RIKSDAGENS REVISORERS

Framställning / redogörelse 1938:SV

RIKSDAGENS REVISORERS

BERÄTTELSE

OM DEN ÅR 1937 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

AV

STÅTSVERKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1936-30 JUNI 1937

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

STOCKHOLM 1938

ISAAC MARCUS BOKTRYCK ERI-AKTI ERO LAG

.

/

\

I

, , -, . -

■

— lil —

Innehållsförteckning.

Sid.

Andra huvudtiteln.................................................... ^

Justitiedepartementet.............................................. 2

Förundersökare enligt lagen örn villkorlig straffdom............. 2

Uppehållande av vissa direktörsbefattningar vid fångvårdsstaten.. 5

Fjärde huvudtiteln.................................................... 7

Försvarsdepartementet............................................. ''

Beräknande av ersättning för portion in natura vid försvarsväsendet 7
Officerskursens vid krigsskolan förläggning till Varberg och

Rommehed................................................ H

Kostnader för arméns, marinens och flygvapnets personalrullor... 12

Arméns enskilda lägerkassor.................................. 13

Marinens förnyelsefonder...................................... 19

Arvoden för värvning av manskap vid marinen................ 24

Träbrygga vid Hemsö fästning................................ 26

Arvode åt ordförande i besiktningsnämnd...................... 27

Antagande av entreprenör för värmeanläggningar m. m. i verkstads byggnad

vid flygvapnets övningsplats i Boden................ 30

Arvode åt pensionerad officer, anställd vid flygförvaltningen...... 32

Anställande av personal vid flygförvaltningens byggnadsavdelning 34
Flygtraktamente till beställningshavare i intendenturbefattning vid

flygvapnet................................................ 37

Möbelanskaffning för flygkrigsskolans officersmäss............... 39

Iakttagelser beträffande förvaltningen av till flygvapnet anvisade
medel..................................................... 40

Femte huvudtiteln.................................................... 43

Socialdepartementet............................................... 43

Vissa iakttagelser beträffande sjukvårdsbidrag från erkända sjukkassor
........ ^3

Danviks hospital............................................. 4b

Ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis........... 51

Sjätte huvudtiteln..................................................... 56

Kommunikationsdepartementet...................................... 56

Arbetslöshetskommissionens ofullbordade arbeten................ 56

Granskning av planer till brobyggnader........................ 61

IV

Sättet för infordrande av entreprenadanbud vid vägdistrikten .... 63

Förbehållen rätt till gruskörning........................... 05

Olämpligt entreprenadförfarande i Tjörns härads väghållningsdistrikt 68

Inköp för det allmännas räkning.............................. 70

Olämplig upplåning i vägdistrikt m. m......................... 70

Vissa arvoden i Färentuna härads väghållningsdistrikt........... 71

Arvode till ordföranden i Sotholms vägdistrikt................. 72

Arvoden inom Danderyds skepplags vägdistrikt................. 73

Landsfiskal i vägstyrelses tjänst .............................. 74

Vägstyrelseledamots leveranser till eget vägdistrikt.............. 74

Felaktig stämpelbeläggning ................................... 75

Sjunde huvudtiteln.......................................... 77

Finansdepartementet............................................. 77

Vissa iakttagelser angående ersättning enligt allmänna reseregle m

en tet............................................ 77

Räntor å vissa restituerade utskylder.......................... 03

Granskning av vissa beskattningslängder....................... 86

Redovisningen av landstingsmedel............................. 87

Anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna....... 91

Lån till vissa redogörare..................................... 90

Attest å kassaverifikationer................................... 90

Brandförsäkring av statsverket tillhörande byggnader m. m...... 96

Åttonde huvudtiteln................................................ 99

Ecklesiastikdepartementet.......................................... 99

Skara domkapitels räkenskaper................................ 99

Avkastningen av vissa prebendehemman vid de allmänna läroverken
m. m.............................................. 101

Vissa tjänstledigheter vid de allmänna läroverken............... 102

Lärartjänsts förenande med viss privat verksamhet............. 103

Vissa tjänstledigheter inom folkskollärarkåren................... 104

Statsbidrag till Söderköpings stads skolor för yrkesundervisning.. 109
Bristfälligheter i vissa skollokaler.............................. 11]

Nionde huvudtiteln.................................................... 114

Jordbruksdepartementet............................................ 114

Statsbidrag till betesförbättringar.............................. 114

Redovisning och fondering av fiskeavgifter..................... 117

Avgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen........................ 119

Bevaknings- och undersökningsfartyget Skagerak................ 121

Statens veterinärbakteriologiska anstalts tryck.................. 157

Misstolkning av förhållandet att upplysningar infordrats men anmärkning
uteblivit......................................... 159

Siel.

Tionde huvudtiteln.................................................... 160

Handelsdepartementet.............................................. 160

Tjänstefartyget Göteborg ..................................... 160

Sveriges olympiska kommitté................................. 165

Dispositionen av statens inkomster av vadhållning vid idrottstävlingar.
................................................. 167

Statens affärsverksamhet............................................... 169

Aktiebolaget Radiotjänst.......................................... 169

Ersättningar för särskilda uppdrag ................................ 171

Överlåtelse av lån hos S. J:s änkekassa å enskild penninginrättning.. 172

Vattenfallsstyrelsens inköp av begagnade automobiler............... 173

Användandet av statens tjänstebil i vägdistrikts tjänsteärenden...... 174

Kapitalinvestering av driftmedel vid domänfondens sågverk m. m..... 175

Bokföringen av domänfondens in- och utgående lager............... 178

Förnyelsefonden för återväxtkostnader inom domänverket........... 179

Bokföring av egendom, som överflyttats från domänstyrelsen till

annan förvaltning.............................................. 183

Försöksj ordbruken å kronoegendom................................ 183

Genom domänstyrelsen utarrenderade kronoegendomar .............. 185

Vissa uppgifter beträffande de affärsdrivande verkens anläggningar m. m. 186

Kostnaderna för statens offentliga utredningar............................ 190

Kostnaderna för statens offentliga utredningar...................... 190

Statens fondförvaltning................................................ 208

Vissa för försvarsändamål disponerade fondtillgångar................ 208

Lantförsvarets fonderade arrendemedel.............................221

Garnisonsskolans i Landskrona fond............................... 223

Stockholms varvs byggnadsfond................................... 224

Statens kostnader för lappväsendet................................ 220

Vissa fonderade broavgifter....................................... 230

Djurgårdsfonden och djurgårdskassan.............................. 232

Fonderade försäljningsmedel från de kungl, lustslotten............... 235

Allmänna nödhjälpsfonden och undsättningsfonden.................. 237

Avskrivningar i fråga örn fonderade medel......................... 244

Placering av vissa statens kapitaltillgångar......................... 246

Vissa iakttagelser angående statsverkets fondförvaltning............. 254

Statsverkets inkomster och utgifter...................................... 256

Vissa uppgifter angående statens tillgångar och skulder.............. 258

Av revisorerna avlagda besök........................................... 259

Bilaga: Tabeller...................................................... 265

■;

Riksdagens revisorer, vilka nedannämnda dag fullbordat den granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1936—30 juni 1937 samt, beträffande vissa verk, kalenderåret
1936, som jämlikt § 72 riksdagsordningen och § 1 av instruktionen
för riksdagens revisorer tagit sin början den 16 sistlidne september,
få härmed avgiva berättelse över den sålunda verkställda granskningen.

1—379309. Rev. berättelse ang. statsverket för dr 1937. I.

ANDRA HUVUDTITELN.

Justitiedepartementet.

§ i.

Förander- Enligt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom skall, när till
SOj“”ne°^gt domstols ordförande inkommit anmälan därom, att någon, som fyllt aderton
villkorlig år, blivit häktad för brott, därest denne erkänt gärningen och vissa i lagen
straffdom. angivna förutsättningar föreligga, ordföranden skyndsamt förordna om särskild
förundersökning för vinnande av utredning, huruvida med hänsyn till
den dömdes karaktär och personliga förhållanden i övrigt skälig anledning
finnes att antaga, att han skall låta sig rättas utan undergående av straff.
Förundersökning kan dock underlåtas, där det kan förmodas, att därförutan
tillräcklig utredning kommer att vara för domstolen tillgänglig. Prövas
eljest, då talan örn ansvar väckts mot någon, som fyllt aderton år, särskild
förundersökning erforderlig för vinnande av utredning rörande förutsättningarna
för villkorlig dom, må sådan förundersökning kunna beslutas, före
målets handläggning vid domstol av dess ordförande och därefter av domstolen.
Beträffande brottslingar under aderton år återfinnas stadganden
av motsvarande innehåll i lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser
om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga. Förundersökning enligt
sistnämnda lag skall avse att förebringa utredning rörande den åtalades
personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som med hänsyn därtill
må anses lämpligast, för hans rättande.

Vid beslut om förundersökning skall »lämplig och villig person (förundersökare)»
förordnas att utföra densamma.

I instruktion den 20 juni 1924 angives, huru förundersökare skall förfara
vid utförandet av sitt uppdrag. Förundersökaren åligger sålunda att verkställa
en, såvitt möjligt, fullständig utredning om den tilltalades karaktär
och personliga förhållanden i övrigt samt rörande omständigheter, vilka
eljest äro ägnade att ådagalägga, huruvida det finnes skälig anledning antaga,
att han skall låta sig rättas utan undergående av straff. Har den tilltalade
ej fyllt aderton år, skall vid utredningen särskilt beaktande ägnas jämväl
åt graden av hans förståndsutveckling samt åt omständigheter, av vilka
eljest må kunna framgå, huruvida uppfostrande åtgärder påkallas för hans
rättande. Förundersökaren bör sätta sig i personlig förbindelse med den tilltalade
samt besöka hans hem för att inhämta upplysningar från hans närmaste
och bilda sig en på personlig iakttagelse grundad uppfattning om

— 3 —

förhållandena i hemmet. Vidare skall förundersökaren införskaffa upplysningar
såväl från myndigheter samt offentliga och enskilda inrättningar och
föreningar, hos vilka utredning kan antagas stå att vinna, som ock från
enskilda personer, vilka äga kännedom om den tilltalade och hans familj
och på grund av sin tjänsteställning eller eljest kunna förväntas lämna tillförlitliga
uppgifter.

Efter slutförd utredning skall förundersökaren utan dröjsmål till domstolens
ordförande ingiva skriftlig berättelse över förundersökningen. Sådan
berättelse skall avfattas i enlighet med de anvisningar, som givas i särskilt
vid ovannämnda instruktion fogat formulär. Det åligger förundersökaren
att i de delar domstolens ordförande kan anse nödigt, fullständiga den ingivna
berättelsen ävensom att på kallelse inställa sig vid domstolen för att
i fall av behov gå denna till handa med upplysningar och den ytterligare
undersökning, som kan anses erforderlig.

Förundersökaren äger att efter domstolens prövning av allmänna medel
åtnjuta skäligt arvode för utfört arbete samt ersättning för nödiga utgifter.
I en särskild kungörelse den 2S juni 1918 återfinnas bestämmelser rörande
ordningen för utbetalning av ersättning till förundersökare.

Revisorerna hava uppmärksammat, att enligt nuvarande praxis i domsagorna
till förundersökare huvudsakligen utses där anställda oavlönade notarier
(extra notarier). I Sollentuna och Färentuna domsaga fördelas sålunda
uppdragen mellan de extra notarier, som tjänstgjort i domsagan längre
tid än tre månader. I Södertörns domsaga sker en liknande fördelning. Där
anställd extra notarie kan dock vanligen påräkna förordnande som förundersökare
redan efter någon månads tjänstgöring. Enligt arbetsordningen i
Södra Roslags domsaga sysselsättas de rättsbildade biträdena till en början
å inskrivningsavdelningen. Efter sex månaders tjänstgöring därstädes sker
förflyttning till domaravdelningen. Förundersökningsuppdragen fördelas
mellan de extra notarier, som arbetat någon månad å sistnämnda avdelning.
I Stockholms läns västra domsaga liksom i Uppsala läns norra domsaga
förbehållas likaledes samtliga förordnanden av detta slag åt extra notarierna.
Det första uppdraget såsom förundersökare brukar erhållas redan efter ett
pär månader. Praxis synes vara likartad i de flesta andra domsagor. Upplysningar,
inhämtade från Stockholms högskolas studentkårs och Uppsala
studentkårs platsförmedlingsbyråer, giva vid handen, att vederbörande häradshövding
synnerligen ofta redan vid antagandet av extra notarie ställer
i utsikt förordnanden såsom förundersökare och därvid stundom angiver, att
viss årlig inkomst av dessa uppdrag torde kunna påräknas. Å de domsagokanslier,
där flera oavlönade notarier finnas anställda, synas visserligen
företrädesvis de i tjänsten äldre bland dessa anlitas såsom förundersökare. Å
andra sidan har emellertid förekommit, att juris studerande, vilka tjänstgjort
såsom s. k. »sommarnotarier», erhållit dylika uppdrag.

Anledningen till att denna praxis utvecklat sig torde framför allt vara att
söka däri, att de rättsbildade biträdena å domarkanslierna under sitt första
tjänstgöringsår, stundom under betydligt längre tid, icke åtnjuta avlöning.

— 4 —

Revisorernas

uttalande.

Det har då legat nära till hands att bereda dem tillfälle till extra inkomst
genom att företrädesvis förordna dem till förundersökare.

Arvode synes hava tillerkänts dem med tämligen skiftande belopp, varierande
mellan 25 och 100 kronor för varje undersökning. I Sollentuna och
Färentuna domsaga och i Södertörns domsaga utgår förundersökningsarvode
med 60 kronor. I sistnämnda domsaga tillerkännes förundersökaren därjämte
särskild kostnadsersättning. Enligt praxis i Södra Roslags domsaga
och i Stockholms läns västra domsaga bestämmes arvodet till 50 kronor, vartill
kommer gottgörelse för havda utgifter. I Uppsala läns norra domsaga
brukar arvodet likaledes vara 50 kronor, men beloppet anses skola täcka
även av uppdraget föranledda kostnader. I landsortsdomsagorna torde vanligtvis
den förundersökande notarien kunna påräkna en nettoinkomst av
uppdraget varierande mellan 40 och 50 kronor.

Undantag från nu berörda praxis förekomma emellertid. I Uppsala läns
södra domsaga utföras sålunda alla förundersökningar av en diakon. På
vissa andra håll, t. ex. i Lindes domsaga, ombesörjas dessa av präster,
nämndemän och dylika personer. I Vartofta och Frökinds domsaga förordnas
regelmässigt en redaktör till förundersökare. Ersättningarna synas
i dessa fall vanligen hava uppgått till belopp mellan 15 och 30 kronor.

Ulan att i detta sammanhang närmare ingå på frågan örn de otillfredsställande
avlöningsförhållandena å domsagornas kanslier vilja revisorerna
framhålla det oriktiga i att uppdragen såsom förundersökare förbehållas de
oavlönade notarierna. Dessa torde i regel icke hava nödvändig erfarenhet för
uppdrag av denna ömtåliga art och endast undantagsvis kunna de besitta
den personkännedom och den kunskap örn levnadsförhållandena i orten, som
är önskvärd. Den korta tid, de tjänstgjort å domarkansli, kan icke anses
utgöra någon garanti för deras lämplighet. Särskilt, när de åtalade äro ungdomar,
synes det vara angeläget, att förundersökning sker genom i orten
bofasta personer, som äga personlig kännedom om vederbörandes uppväxtförhållanden,
uppfostran och miljö. Lärare, präster och andra, som kunna
anses hava varit den tilltalades ledare och fostrare, synas därvid särskilt
böra ifrågakomma. Samtidigt bör dock naturligen tillses, att till förundersökare
icke utses någon, vars objektivitet i förhållande till den tilltalade kan
sättas i fråga.

Revisorerna förbise icke, att det kan vara till nytta för den blivande domargärningen,
örn notarierna beredes tillfälle att utföra förundersökningar. Revisorerna
vilja emellertid, under åberopande av vad ovan anförts, såsom sin
mening framhålla, att sådant förordnande bör givas notarie först sedan han
under något år tjänstgjort i domsagan och sålunda erhållit viss kännedom
örn förhållandena i denna, dock endast i sådana fall, då för uppdraget mera
kvalificerad kraft ej finnes att tillgå.

Reträffande de fastställda arvodenas storlek synas dessa i åtskilliga fall
hava varit alltför höga. Revisorerna hava uppmärksammat, att i de domsagor,
där jurister icke anlitats för förundersökningar, ersättningarna till dessa

— 5 —

varit väsentligt lägre. Det torde alltså kunna förväntas, att en ändring i praxis
beträffande utseendet av förundersökare kommer att medföra en besparing
av statsmedel. .

§ 2.

Revisorerna hava från fångvårdsstyrelsen införskaffat nedanstående upp- uPP®h^“de
gifter å dels medeltalet fångar per dag samt högsta fångantalet någon dag un- direkt8rabeder
år 1936, dels ock antalet fångar den lie i varje månad under år 1937 i f^™>gar
statens fångvårdsanstalter. De från fångvårdsstyrelsen sålunda infordrade vårdestaten.
uppgifterna liava kompletterats med en uppgift a antalet platser för fangförvar.
Sistberörda uppgift har utarbetats med ledning av de i fångvårdsstyrelsens
berättelse örn fångvården för ar 1935 lämnade uppgifterna.

Fångvårdsanstalt	Antal	År 1936		År 1937.	Antal den l:e i varje månad
platser för fång- förvar	Medel-tal per dag	Högsta antal någon dag	jan.	febr.	mars	april	maj	juni	juli	aug.	sept.	okt.	nov.
Centralfängelset å Långholmen i Malmö......	599	494	546	477	525	501	491	461	446	434	432	445	444	459
216	169	194	177	185	169	148	144	139	149	159	158	167	163
175	150	192	136	172	183	157	159	139	131	121	120	126	122
	87	66	78	61	55	69	66	64	60	57	61	70	67	64
	149	106	136	105	106	103	94	101	92	87	84	80	79	92
i Norrköping .. i Växjö ......	89	96	107	101	104	105	102	102	98	95	99	99	98	98
109	77	89	81	91	93	101	102	101	99	94	86	92	97
Straffängelset i Uppsala...... i Linköping---- i Jönköping.... i Kalmar......	50	43	51	43	41	47	46	45	51	51	42	42	41	43
71 80 72	53 79 15	70 91 30	51 83 19	48 77 24	47 83 20	50 78 15	41 67 20	36 67 20	33 63 11	34 73 16	38 74 10	43 67 13	46 70 12
68	15	25	21	25	25	25	18	20	11	16	14	15	13
	70	56	69	42	49	55	45	40	36	34	47	49	42	39
i Vänersborg ..	75	52	68	58	70	58	56	49	53	40	44	37	31	34
69	50	63	53	56	50	50	57	55	47	48	50	52	47
	80	14	28	12	12	16	12	6	6	11	16	14	i	5
i Västerås .... i Falun........ i Gävle........	55	49	66	35	52	50	38	29	33	34	45	45	43	54
51	33	49	29	45	33	24	30	20	17	15	21	18	18
81	66	89	79	79	75	82	77	70	67	68	69	68	67
Kronohäktet i Nyköping i Västervik ....	37 40	15 49	21 56	12 55	25 51	22 55	21 47	18 50	11 50	17 49	14 51	10 47	9 54	17 51
i Visby........ i Ystad........	19 45	4 40	11 48	3 43	7 49	9 47	10 49	6 46	5 43	5 53	8 45	8 44	8 43	5 45
27	8	15	10	7	11	7	15	4	7	9	6	6	14
	23	17	32	22	21	9	9	23	13	11	6	9	5	10
i Sundsvall .. ..	39	25	48	23	29	26	25	24	16	13	12	17	14	13
	29	11	19	16	11	8	8	13	9	7	7	7	8	7
	! 23 1 33	21	48	14	19	21	22	29	33	21	14	14	12	26
	20	35	11	13	23	20	19	12	12	14	18	19	13
i Haparanda ..	15	9	17	9	10	7	7	9	5	7	3	—	3	8
Fångkolonien å Singeshult----	30	22	27	19	| 20	I 20	22	| 22	22	23	23	1 21	1 21	1 21

Denna sammanställning utvisar, att tre straffängclser, nämligen straffängelserna
i Kalmar, Karlskrona och örebro under åren 1936 och 1937 tagits i

— 6 —

anspråk för fångförvar i allenast mycket begränsad omfattning. Medeltalet
fångar, som under sagda år förvarats i dessa fängelser, uppgår sålunda ej
ens till medeltalet under samma tid förvarade fångar i kronohäktet i Hudiksvall,
som står under egentlig ledning av allenast en föreståndare av 2:a klass,
placerad i lönegraden B 15 i gällande löneplan för ordinarie tjänstemän. Vid
ovan berörda straffängelser äro såsom styresmän anställda direktörer av 3:e
klass, placerade i lönegraden B 24 i ovannämnda löneplan. Direktörsbefattningarna
vid straffängelserna i Karlskrona och Örebro äro besatta med ordinarie
innehavare under det att direktörsbefattningen vid straffängelset i
Kalmar uppehälles på förordnande tillsvidare av en ordinarie assistent av 2:a
klass med stationeringsort i Göteborg. Även under semester och annan tjänstledighet
för ovan nämnda befattningshavare hava under åren 1936 och 1937
vikarier förordnats å befattningarna med placering i 24:e lönegraden.

Revisorernas Såsom av ovanstående framgår anlitas straffängelserna i Kalmar, Karlsuttalande.
krona och örebro allenast i mycket begränsad omfattning för fångförvar.

Till följd härav kunna de arbetsuppgifter, vilka åligga styresmännen för dessa
anstalter, icke anses vara av den beskaffenhet och omfattning, att de mo- ''
tivera bibehållandet av de nuvarande direktörsbefattningarna i 24:e lönegraden.
Även om de ordinarie direktörerna vid straffängelserna i Karlskrona
och Örebro ännu icke kunnat utnyttjas för andra uppgifter inom fångvården,
vilka bättre svara mot deras nuvarande löneställning, synes under alla
omständigheter fog saknas att under semester eller annan tjänstledighet för
dessa befattningshavare förordna personer att uppehålla tjänst i 24 :e lönegraden.
Vad åter angår straffängelset i Kalmar torde någon anledning ej
föreligga att, så länge detta fängelse ej tages i anspråk för fångförvar i större
omfattning än som skett under åren 1936 och 1937, förordna befattningshavare
i högre löneställning än kronohäktesföreståndare, d. v. s. med placering
i lönegrad B 15 eller B 16 att tjänstgöra som styresman vid detta fängelse.
Fångvårdsstyrelsen har även i underdånig skrivelse den 14 september
1937 angående anslag till fångvården att äskas vid 1938 års riksdag föreslagit,
att straffängelset i Karlskrona skall omändras till kronohäkte och ställas under
ledning av en föreståndare av l:a klass, placerad i lönegrad B 16. Även
om anledning icke förefinnes att redan nu, innan de pågående utredningarna
på straffrättens och straffverkställighetens områden blivit slutförda, nedlägga
eller omändra straffängelserna i Kalmar och Örebro till kronohäkten,
synes det likväl revisorerna angeläget, att från och med nästkommande budgetår
direktörsbefattningar av 3:e klass vid straffängelser, där till följd
av ringa fångantal arbetsbördan uppenbarligen ej kan anses vara större än
vid ett kronohäkte, åtminstone tillsvidare överföras å övergångsstat, för den
händelse de ej kunna vakanssättas. Dylika direktörsbefattningar böra under
den tid, ordinarie innehavaren av befattningen tillhör övergångsstat, vid
inträffande ledigheter för denne uppehållas av befattningshavare med löneställning
högst såsom kronohäktesföreståndare av Ira klass. Motsvarande
torde böra gälla under den tid, sådan direktörsbefattning är vakanssatt.

— 7

FJÄRDE HUVUDTITELN.

Försvarsdepartementet.

§ 3.

Revisorerna hava verkställt utredning angående portionspriserna och er- ^Beräknande
sättning för portion in natura vid försvarsväsendets olika grenar. f8r portion*^!

Enligt avlöningsreglementet för fast anställt manskap vid försvarsväsen- natura^vid
det den 11 maj 1928 äger beställningshavare, å vilken avlöningsreglementet Mendet
är tillämpligt, åtnjuta dels kontant lön dels ock vissa förmåner in natura, såsom
inkvartering, beklädnad, förplägnad och sjukvård eller ersättning för
dylik förmån enligt de bestämmelser, som av Kungl. Majit meddelas. I § 22
i avlöningsreglementet för officerare och underofficerare samt civilmilitära
beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet den 20 maj 1927
föreskrives, att beställningshavare mot ersättning äger från kronans vederbörande
matinrättningar, förråd och dylika anstalter utbekomma tillagad
portion, proviant-, beklädnads- och utrustningsartiklar enligt av Kungl. Majit
meddelade bestämmelser.

I Kungl. Majits reglemente angående intendenturunderhållstjänsten vid arméns
truppförband i fred (intendenturunderhållsreglementet) den 18 juni
1937, vilket reglemente trätt i kraft den 1 sistlidne juli, äro bestämmelser
meddelade rörande, bland annat, här ovan nämnd manskapspersonals rätt
till portion ävensom angående ersättning för portion i de fall, då sådan ersättning
skall utgå. Bestämmelserna härom återfinnas i § 3 av nämnda reglemente,
vilken har följande lydelse:

1. Kronan tillhandahåller portion åt manskap under all tjänstgöring, däri
inbegripet in- och utryckningsdagar samt, beträffande värnpliktiga, de dagar,
under vilka de vid inställelse till eller återfärd från övningsorten åtnjuta
penningbidrag. Portion utgår dock icke under sådan tjänstgöring, då traktamentsersättning
åtnjutes, ej heller under tjänstledighet.

2. Under tid, då fast anställt manskap enligt gällande avlöningsreglemente
äger rätt att uppbära oavkortad lön under tjänstledighet eller förhinder på
grund av sjukdom att förrätta sin tjänst, åtnjuter detta manskap i stället lör
portion in natura kontant gottgörelse därför —
vid ledighet eller förhinder av kortare varaktighet än två dagar eller under
tillstånd att vistas utom förläggningorten.

Fast anställt manskap må på egen begäran och efter beprövande av regementschef,
då skäl därtill föreligga, i stället för portion in natura uppbära
portionsgottgörelse. Under enahanda förutsättning må dylik gottgörelse utgå
till värnpliktig, vilken icke är förlagd med trupp, eller vilken eljest på grund

- 8 —

av särskilda tjänstgöringsförhållanden icke lämpligen kan utspisas tillsammans
med övrigt manskap eller vilken på grund av sjuklighet, enligt behörigt
läkarintyg, icke bör utspisas med vanlig portion.

3. I denna paragraf omnämnd portionsgottgörelse utgår med belopp, som
intendenturdepartementet äger fastställa med ledning av vid armén gällande
normalportionspris och med hänsyn tagen till magasinerings- och tillagningskostnader.

Samma reglemente innehåller i § 6 mom. 1 följande bestämmelser rörande
den viss personal vid försvarsväsendet tillkommande förmånen att mot ersättning
utbekomma tillagad portion:

1. Officer, underofficer och vederlike på aktiv stat, personal, som upprätthåller
i stat uppförd arvodesbefattning, civil personal vid regementes verkstäder
samt personal anställd vid marketenteri- eller annan affärsrörelse, som
drives för enskild lägerkassas räkning, må, enligt vederbörande regementschefs
prövning, vid regementet utbekomma tillagad portion mot erläggande av
kontant ersättning därför.

Enahanda förmån tillkommer officer, underofficer och vederlike över stat,
å övergångsstat, reservstat och i reserv under fullgörande av författningsenlig
tjänstgöring.

Ersättning erlägges för utbekommen portion enligt i § 3 angivna grunder.

Före den 1 juli 1937 hava för arméns vidkommande motsvarande bestämmelser
varit meddelade i reglementet den 11 oktober 1907 angående förplägnaden
vid arméns truppförband i fred (fredsförplägnadsreglementet).

För marinens räkning äro motsvarande bestämmelser meddelade i reglemente
för marinen. Sålunda stadgas för flottan i del I B angående kontant
ersättning i stället för portion under tjänstgöring i land, att sådan ersättning
skall, i föreskrivna fall, utgå med ett belopp, motsvarande normalportionens
penningvärde, ökat med Vio för tillagningen, därvid ersättningsbeloppet, om
det icke slutar på helt öretal, skall utjämnas till närmast högre sådant tal.
Enahanda stadgande återfinnes i reglemente för marinen, del III B, som innehåller
förvaltningsföreskrifter för kustartilleriet och kustfästningarna. I
samma reglemente (del I B) stadgas vidare, att intendenturchefen vid respektive
Ost- och Sydkustens marindistrikt i april och oktober månader skall fastställa
normalportionens penningvärde (normalportionens pris) för det följande
halvåret (maj—oktober respektive november—april), och samma skyldighet
tillkommer också regementschef vid kustartilleriet (del III B), dock att,
vad Karlskrona kustartilleriregemente beträffar, det medelpris å normalportion
skall äga tillämpning, som av intendenturchefen vid Sydkustens marindistrikt
fastställes för Karlskrona örlogsstation. Före den 1 juli 1937 har det
ankommit på respektive stationsbefälhavare att enligt samma regler i stället
för intendenturchefen vid respektive marindistrikt fastställa normalportionspriserna.

Vidare innehålla nämnda reglementen bestämmelser därom, att militär och
civilmilitär personal på aktiv stat vid marinen, som ej åtnjuter naturaportion,
samt motsvarande reservpersonal under fullgörande av tjänstgöring vid marinen,
ävensom för kronans räkning sysselsatta arbetare vid örlogsstation, ör -

— 9 —

logsvarv, örlogsdepå eller inom kustfästning, efter därom hos vederbörande
chef gjord skriftlig anhållan, må kunna erhålla naturaportion eller del därav
i marinen tillhörande matinrättning mot erläggande av därför enligt ovan
återgivna bestämmelser fastställd ersättning.

Beträffande portionsersättning till personal, som är beordrad till sjötjänstgöring,
gälla för närvarande provisoriska bestämmelser försöksvis. Enligt
dessa ankommer det på marinförvaltningen att bestämma det belopp, vartill
sjöportionens penningvärde skall beräknas. Med samma belopp skall utan
att det såsom i land ökas för att tillagningskostnaderna skola täckas — också
kontant ersättning för sjöportion utgå.

Vid flygvapnet gälla på här förevarande område tillsvidare samma bestämmelser,
som de för armén meddelade.

Med stöd av ovannämnda av Kungl. Majit för armén meddelade bestämmelser
har arméförvaltningens intendentsdepartement (numera intendenturdepartementet)
genom beslut den 19 december 1930 bestämt, att den i da
gällande fredsförplägnadsreglemente, § 4 mom. 4, (nuiintendenturreglementet
§ 3 mom. 3) omförmälda ersättningen från och med den 1 januari 1931 och
tillsvidare skall utgöra 90 öre. Detta beslut är alltjämt gällande, och portionsersättningens
belopp har alltså vid armén under hela budgetåret 1936/1937
utgjort 90 öre.

Vid marinen har under budgetåret 1936/1937 medelportionspriset respektive
portionsersättningen i land varit bestämt till belopp för dag, som framgå
av följande tablå, däri portionsersättningens belopp angives inom parentes.

Förband	För tiden
1 juli—31 okt. 1936	1 nov. 1936—30 april 1937	1 maj—30 juni 1937
Karlskrona örlogsstation och Karlskrona kustartilleriregemente................ Stockholms örlogsstation .............. Skeppsgossekåren i Marstrand.......... Göteborgs örlogsdepå.................. Vaxholms kustartilleriregemente........	86 öre (951 84 öre (93) 89 öre (98) 90 öre (99) 87 öre (96)	81 öre (90) 86 öre (95) 90 öre (99) 100 öre (110) 85 öre (94)	84 öre (93) 87 öre (96) 101 öre (112) 89 öre (98)

Sjöportionens penningvärde har av marinförvaltningen varit bestämt till
följande belopp för nedan angivna tidsperioder, nämligen

För sjöportion å	För	liden
1 nov. 1936—30 april 1937	* 1 maj—31 okt. 1937
Undervattensbåt: konservproviant.................. tärskproviant ....................	175 öre 158 öre 150 öre	181 öre 164 öre 155 öre
	_	155 öre
	117 öre	121 öre
Fartyg vid stationär förläggning....................	108 öre	112 öre

— 10 —

Till sjöportionens penningvärde för man och dag enligt ovan skall för ölportion
läggas ett belopp av 19 öre.

Vid flygvapnet, liksom vid armén, har portionsersättningens belopp för hela
budgetåret 1936/1937 varit bestämt till 90 öre.

Enligt inom arméförvaltningens intendenturdepartement upprättad statistik
har medelpriset för portion, som utspisats vid respektive truppförbands matinrättningar,
under budgetåret 1936/1937 utgjort 81.2 öre. Till detta belopp
skall emellertid, för erhållande av det pris, som tillagad portion betingat, läggas
dels medelkostnaden per portion för inköp samt magasinering och transporter
å förläggningsorten, vilken kostnad enligt samma statistik uppgår till

1.0 öre, samt kostnaderna för avlöning m. m. till köks- och servisbiträden,
7.7 öre per portion. Medelkostnaden för en naturaportion, som tillhandahållits
vid truppförbands matinrättning, har alltså vid armén uppgått till 89.9
öre. Vad beträffar medelkostnaden för portion, under övningar utom förläggningsorten,
så har denna kostnad givetvis blivit större på grund av att
sådan portion enligt gällande bestämmelser må förstärkas i förhållande till
portion, som utspisas inom truppförbandets matinrättning. Medelkostnaden
för dylik portion kan icke exakt uppgivas, men måste i varje fall, av tillgängliga
uppgifter att döma, hava uppgått till minst 93 öre per man och dag,
även om man helt frånräknar kostnaderna för avlöning m. m. till köks- och
servisbiträden. Personal, som icke är berättigad till portion in natura men
mot kontant ersättning kan inköpa sådan, har dock endast betalat ersättning
för sådan portion med 90 öre.

Vid flygvapnet har medelpriset, enligt vid flygförvaltningens intendenturavdelning
upprättad statistik, för portion, som utspisats vid matinrättning,
under budgetåret 1936/1937 utgjort 82.727 öre, och enligt samma statistik har
medelkostnaden per portion för magasinering, annonsering, transporter och
avlöning till kökspersonal m. m. under samma tid uppgått till 8.8 öre. Sammanlagda
kostnaden per naturaportion har sålunda uppgått till i medeltal
91.527 öre per man och dag. Portionsersättning, som utgått till manskap i
stället för portion in natura, har, liksom också den ersättning, vilken erlagts
av dem, som inköpt portion in natura, varit bestämd till 90 öre.

För marinens vidkommande föreligga icke några uppgifter rörande för hela
marinen gemensamt medelportionspris under budgetåret. Av tillgängliga uppgifter
rörande sammanlagda kostnaderna under budgetåret för proviant i land
jämfört med kostnaderna för samma tid för avlöning till civil personal vid
matinrättningarna samt kostnaderna för upphandlingar m. m. vill det dock
synas, som om för tillagning beräknade 10 procent av portionens penningvärde
icke helt täcka de kostnader, till vilka hänsyn bör tagas vid bestämmande
av portionspriset för, bland annat, köpare av portion.

Till skillnad från vad som gäller vid armén är vid Vaxholms kustartilleriregemente
fastställt ett särskilt pris för naturaportion, som tillhandahålles vid
trupp, vilken för övningar är så förlagd, att utspisning icke kan äga rum i
regementets ordinarie matinrättning. Under sådan tjänstgöring förstärkes
normalportionen, och ersättningen är beräknad därefter. Sålunda har por -

— 11 —

tionspriset för sådan portion under tiden 1 november 1936—30 april 1937
varit bestämt till 117 öre för dag för den, som enligt därom gällande bestämmelser
mot kontant ersättning rekvirerat portion in natura.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, bland annat, att de bestämmelser,
som gälla för fastställande av den kontanta portionsersättningens belopp,
icke äro i sak med varandra överensstämmande för de olika försvarsgrenarna.
De för marinen gällande bestämmelserna synas vara de, som närmast
taga hänsyn till normalportionsprisets växlingar under olika tidsperioder.
Med hänsyn till att fast anställt manskap, som enligt gällande avlöningsbestämmelser
må åtnjuta kontant ersättning i stället för portion in natuia,
så långt det är möjligt bör erhålla samma avlöningsförmåner vid de olika
försvarsgrenarna, synas samma beräkningsgrunder för bestämmande av den
kontanta portionsersättningens belopp böra tillämpas för samtliga delar av
försvarsväsendet.

Av vad ovan sagts framgår vidare, att personal, som enligt gällande bestämmelser
mot kontant ersättning äger utfå portion in natura, icke alltid
erlägger den ersättning för dylik portion, som fordras för att statens självkostnader
skola bliva täckta. Detta synes sålunda icke vara fallet i fråga örn
portioner, som tillhandahållas vid flygvapnet, och ej heller vid armén under
exempelvis fälttjänstövningar. Huruvida de verkliga kostnaderna för portion,
som utlämnas från matinrättningarna vid arméns truppförband och
från marinens matinrättningar i land, bliva täckta genom erläggande av de
belopp, som nu äro eller varit fastställda, torde också vara i viss man tveksamt.
Uppmärksammas må, att enligt nu gällande bestämmelser hänsyn
icke tages till kostnader för avlönande av personal, som är uppförd i staterna
— exempelvis husmoder och biträdande husmoder — för kökslokaler,
värme för matlagning och dylikt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det revisorerna påkallat, att
för de olika försvarsgrenarna utfärdas gemensamma bestämmelser rörande
beräknande av de belopp, som skola motsvara priserna å naturaportioner.

§ 4.

Vid sin granskning av krigsskolans räkenskaper för budgetåret 1936/1937
hava revisorerna fäst sig vid, att avsevärda kostnader uppstått för förplägnad
av kadetterna under krigsskolans sommarövningar i Varberg och tilllämpningsövningar
å Rommehed.

I trakten av Varberg hava övningar i taktik, vapenlära, krigsbyggnadskonst
och topografi bedrivits med officerskursen vid krigsskolan under tiden
5 juni—1 juli 1936. Enligt chefens för krigsskolan bestämmande har
förläggning av i övningarna deltagande kadetter anordnats i Varbergs fästning,
medan utspisningen ägt rum å societetsrestauranten i Varberg. I överensstämmelse
med ett med restaurantens innehavare avslutat kontrakt har
enligt vad räkenskaperna utvisa utbetalats ersättning för kadetternas ut -

Revisorernas

uttalande.

Oflicerskursens
vid
krigsskolan
förläggning
till Varberg
och Rommehed.

— 12 —

Revisorernas

uttalande.

Kostnader
för arméns,
marinens och
flygvapnets
personalrullor.

spisning under ifrågavarande tid efter 2 kronor 75 öre för man och dag med
5,570 kronor 50 öre jämte 10 procent serveringsavgift 557 kronor 5 öre eller
med tillhopa 6,127 kronor 55 öre.

Enligt utfärdad order hava vidare tillämpningsövningar i taktik, krigsbyggnadskonst,
kompaniövningar och idrott för officerskursen ägt rum i
trakten av Rommehed under tiden 3—14 maj 1937. Förläggning för i övningarna
deltagande befäl, kadetter m. fl. har anordnats å Rommeheds läger
i kronan tillhöriga lokaler. Utspisningen har ägt rum i officerspaviljongen
därstädes och ombesörjts av en privatperson, med vilken kontrakt ingåtts
om förplägnadens anordnande. Så vitt av räkenskaperna framgår har i enlighet
med kontraktet utbetalats ersättning för utspisning av kadetterna under
sistnämnda tid efter 2 kronor 50 öre för dag med 3,300 kronor jämte
10 procent serveringsavgift härå, 330 kronor, eller med sammanlagt 3,630
kronor.

Rommehed, som tidigare varit övnings- och lägerplats för Dalregementet
och fortfarande står under detta regementes förvaltning, användes ännu tidtals
för militära utbildningskurser. Enligt vad revisorerna inhämtat, plägar
sålunda, bland annat, arméns underofficersskola förläggas till Rommehed
under sommarmånaderna. Utspisningen av underofficersskolans personal
har därvid ordnats genom försorg av Dalregementet, vilket härför tillgodoräknat
sig ersättning med, för dag räknat, ett belopp, motsvarande normalportionspriset
vid regementet, ökat med 33 procent, utgörande den portionsförstärkning,
som är fastställd för underofficersskolan. Såvitt revisorerna kunna
finna, lärer hinder icke föreligga att vid officerskursens förläggning till
Rommehed ordna utspisningen för kadetterna på samma sätt som skett beträffande
underofficersskolans elever. Då ersättningen för förplägnaden beräknas
efter det för Dalregementet gällande medelportionspriset, torde härigenom
icke oväsentliga besparingar i utgifterna för kadetternas förplägnad
kunna komma till stånd.

Vad åter angår övningarna i Varberg vilja revisorerna, med hänsyn därtill
att kadetterna årligen pläga vara förlagda i fästningen, ifrågasätta, huruvida
icke även utspisningen kan anordnas genom kronans egen försorg, vilket
i längden torde komma att i viss mån minska statsverkets kostnader
för ifrågavarande övningar. I samband härmed synas måhända även de
olägenheter, som under nuvarande förhållanden måste uppkomma därigenom,
att truppen inkvarteras på ett håll och intager sina måltider långt
från förläggningslokalerna, kunna undanröjas.

§ 5.

Vid sin granskning av arméns, marinens och flygvapnets räkenskaper
hava revisorerna fäst sig vid, att vissa utgifter uppkommit för de inom lantförsvarets
och sjöförsvarets kommandoexpeditioner samt inom flygstaben
årligen upprättade och till trycket befordrade personalrullorna, nämligen

— 13 —

»Svenska arméns rulla», »Svenska marinens rulla» och »Svenska flygvapnets
rulla».

Svenska arméns rulla innefattar uppgifter örn arméns officerare, underofficerare,
civilmilitär personal av officers och underofficers tjänsteklass,
civil personal m. fl. jämte utdrag ur svenska marinens och svenska flygvapnets
rullor. Det förstnämnda utdraget omfattar allenast officerare och likställda,
medan det sistnämnda utdraget innefattar såväl officerare som underofficerare.

Svenska marinens rulla utgives i två delar, varav del I innefattar officerare,
civilmilitär personal av officers tjänsteklass, civil personal m. m. vid
marinen jämte utdrag ur svenska flygvapnets rulla, i vad gäller officerare
och likställda m. fl., och del II underofficerare vid marinen.

Svenska flygvapnets rulla innefattar officerare, underofficerare, civilmilitär
personal av officers och underofficers tjänsteklass samt civil personal
m. fl. vid flygvapnet.

De med tryckningen och utgivningen av rullorna förenade kostnaderna
täckas i första hand genom inflytande medel av försäljning utav ifrågavarande
rullor till myndigheter och enskilda. Da emelleitid samtliga kostnader
icke kunna täckas på detta sätt, har Kungl. Majit ärligen a arméns, marinens
och flygvapnets anslag till tryckningskostnader anvisat särskilda belopp
såsom bidrag till rullornas tryckning och utgivning. Sålunda har Kungl.
Majit år 1936 anvisat för arméns rulla högst 3,500 kronor, för marinens
rulla högst 2,300 kronor och för flygvapnets rulla högst 500 kronor eller tillhopa
högst 6,300 kronor. Enligt vad räkenskaperna utvisa pläga största
delen av de årligen anvisade beloppen tagas i anspråk.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår anvisas årligen icke oväsentliga
belopp av statsmedel för bestridande av kostnaderna för tryckning och
utgivning av ifrågavarande rullor. Med hänsyn härtill synes det revisorerna
önskvärt, att rullorna uppställas pa sadant sätt, att statens utgifter i görligaste
mån begränsas. Enligt revisorernas uppfattning tolde statens kostnader
för rullorna kunna nedbringas, därest vid tryckning samma sättning
användes för de olika rullorna, i den mån dessa skola innehålla samma uppgifter.
Revisorerna vilja jämväl ifrågasätta, huruvida icke en gemensam
rulla för hela försvarsväsendet, innefattande den personal, som nu upptages
i de skilda rullorna, kan utgivas, och särtryck göras ur denna rulla för
de olika försvarsgrenarna, i den mån så befinnes erforderligt.

§ 6.

I nådigt brev den 22 oktober 1897 har Kungl. Majit föreskrivit, att samtliga
vid truppförbanden befintliga s. k. marketenteri- och lägerkassor skulle
disponeras av cheferna för vederbörande truppförband till betäckande av sådana
utgifter för manskapets nytta, förbättrade anordningar vid lägerplatserna
samt andra ändamål avseende truppförbandet i dess helhet, till vilka
medel ej blivit i stat eller eljest anvisade, ävensom att årlig redovisning för

Revisorernas

uttalande.

Arméns

enskilda

lägerkassor.

14 —

kassornas förvaltning skulle till arméförvaltningen avgivas i sammanhang
med övriga från truppförbanden ingående årsredogörelser.

Sedan riksdagen i skrivelse den 1 maj 1901 — i anledning av riksdagens år
1900 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1899 — hemställt, att Kungl. Majit ville utreda i vad mån de till ifrågavarande
kassor ingående medlen vore statsmedel eller medel av enskild
natur, så att särskilda redogörelser över den andel, som utgjordes av statsmedel,
måtte kunna upprättas och i vederbörlig ordning till granskning överlämnas,
har Kungl. Majit genom beslut den 17 april 1903 meddelat nya föreskrifter.

Enligt dessa skulle de till ifrågavarande kassor vid truppförbanden inflytande
medlen fördelas å två särskilda kassor, den ena, innehållande allmänna
medel, benämnd regementets (kårens) allmänna lägerkassa, den andra, innehållande
enskilda medel, benämnd regementets (kårens) enskilda lägerkassa.

Till allmänna lägerkassan, som skulle bestrida alla utgifter för förbättrade
anordningar av ett eller annat slag avsedda för truppförbandet och för vilka
erforderliga medel blivit i stat eller eljest anvisade, skulle ingå inkomster dels
av hyror och arrende för sådana kronans jordområden, lokaler och lägenheter,
vilkas avkastning dittills influtit till markenteri- och lägerkassan, dels
av gräsbeten och höskörd å mark, upplåten till truppförbandens nyttjande,
dels ock av latrinspillning, ävensom de statsmedel, vilka kunde av arméförvaltningen
i särskilda fall tillerkännas truppförbandet såsom bidrag till vissa
av kassan bekostade utgifter för ovanberörda anordningar. I den allmänna
lägerkassan skulle vidare ingå de medel, som kunde inflyta genom försäljning
av hästspillning vid beridet truppförband?

Till enskilda lägerkassan, vilken uteslutande vore avsedd att bereda nytta
och trevnad för manskapet, skulle inflyta arrenden och hyror för byggnader
och lägenheter, som vöre truppförbandet enskilt tillhöriga eller blivit uppförda
eller inköpta för marketenteri- eller lägerkassans egna medel, ävensom inkomsten
av marketenteri- och annan rörelse för truppförbandets egen räkning
samt försäljning av köksavfall och dylikt. Till de enskilda lägerkassorna
skulle vidare överföras alla marketenteri- och lägerkassornas tillgångar
och skulder vid slutet av år 1902.

För allmänna lägerkassorna hava därefter nya bestämmelser utfärdats
genom kungl, kungörelsen den 5 december 1919. Enligt dessa skola inkomsterna
utgöras av de belopp, som kunna inflyta genom försäljning av stallspillning
efter inom truppförbands kasern- eller lägerområde uppställda hästar,
vilka furagerades genom kronans försorg, försäljning av latrinspillningen
inom kasern- eller lägerområde och försäljning av kassan tillhörande
materiel eller dylikt, som i vederbörlig ordning kasserats. Sedan vissa utgifter
bestritts för tillvaratagandet av stall- och latrinspillningen, skall ena
hälften av kassans nettobehållning för året överlämnas till arméförvaltningen,
som skall fördela sålunda influtna medel på arméns samtliga regementen och
kårer i förhållande till antalet man och tjänstgöringsdagar vid desamma under

— 15 —

närmast föregående år. Sålunda fördelade medel skola tilldelas truppförbanden
under namn av allmänna lägerkassans besparingsmedel. Den andra hälften
av nettobehållningen skall direkt tillföras nämnda besparingsmedel. Dessa
medel må av chef för regemente eller kår användas till utgifter tor truppförbandets
gemensamma bästa, nämligen till:

a) befrämjande av idrotten vid truppförbandet: inköp och underhåll av
idrottsmateriel, utdelande av belöningar för idrottsskicklighet, anläggning och
underhåll av idrottsplatser, utgivande av idrottsregler samt underhåll och
förhyrande av kallbadsplatser m. m.;

b) förskönande av kasern- eller lägerområdet: anläggning och underhall
av parker och planteringar med tillhörande materiel, redskap, inhägnader
och parkmöbler m. m.;

c) nöjes-, bildnings- och trevnadsanordningar: inköp och underhall av

dansbana samt flaggor och prydnadsanordningar i av truppen använda lokaler,
inköp och underhåll av bibliotek, biblioteksinventarier, kataloger, skioptikonmateriel,
byster och förevisningar, lämpliga föreläsningar och särskilda
undervisningskurser m. m.;

d) utgivande av populära minnesskrifter rörande regementets historia;

e) inköp och underhåll av dagbrickor och permissionsbrickor samt för
fredsbruk avsedda postlådor och postväskor;

f) tandvård och tandvårdsinstrument vid truppförband, där tandvårdsklinik
icke är anordnad genom kronans försorg; och

g) andra anordningar eller ändamål, som bereda gemensam nytta eller trevnad
för all personal vid truppförbandet och för vilka medel icke blivit i stat
eller eljest anvisade.

De medel, som under året icke förbrukats, få vid truppförbandet reserveras
för enahanda utgifter ett kommande år. Kassans samtliga inkomster och
utgifter skola redovisas inför arméförvaltningen och granskas på enahanda
sätt som övriga från truppförbanden ingående redogörelser för statsmedel.
Det föreskrevs vidare, att av allmänna lägerkassornas kapitaltillgångar vid
den tidpunkt, då bestämmelserna trädde i kraft, ena hälften skulle disponeras
av arméförvaltningen för fördelning i samma ordning, som gällde ifråga om
nettobehållningen och den andra hälften skulle innehållas av vederbörligt
truppförband för att bokföras som allmänna lägerkassans besparingsmedel.

Ifråga örn användandet och redovisningen av truppförbandens enskilda
lägerkassor har Kungl. Maj:t genom brev den 24 november 1922 utfärdat bestämmelser.
I sagda brev föreskrives att till enskild lägerkassa skola inflyta
arrenden och hyror för byggnader och lägenheter, som liro vederbörande
truppförband enskilt tillhöriga eller blivit uppförda eller inköpta för lägerkassans
egna medel, inkomst av marketenteri- oell annan affärsrörelse, som
bedrives för kassans räkning, inkomster av köksavfall och dylikt samt inkomster
av kassans i bank insatta och övriga räntebärande medel. Vad beträffar
användandet av enskild lägerkassas medel stadgas, alt medlen må
användas allenast för beredande av nytta och trevnad för manskapet vid vederbörande
truppförband, billigt föreskrifterna skall enskild lägerkassa omhänderbavas
av vederbörande truppförbands förvaltning. Vidare ilia för
enskild lägerkassas räkning bedrivas marketcnterirörelsc, däri jämväl inbe -

— 16 —

gripna till marketenteri hörande läskedrycksberedning och handelsrörelse,
vilken endast avser för manskapet erforderliga förbrukningsartiklar samt är
tillgänglig allenast för vederbörande truppförband tillhörande eller vid detsamma
förlagd personal jämte vid truppförband anställd civil personal.
Annan affärsrörelse än nu sagts må icke bedrivas för enskild lägerkassas räkning
utan särskilt medgivande av arméförvaltningens intendents- och civila
departement, vilka jämväl äga fastställa villkoren för sådan rörelses bedrivande.
Dylikt medgivande må endast lämnas beträffande företag, som skötes
med anlitande av särskilt avlönad civil betjäning samt endast undantagsvis
med tillhjälp av handräckningspersonal. För användande för dylik affärsrörelses
räkning av kronan tillhöriga byggnader eller kronans mark erfordras
medgivande av arméförvaltningens fortifikationsdepartement, som tillika äger
fastställa villkoren därför.

Årlig redovisning för enskild lägerkassas inkomster, utgifter och förvaltning,
omfattande jämväl all för dylik kassas räkning bedriven affärsrörelse
— med undantag allenast för marketenterirörelse, varom är särskilt stadgat —
avlämnas i och för granskning till vederbörande arméfördelningschef (militärbefälhavaren
på Gotland, kommendanten i Boden) å tid, som denne äger
bestämma. Förekommer vid granskningen anledning till anmärkning mot
redogörelsen eller förvaltningen, åligger det arméfördelningschefen eller motsvarande
befälhavare att efter omständigheterna antingen till vederbörande
chef göra de erinringar, vilka kunna finnas erforderliga, eller ock om förhållandet
göra anmälan hos arméförvaltningens civila departement för vidtagande
av den åtgärd, vartill förhållandena kunna giva anledning. Efter
verkställd granskning skola räkenskaperna därefter årligen senast före maj
månads ingång insändas till arméförvaltningens intendentsdepartement för att
därstädes vara tillgängliga vid den tekniska revisionen av mathållningsanslaget.
Efter avslutande av denna revision skola räkenskaperna återställas till
vederbörande truppförband för att därstädes förvaras.

Revisorerna hava verkställt utredning rörande omfattningen av truppförbandens
vid armén enskilda lägerkassors tillgångar den 31 december 1936
ävensom inkomster och utgifter för de olika kassorna under samma år. Uppgifter
härutinnan återfinnas i nedanstående tablå, i vilken dock icke lämnas
redovisning för lägerkassorna vid två regementen.

Enligt vad tablån utvisar hava de olika lägerkassornas kapitaltillgångar
per den 31 december 1936 uppgått till ansenliga belopp, utgörande för samtliga
de i sammanställningen upptagna truppförbanden tillhopa 1,619,329 kronor
21 öre. Av sammanställningen inhämtas vidare att vid femton truppförband
bedrivits bagerirörelse, vilken lämnat ett överskott å tillhopa 53,097
kronor 9 öre. Vid två truppförband har vinsten å svingårdsrörelse uppgått
till 9,315 kronor 96 öre. För den vid truppförbanden bedrivna marketenterirörelsen
har ett överskott redovisats å tillhopa 207,768 kronor 9 öre och
övriga inkomster hava utgjort 143,289 kronor 65 öre. Enligt tablån skulle
alltså inkomsterna vid de olika truppförbandens lägerkassor hava uppgått
till sammanlagt 413,470 kronor 79 öre. De belopp, som under år 1936 ut -

— 17 —

Truppförband	Lägerkas-sans till-gångar den 31/i2 1936	Under år 1936 uppkommen vinst å för lägerkassans räk-ning bedriven affärsrörelse m. m.	Övriga inkomster	Summa inkomster	Belopp, som under år 1936 utgivits för-beredande av nytta och trevnad för manskapet vid vederbö-rande trupp-förband
Bageri	Svin- gård	Marke- tenteri
1	•->	3	i	5	6	1	8
Svea livgarde................	31,140: 53			7,989: 92	1,902: 53	9,S92: 45	10,195: 93
Göta livgarde, fästningsbataljo-
nen i Vaxholm.............	20,144: 88	—	—	9,677: 93	493: 54	10,171:47	3,876: —
Göta livgarde, Stockholmsdelen	34,312: 99	—	—	5,633: 49	2,636: 99	8,270: 48	9,253: 69
Livregementets grenadjärer . . .	25,151: 33	—	—	2,033: 48	1,563: 94	3,597: 42	4,446: 39
Livgrenadjärregementet.......	74,156: 43	11,819: 25	7,276: 78	2,2(57:17	2,372: 01	23,735: 21	21,495: 43
Jämtlands fältjägarregemente .	88,069: 50	—	—	7,786: 46	3,617: 69	11,404: 15	10,011: 26
Norra skånska infanteriregemen-
tet.......................	41,088: 64		—	11,633: 86	5,074: 50	16,708: 36	9,437: 02
Södra skånska infanteriregemen-
tet.......................	66,160: 94	492: 70	—	9,000: —	2,949: 36	12,442: 06	10,269: 88
Upplands regemente..........	35,984: 80	—	—	1,962: 58	6,409: 32	8,371: 90	10,909: 79
Skaraborgs regemente........	40,871: 13	3,317: 54	—	2,000: —	5,350: 77	10,668: 31	9,848: 87
Södermanlands regemente.....	30,901: 81	—	—	10,122: 52	2,974: 15	13,096: 67	12,521: 55
Kronobergs regemente i Växjö.	31,997: 32	—	—	3,784: 44	4,192: 22	7,976: 66	5,823: 25
Kronobergs regementes detache-
mont i Karlskrona..........	17,719: —	—	—	4,000: —	984: 32	4,984: 32	3,772: 32
Jönköpings-Kalmar regemente .	78,938:17	7,353: 47	—	10,205: 38	2,890: 45	20,449: 30	16,577: 84
Dalregementet...............	115,432: 97	6,130: 77	2,039:18	6,657: 77	5,162: 60	19,990: 32	10,336: 39
Hälsinge regemente..........	41,597: 52	1,866: 21	—	688: 04	2,972:14	5,526: 39	8,285: 45
Älvsborgs regemente.........	78,436: 61	—	—	—	9,059: 34	9,059: 34	8,271: 63
Hallands regemente..........	6,490:16	—	—	1,500: —	3,748: 57	5,248: 57	5,767: 95
Bohusläns regemente.........	39,423: 56	468: 97	—	1,000: —	2,749: 62	4,218: 59	7,406: 36
Gotlands infanterikår.........
Norrbottens regemente.......	63,075: 87	—	—	17,080: 85	8,400: 56	25,481: 41	23,778: 56
Västerbottens regemente......	41,001: 36	3,875: 23	—	1,548: 73	1,105: 31	6,529: 27	9,351: 06
Västernorrlands regemente ....	115,371:12	3,280: 53	—	7,361: 02	9,576: 24	20,217: 79	25,991: 48
Värmlands regemente.........	32,549: 90	4,650:10	—	2,300: —	2,119: 73	9,069: 83	7,014:19
Livregementet till häst.......	36,885: 20	—	—	9,206: 73	3,399: 27	12,606: —	11,525: 91
Skånska kavalleriregementet . .	20,973:15	—	—	2,137: 60	1,163: 44	3,301: 04	4,568: 20
Livregementets husarer.......	10,612: 82	—	—	—	2,250: 23	2,250: 23	3,167: 40
Norrlands dragonregemente . . .	20,635: 34	—	—	4,097: 61	5,271: 02	9,368: 63	5,743: 44
Svea artilleriregemente.......	45,458: 55	—	—	4,895: 45	3,505:18	8,400: 63	6,417: 44
Göta artilleriregemente.......	16,366: 37	3,936: 48	—	1,827: 87	1,336: 75	7,101:10	7,799: 51
Vendes artilleriregemente.....	24,068: 53	2,117:18	—	3.026: 97	3,029: 87	8,174: 02	9,579: 12
Norrlands artilleriregemente . ..	51,232: 25	—	—	8,779: 98	3,101: 27	11,881: 25	11,060: 24
Norrbottens artillerikår.......	20,856: —	-	—	4,000: —	2,111:60	6,111:60	4,894: 50
Smålands arméartilleriregemente	18,235: 21	—	—	4,253:19	1,763: 54	6,016: 73	5,535: 36
Gotlands artillerikår..........	16,441: 23	—	—	3,628: 33	1,066: 02	4,694: 35	4,478: 82
Bodens artilleriregemente.....	18,131:91	—	—	3,907: 66	2,464: 76	6,372: 42	8,946: 61
Karlsborgs artilleriregemente . .	6,263: 87	—	—	862: —	1.900: 28	2,762: 28	4,551: 24
Svea ingenjörkår.............	20,399: 29	218: 97	—	4,356: 66	6,651: 34	11,226: 97	9,445: 411
öta ingenjörkår .............	12,398: 97	1,676:51	—	2,186: 52	1,728: 91	5,591: 94	4,592: 69
älttelegrafkåren.............	12,878: 45	—	—	4,085: 73	2,169: 42	6,255: 15	5,584: 32
odens ingenjörkår ...........	—	—	—	—		—	—
Svea trängkår...............	14.787: 06	—	—	2,214: 90	812: 16	3,027: 06	3,914: 76''
öta trängkår...............	49,988: 04	1 893: 18	—	3,000: —	2,364: 81	7,257: 99	5,716: 36
orrlands trängkår...........	24,140: 38	—	—	5,775: 20	1,020: 84	6,796: 04	3,322: 30
kånska trängkåren..........	9,912:37	—	—	2,859: 82	888: 32	3,748:14	3,087: 16
rödje intendenturkompaniet,
Boden ....................	5,632:16	—	—	1,415:21	270: 85	1,686: 06	820: 56
idskolan...................	696: 24	—	—	ISO: —	64: 87	244: 87	351: 33
rméns underofficersskola.....	2,000: 20	—	—	3,226: 35	637: 90	3,864: 25	2,808: 90
ustingenjör kompaniet.......	2,614: —	—	—	700: —	201:48	901: 48	1,192: 17
n tendén tur kompaniet........	2,394: 82	—	—	910: 67	634: 26	1,544: 93	1,413: 03
Garnisonssjukhuset i Karlsborg	239: 79	—	—	—	348: 58	348: 58	208: 12
» i Boden . .	5 070: 47	—	—	—	4,826: 78	4,826: 78	4,296: —
	1.lil!».:» 21	•53,(lill: 09	9,315: 96	207,76.8: 09	143,28!): 65	413,470: 79	379,668:19

2—,''179309. lia), berättelse ang. statsverket för år 1937. /.

— 18 —

Revisorernas

uttalande.

givits för beredande av nytta och trevnad för manskapet vid vederbörande
truppförband, hava uppskattats till sammanlagt 379,663 kronor 19 öre. I
detta sammanhang må emellertid nämnas, att till följd av olikheter i redovisningsförfarandet
vid de enskilda lägerkassorna de uppgifter, som nu lämnats
rörande kassornas ekonomiska förhållanden, icke kunnat göras så fullständiga,
att de utgöra en fullt exakt redovisning av lägerkassornas ekonomi
under år 1936.

Utöver vad nu angivits må beträffande lägerkassornas ekonomiska förhållanden
framhållas, att en avsevärd del av tillgångarna äro bundna i de
varulager, vilka tillhöra de för lägerkassornas räkning bedrivna marketenterirörelserna.
Stora belopp äro även innestående å bank eller placerade i obligationer
och flera lägerkassor synas under året hava ökat sina å bank innestående
eller eljest likvida tillgångar. Att så kunnat äga rum synes främst
bero på de vinster, vilka under året uppstått av de för kassornas räkning
bedrivna affärsrörelserna.

Såsom av ovanstående framgår bedrives vid vissa truppförband bagerirörelse
i stor omfattning liksom även i några fall svingårdsrörelse. Att bedriva
dylika rörelser för lägerkassornas räkning i den omfattning, som nu
sker, synes enligt revisorernas uppfattning vara främmande för den verksamhet
dessa kassor böra utöva. Av räkenskaperna framgår nämligen, bland
annat, att icke blott marketenteriernas utan även vissa regementens behov
av bröd i stor utsträckning tillgodoses från nämnda bagerier. Även enskilda
hava tillhandahållits varor därifrån. Visserligen synas dessa bagerier rent
affärsmässigt sett hava skötts på ett för lägerkassorna tillfredsställande sätt,
då de lämnat avsevärda överskott, men verksamheten synes likväl i vissa
fall hava erhållit sådan omfattning, att ekonomiska risker måste anses förenade
med rörelserna i fråga. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra
därom, att militieombudsmannen på sin tid funnit anledning framställa erinran
mot en vid ett infanteriregemente bedriven verksamhet av ifrågavarande
slag, vilken medfört risker för vederbörande lägerkassas bestånd. Det synes
även kunna uppstå vissa olägenheter härutinnan, att regementsförvaltningen
för tillgodoseende av lägerkassan kan finna anledning betala högre pris för
av densamma levererade varor än som skulle betingats vid upphandling i
öppna marknaden. Revisorerna hava vid sin granskning funnit exempel
härpå. Härtill kommer, att en dylik omfattande affärsverksamhet för lägerkassornas
räkning givetvis måste belasta de tjänstemän -— officerare,
intendenter och underofficerare — vilka hava tillsyn över förvaltningen av
dessa affärsföretag, med göromål, som med hänsyn till omfattningen av
den bedrivna rörelsen måste avsevärt inkräkta på deras egentliga militära
arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill anse revisorerna, att de för närvarande
av vissa lägerkassor bedrivna bageri- och svingårdsrörelserna böra avvecklas.

Enligt vad revisorerna funnit hava de ändamål, som tillgodosetts av lägerkassorna,
varit mycket växlande. I stor utsträckning hava medel anslagits
för idrott och biografföreställningar, varjämte i ett fall anläggning av ett

— 19 —

större friluftsbad bekostats av lägerkassans medel. I ett annat fall har kassan
bestritt utgifterna för utgivande av regementets historia. Även utgifter
för tandvård hava förekommit. Samtliga dessa kostnader äro av den natur,
att de enligt gällande föreskrifter angående de allmänna lägerkassorna även
kunna tillgodoses av dessas medel. Då icke samma personalkategorier skola
tillgodoses med allmänna och enskilda lägerkassornas medel, men dessa likväl
i viss utsträckning användas för samma ändamål, synes det revisorerna
erforderligt, att närmare föreskrifter meddelas angående de ändamål, vartill
de enskilda lägerkassorna skola användas. I detta sammanhang vilja revisorerna
även framhålla som önskvärt, att de enskilda lägerkassorna redovisas
i arméförvaltningens räkenskaper och undergå granskning därstädes
i likhet med allmänna lägerkassorna, varigenom en större enhetlighet i
medelsanvändningen bör kunna ernås, än vad nu är fallet.

Revisorerna hava även fäst sig vid, att de belopp, som vid de olika truppförbanden
stått till förfogande för manskapets nytta och trevnad — även
med hänsyn tagen till förbandens olika styrka — varit av växlande storlek,
vilket givetvis medfört, att manskapet vid vissa förband i ifrågavarande hänseende
blivit sämre tillgodosett än vid andra. Revisorerna, som icke finna
detta förhållande fullt tillfredsställande, anse sig böra ifrågasätta, huruvida
icke på ett eller annat sätt en utjämning härutinnan kan åstadkommas. I
detta sammanhang vilja revisorerna erinra om sitt uttalande rörande lantförsvarets
fonderade arrendemedel.

Enligt revisorernas mening synes sålunda frågan om de enskilda lägerkassornas
förvaltning och redovisning samt därmed sammanhängande spörsmål
böra bliva föremål för utredning.

§ 7.

I sin år 1928 avgivna berättelse framställde riksdagens revisorer viss erinran
beträffande driften vid repslagarbanan å flottans varv i Karlskrona,
därvid revisorerna framhöllo, att kostnaderna för inköp av maskiner samt
vidtagna ändringsarbeten å verkstaden bestritts av den vinst, som uppkommit
å verkstadens tillverkning, ävensom att det tillvägagångssätt, som av
marinförvaltningen anvisats för priskalkyleringen, medfört, att avsevärda nyanskaffningar
för repslagarbanans räkning kunnat ske utan att frågan härom
behövt underställas riksdagen. Med hänsyn till vad som förekommit i
detta ärende och med erinran örn att 1927 års riksdag hos Kungl. Maj:t anhållit,
att sådana åtgärder beträffande marinförvaltningens medelsbokföring
måtte vidtagas, att samtliga av ämbetsverket disponerade riksstatsmedel
komrne att upptagas i budgetredovisningen samt att det tillämpade förfaringssättet
med uppläggande av särskilda fondtitlar för dylika medel för
framtiden upphörde, anförde riksdagen i skrivelse den 16 maj 1929 under
punkten 2, att riksdagen ansett det nödvändigt, att särskilda grunder för
redovisningen av inkomster och utgifter vid marinens verkstäder ävensom
för den ekonomiska förvaltningen i (ivrigt vid dessa verkstäder av Kungl.

Marinens förnyelsefotider.

20 —

Majit fastställdes. Härvid borde enligt riksdagens mening tillses, att utlämningspriserna
för tillverkad materiel m. m. icke bestämdes på sådant sätt,
att dessa priser innefattade beräknade kostnader jämväl för utvidgning av
verkstadsdriften. Riksdagen ansåg, att frågor av denna art alltid borde underställas
riksdagens prövning. Vid prissättning borde emellertid enligt
riksdagens uttalande hänsyn tagas till den förnyelse av arbetsmaskiner m. m.,
som vore nödvändig för driftens uppehållande i den omfattning, som erfordrades
för tillgodoseende av varvets behov och som i övrigt betingades av
dess rationella bedrivande. I anslutning härtill anhöll riksdagen, att Kungl.
Majit måtte fastställa grunder för handhavande av den ekonomiska förvaltningen
och redovisningen vid marinens verkstäder. Bestämmelser i nämnda
hänseenden hava därefter av Kungl. Majit fastställts genom beslut den 8
april 1932.

Av dessa föreskrifter framgår, bland annat, att inkomster och utgifter hänförliga
till marinens s. k. självförsörjande inrättningar — marinens centrala
beklädnadsverkstad, korvfabriken, flottans tvättinrättning, oljefabriken och
repslagarverkstaden, samtliga i Karlskrona, marinens tvättinrättning å Rindön,
marinens kraftcentraler samt enligt nådigt brev den 21 september 1934
även kronobageriet i Karlskrona — skola redovisas å särskilda undertitlar
under vederbörliga riksstatsanslag. I sagda föreskrifter har vidare stadgats,
att vid kalkylerandet av priserna för verkstädernas produkter och arbeten
inkomsterna icke blott skola balansera de löpande utgifterna utan jämväl
kunna bestrida kostnaderna för den förnyelse av arbetsmaskiner m. m., som
är nödvändig för driftens uppehållande i erforderlig omfattning och som i
övrigt betingas av dess rationella bedrivande. De medel, som sålunda beräknas
för förnyelse av arbetsmaskiner m. m., skola överföras till särskilda
förnyelsefonder. I fråga om dessa fonders användning stadgas i samma föreskrifter,
att till fonderna hörande medel efter Kungl. Majits prövning skola
användas för återställande i brukbart skick av objekt, vilkas brukbarhet
i avsevärdare mån minskats, samt till anskaffande av nya objekt i ersättning
för utrangerade.

I samband med fondernas tillkomst den 1 juli 1932 överfördes till dessa
vissa av Kungl. Majit bestämda belopp, och därefter ske årliga avsättningar,
även dessa efter Kungl. Majits godkännande.

I enlighet med nämnda föreskrifter komma sålunda verkstädernas budgetära
inkomster och utgifter att inflyta i budgetredovisningen. Inkomsterna
bestå av ersättningar för tillverkade varor och annat dylikt samt för utförda
arbeten. Utgifterna åter utgöras av dels drifts- och underhållskostnader såsom
avlöningar —- i den mån dessa icke bestridas från särskilt anslag —
materialier för driften, transporter, belysning och bränsle m. m., dels ock
avsättningar till förnyelsefonderna.

Revisorerna, som vid granskning av marinförvaltningens protokoll och
handlingar för budgetåret 1936/1937 gjort vissa iakttagelser rörande sagda
förnyelsefonder, hava funnit av intresse att närmare undersöka fondernas
ställning och i desamma ingående medels användning för sagda budgetår.

— 21 —

Förnyelsefondernas ställning den 1 juli 1936 och 30 juni 1937 framgar av

nedanstående tablå.

Förnyelsefonden för	Behållning V» 1936	Avsättning enligt Kungl. Maj:ts beslut	övriga in- komster	Bokförda utgifter	Behållning S0/6 1937
Korvfabriken i Karlskrona.... Marinens centrala beklädnads-	2,520: — 91,468: 41 6,110: — 8,707:60 23,620: 42 21,656:39 21,500: — 36,506: 25 43,457: 70 4,617:65	2,000: — 15,000: —	—	1,500: — 8,690: 51	3,020: — 97,777: 90
Flottans tvättinrättning i Karls-	5,000: —		1,042: 29	10,067:71
Marinens tvättinrättning å	4,000: —	576: 27	5,444:59	7,839: 24
Oljefabriken i Karlskrona .... Repslagarverkstaden i Karls-	4,000: — 7,000: —	10: —	1,274: 93 20,893:12	26,345:49 7,773:27
Karlskrona örlogsvarvs kraft-	155,000: —	413: 44	15,413:44	61,500: —
Stockholms örlogsvarvs kraft-	5,250: —		6,047: 72	35,708: 53
Kraftcentralen i Vaxholm .... Kronobageriet i Karlskrona ..	6,500: — 2,500: —	—	14,497: 55 3,429: 97	35,460:15 3,687:68

Nedanstående sammanställning utvisar fondernas inkomster och de ändamål,
vartill dessas medel tagits i anspråk under budgetåret 1936/1937
(sid. 22).

Årsavsättningen till korvfabrikens i Karlskrona förnyelsefond, som tidigare
fastställts till 840 kronor, har för budgetåret 1935/1936 höjts till 2,500
kronor och därefter för budgetåret 1936/1937 bestämts till 2,000 kronor.
I fråga om Karlskrona örlogsvarvs kraftcentral har, utöver den årliga
avsättningen å 15,000 kronor, en extra avsättning å 40,000 kronor ägt
runi jämväl under budgetåret 1936/1937. Revisorerna förutsätta, att avsättningsbeloppen
till förnyelsefondema fastställts med hänsyn tagen till en på
grundval av anskaffningsvärden och livslängd hos verkstädernas arbetsmaskiner,
redskap m. m. uppgjord förnyelseplan. Att ytterligare extra avsättning
till Karlskrona kraftcentrals förnyelsefond behövt äga rum, torde utvisa
antingen att den hittills förda avskrivningspolitiken icke varit riktig
eller ock att avsikten är att utan riksdagens hörande fortsätta den utvidgning
av kraftcentralen i fråga, varemot 1936 års revisorer ansågo sig böra
framställa vissa erinringar. Vidare må erinras örn de ovan närmare angivna
växlingarna i fråga örn årsavsättningen till korvfabrikens i Karlskrona
förnyelsefond.

Revisorerna hava uppmärksammat, att förnyelsefonden för kraftcentralen
i Vaxholm belastats med kostnader för anordnande av bostäder för två maskinister.
Inrättandet av dessa bostäder torde få rubriceras som ren nyanskaffning,
liggande utanför de intressen, förnyelsefonden är avsedd att tillgodose.
Även i andra fall hava, enligt vad revisorerna funnit, fondmedel
använts för rena nyanskaffningar, som icke kunna hänföras till »förnyelse
av arbetsmaskiner», som på grund av förslitning utrangerats.

1 Därav extra ersättning 40,000: —.

Revisorernas

uttalande.

— 22

I Förnyelsefonden	Inkomster		Utgifter
för		kronor		kronor
I Korvfabriken i	Avsättning......	2,000: —	Ersättning till örlogsvarvet för
Karlskrona			utförda arbeten........... Persedlar och materialier från	137: 82
			beklädnads- och materialför-råden ....................	516: 58
			Köttråg och hängställning....	845: 60
	Summa kr.	2,000: —	Summa kr.	1,500: —
Marinens centra-	Avsättning......	15,000: —	Ersättning till örlogsvarvet för
la beklädnads-			utförda arbeten och utlämnad
verkstad i			materiel m. m.............	1,488: 86
Karlskrona			Av byggnadsdepartementet ut-
			förda arbeten i verkstadens ångcentral................	1,903: 52
			Maskindelar.................	720: 05
			Lädervals...................	165: —
			Dragkärra..................	145: —
			Askkärra för ångpannan.....	125: —
			Kran....................... Utlästningsapparat, elektrisk	123: 97
			kastrull m. m.............	110: 15
			Symaskiner.................	896: 80
			Stofferingsmaskin............	1,815: —
			Läster......................	1,197: 16
	Summa kr.	15,000: —	Summa kr.	8,690: 51
Flottans tvättin-	Avsättning......	5,000: —	Ersättning till örlogsvarvet för
rättning i			utförda arbeten...........	360: 29
Karlskrona			Hyllvagnar och tvättvagn ....	232: —
			Säckhiss....................	450: —
	Summa kr.	5,000: —	Summa kr.	1,042: 29
Marinens tvättin-	Avsättning......	4,000: —	Ersättning till tygförvaltningen
rättning å	Omföring av tidi-		för utförda arbeten m. m...	211: 64
Rindön	gare anvisade		Murning av ångpanna.......	230: —
	medel.........	576: 73	Besiktning av ångpanna.....	285: 15
			Blötvagnar, 2 st.............	467: 80
			Ångmaskin................. Utlåtande ang. stryk- pressar .......... 30: — Ledning för kompres-sor .............. 80: — Pressmaskin och luft-	1,500: —
			kompressor ( = strykpress)....... 2,640: —	2,750: —
	Summa kr.	4,576: 73	Summa kr.	5,444: 59
Oljefabriken i	Avsättning .....	4,000: —	Kostnader för utförda arbeten
Karlskrona			och utlämnad materiel m. m.	1,274: 93
	Summa kr.	4,000: —	Summa kr.	1,274: 93
Repslagarverk-	Avsättning......	7,000: —	Kostnader för utförda arbeten
staden i Karls-	För försålda kas-		och utlämnad materiel m. m.	944: 07
krona	serade lådor . ..	10: —	Kilremmar..................	178: 28
			Spinnmaskin...... 17,306: 77 Tull m. m. för d:o. . 1,774: 25
			Traktamente till
			montör vid upp-sättning av d:o.. 689:75	19,770: 77
	Summa kr.	7,010: —	Summa kr.	20,893: 12

— 23 —

Förnyelsefonden för	Inkomster kronor	Utgifter	kronor
Karlskrona ör-logsvarvs kraft-central	Avsättning...... (varav extra av-sättning 40,000) Rättelse av felfö-ring..........	55,000: — 413: 44	Kostnader för utförda arbeten och utlämnad materiel m. m. Transformator..............	12,543: 44 2,870: —
	Summa kr.	55,413: 44	Summa kr.	15,413: 44
Stockholms ör-logsvarvs kraftcentral	Avsättning......	5,250: —	Kostnader för utförda arbeten, utlämnad materiel m. m.... Reparation av kw-mätare .... KWH-mätare............... Strömbrytare............... Stolpar..................... Kondensatorer..............	1,890: 28 135: — 370: 44 117: 60 65: 20 3,469: 20
	Summa kr.	5,250: —	Summa kr.	6,047: 72
Kraftcentralen i Vaxholm	Avsättning......	6,500: —	Ersättning till tygförvaltningen för utförda arbeten........ Målnings- och tapetseringsar- beten.................... Trävaror ................... Ritaravlöning, resekostnader	2,004: 67 1,089: 09 271: 24 432: 55
			Elektrisk utrustning för auto-matisk drift av en synkron-motoromformare..........	10,700: —
	Summa kr.	6,500: —	Summa kr.	14,497: 55
Kronobageriet 1 Karlskrona	Avsättning......	2,500: —	Ersättning till örlogsvarvet för utförda arbeten........... Plåtstick och bageriplåtar----	2,994: 72 435: 25
	Summa kr.	2,500: —	Summa kr.	3,429: 97

Såsom av ovanstående framgår verkställas sålunda fortfarande rena nyanskaffningar
för och utvidgningar av driften vid marinens verkstäder utan
riksdagens medgivande. Då denna utvidgning numera sker med anlitande
av förnyelsefondsmedel, komma kostnaderna icke heller till synes i den för
riksdagen framlagda budgetredovisningen.

Enligt revisorernas uppfattning bör varje förnyelsefond uppbyggas efter en
fastställd plan, där för varje ifrågakommande objekt eller grupp av sådana
upptagas anskaffningsvärde, livslängd, det belopp, som årligen skall avsättas,
samt det belopp, som redan finnes avsatt. Då vederbörande förvaltningsmyndighet
avgiver förslag till årsavsättning och ersättningsanskaffning, bör
därvid fogas utdrag ur förnyelseplanen, vilket utdrag, efter granskning inom
marinförvaltningen, bör överlämnas till Kungl. Majit. Med ledning av dessa
handlingar torde vid fastställandet av årsavsättning eller vid beviljande av
medel för ersättningsanskaffning kunna avgöras, huruvida ersättningsanskaffning
av ett objekt verkligen kan ske av förnyelsefondsmedel, utan att
övriga i fonden ingående objekts förnyelse därmed äventyras. Revisorerna
anse nämligen, att, därest ett objekt behöver ersättas tidigare än som beräknats
vid fastställandet av förnyelseplanen eller örn vid förnyelse av ett till -

— 24 —

fullo avskrivet objekt ett nytt likvärdigt betingar ett högre pris än vad det
förslitna kostat i inköp, allenast det för detta speciella objekt eller grupp av
sådana avsatta beloppet bör disponeras ur förnyelsefonden. Det belopp,
som därutöver måste anvisas, är enligt revisorernas mening att anse som ny
kapitalinvestering och bör med hänsyn härtill anvisas av ■riksdagen. Skulle
ersättningsanskaffning däremot kunna verkställas till lägre pris, skall skillnaden
mellan det för objektet å förnyelsefonden disponibla beloppet och inköpspriset
givetvis återföras till omkostnadstiteln under vederbörligt riksstatsanslag.

I detta sammanhang vilja revisorerna framhålla, att endast mera värdefulla
maskiner, redskap och inventarier böra ingå såsom avskrivningsobjekt
i förnyelsefonderna. Övrig materiel torde få betraktas såsom förbrukningsmateriel
och bör — i likhet med kostnader för smärre reparationer och dyEEt
bestridas av verkstadens omkostnadstitel. Under dessa omständigheter
synas anvisningar, som nu meddelas ur förnyelsefonderna för »oförutsedda
utgifter» eller för »oförutsedda behov», icke vidare böra ifrågakomma.

Revisorerna, som anse av behovet påkallat, att ovannämnda av Kungl.
Majit den 8 april 1932 utfärdade föreskrifter kompletteras i av revisorerna
nu antydd riktning, hava härigenom velat fästa riksdagens uppmärksamhet
vid angivna förhållanden.

§ 8.

Arvoden för Enligt en under den av Kungl. Majit den 19 juni 1936 fastställda staten
manskap vidfÖF förslagsanslaget till rekryteringskostnader för marinen för budgetåret
marinen. 1936/1937 intagen anmärkning skall rekryteringsombud, som för värvande
av manskap förordnats av vederbörande chef, erhålla arvode med högst 20
kronor för varje förmedlad anställning vid respektive kårer och truppförband.
Sådant ombud, vartill icke må antagas beställningshavare i aktiv tjänst
vid försvarsväsendet, skall enligt nämnda föreskrift förordnas för viss ort och
bedriva rekryteringsverksamheten enligt särskild instruktion.

Genom Kungl. Maj.ts beslut den 12 januari 1934 tillkallade sakkunniga
för utredning angående vissa civilanställningsfragor hava i sitt förslag örn
inrättandet av ett för hela försvarsväsendet gemensamt centralt organ för
handhavande av civilanställningsfrågor m. m. även berört frågan om rekryteringsarvoden.
Härutinnan hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

»I fråga om anskaffande av de för den centrala anställningsbyrån sålunda
erforderliga medlen ansåge de sakkunniga icke erforderligt att begära
några anslagsmedel a riksstaten utöver vad i årets statsverksproposition
äskats för budgetåret 1934/1935. De där upptagna anslagen till rekryteringskostnader
syntes nämligen, därest vissa restriktioner infördes med avseende
å utbetalande av värvararvoden, utan svårighet kunna lämna tillgång
till anställningsbyråns finansiering. I sistberörda hänseende påpekade de
sakkunniga, att under senare år avsevärda summor utbetalats i arvoden åt
s. k. värvare av rekryter. Då värvararvodet numera utginge med ett belopp

— 25 —

av högst 30 kronor för varje genom värvares förmedling anställd, kunde med
ledning av vissa tillgängliga uppgifter de nuvarande årliga kostnaderna för
värvararvoden beräknas till cirka 20,000 kronor vid armén och cirka 10,800
kronor vid marinen. Vid flygvapnet vore dessa utgifter obetydliga. Av vissa
tillgängliga yttranden från olika militära myndigheter syntes det de sakkunniga
framgå, att värvararvoden i många fall utbetalades i onödan eller
slentrianmässigt. Sålunda hade upplysts, att icke sällan en värvning arrangerades
därigenom att en släkting eller god vän uppträdde som värvare för
att få ut arvodet. Värvararvode borde enligt de sakkunnigas mening icke utgå
i andra fall än där ombudet verkligen utfört ett arbete och således gjort
försvarsväsendet en tjänst. Att i vissa fall ombud behövdes för rekryteringen
vore ovedersägligt, men dessa ombud borde då ha karaktären av ortsombud,
som för ändamålet av vederbörande chef förordnades. En dylik anordning
vöre den vid marinen huvudsakligen tillämpade. Dessa ombud borde
givetvis ha betalt för sina tjänster, men med hänsyn till det ringa arbete,
som under nuvarande förhållanden torde vara förenat med ombudsskapet,
syntes arvodet kunna väsentligen nedsättas, exempelvis till högst 20 kronor
för rekryt. De sakkunniga föresloge fördenskull, att till staterna för de respektive
rekryteringsanslagen under budgetåret 1934/1935 fogades den bestämmelsen,
att för rekryt, vars anställning förmedlats av person, som av
vederbörande chef för viss ort förordnats som rekryteringsombud, finge utgå
ersättning till ombudet med högst 20 kronor, dock att till sådant ombud ej
finge förordnas befattningshavare i aktiv tjänst vid försvarsväsendet. Genom
en dylik restriktion med avseende å värvningsarvodens utbetalande syntes
en effektiv rekrytering icke kunna under nuvarande förhållanden i minsta
mån äventyras, helst som den upplysningsverksamhet angående rekryteringsförhållandena,
som skulle bedrivas av den centrala anställningsbyrån, borde
taga sikte bland annat på att vänja de anställningssökande att vända sig direkt
till truppförbanden. Däremot skulle en hel del uppenbara missbruk
stävjas.»

Det av de sakkunniga framlagda förslaget förelädes 1934 års riksdag. I
proposition nr 203 tillstyrkte departementschefen i huvudsak förslaget om
inrättandet av en civilanställningsbyrå. Departementschefen framhöll därvid,
att kostnaderna för byråns verksamhet skulle täckas genom anlitande
av medel anvisade å de särskilda försvarsgrenarnas rekryteringsanslag, och
att detta förutsatte, att vissa restriktioner i enlighet med de sakkunnigas förslag
vidtoges med avseende å utbetalande av s. k. värvarearvoden. Riksdagen
bade intet att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag. Från och nied budgetåret
1934/1935 hava därefter bestämmelser härutinnan intagits under staterna
för de för armén, marinen och flygvapnet å riksstaten uppförda anslagen
till rekryteringskostnader.

För marinens del hava emellertid bestämmelser rörande rekryteringen
meddelats även i annan ordning. Enligt kungl, kungörelsen den 5 juni 1931
angående antagning av manskap vid marinen § 5:2 äga nämligen, förutom
bland andra förordnat rekryteringsombud, även underofficer, underbefäl el -

— 26 —

ler polisman vid flottans poliskår träffa förberedande avtal om anställning av
manskap för den örlogsstation eller det truppförband av kustartilleriet han
tillhör. Enligt samma kungörelse § 13: 1 utgår till nämnda beställningshavare
gottgörelse i likhet med för rekryteringsombud för varje genom hans
försorg antagen man.

Enligt vad Karlskrona örlogsstations räkenskaper för budgetåret 1936/1937
utvisa hava i ett flertal fall utbetalats värvarearvoden till underofficerare och
underbefäl i aktiv tjänst. Salunda hava 25 rekryter värvats genom förmedling
av lika många beställningshavare av ovan angiven kategori och 36 stycken hava
vunnit anställning genom 5 underofficerares och underbefäls förmedling.
Enahanda förhallanden hava även förekommit i mindre utsträckning i vad
angår Stockholms örlogsstation och Karlskrona kustartilleriregemente. Förenämnda
personer, vilka förmedlat anställning av personal för marinens räkning
äro icke rekryteringsombud utan tillfälliga värvare. Enligt vad räkenskaperna
utvisa har i ett flertal fall ersättning utgått för värvning av nära
anhörig.

EutVtaTandea8 Såsom av ovanstående framgår har 1934 års riksdag intagit den ståndpunkten,
att rekryteringsarvoden endast skola utgå till särskilt förordnade
rekryteringsombud. Avsikten med ovannämnda restriktiva bestämmelser
har, bland annat, varit att avskaffa de tillfälliga värvarna, vilka som regel
Icke ansetts utföra sådant direkt arbete för rekryteringen, som kunnat motivera
gottgörelse. I vad angar armén och flygvapnet har detta även kunnat
genomföras, da särskilda föreskrifter angående ersättning för värvning av
manskap utöver de under vederbörande stater upptagna icke äro meddelade.
Marinens myndigheter hava däremot med hänsyn till bestämmelserna i förenämnda
kungörelse den 5 juni 1931 icke ansett sig kunna underlåta att utbetala
rekryteringsarvoden till underofficerare och underbefäl samt till polismän
vid flottans poliskårer för genom deras förmedling antaget manskap.
Till följd härav hava de från och med budgetåret 1934/1935 införda restriktiva
bestämmelserna icke kunnat i vad angår marinen genomföras.

Revisorerna, som ansett, att enhetliga bestämmelser i nämnda hänseende i
enlighet med av 1934 års riksdag intagen ståndpunkt böra tillämpas för försvarsväsendet
i dess helhet, hava härigenom velat bringa angivna förhållande
till riksdagens kännedom.

§ 9.

Träbrygga Revisorerna hava avlagt besök vid Hemsö fästning.

''fästning” Fästningen, som är belägen å Hemsön strax utanför Härnösand och uppförts
i anslutning till 1914 års försvarsbeslut, har utbyggts i mindre omfattning
än vad ursprungligen avsetts. Enligt 1925 och 1936 års försvarsbeslut
har densamma förlagts i materialreserv. För transport av vissa i fästningens
förråd ingående pjäser vid lastning i pråmar har inlagts en träbrygga, vilkens
yttre del vilar på stenkistor och inre del på träbockar.

— 27 —

Vid sitt besök konstaterade revisorerna, att det på grund av bryggans dåliga Revisorernas
tillstånd är förenat med allvarliga risker att beträda densamma. Enligt atta,an(le
revisorernas uppfattning är varje transport på bryggan av den i förråden förvarade
tunga materielen för närvarande utesluten. Med hänsyn härtill och
då bryggan är nödvändig för sitt avsedda ändamål, synes densamma omedelbart
böra underkastas behövlig reparation.

§ 10.

Vid granskning av marinförvaltningens räkenskaper för budgetåret 1936/
1937 hava revisorerna uppmärksammat, att till beställningshavare å marin -ingenjörkårens stat utbetalats arvode för uppdrag såsom ordförande i besiktningsnämnd
för leveransbesiktning av jagaren Göteborg med 5,240 kronor.

I anledning därav hava revisorerna verkställt utredning i fråga om de principer,
som i förevarande hänseende tillämpats vid leveransbesiktningar av
under senare år byggda örlogsfartyg.

Avtal mellan marinförvaltningen å kronans vägnar och privata verkstäder
angående nybyggnad av fartyg för marinens räkning innehålla bestämmelser
därom, att slutbesiktning av fartyg innan kronan övertager detsamma, skall
verkställas av sådan nämnd, som omförmäles i upphandlingsförordningen
§ 50: 3. Enligt nämnda författningsrum skall sådan nämnd bestå av tre
ojäviga personer, vilka äga särskild insikt och erfarenhet på området. Av
nämndens ledamöter skola vardera parten välja en och de sålunda valda
den tredje, som tillika skall vara ordförande i nämnden. Såsom nämndens
beslut skall gälla den mening, varom minst två ledamöter enas. Överenskommelse
rörande besiktningens anordnande på nu omförmält sätt har träffats
med A. B. Götaverken angående jagaren Nordenskjöld, färdigställd år
1927, med Kockums Mekaniska Verkstads A. B. angående jagaren Ehrensköld,
färdigställd samma år och jagaren Klas Horn färdigställd år 1932, samt undervattensbåtarna
Delfinen, Nordkaparen och Springaren, av vilka den förstnämnde
färdigställts år 1935 och de båda senare år 1936. överenskommelser
av enahanda innehåll hava därjämte träffats med A. B. Götaverken angående
flygplankryssaren Gotland, färdigställd år 1934 och jagaren Göteborg, färdigställd
år 1936, samt med Kockums Mekaniska Verkstads A. B. angående undervattensbåten
Sjölejonet, som beräknas vara färdig för leverans år 1937.

I fråga örn de vid Karlskrona varv i statens egen regi byggda jagarna Klas
Uggla och Stockholm, undervattensbåtarna Ulven, Gripen och Draken samt
vedettbåtarna Jägaren, Kaparen och Väktaren, har besiktningen icke varit anordnad
i denna form.

De för jagarna Nordenskjöld och Ehrensköld av marinförvaltningen och
entreprenören utsedda besiktningsmännen hava till tredje ledamot utsett
beställningshavare på mariningenjörkårens stat, som sålunda jämlikt ovannämnda
bestämmelse i upphandlingsförordningen varit ordförande. Såsom
ersättning till denne för ifrågavarande uppdrag har marinförvaltningen för

Arvode åt
ordförande i
besiktningsnämnd.

— 28 —

Revisorernas

uttalande.

var och en av ovannämnda besiktningsförrättningar godkänt ett belopp av

3,000 kronor, av/ vilket belopp hälften utgått av de för fartygets byggande
anvisade medlen och hälften bestritts av fartygsleverantören.

Till ordförande i besiktningsnämnden för jagaren Klas Horn har beställningshavare
vid mariningenjörkåren i flottans reserv utsetts och har marinförvaltningen
fastställt ersättningen till denne till 3,000 kronor att bestridas i enahanda
ordning, som bestämts i fråga örn förenämnda besiktningsuppdrag.

Såsom ordföranden i besiktningsnämnden för flygplankryssaren Gotland
har jämväl beställningshavare vid mariningenjörkåren i flottans reserv utsetts.
Åt denne har marinförvaltningen godkänt ett arvode av 6,000 kronor
och till samme person har i egenskap av ordförande i besiktningsnämnden
för nämnda fartygs katapult utgått ersättning med 2,000 kronor. Nämnda
kostnader hava till hälften bestritts av till ämbetsverkets förfogande stående
medel för fartygsbyggnaden och till hälften av leverantörerna.

För besiktning av undervattensbåtarna Delfinen, Nordkaparen och Springaren
hava till tredje ledamot och ordförande i de särskilda besiktningsnämnderna
utsetts beställningshavare å mariningenjörkårens stat. Utöver författningsenlig
rese- och traktamentsersättning har till denne ordförande icke
utgått särskild gottgörelse. Nämnda ersättning jämte ordförandens avlöning
under besiktningsuppdragen har erlagts av staten och leverantören med hälften
vardera.

För besiktning av jagaren Göteborg har såsom förut nämnts till ordförande
utsetts beställningshavare å mariningenjörkårens stat. För detta uppdrag
har ersättning utgått med tillhopa 5,240 kronor. Enligt av marinförvaltningen
godkänt mellan ordföranden och de övriga ledamöterna i nämnden
träffat avtal har ersättningen bestämts till 5,000 kronor för en besiktningstid
av högst 4 veckor och till 80 kronor för dag för tid därutöver. Kostnaderna
hava fördelats å fartygsbyggnadsanslaget och leverantören med hälften vardera.

I nämnd för efterbesiktning innevarande år av undervattensbåten Nordkaparens
dieselmotorer har till ordförande utsetts beställningshavare å mariningenjörkårens
stat, till vilken enligt överenskommelse, som av marinförvaltningen
godkänts, skall utbetalas ersättning med 100 kronor för besiktningsdag
jämte ersättning för resekostnader. Till samme person, som jämväl utsetts
till ordförande i nämnden för besiktning av undervattensbåten Sjölejonet,
skall ersättning utgå med 3,000 kronor för högst 25 besiktningsdagar och för
tid därutöver med 100 kronor för dag jämte ersättning för resekostnader.
Kostnaderna skola bestridas av för fartygens byggande anvisade medel och
av leverantören till hälften vardera.

Såsom av ovanstående framgår hava de av marinförvaltningen och leverantören
utsedda tvenne ledamöterna i besiktningsnämnd såsom tredje ledamot,
tillika ordförande, vid åtta olika besiktningstillfällen utsett beställningshavare
å mariningenjörkårens stat och i tre fall beställningshavare vid mariningenjör -

— 29 _

kåren i flottans reserv. Den till ovannämnda förrättningsmän utgående ersättningen
har fastställts efter olika grunder. I en del fall har utgått arvode
i ett för allt, i andra fall sådant arvode jämte dagersättning, därest besiktningen
utsträckts över viss tid, i andra fall åter endast författningsenlig reseoch
traktamentsersättning samt slutligen i ett fall dagersättning och reseersättning.
Enligt vad revisorerna inhämtat pläga ifrågavarande besiktningsuppdrag
draga en tid av omkring en månad. Beställningshavare å mariningenjörkårens
stat, som tillförsäkrats förenämnda arvode eller dagersättning,
har under tjänstgöringen såsom ordförande i besiktningsnämnd avstått
sina avlöningsförmåner.

I fråga om ersättning till besiktningsförrättare finnas bestämmelser meddelade
i upphandlingsförordningen § 60. Sålunda stadgas, att gottgörelse till,
Iliand annat, ledamot i besiktningsnämnd, som bör bestridas av staten, skall
därest icke annat är särskilt föreskrivet, utgå enligt myndighetens beprövande
efter förrättningens vikt och omfattning. Det föreskrives vidare, att befattningshavare
i statens tjänst, som av statsverket utsetts till ledamot av nämnd,
icke äger uppbära särskild ersättning utöver rese- och traktamentsersättning,
där ej Kungl. Maj :t med hänsyn till särskilda omständigheter sådant medgivit.
Särskilda bestämmelser angående ersättning till besiktningsnämnds ordförande,
som är befattningshavare i statens tjänst, äro däremot icke meddelade.

Enligt revisorernas mening måste det anses tillkomma beställningshavare a
mariningenjörkårens stat, som — utan att jäv däremot framställts —- utsetts
till ledamot och ordförande i besiktningsnämnd, att såsom tjänsteåliggande
utföra arbete av ifrågavarande slag. Den omständigheten, att nämndens ordförande
icke utsetts direkt av staten utan av nämndens övriga ledamöter,
svnes revisorerna, lika litet som det förhållandet att denne avstatt fran sina
avlöningsförmåner på stat, för vilka ersättning utgått genom arvodet, böra
föranleda till antagande, att ordförandens arbete icke utföres i tjänsten. Med
hänsyn härtill och till det förhållandet att de fartyg, varom här är fråga,
under hela byggnadstiden undergått en fortlöpande detaljbesiktning av å
respektive byggnadsorter placerade mariningenjörer och deras biträden, hava
revisorerna funnit de arvoden och dagersättningar, ordförandena i besiktningsnämnd
betingat sig och som av marinförvaltningen godkänts, för högt
tilltagna. Icke heller synas nämnda ersättningar stå i rimlig proportion till
den ersättning, den av staten till ledamot av nämnden direkt utsedde befattningshavaren
enligt förenämnda bestämmelse i upphandlingsförordningen äger
uppbära.

Revisorerna, som anse reglerande bestämmelser i förenämnda hänseenden
erforderliga, hava härigenom velat fästa riksdagens uppmärksamhet a angivna
förhållanden.

— 30

§ 11.

Antagande av
entreprenör
för värmeanläggningar

m. m. i verkstadsbyggnad

vid flygvapnets
övningsplats
i Boden.

Revisorerna hava verkställt granskning av flygförvaltningens protokoll
och handlingar i upphandlingsärenden och därvid upmärksammat följande.

Sedan flygförvaltningen genom annons i »Tidning för leveranser till staten
m. m.» på entreprenad utbjudit utförandet av värme-, ventilations- och
sanitetsanläggningar i verkstadsbyggnad vid flygvapnets övningsplats i Boden,
inkommo mom den för anbuds avgivande bestämda tiden den 17 augusti
1937 kl. 12 fem särskilda firmor med erbjudande att åtaga sig den sålunda
utbjudna entreprenaden. Den ersättning firmorna därvid betingade sig
framgår närmare av nedanstående tablå.

Anbud nr	Anbudssum	m a	Anmärkning
Värme och ven-tilation kronor	Sanitet kronor	Summa kronor
1	14,225	7,775	22,000
2	16,050	6,090	22,140
3 4	19,975 16,620	17,410 6,295	37j385 22,915	Ej i enlighet med program
5	18,930	10,100	29,030

Dagen efter anbudstidens utgång inkom emellertid ytterligare ett anbud
från privat firma, däri anbudsgivaren erbjöd sig att utföra värme- och ventilationsansläggningen
för 14,500 kronor och sanitetsanläggningen för 5,400
kronor eller för tillsammans 19,900 kronor, vilken summa emellertid skulle
minskas med 100 kronor, därest utförandet av båda ovannämnda anläggningar
uppdrogs åt firman.

Enligt ärendet bifogad och i överensstämmelse med bestämmelserna i §
25 upphandlingsförordningen upprättad förteckning över inkomna och öppnade
anbud hade ytterligare anbud utöver ovan nämnda icke inkommit.

Vid ärendets avgörande i flygförvaltningen den 27 augusti 1937 beslöt
flygförvaltningen dels att förkasta samtliga före anbudstidens utgång inkomna
anbud såsom varande för höga, dels ock att icke till prövning upptaga
det efter anbudstidens utgång inkomna anbudet. Vidare beslöt flygförvaltningen
att antaga ett a utförandet av ifrågavarande anläggningar av
fortifikationsbefälhavaren i Boden avgivet anbud lydande å 21,900 kronor,
därav 13,100 kronor belöpte sig å värme- och ventilationsanläggningarna
och 8,800 kronor å sanitetsanläggningarna.

Revisorernas Enligt vad handlingarna i ärendet utvisa har fortifikationsbefälhavaren
uttalande, j Boden den 18 augusti i937 kL 10.15 per telegraf avsänt ovannämnda anbud,
vilket enligt anteckning a handlingen samma dag kommit flygförvaltningen
tillhanda. Vid ärendet finnes dessutom fogat ett av fortifikationsbefälhavaren
avgivet den 17 augusti 1937 daterat skriftligt anbud slutande å
ovannämnda belopp av 21,900 kronor. Den tidpunkt, då denna handling

- 31 —

ankommit till flygförvaltningen, framgår icke av ärendet. Emellertid hava
de till flygförvaltningen inom den för anbuds avgivande bestämda tiden inkomna
anbuden öppnats den 17 augusti 1937 kl. 12.15, varefter anbuden
varit tillgängliga för dem, som velat taga del av desamma. De i anbuden
upptagna entreprenadsummorna hava sålunda efter angivna tidpunkt varit
kända och hava följaktligen kunnat läggas till grund för bestämmande av
kostnadsbeloppet i ett därefter avgivet anbud. Då fortifikationsbefälhavarens
anbud till flygförvaltningen inkommit tidigast dagen efter anbudens
öppnande, synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke fortifikationsbelälhavaren
kunnat erhålla möjlighet att vid uppgörandet av anbudet fastställa
kostnadssumman med hänsyn tagen även till prisuppgifterna i de i rätt tid
inkomna anbuden. Revisorerna vilja erinra därom, att fortifikationsbefälhavarens
anbud endast med 100 kronor understiger det lägsta av de i vederbörlig
ordning inkomna anbuden. Enligt revisorernas uppfattning kan,
därest ett intresse finnes att underbjuda övriga anbud, kostnadsberäkningen vid
anbuds avgivande i nu omförmäld ordning, bliva mindre noggrann och
mera anpassas efter föreliggande anbud än efter de verkliga omständigheterna,
ett förhållande som särskilt fråga om statliga myndigheter som anbudsgivare
kan medföra icke önskvärda konsekvenser.

Därest flygförvaltningen — såsom nu varit fallet — funnit de i rätt tid
inkomna anbuden för höga och omständigheterna icke medgivit infordrande
av nya anbud, hade flygförvaltningen bort begagna sig av den i upphandlingsförordningen
§ 35 medgivna möjligheten att träffa uppgörelse med
lämplig entreprenör under hand. Vid sådant förhållande hade flygförvaltningen
även kunnat närmare undersöka möjligheten att träffa avtal med
den anbudsgivare, som erbjudit sig verkställa de ifrågasatta arbetena till
pris understigande vad fortifikationbefälhavaren erbjudit, men vars anbud
inkommit för sent.

Revisorerna finna sålunda anmärkningsvärt, att flygförvaltningen mot
bestämmelserna i § 28 upphandlingsförordningen antagit fortifikationsbefälhavarens
anbud. Enligt revisorernas uppfattning har härigenom övriga
anbudsgivares berättigade anspråk på korrekt prövning av de ingivna anbuden
blivit åsidosatta. Revisorerna hava även fäst sig vid, att fortifikationsbefälhavaren
ansett sig kunna, på sätt som skett, till flygförvaltningen
avgiva anbud, särskilt med hänsyn till konsekvenserna i finansiellt hänseende
av ett dylikt förfaringssätt. För den händelse emellertid flygförvaltningen
av särskilda skäl ansett, att utförandet av nämnda arbeten bort anförtros
åt fortifikationsbefälhavaren, vilken är en arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
underordnad myndighet, synas efter överenskommelse med
nämnda styrelse arbetena hava bort utföras på räkning för llygförvaltningen,
som då otvivelaktigt kommit att belastas med samtliga kostnader för
arbetena ifråga.

Med hänsyn till det sålunda behandlade spörsmålets i viss mån principiella
innebörd hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet på
vad sålunda förekommit.

— 32 —

§ 12.

Arvode åt Vid granskning av flygförvaltningens räkenskaper för budgetåret 1936/1937
officer, an^ ^lava revisorerna uppmärksammat, att till majoren i armén, kaptenen i fortiatäHd
vid fikationens reserv G. Beer från och med den 1 juli 1936 från reservationsan ^fingen!*"

sIaget tiU byggnader, flygfält m. m. utbetalats arvode med 800 kronor för
månad.

Enligt ett mellan flygförvallningen och Beer den 30 oktober 1936 träffat avtal
har Beer från och med den 1 juli 1936 och tills vidare med en ömsesidig
uppsägningstid av tre månader och mot en avlöning av 800 kronor för månad
utan dyrtidstillägg anställts vid flygförvaltningen såsom ledare för de
nybyggnadsarbeten, vilka flygförvaltningens byggnadsavdelning kunde uppdraga
åt honom och med ställning såsom sektionschef å avdelningen.

Även före budgetåret 1936/1937 har Beer varit kommenderad till och innehaft
anställning vid flygstyrelsen, numera flygförvaltningen. Enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 4 april 1930 och den 19 juni 1931 beordrades nämligen dåvarande
kaptenen vid fortifikationen G. Beer att till den 3 december 1932,
från och med vilken dag han skulle avgå med pension från sin beställning på
stat vid fortifikationen, tjänstgöra i flygstyrelsen som biträde åt chefen för
militärbyrån vid beredande av byggnadsärenden m. m. Från och med maj
månad 1931 var Beer placerad såsom chef för militärbyråns byggnadsdetalj.

I underdånig skrivelse den 12 november 1932 framhöll flygstyrelsen angelägenheten
av att styrelsen ägde tillgång till fullt kvalificerad byggnadsteknisk
personal för biträde vid handläggning av kasernvårdsärenden och för ombesörjande
av den mångfald byggnads- m. fl. arbeten, som icke lämpligen kunde
uppdragas åt truppförbanden. Enligt flygstyrelsens mening kunde fyllandet
av nämnda personalbehov lämpligast och för staten billigast ske genom anlitande
av byggnadsutbildad personal ur fortifikationen. Då emellertid lämplig
officer å fortifikationens övergångsstat icke vore tillgänglig och fortifikationen
icke kunde avvara personal på stat för kommendering till flygstyrelsen, hemställde
styrelsen, att Beer från och med den 3 december 1932 måtte förordnas
att tjänstgöra i styrelsen mot en ersättning av 3,600 kronor för år, motsvarande
högsta då förekommande arvode för pensionerad officer i arvodesbefattning.
Genom beslut den 24 november 1932 biföll Kungl. Majit framställningen
om Beers kommendering för tiden 7i2 1932—3% 1933, men bestämde, att
ersättning skulle utgå, beräknad efter ett arvode av 3,180 kronor för år jämte
dyrtidstillägg.

I statsverkspropositionen till 1933 års riksdag föreslog därefter Kungl. Majit,
att ytterligare en arvodesbefattning för pensionerad officer skulle upptagas å
flygvapnets stat. Vederbörande departementschef framhöll härvid följande.

För att biträda vid byggnadsärendenas beredning inom flygstyrelsen har tidigare
en officer ur fortifikationen varit kommenderad. Under december månad
år 1932 har emellertid denne officer efter uppnådd pensionsålder avgått
med pension. Flygstyrelsen har nu meddelat, att styrelsen hädanefter icke
torde kunna påräkna att få en officer ur fortifikationen kommenderad för
ifrågavarande ändamål. För att chefen för styrelsens militärbyrå måtte kunna

— 33 —

ägna sitt arbete huvudsakligen åt de viktiga flygmateriel- och vapenärendena
erfordrades, att nämnde chef vid sin sida hade en befattningshavare, åt vilken
kunde anförtros att i det stora hela självständigt under byråchefens överinseende
sköta arbetet å den till byrån hörande byggnadsdetaljen. Flygstyrelsen
hade därför ansett sig böra göra framställning om uppförande å staten av ytterligare
en arvodesbefattning för pensionerad officer för tillgodoseende av
detta personalbehov.

Med anledning av vad flygstyrelsen sålunda anfört anser jag mig böra tillstyrka,
att i staten för nästkommande budgetår upptages ytterligare en befattning
för pensionerad officer, varigenom antalet dylika befattningar kommer
att uppgå till tre. Då arvodesbeloppet för den nya befattningen synes böra
bestämmas till 3,180 kronor, kommer anslagsposten för arvoden till pensionerad
personal att behöva ökas med nämnda belopp till 18,060 kronor.

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag.

På framställning av flygstyrelsen har Kungl. Maj :t därefter genom särskilda
beslut bemyndigat styrelsen att för ett budgetår i sänder -—- senast för tiden
1 juli 1935—30 juni 1936 -— förordna Beer å ovannämnda arvodesbefattning.
För budgetåret 1936/1937 har flygförvaltningen däremot icke hemställt om
sådant bemyndigande.

Enligt 1936 års försvarsbeslut har för budgetåret 1936/1937 å flygförvaltningens
stat för byggnadsavdelningen, som handlägger frågor angående, bland
annat, konstruktion och nybyggnad samt underhåll och vård av flygvapnet
tillhörande eller eljest för flygvapnet avsedda kasern- och andra byggnader,
tomter, vägar och kajer m. m., upptagits ett arvode å 3,180 kronor för pensionerad
officer.

Såsom av ovanstående framgår har Beer från och med den 3 december 1932
till och med den 30 juni 1936 varit förordnad att uppehålla en befattning vid
flygstyrelsen, avsedd för fortifikationsutbildad pensionerad officer, vilken befattning
från och med budgetåret 1933/1934 uppförts å flygvapnets stat. Det
har därvid ålegat Beer att förestå byggnadsdetaljen vid flygstyrelsens militärbyrå
och handlägga där förekommande ärenden. Ersättning har utgått med
3,180 kronor för år, motsvarande det enligt 1925 års försvarsbeslut fastställda
arvodet för uppehållande av befattning, avsedd för pensionerad officer, jämte
dyrtidstillägg å arvodet i fråga. Från och med budgetåret 1936/1937 har Beer
icke erhållit förordnande å motsvarande arvodesbefattning utan har i stället
anställts enligt kontrakt med så vitt av detta framgår i stort sett enahanda arbetsuppgifter.
Avlöningen har däremot fastställts till ett belopp av 800 kronor
för månad.

Enligt vad räkenskaperna utvisa har den å flygförvaltningens stat för byggnadsavdelningen
jämlikt 1936 års försvarsbeslut upptagna befattningen för
fortifikationsutbildad pensionerad officer varit vakant och först från och med
den 1 oktober 1936 enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 september samma år
tillsatts med annan befattningshavare i fortifikationens reserv. Till nämnda
befattning har Beer icke anmält sig såsom sökande.

Revisorerna hava inhämtat, att Beer under budgetåret 1936/1937 uppburit
pension inklusive dyrtidstillägg med 5,139 kronor. För samma tid har han i

!!—379309. Rev. berättelse anq. statsverket för är 1937. 1.

Revisorernas

uttalande.

— 34 —

Anställande
av personal
vid flygförvaltningens

byggnadsavdelning.

flygförvaltningen uppburit ett belopp av 9,600 kronor. Beers sammanlagda
ersättning av statsmedel har sålunda uppgått till 14,739 kronor.

Av vad i ärendet sålunda förekommit hava revisorerna kommit till den
uppfattningen, att flygförvaltningen icke iakttagit den varsamhet vid handhavandet
av statens medel, som skäligen kan fordras. Ehuru den arvodesbefattning,
Beer under ett flertal år före budgetåret 1936/1937 innehaft, varit
uppförd å staten även för sagda budgetår, har flygförvaltningen likväl anställt
Beer enligt kontrakt med skyldighet för honom att fullgöra huvudsakligen
samma arbetsuppgifter, som tidigare ålegat honom, men med väsentligt
högre avlöningsförmåner än de, han dittills varit tillförsäkrad. Härtill
kommer, att ifrågavarande arvode varit vakant under första kvartalet
av budgetåret och därefter besatts med annan fortifikationsutbildad pensionerad
officer. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra därom, att
försvarskommissionen i fråga om organisationen av flygförvaltningen föreslagit,
att byggnads- och flygfältsärenden skulle handläggas å intendenturavdelningens
andra byrå, som förutom övrig personal skulle bestå av en
byggnadsingenjör, för vilken upptagits ett arvode av 10,000 kronor. Enligt
1936 års riksdags beslut har emellertid en annan organisation kommit till
stånd, varvid arvode av nyssnämnt slag icke beräknats. Det synes kunna
ifrågasättas, huruvida icke genom flygförvaltningens omförmälda åtgärder
i strid mot riksdagens förberörda beslut skapats en befattning liknande den,
som förutsatts i försvarskommissionens förslag. Revisorerna vilja jämväl
framhålla det betänkliga däruti, att flygförvaltningen ansett sig kunna åsidosätta
de sedan lång tid tillbaka fastställda normerna för avlönande av officerare
vid anställning i försvarsväsendets tjänst efter uppnådd pensionsålder Enligt

revisorernas uppfattning bör vid varje anställning av pensionerad
personal å befattning inom försvaxsväsendet, för vilken arvode å stat icke
finnes upptaget, frågan därom underställas Kungl. Maj:ts prövning. Revisorerna
förutsätta därvid, att arvodet — i likhet med vad som är fallet med
dylika å stat upptagna arvoden — bestämmes på sådant sätt, att summan
av pension och arvode kommer att ungefärligen motsvara och i varje fall
icke i någon nämnvärd grad överstiga de avlöningsförmåner, befattningshavaren
skulle hava kommit i åtnjutande av vid fortsatt tjänstgöring i beställning
på stat.

§ 13.

Enligt 1936 års försvarsbeslut skall flygförvaltningen under chefen för flygvapnet
vara uppdelad på en expedition samt en materielavdelning, en intendenturavdelning,
en byggnadsavdelning och en civilbyrå. På byggnadsavdelningen
skola handläggas frågor angående konstruktion och nybyggnad
samt underhåll och vård av flygvapnet tillhörande eller eljest för flygvapnet
avsedda kasern- och andra byggnader, tomter, vägar och kajer m. m. ävensom
angående hyresersättning för flygvapnets tjänstebostäder och andra bygg -

— 35 —

Hader eller områden, vilkas underhåll och vård tillhöra avdelningens verksamhet.

Vid sin granskning av flygförvaltningens räkenskaper för budgetåret 1936/
1937 hava revisorerna uppmärksammat, att å byggnadsavdelningen under
budgetåret anställts personal i stor omfattning. Antalet anställda utöver den
å stat upptagna personalen uppgick sålunda enligt avdelningens avlöningslista
i juni månad 1937 till 40 personer. Avlöningskostnaderna, som huvudsakligen
bestritts av reservationsanslaget till vissa engångskostnader för försvarsväsendets
byggnader m. m., hava för förenämnda personal under budgetåret
uppgått till omkring 163,000 kronor.

Ifrågavarande personal, som till övervägande delen antagits för fullgörande
av tekniska arbetsuppgifter, är i de flesta fall anställd enligt särskilda kontrakt.
Enligt dessa åligger det personalen att ställa sig till efterrättelse de
uppdrag och föreskrifter, som lämnas av chefen för byggnadsavdelningen
samt andra föreskrifter, som kunna bliva utfärdade av flygförvaltningen.
För anställningen och arbetet utgår ersättning med för månad bestämt belopp
i ett för allt. Semester må åtnjutas under i regel högst 16 dagar årligen.
Vid sjukdom, under sammanlagt högst åtta dagar årligen utgår avlöning
oavkortad. För längre tids sjukdom göres avdrag per dag motsvarande
en trettiondedel av månadsavlöningen. Kontrakten löpa med en månads
ömsesidig uppsägningstid.

Enligt vad anställningskontrakten utvisa hava de däri angivna månadsavlöningarna,
varierande mellan 225 kronor och 1,000 kronor, i ett antal
fall höjts efter viss tid. Sålunda har en såsom värme- och sanitetstekniker
från och med den 1 augusti 1936 mot en månadsavlöning av 600 kronor
anställd civilingenjör fått denna ersättning höjd till 800 kronor från och
med den 1 februari 1937. Månadsavlöningen för en ritare anställd den 14
september 1936 har från och med den 1 april 1937 höjts från 400 kronor
till 500 kronor och för en såsom byggnadsingenjör och ritare anställd ingenjör
har ersättningen efter 9 månaders anställning höjts från 500 kronor till
600 kronor. För en elektroingenjör har i arvodet efter 5 månader en ökning
skett från 600 kronor till 800 kronor. Även i andra fall hava avlöningsförhöjningar
medgivits med olika belopp, varierande mellan 75 och 150 kronor
för månad i åtskilliga fall efter en anställningstid av 3 månader.

Utöver ovannämnda månatliga avlöningsbelopp har emellertid till den kontraktsanställda
personalen utgått ersättning för utfört övertidsarbete enligt
vad omstående sammanställning utvisar.

Särskilda föreskrifter angående övertidsersättning för kontraktsanställd
personal äro icke meddelade i gällande avlöningsreglementen.
För den ordinarie och extra ordinarie personalen inom allmänna
civilförvaltningen gidia härutinnan särskilda föreskrifter. Enligt dessa skall
som allmän förutsättning för utbetalande av dylik ersättning tillämpas, att
överordnad i varje särskilt fall på förhand meddelat föreskrift örn arbetets
utförande å tid, utöver fastställd arbetstid samt att mot övertidsarbetet svarande
ledighet icke kan beredas vederbörande, övertidsersättning tillkom -

— 36 —

Revisorernas

uttalande.

	Månads-	Övertidsersättning
Anställ-	lön
ningstid	enligt			per timme kronor
fr. o. m.	kontrakt kronor	för tiden	antal timmar	Summa kronor
''V» 1936	750	Vs—1“/e 37	128	4:70	601: 60
>7/» 1936	700	Vs—20/» 37	150	4:40	660: —
Vi 1937	600	21/i—20/e 37	48	3: 75	180: —
Vi 1937	600	21A—2% 37	70	3:75	262:50
15/u> 1936	550	x/2—2% 37	100	3: 45	345: —
Vi 1937	550	Vi—20/« 37	108	3: 45	372: 60
Vi 1937	450	SVs-20/6 37	20	3:45 2:80	{■ 59:90
Vi 1937|	400 1 500	| Vs-20/» 37	135	2: 50 3:15	}■ 401: 20
Vio 1936	500 400 1 500	Vs—2% 21/s—20/e 37	63	3:15 2:50 3:15	198:45
14/» 1936j	}> 1/2—2% 37	302	} 859: 65
26/io 1936	450	2I/s—19/s 37	35	2:80	98:-
V s 1937	450	21/s—20/e 37	89	2:80	249: 20
Vi 1937	400	Vs—20/e 37	78	2: 50	195: —
8/s 1936	400	V*—2% 37	371	2:50	927: 50
Vio 1936	400	Vs—1“/• 37	391	2:50	977: 50
20/n 1936	350	si/2—s°/6 37	121	2: 20	266: 20
26/10 1936	350	Vs—2% 2 Vs—20/e 37	93	2:20	204:60
Vs 1937	325	Vs—20/» 37 2 Vs—20/ s 37	134	2: —	268: —
Vi 1937	325	160	2: —	320:-
16/io 1936{	225 2 300	| Vs-20/» 37	212	1:40 1:85	}• 315: 70
V? 1937	300	21/i—20/e 37	67	1:85	123: 95
Ve 1937	300	2‘/i—20/e 37	64	1:85	118: 40
16/e 1937	300	21/»-20/» 37	17	1:85	31:45
	3 100	Vs—20/» 37	112	0: 65	72: 80
					8,109: 20

Anställningens art

Biträdande arkitekt............

Ingenjör ......................

Biträdande ingenjör............

Biträdande arkitekt............

Biträdande arkitekt............

Biträdande arkitekt............

Biträdande arkitekt och ritare ..

Biträdande arkitekt............

Byggnadsingenjör och ritare____

Ritare ........................

Elektroingenjör ................

Biträdande ingenjör och ritare ..

Biträdande arkitekt............

Biträdande konstruktör ........

Biträdande konstruktör och ritare

Ritare ........................

Biträdande ingenjör............

Biträdande konstruktör och ritare
Biträdande konstruktör och ritare

Ritare ........................

Ritare ........................

Ritare ........................

Ritare ........................

Ritbiträde ....................

mer icke befattningshavare, som utöva mera självständigt befäl eller hava
att utföra sådant arbete, att kontroll över tjänstgöringstidens längd i allmänhet
ej kan ifrågakomma, samt utgår för befattningshavare placerade i
1—20 lönegraderna å löneplanen med belopp, varierande mellan lägst 90
öre och högst 3 kronor för timme. Till försvarsväsendets ordinarie och extra
ordinarie personal utgår icke övertidsersättning.

Utan att närmare vilja ingå på frågan huruvida avlöningsbeloppen för
förenämnda personal äro lämpligt avvägda finna revisorerna likväl det av
flygförvaltningen tillämpade förfaringssättet att redan efter mycket kort
anställningstid, i ett antal fall uppgående till endast tre månader, medgiva
förhöjning av de kontraktsenligt utgående månadsavlöningarna med avsevärda
belopp icke stå i god överensstämmelse med de principer, som i regel
tillämpas inom statsförvaltningen i fråga örn lönesättningen för där anställd
personal.

1 Fr. o. m. 1/1 1937.

2 > */« 1937.

8 Ej kontrakt.

— 37 —

Då flygförvaltningen funnit anledning föreligga att frångå gällande an*
ställningskontrakts bestämmelser därom, att ersättningen för anställningen
och arbetet vid byggnadsavdelningen skall utgå med i vederbörande kontrakt
angivet belopp i ett för allt, synes flygförvaltningen hava bort iakttaga
större varsamhet vid bestämmandet av övertidsersättningen och analogivis
hava bort tillämpa de bestämmelser, som härutinnan enligt vad ovan nämnts
äro meddelade för allmänna civilförvaltningens del. Revisorerna, som icke
bortse från att en forcering av arbetet tidvis kunnat vara erforderlig, vilja
likväl ifrågasätta, huruvida det kan anses lämpligt för arbetets behöriga
gång, att personalen belastas med övertidsarbete i den utsträckning, som
varit fallet.

Revisorerna finna även anmärkningsvärt, att flygförvaltningen ansett sig
kunna anställa personal i den omfattning, som ägt rum, utan att — åtminstone
i avseende å personal med högre månatlig ersättning än som svarar
mot 20 lönegraden i löneplanen för allmänna civilförvaltningen — underställa
frågan härom Kungl. Maj:ts prövning, särskilt som anställningarna
med hänsyn till flygvapnets nybyggnadsprogram sannolikt kunna förväntas
bliva av längre varaktighet.

Enligt revisorernas uppfattning bör anställning av personal av den art
och i den omfattning, varom här är fråga, icke äga rum utan att frågan
därom underställes Kungl. Maj:ts prövning. Revisorerna förutsätta därvid,
att, särskilt med hänsyn till nödvändigheten av att uppehålla viss likformighet
mellan de skilda försvarsgrenarna, vederbörande lönenämnd beredes
tillfälle att avgiva yttrande i ärendet. Det synes därjämte kunna ifrågasättas,
huruvida icke under vederbörligt anslag en särskild anslagspost för
avlöningar till ifrågavarande personal bör upptagas.

§ 14.

Enligt kungl, brev den 23 december 1926 skola nedan angivna särskilda
förmåner utgå under flygtjänstgöring:

1) Till flygförare och flygspanare utgår ett månatligt flygtillägg, utgörande a)

under utbildnin- b) därefter
gens första 10 månader
(beträffande
värnpliktig och reservofficersaspirant

under tjänstgöring
jämlikt 27 § I A
eller B värnpliktslagen) -

för löjtnant eller beställningshavare av högre

tjänstegrad .......................... » underlöjtnant, fänrik, fanjunkare eller ser-	kronor 150	kronor 270
geant ................................	» 150	» 210
» fast anställt manskap....................	» 90	» 150
» värnpliktig eller reservofficersaspirant ....	> 60	» 150

Flygtraktamente
till’
beställningsliavare
i intendentnrbefattning
vid
flygvapnet.

— 38 —

2) Utöver vad under 1) sägs utgår till där avsedd personal under kommendering
såsom lärare vid flygskolan ett månatligt lärartillägg, utgörande:

för l:e lärare .......................... kronor 60 och

» 2:e » .......................... » 45

3) Flygmekaniker äger åtnjuta ett månatligt mekanikertillägg, utgörande:

för chefsmekaniker.......................... kronor 60

» annan mekaniker med godkänd examen____ » 30

4) Till försvarsväsendet hörande personal, som icke är berättigad till under
1) angivet flygtillägg eller under 3) omförmält mekanikertillägg, åtnjuter
för varje dag, varunder den på grund av vederbörande åliggande inspelctionsskyldighet
eller särskild kommendering deltager i flygning, flygtrakta -

mente, utgörande

för löjtnant eller beställningshavare av högre tjänstegrad .......... kronor 9

» underlöjtnant, fänrik, fanjunkare eller sergeant ................ » 7

> fast anställt manskap, värnpliktig eller reservofficersaspirant .... * 5.

5) Beträffande åtnjutandet och utbetalandet av de ovan under 1), 2) och 3)
omförmälda förmåner skall vad i gällande avlöningsförfattningar i angivna
avseenden stadgas angående lön äga tillämpning; skolande under tid, varunder
vederbörande är tjänstledig med skyldighet att vidkännas avdrag å
lönen, sagda förmåner icke utgå.

6) Därest under 3) eller 4) avsedd personal under deltagande i flygning
skadas till följd av olycksfall, äger vederbörande under den tid, han jämlikt
gällande avlöningsförfattningar vid förhinder att tjänstgöra till följd av dylik
skada äger uppbära oavkortad lön, åtnjuta flygtillägg enligt de under 1)
a) för flygförare och flygspanare stadgade grunder, flygmekaniker dock med
avdrag av honom jämlikt 3) tillkommande mekanikertillägg.

Vid sin granskning av flygförvaltningens räkenskaper och de vid flygstabens
flygavdelning förda flygrapporterna för budgetåret 1936/1937 hava revisorerna
uppmärksammat, att en major i intendenturbefattning vid flygvapnet
under månaderna oktober 1936—juni 1937 enligt vad nedanstående
tablå närmare utvisar deltagit i flygning i betydande omfattning. Av samma
handlingar framgår jämväl att nämnde beställningshavare dels genomgått
utbildning till flygförare, dels ock uppburit flygtraktamente enligt ovannämnda
bestämmelser.

Enligt 1936 års försvarsbeslut skola samtliga officerare på stat vid flygvapnet
vara flygutbildade, vilken utbildning skall äga rum i samband med
officersutbildningen. Till följd härav hava samtliga flygvapnets officerare i
beräkningarna för vapnets personalbehov upptagits såsom tillhörande den
flygande personalen. Officerare i intendenturbefattning vid vapnet hava
däremot angivits tillhöra markpersonalen. De vid vapnet nu tjänstgörande
intendenturofficerarna hava rekryterats från intendenturkåren vid armén
och från marinintendenturkåren. Framdeles skola emellertid flygvapnets
intendenturofficerare rekryteras ur flygvapnets egen officerskår, varvid det

— 39 —

			F	i y g	n i n	g
Månad	som förare	sorn spanare, elev i dubbel-kommando
	Antal	Antal	Flygtid	Antal flyg- ningar	Antal flyg- dagar	Flygtid
	flyg- ningar	flyg- dagar	Tim.	Min.	Tim.	Min.
1936 oktober ...... > november .... > december ....	7 10 22 22	2 2 5 5	1 3 3	40 30 15 5	83 24 21 21	18 4 5 4	12 4 2 3	10 40 25
	38	11	8	35	—	—	—	10 45
	5	2	—	50	5	2	1
	10	7	5	50	3	3	2
	10	5	4	45	—	—	i	15
	23	7	8	45	2	2
	147	46	37	15	159	38	27	25

förutsatts, att nämnda beställningshavare skola avgå från flygtjänstgöring
och hänföras till markpersonalen.

Såsom av ovanstående framgår har i 1936 års försvarsbeslut förutsatts, att Revisorernas
intendenturofficerare vid flygvapnet icke skola deltaga i flygtjänstgormg.

Med hänsyn härtill synes det revisorerna anmärkningsvärt, att en beställningshavare
i intendenturbefattning medgivits genomgå utbildning till flygförare.
Visserligen synes denne icke hava beordrats till flygtjänstgöring, vilket
medfört, att han icke fått uppbära månatligt flygtillägg, men statsverket
har likväl tillskyndats utgifter såväl för flygtraktamente som ock för drivmedel
m. m. för de begagnade maskinerna. Såvitt revisorerna kunna finna
lärer ifrågavarande flygutbildning icke vara motiverad av några militära

skäl.

§ 15.

Revisorerna hava verkställt utredning angående dispositionen av det till Möbelanskaffflygförvaltningens
förfogande ställda reservationsanslaget a 200,000 kronor krigsskolans
till engångskostnader för anskaffning av intendenturmateriel för budgetåret officersmäss.
1936/1937. Enligt vad budgetredovisningen utvisar hava å anslaget redovisats
nettoutgifter med 195,810 kronor 32 öre, vilket belopp disponerats förföljande
ändamål.

Beklädnads- och munderingsutrustning ............ kronor 126,062:07

Inventarier:

Armatur, mattor, gardiner och möbler till officersmässen
vid flygkrigsskolan .... kronor 15,324:30
Inventarier i övrigt (skrivmaskiner,
kassaskåp, kontorsmöbler och

dylikt) .................... * 50,318:36 »

Skrivmateriel ..............-................ ■ • •_

65,642: 66
4,105: 59

Summa kronor 195,810: 32.

Revisorernas

uttalande.

Iakttagelser
beträffande
förvaltningen
av till flygvapnet
anvisade
medel.

— 40 —

Revisorerna hava härvid särskilt fäst sig vid de avsevärda kostnader, som
uppkommit i samband med möbleringen av flygkrigsskolans officersmäss,
vilka kostnader uppgått sammanlagt till 15,324 kronor 30 öre, och hava fördenskull
funnit anledning närmare undersöka denna upphandling.

Sedan chefen för flygkrigsskolan infordrat anbud å, bland annat, möbler
för flygkrigsskolans officersmäss och därvid bland andra A.-B. David Blomberg
i Stockholm samt Möbelkompaniet i Åstorp avgivit anbud å leveransen
ifråga, hemställde chefen för flygkrigsskolan hos flygförvaltningen, att flygförvaltningen
måtte antaga A.-B. David Blombergs anbud, då denna firmas
förslag ifråga örn utförandet vore att föredraga och dessutom komme att
giva en mera enhetlig prägel åt hela möbleringen. Flygförvaltningen beslöt
därefter att bemyndiga krigsskolchefen att antaga det av honom förordade
anbudet. Det framhölls därvid, att de inkomna anbuden å möbler med hänsyn
till varornas olika beskaffenhet icke upptoge jämförliga priser, men
att A.-B. David Blombergs anbud vore förmånligast dels med hänsyn till
den i allmänhet bättre kvaliteten, dels därför att det omfattade en större del
av anskaffningen än övriga anbud. Enligt vad handlingarna i ärendet utvisa
hava kostnaderna för möbelanskaffningen i enlighet med det antagna
anbudet uppgått till 9,436 kronor. Därest Möbelkompaniets i Åstorp anbud
antagits, skulle kostnaderna för anskaffningen — utom i vad angår möbler
för bibliotek — hava minskats med omkring 3,000 kronor. Av handlingarna
framgar jämväl, att de möbler för bibliotek som Möbelkompaniet icke
upptagit i det ingivna anbudet kunnat levereras av firman, därest denna
erhållit något längre leveranstid för denna del av möbleringen.

Efter att hava tagit del av vid anbudshandlingarna fogade leveransbeskrivning
och skisser hava revisorerna kommit till den uppfattningen, att
den av Möbelkompaniet föreslagna möbleringen varit lämplig för sitt ändamål
och följaktligen bort komma till utförande. Då flygförvaltningen
enligt revisorernas uppfattning vid nu pågående och förestående nyanskaffningar
av möbler och annan dylik materiel bör iakttaga den största sparsamhet
för att så långt möjligt är nedbringa kostnaderna, hava revisorerna
härigenom velat fästa uppmärksamheten pa vad sålunda förekommit.

§ 16.

Revisorerna hava vid sin granskning innevarande år — något som jämväl
torde framgå av vad som anförts under föregående paragrafer — ägnat särskild
uppmärksamhet at förvaltningen vid flygvapnet och användningen av
de anslagsmedel, som anvisats för flygvapnet.

I fråga om utbetalningen av kostnader för skrivmaterialier och expenser
har iakttagits, att dylika kostnader bestritts från ett flertal särskilda anslag
och att utgifter av detta slag endast i ringa grad belasta det för skrivmaterialier
och expenser m. m. anvisade riksstatsanslaget. Anledningen härtill synes
hava varit, att flygförvaltningens särskilda avdelningar för ifrågavarande
ändamål fått disponera de till avdelningarnas särskilda förfogande stående

— 41 —

anslagen, varigenom expensutgifter kommit att belasta vissa underhållsoch
övningsanslag. Jämväl från anslagen till engångskostnader samt till
statsbeställningar för vissa materialanskaffningar hava utbetalats kostnader
för expenser.

Beträffande avlöningskostnaderna vid flygvapnet har observerats, att
såsom även framgår av vad revisorerna i annat sammanhang anfört — från
såväl anskaffnings- som underhålls- och övningsanslag i stor utsträckning utbetalats
avlöning även då det gällt till synes mera fast anställd personal. Beklädnadsersättning
och särskild gottgörelse till en garageförman har under
olika delar av året bestritts från skilda redovisningstitlar.

Å anslaget till flygövningar hava, förutom utgifter för övningsändamål,
även avförts kostnader för bilresor, inköp av tidskrifter, annonser, skrivarbete
samt i övrigt kostnader av allehanda slag.

Anslaget till flygmateriel disponeras, bland annat, för utgifter för spårvägsresor
i tjänsten.

I avseende å resekostnader har uppmärksammats, att dylika kostnader till
huvudsaklig del bestridas från vederbörande övnings-, underhålls- och anskaffningsanslag
även i sådana fall, då vid andra försvarsgrenar det allmänna
reseanslaget plägat för ändamålet tagas i anspråk. Särskilt har anslaget
till flygövningar, titeln övriga övningskostnader, i betydande utsträckning
disponerats för resor, som ingalunda kunna betraktas såsom för övningsändamål
företagna. Revisorerna hava här sålunda funnit, att av chefen för försvarsdepartementet
företagna resor ävensom resor inom Stockholm, verkställda
av personal vid flygförvaltningen, redovisats såsom övningskostnader.

Beträffande utgifterna i övrigt för resor hava revisorerna vid närmare
granskning av de av förarna utav flygvapnets i Stockholm stationerade bilar
verkställda anteckningarna funnit, att i anmärkningsvärt stor utsträckning
dessa bilar fått disponeras av vissa officerare för resor inom Stockholm samt
att, då dessa bilar redan tagits i anspråk för olika ändamål, personal vid
flygförvaltningen ansett sig berättigad att i stället rekvirera hyrbil (eller
droskbil) även för resor inom staden. Då ett dylikt förfaringssätt torde stå i
strid mot gällande bestämmelser, synes återbetalningsskyldighet kunna ifrågakomma.
Flygvapnet tillhöriga bilar hava jämväl tagits i anspråk för
hämtning av officerare, bosatta utom Stockholm, och för deras återtransport
till bostaden. I samband härmed anse sig revisorerna böra meddela, att kostnaderna
för användningen av flygvapnets bilar stigit därigenom, att, vilket
framgår av åtskilliga verifikationer, bilarna fått vänta under avsevärd tid,
medan den, som disponerat bilen varit sysselsatt med fullgörande av något
uppdrag. Detta torde också kunna förklara den ganska stora utsträckning,
i vilken hyr- och droskbilar inom Stockholm eller dess närmaste omgivning
kommit till användning.

Revisorerna vilja omnämna, att en löjtnant, som tjänstgjort såsom chef
för flygavdelningen i Stockholm, så gott som dagligen ansett sig behöva disponera
en av flygvapnets bilar för sina resor till Bromma flygfält samt att han,
då någon flygvapnet tillhörig bil icke stått till förfogande, på kronans bekost -

— 42 —

nåd rekvirerat droskbil för färd till Stockholm. Med hänsyn till de goda förbindelserna
mellan staden och flygfältet torde behov av så snabb transport
som med bil i regel icke hava erfordrats. Det må här erinras om, att tjänstemän
i allmänhet vid dylika resor icke enligt gällande resereglemente äga begagna
sig av bil.

Uttalande.88 Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna att i fråga om förvaltningen
av de för flygvapnet anvisade medlen önskvärd ordning och reda i åtskilliga
hänseenden saknas. Särskilt i fråga örn de medel, som stå till intendenturavdelningens
förfogande och vilka, i den man de utbetalas hos flygförvaltningen,
disponeras i enlighet med flygförvaltningens beslut, som undertecknas av
chefen för nämnda avdelning, hava anmärkningsvärda brister i förvaltningshänseende
konstaterats. De under nämnda avdelnings förvaltning stående
övningsanslagen synas disponeras för utgifter av nära nog vad slag som
helst, och å dessa anslag avföras utgifter, som åtminstone i vissa fall icke
synas revisorerna stå i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Beträffande
användningen av bilar vid flygvapnet hava revisorerna kommit till den
uppfattningen, att en betydligt skärpt kontroll härutinnan måste utövas.

Även om flygvapnet i dess genom 1936 års försvarsbeslut vidgade omfattning
icke ännu kunnat erhålla den stadga, som utmärker svensk statsförvaltning
i allmänhet, kunna revisorerna dock icke undgå att finna anmärkningsvärt
framförallt vid jämförelse med de andra försvarsgrenarna — att betänkliga
brister i organisationen föreligga och att i åtskilliga hänseenden ett
visst godtycke tydligen gör sig gällande. I någon mån torde nämnda sakförhållande
få sin förklaring däri, att flygvapnets allmänna organisation ännu
icke fullt genomförts och att fasta grunder för medelsförvaltningen icke ännu
utbildats. Emellertid måste revisorerna med stöd av sina iakttagelser framhålla,
att åtgärder omedelbart måste vidtagas för att skapa den trygghet i fråga
om medelsanvändningen, som följer av klara och tydliga bestämmelser i
nämnda hänseenden. Revisorerna finna det vara påkallat, att jämsides med
den tekniska utvecklingen inom flygvapnet även kontrollen över medelsanvändningen
skärpes. Då en omläggning av anslagen under fjärde huvudtiteln
torde vara att inom en snar framtid emotse, synes uppmärksamheten
samtidigt böra ägnas åt att i fråga om medelsanvändningen inom flygvapnet
och kontrollen däröver erhålla fullt tillfredsställande förhållanden.

— 43 —

FEMTE HUVUDTITELN.

Socialdepartementet.

§ 17.

I 22 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor, stad- Vjssajaktgas,
bland annat, att sjukvårdsersättning skall utgivas vid varje sjukdom, träffande
som enligt läkares utsago kräver vård av läkare. Denna ersättning motsvarar
i regel två tredjedelar av det belopp, vartill den sjukes utgifter för läkar- tända sjukvård,
kostnaderna för läkares resa häri inräknade, uppgått, dock att, där ut- kassor,
gifterna för vården överstigit det belopp, vartill desamma bort uppgå enligt
av Konungen fastställd taxa för sådan vård, som kan meddelas av envar
legitimerad läkare, ersättningen för dessa utgifter skall motsvara två tredjedelar
av sistnämnda belopp. Är uppenbart att den sjuke utan fog sökt mer
än en läkare vid samma sjukdomsfall, är kassan pliktig utgiva ersättning
enligt vad nu sagts allenast med avseende å utgifterna för den vård, som lämnats
av den först rådfrågade läkaren.

Sådan taxa, som i ovannämnda paragraf omnämnes, har av Kungl. Maj:t
fastställts senast genom beslut den 20 december 1935 (Sv. förf.-saml. nr 636).

Enligt § 5 kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282) angående statsbidrag åt
sjukkassor med däri genom kungörelsen den 15 juni 1935 (nr 333) vidtagen
ändring utgår för understöd, som av erkänd sjukkassa, under tid då antagandet
varit gällande, jämlikt förordningen om erkända sjukkassor meddelats i
form av ersättning för medlems utgifter till läkarvård, kostnaderna för läkares
resa häri inräknade, läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande
åtgärder, under förutsättning att understödet från kassan motsvarat
ifråga om läkemedel högst hälften och i övrigt högst två tredjedelar av
kostnaderna för ändamålet, statsbidrag (sjukvardsbidrag) med hälften av det
utgivna understödet. Därest i visst fall med hänsyn till understödets art större
svårigheter möta för kassa att begränsa understödet pa sätt nyss sagts
eller därest annat särskilt skäl därtill föranleder, äger tillsynsmyndigheten
medgiva, att sjukvårdsbidrag må utgå, ändå att sådan begränsning av understödet
ej iakttagits, och skall i dylikt fall bidraget utgå med en tredjedel av
det utgivna bidraget.

Sjukvårdsbidraget må utgå med högst tre kronor eller, då vård som i första
stycket sägs lämnats jämväl åt medlems barn under femton år, högst fyra
kronor årligen för varje medlem, som tillförsäkrats understöd av angivet
slag; dock att beträffande medlemmar, som äro bosatta inom Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands eller Jämtlands läns landstingsområde, bidra -

— 44 —

Revisorernas

uttalande.

get må utgå med högst fem eller, då vård lämnats jämväl åt medlems barn
under femton år, högst sex kronor årligen. Där så med hänsyn till sjukvårdskostnadernas
storlek finnes erforderligt, äger tillsynsmyndigheten medgiva,
att sjukvårdsbidrag till viss eller vissa kassor må utgå med högre belopp än
enligt nyss angivna grunder.

Enligt de olika sjukkassornas stadgar utbetalas ersättning för läkarvård
mot företeende av kvitterad räkning eller annan handling, som styrker de av
sjukkassemedlemmar havda utgifterna. Såvitt revisorerna hava sig bekant,
finnas icke några bestämmelser rörande dessa räkningars närmare innehåll
och formulering. I regel torde emellertid användas ett av sjukkasseförbundet
och svenska läkarförbundet uppgjort och av socialstyrelsen efter riksräkenskapsverkets
hörande godkänt formulär till läkarräkning det innehåll,
som härvid fogad bilaga utvisar.

I detta sammanhang torde böra erinras därom, att 1931 års lagstiftning angående
sjukkasseväsendet från och med den 1 juli 1936 trätt i tillämpning
beträffande samtliga sjukkassor inom landet.

Statens bidrag till sjukkasseväsendet utgår från ett under riksstatens femte
huvudtitel uppfört förslagsanslag till Sjukförsäkring: Bidrag till sjukkassor,
vilket anslag under budgetåren 1933/1934—1936/1937 upptagits med följande

belopp:

Anvisat: Nettoutgifter:

1933/1934 ......... 5,560,000:— 5,655,060: —

1934/1935 ......... 7,335,000:— 7,135,761: —

1935/1936 ......... 8,120,000: — 10,559,996: 88

1936/1937 ......... 10,225,000:— 13,087,228:92

1937/1938 ......... 13,300,000: —

Genom den år 1931 genomförda sjukkassereformen hava ökade bördor pålagts
sjukkassorna. Till gengäld har dock staten påtagit sig en väsentligt
ökad andel av sjukförsäkringskostnaderna. Allt eftersom den nya lagstiftningen
trätt i tillämpning beträffande de olika sjukkassorna hava också, som i
Ovanstående redogörelse intagen tablå utvisar, statens utgifter för ändamålet
successivt ökats. Med hänsyn till omfattningen av statens bidragsverksamhet
på området torde det vara angeläget, att en i görligaste mån effektiv kontroll
utövas över att såväl nämnda bidrag komma sjukkasserörelsen tillgodo som
ock att det med sjukkasseväsendet i övrigt avsedda syftet främjas. Enligt reVisorernas
mening äro nu gällande bestämmelser icke tillfyllest för utövande
av en sådan kontroll. Revisorerna hava särskilt fäst sig vid, att närmare bestämmelser
saknas rörande innehållet och formuleringen av det läkarintyg,
som på sätt ovan sagts ytterst ligger till grund för såväl den enskilde sjukkassemedlemmens
rätt till sjukvårdsbidrag som statens bidragsskyldighet
dfråga om kassornas sjukvårdskostnader. Nämnda läkarintyg bör sålunda
innehålla uppgift örn sjukdomens art ävensom en närmare specifikation av
de utav vederbörande läkare vidtagna åtgärderna samt beträffande sjukkassemedlemmens
härav föranledda kostnader.

45 —

Bilaga.

Uppgift över meddelad läkarvård.

Namn............................................................................................................

född. .............................................. kar av miS erhållit

erforderlig läkarvård i följande omfattning:

Rådfrågning på dagen den lilli! ~...... 88r

i min bostad: nattetid (kl. 22—8) den / / = — ggr

(å mottagning) förnyelse av recept utan annan rådfrågning
.......................... =...... §8r

telefonrådfrågning

ggr på dagen
ggr nattetid
(kl. 22—8)

vid besök hos
den sjuke:

på dagen den 11/1= — ggr, varvid

min resa företogs från .............................................

till ............................................=-------- km nattetid

(kl. 22—8) den 11=-------- ggr,

varvid min resa företogs från ..............................

till ............................................=...... km Resekostnadsersättning

härför enligt klass II i allmänna resereg lementet

(färdsätt angives): sträckkm................................................

Samtidigt rådfrågning angående ..........................................................

.............................. född / .............. den / / ........ ggr

Operativa ingrepp eller annan kirurgisk behandling (numren i
taxan skola angivas och nomenklaturen så vitt möjligt följas):

nr ..................................................................................................................

nr ..................................................................................................................

Tillägg för bedövning (nr 45—50 i taxan)........ 1 Hyltes av

Tillägg för förbandsartiklar...................... I läkaren

(ersättes efter läkarens självkostnad)

Laboratorieundersökningar (numren i taxan skola angivas och
nomenklaturen så vitt möjligt följas):

nr__________________________________________________________________________________________________________________

nr..................................................................................................................

Summa kronor

Att undertecknad för vård, som meddelats enligt förestående specifikation, denna dag uppburit
mi« tillkommande arvode, vilket i de avseenden, där ej lägre belopp utförts, icke undersUger
Mopp sorn angives i den i 22 § förordningen örn erkända sjukkassor, avsedda taxan

1,et>''«as ...................... den ................................ 19........

Läkararvode
1

Anteckning
av kassan

Leg. Läkare

1 Reräknas enligt den i 22 S förordningen örn erkända sjukkassor avsedda taxan, dock att
örn texaf underskrides, det verkliga beloppet angives. För sistnämnda fall ifylles denna kolumn

3V SmrT^pphysningVtill den sjukförsäkrade meddelas att ifrågavarande taxa gäller som berakningsgrundPför
sjukkassans ersättning till den försäkrade men ej är bindande för den behandlande
läkaren.

Medlems kvitto å erhållen läkarvårdsersättning.

Av .............................................................................

Ilar undertecknad mottagit Kr.........................

kommande ersättning enligt kassans stadgar.

den

utgörande mig till .

................. 19........

- 46 —

Danviks

hospital.

§ 18.

Danviks hospital härleder sig från ett flertal välgörenhetsinrättningar för
vård av sjuka och fattiga i Stockholm, vilka inrättningar sammanfördes i början
av 1500-talet under en gemensam styrelse. Hospitalets karaktär har under
tidernas lopp undergått åtskilliga förändringar. Från att hava utgjort,
vad som närmast torde kunna betecknas såsom en Stockholms stads fattigvårdsanstalt,
har hospitalet blivit en i förhållande till staden självständig institution,
som har till huvudsaklig uppgift att handhava ett utanför Stockholm
i Nacka socken beläget hem för gamla, det så kallade Danviks hem. Bestämmanderätten
rörande hospitalet torde tidigare hava legat hos Stockholms
stadsmyndigheter, men hospitalet har även i stor omfattning varit föremål
för ingripanden från statsmakternas sida. Olika uppfattningar angående
hospitalets ställning i rättsligt hänseende hava gjort sig gällande. Sålunda
har kammarkollegiet i ett utlåtande den 9 december 1921 angående, bland
annat, vissa hospitalet tillhöriga hemman framhållit, att detta redan i sitt ursprung
liksom i sin vidare utveckling framträtt med starkt betonad statlig
karaktär och att dess verksamhet väsentligen uppehållits genom den högst
betydande egendom och de förmåner, som under tidernas lopp tillförts anstalten
genom förläningar eller anslag av kronan eller eljest dispositioner av
det allmänna. Gentemot denna uppfattning har i en utredning rörande hospitalets
rättsliga ställning av kammarrådet A. Klockhoff med bestämdhet pointerats
institutionens i förhållande till staten självständiga ställning.

Hospitalets nuvarande organisation och verksamhet regleras genom en av
Kungl. Majit den 4 juni 1907 utfärdad instruktion. Enligt denna är hospitalet
en stiftelse, vilken har till ändamål att »vårda sådana ofärdiga, åldriga, bräckliga
eller värnlösa personer, som, ehuru de med någon egen tillgång eller genom
andras tillfälliga välgörenhet kunna i mer eller mindre mån bidraga till
sitt eget uppehälle, likväl äro oförmögna att eljest sig vårda och underhålla».
Stiftelsen står under överståthållarens vård och inseende samt förvaltas närmast
av en direktion, i vilken överståthållaren, eller, vid förfall för honom, underståthållaren
är ordförande samt polismästaren i Stockholm i kraft av sitt
ämbete deltager. Direktionens övriga ledamöter, fem till antalet, förordnas
av Kungl. Majit. När någon av sistnämnda fem ledamöter avgår, skall direktionen
hos Kungl. Maj :t föreslå annan ledamot. Ledamöterna i direktionen
åtnjuta i denna befattning icke någon avlöningsförmån. Direktionen har
sitt säte i Stockholm. I hospitalets tjänst finnas anställda tjänstemän såsom
en ombudsman och sekreterare, en kamrerare såsom föreståndare för Danviks
hem m. fl. Stiftelsen är enligt instruktionen företrädesvis avsedd för
personer tillhörande Stockholms stad. Enligt vad revisorerna inhämtat, intagas
numera pa grund av denna bestämmelse praktiskt taget endast personer
fran Stockholms stad. Tidigare intogs däremot, ehuru i ringa omfattning,
såsom pensionärer även personer från andra delar av landet. Av hemmets
pensionärer utgöra de i Stockholm mantalsskrivna för närvarande 93 å 94
procent. Såsom pensionär intages endast person, som fyllt 60 år och har en

— 47 —

årsinkomst icke överstigande 1,800 kronor. Den byggnad, där hemmet numera
är inrymt, är beräknad för omkring 430 pensionärer. Huvuddelen av
byggnaden färdigbyggdes 1915 och återstoden 1937. Byggnadskostnaderna
hava sammanlagt uppgått till cirka 3,050,000 kronor. Årskostnaderna för
varje pensionär har under senare år uppgått till omkring 1,200 å 1,500 kronor,
frånsett värdet av själva bostadsförmånen. Dessa årskostnader bestridas delvis
av pensionärernas årsavgifter, vilka äro för plats i sal 360 kronor, i delat
rum 540 kronor och i enskilt rum 720 kronor. I stället för årsavgifter kan
även engångsavgifter, beräknade efter det kapitaliserade värdet av årsavgifter,
erläggas av pensionärerna vid intagningen i hemmet. Återstoden av kostnaden
för pensionärerna utgår av hospitalets egna medel, varav sålunda tillsättas
för varje pensionär i sal 840 ä 1,140 kronor, i delat rum 660 å 960 kronor
och i enskilt rum 480 å 780 kronor.

Hospitalets inkomster utgöras, förutom av pensionärernas avgifter, till
största delen av från hospitalet tillhöriga hemman och fonder härflytande
avkastning. Denna hospitalets förmögenhet torde till en del kunna sägas
härstamma från de ovannämnda, i Stockholm belägna, välgörenhetsinrättningarna,
vilkas tomter i många fall utbytts mot hemman utanför Stockholm.
Hospitalets tillgångar hava emellertid ökats genom anslag av kronan samt
genom donationer från enskilda. Hospitalets tillgångar uppskattades den 30
juni 1937 till 15,195,500 kronor 3 öre.

Till hospitalet inflyta förutom ovannämnda inkomster även ett flertal avgifter,
vilka från nutida synpunkt snarast kunna jämföras med skatter, samt
ersättning för dylika avgifter. Hospitalet har följande inkomster av denna
karaktär.

1) De s. k. Danvikspenningarna.

Dessa härleda sig sannolikt från vissa avgifter, som redan under 1500-talet torde hava uttagits av fartyg vid besök i Stockholms hamn. Från år
1671 inflöto till hospitalet två slag av dylika s. k. fattigpenningar, nämligen
dels fattigpenningarna av tolagen, vilka beräknades efter värdet av in- och
utskeppat gods, och dels fattigpenningar av skeppsklareringen, vilka beräknades
efter fartygens dräktighet. Fattigpenningarna av tolagen benämndes
senare endast fattigpenningar, medan fattigpenningar av skeppsklareringen
kallades danvikspenningar. Då städernas tolag år 1857 upphörde att utgå
och ersattes med årliga, av statsverket utbetalade, ersättningsbelopp, indrogs i
sammanhang därmed Stockholms tolagskammare, där båda ovannämnda slag
av fattigpenningar debiterades, uppburos och redovisades. Då förändrade
bestämmelser rörande uppbörden av dessa medel följaktligen blevo av behovet
påkallade, ingick hospitalsdircktionen till Kungl. Maj:t med en framställning
härom, därvid direktionen samtidigt föreslog sammanslagning av de båda
ifrågavarande avgifterna. Detta förslag bifölls, och i kungl, brev den 30 juli
1858 förordnades, att i stället för de tidigare utgående fattigpenningarna och
danvikspenningarna endast en avgift under benämning danvikspenningar
skulle erläggas till hospitalet med 2 öre riksmynt per svår läst av varje från
utrikes ort till Stockholm ankommande fartyg. Det skulle vara hospitals -

— 48 -

direktionen obetaget att med någon tjänsteman vid tullverket eller huvudstadens
uppbördsverk överenskomma om avgiftens debitering, uppbörd och
redovisning. Med tillämpning av kungl, förordningen den 16 oktober 1874
angående vad iakttagas bör för att bringa taxor å vissa för fartyg efter deras
dräktighet utgående avgifter till överensstämmelse med den nya förordningen
av den 15 maj 1874 angående mätning av handelsfartyg, har Stockholms magistrat
den 16 juli 1875 förklarat, att de av fartyg kommande från utrikes ort
utgående danvikspenningarna skulle utgå för segelfartyg med 1 öre per ton
och för ångfartyg med 1/2 öre per ton.

Avgiften utgår alltjämt med de båda sistnämnda beloppen. Uppbörd och
redovisning av densamma är jämlikt ovan nämnda kungl, brev av den 30 juli
1858 anförtrodd åt en tjänsteman vid tullverket. Denne åtnjuter i ersättning
härför 10 procent av uppbördssumman. Hospitalets behållna inkomst av
under år 1936 influtna danvikspenningar uppgick till 13,391 kronor 70 öre.

En av Sveriges redareförening under år 1923 gjord framställning om befrielse
för svenska sjöfarten från danvikspenningarna avstyrktes av kommerskollegium.
Sedermera hava emellertid sakkunniga inom kommerskollegium
i ett den 23 mars 1927 avgivet betänkande angående sjöfartsavgifter
föreslagit, att danvikspenningarna måtte för framtiden upphöra att utgå. I
häröver av kommerskollegium den 8 mars 1935 avgivet yttrande har kollegiet
tillstyrkt de sakkunnigas förslag.

2) Tolagsmedel.

I anledning av en framställning från den år 1807 tillsatta fattigvårdsdirektionen
i Stockholm medgavs genom kungl, brev den 25 maj 1809, att en
ökning finge ske av en tidigare å vissa s. k. överflödsvaror lagd avgift. Denna
salunda tillökade avgift skulle användas för understödjande av allmänna
barnhuset i Stockholm, det s. k. kronospinnhuset, sedermera benämnt korrektionsinrättningen,
samt Danviks hospital. Genom beslut den 2 oktober 1814
bestämdes, att de år 1809 beviljade tullavgifterna skulle på det sätt fördelas
mellan inrättningarna, att barnhuset skulle erhålla hälften samt korrektionsinrättningen
och Danviks hospital vartdera en fjärdedel av de inflytande
medlen. Genom kungl, brev den 20 april 1825 sammanslogos flera olika
s. k. tolagstitlar till en gemensam, i vilken jämväl nu ifrågavarande avgift
ingick. Genom kungl, brev den 6 maj 1826 bestämdes, att av den gemensamma
tolagen 7/150 skulle utgå till ovannämnda tre inrättningar. Någon
ändring i principen för fördelningen mellan inrättningarna av inflytande
tolagsmedel vidtogs däremot icke, varför allmänna barnhuset av den sammanlagda
tolagen erhöll 7/300, Danviks hospital 7/600 och korrektionsinrättningen
7/600. Efter korrektionsinrättningens förvandling från en barmhärtighetsinrättning
för Stockholm till en allmän straffanstalt har korrektionsinrättningens
andel i tolagen disponerats av Stockholms stads fattigvård.

I kungörelse den 18 december 1857 förordnades, att städernas tolag icke
längre skulle uppbäras. Samtidigt förordnades, att de städer, som åtnjutit
tolag, härför skulle vara berättigade till ersättning efter vissa grunder.

Av den till Stockholms stad utgående tolagsersättningen utgår alltjämt till

— 49

Danviks hospital 7/600, till Stockholms stads fat tig vårdsnämnd 7/600 och till
allmänna barnhuset 7/300. Under budgetåret 1936/1937 inflöt till Danviks
hospital enligt hospitalets räkenskaper i tolagsersättning 37,705 kronor 72 öre.

3) Rekognitionsavgifter.

Vid köp av vissa, Danviks hospital i de flesta fall tidigare tillhöriga, hemman
utgår på grund av kungl, brev den 21 juli 1813 en s. k. rekognitionsavgift,
utgörande 3 procent å köpeskillingen.

Dessa hemman, ursprungligen omkring 100 till antalet, äro belägna inom
ett 60-tal olika socknar i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands
län. Från hemmanen hava emellertid i synnerhet i Stockholmstrakten
avsöndrats ett stort antal lägenheter, av vilka jämväl rekognitionsavgift utgår.
Med anledning av de olägenheter och svårigheter för försäljning av hemmanen
och från dem avstyckade tomter, som rekognitionsavgifterna givetvis medfört,
hava särskilda åtgärder vidtagits från statsmakternas sida för att möjliggöra
avgifternas avlösning. På av chefen för socialdepartementet den 14 januari
1932 meddelat uppdrag verkställde sålunda landshövdingen Karl Tiselius en
utredning i frågan samt avgav, efter förhandlingar med, bland andra, vissa
delegerade från hospitalet ett den 29 november samma år dagtecknat »Förslag
angående avlösning av skyldigheter att erlägga rekognitionsavgift till Danviks
hospital». Detta förslag innehöll, bland annat, följande.

Under förutsättning att förslaget vunne Kungl. Maj:ts gillande, medgåve
direktionen över hospitalet ägarna av sådana inom Nacka socken belägna
fastigheter, vid vilkas försäljning hospitalet ägde att av köparen uppbära
rekognitionsavgift, rätt att för framtiden avlösa denna avgiftsplikt på följande

^Löseskiilingen skulle beräknas för varje fastighet efter dess år 1932 gällande
taxeringsvärde eller, om särskilt taxeringsvärde för fastigheten icke
då funnes, efter det taxeringsvärde, som därefter först bleve gällande, samt

utgöra , . .. _ , _

för jordbruksfastighet P/4 procent å det totala taxeringsvärdet och
för annan fastighet P/4 procent å markvärdet samt V2 procent å byggnads Fastighetsägare,

som ville begagna sig av rätten till avlösning, skulle före
den 1 juli 1934 därom göra skriftlig anmälan hos direktionen samt erlägga
löseskiilingen kontant eller genom skuldebrev, som beträffande säkerhet och
betalningsvillkor godkändes av direktionen; och skulle direktionen, da icke
särskilda skäl talade däremot, medgiva, att köpeskillingen amorterades under
tio år enligt en av direktionen godkänd plan med beräknande av 4 procent

ränta å oguldet belopp. ,

Då löseskiilingen för fastighet erlagts kontant eller medelst av direktionen
godkänt skuldebrev, skulle fastigheten vara fri från avgiftsplikt, dock icke
med avseende å förvärv som skett före den 1 juli 1932. Örn avgiftspliktens
upphörande skulle direktionen utfärda skriftligt bevis ävensom låta verkställa
anteckning i en genom direktionens försorg förd längd över de fastigheter,
beträffande vilka avgiftsplikten upphört.

I fall begäran örn avlösning icke behörigen gjorts före den 1 juli 1934, vöre
rätten att vinna avlösning på förut angivna villkor förfallen; dock finge
direktionen medgiva sådan avlösning, därest anledning förelage till anta -

4—379309. Rev. berättelse ang. statsverket för dr 1937. 1.

— 50 —

gande att fastighetens ägare saknat kännedom om möjligheten att vinna
avlösning eller eljest haft ursäktlig orsak till sin underlåtenhet att göra
framställning därom.

Proposition i överensstämmelse med förslaget avläts till 1933 års riksdag,
som biföll propositionen med ändring i så måtto, att möjligheten att avlösa
rekognitionsavgifterna skulle gälla samtliga hemman, från vilka dylika skulle
utgå.

Den eftersträvade avvecklingen av rekognitionsavgifterna har emellertid
endast delvis kommit till stånd, enär avlösning av avgifter på de av riksdagen
beslutade villkoren endast ägt rum beträffande 1,338 av de 3,030 fastigheter,
från vilka hospitalet ursprungligen ägt uppbära ifrågavarande avgifter.

Rekognitionsavgifterna hava uppgått till mycket växlande belopp under
olika år. De torde i medeltal under 1900-talet hava utgjort omkring 50,000
kronor per år men hava under de senaste åren avsevärt nedgått. Under
budgetåret 1936/1937 inflöt sålunda endast 645 kronor. Detta torde hava
sin grund däri, att rekognitionsavgifterna avlösts ifråga om sådana fastigheter,
som varit avsedda att inom närmaste tiden försäljas.

4) Tomtören, trettiondepenningar m. m.

Till avgifter av skatleliknande natur och inkomster av allmänna medel
höra även tomtören och s. k. trettiondepenningar av hospitalets s. k. ofria
tomter i Stockholm, vilka inkomster tidigare varit ganska betydande. Emellertid
hava så gott som samtliga dylika tomter numera friköpts, och till hospitalet
inflytande tomtören uppgingo budgetåret 1936/1937 endast till 76 kronor
44 öre. Slutligen bör i detta sammanhang omnämnas hospitalet tillkommande
ersättning för indragna tiondevederlag. Denna ersättning uppgår
till 3,670 kronor per år och utbetalas från under femte huvudtiteln
upptaget anslag till vissa bidrag till lasarett m. m.

Av nedanstående sammanställning framgår fördelningen av på hospitalsräkenskapernas
olika inkomsttitlar under budgetåret 1936/1937 influtna
medel:

Hemmansräntor och arrenden ...................... kronor 26,098: 58

Kronotiondelösen (= ersättning för tiondevederlag) .. » 3,670: —

Tomtöresmedel .................................. » 76:44

Underhållsmedel (= årsavgifter) .................. » 113,214:50

Hyresmedel ...................................... » 8,856: —

Tolagsmedel .................................... » 37,705:72

Danvikspenningar ................................ » 13,391:70

Intressemedel .................................... » 382,745:

Rekognitionsmedel ................................ » 162,311:67

Avlösta rekognitionsavgifter ........................ » 6,195:25

Skogsförsäljningsmedel ............................ » 37,289 :38

Trädgårdsförsäljningsmedel ........................ » 280: —

Medgiftsmedel (= engångsavgifter) ................ » 20,200:32

1 Därav 61,666 kronor 67 öre i trettiondepenning och 645 kronor i rekognitionsavgifter

Avlösta frälseränta!
Skatteköpsmedel .
Diverse .........

— 51 —

kronor

5,734: 50
4,082: —
10,147: 87

Summa kronor 731,998: 93.

Såsom av ovan lämnade redogörelse framgår, intager Danviks hospital
en egenartad ställning i rättsligt hänseende. Från att hava utgjort en allmän
välgörenhetsinrättnnig, har hospitalet blivit en i förhållande till det allmänna
så gott som självständig institution, ehuru med rätt att uppbära inkomster
i form av avgifter av allmän karaktär eller ersättning för dylika. Utan att
ingå på spörsmålet örn de ovannämnda avgifternas rättsliga natur måste
revisorerna för sin del finna, att dessa avgifter numera framstå såsom en
olämplig och i hög grad otidsenlig form av beskattning. Sålunda kan, bland
annat, framhållas att, ehuru ifrågavarande allmänna pålagor i väsentlig mån
åvila skatteobjekt inom andra kommuner än Stockholms stad, de inkomster,
som inflyta genom nämnda beskattning, praktiskt taget endast kunna komma
till nytta för i Stockholm mantalsskrivna personer och för Stockholms
stad, som genom anstaltens verksamhet beredes lättnad i hjälpverksamheten
för äldre personer, vilka, därest de icke kunnat intagas å anstalten, i åtskilliga
fall torde hava fått omhändertagas av staden.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vilja revisorerna framhålla angelägenheten
av att åtgärder snarast vidtagas i syfte att bringa icke blott de återstående
rekognitionsavgifterna utan även de s. k. danvikspenningarna till
att upphöra. I samband härmed vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke
åtgärder jämväl böra vidtagas för en avveckling i någon form av ovan omförmälda
ersättningar för inkomster av allmän natur, nämligen tolags- och
tiondevederlagsersättning, vilka för närvarande av statsmedel utgå till Danviks
hospital.

§ 19.

Jämlikt 5 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) örn polisväsendet i riket sådant
detta lagrum lyder enligt lagen den 16 september 1932 (nr 447) skall i stad,
vars invånarantal uppgår till minst 10,000, polisstyrkan vara så stor, att staden
må kunna av den regelbundet använda polispersonalen tillhandahålla polismän
(reservpolismän) för att vid tillfälligt behov av polisförstärkning å
annan ort där biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.
Vad sålunda stadgats skall i län, där stad med minst 10,000 invånare ej finnes,
äga tillämpning å den stad inom länet Konungen bestämmer. Konungen
äger bestämma, i vad mån reservpolismännen skola utgöras av polisbefäl
eller vara beridna. I fråga örn stad, som sålunda är skyldig att tillhandahålla
reservpolismän, må Konungen förordna, att ett bestämt antal av stadens
polispersonal i särskilda tjänstegrader huvudsakligen skall användas
för tjänstgöring såsom statspolis vid upprätthållande av allmän ordning och
säkerhet utom staden. Då sådant förordnande meddelats, skall polisperso -

Revisorernas

uttalande.

Ersättning
till statsverket
vid anlitande
av
statspolis.

52 —

nalén i staden ökas med det bestämda antalet. För tjänstgöring såsom statspolis
i första hand avsedda polismän till föreskrivet antal skola sammanföras
till en särskild avdelning (statspolisavdelning). Närmare föreskrifter angående
stats- och reservpolisen har meddelats i kungörelsen den 16 september
1932 (nr 448), där i 7 § beträffande ordningsstatspolisen stadgas, bland
annat, att sådan polis i första hand skall användas å landsbygden och särskilt
vid sådana tillfällen, då behov uppstår av större polisstyrka än å orten
finnes tillgänglig, eller för uppgifter i övrigt, som icke kunna på ett enhetligt
och tillfyllestgörande sätt fullgöras av den lokala polispersonalen. I särskild
ordning bestämmer Kungl. Maj:t, i vilket eller vilka län de särskilda
städernas ordningsstatspolis främst skall användas. Bestämmelser härom
hava utfärdats genom cirkuläret den 29 augusti 1936 med däri sedermera
vidtagna ändringar.

I vissa fall kan skyldighet för enskild att ersätta statsverket kostnaderna
vid anlitande av stats- eller reservpolis föreligga. I kungörelsen den 24 november
1932 (nr 534) stadgas sålunda, att den enskilde skall gentemot statsverket
skriftligen förbinda sig att gälda

1) därest statspolis användes, ett belopp av två kronor för varje hel eller
påbörjad timme av polismans tjänstetid, som åtgår för bevakningen eller
därav föranledd resa;

2) därest reservpolis tillkallas, ett belopp, motsvarande den ersättning för
avlöningskostnad, varå vederbörande polisdistrikt må göra anspråk;

3) därest statspolisens hästar tagas i anspråk för tjänstgöringen, ett belopp
för var hel eller påbörjad timme av en krona för varje häst samt, därest motorfordon
tillhörande statspolisen användes för tjänstgöringen, ett belopp av
två kronor 25 öre för varje mil;

4) ersättning för den skada, som i följd av tjänstgöringen kan åsamkas polisens
materiel;

5) och 6) belopp, som statsverket i anledning av tjänstgöringen har att
utgiva dels jämlikt 15 § 6 mom. i lagen om polisväsendet i riket, dels ock
jämlikt 4 § i kungörelsen den 24 november 1932 angående vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. De i punkt 5) och 6)
angivna ersättningarna avse dels polisman åsamkad skada under tjänsteutövning,
dels ock huvudsakligen resekostnads- och traktamentsersättning. Belopp,
som avses under 1), 3) och 4), skall snarast efter tjänstgöringens slut
inlevereras till länsstyrelsen i det län, där tjänstgöringen ägt rum. övriga
bär avsedda belopp skola antingen direkt gottgöras vederbörande polisdistrikt
eller polisman eller ock, därest beloppen utgivits av statsmedel, inlevereras
till den länsstyrelse, som verkställt utbetalningen. Belopp, som till
länsstyrelse influtit jämlikt ovan anförda bestämmelser, skola jämlikt 3 §
i förenämnda kungörelse sådan den lyder enligt kungörelsen den 10 maj
1935 (nr 229) gottgöras, därest fråga är örn belopp, som avses under punkterna
1), 3) eller 4) härovan, anslaget till statspolisorganisationen: materiell
utrustning och expeditionskostnader (1936/1937. V E 2), därest fråga är örn
belopp, som avses under 2) eller 5) anslaget till bidrag till reservpolisorgani -

— 53 —

sationen m. m. (1936/1937. V E 6) och i annat fall anslaget till vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polisväsendet (1936/1937. V E 10).

Statspolis finnes stationerad i följande städer, nämligen Stockholm, Eskilstuna,
Norrköping, Jönköping, Växjö, Kalmar, Karlskrona, Malmö, Göteborg,
Skövde, Karlstad, örebro, Västerås, Falun, Gävle, Sundsvall, Östersund,
Umeå och Luleå. Statspolisen i Stockholm skall användas främst i Stockholms,
Uppsala och Gotlands län, statspolisen i Malmö främst i Malmöhus
och Kristianstads län samt statspolisen i Göteborg främst i Göteborgs och
Bohus, Hallands och Älvsborgs län. I övrigt skall statspolisen främst användas
inom det län, där densamma är förlagd.

Förfaringssättet vid rekvisition av statspolis för tjänstgöring vid tävlingar
och dylika tillställningar är i regel följande.

Sedan arrangören till vederbörande polischef insänt anhållan örn tillstånd
att anordna tillställning, beslutar polischefen, huruvida anhållan skall bifallas
eller ej, och utfärdar vid bifall en resolution, upptagande vissa villkor för
tillståndets erhållande. Polischefen har därvid jämväl att avgöra, huruvida
kostnaden för polisbevakningen vid tillställningen skall gäldas av arrangören
eller ej. I förstnämnda fall intages i resolutionen som villkor för tillståndets
erhållande, att arrangören skall förbinda sig gälda i anledning av
polisbevakningen uppkommen kostnad. Därest polischefen finner den till
hans förfogande inom distriktet stående polisstyrkan otillräcklig, insänder
han till länsstyrelsen en rekvisition å det antal polismän han anser därutöver
erforderligt för ordningens upprätthållande. Sedan landsfogden avgivit
yttrande över rekvisitionen översänder länsstyrelsen skriftlig framställning
till statspolisavdelningens föreståndare om tillhandahållande av polispersonal.
Därest gottgörelsen för bevakningen skall gäldas av arrangören upprättas
räkningar å ersättningen av statspolisen, till vilken ersättningen inbetalas.
Statsverket tillkommande belopp insättes på länsstyrelsens checkräkning
i riksbanken.

Storleken av de från enskilda inbetalda ersättningarna för anlitande av
statspolis framgår närmare av nedanstående tablå.

Tablå utvisande av enskilda under budgetåret 1936/1937 till statsverket inbetalda
ersättningar för anlitande av statspolis.

L ä n	Belopp kronor	Län	Belopp kronor
Stockholms ..................	4,487	Älvsborgs ....................	105
Uppsala......................	151	Skaraborgs ...................
Södermanlands................	206	Värmlands ...................	1,544
	1,975 368		85
Jönköpings....................	Västmanlands ................	l,0(i5
Kronobergs ..................	—	Kopparbergs..................	5,083
Kalmar ......................	40	Gävleborgs....................	—
		Västernorrlands ..............	72
			—
	130		45
	2,551	Norrbottens ..................	—
Hallands .....................	Summa kronor	19,322
Göteborgs och Bohus..........	1,475

54 —

Revisorernas

uttalande.

Verifieringen i länens räkenskaper av dylika inkomster sker på olika sätt
inom de särskilda länen. Åtskilliga länsstyrelser bifoga levereringsreversalen
till dem hörande räkningar och förbindelser, under det att i andra län endast
reversalen, upptagande summan av ersättningen, bilägges, på grund varav
någon kontroll, huru ersättningarna beräknats, icke kan erhållas.

I Stockholms län anlitas statspolis i stor utsträckning för tjänstgöring vid
kapplöpningar och idrottstävlingar. Enligt vad revisorerna uppmärksammat
har ersättning för dylik tjänstgöring av arrangörerna betalats dels till
länsstyrelsen, dels ock dhekt till vederbörande polismän. I sistnämnda fall
har gottgörelsen utgått med 3 kronor för timme. Detta torde bero på att
tjänstgöringen fullgjorts under söndagar, då den beridna polispersonalen eljest
skolat vaxa fri från tjänstgöring. Endast ersättning för statspolisens hästar
under dylik tjänstgöring har inbetalats till statsverket.

I Kopparbergs läns räkenskaper redovisas, bland annat, inkomster med
4,195 kronor för användande av statspolis vid motortävling å Rämen den 23
februari 1936. Vid denna kommendering deltog statspolis från Stockholm,
Gävle, Falun, Karlstad, Örebro och Västerås. Enligt införskaffade avskrifter
av räkningar uppgick totala kostnaden för polisbevakningen vid
denna tävling till 7,539 kronor 38 öre. Härav har emellertid ett belopp av
3,344 kronor 28 öre, utgörande traktamenten, avlöning, ersättning för skadade
kläder m. m. åt reservpolismän m. fl., utbetalats direkt till vederbörande
polisdistrikt eller polismän.

De stora variationer i de belopp, som inflyta till de olika länen för här
ifrågavarande ändamål, äro givetvis i första hand beroende på förekomsten
av tävlingar och tillställningar av skiftande art, vid vilka särskild bevakning
av statspolis erfordi-as. En annan orsak härtill torde emellertid vara
att söka i den omständigheten, att hos vederbörande myndigheter olika uppfattning
är rådande, huruvida kostnaden för anlitande i sådana fall av
statspolis bör gäldas av den enskilde arrangören eller stanna å statsverket.
Såsom skäl för att kostnaden skall stanna å statsverket bär, bland annat, anförts,
att polispersonalen ansetts behövlig endast för ordnande av trafiken å
vägar och bevakning av områden gränsande intill platsen för tillställningen.

Enligt revisorernas mening måste det anses mindre lämpligt, att ersättning
i fall, varom här är fråga, utbetalas av arrangören direkt till vederbörande
polispersonal. Med hänsyn till denna personals ömtåliga ställning finna revisorerna
det angeläget, att nu angiven gottgörelse i första hand inlevereras
till länsstyrelsen för att därefter tillhandahållas polispersonalen. Vad nu anförts
gäller jämväl ersättning för bevakning fullgjord under fritid.

Den av revisorerna verkställda granskningen har givit vid handen, att stor
osäkerhet synes råda i fråga om tillämpningen av gällande bestämmelser rörande
ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis. I vissa län har
i samband med lämnande av tillstånd att anordna tillställningar vederbörande
arrangör ålagts att utgiva ersättning för därvid anlitad polispersonal.

— 55

I andra län åter har dylik ersättningsskyldighet icke ansetts böra åvila
arrangörerna, utan hava kostnaderna i stället fått stanna på statsverket. Revisorerna,
som anse detta förhållande otillfredsställande, finna det angeläget,
att åtgärder vidtagas för ernående av en i möjligaste mån enhetlig tilllämpning
av bestämmelserna på detta område.

f

— 56 —

Arbetslöshetskommissionens
ofullbordade

arbeten.

SJÄTTE HUVUDTITELN.
Kommunikationsdepartementet.

§ 20.

Revisorerna, som under sina resor konstaterat att på åtskilliga ställen i
. landet förekomma vägarbeten, vilka påbörjats av statens arbetslöshetskommission,
men som sedermera i ofullbordat skick nedlagts, hava ansett sig böra
något närmare undersöka den utsträckning, i vilken av kommissionen påbörjade
men ej färdigställda arbeten äro till finnandes.

Efterföljande redogörelse grundar sig på från kommissionen införskaffade
upplysningar.

Statliga reservarbeten.

Kommissionens nuvarande arbetsinnehav kan indelas i följande huvudgrupper: 1.

Flygfältsarbeten,

2. Vatten- och avloppsledningsarbeten samt idrottsplatsarbeten,

3. Utdikningsarbeten,

4. Särskilda arbeten: Ulricehamnsbanan, Malöströmmar och Söderarm,
samt

5. Vägarbeten.

Beträffande dessa olika grupper av arbeten och vikten av att färdigställa
desamma må framhållas följande:

Flygfältsarbeten: Dessa äro Bulltofta vid Malmö, Eslöv, Fagerhult, Exen,
Ya, Varberg, Vängsö, Backamo, Norrtälje flygfält samt de tre militära fälten
vid Malmslätt, Barkarby och Kalix. Samtliga dessa med undantag av
Bulltofta och Eslöv samt de militära fälten utgöra hjälplandningsfält för de
olika luftstambanorna.

Å Bulltofta omfatta arbetena endast utvidgningsarbeten av redan i bruk
varande flygfält. Eslöv är tillsvidare huvudsakligen avsett att tjänstgöra
som hjälpfält i händelse av dimma över Bulltoftafältet. Båda äro avsedda
att så bedrivas, att de bliva färdiga år 1938, då de huvudsakliga arbetena
redan nu äro undangjorda. Flygfältet vid Kalix kan ur kommissionens synpunkt
eventuellt ligga som arbetsreserv i den händelse lokal arbetslöshet icke
påfordrar dess bedrivande.

Arbetet å hjälplandningsfälten hava fortskridigt så långt att endast obetydligt
arbete återstår å Fågelhult, Ya, Vängsö och Varberg. Något mer återstår å
Exen, Backamo och Norrtälje. Samtliga äro emellertid avsedda att drivas i

— 57 —

den mån väderleken tillåter och komma att färdigställas före 7? 1939, möjligen
med undantag av Norrtälje, där en mindre del av fältet, för den händelse
arbetsstyrkan icke kan uppehållas, måste anstå.

De militära fälten vid Malmslätt och Barkarby beräknas färdiga 1938

respektive 1939.

Beträffande gruppen Vatten- och avloppsledningsarbeten samt idrottsplatsarbeten
äro dessa huvudsakligen belägna inom mera tättbebyggda samhällen.
Arbetena å vatten- och avloppsledningarna äro sa bedrivna, att vissa
viktiga partier äro färdiga. Någon försämring mot tidigare förhållanden blir
icke följden, om arbetena nedläggas, varför desamma planerats ligga i reserv.
Självfallet kan den avsedda nyttan icke uppnås förrän de färdigställts.
Endast tre dylika arbeten finnas emellertid kvar. Beträffande
idrottsplatser är för närvarande endast en i arbete, nämligen Krokstrands
idrottsplats i Bohuslän, och beräknas denna bliva färdig 1938.

Utdikningsarbeten utgöras av Persöfjördens reglering samt Kvisslans dikningsföretag,
båda i övre Norrbotten. Ehuru desamma icke komma till fullt
utnyttjande, om de icke bliva slutförda i ett sammanhang, kunna de dock,
med hänsyn till den inskränkning av verksamheten, som måste äga rum, ligga
i reserv. Ej heller här torde försämrade förhållanden inträda, om arbetena
icke omedelbart slutföras.

Beträffande grupp 4, som omfattar vissa särskilda arbeten: Ulricehamnsbanan
och Malöströmmar samt befästningsarbete vid Söderarm, ma här hänvisas
till vad som anfördes i kommissionens framställning örn anslag föregående
år och som finnes intaget i Kungl. Maj:ts proposition 302 till 1937
års riksdag:

»Vad anginge Ulricehamnsbanan hade kommissionen i fråga om tidpunkten
för arbetets slutförande att taga hänsyn till den banans ägare, Borås—
.Jönköpings järnvägsaktiebolag, medgivna koncessionen. Enligt denna skulle
företaget upplåtas för trafik den 1 december 1936. Hinder ur arbetslöshetssynpunkt
hade icke förelegat att bedriva detta arbete sa, att detsamma
kunnat vara färdigt till den stipulerade tiden. På grund av vissa år 1934
vidtagna förändringar i fråga om arbetets finansiering, varigenom bland annat
leverans av räls skulle ske genom Statens Järnvägars försorg i samband
med successivt företagna utbyten å dess trafikerade linjer, måste emellertid
tidpunkten för arbetets slutförande framskjutas. Bolaget beviljades
då anstånd därmed till den 1 december 1938. Önskvärdheten av att denna
järnvägs fullbordan icke uppskötes ytterligare syntes motivera, att ett ur
teknisk synpunkt lämpligt antal man kontinuerligt sysselsattes vid företaget.
»

»Upprensningen av Malöströmmar vore kanske det av kommissionens arbeten,
som med hänsyn såväl till allmänna som enskilda intressen lättast
skulle kunna avbrytas för att vid lämplig tidpunkt återupptagas. De förhållanden,
varunder detta arbete bedreves, med omfattande sprängningsarbeten
på betydande djup (9 m. under vattenytan) och de tekniska anordningar,
bland annat dyrbara fångdammar, som för detta ändamål måst vidtagas,

— 58 —

medförde emellertid, att icke blott inställandet av arbetet vid denna plats
utan redan en väsentlig minskning av arbetsstyrkan komme att föranleda
avsevärt ökade kostnader. I viss mån torde ett avbrott i arbetet även kunna
medföra, att redan utvunna värden ginge till spillo.»

Ehuru arbetet å Ulricehamnsbanan i huvudsak torde vara klart vid 1938
års utgång, komma dock vissa kompletterings- och justeringsarbeten att
återstå till sommaren 1939.

Å arbetet vid Söderarm återstår obetydligt med arbete och kan detsamma
färdigställas tidigt sommaren 1938.

Den sista gruppen Vägarbeten är den ojämförligt största. Vissa av åtagandena
inom denna grupp äro enligt kommissionens mening utan tvekan av
sådan karaktär, att arbetena kunna nedläggas för att tillgripas i händelse
ökad arbetslöshet inträder. Relativt obetydligt förfång torde i dessa fall få
anses inträda vid en längre nedläggning för de kringboende, och ur trafiksynpunkt
hava förhållandena icke försämrats. Största delen av dessa arbeten
ligga i sydliga Sverige, såsom Blekinge och Kronobergs län. Vissa andra
vägar återigen — och den ojämförligt största delen — komma emellertid
att bedrivas och slutföras under innevarande vinter och nästkommande sommar,
varigenom arbetsplatsinnehavet högst betydligt kommer att nedbringas
under nästa kalenderår.

Kommissionens innehav av arbeten utgjorde den 1 augusti 1935 441 företag.
Under slutet av samma år samt under år 1936 och januari och februari
1937 avsynades sammanlagt 164 företag. Den 1 mars 1937 uppgick sålunda
arbetsstocken, enligt vad som angivits i Kungl. Maj:ts proposition nr 302, till
277 st. platser. Under innevarande år efter den 1 mars beräknas detta innehav
bliva reducerat med sannolikt 124 företag, varför den 1 januari 1938
skulle återstå 153 st. Under första halvåret 1938 kan antagas att ytterligare
fem företag kunna bliva färdiga med hänsyn till att obetydligt arbete återstår
före vinterns inbrott.

Den 1 juli 1938, således vid budgetårets 1938/1939 ingång, skulle alltså 148
företag återstå. Dessa företag, fördelade länsvis med angivande av kontraktssumma
och vid sistberörda tidpunkt återstående kostnader redovisas i en å
sid. 59 intagen sammanställning.

Under budgetåret 1938/1939 beräknas ytterligare 74 företag bliva slutförda,
varför efter den 1 juli 1939 sålunda skulle återstå 74 företag, vilka utgöras
dels av arbeten, som icke hinna slutföras före budgetårets utgång, även
om arbetet å desamma under året utföras, dels av arbeten, som ligga som arbetsreserv.
Dessa 74 företag representera en ungefärlig kostnad av c:a 17.5
miljoner kronor.

Då emellertid den bästa tiden för slutförande av arbetena infaller efter den
1 juli, beräknas ytterligare ett 40-tal bliva färdiga under sista hälften av kalenderåret
1939.

Den beräkning, som ligger till grund för ovan angivna siffror, baseras givetvis
helt på att erforderliga anslagsbelopp, ävensom häremot svarande tekniskt
lämpliga arbetsstyrkor kunna disponeras för arbetets bedrivande i var -

— 59

Sammanställning över statliga reservarbeten den */» 1938,
länsvis ordnade.

1 Län	Antal ar- beten	Kontrakts- summa kronor	Den Vt 1938 ber. återstå-ende kostn, kronor ''
Stockholms ....................	11	5,382,100	1,685,000
Södermanlands..................	3	1,727,200	912,000
Östergötlands ..................	1	1,017,000	25.0(10
Jönköpings......................	12	9,511,950	2,092.000
Kronobergs ....................	11	5,180,200	1,948,000
Kalmar ........................	11	4,171,735	1,049,000
Blekinge........................	17	6,928,800	3,355,000
Kristianstads ...................	4	1,759,800	620,000
Malmöhus......................	4	1,933.8'' >0	360,000
Hallands.......................	2	569,600	10,000
: Göteborgs och Bohus............	10	7,675,330	3,180,000
Älvsborgs ......................	7	3,536,766	1,230,000
| Värmlands .....................	8	2,563.900	1,030,000
i örebro.........................	7	2,866.630	1,205,000
Västmanlands ..................	3	631,900	235,000
! Kopparbergs....................	10	3,853,948	1,276,000
; Västernorrlands.................	11	4,295.300	2,235,000
i Jämtlands......................	5	1.475,100	634,000
1 Västerbottens ..................	1	381,750	242,000
Norrbottens ....................	10	3,361.020	1,197,000
Summa	148	68,823,849	24,550,000

je särskilt fall. Kommissionen har i sina anslagsäskanden för budgetåret
1938/1939 tagit hänsyn till detta genom att förutsätta vissa arbetens utförande
med arbetskraft från öppna marknaden, därest arbetslösa icke kunna
hänvisas. Förskjutningar i tidpunkterna för arbetenas färdigställande
kunna emellertid komma att inträffa av en eller annan orsak, varför ovannämnda
antal och tidpunkter måste betraktas som helt preliminära.

Statskommunala reservarbeten.

De statskommunala reservarbetena kunna i stort sett indelas i två huvudgrupper.

I. Arbeten å allmänna vägar.

II. Övriga arbeten inklusive enskilda utfartsvägar.

Beträffande arbeten tillhörande den första gruppen voro den 15/n 1937 nedlagda
sammanlagt 29 företag, representerande en väglängd av c:a 80 km och
belöpande sig till en totalkostnad av 1,558,000 kronor. Omfattningen av
ifrågavarande företag framgår av tabellen å sid. 60.

Slutförandet av dessa vägarbeten är givetvis av samma vikt som slutförandet
av de såsom statliga reservarbeten bedrivna vägarna. Till dessa
kan emellertid icke i regel hänvisas arbetskraft från utom kommunerna eller
vägdistrikten befintliga arbetslöshetscentra. Vissa av de nedlagda arbetena
äro av relativt liten omfattning, varför desamma böra kunna utan större svårighet
övertagas av vägdistrikten för att fullbordas i deras egen regi, för
den händelse arbetslösa icke kunna hänvisas till desamma. Någon större

— 60 —

Sammandrag över uppskattade kostnader för slutförande av såsom statskommunala
reservarbeten bedrivna vägföretag, för närvarande nedlagda,

länsvis ordnade.

	An- tal	Väg-	Uppskattad kostnad den 16/n 1937 för återstående arbeten å	Summa kronor
Län	längd i km	riks- huvudväg kronor	läns- huvudväg kronor	annan allm. väg kronor
Stockholms ..........	1	1.8		204,000		204,000 33,000 36.900 537,780 19,700 71.900 63,100
Uppsala................	1		33,000 36.900 8,780 19,700 71.900 63,100
Östergötlands ..........	1	3.2 5.8 1.8 0.7 5.0 4.1 8.1 6.1 10.2 6.0 20.1
Jönköpings...	B	rS9Q mn
Kalmar..........	2
Blekinge..............	1 2 1 3 3
Kristianstads..........
Hallands............	nnn
Göteborgs o. Bohus...... Älvsborgs ............			94,500 79,700 28,600 60,600 81,850	4b.0UU 94,500 109,000 97,300 144,400 100,050
Värmlands.........	4	700	99 orin
Gävleborgs..........	2		83,800
Västernorrlands ........	5	18,200
Summa	29	78.7	639,900	339,100	578.630	1,557,630

olägenhet av att de för närvarande ligga nere kan i stort sett icke anses föreligga.

Beträffande den andra gruppen äro ju dessa arbeten av den karaktär, att
de till sitt utförande helt och hållet äro hänvisade till att erhålla arbetsstyrkan
från respektive kommuner. Desamma hava sålunda i stort sett igångsatts
med tanke på att lätt kunna upptagas och nedläggas. De torde likaledes vara
belägna a orter, där arbetslösa förefinnas. I de fall, där detta senare icke är
förhållandet, böra kommunerna själva i regel kunna övertaga och slutföra
desamma.

För båda grupperna gäller att förbindelse avlämnats från vederbörande om
arbetets fullbordande, utan anspråk på statsbidrag, i sådan omfattning att
nedlagda arbeten komma till avsedd nytta, för den händelse desamma avbrytas.

Revisorernas Av ovanstående redogörelse framgår, att en mängd av statens arbetslöshetsuttalande,
kommission påbörjade arbeten av olika slag i ofullbordat skick nedlagts.

Orsaken sammanhänger med kommissionens uppgift att i första hand vara
ett organ för lindrande av arbetslösheten, sålunda ett socialt organ. När arbetslösheten
minskar blir kommissionens arbetsstyrka nedbringad och arbetsuppgifterna
måste i samma mån inskränkas. Detta förhållande medför
emellertid att många påbörjade arbeten helt eller delvis avstanna, däribland
en mängd vägarbeten. Emellertid äro åtskilliga av dessa vägsträckor numera
av den betydelse, att det medför stora olägenheter för samfärdseln att de
icke bliva inom rimlig tid färdigställda. Med hänsyn härtill synes det revisorerna
nödvändigt att statsmakterna så snart ske kan taga under över -

— 61

vägande vilka åtgärder som böra vidtagas för att de vägbyggnader, vilkas
fullbordande i första hand är av vikt, må bliva inom rimlig tid färdigställda.
Revisorerna finna det angeläget, att utredning i sådant syfte omedelbart igångsättes.

§ 21.

Jämlikt § 3 i den för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt dess tjänste- Granskning
män i länen gällande instruktionen åligger det väg- och vattenbyggnadsstyreisen
nåder.

att i fråga om brobyggnader och konstarbeten granska arbetsplaner och
kostnadsförslag samt då styrelsen beträffande visst arbetsföretag finner sådant
erforderligt, granska entreprenadanbud och godkänna entreprenör, utöva
tillsyn över arbetet, förordna platskontrollant och avsyningsförrättare,
godkänna arbetet samt övervaka underhållet; dock att styrelsen ma, i den
omfattning så anses utan olägenhet kunna ske, åt vägingenjörerna anförtro
granskning av arbetsplaner och kostnadsförslag beträffande brobyggnader.

I sitt den 23 december 1932 avgivna betänkande med förslag angående omorganisation
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhålla de utredningsmän,
som inom kommunikationsdepartementet tillkallats att biträda med
utredning av frågan om ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och därmed sammanhängande spörsmål, bland annat, följande:

Mot föreskriften att planer till brobygnader alltid skola underställas den
centrala vägmyndighetens prövning hava i de till utredningsmännen inkomna
yttrandena från åtskilliga håll invändningar framställts. Det synes vara en
allmän önskan, att sådana planer, vad mindre broar beträffar, må kunna av
vägingenjören granskas utan övergranskning av den centrala myndigheten.

Detta önskemål synes berättigat. Det torde icke vara förenat med någon
risk _ helst om utredningsmännens förslag, att kopior av arbetsplanerna alltid
skola översändas till väginspektörerna, godtages — att helt åt vägingenjören
överlåta granskningen av förslag till broar med 10 meters spännvidd
och därunder. Planer till broar med en spännvidd av 10 till 20 meter synas
likaledes kunna granskas av vägingenjören, under förutsättning att av
den centrala myndigheten utarbetade normalritningar ligga till grund för planen.
Om i sist omförmälda fall vid entreprenadanbud inkommer förslag, varl
normalritningarna ej blivit följda, bör emellertid sadant förslag granskas av
den centrala myndigheten. I fråga örn broar med mer än 20 meters spännvidd
torde några normalritningar näppeligen komma att uppgöras, och det
synes under alla förhållanden pakallat, att den centrala myndighetens gianskning
bibehålies beträffande sådana större broföretag. För vinnande av arbetsbesparing
torde det vidare vara lämpligt, att i de nyssnämnda fall, da
normalritningar icke blivit följda, endast skisser till brobyggnaden av förrättningsmannen
upprättas.

Även de under åren 1925 och 1927 tillkallade sakkunniga för ändrad organisation
av väg- och vattenbyggnadsväsendet framhålla behovet av att låta
upprätta normaltyper för mindre broar.

Enligt vad revisorerna inhämtat har emellertid styrelsen icke vidtagit några
åtgärder för genomförandet av det av ovanberörda sakkunniga förordade
tillvägagångssättet.

— 62 —

Revisorernas
■ Halände.

Sammanställning av broförslag

L ä

19 3 4

II

III

Antal

broar

Beräknadl Antal
kostnad | broar

Beräknad

kostnad

Antal

broar

kostnad

r
l| Antal i broar	Beräknad kostnad
5	63,900
15	138,400
11	105,900
12	133,700
! 3	15,200
1	8,600
4	48,800
13	144,700
8	70,200
13	161,700
11	96,800
13	259,100
6	60,500
3	23,700
10	123,100
17	172,300
12	146,600
15	185,800
2	24,000 !
157	1,983,000 i

Stockholms.........

Uppsala.............

Södermanlands.....

Östergötlands.......

Jönköpings..........

Kronobergs..........

Kalmar.............

Gotlands............

Blekinge............

Kristianstads........

Malmöhus...........

Hallands............

Göteborgs och Bohus

Älvsborgs...........

Skaraborgs..........

Värmlands..........

Örebro..............

Västmanlands.......

Kopparbergs........

Gävleborgs..........

V ästernorrlands......

Jämtlands...........

Västerbottens........

Norrbottens.........

Städer..............

Summa Antal ..

Kostnad

1

10

7
1
6

3
6

4
19

9

14
30

8
13

4

5
8

15

16
12

6

363

9,720,900

—	—	—	—	—
—	—	_	1	37,500
10,400	5	78,500	3	162,000
68,300	4	75,300	_
53,400	4	75,200	6	209,000
3,400	1	36,000	_
29,500	—	_	_
24,000	—	—	2	186,000
49,900	5	190,000	2	38,800
28,200	3	53,100	_
159,900	4	200,600	2	141,800
102,600	4	77,300	4	241,500
145,600	5	69,500	6	213,200 i
229,800	3	44,000	3	113,300
106,000	6	99,100	7	550,700
146,900	1	12,500	5	282,5001
22,400	—	—	2	134,8001
49,000	2	54,500	6	400,200
96,800	7	147,800	3	234,700
122,500	13	210,200	6	283,500
239,000	13	262,200	8	951,800
84,800	14	238,700	6	261,100
76,100	6	127,500	11	1,559,800
—	2	101,700	—	—
1,848,500	89	2,153,700	77	5,718,700

Av här bifogade sammanställningar (bil. A o. B.) framgår, att under år
1934 inom styrelsen granskats 295 broar med en spännvidd mellan landfästena
mindre än 10 meter, 142 med en spännvidd mellan 10 och 20 meter samt 122
med en spännvidd större än 20 meter. År 1935 voro motsvarande siffror respektive
278, 110 och 90 samt år 1936 respektive 222, 118 och 96.

Det synes revisorerna uppenbart, att besparing bör kunna ernås vid genomförandet
av de sakkunnigas nyssberörda förslag. Revisorerna vilja därför
förorda, att sådan omläggning sker av väg-och vattenbyggnadsstyrelsens samt
vägingenjörernas arbetsuppgifter att granskning av arbetsplaner till brobyggnader
måtte ske i den ordning 1932 års utredningsmän föreslagit samt att åt
styrelsen uppdrages att uppgöra normalritningar till broar med upp till 20
meters spännvidd mellan landfästena. Enligt revisorernas mening bör sistberörda
uppdrag — med hänsyn därtill att i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
arkiv lärer finnas för dylika planers utarbetande erforderligt material
— icke behöva medföra mera betydande extra arbetsbelastning för styrelsen.

— 63 —

diarieförda å brobyr&n. Bil. A.

1	9 3 5					1	9 3 6
II	III	I	II	III
Antal	Beräknad	Antal	Beräknad	Antal	Beräknad	Antal	Beräknad	Antal	Beräknad
broar	kostnad	broar	kostnad	broar	kostnad	broar	kostnad	broar	kostnad
		3	845,500			1	276,000	___	_
1	25,200		11	127,800	2	50,500	1	27,600
6	115,700		z	3	33,300	2	103,500	4	165,000
3	72,800	2	66,800	14	110,100	4	74,800	8	290,600
5	87,200	3	57,700	2	19,700	3	79,900	3	101,300
2	67,800	_	—	1	12,700	2	42,200	—	—
		_.	_	1	6,000	—	—	—	—
			_		_	2	51,400	1	28,700
2	24,500	2	124,500	2	22,200	2	22,800	1	35,000
		1	139,000	4	30,700	—	—	2	161,600
5	81,500		10	94,000	2	43,600	—	—
3	46,400	2	322,000	6	77,800	2	49,600	1	45,100
2	44,200	6	448,500	1	1,300	4	62,800	—	—
				21	224,800	1	54,000	1	70,000
2	52,700	12	1,147,300	7	45,500	3	55,100	4	183,900
3	66,900	4	450,600	16	191,400	1	20,800	3	503,600
1 6	11,000 118,100	12	990,900	1 5	16,500 42,900	5	141,600	1 2	90,000 73,100
4	110,000	3	114,600	16	256,300	12	231,200	8	568,700
16	410,200	10	929,700	23	199,600	9	158,200	4	2,367,000
10	216,900	6	457,200	17	227,100	21	339,700	15	481,200
8	179,700	2	109,200	22	331,800	15	305,400	10	711,800
5	152,000	5	447,700	9	87,000	7	114,800	8	384,700
		2	455,900	—	—	1	63,000	1	848,000
68	1,882,800	65	7,107,100	169	1,958,900	101	2,182,500	74	4,769,900
290	344

10,972,900 • 8,911,300

§ 22.

Enligt § 17 i förordningen den 16 januari 1920 angående upphandling och
arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös egendom
skall infordrande av anbud å gods för upphandling och å arbete ske genom
offentlig kungörelse. I § 18 av samma förordning är vidare föreskrivet all
anbud i stället för genom offentlig kungörelse får infordras genom särskilda
skrivelser, när endast ett begränsat antal leverantörer eller entreprenörer
anses förfoga över den insikt eller yrkesskicklighet eller de hjälpmedel, som
erfordras för avtalets behöriga fullgörande, eller finnas äga den pålitlighet,
som lämnar garanti för ett sådant fullgörande.

Vid sin granskning av vägdistriktens räkenskaper hava revisorerna observerat
att distrikten vid infordrandet av entreprenadanbud i allt större utsträckning
icke utfärda inbjudning till allmän tävlan utan allenast infordra
anbud från vissa firmor. Den i § 18 av ovanberörda förordning angivna
undantagsbestämmelsen har i många distrikt rent av blivit huvudregel.

Sättet för
infordrande
av entreprenadanbud
vid
vägdistrikten.

— 64 —

Revisorernas

uttalande.

Sammanställning av broförslag

Län			1	9 3 4
I		II		III	I
Antal broar	Beräknad kostnad	Antal broar	Beräknad kostnad	Antal broar	Beräknad kostnad	Antal broar	Beräknad kostnad
Stockholms.............					3	515,500
Uppsala................	—	—	—	—	—	—	—	—
Södermanlands.........	1	17,100	—	—	—	—	—	—
Östergötlands...........	6	137,300	1	16,000	2	181,600	6	83,100
Jönköpings.............	13	240,900	1	17,000	2	100,200	27	251,800
Kronobergs.............	—	—	—	—	3	164,100	—	—
Kalmar................	1	6,300	—	—	—	—	—	—
Gotlands...............	—	—	—	—	—	—	—	—
Blekinge...............	2	15,600	1	20,000	1	21,900	5	62,000
Kristianstads...........	7	37,100	4	112,500	4	112,100	—	—
Malmöhus..............	8	46,500	3	73,700	—	—	1	7,500
Hallands...............	—	—	1	13,200	—	—	22	197,100
Göteborgs och Bohus . . .	6	69,800	3	61,700	2	38,500	4	83,400
Älvsborgs..............	5	56,200	4	64,800	4	199,900	6	112,500
Skaraborgs.............	5	187,200	1	45,700	—	—	7	102,100
Värmlands.............	4	44,000	2	48,300	—	—	2	12,000
Örebro.................	2	19,700	—	—	—	—	4	41,500
Västmanlands..........	4	27,500	1	5,600	2	40,300	1	1,900
Kopparbergs...........	2	16,000	1	11,000	—	—	—	—
Gävleborgs.............	2	13,000	—	—	3	131,900	--	—
Västernorrlands.........	5	115,900	2	42,700	2	157,000	6	98,900
Jämtlands..............	11	77,800	11	124,900	7	211,600	—	—
Västerbottens...........	5	49,700	6	61,800	3	357,000	15	145,200
Norrbottens............	13	87,700	5	86,200	4	392,000	7	42,400
Städer.................	3	39,100	6	174,600	3	366,000	8	168,600
	98	1,304,300	53	930,100	45	2,989,600	121	1,410,000
Summa Antal ..				'' 196
Kostnad			5,224,000

Revisorerna finna den praxis som sålunda synes utveckla sig olämplig.
Det torde vara ofrånkomligt att missförhållanden lätt kunna insmyga sig,
om ej samtliga firmor, som syssla med ifrågakommande slag av arbeten,
beredes möjlighet att deltaga i konkurrensen om dylika arbeten. Entreprenadförordningen
åsyftar ju å ena sidan att garanti skall vinnas för att
billigast möjliga priser skola kunna ernås och å andra sidan att varje leverantör
skall i vederbörlig ordning beredas tillfälle att — örn han så önskar
— åtaga sig arbeten för det allmänna. En uraktlåtenhet att genom allmän
kungörelse utlysa ett vägarbete på entreprenad kan lätteligen medföra —
förutom alltför höga priser — gynnandet av vissa firmor, varjämte risken
för kartellbildning torde i hög grad ökas.

Revisorerna, som ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på ovan
påtalade förfaringssätt, anse det angeläget, att sådana åtgärder vidtagas att
entreprenadförordningens föreskrifter bliva ovillkorligen bindande för vägdistrikten
och att därvid jämväl tillses att det i 18 § av sagda förordning
medgivna mera summariska förfaringssättet tillämpas endast undantagsvis
och i sådana fall, för vilka sagda paragraf uttryckligen är avsedd.

— 65

diarieförda å vägbyrån.

Bil. B.

1	9 3 5					1	9 3 6
II	III	I	II	III
Antal	Beräknad	Antal	Beräknad	Antal	Beräknad	Antal	Beräknad	Antal	Beräknad
broar	kostnad	broar	kostnad	broar	kostnad	broar	kostnad	broar	kostnad
1	81,700	1	155,000	—	—	—	—	1	510,000
2	77,700		_	_	_	—	—	1	86,000
_	_	—	—	3	31,200	2	66,900	—	—
2	62,600	1	115,000	—	—	2	44,000	—	—
			—	1	11,000	3	203,000	6	497,000
5	119,400	2	65,000	1	12,300	1	20,700		—
	_	_	—	2	48,500	—	—	—	—
_	_	_	—	4	43,200	1	21,800	—	—
4	87,600	1	52,500	2	27,000	—	—	—	—
3	61,700	—	—	3	52,700	—	—	—	—
2	92,300	3	238,000	3	31,100	2	68,400	1	48,000
1	13,900	—	—	11	186,000	—	—	1	68,500
3	46,700	_	—	7	72,300	—	—	—	—
	—	1	123,000	3	133,400	—	—	3	428,500
3	105,600	2	115,000	—	—	—	—	—	—
1	70,000	—	—	—	—	—	—	—	—
	_	_	_	__	—	—	—	1	10,000
3	64,000	3	242,700	1	18,300	1	16,300	—	—
			_	1	4,300	—	—	1	33,900
4	48,200	2	40,000	2	19,900	2	47,800	2	133,000
5	121,800	3	492,100	7	61,700	—	—	3	924,000
3	142,700	6	887,100	2	22,600	3	171,200	2	8,364,000
42	2,605,900	25	2,525,400	53	775,500	17	1,448,500	22	11,102,900
188	92

6,541,300

13,326,900

§ 23.

Under § 16 i sin berättelse för år 1932 gjorde riksdagens revisorer anmärk- Förbehållen
ning emot att vägstämman i Tuhundra härads väghållningsdistrikt reserverat
vägdistriktets gruskörning för medlemmarna av en viss sammanslutning
(R. L. F.). I sitt utlåtande över anmärkningen gjorde statsutskottet följande
uttalande: »Även utskottet måste finna det fattade beslutet synnerligen
anmärkningsvärt, men då utskottet förutsätter, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har sin uppmärksamhet riktad på att i möjligaste mån förhindra
monopolsträvanden av denna art, har utskottet allenast velat vad i ärendet
förekommit för riksdagen omförmäla».

Jämväl under § 18 i berättelsen för nästpålöljande år (1933) uppmärksammade
revisorerna, att vid vägstämma med Söderbärke bergslags härads
väghållningsdistrikt stämman — mot vägstyrelsens önskan — beslutat överlämna
all gruskörning upp till 15 km från grustag till hästägare, oavsett örn
priset på körning ställde sig 20 å 25 procent dyrare än med biltransport, samt
att körningen skulle överlämnas till Söderhärkeföreningen av R. L. F. Väg 5

—379309. Rev. berättelse ang. statsverket för dr 1937. I.

— 66

stämmans ifrågavarande beslut upphävdes sedermera — efter besvär__av

länsstyrelsen i Kopparbergs län. Revisorerna anförde i anledning av granskningen
följande.

Även om i det föreliggande fallet rättelse redan vunnits, hade revisorerna
dock ansett sig böra omnämna detsamma, därför att liknande anordningar
kunnat förekomma även inom andra vägdistrikt och någon garanti mot ett
återupprepande icke förefunnes. Genom vägingenjörens ingripande kunde
visserligen merkostnad för statsverket undvikas, men de väghållningsskyldiga
kunde icke pa nämnda sätt skyddas. Överlåtandet av gruskörningen till
medlemmar av ifrågavarande förening i avsikt alt bereda dessa ökade förtjänstmöjligheter
utan hänsynstagande till den ökade kostnaden, vore enligt
revisorernas mening, även om det icke skulle vara rent olagligt, under alla
förhållanden icke försvarligt. Enligt revisorernas mening vore det av vikt,
att i samband med avfattandet av en blivande ny väglag sådana bestämmelser
infördes, att ett upprepande inom andra vägdistrikt av de tidigare påtalade,
i Tuhundra och Söderbärke vägdistrikt vidtagna åtgärderna omöjliggjordes.

I skrivelse den 25 februari 1930 till vägstyrelsen i Vagnsbro härads väghallningsdistrikt
framhöll vägingenjören i Västmanlands län på förekommen
anledning att gruskörning till distriktets vägunderhåll för år 1931 skulle bortsättas
pa ackord, sedan dessförinnan anbud i vederbörlig ordning i och för
konkurrens infordrats. Med anledning av att denna framställning icke vann
beaktande, påyrkade vägingenjören på grund av bestämmelserna i sin instruktion
samt chefens för kommunikationsdepartementet cirkulärskrivelse
den 21 maj 1931 till samtliga länsstyrelser visst avdrag å underhållskostnaderna
för fördyrade grustransporter. För beräknande härav användes som
jämförelsematerial de priser, som dessförinnan uppnåtts i ett närliggande
vägdistrikt vid hallen entreprenadauktion. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjorde vid utbetalning av statsbidrag till vägunderhållet inom distriktet
också avdrag å de verkliga underhållskostnaderna med motsvarande belopp.
Besvär häremot anfördes av de väghållningsskyldiga hos Kungl. Majit, som
dock ej fann skäl göra ändring i det överklagade beslutet.

I åtskilliga andra liknande fall har utgången blivit densamma.

Under åren 1935 och 1936 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid utanordnande
av bidrag för vägunderhåll inom vissa distrikt (Bälinge härads
väghållningsdistrikt i Uppsala län, samt Simtuna härads väghållningsdistrikt,
Vagnsbro härads väghållningsdistrikt och övertjurbo härads väghållningsdistrikt
i Västmanlands län) gjort avdrag på grund av vederbörande vägingenjörs
uppgifter angående distriktens kostnader för nästföregående års underhåll
från de verkliga kostnaderna med vissa belopp, motsvarande för högt
tillmätt ersättning för grustransporter. Ifrågavarande gruskörning m. m.
hade skett i enlighet med avtal, som träffats mellan vederbörande vägstyrelser
och motsvarande ortsförbund av R. L. F. för dess vederbörande lokalavdelning
och som enligt i dem förekommande uppgift hade karaktären av
kollektivavtal.

— 07 —

Vägstyrelsen i vederbörande väghållningsdistrikt anförde emellertid besvär
hos Kungl. Majit över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ifrågavarande
beslut.

I ett den 21 december 1935 över förutnämnda besvär av Vagnsbro härads
väghållningsdistrikt avgivet yttrande anförde vägingenjören i Västmanlands
län, bland annat, följande.

Enligt vägingenjörens förmenande kunde dessa med R. L. F. ingångna avtal
icke betecknas som kollektivavtal i egentlig bemärkelse, då medlemmar
av denna förening, som i förevarande fall innehar majoriteten på vägstämman,
passade på tillfället att därigenom skapa sig en monopolställning genom
att, bland annat, förbehålla sig gruskörning och även själva bestämma
priset för detta arbete samt därigenom i realiteten uppträda som såväl arbetsgivare
som arbetstagare, varigenom man kunde säga, att de komme att
ingå avtal med sig själva. Några verkligt tvingande skäl för kollektivavtals
ingående kunde vägingenjören knappast tro att det vid förevarande tidpunkt
förelegat, utan holle han snarare före, att detsamma tillkommit för att genom
ett avtals påvisande avdrag för fördyrade grustransporter icke skulle
kunna ske. Då i varje fall någon åtgärd för grustransporternas utförande på
entreprenad icke förekommit och ej heller något försök gjorts av vägstyrelsen
att på annat sätt ernå lägre priser -—- ehuru detta synts vägingenjören hava
varit styrelsens skyldighet — kunde han icke anse det klart, att den i avtalet
angivna transportprislistan utan vidare skulle läggas till grund för erhållande
av statsbidrag. Ett sådant förfarande syntes kunna medföra vittgående
konsekvenser för statsverket. I detta sammanhang kunde vägingenjören
icke underlåta påpeka, att han i skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 28 maj 1935 med överlämnande av uppgift över 1934 års underhållskostnader
beträffande Våla härad påyrkat ett avdrag för detta härads
vidkommande av 1,300 kronor för fördyrade grustransporter, vilket avdrag
han förmodade, att styrelsen vid utanordning av statsbidrag även vidtagit.
Skulle de nu från Vagnsbro med flera härader anförda besvären vinna
Kungl. Maj:ts bifall, komme det för Våla härads vägstyrelse att verka som
en bestraffning för att de ej låtit binda sig av kollektivavtal, vilket givetvis
icke kunde vara riktigt, då de genom vägran att ingå avtal sökt göra det
bästa möjliga för det allmännas och för statsverkets intressen. Skulle återigen
som en följd av ett eventuellt bifall till de anförda besvären även det för
Våla härads vägdistrikt gjorda avdraget utanordnas, vore man som en följd
härav inne på den frågan, att samtliga under årens lopp för olika vägdistrikt
av styrelsen gjorda och av Kungl. Majit godkända avdrag för fördyrade grustransporter,
uppgående sammanlagt till betydande belopp, borde utanordnas,
då ju förhållandena härigenom komme att bliva likvärdiga och ensartade.

Genom beslut den 13 november 1936 förordnade Kungl. Majit, med ändring
därutinnan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ifrågavarande beslut,
att till grund för beräknandet av statsbidrag skulle läggas jämväl ifrågavarande,
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avdragna kostnad.

— 68 —

Revisorernas

uttalande.

Olämpligt
entreprenadförfarande
i
Tjörns härads
våghål lningödistrikt.

Av vad ovan anförts framgår att riksdagens revisorer tidigare vid tvenne
tillfällen framställt anmärkning mot att vägstämma reserverat vägdistriktets
gruskörning för medlemmarna av en viss sammanslutning. Statsutskottet
vid 1933 års riksdag har likaledes funnit det påtalade förhållandet synnerligen
anmärkningsvärt och vid anmärkningens behandling förutsatt att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen för framtiden skulle hava sin uppmärksamhet
riktad på att förhindra monopolsträvanden av sagda art.

Såvitt revisorerna kunna finna har i ovanberörda fall ledamöterna i en
sammanslutning (R. L. F.) med begagnande av sin majoritet i vissa vägdistrikt
tillförsäkrat sina ledamöter förmånen av ensamrätt till gruskörning
inom distriktet och därtill priser för körningen, som varit avsevärt högre än
de eljest i orten gängse. Med andra ord den eljest undantagslöst gällande
principen att inköp och arbete för vägdistrikten skola ske med minsta möjliga
kostnad har här blivit åsidosatt. Erinras må i detta sammanhang att Ä
entreprenadsystemet principiellt skall tillämpas vid vägdistrikten och att
därigenom åsyftas att garantier skola vinnas mot godtycklig utbetalning av
högre priser än som äro erforderliga för ifrågakommande varors inköp eller
visst arbetes utförande.

Revisorerna finna det principiellt oriktigt att de väghållningsskyldiga kulina
få vidkännas onödig kostnad. Med hänsyn till vad statsutskottet vid 1933
års riksdag i förevarande ämne anfört, hava revisorerna, som dela den mening
tidigare års riksdagsrevisorer i sådant hänsende uttalat, funnit sig höra
fästa riksdagens uppmärksamhet å vad sålunda förekommit.

§ 24.

Genom annonser i »Tidning för leveranser till staten m. m.» samt i frenne
ortstidningar hade ett företag, som avser anläggning av väg från Röa till
Skärhamn med biväg till Nordviksstrand inom Tjörns härads väghållningsdistrikt
i Göteborgs och Bohus län blivit utlyst på entreprenad. Vid anbudstidens
utgång den 5 oktober 1936 hade 16 anbud ingivits.

Sedan anbuden den 9 oktober öppnats visade det sig att lägsta anbudet å
129,700 kronor, inlämnats av civilingenjören Axel Berne, Hälsingborg, och
det näst lägsta, 142,955 kronor, av vägbyggmästaren N. A. Thörn, Svenshögen.
Vägstyrelsen beslöt emellertid att bordlägga ärendets avgörande »för
underhandling med ingenjör Berne, som avgivit synbarligen för lågt tilltaget
anbud och var okänd både av styrelsen och vägingenjören». Efter
anbudens öppnande anmodades Berne telefonledes att infinna sig hos ordföranden
i distriktet. Vid det sammanträffande, som i anledning därav kom
till stånd och vid vilket även två andra vägstyrelseledamöter närvoro, överenskoms
att Berne till vägstyrelsens förfogande skulle ställa bankgaranti å

20,000 kronor. Dylik garanti utfärdades av Aktiebolaget Göteborgs Bank i
Hälsingborg och översändes i brev till vägstyrelseordföranden den 26 oktober
1936. I brev den 28 oktober meddelade ordföranden Berne att ordfö -

— 69 —

randen mottagit »begärd bankdeposition å 20,000 kronor som säkerhet för
vägbyggnad».

Att Berne efter detta hade fullgoda skäl antaga, att han skulle erhålla denna
entreprenad torde få anses helt naturligt.

Då utväxling av entreprenadkontrakt dröjde tillskrev emellertid Berne den
4 februari 1937 vägingenjören i länet med begäran örn upplysning, när entreprenadkontraktet
kunde upprättas. I brev den 5 februari meddelade vägingenjören
»att entreprenören N. A. Thörn på vägstyrelsens förslag godkänts
som entreprenör för rubricerade vägföretag».

Enligt vägstvrelseprotokoll den 7 november 193(5 hade nämligen styrelsen
beslutat antaga ingivaren av näst lägsta anbudet N. A. Thörn, Svenshögen,
som inom orten vore välkänd vägbyggare, till entreprenör för vägföretaget
för en entreprenadsumma av 142,955 kronor. Beslutet fattades med 5 röster
mot 2, vilka avgåvos för ett yrkande, att ingenjören Berne ännu en gång
skulle anmodas att komplettera sina anbudshandlingar.

Som skäl för att icke Berne antogs till entreprenör anfördes i protokollet
dels att anbudet icke kunde godkännas i föreliggande skick, enär detsamma
icke omfattade alla i programmet uppgivna arbeten — husflyttning (egentligen
smärre ändringar å en byggnad) i Nordviksstrand hade nämligen undantagits
—- dels att borgensförbindelsen icke kunde godkännas.

Beträffande »husflyttningen» i Nordviksstrand må framhållas att enligt
kostnadsförslaget kostnaden härför uppgick till endast 500 kronor.

Borgensförbindelsen var av följande lydelse.

För fullgörandet av de förbindelser, varför Civilingenjören Axel Berne,
Hälsingborg, kommer att häfta gentemot Tjörns Härads Vägstyrelse i Hoga
på grund av anbud av den 3 oktober d. å. och entreprenadkontrakt angående
omläggning av vägen Röa—Skärhamn med biväg till Nordviksstrand, garanterar
undertecknat bankaktiebolag härigenom såsom för egen skuld intill
ett sammanlagt belopp av Tjugotusen (20,000) kronor tills betalning sker,
ägande vi att återbekomma denna vår förbindelse, så snart arbetet enligt
kontraktet skall vara slutfört, avsynat och godkänt.

Hälsingborg den 24 oktober 1936.

Aktiebolaget Göteborgs Bank.
.4. Rydin.

H. Berndtson.

Även örn borgensförbindelsen i fråga var i mindre tillfredsställande skick,
så tillvida som den enligt ordalagen ej lämnade någon garanti för viss tid
efter arbetets godkännande, hade det ålegat vägstyrelsen att tillse att arbetet
utfördes för minsta möjliga kostnad. Innan kontrakt underskrevs med
Thörn hade det varit vägstyrelsens oavvisliga skyldighet att underhandla med
Berne örn komplettering i härovan nämnda tvenne punkter. Möjligt är att
Berne sett sig nödsakad öka sitt anbud med 500 kronor, men hans anbud
borde ändock hava kommit att ligga 12,755 kronor under den godkända entreprenörens
pris. Vad beträffar borgensförbindelsen torde inga som helst
svårigheter rests mot en för distriktet mera tillfredsställande formulering.

70 —

^HalandT" Enligt revisoi''ernas mening har denna entreprenadfråga icke skötts på ett

tillfredsställande sätt. Redan den ovan påtalade underlåtenheten att söka
vinna en överenskommelse med den entreprenör, som inkommit med det
lägsta anbudet, synes revisorerna anmärkningsvärd. Därest emellertid den
i vägstyrelsens protokoll den 9 oktober 1936 omförmälda omständigheten, att
nämnda entreprenör »var okänd bade av styrelsen och vägingenjören» spelat
in vid valet av entreprenör, lärer vägstyrelsens förfaringssätt få betecknas
som än mer anmärkningsvärt. Om ett dylikt skäl finge bliva utslagsgivande
vid val av entreprenör, skulle lätteligen den konsekvensen kunna inträda, att
de av vägstyrelsen och vägingenjören kända entreprenörerna erhölle ett
slags monopolställning, som säkerligen komme att ofördelaktigt inverka på
kostnaderna för vägbyggen här i landet.

§ 25.

Inköp för det Revisorerna hava i samband nied granskning av vägdistriktens räkenskaräkning.
Per kunnat konstatera förekomsten av vissa försäljningsföreningar, vilka
tillämpa ett för stat och kommuner ofördelaktigt försäljningssystem. Sålunda
föreligger, bland annat, förbud för föreningarnas medlemmar att till
stat och kommuner lämna lika stor rabatt, som till enskilda och, åtminstone
i vissa fall, till vägstyrelser.

Revisorerna hava ansett sig böra här omnämna sina sålunda gjorda iakttagelser,
vilka utgöra en anledning för statens och kommunernas organ att
vid inköp noga undersöka vederbörande varors saluvärde i den allmänna
marknaden, innan avtal örn inköp för huvudmännens räkning träffas.

§ 26.

npJiS ÄV DalS hälads vägslyrelses Protokoll för år 1936 framgår, att vägstyreli
vägdistrikt sen under året haft tretton sammanträden. Vid nio av dessa har beslutats
m. m. hos bank i Vadstena mot växelförbindelse med förfallotid av en, en och en
halv eller två månader upptaga lån eller omsätta förfallet på enahanda sätt
upptaget lan och vid icke mindre än fyra av sistnämnda sammanträden har
ärende av annan beskaffenhet icke förekommit.

Vid granskning av räkenskaperna har framgått, att vissa ledamöter uppburit
ersättning för färd med egen automobil i vägdistriktets ärenden med
belopp, som med 50 procent överstiger det, som ansetts kunna läggas till
grund för beräknande av statsbidrag. De hava därvid kunnat åberopa sig
på ett av de väghållningsskyldige den 28 september 1935 fattat beslut, enligt
vilket till styrelsens ordförande, övriga ledamöter samt revisorer skulle under
år 1936 utgå ersättning för »resekostnader efter 45 öre km».

Enligt före den 1 januari 1937 gällande bestämmelser i sistberörda ämne,
vilka återfinnas i 54 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande a landet, skall till ledamot av vägstyrelse ävensom revisor
vid resa för sammanträde eller förrättning i väghållningsdistriktets angelä -

71 —

genhet ur vägkassan utgå, bland annat, reseersättning enligt av vägstämman
fastställda grunder med högst vad som på grund av allmänna resereglemente!
utgår till vägingenjör. Vid färd med egen automobil skall på grund av
detta stadgande ersättning utgå med högst 30 öre per kilometer.

Vad angår först omtalade växelaffärer finna revisorerna denna form av Revisorerna*
finansiering av löpande utgifter vara olämplig inom allmän förvaltning.

I avseende å de av vissa styrelseledamöter uppburna reseersättningarna har
förfarandet i fråga genom ingripande av vägingenjören icke föranlett förlust
för statskassan. Statsrevisorerna finna sig dock böra uttala, att, då de väghållningsskyldigas
ovan angivna beslut den 28 september 1935 icke är lagligen
grundat, vederbörande vägstyrelse bör tillse, att vad som på grund av
sagda beslut för mycket uppburits åter inlevereras till vederbörande vägkassa.

. § 27.

Å ordinarie vägstämma den 30 augusti 1935 beslöto de väghållningsskyldige Vissa arvoden
i Färentuna härads väghållningsdistrikt, bland annat, att vägstyrelsens ledamöter
och revisorer skulle för år 1936 äga uppbära samma arvode som för hållningsår
1935. Å ordinarie vägstämma den 27 augusti 1934 hade beslutats, att till dlstnkt''
nämnda personer skulle för år 1935 utgå samma arvoden som för år 1934.

Enligt § 11 i vägstämmoprotokollet den 30 augusti 1933 skulle vägstyrelsens
ordförande äga åtnjuta ett arvode av 1,800 kronor för år 1934 och vägstyrelsens
kassör 1,200 kronor. Dessutom skulle styrelsen för arbete och tillsyn
vid vägbyggnader äga uppbära såsom administrationskostnad 1 procent a verkliga
bvggnadskostnaden att fördelas med % procent å vägstyrelsens ordförande
och V4 procent å kassaförvaltaren.

Sedan 1933 års ovannämnda beslut överlämnats till Konungens befallningshavande
för fastställelse, hade vägingenjörens i Stockholms län yttrande däröver
infordrats, varvid vägingenjören tillstyrkt godkännande av de föreslagna
årsarvodena men beträffande arvodena för befattningen med vägbyggnader
uttalat, att sådana kunde utbekommas endast då arbetsdirektion blivit
av länsstyrelsen godkänd, och dylik direktion vore enligt vägingenjörens
mening i de föreliggande fallen icke erforderlig. Länsstyrelsen fastställde arvodena
å 1,800 och 1,200 kronor men yttrade sig icke beträffande arvodet
å 1 procent av byggnadskostnadcn.

Den 31 december 1936 fastställde länsstyrelsen samma arvoden att gälla
för 1936.

Vid sin granskning av vägdislriktets räkenskaper hava revisorerna uppmärksammat,
att utom de sålunda fastställda arvodena ordföranden och kassören
sistnämnda år gemensamt utkvitterat 1,713 kronor, vilket belopp, enligt
vad som framgår av kvittenserna, skulle utgöra ersättning för arbete och tillsyn
vid vägbyggnader, som under 1936 pågått inom distriktet.

— 72 —

Revisorernas Av vad ovan anförts framgår, att vägstämman i vederbörlig ordning underställt
länsstyrelsen i Stockholms län sitt beslut örn arvoden för år 1936.
Länsstyrelsen har emellertid fastställt allenast de till vissa belopp bestämda
arvodena, men icke dem, som bestämts till viss procent av byggnadskostnaden.
Yrkandet om fastställelse jämväl av sistberörda arvode, ha icke ens
i edovisats i länsstyrelsens beslut. Den procentuellt bestämda ersättningen
har emellertid icke desto mindre utgått till vederbörande.

Revisorerna finna länsstyrelsens uraktlåtenhet att meddela beslut även rörande
sistberörda ersättning anmärkningsvärd.

Då enligt gällande bestämmelser särskilt arvode icke får utgå för tillsyn
vid vägarbete i andra fall än dem, då länsstyrelsen prövat särskild arbetsdirektion
vara behövlig för arbetet och fastställt ersättningen för sådan arbetsdirektion,
vilja revisorerna slutligen framhålla vikten av, att vid definitivt
godkännande av de företag inom distriktet, vilka påförts kostnader av denna
art, sagda kostnader icke böra medtagas bland dem, för vilka statsbidrag
må utgå.

§ 28.

Arvode till A ordinarie vägstämma den 27 augusti 1936 beslöto de väghållningsskylirSot™ohnesn
diga 1 Sotholms nya väghållningsdistrikt (distriktet hade denna benämning
valdistrikt, före sammanslagningen), bland annat, att under år 1937 arvode till vägstyrelsens
ordförande skulle utgå i enlighet med vägstyrelsens förslag med 350
kronor per månad under 8 månader eller från den 1 januari till den 1 september,
sålunda sammanlagt 2,800 kronor.

Beslutet underställdes länsstyrelsens prövning, vilken resolverade, att den
ersättning, som ordföranden kunde påräkna för sina besvär under år 1937
med avveckling av nämnda väghållningsdistrikts verksamhet skulle utgå i
form av dagarvode i enlighet med bestämmelserna i 44 § lagen örn vägdistrikt.

Nämnda författningsrum föreskriver, bland annat, att ledamot av vägstyrelse
äger för deltagande i sammanträde eller förrättning i vägdistriktets angelägenhet
ur vägkassan åtnjuta gottgörelse i form av dagarvode med skäligt
belopp, som bestämmes av vägstämman. Arvodet må dock icke sättas högre
än tolv kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag.

Enligt en till Stockholms läns södra vägdistrikt av ordföranden i Sotholms
nya väghållningsdistrikt inlämnad redovisning framgår, att ordföranden i sistnämnda
distrikt under tiden 1 januari—15 september 1937 uppburit en ersättning
av 12 kronor per dag under sammanlagt 209 dagar eller tillsammans
2,508 kronor.

glinder ovannämnda tidrymd uppgick antalet söckendagar till 213. Det är
således endast för 4 söckendagar, som ordföranden icke debiterat arvode.

Revisorernas Revisorerna vilja erinra örn att ordförandens i vägdistriktet uppgifter under
uttalande. £r 1937 bort ]jestå huvudsakligen i överlämnandet till det nya distriktet av

— 73 —

redovisning för det äldre distriktets ekonomiska ställning vid utgången av år
1936. För att tillnärmelsevis komma upp till det antal dagar, för vilka ordföranden
i förevarande fall debiterat arvode, måste denne hava uppburit arvode,
bland annat, för den tid, som åtgått för uppgörande av bokslut för år
1936. Då detta arbete, oavsett huruvida detsamma utförts under år 1937,
tillhört räkenskapsåret 1936, för vilket år ordföranden redan förut uppburit
arvode, bade givetvis dagarvode icke bort utgå härför under år 1937. Revisorerna
hava funnit ordförandens i vägstyrelsen i Sotholms nya väghållningsdistrikt
ovan påtalade förfarande anmärkningsvärt.

§ 29.

Av protokollet för extra vägstämma med de väghållningsskyldiga inom
Danderyds skeppslags väghållningsdistrikt den 22 juni 1934, § 5, framgår, att
.stämman samma dag efter förslag av vägingenjören i länet och på vägstyrelsens
förord beslutat, att för ledning av arbetena å Stocksunds bro med tillfartsvägar
samt vägomläggningen å sträckan Mörby—Danderyds kyrka tillsätta
en arbetsdirektion, bestående av vägstyrelsens ordförande, ingenjör
Berg, och dess kassör, byggmästare Grundberg, ävensom att arvode för berörda
uppdrag skulle utgå till dem vardera med 15 kronor per dag, dock med
högst 375 kronor per månad till Berg och 150 kronor per månad till Grundberg.

Av räkenskaperna framgår, att Berg och Grundberg lyft sådant arvode för
år 1936 med tillhopa, Berg 4,500 och Grundberg 1,800 kronor.

Enligt § 3 mom. 2 kungl, kungörelsen den 16 maj 1930 (nr 163) angående
statsbidrag till allmänna vägars byggande m. m., sådant detta lagrum lyder
enligt kungl, kungörelsen den 21 maj 1936 (nr 228) må ersättning till särskild
arbetsdirektion för vägföretag vid statsbidragets beräknande ej inräknas
i kostnaden med mindre vederbörande länsstyrelse efter gjord framställning
prövat dylik direktion behövlig, och sådan ersättning i intet fall upptagas
med högre belopp än länsstyrelsen fastställt.

Enligt vägstämmans beslut den 30 augusti 1935 skall vidare Berg i egenskap
av ordförande och Grundberg i egenskap av kassör i vägstyrelsen för
år 1936 åtnjuta arvoden örn respektive 3,800 och 2,400 kronor. Den 31
augusti 1936 beslöt vägstämman att på grund av ökning i kassörens åligganden
höja dennes årsarvode till 3,400 kronor.

Jämväl nu ifrågavarande beslut hade, jämlikt 54 § lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet för att vinna bindande
kraft bort underställas länsstyrelsens prövning.

Vid en av revisorerna företagen undersökning bar framgått, att intetdera
av ovannämnda beslut den 22 juni 1934, den 30 augusti 1935 och den 31 augusti
1936 underställts länsstyrelsens prövning.

Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att förstnämnda bro- och vägbyggen
utförts under ledning av en direktion, utan att länsstyrelsens till -

Arvodeu
mom Danderyds
skeppslags
vägdistrikt.
.

Revisorernas

uttalande.

— 74 —

stånd därtill i vederbörlig ordning inhämtats. Vid statsbidragets slutliga
beräknande torde böra observeras, att ersättning till direktionen ej inräknas
i kostnaden för ifrågavarande byggen.

Anmärkningsvärt är vidare, att arvode för år 1936 till vägstyrelsens ordförande
och kassör icke på föreskrivet sätt underställts länsstyrelsens prövning.

§ 30.

Landsfiskal i Vid granskning av räkenskaperna för olika vägdistrikt hava revisorerna funV&6tjänstSeS
landsfiskal i vissa fall mottagit avlönat uppdrag av vägstyrelse inom

hans distrikt. I ett fall har det gällt att föra de väghållningsskyldigas talan
inför expropriations- och skiljenämnder vid handläggning av frågor örn
markförvärv för viss vägomläggning. Arvodet bestämdes här till 11,000 kronor.
I ett annat fall har en landsfiskal uppträtt som biträde i rättegång.
Ersättningen uppgick i detta fall till 308 kronor 25 öre.

Revisorernas Riksdagens revisorer hava tidigare funnit mindre lämpligt, att landsfiskal
uttalande, åtager sig avlönat uppdrag inom vägförvaltningen. Enligt lag och särskild
instruktion har landsfiskal att biträda länsstyrelsen vid tillsyn å väghållningen.
Underlåter väghållare att verkställa beslut örn byggande av väg eller
yppas brist i vägunderhåll eller vinterväghållning har landsfiskal att påfordra
rättelse. Sker ej rättelse skall han genast anmäla detta till länsstyrelsen.
Revisorerna finna det betänkligt, att personer med sådana tjänsteåligganden
kunna av vägstyrelserna mottaga tillfälliga eller mera stadigvarande
uppdrag, som äro förenade med goda biförtjänster. Genom omständigheternas
makt kunna i sådant fall obehöriga hänsyn lätteligen komma
att påverka å ena sidan tjänstemannen i hans tjänsteutövning och å andra
sidan vägstyrelsen vid bestämmande av hans arvode. För den skull vilja
revisorerna ifrågasätta huruvida icke det förbud, som gäller för landsfiskal
att vara ledamot eller suppleant i vägstyrelse lämpligen bör utsträckas att
även gälla varje slag av avlönat uppdrag i vägstyrelses tjänst.

§ 31.

Vägstyrelse- Till Danderyds skeppslags väghållningsdistrikt har vägstyrelseledamoten E.
levinser Grundberg under år 1936 levererat 5,486 kg dynamit till ett pris av 3 kretin
eget väg- nor 50 öre per kg eller således dynamit för sammanlagt 19,201 kronor. Vid
distrikt, räkenskapsårets slut inlevererade Grundberg till vägkassan såsom »bonus»
3,565 kronor 90 öre eller sålunda 65 öre för varje kilogram av den försålda
varan. Dynamiten kom på detta sätt att kosta vägdistriktet 2 kronor 85
öre per kg.

Vid granskning av räkenskaperna för andra vägdistrikt hava revisorerna
kunnat konstatera, att dynamitpriset vid här ifrågavarande tid regelmässigt
hållit sig vid 2 kronor 50 öre per kg. Vid företagen närmare undersökning

— 75 —

har bekräftats att kostnaden för dynamit under år 1936 icke behövt överstiga
2 kronor 50 öre per kg. Genom ifrågavarande leveranser har således vägkassan
åsamkats en onödig merutgift å 1,920 kronor 10 öre (0.35 X 5,486).

Av § 4 uti vägstyrelsens protokoll den 2 mars 1936 framgår, att vägstyrelsen
infordrat anbud å ved och virke för vägomläggningen Mörby—Danderyds
kyrka samt att i anledning därav tvenne anbud inkommit, nämligen
ett från K. E. Eriksson, Ulriksdal, samt ett från byggnadsfirman Grundberg &
Olsson. Enligt protokollet beslöt vägstyrelsen »antaga sistnämnda anbud såsom
det förmånligaste med 34 öre per kubikfot för virket och 3 kronor 20
öre per kubikmeter för veden mot Erikssons respektive 28 öre och 2 kronor
50 öre». Någon förklaring varför Grundberg & Olssons anbud skulle hava
varit det för vägdistriktet förmånligaste lämnas icke i protokollet.

Enligt vad revisorerna inhämtat är vägstyrelseledamoten Grundberg en av
innehavarna av firman Grundberg & Olsson. Av protokollet framgår vidare,
att Grundberg deltagit i vägstyrelsens beslut i denna fråga.

Till belysning av omfattningen av Grundbergs leveranser till väghållningsdistriktet
må i detta sammanhang nämnas, att till Grundberg och firman
Grundberg & Olsson för leveranser under år 1936 i 63 olika poster utbetalats
tillhopa 28,592 kronor 14 öre.

Riksdagens revisorer hava redan tidigare vid ett par tillfällen givit uttryck
åt den meningen, att vägstyrelses ledamöter och vägdistriktens revisorer böra
undvika att åtaga sig leveranser till det egna vägdistriktet, då det enligt
revisorernas uppfattning varit av vikt att klara gränser upprätthållas mellan
egen och allmän förvaltning.

Att vägstyrelsen i den utsträckning som här skett anlitat ledamoten Grundberg
såsom leverantör av varor, finna revisorerna således i och för sig betänkligt.
Synnerligen anmärkningsvärt är, att Grundberg därvid synes hava
beretts förmåner, som icke motiverats av marknadens prisläge, ävensom att
Grundberg själv i ett av de ovannämnda fallen, såvitt protokollet utvisar, deltagit
i beslut att antaga av honom ingivet anbud.

§ 32.

I sin år 1934 avgivna berättelse över statsverkets tillstånd och förvaltning
funno sig riksdagens revisorer böra fästa riksdagens uppmärksamhet på vissa
länsstyrelsers förfaringssätt att stämpelbelägga resolutioner, varigenom fastställelse
meddelas å vägstämmors beslut rörande årsarvoden åt vissa ledamöter
i vägstyrelserna, och ifrågasatte revisorerna därvid huruvida icke stadgandet
i 7 § stämpelförordningen i och för undvikande av misstolkningar
borde förtydligas, förslagsvis på det sätt, att kommuner och väghållningsdistrikt
förklarades befriade från stämpel i alla mål och ärenden rörande vägväsendet.

Kungl. Maj:t framlade därefter till 1936 års riksdag proposition om änd -

Revisorennw

uttalande.

Felaktig

stämpel beläggning -

— 76

Revisorernas

uttalande.

ring av ovanberörda paragraf i enlighet med revisorernas förslag, vilken pro*
position sedermera av riksdagen bifölls.

Kungl. Maj:ts i anledning härav utfärdade förordning den 26 juni 1936
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften, trädde i kraft den 1 juli 1936. Oaktat denna författningsändring
har länsstyrelsen i Stockholms län efter den 1 juli 1936 fortfarit att
stämpelbelägga dylika resolutioner. Länsstyrelsen har tydligtvis icke uppmärksammat
den år 1936 gjorda författningsändringen.

Revisorerna, som finna det angeläget att samtliga länsstyrelser ställa sig
ovanberörda författningsändring till efterrättelse, hava ansett sig böra för
riksdagen omförmäla de gjorda iakttagelserna.

— 77 —

SJUNDE HUVUDTITELN.

Finansdepartementet.

§ 33.

Före den från och med budgetåret 1935/1936 genomförda ändrade uppställ- Valaktningen
av riksstatens utgiftssida avfördes statsverkets utgifter för resekost- g^en(je er_
nader i regel å ett för varje huvudtitel gemensamt anslag till rese- och trakta- ^ättning^
mentspenningar. Efter omläggningen av riksstatens utgiftssida uppföres i resereg]evederbörande
myndighets omkostnadsstat en särskild anslagspost till reseer- mentet.
sättningar. Till vissa grupper befattningshavare, för vilka omkostnadsstat
saknas, exempelvis statens folkskoleinspektörer, distriktslantmätare, lantbruksingenjörer
m. fl., hava särskilda anslag till reseersättningar uppförts i
riksstaten. Samtidigt med den ändrade redovisningen av resekostnaderna
upphörde huvudtitlarnas allmänna reseanslag i riksstaten.

På grund av den brist på överskådlighet rörande redovisningen av statsverkets
utgifter för reseersättning, som rått före den ändrade uppställningen av
Riksstatens utgiftssida har det tidigare mött stora svårigheter att erhålla någon
tillförlitlig uppgift rörande statsverkets utgifter för resekostnads- och traktamentsersättning
samt dessa utgifters fördelning å olika grupper av förrättningsmän.

Sedan det nya redovisningsväsendet möjliggjort erhållandet av uppgifter i
nu nämnt hänseende, hava revisorerna ansett det vara av intresse att något
närmare granska statsverkets utgifter för dylik ersättning samt vissa därmed
sammanhängande spörsmål.

En jämförelse mellan belastningen under de två senaste budgetåren å den
anslagspost i myndigheternas omkostnadsstat, som är avsedd till utgifter för
reseersättning, utvisar, att i flertalet fäll en ökning inträffat under det senast
förflutna budgetåret. Sålunda har reseersättningen ökats för befattningshavare
vid länsstyrelserna från 85,998 kronor till 120,408 kronor, för befattningshavare
vid fögderiförvaltningarna från 520,707 kronor till 588,773 kronor
samt för personal vid vägorganisationen i länen från 204,340 kronor till

242,000 kronor. Motsvarande förhållande gör sig i ännu högre grad gällande
beträffande belastningen å de riksstatsanslag, som äro avsedda enbart
för utgifter för reseersättning. För folkskoleinspektörerna hava sålunda kostnaderna
ökats från 148,015 kronor till 171,372 kronor, för lantbruksingenjörer
och deras biträden från 245,868 kronor till 260,170 kronor samt för
distriktslantmätare och deras biträden från 822,156 kronor till 859,935 kronor.

Allt som allt torde man kunna påstå, att reseersättningen för statens befatt -

Omnibus.

— 78 —

ningshavare — med undantag av befattningshavare tillhörande utrikesförvaltningen,
försvarsviisendet och kommunikationsverken, vilkas resekostnader
i detta sammanhang icke varit föremål för behandling — ökats med omkring
200,000—300,000 kronor. Förskjutningen i kostnaderna torde mången gång
vara att hänföra till en förändring i fråga om antalet befattningshavare, ändrad
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i bestämmelserna örn för vilka
resor ersättning utgår. En annan mera bidragande orsak till kostnadsökningen
torde emellertid vara att söka i den ändring av färdsättet, sorn skett
genom den alltmera tilltagande automobiliseringen, vilken möjliggjort företagandet
av tjänsteresor i större omfattning än vad förut kunnat ske.

I samband med behandlandet av proposition nr 100 till 1933 års riksdag
med förslag örn ändring i vissa delar av allmänna resereglemente! m. m.
jämte i ämnet väckta motioner införskaffade statsutskottet yttrande från riksräkenskapsverket
över vad 1932 års statsrevisorer under § 29 i sin berättelse
påtalat rörande statsverkets kostnader för tjänsteresor. I sitt yttrande framhöll
riksräkenskapsverket beträffande användandet av omnibus, bland annat,
följande.

Under 4 § tredje och fjärde styckena finnas upptagna vissa inskränkningar
i skyldigheten att använda omnibus. Dessa stadganden lyda:

»I fall, där järnväg kan användas i stället för omnibus, är förrättningsmannen
berättigad att begagna sig av förstnämnda färdsätt, därest icke härigenom
traktamentsersättningen blir högre än örn omnibus använts.

Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags resor
icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att färdas med
omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort dit återkommer.
»

Det har av statsrevisorerna påvisats, att det billiga färdmedlet omnibus anvants
i jämförelsevis ringa utsträckning. Av den utav revisorerna meddelade
sammanställningen av resekostnaderna under viss tid i Skaraborgs och Västerbottens
län inhämtas sålunda, att av den samlade reseersättningen inom vederbörande
län allenast 1.0 respektive 1.0 procent faller på färder med omnibus.
Revisorerna hava ock uttalat sig för, att användningen av omnibus i
viss utsträckning göres obligatorisk även vid längre resor.

Riksräkenskapsverket hyser för sin del den uppfattningen, att de inskränkande
bestämmelserna beträffande skyldigheten att använda omnibus utan

vidare böra upphävas. Det är att märka, att bortsett från luftfartyg _där

särskilda synpunkter varit avgörande — några undantag eljest icke företinnas
fran den allmänna regeln i 4 § första stycket, att resekostnads- och
traktamentsersättning ej må tillgodonjutas med högre belopp än som skulle
hava utgått, därest förräUningsmannen begagnat sig av den väg och det färdsätt,
som med avseende å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta
sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast.

\id avgörandet enligt vanliga regler, huruvida omnibus bör begagnas eller
!.?.ke } stället för annat färdsätt, måste givetvis tagas hänsyn till de allmänna
förhallanden, som enligt 4 § första stycket böra tillmätas betvdelse vid bedömandet
rörande skyldigheten att använda visst färdsätt. I fråga örn omnibus
mäste sålunda exempelvis beaktas, att avgångs- och ankomsttider falla
så, att icke oskälig tidsspillan för den resande uppstår. Även utan särskild
bestämmelse därom kan det näppeligen krävas, att omnibus skall anlitas vid

— 79 —

färder under en så lång frånvaro från hemorten, att förrättningsmannen enligt
gällande föreskrifter (kungörelsen 1930: 68) vid resa med järnväg eller
fartyg äger utfå ersättning för kostnad för befordran av effekter. Däremot
skulle ett upphävande av de inskränkande bestämmelserna medföra, att under
några få dagars resa en förrättningsman, som i ena riktningen använder
taxeautomobil och i andra riktningen lämpligen kan använda omnibus, för
ena färden erhåller ersättning allenast efter omnibustaxa. Sistnämnda ofta
praktiska och naturliga förfaringssätt är förrättningsman nu ej skyldig att
tillämpa på grund av bestämmelsen i 4 § fjärde stycket. Då givetvis vid bedömandet
av skyldigheten att anlita omnibus viss hänsyn även bör kunna tagas
till fordonens beskaffenhet, finner riksräkenskapsverket inga som helst betänkligheter
kunna hysas mot att stadgandena i tredje och fjärde styckena av
förevarande paragraf nu upphävas.

I utlåtande nr 93 anförde statsutskottet, att utskottet måste ställa sig tveksamt
mot riksräkenskapsverkets förslag i avseende å borttagande av den i 4 §
i allmänna resereglemente! intagna bestämmelsen om inskränkning i skyldigheten
att använda omnibus. Utskottet vore dock av den uppfattningen, att
anledning icke funnes att motsätta sig införandet av skyldighet för befatthingshavare
att i något större utsträckning än för det dåvarande använda
omnibus. Jämväl detta spörsmål syntes emellertid utskottet böra underkastas
ytterligare övervägande. Mot vad utskottet sålunda anfört hade riksdagen
intet att erinra.

Omnibuslinjernäs antal hava under de senaste åren avsevärt ökats. När
1929 års resereglemente fastställdes, voro de koncessionerade linjernas antal
1,882 med en sammanlagd längd av 59,228 kilometer, därav postverkets och
järnvägars linjer 220 med en längd av 8,080 kilometer. Vid innevarande ars
början voro de koncessionerade linjernas antal 3,637 och deras sammanlagda
längd 112,750 kilometer, därav postverkets och järnvägars linjer 495
med 15,683 kilometers längd. I detta sammanhang må jämväl framhållas,
att för ersättande av oekonomiska tågförbindelser och för järnvägsnätets
komplettering med väl ordnade landsvägsförbindelser genom inrättande av
automobillinjer vid statens järnvägar riksdagen från och med år 1935 anvisat
sammanlagt 6,300,000 kronor.

Vid sin granskning hava revisorerna uppmärksammat, att omnibus allt
fortfarande användes i ringa utsträckning vid tjänsteresor i statens ärenden.
Dylika resor hava i regel endast förekommit på kortare sträckor samt da
skyldighet därtill förelegat.

Den av revisorerna verkställda granskningen har givit vid handen, att,
sedan revisorerna senast hade allmänna resereglementets bestämmelser under
behandling, användandet av egen bil såsom fortskaffningsmedel vid
tjänsteresor betydligt ökats.

Ersättning för färd med annan automobil än taxeautomobil och omnibus
— vilken ersättning enligt 1925 års resereglemente utgick efter samma grunder
som ersättning för hästskjuts -—- bestiimdes i 1927 och 1929 års resereglcmentcn
till 40 öre per kilometer samt sänktes år 1931 lill 35 öre och
år 1933 till 30 öre per kilometer.

Annan automobil.

— 80 —

.Samåk liing

Enligt 4 § i allmänna resereglemente utgår emellertid ersättning icke med
högre belopp än som skulle hava utgått, därjst förrättningsmannen begagnat
sig av den väg och det färdsätt, som med hänsyn till alla på resan inverkande
omständigheter givit minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad.

På grund av detta stadgande erhåller förrättningsmannen ofta endast ersättning
såsom om resan helt eller delvis företagits å järnväg, oaktat han
använt sig av egen bil. Vid uppgörandet av reseräkning för en dylik resa
har därför förrättningsmannen att beräkna kostnaden för färdsätt och färdväg,
som icke använts utan helt fingerats (s. k. fingerad resa). För att kunna
avgöra, vilken ersättning han är berättigad till, måste förrättningsmannen
upprätta dels en räkning på den fingerade resan, dels en räkning avseende
den i verkligheten företagna resan. Det ligger i sakens natur, att upprättande
och granskning av dylika räkningar måste bliva avsevärt tidsödande.
Lika självfallet är att därvid kunna uppkomma svåra bedömningsfall. Som
exempel härpå ma anföras, att i ett av kammarrätten i plenum avgjort anmärkningsmål
rörande reseersättning vid fingerad resa icke mindre än fem
olika meningar uttalats angående den ersättning, som bort utgå.

De anförda svårigheterna hava även medfört, att man vid jämförelsen
mellan kostnaderna för den fingerade och den i verkligheten företagna resan
ansett sig vid beräknandet av kostnaderna för den fingerade resan böra
taga hänsyn till ersättning även för beräknad väntetid. Ett dylikt beräkningssätt
måste givetvis bliva godtyckligt.

Enligt vad revisorerna uppmärksammat, har den ökade användningen av
egen bil medfört, att vissa icke statliga myndigheter funnit lämpligt att medgiva
användande av sådant färdsätt i större utsträckning än som medgivits
vid resor i statens tjänst, men därvid samtidigt satt ersättningen härför lägre
än den, som utgår enligt allmänna resereglementet.

Enligt 8 § 1 mom. i resereglementet utgår vid gemensam färd i taxeautomobil
resekostnadsersättning med vad som verkligen utgivits, däri inbegripet
styrkta utgifter för hämtning av resande, beställningspenningar och väntpenningar,
samt förskjutes lör samtliga förrättningsmän av främste förrättningsmannen.
Vid gemensam färd i automobil, som tillhör eller disponeras
av någon av förrättningsmännen, äger denne enligt 2 mom. i nämnda paragraf
för automobilens användade åtnjuta gottgörelse enligt för taxeautomobil
gällande taxa. Vid gemensam färd enligt såväl 1 som 2 mom. äger dessutom
envar förrättningsmän uppbära ersättning med 5 öre per kilometer.

Som exempel på de konsekvenser, bestämmelserna örn ersättning vid gemensam
resa i automobil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,
kunna medföra, vilja revisorerna meddela följande. En befattningshavare
har i en honom tillhörig automobil under fem veckor företagit
resor å sammanlagt 2,273 kilometer. Under dessa resor har medföljt
ett biträde. Jämlikt bestämmelserna i nämnda 8 § har ägaren av bilen uppburit
förutom kilometerpenningar gottgörelse enligt för taxeautomobil gäl -

— 81 —

lande taxa för två personer. Biträdet har uppburit kilometerpenningar för
2,185 kilometer med 5 öre per kilometer. Genom att biträdet medföljt i
automobilen har ägarens ersättning för bilen ökats från 3 kronor till 4 kronor
50 öre per mil eller 327 kronor 75 öre, vartill även kommer kilometerpenningar
för biträdet med 109 kronor 25 öre. I ett annat fall hava tre
befattningshavare under femton dagar gemensamt företagit tjänsteresor i en
förhyrd automobil å sammanlagt 1,735 kilometer. Samtliga förrättningsmän
hava uppburit kilometerpenningar, varjämte ersättning för automobilen
utgått enligt gällande taxa.

I detta sammanhang må även framhållas, att 1933 års revisorer under §§
52 och 57 i sin berättelse gjorde vissa erinringar beträffande storleken av de
resekostnads- och traktamentsersättningar, som utgingo till befattningshavare
hos hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna, samt framhöllo
såsom önskvärt, att riksdagen såsom villkor för hushållningssällskapens och
skogsvårdsstyrelsernas åtnjutande av statsbidrag föreskreve, att resekostnads-
och traktamentsersättning icke finge utgå efter förmånligare grunder
till dessa befattningshavare än till statens befattningshavare i samma tjänsteställning
och med motsvarande tjänstgöringsförhållanden. Med anledning
härav beslöt 1934 års riksdag att såsom villkor för hushållningssällskapens
och skogsvårdsstyrelsernas åtnjutande av statsbidrag från och med år 1935
föreskriva, att särskilda bestämmelser på sätt nyss anförts skulle införas i
fråga om rese- och traktamentsersättning åt där anställda befattningshavare.

I kungörelser den 14 december 1934 (nr 602 och 603) har Kungl. Majit sedermera
utfärdat särskilda bestämmelser om resekostnads- och traktamentsersättning
åt befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse och hushållningssällskap.
Enligt 3 § 4 stycket i nämnda kungörelser utgår icke vid resa i 2 §
1 mom. och 8 § 3 mom. allmänna resereglementet upptagen särskild ersättning
med 5 öre per kilometer (kilometerpenningar). I 7 stycket av nämnda
3 § stadgas vidare, att om vid förrättningsresa, vari deltaga två eller flera
personer, automobil användes, som tillhör eller eljest disponeras av någon
av förrättningsmännen, denne skall mot åtnjutande av, förutom ersättning,
som stadgas vid resa med egen automobil, en ytterligare gottgörelse av 5 öre
för kilometer och person vara skyldig skjutsa övriga förrättningsmän i den
utsträckning utrymmet i automobilen medgiver.

Liknande besparingsbestämmelser för statens befattningshavare finnas endast
i ett fåtal fall. I kungörelsen den 31 maj 1934 (nr 211) örn resekostnads-
och traktamentsersättning åt vägingenjörer m. fl. stadgas sålunda att
vid resa icke utgår i 2 § 1 mom. och 8 § 3 mom. i allmänna resereglementet
upptagen särskild ersättning med 5 öre per kilometer (kilometerpenningar).
Vidare föreskrives i § 4 kungörelsen den 16 maj 1930 (nr 155) angående resereglemente
för kartverket att befattningshavare, som anlitar hantlangare,
skall vid färd med automobil å denna medföra hantlangare till det antal, som
behovet kräver och utrymmet medgiver. Företages härvid färden med taxeautomobil,
erhåller befattningshavaren gottgörelse för den direkta kostnad,
som föranletts av att hantlangare medförts på åkdonet. Använder befatt 6—‘170.

109. Rev. berättelse äng. statsverket för är 19.17. I.

— 82

ningshavare annan automobil, äger han för varje medförd hantlangare uppbära
gottgörelse med 5 öre för kilometer.

Revisorernas Såsom av det föregående framgår, har allmänna resereglementet tid efter
uttalande. annan varit föremål för ändringar på olika områden. Det torde också ligga
i sakens natur, att en författning, som i så hög grad som allmänna resereglementet
är underkastad utvecklingens lag, måste för att vara tidsenlig
undergå en fortlöpande komplettering. De av revisorerna nu gjorda iakttagelserna
utvisa även, att under de senaste åren åtskilliga omständigheter
tillkommit, som i vissa hänseenden göra en ändring av allmänna resereglementet
ånyo påkallad.

I första hand torde härvid en utvidgning av skyldigheten att vid tjänsteresor
använda omnibus böra komma till stånd. Såsom förut framhållits,
har omnibustrafiken under senaste åren i synnerligen hög grad utvecklats.
Sedan tillkomsten av 1929 års allmänna resereglemente hava sålunda de
koncessionerade busslinjerna i såväl antal som längd nära fördubblats, varjämte
trafiksystemet i olika avseenden förbättrats. Härtill har statsverket
avsevärt bidragit dels genom inrättande av nya linjer, dels ock genom inköp
av privata sådana. Med den bekvämlighet, som numera utmärker detta
färdsätt, har det i allt mera ökad omfattning kommit att utnyttjas av allmänheten.
Under sådana förhållanden kan det knappast längre anses försvarligt
att undantaga statens befattningshavare från skyldigheten att vid
tjänsteresor, då det lämpligen låter sig göra, använda sig av nämnda färdsätt.
Därest denna skyldighet införes, synas kilometerpenningar lika litet
böra utgå vid bussresa som exempelvis vid järnvägsresa.

Revisorerna hava i sin redogörelse vidare framhållit, hurusom användandet
av egen bil i viss mån kommit att dominera vid företagandet av tjänsteresor.
Detta har sin grund i de praktiska fördelar, som användandet av ett
dylikt färdsätt ofta medför ur såväl statens som den enskilde förrättningsmannens
synpunkt. Det torde emellertid icke kunna förnekas, att gällande
bestämmelser örn ersättning vid sådana resor till följd av den snabba utvecklingen
på ifrågavarande område, numera, såsom redan framhållits,
torde få anses opraktiska och otidsenliga. Det synes med hänsyn härtill
revisorerna, som om tidpunkten nu vore inne för en omarbetning av ifrågavarande
bestämmelser för åstadkommande av enklare och klarare beräkningsgrunder.
Därvid lärer nian för att i största möjliga utsträckning kunna
borteliminera med s. k. fingerade resor förenade olägenheter böra taga
under övervägande att medgiva användandet av egen bil i större utsträckning
än vad som för närvarande är fallet.

Revisorerna anse sig även böra ifrågasätta, huruvida icke en nedsättning
av ersättningen för användningen av egen automobil bör komma till stånd.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, torde åtskilliga invändningar
även kunna göras mot de nuvarande föreskrifterna om ersättning vid samåkning.
Vad först angår den extra ersättning, som innehavare av automobil
vid sådan resa beredes genom rätten till gottgörelse enligt för taxeautomobil

— 83

gällande taxa jämte kilometer penningar, torde den vara väl högt tilltagen.
Revisorerna vilja erinra därom, att i de i anledning av riksdagens beslut
utfärdade bestämmelserna örn ersättning åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna
och hushållningssällskapen rätten till dylik extra ersättning
reducerats så att ägaren endast erhåller 5 öre per kilometer för varje medresande.
Enligt revisorernas uppfattning föreligger icke något skäl att i
detta hänseende ställa statens befattningshavare i en gynnsammare ställning.

Vad beträffar kilometerpenningar till medresande för rättningsmän vid
samåkning, har denna ersättning motiverats med att förrättningsmännen
därigenom skulle bliva mera benägna att använda sig av detta färdsätt. Då
emellertid staten vid samåkning i själva verket avgiftsfritt tillhandahåller
förrättningsmännen fortskaffningsmedel — vid resa med taxeautomobil genom
ersättning till den främste av förrättningsmännen för vad han verkligen
utgivit jämte kilometerpenningar och vid resa med annan automobil
genom ersättning till den, som äger eller disponerar bilen — lärer i överensstämmelse
med vad som gäller, då förrättningsman använder kronan tillhörigt
fordon, några kilometerpenningar till de medresande överhuvud taget
icke böra utgå.

Sina beträffande allmänna resereglemente! gjorda iakttagelser hava revisorerna
velat bringa till riksdagens kännedom.

§ 34.

Enligt kungl, förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid
restitution av utskylder m. m. skall envar, som efter besvär över taxering
eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd utskyld
eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld eller
avgift, vid återbekommandet av det belopp, han för mycket erlagt, tillika
äga erhålla ränta därå efter fem för hundra om året från och med den dag,
beloppet visas vara av honom guldet, till den dag, detsamma återbekommes.
Dock må ränta ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit, efter
det Kungl. Maj:ts beslut i besvärsmålet meddelats eller underordnad myndighets
beslut däri tagit åt sig laga kraft.

Vid granskning av överståthållarämbetets för uppbördsärenden kassaredogörelse
hava revisorerna angående tillämpningen av sagda förordning iakttagit,
bland annat, följande.

Genom sex särskilda anordningar den 7 augusti 1936 har Överståthållarämbetet
till Allmänna svenska elektriska aktiebolaget utbetalat tillhopa
105,068 kronor 80 öre, varav 92,821 kronor 64 öre utgöra restituerade utskylder
och 12,247 kronor 16 öre ränta därå. Utbetalningarna grundas på
tre särskilda kammarrättens utslag den 20 december 1935. Enligt dessa
utslag bar kammarrätten på besvär av Västerås stad m. fl. ändrat vissa beslut
under åren 1931—1933 av mellankommunala prövningsnämnden därhän,
att fördelningen av bolagets för kommunal inkomstskatt skattepliktiga in -

Räntor å
vissa xestituerade

utskylder.

Revisorernas

uttalande.

— 84 —

komst av rörelse fastställts på det sätt, att vissa belopp, som taxerats inom
Brännkyrka församlings olika taxeringsdistrikt i Stockholm, i stället slagits
ut på samtliga kommuner och — för Stockholms del — taxeringsdistrikt,
vari bolaget drivit rörelse. I anslutning härtill har kammarrätten ändrat
fördelningen jämväl av bolagets kommunala progressivskatt. Kammarrätten
har genom ytterligare två utslag samma dag vidtagit motsvarande förändring
beträffande bolagets taxeringar för åren 1929 och 1930, men dessa
utslag äro ännu beroende på regeringsrättens prövning. Kammarrättens
beslut innebär alltså, såvitt nu är ifråga, icke någon ändring av bolagets
taxeringar för ifrågavarande år, utan endast att fördelningen av den skattepliktiga
inkomsten mellan Brännkyrka församlings första och tredje taxeringsdistrikt
i Stockholm, å ena sidan, samt övriga kommuner och taxeringsdistrikt,
å den andra, ändrats.

På grund av kammarrättens ifrågavarande fem utslag verkställdes efterdebitering
av bolaget i Västerås. Därvid påförde staden i särskilda räkningar
bolaget ränta å de efterdebiterade beloppen, beräknad efter 5 procent
från och med dagarna för de uppbördstillfällen, då de särskilda beloppen
skolat erläggas, därest bolaget av mellankommunala prövningsnämnden
taxerats i enlighet med kammarrätens utslag. Bolaget betalade räntorna,
tillhopa 8,001 kronor 32 öre, men besvärade sig hos länsstyrelsen i Västmanlands
län och anhöll, att staden måtte förpliktas återbetala desamma. Länsstyrelsen
ansåg emellertid frågan, huruvida en rättighet uppkommit för
bolaget att återfå ifrågavarande ränta, utgöra ett ämne, varmed det icke tillkomme
administrativ myndighet att taga befattning. Besvären föranledde
följaktligen icke någon länsstyrelsens åtgärd, över länsstyrelsens beslut anförde
bolaget besvär i regeringsrätten, som genom utslag den 10 september
1937 undanröjde räntedebiteringarna, emedan det lagligen icke ålegat bolaget
att gälda ränta å de efterdebiterade utskylderna och staden således icke
ägt att, såsom skett, påföra bolaget och verkställa uppbörd av räntebeloppen.

Av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang är den omständigheten,
att ett belopp av 3,425 kronor 96 öre av Överståthållarämbetet innehölls vid
restitutionen av för mycket erlagd skatt jämte ränta. Sagda belopp utgör
den ökning av skatten, som blivit en följd av den ändrade fördelningen utav
den beskattningsbara inkomsten inom Stockholms stads olika taxeringsdistrikt.
Å nämnda belopp 3,425 kronor 96 öre, som alltså i verkligheten
samma dag restituerats till bolaget och av detsamma återbetalats till staden,
har bolaget uppburit men icke erlagt någon ränta.

Bilagda tablå utvisar närmare de ändringar i inkomstfördelningen, som
hava ägt rum.

Revisorerna hava jämväl uppmärksammat, att i ett flertal liknande fall
ränta utgått vid restitution av utskylder, medan däremot någon räntegottgörelse
icke erlagts å de efterdebiterade beloppen.

Förarbetena till 1919 års förordning angående rätt till ränta vid restitution
av utskylder m. m. utvisa, att man vid förordningens tillkomst närmast

— 85 —

Tablå utvisande de ändringar i {indelningen av det till kommunal inkomstskatt
beskattningsbara beloppet för A. S. E. A., som skett genom kammarrättens tre utslag

den 20 december 1935.

	År 1931	År 1932	År 1933
Kommun och taxerings-distrikt	Mellan- kommu- nala pröv- nings- nämnden	Kammar- rätten	Mellan- kommu- nala pröv- nings- nämnden	Kammar- rätten	Mellan- kommu- nala pröv- nings- nämnden	Kammar- rätten
Stockholms stad: Klara förs:s första taxerings-	296,820	308,920	306,230	335,440	174,810	206,200
Högalids förs:s tredje taxe-		44,010	48,310	195,770	231,000
Kungsholms förs:s tredje taxeringsdistrikt.......... Brännkyrka förs:s första taxe- ringsdistrikt.............. Brännkyrka förs:s tredje taxe- ringsdistrikt.............. Norrköpings stad.............	141,000 59,780 58,080	62,040 60,340	3,660 300,000 58,680 70,990	4,020 64,420 77,440	655,000 61,970 68,900	70,720 80,760
	100,420	103,560	100,500	108,390	93,950	106,960
	142,300	148,020	146,960	160,940	151,200	177,610
			16,500	18,110	19,150	22,590
	2,316,030 24,310	2,403,190 24,310	1,832,780	1,999,550	2,306,220	2,678,980
	12,370	12,370	16,400	16,400
	120,500	120,500	63,750	63,750	82,080	82,080
	24,840	24,840	13,450	13,450	20,320	20,320
	574,940	598,780	492,050	540,130	732,290	864,060
	56,920	58,860	70,600	76,510	39,130	46,020
		1,830	2,010	2,120	2,510
	15,560	16,200	23,840	26,170	21,280	25,100
	35,010	36,460	36,670	40,260	26,930	31,910
	11,670 3,978,180	12,150	22,000	24,150	14,890	17,570
Kronor	i 3,978,170	3,616,870	1 3,615,420	4,682,410	4,680,790

haft uppmärksamheten på sådana fall, där en skattskyldig erhållit en verklig
nedsättning av eller befrielse från erlagda utskylder. Däremot innehålla
förarbetena icke något uttalande om de fall, där befrielsen från eller nedsättningen
av de erlagda skattebeloppen endast berott på ändrad fördelning av
det beskattningsbara beloppet mellan olika kommuner eller taxeringsdistrikt.
På grund av nu gällande bestämmelser i ämnet har därför skattskyldig kunnat
uppbära ränta å restituerade skattebelopp, som endast överflyttats från
en kommun till en annan eller från ett taxeringsdistrikt till ett annat inom
samma kommun.

De av revisorerna nu gjorda iakttagelserna synas emellertid otvetydigt
giva vid handen, att ett reglerande av rätten till räntegottgörelse i fall, varom
nu är fråga, måste verkställas. Föreliggande spörsmål tarvar emellertid
en utredning, som utan dröjsmål bör komma till stånd. Revisorerna vilja
med hänsyn till vad sålunda förekommit påkalla åtgärder från riksdagens
sida i detta ärende.

— 86 —

Granskning
ar vissa be
skattningslängder.

§ 35.

[ Revisorerna hava ansett sig böra verkställa stickprovsgranskning av vissa
taxeringslängder och debiteringen av skatterna till staten ävensom till landsting
och övriga kommunala enheter i den mån debiteringen framgår av de
längder, som för närvarande äro föremål för granskning inom riksräkenskapsverket.
Jämväl har i viss utsträckning balanslängder och resultatet av
indrivningen av kronoutskylderna varit föremål för uppmärksamhet.

Revisorerna vilja till en början erinra därom, att enligt beslut av 1927 års
liksdag (riksdagens skrivelse nr 208) granskningen av taxeringslängderna
överflyttats från riksräkenskapsverket till vederbörande prövningsnämnder
i avseende å sådana åtgärder, som åvilade taxeringsmyndigheterna, dock med
undantag för fastställandet för bolag av inkomstprocent och skattens grundbelopp.
I sistnämnda hänseende skulle kontrollen allt fortfarande utövas
genom riksräkenskapsverkets försorg. Genom detta beslut skedde alltså den
förändringen, att granskningen inom riksräkenskapsverket av taxeringslängderna,
vilken granskning tidigare även omfattat medgivna statliga ortsavdrag
och antagna beskattningsbara belopp, från och med den 1 januari 1929 med
ovan angivna undantag skulle omfatta allenast uträknade skattebelopp.

I avsikt, bland annat, att utröna huruvida prövningsnämnderna på ett tillfredsställande
sätt fullgöra den granskning av medgivna statliga ortsavdrag
samt antagna beskattningsbara belopp, som numera åligger dem, ävensom
för att få en uppfattning om huru de för kommunalbeskattningen gällande
särskilda reglerna tillämpas, hava revisorerna undersökt vissa längder för år
1936 beträffande Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Skaraborgs, Värmlands,
Kopparbergs och Västernorrlands län, varvid såväl längder från städer som
från landsbygden blivit föremål för granskningen.

Vid den sålunda verkställda granskningen hava icke konstaterats några
felaktigheter av mera principiell betydelse. Emellertid hava revisorerna funnit,
att inom vissa taxeringsdistrikt i jämförelsevis stor utsträckning den
noggrannhet icke iakttagits, som kunnat förväntas. Vederbörande prövningsnamnder
hava dock vid den dem numera anförtrodda granskningen i huvudsak
rättat dessa felaktigheter. Särskilt i fråga om Vaxholms stad, där vid
taxeringen i betydande omfattning förelegat oriktigheter, vilka såvitt revisorerna
kunnat finna, föranletts av bristande uppmärksamhet, har prövningsnämnden
i Stockholms län nödgats i ett anmärkningsvärt stort antal fall vidtaga
rättelser. Beträffande Morastrands köping har observerats, att vissa felaktigheter
vidlåda uppgifterna i taxeringslängderna i fråga om antalet barn
ävensom i avseende å vederbörande skattskyldigs civilstånd, något som i hög
grad försvårat granskningen. I övrigt hava i fråga om åtskilliga andra taxeringsdistrikt
uppmärksammats oriktigheter i längderna. Ur beskattningssynpunkt
hava dessa felaktigheter dock varit av ringa betydelse.

Revisorerna hava vid den nu gjorda granskningen beträffande skatteindrivningen
fäst sig vid. att införselinstitutet kommit till användning synnerligen
ojämnt och att i vissa fall indrivning av utskylder icke handhafts med den

— 87 —

omsorg, som varit önskvärd. Såsom exempel härpå vilja revisorerna omnämna,
att befattningshavare i allmän tjänst med årlig avlöning å 10,000
kronor eller högre belopp fått efter överenskommelse med vederbörande mdrivningsman
i smärre poster göra avbetalningar å restförda utskylder, medan
åter befattningshavare av samma slag med avsevärt lägre inkomster införselvägen
haft att inbetala dem påförda restantier. I balanslängderna fölen
norrländsk stad har iakttagits, att befattningshavare, som handhava
skatteindrivning, blivit uppförda å restlängd samt att en av dessa resterar for
flera års skatter. En landsfiskal i Stockholms län har varit uppförd å restlängd
under 7 år i följd för kommunalutskylder. Av för åren 1934—1936
påförda kommunalutskylder resterade samma landsfiskal ännu i november
1937 med 4,495 kronor 15 öre. Uti en stad i Västergötland har stadsfiskalen
restförts för oguldna utskylder. Vid redovisningen av restlängden har av
vederbörande exekutionsbetjänt här antecknats, att betalningen vöre beroende
på stadsfiskalens egna indrivningsåtgärder. Avkortningar hava i osedvanligt
stor omfattning förekommit i en av städerna inom Västernorrlands
län, därvid särskilt torde böra omnämnas, att ett stort antal servitriser i
samma stad, vilka haft relativt stora beskattningsbara belopp, flera år å rad
medgivits avkortning av dem påförda utskylder.

Den av årets revisorer verkställda stickprovsgranskningen på ifrågavarande
område har givit till resultat, att revisorerna anse sig såväl med hänsyn till
de skattskyldigas som det allmännas intressen böra understryka vikten av
prövningsnämndernas arbete på ifrågavarande område, enär för den händelse
icke dessa nämnders kontrolluppgifter fullgöras på ett tillfredsställande
sätt — betydande olägenheter vid beskattningen kunna uppsta.

I övrigt vilja revisorerna framhålla, att införselinsitutet bör komma till
användning oberoende av vederbörande skattskyldigs lägre eller högre beskattning
samt att det måste anses vara i hög grad olämpligt, att de befattningshavare,
som i tjänsten handhava indrivningen av skatter, icke själva i
rätt tid erlägga sina utskylder. Det är uppenbart, att ett sådant förhållande
måste vara till betydande men för indrivningsarbetet.

Sina iakttagelser hava revisorerna velat bringa till riksdagens kännedom.

§ 36.

På därom gjord framställning ombesörjer vederbörande länsstyrelse
debiteringen och indrivningen av vissa till uttaxering beslutade icke
statliga medel i sammanhang med kronoskatten. För bestyret med detta
arbete utgår ersättning, beräknad efter viss procent å medlen i fråga.
Sålunda tillser länsstyrelsen enligt 48 § i lagen den 20 juni 1924 om
landsting att de av landstinget till uttaxering inom landstingsområdet beslutade
medlen varda i sammanhang med kronoskatterna debiterade och indrivna
samt i riksbanken insatta inom den tid och under det ansvar, som
finnes stadgat i avseende å kronans egen uppbörd. Länsstyrelsen översänder

Revisorernas

uttalande.

Redovisningen
av
landstingsmedel.

Länsstyrelsernas utbetalningar av Iandstingsskatteincdel till landstingen under år 1938.

Landstingsområde	Januari	Febru- ari	Mars	April	Maj	Juni	Juli	Au. gusti	Sep- tember	Okto- ber	j Novem-ber	Decem- ber	Summa
Stockholms.........	484,200		41,400	47,200	1,655,700	313,900	78,800	80,400	80,900	73,300	71,700	1,995,700	4,923,200
Uppsala............	144,000	7,000	7,500	11,000	500,000	310,000	50,000	12,000	23,000	19,000	543,000	560,000	2,186,500
Södermanlands......	—	222,800	—	—	—	1,160,000		—	—	_	100,000	1,280,000	1 2,762,800
Östergötlands.......	576,800	20,000	—	35,200	—	1,200,000	40,000	27,600	25,000	_-	36,000	1,000,000	2,960,600
Jönköpings.........	—	500,000	—	—	760,000	—	—■	450,000	—	_	_	500,000	2,210,000
Kronobergs.........	160,000	—	9,000	—	400,000	90,000	20,000	—	30,000	_	511,500		1,220,500
Kalmar norra.......	528,000	—	—	—	100,000	325,000	—	—	30,000	_	__	_	983,000
Kalmar södra.......	1,010,000	—	—	—	—	810,000	—	—	80,000	_	_	_	1,900,000
Gotlands...........	60,000	—	—	60,000	120,000	140,000	—	—	30,000	—	100,000	200,000	710,000
J Blekinge...........	400,000	—	—	''-	400,000	—	375,000	—		60,000	500,000	_	1,735,000
Kristianstads.......	40,000	—	—	35,000	815,000	—	330,000	—	47,000			1,200,000	2,467,000
Malmöhus..........	—	475,000	—	—	—	2,100,000	—	—	—	_	200,000	2,000,000	4,775,000
Hallands...........	86,000	—	—	—	—	698,000	_	—		78,000		900,000	1,762,000
Göteborgs o. Bohus.	—	290,000	-	30,000	600,000	300,000	—	—	70,000	—	100,000	900,000	2,290,000
Älvsborgs..........	—	12,000	20,000	—	1,600,000	125,000	100,000	50,000	55,000	40,000	1,200,000	1,100,000	4,302,000
Skaraborgs.........	200,000	—	—	—	380,000	648,000	35,000	—	_	—	65,400	1,000,000	2,328,400
Värmlands.........	—	—	—	100,000	1,000,000	350,000	—	—	165,000		571,500	1,150,000	3,336,500
Örebro.............	137,300	12,000	15,000	165,000	850,000	250,000	35,000	20,000	—	40,000	1,500,000	_	3,024,300
Västmanlands.......	150,000	—	—	—	750,000	230,000	_	—	—	—	1,200,000	_	2,330,000
Kopparbergs........	420,000	30,000	10,000	—	1,000,000	420,000	30,000	28,000	20,000	23,000	1,600,000	_	3,581,000
Gävleborgs.........	475,000	—	—	_ -	300,000	900,000	_	84,900	_		_	1,000,000	2,759,900
Västernorrlands.....	1,000,000	103,100	—	—	1,200,000	615,000	_	115,000	85,000	_	_	1,700,000	4,818,100
Jämtlands..........	378,000	—	—	37,200	400,000	230,000	32,000	—	_	63,300	500,000	_	1,640,500
Västerbottens.......	215,000	—	20,000	—	900,000	280,000	—	—	85,000	—	400,000	950,000	2,850,000
Norrbottens	400,000	300,000	60,000	—	800,000	300,000	—	70,000	—	—	1,200,000	__	3,130,000
Summa	6,864,300	1,971,900	182,900	520,600	14,530,700	11,794,900	1,125,800	987,900	825,900	396 600	10,399,100	17,435,700	66,9S6,300|

— 89 —

därefter till vederbörande landsting ifrågavarande medel och har att enligt
49 § senast den 15 februari till landstingets förvaltningsutskott överlämna
av landskontoret för nästföregående år upprättad fullständig redovisningöver
de i sammanhang med kronoskatterna debiterade och uppburna landstingsmedlen.
Landstingets förvaltningsutskott skall därefter låta upprätta
sammandrag att föreläggas landstinget vid dess första sammanträde.

Där debitering och uppbörd av landstingsmedel sker på sätt i 48 § ovannämnda
lag om landsting sägs, har länsstyrelsen att besluta om avkortning
och avskrivning av landstingsmedel under de förutsättningar och i den ordning,
som stadgas om avkortning och avskrivning av kronoutskylder. Vidare
innehåller 51 § av nyssnämnda lag föreskrift därom, att till länsstyrelsen
inflytande landstingsmedel skola ofördröjligen utanordnas till landstingets
förvaltningsutskott.

Revisorerna hava ansett det äga intresse att undersöka länsstyrelsernas redovisning
till landstingen av landstingsmedel. I anledning härav hava revisorerna
från vederbörande länsstyrelser införskaffat uppgifter rörande avräkningen
med landstingen enligt nyssnämnda 49 §. Revisorerna vilja med
ledning av de sålunda erhållna uppgifterna till en början meddela vidstående
sammanställning rörande länsstyrelsernas utbetalningar av skattemedel
till landstingen under år 1936.

Av ovannämnda sammanställning framgår, att olika förfaringssätt tillämpas
inom skilda län och att i vissa fall allenast vid några tillfällen under året
redovisning av influtna landstingsmedel ägt rum, medan ater i andra län
utanordnandet av landstingsmedel till vederbörande förvaltningsutskott i
regel verkställts en gång i månaden.

Revisorerna hava även med ledning av de införskaffade uppgifterna undersökt
i vilken omfattning medel för landstingens räkning innnestått i riksbanken
vid slutet av år 1936. Nedanstående tablå utvisar de belopp, som vid
nämnda tidpunkt av landstingsmedel innestatt a statsverkets checkräkning
i riksbanken.

Innestående landstingsskatt i riksbanken vid 1936 års slut.

Län	Kronor	Län	„ i Kronor
	625.900	Älvsborgs ....................	142,600 |
Uppsala......................	63,300	Skaraborgs....................	419,900
Södermanlands................	169.100	Värmlands ...................	250.400 i
	636,300 1,238,900		257,600 i
Jönköpings ..................	Västmanlands ................	251,500
Kronobergs ..................	352,400	Kopparbergs..................	477,900 i 715,600 I
Kalmar norra ................	625,900	Gävleborgs....................
Kalmar södra ................	1,066.600	Västernorrlands ..............	767,200
	144.600 530.200 400.600 767.200 67,000 369,800	Jämtlands....................	392,400
	Västerbottens ................	213,700
		368,800
Malmöhus.................... Hallands .................... Göteborgs och Bohus..........	Summa kronor	11,315,400

— 90 —

De här ovan lämnade sifferuppgifterna giva vid handen, att vid utgången
av år 1936 för landstingens räkning innestått å statsverkets checkräckning
i riksbanken ett oredovisat belopp av omkring 11 miljoner kronor. I detta
sammanhang torde böra omnämnas, att i de av länsstyrelsens i Malmöhus
och Jämtlands län till vederbörande landstings förvaltningsutskott avlämnade
årsredovisningarna de i riksbanken innestående behållningarna vid årets
utgång felaktigt upptagits med 2,000,000 respektive 500,000 kronor för högt
belopp. Såsom exempel, huru nämnda årsredovisningar kunna bliva vilseledande,
må anföras följande ur Malmöhus läns landstingsprotokoll för den
8 september 1937 beträffande den av länsstyrelsen i länet lämnade redovisningen.

»§ 86. Länsstyrelsens sammandrag av redovisningen över landstingsuppbörden
och sjukvårdsavgifterna år 1936.

Herr Ferdinand Fredgardh föredrog finans- och civilutskottets betänkande
nr 2 över länsstyrelsens sammandrag av redovisningen över landstingsuppbörden
och sjukvårdsavgifterna för år 1936, så lydande:

Utskottet har tagit del av handlingarna och funnit:

i avseende d landsting smedlen:
att resterande belopp den 31 december 1935 utgjort
...................................... 2,502,950:89

-att utav 1936 års landstingsmedel av länsstyrelsen

utlämnats den 18/X2 1935 förskottsvis.......... 2,000,000: —

att den 31 december 1935 i riksbanken innestått

oredovisade ................................ 521,206:38

att uppbörden under år 1936 uppgått till ...... 5,332,353:01 10.356.510:28

varav avkortats ............................ 79,970: 89

anordnats såsom provisioner........ 59,348: 05

anordnats såsom restitutioner...... 6,262: 37

anordnats såsom reseersättning åt

markegångsdeputerade .......... 77:60 g5 ggg. 02

levererats till landstinget .................... 2,775,000:_

samt balanserats till år 1937:

såsom utestående uppbörd hos skattskyldiga .. 2,668,663: 92
av länsstyrelsen den 22/ls 1936 av 1937 års landstingsmedel
utlämnat förskott .............. 2,000,000: —

innestående i riksbanken, oredovisade ........ 2,767,187: 45 10,356,510: 28

Utskottet, som icke funnit anledning till anmärkning mot sammandraget,
hemställer,

att detsamma måtte läggas till handlingarna.

Betänkandet bifölls.»

- 91 —

Den årliga debiterade landstingsskatten uppgår för närvarande till om- Revisorernas
kring 75 miljoner kronor. Såsom framgår av tablån över länsstyrelsernas
utbetalningar till landstingen redovisa endast vissa länsstyrelser influtna
landstingsmedel månatligen. Revisorerna anse emellertid, att utbetalning
till landstingen av ifrågavarande medel bör ske månadsvis. Av tablån över
i riksbanken vid 1936 års slut innestående landstingsmedel framgår vidare,
att vid nämnda tidpunkt å statsverkets checkräkning landstingsmedel innestodo
till ett belopp av omkring 11 miljoner kronor. Även örn dylika medel
måste av länsstyrelserna innehållas för vissa utbetalningar för landstingens
räkning, såsom institutioner och provisioner, synes det dock revisorerna,
att nämnda belopp är avsevärt högre än vad som kan anses erforderligt.

Vad slutligen angår i 49 § i lagen om landsting meddelade bestämmelser,
att senast den 15 februari till landstingets förvaltningsutskott skall överlämnas
av landskontoret för nästföregående år upprättad fullständig redovisning
över de i sammanhang med kronoskatterna debiterade och uppburna
landstingsmedlen, vill det synas revisorerna, att dessa bestämmelser, sedan
kronouppbörden uppdelats på två betalningsterminer, böra kompletteras.

Den i februari avlämnade redovisningen innehåller nämligen beträffande
de under nästföregående år debiterade landstingsmedlen endast uppgift å
vad som influtit under novemberuppbörden. Genom att framflytta redovisningen
till en senare tidpunkt, exempelvis den 1 augusti, skulle landstinket
jämväl erhålla uppgift på vad som influtit under majuppbörden och därigenom
erhålla en fullständigare överblick över uppbördsresultatet av föregående
år debiterad landstingsskatt, vilket torde vara av intresse för det i
september sammanträdande landstinget.

Därest det för landstingets förvaltningsutskott till äventyrs skulle vara av
värde att även erhålla uppgift å vid årets början å statsverkets checkräkning
innestående landstingsmedel, lärer en dylik uppgift kunna utan större
svårighet erhållas.

§ 37.

I 53 § 2 mom. förordningen den 19 november 1914 angående stämpel- Anmärkavgiften
föreskrives, att, där på grund av anmärkning vid den i 36 § i för- untdvokatordningen
omförmälda granskning i hovrätterna av de tillsammans med de
nuvarande exemplaren av underrätternas protokoll över lagfarter, inteckningar
m. m. insända stämpeldelarna högre stämpelbelopp än vid handlings
stämpclbeläggning varit beräknat, kommit statsverket till godo, anmärkningsarvode
å dessa medel utgår med 15 procent till och med ett årligt anmärkt
belopp av 12,000 kronor och med 5 procent för belopp därutöver.

Arvodet tillfaller, i händelse granskningen verkställts av advokatfiskal,
denne, men fördelas eljest mellan advokatfiskal och den tjänsteman, som
verkställt granskningen, med hälften till vardera.

Nedanstående sammanställning utvisar närmare vad som under budgetåren
1930 1937 utgått i anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid ri kets

hovrätter.

Budgetår	Svea hovrätt kronor	Göta hovrätt kronor	Hovrätten över Skåne och Blekinge kronor
1930/1931	8,045: 94	2,383: 67	162: 86
1931/1932	6,237: 31	3,041: 37	909:85
1932/1933	10,650: 89	3,430: 49	1,657: 69
1933/1934	3,848: 73	2,161: 39	2,461:53
1934/1935	7,444: 88	2,336: 38	960: —
1935/1936	8,249: 42	2,229: 78	699: 20
1936/1937	9,734: 51	2,997: 44	4,523: 01

Under § 29 i sin år 1935 avgivna berättelse upptogo revisorerna till behandling
frågan om anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna.
I sitt uttalande erinrade revisorerna, att en av de grundläggande
principerna vid genomförandet av de senaste löneregleringarna inom den
civila statsförvaltningen varit avskaffandet av sportelsystemet. Bestämmelserna
örn upphävande av rätt till anmärkningsarvode hade emellertid icke
ansetts tillämpliga beträffande advokatfiskalernas anmärkningsarvoden. Revisorerna
ansågo emellertid tillräckliga skäl icke föreligga att längre bibehålla
förmånen av anmärkningsarvode åt advokatfiskalerna vid hovrätterna.

Över revisorernas ifrågavarande uttalande avgåvos utlåtanden av statskontoret,
riksräkenskapsverket och samtliga hovrätter. Statskontoret förklarade
sig i princip dela revisorernas uppfattning örn sportelinkomsternas
olämplighet såsom avlöningsform, men framhöll, att i förevarande fall vissa
särskilda omständigheter förelåge, som kunde framkalla tveksamhet om
lämpligheten av att avskaffa anmärkningsarvodet. Ämbetsverket förordade,
att frågan skulle upptagas i ett större sammanhang, men ansåg det böra
utan avvaktan härpå övervägas att revidera grunderna för anmärkningsarvodets
bestämmande i syfte att i vidare mån än som då vore fallet begränsa
den utgående ersättningen.

Riksräkenskapsverket anslöt sig likaledes till revisorernas uppfattning,
att sportelinkomster av nu ifrågavarande slag principiellt borde utmönstras
ur det statliga avlöningssystemet. Borttagandet av advokatsfiskalernas anmärkningsarvode
borde enligt verkets uppfattning ske först i samband med
den ändring av deras löneförmåner, som kunde antagas komma att äga rum
vid införandet i vidgad omfattning av muntligt förfarande inför hovrätt. I
avbidan därpå förordade jämväl riksräkenskapsverket maximering av anmärkningsarvodet
till vissa för år angivna belopp.

Svea hovrätt ansåg övervägande skäl tala för bibehållande av advokatfiskalernas
anmärkningsarvode men ansåg en revision påkallad av grunderna
för arvodets bestämmande, varigenom borde förebyggas, att upptäck -

— 93 —

ten av en eller annan enstaka felaktighet, avseende betydande värden, medförde
en oskälig stegring av arvodet.

Göta hovrätt ifrågasatte, om en indragning av advokatfiskalernas anmärkningsarvode
stöde i överensstämmelse med statsverkets ekonomiska
intresse.

Skånska hovrätten framhöll, att anmärkningsarvodet till advokatfiskal -na i kanske högre grad än vad eljest vore fallet i fråga örn sportler hade
karaktären av en växlande, av tillfälligheterna beroende inkomstkälla. Även
om det kunde antagas, att rätten till anmärkningsarvode i viss mån utgjorde
en sporre för vederbörande att fullgöra stämpelgranskningen med särskild
omsorg och noggrannhet, utginge hovrätten från att granskningsmannen, oavsett
den belöning, som provisionen kunde innebära för honom, skulle med
nit och intresse fullgöra sin tjänsteplikt. Därjämte undginge han genom
anmärkningsarvodets borttagande att komma i en skev ställning och möjligen
kunna misstänkas för att hava pressat fram en anmärkning för egen
vinnings skull.

Samtliga hovrätter framhöllo, att ett borttagande av anmärkningsarvodet
skulle nödvändiggöra en uppflyttning i lönegrad av advokatfiskal^.

Då riksdagen med hänsyn till vad som i ärendet anförts fann lämpligt
att frågan bleve föremål för övervägande från Kungl. Maj:ts sida, anhöll riksdagen
i skrivelse nr 339 att Kungl. Majit ville taga under övervägande frågan
om bibehållande av till advokatfiskalerna vid hovrätterna utgående anmärkningsarvode.

Någon ändring i föreskrifterna på hithörande område har emellertid icke
vidtagits. Vid sin granskning hava revisorerna iakttagit följande.

Sedan Svea hovrätt genom utslag den 3 augusti 1934 på talan av advokatfiskal
vid hovrätten förpliktat ett dödsbo att utöver den arvsskatt, som
uttagits vid Stockholms rådhusrätt, erlägga 31,762 kronor såsom ytterligare
arvsskatt och dödsboet till advokatfiskalen erlagt sagda belopp, rekvirerade
denne i september 1935 anmärkningsarvode därå, vilket också utbetalades
med 1,588 kronor 10 öre.

Över berörda utslag anförde emellertid dödsboet besvär. Genom utslag
den 12 december 1935 nedsatte Högsta domstolen, med ändring av hovrättens
utslag, det belopp, som dödsboet hade att erlägga såsom ytterligare
arvsskatt, till 3,948 kronor. På grund härav restituerades av erlagda 31,762
kronor 27,814 kronor till dödsboet. Å restituerade beloppet belöpande anmärkningsarvode
har icke återbetalats till statsverket.

Vid inregistrering den 7 juni 1935 vid Norra Vedbo häradsiätt av en bouppteckning
beräknades arvsskatten å 50,334 kronor 31 öre, vilka genom testamente
donerats till Svenska kyrkans diakonistyrelse, enligt klass II i arvsskatteförordningen
till 6,114 kronor. I ett den 2 maj 1936 dagtecknat memorial
anmärkte advokatfiskalen vid Göta hovrätt, att stämpelbeläggning bort
ske enligt klass III i arvsskatteförordningen, varför 4,951 kronor infordrades
såsom ytterligare arvsskatt. Sedan beloppet av diakonistyrelsen inbetalats,

94 —

utanordnades dea 21 januari 1937 till advokatfiskalen anmärkningsarvode
därå med 247 kronor 55 öre.

Diakonistyrelsen anhöll emellertid i en till Göta hovrätt ingiven ansökning
att återfå vad som erlagts i ytterligare arvsskatt. Genom utslag den 5
april 1937 biföll hovrätten ansökningen och förklarade diakonistvrelsen berättigad
att återfå 4,951 kronor.

Innan vederbörande myndighet verkställde restitutionen, infordrades bouppteckningen
och gjordes i samband därmed framställning till advokatfiskalen,
att han skulle återbära det uppburna anmärkningsarvodet. Till svar
å denna framställning anförde advokatfiskalen i skrivelse den 27 maj 1937.

Under hänvisning till skrivelse den 26 i denna månad får jag vördsamt
återställa närslutna bouppteckning, vederbörligen stämpelbelagd; och får
jag tillika meddela att, utöver de i bifogade hovrättsutslag refererade restitutionsfrågor,
i ett flertal fall av hovrätten beviljats restitution å på grund
av anmärkningar från advokatfiskalen influtna stämpelbelopp, men att det
ännu aldrig ifrågakommit, att advokatfiskalsämbetet avkrävts återbärande av
bekommen stämpelprovision. Ämbetet vill därvid såsom sin åsikt framhålla,
att av domare på grund av anmärkning från advokatfiskalen inbetalt
stämpelbelopp ej är att jämställa med oriktig debitering. Anmärkning göres
ej utan att laga skäl därför synes föreligga, vilket ock manifesteras av att
vederbörande domare genom inbetalande av beloppet godkänt anmärkningen.

Enligt vad advokatfiskalen i Svea hovrätt telefonledes i dag meddelat, har
ej heller i denna hovrätt någonsin vid de ofta inträffade fall, då av advokatfiskalen
infordrade stämpelbelopp restituerats, denne fått vidkännas återbäring
av provision.

Skulle hovrätternas advokatfiskaler, vilka gång efter annan pålagts ökade
arbetsbördor, och vilkas inkomster redan förut avsevärt reducerats genom
minskning av anmärkningsprovisionen, för framtiden i motsats vad till
hittills varit praxis betungas genom återbärande av stämpelprovision i fall
som det förevarande, skulle detta vara ägnat att i än ytterligare grad försämra
deras tjänsteställning.

Anmärkningsarvodet har i förevarande fall ännu icke återburits.

I skrivelse till länsstyrelsen i Jämtlands län den 14 juni 1932 anmälde advokatfiskalsämbetet
vid Svea hovrätt för den åtgärd länsstyrelsen kunde finna
gott företaga, att vid granskning av Ragunda tingslags häradsrätts lagfartsprotokoll
för hösttinget 1931 uppmärksammats, att A. och hans hustru till
A:s moder B. försålt viss fastighet, taxeringsvärderad till 11,400 kronor för
endast 2,500 kronor, varför överlåtelsen syntes hava huvudsaklig karaktär
av gåva. Länsstyrelsen avfordrade B. deklaration rörande den ifrågasatta
gåvan. B. upplyste emellertid, att hon år 1927 försålt vissa fastigheter till
sina barn och brorsbarn för 12,500 kronor samt att den av advokatfiskalsämbetet
uppmärksammade fastighetsöverlåtelsen endast inneburit ett byte
med köparen till en av dessa fastigheter, varför gåva icke kunde anses föreligga.
Stämpelbeläggning i anledning av advokatfiskalsämbetets skrivelse korn,
därför ej heller till stånd.

En därefter av länsstyrelsen företagen utredning visade, att tre av de år

— 95

1927 av B. gjorda fastighetsöverlåtelserna inneburit gåvor till köparna. De
till länsstyrelsen avgivna deklarationerna över dessa gåvor belädes med stämplar
till belopp av respektive kronor 772, 102 och 82 eller sålunda tillhopa
954 kronor.

Med överlämnande av en skrivelse från landskamreraren i länet, vari denne
uttalade, att de stämpelbelagda gåvorna icke torde hava kommit till länsstyrelsens
kännedom örn icke advokatfiskalsämbetet i sin skrivelse fäst länsstyrelsens
uppmärksamhet på den skenbara gåvan till B., rekvirerade advokatfiskal
därefter anmärkningsarvode å 954 kronor, vilket den 2 maj 1936
utbetalades med 47 kronor 70 öre.

Stämpelbeläggning har alltså ägt rum av gåvohandlingar, om vilka advokatfiskalsämbetet
icke ägt kännedom.

Den 30 november 1935 ingåvo dödsbodelägarna efter C. till Svea hovrätt
en ansökan att återbekomma arvsskatt, som skulle hava för mycket erlagts
i sammanhang med inregistrering den 31 maj 1935 av bouppteckningen
efter C. Genom beslut den 6 december 1935 överlämnade hovrätten ansökningen
för yttrande till advokatfiskalen. I ett den 21 december 1935 till hovrätten
ingivet ämbetsmemorial bestred advokatfiskalen bifall till dödsbodelägarnas
ansökning och hemställde, att hovrätten i stället matte förplikta dödsboet
att utgiva felande arvsskatt med ett belopp av 12,775 kronor.

Sedan dödsboet delgivits detta memorial, förklarade sig dödsboet villigt
att under hand erlägga det felande skattebeloppet. Den 24 april 1936 inbetalade
dödsboet till advokatfiskalen 6,770 kronor 20 öre kontant, varjämte
några av dödsbodelägarna överlämnade ansökningar om tillstånd att få erlägga
6,004 kronor 80 öre av skattebeloppet medelst årliga inbetalningar
jämte därvid fogade reverser å sistnämnda skattebelopp. Vederbörande häradsrätt
biföll ansökningarna om anstånd med erläggande av 6,004 kronor
80 öre av stämpelbeloppet och överlämnade skuldebreven å detta belopp till
länsstyrelsen. Med företeende av häradsrättens protokoll samt länsstyrelsens
kvitto å de mottagna reverserna rekvirerade advokatfiskalen i maj 1936 anmärkningsarvode
å hela ifrågavarande belopp, 12,775 kronor. Anmärkningsarvode
utbetalades med 638 kronor 75 öre.

Den ytterligare arvsskatten på 12,775 kronor har sålunda icke influtit
på grund av anmärkning vid den i 36 § stämpelförordningen omförmälda
granskningen utan på grund av ett efter remiss från hovrätten av advokatfiskalen
å ämbetets vägnar avgivet memorial, varefter denne rekvirerat och
erhållit anmärkningsarvode endast mot företeende av länsstyrelsens kvitto å
avlämnade reverser.

Enligt vad revisorerna inhämtat hava anmärkningar framställts inom
riksräkenskapsverket mot de ovan berörda utbetalningarna av anmärkningsarvode.

Å vad sålunda förekommit vilja revisorerna fästa riksdagens uppmärk- Revisorernas
_ uttalande,

samhet.

96 —

§ 38.

Lån till vissa Vid sin granskning hava revisorerna uppmärksammat, att fall förekomredogörare.
m;t ^å redogörare vid statliga institutioner beviljats lån av medel, som varit
till institutionen överlämnade för förvaltning och för vilka sålunda redogöraren
varit redovisningsskyldig. Såsom säkerhet för dylika lån har i visst fall
godtagits enbart namnborgen, under det att i ett annat fall säkerheten utgjorts
av inteckning i fastighet. Några bestämmelser, som stadga förbud mot
en dylik lånetransaktion finnas visserligen icke, men revisorerna anse dock —
oavsett örn den lämnade säkerheten i varje särskilt fall kunnat anses betryggande
— det synnerligen olämpligt, att lån beviljas personer av medel, som
de i egenskap av redogörare själva omhänderhava. Föreskrifter i någon
form böra därför snarast utfärdas i syfte att förhindra utlämnande, på sätt
här ovan angivits, av lån till redogörare.

§ 39.

Revisorerna, som vid sin granskning iakttagit, att attestering av utgiftsverifikationer
äger rum för olika ändamål och av olika befattningshavare
hos de statliga myndigheterna, hava verkställt närmare undersökning av
förfarandet härutinnan vid rikets hovrätter. Av denna undersökning framgår,
bland annat, att vid Svea hovrätt smärre räkningar å skrivmaterialier
attesteras av en expeditionsvakt, medan alla reseräkningar och större utbetalningar
bestyrkas genom protokollsutdrag, utvisande att de föredragits inför
presidenten och godkänts. Inom Göta hovrätt attestera!- advokatfiskal
i egenskap av redogörare alla räkningar utom dem, som avse smärre utgifter
för skrivmateriel och dylikt. Vid hovrätten över Skåne och Blekinge attesterar
förste expeditionsvakten alla räkningar och har denne sålunda attesterat,
bland annat, presidentens reseräkningar och räkningar å avsevärda belopp,
avseende flyttningsersättning för ett hovrättsråd. Vid hovrätten för övre
Norrland förekommer i regel icke attestering å kassaverifikationerna.

Revisorernas Oaktat särskilda bestämmelser äro meddelade, enligt vilka vissa befattuttaiande.
njngsiiavare pos myndigheterna i anmärkningsprocess kunna åläggas ansvar
för felaktiga utbetalningar, hava revisorerna likväl velat fästa uppmärksamheten
på det mindre lämpliga däruti, att, såsom skett vid hovrätten över Skåne
och Blekinge, åt en underordnad befattningshavare uppdrages att attestera
räkningar, utställda av överordnad.

§ 40.

Brandförsäk- Beträffande brandförsäkring av kronans byggnader anförde 1913 års reviriug
av stats- ,

verket tili- sore1'' följande.

hörande Genom kungl, brevet den 27 juni 1821 föreskrevs, att brandförsäkring icke
y^gn^ er skulle tagas å kronans förut ej brandförsäkrade byggnader.

I anledning av uppkommen fråga örn brandförsäkring av den nya opera -

Attest å
kassaveriftkationer.

— 97 —

byggnaden i Stockholm yttrade till statsrådsprotokollet över finansärenden
den 13 januari 1899 föredragande departementschefen, att det visserligen
vöre sant, att statsverket i allmänhet vore sin egen assuradör, men att med
avseende å dels operabyggnadens höga värde, dels ock därå att operabyggnaden
vore statens enda ''byggnad för operaverksamhet och utsatt för relativt
taget större fara för eldsvåda än statens byggnader i allmänhet, det syntes
vara av tillbörlig klokhet och omtanke betingat, att denna byggnad bleve
till sitt fulla värde brandförsäkrad, vadan anslag borde utgå till bestridande
av kostnaden för gäldande av sådan försäkring. Statsutskottet, som icke
funnit sig av de i statsrådsprotokollet anförda skäl övertyTgat örn nödvändigheten
av att i detta fall frångå den åsikt, som i allmänhet gjort sig gällande,
att statsverket vore sin egen assuradör, avstyrkte Kungl. Maj:ts i enlighet
med statsrådets hemställan avgivna förslag; men genom gemensam votering
beviljade Riksdagen det begärda anslaget, 18,314 kronor. Sedermera har anslag
för berörda ändamål alltjämt utgått; och från och med senare hälften
av år 1908 är även nya dramatiska teaterbyggnaden försäkrad mot brand -

Även i många andra fall har man frångått regeln, att staten är sin egen
assuradör. Revisorerna vilja exempelvis meddela,

att i § 6 av kungl, kungörelsen den 4 juni 1908, angående förändrade
grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner, föreskrives, att arrendator
skall tillförbindas, att, företrädesvis i brandstodsförening för länet
eller i orten, där sådan finnes, för kronans räkning ombesörja och utan avdrag
å arrendet bekosta åbyggnadernas brandförsäkring till dess fulla, i behörig
ordning uppskattade värde; .

att enligt § 65 av gällande stadga för folkskolelärareseminarierna i riket
den 29 januari 1886, seminariernas lösa egendom skall genom rektors försorg
i behörig ordning brandförsäkras;

att lantbruksakademiens samtliga fastigheter så väl i huvudstaden som

utom densamma äro brandförsäkra de;

att serafimerlasarettets byggnader äro brandförsäkrade;

att bland allmänna barnhusets utgifter förekomma försäkringsavgifter, utgörande
brandförsäkrings-, glasförsäkrings- och olycksfallsförsäkringsavgifter;
samt

att, enligt vad räkenskaperna för Ultuna och Alnarps egendomar utvisa,
egendomarnas hästbesättningar äro försäkrade i hästförsäkringsbolag inom
orterna.

Sedan chefen för statens järnvägsbyggnader i memorial den 15 .luli 18o8
anhållit örn Kungl. Maj:ts föreskrift, huruvida de permanenta byggnader av
Hera slag dels av sten. dels av trä, vilka för statens järnvägsbyggnader vore
under uppförande eller framdeles komme att uppföras, borde brandförsäkras,
förklarade sig Kungl. Majit den 30 juli 1858 anse skäl icke vara. att
ifrågavarande byggnader brandförsäkrades.

Däremot har, enligt vad revisorerna inhämtat, Kungl. Majit dels den 18
april 1913 medgivit vattenfallsstyrelsen att av de under styrelsens förvaltning
hörande medel utbetala de premiebelopp, som belöpte å försäkringar
av den under styrelsens förvaltning ställda lasta och lösa egendom, dels deli
23 maj 1913 bemyndigat byggnadskommissionen för dubbelspåret Rönninge
- Ström att försäkra under kommissionens förvaltning ställd egendom.

I sammanhang härmed hava revisorerna velat meddela, hurusom, sedan
vid granskning av förskolans för blinda i Växjö räkenskaper för år 1910
kammarrättens revisionsavdelning i framställd anmärkning yrkat, att, som
för brandförsäkring i försäkringsaktiebolaget Skandia av förskolans lösegendom
under elt år från deli 2 juli 1910 utbetalts 21 kronor, men Kungl.

7 .‘(7.9.70.9. liev. berättelse ane/, statsverket för år 1937. I.

— 98 —

Revisorernas

uttalande.

Maj:t vid upprepade tillfällen uttalat, att någon försäkring av statens fasta
egendom ej finge äga rum, samt därav syntes följa, att någon försäkring i
fråga om dess lösa egendom än mindre finge ske, omförmälda belopp, 21
kronor, måtte ersättas, kammarrätten i beslut den 1 februari 1912 yttrat,
att, som något förbud mot brandförsäkring av statens lösa egendom ej funnes
utfärdat samt vederbörande vid sådant förhållande icke kunde anses hava
genom anmärkta åtgärden överskridit sin befogenhet, kammarrätten funne
revisionens i målet förda talan icke kunna bifallas.

Från revisionsavdelningen fullföljdes talan hos Kungl. Majit och vid målets
föredragning i regeringsrätten funno rättens flesta ledamöter, enär nådigt
medgivande icke blivit lämnat att brandförsäkra blindskolans lösegendom
och ifrågavarande försäkringsavgift följaktligen blivit obehörigen utbetald,
skäligt förplikta skolans redogörare att till statsverket återgälda vad sålunda
blivit utgivet med 21 kronor.

Regeringsrättens flesta ledamöter hemställde, att med avseende å förekomna
omständigheter Kungl. Majit måtte bereda redogöraren ersättning för vad
han visade sig hava på grund härav utgivit.

Vid ärendets föredragning den 18 oktober 1912 inför Kungl. Majit i statsrådet
anvisade Kungl. Maj :t medel till gottgörelse åt förenämnde redogörare
på sätt regeringsrättens flesta ledamöter hemställt.

Då det synes revisorerna önskvärt, att bestämda föreskrifter varda meddelade
till lösande av frågan beträffande försäkring av statsverkets fasta och
lösa egendom, hava revisorerna velat bringa ovannämnda förhållanden till
Riksdagens kännedom.

Några bestämmelser i ämnet hava emellertid icke utfärdats.

Även innevarande års revisorer hava uppmärksammat, att försäkring av
fast egendom förekommit även i sådana fall, där Kungl. Majits medgivande
därtill icke förelegat. Jämväl försäkring av lös egendom har skett, liksom
stöldförsäkring m. m.

Enligt vad revisorerna inhämtat, hava i flera fall inom riksräkenskapsverket
anmärkningar framställts angående utbetalning av försäkringsavgifter
för ändamål, varom här är fråga.

Berörda utbetalningar torde hava haft sin grund i att vederbörande redogörare
saknat kännedom om bestämmelserna i ämnet. Dessutom tillkommer,
att dessa bestämmelser endast avsett brandförsäkring av fast egendom. Det
synes revisorerna angeläget, att föreskrifter i ämnet utfärdas, som äro bättre
avpassade efter de tidsförhållanden, som för närvarande råda.

— 99 —

ÅTTONDE HUVUDTITELN.

Ecklesiastikdepartementet.

§ 41.

Vid en av riksräkenskapsverket den 15—19 februari 1937 verkställd inven- Skara domtering
hos domkapitlet och stiftsnämnden i Skara uppdagades förskingringar rä^ea„g^per
å avsevärda belopp. I anledning härav ställdes såväl stiftssekreteraren i
egenskap av redogörare som ett av hans biträden under åtal. Rättegången
mot den förre är ännu icke avslutad, medan den senare genom rådhusrättens
i Skara utslag den 7 april 1937 dömts för förskingring och förfalskning till
frihetsstraff samt förpliktats återgälda tillhopa 11,679 kronor 22 öre.

Av de av inventeringsförrättaren till riksräkenskapsverket avgivna berättelserna
över inventeringen, vilka tillhandahållits revisorerna, framgår följande.

Köpeskillingar för försåld ecklesiastik jord hade som regel icke bokförts
vare sig som inkomst eller utgift. Av sådana och liknande medel hade genom
underlåten bokföring uppstått nettobrist å 21,031 kronor 69 öre. Av detta
belopp ersattes under pågående inventering 10,642 kronor 17 öre av stiftssekreteraren.

Granskningen av prästerskapets änke- och pupillkassas medel gav vid handen
att en brist å 1,892 kronor 3 öre förelåg. Enligt en sedermera vidtagen
utredning har nämnda felaktighet uppstått genom bristande noggrannhet i
redovisningen.

I fråga om avlöningsanslaget uppmärksammades, att redovisning icke verkställts
i enlighet med den fastställda staten. Icke heller hade vid redovisning
av utgifter å omkostnadsanslaget iakttagits bestämmelserna angående bokföring
och redovisning av utgifter från omkostnadsanslag för statliga verk och
myndigheter m. m.

Oaktat alla domkapitlets fonder och kassor jämlikt föreskrifterna i cirkuläret
den 8 februari 1935 angående kontrollen över domkapitlens redovisning
bort redovisas i domkapitlets till riksräkenskapsverket ingående räkenskaper,
hade vissa fonder icke upptagits till dylik redovisning. Vid inventering av en
av dessa fonder konstaterades förskingring, enligt ett senare upprättat polisprotokoll
uppgående till 2,177 kronor 9 öre.

Sedan domkapitlets avslutade räkenskap för budgetåret 1936/1937 inkommit
till riksräkenskapsverket, har denna granskats inom ämbetsverket under
hösten 1937. Vissa av de därvid gjorda iakttagelserna äro av den beskaffenhet,
att revisorerna ansett sig icke böra undanhålla riksdagen dem.

100 —

Bokföringen och redovisningen av avlöningsanslaget, varemot enligt det
ovan anförda erinringar gjorts redan vid nämnda inventering. Ilar även därefter
befunnits i mångå avseenden otillfredsställande. Ehuru domkapitlet
sedan år 1928 tillhör nyreglerade verk. har från och nied mars 1937 för
oreglerade verk fastställda avlöningslistor kommit till användning. Avlöningslistorna
för mars—maj 1937 vittna örn vederbörande redogörares bristande
insikter i fråga om redovisning av statsmedel. Sålunda äro dessa avlöningslistor
till stor del förda med blyerts, varvid raderingar och överstrykningar
förekomma i stor omfattning. De utbetalda avlöningskostnaderna äro icke
avförda å de i avlöningsstaten upptagna skilda anslagsposterna. Vidare sakna
listorna slutsummor. Dessutom finnas ej anteckningar örn befattningshavarnas
ledigheter och förordnande, varigenom kontroll å vikariatsersättningar
och tjänstledighetsa vdrag omöjliggöres. Avlöningarna för juni månad 1937
hava icke bokförts i räkenskapen för budgetåret 1936/1937.

I detta sammanhang må framhållas, att stiftssekreteraren och expeditionsvakten
vid domkapitlet icke hava erlagt dem åliggande avgifter till civilstatens
änke- och pupillkassa under hela den tid. omkring nio år, de varit delägare
i kassan.

Jämlikt 12 § instruktionen för domkapitlen den 4 januari 1937 åligger det
domkapitlet, bland annat, att genom en av dess ledamöter vid varje budgetårs
utgång förrätta föreskriven inventering till styrkande av den i räkenskaperna
utbalanserade behållningen, varvid inventeringsinstrument skall upprättas för
att biläggas räkenskaperna. Beträffande det vid Skara domkapitels räkenskaper
fogade inventeringsinstrumentet har iakttagits följande. Den i räkenskaperna
utbalanserade behållningen utgjordes av kontanter till ett belopp
av 41,950 kronor 73 öre samt utlånt kapital till ett belopp av 379.505 kronolts
öre. Enligt inventeringsinstrumentet utgjorde motsvarande belopp 44,834
kronor 62 öre, respektive 375,900 kronor 16 öre. I instrumentet har icke
upptagits kapital avseende frälseränta!-, vilket enligt utgående balansen utgjort
3.351 kronor 16 öre. Däremot har i inventeringsinstrumentet åtskilliga belopp
— sammanlagt 2.074 kronor 59 öre — upptagits dubbelt, nämligen både såsom
utlånt kapital och såsom kontant behållning. Särskilt anmärkningsvärt
synes det, att ett annat belopp å 2,033 kronor 85 öre, vilket redan den 14 maj
1937 mot kvitto utbetalats, det oaktat medräknats i den kontanta behållningen.

Ehuru domkapitlet anlitat sakkunnig person för utredning av vissa äldre
felaktigheter i bokföringen, har hänsyn icke tagits till denna utredning vid
bokslutet.

Såsom exempel på andra oriktigheter och oformligheter, vilka förekommit
i stort antal, må anföras, att domkapitlet i åtta fall erlagt skatt för av domkapitlet
förvaltade fastigheter först efter indrivning, varvid indrivningsavgift
i samtliga fall erlagts. Anslagsposten till övriga expenser, som till beloppet
är bestämd och således icke fått överskridas, har likväl överskridits med ej
mindre än 1,057 kronor 10 öre.

Oaktat domkapitlets räkenskaper jämlikt föreskrift i 13 § instruktionen
för domkapitlen den 4 januari 1937 skolat underskrivas av biskopen med kon -

— 101

trasignation av redogöraren, hava räkenskaperna icke underskrivits av biskopen.

De nu återgivna iakttagelserna giva vid handen, att allvarliga brister allt Re«soreruaS
fortfarande vidlåda den ekonomiska förvaltningen vid Skara domkapitel. Det 11 a an e
borde hava varit angeläget för domkapitlet att, sedan vid nämnda inventering
förskingringarna i domkapitlets och stiftsnämndens kassor uppdagats, omedelbart
vidtaga åtgärder för åstadkommande av ordning och reda i redovisningsväsendet.
Erforderlig förbättring i sådant avseende har emellertid icke
kommit till stånd.

På vad sålunda förekommit hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet.

§ 42.

Vid ett flertal allmänna läroverk utgå vissa lärares avlöning delvis i form Avkastningen
av avkastning av s. k. prebendehemman eller av särskilda fondei. De la- i,endehonirare,
som åtnjuta ifrågavarande inkomster från prebendehemman eller »la^vidde
fonder, äro enligt gällande avlöningsbestämmelser skyldiga att efter vissa korken
grunder vidkännas mot inkomsterna svarande avdrag å till dem utgående m. m.
avlöningsförmåner.

Av domkapitlet i Strängnäs förvaltas, bland annat, två fonder, vilka härröra
från till lektorsbefattningar vid Strängnäs högre allmänna läroverk anslagna
prebendehemman, nämligen de s. k. Norrby- och Djupviksfonderna.

Norrbyfonden utgöres av behållen inkomst av skogsavkastningen från lektorsprebendehemmanet
Norrby nr 2. Bestämmelser rörande denna fond hava
meddelats i kungl, brev till domkapitlet i Strängnäs den 18 mars 1921, varigenom
i huvudsak förordnades, att den behållna skogsavkastningen från
hemmanet med vissa inskränkningar skulle av domkapitlet förvaltas såsom
en till prebendehemmanet hörande skogsfond. I brevet anbefalldes vidare
domkapitlet att inkomma med förslag å det belopp, vartill den efter den 1
maj 1921 uppgående inkomsten av den behållna skogsavkastningen från
hemmanet kunde uppskattas, varjämte förklarades, att Kungl. Maj:t i samband
med prövningen av detta ärende jämväl skulle besluta örn användningen
av fonden i fråga.

Djupviksfonden har bildats genom fondering av avkastning fran lektorsprebendehemmanet
Djupvik nr 2. Detta hemmans avkomst ingick före
den 1 juli 1891 i en enligt då gällande stat för läroverket i Strängnäs upplagen
lektorslön, vilken emellertid indrogs från och med nämnda dag. Bestämmelser
rörande denna fond hava även meddelats i kungl, brev till
Strängnäs domkapitel den 18 mars 1921. Häri föreskrevs, bland annat, att
hemmanet Djupvik nr 2 skulle tillsvidare, och intill dess annorledes kunde
bliva bestämt, ställas under domkapitlets förvaltning samt att den behållna
avkastningen därifrån skulle ingå till och av domkapitlet förvaltas tillsammans
med en vid försäljning av en till hemmanet hörande andel i abyggnaderna
å ett soldattorp bildad fond. Härjämte förordnades, bland annat,

— 102 —

Revisorernai

nttalande.

Vissa tjänstledigheter

vid de allmänna
läroverken.

att den behållna skogsavkastningen från hemmanets utmark med vissa inskränkningar
även skulle tillföras nämnda fond. Vidare anbefalldes domkapitlet
inkomma med utredning och förslag angående disposition av nämnda
inkomster från hemmanet.

Några bestämmelser angående användningen av ovannämnda fonders avkastning
hava emellertid icke meddelats. I följd härav hava fondernas avkastning
endast lagts till fondernas kapital och icke använts till bestridande
av läraravlöningar vid läroverket. Djupviksfondens kapital uppgår för närvarande
till 21.590 kronor 64 öre och Norrbyfondens till 34,479 kronor
85 öre.

Frågan om redovisningen och användningen av de avlöningstillgångar.
som utgöras av avkomst fran hemman och fonder, vilka anslagits till läroverkslärarnas
avlöning, har sedan lång tid tillbaka vid åtskilliga tillfällen
varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas sida. Redan i en till
1882 års riksdag avlåten proposition föreslogs, att prebendehemmanen och
andra förmåner av nu ifrågavarande slag skulle i viss omfattning indragas
till kronan. Riksdagen avslog denna proposition, men ett liknande förslag
framlades i proposition lill 1890 års riksdag, som biföll förslaget. Frågan
förelädes sedermera 1915 års kyrkomöte, som emellertid avslog ett Kungl.
Maj.ts förslag om indragning till kronan av ovan nämnda prebendehemman
och förmåner. Spörsmålet har sedermera upptagits av 1929 års revisorer,
vilkas uttalande i ämnet vid 1930 års riksdag föranledde skrivelse till Kungl
Maj.t. Därefter har fragan behandlats av 1934 års revisorer. Senast har
innevarande års riksdag i skrivelse angående lönereglering för läroverkslärare
m. fl. framhållit önskvärdheten av att ifrågavarande ur avlöningsteknisk
synpunkt olämpliga form för löneutbetalning helt utmönstras i alla
de fall, då innehavet av en donation faktiskt icke innebär någon reell löneförmån
för den tjänstinnehavare det gäller.

Det synes revisorerna anmärkningsvärt, att avkastningen från de två ovan
nämnda, av domkapitlet i Strängnäs förvaltade fonderna under en följd
av år icke kommit till användning. Så länge avkastningen av vissa prebendehemman
m. m. alltjämt ingår i avlöningen för lärare vid de allmänna
läroverken, bör givetvis även denna avkastning tagas i anspråk för dylikt
ändamål. En rättelse härutinnan bör därför snarast vidtagas. Revisorerna
utgå emellertid från, att de av 1937 års riksdag angivna önskemålen rörande
avvecklingen utav från prebendehemman och fonder härrörande förmånerna
bliva beaktade i samband med genomförande av en definitiv lönereglering
för lärarpersonalen vid de allmänna läroverken.

§ 43.

Vid sin granskning av de allmänna läroverkens räkenskaper hava revisorerna
uppmärksammat fall, där lärare under flera år i följd beviljats sjukledighet.
Sålunda åtnjuter en lärare tjänstledighet i en följd från hösten

— 103

1016 och Lvå andra från respektive april 1922 och höstterminen 1924. I ett
fall har en lärare ånjutit liknande tjänstledighet från november 1925 till
april 1937, då han erhållit avsked. En lärare har åtnjutit ständig sjukledighet
från februari 1921 till augusti 1936, då han erhöll avsked.

Revisorerna uttala sig i annat sammanhang (§ 45) i fråga örn tjänstledig- Revisoren^
heter inom folkskollärarkåren och vissa därmed sammanhängande olägenheter.
Det måste enligt revisorernas mening betecknas som ett synnerligen
otillfredsställande förhållande, att befattningshavare, som på grund av sjukdom
är urståndsatt att sköta sin tjänst, må bibehållas vid densamma sa lang
tid, som i förevarande fall ägt rum. Sedan det civila tjänstepensionsreglementet
från och med nästkommande år jämväl äger tillämpning å lärare
vid statens undervisningsväsende, synes det revisorerna angeläget, att vederbörande
myndighet tillser, att detta reglementes bestämmelser angående sjukoch
förtidspensionering tillämpas i fall, varom här är fråga.

§ 44.

Enligt kungörelsen den 2 juni 1933 angående löne- och pensionsreglering Lärartjänsts
för lärarpersonalen vid de allmänna läroverken må med rektors- eller ämnes- me(j viga
lärarbefattning vid allmänt läroverk icke förenas annan tjänst å rikets, riks- privat^verkdagens
eller kommuns stat. Ej heller må med sådan befattning vid allmänt
läroverk förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse
för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit
registrerat såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk
eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag det vara må, så framt
ej skolöverstyrelsen uppå därom gjord framställning och efter prövning, att
ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderlig^
för tjänstgöringen vid läroverket, finner uppdraget eller befattningen kunna få
mottagas och tills vidare bibehållas.

I fråga om lärares rätt till privat verksamhet finnes intet särskilt stadgande.

Enligt vad revisorerna inhämtat innehar en lektor vid ett av de högre allmänna
läroverken en advokatbyrå, som han driver i eget namn. Revisorerna
finna detta förhållande högst anmärkningsvärt. Det måste nämligen enligt
revisorernas förmenande verka splittrande och hindersamt, då det gäller för
en lärare alt helt och odelat ägna sig at sin uppgift, örn hans tid tages i
anspråk av en så pass krävande privatverksamhet, som det här kan bliva
fråga om. Rektor vid läroverket har också på förfrågan uppgivit, att han
senast i november detta år givit lektorn i fråga ledighet fran skolarbetet för
att i Stockholm föra talan i ett av hans advokatfirma omhänderhaft mål.

Det synes revisorerna uppenbart, att privalverksamhet av detta slag måste
bliva till förfång för undervisningen och för eli rätt handhavande av lärarkallet.

Aven ur en annan synpunkt kräver detta förhållande rättelse. Det kan

— 104 —

icke undvikas, att en lärare, som bedriver en omfattande advokatverksamhet,
därigenom lätt kan komma i ett motsatsförhållande till vissa av elevernas
målsmän, vilket äventyrar den objektivitet och opartiskhet, som är en oundgänglig
förutsättning för ett rätt utövande av lärarens viktiga uppgift.

För vinnande av rättelse i förevarande avseende synas bestämmelser vara
erforderliga, varigenom skolmyndigheternas möjligheter att här utöva en reglerande
verksamhet, där så finnes skäligt, blir på ett lämpligt sätt fastställd.

§ 15.

''led?heter*’ ...Enligt &äl,ande avlöningskungörelse äger folk- och småskollärare att under
jnoin folk- tjänstledighet på grund av sjukdom åtnjuta samtliga honom eljest tillkomS?åre?r"
manc^e kontanta avlöningsförmåner med avdrag av ett belopp, motsvarande
en tredjedel av den för honom i sagda kungörelse stadgade kontanta begynnelseavlöningen.

Då ledighet endast behöver begäras under läsmånaderna, äger sålunda bilare
alltid rätt att under ferierna uppbära oavkortad lön. Riksdagens revisorer
hava under § 53 av sin år 1934 avgivna berättelse påtalat detta förhållande
och framhållit det mindre tillfredsställande i att en lärare under flera
år i en följd beviljats tjänstledighet för sjukdom under lästerminerna men
återinträtt i tjänst under ferierna och därunder kommit i åtnjutande av oavkortade
löneförmåner. Revisorerna gjorde gällande, att sådana föreskrifter
borde meddelas för lärare vid folk- och småskolor, att i dylika fall i ledigheten
skulle inbegripas jämväl ferierna.

Även statsutskottet vid 1935 års riksdag (uti. nr 126 punkt 21) uttalade,
att vad revisorerna sålunda anfört visade, att de nuvarande bestämmelserna
beträffande avdrag å löner vid sjukledighet för folkskolans lärare vöre i
hög grad otillfredsställande. I likhet med de myndigheter, som avgivit infordrade
utlåtanden över revisorernas berörda anmärkning, nämligen statskontoret
och skolöverstyrelsen, ansåg utskottet en författningsändring vara
av förhallandena påkallad. Da enahanda bestämmelser angående sjukavlöning
gällde även andra lärargrupper vid statsunderstödda kommunala läroanstalter,
borde enligt utskottets mening en kommande författningsändring
jämväl avse dessa lärargrupper.

Då utskottet förutsatte, att denna fråga komme att upptagas till prövning,
utan att särskild åtgärd vidtoges från riksdagens sida, inskränkte sig utskottet
till att omförmäla för riksdagen vad i ärendet förekommit. Denna omförmälan
lades av riksdagens båda kamrar till handlingarna.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit hade 1935 års lärarlönesakkunniga
undersökt möjligheten av att undvika nu nämnda olägenheter genom att
ålägga läraren skyldighet att i dylika fall begära tjänstledighet jämväl under
de ferier, som infölle under den tid, läraren på grund av sjukdom vore oförmögen
att uppehålla sin befattning. Härvid hade de sakkunniga även beaktat
de fall, då vederbörande lärare av annan anledning än sjukdom, till exem -

— 105

pel för offentligt uppdrag eller för enskilda angelägenheter o. s. v., vore tjänstledig
under två eller flera på varandra följande terminer.

Det visade sig emellertid icke vara möjligt att på denna väg åstadkomma
någon lösning av ifrågavarande spörsmål. Det skulle nämligen leda till uppenbart
orimliga resultat att låta en lärares avlöning under ferierna bliva beroende
på vederbörandes tjänstgöringsförhållanden under en efterföljande
termin.

I stället sökte dessa sakkunniga såväl ifråga örn sjukledighetsavdrag som
då det varit fråga om avdrag under ledighet av annan anledning än sjukdom
vinna åsyftat resultat genom en sådan skärpning av avdragsbeloppens storlek,
att en lärares sammanlagda avdrag under åtta månaders ledighet skulle
komma att uppgå till ungefärligen den löneminskning, som en statens befattningshavare
med avlöning enligt motsvarande löneklass finge vidkännas
under ett helt års ledighet.

Det hade emellertid synts de sakkunniga vara rimligt, att en lärare under
kortare sjukledigheter endast behövde avstå samma belopp för dag räknat
som motsvarande statliga befattningshavare.

I anslutning härtill hade 1935 års lärarlönesakkunniga i 12 § i sitt utkast
till avlöningsreglemente för lärare vid folk- och småskolor föreslagit tvenne
avdragsskalor för lärare, som åtnjöte ledighet på grund av sjukdom. För
kortare sjukledigheter, upptill sammanlagt 60 dagars sjukledighet för varje
redovisningsår, föreslogo de sakkunniga samma avdragsbelopp för dag räknat
som för statens befattningshavare med en avlöning, motsvarande lärares
kontanta löneförmåner, och för sjukledighet därutöver ett 50 procent högre
avdragsbelopp för dag räknat.

1936 års lärarlönesakkunniga funno i likhet med sistnämnda sakkunnigberedning,
att vissa svårigheter mötte mot att å lärare utan vidare tillämpa
de för befattningshavare i allmänhet föreskrivna sjukavdragen. Vissa
kompletterande föreskrifter syntes vara erforderliga, för att en lärare under
längre tids sjukledighet skulle vidkännas sjukavdrag till samma belopp föi
år räknat som motsvarande statliga befattningshavare. Detta resultat skulle
visserligen enligt de sakkunnigas mening vinnas genom den av 193o års
sakkunniga föreslagna anordningen med förhöjda sjukavdrag vid sjukledighet
utöver viss angiven tid. Vissa ojämnheter skulle dock följa av en dylik
anordning. Sålunda skulle lärarna vid tillfälliga sjukledigheter under ett
läsår komma att få vidkännas högre avdrag än motsvarande statstjänstemän.
Denna olägenhet syntes de sakkunniga dock kunna mildras genom
lämplig utökning av den sjukledighet, lärare skulle erhålla mot vanligt sjukavdrag.
Vidare syntes även vissa praktiska svårigheter vara förenade med
tillämpningen av olika stora avdrag alltefter omfattningen av vederbörandes
sammanlagda sjukledighet under (dt redovisningsår.

Efter övervägande av olika utvägar för lösandet av denna fråga ansågo sig
1936 års lärarlönesakkunniga böra förorda, att vanligt sjukavdrag alltid
skulle gälla, dock att i de fall, då lärare oavbrutet under tre på varandra följande
terminer varit på grund av sjukdom förhindrad att tjänstgöra, avdrag

— 106

för tiden därefter skulle göras jämväl under lärarens ferier. Härigenom
skulle sjukavdragsbestämmelserna bliva enkla att tillämpa och samtidigt
skulle vad riksdagens revisorer åsyftat vinna vederbörligt beaktande.

1936 års sakkunniga ansago sig emellertid böra uttala, att frågan om storleken
av lärares sjukavdrag borde upptagas till prövning gemensamt för
samtliga lärare, vilkas avlöning skulle utgå enligt det statliga lönesystemet.
Någon anledning att i detta avseende ställa folk- och småskolornas lärare i
en särställning syntes de sakkunniga icke förefinnas, i all synnerhet icke efter
genomförandet för dessa lärare av en till nio månader förlängd årlig lästid.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd framställde mot de sakkunnigas
förslag i denna del icke någon annan erinran, än att nämnden ansåge, att
skyldigheten för lärare att vidkämias sjukavdrag under ferier borde inträda
redan då lärare under två terminer i en följd varit förhindrad att tjänstgöra
på grund av sjukdom.

Även skolöverstyrelsen uttalade, alt nu gällande bestämmelser om löneavdrag
vid sjuktjänstledighet kunde giva anledning till berättigade anmärkningar,
men överstyrelsen ansåge det tvivelaktigt, om de sakkunnigas förslag
till ändring i detta hänseende skulle komma att avhjälpa de missförhållanden,
statsrevisorerna påtalat, elior i övrigt komma att verka på ett tillfredsställande
sätt.

Sålunda skulle den föreslagna anordningen komma att leda till ekonomisk
orättvisa mellan olika lärare, allteftersom deras sjuktjänstledighet toge sin
början under en hösttermin eller under en vårtermin.

Vidare anförde överstyrelsen, att om en lärare, sedan han varit tjänstledig
under två terminer, återinträdde i tjänst, skulle den följd av tre terminer,
som borde medföra löneavdrag under ferierna, tydligen bliva bruten och örn
läraren så gott som omedelbart bleve tjänstledig på nytt, skulle han äga beräkna
ny a tre terminers tjänstledighet utan löneavdrag under mellanliggande
ferier. Slutligen skulle förslaget enligt överstyrelsens mening vålla svårigheter
vid ansökning, granskning och utanordnande av statsbidrag, eftersom
undersökningar måste verkställas rörande förhållandena under icke endast
det förhandenvarande redovisningsåret utan jämväl under föregående år.

Skolöverstyrelsen ansåge den riktigaste anordningen vara, att sjukavdraget
avpassades till sådant belopp, att det icke behövde uttagas under annan tid än
da ledighet i verkligheten erfordrades, således endast under pågående lästermin.
I enlighet härmed har överstyrelsen ifrågasatt, huruvida icke huvudsyftet
med de sakkunnigas förslag borde kunna nås genom en bestämmelse,
som, för den händelse sjuktjänstledigheten pågått båda terminerna under
ett redovisningsår, stadgade, att löneavdrag skulle beräknas för något längre
tid än på året belöpande tjänstgöringsdagar, exempelvis för 300 dagar.

I propositionen nr 270 till 1937 års riksdag angående lönereglering för folkoch
småskollärare m. m. förklarade vederbörande departementschef, att han
i likhet med statsrevisorerna ansåge, att det vore önskligt, att sådana bestämmelser
kunde meddelas i fråga om lärarnas löneavdrag under sjukledighet,
som ledde till i huvudsak samma resultat för lärarna som för motsvarande
befattningshavare i statens tjänst.

Beträffande de åtgärder, som härvid lämpligen skulle kunna ifrågakomma,
ansåge departementschefen sig böra uttala, att det enligt hans me -

— 107 —

ning knappast kunde vara lämpligt att föreskriva ett skärpt sjukavdrag eftei
förloppet av viss tids i en följd åtnjuten sjukledighet. Utöver vad skolöverstyrelsen
härutinnan anfört ville departementschefen framhålla de svårigheter,
som visat sig uppstå vid tolkningen av uttrycket »i en följd». . Den a\
lönenämnden föreslagna ändringen av denna bestämmelse skulle icke a\ -hjälpa eller minska olägenheterna med densamma.

Departementschefen framhöll vidare, att enligt skolöverstyrelsens mening
föreskrifterna örn sjukavdrag borde så avfattas, att avdragen verkställdes under
den tid, då vederbörande åtnjöte sjukledighet, och således ej under ferierna.
Enligt det av överstyrelsen framlagda förslaget skulle emellertid
sjukavdragets storlek kunna bedömas först vid läsarets slut och i viss utsträckning
då verkställas för hela det gångna läsåret. Med hänsyn till de
olägenheter, som skulle följa med en dylik anordning, ansåge sig departementschefen
ej heller kunna förorda det av överstyrelsen framlagda förslaget.

Enligt departementschefens mening skulle den av 1935 års lärarlönesakkunniga
föreslagna anordningen vara att föredraga, d. v. s. tillämpning av
samma avdrag, som gällde för de statliga befattningshavarna, under viss
lids ledighet årligen och under ledighet för tiden därefter ett förhöjt avdrag.
Emellertid komme även en sådan bestämmelse att i många fall, där varje
tanke på missbruk måste uteslutas, verka obilligt.

Då alltså någon fullt tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål
icke enligt departementschefens mening kunnat vinnas och då därtill komme,
att det icke syntes befogat att för folk- och småskollärare meddela några
särbestämmelser rörande förhållanden, som i själva verket ägde sin tillämpning
jämväl för övriga till undervisningsväsendet knutna lärarkårer, ansåge
sig departementschefen icke då kunna intaga annan ståndpunkt än att samma
regler i förevarande hänseende skulle gälla som för andra nyreglerade
befattningshavare.

Departementschefens yttrande föranledde icke något uttalande från riksdagens
sida.

Vid sin granskning av länsstyrelsernas räkenskaper hava jämväl innevarande
års revisorer uppmärksammat åtskilliga fall, där folk- och småskollärare
under flera år i följd beviljats tjänstledighet för sjukdom under lästerminerna.
Tjänstledighet har i dessa fall begärts och beviljats endast den del
av året, då tjänstgöringsskyldighet för lärare förelegat. Under ferietiden
däremot har läraren varit i tjänst. I ett fall har en lärarinna åtnjutit sjukledighet
i en följd med undantag av ferietider från och med höstterminen
1917 till slutet av år 1936, då hon erhållit avsked. I ett annat fall har vederbörande
åtnjutit liknande tjänstledighet under 17 läsår. Av 13 lärare har
tjänstledighet åtnjutits under tid varierande mellan 11 och 13 år samt av
44 mellan 5 och 9 år.

I fråga örn skyldighet för lärare vid folk- och småskolor att avgå trän befattning
stadgas i § 18 i reglementet för statens pcnsionsanstalt, bland annat,
att befattningshavare är skyldig att avgå örn han till följd av skada eller

— 108 —

Bevisoi erlias
uttalande.

sjukdom undei lein pa varandra löljande ar varit oförmögen att tjänstgöra
under sammanlagt mer än fyra femtedelar av den tid, som eljest ålegat honom
att tjänstgöra, och finnes vara för framtiden oförmögen att behörigen
sköta sin tjänst.

Beträffande ansökan örn tjänstepension stadgas i § 11 i nämnda reglemente,
att befattningshavare, som önskar att med genast börjande tjänstepension
avgå trän sin befattning, skall ingiva ansökan därom hos huvudmannen och
därvid bifoga i original eller bestyrkta avskrifter, bland annat, där avgången
töranledes av sjukdom eller invaliditet, intyg av legitimerad läkare om sjukdomens
eller skadans beskaffenhet och sökandens oförmåga för framtiden
att behörigen sköta sin befattning. Det åligger enligt samma paragraf huvudmannen,
att, efter granskning av ansökningshandlingarna, desamma tilllika
med eget utlåtande till pensionsanstalten insända med begäran om dess
beslut i fråga om sökandens pensionsrätt samt att, i fall sökanden förklaras
berättigad till pension och hinder för bifall till ansökningen i övrigt ej möter.
meddela sökanden avsked med den för honom bestämda pension och därom
underrätta anstalten.

Nyssnämnda reglemente innehåller icke något stadgande örn förfaringssättet
vid fall av vägran från den avgångsskyldiges sida att ingiva ansökning
örn avsked med pension.

De av revisorerna vid skilda tillfällen påtalade förhållandena beträffande
folk- och småskollärares långvariga sjukledigheter giva otvetydigt vid handen,
att de nuvarande bestämmelserna på hithörande områden äro i hög grad
otillfredsställande. Vid dessa sjukledigheter hava, enligt vad revisorerna
kunnat konstatera, upprepade ombyten av sjukvikarier ägt rum, vilket icke
varit till gagn för undervisningens kontinuitet. Det måste också enligt revisorernas
mening betecknas såsom ett allvarligt missförhållande, att bestämmelser
saknas, som möjliggöra entledigande av här avsedda befattningshavare
vid den tidigare tidpunkt, då anledning funnits att antaga att återgång i tjänst
icke kunnat vara att förvänta.

Sedan lärarpersonalen numera erhållit lönereglering i enlighet med de
grunder, som gälla för statens befattningshavare, torde även pensionsbestämmelser
för lärarpersonalen inom kort komma alt utfärdas, vilka närmare
ansluta sig till för statens befattningshavare i sådant hänseende gällande
grunder. Även efter utfärdandet av sådana föreskrifter torde dock allt fortfarande
saknas ett centralt organ, som har att övervaka de lokala skolmyndigheternas
tillämpning av dessa bestämmelser, exempelvis att vederbörande,
då skyldighet för honom att avgå föreligger, inkommer med vederbörlig ansökning
därom. Det ligger i sakens natur, att många av dessa skolmyndigheter
i de till omkring 2,500 uppgående skoldistrikten sakna förutsättning
eller möjlighet att fullgöra en dylik uppgift. Revisorerna anse därför, att för
åstadkommande av enhetlighet och reda på hithörande område, bestämmelser
böra utfärdas örn alt, då lärare varit sjukledig viss tid — förslagsvis 6
terminer i en följd — frågan om förlängd sjukledighet bör underställas skol -

— 109 —

överstyrelsen. Revisorerna förutsätta givetvis, att skolöverstyrelsen, då så i
förekommande fall visar sig behövligt, inhämtar medicinalstyrelsens mening.

Vad beträffar det förhållandet att en lärare under flera år i följd beviljats
tjänstledighet för sjukdom under lästerminerna, men återinträtt i tjänst
under ferierna och därunder uppburit oavkortade löneförmåner, vilja revisorerna
erinra därom, att sådan statens befattningshavare med reglerad a\-löning, som beviljats fortlöpande tjänstledighet för sjukdom, efter ett års dylik
ledighet icke äger komma i åtnjutande av vare sig semester eller kostnadsfri
sjukledighet, förrän han återinträtt i tjänst. Enligt revisorernas mening föreligga
icke några skäl att i sådant avseende ställa lärarpersonalen vid folkocli
småskolor i gynnsammare ställning än statens befattningshavare.

§ 46.

I § 1 kungörelsen den 4 november 1921 (nr 705) angående statsunderstöd till Statsbidrag
kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning med den lydelse kö‘ings°stads
samma paragraf erhållit genom kungörelsen den 9 juni 1933 (nr 295) föreskrives,
bland annat, att till av kommun, landsting, annan kommunal sam- Visning"
fånighet eller förening av flera dylika upprättad anstalt för yrkesundervisning
— oavsett örn den undervisning, som avses, har obligatorisk karaktär eller
icke — understöd årligen må utgå, till avlöning åt rektor och övriga lärare
med belopp, som ej må överstiga två tredjedelar av sammanlagda beloppet
av den till dem utgående avlöningen för den tid, understödet avser, och som,
beräknat efter antalet undervisningstimmar, må utgå i lärlingsskola för industri,
hantverk eller handel i samtliga läroämnen utöver dem, som avse
husligt arbete, med högst 2 kronor 35 öre för undervisningstimme.

Enligt ovannämnda kungörelse skall ansökning örn statsunderstöd inom viss
föreskriven tid ingivas till skolöverstyrelsen. Ansökningen skall dels åtföljas
av handlingar, som styrka, att vederbörande kommun, landsting, annan kommunal
samfällighet eller förening av flera dylika genom laga kraftvunnet beslut
åtagit sig erforderliga kostnader för lärares avlöning samt för lokaler
och materiel, dels ock, på sätt skolöverstyrelsen närmare bestämmer, vara åtföljd
av handlingar eller innefatta uppgifter, som visa, att stadgade villkor
‘för statsunderstöds erhållande uppfyllas. Inkomna ansökningar prövas och
avgöras av skolöverstyrelsen medan rekvisition av beviljade understöd sker
hos vederbörande länsstyrelse.

Vid sin granskning hava revisorerna uppmärksammat, bland annat, täljande: Till

Söderköpings stads skolor för yrkesundervisning hava enligt länsstyrelsens
i Östergötlands län beslut den 8 november 1934, den 11 januari, den
25 april och den 2 augusti 1935 till lärarna vid nämnda skola T. Strand, .1.

Kalén, E. Delavaux, G. Lindén, A. Ström, G. Windevåg, IL Eriksson och G. L.

Carlsson utbetalats statsbidrag, beräknat efter 2 kronor 35 öre för timme för
liden den 27 augusti 1934—den 16 maj 1935. Enligt vad avlöningslistorna
för skolorna utvisa, hava ifrågavarande lärare för nyssnämnda tid uppburit

— Ilo

Revisorernas

uttalande.

följande avlöningsförmåner, varå statsbidrag utgått med nedanstående belopp: -

N a lii n	Antal timmar	A v 1 ö	ning	Summa avlöning
Statsbidrag	Andra medel
T. Strand..................	196	460:80	225: 40	686:20 i
J. Kalén .................	196	460:80	225:40	686: 20
E. Delavaux ................	196	460: 80	225:40	686: 20
G. Lindén ............	196	460: 80	225:40	686: 20
A. Ström.................	196	460:80	225: 40	686: 20
G. Windevåg ..........	130	305:50	149: 50	455: —
R. Eriksson............	130	305:50	149: 50	455: — 1
C. L. Carlsson ..........	95	232:65	113: 85	346:50

Av utredningen framgår emellertid, att samma lärare enligt särskilda den
19 april 1934 dagtecknade »donationsbrev» till Söderköpings stads skolor för
yrkesundervisning skänkt följande belopp, nämligen envar av Strand, Kalén.
Delavaux, Lindén och Ström 215 kronor, Windevåg och Eriksson vardera
150 kronor samt Carlsson 115 kronor. I donationsbreven har angivits, att
ifrågavarande medel vore avsedda att användas för skolornas verksamhet
under läsaret 1934/1935. Genom dessa donationer hava sålunda lärarna till
skolan skänkt i det närmaste hela den del av deras blivande löner, som icke
skulle komma att utgå av statsbidrag.

Av handlingarna i ärendet framgår ytterligare, att ifrågavarande åtta lärare
efter donationsbrevens utfärdande antagits till lärare vid skolorna samt att
de på vederbörliga ansökningar av skolöverstyrelsen förklarats behöriga till
ifrågavarande lärarbefattningar vid Söderköpings stads skolor för yrkesundervisning.
Reglemente för skolorna har av skolöverstyrelsen fastställts
den 17 maj 1934 och styrelse för skolorna har i enlighet med reglementet utsetts,
i vilken styrelse en av lärarna tjänstgör såsom ordförande och en såsom
sekreterare, tillika rektor vid skolorna ifråga. Handlingarna i ärendet
utvisa härjämte, att vad som erfordras för skolornas drift utöver utgående
statsbidrag icke lämnas av staden eller utgår av andra allmänna medel. I
samband med granskningen av utbetalningar hos länsstyrelsen i Östergötlands
län har inom riksräkenskapsverket uppmärksammats ifrågavarande
förhållanden vid Söderköpings stads yrkesskolor. Riksräkenskapsverket har
inhämtat yttrande i frågan från skolöverstyrelsen, som ansett, att den omständigheten,
att visst bidrag i form av donationer lämnats av lärare, som
varit anställda vid skolorna, icke kunde lagligen lända till inskränkning
i skolornas rätt till statsunderstöd och att någon jämkning i statsbidraget,
då vid dettas beräknande hänsyn tagits till lärarnas avlöning, icke kunde anses
befogad.

Avsikten med bestämmelserna i förenämnda kungörelse är uppenbarligen,
att vederbörande kommun, landsting, annan kommunal samfällighet eller för
ening av flera dylika skall omhänderhava skolornas förvaltning samt ock -

— lil

så ekonomiskt stödja skolornas verksamhet. I här relaterade fall har icke
kommunens ekonomiska biträde till skolans verksamhet ifragakommit, da det
gällt lärarpersonalens avlöning. Tillvägagångssättet att lärarna genom s. k.
donationsbrev avstå från den del av sin avlöning, som icke utgår av statsmedel,
anse revisorerna anmärkningsvärt, och skulle denna praxis vinna efterföljd,
skulle konsekvenserna kunna bli ganska omfattande. Skolöverstyrelsen
har, som förut nämnts, endast framhållit, att det påtalade förfarandet
icke kunde lagligen föranleda någon beskärning av statsbidraget. Ej heller
■har skolöverstyrelsen gjort någon erinran mot det principiellt olämpliga i förfaringsättet.

Särskilt med hänsyn till den ståndpunkt, som skolöverstyrelsen intagit, finna
revisorerna ofrånkomligt, att sådan ändring sker av föreskrifterna i ovannämnda
kungörelse om statsunderstöd till kommunala och enskilda anstalter
för yrkesundervisning, att nu påtalade tillvägagångssätt ifråga örn lärarpersonalens
avlöning för framtiden omöjliggöres. Det synes även önskvärt, att
därvid tillses, att statsbidrag icke må utgå, med mindre vederbörande kommun
eller annan i författningen avsedd samfällighet reellt bidrager till lärarnas
avlöning.

§ 47.

Revisorerna hava avlagt besök vid småskoleseminariet i Härnösand, kom- Bristfälligmunala
flickskolan i Gävle, kommunala mellanskolan i Storvik, högre all- ''''skollokaler*
männa realläroverket i Göteborg samt de i sistnämnda stad belägna flickskolorna
lyceet för flickor, Vasa flickskola, Fruntimmersföreningens flickskola
och Mathilda Halls flickskola ävensom vid elementarläroverket för
flickor i Varberg, kommunala flickskolan i Halmstad samt lantmannaskolan
i Bollnäs, och konstaterade revisorerna därvid, såsom framgår av det följande,
vissa bristfälligheter i fråga om nämnda skolors lokaler.

Småskoleseminariet i Härnösand är inrymt i de lokaler, vilka tidigare
disponerats av det i staden förlagda folkskoleseminariet, som nedlagts jämlikt
beslut av 1932 års riksdag. Vid sitt besök å seminariet konstaterade
revisorerna att seminariets skolgård befann sig i ett dåligt skick.

Kommunala flickskolan i Gävle är förlagd i de lokaler, som tidigare innehafts
av den enskilda högre flickskolan i staden. Före den 1 juli 1933, vid
vilken tidpunkt den kommunala flickskolan inrättades, inspekterades ifrågavarande
lokaler av undervisningsrådet A. Johansson, som i sin inspektionsberättelse,
bland annat, framhöll, att större utrymme måste beredas för naturkunnighetsundervisningen.
På grund härav hava vissa ombyggnadsarbeten
företagits och för närvarande planeras, enligt vad revisorerna inhämtat,
inredandet av lokaler för undervisning i huslig ekonomi, vilka skulle göras
gemensamma för flickskolan och stadens högre allmänna läroverk. De utrymmen
i flickskolan, som för närvarande disponeras för undervisning i
huslig ekonomi, skulle därefter komma att begagnas för naturkunnighetsundervisningen.
Vid besöket kunde revisorerna konstatera, att nämnda ut -

— 112

ökning är i hög grad påkallad. Såsom exempel på dessa lokalers otillräcklighet
må framhållas, att fysikrummet, som är beräknat för 12 elever,
vissa lektioner måste rymma 18. Härjämte konstaterade revisorerna, att
skolans lokaler voro dåligt underhållna samt erfordrade genomgripande förändringar
och reparationer.

Kommunala mellanskolan i Storvik är inrymd i ett folkskolehus, vars
båda översta våningar begagnas av mellanskolan. Vid en i november 1936
verkställd inspektion konstaterades vissa bristfälligheter i fråga örn skolans
lokaler, varvid anmärkningarna särskilt riktade sig mot bristen på lämplig
gymnastiklokal. Av kommunen har emellertid nyligen beviljats ett anslag å

10,000 kronor för anordnandet av gymnastiksal. Enligt vad revisorerna vid
besöket kunde konstatera, är emellertid även en reparation av golven i
skollokalerna nödvändig.

Högre realläroverket i Göteborg består av en femklassig realskola jämte
ett fyraårigt och ett treårigt realgymnasium. Dessutom är ett reallyceum
under successivt upprättande. På grund av beslut av 1937 års riksdag skall
emellertid det treåriga realgymnasiet samt i viss omfattning realskolan överflyttas
till den så kallade Västra realskolan i Göteborg, vilken i samband
därmed skall ombildas till ett fullständigt högre allmänt läroverk. Revisorerna
konstaterade vid sitt besök vissa bristfälligheter i fråga örn underhållet
av skolans fastighet. Sålunda voro vaktmästarbostäderna undermåliga
samt trapporna inom skolbyggnaden starkt slitna och i behov av
snar reparation.

Av de ovannämnda flickskolorna i Göteborg voro Göteborgs lyceum för
flickor och Vasa flickskola inrymda i trånga och i åtskilliga hänseenden
olämpliga lokaler. Emellertid har en särskilt tillsatt beredning nyligen framlagt
ett förslag örn sammanslagning av samtliga de fyra ovannämnda flickskolorna
i Göteborg till en gemensam kommunal flickskola. Intill dess lämplig
nybyggnad för denna kunnat uppföras skulle skolan enligt förslaget inrymmas
i Fruntimmersföreningens skollokaler samt i den av Mathilda Halls
skola disponerade fastigheten, sedan denna blivit föremål för vissa mindre
omändringar. Nämnda förslag har av drätselkammaren bifallits och ärendet
handlägges för närvarande av stadskollegiet, varför en förändring till det
bättre ifråga om dessa lokaler inom en snar framtid torde kunna förväntas.

Varbergs elementarläroverk för flickor äges av Varbergs stad. Skolans
rum för undervisning i kemi och i huslig ekonomi, som voro belägna i källaren,
föreföllo ohygieniska och även i övrigt olämpliga, då rummen voro
mörka och enligt uppgift jämväl kvava och fuktiga. Enligt vad revisorerna
inhämtat, har frågan örn inredning av nya lokaler för undervisningen i huslig
ekonomi och kemi nyligen behandlats av vederbörande kommunala myndigheter,
som emellertid ansett att med hänsyn till kostnadernas storlek några
åtgärder för de nämnda bristernas avhjälpande för närvarande icke kunde
vidtagas.

Halmstads kommunala flickskola är inrymd i de lokaler, som tidigare
disponerats av Högre elementarläroverket i Halmstad för kvinnlig ungdom.

113 —

Sistnämnda skola övergick till att vara kommunal flickskola från och med
den 1 juli 1931, då dess lokaler med full äganderätt överlämnades till staden.
Under år 1930 inspekterades lokalerna ifråga av t. f. undervisningsrådet Axel
Lindqvist, varvid konstaterades, att dessa voro något trånga, vilket särskilt
gällde gymnastiksalen, samlingssalen, kollegierummet och det för den naturvetenskapliga
undervisningen avsedda rummet. För avhjälpande av dessa
brister planerades i samband med skolans omändring till kommunal flickskola
en del tillbyggnads- eller ändringsarbeten å skolfastigheten. Dessa
planer hava emellertid aldrig fullföljts, och frågan angående förbättring av
skolans lokaler är alltjämt föremål för utredning. Lokalerna äro för närvarande,
enligt vad revisorerna vid sitt besök konstaterade, otillräckliga. Dessutom
saknade skolan rum för undervisning i huslig ekonomi.

Lantmannaskolan i Bollnäs, som tillhör Gävleborgs läns landsting, är
inrymd i samma lokaler som folkhögskolan därstädes. Vid sitt besök konstaterade
revisorerna, att skollokalerna vörö otillfredsställande och särskilt
voro elevernas bostäder mindre lämpliga och dåligt underhållna.

De nu skildrade bristfälligheter, som vidlåda de i ovan lämnade redogörelse
omnämnda skollokalerna, äro enligt revisorernas uppfattning av den
beskaffenhet, att åtgärder för deras avhjälpande snarast böra vidtagas.

H.

Eevisorernas

uttalande.

379309. Rev. berättelse emy. statsverket för är 1937. 1.

— 114 —

Statsbidrag
till betesförbättringar.

NIONDE HUVUDTITELN.
Jordbruksdepartementet.

§ 48.

Bestämmelser angående statsbidrag till betesförbättring återfinnas i kungörelsen
den 12 oktober 1934 (nr 498) angående statsbidrag till jordförbättring
å ofullständiga jordbruk med däri genom kungörelse den 30 juni 1937
(nr 571) vidtagna ändringar. Enligt § 1 av kungörelsen må i syfte att åstadkomma
förbättring och ändamålsenlig utveckling av sådana ofullständiga
jordbruk, som på grund av ringa areal åker eller kultiverad betesmark eller
på grund därav, att den odlade marken är starkt stenbunden eller består av
mineralfattig myrjord, icke giva brukaren erforderlig utkomst av jordbruket,
statsbidrag, i den mån tillgängligt anslag det medgiver, utlämnas i den
ordning och under de villkor, som här nedan närmare angivas till, bland
annat, befordrande av rationell beteskultur, allt under förutsättning

a) att jordbrukets areal åker, inberäknat i förekommande fall den areal,
för vars uppodling till åker statsbidrag ifrågasättes, icke överstiger tio hektar; b)

att jordbruket icke brukas gemensamt med annat jordbruk av den
storlek, att de gemensamt brukade jordbrukens tillhopatagna areal av sådan
jord, som avses under a), överstiger tio hektar;

c) att lån eller bidrag av allmänna medel icke i annan ordning beviljats
för ifrågavarande nyodling, stenröjning, jordkörning eller betesförbättring;

d) att, vad beträffar jordkörning, det område, företaget avser, omfattar
en areal av minst en fjärdedels hektar; samt

e) att sökanden vinnlagt sig örn nöjaktig skötsel av sitt jordbruk.

I § 2 stadgas, att bland dem, som jämlikt bestämmelserna i § 1 må kunna
ifrågakomma till erhållande av statsbidrag, företräde bör givas den, som
för sin bärgning är mest i behov av den jordförbättring, som med åtgärden
avses, så ock den, som på grund av svag ekonomi eller av andra orsaker har
större svårigheter att erhålla lån av för ändamålet tillgängliga statsmedel
och med hänsyn härtill eller av andra anledningar är i mera trängande behov
av bidrag.

Enligt § 3 må betesförbättringsbidrag uppgå till högst hälften av beräknade
kostnaden dock icke mer än 125 kronor för hektar av den för förbättring
avsedda arealen. Betesförbättringsbidrag må icke på en gång tilldelas en och
samma person med högre belopp än tillhopa 500 kronor.

- 115

Den, som önskar erhålla här avsett bidrag, skall därom ingiva ansökan
till vederbörande hushållningssällskap på sätt och i den ordning hushållningssällskapet
närmare bestämmer.

Hushållningssällskap, som önskar erhålla statsanslag för utlämnande av
här avsett statsbidrag, skall till lantbruksstyrelsen därom ingiva till Kungl.
Maj:t ställd ansökning före ingången av det år, för vilket statsanslaget sökes,
åliggande det lantbruksstyrelsen att så snart ske kan med eget utlåtande
överlämna ansökningarna till Kungl. Maj:t.

Statsanslag, som av Kungl. Majit beviljats hushållningssällskap, må under
det år, för vilket anslaget beviljats, så ock, där anslaget under sagda år blivit
till här avsett bidrag disponerat, jämväl under de därpå följande tva arén
av sällskapet i mån av behov lyftas i lantbruksstyrelsen mot avlämnande av
en utav hushållningssällskapet utställd, av lantbruksstyrelsen godkänd förbindelse,
som skall innefatta sällskapets åtagande att

dels använda erhållet statsanslag för utlämnande av bidrag enligt därför
gällande föreskrifter,

dels ock till lantbruksstyrelsen eller order återbetala statsanslaget eller del
därav under de förutsättningar och i den ordning, som stadgas i §§ 9 11

av nämnda kungörelse.

Innan någon del av utav hushållningssällskap beviljat statsbidrag må utbetalas
till bidragstagaren, skall mellan denne och sällskapet upprättas kontrakt
i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall taga ett. I detta
kontrakt skola bestämmelser i, bland annat, följande avseenden finnas intagna,
nämligen:

a) angående arten och omfattningen av samt den beräknade kostnaden
för det eller de företag, för vilkas utförande bidraget beviljats,

b) angående den tid, då varje’ arbete skall vara fullbordat, samt

c) rörande bidragets storlek samt tid och ordning för bidragets utbetalande,
börande därvid stadgas, att bidraget utbetalas i av hushållningssällskapet
fastställda terminer, i den mån föreskrivet arbete vederbörligen utförts
och avsynats av jordbrukskonsulent, vandringsrättare eller annan person,
som sällskapet därtill utser.

I kontraktet må icke tiden för där bestämda arbetens fullbordande fastställas
till senare tidpunkt än utgången av andra kalenderåret näst efter det,
under vilket bidraget beviljats. Där till följd av oförutsedda omständigheter
skäl föreligger till arbetstidens förlängning utöver nyss angivna tid, må sådan
förlängning i vart fall medgivas med ett år av hushållningssällskapet och
med ytterligare ett år av lantbruksstyrelsen.

Hushållningssällskap skall i avsende å sin här berörda verksamhet stå
under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen.

Ärligen före januari månads utgång skall hushållningssällskap till lant
bruksstyrelsen avgiva redogörelse enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär
över av hushållningssällskapet under nästföregående kalenderår bedriven
verksamhet.

Vad av anvisat statsanslag icke vid utgången av det år, för vilket anslaget

116 —

Revisorernas

uttalande.

beviljats, blivit till statsbidrag disponerat, skall inbetalas till lantbruksstyrelsen
före utgången av mars månad följande år, där ej Kungl. Majit på av
sällskapet före utgången av januari månad ingiven ansökning medgiver detta
rätt att ytterligare ett år innehava sålunda odisponerat anslagsbelopp.

Finnes statsanslagsbelopp vara av hushållningssällskap disponerat i strid
mot gällande föreskrifter, är sällskapet skyldigt att, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande,
omedelbart till lantbruksstyrelsen inbetala sådant belopp.

Varder, sedan statsbidrag beviljats, bidraget icke till fullo utbetalat inom
föreskriven tid för dess utbekommande eller varder redan utlämnat bidrag
till sällskapet helt eller delvis återbetalat, skall det belopp, till vars utbekommande
rätten förfallit eller som till sällskapet återbetalats, för utgången av
mars månad året efter det, då sagda rätt förföll eller återbetalning ägde rum,
av sällskapet till lantbruksstyrelsen inbetalas.

Statsbidrag i enlighet med de bestämmelser för vilka nu redogjorts hava
utgått av under riksstatens nionde huvudtitel beviljade anslag till »grundförbättringar:
Bidrag till nyodling, betesförbättring och jordkörning å ofullständiga
jordbruk».

Av nedanstående tabell framgår de belopp med vilka statsbidrag till betesförbättringar
beviljats för åren 1934—1937 fördelade på olika län.

	1933	1934	1935	1936	1937 1
Stockholms läns och stads..........	9,750	10,050	10,540	14,250	11,900
Uppsala läns ......................	1,500	3,000	5,130	4,500	3,000
Södermanlands läns................	10,480	8,370	8,580	6,830	11,540
j Östergötlands läns..................	61.940	53,760	43,230	66,170	52,660
Jönköpings läns....................	33,840	30,130	33,210	43.100	39,040
Kronobergs läns....................	23,980	23,500	17,660	24,760	26,460
Kalmar läns norra ................	9,750	10,050	11,590	11,270	13,220
i Kalmar läns södra ................	11,310	8,800	, 9,820	10,600	Sjö 10
Gotlands läns......................	5,000	5,000	'' 5,530	5,320	5,330
Blekinge läns......................	26,110	27,320	23,130	23,820	23,080
Kristianstads läns..................	28,720	21,820	16,860	14,400	11,570
Malmöhus läns ....................	9,750	13,410	11,590	12,840	13,220
Hallands läns......................	11.400	11,390	12,380	15,040	12’230
Göteborgs och Bohus läns..........	14,490	15,090	12,910	14,400	13,220
Älvsborgs läns norra ..............	7,370	7,860	6,320	8,140	7,300
Älvsborgs läns södra................	26,350	20,130	14,490	18,170	16,500
Skaraborgs läns....................	12,120	13,410	11,590	14 400	16,500
Värmlands läns....................	12,120	20,130	27,410	31,660	32,940
Örebro läns........................	31,100	28,540	24,780	28,530	29,650
Västmanlands läns.................	7.440	2,280	2,350	2,430	3,630
Kopparbergs läns..................	12,120	16,770	14,230	15.980	19,790
Gävleborgs läns....................	4,530	4,310	5,100	3,330	1,450
Västernorrlands läns................	21,370	30,220	35,320	66,170	27,020
Jämtlands läns ....................	20,050	17.900	11,980	11,270	13,870
Västerbottens läns..................	21,930	23,600	23,160	31,100	35,020
Norrbottens läns ..................	4,590 |	4,790	1,110	1,520	1,350
	439,110	431,630 i	400,000	500,000	450,000

Några bestämmelser, som, på sätt är fallet vid exempelvis statsbidrag för
skogsodling och skogsutdikning, föreskriva viss framtida underhållsskyldighet
finnas icke i avseende å betesförbättringar. Detta har medfört, att ända -

— 117 —

målet med nu ifrågavarande statsbidrag, nämligen befordrande av en rationell
beteskultur å icke odlad jord, i många fall kommit att förfelas. Sedan vederbörande
utbekommit statsbidraget, har den genom arbetet åstadkomna förbättringen
sedermera icke underhållits, varigenom det med företaget avsedda
ändamålet icke ernåtts. Revisorerna hava under sina resor — särskilt mom
Västernorrlands län — varit i tillfälle iakttaga flera fall, där mark, som med
anlitande av statsbidrag jämlikt ovannämnda kungörelse omlagts från skogsbruk
till betesbruk, blivit vanskött. I ett fall hade plantskog av såväl barrsom
lövträd uppkommit i sådan myckenhet, att markens karaktär av betesmark
helt försvunnit. Någon möjlighet att i dylika fall med tillämpning av
skogsvårdslagen bringa vederbörande markägare att ater försätta marken i
skogbärande skick synes icke föreligga annat än jämlikt 10 § av samma lag,
då skador uppkommit genom betning av hemdjur. Den omständigheten, att
markägarna icke enligt gällande bestämmelser vid underlåtenhet att underhålla
det utförda förbättringsarbetet riskerar någon påföljd, torde i många
fall hava medfört, att, även om företaget varit i det skick, att det kunnat avsynas
och godkännas, detsamma dock icke från början utförts med den omsorg,
som eljest skulle hava varit fallet. Revisorerna anse därför lämpligt,
att bestämmelser snarast utfärdas, varigenom vederbörande bidragstagare
ålägges skyldighet att, på sätt i fråga örn bidrag för skogsodling och skogsutdikning
är stadgat, under viss tid och i viss omfattning underhålla det med
statsbidrag verkställda arbetet eller, vid underlåtenhet härutinnan återbetala
bidraget.

Det torde jämväl böra övervägas, huruvida icke samtidigt genom ändringav
föreskrifterna rörande villkoren för erhållande av statsbidrag större garantier
skulle kunna erhållas, att bidrag icke beviljas andra företag än sådana,
som med någorlunda visshet medföra en bestående förbättring av markens
avkastning. Sålunda torde bestämmelser böra meddelas, som förhindra att
bidrag beviljas till betesförbättringar å därtill olämplig mark.

En fråga, som därjämte enligt revisorernas mening i detta sammanhang bör
ägnas större uppmärksamhet än hittills, är att effektiv övervakning kommer
till stånd beträffande den markberedning, vilken utföres å sådan jord, som
blir föremål för betesförbättring. Vad beträffar markberedningen anse revisorerna
erforderlig sådan så betydelsefull för åstadkommande av bästa möjliga
resultat på hithörande område, att det enligt revisorernas mening torde vara
förtjänt att tagas under övervägande, huruvida icke genom ändring av grunderna
för statsbidrag till betesförbättringar möjlighet skulle beredas markägare
att erhålla förhöjning av bidraget, därest en särskilt kostsam beredning
av marken måste verkställas för ernående av det med förbättringsarbetet avsedda
syftet.

§ 49.

För den skada, som genom vattenbyggnader, sjöregleringar eller flottning
åsamkas fiske, utgår ersättning i form av avgifter, s. k. fiskeavgifter, vilka erläggas
av vederbörande företag. Redan före vattenlagens tillkomst år 1919

Redovisning
och fondering
nv iiskenvgiftor.

— 118 —

ålades åtskilliga företag att utgiva vissa ersättningar för av vattenbyggnader
föranledda skador å fisket. Särskilt var detta förhållandet vid överbyggande
av kungsådra, då Kungl. Maj :t meddelade beslut angående tillstånd till sådan
överbyggnad. Men även i ärenden, där andra myndigheter, såsom häradsrätter
och länsstyrelser, meddelade beslut, d. v. s. i frågor rörande flottning,
mindre överbyggnader och sjöregleringar, föreskrevs i vissa fall, att särskilda
belopp skulle utgå såsom ersättning för skada å fiske. Numera fastställas
med stöd av i vattenlagen intagna föreskrifter de förpliktelser, som i
anledning av skada å fiske åläggas ovannämnda slags företag. Dessa föreskrifter
återfinnas i följande paragrafer i vattenlagen:

1) 2 kap. 8 §, som reglerar vilka anordningar, som i anledning av vattenbyggnader
skola vidtagas för fiskets skyddande.

2) 2 kap. 10 §, som innehåller bestämmelser angående avgifter i anledning
av vattenbyggnader och sjöregleringar.

3) 6 kap. 9 och 17 §§, vilka innehålla bestämmelser angående avgifter, som
skola åläggas med anledning av skadeverkningar å fisket genom flottning.

Beträffande uppbörd, redovisning och fondering av avgifter, som på grund
av ovannämnda bestämmelser inflyta, tillämpas för olika fall en mängd skilda
förfaringssätt.

Vad först angår avgifter, utdömda jämlikt Kungl. Maj:ts resolutioner angående
överbyggande av kungsådra, utgöras dessa av dels årliga avgifter, dels
engångsbelopp. Av de årliga avgifterna skola en del inbetalas till lantbruksstyrelsen
men de flesta till vederbörande länsstyrelse. Engångsbeloppen hava
däremot inlevererats till statskontoret samt i några fall till lantbruksstyrelsen.

Även de ersättningar för skadeverkningar å fiske, som utdömts före vattenlagens
tillkomst av andra myndigheter än Kungl. Majit, utgöras av såväl årliga
avgifter som engångsbelopp. De årliga avgifterna skola i de flesta fall
inbetalas till vederbörande läns hushållningssällskap men i en del fall till
lantbruksstyrelsen eller länsstyrelse. Engångsbeloppen inbetalas ursprungligen
till lantbruksstyrelsen men hava sedermera överlämnats till statskontoret.

Vad härefter angår de ersättningar, som utdömas enligt 2 kap. 8 § vattenlagen,
utgöras dessa i de flesta fall av årliga avgifter, men även engångsbelopp
förekomma. De utdömda årliga avgifterna uppgingo år 1936 till 15,050
kronor. Behållningen å dylika avgifter uppgick vid utgången av budgetåret
1936/1937 till 133,215 kronor 28 öre. Jämlikt 2 kap. 8 § utdömda avgifter
inflyta enligt tidigare meddelade domar till såväl statskontoret som lantbruksstyrelsen,
vederbörande länsstyrelse och hushållningssällskap. Enligt kungl,
brev den 22 maj 1936 skola emellertid avgifter, som numera utdömas med
stöd av nämnda paragraf, av sakägare inbetalas direkt till statskontoret och
dylika tidigare utdömda avgifter överlämnas till statskontoret för förvaltning.

Avgifter utdömda jämlikt 2 kap. 10 § inbetalas till vederbörande länsstyrelse
och tillställas därefter statskontoret för förvaltning. Dessa avgifter, som
alla äro årliga, uppgingo budgetåret 1936/1937 till 54,182 kronor 59 öre. Be -

— 119 —

hållningen å dessa avgifter uppgick vid utgången av budgetåret 1936/1937 till
243,478 kronor 78 öre.

Enligt 6 kap. 9 och 17 §§ utdömda avgifter skola saval inbetalas som
förvaltas av vederbörande länsstyrelse. Även dessa avgifter äro alltid årliga
men utgå med växlande belopp beroende på virkesmängden. Av länsstyrelserna
redovisad behållning å sistnämnda avgifter uppgick den 30 juni 1937 til

78,175 kronor 70 öre. .....

Influtna fiskeavgifter skola göras räntebärande genom insättning i bankinrättning
med av Kungl. Majit fastställd bolagsordning. Beslutanderätten rörande
användning av avgifterna utövas ibland av hushållningssällskap men
i det stora flertalet fall av lantbruksstyrelsen eller av Kungl. Majit efter förslag
av styrelsen. Av vissa av de utdömda engångsbeloppen få dock endast

räntorna användas. . , ,

Avgifter utdömda enligt 2 kap. 10 § få disponeras till befrämjande av fisket
inom hela landet, medan övriga avgifter i huvudsak endast få användas för
fisket i det vattensystem, från vilket avgifterna härleda sig.

Såsom framgår av redogörelsen handhavas uppbörd och förvaltning av fernäs
fiskeavgifter av olika myndigheter. Detta medför ur förvaltningssynpunkt
flera olägenheter. Sålunda försvåras kontrollen av avgifternas uppbörd och
redovisning. Vidare blir betalningen av såsom fiskeavgifter influtna medel
onödigt omständlig, därigenom att dessa i många fall, ehuru avsedda för samma
ändamål, skola rekvireras från skilda myndigheter. Det torde därjämte
med nu tillämpade system vara förenat med vissa svårigheter att överblicka,
huru stora belopp, som för skilda fiskeändamål vid varje tidpunkt kunna
disponeras. På grund härav synes enligt revisorernas mening en överflyttning
till en och samma myndighet av bestyret med fiskeavgifterna böra komma
till stånd. I egenskap av central fiskevårdande myndighet synes lantbruksstyrelsen
därvid främst böra ifrågakomma. En sådan överflyttning torde
numera desto lättare låta sig göra som lantbruksstyrelsen från och med
innevarande budgetår är huvud förvaltning med egen dragningsrätt å statsverkets
checkräkning.

§ 50.

Enligt vattenlagens 4 kap. 14 § är ägare av strömfall, för vars räkning Ag^renvattenreglering
verkställts, under vissa förutsättningar pliktig att erlägga en § vattenav
vederbörande vattendomstol fastställd årlig avgift. De avgifter, som på lagen,
grund av nämnda stadgande inflyta, skola jämlikt 4 kap. 15 § vattenlagen
efter de närmare bestämmelser, som meddelas av Konungen, i första hand
användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som
vållas genom vattenbyggnadsföretaget och för vilken ersättning icke blivit
av vatendomstolen bestämd samt till ersättning för sådan skada. I den
mån medlen förslå därtill, må de emellertid även användas för tillgodoseende
av annat ändamål beträffande den bygd, som beröres av företaget, såsom

— 120 —

Revisorernas

uttalande.

jordbrukets främjande m. m. Jämlikt kungl, brev den 22 maj 1936 skola
ifrågavarande avgifter, vilka förvaltas av länsstyrelsen i det län vattenbyggnadsföretaget
är beläget, göras räntebärande genom medlens insättande i
bankinrättning med av Kungl. Maj:t fastställd bolagsordning.

Under budgetåret 1936/1937 uppgingo enligt länsstyrelsernas räkenskaper
under budgetåret inlevererade avgifter till i nedanstående förteckning angivna
belopp.

	Datum för
Län	vattendomstols- Kronor
	utslag

Östergötlands ..................

Jönköpings......................

Kopparbergs...................j

Västernorrlands ...............j

Norrbottens ....................

Summa

31 jan. 1922

5 maj 1923
7 nov. 1922

6 nov. 1923
1 sept. 1924

31 jan. 1923
1 juli 1932
27 juni 1927

3,875: —
5,135: 44

7,963:55

840:-741:— I
20,860: —

89,414:99 |

Den 30 juni 1937 uppgingo av ovannämnda länsstyrelser fonderade avifter
till följande belopp.

Län

Östergötlands......................

Jönköpings ........................

Kopparbergs ......................

Västernorrlands....................

Norrbottens .......................

Summa

Kronor

35,238: 87
34,259: 94
49,919: 12
12,651:77
129,420: 72

261,490:42

Endast de avgifter, som influtit till länsstyrelsen i Norrbottens län, hava
hittills kommit till användning. Genom särskilda kungl, brev av den 23 mars
1934, 8 februari 1935, 13 december 1935 och 12 februari 1937 hava sålunda
av dessa sammanlagt 116,335 kronor beviljats till bestridande av vissa kostnader
för lappväsendet.

Enligt revisorernas mening kan ifrågasättas lämpligheten av att under
en lång följd av år fondera ovannämnda avgifter på sätt som i de flesta fall
häi skett. Da medlen fonderas för att i en obestämd framtid användas för
ett ändamål, som icke närmare än i 4 kap. 15 § vattenlagen angivits, komma
avgifterna för de avgiftspliktiga företagen lätt att framstå såsom en skäligen
onödig pålaga. ^ Det synes med hänsyn härtill angeläget, att en utredning
kommei till stand, huru de fonderade avgifterna lämpligen böra nyttiggöras.

— 121 —

§ 51.

I anslutning till en av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gjord fram- Bevaknings
ställning om vidtagande av åtgärder för anskaffande för statens räkning av °acök"iIJlgcsr_
ett nytt bevaknings- och undersökningsfartyg för havsfiskets behov, vilket f”*^*®*
skulle övertaga såväl de uppgifter, som dittills ålegat kanonbåten Svensk- :'' n-era’
sund, som ock den verksamhet för liydrografisk-biologiska undersökningai
av de Sverige omgivande haven samt den tillsyn och bevakning vid Sveriges
havsfisken, som ombesörjdes av fartyget Skagerak, hemställde Kungl. Majit
i proposition nr 129 till 1933 års riksdag, bland annat, att riksdagen matte
för ifrågavarande ändamål för budgetåret 1933/1934 under utgifter för kapitalökning
anvisa ett reservationsanslag av 650,000 kronor.

Genom skrivelse nr 353 bifölls Kungl. Maj :ts ifrågavarande framställning.

Kungl. Maj :t anbefallde i anledning härav den 30 juni 1933 länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län att efter vederbörlig utredning till Kungl. Majit inkomma
med utformat förslag angående anskaffande av berörda fartyg samt
användningen av omförmälda reservationsanslag.

På därom av länsstyrelsen den 11 augusti 1933 gjord framställning anvisade
Kungl. Majit genom brev den 18 augusti 1933 till länsstyrelsens förfogande
ett belopp av 5,500 kronor att användas till bestridande av kostnader för
uppgörande av förslag i ovan omförmälda avseenden.

Sedan länsstyrelsen med skrivelse den 16 oktober 1933 inkommit med
förslag till anbudshandlingar rörande fartyget, omfattande arrangementsritningar,
byggnadsspecifikation, kontraktsförslag, program m. m., fann
Kungl. Majit genom beslut den 1 december 1933 gott att med godkännande
i huvudsak av nämnda förslag — uppdraga åt länsstyrelsen att, i huvudsaklig
överensstämmelse med det sålunda godkända förslaget infordra anbud å ett
isbrytande undersöknings- och bevakningsfartyg för havsfiskets behov samt
pröva och, inom ramen för tillgängligt anslag, antaga dylikt anbud, däri inbegripet
avgörande av frågan örn maskineriets art. Anbuden skulle infordras
från i länsstyrelsens förenämnda skrivelse den 16 oktober 1933 angivna
älta varv, nämligen från aktiebolaget Götaverken, aktiebolaget LindholmenMotala,
Eriksbergs mekaniska verkstads aktiebolag, Helsingborgs varvsaktiebolag,
Nya varvsaktiebolaget Öresund, Kockums mekaniska verkstadsaktiebolag,
aktiebolaget Oskarshamns varv och aktiebolaget Finnboda varv, ävensom
från aktiebolaget Ekensbergs varv. Kungl. Majit anbefallde länsstyrelsen
att i egenskap av beställare övervaka fartygets byggande, och skulle länsstyrelsen
därjämte äga att hänvända sig till kommerskollegium, beträffande
den tillsyn, som enligt det av länsstyrelsen uppgjorda kontraktsförslaget skulle
ankomma på kollegium.

Sedan länsstyrelsen i enlighet härmed infordrat anbud inkommo sådana
från sex av de ifrågavarande varven, nämligen aktiebolaget Götaverken, aktiebolaget
Lind holmen-Motala, Eriksbergs mekaniska verksladsaktiebolag,

Nya varvsaktiebolaget Öresund, aktiebolaget Finnboda varv och aktiebok!-

— 122 —

get Ekensbergs varv. Från de tre övriga varven inkommo meddelanden, att
de avstode från anbudsgivande.

De avgivna anbuden innehöllo, bland annat, följande erbjudanden:

1) Aktiebolaget Götaverken:

Fartyget komplett med varmluftsmaskin enligt Johanssons
patent

600 AHK vid högst 110 varv/minut

c:a 675 » » forcering.............................. kronor 635,000.

2) Aktiebolaget Lindholmen-Motala:

Fartyget komplett med 1 st. Lentz standard sjöångmaskin no 7
12 x 325 x 700 \ „ 0

I yQQ--1 samt 2 st. angpannor c:a 3,200 mm utv. diam.

och c:a 3,100 mm utv. längd c:a 2 x 80 m2 eldyta, överhettning.

650 IHK vid 110 varv per minut.

c:a 850 » » forcering.............................. kronor 685,000.

3) Eriksbergs mekaniska verkstadsaktiebolag:

I: A. Fartyget komplett med trippelångmaskin 360x580x960

samt 2 st. huvudångpannor 2,900 mm utv. diam. och 3,000 mm
utv. längd 2 x 80 m2 eldyta.

650 IHK vid 110 varv per minut.

750 » » forcering.............................. kronor 606,000.

1: B. Fartyget komplett med samma ångmaskin som i Alt. I: A,
men med 1 st. huvudångpanna, 3,600 mm utv. diam. och 3,000
mm utv. längd, 160 m2 eldyta och 1 st. donkeypanna, 7.5 m2 eld y^a.

..................................................... kronor 600,000.

I: C. Fartyget komplett med trippelångmaskin 365 X ^ X 930

med 1 st. huvudångpanna, 3,600 mm utv. diam. och 3,000 mm
utv. längd, 160 m2 eldyta och 1 st. donkeypanna, 7.5 m2 eldyta.

700 IHK vid 130 varv per minut.

c:a 800 » » forcering.............................. kronor 585,000.

I: D. Fartyget komplett med en ångmaskin, 370 x 69^xl,000

med 2 st. huvudångpannor, 3,100 mm utv. diam. och 3,000 mm
utv. längd, 2 X 100 m2 eldyta.

850 IHK vid 130 varv per minut.

c:a 950 » » forcering.............................. kronor 630,000.

II: A. Fartyget komplett med maskineri av 2 st. Dieselmoförer
av B & W typ av verkstadens egen tillverkning om 700
EHK; c:a 130 varv per minut (event. 110), försedda med hydrauliska
kopplingar och mekanisk utväxling till propelleraxeln samt
elektriskt drivet hjälpmaskineri och elektriskt drivna däcksmaskiner
............................................... kronor 635,000.

11: B. Fartyget komplett med samma maskineri som i II: A,
men med ångdrivet hjälpmaskineri och ångdrivna däcksmaskiner kronor 617,000.

Hl: A. Fartyget komplett med maskineri av 2 st. Dieselmotorer
av B & W typ av verkstadens egen tillverkning örn 700
EHK, c:a 130 varv per minut (event. 110), försedda med elektriska
kopplingar och mekanisk utväxling till propelleraxeln samt med
elektriskt drivet hjälpmaskineri och elektriskt drivna däcksmaskiner
................................................. kronor 641,000.

— 123 —

lil: B. Fartyget komplett med samma maskineri som i III: A,
men med ångdrivet hjälpmaskineri och ångdrivna däcksmaskiner kronor 623,000.

IV: A. Fartyget komplett med maskineri av 2 st. Dieselmotorer
av B & W typ av verkstadens egen tillverkning om 700
EHK, 160 varv per minut, direktkopplad till var sin elektriska
generator och med elektrisk överföring till en elektrisk propellermotor
å propelleraxeln samt med elektriskt drivet hjälpmaskineri

och elektriskt drivna däcksmaskiner........................ kronor 652,000.

IV: B. Fartyget komplett med samma maskineri som IV: A,
men med ångdrivet hjälpmaskineri och ångdrivna däcksmaskiner kronor 645,000.

Vid utbyte enligt alternativen II: A, II: B, III: A, III: B, IV: A
och IV: B av verkstadens egna Dieselmotorer mot Atlas-Diesels
fabrikat tillkommer i vardera fallet kr. 10,000.

4) Nya varvsaktiebolaget Öresund:

, . 410x650x1,070

I: a. Fartyget komplett med trippelangmaskin-~-q-----

och 2 st. huvudångpannor, c:a 3,050 mm inv. diam., 3,100 mm
längd, c:a 2 x 80 m2 eldyta.

650 IHK vid c:a 105 varv per minut................. kronor 587,000.

I: b. Fartyget komplett med samma ångmaskin som I: a, men
med 1 st. huvudångpanna, c:a 3,800 mm inv. diam., längd c:a
3,550 mm, 160 m2 eldyta, och 1 mindre lågtryckspanna för värmeledningen
....................................''............ kronor 586,500.

II: a. Fartyget komplett med Diesel-elektriskt maskineri om
630 AHK vid 160—192 propellervarv per minut och elektriskt
drivna däcksmaskiner..................................... kronor 610,000.

II: b. Fartyget komplett med Diesel-elektriskt maskineri om
790 AHK vid 160—192 propellervarv per minut och elektriskt
drivna däcksmaskiner..................................... kronor 635,000.

5) Aktiebolaget Finnboda varv:

Alt. I. Fartyget komplett med trippelångmaskin

360x570x955

700

och 2 st. huvudångpannor, 3,100 mm inv. diam. och 3,050 mm
utv. längd. ,

650 IHK vid c:a 115 till 120 varv per minut............... kronor 814,750.

Alt. II: a. Fartyget komplett med Diesel-elektriskt maskineri
och 630 AHK vid 160—192 varv per minut, elektriskt drivna

hjälpmaskiner............................................ kronor 837,250.

Alt. II b. Fartyget komplett med Diesel-elektriskt maskineri

örn 790 AHK vid 160—192 varv per minut................ kronor 860,000.

6) Aktiebolaget Ekensbergs varv:

’ ° ,360x570x955

Alt. I. Fartyget komplett med trippelångmaskinj-^---

och 2 st. huvudångpannor, c:a 2,900 mm inv. diam. och c:a 3,000
mm utv. längd, 2 X 80 m2 eldyta.

650 IHK vid 110 varv per minut........................ kronor b49,0ö0.

Alt. II. Fartyget komplett med samma ångmaskin som Alt. I,
men med 1 st. huvudångpanna och 1 st. donkeypanna........ kronor 641,250.

Alt III. Fartyget komplett med ångmaskin av Lentz-typ, men

2 X 325 X 700

av verkstadens egen tillverkning. ------700^ och 2 st- hu"

vudångpannor enl. Alt. I.

650 IHK vid c:a 100 varv per minut

kronor 679,650.

— 124 —

Alt. IV. Fartyget komplett med samma ångmaskin som alt.
m ™eiLmed 1 st- huvudångpanna och 1 st. donkeypanna..... kronor 671,450.

Alt- V. Fartyget komplett med Diesel-elektriskt maskineri
örn 630 ALIK vid 160—192 varv per min. samt oljeeldad ångpanna
för däcks- och hjälpmaskiner och värmeledning....... kronor 681,165.

Alt. VI. Fartyget komplett med Diesel-elektriskt maskineri
örn 790 AI IK med 160—192 varv per minut, eljest lika Alt. V .. kronor 702,890.

Alt- Ali- Fartyget komplett med Diesel-elektriskt maskineri
enligt Alt. V samt ångpanna för värmeledning, men med elektriskt
drivet ankarspel, trawlwinsch, styrmaskin, capstan och 2 tons
fartygs winsell............................................ kronor 694,165.

Alt. VIII. Fartyget komplett med Diesel-elektriskt maskineri
enl. Alt. VI samt ångpanna etc. enl. Alt. VII................ kronor 715,890.

Länsstyrelsen, som fann samtliga anbud för höga för att lämpligen kunna
läggas till grund för beställning, beslöt den 8 februari 1934 att icke godkänna
något av desamma. Då tiden icke medgav infordrande av nya anbud enligt
18 § i förordningen angående upphandling och arbeten för statens behov
m. m. igångsatte länsstyrelsen undersökning rörande möjligheten att genom
underhandsförfarande träffa uppgörelse angående fartygets tillverkning och
leverans. Underhandlingar inleddes för ändamålet med de verkstäder, som
avgivit de lägsta anbuden. Sedan den verkställda undersökningen givit vid
handen, att de förmånligaste villkoren kunde lämnas av aktiebolaget Götaverken,
beslöt länsstyrelsen antaga detta bolags erbjudande att för ett pris
av 580,000 kronor bygga fartyget. I det sålunda avtalade priset ingingo
icke de av varvet i dess tidigare anbud till 1,600 kronor kostnadsberäknade
anordningar för förstärkning av vissa däcksbalkar, för förstärkning av kaptenshuset
och för avskärmningsanordningar vid samtliga fönster, vilka från
marinens sida ansetts önskvärda för att fartyget måtte kunna vid behovanvändas
för krigsbruk. Enligt vad som framgår av länsstyrelsens skrivelse
till Kungl. Maj :t den 21 februari 1934, uppskattade länsstyrelsen kostnaderna
lör anbudshandlingar, anbudsgranskning, kontroll, fartygsinspektion, diverse
inventarier och dylikt till sammanlagt omkring 40,000 kronor, i vilket belopp
även inräknats en post för oförutsedda utgifter. I beloppet inginge jämväl
de kostnader för uppgörande av förslag m. m., till vilkas bestridande med
medel från det anvisade reservationsanslaget Kungl. Majit genom brev den
18 augusti 1933 lämnat medgivande. De anslagna medlen, 650,000 kronor,
vöre därför, enligt länsstyrelsens mening, fullt tillräckliga för fartygets byggande
och alla i samband därmed stående utgifter.

Det av länsstyrelsen med aktiebolaget Götaverken ingångna kontraktet hade
följande lydelse:

— 125

KONTRAKT

mellan

Kungl. Maj:ts Befallningshavande i Göteborgs och Bohus län såsom beställare
för Kungl. Maj:ts och Kronans räkning

och

Aktiebolaget Götaverken, Göteborg, såsom leverantör, angående tillverkning
och leverans av ett isbrytande undersöknings- och bevakningsfartyg för
havsfiskets behov, byggnadsnummer 489.

§ 1.

Leverantören förbinder sig att för beställarens räkning bygga och i Göteborg
leverera ett fartyg i huvudsaklig överensstämmelse med till detta^ kontrakt
hörande ritning Nr och specifikationer samt på nedanstående

villkor.

§ 2.

Fartygets dimensioner:

Längd över allt ....................

Längd i K.V.L. å ytterkant av stävar . .

Bredd, mallad ......................

Djup mallat ........................

Maskineri. 650 AHK varmluftsmotor

............... c:a 47.0 meter

................. 43.0

................. c:a 8.4 »

................. » 4.9 »

enl. Erik Johanssons patent.

Fartyget med inredning, utrustning och maskineri skall byggas i överensstämmelse
med klassificeringsinstitutionens d. v. s. Svenska Fartygsinspektionens
bestämmelser, kompletterade med Engelska Lloyds regler, för isbrytning
och oceanfart samt under fartygsinspektionens speciella uppsikt.
Ävenså skall fartyget uppfylla internationella regler för fiske- och fångstfartyg
i dylik fart och levereras komplett färdigt i enlighet med till detta kontrakt
hörande i-itning och specifikationer.

Maskineriet, inkl. samtliga hjälpmaskiner, skall beträffande driftsäkerhet
och underhållskostnad vara likvärdigt med ett ångmaskineri. Det skall
hava ångmaskinens mjuka gång och goda manöverförmåga samt förmågan
att sakta sätta i gång samt till sakta, jämn och lugn gång. Maskineriet skall
vidare efter stillaliggande kunna sättas i gång lika lätt som ett Dieselmaskineri.
Maskineriet skall även vara lämpligt för trälarbete. Skakningar, vibrationer
och oljud, som försvåra vetenskapsmännens arbete i laboratorium
eller å däck, få icke förekomma. I alla dessa avseenden skall fartyget vara
fullt likvärdigt med SKAGERAK.

Däcksmaskinerna skola arbeta lika driftsäkert och tillfredsställande, som
örn de dreves med ånga.

Fartyget med alla därtill hörande delar skall byggas av bästa materialier,
därvid — i enlighet med Kungl. Maj:ts föreskrift — skall tillses, att svenskt
materiel i den mån så kan ske kommer till användning. Arbetet skall i sin
helhet utföras väl och med största omsorg, solitt och prydligt enligt vid
första klassens verkstäder och å högsta klassens fartyg gängse bruk samt
till fullt godkännande av beställarens kontrollant.

Mätbrev, bilbrev och certifikat för ovannämnda klassificering levereras och
bekostas av leverantören.

§ 3.

Fartyget skall med vatten i ångpannan, olja och vatten i resp. rörsystem
samt med reservdelar, inventarier och ständiga förråd ombord kunna lasta

126 —

80 ton (a 1,000 kg.) innefattande brännolja, smörjolja, matarvatten, färskvatten,
proviant, besättning och vetenskapliga instrument etc. på ett medeldjupgående
av 3.70 meter i saltvatten.

Överskrides med ovannämnda last, placerad såsom angivet i vederböi
ande specifikation, ovannämnda medeldjupgående skall leverantören till beställaren
betala ettusen (1,000) kronor för varje centimeter, varmed medeldjupgåendet
överskrides. Överskrider djupgåendet akter 3.80 meter, betalar
leverantören till beställaren ytterligare ettusen (1,000) kronor för varje centimeter,
varmed detta djupgående överskrides. Skulle medeldjupgåendet
överstiga 3.80 meter eller djupgåendet akter överstiga 4.00 meter eller understiga
3.70 meter, äger beställaren rättighet att vägra godkänna och mottaga
fartyget.

Underskrider det ovan nämnda medeldjupgåendet 3.G0 meter bekostar
leverantören och instuvar å godkänd plats den för erhållandet av detsamma
erforderliga järnballasten, om så påfordras.

§ 4.

När leverantören anmält fartyget för besiktning, skall det av beställaren
eller hans ombud besiktigas för utrönande av dess kontraktsenlighet, och
skall för den skull ävenledes en eller flera provturer på leverantörens risk
företagas. Såvida inga befogade anmärkningar mot leveransens kontraktsenlighet
förekomma, skall fartyget, sedan kompasserna blivit på leverantörens
bekostnad justerade, för beställarens räkning godkännas, och sedan
bilattest, mätbrev och certifikat blivit överlämnade, mottagas av beställaren,
som har att därom avlämna skriftligt intyg till leverantören, om denne så
fordrar.

Skulle några felaktigheter under provtur visa sig, äger leverantören att
avhjälpa desamma samt att genom nya prov låta konstatera fartygets kontraktsenlighet.

Leverantören ombesörjer och bekostar alla i och för leveransen erforderliga
provturer.

Fartygets lastförmåga, trimning etc. skall utrönas på lämpligt sätt, exempelvis
med tillhjälp av deplacement- och övriga hydrostatiska kurvor
eller genom fyllande av vattentankar.

Leverantören är skyldig att minst tio (10) dagar i förväg underrätta beställaren
om tiden, då besiktningen kan äga rum, samt att omedelbart och
med största skyndsamhet avhjälpa vid besiktningen möjligen befunna bristfälligheter.

Erhålles ej å provtur å 3.70 meters medeldjupgående i lugnt väder och
smul sjö under 4 timmars oavbruten gång en medelfart av minst 11.25
knop vid normal gång av propellermaskinen, betalar leverantören till beställaren
ettusen (1,000) kronor för varje påbörjad 10/dels knop, varmed den
uppnådda medelfarten underskrider den stipulerade. Örn medelfarten underskrider
10.75 knop, har beställaren rättighet vägra godkänna och mottaga
fartyget.

Erhålles ej under 4 timmars oavbruten gång genomsnittligt 650 ALIK vid
högst 110 varv pr min., beräknat efter å provbädden erhållna resultat, resp.
under 1 timmas forcering genomsnittligt 750 AHK vid motsvarande högre
varvantal betalar leverantören till beställaren i förra fallet trehundra (300)
kronor och i senare fallet tvåhundra (200) kronor per AHK, varmed antalet
hästkrafter underskrider det stipulerade. Skulle de genomsnittliga axelhästkrafterna
understiga 575 resp. 675, har beställaren rättighet vägra godkänna
och mottaga fartyget.

Erhålles å provtur vid 3.70 meters medeldjupgående i lugnt väder och smid

— 127 —

sjö under 4 timmars oavbruten gång och en medelfart av 11.25 knop en
brännoljeförbrukning överstigande 125 kg. pr tim. inkl. brännoljeåtgången
för alla för propellermaskineriet nödvändiga hjälpmaskiner betalar leverantören
till beställaren femhundra (500) kronor för varje påbörjat kg. brännolja,
varmed förbrukningen överskrider ovan angivna.

överskrider brännoljeförbrukningen den stipulerade med 10 %, har beställaren
rättighet vägra godkänna och mottaga fartyget. ^

Ovannämnda prov må, om så kan ordnas, sammanslås till ett prov å 4
timmar och ett prov å 1 timma.

I samband med provturen företagas omfattande manöverprov.

§ 5.

Skulle under arbetets gång förändringar i eller avvikelser från till detta
kontrakt hörande ritning och specifikationer av beställaren skriftligen påfordras,
skola de av leverantören utföras. Om de för leverantören medföra
ökad kostnad eller tidsutdräkt, skall i förra fallet den ökade kostnaden
betalas av beställaren och i senare fallet leveranstiden ökas i förhållande
till tidsutdräkten, dock endast under förutsättning, att leverantören, innan
den påfordrade ändringen företages, skriftligen meddelat beställaren, att
densamma kommer att medföra ökad kostnad eller tidsutdräkt.

§ 6.

Medföra sådana ändringar eller avvikelser, som omnämnas i § 5 ökning
av fartygets egen vikt, skola fordringarna på fartygets bärighet i motsvarande
mån minskas.

§ 7.

I och för arbetets övervakande äger beställaren eller hans ombud under
arbetstiden obehindrat tillträde till alla de verkstäder, där fartyget eller
delar av detsamma tillverkas, och leverantören skall ställa sig till efterrättelse
ombudets befogade anmärkningar vad konstruktion, material och
utförande vidkommer. Skulle leverantören så önska, är beställaren eller
hans ombud skyldig att skriftligen framställa sina anmärkningar.

§ 8.

Fartyget med allt vad därtill hör skall vara fullt färdigt till besiktning
och av leverering den 1 maj 1935.

Örn så ej är fallet, betalar leverantören till beställaren trehundra (300)
kronor för varje söckendag, varmed förenämnda tid överskrides.

Skulle emellertid överskridandet vara beroende av strejk, lockout eller
blockad eller orsakad av olyckshändelse, naturhinder eller annan anledning,
som leverantören icke kunnat förekomma eller undanröja, även om orsaken
till förseningen inträtt efter den kontraktsenliga leveransdagen, är leverantören
berättigad att erhålla så långt anstånd med leveransens fullgörande,
som svarar mot den tid, varunder han sålunda blivit hindrad x leveransens
fullgörande. Leverantören är dock skyldig inom en vecka efter hindrets
uppträdande skriftligen underrätta beställaren.

Örn fartyget under byggnadstiden erhållit skador, som reparerats till
klassificeringsinstitutionens godkännande, har beställaren på denna grund
icke rättighet att vägra mottaga fartyget eller framställa anspråk på ersättning.

Tages fartyget i bruk av beställaren, innan detsamma till alla delar är
leveransfärdigt, upphör hänned beställarens rätt till ersättning på grund
av eventuell försening av fartyget, räknat från dagen för ibruktagandet.

128 —

§ 9.

Då fartyget levererats till beställaren, eller denne i annat fall på egen
begäran övertagit detsamma, upphör leverantörens ansvar, dock att han är
skyldig att efter skriftlig anmälan av beställaren vid egen verkstad utan
ersättning och så skyndsamt som möjligt avhjälpa alla under de första
aderton (18) månaderna från den dag, fartyget övertagits av beställaren, å
fartyget med utrustning, propellermaskineri och allt övrigt tillbehör möjligen
uppkomna bristfälligheter, som äro att tillskriva konstruktionsfel, bristfälligt
material eller dåligt utfört arbete, och som icke härröra från överbelastning,
slitning, vanvård, vårdslöshet i handhavandet, vttre åverkan,
olyckshändelse eller dylikt.

På grund av denna sin skyldighet äger leverantören rätt att tillsätta övermaskinist
för den tid skyldigheten varar, och skall denne av beställaren
erhålla den för maskinister å fartyg av samma storlek gängse avlöning och
förmåner, jämte, örn så erfordras, fri hemresa, vivre och lön under hemresan.

Skulle tilläventyrs leverantörens ovannämnda skyldighet ej kunna fullgöras,
utan att beställaren asamkas avsevärt besvär — och skulle annan
överenskommelse ej kunna mellan parterna träffas — betalar leverantören
såsom full ersättning till beställaren det penningebelopp, som skulle hava
utgjort leverantörens kostnader, om ovannämnda bristfälligheter avhjälpts
vid leverantörens verkstad.

Leverantören förbinder sig att, i den händelse maskineriet eller någon
dess följdkonstruktion under garantitiden visar sig ej tillfredsställande och
felet ej genom detaljändring kan hävas, skyndsammast insätta nytt maskineri
av godkänd typ och av sådan kapacitet och övriga egenskaper, att det
motsvarar i beställarens anbudsprogram givna fordringar.

För fall, som i denna § avses är leverantören ej ersättningsskyldig för tidsförlust
eller annan förlust, ej heller för skada, vare sig direkt eller indirekt,
eller olyckshändelse, som kan ha uppstått på grund av uppkomna bristfälligheter.

§ 10.

Beställaren förbinder sig, att för ovannämnda fartyg till leverantören betala
en summa av

Kronor Femhundraåttiotusen (580,000 kronor)
på så sätt, att, så snart av beställaren godkänd säkerhet för resp. förskottsbelopps
eventuella återbetalning blivit avlämnad till beställaren, av nämnda
summa erlägges:

4/ä vid detta kontrakts undertecknande och

Vs efter fullgjord leverans eller när beställaren eljest övertagit fartyget.

För att beställaren skall bliva i tillfälle att fullgöra inbetalning å kontraktsenlig
dag, är leverantören skyldig att minst en vecka i förväg meddela
beställaren om den beräknade förfallodagen.

Ovanstående pris innefattar ej leverans av trålvinsch och apparatvinschar
vilka kostnadsfritt tillhandahallas av beställaren från undersökningsfartyget
Skagerak. Behövlig ändring av trålvinschen för lägre tryck bekostas dock
av leverantören.

§ IL

Skulle fartygsbygget genom eldsolycka eller annan olyckshändelse till väsentlig
del förstöras, äger leverantören, om han så önskar, frånträda kontraktet
mot återbetalning till beställaren av redan gulden del av kontraktssumman.

— 129 —

§ 12.

I enlighet med Kungl. Maj:ts föreskrift har leverantören att tillse, att genom
den ökning av arbetstillfällena, som i anledning av det kontrakterade arbetet
kommer till stånd, rådande arbetslöshet på ändamålsenligt sätt lindras; och
skall leverantören till Kungl. Maj:ts befallningshavare i Göteborgs och Bohus
län månatligen avgiva rapport i tre exemplar enligt av Kungl, jordbruksdepartementet
fastställt formulär beträffande den använda arbetsstyrkan och
arbetets utförande i övrigt. Dylik rapport skall insändas senast den 5:e i
månaden näst efter den månad, som rapporten avser, eller, därest arbetet avslutas
före utgången av sistnämnda månad, inom 5 dagar från arbetets slut.

§ 13.

Skulle olika meningar uppstå om tolkningen eller tillämpningen av detta
kontrakt, skall tvisten avgöras å fartygets byggnadsort genom kompromiss
enligt i Sverige gällande lag om skiljemän. Skiljemännen skola vara tekniskt
sakkunniga män och dessa skola jämväl bestämma, vem som skall gälda
kostnaderna för skiljedomen.

För de åtgärder, som enligt nämnda lag ankomma på överexekutor, hava
parterna att anlita överexekutor å byggnadsorten.

§ 14.

Av detta kontrakt med bifogad ritning och specifikationer äro tvenne lika
lydande exemplar upprättade, varav vardera kontrahenten tagit sitt.

§ 15.

Detta kontrakt får ej överlåtas utan leverantörens godkännande.

Göteborg den 19 febr. 1934.

Aktiebolaget Göta verken.

H. G. Hammar. Ernst A. Hedén.

Godkännes för Kungl. Maj:ts och Kronans räkning.

Göteborg, i landskansliet, den 19 februari 1934.

Oscar von Sydow.

Nils Björkman.

Genom kontrakt den 27 april 1934 uppdrog länsstyrelsen åt ingenjören O. R.
von Sydow att utöva kontrollantskap för ifrågavarande fartyg. I samband
med överlämnande av fartygs- och maskinspecifikationer samt ritning nr
83260 avsedda att användas som kontraktsbilagor framhöll aktiebolaget Götaverken
i skrivelse i april 1934 till länsstyrelsen, att, då bolaget efter närmare
beräkningar funnit, att det i kontraktet angivna propellervarvantalet 110 per
minut vore väl lågt för att giva en förstklassig propeller för ifrågavarande
djupgående, bolaget efter överenskommelse med ingenjören von Sydow i maskinspecifikationen
infört varvantalet 125. Vidare hade bolaget specificerat
ett kraftigare maskineri än vad bolaget kontraktsenligt åtagit sig, varigenom
motorn skulle kunna forceras till 850 AHK under flera timmar i sträck i
stället för till 750 AHK under 1 timme. Samtidigt iklädde sig bolaget kontraktsenlig
garanti för denna ökade effekt. Detta innebure, framhöll bolaget,
givetvis en stor direkt fördel vid isbrytning samt gjorde det möjligt att

9—379.109. Ttev. berättelse ani7. statsverket för är 10.17. 1.

— 130 —

med endast en varmluftgenerator i gång kunna hålla en fart av c:a 10 knop.
På detta sätt vunnes en god brännoljeekonomi för högsta fart och marschfart,
men försämrades ekonomien något vid den kontrakterade normala effekten
av 650 AHK. Bolaget anhöll därför om godkännande av 5 procent marginal,
innan kontraktets vitesbestämmelser för ökad brännoljeförbrukning tillämpades,
detta endast under förutsättning att 850 AHK erhölles under två timmars
oavbruten gång.

I skrivelse den 28 april 1934 till aktiebolaget Götaverken förklarade sig
länsstyrelsen godkänna den av bolaget gjorda framställningen.

Fartyget sjösattes den 4 mars 1935 och erhöll namnet Skagerak.

Sedan fartyget av leverantören anmälts färdigt, företogs med detsamma
— efter vissa förberedande prov — leveransprov den 5 juli 1935.

I en den 10 juli 1935 dagtecknad besiktningsrapport anförde fartygets kontrollant,
ingenjören von Sydow härom, bland annat, följande:

Fartyget avgick från Götaverkens kaj kl. 8 samt återvände omkring kl. 23.

Då under de förberedande proven så goda resultat erhållits såväl beträffande
maskineriets hästkraftsantal som bränsleförbrukning samt även beträffande
fartygets fart, att därav framgått, att kontraktets fordringar med lätthet
kunde uppfyllas, och då maskineriet varit väl i gång under tvenne föregående
provturer, ansågs det icke erforderligt att utföra maskin- och fartproven
strängt efter kontraktets föreskrifter, utan överenskoms att proven skulle
omläggas så, att man erhöll en god överblick över maskineriets prestationsförmåga
vid de olika belastningsförhållandena och fartygsfarterna.

Det överenskoms sålunda, att fartyget skulle gå
2 timmar med endast 1 Dieselgenerator med c:a lO1^ knops fart, d. v. s. med
den fart, med vilken fartyget i tjänst mest kommer att gå.

2 timmar likaledes med endast 1 Dieselgenerator (den andra) med c:a 11.25
knops fart, d. v. s. kontrakterad fart.

2 timmar med båda Dieselgeneratorerna inkopplade samt med högsta forcering
d. v. s. den kraftutveckling, som är avsedd för gång i svår is.

Från beställarens sida utfördes detaljkontrollen i maskinrummet av övermaskinist
Svensson, beträffande brännoljeförbrukningen av flaggmaskinist
Johansson samt angående fartygets fart av magister Landberg och styrman
Holmström.

Resultaten, vilka framgå av bifogade protokoll, som delvis även omfattar
provturen den 26/6, hava sammanförts i tablå å följande sida.

Såsom av tablån framgår, kan den i kontraktet stipulerade farten 11.25 knop
erhållas redan med 1 generator, vilket är en stor fördel, då härigenom vid den
fart som kommer att bli den mest vanliga, d. v. s. c:a IOV2 knop, en generator,
med lätthet räcker till för behovet, under det att den andra generatorn kan
stå i reserv.

Bränsleförbrukningen är 10 å 15 % bättre än kontraktets bestämmelser.

Den forcerade hästkraften är likaledes 10 å 15 % högre än kontraktets
bestämmelser. Härvid är dock att märka, att på grund av farledens beskaffenhet
provet måste avbrytas efter c:a 1 timmes gång, men på grund av
ovan nämnda överskott i kraft, är det uppenbart att den stipulerade hästkraften
850 AHK skulle ha kunnat hållits under 2 timmar.

Likaledes är det uppenbart, att de stipulerade 650 AHK vid normal gång
skulle ha kunnat hållits under i kontraktet stipulerade 4 timmar.

— 131

Kontraktsbestämmelser	Provtursresultat (den 26/<s och 6/’)
3.70 meters djupgående	Över 3.80 meters medeldjupgående.
Lugnt väder och smul sjö.	Den 2% vind c:a 6 m''sek. > 6/i i > 15 å 20 m/sek.
	2 timmars oavbruten gång. Medelfart 10.365 knop. Medelvarvantal c:a 106 v/m. Medeltal av AHK = 416. Med endast BB generator. Bränsleförbr. per tim. 80.13 kg. » > AHK 0.1926 kg/tt.
4 timmars oavbruten gång. Medelfart minst 11.25 knop Medelvarvantal c:a 125 v/m. Medeltal av AHK minst 650. Båda generatorerna få användas. Bränsleförbr. per tim. 125 kg med 5 % mar-ginal.	2 timmars oavbruten gång. Medelfart c:a 11.26 knop. Medelvarvantal c:a 116 v m. Medeltal av AHK = 542 (d. 26/e) » > » = 556 (d. bh). Med endast SB generator (d. bh). Bränsleförbr. per tim. = 107 1 kg = 112.3 kg > > AHK = 0.1926k,t = 0.202k/t
2 timmars forcering.	C:a 1 timmes forcering. (Provet måste av-brytas på gr. av farledens beskaffenhet.) Medelfart c:a 12.13 knop (d. 26/e)
Medelvarvantal c:a 135 v/m. Medeltal av AHK = 850	Medelvarvantal c:a 136 v/m (d. 26/e). > > 142 v/m (d. 6/i). Medeltal av AHK = 928 (d.26/«). > . > =1,014 (d. »/A Bränsleförbr. per tim. = 198.6 kg (mätt un-der 10 min.) » » AHK = 0.196 k/t.

Propellermaskineriet inklusive hjälpmaskinerna ha i stort sett arbetat tillfredsställande.
Dock finnas några viktiga detaljer, som ännu icke äro i sådant
skick, att de kunna godkännas. Så t. ex. äro de automatiska regleringsanordningarna
å Dieselgeneratorerna ännu icke så utprovade, att de kunna anses
fungera pålitligt. Ej heller äro samkörningsanordningen mellan generatorerna
tillfredsställande. Ej heller förefaller det, som om startförmågan hos
generatorerna skulle motsvara, vad som erfordras.

Beträffande kontraktets fordringar på att maskineriet skall ha ångmaskinens
mjuka gång och goda manöverförmåga samt förmåga att sakta sätta
igång samt till sakta, jämn och lugn gång uppfyllas dessa fordringar val av
maskineriet. Fordran att maskineriet efter stillaliggande skall kunna sättas
igång lika lätt som ett Dieselmaskineri, förefaller såsom förut nämnts ej vara
uppfylld. Maskineriets lämplighet för trälarbete har med gott resultat provats.
Några skakningar, vibrationer, eller oljud, som försvåra vetenskapsmännens
arbete i laboratorium eller å däck förekomma icke. I alla dessa avseenden
är fartyget fullt likvärdigt med gamla SKAGERAK. Huruvida kontraktets
fordringar, att maskineriet inkl. samtliga hjälpmaskiner, skall beträffande
driftsäkerhet och underhållskostnad vara likvärdigt med ett ångmaskineri,
likaså fordran att däcksmaskinerna skola arbeta lika driftsäkert och tillfredsställande,
som örn de drevos med ånga, uppfyllas, så kan endast erfarenheten
under garantitiden lämna svar härå.

— 132

Fartyget jämte inredning, utrustning, maskineri etc. har utförts på ett sakkunnigt,
omsorgsfullt och tillfredsställande sätt samt — så när som på vad
förut sagts — i överensstämmelse med kontraktets bestämmelser och under
arbetets gång och vid besiktningen gjorda överenskommelser. En del ändringar
och kompletteringar återstå dock att utföra såsom framgår av hilagda
lista, som godkänts av Götaverken för snaraste utförande.

På grund av vad som av föregående framgår, kan fartyget icke i nuvarande
skick helt godkännas. Om fartyget i alla fall övertages," bör detta övertagande
vara villkorligt samt förutsätta att de befintliga bristerna skyndsammast
bli avhjälpta till beställarens fulla godkännande.

Enligt kontraktets bestämmelser får medeldjupgåendet icke överstiga 3.7
meter i salt vatten med 80 tons last. Överskrides detta djupgående, skall enligt
kontraktets § 3 leverantören till beställaren betala 1,000 kronor för varje
centimeter varmed medeldjupgåendet överskrides. Örn medeldjupgåendet
överskrider 3.8 meter, äger beställaren rättighet att vägra godkänna och mottaga
fartyget. Kontraktets bestämmelser beträffande trim behöva icke beaktas,
då nämligen fartyget kan läggas på rät köl genom ballastens inläggning
och brännoljans fördelning.

0 Det skadestånd, som Götaverken skulle vara pliktigt att erlägga, uppgår
sålunda till minst 15,000 kr. på grund av för stort djupgående. Härvid har
skadeståndet för djupgåendet över 3.8 meter räknats lika med i kontraktet
stipulerade skadestånd per centimeter mellan 3.7 och 3.8 meters djupgående.

Vid kontraktets tecknande bestämdes fartygets medeldjupgående till 3.7
meter, resp. max. 3.8 meter, därför att Skagens hamn vars angörande var av
stor betydelse för fartyget då icke kunde å för Skagerak avsedd plats mottaga
fartyg av större djupgående än ovan nämnda. Då emellertid sedan dess Skagens
hamn enligt Kapten Sundes meddelande fördjupats till 4.5 meter å ovan
antydd plats, och då, likaledes enligt Kapten Sundes meddelande övriga ifrågakommande
hamnar utan svårighet kunna angöras med ett medeldjupgående
av 4.0 meter och därutöver, bortfaller härmed betydelsen av kontraktets
fordran av medeldjupgåendets begränsning till 3.7 meter, resp. max. 3.8 meter.

På grund av ovannämnda förhållande och då Götaverken såsom av föregående
framgår, levererat ett maskineri som såväl till styrka som bränsleförbrukning
icke obetydligt överträffar kontraktets bestämmelser, anser undertecknad
att skadeståndet för för stort djupgående borde kunna efterskänkas,
förutsatt dock att Götaverken, utan kostnad för beställaren utför följande
arbeten till beställarens fulla godkännande:

1) Inläggande av c:a 20 tons fast ballast på så sätt, att fartygets tyngdpunkt

inkl. 80 ton last icke kommer att ligga högre än 3.86 meter, räknat från

kölens överkant. Denna ballast bör snarast inläggas.

2) Akterskeppet förstärkes i isgångsbältet om erforderligt.

3) Ventilerna i vattenlinjen eller omedelbart ovanför densamma göras av

gjutstål eller flyttas högre upp, om så önskas.

4) Slingerkölarna ökas i djup från nuvarande 300 m/m till 450 m/m, örn er farenheten

under garantitiden skulle visa detta önskvärt.

5) Sikt från bryggan för-över i isbrytarläge säkerställes.

Beträffande Götaverkens anhållan i dess skrivelse av den 20 juni 1935 alt
de hinder, som föranlett fartygets leveransförsening, måtte få jämställas med
kontraktsenlig force majeur, får undertecknad på grund av i ovannämnda
skrivelse anförda skäl tillstyrka denna begäran, dock att de kostnader, som
förseningen åsamkat beställaren, gäldas av leverantören.

1 skrivelse till Kungl. Majit den 11 juni 1935 anförde länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, bland annat, följande:

— 133 —

Av bilagda, från huvudkontrollanten för fartygsbygget, ingenjören O. R.
von Sydow, avgivna rapport, jämförd med leveranskontraktet, vilket i avskrift
bifogas, framgår, att fartyget företer vissa avvikelser från avtalade bestämmelser,
särskilt i avseende å djupgåendet, ävensom att en ansenlig försening
av leveransen ägt rum. Vidare utvisar kontrollantens rapport att vissa
brister ännu vidlåda fartyget, vilka böra avhjälpas innan detsamma kan av
staten slutgiltigt mottagas. Betydelsefullast härvidlag är, att maskineriet ännu
icke kan anses slutgiltigt utprovat, en sak, som är av särskild vikt, då det
i förevarande fall gäller ett maskineri av ny konstruktion. Vilken betydelse,
som tillmätts frågan örn detta maskineri, framgår för övrigt särskilt tydligt
av det förhållande, att verkstaden kontraktsenligt förbundit sig att utbyta
maskineriet mot annat sådant, om det skulle befinnas icke fungera tillfredsställande.

Maskineriet har emellertid hittills vid de gjorda proven visat sig i stort sett
arbeta synnerligen väl och på ett utmärkt sätt motsvara de fordringar, pörn
fartygets speciella ändamål ställa på detsamma. Anledning finnes också till
antagande, att de automatiska regleringsanordningarna å dieselgeneratorerna,
samkörningsanordningen mellan generatorerna, samt startanordningarna,
mot vilka kontrollanten gjort anmärkning (sid. 6 i rapporten), inom kort
skola befinnas vara fullt pålitliga.

Kontrollantens anmärkningar beträffande resterande arbeten i övrigt avse
obetydliga detaljer, vilka i den mån de icke redan avhjälpts, av leverantören
komma att ordnas under den närmaste tiden.

Fartygets djupgående har blivit större, än vad som med leverantören avtalats,
t. o. m. så stort, att kontraktsenlig rätt till avtalets hävande formellt
föreligger. De c:a 15 centimeter, som djupgåendet överskrider köp trakterad
maximigräns, sakna dock numera betydelse. Viktigare är, att något större
ballast inlägges, än vad hittills skett, något som visserligen än ytterligare med
ett par centimeter ökar djupgåendet, men som å andra sidan ansenligt förbättrar
fartygets stabilitetsförhållanden. I likhet med kontrollanten förmenar
länsstyrelsen, att anledning saknas utkräva vite för det för stora djupgåendet,
men att leverantören bör utan särskild ersättning vidtaga de åtgärder,
som av kontrollanten föreslagits å sid. 9 i besiktningsrapporten.

Leveransförseningen sammanhänger med att, såsom nämnts ett maskineri
av hittills praktiskt taget oprövad konstruktion kommit till användning. Angeläget
har därför varit att å detta maskineri, vilket både ur driftskostnadssynpunkt
och med hänsyn till manöverförmågan visat sig utlova utomordentligt
goda resultat nedlägga den största omsorg. Den uppkomna förseningen
har härigenom blivit ofrånkomlig och synes icke kunna skäligen läggas leverantören
till last. Några mera betydande olägenheter har förseningen icke
vållat. Tilläggas må, att kostnaderna för fartyget med utrustning synes
kunna väl hålla sig inom anvisat anslag.

Även örn, såsom ovan framhållits, maskineriet ännu icke i alla detaljer är
att anse såsom slutjusterat, vill det också synas, som örn detsamma skulle
komma alt väl motsvara de å detsamma ställda höga förväntningarna. Och
i elt hänseende har det redan visat sig ansenligt överträffa de kontraktsenliga
villkoren, nämligen i fråga örn maskinstyrkan, en mycket stor förmån
för ett isbrytande fartyg sorn Skagerak. De gjorda proven lia också utvisat,
att bränsleåtgången blir avsevärt mindre lin som kontrakterats. Den ökade
maskinstyrkan medger för övrigt, att under normala förhållanden endast en
av fartygets generatorer behöver användas och att den andra kan hallas i reserv,
fördelar både ekonomiskt och ur säkerhetssynpunkt. De fördelar som
maskineriet bjuder, torde giva fullgod ersättning för leveransförseningen. Del
synes länsstyrelsen därför rimligt, att leverantören befrias från böter för den -

_ 134 —

na försening, dock givetvis under förutsättning, att de ökade kostnader för
kontroll, som genom förseningen uppkommit, tillfullo av leverantören ersättas.

Att fartyget till sina allmänna anordningar och sin inredning på ett utomordentligt
sätt lämpar sig för sitt ändamål såsom undersöknings- och bevakningsfartyg,
står utom varje tvivel.

Vad ovan angivits antyder, att fartyget ännu icke till alla delar är att anse
såsom leveransklart. Det är emellertid i sådant skick, att det omedelbart kan,
givetvis på leverantörens risk, tagas i bruk. Tills nu befintliga brister avhjälpts
bör uppenbarligen återstående del av entreprenadsumman innestå.

Under åberopande av det anförda ävensom av vad kontrollanten yttrat i
sin besiktningsrapport, får länsstyrelsen i underdånighet hemställa

att länsstyrelsen måtte bemyndigas att godkänna fartyget, sedan ännu föreliggande
av kontrollanten påtalade brister avhjälpts och att till dess innehålla
slutlikviden för leveransen;

att det stora djupgående! i förhållande till vad som kontrakterats icke
matte hindra detta godkännande ävensom att leverantören måtte befrias från
skyldigheten att utgiva kontraktsenligt vite för detta djupgående mot skyldighet
att utföra av kontrollanten föreslagna anordningar,

. sarr,t att Eders Kungl. Maj:t måtte medgiva, att vite för försenad leverans
icke uttages från leverantören, dock mot skyldighet för denne att gottgöra de
okade kostnader för kontroll, som genom förseningen uppkommit eller uppkomma.

I brev den 26 juli 1935 bemyndigade Kungl. Maj :t, som förklarade, att den
omständigheten att fartygets djupgående icke överensstämde med vad som
kontrakterats icke utgjorde hinder för länsstyrelsen att godkänna fartyget,
länsstyrelsen att giva sådant godkännande, sedan ännu föreliggande av kontrollanten
påtalade brister blivit i huvudsak avhjälpta, och att innehålla
likviden till dess samtliga brister avhjälpts. Vidkommande framställningen
i vad den avsåge befrielse för leverantören från utgivande av kontraktsenligt
vite för fartygets djupgående mot skyldighet att utföra vissa av kontrollanten
föreslagna anordningar ävensom vite för försenad leverans förklarade sig
Kungl. Maj:t vilja framdeles meddela beslut.

I en den 27 juli 1935 dagtecknad skrivelse till länsstyrelsen anförde kontrollanten
ingenjören von Sydow, bland annat, följande:

Den 25 juli företogs provtur med ruhr. fartyg för utrönande av örn de
automatiska regleringsventilerna å Dieselgeneratorerna efter gjorda ändringar
fungerade tillfredsställande. Omfattande manöverprov utfördes först
med enbart styrbords generator och därefter med enbart babords generator
och slutligen med båda generatorerna tillkopplade.

Vid gång med enbart en generator visade det sig, att regleringsventilerna
fungerade tillfredsställande.

Vid gång med båda generatorerna fungerade regleringsventilerna vid stoppmanöver
å. propellermaskinen, men däremot icke vid igångsättning av propellermaskinen.
För att då få ventilerna att verka, kräves en extra man.
som justerar generatorernas handspakar. Götaverken har meddelat, att de
ha under konstruktion en anordning, som de komma att inmontera å generatorerna,
och som de äro övertygade om på ett tillfredsställande sätt skall avhjälpa
ovannämnda bristfällighet. Denna anordning beräknas dock icke bliva
färdig ännu på några månader. Då körning med båda generatorerna samtidigt

— 135 —

icke i regel beräknas komma att äga rum annat än vid gång i is, är ovannämnda
bristfällighets avhjälpande icke överhängande utan kan anstå ännu
någon tid.

Vad startförmågan hos generatorerna beträffar är densamma ännu icke
fullt tillfredsställande. Så t. ex. gjordes före utgåendet med fartyget ovannämnda
dag fyra startförsök med babords generator, innan den kom i gång.

Då propellermaskineriet jämte dess följdkonstruktioner icke kan slutgiltigt
godkännas, förrän detsamma under garantitiden (l1/2—3 år) visat sig uppfylla
kontraktets fordringar, anser undertecknad sig kunna föreslå, att Länsstyrelsen
nu övertager fartyget, under förutsättning av att leverantören förbinder
sig att skyndsammast under garantitiden förbättra förut nämnda bristfälligheter
hos generatorerna till godkännande.

Kontrollanten förutsatte härvid även, att leverantören förbunde sig att
utan kostnad för beställaren skyndsammast utföra vissa i kontrollantens rapport
av den 10 juli 1935 ävensom i ovannämnda skrivelse närmare angivna
ännu icke färdiga arbeten.

I skrivelse till aktiebolaget Götaverken den 31 juli 1935 förklarade sig länsstyrelsen
övertaga fartyget. Länsstyrelsen anförde därvid, bland annat, följande: Länsstyrelsen

övertager denna dag fartyget Skagerak under förutsättning,
att de arbeten, vilka ännu restera av dem, som i ingenjören von Sydows besiktningsrapport
den 27 juli 1935 anmärkts såsom icke färdiga, så snart
ske kan på tillfredsställande sätt utföras. Intill dess dessa arbeten fullgjorts
och godkänts, förbehåller sig Länsstyrelsen att innehålla motsvarande delar
av entreprenadsumman på sätt ingenjören von Sydow föreslagit. Genom
leveransförseningen uppkommet ökat kontrollantarvode, 2,000 kronor, kommer
jämväl att å entreprenadsumman innehållas.

Vidkommande fartygets maskineri räknar Länsstyrelsen med att de förbättringar
beträffande start- och regleringsanordningar, som enligt ingenjören
von Sydows rapporter ännu erfordras, skyndsammast av Eder vidtagas. Ävenså
hänvisar Länsstyrelsen till § 9 i det mellan Eder och Länsstyrelsen den 19
februari 1934 upprättade leveranskontraktet samt till Edra utfästelser i brev
av den 21 april 1934 och den 8 april 1935 ävensom Länsstyrelsens svar å dessa
brev. Länsstyrelsen förbehåller sig alltså alltjämt de rättigheter, som i nämnda
paragraf och brev angivits.

Då vid gång med båda generatorerna regleringsventilerna ännu icke fungera
tillfredsställande, kräves, då båda generatorerna samtidigt användas, alltjämt
en extra man, som justerar generatorernas handspakar. Skulle ifrågavarande
bristfällighet icke vara avhjälpt, innan fartyget behöver tagas i bruk som
isbrytare, för vilket fall generatorernas samverkan är oundgängligen av nöden,
förutsätter Länsstyrelsen slutligen, att kostnaderna för den extra man, som
erfordras för handspakarnas justerande, bestridas av Eder, intill dess så
anordnats, att regleringsventilerna fungera fullt tillfredsställande.

Genom beslut den 16 augusti 1935 medgav Kungl. Maj:t med hänsyn till i
ärendet förekomna omständigheter, att i ovanberörda kontrakt stipulerade
vitén dels för att det levererade fartygets djupgående icke överensstämde
med vad som kontrakterats, dels för den försenade leveransen icke behövde
från leverantören uttagas, under förutsättning att leverantören utan kostnad
för statsverket utförde av huvudkontrollanten för fartyget, ingenjören von

— 136 —

Sydow i avgiven besiktningsrapport den 10 juli 1935 föreslagna anordningar
samt att leverantören gottgjorde beställaren de ökade kostnader för kontroll,
som genom den försenade leveransen uppkommit eller kunde komma
att uppkomma.

Enligt nedanstående utdrag ur maskindagboken samt de av fartygets befälhavare
och förste maskinist till länsstyrelsen avgivna maskinrapporterna över
arbeten, utförda vid aktiebolaget Götaverken, har i avseende å fartygets maskineri
inträffat följande:

Utdrag ur maskindagboken för tiden 1 augusti 1935—16 mars melö^ -

9 augusti.

12 augusti.

8 augusti. Haft uppe båda startventilerna på babords generator, vilka

voro läck.

Bylat en hylsa som var sprucken på styrbords generator.

Kl. 7.00 startat styrbords generator. Aktra startventilen hängt
upp sig. Isärtagit och utbytt densamma. Fartyget försenat c:a 1
timma på grund av att båda generatorerna voro under reparation.
Kl. 9.00 styrbords generator i gång.

Kl. 7.35 styrbords generator i gång. Kl. 8.25 stoppade densamma
på grund av att förliga utströmningsventilen läckt.

Bylat utströmningsventilen samt båda startventilerna.

Babords generator under reparation av bränslepump. Fartyget
måste gå till ankars i Gullmarfjorden under reparationen.

Båda generatorerna obrukbara under 21/2 timma.

Kl. 11.10 babords generator i gång.

14 augusti. Vid Götaverken. Haft uppe alla fyra startventilerna för upp ritning

och påsättning av nya halsar. Diverse mindre arbeten.

16 augusti. Kl. 17.40 babords generator stopp på grund av fel på förliga

bränslepumpen. Kl. 17.41 styrbords generator i gång.

17 augusti. Insatt nya hylsor och punchar av bättre material på babords

generator. På styrbords generator hade säkerhetsventilen fastnat,
samt regulatorfjädrarna lossnat på axeln, vilket icke kunde repareras
ombord.

23 augusti. Vid Götaverken. Losstagit styrbords generators minimiregulator
för reparation på verkstaden. Inslipat aktra inströmningsventilen
på toppen av varmluftsmotorn.

26 augusti. Gjort flera startförsök mellan kl. 11.45 och 13.30. Sistnämnda

tidpunkt voro båda generatorerna i gång. Fartyget försenat c:a
1 timma.

2 september. Kl. 7.55 styrbords generator stopp för fel. Kl. 7.57 åter i gång.
4—6 september. Vid Götaverken. Tagit i land babords generators regulator för
reparation av axeln. Losstagit aktra ut- och inströmningsvent.ilerna
på toppen av varmluftsmotorn. Insatt oljeståndsrör för
kammaxellådorna. Diverse mindre arbeten.

16 september. Haft isär och omsett 8 sty. sug- och 8 sty. tryckventiler på styr bords

förliga compressor.

17 september. Kl. 7.45 stoppade babords generator på grund av fel på bränsle pumpen.

Samtidigt startades styrbords generator, vilken stoppade
kl. 15.40 på grund av sprungen utströmningsventil. Kl. 15.42
babordsgeneratorn i gång, därefter losstagit skadade ventilen och
fastsatt reserv ventil.

26 september. Förliga startventilen på babords generator hängt upp sig. Losstagit
och åter insatt densamma.

— 137

30 september—

3 oktober.

4 oktober.

11 oktober.

14 oktober.

15 oktober.

16 oktober.

18 oktober.

21 oktober.

24 oktober.

30 oktober.

5 november.

6 november.

7 november.

12 november.

15 november—
15 december.

Vid Götaverken. Losstagit pistonbox och cylinderkanna för
rengöring. Båda kannringarna på kannan voro fastkoksade. En
ny kannring insatt. Dessutom voro ringarna i pistonboxen också
fast. Inslipat in- och utströmningsventiler på toppen av varmluftsmotorn.
Diverse mindre arbeten utförda.

Vid första backmanövern vid avgång från Nya Varvet fastnade
inströmningsventilen på förliga botten av varmluftsmotorn och
måste isärtagas. Fartygets avgång fördröjd c:a 2 timmar.

Isärtagit förliga inströmningsventilen på botten av Dans cylinder
samt förliga och mellersta inströmningsventilerna på toppen
i och för inslipning.

Kl. 12.25 babords generator stopp utan att orsaken kunnat
konstateras. Samtidigt igångsatt styrbords generator.

Haft uppe båda bränslepumparna på babords generator i och
för justering.

Kl. 9.05 babords generator stopp, troligen eld. Kl. 9.06 styrbords
generator i gång.

Kl. 17.10 styrbords generator stopp för eld. Kl. 17.12 samma
generator åter i gång.

Haft nere förliga förbränningskolven på styrbords generator
för undersökning och insättning av en sty. ny ring av vardera slaget.

Kl. 12.30 babords generator stopp. Förliga startventilen läck.
Samtidigt igångsatt styrbords generator.

I Varberg. Haft uppe utströmningsventilen, samt 2 sty. bränsleventiler
på babords generator. Insatt nya fjädrar som sprungit.

Kl. 12.25 babords generator stopp för eld i spolkanalerna, vilket
upprepades kl. 14.50. 1 minuts stopp vardera gången.

Kl. 10.30 babords generator stopp för eld i en minut.

I Strömstad. Losstagit snabbstängningsventilen för fastnitning
av bussningarna på babords generator. Generatorerna provkörda
efter fyra startförsök.

Kl. 12.40 styrbords generator stopp för eld i spolkanalerna. Kl.
12.41 babords generator i gång.

Vid Götaverken. Haft uppe alla tre cylinderkannorna och
pistonboxar för rengöring. Alla kannringarna voro fastkoksade
och ringarna i boxarna fastbrända.

Uttagit alla 12 ut- och inströmningsventilerna för insättning
av nya bussningar och spindlar. Insatt nya hylsor av grövre gods
på mellanaxelns kopplingar för ventilregleringen. Insatt nipplar
för direkt smörjning av cylindrar och pistonboxar.

På generatorerna voro alla fyra kannorna nedtagna för undersökning.
Samtliga cylindrar voro läck invändigt och locken mer
eller mindre spruckna.

På babords generator insatt komplett ny reservcylinder med
lock på förliga, samt ny cylinder med gammalt lock på akterliga.
Haft uppe alla utströmningsventiler för inslipning, samt ny låsanordning
på muttrarna.

Dessutom haft uppe alla bränsleventiler för inslipning, båda
bränslepumphusen för justering och insättning 2 sty. nya hylsor.
Erhållit ett nytt pumphus i reserv.

Alla fyra compressorkannorna upptagna för omnitning och svetsning.
Rengjort och justerat alla sug- och tryckventiler på babords
generator. Inpassat alla skrapringar på underdelarna av för -

— 138 —

14 december.

17 december.

30 december.

31 december.

1936

2 januari.

3 januari.

7 januari.

8 januari.

9 januari.
11 januari.
13 januari.
16 januari.

18 januari.

21 januari.

22 januari.
24 januari.

28 januari.

29 januari.

30 januari.

3 februari.

4 februari.

bränningscylindrarna samt insatt knastrar. . Alla startventilerna
losstagna för insättning av nya spindlar av bättre material. Insatt
nya bussningar i snabbstängningsventilerna. Diverse arbeten med
hjälpmotorerna, samt justering och nytt drevhjul på trålwinschen.

Provkört båda generatorerna samt varmluftsmotorn.

Kl. 6.45 fastnade förliga inströmningsventilen på botten, varför
uppankring gjordes och ventilen nedtogs och iordningställdes.
Fartygets resa stoppat 2 timmar.

Kl. 10.00 och 14.30 eld i styrbords generator, icke stopp.

Eld tvenne gånger i babords generator, icke stopp.

Kl. 12.50 och 16.40 babords generator slagit eld, ej stopp.

Konstaterat läckage på styrbords generator. Kl. 7.20 och 12.00
babords generator slagit eld, ej stopp.

Kl. 9.45 och 18.00 babords generator slagit eld, ej stopp.

Kl. 10.10 babords generator slagit eld, ej stopp. Utbytt bränsleventilerna
på styrbords generator, insatt nya spridare.

Haft uppe aktra pistonkannan, samt boxen på varmluftsmotorn
för undersökning. Ringarna utan anmärkning.

Kl. 16.15 babords generator stopp för eld. Styrbords generator
i gång kl. 16.16. 8

Kl. 12.00 styrbords generator stopp för eld. Babords generator
startades samtidigt.

Kl. 17.00 babords generator stopp för eld, samtidigt startades
styrbords generator, vilken slog eld kl. 19.35, men orsakade icke
stopp.

Kl. 10.00 babords generator stopp för eld, styrbords generator
startades genast.

12.35 styrbords generator stopp för eld, babords generator
genast i gång.

Kl. 14.50 babords generator stopp för eld, styrbords generator
i gång kl. 14.51.

I Göteborg. Insatt större rör samt kranar i avloppsledningen
från spolkanalerna på generatorerna, ökning av rörens diameter
från 6 mm till 9 mm inre mått, samt dragit avloppet in i avgasröret
från generatorerna, i stället för mot förut strax ovanför
durken.

Gjort fyra startförsök med vardera generator innan de startat.

Kl. 8.40 styrbords generator i gång efter 3 startförsök.

Kl. 12.00 eld, dock ej stopp.

Kl. 15.45 babords generator i gång, men stoppade kl. 16.30 på
grund av fel på kompressorventilerna, styrbords generator var då
i gång.

I Lysekil. Vid undersökning av babords generators akterliga
kompressor var flera sug- och tryckventiler skadade, samt tre
nagelskallar borta på kannan. Dessa skallar ha kommit emellan
ventilerna och gjort åverkan, vilken förorsakat läckage på ventilerna.

Eld i spolkanalerna på styrbords generators båda cylindrar,
vardera två gånger. Ej stopp.

Eld i spolkanalerna på styrbords generators båda cylindrar,
vardera en gång. Ej stopp.

— 139 —

5 februari.

6 februari.

7 februari.

11 februari.

12 februari.

13 februari.

18 februari.

19 februari.

21 februari.

24 februari.

25 februari.

26 februari.

4 mars.

5 mars.

7 mars.

9 mars.

10 mars.

11 mars.

Haft uppe aktra utströmningsventilen på styrbords generator.
Konstaterat läckage i cylindern och locket.

Haft uppe båda startventilerna på styrbords generator för ökning
av ventilöppningen från 7 mm till 91/2 mm.

Kylmanteln på styrbords generators akterliga cylinder sprucken.
Provisoriskt tätat.

Eld i spolkanalerna på styrbords generator en gång. Ej stopp.
Eld i spolkanalen på styrbords generator två gånger. Ej stopp.
Eld i spolkanalerna på styrbords generator tre gånger. Ej^ stopp.
Stopp för eld i spolkanalen på styrbords generator en gång.
Expansionsboxen på stora gasröret till styrbords generator
sprungit läck. Provisoriskt tätat.

Stopp för eld i spolkanalen på babords generator en gång under
pågående trålning. Start med styrbords generator misslyckades.
Babords generator i gång efter 3 minuters stopp.

Svetsat expansionsboxen på styrbords generators gasrör vid
Götaverken.

Haft loss sugventilerna på båda generatorernas kompressorer.
Konstaterat flera nitar loss på kompressorkannorna.

Eld i spolkanalerna på båda generatorerna, vardera en gång.
Ej stopp. .

Ett brännoljerör på babords aktra bränsleventil sprungit läck.
Utbytt detsamma mot reservrör.

Eld i spolkanalen på babords förliga cylinder en gång. Ej
stopp.

Eld i spolkanalerna på styrbords generator flera gånger. Fel pa
kompressorventilerna på babords akterliga kompressor.

Utbytt 3 sty. tryck- och 1 sty. sugventil, vilka skadats av lossade
nitskallar från kannan. Ventilerna utbytta mot reserver.

Babords generator stoppat på grund av en lossad nitskalle,
som måste avlägsnas. Eld i styrbords generator fyra gånger. Ej
stopp.

Babords generator åter stoppat på grund av lossad mtskalle.
Eld i spoikanalerna på styrbords generator 2 gånger. Ej stopp.
Skiftat styrbords aktra bränsleventil på grund av läckage.

Maskinrapport över arbeten utförda vid Götaverken under tiden 15 31

mars 1936:

Losstagit cylindrarna på båda generatorerna och transporterat^ desamma
till maskinverkstaden för undersökning. Haft uppe topplocken på båda generatorernas
compresscylindrar, losstagit kannorna som kasserades och^ insatt
nya av annan konstruktion. Losstagit alla compressorventilerna i såval
topp- som bottenlock för undersökning.

Haft uppe alla cylinderkannorna saint pistonboxar på varmluftsmotorn
för undersökning. Uppriktat aktra geldern, undersökt buntlagret, samt förliga
ramlagret på varmluftsmotorn.

I verkstaden isärtagit alla kolvar på båda generatorerna för undersökning
av tvärstyckslagren. Svarvat spår för ytterligare 2 sty. tätningsringar på
vardera kolven. Kasserat alla fyra överlocken samt underlocken vilka ersatts
med andra av ny konstruktion.

Kasserat alla sex utströmningsventilerna vilka skola ersättas med nya av
förbättrad konstruktion. Under provning vid 5 kg. tryck kasserat 2 sty.
nytillverkade cylindrar vilka läckte på grund av poröst gods.

— 140 —

Ändrat underdelen av cylindrarna på vilka ytterligare två skrapningar insatts.
Regulatorerna kasserats och tillverkning av nya påbörjats. Arbetet
niea maskineriet fortgår a Götaverken vid mars månads utgång.

Maskinrapport över arbeten utförda vid Götaverken april månad 1936.

Under första hälften av månaden arbetades med iordningställande av
cylinderfoder, över- och underlock, samt nya regulatorer till generatorerna.
Därefter provtrycktes cylinderfoder och överlock med 4 kg vattentryck
samt underlockens tätningsflänsar med 60 kg. tryck, allt under fartvgsinspektionens
uppsikt.

Den 20 april påbörjades ombordtagning och fastsättning av alla cylinderoder
med lock, samt varmluftsrören på baksidan generatorerna. Avblåsnmgsventilerna
justerades och nya fjädrar insattes.

Ombordtagit alla startventilerna, bränsleventiler, samt nya justerade utstromnmgsventiler.

På generatorerna äro alla över- och underlock nya, delvis av ny konstruktion
därjämte äro utströmningsventilerna och ett cylinderfoder nytillverkade
da däremot de tre övriga cylinderfodren äro förut använda.

Isärtagit alla tre cylinderlocken på styrbords hjälpmotorer för rengöring
och lnslipmng av alla ut- och inströmningsventiler. Detsamma även med
bransleventilerna.

Haft isär alla smörj- och brännoljesilar jämte oljekylaren för rengöring
lhopsatt och provkört kylaren. Ilandtagit den gamla oljan i stora oljetråget
tor ombyte av ny olja.

De nya generatorregulatorerna äro ännu under arbete i maskinverkstaden.

Utdrag ur maskindagboken för tiden 1 maj 1936—30 september 1937.

1936
1—5 maj.

6 maj.

7 maj.

8 maj.

9 maj.

11—12 maj.
13 maj.

17 maj.

18 maj.

19 maj.

Vid Götaverken. Insatt regulatorerna med tillhörande rörledningar
på båda generatorerna, samt gjort mindre kompletteringsarbete.

Påbörjat provkörning av generatorerna, vilken pågick hela
natten med mindre justeringar.

Fortsatt provgången. Kl. 13.00 avgick från Götaverken till
Lysekd. Eld i styrbords förliga spolkanal en gång, ej stopp.

I Lysekil. På förmiddagen provgång med båda generatorerna

Kl. 11.40 avgick från Lysekil. Eld i styrbords förliga spolkanal
2 gånger, ej stopp.

Eld i styrbords förliga spolkanal en gång, ej stopp.

I Göteborg. Provgång för justering båda dagarna.

Resa Köpenhamn. Eld i styrbords generator 3 gånger, ej stopp.

I Öresund. Styrbords aktra startventil sprungit läck.

I Östersjön. Styrbords aktra undre cylinderlock sprungit läck.
Tagit upp aktra utströmningsventilen och funnit en pora 3 mm
diameter i rundning på underlocket. Gjort försök med diktning
därefteråt gjort flera misslyckade startförsök.

Kl. 21.30 sprang inneraxeln av på babords generators regulator,
varför motorn måste stoppas, två minuter efter att det lyckades
få styrbords generator i gång trots läckan i locket.

Nedtagning av den skadade regulatorn påbörjades genast.

Regulatorn nedtagen och en blindfläns påsatt nocklådan, klar
och provad kl. 2 f. m.

— 141 —

20 maj.

21 maj.

22 maj.

23 maj.

24 maj.

25 maj.

26 maj.

27 maj.

28 maj.

29 maj.

30 maj.
1 juni.

2 juni.

Kl. 6.45 sprang styrbords förliga tvärstyckslager till kompressorn,
samt överdelen av kåpan med tätningsbox i flera delar. Babords
generator i gång en minut senare. Borttagit vevstaken samt vevlagret
på den skadade kompressorn. Utbytt utströmningsventilen
på förliga styrbords generator mot reservventil. Arbetat hela
dygnet med reparation av skadorna.

Eld i babords generators spolkanaler 3 gånger, varav en gång
stopp i 2 minuter.

Eld i babords aktra spolkanal en gång, ej stopp. Kl. 6.45 ankom
Oskarshamn i och för reparation av skadorna. Losstagit aktra
utströmningsventilen på styrbords generator. Borrat upp poran
i underlocket och indragit en 1/t tums järnskruv som sedan övernitats,
vattenprovat samt fastsatt utströmningsventilen. Insatt
nytt tvärstyckslager samt provisoriskt reparerat kåpan på översidan
av vevhuset.

Pistonstången något krokig. Kl. 23.45 allt klart, samt provkört
båda generatorerna.

Kl. 9.45 avgick från Oskarshamn. Eld i spolkanalen på babords
akter 2 gånger, en gång stopp. Eld i styrbords förliga spolkanal
en gång, ej stopp.

Utbytt 2 sty. tryckventiler på förliga kompressorbotten.

Kl. 8.50 stoppat propellermaskinen på grund av att inströmningsventilen
på toppen av mellancylindern sprungit sönder.
Utbytts mot reservventil. Kl. 9.15 åter full fart. Ett brännoljerör
på babords aktre bränsleventil sprungit läck. Utbytts mot reserv.

I Helsingfors. Haft uppe cylinderlocket på mellancylindern för
inspektion. Inga bitar av den söndriga ventilen påträffade, men
ventilen åter sprucken. Ersatts med reservventil.

Kl. 10.05 avgick från Helsingfors. Eld i aktra spolkanalen på
babords generator en gång, ej stopp.

Eld i samma spolkanal 2 gånger, en gång stopp. Aktra och
mellersta pistonstängerna på propellermaskinen gått varma, varför
farten måste reduceras.

I Nynäshamn. Losstagit aktra och mellersta cylinderlocken på
propellermaskinen i och för rengöring och justering av pistonboxarna.
Allt klart och provat samma dag.

Kl. 7.00 avgick från Nynäshamn. Eld i aktra spolkanalen på
babords generator 3 gånger, ej stopp.

Styrbords generator stopp kl. 9.30 för eld under manöver i Visby
hamn. Babords generator i gång kl. 9.31.

Kl. 6.00 f. m. avgick från Visby. Kl. 9.20 sprängdes babords
aktra kompressors tvärstycke. Styrbords generator i gång kl. 9.21.
Omedelbart påbörjades nedtagning av det skadade tvärstycket
jämte vevstake och vevlagret. Ett provisoriskt rör drogs från
starttanken till spolluftslådan för höjandet av spolluftstrycket.
Kl. 20.30 startat babords generator och provkört i 10 minuter.

Kl. 11.43 sprängdes styrbords aktra kompressors tvärstycke.
Kl. 11.44 babords generator i gång. Omedelbart igångsatt borttagandet
av det skadade tvärstycket jämte vevstake och vevlager.

Kl. 14.00 styrbords generator klar och provkörd.

» 14.18 stoppade babords generator för eld i spolkanalen.

» 14.19 styrbords generator i gång.

» 14.50 » » stopp för eld i spolkanalen.

» 14.51 » » åter i gång.

— 142 —

3 juni.

4 juni.

5 juni.

6 juni.

7 juni.

8 juni.

9 juni.
10 juni.

11 juni.

12 juni.

13 juni.

14—20 juni.

25—30 juni.

Eld i styrbords generators förliga spolkanal 6 gånger under
dygnet.

Eld i styrbords generators akterliga spolkanal 4 gånger under
dygnet.

Ingendera gången generatorn stopp.

Eld i babords generators förliga spolkanal en gång, ej stopp.
>> >> » » akterliga » två gånger, ej stopp

.. 6-40 anlänt till Ystad. Gjort så mycket förarbete som möjligt
för insättning av 2 sty. nya tvärstycken, vilka voro på väg från
Götaverken.

Arbetat hela dygnet med insättning av de båda tvärstyckena.
Pistonstängerna krokiga, varför de först måste värmas och rätas.

Fortsatt med föregående dags arbeten. Provkört båda generatorerna
en timma. Ompackat startluftsröret till styrbords generators
stora pådrag. Arbetet klart kl. 19.30.

Kl. 6.00 avgick från Ystad. Eld i styrbords förliga spolkanal en
gång, ej stopp.

Kl. 8.20 anlände till Göteborg. Påbörjat losstagning av babords
aktra kompressorskanna. Fyra man från Götaverken till arbete
i maskinen.

Rätat babords aktra kompressorstång på Götaverken. Inpassat
och fastsatt densamma. Ompackat boxen på styrbords generators
snabbstängningsventil.

Provkört babords generator efter att hava arbetat hela natten.
Kl. 10.10 avgick från Göteborg. Eld i styrbords förliga spolkanal
en gång. Ej stopp.

Babords generator stopp för eld i spolkanalen kl. 18.25 och 20.55.

Styrbords generator stopp för eld i spolkanalen kl. 20.50 under
manöver vid Lysekils kaj.

Eld i styrbords förliga cylinder 3 gånger. Ej stopp.

» » babords » » 1 gång. » >>

» »

» »

» styrbords aktra spolkanal 1

förliga
»

akterliga

förliga

akterliga

gånger.

1 gång.

Vid Nya Varvet.

Losstagit och ilandfört styrbords akterliga cylinder med tillhörande
lock, samt ombordtagit och fastsatt reservcylinder med
lock. Flera sprickor iakttagna på styrbords aktra kolvstopp.
Haft uppe tre utströmningsventiler för undersökning av kolvtopparna.
Ingen av desamma voro spruckna. Losstagit alla fyra
kompressorskannorna för utbytning av tvärstycken.

Påsatt reservbränsleventilerna på det nya cylinderlocket.
Insatt ny kåpa på styrbords förliga kompressor.

Inpassat och fastsatt 4 sty. nya tvärstycken av ny konstruktion,
samt 2 nya kompressorsstänger på styrbords generator. Insatt
nya tätningsringar på styrbords generators kompressorsstänger.
Fastsatt kompressorlocken. Haft loss alla tryck- och sugventiler
på babords generators kompressorlock. Ombordtagit samt fastsatt
2 st. regulatorer delvis av ny konstruktion. Justerat spolrum
på kompressorkannor och utströmningsventiler. Provgång för
justering av regulatorerna påbörjats.

— 143 —

1 juli.

2 juli.

3 juli.

4 juli.

5 juli.

6 juli.

7 juli.
10 juli.

12 juli.

14 juli.

15 juli.

16 juli.

22 juli.

23 juli.

27 juli.

30 juli.

3 augusti.

4 augusti.

5 augusti.

6 augusti.

Provgång hela dygnet med generatorerna. Erhållit delvis nya
regulatorer vilka synas fungera bättre än de gamla.

Kl. 9.30 avgång från Göteborg. Prov gjordes under l1/* timmars
full gång jämte olika manövrar med varmluftsmotorn. Regulatorerna
fungerade ganska bra var för sig samt vid samköming
under full forcering av varmluftsmotorn. Vid variabel gång med
varmluftsmotorn, mindre gott.

Vid Bornö. Provgång med båda generatorerna under 2 timmar
för inställning och justering av regulatorerna.

Kl. 7.20 avgick från Bornö. Diverse prov med generatorerna.
Eld i spolkanalerna på babords aktra en gång. Ej stopp. Detsamma
i styrbords förliga en gång. Ej stopp.

Eld i spolkanalen på babords förliga. Stopp. Haft uppe lilla
avblåsningsventilen på båda generatorerna. På styrbords hade
sätet lossnat och babords spindel med kanna fastnat. Fartyget
stoppat 1 timma.

Kl. 9.00 vid provgång med styrbords generator sprang expansionselementet
på stora avgasröret läck. Losstagit och ersatt
detsamma med reserv. Fartyget stoppat för reparation 3 timmar.
Eld i spolkanalen på babords aktra en gång, ej stopp. Eld i spolkanalen
på styrbords förliga 2 gånger. Ej stopp.

Eld i spolkanalen på styrbords förliga 2 gånger. Ej stopp.

Prov med båda generatorerna samtidigt i 30 minuter. Eld i
spolkanalen på styrbords förliga 2 gånger. Ej stopp, och babords
aktra en gång, ej stopp.

Eld i spolkanalen på babords förliga 1 gång. E] stopp.

Styrbords generator stopp kl. 21.20. Orsak obekant.

Styrbords aktra bränslerör sprungit läck. Provgång med båda
generatorerna samtidigt i 30 minuter. I Varberg. Losstagit aktra
pistonkannan på varmluftsmotorn med box för rengöring och
justering. Boxen igenkoksad. Losstagit lilla avblåsningsventilen
på styrbords generator för fastsättning av sätet som lossnat.
Inborrat 2 sty. 3/8 tums skruvar.

Eld i babords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

» » » » » 1 » » *

Haft uppe tvåans inströmningsventil på toppen av varmluftsmotorn
för inslipning och justering. Haft uppe stora avblåsningsventilen.
Sätet lossnat. Inborrat 2 sty. 3/g tums skruvar för fastsättning.

Eld i spolkanalen på babords aktra 1 gång. Ej stopp.

» » » » » förliga 1 » » »

» » » » » aktra 1 » » >>

Kl. 6.00 avgick från Frederikshamn. Eld i spolkanalen på styrbords
förliga cylinder 2 gånger samt i babords aktra 1 gång. Ej

stoPP- . „.

Eld i spolkanalen på styrbords förliga 1 gång. Ej stopp.

/ Lysekil. Haft uppe 2:ans cylinderkanna med box för rengöring
och justering av varmluftsmotorn. Haft nere startventilen på
styrbords generator, förliga, för inslipning, som även styrbords
högtryckskompressor för justering. Kolven hängt upp sig.

I Göteborg. Isärtagit förliga pistonkannan med box på varmluftsmotorn
för rengöring och justering. Losstagit stora avgaslådan
på styrbords generator för ilandtagning till Götaverken.
Lådan sprucken på två ställen vilka måste svetsas.

— 144 —

7 augusti.

8 augusti.

9 augusti.

10 augusti.

11 augusti.

12 augusti.

13 augusti.

14 augusti.

15 augusti.

18 augusti.

19 augusti.

20 augusti.

21 augusti.

22 augusti.
24 augusti.

25—26 augusti.

27 augusti.

28 augusti.
31 augusti.

1 sept.

2 sept.

3 sept.

4 sept.

7—12 sept.

Pabörjat losstagningen av förliga utströmningsventilen på
babords generator. Ventilen visade sig vara så fast att losstagning
var omöjlig, varför densamma måste avbrytas.

Avgaslådan ombordtagits och fastsättning påbörjad. Halsarna
slagit sig i svetsningen varför lådan måste inpassas flera gånger
för utfilning av bulthål och flänsar.

Arbetet klart kl. 1.30 f. m. då båda generatorerna provkördes.
Kl. 8.00 f. m. avgick från Göteborg.

Kl. 7.00 avgick från Lysekil till sjöss. Eld i spolkanalen på babords
aktra 3 gånger. Ej stopp.

Styrbords generator stopp för eld i spolkanalen kl. 15.35. Utbytt
2 sty. tryckventiler på babords förliga kompressorbotten mot
reservventiler. Haft isär lilla avblåsningsventilen på styrbords
generator för justering.

Eld i babords förliga spolkanal 1 gång.

> akterliga »

» »
» »
» »
» »

förliga
akterliga
styrbords förliga
babords akterliga

gånger.

»

Ej stopp.

» »

Ej stopp.

Utbytt bränsleventiler på babords förliga.

Eld i styrbords förliga spolkanal 2 gånger. ^

1 Lysekil. Utbytt babords aktra start- och bränsleventiler mot
reservventiler. Gjort flera startförsök utan resultat.

Kl. 12.15 styrbords generator i gång.

» 13.00 avgick från Lysekil.

13.25 stopp för eld i spolkanalen under 2 minuter.

13.27 styrbords generator åter i gång.

13.45 stopp för eld i spolkanalen under 10 minuter.

13.55 styrbords generator åter i gång.

14.00 uppankrades fartyget.

14.45 stoppades styrbords generator.

15.05 babord generator i gång.

15.15 lättat ankare, fortsatt resan.

19 .53 till ankars för natten.

» 19.55 stoppat babords generator.

Eld i babords aktra spolkanal 1 gång.

» » » » » 1 »

» » » » » 1 » » »

» * » förliga » 1 » » »

» » styrbords » » 2 gånger. » »

/ Lysekil. Losstagit avgaslådan på babords generator i och för
svetsning och ompackning. Losstagit båda utströmningsventilerna
för utbytning mot reserv.

Ej stopp.

» »

Eld i babords aktra spolkanal

1 gång.

2 gånger.

1 gång.

1 »

2 gånger.
2 »

Ej stopp.

» »

» » » » » 1 gång. » »

I Göteborg. Haft uppe alla tre cylinderkannorna på varmluftsmotorn
i och för utbyte av nya pistonboxar av ny konstruktion.

— 145 —

14 sept.

15 sept.

17 sept.

18 sept.

19 sept.

20 sept.

21 sept.

22 sept.

23 sept.

24 sept.

25 sept.
28 sept.

29 sept.

30 sept.

1 oktober.

3 oktober.

8 oktober.

10 oktober.

13 oktober.

14 oktober.

16 oktober.

20 oktober.

21 oktober.
10—379309.

Haft nere dels förliga kolven på styrbords generator för utbyte av
två sty. tätningsringar som sprungit av, dels aktra kolven på babords
generator för utbyte av 4 sty. tätningsringar som även voro
avsprungna. Därjämte fanns en mindre spricka på kolvens topp.

Nedtagit spolluftslådan på babords generator för insättning av
plåtar i spolkanalerna avsedda att hindra befintlig olja att antändas.
Insatt nya spridare av ny konstruktion på styrbords generator.
Haft nere stora pådragningsventilen på varmluftsmotorn
för inslipning och justering, som även start- och utströmningsventilerna
på styrbords generator; och tryckventilerna på babords
kompressorer. Provkört båda generatorerna och varmluftsmotorn.

Kl. 8.00 avgick från Göteborg. Olika skakningsprov gjorda hela
dagen med båda generatorerna vid olika varvantal.

Två sty. bränslerör sprungit läck och ersatts med reserv. Kl.
16.25 till 16.50: Prov med båda generatorerna, babords spolluftslåda
läck.

Babords aktra bränslerör sprungit läck. Insatt reservrör.

Kl. 9.50 till kl. 11.00: Prov med båda generatorerna.

Babords aktra bränslerör sprungit läck. Insatt reservrör.
Styrbords generator stoppad för fel på förliga bränslepumpen.

Kl. 16.00 till 16.40: Prov med samköming av båda generatorerna.

» 9.45 » 10.45: Samma prov med generatorerna.

Isärtagit dels lilla avblåsningsventilen på babords generator,
dels babords bränslepumphus för justering.

Kl. 15.15 till 17.15: Prov med båda generatorerna.

» 18.15 » 18.40: » » » »

Eld i styrbords förliga spolkanal 1 gång. Ej stopp.

» » babords aktra » 1 » » »

Kl. 14.10 till 14.25: Prov med båda generatorerna.

» 11.25 » 11.40: » » » »

Eld i babords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

Kl. 15.30 till 15.35: Prov med båda generatorerna.

Haft nere lilla avblåsningsventilen på styrbords generator för
justering.

Kl. 10.00 till 12.00: Full forcering med båda generatorerna.

» 14.30 » 17.30: Manöverprov med båda generatorerna och

varmluftsmotorn tillsammans. Förliga inströmningsventilen på
botten av varmluftsmotorn sprungit sönder.

Haft nere lilla avblåsningsventilen på styrbords generator för
justering. Utbytt förliga inströmningsventilen på botten mot
annan ventil av bättre material.

Losstagit förliga inströmningsventilen på toppen av varmluftsmotorn
och utbytt densamma mot annan ventil av bättre material.

Eld i babords	aktra spolkanal	1	gång.	Ej	stopp.
» » »	» »	1	»	»	»
» » styrbords	förliga »	1	»	»	»
Nedtagit förliga densamma.	pistonboxen vilken beckat	fast.	Åter uppsatt
Eld i styrbords	förliga spolkanal	1	gång.	Ej	stopp.
» » babords	» »	1	»	»	»
» » »	aktra »	1	»	»	»
» » »	» »	1	»	»	»
» » »	förliga »	1	»	»	»
» » styrbords aktra » Rev. berättelse ang. statsverket för år 1937. 1.	1	»	»	»

146 —

23 oktober.
25 oktober.

27—29 okt.

1 nov.

5 nov.

6 nov.

11 nov.

14 nov.

16 nov.

18 nov.

19 nov.

20 nov.

26 nov.

28 nov.

30 nov.

2 dec.

3 dec.

4 dec.

7 dec.

8 dec.

10 dec.

11 dec.

12 dec.

15 dec.

17 dec.

21—23 dec.

29 dec.

Eld i babords förliga spolkanal 1 gång. Ej stopp.

Nedtagit aktra pistonboxen vilken beckat fast. Åter uppsatt
densamma.

I Göteborg. Utbytt aktra inströmningsventilerna å topp och
botten på varmluftsmotorn mot nya ventiler av smidesstål. De
kasserade ventilerna voro av tackjärn.

Undersökt kammaxlarnas förhållande till startluftsfördelningsventilen
på babords generator. Ompackat locken på kammaxellådan
och kedjehuset. Provkört båda generatorerna. Styrbords
generator visade sig starta lättare än babords.

Kl. 12.20 styrbords generator stopp för eld i spolkanalen under
2 minuters tid.

Kl. 9.05 båda generatorerna stoppat i 7 minuter på grund av fel
på babords generators snabbstängningsventil.

Eld i babords aktra samt styrbords förliga spolkanal. Ej stopp.
Nedtagit babords snabbstängningsventil för undersökning.
Spindeln avsprungen. Ersattes med ny.

Styrbords generator stopp för eld i spolkanal kl. 12.55 under en
tid av en minut.

Eld i babords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

» » » » » 2 gånger. >> »

» » » » » 1 gång. » »

» » styrbords förliga » 1 » » »

Styrbords generator stopp för eld i spolkanal. 2 minuter.
Styrbords lilla regleringsventil isärtagen för justering.

Eld i babords förliga spolkanal. 1 gång. Ej stopp. Fastsatt
spindeln på 2:ans inströmningsventil å toppen, vilken lossnat.

Haft uppe för justering stora och lilla avblåsningsventilerna på
båda generatorerna.

Eld i babords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

Ompackat flänsen på stora avgasröret i kappan vid grenröret
på grund av läckage.

Eld i styrbords förliga spolkanal 1 gång. Ej stopp.

» » » aktra » 1 » » »

Inslipat förliga inströmningsventilen i botten på varmluftsmotorn
jämte justering av styrbords tryckregulator.

Justering av 4 sty. tryckventiler på botten av styrbords aktra
kompressor.

Justering av 4 sty. tryckventiler på toppen av styrbords aktra
kompressor.

Eld i styrbords förliga spolkanal 2 gånger. Ej stopp.

» » » aktra » 1 gång. » »

Inslipat förliga inströmningsventilen i botten på varmluftsmotorn.

Kl. 11.15 eld i styrbords förliga spolkanal. Stopp 2 minuter.
Eld i babords förliga spolkanal en gång. Ej stopp.

Kl. 13.05. Eld i babords förliga spolkanal. Stopp 2 min.

Eld i babords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

» » styrbords förliga » 1 » » »

Haft uppe för justering båda utströmningsventilerna på babords
generator, jämte startventiler och 4 sty. bränsleventiler, ävensom
justerat 6 sty. tryckventiler på babords kompressor.

Insatt nya avblåsningsventiler av ny konstruktion, en på varje
generator.

Förhalat till Götaverken för insättning av nytt ekolod.

— 147

1937
1—7 jan.

8 januari.

9 januari.

12 jan.

13 jan.

15 jan.

18 jan.

19 jan.—
14 febr.

15 februari.

16 februari.

Vid Götaverken.

Efter losstagning av utströmningsventilerna på styrbords
generator, observerades att aktra kolvtoppen var sprucken, vadan
en ny kolv måste insättas.

Upptagit och justerat båda startventilerna samt alla bränsleventilerna
på styrbords generator. Provkört generatorerna samt
varmluftsmotorn.

Kl. 10.00 avgick från Götaverken. Kl. 11.20. Eld i babords förliga
spolkanal. Stopp i 2 min. Eld i babords aktra spolkanal en
gång. Ej stopp.

Eld i babords aktra spolkanal en gång. Ej stopp. Diverse
skakningsprov företagits av ingenjör från Götaverken.

Eld i styrbords aktra spolkanal. Stopp 2 min.

» » babords » » 1 gång. Ej stopp.

» » styrbords förliga » 1 » » »

Kl. 8.35 avgick fartyget från Marstrand.

» 11.30 begärdes full back vid Nya Varvets brygga. Härvid

låste sig omkastningsrörelsen så att manövern ej genast kunde
utföras. Efter några minuter kunde manövern, med stor svårighet,
givas.

Kl. 9.35 till 10.50 förhalades fartyget under bogsering till
Götaverken.

Kl. 9.25 babords generator i gång till kl. 11.30 för gas till winschar
och styrmaskin.

Vid Götaverken. Losstagit och fastsatt båda förbränningscylindrarna
på styrbords generator. Förnyat en innerring i mellanlocket
på aktra cylindern, samt insatt nytt mellanlock på förliga
cylindern där bussningen för säkerhetsventilen spruckit och godset
varit poröst. Båda cylindrarna vattenprovade före insättandet.
Förnyat på generatorerna 3 sty. i topparna spruckna kolvar. En
av kolvarna, styrbords aktra, blev insatt i början av juli månad
1936.

På varje kolv insatt 4 sty. nya ringar i utbyte mot de gamla
ringarna, som voro avsprungna.

Inlagt ny vitmetall i 3 sty. vevöverlager å generatorernas förbränningscylindrar.
De gamla lagren voro porösa och spruckna.

Översett och uppmätt slitaget på generatorernas—kompressors—
och varmluftsmotorns cylindrar. Varmluftsmotorns cylindrar
slitna mellan */„ och 3/10 mm. Största slitaget på kompressorfodren
0.56 mm.

Två stv. nya ringar insatta på babords förliga kompressorkanna.

Ett sty. ring insatt å vardera varmluftskannorna.

Undersökt och besiktigat alla vev- och tvärstyckslager samt
ramlagren på generatorerna. Insatt nya kylkåpor på varmluftsmotorn
för avkylning av pistonboxarna. Översett ali armatur
för varmluft såväl i motorrummet som däckmaskineriet. Insatt
nya slid- och pistonboxar på styrmaskinen. Insatt 2 sty. nya
förstärkta vevaxlar i omkastningsrörelsen. Inslipat alla in- och
utströmningsventiler på varmluftsmotorn.

Allt klart och provkört, såväl generatorer, varmluftsmotor, som
däcksmaskineriet.

Kl. 9.00 avgick fartyget från Götaverken med båda generatorerna
i gång.

148 —

17 februari.
19 februari.

23 februari.

26 februari.

27 februari.
1 mars.

2 mars.
4 mars.
8 mars.

9 mars.

10 mars.

11 mars.

12 mars.

14 mars.

15 mars.

17 mars.

19 mars.

20 mars.

22 mars.

23 mars.

24 mars.

25 mars.

26 mars.

27 mars.
31 mars.

1 april.

2 april.

3 april.

5 april.
7 april.

Utfört diverse skakningsprov.

Eld i styrbords förliga spolkanal en gång. Ej stopp. Eld i babords
aktra spolkanal en gång. Ej stopp.

Eld i babords aktra spolkanal en gång. Ej stopp.

0mpackat3 sty. flänsar på babords spolluftslåda, vilken varit läck.

Brutit 16—20 cm is med 40 % fyllning och 600 ind. hästkrafter.

Kl. 13.55 avgick från Lysekil. Båda generatorerna i gång.
Kl. 16.10 babords generator stopp för fel på lilla avblåsningsventilen.
En stoppmutter på spindeln lossnat.

Eld i babords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

» » styrbords förliga » 1 » » »

» » » » » 1 » » »

» » » aktra » 1 » » »

» » babords aktra » 1 » » »

» » styrbords förliga » 1 » » »

» » » aktra » 1 » » »

Provtryckt propellerhylsan.

Eld i babords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

» » styrbords förliga » 1 » » »

» » babords aktra » 1 » » »

Kl. 8.45 babords generator stopp för eld i förliga spolkanal. Kl.
8.46 styrbords generator i gång.

Kl. 19.55 styrbords generator stopp. Anledning obekant. Kl.
19.56 babords generator i gång. Kl. 21.15 styrbords generator
åter stopp. Anledning obekant. Kl. 21.16 babords generator i gång.

Eld i styrbords förliga spolkanal 2 gånger. Ej stopp.

» » babords aktra » 1 gång. » »

» » » » » 1 » i> »

Kl. 10.40 styrbords generator stopp. Obekant anledning.

» 10.40 babords » i gång.

Eld i styrbords förliga spolkanal 2 gånger. Ej stopp.

» » » aktra » 1 gång. » »

» » » förliga » 1 » » »

Kl. 16.10 babords generator stopp. Obekant anledning.

16.11
Eld i styrbords

»

»

babords

»

styrbords

babords

aktra
förliga
aktra
förliga
aktra
styrbords förliga

gang.

förliga spolkanal 1 gång.
» » 1 »

1 »

1 »

1 »

2

gånger.
1 gång.

1 »

Ej stopp.

» »

» » » » » 2 gånger. » »

Babords generator stoppat 4 gånger av obekant anledning
mellan kl. 6.40 och kl. 19.55.

Eld i styrbords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

» » » förliga » 1 » » »

» » babords aktra » 1 » » »

Babords generator stopp 2 gånger. Obekant anledning.

Eld i styrbords förliga spolkanal 1 gång. Ej stopp.

Babords generator stoppat kl. 12.12 under en minut. Anledning
obekant.

Styrbords generator i gång mellan kl. 7.45—18.40.

— 149 —

8 april.

9 april.
10 april.

16 april.

2 maj.

3 maj.

4 maj.

5 maj.

6 maj.

7 maj.
9 maj.

10 maj.

11 maj.

12 maj.
18 maj.

22 maj.

23 maj.

24 maj.

25 maj.

26 maj.

27 maj.

5 juni.

7 juni.

8 juni.

Eld	i styrbords aktra	spolkanal	1 gång.	Ej stopp.
»	» » förliga	»	1 »	»	»
»	» babords aktra	»	1 »	i>	»
»	» styrbords förliga	»	2 gånger.	»	»
»	» » »	»	1 gång.	»	»
»	» » »	»	1 »	»	»
»	» babords »	»	1 »	»	»
Vid Götaverken. Utdragit propelleraxeln och	haft uppe 4 sty.

bottenkranar i och för besiktning av fartygsinspektionen. Haft
nere dels babords spolluftslåda för rengöring och dels lilla avblåsningsventilen
för insättning av nytt säte. Justerat babords bränsleregleringsrörelse.
Inslipat och justerat alla start- och bränsleventiler
på båda generatorerna.

Utbytt 4 sty. tryckventiler på babords förliga kompressorbotten
som även 2 å styrbords förliga. Justerat och planat sliderna på
trålwinschen, justerat eld- och pistonboxarna på samma winsell

och styrmaskin.

Insatt 2 sty. nya bussningar för inströmningsventilerna å toppen
på varmluftsmotorn.

Eld i babords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

»	» »	förliga	»	1	»	»	»
»	» styrbords	»	»	1	»	»	»
»	» »	»	»	1	»	»	»
»	» »	»	»	2	gånger.	»	»
»	» babords	aktra	»	1	gång.	»
»	» »	»	»	1	»	»	»
»	» styrbords förliga	»	1	»	»	»
»	» »	»	»	1	»	»	»
»	» babords	»	»	1	»	»	»
»	» »	aktra	»	1	»	»	»
»	» »	»	»	1	»	»	»
»	» styrbords	förliga	»	1	»	»	»
»	» />	aktra	»	1	»	»	»
»	» babords	»	»	1	»	»	»
»	» styrbords förliga	»	1	»	»	»
»	» »	»	»	1	»	»	»
»	» babords	»	»	1	»	»	»
»	» »	aktra	»	1	»	»	»
»	» »	»	»	1	»	»	»
»	» »	förliga	»	1	»	»	»
»	» »	aktra	»	1	»	»	»
»	» »	»	»	1	»	»	»
»	» »	förliga	»	1	»	»	»
»	» styrbords	förliga	» •	1	»	»	»
»	» babords	aktra	»	1	»	»	»
»	» styrbords förliga	»	1	»	»	»

Vid losstagning av babords generators utströmningsventiler
voro innerfjädrarna sprungna samt småsprickor i sätena på båda

ventilerna.

Babords generator stopp kl. 17.30.

Eld i styrbords förliga spolkanal 1

» » babords aktra » 1

» » styrbords » » 1

o » » förliga » 1

Obekant

gång.

anledning.
Ej stopp.

» »

» »

» »

)>

»

— 150 —

9 juni.

10 juni.

11 juni.

12 juni.

14 juni.

15 juni.

16 juni.

18 juni.

19 juni.

21—30 juni.

2 juli.

3 juli.

5 juli.

6 juli.

7 juli.

8 juli.

9 juli.

12 juli.

15 juli.

16 juli.

17 juli.

18 juli.

Eld i styrbords förliga spolkanal 1 gång
» » babords aktra » 1 »

Styrbords generator i gång kl. 14.46.

Babords generator stopp kl. 12.25. Obekant anledning.

Ej stopp.

Stopp kl. 14.45.

Styrbords

Babords

i gång kl. 12.26.
stopp kl. 11.10. Fel på regleringsventil.
i gång kl. 11.11.

Obekant anledning.

Obekant anledning.

» » stopp kl. 18.59.

Styrbords » i gång kl. 19.00.

» » stopp kl. 19.29.

Babords » i gång kl. 19.30.

Eld i styrbords förliga spolkanal 1 gång. Ej stopp.

Babords generator stopp kl. 6.10 i 2 minuter. Obekant fel.
Eld i styrbords förliga spolkanal 1 gång. Ej stopp.

» » babords aktra » 1 » » »

Orsak eld.

Eld i

» »
» »

babords

»

styrbords

»

babords

aktra	spolkanal	2 gånger.	Ej stopp.
förliga	»	1 gång.	» »
»	»	2 gånger.	» »
aktra	»	1 gång.	» »
»	»	1 »	» »
»	»	3 gånger.	» »
förliga	»	1 gårig.	» »
aktra	»	2 gånger.	» »

Haft nere styrbords varmluftslåda för ompackning. Inslipat
förliga inströmningsventilen på toppen av varmluftsmotorn.

Kl. 8.15 styrbords generator i gång efter 4 startförsök.

Eld i styrbords förliga spolkanal 2 gånger. Ej stopp.

»	» »	aktra	»	1 gång.	»	»
»	» babords	»	»	1 »	»	»
»	» styrbords	»	»	1 »	»	»
»	» »	förliga	»	2 gånger.	»	»
»	» babords	aktra	»	4 »	»	»
»	» »	»	»	1 gång.	»	»
»	» styrbords förliga	»	1 »	»	»
»	» babords	»	»	1 »>	»	»
»	» »	aktra	»	1 »	»	»
»	» styrbords	»	»	1 »	»	»
Kl.	10.10 båda generatorerna	i gång.
»	10.25 styrbords generator stopp för eld	i förliga spolka-
nalén.
Eld	i styrbords förliga spolkanal 1 gång.	Ej stopp.
»	» babords	aktra	»	1 »	»	»
Kl.	20.30 styrbords generator stopp. Obekant anledning.
»	20.25 babords »		i gång.
Eld	i styrbords förliga spolkanal 3 gånger.	Ej stopp.
»	» »	aktra	»	1 gång.	»	»
»	» »	»	»	1 »	»	»
»	» babords	»	»	1 »	»	»
»	» styrbords förliga	»	3 gånger.	»	»
»	» »	»	>>	1 gång.	»	»
»	» »	aktra	»	2 gånger.	»	»
»	» »	förliga	»	1 gång.	»	»

— 151

19 juli.

20 juli.

21 juli.

22 juli.

23 juli.

24 juli.

25 juli.

26 juli.

27 juli.

28 juli.

29 juli.

30 juli.

31 juli.

Eld i styrbords förliga spolkanal 1 gång.

» babords

Ej

»

stopp.

Kl.

»

>>

».

Kl.

1

„ „ aktra » 1 » * (>

7.30 styrbords generator i gång efter 4 startförsök.

11.15 babords » stopp. Obekant anledning.

» 11.15 styrbords » i gång.

Eld i styrbords förliga spolkanal 1 gång. Ej stopp.

» » aktra » 2 gånger. » »

» babords » » 1 gång.

» styrbords » » 3 gånger. » »

11.20 styrbords generator stopp av obekant anledning.

» 11.35 åter i gång.

» 11.20 babords generator i gång.

» 12.45 styrbords » stopp av obekant anledning.

» 12.48 åter i gång.

» 12.45 babords generator i gång.

» 12.55 styrbords » stopp. Obekant anledning.

» 15.30 åter i gång.

» 12.55 babords generator i gång.

I Thorshavn. Styrbords generator omöjlig få i gång trots manga
startförsök. Losstagit styrbords förliga utströmningsventil for
inslipning och justering. Nedtagit styrbords aktra förbränningskolv
De tre övre ringarna fast och på två av desamma flera bitar
ur Insatt 5 sty. nya kolvringar. Nya startförsök utan resultat.
Losstagit styrbords aktra utströmningsventil och insatt reservventil.
All maskinpersonal arbetat från kl. 7 f. m. till kl. 5 f. m.

den 24 juli. . , , , x , . .

Haft uppe toppstycket på kedjehuset och locket pa kamaxel lådan

för justering av kugghjul och axlar.

Haft uppe båda startventilerna samt justerat bränslepumparna.
Arbetat från kl. 7.00 f. m. till kl. 23.45.

Kl. 23.00 styrbords generator i gång efter 3 start!orsok.

» 23.30 » » stopp.

» 10.05 » » i gång efter 4 startforsok.

» 19.02 » » stopp. Obekant anledning.

» 19.00 babords » i gång.

Eld i styrbords aktra spolkanal 1 gång. E] stopp.

» » babords » »11 gånger. » »

» » » förliga » 2 » » »

Babords generator stopp kl. 15.21, 17.39, 17.43, 17.45, 17.49
och kl. 18.55 vardera gången en minut. Styrbords generator omöjlig
att få i gång. .

I Thorshavn. Kl. 7.00 påbörjat nedtagnmg av styrbords forliga
kolv. Tre ringar fast och flera bitar ur ringarna som även å sjalva
kannan mellan 2:dra och 3:je ringen uppifrån. Insatt 7 sty. nya
ringar. Kl. 17.30 styrbords generator i gång under 20 minuter.

I Thorshavn. Provkört båda generatorerna.

I Thorshavn. Nedtagit babords förliga kolv. Alla ringarna i
övre sättet lösa och hela. Undersökt och provat båda förliga
bränsleventilerna därvid den ena ventilen utbyttes mot reserv.
Allt klart och provkört kl. 18.30.

Justerat styrbords bränsleåterföringsanordmng. Inslipat en
utströmningsventil.

Kl. 9.40 avgick från Thorshavn.

— 152 —

1 enig.

2 enig.

3 aug.

4 aug.

5 aug.

6 aug.

8 aug.

9 aug.

11 aug.

12 aug.

13—18 aug.

Eld i babords aktra spolkanal 5 gånger. Ej stopp.

» » styrbords förliga » 1 gång. » ,>

Kl. 18.37 stopp för eld i babords generator.

» 18.38 åter i gång.

Eld i styrbords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

’> » » förliga » 2 gånger. » »

» » babords aktra » 1 gång. » »

» » » förliga » 1 » » »

» » styrbords » » 3 gånger. » »

Kl. 9.45 ankom och ankrade i Baita Sound.

Påbörjat nedtagning av babords aktra kolv kl. 10. De två övre
ringarna lösa och hela, de övriga ringarna fasta eller söndriga.
Losstagit tvärstyckslagret för urfilning i sidorna. Konstaterades
tva sprickor på kolven och två sprickor i cylindern på för- och akterkant
c:a 100 mm långa och på ett avstånd av 100 mm från övre
cylinderns underkant. Ringen i stållocket lös. Nedtagit vevlagret
för justering. Provtryckt babords båda aktra bränsleventiler.
Arbetat hela natten.

Fortsatt med arbetet med kolven vilket var klart kl. 7.00.
Provkört båda generatorerna i 20 minuter.

Kl. 13.35 styrbords generator i gång.

» 13.50 avgick från Baita Sound till Lerwick.

» 20.00 » » Lerwick.

Eld i styrbords förliga spolkanal 2 gånger. Ej stopp.

» » » aktra » 1 gång. » »

Kl. 19.45 ankom till Egersund.

Nedtagit babords aktra kolv för borttagning av de två övre
ringarna vilka slagit emot den lösa ringen i stållocket. Allt klart
och provkört kl. 17.30.

Kl. 11.00 avgick från Egersund.

Eld i styrbords förliga spolkanal 2 gånger. Ej stopp.

» » » aktra » 1 gång. » »

» » » förliga » 1 » » „

Kl. 17.45 ankom Lysekil.

1 Gullmarsfjorden.

Eld i styrbords förliga spolkanal 1 gång. Ej stopp.

Styrbords generator i gång kl. 7.30 efter 4 startförsök. 30 minuter
försenade.

Kl. 7.35 avgick från Lysekil.

Eld i styrbords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

Kl. 16.40 anlände till Götaverken.

Vid Götaverken.

Uttagit babords generators aktra cylinder med lock, vilken cylinder
var sprucken. Insatt reservcylinder med lock.

Utbytt babords generators aktra kolv, vilken även spruckit,
mot ny kolv. Nedtagit kolven på styrbords förliga cylinder på
vilken kolv stycken lossnat mellan 2:a och 3:e tätningsringarna
uppifrån. Kolven ersatt med ny.

Nedtagit styrbords aktra cylinder med lock. Locket spruckit
1 recessen för utströmningsventilen. Isärtagit cylinder och lock,
samt ihopsatt styrbords aktra cylinder med babords aktra lock
samt insatt detsamma på plats. Ringen i styrbords förliga stållock
sprucken. Ursmärglat underkant på ringen i grad med cylindern.

— 153 —

19 aug.

20 aug.

21 aug.

22 aug.

23 aug.

24—25 aug.

26 aug.

27 aug.

28 aug.

29 aug.

30 aug.

31 aug.

3—8 sept.

Insatt nytt metallager i babords aktra tvärstycke, vilket slagit
sig. Tagit upp aktra kolven på varmluftsmotorn. Insatt nya
ringar samt justerat pistonboxen. Inslipat in- och utströmningsventilerna
på aktra varmluftsmotorns cylindertopp samt samma
ventiler på 2:ans cylindertopp.

Styrbords generator i gång för prov kl. 13.30.

Babords » » » » » » 16.00.

Provkört båda generatorerna i c:a 45 minuter.

Kl. 17.30 förhalat till Nya Varvet med båda generatorerna i
gång. . .

Kl. 19.53 avgick från Nya Varvet. Styrbords generator i gang.

1 Köpenhamn.

Eld i babords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

Kl. 4.00 stoppade styrbords generator. Obekant anledning.

» 4.00 babords generator i gång.

Justerat båda regleringsventilerna samt styrbords brännoljeåterföringsanordning.

Under provgång med styrbords generator inträffade kl. 19.30
en explosion i vevhuset. Vid undersökning hade alla luckorna
på vevhuset starkt utbuktats, varvid springor uppstått vid luckornas
sidor där eldslågor slogo ut. Elden släcktes av sig själv, och
ingen av personalen skadades. Vidare konstaterades att förliga
kolven skurit i och därigenom orsakat antändning av i vevhuset
befintliga oljegaser.

Eld i babords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

» » » förliga » 2 gånger. » »

Kl. 16 anlände till Libau med babords generator i gång. Påbörjat
nedtagning av styrbords förliga kolv.

Styrbords förliga kolv befanns vid nedtagningen iskuren och
sprucken i underkant. Underdelen av cylindern sprucken samt
kolven oval c:a 21/2 mm. Uttagit tvärstycket samt tvärstycksbultarna
för insättning i reservkolven. Ursmärglat cylindern och
urskavt mellanlagret i tvärstycket. Påbörjat insättning av reservkolven.

Fortsatt uppmonteringen av styrbords förliga kolv. Nedtagit
vevhusluckorna å styrbords sida för uppriktning.

Kl. 14.00 styrbords generator i gång efter tre .startförsök.

» 14.45 » » stopp för observation i vevhuset.

» 15.30 » » i gång med 0.8 kg gastryck.

» 16.30 ökat trycket till 3 kg.

» 17.30 stopp för observation i vevhuset. Inget anmärk ningsvärt.

Kl. 7.05 avgick från Libau.

Eld i styrbords förliga spolkanal 1 gång. Ej stopp.

» » » aktra » 1 » » »

I Simrishamn.

Kl. 4.50 avgick från Simrishamn.

Eld i styrbords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

» » » förliga » 1 » » »

Kl. 7.50 stoppade styrbords generator på grund av att förliga
utströmningsventilen hängt upp sig.

Kl. 7.50 babords generator i gång.

I Göteborg.

Nedtagit styrbords förliga kolv. Kolven iskuren, underdelen

154 —

av cylindern sprucken. Kolven avputsades och uppsattes. Insatt
ny underdel på cylindern. Alla vevhusluckor losstagna för
uppriktning. Undersökt och justerat bränsleventilerna, båda
utströmningsventilerna, samt fjädrarna på styrbords regulator.
Utbytt styrbords brännoljepumphus mot reserv.

9 sept. Allt klart för provkörning. Styrbords generator provkörd under

4 timmar, babords generator 1/2 timme.

10 sept. Nedtagit styrbords regulator för transport till Götaverken.

Kl. 11.50 avgick från Göteborg.

» 18.30 påbörjat nedtagningen av styrbords förliga utströmningsventil,
vilken hängt upp sig. Arbetet klart kl. 23.15.

Eld i babords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

Babords generator i gång från kl. 11.10 till kl. 18.05 då fartyget
gick till ankars. Provkört styrbords generator under tiden kl.
22.45—23.15.

U sept- Eld i babords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

15 sept. » » » förliga » 1 » » »

16 sept. » » » » » i )> » )>

18 sept. » » » aktra » 1 » » »

23 sept. Kl. 7.45 babords generator stopp, aktra utströmningsventilen

hängt upp sig.

Kl. 7.45 styrbords generator i gång.

» 8.40 » » stopp för eld.

» 8.42 » » åter i gång.

Tagit upp aktra utströmningsventilen och aktra startventilen
på aktra cylindern samt utbytt desamma mot reserv. Arbetet
klart kl. 14.10.

W sept. Eld i babords aktra spolkanal 1 gång. Ej stopp.

Beträffande fartygets expedition till Färöarna och Shetland under tiden
den 15 juli—9 augusti 1937 har av expeditionens vetenskapliga ledare avgivits
följande redogörelse:

Till Svenska Hydrografisk Biologiska Kommissionen, Länsstyrelsen,
Göteborg.

Pa förekommen anledning anse vi oss härmed vördsamt böra avgiva följande
redogörelse över den expedition till Färöarna och Shetland med undersökningsfartyget
Skagerak, som utgick från Lysekil den 15/7 och även avslutades
där den 9/8 1937.

Tiden för expeditionen blev kortare än som beräknats, liksom också en del
avsevärda förändringar i arbetsprogrammet måste vidtagas. Detta var beroende
på de anmärkningsvärda missförhållanden i fråga om fartygsmaskineriets
driftsäkerhet, vilka under resan konstaterades. Vi ha därför ansett det
nödvändigt, att de av oss ur expeditionssynpunkt gjorda erfarenheterna måtte
komma till kommissionens kännedom.

Vi vilja av denna anledning främst hänvisa till de utdrag ur skeppsdagbok
och maskindagbok, vilka av fartygsbefälhavaren insänts till länsstyrelsen, men
vi få därutöver vördsamt anföra följande:

1. Undersökningarna ha på grund av att maskineriet ej funktionerat tillfredsställande
måst inställas följande dagar: 23/—24/7 = 21/2 dagar. Arbetet
återupptogs först den 25/7 kl. 11. 28/29/7 = 2 dagar. En dag för att bereda maskinpersonalen
vila s/8 = 1 dag. 4/8 till kl. 14 = 4/2 dag. Nödvändig eftersyn
av maskinen efter färden över Nordsjön 6/s = 1 dag. Summa 7 dagar.

— 155 —

2. Fartygets maskineri visade sig vid tiden för undersökningarna vid Färöarna
(41/* dagars uppehåll i hamn för reparationer och eftersyn) till den
grad opålitligt, att vi ej ansågo det försvarligt att fullfölja det ganska krävande
arbetsprogram, som gällde undersökningar mellan Island och Färöarna. Dessa
undersökningar måste alltså slopas.

3 Den undersökning över långa, vilken ingått som en mycket väsentlig
del av vårt arbete, blev nära nog helt spolierad genom maskineriets otillfredsställande
skick. Efter ett par dagars arbete med storbackefiske nordväst örn
Shetland rapporterades, att maskinen behövde eftersyn. Då vi samtidigt behövde
mera agn, gick fartyget in till Baltasund. Sedan denna eftersyn verkställts,
meddelades, att tillgängligt reservmaterial av kannrmgar nu utnyttjats
samt att dessutom spricka på den ena cylindern observerats etc. Etter framställning
från fartygsbefälhavaren, som under förhandenvarande omständigheter
ei ansåg sig kunna svara för ett fortsatt arbete på ett sa avlägset faivatten
som det vid Shetland och i nordvästra Nordsjön, ansago vi oss nödsakade
att lämna dessa för undersökningarna av långan sa viktiga trakter
och förlägga dessa i stället till östra Nordsjön utanför Norges sydvästkust,
vilket innebär en högst avsevärd försämring av arbetsprogrammet. Mindre
lämpligt väder gjorde f. ö„ att ej heller de sistnämnda undersökningarna
kunde fullföljas. Man måste därvid även taga med i beräkningen, att
trots den ständiga eftersynen ett maskinstopp när som helst kunde inträffa
med dess allvarliga konsekvenser for redskap, fartyg och människoliv.
Expeditionen avbröts därför utan att ha löst sin uppgift beträffande

a 4. En annan faktor av betydelse för expeditionens arbete bör även påpekas.
Det ständiga arbetet med maskinen ansträngde maskinfolket mycket hart,
varför tillfälligtvis extra vila måste beredas detta. Aven härigenom bley arbetet
till sjöss ännu mer begränsat. Det torde därför starkt kunna ifragasättas,
örn den nuvarande arbetsstyrkan åtminstone under en längre expedition
kan anses vara tillräcklig för skötseln av det bristfälliga maskineriet utan att
en viss överansträngning av personalen sker och en motsvarande försämring
av expeditionens undersökningsresultat därav foijer. .__

5 Osäkerheten i fråga om maskineriets effektivitet mäste verka deprimerande
på befäl och manskap. Så visade sig också vara fallet under denna
expedition. Ett fortsatt experimenterande med Skageraks maskineri kan daiför
ej vara tillrådligt, örn man vill nå fram till ett gott resultat av ifrågasätta

exneditioner till mera avlägsna farvatten.

6 Expeditionen har hela tiden gynnats av ett i stort sett gott väder. Det

förefaller oss sannolikt, att erfarenheterna från sommarens expedition kunnat
vara av ännu mer nedslående art, örn fartyget rakat ut för harda stormar
eller exempelvis maskineriet strejkat vid navigeringen i de utomordentliga
starka strömmarna utanför Färöarnas kuster. . . »

Som slutomdöme vilja vi alltså framhålla, att fartygets maskinen ej pa
långt när uppfyllt de krav på driftssakerhet, man mäste stalla, nar det galler
expeditioner till mera avlägsna farvatten. Vi vilja aven uttala den fpi hoppningen
att Svenska Hydrografisk Biologiska Kommissionen vid den fortsatta
behandlingen av frågan om Skageraks maskineri matte taga skalig hänsyn
till de allvarliga anmärkningar, vi har ansett oss skyldiga att framställa.

Lysekil den 23 aug. 1937.

Hans Hanlund.

Amid R. Molander.

— 156 -

De upprepade missödena med maskineriet har föranlett länsstyrelsen att
vid olika tillfällen hos aktiebolaget Götaverken påkalla förlängning av garantitiden
för fartyget. I skrivelse den 29 april 1937 har bolaget senast bekräftat
en mellan länsstyrelsen och bolaget träffad överenskommelse, enligt vilken
garantitiden för fartygets maskineri finge — med bibehållen rätt för länsstyrelsen
att, örn förhallandena skulle därtill föranleda, kräva maskineriets
utbytande mot annat av beprövad och godkänd konstruktion — fortsätta att
löpa, intill dess tio månader förflutit från det anmärkningsfri provtur, som
av bolaget bekostats, ägt rum efter utförandet av vissa påfordrade arbeten.
Enligt vad revisorerna under hand inhämtat, har någon dylik provtur ännu
icke kommit till stånd. Fartyget är för närvarande intaget å varv vid Götaverken
för reparation av det gamla maskineriet. Genom beslut den 26 november
1937 har Kungl. Maj:t i anledning av framställning från Svenska
Västkustfiskarnas avdelning nr 19 medgivit, att ett marinen tillhörigt minsvepningsfartyg
finge användas för bevakning av fisket utanför Hallands
kust.

Revisorernas Omständigheterna i föreliggande fall synas revisorerna ganska märkliga,
uttalande. g^SOIn av den lämnade redogörelsen framgår, uppdrog Kungl. Majit åt länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län att infordra anbud å ifrågavarande fartyg
samt pröva och inom ramen för tillgängligt anslag antaga dylikt anbud, däri
inbegripet jämväl avgörandet av frågan om maskineriets art. Sedan länsstyrelsen
funnit de avgivna anbuden för höga för att kunna läggas till grund
för beställning, beslöt länsstyrelsen inleda förhandlingar med de verkstäder,
som avgivit de lägsta anbuden för att genom underhandsförfarande träffa
uppgörelse angående fartygets byggande. De enligt länsstyrelsens mening
förmånligaste villkoren lämnades härvid av aktiebolaget Götaverken, med
vilket bolag länsstyrelsen sedermera upprättade kontrakt angående fartygets
tillverkning och leverans.

Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna länsstyrelsens förfaringssätt
härutinnan anmärkningsvärt. Visserligen torde, såsom länsstyrelsen framhållit,
tiden icke hava medgivit infordrande av nya anbud, men det synes
revisorerna likväl icke lämpligt av länsstyrelsen att utan tillräcklig föregående
undersökning antaga ett anbud, innebärande inbyggande i fartyget av
ett maskineri, som icke varit i erforderlig grad utexperimenterat.

Av en av fartygets huvudkontrollant avgiven besiktningsrapport framgår
vidare, att vid den leveranstur, som den 5 juli 1935 företogs med fartyget, med
hänsyn till de goda resultat, som vid förberedande prov ernåtts beträffande
maskineriets hästkraftantal och bränsleförbrukning, det icke befunnits erforderligt
att utföra maskin- och fartprov enligt kontraktets föreskrifter. Det
synes revisorerna i hög grad anmärkningsvärt, att med hänsyn till maskineriets
säregna art kontraktets bestämmelser härutinnan kunnat eftersättas liksom
även att protokoll i vederbörlig ordning över de företagna proven icke
upprättats.

Såsom av fartygets maskindagbok ävensom av rapporter, avgivna av farty -

— 157 —

gets befälhavare, framgår, har fartyget under den tid, som förflutit från dess
leverans från varvet varit utsatt för ständiga maskinhaverier, vilka i flera fall
varit av den art, att de inneburit allvarlig fara för fartyget och dess besättning.
De ofta upprepade startsvårigheterna, avbrotten för reparationer och justeringar
av maskineriet hava medfört att fartygets expeditioner alltsomoftast
måst inskränkas, varigenom de uppgifter, för vilka det varit avsett, icke kunnat
fullföljas. Det synes därför revisorerna vara ofrånkomligt, att med tilllämpning
av kontraktets föreskrifter åtgärder snarast vidtagas för fartygets
försättande i fullgott skick.

Vad sålunda förekommit har givit revisorerna anledning framhålla vikten
av att anskaffandet av fartyg i liknande fall anförtros åt på området sakkunnig
myndighet.

§ 52.

Genom årligen återkommande beslut har Kungl. Hajd åt föreståndaren för ^taten^
statens veterinärbakteriologiska anstalt, i egenskap av ansvaiig utgivare foa]jterjoioav
»Skandinavisk veterinärtidskrift» anslagit visst belopp (numera 1,200 jääka^an^
kronor) som bidrag till kostnaderna för tidskriftens utgivande. Såsom villkor ''

för statsbidraget har föreskrivits, bland annat, att i tidskriften kostnadsfritt
intagas alla meddelanden av mera allmänt intresse från statens veterinärbakteriologiska
anstalt, samt att omedelbart efter uppsatsernas tryckning särtryck
av de utav tjänstemännen vid anstalten författade uppsatser tillhandahållas
medicinalstyrelsen i samma format som anstaltens övriga meddelanden
med den boktitel och i det antal exemplar, som av medicinalstyrelsen begäres,
samt till de pris, som särtryckens utförande betinga.

Sedan vederbörande tryckeri för granskning insänt räkningar till tryckerikonsulenten
i statskontoret och denne framställt vissa anmärkningar däremot,
har statskontoret från anstaltsföreståndaren mottagit en den 15 april
1936 dagtecknad skrivelse, vari såsom förklaring, bland annat, åberopats
en riksdagens revisorer år 1934 tillställd promemoria, i hithörande delar så
lydande:

Av villkoren i Kungl. Maj:ts beslut angående villkoren för statsbidrag till
tidskriften intagas alla meddelanden av mera allmänt intresse från statens
veterinärbakteriologiska anstalt.

Av nämnda publikationssvit tillhandahålles enligt kungl, brevets tredje
villkor Kungl, medicinalstyrelsen särtryck, vars antal bestämmes av medicinalstyrelsen,
till det pris, som särtryckens utförande betingar.

Utom dessa särtryck, som skola levereras till Kungl, medicinalstyrelsen enligt
anförda grunder, inköper Statens veterinärbakteriologiska anstalt för sin
del 200 särtryck för anstaltens egen del samt för att utsändas till de laboratorier
och vetenskapliga institutioner, som hava liknande uppgifter som Statens
veterinärbakteriologiska anstalt. På så sätt crhålles i utbyte antörda
laboratoriers och vetenskapliga institutioners egna publikationer.

För dessa 200 särtryck betalar anstalten ett visst pris enligt följande grunder: -

— 158 —

Revisorernas

uttalande.

1. Det pris som särtryckens utförande betingar, sedan tidskriftsupplagan
satts och tryckts. (Detta grundpris skall vara samma pris per 100 särtryck,
som Medicinalstyrelsen skall betala enligt Kungl, brevets bestämmelser örn
villkoren för statsunderstödets erhållande.)

2. Härtin kommer hela sättnings-kostnaden av i meddelandena från anstalten
ingående tabeller (d. v. s. kostnaden för tabellernas utförande) samt

3. kostnaden för utförandet av i meddelandena från anstalten ingående
klichéer jämte

4. förlappningar av nämnda klichéer.

Av de till statens tryckerikonsulent för godkännande insända räkningarna
för särtryck av här ifrågakomna publikation framgår, att kostnaden för
tryck av tabeller och klichéer spelat en ej oväsentlig roll. Följande exempel
härpå må här anföras:

1. Meddelandena 136 (14 juli 1936) 200 ex. särtryck 94 kronor. Sättningskostnad
för tabeller 372 kronor, autotypie inkl. tabeller 5 kronor 65 öre.
Summa 471 kronor 80 öre.

2. Meddelande 138 (24 augusti 1936) 200 ex. särtryck 27 kronor. Sättningskostnad
för tabeller 59 kronor 75 öre. Summa 86 kronor 75 öre.

3. Meddelande 142 (l mars 1937) 200 ex. särtryck 34 kronor. Sättningskostnad
för tabeller 53 kronor. Autotypie 69 kronor. Summa 156 kronor.

Exemplen kunna mångfaldigas och torde få anses typiska för fördelningen
mellan kostnaderna för särtryck i egentlig mening och kostnaderna för tabeller
och dylikt.

Upplysningsvis må vidare meddelas, att enligt ett för revisorerna tillgängligt
utdrag av tidskriftens räkenskaper för år 1933, tidskriftens i form av veterinärhögskolans
och veterinärbakteriologiska anstaltens bidrag för inköpta
särtryck influtna inkomster uppgått till 1,359 kronor 50 öre. Utgivarens egen
förlust på tidskriften för samma år uppgick enligt samma räkenskap till
1,782 kronor 40 öre.

Såsom av ovanberörda promemoria framgår har förutom för särtryck även
debiterats och betalats kostnader för klichéer och sättning av tabeller. Enligt
inhämtade upplysningar har detta förfarande tillämpats även av tidigare utgivare
av tidskriften utan att anmärkning däremot framställts. De jämförelsevis
höga kostnaderna hänföra sig givetvis ej till framställningen av särtrycken
såsom sådana utan till framställningen av själva tidskriften. Något
stöd för en dylik extra debitering förefinnes icke i kungl, brevet. Revisorerna
hava ansett sig böra bringa förhållandet till riksdagens kännedom. Då det
synes angeläget att nuvarande oklarhet häves, anse revisorerna det lämpligt
att ett förtydligande göres i villkoren för statsbidrag till utgivaren av »Skandinavisk
veterinärtidskrift», så att därav med full tydlighet framgår, vad i
priset för särtrycken skall ingå.

— 159 —

§ 53.

Under utredningen av den under nästföregående paragraf avhandlade frå- Misstolkning

m . lili • äv löfhällan gan

om statens veterinärbakteriologiska anstalts tryck hava revisorerna upp- det att upp_

märksammat att anstaltens föreståndare gjort ett uttalande, vilket reviso- lysningar m lordrats

men

Terna ansett sig icke kunna lämna utan gensaga. anmärkning

Revisorerna syfta på ett uttalande i en skrivelse till statskontoret den 15 uteblivit,
april 1936, vari anstaltsföreståndaren bemött vissa av ämbetsverkets tryckerikonsulent
gjorda anmärkningar och därvid bestritt anmärkningen under
hänvisning, bland annat, till en lill riksdagens år 1934 församlade revisorer
ingiven promemoria, avgiven i anledning av att sagda revisorer från anstalten
infordrat viss utredning. I nyssnämnda skrivelse heter det slutligen:

Mot vad i promemorian anförts har från Riksdagens revisorer icke framställts
någon erinran i revisorernas årsberättelse eller eljest. Icke heller har
från Statens tryckerisakkunnige tidigare gjorts någon erinran mot räkningar
av enahanda beskaffenhet som den här ifrågavarande.

Den omständigheten att riksdagens revisorer infordrat upplysningar röran- E°™ja^deas
de viss av en tjänsteman vidtagen åtgärd eller eljest beträffande något av
dem uppmärksammat förhållande, utan att anmärkning därefter i sådant
hänseende framställts eller föranlett uttryckligt uttalande från riksdagens
sida får givetvis icke fattas såsom ett godkännande av den ifrågavarande
åtgärden eller ett godtagande av förhållandet, varå revisorerna haft sin uppmärksamhet
riktad.

Revisorerna hava med anledning av vad sålunda förekommit ansett sig
böra göra detta uttalande.

— 160 —

Tjänstefartvget
Göteborg.

TIONDE HUVUDTITELN.
Handelsdepartementet.

§ 54.

Revisorerna hava löretagit resor i bohuslänska skärgården med tjänstefartyget
»Göteborg».

I sin skrivelse den 30 augusti 1932 angående anslag till lotsverket för budgetaret
1933/1934 föreslog lotsstyrelsen byggande av ett tjänstefartyg för
västra lotsdistriktet och anförde ifråga härom, bland annat, följande.

»För arbetsuppgifterna i västra lotsdistriktet vore det nuvarande tjänstefartyget
Göteborg för litet. För att ernå en ur alla synpunkter tillfredsställande
lösning av frågan om erforderligt nytt tjänstefartyg för västra distriktet
hade styrelsen underkastat denna anskaffningsfråga en synnerligen
ingående prövning. En inom lotsstyrelsen under medverkan av lotskaptenen
i detta distrikt sedan länge pågående utredning i tekniskt och nautiskt hänseende
beträffande minimistorleken och det huvudsakliga anordnandet av
ett för lotsverkets behov lämpligt fartyg, vilken utredning jämväl innefattat
kostnadsberäkningar, hade nyligen blivit slutförd. Därvid hade styrelsen
kommit till det resultatet, att fartyget borde erhålla följande dimensioner,
nämligen längd 33 meter, bredd 8 meter samt djupgående högst 3 meter.
Maskinstyrkan borde vara omkring 500 hästkrafter, för alt fartyget
skulle kunna vid ekonomisk gång uppnå en hastighet av 9.5 knop. Fartyget
beräknades kunna utan satstagning forcera 25 centimeters kärnis samt
kunna för kortare tid bringas upp i någon knops högre hastighet än vid vanlig
gång med ekonomisk fart. Framdrivningsmaskineriet skulle utgöras av
en direkt på popelleraxeln verkande dieselmotor, med vilket maskineri driftkostnaderna
med nuvarande priser å kol och brännolja bleve endast omkring
hälften så stora som med ett ångmaskinen av motsvarande styrka.
Ombord skulle kunna tagas och på däck stuvas fyra stycken utsjöbojar,
envar något mer än 3 tons vikt. Även tyngre bojar skulle kunna lyftas
ombord. Då det planerade fartyget vore betydligt större och kraftigare än
västra lotsdistriktets nuvarande tjänstefartyg, erfordrades till följd därav
något större besättning, varjämte driftkostnaderna och med tiden jämväl
underhållskostnaderna bleve högre.»

I sitt förslag till riksdagen om anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten
löi budgetaret 1933/1934 upptog emellertid Kungl. Maj:t icke några medel
för byggande av det ifrågasatta tjänstefartyget.

161 —

Vid 1934 års riksdag bragtes därefter frågan örn byggande av nytt tjänstefartyg
för västra lotsdistriktet till sin lösning. I statsverkspropositionen till
sagda års riksdag föreslog nämligen Kungl. Maj:t under »Utgifter för kapitalökning»,
»Fonden för förlag till statsverket», riksdagen att anvisa anslag
för nämnda ändamål. Vederbörande departementschef framhöll därvid,
att han fann erforderligt, att ett nytt tjänstefartyg för västra lotsdistriktet
snarast anskaffades, då det dåvarande tjänstefartyget vore otidsenligt
och för sitt ändamål mindre lämpligt. I fråga örn kostnaderna för det nya
fartyget erinrade departementschefen därom, att lotsstyrelsen i sin förenämnda
skrivelse beräknat kostnaderna för det ifrågavarande fartygsbygget
till 520,000 kronor, men att två enskilda företag, aktiebolaget Finnboda
varv och aktiebolaget Atlas Diesel, erbjudit sig att leverera fartyget, byggt
enligt lotsstyrelsens i nämnda skrivelse lämnade förslag, för 475,000 kronor,
vartill skulle komma 20,000 kronor till lotsstyrelsens egna kostnader
utöver entreprenadsumman. På tillstyrkan av departementschefen, som intet
hade att erinra mot sistnämnda kostnadsberäkning och som förutsatte att
anbud rörande fartygets byggande skulle i vederbörlig ordning infordras,
föreslog Kungl. Maj :t riksdagen att dels besluta byggande av ett nytt tjänstefartyg
för västra lotsdistriktet för ett belopp av 495,000 kronor, dels ock för
ifrågavarande ändamål för budgetåret 1934/1935 anvisa ett reservationsanslag
av 300,000 kronor. Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag. Därefter
har resterande 195,000 kronor enligt 1935 års riksdags beslut anvisats å anslag
under tionde huvudtiteln.

Sedan det av 1934 års riksdag sålunda beviljade anslaget ställts till lotsstyrelsens
disposition, uppdrog styrelsen åt byråingenjören å lotsbyrån, C. G.
T. Tillman, att enligt av chefen för samma byrå lämnade direktiv utarbeta
specifikation och ritningar i erforderlig omfattning för anbudsförfrågan rörande
nytt tjänstefartyg. I december 1934 överlämnade byråingenjören
ifrågavarande ritningar och specifikationer till styrelsen, som därefter enligt
särskilda skrivelser den 10 december samma år infordrade anbud å
byggande av ett tjänstefartyg i överensstämmelse med i nämnda handlingar
angivna uppgifter.

Sedan anbud därefter inkommit och prövats, antog lotsstyrelsen enligt
beslut den 15 februari 1935 till entreprenör Nya Varvsaktiebolaget Öresund
i Landskrona, numera öresundsvarvet aktiebolag, och avslöt kontrakt med
entreprenören den 20 februari 1935. Entreprenören åtog sig härigenom att
senast elva månader efter nämnda datum för ett sammanlagt pris av 474,000
kronor leverera ett motorfartyg, byggt i överensstämmelse med vid kontraktet
fogade särskilda specifikationer. Enligt dessa skulle fartyget hava föl -

jande huvuddimensioner:

Längd, största.............................................. 39.3 meter

» , i K. V. L., ytterkant stävar.......................... 35.8 »

Största bredd på spant...................................... 8.52

Mallat djup ................................................ 4-3

Djupgående till K. V. L., för och akter ...................... 2.975 »

» » » , konstruktions ...................... 2.8 »

11—379309. liep. berättelse wig. statsverket för dr 1937. I.

— 162 —

Maskineriet skulle bestå av en propellermotor -—- Polardieselmotor om
500 580 ahkr — och två hjälpmotorer för elektrisk belysning och kraft.

Propellermotorns förbindelse med propelleraxeln skulle utgöras av en s. k.
elektromagnetisk axelkoppling, så inrättad att någon direkt mekanisk förbindelse
ej skulle förefinnas mellan propellermotor och propelleraxel. Kopplingen
skulle matas med elektrisk ström. För att motorn skulle kunna användas
även om den elektriska delen av kopplingen bleve oanvändbar, skulle
kopplingshalvorna vara så konstruerade, att de snabbt kunde förenas med
varandra medels bultar eller liknande anordning. Hjälpmotorerna skulle
vardera bestå av en stycken 2 takt dieselmotor om 45—60 ahkr på gemensam
bottenplåt med och direktkopplade till två stycken likströmsgeneratorer,
nämligen en stycken kraftgenerator om cirka 28—35 kw och 230 volt
samt en stycken belysningsgenerator om 8 kw och 110—170 volt. Varje
motoraggregat skulle vara avsett att ensamt leverera erforderlig elektrisk
ström för huvudmotorns slirkoppling, startluftkompressorn, styrmaskineriet,
diverse pumpar, vinschar, ankarspel och elektrisk belysning. Motorerna
skulle förses med dubbla ljuddämpare, så att en fullt effektiv ljuddämpning
erhölles. Särskilt stor vikt skulle fästas vid, att motorerna arbetade så tyst
som möjligt.

Fartygets styrning skulle kunna ske dels genom en elektrisk styrmaskin
dels med handkraft.

Enligt kontraktet skulle entreprenören under 12 månader från den dag
leveransen godkänts vara ansvarsskyldig för, bland annat, ändamålsenligheten
och styrkan av materiel, tillverkning och konstruktion i fråga om allt
som hörde till leveransen. Det skulle vidare åligga entreprenören att utan
kostnad för lotsstyrelsen och på ett fullt tillfredsställande sätt ofördröjligen
efter tillsägelse avhjälpa sådana felaktigheter eller skador, som kunde under
ansvarstiden yppa sig och för vilka han vore ansvarig enligt kontraktet,
därest han ej kunde visa, att de uppkommit av annan anledning än fel
i materiel, tillverkning eller konstruktion.

Till kontrollant vid fartygsbyggandet hade byråingenjören Tillman utsetts.

Sedan fartyget av entreprenören färdigställts och anmälts klart för besiktning,
verkställdes denna under tiden 17—23 mars 1936 av en särskild
besiktningsnämnd. Besiktningen gav därvid till resultat, att fartyget icke
var leveransgillt. Anmärkningar framställdes dels mot propellermotorn för
att densamma icke kunde i enlighet med kontraktets bestämmelser på ett
fåtal sekunder omkastas från full fart fram till full fart back och viceversa,
dels mot hjälpmotorerna för att desamma icke voro försedda med fullt
effektiv ljuddämpning, dels ock mot styranordningen för att styrning för
hand icke kunde utföras av en man, för att kursen icke kunde hållas vid
gång med rodret midskepps och för att vid övergång från och till styrning
med maskinkraft från- och tillkoppling ej kunde ske å bryggan eller styrhytten.

Under tiden 12—13 maj 1936 företogs därefter förnyad besiktning, sedan

— 163 —

entreprenören utfört kompletteringar och ändringsarbeten. Av nämndens
utlåtande framgår, att de i den föregående besiktningsrapporten påtalade
felaktigheterna undanröjts med vissa undantag. Sålunda hade anmärkningen
beträffande övergång mellan maskin- och handstyrning icke föranlett ändring,
enär den utförda konstruktionen principiellt godkänts av lotsstyrelsen.
Den i kontraktet föreskrivna mekaniska hopkopplingen av den elektromagnetiska
slirkopplingen hade icke utförts utan ersatts av en extra matarledning
till slirkopplingen, varigenom risken för strömavbrott enligt besiktningsnämndens
uppfattning avsevärt reducerats. Störningarna från hjälpmotorerna
hade heller icke avhjälpts, men denna detalj hade leverantören
åtagit sig att ägna ytterligare uppmärksamhet och i möjligaste mån avhjälpa.
Med hänsyn till besiktningens resultat ansåg besiktningsnämnden fartyget
leveransgiilt och att de smärre justeringar, som kvarstode och som leverantören
åtagit sig att utföra, icke vore av sådan natur, att hinder mötte för att
fartyget övertoges av lotsstyrelsen.

Sedan fartyget därefter godkänts och i maj 1936 övertagits av lotsstyrelsen,
har detsamma under namnet »Göteborg» varit stationerat vid västra lotsdistriktet.

Av till lotsstyrelsen inkomna rapporter jämte övriga handlingar rörande
fartyget framgår, att fartyget under praktisk tjänsteutövning visat sig vara
behäftat med allvarliga fel. Enligt vad lostkaptenens i distriktet rapporter
utvisa har styrmaskineriet vid flera tillfällen icke fungerat på avsett sätt,
vilket medfört, att allvarliga olyckstillbud inträffat, och att fartyget hindrats
att göra tjänst på grund av erforderliga reparationer. De av besiktningsnämnden
påtalade bristerna i fråga örn övergång från maskin- till handstyrning
hava även sedermera måst avhjälpas, vilket ådragit kronan särskilda
kostnader.

De båda hjälpmotorerna hava heller icke visat sig tillförlitliga och, enligt
vad handlingarna i ärendet utvisa, hava de gång på gång varit utsatta för
haverier. De hava heller icke kunnat fullgöra den strömleverans, varför de
varit avsedda. I en rapport den 13 augusti 1936 framhåller lotskaptenen salunda,
att »snart sagt varje igångsättning utav fartygets vinschar, medan
blott den ena hjälpmotorn är i funktion, omedelbart resulterar i att såväl
slirkopplingen som styrmaskinen bliva strömlösa -— vilket ju genast medför
att propellern stannar och rodret låser sig», lill följd av upprepade haverier
med hjälpmotorerna, vilket medfört, att fartyget tidvis icke kunnat användas
för det med detsamma avsedda ändamålet, har lotsstyrelsen funnit sig
nödsakad att låta verkställa undersökning beträffande fartygets maskinerier
och därmed sammanhängande frågor. I denna fråga framhåller fartygets
konstruktör i ett den 8 juni 1937 daterat utlåtande i huvudsak följande rörande
fartygets hjälpmaskiner.

»Sedan aggregaten numera varit i reguljär drift i något över ett års tid,
får tillräcklig erfarenhet anses föreligga för ett rätt bedömande av denna
fråga. Det har sålunda visat sig att under vanlig gång med fartyget endast
ett av hjälpaggregaten erfordrats för alt hålla nödiga hjälpmaskiner i gäng.

164 —

Så snart däremot någon av vinscharna eller ankarspelet måste användas
antingen ensamma eller samtidigt med övriga hjälpmaskiner, är det nödvändigt
att håda båda hjälpmaskinerna i gång. De båda aggregatens sammanlagda
effekt synes visserligen någorlunda täcka hjälpmaskinernas erforderliga
effektbehov, men risk föreligger alltid vid samköming, att ett av
aggregaten får övertaga större del av lasten, än det förmår, och att detta
därigenom får gå överbelastat, varigenom skador lätt kunna uppkomma å
dieselmotorerna, vilka icke kunna överbelastas på samma sätt som de elektriska
generatorerna. Ehuruväl driftserfarenheterna icke direkt kunna anses
nödvändiggöra ett omedelbart utbytande av hjälpmaskinaggregaten mot nya
och starkare sådana, anser jag, att det relativt snart skall visa sig nödvändigt
att företaga detta utbyte. Då hela driften av såväl propellermotor som
samtliga hjälpmaskiner ombord är beroende på strömleveransen från hjälpmotorerna,
är det således mycket viktigt, att dessas funktion är den säkrast
tänkbara, och att alla anledningar till felkällor elimineras. Jag får därför
vördsamt tillstyrka, att ett av aggregaten borttages, och att ett nytt aggregat
av större styrka och tystare gång installeras i stället.»

Frågan om denna nyanskaffning var föremål för prövning i lotsstyrelsen i
juni 1937 men blev då icke avgjord.

Ytterligare besiktning av hjälpmaskinerna har på generallotsdirektörens
föranstaltande företagits av chefen för kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå,
som därvid funnit, att motorerna voro för svaga, att de åstadkommo
för mycket buller, att regulatorfästen och decklar voro otillfredsställande ur
hållbarhetssynpunkt samt att motorerna efter spjälls insättande i avgasrören
arbetat under högre temperatur. Besiktningsmannen förordade, ^ft
hjälpmaskinerna snarast skulle utbytas mot lämpliga sådana, därvid i första
hand babords hjälpmotor borde komma i fråga.

Enligt beslut den 21 oktober 1937 har lotsstyrelsen därefter träffat avtal
med aktiebolaget Atlas Diesel örn leverans av en hjälpmaskin av kraftigare
typ jämte generatorer, till ett pris av 22,450 kronor, varifrån dock skall avräknas
den för den nuvarande motorn (utan generatorer) erlagda köpeskillingen,
7,150 kronor. Installationskostnaderna för ifrågavarande motor, som
beräknas uppgå till omkring 8,000 kronor, skola gäldas av lotsverket. Aktiebolaget
har därjämte förbundit sig att inom ett år återköpa jämväl den andra
hjälpmotorn.

Kevlsorernas Av vad i ärendet förekommit framgår, att lotsstyrelsen omkring ett år
uttalande, efter det fartyget av statsverket övertagits, sett sig nödsakad att på grund
av hjälpmotorernas konstruktion låta verkställa utbyte av den ena av dessa.
Det synes jämväl vara förutsatt, att även den andra hjälpmaskinen vid
senare tidpunkt skall komma att ersättas. Enligt vad handlingarna utvisa
hava liknande erfarenheter, som gjorts med avseende å hjälpmaskinerna å
tjänstefartyget Göteborg, även vunnits å andra fartyg, utrustade med samma
hjälpmaskiner. Även i dessa fall lärer utbyte av maskiner hava varit nödvändigt.
Såvitt revisorerna kunnat finna, har den konstruktion av maskine -

— 165 —

riet, som av lotsstyrelsen bestämts för Göteborg, icke varit tillräckligt prövad
för ifrågavarande ändamål. Revisorerna kunna icke finna det välbetänkt,
att lotsstyrelsen låtit förse ett fartyg, som har att fullgöra så viktiga och av
maskinernas precision ytterst beroende tjänsteuppgifter, med icke fullt utexperimenterade
och av erfarenheten prövade maskiner. På grund av maskinernas
olämplighet för sitt ändamål kommer statsverket att tillfogas avsevärda
utgifter för fartygets försättande i sjövärdigt skick, varjämte detsamma
under den tid, det varit i tjänst, icke kunnat på ett tillfredsställande sätt
fullgöra sina arbetsuppgifter.

Revisorerna hava även uppmärksammat, att det visat sig nödvändigt att,
sedan fartyget övertagits av statsverket, företaga åtskilliga ändringar och
reparationer av smärre konstruktionsdetaljer. Även om statsverket härigenom
icke ådragits större kostnader, då nämnda arbeten i regel fallit inom entreprenörens
garanti, hava dessa förhållanden likväl varit till hinder för fartyget
i dess tjänsteutövning. Även dessa omständigheter synas bestyrka revisorernas
uppfattning, att konstruktionen av fartyget icke varit så omsorgsfullt
planlagd, som enligt revisorernas mening skäligen kunnat fordras. Icke
heller den löpande kontrollen under fartygets byggnad synes hava varit
fullt effektiv.

Revisorerna hava även fäst sig vid, att lotskaptenen i västra distriktet
funnit anledning att i sin framställning till lotsstyrelsen rörande anslagsäskanden
för nästkommande budgetår framlägga förslag till vissa större ändringsarbeten
å fartyget. Enligt lotskaptenens uppfattning äro de av honom
föreslagna åtgärderna erforderliga, för att fartyget skall bliva fullt sjövärdigt.

Revisorerna, som finna vad sålunda förekommit synnerligen anmärkningsvärt,
hava härigenom velat fästa riksdagens uppmärksamhet å angivna förhållanden.

§ 55.

Efter framställningar från Sveriges olympiska kommitté har Kungl.
Maj :t såsom bidrag till täckande av kostnaderna för förberedelser till och
deltagande från svensk sida i olympiska spelen i Berlin ar 1936 fran fonden
till idrottens främjande genom beslut den 20 juni 1935 anvisat 90,000 kronor
och genom beslut den 29 november samma år 248,200 kronor. Då kommittén
härjämte enligt Kungl. Maj:ts resolution den 6 april 1934 erhållit rätt
att för samma ändamål disponera den besparing å 56,483 kronor 27 öre,
som uppkommit å det bidrag, vilket anvisats kommittén av penninglotterimedel
till täckande av kostnaderna för Sveriges deltagande i olympiska
spelen i Amerikas förenta stater år 1932, har till Sveriges olympiska kommittés
förfogande för olympiska spelen i Berlin år 1936 stått anvisningar
å tillhopa 394,683 kronor 27 öre.

Jämlikt föreskrift i ovannämnda nådiga brev den 29 november 1935 har
kommittén ålagts dels att, därest hela bidraget icke åtginge för anvisat ända -

Sveriges

olympiska

kommitM.

166 —

mai, därom snarast möjligt göra anmälan till Kungl. Majit, som ville besluta
rörande överskottets användning, dels att före den 1 juli 1937 avgiva redovisning
för medlens användning till ecklesiastikdepartementet och handelsdepartementet,
dels ock att underkasta sig den granskning från riksdagens
revisorers sida rörande bidragens användning, som Kungl. Majit kunde
komma att föreskriva. Genom beslut den 12 november 1937 har Kungl.
Majit därefter i anledning av riksdagens revisorers härom gjorda framställning
förklarat att, bland annat, Sveriges olympiska kommitté skulle vara
skyldig underkasta sig granskning från revisorernas sida rörande användningen
av kommittén lämnade statsunderstöd.

Den redovisning, det enligt Kungl. Majits förenämnda beslut den 29 november
1935 ålegat kommittén att lämna ecklesiastik- och handelsdepartementen
töre den 1 juli 1937, har emellertid icke avgivits, beroende därpå, att
räkenskaperna över de till kommitténs förfogande ställda medlen vid angivna
tid icke avslutats. Icke heller vid den tidpunkt i november 1937, då
revisorerna rekvirerade räkenskaperna, voro desamma avslutade.

Revisorerna, som emellertid genomgått räkenskaperna i dess oavslutade
skick, hava därvid, bland annat, uppmärksammat, att, så vitt räkenskaperna
utvisa, utlämnade men icke redovisade förskott å tillhopa 113,675 kronor
4 öre kvarstå. Bland de oredovisade förskotten märkas av skattmästaren
hos kommittén under september, oktober, november och december 1936 samt
januari och oktober 1937 bekomna förskott å sammanlagt 16,855 kronor
65 öre samt till Svenska Ridsportens Centralförbund och Svenska Seglar -förbundet under november 1936 utlämnade förskott å 5,225 kronor 35 öre
respektive 3,500 kronor.

Av räkenskaperna framgår vidare, att av kommitténs medel bestritts kostnader
för inköp av hedersgåvor och dylikt till personer, såväl inom som
utom kommittén, samt att icke blott aktiva idrottsmän utan jämväl ledarna
för de olika trupperna för avsevärda belopp försetts med personlig utrustning
i form av pyjamas, combinations, skor, skjortor, slipsar, kostymer, hattar
m. m.

Revisorernas Revisorerna hava — icke minst med hänsyn till de avsevärda medel Kungl,
uttalande. Majit funnit anledning anvisa för ifrågavarande ändamål — funnit synnerligen
anmärkningsvärt, att räkenskaperna icke i enlighet nied därom givna
bestämmelser avslutats, detta så mycket hellre som avlönad personal för,
bland annat, förandet av räkenskaperna varit av kommittén anställd. Den
omständigheten att förskott på sätt som skett utgivits efter den tid, då olympiska
spelen ägt rum och så sent som i oktober 1937, finna revisorerna, liksom
det förhållandet att medel, anslagna för Sveriges idrottsliga representation
vid olympiaden, använts för inköp av hedersgåvor till kommitténs
ledamöter och personlig utrustning av ledarna för de olika trupperna, giva
vid handen, att de anvisade medlen med hänsyn till dessas natur icke disponerats
på ett tillfredsställande sätt. Huruvida samtliga anvisade medel tagits

— 167 —

i anspråk, hava revisorerna på grund av det skick, vari räkenskaperna befinna
sig, icke kunnat avgöra.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna härigenom velat bringa till riksdagens
kännedom.

§ 56.

Från och med budgetåret 1935/1936 har i riksstaten varit uppförd en Dispositionen
särskild inkomsttitel för inkomst av vadhållning vid idrottstävlingar, å vil- inkomster”!»»''
ken titel statens andel av vinsten i den utav aktiebolaget Tipstjänst be- vad hänning
drivna verksamheten uppdebiterats. Oaktat de åtgärder aktiebolaget Tips- tävlingar,
tjänst under de gångna åren vidtagit i syfte att begränsa tippningsverksamhetens
omfattning har denna oavbrutet stigit, vilket medfört att statens inkomster
av vadhållning vid idrottstävlingar kommit att numera uppgå till
avsevärda belopp. Statens direkta behållning av inkomster av vadhållning
hava sålunda under de år, aktiebolaget Tipstjänsts verksamhet pågått, utgjort
1,216,297 kronor under budgetåret 1935/1936 och 4,062,296 kronor
under budgetåret 1936/1937. Under nu löpande budgetår hava från aktiebolaget
Tipstjänst inlevererats 5,770,290 kronor till statsverket. Enligt vad
revisorerna erfarit har bolaget beräknat, att ett belopp av omkring 7 miljoner
kronor skulle komma att under budgetaret 1938/1939 inlevereras till
statsverket.

Genom brev den 25 juni 1937 finnes i fråga om dispositionen av dessa
inkomstmedel föreskrivet, bland annat, att statskontoret skall över förslagsanslaget
X F 6 »Avsättning till fonden för idrottens främjande», vilket anslag
i riksstaten för budgetåret 1937/1938 upptagits med 5,000,000 kronor,
till fonden för idrottens främjande överföra vad av den behållna inkomsten
av vadhållning vid idrottstävlingar under budgetåret 1937/1938 överstiger
ett belopp av 1,000,000 kronor. Denna föreskrift innebär alltså att av tipsinkomsterna
allenast 1,000,000 kronor tagas i anspråk för allmänna budgetändamål
under det att återstående belopp, vilka tillgodoföras förenämnda
fond för idrottens främjande, efter prövning av Kungl. Majit disponeras för
olika idrottsändamål.

Såsom av det ovanstående framgår, är under nuvarande förhållanden frå- Revisorernas
gan huruvida anslag må kunna utgå till olika idrottsändamal i stort sett
enbart beroende på storleken av de vinstmedel från den s. k. tippningen,
vilka tillgodoföras fonden för idrottens främjande. Till följd av tippningsverksamhetens
allt mer ökade omfattning hava emellertid till Kungl. Maj:ts
förfogande blivit ställda för varje år alltmera stigande summor. På grund
härav torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke med hänsyn till
storleken av de belopp, vilka framdeles förväntas komma att bliva disponibla
för idrottsändamål, tiden är inne för ett övervägande huruvida icke ett
större belopp än det nuvarande, 1 miljon kronor, lämpligen kan tagas i anspråk,
för allmänna budgetändamål.

— 168 —

Beträffande tillvägagångssättet vid utdelandet av anslag från fonden för
idrottens främjande till olika idrottsändamål må framhållas att detta sker
efter beslut enbart av Kungl. Maj:t. Ett liknande förfaringssätt kommer
även till användning vid utdelandet av lotterimedel. Vad angår sistberörda
slag av medel har statslotteriutredningen i sitt den 31 december 1936 avgivna
betänkande med förslag rörande svenskt penninglotteri anfört, att såsom förutsättning
för att ett allmänt behov skulle kunna tillgodoses i den extra ordinära
ordning, som en tilldelning av lotterimedel onekligen utgör, syntes endast
böra gälla, att behovet varit så svårt att förutse eller beräkna eller ock
av sådan tillfällig eller speciell art, att det icke lämpligen kunde efter ordinär
budgetberedning och riksdagsbehandling tillgodoses med vanligt statsanslag.
Lotterimedlen komme med ett sådant betraktelsesätt, framhåller
lotteriutredningen, närmast att utgöra en för samtliga statsdepartements
verksamhetsområden gemensam komplettering av de olika huvudtitlarnas
anslag till extra utgifter. I detta sammanhang hava de sakkunniga uttalat
det önskemålet, att för framtiden åtminstone i praktiken något mera bestämda
gränslinjer än hittills måtte uppdragas mellan budgetändamål och
ändamål, som av Kungl. Maj:t skola understödjas med lotterimedel.

Vad statslotteriutredningen sålunda anfört beträffande lotterimedlen synes
revisorerna i viss mån tillämpligt även å tipsmedlen. Revisorerna hålla före,
att, i den mån anslagsbehovet för idrottsändamål utan .svårighet kan prövas
av riksdagen i vanlig ordning, riksdagen även bör bliva satt i tillfälle att
pröva storleken av det belopp, som för idrottens befrämjande kan ställas
till förfogande.

Revisorerna hava velat fästa riksdagens uppmärksamhet på denna fråga.

— 169 —

Statens affärsverksamhet.

§ 57.

Revisorerna hava ansett sig böra närmare undersöka sättet för radiolicens- AkHebo^
medlens användning och radionätets successiva tillväxt under senaste tioårsperiod.

Till närmare upplysning rörande statens mellanhavande med aktiebolaget
Radiotjänst må till en början erinras örn följande.

Sagda mellanhavande regleras genom en den 10 augusti 1935 träffad överenskommelse
mellan telegrafstyrelsen och bolaget. Enligt sagda överenskommelse
med däri sedermera gjorda tillägg omhänderhaves rundradiorörelsen i
Sverige av telegrafstyrelsen och aktiebolaget Radiotjänst gemensamt. Rundradiostationer
samt för rundradioändamål anordnad tråddistribution ställas
av staten till aktiebolaget Radiotjänsts disposition för rundradioändamål under
sammanlagt cirka 4,000 timmar per ar. Stationer och anordningar underhållas
och betjänas av telegrafstyrelsen, som anskaffar och underhåller
erforderlig teknisk materiel för upptagande och överföring. Styrelsen inkasserar
licensavgifter (10 kr.) samt är förpliktad halla stationen i jämnhöjd
med teknikens framsteg. Bolaget har att anordna och bekosta rundradioprogram
vid styrelsens stationer ävensom i viss utsträckning upptagningslokaler
samt hålla och avlöna erforderlig personal i dessa lokaler för programmens
utförande. Licens att innehava mottagningsapparat meddelas av
styrelsen. Bolaget äger av styrelsen utfå vad som erfordras för täckande av
de med bolagets rörelse förenade kostnader samt dessutom såsom gottgörelse
för sin medverkan till rundradiorörelsens bedrivande vad som utöver egna
intäkter erfordras till nödiga avskrivningar, avsättningar till skatte- och
reservfonder samt utdelning till aktieägarna, dock tillsvidare sammanlagt för
kalenderår räknat högst ett belopp, svarande mot 3 kronor 10 öre per licens
(medelantal under året). Kungl. Maj:t har förbehållit sig att framdeles bestämma
ifråga om bolagets medelstilldelning beträffande den del av medellicensantalet
för visst år, som, oavsett avgiftsfria licenser, kan komma att
överskjuta 1,100,000. De dagliga utsändningarna skola uppgå som redan
nämnts till cirka 4,000 timmar per år. Därutöver må bolaget nyttja stationerna
mot ersättning enligt överenskommelse med styrelsen. Utsändning
för undervisningsändamål och dylikt ma dock äga rum oberoende av dylik
överenskommelse. Bolagets ersättning till tidningarnas telegrambyrå för anskaffande
av nyhetsmateriel må ej överstiga ett belopp svarande mot 16.5
öre per licens oell år för de 500,000 första licenserna samt 8.25 öre för över -

— 170 —

skjutande licenser. Å bolagets inbetalda aktiekapital må till aktieägarna
utdelas högst 4 procent för år, dock att, därest under ett eller flera år denna
högsta utdelning ej kunnat lämnas, av senare års utdelningsbara vinst må
utbetalas, vad däri brustit. Till reservfond må sammanlagt icke avsättas mer
än att fonden vid varje särskild tid uppgår till 10 procent av aktiekapitalet.
Före utgången av maj manad varje ar skall frågan örn eventuell ändring av
de belopp, som bolaget enligt överenskommelsen äger att av styrelsen utbekomma,
göras till föremål för gemensam behandling av telegrafstyrelsen och
bolaget. Resultatet härav skall, därest ändring ifrågasättes från någondera
sidan, underställas Kungl. Majit, som äger bestämmanderätt.

Resultatet av revisorernas ovanberörda undersökningar framgår av nedanstående
tabellariska uppställningar.

Radiolicensmedlens användning.

År

Vid
årets slut
beviljade
licenser

Bokförda

licensav gifter -

A. B. Radiotjänsts

tilldelning -

Kostnader
för den tekniska
organisationen -

Avsättning
till
förnyelsefond -

På rundradion
beräknat

överskott

I medeltal
disponerade

kapitalökningsmedel -

Överskott
i %
av det
disponerade kapitalet -

1927

1928

1929

1930

1931

1932

1933

1934

1935

1936

328,133

380,863

427.564

4*2,305

549,857

608,624

666,368

733,190

834,143

944,487

3.000.373

3,690,325

4,144,405

4,657,523

5.344,370

5,911,460

6,483,468

7,134,020

8,019340

9,115,260

990.123

1,217,807

1,367,654

1,530,484

1.679.000

1.780.000
1,829,230
1,987,047
2,398,560
2,640,249

1.306,980

1,459.617

1.604,973

1,769,006

1,871,266

1.930.815

2,028,040

2,269,568

2,695,080

2,852,429

104.430
159,516
365 552

383.560

383.560
394,734

419.560
419,560
434,100
451,280

598,840

853,385

806.226

974.473

1,410,544

1,799.911

2,206,638

2,457,845

2,491,600

3,171,3o2

1.421.951

1,667,110

1.890,353

1.917.800
1,935,924
2,040.051

2.097.800
2,107,283
2.211.620
2,558,641

42.1
51-2

42.7

50.8

72.9

88.2
105.2
116.6
112.7
123.9

Radionätets underhåll och utveckling.

År	Underhållskostnad	Anläggningskostnad efter avskriv-ningar	Disponerat kapital vid årets slut	■ Nedlagda kostnader
1927	492,694:50	560.860		4,972.761:83	583,053: 24
1928	466,742:13	340,300	—	5,313.061:83	361.009: 80
1929	543,878:93	314,580	—	5,627,641: 83	327,376- 88
1930	484,973:37	127.100	—	5,754,741: 83	143.600: —
1931	508,597:63	126,550	—	5,881,291:83	150.8* i0: —
1932	511,827- 27	72,310	—	5,953,601:83	123,261: 48
1933	572,826:93	134,000	—	5,819,601: 83
1934	446,628: 28	1- 10,900	—	5,808,701:83	72,547: 88
1935	638,117: 69	'' - 51,451	12	5,757 250: 71	89,564: 71
1936	673,189:13	2 530,580	—	6,305,031:83	585,750:84

Revisorerna hava ansett sig böra bringa ovanstående redogörelse till riksdagens
kännedom.

1 Utgör nettominskning å radionätets konto.

... . Radionätets konto har dessutom ökats med kr. 17,201:12, utgörande rättelse av vissa felionngar.

171 —

§ 58.

Enligt 40 § i avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket, telegraf- Ersättningar
verket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk den 19 juni 1919 må Uppdrag ^
ersättning till tjänsteman för tjänstgöring vid vederbörande verk icke —
annorledes än såsom gratifikation eller belöning från anslag, som anvisats för
sådant ändamål — utbetalas utöver vad i reglementet förutsättes eller eljest
enligt beslut av Kungl. Majit och riksdagen må utgå, så framt ej för fullgörande
av uppdrag eller arbete, som kan anses falla utom tjänstemannens
vanliga tjänsteutövning, anvisats särskilda medel eller Kungl. Majit finner
skäl medgiva särskild gottgörelse.

Revisorerna hava kunnat konstatera, att ovanstående stadgande tolkats
olika inom skilda ämbetsverk.

Den 14 april 1931 gjorde telegrafstyrelsen framställning till Kungl. Majit
om bemyndigande att till de tjänstemän inom styrelsen, vilka på dess uppdrag
såsom delegerade för styrelsen deltagit uti de i mars 1931 förda förhandlingarna
om kollektivavtal mellan telegrafverket samt telegraf- och telefonmannaförbundet
rörande avlöningar m. m., utbetala ersättning för omförmälda
uppdrag med sammanlagt 1,500 kronor att av styrelsen mellan dem
fördelas. Såsom grund anfördes att ifrågavarande förhandlingar och därmed
sammanhängande arbeten icke kunde hänföras till sådan tjänsteutövning,
som tillhörde vederbörandes tjänstebefattning och ej heller kunnat anförtros
åt utom verket stående personer. Genom beslut den 24 april 1931
bifölls framställningen.

Efter framställning av telegrafstyrelsen den 6 december 1935 om ersättning
med tillhopa 3,000 kronor åt fyra tjänstemän i styrelsen för liknande
uppdrag, beviljade vidare Kungl. Majit den 20 december 1935 1,500 kronor
för ändamålet.

Från järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen hava, såvitt
revisorerna kunnat utröna, framställningar om särskild ersättning för
uppdrag att föra underhandlingar med verken underställd personal icke ingivits.

I samband med tillkomsten av de första luftbevakningscentralerna inom
landet framhölls under samarbetet mellan telegrafstyrelsen och vederbörande
militära myndigheter önskvärdheten av möjligast intima samarbete dem
emellan, vilket, bland annat, borde komma till uttryck därigenom, att telegrafverket
planlade viss del av luftbevakningscentralerna. Sedermera fann
telegrafstyrelsen efter initiativ från militärt håll nödigt låta genom särskilda
sakkunniga verkställa utredning rörande vissa med luftbevakningscentralernas
organisation sammanhängande frågor (möjlighet att inrymma dem i
telegrafstyrelsens lokaler och dylikt). Ifrågavarande arbete ansåg styrelsen
icke kunna hänföras till sådan tjänsteutövning, som tillhörde vederbörandes
tjänsteåligganden, varför styrelsen hemställde om särskild ersättning åt de
sakkunniga, vilka utgjordes av fem inom styrelsen tjänstgörande personer.

172 —

Genom beslut den 8 oktober 1937 beviljade Kungl. Majit det begärda beloppet,
tillhopa 2,600 kronor.

Revisorernas Såsom av ovanstående redogörelse framgår, tillämpas av de olika affärsnttalande.
drivande ämbetsverken skilda principer vid tolkningen av 40 § i avlöningsreglementet.
Medan järnvägsstyrelsen — som har det utan jämförelse största
antalet underlydande — vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen icke
ifrågasätta särskild ersättning för uppdrag att förhandla om arbetsavtal med
vederbörande verks personalsammanslutningar, utan anse denna arbetsuppgift
böra ingå i vederbörandes tjänsteåligganden, har åt telegrafstyrelsens
tjänstemän för dylikt uppdrag utverkats särskild ersättning. Såvitt revisorerna
kunna finna, bör för framtiden i förevarande avseende tillämpas ett
och samma förfaringssätt vid samtliga affärsverk. Att förhållandena på förevarande
område ordnas enhetligt är så mycket viktigare, som kungl, kungörelsen
den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän
träder i kraft den 1 januari 1938, efter vilken tid förhandlingar mellan verken
och deras tjänstemän mera regelbundet komma att äga rum. Vederbörande
verk torde böra tillse, att de för framtiden äro i besittning av för
dessa förhandlingar erforderliga organ, i vilkas arbetsuppgifter dylika förhandlingar
reglementsenligt ingå. Varje anledning till utbetalning av särskild
ersättning för medverkan vid förhandlingar torde därefter hava bortfallit.

I anledning av vad sålunda förekommit och under erinran örn telegrafstyrelsens
ovanberörda åtgärd att utverka Kungl. Majits bemyndigande till utbetalandet
av ersättning för uppdrag, som utförts på grund av styrelsens
eget beslut, vilja revisorerna slutligen framhålla, att ämbetsverken redan på
förhand torde böra underställa Kungl. Majits prövning frågor om lämnandet
av uppdrag och anordnande av utredningar i sådana fall, där dessa anses
kräva ersättning med större belopp än verket själv anser sig lämpligen
kunna utbetala. I annat fall lärer Kungl. Majit lätteligen kunna bliva försatt
i den situationen att de facto nödgas medgiva ersättning för uppdrag, för
vilka särskild ersättning rätteligen icke bort utgå.

§ 59.

Överlåtelse Genom kungl, brev den 25 juni 1937 har till järnvägsstyrelsen överlåtits

S.Vj!snäDke- förvaltningen av de kapitaltillgångar, som staten bekommit enligt överenskassa
å en- kommelse den 14 december 1936 med statens järnvägars änke- och pupillni^inrätt-
kassa‘ Bland dessa tillgångar hava funnits en mängd av kassan mot säkerhet
ning. av inteckningar — regelmässigt botteninteckningar — utlämnade lån.

Enligt bestämmelserna för vissa av lånen hava dessa kunnat uppsägas inom
en relativt nära framtid, varvid med hänsyn till det gällande ränteläget
kunnat antagas att låntagarna komme att göra anspråk på att den hittills
gällande räntan skulle sänkas. I anledning härav har järnvägsstyrelsen ansett
annan kapitalplacering vara fördelaktigare och underhandlat med Stock -

— 173 —

holms stads sparbank om att banken skulle övertaga ifrågavarande lån och
sedan överenskommelse härom träffats, beslutat att nämnda lån skulle från
och med den 16 augusti 1937 överlåtas på Stockholms stads sparbank mot
erläggande av respektive låns kapitalbelopp jämte till sagda dag upplupen
ränta.

Transaktionen har sedan genomförts i överensstämmelse med ovanberörda
beslut. 47 mot prima säkerhet utlämnade lån, representerande ett kapitalbelopp
av 7,295,000 kronor jämte upplupen ränta 40,977 kronor, eller sålunda
inalles ett belopp av 7,335,977 kronor hava därigenom överlåtits å sparbanken.

Revisorerna — som vilja erinra örn de svårigheter för staten, som för när- Revisorernas
varande äro rådande i fråga örn möjligheterna att pa ett tillfredsställande sätt
placera det kapital, beträffande vilket förräntningsskyidighet åligger statliga
myndigheter — finna det anmärkningsvärt, att järnvägsstyrelsen ej erbjudit
statens myndigheter att övertaga de lån, styrelsen nu funnit lämpligt överlämna
till en enskild penninginrättning.

§ 60.

Överrevisorerna för granskning av statens vattenfallsverks förvaltning och Vattenfallsräkenskaper
för år 1936 hava i sin den 12 augusti 1937 avgivna berättelse av be_
meddelat, att vattenfallsstyrelsen den 28 december 1936 beslutat att av en gagnade autohos
Svenskbystiftelsen anställd person för ett pris av 3,500 kronor inköpa en mobller''
Pontiacbil, som körts 3,040 mil. En ny bil av samma typ och märke skulle
enligt vattenfallsstyrelsens uppgift hava kostat 4,750 kronor. Även tidigare
hade styrelsen vid ett par tillfällen förvärvat begagnade bilar. Då den ifrågavarande
bilen betingat ett pris, som icke oväsentligt överstiger vad en bil
av samma typ, märke och beskaffenhet torde hava kostat i öppna marknaden,
funno överrevisorerna ett förvärv av detta slag anmärkningsvärt. Det
borde enligt deras mening kunna ifrågasättas, huruvida det överhuvud taget
kunde anses ändamålsenligt eller lämpligt, att ett statligt verk upphandlade
begagnade motorfordon.

I sitt häröver den 8 september 1937 avgivna utlåtande anförde vattenfallsstyrelsen
följande:

Under 1930-talet har vattenfallsstyrelsen endast i två fall upphandlat begagnade
personbilar. I det första av dessa fall har styrelsen kunnat konstatera
ett gynnsamt resultat, ty bilen, som köptes till förmånligt pris, har sedermera
med låg driftkostnad körts över 15,000 mil. I det andra nu särskilt påtalade
fallet, då en bil inköptes av en tjänsteman i Gammalsvenskbystiftelsen,
sedan hans anställning vid stiftelsen upphört, skulle, enligt överrevisorerna,
styrelsens värdering av bilen ha utfallit för högt jämfört med det pris,
samma vagn skulle ha betingat i öppna marknaden. Det är möjligt, att så
varit fallet, men differensen torde hava varit relativt liten.

För vattenfallsstyrelsen spelar det uppenbarligen liten roll, om påbud lämnas,
att vattenfallsstyrelsen endast skall inköpa nya personbilar. Beträffande
lastbilar ställer det sig något annorlunda. Styrelsens hittillsvarande handlingsfrihet
i fråga om bilinköp har berett möjlighet att vid vissa tillfällen för

— 174 —

styrelsens byggnadsarbeten inköpa begagnade lastbilar för transport av sten
och grus m. m. pa gynnsamma villkor. Att förbjuda detta, såsom överrevisorerna
ifrågasatt, skulle kunna bereda staten ekonomisk skada.

En ny automobil av ifrågavarande märke kostar för närvarande_ enligt

vad revisorerna inhämtat — 6,700 kronor och har tidigare kostat 6,200 kronor.
En av årstiden betingad extraordinär rabatt torde kunna nedbringa inköpspriset
till 5,000—5,500 kronor. Enligt uppgift från vattenfallsstyrelsen
var bilen vid inköpet i gott skick i övrigt men ringarna måste efter 500 mils
körning utbytas mot nya, innebärande en utgift av minst 600 kronor.

R.mXndeaS Revisorerna’ som erfarit att hos den firma, som handhar försäljningen av
Pontiacbilar och samtidigt torde hava den största erfarenheten av handel med
begagnade bilar i landet, en liknande bil (Pontiac av samma märke körd 3,000
mil) står att köpa för högst 3,000 kronor (2,700—3,000), finna priset av den
av vattenfallsstyrelsen inköpta vagnen anmärkningsvärt högt, särskilt som
härtill bör läggas värdet av de nästan omedelbart efter förvärvet inköpta nya
ringarna.

Revisorena vilja erinra om att riksdagens år 1932 församlade revisorer haft
sin uppmärksamhet fästad å frågan om statens inköp av bilar och därvid
uttalat, att vid inköp av begagnade automobiler bör tillses, att en mot ålder
och körlängd svarande reducering av priset erhålles.

Vattenfallsstyrelsen har vid nu ifrågavarande inköp uppenbarligen icke
tillsett, att en med hänsyn till automobilens beskaffenhet tillräcklig prisreducering
ernåtts.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna funnit vara av beskaffenhet att
böra för riksdagen omförmälas.

§ 61.

^statens61 * egenskap av ledamot och ordförande i vägstyrelsen för Västland—Älvtjänstebil
i karleby väghållningsdistrikt har driftschefen vid Älvkarleby kraftverk G.
Vät-änst^tS Dahlbäck uppburit 54 kronor 60 öre (182 km å 30 öre per km) för under år
ärenden. 1934 med automobil företagna inspektioner av vägunderhåll och vägarbeten
inom distriktet. Under år 1935 har han vidare för samma uppdrag uppburit
784 kronor 50 öre (2,615 km å 30 öre) och under år 1936 613 kronor 50 öre
(2,045 km å 30 öre). För nämnda tre år har Dahlbäck sålunda i nyssnämnda
egenskap uppburit reseersättning med sammanlagt 1,452 kronor 60 öre.

Vid av revisorerna företagen undersökning har det visat sig, att en del
av resorna återfinnas i körjournalen för en kraftverkets automobil, med samma
beteckning som i räkningarna till vägstyrelsen, och andra kunna med
största sannolikhet antagas motsvara de i räkningarna angivna resorna. Vissa
av de ifrågavarande för vägdistriktets räkning företagna resorna hava icke
kunnat återfinnas i journalen.

Av den gjorda undersökningen framgår sålunda, att åtminstone en mycket
stor del av resorna företagits med kraftverkets tjänstebil.

— 175

Kill it! t en föreskrift i bihang till vattenfallsstyrelsens ordersamling för
1930, nr 29, må tjänstebil utom tjänsten användas endast »för sjukdomsfall
och andra extra ordinära förhållanden».

Revisorerna hava vidare låtit undersöka i vad mån vattenfallsstyrelsen
gottgjorts för sina i anledning av ovanberörda resor havda direkta kostnader.
Undersökningen visar att sammanlagt 285 kronor 75 öre inlevererats
till vattenfallsstyrelsen, därav 212 kronor 55 öre utgörande ersättning för resor
å 1,417 km å 15 öre och 73 kronor 20 öre utgörande ersättning för chaufför
under 61 timmar ä 1 krona 20 öre per timme.

Vid telefonledes framställd begäran om upplysning i vissa hänseenden
har Dahlbäck, bland annat, meddelat att han icke förrän helt nyligen ägt
kännedom örn ovanberörda bihangsorder och att han hade för avsikt att
till vattenfallsverket inleverera gottgörelse jämväl för bilens användande
vid 1,407 kilometers körning under år 1935 samt att han vid de resor, för
vilka betalning till verket icke erlagts eller komme att erläggas, begagnat
sig av taxebil.

Då fullgörandet av uppdrag för vägdistriktets räkning icke kan anses Revisorernas
hänförligt till sådana extra-ordinära förhållanden, som enligt vattenfalls- nttalande
verkets bestämmelser motiverar undantag från regeln, att verkets motorfordon
icke få användas till privat bruk, är driftschefen Dahlbäcks ovan påtalade
förfaringssätt uppenbart oriktigt. Framhållas må vidare, att Dahlbäck
gottgjort vattenfallsverket med cirka 20 öre per kilometer, men själv såsom
styrelseordförande uppburit 30 öre per kilometer för samma resor.

Även om den ersättning verket uppburit måhända kan anses fullt ersätta
verkets självkostnader, torde det dock knappast vara försvarbart, att en
tjänsteman på sätt här skett gör sig en vinst genom användandet av den
tjänstebil, som står till hans förfogande.

Revisorerna hava funnit driftschefen Dahlbäcks ovanberörda förfarande
anmärkningsvärt.

§ 62.

För domänfondens sågverk äro sedan år 1934 två särskilda konti upplagda Kapitaiinvei
domänstyrelsens huvudbokföring, ett för vardera av två grupper, i vilka
sågverken äro indelade. Å dessa konti göras bokslut och redovisas rörelse- vid domänresultatet
för varje grupp för sig. Före bokslutet äro alla utgifter för »ny- s^g

byggnader» (byggnader och maskiner) och »nyanskaffningar» (inventarier)
avskrivna. Dessa gäldas helt av driftmedel. I stället beräknas icke några
ordinarie avskrivningar.

För varje sågverk för sig uppgöres ett särskilt bokslut och av detta bokslut
göras två sammandrag, i vilka årsresultatet beräknas efter olika grunder.
I det ena beräknas sågverkets resultat efter samma grund, som tilllämpas
i huvudbokföringen. I det andra sammandraget medräknas däremot
icke utgifterna för nybyggnader och nyanskaffning. I stället för dessa

— 176 —

medräknas här vissa »beräknade utgifter» upptagande avskrivningar å byggnader,
maskiner och inventarier ävensom posterna »brandrisk» och »räntor».
Följande uppställning visar resultatet för år 1936 av sågverkens rörelse
efter de olika beräkningsgrunderna.

	I	II
Vinst ........	23 sågv.	1,750,062:91	21 sågv.	2,077,022:60
Förlust ......	7 »	574,430: 79	9 »	216,025: 42
Överskott	30 >	1,175,632:12	30 >	1,860,997:18

I intetdera fallet lämnar emellertid resultatsiffran någon pålitlig bild av
rörelsens verkliga resultat. In- och utgående lager av timmer, försågat virke
och träkol äro nämligen bokförda till värden, som ligga långt under självkostnadsvärdena,
varigenom de särskilda sågarnas resultat i hög grad bliva
beroende av differenser i lagerhållningen vid årets början och slut. På grund
av minskning i sågarnas sammanlagda lager under år 1936 har nämnda
bokföringsmetod avsatt starka spår även i det i huvudbokföringen redovisade
totala resultatet. En uträkning ger sålunda vid handen, att överskottet
om 1,175,632 kronor 12 öre skulle hava bytts i en förlust om 216,978 kronor
28 öre, därest in- och utgående lager hade bokförts till för år 1935
gällande självkostnadsvärden.

Nettoutgifterna för nybyggnader och nyanskaffning, vilka åren 1931 och
1932 hållit sig under 0.5 miljon kronor, stego 1933 till nära 1 miljon kronor
och hava sedan varje år överstigit denna siffra. Under år 1936 uppgingo
de till 1.3 miljoner. Fördelningen av sistnämnda belopp på de olika
sågverken är givetvis synnerligen ojämn. Vissa sågverk hava under året
icke haft några utgifter av denna beskaffenhet. Bokslutet för ett sågverk belastas
med i runt tal 440,000 kronor i dylika utgifter.

En jämförelse mellan sågverkens årsresultat enligt domänstyrelsens huvudböcker,
kostnaderna under samma år för nybyggnader och nyanskaffningar
samt summan av för santina år i boksluten för de särskilda sågverken
beräknade avskrivningarna framgår av följande uppställning, avseende
åren 1934—1936.

	Årsresultat enligt huvudböckerna	Nybyggnader och nyanskaffningar	Beräknade av-skrivningar	Årsresultat utom »nybyggnader och nyanskaffning* men med »beräknade avskrivningar»
1934	- 2,138,792: 96	1,441,005: 53	371,694: 74	- 1,069,482:17
1935	- 1,836.868: 04	1.307,626: 53	469,738:75	- 998.978:26
1936	+ 1.175,632:12	l,3u7,030: 72	549,225:89	+ 1,933,436:95
Summa o. saldo	- 2,800,028. 88	4,055,664:78	1,390,659:38	- 135,023:48

Då åren 1934 och 1935 kännetecknats av stigande, men år 1936 av sjunkande
lagerhållning, torde man kunna räkna med att ovan omnämnda prin -

177 —

cip för bokföring av inneliggande lager icke varit av större betydelse för
3-årsperiodens totala resultat. ^

Slutligen må i detta sammanhang upplysas om, att sågverkens taxeringsvärden
vid slutet av år 1936 utgjorde tillhopa 4,532,200 kronor.

Revisorerna vilja framhålla, att de grunder, som eljest tillämpas för fi- Revisorernas
nansiering av statens af färsdrivande verksamhet, icke tillåta att driftmedel u a an eanvändas
för kapitalinvesteringar utan riksdagens hörande. Revisorerna
hava icke tagit närmare del av det slag av utgifter som i domänstyrelsens
huvudbokföring redovisas under rubriken »nybyggnader och nyanskaffning»,
men deras rubricering ävensom vissa andra omständigheter tala för
att de till övervägande del äro av den beskaffenhet att vid tillämpning av
nyssberörda grunder särskilt anslag bort beviljas för ändamålet å riksstaten
under rubrik »Utgifter för kapitalökning. I. Statens affärsverksamhet»,
under vilken rubrik statens domäner efter budgetåret 1923/1924 icke varit
representerade.

Enligt vad revisorerna inhämtat tillgår för närvarande så, att domänstyrelsen
varje år uppgör ett detaljerat förslag till driftkostnadsstat, som underställes
Kungl. Maj:ts prövning. I detta är även siffran av beräknade utgifter
för nybyggnader och nyanskaffning vid sågverken angiven. Kungl.

Majit fastställer därefter på grundval av detta förslag den driftkostnadsstat,
som återfinnes i statsliggaren. Revisorerna vilja emellertid påpeka den
ökade omfattning ifrågavarande utgifter under senare år fått och anse denna
omständighet i och för sig påkalla ett övervägande av frågan om de
icke — till den del de må anses innebära verklig kapitalinvestering — böra
underställas jämväl riksdagens prövning.

Denna fråga står i sin tur i nära samband med själva bokföringsfrågan.

En bokföring, i vilken utgifter för nybyggnader och nyanskaffning påföras
årsresultatet såsom en omkostnad för redovisningsåret, är icke ägnad att
läggas till grund för en vinst- och förlustberäkning, som kan göra anspråk
på att återspegla årets verkliga driftresultat. Då bokföringen har en omedelbar
betydelse för beräkning av det överskott, som varje år skall inlevereras
från domänfonden till statsregleringen vilja revisorerna betona önskvärdheten
av att en ändring kommer till stånd.

I detta sammanhang vilja revisorerna framhålla, att vad här sagts örn utgifter
för nybyggnader och nyanskaffning vid sågverken, vilka i främsta
rummet varit föremål för revisorernas uppmärksamhet, principiellt sett även
torde gälla vissa mera avsevärda utgifter av motsvarande slag å jordbruksdomänerna.

Den nu berörda bokföringsfrågan torde av praktiska skäl icke böra lösas
på ett sätt, som till sina huvuddrag skiljer sig från den lösning motsvarande
frågor fått i avseende å de affärsdrivande verken i övrigt. Kostnader för
nybyggnader och nyanskaffning böra med andra ord i princip täckas med
medel från anslag å riksstaten under rubriken utgifter för kapitalökning.

Måhända påkalla emellertid speciella förhållanden inom domänverkets för 12—379309.

Rev. berättelse äng. statsverket för år 1937. 1.

— 178 —

vältning avsteg från nämnda princip beträffande vissa slag av hithörande
j» utgifter.

Det synes revisorerna angeläget, att utredning i frågan åvägabringas.

Vad angår bokföringen av inneliggande virkeslager har ändring härutinnan
redan ställts i utsikt. Revisorerna lämna en redogörelse härför i annat
sammanhang.

§ 63.

afdomän-11 Öv/erskottet från domänverket för år 1937 hade — enligt statsverksprofondens
in- positionen till 1937 ars riksdag, Inkomsterna, sid. 41 -— av domänstyrelsen
0C** j”t^en<^e^)er^klia^s till 14 miljoner kronor. Denna beräkning av domänverkets överager''
skott hade givit riksräkenskapsverket anledning till erinran beträffande uppskattningen
av inkomster från sågverk och virkesmagasin. Den nedsättning
av nämnda inkomst med 2 miljoner kronor, motsvarande den kvantitativa
ökningen av virkeslagret, som domänstyrelsen verkställt, hade riksräkenskapsverket
funnit icke vara förenlig med rationella vinstberäkningsprinciper.
Såsom riksräkenskapsverket närmare utvecklat i ett den 17 juni 1936 avgivet
utlåtande angående bokföringen av domänverkets virkeslager, borde virkeslagret
enligt verkets mening för framtiden uppföras till självkostnadsvärde.
Riksräkenskapsverket hade med utgångspunkt från denna sin uppfattning
föreslagit, att inkomster av domänverekt i riksstaten för budgetåret
1937/1938 upptoges med ett 2 miljoner högre belopp än domänstyrelsen beräknat,
eller med 16 miljoner kronor.

Departementschefen anförde följande.

Genom det av riksräkenskapsverket berörda bokföringsförfarandet, enligt
vilket domänstyrelsen nedskriver hela virkeslagret under dess självkostnadsvärde.
reduceras det av domänverket redovisade överskottet under tider av
stigande lagerhållning för att a andra sidan ökas under tider av sjunkande
lagerhållning. De skäl, som kunna åberopas till stöd för det av domänstyrelsen
tillämpade förfaringssättet, synas mig icke tillräckligt starka för att
motivera dess bibehållande i oförändrad form. Efter samråd med chefen
för jordbruksdepartementet vill jag därför förorda, att för framtiden endast
viss del av virkeslagret nedskrives under självkostnadsvärdet, medan återstoden
bokföres enligt av riksräkenskapsverket angivna principer.

Efter övervägande av de olika omständigheter som påverka domänverkets
yinstresultat finner jag mig böra föreslå, att inkomsterna från domänverket
i riksstaten för budgetaret 1937/1938 upptagas till 16 miljoner kronor.

Av de olika »sortiment och dylikt», som ingå i domänfondens utgående
lager 1936 vid sågverk och virkesmagasin är det endast posten »Material»,
sorn upptagits till självkostnadsvärde. »Förädlat virke», vars självkostnadsvärde
beräknats till 140 kronor per std, har nedskrivits till 25 kronor per std.
Värdet av träkol vid sågverken har nedskrivits med 100 procent Timmer
vid sågverken, vars självkostnadsvärde beräknats till 45 öre kubikfot, har
nedskrivits till 10 öre och motsvarande nedskrivning har skett beträffande
rundvirket vid virkesmagasinen. Ej endast vid sågverk och virkesmagasin
förekommer lager, därå avskrivning göres. Även i skogarna finnes lager,

— 179 —

vars storlek icke kunnat angivas, men vars självkostnadsvärde beräknats uppgå
till kostnaden för huggning, körning och dylikt. Det på detta vis beräknade
värdet av timmer, sulfit-, sulfat- och brännved har nedskrivits med
50 procent och av träkol och kolved med 100 procent. Inalles har domänfondens
utgående lager, vars självkostnadsvärde beräknats till 5,396,484 kronor
75 öre, nedskrivits med cirka 4 miljoner kronor till 1,350,932 kronor
75 öre.

Enligt vad revisorerna i annat sammanhang påpekat skulle den vid sågverken
för år 1936 redovisade vinsten a 1,175,632 kronor 12 öre hava bytts
i en förlust å 216,978 kronor 28 öre, därest in- och utgående lager hade bokförts
till för år 1935 gällande självkostnadsvärden. Detta förhållande är
att tillskriva den omständigheten, att sågarnas lager under år 1936 undergått
minskning.

Lika med riksräkenskapsverket finna revisorerna här omtalade förfarings- Revisorerna
sätt icke vara förenligt med rationella vinstberäkningsprinciper. Den reform,
som ställts i utsikt, bör emellertid avse ej blott lagret vid sågar och virkesmagasin,
utan jämväl lagret i skogarna.

Vidkommande frågan om en viss del av lagret bör hållas nedskriven
under självkostnadsvärdet, t. ex. med en viss genomsnittsprocent, torde en
sådan bokföring icke äventyra riktigheten av vinst- och förlustberäkningen,
därest denna del tillmätes tillräckligt knappt. En sådan åtgärd skulle också
underlätta domänfondens kassaställning vid övergången till det nya bokföringssättet.
För övergångsåret kommer nämligen domänfonden att utvisa
en bokvinst, som icke motsvaras av influtna medel. Emellertid vilja
revisorerna giva uttryck åt den förväntan, att det här blir fråga om en anordning
allenast för övergångsåret. Det intresse, i vilket vissa enskilda företagare
hålla sina tillgångar bokförda till låga värden för att därigenom skapa
»dolda fonder», föreligger nämligen icke i fråga örn domänverket och med
hänsyn till reda och överskådlighet i bokföringen torde det icke vara tillrådligt,
att olika partier av samma slags vara upptagas till olika värden.

§ 64.

Domänverkets nuvarande förnyelse!ond för återväxtkostnoder har tillkommit
på domänstyrelsens initiativ genom beslut av 1916 ars riksdag. Riks- aterväxtkostdagen
höll före, att åtgärder för markens förbättring för skogsändamål och ^nader^m
för skogens föryngring borde vidtagas i samma mån som skogarna avverkades.
I allmänhet kunde de emellertid ej fullbordas förrän flera år efter det

avverkningarna ägt rum. Den olägenhet, som i betraktande av avverkningarnas
växlande omfattning härigenom kunde uppstå, vore uppenbar. Sålunda
kunde budgeten för ett år med relativt begränsad avverkning och på grund

härav relativt liten bruttoinkomst av statsskogarna fa bära aterväxtkostnaderna
för ett år med stora avverkningar och på samma gång stora bruttoinkomster,
under det att de jämförelsevis små återväxtkostnaderna för ett

180 —

år med mindre avverkning komme på den väsentligt bärkraftigare budgeten
för ett år med stor avverkning. En utjämning därhän, att varje avverkningsär
finge gälda de återväxtkostnader, som hänförde sig till detsamma, syntes
riksdagen följaktligen önskvärd.

I detta syfte avsattes till fonden för år 1917 5 procent av bruttoinkomsten
samt för åren 1918—1923 6 procent av densamma.

I kolonisationskommitténs betänkande av år 1922 föreslogs en utvidgning
av fonderingen att jämväl omfatta avsättning till en besparingsfond. Kommittén
menade, att den dittillsvarande avsättningen till förnyelsefonden vore
otillräcklig med hänsyn till de resultat, vartill kommittén i sin utredning
kommit angående minskningen av skogskapitalet samt de dittills eftersatta
skogsarbetena å Norrlands kronoparken Den föreslagna besparingsfonden
vore motiverad av dåvarande abnormt stora avverkningsbelopp och avsedd
att, i den mån medlen ej lämpligen kunde finna användning för årets löpande
skogsvårdsarbeten, komma under utnyttjande även under den tid, då
inkomsterna från Norrlandsskogarna måste varaktigt nedgå.

Riksdagens revisorer upptogo år 1924 kommitténs tanke på fondbildning
tor att möta en kommande tid med knappare inkomster från de norrländska
kronoparkerna och uttalade sina tvivel angående tillräckligheten av skogsvårdsåtgärderna
å dessa skogar. Sedan 1925 års riksdag hos Kungl. Majit
hemställt om utredning härom, föreslog domänstyrelsen i utredning, som i
anledning härav avgavs år 1926, att den av kommittén omnämnda överavverkningen
skulle användas som norm för avsättningarnas beräknande. Styrelsen
föreslog sålunda en ändring av gällande grunder för avsättningarna
på det sätt, att årligen halva värdet av virkesuttaget utöver tillväxten, per
revir räknat, skulle avsättas till förnyelsefonden.

Dessa grunder godkändes av statsmakterna med det förbehållet att under
första året (1927) avsättningen blott skulle utgöra 40 procent av överavverkningens
värde i revir, där sådan ägde rum.

Att avsättning skulle ske med 50 procent av överavverkningens värde kan
hava berott på att detta värde skulle bedömas per revir, i följd varav den
underavverkning, som kunde förekomma inom vissa revir, icke bleve medräknad
då avsättningens storlek skulle bedömas.

Enligt vad revisorerna inhämtat har under de följande åren avsättning
skett programenligt utom under åren 1930—1933, då avsättningen utgjort
allenast 40, 35, 10 och 40 procent under respektive år. Fonden, vars behållning
vid slutet av år 1928 uppgick till 9,169,200 kronor och vid 1936 års utgång
till 11,598,029 kronor, har genom den för låga avsättningen åren 1930—
1933 gått förlustig tillhopa 5,006,733 kronor.

Fonden, som står till Kungl. Majits disposition, anlitas för täckande av
samtliga återväxtkostnader, vilka således till ingen del numera gäldas av
driftmedel i egentlig mening.

1936 års utredning angående beredskapsarbeten har i sitt under innevarande
höst framlagda betänkande funnit vissa angivna skäl tala för att under
nuvarande jämförelsevis gynnsamma konjunkturer för skogsbruket sär -

— 181 —

skild avsättning skulle ske till ifrågavarande fond med belopp, som motsvarade
ovannämnda brist, ökad med det belopp, varmed avsättningen för år
1927 understigit hälften av överavverkningens värde.

I sitt år 1930 avgivna betänkande rörande domänverkets omfattning, uppgifter
och organisation, yttrar socialiseringsnänmden, bland annat, följande:

Någon fondbildning inom domänverket för att möta en eventuell nedgång
i avkastningen från de nordsvenska statsskogarna är emellertid enligt
nämndens mening ej motiverad. Frågan huruvida överavverkning förekommer
eller ej inom statsskogarna såsom enhet betraktade är ej klart utredd.

Men i varje fall saknas principiellt underlag för en dylik fondering om man
såsom riktlinje för domänverket föreskriver, att vid skogshushållningen fullt
ut skall upprätthållas skogarnas framtida produktionsförmåga. Nödiga förnyelsekostnader
äro då att anse såsom driftkostnader, och det tillkommer
ledningen att planera sin avverkningspolitik samt bedriva föryngrings- och
övriga skogsvårdsåtgärder på sådant sätt, att den angivna riktlinjen i längden
får göra sig gällande.

Naturligtvis kan det tänkas, att statsmakterna och företagsledningen skulle
finna det lämpligt att t. ex. på grund av förekomsten av ett överskott av
gammal, delvis skadad skog å de nordsvenska statsskogarna eller av annan
anledning under den närmaste framtiden taga ut mera än vad som vore förenligt
med upprätthållande av kravet på en uthållig, jämn avkastning. Men
detta betydde i så fall bedrivandet av en målmedveten mer eller mindre välmotiverad
överavverkning, ett kapitaluttag. Som surrogat för den i så fall till
sist minskade skogstillgången med därav föranledd arbetsbrist för den nordsvenska
befolkningen och nedgång i domänverkets vinst skulle en förnyelsefond
på ett eller annat tiotal miljoner kronor troligen icke tjäna mycket till.

Om emellertid en fond anses böra uppläggas för att möta vissa sociala och
ekonomiska följder av en befarad överavverkning, bör det rätteligen ske av
statsmakterna utanför företaget.

Nämnden anser det sålunda icke nödigt att ålägga företaget hållande au
särskild förngelsefond för återväxtkostnader. Däremot föreslår nämnden
upprättandet av en företagets vinstregleringsfond.

Avsättningar till vinstregleringsfonden må efter företagsledningens beprövande
göras, sedan räntekostnaden för obligationskapitalet täckts och erforderliga
avskrivningar gjorts. Vinstregleringsfonden torde lämpligen böra
bringas upp till ett belopp av förslagsvis 25 milj. kronor.

Revisorerna vilja till en början framhålla två huvudsynpunkter, ur vilka Revisorernas
frågorna kring förnyelsefonden för återväxtkostnader enligt revisorernas me- uttalandoning
böra betraktas. Båda kunna sägas hava angivits i socialiseringsnämndens
yttrande. Den ena är, att man å frågan om fondering inom domänverket
bör anlägga uteslutande affärsekonomiska synpunkter. Vill man upplägga
en fond för att möta socialekonomiska följder av en befarad överavverkning,
bör det sålunda rätteligen ske utanför företaget. Den andra är, att
någon fondbildning, sådan den av kolonisationskommittén föreslagna för att
möta en eventuell var<ddig nedgång i avkastningen från de nordsvenska statsskogarna
ej är motiverad. 1 detta sammanhang vilja revisorerna uttala, atl
icke heller en vinstregleringsfond med direkt sylte att utjämna växlingarna
i domän l endeus årliga överskott synes revisorerna erforderlig.

De åtgärder för återväxt, som föranledas av skogliga synpunkter, kunna

— 182

indelas i dels sådana, som normalt följa på en avverkning och dels sådana,
som anses lämpliga att företaga för skogsbörd å marker utan samband med
avverkning å dem. De förra slagen av åtgärder böra principiellt betraktas
såsom omkostnad i samband med avverkning och bekostas av driftmedel.
De senare slagen av utgifter böra däremot betraktas såsom utgift för nyinvestering
av kapital.

Att utgifter, som enligt vad ovan sagts böra gäldas av driftmedel, täckas
med medel, som influtit på grund av överavverkning, finna revisorerna vara
otillfredsställande. Med tillämpning av en sådan princip skulle inga som
helst medel för bestridande av återväxtkostnader komma att avsättas under
en period av normal avverkning eller underavverkning. Att för täckande av
dessa utgifter inrättas en särskild fond, till vilken avsättning sker av driftmedel,
finna revisorerna däremot vara fullt i sin ordning. Till de skäl härför,
som anförts av 1916 års riksdag, kan numera läggas ytterligare ett. Det
torde nämligen även ur rent affärsekonomisk synpunkt kunna vara fullt
försvarligt att under högkonjunktur i viss mån inskränka verksamheten för
återväxt för att utvidga den under nedåtgående konjunktur med medel,
som under den tidigare högkonjunkturen hopsamlats för ändamålet.

Beträffande utgifter för återväxtkostnader av det andra slaget är det däremot
naturligt, att de gäldas ur en fond av den nuvarande förnyelsefondens
beskaffenhet. I fråga örn det berättigade i övrigt av en dylik fond få revisorerna
anföra följande.

Varje belopp, som inflyter på grund av överavverkning, torde böra anses
såsom en i penningar förvandlad del av skogskapitalet, alltså ett kapitaluttag,
och bör hållas isär från den egentliga avkastningen från skogsdomänerna.
Det vore önskvärt, att all dylik »inkomst» behandlades för sig och fonderades,
icke för fondbildning i och för sig, men i avvaktan på beslut angående
det genom överavverkningen i penningar förvandlade kapitalets användning.
Revisorerna anse, att överavverkningens verkliga belopp per år bör kunna
fastställas för hela landet och att detta belopp i sin helhet bör tillföras fonden.
Fondens behållning bör utnyttjas för, bland annat, återväxtkostnader
av ovan sist angivet slag, för dikningar, vägarbeten och dylika utgifter
för kapitalökning eventuellt även för inköp av mark. Att fondens medel däremot
icke böra användas för gäldande av åtgärder, vidtagna i huvudsakligt
syfte att häva arbetslöshet följer av det ovan anförda. I dylika fall bör ersättning
för sådana åtgärder tillföras domänfonden i den mån kostnaderna
kunna beräknas bliva oräntabla.

Med denna utgångspunkt vilja revisorerna instämma i vad 1936 års utredning
angående beredskapsarbeten anfört därom, att förnyelsefonden för
återväxtkostnader bör tillgodogöras de belopp, som enligt antagna grunder
bort hava avsatts under åren 1930—1933, men icke blivit avsatta. Vidare
vilja revisorerna framhålla angelägenheten av att utredning med förslag
om på vad sätt, de av revisorerna ovan antydda riktlinjerna för fondbildning
m. m. lämpligen böra praktiskt genomföras, åvägabringas.

— 183 —

§ 65.

Tid efter annan förekommer, att fast egendom överflyttas från domänsty- Bokföring av
relsens till annan myndighets förvaltning. Under åren 1935 och 1936 hava ^“rflyttatT
sålunda vissa fastigheter överflyttats till förvaltning av Lunds universitet, av från domänvitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien och av vattenfallsstyrelsen.8^1^-^
Vidare hava sedan år 1934 ett flertal egendomar överförts till arrendeegna- vältning,
hemsfonden för att förvaltas av statens jordnämnd.

Vid beslut angående dylik överflyttning föreskriver Kungl. Majit, att domänfonden,
till vilken gottgörelse i anledning av överflyttningen i regel icke
utgår, skall nedskrivas med det belopp, till vilket egendomens värde där upptagits.
Domänfondens fastigheter äro bokförda till gällande taxeringsvärden.

I regel meddelar Kungl. Majit samtidigt föreskrift angående det värde, till
vilket fastigheten skall upptagas av den mottagande myndigheten. Så sker
alltid vid egendoms överförande till arrendeegnahemsfonden. Detta sistnämnda
värde överensstämmer i vissa fall med det, till vilket fastigheten upptagits
å domänfonden. Det kan också vara högre eller lägre. I avseende å 10
av de till arrendeegnahemsfonden överförda fastigheterna är det 153,050 kronor
lägre.

Det värde, till vilket en på ovan angivet sätt överförd fastighet bokföres, Revisorernas
torde i regel hava bestämts med hänsyn till den avkastning fastigheten för- u a an e
väntats giva under den nya förvaltningen. Revisorerna vilja emellertid påpeka
att, där nedskrivning äger rum, det angivna förfaringssättet medför, att
värdeminskningen icke blir i behörig ordning redovisad. Enligt revisorernas
mening är det dock angeläget, att sådan redovisning kommer till stånd. Fastigheten
bör följaktligen vid överföringen upptagas till det värde, till vilket
den bokförts å domänfonden och en eventuellt erforderlig jämkning i dess
bokförda värde först därefter vidtagas.

§ 66.

I skrivelse den 7 mars 1933 hade sociala jordutredningen framlagt resulta- Försökyordten
av en utav utredningen verkställd undersökning, huruvida det vore möj• “"egendom”
ligt och lämpligt dels från ekonomiska synpunkter och dels från synpunkten
av arbetslöshetens bekämpande att stycka ett antal större egendomar till
mindre jordbruk, vilka skulle utarrenderas i avvaktan på lämplig tidpunkt
för försäljning. Sedan i motion till 1933 års riksdag yrkats, alt riksdagen
måtte besluta vidtaga åtgärder enligt vissa i nämnda skrivelse angivna förslag,
framlade det särskilda utskott, som vid riksdagen behandlade frågor
rörande arbetslöshetens bekämpande och till vilket nyssberörda motion hänsköts,
i sitt utlåtande nr 17 förslag örn en försöksverksamhet avseende styckning
av vissa kronoegendomar. Utskottet föreslog riksdagen medgiva, att
medel för hus-, vägbyggnads- och täckdiknings- m. fl. arbeten å de under
försökstiden styckade lotterna finge intill ett belopp av högst 700,000 kronor

— 184 —

tagas från statens domäners fond för inköp av skogbärande eller till skogsbol
tjänlig mark (markinköpsfonden). Avkastningen av de nybildade jordbruken
borde tillföras domänverken som inkomst, och eventuella köpeskillingar
gottgöras markinköpsfonden. Skulle vid försäljning av lotterna visa sig,
att förlust uppstod för fonden, borde fråga örn ersättning härför från andra
medel upptagas till prövning. Utskottets förslag vann riksdagens bifall,
varefter Kungl. Maj:t genom beslut den 30 juni 1933 anbefallde domänstyrelsen
att skyndsamt ordna verksamheten.

Revisorerna hava från domänstyrelsen införskaffat här intagna uppgifter

Försöks jordbruken.

Stockholms län.	Arrendetid 1	Avgäld för innevarande arrendeår kronor	Taxerings- värde kronor	Nedlagd kostnad, frånsett jord-värde kronor
Kronoeg. Benhamra nr 3 läg. Koltorp...................... » Rosendal .................... > Svartbäcken..................	1937 14/s 1946 1937 I4/s 1946 | 1937 l4/s 1946	1,022:10 454:50 1,250: 50	15,000: — 5,000: — 18,000: —	19,243:23 17.724:28 17,345:95 !
Södermanlands län.
Kronoeg. Ribbingelund nr 2, lag. Klastorp ....................	1937 14/3 1946 1936 14/a 1945 1937 14/s 1946	978: 90 815:55 770:40	12.600: — 12,000: — Il,2u0: —
> Kolartorp.................... » Ängstorp....................	21,014:14 21,014:14
Västmanlands län.
Kronoeg. Mälby nr 3 och 4, läg. Kullen ...................... > Nygården.................... » Nylunda ....................	1936 ''*/» 1945 193ö 14/a 1945 1936 14/s 1945	820: 25 765:85 711:45	23.100: — 21,200. — 17,600: —	22,221: 75 22,221: 75 22,221: 75
Gävleborgs län.				■
Kronoeg. Ängsnäs, huvudgården .................... läg. Kolbosveden ................ » Ågården ....................	1937 14/s 1938 1937 I4/s 1916 1937 14/s 1946	400: — 600:21 824:54	—	18,580:58 j 18,580:58 | 18,580:57
Kopparbergs län. Kronoeg. Valla läg. Västra Sävsbogården.......... > Östra Sävsbogården .......... Summa	1937 14/s 1938 1937 14/s 1938	300: -| 325: -j 10,039: 25	Samtaxerade med krono-parken Grön-sinka år 1933	1 15,605:48 255,368: 35

Amri. Arrendevärdena å Ängsnäs huvudgård samt Östra och Västra Sävsbogården avse endast
tillfälliga upplåtelser i avvaktan på byggnadernas iordningställande.

Arrendelottema vid Rosendal under Benhamra samt Ängsnäs och Valla hava icke varit föremål
för fastighetstaxering efter det de bebyggts och iordningställts till arrendegårdar.

Övriga upptagna taxeringsvärden torde icke ännu fullt hava påverkats av det skick, vari
de genom domänstyrelsens åtgärder slutligen blivit försatta.

Vid nu pågående allmänna fastighetstaxering torde emellertid lotterna — med undantag av
Västra och Östra Sävsbogårdama, vilka ännu ej äro fullt iordningställda — komma att bliva
åsätta slutliga taxeringsvärden.

185 —

angående de arrendegårdar, som av domänstyrelsen iordningställts å kronoegendom
med de medel ur markinköpsfonden, som av statsmakterna sålunda
ställts till förfogande för ändamålet.

Såsom framgår av uppgifterna hava 14 lotter uppbyggts i domänstyrelsens

regi till särskilda arrendegårdar.

Av uppgifterna från domänstyrelsen inhämtas vidare följande.

För att bringa anläggningskostnaderna i så fördelaktig proportion till jordvärdet
som möjligt och för att göra lotterna fullt bärkratfiga, har varje lott
tilldelats en åkerareal örn cirka 20 har med undantag av Rosendal, som innehåller
10 har. I den för varje lott upptagna kostnaden ingår ersättning för
uppgörandet av ritningar, nybyggnader, väganläggning, täckdikning, brunnsgrävning
samt betes- och trädgårdsanläggning, som må hava förekommit.
Någon försäljning av lotterna har ännu icke ägt rum. Att flera lotter ännu
icke uppbyggts av de medel, som för ändamålet ställts till förfogande, beror
på att, så snart ännu rådande högkonjunktur på byggnadsmarknaden började,
denna domänstyrelsens verksamhet avbröts, varvid hänsyn enligt statsmakternas
motiv för anslagets lämnande togs till att med arbetena avsetts
att motverka den då rådande arbetslösheten. Styrelsen hade emellertid för
avsikt att, när vikande konjunkturer på byggnadsmarknaden åter inträdde,
igångsätta iordningställandet av ytterligare lotter i den mån härför lämpliga
jordområden bleve tillgängliga.

Ovanstående redogörelse för domänstyrelsens försöksjordbruk hava revisorerna
funnit vara av det allmänna intresse, att revisorerna ansett den böla
bringas till riksdagens kännedom.

§ 67.

I kungl, förordningen angående grunder för förvaltningen av viss krono- ^enom^do-^
egendom den 22 juni 1934 (Sv. törf-saml. 320/1934) och kungl, kungöi elsen a^arren(]era(je
med tillämpningsföreskrifter till samma förordning samma dag (Sv. förf-saml.

321/1934) meddelas närmare föreskrifter beträffande förvaltningen av såväl omar''
skogs- som andra jordbruksegendomar under domänstyrelsens förvaltning.

De normalkontrakt, som upprättats mellan styrelsen och de enskilda arrendatorerna,
reglera i enlighet härmed såväl nybyggnads- som underhållsskyldigheten
i fråga om å egendomarna befintliga byggnader, som tillhöra kronan.
Såsom allmän regel gäller, att erforderliga nybyggnader skola ske på
kronans bekostnad, men utföras av arrendatorn. I den mån virke finns tillgängligt
från kronans skogar, skall sådant ställas till förfogande. Ersättningen
för byggnadens uppförande får avräknas pa arrendet enligt överenskommelse
mellan parterna. Domänstyrelsen äger ock själv låta utföra erforderliga
nybyggnader. Däremot åligger det arrendator att på egen bekostnad
hägna egendom samt väl underhålla byggnader. Brister konstateras dels vid
av- och tillträdessyn, dels ock vid domänintendentens, eventuellt jägmästares
återkommande inspektioner.

Revisorerna hava besökt ett antal dylika kronoegendomar i Stockholms

186 —

omgivningar. På Svartsjölandet och Lovö må nämnas Eldgarn i Färentuna
socken ävensom Edeby och Norrby i Lovö socken. Vidare hava besök avlagts
vid Skällnora i Fresta socken och Vadaby i Vada socken. Sistnämnda egendom
är avsedd att i en nära framtid övertagas av statens jordnämnd i och för
styckning i arrendeegnahem. Revisorerna kunde vid sina besök konstatera,
att byggnaderna å dessa egendomar — såväl bostadshus som ekonomibyggnader
— stundom befunno sig i mindre tilltalande skick och i vissa fall voro
påfallande dåliga. På senare tid hava emellertid i viss omfattning förbättring
och ombyggnad företagits på domänstyrelsens föranstaltande, varjämte
i andra fall genomgripande reparationer uppgivits vara planerade.

Revisorernas Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna det anmärkningsvärt att
kronans ifrågavarande arrendegardar icke befinna sig i tillfredsställande
skick. En förbättring i förevarande avseende kan visserligen för närvarande
iakttagas, men betydande brister kvarstå dock ännu. Revisorerna anse det
vara av vikt att byggnaderna å kronans arrendegårdar försättas och hållas i
fullgott skick.

§ 68.

'' ifterX1* aV uPP£ifter, införskaffade från statens affärsdrivande verk, har

träff arniel upprättats följande tablå över av riksdagen för affärsverken beslutade anaffärsdrivan-läggningar,
företag och anordningar, för vilka erforderliga anslag icke före

dö verkens °

anläggningar den 1 oktober 1937 i sin helhet beviljats av riksdagen, anvisats av Kungl,
m. m. Maj:t eller disponerats av vederbörande verk.

För fullföljande av å tablån upptagna anläggningar, företag och anordningar
i överensstämmelse med före den 1 oktober 1937 uppgjorda planer och
kostnadsberäkningar skulle erfordras, att riksdagen beviljade ytterligare

39,350,000 kronor, vilka under förutsättning av oförändrat medelsanskaffningssätt
alltså skulle återstå att upplåna för ifrågavarande anläggningar m. m.

— 187 —

Beräknad

kostnad

kr.

Beviljat

Beviljat
av riksdagen
till
och med
»»/, 1938

kr.

Därav
anvisat
av Kungl.
Majit

kr.

Därav
disponerat
genom beslut
av
vederbörande

verk

kr.

Återstod

att

bevilja

kr.

	1	2	3	4	5
Postverket. Posthusbyggnad å Kungsholmen i Stockholm.......................	2,043,000	2,043,000	2,043,000	1,300,000
Nybyggnad för postverkets räkning inom kvarteret Blåmannen i Stock-	2,794,000	* 994,000	994,000		1,800,000
Tillbyggnad till posthuset i Norrtälje	248,000	3 208,000	208,000	—	40,000
Inköp för postverkets räkning av fas-tigheter .........................	—	3 192,000	—	—	—
Belysningsanläggningar för luftfarts-leder............................	1,295,000	1,295,000	1,295,000	661,848	—
Mark till landningsfält för flygplan..	460,000	460,000	• 306,753	337,279	—
Säger Telegrafverket. Telefonstationsbyggnad i Aspudden i Stockholm.......................	164,000	164,000	164,000		1,840,000
Telefonstationsbyggnad i Råsunda. . .	140,000	140,000	—	—	—
Inköp för telegrafverkets räkning av vissa tomter i Lännersta i Stock-holms län.......................	2,800	2,800	2,800	_	_
Ny kontorsbyggnad vid telegrafverkets verkstad i Nynäshamn...........	479,000	479,000	479,000	200,000	—
Telefonstationsbyggnad i Norrköping	620,000	620,000	620,000	200,000	—
Inköp för telegrafverkets räkning av fastighet i Jönköping.............	115,000	115,000	115,000		—
Tillbyggnad till telefonstationsbygg-naden i Hälsingborg..............	420,000	200,000	200,000		220,000
Inköp för telegrafverkets räkning av tomt i Hagfors..................	1,900	1,90C	1,878		—
Telefonstationsbyggnad i Bollnäs....	377,000	177,000	—		200,000
Inköp för telegrafverkets räkning av tomt i Sollefteå..................	16,000	16,000	16,000	—	—
Garagebyggnad inom telegrafverkets fastighet i Östersund.............	127,000	127,000	127,000	—	—
Telefonstationsbyggnad i Boden......	485,00C	485,000	485,000	200,000	—
Fortsatt utveckling av statens telefon-och telegrafväsende...............		25,100,000	25,100,000	-	—
Ny radioanläggning för flygplatsen vid Bulltofta........................	140.0CH	140,000 140,000		—
Inköp och bebyggande för telegrafver-kets räkning av fastigheter........	300, OCH	) 300,000 171,320	72,04	3 —
Säger 1 Härav hava anvisats kr. 394,000	itt utgå ur	1 1 postverkets förnyelse	ond.	| 420,000

S > » » » 22,000 * * * » *

3 Med hänsyn till anslagets ändamål har detsamma upptagits med allenast det belopp, som den
1 oktober 1937 kvarstod olyftat. ..

. Beloppet avser köpeskillingar enligt av Kungl. Majit godkända köpeavtal örn förvarande
av mark till landningsfält samt kostnader i samband med expropriation av dylik mark. Dessutom
äro anvisade erforderliga belopp för täckande av kostnader för lagfarts vinnande.

— 188 —

	1	2	3	4	I 5
Statens järnvägar. Anordnande av nya lastspår vid Stock-holms södra station..............	75,000	75,000	75,000
Utvidgning av spårsystemet vid Göte-borgs centralstation..............	500,000	500,000	500,000
Gångbroar och gångtunnlar.........		1 350,000	350,000
Förberedande arbeten för dubbelspårs-anläggning mellan Järna och Katri-neholm......................		1 1,300,000	1,300,000
Fortlöpande förstärkning av spåröver-byggnaden.......................		1 3,800,000	3,800,000
Skenfria vägkorsningar m. m........	—	1 400,000	400,000
Växel- och signalsäkerhetsanläggnin-gar.............................		1 3,500.000	3,500,000		_
Telefonledningar och kabelarbeten...		1 350,000	350,000
Elektriska belysningsanläggningar. . . .	—	1 100,000	100,000	_
Elektrifiering av banorna Ånge— Bräcke—Långsele, Bräcke—Öster-sund och Göteborg—Uddevalla... .	20,900,000	12,000,000	12,000,000		8,900,000
Dispositionsanslag för oförutsedda mindre arbeten..................		1 1,000,000	1,000,000
Inlandsbanan mellan Volgsjön och Gällivare........................	2 65,250,000	3 4 64,950,000	64,950,000	63,500,000
Person- och resgodsvagnar..........	5 2,850,000	2,850,000
Postvagnar.....................	_	5 710,000	710,000
Anläggningar och förlag för automo-biltrafik......................	6,300,000	6,300,000	5,904,125	3,473,625
Dubbelspåranläggning mellan Göte-borg och Almedal................	650,000	650,000	650,000	100,000
Elektriska lokomotiv...............	1,650,000	1,650,000	1,650,000
Elektrifiering av banorna Stockholm ■—Krylbo—Ånge och Örebro— Krylbo..........................	34,500,000	7 36,900,000	34,500.000	32,400,000
Elektrifiering av banorna Göteborg—-Malmö och Ängelholm—Hälsing-borg, inklusive banorna Hässleholm —Veinge och Åstorp—Mölle......	32,350,000	1 9 33,350,000 29,050.000	28,950,000
Elektrifiering av banan Tomteboda— Värtan m. fl. linjer m. m..........	6,900,000	49 6,900,000	6,900,000	4,100,000	_|

1 Enär ifrågavarande anslag är avsett för ett flertal anläggningar, vilka successivt fullbordas,
har detsamma i denna tablå upptagits med allenast det belopp, som den 1 oktober 1937 kvarstod
olyftat.

2 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 65,450,000.

3 Härav kr. 1,200,000 av överskott å anslag till andra statsbanebyggnader.

4 Härutöver hava anvisats kr. 200,000 av de å tilläggsstater för år 1921 och 1922 samt å riksstaten
för budgetåret 1923/1924 uppförda anslagen till arbeten för telegrafverkets samt statens
järnvägars och vattenfallsverks räkning för bekämpande av arbetslösheten å tillhopa kr.
16,000,000 ävensom kr. 150,000 av de å 1921 års tilläggsstat under femte huvudtiteln uppförda
anslagen till bekämpande av arbetslösheten och lindrande av nöd å tillhopa kr. 34,500,000. Av
nämnda belopp å kr. 150,000 hava emellertid enligt senare meddelad föreskrift kr. 3,200 använts
till automobilvägbygget i Bohuslän och kr. 84,600 till täckande av merkostnad genom beställning
hos svenskt industriföretag av järnöverbyggnaden till stora vägspannet för bron över Hammarbyleden
vid Årsta holmar.

5 Med hänsyn till anslagets ändamål har detsamma upptagits med allenast det belopp, som den
1 oktober 1937 kvarstod olyftat.

6 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 36,900,000.

7 Av detta belopp skall kr. 2,400,000 användas till elektrifiering av vissa bilinjer.

8 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 29,050,000.

9 Härav kr. 4,300,000 av överskott å anslag till andra statsbanebyggnader. Av nämnda överskott
skall kr. 1,000,000 användas till elektrifiering av vissa bilinjer.

18 Härav kr. 4,500,000 av överskott å anslag till andra statsbanebyggnader.

189 — * •

	l	2	3	4	6
Anläggningar för anslag till allmänna arbeten: Skenfria vägkorsningar...........		1 1,070,408	1,070,408
Säger Statens vattenfallsverk. Ny tilloppskanal till Trollhätte kraft-station ..........................	8 2,800,000	2,800,000	2,800,000	2,400,000	8,900,000
Rensningsarbeten i Göta älv för hu-vudreglering av Vänern...........	2,400,000	2,000,000	2,000,000	1,300,000	400,000
Påbyggnad av ställverkshuset vid Trollhätte kraftstation............	80,000	80,000	80,000	_	_
Veckoreglering av Motala ström......	3 1,500,000	1,500,000	1,500,000	1,400,000	—
Utvidgning av Nykvarns kraftsta ion	380,000	380,000	380,000	150,000	—
En andra avloppstunnel vid Porjus kraftstation......................	4 1,650,000	1,150,000	1,150,000	750,000	500,000
Kraftstation vid Stadsforsen i Indals-älven ...........................	8 21,800,000	6,300,000	6,300,000	3,900,000	15,500,000
Ett andra maskinaggregat vid Sillre kraftstation......................	700,000	700,000	700,000	450,000	—
Påbyggnad av regleringsdammen vid Suorva..........................	2,000,000	600,000	600,000	400,000	1,400,000
Inköp av vattenrätt i Gimån och Ljun-gan m. m......................	4,300,000	4,300,000	4,300,000	3,225,000	_
Stamlinjesystem Porjus—Västerås m. m...........................	«20,650,000	10,870,000	10,870,000	7,870,000	9,780,000
Distributionsanläggningar och därmed sammanhängande arbeten vid sta-tens kraftverk...................		1 5,500,000	5,500,000
Inköp av vattenfall och fastigheter samt utförande av nyanläggningar	_	'' 490,000	—	—	_
Driftschefs bostad m. m. vid ångkraft-stationen i Västerås..............	8 85,000	75,000	75,000		10,000
Ytterligare utvidgning av ångkraft-stationen i Västerås..............	8 2,350,000	1,750,000	1,750,000	1,750,000	600,000
Kraftstation vid Malfors............	18 8,800,000	8,800,000	8,800,000	8,400,000	—
Säger Summa		i			28.190.000 39.350.000

1 Enär ifrågavarande anslag är avsett för ett flertal anläggningar, vilka successivt fullbordas,
har detsamma i denna tablå upptagits med allenast det belopp, som den 1 oktober 1937 kvarstod
olyftat.

» Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 2,500,000.

3 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 1,400,000.

4 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 1,600,000.

8 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 15,000,000.

• Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 11,775,000.

1 Med hänsyn till anslagets ändamål, har detsamma upptagits med allenast det belopp, som
den 1 oktober 1937 kvarstod olyftat.

8 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 75,000.

» Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 1,250,000.

10 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 9,800,000.

— 190 -

Kostnaderna för statens offentliga utredningar.

§ 69.

^för^staten* Riksdagens revisorer hade i sin berättelse över verkställd granskning av
offentliga statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
utredningar, för tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 lämnat vissa uppgifter rörande kostnaderna
för tryckning under perioden 1930—1933 av statens offentliga utredningar. I
samband därmed meddelade revisorerna en kortfattad redogörelse för de bestämmelser,
som gällde i avseende å tryckning av dessa utredningar. Revisorerna
vilja i sistnämnda hänseende hänvisa till ifrågavarande år 1934 avgivna
berättelse sidorna 181—183.

1934 års revisorer hade särskilt framhållit vikten av den av Kungl. Majit
i brev den 24 november 1922 lämnade föreskriften därom, att av kommittéer
och sakkunniga avgivna betänkanden och övriga förslag skulle, innan medgivande
till tryckning finge lämnas, i sin slutgiltiga avfattning till vederbörande
departement avlämnas i maskinskrift, för den händelse ej för särskilt
fall departementschefen medgåve undantag från denna bestämmelse.
Avsikten med ifrågavarande föreskrifter och skyldigheten att anlita statens
tryckerisakkunnige (numera statskontorets tryckerikonsulent) vid manuskriptets
granskning ur allmän tryckeriteknisk synpunkt ävensom i avseende å tabellers
uppställning m. m. samt för korrekturläsning har varit att nedbringa
kostnaderna för de offentliga utredningarna samt att hålla korrigeringskostnaderna
inom rimliga gränser. 1934 års revisorer konstaterade, att, då manuskriptet
icke förelåge i utarbetat skick före sättningens påbörjande, utan
avlämnades till tryckeriet för uppsättning i korrektur, allteftersom betänkandet
utarbetades, korrigeringskostnaderna blevo höga med hänsyn till svårigheten
att under arbetets gång överblicka betänkandets slutliga utformning och
vilka ändringar, som kunde komma att visa sig nödvändiga i det förut lämnade
manuskriptet.

1934 års revisorer lämnade samtidigt en tabellarisk sammanställning rörande
korrigeringskostnaderna i procent av de ordinarie sättningskostnaderna
under perioden 1930—1934.

Revisorernas Jämväl innevarande års revisorer hava ansett det äga intresse att i sin
nttalande. berättelse intaga en redogörelse för perioden 1935—1937, motsvarande den,
som tidigare lämnats. Beträffande utgifterna för tryckning av de särskilda
betänkandena hänvisa revisorerna till de meddelade sammanställningarna.

Revisorerna hava därvid kunnat göra i stort sett samma iakttagelser som
1934 års revisorer och hava icke kunnat undgå att lägga märke till att korrigeringskostnaderna
i vissa fall varit orimligt höga. Revisorerna hava även

— 191 —

erfarit, att tillstånd att avlämna manuskript i ofullständigt skick numera
lämnas i betydligt större utsträckning än tidigare. Utan att vilja närmare
ingå på detta spörsmål och anledningen till de i vissa fall betydande korrigeringskostnaderna,
hava de ansett sig böra understryka vikten av att det
tillses, att icke kostnaderna för de offentliga utredningarna ökas i högre grad
än som med hänsyn till omständigheterna i de särskilda fallen visar sig oundgängligen
nödvändigt.

192

Tabell utvisande kostnaderna lör tryckning av

1. Betänkande nied förslag angående åtgärder
för spannmålsodlingens stödjande. 134 s.

2. Betänkande med förslag rörande lån och

årliga bidrag av statsmedel för främjande
av bostadsförsörjning för mindre bemedlade
barnrika familjer jämte därtill hörande
utredningar. 265 s.....................

3. Kortfattad framställning av organisationssakkunnigas
betänkande med utredning
och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens
organisation m. m. 23 s.

4. Promemoria angående tillsynen över fastig hetsregistreringen

och fastighetsbildningen.
70 s..................................

5. Förslag till ändrade bestämmelser rörande
allmänna handlingars offentlighet. 79 s. ..

6. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2.

Åtgärder mot arbetslöshet. 338 s........

7. Teknisk-ekonomiska utredningar rörande

vägväsendet. Del 2. Broar. 130 s.......

8. Betänkande med förslag angående åtgärder

mot statsfientlig verksamhet. 406 s......

9. Betänkande med förslag till omorganisation
av den högre skogsundervisningen. 163 s.

10. Utredning och förslag angående rundradion

i Sverige. 202 s.......................

11. Betänkande med utredning och förslag an gående

inrättande av en statsvetenskaplig
examen. 80 s.........................

12. Betänkande med förslag till förordning angående
allmän automobiltrafik. 227 s. ...

13. Yttranden över preliminärt förslag till lag stiftning

om avbrytande av havandeskap.
131, 68 s..............................

14. Lagberedningens förslag till lag örn skuldebrev
m. m. 211 s......................

15. Betänkande med förslag till lagstiftning om

avbrytande av havandeskap. 192 s......

16. Konjunkturuppsvingets förlopp och orsaker

1932—1934. 106 s.....................

17. Yttrande och förslag rörande formulär för

tjänstgöringsbetyg som av länsstyrelserna
utfärdas. 16 s.........................

18. Betänkande med förslag till lag om arbetsavtal.
220 s...........................

19. Kungl, medicinalstyrelsens utlåtande och

förslag angående förebyggande mödra- och
barnavård. 100 s......................

20. Grunder för kollektiv och individuell pensionsförsäkring.
24 s...................

21. Utredning angående införande av ett dag ordningsinstitut

m. m. 98 s............

Sättningskostnad	Tryck- nings- kostnad kr.	Pappers- kostnad kr.	Omslag och bok-binderi kr.
Ordi- narie kr.	Extra kr.
1	2	3	4	5
898:17	185:76	265: 80	117: 07	136: 72
2,741:20	1,101:14	666: 60	503: 50	422: 25
164: 50	5:20	70: 10	67: 65	141: 75
457: 09	20: 48	159: 55	81: 55	119: 92
521: 44	1: 08	172: —	90:62	120: 67
2,498:16	81: 47	973:20	585:44	467:50
509: 65	72: 78	128: 75	56:25	123: 45
2,878: 75	115: —	1,051: 60	647: 80	496:35
820: —	—: —	236: 25	138:25	106: 90
1,364: —	224:11	343: 25	108: 75	118: 65
561:80	4: 24	130: —	25:38	52: 70
1,495:82	24:40	399: 85	203:06	184: 57
1,576:80	3: 70	449: 30	231:07	216: 05
1,410: 50	111:09	693: 25	493:97	463: 81
1,028:36	122: 65	688:80	652: 50	547: 38
682: 38	219: 50	194: 75	75: 94	117: 87
112: —	4: 32	23:40	7:60	39: —
1,481:63	416: 20	483:70	239:25	223: 89
681: 26	144: 05	166:20	56:25	100: 70
175: —	lil: 70	44: 90	7:50	38:90
637: —	7: —	218: —	lil: 01	146: 92

— 193 —

statens offentliga utredningar under år 1935.

K	orrigerings	kostnader		Övertid kr.	Extra kostnad kr.	Total- summa kr.
Summa kr.	1 Korr. kr.	Uttaget kr.	Avdrag kr.	Övertid kr.	0/ /o
6	7	8	9 1	10	11	12	13	14
574 :27	417:15	26: 58	130: 54	—: —	63.94	*	—: —	2,177: 79
1,908: 20	1,197: —	—: —	264: 20	447: —	69.61	386: —	342: 91	8,071: 80
45: —	!	—: —	—: — |	—:— ;	27.36		15: —	509: 20
19: 45	15: 50	—: —	3: 95	—: —	4.26	—: —	336: 26	1,194: 30
127: 50	—: —	—: —	—: —	_. _ ''	24.45	—: —	—: —	1,033:31
2,386: 95	—: —	—: —	—: —	_	95.55	27: 50	—: —	7,020: 22
257: 50	—: —	—: —	—: —	—: —	50.52	—: —	966: 81	2,115:19 1
1,110: —	—: —	—: —	—: —	—: —	38.56		—: —	6,299: 50 1 I
334: 30	—: —	—: —	—: —	—: —	40.77			1,635: 70
167: 75			—: —	—: —	12.30	_. _	336: 90	2,663: 41
182: 81	153: 55	—: —	29:26		32.54	—: —	21: —	977: 93
330:90	313: 50	—: —	17: 40	—: —	22.12	103: —	7: 50	2,749:10
754: 41	410: 73	6: 50	337:18		47.84	—: —	28: —	3,259: 33
870: —	399: 50	—: —	470: 50	—: —	61.68	128: —	I 135: —	4,305:62
759: 42	463:12	143:-	153: 30	—: —	73.85	—: —	79: —	3,878:11
69: —	—: —	—: —	—: —	—: —	10.11	—: —	*	1,359:44
	_. _	_; -	—: —	—: —	—	—: —	1	186:32 j
lil: —		—: —	—: —	—: —	7.40	—: —		2,955:67
63: —	_• _	—: —	—: —	—: —	9.25	—: —	—: —	1,211:46
—: —	—: —	—: —	—: —	—: —	—	—: —	—: —	378: —
68: 75	—: —	—: —	—: —	—: —	10.79	—: —	—: —	1,188: 68

13—379309. Rev. berättelse ang. statsverket för är 1937. 1.

194 —

22. Utredning och förslag rörande frågan om

avgift för hemlån av böcker från bibliotek.
59 s..................................

23. Betänkande med förslag till motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga m. m. 202 s.

24. Betänkande med förslag till ändrad orga nisation

av den statliga verksamheten för
bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker
m. m. 193 s..................

25. Förslag till nya avlöningsbestämmelser för

icke-ordinarie befattningshavare inom den
allmänna civilförvaltningen. 42 s........

26. Betänkande med förslag rörande det sven ska

naturskyddets organisation och statliga
förvaltning. 200 s.....................

27. Betänkande med förslag till ändring i vissa
delar av upphandlingsförordningen. 55 s.

28. Utredning med förslag örn egnahemskonsulenter
hos hushållningssällskapen. 88 s.

29. Betänkande angående husdjursförsöksverk samhetens

organisation. 75 s...........

30. Berättelse över statens spannmålsnämnds
verksamhet m. m. under år 1934. 62 s. ..

31. Betänkande med förslag till lag örn domkapitel
m. m. 151 s...................

32. Jordbrukskreditutredningen. Betänkande

med förslag till förordning om jordbrukets
kreditkassor m. m. 132 s..............

33. Kungl, medicinalstyrelsens utlåtande och

förslag angående statsunderstödd dispensärverksamhet.
54 s...................

34. Betänkande med vissa synpunkter och för slag

i fråga om den primära fastighetskrediten.
92 s............................

35. Betänkande och förslag rörande verksamheten
vid skyddshemmen m. m. Förra delen.
Skyddshemmens organisation m. m.93s.

36. Betänkande angående råvaruförsörjning,

produktion och arbetarantal m. m. vid
skogsindustrierna. 276 s................

37. 1934 års nämnd för städningsutredning.

Förslag rörande allmänna grunder för ordnandet
av städnings- och rengöringsarbetet
inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm
samt beräknandet av ersättning för
nämnda arbete. 39 s...................

38. Betänkande med förslag till ordnande av

Sveriges försvarsväsende. Dell. Inledande
avdelning m. m. 301 s.................

39. Betänkande med förslag till ordnande av

Sveriges försvarsväsende. Del 2. Arméorganisationen.
651 s..................

40. Betänkande med förslag till ordnande av

Sveriges försvarsväsende. Del 3. Marinorganisationen.
203 s..................

41. Betänkande med förslag till ordnande av

Sveriges försvarsväsende. Del 4. Flygvapnets
organisation. 229 s................

42. Betänkande med förslag till ordnande av

Sveriges försvarsväsende. Del 5. Värnplikten
m. m. Bilagor. 262 s...........

43. Betänkande med förslag till ordnande av

Sveriges försvarsväsende. Del 6. Särskilda
yttranden. 426 s......................

1	1 2	3	4	1 6
368:01	113: 50	109: 50	28: 16	85: 50
1,313:-	27:50	457:25	231:0£	220:37
1,261: -	243: 48	349:65	131:86	144:42
273: —	26:40	113: 75	57:10	124:50
1,250: —	—: —	377:50	240:50	196: —
364: —	15: 20	107:35	40:60	77:95
352: —	128: —	115: —	77:-	68: —
494: —	37:40	123: 70	30:97	63:05
403: —	303:15	101: 60	29: 02	56:93
969:39	32: 75	296:15	178:12	184:92
886: —	59:43	296: —	149:52	172:42
378: —	24:41	101: 20	69:90	131: —
621: —	57:60	138: —	20:82	48:17
634:50	62: 25	210:90	104:40	129:75
1,794: —	1,780:37	609:87	312: 66	267:62
270: —	5:46	79: 75	29: —	69: 55
14,987:05	4,256:58	3,849:55	3,518: 75	2,414:70

— 195 —

6	7	8	9	10	11	12	13	14
62: 50					16.98			767:14
21: —	—: —	—: —	—: —	—: —	1.60	—: —	21: —	2,291: 21
176:65	130: 45	—: —	46: 20	—: —	14.—	—: —	—: —	2,307:06
12:10	—: —	—: —	—: —	—: —	4.43	—: —	—: —	606:85
257: 75	—: —	—: —	—: —	—: —	20.62	—: —	—: —	2,321: 75
74:66	67:85	—: —	6:81	—: —	20.51	—: —	—: —	679: 76
116: 25	95:25		21: —	—: —	33.03	—: —	—: —	856:25
52: —	—: —	—: —	—: —	—: —	10.53	—: —	—: —	801:12
60:20	—: —	—: —	—: —	—: —	14.94	—: —	8:48	962:38
73:90	62: 50	—: —	11: 40	—: —	7.62	—: —	25: —	1,760:23
201: 41	152: 90	—: —	48: 51	—: —	22.73	—: —	77:83	1,842:61
134:36	122:26	—: —	12:10	—: —	35.54	—: —	124:10	962: 97
113: 60	93:56	—: —	20:04	—: —	18.29	—: —	—: —	999:19
103:85	—: —	—: —	—: —	—: —	16.37	—: —	—: —	1,245:65 |
502: 50	—: —	—: —	—: —	—: —	28.01	—: —	127: —	5,394:02
42:68	18:68	16:80	7: 20	—: —	15.81	—: —	—: —	496: 44
19,804:30	10,513:15	-:-	3,957:75	5,333:40	132.14	7,411:—	938:50	57,180: 43

— 196 —

■	1	‘2	3	4	5
44. Betänkande med utredning och förslag an-gående folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. 405 s..............	2,754: —	1,116: 78	746:95	277: 30	216: 72
45. Utredning och förslag rörande läroböcker vid allmänna läroverk och folkskolor m. fl. undervisningsanstalter. 162 s...........	1,093: 50	45: 23	488: 85	330:33	351: 05
: 46. Betänkande angående folktandvård. 195 s.	1,323: —	358: 48	535: 60	287: 79	281: 62
47. Sociala jordutredningens betänkande med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. 113 s.......	769: 50	195:97	186: 30	46:49	72: 50
48. Betänkande med förslag till lag örn arbets-tiden i jordbruk och trädgårdsskötsel (lant-arbetstidslag) m. m. 140 s. ............	945: —	93: 28	262: 95	88: 82	115: 40
49. Betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan samt an-ordnande av förbättrad bostadsinspektion i städer och stadsliknande samhällen m. m. jämte därtill hörande utredningar. 132 s.	1,767: 45	816:04	476:85	387: 20	295: 55
50. Promemoria angående avveckling av be-stående fideikommiss. 60 s.............	432: —	29: 77	140: 60	72:48	111:30
51. Den ekonomiska och sociala utvecklingen	345: 30		93: —	76:80	108: 35
52. Betänkande med undersökningar och för-
slag i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena. 415 s.............	1,926: —	855:55	588: 50	561: 75	303: —
53. Betänkande angående behörighet att utföra elektriskt installationsarbete m. m. 188 s.	1,269: —	166: 50	334: 50	132:18	143: 97
54. Bostadsproduktionssakkunnigas betänkan-de med förslag till lag om sparföreningar m. m. 218 s..........................	1,602:30	259: 95	355:10	185: 30	159: 95
55. Betänkande med förslag till mejeristadga samt vissa andra åtgärder till mejerihante-ringens befrämjande. 88 s..............	594: —	68:39	143: 40	35:88	65: 15
56. Promemoria angående ändrade bestämmel-ser rörande verkställighet och förvandling av bötesstraff. 86 s....................	580: 50	22: 81	218: 75	119: 63	156: —
57. Promemoria angående omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna. 65 ...................................	445: 50	39:35	179: 20	104: 67	159:15
58. Betänkande och förslag angående obligato-risk sjuårig folkskola. 134 s............	907: 50	147: 05	266: 50	159: 37	174: —
59. Betänkande med förslag till lag örn för-enings- och förhandlingsrätt. 168 s......	1,134: —	147:25	373: 95	182: 70	178: 48
60. Promemoria angående avskaffande av på-följd enligt 2 kap. 19 § strafflagen jämte vissa andra straffpåföljder. 69 s.........	472: 50	37: 97	151: 75	65: 25	101: 75
61. Betänkande angående import- och parti-handelsmonopol å brännoljor. 62 s.......	418:50	99: 62	116: 60	43: 50	73: 55
62. Utredning med förslag rörande dyrortsgra-derade folkpensioner. 61 s..............	418: 50	50:88	164: 60	96:42	144: 10
63. De svenska enhetsprisföretagen. 201 s. ..	1,473:06	225: —	377:10	137: 29	152: 30
64. Betänkande och förslag rörande verksam-heten vid skyddshemmen m. m. Senare delen. Fostringsåtgärder utöver den egent-liga skyddshemsvården m. m. 78 s......	551:60	2:60	175: 75	• 87: —	111:30
65. Betänkande örn folkförsörjning och arbets-fred. Del 1. Förslag. 138 s............	jö,147:55	644: 32	1,919: 60	1,146: 22	884: 11
66. Betänkande om folkförsörjning och arbets-fred. Del 2. Specialutredningar. 602 s. .. 67. Betänkande med förslag till lag om tvångs- uppfostran m. m. 58 s..........•......	396:09		129: 75	52: 55	87: 75
68. Promemoria angående ändringar i straff-lagen beträffande straffsatserna för sär-skilda brott m. m. 112 s...............	467: 78	12: 32	228:34	164: 50	253: 44
Summa kr.	77,547:59	15,599:46	23,650:46	14,591:27	13,541:29

— 197

6 T	7	8 1	9 1	10	H 1	12	13 |	14
497: 53	482: 07		15:46	-; -	18.07	—. —	93: —	5,702: 28
592: 72	539:15	6: 75	46: 82		54.20		175: —	3,076: 68
258: —			:		19.50		351: —	3,395: 49
100: 33	92:05	—: —	8: 28	—: —	14.30	—: —	—: —	1,371: 09
53:-	—: —	—: —	—: —	—: —	5.61	—: —	—: —	1,558: 45
365: —	273: —		92: —	_. _	20.65	''	77: —	4,185: 09
82:47	42: 60	—: —	39:87	—: —	19.09		—: —	868:62
63: —	—: —	—: —	—: —	—: —	18.25		—: —	701: 45
494: —	-. -	—: —	—: —	—: —	25.65	—: —	196: 45	4,925: 25
172: 50	148: 50	—: —	24: —	—: —	13.59	—: —	22: —	2,240:65
629:85	544:85	36:20	48: 80	—: —	39.31	36: —	21: —	3,249:45
129: 58	97: 40	5:78	26:40	—: —	21.81	—: —	—: —	1,036:40
1,106: 87	706: 77	78:30	321: 80	—: —	190.68	—: —	—: —	2,204: 56
219: 60	-; -	-; -	—: —	—: —	49.29	—: —	—: —	1,147:47
381: 30	266: 50	77: 40	37:40	-:-	42.02	—: —	30: —	2,065: 72
62: —	-: —	-: —	—: —	—: —	5.47	—: —	—: -	2,078:38
184: 42	108: 70	—: —	75:72	—: —	39.03	—: —	—: —	1,013: 64
21:25	—: —	—: —	—: —	—: —	5.08	—: —	—: —	773: 02
160:10		—: —	__. _	_. _	38.26	_; -	139:45	1,174: 05
262:11	187:30	10:62	64:19	-• —	17.79			2,626: 86
151: —	—: —	—: —	—: —	—: —	27.37	10:70	'' •	1,089:95 1
3,042: 36	2,199: 31	84: 08	758: 97		49.49	lil: 42	219:73	14,115:31 !
186: —	—: —	—: —	—: —	—: —	46.96	—: —	—: —	852:14
93: —	-:-	-:-	_. _	_. _	19.88	-• -	45:95	1,265: 33
41.257:91	20,314:85	492: 01	7,097:05	5,780:40	—	8.213:62	4,960:87	199,362:47

198 _

Tabell utvisande kostnaderna tör tryckning av

1. Betänkande!! 1. rörande serafimerlasarettets

ekonomi samt 2. rörande lasarettets ställning
och verksamhet. 187 s............

2. Förslag till konvention mellan Sverige och
Schweiz örn erkännande och verkställighet
av domar och skiljedomar m. m. 55 s. ...

3. Betänkande med förslag örn vissa föreskrifter
beträffande konsumtionsmjölk. 68 s. ..

4. Betänkande med förslag till lag örn behand ling

av förbrytare, hemfallna åt alkoholmissbruk
m. m. 56 s..................

5. Betänkande med förslag angående revision

av lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning
och försäljning av maltdrycker.
397 s.................................

6. Utredning med förslag rörande bidrag åt

barn till änkor och vissa invalider samt åt
föräldralösa barn. 93 s.................

7. Socialiseringsproblemet. Allmänna synpunkter.
107 s........................

8. Ur socialiseringens »europeiska» idékrets.

218 s.................................

9. Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis

i Sovjetunionen. 1. 210 s..............

10. Statligt kaffemonopol. 192 s............

11. Förslag till psalmbok för svenska kyrkan.

377 s.................................

12. Betänkande angående förlossningsvården

och barnmorskeväsendet samt förebyggande
mödra- och barnavård. 120 s.........

13. Betänkande angående familjebeskattnin gen.

147 s............................

14. Betänkande angående dels planmässigt

sparande och dels statliga bosättningslån.
55 s..................................

15. Betänkande angående moderskapspenning

och mödrahjälp. 78 s...................

16. Utredning rörande förhållandet mellan

land- och sjötrafikmedel. 183 s..........

17. Förslag till lag örn ändring i vissa delar av

sjölagen m. m. 426 s..................

18. Undersökningar rörande det samlade skattetrycket
i Sverige och utlandet. 316 s. ..

19. Betänkande med förslag till lagstiftning angående
skyddsskogar m. m. 172 s.......

20. Betänkande med förslag i anledning av

verkställd granskning av 1932 års trafikutrednings
förslag till förordning angående
allmän automobiltrafik. 54 s...........

21. Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli

1935. 274 s...........................

22. Den svenska sjöfartsnäringen. Statistiskekonomisk
undersökning, lil s.........

Sättningskostnad	Tryck- nings- kostnad kr.	Pappers- kostnad kr.	Omslag och bok-binderi kr.
Ordi- narie kr.	Extra kr.
i	2	3	4	5
1,225:10	706:65	295:80	63: —	111:73
327: —	18:90	119: —	57:75	91:25
511: 92	—: —	lil: 80	27:71	58:32
393:12	16: 25	139:03	76:13	123:43
2,806:38	452:10	968:75	561:87	419:02
709: —	201: 28	160:80	99:60	106: 40
425:25	36: —	102: 75	81: —	85: —
858:50	38: —	184: —	132: —	104: —
834: 75 1,377:90	19: — 567:89	172:75 349:80	127: 20 130:50	99:80 123:05
3,013: —	150: —	861: 75	708: 75	491: —
* 914:50	* 24:40	92:50	108: 75	133: 25
1,111:50	854:55	273:90	100:58	120: 80
* 425:60	* 18:70	44:50	50: 75	91: 25
* 594:68	* 58:50	60: —	72: 50	101: 75
1,335: 20	310: 80	353:10	207: —	197: 66
2,946:97	186:18	1,278:15	872: 71	674: 20
2,460:09	1,738:45	583:60	214: 75	185:37
1,217:50	244:83	278: 60	69:31	86:15
480:30	—: —	128:50	50:63	102:49
1,672:28	1,404:89	738:65	455:22	415:18
780:36	417:90	246:05	126:87	137:30

Sättningskostnaderna påförda riksdagstrycket.

199

statens offentliga utredningar under år 1936.

K	o r r i g	ering	s k o s t	n a d e r		Övertid kr.	Extra kostnad kr.	Total- summa kr.
Summa kr.	Korr. kr.	Uttaget kr.	Avdrag kr.	Övertid kr.	%
6	7	8	9	10	n	12	13	14
144: 50	_._	_. __	_; _	—; —	11.79	—: —	''	2,546: 78
135: —	—: —	—: —	—: —	—: —	41.28	—: —	62: —	810:90
117: 73	80:35	—: —	37:38	—: —	23.—	—: —	—:60	828:08
114:33	65:05	—: —	49: 28	—: —	29.08	—: —		862: 29
1,383:32	861: 98	90:45	430: 89	—: —	49.29	—: —	37:25	6,628: 69
508: —	331:50	—: —	131: 50	45: —	71.65	27: —	—: —	1,812: 08
115: 50	—: —	—: —	—: —	—: —	27.16	—: —	—: —	845:50
145: 75		—: —	—: —	—: —	16.98	—: —	90: 50	1,552: 75
85:25		_. _	_. _	_. _	10.21	—: —	—: —	1,338: 75
416:94	358: 20	12:15	46:59	—: —	30.26	—: —	-; -	2,966: 08
475: 65	—: —	—: —	—: —	—: —	15.79	—: —	—: —	5,700:15
18: 50	—: —	-j -	—: —	—: —	2.23	—: —	—: —	353:00
28:90	—: —	—: —	—: —	—: —	2.60	—: —	—: —	2,490: 23
11:50	-; -	—: —	—: —	—: —	2.70	—: —	—: —	198: —
6: —	-; -	—: —	—: —	—: —	1.01	—: —	—: —	240: 25
267: 50	244: 50	—: —	23: —	—: —	20.03	104: —	27:50	2,802: 76
1,067: 70	—: —	—: —	—: —	—: —	36.23	108: —	358:65	7,492: 56
2,291: 61	1,297: 33	187: 61	806: 67	—: —	92.34	1,437:27	64:30	8,975: 44
83: 75	—: —	—: —	—: —	—: —	6.88	—: —	324: 05	2,304:19
18:75	_; _	_; —	—: —	—: —	3.90	—: —	—: —	780: 67
1,734: 82	1,337: 45	77: —	320: 37	—: —	103.74	—: —	174:86	6,595: 90
173: 75	—: —	—: —	1 —: —	—: —	22.37	—: —	-:-	1,882: 23

— 200 —

23. Betänkande angående åtgärder för av hjälpande

av de inom vissa delar av Norrbottens
läns lappmark yppade missförhållanden
samt rörande de kostnader som
därav kunde föranledas m. m. 318 s.....

24. Betänkande med förslag till lag om internationella
rättsförhållanden rörande arv,
testamente och boutredning m. m. 62 s. . .

25. Betänkande med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 29 juni
1923 (nr 286) örn sparbanker m. m. 163 s.

26. Sociala jordutredningens betänkande med

förslag till revision av lagstiftningen angående
avstyckning m. m. 79 s.........

27. Angående kontrollen över elektriska stark strömsanläggningar.

185 s..............

28. Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blekinge

under dansk tid. 436 s................

29. Betänkande örn socialstyrelsens organisation.
151 s............................

30. Betänkande med förslag till lagstiftning angående
skogar å städer och enskilda tillhöriga
flygsandsfält i Hallands län. 108 s.

31. Betänkande med utredning och förslag an gående

åtgärder för särskild undervisning
och utbildning av psykiskt efterblivna i
barn- och ungdomsåren................

32. Svensk arbetslöshetspolitik åren 1914—

1935. 122 s...........................

33. Förslag till vissa ändringar i kungl, bygg nadsstyrelsens

normalförslag till gatukostnadsbestämmelser
enligt 49 § stadsplanelagen.
7 s............................

34. Utredning rörande de svenska universitets och

högskolestudenternas sociala och ekonomiska
förhållanden. Bilaga till betänkande
med undersökningar och förslag i
anledningen av tillströmningen till de intellektuella
yrkena. 383 s..............

35. Promemoria angående ändring av bestäm melserna

rörande kommunernas underställningsfria
lånerätt. 38 s.............

36. Psalmbok för svenska kyrkan. Förslag av givet

den 29 febr. 1936, överarbetat av
inom ecklesiastikdepartementet tillkallade
sakkunniga. 122 s.....................

37. Utredning angående revision av bestäm melserna

örn tingshusbyggnadsskyldigheten.
53 s...........................

38. Betänkande med förslag rörande jaktlag stiftningsfrågor.

1. Förslag till lag om
rätt till jakt samt jaktstadga ävensom
andra därmed sammanhängande författningar.
202 s.........................

39. Sociala jordutredningens betänkande med

förslag till åtgärder för att bereda ökade
möjligheter för den mindre bemedlade befolkningen
på landsbygden att förena småbruk
med hemindustri, hantverk, hemslöjd,
pälsdjuruppfödning m. m. 97 s.........

40. Betänkande med förslag till omorganisation

av den med statsmedel understödda kemiska
analys- och kontrollverksamheten.
80 s..................................

1	2	3	4	5 1
1,176: —	297: 25	315: —	210: —	168: —
426: 25	—: —	140:60	72:50	100: 05
1,145: 64	49:10	328: 35	141: 17	157: 37
598: 74	13: 45	127: 75	32:60	i 59:05
1,233:95	140: 91	321: —	135: —	149: 89
3,061: 05	456:25	821: 88	299:08	281:13!
1,120:93	19:10	231: 05	107:83	105:10 1
780:85	53: 75	161: 15	24: 44	51: 51!
1,223:65	103: 32	263: 75	69:20	104:62
823:50	276: —	270:55	121: 62	140: 80l 1 i
47: 25	—: —	37: 75	21: 75	129:75!
1,737: 50	1,249:50	651: 50	265:25	! 177: 501
266: 74	—: —	102: 50	54:38	108: 75;
937: 75	126: —	211:25	46: 50	92: —
377:39	21:30	118:50	54:25	85:25! i
1,375:13	13:90	377:10	146: 75	1 ! 131: 301
656:01	10: —	176: 25	56:98	I 77:25 1
547: 75	74:20	123: 25	33:75	i 83: 30:

— 201 —

6 1	7 1	8	9	10	11	12 |	13 |	14 1
171: 80					14.61	''	28:85	2,366: 90
i 78:10 1			—: —	—: —	18.32	24:50	—: —	842: —
310: 31	233: 75		76:56	—: —	27.09	—: —	35:62	2,167:56
81: 50	59: 50	—: —	22: —	—: —	13.61	—: —		913:09 I
187: 15	130:75		56:40		15.17		—: —	2,167:90 ;
1,164: 90	971: 50	—: —	193:40	—: —	38.06	—: —	68:75	6,153:04 ;
370: 60	363: —		7:60	—: —	33.06		—: —	1,954:61 I
45:45	—	—: —	—: —		5.82		35: —	1,152:15
154:40	138: —	_J _	16: 40	—: —	12.62	-: -		1,918:94 |
88: 50	—: —	—: —		—: —	10.75		—: —	1,720:97 i
3: 50	—: —	—: —	—: —	—: —	7.40	—: —	—: —	240: —
288: —	—: —	—: —		—: —	16.56	—: —	—: —	4,369: 25 1
60:63	47: 25	—: —	13: 38	—: —	22.73	—: —	—: —	593: — j
85:55	—: —	—: —	—: —	—: —	9.12	171: 50	—: —	1,670:55 I
94: 50	—: —	—: —	—: —	—: —	25-04	—: —	—: —	751:19 i
170:36	134: 75	—: —	35:61	—: —	12.39	—: —	9: 50	2,224:04
8: 50	—: —	—: —		—: —	1.30	—: —		984:99
1 17: —	9: —	8: —	—: —	—: —	3.10	—: —	—: —	79: 25

— 202 —

41. Betänkande nied förslag rörande förhandlingsordning
för statstjänstemän. 153 s. ..

42. Betänkande med utredning och förslag rö rande

rikets ekonomiska kartläggning och
därmed sammanhängande organisationsspörsmål
angående rikets landkarteverk.
278 s................................

43. 1935 års lotsverkssakkunniga. Betänkande

2. Förslag till lotsförordning. 112 s.....

44. Betänkande med utredning och förslag an gående

sammanförande och organisation
av i Stockholm befintliga arkeologiska
samlingar från Medelhavsländerna och
främre Orienten. 68 s..................

45. Rationaliserings- och ersättningsfrågor i

samband med ifrågasatt införande av statligt
brännoljemonopol. 95 s.............

46. Betänkande angående sterilisering. 126 s.

47. Utredning med förslag rörande förskotte ring

av underhållsbidrag till barn utom
äktenskap m. fl. 87 s..................

48. Betänkande med förslag till lönereglering
för lärare vid folk- och småskolor. 204 s.

49. Utredning med förslag angående omorga nisation

av dövstumundervisningsväsendet.
257 s.................................

50. Betänkande och förslag angående beredande

av vidgade arbetsuppgifter för svenska
konstnärer. 48 s.......................

51. Yttrande angående revision av 18 kap., 13 §

strafflagen m. m. 109 s................

52. Undersökning av taxeringsutfallet beträf fande

jordbruksfastighet å landsbygden
vid 1933 års allmänna fastighetstaxering.
174 s.................................

53. Utredning angående revision av bestäm melserna

om utlännings rätt att här i riket
vistas och därmed sammanhängande spörsmål.
96 s.............................

54. Förslag till lag örn befordran med luftfartyg

m. m. 158 s..........................

55. Den ekonomiska och sociala utvecklingen

under år 1935. 45 s...................

56. Betänkande med förslag angående länssty relsernas

organisation jämte därmed sammanhängande
spörsmål. 232 s..........

57. Betänkande angående det civila luftskyddet.
201 s............................

58. Utlåtande rörande finansieringen av väg förbättringsföretag,

den budgettekniska regleringen
av statsbidragen till vägunderhållet
på landet, särskilda vägar till fjällområdena,
statsbidragen till städernas vägoch
gatuhållning samt automobilskattemedlens
fördelning m. m. 78 s.............

59. Betänkande i sexualfrågan. 452 s.......

Summa kr.

1	1 2	3	4	1 5
1,104: 39	—: —	411: 65	261:09	240:55
1,944: 6C	467: 79	910: 75	203: 89	250:85
786:24	56:92	204:05	81:37	86:67
433:-	7:67	100: —	30: —	82: 55
664:80 990: 21	299:80 85: —	335: 40 281: 20	126:50 155: —	122:05 141:30
643:05	144: 21	154: 29	105:88	116:85
1,550:67	313:75	376:55	135:47	137:30
1,780: —	727:65	383:12	90:71	110:98
333:30	9:19	80: 25	33: 75	90: 64
897:06	16:50	246:05	135: 62	130: 42
1,177:23	1,297:05	617:65	511: 55	439: 93
677: 78	16: —	192:90	93:03	102:95
715:38		351: 50	193:75	167: 55
347: 79	25:50	93: —	78: —	108: 35
1,446: —	67: —	365: —	168: 75	103:90
1,486: 35	600:88	467:30	479:75	381:25
473:03 3,762:04	155:08 362:60	137:25 999: —	96: — 547: 20	111:80 363:29
>3,235:12	14,920:29	19,029:87	9,814: 94	9,550:20

— 203

6 1	7	8	9 1	10 1	11	12	13 |	14
134: —	—: —	—;	1	—: —	12.13	—: —	—: — |	2,151:68
i 132: — 1		_._		_. _	6.79	_; __	142: —	4,051: 88
93: 22 |	80:90	—: —	12:32	—. —	11.86	—: —		1,308: 47
188:65	131:65	—: —	57:-	—: —	43.57	—: —	t-4 OO o» 1	1,026:87
140: 79	103: 40	, _	37: 39	-:-	21.18	_. _	46: —	1,735:34
141: 80	133: —	—: —	8:80	-J -	14.32	-- -	10: 60	1,805:11
; 405:60	307: 50	—: —	84:60	13:50	63.07	37: —		1,606:88
520:25	—: —	—: —	—: —	—: —	33.42	308: 50	—: —	3,342:49
254: 25	—: —	—: —	—: —	—: —	14.28	126:50	17:50	3,490:71
72:50	—: —	—: —	—: —	-;-	21.75	—: —	—: —	619: 63
263:94	172:95	—: —	90:99	—: —	29.42	—: —	—: —	1,689:59
181: 75	—: —	—: —	—: —		15.44	—: —	—: —	4,225:16
332: 90		_. _.	_. _	_; -	49.12	34: 50	-J -	1,450: 06
409: 75	—: —		—: —	—: —	57.28	—: —	320:50	2,158:43
39: —	—: —	—: —	—: —	—: —	11.21	—: —	—: —	691:64
334: —	284: 70	-; -	49: 30	—: —	23.10	7: 50	1:50	2,493: 65
498: —	357: —	—: —	141: —	—: —	33.50		144: 41	4,057: 94
								973:16
1,423:68	1,224: 20	—: —	199: 48	—: —	37.34	408: 88	49:25	7,915: 94
18,291: 58	9,459:16	875: 21	2,947:91	68:50	—	2,795:15	2,234:19	139,871:34

— 204 —

Tabell utvisande kostnaderna för tryckning av

1. Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräk- j

ningens problem och faktorer. 181 s.....

2. Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis

i Sovjetunionen. 2. 147 s..............

3. Betänkande med förslag till revision av för varings-

och interneringslagarna m. m.
96 s..................................

4. Statslotteriutredningen. Betänkande med

förslag rörande svenskt penninglotteri.
177 s.................................

5. Betänkande med förslag till lagstiftning an gående

särskilda husbehovsskogar i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker
m. m. 98 s..........................

6. Yttrande i abortfrågan. 56 s...........

7. 1934 års nämnd för städningsutredning.

Betänkande med speciella beräkningar och
förslag rörande ersättningarna för städningsarbete
inom vissa statliga ämbetslokaler
i Stockholm m. m. 54 s............

8. Betänkande med förslag angående den

statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamheten
samt därmed sammanhängande
spörsmål. 275 s..........

9. Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland
med vissa förslag till åtgärder till förbättrande
av den norrländska jordbrukarbefolkningens
ekonomiska ställning. 145 s.

10. Betänkande med förslag angående rätt till

fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren
och Storsjön i Jämtland. 1. Lagförslag
och motiv. 530 s......................

11. Betänkande med förslag angående rätt till

fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren
och Storsjön i Jämtland. 2. Kartbilagor.
Vänern och Hjälmaren. 4 s.........

12. Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli

1936. 196 s...........................

13. Lagberedningens förslag till lag örn aktie bolags

pensions- och andra personalstiftelser
m. m. 175 s.......................

14. Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder
till motverkande av överdriven
skuldsättning inom jordbruket.

303 s....................................

15. Utredning med förslag till vissa åtgärder för
trafiksäkerhetens höjande vid korsningar
i samma plan mellan järnväg och väg samt
järnvägarnas beredande av bidrag av
automobilskattemedel till säkerhetsanordningarna
vid dylika korsningar. 107 s. ..

Sättningskostnad	Tryck- nings- kostnad kr.	Pappers- kostnad kr.	Omslag och bok-binderi kr.
Ordi- narie kr.	Extra kr.
1	2	3	4	5
724:50	25:50	157: —	1 dö co t-H	107: 50
582: 75	26:50	122: 75	88:80	87: 50
680:34	15:17	192:90	93: —	99:93
1,219:45	662: 55	307:12	125:17	118:97
710:50	82: 45	168:50	52:20	77:69
446: 40	31:25	105:65	40: 67	70: 80
372:69	150:39	96: 75	27:13	55:-
1,856:15	640:85	498:30	245:72	187: 86
986:10	578: 58	294:15	134:36	128: 70
4,118: 28	219:24	930:90	333: 74	227:25
27: —	—: —	10:90	2:51	410:60
1,441: 60	1,542:38	328: 90	226:38	131: 80
1,188: —	82:08	386:65	281:87	196: 20i
2,254: 44	493:40	1,005:10	304: —	222: 78!
748: 40	94:15	177: 45	57:75	77: 731

— 205

t

statens offentliga utredningar 1 Jan.—1 nov. 1937.

K	o r r i g €	rings	kostnader		Övertid kr.		Total- summa kr.
Summa kr.	Hörr. kr. 1	Uttaget kr.	Avdrag kr.	Övertid kr.	%	kostnad kr.
6	7 1	8	9	10	11	12	13 |	14
49: 50			__	_._	6.83	—: —	—: —	1,202: —
41: 25	—: —	—: —	—: —	—: —	7.08	—: —	—: —	949: 55
441: 28	287: —	20:93	133:35	—: —	64.86	—: —	—: —	1,522: 62
184: —	139: — 1	—: —	45:— !	—: —	15.09	—: —	—: —	2,617: 26
68:85					9.67		251: 25	1,411: 44
144: 91 j	66:50	9: 74	68: 67		32 46	*		839: 68
i —- —	—: —		—: —		—	—: —	*	701: 96 1
322: 75	253: 75		69: —		17.39	—: —	404: —	4,155: 63
700:88	427: 40	12: 31	261: 17		71.06	—: —	1 2: —	2,824: 77
241: 55	—: —	—: —	—: —	—: —	5.87	—: —	—: —	6,070:96 i
		! :		_; -	—	—: —	! 4,779: —	5,230: 01
860:88	665: 88		78: —	117: —	59.72	—: —	476: 31	5,008: 25
415:10 1	—: —	—: —	—: —	—: —	34.94	35: —	269: —	2,853:90
314: 08	282: —		32:08	—: —	13.93	—: —	5: —	4,598: 80 | i
						_. _	i 25: —	! 1,180:48

— 206 —

22.

23.

16. Hembiträdesutredningens betänkande. 1.

Betänkande och förslag i fråga om utbildning
av hembiträden. 202 s............

17. Betänkande angående vissa med frivillig

anskaffning av luftvärnsmateriel sammanhängande
frågor. 48 s.................

18. Promemoria angående grunderna för en re form

av lagstiftningen örn rätt till litterära
och musikaliska verk. 67 s.............

19. Betänkande med förslag till åtgärder mot
smittsam kastning hos nötkreatur. 81 s. ..

20. Utredning angående de rättsbildade dom sagobiträdenas

anställnings- och avlöningsförhållanden.
54 s.....................

21. Betänkande med förslag till lag örn minimilöner
för lantarbetare. 214 s............

Efterskrift till »Kyrkogodset i Skåne, Halland
och Blekinge under dansk tid». 66 s.
Betänkande angående pensionsstyrelsens
invaliditetsförebyggande verksamhet. 146
s.....................................

24. Förslag till ändrad lagstiftning örn sammanträffande
av brott jämte motiv. 132 s. ..

25. Utredning rörande flottans fartygstyper

m. m. 232 s..........................

26. Betänkande med utredning och förslag rörande
beredskapsarbeten. 221 s.........

27. Betänkande med förslag till lönereglering

för lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor,
kommunala flickskolor och högre
folkskolor. 122 s......................

28. Betänkande med förslag till lag örn skyddskoppympning
m. m. 484 s..............

29. Betänkande med förslag till lag om allmän ningsskogar

i Norrland och Dalarna m. m.
246 s.................................

30. Redogörelse för inventering av odlingsjord

å kronoparkerna nedanför odlingsgränsen i
de två nordligaste Norrlandslänen ävensom
för vissa andra uppdrag. 82 s..........

31. Betänkande med förslag angående inrättande
av ett statens institut för folkhälsan.

78 s..................................

1936 års lönekommitté. Betänkande med
utredning och förslag angående dyrorts grupperingen.

178 s....................

Betänkande med förslag angående den
fasta lantbruksundervisningens ordnande.
270 s.................................

34. Betänkande med förslag till åtgärder för

förbättrande av de blindas och de dövstummas
arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter.
122 s...........................

35. Betänkande med förslag till lagstiftning örn

grundvatten m. m. 145 s..............

36. Universitetsberedningen. Utredning i fråga

örn universitetens verksamhet och organisation.
216 s...........................

32.

33.

Summa kr. 41,844:59

1

1,508:50

340:50

459: —
546: 75

371:10
1,659: 80
482:63

1,110: 75
892:65
1,632:17
1,657:90

891: 26
3,620:05

1,705: 77

512:45
589: 85
1,239:12
1,860:12

917:10
996: 72

1,493:80

234:85

14:17

15: 96
7: —

122: 20
285:38
52: 68

143: 75
11:96
261: 48
1,109:81

215:05
649:98

238: 66

335:16
25:32
401:56
348: 67

196: 68
58:69

252: —
1,625:50

404: 90

75:30

114: 53
158:12

127:90
359:10
120:35

223: 85
296: 75
496:90
483: —

281:20
941:85

390: 70

92:
120:
357:25
597: 55

190:90
328: 20

369: 75
11,813:12

349: 71

49: 50

35: 08
63:42

72:19
244:35
40:84

106: 76
169:42
263: 20
506: 52

165:

941: 03

112:30

42: —
62:50
174:37
350: 62

95:32
188:20

167:06
1,350: 69

267:45

1

74:30

58: 80
83:62

100:05
181:35
66: 45

100

156

200

343

145:05;
502:05

112:40

66:
63:95
150:30
246:30

99:15
167:55

130:82
5,515:45

— 207

6	7	8	9	10	11	12	13	14
350:90	214: 50	—: —	136:40	—: —	23.26	—: —	52: —	3,168:31
15: —	—: —	—: —	—: —	—: —	4.41	—: —	59: 57	628:34
64: —	—: —	—: —	—: —	—: —	13.93	—: —	24: — N	771: 37 r
55: —	—: —	-; -	-; -	—: —	10.05	—: —	13: —	926: 91
42: 50	—: —	—: —	—: —	—: —	11.45	—: —	—: —	835:94
402:40	204: —	—: —	198:40	—: —	24.24	—: —	116: 23 N	3,248:61
34: —	—: —	—: —	-; -	—: —	7.04	—: —	68:75	865: 70
365: —	351: —	—: —	14: —	—: —	32.86	—: —	43: —	2,093:16
151: 25	—: —	—: —	—: —	—i—	16.94	14: 75	1,693: 08
316: 70	—: —	—: —	—: —	—: —	19.40	26: 75	90: 25	3,287: 65
565: 40	456: —	—: —	109:40	—: —	34.10	230: —	44:50	4,940:13
407: 75	—: —	—: —	—: —	—: —	45.75	—: —	117: — te	2,222: 31
1,449: 70	1,096:50	—: —	353:20	—: —	40.05	—: —	780: 77 k	8,885: 43
104: —	-; -	—: —	-; -	—: —	6.io	—: —	288: —	2,951:83
25: —	—: —	—: —	—: —	—: —	4.88	—: —		1,072: 61
234: 60	198: —	—: —	36:60	—: —	40.32	—: —	240: —	1,336: 22
584: 23	293: 25	—: —	290:98	—: —	47.15	—: —	99:44	3,006: 27
475: 83	293:50	17:66	164: 67	—: —	25.58	—: —	45: 50	3,924: 59
143: —	lil: —	—: —	32: —	—: —	15.59	—: —	75: —	1,717:15
284: 25	—: —	—: —	—: —	—: —	28.52	141: 75	—: —	2,165:36
505: 65	345: —	20:25	140: 40	—: —	23.10	85: —	59: 25	3,063: 33
10.361:19	5,684: 28	80:89	2,163:32	117: —	—	533: 25	8,427:82	93,971: 61

208 —

Vissa för
försvarsändamål
disponerade
fondtillgångar.

Statens fondförvaltning.

§ 70.

För försvarsväsendets behov hava tid efter annan — ofta i samband med
antagande av nya försvarsordningar — beslutats, att särskilda fondtillgångar
skulle avsättas för speciella ändamål för försvarsväsendet. På grund av
utvecklingen inom försvaret hava emellertid sedermera dessa tillgångar antingen
kommit att disponeras i enlighet med av riksdagen i ärendet fattade
beslut för andra ändamål eller ock hava de överhuvud taget icke kommit
till användning för något ändamål, varvid, enär fonderna i regel skolat göras
räntebärande, inflytande räntemedel fonderats.

Vid åtskilliga tillfällen har inom riksdagen behandlats spörsmål om, huru
fondmedel av ifrågavarande slag för framtiden skola nyttiggöras, men har
någon fullständig plan rörande dessa fondmedels användning icke förelegat,
på grund varav oftast följden blivit att något positivt beslut icke kunnat av
riksdagen fattas i dylika ärenden. I flera fall hava de ändamål, för vilka
fondmedlen ursprungligen avsetts, numera tillgodosetts genom särskilda anslag
å riksstaten.

Genom att fondmedlen skola göras räntebärande förorsakas statsverket
kostnader för deras förvaltning och redovisning. Då i åtskilliga fall fondernas
inkomster under ett flertal år endast utgjorts av intressemedel (räntemedel)
kan förvaltningen knappast anses fylla något praktiskt ändamål.

Revisorerna hava ansett det äga intresse att något närmare undersöka dessa
fonders karaktär och i vilken utsträckning fonderna kommit till användning
under de senaste åren och hava för detta ändamål velat lämna uppgifter rörande
uppkomsten och användningen utav här nedan angivna för försvarsändamål
avsedda fondtillgångar:

1) Arméns musikfond.

2) Beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond.

3) Indelningsverkets besparingsfond.

4) Invalidhusfonden.

5) Förenade mötespassevolanskassornas fond.

6) Norrbottens hästjägarskvadrons fond.

7) Fonden'' för minstation till skyddande av inloppet till Gävle.

Arméns musikfond.

I samband med införandet av 1901 års härordning uppkom, bland annat,
fråga örn ny organisation av militärmusiken samt om bestridandet av därav
föranledda kostnader för avlöningar och underhåll. Dessa kostnader hade
dittills bestritts från skilda inkomstkällor vid olika delar av armén. Vid de

— 209 —

värvade truppförbanden användes för ifrågavarande ändamål uteslutande
statsanslag, varemot vid de indelta regementena de för musiken erforderliga
medlen i stället erhöllos av tillgångar eller inkomster från befintliga musikkassor.

På framställning av Kungl. Maj:t beslöt 1905 ars riksdag att vid de indelta
regementena befintliga musikkassor, i den mån de efter verkställd utredning
funnes bestå av allmänna medel, skulle indragas till statsverket för att bilda
en gemensam musikfond, vars avkastning finge tagas i beräkning vid bestämmandet
av anslagen till musiken vid armén. (Riksdagens skrivelse nr 141.)

Nämnda kassors inkomster av statsmedel utgjordes huvudsakligast av
vakansavgifter av till spel (musikmanskap) anslagna, för musikens underhåll
indragna rotar, passevolansavgifter, kontanta statsbidrag till musikens
avlöning och underhåll samt vinst- och räntemedel å kassornas kapitaltillgångar.
De enskilda medlen utgjordes av bidrag från officerskårerna och
regementenas enskilda kassor ävensom, ehuru i obetydlig mån, av arrendeavgifterna
för marketenterirörelse.

I kungl, brev den 2 december 1905 angående indragning till statsverket av
viss del utav Hallands regementes musikkassa föreskrev Kungl. Majit, bland
annat, tillika, att ifrågavarande medel ävensom av de i övriga regementens
musikkassor ingående statsmedel skulle bilda en fond benämnd »arméns
musikfond», vilken skulle av statskontoret förvaltas enligt bestämmelserna i
kungl, brevet den 31 augusti 1877 angående den s. k. »gemensamma fonden».
Närmare föreskrifter örn fonden lämnades i kungl, brevet den 22 oktober
1909.

Fondens inkomster hava därefter utgjorts av intressemedel samt i mindre
omfattning ersättnings- och försäljningsmedel. Nu gällande bestämmelser
örn fondens utgifter äro meddelade i kungl, brevet den 11 maj 1923, enligt
vilket, därest den å fonden upplöpande årliga avkastningen icke överstiger

50,000 kronor, hela avkastningen eller i annat fall nyssnämnda belopp skall
från och med budgetåret 1923/1924 och tillsvidare av statskontoret tillhandahållas
arméförvaltningens intendentsdepartement för att enligt av Kungl.
Majit fastställd fördelning användas till anskaffning och underhåll av arméns
musikmateriel. Vad av fondens avkastning överstiger 50,000 kronor skall,
såvitt ej Kungl. Majit annorlunda bestämmer, tilläggas fondens kapital.

Fondens tillgångar efter avdrag för skulder uppgingo den 30 juni 1937 till
1,344,267 kronor 22 öre.

Beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond.

De första bestämmelserna om ifrågavarande fond meddelades i § 40 i kungörelsen
den 13 november 1860, enligt vilken hälften av alla enligt beväringsförfattningarna
ådömda vitén och böter skulle avsättas till bildande av
en invalid- och pensionsfond.

Enligt § 46 mom. 1 av värnpliktslagen den 30 juni 1936 skola numera alla
enligt nämnda lag inflytande böter redovisas under särskild litel i kronans
räkenskaper och till hela sitt belopp ingå till en till förmån för bevärings 14—379309.

Rev. berättelse äng. statsverket för dr 1937. 1.

— 210 —

manskapet bildad invalid- och pensionsfond. Ur denna fond beredes understöd
åt värnpliktig, som under militärtjänst ådragit sig sådan skada, att han
därigenom blivit i större eller mindre grad oförmögen att försörja sig med
arbete, ävensom i vissa fall åt hans efterlevande, där skadan förorsakat
döden.

Fondens inkomster utgöras av nämnda bötesmedel samt intressemedel,
vilka inkomster budgetåret 1936/1937 uppgingo till respektive 97,205 kronor
15 öre och 184,452 kronor 26 öre.

Fondens utgifter utgöras av pensioner, som utbetalas av arméförvaltningen
och vilka för närvarande uppgå till omkring 20,000 kronor för år, samt bidrag
till täckande av kostnaderna enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar.
Tidigare togs stundom även fondens kapital i anspråk härför.
I samband nied införandet av 1927 års militärersättningsförordning, beslöts,
att fondens kapital skulle lämnas orört och dess årliga avkastning — efter
avdrag för nämnda pensioner — skulle tillgodoföras anslaget till bidrag till
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. I
enlighet härmed har fondens medel sedan dess disponerats. (Jfr prop. 1927
nr 179 sid. 61, 1928 års statsverksproposition 11 huvudtiteln sid. 47.)

Fondens tillgångar uppgingo den 30 juni 1937 till 4,007,914 kronor 84 öre,
vilka ingå i den s. k. »gemensamma fonden», som förvaltas av statskontoret
enligt föreskrifter i brevet den 31 augusti 1877.

Indelningsverkets besparingsfond.

Genom dom den 30 maj 1918 fastställde högsta domstolen, att Västmanlands
regementes knektelegomedelskassas tillgångar vore att anse såsom statsmedel,
varå efter indelningsverkets upphörande rotehållarna icke vidare kunde
göra några anspråk. Emellertid medgav efter förslag av Kungl. Majit
(prop. nr 302) 1921 års riksdag (skrivelse nr 240), att hälften av kassans
tillgångar finge tillkomma Västmanlands län samt Fellingsbro, Ervalla och
Näsby socknar av Örebro län för att förvaltas och till länens fromma användas
enligt av Kungl. Majit meddelade bestämmelser. Beträffande den
andra hälften av kassans tillgångar medgav riksdagen, att den finge indragas
till statsverket för att under namn av »indelningsverkets besparingsfond» förvaltas,
att räntan härav finge jämlikt Kungl. Majlis bestämmande tagas i
anspråk för understöd åt f. d. indelt manskap eller, sedan någon del av
fonden icke vidare erfordrades för sådant understöd, för enahanda ändamål
som Vadstena krigsmanshuskassa, beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
och invalidhusfonden, samt att länsstyrelsen i Västmanlands län
fortfarande finge hava hand om de från kassan beviljade lån med biträde
därvid på dittills tillämpat sätt av tjänstemän vid länsstyrelsen mot arvoden,
som på länsstyrelsens förslag bestämdes av Kungl. Majit. I kungl, brev
den 10 juni 1921 lämnades föreskrifter om fondens bildande på sålunda
angivet sätt.

Vid 1922 års riksdag beslöts vidare, att jämväl hälften av Jämtlands roteringskassa
skulle indragas till statsverket för att ingå i indelningsverkets be -

— 211 —

sparingsfond, medan den andra hälften finge tillkomma Jämtlands län för
att förvaltas och till länets fromma användas enligt av Kungl. Ma.j:t meddelade
bestämmelser. (Prop. nr 83 och riksdagens skrivelse nr 234.)

I övrigt har fonden endast tillförts intressemedel (räntemedelp

Fondens avkastning tillgodofördes tidigare enligt kungl, brevet den 24
februari 1922 ordinarie förslagsanslaget till ytterligare förhöjning i gratialen
åt avskedat manskap, (jfr kung. den 20 augusti 1919 nr 539), men sedan
nämnda anslag från och med budgetåret 1934/1935 sammanslagits med en
del andra för militär personal avsedda pensionsanslag till ett gemensamt
ordinarie förslagsanslag till »Vadstena krigsmanshuskassa», tillgodoföres numera
avkastningen sistnämnda anslag.

Vid 1931 års riksdag beslöts, att jämväl fondens kapitaltillgångar skulle
tagas i anspråk för understöd åt f. d. indelta, nämligen till bestridande av
de kostnader, vilka uppkomme genom att rätt till underhåll ur Vadstena
krigsmanshuskassa tillerkänts avskedat indelt manskap med minst lo men
under 20 tjänstår samt med en sammanlagd tjänstgöringstid av minst 600
dagar (jfr kungörelse den 13 mars 1931 nr 43). Från och med budgetåret
1934/1935 tillföres i stället anslaget »Vadstena krigsmanshuskassa» och från
och med budgetåret 1935/1936 även anslaget »dyrtidstillägg at pensionerade
båtsmän och marinsoldater samt Vadstena krigsmanshuskassas understöds -

tagare» vissa belopp av fondens kapital, vilka belopp ungefärligen motsvara
vad som för år utbetalas enligt sistnämnda kungörelse. Av fonden har i

enlighet härmed hittills utgått: under budgetåret 1931/1932 .....	..... kronor	25,331	24
» »	1932/1933 .....		76,442	01
» »	1933/1934 .....	»	81,160	35
» »	1934/1935 .....	»	100,000	—
» »	1935/1936 .....	..... »	90,000	—
» »	1936/1937 .....		100,000	—
» »	1937/1938 .....	»	100,000	-.
Från fonden utgår förvaltningsbidrag till länsstyrelsen i Västman

för dess handhavande av fondens utestående inteckningslån. Dessa bidrag
hava minskat från 2,530 kronor för budgetåret 1923/1924 till 704 kronor
30 öre för budgetåret 1936/1937. Fondens inteckningsinnehav har nedgått
från 675,601 kronor 82 öre den 31 augusti 1921 till 202,739 kronor 24 öre
den 30 juni 1937. Dessa inteckningslån ansåg 1921 års riksdag icke böra
uppsägas från statsverkets sida.

Fondens tillgångar uppgingo den 30 juni 1937 till 1,057,167 kronor 37 öre.

Invalidhus fonden.

På förslag av Kungl. Maj:t medgåvo rikets ständer vid 1812 ars riksdag,
att adelsfaneregementets boställen och indelningar, vilkas indragning till
.statsverket blivit beslutad vid 1809—1810 års riksmöte, skulle vid innehavarnas
avgång få användas för inrättande av ett invalidhus, samt att något av

— 212 —

de kungliga lustslotten finge för ändamålet upplåtas. Till följd härav förordnades
genom brev den 28 juli 1812, att alla ledigblivande boställen och
indelta räntor vid nämnda regemente skulle anslås till underhåll av en invalidinrättning.
Sedan tillräckliga medel blivit på detta sätt uppbringade,
anbefalldes krigskollegium genom brev den 29 maj 1821 att vidtaga nödiga
anstalter för invalidinrättningens anordnande vid Ulriksdals lustslott. Inrättningen,
som ställdes under en direktion, öppnades den 28 januari 1822 för
mottagande av ålderstigna eller blesserade krigsmän av såväl över- och underbefäl
som manskap. Det för inrättningen den 30 september 1823 utfärdade
reglementet stadgade, att såsom invalider skulle mottagas avskedade
krigsmän från armén och flottan, företrädesvis sådana, som blivit blesserade
eller utmärkt sig genom tapperhet och välförhållande.

Kostnaderna för invalidinrättningen befunnos emellertid så småningom
alltför höga i förhållande till antalet därstädes underhållna korpraler och
soldater. På grund härav gjordes från rikets ständers sida framställning
örn inrättningens upplösande och i skrivelse den 3 december 1847 anmälde
Kungl. Maj:t för riksdagen, att förordning utfärdats om att tillsvidare ingen
invalid finge å Ulriksdal intagas. Kungl. Majit förbehöll sig, att de till inrättningen
anslagna hemmansräntorna ävensom invalidhusfondens samlade
kapital fortfarande skulle stå till Kungl. Majits disposition på sådant sätt,
att de av ifrågavarande räntor och kapital inflytande årliga tillgångarna måtte
i mån av behov anvisas till pensioner och gratifikationer åt sådana avskedade
krigsmän av såväl armén som flottan, för vilka invalidinrättningen
varit avsedd. Förslag å storleken av de pensioner, som i förevarande fall
borde utgå, framlades samtidigt av Kungl. Majit, och uttalades önskvärdheten
av att uppkommande överskott borde läggas till den redan befintliga
kapitalfonden. I skrivelse den 2 juni 1848 förklarade rikets ständer, att de
till invalidinrättningen anslagna hemmansräntorna och invalidhusfondens
samlade kapital fortfarande som dittills skulle förbliva till Kungl. Majits
disposition.

Sedan upplösningen av invalidinrättningen å Ulriksdal blivit beslutad, förordnades
genom brev den 18 december 1849, att direktionens förvaltning
skulle med samma års slut upphöra samt att denna förvaltning och därmed
sammanhängande bestyr skulle från och med år 1850 övertagas av krigskollegium.
Under erinran att förnämsta syftemålet vore att befrämja fondens
tillväxt, så att vid möjligt utbrott av krig erforderliga tillgångar ej saknades
till de pensioner och understöd, som då bleve av nöden förordnades
därjämte att endast en mindre del av fondens årliga inkomster finge under
tiden användas, och att, vad av nämnda inkomster icke disponerats för förvaltningskostnad
eller beviljade pensioner och understöd, skulle jämte det
samlade kapitalet förräntas.

Sedermera hava fondens hemmansräntor och arrendemedel blivit indragna
till statsverket och har till fonden såsom ersättning härför till och med budgetåret
1933/1934 å tionde huvudtiteln anvisats årligt anslag till belopp av
60,350 kronor.

— 213 —

Efter år 1849 hava invalidhusfondens inkomster huvudsakligen tagits i anspråk
för understöd och pensioner åt avskedat underbefäl och manskap vid
armén och flottan dels genom direkta utbetalningar från fonden till vederbörande
understödstagare dels ock genom årligt bidrag till den i första hand
från Vadstena krigsmanshuskassa bestridda understödsverksamheten.

Vad angår de direkta utbetalningarna från fonden må följande anföras. I
samband med instiftandet av svärdstecknet och svärdsmedaljen till belöning
åt underofficerare och manskap vid armén och flottan förordnade Kungl.
Maj:t år 1850, att ett visst antal svärdspensioner skulle årligen utgå särskilt
för underofficerare och särskilt för manskap efter erhållet avsked och sedan
viss levnads- och tjänstålder uppnåtts. Svärdspensionernas antal är numera
genom kungl, breven den 18 maj 1878 och den 23 september 1892 fastställt
till 284 för svärdsmän, varav 232 för armén och 52 för flottan, samt till 550
för svärdsmedaljörer, gemensamt för armén och flottan. Pensionsbeloppet
utgör 45 kronor för svärdsman och 15 kronor för svärdsmedaljör. Pensionerna
som gäldas av invalidhusfonden, utdelas i tur efter utnämning till svärdsman
(svärdsmedaljör) i den mån pensionsrum genom föregående innehavares frånfälle
bliva lediga.

För understöd åt avskedade personer, som tillhört armén och flottan, har
årligen av invalidhusfondens medel ställts visst belopp till Kungl. Maj:ts disposition.
Sedan år 1920 har detta belopp varit fixerat till 93,000 kronor, varav
83,000 kronor avsett armén och 10,000 kronor flottan. Nu gällande bestämmelser
i fråga om användandet av dessa medel hava meddelats för armén i
brev den 6 februari 1920 samt för flottan i särskilda brev den 18 juni samma
år och den 23 mars 1923. För såväl armén som marinen gäller, att ifrågavarande
understöd, som benämnas gratifikationer, utgå dels till f. d. officerare
och underofficerare med vederlikar, vilka icke uppbära pension jämte fyllnadspension,
beräknad efter löner enligt år 1920 eller senare gällande stater, eller
åtnjuta gratifikation från Vadstena krigsmanshuskassa, dels ock till f. d. indelt
eller annat fast anställt manskap.

Enligt de i ovannämnda kungl, brev av den 6 februari och 18 juni 1920
fastställda grunder för utdelning av ifrågavarande gratifikationer få desamma,
i vad de tilldelas f. d. officer och f. d. underofficer, icke uppgå till högre
belopp än respektive 450 kronor och 250 kronor, därest ej vederbörande redan
åtnjuter gratifikation till högre belopp, eller Kungl. Maj:t för alldeles
särskilt ömmande fall på därom gjord framställning medgivit, att högre belopp
må utgå. Gratifikationer till f. d. indelt eller annat fast anställt manskap
utgå i allmänhet allt efter som ömmande omständigheter föreligga med

15 kronor åt den, som fyllt eller under löpande utdelningskvartal fyller 65
år, med förhöjning till

20 kronor vid fyllda 80 år,

25 »	»	» 85
30 »		» 90
35 »	>	* 95

— 214 —

För f. d. indelt eller annat fast anställt manskap vid armén gäller, att vederbörande
skall för att kunna erhålla gratifikation från invalidhusfonden
åtnjuta underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa, men gratifikation kan
även enligt bestämmelserna tillerkännas avskedat stammanskap, som icke
varit i tjänst så lång tid, att det blivit berättigat till dylikt underhåll, under
förutsättning att avskedstagandet föranletts av sjukdom eller annan liknande
ofrivillig anledning. I dessa senare fall har uppställts särskilda villkor, i fråga
örn tjänstetid och levnadsålder. Slutligen kan utan avseende å ovan angivna
bestämmelser gratifikation tilldelas manskap vid skada i tjänsten eller avskedad
krigsman, som drabbats av svår olycka.

Från invalidhusfonden utbetalas vidare årligen bidrag till norra och södra
skånska infanteriregementenas pensionskassor samt ersättning åt en förutvarande
reservofficersvolontär för protes. Förstnämnda bidrag, som enligt
medgivande av 1907 års riksdag anvisats såsom vederlag för indragen indelningsersättning
och för de första åren bestämts till ett sammanlagt årligt belopp
av högst 1,988 konor 21 öre, skola enligt beslut vid samma års riksdag
utgå så länge pensionsberättigade finnas inom nämnda kassor och till det
belopp, ej överstigande nyssnämnda, som Kungl. Maj:t prövar skäligt.

Beträffande de från fonden till den från Vadstena krigsmanhuskassa bestridda
understödsverksamheten må nämnas, att av fondens medel allt sedan
år 1885 årligen tagits i anspråk visst belopp såsom bidrag till täckande av
kostnaderna för de från Vadstena krigsmanshuskassa utgående underhållen
till f. d. indelt manskap. Nämnda bidrag var från början fastställt till 30,000
kronor, men höjdes av 1909 års riksdag till 84,300 kronor, med vilket belopp
det utgått intill budgetåret 1934/1935, då det — i avvaktan på utredning, i
vilken omfattning fonden för framtiden måtte kunna, utöver vad dittills
skett, bidraga till de avsevärda kostnaderna för understöd åt f. d. indelt manskap
—, bestämdes till 60,000 kronor, samtidigt som det tidigare utgående
årliga statsanslaget till fonden å 60,350 kronor indrogs.

Statskontoret och arméförvaltningen, till vilka utredningen uppdrogs
beräknade enligt skrivelse den 3 november 1934 till en början storleken av
fondens ovannämnda direkta kostnader under femårsperioden budgetåren
1934/1935—1939/1940 till här nedan angivna belopp. Till jämförelse angivas
fondens utgifter i berörda hänseende under hittills förflutna budgetår, varvid
hänsyn dock icke tagits till återlevererade medel. Budgetåret 1935/1936 skedde
viss omläggning av redovisningen.

Svärdspensioner ......................	Beräknad kostnad 1934/40 (i genom-snitt)	Fondens utgifter
1934/35	1935/36	1936/37
21.300: — 80,500: — 1,700: — 103,500: -	23,872:34 76.919: 99 1,000:50 101,792:83	21,653:25 93,630: — 1,475: — 116,758: 25	20,781: 33 75,330: -1,267: — 97,378:33
Gratifikationer..................
Bidrag till pensionskassor m. m.........
Summa kronor

— 215 -

I fråga om fondens ianspråktagande i större utsträckning än vad dittills
ägt rum för bestridande av kostnaderna för underhåll åt f. d. indelt manskap,
anförde ämbetsverken följande.

Ämbetsverken hade kommit till den uppfattningen, att ett ökat utnyttjande
av fondens tillgångar borde kunna ske. Visserligen skulle genom en årlig
tillväxt av fonden det ursprungliga syftemålet med densamma, nämligen att
samla vid möjligt krigsutbrott erforderliga tillgångar till de pensioner och
understöd, som vid dylikt tillfälle bleve av nöden, befrämjas, men, då betydelsen
av att enbart å förevarande område avsätta medel för anspråk, som
vid krigsutbrott kunde komma att ställas på det allmänna, torde kunna starkt
ifrågasättas, och i varje fall de medel, som här skulle kunna samlas, skulle
bliva för sitt ändamål utan större betydelse, syntes det ämbetsverken, som
örn en fortsatt fondering av medel icke behövde ifrågakomma i den utsträckning,
som då skett. Härvid borde erinras örn att det ursprungligen varit avsett"
att delvis utnyttja även Vadstena krigsmanshuskassa för samma syftemål,
men att dessa fondtillgångar så småningom helt tagits i anspråk för underhållen
åt f. d. indelt manskap. Vidare borde erinras om, att Kungl. Maj:ts
ovan omförmälda beslut av år 1849 rörande befrämjandet av fondens tillväxt
fattades vid en tidpunkt, då det icke kunde förutses att indelningsverket
skulle komma att upphöra.

Ämbetsverken anförde vidare.

Enligt vad tidigare angivits torde invalidhusfondens egna understödskostnader
under nyssnämnda femårsperiod komma att belöpa sig till omkring
103,500 kronor per år. För att med räntemedlen kunna bestrida fondens årliga
kostnader erfordrades vid en med hänsyn till fallande räntesatser och
ovissheten örn framtida ränteläge beräknad medelränta av 3^2 procent å fondens
kapitalplaceringar ett fondkapital å i runt tal 3,000,000 kronor. Då fondens
tillgångar vid slutet av budgetåret 1933/1934 uppginge till i runt tal

3,880,000 kronor, skulle således av nämnda tillgångar ett sammanlagt belopp
av 880,000 kronor kunna med en femtedel eller med ett lämpligen avrundat
belopp av 175,000 kronor tagas i anspråk såsom årligt bidrag till bestridande
av kostnaderna för underhåll åt f. d. indelt manskap. Därjämte torde av invalidhusfondens
räntemedel kunna årligen under samma femårsperiod för
enahanda ändamål disponeras överskottsmedel till följande belopp, nämligen
under första året av perioden 50,000 kronor, under andra året 40,000 kronor,
under tredje året 30,000 kronor, under fjärde året 20,000 kronor och under
femte året 10,000 kronor. Sammanlagt skulle således under en femårsperiod,
räknat från och med budgetåret 1935/1936, kunna från invalidhusfondens
medel till vederbörande anslag under elfte huvudtiteln, avseende underhåll
åt f. d. indelt manskap, överföras följande belopp, nämligen:

under budgetåret 1935/1936 ............ kronor 225,000

* » 1936/1937 * 215,000

» » 1937/1938 » 205,000

» » 1938/1939 ............ 195,000

, » 1939/1940 » 185,000.

lin förnyad utredning torde sedermera i god tid före femårsperiodens slut
böra komma lill stånd för att utröna, huruvida och i vad mån invalidhusfonden
i fortsättningen kunde tagas i anspråk för samma ändamål.

— 216 —

I enlighet härmed har riksdagen efter förslag av Kungl. Majit beslutat att
från invalidhusfonden till förslagsanslaget till Vadstena krigsmanshuskassa
överföra

budgetåret 1935/1936 .................. kronor 225,000

» 1936/1937 » 215,000

» 1937/1938 » 205,000.

Invalidhusfondens tillgångar efter avdrag för skulder uppgingo den 30 juni
1937 till 3,535,278 kronor 12 öre, vilka ingå uti den s. k. »gemensamma fonden»,
som förvaltas av statskontoret enligt föreskrifterna i brevet den 31
augusti 1877.

Förenade mötespassevolanskassornas fond.

I samband med indelningsverkets införande stadgades skyldighet för alla
rusthållare att in natura bekosta underhållet vid möten och mönstringar ävensom
under marscherna dit och därifrån för såväl ryttare som häst. Detsamma
gällde även beträffande knektarna vid några rotehållsregementen, men efterhand
blev det allmänt bruk, att rotehållarna skulle bestrida mötesunderhållet.

Vid 1812 års riksdag reglerades detta förhållande sålunda, att kronan övertog
underhållet av karlen för både rote- och rusthållare mot viss ersättning,
den s. k. mötespassevolansavgiften. Av de besparingar, som uppkommo å
dessa avgifter, bildades tre kassor, av vilka den ena för tiden 1813—1828,
benämndes Gamla mötespassevolansfonden, den andra 1829 års mötespassevolansfond
och den tredje, som samlats under de följande åren, Nya mötespassevolansfonden.

Vid 1840—1841 års riksdag beslöts, att mötespassevolansavgiften skulle
upphöra med 1840 qrs utgång och i samband därmed att ovannämnda tre
fonder skulle överlämnas till Kungl. Majits fria disposition att efter gottfinnande
användas för behov, vilka redan fyllts av dessa tillgångar och vidare
kunde uppkomma i och för såväl värvade som indelta arméns vapenövningar
samt därmed gemenskap ägande utgifter.

Den 24 juli 1844 förordnade Kungl. Majit, att berörda tre fonder skulle
förenäs till en. Från och med år 1874 förvaltas denna fond av statskontoret
enligt bestämmelserna i kungl, brevet den 31 augusti 1877 och ingår i den s. k.
»gemensamma fonden».

Till fonden inflöt tidigare hyres- och arrendemedel från olika fondens
fastigheter, försäljningsmedel och brandstodsmedel. I anledning av anbefalld
utredning väckte kommerskollegium i skrivelse den 20 april 1921 spörsmålet
rörande indragning till statsverket av hela fonden. Sedan utlåtanden
från åtskilliga myndigheter infordrats, förordnade emellertid Kungl. Majit i
brev den 7 oktober 1932, att så icke skulle ske, men att däremot fastigheterna
Herrevads klosters kungsgård och lägenheten Havgården, som tidigare ansetts
tillhöra fonden, skulle, i den mån de ej erfordrades för remontdepå,
ingå i domänverkets tillgångar samt att arrendeavgifterna från f. d. fältkam -

— 217 —

rerarebostället Utnäs, som tidigare tillfallit fonden, oavkortade skulle tillfalla
statens domäners fond. Från och med budgetåret 1934/1935 är fondens enda
inkomst intressemedel.

Fonden hade tidigare åtskilliga vanligen mindre årliga utgifter delvis föranledda
av fonden då tillhöriga eller av fonden disponerade fastigheter såsom
för byggnader och reparationer, hyror och arrenden, täckdikning, utskylder
samt även löner och arvoden och viss omföring till statsanslag. Dessa
utgifter hava helt upphört från och med budgetåret 1934/1935. Dessutom
utgingo tidigare årligen vissa belopp för anordnande av släpjakter, till kapplöpningspris
och till fältrittklubbar, vilka utgifter fran och med ar 1919 helt
upphört. I övrigt har fonden disponerats för åtskilliga olika militära ändamål,
ofta för försöksverksamhet. Åren 1914—1918 disponerades från fonden
avsevärda belopp för anskaffande av motorfordon, kokvagnar, kokapparater
och spisar, för ändring och underhåll av diverse persedlar m. m., därav
år 1918 en post för anskaffning av maskinell utrustning för militäretablissementens
kokinrättningar örn 186,785 kronor 35 öre. Vid 1918 ars slut vörö fondens
tillgångar helt förbrukade och hade fonden till och med en mindre
skuld från att vid 1913 års utgång hava haft tillgångar på 308,347 kronor
14 öre. De därpå följande åren fick fonden tillväxa, och vidkändes endast
årliga ofrånkomliga utgifter för byggnader och reparationer m. m- Från och
med budgetåret 1926/1927, då fondens ingående balans stigit till 39,262 kronor
82 öre, hava från fonden ånyo disponerats medel för olika militära ända -

mål nämligen:

1926/1927 försök med radiomateriel .................. kronor 25,000: —

1932/1933 underhållsarbeten å gamla järnvägsbron över

Ångermanälven vid Forsmo .............. » 12,000: —

anskaffning av lastautomobil ................ » 5,525: —

» » lastningsbryggor ............ » 8,775: 80

1933/1934 virke till lastningsbryggor.................. » 509: 96

1934/1935 underhåll av lastningsbryggor .............. » 3,363: -

1936/1937 iståndsättande av gamla järnvägsbron över

Ljusnan ................................ » 8,384:90.

Fondens tillgångar uppgingo den 30 juni 1937 till 58,620 kronor 45 öre.
Härvid är emellertid att märka att Kungl. Maj:t i brev den 30 december 1936
förordnat, att från fonden skola utanordnas 54,000 kronor för fortsatt anskaffande
av lastningsbryggor, vilket belopp dock ännu icke utanordnats.
Intressemedlen (räntemedlen) uppgingo budgetåret 1936/1937 till 2,651 kronor
8 öre.

Norrbottens hästjågarskvadrons fond.

Genom kontrakt med rotehållarna den 20 augusti 1824 och den 7 juli 1826
sattes 90 rotar vid Torneå och 25 rotar vid Kalix kompanier av dåvarande
Västerbottens regemente på vakans för bildande av en i Norrbotten såsom
nödvändig ansedd hästjägarskvadron. En sådan blev dock aldrig upprättad.

— 218 —

Vakansavgifterna sparades och bildade en fond, som sedan år 1873 förvaltas
av statskontoret.

I samband med beslut örn ny härordning år 1901 upphörde vakansavgifterna
från och med år 1904. (Jfr kung. den 29 november 1901). Sedan år
1905 är fondens enda inkomst intressemedel (och kapitalvinst), som läggas
till kapitalet.

Riksdagens år 1903 församlade revisorer framhöllo i sin berättelse (sid.
208), att då fonden dåmera icke vore avsedd till befrämjande av något visst
ändamål, syntes dess bibehållande och förökande sakna fog. Fonden borde
lämpligen överföras antingen till statsverkets disponibla tillgångar eller till
annan fond med likartat syfte som denna fonds ursprungliga.

I infordrade utlåtanden häröver anförde statskontoret den 4 januari 1904,
att fonden hellre borde tilläggas någon av de andra för försvarsändamål bildade
och av statskontoret förvaltade fonderna än överföras såsom tillgång vid
blivande statsreglering, samt arméförvaltningen den 15 januari 1904 att fondens
tillgångar lämpligen borde överföras till volontärvakansfonden (sistnämnda
fond upphörde år 1912 genom att dess tillgångar förbrukats).

Vid 1904 års riksdag anförde statsutskottet, att utskottet föreställde sig, att.
sedan uppmärksamheten blivit fäst å förhållandet, Kungl. Majit komme att
efter riksdagens hörande taga frågan om fondens användning i övervägande;
vadan utskottet-velat vad i ärendet förekommit för riksdagen omförmäla.
Kamrarna lade utskottets utlåtande till handlingarna.

Fonden består emellertid alltjämt, om också dess tillgångar minskats genom
en del större engångsutgifter, nämligen:

år 1914 kostnader för de genom generalorder den 14

mars 1913 organiserade övningsdetachement........ kronor 98,956: 83,

år 1918 köpeskilling för egendomen Norslund........ » 73,000: —,

år 1919 kostnad för uppförande av vissa byggnader vid

arméns intendenturförråd i Boden.................. » 220,500: ,

budgetåret 1923/1924 till arméförvaltningen för bestridande
av vissa utgifter............................ » 3,800:_

Fondens tillgångar uppgingo den 30 juni 1937 till 127,444 kronor 94 öre,
vilka ingå uti den s. k. »gemensamma fonden», som förvaltas av statskontoret
enligt föreskrifterna i brevet den 31 augusti 1877.

Här nedan följer en sammanställning utvisande fondens tillväxt under budgetåren
1926/1937, da några utgifter för fonden icke förekommit (sid. 219).

Fonden för minstation till skyddande av inloppet till Gävle.

Efter riksdagens medgivande år 1892 (prop. nr 25, riksdagsskrivelse nr
48) övertog Gävle stad för anläggning av en ny hamn från staten en holme
utanför Gävle, varå den s. k. Fredriksskans var uppförd. Fredriksskans
var då nedlagd som befästning och holmen behövdes ej vidare för försvarsändamål.

— 219

Budgetåret	Tillgångar vid årets början	Tillgångar vid årets slut	Ökning motsva-rande redovisade intressemedel
1926/1927	79,236: 61	82,730:91	3,494: 30
1927/1928	82,730:91	86,399:56	3,66b: 65
1928/1929	86,399: 56	90,262: 68	3,863:12
1929/1930	90,262: 68	94,302:17	4,039:49
1930/1931	94,302:17	98.576:37	4,274: 20
1931/1932	98,576:37	102.978:95	4,402:58
1932/1933	102,978: 95	107,571:94	4,592: 99
1933/1934	107,571: 94	112,587:39	5,015:45
1934/1935	112,587: 39	118,015: —	5,427:61
1935/1936	118,015: —	121,915: 81	3,900: 81
1 1936/1937	121,915:81	127,444:94	5,529:13

Efter förhandlingar nied Gävle stad hade Kungl. Majit den 24 oktober
1890 såsom villkor för överlåtelsen, bland annat, förbehållit sig att staden
med ett kontant belopp av 20,000 kronor, vilket skulle erläggas vid blivande
överenskommelses avslutande, skulle deltaga i kostnaderna för ett minförsvar
till skyddande av det yttre inloppet till staden. Dessutom skulle staden
ombesörja, att visst område å fastlandet, den s. k. Engesbergsudden, överlätes
till staten.

Den 27 maj 1892 förordnade Kungl. Majit, att av köpeskillingen 20,000 kronor
finge bildas en fond till bestridande av kostnaderna för en minstation
till skyddande av inloppet till Gävle samt att statskontoret skulle förvalta
fonden enligt bestämmelserna i brevet den 31 augusti 1877 angående den
s. k. »gemensamma fonden».

Den senaste utbetalningen från fonden ägde rum år 1904 för gäldande
av vissa undersökningskostnader med 1,406 kronor 9 öre.

Fondens tillgångar uppgingo den 30 juni 1937 till 119,161 kronor 96 öre.

Fondens rättsliga ställning berördes vid 1935 års riksdag, vid vilken i en
motion (AK nr 84) hemställdes, alt 100,000 kronor av fonden skulle användas
till utvidgning av Skinnaryds skjutfält. Statsutskottet (utlåtande
nr 119) avstyrkte motionen med följande motivering: »Då det sålunda ifrågasatta
dispositionsförfarandet beträffande förevarande fondmedel icke står
i överensstämmelse med donationens syfte, finner sig utskottet böra avstyrka
motionen.» Vid debatten i andra kammaren (proh nr 35 sid. 51 f.) anfördes
lill närmare utveckling av statsutskottets ståndpunkt, bland annat, att utskottet
funnit stöd för beteckningen donationsfond just i den omständigheten,
att de 20,000 kronorna syntes hava erlagts av Gävle stad utan någon
motprestation från statens sida. Med det betraktelsesätt, som i våra dagar
anlades på städernas rätt att få utveckla sig i hithörande avseenden, vore
det enligt vad som vid debatten i kammaren anfördes utan tvivel klart, att
kronan måst upplåta denna holme, därest det befanns vara nödvändigt med
hänsyn till stadens utveckling att förlägga hamnen dit. Samtidigt begärdes
emellertid, att för att överhuvud taget denna holme skulle upplåtas, staden
skulle anslå ett belopp av 20,000 kronor till en fond för ett framtida byggande
av en minstation. Det ingick således i avtalet, att penningarna skulle

— 220

Revisorernas

uttalande.

användas just för detta ändamål. Det framhölls vidare, att det centrala vore,
till vilket ändamål fonden vore avsedd att användas.

Båda kamrarna biföllo statsutskottets avslagsyrkande.

Här nedan följer en sammanställning utvisande fondens tillväxt under
budgetåren 1926/1937, då några utgifter för fonden icke förekommit.

Budgetåret	Tillgångar vid årets början	Tillgångar vid årets slut	Ökning motsva-rande redovisade intressemedel
1925/1926	70,612: 56	74,082:13	3,469: 57
1926/1927	74,082:13	77,349:12	3,266:99
1927/1928	77,349:12	80,779: 12	3,430: —
1928/1929	80,779:12	84,390: 94	3,611:82
1929/1930	84,390: 94	88,167: 66	3,776: 72
1930/1931	88,167: 66	92,163: 82	3,996:16
1931/1932	92,163: 82	96,280: —	4,116:18
1932/1933	96,280: —	100,580:55	4,300: 55
1933/1934	100,580:55	105,270:04	4,689: 49
1934/1935	105,270:04	110,344: 90	5(074: 86
1935 1936	110,344: 90	113,992:18	3,647: 28
1936/1937	113,992: 18	119,161: 96	5,169:78

Av de lämnade redogörelserna för ifrågavarande fonder framgår, att vissa
av dessa fonders, exempelvis invalidhusfondens, tillgångar i enlighet med
mångårig praxis disponeras för utdelande av understöd och invalidpensioner
åt manskap vid försvarsväsendet, varjämte f. d. officerare och f. d. underofficerare
kunna tilldelas smärre gratifikationer av fondens medel. Vissa
andra fonder åter såsom beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
samt indelningsverkets besparingsfond tagas numera i huvudsak i anspråk
för likartade ändamål, i främsta rummet understöd åt indelt manskap, varvid
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond delvis bestrider kostnader,
som skola utgå i enlighet med föreskrifterna i 1909 och 1927 års förordningar
om ersättning i anledning av skada, ådragen under militärtjänstgöring.
Saväl beträffande beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
som arméns musikfond gäller, att fondmedlen tagas i anspråk för täckande
av sådana ändamål, vilka eljest skolat tillgodoses och i viss utsträckning även
fyllas av medel, anvisade å särskilda riksstatsanslag (jfr uttalande vid 1921
års riksdag angående arméns musikfond). Detsamma är förhållandet med
förenade mötespassevolanskassornas fond, vilken disponeras av Kungl. Maj:t
till utgifter för underhall av för militära ändamål speciellt avsedda bryggor
och broar m. m., kostnader, som givetvis eljest skolat i sedvanlig ordning
upptagas under fjärde huvudtiteln. I den mån fondernas tillgångar icke
förslå för angivna ändamål, mäste i varje fall bristen täckas med anvisning
å riksstaten eller genom disponerandet av medel under vissa i riksstaten upptagna
anslag, ett förhållande, som givetvis icke bidrager till att skapa önskvärd
ordning och reda inom här berörda delar av förvaltningen.

Vad slutligen beträffar Norrbottens hästjägarskvadrons fond och fonden
för minstation till skyddande av inloppet till Gävle hava fondtillgångarna
under en följd av år överhuvud taget icke kommit till användning. Det vill

— 221 —

emellertid förefalla revisorerna, som örn förstnämnda fonds kapital borde
kunna tagas i anspråk för något lämpligt ändamål för lantförsvarets del, medan
åter sistnämnda fond — i samförstånd med stadsfullmäktige i Gävle —
synes kunna nyttiggöras för sjöförsvarets behov.

Utan att vilja närmare ingå på huru fonderna lämpligen böra komma till
användning, anse sig revisorerna dock böra framhålla det mindre tillfredsställande
däruti, att statliga fondtillgångar — i här ovan angivna fall uppgående
till något över 10 miljoner kronor — skola hållas räntebärande och
förvaltas allenast för fyllande av sådana ändamål, vilka i regel pläga tillgodoses
genom särskilda riksstatsanslag. Därtill kommer, att vissa av ifrågavarande
fondtillgångar överhuvud taget icke komma till praktisk användning.
Uppmärksammas må, att genom de meddelade föreskrifterna, att
fondtillgångarna skola göras räntebärande, kostnader åsamkas statsverket
icke blott direkt för placeringen av fondmedlen utan även i form av allmänna
förvaltningskostnader. Jämväl genom den årliga publiceringen av även relativt
obetydliga fondtillgångars inkomster och utgifter m. m. förorsakas statsverket
vissa kostnader. Revisorerna hava därför kommit till den uppfattningen,
att i fråga om här nämnda fonder en närmare undersökning bör
verkställas i vad mån dessa för framtiden kunna anses behövliga för tillgodoseende
av de ändamål, för vilka de ursprungligen varit avsedda eller
numera kommit att tagas i anspråk. Då det är fråga om egentliga statsmedel,
lärer därjämte böra undersökas, huruvida fondmedlen — i den mån
de fortfarande böra såsom sådana redovisas — verkligen behöva hållas räntebärande.
I detta hänseende vilja revisorerna erinra därom, att under de
senaste åren. i flera fall beslut meddelats, att åtskilliga statliga fonder, som
tidigare skolat göras räntebärande — exempelvis ämbetslokalfonden och
lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål — numera, intill
dess medlen behöva tagas i anspråk, innestå å statsverkets checkräkning
i riksbanken. Någon placering i obligationer, inteckningar eller andra värdepapper
ifrågakommer här alltså icke vidare.

Revisorerna vilja i detta sammanhang framhålla, att även riksdagen vid
ett tillfälle fäst uppmärksamheten på, att en av de ovan behandlade fonderna
icke framdeles borde bestå såsom självständig fond.

Då revisorerna — som senare komma att för sig behandla vissa andra
särskilda fonder — anse det här upptagna spörsmålet vara av betydelse, särskilt
som onödiga förvaltningskostnader böra undvikas, hava de velat fästa
riksdagens uppmärksamhet härå under uttalande av att en utredning i ärendet
synes böra komma till stånd i avsikt att skapa större ordning och reda
på detta område.

§ 71.

Inkomsterna av lantförsvarets fastigheter tillgodofördes tidigare fjärde huvudtitelns
arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel, vilka förvaltades av arméförvaltningen
och varifrån Kungl. Maj:t anvisade medel för olika försvars -

Lantförsvarets
fonderade
arrendemedel.

222 —

ändamål. Sedan riksdagens år 1924 församlade revisorer i sin berättelse (sid.
10 o. f.) framhållit, att dessa inkomster borde redovisas i riksstaten, gjorde
1925 års riksdag framställning härom (skrivelse nr 157). Riksdagen föreslog
härvid, att den befintliga kapitalbehållningen, i den mån det då hundna kapitalet
kunde lösgöras och i övrigt tillgängligt kapital och räntemedel härtill
kunde förslå, borde få disponeras för utlämnande av lån för de enskilda lägerkassornas
verksamhet eller annat likartat ändamål.

I anledning härav redovisas nämnda inkomster sedan budgetåret 1926/1927
i riksstaten (1926 års statsverksproposition IV ht. sid. 170 f.).

I kungl, brev den 11 juni 1926 bestämdes, att ifrågavarande kapitalbehållning
(omkring 560,000 kronor) vid utgången av budgetåret 1925/1926 skulle
överföras till förvaltning av statskontoret såsom en särskild fond, benämnd
»lantförsvarets fonderade arrendemedel» att disponeras för utlämnande av
lån för de enskilda lägerkassornas vid truppförbanden verksamhet eller annat
likartat ändamål.

1928 års riksdag medgav dels att föreningen Faktoribostäders u. p. a. i
Eskilstuna skuld till fonden å 300.000 kronor jämte ränta finge avskrivas
(prop. nr 43, skrivelse nr 101, kungl, brev den 27 april 1928), dels ock att
åtskilliga officers- och underofficerskårer finge befrias från skyldighet att
återbetala vissa lån samt att härav föranledda kostnader skulle bestridas av
fonden (prop. nr 49, skrivelse nr 145).

I kungl, brev den 11 maj 1928 lämnades följande närmare direktiv för
fondens användning. Sedan fonden i första rummet tagits i anspråk för
gäldande av de kostnader, som en befrielse från skyldighet att återbetala de
lån, från vilka officers- och underofficerskårer vid arméns truppförband kunde
önska befrielse i anledning av beslutad indragning av vissa truppförband eller
i anledning av kårers minskning och ändrade sammansättning vid andra
truppförband, skulle komma att åsamka statsverket, skulle härefter återstående
överskott ävensom till fonden inflytande medel disponeras för lån såväl
till officers- och underofficerskårer vid arméns truppförband för uppförande
av mässbyggnader, möblerings- och inredningsarbeten m. fl. dylika ändamål,
som ock för de enskilda lägerkassornas vid truppförbanden verksamhet.

Till täckande av officers- och underofficerskårers låneskulder hava från
fonden sammanlagt utgått 137,645 kronor, allt under budgetåren 1928/1929
och 1929/1930.

I brev den 5 april 1929 medgav Kungl. Majit, att från fonden finge täckas
kostnader för en pension om 600 kronor för år till en vid förutvarande Kalmar
regementes officerskårs mäss tidigare anställd kassörska. Nämnda pension
utgår alltjämt.

1933 års riksdag anvisade i anledning av ett motionsvis väckt förslag (11:45)
ett belopp av 50,000 kronor ur ifrågavarande fond för möjliggörande av utvidgning
av Skillingaryds skjutfält. För samma ändamål har även 1934 års
riksdag ur fonden ställt till förfogande ytterligare 45,000 kronor (riksdagens
skrivelse nr 4, sid. 12).

Fondens tillgångar uppgingo den 30 juni 1937 till 15,969 kronor 4 öre.

— 223 —

Under hänvisning till sitt i samband med behandlingen av frågan örn vissa
för försvarsändamål disponerade fondtillgångar gjorda allmänna uttalande
vilja revisorerna här ifrågasätta, huruvida icke ovan omnämnda pension lämpligen
bör överflyttas att utgå av anslag under elfte huvudtiteln samt huruvida,
därest så sker, anledning föreligger att framdeles vidhålla kravet på att dessa
fonderade medel skola hållas räntebärande.

§ 72.

Fonden leder sitt ursprung från en summa av något över 4,000 riksdaler
riksgäldssedlar, som insamlats till en soldatbarnhusinrättning i Landskrona,
för vilken Kungl. Majit fastställt reglemente den 28 mars 1805. I reglementet
föreskrevs, att »årliga räntan av de insamlade medlen skulle användas till
undervisning, underhåll och kläder åt de till stadens garnison hörande underofficerares
och soldaters barn».

Den nuvarande fonden tillkom genom kungl, brev den 13 augusti 1909,
vari, bland annat, föreskrevs, att garnisonsskolans i Landskrona medelstillgångar
skulle överlämnas till statskontoret för bildande av en fond, som skulle
förräntas enligt bestämmelserna i brevet den 31 augusti 1877 angående den
s. k. »gemensamma fonden», samt att räntan skulle användas för beredande
av premier eller beklädnadshjälp åt barn av underbefäl eller meniga med
vederlikar vid till Landskrona förlagda trupper.

Sedan förutvarande Skånska husarregementet flyttats från Landskrona,
utgår fondens årliga avkastning från och med budgetåret 1927/1928 till folkskolestyrelsen
i Landskrona i enlighet med föreskrifterna i kungl, brev den
6 oktober 1928. I detta brev har, bland annat, föreskrivits, att folkskolestyrelsen
skulle årligen till arméförvaltningens civila departement inkomma med
förslag till fördelning av fondens upplupna räntemedel för beredande av
premier eller beklädnadshjälp åt barn av i Landskrona stad boende personer,
vilka innehaft eller innehava beställning såsom underofficer eller fast anställt
manskap med vederlikar vid armén.

Fondens tillgångar uppgingo den 30 juni 1937 till 15,327 kronor 88 öre
och ränteavkastningen för senaste budgetåret utgjorde 671 kronor 63 öre.

Av den ovan intagna redogörelsen för denna fonds tillkomst och hittillsvarande
användning framgår, att det ändamål, för vilket fonden ursprungligen
avsetts numera i full utsträckning tillgodoses, utan att fonden behöver
härför tagas i anspråk. Sedan statsverket särskilt genom de senaste årens
riksdagars beslut i avseende å kostnaderna för folkskoleväsendet inom landet
åtagit sig att bestrida den huvudsakliga delen av utgifterna för folkskoleundervisningen,
lärer behovet av fonden såsom ett bidrag till vissa utgifter
för folkskoleväsendet i Landskrona icke längre vara motiverat. På grund
härav och då det knappast synes nödvändigt, att medel av ifrågavarande slag
genom statsverkets försorg fortfarande göras räntebärande, vilja revisorerna
— åtminstone för den händelse icke en mera allmän koncentrering av för -

Revisorernas

uttalande.

Garnisonsskolans
i
Landskrona
fond.

Revisorernas

uttalande.

— 224

Stockholms
varvs byggnadsfond.

valtningen av till undervisningsändamål avsedda fonder i en nära framtid
kommer till stånd — under hänvisning i övrigt till sitt i samband med behandlingen
av vissa till försvarsändamål avsedda fondmedel gjorda allmänna
uttalande, ifrågasätta, huruvida icke nu nämnda fond bör kunna överlämnas
till lämplig lokal myndighet för att disponeras för något sådant undervisningsändamål
därstädes, som icke genom i annan ordning meddelade föreskrifter
skall tillgodoses av allmänna medel. Då Landskrona icke längre är
militär förläggningsort, synes disponerandet av fondens medel enligt nu gällande
bestämmelser kunna vara ägnat att skapa mindre önskvärda förhållanden.
I varje fall måste såsom undervisningsväsendet i landet numera ordnats
den nu tillämpade anordningen, att arméförvaltningens civila departement
skall till prövning upptaga frågan örn fördelningen av fondens räntemedel
vara ägnad att föranleda onödig omgång och i övrigt anses mindre tillfredsställande.

§ 73.

På förslag av Kungl. Majit (prop. nr 102) beslöt 1918 års riksdag (skrivelse
nr 240), att en ny docka skulle anläggas å Beckholmen för flottans
station i Stockholm. I samband härmed godkände riksdagen för sin del
med vissa ändringar tre mellan representanter för kronan och Stockholms
stad träffade avtal den 7 april 1916 med tillägg den 7 maj 1917, den 12
mars 1917 och den 19 januari 1918, varigenom kronan förvärvade ett område
i den s. k. Djurgårdsstaden, hela Beckholmen och Fjäderholmarna samt
staden två områden vid Kaknäs ävensom för en summa av 1,000,000 kronor
ett område vid det s. k. Lindarängsområdet, varjämte staden för en summa
av 600,000 kronor erhöll rätt att tidigare än i avtal den 5 november 1889
bestämts, tillträda sistnämnda område. Nämnda båda belopp om 1,600,000
kronor skulle staden erlägga i poster av 160,000 kronor årligen under tio år
med första betalning den 1 juli 1919.

I anledning av dessa markupplåtelser hade emellertid anspråk på ersättning
framställts av Stockholms kapplöpningssällskap med 100,000 kronor
för mistning av kapplöpningsbana å Lindarängsområdena och av riksmarskalksämbetet
med -— förutom lösen för ståndskog — 240,000 kronor
utgörande till huvudsaklig del kapitalvärdet av till djurgårdskassan ingående
avgifter för å områdena befintliga lägenheter m. m. Därjämte kunde viss
ersättning till armén bliva erforderlig för mistning av övningsfält å Kaknäsområdena
jämte därå befintliga två skjutbanor, kallbadhus, svängbro för
badning av hästar och kruthus. För beredande av medel för, bland annat,
dessa ändamål beslöt 1918 års riksdag vidare på förslag av Kungl. Majit,
att en fond skulle bildas, benämnd Stockholms varvs byggnadsfond.

I kungl, brev den 28 juni 1918 förordnades om fondens bildande och i den
26 september 1919 fastställt reglemente för fonden bestämdes i enlighet med
liksdagens beslut, att fondens tillgångar i första hand skulle utgöras av de
medel, som Stockholms stad skulle till kronan betala enligt ovannämnda
avtal, vilka avtal med vissa ändringar blivit av Kungl. Majit och riksdagen,

225 -

å ena, samt staden, å andra sidan, godkända, samt att fonden därjämte
skulle tillgodoföras inflytande hyresmedel från det av kronan inköpta området
i Djurgårdsstaden ävensom å Beckholmen och Fjäderholmarna efter
avdrag av erforderliga underhållskostnader. Av fondens medel skulle gäldas
de av avtalade markupplåtelser föranledda ersättningar i den mån de efter
Kungl. Maj:ts prövning funnes böra utgå och icke enligt avtal skulle utgöras
av Stockholms stad, samt de utgifter, som föranleddes av kronans
övertagande av nyttjanderätten till de områden å Beckholmen, som för dockanläggningen
därstädes vore omedelbart erforderliga, vare sig nyttjanderättens
övergång å kronan skedde genom frivillig överlåtelse eller expropriation.
I den mån fondens inkomster icke behövde tagas i anspråk till gäldande
av förut nämnda ersättning m. m., skulle fonden, efter riksdagens
hörande, komma till användning för byggnads- och andra dylika arbeten
för flottans varv i Stockholm. Fonden skulle förvaltas av marinförvaltningen
och dess medel göras räntebärande genom inköp av svenska statens
obligationer.

I samband med handläggningen av frågan örn vissa erinringar, som riksdagens
år 1931 församlade revisorer framställt mot marinförvaltningens bokföring,
uttalade statsutskottet vid 1932 års riksdag (utlåtande nr 86 punkt 2),
att utskottet vore av den uppfattningen, att fonden, vilken delvis vore placerad
i obligationer, borde, i likhet med vad fallet vore rörande lantförsvarets
fond för byggnader och andra försvarsändamål, förvaltas av statskontoret. 1
anledning härav förordnade Kungl. Majit i brev den 10 februari 1933, med
ändring av tidigare härutinnan meddelade bestämmelser, att Stockholms
varvs byggnadsfond framdeles skulle stå under förvaltning av statskontoret
och fondens samtliga tillgångar överlämnas till detta ämbetsverk, att vid
fruktbargörande av fondens tillgångar skulle lända till efterrättelse de bestämmelser,
som för varje tid gällde angående förvaltningen av de under
statskontorets vård ställda fonder och kassor, med rätt för statskontoret att,
därest sådant skulle finnas för fonden fördelaktigt, i avbidan pa annan placering
insätta fondens medel i bankinrättning med av Kungl. Majit fastställd
bolagsordning, samt att fondens fastighetsförvaltning fortfarande skulle
handhavas av marinförvaltningen, som ägde att till fonden inleverera influtna
hyresmedel och från densamma bestrida erforderliga underhållskostnader.

I den av statskontorets fondbyrå för budgetåret 1936/1937 upprättade redovisningen
för denna fond återfinnas följande uppgifter:

Debet.

Ingående balans:
Tillgångar .......

kronor 1,969,781: 17

Inkomster:
Intressemedel . . .
Hyresmedel m. m

kronor 77,882: 42

13 » 295,346:55

Summa kronor 2,265,127:72.

15—379309. Rev. berättelse ang. statsverket för år 1937. I.

— 226 —

Kredit.

Utgifter:

Underhållsarbeten m. m.........kronor 128,549: 15

Courtage vid inköp av obligationer » 145:23 kronor 128,694: 38

Utgående balans:

Tillgångar:

Utlånta medel ................ kronor 2,080,216: 63

Fordringar .................. > 56,216:71 » 2,136,433:34

Summa kronor 2,265,127: 72.

^nttalande?3 granskningen av Stockholms varvs byggnadsfond hava revisorerna icke

kunnat undgå att finna, att föreskrifterna rörande fondens redovisning numera
icke svara mot vad som avsågs, då reglementet för fonden ursprungligen
efter riksdagens hörande fastställdes av Kungl. Maj:t. Vissa olägenheter
synas vara förenade med de anordningar i förvaltnings- och redovisningshänseende,
som enligt gällande bestämmelser skola tillämpas i fråga
om .fondens medel. Föreskriften om att fondens tillgångar skola placeras i
obligationer, vilken föreskrift dock numera icke torde behöva tillämpas, har
medfört utgifter enbart för courtage vid inköp av dylika värdepapper å
sammanlagt omkring 1,100 kronor. Överhuvud taget lärer föreskriften örn
att statskontoret skall halla fondens samtliga tillgångar räntebärande knappast
fylla det ändamål, för vilkets tillgodoseende bestämmelsen en gång tillkommit.
Fondens huvudsakliga inkomster utgöras nämligen numera av
hyresmedel vid flottans station i Stockholm — i främsta rummet från statens
områden i Djurgårdsstaden. Det vill därför förefalla revisorerna, som örn
en undersökning bör ske, huruvida icke fonden bör avvecklas och eventuellt
i samband med den förestående omläggningen av anslagen under fjärde
huvudtiteln sådana åtgärder kunna vidtagas, att hyresmedlen i stället — liksom
fallet är beträffande motsvarande inkomster vid lantförsvaret — i lämplig
form tillgodoföras riksstaten.

Även beträffande fondens huvudsakliga utgifter, som utgöras av underhållskostnader
för markområden och byggnader, synes det vara mindre tillfredsställande,
att dessa bestridas av särskilda fondmedel och alltså icke
redovisas å riksstaten.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då vissa likartade fonder numera
i överensstämmelse med av riksdagen härom fattade beslut icke skola hållas
räntebärande, hava revisorerna ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet
på de föreskrifter, som gälla för förvaltningen av Stockholms varvs
byggnadsfond.

§ 74.

Statens kost- Bidrag till lappväsendet utgå i huvudsak dels från vissa å riksstaten upplappväsendet.
^örda anslag, dels ur vissa fonder, de s. k. lappfonderna.

För detta ändamål äro sålunda för budgetåret 1937/1938 i riksstaten uppförda
följande anslag:

— 227 —

V.

V.

VIII.

B. 65 Fattigvård och barnavård för lappar, förslagsanslag
Lappfogdar m. fl.

D. 10 Avlöningar, förslagsanslag....................

D. 11 Omkostnader, förslagsanslag..................

I. Nomadskolor.

I. 30 Avlöningar, förslagsanslag....................

I. 31 Omkostnader, förslagsanslag..................

I. 32 Stipendier åt lapsktalande elever vid folkskoleseminarium
i Luleå och Umeå, förslagsanslag
I. 33 Gratialer ..................................

kronor 100,000

» 74,300

» 72,200

» 87,500

» 95,000

» 800
» 1,100.

De s. k. lappfonderna äro följande:

1. Jämtländska renbetesfjällens skogsfond.

Under avvittringen i Jämtlands län under förra hälften av 1800-talet togs
till en början icke erforderlig hänsyn till lapparnas intressen, utan avvittringen
syntes allena hava syftat till en uppdelning av landet mellan kronan
och den bofasta befolkningen för att åt denna befolkning upplåta all mark,
som för densamma kunde finnas begärlig. Sedermera blev emellertid vissa
trakter under benämningen skattefjäll eller renbetesfjäll upplåtna åt lapparna.
Vad som tidigare under avvittringen blivit till deras förfång åtgjord
kunde dock icke ändras, och det visade sig snart, att de åt lapparna anvisade
områdena vore otillräckliga. Följden härav blev, att lapparna med
sina renar i stor omfattning inträngde å enskilda ägor, belägna i närheten
av renbetesfjällen, vilket åter gav upphov till åtskilliga stridigheter mellan
lapparna och de bofasta.

Under 1880 verkställdes vissa utredningar angående de nomadiserande
lapparnas förhållanden till den bofasta befolkningen, vilket, bland annat,
resulterade i 1886 års lag angående de svenska lapparnas rätt till renbete.
Därjämte beslöt 1887 års riksdag på grundval av, bland annat, ett av domänstyrelsen
i frågan avgivet förslag, att den behållna avkastningen av den
skogsavverkning på renbetesfjällen i Jämtlands län, som i enlighet med domänstyrelsens
förslag kunde varda föreskriven, finge användas till förvärvande
av mark för utvidgning av nämnda renbetesfjäll, i avsikt att bereda
lapparna nödigt utrymme för renskötseln under tiden från maj till september
månader ävensom att, när vissa delar av de förvärvade områdena kunde
genom skogsavverkning eller annorledes lämna avkastning, eller ej vore för
det avsedda ändamålet nödiga, på Kungl. Maj :t skulle bero att ställa sådana
delar under skogsstatens förvaltning eller utarrendera eller försälja dem,
under iakttagande därav, att avkastningen eller försäljningssumman, den
sistnämnda, därest Kungl. Maj:t ej prövade den böra användas att på annan
trakt inom länet utvidga lapparnas renbetesrättigheter, skulle tillfalla
statsverket.

Sedermera bestämdes, att nettobehållningen av skogsavkastningen skulle
förvaltas av statskontoret såsom en särskild fond under benämning Jämtländska
renbetesfjällens skogsfond.

Beträffande dispositionen av de för fondens medel inköpta fastigheterna

— 228 —

har Kungl. Majit den 22 maj 1891 meddelat föreskrifter. Dessa innebära,
att de förvärvade områdena skola i sin helhet upplåtas för lapparnas behov
i likhet med angränsande renbetesfjäll, och att den å områdena befintliga
skogsmarken skall stå under skogsstatens förvaltning. I övrigt tillkommer
inseendet över ifrågavarande område Kungl. Majits befallningshavande.
Å områdena befintliga inägor, åbyggnader samt slåtter- och fäbodlägenheter
få, där Kungl. Majits befallningshavande prövar sådant utan
men för renskötseln kunna ske, på arrende upplåtas åt bofasta under vissa
villkor, bland andra, att arrendatorn underkastas de inskränkningar i nyttjanderätten,
som föranleddes av den åt lapparna upplåtna rätt att använda
ifrågavarande områden. I överensstämmelse härmed innehålla de av Kungl.
Majrts befallningshavande fastställda arrendekontrakten angående inägor å
med renbetesfjällen förenade områdena, att arrendatorn, som äger att själv
söka freda hemmanets inägor från intrång av renar, icke i något fall är berättigad
till ersättning för av renarna till äventyrs förorsakad skada inom det
arrenderade området.

Från fonden hava sedermera i tvenne omgångar utbrutits sammanlagt

1,150,000 kronor. Härför kommer att i det följande närmare redogöras.

Under de senaste åren har för Jämtländska renbetesfjällens skogsfond inköpts
mark till utvidgning av renbetesfjällen för sammanlagt omkring 25,000
kronor.

Jämtländska renbetesfjällens skogsfonds tillgångar uppgingo den 30 juni
1937 till 1,868,794 kronor.

2. Jämtländska lappväsendets fond.

Enligt 1886 års lag angående svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige
ägde Konungens befallningshavande att i viss utsträckning mot avgift å andra
än lappar tillsvidare upplåta bete, jakt och fiske m. m. å för lapparna avsatta
områden, därest så utan förfång för lapparna kunde ske. Motsvarande
bestämmelser hava jämväl intagits i 1928 års lag om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige. De medel, som på grand av dessa stadganden influtit
till länsstyrelsen i Jämtlands län, hava jämlikt kungl, brev den 31 maj
1931 meddelade bestämmelser inlevererats till statskontoret i den mån de icke
funnits erforderliga för bestridande av vissa närmare angivna utgifter för lapparna.
Medlen förvaltas av statskontoret såsom en särskild fond, benämnd
Jämtländska lappväsendets fond. Till denna fond skall jämväl inlevereras
medel av enahanda natur, vilka inflyta från de för lapparnas behov inköpta
fastigheter, för vilka ovan redogjorts.

Från fonden hava efter Kungl. Maj:ts beprövande anslag årligen utgått till
olika ändamål för lapparnas och renskötselns främjande inom Jämtlands län.

Fondens tillgångar uppgingo vid slutet av budgetåret 1936/1937 till 461,636
kronor 27 öre.

3. Västerbottens och Norrbottens lappfonder.

I underdånig skrivelse den 12 februari 1914 föreslogo Kungl. Majits befallningshavande
i Västerbottens och Norrbottens län att av Jämtländska ren -

— 229 —

betesfjällens skogsfond en del måtte användas till bildande av två nya fonder
för att i de båda länen understödja renskötseln, vilken genom odlingens
framträngande förorsakats svårigheter. I skrivelsen framhöllo befallningshavandena,
att nomadlapparnas intressen borde tillgodoses genom, bland annat,
uppförande av stängsel till skydd för mera utsatta områden eller till
hjälp för lapparna vid hjordarnas bevakning och sammanhållande, anläggande
av broar över vattendrag, som måste passeras med renarna, bidrag
till uppförande av lador i trakter, där bärgat hö, som lämnats utestående i
stack eller liässjor, vore särskilt utsatt för skadegörelse av renar, understöd
vid mångahanda oförvållade olyckor, för vilka renägare vore utsatta, samt
arvoden till tillsyningsmän. Slutligen ifrågasatte befallningshavandena, huruvida
icke ett belopp av intill 500,000 kronor, vilket enligt tillförlitliga upplysningar
utan olägenhet skulle kunna frånskiljas Jämtländska renbetesfjällens
skogsfond, lämpligen borde anslås till lappväsendet i Västerbottens
och Norrbottens län.

På grundval av nämnda förslag beslöt 1914 års riksdag att ur Jämtländska
renbetesfjällens skogsfond ett belopp av 500,000 kronor finge uttagas till bildande
av två fonder, den ena å 300,000 kronor, benämnd Västerbottens lappfond,
och den andra å 200,000 kronor, benämnd Norrbottens lappfond.

Samtidigt beslöt riksdagen, att ett belopp å 233,467 kronor 42 öre, som
återstode av ett utav 1906 års riksdag beviljat anslag för beredande av understöd
åt lapparna i Jukkasjärvi socken, finge på det sätt tillföras nyssnämnda
båda fonder, att ett belopp av 140,000 kronor inginge i Västerbottens
lappfond och återstoden i Norrbottens lappfond.

Genom beslut av 1919 års riksdag överfördes ur Jämtländska renbetesfjällens
skogsfond till Västerbottens lappfond ytterligare 360,000 kronor och
till Norrbottens lappfond 390,000 kronor.

Genom särskilda nådiga brev har bestämts, att medel, som inflöte genom
upplåtelse av bete, slåtter, jakt och fiske m. m. å områden inom Västerbottens
och Norrbottens län, vilka blivit till lapparnas uteslutande begagnande
anvisade, skulle tillföras respektive lappfonder.

Västerbottens och Norrbottens lappfonder hava använts för tillgodoseendet
av ett stort antal olika uppgifter.

Såsom ovan omnämnts, har frågan angående lappfondernas användning
i olika sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Senast hava dessa frågor behandlats av 1930 års revisorer. Nämnda år tillsattes
även den s. k. lapputredningen för utredning av vissa med lappväsendet
sammanhängande frågor inom Norrbottens län, vilken den 29 december
1935 avgav sitt betänkande angående »åtgärder för avhjälpande av
de inom vissa delar av Norrbottens läns lappmark yppade missförhållanden
samt rörande de kostnader, som därav kunde föranledas m. m.».

I detta föreslogs beträffande lappfonderna, att medel från dessa skulle användas
för, bland annat, vissa byggnadsföretag såsom uppförande av stängsel
samt anläggandet av stigar och broar inom Norrbottens läns lappmark.
Kostnaden härför beräknades komma att uppgå till omkring 800,000 kro -

— 230 —

nor. Av detta belopp skulle omkring 718,000 kronor tagas från Jämtländska
renbetesfjällens skogsfond. Vidare ifrågasattes, huruvida icke samtliga
lappfonder borde sammanföras till en för hela lappväsendet gemensam fond.

Statskontoret tillstyrkte utredningens sålunda avgivna förslag. Länsstyrelsen
i Jämtlands län avstyrkte däremot detsamma under framhållande
att de jämtländska lappfonderna i första hand borde användas till främjande
av det jämtländska lappväsendet.

Utredningen angående lappfondernas framtida användning pågår för närvarande
inom vederbörande departement.

RSandeaS Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, utgår statsbidrag till lappväsendet
i huvudsak, dels från riksstatsanslag och dels från vissa fonder,
deo S- lappfonderna, vilka till väsentlig del uppkommit genom avkastning
från kronan tillhörig egendom. Genom en dylik uppdelning av utgifterna
för lappväsendet försvåras i hög grad möjligheten att erhålla en överblick
beträffande statens sammanlagda kostnader på hithörande område. Härtill
kommer, att prövningen av utgifter för lappväsendet i avsevärd utsträckning
undandrages riksdagens prövning. Det nuvarande systemet medför
även den olägenheten, att bidragstilldelningen till lappväsendet inom de
olika länen i viss mån kan bliva beroende av avkastningens storlek å vederbörande
fonder. Å vissa av dessa fonder hava för övrigt utgifterna under senare
är varit så höga, att anledning finnes att antaga, att fonderna inom den
närmaste framtiden skola vara helt förbrukade. Då med hänsyn till lappväsendets
natur utgifterna för detsamma böra behandlas enhetligt, anse
revisorerna bibehållandet av de nuvarande fonderna, vilka, såsom nyss
nämnts, bildats av statsmedel, icke vara motiverat, utan torde samtliga utgifter
för lappväsendet böra bestridas av särskilda å riksstaten anvisade anslag.
Revisorerna anse, att en undersökning härutinnan bör ske.

§ 75.

VräT bro-6" . Revisorerna- som innevarande år ägnat särskild uppmärksamhet åt dispoavgifter.
sivonen och redovisningen av vissa fonderade medel, hava här nedan velat
lämna en redogörelse för tvenne av statskontoret förvaltade fonder, som
uppkommit genom avsättningar av vissa broavgifter.

Drottningholms broars arrendemedels fond.

I anledning av framställning av rikets ständer förordnade Kungl. Maj:t
i brev den 1 februari 1859, att de broavgifter, som upptogos vid Traneberg,
Nockeby och Drottningholm, skulle användas till en särskild fond för bestridande
av broarnas framtida vård, underhåll och nybyggnad samt vidare,
bland annat, att fonden skulle förvaltas av statskontoret, som med biträde
av länsstyrelsen i Stockholms län skulle ombesörja utarrenderingen av uppbörden
vid broarna.

Sedan broavgifterna slopats, är fondens enda inkomst från och med år

— 231 —

1922 intressemedel. Den sista utbetalningen, som avsåg underhållskostnader
för broarna, ägde rum år 1922. Då samtliga broar numera äro intagna
i allmänt underhåll, kan fondens tillgångar ej längre användas för sitt
ursprungliga ändamål.

Fondens tillgångar uppgingo den 30 juni 1937 till 20,737 kronor 99 öre.

Almare Stäkets bros arrendemedels fond.

Sedan en ny bro blivit på statens bekostnad uppförd över Almare eller
Norra Stäkets sund och taxa å broagifter m. m. blivit fastställd i brev den
27 mars 1863, förordnades i brev den 1 september 1865, bland annat, att
två tredjedelar av varje års nettobehållning i jämna hundratal kronor av
broarrendet skulle insättas hos statskontoret till bildande av en räntebärande
fond för större reparationer, varemot den återstående tredjedelen skulle
avsättas till smärre reparationer av bron m. m., till underhåll av ett vägstycke
öster örn sundet, till arvode åt tillsyningsman och till extra omkostnader
m. m.

Då de väghållningsskyldiga i Sollentuna och Bro härader icke kunnat mot
sitt bestridande förpliktas att, på grund av 19—21 §§ i lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet till underhåll övertaga
bron över Almare Stäket, förordnades i brev den 22 maj 1896, att de tidigare
gällande bestämmelserna tillsvidare skulle fortfara att gälla.

I brev den 7 november 1924 förordnades örn en genomgripande ombyggnad
av bron med bidrag från fonden av högst 170,000 kronor och den 15
juli 1926 beslöto länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län, att bron
skulle intagas under allmänt underhåll efter ombyggnaden, vilken slutfördes
den 15 oktober 1926.

Från och med den 1 januari 1927 gälla för fonden bestämmelserna i
brevet den 17 december 1926, vari föreskrivits, bland annat, att fonden skall
användas för större reparationer av bron med därtill hörande ledverk, duc
d’alber och isbrytare samt att fonden fortfarande skall förvaltas av statskontoret,
som skall göra dess medel i möjligaste måtto fruktbärande genom
inköp av räntebärande obligationer eller på annat lämpligt sätt.

Därjämte disponeras fonden för vissa utgifter, som föranledas av brevet
den 27 januari 1933, vari åt lotsstyrelsen uppdragits att dels för företrädesrättssignalering
såväl örn dagen som om natten å sjöfarten genom sundet vid
Almare Stäket låta för en kostnad av högst 3,500 kronor anordna två signallyktor
å östra sidan av sundet, den ena å bron därstädes och den andra
söder därom vid inloppet till sundet från Mälaren, dels ock intill en årlig
kostnad av högst 350 kronor låta ombesörja handhavandet och underhållet
av nämnda anordningar m. m.

Från och med år 1927 är fondens enda inkomst intressemedel (räntemedel).

Fondens utgifter hava efter brons ombyggnad ovan endast utgjorts av
nämnda kostnader för ljussignaler.

Fondens tillgångar uppgingo den 30 juni 1937 till 30,363 kronor 32 öre.

— 232 —

RnttaTandeaS Under hänvisning till vad revisorerna anfört uti sitt i samband med beu
a an e. handlingen av vissa till försvarsändamål avsedda fondmedel gjorda allmänna
uttalande, vilja de ifrågasätta, huruvida icke här ovan omnämnda fonder
böra komma till lämplig användning och anse för sin del en utredning
härom böra vidtagas.

§ 76.

fonden^ch ^ en t884 års riksdag avlåten proposition angående upplåtande till
djurgårds- Stockholms stad av en del av den under Djurgården lydande mark föreslog
kassan. Kungl. Maj:t, bland annat, att den med anledning av överlåtelsen inflytande

(jfr tabell ro- ... , ^

gårda k assars °Sen Jam*e ersättning för skada och intrång skulle ingå till djurgårdskassan.
medel i bilagan Beträffande nämnda kassa hade rikets ständer i skrivelse den 1 december
denna be- 1809 hos Kungl. Majit anhållit, att densamma endast måtte få användas
»till Djurgårdens förbättrande och förskönande samt därvarande broars och
vägars underhåll och icke graveras med särskilda avlöningar eller gratifikationer
till några vissa personer». Riksdagen, som biföll den föreslagna försäljningen,
förordnade emellertid, att berörda lösen och ersättning skulle
ingå till statskontoret för att därstädes förvaltas såsom särskild fond, vilkens
årliga ränta skulle överlämnas till djurgårdskassan att för kassans ändamål
användas. (Riksdagens skrivelse nr 22 och kungl, brev den 10 juli 1884.)

Sedermera har nämnda fond, den s. k. djurgårdsfonden, tillgodoförts ytterligare
köpeskillingar för åtskilliga från Djurgården försålda områden.

Avkastningen har sedan år 1914 tillställts riksmarskalksämbetet.

Fondens tillgångar uppgingo den 30 juni 1937 till 1,912,392 kronor 57 öre.

Djurgårdskassans medel äro huvudsakligen avsedda för Djurgårdens underhåll.
Emellertid hava under årens lopp medlen i fråga även tagits i anspråk
för de kungl, lustslottens räkning. Enär de årliga överskotten i djurgårdskassan
icke varit tillräckliga för bestridande av kostnaderna för erforderliga
reparationer å dessa slott, hava lån upptagits, vilka erhållits ur
djurgårdsfonden. Dessa lån utgjordes av utav riksmarskalksämbetet jämlikt
nådiga bemyndiganden ur fonden upplånade medel dels 481,550 kronor
för reparationer vid Ulriksdals slott, dels 100,000 kronor för anskaffande
av elektrisk kraft till Drottningholms elektricitetsverk samt för anordnande
av elektrisk belysning vid vissa av de kungl, slotten, av vilket
senare lån lyfts allenast 86,380 kronor, dels ock 127,000 kronor för täckande
av vissa brister i räkenskaperna för Stockholms, Drottningholms och Gripsholms
slott samt för utförande av vissa reparationer vid Gripsholms och
Ulriksdals slott.

Genom brev den 30 maj 1924 förordnade Kungl. Majit, att samliga riksmarskalksämbetets
lån ur djurgårdsfonden skulle sammanföras till ett lån
samt att riksmarskalksämbetet skulle till statskontoret återbetala detta lån
på det sätt, att varje år av djurgårdskassans överskottsmedel till statskontoret
inlevererades ett belopp av 45,000 kronor, av vilket belopp först skulle
gottgöras ränta efter 5 procent å lånebeloppet och återstoden skulle utgöra

— 233

kapitalavbetalning, till dess kapitalåterstoden med därå upplupen årsränta
ej vidare överstege 45,000 kronor, varefter under det därpå följande året
slutlikvid med återstående kapitalskuld jämte upplupen ogulden ränta skulle
äga rum.

Sedermera har till riksmarskalksämbetet ur djurgårdsfonden utlämnats
ett amorteringslån å 60,000 kronor för tillbyggnad av ladugården vid Drottningsholms
kungsgård m. m., vilket lån numera är slutbetalat.

Av ovannämnda från djurgårdsfonden till riksmarskalksämbetet utlämnade
lån, vilka betalas av djurgårdskassan, kvarstod den 30 juni 1937 ett
oguldet belopp av sammanlagt 213,439 kronor 99 öre.

Vid granskning av djurgårdskassans räkenskaper hava revisorerna uppmärksammat
en post på 35,000 kronor, som av Stockholms stad inbetalats
till riksmarskalksämbetet. Då dessa medel äga samband med de s. k. Kaknäsavtalen,
lämnas här en kortfattad redogörelse för desamma.

I samband med Kungl. Maj:ts till 1918 års riksdag framlagda proposition
nr 102 angående anläggning av ny docka vid flottans station i Stockholm
m. m. godkände riksdagen (skrivelse nr 240) med vissa ändringar vid propositionen
fogade mellan representanter för kronan och Stockholms stad
träffade avtal av den 12 mars 1917 och den 19 januari 1918, enligt vilka avtal
kronan överläte och försålde till Stockholms stad två markområden vid
Kaknäs. Den av kronan till staden försålda marken finge av staden genast
lagfaras, men finge av kronan med viss angiven begränsning disponeras
under 20 år från den dag, avtalen träffades. De å områdena befintliga kronan
tillhöriga byggnader, som funnes kvarstående vid tiden för upphörandet
av kronans dispositionsrätt till områdena, skulle av staden lösas med belopp,
som i brist på åsämjande bestämdes av tre skiljemän. Enligt propositionen
skulle de för ifrågavarande markområden inflytande köpeskillingsbeloppen
tillgodoföras djurgårdsfonden.

Såsom av nämnda proposition framgår, förutsattes, att den inom Kaknäsdistriktet
å Djurgården anställde hovjägaren, vilken i denna sin tjänst åtnjöte
lön samt fri bostad och vedbrand ävensom rätt till pension efter uppnådd
pensionsålder, skulle, för den händelse han på grund av ifrågavarande
markupplåtelser icke längre kunde kvarstanna i denna sin tjänst, av Stockholms
stad med skäligt belopp gottgöras för mistning av löne- och pensionsförmåner,
därest icke annan tjänst eller befattning med motsvarande förmåner
kunde beredas honom.

I .skrivelse till riksmarskalksämbetet den 17 mars 1937 hade Stockholms
stads fastighetskontor — med bifogande av en av djurgårdsförvaltningen och
Stockholms stad utsedd värderingsman upprättad värdering av de å Kaknäs
hovjägarboställe befintliga byggnader, slutande å ett belopp av 35,000 kronor
-—- erbjudit riksmarskalksämbetet dels att för nämnda summa inlösa
byggnaderna, dels ock att till djurgårdsförvaltningen på ett år i sänder med
sex månaders uppsägning mot en årlig arrendeavgiit av 800 kronor utarrendera
området med byggnader, mot det att djurgårdsförvaltningen fortfarande

— 234 —

handhade övervakningen av hela det område, staden sålunda tillträdde och
svarade för underhållet av byggnaderna å området.

Genom Kungl. Majrts i riksmarskalksämbetet beslut den 7 april 1937 förklarade
ämbetet, att ämbetet godtoge det av Stockholms stads fastighetskontor
i ovanberörda skrivelse gjorda erbjudandet såväl beträffande inlösen
av ifrågavarande byggnader som beträffande utarrenderandet till djurgårdsförvaltningen
av området i sin helhet. Vidare anmodade riksmarskalksämbetet
Stockholms stads fastighetskontor att till ämbetet inbetala ifrågavarande
lösenbelopp, 35,000 kronor, ävensom upprätta och inkomma med
förslag till arrendekontrakt beträffande området.

Sedan Stockholms stads fastighetskontor inbetalat nämnda belopp å 35,000
kronor till riksmarskalksämbetet översände ämbetet med skrivelse den 14
april 1937 medlen i fråga till intendenten för Kungl. Djurgården och bemyndigade
samtidigt denne att insätta beloppet å depositionsräkning i bank
samt låta den årliga ränteavkastningen tillgodoföras djurgårdskassan.

I nu förevarande sammanhang torde böra erinras därom, att vid behandlingen
av den i statsverkspropositionen till 1936 års riksdag (första huvudtiteln,
punkt 16) upptagna frågan rörande användningen av inflytande avgifter
för grusförsäljning från Ulriksdals kungsgård, statskontoret hade i
sitt i ärendet avgivna yttrande framhållit, att frågan om det framtida ordnandet
av lustslottens underhåll och sättet för kostnadernas bestridande borde
göras till föremål för särskilt övervägande och att i samband därmed en
undersökning skedde jämväl av spörsmålet, huruvida fondering av vissa
medel i djurgårdsfonden eller å andra särskilda fondtitlar fortfarande borde
äga rum. Departementschefen uttalade med anledning härav, att han framdeles
torde få tillfälle återkomma till frågan om vidtagande av särskild utredning
i de hänseenden, statskontoret ifrågasatt. Riksdagen framhöll för
sin del, att riksdagen delade statskontorets uppfattning i berörda fråga.

Revisorernas Vad till en början beträffar frågan örn den framtida användningen av
djurgårdsfonden samt dispositionen av de medel, som ingå i djurgårdskassan,
vilja revisorerna under erinran om vad vederbörande departementschef
i statsverkspropositionen till 1936 års riksdag under första huvudtiteln
i detta ämne uttalat för sin del framhålla önskvärdheten av att den i utsikt
ställda undersökningen inom en nära framtid kommer till stånd.

I fråga om användningen av djurgårdskassans medel under budgetåret
1936/1937 finna sig revisorerna böra meddela, att de i sin sammanställning
av inkomster och utgifter m. m. för djurgårdskassan vidtagit viss rättelse
i räkenskaperna, i så måtto att det i den utgående tillgångsbalansen upptagna
värdet å byggnader minskats med 35,000 kronor, motsvarande vad
Stockholms stad erlagt i lösen för byggnaderna å hovjägmästarbostället vid
Kaknäs. Revisorerna vilja i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida den
•av riksmarskalksämbetet vidtagna åtgärden att såsom särskilt fonderat
kapital redovisa nämnda belopp å 35,000 kronor med föreskrift tillika att
avkastningen av denna summa skall tillgodoföras djurgårdskassan, kan an -

— 235 —

ses stå i god överensstämmelse med de bestämmelser, som gälla i avseende
å förvaltningen av djurgårdskassan och användningen av djurgårdsfondens
medel.

Revisorerna hava ansett sig böra fästa uppmärksamheten på vad sålunda
förekommit.

§ 77.

Genom särskilda beslut av Kungl. Majit hava vissa försäljningsmedel hän fonder lide
förvaltningarna för Gripsholms, Ulriksdals och Haga slott fonderats, val- me(jej från
jämte föreskrivits, att räntorna å de fonderade medlen skulle helt eller delvis ^kungl.
tillgodoföras slottens löpande inkomster. Revisorerna lämna här nedan en us 3 0 en''
kortfattad redogörelse för de allmänna föreskrifter, som gälla i fråga om dessa
fonderade försäljningsmedel.

Gripsholms slotts försäljningsmedels fond.

Sedan 1910 års riksdag därtill lämnat sitt samtycke (prop. n:ris 2 och 3
och riksdagsskrivelserna n:ris 41 och 42) medgav Kungl. Maj:t i två brev
den 31 maj 1910, att vissa delar av den fasta egendomen under Gripsholms
slott finge försäljas. (Jfr kungl, brev den 10 oktober 1913.)

Fonden bildades på grundval av bestämmelserna i kungl, brev den 8 oktober
1910, vari, bland annat, föreskrevs, att till densamma skulle hänföras
ovannämnda försäljningsmedel samt de medel av ifrågavarande natur, som
då förvaltades av Gripsholms slottskassa, att fonden skulle förvaltas av statskontoret,
som skulle förränta kapitalet enligt bestämmelserna i brevet den
31 augusti 1877, samt att den årliga avkastningen skulle tillställas slottskassan.

Sedan nämnda försäljningsmedel influtit, har fondens enda inkomst utgjorts
av intressemedel och kapitalvinst.

Av fondens kapital utbetalades budgetåret 1932/1933 till riksmarskalksämhetet
1,970 kronor för förvärvande av viss fastighet. I övrigt har kapitalet
icke anlitats.

Ulriksdals slotts försäljningsmedels fond.

I kungl, brev den 29 maj 1936 föreskrevs, att av de medel, som under budgetåret
1935/1936 influtit för försäljning av grus från Ulriksdals kungsgård
omedelbart till statskontoret skulle inlevereras ett belopp av 9,600 kronor för
att av statskontoret bokföras och förvaltas såsom en särskild fond benämnd
Ulriksdals slotts försäljningsmedels fond, att medel, som efter utgången av
budgetåret 1935/1936 inflöte genom försäljning av grus från eller upplåtelse
av grustäkt å omförmälda kungsgård skulle — efter avdrag av utgifter,
som för grusavverkningen bestritts genom ståthållarämbetet a Ulriksdals slott
— halvårsvis inlevereras till statskontoret för att tillgodoföras nämnda fond,
att avkastningen å de fonderade medlen skulle läggas till fondens kapital,
samt att av fondens medel efter ingången av varje budgetår, räknat från och

— 236 —

med budgetåret 1936/1937 ett belopp av 4,000 kronor eller, därest avkastningen
å de fonderade medlen under närmast tilländalupna budgetåret överstiger
4,000 kronor, ett belopp motsvarande nämnda avkastning skulle utbetalas
till riksmarskalksämbetet att av ämbetet tillhandahållas ståthållarämbetet å
Ulriksdals slott.

I infordrat utlåtande den 26 september 1935 hade statskontoret, bland annat,
framhållit, att starka skäl kunde anföras mot att till en del vid sidan
av riksstaten bereda medel för bestridandet av vissa mera omfattande underhållsarbeten
vid de s. k. lustslotten. Ett dylikt förfaringssätt vore också
ägnat att medföra onödig omgång vid redovisningen av de medel, som för
nämnda ändamål disponerades, och svårighet att med någon större grad av
säkerhet beräkna saväl inkomster som utgifter i de årliga staterna för nämnda
slott. Det kunde ifrågasättas, huruvida det kunde anses önskvärt att här
använda metoden med fondering av vissa inkomster. Visserligen kunde olika
uppfattningar råda rörande frågan, huruvida grusförsäljningmedel överhuvud
taget borde betraktas såsom löpande inkomster eller voro av sådan natur,
att de borde redovisas såsom ersättningsmedel för genom grusavverkningen
inträffad minskning i egendomens kapitalvärde, men denna fråga
borde icke i detta sammanhang upptagas till avgörande. Statskontoret ville
föreslå, att frågan om det framtida ordnandet av nämnda slotts underhåll
och sättet för kostnadernas bestridande borde göras till föremål för särskilt
övervägande och i samband därmed en undersökning jämväl ske av spörsmålet,
huruvida fondering av vissa medel i Djurgårdsfonden eller å andra särskilda
fondtitlar fortfarande borde äga rum. I avvaktan på resultatet av en
undersökning i nämnda hänseende ville statskontoret icke motsätta sig fondens
tillkomst. Saväl ovannämnda 4,000 kronor som årliga ränteavkastningen
å de fonderade medlen borde givetvis upptagas i de stater, som för Ulriksdals
slott årligen plägade fastställas av Kungl. Maj:t.

Sedan spörsmålet örn inkomsternas fondering anmälts för 1936 års riksdag,
och riksdagen ansett en undersökning i förut angivet hänseende böra
komma till stånd, hava ovannämnda bestämmelser utfärdats genom beslut
den 29 maj 1936 (jfr i övrigt vad som anförts i samband med behandlingen
av djurgårdsfonden och djurgårdskassan).

Haga slotts försäljningsmedels fond.

I brev den 5 juli 1912 medgav Kungl. Maj:t, att viss mängd grus finge säljas
från grustag inom Haga kungsgårds park. De genom försäljningen inflytande
medlen skulle inlevereras till statskontoret för att tillsvidare såsom en
särskild fond under benämning »Haga slotts försäljningsmedels fond» bokföras
och förvaltas. Fonden skulle förräntas enligt bestämmelserna i brevet
den 31 augusti 1877, med rätt dock för statskontoret att insätta medlen
i bank med av Kungl. Majit godkänd bolagsordning. Den årliga avkastningen
skulle tillställas Haga slottskassa.

Sedermera har Kungl. Majit vid åtskilliga tillfällen meddelat tillstånd tili

— 237 —

ytterligare försäljning av grus samt därvid bestämt att köpeskillingen härför
skulle läggas till förevarande fond.

I följande sammanställning upptagas de inkomster, som tillgodoförts försälj
ningsmedlen under budgetåret 1936/1937 samt fondernas storlek den 30
juni 1937.

	Inkomster under budgetåret 1936/1937	Summa	Tillgångar den 30 juni 1937
	Försälj nings-medel	Arrende- medel	Intresse- medel	inkomster
Ulriksdals slott .......... Gripsholms slott.......... Haga slott ..............	27,324: 74 33,929: 95	2,500: —	521:26 419:85 6,813:98	30,346: — 419:85 40.743: 93	35,921:13 9,616:15 176,966: 83
1	61,254: 69	2,500: —	7,755:09	71,509:78	222,504:11

Under erinran om att vederbörande departementschef ansett önskvärt, att Revisorernas
en närmare undersökning vid lämplig tidpunkt skulle komma till stånd be- ut a aD e‘
träffande användningen av djurgårdskassans medel samt i fråga örn ordnandet
av det framtida underhållet av de kungl, lustslotten, vilja revisorerna för
sin del framhålla, att i samband härmed jämväl bör tagas under övervägande
huruvida anledning föreligger att för framtiden såsom särskilda fonder
bibehålla försäljningsmedlen från Gripsholms, Ulriksdals och Haga slott.

§ 78.

I samband med sin vid innevarande års revision sförrättning företagna all- Allmänna
männa granskning av vissa fonderade statsmedel hava revisorerna ansett j^^och
sig böra lämna en redogörelse för de bestämmelser, som gälla i avseende åundsättningsallmänna
nödhjälpsfonden och undsättningsfonden, samt huru dessa fon- 011 en‘
ders medel under de senaste tio åren disponerats.

Allmänna nödhjälpsfonden.

Under år 1902 inträffade såsom en följd av de under detta år rådande sällsynt
ogynnsamma väderleksförhållandena en svår missväxt inom stora delar
av landet, företrädesvis inom Norrbottens län och vidsträckta trakter av de
övriga norrländska länen. Till lindrande av den nöd, som flerstädes yppade
sig, skänktes emellertid av korporationer och enskilda betydande gåvor i
penningar och naturaprodukter. För att trygga en ändamålsenlig användning
av de olika slagen av gåvor och tillika en i möjligaste mån rättvis fördelning
av gåvorna de nödlidande orterna emellan beslöt Kungl. Maj:t den
24 oktober 1902 tillsätta en kommitté med uppdrag att övertaga influtna
eller framdeles inflytande medel och naturaprodukter och i samråd med
vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande disponera desamma till de
nödlidandes förmån.

Denna s. k. »Centrala nödhjälpskommitté» slutförde sitt uppdrag under

— 238

Allmänna nödhjälpsfonden	1927/1928	1928/1929	1929/1930
Ersättning för vattenskada i anledning av översväm-ning ............................................	1,000: —	700:-	335: -
Restitutioner..........................	6:39	38: 76
Ersättning för förluster på grund av svinpest ......	_	_	—
Ersättning till Järnvägsstyrelsen för transport av klä-der m. m. till nödlidande i övre Norrland........
Lindrande av foderbrist inom Västerbottens län ....	_	_	_
Lindrande av foderbrist inom Gävleborgs län ......	—	_	_
Bidrag till återuppförande av byggnad..............	—	__	_
Avskrivningar ...................	_	_
Diverse ..................	_	_
Courtage vid inköp av obligationer ................	—	—	—
Summa utgifter	1,006:39	738:76	335: —
Tillgångar vid budgetårets slut .................	69,822: 94	72,027:46	75,006:87

våren 1903 samt redovisade ett å bankinrättning insatt överskott om 63,091
kronor 81 öre, vilket belopp jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 10 juli 1903
överflyttades till en räkning med chefen för jordbruksdepartementet att efter
Kungl. Maj:ts närmare bestämmande disponeras.

I sin år 1907 avgivna berättelse gjorde riksdagens revisorer anmärkning
därå, att någon redovisning över dessa medel, vilka varit överlämnade till
förvaltning å tjänstens vägnar av registratorn i jordbruksdepartementet, icke
funnits bilagd departementets räkenskaper för år 1906 utan blivit för revisorerna
tillgänglig först den 20 november 1907, varjämte revisorerna funno
anmärkningsvärt att, på sätt i förevarande fall ägt rum, medel kunnat överlämnas
till förvaltning av en tjänsteman, utan att några som helst föreskrifter
meddelats angående förvaltningen och kontrollen av desamma. Revisorerna
ifrågasatte i anledning av vad som sålunda förekommit, huruvida icke
ifrågavarande tillgångar lämpligen borde överlämnas till förvaltning av
statskontoret.

I nådigt brev den 21 december 1907 bestämde Kungl. Majit, bland annat,
att förvaltningen av ifrågavarande nödhjälpsmedel, vilka den 20 november
1907 uppgingo till ett belopp av 37,966 kronor 62 öre, skulle från och med
den 1 januari 1908 övertagas av statskontoret, samt att medlen ifråga skulle,
utan sammanblandning med andra fondmedel förvaltas och bokföras under
benämning »Allmänna nödhjälpsfonden» samt särskilt för sig förräntas enligt
föreskrifterna i brevet den 31 augusti 1877, dock att fonden tillkommande
medel finge i avbidan på annan placering insättas i bankinrättning med
av Kungl. Majit fastställd bolagsordning. Slutligen förklarades, att Kungl.
Majit ville angående användande av fondens medel i mån av sig företeende
omständigheter framdeles närmare bestämma.

Allmänna nödhjälpsfonden kvarstod oanvänd till år 1918, då fondens tillgångar
vuxit till 59,043 kronor 85 öre. Medel från fonden hava sedermera
upprepade gånger enligt Kungl. Majits för varje gång därom meddelade beslut
tagits i anspråk genom utdelande av understöd, dels utan återbetal -

— 239 —

1930/1931	1931/1932	1932/1933	1933/1934	1934/1935	1935/1936	1936/1937
964:34	10,288:50	9,466: —	1,010: —	—	200: —	—
5,000: —	—	—	—	—	—	—
263:30	_	713: —	8,525:84	—	—	—
_	_	5,000: -	—	—	—	—
_	_	—	I,0e0: —	—	—	—
_	_	_	1,000: —	—	—	—
_	_	—	—	108: —	1,700: —	—
_	120:12	24:99	—	—	—	—
—		—	—	7: 62	—	2: 98
6,227: 64	10,408: 62	15,203: 99	11,535:84	115: 62	1,900: —	2:98
72,179:80	65,188: 35	52,634:83	42,558:99	43,193:70	42,320:23	43,531:53

ningsskyldighet, dels ock i form av räntefria lån. Sålunda har av fonden utgått
ersättning till fiskare för genom storm och eldsolycka förstörda fiskredskap,
understöd till personer, vilka lidit förluster genom minolycka, eldsvådor
och översvämningar, gottgörelse till statens järnvägar för transportkostnader
av kläder och livsmedel till nödlidande i övre Norrland, hjälp till
inköp av kreatursfoder och utsäde. Angående utgifternas fördelning och
fondens ställning under de sista tio åren hänvisas till ovanstående tablå.
Räntefria lån från fonden hava väsentligen förekommit endast i samband
med beviljande av ersättningar till fiskare för förlorad fiskredskap på det
sätt, att av de anvisade beloppen i regel hälften lämnats såsom understöd
utan återbetalningsskyldighet och hälften såsom lån med fem-årig eller i
undantagsfall längre amorteringstid.

Undsättning sfonden.

Rörande undsättningsfonden återfinnes i John Stuarts och Melcher Rystedts
»Handbok angående Statsverkets Medelsförvaltning» följande historik.

Denna fond har uppkommit derigenom att Riksdagen vid olika tillfällen
ställt till Kongl. Maj:ts förfogande medel att i form af lån på olika betalningsvilkor
utdelas till kommuner och landsorter, som lidit af missväxt eller drabbats
af olyckor på annat sätt.

I äldre tider lemnades dessa understöd på det sätt, att spanmål utlemnades
från kronomagasinerna, hvilka intill år 1794 stodo under öfverinseende
af det s. k. »kronomagasinskontoret» men efter denna tid förvaltades af
»allmänna magasinsinrättningen». År 1798 kom »allmänna magasinsdirektionen»
till stånd och öfvertog bland annat statens magasinsväsende. Kriget
1808—1809 medtog till stor del de samlade fonderna, och direktionen kom
sedermera i beroende ställning till Rikets Ständer, der efter hand den uppfattningen
gjorde sig gällande, att den vidlyftiga apparaten borde indragas.
Ständerna nekade slutligen direktionen ett begärt kreditiv och genom kongl,
brefvet den 16 maj 1827 förordnades, att direktionen skulle vid slutet af år
1829 upplösas.

Redovisningen för alla från och med år 1830 af Riksdagen anslagna und -

240 —

sättningsmedel har tillhört statskontoret. Intill år 1854 benämndes fonden
»spannmålskreditivfonden» men derefter undsättning sjöndén.

Rikets Ständer anvisade vid 1828—1830 årens riksdag, i likhet med hvad
förut vid 1823 års riksdag egt rum, ett kreditiv af 1,000,000 rdr banko »till
förekommande af ökade vådor för riket vid inträffande allmännare missväxter»
och för att sätta Kongl Maj:t »i tillfälle att genom ändamålsenligare
anstalter till afböjande af nöd samt afsaknad å brödföda och utsädeskorn i
det möjligaste lindra den af missväxten träffade landtmannens förlägenhet».
Afven vid de följande riksdagarna blefvo för enahanda ändamål kreditiv beviljade,
nemligen år 1835 å 400,000, år 1841 å 100,000 och år 1844 å likaledes
100,000 rdr banko. 1 id 1847—1848 årens riksdag anvisades visserligen
icke något särskildt undsättningskreditiv, men deremot biet, med fäst afseende
å behofvet af medel till behöfvandes undsättning mot inträffande missväxt
och dylikt, det lilla kreditivets storlek bestämd till 1,000.000 rdr banko,
deraf hälften borde vara att tillgå för rikets försvar och hälften för »andra
högst vigtiga och angelägna föremål». Jemväl vid 1850—1851 årens riksdag
faststäldes af samma anledning det mindre kreditivet till enahanda belopp.

Dessutom beslöts vid 1840—1841 årens riksdag, att den stadigvarande tullafgift,
som vid samma riksdag lades å inkommande utländsk spannmål,
skulle af Kongl. Maj :t jemväl efter inträffade missväxter få användas till behöfvandes
undsättning. Detta beslut förnyades vid hvarje följande riksdag
till och med den åren 1853—1854 församlade.

Med undantag, af sistnämnda riksdag hade vid hvarje af ofvannämnda
riksmöten medgifvits, att innestående behållningar å förut beviljade undsättningsmedel
äfvensom hvad genom återbetalningar å utlemnade undsättningslån
kunde inflyta, finge för samma ändamål disponeras. I sammanhang
dermed anhöllo Rikets Ständer, att understöd måtte lemnäs hufvudsakligast
endast på det sätt, att de behöfvande erbjödes utförande af något på
förhand beredt allmänt arbete, såsom landt- och sjökommunikationers förbättrande
jemte odlingar genom sjöars sänkning och mossars uttappning
m. m.

Af den vid slutet af år 1853 i riksgäldskontoret innestående behållningen å
undsättningsmedlen, 1,480,000 rdr, afsattes under samma riksmöte 700,000
rdr för bestridande af andra statsutgifter, men återstoden, jemte den af spanmålstullen
påräknade inkomsten, disponerades till det ursprungliga ändamålet.

Den 26 september 1855 förordnade emellertid Kongl. Majit, att spanmål af
alla slag finge intill utgången af maj månad 1856 tullfritt i riket införas.
Denna tdlåtelse utsträcktes sedermera till slutet af samma år, hvarefter Riksdagen
beslöt, att tullfriheten för nämnda varor borde fortfarande bibehållas.
Härmed upphörde undsättningsfondens inkomst af tullmedlen.

Vid 1844—1845 årens riksdag samt vid de derpå följande riksdagarna intdl
den år 1868 församlade^ hade för vederbörande statsregleringsperiod meddelats
bestämmelser angående undsättningar vid missväxt och felslagen
skörd, af i hufvudsak följande lydelse, nemligen:

1.0) att till Kongl. Maj:ts fortfarande disposition för berörda ändamål
öfverlemnades såväl den hos riksgäldskontoret och i riksbanken innestående
behållningen af undsättningsmedel som hvad genom återbetalningar å
meddelade undsättningslån kunde inflyta;

2.0) att af de sålunda till Kongl. Maj:ts förfogande stälda medel en summa
beräknad efter 50.000 rdr årligen (denna summa höjdes vid 1853—54

arens riksdag till 100,000 och vid en hvar af riksdagarna 1856—58 1859_60

samt 1862—63 till 150,000 rdr), finge under derpåföljande statsregleringsperiod
begagnas till undsättningar utan återbetalning sskyldig het åt sådana

— 241 —

behöfvande, som icke vore i tillfälle att sjelfva förskaffa sig arbete eller i
stånd att af egna tillgångar återgälda de undsättningsanslag, hvilka deni tilldelades;
och horde dylika understöd företrädesvis tillgodokomma de kommuner,
som tillförhunde sig så använda desamma, att för dithörande fattiga
och arbetslösa personer bereddes sysselsättning och möjlighet att genom eget
arbete förtjena sitt uppehälle;

3:o) att ofvan omförmälda tillgångar för öfrigt finge användas endast till
runtefria låneunderstöd med bestämda återbetalningsterminer och mot vederbörande
större eller mindre meningheters gemensamma ansvarighet eller annan
af Kongl. Majit godkänd säkerhet; (Enligt kongl, brefvet den 26 augusti
1897 beviljades undsättningslån mot namnsäkerhet af åtskilliga jordbrukare
i Södermanlands län.)

4:o) att, såvidt omständigheterna medgåfve, tillfällen skulle för de behöfvande
beredas att erhålla sysselsättning och förtjenst vid allmänna arbetsföretag;
samt

5:o) alt de för undsättningar vid missväxter och felslagna skördar afsedda
medel borde till den del, de icke vöre för anvisade utbetalningar erforderliga,
till riksgäldskontoret öfverlemnas, emot skyldighet för detta verk att
det emottagna beloppet vid skeende reqvisition för dermed åsyftade ändamål
Kongl. Majit tillhandahålla.

Uti en till Riksdagen den 31 januari 1868 aflåten proposition upplyste
Kongl. Majit, att behållningen af undsättningsmedlen vid 1866 års slut utgjorde
1,003,985 kronor 28 öre, hvarförutom de utestående fordringarna å
länen och hos redogörarna uppgingo till 514,891 kronor 37 öre. Enär likväl
den svåra missväxt, som, efter flera föregående års svaga skördar, under det
förutgångna året hemsökt de norra länen nödgat Kongl. Majit, att, till
förekommande af verklig hungersnöd i nämnda län, i ovanligt hög grad
anlita de medel, som kunnat dertill användas, hade den till Kongl.
Majits disposition öfverlemnade undsättningsfondens behållning, jemte
hvad i återbetalning af äldre undsättningslån under året influtit, icke varit
på långt när tillräckligt, utan hade Kongl. Majit funnit sig nödsakad
att dertill jemväl anlita det vid 1867 års riksdag anvisade mindre kreditivet,
hvarå af sadan anledning lyftats ett belopp af icke mindre än 1,030,000 rdr.
Beträffande de åtgärder, som borde vidtagas för att sätta Kongl. Majit i tillfälle
att framgent vid inträffande missväxt eller felslagen skörd lemna deraf
nödlidande landsorter behöfvlig undsättning, föreslog Kongl. Majit, utan att
inskränka sin framställning allenast lill det år, för hvilket statsregleringen
då uppgjordes, eller år 1869, att till Kongl. Majits disposition måtte för ändamålet
öfverlemnas såväl den vid ingången af år 1869 i riksgäldskontoret
innestående behållning af undsättningsmedel, som ock hvad genom återbetalningar
a undsättningslån, meddelade vare sig af förut till undsättningsfonden
hörande medel eller af ofvanberörda å mindre kreditivet lyftade belopp, kunde
komma alt inflyta.

Denna Kongl. Majlis framställning biet, enligt Riksdagens skrifvelse den
12 maj 1868, sa till vida af Riksdagen bifallen, uti lill Kongl. Majlis disposition
finge öfverlemnas icke allenast undsättningsfondens dåvarande kontanta
behållning, jemte hvad som kunde varda åferbetaldt å fondens vid 1866
års slut egande fordringar, än ock hvad som genom inbetalning å de från
1867 års början till den 27 mars 1868 algil lia lån, meddelade vare sig af
undsättningsfonden eller utaf de ä mindre kreditivet lyftade medel, kunde
komma att inflyta, dock hvad sistnämnda lån anginge icke lill högre sammanräknadt
belopp än 818,368 rdr 69 öre, motsvarande de från undsättningsfonden
från 1867 års början lill den 27 mars 1868 ulgifna lån, hvarefter allt
hvad som å samina lån derutöfver inflöte horde af statskontoret till riks 1

ii _ .''179309. Itel’, berättelse anet. statsverket för är 1937. I.

- 242

Undsättningsfonden	1927/1928	1928/1929	1929/1930
j Ersättningar för förlorad fiskredskap .............. I Understöd åt på grund av Kävlingeåns översvämning		—	1,306: 67
år 1927 nödlidande..............................	300: —	—	_
Kapitalförlust å utlottade obligationer..............	175: —	—	—
Understöd i anledning av isgång i Klarälven........ Lindrande av foderbrist inom Norrbottens, Väster-	—	8,490: 90	—
bottens och Jämtlands län ...................... Täckande av förluster genom Klarälvens översväm-	—	—	— ;
rung............................................	—	—	—
Räntegottgörelse vid köp av stormfälld skog........ Understöd till vissa på grund av snöstorm nödställda	—	—	—
jordbrukare .............................. | Understöd till vissa på grund av snöstorm nödställda	—	—	—
fiskare inom Göteborgs och Bohus län.......... Täckande av förluster på grund av Åbyälvens över-	—	—	—
svämning ............................ Tackande av förluster på grund av vårfloden år 1935	—	—	—
i Överkalix socken........................	_	_	_
Restitutioner........................	_	_	_
| Courtage vid inköp av obligationer ............	—	260: 97	_
! Avskrivningar ......................	—	1,570: 39	— |
Summa utgifter	475: -	10,322: 26	1,306:67
Tillgångar vid budgetårets slut ....................	571,424: 43	586,480:97	610,463:73

gäldskontoret inlevereras såsom afbetalning å de utaf mindre kreditivet lyftade
medel; samt att af de sålunda till Kongl. Maj:ts förfogande stälda medel en
summa af 50,000 kronor skulle årligen få begagnas till undsättning utan
återbetalningsskyldighet.

I bref till statskontoret den 8 mars 1889 meddelade Kongl. Majit, att Riksdagen
i skrifvelse den 6 i samma månad medgifvit, att de medel, som jemlikt
riksdagens skrifvelse den 12 maj 1868 blifvit stälda till Kongl. Majits
disposition för behöfvandes undsättning vid missväxt eller felslagen skörd,
finge, under iakttagande af de i sistnämnda skrifvelse innefattade bestämmelser
och villkor, af Kongl. Majit disponeras för behöfvandes undsättning
jemväl i fall, då allmännare nöd i någon ort uppstått af annan orsak än
missväxt eller felslagen skörd, såsom felslaget fiske, öfversvämning eller
större eldsvåda.

Enligt skrifvelse den 16 april 1890 medgaf Riksdagen, att af de medel,
som enligt nyssnämnda båda skrivelser den 12 maj 1868 och den 6 mars
1889 blifvit stälda till Kongl. Majits disposition för behöfvandes undsättning,
högst 60,000 kronor finge för åren 1890—1892 disponeras för utrotande af
ollonborrar, att utgå i den mån motsvarande belopp af enskilde, kommuner,
landsting eller hushållningssällskap för ändamålet tillskötes. Sedermera beviljades
för samma ändamål för åren 1893—1896 likaledes högst 60,000
kronor, för åren 1897—1900 högst 50,000 och för åren 1901—1904 högst

40,000 kronor.

Till utrotande af den s. k. trädgårdsnunnan inom Kalmar och Rökinge
län ställde 1899^års Riksdag 10,000 kronor till Kongl. Majits disposition för
år 1899 från ifrågavarande fond.

I vad avser tiden efter 1902 lämnas här rörande fonden ifråga följande
upplysningar.

I överensstämmelse med vad tidigare ägt rum anvisades vid 1905 års riks -

— 243 —

1930/1931	1931/1932	1932/1933	1933/1934	1934/1935	1935/1936	1936/1937
38,286:98	38,266: —	40,804:48	14,997: 70	25,625: 87	4,237:85	—
_	15,000: —	_	_
—	9,546: 31	58,559: 99	11,656: 80	—	—	—
_	—	3,437:52	—	—	—	—
—	—	—	35,000: —	—	—	—
—	—	—	—	2,500: -	—	—
—	—	_	_	_	6,450: —
—	—	250: —	—	—	_	_
—	—	—	—	9:52	—	15: 23
—	—	—	1,960: —	—	40: —	366:49
88,386: 98	62,812:31	103,051: 99	03,614: 50	28,135:39	10,727: 85	381: 72
599,703:43	564,004:46	482,432: 88	447,830: 90	432,877:34	433,959:10	447,846: 62

dag ett belopp av 20,000 kronor att under åren 1905—1908 användas till utrotande
av ollonborrar, därvid anvisning från anslaget alltjämt förbundits
med villkoret, att bidrag till motsvarande belopp tillskötes av kommuner eller
enskilda.

I maj 1919 inträffade inom vissa delar av Västernorrland ett mycket häftigt
regn, som förorsakade våldsamma översvämningar och därav föranledda
vattenskador å vägar, brobyggnader, flottleder, dammar, industriella anläggningar,
jordbruk och annan enskild egendom. Till täckande av någon
del av de förluster, som särskilt hårt drabbat enskilda personer samt vissa
väghållningsdistrikt, medgav 1921 års riksdag, i likhet med vad i motsvarande
undantagsfall tidigare ägt rum, att ur undsättningsfonden ett belopp av 300,000
kronor finge på en gång ställas till Kungl. Majrts förfogande att i enlighet
nied av Kungl. Majit fastställda grunder utdelas såsom understöd åt de förlustlidande.

Sista gången, som fondens tillgångar av en liknande extra ordinär anledning
togos i anspråk med överskridande av de gränser för årlig disposition,
som fastslagits av 1868 års riksdag, var år 1932, då riksdagen — med anledning
av att en orkanartad storm den 15 och 16 december 1931 svårt härjat
skogarna inom större delen av Stockholms, Uppsala och Gotlands län — medgav,
att ett belopp av intill 200,000 kronor av undsättningsfondens tillgångar
finge användas såsom understöd, företrädesvis i form av räntegottgörelse
vid virkesköp, för att underlätta en avsättning på rimliga villkor av det
stormfällda virket.

Undsättningsfondens kontanta tillgångar överflyttades jämlikt kungl, brev
den 22 november 1912 från riksgäldskontoret lill statskontoret. Då det även

— 244

Revisorernas

uttalande.

Avskrivningar
i fråga
om fonderade
medel.

dessförinnan ankommit på statskontoret såväl att till vederbörande utlämna
beviljade belopp som att mottaga inflytande inbetalningar å utestående lån,
hade det disponibla kapitalets förvaltning hos riksgäldskontoret orsakat onödig
omgång med rekvisitioner och redovisningar.

I betraktande av att fonden ej erhållit någon ränta å sin i riksgäldskontoret
innestående kontanta behållning samt fondens tillgångar förty undergått
en fortlöpande minskning, torde med överflyttningen av medlen till statskontoret
hava avsetts att jämväl möjliggöra fondens förräntande.

I enlighet med de allmänna direktiv för fondmedlens användning, som
Kungl. Maj:t med riksdagens medgivande utfärdat genom ovannämnda brev
den 8 mars 1889, har understöd ur fonden utgått till en mångfald olika ändamål.
Till belysande av, vilken uppgift fonden har fyllt, har upprättats
ovanstående tablå, utvisande storleken av och ändamålet med de under en
tioårsperiod från fonden utdelade understöden.

Revisorerna, som uppmärksammat att betydande avskrivningar av fondens
kapital måst företagas vid skilda tillfällen, hava icke funnit anledning att i
övrigt beträffande användningen av nu ifrågavarande fondmedel göra något
uttalande.

§ 79.

Vid granskningen av de av statskontoret förvaltade utlåningsfonderna hava
revisorerna funnit, att för budgetåren 1934/1935, 1935/1936 och 1936/1937
avskrivningar å dessa fonder uppgått till i bilaga vid denna paragraf närmare
angivna belopp.

I avseende å övriga av statskontoret förvaltade fonder, vilka i huvudsak
utgöras av deponerade medel eller donationer, hava under budgetåren
1934/1935, 1935/1936 och 1936/1937 enligt räkenskaperna verkställts avskrivningar,
som närmare framgå av samma bilaga.

I fråga örn extraordinarie avskrivning i statens räkenskaper gäller ännu
ehuru med vissa ändringar en av Kungl. Majit den 11 december 1830 i ämnet
utfärdad förordning.

Enligt denna förordning må extraordinarie avskrivning endast beviljas i de
fall, då den förlust i penningar eller persedlar, varom fråga är, utredes vara
tillkommen utan någons vållande, eller då tillgång till förlustens ersättning
brister hos den eller dem, som därtill äro lagligen förpliktade.

Vidare har i kungörelsen den 29 september 1911 (nr 106, sid. 3) angående
extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar medgivits
en vidsträcktare rätt till avskrivning. Denna -rätt gäller fordran för skillnadsarrende
oavsett dess belopp, men annan fordran endast såvitt dess kapitalbelopp
icke överstiger ettusen kronor.

Enligt gällande bestämmelser äga vederbörande förvaltningsmyndigheter
efter föregången utredning pröva och avgöra alla avskrivningsfrågor och
skola myndigheternas beslut i dessa mål jämte handlingarna i målet biläggas
vederbörliga räkenskaper för att undergå granskning i riksräkenskapsverket.

— 245 —

Revisorerna vilja inledningsvis erinra därom, att 1936 års revisorer framställt
vissa erinringar rörande gällande bestämmelser angående avskrivning
av statens fordringar, vilket föranlett innevarande års riksdag att hos Kungl.
Maj:t begära utredning rörande omarbetning av nämnda bestämmelser.

Vid den av revisorerna verkställda granskningen av de av statskontoret
förvaltade fonderna hava revisorerna uppmärksammat, att av ämbetsverket
beviljade avskrivningar av fonderade medel belöpa sig till jämförelsevis avsevärda
belopp. Någon uppgiftsskyldighet med avseende å dylika avskrivningar
föreligger icke i annan mån än att vederbörande förvaltningsmyndighet
skall bilägga besluten i avskrivningsfrågor vederbörliga räkenskaper för
att undergå granskning i riksräkenskapsverket. Med hänsyn, bland annat, till
storleken av förekommande avskrivningar har det synts revisorerna lämpligt,
att i avvaktan på den av riksdagen begärda omarbetningen av bestämmelserna
rörande avskrivningar av statens fordringar den anordningen vidtages, att
vederbörande förvaltningsmyndighet i samband med bokslutet inkommer till
Kungl. Majit med uppgift å de av myndigheten under sistförflutna budgetår
beviljade avskrivningar med angivande tillika av desammas fördelning å de
olika fonderna.

Bilaga.

Avskrivningar.

	1934/1935	1935/1936	1936/1937
Statens utlåningsfonder. Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på			660: —
	_	160,470: 04	56,551: 71
	7,203: 26	5,207: 37	544:03
	_	1,823: 65	—
	_	36,284:01	—
	3,230: 60 384:43	3,768: 94	25,948:23
	1,362:15	11,864: 82
	144,985: 65	104,141: 67	113,560:09
	502:-
Lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hant-	1,200: -
	_	100,235: 65	—
Summa	157,003: 94	413,293:48	209,630: 88
Övriga fonder.		17,992: 76	14:04
	_	40: —	366: 49
	108: —	1,700: —	—
Fonden för underhåll av segeldjupet i Hjälmaren m m.		4,173:90 19,097: 97	—
	_	5,673:90	—
	_	8,321: 85	—
	_	700: —	—
	_	66,795: 77	—
	_	—	80,220:48
Summa Summa summarum	108: — 157,111: 94	124,496:15 537,789: 63	80,601: 01 290,231:89

Revisorernas

uttalande.

— 246 —

§ 80.

Placering av I sin berättelse angående statsverket för tiden V? 1923—3% 1924, § 29, fäste

kapitain?”3 riksdagens revisorer uppmärksamheten på huru vissa större fondförvaltgångar.
ningar, däribland statskontoret, statens järnvägars änke- och pupillkassa, arméns
pensionskassa, civilstatens änke- och pupillkassa samt statens anstalt

för pensionering av folkskollärare m. fl. under budgetåret 1923/1924 _ i ett

fall under kalenderåret 1923 — för förräntning placerat omhänderhavda medel.
Revisorerna konstaterade därvid, att kapitalplaceringarna i de flesta
fall skett i form av obligationsköp, lån mot inteckningar i fastigheter och
kommunala lån. Endast för de under statens anstalts för pensionering av
folkskollärare m. fl. förvaltning stående fonderna hade i enlighet med särskilda
i detta fall meddelade bestämmelser förekommit lån till riksgäldskontoret.
I sitt uttalande över de sålunda gjorda iakttagelserna anförde
1924 års revisorer, bland annat, att en viktig sida av förevarande spörsmål
bär måste tagas i betraktande, nämligen det förhållandet, att staten för
tillgodoseende av sitt eget medelsbehov i stor utsträckning vore hänvisad till
upplåning å den allmänna lånemarknaden. Det förefölle då ligga närmast
till hands, att staten för detta ändamål såsom låntagare toge i anspråk de
kapitaltillgångar i form av fondmedel, över vilka staten själv disponerade.
Med hänsyn till den omfattning, i vilken berörda medel årligen stöde till förfogande
för kapitalplacering, kunde statens lånebehov tydligtvis på nyss
angivna sätt i stor utsträckning fyllas. I viss mån hade denna synpunkt
redan vunnit beaktande i de bestämmelser, som vore givna i avseende å de
under statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. förvaltning
stående fonderna. Enligt nämnda bestämmelser skulle vad som av till anstalten
inflytande medel icke åtginge till bestridande av dess förvaltningsutgifter
och till lån åt skoldistrikt för uppförande av skolhus överlämnas till
riksgäldskontoret som lån mot ränta, vilken bestämdes av riksgäldsfullmäktige
med hänsyn tagen till den effektiva medelräntefoten för under senaste
fem år upptagna fasta statslån. Revisorerna framhöllo slutligen, att vid en
utredning rörande förvaltningen av nu ifrågavarande fondmedel jämväl de
synpunkter borde beaktas, som av revisorerna nu framhållits med avseende
å möjligheterna att för fyllande av statens eget lånebehov anlita nämnda kapitaltillgångar.
De fondmedel, vilka förvaltades av statens järnvägars änkeoch
pupillkassa, arméns pensionskassa och civilstatens änke- och pupillkassa,
mtogo visserligen i detta sammanhang en särställning, såsom varande
av enskild natur, ehuru under statlig kontroll. Revisorerna hade likväl ansett
sig böra inbegripa dem i vad ovan sagts, då det med hänsyn till dessa
kassors ställning i förhållande till statsverket syntes sannolikt, att en eventuell
omläggning i förut angiven riktning av fondmedelsplaceringen lämpligen
kunde vinna tillämpning jämväl å dessa kassors medel.

- 247 —

Även i 1926 års revisionsberättelse angående statsverket för tiden */* 1925
30/6 1926, § 51, upptogo revisorerna till behandling frågan angående placeringen
av vissa kapitaltillgångar. Enligt en av revisorerna uppgjord tablå
framgick därvid, bland annat, att det belopp å omkring 50 miljoner kronor,
som vöre innestående hos riksgäldskontoret, utgjordes av sådana medel, vilka
statens pensionsanstalt jämlikt föreskrift i & 4 i det för anstalten gällande
reglementet (878/1919) överlämnat som lån till riksgäldskontoret mot ränta,
som bestämdes av riksgäldsfullmäktige med hänsyn tagen till den effektiva
medelräntefoten för under senaste fem år upptagna fasta statslån. I anledning
härav uttalade 1926 års revisorer, att denna specialbestämmelse för
statens pensionsanstalt om överlämnande såsom lån till riksgäldskontoret
av viss del av dess kapitalmedel gåve revisorerna anledning fästa uppmärksamheten
på de betydande summor, som av statsmedel innestodo i privata
bankföretag. Revisorerna ville därför ifrågasätta, huruvida icke en liknande
föreskrift, som den nyss åberopade, borde meddelas jämväl beträffande övriga
här avsedda myndigheter. Visserligen ville revisorerna icke göra gällande,
att man härvid borde låta bestämmelsen erhålla samma räckvidd som
för statens pensionsanstalt, vars kapitaltillgångar till huvudsaklig del skulle
placeras på ovan angivna sätt. Men med en starkare begränsning och under
iakttagande att övergången till en dylik ordning icke gjordes på sådant sätt,
att den inverkade störande på förhållandena å den allmänna penningmarknaden,
syntes en föreskrift av här antydd art för staten kunna innebära avsevärda
fördelar, då därigenom dess eget lånebehov skulle kunna till en del
tillgodoses.

I anledning av vad riksdagens år 1926 församlade revisorer sålunda anfört,
hemställde 1927 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit den 28 maj 1927.
nr 225, bland annat, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för erhållande
av större enhetlighet och mera tidsenliga föreskrifter beträffande grunderna
för den olika verk och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets
med därtill hörande fonders kapital. Genom beslut den 24 september 1928
anbefallde Kungl. Majit statskontoret att verkställa den av riksdagen begärda
utredningen. I sitt den 20 september 1929 avgivna utlåtande i fråga om
grunderna för den olika verk och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets
jämte därtill hörande fonders kapital berörde statskontoret även
spörsmålet, huruvida och i vilken utsträckning fondmedel lämpligen kunde
överlämnas till riksgäldskontoret såsom lan. Beträffande placeringen av
medel hos riksgäldskontoret redogjorde statskontoret, bland annat, för vilka
belopp, som den 30 juni 1928 vörö deponerade föx* olika myndigheters räkning
i riksgäldskontoret. Följande myndigheter hade vid denna tidpunkt
fondmedel deponerade hos riksgäldskontoret, nämligen pcnsionsstyrelsen (5
miljoner), statens pensionsanstalt (73.7 miljoner), generalpoststyrelsen (för
pensionsfondens räkning 5.7 miljoner) och telegrafstyrelsen (för pensionsfondens
räkning 10 miljoner). Placeringarna, som uppgingo till sammanlagt i
runt tal 94.4 miljoner, grundade sig på av Kungl. Majit meddelade bestäm -

248 —

melser. Rätt till dylik placering vore enligt gällande bestämmelser förbehållen
förutom nyssnämnda myndigheter jämväl riksförsäkringsanstalten,
järnvägstyrelsen och vattenfallsstyrelsen, i de båda senare fallen för respektive
pensionsfonders räkning. Vad anginge det föreliggande spörsmålet örn
överlämnande av fondmedel till riksgäldskontoret såsom lån anförde statskontoret,
att det vid flera tillfällen ifrågasatts, att de fondmedel, vilka de
olika statliga myndigheterna hade att förvalta, lämpligen borde överlämnas
såsom lån mot ränta till riksgäldskontoret. Särskilt statsrevisorerna hade
haft sin uppmärksamhet fästad på denna möjlighet. Det hade från deras
sida framhållits, att det läge närmast till hands, att staten för tillgodoseende
av sitt medelsbehov som låntagare toge i anspråk de kapitaltillgångar i form
av fondmedel, över vilka staten själv disponerade. Det hade förut visats,
att en sådan långivning redan nu ägde rum i ganska stor omfattning. Statskontoret
anförde vidare, att ämbetsverket i underdånigt utlåtande den 18
december 1924 med anledning av statsrevisorernas sålunda gjorda uttalande,
såsom sin mening framhållit, att en sådan placering visserligen kunde synas
ligga nära till hands, men att, då statskontoret, med hänsyn till de ändamål,
de under dess förvaltning ställda fonderna hade att tillgodose, för de utlånade
medlen måste betinga sig högsta möjliga ränta och i varje fall en
ränta, motsvarande den, som genom annan betryggande placering kunde erhållas,
riksgäldskontoret knappast syntes bliva betjänt med en dylik upplåning.
Då denna fråga nu åter upptagits till övervägande, hade statskontoret
samrått med representanter för riksgäldsfullmäktige. Därvid hade från fullmäktiges
sida framförts den meningen, att, även örn fullmäktige förr — exempelvis
vid tiden för utfärdandet av föreskrifter i fråga örn placeringen av
pensionsförsäkringsfondens medel — haft anledning att uttala sig för en dylik
långivning till riksgäldskontoret, de ekonomiska förhållandena åtminstone
för det dåvarande voro sådana, att en tvångsplacering därstädes av myndigheternas
fondmedel icke kunde anses tillrådlig. Detta uteslöte emellertid
icke, att det dock vid vissa tillfällen vore ur statens synpunkt önskvärt, att
till riksgäldskontorets förfogande ställdes fondmedel till efter förhållandena
avpassade belopp. Statskontoret ansåge för sin del, att möjlighet borde beredas
de fondförvaltande myndigheterna att, i den mån en med hänsyn till
de förvaltade fondernas ändamål tillfredsställande avkastning därigenom
kunde erhållas, till riksgäldskontoret hembjuda sina fondmedel såsom lån,
men att detta icke borde ske annat än efter frivillig överenskommelse mellan
riksgäldskontoret och vederbörande fondförvaltning. Romme den av statskontoret
i dess utlåtande ifrågasatta centrala fondförvaltningen till stånd oell
en stor del av kapitaltillgångarna alltså att samlas i en hand, syntes detta
komma att betydligt underlätta en sådan anordning.

De vid de senaste årens riksdagar genomförda reformerna beträffande tjänste-
och familjepensionsfonderna hava medfört, att statens möjligheter afl
mera obundet disponera över dessa fonders tillgångar måste anses hava ökats.
För att närmare belysa förevarande spörsmål hava revisorerna ansett sig böra

— 249 —

här nedan något närmare beröra de ändringar, som sålunda vidtagits i tiåga
om dessa fonders redovisning och förvaltning.

Enligt 1907 års pensionslag ingingo de av tjänstemännen erlagda pensionsavgifterna
till en särskild fond för pensionering av civila tjänstinnehavare.
Antagandet av det nya tjänstepensionsreglementet innebär i princip ingen
ändring härutinnan. Sålunda framhöll föredragande departementschefen i
proposition till 1934 års riksdag angående rätt till tjänstepension för tjänstemän
tillhörande den civila statsförvaltningen och för arbetare i statens tjänst,
nr 222, sid. 87 o. f., att prövningen av frågan om fortsatt fondering av de
medel, som i form av pensionsavdrag skulle innehållas å befattningshavarnas
löner, borde anstå intill dess i främsta rummet den militära tjänstepensioneringen
och familjepensioneringen vunnit en lösning. Så länge en dylik
prövning icke verkställts, borde enligt statsrådets förmenande det dåvarande
fonderingssystemet bibehållas i princip oförändrat. Under erinran om det
nettolönesystem, som förutsattes infört genom tjänstepensionsreglementet,
föreslog departementschefen i fråga om allmänna civilförvaltningen att å
elfte huvudtiteln skulle uppföras ett särskilt anslag motsvarande den överslagsvis
beräknade summan av de under civila tjänstepensionsreglementet lydande
befattningshavarnas pensionsavdrag under budgetåret, från vilket anslag
de mot tjänstemännens bidrag till pensioneringen svarande medlen borde
tillgodoföras civila pensionsfonden. Enligt departementschefens förslag skulle
civila pensionsfonden förvaltas av statskontoret. Av departementschefen sålunda
föreslaget system lämnades av riksdagen utan erinran. I enlighet härmed
har i 11 § tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 (nr 442) föreskrivits
dels att vad som motsvarar den överslagsvis beräknade summan av
de belopp, vilka jämlikt reglementets bestämmelser under räkenskapsåret
innehållas, skall för varje räkenskapsår fonderas, dels att av de fonderade
medlen, som skola göras räntebärande, skall bestridas så stor del av kostnaden
för beredande av pension eller uppskjuten livränta, som enligt vetenskaplig
sannolikhetsberäkning finnes motsvara medelstillgångarna och de stadgade
pensionsavdragens storlek. Detta fonderingssystem har emellertid icke
genomförts. Redan från och med budegtåret 1932/1933 vidtogs viss inskränkning
i fonderingen av avgiftsmedel i civila pensionsfonden och under de senare
åren har föreskrivits, att såväl civila pensionsfondens avkastning som
till fonden inbetalade pensionsavgifter enligt 1907 års pensionslag och till
densamma enligt 11 § civila tjänstepensionsreglementet överförda belopp skola
__ i den män medlen icke tagas i anspråk för bestridande av på londén ankommande
andel i kostnaderna för beredande av pension enligt nämnda lag
och reglemente — överföras till å riksstaten uppfört särskilt anslag till pensionering
av civila tjänstinnehavare. Någon fondering av medel i civila
pensionsfonden förekommer sålunda icke för närvarande.

I samband med den år 1935 verkställda omregleringen av det militära pensionsväsendet
övertogos arméns och flottans pensionskassors tjänstepensionsfonder
av staten och överlämnades till statskontoret för att förvaltas såsom

— 250 —

en gemensam militär pensionsfond. För den militära tjänstepensioneringen
saknades emellertid motsvarighet till den inom det civila pensionsväsendet
enligt 1907 års pensionslag föreskrivna fonderingen av tjänstemännens pensionsbidrag.
Arméns pensionskassas tjänstepensionsfond har sålunda hållits
oförändrad sedan 1850-talet, och flottans pensionskassas tjänstepensionsfond
har sedan ungefärligen samma tid icke tillförts andra medel än ett årligt
belopp av 1,500 kronor. Någon fondering har sålunda praktiskt taget
icke ägt rum. 1935 års riksdags beslut örn övertagande av den militära
tjänstepensioneringen medförde icke heller någon principiell ändring härutinnan.
I propositionen till sagda års riksdag med förslag till militärt tjänstepensionsreglemente
m. m., nr 192, föreslog nämligen departementschefen, att
fondering av de militära beställningshavarnas bidrag till pensionskostnaderlia
i avvaktan på utredning örn en enhetlig lösning av fonderingsspörsmålet
för den statliga pensioneringen i allmänhet — icke för det dåvarande
borde komma till stånd. 1 enlighet härmed borde enligt departementschefens
mening den genom det ifrågasatta nettolönesystemet uppkommande utgiftsminskningen
under fjärde huvudtiteln icke motsvaras av någon medelsanvisning
under elite huvudtiteln för överförande till pensionsfond av pensionsavdrag
motsvarande belopp. I stället skulle enligt departementschefens
förslag de under sistnämnda huvudtitel uppförda anslagsmedlen för bestridande
av pensionsutgifter enligt militära tjänstepensionsreglementet beräknas
till belopp, som skulle täcka nämnda utgifter utan annat bidrag från
pensionsfonden än som motsvarade den beräknade avkastningen av de militära
pensionskassornas tjänstepensionsfonder. Departementschefens förslag
i nämnda hänseende lämnades av riksdagen utan erinran. Fondering av
medel i militära pensionsfonden äger således för närvarande icke rum.

Den vid 1936 års riksdag beslutade familjepensioneringsreformen innebär,
bland annat, att staten successivt övertager den huvudsakligen av enskilda
kassor omhänderhavda familjepensioneringen och därvid jämväl övertager
respektive kassors i form av pensionsfonder placerade kapitaltillgångar. I
fråga om förvaltningen av sålunda övertagna tillgångar framhöll departementschefen
redan i propositionen till 1936 års riksdag, nr 245, angående
överenskommelser med civilstatens och telegrafverkets änke- och pupillkassor
örn övertagande av kassornas rörelse m. m., att de från kassorna övertagna
fondmedlen självfallet skulle bibehållas som en kapitaltillgång, vars
avkastning skulle begagnas för statens utgifter enligt familjepensionsreglementet
eller enligt överenskommelse med vederbörande kassa, samt att de
affärsdrivande verk, vilkas befattningshavare åtnjöte familjepensionering
hos civilstatens änke- och pupillkassa — postverket, domänverket och statens
vattenfallsverk — för dessa ändamål borde få tillgodogöra sig å dem
belöpande andel av berörda avkastning. Detta departementschefens uttalande
underströks av bankoutskottet i dess utlåtande, nr 75, i anledning av
nämnda proposition och godkändes jämväl av riksdagen. Sedan därefter
under åren 1936 och 1937 definitiva överenskommelser träffats mellan sta -

— 251 —

ten och civilstatens, telegrafverkets och statens järnvägars änke- och pupillkassor,
arméns och marinens familjepensionskassor samt tullverkets enskilda
pensionsinrättning om statsverkets övertagande av kassornas rättigheter
och förpliktelser, har i proposition till 1937 års riksdag, nr 246, angående
anslag för budgetåret 1937/1938 till pensioner åt efterlevande till befattningshavare
i statens tjänst m. m. frågan om det från kassorna övertagna kapitalets
förvaltning och den budgetmässiga redovisningen av familjepensionsavdragen
upptagits till prövning.

I fråga örn förvaltningen av de från civilstatens änke- och pupillkassa, arméns
och marinens familjepensionskassor samt tullverkets enskilda pensionsinrättning
övertagna kapitaltillgångarna föreslog departementschefen, att
dessa skulle överlämnas till statskontoret och sammanföras i en gemensam
fond under benämningen »allmänna familjepensionsfonden».

Beträffande civilstatens änke- och pupillkassa, i vilken — förutom tjänstemän
vid allmänna civilförvaltningen — även tjänstemän vid de tre affärsverken,
postverket, vattenfallsverket och domänverket vore delaktiga, erinrade
statsrådet, att det ifrågasatts, huruvida icke dessa affärsverks andelar i
kassan borde utbrytas och redovisas under tre särskilda fonder. Då emellertid
utredning påginge av frågan huruvida och i vilken omfattning fondering
för framtiden borde ske av medel för bestridande av kostnaderna för
den statliga tjänstepensioneringen, vilken utredning även vore av betydelse
för familjepensioneringens del, ansåg statsrådet, att den ifrågasatta utbrytningen
icke borde komma till stånd. I propositionen berörde statsrådet jämväl
spörsmålet om de ordinarie kvinnliga befattningshavarnas pensionsavgifter,
vilka tillgodoförts och särskilt redovisats under respektive tjänstepensionsfonder
och föreslog, att av dessa avgifter uppkomna kapitaltillgångar
skulle överföras till samma fondförvaltning som respektive familjekassors
medel.

I fråga om fortsatt fondering samt sättet för familjepensionsutgifternas
bestridande erinrades till en början, att med tidigare tillämpade principer
respektive familjepensionsfonder vid bibehållen fondering skulle tillföras icke
blott de av vederbörande tjänstemän direkt erlagda avgifterna utan även belopp,
motsvarande de jämlikt familjepensionsreglementet å tjänstemännens
bruttolöner gjorda familjepensionsavdragen. Från fonderna skulle de medel,
av vilka familjepensionerna utginge, erhålla tillskott med belopp, motsvarande
fondernas enligt försäkringstekniska grunder bestämda bidrag till de utgående
pensionerna. Det framhölls vidare, att statskontoret i framlagt förslag
angående den budgetmässiga redovisningen av familjepensionsavdragen
och sättet för familjepensionsutgifternas bestridande förordat, att fonderingen
i princip skulle bibehållas, dock att bidragen från fonderna till de utgående
pensionerna skulle motsvara fondernas ränteavkastning. Under erinran
örn bankoutskottets av riksdagen godkända utlåtande i ämnet vid 1936
års riksdag, nr 75, däri utskottet särskilt framhållit, att de från kassorna
övertagna fondmedlen skulle bibehållas såsom en kapitaltillgång, vars av -

— 252 —

kastning skulle begagnas för statens utgifter för familjepensioneringen, framhöll
departementschefen, bland annat, att staten hade att svara för familjepensionsutgifternas
bestridande i den mån familjepensioneringsreformen genomfördes
och att dessa utgifter enligt vanliga principer borde, såvitt fråga
icke vore om affärsverken, redovisas över riksstaten, varvid vederbörande
anslag skulle tillföras bidrag av fondmedlen. Med hänsyn till fonderingsspörsmålets
svävande läge ansåg departementschefen vidare angeläget, att
de provisoriska anordningar, som skulle vidtagas, gjordes så enkla som möjligt.
I sådant avseende föreslog departementschefen, att samtliga familjepensionsutgifter
(utom pensionstillägg och dyrtidstillägg) för efterlevande
till befattningshavare vid de icke affärsdrivande verken skulle bestridas från
ett särskilt familjepensionsanslag under elfte huvudtiteln, vilket anslag borde
i form av uppbördsmedel erhålla bidrag från allmänna familjepensionsfonden,
motsvarande vederbörlig andel i ränteavkastningen å fondens tillgångar.
Vad anginge affärsverken hade departementschefen för sin del kommit
till den uppfattningen, att familjepensionsutgifterna borde vid varje affärsverk
tillsvidare bestridas av en vid verket inrättad familjepensionsfond,
som från driftskostnadsstaten erhölle bidrag med belopp, motsvarande de å
tjänstemännens löner gjorda familjepensionsavdragen. En sådan anordning
läte sig emellertid icke genomföras annat än för statens järnvägar och telegrafverket,
där särskilda familjepensionsfonder skulle bildas. Familjepensionsutgifterna
för de övriga affärsdrivande verken skulle tillsvidare bestridas
från särskilda poster å verkens driftskostnadsstater, vilka skulle erhålla
bidrag fran allmänna familjepensionsfonden, motsvarande vederbörliga andelar
i ränteavkastningen å fondens tillgångar.

Departementschefens förslag och uttalanden lämnades av bankoutskottet
(utlåtande nr 53) utan erinran och godkändes jämväl av riksdagen.

Civila och militära pensionsfonderna samt allmänna familjepensionsfondens
sammanlagda kapitaltillgångar uppgingo den 1 juli 1937 till 158,142,600
kronor 70 öre. Sammansättningen av de i civila och militära pensionsfonderna
ingående kapitaltillgångarna framgår av nedanstående sammanställning.

	Statsskuld- förbindelser	Statsobliga- tioner	Andra obligationer	Intecknings- lån	Övriga tillgångar	Summa
Militära pensions-fonden ........		594,700:20 14,929,551: — 15,524,251: 20	812,510:17 4,681,514: 50 5,494,024: 67	3,107,857:09 13,553,650: — 16,661,507:09	142,399:51 1,828,477:73 1,970,877: 24	4,657,466:97 37,457.193: 23 42,114,660:20
Pensionsfonden för civila tjänste-innehavare .... Summa	2,464,000: - 2,464,000: —

— 253 —

Vad angår den närmare sammansättningen av allmänna familjepensionsfonden,
som den 1 juli 1937 uppgick till 116,027,940 kronor 50 öre hava
några uppgifter härom icke stått till revisorernas förfogande. Enligt vad
revisorerna inhämtat äro av fondens tillgångar omkring 75 miljoner kionoi
placerade i inteckningslån. Utöver angivna belopp tillkomma 1,583,027
kronor 34 öre, avseende vissa kvinnliga befattningshavares fonderade pensionsavgifter
m. m., vilket belopp vid slutet av budgetaret 1936/1937 iedo\isats
såsom tillgång under pensionsfonden för civila tjänsteinnehavare.

Såväl pensionsfonden för civila tjänsteinnehavare och militära pensions- Revisorernaa
fonden som även allmänna familjepensionsfonden redovisas för närvarande
i statskontorets räkenskaper och skola av ämbetsverket genom placering^ av
kapitalet hållas räntebärande. Över dessa fonderade kapitaltillgångar måste
.staten numera såsom av den lämnade redogörelsen framgår få anses äga
fri dispositionsrätt. Då man sålunda kan utgå fran alt dessa kapitaltillgångar
äro statens egendom, lärer därav följa, att staten jämväl bör äga rätt att
besluta örn fondtillgångarnas placering och förvaltning.

Enligt revisorernas uppfattning uppstår då frågan, huruvida icke staten
för tillgodoseende av sitt lånebehov i första rummet bör taga i anspråk de
kapitalmedel, över vilka staten sålunda redan nu disponerar. Det måste
nämligen framstå som en onödig och besvärlig omgång, att staten med dessa
stora kapitaltillgångar i sin hand låter riksgäldskontoret på annat håll verkställa
upplåning av medel för statens räkning.

Ett överlämnande till riksgäldskontoret av disponibla kapitalmedel från
dessa fonder för täckandet av statens lånebehov skulle, såsom 1924 och 1926
års statsrevisorer även framhållit, medföra avsevärda fördelar för staten.

Å ena sidan skulle förvaltningen av dessa kapitalfonder kunna förenklas
och å andra sidan skulle för riksgäldskontorets vidkommande en sådan
anordning även innebära avsevärd lättnad och förenkling i arbetet. I detta
sammanhang må även framhållas, att den nuvarande konkurrensen från
statens sida med enskilda kapitalinnehavare örn önskvärda placeringsobjekt
för disponibelt kapital lämpligen torde böra begränsas. Statliga kapitaltillgångar
synas därför i första hand höra investeras i statlig verksamhet
i syfte att göra denna verksamhet så litet beroende som möjligt av kapitalmarknaden
i övrigt. Med hänsyn till omfattningen av de kapitalmedel, vilka
staten äger i dessa fonder, bör givetvis en omplacering till riksgäldskontoret
av till enskilda nu utlånat kapital ske på sådant sätt, att icke därigenom
menliga inverkningar på kapitalmarknaden i övrigt uppstå.

Vad beträffar de poster statsobligationer, vilka ingå i dessa fonder, torde
det kunna iirågasåttns, huruvida icke ett utbyte av dessa obligationei mot
av riksgäldskontoret utställd revers å dessa obligationers sammanlagda belopp
bör utan svårighet kunna genomföras. Visserligen uppstår vid sådant
utbyte spörsmålet örn elter vilka grunder lanta a de deponeiadc medlen skall
utgå. För statens vidkommande synes detta dock sakna praktisk betydelse,

— 254 —

då root en minskad ränteinkomst för fonderna samtidigt svarar en minskad
utgitt för staten till räntornas erläggande. Den av revisorerna föreslagna
anordningen kommer icke att utgöra hinder för att de fonder, varom här är

fråga, allt framgent komma att redovisas såsom fullt självständiga kapitalfonder.

På grund av vad ovan anförts få revisorerna föreslå, att frågan om placeringen
av ovannämnda statliga tjänstepensions- och familjepensionsfonders
kapitaltillgångar snarast måtte bliva föremål för en närmare undersökning.

§ 81.

Vissa iakt- De förvaltande myndigheterna omhänderhava ett stort antal fonder, vilka
gående stats- tillkommit genom testamentariska förordnanden eller gåvor av enskilda,
verkets fond- Dessa donationer hava gjorts för ändamål av vitt skilda slag. I regel torde
orva mng. ^e kunna sägas avse välgörande eller eljest allmännyttiga ändamål, såsom
understödjande av fattiga, barnavård och sjukvård, utdelning av stipendier
m. m. Det är dock ingalunda ovanligt, att allmännyttan med donationen framstår
såsom skäligen obetydlig. Såsom exempel härpå må anföras, då donationen
avser underhåll av släktgrav, understöd i första hand åt donators efterkommande
eller då av densamma skall utgå lön till innehavare av viss
tjänst eller pension till efterlevande efter sådan befattningshavare.

Myndigheternas befogenhet att mottaga dylika medel har icke reglerats
genom författningsbestämmelser. I detta avseende tillämpas också mycket
olika principer. Stundom avgör myndigheten själv, huruvida erbjuden
donation skall mottagas eller ej; i andra fall underställes denna fråga Kungl.
Maj:ts prövning.

o Ehuru revisorerna ej ansett sig böra verkställa en fullständig utredning angående
storleken och antalet av nu ifrågavarande donationer — en sådan
utredning skulle givetvis bliva synnerligen omfattande — hava de likväl
kunnat fastslå, att här är fråga om högst betydande belopp. Sålunda må
nämnas, att en enda myndighet — vars ekonomiska förvaltning i övrigt klav
synnerligen ringa omfattning — i sina till riksräkenskapsverket ingivna
räkenskaper redovisar ej mindre än 66 fonder med ett sammanlagt kapital
av över 1,000,000 kronor. Att förvaltningen av ett så stort antal fonder kräver
avsevärd tid och omfattande arbete ligger i öppen dag. Härtill kommer,
att föreskrifter rörande förvaltningen och placeringen av dylika medel i
vissa fall saknas, vilket haft till följd att skilda normer i dessa avseenden tilllämpats.

Yttrande"8 Revisorerna vilja ifrågasätta, huruvida icke de statliga myndigheternas
befogenhet att till förvaltning mottaga donationer borde regleras på det sätt,
att mottagandet i varje särskilt fall underställes Kungl. Maj:ts prövning.’
Härigenom skulle, bland annat, förhindras, att donationer med övervägande

— 255

enskilt syftemål finge av myndighet för förvaltning mottagas. Framhållas
må även, att statsverket genom mottagandet av sådana donationer ansetts
åtaga sig vissa förpliktelser, såsom exempelvis ersättning i de fall, där fondens
tillgångar genom förskingring eller eljest förminskats. I samband härmed
torde böra övervägas, örn icke ersättning i vissa fall borde utgå från
fonderna för myndigheternas förvaltningsbestyr.

— 256 —

Statsverkets inkomster

§ 82.

I enlighet med gällande instruktion § 16 få revisorerna för budgetåret 1936/

upprättade budgetredovisningen

	I riksstaten beräknad inkomst	Inkomster	Utgifter	Behållen inkomst
J Statsverkets inkomster: Egentliga statsinkomster ..........	884,932,700: — 105,802,300: — 4,250,000: — 56o,000: — 65,666,700: — 116,466,000: — 1,237,677,700: -	973,770,840:17 198,193,696: 68 2,750,000: — 713,294:83 67,038,115: 94 116,466,000: - 1,358,931,947:62	25,596,808:39	948,174,031: 78 198,193,696: 68 2,750,000: —: 584,317:09 67,038,115: 94 116,466,000:-; 1,333,206,161:49
Inkomster av statens produktiva fonder..........................
1 Andel i riksbankens vinst..........	_. _
Riksgäldskontorets inkomstmedel .. I anspråk tagna kapitaltillgångar .. Lånemedel........................	128,977:74
Summa	25,725,786:13

1 i Statsverkets utgifter: Verkliga utgifter..................	Tillgång
Anvisat i riks-staten för budgetåret 1936/1937	Reservation från föregående budgetår	Från inkomsttitlar överförda belopp	Summa
967,303,900: — 270,373,800: — 1,237,677,700: —	49,650,104:14 158,449,399: 09 208,099,503: 23	12,017,679: 67 11,320,969: 25 23,338,648: 92	1,028,971,683:81 440,144,168: 34 1,469,115,852:15
Utgifter för kapitalökning.........
Summa

— 257 —

och utgifter.

1937 avlämna följande tablåer, grundade på den av riksräkenskapsverket
för ifrågavarande budgetår.

Brist, som ersatts av	Överskott, som tillförts
Andra inkomst-titlar eller ut-giftsanslag	Kassafonden	Summa	Andra inkomst-titlar eller ut-giftsanslag	Kassafonden	Summa
2,737,281:18	289,039:73	3,026,320:91	17,589,277:13	48,678,375:56	66,267,652:69
27,719,7541 75	397,727: 14 1,500,000: —	397,727:14 1,500,000: - 27,719,754:75	6,495,969:25 27,719,754! 75	26,293,154:57 24,317! 09 1,371,415:94	32,789,123:82 24,317! 09 1,371,415:94 27,719,754:75
30,457,035:93	2,186,766: 87	32,643,802:80	51,805,001:13	76,367,263:16	128,172,264:29

Disposition	Merutgift, som ersatts av kassa-fonden	Besparing, som tillförts kassafonden
Nettoutgift	Till inkomsttitlar överförda belopp	Reservation till följande budgetår	Summa
956,645,269:69 233,639,095:06 1,190,284,364: 75	2,612,299: 71 9,905,353: 26 12,517,652: 97	77,135,825:07 196,543,549: 32 273,679,374: 39	1,036,393,394:47 440,087,997: 64 1,476,481,392:11	22,659,918:56 22,659,918:56	15,238,207: 90 56,170:70 15,294,378: 60

17—379309. Hev. berättelse ai\q. statsverket för dr 1937. I.

— 258

Vissa uppgifter
angående
statens
tillgångar
och skalder.

§ 83.

I likhet med föregående år få revisorerna lämna följande sammanställning,
grundad vad angår statsverket på det. tryckta utdraget ur rikshuvudboken
för budgetåret 1936/1937 samt angående riksbanken på från densamma lämnade
uppgifter beträffande tillgångar och skulder den 30 juni 1937.

Statsverket:

Tillgångar:

Fast egendom...................... 2,564,270,016:10

Rullande järnvägsmateriel och fartyg 268,218,628: 65

Inventarier och förråd.............. 102,093,255:16

Aktier ............................ 200.735,772: 38

Utlånta medel...................... 1,485,306,563:87

Förskott .......................... 104,866,082: 55

Myndigheters fordringar hos andra

myndigheter .................... 655,277,052:46

Övriga fordringar .................. 674,218,608: 27

Kontant behållning eller innestående

i bank.......................... 294,880,433: 92

Skulder:

Diverse medel...................... 877,325,386:81

Myndigheters skulder till andra myndigheter
........................ 655,277,052:46

Övriga skulder .................... 3,140,881,135: 91

Statsverkets tillgångar utöver skulder ..................

I riksbankens bokslut den 30/6 1937:

Tillgångar:

Kassa ............................ 552,928.934:26

Statspapper och obligationer ........ 37,757,521: 38

Lånerörelsen ...................... 40,254.841: 62

Utrikesrörelsen .................... 929,8(8,730: —

Kursdifferenskonto.................. 263,884,194:10

Övriga tillgångar och fordringar...... 68,486,777: 41

Skulder:

Utelöpande sedlar ''.................. 872,098191:41

» postväxlar.............. 8.456,105:22

Checkräkning...................... 796,944.937: 04

Lånerörelsen ...................... 2.449: —

Utrikesrörelsen .................... 54,403 125: 44

Upphörda lånegrenar................ 184,393:36

Övriga skulder .................... 87,652.210: 88

Tillgångar utöver skulder..............................TT

Avbetalningsfondens tillgångar............................

Säger riksbankens tillgångar utöver skulder................

Summa statsverkets och riksbankens tillgångar utöver skulder

6,349,866,413: 36

4.673,483,575:18
1,676,382,838:18

1,893,180,998: 77

1,819.741,412: 35
73.439 586:42
44,0( 0,000:—
117 439,586: 42
1,793,822,424:60.

— 259

Sistnämnda summa utgör sålunda statens nettotillgångar den 30 juni 1937,
sådana de äro upptagna i rikshuvudboken och av riksbanken. Att märka är
emellertid, att utom de i rikshuvudboken redovisade tillgångarna finnes hos
ämbetsverk och myndigheter på olika sätt redovisad, men ej bokförd staten
tillhörig egendom till betydande värde. Till sådana icke bokförda tillgångar
höra sålunda i stor omfattning värden å staten tillhörande förråd och inventarier
m. m., såsom värdet av till försvarsväsendet hörande förråd av olika
slag, fartyg, flygmaskiner och inventarier, till administrativa verk, .undervisningsanstalter
och de kungl, teatrarna hörande inventarier och förråd, statens
bok- och konstsamlingar samt historiska och vetenskapliga samlingar
m. m. Tidigare redovisades i rikshuvudboken av fast egendom väsentligen
endast åt affärsverken upplåten sådan egendom. Huvuddelen av statens övriga
fasta egendom ingick alltså icke bland de i rikshuvudboken uppförda
kapitaltillgångarna. Genom inrättande år 1935 av statens allmänna fastighetsfond
kommer emellertid att såvitt möjligt, successivt redovisas i rikshuvudboken
all statens fasta egendom. För att en fastighet skall kunna uppföras
å statens allmänna fastighetsfond har dock uppställts den inskränkande
regeln, att fastigheten skall lämna en i penningar uppskattbar avkastning,
eller representera ett i penningar evalverbart nyttjande-, respektive avyttringsvärde.
Med tillämpning av nämnda regel kommer icke att upptagas i fastighetsfonden
rent improduktiva fastighetsobjekt, exempelvis fästningsruiner,
vissa slott och andra historiska minnesmärken m. m. Av karaktär att kunna
redovisas å nyssnämnda fond äro däremot följande ännu i densamma ej upptagna
kategorier fast egendom såsom åt försvarsväsendet upplåtna fastigheter,
mynt- och justeringsverkets fastighet samt riksdagshuset. Vid utgången
av budgetåret 1936/1937 utgjorde å fastighetsfonden utbalanserade fastighetsvärden
285,796,033 kronor 73 öre.

Beträffande slutligen riksbankens tillgångar torde observeras, att värdet
å riksbankens fastigheter ej är upptaget i bankens bokslut.

Av revisorerna avlagda besök.

§ 84.

Efterföljande sammanställning utvisar vilka institutioner m. m., som besökts
av revisorerna, utan att besöken föranlett särskilt uttalande från revisorernas
sida.

Gisselås: försöksgården.

Hammerdal: arbetarsmåbruk.

Föllinge: arbetarsmåbruk, badanläggningen i Ottsjön.

Hotagen: arbetarsmåbruk.

Munkflohögen: skolhuset.

Väganläggningen Hotagens kyrka—gränsen mot Norge.

260 —

Valsjöbyns gränstullstation.

Gäddede: kyrkoherdebostaden, komministerbostaden, sockenstugan, sjukstugan,
skolhemmet, byggnader för folkskolan i Frostviken, badanläggningen,
träfabriken, bostadsförbättringar.

Håkafot: nomadskolan.

Jormvattnet: skolhemmet.

Ankarede kapell och prästgård.

Vägen Gäddede—Jormvattnet.

Ödeby gds vägen J orm vattnet—Ankarede.

Sollefteå: Västernorrlands regemente, Norrlands trängkår, arbetsförmedlingen,
järnvägsstationen, postkontoret, telegraf- och centraltelefonstationen,
samrealskolan, skogsvårdsstyrelsen, bro över Ångermanälven.

Sollefteå landskommun: arbetarsmåbruk.

Österåsens sanatorium.

Långsele: kommunalhuset.

Bispgården: skogskolan, badanläggningen.

Stadsforsens kraftstation.

Överlännäs: Sveriges utsädesförenings filial.

Offers försöksgård, lanthushållsskolan i Offer.

Prästmon: Södra Ångermanlands folkhögskola.

Torsåker: församlingshuset.

Dal: skolhuset.

Bro över Ångermanälven vid Hammar.

Ytterlännäs, Västansjö: skolhus.

Bjärtrå: ålderdomshemmet, kyrkoruinen.

Klockestrand: skolhus.

Sandöverken: Västernorrlands läns landstings yrkesskolor.

Kramfors: krematoriet.

Gudmundrå: samrealskolan.

Bro över Ångermanälven vid Resele.

Resele: arbetaxsmåbruk.

Gustavsviks örlogsdepå och torrdocka.

Ed: Västernorrlands läns hushållningssällskaps fiskodlingsanstalt, arbetarsmåbruk.

Tjäl: arbetarsmåbruk.

Lökom: arbetarsmåbruk.

Tomte: arbetarsmåbruk.

Härnösand: centralfängelset, arbetsförmedlingen, Gådeå sjukhus, länsstyrelsen,
vanföreanstalten, yrkesinspektionen, vägingenjörsexpeditionen, länsarkitektsexpeditionen,
järnvägsstationen, riksbankens avdelningskontor, telegraf-
och centraltelefonstationen, postkontoret, tullkammaren, domkapitlet,
biskopshuset, högre allmänna läroverket, kommunala flickskolan, landsarkivet,
tekniska gymnasiet, frökontrollanstalten, hushållningssällskapet, egnahemsnämnden,
kemiska stationen, lantmäterikontoret, lotskontoret, navigationsskolan,
sjömanshuset, hamnanläggningarna.

— 261

Hemsö: fästningen, skolan.

Sanna: färjläget.

Skenfri korsning vid Älandsbro.

Söråker: Norrlands trädgårdsskola.

Säbrå: arbetarsmåbruk.

Stigsjö: arbetarsmåbruk.

Hässjö: arbetarsmåbruk.

Timrå: arbetarsmåbruk.

Sundsvall: kronohäktet, arbetsförmedlingen, länssanatoriet, järnvägsstationerna,
riksbankens avdelningskontor, postkontoret, nedre norra postdistriktets
expedition, telegraf- och centraltelefonstationen, telegrafverkets linjeexpedition,
tullkammaren, högre allmänna läroverket, kommunala flickskolan,
fartygsinspektionen, hamnen, Västernorrlands läns landstings yrkesskolor.

Njurunda: ålderdomshemmet, skolhuset.

Skönsbergs municipalsamhälle: kommunalhuset.

Hovids skolor.

Alnö: kommunalhuset, skolhuset i Usland, arbetarsmåbruk.

Ovansjö fiskodlingsanstalt.

Hudiksvall: kronohäktet, postkontoret, telegraf- och centraltelefonstatio nen,

tullkammaren, högre allmänna läroverket, Sundskanalen, Hudiksvalls
stads hamnanläggningar.

Klockarsvedja skyddshem för gossar.

Järvsö: lanthushållsskolan vid Hälsingegården, sjukhuset för spetälska.

Forssa: Norra Hälsinglands folkhögskola.

Delsbo bygdesanatorium.

Njutånger: arbetarsmåbruk.

Ljusdal: järnvägsstationen, postkontoret, telegraf- och centraltelefonstationen,
kommunala mellanskolan, arbetarsmåbruk.

Söderhamn: tullkammaren, elementarläroverket för flickor, samrealskolan,
länslasarettet, hamnanläggningarna, billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade
barnrika familjer.

Söderhamns stads småbåtshamn vid Stugsund.

Tönshammar: Söderhamns verkstadsskola.

Mohed: telegrafverkets överdragsstation, sanatoriet.

Bro över Ljusne älv vid Vallsta.

Bollnäs: samrealskolan, telefonstationsbyggnaden. Gävleborgs läns folk högskola,

Gävleborgs läns sinnesslöanstalt.

Norrala: arbetarsmåbruk.

Gävle: straffängelset, Hälsinge regemente, arbetsförmedlingen, länsstyrelsen,
yrkesinspektionen, tullkammaren, telegraf- och centraltelefonstationen,
Gävle södra station, postkontoret, riksbankens avdelningskontor, verkstadsskolans
expedition, högre allmänna läroverket, hushållningssällskapet, egnahemsnämnden,
lantmäterikontoret, skogsvårdsstyreisen, nedre norra lots -

— 262

distriktets expedition, sjömanshuset, billiga hyresbostäder för mindre bemedlade
barnrika familjer.

Bönan: Gävle stads skyddshem för gossar.

Sandviken: telegrafstationsbyggnaden, tuberkulossjukstugan, samrealskolan,
bostäder, uppförda med statsunderstöd.

Allmän flottled Färnäsfjärden—Västlandsfjärden.

Laxön: Svea ingenjörkårs förläggning,

Älvkarleby kraftverk.

Älvkarleö: fiskodlingsanstalten.

Valbo: kommunalhuset.

Strömsbro: Jonas Selggrens sanatorium.

Sågar i Grönsinka och Horndal.

Gysinge: provisoriska bygdesanatoriet.

Storvik: Gävleborgs läns sinnesslöasyl, Anneberg, järnvägsstationen, postkontoret,
telegrafstationen.

Göteborg: centralfängelset å Härlanda, föreningen Skyddsvärnet, Göta artilleriregemente,
Göteborgs örlogsdepå, Älvsborgs fästning (Oscar II:s fort),
arbetsförmedlingen, länsstyrelsen, vanföreanstalten, S:t Jörgens sjukhus, vägingenjörsexpeditionen,
centralstationen (gemensam för statens järnvägar,
Bergslagernas och Göteborg—Borås järnvägar), tullbehandlingsinspektionen,
riksbankens avdelningskontor, Chalmers tekniska högskola, tekniska gymnasiet,
domkapitlet, folkskoleseminariet, Göteborgs högre samskola, Göteborgs
nya elementarläroverk för flickor, högre läroverket för flickor, högre latinläroverket,
Göteborgs handelsgymnasium, kommunala mellanskolan, Maria
Nordenfelts högre handarbetsseminarium, västra realskolan, Fruntimmersföreningens
flickskola, Matilda Halls skola, tippstjänsts distriktskontor, Sigrid
Rudebecks skola, hushållningssällskapet, egnahemsnämnden, skogssällskapet,
navigationsskolan, lagerhuset (Västra Sveriges lantmäns centralförening
u. p. a.), Göteborgs lyriska teater, Göteborgs stadsteater, billiga hyresbostäder
åt mindre bemedlade barnrika familjer.

Vinga: lotsstationen och fyrplatsen, radiopejlingsstationen.

Kålltorp: Renströmska sjukhuset.

Öckerö fiskehamn.

Vrångö fiskehamn.

Donsö fiskehamn.

Hönö—Klåva fiskehamn.

Känsö: karantänsanstalten.

Mölndal: verkstadsskolor.

Strömstad: landstormsförrådet, järnvägsstationen, postkontoret, tullkammaren,
telegraf- och centraltelefonstationen, samrealskolan, sjömanshuset,
länslasarettet, hamnanläggningarna.

Näsinge: postkontoret, skolhuset, flygfältet, ekonomibyggnader vid Näsinge
prästgård.

Statens förråd av gatsten vid Bodsgården.

263 —

Svinesund: tullstationen.

Dynevägen.

Grebbestad: telegraf- och telefonstationen, hamnen, gatuarbeten i Grebbestad.

Vrångholmens skyddshem, Kragenäs.

Bovallstrands fiskehamn.

Hunnebostrands fiskehamn.

Sotenkanalen.

Lysekil: hamnen, verkstadsskolorna.

Smögen: statens fiskehamn, lotsplatsen.

Arrendeegnahem vid Holma i Brastads socken.

Ly sevägen.

Malmön: skolhusbyggnad.

Gravarnas fiskehamn.

Grimetons radiostation.

Varberg: arbetsförmedlingen, postkontoret, tullkammaren, telegraf- och
centraltelefonstationen, samrealskolan, lotskontoret (Varbergs lotsplats), fästningen.

Mäshult: skyddshem för gossar, Skällinge.

Kustsanatoriet Apelviken.

Fagereds sanatorium.

Flygfält å Getterön.

Träslövs fiskehamn.

Falkenberg: telegraf- och centraltelefonstationen, samrealskolan.
Katrineberg: Hallands läns folkhögskola, lantmanna- och lanthushållsskolan.

Vessige: arrendeegnahem vid Lij.

Hallands läns sinnesslöanstalt, Heberg.

Byggnader för skolväsendet i Årstads skoldistrikt.

Glommens fiskehamn.

Guldbrandstorp: järnvägsstationen.

Halmstad: Hallands regemente, länsstyrelsen, länsarkitektsexpeditionen,
vägingenjörsexpeditionen, postkontoret, tullkammaren, riksbankens avdelningskontor,
lantmäterikontoret, sjömanshuset, Halmstads livräddningsstation,
billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade barnrika familjer.

Spenshults sanatorium.

Singeshult: fångvårdskolonien.

Arrendeegnahem vid Biskopstorp, Kvibille socken.

Laholm: hagaholms slottsruin.

Lidingö: experimentverkstad.

Stockholm (med omnejd): centralfängelset å Långholmen, a. b. tipstjänst,
visning av undervisningsfilm för försvarsväsendet ävensom av skolfilm, arméförvaltningen,
kungl, slottet, skogshögskolan, skogsförsöksanstalten, kungl.

— 264 —

operan, dramatiska teatern, Stockholms läns västra vägdistrikts garage, vissa
befästningsanläggningar i Stockholms skärgård, tvångsarbetsanstalten å Svartsjö.

Kustflottan, vintereskadern.

Stockholm den 15 december 1937.

ALGOT TÖRNKVIST.

J. G. WALLES.
HARALD HALLÉN.
ERNST ESKHULT.

FRITIOF DOMÖ.
GOTTFRID KARLSSON.

CARL LOVÉN.
HJALMAR SVENSSON.

HELGE BÄCKLUND.
ALBERT JOHANSSON.
OLA JEPPSSON.
GUSTAF TAMM.

Karl H. Tottie.

TABELLER.

— 266 —

Kungl.

Debet.

Balans den 1 juli 1936:

Tillgångar

Stockholms slott

Enligt

anslag

Enligt

räken skap -

Inkomster:

Första huvudtiteln:

B. 1. Reparationer å Stockholms slott m. fl.
för de kungl, hoven upplåtna byggnader
.............................

[ 2. Förstärkning av anslaget till reparationer

å Stockholms slott m. fl. för de kungl. |
hoven upplåtna byggnader.........

3. Polis-, lys- och renhållning samt brand- j

väsendet vid Stockholms slott......i

4. Förstärkning av anslaget till polis-, lys och

renhållning samt brandväsendet
vid Stockholms slott...............

5. Underhåll m. m. av Drottningholms

m. fl. kungl, slott ..................|

6. Ny- och ombyggnader samt större repara- j

tioner vid Drottningholms m. fl. kungl. !

slott................................i

Visningsmedel.............................j

Arrenden, hyror och tomtören..............j

Jordbruket och skogen .................... j

Parken och trädgården....................

Bidrag av Stockholms stad till Hagaparkens

underhåll...............................

Försäljningsmedel för sand och grus m. m.
Inkomster av elektrisk energi och värme ....

Intressemedel.............................

Diverse inkomstmedel.....................

Utgifter för kapitalökning :

\ Från byggnadsstyrelsen till planteringsarbeten

| Från hovförvaltningen.....................

! Från Ulriksdals slotts försäljningsmedelsfond

Drottningholms slott

Enligt

stat

Enligt

räken skap -

48:16

63,000: —	63,000: —
50,000: —	50,000: —
33,750: —	33,750: —
24,350: —	24,350: —

82,500: —

58,500

9,000

12,000

Grips -

Enligt

stat

82,500: -

59,805

19,113

11,865

Säger

Balans den 30 juni 193 7:
; Skulder :

Övriga skulder....................

Säger

j _	—	13: — 20: 74	—	—	435:96 2,155:26 7: 64	}■ 500: —
|171,100	—	171,133: 74 162,000	—	175,883: 03	73,000: —
—	—	15,000! —	—	—	—: —	—: —
—	—	15,000: —	—	—	—: —	—: —
			62,000: —
—: —	—: —		62,000: —	—: —
—: —	186,133:74! —:—1237,931:19! —: —

40,000: —

3.000
10,000
14,500

5.000

267

slotten.

holms slott	Ulriksdals slott
Enligt räken- skap	Enligt stat 1	Enligt räken- skap
8,980:36	1	26,427: 31
40,000: - i	21,500: —	21,500: —
5,400: —	-:-	_: —
3,410: 2(		—: —
11,144:50	36,190: —	36,415: —
! 22,088:72		—: —
12,156: 71		•
—: —	-* -	32,774! 98
_:_	3,200: -	3,486: 43
| 437:25	—: —	—: —
| 10:50	1,210: —	364:34
94,647; 88	62,100: —	j 94.S10:75

Haga lustslott och
park

Strömsholms slott

„ .. . ! Enligt

Enligt räken stat

I skap

Enligt

stat

Enligt

räken skap -

Rosersbergs slott

Enligt

stat

Enligt

räken skap -

95,561:92

14,500: —

28,425

10,000

1,500

8,375

62,800

14,500: —

7,000
28,175

10,000: —
1,303: 94
2,823:13
8,106:08
2,591: 24

4,000:

800:

4,000!

74,499:39

4,000: 4,800: -

3,692:42

3,040: 53

6,000:—! 6,000:—! 3,000: —

2,630

— 4,150

150: —:

20: —I

50

12

8,800 —! 10,212

—'' 13,200
— 5,800

15i

66; —

81 22,000

3,000: —
3,000

13,272

2,927

22,199: 56

103,628:241

-:-! 125,768:06> —: —| 170,061:31'' -:-| 13,905: 231 —: —| 25,240:091

— 268 _

	Stockholms slott	Drottningholms slott	Grips- 1
	Enligt anslag	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt 1 stat
Kredit.
Balans den 1 juli 1936:
Skulder..................................				10,200: —
Utgifter:
Avlöningar och pensioner m. m.............		58,674: 88 13,584: 01	40,000: — 30,000: —	35,120: — 20,576'': 46 99,253:63	13,550: — 4,000: — 14,600: — 13,400: — 11,000: — 11,250: —
Värme, lyse, vatten och renhållning m. m. ... Byggnaders underhåll m. m.................	—: —
Fastighetsförvaltningen....................
Jordbruket och skogen ....................
Parken och trädgården m. m...............		2,874: —	44,000: —	60,287:66
Grusavverkningen.........................
Nyanskaffning och underhåll av inventarier .. Diverse omkostnader......................	—: —	3,482'': 61	2,000: — 13,500: —	583! 02 11,899: 51	2,000! — 3,200: —
Säger	—: —	186,133: 74	162,000: —	227,720: 28	73,000: —
Till hovförvaltningen återlevererade medel . .. Avsättning till Ulriksdals slotts försäljnings-medels fond.............................	—= —				—: —
				. -	. -
Säger		—: —	—: —	—: —	—: —
Balans den 30 juni 1937:					i
Tillgångar: Kassabehållning..............
i Innestående i bank................					•
Obligationer........................					.
			•	. —	—• —
Säger	—1	—: —		10: 91	—: —
Summa	_. _|	186,133: 74	—: —!ä37,931: 19	_: —

— 269

holms slott	Ulriksdals slott	Haga lustslott och park	Strömsholms slott | 1	Rosersbergs slott
Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt ! räken-skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap
I 13,590: — 11,942:49 17,185:14 9,475: 31 12,814: — | 18,284:59 3,215! 46 176: 81	16,210: — 5,000: — 19,590: — 1,000: — 14,500: — 3.000: — 6,800: —	16,210: -5,712: 34 17,997:21 1,000! — 34,934: 27 804: 86 2,423:41 6,398:17	20,222: — 5,500: — 15,000: — 14,000: — 2,000! — 6,078: —	19,198:50 8,092: 95 25,114:14 14,82ö! 17 1,313! 78 9,100; 08	2,990: — 400: — 3,700: — 800: — 200: — 710: —	2,937:50 885: 77 6,328: 33 241!30 _._ 12! 55 684: 21	9,250: — 6,000! — 3,450: — 800! — 2,500: —	8,822: 50 120: 60 5,869: 94 2,809! 64 429! 03 1,050:45
86,683:80! 66,100: —	85,480: 26	62,800: —	77,644: 62	8,800: —	11,089:66	22,000: —	19,102:16
I 1,000: —		29,824! 74				—: —	—: —	_• _
1,000: —	_:_	29,824: 74	—: —| —: —	—: —	—: —		—: —
52:19 15,892:25	—: — —: —	60:97 10,402: 09	—: —	53: 39 4,895: 80 87,467:50	—!-	2,81ö! 57		589:45 5,548:48
15,944. 44	—: —	10,463: 06		92,416: 69	—: —	2,815: 57	—: —	6,137:93
103,628:24| —:—| 125,768:06		170,061:3l| —:—! 13,905: 23| —:—i 25,240:09

— 270 —

Djurgårdskassan.

Debet.

Balans den 1 juli 1936:

Tillgångar

1,443,004: 48

Inkomster:

Tomt-, hyres- och arrendeavgifter.................

Tillfälliga avgifter................................

Räntor.........................................

Försäljning av virke och ved.....................

Parkskötsel och försäljning av hö.................

Rosendals trädgård...............................

Djurgårdens ladugård ............................

Diverse inkomster................................

Ersättning från Stockholms stad för jägmästarbostäl let

vid Kaknäs tillhöriga byggnader..............

Beräknat belopp från Stockholms stad för underhåll
och renhållning jämte snöplogning å vissa Kungl.
Djurgårdens vägar.............................

Enligt

stat

278,300: —
23,600: —
73,000: —
8,400: —
2,700: —
13,000: —
3,400: —
2,600: —

102,500: —

Enligt
räkenskap
279,536: 27
25,932: 50
67,725: 04
17,646: 91
3,501: 17
14,104: 22
4,133: 48
2,845: 75

35,000: —

92,513: 60

542,938: 94

Summa 1,985,943: 42

Kredit.

Utgifter:

Enligt Enligt
stat räkenskap

Avlöningar och pensioner......................... 56,900: — 55,132: 66

Expenser........................................ 10,800: — 9,361: 99

Vägarna......................................... 72,200: — 55,988: 37

Renhållning..................................... 47,500:— 46,0/4: 48

Skogen och sågen................................ 13,000: — 16,905: 47

Byggnader...................................... 55,000:— 54,835:48

Inventarier...................................... 5,500:_1 _:_

Vatten- och avloppsledningar..................... 6,200: — 2,023: 63

Vattenavgifter................................... 5,000:— 4,652:42

Brandförsäkringar................................ 3,000: — 2,306: 13

Strandskoning................................... 500: — 237: 60

Parker och jordbruk............................. 48,000: — 41,832: 94

Stallet.......................................... 8,400: — 7,293:87

Djurgårdens ladugård............................ 3,000: — 4,039: 74

Rosendals trädgård.............................. 13,900:— 13,215:01

Elektriska ledningar.............................. 2,500: — 1,631: 64

Kungl, begravningsplatsen vid Haga............... 2,500: — 2.195: 21

Skatter......................................... 24,000:— 18,206:85

Diverse och oförutsedda utgifter.................. 28,000: — 23,392: 01

Till förräntning och amortering av vissa
Djurgårdskassan åvilande, ur Djurgårdsfonden
upptagna lån:

enligt kungl, brev den *% 1924....... 45,000: —

enligt kungl, brev den “/, 1926...... 3,369: — 48.369: — 48.569: 45

^leverering till statskontoret..................... 125]000: — 125^000: —

Avskrivning å inventarier m. m................... — 3,922: 23

Avföres värdet å försålda byggnader tillhöriga jägmästarbostället
vid Kaknäs...................... . 35,000:_

571,817: 18

1 För inventarier hava utgivits 1,467 kronor 16 öre. Då emellertid gjorda avskrivningar uppgått
till 3,922 kronor 23 öre, har inventariebehållningen nedgått till 6,673 kronor 16 öre.

271 —

Balans den 30 juni 1937:

Tillgångar:

Kassabehållning........................................

Innestående i bank....................................

Byggnader............................................

Inventarier............................................

Förråd................................................

Fordringar............................................

5: 29
148,820: 23
1,207,920: —

6,673: 16
7,374: 62

43,332: 94 1,414,126: 24
Summa 1,985,943: 42

Av riksförsäkringsanstalten förvaltade fonder.1 *

A. Olycksfallsförsäkringsfonden.
Kassasammsmdrag för år 1936:
Inkomster:

Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1936..............

Försäkringsavgifter enligt 15 § i olycksfallsförsäkringslagen».................

Tilläggsavgifter enligt 16 § i samma lag3..................................

Engångspremier för inköpta livräntor.....................................

Statsbidrag för förhöjning av livräntor åt i statens tjänst skadade arbetare----

Skadestånd enligt 12 § i olycksfallsförsäkringslagen........................

Bötesmedel enligt 34 § i samma lag......................................

Räntor.................................................................

Inlösta och försålda obligationer samt återbetalda lån.....................

Av ombud redovisade förskott...........................................

Summa

1,856,808: 91
14,584,294: 18
813,901: 20
1,435: —
2,247: 05
154,827: 53
77: 50
4,289,720: 57
10,604,909: 52
815,810: 32

33,124,061: 78

Utgifter:

Utbetalda ersättningar...................................................

Återreglerade försäkringsavgifter4.........................................

Till statskontoret inlevererade tilläggsavgifter..............................

Återreglerade tilläggsavgifter5............................................

Fasta placeringar.......................................................

Vid obligationsköp utgivna räntor m. ....................................

Courtage m. ...........................................................

Olycksfallsförsäkringsfondens förvaltningskostnader.........................

Till ombud utlämnade förskott...........................................

Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1936...........

Summa

14,439,448: 62
168,741: 10
787,559: 06
8,452: 12
14,183,384: 75
46,916: 98
7,685: 14
22,000: —
812,840: 32
2,647,033: 69

33,124,061: 78

Fondens ställning den 31 december 1936:

Tillgångar:

Innestående å postgiroräkning.................................

> i bank...........................................

Förskott.....................................................

Obligationer..................................................

Utlånta medel................................................

Fordringar...................................................

...... 232,155: 72

...... 2,414,877: 97

...... 24,900: —

...... 63,539,002: 37

...... 33,754,255: 66

...... 12,107,234: 45

Summa 112,072,426: 17

Skulder:

Till statskontoret ej inlevererade tilläggsavgifter

Influten, men ej upplupen kapitalrabatt.......

I förskott inbetalda räntor....................

104,811: 28
2,400: —
23,514: 20

1 Tabellerna upprättade inom riksförsäkringsanstalten.

3 Häri ingå av statsverket förskjutna medel enl. 19 § med kr. 935,981: 51

, t f , » , »»»»55 46,819: 86

4 Häri ingå till statsverket återbetalda, förskjutna medel enl. 19 § med kr. 16,507: 64

, , , , , , » ****** 823: 38

— 272 —

Livräntereserv...........................

Ersättningsreserv........................

Reserv för förstärkning av livräntereserven

Kursregleringskonto......................

Premieutjämnings- och säkerhetsfond......

....... 93,706,276: —

....... 9,600,000: —

....... 4,500,000: —

....... 500,000: —

....... 3,635,394: 69

Summa 112,072,426: 17

B. Fonden för olycksfallsförsäkring för fiskare.

Kassasammandrag för är 1936:
Inkomster:

Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1936.

Försäkringsavgifter.........................................

Skadestånd................................................

Räntor..................................................’

Utlottade och försålda obligationer..........................

Statsbidrag................................................

Utgifter:

Utbetalda ersättningar........................................

Återreglerade försäkringsavgifter...............................

Fasta placeringar............................................

Vid obligationsköp utgivna räntor.............................

Courtage m. m...............................................

Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1936

26,850: 08
106,411: —
731: 94
39,508: 32
76,351: 11
82,075: 40

Summa 331,927:85

171,070: 47
43: 15
138,339: 67
1,139: 43
87: 16
21,247: 97

Summa 331,927: 85

Fondens ställning den 31 december 1936:

Tillgångar:

Innestående å postgiroräkning..................................

> i bank........................................\ \ j

Obligationer...........................................’

Fordringar....................................7777777!

Brist att täckas av statsmedel..............................'' ’''

Q*Sumraa 1.113,798: 41

I förskott inbetalda försäkringsavgifter........................... 1 gjg. 25

’ .» * räntor .....................................''.''.7.7.''."” ’ 316: 84

Premiereserv........................................................... 47 700*

Livräntereserv..................................777777777777 864’l48:_

Ersättningsreserv...................................................139000:_

Reserv för förstärkning av livräntereserven.................................. 22 986'' 08

Säkerhetsfond.................................. ■> o *n o, /

Summa 1,113,798: 41

4,248: 47
16,999: 50
986,366: 72
12,723: 66
93,460: 06

C. Fonden för livräntor till barn utom äktenskap.

Kassasammandrag för år 1936:
Inkomster:

Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1936................ 25,248: 07

Engångspremier för inköpta livräntor....................................... 79,020: 74

Räntor................................................................... 29,105: 69

Utlottade och inlösta obligationer ........................................... 215^813: 33

Summa 349,187:83

— 273 —

Utgifter:

Utbetalda livräntebelopp......................................

Fasta placeringar............................................

Vid obligationsköp utgivna räntor.............................

Courtage m. ............................................

Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 193b

112,332: 39
210,855: 94
299: 45
9: 70
25,690: 35

Summa 349,187: 83

Fondens ställning den 31 december 1936:

Tillgångar:

Innestående å postgiroräkning............................................

* i bank.....................................................

Obligationer............................................................

Utlånta medel..............................................................

Fordringar.............................................................

Summa

10,164: 16
15,526: 19
605,186: 65
120,000: —
7,683: 04

758,560: 04

Skulder:

Upplupna, ej förfallna livräntebelopp.....................................

I förskott inbetalda räntor...............................................

Livräntereserv..........................................................

Säkerhetsfond...........................................................

Summa

259: 91
414: 71
579,960: —
177,925: 42

758,560: 04

D. Fonden för livförsäkring i samband med egnahemslån.
Kassasammandrag för år 1936:

Inkomster:

Innestående i bank den 1 januari 1936

Försäkringsavgifter...................

Räntor..............................

8,466: 16
27,494: 27
5,291: 87

Summa 41,252: 30

Utgifter:

Utbetalda dödsfallsersättningar.............................................

Fasta placeringar.........................................................

Courtage.................................................. ...............

Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1936 .............

Summa

19,267: 82
15,112: 50
15: 11
6,856: 87

41,252: 30

Fondens ställning den 31 december 1936:

Tillgångar:

Innestående å postgiroräkning..............................................

> i bank.....................................................

Obligationer............................................................

Fordringar.............................................................

Summa

1,177:76
5,679: 11
137,024: 90
28,662: 73

172,544: 50

Skulder:

Ersättningsreserv
Premiereserv ....
Säkerhetsfond . . .

4,721: 79
46,381: —
121,441: 71

Summa 172,544: 50

18—379309. Rev. berättelse ang. statsverket för dr 1937. I.

— 274 —

E. Ponden för livräntor enligt lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

Kassasammandrag för år 1986:

Inkomster:

Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1936

Engångspremier för inköpta livräntor.......................

Räntor..................................................

Inlösta obligationer och återbetalda lån......................

...... 6,491: 53

....... 76,569: 96

...... 12,605: 04

...... 39,727: 95

Summa 135,394: 48

Utgifter:

Utbetalda livräntor..........................................

Förvaltningskostnader...................................” ’ ’ \

Fasta placeringar............................................

Vid obligationsköp utgivna räntor.............................

Courtage m. m.......................................

Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1936

Summa 135,394:48

Fondens ställning den 31 december 1936:

Tillgångar:

Innestående å postgiroräkning

» i bank..........

Obligationer.................

Utlånta medel...............

Fordringar..................

Summa 406,383: 73

Skulder:

Upplupna, oguldna livräntebelopp......

* » förvaltningskostnader

I förskott inbetalda räntor..............

Livräntereserv.........................

Säkerhetsfond........................

Summa 406,383: 73

102: 50
532: 03
59: 78
402,916: —
2,773: 42

3,322: 70
31,721: 21
265,166: 47
100,892: 53
_5,280: 82

29,894: 58
851: 57
69,371: 39
208: 56
24: 47
35,043: 91

Pensionsförsäkringsfonden.1
Kassasammandrag för 2:dra halvåret 1936.

Inkomster:

Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 juli 1936.................. 18,381,781- 29

Obligatoriska pensionsavgifter............................................ 12’875 112- 43

Frivilliga pensionsavgifter.............................. ............ ’86o’220- 69

Räntor och utdelningar ... ...........................‘! 18,982’,04o'': 30

Återbetalda lån samt utlottade och inlösta obligationer .................... 11,609 851:27

Konverterade obligationer............................................... . . . . 42''436''440-_

Återlevererade sjukvårdsmedel........................................ . . . . . . ’ l’s94-54

Summa 105,147,040: 52

Utgifter:

Fasta placeringar:

nyplaceringar.............................................37,268,428: 88

omplaceringar............................................41,978,210:- 79,246,638:88

1 Tabellen upprättad inom pensionsstyrelsen.

— 275 —

Pensioner på grund av obligatoriska avgifter.............................. 5,775,000: —

» » » * frivilliga » ............................... 725,000: —

Restituerade pensionsavgifter ............................................. 17,972: —

Utbetalning ur Nils Jönssons donationsfond................................ 600: —

Förvaltningskostnader.................................................... 89,636: 30

Den frivilliga försäkringens bidrag till pensionsstyrelsens verksamhet......... 80,976: 21

Innestående i bank samt å postgiroräkning den 30 december 1936.......... 19,211,217: 13

Summa 105,147,040: 52

Fondens ställning den 31 december 1936:

Tillgångar:

Svenska statens obligationer................................................ 173,333,071: 67

Sveriges Allmänna Hypoteksbanks och Konungariket Sveriges Stadshypoteks kassas

obligationer....................................................... 46,689,647:73

Obligationer, utfärdade eller garanterade av landsting eller kommuner........ 10,850,610: —

övriga obligationer......................................................... 15,051,000: —

Statsgaranterade lån....................................................... 7,887,852: 89

Lån till landsting, kommuner o. dyl. eller mot kommunal garanti ........... 344,227,782:19

Lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom............................. 36,193,497:36

Lån till Svenska Jordbrukskreditkassan..................................... 8,500,000: —

övriga lån............................................................. 41,910,103:86

Aktier, därav preferensaktier i Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen å nominellt
14,600,000: — kronor samt aktier i Aktiebolaget Kurortsverksamhet å

nominellt 500,000: — kronor............................................. 15,100,000: —

Fastigheter:

Åre fjällkuranstalt...................................... 640,000: — 2,330,000: —

Innestående i Riksgäldskontoret:

fast placering på lång sikt................................................ 21,000,000: —

mot statsskuldförbindelser................................................ 21,500,000: —

Innestående i Riksbanken.................................. 9,742,802: 94

» å postgiroräkning............................... 7,577,912: 71

Upplupna, oguldna räntor............................................... 8,029,566: 44

Summa 771,814,349:27

Skulder:

Frivilliga försäkringens fond .......................................... 34,381,068:28

Särskilda till förvaltning överlämnade fonder........................... 29,953: 86

Allmänna fonden...................................................... 737,403,327: 13

Summa 771,814,349:27

Folkpensioneringsfonden.1

(Jämte gemensamt med denna förvaltade fonder.)

Kassasammandrag’ för lista halvåret 1937:

Inkomster:

Innestående i bank samt å postgiroräkning den 1 januari 1937 ............ 19,211,217: 13

Obligatoriska pensionsavgifter........................................... 15,790,146: 99

Frivilliga pensionsavgifter.............................................. 3,709,245: 62

Räntor och utdelningar................................................ 13,908,761: 09

Återbetalda lån samt utlottade och inlösta obligationer................... 6,992,868: 83

Konverterade obligationer...................................... 857,000: —

Summa 60,469,239: 66

Tabellen upprättad inom pensionsstyrelsen.

— 276 —

Utgifter:

Fasta placeringar:

nyplaceringar......................................... 33,374,457: 70

omplaceringar......................................... 850,572:50

Bidrag till staten...........................................77777777777

Restituerade pensionsavgifter...........................................

Innestående i bank samt å postgiroräkning den 30 juni 1937 .............

Summa

34,225,030: 20
19,000,000: —
10,878: —
7,233,331: 46

60,469,239: 66

Fondernas ställning: den 30 juni 1937.

(Med undantag för frivilliga försäkringens 3.25 % fond, se nedan.)

Tillgångar:

Svenska statens obligationer............................................

Sveriges Allmänna Hypoteksbanks och Konungariket Sveriges Stadshypoteks kassas

obligationer...................................................

Obligationer, utfärdade eller garanterade av landsting eller kommuner.....

Övriga obligationer....................................................

Statsgaranterade lån...................................................

Lån till landsting, kommuner o. dyl. eller mot kommunal garanti.........

Lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom.........................

Lån till Svenska Jordbrukskreditkassan.................................

Övriga lån............................................................

Aktier, därav preferensaktier i Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen å nominellt
14,600,000: — kronor samt aktier å Aktiebolaget Kurortsverksamhet å nomi -

nellt 500,000: •— kronor..............................................

Fastigheter:

Nynäs kuranstalt....................................... 1,664,500: —

Åre fjällkuranstalt...................................... 623,500: —

Innestående i Riksgäldskontoret:

fast placering på lång sikt...........................................

mot statsskuldförbindelser............................................

Innestående i Riksbanken................................. 4,091,091: 37

* å postgiroräkning............................. 3,046,877: 08

» » enskilda banker............................. 95,363: 01

Upplupna, oguldna räntor..............................................

Summa

188,153,071: 67

50,646,511: 26
10,529,000: —
14,986,000: —
7,244,459: 24
344,425,719: 85
34,994,639: 47
8,500,000: —
41,865,103: 86

15,100,000: —

2,288,000: —

21,000,000: —

26,500,000: —

7,233,331: 46
10,697,497: 12

784,163,333: 93

Skulder:

Frivilliga försäkringens 3.25 % fond..................................... 492,352: 65

Staten................................................................ 2,955,685: 87

Frivilliga försäkringens fond............................................ 33,684,694: 31

Särskilda till förvaltning överlämnade fonder............................. 30,601: 10

Folkpensioneringsfonden................................................ 747,000,000: —

Summa 784,163,333: 93

Frivilliga försäkringens 3.25 °/0 fond.
Fondens ställning den 30 juni 1937:

Tillgångar:

Lån till landsting, kommuner o. dyl. eller mot kommunal garanti......... 4,654,221: 72

Lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom......................... 10,000: —

Upplupna, oguldna räntor.............................................. 47,653: 26

Folkpensioneringsfonden....................................... 492,352: 65

Summa 5,204,227: 63

Skulder:

Frivilliga försäkringens 3.25 % fond............................. Summa 5,204,227: 63

— 277 —

Svenska akademien.

Debet.

Balans den 1 juli 1936:

Tillgångar..............................................

Inkomster:

Åttonde huvudtiteln:

D. 1. Bidrag till svenska akademien..................

Arrendemedel för Post- och inrikes tidningar..............

Intressemedel.........................................

Försäljningsmedel för svenska akademiens ordbok..........

Skulder:

I allmänhet

Balans den 30 juni 1937:

Kredit.

Skulder

Balans den 1 juli 1936:

Utgifter:

För ordboksarbetet..............................

» Post- och inrikes tidningar..................

Pensioner, understöd m. ........................

Omkostnader för högtidsdagen m. m..............

Diverse........................................

1,477,889: 85

8,250: —

248,957: 15
62,318: 46

11,201: 88 330,727: 49

....... 40,960: 24

Summa 1,849,577: 58

51,980: 13

216,981: 35
5,619: 60
72,993: —

8,366: 29

381: 22 304,341: 46

Tillgångar:

Innestående i bank

Obligationer.......

Utlånta medel.....

Aktier............

Fordringar........

Balans den 30 juni 1937:

...................... 25,109: 36

............................. 1,141,920: 65

.................. 98,000: —

.................... 204,950: —

.............................. 23,275: 98 1,493,255: 99

Summa 1,849,577: 58

Arrendemedel för almanacksprivilegiet m. m.; under vetenskapsakademiens
omedelbara förvaltning.

Debet.

Balans frän dr 1935:

Tillgångar.............................................................. 10,479,744: 74

Inkomster:

Almanacksarrendet...............................

Intressemedel m. m..............................

Hyresmedel m. .................................

Gåvomedel.......................................

Diverse inkomstmedel............................

ökade värden å fastigheter och inventarier........

329,560: —

208,764: 42
1,550: —

24,329: 94
2,897: 97

57,809: 11 624,911: 44

Skulder:

Diverse medel
övriga skulder

Balans lill dr 1937:

4,610,334: 96

469,837: 57 5,080,172: 53

Summa 16,184,828: 71

— 278 —

Skulder

Kredit.

Balans från dr 1935:

4,913,311: 79

Utgifter:

Förvaltningskostnader...................................... 53,513: 12

Akademiens publikationer................................... 57^050:_

» sammankomster................................ 4’lCH)''_

Observatorium............................................] 62[255.: 03

Fysiska kabinettet......................................... 14,000:_

Biblioteket................................................ 76^244: 26

Zoologiska stationen Kristineberg............................ 23,262:_

Fastigheterna.............................................. 23^782: 50

Diverse understöd m. m.................................... 162,318: 97

Diverse omkostnader.....................................j j 13 141- 90

Fonderna tillgodoförda.......................... 77,’434: 55

Avskrivningar å inventarier................................ 1,959: 84

Balans till dr 1937:

Tillgångar:

Innestående i bank.................................

Fastigheter.................................

Inventarier.........................................

Obligationer och förlagsbevis.........................

Utlånta medel......................................

Aktier.........................................

Fordringar.......................................

841,783: 14
2,726,315: 40
2,895,966: 82
3,176,879: 05
769,005: 21
253,620: —
38,885: 13

10,702,454: 75

Summa 16,184,828: 71

Serafimerlasarettet.

Under tiden 1 juli 1936—30 juni 1937 hava å lasarettet vårdats 8,374 patienter, därav 3,739
på medicinska och 4,635 på kirurgiska avdelningarna.

Debet.

Tillgångar

Balans den 1 juli 1936:

5,442,194: 68

Inkomster:

Åttonde huvudtiteln:

E. 32. Understöd och ersättningar till serafimerlasarettet i

, „ . Stockholm..................................... 1,007,000: —

Anslag från Stockholms stad till poliklinik................... 20,800:

Bidrag från Stockholms stad och län till lasarettsbyggnaden .. 61*969: 37

Ersättning för upplåtelse av lokal m. m. till undervisning i medicinsk
rörelsebehandling........................... 4 250-_

Sjukvårdsavgifter..................................934i399: 53

Poliklinikavgifter........................................... 313,416: 33

Intressemedel.............................................. 37 617* 25

Ersättning för kost, kläder, inventarier m. m.................. 202,921: 28

Ersättningsmedel för röntgenplåtar m. m..................... 44,959: 15

Inkomster av fastigheten Pilträdet nr 2, 3 och 4 i Stockholm. 78*464: 57

Diverse inkomstmedel...................................... 4 030: 99

Skulder:

Ugiftsrester.............................................. 196,639: 01

Övriga skulder........................................... 3,152,352: 82

2,706,828: 47

3,348,991: 83

Summa 11,498,014: 98

- 279 —

Skulder

Kredit.

Balans den 1 juli 1936:

4,078,810: 30

Utgifter:

Avlöningar m. ............................................ 1,047,571: 35

Pensioner och understöd m. ............................... 26,810: 58

Läkemedel och förbandsartiklar m. m........................ 148,806: 66

Förplägnad................................................ 327,121: 77

Värme och lyse............................................ 77,446: 69

Tvätt och renhållning...................................... 42,674:90

Kläder.................................................... 27,065: 13

Instrument och apparater samt andra inventarier............. 250,536: 01

Diverse utgifter för sjukvården.............................. 94,284: 63

Omkostnader för fastigheten Pilträdet nr 2, 3 och 4 i Stockholm 85,569: 70

Lasarettsombyggnaden...................................... 330,870: 05

Avskrivningar................................. 2,051: 40

Diverse................................................... 171: —

Till statskontoret återlevererade anslagsmedel................ 5,196: 35

2,466,176: 22

Balans den 30 juni 1937:

Tillgångar:

Innestående i bank och å postgiroräkning................

Förskott..............................................

Fastighet..............................................

Obligationer...........................................

Aktier................................................

Fordringar............................................

89,705: 77
2,852,734: 14
1,157,000: —
531,478: 51
10,084: —
312,026: 04

4,953,028: 46

Summa 11,498,014: 98

Allmänna barnbördshuset med asylen för fattiga barnaföderskor
och deras barn i Stockholm.

Antalet av de å allmänna barnbördshuset och asylen under räkenskapsåret vårdade patienter
har utgjort 5,143.

Asylen för

Allmänna fattiga barnabarnbörds-
föderskor och Summa
huset deras barn

Debet. i Stockholm

1 2 3

Balans den 1 juli 1936:

Tillgångar..................................... 2,200,020: 03 1,007,356: 27 3,207,376: 30

Inkomster:

Åttonde huvudtiteln:

E. 33. Bidrag till allmänna barnbördshuset i

Stockholm..........................

Bidrag från Stockholms stad....................

» » > län.....................

Intressemedel.................................

Ersättning för kost, städning m. m..............

Legosängsavgifter..............................

Kursvinst å obligationer........................

Diverse inkomstmedel..........................

185,600: —
70,753: 20
64,934: 29
14,225: 84
145,571: 07
126,525: —

40,495: 52

6,116: 11

1,000: —

185,600: —
70,753: 20
64,934: 29
54,721: 36
145,571: 07
126,525: —
6,116: 11
1,000: —

47,611: 63 655,221: 03

Säger 607,609: 40

— 280 —

Balans den 30 juni 1937: Skulder: Utgiftsrester......................... Fonder m. m........................		66,268: 43 2,150,330: 27	2 3,350: 90 1,009,552: 40	3 69,619: 33 3,159,882: 67
	Säger	2,216,598: 70	1,012,903: 30	3,229,502: —
Kredit.	Summa	5,024,228: 13	2,067,871: 20	7,092,099: 33
Balans den 1 juli 1936:
Skulder...............................		2,203,805: 28	1,007,356: 27	3,211,161: 55
Utgifter: Avlöningar............................ Förplägning........................... Tvätt och renhållning.................. Inventarier och instrument m. m........		244,863: 46 156,010: 76 19,790: 27 28,442: 71 27,812: 43 40,410: 93 58,455: 15 15,230: 70 13,700: 68	9,336: 72 15,958: 64 2,963: 54 2,609: 53 254: 94 1,621: 98 409: 17 2,500: — 5,555: 81 6,401: 30	254,200: 18 171,969: 40 22,753: 81 31,052: 24 28,067: 37 42,032: 91 58,864: 32 2,500: — 20,786: 51 20,101: 98
Omkostnader för fastigheten............ Värme och lyse........................ Medikamenter och förbandsartiklar...... Hyreskostnad.......................... Skrivmateriaiier och expenser m. m......
Fonderna tillgodoförda.................
	Säger	604,717: 09	47,611: 63	652,328: 72
Balans den 30 juni 1937: Tillgångar: Innestående i bank.................. Förskott............................ Fastigheter.......................... Inventarier.......................... Obligationer......................... Fordringar..........................		47,332: 57 1,500: — 1,769,222: 94 7,500: — 296,584: 93 93,565: 32	4,026: 25 1,000 :— 103,448: 44 893,769: 34 10,659: 27	51,358: 82 2,500: — 1,872,671: 38 7,500: — 1,190,354: 27 104,224: 59

Säger	2,215,705: 76	1,012,903: 30	3,228,609: 06
Summa	5,024,228: 13	2,067,871: 20	7,092,099: 33

Lantbruksakademien.

Debet.

Balans den 1 juli 1936:

Tillgångar............................................................... 1,979,031: 32

Inkomster:

Nionde huvudtiteln:

Lantbruksakademien:

C. 1. Avlöningar ...........................

2. Bidrag till museum, bibliotek m. m.....

M. 2. Internationella lantbruksinstitutet i Rom
9. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst.........................

Intressemedel.....................................

Hyresmedel.......................................

Diverse inkomstmedel.............................

Balans den 30 juni

Skulder:

Utgiftsrester.....................................

Diverse medel..................................

Övriga skulder.................................

Enligt	Enligt
stat	räkenskap
20,100: —	18,150: —
12,000: —	12,000: —
—	800: —
___	1,767: —
35,800: —	38,311:99
17,100: —	17,638: —
—	782: 62

1937:

2,636: 51
777,000: —
28,460: 79

89,449: 61

808,097: 30

Summa 2,876,578: 23

- 281 —

Skulder

Kredit.

Balans den 1 juli 1936:

Utgifter:

Avlöningar.......................................

Museet...........................................

Tidskriften.......................................

Biblioteket.......................................

Akademiens hus..................................

Expenser.........................................

Silverjetonger.....................................

Inventarier.......................................

Av akademien eller dess förvaltningskommitté beslutade
utredningar................................

Avsättning enligt donationsförbehåll................

» till kapitalfonden.......................

Internationella lantbruksinstitutet i Rom............

Oförutsedda utgifter...............................

Avskrivningar å obligationer.......................

^leverering till statskontoret av akademiens bidrag
till sekreterarens, kamrerarens och notariens avlöningar
.........................................

Till statskontoret återlevererade anslagsmedel........

Avföres på grund av förändrad bokföring...........

Enligt Enligt
stat	räkenskap
29,846	— 29,726: —
9,000	— 8,714:60
9,000	— 10,100:24
6,000	— 5,949:95
5,000	— 2,786: 22
8,000	— 8,011: 73
1,000	— 765:50
1,000	— 501:45
8,000	— 8,324:82
3,500	— 3,500:--
1,000	— 1,000: —
—	68:30
1,154	— 587:70
—	2,605: 77

6,500: —
731: 70
30,925: 12

Balans den 30 juni 1937:

Tillgångar:

Innestående i bank........................................ 579,305: 52

Fastigheter................................................ 599,610: —

Inventarier och samlingar m. m............................. 154,083: 96

Förråd (jetonger).......................................... 284: —

Obligationer............................................... 601,863:79

Utlånta medel............................................. 35,000: —

Fordringar................................................ 5,214: —

Summa

780,417: 86

120,799: 10

1,975,361: 27
2,876,578: 23

19—379309. Rev. berättelse ang. statsverket för dr 1937. I.

- 282 —

Statliga och statsunder -

Civilstatens änke- och pupillkassa1 * * 4.....

Tullstatens enskilda pensionsinrättning*

Hovkapellets pensionsinrättning1.......

Lärarinnornas pensionsanstalt*.........

Pensionsinrättningen för lärarinnor vid
Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom,
understödsförening1............

Svenska lärarinnornas pensionsförening,

understödsförening1.................

Statens pensionsanstalt*...............

Prästerskapets änke- och pupillkassa1..
Lotsverkets enskilda pensionskassa1....

Handelsflottans pensionsanstalt*.......

Arméns familjepensionskassa*.........

Marinens familjepensionskassa*........

Telegrafverkets änke- och pupillkassa1.
Statens järnvägars änke- och pupillkassa1

Nettobehållning vid räkenskapsårets	I n-
ingång ■	utgång	Statsbidrag eller därmed jämförlig förmån in-klusive pen-sions- o.dyr-tidstillägg	Delägarnas tillskott
67,956,817: 98 9,239,010:15 1,564,463: 48 9,195,803: 95	70,385,939: 46 9,597,721: 20 1,580,756: 22 9,608,471:73	649,433: 26 179,457:85 15.000: — 698,876: 09	2,104,558: 07 339,785:82 6,655: 95 123,364:58
2,759,828:87	2,737,192:57	9,712: -	3,930: —
4,573,821: 50 188,644,722: 98 22,601,069: 75 2,262,416: 83 1,617,126:10 33,097,265:13 9,794,591: 49 10,684,354:93 83,765,068:34	4,587,313: 76 188,644,722:98 23,936,458: 06 2,292,460:57 1,623,918: 43 32,910,806: 24 10,080,026: 53 11,183,681:69 86,910,484: 42	8,447:30 6,597,243: 28 1,350,137: 92 50,943: 72 326,512:50 783,381:17 284,534: — 74,047: 56 1,045,655: 90	37,511: — 4,955,911: 03 435,362:80 31,811: 99 448,628:02 225,778:32 230,445:02 2,020,072: 67

1 Räkenskapsåret = kalenderår.

* * =1 juli—30 juni.

* Utgör realisationsvinst å obligationer.

4 Häri ingår 839,530 kronor 42 öre fondmedel som ej överlämnats till statskontoret.

stödda pensionsanstalter.

k o m s t e r		U t g i	f t e r
Intresse-medel, av-kastning av fastigheter m. m.	Andra inkomster	Summa	Förvalt- nings- kostnader	Pensioner inklusive pensions-och dyrtids-tillägg m. m.	Andra utgifter	Summa
2,942,692: 78 351,352:11 69,028: 58 386,316: 51	15,774: 36 44:06 5,667: 64 2,002: 50	5,712,458: 47 870,639: 84 96,352:17 1,210,559: 68	116,696: 91 16,134: 20 6,243: 82 11,981:85	3,166,635:93 482,166: 22 72,240: 61 785,910:05	4:15 13,628: 37 1,575: —	3,283,336: 99 511,928: 79 80,059:43 797,891: 90
121,698: 27	3,500: 89	138,841:16	4,875:31	156,602:15	—: —	161,477:46
204,842: 94 7,572,352: 61 1,011,238:49 94,076: 29 63,104: 55 1,367,131: 60 389,395:05 445,147: 73 3,656,993: 22	1,087:46 47,559:67 »226,330:47 3,191: 57 4,937: 54 64,023:95 68,591: 66	251,888:70 19,173,066: 59 3,023,069: 68 176,832: — 392,808: 62 2,604,078: 33 963,731: 32 749,640:31 6,791,313: 45	10,800: 65 149,534: 62 84,040: 59 15,494:44 11,280: 90 66,096: 79 46,180:44 14,365: 45 106,178:56	222,462:16 19,023,531:97 1,603,640: 78 131,293: 82 373,293:83 1,884,909:01 613,780:75 235,948: 10 3,539,718: 81	5,133: 63 1,441:56 1839,531:42 18,335:09	238,396: 44 19,173,066: 59 1,687,681: 37 146,788: 26 386,016:29 2,790,537:22 678,296: 28 250,313:55 3,645,897: 37

RIKSDAGENS REVISORERS

B E RÄTTE LSE

OM DEN ÅR 1937 AY DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

STATSVERKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1936-30 JUNI 1937

DEL II

FÖRKLARINGAR

STOCKHOLM 1938

ISAAC MARCUS BOKTRYCK Kill* AKTIEBO LAG

?'' i. ..Jå. t,

,-j V''

■> A

y

Innehållsförteckning.

Sid.

Justitiedepartementet................................................ 1—40

Förundersökare enligt lagen örn villkorlig straffdom................. 1

Uppehållande av vissa direktörsbefattningar vid fångvårdsstaten...... 38

Försvarsdepartementet............................................. 41—130

Beräknande av ersättning för portion in natura vid försvarsväsendet 41
Officerskursens vid krigsskolan förläggning till Varberg och Romme hed

.......................................................... 47

Kostnader för arméns, marinens och flygvapnets personalrullor....... 49

Arméns enskilda lägerkassor...................................... 54

Marinens förnyelsefonder................................. 106

Arvoden för värvning av manskap vid marinen................ 108, lil

Arvode åt ordförande i besiktningsnämnd.......................... 109

Träbrygga vid Hemsö fästning.................................... 115

Antagande av entreprenör för värmeanläggningar m. m. i verkstadsbyggnad
vid flygvapnets övningsplats i Boden.................... 116

Arvode åt pensionerad officer, anställd vid flygförvaltningen.......... 116

Anställande av personal vid flygförvaltningens byggnadsavdelning____ 119

Flygtraktamente till beställningshavare i intendenturbefattning vid flygvapnet
........................................................ 120

Möbelanskaffning för flygkrigsskolans officersmäss................... 121

Iakttagelser beträffande förvaltningen av till flygvapnet anvisade medel 122

Socialdepartementet.............................................. 130—205

Vissa iakttagelser beträffande sjukvårdsbidrag från erkända sjukkassor 130

Danviks hospital.......................................... 145

Ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis............... 156

Kommunikationsdepartementet..................................... 206—273

Arbetslöshetskommissionens ofullbordade arbeten.................... 206

Granskning av planer till brobyggnader............................ 209

Sättet för infordrande av entreprenadanbud vid vägdistrikten........ 217

Förbehållen rätt till gruskörning.................................. 220

Olämpligt entreprenadförfarande i Tjörns härads väghållningsdistrikt.... 224

Olämplig upplåning i vägdistrikt m. m............................. 229

Vissa arvoden i Färentuna härads väghållningsdistrikt............... 231

Arvode till ordföranden i Sotholms vägdistrikt..................... 234

IV

Sid.

Arvoden inom Danderyds skepplags vägdistrikt..................... 237

Landsfiskal i vägstyrelses tjänst .................................. 240

Vägstyrelseledamots leveranser till eget vägdistrikt.................. 272

Felaktig stämpelbeläggning....................................... 273

Finansdepartementet............................................. 274—292

Vissa iakttagelser angående ersättning enligt allmänna resereglementet 274

Granskning av vissa beskattningslängder........................... 277

Redovisningen av landstingsmedel ................................. 277

Anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna........... 279

Attest å kassaverifikationer....................................... 290

Brandförsäkring av statsverket tillhörande byggnader m. m.......... 291

Ecklesiastikdepartementet..........................................292—318

Skara domkapitels räkenskaper................. 292

Avkastningen av vissa prebendehemman vid de allmänna läroverken

m. m. ......................................... 297

Vissa tjänstledigheter vid de allmänna läroverken................... 300

Lärartjänsts förenande med viss privat verksamhet................. 301

Vissa tjänstledigheter inom folkskollärarkåren....................... 303

Statsbidrag till Söderköpings stads skolor för yrkesundervisning...... 306

Bristfälligheter i vissa skollokaler................. 310

Jordbruksdepartementet........................................... 318—344

Statsbidrag till betesförbättringar.................................. 318

Redovisning och fondering av fiskeavgifter......................... 319

Avgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen............................ 320

Bevaknings- och undersökningsfartyget Skagerak.................... 325

Statens veterinärbakteriologiska anstalts tryck........... 333

Handelsdepartementet............................................. 344—356

Tjänstefartyget Göteborg......................................... 344

Sveriges olympiska kommitté..................................... 351

Dispositionen av statens inkomster av vadhållning vid idrottstävlingar.
........................................................ 354

Statens affärsverksamhet.......................................... 356—370

Ersättningar för särskilda uppdrag............. 356

Överlåtelse av lån hos S. J:s änkekassa å enskild penninginrättning.. 361

Vattenfallsstyrelsens inköp av begagnade automobiler............... 364

Användandet av statens tjänstebil i vägdistrikts tjänsteärenden...... 364

Kapitalinvestering av driftmedel vid domänfondens sågverk m. m..... 365

Bokföringen av domänfondens in- och utgående lager............... 366

Förnyelsefonden för återväxtkostnader inom domänverket ........... 367

Bokföring av egendom, som överflyttats från domänstyrelsen till
annan förvaltning.............................................. 367

- V

Sid.

Försöksjordbruken å kronoegendom................................ 367

Genom domänstyrelsen utarrenderade kronoegendomar.............. 367

Statens fondförvaltning........................................... 370—382

Lantförsvarets fonderade arrendemedel.............................370

Garnisonsskolans i Landskrona fond............................... 371

Stockholms varvs byggnadsfond............................... lil, 372

Statens kostnader för lappväsendet................................ 373

Vissa fonderade broavgifter....................................... 378

Avskrivningar i fråga örn fonderade medel......................... 381

II— 387289. Rev-berättelse ang. statsverket för dr 1937. II.

1 —

Svea Hovrätts

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1937 har Kungl. Majit anbefallt Svea
hovrätt att till finansdepartementet avgiva utlåtande i anledning av vad i
riksdagens senast församlade revisorers berättelse under § 1 yttrats angående
förundersökare enligt lagen om villkorlig straffdom.

I anledning av remissen har hovrätten lämnat häradshövdingarna i samtliga
domsagor inom hovrättens domvärjo tillfälle att i ärendet avgiva yttrande
och har sådant yttrande inkommit från häradshövdingarna i Norra Roslags,
Södra Roslags, Sollentuna och Färentuna, Södertörns, Nyköpings, Gotlands
södra, Västernärkes, Västerbergslags, Nedansiljans, Gästriklands västra,
Bollnäs, Norra Hälsinglands, Västra Hälsinglands, Ångermanlands norra,
Jämtlands östra och Jämtlands västra domsagor. Med överlämnande av dessa
yttranden får hovrätten i underdånighet anföra följande.

Revisorerna hava uppmärksammat, att enligt nuvarande praxis i domsagorna
till förundersökare huvudsakligen utses där anställda oavlönade notarier
(extra notarier) och uttala den förmodan att anledningen till denna
praxis framför allt vore att söka i en önskan att bereda nämnda notarier tillfälle
till extra inkomst. Att uppdragen såsom förundersökare förbehållas de
oavlönade notarierna vore enligt revisorernas mening oriktigt, då dessa notarier
i regel saknade nödig erfarenhet för uppdrag av denna ömtåliga art
och endast undantagsvis besutte erforderlig personalkännedom och kunskap
örn levnadsförhållandena i orten. Särskilt när de åtalade vore ungdomar syntes
det angeläget, att förundersökning skedde genom i orten bofasta personer,
som ägde personlig kännedom om vederbörandes uppväxtförhållanden,
uppfostran och miljö. Revisorerna uttala vidare, att en ändring i praxis i
den riktningen att andra än jurister anlitades såsom förundersökare kunde
förväntas medföra besparing av statsmedel.

Av de häradshövdingar som avgivit yttrande i ärendet har en förklarat sig
icke hava något att erinra mot revisorernas yttrande. Alla de övriga hava
beträffande notariernas lämplighet såsom förundersökare uttalat motsatt mening.
Häradshövdingarna i Norra Roslags och Västra Hälsinglands domsagor
meddela, att de tidigare tillämpat den av revisorerna förordade ordningen
men övergått till att såsom förundersökare anlita notarier och funnit denna
utväg vara att föredraga. Enighet råder därom, att vid förundersökningen
personalkännedom och kunskap om levnadsförhållandena i orten skola
tillgodogöras, men det framhålles i ett flertal yttranden, att därav ej följer
att särskild kännedom härutinnan måste finnas hos förundersökaren. Om
till förundersökare utses en person i den tilltalades hemort — en präst, en
lärare eller annan som är väl förtrogen med hans uppväxtförhållanden, uppfostran
och miljö — kan det befaras, att den sålunda utsedde ej förmår fullt
frigöra sig från inflytande från den tilltalade närstående kretsar, att han för
att skydda sig mot klander eller eljest av personliga hänsyn framgår med
alltför stor försiktighet. Förundersökaren måste, framhålles det, äga en

1—-38728!). Rev-berättelse ang. statsverket för är 1037. II.

— 2 —

iri och självständig ställning. Orts- och personalkännedom finnes i regel
inom nämnden och hör framför allt vara företrädd inom deras krets, från
vilka förundersökaren inhämtar sina uppgifter. I yttrandena betonas vidare
huru svårt det är att i varje särskilt fall bland ortsbefolkningen utan
dröjsmål finna någon, som äger vilja och förmåga att på ett fullt tillfredsställande
sätt fullgöra detta vanskliga uppdrag. Förutom objektivitet och
god vilja krävas förståelse för uppgiftens innebörd samt förmåga att omdömesgillt
inhämta, sovra och återgiva alla erforderliga uppgifter. Redan
genom sin tidigare utbildning äga notarierna särskilda förutsättningar härfor.
Helt naturligt anstränga de sig till det yttersta att på bästa sätt fullgöra
uppgiften. På domstolens kansli hava de ständig tillgång till samtliga
handlingar i målet och tillfälle att söka ledning och upplysningar av domaren.
De kunna därför utan uppskov börja arbetet och med önskvärd
snabbhet slutföra detta, något som är av största vikt särskilt om den tilltalade
hålles häktad. Upplysningar från orten inhämta de dels telefon- och
postledes, dels vid personligt besök. Såsom anknutna till domstolen åtnjuta
de trots sin ungdom den respekt som härvid är så betydelsefull. Vad särskilt
angår fall av ungdomsbrottslighet framhålles, att en ung tilltalad ofta lättare
kan förmås att öppna sitt hjärta inför en förundersökare som står honom
närmare i ålder än inför en äldre. Av stort värde anses även vara att
notarie som utfört förundersökning i allmänhet finnes tillgänglig vid målets
handläggning inför domstolen och kan gå denna tillhanda med upplysningar.

Under åberopande av i huvudsak dessa synpunkter vitsorda häradshövdingarna,
att de haft goda erfarenheter av notarierna såsom förundersökare.
Påståendet att notariernas anlitande framför allt vore att söka i en önskan
att bereda dessa tillfälle till extra inkomst avvisas också uttryckligen i ett
flertal yttranden.

Att det fördelaktiga omdömet beträffande notarierna såsom förundersökare
är välgrundat är hovrätten beredd att bestyrka med stöd av den prövning
hovrätten haft att företaga av förundersökningar, som verkställts i till hovrätten
fullföljda mål. ^ Där hovrätten förordnar om förundersökning, utser
hovrätten därför också ofta till förundersökare notarie i vederbörande domsaga.

Förevarande spörsmål har ingående prövats av de inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga som den 2 november 1937 avgivit betänkande
med förslag till lag om villkorlig dom. De sakkunniga göra följande uttalande
i ämnet (Statens offentliga utredningar 1937: 38, sid. 102):

»Vad angår valet av personundersökare kunna de sakkunniga icke biträda
det i betänkandet örn det frivilliga skydds- och hjälparbetet framförda
önskemålet, att undersökningarna i första hand böra anförtros åt skyddsföreningarnas
funktionärer. De sakkunniga anse sig sålunda icke böra göra
någon erinran mot den utbredda praxis, att till förundersökare utses vid
domstolskansli anställda notarier. Det har vid förfrågningar, som de sakkunniga
gjort, från flera håll vitsordats, att notarierna oftast lägga ned
mycken omsorg och möda på förundersökningarna. Förbises må icke heller,
att notarierna genom att verkställa sådana undersökningar erhålla en social
erfarenhet, som otvivelaktigt är av stort värde för deras utbildning. I fråga
örn valet av personundersökare vilja de sakkunniga blott framhålla, att det
av principiella skäl är olämpligt att, såsom på sina håll åtminstone tidigare
skett, inom åklagar- eller polisväsendet verksamma personer förordnas
till personundersökare.»

På grund av vad sålunda anförts kan hovrätten icke giva sin principiella
anslutning till vad statsrevisorerna i denna del yttrat. Om sålunda nota -

— 3 —

rierna kunna med fördel i stor utsträckning anlitas för ifrågavarande ändamål,
bör emellertid å andra sidan fasthållas, att all slentrian vid val av
förundersökare är av ondo. Anställningen såsom notarie gör naturligtvis
ej utan vidare vederbörande skickad för detta värv, utan domaren har att
i varje särskilt fall pröva att den som utses är uppgiften fullt vuxen. Att
vid rekrytering av notariebefattning hänvisa till förordnandena i fråga såsom
en nied befattningen förenad förmån är sålunda förkastligt. Och ehuru
av förut angivna skäl krav på mera speciell personal- och lokalkännedom
ej bör upprätthållas, är det önskvärt att förundersökare äger det mått av förtrogenhet
med förhållandena på orten att han vet vart han skall vända sig
för att inhämta tillförlitliga upplysningar angående den tilltalade och hans
levnadsförhållanden. Med hänsyn härtill är det i allmänhet mindre lämpat
att för ändamalet anlita en nykommen notarie. Örn i viss domsaga
tillfälle yppar sig att i större eller mindre utsträckning förvärva för uppgiften
bättre skickade personer utanför notariernas krets, bör denna utväg
anlitas, något som även torde iakttagas.

Vad frågans ekonomiska sida angår kan möjligen, såsom revisorerna göra
gällande, ändrad praxis beträffande val av förundersökare medföra viss besparing
av statsmedel. Hovrätten betvivlar dock att sådan besparing kan
vinnas utan försämring av förundersökningens kvalitet. Det torde icke med
fog kunna sägas, att den ersättning som nu i allmänhet utmätes och varom
de bifogade yttrandena lämna närmare upplysning, överskrider vad som kan
anses vara skälig ersättning för det utförda arbetet. Naturligtvis kunde det
låta sig göra att i besparingssyfte och till vinnande av större enhetlighet
utfärda vägledande föreskrifter beträffande arvodets storlek. Hovrätten vill
dock ifrågasätta, huruvida de vunna erfarenheterna kunna anses giva anledning
till att härutinnan eller i andra hänseenden — såsom beträffande
viss tids tjänstgöring såsom kompetensvillkor — ingripa reglerande genom
allmänna författningsbestämmelser.

Stockholm den 17 januari 1938.

Underdånigst
på hovrättens vägnar:

BIRGER EKEBERG.

Nils R. Piehl.

Domhavandens i Norra
Roslags domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Majlis och rikets Svea lt ov rät t.

Lämnad tillfälle att inkomma med yttrande i anledning av riksdagens revisorers
yttrande rörande förundersökning enligt lagen örn villkorlig straffdom
får jag vördsamt anföra följande:

Vid mitt tillträde av häradshövdingämbetet i domsagan för snart tolv
år sedan hade jag samma uppfattning som revisorerna, att det var lämpligare
att utse äldre erfarna personer till förundersökare än unga notarier.

— 4 —

Det visade sig emellertid vara synnerligen svårt att få lämpliga personer
villiga att bli förundersökare. Var personen ifråga i och för sig lämplig,
kunde det i stället brista i förmågan att på ett tillfredsställande sätt insamla
och för häradsrätten framlägga det material, som utöver förundersökarens
eget omdöme borde finnas tillgängligt för häradsrätten. Med hänsyn härtill
och då i överrätterna vid av dem anställd förundersökning syntes i allmänhet
förordnas notarier till förundersökare, övergick jag för några år
sedan till samma förfaringssätt. Enligt min erfarenhet har detta icke varit
till nackdel för resultatet av förundersökningen utan snarare till fördel härför.
Den intima kontakt, som bör råda mellan rättens ordförande och förundersökaren,
finnes ju mellan häradshövdingen och hans notarier. Det
har visat sig icke alltid vara så lätt att i tid komma i förbindelse med en
å annan ort boende förundersökare, som är upptagen av sin borgerliga näring,
detta helst som tiden för försundersökningens verkställande ofta är
synnerligen knapp. Man söker ju att undvika onödiga uppskov i målen och
särskilt gäller detta mål rörande ungdomliga förbrytare. Det insamlade
materialet blir nog i regel fylligare, då förundersökaren är en notarie än
eljest. Notarien har lättare tillgång till råd av häradshövdingen och, ifall
det är en av de yngre notarierna, som anförtros uppdraget, ett gott stöd
i en äldre kamrat bland notarierna. Beträffande ungdomliga förbrytare,
vilka ju huvudsakligen bliva föremål för villkorlig dom, viii jag till och
nied — trots revisorernas kategoriska uttalande i motsatt riktning — ifrågasätta,
örn det icke i regel är bättre att använda notarier till förundersökningen
än äldre personer. Det gäller ju att få den unga förbrytaren att
öppna sig för förundersökaren och få honom att känna, att det är för hans
egen skull som samhället kan gå med på att låta honom få villkorlig dom.
Den med den unga förbrytaren mera jämnåriga notarien torde säkerligen
ofta mera lämpa sig härtill än en äldre person. Barn, och ofta äro de unga
förbrytarna icke stort mer än barn, vilja ju gärna betrakta äldre personer,
som förhöra dem, såsom en sorts fiender. Särskilt innevarande höst, då
inför häradsrätten förekommit ett par stöldligor av ynglingar, har jag
trott mig märka värdet i nyss angivna hänseende av notarier såsom förundersökare.
Beträffande ett par av ynglingarna var det särskilt tydligt,
hurusom de vid sitt erkännande av förbrytelserna med ögonen sökte stöd
och uppmuntran av den notarie, som verkställt förundersökningen och som
tjänstgjorde vid protokollet under handläggningen inför häradsrätten. Revisorerna
framhålla såsom angeläget att i stället för notarier få till förundersökare
i orten bofasta personer, som äga personlig kännedom örn vederbörandes
uppväxtförhållanden, uppfostran och miljö. Det sålunda uttalade
önskemålet torde vara omöjligt att realisera utan att i en domsaga av någorlunda
vidsträckt ytinnehåll förundersökare utses bland ett stort antal
på olika orter boende personer. Ändock torde det ej så sällan komma att
inträffa att en på sådant sätt utsedd förundersökare nödgas liksom notarierna
i huvudsak nöja sig med i andra hand inhämtade upplysningar. Den
nackdelen blir det för öviigt, om förundersökaren skall väljas bland ett
stort antal personer och växla från fall till fall, att han aldrig hinner samla
någon erfarenhet angående den speciella uppgift, han fått sig förelagd. Utom
svårigheten att få lämpliga förundersökare på de skilda orterna, vill jag
framhålla, att det visat sig, att äldre personer, i och för sig synnerligen
aktningsvärda sådana, som icke hava någon mera ingående erfarenhet av
ungdomsbrottslighet, lätt förstora vad som enligt deras egen mening är drivfjädern
till det onda såsom danslystnad, förtärandet av sprit, cigarrettrökning
etc. Hela förundersökningen kan komma att färgas av denna uppfattning.
Det är naturligen bra för domstolarna att få höra omdömen om

— 5 —

den ungdomliga förbrytaren av en förundersökare, solm besitter livserfarenhet,
men det är säkerligen än angelägnare för domstolarna att få hela materialet
från förundersökningen för sig förelagt på ett fullständigt och objektivt
sätt. Vad särskilt häradsrätterna beträffar besitta de ju i nämnden
en så samlad fond av livserfarenhet och kännedom örn ortsförhållandena,
att jag vågar påstå, att misstag knappast behöva begås av några brister härutinnan.
För övrigt finns det ju ofta möjlighet för domstolarna att få vederbörande
barnavårdsnämnds ordförande att vara närvarande och göra
uttalanden vid handläggningen av mål rörande ungdomliga förbrytare.

Beträffande ersättningen till notarierna för förundersökningen synes mig
icke revisorernas utredning hava givit belägg för att den varit för hög. Det
gäller ju ett krävande, tidsödande och besvärligt arbete. Den omständigheten
att andra personer icke tagit betalt för vad arbetet verkligen är värt
torde icke böra lända till måttstock. En rätt utförd förundersökning kan
ju medverka till att taga en ung människa från brottets bana och härigenom
— om man nu ser endast på det ekonomiska — bespara statsverket
mångdubbelt det belopp det här är fråga om.

Östhammar och Norra Roslags domsaga den 5 januari 1938.

GUSTAF ÅBERG.

Domhavandens i Södra
Roslags domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Maj:ts och rikets Svea hovrätt.

Efter erhållet tillfälle att avgiva yttrande i anledning av riksdagens revisorers
uttlanden om förundersökare enligt lagen om villkorlig straffdom får
jag vördsamt anföra följande.

Revisorernas uttalanden gå ut på dels att anlitandet av de oavlönade domsagonotarierna
som förundersökare är oriktigt och dels att ett anlitande i deras
ställe av »icke jurister» kunde förväntas medföra en besparing av statsmedel.

Vad det förstberörda hänseendet beträffar, så är en förundersökares uppgift
enligt revisorernas sammanfattning: 1) att genom personlig förbindelse
med den tilltalade och besök i hans hem bilda sig en på personlig iakttagelse
grundad uppfattning om förhållandena i hemmet, 2) att införskaffa upplysningar
från myndigheter, inrättningar och föreningar samt enskilda, vilka
kunna förväntas lämna tillförlitliga uppgifter, 3) att därefter utan dröjsmål
ingiva skriftlig berättelse över förundersökningen samt 4) att eventuellt fullständiga
berättelsen och att på kallelse inställa sig vid domstolen för att i läll
av behov gå denna tillhanda med upplysningar med mera.

Det torde vara huvudsakligast med hänsyn till den förstnämnda, så alt
säga subjektiva, av nämnda uppgifter som revisorerna anmärkt mot notariernas
lämplighet som förundersökare.

Givetvis måste det ställas vissa fordringar på en förundersökare för ali
resultatet av hans personliga iakttagelser och beröring med den tilltalade och
dennes närmaste skall kunna bliva en hjälp för domstolen vid dess prövning
av straffrågan. Men varför därtill, såsom revisorerna förmena, skulle er -

6 —

fordras en sådan personkännedom och kunskap om levnadsförhållandena i
orten, att endast dar bofasta personer kunna tillfredsställande utföra ett för
undersoknmgsuppdrag, är icke så alldeles lätt att förstå. Berörda kännedom
kommer fullväl till sm ratt vid de upplysningar, som böra införskaffas enligt
i) ovan. Det kan till och med ifrågasättas, om icke det är bättre, att dessa
upplysningar — kommande sålunda bland annat från de av revisorerna såsom
särskilt lämpliga förundersökare utpekade »lärare, präster och andra
som kunna anses hava varit den tilltalades ledare och fostrare» — lämnas
i denna ordning än om avgivaren därav anförtros med förundersökningen i
dess helhet. Revisorerna synas själva hava haft en känsla härav, då de ansett
sig behöva framhålla, att det dock, om nyssnämnda kategorier anlitas till
;°^ersökare, »naturligen bör tillses, att icke någon utses, vars objektivitet
i förhållande till den tilltalade kan sättas i fråga».

Ja£..kan sålunda icke biträda revisorernas åsikt örn en viss förtrogenhet
med förhållandena inom orten som en nödvändig kvalifikation för att förordnas
till förundersökare, och det må härvid ytterligare framhållas, att ett konsekvent
vidhållande av en dylik princip för förordnande av förundersökare
skulle därifrån utesluta icke blott domsagonotarier, utan även exempelvis
personer tillhörande Skyddsvärnet.

Däremot är det självklart, att personer från sistberörda verksamhet och
den fran en domsaga omnämnde diakonen besitta större erfarenhet och därmed
följande förutsättning för fullgörandet av en förundersökares subjektiva
uppgift än en domsagonotarie. Men detta företräde får icke tillmätas så
stor betydelse. Vad som beträffande punkten 1) fordras hos en förundersökare
är förmåga att bilda sig och återgiva en direkt uppfattning om den tilltalade
och hans hem. Från alla de av notarier i domsagan verkställda förundersökningarna
kan jag icke angiva något fall, där någon egentlig anledning
till anmärkning härutinnan förelegat.

... s*örre erfarenheten hos de förstnämnda kategorierna uppväger därför
icke de allvarliga olägenheter i övriga, under punkterna 2)—4) angivna
objektiva hänseenden, som skulle medfölja anlitandet i notariernas ställe av
förundersökare från annat håll. Revisorerna synas mena, att förundersökaren
skall tagas från den tilltalades hem- eller arbetsort, bland dem som haft
med honom att skaffa. Men att pa det sättet utfinna den bäst lämpade tager
sin tid. Är den tilltalade häktad, skall målet företagas senast 14 dagar efter
det anmälan inkom, men polisrapporten, som är nödvändig för valet av förundersökare,
brukar ej kunna erhållas förrän efter några dagar. Så skall
nian sätta sig i förbindelse med den, som av rapportuppgifterna om den tilltalades
levnadsomständigheter kan förmodas lämpligast, och om denne ej
vägrar att mottaga uppdraget — gör han det, försinkas ytterligare ärendet —
till honom översända antingen rapporten, vilket dock uppenbarligen är olägligt
att göra, eller ock uppgift därur om dem, som kunna hava upplysningar
att lämna om den tilltalade. Därefter åtgår någon tid för korrespondens och
meddelanden mellan nämnda personer och förundersökaren, och vidare för
uppsättandet och insändandet av förundersökningen. Svårigheten att inom
vederbörlig tid medhinna allt detta, så att det får tillfredsställande fullständighet,
ligger i öppen dag; detta gäller även i väsentlig mån där den tilltalade
icke är häktad, varvid dock det går lättare att uppskjuta målet för utförande
av förundersökningen.

Tänkbart vore ju, att i stället för ett dylikt kasuistiskt uppsökande av förundersökare
domstolen hade avtal med vissa personer ute i domsagan. Något
skulle därigenom de praktiska svårigheterna underlättas, men ingalunda tillräckligt.
Att hava en enda sådan person för hela domsagan är här ogörligt,
då det ingalunda är sällsynt, att flera förundersökningar samtidigt pågå, och

7 —

än mera, en dylik anordning skulle lätt medföra en schablonmässighet, som
vöre av ondo.

Med notarier som verkställare av förundersökning ledes denna från domsagokansliet,
och kunna uppgifterna under 2) och 3) sättas i gång så snart
rapporten inkommit.

Att beakta är också vad under punkt 4) angivits rörande förundersökares
närvaro vid målets handläggning med mera. För personer med bundet arbete
eller eljest strängt upptagen tid skulle det ofta vara svårt att kunna stå
till buds — t. ex. de av revisorerna utpekade lärarne. En notarie, som verkställt
förundersökning, är alltid till hands; är den tilltalade häktad, får denne
notarie medfölja till rannsakningsfängelset och föra memorialprotokollet
vid målets handläggning.

Beträffande frågan örn kostnaderna för förundersökning är det svårt att
närmare yttra sig. Det synes mig dock, att ett ersättningsbelopp å 50 kronor
icke kan anses oskäligt för det omsorgsfulla arbete, som en tillfredsställande
förundersökning kräver. Då revisorerna uppgivit, att i vissa fall ersättningen
stannat vid belopp mellan 15 och 30 kronor, får jag framhålla dels att så
låga belopp endast undantagsvis torde vara möjliga att ernå och dels att därvid
säkerligen ej medräknats någon inställelse eller annat enligt punkt 4).
Att förundersökären är tillstädes vid målets handläggning är likväl icke utan
betydelse. En dylik närvaro vinnes gratis vid anlitandet av notarierna, men
fordrar givetvis särskild ersättning till andra förundersökare, vilken ersättning,
med resekostnader och dagtraktamente, kan bliva rätt avsevärd och
bör medräknas för en rättvis jämförelse med vad till notarierna brukar utgå.

Till sammanfattning av det anförda får jag — med hänvisning tillika till
och åberopande av vad örn notarier som förundersökare sägs i det den 2 november
1937 avgivna betänkandet med förslag till lag om villkorlig dom med
mera sid. 102 — uttala, att anlitandet av domsagans notarier både visat sig
fullt tillfredsställande och ur praktisk synpunkt är att bestämt föredraga
framför anlitandet av andra förundersökare samt att med hänsyn härtill en
genom förändrat system möjligen ernåelig besparing av statsmedel icke ter
sig önskvärd.

Stockholm den 10 januari 1938.

YNGVE G. WISÉN,

Häradshövding i Södra Roslags domsaga.

Domhavandens i Sollentuna
och Färentuna domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Maj:ts och rikets Svea hovrätt.

Med anledning av vad i riksdagens revisorers berättelse förekommit angående
förundersökare enligt lagen örn villkorlig straffdom får jag vördsamt
anföra följande.

I Sollentuna och Färentuna domsaga har såsom regel i förekommande fall
uppdragits åt någon av de oavlönade notarierna att verkställa förundersökning,
varom här är fråga. Denna anordning har visat sig ur olika synpunkter
ändamålsenlig. Sålunda underlättar den en snabbare behandling av

— 8 —

malet. Så snart polisrapporten inkommit kan förundersökningen påbörjas.
Och då denna oftast sker i samråd med rättens blivande ordförande, erfordras
ej några tidsödande kompletteringar av en fullgjord undersökning. Tack
vare detta kan förundersökningen i regel även då fråga är örn icke häktad
slutföras till första rättegångstillfället. En stor fördel är jämväl, att med
nu tillämpad praxis förundersökaren får följa målets handläggning och vid
behov är tillgänglig för lämnande av ytterligare upplysningar.

Av stor vikt är vidare, att till förundersökare icke utses någon, vars objektivitet
i förhållande till den tilltalade kan sättas i fråga. Nu rådande
praxis vid utseende av förundersökare torde innebära en vida större garanti
för dylik objektivitet än om till förundersökare utses någon, som varit den
tilltalades ledare eller fostrare.

Enligt min erfarenhet nedlägga notarierna mycken omsorg och möda på
förundersökningarna. Och det är uppenbart, att verkställandet av dessa är
i hög grad ägnat att giva dem en social erfarenhet, som är av största värde
för deras utbildning.

På grund av vad sålunda anförts finner jag nu tillämpade praxis i fråga
om utseende av förundersökare vara, åtminstone under nuvarande förhållanden,
riktig och ändamålsenlig. De sakkunniga, som den 2 november 1937
avgivit betänkande med förslag till lag om villkorlig dom m. m., hava också
i sitt betänkande uttalat, att de ansett sig icke böra göra någon erinran mot
nämnda praxis.

I Sollentuna och Färentuna domsaga kan för närvarande notarie icke påräkna
avlönat förordnande förrän efter 1—U/a års tjänstgöring. Detta medför,
att endast i undantagsfall förundersökning uppdrages åt någon, som har
tjänstgjort kortare tid än sex månader i domsagan.

Med hänsyn till den tid och omtanke en förundersökning kräver, torde ett
arvode om 50 å 60 kronor för densamma icke kunna anses oskäligt.

Haga tingshus den 11 januari 1938.

GUSTAF MASRELIEZ.

Domhavandens i Södertörns
domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Maj : t s och rikets Svea hovrätt.

Genom skrivelse den 30 december 1937 har kungl, hovrätten berett mig
tillfälle att avgiva yttrande över sagda års riksdags revisorers berättelse, i
vad densamma rörer förundersökare enligt lagen örn villkorlig straffdom;
och får jag i anledning härav anföra följande.

Som regel utses i Södertörns domsaga till förundersökare å domsagans
kansli tjänstgörande extra notarie. (Av mig har emellertid sådan notarie
förordnats allenast i tre fall. I övriga fall har den av mig utsedda förundersökaren
varit en i Stockholm bosatt jurist, som avslutat sin s. k. tingsutbildning.
) Vid antagande av notarie har jag icke i något fall utlovat förordnande
som förundersökare. Förundersökningsarvode utgår i regel med
60 kronor. Även lägre ersättning har dock förekommit. Gottgörelse för

— 9

havda utgifter har avsett huvudsakligen resa till den tilltalades hem. De
av extra notarie verkställda förundersökningar, vilka jag såsom rättens ordförande
fått del av, hava samtliga varit utförda med stort nit och intresse;
och för bedömande av frågan örn tillämpligheten av villkorlig dom eller ej
hava undersökningarna varit till synnerligen god vägledning för rätten. Det
vederbörande tillerkända förundersökningsarvodet måste i samtliga fall betecknas
såsom skäligt.

Systemet att förordna å domsaga tjänstgörande notarie som förundersökare
är ur domstolens synpunkt förenat med bestämda fördelar. Det bereder
sålunda rättens ordförande — vilken besitter kunskap om målet ävensom
i åtskilliga fall äger kännedom om förhållandena i den tilltalades hemort
— tillfälle giva förundersökaren vägledning vid utförandet av sitt uppdrag.
Härigenom undvikes, att den gjorda förundersökningen sedermera måste
kompletteras. Å domsagans kansli finnas samtliga den tilltalade rörande
handlingarna, vilka i händelse å annan ort bosatt person förordnas till förundersökare
väl som regel måste tillsändas denne. Att härigenom olägenheter
skulle uppkomma i åtskilliga fall är tydligt, särskilt om förundersökare
förordnas före målets första handläggning. Erinras må ock, att därest
förundersökare av rätten förordnas ifråga örn häktad, protokollet ej sällan
först kort tid före påföljande rannsakning kan föreligga utskrivet.

Att notariernas objektivitet i förhållande till de tilltalade icke behöver
ifrågasättas är uppenbart. Huruvida i sådant hänseende något brister, då
fråga är örn i orten bosatt person, är ofta svårt att avgöra. En dylik person
kan gent emot den tilltalade eller dennes familj hava en inställning, som
måhända omedvetet påverkar honom vid undersökningens utförande.

Att som fordran för meddelande åt notarie av uppdrag som förundersökare
uppställa viss tids tjänstgöring å domsagan synes ej erforderligt. Det
torde kunna förutsättas, att rättens ordförande meddelar dylikt förordnande
endast därest han finner notarie lämplig för uppdraget.

Stockholm och Strömsborg den 13 januari 1938.

ÅKE HARTELIUS.

Domhavandens i Nyköpings
domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. M a j : t s och rikets Svea hovrätt.

Sedan kungl, hovrätten lämnat mig tillfälle att avgiva yttrande i anledning
av riksdagens revisorers berättelse, såvitt angår förundersökare enligt
lagen örn villkorlig straffdom, får jag härmed vördsamt anföra följande.

I revisorernas uttalande att det är oriktigt, att uppdragen såsom förundersökare
förbehållas de oavlönade notarierna kan jag instämma. Därest en
annan till förundersökare lämpligare person står att få, bör han anlitas. I
de flesta landsortsdomsagor torde emellertid en sådan icke kunna uppbringas.
Man måste ju dock ställa vissa fordringar icke endast i fråga örn utförandet
av själva förundersökningen utan också på den skriftliga berättelse, som förundersökaren
skall avlämna, varför denne bör besitta vissa förutsättningar

— 10

för och en viss vana vid uppdraget. Väl är det sant, att en notarie icke äger
dessa, då han börjar sin tjänstgöring, men han förvärvar desamma så småningom,
bland annat genom sitt sysslande med uppdragen, och han kan
även få stöd av äldre kamraters råd. Att nämnda vana icke kan erhållas
av en i orten bofast person, som vart annat eller vart tredje år, om ens det,
får tillfälle att utföra en förundersökning, torde vara uppenbart. De såsom
särskilt lämpliga ifrågasatta personerna, lärare, präster och andra den tilltalades
ledare och fostrare, bliva alltid under förundersökningens gång tillfrågade
angående sin uppfattning örn den tilltalade och få då tillfälle att
framlägga sin mening.

„ Ja§ också framhålla vissa synpunkter i fråga om lämpligheten av att
såsom förundersökare anlita en i domsagan tjänstgörande notarie framför en
i orten bofast person. Förundersökaren bör för utförandet av sitt uppdrag
hava tillgång till de i målet ingivna handlingarna. Men dessa äro även behövliga
för häradsrättens ordförande. Skulle de nu utlånas från domarkansliet
till en i orten bofast person uppstår lätt kollision mellan de båda
intressena, helst som tiden för förundersökningens utförande ofta är knapp.
En notarie star också i ständig förbindelse med häradsrättens ordförande
och kan när, som helst rådgöra med honom, som också omedelbart kan av
notarien erhålla de ytterligare upplysningar, vartill berättelsen kan giva anledning.
Dylika kunna också av notarien lämnas vid häradsrättens sammanträden,
där han alltid är närvarande. Därest det skulle övervägas att
stadga förbud mot att anlita notarier för utförande av förundersökningar, vill
jag således bestämt avråda därifrån. Däremot har jag intet att erinra emot
en bestämmelse att förordnande att utföra förundersökning må lämnas endast
till notarie, som en viss tid tjänstgjort i domsagan. Den föreslagna
tiden av ett år synes mig dock för lång. Det torde vara tillräckligt med sex
månader.

Frågan om arvodet till förundersökaren torde bäst regleras genom att fastställa
ett visst maximibelopp, som icke får överskridas, därest icke särskilda
omständigheter därtill föranleda.

Nyköping i Nyköpings domsagas kansli den 14 januari 1938.

E. VITELL.

Domhavandens i Gotlands
södra domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Maj:ts och rikets Svea hovrätt.

Sedan kungl, hovrätten i skrivelse den 30 december 1937 berett undertecknad
i egenskap av tillförordnad häradshövding i Gotlands södra domsaga
tillfälle att avgiva yttrande över Kungl. Maj:ts remiss den 21 december
1937 med transumt av riksdagens revisorers berättelse, såvitt angår förundersökare
enligt lag örn villkorlig straffdom, får jag härmed vördsamt
anföra följande:

l Gotlands södra domsaga äro för närvarande anställda två notarier, vilka
båda avlönas helt av statsmedel. Någon oavlönad notarie tjänstgör icke

— 11 —

i domsagan. Såsom förundersökare anlitas regelmässigt den yngste tjänstgörande
notarien i domsagan. Ersättningen för en förundersökning utgår
i allmänhet med 35 eller 40 kronor i arvode. Därjämte tillerkännes förundersökaren
ersättning för styrkta utgifter i anledning av förundersökningen
såsom resekostnader, porto och skrivhjälp.

Det i domsagan tillämpade systemet att anlita yngste tjänstgörande notarien
såsom förundersökare har, såvitt jag kan bedöma, fungerat tillfredsställande Fördelarna

med denna anordning äro många. Sålunda besitter den till
förundersökare utsedde notarien juridiska insikter såväl i juridik i allmänhet
som i fråga örn det eller de särskilda brott, vilka föranlett förundersökningen.
Den till förundersökare utsedde notarien har sitt dagliga arbete på
samma kansli som ordföranden i häradsrätten, varför förundersökaren har
möjlighet att konferera med domaren i målet angående planläggningen av
förundersökningen samt erhålla råd och anvisningar under förundersökningens
gång. Notarien har på domarkansliet när som helst tillgång till protokoll
och rapporter angående den tilltalade. Vid handläggningen inför häradsrätten
av det mål, vari förundersökning ägt rum, brukar notarien vara
närvarande; notarien är därigenom i tillfälle att muntligen komplettera den
skriftliga förundersökningen och utveckla sina egna synpunkter i frågan,
huruvida villkorlig straffdom bör ifrågakomma eller icke. Åtskilliga gånger
torde det inträffa — åtminstone på Gotland — att handlingarna i målet inkomma
till domhavanden så sent, att annan lämplig förundersökare icke
kan ifrågasättas. Vid tillämpning av den nu rådande praxis i domsagan förekommer
ej heller den svårighet, som eljest lätt skulle uppstå, nämligen att
erhålla en lämplig förundersökare i sådana fall, då brottets beskaffenhet
eller andra omständigheter hava till följd, att i orten bosatta personer direkt
frånsäga sig ett erbjudet uppdrag såsom förundersökare. Slutligen torde
framhållas, att en särskilt hög grad av objektivitet vid utförandet av en
förundersökning kan förutsättas, om detta uppdrag anförtros en notarie,
vars strävan går ut på att inom en snar framtid erhålla förordnande såsom
domare.

Riksdagens revisorer hava uttalat, att de oavlönade notarierna sakna nödig
erfarenhet för uppdrag av denna art. Häremot anser jag böra framhållas,
att även örn det sällsynta fall skulle inträffa, att en alldeles nyanställd notarie
enligt tillämpad praxis förordas till förundersökare, det väl dock icke
kan helt bortses från den synpunkten, att notarien efter många studieår, rika
på erfarenheter även utanför studiekammaren, avlagt juris kandidatexamen.
Riksdagens revisorer hava vidare funnit det angeläget att förundersökningarna.
särskilt beträffande minderåriga, utföras av personer, som äga personlig
kännedom örn vederbörandes uppväxtförhållanden, uppfostran och miljö.
Denna synpunkt finner jag oväsentlig med hänsyn saväl därtill att sistnämnda
personer givetvis beredas tillfälle yttra sig inför förundersökaren som till det
kända förhållandet, att de i häradsrätten tjänstgörande nämndemännen var
för sig väl känna sin bygd och sina sockenbor. I fråga örn det arvode, som
brukar utgå för förundersökningarna, finner jag de ersättningsbelopp, som
utdömts vid Gotlands södra häradsrätt, icke varit högre än som skäligen bort
utgå.

Visby i Gotlands södra domsagas kansli den 12 januari 1938.

DENNING NILSSON.

— 12

Domhavandens i Västernärkes
domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Maj : t s och rikets Svea hovrätt.

Beredd^ tillfälle att avgiva yttrande i fråga om riksdagens revisorers berättelse
sa vitt angår förundersökare enligt lagen om villkorlig straffdom
far jag vördsamt anföra följande.

Inom Västernärkes domsaga har jag, sedan jag 1933 tillträdde häradshovdmgambetet
därstädes, tillämpat en, för övrigt redan förut påbörjad,
praxis att till förundersökare i brottmål förordna en i domsagan tjänstgörande
extra notarie. Därest flera extra notarier funnits, har företrädesvis
den äldre erhållit förordnande. Ersättning har utgått med i regel 40 kronor
i arvode samt gottgörelse för utgifter.

Någon olägenhet av sålunda tillämpad praxis har här ej försports. De
förordnade förundersökarne lia med intresse ägnat sig åt sin uppgift och i
allmänhet kunnat framlägga välgrundade berättelser över verkställd förundersökning.
^ Ofta har den förordnade sedermera vid rannsakning med
brottslingen fått tjänstgöra som memorialförare och sålunda fått tillfälle att
följa saken från början till slut.

Det synes mig långt ifrån säkert att bättre resultat skulle stå att vinna,
om till förundersökare utsåges någon som på förhand ägde personlig kännedom
örn vederbörande. Utredningen torde då lätt kunna bliva mindre
allsidig.

Att vissa fördelar kunna vara förknippade med att, såsom i Uppsala läns
södra domsaga sker, alla förundersökningar utföras av en diakon kan nog
icke bestridas. Men dessa fördelar synas mig knappast överväga den obestridliga
nytta för de unga notarierna, som dessa instruktiva och självständiga
uppdrag medföra.

Förhållandena kunna naturligtvis gestalta sig olika, örn det nu föreliggande
förslaget till utvidgning av institutet villkorlig dom blir antaget.

Anledning synes mig således icke för närvarande föreligga — allra minst
för att göra en ringa besparing för statsverket — att föreskriva ändring i en
allmänt tillämpad praxis.

örebro i Västernärkes domsagas kansli den 14 januari 1938.

GUNNAR RAMSTEDT.

Domhavandens i Västerbergslags
domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid, 2, § 1.

Till Kungl. M a j : t s och rikets Svea hovrätt.

Med anledning av att Kungl, hovrätten lämnat mig tillfälle att avgiva
yttrande i anledning av en av riksdagens revisorer framställd anmärkning
mot sättet för förordnande av s. k. förundersökare, får jag härmed vördsamt
anföra följande:

— 13

I Västerbergslags domsaga liksom i de flesta andra domsagor tillämpas med
få undantag den praxis, att å domarkansliet anställda notarier erhålla i
uppdrag att verkställa förundersökningar. Sådana uppdrag tilldelas lika ofta
andre notarien som tredje notarien. Det har även hänt att förste notarien
förordnats att verkställa sådan undersökning. Vid uppdragets lämnande
har hänsyn tagits till vederbörandes kvalifikationer och den åtalades person.
Ersättningen brukar utgå med 40 å 50 kronor, inklusive undersökarens resekostnader.

Jag har icke vid något tillfälle, vid antagande av notarie eller eljest,
ställt i utsikt, att notarie skulle genom uppdrag att vara förundersökare erhålla
någon sorts avlöning.

Mot de förundersökningar, som av notarier i domsagan verkställts, har
jag icke haft någon anmärkning att framställa.

Anledningen till att notarier i allmänhet förordnats till förundersökare
har varit, att de varit bäst skickade att verkställa sådan. De äga genom
sina juridiska studier och den erfarenhet, de å domarkansliet förvärvat,
förutsättningar för att i sin berättelse upptaga vad som kan vara relevant
och i lag föreskrivet. Samma förhållanden äro ock en garanti för att i berättelsen
lämnats fullt objektiva uppgifter, att icke blott det, som talar till den
åtalades fördel, utan ock vad som talar till hans nackdel, medtages. Jag
håller före, att en för uppdraget kvalificerad notarie verkställer en förundersökning
med större ansvarskänsla än vad andra personer i allmänhet
göra. Han förstår vad frågan gäller. „

Om notarie verkställer förundersökningen, kan domaren utgå ifrån att
erhålla berättelsen i tid och örn domaren vill göra sig närmare underrättad
örn den tilltalade, kan han göra detta genom samtal med notarien å kansliet.

Såsom ett slutomdöme i denna fråga beder jag få framhålla, att jag ar
av den bestämda uppfattningen, att någon ändring uti ifrågavarande avseende
vad beträffar Västerbergslags domsaga icke är vare sig erforderlig
eller önsklig.

Tingshuset i Ludvika den 3 januari 1938.

På Domarämbetets vägnar:

ERIK BJÖRKMAN.

Domhavandens i Nedansiljans
domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Kungl. Svea hovrätt.

Genom skrivelse den 30 nästlidne december beredd tillfälle avgiva yttrande
rörande förundersökare enligt lagen om villkorlig straffdom far jag vördsamt
anföra följande. „ ... „ .. „ ,. ,

I Nedansiljans domsaga har under de senare aren forfarits sa att da den
tilltalade varit häktad och alltså förvarats å straffängelset i Falun, föreståndaren
för Skyddsvärnsbvrån förordnats till förundersokare. I övriga tall —
sålunda beträffande icke häktade — vilka utgjort det stora flertalet, Ilar andre
eller tredje notarien i domsagan förordnats, vanligen den sistnämnde. Dar -

— 14 —

vid dock är att märka, att tredje notarie icke alltid funnits anställd. Förundersökningarna
av notarierna hava enligt min erfarenhet städse utförts med
den största omsorg och noggrannhet och att något härutinnan skulle stå att
vinna genom andra förundersökare kan jag ej finna. De förundersökningar,
som en och samma notarie fått verkställa, ha ej heller blivit så många, att
fara förelegat för något slentrianmässigt tillvägagångssätt. Att få andra personer
än notarier att mera regelbundet åtaga sig uppdrag såsom förundersökare
torde vara svårt, utan man bleve då hänvisad att från fall till fall
söka få någon person, som åtoge sig uppdraget. Lärare skulle ju kunna tänkas,
och då i första hand en lärare, som tidigare handhaft den tilltalades
fostran, därvid emellertid inställer sig frågan, huruvida icke objektiviteten
lätt skulle kunna råka i fara; och i allt fall inhämtas regelmässigt yttrande
från den tilltalades lärare, då så låter sig göra. Ej heller torde det vara möjligt
att få förundersökning verkställd billigare än genom en notarie. Arvodet
plägar ej vara större än att nettobehållningen för varje undersökning blir
35 å 40 kronor. Det avgörande för frågan om val av förundersökare har alltså
icke varit önskan att bereda notarierna inkomst utan det förhållandet att
systemet fungerat till synes fullt tillfredsställande.

Den omständigheten att — såsom ock framhållits av de sakkunnige, som
avgivit betänkande med förslag till lag om villkorlig dom — notarierna erhålla
en värdefull social erfarenhet må ej heller alldeles förbises.

Leksand den 13 januari 1938.

WILHELM ANREP.

Domhavandens i Gästriklands
västra domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Kungl. Maj:ts och rikets Svea hovrätt.

Sedan undertecknad lämnats tillfälle till yttrande över anmärkning från
riksdagens revisorer angående det förhållande att till förundersökare i brottmål
jämlikt lagen örn villkorlig straffdom i stor utsträckning användas oavlönade
notarier i domsaga, får jag härmed vördsamt anföra följande.

Här i domsagan har sedan åtskilliga år tillbaka icke funnits någon oavlönad
notarie. Uppdrag såsom förundersökare har regelmässigt lämnats omväxlande
förste eller andre notarien, den senare dock först sedan han någon
tid tjänstgjort i domsaga och där inhämtat någon erfarenhet samt i övrigt
ansetts för uppdraget lämplig.

Undantagsvis hava även andra personer förordnats till förundersökare.

Det sålunda praktiserade förfarandet har jag icke kunnat finna vara annat
än lämpligt.

Det torde vara förenat med svårigheter att förvärva mera utomstående personer
till förundersökare. Att prästmän åtagit sig uppdraget, ligger icke inom
min erfarenhet. Däremot ha i ett flertal fall sådana handhaft uppdrag såsom
övervakare.

Folkskollärare har i något enstaka fall anlitats. Någon större entusiasm
för uppdraget från deras sida har icke kunnat förmärkas.

15 —

Vad som synes mig tala till förmån för systemet att företrädesvis anlita
domsagenotarier till förundersökningars verkställande är den fria och självständiga,
av sidoinflytelser oberoende ställning som dessa hava, och som kan
åstadkomma att de, fullt opartiskt och utan möjlighet till påtryckning —
exempelvis från den tilltalade närstående kretsar eller andra utomstående —
kunna avgiva sitt utlåtande och lämna redogörelse för de omständigheter,
som kunna vara av betydelse för frågan örn villkorlig dom skall kunna tillstödjas.

Det synes mig föreligga anledning till antagande att så icke alltid är fallet
om personer ur andra, i utlåtandet omförmälda kategorier anlitas till förundersökare.
Ett hänsynstagande till eventuellt klander och anmärkningar,
som kunde från ena eller andra hållet riktas mot undersökningens utförande
eller resultat, torde i fråga om sådana förundersökare icke vara uteslutet. En
känd erfarenhet från förundersökningar giver vid handen att personer just
ur angivna kretsar icke så sällan visa stor försiktighet, ofta rent av en viss
ovillighet till att lämna önskade upplysningar och uttala sin mening. Anledningen
kan ej vara annan än den ofta ömtåliga ställning i samhället som de intaga.
Klart är, att detta förhållande skulle hava än större verkningar, örn
vederbörande själva skulle utföra förundersökningen. En domsagenotarie
befinner sig icke i sådan utsatt ställning som de förra och behöver icke taga
hänsyn till en eventuell opinionsbildning.

Förbises må ej heller att notarierna genom sin domstolen — dess ordförande
och nämndemännen, ortens kanske mest betrodda och omdömesgilla personer
— ävensom parterna i målet mera närstående ställning kan hava större
möjligheter än andra till att förskaffa sig kännedom om och få anvisning å
alla omständigheter, som för den föreskrivna utredningen kunna vara av betydelse.

Att utredningens handhavande genom notarier för dem själva ur utbildningssynpunkt
och livserfarenhets vinnande är av stor betydelse, behöver
icke påpekas. Statsrevisorerna hava själva icke kunnat undgå att ägna denna
synpunkt beaktande.

Vad slutligen angår kostnadsfrågan har jag icke funnit, att det ställt sig
dyrbarare för det allmänna att anlita domsagenotarier än att lämna uppdraget
åt andra.

Tingshuset i Storvik den 10 januari 1938.

RAGNAR GRÖNHAGEN.

Domhavandens i Bollnäs
domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Maj:ts och rikets Svea hovrätt.

Sedan jag lämnats tillfälle att avgiva yttrande med anledning av riksdagens
revisorers berättelse, såvitt angår förundersökare enligt lagen örn villkorlig
straffdom, får jag vördsamt anföra följande.

Alltsedan jag år 1923 utnämndes till häradshövding har jag förordnat
extra notarien i domsagan eller, örn sådan ej funnits, andre notarien att verk -

— 16 —

ställa förundersökningar. Min erfarenhet av denna anordning har alltid
varit den allra basta. De hava utfört sina uppdrag synnerligen omsorgsfullt
oeh i intet fall har det hänt, att icke de av dem inhämtade upplysningarna
vant tillfyllest. De besitta visserligen icke i regel någon större personkännedom
och kunskaper örn levnadsförhållandena i orten, men jag tror, att det
ar av större betydelse, att förundersökningen sker med stor grundlighet och
objektivitet, och från denna synpunkt håller jag före, att notarierna ofta
fr° att föredraga framför andra personer, som kunna ifrågakomma. Beträffande
arvodet för förundersökningarna har detta i allmänhet i Bollnäs
domsaga bestämts så, att notarien för varje förundersökning erhållit ett
netto av 40 kronor. Med hänsyn till det myckna arbete, som är förenat
med en förundersökning, torde arvodet, även örn uppdraget lämnas till
annan person, icke kunna sättas lägre. Under åberopande av ovanstående
anser jag det icke erforderligt att stadga något förbud mot eller inskränkning
i rätten att till förundersökare förordna notarie i domsaga.

Bollnäs den 14 januari 1938.

JOHN LARSON.

Häradshövding i Bollnäs domsaga.

Domhavandens i Norra
Hälsinglands domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Maj:ts och rikets Svea hovrätt.

I remitterade ärendet rörande utseendet av förundersökare enligt lagen örn
villkorlig straffdom får jag härmed vördsamt anföra följande:

I Norra Hälsinglands domsaga utföras förundersökningar i och för eventuell
villkorlig dom av de i domsagan anställda notarierna, företrädesvis den
äldste av de icke avlönade, därest han anses lämplig. Någon olägenhet härav
har icke försports, tvärtom har det ansetts vara fördelaktigt att förundersökaren
haft juridisk utbildning. Undersökningarna hava utförts omsorgsfullt
och förundersökarna hava satt en ära i att prestera ett fullgott arbete,
vilket ju senare skulle komma att granskas av domhavanden. Endast någon
enstaka gång har häradsrätten funnit sig icke kunna dela den slutsats,
vartill förundersökaren kommit i ärendet. För undersökningens objektivitet
har det varit av värde att tillgå fullt opartiska personer, vilka avgivit sitt
utlåtande under tjänstemannaansvar. De, som kunna antagas hava särskild
kännedom om den tilltalade, hava givetvis alltid blivit hörda, och deras uttalanden
hava genom förundersökaren kommit domstolen tillhanda. Att förordna
exempelvis lärare till förundersökare torde ofta nog vara mindre lämpligt,
emedan de mångenstädes i dessa trakter äro allt för beroende av omgivningen
för att vilja avstyrka villkorlig dom. Fall har inträffat, då t. o. m.
eljest omdömesgilla nämndemän av hänsyn till sina grannar funnit sig böra
tillstyrka villkorlig dom, ehuru såväl förundersökaren som samtliga domstolsinstanser
avslagit framställning örn dylik dom.

Då följaktligen i allmänhet till förundersökare böra förordnas personer,
som icke äro bosatta i närheten av den tilltalade, och avstånden i denna

— 17 —

domsaga mången gång äro mycket stora, till följd varav undersökningarna
taga lång tid i anspråk, torde det vara tvivelaktigt, huruvida någon mera avsevärd
besparing skulle uppstå genom den av riksdagens revisorer förordade
ändringen i praxis ifråga om utseendet av förundersökare.

Möjligen kunde föreskrivas visst maximibelopp beträffande själva arvodet
för dylika uppdrag, exempelvis 40 kronor, vilket belopp endast undantagsvis
skulle kunna av domstolen höjas.

Revisorerna hava — trots sin inställning i övrigt till förevarande spörsmål
— likväl medgivit, att det kan vara till nytta för den blivande domargärningen
om notarierna beredas tillfälle att utföra förundersökningar. Denna
synpunkt vill jag särskilt understryka. Att på dylikt sätt få bilda sig en
uppfattning av den tilltalades person och omgivning ävensom de förhållanden,
varunder han uppväxt, är av stor betydelse och bidrager till ett fördjupat
och mera mänskligt bedömande av målet.

Hudiksvall den 12 januari 1938.

G. HOLMBERG.

Domhavandens i Västra
Hälsinglands domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Svea hovrätt.

Lämnad tillfälle att avgiva yttrande över riksdagens revisorers berättelse
såvitt angår förundersökare enligt lagen om villkorlig straffdom, får jag
härmed vördsamt anföra följande.

I Västra Hälsinglands domsaga utses i regel de å domsagans kansli anställda
notarierna till förundersökare enligt lagen om villkorlig straffdom,
därvid extra notarien oftast ifrågakommer, så snart han varit anställd i domsagan
så lång tid, att han fått tillräcklig orts- och personkännedom. Anledningen
till den nu angivna praxisen i domsagan är ingalunda den i riksdagens
revisorers berättelse antydda att därigenom bereda notarierna en särskild
förmån, utan i stället den, att förundersökningarna härigenom enligt
min erfarenhet bliva bättre utförda. Jag har tidigare till förundersökare
förordnat andra, som för uppdraget kunnat anses lämpliga, men i detta fall
hava förundersökarnas berättelser varken blivit så noggrant uppställda eller
så vägledande som då notarierna utfört förundersökning. Det har också
sagts mig, att hörda personer mer eftertänka sina uttalanden, då notarie inhämtat
upplysning, än då andra förundersökare verkställa utredning, vilket
skulle sammanhänga därmed, att notarierna genom sin ställning anses tillhöra
rätten. Ytterligare tillkommer, att det i många fall på grund av gällande
bestämmelser om tid för företagande av rannsakning med häktad
gäller att skyndsamt få en förundersökning verkställd, och i sådant fall finnes
näppeligen annan person att tillgå för förundersökningen än en notarie.
Jag instämmer i det uttalande örn notariernas lämplighet såsom förundersökare,
vilket gjorts av de sakkunniga, som den 2 november 1937 avgivit be 2—387289.

Rev.-bcrättelsc ang. statsverket för är 1937. II.

— 18 —

tänkande nied förslag till lag om villkorlig dom m. m. å sid. 102 i betänkandet.

Med hänsyn till det anförda finner jag det ändamålsenligast, att den hittills
tillämpade praxisen för utseende av förundersökare får bestå.

Jag vill tillägga, att arvodet för varje förundersökning i regel uppgår till
50 kronor, vilket belopp ingalunda kan anses för högt i betraktande av den
tid och det arbete, förundersökningen och uppsättande av berättelse däröver
taga i anspråk, därvid den för kansliarbetet avsedda tiden icke får inkräktas.

Ljusdal den 14 januari 1938.

A. de VERDIER.

Domhavandens i Ångermanlands
norra domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Maj:ts och rikets Svea hovrätt.

Med överlämnande av Kungl. Maj:ts remiss den 21 december 1937 med
transumt av riksdagens revisorers berättelse, så vitt angår förundersökare
enligt lagen om villkorlig straffdom, har kungl, hovrätten berett häradshövdingen
i Ångermanlands norra domsaga tillfälle att i ärendet avgiva yttrande.

I anledning härav får jag vördsamt anföra följande. Efter mitt tillträdande
av häradshövdingämbetet i domsagan har en i domsagan tjänstgörande
extra notarie efter förordnande förrättat förundersökning i tre särskilda
fall. I det första fallet, som var av enklare beskaffenhet, verkställdes
förundersökningen sedan notarien tjänstgjort endast omkring en månad i
domsagan. Arvodet bestämdes till 35 kronor. I de båda senare fallen gällde
förundersökningarna vardera gången två minderåriga, för vilka utgick ett
arvode av 40 kronor för var och en av dem, förundersökningen gällde. I
samtliga dessa fall hava förundersökningarna utförts på ett fullt tillfredsställande
sätt.

Enligt vad jag erfarit har även tidigare i domsagan förfarits på enahanda
sätt, i det att endast undantagsvis annan än i domsagan tjänstgörande extra
notarie förordnats att verkställa förundersökning.

Därest vederbörlig kontroll från domhavandens sida utövas att förundersökningarna
bliva tillfredsställande, synes mig någon berättigad anmärkning
icke kunna framställas mot att extra notarier anlitas för deras utförande.
Särskild kännedom örn vederbörandes uppväxtförhållanden, uppfostran och
miljö torde icke erfordras hos förundersökaren men väl hos dem från vilka
han inhämtar sina uppgifter. Personkännedom och kunskap om levnadsförhållandena
i orten finnes väl alltid inom rätten, varför vad som därutinnan
kan brista hos förundersökaren ej torde få några allvarligare följder
för resultatet av undersökningen. Förundersökaren har framför allt att insamla
och sammanställa vissa uppgifter och såsom regel är en extra notarie
väl skickad att utföra dylika uppdrag även utan längre tids tjänstgöring i
domsagan.

19

I sådana fall där en extra notarie till sina kvalifikationer för uppdraget
är jämställd med annan som kan ifrågakomma, synes mig företräde böra
lämnas åt dylik notarie. Detta med hänsyn till den ökade möjlighet, som
härigenom vinnes att erhålla extra notarier för domsagotjänstgöring, särskilt
i Norrland. Arvodet bör naturligtvis därför ej sättas högre än vad
andra i kvalifikationer jämställda personer utan juridisk utbildning kunna
betinga. En viss jämförelse har nog vid häradsrätterna gjorts med de arvoden,
som i regel tillerkännas häktades rättegångsbiträden, vilka ofta slentrianmässigt
och i oträngt mål anlitas.

Örnsköldsvik i Ångermanlands norra domsagas kansli den 11 januari
1938.

GUSTAF BELING.

Domhavandens i Jämtlands
östra domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

I anledning härav får jag vördsamt anföra. Sedan mer än tio år har i
domsagan någon av notarierna företrädesvis aspirantnotarien om sådan funnits
i regel förordnats till förundersökare. Arvodet för varje förundersökning
har vanligen bestämts till trettio kronor, icke högre.

Förundersökaren åligger ju att ställa till domstolens förfogande av honom
insamlat material till ledning för bedömande huruvida för brott tilltalad
person skall erhålla villkorlig straffdom eller icke. Emellertid brukar förundersökaren
— ehuru han icke därtill är skyldig — avgiva ett i berättelsen
rörande förundersökningen intaget motiverat utlåtande innehållande
ett tillstyrkande eller avstyrkande av villkorliga domen. Vid bestämmandet
av arvodesbeloppet har någon hänsyn tagits till det arbete som nedlagts
på utlåtandets författande. En mindre justering av arvodesbeloppet nedåt
skulle därför kunna ifrågakomma.

Givet är att det skulle ställa sig billigare för statsverket om till förundersökare
utsåges någon i den tilltalades hemort men en sådan skulle otvivelaktigt
ofta, örn utredningen rätteligen verkställd komme att gå i en för den
tilltalade ofördelaktig riktning, försättas i en sådan situation att hans objektivitet
i förhållande till den tilltalade skulle kunna ifrågasättas.

Ingen notarie har förordnats till förundersökare sorn icke gått i land med
uppdraget.

Om någon anmält sig till förundersökare som varit lämpligare än den
ifrågasatta notarien hade han givetvis därtill förordnats.

Östersund den 14 januari 1938.

A. T. LARSSON.

— 20 —

Domhavandens i Jämtlands
västra domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I sid. 2, § 1.

Till Kungl. Maj:ts och rikets Svea hovrätt.

Med anledning av riksdagens revisorers berättelse, såvitt angår förundersökare
enligt lagen om villkorlig straffdom, får jag härmed vördsamt avgiva
det yttrande, att jag icke har något att erinra mot revisorernas i ärendet
gjorda uttalande.

Östersund i Jämtlands västra domsagas kansli den 10 januari 1938.

ESKIL YOUNG.

Göta hovrätts

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande de] I, sid. 2, § 1.

Till Konungen.

Göta hovrätt, som genom remiss den 21 december 1937 anbefallts att avgiva
utlåtande över ett transsumt av riksdagens revisorers berättelse angående
förundersökare enligt lagen örn villkorlig straffdom, får med anledning
härav i underdånighet anföra följande.

Om uppdrag såsom förundersökare användas såsom form för avlöning
av domsagonotarier, är detta naturligtvis i och för sig oriktigt. Därest så
understundom sker, sammanhänger detta därmed att domsagonotarierna i
ganska stor utsträckning äro oavlönade. I den mån ändrade förhållanden
härutinnan inträda, i vilket hänseende hovrätten får hänvisa till framlagda
förslag örn ökning av antalet avlönade notariebefattningar, saknas anledning
befara, att uppdragen såsom förundersökare användas såsom form för
avlöning av notarier.

Vad angår frågan huruvida domsagonotarierna äro lämpliga för ifrågavarande
uppdrag vill hovrätten såsom sin erfarenhet uttala, att de av domsagonotarierna
utförda förundersökningarna i regel utmärka sig för stor
noggrannhet och i allmänhet utgöra en utmärkt grundval för bedömande av
frågan örn villkorlig dom bör ifrågakomma eller icke. Att domsagonotarierna
genom verkställandet av dessa undersökningar förvärva en social erfarenhet
av nytta för den blivande domargärningen medgives av revisorerna
och framhålles såsom en fördel av de sakkunniga för utarbetande av
ny lagstiftning om villkorlig dom i deras nyligen avgivna betänkande (Statens
offentliga utredningar 1937: 38). Dessa sakkunniga hava jämväl — under
vitsordande att notarierna oftast nedlägga mycken omsorg och möda på förundersökningarna
— förklarat, att de icke ville göra någon erinran emot
den utbredda praxis att anlita domsagonotarier för förundersökningar.

På grund av vad sålunda anförts kan hovrätten icke tillstyrka några åtgärder,
varigenom anlitande av domsagonotarier för förundersökningar skulle
förhindras eller väsentligen beskäras. Å andra sidan vill hovrätten framhålla
angelägenheten av att uppdrag såsom förundersökare icke lämnas

21

slentrianmässigt åt domsagonotarierna endast på grund av denna deras egenskap
och utan hänsyn till vederbörandes lämplighet för uppdraget. I allmänhet
torde sådant uppdrag icke böra meddelas en notarie, förrän han
genom någon tids tjänstgöring i domsaga vunnit en viss erfarenhet. Då
uppdraget bör anförtros åt den i det särskilda fallet därför bäst skickade,
ligger det i sakens natur, att det i vissa fall hellre bör anförtros åt annan
än domsagonotarie. En god garanti för ett lämpligt val av förundersökare
torde ligga i den nya institution — statens skyddskonsulenter — som föreslås
av ovannämnda sakkunniga. Enligt förslaget skola dessa skyddskonsulenter
bl. a. hava till uppgift att, där de ej själva äro i tillfälle utföra ifrågavarande
undersökningar, tillhandagå domstolen med upplysningar och råd vid valet
av undersökare m. m.

Riksdagens revisorer uttala vidare, att förundersökarnas arvoden i åtskilliga
fall syntes hava varit alltför höga. Utan att bestrida att arvodena i
vissa fall kunna hava varit för höga och kanske utgå efter väl schablonartade
grunder, vill hovrätten uttala, att enligt hovrättens erfarenhet från underlydande
domstolar ifrågavarande arvoden utgå med belopp, som ingalunda
kunna anses höga. Hovrätten anser sig böra framhålla angelägenheten av
att dessa arvoden ej sättas för lågt, ty därigenom skulle vållas svårighet
att erhålla kvalificerade personer, villiga att åtaga sig uppdrag såsom förundersökare.
Om det av de sakkunniga avgivna förslaget föranleder förändrad
lagstiftning örn villkorlig dom, torde förundersökarnas uppgifter bliva
ytterligare utvidgade och av större betydelse än för närvarande, i det att
den av dem förebragta utredningen skall ligga till grund för de särskilda
föreskrifter angående den dömdes förhållande under prövotiden, som domstolen
i många fall torde komma att meddela.

Jönköping den 21 januari 1938.

Underdånigst
på hovrättens vägnar:

GUNNAR BENDZ.

Gunnar Arbman.

Hovrättens över Skåne och
Blekinge

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1937 har Kungl. Majit anbefallt hovrätten
över Skåne och Blekinge att avgiva utlåtande över riksdagens revisorers
berättelse för sistförflutna budgetår i vad angår utseende av förundersökare
i brottmål och arvode åt dem. I anledning härav får hovrätten i underdånighet
anföra följande.

Hovrätten har från samtliga domsagor i Skåne och Blekinge inhämtat uppgift
å de personer, som under de tre senaste åren förordnals lill förundersö -

— 22 —

kare i brottmål, ävensom redogörelse för de grunder, efter vilka ersättningen
åt förundersökare beräknats i domsagorna. Dessa handlingar överlämnas
härjämte.

De inhämtade uppgifterna bestyrka, att vid domsagorna till förundersökare
vanligen utses där anställda oavlönade notarier. Vid tre domsagor hava
dock regelmässigt såsom förundersökare anlitats personer utan juridisk utbildning.
Det förefaller, som om förundersökarna endast i undantagsfall hava
ägt personlig kännedom örn de tilltalades uppväxtförhållanden, uppfostran
och miljö.

Hovrätten instämmer i revisorernas uttalande angående oriktigheten därav,
att förundersökningsuppdragen förbehållas de å domsagornas kanslier anställda
oavlönade notarierna såsom ett slags avlöningsförmån. Frågan om
utseende av förundersökare bör prövas från fall till fall och därvid den ur alla
synpunkter mest lämplige väljas. Vid val mellan personer, som veterligen
äro fullt skickade att utföra dylikt uppdrag, bör företräde lämnas den, som
äger personlig kännedom om den tilltalade. Emellertid skall det framhållas,
att det mycket ofta är praktiskt taget omöjligt att finna någon med dylik
kännedom som besitter tillräcklig objektivitet och lämplighet i övrigt för att
kunna godkännas. Därvid må ej förbises, att personer från den tilltalades
hemort lätt bliva utsatta för påtryckningar av olika slag och att man icke
hos dem kan påräkna någon större vana vid förundersökningar.

I likhet med de inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, som
den 2 november 1937 avgivit betänkande med förslag till lag om villkorlig
dom m. m., har hovrätten intet att erinra mot att notarier förordnas till förundersökare.
I regel torde de i lämplighet stå framför övriga personer, som
kunna antagas vara villiga att mot skäligt arvode åtaga sig dylika uppdrag.
Härtill bidrager — förutom deras från skilda håll vitsordade intresse och
ansvarskänsla inför uppgiften samt deras genom juridiska studier och även
praktik vid domstol förvärvade kännedom om straffrättens skiftande reaktionsformer
särskilt inom nu ifrågavarande område — jämväl den personliga
kontakten mellan rättens ordförande och notarien. En bristande erfarenhet
hos den senare uppväges därav, att han har goda tillfällen att erhålla
råd och ledning såväl av rättens ordförande som av äldre notarier i domsagan.
I många fall torde det också vara av betydelse, att förundersökaren
personligen inställer sig inför domstolen för att i fall av behov fullständiga
sin skriftliga berättelse över undersökningen och i övrigt tillhandagå domstolen
med upplysningar. Denna synpunkt tillgodoses vid val av notarie såsom
förundersökare utan extra kostnad för statsverket.

Hovrätten vill understryka vad av såväl revisorerna som av de sakkunniga
uttalats därom att det är till nytta för den blivande domargärningen, om notarierna
beredas tillfälle att utföra förundersökningar och härigenom bibringas
önskvärd kunskap och intresse på detta område. Än mera torde vikten
härav framträda, därest domstolarnas befattning med övervakning av villkorligt
dömda utvidgas i enlighet med ovannämnda lagförslag.

I fråga om arvode åt förundersökare synas de inhämtade uppgifterna närmast
motsäga revisorernas uttalande, att kostnaderna för förundersökningar
varit väsentligt lägre i de domsagor, där icke jurister anlitats. Vad angår de
under hovrätten lydande domsagorna torde man alltså icke kunna förvänta
någon nämnvärd besparing av statsmedel enbart genom ändring av praxis i
detta hänseende.

Hovrätten har uppmärksammat, att den genomsnittliga kostnaden för en
förundersökning vid vissa domsagor legat betydligt högre än vid andra. Även
om detta troligen till största delen berott på skillnad i fråga om undersökningarnas
utförlighet och sättet för deras bedrivande, måste man dock antaga,

— 23 —

Bilaga.

Domsagor	Pers	o n v a 1 e t	Ers	ättningen
Notarier	övriga	genomsnittligt angiven	noggrannare angiven
Medelsta	I regel e. not.		35 kr. + kostn.	Efter 1 januari 1937 i östra
östra	Notarier		45—50 kr. +	och Medelsta domsaga
Bräkne och	I regel e. not.		kostn. ?	35 kr. + kostnader. 40 kr. i arvode + kostna-
Listers Ingelstads och	Extra notarier		92 kr.	der och dagtraktamente vanligen 20 kr., därest resa företagits. 75—140 kr. I de fall, då
Järrestads Gärds och	Yngste not.	I ett fall en nämnde-	50 kr. + kostn.	ersättningen överstigit 100 kr. torde förunders, ha gällt två pers. Vid beräknande av genom-snittlig ers. har hänsyn ej tagits till dessa fall. Nämndemannen 35 kr.
Albo Villands	I ett fall förste	man Fängelseassistent	50 kr.	Undantagslöst 50 kr.
Ö. Göinge V. Göinge	not. Extra not.	D:o I ett fall en f. d.	30—50 kr. 57 kr.	Genomsnittligt 42 kr. un-
Norra Åsbo	I regel e. not.	folkskoleinspek-tör och i ett an-nat en provinsial-läkare En gång en över-	50 kr.	der år 1935 och 62 kr. under vart av åren 1936 —1937. 30—65 kr. överläraren
S. Åsbo etc.	Notarier	lärare	30-40 kr. +	50 kr. för två förunders, i ett mål. 30—50 kr. Då beloppet
Oxie o. Skytt	Äldste e. not.		kostn. 75 kr.	satts högre än till 40 kr., har däri ingått rese-kostnad. Någon enstaka gång högre
Torna och		Föreståndare för	30—35 kr.	och några gånger lägre. I undantagsfall 40 kr.
Bara Vemmenhögs	Notarier	Skyddsvärnet I två fall jur. stud.	45 kr.	20—65 kr.
m. fl. Färs	Notarier	och i ett fall folk-skollärare	50 kr.	Vanligen 50 kr. I ett fall
Frosta och	Extra not.		50 kr. + kostn.	75 kr. I ett fall har arvodet be-
Eslöv Rönnebergs	Äldste e. not.		45 kr.	stämts till 60 kr. 35—55 kr. Högre belopp ha
m. fl. Luggude	Fiskalsasp.,	Föreståndare för	?	utdömts, då häradshöv-dingen ej varit ordf. Resekostnad och dagtrak-
förste not.	Skyddsvärnet		tamente samt belopp från 15 till 30 kr. för författande av utlå-tande.

— 24 —

att arvodena beräknats efter olika grunder vid skilda domstolar. Det vore
givetvis önskvärt med större likformighet i nämnda hänseende, och det torde
måhända vara möjligt att genom anvisningar härom åstadkomma någon besparing
av statsmedel.

Med åberopande av vad ovan anförts får hovrätten i underdånighet hemställa,
att revisorernas ifrågavarande framställning ej må föranleda annan
åtgärd än att anvisningar utfärdas till ledning för bestämmande av arvode
åt förundersökare.

Malmö den 24 januari 1938.

På hovrättens vägnar:

Underdånigst

S. BRUZELIUS.

Ebbe Kock.

Domhavandens i Östra och
Medelsta domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. M a j : t s och rikets hovrätt över Skåne

och Blekinge.

Med anledning av kungl, hovrättens skrivelse den 4 innevarande januari
rörande förordnande av förundersökare i östra och Medelsta domsaga får
jag vördsamt meddela följande.

I Medelsta domsaga liksom efter den 1 januari 1937 i östra och Medelsta
domsaga har under den tid, som i skrivelsen avses, till förundersökare alltid
förordnats å kansliet tjänstgörande rättsbildat biträde, i regel extra notarie,
men stundom något av de äldre biträdena.

I östra domsaga har likaledes, såvitt jag kunnat utröna, förordnats å
kansliet tjänstgörande rättsbildat biträde.

Arvode har i Medelsta domsaga samt i östra och Medelsta domsaga utgått
med trettiofem kronor för varje förundersökning varjämte vederbörande tillerkänts
ersättning för rese- och andra utgifter i anledning av uppdraget.

I östra domsaga har förundersökaren tillerkänts arvode med fyrtiofem å
femtio kronor per förundersökning samt ersättning för kostnader.

Antalet förundersökningar, som under senare år visat tendens till ökning,
uppgick under nästlidna år i östra och Medelsta domsaga till tjugo.

Ronneby den 5 januari 1938.

På häradshövdingämbetets vägnar:
CARL SÖDERSTRÖM.

25 —

Domhavandens i Bräkne och

Listers domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. M a j : t s och rikets ho v rätt,över Skåne och

Blekinge.

Till svar å Eder med anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 21 december
1937 avlåtna skrivelse av den 4 januari 1938 får jag meddela, att till förundersökare
under de senaste tre åren — liksom tidigare — allenast utsetts
å domarkansliet anställd personal, nämligen någon av de extra notarierna
eller ibland andre notarien. Sålunda hava under angivna tid Ture Ingerby,
Stig Algott, Gunnel Algott och Maj Fagerlin varit förundersökare. Arvodesräkningarna
hava alltifrån mitt tillträde av Listers domsaga år 1925 uppsatts
på samma sätt som tidigare, åtminstone närmast dessförinnan skett
d. v. s. ersättning har begärts dels för utgifter för resor, porto och telefon
dels i »dagtraktamente» 20 kronor och dels som »arvode» 40 kronor. När
ingen resa behövts, har dagtraktamente ej begärts, och någon gång har med
hänsyn till särskilda omständigheter lägre dagtraktamente begärts. De begärda
beloppen hava, såvitt jag vet, genomgående, i allt fall när jag varit
ordförande i häradsrätten, utdömts. Jag vill ej underlåta framhålla, att
samtliga de förundersökningsprotokoll, som till mig överlämnats, utmärkts,
eftersom uppdraget synes hava uppfattats såsom ett maktpåliggande förtroendeuppdrag,
genom stor omsorg och utförlighet, vadan efter min mening
»arvodet» 40 kronor är i underkant. Emellertid har jag med hänsyn till
att dagtraktamentet å andra sidan är för högt, ej höjt »arvodet» utan utdömt
slutsumman.

Sölvesborg den 8 januari 1938.

KARL FAGERLIN.

Domhavandens i Ingelstads
och Järrestads domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl, hovrätten över Skåne och Blekinge.

Anmodad inkomma med uppgift å de personer vilka i Ingelstads och Järrestads
domsaga under de senaste tre åren förordnats till förundersökare i
brottmål samt med redogörelse för de grunder efter vilka ersättningen åt
förundersökare beräknats i domsagan, får jag vördsamt anföra:

Beträffande första frågan: Vid genomgång av domboken för nämnda tre
år har jag funnit, att förundersökning i brottmål verkställts i 11 mål och
rört 16 personer. I samtliga dessa fall har inom domsagan tjänstgörande
notarie, annan än förste eller andre notarie, varit förordnad till förundersökare.
Att icke förste eller andre notarie erhållit förordnande torde till

— 26 —

åtminstone övervägande del hava berott på inom domsagan rådande praxis
att genom förordnande av nu förevarande art bereda oavlönad notarie
möjlighet till inkomst utöver de ekonomiska förmåner, som till äventyrs i
övrigt stått oavlönad notarie till buds. (Det må anmärkas, att kommissionärssysslan
skötes av en oavlönad notarie.) Under sex månader av ifrågavarande
tre år hava i domsagan tjänstgjort två oavlönade notarier samtidigt,
medan under den övriga delen av samma tid endast en oavlönad
notarie varit anställd. I överensstämmelse med det sist anförda har den
tid, under vilken notarie hunnit vara anställd i domsagan när han erhållit
förordnande som förundersökare, i regel icke uppgått till ett år. För att
tjäna till ledning vid ett eventuellt bedömande av frågan om de sålunda förordnade
undersökarnas kompetens för uppdragen må upplysas, att de mål,
i vilka förundersökning skett, i två fall rört medelålders personer, åtalade
för stöld eller bedrägeri, och i övriga fall yngre personer, i stor utsträckning
under 18 år, åtalade för olovligt tillgrepp (8 personer), misshandel
(4 personer), bedrägeri (en yngling under 18 år) och mordbrand (en flicka
under 18 år). I de två sistnämnda fallen verkställdes senare sinnesundersökning.

Beträffande andra frågan: Ersättning har i allmänhet utdömts med belopp
som, utan specificering och utan att förundersökaren åtminstone såvitt domboken
utvisar av häradsrätten avfordrats uppgift å sina direkta utgifter i
anledning av förundersökningen, skolat täcka jämväl dessa utgifter. Endast
i ett fall har sålunda ersättningen specificerats i beslutet. Förundersökaren
tillerkändes i åsyftade fall 140 kronor, därav 30 kronor utgjorde ersättning
för resekostnad och 10 kronor ersättning för anskaffande av ett läkarintyg.
Ersättning har i övriga fall utgått med: 75 kronor (i 2 mål), 88 kronor 50 öre
(i 1 mål), 100 kronor (i 5 mål), 125 kronor (i 1 mål) och 200 kronor (i 1 mål).
Sistnämnda mål avsåg undersökning beträffande fyra personer, verkställd å
sex skilda orter, av vilka en utom domsagan. I det fall, däri ersättning
utdömdes med 125 kronor, hade förundersökaren för uppdragets utförande
vistats två dagar i Trälleberg. I övrigt visar det sig vid granskning av förundersökningsrapporterna,
att förundersökaren i och för undersökningen i
allmänhet inställt sig å 3—5 skilda platser, ofta långt från varandra inom
domsagan eller belägna någon mil utanför domsagan. Som kommunikationsmedel
synes förundersökaren i många fall hava nödgats anlita hyrbil
och därvid jämväl behövt betala väntpengar. I några fall har synnerlig
skyndsamhet erfordrats från förundersökarens sida, enär det gällt att hava
undersökningen färdig blott någon dag efter erhållet förordnande. Ordinarie
häradshövdingen har deltagit i utdömandet av ersättning blott i 5 av omförmälda
11 mål (100 kronor fyra gånger och 140 kronor en gång), undertecknad
har deltagit i utdömandet av ersättning i 1 mål (100 kronor).

Hammenhög den 12 januari 1938.

TAGE FRIGELL.

t. f. domhavande.

27 —

Domhavandens i Gärds och

Albo domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. M a j : t s och rikets hovrätt över Skåne och

Blekinge.

Sedan kungl, hovrätten i skrivelse den 4 januari 1938 infordrat uppgift
å de personer, som i Gärds och Albo domsaga under de senaste tre arén förordnats
till förundersökare i brottmål, ävensom redogörelse för de grunder,
efter vilka ersättningen åt förundersökare beräknats, får jag härmed vördsamt
avgiva följande yttrande.

Under ovan angivna tid hava förundersökningar verkställts beträffande
tjugotvå personer. På ett undantag när hava samtliga förundersökningar
anförtrotts åt den i domsagan tjänstgörande yngste notarien. Ersättning
har såsom regel utgått med femtio kronor för en var utförd förundersökning,
dock har, därest undersökningen omfattat flera i samma mål åtalade
personer, nedsättning av arvodet stundom skett. . Därest längre resa mast
företagas av förundersökaren, har härjämte ersättning för resekostnaden tillerkänts
denne. I ett fall har förundersökningen utförts av en nämndeman,
bosatt i den åtalades hemort; och har denne, som avgav en kortfattad rapport,
härför erhållit ersättning med begärt belopp, trettiofem kronor.

Kristianstad den 11 januari 1938.

HOLDO EDLING.

Domhavandens i Villands
domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. M a j : t s och rikets hovrätt över Skåne och

Blekinge.

I Villands domsaga har under de senaste tre åren till förundersökare i
brottmål förordnats assistenten vid straffängelset härstädes Claes Melen i
alla fall utom ett, då förste notarien i domsagan erhållit dylikt förord Storleken

av ersättningen åt förundersökare har bestämts efter skälighetsgrunder
och undantagslöst utgått med femtio kronor för varje tilltalad person,
angående vilken förundersökning ägt rum.

Kristianstad den 10 januari 1938.

ERIK LILIENBERG.

— 28

Domhavandens i Östra Göinge
domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl, hovrättens över Skåne och Blekinge
sekreterarexpedition.

Med anledning av Eder skrivelse den 4 innevarande januari angående av
Ostra Göinge häradsrätt eller häradshövdingen i domsagan under de 3 senaste
åren förordnade förundersökare i brottmål och ersättningen till dessa
får jag meddela att under nämnda år liksom under en följd av år därförut,
ingen annan än assistenten vid straffängelset i Kristianstad Cl. Melén varit
förordnad såsom förundersökare samt att denne tillerkänts för varje förundersökning
en ersättning av 30—50 kronor allt efter hans arbete och kostnad
för förundersökningen.

Kristianstad den 7 januari 1938.

Av domarämbetetV.
HYDÉN.

Domhavandens i Västra
Göinge domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl, hovrätten över Skåne och Blekinge.

^ Anbefalld att lämna uppgift på de personer, som under de tre sista åren
torordnats till förundersökare enligt lagen örn villkorlig straffdom, får jag
härmed lämna följande förteckning:

1935.

I två mål (tillhopa beträffande fyra personer) jur. kand. Kjell Modéer.
I tva fall jur. kand. Nils Johansson.

I två fall jur. stud. Gösta Persson.

1936.

I tre fall jur. kand. Roger Erlandsson.

I två fall jur. kand. Bengt Hj. Andersson.

1937.

I två fall jur. kand. Bengt Wihlborg.

I ett fall (angående sedlighetsförbrytelse) f. d. folkskoleinspektören O. Th
Huldén.

I ett fall jur. kand. Bengt Hj. Andersson.

I fem fall jur. och fil. kand. N. Bruzelius.

I tre fall jur. kand. Gösta Henrikz.

I tre mål (fyra personer) jur. kand. Hans Fjelner.

I ett fall (diir fråga var örn en antagligen sinnessjuk person, som nied
hänsyn till förundersökningens resultat senare blev hänvisad till undersökning
av sinnessjukläkare) provinsialläkaren Åke Åkesson.

Arvodet har, sedan jag vid ingången av 1937 tillträtt ämbetet, i allmänhet
beräknats efter cirka 25 kronor för hel i ärendet tillsatt dag jämte ersättning
för kostnader. Jag vet ej säkert men skulle tro, att normen tidigare
varit ungefär densamma. — Då särskilt sakkunniga anlitats, bär arvodet
hållits något högre i förhållande till tillsatt tid. — Kostnaderna hava i regel
varit låga, enär notarierna mest färdats på velociped eller med omnibus,
där väderlek och bussrouter icke lagt hinder i vägen.

Medelkostnaden per åtalad person för de arvoden, som bestämts under
ifrågavarande år, har varit ungefär 42 kronor 1935 och 62 kronor under
vartdera av åren 1936 och 1937.

Då anmärkning av statsrevisorerna framställts mot användandet av notarier
såsom förundersökare, torde följande vördsamma påpekanden vara
lämpliga.

Huru tillfredsställande det än kan kännas för en domhavande, att de oavlönade
notarierna få inkomst genom en förundersökning, har jag naturligtvis
ej låtit mig påverkas av denna omständighet vid valet av förundersökare.
Men den omständigheten, att förundersökaren står i ett nära personligt
förhållande till rättens ordförande och ledamöter är synnerligen fördelaktigt
såsom strax närmare skall utvecklas.

De förundersökningar, som här verkställts, hava i regel gjorts synnerligen
ingående och i några fall lett till att personer, som efter en ytlig undersökning
sannolikt skulle fått avtjäna frihetsstraff, dömts till böter eller
erhållit villkorlig dom. Vid förundersökningarnas början brukar jag, där
så erfordras, sätta mig i förbindelse med nämndemän, präster eller lärare
i vederbörande ort och därefter lämna förundersökaren vissa direktiv örn
personer, som skola höras. Därefter fullföljer och utvidgar förundersökaren
själv utredningen på egen hand. När den är färdig, bestämmer jag örn
den skall kompletteras. Särskilt nämndemännen komma på detta sätt alltid
att taga väsentlig del i själva förundersökningsarbetet och hava därvid
visat stort intresse och stor tjänstvillighet. I ett par fall har frågan örn den
tilltalades bestraffande väsentligen varit beroende på huruvida arbete kunde
anskaffas hos lämpliga arbetsgivare. Därvid har jag själv ingripit och
jämte olika nämndemän rest omkring för att ordna saken.

Man kan alltså säga, att förundersökningarna och den arbetsanskaffning,
sorn emellanåt i samband därmed erfordras, här i domsagan utvecklat sig
till en domarkansliets och nämndemännens gemensamma angelägenhet, på
vilken mycket intresse och arbete nedlägges, och det har då tett sig naturligt,
att notarierna anlitats. Kostnaderna skulle annars .säkerligen blivit
högre eller undersökningarna mindre ingående. Men ytliga eller schablonmässigt
bedrivna förundersökningar leda, som nyss antyddes, lätt lill att
villkorlig dom i svårbedömda fall ej kommer till användning, emedan man
väl ser talande skäl för att straff bör påläggas men saknar förutsättningar
för att se de möjligheter till vederbörandes tillrättaförande, som kanske
finnas. För ett lämpligt anordnande av övervakningen är en ingående förundersökning
också ofta välbehövlig. — Det kan därför hända, att kostnaderna
för förundersökningarna mer än väl amortera sig genom effektivare
övervakning och uteblivna fångvardskostnader.

Vad nu notariernas kompetens alt utföra förundersökningar beträffar, så
får jag säga, att jag skattar den ganska högt. Det må vara aldrig så riktigt,
alt de som jurister äro nybörjare; men utanför facket hava de i de fall, jag
haft tillfälle att se, varit allvarliga och ansvarskännande män, som läst och

— 30

tänkt, som sett folk och olika förhållanden och som ägt en större mognad
i ouidömet än mångå äldre förundersökare. Att varje notarie blott hinner
förrätta ett relativt fåtal förundersökningar har jag ej sett någon som helst
olägenhet av. Deras uppfattning är frisk. Den för resultatet allvarliga fara
för schablonmässighet, som ej sällan vidlåder halvprofessionella förundersökare
även av den båttre typen, är på detta sätt utesluten. Nämndemännens
omdömen och kunskapsmöjligheter stå å ena sidan gent emot mig och domsagans
notarier mera än gent emot de flesta andra oförbehållsamt till buds,
och åtskilligt, som ej kan komma i papperen, kan i förtroende komma fram.
Sa undersökes bland annat på detta sätt värdet av olika sagesmäns utsagor
nied ledning av nämndemännens personalkännedom och notariernas personliga
intryck. Å andra sidan har jag genom notarier fått fram åtskilliga
synpunkter, som man oftast ej kan vänta från nämndemännen eller andra
ortsbor, om dessa skola vara förundersökare.

Härmed är icke sagt, att icke goda förundersökare även inom denna domsaga
skulle kunna erhållas även bortsett från notarierna. Men jag kan ej
föreställa mig, att verkligen ingående undersökningar av kompetenta personer
skola kunna erhållas för rimliga kostnader; och då kostnaderna ej få
överdrivas, blir kanske resultatet ofta därefter. Särskilt bli resekostnaderna
lätt höga. Förundersökningar per telefon böra ej bedrivas i allt för stor omfattning,
emedan vid personlig kontakt åtskilligt mera brukar komma fram.
Ej heller kan man väl i regel dirigera utomstående förundersökare på samma
sätt eller följa deras arbete. Någon stab av socialt verksamma personer,
som man kan förmå att under ofta knappt tillmätt tid — i flera fall hava
blott ett par tre dagar stått till buds mellan anmälan örn åtalet och målets
handläggning — göra resor och sätta till tid i övrigt, finnes icke här i trakten.

Notarierna själva hava lagt ned stort intresse och stor omsorg på
dessa uppgifter och satt stort värde på de erfarenheter, de sålunda förvärvat.
Så var även förhållandet med mig själv under förundersökningar
i Norrbotten 1918 och 1919. — Men det är ju en synpunkt, som ej kan
tillmätas betydelse i detta sammanhang.

Emellertid har jag vördsamt velat framhålla, att systemet med notarier
som förundersökare har mycket betydande fördelar, väl att märka om man
har bra notarier.

Det synes nu önskvärt, att direktiv angående förundersökare och förundersökningskostnader
måtte utfärdas, så att man vet vad man skall rätta
sig efter.

Hässleholm i Västra Göinge domsagas kansli den 12 januari 1938.

På domarämbetets vägnar:

E. G. LEIJONHUFVUD.

— 31 —

Domhavandens i Norra Åsbo

domsaga

yttrande 1 anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl, hovrätten över Skåne och Blekinge.

I anledning av skrivelse den 4 denna månad från kungl, hovrättens sekreterare
får jag härmed vördsamt överlämna uppgifter å personer, som under
åren 1935—1937 i Norra Åsbo domsaga förordnats att verkställa förundersökning
i brottmål, ävensom å dem tillerkänd ersättning.

Klippan den 11 januari 1938.

AXEL BRUNNBERG.

Bilaga.

Förundersökare	Antal till- talade	Arvode	Ersättning för kostnader
1935.
	2	50 kr.
	1	35 kr.
	1	35 kr.	2 kr. 20 öre
	2	( 30 kr.\ \ 30 kr./ 35 kr.	7 kr. 60 öre
	1	18 kr. 20 öre
1936.
	1	50 kr.
	1	45 kr.	3 kr. 60 öre
	1	50 kr.
	1	(inkl. ersättn.tor kostnader) 40 kr.
1937.
	1	65 kr.
	2	(inkl. ersättn. för kostnader) ( 45 kr.\ \ 45 kr./ 45 kr.
	1	19 kr.
	1	45 kr.	2 kr. 10 öre
	1	45 kr.	3 kr. 20 öre
	1	45 kr.	6 kr. 45 öre
> » > > ............	3	60 kr.	3 kr.

— 32 —

Domhavandens i Södra Åsbo

och Bjäre domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Maj:ts och rikets hovrätt över Skåne och

Blekinge.

I anledning av skrivelsen den 4 januari 1938 får jag härmed vördsamt
översända uppgift å de personer, som i Södra Åsbo och Bjäre domsaga under
åren 1935—1937 förordnats till förundersökare i brottmål. Arvode för förundersökning
har i regel (tio fall) utgått med 30 å 40 kronor växlande efter
undersökningens omfattning, i tre fall har arvode bestämts till 50 kronor, i
ett fall till 70 kronor och i ett annat fall till 75 kronor (i båda fallen med två
svarande och två förundersökningar) samt i ett fall med sex svarande till
200 kronor. Då beloppet satts högre än till 40 kronor, har i beloppet jämväl
ingått ersättning för resekostnad.

Ängelholm den 7 januari 1938.

JACOB LINDERS.

Bilaga.

Uppgift å personer, som under åren 1935—1937 i Södra Åsbo och Bjäre
domsaga förordnats till förundersökare i brottmål:

notarien Stig Rosengren.
» Nils Wiebe ...

> F. A. Hammar

» »

» Åke Lindström

Ängelholm den 7 januari 1938.

under år 1935 i 8 mål

> » 1936 > 1 »

» » 1936 »1 »

» » 1937 i 2 »

> » 1937 » 4 »

Jacob Linders.

Domhavandens i Oxie och
Skytts domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Maj:ts och rikets hovrätt över Skåne och

Blekinge.

Anmodad inkomma med uppgift å de personer, som i Oxie och Skytts
domsaga under de senaste tre åren förordnats till förundersökare i brottmål,
ävensom med redogörelse för de grunder, efter vilka ersättningen åt förundersökare
beräknats, får jag härmed vördsamt meddela, att som förundersö -

— 33 —

kare förordnats tredje notarien i domsagan och vid förhinder för denne fjärde
notarien. Förundersökare har som regel tillerkänts en ersättning om 75 kronor.
Ersättningen har någon enstaka gång varit högre och några gånger
lägre. Beloppet har innefattat såväl arvode för det utförda arbetet som ersättning
för havda utgifter för resor, telefonsamtal, porto m. m.

Malmö den 7 januari 1938.

PER von EHRENHEIM.

Domhavandens i Torna och
Bara domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Maj:ts och rikets hovrätt över Skåne och
i Blekinge.

Med anledning av skrivelsen den 4 innevarande januari från hovrättens
sekreterareexpedition till häradshövdingen i Torna och Bara domsaga angående
ersättningar till förundersökare i brottmål, får jag härmed vördsamt
meddela, att i denna domsaga under de senaste tre åren undantagslöst
förordnats byråföreståndaren vid föreningen Skyddsvärnet i Malmö Emil
Hansen till förundersökare i brottmål samt att ersättningen till honom för
varje uppdrag i regel utgjort 30 kronor eller, då förundersökningen varit
mera tidsödande, 35 kronor. I sällsynta undantagsfall, då uppdraget föranlett
avsevärdare resor, har Hansens ersättning bestämts till 40 kronor.

I ovannämnda ersättningsbelopp ingå alla med uppdraget förenade kostnader.

Lund den 5 januari 1938.

PER AHLGREN.

Domhavandens i Vemmenhögs,
Ljunits och Herrestads
domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Maj:ts och rikets hovrätt över Skåne och

Blekinge.

Sedan jag genom skrivelse från kungl, hovrätten den 4 januari 1938 anmodats
inkomma med vissa uppgifter angående förundersökare i brottmål,
får jag härmed vördsamt meddela följande.

Under åren 1935—1937 har i domsagan förordnats om förundersökning i
sammanlagt 18 fall. Till förundersökare hava förordnats, i 2 fall förste
notarien, i 5 fall andre notarien, i 8 fall extra notarier, i 2 fall under som 3—387289.

Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1937. II.

34 ~

martid tjänstgörande juris studerande och i 1 fall en folkskollärare, som
tidigare handhaft undervisning av den tilltalade. Ersättningen åt förundersökare
har bestämts i ett belopp för utgifter och utfört arbete. Ersättningsbeloppen
hava varierat mellan 20 kronor och 65 kronor. Den genomsnittliga
ersättningen för en förundersökning har utgjort 45 kronor.

Ystad i Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga den 10 januari

1938.

S. LINDBY.

Domhavandens i Färs domsaga yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Maj.ts och rikets hovrätt över Skåne och

Blekinge.

I anledning av kungl, hovrättens skrivelse den 4 dennes med anmodan att
till kungl, hovrätten inkomma med uppgift å de personer, som i Färs domsaga
under de senaste tre åren förordnats till förundersökare i brottmål,
ävensom med en redogörelse för de grunder, efter vilka ersättningen åt förundersökare
beräknats i domsagan, får jag vördsamt meddela, att till förundersökare
under angivna tid förordnats notarierna i domsagan: Casper
Tham, Claés Hain och Erik Petersson samt att ersättningen för förundersökningen
bestämts med ett i det särskilda fallet skäligt belopp, därvid beaktats
svårigheterna för uppdragets utförande och de därmed förenade omkostnaderna
samt hänsyn tagits till det arbete och den omsorg, som nedlagts
för åstadkommande av en så fullständig förundersökning som möjligt.

Sjöbo tingsställe den 11 januari 1938.

KNUT ULFSPARRE.

Domhavandens i Frosta och
Eslövs domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Maj:ts och rikets hovrätt över Skåne och

Blekinge.

Anmodad att inkomma med uppgift å de personer, som i den mig anförtrodda
domsagan under de tre senaste åren förordnats till förundersökare i
brottmål, ävensom med en redogörelse för de grunder, efter vilka ersättning
åt förundersökare beräknats i domsagan, får jag härmed under hänvisning
till bilagda förteckning meddela, att förundersökare i ersättning för tidsspillan
och å förundersökningen nedlagt arbete brukat tillerkännas ett arvo -

— 35 —

de av 50 kronor jämte ersättning för direkta resekostnader (biljetter etc.),
men har förundersökaren ansetts själv böra med sitt arvode vidkännas kostnader
för måltider och rumsförhyrning i de fall, då han varit nödsakad att
utsträcka sina efterforskningar utom hemorten. I ett fall har förundersökaren
i anseende till det tidsödande och krävande arbete, som av denne
nedlagts å förundersökningen, tillerkänts ett arvode av 60 kronor.

Eslöv den 11 januari 1938.

G. LINDSTEDT.

Häradshövding i Frosta och Eslövs domsaga.

Bilaga.

Uppgift å Jämlikt lagen om villkorlig dom vid Frosta och Eslövs domsaga under
åren 1935—1937 förordnade förundersökare.

Nr i domboken	Den tilltalade	Tilltalad för	Förundersökare	Ar- vode kr.
F. dbk. nr 212/35. 3/12 F. Akt. 12/36 F. Akt. 29/36 E. Akt. 5/36 Fx. 2/36	Astrid Kristina Ekholm	Tjuvnadsbrott	Jur. kand. Gösta Ahlbeck, Eslöv	50: —
Lars Jönsson	Vållande till annans död	Densamme	50: —
Charles Liljekvist	Motorf ordonsförseelse	Densamme	50: _
Martin Lennart Larsson	Tjuvnadsbrott	Densamme	50: —
Gustaf Edfrid Svensson	Tjuvnadsbrott	Densamme	50: —
Ex. 1/36	Sture Georg Reinhold Björk-lund	Tjuvnadsbrott	Jur. kand. Berndt Philipson, Eslöv	50: —
F. Akt. 124/36	Hans Andersson	Vållande till annans död	Jur. kand. Kaj Åberg, Eslöv	60: —
F. Akt. 125/36 Fx. 4/36	Anna Leijon	Förfalskning	Densamme	50: —
Gottfrid Albert Nilsson	Förfalskning	Densamme	50: —
E. Akt. 5/37 E. Akt. 5/37 F. Akt.	Axel Pålsson	Hemfridsbrott	Densamme	50: —
Nils Nilsson	Hemfridsbrott	Densamme	50: —
Otto Nilsson	Tjuvnadsbrott	Densamme	50: —
52/37				50: —
F. dbk. 22/6	Karin Hansson	Tjuvnadsbrott	Jur. kand. Gillis Björck, Lund
nr 298/37				50: —
Fx. 3/37	Bror Erik Pettersson	Tjuvnadsbrott	Densamme
F. Akt. 128/37	Stig Nordh	Olovligt brukande	Jur. kand. Torsten Bengtsson, Eslöv	50: —
F. Akt.	Göte Andersson	Olovligt brukande	Densamme	50: —
128/37

— 36 —

Domhavandens i Rönnebergs,

Onsjö och Harjagers domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Kungl. Maj:ts och rikets hovrätt över Skåne och

Blekinge.

I anledning av skrivelse den 4 januari 1938 från sekreteraren i kungl,
hovrätten får jag i avseende å i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga
under de senaste tre åren förekomna förundersökningar i brottmål vördsamt
anföra följande.

Till förundersökare har städse förordnats det äldsta av de å domsagans
kansli tjänstgörande, rättsbildade, oavlönade biträdena. Erfarenheten har
visat, att de förundersökningar, som sålunda verkställts, varit av det största
värde för bedömande av frågan om i de olika fallen villkorlig dom skolat tilllämpas
eller ej. Med visshet kan utsägas, att förundersökningarna icke
kommit att hava samma värde, därest de verkställts av i orten bosatta personer,
örn nu överhuvud taget några sådana personer skickade till att vara
förundersökare kunnat uppletas.

Vid bestämmandet av ersättningen åt förundersökarna har jag beräknat,
att deras direkta utgifter för uppdraget såsom resekostnader, telefonsamtal

o. d. skulle bliva gottgjorda samt att därutöver skulle utgå ett arvode allt
efter förundersökningens omfattning av 20 till 35 kronor. Den sammanlagda
ersättningen har med tillämpning av dessa grunder kommit att uppgå
till 35—55 kronor, i medeltal 45 kronor.

Vid genomgång av domboken för de senare åren har jag funnit, att annan
ordförande i häradsrätten än jag själv utan att hava samrått med mig bestämt
ersättningen till för undersökare till högre belopp än här ovan angivits.
Jag saknar kännedom om vilka grunder som härvid tillämpats.

Landskrona den 10 januari 1938.

NILS WIHLBORG.

Domhavandens i Luggude
domsaga

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till herr sekreteraren i hovrätten över Skåne och

Blekinge.

I anledning av Eder skrivelse av den 4 januari med anmodan att inkomma
med uppgift å de personer, som under de senaste tre åren i Luggude domsaga
förordnats till förundersökare i brottmål, ävensom med redogörelse för
de grunder, efter vilka ersättning för förundersökare beräknats, får jag meddela,
att till förundersökare under nämnda tid varit förordnade fiskalsaspiranten
Sven O. Svensson, byråföreståndaren Emil Hansen i Malmö och
förste notarien Folke Andersson samt att ersättning åt förundersökare bru -

— 37 —

kar beräknas så, att han erhåller gottgörelse för resekostnader och dagtraktamente
samt skäligt belopp, varierande från 15 till 30 kronor, för författande
av utlåtande.

Hälsingborg den 11 januari 1938.

J. HANSSON.

Hovrättens för Övre Norrland yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1937 har Eders Kungl. Majit anbefallt
hovrätten för Övre Norrland att avgiva underdånigt utlåtande över ett av
riksdagens revisorer gjort uttalande rörande användandet av domsagonotarier
såsom förundersökare i brottmål. Till åtlydnad härav får hovrätten i
underdånighet anföra följande.

Statsrevisorerna hava såsom oriktigt framhållit, att uppdrag som förundersökare
av domhavandena (häradsrätterna) förbehållas de oavlönade notarierna.
Dessa hade enligt statsrevisorernas mening icke nödig erfarenhet
för uppdrag av denna ömtåliga art och kunde endast undantagsvis besitta
önskvärd personkännedom och kunskap örn levnadsförhållandena i orten.
Revisorerna hava ansett, att sådant förordnande bör givas notarie först
sedan han under något år tjänstgjort i domsagan och sålunda erhållit viss
kännedom om förhållandena i denna, dock endast i sådana fall, då för uppdraget
mera kvalificerad kraft ej finnes att tillgå.

Rörande förhållandena inom hovrättens domsområde får hovrätten meddela,
att oavlönade notarier, s. k. extra notarier, numera pläga i mycket
ringa utsträckning finnas anställda vid domsagokanslierna inom domsområdet.
För närvarande torde icke någon enda extranotarie finnas där anställd.
Hovrätten har sig emellertid bekant, att i åtminstone ett par fall
häradshövding, som sökt till sin domsaga förvärva extranotarie, ställt i utsikt
att dylik notarie skulle kunna erhålla någon mindre inkomst genom
förundersökningar i brottmål, och att sådan inkomst även i flera fall tidigare
åtnjutits av extranotarie.

Hovrätten har hos samtliga häradshövdingar inom domsområdet under
hand förfrågat sig örn den praxis som av dem tillämpas vid utseende av
förundersökare, om deras erfarenheter rörande personers av olika kategorier
sätt att utföra förundersökningarna samt örn statsverkets kostnad för dessa.
Härvid har hovrätten erfarit följande.

I flertalet domsagor pläga till förundersökare i allmänhet utses domsagonotarier.
Så sker i två domsagor undantagslöst. Endast i en domsaga
utses regelmässigt prästman. I övriga fall då notarie ej utsetts har förordnats
i allmänhet prästmän, mera sällan nämndemän, i ett par enstaka fall
fjärdingsmän.

Omdömet örn förundersökarnas sätt att utföra sitt arbete, såvitt angår de
domsagor där jämförelse kunnat ske mellan förundersökare av olika kategorier,
har i allmänhet varit, att notarierna utfört ett bättre arbete än övriga
undersökare; från ett par domsagor har arbetet betecknats såsom ungefär

38 —

likvärdigt för olika kategorier. I intet fall har notariernas arbete betecknats
såsom underlägset det arbete som utförts av andra undersökare. Det
har framhållits, att notarierna regelmässigt hava bättre kännedom örn
ifrågavarande lagstiftning och motiven för densamma än övriga undersökare
och visa mer ambition vid uppdragens fullgörande; att notarierna lätt
kunna av häradshövdingarna få, och även erhålla, värdefulla direktiv för
bedrivandet av sitt undersökningsarbete; samt — framför allt — att notarierna
i regel ådagalagt större objektivitet vid undersökningarna än exempelvis
prästmännen. Å andra sidan ligger det i sakens natur, att de unga
notarierna oftast icke kunnat besitta samma livserfarenhet samt orts- och
personkännedom som särskilt de prästmän vilka anlitats för undersökningar.

Kostnaden för en förundersökning har inom hovrättens domsområde regelmässigt
varierat mellan 20 och 50 kronor, vartill vanligen kommer ersättning
för nödvändiga utgifter. Såsom en genomsnittskostnad torde kunna
angivas 40 kronor jämte ersättning för dylika utgifter. Från en domsaga
har betonats att kostnaden i allmänhet blivit något mindre, då annan än
notarie varit förundersökare.

Såvitt hovrätten kan sluta av de i förevarande sammanhang av hovrätten
inhämtade upplysningar, kunna några missförhållanden i det av statsrevisorerna
anmärkta hänseendet icke sägas föreligga inom detta domsområde.
Hovrätten vill emellertid betona, att i den mån domsagonotarier må hava
utsetts till förundersökare utan att man först tagit reda på huruvida i det
särskilda fallet lämpligare förundersökare kunnat erhållas, ett sådant förfaringssätt
icke kan anses riktigt. Tydligen kan ej heller anses riktigt att
på förhand såsom en garanterad löneförmån förespegla en ung notarie att
få utföra förundersökningar i domsagan. Till förundersökare bör utses den
person, som i varje särskilt fall är den lämpligaste, utan att någon som helst
slentrian därvid må förekomma. Finnas flera personer vara lika lämpliga,
bör valet mellan dem träffas med hänsyn tagen till kostnadssynpunkten. Att
en lämpligare person får stå tillbaka för annan i syfte att för statsverket
inbespara kanske 10 kronor eller en obetydlighet mera, synes, i betraktande
av vikten av att förundersökning utföres väl, ej böra ifrågakomma.

Umeå den 20 januari 1938.

Underdånigst
på hovrättens vägnar:

HOLGER ELLIOT.

G. O. Larsson.

Fångvårdsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 5, § 2.

Till Konungen.

Fångvårdsstyrelsen har anbefallts att avgiva underdånigt utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer i sin berättelse anfört
angående uppehållande av direktörsbefattningarna vid straffängelserna
i Karlskrona, Kalmar och örebro.

— 39 —

Med anledning härav får styrelsen i underdånighet anföra följande.

Av revisorerna påtalade förhållanden hava sedan länge varit föremål för
styrelsens uppmärksamhet. Såsom framgår av årets statsverksproposition
har styrelsen sålunda — vilket även framhållits av revisorerna — framlagt
förslag om straffängelsets i Karlskrona omändring från och med den 1 juli
1938 till kronohäkte under ledning av en kronohäktesföreståndare av lia
klass. Styrelsen tillåter sig åberopa en av styrelsen i nämnda ärende till
justitiedepartementet överlämnad promemoria, däri anfördes bl. a. följande.

Det sjunkande antalet av till tidsbestämt straff dömda fångar hade medfört,
att vissa fångvårdsanstalter sedan några år tillbaka hade synnerligen
låg beläggning. Så hade varit fallet med bl. a. kronohäktena i Norrtälje,
Karlshamn, Ängelholm och Uddevalla. Sedan dessa kronohäkten numera
nedlagts, visade återstående kronohäkten — med undantag möjligen för kronohäktet
i Halmstad — normal beläggningsfrekvens. Däremot rådde en avsevärd
underbeläggning vid tre straffängelser, nämligen straffängelserna i
Karlskrona, Kalmar och Örebro.

Så länge brottsligheten icke stege, komme med all sannolikhet antalet sådana
fångar, som icke vore föremål för särbehandling, att minskas ytterligare.
I denna riktning verkade den år från år ökade tillämpningen av lagen
örn villkorlig dom liksom det stigande antalet förvarade och internerade.
Ytterligare nedgång av fångantalet vöre att vänta, när den nya böteslagstiftningen
trädde i kraft från och med den 1 januari 19o9.

Till följd av den nämnda underbeläggningen å vissa straffängelser hade
fångvårdsstyrelsen funnit sig böra undersöka, vad som kunde göras för att
beskära anstaltsorganisationen. Härvid hade bl. a. övervägts, örn någon
fångvårdsanstalt skulle kunna nedläggas. Styrelsen hade med hänsyn till
ovissheten rörande det framtida platsbehovet ansett sig böra tillsvidare avsta
från att framföra förslag i den riktningen. Denna ovisshet berodde på åtskilliga
omständigheter. Bortsett från att det aldrig kunde förutses, vilken
omfattning brottsligheten komme att taga i framtiden, påginge f. n. inom
fångvårdsstyrelsen utredning angående uppförande av ny säkerhetsanstalt
och ny sinnessjukavdelning. Man syntes böra bl. a. avvakta resultat av
denna utredning, innan man nedlade flera anstalter.

Styrelsen hade vidare undersökt, örn något eller några straffängelser kunde
nedflyttas till kronohäkten, varigenom vissa förenklingar i organisationen
kunde åvägabringas utan reducering av platsantalet. Denna, väg hade anvisats
såväl av landshövdingen Hagströmer i hans den 16 juli 1931 avgivna
betänkande med riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det
svenska fångvårdsväsendet som av organisationsnämnden i dess den 11 oktober
1933 avgivna betänkande med utredning och förslag angående långvårdens
framtida ordnande. Landshövdingen Hagströmer hade föreslagit,
att straffängelserna i Kalmar, Karlskrona, Örebro, "Västerås och Falun skulle
nedflyttas till kronohäkten av första klass, organisationsnämnden hade stannat
vid att föreslå, att nedflyttningcn till kronohäkte skulle avse strattangelserna
i Kalmar, Karlskrona och Västerås. Nedflysningen hade föreslagits
skola ske i samband med uppförande av ny fångvårdsanstalt. Att trugan
örn uppförande av ett nytt fängelse flir vanligt fångförvar tillsvidare
undanskjuta för andra mera trängande byggnadsfrågor (uppförande av
ungdomsanstalt, säkerhetsanstalt och sinnessjukavdelning) bolde emellertid
icke få stå i vägen för en sådan nedflyttning, därest åtgärden trots detta

visade sig genomförbar. . ....

Styrelsen hade funnit detta möjligt att redan den 1 juli 1938 nedsätta ett
straffängelse lill kronohäkte av första klass. Med hänsyn lill att de sodra
delarna av landet hade god tillgång till fångvårdsanstalter, borde organisa -

— 40 —

tionsändringen avse något där befintligt straffängelse. Härvid kunde ifrågakomma
straffängelset i Kalmar och straffängelset i Karlskrona. För ett
bibehållande tillsvidare av Kalmarfängelset såsom straffängelse talade emellertid
åtskilliga skäl. Fängelset vore sålunda det största straffängelset i riket.
Antalet celler, av vilka en del visserligen användes för förråd m. m„
uppginge till 102, medan motsvarande antal i Karlskronafängelset uppgmge
till 90. Kalmarfängelset hade vidare ett friare läge och större tomtutrjmme
än Karlskronafängelset och lämpade sig därför bättre som fångvar(^ans*a^
an. detta. Härtill komme även en annan omständighet. Utom
straffängelset i Kalmar funnes i Småland tre andra fångvårdsanstalter,
nämligen centralfängelset i Växjö, straffängelset i Jönköping och kronoaa,
l^ * Västervik. Dessa anstalter vore emellertid specialanstalter: centralfängelset
i Växjö vöre kvinnofängelse, straffängelset i Jönköping och
kronohäktet i Västervik tjänstgjorde såsom sinnessjukavdelningar. Så länge
dessa anordningar bestode, torde försiktigheten bjuda, att för Kalmar, Kronobergs
och Jönköpings län bibehölles ett straffängelse för vanligt fångforvar.
Man vunne härigenom också, att straffängelserna i de södra landskapen
bleve mera jämnt fördelade.

o Styrelsen har vidare i underdånig skrivelse den 18 oktober 1937 angående
återbesättande av vissa befattningar vid fångvårdsstaten bl. a. uttalat att, sedan
kronohäktet i Karlshamn nedlagts och därest förslaget om nedflyttande
av straffängelset i Karlskrona till kronohäkte bifölles, en ökning i beläggningen
vid straffängelset i Kalmar kunde komma att uppstå och att
styrelsen fördenskull ansage lämpligt att avvakta närmare erfarenheter,
i??aa någon förändring vidtoges beträffande Kalmarfängelsets organisation.
Därjämte har styrelsen i samma skrivelse uttalat sig för att direktörsbefattningen
vid nämnda fängelse alltjämt skulle uppehållas allenast medelst förordnande.

På grund av vad sålunda anförts bör enligt styrelsens mening Kalmarfängelsets
organisation tillsvidare bibehållas oförändrad.

Vad beträffar slutligen straffängelset i örebro har, såsom i det föregående
anmärkts, avsevärd underbeläggning varit rådande jämväl vid nämnda fängelse.
Styrelsen har också redan länge haft uppmärksamheten riktad å
nämnda förhållande, som senast påtalats vid en den 20 december 1937 av
den ene av styrelsens byråchefer verkställd inspektion av fängelset. Styrelsen
har också för avsikt att ånyo till övervägande upptaga frågan, i vad mån
fängelsets organisation kan förbilligas, bl. a. genom en åtgärd av den art
revisorerna föreslagit. Därest detta skulle befinnas möjligt, torde förslag
komma att framläggas av styrelsen å sådan tid, att ärendet kan föreläggas
1939 års riksdag.

1° ärendets handläggning hava deltagit undertecknad överdirektör samt
byråchefen Wijkmark och tillförordnade byråchefen Wennerholm, den sistnämnde
föredragande.

Stockholm den 17 januari 1938.

Underdånigst:

HARDY GÖRANSSON.

T. Eriksson.

— 41 —

Arméförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 7, § 3.

Underdånigt utlåtande.

Sedan Kungl. Majit genom nådig remiss den 21 sistlidna december anbefallt
arméförvaltningens intendentur- och civila departement avgiva och till
försvarsdepartementet insända underdånigt utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer anfört i § 3 av sin berättelse om verkställd granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd m. m. för tiden 1 juli
1936—30 juni 1937, fjärde huvudtiteln, få departementen i underdånighet
anföra följande.

Vid den utredning angående portionspriserna och ersättning för portion in
natura vid försvarsväsendets olika grenar, som revisorerna verkställt, lia
revisorerna kommit till den uppfattningen, att de bestämmelser, som gälla
för fastställande av den kontanta portionsersättningens belopp, icke äro i
sak med varandra överensstämmande för de olika försvarsgrenarna, att den
personal, vilken enligt gällande bestämmelser mot kontant ersättning äger
utfå portion in natura, icke alltid (exempelvis under fälttjänstövningar) erlägger
den ersättning för dylik portion, som fordras för att statens självkostnader
skola bliva täckta, samt att hänsyn icke tagits till kostnader för
avlönande av personal, som är uppförd i staterna — exempelvis husmoder
och biträdande husmoder — för kökslokaler, värme för matlagning o. d.
Med anledning härav hava revisorerna ansett det påkallat, att gemensamma
bestämmelser utfärdas för de olika försvarsgrenarna rörande beräknande av
de belopp, som skola motsvara priserna å naturportioner.

Inledningsvis torde få erinras därom att för arméns vidkommande priset a
naturaportion enligt bestämmelserna i 1907 ars fredsförplägnadsreglemente
av Kungl. Maj :t fastställts till 60 öre eller samma belopp per man och dag,
som under en lång följd av år legat till grund för mathållningsanslagets beräknande.
Till följd av de stora fluktuationerna, som under världskriget
och tiden närmast därefter inträffade å livsmedelsmarknaden, visade det sig
nödvändigt att ofta vidtaga ändringar i reglementet för reglering av nämnda
pris. Då detta ansågs förenat med åtskilliga olägenheter, erhöll reglementet
slutligen den lydelse, som även återfinnes i det för arméns truppförband nu
gällande underhållsreglementet. Enligt §3:3 jämförd med § 6: 1, sista stycket,
i sistnämnda reglemente utgår sålunda ersättning för utbekommen naturaportion
som ock i förekommande fall »portionsgottgörelse» till manskapet
med belopp, som intendenturdepartementet äger fastställa med ledning
av vid armén gällande normalportionspris och med hänsyn tagen till magasinerings-
och tillagningskostnader. För flygvapnet gälla enahanda bestämmelser.

De centrala förvaltningsmyndigheterna vid nämnda försvarsgrenar hava
sålunda att i enlighet med dessa bestämmelser fastställa försäljningspuset a
naturaportioner.

Vid marinen åter hava detaljerade föreskrifter i berörda avsende uttardats
av Kungl. Majit.

Samtliga föreskrifter syfta till att statens verkliga kostnader for tillhandahållna
naturaportioner skola täckas av det utav myndigheterna fastställda

priset.

Även örn de för de olika försvarsgrenarna gällande reglementsbestammeiscrna
icke givits ensartad avfattning, hava dock vid tillämpningen i huvud -

— 42 —

sak samma beräkningsgrunder för prissättningen å naturaportionerna och
därmed även för den till manskapet utgående »portionsgottgörelsen» tillämpats.
Vid såväl armén och flygvapnet som marinen lägges sålunda normalportionspriset
till grund för beräkningen liksom ock detta pris sedermera
ökas med omkring 10 % för magasinerings- och tillagningskostnader. Skillnaden
ligger allenast däruti, att det sålunda erhållna talet enligt bestämmelserna
i reglemente för marinen avrundas uppåt till närmaste hela öretal,
medan vid armén och flygvapnet avrundningen i allmänhet varit något större
och skett till jämnt 10-tal ören. Vid den förstnämnda försvarsgrenen
fastställes för varje förläggningsort ett särskilt försäljningspris (och därmed
även den åt enskilda av manskapet utgående »portionsgottgörelsen»), allt
efter det för orten gällande normalportionspriset ökat med 10 °/o, under det
att man vid de övriga både försvarsgrenarna med utgångspunkt från det för
hela försvarsgrenen gällande medelnormalportionspriset i förenklande syfte
fastställer ett för hela armén respektive flygvapnet gemensamt pris. I detta
sammanhang torde få nämnas, att man vid armén och flygvapnet på grund
av den större avrundningen av ersättningsbeloppet till jämnt 10-tal icke haft
anledning, att varje gång portionspriset ändrats, d. v. s. i regel minst 2—3
gånger om året, ändra försäljningspriset å naturaportionen och därmed ersättningsbeloppet
för dem, som åtnjuta kontant »portionsgottgörelse». Även
detta måste ur kontroll- och redovisningssynpunkt få anses som en bestämd
fördel ur statens synpunkt, särskilt vid armén med dess många förläggningsorter.
För den, som åtnjuter kontant gottgörelse i stället för naturaportion,
torde dock det vid marinen tillämpade förfaringssättet i vissa fall få anses
fördelaktigare.

I fråga om det belopp, varmed portionspriset bör ökas för att täcka kostnaderna
för magasinering och tillagning m. m., kunna givetvis olika synpunkter
göra sig gällande. Hitintills hava i det förut omnämnda tillägget å
10 % inräknats kostnaden för magasinering, bränsle, lyse, vatten o. d., varemot
avlöningen för den kvinnliga kökspersonalen icke medräknats. Den
förstnämnda utgiftsgruppen täckes mer än väl av nämnda tillägg. Departementen
anse för sin del, att kostnaderna för den kvinnliga personalen icke
böra tagas i betraktande vid beräknandet av försäljningspriset å naturaportioner,
enär den ringa utökning av portionsantalet, som följer av försäljningen
till enskilda av naturaportioner på intet sätt inverkar på kökspersonalens
antal. Det torde i samband härmed få erinras om att ett stort antal
naturaportioner försäljas under fälttjänstövningar, då den kvinnliga personalen
icke medverkar vid matlagningen. Departementen anse sig också
hava funnit ett stöd i sin här angivna uppfattning däruti, att Kungl. Majit
för marinens vidkommande begränsat tillägget till 10 %>.

Skulle även kostnaderna för den kvinnliga personalen anses böra inräknas
i försäljningspriset måste i fråga om armén tillägget sättas till omkring
20 % av normalportionspriset. Vid armén uppgå nämligen kostnaderna för
ifrågavarande personal till närmare 10 % av portionskostnaderna.

Departementen tillåta sig i detta sammanhang framhålla, att en dylik
ytterligare förhöjning av priset på naturaportionerna skulle komma att medföra
en icke obetydlig utgiftsbelastning av mathållningsanslaget på grund av
den därav automatiskt följande förhöjningen av »portionsgottgörelsen».

Enligt inom intendenturdepartementet förd årsstatistik över det ordinarie
förslagsanslaget till arméns mathållning har under de tre senast förlupna
budgetåren antalet »portionsgottgörelser» och kontant ersatta naturaportioner
varit följande.

— 43 —

portions- försålda

gottgörelser naturaportioner
st. st.

1934— 1935 532,423 110,981

1935— 1936 540,686 142,001

1936— 1937 506,784__168,555

Summa 1,579,893 421,537.

Multipliceras de båda här återgivna summorna med 90 öre, till vilket belopp
försäljningspriset å naturaportion respektive »portionsgottgörelsen»;
uppgått under sagda treårsperiod, kommer man till det resultatet, att under
treårsperioden ifråga utbetald portionsgottgörelse belastat mathållningsanslaget
med i runt tal 1,422,000 kronor under det att samma anslag för
samma tidrymd endast gottskrivits med 380,000 kronor för försålda naturaportioner.
Härav framgår, att ur statsekonomisk synpunkt de försålda naturaportionerna
spelar en mycket underordnad roll ifråga örn mathållningsanslagets
ekonomi jämförda med de utgående portionsgottgörelserna. Det
bör sålunda uppmärksammas, att en höjning av försäljningspriset å naturaportionen
med 10 öre automatiskt medför en årlig utgiftsökning för mathållningsanslaget
av c:a 50,000 kronor för portionsgottgörelse, under det att
mathållningsanslaget endast tillföres c:a 10,000 kronor för försålda portioner.

Beträffande frågan huruvida kostnaderna för försålda naturaportioner vid
armén under årens lopp blivit täckta av inflytande försäljningsavgifter få
departementen framhålla, att under tiden 1 december 1930—31 december
1937, då ersättningsbeloppet för naturaportion utgått med 90 öre, medelnormalportionspriset
utgjort 74 öre. Full ersättning för Kronans självkostnader
har alltså erhållits under denna tid icke blott för magasinerings- och tilllagningskostnader
m. m. å förläggningsorten utan jämväl för den ökning
i kostnaderna, som uppstått under övningar utom förläggningsorten.

I samband härmed tillåta sig departementen meddela, att ersättningen för
naturaportion liksom ock »portionsgottgörelse» från och med innevarande
års ingång höjts till en krona. Då medelportionspriset för närvarande utgör
86 öre, är det tydligt, att Kronans kostnader även för närvarande äro
fullt täckta.

Vad slutligen beträffar den av statsrevisorerna väckta frågan om tillämpandet
av ensartade bestämmelser beträffande beräknandet av försäljningspriset
å naturaportion och av »portionsgottgörelse» åt manskapet finna departementen
denna tanke riktig, framför allt örn särskild hänsyn tages till
dem, som åtnjuta kontant portionsgottgörelse i stället för portion in natura.

Enligt revisorernas uppfattning borde härvid det vid marinen tillämpade
systemet komma till användning även vid de övriga försvarsgrenarna.
Ehuru de för armén gällande bestämmelserna ur enkelhetens synpunkt samt
i kontroll- och redovisningshänseende äro att föredraga framför marinens,
har intendenturdepartementet intet att erinra emot att detta system, till att
börja med försöksvis, även tillämpas vid armén. Härigenom vinnes nämligen
fördelen att Kronan vid varje särskild tidpunkt och pa varje förläggningsort
erhåller full ersättning för därstädes kontant försåld portion. För
personal, som åtnjuter »portionsgottgörelse», och som sålunda själv skall
svara för sin förpiägnad, kommer den kontanta gottgörelsen städse att anpassa
sig efter för orten gällande priser.

Ersättningsbeloppet torde böra fastställas av vederbörande armefordelningschef
(likställd chef) för varje garnisonsort samtidigt med fastställandet

44 —

av normalportionspriserna. Försäljningspriset bör utgöras av medelnormalportionspriset
för garnisonens samtliga truppförband med tillägg av
10 % för magasinerings- och tillredningskostnader. Den sålunda erhållna
siffran avrundas uppåt till helt öretal.

Under sådana fälttjänstövningar utom förläggningsorten, som omförmälas
i § 13: 2 av intendenturunderhållsreglementet, d. v. s. under arméfördelnings-
och arméfälttjänstövningar då krigsportionsstaten tillämpas, bör enligt
enahanda grunder fastställas ett särskilt högre pris. Däremot synes ersättningen
för naturaportion under sådana övningar och marscher utom
förläggningsorten, vilka äro att hänföra till vanliga vapenövningar, böra vara
densamma, som utgår på den ordinarie förläggningsorten.

Därest Kungl. Maj:t icke har något att häremot erinra, kommer intendenturdepartementet
att utfärda bestämmelser i nu angiven riktning att tillsvidare
försöksvis lända till efterrättelse. Sedermera kommer departementet
till Kungl. Maj :t inkomma med underdånig rapport i frågan, varefter med
ledning av försöksresultaten definitiva bestämmelser kunna meddelas. Någon
ändring av gällande intendenturunderhållsreglemente synes icke erforderlig.

Vid handläggningen av detta ärende hava deltagit från intendenturdepartemetet
undertecknade Söderbom och Lilliehöök, den senare föredragande,
samt från civila departementet generalkrigskommissarien Wijnbladh och
krigsrådet Brunskog.

Stockholm den 22 januari 1938.

Underdånigst

H. SÖDERBOM.

E. G. LILLIEHÖÖK.

G. Levenius.

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 7, § 3.

Underdånigt utlåtande

på grund av nådig remiss den 21 december 1937 över statsrevisorernas utredning
angående portionspriserna och ersättning för portion in natura vid försvarsväsendet.

Inkomsten av försålda portioner vid marinen rör sig vanligen om ett belopp
av omkring 60,000 kronor per år, motsvarande endast ungefär 4 % av
kostnaderna för mathållningen i land inklusive avlöning till civil kökspersonal.
Den verkliga merkostnad, som förorsakas statsverket genom att ett
mindre antal underofficerare och äldre manskap (med innestående portion)
begagnar sig av rätten att uttaga portion, måste under sådana förhållanden
vara ytterst obetydlig. Huruvida denna merkostnad täckes av det procentuella
pålägget av 10 °/o beror på dels vilka kostnader, som böra medräknas,
dels betalande matgästers inverkan på behovet av kökspersonal, förbrukning
av serviseffekter m. m. Med hänsyn till det ringa antalet betalande matgäster
är det dock sannolikt, att de verkliga merkostnaderna mer än väl täckas

— 45 —

av det procentuella pålägget, som dock representerar ett värde av inemot

6,000 kronor per år.

Det är givet, att, om man vid bestämmandet av »portionstaxan» icke blott
täger hänsyn till de verkliga merkostnaderna utan även medräknar övriga
med mathållningen sammanhängande kostnader och pro rata parte slår ut
samtliga dessa kostnader, saken ställer sig annorlunda. Utgår man sålunda
från att »portionstaxan» skall inrymma ersättning för såväl kostnader för
den civila kökspersonalens avlöning, för förplägnadsutredning och dylikt
som ock kostnader för bränsle, vatten, renhållning, lyse m. m. samt husmödrarnas
avlöning, som nu belastar avlöningsanslaget, eventuellt även maskinslitning,
torde det nuvarande tillägget av 10 °/o böra höjas högst väsentligt,
troligen minst till det dubbla.

Fråga är om detta vore välbetänkt. Om enbart vad ovan framhållits angående
de sannolika verkliga merkostnadernas ringa betydelse är ett skäl
för återhållsamhet vid en eventuell jämkning av grunderna för fastställande
av »portionstaxan» finnas andra och mer tungt vägande. Det förhåller sig ju
så att vid marinen — liksom fallet synes vara vid de andra försvarsgrenarna
— portionsersättningen till manskap med innpstående portion och »portionstaxan»
bestämmas efter samma grunder, varvid inom marinen räknas med
en tillagningskostnad av 10 °/o å normalportionspriset, vilket pris inrymmer
praktiskt taget alla kostnader förbundna med varans anskaffning och magasinering.
Höjes nu för beräkningen av »portionstaxan» procenten för tillagningen
m. m. från 10 till exempelvis 20 °/o, torde det vara svårt att undgå en
motsvarande höjning av portionsersättningen. Detta skulle för marinens del
medföra en utgiftsökning, som kan beräknas till 50,000 å 60,000 kronor
per år.

Marinförvaltningen hemställer på grund av vad som anförts, att någon
ändring i nuvarande grunder för beräknande av marinens »portionstaxa»
icke måtte vidtagas.

I ärendets handläggning hava deltagit förutom undertecknad, chef, Ekman,
föredragande, samt Wirström.

Stockholm den 24 januari 1938.

Underdånigst
HARALD ÅKERMARK.

Carl-Otto Krook.

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagen s
revisorers uttalande del I, sid. 7, § 3.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1937 har flygförvaltningen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av § 3 av riksdagens revisorers berättelse
örn verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1936—30 juni 1937, fjärde
huvudtiteln.

Flygförvaltningen får i underdånighet anföra följande.

— 46 —

Statsrevisorerna uttala, att samma beräkningsgrunder för bestämmande
av den kontanta portionsersättningens belopp borde tillämpas för samtliga
delar av försvarsväsendet. Härmed avse revisorerna dels portionsgottgörelse
enligt § 3 av gällande intendenturunderhållsreglemente samt den kontanta
ersättning, som enligt § 6 av samma reglemente skall erläggas för tillagad
portion.

Flygförvaltningen, som anser att revisorernas berörda uttalande är fullt
befogat, vill i fråga om beräknande av kostnaden för portion framhålla följande.

Under 5-årsperioden 1932/33—1936/37 var medelkostnaden för normalportionen
vid flygvapnet 72 öre, kostnaden för magasinering, upphandling
kvinnlig koks- och servispersonal samt diverse kostnader 9.6 öre, eller tillsammans
81.6 öre. Om därtill lägges 10 % för tillagnings- m. fl. kostnader,
blir summan 89.8 eller avrundat 90 öre. På grund av normalportionsprisets
ökning vid senaste proviantupphandling har ersättningen för naturaportion
liksom portionsgottgörelsen från och med innevarande års början ökats till
en krona.

Vid flygvapnet har antalet utbetalda portionsersättningar varit avsevärt
större än inlevererade ersättningar för naturaportion, varför flygförvaltningen
vill framhålla, att ökning av portionsgottgörelsen innebär en utgiftsökning
for staten.

Vad beträffar principen för beräkning av portionsgottgörelsen respektive
ersättning for utbekommen portion synes alltjämt hänsyn böra tagas till magasinerings-
upphandlings- m. fl. kostnader samt tillagningskostnader och
slitage, men däremot anser flygförvaltningen att tillägg icke bör göras för den
kvinnliga koks- och servispersonalens avlöningsförmåner, då ingen ökning
av denna personal erfordras genom att utlämning sker av ett relativt blygsamt
antal naturaportioner till enskilda.

Ortsdifferentiering i fråga om livsmedelspris kan lämpligen tillgodoses genom
att som grundval för naturaportionens kostnad lägges vederbörlig flottiljs
normalportionspris.

Kostnaden för magasinering m. m. uppgår till omkring 2 öre samt för
bränsle till matlagning omkring 3 öre per portion, tillsammans 5 öre eller
omkrmg 6 /o av nuvarande normalportionspris. Då ytterligare vissa svårbekostnader
tillkomma för lyse, slitning av inventarier m. m., synes
tillägget bora avrundas till 10 %, som väl torde täcka här ifrågavarande
kostnader och vdket procenttal sedan längre tid av Eders Kungl. Majit varit
iaststallt for dylik beräkning vid marinen.

Portionsgottgörelsen respektive ersättningen för portion synes alltså böra
bestammas enligt normalportionens pris vid vederbörlig flottilj jämte ett tilllagg
av 10 % avrundat uppåt till helt öretal.

Eders Kungl. Majit emellertid anse, att gottgörelsen respektive ersättningen
jamval bör inbegripa den kvinnliga köks- och servispersonalens
a\ loningstormaner, vilka för närvarande belöpa sig till omkring 8 öre Der
portion, sa torde ytterligare 10 °/o böra påläggas.

Samma ersättningsbelopp synes även kunna tillämpas vid vanliga övningar
utom forläggningsorten, då proviant medföres från flottiljen eller upphandlas
i ovnmgsorten och tillagas genom förbandets egen försorg

Vid a generalorder anbefallda större fälttjänstövningar, då krigsportionsstaten
kommer till användning, bör särskilt högre pris fastställas av den centrala
förvaltningsmyndighet, som tillhandahåller förplägnaden.

Såvitt Eders Kungl. Majit icke meddelar annan föreskrift kommer flygförvaltnmgen
att utfärda bestämmelser i här ovan angiven riktning, att försöksvis
landa till efterrättelse.

— 47 —

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, chef, Örnberg, Nilson
och Lychnell, föredragande.

Stockholm den 24 januari 1938.

Underdånigst
T. FRIIS.

Torgny Lychnell.

Arméförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 11, § 4.

Underdånigt utlåtande.

Med anledning av vad riksdagens revisorer i § 4 av sin berättelse om verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning för tiden 1 juli 1936—30 juni 1937 samt beträffande
vissa verk för kalenderåret 1936, fjärde huvudtiteln, anfört, får arméförvaltningens
intendenturdepartement, efter samråd med ämbetsverkets fortifikationsstyrelse,
härmed i underdånighet anföra följande.

Vid sin granskning av krigsskolans räkenskaper för budgetåret 1936/1937
hava revisorerna fäst sig vid, att avsevärda kostnader uppstått för förplägnad
av kadetterna under krigskolans sommarövningar i Varberg och tillämpningsövningar
å Rommehed.

Reträffande kadetternas förplägnad å Rommehed, som under tiden 3—14
maj 1937 ägt rum i officerspaviljongen därstädes och ombesörjts av en privatperson
till ett pris av 2 kronor 50 öre per dag jämte 10 °/o serveringsavgift,
anse revisorerna hinder icke föreligga att viel officerskursens förläggning
till Rommehed ordna utspisningen för kadetterna på samma sätt, som
skett beträffande underofficersskolans elever. Härigenom torde icke oväsentliga
besparingar i utgifterna för kadetternas förplägnad kunna astadkommas.

Under officerskursens förläggning i Varberg har under tiden 5 juni—1 juli
1936 kadetternas utspisning ägt rum i societetsrestaurangen i Varberg till
ett pris av 2 kronor 75 öre för man och dag jämte 10 °/o serveringsavgift.
Angående denna anordning för kadetternas utspisning ifrågasätter revisorerna,
med hänsyn till den årligen återkommande förläggningen av officerskursen
till Varberg, huruvida icke även utspisningen kan anordnas genom
kronans egen försorg, vilket i längden torde komma att i viss mån minska
statsverkets kostnader för ifrågavarande övningar.

Vad då först angår möjligheterna för utspisning genom kronans egen försorg
å Rommehed må här framhållas, att under de senaste åren vissa tider
under sommarmånaderna såväl underofficerskolan som en kommissarieskola
varit förlagda till Rommehed och har därvid utspisningen för dessa skolors
manskap städse skett genom Dalregementets försorg. Även vid skjutskolans
för infanteriet och kavalleriet förläggning till Rommehed tillämpas samma
utspisningssätt för manskapet vid denna skola. Departementet, som redan
på ett tidigare stadium uppmärksammat det nu av revisorerna anmärkta förhållandet
angående kadetternas utspisning genom civil entreprenör vid förläggning
till Rommehed, vidtog i samband därmed vissa åtgärder för kokinrättningens
utvidgning och modernisering, varigenom densamma skulle bliva
lämplig även för en samtidig tillredning av kadetternas förplägnad. Denna

— 48 —

modernisering m. nr. innebar bland annat anskaffning av moderna och arbetsbesparande
köksmaskiner, diskmaskin jämte anordning för kylning av
matvaror. Sedan denna modernisering numera slutförts, är det departementets
avsikt att anbefalla chefen för Dalregementet att hädanefter låta ombesörja
kadetternas utspisning under den årligen återkommande förläggningen
till Rommehed. Chefen för krigsskolan har förklarat sig intet hava att
häremot erinra. Den av revisorerna påtalade utspisningen av kadetterna genom
civil entreprenör under framtida förläggning till Rommehed kommer
alltså att upphöra.

Vad därefter angår det av revisorerna påtalade förhållandet, att krigsskolans
kadetter under sin årliga förläggning till Varberg utspisats genom civil
entreprenör och därvid intagit sina måltider i societetsrestaurangen därstädes
har detta sätt för tillgodoseende av kadetternas förplägnad givetvis varit
det enda möjliga så länge någon armén tillhörande kokinrättning icke varit
tillgänglig på platsen. Departementet förutsätter nämligen därvid, att en
fältmässig förplägnad genom tillredning av maten i kokvagn genom kadetternas
egen försorg varit utesluten, enär detta allt för mycket skulle inkräkta
på den tid, som eljest skulle använts för de programenliga övningarna. Det
använda sättet för utspisningen har — ehuru det ej kan utläsas ur det föreliggande
avtalet — varit till kadetternas nytta och trevnad, i det att det för
krigsskolan medfört möjlighet att använda vissa till restaurangen hörande
lokaler såsom dagrum och för kritik ävensom för komplettering av å fältet
utförda arbeten samt för förberedande av morgondagens arbete på fältet.

Departementet har genom sin tekniska revision redan på ett tidigare stadium
fått sin uppmärksamhet riktad på detta av revisorerna påtalade sättet
för kadetternas ifrågavarande utspisning. Departementet har dock ansett,
att det knappast kunde vara med kronans fördel förenligt att för en relativt
stor engångskostnad och även för en relativt hög dagskostnad anordna egen
mathållning för en så liten förplägnadsstyrka under en så kort årlig period
som 27 dagar och detta så mycket mindre, som vid tiden för departementets
undersökning av hithörande förhållanden, några lokaler för matens tillredning
och utspisning icke utan vidare stod till förfogande.

Emellertid har departementet i anledning av vad revisorerna i ärendet påtalat,
ånyo verkställt en undersökning av hithörande förhållanden. Departementet
vill dock samtidigt förutskicka, att på grund av den korta tid, som
härför stått departementet till buds, undersökningen i fråga endast kunnat
bliva av preliminär karaktär och därför måste efterföljas av en noggrannare
och sålunda mera tidskrävande undersökning.

Vad då först lokalfrågan angår har den preliminära undersökningen givetvis
baserats på den förutsättningen, att mattillredning och utspisning skall
ske i kronans lokaler i f. d. Varbergs fästning samt för en förplägnadsstyrka
av högst 125 man, jämte erforderlig kvinnlig tjänstepersonal samt erforderligt
handräckningsmanskap.

Lokaler för inredning av kök, diskrum och proviantmagasin finnas numera
disponibla i norra längan av fästningen.

Fragan örn utspisningslokal i fästningen torde kunna lösas enligt tvenne
alternativ.

Alternativ I kan ifrågakomma endast under den förutsättning, att tillgängliga
utrymmen för förläggning inskränkas och den ena av förläggningslokålerna
tages i anspråk såsom matsal.

Alternativ II kan ifrågakomma under förutsättning, att en del av den lokal
i södra längan, som nu användes såsom landstormsförråd, får tagas i
bruk för ändamålet samt avskiljas från den återstående förrådslokalen genom
en för ändamålet uppsatt vägg. Behovet av förrådsutrvmme för nyss -

- 49

nämnda materiel synes såvitt nu kan bedömas, kunna tillgodoses, även om
erforderlig del av lokalen disponeras såsom matsal.

Lokalen enligt alternativ I är lämpligare än lokalen enligt alternativ II,
enär den ligger något närmare köket. Bägge lokalerna hava den olägenheten
gemensamt, att de ligga relativt långt från köket (enligt alternativ II icke
mindre än c:a 70 m) samt att maten från köket till dessa lokaler måste transporteras
över borggården.

Av den preliminära undersökning, som departementet låtit företaga, framgår
att ett tillhandahållande av förplägnad till kadetten^ genom kronans
försorg inom fästningen är möjlig under förutsättning att vissa ändringsoch
reparationsarbeten utföras i disponibla lokaler samt att erforderlig förplägnadsutredning
anskaffas. Ur såväl utbildnings- som trevnadssynpunkt
för kadetterna synes emellertid den nuvarande anordningen vara att föredraga.

Enligt verkställd preliminär undersökning ställa sig de för omändring och
inredning av lokalerna erforderliga engångskostnaderna sålunda:

Alt. I. Alt. II.

Byggnadsarbeten ............................ kronor 4,300 6,100

Förplägnadsutredning (inklusive köksmaskiner

diskmaskin och kylanordning) .............. ...» 16,000 16,000

Summa kronor 20,300 22,100.

Med nu gällande livsmedelspriser och tillredningskostnader beräknas kostnaden
för tillredd portion uppgå till omkring 1 krona och 50 öre.

Då såsom departementet redan förut framhållit tiden icke medgivit mera
ingående undersökningar, huru en övergång till utspisning genom kronans
försorg under kadetternas förevarande förläggning till Varberg ställer sig ur
såväl ekonomisk som andra synpunkter, kommer departementet att låta verkställa
en ingående utredning av denna fråga, och kommer departementet att
därefter till Kungl. Majit anmäla resultatet av densamma.

Stockholm den 22 januari 1938.

Underdånigst
J. SÖDERBOM.

E. G. LILLIEHÖÖK.

G. Levenius.

Flygstabens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 12, § 5.

Till Konungen.

Flygvapnets rulla har 1936, liksom även under tidigare år, tryckts med
användande i största möjliga utsträckning av den sättning, som kommit till
användning vid tryckning av arméns rulla. Så har även varit fallet beträffande
1937 års rulla.

Genom ett dylikt förfaringssätt hava omkostnaderna för flygvapnets rulla
kunnat hållas mycket låga, högst 500 kronor per år av statsmedel. Att ytterligare
nedpressa nämnda kostnader torde ej vara möjligt.

i—387289. Rev.-berättelse anq. statsverket för dr 1937. II.

— 50 —

Ehuru förfaringssättet i fråga medför olägenhet för flygvapnet — därigenom
att vid tillämpandet av detsamma flygvapnets rulla ej tryckes förrän
arméns rulla färdigställts och på grund därav utkommer väl sent — kan det
eventuellt även framdeles komma till användning.

För att emellertid i möjligaste mån nedbringa de totala kostnaderna för
försvarsväsendets milor och samtidigt undvika nyssnämnda olägenhet synas
— i anslutning till av revisorerna ifrågasatt utgivande av en för hela försvarsväsendet
gemensam mila — följande grander för rullomas utgivande
kunna tillämpas. u

De för de olika försvarsgrenarna avsedda rullorna böra var för sig innehålla
erforderliga uppgifter beträffande försvarsgrenen i fråga men inga utdrag
ur andra försvarsgrenars milor. Ej heller synas bestämmelser för klädsel
böra intagas i rullorna.

Uppgifter rörande för försvarsväsendet gemensamma organ, såsom försvarsdepartementet,
försvarsstaben m. m., sammanföras i en rulla (häfte).

För de myndigheter (expeditioner), som äro i behov av samtliga 4 rudorna,
kunna dessa lämpligen bindas i ett band; i övrigt avses de olika rudorna
för resp. försvarsgrenar i mån av behov.

Stockholm den 11 januari 1938.

Underdånigst

B. G. NORDENSKIÖLD.

Chef för flygstaben.

Lantförsvarets kommandoexpeditions yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 12, § 5.

Till statsrådet och chefen för kungl, försvarsdepartementet.

V. P. M.

1. Det av statsrevisorerna ifrågasatta utgivandet av en för hela försvarsväsendet
gemensam rulla torde medföra de största möjligheterna att inbespara
statsmedel för understöd till utgivandet. Därest — såsom statsrevisorerna
också antytt — Tudor utgivas för de olika försvarsgrenarna i form
av särtryck, synes för arméns vidkommande intet vara att erinra mot förslaget.
Det skulle tvärtom medföra, att arméns personal genom särtrycket
kan erhålla en rulla tid billigare pris, än vad för närvarande är fallet.

2. Med ledning av de senaste årens försäljningssiffror m. m. har nedanstående
approximativa kostnadskalkyl uppgjorts.

Försålda 1,000 ex. av försvarsväsendets ruda å 8 kr. = 8,000 kr.

» 2,500 » » arméns » » 5 » = 12,500 »

» 1,000 » » marinens » » 3:50 » = 3,500 »

» 350 » » flygvapnets » » 2:50 » = 875 »

Sm“~24^875~ki\

Då tryckningskostnaderna för erforderligt stora upplagor torde kunna beräknas
tid omkring 30,000 kr. skulle i anslag av statsmedel krävas c:a

— 51 —

5,000 kr. Härför skulle staten emellertid liksom hittills erhålla friexemplar
till myndigheter och enskilda. Den här ifrågasatta anordningen skulle sålunda
innebära en besparing i förhållande till nu utgående anslag av c:a
1,300 kr. Besparingen torde dock kunna beräknas bliva större, ty antalet
»försålda» exemplar av de olika rullorna är lågt beräknat.

3. Beträffande sättet för utarbetandet av försvarsväsendets rulla synes
detta böra ske sålunda. Inom de olika kommandoexpeditionerna samlas,
liksom hittills skett, de uppgifter från försvarsgrenens olika myndigheter,
vilka krävas för rullans »förande» och »föres» ett exemplar av respektive
rullor såsom arkivexemplar.

Då »Svenska arméns rulla» i sitt nuvarande skick i huvudsak torde motsvara,
vad som bör innehållas i en »försvarsväsendets rulla» och stilarna
— för nedbringande av tryckningskostnaderna — äro »stående», synes ansvaret
för det slutliga redigerandet och för tryckningen av såväl den gemensamma
som särtrycksrullorna böra läggas på rulldetaljen inom armékommando.
Å detaljen f. n. placerad personal synes kunna åläggas detta
ökade arbete. Då ett gott samarbete med den personal vid marin- och flygkommandoexpeditionerna,
som sköter arbetet med vederbörliga arkivrullor,
måste ligga i allas intresse, torde några svårigheter icke behöva uppstå, därigenom
att huvudansvaret påvilar rulldetaljen inom en av försvarsgrenarna.

Därest en för försvarsvåsendet gemensam rulldetalj skulle anses nödvändig,
t. ex. ingående i kansliet, skulle detta kräva en nyorganisation med personalökning
inom försvarsdepartementet. Den nuvarande arméns rulldetalj
måste nämligen stå i en sådan ständig kontakt med armékommandos övriga
detaljer, att dess kvarstående direkt under chefen för armékommando är
ofrånkomligt.

4. Därest utgivandet av en för försvarsvåsendet gemensam rulla jämte
särtrycksrullor icke skulle anses lämpligt, synes besparingar närmast kunna
göras därigenom, att marinens rulla, liksom f. n. flygvapnets, gives en sådan
uppställning, att de i arméns rulla använda stilarna kunna utnyttjas.

Stockholm den 17 januari 1938.

C. H. TOTTIE.

Chef för expeditionen.

Sjöförsvarets kommandoexpeditions yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 12, § 5.

Till statsrådet och chefen för kungl, försvarsdepartementet.

V. P. M. angående statsrevisorernas anmärkningar beträffande försvarsväsendets
milor.

Kostnaderna för framställning av marinens rulla kunna uppdelas i dels
en post för sättning, korrekturläsning o. s. v., vilken är oberoende av upplagans
storlek, dels en post för tryckning och bindning m. m., vilken är helt
beroende av upplagans storlek. Ju större upplagan är, dess mindre av de
fasta kostnaderna faller på varje framställt exemplar, och desto lägre kan
följaktligen priset för de för försäljning avsedda rullorna bliva.

— 52 —

Erfarenheterna hava nämligen visat, att en ökning av priset omedelbart
lett till minskat antal subskribenter. Ehuru tidigare vid flera tillfällen övervägts,
huruvida icke en sammanslagning av de dåvarande båda delarna av
marinens rulla — I. Officerare m. fl. och II. Underofficerare -—- borde ske,
har så med hänsyn till det för subskribenterna av den billigare rullan betydligt
ökade priset (mera än fördubbling) ej ansetts vara lämpligt. Först
innevarande vinter har en dylik sammanslagning ändock ägt rum i och med
utgivandet av 1938 års rulla. (Denna rullas subskriptionspris är kr. 4: 50
mot resp. 3: 50 och 2: — tidigare.) Subskriptionsantalet nedgick därvid
från omkring 885 till 740.

Den för varje år utgående upplagan av marinens rulla har fördelats på:

friexemplar till vissa statliga myndigheter m. fl.,

subskriberade ex. till vissa militära expeditioner, vilka erlagt kostnaden
härför av tillgängliga expensmedel, samt

subskriberade eller eljest försålda ex. till enskilda.

På grund av den obetydliga upplagan av marinens rulla skulle priset på
subskriberat ex. komma att bliva så högt, därest icke något bidrag av statsmedel
kunde erhållas, att en mycket stor del av köparna säkerligen skulle
draga sig för subskription. Av denna anledning hava under senare år utgått
bidrag av statsmedel, vilka avsetts såsom täckning för kostnaderna för friexemplaren,
dels jämväl möjliggjort en sänkning av subskriptionspriset å
rudorna.

Ifrågavarande bidrag hava, sedan viss återbäring fråndraga, de senare
åren utgjort:

för årg. 1937 kr. 1,749: 76,

» » 1936 » 2,397:09,

» » 1935 » 2,408: 76.

För 1938 års rulla skulle det anvisade beloppet 2,500:— kr. kunnat i
avsevärd grad nedbringas, om ej av 1936 års riksdagsbeslut förorsakade organisatoriska
ändringar kommit att medföra avsevärda förändringar i rullans
innehåll och uppställning m. m.

Marinens rulla har tidigare varit sammanslagen med arméns. Sålunda
utgavs under åren 1876—1893 en gemensam rulla för krigsmakten. Fr. o. m.
1894 har flottans, sedermera marinens rulla utgivits separat.

Marinens rulla har alltsedan dess tillkomst tryckts hos firman P. A. Norstedt
& Söner, som jämväl intill 1924 utgivit arméns rulla. Fr. o. m. 1924
tryckes arméns rulla hos firman Ivar Haeggström. I och med att rudorna
tryckts på olika håll har ock följt att de använda stilsorterna och den typografiska
utstyrseln i övrigt äro olika.

Flygvapnets ruda ingår i utdrag i såväl arméns som marinens ruda. Den
tryckes hos firman Ivar Haeggström, varvid samma stilar och uppsättning
som i arméns rulla komma till användning.

Det torde ur många synpunkter vara önskvärt att en fullständig ruda,
omfattande samtliga försvarsgrenar samt försvarsväsendets övriga, gemensamma
organ och anstalter kan komma tid stånd. En dylik rulla skulle
omfatta:

a) försvarsdepartementet och för försvarsväsendet gemensamma organ,

b) arméns rulla,

c) marinens rulla och

d) flygvapnets ruda.

Delarna under b)—d) skola göras sd fullständiga, att de helt täcka varje
särskild försvarsgrens behov.

— 53

En rulla, sammanfogad så att den tillmötesgår envar av försvarsgrenarnas
anspråk, kommer med nödvändighet att bliva omfattande och därför dyr.
Särskilt måste detta bliva fallet för myndigheter och personal tillhörande
marinen eller flygvapnet, som för sin tjänst endast erfordra en mindre del
av den stora gemensamma rullan.

Rullan synes därför böra göras på sådant sätt att avdelning a) skall
kunna sammanfogas med vilken som helst av de övriga samt att man jämväl
skall kunna erhålla fullständiga exemplar, omfattande alla avdelningarna

a)— d).

För att avdelningarna lätt skola kunna användas separat, kräves att de
äro försedda med var sitt register och var sin genomgående paginering. Därest
de sammanfogas alla i ett band torde det kunna ifrågasättas att de tryckas
på olikfärgat papper, för att man lätt skall kunna skilja dem åt.

Beträffande tryckning av en så beskaffad rulla må följande framhållas:

Det torde icke vara nödvändigt, att alla de ovan nämnda avdelningarna
tryckas på ett och samma tryckeri. Ett anbud nu å tryckning av en rulla
med alla 4 ovannämnda avdelningarna skulle sålunda med all sannolikhet
komma att leda till ett högre pris än om delarna i fortsättningen tryckas
var för sig. Det torde nämligen kunna förutsättas, att de delar av marinens
nuvarande rulla, som i fortsättningen skulle ingå såsom avdelning c) enligt
ovan, vid nysättning och tryckning hos firman Ivar Haeggström skulle komma
att betinga ett högre pris än örn firman P. A. Norstedt & Söner med anlitande
av redan stående stilar finge ombesörja deras utgivande. (I arméns rulla
f. n. intagna utdrag ur marinens rulla kunna icke i sitt nuvarande skick
ingå i planerad avd. c).)

Ett förfaringssätt som det nu senast antydda kommer givetvis att kunna
medföra att de fullständiga rullorna — såväl som för bruk vid marinen
avsedd rulla, därest avdelningarna a) och e) ej tryckas av samma firma —
skulle komma att innehålla avdelningar med olika tryck. Detta förhållande
kan emellertid anses väl uppvägas av fördelen i mindre kostnader och större
snabbhet i utgivningen.

I anslutning till vad ovan sagts, får jag sålunda vördsamt framhålla, att
jag finner en omläggning av innehåll och omfattning av försvarsväsendets
rullor lämplig, men att frågan örn tryckandet av desamma bör bedömas vid
en närmare granskning av infordrade'' anbud, i syfte att vissa mindre typografiska
vinster icke ernås på bekostnad av ökade kostnader för staten och
den enskilde köparen.

Stockholm den 25 januari 1938.

H. SIMONSSON.

Chef för expeditionen.

— 54

Arméförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1937 har Kungl. Maj:t anbefallt arméförvaltningen
att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad nästlidet års
statsrevisorer under fjärde huvudtiteln, § 6 uti sin berättelse, anfört i fråga
om enskilda lägerkassornas förvaltning och redovisning.

Till åtlydnad härav får ämbetsverket, med överlämnande av från samtliga
arméfördelningschefer, chefen för övre Norrlands trupper och militärbefälhavaren
på Gotland infordrade yttranden i ärendet, i underdånighet anföra
följande.

Vad först angår enskilda lägerkassornas affärsrörelser, må till en början
framhållas, att den bagerirörelse, som drives av enskilda lägerkassan vid
Norrbottens regemente, icke upptagits i revisorernas redogörelse för dylika
rörelser. Nettovinsten å denna bagerirörelse uppgick för år 1936 till 10,046
kronor 25 öre, vilket belopp sannolikt av revisorerna inräknats i nettovinsten
för marketenterirörelsen, vilken senare enligt uppgift från Norrbottens
regemente uppgått till allenast 1,119 kronor 33 öre.

Under världskriget och därpå följande kristid utövades vid åtskilliga
truppförband affärsrörelser av skilda slag och ansågs det då innebära en
fördel för truppförbanden, att sådana rörelser bedrevos, som underlättade
livsmedelsförsörjningen. Emellertid bedrevos även andra affärsrörelser (t. ex.
åkerirörelse och rakstugerörelse). Jämlikt föreskrift, som meddelats i beslut
den 16 maj 1930 av fortifikations-, intendents- och civila departementen,
hava emellertid vissa av enskild lägerkassa bedrivna affärsrörelser bringats
att upphöra. Beträffande de vid vissa truppförband bedrivna svingårdsrörelserna
uttalade intendents- och emlia departementen den 13 september
1932 i skrivelse till riksdagens militieombudsman, att dylika rörelser
småningom borde avvecklas. Att svingårdsrörelse alltjämt med departementens
medgivande bedrives vid två truppförband är beroende på att en
viss, icke alltför knappt tillmätt avvecklingstid ansetts erforderlig med hänsyn
till det icke obetydliga kapital, som respektive lägerkassor investerat i
dessa rörelser.

Beträffande den vid Dalregementet bedrivna svingårdsrörelsen må särskilt
framhållas, att Kungl. Majit genom nådigt beslut den 13 juni 1930 på
framställning av fortifikations-, intendents- och civila departementen medgivit
utbyte av enskilda lägerkassan då tillhörig byggnad mot den Kronan
vid samma tidpunkt tillhöriga byggnad, i vilken svingårdsrörelsen nu bedrives.
Då bytesfrågan var föremål för prövning, stod det fullt klart, att
den byggnad, enskilda lägerkassan skulle erhålla, var avsedd för drivande
av svingårdsrörelse. Sedan bytet ifråga skett, verkställdes ombyggnad av
den sistnämnda fastigheten för enskilda lägerkassans medel, vilken ombyggnad
betingade en kostnad av över 28,000 kronor. Genom verkställda
avskrivningar har emellertid byggnadens bokförda värde nedskrivits och
torde för närvarande något understiga 15,000 kronor.

I den av enskilda lägerkassan vid Livgrenadjärregementet bedrivna svingårdens
fasta anläggningar har nedlagts ett kapital av omkring 45,000 kronor,
varå endast relativt obetydliga avskrivningar torde hava verkställts.

Departementens senast meddelade tillstånd till nu ifrågavarande rörelsers

— 55 —

bedrivande avser tiden intill innevarande års utgång. Beträffande sistnämnda
svingårdsrörelse hava departementen föreskrivit, att av årsvinsten 50 °/o,
dock lägst 1,000 kronor för år, skola tagas i anspråk för avskrivning å det
bokförda värdet å svingårdens fasta anläggningar. Därest nettovinsten icke
skulle uppgå till 1,000 kronor för år, har regementschefen att därom göra
anmälan till departementen.

Ehuru departementen alltjämt anse det angeläget, att ifrågavarande rörelser
snarast möjligt avvecklas, finna departementen dock skälig hänsyn till
de därav berörda enskilda lägerkassornas ekonomi kräva, att tillstånd till
rörelsernas bedrivande efter 1938 års utgång lämnas för ytterligare någon
tid framåt. De skäl, som anfördes av respektive truppförbandschefer, då
frågan örn förnyelse av tillstånden senast var aktuell, och vilka skäl framgå
av här i avskrift bilagda skrivelser, torde i allt väsentligt ännu äga giltighet.
Med hänsyn till storleken av de belopp, som nedlagts i respektive
rörelsers fasta anläggning torde, räknat från och med den 1 januari 1939,
avvecklingstiden för rörelserna icke under några förhallanden böra sättas
lägre än till 5 år vid Livgrenadjärregementet och 3 år vid Dalregementet.

Vad härefter angår de enskilda lägerkassornas bagerirörelser hava intendents-
och civila departementen den 1 augusti 1930 meddelat vissa bestämmelser
att gälla vid försäljning av produkter från truppförbandens
bageri- och svingårdsrörelser. Av här bilagda avskrift av bestämmelserna
ifråga framgår bland annat, att försäljning medgivits till enskilda, tillhörande
vederbörliga å garnisonsorten befintliga truppförband, att priset å de
varor, som utlämnas till truppförbandens kokinrättningar eller proviantmagasin’skall
— efter förslag av vederbörande truppförbandschef — fastställas
av arméfördelning schef eller motsvarande myndighet, varvid detsamma
bestämmes till självkostnadspris med tillägg av skäligt belopp, dock högst
10 %>, allt under förutsättning att priset icke överstiger gällande marknadspris.
I vad angår dessa varor skola samma pris tillämpas jämväl vid försäljning
till marketenterier, sammanslutningar (officers- och underofficersmäs sar)

och enskilda. , ... ... ,

Med hänsyn till dessa föreskrifter torde det finnas starka skal tor antagandet,
att av revisorerna anfört exempel på, att från enskild lägerkassas
bageri levererad vara betingat högre pris än vad som skulle behövt betalas
vid upphandling i öppna marknaden, är att betrakta såsom rent undantagsfall.
Det synes därför knappast skäligt, att berörda omständighet aniores
bland de motiv, som av revisorerna befunnits tala för avveckling av samtliga
nu ifrågavarande bagerirörelser. Revisorernas uttalande, att »regementsförvaltningen
för tillgodoseende av lägerkassan kan finna anledning betala
högre priser för av densamma levererade varor än som skulle betingats vid
upphandling i öppna marknaden», torde hava föranletts sive vetskap om
ovannämnda av departementen fastställda försäljningsföreskrifter. Det ma
i detta sammanhang framhållas, att priset icke kail anses utslagsgivande, c a
det gäller att avgöra, vilken vara som är förmånligast, aven da vid ytligt
betraktande likvärdighet synes föreligga. Det ar eli kant förhållande, att
samma brödtyper från olika bagerier kunna förete mycket olika kvalitet.
Produkterna från enskilda lägerkassornas bagerier kunna antagas besitta
högre kvalitet än de, som upphandlas i allmänna marknaden, dar handelsvinsten
är av en helt annan betydelse. Som exempel pa den ekonomiska
betydelsen av ifrågavarande bagerirörelse må nämnas, att vid ett truppförband
har beräknats en fördyring av brödet med 3o—a0 /o, om lagerkassans
bageri skulle upphöra, och vid ett annat truppförband bär konsta erats,
att partipriset för bröd i förläggningsorten ar 30—.>2 /o högre an det
pris, enskilda lågerkassan betingar sig.

— 56 —

Enligt revisorernas mening synes bageriverksamheten i vissa fall hava
erhållit sådan omfattning, att ekonomiska risker måste anses förenade med
rörelserna ifråga. Då revisorerna icke anfört något exempel i detta sammanhang,
saknar ämbetsverket möjlighet att ingå i något bemötande på denna
punkt. Arméförvaltningen vill emellertid framhålla, att det med hänsyn
till vissa fasta kostnader givetvis är nödvändigt, att bagerirörelse av här
ifrågavarande slag, därest den skall drivas med någorlunda gott ekonomiskt
resultat, måste hava en icke alltför begränsad omfattning. Vidare må framhållas,
att bagerirörelsens omfattning givetvis påverkas av manskapsstyrkans
storlek vid respektive truppförband, utbildningskursers förläggande
till trupplörbandet samt, där så är fallet, av leverans från bageriet till mer
än ett truppförband.

Då något större kapital — förutom vad som erfordrats för tekniska anordningar
i enskild lägerkassa tillhörig byggnad eller eljest — icke nedlagts
i bagerirörelserna, synes det svårt att se, huru sådan rörelses fortsatta bedrivande
skulle -— under förutsättning av vederbörligt aktgivande på affärsresultatet
— kunna medföra risker för vederbörande lägerkassas bestånd.
Däremot skulle en avveckling av ifrågavarande rörelser, som för år 1936 visade
ett vinstresultat av omkring 63,000 kronor, otvivelaktigt få en ödesdiger
inverkan på flera lägerkassors ekonomi och därav betingade möjligheter att
bereda manskapet nytta och trevnad. Enligt siffermaterial från ett truppförband,
avseende sistförflutna fyraårsperiod, hava omkring 66 °/o av enskilda
lägerkassans inkomster härflutit av dess bagerirörelse. För ett annat
truppförband skulle vid indragning av bagerirörelsen möjligheten att bereda
manskapet trevnadsanordningar minskas med 50 °/o.

Skulle det emellertid visa sig, att en bagerirörelse — som ju icke alls är
konjunkturbetonad som en svingårdsrörelse — på grund av särskilda omständigheter
medförde ett mindre gynnsamt resultat, som kunde tänkas bli
bestående, möter intet hinder att omedelbart nedlägga verksamheten.

Därest lägerkassornas bagerirörelser tvångsvis bringas att upphöra, kunna
krav på kompensation för mistad arbetsanställning komma att resas från
alla de personer, som skulle bliva arbetslösa genom rörelsernas nedläggande.

I de infordrade yttrandena har från flera håll betonats, att bagerirörelserna
vid enskilda lägerkassorna ur krigsberedskapssynpunkt svårligen skulle
kunna undvaras. I synnerhet å mindre garnisonsorter underlättas möjligheterna
att vid mobilisering tillgodose det vid truppförbanden högst avsevärt
stegrade behovet av bröd genom förefintligheten av ifrågavarande bagerirörelser.
Från ett truppförband å garnisonsort har jämväl framhållits,
att truppförbandets bageri är nödvändigt under fredstid, då bageriverksamheten
i orten icke har den omfattning, att det dagliga brödbehovet för garnisonens
samtliga truppförband kan fyllas i samhället.

Beträffande uttalandet, att vissa militära befattningshavares befattning
med enskilda lägerkassornas affärsföretag, måste avsevärt inkräkta på deras
egentliga militära arbetsuppgifter får arméförvaltningen framhålla, att klagomål
eller påståenden i denna riktning, såvitt ämbetsverket har sig bekant,
icke framkommit från militärt håll. Sysslandet med uppdrag av denna natur
torde för övrigt mången gång taga mindre tid i anspråk än bisysslor
utom tjänsten, som annan militär personal förvärvar. Därest befattningen
med lägerkassans affärsföretag skulle visa sig inkräkta på vederbörandes
egentliga militära arbetsuppgifter, saknar truppförbandschef icke möjlighet
att vidtaga i saken erforderliga åtgärder.

Arméförvaltningen kan för sin del icke finna omständigheter föreligga,
vilka kunna utgöra tillräckliga skäl för, att de av truppförbandens enskilda
lägerkassor bedrivna bagerirörelserna skulle förbjudas. Genom ett dylikt

— 57 —

förbud skulle sannolikt de lägerkassorna tillhöriga byggnader, vari bagerirörelse
i många fall bedrives, liksom anskaffad inredning och utrustning bliva
tämligen värdelös.

Då däremot, såsom av det ovan anförda framgår, åtskilliga olägenheter
skulle vara förenade med bagerirörelsernas upphörande, måste arméförvaltningen
avstyrka åtgärder i sådan riktning.

Revisorerna uttala vidare, att det synes erforderligt, att närmare föreskrifter
meddelas angående de ändamål, vartill de enskilda lägerkassorna skola
användas. Den principiella skillnaden mellan allmänna och enskilda lägerkassorna
i nu förevarande hänseende är, att de utgifter, som bestridas av
allmänna lägerkassans medel, skola avse anordningar, som komma samtliga
personalkategorier vid truppförbandet — officerare, underofficerare och
manskap — tillgodo, under det med enskilda lägerkassans medel få bestridas
utgifter för sådana anordningar, som uteslutande komma manskapet tillgodo.
Från denna utgångspunkt bär, enligt hittills vunnen erfarenhet inom
ämbetsverket, det icke erbjudit några svårigheter att avgöra, vilka utgifter
få gäldas av enskilda lägerkassans medel. En mer eller mindre fullständig
uppräkning av ändamålen — vilken uppräkning endast skulle kunna få
karaktär av exemplifiering — synes ämbetsverket tämligen värdelös.

Beträffande de anförda exemplen på utgifter från enskilda lägerkassan
anföra revisorerna, att samtliga dessa utgifter även äro av natur, att de kunna
tillgodoses av allmänna lägerkassornas medel. Om man fasthåller vid
den ovan angivna grundväsentliga skillnaden mellan de båda kassorna, kan
en sådan valfrihet ifråga örn bestridande av utgifter, att de kunna gäldas av
antingen den ena eller den andra kassans medel, knappast ifrågakomma. Till
en början lära sålunda utgifter för utgivande av ett regementes historia, icke
få bestridas av enskilda lägerkassan. I fråga om utgifter för tandvård synes,
för att dylika utgifter rätteligen skola kunna ske med anlitande av enskild
lägerkassa, en förutsättning vara, att vidtagna anordningar avse allenast manskapet.
För den händelse användningen av ett friluftsbad icke begränsas att
avse uteslutande manskapet, bliva utgifter från enskilda lägerkassan för anläggandet
av ett sådant bad obehöriga. Kostnader för anordningar för idrott,
där dessa anordningar kunna komma även andra personalkategorier vid
truppförbandet än manskapet till del, kunna icke anses böra gäldas av enskilda
lägerkassan. Endast i den nian biografföreställningar varit anordmade
uteslutande för manskapet, lära utgifter härför böra bestridas av enskilda
lägerkassans medel.

För att ernå större enhetlighet i medelsanvändnmgen torde det icke hilva
erforderligt att, såsom revisorerna föreslå, enskilda lägerkassornas räkenskaper
i deras helhet undergå granskning inom arméförvaltningen. För fullgörande
av ett dylikt arbete skulle, enligt vad en preliminär undersökning
givit vid handen, personalen å civila departementets revisionskontor behova
förstärkas med ytterligare en revisor och två kvinnliga biträden samt för
intendenlurdepartementets tekniska revision erfordras ytterligare en för pensionerad
personal avsedd arvodesbefattning. Örn emellertid föreskrift meddelas,
att enskilda lägerkassornas räkenskaper skola, då de icke längre erfordras
å intendenturdepartementets tekniska revision, därifrån överlämnas
till civila departementet för att ä dess kamerala revision undergå översyn och
stickprovsgranskning, torde erforderlig kontroll över dessa kassor i nu förevarande
hänseende erhållas. Såvitt nu kan bedömas, torde härav icke pa kallas

någon personalökning. .. ....

Vidkommande slutligen revisorernas uttalande rörande en u. Running av
de belopp, sorn vid truppförbanden stå till förfogande lör manskapets nytta

— 58 —

och trevnad, vill arméförvaltningen erinra om att de enskilda lägerkassorna
till stor del ursprungligen uppkommit genom insamling bland personal vid
respektive truppförband eller eljest genom gåvor till truppförbandet. Det
lärer icke stå i överensstämmelse med gällande rättsgrundsatser, att på så
sätt tillkomna förmögenhetsobjekt utskiftas för att tillgodose andra än dem,
för vilkas räkning de ursprungligen tillkommit.

Skulle en utjämning mellan truppförbanden av de medel, som stå till förfogande
för manskapets nytta och trevnad, anses böra äga rum, torde en
sådan åtgärd alltså få begränsas att avse andra tillgångar hos de enskilda lägerkassorna
än de nyssnämnda. En sådan utjämning skulle kunna ske på
sådant sätt, att inkomsterna av köksavfall tillfördes en särskild fond, från
vilken bidrag till de enskilda lägerkassorna utginge. Om så sker, torde måhända
enhetligheten fordra, att samma förfaringssätt tillämpas beträffande
de allmänna lägerkassornas inkomster av stall- och latrinspillning.

Då emellertid de inkomster, som inflyta vid försäljning av köksavfall och
spillning, äro av statsmedels natur, kan alternativt ifrågasättas, att de tillgodoföras
budgeten. Det må likväl erinras, att genom en anordning av sistnämnda
innebörd de allmänna lägerkassorna komme att inom en snar framtid
försvinna samt de enskilda lägerkassornas inkomster att minskas. Behoven
av idrottsmateriel m. m. finge då helt tillgodoses genom anvisande av
erforderliga medel å riksstaten. Dessa medel torde kunna uppskattas till
förslagsvis 150,000 kronor.

I detta ärendes handläggning hava jämte undertecknade deltagit Erhardt,
Sylvan, Osterman, Söderbom.

Stockholm den 24 januari 1938.

Underdånigst
TH. WIJNBLADH.

UNO BRUNSKOG.

Arvid Hane.

Arméfördelningschefens för

I. arméfördelningen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del. I, sid. 13, § 6.

Till Kungl, arméförvaltningens intendenturdepartement.

På grund av departementets remiss den 7 januari 1938 dnr 4544/1937 C
med infordrande av yttrande över riksdagens revisorers uttalande rörande
enskilda lägerkassorna vid truppförbanden, får jag härmed äran

dels insända bifogade yttranden i ärendet från mig underlydande truppförbandschefer,

dels meddela att jag i allt väsentligt ansluter mig till det av chefen för
I 6 gjorda uttalandet,

dels slutligen föreslå, att innan frågan om bagerirörelsernas existens slut -

59 —

giltigt behandlas, ingående undersökning verkställes rörande de nu befintliga
bageriernas betydelse för krigsberedskapen.

Hälsingborg den 14, januari 1938.

E. af KLERCKER.

Arméfördelningschef.

H. Froste.

Chefens för Norra Skånska
infanteriregementet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för I. arméfördelningen.

På grund av stabsexps den 10. januari 1938, nr 26/IV, med infordrat yttrande
angående riksdagens revisorers uttalande i fråga om arméns enskilda
lägerkassor får jag härmed vördsamt anföra följande.

Revisorernas uppfattning, att svingårds- och bagerirörelser äro främmande
för den verksamhet, som enskilda lägerkassorna böra utöva, torde i viss
mån få anses befogad, åtminstone beträffande förstnämnda slag av rörelser.
Bagerirörelsers bedrivande måste däremot betraktas som fullt motiverad, i
den mån deras produkter vinna avsättning inom enskilda lägerkassornas
marketenterier och under förutsättning salunda, att de icke fa sadan omfattning,
att ekonomisk risk för lägerkassornas i desamma investerade kapital
föreligger. Härvidlag är även att beakta, att dylikt slag av affärsrörelse,
om den visar sig mindre givande, utan större förlust kan när som helst
inställas, vilket däremot icke alltid är fallet med svingårdsrörelse. Härtill
kommer, att det måste betraktas som en avsevärd fördel för ett truppförband
att vid mobilisering äga full dispositionsrätt över ett redan i fredstid
organiserat och i verksamhet varande bageri. Tillgången pa dylika anstalter
torde nämligen inom landets samtliga förläggningsorter vara knapp i förhållande
till de avsevärt ökade behov, som vid mobilisering omedelbart göra
sig gällande.

Revisorerna framhålla vidare, att vissa kostnader, som bestritts av ^enskilda
lägerkassorna, även kunnat gäldas ur allmänna lägerkassorna. Så är
visserligen förhållandet, men revisorerna synas hava underlåtit att beakta
det förhållandet, att de senare kassornas tillgångar äro synnerligen^ begränsade,
vid ett infanteriregemente till cirka sexhundra kronor per år. Med
dylika tillgångar byggas t. ex. inga friluftsbad, och åstadkommas icke några
historiska verk, tvenne slag av utgifter, som revisorerna särskilt beaktat,
och vilka torde få anses i hög grad befrämjande för nyttan och trevnaden
inom ett truppförband.

Vidare framliålles i uttalandet erforderligheten av att, för klarlaggande
av de båda slagen kassors inbördes ställning, närmare föreskrifter för enskilda
lägerkassomas verksamhetsområde böra åvägabringas. Häremot torde
intet vara att erinra, under förutsättning, att dessa föreskrifter icke preciseras
därhän, att truppförbandschefen, som med nödvändighet ställes inför
en mångfald olika önskemål, genom desamma bliver otjänligt bunden eller

— 60 —

måhända helt förhindrad i sin strävan att befrämja trevnaden inom truppförbandet.

Emot önskemålet att, för ernående av större enhetlighet i medelsanvändningen,
enskilda lägerkassornas räkenskaper böra undergå samma granskning
som allmänna lägerkassornas, torde intet vara att erinra. I betraktande
av dessa kassors natur av enskilda medel måste dock framhållas nödvändigheten
av, att bokföringen och redovisningen av desamma alltjämt sker
utan sammanblandning med räkenskaperna för statsmedel. Det får nämligen
anses otvivelaktigt att, i och med att berörda kassors räkenskaper inrymmas
i statsmedlens, första steget är taget till medlens förstatligande,
något som måste betraktas såsom både orättmätigt och obefogat.

Vidare framkommer i uttalandet den uppfattningen att, enär medelstillgången
hos truppförbandens enskilda lägerkassor visat sig vara av växlande
storlek, och sålunda även möjligheterna att främja truppens nytta och trevnad
varierat, en utjämning beträffande tillgångarna mellan de olika truppförbanden
borde åstadkommas. Häremot måste en bestämd gensaga inläggas.

Skulle denna synpunkt vinna beaktande, är hela den tankegång, som
ligger till grund för enskilda lägerkassornas stiftande och verksamhet, förvanskad,
och följderna av ett dylikt ingripande skulle snart visa sig ödesdigra.
Ett gott bokslut för en enskild lägerkassa, enkannerligen dess största inkomstkälla,
marketenterirörelsen, ernås icke utan att ett omsorgsfullt och intresserat
arbete oavlåtligen ägnas verksamheten av all berörd personal från truppförbandschefen
ner till yngsta marketenteribiträdet. Härigenom vinnes ävenledes
truppens förtroende för det egna marketenteriet, där den lär sig trivas
bättre än i^ förläggningsortens privata kaféer o. dyl., vilket i sin tur måste
betraktas såsom en oomtvistlig fördel för andan och sammanhållningen inom
truppförbandet. Truppförbandschefen å sin sida har genom en god enskild
lägerkassa ökade möjligheter att på mångahanda sätt belöna truppens
välförhållande. Enskilda lägerkassan lämpligt skött och förvaltad betyder
med andra ord en sammansvetsande länk inom ett truppförband och
bidrager till allas känsla av samhörighet. Den av revisorerna framkastade
»delningsprincipen» kommer tvivelsutan att snarligen medföra beklagliga
konsekvenser härvidlag. Det kan nämligen knappast begäras, att det intresse
och den sporre som ligger i ovan skisserade »självförsörjsprincip»
skall kunna helt underhållas, om intjänta medel skola till större eller mindre
del berövas truppförbandet. Och med mer eller mindre slappnat intresse
följer mycket snabbt undan för undan minskad behållning i kassan
och därmed minskade möjligheter till nyttighets- och trevnadsanordningar.

Slutligen bör framhållas, att det av revisorerna anmärkta förhållandet,
att enskilda lägerkassornas tillgångar och inkomster äro av avsevärt växlande
storlek vid olika truppförband, har en fullt naturlig förklaring, vilken
synes hava undgått revisorerna, nämligen de olikartade förläggningsförhållandena.
Vissa truppförband äro förlagda i eller i omedelbar anslutning
till städer, som erbjuda en mångfald möjligheter till förströelse för
manskapet. Vid dylika truppförband torde det vara hart när omöjligt att
driva någon vinstgivande marketenterirörelse, varav följer inga eller obetydliga
inkomster för enskilda lägerkassorna. Dessa måste å andra sidan
vid dylika truppförband anses hava en mindre uppgift att fylla och färre
krav att tillfredsställa. Med andra ord, enskilda lägerkassorna äro under
sådana omständigheter mer eller mindre obehövliga. Vid andra truppförband
åter äro förläggningsortens förhållanden sådana, att manskapet är
hänvisat till att nästan uteslutande tillbringa sin fritid inom etablissementet.
Under sådana omständigheter erfordras, att enskilda lägerkassan har

— 61 —

möjligheter att, såsom ovan framhållits, genom lämpliga åtgärder bereda
manskapet nödig trivsel. Den framkastade utjämningsprincipen mellan
truppförbandens enskilda lägerkassor måste sålunda även ur sistnämnda
synpunkt anses olämplig och omotiverad.

Kristianstad den 12 januari 1938.

HENRY KELLGREN.

Regementschef.

K. Söderlund.

Chefens för Södra Skånska
infanteriregementet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för I. arméfördelningen.

Genom stabsexps den 10 dennes, nr 26/IV, anbefalld avgiva yttrande över
av riksdagens revisorer gjort uttalande rörande arméns enskilda lägerkassor
får jag härmed vördsamt anföra följande.

A. Bageriverksamhet.

Bageridrift vid truppförbanden i större skala med huvudsakligt syfte att
tillföra lägerkassan inkomster synes knappast vara fullt motiverad. — Mindre
bagerier, vilkas huvudsakliga ändamål är att tillgodose marketenteriets —
och för arbetskraftens utnyttjande i någon mån matinrättningens — brödbehov
hava däremot en bestämd uppgift att fylla. Visserligen skulle berörda
brödbehov vad mängderna beträffa utan mera avsevärd prisfördyring
kunna tillgodoses genom upphandling i vanlig ordning, men genom dylik
upphandling kunna icke variationerna i brödförbrukningen följas lika smidigt
som vid anlitande av eget bageri, och tillfälliga önskemål kunna icke av
en kontraktsbunden leverantör beaktas i samma grad som av det egna bageriet.
— Bagerier av denna art böra därför icke avvecklas, därest vederbörande
truppförbandschef anser deras bestånd vara till fördel för förbandet.

Vissa uppgifter rörande den vid regementet bedrivna bagerirörelsen bifogas.

B. Enskilda lägerkassan i allmänhet.

Mot vad revisorerna anföra beträffande föreskrifter för lägerkassornas användning
och desammas redovisning har jag intet att erinra.

Däremot måste en bestämd gensaga riktas mot tanken på en utjämning
truppförbanden emellan av enskilda lägerkassornas kapital och inkomster.
Dessa äro i allmänhet till största delen resultat av en — truppförbandsvis
bedriven — manskapets kooperativa affärsrörelse (marketenterirörelsen). Det
kan därför icke anses rättvist, att ett truppförbands manskap, som icke bidragit
till att skapa vinst å den egna marketenterirörelsen, eller som successivt
tillgodogjort sig denna vinst i form av låga priser, skall för »nytta och

62 —

trevnad» åtnjuta understöd från andra truppförbands affärsrörelser. Därmed
skulle också intresset för att tillföra den egna lägerkassan inkomster
minskas.

Ystad den 11 januari 1938.

E. BJÖRK.

Regementschef.

Rudolf Busck.
Bilaga.

Vissa uppgifter rörande verksamheten vid regementets bageri under dr 1937.

1. Omsättning: kr. 18,021:32

2. Nettovinst: kr. 1,358:80

3. Tillverkning och försäljning:

Brödslag	Levererat till	Medelpris	Mot-svarande pris i allmänna marknaden öre
Matin rätt-ningen	Marketen- teriet	Summa	pr kg öre	pr st öre
Franskt bröd......	.. kg	10,102	215	10,317	50.3		60
Wienerbröd........		19,886	15,005	34,891	_	4.75	5.1
Wienerbröd........		—	22,085	22,085	_	7.2	8
Butterkaka........		—	15,183	15,183	_	45	55
Äppelkaka ........		—	4,711	4,711	_	45	55
Skorpor ..........		—	4,395	4,395	—	0.9	1

Ystad den 11 januari 1938.

RUDOLF BUSCK.

Regementsintendent.

Chefens för Kronobergs
regemente

yttrande j anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för I. arméfördelningen.

1. Bageri- och svingårdsrörelser.

Vid regementet bedrivas icke dessa rörelser. Enligt mitt förmenande synes
det ej heller föreligga några skäl för att dessa rörelser över huvud skola bedrivas
vid truppförbanden. Rörelserna hava nog i många fall tillfört de enskilda
lägerkassorna stora belopp och det vill synas mig, som örn detta är en
av de viktigaste orsakerna till vad riksdagens revisorer påpekat, nämligen
att de belopp, som vid de olika truppförbanden använts till manskapets nytta
och trevnad, varit varierande.

II. Enskilda lägerkassan.

a) Användning.

Enligt Kbr den 24/n 1922 må enskild lägerkassas medel användas allenast
för beredande av nytta och trevnad för manskapet vid vederbörande truppför -

— 63

band. I några av revisorerna uppräknade fall hava dylik kassas medel arn
vänts för utgifter, som även kunnat bestridas av medel från allmänna lägerkassorna.
Dessa kassors tillgångar äro emellertid mycket begränsade, varför
det säkerligen ej skulle kunna åstadkommas mycket av de anordningar etc.,
vartill allmänna lägerkassornas medel avses, om ej enskilda lägerkassorna
också användas för delvis samma ändamål. Jag kan för min del ej heller
finna annat än att övervägande delen av de utgifter, vartill allmänna lägerkassans
besparingsmedel få användas, äro att hänföra till sådana utgifter,
som avse »nytta och trevnad» för manskapet, alltså i stort sett samma ändamål
som enskilda lägerkassorna.

Några närmare föreskrifter utöver nu gällande för användning av enskild
lägerkassas medel äro enligt min åsikt ej önskvärda eller nödvändiga. Det
bör, såsom hittills varit fallet, ligga i vederbörande chefs hand att få bestämma
över huru kassans medel på bästa sätt skola användas för att bereda
manskapet trevnad och nytta. Vid ett förband är kanske idrottsintresset större
än vid ett annat, där intresset i stället är större för exempelvis föreläsningar,
filmförevisningar o. dyl. Det synes mig i sådana fall helt naturligt att enskilda
lägerkassan användes för att tillgodose det eller de intressen, som vid
vederbörligt förband äro förhärskande.

b) Revision.

En överflyttning av revisionen från arméfördelningsstaberna till arméförvaltningen
synes mig ej lämplig. Arméfördelningschefen, som själv och genom
underlydande stabspersonal — därvid i första hand fördelningsintendenten
— står i personlig kontakt med fördelningens truppförband, torde
nämligen hava större möjligheter att med hänsyn till förbandens speciella
intressen kunna avgöra utgifternas ändamålsenlighet och riktighet.

c) Utjämning mellan truppförbanden av enskilda lägerkassornas medel.

Den av revisorerna framkastade tanken på en utjämning truppförbanden
emellan kan ju synas rätt så tilltalande. Det torde emellertid kunna ifrågasättas,
örn icke i så fall det kan befaras, att det blir de förband, som nedlägga
nit, intresse och omtanke på förvaltningen av det eller de företag, vilka
tillföra lägerkassan inkomster, som få finansiera de förbands kassor, där till
äventyrs mindre intresse eller förmåga för dylik förvaltning förefinnes. I
varje fall torde en dylik ifrågasatt utjämning icke bidraga till att sporra till
strävan att vid varje förband söka nå så gott resultat som möjligt vid skötseln
av t. ex. marketenteriet, vilket väl i regel torde vara kassans bästa inkomstkälla.

Mig veterlig! har icke något inträffat, som för närvarande pekar på nödvändigheten
av att några som helst ändringar beträffande enskilda lägerkassornas
förvaltning, revision m. m. behöva vidtagas. Av enskilda lägerkassorna
drivna bageri- och svingårdsrörelser synas såsom jag förut framhållit
kunna nedläggas, men anser jag i övrigt, att nu gällande bestämmelser för
enskilda lägerkassorna utan ändring fortfarande skola tillämpas.

dag vill till slut framhålla att på grund av den korta tid, — knappa två
dagar — som stått till buds för yttrandets avgivande, detsamma kanske ej i
alla avseenden blivit så formulerat och genomtänkt, som eljest varit möjligt.

Växjö den 12 januari 1938.

G. HAHR.

Regementschef.

/?. Staaff.

— 64 —

Chefens för''. Kronobergs

regementes detachement
i Karlskrona

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för I. arméfördelningen.

Med anledning av stabsexps den 10. dennes avd. IV, nr 26 angående yttrande
över visst utav riksdagens revisorer gjort uttalande rörande arméns enskilda
lägerkassor, får jag härmed vördsamt anföra följande.

Vid detachementet finnes icke vare sig bageri- eller svingårdsrörelse, ej
heller några affärsföretag i övrigt, bedrivna för enskilda lägerkassans räkning.
Inkomsterna för nämnda kassa utgöras uteslutande av avkastningen
från marketenterirörelsen, från försäljning av matavfall samt genom hyror
från enskilda lägerkassan tillhöriga byggnader.

De belopp, som infanteritruppförbanden disponera å sina allmänna lägerkassor,
äro i regel mycket små. Användandet av dessa kassor för vederbörande
förbands gemensamma bästa är i detalj reglerat genom kbr den 5 december
1919. Givetvis måste med hänsyn till anslagets ringa storlek, enskilda
lägerkassoma tillgripas för bestridande av en mångfald utgifter, som skulle
påvila allmänna lägerkassorna, örn desamma lämnade tillgång till medel.
Att under sådana förhållanden meddela några närmare föreskrifter angående
de ändamål, vartill de enskilda lägerkassorna skola användas, synes mig
icke vara lämpligt. Dessa kassor äro uteslutande avsedda att bereda nytta
och trevnad för manskapet. Ett inskränkande av den frihet, som vederbörande
truppförband hittills haft beträffande användningen för nytta och trevnadsanordningar
av dessa kassor, skulle för visso medföra ett minskat intresse
hos vederbörande att skaffa inkomster till desamma. Ansvaret för anordningarna
för manskapets nytta och trevnad skulle, om statsrevisorernas
uttalande vunne beaktande, komma att i viss mån överflyttas till staten. Förhållandena
vid olika truppförband äro också i hög grad växlande. Sedan
inkomsterna från försålt matavfall genom tillkomsten av kvinnlig ekonomipersonal
reducerats till ett minimum utgöras enskilda lägerkassans inkomster
vid detachementet så gott som uteslutande av överskott av marketenterirörelsen
d. v. s. från till manskapet försålt kaffe m. m. I medvetandet örn att
denna rörelse varit så att säga deras egen affär och avkastningen kommit
dem själva till godo har manskapet också i största utsträckning gynnat marketenteriet.
Att under sådana förhållanden tänka sig en utjämning mellan
olika förband synes mig vara oriktigt. Principen att rörelsen är manskapets
egen synes mig bestämt böra vidhållas. Lägerkassans natur av »enskild» bör
kvarstå och staten bör icke lägga sin hand på densamma. Det nuvarande
redovisningssystemet synes mig också lämna fullt betryggande garanti och
kontroll för enskilda lägerkassans verksamhet.

Karlskrona den 12 januari 1938.

S. d’ORCHIMONT.

Detachementschef.

G. Hainer.

65 —

Chefens för Skånska kavalleriregementet yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för I. arméfördelningen.

Jämlikt stabsexps nr 26/IV 1938 får jag härmed vördsamt avgiva infordrat
yttrande över visst av riksdagens revisorer gjort uttalande rörande arméns
enskilda lägerkassor.

Då bageri- eller svingårdsrörelse icke bedrives vid K 2, saknar jag den
erfarenhet, som erfordras för att bedöma, huruvida sådana rörelser böra
avvecklas eller icke.

Rörande användningen av enskilda lägerkassan synes mig icke, så som revisorerna
förutsatt, några närmare bestämmelser erforderliga. Gällande bestämmelser
äro i erforderlig grad detaljerade. Att enskilda lägerkassan i väsentliga
delar fyller samma ändamål som allmänna lägerkassan, synes mig
endast vara till fördel vid en rationell hushållning med de båda kassorna. Sådana
trevnadsanordningar, som enbart avse manskapet kunna härigenom,
om inte allmänna lägerkassan lämnar erforderliga medel, bestridas av enskilda
lägerkassan. Om enskilda lägerkassan i vissa fall skulle komma till användning
på olämpligt sätt, så torde det ankomma på den ordinarie revisionen att
åstadkomma rättelse.

Rörande redovisningen av enskilda lägerkassan synes mig intet hinder
föreligga, att denna sker i arméförvaltningens räkenskaper på samma sätt
som nu sker med allmänna lägerkassan och övriga statsmedel. Härigenom
komme kassan även att revideras på samma sätt som dessa.

Den av revisorerna ifrågasatta utjämningen av enskilda lägerkassans tillgångar
mellan arméns truppförband synes mig av många skäl icke böra
komma ifråga. Hur en sådan utjämning skulle ske, hava revisorerna icke
närmare berört. Många sätt äro rent tekniskt tänkbara. Det torde emellertid
vara klart, att om en uppdelning av tillgångarna nu kunde ske — sådana
tillgångar, som t. ex. ligga i fastigheter, torde endast kunna uppdelas efter en
föregående realisation — så skulle de enskilda förbandens tillgångar redan örn
några år variera. Rehoven växla och förmågan att hushålla är olika på olika
håll. Men vad värre är, viljan att hushålla skulle avtrubbas genom en kollektiv
hushållning, där var och en utan egen omsorg tilldelas sin lott^ per
capita av den årliga inkomsten. Viljan att sköta marketenterirörelsen, så att
den giver den måttliga vinst, som gällande reglemente förutser, skulle kanske
med full avsikt skrinläggas. En omtänksam chef skulle bättre tillgodose
sitt manskap genom att sätta priserna så lågt att någon vinst knappast skulle
uppstå. Han finge ändock sin del i den vinst, som skapas på andra håll.
En sådan utveckling kan tänkas, även örn systemet för en uppdelning av årsinkomsten
endast komme att givas den omfattning, som nu gäller beträffande
allmänna lägerkassan. Nu gällande system för enskilda lägerkassornas
disposition synes mig innebära den bästa sporren att väl förvalta deras tillgångar
och öka deras inkomster.

Hälsingborg den 12 januari 1938.

ÅKE HÖK.

Regementschef.

f>—387289. Itev.-beruttelsc äng. statsverket förar 1937. II.

A. O. Rune.

— 66 —

Chefens för Göta ingenjörkår yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för I. arméfördelningen.

Jämlikt stabsexps den 10 innevarande januari, avd. IV, nr 26, anbefalld
inkomma med yttrande över av riksdagens revisorer gjort uttalande rörande
arméns enskilda lägerkassor får jag vördsamt anföra följande.

Enligt revisorernas uppfattning skulle den vid vissa truppförband av enskilda
lägerkassan bedrivna bagerirörelsen vara främmande för den verksamhet
dessa kassor bör utöva.

Några bärande skäl härför anföras emellertid icke. Enligt min åsikt
synes bagerirörelsen tvärtom mycket väl passa samman med den av kassan
drivna marketenterirörelsen. — Det medgives, att bagerierna skötts på ett
för lägerkassorna tillfredsställande sätt och lämnat avsevärda överskott. Detta
bestyrkes även av erfarenheten från Ing: 2:s bageri, vilket alltid lämnat god
förtjänst. Några som helst ekonomiska risker torde icke kunna föreligga,
eftersom rörelsen utan större svårigheter kan avvecklas om den går med
förlust. Såväl resultatet av rörelsen, som att brödpriset är lägre än i allmänna
marknaden, står under arméfördelningschefens ständiga kontroll, varför
måste förutsättas, att ingen risk i berörda hänseenden föreligger.

Beträffande den av revisorerna framförda åsikten, att de befattningshavare,
officerare och underofficerare, vilka ha tillsyn över förvaltningen, skulle bli
belastade med arbetsuppgifter, som skulle avsevärt inkräkta på deras militära
uppgifter, vill jag endast anföra, att detta arbete dels sker på fritid mot fastställd
ersättning, på samma sätt som beträffande marketenteriet och dels att
det givetvis ligger i truppförbandschefens hand att ingripa och reglera därest
den militära tjänsten på något sätt skulle eftersättas.

Som kanske det viktigaste skälet för bibehållande av det vid kåren befintliga
bageriet vill jag slutligen anföra, att detsamma ur krigsberedskapssynpunkt
under nuvarande förhållanden svårligen skulle kunna undvaras, enär
i Eksjö med omnejd befintliga civila bagerier icke på långt när kunna fylla
mobiliseringsbehovet av bröd, ens för ett av de truppförband, som är förlagda
här. —- Av det ovan anförda framgår att det skulle vara synnerligen
ofördelaktigt att avveckla kårens bageri.

Revisorerna anföra vidare, att de ändamål, som tillgodosetts av enskilda
lägerkassorna, ha varit mycket växlande samt att dessa varit av den natur, att
de även kunnat tillgodoses av allmänna lägerkassorna. Dessa senare ha emellertid
på grund av sina jämförelsevis små tillgångar icke möjlighet att i
någon större utsträckning tillgodose önskemål, som syfta till fördel och nytta
för manskapet, vilket enskilda lägerkassorna däremot ofta äro i tillfälle att
göra. — Granskningen av enskilda lägerkassornas räkenskaper torde i likhet
med vad nu är fallet, lämpligast böra ske i fördelningsstaberna, vilka stå i
kontakt med och äga nära kännedom om förhållandena vid truppförbanden.
Detta är ju icke förhållandet beträffande civila departementet i kungl, arméförvaltningen.

Beträffande slutligen det förhållandet, att manskap, som råkar tjänstgöra
vid ett truppförband, där enskilda lägerkassan har större tillgångar, blir bättre
tillgodosett än vid truppförband där mindre medel stå till förfogande, kan
detta givetvis anses innebära en viss orättvisa. Man kan nog förutsätta att
enskilda lägerkassornas inkomstkällor vid alla truppförband ägnas största

— 67

omsorg och omtanke. Men manskapsstyrkans storlek inverkar otvivelaktigt
i hög grad på affärsrörelsernas resultat och även yttre, lokala förhållanden
spela en viss roll. De mindre truppförbanden intaga härvidlag säkerligen en
relativt ogynnsam ställning. Den personal, som måste vara anställd, kan
nämligen icke alltid stå i direkt proportion till omsättningens storlek, vilken
växlar avsevärt under olika tider av året. Trots att manskapsstyrkan under
vintern är liten i förhållande till sommarhalvåret och repetitionsövningarna,
måste ett visst minimiantal av personal finnas och detta även om t. ex.
marketenterirörelsen, som fallet är vid Ing 2, under vintern går med förlust.
Bageriet däremot bär sig även under vintern.

Det synes mig därför lämpligt om en utjämning, i enlighet med vad revisorerna
ifrågasätta, på ett eller annat sätt kunde åstadkommas. Exempelvis
kunde maximigränser för lägerkassornas storlek vid truppförband av olika
styrka och med olika möjligheter till inkomster fastställas. En viss procent
av den därutöver uppkommande vinsten kunde sedan avstås till en för armén
gemensam fond, vilken skulle fördelas så, att proportionerna beträffande
möjligheterna att tillgodose lämpliga önskemål kunde bliva mera rättvis för
manskapet vid samtliga truppförband.

Eksjö den 12 januari 1938.

ÅKE GRÖNHAGEN.

Kårchef.

A. Sandberg.

Chefens för JönköpingsKalmar
regemente

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för I. arméfördelningen.

Med anledning av kungl, arméförvaltningens intendenturdepartements
skrivelse den 7 januari 1938, dnr 4544/1937 C, angående utav riksdagens revisorer
gjort uttalande rörande arméns enskilda lägerkassor får jag härmed
vördsamt anföra följande.

Beträffande förekomsten av bagerier synas statsrevisorerna förutsätta vissa
ekonomiska risker. Denna uppfattning kan jag icke dela. Med undantag
för själva byggnaden, vari bageriverksamheten bedrives, finnes ju intet
som helst kapital investerat i företagen ifråga. Skulle driften gå med förlust,
finnes ju intet hinder för att rörelsen när som helst kan avvecklas. Det
omnämnda fallet är icke mig bekant, men det synes, som om detta företag
varit av sådan omfattning och drivits på sådant sätt, att ett riskmoment
förelegat. Men detta undantag bör väl icke tagas till intäkt för ett slopande
av sådana bagerier, vilka skötts på sådant sätt, att de varit ekonomiskt givande.

Rörande prissättningen för från bagerierna levererade varor ligger det ju
i arméfördelningschefs befogenhet att vidtaga reglerande åtgärder. Från
truppförbanden skola ingivas förslag till taxor, och örn en arméfördelningschef
skulle finna de från ett truppförband ingivna förslagen för höga i förhållande
till de pris, som vid upphandling erhållits vid sådana truppförband,
där bagerier icke finnas, komma med all säkerhet priserna att pressas.

G8 —

Statsrevisorerna hava vidare förutsatt, att de arbetsuppgifter, vilka åligga
de befattningshavare, vilka äga att utöva tillsyn över förvaltningen av detta
affärsföretag, skulle avsevärt inkräkta på vederbörandes militära arbetsuppgifter.
Jag kan icke heller dela denna uppfattning. Det är självklart, att
vederbörandes ordinarie tjänst måste skötas i första rummet. Skulle så icke
vara fallet, torde en regementschef hava möjlighet att reglerande ingripa.

Anledningen till att bagerier inrättats torde kanske i främsta rummet vara
att tillföra enskilda lägerkassan medel för användning till manskapets fromma.
Men andra skäl torde också föreligga, åtminstone är detta fallet med
regementets bageri. Ur krigsberedskapssynpunkt är förekomsten av regementets
bageri helt enkelt nödvändig.

Det är med förhållandet överensstämmande, att vissa utav de av revisorerna
omnämnda kostnaderna äro av sådan natur, att de kunna bestridas av
såväl allmänna lägerkassan (således statsmedel) som enskilda lägerkassan.
Då emellertid den förstnämndas tillgångar äro jämförelsevis obetydliga,
torde densamma i ifrågavarande fall kunna lämnas helt utom
räkningen. Beträffande rätten till användningen av enskilda lägerkassans
medel är nu endast kategoriskt föreskrivet, att desamma må användas till
manskapets nytta och nöje. Det kan synas, som om en regementschef
inom denna ram skulle hava tämligen stor handlingsfrihet. Så är emellertid
ingalunda förhållandet. Vid militieombudsmannens inspektioner har
av denne vid flera tillfällen påtalats vissa förhållanden, vilka kunna sägas
utgöra prejudikat i fråga örn dessa medels användning. Jag anser icke
lämpligt, att mer än vad nu är fallet binda en regementschefs handlingsfrihet
i fråga om enskilda lägerkassans användning. Några ytterligare föreskrifter
i detta avseende torde därför enligt min mening icke vara erforderliga.

Givetvis finnes intet hinder för att enskilda lägerkassan redovisas i arméförvaltningens
räkenskaper, men dels skulle väl detta komma att avsevärt
öka^ departementets arbete, dels torde väl härigenom föga vara att vinna
i fråga om enhetlighet rörande medlens förvaltning. Den ekonomiska och
tekniska revision, som enskilda lägerkassans räkenskaper nu undergår i arméfördelningsstaberna,
synes vara fullt betryggande.

Vad slutligen angår frågan örn enskilda lägerkassornas växlande storlek
å olika truppförband samt lämpligheten av en utjämning i detta avseende,
får jag vördsamt anföra följande. Varje truppförbandschef torde sträva
efter att kunna disponera så stort belopp som möjligt för främjandet av
manskapets nytta och trevnad. Kraven i detta avseende äro många och
omfattande: biografföreställningar och andra nöjen, idrott, skytte, föredrag,
årsskrifter, julfester m. m. Det är ställt utom allt tvivel att detta har utomordentligt
mycket att betyda för de värnpliktigas trivsel under sin tjänstgöring,
vilket i sin mån medverkar till större intresse för tjänsten, skapar en
god anda och efter slutad tjänstgöring lämnar goda minnen från värnpliktstiden.
För nåendet av detta mål är det således av stor betydelse att skapa
sa stora ekonomiska förutsättningar härutinnan, som lämpligen kunna
åstadkommas. Förutom inkomster av matavfall samt räntemedel, vilka
kunnas sägas vara jämförelsevis obetydliga, stå då inga andra medel till
buds än avkastningen av de båda tillåtna affärsrörelserna marketenteri och
bageri. Att denna avkastning kan bliva olika på olika truppförband, kan
ju-bero på många omständigheter: mer eller mindre väl och affärsmässigt
skötta rörelser, konkurrens från närbelägna kaféer m. m. Det är uppenbart,
att till rörelserna knutna lämpliga och intresserade befattningshavare
kunna åstadkomma goda ekonomiska resultat, men det är fullkomligt uteslutet
att så sker, örn en nivellering skall komma till stånd. En utjämning

— 69 —

av enskilda lägerkassorna, exempelvis genom en fördelning av befintligt
kapital eller avstående i viss utsträckning av vinstmedel på rörelserna, skulle
säkerligen leda till att allt intresse i detta avseende skulle försvinna och kassornas
inkomster nedgå till ett minimum. Med stöd av vad jag ovan anfört
anser jag, att åtgärder i denna riktning skulle vara synnerligen olyckliga.

Eksjö den 12 januari 1938.

HJALMAR FALK.

Regementschef.

S. Brogren.

Chefens för Hallands regemente yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för I. arméfördelningen.

Yttrande över visst utav riksdagens revisorer gjort uttalande rörande arméns
enskilda lägerkassor infordrat genom stabsexps den 10 januari 1938
avd IV nr 26.

Regementet har icke bageri eller svingård. Någon anläggning av den art,
som i riksdagens revisorers skrivelse påtalats har icke här uppförts. I dessa
frågor saknar jag därför anledning att yttra mig.

Ett regemente är en enhetlig stor familj, för vilkas medlemmar behov föreligga
av skilda slag. I stora drag torde utan svårighet kunna fastställas de
grunder efter vilka dessa behov kunna tillgodoses. Men att i detalj fastställa
hur alla slag av livets, det andliga och lekamliga, nödtorft skola tillfredsställas,
synes mig innebära en fara att några, kanske viktiga, av dessa slag uteglömmas
eller hava under tidernas lopp förändrat karaktär, så att de ej kunna
inrymmas under äldre bestämmelser. Så må exempelvis allmänna lägerkassans
medel användas vid skioptikonföreställningar. Det torde vara oklart örn
en biografföreställning juridiskt inrymmes under skioptikon. Det torde vara
praktiskt ogenomförbart, att arméförvaltningens centrala organ skola kunna
hinna utfärda bestämmelser, som täcka alla behovsbegrepp, så som nu behoven
växla.

Det synes mig därför ofrånkomligt, att till regementschefens förfogande
stå medel, vilka han kan använda till manskapets nytta och trevnad, visserligen
under kontroll och ansvar, men utan att därför hans möjligheter stängas
in inom alltför snäva bestämmelsers gränser. De synas mig bliva
snäva om »närmare föreskrifter» skola reglera enskilda lägerkassans användning.
Nu gällande kontrollbestämmelser och möjligheter för överordnad
myndighet att reglerande ingripa synes mig, med nedan nämnt undantag,
väl avpassade för att förhindra missgrepp, varför även ur denna synpunkt
närmare bestämmelser synas mig icke vara av behovet. Om utgifterna skola
regleras, måste även icke då inkomsterna underkastas reglerande bestämmelser? -

— 70 —

Emellertid finnas exempel på att enskilda lägerkassan använts för utgifter,
avseende anskaffningar eller nyanläggningar, vilkas lämplighet kanske
kunnat ifrågasättas. Hava dessa utgifter varit stora, har de facto enskilda
lägerkassan åsamkats en örn ej kännbar kapitalförlust, så dock en utgift
av onödig och kanske irreparabel art. Men missgrepp härutinnan torde väl
närmast kunna förekommas genom en bestämmelse, att utgift avseende ett
visst ändamål, belöpande sig för år räknat till kr. 1,000 eller därutöver, ej
må debiteras enskilda lägerkassan utan arméfördelningschefs medgivande.

Jag får därför vördsamt avstyrka, att användningen av enskilda lägerkassan
kringskäres av närmare bestämmelser, men förorda, att bestämmelser
om utgiftsbegränsning införes.

För regementets vidkommande torde mot en omläggning ur rakenskapssynpunkt
intet vara att erinra.

De enskilda lägerkassornas storlek torde huvudsakligen vara beroende på
inkomster från affärsföretagen, i mindre grad på inkomster vid försäljning
av matavfall. Bland affärsföretagen är marketenteriet det enda, som finnes
vid varje regemente, och därför det, där olikheterna i inkomster kunna konstateras
och till sina orsaker studeras. Då de värnpliktiga äro liuvudavnämare
vid marketenteriet vill jag här — av brist på tid för yttrandets avgivande
— endast beröra de resultat, som hava sin grund i de vpl marketenteribesök
eller uteblivande av dylika.

De vpl kunna komma från en fattig eller rik trakt, med ty åtföljande förmåga
att lägga ned pengar i marketenteriet, de kunna som befolkningsgrupp
betraktade vara av sällskaplig eller mera inbunden natur, till glädje eller
men för marketenteriet eller de kunna, som ofta förr varit fallet, fått en antimilitär
inställning, vilken fått taga sig uttryck mot marketenteriet. Vid alla
dessa faktorer måste regementschefen följa utvecklingen vid marketenteriet,
för att det negativa i företeelsen ej skall drabba, realiter, enskilda lägerkassan.

Detta måste även bliva fallet, där marketenteriet har konkurrenter, kaféer
och soldathem. Mot de förras verksamhet kan regementschefen utfärda bestämmelser,
mot de senare — där den andliga vårdens behov av stöd i lekamlig
utspisning är realiter erkänd — torde föga vara att göra för att direkt
hjälpa marketenteriet, i all synnerhet om soldathemmen uppträda i flertal.
Dock kan regementschefen genom ett personligt ingripande verka reglerande.

Allt detta har jag framhållit för att påvisa, vilken betydelse det för enskilda
lägerkassan har, att regementschefen har intresse av marketenteriets
inkomstmöjligheter.

Nu hava de olika regementena och kårerna olika möjligheter till inkomst
beroende på ovan angivna faktorer. Visserligen är det då ett missförhållande,
att vpl vid vissa regementen komma i misställning gentemot vpl vid andra
regementen. Riksdagens revisorer hava som ett botemedel föreslagit en utjämning
av enskilda lägerkassans medel, d. v. s. inkomsterna från marketenteriet
sedan, som är att förvänta, övriga affärsrörelser indragits. Mot en sådan
utjämning synes intet vara att erinra, då det gäller regementen (kårer)
som utan egen förskyllan — ovan angivna negativa faktorer — bliva ekonomiskt
i bakhand och om »utjämning» avses genomförd med att de sämst
ställda regementena tilldelas ett lågt belopp.

En fullt genomförd utjämning synes mig i sig innebära en risk för minskat
intresse vid vissa förband, att genom alla krafters anspännande försäkra
marketenteriet om en god inkomst.

Jag får därför vördsamt avstyrka en fullt genomförd utjämning, men tillstyrka
utdelande av understödsbelopp till de mest behövande förbanden,

— 71 —

dessa belopp utvunna ur de från enskilda lägerkassans synpunkt sett rikare
kassorna genom några procents beskattning.

Halmstad den 12 januari 1938.

G. M. WADNER.

Regementsbefälhavare.

Sven Granlund.

Chefens för Wendes artilleriregemente yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för I. arméfördelningen.

Med anledning av stabsexps, avd IV, nr 26/1938 får jag härmed vördsamt
anföra följande.

I motsats till vad av riksdagens revisorer framhållits, synes det ligga nara
till hands, att av enskilda lägerkassor drivna marketenterier kompletteras
med bagerier, då lokala och andra förhållanden så göra lämpligt. Det stora
antalet privata kaférörelser, som på så sätt driva egna mindre bagerier torde
bl. a. vara bevis nog för att en dylik kombination t. o.m. måste vara väl
motiverad. Att bagerirörelsen däremot icke får antaga sådan omfattning att
ekonomiska risker uppstå ligger i öppen dag. Reglerande och begränsande
bestämmelser i detta avseende synas därför lämpligen böra utfärdas.

Vad beträffar prissättningen av bageriets produkter har anförts, att densamma
skulle göras så, att priserna överstege i allmänna marknaden gällande
priser. Då härvid tydligen avses produkter, som levereras från lägerkassans
bageri till kronans matinrättningar kan anföras, att taxa för dylika leveranser
fastställes av arméfördelningschefen. Häri torde ligga tillräcklig garanti för
att priserna hållas i nivå med dem, som gälla i allmänna marknaden.

Det har vidare anförts att de arbetsuppgifter, som skötseln av ifrågavarande
affärsföretag pålägger vissa befattningshavare, skulle vara så omfattande att
vederbörandes egentliga militära arbetsuppgifter skulle bli lidande härpå. Då
det extra arbetet åtminstone för regementets vidkommande utförts på vederbörande
befattningshavares fritid, har något menligt inflytande på den militära
tjänsten härav icke kunnat förmärkas. Det synes också alltjämt böra
överlåtas åt vederbörande regements-* eller motsvarande chef att tillse, att
honom underställd personal i första hand oklanderligt fullgör sina tjänsteåligganden.
o .

De åberopade fall, då enskilda lägerkassans medel fatt skiftande användning
synes motivera, att närmare och mera detaljerade bestämmelser för densamina
utfärdas. I samband härmed synes för större enhetlighets vinnande
lämpligt att enskilda och allmänna lägerkassans räkenskaper göras till föremål
för granskning av samma myndighet.

Vad till sist beträffar enskilda lägerkassors olika storlek vid olika truppförband
torde bestämmelsen i syfte att utjämna olikheterna knappast gå att
genomföra. Dylika bestämmelser skulle därjämte ofrånkomligen verka i högsta
grad hämmande på truppförbandens nuvarande strävan alt från ändamals -

— 72 —

enligt organiserade affärsrörelser till manskapets fromma tillföra enskilda
lägerkassorna största möjliga nettobehållning.

Kristianstad den 12. januari 1938.

P. MONTGOMERY.

T. f. regementschef.

C. W. Prinzencreutz.

Chefens för Smålands artilleriregemente yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för I. arméfördelningen.

Med anledning av stabsexps den 10. dennes, Avd IV nr 26, angående visst
utav riksdagens revisorer gjort uttalande rörande arméns enskilda lägerkassor,
får jag härmed vördsamt med instämmande insända bifogade av regementsintendenten
till mig ställda V. P. M. i ärendet samt framhålla, att det
icke synes mig erforderligt att f. n. i stort göra någon ändring beträffande
det. system, som hittills varit gällande för lägerkassorna och som visat sig
besitta avsevärda fördela?.

Jönköping den 12 januari 1938.

H. SCHMITERLÖW.

Regementschef.

Rune Grandien.

Bilaga.

V. P. M.

rörande visst utav riksdagens revisorer gjort uttalande rörande arméns enskilda
lägerkassor.

Det ärende rörande lägerkassornas affärsrörelser och användning som
statsrevisorerna i sitt uttalande berört, är av sådan omfattning att en uttömmande
redogörelse härför icke kan göras på den korta tid, som står till förfogande.
Vissa synpunkter kunna däremot här anföras.

Beträffande först affärsverksamheten som bedrives av vederbörliga lägerkassor,
är denna begränsad genom kbr den 24. november 1922 (TLA 287/
1922), varjämte vissa truppförband enligt detta kbr ägt att bedriva viss annan
affärsrörelse (bageri, svingård etc.). Enär svingårdsrörelsen numera flerstädes
är nedlagd kan den i detta sammanhang förbigås. Bageri bedrives emellertid
vid ett flertal truppförband. Såsom revisorerna framhålla hava dessa
skötts på ett ur affärssynpunkt tillfredsställande sätt. Anledning att ur den
synpunkten avveckla bagerirörelsen föreligger således icke. Regementenas
bagerier torde däremot i ett flertal fall varit nyttiga så till vida att de på
gynnsamt sätt påverkat prisbildningen. Visserligen kan något regemente för

— 73 —

viss period hava haft något högre brödpriser än som i fria marknaden erbjudits,
men i genomsnitt torde priserna varit lägre än motsvarande från eventuella
leverantörer. Prissättningen sker ju för övrigt just med ledning av
leveranspriser. Bagerirörelsen har således i stort medfört billigare priser
och således indirekt, på grund av att normalportionspriset bestämmes med
ledning av hårt bröd, som icke tillverkas vid regementenas bagerier, bidragit
till en bättre mathållning. Även marketenterierna torde på de flesta håll genom
bagerierna hava erhållit billigare och i vissa lall bättre bröd.

Vad beträffar befattningshavarnes arbete för affärsverksamheten är att
beakta, att största delen av detta arbete utföres på personalens fritid, varför
inkräktande på de militära arbetsuppgifterna icke bör förekomma. Exempel
härå torde väl icke annat än i undantagsfall kunna anföras.

Beträffande ändamålet med enskilda lägerkassan överhuvud taget, synes
det nuvarande systemet, såsom det under åren utvecklat sig, i stort varit lämpligt.
Kassorna hava givit truppförbandscheferna möjlighet att tillgodose
manskapets behov av nytta och trevnad, vilket icke kunnat ske pa annat sätt.
Att en och annan utgift, vilken, såsom revisorerna påpeka, icke hört samman
med lägerkassorna vid enstaka regementen gäldats med dithörande medel,
kan icke föranleda att kassornas verksamhet omlägges. Skulle endast medlen
från allmänna lägerkassor få användas exempelvis för idrott eller nöjesanordningar,
bleve följden att verksamheten finge väsentligt inskränkas, därest
icke särskilda medel kunde anslås härför. Det är dock nödvändigt att i
en tid, då idrotten utövas i så intensiv grad, som är fallet hos nutida ungdom,
möjlighet finnes att låta det militära manskapet utöva denna verksamhet
under någotsånär godtagbara former.

Ett preciserande — utöver vad som i ovanberörda kbr bestämts — av de
ändamål vartill enskilda lägerkassornas medel må användas kommer säkerligen
att inskränka på truppförbandschefens disponerande av medlen, vilket
icke blir till manskapets fördel. Revisionen av räkenskaperna torde dock
utan olägenhet kunna överflyttas från arméfördelningschefen till arméförvaltningen,
därest tillräckligt starka skäl för en dylik centralisering kunna föreligga.
Från truppförbandens sida torde detta icke spela någon roll.

Vad slutligen beträffar de olika medelsbelopp, som vid olika truppförband
stått till förfogande, måste de vara av växlande storlek enär lägerkassornas
inkomster varit olika stora. Här föreligger givetvis ett missförhållande, enär
vissa truppförbandschefer bättre kunna tillgodose manskapet än andra. Ett
avhjälpande härav bör icke ske genom något slags ^leverering till statskassan
och därefter utjämning, på sätt som sker för allmänna lägerkassans räkning,
ty intresset för lägerkassornas affärsmässiga skötsel kommer säkerligen härigenom
att minskas. Däremot kan tänkas vissa överflyttningar av mindre
kapital från förband med stora lägerkassor till andra förband, där kassorna
äro mindre.

Jönköping den 12 januari 1938.

RUNE GRANDIEN.

Regementsintendent.

74 —

Chefens för Skånska trängkåren yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. lii, § 6.

Till chefen för I. arméfördelningen.

Med anledning av stabsexps den 10 innevarande månad Avd IV, nr 26,
angående arméns enskilda lägerkassor får jag vördsamt härmed anföra följande.

Riksdagens revisorer hava i översänd remisskrivelse gjort följande uttalanden
angående arméns enskilda lägerkassor:

1) De av vissa truppförbands enskilda lägerkassor bedrivna bageri- och
svingårdsrörelserna böra avvecklas.

2) Truppförbandens enskilda lägerkassor böra redovisas i kungl, arméförvaltningens
räkenskaper och undergå granskning därstädes i likhet med allmänna
lägerkassorna.

3) Då enskilda lägerkassornas intäkter vid olika truppförband — även med
hänsyn tagen till truppförbandens olika styrka — varit av växlande storlek,
hava riksdagens revisorer ifrågasatt, huruvida icke på ett eller annat sätt en
utjämning kunde åstadkommas.

Det under 1) angivna uttalandet undandrager sig mitt bedömande, då avkårens
enskilda lägerkassa icke drivits vare sig bageri- eller svingårdsrörelse.

Beträffande punkt 2) angående enskilda lägerkassornas räkenskaper anser
jag, att det enbart vore till fördel, därest dessa i likhet med allmänna lägerkassan
kunde redovisas i kungl, arméförvaltningens räkenskaper och därstädes
granskas och revideras. Härigenom skulle användningen av enskilda
lägerkassornas medel bliva likartad inom hela armén.

Vad till sist beträffar punkt 3) må följande anföras.

Enskilda lägerkassans huvudsakliga intäkter vid T A utgöras av marketenteriets
vinstmedel. Ett marketenteri kan skötas mer eller mindre affärsmässigt,
varigenom vinstmedlen kunna öka eller minska, även örn manskapsnumerären
och övriga på frågan inverkande faktorer äro konstanta. En utjämning
av enskilda lägerkassornas tillgångar leder lätt därhän, att de affärsmässigt
drivna marketenterierna få lämna över en stor del av sina vinstmedel
till sådana truppförband, vilka av någon anledning icke kunna driva vederbörligt
marketenteri efter affärsmässiga principer.

För armén i sin helhet är det av största betydelse, att truppförbandens
marketenterier skötas på ett sådant sätt, att manskapet besöker desamma.
Härigenom kvarbliver manskapet inom kasern i ett marketenteri, som kontrolleras
av vederbörande dagbefäl m. m., i stället för att besöka de okontrollerbara
kaféer o. d. lokaler, som alltid växa upp i omedelbar närhet till kasernerna.

Någon utjämning av enskilda lägerkassans intäkter eller tillgångar i av riksdagens
revisorer ifrågasatt riktning synes därför icke böra ske.

Slutligen får jag framhålla, att, i överensstämmelse med vad riksdagens revisorer
anfört, en allsidig utredning bör verkställas angående enskilda lägerkassornas
förvaltning och redovisning och därmed sammanhängande spörsmål.
Denna utredning bör emellertid utföras genom den ansvariga militära
myndighetens försorg — chefen för armén — så att de rent militära intresse -

— 75 —

na, d. v. s. i detta fall framför allt omtanken örn den värnpliktiga manskapspersonalen,
komma att stå i förgrunden.

Hässleholm den 12 januari 1938.

O. J. NORDLINDH.

Kårchef.

Erik Wikland.

Arméfördelningschefens för
II. arméfördelningen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till kungl, arméförvaltningens intendenturde
partemen t.

Yttrande över visst utav riksdagens revisorer gjort uttalande rörande arméns

enskilda lägerkassor.

Riksdagens revisorer hava i sitt uttalande på anförda skäl framhållit

att av vissa lägerkassor bedrivna bageri- och svingårdsrörelser böra avvecklas att

närmare föreskrifter böra meddelas angående de ändamål, för vilka enskilda
lägerkassorna få användas,

att dessa kassor skulle redovisas i arméförvaltningens räkenskaper och undergå
granskning därstädes.

Dessutom ifrågasätta revisorerna, huruvida icke en utjämning inom arméns
truppförband skulle kunna åstadkommas beträffande de olika belopp, som
genom enskilda lägerkassorna disponeras för att bereda manskapet nytta och
nöje.

Avveckling av bageri- och svingårdsrörelser.

De svingårdsrörelser, som ännu bedrivas inom armén, torde erhållit medgivande
härtill, enär kapital investerats i desamma till sådan omfattning, att
avveckling på kort tid skulle innebära antingen extra utgifter för staten eller
förluster för respektive lägerkassor. När de särskilda skäl, som motiverat deras
bibehållande, icke längre äro för handen, finner jag det riktigt att de avvecklas,
då dessa rörelser såsom revisorerna anfört, måste anses främmande
för enskilda lägerkassornas verksamhet.

Vad bagerierna beträffar är förhållandet ett annat. Liksom privata innehavare
av kaféer och konditorier genom egna bagerier sträva efter att få sina
rörelser mera inkomstbringande, är bageriet vid ett truppförband i första
hand betingat av avsättningen till marketenteriet. Med den hårda konkurrens,
som marketenterirörelsen har att utstå, kan denna kombination pa sina
håll t. o. m. vara en nödvändig förutsättning för att marketenteriet skall
lämna någon vinst.

Bortsett från mitt erkännande av att svingårdsrörelsen icke är förenlig med
lägerkassans verksamhet måste jag helt underkänna revisorernas övriga motivering
för bageri- och svingårdsrörelsernas avveckling, åtminstone beträffande
II. arméfördelningen.

Ingen av dessa rörelser kan anses medföra risk för lägerkassornas bestånd.

— 76 —

Prissättningen är så reglerad, att tillämpning av priser över allmänna marknadens
är praktiskt taget utesluten.

Påståendet att viss befälspersonals befattning med denna affärsverksamhet
skulle avsevärt inkräkta på dess militära arbetsuppgifter är oriktigt och innebär
ett underkännande av truppförbandschefs förmåga att övervaka sin personals
tjänstgöring. Jag finner det önskvärt, att bagerier få bedrivas i samma
utsträckning som hittills, och anser mig i detta sammanhang böra meddela,
att dessa bagerier utgöra en avsevärd tillgång med hänsyn till truppförbandens
livsmedelsförsörjning vid mobilisering.

Bestämmelserna för enskilda lägerkassans användning.

Mot en revidering av gällande föreskrifter angående användningen av enskilda
lägerkassan har jag intet att erinra, då det understundom både för vederbörande
regementsförvaltning och arméfördelningschef kan vara tveksamt,
huruvida en utgift är behörig eller icke.

Enskilda lägerkassornas redovisning i statsräkenskaperna och granskning i
likhet med allmänna lågerkassorna.

Enligt revisorerna skulle avsikten härmed vara att ernå större enhetlighet i
medelsanvändningen. Samma skäl och med större fog torde hava legat till
grund för nuvarande system beträffande redovisning och granskning.

Huru skulle arméförvaltningens revisorer bättre än arméfördelningschefen
kunna avgöra truppförbandens behov i här berörda hänseenden? Vid ett
truppförband har man stort intresse för allmän idrott, vid ett annat framförallt
för skytte, på ett håll disponerar man stadens idrottsplats för en mindre
kostnad, på ett annat måste man lägga ned stora kostnader för anskaffning
och underhåll av en sådan anläggning, otaliga sådana exempel kunna andra -gas, där det endast är den med förhållandena väl förtrogne arméfördelningschefen,
som är den rätta instansen för att avgöra, om medel blivit ändamålsenligt
använda eller icke. Arméfördelningschefen har också till sitt förfogande
tillräckligt kvalificerad personal för att verkställa erforderlig teknisk
och kameral granskning av lägerkassans räkenskaper.

Jag anser mig således böra avstyrka den av revisorerna föreslagna förändringen
beträffande ifrågavarande medels redovisning och granskning.

Utjämning mellan arméns truppförband av de belopp, som std till förfogande
för manskapets nytta och nöje.

Det som grundlagt och ökat regementsförvaltningarnas intresse för att skaffa
ökade inkomster till enskilda lägerkassan är vetskapen om att de komma
truppförbandet tillgodo. Vad som stimulerar manskapet till att gvnna egna
lägerkassans affärsrörelser är i första hand kunskapen om att vinsten från
dessa företag uteslutande kommer att användas till nöjes- och trevnadsanordningar
vid truppförbandet.

o Det är min uppfattning, att en åtgärd i av revisorerna angivet syfte skulle
få ödesdigra följder. Man måste räkna med att intresset för de egna företagen
och därmed även vinsterna skulle nedgå om inte helt försvinna. Det
ligger nära till hands att hellre sänka priser och förbruka förtjänsten under
det löpande året än att avstå behållningen till andra truppförband.

I en del fall skulle man kanske genom en dylik utjämning komma att premiera
oföretagsamheten och ofönnågan.

Förslaget avstyrkes.

Östersund den 15 januari 1938.

IVAR HOLMQUIST.

Arméfördelningschef.

Allan Sandström.

— 77 —

Arméfördelningschefens för

III. arméfördelningen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 6.

Till kungl, a r m éför v alt ningens intendent u r departe

m e n t.

Yttrande jämlikt I D:s skrivelse den 7 januari 1938 dnr 4544/1937 C angående
av riksdagens revisorer gjort uttalande rörande arméns enskilda lägerkassor.

Den bagerirörelse och svingårdsrörelse, som bedrives vid truppförbanden,
har till ändamål bl. a. att förskaffa enskilda lägerkassorna inkomster, och
på många håll utgör sådan rörelse nämnda kassors huvudsakliga inkomstkälla,
varför det vore synnerligen beklagligt, örn dessa rörelser skulle helt
förbjudas. De äro redan nu kringgärdade av föreskrifter, som ur kontrollsynpunkt
synas fullt tillfredsställande, och leverans till andra än eget och
närbeläget truppförband (matinrättningar, mässar och enskilda) förekommer
icke. Ett företag, som icke lämnar överskott, bör icke i längden få fortsätta,
men så länge "detsamma visar sig ekonomiskt bärigt, synes ingen anledning
föreligga att borttaga det. Och örn ett sådant företag för något år
skulle lämna underskott, så torde detta mer än väl motvägas av de vinster,
som under många år tillförts enskilda lägerkassorna, och någon risk för
staten har mig veterligen icke uppkommit.

Revisorernas uttalande, »att regementsförvaltningen för tillgodoseende av
lägerkassan kan finna anledning betala högre pris än i öppna marknaden»
synes utvisa, att revisorerna icke ha sig bekant, att resp. arméfördelningschefer,
icke »regementsförvaltningarna» fastställa priset å det bröd, som levereras
till kronans matinrättningar. Och dessa priser inkludera icke mer
än skälig vinst, oftast lägre, än som vanligen betingas i öppna marknaden
— vid A 2 beräknas en fördyring av 35—50 %>, örn bageriet upphör, och
chefen för I 22 påvisar i sitt yttrande i ärendet, att partipriset i Karlstad ligger
30—52 % över enskilda lägerkassans. Det är dessutom av stort värde
att ha tillgång till bagerier vid truppförbanden, dels ur mobiliseringssynpunkt
och dels emedan färskt bröd lättare kan erhållas och kontroll hållas
över ingrediensernas beskaffenhet, något som är av stor betydelse såväl för
matinrättningarna som för marketenterierna med deras för varornas förstklassighet
synnerligen känsliga klientel. Indragning av bagerierna skulle
också ställa den därstädes anställda personalen — sammanlagt ett 20-tal personer
vid fördelningen — arbetslös.

Även örn det skulle ha förekommit exempel på högre pris än vid upphandling
i .öppna marknaden, så är det därför icke säkert, att detta blivit dyrare
för kronan. Med hänsyn till den garanti för kvaliteten, som erhålles vid
leverans från enskilda lägerkassornas bageri, är det tvärtom sannolikt, att
upphandlingen varit förmånligare för staten.

Revisorernas farhågor för att ledningen av här ifrågavarande verksamhet
skulle inkräkta på vederbörandes militära uppgifter kan .jag icke dela. Dolta
arbete utföres nämligen på fritid, och genom en i ekonomiskt avseende tillfredsställande
skötsel av företagen — något som enligt revisorernas uttalande
i regel också skett — kan den personal varom det här är fråga, i hög
grad befrämja sådana för manskapets nytta och trevnad önskvärda anordningar,
som kunna göras med tillhjälp av vinster från aflärsföretagen.

Enskilda lägerkassornas ändamål — manskapets nytta och trevnad — om -

— 78 —

fattar ett stort område och det är då naturligt, att utgifterna bliva av växlande
art. De av revisorerna anförda exemplen härpå synas alla vara ägnade
att befrämja manskapets nytta och trevnad. Att även allmänna lägerkassorna
kunna användas för liknande ändamål är ett förhållande, som icke
synes böra inverka på möjligheten att disponera enskilda lägerkassorna. De
allmänna kassorna äro nämligen så små, att de i jämförelse med de enskilda
äro av underordnad betydelse.

Någon anledning att ändra föreskrifterna för enskilda lägerkassornas användning
eller att underställa dem arméförvaltningens kontroll i större utsträckning,
än som redan är fallet, synes mig icke föreligga. Härigenom
skulle truppförbandschefernas möjligheter att disponera dessa kassor sannolikt
kringskäras till den grad, att syftet med desamma bortfölle.

Beträffande revisorernas uttalande örn en utjämning av enskilda lägerkassornas
tillgångar anser jag mig böra framhålla, att det skulle innebära
en uppenbar orättvisa att beröva truppförband, som själva skapat dessa tillgångar,
frukten av nedlagd omsorg. Något dylikt bör därför icke ifrågakomma,
och med hänsyn till den stora betydelse, som enskilda lägerkassoma
ha för truppförbanden hemställer jag, att några förändringar i av revisorerna
angiven riktning icke måtte ske.

Truppförbandschefernas yttranden bifogas.

Skövde den 14 januari 1938.

ERIK AF EDHOLM.

Arméfördelningschef.

E. G. Wassberg.

Chefens för Skaraborgs regemente yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för III. arméfördelningen.

Angående riksdagens revisorers skrivelse rörande arméns enskilda lägerkassor.

Jämlikt stabsexps den 10 januari 1938, avd. IV nr 38, får jag härmed
vördsamt avgiva följande yttrande.

Användandet och redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor
hava reglerats genom kbr den 24 november 1922. De häri utfärdade föreskrifterna
äro fullt tydliga och lämna knappast rum för misstolkning. Inom
den angivna ramen äger emellertid truppförbandschefen en viss rörelsefrihet,
vilket knappast kan rubriceras såsom någon olägenhet, då truppförbandscheferna
givetvis äro av olika uppfattning rörande frågan om var
tyngdpunkten bör läggas. Vid ett truppförband gynnas först och främst
idrotten, vid ett annat kunna måhända utgifterna i första hand avse kulturella
ändamål.

Det är av ganska stort intresse för truppförbandschefen att disponera särskilda
medel för manskapets nytta och trevnad. Likaså är det av stort intresse
att fonderade medel kunna förvaltas på sådant sätt, att desamma år
efter ar undergå någon ökning, antingen för att få en ökning i avkastningen
eller också för att truppförbandschefen skall erhålla möjligheter att längre
fram tillgodose något behov, som kräver större kapitalutiägg på en gång.

— 79 —

Med hänsyn härtill måste givetvis befintliga tillgångar vara placerade på
ett fullt betryggande sätt. Då bankernas inlåningsränta är mycket låg, synas
penningmedel böra placeras i räntebärande statsobligationer eller andra
därmed jämförbara värdepapper. Dessutom måste vissa medel disponeras
såsom rörelsekapital för den enligt kbr den 24 november 1922 medgivna
marketenterirörelsen eller annan i vederbörlig ordning medgiven affärsrörelse.
Avkastningen på för dessa ändamål använda kapital torde i de flesta
fall få betecknas såsom tillfredsställande.

Riksdagens revisorer göra gällande, att bageri- och svingårdsrörelserna i
vissa fall erhållit sådan omfattning, »att ekonomiska risker måste anses förenade
med rörelserna i fråga». Vad svingårdsrörelsen beträffar får man väl
medgiva, att avkastningen är i hög grad beroende av konjunkturerna på
fläskmarknaden och att ekonomiska risker kunna föreligga. Detta är väl
också anledningen till att denna gren av affärsrörelse är under avveckling
vid arméns truppförband. Bagerirörelsen däremot är icke på samma sätt
konjunkturbetonad, och om denna verksamhet på något håll skötts på sådant
sätt att »ekonomiska risker måste anses föreligga», så har verksamheten kommit
in på en utvecklingslinje, som icke står i överensstämmelse med bagerirörelsens
uppgift.

Denna uppgift torde i första hand vara att förse truppförbandens marketenterier
med gott och billigt bröd. Marketenterirörelsens berättigande har
ännu ingen velat bestrida, och ej heller torde det behöva diskuteras, att denna
rörelse bör bedrivas på ett fullt affärsmässigt sätt. Man frågar sig då, varför
icke brödet för marketenteriet skall få bakas vid truppförbandet? Bageriet
betjänar marketenteriet. Båda rörelserna äro till för manskapets
bästa, och uppkommande överskott utnyttjas för manskapets nytta och trevnad.
Vad truppförbanden i Skövde beträffar finnas bagerier vid I 9 och T 2.
Bageriet vid I 9 levererar bröd till marketenterierna vid I 9 och K 3. För
att icke I 9 enskilda lägerkassa skall draga för stor vinst av leveranserna till
K 3 marketenteri, har den överenskommelsen träffats, att K 3 enskilda lägerkassa
erhåller viss del av bageriets nettovinst. Leveranser till regementets
matinrättning förekomma endast tillfälligt och i begränsad omfattning. Brödet
till matinrättningen tages enligt gällande föreskrifter från Karlsborg, och
endast när det är fråga örn oförutsedda behov, exempelvis av torrskaffning
till någon övning, eller av finare bröd till extraförplägnad några enstaka
gånger under året, levererar bageriet till regementets matinrättning. Vid dylika
leveranser tillämpas alltid av arméfördelningschefen fastställda priser.

En omständighet, som icke saknar betydelse i frågan om truppförbandsbageriernas
berättigande, är det mycket stora behovet av bröd vid mobilisering.
Behovet av mjukt bröd måste vid I 9 tillgodoses dels genom överenskommelse
med bageri i staden och dels genom utvidgning av regementets bageri.
På denna fråga anser jag mig här icke böra närmare ingå, men jag vill understryka
betydelsen av regementets bageri, när det gäller tillgodoseendet av regementets
brödbehov under mobiliseringstiden.

Därest riksdagens revisorers yrkande om avveckling av bagerirörelsen vid
truppförbanden skulle beaktas av statsmakterna, så skulle detta medföra arbetslöshet
för den anställda personalen. Vid I 9 bageri äro 2 bagare anställda
året örn, av vilka den ene räknar 15 års anställningstid. Avskedandet kan
tänkas komma alt medföra ersättningsanspråk, vilket väl skulle innebära,
att enskilda lägerkassan — samtidigt som den miste en betydande och säker
inkomst — dessutom skulle få vidkännas en betungande utgift.

Riksdagens revisorer göra gällande, att de arbetsuppgifter, som äro förenade
med förvaltningen av vid truppförbanden bedrivna affärsrörelser, måste
»avsevärt inskränka» pä de egentliga arbetsuppgifterna för den personal, som

— 80 —

tages i anspråk. Det är med hänsyn härtill, som bageri- och svingårdsrörelserna
böra avvecklas. Då påståendet icke kan anses bevisat i och med att
det framförts av revisorerna, hänger det framförda yrkandet fritt i luften.

Såsom sammanfattning av här ovan framförda synpunkter vill jag framhålla
följande.

1. De enskilda lägerkassorna förvaltas enligt grunder, som äro fullt ändamålsenliga
och betryggande, och som äro ägnade att hos de förvaltande myndigheterna
skapa intresse och ansvar; någon genomgripande omläggning är
vare sig önskvärd eller av behovet påkallad.

2. Då de enskilda lägerkassorna förvaltas på olika sätt vid skilda truppförband,
skulle den av riksdagens revisorer föreslagna utjämningen innebära,
att en slösaktigare och mindre framsynt medelsförvaltning premierades på
bekostnad av den sparsammare och mera förutseende. Detta vore en uppenbar
orättvisa.

3. Avvecklingen av truppförbandens svingårdar är motiverad, då denna
rörelsegren måste betraktas såsom konjunkturbetonad.

4. Truppförbandens bagerier möjliggöra, rätt ledda, dels ökad avkastning
av enskilda lägerkassornas kapital — bagerierna komplettera truppförbandens
marketenterier — dels tillgodoseende av förbandens brödbehov vid mobilisering.

5. Något förfång för tjänsten i övrigt på grund av att vissa befattningshavare
medverka vid bagerirörelsens förvaltning har icke förmärkts vid
Kungl. Skaraborgs regemente.

Skövde den 13 januari 1938.

ARTHUR G. NORDENSWAN.

Regementschef.

Ernst Creutz.

Chefens för Livregementets
husarer

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för III. arméfördelningen.

Jämlikt stabsexps nr 38/IV 1938 får jag härmed vördsamt insända följande
yttrande över visst utav riksdagsrevisorerna gjort uttalande rörande arméns
enskilda lägerkassor.

Bageri- och svingårdsrörelser finnas icke vid K 3, varför något yttrande
icke kan avgivas angående deras ifrågasatta avveckling.

Såväl allmänna som enskilda lägerkassorna äro till för manskapets nytta
och nöje, örn ock allmänna lägerkassan är avsedd även för övriga personalkategorier.
Genom att ytterligare skärpa de bestämmelser, som utfärdats angående
de båda kassornas disponerande skulle man alltför mycket beskära
den redan nu mycket inskränkta rörelsefrihet, som en regementschef har,
när det gäller kassornas användning. De lokala förhållandena samt det varierande
intresse, som på olika håll ägnas åt än den ena än den andra verksamhetsgrenen,
göra att en viss rörelsefrihet är synnerligen önskvärd. Jag
får för den skull framhålla, att de allmänna bestämmelser, som utfärdats

— 81 —

genom K br den 24/11 1922, i förening med de av fördelningschefen utfärdade
detaljföreskrifterna för enskilda lägerkassan och marketenteriets skötsel,
redovisning och revision, synes vara fullt tillräckliga för att giva erforderlig
ledning för samt tillfredsställande kontroll över ifrågavarande kassor.

Att, som revisorerna ifrågasätta, verkställa en utjämning av de enskilda
lägerkassornas tillgångar regementena emellan, får jag på det bestämdaste
avråda. Det är vissheten om att man strävar för regementets egen personal
och dennas bästa, som skapar initiativ och handlingskraft, när det gäller att
skaffa in pengar till enskilda lägerkassorna. Skulle man t. ex. vara tvungen
att lämna ifrån sig en del av från marketenterirörelsen influtna vinstmedel
skulle intresset för att åstadkomma vinst på rörelsen slappna. Då bleve det
— med blick för manskapets bästa — ändamålsenligare att sätta marketenteriets
priser så lågt, att rörelsen nätt och jämt ginge ihop. Nu äro visserligen
priserna lägre än gängse handelspris men dock satta så att en viss nettovinst
erhålles, vilken kommer regementets manskap till godo i form av
idrottspris, tidningar, extraförplägnad m. m.

Skövde den 13 januari 1938.

K. H. PALMSTIERNA.

Sekundchef.

Stig Leijonhufvud.

Chefens för Älvsborgs regemente yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för III. arméfördelningen.

Jämlikt bestämmelserna i stabsexps avd. IV nr 38/1938 får jag härmed
vördsamt insända följande yttrande.

1) Bedrivande av bageri- eller svingårdsrörelse o. d. synes icke förenligt
med enskilda lägerkassans avsedda verksamhet.

2) Mot användning av enskilda lägerkassans besparingsmedel för samma
ändamål, som äro tillåtna beträffande allmänna lägerkassans besparingsmedel,
synes intet vara att erinra, om bestämmelserna att endast manskapets
nytta och trevnad få tillgodoses iakttagas. De allmänna lägerkassorna äro
vid vissa truppförband så små, att utgifter som få bestridas med dess medel
med nödvändighet också måste delvis bestridas av enskilda lägerkassan.

3) Redovisning av enskilda lägerkassans räkenskaper inför arméförvaltningen
synes ur kontrollsynpunkt icke erforderlig. En omläggning skulle
väsentligt öka arbetet vid regementenas kassaförvaltningar.

4) En utjämning av vinstmedel mellan olika truppförbands enskilda lägerkassor
skulle helt säkert medföra minskat intresse för marketenterirörörelsens
ekonomiska resultat.

Därest särskild anledning finnes att tillföra ett truppförband ytterligare
medel, torde framställning härom kunna göras i varje särskilt fall.

Borås den 13 januari 1938.

A. MOBERG.
Regementschef.

6—387289. Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1937. li -

stig Wilén.

— 82 —

Chefens för Bohusläns regemente yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för III. arméfördelningen.

Med anledning av stabsexps den 10 januari 1938, dnr 38/IV, får jag härmed
vördsamt anföra följande.

De vid regementet bedrivna bageri- och svingårdsrörelserna började i stort
sett sin verksamhet år 1919. Svingårdsrörelsen har med utgången av år
1934 upphört. För närvarande bedrives således endast bagerirörelse vid
regementet.

Bagerirörelsen startades huvudsakligen i syfte att åstadkomma inkomster
för den enskilda lägerkassan, varigenom denna kassa skulle kunna tillgodose
de behov, för vilka den äger och måste äga bestånd, så länge statsmakterna
icke lämna medel till, vad man i dagligt tal brukar kalla manskapets nytta
och nöje. Bagerirörelsen vid regementet har, synes det mig, väl fyllt sin uppgift
i detta hänseende, varjämte rörelsens existens vid regementet torde vara
av icke oväsentlig betydelse i mobiliseringsavseende.

På samma sätt har svingårdsrörelsen varit värdefull för regementet, i det
att denna rörelse under åren 1924—1934 tillfört den enskilda lägerkassan
ej mindre än 15,000 kronor.

För närvarande tillföres den enskilda lägerkassan erforderliga inkomster.

a. genom bagerirörelsen,

b. genom marketenterirörelsen,

c. genom inkomster från matavfall och

d. genom upplupna räntor.

En jämförelse mellan å ena sidan den enskilda lägerkassans utgifter och
å andra sidan dess olika inkomstkällor under fjortonårsperioden 1924—1937
visar i runda tal följande siffror per år:

Enskilda lägerkassan, utgifter .......................... kronor 10,500

Marketenteriet, nettoinkomst .......................... » 2,300

Bageriet, nettoinkomst.................................. » 5,300

Räntor .............................................. » 650.

Svingården har här icke medtagits, då den ju upphört. Det bör kanske
ock här anmärkas, att anledningen till att utgifterna här visa sig överskrida
inkomsterna, beror på de höga utgiftssiffrorna till och med år 1932. Större
sparsamhet har därefter blivit nödvändig.

Av ovanstående siffror torde emellertid med full tydlighet framgå, att bagerirörelsens
inkomster, vilka tillföras enskilda lägerkassan, och denna rörelses
fortbestånd äro av avgörande vikt för den enskilda lägerkassan och
dess uppgifter. An större betydelse torde böra tillmätas bagerirörelsen, då
man vet, att marketenterirörelsen är synnerligen svårskött, ömtålig och lämnar
varierande inkomster. Det synes mig utan all fråga vara klart, att man
icke kan bygga enskilda lägerkassans inkomstmöjligheter på den behållning,
som man kan vänta uppstå på marketenterirörelsen. I än skarpare dager
framträder detta påstående, då de tjänstgöringsdagar för manskap, varav
marketenterirörelsen ytterst är beroende, äro i hög grad växlande till antalet.
Vissa år torde man få nöja sig med, att marketenterirörelsen blott går ihop.

Sedan jag nu sökt påvisa bagerirörelsens stora betydelse för regementet,

— 815 —

övergår jag till att bemöta en del av de åsikter, vilka framföras av statsrevisorerna,
i den ordning de framkomma i skrivelsen.

Jag kan icke finna det vara olämpligt, att bagerirörelse vid ett regemente
tillverkar bröd för Kronans behov, i all synnerhet som de priser, vilka härvid
tillämpas, fastställas av arméfördelningschefen i anslutning till och lägre
än de priser, som gälla i allmänna marknaden. Genom arméfördelningschefens
prissättning synes tillräcklig garanti vara för handen, så att icke bagerirörelsen
gynnas på ett otillbörligt sätt till förfång för Kronan. Under den
förutsättning att produkter från regementes bageri icke försäljas utom regementet,
är jag ävenledes av den uppfattning, att bagerirörelsen icke kan betraktas
som olämplig konkurrent till civila näringsidkare.

Det ekonomiska riskmoment, som statsrevisorerna anse vara förenat med
bagerirörelse vid truppförband, torde icke föreligga, blott rörelsen handhas
med erforderlig omsorg och förtänksamhet. Någon större risk kan det över
huvud taget aldrig bli fråga om, då bagerirörelsen i samband med den enskilda
lägerkassan årligen revideras av arméfördelningschefen. Jag vill
emellertid icke underlåta framhålla, att bagerirörelse vid truppförband knappast
kommer att kunna bedrivas, örn den förbjudes att försälja produkter
till Kronan. Det torde nämligen vara så, att varje rörelse, hur liten den än
är, icke kan existera utan en viss minimiomsättning.

De arbetsuppgifter, vilka äro förknippade med bagerirörelse — jag bortser
från svingårdsrörelse, vilken icke längre får bedrivas — och vilka åligga
vissa befattningshavare, äro icke av den omfattningen, att de äro hinderliga
för militära arbetsuppgifter. Snarare bör man se denna sak så, att det måste
vara ett mycket stort intresse för vederbörande förvaltningsmyndighet att
genom en väl skött bagerirörelse kunna ha tillfredsställelsen gynna truppförbandets
enskilda lägerkassa.

Statsrevisorerna hålla före, att de allmänna lägerkassorna kunna tillgodose
de behov av nytta och nöje m. m., vilka ovillkorligen måste föreligga.
Detta är emellertid icke förhållandet, åtminstone icke då det gäller infanteriregementen.
De allmänna lägerkassorna äro härtill alltför små och de årliga
tillskotten alltför ringa.

Det göres vidare gällande, att närmare föreskrifter böra utarbetas för de
ändamål, vartill de enskilda lägerkassorna få användas. Jag måste vara av
den meningen, att nöjaktiga föreskrifter redan finnas och att ett ytterligare
kringgärdande av den lilla frihet, som nu dock består, skulle vara till stort
men för enskilda lägerkassan och i stort sett göra kassans tillvaro värdelös.

Jag har förut framhållit, att de enskilda lägerkassorna revideras av arméfördelnmgschefen
och kan icke inse värdet av, att granskningsskyldigheten
överflyttas till arméförvaltningen. Just med hänsyn till de ändamål, vartill
enskilda lägerkassan är avsedd, anser jag icke, att större enhetlighet i medelsanvändningen
för armén i sin helhet är av nöden eller ens lämplig. Det
torde i stället vara så, att hithörande behov äro till sin art och omfattning
så olika, att knappast någon kan bättre än arméfördelningschefen överblicka
dessa förhållanden och med stöd därav fatta beslut.

Til! sisi uttala statsrevisorerna, att de anse en viss utjämning av truppförbandens
enskilda lägerkassa önskvärd. Häremot skulle jag vilja göra gällande
det ofrånkomliga förhållandet, att allt intresse, som nu nedlägges på de
enskilda lägerkassorna och deras rörelsers handhavande, då skulle försvinna.
Dessa kassor och rörelser kunna icke skötas kooperativt och en sådan utjämning
kassorna emellan, som revisorerna förutsätta, skulle snart leda därtill,
att kassornas inkomster snabbt skulle nedgå. Den föreslagna utjämningen
vore utomordetligt olycklig.

Med stöd av vad jag här anfört, är jag av den uppfattningen, att några

— 84 —

större förändringar i de enskilda lägerkassornas organisation icke böra komma
till stånd, liksom jag ock vördsamt avstyrker förslaget örn förbud för
bagerirörelses bedrivande.

Uddevalla den 11 januari 1938.

THORSTEN RUDENSCHÖLD.

Regementschef.

G. Humble.

Chefens för Värmlands regemente yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för III. arméfördelningen.

Jämlikt stabsexps den 10 innevarande månad, avd. IV, nr 38, får jag härmed
vördsamt avgiva följande yttrande över riksdagens revisorers uttalande
rörande arméns enskilda lägerkassor i vad detsamma berör förhållandena
vid regementet.

Till en början kan jag ingalunda dela revisorernas uppfattning därom, att
bedrivandet av bagerirörelse skulle vara främmande för enskilda lägerkassans
verksamhet. Med hänsyn till de betydande och i stort sett berättigade
krav, som ställas på lägerkassan för beredande av nytta och nöje åt manskapet,
äro de »ordinarie» inkomster, som kassan vanligen kan påräkna,
d. v. s. inflytande försäljningsmedel för matavfall och avkastningen av marketenterirörelsen,
helt otillräckliga. Under sådana förhållanden synes det
mig tvärtom lämpligt och nära till hands liggande att i begränsad omfattning
bedriva ytterligare en rörelse, varigenom icke blott marketenteriet utan
även regementets proviantanslag kan draga väsentlig nytta i form av brödleveranser
till synnerligen billigt pris. Det synes i detta sammanhang böra
framhållas, att det icke —- såsom revisorerna vilja göra gällande — är regementsförvaltningen,
som prissätter det från bageriet levererade bröd, som
användes för manskapets utspisning, utan arméfördelningschefen, och denna
prissättning sker med ett noggrant hänsynstagande till inköpspriser å ingredienser
m. m. samt med tillägg av en blygsam vinstmarginal. Till gendrivande
av revisorernas uttalade förmodan, att regementsförvaltningen härvid
nödgades erlägga högre pris än som skulle betingats vid upphandling i
öppna marknaden, må här anföras följande. Vid en denna dag gjord förfrågan
har ett av de största enskilda bageriföretagen härstädes skriftligen
intygat, att vetebröd och mjukt rågbröd, till sin sammansättning helt identiskt
med dylikt bröd, som av lägerkassans bageri f. n. levereras till matinrättningen
för ett pris av resp. 73 och 48 öre per kg., hos sagda firma betingar
ett partipris av resp. 95 och 73 öre, d. v. s. icke mindre än 30 resp.
52 % mera.

I revisorernas uttalande antydes vidare — synbarligen med visst ogillande
— att även enskilda tillhandahållits varor från lägerkassans bageri. Jag
kan för min del icke finna något anmärkningsvärt i det förhållandet, att
regementet tillhörande enskilda tillerkänts denna rätt, så länge de av Kungl.
Majit tillförsäkrats rättighet att från Kronans magasin inköpa proviantartiklar.

— 85 —

Vidare tillåter jag mig framhålla, att det av revisorerna anmärkta förhållandet,
att bagerirörelsen skulle belasta vissa befattningshavare, endast i
obetydlig grad äger någon tdlämpning här vid regementet, där såväl bagerisom
även marketenterirörelserna närmast omhänderhavas av redan pensionerad
personal.

För regementets enskilda lägerkassa spelar avkastningen av bagerirörelsen
en dominerande roll, då såsom tidigare framhållits — övriga påräkneliga
inkomster äro otillräckliga för tillgodoseendet av de berättigade krav, som
kunna ställas på sagda kassa. Till belysande härav återgives här nedan en
tablå över kassans huvudsakliga inkomster under fyraårsperioden 1934—
1937.

	1934	1935	1936	1937	Summa
Inkomst av matavfall kr. Vinst å marketenteriet > » > bageriet .... >	» 175:83 2,838: 93 5,471: 57	2,193: 08 18: 75 2,990: 71	1,923:19 212:07 4,650: 10	1,595: 79 1,320: — 6,844: 52	5,887:89 4,389: 75 19,956: 90
Summa kr.	8,486: 33	5,202: 54	6‘785: 36	9,760: 31	30,234:54

Av tablån framgår bl. a., att lägerkassans inkomster under den angivna
tiden till icke mindre än omkr. 66 °/o härrört sig från avkastningen av bagerirörelsen.
Under sådana förhållanden samt med hänsyn till de synnerligen
ojämna vinsterna å marketenteriet ter sig en eventuell avveckling av
bagerirörelsen såsom rent katastrofal för lägerkassans fortsatta verksamhet.
En betydelsefull konsekvens härav, vartill den största hänsyn synes böra
tagas, bleve också, att den i bageriet sysselsatta civila personalen, f. n. uppgående
till 5—6 personer, eventuellt kommer att berövas sina existensmöjligheter.

På grund av det ovan anförda får jag — för regementets vidkommande
— på det bestämdaste avstyrka revisorernas förslag örn avveckling av enskilda
lägerkassans bagerirörelse.

Vad därefter beträffar revisorernas förslag örn utfärdandet av närmare
föreskrifter angående de ändamål, vartill enskilda lägerkassan må användas,
synes mig detta böra understödjas, då de nuvarande förhållandena härutinnan
vid truppförbanden icke erbjuda önskvärd trygghet för den ansvariga
förvaltningsmyndigheten eller möjliggöra erforderlig kontinuitet i
fråga örn arten av förekommande utbetalningar. Till belysande härav må
endast påpekas den växling av principer beträffande tillämpningen av hittills
gällande bestämmelser, som kan uppstå i samband med ett personskifte
såsom chef eller föredragande såväl vid truppförbanden som i arméfördelningsstaberna.

Däremot kan jag icke biträda revisorernas uppfattning örn önskvärdheten
av att enskilda lägerkassan redovisas i arméförvaltningens räkenskaper och
granskas därstädes, då kassans enskilda karaktär härigenom uppenbarligen
.skulle gå förlorad. Av samma principiella anledning anser jag mig icke
heller kunna biträda revisorernas förslag örn en utjämning truppförbanden
emellan av de olika lägerkassornas tillgångar.

Karlstad den 13 januari 1938.

TH. EVERS.

Regementschef.

N. F. Bergqvist.

1 Under större delen av året bedrev regementet egen svingårdsrörelse.

86

Chefens för Göta Artilleriregemente yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för lil. arméfördelningen.

Med anledning av stabsexps den 10. dennes, avd. IV, nr 38, får jag vördsamt
avgiva yttrande över riksdagens revisorers uttalande rörande arméns
enskilda lägerkassor.

Av revisorernas uttalande synes framgå, att det är de vid vissa truppförband
i stor omfattning bedrivna bagerirörelserna, som föranlett revisorernas
ingripande. Då såsom närmare angivits i den uppgift i ärendet, som från
regementet insändes den 11 sistlidna december, avd. IV, nr 469, regementets
bagerirörelse är av ringa omfattning, synas revisorerna icke åsyfta en
avveckling av bagerirörelsen vid regementet.

Det bör emellertid från min sida framhållas, att örn en indragning av
bagerirörelsen härstädes skulle åvägabringas, densamma måste medföra
olyckliga följder.

För enskilda lägerkassan skulle möjligheterna att bereda manskapet nytta
och trevnad reduceras med omkring 50 %, då senast tillgängliga siffror (för
åren 1933—1936) utvisa, att avkastningen av bagerirörelsen varit lika stor
som den sammanlagda inkomsten av köksavfall och marketenterivinst.

För manskapets mathållning skulle inköp av mjukt bröd i allmänna marknaden
innebära en avsevärd fördyring av brödkontot — det synes röra sig
om 35—50 % merkostnad — och alltså inom normalportionsprisets ram
tvinga till en minskning av matportionernas storlek.

Slutligen kan det icke frånses, att en plötslig indragning av bagerirörelsen
vid regementet skulle hårt drabba den vid densamma anställda civila arbetspersonalen.
Verkmästaren är snart 40 år — såsom känt en vansklig åldersår
det galler nyanställning — och har varit i regementets tjänst i c:a
18 år. Gesällen är 36 år och har varit anställd här i 15 1/2 år. Dessa personer
kunna icke med säkerhet påräkna annan anställning i yrket, utan
alltså riskera de arbetslöshet.

Jag får sålunda uttala, att det ur alla synpunkter är önskvärt, att regementets
bagerirörelse bibehålies vid nuvarande omfattning. Så som denna
rörelse är organiserad enligt ovanberörda uppgift kan det icke med fog sägas,
att rörelsens ledning och kontroll sker till förfång för befattningshavarnas
militära arbetsuppgifter.

Beträffande redovisningen av enskilda lägerkassan synas inga större betänkligheter
föreligga att enligt revisorernas förslag inrycka jämväl enskilda
lägerkassans redovisning i arméförvaltningens räkenskaper, ’ såsom nu sker
med allmänna lägerkassan. I dylikt fall synes dock bagerirörelsen liksom
hittills marketenterirörelsen böra bedrivas såsom fristående affärsföretag
med redovisning och granskning kalenderårsvis inför arméfördelningschefen.
För bagerirörelsen bör i så fall fastställas ett bokföringssystem, liknande
marketenteriets, ehuru i enklare utformning. Bokslut bör enligt regementschefens
bestämmande ske halvårs- eller kvartalsvis och uppkommen
vinst därefter inlevereras till enskilda lägerkassans titel i statsräkenskapen.
Från denna skulle medgivas utbetalning till resp. företag av nödigt förlagskapital.
För bagerirörelsen synas 2 revisorer böra förordnas i likhet med
marketenterirörelsen; ersättningen synes böra utgöra kr. 25 för vardera revisorn
(f. n. kr. 50 för marketenteriet).

Vad slutligen beträffar revisorernas förslag om utjämning av enskilda lägerkassornas
tillgångar truppförbanden emellan, avstyrkes dylik anordning
bestämt. De lokala och personliga förhållandena vid truppförbanden spela
just på detta område en så betydande roll, att det dels ter sig föga tilltalande,
dels kan medföra ett minskat intresse för ifrågavarande verksamhet, om
frukterna av initiativ och omtanke vid ett förband skulle utan vidare skördas
på annat håll, där nämnda egenskaper kanske icke i samma grad varit
till finnandes.

Göteborg den 12 januari 1938.

AXEL RAPPE.

Regementschef.

G. R. Stenbeck.

Chefens för Karlsborgs luftvärnsregem
ente

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för III. arméfördelningen.

I anledning av riksdagens revisorers uttalande angående arméns enskilda
lägerkassor och av desamma bedrivna affärsrörelser får jag härmed vördsamt
anföra följande:

Det synes vara i högsta grad önskvärt, att de medel, för vilka en truppförbandschef
har möjlighet att vid sidan om de rent militära anslagen kunna
ordna för manskapets nytta och trevnad, ej onödigtvis beskäras. En indragning
av de hittills tillåtna affärsrörelserna skulle komma att medföra
avsevärda minskningar för de truppförband, för vilka tillstånd till dessa rörelsers
bedrivande föreligger. Som revisorerna även påpekat bliva härigenom
dessa regementen bättre ställda, vilket givetvis måste betraktas som en
orättvisa. En omläggning av vinstdispositionen till likhet med vad för allmänna
lägerkassorna finnes föreskrivet skulle härutinnan bringa rättelse.

Enär vid regementet ej föreligger någon erfarenhet av de för rörelsernas
skötande erforderliga arbetsprestationerna kan något uttalande härutinnan
ej göras, men synes det mig ingalunda föreligga någon risk för att de ordinarie
arbetsuppgifterna för kassans förvaltningspersonal skall behöva eftersättas.
Då arvoden för skötseln av sådana rörelser äro tillmätta torde berörda
personal i regeln också anse det vara arbetsuppgifter att utföra å annan
tid än ordinarie tjänstetid.

Jag får som sammanfattning vördsamt dels framhålla önskemålet att de
inkomstkällor, som f. n. finnas för beredande av nytta och trevnad för manskapet,
ej måtte beskäras samt dels lägga den synpunkten på vinstfrågan,
att även regementen utan sådana rörelser kunna göras delaktiga av vinsten.

Karlsborg den 11 januari 1938.

J. DE LAVAL.

Regementschef.

C. G. Mauroy.

— 88 —

Chefens för arméns intendenturförråd
i Karlsborg

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för III. arméfördelningen.

Yttrande över utav riksdagens revisorer gjort uttalande rörande arméns
enskilda lägerkassor.

Jämlikt stabsexps den 10 dennes, avd. IV, nr 38, får jag härmed vördsamt
avgiva nedanstående yttrande.

Av de affärsföretag, som enskilda lägerkassorna vid vissa truppförband
bedriva, torde svingårdsrörelserna vara att betrakta som en gammal kvarleva
från kristiden under och efter världskriget. Något berättigande att alltjämt
driva dylik affärsverksamhet torde icke förefinnas, därest densamma
utan allt för stor ekonomisk förlust kan nedläggas.

Drivandet av bagerirörelse för enskilda lägerkassornas räkning kan däremot
vara motiverat, under förutsättning, att truppförbandets marketenterirörelse
har sådan omfattning, att bageriet ifråga till sistnämnda rörelse kan
erhålla den huvudsakliga avsättningen för sitt bröd. Emellertid bör givetvis
bagerirörelsens omfattning hållas inom sådana gränser, att några större ekonomiska
risker icke kunna förekomma. Med nuvarande bestämmelser angående
förandet av enskilda lägerkassornas räkenskaper med avslutning
halvårs- eller kvartalsvis synes några risker i detta hänseende icke föreligga.

Frågan om ett truppförbands enskilda lägerkassa bör få leverera bröd till
eget eller annat regementes matinrättning kan dock ifrågasättas. Om detta
kommer till stånd i fri konkurrens med andra privata bageriföretag, torde
däremot icke vara något att erinra. Sker detta å andra sidan under sådana
förhållanden, att högre pris erlägges, än som skulle betingas vid upphandling
i allmänna marknaden, böra antingen föreskrifter, som förhindra dylik
prissättning utfärdas, eller också leveranserna helt förbjudas.

Intet torde vara att erinra mot, att enskilda från lägerkassornas bagerier
tillåtas verkställa inköp.

Enligt statsrevisorernas utredning har konstaterats, att ifrågavarande bagerier
rent affärsmässigt sett hava skötts på ett för lägerkassorna tillfredsställande
sätt samt att de lämnat avsevärda överskott. Dessa överskott komma
odelat lägerkassorna tillgodo för att användas till manskapets nytta och
nöje. Nedläggandet av denna rörelse skulle sålunda i icke obetydlig grad
minska truppförbandschefernas redan förut begränsade möjligheter till trevnadsanordningar
m. m. för manskapet.

Statsrevisorernas farhågor, att de befattningshavare, som hava tillsynen
över förvaltningen av berörda affärsföretag, skulle vara så upptagna därmed,
att deras rent militära arbetsuppgifter därav skulle bliva lidande, torde vara
överdrivna. Erfarenheterna från gångna år hava givit vid handen, att så
icke behöver vara fallet.

Därest enskilda lägerkassorna, såsom av statsrevisorerna föreslagits, skulle
redovisas i arméförvaltningens räkenskaper, komma dessa kassor att helt
förlora den enskilda karaktär, som från början tillämnats dem. Den enhetlighet
i medelsanvändningen, som av nämnda revisorer eftersträvas, kan
komma till stånd utan en dylik åtgärd genom utfärdande av gemensamt gällande
föreskrifter, och den granskning, som kassorna bliva föremål för i
vederbörliga arméfördelningsstaber, torde vara minst lika effektiv som den
de skulle erhålla i arméförvaltningen.

— 89

Statsrevisorernas förslag om åstadkommande av viss utjämning i de belopp,
som vid de olika truppförbanden stå till förfogande för manskapets
nytta och trevnad, synes vara högst anmärkningsvärt. Ett genomförande av
detta förslag skulle hava till följd ett förkvävande av allt intresse att göra
enskilda lägerkassornas marketenterier och andra affärsföretag vinstgivande.
Hela idén med enskilda lägerkassorna och av dem drivna marketenterier
skulle förvanskas, örn uppkommande vinst skulle komma manskapet även
vid andra truppförband till godo, och det hela skulle utmynna i det beklagliga
resultatet, att manskapet vid samtliga truppförband skulle få se sig berövat
största delen av de möjligheter till trevnadsanordningar, som än så länge
förefinnas.

Karlsborg den 12 januari 1938.

E. WÄSTFELT.

Förrådschef.

F. Hammarström.

Chefens för Göta Trängkår

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till chefen för III. arméfördelningen.

Angående arméns enskilda lägerkassor, stabsexps nr 38/IV, 1938.

I rubricerade ärende framhåller riksdagens revisorer bl. a.:

1) Bageri- och i ett par fall svingårdsrörelse bedrives i sådan omfattning
att ekonomiska risker måste anses förenade med rörelserna.

a. Den påtalade omfattningen är ju helt och hållet beroende på det sätt
varpå rörelserna skötas. Sker detta på ett lämpligt sätt, få konsumenterna
förtroende för rörelsen, denna går framåt och får större omfattning. Som
revisorerna samtidigt framhålla, att bagerierna — rent affärsmässigt sett —
skötts på ett för lägerkassorna tillfredsställande sätt, torde mot bagerirörelsens
fortbestånd i vad det gäller omfattningen intet vara att anmärka.

b. Truppförbandens bagerirörelser göra det möjligt, att till ett billigt pris
förse marketenterierna med bröd. Skulle rörelsen borttagas, måste brödet
upphandlas i marknaden till ett c:a 30 % högre pris. Förutom att brödet
då kanske icke alltid blir så färskt och av sådan typ, som är omtyckt av
personalen, blir det alltså dyrare i inköp och manskapet åsamkas ökade utgifter.
Då det väl knappast kan vara statsrevisorernas avsikt, att genom sina
förslag till åtgärder söka fördyra marketenteribrödet för det fast anställda
manskapet och de värnpliktiga måste ur prissynpunkt för marketenteriet
bagerirörelsens avveckling avstyrkas.

c. Kårens bageri är under fredstid nödvändigt, därigenom att bageriverksamheten
i staden icke har den omfattning, att det dagliga brödbehovet
för garnisonens samtliga truppförband kan erhållas inom samhället. En indragning
av bageriet skulle alltså få till följd, att brödet delvis skulle behöva
köpas från annan ort. Följden härav bleve, att andra kommuner skulle tillföras
inkomster och den egna få dragas med kostnaderna för den genom indragningen
arbetslösa personalen.

— 90 —

...Vld mobilisering är bageriet ännu mera nödvändigt. Genom detta
förses nämligen enligt uppgjord plan de mobiliserade styrkorna med mjukt
bröd. Någon annan möjlighet att anskaffa detta inom ‘tilldelat livsmedelsanskaffningsområde
förefinnes f. n. icke. Med hänsyn härtill ha bageriarbetarna
rekryterats bland sådana män, som frikallats från krigstjänst.

Ur säkerhetssynpunkt för tillförseln au mjukt bröd såväl under fredstid
som vid mobilisering bär alltså bagerirörelsen bibehållas.

d. För slakterirörelsen tillkommer ur avelssynpunkt och med hänsyn
till snabba prisförändringar på fläskmarknaden alltid ett par riskmoment.
Denna verksamhet bör därför icke taga för stor omfattning. De påtalade
ekonomiska riskerna synas t. o. m. vara anledning till att svingärdsrörelserna
bora avvecklas.

2) Reg emerits förvaltningarna kunna för tillgodoseende av lägerkassan finna
anledning betala högre pris för av densamma levererade varor än som skulle
betingas vid upphandlingen i öppna marknaden.

Detta påstående faller på sin egen orimlighet. För den som känner till
bestämmelserna och vet, att arméfördelningschef fastställer av truppförbandschef
insänt förslag till prislista, torde det nämligen vara uppenbart, att
armefördelningschef vid fastställandet tager hänsyn såväl till ortens som av
intenden turförråden tillämpade taxor.

Det av revisorerna gjorda antagandet torde därför böra gälla arméfördelnmgscheferna
(likställda) och icke »regementsförvaltningarna».

En noggrannare undersökning från revisorernas sida skulle säkerligen
också givit vid handen, att truppförbanden i gemen i första hand tänka på
manskapets bästa och tillvaratagande av proviantanslagen och icke på bageriernas
vinstmarginal.

Det ligger alitsa i truppförbandschefernas intressen att föreslå så låga priser
som möjligt å bageriprodukterna. Och skulle så icke vara fallet, skulle
snart civila kaférörelser i mängd växa upp kring kasernområdena. Dylika
lorelsei vill en truppförbandschef helst icke hava i kasernernas närhet, då
de latt draga med sig osunda kreditsystem, kortspel och smygsupning samt
brak med den civila befolkningen. — I regel torde å bageriernas självkostnadspriser
endast läggas en vinstmarginal av omkring 10 %. Detta innebar
en icke föraktlig förmån för manskapet, som gör, att personalen hellre
besöker truppförbandets marketenteri än de civila kaféerna, som hålla cai
oO u/o högre priser.

Skulle det nu, som revisorerna påstå, verkligen finnas något truppförband,
dar anmärkning mot priset kan vara berättigad, så bör anmärkning
i vanlig ordning riktas mot detta regemente oell icke mot bageriverksamheten
i sm helhet.

3) En omfattande affärsverksamhet för lägerkassornas räkning måste aivetms
belasta de befattningshavare, vilka hava tillsyn över förvaltningen av
dessa affarsforetag, med arbetsuppgifter, som måste avsevärt inkräkta på
deras egentliga militära arbetsuppgifter.

i de^a Påstående vittnar om bristande kännedom örn verkliga förhål landet.

Denna personal äger uppbära arvode för sitt extra arbete för affärsföretaget.
Den använder därför ofta sin fritid för uppgiften. Det ligger
aven 1 truppförbandschefens intresse att sätta särskilt duktig personal till
dyhkt arbete. Denna personal är i regel även framstående i sill militära

nitfclV°ih far g*5110™ det extra arvodet en belöning för sin arbetsamhet och
nidskhet utöver medelmattan.

Befattningshavare i försvarets tjänst tillätes ju att förena vissa civila tjänad61''
med sina ordinarie militära. Dylik tjänsteförening torde ofta mer än
den har patalade verka hindrande för den rent militära tjänsten. Och även

— 91 —

å andra områden än försvarets tillåtas extra förtjänster för tjänstemän, som
äro avlönade med statsmede l.

Då det alltså flerstädes mom statstjänsten är tillåtet att innehava extra
tjänster motsvarande sådana som bageri- och marketenteriföreståndare, tillsyningsman
eller kassakontrollant vid enskilda lägerkassans olika affärsföretag
m. fl. och då jag ännu aldrig hört talas om någon dylik befattningshavare,
som misskött sin militära tjänst, därför att han belönats med en
arvodessvssla — utan tvärt örn har han sporrats i sin militära tjänst för att
få bibehålla arvodet — så anser jag, att dessa arbetsuppgifter icke inkräkta
på den egentliga militära tjänsten.

5) Allmänna och enskilda lägerkassornas medel användas i stor utsträckning
för samma ändamål.

Utan att här ingå på hur de olika lägerkassorna tillkomma, måste — vilket
framgår av gällande författningar — fastslås, att

allmänna lägerkassans besparingar äro avsedda för truppförbandens gemensamma
bästa i vissa avseenden och

enskilda lägerkassans medel för manskapets nytta och trevnad vid truppförbanden.

Vid en granskning av räkenskaperna för enskilda lägerkassorna kan det
måhända förefalla, som örn utgifterna voro av samma natur som allmänna
lägerkassornas. I grund och botten ligger saken nog så till att en truppförbandschef
söker använda de olika lägerkassorna för de utgifter, som de äro
avsedda för. Men här såväl som annorstädes inom svensk statsförvaltning
kan det uppstå gränsfall, då det kan vara svårt att avgöra, örn den ena eller
andra lägerkassan får tillgripas för en utgift. Vid dylika tillfällen tillgriper
man i första hand den allmänna lägerkassan. Men då denna i allmänhet
har små resurser, måste flertalet dylika utgifter komma att läggas på den
enskilda lägerkassan. Denna är emellertid, som förut påtalats, avsedd för
manskapets nytta och trevnad. Med detta för ögonen bör det ju icke uppstå
någon tvekan, vartill kassans medel må användas. Ingen torde bättre
än truppförbandschefen kunna avgöra detta och det torde knappast behöva
påpekas, vilka kraftiga bidrag till åstadkommande av förströelse och bildning
m. m., som kassan kan vara för denne, då han vill tänka på manskapets
bästa. Ytterligare detaljerade bestämmelser angående de ändamål, vartill
de olika lägerkassorna skola användas äro därför enligt min mening
onödiga.

6) Det är önskvärt, att de enskilda lägerkassorna redovisas i arméförvaltningens
räkenskaper, och undergå granskning därstädes.

De revisioner, som nu utförts å truppförbanden och de granskningar, som
göras av arméfördelningschef, lia enligt vad erfarenheten visat — varit lika
genomgripande, som de, vilka utföras å de handlingar, som insändas till
arméförvaltningen. Hittills gällande bestämmelser rörande enskilda lägerkassans
såväl användning, granskning som revidering hava visat sig fullt
klara och tillfredsställande. Ett förläggande av revisionen av denna kassa
till armeförvaltningen skulle endast förorsaka olägenheter av skilda slag, fördyra
granskningskostnaderna och Idiva anledning till många onödiga och
störande skriverier örn bagateller, icke minst därigenom att arméförvaltningens
revisorer sakna erforderlig lokal- och annan kännedom örn förhållandena
vid truppförbanden, sorn är nödvändig för att man rätt skall kunna
bedöma vissa utgifter. Jag avstyrker därför förslaget, (dt enskilda lägerkassorna
skola redovisas i arméförvaltningens räkenskaper och därstädes
undergå granskning.

7) Det bör ske en utjämning de olika truppförbanden emellan av de belopp.
som stå till förfogande för manskapets nytta och trevnad.

— 92 —

Skulle kårens bagerirörelse upphöra, bleve de enda inkomsterna för enskilda
lägerkassan de, som uppstå genom försäljning av matavfall och genom
manskapets inköp vid marketenteriet. I ena fallet erhållas inkomsterna
alltså genom att man tillvaratager resterna av för manskapet redan utvägd
portion, som är dess tillhörighet, och i andra fallet genom att manskapet gynnar
»sin egen affärsrörelse». Inkomsterna tillhöra i båda fallen manskapet
vid kåren. Ursprungligen äro inkomstmöjligheterna för enskilda lägerkassan
i detta avseende absolut lika vid alla truppförband, då de grunda sig på
manskapets tjänstgöringsdagar och dess intresse för sitt marketenteri. Tv
ju färre tjänstgöringsdagar desto mindre inkomster för matavfall och från
marketenteri.

Det är mig bekant, att vissa truppförband inom sina kasernområden hava
soldathem, vilka konkurrera med marketenterierna. Genom detta förhållande
ha dessa regementen förmånen att genom de statsunderstödda soldathemmen
erhålla underhållsaftnar och billiga varor för sitt manskap, men
samtidigt lämna deras marketenterirörelser jämförelsevis dåliga överskott.
En följd härav bliver, att de enskilda lägerkassorna få mindre inkomster och
de belopp, som till synes stå till förfogande för manskapets nytta och trevnad,
bliva — »även med hänsyn till förbandens olika styrka — av växlande
storlek», utan att manskapet vid dylikt truppförband behövt bliva sämre
tillgodosett än vid annat.

„ Skulle nu, som revisorerna ifrågasätta, en vid ett truppförband under ett
ar uppkommande behållning uppdelas på samtliga truppförband — och då
väl med hänsyn till manskapets tjänstgöringsdagar — skulle det uppstå en
stor orättvisa. Det skulle vidare ej främja sparsamhet vid truppförbanden,
den enskildes intresse att på för manskapet bästa sätt sköta affärsföretagen
skulle förtagas, då resultatet av hans arbete och därmed lägerkassans vinst
skulle utjämnas på samtliga truppförband. Det bleve under sådana förhallanden
ovisst, örn någon behållning överhuvud taget komme att uppstå
vid årets slut. Häremot kunde knappast någon invändning göras, då en
truppförbandschef såväl som hans underlydande måste anse, att manskapets
besparingar och egendom vid truppförbandet bör komma detta truppförbands
manskapspersonal tillgodo och inget annats. Allt talar därför mot
den ifrågasätta utjämningen, varför jag på det bestämdaste avsturker densamma.

Jag är övertygad örn att de nu tillämpade bestämmelserna för och systemen
med enskilda lägerkassan samt marketenteri- och bagerirörelserna äro
lämpliga och utan tvekan de ur alla synpunkter fördelaktigaste samt att förändringar
härutinnan skulle åstadkomma missnöje såväl från befälets som
truppens sida. Härtill kommer en stor risk att alla möjliga åtgärder skulle
komma att tillgripas för att söka tillgodogöra det egna truppförbandets man?kapsPersonal
,den „vinst;. den själv bidragit till. Detta skulle snart resultera
i försök att kringgå de ändrade bestämmelserna. Något effektivt hinder att
t. ex. pa privat väg anordna mässrörelser m. m. i kasernernas omedelbara
närhet och i nuvarande marketenterirörelses anda torde enligt min åsikt
ingen författningsbestämmelse kunna åstadkomma. Och med sådana möjligheter
skulle ju hela systemet bliva förfelat.

Skövde den 13 januari 1938.

ARVID HOLMBERG.

Kårchef.

C.-O. Rangnitt.

- 93 —

Arméfördelningschefens för

IV. arméfördelningen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till kungl, arméförvaltningens intendenturdepartement.

Yttrande med anledning av intendenturdepartementets remiss den 7 januari

1938, dnr Y5U/1937 C.

A. Ifrågasatt avveckling av bageri- och svingårdsrörelserna.

Vid IV. arméfördelningens truppförband bedrives bagerirörelse endast vid
I 2 V, I 4 och Ing 1, svingårdsrörelse endast vid I 4.

Omfattningen m. m. av dessa företag framgår av bilagda PM.

Av dessa framgår bl. a. följande. .

Bageriet vid I 2 V är att betrakta mest som ett »hushallsbagen», da marketenteriet
är ende avnämare av bageriets produkter. Jämväl bageriet vid
Ing 1 är en rörelse av mindre omfattning. Endast bageriet vid 1 4 kan betraktas
som ett större företag. Detta sammanhänger givetvis med den stora
manskapsstyrkan vid regementet och dit förlagda utbildningskurser samt
leveranserna även till T 1. Från intet av bagerierna sker emellertid leverans
av bröd till annat än militära institutioner och militär personal. — Svingårdsrörelsens
vid I 4 stora omfattning bör ställas i samband med önskan att rationellt
utnyttja de utmärkta lokaler, som en gång bekostats av enskdda lägerkassan,
samt det goda resultat av rörelsen som uppnåtts. I detta sammanhang
bör jämväl beaktas det utlåtande, som avgivits av hushållningssällskapets
sekreterare. Samtliga rörelser hava lämnat goda ekonomiska
resultat. Det finnes icke någon orsak att förutsätta, att bagerierna, så som
de nu bedrivas, skulle komma att orsaka lägerkassan någon ekonomisk risk.
Bedrivande av svingårdsrörelser är givetvis mera riksfyllt på grund av de
stora variationerna på fläskmarknaden m. nr. Av sammanställningen av det
ekonomiska resultatet framgår emellertid, att under de daliga konjunkturerna
1934 svingården lämnat en icke obetydlig vinst. Även örn ett eller annat
ar skulle gå med förlust, blir detta emellertid mindre kännbart, än örn den
stora anläggningen skulle få nedläggas.

Ifråga om prissättningen av varorna från bagerirörelse!! bor beaktas, att
man bör känna till kvaliteten hos olika brödsorter, innan man söker bedoma,
vilket bröd som skall anses vara dyrast. Samma typ av bröd från tva
bagerier kan nämligen vara av högst olika kvalitet. Ifraga örn leveranserna
av bröd lill markjenterierna kan man även säga, att prissättningen spelar en
underordnad roll. Det blir närmast en fråga örn, var vinsten skall redovisas,
på marketenteriets eller bageriets konton, båda underordnade enskilda lägerkassan.
Priserna kunna ej heller sättas högre än allmänna marknadens,
ty detta skulle inverka på marketenteriets omsättning. Prissättningen av det
bröd, som levereras till matinrättningarna sker under kontroll av arméfördelningschefen,
vilken därvid täger hänsyn saväl till brödets kvalitet som
ock till de priser, som gälla för motsvarande kvaliteter i allmänna marknaden.
Prissättningen kontrolleras jämväl av intendenturdepartementets tekniska
revision. Så långt sig göra låter torde det sålunda vara sörjt för, att
prissättningen sker efter grunder, som giva rättvisa åt såväl köpare som
säljare.

Statsrevisorerna hava jämväl uttalat farhagan för, att aflarsverksamheten
skulle i hög grad belasta de befattningshavare — officerare och underofficerare
— vilka hava tillsyn över förvaltningen av affärsföretagen. Jag får i

— 94 —

detta hänseende hänvisa till vad som anförts i de olika promemorierna.
Såsom av dessa framgår, är vid de största företagen, vid I 4, som föreståndare
anställd en pensionerad underofficer, och på denne torde det huvudsakliga
arbetet komma. Att för regementsintendenterna, liksom för de biträden
dessa kunna hava vid kontrollen, arbetsdagen måste bliva i någon mån utökad,
torde vara självklart. Det har mig veterligen dock icke från truppförbandschefernas
sida och dessa torde i detta fall bäst känna förhållandena
— framförts några klagomål över, att den ordinarie tjänsten blivit lidande
genom det arbete, som sålunda utförts.

Vad statsrevisorerna anfört, synes mig därför icke motivera en avveckling
av affärsföretagen. Vid frågans bedömande måste dessutom hänsyn jämväl
tagas till att truppförbanden genom affärsföretagen tillföras en hel del fördelar.

... Statsrevisorerna hava framhållit, att företagen i allmänhet skötts på ett
tor lagerkassorna tillfredsställande sätt och lämnat avsevärda överskott. Vad
dessa inkomster betyda för skapande av trevnad för manskapet, torde icke
har närmare behöva angivas. Med de fordringar på trevnads-, bildningsoch
nöjesanordningar av olika slag, som nu för tiden ställas vid truppförbanden,
är det att beklaga, att förhållandena icke på alla ställen lämpat sig
tor anordnande av egna bagerier, vilka skulle kunna tillföra lägerkassorna
de erforderliga medlen.

emellertid icke enbart i de inkomster truppförbanden
“.. 1111 lckeo oviktig fördel är, att de produkter, som erhållas från af färsföretagen,

måste anses vara i kvalitet överlägsna dem, som för motsvarande
pris kunna erhållas i allmänna handeln, där vinsten å varan spelar
en större roll än vid de egna företagen. Det är dessutom lättare att vid ett
eget foretag anpassa de olika varorna efter manskapets smak och erhålla
omväxling. Man bör heller icke förbise, att kontroll över råvaror och tillverkning
kan ske på ett annat sätt vid egna företag än hos en entreprenör

Avf,n militär synpunkt har det sin betydelse, att affärsföretagen finnas,
da därigenom — i synnerhet å mindre garnisonsorter — möjligheterna
att vid mobilisering tillgodose det vid truppförbanden högst avsevärt stegrade
behovet av bröd och även fläsk underlättas i hög grad.

Min bestämda uppfattning är sålunda, att de nu vid truppförbanden befintliga
bagerierna och svingården vid I 4 icke böra avvecklas.

B. Eventuell ändring av föreskrifterna rörande lägerkassornas förvaltnina
och redovisning.

Statsrevisorerna hava i denna del av sin berättelse framdragit spörsmål
som vid upprepade tillfällen förut varit föremål för diskussion. Måhända
kan den nu var jin de formen för förvaltningen av lägerkassorna förbättras
och förenklas. Detta är emellertid en fråga av så vidlyftig art, att den korta
remisstiden icke medgivit en närmare granskning av problemet Statsrevisorernas
förslag att frågan bör bli föremål för utredning har jag ingen anledning
att motsätta mig.

Stockholm den 15 januari 1938.

ERIK TESTRUP.

Arméfördelningschef.

Ivar Jarl.

95

Regementsintendentens vid
Göta livgarde

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till fördelningsintendenten.

Härmed får jag vördsamt lämna svar på nedan upptagna frågor angående
bagerirörelsen vid I 2 V.

1) Bageriets omfattning?

Bageriet är att betrakta allenast såsom ett hushållsbageri anslutet till marketenteriet.
Omfattningen torde framgå av årsproduktionerna. För 1937 ut -

gjorde denna produktion:

wienerbröd................................ 117,448 st.

vanliga kaffebröd .......................... 21,110 »

kubbar.................................... 41,225 »

bullar (för skorpberedning).................. 2,765 »

sholländare» (av överblivet bröd)............ 3,640 »

småbröd .................................. 12,260 »

franska bröd .............................. 13,130 »

2) Till vem sker leverans av bröd?

Uteslutande till marketenteriet I 2 V.

3) Affärsresultatet?

Under år 1937 uppgick vinsten på bageriet till 3,902: 51.

4) Prissättningen?

De olika brödsorterna betinga vid försäljning i marketenteriet i huvudsak
de priser, som förekomma i allmänna marknaden.

5) Vilken arbetsbelastning förorsakar bageriets drift på militär personal?

Enär civil bagare utför arbetet och ingen militär arbets- eller handräck -

ningspersonal är kommenderad till tjänst vid bageriet återstår endast det
arbete för översyn och bokföring, som utföres av marketenteriföreståndaren.
Detta arbete utföres praktiskt taget alltid under fritid.

6) Bör bageriet bibehållas eller icke?

Bageriet bör bibehållas av följande skäl:

a) enär ingen annan bagerirörelse finnes på närmare håll än i Vaxholm
kan på grund av föreliggande kommunikationsförhållanden färskt bröd icke
erhållas förrän omkring kl. 10.00 på dagen. Enär marketenteriet öppnas redan
kl. 7.30 utgör detta en bestämd olägenhet, synnerligast som bataljonens
värnpliktiga från sin hemort (Södermalm i Stockholm) äro vana vid att
redan tidigt på morgonen i affärer och på näringsställen kunna få nybakat
bröd;

b) enär bagerirörelsen tillför marketenteriet en avsevärd vinst, utan vilken
marketenteriet otvivelaktigt skulle gå med förlust. Uppmärksammas bör
härvid, att det på grund av värnpliktsförhållandena endast är sommarhalvåret,
som kan beräknas medföra direkt vinst för marketenteriet, medan under
vinterhalvåret denna rörelse tagen i dess helhet gar med förlust; samt

c) enär det torde få anses skäligt, att den del av marketenterirörelsen, som
verkligen bär sig och därigenom håller upp det hela, fortfarande bör få bedrivas.

Stockholm den 12 januari 1938.

B. HOLM.

Regementsintendent.

— 96 —

Regementsintendentens vid
Livgrenadjärregementet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

V.P.M. Rörande regementets bageri- och svingårdsrörelse.

A. Svingårdsrörelsen:

1. Svingårdsbyggnadcn är uppförd av medel, som i samband med förutvarande
I. 5:s avflyttande från Malmen till Linköping (år 1922) influtit genom
försäljning av vissa naturatillgångar (ss. kreatur, byggnader och inventarier
m. m.) tillhörande olika enskilda affärsföretag å Malmen, vilka under
kristiden ansetts nödvändiga för beredande av såväl extra förplägnad
till manskapet som vissa övriga tillskott till »manskapets nytta och nöje».

2. Svingårdsbyggnadcn liksom även övriga dåvarande regementets byggnader
och inventarier, som ej tillhörde Kronan, tilldelades den regementets
enskilda lägerkassa, som påbörjades i samband med det nya bokföringssystemets
för enskilda lägerkassan m. m. införande (år 1923), samt tillfördes
dess fastighetskonto. Svingårdsbyggnaden tillhör sålunda icke svingdrdsrörelsen.

3. Svingårdsbyggnadcn har t. v. såsom lån utan ersättning ställts till förfogande
vid bedrivande av svingårdsrörelsen, varvid dock för byggnadens
underhåll alltjämt svarar enskilda lägerkassan — detta givetvis med hänsyn
till att all nettovinst från svingårdsrörelsen tillfaller enskilda lägerkassan.

4. För svingårdsrörelsens rationella bedrivande möjligen sedermera (efter
år 1923) erforderliga tillbyggnader till och förändringar av svingårdsbyggnaden
— åtgärder, vilka helt beroende av svingårdsrörelsen såsom sådan endast
vidtagas för att tillmötesgå moderna krav på en dylik rörelse — skola
bekostas av svingårdsrörelsen.

5. Ali enskilda lägerkassan tillhörig materiel av fordon (släddon), hästutredningspersedlar,
lantbruksredskap m. m. dyl. äro vid behov ställda även
till svingårdsrörelsens förfogande; detta av anledning, som omnämnes i 3.
ovan.

6. För svingårdsrörelsens direkta bedrivande erforderlig personal utgöres
av:

a) föreståndaren (pensionerad underofficer) med en lön av kr. 50: — per
månad (ej bostad).

(Samme man är även föreståndare för regementets bagerirörelse — en i
ekonomiskt hänseende mera omfattande rörelse än svingårdsrörelsen — och
åtnjuter härför särskild lön /se under B. 4/ nedan).

b) fodermarsken (civil person) med en kontant lön pr månad av kr.
200: — samt en kontant ersättning med 1: — kr. per avvand gris, fri bostad i
ett uthus samt 2 liter oskummad mjölk örn dagen.

c) biträdande fodermarsken (civil person) med en kontant lön per månad
av 90: — kr. och

d) lejd (civil) arbetskraft i den mån som erfordras.

7. Sammandrag över producerat fläsk åren 1934—1936 bifogas.

B. Bagerirörelsen.

1. Bagerilokalen, som är inrymd i källarvåningen inom västra manskapsmässbyggnaden,
iordningställdes år 1922 i samband med kasernbyggnadernas
uppförande. Bakugn är därför inbyggd i nämnda mässbyggnad. Detta
är även förhållandet inom östra mässbyggnaden, som alltså även inrymmer
en bagerilokal (nu ej i användning).

— 97

2. Den maskinella utrustningen är anskaffad på enskilda lägerkassans
bekostnad.

3. Bageriet levererar mjukt bröd till garnisonens samtliga truppförband
och vid mob. tillgodoser bagerirörelsen (såväl östra som västra bagerierna)
erforderligt behov av mjukt bröd till regementets samtliga mob. förband,
en fördel, som ligger i öppen dag.

Kvalitén å bageriets samtliga brödsorter (matbröd) står enligt samstämmigt
uttalande betydligt över de i Linköping producerade sorterna av matbröd.
Detta oaktat äro priserna å regementsbageriets bröd lägre än å de i
allmänna handeln tillhandahållna brödsorterna.

4. För bagerirörelsens direkta bedrivande är anställd:

a) föreståndaren med en lön av kr. 175: — pr månad jämte fri bostad och
vedbrand.

(Samme man är även föreståndare för regementets svingårdsrörelse — se
A. 6 ovan.)

b) badarmästare (civil person) med lön enligt ackordssystem.

c) övrig erforderlig civil personal (anställes och avlönas av bagaremästaren)
.

5. Sammandrag över levererat bröd åren 1934—1936 bifogas.

C. För svingårds- och bagerirörelsen gemensamma ärenden och spörsmål.

1. Uppgift å nettovinsten av svingårds- och bagerirörelsen åren 1934—1936
bifogas.

2. Förutom enligt ovan anställd civil personal har nedanstående militär
personal följande åligganden:

a) regementsintendenten / A har överinseendet över och huvudansvaret
för affärsrörelsen och ansvarar i denna sin egenskap för rörelsens rationella
drift samt för att bokföring och redovisning av denna rörelse sker enligt gällande
bestämmelser. För dessa sina åligganden äger regementsintendenten
(jami. Int. dep. och Civila dep. skriv, dnr 685/1928 m. fl. resp. 2365/1928
m. fl.) uppbära arvode sålunda:

vid svingårdsrörelsen högst 600 kronor per år,

vid bagerirörelsen högst 900 kronor per år;

b) en underofficer (regementsintendentens biträde — arvodesbefattning),
som bokför bl. a. enskilda lägerkassans räkenskaper, har mot en ersättning
av 650 kronor per år åtagit sig att å fritid även bokföra och siffergranska
alla bageriets och svingårdsrörelsens räkenskaper.

3. Prissättningen ä varor, som försäljas från affärsrörelsen, sker vad beträffar
varor avsedda att försäljas till Kronan av vederbörande arméfördelningschef
(motsvarande chef), sedan förslag och beräkning inkommit från
regementschefen, och vad angår varor avsedda tili försäljning åt enskilda vid
regementet av regementschefen. Prissättningen äger rum i regel samtidigt
med prisförändringar i allmänna marknaden dock beträffande varor avsedda
för Kronan i samband med upphandling av livsmedel för Kronans räkning.

4. Av skäl, som närmare framgår av dåvarande regementschefens, överste
Falkman, skrivelse dnr 345/1933 i ärendet1, vilken här bifogas i avskrift, anser
jag affärsrörelsens bibehållande vara ett livsvillkor för enskilda lägerkassan
och för de ändamål, vilka denna kassa är avsedd att betjäna. Därjämte
utgör — rent militärt sett —- tillgången på såväl bageri som svingård en betydelsefull
faktor alt räkna med.

Linköping den 12 januari 1938.

CARL BENNEDICH.

Regementschef. 1

1 Ej här avtryckt.

7—387289. Rev.-berättelse ring. statsverket för dr 1937. II.

Gust. M. Schwartz.

— 98 —

Bilaga A.

Sammandrag över levererat fläsk, i mängd, kostnadsvärde och medelpris från
1. 4:s svingård under åren 1934—1936.

	Till I.	4:s mat-	Till enskilda vid	Till Österg. Andels-
År	inrättning	I. 4.	slakteriförening	Anteckningar
Mängd kg	Kronor	Mängd kg	Kronor	Mängd. kg	Kronor
1934	3,662	3,159: 20	555	482: 30	10,296	7,360:11	1 Häri ingår även något
1935	6,345	7,166:05	715	824:34	10.224	10,644: 84	nötkött och likvid för det-
1936	6,220	7,827: 56	963	1,213: 41	11,015	12,478: 19	samma.
S:a	16,227	18,152:81	2,233	2,520: 05	131,535	130,483:14	2 I mängden levererat fläsk till Andelsslakteriet
Me- del-							ingår fläsk efter suggor, galtar och sjuka grisar.
	lil öre		112 öre			För levererat fläsk lill
pris				2 97 öre	Andelsslakteriet är slakt-kostnaden fri (ungefär 3 öre pr kg).
							Leveranspris till I. 4.
							1934 Vi —“A = 70 öre 1934 Vs —»0/4 35 = 90 öre
							1935 Vs —so/u = 115 öre 1935 Vi>—*% 36=131 öre 1936 V» —31/i» = 125 öre

Bilaga B.

Sammandrag över producerat bröd och kostnadsvärdet av detsamma vid I. 4:s
bageri, för leverans till I. 4:s matinrättning, marketenteriet, off- och uoff-mässarna,
enskilda samt T. l:s matinrättning, under åren 1934—1936.

År	Matbröd	Värdet av vetebröd	Anteckningar
Mängd kg	Kronor	Kronor
1934	70,883	26,509: 73	25,886:17	Av matbröd har bakats:
1935	73,599	28,737:82	24,872:14
1936	81,404	32,492:48	25^354: 94	Rågbröd grovt, med.-pris 30.9 öre kg Kryddlimpa med.-pris 40.1 öre kg
Summa	225,886	87,740: 03	76,113:25	Fr. bröd med.-pris 58.3 öre kg Rågbröd, fint med.-pris 45.0 öre kg
Medeltal	75,295	29,246: 67	25,371:08	Av vetebröd bakas: Kaffebröd olika sorter Wienerbröd > > Mandelkubbar Skorpor Småbröd m. fl. sorter Prissättningen sker efter de olika ty-pernas kvalité och storlek

— 99

Bilaga C.

Uppgift å nettovinsten för I. 4:s affärsrörelse åren 1934—1936.

År	Bageriet	Svingården	Summa kronor
1934	11,100: 91	1,775:87	12,876:78
1935	9,540: 49	6.740: 22	16,280: 71
1936	11,819: 25	7,276: 78	19,096:03
Summa	32,460: 65	15,792:87	48,253: 52

Regementsintendentens vid
Svea ingenjörkår

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

V. P. M. Angående bageriet viding. 1.

1. Rörelsens omfattning de senaste tre åren: Förbrukade råvaror ................ Avlöningar och diverse omkostnader Avskrivningar å inventarier ........ Nettovinster........................	1934	1935	1936
12,657: 68 9,197:07 340: — 942: 85	13,776:92 9,390: 74 346:31 ■ 1,227:84	12,860:08 8,866:93 324: 27 218:97
Försäljningssumma för bröd	23,137: 60	24,741:81	22,270: 25
Inventariernas värde vid resp. års slut	2,238: 21	1,931: -	2,281: —
2. Köpare av bröd:
Kokinrättningen Ing. 1..............	3,567: 63	3,200: 76	3,117:59
Marketenteriet Ing. 1 ..............	10.981: 96	10,193:07	9,436:31
» Ing. 3—S. 1 ........	4,088: 70	4,064: 56	4,603: 26
> I. I ................	1.389: 72	1,417:89
> K. 1................	1,215: 89	2,737:27	2,974:07
Marketenterier vid övningar utom för-
läggningsorten samt enskilda vid
Ing. 1............................	1,893:70	3,128: 26	2,139: 02
Summa	23,137: 60	24,741:81	22,270: 25

3. Prissättning grundar sig på följande faktorer:

Omkostnader per minut,

Råvarukostnader, samt

10 °/o vinst.

4. Med bageriet förenade arbetsuppgifter för regementsintendent och bageriföreståndare
fullgöras helt å fritid. Bageriföreståndarens dagliga arbetstid
med bageriet torde kunna sättas till två timmar. Under lunchuppehållet
verkställer föreståndaren dagligen inspektion av bageriet och lämnar bagarmästaren
anvisningar.

5. På grund av kårens belägenhet är det av stor vikt att bageriet får bir

— 100 —

behållas. Närmaste bageri är beläget på jämförelsevis stort avstånd från
kasernetablissementet. Inom kårens etablissement bosatta underofficerare
och likställda inköpa sitt kaffebröd från bageriet, en fördel, som av dessa
mycket uppskattas. Bageriet tillverkar uteslutande s. k. kaffebröd och rörelsen
drives icke i större skala. Köpare äro förutom underofficerare bosatta
inom etablissementet, kårens marketenteri, signalregementets marketenteriet
å Frösunda och Marieberg samt kårens matinrättning. För leveranser
till matinrättningen fastställer förd.-chefen leveranspriserna beräknade
efter prisläget i allmänna marknaden.

Bortsett från den vinst som tillföres enskilda lägerkassan, är fördelen att
utan omgång kunna erhålla färskt kaffebröd från eget bageri så betydande,
att endast detta motiverar bageriets bibehållande. Vid oförmodade behov
av bröd har det vid upprepade tillfällen visat sig synnerligen fördelaktigt att
hava eget bageri. Förutom de fördelar som ett oberoende av yrkesleverantörer
medför, lägre pris, kontrollerade ingredienser och färdig vara, måste
det ur mobiliseringssynpunkt vara av betydelse att hava tillgång till eget
bageri. Bageriet drives ju så gott som uteslutande för tillgodoseendet av
kårens och dess personals behov, varför ett bibehållande av detsamma bestämt
förordas.

Stockholm den 11 januari 1938.

C. A. G. LANDGREN.

Regementsintendent.

Chefens för Övre Norrlands
trupper

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till kungl, arméförvaltningens intendent r de

partemen t.

Med anledning av departementets skrivelse den 7 januari 1938, dnr 4544/
1937 C, med anhållan örn yttrande över utav riksdagens revisorer gjorda
uttalanden rörande arméns enskilda lägerkassor, får jag härmed äran anföra
följande.

Av riksdagens revisorer gjorda uttalanden i ovan nämnt avseende kunna
i stort sett sammanfattas i följande punkter.

1. De för närvarande av vissa lägerkassor bedrivna bageri- och svingårdsrörelsema
böra avvecklas.

2. Närmare föreskrifter böra meddelas angående de ändamål, vartill de
enskilda lägerkassorna skola användas.

3. Lägerkassorna böra redovisas i arméförvaltningens räkenskaper och
undergå granskning av denna myndighet.

4. En viss utjämning emellan truppförbanden av enskilda lägerkassornas
medel bör övervägas.

Bageri- och svingårdsrörelserna.

Beträffande bagerirörelserna göra revisorerna först det erkännandet, att
dessa bagerier rent affärsmässigt sett hava skötts på ett för lägerkassorna
tillfredsställande sätt och lämnat avsevärda överskott. Revisorerna fästa

— 101 —

emellertid större avseende vid de ekonomiska risker, som måste vara förenade
med sådana rörelser samt erinra om, att riksdagens militieombudsman
pd sin tid funnit anledning framställa erinran i detta avseende emot
vid ett truppförband bedriven dylik rörelse. Revisorernas slutsats blir, att
bagerirörelserna böra avvecklas.

Med samma motivering skulle man emellertid jämväl kunna komma till
det resultatet, att kassornas marketenterirörelser borde avvecklas, enär varje
icke monopoliserat affärsföretaag, oberoende av dess omfattning medför vissa
risker för förlust. Sådana risker finnas sålunda även vid de av enskilda
lägerkassorna bedrivna marketenterirörelserna. Riskmomentet innebär därför
icke något godtagbart skäl för borttagande av rörelser, vilka enligt verkställd
undersökning över allt skötts på ett tillfredsställande sätt och lämnat
avsevärda överskott.

Såsom ett annat skäl för en avveckling framhålla revisorerna emellertid
vidare, att vissa olägenheter kunna uppstå därutinnan, att regementsförvaltningarna
för tillgodoseende av lägerkassorna kunde finna anledning betala
högre pris för levererade varor, än som skulle betingas vid en upphandling
i öppna marknaden. Med anledning härav finner jag mig böra erinra
om, att intendents- och civila departementen genom skrivelse den 1 augusti
1930, dnr 433 und. resp. 2733 redan utfärdat reglerande föreskrifter härutinnan.
Enligt desamma fastställas priserna — efter förslag av vederbörande
truppförbandschef — av arméfördelningschef (motsvarande myndighet)
. Priserna bestämmas härvid till självkostnadspris med tillägg av skäligt v
belopp, dock högst 10 %>, allt under förutsättning, att priserna icke överstiga
gällande marknadspriser. Uppgifter m. m. å sålunda fastställda priser skola
dessutom, i enlighet med departementets skrivelse den 17 mars 1931, dnr 973,
omedelbart insändas till intendenturdepartementet. De sålunda utfärdade
föreskrifterna lämna tillräcklig garanti för, att icke för höga priser åsättas
enskilda lägerkassornas bagerivaror, varför detta revisorernas skäl för en
avveckling helt synes mig hänga i luften.

Slutligen framhålla revisorerna, att bageriernas verksamhet för lägerkassornas
räkning måste belasta de befattningshavare, som öva tillsyn m. m.
över förvaltningen, med arbete, som avsevärt inkräktar på deras egentliga
militära uppgifter. Att så skulle vara fallet har likväl icke påvisats. Erfarenheterna
hava i detta avseende tvärtom givit vid handen, att denna personal
på ett fullt tillfredsställande sätt kunnat sköta såväl sina ordinarie militära
uppgifter som ock ledningen av dessa affärsföretag. För affärsföretagen
måste personalen i viss utsträckning taga i anspråk s. k. fritid (övertidsarbete),
vilket är naturligt, då särskild ersättning utgår för dessa uppgifter.
Man kan sålunda jämföra detta arbete med sådant, som militär
befattningshavare jämlikt S. F. nr 170/1927, § 3 mom. 2 är berättigad att
vid sidan av sin militära tjänst åtaga sig, sedan tillstånd därtill blivit inhämtat.

Några hållbara skäl för att nu avveckla bagerirörelserna synas sålunda
icke förefinnas. Däremot skulle ett sådant förfarande medföra avsevärda
olägenheter för trupnförbanden. Enskilda lägerkassorna skulle nämligen
gå miste om en avsevärd årlig inkomst till men för manskapet och därmed
för truppförbanden. Men icke nog härmed. I rörelserna hava lägerkassorna
investerat icke obetydligt kapital,, vilket vid cn eventuell avveckling torde
komma att gå förlorat, såvida icke staten håller lägerkassorna skadelösa
genom inlösen av byggnader, materiel m. m. En försäljning eller uthyrning
i fria marknaden torde nämligen på grund av byggnadernas läge m. m.
knappast låta sig göra.

102 —

Uppgifter angående bageribyggnadernas m. m. vid I 19 och I 20 värde
bifogas.

Till vad ovan anförts kommer en annan lika viktig omständighet. Vid
bageriföretagen äro anställda ett icke ringa antal civila förmän och arbetare,
vilka i många fall varit anställda i en lång följd av år. För dessa skulle
en avveckling bliva mycket kännbar och oläglig, då personalen helt säkert
endast i undantagsfall skulle kunna beredas annan jämförlig anställning.
Visserligen måste det förutsättas, att en viss kontant gottgörelse till dem
utbetalades vid ett sådant avskedande, men detta kan aldrig uppväga den
mistade arbetsplatsen.

Vid övre Norrlands trupper finnas för närvarande bagerirörelser vid I 19
och I 20. Bageriet vid I 19 förser praktiskt taget samtliga marketenterier
vid truppförbanden i Boden med bröd; rörelsen vid I 20 levererar på samma
sätt till marketenterierna vid i Umeå förlagda truppförband. Det levererade
brödet är till sin kvalitet fullt likvärdigt med och billigare, än vad som kan
erhållas i öppna marknaden. Samtliga truppförband i Övre Norrland draga
sålunda nytta av dessa bagerier.

Redan nu finnas föreskrifter därom, att dylika rörelser icke få bedrivas
utan särskilt medgivande av intendentur- och civila departementen (TL A
nr 47/1922). Detta utgör en fullt tillräcklig garanti för, att dessa rörelser
icke bedrivas på ett med tjänstens krav och kassornas ekonomiska skötsel
oförenligt sätt. På grund härav och i anslutning till vad ovan blivit framhållet
får jag på det bestämdaste avstyrka förslaget att avveckla enskilda
lägerkassornas bagerirörelser.

Vid mig underställda truppförband bedrives icke någon svingårdsrörelse.

Enskilda lägerkassornas användning.

Enligt gällande föreskrifter angående användandet och redovisningen av
truppförbandens enskilda lägerkassor (kbr den 24 november 1922 TL A
nr 47/1922) må enskilda lägerkassans medel användas för beredande av
nytta och trevnad för manskapet vid vederbörande truppförband. Nådiga
brevet preciserar sålunda icke i detalj, vad som avses med manskapets nytta
och nöje, utan överlåter detta till truppförbandschefernas omdöme. Detta
är enligt mitt förmenande riktigt. Härigenom tillförsäkras nämligen den
med manskapets intressen mest förtrogne och ansvarige befälhavaren möjlighet
att alltefter växlande förhållanden kunna tillgodose efter hand uppkommande
krav på detta område utan att alltid behöva tillgripa den långa,
omständiga och ovissa metoden att hos högre myndighet göra framställningar.
Utan sträng kontroll utövas dock icke denna självhushållning. Det
ligger i arméfördelningschefens hand att granska och övervaka medlens
användande.

Några ytterligare föreskrifter, vartill enskilda lägerkassornas medel skola
användas, finner jag därför icke erforderliga.

Enskilda lägerkassornas redovisning.

Vad beträffar revisorernas förslag att överflytta redovisningen av enskilda
lägerkassorna till arméförvaltningens räkenskaper och därmed granskningen
från arméfördelningarna till arméförvaltningen, har jag redan ovan
i samband med medlens användande något berört denna fråga. Därutöver
må framhållas; att en arméfördelningschef väl känner till de speciella förhållandena
vid honom underställda truppförband. Utan tvekan är det därför
han, som bäst kan bedöma, i vad mån de av vederbörande truppförbandschefer
vidtagna åtgärderna för främjande av manskapets nytta och
trevnad äro framsynta, genomtänkta och riktiga. Förutsättningarna för en

103

omdömesgill teknisk granskning av enskilda lägerkassornas räkenskaper äro
därför större vid arméfördelningsstaberna än vid arméförvaltningen. Endast
en decentraliserad förvaltning kan härutinnan verka i befrämjande syfte.

En omläggning av redovisningen och granskningen enligt revisorernas förslag
kan jag sålunda icke förorda.

Ifrågasatt utjämning av enskilda lägerkassornas medel.

Slutligen får jag beträffande av revisorerna ifrågasatt utjämning emellan
truppförbanden av enskilda lägerkassornas medel såsom min bestämda uppfattning
uttala, att detta skulle leda till farliga konsekvenser. Genom ett
dylikt förfarande skulle intresset för kassornas skötsel, särskilt i vad avser
de affärsdrivande rörelserna, som tillföra kassorna huvudparten av deras
inkomster, lätt komma att bortfalla för såväl befäl som manskap. Åtgärden
torde endast medföra en tillfällig förbättring vid de truppförband, som erhålla
utjämningsmedlen, och skulle med säkerhet väcka en berättigad olust
och minskat intresse vid de truppförband, som finge avstå medlen. En utjämning
bör därför icke komma till stånd. De truppförband, där ytterligare
medel för manskapets nytta och trevnad erfordras, böra tillgodoses
genom särskilda medel, anvisade av statsmakterna.

Boden den 15 januari 1938.

W. A. DOUGLAS.

Chef för Övre Norrlands trupper.

Nils Knutsson-Hall.

Bilaga A.

Uppgift å värdet av Enskilda lägerkassans vid I 20 bageribyggnad med tomtområde
och driftsutrustning ävensom beräknad årsvinst av rörelsen.

Anläggningsmedel	Värde	Anteckningar
Bageribyggnaden ............................kr. Tomtområde ................................ » Inventarier och driftsutrustning .............. > Samma kronor	20,000: — 6,000: -1,500: —	Taxeringsvärde >
27,500: -

Beräknad årsvinst: 5,114:— per år (medeltalet för åren 1934—1936).
Umeå den 14 januari 1938.

PER ODENSJÖ.

Regementsintendent.

104 —

Bilaga B.

Ekonomiska uppgifter rörande enskilda lägerkassans bageri vid I 19.

Byggnad

taxeringsvärde ........................................ 75,000 — kr.

Inventarier

beräknat värde den 31/i2 1937............................ 10,000:— kr

Vinst

år 1937................................................ 7,991:85 kr.

Boden den 14 januari 1938.

E. WALLANDER.
Regementsintendent.

Militärbefälhavarens på
Gotland

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 6.

Till kungl, arméförvaltningens intendent ur de part e m

e n t.

Yttrande över vad i riksdagens revisorers berättelse anförts rörande arméns
enskilda lägerkassor, infordrat genom departementets skrivelse den 7 januari

1938, dnr AöU\l937 C.

Ehuru enskilda lägerkassorna vid Gotlands trupper icke driva några bageri-
eller svingårdsrörelser, får jag som min åsikt äran anföra, att rent principiellt
icke något synes vara att erinra mot sådana rörelser under förutsättning,
dels att gällande bestämmelser rörande prissättning av produkter vid
leverans till matinrättningarna iakttages, dels att rörelserna drivas efter ekonomiskt
sunda principer. Det arbete härför, som belastar de enskilda befattningshavarna,
tillkommer dem utöver dem eljest åliggande skyldigheter, vilka
senare under alla omständigheter tillfredsställande måste utföras.

Genom egna, direkt med marketenterirörelsen sammanhängande rörelser,
exempelvis bageri och läskedrycksfabrik, erhålles dels kontroll över de levererade
varornas beskaffenhet dels en ofta icke föraktlig vinst, vilken eljest
skulle komma andra företag till godo.

Vad ändamålet med utgifterna ur lägerkassorna beträffar gäller i stort, att
enskilda lägerkassornas medel få användas endast till manskapets nytta och
nöje under det att allmänna lägerkassornas medel få användas för ändamål,
som beröra hela truppförbandet. Dessa senare medel äro i förhållande till
de förra relativt obetydliga, varför nöjes- och trevnadsanordningar för manskapet
pläga bekostas av enskilda lägerkassan, ehuru gällande bestämmelser
medgiva att de bekostas av allmänna lägerkassan. Vid ett klart fasthållande
av dessa principer för kassornas användning, torde ytterligare bestämmelser
härom icke vara erforderliga.

Någon enhetlighet i användningen av dessa medel därutöver är icke önskvärd.
Uniformitet i vare sig manskapets eller truppförbandens nöjes- och

— 105

trevnadsbehov kan och bör icke eftersträvas eller skapas genom några detaljerade
och tyngande bestämmelser. Fara föreligger att därigenom intresset
för vidtagande av dylika anordningar slappas.

Revisorernas förslag att de enskilda lägerkassorna skola redovisas i arméförvaltningens
räkenskaper i likhet med de allmänna lägerkassorna mäste
betecknas som särdeles olyckligt, bland annat därför att kassornas medel
under sådana förhållanden icke kunna göras räntebärande. Däremot synes
från truppförbandens sida intet vara att erinra mot att enskilda lägerkassornas
räkenskaper undergå granskning i arméförvaltningen, därest detta skulle
anses erforderligt. Huruvida detta ämbetsverk utan utökning av arbetskrafter
kan åtaga sig en dylik uppgift undandrager sig mitt bedömande. En förutsättning
från truppförbandens sida för ett tillstyrkande av sådan åtgärd är
dock, att revisionen avslutas senast samma kalenderår, som räkenskaperna
• insänts.

Enskilda lägerkassornas inkomster inflyta dels från försäljning av matavfall,
dels från truppförbandens markenterirörelse och av kassan eventuellt
drivna andra affärsrörelser.

De inkomster, som härflyta från försäljning av matavfall torde stå i ungefärlig
relation till truppförbandens portionsstyrka, givetvb med de mindre
avvikelser, som betingas av något växlande försäljningspris å avfallet.

De inkomster, som erhållas från marketenterirörelsen och eventuella andra
affärsföretag, röna däremot inflytande av så många olika faktorer, att de
aldrig kunna ställas i relation till manskapsstyrkan. Utom på kasernernas
belägenhet närmare eller fjärmare från andra näringsställen, marketenterilokalernas
beskaffenhet och inredning samt andra därstädes vidtagna trevnadsanordningar,
beror det ekonomiska resultatet på truppförvaltningens
och de anställdas större eller mindre initiativ, förmåga och affärssinne. Det
må vara, att manskapet i fråga örn åtnjutandet av de enskilda lägerkassornas
förmåner bliva olika tillgodosedda, men att av denna anledning utjämna
denna medelstillgång, tydligen genom överflyttning från förband med välskötta
rörelser till förband med mindre välskötta eller från förband, vars
manskap gynnar eget marketenteri till förband, där manskapet i stor utsträckning
gynnar marketenteriets konkurrenter, måste betecknas som olämpligt
och i hög grad orättvist. Initiativ och arbetsglädje skulle förvisso lida
men härav, under det att liknöjdhet och missbelåtenhet uppammades och ett
sämre resultat över lag uppkomme. Det synes i stället böra vara statsmakterna
angeläget att genom förbättrande av marketenterilokalerna, där så erfordras,
skapa möjlighet för truppförbandschefen att vidtaga lämpliga anordningar
för manskapets trivsel och därav följande ökad omsättning.

Ett slopande vid vissa förband av dessa välskötta, inkomstbringande företag
skulle visserligen bidraga till en utjämning nedåt av inkomsterna, men
icke på något sätt skänka manskapet vid andra förband några fördelar.

Visby den 13 januari 1938.

G. M. TÖRNGREN.

Militärbefälhavare.

Arvid Wallenqvist.

— 106 -

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 19 — 23.
27 och 224, §§ 7, 8, 10 och 73.

Underdånigt utlåtande.

Genom nådig remiss den 21 december 1937 har Eders Kungl. Majit anbefallt
marinförvaltningen att före den 25 innevarande månad avgiva underdånigt
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse om
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1936—30 juni 1937 samt beträffande
vissa verk för kalenderåret 1936, fjärde huvudtiteln, anfört under
§§ 7, 8, 10 och 73. Till åtlydnad härav får marinförvaltningen i under- *
dånighet anföra följande.

Marinens förnyelsefonder.

Den extra avsättning av 40,000 kronor, som under budgetåret 1936—37
skett till förnyelsefonden för Karlskrona örlogsvarvs kraftcentral, har föranletts
av det emotsedda behovet att inom närmaste tiden ersätta det ena
av de i kraftcentralen befintliga, slarkt förslitna luftkompressoraggregaten
med ett nytt dylikt, vartill förnyelsefonden eljest med säkerhet kunde förväntas
icke äga erforderliga tillgångar. Avsikten var således ingalunda, att
»utan riksdagens hörande fortsätta den utvidgning av kraftcentralen ifråga,
varemot 1936 års revisorer ansågo sig böra framställa vissa erinringar.»
De nyssnämnda erinringarna hava av marinförvaltningen i underdånig skrivelse
den 7 januari 1937 blivit på ett enligt ämbetsverkets uppfattning övertygande
sätt bemötta.

Däremot kan onekligen ett visst fog finnas för det andra av statsrevisorerna
ifrågasatta motivet till den extra avsättningen, nämligen »att den hittills
förda avskrivningspolitiken icke varit riktig.» Det är möjligt, att årsavsättningen
till Karlskrona örlogsvarvs förnyelsefond, 15,000 kronor, från
början beräknats väl lågt och borde ökas till något högre belopp, exempelvis
20,000 kronor. Därom torde det emellertid ännu vara för tidigt att
döma, och längre erfarenhet än den som hittills föreligger synes böra avvaktas.
Det är förenat med så stora svårigheter att riktigt beräkna livslängd
och anskaffningspriser för den skiftande materiel, som ingår i kraftcentralens
utrustning, att ett misstag härvidlag lätt kan göras. Omständigheter
kunna även inträffa, som tvinga till nyanskaffning inom några år av flera
relativt dyrbara maskiner, varigenom uppskattningen av förnyelsefondens
genomsnittsbehov av årliga avsättningar lätt förryckes. Under sådana förhållanden
synes en tillfällig extra avsättning vara att föredraga framför en
permanent höjning av årsavsättningen.

Det av revisorerna likaledes anmärkta anordnandet av bostäder för två
maskinister vid Vaxholms fästnings kraftcentral, vilken bekostats av förnyelsefondens
medel och som »torde få rubriceras såsom nyanskaffning»,
står, såsom marinförvaltningen i sin underdåniga skrivelse den 6 februari
1935 anfört, i direkt samband med den automatisering av omformarnas i
kraftcentralen drift, vartill medgivande erhållits i nådiga brevet den 15
mars 1935. Bostäder för maskinisterna i omedelbar närhet av kraftcentralen
hava ansetts nödvändiga för att säkerställa driften i händelse av fel på
de automatiska anordningarna och utgöra alltså förutsättning för den drift -

— 107 —

besparing, som deri nu med sött resultat genomförda automatisei ingen medför.
Då kommendanten i Vaxholms fästning ej kunde giva anvisning på annat
lämpligt boställshus i kraftcentralens närhet, än det som härtill använts
(befälsbyggnad VI), vilket ej utan viss ändring kunde användas, anvisades
för denna ändring av marinförvaltningen till kommendanten i Vaxholms
fästning ett belopp av 3,580 kronor. Någon »nyanskaffning» har sålunda
ej förekommit.

Den avsättning av 840 kronor, som tidigare fastställts for korvfabrikens
i Karlskrona förnyelsefond, gällde den mindre anläggning, som på den tiden
var förlagd till sjömanskarens matinrättning. När denna fabiik sommaren
1935 nedlades och enligt riksdagens beslut efterträddes av den nuvarande,
betydligt större och modernare anläggningen på Stumholmen, inrymmande
såväl köttcentral som charkuteri, måste avsättningen till förnyelsefonden
höjas till ett belopp, som med ledning av föreliggande planer beräknades
till 2,500 kronor men som, sedan den nya fabriken blivit färdig, kunnat
sänkas till 2,000 kronor. De påtalade växlingarna i avsättningen torde härigenom
hava fått sin naturliga förklaring.

Revisorernas påstående, att med anlitande av torny elsefondsmedel rena
nyanskaffningar för och utvidgningar av driften vid marinens verkstäder
utan riksdagens medgivande fortfarande verkställas, är, såsom marinförvaltningen
haft tillfälle att såväl tidigare som i det ovan anförda påvisa, ej
riktigt. Marinförvaltningen har alltid sökt att ställa sig de av riksdagen
angivna direktiven till efterrättelse. Därvid mäste emellertid ämbetsverket
i känsla av sitt ansvar för verksamhetens upprätthållande utan onödiga
driftsavbrott se frågan örn nyanskaffning av driftmateriel ur en annan synvinkel
än statsrevisorerna.

Revisorernas uppfattning att varje förnyelsefond bör »uppbyggas efter en
fastställd plan, där för varje ifrågakommande objekt eller grupp av sådana
upptagas anskaffningsvärde, livslängd, det belopp, som årligen skall avsåttas,
samt det belopp, som redan finnes avsatt» och att »då vederbörande
förvaltningsmyndighet avgiver förslag till årsavsättning och ersättningsanskaffning,
bör därvid fogas utdrag ur förnyelseplanen, vilket utdrag, efter
granskning inom marinförvaltningen, bör överlämnas till Kungl. Majit»,
varefter »med ledning av dessa handlingar torde vid fastställandet av årsavsättning
eller vid beviljande av medel för ersättningsanskaffning kunna
avgöras, huruvida ersättningsanskaffning av ett objekt verkligen kan ske
av förnyelsefondsmedel, utan att övriga i fonden ingående objekts förnyelse
därmed äventyras», må vara teoretiskt sett alldeles riktig. I praktiken
torde emellertid ett dylikt tillvägagångssätt knappast vara utförbart.
Den tekniska utvecklingen står nämligen ej så stilla, att vid förnyelse av ett
förslitet objekt detta kan ersättas av ett nytt av ungefär samma slag eller
storlek, och även örn så i enstaka fall skulle kunna ske, torde det nya objektet
som regel betinga ett högre inköpspris än det gamla en gång gjort. En
rationell förnyelse av en driftutrustning torde därför ofta tvingas att gå
andra vägar än de som revisorerna anvisat. Det avgörande vid beslut örn
användande av förnyelsefondsmedel synes böra vara, att den itiagasatta
anskaffningen avser materiel, som med hänsyn tagen till den tekniska utvecklingen
är den lämpligaste att ersätta försköna eller eljest omoderna
»objekt» eller som genom besparingar i driftskostnader anses böra av driftmcdelsövcrskott
bekostas. Då till varje dylik anskatlning nådigt medgivande
erfordras, torde prövningen av att förnyelsen motsvarar andemeningen i
givna föreskrifter utgöra tillräcklig säkerhet mot eli användande av förnyelsefonderna
för ändamål, som ej sammanfalla med deras syfte. Ännu snävare
föreskrifter för förnyelsefondernas disposition än de av Eders Kungl.

— 108 —

Maj:t den 8 april 1932 utfärdade synas enligt marinförvaltningens mening
ej vara erforderliga och skulle försvåra ett rationellt utnyttjande av fonderna
och i manga fall försena ett utbyte av bristfälliga och omoderna objekt
mot bättre dylika, varför ämbetsverket får avstyrka dylika åtgärders vidtagande.

§ 8.

Arvoden för värvning av manskap vid marinen.

Beträffande arvoden för värvning av manskap vid marinen erinra riksdagens
revisorer om att från och med budgetåret 1934/1935 under staterna
för de för försvarsgrenarna i riksstaten uppförda anslagen till rekryteringskostnader
bestämmelser intagits, att rekryteringsombud, som förordnats av
vederbörande chef, erhåller arvode med högst 20 kronor för varje förmedlad
anställning vid respektive kårer och truppförband samt att till rekrytei
ingsombud, som skola förordnas för viss ort och bedriva rekryteringsverksamheten
enligt av nämnda myndighet fastställd instruktion, icke må antagas
beställningshavare i aktiv tjänst vid försvarsväsendet. Därjämte erinras
örn att, vad beträffar marinen, jämlikt nådiga kungörelsen den 5 juni
1931 förutom rekryteringsombud jämväl underofficer, underbefäl och polisman
vid flottans poliskår äga att mot samma gottgörelse, som tillkommer
rekryteringsombud, trätta förberedande avtal örn anställning av manskap
för den örlogsstation eller det truppförband av kustartilleriet, han tillhör,
och hava marinens myndigheter med stöd av förenämnda kungörelse även
efter de från och med budgetåret 1934/1935 införda restriktiva bestämmelserna
utbetalt rekrvteringsarvoden till underofficerare m. fl. Revisorerna
anse emellertid, att enhetliga bestämmelser i enlighet med av 1934 års riksdag
intagen ståndpunkt böra tillämpas vid försvarsväsendet.

Med anledning av vad riksdagens revisorer sålunda uttalat, får marinförvaltningen
erinra örn vad ämbetsverket tidigare anfört beträffande ifrågavarande
bestämmelser i ovannämnda nådiga kungörelse.

I yttrande å statsrådets och chefens för förvarsdepartementet remiss den
14 februari 1933 angående central rekryterings- och civilanställningskommission
anförde marinförvaltningen sålunda: »Civilanställningskommittén
framhåller de jämförelsevis stora summor, som i rekryteringsarvode vid marinen
utbetalats till underofficer. Med hänsyn till rådande goda rekryteringsförhållanden
har marinförvaltningen intet att erinra emot utfärdandet
av en bestämmelse av innebörd, att ersättning för förmedling av anställning
icke må utgå till marinens stampersonal.»

I underdånigt utlåtande å nådig remiss den 21 december 1935 angående
riksdagens revisorers uttalande rörande rekryteringskostnaderna erinrade
marinförvaltningen örn vad ämbetsverket i förenämnda Yttrande anfört samt
framhöll, att »den nu ifrågavarande bestämmelsen i ovannämnda nådiga
kungörelse anser marinförvaltningen sålunda böra ändras».

Av nu infordrade bär bifogade utlåtanden i ärendet framgår emellertid,
att vissa svårigheter för rekryteringen ånyo hava uppstått vid Karlskrona
örlogsstation och kustartilleriet.

Marinförvaltningen anser sig emellertid, ehuru nu med viss tvekan — särskilt
med hänsyn till den ytterligare försämring av rekryteringen vid flottan,
som skeppsgossekårens indragning torde komma att medföra — alltjämt
böra tillstyrka ändring av nådiga kungörelsen den 5 juni 1931 av innebörd,
att gottgörelse för förmedling av anställning icke må utgå till marinens
stampersonal, dock att ämbetsverket förbehåller sig rätt att, därest så skulle
visa sig erforderligt till Eders Kungl. Maj:t inkomma med förslag angående
ifrågavarande bestämelsers återinförande eller eventuellt andra åtgärder för

109 —

säkerställandet av rekryteringen. Marinförvaltningen får i anslutning härtill
erinra om att chefen för marinen i underdånig skrivelse den 13 januari
1938 hemställt, att arvodet till rekryteringsombuden från och med den 1 juli
1938 måtte höjas till 30 kronor för varje förmedlad anställning.

§ 10.

Arvode åt ordförande i besiktningsnåmnd.

Revisorerna hava ifråga örn ersättning till ordförandena i besiktningsnämnder,
tillsatta i enlighet med upphandlingsförordningens §50:3 för besiktning
av hos enskilda kontrakterade örlogsfartyg, funnit att olika grunder
tillämpats och ansett, att reglerande bestämmelser härför vore erforderliga
utan att dock framlägga något förslag till eller några riktlinjer för dylika
bestämmelser. Revisorerna uttala dock, att de funnit de arvoden och dagsersättningar,
som ordförandena betingat sig, för högt tilltagna.

I anledning av vad revisorerna uttalat beträffande ifrågavarande förhållande
får marinförvaltningen framhålla följande.

1) Besiktning av örlogsfartyg, byggda u örlogsvarvet i Karlskrona i statens
egen regi.

Vid besiktning av fartyg, som byggts i statens egen regi, har marinförvaltningen
tillsatt en kommission, åt vilken uppdragits att utröna det utförda
arbetets beskaffenhet och fartygets egenskaper. De arbeten, som i samband
med nybyggnader hava beställts hos enskilda leverantörer hava härvid samtidigt
besiktigats av härför utsedda besiktningsmän i enlighet med upphandlingsförordningens
§ 50: 1 eller § 50: 2.

Ifrågavarande uppdrag som ledamot av kommission eller som besiktningsman
äro att anse som tjänsteuppdrag. Ehuru uppdragen äro synnerligen
betydelsefulla, har marinförvaltningen dock ansett sig ej böra göra framställning
örn särskild ersättning för desamma.

2) Besiktning av örlogsfartyg, beställda genom kontrakt med enskild
leverantör.

På grund av dessa uppdrags omfattning och stora kostnad har marinförvaltningen
i kontrakten intagit bestämmelse, att besiktning skall ske genom
nämnd i enlighet med upphandlingsförordningens § 50: 3.

Enligt förordningen skola till ledamöter i sådan nämnd utses tre ojäviga
personer, vilka äga särskild insikt och erfarenhet på området.

Personer med särskild insikt och erfarenhet ifråga örn örlogsfartygs konstruktion,
byggande m. xn. finnas inom landet egentligen endast inom mariningenjörkåren
eller dess reserv och bland de privata varvsföretagens personal:
ifråga örn undervattensbåtar uppfylles villkoret endast av mariningenjörspersonalen
och av ett privat varvsföretags personal.

Enligt uppliandlingsförordningen gäller ej som jäv mot ledamot i nämnd,
att han är anställd hos företag, som för statens räkning har under utförande
enahanda arbete eller över huvud är att anse som konkurrent till leverantören.
Man torde dock kunna utgå från, att leverantör av örlogsfartyg ej som
ledamot själv ntser person, som är anställd hos annat varvsföretag inom landet.
Marinförvaltningen skulle dock som ledamot kunna utse sådan person,
varvid emellertid kostnaderna för staten skulle bliva större än örn person
tillhörande marin ingenjörkåren utsåges. Marinförvaltningen och leverantören
hava därför i förekommande fall godtagit, att leverantören till ledamot
utsett person, anställd hos leverantören, och att marinförvaltningen till ledamot
utsett person tillhörande mariningenjörkåren. De sålunda utsedda ledamöterna
hava i enlighet med förordningen utsett den tredje ledamoten, till
lika ordförande i nämnden, och härvid med hänsyn till det förut sagda enat

— Ilo —

sig om att välja person vid mariningenjörkåren eller dess reserv. Sedan den
så utsedde angivit den ersättning, han betingat sig för uppdraget, har ärendet
underställts marinförvaltningen och leverantören för godkännande.

Marinförvaltningen kan för sin del icke finna, att det angivna förfaringssättet
med hänsyn till själva besiktningsuppdraget på något sätt strider mot statens
intressen.

Revisorernas mening, att det måste tillkomma beställningshavare å mariningenjörkårens
stat, som på sätt ovan angivits utsetts till ordförande i besiktningsnämnd,
att såsom tjänsteåliggande utföra arbete av ifrågavarande slag,
synes marinförvaltningen ej vara riktig. Ett tjänsteåliggande måste enligt
ämbetsverkets mening förutsätta antingen att bestämmelser härom finnas, eller
att uppdraget ålägges befattningshavaren av vederbörande myndighet. Den
förstnämnda förutsättningen finnes ej. Beträffande den sistnämnda vill marinförvaltningen
framhålla följande.

Om myndighet skall ålägga en statens befattningshavare uppdrag som ordförande
i besiktningsnämnd, skulle detta kunna ske så, att myndigheten, efter
det de båda ledamöterna enats örn viss person, anställd i statens tjänst,
ålägger denne att som tjänsteåliggande utföra uppdraget som ordförande. I
detta fall kommer myndigheten att ålägga en befattningshavare ett uppdrag,
som ej kan sägas ingå i hans tjänsteåliggande, enär det medför ett ansvar vida
större än det, som ingår i hans normala tjänsteutövning. Man torde ej
heller kunna frånkänna en befattningshavare rätt att vid hänvändelse från av
parterna utsedda ledamöter neka att mottaga det erbjudna uppdraget. Riktigheten
av det förda resonemanget torde bestyrkas därav, att i det fall, att de
av parterna utsedda ledamöterna ej kunna enas om tredje ledamot och överexekutor
därtill utser under myndigheten lydande person, det uppenbarligen
icke kan ifrågakomma, att myndigheten efter överexekutors beslut ålägger
nämnde person ordförandeskapet som tjänsteuppdrag.

Revisorerna hava även funnit, med hänsyn såväl till sin mening örn uppdragets
karaktär av tjänsteåliggande som till det förhållandet, att fartygen
under hela byggnadstiden undergått en fortlöpande detaljbesiktning å byggnadsorten,
att ordförandenas arvoden varit för högt tilltagna.

Det är givet, att den av marinförvaltningen anordnade kontrollen underlättar
besiktningsnämndens arbete, men den minskar ej betydelsen av besiktningens
noggranna utförande. De fordringar, som i kontrakt örn örlogsfartyg
uppställts å leveransen, kunna i sina viktigaste delar ej utrönas förrän
besiktningen vidtager. Som exempel kunna nämnas: prov vid olika farter,
manöverprov, styrningsprov, maskineriets funktion efter insättning ombord
m. m., för undervattensbåtar dessutom prov vid gång under vatten och djupdykningsprov.

Man kan naturligtvis hysa olika uppfattning om de utgivna ersättningarnas
storlek, men marinförvaltningen håller före, att ersättningarna till de utsedda
ordförandena ej varit för högt tilltagna. Till stöd härför får marinförvaltningen
särskilt erinra örn det förhållandet, att vid olika meningar mellan
de av leverantören och staten utsedda ledamöterna ordföranden tvingas att
taga ställning till och avgöra spörsmål, som kunna hava mycket vittgående
konsekvenser av ekonomisk art. Härvid bör man taga hänsyn till leveransernas
stora värden, varierande mellan c:a 1,700,000 kronor och c:a 11,800,000
kronor.

Marinförvaltningen hyser slutligen den uppfattningen, att då inskränkande
bestämmelser ifråga örn ersättning till besiktningsnämnds ordförande, som
är befattningshavare i statens tjänst, ej meddelats i upphandlingsförordningen
i motsats till vad fallet är ifråga om ledamot med motsvarande ställning, avsikten
härmed varit att sådant uppdrag ej är att anse som tjänsteåliggande
och därför kan ersättas på sätt som i förordningen förutsetts.

— lil —

§ 73.

Stockholms varvs byggnadsfond.

I enlighet med riksdagens beslut fastställdes i nådiga brevet den 26 september
1919 bl. a., att fonden, efter riksdagens hörande, skulle komma till användning
för byggnads- och andra dylika arbeten för flottans varv i Stockholm.
Fondens medel förvaltas numera enligt nådiga brevet den 10 februari
1933 av statskontoret, under det att fondens fastighetsförvaltning handhaves
av marinförvaltningen.

Fondens inkomster överstiga utgifterna, varigenom fondens storlek varje år
ökas, ett förhållande som är av betydelse vid avgörandet av frågan om modernisering
av eller förflyttning av Stockholms örlogsvarv. Såväl i 1929 års flottstationssakkunnigas
beräkningar som i marinförvaltningens beräkningar enligt
ämbetsverkets underdåniga skrivelse den 18 december 1937 angående
Stockholms stations och varvs förflyttning ha fondens tillgångar upptagits
såsom tillgängliga för med förflyttningen förenade utgifter. Det synes därför
marinförvaltningen önskvärt, att fondens medel som hittills reserveras för
avsett ändamål.

Marinförvaltningen har dock intet att erinra mot, att fondens utgifter för
fastighetsförvaltningen och däremot svarande inkomster redovisas på sådant
sätt, att de återspeglas i budgetredovisningen.

Den av revisorerna ifrågasatta avvecklingen av fonden synes i avvaktan på
eventuellt beslut rörande Stockholms örlogsstations förflyttning icke för närvarande
böra ifrågakomma.

I handläggningen av dessa ärenden hava deltagit undertecknad chef samt

beträffande § 7 Schoerner, föredragande, Wirström, Fredholm och Simonsson,
varjämte stabschefen hos chefen för kustartilleriet Cyrus deltagit i ärendets
beredning och närvarit vid dess föredragning;

beträffande § 8 Wirström, Simonsson, föredragande, varjämte stabschefen
hos chefen för kustartilleriet Cyrus deltagit i ärendets beredning och närvarit
vid dess föredragning;

beträffande § 10 Schoerner, föredragande, och Wirström; samt

beträffande § 73 Schoerner, föredragande, Wirström och Jehander.

Stockholm den 24 januari 1938.

Underdånigst
HARALD ÅKERMARK.

Carl-Otto Krook.

Chefens för Ostkustens marindistrikt yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 24, § 8.

Till kungl, marinförvaltningen.

Med anledning av ämbetsverkets res. den 29 december 1937 å försvarsdepartementets
remiss den 21 december 1937 av transund av riksdagens
revisorers berättelse örn verkställd granskning av statsverkets jamte därtill

— 112 —

hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1936—
30 juni 1937 m. m. får jag äran anföra följande.

Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse angående antagning av manskap vid marinen
av den 5 juni 1931, SFS nr 218/1931, §5:2, må underofficer, underbefäl
eller polisman vid flottans poliskår träffa förberedande avtal om anställning
av manskap för den örlogsstation eller det truppförband av kustartilleriet
han tillhör. Enligt samma kungörelse § 13: 1 utgår till nämnda
befattningshavare gottgörelse för varje genom hans försorg antagen man i
likhet med till rekryteringsombud.

I statsliggaren för budgetåret 1934—1935 intog kungl, marinförvaltningen
under stat nr 20 för ordinarie anslaget till rekryteringskostnader en anmärkning,
nr 2, av följande innehåll:

»Rekryteringsombud, som förordnats av vederbörande chef, erhåller arvode
med högst 20 kronor för varje förmedlad anställning vid respektive
kårer och truppförband. Till rekryteringsombud, som skall förordnas för
viss ort, må icke antagas beställningshavare i aktiv tjänst vid försvarsväsendet.
» — -—■ —.

Med stöd av denna ämbetsverkets föreskrift har ämbetsverkets revision
anmärkt på att ifrågavarande arvode utbetalats. Sålunda framgår av kammarrättens
årsbok för år 1936, avd. I, avlöningsmål m. m., punkt 420, den
3 september, följande.

Besvär av revisorn O. Hulphers, å tjänstens vägnar, i anmärkningsmål rörande
ersättning åt viss personal för anvärvning av manskap. Vid granskning
av Karlskrona örlogsstations räkenskaper för augusti 1934 anmärkte
revisionen hos marinförvaltningen följande: Till nedannämnda beställningshavare
hade för anvärvande av manskap utbetalats gottgörelse med följande
belopp, nämligen till flaggsignalstyrmannen T. V. Bergendorff 80 kr., till
flaggstyrmannen A. B. Pettersson 280 kr., till högbåtsmannen n:r 591 Wallentin
20 kr., till högbåtsmannen n:r 182 Svensson 20 kr., till styrmannen
av 2. graden C. F. T. Carlsson 20 kr., till förrådskonstapeln av 3. graden
E. Samson 20 kr. och till styrmannen av 2. graden A. J. Olsson 20 kr. eller
sålunda tillhopa 460 kr. Enär jämlikt stat n:r 20 för ordinarie förslagsanslaget
till rekryteringskostnader, anm. 2, till rekryteringsombud icke finge
antagas beställningshavare i aktiv tjänst, anmärktes obehörigen utbetalda
460 kronor till återbetalning av chefsintendenten N. M. Rydén och marinunderintendenten
C. Lindahl, vilka vore för utbetalningarna ansvariga. Marinöverkommissarien,
b. 14/ö 35, har, enär stadgandet i k. k. % 31 ang. antagning
av manskap vid marinen, § 13, därom att till underofficer finge utgå gottgörelse
för anvärvande av manskap, icke kunde anses hava blivit upphävt
genom anmärkning 2 till stat. nr 20 för ordinarie förslagsanslaget till rekryteringskostnader
för budgetåret 1934—1935, lämnat anmärkningen utan avseende
KammarR.: ej ändring.

79_qjt

I skrivelse den 23 december 1936, dnr naut 338/36’ tiU stationsbefälha varen

vid Stockholms örlogsstation förklarade ämbetsverket med anledning
av nyssnämnda kungl, kammarrättens utslag, att rekryteringsarvode till underofficerare
m. fl. åter kunde utbetalas.

Det förtjänar emellertid här påpekas, att ämbetsverkets revisionskontor
nyligen utställt anmärkning mot liknande utbetalning för 1936—1937.

Budgetåret 1934—1935 utbetalades på Stockholms örlogsstation ifrågavarande
rekryteringsarvode å 20 kronor till 3 underofficerare för fyra anställda
ynglingar med sammanlagt 80 kronor. Under budgetåret 1935—1936
utbetalades till 2 underofficerare arvoden å 20 kronor till vardera eller sammanlagt
40 kronor. Budgetåret 1936—1937 utbetalades till 1 underofficer

113

för tre anställda ynglingar — varav en son till underofficeren — 60 kronor
samt till en högbåtsman 20 kronor, eller sammanlagt för budgetåret 1936
—1937 80 kronor. Under innevarande budgetår, 1937—1938, ha tills dato
utbetalats till en underofficer 20 kronor, till en flaggkorpral 20 kronor samt
till en korpral 20 kronor, sammanlagt 60 kronor.

Då under 1934, 1935, 1936 och 1937 antagits 160, 199, 190 resp. 231 rekryter,
vilka uttagits bland 415, 500, 426 resp. 483 ynglingar, som insänt godkännande
ansökningshandlingar, framgår, att sjömanskårens rekrytering
varit praktiskt taget oberoende av den rekrytering av flottans personal, varom
här är fråga.

Jag har därför icke något att erinra mot att de ovan nämnda bestämmelser
angående arvoden i förenämnda kungörelse den 5 juni 1931 bortfalla i
vad rör härvarande örlogsstation.

Stockholm den 7 januari 1938.

C. O. LINDSSTRÖM.

J. H. SÖDERBAUM.

S. Elmfeldt.

Chefens för Sydkustens marindistrikt yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 24, § 8.

Till kungl, marinförvaltningen.

På grund av kungl, marinförvaltningens resolution den 29 december 1937
med hemställan om mitt yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört beträffande arvoden för värvning av manskap vid marinen får jag
härmed anföra följande.

Revisorerna erinra om, att fr. o. m. budgetåret 1934—1935 under staterna
för de för försvarsgrenarna å riksstaten uppförda anslagen till rekryteringskostnader
bestämmelser intagits, att »Rekryteringsombud, som förordnats av
vederbörande chef, erhåller arvode med högst 20 kronor för varje förmedlad
anställning vid respektive kårer och truppförband». Därjämte erinras om
att för marinens del jämlikt kungörelsen den 5/e 1931 förutom rekryteringsombud
jämväl underofficer, underbefäl eller polisman vid flottans poliskår
äga att mot samma gottgörelse som tillkommer rekryteringsombud, träffa
förberedande avtal om anställning av manskap för den örlogsstation eller
det truppförband av kustartilleriet han tillhör, varför marinens myndigheter
ansett sig icke kunna underlåta att även efter de från och med budgetåret
1934—1935 införda restriktiva bestämmelserna utbetala rekryteringsarvoden
till underofficerare m. fl. Revisorerna anse emellertid att enhetliga bestämmelser
i enlighet med av 1934 års riksdag intagen ståndpunkt böra tilllämpas
vid försvarsväsendet.

Jag är av samma uppfattning som riksdagens revisorer beträffande önskvärdheten
av att enhetliga bestämmelser i berörda hänseenden tillämpas vid
samtliga försvarsgrenar, och jag delar även den av de sakkunniga för utredning
angående vissa civilanställningsfrågor uttalade meningen, att rekryteringsarvode
icke bör utgå i andra fall, än där ombudet verkligen utfört ett
arbete i samband med rekryteringen. Då emellertid rekryteringen vid här 8

— 387289. Rcv.-berättclsc rine/, statsverket för är 1937. It.

114 —

varande örlogsstation sedan några år tillbaka är mindre god, böra alla åtgärder
vidtagas för att trygga densamma och sådana åtgärder undvikas,
sorn kunna antagas medföra en försämring av rekryteringen. Jag anser
mig därför för närvarande icke kunna tillstyrka en ändring av § 13: i i kungörelsen
den 5 juni 1931 angående gottgörelse till underofficerare m. fl. som
förmedlar anställning av manskap vid marinen. Då emellertid enligt anmärkning
1 i stat för anslaget till rekryteringskostnader angives, att arvodet
för varje förmedlad anställning skall utgå med högst 20 kronor, anser jag
lämpligt, att för att undvika utbetalande av onödiga eller onödigt stora arvoden,
bestämmelser bliva utfärdade därom, att vederbörande chef vid utbetalning
av arvode till underofficer, underbefäl eller polisman vid marinens
poliskår prövar storleken av arvodets belopp med hänsyn till det arbete
vederbörande kan hava nedlagt vid uppgörandet av det förberedande avtalet
om anställningen.

En kopia av denna skrivelse överlämnas härmed.

Karlskrona den 10 januari 1938.

G. BJURNER.

G. Dalmark.

Chefens för Kustartilleriet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 24, § 8.

Till kungl, marinförvaltningen.

Med anledning av ämbetsverkets resolution den 29 sistlidne december har
jag härmed äran anföra följande beträffande vad av riksdagens revisorer
framhållits angående arvoden för värvning av manskap vid marinen.

Enligt kungl, kungörelse den 5 juni 1931 angående antagning av manskap
vid marinen, § 5:2, äga, förutom särskilt förordnade rekryteringsombud,
även underofficerare, underbefäl eller polismän vid flottans poliskår att träffa
förberedande avtal örn anställning av manskap för den örlogsstation eller det
truppförband av kustartilleriet, vederbörande tillhör. Enligt samma kungörelse,
§ 13:1, utgår till nämnda beställningshavare gottgörelse i likhet med
för rekryteringsombud för varje genom hans försorg antagen man. Motsvarande
bestämmelser finnas icke för armén och flygvapnet.

Uti sin berättelse för budgetåret 1936/1937 hava riksdagens revisorer i anslutning
till av 1934 års riksdag intagen ståndpunkt framhållit, att ovannämnda
särbestämmelser för marinen borde upphöra att gälla.

För kustartilleriets del synas emellertid meromnämnda bestämmelser vara
av ett visst värde för manskapsrekryteringen. Den relativt ringa kännedom
örn vapnet, som förefinnes inom landet, gör, att vissa svårigheter föreligga
för en fullgod rekrytering. Även de för de olika truppförbanden förordnade
rekryteringsombuden torde, oaktat upplysningsverksamhet, i flertalet fall
hava otillräcklig kännedom om kustartilleriet och därigenom svårighet att
bedöma lämpligheten hos ynglingar, som böra antagas vid nämnda vapenslag.
Anledningen härtill torde vara att söka däri, att de personer, som privat
ägna sig åt rekryteringsverksamhet, merendels tidigare såsom fast anställda
eller värnpliktiga tjänstgjort vid något av arméns vapenslag och sålunda
icke haft någon närmare beröring med förhållandena vid kustartille -

— 115 —

viet eller marinen i dess helhet. Såsom en psykologisk faktor torde ock vara
att räkna med, att vederbörande mer eller mindre omedvetet i första hand
tillgodoser det truppförband eller vapenslag, han tidigare tjänat och varom
han därigenom har den största kännedomen.

Ur ovanstående synpunkter samt med hänsyn till att rekryteringssvåriglieterna
allmänt sett äro större vid kustartilleriets truppförband än de flesta
andra -—- vid Gotlands kustartillerikår förutses dessa svårigheter bliva särskilt
kännbara — framstår för kustartilleriet såsom önskvärt att alltjämt
få bibehålla möjligheten att erhålla manskap genom förmedling av vapnets
underofficerare och underbefäl samt att sådan verksamhet må få stimuleras
genom gottgörelse, som för förordnade rekx^yteringsombud finnes stadgad.
Att i vissa fall ersättning härvid kommer att utgå för värvning av nära anhörig
kan väl inträffa, men detta synes vara till ringa skada med hänsyn till
ifrågavarande föreskrifters ändamål i stort och det värde, som just värvning
av anhöriga till förut anställda får anses hava.

På grund av vad ovan anförts får jag därför avstyrka ändring av kungl,
kungörelsen den 5 juni 1931 i vad avser möjligheterna för underofficerare
och underbefäl vid kustartilleriet att träffa förberedande avtal örn anställning
av manskap samt rättigheten för nämnda personal att erhålla gottgörelse för
varje genom vederbörandes försorg antagen man.

Stockholm den 10 januari 1938.

TOR WAHLMAN.

Allan Cyrus.

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 26, § 9.

Underdånigt utlåtande.

Med anledning av nådig remiss den 21 december 1937 angående riksdagens
revisorers erinringar beträffande bryggan vid Hemsö fästning får marinförvaltningen
anföra följande.

En grundlig reparation av bryggan har beräknats draga en kostnad av
3,600 kronor.

Marinförvaltningen, som väl varit underkunnig om bryggans bristfälliga
skick, har, med hänsyn till begränsade anslagmedel, vilka ämbetsverket funnit
böra tagas i anspråk för mera trängande behov än förevarande, sett sig
nödsakad att tillsvidare låta anstå med ifrågavarande reparation.

I anledning av förevarande erinran har marinförvaltningen emellertid denna
dag ställt 1,000 kronor till kommendantens i Hemsö fästning förfogande
för bryggans nödtorftiga iståndsättande.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, chef, Jehander och
Enger, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 17 januari 1938.

Underdånigst
HARALD ÅKERMARK.

Carl-Otto Krook.

116

Fly oför vältning (''lis

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalanden del I, sid. 30—42,
§§ 11-16.

Till Konungen.

Genom Eders Kungl. Maj:ts remiss den 21 december 1937 anbefalld att
avgiva underdånigt utlåtande i anledning av innehållet i §§ 11—16 av riksdagens
revisorers berättelse om den av dem sistlidna året verkställda granskningen,
får flygförvaltningen i underdånighet åberopa vad ämbetsverket anför
i härvid fogade bilagor, hänförda till de särskilda, härovan angivna paragraferna
i revisionsberättelsen.

I ärendets handläggning hava utom undertecknad, chef, deltagit Örnberg
vid §§ 11, 15 och 16, Fogman vid §§ 11, 12, 13 och 16, Lychnell vid §§ 14—
16, Sjögren vid § 16 och Nilson vid §§ 11, 12, 15 och 16.

Stockholm den 14 januari 1938.

Underdånigst:

T. FRIIS.

Ernst Fogman.

Bilaga.

§ 11.

Beträffande anmärkningen under § 11 vill flygförvaltningen till en början
upplysa, att den av riksdagens revisorer antydda utvägen att med tillämpning
av 35 § i upphandlingsförordningen träffa uppgörelse med den anbudsgivare,
vilkens anbud kom ämbetsverket för sent till handa, var under övervägande.
Då emellertid anbudsgivaren icke var för ämbetsverket känd och upplysning
rörande honom icke heller kunde erhållas i Boden, varest ämbetsverket förfrågade
sig, måste detta anbud med hänsyn till den föreliggande angelägenheten
av skyndsamhet med arbetets igångsättande lämnas ur räkningen.

Statsrevisorerna finna anmärkningsvärt, att flygförvaltningen mot bestämmelserna
i 28 § sagda förordning utlämnat arbetet till fortifikationsbefälhavaren
i Boden. Härå får ämbetsverket genmäla, att det åberopade författningsrummet
icke var tillämpligt. Enligt 1 § i förordningen lända de däri
givna stadganden icke till efterrättelse, så framt fråga är örn utförande av arbete,
som verkställes av staten genom egen personal.

Förhållandet var alltså, att ämbetsverket fann arbetet kunna genom statens
försorg utföras förmånligare än genom utlämnande på entreprenad. Därigenom
bereddes sysselsättning åt i statens tjänst anställd personal och därtill
just åt samma personal, som sedermera närmast skulle underhålla anläggningarna.

§ 12.

Beträffande revisorernas uttalande under ovanstående paragraf må i första
hand framhållas följande:

Av 1936 års riksdag fastställd organisation för flygförvaltningens byggnadsavdelning
omfattar

- 117 —

1 regementsofficer (kan tillhöra fortifikationskåren),

1 kapten (å fortifikationskårens stat),

1 officer (pensionerad).

Denna personal är beräknad för handläggning av ärenden angående den
ordinarie kasernvården vid flygvapnet efter genomförd försvarsordning och
sedan det betydande nybyggnadsprogrammet för flygvapnet avslutats.

Den ordinarie kasernvården med tillhörande fastighetsförvaltning m. m.
kräver ovannämnda arbetskrafter fullt ut.

Organisation och genomförandet av flygvapnets nybyggnadsprogrctm är
en flygförvaltningen åvilande speciell uppgift, som kräver särskilda åtgärder
i organisatoriskt hänseende, så mycket mer som den av riksdagen fordrade
snabba uppsättningen av det avsevärt utvidgade flygvapnet måste medföra
ett ytterst forcerat byggnadsarbete. I beaktande av att nybyggnadsprogrammet
måste genomföras på 4 å 5 år och omfattar arbeten på minst 14 olika
platser inom skilda delar av landet torde det vara uppenbart, att en särskild
organisation för ändamålet varit en nödvändighet.

Att med detta synnerligen omfattande arbete belasta den ordinarie kasernvårdspersonalen
hade varit omöjligt.

I fråga om de berörda nybyggnadsarbetena må vidare följande allmänna
synpunkter framhållas. Riksdagens beslut örn utökning av flygvapnet träffades
i juni månad 1936. Detta innebar i fråga örn nybyggnader för ett utvidgat
flygvapen bland annat

att flygkrigsskolans byggnadsarbeten i stort sett skulle vara avslutade under
1. övergångsåret,

att jaktflottiljen på Barkarby skulle vara helt uppsatt med 1939 års utgång,

att väsentliga arbeten skulle utföras på flygfälten i Östersund, samt

att byggnadsarbeten för övriga flottiljer skulle i stort sett omedelbart
igångsättas i större eller mindre utsträckning.

För dessa etablissement förelågo i samband med beslutets fattande inga
situationsplaner eller ens huvudritningar för de byggnader, vilka skulle komma
till utförande. Det gällde således för flygförvaltningen att snarast möjligt
organisera en tillfällig avdelning för utförande av dessa nybyggnadsarbeten.
Därvid beslöts att anknyta densamma till den enligt riksdagsbeslutet
nyskapade byggnadsavdelningen, vilken förut varit en underavdelning av
militärbyrån i den gamla flygstyrelsen. Det gällde vidare att för detta behov
skaffa kompetent arbetskraft, då flygförvaltningen icke kunde vända sig till
utomstående firmor eller arkitekter för utförande av uppdragen, enär för
arbetets snabba bedrivande en så gott som daglig kontakt emellan flygförvaltningens
olika avdelningar och flygstaben krävdes för att byggnadsarbetena
skulle bliva lämpligt anpassade. I den mån denna personal, vilken på
grund av arbetets omfattning måste bliva ganska stor, genom arbetenas avslutande
bleve överflödig, skulle densamma åter entledigas. Detta innebar
att kompetent arbetskraft för en dylik anställning, vilken endast komme att
sträcka sig över några få år, måste betalas vida högre än en arbetskraft, vilken
anställes såsom extra ordinarie. Icke någon av den personal, vilken
anställdes under dessa förhållanden, är det f. n. avsikten att bibehålla, allra
minst i form av någon arvodesbefattning.

Beträffande Beers konlraktsanställning och avlöning vill flygförvaltningen
anföra följande: Då Beer i april 1930 kommenderades till tjänstgöring i flygstyrelsen
som biträde åt chefen för dess militärbyrå vid beredande av byggnadsärenden
lii. lii. hade han bakom sig en c:a 15-årig tjänstgöring i olika
befattningar berörande arméns kasernvård och kasernhyggnadstjänst och
organiserade och förestod militärbyråns byggnadsdetalj under åren 1930—

— 118 —

1936. I april 1935 kallades Beer som sakkunnigt biträde åt försvarskommissionen
vid utarbetande av förslag till flygvapnets nybyggnadsprogram.
Det framlagda förslaget blev i så gott som oförändrat skick antaget av 1936
års riksdag.

När efter fastställd försvarsordning frågan uppstod om en lämplig orgamsation
för nybyggnadsarbetet låg det nära till hands att anlita Beer, vars
erfarenheter på kasernbyggnadsväsendets område voro av ämbetsverket
kända, varjämte hans arbete med upprättandet av flygvapnets nybyggnadsprogram
gjorde honom väl lämpad att biträda avdelningschefen vid nybyggnadsarbetets
planläggning.

Inför valet mellan en eventuellt civil byggnadschef med erforderliga kvalifikationer
(erfarenhet inom det militära byggnadsväsende^ och å andra
sidan Beer med hans här ovan berörda tjänstgöringsförhållanden m. m. stannade
flygförvaltningen vid den senare.

Det torde här böra beaktas, att verkligt kvalificerade arbetskrafter helt
naturligt och som följd av högkonjunkturen voro bundna vid förmånliga anställningar
i civila företag. Verkställd annonsering har givit belägg härför.
Det torde jämväl vara uppenbart, att en arbetskraft av här erforderlig kvalitet
icke kunde väntas hågad att tillträda en kortvarig (högst 5 år) anställning
i flygförvaltningen med mindre lönen tillmättes med hänsyn till anställningens
kortvarighet, arbetets intensitet och avgång från arbetet utan
pension. En kvalificerad civil arbetskraft, om sådan under förhanden valande
förhallanden statt att erhålla, torde hava fordrat en avlöning av minst
18 å 20,000 kronor, som exempel må nämnas att en sökande till chefsarkitektbefattnmgen
i flygförvaltningens byggnadsavdelning (således en lägre befattning
an den Beer uppehållit) begärde 15,000 kronor + pension

Därest Beer kvarstannat i sin dittills innehavda arvodesbefattning hade
et uppenbarligen ej kunnat begäras, att han skolat utföra andra eller högre
arbetsuppgifter än dem, som förut ålegat honom, d. v. s. i huvudsak uppgifter
av löpande art.

Av det anförda torde framgå, att det var nödvändigt att för nu ifrågakomna
nya anställning bereda honom väsentligen bättre avlöningsförmåner än
tidigare.

Enär Beer avgått trän beställning på stat innan 1935 års tjänstepensionsreglemente
trädde i kraft, behövde hans anställning med arvode icke föranleda
avdrag i hans pensionsförmåner, enligt vad statskontoret på flvgförvaltmngens
förfrågan uttalat i skrivelse den 12 augusti 193Q. Här torde böra
omnamnas att chefen för byggnadsbyrån i byggnadsstyrelsen på förfrågan
tran fiygforvaltnmgen angående skäliga avlöningar för nybyggnadsarbetets
personal föreslog: byggnadschef omkring 15,000 kronor, byråingenjörer
(detaljchefer) 700 å 800/månad. J

Det Beer tilldelade arvodet 800 kronor för månad utan dyrtidstillägg (9 600
kronor för ar) torde — aven örn hänsyn tages till hans pension — i jämförelse
med den byggnadschefen i kasernbyggnadsnämnden på sin tid tillerkända
avlöningen lo,000 kronor för år + dyrtidstillägg vara skäligt avvägt

Sedan byggnadsprogrammet efter inträdande av nytt budgetår utökats
har det numera blivit nödvändigt, att fördela den närmaste ledningen av arbetena
a tre sektionschefer i stället för en.

Ämbetsverket vill härefter i sammanfattning av det ovanstående rörande
anmärkningen under § 12 anföra följande:

. riksdagens revisorer omförmäla en av Beer under tiden den 3 december
1932—den 30 juni 1936 uppehållen arvodesbefattning, är det fråga om
en annan befattning än den, som anmärkningen rör. Och då revisorerna
härefter behandla en mom forsvarskommissionen planerad befattning så -

— 119 —

som byggnadsingenjör, så berör framställningen ävenledes helt andra förhållanden
än de nu föreliggande. Det torde i dessa hänsenden vara tillräckligt
att ytterligare erinra om följande. Den arvodesbefattning, som varit
inrättad å flygstyrelsens militärbyrå, och den vid byggnadsavdelningen nu
inrättade, samt likaledes den av kommissionen tilltänkta ingenjören avsågo
biträde vid förvaltningen av anslaget till byggnader, flygfält m. m., ett anslag,
som för innevarande budgetår uppgår till 260,000 kronor och i den slutliga
organisationen är heräknat till 390,000 kronor. De arbeten vilka stått
under närmaste tillsyn av Beer under budgetåret 1936/1937 och för vilka han
uppgjort erforderliga planer och beräkningar, röra sig örn en sammanlagd
kostnadssumma av omkring 6,000,000 kronor. Dessa arbeten omfatta bl. a.
uppförande av 18 större förläggnings- och andra byggnader av olika slag,
planering av två flygfält och i samband därmed stående arbeten.

Emot arbetenas planläggning och utförande hava riksdagens revisorer icke
framställt anmärkning. Någon stadigvarande befattning innehar ej Beer,
utan åt honom lämnas uppdrag ingående i byggnadsprogrammet, en arbetsuppgift,
som med visshet kan förutses avvecklad inom några få år.

Varken i fråga om arbetets art eller dess omfattning föreligger någon likhet
mellan Beers ifrågavarande uppgifter och dem, med vilka revisorerna gjort
jämförelse.

I anledning av statsrevisorernas principuttalande rörande anställning av pensionerad
personal inom försvarsväsendet vill flygförvaltningen endast erinra,
att de s. k. arvodesbefattningarna tillkommit i anledning av den låga pensionsåldern
i kaptensgraden för att bereda reträttplatser åt förtjänta officerare,
som ej fatt befordran. Det ligger i sakens natur att dessa befattningar,
tillkomna i personalens intresse, icke fordra särskilda kvalifikationer. Att
emellertid, såsom revisorerna synas vilja avse, därför utesluta pensionerad
personal från konkurrensen — i tävlan med civil personal — örn befattningar
och sysslor av annat slag, det vöre att lägga band på konkurrensen till
sagda personals nackdel och innebure en både oklok och orättvis anordning.

§ 13.

Revisorerna anmärka på att flygförvaltningen i vissa fall och efter mycket
kort anställningstid medgivit förhöjning av de kontraktsenligt utgående månadsavlöningarna
med avsevärda belopp, vilket icke stöde i god överensstämmelse
med de principer, som i regel tillämpades inom statsförvaltningen
ifråga örn lönesättningen för där anställd personal.

Avlöningssättningen för här ifrågavarande, för kortare tid, anställd personal
kan emellertid ej följa ovanberörda inom statsförvaltningen för stadigvarande
befattningar tillämpade principer, utan måste lämpas efter de
normer, som gestaltats av förhållandena inom byggnadsindustrien.

Den rådande högkonjunkturen inom byggnadsindustrien med kännbar
brist på kvalificerad arbetskraft har nämligen tvingat flygförvaltningen till
den nu tillämpade lönesättningen, örn överhuvudtaget godtagbara arbetskrafter
skulle kunna fås eller behållas. Att i vissa fall löneförhöjningar måst
vidtagas inom kort tidrymd efter anställningens början har haft sin grund
i praxis inom enskilda, om arbetskraften konkurrerande företag, där begynnelselönen
regelmässigt är tillmätt i underkant för att förhöjning skall
möjliggöras örn vederbörande får fortsätta anställningen.

Beträffande den till viss personal utbetalda övertidsersättningen må omnämnas,
all ä privata arkitekt- och ingenjörskontor betalas utan undantag
övertidsarbete enligt timpenning. Svenska Arkitekters Riksförbund har i
sina normalanställningsvillkor, antagna och utgivna 1937, angivit ersättningen
för övertidsarbete lill ordinarie timlön med 33 % förhöjning. Å

— 120 —

ingenjörskontor tillämpas sedan länge 20 å 35 % förhöjning. Den av flygförvaltningen
tillämpade övertidsersättningen utgår med en mot månadsavlöningen
svarande timpenning utan varje förhöjning.

Men flygförvaltningen har icke avsett att övertidsarbete skulle utföras annat
än då så på grund av tillstötande omständigheter bleve nödvändigt. 1
verkligheten bär läget ofta förändrats mycket hastigt, så att tidvis en stark
lorcering måst tillgripas. Valet har då stått emellan nyanställning av personal
eller ytterligare utnyttjande av den befintliga. I senare fallet har med
hänsyn till arbetets omfattning icke skäligen kunnat fordras, att arbetet utfördes
utan särskild ersättning. De med personalstyrkans ^svällning förenade
svårigheterna bl. a. med hänsyn till utrymmet inom de provisoriska
lokalerna och arbetets art hava ansetts vara större än olägenheten med utgivande
av särskild ersättning.

Övertidsarbetet har för den av revisorerna angivna tiden och personalen
utgjort sammanlagt 3,068 timmar mot 13,279 ordinarie eller motsvarande
i medeltal 1: , timme per man och dag, vilket i förhållande till forceringen
av arbetet ej kan anses anmärkningsvärt.

Enligt för flygförvaltningen gällande provisorisk instruktion § 18, mom. 6,
skall extra personal anställas av flygförvaltningen. Anledning har sålunda
saknats att, som statsrevisorerna ifrågasatt, underställa hithörande anställningsfrågor
Kungl. Maj:ts prövning.

Statsrevisorernas uttalande, att anställningarna sannolikt kunde förväntas
Eliva av längre varaktighet, kan flygförvaltningen icke biträda. Dessa anställningar
äro knutna till en viss arbetsvolym. När denna är fylld upphöra
anställningarna. Det kunde tänkas, att hela arbetsuppgiften överlåtits till
en tillfällig organisation vid sidan av flygförvaltningen (i analogi med arméns
kasernbyggnadsnämnd). Denna hade då antagit sin egen personal, i
tävlan med den enskilda industrien, för den tid som organisationen bestode.
På samma sätt måste flygförvaltningen förfara. Att revisorerna i detta sammanhang
beröra avlöningsanslagets beräkning eller försvarsväsendets lönenämnd
måste bero på en missuppfattning av spörsmålets beskaffenhet.

§ U.

Såsom i anmärkningen framhållits har i 1936 års försvarsbeslut förutsatts,
att officerare i intendenturbefattning vid flygvapnet skola tillhöra
markpersonalen till skillnad från övriga officerare på flygvapnets stat, vilka
skola tillhöra den flygande personalen. Med marktjänstgöring torde i motsats
till flygtjänstgöring få förstås sådan tjänstgöring, vars utövning väsentligen
försiggår på marken. Emellertid kan en sådan differentiering av tjänsten
vid flygvapnet icke anses innebära, att den marktjänstgörande personalen
under inga förhållanden må deltaga i flygning. Den flygande personalen
har självfallet förutom tjänstgöring i luften många och viktiga funktioner
att fullgöra på marken, men tjänsten vid flygvapnet kräver också,
att en del befattningshavare tillhörande den marktjänstgörande personalen
i vissa fall deltaga i flygning. Detta har också av Kungl. Maj:t förutsatts
vid meddelandet av de av revisorerna återgivna bestämmelserna angående
särskilda förmåner under flygtjänstgöring, vari det bland annat heter, »att

till försvarsväsendet hörande personal, som icke är berättigad till---

flygtillägg eller — — — mekanikertillägg åtnjuter för varje dag, varunder
den på grund av vederbörande åliggande inspektionsskyldighet eller särskild
kommendering deltager i flygning, flygtraktamente — — -—».

Det är ett bestämt önskemål, att officerarna i intendenturbefattning erhålla
god insikt i de speciella förhållanden, som vid flygförbanden inverka på
intendenturtjänsten. Beträffande den för flygvapnet centrala intendentur -

— 121

tjänsten, representerad i flygförvaltningens intendenturavdelning, föreligger
ett särskilt behov att förfoga över personal med tillräcklig sakkunskap på de
områden, där intendenturtjänsten förutsätter kännedom örn flygtjänstens
krav. För att objektivt kunna handlägga hithörande frågor erfordras större
insikter i flygtjänstens natur än vad som normalt en officer i intendenturbefattning
med enbart marktjänst kan förväntas tillägna sig.

Här berört krav på sakkunskap kommer att tillgodoses vid tillämpandet
av anvisningarna i 1936 års försvarsbeslut, i vad avser rekrytering av flygvapnets
officerare i intendenturbefattning. Det förutses nämligen, att nämnda
officerspersonal skall, åtminstone i huvudsak, rekryteras av sådana flygande
officerare, vilka på grund av i flygtjänsten ådragen skada eller nedsatt
psykisk kondition måste eller önska avbryta den direkta flygtjänstgöringen
och vilka efter frivilligt åtagande beordras genomgå den specialutbildning,
som kräves för intendenturbefattning.

Enär det av olika skäl knappast varit möjligt att redan under flygvapnets
uppsättningsperiod tillämpa nämnd rekryteringsprincip och emedan under
alla förhållanden det kommer att dröja ett flertal år, innan en till intendenturbefattning
överförd flygofficer kan upprätthålla en befattning i flygförvaltningens
intendenturavdelning, så har det befunnits lämpligt att nu
ifrågavarande major i intendenturbefattning, tjänstgörande såsom assistent
på flygförvaltningens intendenturavdelning, bibringas för hans intendenturtjänst
önskvärda kunskaper och färdigheter i allmän flygtjänstgöring.

§ 15.

Enligt statsrevisorernas beräkningar skulle kostnaden för anskaffning av
möbler till officersmässen — utom i vad angår möbler för bibliotek — hava
minskats med omkring 3,000 kronor, därest Möbelkompaniets i Åstorp anbud
antagits. Om man — såsom revisorerna gjort — med bortseende från
biblioteksmöblerna jämför sagda anbud med ÄB David Blombergs anbud,
kommer man till en skillnad av omkring 2,000 kronor, alltså 1,000 kronor
mindre än vad revisorerna angivit. Emellertid inkluderar det förra anbudet
jämväl möbler till vissa bostadsrum inom mässbyggnaden i olikhet med det
senare. Om man utesluter även sagda möbler vid jämförelsen, skulle skillnaden
mellan anbuden uppgå till 2,600 kronor i avrundat tal.

Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att den av Möbelkompaniet
föreslagna möbleringen varit lämplig för sitt ändamål och följaktligen
bort komma till utförande. Flygförvaltningen har antagit det högre anbudet
med stöd av 30 § 1 mom. i gällande upphandlingsförordning, enligt vilket
stadgande den omständigheten, att ett anbud innefattar det lägsta priset i och
för sig icke må vara avgörande för anbudets antagande. Ämbetsverket har ansett
de i motiveringen till beslutet anförda skälen vara av den art, att berättigade
invändningar mot detsamma näppeligen kunde göras. Enligt den
uppfattning ämbetsverket alltjämt hyser voro möblerna enligt det antagna
anbudet av så mycket större värde ej endast ur konstnärlig synpunkt än de
av konkurrentfirman erbjudna, att det vore till Kronans fördel att antaga
sagda anbud. De voro — såsom också av det vid anbudsprövningen förda
protokollet framgår — av bättre kvalitet och gåvo en mera enhetlig prägel
åt hela möbleringen, utan att likväl vara lyxbetonade, vilket senare ej heller
av revisorerna gjorts gällande. Flygförvaltningen håller därför före, att det
skulle ha varit ett oriktigt värdebedömande att i förevarande fall antaga det
lägre anbudet, vars antagande därjämte skulle förorsakat olägenhet därigenom
att delanskaffning från annat håll av vissa möbler blivit nödvändig.

Vid detta ärendes bedömande har det också teir flygförvaltningen framstått
såsom önskvärt och lämpligt att förläna officersmässen en trivsam prä -

— 122 —

Expenskostnader.

Sel, dels med tanke på de vid flygkrigsskolan tjänstgörande officerarna, vilka
i stor utsträckning sakna de möjligheter till förströelse, som erbjudas invånarna
i en stad, dels även med hänsyn till de mottagningar, som äga rum å
officersmässen vid ofta förekommande utländska studiebesök. I nu anförda
hänseenden tillfredsställde Möbelkompaniets erbjudande enligt flygförvaltningens
mening icke anspråken.

Med anledning av statsrevisorernas uttalande, att vid nu pågående och förestående
nyanskaffningar av möbler och annan dylik materiel borde iakttagas
den största sparsamhet, får ämbetsverket framhålla, att detsamma är fullt
medvetet om nödvändigheten av att iakttaga största sparsamhet för att kunna
tillgodose samtliga föreliggande behov och har som ett led i sin strävan
att begränsa utgifterna anlitat och kommer även framgent att anlita fångvården
i största möjliga utsträckning för erhållande av en prisbillig och enhetlig
uppsättning av kaserninventarier. Endast i den mån möbler icke kunnat
levereras från fångvården har flygförvaltningen tillgodosett behovet genom
anlitande av enskilda leverantörer.

§ 16.

Under denna punkt hava revisorerna sammanfört åtskilliga iakttagelser
beträffande förvaltningen av de till flygvapnet anvisade medel. Innan ämbetsverket
ingår på revisornas allmänna uttalanden upptagas de olika angivna
fallen till skärskådande så långt detta är möjligt med hänsyn till anmärkningarnas
knapphet på faktiska uppgifter, som kunnat ge stöd åt en
mera ingående behandling. Det är att beklaga, att flygförvaltningen således
icke satts i tillfälle att klarlägga sina åtgärder i önskvärd utsträckning, särskilt
som anmärkningarna i åtskilliga fall mer hava karaktär av i skäligen
allmänna ordalag hållet klander än på sakliga grunder fotade påståenden
örn befunna felaktigheter eller bristfälligheter.

Revisorerna hava framhållit, att kostnader för skrivmaterialier och expenser
bestritts från ett flertal särskilda anslag, såsom vissa underhålls- och
övningsanslag, anslagen till engångskostnader och till statsbeställningar förvissa
materielanskaffningar, samt att utgifter av detta slag endast i ringa
grad belastade det för skrivmaterialier och expenser m. m. anvisade riksstatsanslaget.

Iakttagelsen är riktig men ingalunda anmärkningsvärd. Med bortseende
från anslaget till flygvapnets övningar, som kommer att bliva föremål för
behandling i det följande, vill flygförvaltningen göra gällande, att ovan berörda
anslag fullt riktigt fått vidkännas expenskostnader i större eller mindre
utsträckning och att ett annat förfarande i vissa fall icke ens varit möjligt.
För att exemplifiera detta påstående torde det endast behöva framhållas, att
de expenskostnader, som förorsakas av den nu å skilda delar av vårt land
pågående intensiva byggnadsverksamheten vid flygvapnet ingalunda kunna
eller böra inrymmas i det ordinarie expensanslaget. Denna verksamhet har
under uppsättningsperioden påkallat en avsevärd och förutsedd ^svällning
av byggnadsavdelningen. Nu pågående omfattande byggnadsverksamhet
inom flygvapnet kräver en personalstyrka å avdelningen av omkring 60.
Efter fullbox dad uppsättning av flygvapnet beräknas denna personalstyrka
kunna nedbringas till omkring ett tiotal befattningshavare. Under budgetåret
1936/1937 hava kostnaderna för utförda arbeten uppgått till i runt
tal 1,800,000 kronor. Det säger sig självt att nybyggnadsarbetet å avdelinngen
föranleder avsevärda expenskostnader — uppgående för samma tid
till något mer än flygvapnets hela expensanslag för budgetåret 1936 1937
50,300 kronor — som icke utgå efter fullbordad utbvggnad av vapnets anläggningar
och vartill hänsyn därför icke heller tagits vid beräkningen

— 123 —

av expensanslaget. Dessa expenser äro att hänföra till sådana administrationskostnader
för byggnadsverksamheten, som skola gäldas av därför anvisade
särskilda medel.

Av andra anslag, som bestrida expenskostnader vid sidan av expensanslaget,
märkas i första hand anslaget till engångskostnader för anskaffning av
flygmateriel. Även i detta fall gäller det tillfälliga, med flygvapnets uppsättande
intimt förbundna utgifter, som således icke äro av natur att drabba
ett ordinarie anslag.

Men även ett underhållsanslag bör med full rätt gälda vissa expenskostnader
— såsom också skett. Exempelvis må nämnas kostnader för upphandlings-
och entreprenadkungörelser, förrättningar i samband med materielupphandlingar
och entreprenader m. m.

Det ovan anförda torde klarlägga rättmätigheten av de av flygförvaltningen
gjorde dispositionerna i de av statsrevisorerna anmärkta fallen.

Revisorerna hava observerat, att »från såväl anskaffnings- som underhålls-
och övningsanslag i stor utsträckning utbetalts avlöning även då det
gällt till synes mera fast anställd personal».

Vad särskilt anskaffningsanslagen beträffar gäller i nu förevarande avseende
i stort sett vad under föregående punkt sagts beträffande expenskostnader.
De av uppsättningen orsakade arbetena med anskaffning av materiel,
byggnaders uppförande m. m. kunna icke komma till utförande utan
förstärkning av den därmed sysselsatta personalen. Kostnaden härför är
utan gensaga att rubricera som anskaffningskostnad. Detta gäller både i
fråga örn anskaffning av flygmateriel och beträffande den för byggnadsverksamheten
anställda personalen.

Att å underhållsanslagen bokförts avlöningskostnader borde näppeligen
varit ägnat att förvåna och förhållandet torde icke här kräva annat uttalande
än en hänvisning till gällande stater eller eljest av Kungl. Majit meddelade
föreskrifter rörande disposition av anvisade medel. Det i förevarande
avseende mest framträdande anslaget, nämligen anslaget till underhåll
av flygmateriel, skall sålunda användas bl. a.: »till bestridande av kostnader
för underhåll av flygmateriel, arbetslöner åt vid flygverkstäder eller
ritkontor anställd civil personal för utfört arbete å materiel, som underhålles
från detta anslag».

I nu berörda hänseende förekomma vid armén och marinen dispositioner
alldeles ensartade nied dem, som påtalats vid flygvapnet.

Det har icke undgått revisorerna, att beklädnadsersättning och särskild
gottgörelse till en vid flygförvaltningen anställd garageförman under olika
delar av året bestritts från skilda redovisningstitlar. Härmed förhåller det
sig så, att dessa garageförmannen tillkommande förmåner bokförts å det
för ämbetsverket under anslaget till motorfordon och motorbåtar tit. I »underhåll
och drift av motorfordon och motorbåtar » avsedda beloppet, så
länge sagda belopp därtill lämnat tillgång, samt därefter å den likaledes av
ämbetsverket under samma anslag disponerade anslagsposten till »oförutsedda
behov» (tit. III) avsedd bl. a. till bestridande av »utgifter för liknande
ändamål» som lif. I.

Dispositionen av anslaget till flygvapnets övningar har i flera avseenden
givit anledning till erinringar. Det synes därför lämpligt att här något mera
ingående beröra anslagets allmänna karaktär och ändamål för att påvisa den
missuppfattning härutinnan, varom revisorernas berättelse bär vittne.

De grundläggande beräkningarna för flygvapnets kostnader enligt 1925
års försvarsbeslut upptogo de årliga organisationskostnaderna under sammanlagt
fjorton anslag. I den första riksstat, vari flygvapnet förekommer
som självständigt vapen (1926/1927), ingå samma antal anslag av pcrma -

Avlönings kostnader.

fl viling--anslag.''t.

— 124 —

nent natur. Till jämförelse kan nämnas att i sagda riksstat utgör antalet
motsvarande anslag ett femtiotal för lantförsvaret och sjöförsvaret var för
sig. Oavsett det naturliga förhållandet att de äldre försvarsgrenarnas sammansättning
nödvändiggör ett större antal anslag, så är det likväl uppenbart,
att för flygvapnet vid dess första uppsättande de för verksamheten
nödvändiga medlen fördelades till minsta möjliga antal anslag. Främst
framträder detta förhållande beträffande anslaget till avlöning, rekrytering,
resekostnader m. m„ som upptog medel för bestridande av kostnader, vilka
vid lantförsvaret fördelade sig på sex olika riksstatsanslag och vid sjöförsvaret
på lika många. Av .särskilt intresse är emellertid att den grupp av
anslag, som vid de övriga försvarsgrenarna benämndes »undervisning, understöd,
expenser m. m.» vid flygvapnet motsvarades av »expenser m. m.».
Medel för undervisning blevo vid flygvapnet icke uppförda under särskilt
anslag. Detta innebar emellertid icke, att kostnader för detta ändamål förbisetts
vid medelsberäkningen utan endast, att de förlagts under annat anslag,
nämligen reservationsanslaget till flygövningar, sedermera benämnt
»flygvapnets övningar». Enligt den ursprungliga av Kungl. Majit fastställda
staten skulle från detta anslag bestridas utgifter för lil. a. »anskaffande
av undervisningsmateriel och för övningar erforderlig materiel, som
är av expenser natur».

Anslaget ifråga, som förvaltades å förutvarande militärbyrån intill budgetåret
1931/1932, överfördes jämlikt riksdagens beslut f. o. m. nämnda budgetår
till intendenturbyrån (numera inlendenturavdelningen). Innan förslag
till stat för anslaget underställdes Kungl. Maj :ts prövning, föregicks detta av
en på intendenturbyråns föranstaltande vidtagen bearbetning med ledning
av dittills vunnen erfarenhet örn dispositionen av anslaget å kårerna i syfte
att skapa förutsättningar för ordning och reda i medelslörvaltningen. I motiveringen
till statsförslaget framhålles bl. a., att, »då anslag till undervisningsändamål
ej är uppfört för flygvapnet, har flygstyrelsen ansett angeläget,
att kostnaden tor anskaffning och underhåll av undervisnings- samt av
idrottsmateriel må bestridas från förevarande anslag». Förslaget vann Kungl.
Maj:ts gillande och nu gällande stat har i allt väsentligt samma utformning
som sagda förslag.

Enligt sagda stat skall anslaget gälda kostnader av olika slag, varav
främst märkas drivmedelskostnader för flygmotorer, driftkostnader för
förhyrda motorfordon och motorbåtar, transporter, bärgning, inkvartering
och förläggning, särskilda förmåner under flygtjänstgöring och
under sjötjänstgöring, rese- och traktamentsersättning i vissa fall, expensutgifler
(på grund av övningar), telefonkostnader, flygfotografering, undervisnings-
och idrottsmateriel, ersättning för skador förorsakade av flygövningar,
förhyrning av motorfordon m. m. Om man med ledning av vad staten
innehåller granskar de slag av utgifter, som av revisorerna blivit särskilt
omnämnda, så kan ingalunda med fog göras gällande, att icke utgifter av
sådan beskaffenhet rätteligen skola gäldas av övningsanslaget. Sålunda äro
bilresor att hänföra till förhyrning av motorfordon, tidskrifter (speciallitteratur)
faller närmast under undervisningsmateriel, annonser (vanligen upphandlingskungörelser
för driv- och smörjmedel) under drivmedelskostnader.
Det av revisorerna omnämnda skrivarbetet lärer — såvitt det är hänförligt
till flygförvaltningens räkenskaper — avse utgifter till ett sammanlagt belopp
av 84 kronor 15 öre, som föranletts av vissa övningar och som måste
utföras å övertid på grund av dess brådskande natur.

En mera detaljerad titelfördelning skulle måhända vara av statistiskt intresse
men skulle eljest icke tjäna något praktiskt syfte utan tvärtom i vissa

— 125 —

fall bliva till olägenhet. Förhållandet är ungefär enahanda i fråga om fördelningen
av flottans övningsanslag.

Revisorerna göra gällande, att resekostnader till huvudsaklig del bestridas
från vederbörande övnings-, underhålls- och anskaffningsanslag även i sådana
fall, då vid andra försvarsgrenar det allmänna reseanslaget plägat för
ändamålet tagas i anspråk.

Att av belöpande resekostnader endast en mindre del belasta den under
anslaget till avlöning, rekrytering, resekostnader m. m. uppförda anslagsposten
till rese- och traktamentspenningar är fullt i sin ordning. Resor, som
föranledas av övningar, skola nämligen bestridas av övningsanslaget, såsom
framgår av vad ovan anförts, och resor, som föranledas av materialanskaffningar
och byggnadsverksamheten gäldas av vederbörliga materialanslag,
respektive för byggnadsverksamheten disponibla medel, allt i motsvarighet
till förfarandet vid de båda andra försvarsgrenarna. Det förtjänar nämnas,
att å förstnämnda anslagspost under avlöningsanslaget bokförda kostnader
uppgingo till 28,125:67 kronor. Å övningsanslaget utgjorde motsvarande
kostnader 73,072:69 kronor och byggnadsverksamheten föranledde utgifter
av sådan art till ett belopp av 11,253: 52 kronor. Dessutom förekommo resor
i icke ringa omfattning för flygmaterielärenden, som med 52,281:39 kronor
bestritts av vederbörliga materielanslag. Dessa ärenden hava påkallat flera
utrikes resor, vilka varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning och medelsanvisning.

Den framställda erinringen riktar sig mot ett dispositionsförfarande, som
helt tjänar statens intressen och som kan sägas ha så till vida varit olägligt
för ämbetsverket, att knappt tillmätta medel av reservationsanslags natur,
som icke fått överskridas, tagits i anspråk, under det att den förslagsvis beräknade
anslagsposten till rese- och traktamentspenningar, som må lla kunnat
överskridas, icke på långt när utnyttjats (behållningen vid utgången av
budgetåret utgjorde 9,874: 33 kronor). Förfaringssättet har varit förestavat
av omsorg örn statens intressen. Det vill emellertid synas som örn revisorerna
här företrätt en uppfattning, som strider mot statsmakternas anvisningar.

Ovan anförda uppgifter å kostnader för de till vissa större grupper hanförliga
resor visa nämligen, att det aldrig varit statsmakternas avsikt att —
även med bortseende från de resor som äro av övningar föranledda — bestrida
alla resekostnader från ovannämnda anslagspost. I första hand är det
uppenbart, att de med materieluppsättningen och byggnadsverksamheten
förbundna resekostnaderna i likhet med ovan berörda expens- och avlöningskostnader
skola drabba vederbörliga engångsanslag. Men även underhållsanslag
skola vidkännas kostnader tor resor, som företagas för ändamål, lör
vilka medel beräknats under vederbörligt anslag. I anslutning till vissa här
ovan anförda exempel må framhållas, att resa för verkställande av kontroll
eller besiktning av beställd materiel skall gäldas av det anslag, som bestrider
kostnaden för materielen ifråga, i den mån sådan kostnad skall stanna
å kronan. Den ledande principen ifråga örn fördelningen av resekostnader
vid flygvapnet är sålunda, att den meromnämnda anslagsposten till rescoch
traktamentspenningar endast må tagas i anspråk, när kostnaderna icke
böra belasta annat anslag. Denna uppfattning står också i överensstämmelse
med uttalande i betänkande och förslag angående ny.uppställning av riksstadens
fjärde huvudtitel, avgivet år 1918 av särskilt tillkallade sakkunniga.

Enligt revisorernas mening har anslaget till flygövningar i betydande utsträckning
disponerats för resor, som ingalunda kunna betraktas såsom för
övningsändamål företagna. Till sådana resor hänföra revisorerna av chefen
för försvarsdepartementet företagna resor ävensom resor verkställda av

Resekost nader.

— 126 —

personal vid flygförvaltningen inom Stockholm och det vill synas som om
dessa av revisorerna omnämnda resor enligt revisorernas mening främst
äro de, som icke bort bekostas av övningsanslaget. Flygförvaltningen bestrider,
att sagda anslag fått vidkännas andra resekostnader än som skolat
därå bokföras. Då emellertid revisorerna icke aktat nödigt att utöver vad
som skett exemplifiera sitt påstående, är det dess värre omöjligt att i detalj
gendriva detsamma.

Beträffande statsrådets resor lärer — enligt vad som blivit upplyst —
grunden till revisorernas uttalanden i denna del vara att söka i en av statsrådet
företagen resa med en av flygvapnets bilar till Svartsjölandet tillsammans
med chefen för flygvapnets kommandoexepedition och representant för flygstaben
m. fl. för att bese ett område, som ifrågasatts som flygfält. Kostnaden
härför (drivmedel och slitage) har emellertid icke bestritts av övningsanslaget
utan av anslaget till motorfordon och motorbåtar, som statenligt
bekostar driften av flygvapnets bilar.

Att chefen för försvarsdepartementet för ämbetsresor använder Kronans
bil torde för staten vara förmånligare än örn hyrbil tages i anspråk. Chefen
för flygvapnet har icke tvekat att för sådant ändamål ställa bil till förfogande.
Detta är väl lika litet anmärkningsvärt som att statsrådet använder
flottans barkasser vid besök ombord å flottans fartyg.

Med anledning av revisorernas erinringar gentemot användningen av flygförvaltningens
bilar torde följande förtjäna att framhållas.

Bilarna, under budgetåret 1936/1937 uppgående till 3 st., användas huvudsakligen
för transport i tjänsteärende av den flygande personalen till och
från flygstation (Bromma, Barkarby, Hägernäs) och, i mån av tillgång, till
brådskande körningar i tjänsteärenden inom som utom staden. Dessa senare
resor ha ofta varit föranledda av materielbesiktningar och försök, varvid
merendels medförts instrument och annan ömtålig materiel, vars transporterande
icke lämpligen bort ske annorledes. Bilarna äro starkt engagerade
för på vissa bestämda tider anordnade transportturer av förstnämnt slag, vilket
framgår av att den flygande personalen f. n. uppgår till ett femtiotal officerare
m. fl., vilka enligt gällande bestämmelser skoja utföra flygtjänst. Det
inträffar därför understundom att oundgängliga transporter icke medhinnas
av de egna bilarna.

I sådant fall har vid enstaka tillfällen hyr- eller droskbil anlitats. Della
beror därpå att turerna från och till flygfältet ingå som led i fastställd
plan för arbetet inom stab och förvaltning och att arbetet således förryckes.
örn icke turerna kunna hållas. Sedan ökad kontroll över användningen av
bilar i november 1936 infördes, hava transporter med förhyrda bilar ägt rum
under budgetaret vid ett fåtal särskilda tillfällen efter prövning i varje fall,
att åtgärden varit påkallad. Såsom framgår av nedan återgivna utredningbliva
transporter med flygvapnets bilar billigare än anlitande av bussar. Om
däremot bil förhyres, ställer sig förhållandet annorlunda; men detta har som
nämnts skett endast i motiverade undantagsfall för nu omförmälda transporter.
Därjämte hava emellertid förhyrda motorfordon använts för transporterande
av personal till vissa övningar å Järvafältet och vid Hägernäs.
Denna omständighet förklarar, att utgifterna för förhyrning av sådana fordon
för personal i Stockholm under budgetåret stigit till omkring 400 kronor.

Revisorerna hava funnit det anmärkningsvärt, att en löjtnant, som tjänstgjort
såsom chef för stabens flygavdelning i Stockholm, så gott som dagligen
ansett sig behöva disponera en av flygvapnets bilar för sina resor till
Bromma flygfält. De hava framhållit, att med hänsyn till de goda förbindelserna
mellan staden och flygfältet någon transport med tjänstebil icke hade
erfordrats. I detta sammanhang må följande anföras:

127 —

Vid stabens flygavdelning pågår flygning praktiskt taget dagligen (utom
lördagar) med början i regel kl. 8. Chefen för stabens flygavdelning måste
före flygningens igångsättande befinna sig vid flygstationen dels i sin egenskap
av chef för avdelningen, dels i egenskap av instruktör och ledare av
vissa flygövningar. För transporterna till flygfältet, därest icke tjänstebil
användes, stå busslinjerna nr 77 (Nybroplan—Bromma flygfält) och nr 62—
63 (Norra Bantorget—Bromma kyrka) till förfogande. Dessa busslinjer torde
vara de »goda förbindelser mellan staden och flygfältet», som revisorerna
åsyftat. Busslinje nr 77 är emellertid icke användbar för ifrågavarande
transport, enär trafiken börjar först kl. 10. Beträffande busslinje nr 62—63
hava praktiska prov ådagalagt, att för transport från staden (chefens för
stabens flygavdelning bostad) till flygfältet och åter till staden (flygstaben)
åtgår en tid av 2 timmar och 15 minuter. Med tjänstebil utgör tiden för
motsvarande transporter omkring 45 minuter. Beträffande kostnaderna må
framhållas, att biljettavgifterna vid bussfärd tur och retur uppgå till 1 krona
10 öre per person. Kostnaden för färd med tjänstebil (drivmedel, gummislitage
och reparation) uppgår till omkring 2 kronor 32 öre. Det må emellertid
framhållas, att i tjänstebilen medföljer varje dag, förutom chefen för
stabens flygavdelning, ytterligare ett antal flygande personal, i regel minst
3. För transport av 4 personer från staden till flygfältet och åter medelst
huss uppgå kostnaderna således till 4 kronor 40 öre, medan kostnaderna för
motsvarande transport medelst tjänstebil uppgå till omkring 2 kronor 32 öre.

Av ovanstående utredning framgår således, att de av revisorerna påtalade
transporterna medelst tjänstebil medfört direkta fördelar i jämförelse med
motsvarande transporter medelst bussfärd. Tiden för transporterna har
sålunda kunnat nedbringas till en tredjedel, medan kostnaderna nedbringats
till närmare hälften.

Revisorerna hava slutligen påtalat, att chefen för stabens flygavdelning,
då någon flygvapnet tillhörig bil icke stått till förfogande, på Kronans bekostnad
rekvirerat droskbil för färd till Stockholm. Det bör framhållas, alt
under den tidrymd, som revisorernas granskning avsett, det påtalade förhållandet
veterligen förekommit vid två tillfällen. Ena gången skulle den beordrade
flygningen ej kunnat genomföras, om ej droskbil förhyrts för fyra
flygare; den andra förhyrningen var orsakad av att flygvapnets bil blev skadad
under färden, så att annan bil måste anlitas. I anslutning härtill må
upplysas, att den officer, som upprätthåller befattningen såsom chef för stabens
flygavdelning, samtidigt tjänstgör i flygstaben och jämväl såsom elev
vid arméns krigshögskola.

Det har av revisorerna vidare påpekats, att flygvapnets bilar tagits i ansnråk
för hämtning av officerare, bosatta idom Stockholm och för deras
återtransport till bostaden. Sådan hämtning har i en del fall förekommit
nämligen i Djursholm och på Lidingö, dock endast i samband med personals
inställelse till flygtjänstgöring. Då första flygpasset i regel börjar kl. 8
och användning av andra tillgängliga transportmedel skulle åsamka personalen
avsevärd tidsförlust, har det ansetts lämpligt att avhämta vederbörande
vid bostaden. Det må därvid framhållas, att personalen ifråga omedelbart
efter utförd flygövning inställer sig till arbete inom stab och förvaltning.
Transport till utom Stockholm belägen bostad Ilar skett endast i undantagsfall
i samband med utförd flygövning i mörker, således efter avslutat
arbete för dagen å tjänsterummet. Flygförvaltningen kan icke finna, att nu
berörda transporter kunna innebära ett otillbörligt användande av Kronans
motorfordon, utan anser alt de liro fullt motiverade av personalens tjänstgöringsförhållanden
och flygtjänstens natur.

Slutligen har anmärkning riktats mot alt bilarna fält vänta under avse -

— 128 —

Revisorernas

uttalande.

värd tid medan den, som disponerat lalén, varit sysselsatt med fullgörande
av något uppdrag. Därigenom skulle enligt revisorernas förmenande kostnaderna
för användningen av flygvapnets bilar stigit.

Flygförvaltningen saknar kännedom örn de åsyftade fallen. Det synes
emellertid troligt, att anmärkningen riktar sig mot att flygvapnets bilar, som
transporterat personal till flygplatsen, väntat på platsen under flygningen
såvida de icke behövt tagas i anspråk för återtransport av från närmast föregående
flygpass avlöst personal. Det vore oekonomiskt att låta bilen köra
tom mellan staden och flygplatsen för att därefter så gott som omedelbart
återvända dit för återtransporten.

Till klargörande av förfaringssättet vid tillhandahållande av flygförvaltningens
bilar åberopas härjämte av bilofficeren avgiven v. p. m. därom, så
lydande:

»Jämlikt instruktion för flygstabens expedition, fastställd av chefen för
flygstaben den 5 november 1936, åligger det bilofficeren bl. a. ’att beordra
och på lämpligt sätt ordna förekommande körningar’, samt garageförmannen
’att på bilofficerens order verkställa förekommande körningar samt därvid
iakttaga trafikstadgans bestämmelser o. s. v.»

Vid rekvisition av tjänstebilar gäller i praktiken följande:

I. Körningar i samband med flygtjänst.

För körningarna i samband med flygtjänst sker all rekvisition två gånger
dagligen av chefen för stabens flygavdelning hos bilofficeren. Körningarna
utföras därefter enligt av chefen för stabens flygavdelning i samråd med bilofficeren
uppgjord turlista. Härvid iakttages, att minst möjliga antal bilar
insättas vid varje tur varjämte turerna läggas så, att i samma bil förflyttas
en besättning för flygning.

II. Körningar i övrigt.

övriga körningar rekvireras i mån av behov av personal, som anser nödvändigt
för tjänsten att förflyttning sker medelst biltransport. Rekvisitionen
göres direkt hos bilofficeren. Härvid angives (avfordras) tjänsteuppdragets
art, ung. tidsrymd för uppdraget (tjänsteresan). Bilofficeren prövar
i varje fall huruvida bil kan eller bör utgå. Såsom bilofficer tjänstgör adjutanten
hos Chefen för flygvapnet. Varje körnings ändamålsenlighet blir alltså
bedömd av bilofficeren. Rekvisition av bilar direkt från garaget med förbigående
av bilofficeren får icke förekomma.

Stockholm den 8 januari 1938.

F. Sandström.

Bilofficer.»

De gjorda erinringarna hava föranlett revisorerna till ett mycket kritiskt
färgat uttalande, vari det bland annat göres gällande,

att i fråga örn förvaltningen av de för flygvapnet anvisade medlen önskvärd
ordning och reda i åtskilliga hänseenden skulle saknas,

att särskilt i fråga örn medel som stå till intendenturavdelningens förfogande
och vilka, i den mån de utbetalas hos flygförvaltningen, disponeras i
enlighet med flygförvaltningens beslut, anmärkningsvärda brister i förvaltningshänseende
skulle hava konstaterats,

att de under nämnda avdelnings förvaltning stående övningsanslagen syntes
disponeras för utgifter av nära nog vad slag som helst och att å dessa
anslag avfördes utgifter, som åtminstone i vissa fall icke syntes revisorerna
stå i överensstämmelse med gällande föreskrifter,

— 129 —

att beträffande användningen av bilar vid flygvapnet statsrevisorerna kommit
till den uppfattningen att en betydligt skärpt kontroll härutinnan måste
utövas samt slutligen

att betänkliga brister i organsiationen skulle föreligga och att i åtskilliga
hänseenden ett visst godtycke skulle hava gjort sig gällande.

För dessa anklagelser lämnas icke andra bevis än vad redan omnämnts.

Särskilt må ytterligare utöver det förut anförda här framhållas, att enligt
den av Kungl. Majit fastställda staten för övningsanslaget utgifter dit hänföras
av vitt skilda slag om också icke — såsom riksdagens revisorer funnit
lämpligt att uttrycka sig — »av vad slag som helst ». Revisorernas uttalande
örn felaktig disposition av övningsmedlen är obevisat och oriktigt. I förbigående
må även erinras därom att intendenturanslagen handhavas efter samma
grundsatser, i stort sett, som fallet var, när flygvapnets förvaltning underkastades
viss granskning av 1931 års flygkommission och kommissionen,
på sätt i dess betänkande är uttalat, icke fann anledning till anmärkning mot
chefen för intendenturbyrån.

I det föregående har flygförvaltningen — i den mån så låtit sig göra med
hänsyn till den bristande preciseringen av anmärkningarna — upptagit varje
mot ämbetsverket riktat påstående till utförlig förklaring och bemötande.
Det har utretts, att revisorernas påpekanden äro missvisande, framställda
som de äro utan hänsyn till de för ämbetsverket gällande förvaltningsföreskrifter,
utan beaktande av att flygvapnet i många anmärkta hänseenden
följer samma praxis som armén och marinen och utan kännedom om de
särskilda förhållanden vid flygvapnet, som betinga därtill lämpade åtgärder.

När revisorerna, på inga andra än de sålunda beskaffade grunderna, samla
sina intryck till förestående verklighetsfrämmande allmänna anklagelse, är
någon ytterligare saklig vederläggning icke möjlig, enär påtagliga hållpunkter
saknas därför. Men revisorernas uttalande föranleder från flygförvaltningens
sida följande svar.

Väl inser ämbetsverket att det kan hava varit förenat med någon svårighet
att genomtränga det granskade räkenskapsmaterialet bl. a. med hänsyn
till de olika från armén och marinen hämtade förvaltningsföreskrifter, som
lända till efterrättelse för flygvapnet. Under det ifrågavarande räkenskapsåret
voro flygförvaltningens räkenskaper anordnade efter samma grunder,
som gälla för lokalförvaltning vid armén och flygvapnet. Detta räkenskapssystem
har för centralförvaltningens del enligt flygförvaltningens förslag
från innevarande budgetårs början blivit omlagt i samband med ämbetsverkets
anslutande till statsverkets checkräkning, varigenom räkenskaperna
bliva mer överskådliga. Vad reglementsväsendet beträffar pågår inom ämbetsverket
utredning för åstadkommande av egna förvaltningsreglementen
för flygvapnet. I den mån anklagelsen för bristande ordning och reda möjligen
är att hänföra till nyssnämnda omständigheter, så har ämbetsverket
vidtagit erforderliga åtgärder före revisionens början och så skyndsamt det
kunnat ske. Beträffande medelsförvaltningens innehåll önskar flygförvaltningen
åberopa alt — liksom tidigare i flygstyrelsen — den anordning varit
vidtagen, att de löpande utbetalningarna var för sig granskats emot författningar
och stater av en för ändamålet anställd, kameralt utbildad och kvalificerad
tjänsteman, och revisorerna hava icke påvisat, att icke denna anordning
varit tillfyllestgörande. Flygförvaltningen bestrider revisorernas påstående,
ali fasta grunder för medelsförvaltningen icke utbildats. Av räkenskaperna
framgår emellertid exempelvis icke, huru den trafik med bilar, ämbetsverket
måste uppehålla, skötes och, efter vunnen erfarenhet, kontrolleras.
Överhuvud kan en nödvändigtvis tämligen flyktig genomgång av räkenskapsmaterialet
icke giva en riktig bild av huru flygvapnet uppbygges. Led 9

— .''1<S72<S9. Iler.-berättelse äng. statsverket för år 10.17. II

— 130 —

ningens organisation var icke under det räkenskapsår, revisionen omfattat,
eller det första uppsättningsåret, slutförd och är det ännu icke. Den omständigheten,
att ett nydaningsarbete sålunda sker och måste ske utan stöd av
traditionsmässiga former, behöver dock icke betyda planlöshet. Då revisorerna
tala om brister och godtycke, måste ämbetsverket fråga sig varå detta
påstående grundas. Revisionsberättelsen upplyser icke därom.

Om emellertid svårighet förelegat för revisorerna att själva bilda sig en
grundad uppfattning om förhållandena så hava ju riksdagens revisorer ägt
fullt tillräckliga resurser för att förskaffa sig erforderlig kännedom örn de
förhållanden, vilka de ägna sin granskning. I varje fall synes innehållet av
den presterade utredningen varit anledning nog för revisorerna att förskaffa
sig ytterligare upplysningar. De skulle för detta ändamål kunnat använda
samma utväg, som de valt för erhållande av upplysning om flygmaterielanskaffningen
och varom Kungl. Maj:ts beslut den 26 november 1937 bär
vittne. Hade så skett, hade det blivit tillfälle att beträffande förevarande och
närmast föregående punkter — på samma sätt som skett beträffande flygmaterielanskaffningen
— avlägsna missförstånd och förklara, vad som förefallit
dunkelt. Och flygförvaltningen hade säkerligen undgått att få mot
sig riktad en icke dokumenterad anklagelse.

Vid ovan anförda förhållanden måste flygförvaltningen, som icke anser
sig vara i behov av att åberopa de i sista stycket av revisorernas uttalande
anförda ursäkterna, uppfatta dessa såsom förestavade mindre av intresse
för flygvapnet än av tvivelsmål rörande rättmätigheten hos anmärkningarna.

Pensionsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 43, § 17.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1937 har Eders Kungl. Majit anbefallt
socialstyrelsen att till socialdepartementet inkomma med utlåtande över vad
riksdagens revisorer i sin berättelse anfört med anledning av vissa iakttagelser
beträffande sjukvårdsbidrag från erkända sjukkassor.

Socialstyrelsen har för besvarande överlämnat remissärendet till pensionsstyrelsen,
som från och med den 1 januari 1938 är tillsynsmyndighet för
sjukasseväsendet, och får pensionsstyrelsen med remissaktens återställande
anföra följande.

Efter att hava framhållit det angelägna i att en i görligaste mån effektiv
kontroll utövas över att såväl statens bidrag kommer sjukkasserörelsen till
godo som ock att det med sjukkasseväsendet i övrigt avsedda syftet främjas,
uttala revisorerna såsom sin mening, att nu gällande bestämmelser icke äro
tillfyllest för utövande av en sådan kontroll. Revisorerna hade särskilt fäst
sig vid, att närmare bestämmelser saknades rörande innehållet och formuleringen
av det läkarintyg, som ytterst läge till grund för såväl den enskilde
sjukkassemedlemmens rätt till sjukvårdsbidrag som statens bidragsskyldighet
i fråga om kassornas sjukvårdskostnader. Nämnda läkarintyg borde så -

— 131 —

lunda innehålla uppgift om sjukdomens art ävensom en närmare specifikation
av de av vederbörande läkare vidtagna åtgärderna samt sjukkassemedlemmens
härav föranledda kostnader.

Vad till en början det ifrågavarande lagrummet (22 §) i sjukkasseförordningen
beträffar, hava där föreskrivna begränsningar rörande sjukvårdsersättning,
som erkänd sjukkassa regelmässigt har att utgiva, avseende huvudsakligen
å läkarvårdsersättningen. Det blir därför väsentligen i fråga om
denna ersättning, som betydelsen av en effektiv kontroll vid verksamhetens
handhavande och statsbidragets utanordnande framträder. Denna form av
sjukvårdsersättning synes det också vara, som statsrevisorerna åsyftat med
sina erinringar. — Rörande gränserna för läkarvårdsförsäkringens omfattning
framgår av lagrummet, att dessa bestämmas främst därav, att den i
lagrummet omförmälda läkarvårdstaxan skall vara normerande vid bestämmandet
av ersättningsbeloppens storlek. Frågan örn de lämpligaste formerna
för läkarvårdsförsäkringens bedrivande måste därför i första hand bedömas
med hänsyn till möjligheterna att så enkelt men samtidigt så effektivt som
möjligt kontrollera, att belopp, för vilket ersättning begäres av medlem, dels
hänför sig till sådan läkarvård, som enligt taxan skall ersättas, och dels icke
till storleken överskrider vad som i fallet gäller enligt taxan.

Under första tiden, som bestämmelserna örn de erkända sjukkassornas läkarvårdsersättning
voro i tillämpning, tillgick ofta så, att medlem, som påkallade
utbetalning av läkarvårdsersättning, därvid företedde läkarkvitto,
som utan specifikation angav endast det utgivna läkararvodets slutsumma.
Då så var fallet, måste kvittona givetvis kompletteras med uppgifter, som erfordrades
för fastställande av vårdens art och övriga för ersättningsrättens
omfattning avgörande omständigheter. Formulär av skiftande innehåll och
uppställning kommo emellertid redan från början i stor omfattning i bruk
inom kassorna, därvid dock specifikation av arvodessumman i överensstämmelse
med taxan icke alltid gjordes av läkaren.

I syfte att ernå större enhetlighet och reda i förevarande avseenden enade
sig — i början av år 1936 — representanter för läkarnas och sjukkassornas
centralorganisationer örn att till användning rekommendera ett formulär till
läkarkvitto av en viss typ, som man funnit lämplig. Härefter anhöllo Sveriges
läkarförbunds sjukkassesakkunniga örn ett uttalande av dåvarande tillsynsmyndigheten,
socialstyrelsen, huruvida statsbidrag skulle kunna erhållas
vid företeende av handling av sådan uppställning som formuläret angav.
Tillsynsmyndigheten fann sig då böra hos riksräkenskapsverket inhämta utlåtande,
huruvida det ifrågavarande formuläret kunde anses uppfylla de
krav, som med hänsyn till dess användning och sjukkasseförordningens bestämmelser
skola ställas på ett formulär för kvitterad räkning eller annan
handling, som styrker utgifterna för läkarvård. Till svar meddelade riksräkenskapsverket,
att verket icke funnit anledning till annan erinran än att
det vore lämpligt å blanketten låta införa en kolumn avsedd för specificering
av läkararvodena, beräknade enligt den av Kungl. Maj:t fastställda taxan
eller, i förekommande fall, det lägre belopp, som utgått, ävensom att läkarens
intyg angående bekommen ersättning delvis gåves annan formulering.

1 skrivelse till förutnämnda sjukkassesakkunniga lämnade socialstyrelsen
därefter det meddelandet, att icke heller styrelsen hade några princiniclla
erinringar att rikta emot formuläret. Med hänsyn lill de av riksräkenskapsverket
framställda önskemålen ävensom för ernående av ett på samma
gång fullständigt och överskådligt formulär samt en mera tillfredsställande
formulering av läkarens intyg angående bekommen ersättning
uttalade sig styrelsen dock för att formuläret gåves den uppställning,
som ett av styrelsen med skrivelsen översänt förslag utvisade. Sagda

— 132

formulär överensstämde i allt väsentligt med det formulär, som finnes intaget
i statsrevisorernas berättelse. I detta sammanhang må framhållas, att
enligt vad pensionsstyrelsen inhämtat detta godkännande ingalunda innebar,
att formuläret i föreliggande skick befunnits i alla avseenden tillfredsställande
avfattat. Formuläret uppfyllde emellertid författningens fordringar och
detsamma syntes, om det komme mera allmänt till användning inom kassorna,
kunna bidraga till ernående av större enhetlighet vid handhavandet
av läkarvårdsförsäkringen och därmed till en bättre kontroll över utgivna
ersättningar. Härtill kom, att någon skyldighet icke fanns för läkare att
lämna andra uppgifter än de själva ville, samt att läkarnas representanter
under hand förklarat sig icke vilja underkasta sig annan uppgiftsskyldighet
än som formuläret gåve vid handen.

Formuläret ifråga har sedermera kommit till användning inom ett flertal
centralsjukkasseområden. Några centralsjukkassor tillämpa dock alltjämt
av dem själva upprättade formulär, vilka skilja sig från det nämnda främst
därigenom, att de upptaga plats för meddelande av sjukdomsdiagnos och
specifikation av arvodesbeloppet. För dessa fall torde revisorernas erinringar
därför icke gälla.

Vidkommande därefter den granskning av lämnade uppgifter, som föregår
utanordnandet av statsbidrag för utgivna läkarvårdsersättningar, tillgår därvid
så, att hos tillsynsmyndigheten kontrolleras, att de i sjukkasseförordning
och stadgar uppställda villkoren för medlemmens rätt till utgiven ersättning
förelegat i varje särskilt fall, som innefattas i ansökan. Detta sker förnämligast
genom granskning av varje kassas läkarräkningar jämte motsvarande
läkarkvitton å uppburet arvode, vilka för ändamålet särskilt infordras av
tillsynsmyndigheten. En sådan kontroll går visserligen utöver vad som förutsatts
vid fastställandet av de formulär, som författningsenligt skola åtfölja
ansökan örn statsbidrag, men har befunnits erforderlig för utrönande
av, huruvida de utgivna ersättningarna, varför statsbidrag begärts, varit lagoch
stadgeenligt grundade.

Det torde få anses ligga i sakens natur, att en för svenska förhållanden
i stort sett helt ny försäkringsform av sådan art som meddelandet av läkarvårdsersättning
vid den praktiska tillämpningen måste giva upphov till en
hel del olika spörsmål, på vilka en fullt tillfredsställande lösning icke kan
vinnas, förrän efter någon längre tids erfarenhet. Likaså torde vara klart,
att ett sådant anordnande av försäkringen, som utesluter varje möjlighet till
missbruk av förmånerna, icke låter sig genomföra. Den kontroll beträffande
ersättningarnas riktiga utgivande, som tillsynsmyndigheten, på sätt nyss anförts,
verkställer före statsbidragets utanordnande, torde emellertid vara
ägnad att, så långt nuvarande förhållanden det medgiva, förhindra utbetalning
av statsbidrag i fall, där sådant icke bör utgå, varjämte den medför,
att kassornas styrelser iakttaga större noggrannhet vid ersättningsfallens bedömande
än som eljest till äventyrs skulle ifrågakomma.

Till utrönande^ av de erkända sjukkassornas erfarenheter och önskemål
beträffande de påtalade förhållandena inom läkarvårdsförsäkringen har tillsynsmyndigheten
anmodat samtliga 28 erkända centralsjukkassor att till
myndigheten inkomma med yttrande över revisorernas erinringar. Från 25
kassor har yttrande därvid inkommit, och hava de uttalanden rörande läkarvårdsförsäkringen
och dess handhavande, som därvid gjorts, blivit sammanförda
i bilagda P. M., till vilken hänvisas.

Av sammanställningen framgår, att kassorna i stor utsträckning, i likhet
med riksdagens revisorer, hålla före, att i läkarintyget över meddelad läkarvård
även bör ingå uppgift örn diagnosen på deli sjukdom, varför vården

— 133 —

meddelats. Även pensionsstyrelsen anser, att det skulle vara till stor fördel
med hänsyn till kontrollen av läkarvårdsförsäkringens handhavande inom
kassorna, örn diagnosen meddelades av den behandlande läkaren. För prövning
av, huruvida fråga varit örn allmän läkarvård eller örn specialvård —
vilken sistnämnda form av vård icke omfattas av sjukkassans ersättningsskyldighet
— liksom för bedömandet, huruvida läkarvården varit erforderlig
eller icke, skulle en sådan uppgift vara av stort värde. Likaså skulle
för sjukkasseverksamheten säkerligen vara till fördel, vilket också vitsordas
av flertalet kassor, därest läkarna i sina räkningar upptoge det faktiska arvode
för varje slag av behandling, ingrepp eller undersökning, som i fallet
förekommit, och icke inskränkte sig till specifikation allenast där delarvodet
understiger det motsvarande i läkarvårdstaxa!! angivna beloppet. Härigenom
skulle sannolikt bland annat vinnas, att det under sista tiden påtalade missförhållandet,
att patienter, vilka tillhöra erkända sjukkassor, ofta avkrävas
högre läkararvoden än andra personer i motsvarande ställning, ganska snart
bringades att upphöra. Att även andra fördelar, särskilt ur kontrollsynpunkt,
skulle uppnås, har av ett flertal centralsjukkassor påvisats i de till styrelsen
inkomna yttrandena.

Emellertid synes å andra sidan tvekan med fog kunna uppstå angående
sättet, på vilket de önskade ändringarna lämpligen böra komma till genomförande.
Att genom författningsbestämmelser framtvinga skyldighet för läkarna
att lämna uppgifter utöver dem de själva vilja tillhandahålla låter sig
givetvis tänkas men synes icke utan vidare kunna anses såsom den lämpligaste
lösningen. För att den sociala sjukförsäkringen skall kunna handhavas
på ett för såväl den enskilde som samhället ändamålsenligt sätt, är en viktig
förutsättning, att ett förtroendefullt samarbete är rådande mellan läkare och
sjukkassor. Under den gångna tiden för läkarvårdsförsäkringens tillämpning
har från många läkares sida ett stort intresse för sjukförsäkringen vid upprepade
tillfällen kommit till synes, vilket bland annat tagit sig uttryck i villighet
all med sjukkassorna dryfta med sjukförsäkringen sammanhängande
spörsmål. Det finnes anledning räkna med, att detta goda förhållande mellan
läkare och sjukkassor skall, örn inga störande moment inställa sig, i framtiden
än ytterligare utvecklas. Under sådana omständigheter synes det pensionsstyrelsen
kunna ifrågasättas, huruvida överhuvudtaget några föreskrifter
av den innebörd revisorerna åsyfta för närvarande böra införas. En utveckling
på frivillighetens väg av formerna för försäkringens ändamålsenliga
handhavande torde såvitt nu kan bedömas, å de områden där så kan
ske, vara den mest lämpliga och otvivelaktigt vara den ur sjukkasseverksamhetens
synpunkt mest önskvärda.

Skulle likväl författningsbestämmelser anses erforderliga, torde i första
hand en komplettering av 22 § sjukkasseförordningen höra övervägas, varigenom
införas närmare föreskrifter örn de särskilda uppgifter från läkaren,
som sjukkassemedlem skulle ha att prestera för ersättnings utbekommande.
En följd av en sådan författningsändring skulle givelvis Idiva, att motsvarande
ändring finge genomföras i stadgarna för samtliga erkända sjukkassor.
Huruvida ändringen skulle lä till följd, alt läkarna i alla fall också lämnade
de föreskrivna uppgifterna, skulle dock alltjämt framstå såsom ovisst, såframt
icke läkarna genom avtal förhunde sig afl tillhandagå därmed. Skulle
denna sistnämnda utväg för åstadkommande av en frivillig medverkan från
läkarnas sida vara alt anse såsom oframkomlig, återstår alt överväga införande
därjämte av tvingande författningsbestämmelser angående läkarnas
uppgiftsskyldighet i fall, varom loir iir fråga. Huruvida ett sådant åläggande
lämpligen bör stadgas för andra än i allmän tjänst anställda läkare, synes i
varje fall tveksamt.

— 134 —

Med vad sålunda anförts har styrelsen endast velat i korthet belysa de
spörsmål, som av riksdagens revisorer blivit berörda. Innan ett slutligt ståndpunktstagande
sker, torde en mera ingående utredning böra komma till
stånd, vilken utredning i så fall kunde anförtros åt medicinalstyrelsen och
pensionsstyrelsen, lämpligen i samband med de utredningar som under innevarande
år skola äga rum i och för fastställande av ny läkarvårdstaxa.

I detta ärendes slutliga handläggning hava, förutom undertecknade deltagit
byråcheferna Broberg och Henning.

Stockholm den 10 januari 1938.

Underdånigst

K. PERSSON.

EDY. TEGENDAL.

Bilaga.

P. M.

angående från centralsjukkassorna infordrade yttranden rörande vissa av
riksdagens revisorer anmärkta förhållanden.

Den 23 december 1937 avlät Socialstyrelsen till envar av de erkända centralsjukkassornas
styrelser en skrivelse av i huvudsak följande innehåll:

»Sedan riksdagens revisorer, såsom framgår av i avskrift närslutna handling,
fäst uppmärksamheten på vissa förhållanden rörande läkarvårdsförsäkringen
och dess handhavande i de erkända sjukkassorna, har Kungl. Maj.t genom
remiss ålagt Socialstyrelsen att avgiva utlåtande häröver.

Enär K. Styrelsen, innan utlåtandet avgives, önskar få del av centralsjukkassornas
uppfattning i frågan, får K. Styrelsen hemställa, att Ni inkommer
med yttrande rörande anmärkta förhållanden. Därvid bör Ni lämna upplysningar
särskilt angående de erfarenheter i ifrågavarande avseende, som vunnits
inom Eder kassa under den tid, läkarvårdsförsäkringen jämlikt sjukkasseförordningen
bedrivits.»

I anledning av denna skrivelse har i inkomna svarsskrivelser i huvudsak
följande andragits:

1) östra Sveriges erkända centralsjukkassa:

Kassan anser icke lämpligt att belasta läkarräkningen med ett bestämt utlåtande
beträffande behovet av läkarvård men framhåller önskvärdheten av
att som punkt å densamma måtte upptagas orsaken till rådfrågängen.

2) Sörmlands—Västmanlands erkända centralsjukkassa:

»Det torde dock för sjukkassorna icke under nuvarande förhållanden vara
lyckligt att ovillkorligen fordra, att sjukdomens art angives; åtminstone icke
så länge en stor del av de leg. läkarna anse, att de genom att uppgiva vilken
sjukdom medlemmen behandlats för, böra vara berättigade till särskilt arvode
härför, liksom för avgivande av vanligt intyg.» Vissa erfarenheter åberopas
i sammanhanget. Kassan anser däremot synnerligen viktigt för rätta
beräknandet av medlemmens ersättning, att läkaren lämnar specifikation över
den lämnade vården genom att angiva de olika nummer och grupper, som
återfinnas i taxan. — Hela den kostnad, som medlemmen haft för vården, bör
av läkaren angivas och kvitteras å blanketten. »Det kan tänkas, att medlemmens
kostnader för läkarvård i vissa fall härigenom kunna bliva lägre än om

135 —

summan icke behöver angivas. Motsatta förhållandet år tyvärr i en del fall
även tänkbart.»

3) Östergötlands erkända centralsjukkassa:

Kassan hade, efter det formulär till läkarkvitton blivit utarbetade, erhållit
en skrivelse från Norrköpings läkarsällskap, vari framhölls, att i det fall läkaren
skall lämna uppgift örn sjukdomens art och yttrande örn att sjukdomen
krävt läkarvård, vilka uppgifter voro av den art, att de tillhörde läkarintyg,
kunde dessa uppgifter icke lämnas med mindre än att ersättning utgår, som
för läkarintyg. Kassan beslöt likväl att t. v. använda det upprättade formuläret.
Östergötlands läkarförening upptog sedermera frågan om uppgifterna
å läkarkvittot till behandling. Vad som därvid beslöts är ej för kassan känt,
men vissa läkare hade efter nämnda sammanträde uraktlåtit utsätta den sjukdom,
för vilken vård meddelats och i stället givit formuläret följande lydelse:

Av — — -—, enligt uppgift tillförsäkrad sjukvårdsersättning av erkänd
sjukkassa, som behandlats för sjukdom, vilken enligt min åsikt krävt läkarvård,
har undertecknad etc.---»

Däremot lia läkarna lämnat uppgift örn det arvode de emottagit.

Vid nytryckning av kvittoformuläret ändrades detsamma såtillvida, att sjukdomen
ej längre skulle angivas, enär från läkarhåll framhållits,

dels att det i många fall vore svårt att avgiva ett utlåtande örn vad sjukdom
en person, som sökt läkaren, lider utav,

dels ock att medlemmen i många fall icke önskade att andra personer finge
kännedom örn vad sjukdom han behandlats för. Dessa skäl anse vi för var
del vara fullt acceptabla för att sjukdomen icke utsättes. Däremot anse vi
det vara till största fördel för kassan, att läkarna angiva det arvode de emottagit.
Det har nämligen visat sig i en del fall, att den rådfrågade läkaren ifyllt
kvittoformuläret fel, vilket uppmärksammats av sjukkassan på grund av arvodets
storlek. Vid förfrågan hos läkare har rättelse vunnits. Hade kassan
använt Svenska Sjukkasseförbundets formulär i berörda fall, hade kassan
icke kunnat vidtaga rättelse av kvittot. En annan sak, som bör ihågkomma^,
är även den att i de fall där icke läkaren angivit det belopp han emottagit,
står den möjligheten öppen för medlemmarna att vidtaga sådana ändringar
eller tillägg å kvittot, att de komma att utfå oberättigad ersättning. Läkarvårdskvittots
avfattning har varit föremål för diskussion vid sammanträde
den 21 november 1937 mellan läkare, anslutna till Östergötlands Läkarförening
och representanter för de erkända sjukkassorna i Östergötland.

4) Norra Smålands erkända centralsjukkassa:

Kassan är av den bestämda uppfattningen att det skulle vara ur kontrollsynpunkt
mycket lämpligt örn å läkarräkningen utsattes sjukdomens namn
eiler nummer i nomenklaturen.

5) Sydöstra Sveriges erkända centralsjukkassa:

Kassan ser gärna, att enkla men klara bestämmelser utfärdas angående avrättningen
av läkarräkning. Nuvarande ordning har dock enligt kassans mening
icke medfört oberättigade utgifter teir statsverket, då varje kassa säkerligen
är angelägen örn att hålla sina utgifter inom behöriga gränser.

(i) Skånes erkända centralsjukkassa:

En alltjämt kvarstående oklarhet i fråga örn läkarvårdsförsäkringen är, alf
vederbörande läkare icke utskriver det arvode, som lian betingar sig för behandling
och konsultation, försåvitt detsamma icke understiger taxan. Emellertid
har det iner lin en gång visat sig, att vederbörande läkare tagit mindi'',
betalt än vad taxan föreskrivit och detta utan att arvodesbeloppet utsatts,
varigenom medlemmen utfått en ersättning av mer än 2/.i av det arvode, som
utgivits, enär kassan beräknat sin ersättning efter taxan. Ett oeftergivligt
villkor måste således vara, att den ersättning, som vederbörande läkare erhal -

136 —

lit, utsattes å räkningen. Onskligt vore om å räkningen nummer å behandlingen
av läkarna utsattes enligt uppställningen i taxan samt, enär kassan endast
skall utgiva ersättning om medlemmen verkligen haft en sjukdom, som krävt
läkarvård och behandling, att sjukdomens art angåves å räkningsblanketten.
Det har även i vissa fall visat sig att en medlem för sökande av en befattning
besökt läkare för erhållande av friskintyg, för vilket kassan sedermera fått ersätta
kostnaden som för ett rådfrågningsbesök, oaktat någon sjukdom ej förelegat.

7) Västgöta-Dals erkända centralsjukkassa:

Önskvärt, att å läkarräkningarna av läkaren angives den sjukdom, för
vilken patienten behandlats. Läkarna inom kassans verksamhetsområde
hava dock i allmänhet icke visat sig villiga gå med på detta krav. Kassan
anser vidare önskvärt, att läkarna vid hänvisning till punkt 55 i taxan
aven angave »motsvarande» punkt i taxan. Eljest icke möjlighet att kontrollera,
huruvida behandlingen varit av sådan art, att densamma av kassorna
skolat ersättas.

8) Dala-Gävleborgs erkända centralsjukkassa:

För att erhålla kontroll på att läkarvårdsersättning icke utgives i andra
fall än då medlem är sjuk och i behov av vård synes det tillräckligt, att i
räkningens formulering inrymmes en försäkran, att det av läkaren mottagna
arvodet avser läkarvård i anledning av sjukdom utan angivande av den
senares namn. Skulle i enlighet med statsrevisorerna läkarvårdsersättningen
förenas med villkor om angivande i läkarräkning av sjukdoms namn utan
att läkarna samtidigt åläggas skyldighet att kostnadsfritt lämna uppgifterna,
torde hela denna försäkringsform komma att äventyras.

Kassan foidrar, att läkaren utsätter arvodesbeloppen såväl för rådfrågning
som för olika kirurgiska ingrepp och laboratorieundersökningar och anvärn
der sig därför icke av det formulär, som godkänts av K. socialstyrelsen, Sveriges
Läkarförbund och Svenska sjukkasseförbundet, enär det icke befunnits
lämpligt, att läkaren endast skall försäkra, att lian icke tagit mindre arvoden
än de i sjukkassetaxan upptagna. Kassan har ett stort antal läkare bundna
av lägre taxa och anser dessutom detta system direkt inbjuda läkarna att
taga mer betalt än de annars bruka göra.

9) Mellersta Norrlands erkända centralsjukkassa:

Avsevärda besvärligheter vid reglerandet av ersättning för läkarvård medföras
därav, att specialistvården icke skall ersättas. Dessa svårigheter ökas
i hög grad därav, att läkaren ej behöver uppgiva vilka ingrepp eller undersökningar,
han gjort, och ej heller behöver uppgiva, för vilken sjukdom behandling
meddelats. Då det överlämnats åt läkaren att vid ingrepp eller behandling,
som ej finnes upptagen i taxan, hänvisa till i annan taxa upptagen
behandling, har det beträffande dylika fall jämväl överlämnats till läkaren
att bestämma storleken av den ersättning, medlemmen skall åtnjuta av sjukkassan.
Även örn sjukkassans styrelse vet, att det förekommit annan behandling
än den, som läkaren angivit genom åberopande av visst nummer i
taxan, saknar givetvis lokalsjukkassans styrelse nödiga förutsättningar att
kunna bedöma, örn den företagna behandlingen är jämförlig med den, sorn
läkaren åberopat. Lokalsjukkassorna förmå icke bedöma, vilka behandlingar
och ingrepp, som utgöra sådan läkarvård, som ej kan meddelas av envar
legitimerad läkare. För undvikande att lokalsjukkassa utger oberättigad
ersättning för specialistvård, måste ersättningsfrågan bedömas och avgöras
av auktoriserad medicinsk myndighet.

Örn det med läkarvårdsförsäkringen ursprungligen avsedda syftet skall
vinnas och en för såväl sjukkassorna som det allmänna tillfredsställande
ordning vid försäkringens handhavande skall kunna åstadkommas, måste

— 137 —

lämplig revision vidtagas av såväl 22 § förordningen om erkända sjukkassor
som ock av den av Konungen fastställda taxan för reglering av ersättning
för läkarvård ävensom av formuläret för uppgift över meddelad läkarvård.

Den taxa, som enligt nämnda paragraf i sjukkasseförordningen skall ligga
till grund för bestämmandet av ersättning från sjukkassan för läkarvård, bör
innehålla arvodesuppgifter för de ingrepp och andra behandlingar samt undersökningar,
för vilka sjukkassa är pliktig utgiva ersättning. Taxan bör
erhålla ungefär samma omfattning som den taxa, vilken ligger till grund
för de danska sjukkassornas reglering av ersättning för läkarvård.

Formuläret för uppgifter över meddelad läkarvård bör kompletteras så.
att beträffande operativa ingrepp och annan av läkaren verkställd behandling
och undersökning uppgift erliålles om ingreppets, behandlingens eller
undersökningens beskaffenhet ävensom uppgift om vilken sjukdom, sorn
föranlett läkarvården. För vinnande av enhetlighet beträffande uppgifter
om läkarvården torde formuläret böra fastställas av Konungen.

10) Övre Norrlands erkända centralsjukkassa:

En närmare specifikation av de av vederbörande läkare vidtagna åtgärderna
vore av viss betydelse. En fordran härpå skulle dock säkerligen icke
ses med blida ögon från läkarehåll, där man redan nu tycker att sjukkassorna
ställa för stora anspråk på läkarna i fråga örn »intyg» av alla slag. Detta
är kanske en av orsakerna till att sjukkassemedlemmar ofta få betala högre
arvoden än andra till läkarna, som på så sätt vilja hålla sig skadeslösa för
sitt myckna intygsskrivande, vilket sjukkassemedlemmarna äro beroende av.

Ej säkert är att de av revisorerna föreslagna åtgärderna skulle bliva effektiva.
Grundlig utredning fordras för finnandet av en lämplig lösning.

11) Stockholms erkända centralsjukkassa:

Erfarenheten har visat, att det av kassan använda, i remisshandlingen intagna
formuläret i det stora hela varit tillfyllest.

I en del fall har dock risk till felaktig utbetalning förelegat på grund av
att beloppet ej utsatts, trots att arvodet underskridit taxan.

I vissa fall skulle kassan vid utbetalning av läkarvårdsersättning haft nytta
av att å »uppgift över meddelad läkarvård» diagnos varit angiven, t. ex.
vid fall, där staten redan bekostar läkarvården, såsom vid könssjukdom i
smittosam! skede.

Kassastyrelsen instämmer i det av revisorerna framförda önskemålet örn
fastställande av enhetligt formulär för »uppgift över meddelad läkarvård».

12) Eskilstuna stads erkända centralsjukkassa:

Utgifterna för läkarvård lia sedan denna försäkringsform infördes i kassan
varit i ständigt stigande. Detta torde till icke ringa del få tillskrivas den
omständigheten, att läkarna i stor utsträckning i samband med läkarvårdsförsäkringens
införande, företagit en successiv förhöjning av sina arvoden
beträffande sjukkassemedlemmar. Den läkarvårdstaxa, som ligger till
grund för reglering av kassans ersättning till medlemmen har i stor utsträckning
begagnats av läkarna för fastställande av deras arvode, då patienten
varit medlem av sjukkassa. Detta har medfört, att sjukkassemedlemmarna
ofta få erlägga ett högre arvode, jin vad läkaren betingar sig av (ivriga patienter.
Detta är särskilt fallet i fråga örn mindre operativa ingrepp eller laboratorieundersökningar,
vilka tidigare ofta ingingo i det gängse rådfrågningsarvodet,
medan läkaren numera med få undantag betingar sig arvode härför
enligt den förutnämnda taxan. Men även själva rådfrågningsarvodet har
påverkats av taxans bestämmelser. Sålunda tillämpades i allmänhet a v
läkarna inom kassans verksamhetsområde, föreden nuvarande taxans ikraftträdande,
ett arvode för första besöket pä läkarens mottagning av 4 kr.,
sorn var upptaget i den dåvarande taxan. I den nya taxan hade nämnda

— 138 —

arvode beräknats till 5 kr. och samtidigt med att den trädde i kraft, höjde
samtliga läkare på några få undantag när, sina arvoden för sjukkassemedlemmar
till nämnda belopp.

Huruvida läkarkåren haft fog för en höjning av sina arvoden, och örn
denna förhöjning kommit till stånd även om läkarvårdsförsäkringen icke
införts i sjukkassorna, undandrar sig styrelsens bedömande. Den omständigheten
alt höjningen skett efter läkarvårdsförsäkringens införande och att
den i stor utsträckning endast drabbat sjukkassemedlemmar, tyder dock icke
på, att de ökade kostnader, som härigenom uppkommit helt kommit sjukkasserörelsen
till godo, eller att det med sjukkasseväsendet i övrigt avsedda
syftet därigenom främjats.

Enligt styrelsens mening äro de ökade kostnaderna för läkarvårdsförsäkringen
i kassan i huvudsak beroende på här omnämnda förhållanden. I de
fall ökningen är beroende på, att medlemmarna i allt större utsträckning
anlita läkarvård, anser styrelsen, som redan tidigare anförts, någon ytterligare
kontroll icke nödvändig.

I den mån däremot de ökade kostnaderna äro beroende på ökade kostnader
för sjukkassemedlemmar att erhålla läkarvård, är anledningen sådan,
att den är värd den största uppmärksamhet från såväl statens som sjukkassornas
sida, även om styrelsen är tveksam om vilka åtgärder, som kunna och
böra vidtagas för en begränsning av utgifterna i detta avseende.

Det synes styrelsen synnerligen tveksamt huruvida ett utbytande av de nu
förekommande läkarkvittona inom sjukkassorna mot ett intyg, där läkaren
jämväl angivit diagnos, skulle innebära möjligheten till en effektivare kontroll
i det avseende revisorerna ansett en sådan nödvändig. Men även om en
sådan kontroll i någon mån på detta sätt kunde åvägabringas, anser inte styrelsen
det uteslutet, att detta skulle medföra ytterligare ökade kostnader för
sjukkassemedlemmarna att erhålla läkarvård. Styrelsen förmodar nämligen
att läkarna skulle betinga sig särskild ersättning för ett sådant intyg
och örn så blir fallet, kan det enligt styrelsens mening ifrågasättas, örn icke
hela syftet med läkarvårdsförsäkringen bleve förfelat.

Innan åtgärder för en effektivare kontroll vidtagas, bör frågan enligt styrelsens
mening underkastas en noggrann och allsidig prövning.

13) Norrköpings stads erkända centralsjukkassa:

Erfarenheterna örn sjukvårdsförsäkringen av synnerligen skiftande natur.

Iakttages sjukkasseförordningens bestämmelser, att endast läkararvode,
som avser verklig sjukdom, får ersättas, torde ingen befogad anmärkning
kunna göras mot det påtalade formuläret.

14) Malmö stads erkända centralsjukkassa:

För medlem, som sjukskrives, föreligger alltid läkareintyg utvisande sjukdomens
art. För medlem, som icke sjukskrives, begäres alltid upplysning
om anledningen till besöket hos läkaren och i misstänkta fall kontrolleras
desamma genom konferens med vederbörande läkare. De av läkaren utfärdade
kvittenserna innehålla ju också i regel specifikation i enlighet med de
nummer, som finnas upptagna i taxan. Att få någon ytterligare specifikation
från läkarnas sida är väl knappast tänkbart, då läkarna i allmänhet
redan nu känna sig ganska besvärade av vad som redan förekommer.

Något skäl misstänka att bidraget icke kommer sjukkasserörelsen tillgodo
förefinnes icke för kassans vidkommande.

15) Solidar, erkänd centralsjukkassa för Landskrona:

Kassan tror, att kontrollen just vad sjukvårds/läkarvårdsutbetalningarna
gäller, är så effektiv den överhuvud taget kan bliva. Den framskapas här så
att säga av sig själv därigenom att medlemmen får vidkännas minst V3-del
av kostnaderna, och just det förhållandet gör att missbruk näppeligen kan

139 —

förekomma. Att utgifterna likväl visa tendens till stegring beror säkerligen
därpå, att allmänheten nu mera än förut söker läkare och söker den i tid,
varigenom många sjukdomar kunna förebyggas. Härvid är medlemskap i
erkänd sjukkassa till ovärderlig hjälp. Kassornas utgifter i samband därmed
äro väl använda pengar, ty det är bättre att ge ut dem till förebyggande
läkar- och sjukvård än att utbetala dem i form av sjukpenning, sedan
sjukdom utbrutit.

Sedan är det en annan sak, att de av sjukkasseförbundet och svenska läkarförbundet
gemensamt utformade kvittona icke äro lämpliga för en snabb
och överskådlig kontroll vid utbetalningarna. Som de nu äro^ avfattade,
kunna de knappast betraktas som kvitto i vanlig mening och fråga är, om
de juridiskt sett göra det.

Med hänvisning till texten nederst på sidan förklara en del läkare det helt
enkelt onödigt att angiva någon som helst summa på kvittot, ej ens slutsumman.
De angiva i stället endast taxenummer, vilket med stöd av texten kan
förklaras vara fullt korrekt. Men då ett »kvitto», som icke angiver mottaget
belopp enligt kassans mening är sämre eller åtminstone lika dåligt som inget
kvitto alls, är snar ändring enbart av den anledningen behövlig.

Även i andra avseenden är formuläret i behov av justering; exempelvis
saknas ett bestämt angivande av huruvida det är lista besök eller återbesök
å läkarens mottagning och vidare om det är lista eller 2idea hembesök. För
att vara praktiskt och ändamålsenligt bör detsamma först och främst vara
ett kvitto och då därjämte innehålla även dessa nyss papekade uppgifter.
Det borde förresten också, såsom statsrevisorerna framhålla, innehålla specifikation
över kostnaderna för varje utförd behandling; alltså icke enbart
taxenummer och slutbelopp, ty först därigenom finge man en klar överblick
över kostnaderna.

Att formuläret också skall innehålla uppgifter örn sjukdomens art tror
kassan icke vara vare sig lämpligt eller möjligt att genomföra. Att fråntaga
medlemmarna dess rätt att som nu kunna när som helst anlita läkare, utan
att — som vid sjukskrivning — lämna meddelande om sjukdomens art, är
icke lämpligt. I många fall, anser kassan, skulle det strida mot läkares tystnadsplikt
att lämna meddelande örn patientens sjukdom.

16) Hälsingborgs erkända centralsjukkassa:

Kassastyrelsen instämmer till alla delar i revisorernas synpunkter. Läkarvårdsförsäkringen
får helt naturligt icke missbrukas men skall a andra sidan
brukas så, att den giver de sjukvårds försäkrade medlemmarna sådana förmåner
som åsyftas med försäkringen. Då den i anförd riktning behövliga
kontrollen, som regel åtminstone, endast kan ernås genom utfärdade läkarkvitton,
är det, såsom ju revisorerna också framhålla, av vikt, att nämnda
handlingar avfattas på ett ur kontrollsynpunkt tillfredsställande sätt. Erfarenheten
har visat, att avfatlningen av bär ifrågavarande handlingar ibland
lämnat mycket övrigt att önska. Man behöver härvid endast erinra om svårigheten
för kassorna att avgöra ersättningsanspråk då kassamedlem konsulterat
s. k. specialistläkare. Läkarkvitto bör därför avfattas så, att kassaexpedition
omedelbart kan avgöra i vilken omfattning och med vilket belopp
medlems utgifter, respektive statsbidrag skola regleras.

Det synes kassastyrelsen självklart, att läkarkvitto skall angiva medlemmens
utgifter, oavsett i vilket storleksförhållande dessa — utgifterna — stå
lill belopp, som angivas å den i 22 § första stycket sjukkasseförordningen
omnämnda taxan.

17) Trällcborgs stads erkända centralsjukkassa:

Angående läkarintygen uttalar kassan som sin bestämda uppfattning, att
det är absolut nödvändigt för sjukkassorna alt fullständig diagnos på sjuk -

140 —

domen anges av läkarna. Härvid skulle sjukkassorna erhålla en absolul
tillförlitlig sjukstatistik samt möjlighet att rättvist kunna bedöma sammanräkningen
av sjukdomsfallen enl. § 28 och § 35 i normalstadgarna för centralsjukkassorna.

Vad angår formulär till läkarräkning, är det även här nödvändigt att sjnkdomen
anges, inte minst beroende därpå, alt kassorna numera infört barnförsäkring.
Genom dylikt förfarande erhölle kassorna större möjlighet att
kunna bedöma hälsotillståndet, när barnen vid 15 års ålder söka inträde i
sjukkassorna som enskilda medlemmar. Detsamma gäller för medlem, som
söker övergång till högre klass.

Det påtalade formuläret till läkarräkning finner kassan onödigt vidlyftigt
och oformligt, och anser en omarbetning av detsamma, förslagsvis i stil med
av Riksförsäkringsanstalten använda räkningsformulär, anpassade efter sjukkasseförordningen,
önskvärd.

18) Göteborgs stads erkända centralsjukkassa:

Kassan är av den uppfattningen, att den sjukdom, som föranlett konsultationen
och vården av läkaren bör angivas å kvittot för att orättmätiga utbetalningar
fran kassans sida skola undvikas. Å läkarräkningen bör även finnas
angivet de åtgärder läkaren vidtagit med anledning av konsultationen.
Å räkningen böra läkarna icke blott utsätta det belopp, kassan skall ersätta,
utan jämväl vad medlemmen erlagt till läkaren, vilket är av mycket stor
betydelse för sjukkassorna.

Ledamoten av kassans styrelse, med. doktor Håkan Nordlund, bär reservationsvis
andragit bl. a. följande:

Anledningen till sjukdomsbehandlingen är, då medlemmen icke sjukskrivits
för erhållande av sjukpenning, av ingen betydelse för kassan, för så vitt
läkaren underskrivit en å kvittot förefintlig mening, t. ex. »av mig erhållit
erforderlig läkarvård» eller »som av mig ansetts f behov av läkarvård». I
och med detta elimineras alla sådana fall, då medlem uppsöker läkare för
att få friskintyg för ansökan örn tjänst, för erhållande av körkort o. s. v.
Att läkarna icke velat föra in den enligt deras mening fullkomligt betydelselösa
uppgiften om diagnos å kvittenserna, beror icke på oginhet från deras
sida utan på den dem åvilande tystnadsplikten, vilken å sin sida är liktydig
med begreppet »omsorg örn patienten». Från tystnadsplikten kan läkaren
göra avsteg, enligt gammal praxis, då det gäller utskrivande av intyg örn
sjukdom och arbetsoförmåga, men det torde vara oegentligt och opåkallat
att frångå densamma, då det endast gäller erkännande av mottaget honorar.
Någon som helst kontroll skulle det ej heller innebära, örn det obligatoriskt
måste införas å kvittenserna; det skulle endast innebära ett omotiverat blottställande
av medlemmens privata intressen och förhållanden.

För önskemålet, att läkarintyget bör innehålla uppgift örn de kostnader
för sjukkassemedlemmen, som föranledas av utav läkaren vidtagna åtgärder,
finner dr N. icke något bärande skäl ur kontrollsynpunkt föreligga. I och
med att läkaren med sin underskrift bekräftat att lian uppburit ett belopp.

som »icke understiger belopp, som angivas i---taxan» eller överhuvud

taget erkänt mottagandet av ett visst belopp, bar sjukkassan fått de upplysningar,
som behövas för utbetalande av ersättning till medlem Det är en
sjukkassan fullkomligt ovidkommande omständighet, huru mycket medlemmen
fått betala till läkaren utöver de i taxan angivna beloppen. En dylik
förändring skulle visserligen tillhöra adiafora, men den förblir av noll och
intet värde. Det torde räcka med att läkaren inför den utprickning, som föranledes
av ordalydelsen av det kvitto, som statsrevisorerna citerat, eller atl
läkaren kvitterar vad han enligt sjukkassetaxan uppburit eller, där arvodet
understiger densamma, det faktiska beloppet.

141

19) Gefle stads erkända cent räls jukkassa:

Kassan medgiver, att angivande av sjukdomsdiagnos vid sjukdom, som
endast avser läkarvårdsersättning, icke skulle vara utan betydelse för kassorna,
men då kostnaden för läkarvårdsersättning avseende sjukdom, som
icke medför rätt till sjukpenning är väsentligt mindre, än kostnaden för läkarvård
vid sjukdom, som medför rätt till sjukpenning, saknar en sådan
sjukdomsdiagnos betydelse i kostnads- och kontrollhänseende. Vid sjukdom,
som medför rätt till sjukpenning, infordrar kassan genom medlemmen,
på dennes egen bekostnad, intyg av läkare, som angiver sjukdomens art.
förekomsten av arbetsoförmåga samt vårdföreskrifter. 1 dessa fall, vilka också
äro de flesta, vinnes även kontroll över läkarvårdsersättningen. Ett utökande
av läkarens specifikation över vidtagna åtgärder kommer icke att
minska kostnaderna.

Därest läkarens kvitto över mottaget arvode även skulle innehålla intyg,
på sätt riksdagens revisorer angiva, skulle detta med all säkerhet medföra att
det arvode läkaren betingar sig avsevärt höjes. Skall då detta högre arvode,
som intygsgivningen ovillkorligen betingar, bli föremål för ersättning, på
samma grunder som hittills, av sjukkasse- och statsmedel, så kommer med
all sannolikhet dessa båda gruppers kostnader att väsentligt ökas. Skall
sjukkassemedlem ensam bära kostnaden för intygsgivningen, blir sjukvårdsförsäkringen
illusorisk, då det kan antagas att den del av läkararvodets belopp,
som det tillkommer sjukkassemedlem att själv ersätta, blir i det närmaste
lika stort, som det belopp, vilket en icke sjukkassemedlem erlägger
för lika vård.

Med nu gällande bestämmelser torde väl den försäkran läkaren avgiver a
kvittot över arvodesbeloppet, att sjukdom, för vilken behandling meddelats,
krävt läkarvård, samt att sjukkassemedlem själv ersätter minst en tredjedel
av kostnaden, vara behövlig kontroll. Det kan ifrågasättas om kontrollen
nämnvärt effektiviseras på sätt riksdagens revisorer förorda. Lämpligheten
av att belasta läkaren med ytterligare intygsgivande kan också ifrågasättas.
En läkares egentliga uppgift bör icke allt för mycket avtrubbas genom tidsödande
skrivarbete. Under alla förhållanden konnner en sådan åtgärd att
medföra högre kostnader för den, som måste anlita läkare.

20) Svenska Typografförbundets erkända centralsjukkassa:

Erfarenheten av läkarvårdsförsäkringen under de fem år, som densamma

tillämpats i centralsjukkassan, har i stort sett varit god.

När felaktigheter i fråga örn utbetalningen av läkarvårdsersättningen förekomma
(felaktigheterna äro i förhållande till antalet kvittenser fåtaliga),
beror detta huvudsakligen på 1) vissa oklarheter i läkarvårdstaxa^ 2) mer
eller mindre oklara formulär för läkarkvitton; samt 3) ej tillräckligt klara anteckningar
av läkaren å läkarkvittot.

Om läkaren skrivit p. 55 på kvittot men ej gjort anteckning örn operationen
eller den kirurgiska behandlingens beskaffenhet, ej heller antecknat den
sjukdom, för vilken vederbörande åtnjutit läkarvård, uppstår svårigheter för
sjukkassetjänstemannen att bedöma ersättningens storlek. Svårigheterna
förstoras, då kvittot även saknar anteckning örn det arvodesbelopp, som läkaren
mottagit för vården.

Sjukkassetjänstemannen har vidare måst avgöra örn viss undersökning
skak hänföras till specialvård eller ej, t. ex. »elektrocardiografisk undersökning».

Kassan är medveten örn, att det även för medicinskt sakkunniga kan vara
vanskligt att genom ett P. M. på förhand klarlägga alla de särskilda fall, som
sjukkassetjänstemannen får sig förelagt, och som läkarvårdstaxan eller sjukkasseförordningen
ej lämnar tydligt besked örn. Men eli dylikt P. M., ut -

— 142 —

arbetat på grundval av de senaste 5 årens erfarenheter, skulle enligt kassans
mening säkerligen vara till stort gagn i sjukförsäkringsarbetet.

Arbetet med läkarvårdsförsäkringen har visat, att det skulle vara fördelaktigt,
om en kvittoblankett, som uppfyller stora anspråk på tydlighet och
ändamålsenlighet, kunde komma till användning över liela landet.

En omredigering av den kvittoblankett, som utgives av Svenska sjukkasseförbundet,
efter samråd med personer, som lia praktisk erfarenhet av läkarvårdsförsäkringen,
skulle säkerligen giva ett gott resultat.

Denna nya kvittoblankett bör även erhålla plats för anteckning av den
sjukdom, för vilken vederbörande anlitat läkare. Efter barnförsäkringens
införande har det visat sig nödvändigt nied denna anteckning, i synnerhet
som det ibland är förenat med svårigheter, att från sjukhus erhålla uppgift
på den sjukdom, för vilken barn därstädes vårdats.

På grund av bristande anteckningar av läkaren å kvittot, har medlem ej
alltid kunnat erhålla den ersättning, som han rätteligen skulle ha enligt läkarvårdstaxa^.
Läkaren har icke antecknat antalet rådfrågningar, ej heller
de operativa ingrepp eller andra kirurgiska behandlingar, som utförts,
och för vilka läkaren mottagit arvode. Medlemmen har sålunda blivit lidande
på läkarens underlåtenhet i berörda avseende. Det vore önskvärt, att
även läkarna gjordes uppmärksamma på nämnda förhållande.

21) Sveriges Träarbetares erkända centralsjukkassa:

Vissa svårigheter ha i en del fall visat sig vara tillfinnandes inom kassan,
da det gällt att begränsa läkarvårdsersättningen till 2/3 av taxans belopp. Lokalavdelningarnas
expeditörer hava till synes haft svårt att bringa ersättningen
i överensstämmelse med föreskrifterna härutinnan, varför i viss mån
felaktiga utbetalningar blivit gjorda. Dessa felaktiga utbetalningar hava dock
vant ganska obetydliga och reglerats på så sätt, att de icke kommit med i det
belopp, for vilket kassan sökt och erhållit statsbidrag, vadan staten icke
utgivit bidrag för annan ersättning än den stadgeenliga.

Sedan det av kungl, socialstyrelsen godkända formuläret för läkarräkning
kommit till användning vill det emellertid synas som om en ändring till det
bättre inträtt. Härtill har, enligt kassans uppfattning, bidragit den omständigheten,
att läkarna med tiden blivit mer och mer förtrogna med läkarvårdstaxa^
men kassan är övertygad om, att det nya formuläret för uppgift angående
meddelad läkarvård även bidragit till denna förbättring. Detta formulär
är också enligt kassans mening väl utformat och torde fylla rimliga
anspråk på klarhet om syftet med detsamma. Den enda invändningen kassan
vill gora mot formuläret är, att särskild plats borde bereus för angivande
av huruvida lakararvodet avser första eller följande rådfrågningar å läkarens
mottagning resp. besök hos den sjuke, vilket skulle vara av betydelse
i de fall da medlem företer läkarräkningar vid olika tillfällen men avseende
ett och samma sjukdomsfall. Örn denna lilla brist bleve avhjälpt anser kassan
formuläret synnerligen lämpligt för sitt ändamål.

Kassan anser därför, att det icke skulle vara lyckligt att för närvarande
krava att lakarna jämväl skola utfärda intyg örn arten av den sjukdom
för vilken sjukkassemedlem sökt vård och anhåller örn sjukvårdsersättning
tran kassan. Ej heller anser kassan nödvändigt, att räkningsformuläret förses
med en mera omfattande specifikation av de av vederbörande läkare
vidtagna atgarderna. Detta skulle i praktiken leda till att läkarna komme att
mtaga en mera avog inställning mot sjukkassemedlemmarna än gent emot
andra patienter. Läkarna anse redan nu det vara för mycket skriveri i sam
band med vården av siukkassemedlemmar. En del läkare äro visserligen
mycket lojala och tillmötesgående, men det finns också en del läkare vilka
förklara, att de icke ha någon som helst skyldighet att lämna sjukkassorna

— 143 —

de uppgifter som begäras. Skulle kassan nu begära att dessa uppgifter göras
ännu mera omfattande tror kassan, att detta skulle få en motsatt verkan till
vad som riksdagens revisorer avse. Det kan nämligen tänkas, att därest
mera omfattande uppgifter begäras av läkarna dessa skulle anse det alltför
tidsödande att överhuvud taget alls sysselsätta sig med dessa uppgifter. Det
torde väl vara uppenbart, att ett förhållande av antydd art skulle bliva till
men för sjukkassemedlemmarna och sjukförsäkringen i sin helhet.

Kassan anser, att det med sjukkasseväsendet avsedda syftet ingalunda
främjes av ett alltför byråkratiskt tillvägagångssätt i berörda hänseende. 1
och med att en sjukkassemedlem besöker läkare för erhållande av vård, kan
man förutsätta, att medlemmen är i behov av vården, enär medlemmen trots
sitt medlemskap i sjukkassan själv måste erlägga minst en tredjedel av läkarvårdskostnaden.
Denna restriktiva bestämmelse skapar sålunda viss garanti
mot ett obehörigt utnyttjande av sjukvårdsförsäkringen. Kassan anser också,
att varken staten eller sjukkassan förlora på att de sjuka snabbt och på
ett tidigt stadium erhålla effektiv hjälp för sina krämpor. Därigenom kan
mången gång kassan besparas ökade framtida kostnader i form av längre
tids sjukpenning eller sjukvårdsersättning i större omfattning. Men skapas
det alltför stora svårigheter för medlemmarna att erhålla sin läkarvårdsersättning
kan man befara, att de underlåta konsultera läkare inom en tid, som
kunnat vara av betydelse för sjukdomens lyckliga utgång.

22) Aseapersonalens erkända centralsjukkassa:

Enär sjukkassemedlems ersättning för utgifter för läkarvård är begränsad
till att omfatta ersättning för sådan vård, som kan meddelas av envar legitimerad
läkare, men någon skyldighet för läkaren att lämna erforderliga
uppgifter om sjukdomens art eller företagen behandling ej synes föreligga,
uppstår i vissa fall svårighet att avgöra, huruvida ersättning skall utgå.

Läkarräkningen bör därför angiva sjukdomens art. Fall hava förekommit,
där läkarräkningar företetts, som vid närmare undersökning visat sig
skola ersättas enligt olycksfallsförsäkringslagen. Även arvoden för undersökningar
för utfärdande av intyg av olika slag kunna förekomma på räkningarna.
För sjukkassorna saknar det ej heller betydelse att äga kännedom
örn de sjukdomar, varav medlemmarna och deras barn lidit. I detta sammanhang
torde kunna påpekas, att läkarna, då det gäller utfärdande av intyg
för erhållande av sjukpenning, i regel icke göra några invändningar mot
att angiva sjukdomens art.

Av läkarräkningen bör framgå, örn det är fråga örn ett första eller ett följande
besök. Fall förekomma, där en medlem måste med korta mellanrum
söka läkare för olika sjukdomar, medan åter i andra fall behandling för samma
sjukdom kan återkomma med lång tids mellanrum. Endast läkaren kan
under sådana förhållanden avgöra, örn första eller följande besök föreligger.

Läkaren bör å räkningen angiva storleken av sitt arvode samt specificera
de olik ) besöken och behandlingarna enligt taxan. Härigenom hava sjukkassorna
lättare att bedöma ersättningarna och medlemmarna få ett klart begrepp
örn sina kostnader för de olika behandlingarna och rådfrågningarna.

Skjutsersättningarna äro ofta svåra att bedöma. Läkarna taga i regel betalt
för sina resekostnader även örn resekostnadsersättning enligt bestämmelsen i
läkartaxan ej är för banden. Beräkningen av ersättningen i förhållande lill
en stads eller ett samhälles planlagda område är hilivid den svåraste frågan.
Enklast vore. örn det utan dylika begränsningar finge utgivas ersättning, så
snart våglängden överstiger 1 kilometer.

Kassan framställer önskemålet, alt del II och lil i taxan utvidgas lill att
omfatta så många som möjligt av de behandlingar och undersökningar, som

— 144

berättiga till ersättning. Nr 55 och 7(5 i taxan användas ofta utan att uppgift
lämnas om närmast jämförlig behandling eller undersökning.

23) Sandvikens Jernverks erkända centralsjukkassa:

Erfarenheten har visat, att uppgift över meddelad läkarvård är nödvändig
för att bestämma sjukkassans sjukvårdsbidrag till medlemmen liksom även
för kontrollen över kassans utbetalningar. I båda dessa hänseenden fyller
formuläret rimliga fordringar, det är kanske rent av för vidlyftigt i en del fall.
Att genom lag reglera innehållet i en sådan »uppgift» är så svårt, att kassan
ställer sig tvekande inför en sådan åtgärds lämplighet. Svårigheterna belysas
kanske bäst av att revisorernas eget förslag lider av vissa svagheter. De föreslå
att sjukdomens art skall angivas. Kassan anser ganska onödigt att sjukdomens
art angives, enär sjukvårdsersättning skall utgå vid »varje sjukdom» etc.
och således sjukdomens art är av ringa betydelse. Revisorerna förbise ett
villkor som är förbundet med sjukvårdsersättningen, nämligen att den behandlande
läkaren är pliktig intyga att läkarvård kräves för sjukdomen. Då
det ju är lika viktigt för kassorna som för staten att sjukvårdskostnaderna
icke onödigtvis drivas i höjden anser kassan obehövligt att ur kontrollsynpunkt
lagstadga om innehållet i dessa uppgifter. Erfarenheten är därvid den
enda säkra läromästaren och det torde tarvas en större erfarenhet än den kassan
nu äger för att definitivt fastslå ett sådant formulär.

Den kontroll, som tillsynsmyndigheten utövar över sjukkasseverksamheten,
synes kassan effektiv och har enligt kassans erfarenhet icke visat några påtagliga
brister. Den kontroll, som utövas av kassorna själva över medlemmarnas
sjukdomar och arbetsoförmåga hör till de besvärligaste frågorna inom
sjukkasserörelsen och är föremål för ett stort intresse för sjukkassorna själva.
Det förefaller kassan viktigt, att sjukkassorna själva få finna den väg kontrollen
bör följa. I en rörelse av den omfattning som sjukkasserörelsen är och
med den organisation av ledningen denna har är det självklart, att i en massa
fall osäkerhet örn tolkningen av förordningarnas mening skall uppstå. Kanske
en och annan utbetalning göres, som icke är i full överensstämmelse med
lagen. Men det är kanske farligare att klavbinda sjukkassorna allt för mycket
med en kontroll, som säkert skulle bliva avsevärt dyr och möjligen försvåx-a
den önskvärda utvecklingen av vår största folkrörelse.

24) De Dövstummas erkända centralsjukkassa:

Den ökning av kassans utgifter för läkarvårdsförsäkringen, som år efter år
förekommit, är icke beroende på att kontrollen varit bristfällig utan därpå,
att medlemmarna under åren blivit alltmer insatta i försäkringsformen.

25) Luossavaara-Kiirunavaara A.-B.:s (L. K. A. B:s) arbetares erkända
centralsjukkassa:

Kassan har först den 1 januari 1938 infört läkarvårdsförsäkringen och har
därför icke vunnit några erfarenheter i ämnet.

Stockholm den 10 januari 1938.

Edv. Tegendal.

— 145

Justitiekanslersämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 46, § 18.

Underdånig t^ utlåtande.

I tidigare vid skilda tillfällen avgivna utlåtanden, senast den 17 januari 1933,
bär justitiekanslersämbetet tillstyrkt att åtgärder vidtoges i ändamål att rätten
för Danviks hospital att uppbära rekognitionsavgifter bringades att upphöra.
Efter nyssberörda tidpunkt har Kungl. Majit, sedan riksdagens bifall
inhämtats, avlåtit skrivelse till hospitalsdirektionen den 21 april 1933 om avlösning
av avgifter som nyss nämnts. Förevarande av riksdagens revisorer
avgivna berättelse synes utvisa att avlösning ej kommit till stånd i önskvärd
utsträckning. Huruvida detta berott på bristande intresse eller förmåga hos
vederbörande fastighetsägare eller vari orsaken eljest bestått, därom lämnar
remisshandlingen ingen upplysning. Utan närmare undersökning härutinnan
torde knappast kunna avgöras huruvida eller i vad mån ytterligare åtgärder
böra vidtagas i berörda syfte.

Av revisorernas berättelse framgår vidare att understöd åt hospitalet lämnats
jämväl i form av vissa andra avgifter av ålderdomlig karaktär. I likhet
med revisorerna anser justitekanslersämbetet det kunna ifrågasättas huruvida
icke även en del dylika avgifter skäligen borde avvecklas. Innan närmare
utredning skett och yttrande från hospitalsdirektionen föreligger kan dock
bestämd ståndpunkt till frågan icke tagas av justitiekanslersämbetet. Det
torde icke förväntas att ämbetet på förevarande material skall avgiva förslag
rörande den ordning, i vilken eventuell avveckling bör verkställas.

Stockholm den 7 januari 1938.

Underdånigst
STEN FALLENIUS.

Henrik Olschanski.

Kammarkollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 46, § 18.

Kammarkollegiets underdåniga utlåtande.

Sedan kollegiet avgav sitt underdåniga utlåtande av den 9 december 1921
angående Danviks hospital har såsom statsrevisorerna påpekat tillkommit
kammarrådet A. Klocklioffs av trycket utgivna utredning »Danviks hospital.
Dess rättsliga ställning.» Genom arbetet har bragts i dagen åtskilligt
tidigare obeaktat rättshistoriskt material av betydelse för den i arbetet behandlade
frågan örn hospitalets rättsliga ställning och naturen av dess inkomster
och tillgångar. Huruvida detta nya material är av beskaffenhet
att böra föranleda någon modifiering i kollegiets i ovanberörda utlåtande
gjorda uttalande örn den starkt betonade statliga karaktären i hospitalets
ursprung och vidare utveckling med därav följande befogenheter för stats10—387289.
Eev.-berättelse ang. statsverket för dr 1037. 11.

— 146 —

makterna att, där starka lämplighetsskäl så krävde, vidtaga ändrade dispositioner
beträffande den egendom och de inkomster, som tillförts hospitalet
genom statliga förfoganden, anser kollegiet sig icke kunna bedöma utan en
mera ingående granskning av nämnda utredning och de slutsatser, till vilka
kammarrådet Klockhoff kommit. Det ligger i sakens natur att en sådan
granskning måste bliva tidsödande och icke kunnat medhinnas under den
kort tillmätta remisstiden. Frågan om hospitalets rättsliga ställning lärer
emellertid icke sakna betydelse, när det gäller ett bedömande av på vad
sätt de av statsrevisorerna framställda önskemålen må kunna vinna beaktande.

Dessa önskemål stå beträffande rekognitionsavgifterna i full överensstämmelse
med statsmakternas strävan att avlägsna de avkomsträtter av civilrättslig
eller skattenatur, vilka åtnjuta s. k. tyst förmånsrätt. Kollegiet, som
redan i sitt utlåtande den 9 december 1921 betecknade rekognitionsavgifterna
i den omfattning, de dåmera erhållit, såsom olämpliga och till sin rättsliga
natur tvivelaktiga samt föreslog deras successiva avskrivning, får giva
sin anslutning till vad statsrevisorerna anfört rörande angelägenheten att
bringa dessa avgälder att upphöra.

Då danvikspenningarna synas vara en olämplig belastning å sjöfarten, har
kollegiet icke något att erinra mot att åtgärder vidtagas för deras avskaffande.

Under åberopande av det anförda får kollegiet förorda, att utredning företages
angående sättet och villkoren för ett upphörande av ovanberörda avgifter
och att i sammanhang med denna utredning kommer under övervägande
i vad mån en avveckling kan och bör vidtagas av de ersättningar för
tolag och tiondevederlag, vilka för närvarande utgå av statsmedel till Danviks
hospital.

Stockholm den 8 januari 1938.

Underdånigst

ERIK SCHALLING. STEN GRÖNVALL.

ERNST P. PEHRZANDER. PER GAVELIUS. BENGT NILSSON.

Föredragande.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 46, § 18.

Till Konungen.

Sedan statskontoret genom remiss den 20 december 1937 anbefallts inkomma
med utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer
under § 18 i sin berättelse anfört angående Danviks hospital, får statskontoret
anföra, att ämbetsverket icke funnit anledning göra erinran mot att
en undersökning i det av revisorerna angivna syftet kommer till stånd. Vid
en sådan undersökning lärer emellertid böra uppmärksammas, att ersättning
för tolag och tionde vederlag ävensom andra förmåner av samma natur bereus
genom anslag å riksstaten även i andra än här påtalade fall.

— 147 —

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
t. f. statskommissarie!! Johnsson.

Stockholm den 11 januari 1938.

Underdånigst

G. FR. NISSEN.

ERIK BERGMAN.

Börje Kull.

Kommerskollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 46, § 18.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1937 har anbefallts kommerskollegium att
avgiva utlåtande angående förslag av riksdagens revisorer i fråga om upphörande
av vissa avgifter m. m. till Danviks hospital och däribland av de
s. k. danvikspenningarna.

I anledning härav får kollegium härmed anföra följande.

I sin förevarande skrivelse omförmäla riksdagens revisorer bland annat,
att sakkunniga inom kommerskollegium, de s. k. »Sjöfartsavgiftssakkunniga
av 1924», i ett den 23 mars 1927 avgivet betänkande angående sjöfartsavgifter
(statens offentliga utredningar 1927: 7; handelsdepartementet) föreslagit,
att danvikspengarna skulle för framtiden upphöra att utgå samt att kollegium
i häröver den 8 mars 1935 avgivet yttrande tillstyrkt de sakkunnigas förslag.

Det ifrågavarande sakkunnigförslaget hade tillkommit, sedan Kungl. Majit
ursprungligen den 26 september 1921 anbefallt kollegium att verkställa utredning
rörande möjligheten och lämpligheten av en omläggning av systemet
för beräknandet och uppbörden av allmänna sjöfartsavgifter, med undantag
av lotsavgifter jämte hemvägsersättning, ävensom i samband därmed
i vad mån och på vad sätt lättnad i de till staten utgående eller till statsmyndigheter
redovisade dylika avgifter kunde beredas fartyg vid resor mellan
frihamn och utrikes ort, samt att till Kungl. Majit inkomma med det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Sistnämnda spörsmål skulle enligt
de givna direktiven först upptagas till behandling och utlåtande härom
avgavs den 4 februari 1922 av vissa av kollegium först tillkallade sakkunniga.
Härav föranleddes utfärdandet av provisoriska författningar om befrielse
i vissa fall från erläggande av lastpenningar och av fyr- och båkavgift.
Den 24 november 1922 förordnade Kungl. Majit, att utredningsarbetet i övrigt,
som av kollegium påbörjats men då ännu icke slutförts, skulle från och
med den 1 januari 1923 vila och därefter icke utan Kungl. Majits särskilda
medgivande upptagas. Sedan Kungl. Majit därefter den 13 juni 1924 förklarat,
att utredningsarbetet i fråga skulle så skyndsamt som möjligt återupptagas,
tillkallade kollegium den 23 september 1924 ovan först omförmälda
sakkunniga. De sjöfartsavgifter, som inbegrepos i de sakkunnigas utredning,
voro följande: lastpenningar, fyr- och båkavgift, statlig isbrytaravgift,
hamnavgifter, hamnisbrytaravgifter, grundpenningar, kanal-, sluss- och farledsavgifter,
bropenningar, tonavgift, avgift till svenska kyrkan i London
samt danvikspenningar och fattigpenningar i Stockholm. Rörande dessa av -

148 -

gifters rättsliga natur hava de sakkunniga uttalat sig å sid. 46 ff. i betänkandet.
Därav framgår, bland annat, hurusom de sakkunniga ansågo lastpenningarna
icke motsvaras av några särskilda prestationer från det allmännas
sida till sjöfartens gagn, varför umgäldens karaktär av verklig skatt
— till sin natur bestämt åtskild från vissa andra av de ovannämnda avgifterna
— vore alldeles uppenbar. De skäl, som vid skilda tillfällen åberopats
till stöd för avskaffande av denna avgift, uttalade de sakkunniga i fortsättningen
(sid. 76), hade i första hand hänfört sig till lastpenningarnas karaktär
av skatt. I anslutning därtill anförde de sakkunniga bland annat följande: »Det

har påvisats att avgiften utgör en kvarleva från numera icke erkända
skatteprinciper och att den äger en viss likhet med grundskatterna, varför,
när dessa avskrivits till fullo, också lastpenningarna borde avskaffas. Uttagandet
av en dylik ''avgift’ har ansetts innefatta en beskattning icke på inkomsten
genom fartygets användande utan på själva fartyget, så mycket mera
oegentligt som andra transportmedel icke beskattades. Vidare har framhållits
det orättvisa uti, att endast sjöfartsnäringen vore belastad med en
dylik direkt statsskatt av speciell natur, varjämte erinrats om skattens verkningar
som en extra belastning å varubytet.----------

Gentemot nu angivna skäl för lastpenningarnas avskaffande synes såsom
motiv för deras bibehållande endast hava gjorts gällande dels att denna inkomstkälla
av statsfinansiella hänsyn icke borde frånhändas det allmänna,
dels att man genom lastpenningarna hade möjlighet att jämväl beskatta den
utländska sjöfarten på svenska hamnar.»

De sakkunniga framhöllo, att de synpunkter, som kommit till uttryck i
avseende å lastpenningarna, ägde i stort sett tillämpning även i fråga örn
övriga avgifter av skattenatur, nämligen avgiften till svenska kyrkan i London
samt danvikspenningarna och fattigpenningarna i Stockholm. Den omständigheten
att dessa avgifter ägde karaktären av skatteförläning — en understödsform
som vore alldeles oförenlig med nutida uppfattning — fortsatte
de sakkunniga — gjorde det särskilt motiverat, att avgifterna i fråga
bleve avskaffade. I den mån fortsatt understöd av allmänna medel ansåges
böra beredas de ifrågavarande institutionerna, borde detta ske i vanlig ordning
genom anslag å riksstaten. I samband därmed borde ock upptagas till
närmare prövning, huruvida rätten till fattigpenningarna i Stockholm på
grund av sin förmenta privilegienatur borde av det allmänna inlösas.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag avskaffades, från och med
utgången av juni 1929, lastpenningarna (jfr kungörelsen den 3 maj 1929
(nr 65) angående upphävande av § 14 i förordningen den 9 juni 1911 (nr
80) med tulltaxa för inkommande varor).

I sitt ovannämnda yttrande den 8 mars 1935, vilket avsåg, förutom sjöfartsavgiftssakkunnigas
betänkande, även 1928 års lotsförfattningssakkunnigas1
betänkande i vad anginge vissa principfrågor, lämnade kollegium beträffande
avgiften till svenska kyrkan i London, danvikspenningarna och
fattigpenningarna vissa kompletterande upplysningar, vilka närmare framgå
av härvid bifogade transund av yttrandet i fråga.

I anslutning till sålunda förebragt utredning uttalade kollegium så vitt
nu är i fråga för egen del följande.2

»Det synes kollegium påtagligt, att samtliga nu ifrågavarande avgifter äro
till sin natur synnerligen irrationella.

1 Inom Handelsdepartementet tillkallade på grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2
mars 1928. — Betänkande den 31 januari 1930 (Statens offentliga utredningar 1930: 7; Handelsdepartementet.
)

! Ej här avtryckt.

149 —

Det samband med sjöfarten, som svenska kyrkan i London kan påvisa,
är icke av annan art, än att motsvarande förhållanden på andra håll skulle
kunna giva upphov till speciella avgifter på den svenska sjöfarten nära nog
i vilket land som helst. En helt annan fråga är i vad mån den religiösa,
ideella och kulturella verksamhet, som utövas av svenska kyrkan i London,
är av sådan karaktär, att den är förtjänt av ett sådant stöd, som en av det
allmänna garanterad årlig inkomst utgör. På denna punkt föreställer sig
kollegium, att meningarna icke rätt gärna kunna vara delade. Kollegium
anser för sin del intresset av dylikt stöd i föreliggande fall vara så starkt
framträdande, att kollegium — ehuru ifrågavarande svenska kyrkas verksamhet
icke i annan mån än såvitt angår den genom densamma utövade sjömansvården
berör kollegii verksamhetsområde och kollegium för egen del
i likhet med sjöfartsavgiftssakkunniga är av den bestämda meningen, att
fartygsavgiften till nämnda kyrka bör upphöra — likväl är berett att uttala,
att upphävandet av avgiften icke bör ifrågakomma med mindre än att kyrkan
i särskild ordning beredes fullt tillfredsställande vederlag. Någon annan
utväg härtill lärer icke förefinnas än att anslag för ändamålet uppföres
på riksstaten.

Kollegium förordar sålunda, att nu ifrågavarande avgift med det snaraste
bringas att upphöra och att åtgärd vidtages i syfte att tillförsäkra svenska
kyrkan tillfredsställande vederlag härför.

Vad härefter angår danvikspenningarna och fattigpenningarna, så synes
sambandet med sjöfarten beträffande dessa avgifter om möjligt vara. än
mindre än vad fallet är i fråga om den nyssnämnda avgiften. Kollegium
har, såsom ock av sjöfartsavgiftssakkunnigas utredning framgår, beträffande
båda dessa avgifter visserligen tidigare uttalat, att kollegium icke funne
skäl föreligga, som borde föranleda rubbning i den sedan gammalt bestående
rättigheten för vederbörande att tillgodonjuta inkomsten av ifrågavarande,
från viss sjöfart på Stockholm utgående avgifter, och gjord framställning om
avgifternas upphörande föranledde i anslutning härtill icke någon Kungl.
Maj:ts åtgärd. Då frågan emellertid nu åter upptagits och därvid satts i samband
med en allmän revision av vårt avgiftsväsen, anser kollegium densamma
ligga annorlunda till. Kollegium förordar alltså nu vidtagande av åtgärder
i syfte att bringa dessa avgifter till att upphöra.

Fattigpenningarna synas emellertid vara av privilegienatur och såväl denna
avgift som danvikspenningarna hava månghundraårig hävd, varför kollegium
finner tvingande skäl föreligga för att bereda de till inkomsten avavgifterna
berättigade institutionerna lämpligt vederlag för desamma. Kollegium
tillstyrker sålunda upptagande av förhandlingar med vederbörande
institutioner örn beredande åt dem av erforderligt vederlag för avgifternas
upphävande.

Ovan har nämnts, att lastpenningarna avskaffats redan med utgången avjuni
1929. Sedan tidpunkten för kollegii förberörda yttrande bar frågan om
fyr- och båkavgiften liksom spörsmålet om ändrade grunder för lotsavgifternas
utgående erhållit sin reglering genom förordningar den 4 juni 1937 (nr
335) örn fyr- och båkavgift och (nr 330) angående lotsverket (lotsförordning).

Frågorna örn hamnavgifter och grundpenningar äro föremål för fortsatt
utredning inom kollegium med biträde av särskilda sakkunniga. Slutligt
förslag i dessa frågor av kollegium förväntas föreligga inom en nära framtid.
Vid en slutlig reglering även av sistnämnda frågor skulle den allmänna
revisionen av vårt avgiftsväsen rörande sjöfarten i sina viktigaste delar vara
genomförd. Kollegium anser det emellertid vara i hög grad önskvärt, att
denna revision fullföljes bland annat även beträffande danvikspenningarna.
TIr nu angiven synpunkt är enligt kollegii uppfattning det förevarande ini -

150 —

tiativet av riksdagens revisorer att hälsa med tillfredsställelse. Kollegium
anser sig därför böra för sin del understödja detsamma, i samband varmed
emellertid kollegium anser sig böra understryka angelägenheten även att frågorna
örn avskaffande av avgiften till svenska kyrkan i London och av fattigpenningarna
så snart ske kan upptagas till slutlig prövning.

I detta ärendes avgörande i kollegium hava deltagit generaldirektörens
ställföreträdare, kommerserådet Sidenvall, kommerserådet Matz och tj. f.
kommerserådet, sekreteraren greve von Schwerin, föredragande.

Stockholm den 8 januari 1938.

Underdånigst
KARL SIDENVALL.

FRITZ von SCHWERIN.

Mogens Möller

Direktionens över Danviks
hospital

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 46, § 18.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Majit med resolution den 20 december 1937 lämnat direktionen
över Danviks hospital tillfälle att inkomma med yttrande i anledning
av vad riksdagens revisorer i resolutionen bifogade skrivelse anfört, får
direktionen härmed i underdånighet avgiva följande yttrande, vilket dock, med
hänsyn till den knappa tid, som direktionen haft till sitt förfogande, samt till
de berörda spörsmålens stora omfattning och svårighetsgrad, icke är att anse
såsom uttömmande.

Riksdagens revisorer hava i nyssnämnda skrivelse till en början lämnat en
kortfattad redogörelse för hospitalets tillkomst och utveckling samt dess nuvarande
organisation och verksamhet, därvid, bland annat, redogjorts för de
inkomster, som inflyta till hospitalet. Revisorerna hava i samband därmed
anfört, att en del av dessa inkomster utgjordes av ett flertal avgifter, vilka
från nutida synpunkt snarast vore att jämföra med skatter, eller av ersättning
för dylika avgifter. Såsom inkomster av nyss omnämnda karaktär hava angivits: 1)

de så kallade Danvikspenningarna

2) Tolagsmedel

3) Rekognitionsavgifter

4) Tomtören och s. k. trettiondepenningar samt hospitalet tillkommande
ersättning för indragna tiondevederlag.

Revisorerna hava därefter uttalat såsom sin mening att hospitalet intoge en
egenartad ställning i rättsligt hänseende. Från att hava utgjort en allmän välgörenhetsinrättning
hade, enligt revisorerna, hospitalet blivit en i förhållande
till det allmänna så gott som självständig institution ehuru med rätt att uppbära
inkomster i form av avgifter av allmän karaktär eller ersättning för dylika.
Utan att ingå på spörsmålet om dessa avgifters rättsliga natur hava

— 151 —

revisorerna lör sin del funnit, att avgifterna numera framstå såsom » en olämplig
och i hög grad otidsenlig form av beskattning». Såsom skäl härför vilja
revisorerna, bland annat, framhålla att, ehuru ifrågavarande allmänna pålagor
i väsentlig mån åvila skaf teobjekt inom andra kommuner än Stockholms
stad, de inkomster, som inflyta genom nämnda beskattning, praktiskt taget
endast kunna komma till nytta för i Stockholm mantalsskrivna personer och
för Stockholms stad, som genom anstaltens verksamhet beretts lättnad i hjälpen
till äldre personer, vilka, därest de icke kunnat intagas å anstalten i åtskilliga
fall torde hava fått omhändertagas av staden.

Under åberopande av vad sålunda anförts framhålla revisorerna slutligen
angelägenheten av att åtgärder snarast vidtagas i syfte att bringa icke blott
de återstående rekognitionsavgifterna utan även de så kallade danvikspenningarna
till att upphöra. I samband därmed säga sig revisorerna vilja ifrågasätta,
huruvida icke åtgärder även böra vidtagas för en avveckling i någon
form av ovan omförmälda ersättningar för inkomster av allmän natur, nämligen
tolags- och tiondevederlagsersättningen, vilka för närvarande av statsmedel
utgå till Danviks hospital.

Ehuru i riksdagens revisorers skrivelse göres påpekande om att olika uppfattningar
angående hospitalets ställning i rättsligt hänseende gjort sig gällande,
synas revisorerna själva likväl icke avse att nied sin nu framställda
anmärkning rörande hospitalet vilja göra något påstående därom att hospitalet
icke skulle vara en självständig juridisk person med en i förhållande
till staten självständig ställning.

Med hänsyn härtill och till resultatet av den grundliga utredning rörande
hospitalets rättsliga ställning, som föregick den överenskommelse om rekognitionsavgiftspliktens
avlösande, vilken år 1932 träffades mellan delegerade för
hospitalet samt ägare av avgiftspliktiga fastigheter inom Nacka socken och som
därefter, då proposition i enlighet med den träffade överenskommelsen avläts
till 1933 års riksdag, bifölls av riksdagen med den ändringen att möjligheten
att avlösa rekognitionsavgiftsplikten skulle gälla samtliga de hemman, från
vilka dylika avgifter skulle utgå, finner direktionen, därest i enlighet med revisorernas
framställning åtgärder skola vidtagas i syfte att bringa anmärkta
avgifter och ersättningar för inkomster av allmän natur till upphörande, sig
icke hava anledning räkna med annat än att i så fall detta skall ske mot att
vederlag, om vars storlek överenskommelse träffas, lämnas hospitalet.

De avgifter och ersättningar för inkomster av allmän natur, som ifrågasatts
att upphöra, äro:

1) Rekognitionsavgifter;

2) Danvikspenningar;

3) Tolagsersättning och

4) Tiondevederlagsersättning.

Direktion vill här nedan yttra sig angående en var av dessa avgifter och

ersättningar.

1) Rekognitionsavgifter. ... , . „

Vid det förhållandet att angående denna avgifts avlösande for endast några
år sedan träffades ovan omförmälda överenskommelse — relaterad i revisorernas
skrift — däri, bland annat, föreskrevs, att i fall begäran örn avlösning
icke behörigen gjordes inom viss tid — före den 1 juli 1934 rätten att
vinna avlösning på förut angivna villkor vöre förfallen, finnér, direktionen
anmärkningsvärt alf frågan nu åter upptages lill behandling. Såsom revisorerna
även anmärkt, iigde vid ifrågavarande tillfälle avlösning av avgifterna
rum endast beträffande drygt en tredjedel av de avgiftspliktiga fastigheterna
dier beträffande 1,338 av de 3,030 fastigheter, fran vilka hospitalet da agde
uppbära sådan avgift. Detta förhållande synes direktionen, med hänsyn till

152 —

att samtliga ägare till de ifrågavarande fastigheterna i enlighet med därom
föreskrivna villkor blevo underrättade såväl om möjligheten att vinna avlösning
som om villkoren därför —■ vilka villkor för övrigt voro för fastighetsägarna
synnerligen förmånliga — utvisa att markägarnas intresse utav avgifternas
avlösande icke torde vara särdeles stort. Vid nämnda förhållande
kan befaras att. därest fastighetsägarna skulle ånyo lämnas tillfälle att avlösa
sagda avgift, därmed icke skulle vinnas den avveckling av avgifterna, som
revisorerna anse önskvärd. Att, därest nu ett avlösningsförfarande åter skulle
komma till stånd, medgiva fastighetsägarna en avlösning på förmånligare villkor
än vid förra tillfället för att på så sätt stimulera intresset för avlösningen,
anser direktionen emellertid icke kunna ifrågakomma dels av ekonomiska
skäl, vartill direktionen senare vill återkomma, och dels enär det skulle vara
en uppenbar orättvisa mot de fastighetsägare, som vid förra tillfället begagnade
sig utav möjligheten att avlösa avgiften. Rent principiellt vore det riktigare
att löseskillingen i stället sattes högre än vid förra tillfället, enär hospitalet
under mellantiden fått vidkännas ränteförlust. Dessutom skulle det
härigenom för de avgiftspliktiga bliva tydligt att de vid varje eventuellt nytt
tillfälle till avlösning hade att räkna med sämre villkor, något som således
kunde för dem göra det önskvärt att snarast möjligt verkställa avlösning.

Beträffande hospitalets inkomster av dessa avgifter utgjorde desamma enligt
uppgift i protokollet över socialärenden, hållet inför Eders Kungl. Majit i
statsrådet den 20 november 1931, under tiden från och med 1900 tili och med
räkenskapsåret 1930/1931 eller en tidsperiod av 31 7z år i runt tal 1,148,000
kronor, utgörande i medeltal för år omkring 36,000 kronor. Statsrevisorerna
uppgiva sagda inkomst under 1900-talet till i medeltal omkring 50,000 kronor
för år och direktionen har i förutnämnda ärende angående avlösning av rekognitionsavgifterna
uppgivit desamma för tiden 1907—1931 till i medeltal
under de 25 åren i runt tal 32,500 kronor för år, därvid dock dessförinnan
gjorts avdrag för vissa större belopp, som ansetts utgöra undantagsfall. Dessa
inkomster hava givetvis efter tiden för den avlösning, varom överenskoms,
nedgått och hava sålunda utgjort under följande räkenskapsår, nämligen:

1934/1935 .......... kronor 15,229: 44

1935/1936 .......... » 9,124:63

1936/1937 .......... » 645:—.

Därvid är dock att märka, att åren närmast efter avlösningen måste vara
att anse såsom en övergångstid, under vilken inkomsten av rekognitionsavgifterna
säkerligen understigit vad som eljest skulle vara normalt. Man får
nämligen, såsom revisorerna även framhållit, räkna med att rekognitionsavgifterna
avlösts huvudsakligen i fråga om sådana fastigheter, som varit avsedda
att försäljas inom en nära framtid. Vidare är beträffande senaste året.
då inkomsten utgjort endast 645 kronor, att märka att indrivningen av avgifterna
blivit fördröjd därav att ett nytt system för avgifternas bokföring
måst uppläggas. Den verkliga inkomsten, belöpande å budgetåret 1936/1937
är säkerligen betydligt större, vilket torde visa sig, då nu avgifterna inom
kort åter kunna indrivas. Man torde också kunna räkna med att efter den
övergångstid, varom ovan anmärkts, inkomsterna av de återstående fastigheter,
beträffande vilka avgiftsplikten icke blivit avlöst, skola bliva i huvudsak
desamma som tidigare. Då drygt en tredjedel av de ursprungligen avgiftspliktiga
fastigheterna blivit avlösta och då såsom ovan angivits inkomsten
av dessa avgifter utgjorde minst 32,500 kronor i medeltal för år för tiden
innan avlösningen, torde man därför hava anledning räkna med att inkomsten
normalt bör uppgå till omkring 15—20,000 kronor per år, som kapitaliserade
efter 3 % — med vilken räntefot man vid nuvarande ränteläge har

— 153 —

anledning räkna — motsvarar ett kapital av i runt tal 500,000—650,000 kronor.

2) Danvikspenningarna.

Såsom framgår av revisorernas skrift har hospitalet sedan 1500-talet åtnjutit
inkomsten av dessa s. k. Danvikspenningar. Hospitalets rätt till desamma
torde jämväl få anses obestridlig. Hospitalets inkomst av denna avgift
har under de senaste 10 räkenskapsåren varit följande, nämligen under:

1927/1928 ........................ kronor 9,170: 87

1928/1929 ........................ » 9,646:25

1929/1930 ........................ » 10,428: 67

1930/1931 ........................ » 10,921:00

1931/1932 ........................ » 10,907:59

1932/1933 ........................ » 10,183: 78

1933/1934 ........................ » 10,225: 78

1934/1935 ........................ » 11,086: 25

1935/1936 ........................ » 12,235:53

1936/1937 ........................ » 13,391: 70 kronor 108,197:42.

Inkomsten har sålunda i medeltal för år utgjort 10,819 kronor 74 öre, som
kapitaliserade efter 3 % motsvarar ett kapital av i runt tal 360,000 kronor.
Att märka är, att vid denna beräkning hänsyn icke tagits till att inkomsten,
såsom framgår av ovanstående uppgifter om de årliga inkomsterna, visar en
tydlig tendens att öka. Hur en avlösning av denna avgift, därest en sådan
eventuellt skulle verkställas, lämpligen borde utföras, är direktionen för närvarande
icke beredd att taga ställning till. Då avgiften åvilar sjöfarten —
alla från utrikes ort till Stockholm ankommande fartyg — torde en utdebitering
på de avgiftspliktiga svårligen kunna genomföras.

3) Tolagsmedel.

Liksom beträffande Danvikspenningarna torde hospitalets rätt till tolagsersättning
vara av beskaffenhet att icke kunna utan mot vederlag borttagas.
Såsom framgår av revisorernas yttrande grundar sig denna rätt på
Kungl, breven den 25 maj 1809 och den 2 oktober 1814. Då sedermera i kungörelse
den 18 december 1857 förordnades att tolag icke längre skulle uppbäras
av städerna, bestämdes samtidigt att städerna i stället skulle vara berättigade
till ersättning efter vissa grunder. Av den ersättning, som i sådant
avseende tillkommer Stockholms stad, äger hospitalet uppbära 7/600. Under
de senaste 10 räkenskapsåren har hospitalet i sådan ersättning uppburit:

1927/1928 kronor 32,403: 10

1928/1929 » 37,199:64

1929/1930 » 37,191:70

1930/1931 » 38,969: 11

1931/1932 » 40,649:62

1932/1933 » 34,416: 13

1933/1934 » 27,579:97

1934/1935 » 27,570:61

1935/1936 » 34,754: 53

1936/1937 » 37,705: 72 kronor 348,440: 13.

Hospitalet har sålunda under de senaste 10 åren uppburit dylik ersättning
med ett belopp av i medeltal för år 34,844 kronor 1 öre, som, kapitaliserade
efter 3 °/o, motsvarar ett kapital av i runt tal 1,160,000 kronor.

Frågan örn en eventuell avlösning av denna ersättning synes i första hand
beröra Stockholms stad, då tolagsersättningen i första hand utgår till staden.
Då jämväl ett flertal andra städer uppbära dylik ersättning synes direktionen

— 154 —

riktigast att frågan om ersättningens avlösande behandlades i ett sammanhang
beträffande samtliga de intressenter, till vilka sådan ersättning utgår,
och att vederlag för ersättningens upphörande i så fall bestämmes att utgå
efter gemensamma grunder.

4) Tiondevederlagsersättning.

Kammarrådet Klockhoff avslutar i sitt arbete »Danviks hospital. Dess
rättsliga ställning» sin utredning angående hospitalet tillkommande ersättning
för indragna tiondevederlag sålunda:

»Med detta blygsamma inkomstbelopp» — av Klockhoff strax därförut
uppgivet till 3,670 kronor årligen — »representeras alltså i hospitalets stat
de betydande fastighetskomplex hospitalet på sin tid avstod till kronan. Det
anslagna beloppet har närmast karaktären av ränta å hos kronan innestående
köpeskilling och kan givetvis icke av kronan indragas.»

Därest en avlösning av ersättningen skall ske, förutsätter direktionen sålunda,
att hospitalet därför erhåller vederlag. Ersättningen motsvarar, kapitaliserad
efter 3 %>, ett kapital av i runt tal 122,000 kronor.

Såsom framgår av vad direktionen ovan i denna skrift anfört representera
de inkomster, beträffande vilka åtgärder för deras upphörande nu ifrågasättas,
följande beräknade ungefärliga kapitalvärden:

1) Rekognitionsavgifterna ........................... kronor 575,000

2) Danvikspenningarna ............................. » 360,000

3) Tolagsersättningen .............................. » 1,160’000

4) Tiondevederlagsersättningen ...................... » 122*000

Summa kronor 2,217,000.

Revisorerna hava slutligen till inkomster av skatteliknande natur och inkomster
av allmänna medel hänfört tomtören och trettiondepenningar av
hospitalets s. k. ofria tomter i Stockholm samt angående dessa inkomster anfört,
att så gott som samtliga dylika tomter numera friköpts och att till hospitalet
inflytande tomtören under budgetåret 1936/1937 uppgingo till endast
76 kronor 44 öre. Ehuru revisorerna i sitt slutliga uttalande icke upptagit dessa
inkomster bland de hospitalet tillkommande inkomster, beträffande vilka
revisorerna ansett att åtgärder borde vidtagas i syfte att bringa desamma att
upphöra, anser sig direktionen likväl böra framhålla, att hospitalet fortfarande
har att räkna med icke oväsentliga belopp, som kunna tillfalla detsamma
såsom löseskilling för friköpandet av ännu bestående skyldighet att till hospitalet
utgöra trettiondepenningsavgift. I det genom Eders Kungl. Maj:ts beslut
den 28 februari 1930 beviljade friköpet, avseende delar av vid Danviksgatan
belägna tomterna nr 3 och 4 i kvarteret Våren, var friskillingen som
utgjorde 55,534 kronor, beräknad efter ett pris av 20 kronor per m2 ° De områden,
beträffande vilka friköp av skyldigheten att till hospitalet utgöra trettiondepenning
fortfarande kan ifrågakomma, äro uteslutande de områden,
för vilka ovannämnda tomtören örn 76 kronor 44 öre erläggas till hospitalet
Av dessa tomtören erläggas 31 kronor 44 öre för vissa Stockholms Bomullsspinneri-
och Väveri Aktiebolag tillhöriga områden inom kvarteren Aprikosen,
Fikonet, Apelsinen, Riset och Barnängen om sammanlagt 51,832.4 nr
samt återstoden, 45 kronor, huvudsakligen för viss del av tomten nr 7 i kvarteret
Tegelviken Mindre, den så kallade Fåfängan, tillhörig Stockholms stad
innehållande en areal av 27,901.5 m2. Efter ett pris av 20 kronor per m2
skulle sålunda den hospitalet tillkommande ersättningen för friköpandet av
skyldigheten, att utgöra trettiondepenningsavgift uppgå till i runt tal 1 595 000
kronor.

Direktionen tillåter sig slutligen att i anledning av revisorernas framställning
framhålla följande:

— 155 —

Direktionen har förut i denna skrift uttalat den meningen alt stiftelsen icke
torde annat än mot vederlag kunna fråntagas de förmåner stiftelsen åtnjutit
sedan århundraden. Stiftelsen kan för närvarande så mycket mindre medgiva
att någon av dess inkomstkällor fråntagas den, som stiftelsen på grund
av de sjunkande penningräntorna årligen får vidkännas minskning av sina
inkomster. Situationen för stiftelsen är med hänsyn till de sjunkande räntorna
i själva verket så bekymmersam, att direktionen står inför nödvändigheten
att höja de avgifter, som pensionärerna hava att erlägga. Då en sådan
åtgärd måste försvåra de i ekonomiskt avseende sämre lottades ställning,
drager sig direktionen givetvis i det längsta för en dylik åtgärd, men örn ränteläget
visar fortfarande sjunkande tendens torde åtgärders vidtagande bliva
ofrånkomligt. Örn således redan den nuvarande situationen kan nödvändiggöra
en enligt direktionens mening så motbjudande åtgärd som att försvåra
de fattigas i och för sig mycket bekymmersamma ställning, måste en sådan
åtgärd av icke ringa omfattning utan tvivel företagas, om stiftelsen utan
erhållande av motsvarande vederlag berövas någon eller några av sina inkomstkällor,
med vilkas bestånd direktionen jämväl räknat vid företagandet
av den utvidgning av Danviks hem, som nyligen företagits och varigenom det
antal pensionärer, som kunna emottagas, ökats från 297 till 431. En avsevärdare
avgiftsförhöjning vore så mycket mer att beklaga, som bibehållandet
av låga avgifter bereder fattiga möjlighet att i större utsträckning än förr komma
i åtnjutande av de förmåner, stiftelsen erbjuder, enär folkpensioneringen
sätter många, som eljest icke kunde inkomma å hemmet, i tillfälle att där
vinna inträde.

Ett upphävande av den rätt till de av revisorerna omnämnda inkomstkällorna
mot kompensation exempelvis av skattemedel skulle icke innebära annat
än ett överflyttande av en utgift från några få, bärkraftiga rättssubjekt
till hela den skattebetalande befolkningen. En dylik åtgärd finner direktionen
icke motiverad.

Direktionen delar med alla välgörenhetsinrättningar de bekymmer, som
minskade inkomster genom räntefallet förorsaka. Tiden för en omreglering
av stiftelsens inkomster är därför icke nu inne. Örn de av revisorerna väckta
frågorna överhuvud taget böra upptagas till utredning och avgörande, bör
detta ske å tid, då situationen på penningmarknaden är en annan än den nuvarande.

Direktionen får därför i underdånighet hemställa att revisorernas framställning
icke måtte till någon åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 januari 1938.

Underdånigst

För direktionen över Danviks hospital:

ERIC HALLGREN.

Olof Abenius.

— 156 —

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Underdånigt utlåtande.

Statskontoret, som delar den i riksdagens revisorers uttalande hävdade
uppfattningen, anser i likhet med revisorerna, att bestämmelser böra meddelas
för ernående av den avsedda omläggningen av förfaringssättet beträffande
de ersättningar, om vilka här är fråga. Härvid blir det givetvis nödvändigt
att vidtaga ändring i kungörelsen den 24 november 1932 (nr 534}.
Då emellertid nämnda kungörelse synes hava tillkommit utan medverkan av
riksdagen, torde detta kunna ske utan dess hörande.

Stockholm den 5 januari 1938.

Underdånigst
G. FR. NISSEN.

NILS A. ODÉN.

K. A. Lindbergson.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Konungen.

Till åtlydnad av remiss den 20 december 1937 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 19 av berättelsen angående statsverket anfört rörande ersättning
till statsverket för anlitande av statspolis.

Revisorerna hava påtalat, att stor osäkerhet synes råda beträffande tillämpningen
av gällande bestämmelser rörande ersättning till statsverket vid anlitande
av statspolis, samt funnit det angeläget, att åtgärder vidtagas för ernående
av en i möjligaste mån enhetlig tillämpning av bestämmelserna på
detta område. Revisorerna hava vidare funnit det mindre lämpligt, att dylik
ersättning utbetalas av den enskilde direkt till vederbörande polispersonal,
samt förordat, att gottgörelsen inlevereras till länsstyrelsen för att därefter
tillhandahållas polispersonalen.

Riksräkenskapsverket finner de av revisorerna påtalade förhållandena
beträffande såväl tillämpningen av gällande bestämmelser rörande ersättning
till statsverket vid anlitande av statspolis som utbetalningen av dylik
ersättning direkt till polispersonalen vara mindre tillfredsställande. En
komplettering av bestämmelserna i ämnet synes därför enligt riksräkenskapsverkets
mening vara önskvärd. Därvid synes jämväl böra tagas under

— 157

övervägande, huruvida icke staten tillkommande ersättningar böra tillgodoföras
en särskild inkomsttitel.

Stockholm den 20 januari 1938.

Underdånigst

V. ARVIDSSON.

ERIK STRIDSBERG.

Fl. Levin.

Statspolisintendentens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Konungen.

Anmodad avgiva yttrande med anledning av riksdagens revisorers anmärkning
rörande ersättning till statsverket vid anlitande av stats- och reservpolis
m. m. får jag härmed i underdånighet anföra följande.

Vid kommendering av statspolispersonal, som det åligger enskild att gälda,
torde direkt betalning från arrangör till i tjänsten kommenderad polisman
förekomma relativt sparsamt. Däremot lärer ofta dylik direktbetalning
ha ägt rum, då polisman å fritid tjänstgjort vid sådan kommendering.
De ersättningar, som skola tillkomma å fritid tjänstgörande polismän, äro
understundom av de olika städernas polismyndigheter bestämda till visst
belopp per tjänstgöringstimme. Därest sådana föreskrifter äro utfärdade
för polispersonalen i viss stad tilllämpas dessa jämväl av den från stadens
poliskår till statspolisen kommenderade polispersonalen. För polismän tillhörande
Stockholms polisdistrikt gälla de bestämmelser, som finnas intagna
i bilagda avskrift av order.

I likhet med riksdagens revisorer anser jag det vara otillfredsställande,
att ersättningar av vederbörande arrangör direkt utbetalas till den underordnade
polismannen. Att å andra sidan föreskriva att ersättningen skall inlevereras
till länsstyrelsen för att av denna myndighet därefter tillställas
polispersonalen anser jag innebära onödig omgång och onödigt belastande
av länsstyrelsens arbetsbörda. Den vid statspolisens avdelning i Stockholm
tillämpade ordningen anser jag vara mera smidig samt ur ada synpunkter
fullt tillfredsställande. Efter avslutad polisbevakning, som det åligger enskild
att betala, erhåller polispersonalen i vanlig ordning av tillgängliga reseförskottsmedel
vederbörliga ersättningar. Omedelbart efter kommenderingens
slut översänder avdelningsföreståndaren till arrangören preciserad räkning
å kostnaderna. Sedan likvid inkommit till föreståndaren inlevererar denne
beloppet till länsstyrelsen. Preciserad uppgift, hur ersättningsbeloppet beräknats,
bör samtidigt överlämnas. Efter en s. k. fritidskommenderings slut
utskrives av föreståndaren räkning å de vid kommenderingen uppkomna
kostnaderna, vilken räkning därefter översändes till arrangören. Sedan betalning
inkommit till föreståndaren fördelar denne å expeditionen de belopp,
som skola tillfalla envar av de i fritidskommenderingen deltagande polismännen.

I Eders Kungl. Maj:ts kungörelse den 24 november 1932 angående ersättningsskyldighet
i vissa fall till statsverket vid anlitande av stats- eller reservpolis
finnes föreskrivet, att vissa i kungörelsen närmare angivna ersättningar

— 158 —

skola utgå för sådan polisbevakning, som det åligger enskild att gälda. I
kungörelsen finnes emellertid icke närmare angivet, vilka polisbevakningar,
som åligger enskild att bekosta. Avsaknaden av föreskrifter i sistnämnda
hänseende torde ha förorsakat de olika polismyndigheterna stora svårigheter
och torde möjligen haft till följd att inom de olika länen skilda uppfattningar
gjort sig gällande, vilka polisbevakningar det rätteligen åligger
den enskilde att gälda. Klarläggande bestämmelser synas erforderliga men
torde stora svårigheter uppstå vid utformande av föreskrifter i ämnet. Såsom
allmän regel torde böra uppställas, att polisbevakningar vid sådana
offentliga tillställningar, som hava ett ideellt eller allmännyttigt ändamål, böra
gäldas av statsverket. Däremot böra polisbevakningar vid tillställningar,
som hava till syfte uppnående av ekonomisk vinst för enskilda personer
eller sammanslutningar, betalas av vederbörande arrangör.

Prövningen av frågan, huruvida i ett visst fall en kommendering av stålsäter
reservpolis skall betalas av arrangören, måste alltid åligga polischefen
i det distrikt, inom vilket tillställningen skall äga rum. Det synes mig böra
föreskrivas, att i de fall, då särskilt tillstånd till en tillställning skall meddelas
av polischefen, det bör åligga denne att, därest bevakningen skall betalas
av arrangören, såsom ett villkor angiva detta i tillståndsbeviset. Polisehefen
bör därjämte vid rekvisition av statspolis för statspolisavdelningens
föreståndare omnämna berörda villkor.

Man torde få antaga, att även med tydligare lagbestämmelser vissa svårigheter
vid bedömande av ovan omnämnda ersättningsfrågor komma att
kvarstå. Det lärer nämligen ej sällan uppstå gränsfall, som motivera en
fördelning^ av kostnaderna mellan den enskilde och statsverket. Under sådana
förhållanden skulle det möjligen vara lämpligt att i ovannämnda kungörelse
infördes bestämmelser därom, att länsstyrelse i tvivelaktiga fall ägde
rätt fördela och jämka kostnaderna mellan arrangören och statsverket.

Stockholm i statspolisintendentens expedition den 12 januari 1938.

Underdånigst
GEORG THULIN.

Bilaga.

Order den 31 december 193 5.

Med ändring av A-order nr 5 den 10 maj 1932 förordnar Överståthållarämbetet
att från och med den 1 januari 1936 den ersättning, som påföres
nöjesanordnare eller andra vid s. k. betalningskommendering, skall utgå
med följande belopp

1) Inom den egentliga staden:

Dag			Belopp pr
	Tid	timme
			kr.
Lördag samt dag före helgdag ...	1	0—9 19—24	} 3:15
	1	9—19	2:63
Sön- och helgdag .............		0—24	3:15
Övriga veckodagar...............	1	0-9 21—24	| 3:15
	1	9-21	2:63

— 159 —

2) Utom den egentliga staden:

Belopp per timme 3 kronor 15 öre.

Därest tiden för hela betalningskommenderingen understiger en timme,
utgår dock hel timersättning.

Av ersättningen utanordnas till vederbörande polisman 3 kronor respektive
2 kronor 50 öre enligt ordern den 30 maj 1933. Resten av ersättningsbeloppet
inlevereras av kommissarien vid centralavdelningen månatligen till
poliskamrerarekontoret för att där tillgodoföras stadens kassa.

Stockholm i Överståthållarämbetet för polisärenden som ovan.

ERIC HALLGREN.

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts att före
den 10 januari 1938 inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört angående ersättning till statsverket vid anlitande i vissa fall
av statspolis. Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

Utbetalande av ersättningar av ifrågavarande slag direkt till vederbörande
polispersonal har hittills här i länet ägt rum utan att olägenheter därav
uppkommit. Länsstyrelsen har emellertid för sin del givetvis intet att erinra
emot att sådana ersättningar utbetalas genom länsstyrelsen. Vidkommande
frågan, när kostnader av nu angivet slag skola gäldas av den enskilde eller
stanna å statsverket, biträder länsstyrelsen statsrevisorernas mening örn nödvändigheten
av enhetlig tillämpning av bestämmelserna på detta område.

Stockholm å landskontoret den 7 januari 1938.

Underdånigst
NILS EDÉN.

ALARIK WIGERT.

Länsstyrelsens i Uppsala län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1937 har Eders Kungl. Majit anbefallt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande att avgiva utlåtande i anledning av
vad 1937 års statsrevisorer i § 19 av sin berättelse anfört. I anledning härav
får Eders Kungl Majits befallningshavande. med överlämnande av landsfogdens
i länet yttrande, för egen del i underdånighet anföra följande.

160 —

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser i likhet med vad statsrevisorerna
anfört icke lämpligt att ersättning av något slag utbetalas till statspolis
direkt av arrangör. En sådan anordning har, såvitt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande kunnat inhämta, icke heller förekommit i detta
län.

Beträffande frågan huruvida och i vilka fall ersättning till statsverket vid
anlitande av statspolis bör utgå från enskilda har inom detta län tillämpats
den grundsatsen att ersättning uttagits, då statspolisens användning varit
föranledd av tillställning, som anordnats för ekonomisk vinning. Med denna
principiella regel kunna visserligen gränsfall uppkomma, då tillämpningen
vållar någon tvekan. Hittills har den dock enligt Eders Kungl. Majrts
befallningshavandes uppfattning fungerat rättvist. Frågan örn statspolis
över huvud skall anlitas eller icke måste självfallet bedömas ur ren ordningssynpunkt.

Uppsala slott i landskansliet den 8 januari 1938.

Underdånigst

S. LINNÉR.

ELIAS STENIUS.

Landsfogdens i Uppsala län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län.

Med anledning av riksdagens revisorers uttalande angående ersättning till
statsverket vid anlitande av statspolis får jag vördsamt anföra följande.

Inom Uppsala län har icke, såvitt för mig är känt, arrangör av tillställning
utbetalt ersättning direkt till personal ur statspolisen. I likhet med
riksdagens revisorer anser jag ett sådant förfarande icke vara lämpligt.

När tillställning anordnats för ekonomisk vinning av enskild person eller
av sammanslutning har av arrangör uttagits ersättning för anlitande av
statspolis; och har denna ersättning inlevererats till statsverket.

Såsom exempel på tillställningar, där ersättning icke uttagits av arrrangör
vid anlitande av statspolis, anföras politiska möten, hembygd sfester eller
andra likartade tillställningar, vilka huvudsakligen främjat något ideellt
intresse, samt tillställning, som anordnats av statlig myndighet. I de angivna
fallen har polispersonalen använts huvudsakligen för ordnande av trafiken
å vägar och bevakning av områden gränsande intill platsen för tillställningen.

Uppsala slott i landskansliet den 3 januari 1938.

Underdånigst
ÅKE PONTÉN.

— 161 —

Länsstyrelsens i Södermanlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51 § 19.

Till Konungen.

I nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts giva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer i en vid remissen fogad
handling anfört angående ersättning till statsverket vid anlitande av stats polis.

_ .

På grund härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande. Enligt
införskaffade uppgifter synes regeln här i länet hava varit att, i samband
med beviljande av tillstånd att anordna tävlingar och andra tillställningar,
vederbörande arrangör ålagts att utgiva ersättning för i anledning
av polisbevakning vid tillställningen uppkommen kostnad. I enstaka fall
ha enligt uppgift kostnaderna för polisbevakning ansetts böra stanna å
statsverket. I de fall, då ersättning utgivits av enskild, synes ersättningen i
regel hava inbetalats till föreståndaren för den till Eskilstuna förlagda statspolisavdelningen,
varefter pengarna av denne inlevererats till landskontoret.
Någon gång har ersättningen inbetalats till vederbörande landsfiskal, varefter
denne vidarebefordrat pengarna till nyssnämnde föreståndare. En
viss osäkerhet synes sålunda även här i länet råda i fråga örn tillämpningen
av gällande bestämmelser rörande ersättning till statsverket vid anlitande
av statspolis. Då detta förhållande knappast kan anses tillfredsställande,
finner länsstyrelsen, i likhet med riksdagens revisorer, angeläget att åtgärder
vidtagas för ernående av en i möjligaste mån enhetlig tillämpning av
bestämmelserna på detta område.

Nyköping i landskansliet den 10 januari 1938.

Underdånigst
BO HAMMARSKJÖLD.

I. LJUNGSTEDT.

Länsstyrelsens i Östergötlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Konungen.

Sedan länsstyrelsen genom nådig remissresolution den 20 december 1937
anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
rörande ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis får länsstyrelsen
i underdånighet anföra följande.

Statsrevisorerna framhålla, att i fråga örn kostnader för anlitande av
statspolis vid tävlingar och tillställningar av .skiftande slag olika uppfattning
är rådande, huruvida kostnaden i sådana fall bör gäldas av den enskil 11—387289.

Rev.-berättelsc ant), statsverket för dr 1937. II.

— 162

de arrangören eller stanna å statsverket. Därest en ojämn tillämpning varit
att hänföra till olika uppfattning härutinnan, är det givetvis angeläget, att
sådana åtgärder vidtagas, som garantera en i möjligaste mån enhetlig tilllämpning
av bestämmelserna på området.

Det av statsrevisorerna påtalade förhållandet, att ersättning i vissa fall
utbetalas av arrangören direkt till vederbörande polispersonal, anser även
länsstyrelsen vara mindre lämpligt. Enligt vad länsstyrelsen inhämtat, har
ett sådant förfaringssätt icke tillämpats i detta län, med undantag dock för
de fall, då statspolis anlitats av statens järnvägar vid anordnande av så
kallade utflyktståg. I sistnämnda fall har ersättningen utbetalats direkt av
statens järnvägar till vederbörande polispersonal.

Vad angår^ redovisningen av ersättningar av ifrågavarande slag förfares
i detta län så, att föreståndaren för härvarande statspolisavdelning låter utskriva
specifikt uppställd räkning i två exemplar, av vilka det ena tillställes
vederbörande betalningsskyldig med anmodan att till länsstyrelsen verkställa
inbetalning och det andra översändes till landskontoret. Länsstyrelsen
tillser sedermera, att beloppet vederbörligen inflyter. Landskontorets
exemplar av räkningen jämte reversalet fogas såsom verifikation till räkenskaperna,
varigenom det för riksräkenskapsverket blir möjligt verkställa
saklig granskning.

Vid bokföringen av influtna medel har å landskontoret förfarits i enlighet
med föreskrifterna i kungl, kungörelsen den 10 maj 1935, S. F. S. nr 229.

Linköpings slott i landskontoret den 8 januari 1938.

Underdånigst
KARL TISELIUS.

E. STÅRCK.

Länsstyrelsens i Jönköpings
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Konungen.

Genom remissresolution den 20 december 1937 har länsstyrelsen fått sig
anbefallt att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
i fråga om ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis.

Länsstyrelsen får i anledning härav, med överlämnande av infordrat yttrande
från landsfogden i länet, för egen del anföra:

Vid bedömande huruvida ersättning till statsverket för anlitande av statspolis
vid anordnande av olika slags tillställningar bör utgå har länsstyrelsen
i de få fall, länsstyrelsen haft tillfälle att taga ställning till frågan härom, avgjort
denna med hänsyn till de direktiv, som därutinnan lämnats i den i
anledning av kungl, kungörelsen den 10 juni 1932 angående tillämpning för
riket i dess helhet av vissa bestämmelser i ordningsstadgan för rikets städer
utfärdade promemoria. Då denna förutsätter, att ersättning under vissa
omständigheter för dylikt anlitande av statspolis för vakthållning bör under
vissa omständigheter utgå, har länsstyrelsen ansett sig befogad att uttaga dy -

— 163 —

lik ersättning även i sådana fall, där tillställningarna ej varit att betrakta
såsom direkt nöjestillställning men där likväl bevakning genom särskilt utbildad
polis erfordrats antingen på grund av föreliggande förhållanden eller
med hänsyn till därutinnan av vederbörande arrangör framställd särskild
begäran. Det synes länsstyrelsen rimligt, att ersättning under sådana omständigheter
för använd statspolis lämnas statsverket. Mot förslaget att låta
ersättningsbeloppet under tillräckligt betryggande kontrollföreskrifter tillhandahållas
— i stället för den enskilde polismannen — statsverket finnes från
länsstyrelsens sida så mycket mindre anledning till anmärkning som det —
på sätt revisorerna erinrat — alltid måste anses olämpligt att låta ersättningen
tillhandahållas den enskilde polismannen direkt. Ett förfarande,
varigenom ersättning till den på fritid tjänstgörande polismannen utbetalas
till denne genom länsstyrelsen, överensstämmer i övrigt med den praxis härutinnan,
som numera tillämpas i eljest analoga fall såsom exempelvis i samband
med uttagande av ersättning för vägingenjörs eller länsarkitekts arbete.

Länsstyrelsen får därför förklara sig instämma i syftet med riksdagens
revisorers påpekande i förevarande avsnitt av dessas verksamhet.

Jönköping i landskansliet den 14 januari 1938.

Underdånigst
Å länsstyrelsens vägnar:

H. BERGELIN JOHAN WALLINDER.

Landsfogdens i Jönköpings län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till länsstyrelsen i Jönköpings län.

Anmodad avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
i fråga om ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis får jag, med
remisshandlingarnas återställande, vördsamt anföra följande.

Vid uttagande av ersättning för polisbevakning tillämpas här i länet det
av revisorerna angivna förfaringssättet, dock att arrangör icke utbetalar ersättning
direkt till den enskilde polismannen, utan jämväl sådan ersättning
upplages å den av statspolisavdelningens föreståndare upprättade räkningen.
Av samma orsak som revisorerna anser jag emellertid detta förfaringssätt
mindre lämpligt och detta jämväl av den anledningen, att förfaringssättet ej
är fullt betryggande ur kontrollsynpunkt. Länsstyrelsen äger nämligen icke
kännedom örn samtliga de fall, då statspolisen användes för bevakning (jämför
§ 11 i kungl, kungörelsen den 16 september 1932 angående stats- och
reservpolisen) och bar på grund härav begränsade möjligheter att vaka över
att statsverket erhåller vederbörlig gottgörelse. Fördenskull synes följande
förfaringssätt vara lämpligare även örn det kommer att åsamka länsstyrelsen
något mera arbete. Statspolisavdelningens föreståndare eller, örn statspolis
från olika orter tagits i anspråk för bevakningen, polisstyrkans befälhavare
utställer i två exemplar enligt fastställt formulär specificerad räkning å hela
den ersättning, som den enskilde har att utgiva för bevakningen samt över -

— 164 —

lämnar till länsstyrelsen räkningen, vilken dessförinnan bestyrkes av landsfogden.
Länsstyrelsen tillställer arrangören ena exemplaret av räkningen med
anmodan att inbetala beloppet till länsstyrelsen, varefter länsstyrelsen till
den, som utställt räkningen, för fördelning och utbetalning utanordnar den
del av det influtna beloppet, som i förekommande fall tillkommer polismän.

I anledning av revisorernas uttalande angående den olika tillämpningen av
gällande bestämmelser rörande ersättning till statsverket vid anlitande av
statspolis synes det för ernående av enhetligare tillämpning önskvärt, att
närmare föreskrifter bliva utfärdade.

Jönköping i landsfogdeexpeditionen den 5 januari 1938.

ARTHUR EKSTRAND.

Länsstyrelsens i Kronobergs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till kungl, socialdepartementet.

Genom nådig remiss den 20 sistlidne december anmodad avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer i remissen bilagd
handling anfört rörande ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis
får länsstyrelsen, som infordrat och härvid bifogar yttrande i ärendet från
landsfogden i länet, härmed vördsamt anföra följande.

Revisorerna påtala det jämlikt bestämmelserna i 2 § 2 stycket i kungl, kungörelsen
den 24 november 1932 angående ersättningsskyldighet i vissa fall
till statsverket vid anlitande av stats- eller reservpolis emellanåt tillämpade
förfarandet att polispersonalen tillkommande rese- och traktamentsersättning
för utövad polisbevakning, som det åligger enskilda personer att gälda,
av dessa utbetalas direkt till polispersonalen. Revisorerna förmena, att med
hänsyn till polismännens ömtåliga ställning ersättningen i stället bör inlevereras
till vederbörande länsstyrelse för att av denna tillhandahållas personalen.
Oavsett huruvida ifrågavarande polispersonals ställning i förhållande
till den enskilde arrangören av tävling eller annan tillställning, för vilken
polisbevakning fullgjorts, kan anses så ömtålig att någon olägenhet med ersättningens
utbetalande direkt till polispersonalen ur denna synpunkt i verkligheten
kan tänkas uppkomma, synes det dock med hänsyn därtill att den
polispersonalen tillkommande rese- och traktamentsersättningen är en statsverket
i första hand gent emot personalen åliggande skyldighet lämpligast att
granskning och utbetalning av ifrågavarande ersättningar sker genom vederbörande
länsstyrelse. Länsstyrelsen får därför tillstyrka sådan ändring av gällande
bestämmelser att jämväl rese- och traktamentsersättning till polispersonal,
som enskild person har att erlägga för polisbevakning, skall inbetalas
till vederbörande länsstyrelse för att därifrån tillhandahållas polispersonalen.

Revisorerna säga sig vidare hava konstaterat att osäkerhet råder ifråga om
tillämpningen av gällande bestämmelser rörande ersättning till statsverket
vid anlitande av statspolis, i det att i vissa län vederbörande arrangörer av
tillställningar ålagts utgiva ersättning till anlitad polispersonal medan i andra
län kostnaderna härför fått stanna på statsverket. Länsstyrelsen finner i likhet

165 —

med revisorerna att utförligare bestämmelser rörande kostnadernas bestridande
böra utfärdas, så att såvitt möjligt enhetlig tillämpning av bestämmelserna
på detta område må kunna vinnas.

Växjö, i landskontoret, den 8 januari 1938.

A. BESKOW.

JAKOB GUSTAFSSON.

Landsfogdens i Kronobergs län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till länsstyrelsen i Kronobergs län.

Med återställande av till mig remitterade handlingar angående vissa av
riksdagens revisorer påpekade förhållanden rörande ersättning till statsverket
vid anlitande av statspolis får jag vördsamt anföra följande.

Enligt 2 § Kungl, kungörelsen den 24 november 1932 angående ersättningsskyldighet
i vissa fall till statsverket vid anlitande av stats- eller reservpolis
skall belopp som avser resekostnads- och traktamentsersättning antingen
direkt gottgöras vederbörande polispersonal eller, därest beloppet utgivits av
statsmedel, inlevereras till den länsstyrelse, som verkställt utbetalningen. Beträffande
denna bestämmelse hava revisorerna ansett det mindre lämpligt,
att ersättning utbetalades av arrangören direkt till polispersonalen samt med
hänsyn till denna personals ömtåliga ställning funnit det angeläget att gottgörelsen
först inlevererades till länsstyrelsen för att därefter tillhandahållas
polispersonalen. Det av revisorerna förordade tillvägagångssättet innebär
enligt mitt förmenande en onödig omgång. Ordningspolismännens ställning
i förhållande till arrangörer och allmänhet torde knappast kunna anses så
ömtålig, att den kan tänkas bliva påverkad av huruvida gottgörelsen erlägges
direkt eller genom vederbörande länsstyrelses förmedling.

Vad angår tillämpningen av gällande regler rörande ersättning till statsverket
vid anlitande av statspolis torde få anses önskvärt att större enhetlighet
åvägabringas. Att polispersonalen ansetts behövlig endast för ordnande av
trafiken å vägar och bevakning av områden gränsande intill platsen för en
tillställning torde icke i och för sig kunna anses som skäl för att kostnaden
skall stanna å statsverket.

Växjö i landsfogdeexpeditionen den 28 december 1937.

B. v. STEYERN.

Länsstyrelsens i Kalmar län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört ifråga örn

— 166 —

ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis vid polisbevakning, till
åtlydnad varav länsstyrelsen i underdånighet får anföra följande.

Jämlikt föreskrifterna i nådiga kungörelsen den 24 november 1932 angående
ersättningsskyldighet i vissa fall till statsverket vid anlitande av statseller
reservpolis skall enskild, där för polisbevakning, som det åligger den
enskilde att bekosta, anlitas stats- eller reservpolispersonal, gentemot statsverket
förbinda sig att gälda vissa i berörda nådiga kungörelse närmare angivna
ersättningsbelopp. Bestämmelserna om de fall, i vilka sådan ersättningsskyldighet
åligger enskild, kunna emellertid ingalunda anses vara klara,
och det torde vara denna omständighet, som givit anledning till den av revisorerna
anmärkta bristen på enhetligt förfarande vid ersättnings utkrävande
i förekommande fall.

Såvitt länsstyrelsen kunnat finna, är skyldigheten för enskild att bekosta
polisbevakning, varom här är fråga, icke reglerad på annat sätt än vad som
kan sägas vara fallet genom bestämmelserna i 13 § i ordningsstadgan för rikets
städer, vilka bestämmelser i vissa delar givits tillämplighet för hela riket
genom nådiga kungörelsen den 10 juni 1932. I åberopade författningsrum
heter det bland annat, att den som gjort däri stadgad anmälan örn tillställning,
vare sig tillstånd för densamma erfordras eller icke, är skyldig att ställa
sig till efterrättelse de ordningsföreskrifter, som kunna meddelas av vederbörande
polismyndighet. Sagda bestämmelser jämförda med stadgandet i
18 § i lagen den 6 juni 1925 örn polisväsendet i riket torde hava utgjort grunden
för de föreskrifter från polismyndighets sida om statspolisens anlitande
på enskilds bekostnad för ordningshållning vid ifrågakommande tillställning,
som kan hava meddelats i samband med anmälan örn eller eventuellt
utfärdande av tillstånd för tillställnings avhållande.

Det torde emellertid få anses vara av behovet särdeles påkallat, att allmänna,
mera klart utformade bestämmelser blevo meddelade om de fall, då det
åligger enskild att bekosta ifrågakommande polisbevakning genom stats- och
reservpolis, varför länsstyrelsen anser sig böra instämma i revisorernas uttalande
örn angelägenheten av åtgärders vidtagande för ernående i möjligaste
mån av enhetligt förfarande på området.

Likaledes delar länsstyrelsen revisorernas mening örn det mindre lämpliga
i att ersättning i fall, varom här är fråga, utbetalas av tillställnings anordnare
direkt till vederbörande polispersonal och ansluter sig till det av revisorerna
framställda förslaget, att angivna gottgörelse i första hand bör i sin helhet
inlevereras till länsstyrelsen, att av länsstyrelsen i förekommande fall tillhandahållas
polispersonalen. Förfarandet härvidlag synes lämpligen kunna
ordnas så, att vederbörande polischef eller föreståndare för statspolisavdelning
upprättar uppgift i två exemplar å de kostnader, som det åligger tillställnings
anordnare att gälda, av vilka det ena exemplaret överlämnas till anordnare^
med tillkännagivande att kostnaderna skola inlevereras till länsstyrelsen,
och det andra exemplaret insändes till länsstyrelsen.

Kalmar i landskontoret den 13 januari 1938.

Underdånigst
Å länsstyrelsens vägnar:

H. GLIMSTEDT. E. T. LIDMAN.

167 —

Länsstyrelsens i Gotlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Konungen.

Anbefalld avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade
revisorer anmärkt i fråga örn utbetalning av ersättning till statspolis,
som anlitats för tjänstgöring vid av enskilda anordnade tillställningar samt
om tillämpningen av gällande bestämmelser rörande ersättning till statsverket
vid anlitande av statspolis, får länsstyrelsen i underdånighet anföra
följande. . .....

Inom länet har hittills icke vid något tillfälle anlitats statspolis för tjänstgöring
vid tillställningar, där ersättning för tjänstgöringen skolat av arrangörerna
betalas. Däremot har vid inom länet förekommande motorfordonstävlingar
reservpolis från Visby stad jämte tjänstgöringsfri personal vid stadens
poliskår tillkallats för att på arrangörernas bekostnad biträda vid ordningens
upprätthållande. Vidkommande ersättningens utbetalande tillämpas
följande ordning. Vid tillstånd att anordna tillställningen fästes, bland
annat, det villkoret att arrangören skall gälda kostnaden för ordningens upprätthållande
samt för sådant ändamål hos länsstyrelsen förskottsvis inbetala
ett belopp, som beräknas motsvara sagda kostnader. De till tjänstgöring
kommenderade polismännen hava för utbekommande av dem tillkommande
ersättning att insända räkning därå till stadens drätselkammare, som till
polismännen utbetalar ersättningen och sedermera efter ansökning hos länsstyrelsen
utbekommer motsvarande belopp. Genom en dylik anordning undvikes
det mindre lämpliga förfarandet, att ersättningen utbetalas av arrangören
direkt till vederbörande polispersonal.

Gällande bestämmelser rörande ersättning till statsverket vid anlitande
av statspolis lämna icke någon säker ledning vid tillämpningen. ^ I likhet
med statsrevisorerna finner länsstyrelsen erforderligt, att vissa hållpunkter
lämnas för möjliggörande av mera enhetlig tillämpning av bestämmelserna
i fråga.

Visby i landskansliet den 14 januari 1938.

Underdånigst
Å länsstyrelsens vägnar:

GUSTAF MELIN. ABR. LÖF.

Länsstyrelsens i Blekinge län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 anmodad inkomma med utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i fråga örn tillämpningen
av gällande bestämmelser rörande ersättning till statsverket vid an -

— 168 -

litande av polispersonal, får länsstyrelsen, som infordrat bilagda yttrande
trän landsfogden i länet, för egen del i underdånighet anföra följande.

_ Polisbevakning på enskild bekostnad har här i länet ägt rum genom fjärdingsman
samt genom ordningsvakter, som meddelats förordnanden jämlikt
18 § polislagen och 21 § polisreglementet, avseende att tillförsäkra
dessa ordningsvakter polismans skydd. All polisbevakning genom ordningsvakter
samt eljest i annan ordning än i polislagen sägs anordnad polisbevakning
har alltid helt bekostats av enskilda arrangörer och ej av statsmedel-
Därest jämväl sådan ordningsstatspolisens verksamhet, som i varje
.särskilt fall måste anses av omständigheterna påkallad enligt polislagen för
tillsyn och trafikkontroll, skall bekostas av arrangören, synes erforderligt,
att i denna del utfärdas närmare föreskrifter.

I likhet med riksdagens revisorer anser länsstyrelsen, att gottgörelse till
polispersonal för bevakning på enskild bekostnad bör i första hand inlevereras
till länsstyrelsen för att därefter tillhandahållas polispersonalen. Beträffande
ovannämnda ordningsvakter synes gottgörelse, varom här är fråga,
med hänsyn särskilt till de genom kungl, kungörelsen den 19 november 1937
utfärdade nya bestämmelserna örn meddelande av förordnanden för ordningsvakter,
böra, i stället för till länsstyrelsen, inlevereras till vederbörande
polischef.

Karlskrona i landskontoret den 10 januari 1938.

Underdånigst
SVEN HAGSTRÖMER.

J. G. RUNDQVIST.

Landsfogdens i Blekinge län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till länsstyrelsen i Blekinge län.

Anmodad att i ärendet inkomma med yttrande får jag med återställande
av remisshandlingen anföra.

En viss osäkerhet är tydligen rådande vid tillämpningen av gällande bestämmelser
rörande ersättning till statsverket för anlitande av såväl statspolis
som annan polis vid av enskilda anordnade tillställningar och tävlingar.

Här i länet har länsstyrelsen och jag vid de två tillfällen, då större polisstyrka
sammandragits vid av enskilda anordnade tillställningar, varit av den
uppfattningen, att, då polisstyrkan varit behövlig endast för ordnandet av
trafiken till och från platsen för tillställningen, anordnarna — Svenska
Landsbygdens Ungdomsförbund och Blekinge Museiförening — icke kunde
åläggas återgälda statsverket dess kostnader för denna polisstyrka. Bevakningen
inom området för tillställningen har däremot arrangörerna fått betala.
I det ena fallet inlevererades ersättningen till undertecknad, som därefter
fördelade den bland de inom området tjänstgörande polismännen —
fjärdingsman från länets landsbygd — enligt resereglementets grunder. I
det andra fallet användes inom området endast s. k. ordningsvakter och
lingö de sin ersättning direkt av arrangören.

— 169 —

I andra län synes vederbörande anordnare fått ersätta statsverket även för
personal, som använts som trafikpolis.

Det är givetvis icke tillfredsställande, att bestämmelserna tillämpas så
olika.

På grund härav får jag hemställa, att länsstyrelsen ville tillstyrka statsrevisorernas
förslag, att åtgärder vidtagas för ernående av en i möjligaste
mån enhetlig tillämpning av bestämmelserna på detta område t. ex. genom
utfärdande av föreskrifter.

Karlskrona i landsfogdens expedition den 27 december 1937.

STIG KAIJSER.

Länsstyrelsens i Kristianstads
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till kungl, socialdepartementet.

Jämlikt kungl, socialdepartementets remissresolution den 20 december
1937 har länsstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande i anledning av ett av riksdagens
revisorer gjort uttalande angående ersättning till statsverket vid anlitande
av stats- elier reservpolis; och får länsstyrelsen med anledning härav
anföra följande.

De ersättningsbelopp, som på grund av bestämmelserna i kungl, kungörelsen
den 24 november 1932 angående ersättningsskyldighet i vissa fall till
statsverket vid anlitande av stats- eller reservpolis erlagts inom detta län,
hava antingen inlevererats direkt till länsstyrelsen av den ersättningsskyldige
eller ock tillgodoförts länsräkenskapen genom statspolisens försorg.
Räkning eller annan handling, utvisande grunden för det inbetalda beloppets
beräkning, har alltid, i den mån länsstyrelsen tillställts dylik handling, bilagts
räkenskapen såsom inkomstverifikation.

Revisorernas uppfattning, att det måste anses mindre lämpligt, att ersättning
utbetalas av arrangören direkt till vederbörande polispersonal, delas av
länsstyrelsen, och synes det vara lämpligare att ersättningsbelopp, örn vilka
här är fråga, alltid inbetalas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen har icke heller något att erinra emot att åtgärder vidtagas
för vinnande av enhetlig tillämpning olika myndigheter emellan för bedömande
av enskilds ersättningsskyldighet i ifrågavarande fall.

Kristianstad i landskontoret den 8 januari 1938.

JOH. NILSSON.

RICH. LUNDBERG.

— 170 —

Länsstyrelsens i Malmöhus
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till kungl, socialdepartementet.

Länsstyrelsen, som genom remiss den 20 december 1937 anmodats att inkomma
med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande
ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis, får härmed överlämna
infordrat yttrande av landsfogden i länet samt för egen del i ärendet
anföra följande.

Riksdagens revisorer hava framhållit att stor osäkerhet synes råda i fråga
om tillämpningen av gällande bestämmelser rörande ersättning till statsverket
vid anlitande av statspolis. Länsstyrelsen kan ej annat än vitsorda att
så är förhållandet. Vad särskilt angår frågan, när ersättning skall utgå, må
påpekas att några allmänna bestämmelser icke finnas, vari angivas när enskild
är skyldig att bekosta polisbevakning. Enskild bär dylik kostnad huvudsakligen,
när detta uppställts såsom villkor vid meddelande av tillstånd
till tävlingar och nöjestillställningar. Några enhetliga grunder hava emellertid,
såvitt länsstyrelsen kunnat finna, icke följts för uppställande av sådant
villkor. Det torde sålunda hava förekommit, såsom ock antydes i
landsfogdens yttrande, att villkor som nämnts icke uppställts vid i välgörande
syfte anordnade tillställningar, även om statspolis erfordrats för upprätthållande
av ordningen vid desamma.

Närmast till hands ligger att såsom grund för stadgande av skyldighet för
enskild att bekosta polisbevakning lägga det förhållandet att tillställningen
för den enskilde är av ren privatekonomisk innebörd. I många fall kan
detta förhållande fastställas men i andra fall uppstå härvid svårigheter.
Tävlingar anordnas nära nog undantagslöst för anskaffande av medel för
främjande av sport eller idrott, d. v. s. för ett ändamål som väl i regel kan
hänföras till de allmännyttiga, men detta hindrar ju icke att enskilda kunna
erhålla mer eller mindre betydande vinning av tillställningarna. Detsamma
kan gälla tillställningar som anordnas för välgörande ändamål.

För den händelse skyldighet för enskild att betala polisbevakning skall
vara beroende av privatekonomiskt intresse, torde en bestämmelse i ämnet
endast kunna få formen av en i allmänna ordalag avfattad regel i detta avseende,
och en prövning i varje enskilt fall torde böra verkställas rörande
förutsättningar för sådan betalningsskyldighet. För vinnande av enhetlighet
vid prövningen torde denna icke böra ankomma på de lokala polismyndigheterna
utan anförtros åt en central polismyndighet, länsstyrelsen eller
landsfogden.

Av vad här ovan påpekats torde framgå att flera mer eller mindre svårlösta
frågor äro förbundna med föreliggande angelägenhet, och enär även
sättet för och kontrollen över inbetalningen äro otillfredsställande, på sätt
riksdagens revisorer påvisat, anser länsstyrelsen att en närmare utredning
bör verkställas i ändamål att erhålla klarare bestämmelser i anmärkta avseenden.

Malmö i landskansliet den 4 januari 1938.

HJ. KJÄLL.

F. RAMEL.

171

Landsfogdens i Malmöhus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till länsstyrelsen i Malmöhus län.

Anmodad avgiva yttrande i anledning av uttalande av riksdagens revisorer
örn ersättningen till statsverket vid anlitande av statspolis, får jag härmed
vördsamt anföra följande.

I avsaknad av föreskrifter om det sätt, varpå ersättningen skall galdas.
tillämpas härutinnan olika metoder: Ersättningen erlägges av arrangören

direkt till de tjänstgörande polismännen, vilka sedan genom vederbörande
statspolisföreståndare inleverera densamma till länsstyrelsen, oftast efter avdrag
för den polismännen själva tillkommande rese- och traktamentsersättningen
samt ersättningen för fri tidst jänstgöring; ersättningen insändes av arrangören
till statspolisföreståndaren och levereras av denne till länsstyrelsen;
ersättningen uppbäres av vederbörande lokale polischef, som insänder
den’ till länsstyrelsen; eller polischefen levererar beloppet till länsstyrelsen
via landsfogden.

Vid ingen av dessa metoder förefinnes tillfredsställande kontroll pa att
ersättningen verkligen kommer statsverket till handa. För att i görligaste
mån råda bot för detta missförhållande har jag föreskrivit, att statsverket
tillkommande ersättning för statspolisens tjänstgöring i detta län skall inlevereras
till länsstyrelsen genom mig, därvid jag i största möjliga utsträckning
kontrollerar, att ersättningen verkligen gäldas. Men denna kontroll kan
verkställas endast i de fall, då rekvisition på statspolis inkommer genom mig,
vilket emellertid vanligen är fallet. Dock förekommer icke sällan, att vederbörande
polischef rekvirerar statspolis direkt hos statspolisavdelningens föreståndare
utan min vetskap, och i dylika fall är någon kontroll från min
sida omöjlig att verkställa.

En verkligt effektiv kontroll torde kunna åstadkommas genom föreskrift,
att den lokale polischefen örn sin rekvisition av statspolis underrättar länsstyrelsen,
lämpligen genom att tillställa länsstyrelsen avskrift av det för tillställningen
utfärdade tillståndsbeviset. Landskontoret har sedan möjlighet
att genom jämförelse mellan dessa besked och de inkomna ersättningarna
kontrollera, att ersättningarna verkligen gäldas och till riktigt belopp.

Under förutsättning av en tillfredsställande kontroll torde det sätt, på
vilket ersättningen erlägges, anses mindre betydelsefullt. Ehuru jag i likhet
med riksdagens revisorer visserligen anser vissa skäl tala mot att ersättningen
uppbäres av de tjänstgörande polismännen, vill jag dock icke för-,
orda förbud mot detta tillvägagångssätt, ty dels äro arrangörerna åtminstone
i detta län vanda vid och inriktade på att sålunda erlägga ersättningen och
dels sker indrivningen på detta sätt snabbare och effektivare än om ersättningen
skulle erläggas annorlunda. För att den tjänstgörande polispersonalen
emellertid icke i något hänseende skall bliva beroende av arrangören
torde böra föreskrivas, att hela ersättningen skall inlevereras till länsstyrelsen,
och bör i så fall den polispersonalen tillkommande ersättningen utbetalas
till denna av statspolisföreståndaren i likhet med vad som gäller för
andra tjänsteresor.

Viss osäkerhet och tveksamhet kan ofta råda i fråga örn debiteringen av
ersättning för statspolis; en grannlaga skäliglietsprövning av denna debitering
måste stundom ske, därvid förhandenvarande författningsföreskrifter
icke lämna tillräcklig ledning. Ibland erfordrar tjänstgöringen på grund

— 172 —

av nöjesplatsens avlägsna belägenhet en lång och därlör för arrangören kostsam
resa, och om därtill nöjestillställningen är ringa besökt, skulle en rigorös
tillämpning av ersättningsbestämmelserna omöjliggöra tillställningen genom
att kostnaderna för polisbevakningen vida överstiga företagets bärkraft.
Icke minst sällan är detta fallet vid s. k. välgörenhetstillställningar. I dylika
ömmande fall har exempelvis polispersonalens resor till och (eller) från
tjänstgöringsorten verkställts och betraktats som vanliga patrullresor, varigenom
arrangörerna besparats kostnaderna för dem. Vidare hava fall inträffat,
då icke kunnat avgöras vem eller vilka som bort gälda ersättningen,
t. ex. vid marknader, då ett antal enskilda markägare uthyrt mark till ett
flertal mindre tivoliägare. Slutligen har det ofta varit tveksamt huruvida
polispersonalens tjänstgöring rätteligen bör i sin helhet eller blott till en del
bekostas av arrangören. I sistnämnda fall har plägat anses, att statsverket
bör stå för kostnaden för den polispersonal, som tjänstgör utanför nöjesplatsens
inhägnade område för att där upprätthålla ordningen och reglera
trafiken, parkeringen o. d., medan arrangören är betalningsskyldig för den
inom nöjesplatsens gränser tjänstgörande polispersonalen. Riktigheten av
denna uppfattning kan givetvis diskuteras, ty även de förhållanden, som råda
utanför nöjesplatsen och som nödvändiggöra polisbevakningen därstädes, äro
ju en direkt följd av tillställningen.

Åberopande det nu anförda vill jag tillstyrka, att vägledande bestämmelser
i ämnet måtte utfärdas.

Malmö i landsfogdens expedition den 27 december 1937.

OTTO ROSENGREN.

Poliskammarens i Malmö

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till länsstyrelsen i Malmöhus län.

Till undertecknad har från länsstyrelsen för yttrande översänts en handling,
rubricerad »§ 19», och innefattande ett uttalande, sannolikt av riksdagens
revisorer, i fråga om ordningen för inbetalning av ersättning till statsverket
vid anlitande av statspolis.

Då statspolisen beträffande Malmö stad vid endast två tillfällen varit anlitad
för ändamål, varom nu är fråga, samt ersättning endast vid det ena av
dessa tillfällen (s. k. flygdag) ifrågakommit, vilken ersättning icke guldits
genom polischefens förmedling, samt då det ej heller ankommit å mig i min
egenskap av chef över statspolisavdelningen härstädes att med dylika ersättningsfrågor
taga befattning undandrager sig denna angelägenhet helt och
hållet mitt bedömande, varför jag får inskränka mig till att åberopa bifogade
av kommissarien vid statspolisen J. Ericsson på min begäran avgivna yttrande.

Remisshandlingarna återgå.

Malmö i poliskammaren den 4 januari 1938.

YNGVE SCHAAR.

— 173 —

Föreståndarens för statspolisen
i Malmö

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Promemoria.

Anbefalld att avgiva yttrande örn förslag till ändring av lag angående
ersättning i vissa fall tili statsverket vid anlitande av stats- och reservpolis
ävensom i övrigt avgiva det yttrande, som av remisshandlingarnas innehåll
föranledes får jag anföra följande:

Särskilt sommartid har denna avdelning i stor utsträckning anlitats för
upprätthållande av allmän ordning vid tillställningar av skiftande slag och
i synnerhet vid tillställningar av tillfällig beskaffenhet och nied ideellt ändamål,
såsom rödakors-, hembygds-, brandkårs- och skyttefester m. fl. Därjämte
har avdelningen tjänstgjort vid marknaderna i Skåne, för vilken tjänstgöring
ersättning ej utgått. Likaså har avdelningen anlitats vid motortävlingar
samt i en del fall vid de permanenta nöjesplatserna såsom förstärkning
åt den där tjänstgörande ordningsmakten. Dessutom har avdelningen
anlitats för upprätthållande av allmän ordning vid de mera frekventerade
utflyktsplatserna och badstränderna, till vilka allmänheten ägt fritt tillträde.
För tjänstgöring av sistnämnda slaget har betalning ej utgått, enär ordningshållningen
å dylika platser ansetts åligga det allmänna. Vid tillställningar
för något ideellt ändamål har besöksfrekvensen oftast varit stor och arbetet
med trafiken och parkeringen så omfattande, att den å platsen tjänstgörande
polisstyrkan till stor del upptagits därmed. I fråga om ersättningen till
statsverket för statspolisens tjänstgöring vid dylika tillställningar har den
principen följts, att ersättning till statsverket ej utgått för personal som erfordrats
för att hålla vägarna vid och i närheten av platsen för tillställningen
i framkomligt skick, varemot stadgad ersättning utgått för övriga. Vid motortävlingar
liksom vid av enskilda anordnade tillställningar har betalning
utgått på sätt stadgats. Ersättningen har i regeln uppburits av å platsen
tjänstgörande äldste polisman, som medhaft av mig kvitterad räkning å statsverket
tillkommande ersättning för tjänstgöringen. Kopia av den kvitterade
räkningen har bilagts redovisningen till statsverket. Rese- och traktamentsersättning
till de tjänstgörande polismännen har i regeln betalts till dessa
direkt av arrangören. Den uppburna ersättningen för tjänstgöringen har så
snart sig göra låtit inlevererats till statsverket via riksbankens avdelningskontor
i Malmö. Det har inträffat, att polismän såväl från staden som från
statspolisen under semester eller annan fritid måst anlitas för tjänstgöring
då personalantalet varit otillräckligt. Ersättningen har vid sådana tillfällen
gått direkt till polismännen. Resekostnadsersättningen har oftast beräknats
såsom för järnvägsbiljett i 3. klass. Vid tiden för tillställningarnas slut finnes
i regeln inga trafikförbindelser med hemorten och kan nattkvarter oftast
ej uppbringas vid nöjesplatsen. Då polismännen ej hatt tjänstebil å platsen
bär, där så lämpligen kunnat ske, utevarande patruller i bil fått vid stängningstid
möta upp vid nöjesplatserna för att taga upp där tjänstgörande statspolismän
i bilen. Då så skett har, om polismännen fått använda tjänstebil
till eller från tjänstgöringsplatsen reseersättningen, beräknad för järnvägsbiljett,
inlevererats till bilkassan och medlen använts för utgifter till bilarna
och redovisats för varje månad. Vid särskilda tillfällen, t. ex. Grand Prix,
då automobilerna använts för tjänstgöringen, har medlen redovisats till statsverket.
Vid större auktioner å landsbygden har ofta förfrågan gjorts om

— 174 —

slatspolis kunde få tjänstgöra. Då upplysning lämnats att betalning skulle
erläggas för tjänstgöringen, har vederbörande ej rekvirerat polis. Dock har
vid flera tillfällen statspolismän under patrullering besökt större auktioner
och ordnat trafiken vid parkering å allmän väg, enär det hänt att ett fullständigt
trafikkaos uppstått å vägarna. Vid varje större tillställning har
polisen numera ett betydande arbete med att hålla tillstötande vägar i trafikabelt
skick därför att besökande, örn de ej hindras därifrån, parkera å
vägarna i stället för att föra fordonet till parkeringsplats. Att utan högtalare
få tag i bilförare som lämnat sina fordon är i regeln lönlöst. För den
skull är det av synnerlig vikt att polisen är tillräckligt tidigt å platsen, vilket
från kostnadssynpunkt sett icke alltid sammanfaller med arrangörernas intressen.

Det har särskilt under statspolisens första verksamhetsår och då väderleksförhållanden
eiler annat gjort att besöksfrekvensen och intäkterna blivit
mindre än väntats, framhållits, att kostnaderna för anlitande av statspolis
voro allt för stora. Anmärkningarna riktade sig mindre mot den utgående
timlönen än mot kostnaderna utöver denna, nämligen kostnaderna för reseoch
traktamentsersättning, som i vissa fall kan uppgå till större belopp än
kostnaderna för tjänstgöringstimmarna å platsen. Numera synes arrangörerna
ha vant sig vid de vid anlitande av statspolis förenade kostnaderna.

Här tillämpade grunder i fråga om debiteringen för anlitad statspolis
synas mig riktiga och rättvisa. Skäl kunna givetvis anföras både för och emot
förfaringssättet. Mig synes det emellertid att skälighetshänsyn i vissa fall
tala för att kostnaderna för ordningshållningen delas mellan arrangör och
statsverket. Gränsen mellan vad som bör ankomma på arrangör och vad
som bör ankomma på statsverket blir oftast beroende på de lokala förhållandena
på platsen, men kan röna inverkan även av annat, exempelvis kollision,
sjuk- eller olycksfall i grannskapet av nöjesplatsen.

Å s. k. permanenta nöjesplatser bör ingen nedsättning av nu tillämpade ersättningar
äga rum. I fråga om uppbörden av ersättning för tjänstgöring
som det åligger enskilda att betala är det såväl för statsverket som för den
betalande bekvämast att ersättningen uppbäres av någon av de tjänstgörande
polismännen i samband med tjänstgöringen. Någon olägenhet härav har
icke förmärkts och äro arrangörerna inom denna avdelnings verksamhetsområde
vanda att betala på detta sätt. Emellertid kan ifrågasättas lämpligheten
av att de tjänstgörande polismännen uppbära ersättningen för tjänstgöringen.
Det borde i stället föreskrivas, att såväl ersättningen för tjänstgöringen
som ersättningen för rese- och traktamentsersättningen uppbäras
av den som beviljat tillståndet och sedan inlevererar penningarna till länsstyrelsen.
Polismännen få sedan i vanlig ordning bekomma rese- och traktamentsersättning.
Därest lagändring kommer till stånd angående sättet för
ersättningens erläggande bör även tillägg göras av ungefär följande lydelse:
»Länsstyrelse äger bestämma att i vissa fall jämkning eller minskning må
äga rum angående ersättning som omförmäles i § 1 punkterna 1 och 3.»

Malmö i statspolisens station den 3 januari 1938.

J. ERICSSON.
Föreståndare.

— 175 —

Länsstyrelsens i Hallands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del. I, sid. 51, § IH.

Till kungl, socialdepartementet.

Anmodad avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
angående ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis får länsstyrelsen
med överlämnande av inhämtat yttrande från landsfogden i länet med
därvid fogat yttrande från föreståndaren för statspolisavdelningen i Göteborg
såsom eget utlåtande åberopa, vad landsfogden i sitt yttrande anfört.

Halmstads slott i landskontoret den 10 januari 1938.

Å länsstyrelsens vägnar:

PER KJELLMAN. GUNNAR WENNERGREN.

Landsfogdens i Hallands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till länsstyrelsen i Hallands län

Med återställande av remisshandlingarna angående ersättning till statsverket
vid anlitande av statspolis och bifogande från föreståndaren för statspolisavdelningen
i Göteborg införskaffat yttrande jämte därvid fogad tablå
får jag för egen del vördsamt anföra följande.

Till en början vill jag fästa uppmärksamheten på det förhållandet, att föreskriften
i 2 § av Kungl. Maj:ts kungörelse den 24 november 1932 angående
ersättningsskyldighet i vissa /all till statsverket vid anlitande av stats- eller
reservpolis icke iakttagits, såvitt angår sättet för inlevererande i vissa fall av
ifrågavarande ersättningsbelopp, rörande vilket förhållande ändring synes
böra påkallas.

Jag delar helt statsrevisorerna åsikt örn olämpligheten, att ersättning, varom
är fråga, av vederbörande arrangör utbetalas direkt till vederbörande polispersonal
och ansluter mig till deras uttalande örn angelägenheten av att
beträffande all bevakning, där bestämmelserna örn gottgörelse i enlighet med
nämnda kungl, kungörelse äro tillämpliga, sådan gottgörelse i första hand
inlevereras till vederbörande länsstyrelse.

Angeläget torde vara, att enhetlig tillämpning ägde rum av gällande bestämmelse
rörande ifrågavarande ersättning. Detta syfte synes mig kunna
ernås på sätt föreståndaren för statspolisavdelningen i Göteborg i sitt yttrande
föreslagit.

Halmstads slott i landsfogdeexpeditionen den 31 december 1937.

ERIK VINBERG.

— 176

Föreståndarens för statspolisen i
Göteborg

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till landsfogden i Hallands län, Halmstad.

Anmodad inkomma med yttrande över vad statens revisorer anfört rörande
skyldighet för enskild att enligt bestämmelserna i kungl, kungörelserna
den 24 november 1932 och den 10 maj 1935 ersätta statsverket kostnaderna
vid anlitande av stats- eller reservpolis får jag härmed vördsamt anföra följande.

Enligt tablån å sidan 4 i remisshandlingarna, utvisande av enskilda under
budgetåret 1936—1937 till statsverket inbetalade ersättningar för anlitande
av statspolis, har från härvarande statspolisavdelning till länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län inlevererats 1,475 kronor. Beloppet i fråga utgör ersättning
för, dels av ordningspolismän från avdelningen verkställd tjänstgöring
vid hästkapplöpningar, politiska möten och andra tillställningar, dels
anlitande av statspolisens hästar vid dylik tjänst och dels med avdelningens
motorfordon verkställda transporter av polismännen till och från tjänstgöringsplats,
allt i enlighet med bestämmelserna i § 1, punkterna 1 och 3, i
kungl, kungörelsen den 24 november 1932 angående ersättningsskyldighet i
vissa fall vid anlitande av stats- eller reservpolis. Tjänstgöring av ifrågasatt
slag har ägt rum inom samtliga de tre län, som utgöra härvarande statspolisavdelnings
tjänstgöringsområde, och ersättning härför, som enligt ovan åberopade
kungl, kungörelsen den 10 maj 1935 skall gottgöras anslaget till
statspolisinstitutionen, har inlevererats till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län.

Västsvenska Trav- och Galoppsällskapet har i stor utsträckning anlitat
ordningspolispersonalen vid avdelningen samt avdelningens hästar för tjänstgöring
vid sällskapets trav- och galoppbana, Åbyfältet, inom Mölndals stad.
Enligt mellan landsfogden i Göteborgs och Bohus län, G. von Sydow, och
styrelsen för nämnda trav- och galoppsällskap träffad överenskommelse
tjänstgöra vid varje kapplöpning å Åbyfältet 3 ryttare från statspolisavdelningen
för trafikreglering och ordningshållning å tillfartsvägarna till och
området närmast intill Åbyfältet, av vilka ryttare trav- och galoppsällskapet
ersätta 2 och Mölndals stad 1 med 15 kronor per ekipage och tillställning.
Tjänstgöringstiden vid kapplöpning å Åby brukar i regel icke överstiga 5
timmar, och ersättning utgår sålunda regelbundet för 5 timmar författningsenligt
med 2 kronor i timman för ryttaren och 1 krona för hästen, vilken ersättning
i vederbörlig ordning levereras till länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län.

Förutom omnämnda ryttare tjänstgöra enligt samma överenskommelse 1
överkonstapel och 6 konstaplar för ordningens upprätthållande till fots inne
å Åbyfältet. Av denna kommendering bruka 2 å 3 konstaplar tillhöra Mölndals
poliskår, och överkonstapeln samt övriga konstaplar statspolisavdelningen.
Sistnämnda tjänstgöring ombesörjes av polismännen å fritid, och åtnjuta
de härför av trav- och galoppsällskapet en ersättning av, överkonstapeln
20 kronor och konstaplarna 15 kronor per tillställning.

Ersättningarna för ryttarna och statspolisens hästar överlämnas månadsvis
till undertecknad, som därefter i vederbörlig ordning inlevererar beloppet till
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Ersättning för fritidstjänsten utbekommes
sålunda, att undertecknad dagen efter en kapplöpning till trav- och

— 177 —

galoppsällskapet överlämnar en kvitterad, av landsfogden i Göteborgs och
Bohus län attesterad räkning å det sammanlagda ersättningsbeloppet, som
utbetalas å sällskapets kontor och därefter genom undertecknads försorg fördelas
bland vederbörande polismän.

Anspråk å traktamentsersättning för ryttarnas tjänst vid Åbyfältet har
icke framställts till Mölndals stad och trav- och galoppsällskapet, enär avståndet
från Göteborgs stads gräns till vissa delar av tjänstgöringsområdet
icke uppgår till 3 kilometer.

Beträffande till tjänst vid politiska möten rekvirerad statspolis har vederbörande
landsfogde i varje sådant fall konfererat med undertecknad om
kommenderingens storlek samt i hur stor utsträckning kostnaden för kommenderingen
borde gäldas av den stad eller det samhälle, vars styresmän begärt
biträde av statspolis, innan framställning gjorts om tillhandahållande
av statspolispersonal.

Till ordningshållning vid danstillställningar o. d. å landsbygden rekvireras
statspolis endast i undantagsfall under sådana förhållanden, att kostnaden
härför bör stanna å statsverket. Däremot förekommer att statspolis anlitas
för tjänst å fritid vid danstillställningar å platser icke allt för avlägsna från
Göteborg, såsom till Tingstads folkets hus i Backa socken, Onsala folkets
hus och några andra platser. Det har nämligen visat sig att statspolismännen
upprätthålla bättre ordning vid danstillställningar än till exempel å vederbörande
ort bosatta ordningsvakter, varför såväl vederbörande landsfiskaler
som arrangörerna föredraga statspolismän för dylik ordningshållning.
Vid sådan fritidstjänst ersättas polismännen direkt av arrangörerna
med kronor 2: 50 per timme, varförutom arrangörerna ersätta polismännens
utlägg för resa å tåg eller omnibus till och från festplatsen. Vid enstaka tillfällen
har inträffat, att arrangörerna av danstillställning e. d. på grund av
festplatsens avskilda läge och dåliga kommunikationer fått förbinda sig att
ersätta statsverket i författningsenlig ordning för transport av polismännen
i statspolisbil till och från platsen för tillställningen, och har denna ersättning
i varje sådant fall inlevererats till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län.

Det torde här böra framhållas, att till tjänst å fritid kommenderas som
regel endast polismän, som äro helt fria (fridag) och äro villiga åtaga sig
sådan tjänst.

Av statsrevisorernas uttalande framgår, att de anse det mindre lämpligt
att ersättning i fall, varom här är fråga, utbetalas av arrangören direkt till
vederbörande polispersonal. Såsom framgår av ovanstående praktiseras
inom härvarande statspolisavdelnings, tjänstgöringsområde sådant ersättningssätt
endast då tjänst fullgjorts å fritid, och jag befarar att av
statsrevisorerna anvisat sätt för ersättning i detta fall, nämligen att ersättningen
skulle inlevereras till länsstyrelsen och därefter överlämnas till
vederbörande polismän, skulle bliva alltför tungrott och opraktiskt.

Statspolisintendenten har anmodat mig alt i samband med yttrande i föreliggande
fråga inkomma med förslag till ändring av kungl, kungörelsen den
24 november 1932 angående ersättningsskyldighet i vissa fall vid anlitande
av stats eller reservpolis. En ändring av kungörelsen ifråga synes, enligt
mitt förmenande, för närvarande icke vara av behovet påkallad. Då nu
gällande bestämmelser emellertid synas tillämpas å olika sätt, torde det vara
nödvändigt, att åtgärder vidtagas för ernående av en i möjligaste mån enhetlig
tillämpning av bestämmelserna ifråga. Måhända skulle önskat resultat
i detta avseende lättast kunna vinnas därigenom, att statspolisintendenten
efter samråd med landsfogdarna utfärdade närmare direktiv för ifrågava 12—387289.

Rev.-berättelse äng. statsverket flir är 1937. II.

— 178 —

rande tjänst och ersättningsskyldighet till samtliga statspolisens avdelningar
i landet.

Göteborg, statspolisens kontor, den 29 december 1937.

CARL SPIKH.

Föreståndare.

Bilaga.

Av enskilda i Hallands län under år 1937 utbetalade ersättningar i enlighet
med kungl, kungörelse den 24 november 1932 angående ersättningsskyldighet
i vissa fall vid anlitande av stats- eller reservpolis.

Tjänstgöringsplats	Datum för tjänst	Ersättnings- belopp	Ersättningen avser	Tillställningens art
kr.	öre
Veddige................	13/e	29	25	Transport av polismän i	Danstillställning
				stp. bil
Vinbergs socken vid Fal-				>	Hallandsting Lands-
kenberg..............	1S/6	49	50		bygdens Ungdom
Hällesåker ............	8/s	11	25	>	Danstillställning
Björkedal, Hinde......	15/s	36	00	>	>
Halmstad..............	22/s	67	50	>	Nazistmöte i Halmst.
Varberg ..............		65	75	Ersättning för4polismän,	Nazistmöte i Varberg
				4 tim. Trpt i stp.-bil
Summa kr.		259	25

Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till kungl, socialdepartementet.

Enligt remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen att avgiva utlåtande
i anledning av uttalande av riksdagens revisorer rörande ersättning till statsverket
vid anlitande av statspolis.

I anledning härav har länsstyrelsen i ämnet hört landsfogden i länet och
poliskammaren i Göteborg.

Med överlämnande av de avgivna yttrandena får länsstyrelsen för egen del
åberopa vad landsfogden anfört och sålunda ansluta sig till den meningen,
att en önskvärd, enhetlig tillämpning av föreskrifterna härutinnan bör följa
den principen, att icke länsstyrelsen behöver förmedla betalning till kommenderad
personal utan att detta sker genom polisledningen, som även föranstaltar
om att vederbörlig gottgörelse till statsverket varder inbetald.

Göteborg i landskontoret den 8 januari 1938.

MALTE JACOBSSON.

BIRGER GILLNER.

Landsfogdens i Göteborgs och
Bohus län

179

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Anmodad inkomma med yttrande över statsrevisorernas uttalande rörande
skyldighet för enskilda att ersätta statsverket kostnaderna vid anlitandet
av stats- och reservpolis ävensom- sättet för utbetalningen av ersättning härför,
får jag anföra följande.

Jag ansluter mig till den i remissakten uttalade principen att en enhetlig
tillämpning av bestämmelserna på detta område vore synnerligen önskvärd.
En utbetalning av medel för kommenderingar av detta slag direkt till vederbörande
befattningshavare finner jag icke lämplig och har fördenskull här i
länet tillämpats att ersättningarna i den mån dessa skolat inlevereras till
statsverket inbetalats till föreståndaren för statspolisavdelningen varefter denne
ombesörjt medlens inbetalning till länsstyrelsen. Därest ersättning för
fritidskommendering varit för handen har föreståndaren utskrivit räkning
å kostnaden varefter landsfogden attesterat densamma. Penningarna hava
härefter utbetalats till polismännen genom kommissariens försorg enligt särskilt
upprättad lista. Jag finner denna anordning smidigare än den av statsrevisorerna
föreslagna, att gottgörelsen skall inbetalas till länsstyrelsen, vilken
i sin tur skulle översända beloppen till vederbörande polismän. Detta
torde åtminstone kunna sägas om de fall då ersättning för fritidstjänst ifrågakommer.

Remisshandlingarna återställas.

Göteborg, i landsfogdeexpeditionen den 4 januari 1938.

GERHARD von SYDOW.

Poliskammarens i Göteborg

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Sedan länsstyrelsen genom resolution den 22 december 1937 till poliskammaren
för yttrande överlämnat ärende angående tillämpningen av gällande
bestämmelser rörande ersättningsskyldighet i vissa fall till statsverket vid
anlitande av stats- eller reservpolis, får poliskammaren såsom eget yttrande
åberopa vad andre polisintendenten i skrivelse av denna dag anfört i ärendet.

En av föreståndaren för härvarande statspolisavdelning avgiven rapport i
ärendet överlämnas.1

Remisshandlingarna återgå härjämte.

Göteborg i poliskammaren den 5 januari 1938.

1 Återfinnes å sid. 176.

UNO IIERNROT.

— 180 —

Andre polisintendentens i Göteborg yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till poliskammaren i Göteborg.

Med anledning av vad riksdagens revisorer anfört i härmed återgående
handling i fråga örn tillämpningen av bestämmelserna i kungl, kungörelsen
den 24 november 1932 angående ersättningsskyldighet i vissa fall till statsverket
vid anlitande av stats- eller reservpolis, får jag anföra följande.

Enligt gällande polislag förstås med polisverksamhet bl. a. upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet (§ 1 mom. 2) och enligt samma lag (§ 2
st. 1) skola i polisdistrikt finnas anställda polismän i den omfattning, det
erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom vederbörande polisdistrikt.
Det åligger alltså ett polisdistrikt att sörja för ordningen och säkerheten
å alla allmänna platser och att för detta ändamål hava anställda polismän
i erforderlig omfattning. Därest å någon ort tillfälligt behov av polisförstärkning
skulle erfordras för upprätthållandet av allmän ordning och
säkerhet, skall statspolis eller reservpolis härför användas. Med hänsyn till
innehållet i SL 11:15 torde polisdistriktet sålunda vara skyldigt att svara
för den allmänna ordningen och säkerheten jämväl vid offentliga nöjestillställningar,
utan rätt till annan ersättning än den, som polisdistriktet äger
uppbära i form av nöjesskatt.

Det synes mig också angeläget att kostnaderna för polisbevakning vid
offentliga tillställningar i huvudsak bestridas av allmänna medel, enär i motsatt
fall den allmänna ordningen och säkerheten göres beroende av den enskilde
i sådan grad, att polisdistriktet kanske underlåter att fullgöra sina i
polislagen tydligt angivna förpliktelser. Det är nämligen bekant att ett flertal
polisdistrikt under långa tider (1—2 år) haft anställda polismän (extra
konstaplar) utan annan avlöning än den ersättning de kunnat komma i åtnjutande
av för tjänstgöring vid nöjestillställningar och vilken ersättning
helt guldits av tillståndshavare.

Endast i det fall att tjänstgöringen varit av den art, att därför bort anlitas
ordningsvakt på enskild bekostnad, synes det befogat att utkräva ersättning.
Då det torde vara svårt att i varje särskilt fall avgöra i vad mån ordningshållningen
på platsen för en tillställning bör ankomma på det allmänna
eller på tillståndshavaren, har i Göteborg ersättningen för polisbevakning vid
olika tillställningar, såsom teater-, revy-, cirkus- och liknande föreställningar,
satts så lågt som till 1 krona för överkonstapel och 50 öre för konstapel.
Allt per timme. Dessa ersättningar inlevereras till stadskassan.

I den mån i tjänstgöring stadd personal icke funnits att tillgå har jämväl
tjänstefri personal kommenderats till vissa tillställningar (professionella
boxnings- och brottningstävlingar, fotbollsmatcher, offentliga danstillställningar
och friluftsfester, då större polisstyrka åtgått). För sådan tjänstgöring
hava anordnarna erlagt ersättning med 2 kronor per man och timme. Ersättningen
har inlevererats till centralpolisen, som sedan verkställt utbetalningen
till den tjänstefria polispersonal, som varit kommenderad till nöjestillställningen.

Någon ersättning för polisbevakning vid offentliga tillställningar kan enligt
mitt förmenande icke utkrävas med mindre vederbörande tillslåndsgivande
myndighet därom beslutat i varje särskilt fall.

För polisbevakning vid andra tillställningar såsom dans- och andra nöjestillställningar
till förmån för Barnens Dag och De Blindas Dag samt Lingför -

— 181 —

bundets gymnastikuppvisningar, ävensom vid konserter i Konserthuset, religiösa
eller politiska möten och föreläsningar samt vid tillställningar ute på
gator och allmänna platser, såsom demonstrationståg, kortéger, löpningar och
gångtävlingar, motor- och cykeltävlingar samt roddtävlingar i älven, har någon
ersättning icke utgått. För den övertidstjänstgöring eller tjänstgöring
under fridagar, som härav blivit en följd, har polispersonalen senare gottgjorts
genom att tilldelas motsvarande ledighet.

Under åberopande av vad sålunda anförts anser jag det önskvärt att förutnämnda
kungl, kungörelsen av den 24 november 1932 göres till föremål
för omarbetning i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som här
i staden tillämpas i fråga om ersättning för tjänstgöring vid vissa offentliga
tillställningar, därvid det vore önskvärt att kungörelsen jämväl gåves sådan
avfattning, att den komme att gälla all polispersonal och icke endast statsoch
reservpolisen.

Göteborg den 5 januari 1938.

HERM. BJÖRKMAN.

Länsstyrelsens i Älvsborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till kungl, socialdepartementet.

Genom nådig remiss den 20 nästlidne december har länsstyrelsen anbefallts
att till socialdepartementet inkomma med utlåtande i anledning av vad
riksdagens år 1937 församlade revisorer under § 19 av sin berättelse anfört
angående ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis.

I anledning härav får länsstyrelsen överlämna från landsfogden i länet inskaffat
yttrande i ärendet samt för egen del anföra följande.

Länsstyrelsen delar revisorernas, av landsfogden jämväl omfattade mening,
att ersättning till statspolispersonal för tjänstgöring under fritid, med
hänsyn till sagda personals ömtåliga ställning, icke bör utbetalas direkt till
densamma. Lämpligare synes därvid vara det av revisorerna förordade förfarandet.

Vidkommande den av revisorerna påtalade ovissheten, i vilka fall kostnaden
för polisbevakning vid enskild tillställning bör gäldas av den enskilde
eller stanna å statsverket, synes denna ovisshet böra avhjälpas, och synes
detta lämpligast kunna ske, på sätt landsfogden föreslagit, genom utfärdande
av statspolisintendenten, efter samråd med landsfogdarna i riket, av erforderliga
direktiv i ämnet.

Vänersborg i landskansliet den 5 januari 1938.

AXEL von SNEIDERN.

E. LINDGREN.

Landsfogdens i Älvsborgs län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Åberopande länsstyrelsens remissresolution den 21 december 1937, varigenom
jag anmodats inkomma med yttrande över vad riksdagens revisorer an -

182

märkt rörande vissa kostnader för anlitande av statspolis får jag med remisshandlingarnas
återställande vördsamt anföra följande.

Den på sid. 4 i remisshandlingarna intagna tablån utvisande av enskilda
personer under budgetåret 1936—1937 till statsverket inbetalda ersättningar
är så till vida missvisande som i den för Göteborgs och Bohus län upptagna
summan 1,475 kronor även till ett belopp av 396 kronor ingår av enskilda i
detta län inbetalda ersättningar enligt bifogade specifikation. Detta belopp
utgör ersättningar för transporter med statspolisens bilar av polismän, som
på fritid anlitats vid vissa dansbanor under det ersättningen till polismännen
själva utbetalats direkt till dessa. Jag delar revisorernas uppfattning att det
med hänsyn till dessa befattningshavares ömtåliga ställning torde vara att
föredraga att även denna del av kostnaden inlevereras till länsstyrelsen.

Beträffande frågan om i vilka fall kostnaden för polisbevakning vid enskilda
tdlställningar bör stanna å statsverket vore för ernående av enhetlighet
i tillämpningen av bestämmelserna i detta avseende vissa direktiv
önskvärda. Ifrågasättas kan dock om härför lagändring kan anses erforderlig.
Föreståndaren för statspolisavdelningen i Göteborg har i sitt i avskrift
bifogade yttrande i frågan tänkt sig möjligheten att statspolisintendenten i
samråd med landsfogdarna utfärdade dylika direktiv. Denna lösning synes
mig icke otillfredsställande. Enligt min mening torde med fog kunna göras
gällande att kostnaden bör stanna å statsverket då personalen erfordrats allenast
för ordnande av trafiken.

Vänersborg i landsfogdens expedition den 3 januari 1938.

CURT DORCHIMONT.

Bilaga.

Av enskilda i Älvsborgs län under år 1937 utbetalade ersättningar i enlighet
med kungl, kungörelse den 24 november 1932 angående ersättningsskyldighet
i vissa fall vid anlitande av stats- eller reservpolis.

Tjänstgöringsplats	Datum för tjänst	Ersättnings- belopp	Ersättningen avser	Tillställningens art
	kr.	öre
Hindås................	*8/a	16	00	Transport av polismän i	Skidförbundet
Hemsjö................	15/s	18	00	stp. bil >	Danstillställning
Hemsjö................	29/s	18	00	)	>
Björ anda, Sätila ......	6/e	22	50	»	>
V. Bodarna, Hemsjö....	12/s	20	00	>	»
Björlanda, Sätila ......	12/e	18	00	>	>
> > ......	13/e	18	00	>	>
Hyssna................	23/»	22	50	>	>
Fotskäl................	24 6	27	00	>	)
Hemsjö................	10/,	18	00	>	>
Vårgårda och Hemsjö ..	24/t	31	50	>	>
Hemsjö................	31/,	18	00	>	»
Hemsjö................	4/e	18	00	>	»
Hemsjö................	n/o	18	00	>	>
Nääs..................	21/n	15	75	>	)
Björketorp ............	28/,i	31	50	>	»
Nääs..................	2’/n	15	75	>
Björketorp ............	26/lS	31	50	»
Dukared ..............	6/n	18	00	>
Summa kr.		396	00

— 183 —

Länsstyrelsens i Skaraborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till kungl, socialdepartementet.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen i Skaraborgs
län anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade
revisorer under § 19 av sin berättelse anfört ifråga örn ersättning till
statsverket vid anlitande av statspolis.

Med anledning härav har länsstyrelsen infordrat yttrande i ärendet från
landsfogden i länet och får, med bifogande av berörda yttrande, för egen
del anföra följande.

Såsom framgår av landsfogdens yttrande har ersättning vid anlitande av
statspolis för polisbevakning vid viss tillställning eller eljest i särskilt fall
inom länet brukat uttagas endast i sådana fall, där för tillträde till tillställning
eller anordning, som föranlett polisbevakningen, upptagits avgift eller
tillställningen eller anordningen eljest tillfört anordnaren inkomst. Enahanda
regel har tillämpats i de fall, där för polisbevakning, föranledd av enskildas
behov, reservpolis kommit till användning. Ersättningen har uppburits i de
fall, där skriftlig förbindelse beträffande bevakningen tillkommit på länsstyrelsens
föranstaltande, av länsstyrelsen och eljest av vederbörande polischef
eller föreståndaren för statspolisavdelningen i länet. Det har emellertid
även förekommit, att statspolisman, som under fritid tjänstgjort för ordningshållning
vid viss tillställning, direkt av arrangören uppburit av polischefen
bestämd ersättning för sådan tjänstgöring.

Enligt länsstyrelsens mening kan svårligen genom bestämmelse i lag eller
författning närmare än redan skett fastslås, i vilka fall ersättning till statsverket
skall utgå vid anlitande av stats- eller reservpolis, utan böra frågor
härom prövas från fall till fall av de myndigheter, som hava att bestämma
rörande hithörande polispersonals tjänstgöring. Därest i form av cirkulär
närmare anvisningar kunna lämnas om de grunder, enligt vilka prövningen
bör ske, synes detta önskvärt. I likhet med landsfogden finner länsstyrelsen
mindre lämpligt, att polisman uppbär honom tillkommande ersättning för
bevakning av ifrågavarande slag direkt av vederbörande arrangör av den tillställning,
som föranlett bevakningen, men anser länsstyrelsen hinder icke
böra möta för vederbörande polischefer att uttaga ej mindre statsverket tillkommande
ersättning för att till vederbörande länsstyrelse inlevereras än
även den ersättning, som tillkommer polispersonal, för att personalen tillhandahållas.

Mariestad å landskansliet den 8 januari 1938.

CARL MANNERFELT.

EINAR JOHNSON.

— 184 —

Landsfogdens i Skaraborgs län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Anmodad inkomma med yttrande i anledning av vad riksdagens år 19.37
församlade revisorer under § 19 av sin berättelse anfört angående ersättning
till statsverket vid anlitande av statspolis, får jag med remisshandlingarnas
återställande vördsamt anföra följande:

I Skaraborgs län har under min tjänstetid vid anlitande av statspolis ersättning
uttagits av arrangör i de fall, där för tillträde till tillställning upptagits
avgift eller tillställningen eljest tillfört arrangören inkomst. Ersättning
har uttagits för polisbevakning såväl å platsen för tillställningen som
för ordningshållning och trafikens ordnande intill. Såsom riksdagens revisorer
framhållit kan emellertid tvekan råda i fråga om tillämpningen av
gällande bestämmelser rörande ersättning till statsverket vid anlitande av
statspolis. På grund härav synes det mig angeläget, att närmare föreskrifter
meddelas rörande vid vilka tillställningar ersättning skall utgå till statsverket
för anlitad statspolis.

Ersättning för anlitad statspolis har i regel uppburits av vederbörande polischef
eller föreståndaren för länets statspolisavdelning, vilka därefter inlevererat
beloppen till länsstyrelsen. I enstaka fall har dock även förekommit,
atl statspolisman, som under fritid tjänstgjort för ordningshållning vid
visst tillfälle, direkt av arrangören utbekommit av polischefen bestämd ersättning
för tjänstgöringen. Hinder synes mig icke böra möta för vederbörande
polischefer att i förekommande fall ej mindre uttaga och till länsstyrelse
inleverera statsverket tillkommande ersättning för anlitad statspolis än
även att uppbära och till statspolisman, som tjänstgjort under fritid, utbetala
denne tillkommande ersättning. Däremot synes mig mindre lämpligt, att
statspolisman direkt av arrangör uppbär honom tillkommande ersättning.

Mariestad i landsfogdens expedition den 4 januari 1938.

EMIL NYSTRÖM.

Länsstyrelsens i Värmlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört uti en vid remissen fogad handling rörande ersättning
till stats- och reservpolispersonal för polisbevakning, som det åligger
enskild att bekosta.

I anledning härav får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i under -

\

185 —

dånighet härmed överlämna yttrande i ärendet av landsfogden i länet ävensom
för egen del åberopa vad landsfogden anfört.

Karlstad i landskansliet den 7 .januari 1938.

Underdånigst
IVAR VENNERSTRÖM.

R. SUNDELIUS.

Landsfogdens i Värmlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till länsstyrelsen i Värmlands län.

Sedan länsstyrelsen genom ''resolution den 23 december 1937 anmodat
landsfogden att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer uti
vid remissen fogad handling anfört angående ersättning till stats- och reservpolispersonal
för polisbevakning, som det aligger enskild att bekosta, får jag
härmed vördsamt anföra följande. o

I handlingen har lämnats en redogörelse för tillvägagångssättet vid rekvisition
av statspolis för tjänstgöring vid tävlingar och dylika tillställningar.
Ehuru vad härvid anförts icke synes äga någon betydelse för behandlingen
av de föreliggande spörsmålen i fråga om ersättningsskyldighetens bestämmande
och utkrävande må dock i förbigående erinras, att det angivna förfarandet
allenast äger tillämpning i fall, då behov av polisförstärkning uppstår
i stad, som ej ingår i området för landsfogdens polisverksamhet. För
sådant fall ankommer det jämlikt 12 § i kungörelsen om stats- och reservpolisen
på länsstyrelsen att verkställa rekvisition av polispersonal från statspolisavdelningens
föreståndare. Gäller det däremot att förse ort inom området
för landsfogdens polisverksamhet med polisförstärkning från statspolisavdelning,
utövas jämlikt 11 § i nämnda kungörelse rekvisitionsbefogenheten
av landsfogden, varjämte i dylikt fall jämväl rekvisition må av
polischefen i orten göras direkt hos statspolisavdelningens föreståndare, som
i sådan händelse har att, om tillfälle därtill gives, inhämta landsfogdens
besked.

Statsrevisorernas i remisshandlingen gjorda uttalande synes taga sikte pa
väsentligen två frågor, nämligen dels när eller under vilka förhållanden ersättning
bör av enskild uttagas för polisbevakning vid tillställning, vartill
statspolis anlitas,, dels ock sättet för ersättningens gäldande.

Innan något uttalande göres i nyssnämnda frågor må i korthet en redogörelse
lämnas för den praxis, som i fråga om ersättningens bestämmande
tillämpas här i länet. Härvid må först omnämnas att vid polisbevakning,
som skolat bekostas av enskild, de polismän, som därtill anlitats, alltid beordrats
fullgöra uppdraget som en tjänsteangelägenhet. Det har sålunda
icke i något fall förekommit, att — såsom annorstädes lärer i stor utsträckning
praktiseras — tjänstefria polismän fått åtaga sig dylik polisbevakning
såsom ett sysslande vid sidan örn de egentliga tjänsteuppgifterna. Med den
tillämpade ordningen härutinnan har följt, att statspolisens personal aldrig
direkt av vederbörande arrangör fått mottaga någon ersättning för sill arbete
utan i stället av statsmedel, som statspolisavdelningens föreståndare i

186 —

regel av för ändamålet erhållet förskott till polismännen utbetalat, gottp.
jorts den traktamentsersättning, vartill rätt för dem förelegat enligt gällande
författningsbestämmelser. Vad angår den kostnad, som arrangören
ålagts att utgiva till statsverket, har denna icke alltid beräknats i enlighet
med föreskrifterna i kungörelsen den 24 november 1932 angående ersättningsskyldighet
i vissa fall till statsverket vid anlitande av stats- eller reservpolis.
I ett avseende har enligt uppkommen praxis konsekvent avvikelse
skett från angivna bestämmelser, nämligen såtillvida att arrangör icke i
något fall belastats med sådan utgift, som omförmäles under 6:e punkten
i l § av nämnda kungörelse. Som regel har arrangör ålagts att utgiva ersättning
med i 1 :a punkten av sagda paragraf bestämt belopp för den tid,
som tjänstgöringen varat, beräknat för varje deltagande polisman. Örn
emellertid på grund av yppat mindre behov av polisbevakning än som på
iörhand beräknats, viss eller vissa polismän kunnat vid sidan om den dem
anbefallda tjänstgöringen vid någon tillställning ägna sig åt fullgörandet av
så att säga egentliga arbetsuppgifter, exempelvis trafikkontroll, har understundom
jämkning i arrangören åliggande ersättningsskyldighet medgivits,
så att han endast behövt betala för den polisbevakning, som ägnats själva
tillställningen. Vidare har i stor utsträckning debitering icke ägt rum för
den färd med statspolisen tillhörigt motorfordon, som måst företagas till
platsen för tillställningen, i det personalen anbefallts att under resan fram
och åter till förläggningsstaden verkställa trafikkontroll.

Vad härefter angår den första av de i det föregående uppställda frågorna,
som av statsrevisorerna ägnats uppmärksamhet, nämligen när ersättningsskyldighet
bör åvila enskild för föreskriven polisbevakning, gör sig ofta en
viss tvekan gällande. Enligt vad statsrevisorerna anföra har det ibland angivits,
att polispersonalen ansetts behövlig endast för ordnande av trafiken
å vägar och bevakning av områden gränsande intill platsen för tillställningen,
varvid kostnaderna ansetts böra stanna å statsverket. I själva verket
torde det ofta bexeda den tillstandsbeviljande myndigheten svårighet att
avgränsa den bevakning, som vid en tillställning anses böra bekostas av
arrangören. Aven en tillställning inomhus av sådan art, att det aldrig skulle
ifragasättas att för densamma föreskriva polisbevakning, kan exempelvis
förorsaka tiafiksvarigheter, sorn icke kunna bemästras utan kommendering
av polispersonal till ordningens och säkerhetens upprätthållande. Att draga
gransen mellan det allmännas och den enskildes andel i kostnaderna för den
förstärka polisbevakning, som må påkallas av tillställningar av skilda slag
s7fJe]s därför alltid böra vålla vissa vanskligheter. Erfordras däremot sär -

skild polisbevakning i den lokal eller å den plats, varest en tillställning äger
rum, bor däremot någon tvekan icke uppkomma om den enskildes ersättningsskyldighet.
Ehuru härutinnan en viss skillnad gör sig gällande mellan

Stad och lannshvsH tm-Hp man anim* _______. _ . , ..

stanna å bor åvila enskild eller om kostnaderna böra

stanna a statsverket, skulle man möjligen kunna ifrågasätta uppställandet
av en sadan norm, att därest polisbevakning ansåges erforderlig vid till -

or ernående av åsyftad enhetlig tillämpning med avseende å frågan

truvid a pr ttn irt cfc cL-\rlrlicfV»r»f ____i * n , _ ’

— 187

ställning av beskaffenhet, i fråga om vilken nöjesskatt ma jämlikt lag upptagas,
kostnaden härför skulle åligga arrangören.

Jag omnämnde förut, att här i länet enskild icke belastats^ med sadan
kostnad, som omförmäles i 1 § 6 punkten av kungörelsen angående ifrågavarande
ersättningsskyldighet. Det vill förefalla mig, som om sagda föreskrift
borde slopas och arrangörens ersättningskyldighet, såvitt nu är i
fråga, allenast bestämmes till viss avgift för tjänstgöringstimme. Bestämmandet
av denna avgift synes böra ske med ledning av en approximativ
uträkning av vad en polisman i medeltal för hela riket och för olika tjänstegrader
kostar statsverket vid tjänstgöring utom förläggningsorten under sådana
omständigheter, att traktamentsersättning utgår.

Vidare vill det synas, som om bestämmelsen angående särskild ersättning,
då motorfordon måste anlitas för bevakningens ombesörjande, borde upphävas
och i stället den för varje polisman fixerade ersättningen beräknad
efter tjänstgöringstid på förut angivet sätt, ökas med skäligt belopp till kompensation
härav. Härigenom skulle den obillighet kunna bortelimineras, som
består däri, att polisbevakning genom statspolisens försorg vid tillställningar
å orter på längre avstånd från förläggningsstaden omotiverat åsamkar en
arrangör betydligt större kostnader än vid tillställningar i närheten av förläggningsstaden.

Vad slutligen angår frågan om sättet för ersättningens utbetalande till
vederbörande polisman finner jag den här i länet tillämpade praxis innebära
den lämpligaste formen.

Enligt från landskontoret införskaffad uppgift har av enskilda under kalenderåret
1937 såsom ersättning för anlitande av statspolis till statsverket
inbetalats 2,263 kronor och 75 öre.

Remissakten återgår.

Karlstad i landsfogdens expedition den 4 januari 1938.

GUSTAF PERSSON.

Länsstyrelsens i Örebro län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Konungen.

Genom remissresolution den 20 sistlidne december har Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad
riksdagens år 1937 församlade revisorer under § 19 av sin berättelse anfört
angående ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis.

Med anledning härav får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande överlämna
ett utav landsfogden i länet uti ärendet avgivet yttrande.

Av vad i ärendet anförts finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
oförtydbart framgå behovet av närmare bestämmelser för reglerande av påtalade
förhållanden, och Eders Kungl. Majlis befallningshavande vill för
sin del tillstyrka utredning i sådant syfte.

örebro slott i landskansliet den 8 januari 1938.

Underdånigst
BROR HASSELROT.

ERIK RYDELL.

— 188 —

Landsfogdens i Örebro län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Kungl. M a j: t s befallnings havande i örebro län.

Anmodad avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
om ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis får jag med återställande
av remissakten vördsamt anföra följande.

Revisorernas uttalade förmodan, att stor osäkerhet råder i fråga örn tilllämpningen
av gällande bestämmelser rörande ersättning till statsverket vid
anlitande av statspolis är riktig. I kungl, kungörelsen den 24 november 1932
angående ersättningsskyldighet i vissa fall till statsverket vid anlitande av
stats- eller reservpolis har förordnats, att där för polisbevakning, som det
åligger enskild att bekosta, stats- eller reservpolispersonal skall anlitas, den
enskilde skall förbinda sig att gälda vissa närmare angivna kostnader. Däremot
saknas bestämmelser om i vilka fall den enskilde skall bekosta polisbevakningen.
Sådan genom ordningsvakt på enskild bekostnad anordnad bevakning,
som omförmäles i 18 § i lagen örn polisväsendet i riket och i 21 § i
polisreglementet för riket har jag icke ansett vara åsyftad. Det har i rätt
stor utsträckning förekommit, att statspolismän å fritid tjänstgjort såsom ordningsvakter
vid dansbanor och andra liknande tillställningar. I dylika fall
har polispersonalen direkt av arrangören uppburit ersättningen härför. Denna
har i regel utgått med kr. 2:50 i timmen jämte fria resor till och från
platsen för tjänstgöringen. Jag anser att denna mot särskild ersättning å
fritid fullgjorda tjänstgöring varit till stort gagn. Det har härigenom varit
möjligt att få till stånd en effektiv bevakning vid festplatserna i betydligt
större utsträckning än man med hänsyn till personalens rätt till fritid rimligen
kunnat ålägga personalen. Och det har visat sig, att ordningen vid
festplatserna så småningom härigenom blivit avsevärt bättre. Jag delar
emellertid statsrevisorernas uppfattning örn det mindre lämpliga fatt ersättningen
för tjänstgöringen utbetalas direkt till vederbörande polispersonal.
Det vore önskvärt, att ersättningen i stället inlevererades till länsstyrelsen,
för att därefter tillhandahållas polispersonalen.

Vad därefter angår polisbevakning under tjänstgöringstid vid av enskilda
anordnade tillställningar, så har ersättning plägat debiteras i sådana fall,
da arrangören haft inkomst av tillställningen. Ersättningen har även i
dessa fall uttagits av statspolisen men därefter inlevererats till länsstyrelsen.
Att det inlevererade beloppet blivit ringa har berott på frånvaron inom länet
av större motorfordonstävlingar och andra liknande tillställningar. Vidare
har tveksamhet rått örn huruvida arrangören bort åläggas bekosta blott polisbevakningen
a själva platsen för tillställningen eller även sådan bevakning,
som varit erforderlig för ordnande ay trafiken å vägarna i grannskapet.
Vidare har i en del fall ersättning icke uttagits, då tillställningen haft
ideellt eller allmännyttigt ändamål. Jag anser det vara av behovet påkallat,
att närmare föreskrifter lämnas örn i vilka fall skyldighet bör föreligga för
enskild att ersätta kostnaderna för kommendering av stats- eller reservpolis
till platsen för en tillställning. Vidare anser jag det såväl ur kontrollsorn
med hänsyn till polisens ställning till arrangören icke vara
lämpligt att ersättningen uppbäres av statspolisen. I stället vill jag fö.reslå,
att ersättningen uttages av vederbörande polischef och av honom inlevereras
till länsstyrelsen. Föreståndaren för statspolisen synes mig böra åläggas
att varje månad till länsstyrelsen ingiva skriftlig uppgift över ali under

— 189 —

månaden av personalen vid statspolisen fullgjord bevakning, som enskild
arrangör skall bekosta. Denna uppgift bör lämpligen åtföljas av räkningar
från polismännen å de ersättningsbelopp, som ankomma dem för detta slag
av tjänstgöring, vare sig densamma fullgjorts å fritid eller ej.

Örebro i landsfogdens expedition den 5 januari 1938.

HENRIK ENHÖRNING.

Länsstyrelsens i Västmanlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till kungl, socialdepartementet.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 anbefalld inkomma med utlåtande
i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer anfört
rörande ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis får länsstyrelsen
till åtlydnad härav och med överlämnande av yttranden i ärendet från
föreståndaren för statspolisavdelningen i Västerås samt landsfogden i länet
för egen del vördsamt anföra följande:

Statsrevisorerna hava i sitt betänkande påtalat dels den skiljaktighet i
uppfattning, som å skilda håll är rådande, huruvida kostnaderna för anlitande
i olika fall av statspolis bör gäldas av den enskilde arrangören eller
stanna å statsverket, dels de olika sätt, på vilka dessa kostnader utbetalas.

I fråga om vem, som i sista hand skall svara för dessa kostnader, har
här i länet den praxis tillämpats, som angivits i landsfogdens yttrande i
ärendet, med den modifikationen likväl att för den statspolisbevakning, som
påfordrats vid motortävlingar, kostnaderna alltid gäldats av arrangörerna,
oaktat bevakningen i många fall avsett jämväl ordnandet av trafiken och
uppehållande av allmän ordning. Föreskrifterna härom hava alltid inryckts
i länsstyrelsens tillståndsresolution som ett särskilt villkor. Länsstyrelsen
har emellertid erfarenhet av att opposition på något håll kunnat förmärkas
från arrangörers sida mot åläggandet att bekosta polisförstärkning, da man
velat göra gällande, att, därest arrangörerna av exempelvis en större fotbollsmatch
svara för ordningen inom den inhägnade idrottsplatsen, det allmänna
bör fullgöra samma skyldighet utanför densamma. Sådana diskurser,
som icke äro ägnade att stärka statspolisens ömtåliga ställning, skulle
undvikas, därest klara bestämmelser funnes örn icke blott, vilka ersättningar,
som skola i varje fall utgå, utan även vem, som har att gälda desamma.

Rörande grunderna för den enskildes ersättningsskyldighet för biträde av
statspolis är länsstyrelsen av den uppfattningen, att sådan skyldighet bör
föreligga i större utsträckning, än som för närvarande i allmänhet torde
tillämpas.

Det ovan återgivna resonemanget om, att den enskilde arrangören av en
tillställning icke bör hava något ekonomiskt ansvar för den ordningens upprätthållande,
som icke faller direkt inom arrangörens ^ egna domäner, är
enligt länsstyrelsens förmenande icke hållbart. Man får enligt länsstyrelsens
uppfattning icke sätta likhetstecken mellan statens skyldighet beträffande
ordningshållningen i samband med folkanhopningar i allmänhet, och
vid sådana, där tillströmningen av folk på ett begränsat område är föran -

— 190 —

ledd av en tillställning, på vilken vederbörande arrangör räknar med att
göra en större ekonomisk förtjänst. I sistnämnda fall bör enligt länsstyrelsens
förmenande den enskildes ekonomiska bidragsplikt för den särskilt
anordnade polisbevakningen bedömas med hänsyn till det intresse, arrangören
bör hava av att ordningen bland besökarna blir den bästa möjliga.

I fråga om sättet för kostnadernas erläggande är länsstyrelsen fullt ense
med statsrevisorerna om det olämpliga uti att låta arrangörerna direkt till
vederbörande polispersonal utbetala ersättningsbeloppen. Däremot kan länsstyrelsen
för sin del icke biträda förslaget, att inbetalningen bör ske direkt
av arrangören till länsstyrelsen. Ett sådant system skulle enligt länsstyrelsens
förmenande komma att medföra en viss omgång i arbetet, då vederbörande
länsbokhållare i och för ersättningsbeloppens uppdelning å vederbörliga
bokföringstitlar i allt fall måste erhålla nödiga upplysningar från
statspolisavdelningens föreståndare. Därest inlevereringen av medlen däre?10^
fkr Pa sätt tillämpas här i länet, och varför redogörelse lämnas i
föreståndarens för statspolisavdelningen i Västerås yttrande i ärendet, erhållas
dessa upplysningar direkt genom reversalet i samband med att ersättningsbeloppen
av föreståndaren insättas i riksbanken. Man skulle ock
kunna tänka sig en modifikation av detta system på följande sätt: Sedan
poliskommenderingen i varje särskilt fall fullgjorts och ersättningsbeloppens
storlek av avdelningsföreståndaren uträknats, utskriver denne fullständigt
specificerade räkningar i två exemplar, av vilka det ena överlämnas till vederbörande
landsfiskal för indrivning och det andra samtidigt översändes
till länsstyrelsen. Sedan beloppet inkommit till landsfiskalen, skulle denne
omedelbart medelst särskilt reversal insätta medlen i riksbanken för länsstyrelsens
räkning, varefter bokföring av beloppet å de särskilda titlarna
kan verkställas av länsbokhållaren med ledning av uppgifterna i det exemplar
av räkningen, som redan finnes å länsstyrelsen tillgängligt.

Med detta sistnämnda system skulle även från länsstyrelsens sida kontroll
vinnas över, att räkningarnas hela belopp verkligen kommer statsverket till
godo. De medel, som för avdelningens föreståndare äro erforderliga för
bestridande av dagtraktamenten och tjänstgöringspenningar åt polispersonalen^
erhållas genom det förskott, som på särskild rekvisition tillhandahålles
från länsstyrelsen, varvid föreståndaren vid förskottets redovisning har
att som verifikationer använda de kvitton, som böra avfordras polispersonalen
i samband med ersättningarnas utbetalande.

Västerås slott i landskansliet den 10 januari 1938.

A. B. GÄRDE.

E. HOLMQVIST.

Landsfogdens i Västmanlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till länsstyrelsen i Västmanlands län.

Sedan länstyrelsen genom resolution den 22 december 1937 anmodat mig
inkomma med yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer i en ärendet
bifogad handling anfört, får jag till fullgörande härav vördsamt anföra följande: -

— 191 —

I ärendet har jag jämväl införskaffat yttrande från föreståndaren för statspolisavdelningen
i Västerås, vilket yttrande bifogas de nu återgående lemiss handlingarna.

.

I Kungl, kungörelsen den 24 november 1932 nr 534 hava visserligen bestämmelser
givits rörande omfattningen av den ersättningsskyldighet för polisbevakning,
som det åligger enskilda att bekosta, då stats- och reservpolis
anlitas för ändamålet. Däremot synas några bestämmelser icke liava givits,
som angiva i vilka fall det åligger enskilda att bekosta den polisförstärkning
av statspolis, som finnes erforderlig för upprätthållandet av allmän ordning
i anledning av anordnade nöjes- och idrottstillställningar av skilda slag.
Inom Västmanlands län synes emellertid praxis hava varit den, att den enskilde
arrangören ålagts ersättningsskyldighet för det fall, att polisförstärkningen
till någon del kommit till användning inom det område, varest den
egentliga tillställningen äger rum. Har däremot polisförstärkningen anlitats
uteslutande för ordnandet av trafiken eller eljest till upprätthållande av allmän
ordning utom det egentliga området för tillställningen, torde i regel någon
ersättningsskyldighet icke hava ålagts arrangören. Principiellt torde
emellertid sådan ersättningsskyldighet böra åläggas arrangören även för sistnämnda
fall, så att arrangören alltid ålägges ersätta kostnaderna för den polisförstärkning
av ifrågavarande slag å vederbörlig ort, som bliver en omedelbar
följd av tillställningens avhållande. För genomförandet av en enhetlig
rättstillämpning å ifrågavarande område torde emellertid vissa uttryckliga
bestämmelser vara erforderliga rörande i vilka fall ersättningsskyldigheten
skall åläggas den enskilde.

Rörande sättet för ersättningens uttagande finner jag den vid härvarande
statspolisavdelning förekommande praxis vara ändamålsenlig och värd att
förorda. Som framgår av föreståndarens yttrande, har i intet fall den enskilde
arrangören direkt ''till de i bevakningen deltagande polismännen erlagt
dem tillkommande ersättningar, utan har i alla fall betalning skett mot överlämnande
av en av föreståndaren utfärdad räkning å hela kostnaden. Att
i något fall räkningen medhafts av en polisman, som därför uppburit betalning
vid tillställningens slut, torde icke kunna anses innebära någon olägenhet
av den art, statsrevisorerna antytt. Detta förfarande torde tvärtom innebära
vissa fördelar, då arrangörerna ofta nog torde befinna sig i en ekonomisk
svag ställning, varför klokheten kan bjuda att ersättningen uttages medan
arrangören i inträdesavgifterna för tillställning bär en god tillgång på
penningar. Med en annan anordning av kostnadernas uttagande torde däremot
laga åtgärder ofta bliva nödvändiga för att statsverket skall utfå ifrågavarande
ersättningar. Genom den vid härvarande statspolisavdelning rådande
praxis vinnes jämväl den fördelen, att såväl debiterandet av kostnaderna
som kontrollen över att ersättningarna inflyta tillkommer en och samma
person, nämligen föreståndaren för statspolisavdelningen. Kontroll över
dennes förvaltning lärer sedan kunna ske å landskontoret vid granskningen
av statspolisens kvartalsredogörelse över emottagna förskottsmedel m. m.
Skulle däremot ersättningarna inbetalas direkt till länsstyrelsen torde ett ingående
samarbete bliva nödvändigt mellan landskansliet, som givit order om
polisförstärkningen, statspolisens föreståndare, som måste debitera kostnaderna,
och landskontoret, sorn skall mottaga och redovisa medlen samt utöva
den kamerala granskningen i fråga örn ersättningsbeloppens storlek. På
grund härav skulle den av statsrevisorerna föreslagna anordningen, att medel
av ifrågavarande slag alltid skola inlevereras direkt till länsstyrelsen, i stället
för alt innebära en förenkling av hithörande förhållanden medföra en
ökad arbetsomgång utan att motsvarande fördelar i fråga örn kontrollen el -

— 192 —

ler dylikt vunnes, varför det kan ifrågasättas om den av statsrevisorerna föreslagna
anordningen är att taga i beaktande.

Västerås i landsfogdens expedition den 7 januari 1938.

MÅRTEN STIERNSTRÖM.

Föreståndarens för statspolisen i
Västerås

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till herr landsfogden i Västmanlands län.

Med anledning av å här återgående handlingar tecknad resolution av den
27 december 1937 med anmodan att skyndsamt inkomma med yttrande angående
vid statspolisavdelningen tillämpad praxis i ärenden, som i bifogade
handlingar omförmälas, får undertecknad härmed vördsamt meddela följande: Vid

sådan polistjänstgöring, då ersättning utgått i enlighet med bestämmelserna
i Kungl, kungörelsen angående ersättningsskyldighet i vissa fall till statsverket
vid anlitande av stats- eller reservpolis av den 24 november 1932 (Sv.
förf .-sami. 534/1932) hava räkningarna utskrivits av föreståndaren efter det
tjänstgöringen avslutats och konstaplarna återkommit till stationsorten, varefter
räkningarna översänts till vederbörande landsfiskal inom vars distrikt
tjänstgöringen utförts. Landsfiskalen har därefter aitesterat räkningarna och
uttagit beloppen av vederbörande arrangörer samt översänt beloppen antingen
per postanvisning till avdelningens föreståndare eller insatt beloppen å
föreståndarens tjänstepostgirokonto. I vissa fall, då tjänstgöringstiden varit
på förhand bestämd, har räkningen å tjänstgöringen utskrivits och medsänts
någon av de konstaplar, som utfört tjänstgöringen, varpå denne konstapel
efter tjänstgöringstidens slut uttagit beloppet av vederbörande arrangör. Vid
återkomsten till stationsorten har konstapeln överlämnat beloppet till föreståndaren.
I sistnämnda fall har räkningen attesterats av föreståndaren.
Detta sistnämnda förfarande har alltid skett i samråd med vederbörande
landsfiskal. Sedan meddelande inkommit från postgirokontoret i
Stockholm att beloppet blivit insatt å föreståndarens postgirokonto har beloppet
uttagits av föreståndaren. Omedelbart därpå har beloppet insatts å
länsstyrelsens checkräkning i riksbankens avdelningskontor i Västerås, varvid
använts särskilda levereringsreversal. Å nämnda levereringsreversal har
upptagits dels namnet å förening eller enskild person, som påkallat tjänstgöringen,
dels platsen för tjänstgöringen och tjänstgöringens art, dels antalet
polismän, som utfört tjänstgöringen, dels tjänstgöringstiden, dels den sammanlagda
vägsträckan till och från tjänstgöringsorten, då statspolisens motorfordon
använts för färden, dels den utgående ersättningen för motorfordonet,
dels utgående tjänstgöringspengar per man och timme och dels den
utgående traktamentsersättningen.

Traktamentsersättning till de konstaplar, som utfört tjänstgöringen, har i
vanlig ordning utbetalats av det från länsstyrelsen till föreståndarens förfogande
utgående förskottet.

Sedan statspolisinstitutionens tillkomst har även vid härvarande avdelning
i några enstaka fall förekommit, att någon polisman utfört förenämnda

— 193 —

tjänstgöring å honom tillkommande fridag tillsammans med övriga icke
tjänstefria polismän. Arrangören för nöjestillställningen eller motortävlingen,
som föranlett polistjänstgöringen, har då för denne polisman å räkningen
debiterats ett belopp av kronor 2: 50 per tjänstgöringstimme, vilket belopp
polismannen bekommit av föreståndaren efter det ersättningen i sin helhet
influtit för tjänstgöringen. Att ersättningen per tjänstgöringstimme bestämts
till kronor 2: 50 vore beroende därpå, att detta belopp vore fastställt
av polischefen i Västerås för polismän vid Västerås poliskår, som utförde
liknande tjänstgöring inom staden å nöjesplatser på fridagar.

Sistnämnda förfaringssätt, som tillämpats vid övriga statspolisavdelningar
inom riket, har tidigare medgivits av statspolisintendenten.

Västerås, statspolisens avdelning den 28 december 1937.

J. A. STRÖM.

Föreståndare.

Länsstyrelsens i Kopparbergs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vissa erinringar, som av riksdagens revisorer
framställts vid granskning av tillämpningen av gällande bestämmelser rörande
ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis.

Med överlämnande av infordrat yttrande i ärendet från landsfogden i länet
får länsstyrelsen för egen del anföra följande.

I likhet med statsrevisorerna anser länsstyrelsen det önskvärt, att åtgärder
vidtagas för ernående av en i möjligaste mån enhetlig tillämpning av gällande
bestämmelser angående ersättning vid anlitande av statspolis.

För vinnande av detta syftemål synes det vara erforderligt att för hela riket
gällande, normerande föreskrifter utfärdas och hänvisar länsstyrelsen till
de av landsfogden i detta hänseende framställda önskemålen.

Jämväl beträffande frågan örn sättet för utbetalande av ersättning till vederbörande
polispersonal i här ifrågavarande fall anser länsstyrelsen, i likhet
med statsrevisorerna, att utbetalning icke bör ske direkt till vederbörande
polispersonal. Därest utbetalning skall ske genom länsstyrelses försorg erfordras
emellertid, att bestämmelser utfärdas jämväl angående de grunder,
efter vilka ersättning skall utgå till polispersonal i andra fall än som avses
i nådiga förordningen den 24 november 1932 (nr 534) t. ex. då stats- och reservpolispersonal
tages i anspråk för nu omförmäld tjänstgöring under fritid.

Falun i landskansliet och landskontoret den 8 januari 1938.

Underdånigst
BERNH. ERIKSSON.

EMIL LINDSTRÖM. LARS FERNQVIST.

13—387289. Bcv.-berättelse äng. statsverket för dr 1937. II.

— 194 —

Landsfogdens i Kopparbergs län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Sedan jag genom resolution den 22 december 1937 anmodats avgiva yttrande
angående ersättning vid tillhandahållande av ordningsstatspolis m. m.
får jag vördsamt anföra följande.

Enligt 13 § i ordningsstadgan för rikets städer, vilken paragraf äger tilllämpning
för riket i dess helhet, skall anmälan göras till polismyndigheten
angående vissa tillställningar, varjämte beträffande en del av dessa tillställningar
polismyndighetens tillstånd måste avvaktas före deras hållande. Därjämte
stadgas, att den som gjort anmälan om tillställning, vare sig tillstånd
erfordras eller icke, Ilar att ställa sig till efterrättelse de ordningsföreskrifter,
som kunna av polismyndigheten meddelas.

Är det frågan om sådana tillställningar, för vilkas hållande tillstånd erfordras,
kan såsom villkor upptagas i tillståndet, att arrangören är skyldig att
bekosta erforderlig polisbevakning.

I de fall, där tillstånd ej erfordras, erbjuder det vissa svårigheter att meddela
en dylik föreskrift och det torde vara i dessa fall tvist angående betalningsskyldighet
uppkommit. Detta torde framför allt avse fotbollsmatcher,
som visat sig draga så stor publik, att polisdistriktets personal ej varit tillräcklig
för ordnandet av trafiken m. m., varför statspolis måst rekvireras. Arrangörerna
kunna i dessa fall åläggas, att ställa sig vissa ordningsföreskrifter
till efterrättelse, men detta har ej ansetts innebära att polismyndigheten kunnat
ålägga arrangörerna att betala kostnaderna för polisbevakningen. För
undvikande av tvistigheter i detta avseende torde det vara nödvändigt, att bestämmelser
meddelas, att arrangörerna av tillställningar, för vilka icke tillstånd
erfordras, kunna åläggas icke blott att ställa sig erforderliga ordningsföreskrifter
till efterrättelse utan även att gälda kostnaderna för den polisbevakning,
som polismyndigheten finner nödvändig.

Det torde i vissa fall kunna ifrågasättas, huruvida ersättning bör utgå av
arrangörerna. Detta torde närmast avse vissa ideella föreningars tillställningar
såsom Röda Kors- och Barnens Dagsfestligheter. I dessa fall har ej här i
länet uttagits någon ersättning för statspolis utan tjänstgöringen har ordnats
i samband med patruller för trafikkontroll, vilket varit i överensstämmelse
med av förre statspolisintendenten E. Ros givna direktiv. Med hänsyn till de
relativt höga belopp, som för en dylik kommendering skulle inlevereras till
statsverket, synes det icke vara lämpligt, att de medel, som genom tillställningarna
hopsamlas för allmännyttiga ändamål, till en del måste användas
för polisbevakning.

Däremot synas arrangörerna i andra fall böra betala kostnaderna för polisbevakning.
Detta torde icke minst avse idrottsrörelsen med hänsyn till den
affärsbetonade utveckling denna fått.

Vad själva kostnaderna för användandet av statspolis angår, synas dessa
för närvarande vara väl höga och orsaka arrangörerna alltför stora utgifter.
En reduktion av desamma skulle endast vara till allmän fördel, då vederbörande
polischefer med all sannolikhet under sådana förhållanden skulle
rekvirera statspolis i större utsträckning.

a^e<äning att göra någon skillnad i fråga om ersättning för personal,
som atgar a själva platsen för tillställningen, och personal, som erfordras för
ordnandet av trafiken till platsen för tillställningen, synes mig icke förefinnas.

— 195 —

Vad till sist angår frågan om ersättningarnas utbetalande till polismännen,
kunna visserligen vissa skäl åberopas för att beloppen i stället skola inlevereras
till länsstyrelsen, som därefter utanordnar ersättningen till polismännen.
En dylik anordning medför dock att ersättningen kommer vederbörande
polisman avsevärt senare till handa och torde i övrigt icke medföra några
avsevärda fördelar. Det synes vara fullt betryggande att arrangörerna direkt
utbetala beloppen till polismännen, sedan deras räkningar attesterats av polischefen
i orten.

Falun i landskansliet den 5 januari 1938.

EINAR HOLMBERG.

Länsstyrelsens i Gävleborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Konungen.

Genom remissresolution den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående ersättning
till statsverket vid anlitande av statspolis.

I anledning härav får länsstyrelsen, med bifogande av från landsfogden i
länet infordrat yttrande, anföra följande.

På sätt förutsattes vid statspolisinstitutionens tillkomst har statspolispersonalen
anlitats för ordningens upprätthållande, bland annat, vid tillställningar
av olika slag. I vissa fall har ersättning härför erlagts av vederbörande anordnare,
i andra fall åter hava kostnaderna ansetts böra stanna å statsverket.
Såsom revisorerna anfört torde härvid olika principer hava tillämpats i de olika
länen. Vid de fall, där tillställningen anordnats uteslutande för att bereda
arrangören ekonomisk vinning, synes uppenbart, att ersättning för erforderlig
polistjänstgöring bör erläggas av arrangören. Å andra sidan torde det vara
lika klart, att, då tillställningen är av allmän karaktär, såsom vid marknader
o. d., kostnaderna för ordningens upprätthållande bör stanna å statsverket.
Tveksamhet i berörda hänseende synes däremot kunna uppstå för det fall,
att tillställningen visserligen kan antagas bereda anordnaren inkomst, men
polisens anlitande nödvändiggjorts ej så mycket för ordningens upprätthållande
å själva festplatsen utan fastmer för ordnande av trafiken å till densamma
ledande vägar. Under sådana omständigheter kan en uppdelning
av kostnaderna vara tänkbar, därvid hänsyn emellertid torde böra tagas till
tillställningens art.

För borttagande av den osäkerhet och oenhetlighet, som torde råda vid tilllämpningen
av bestämmelserna å detta område, synas normerande föreskrifter
böra utfärdas.

Vad därefter angår sättet för ersättningens erläggande synes denna i sin
helhet böra inlevereras till länsstyrelsen även örn någon del därav tillkommer
den enskilde polismannen. Enhetliga bestämmelser synas jämväl härutinnan
vara erforderliga.

Gävle slott å landskansliet den 8 januari 1938.

Underdånigst
SVEN LUBECK.

GÖSTA FINNGÅRD.

— 196 —

Landsfogdens i Gävleborgs län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Med återställande av remisshandlingarna angående vad riksdagens revisorer
anfört rörande ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis
samt med överlämnande av yttrande från föreståndaren för statspolisavdelningen
i Gävle får jag anföra följande.

Då särskilda bestämmelser, om i vilka fall kostnad för anlitande av statspolis
skall gäldas av enskild eller av statsverket, saknas, har olika praxis
utbildats vid de olika statspolisavdelningarna. Det synes emellertid som
om enhetliga bestämmelser härom vore erforderliga. Förutsättningarna för
att kostnaderna skola drabba den enskilde, synas vara, att den tillställning,
som erfordrar särskild bevakning av statspolis, är anordnad i förvärvssyfte
samt att densamma är av den omfattning, att vederbörande kan bära
de ekonomiska kostnaderna, som en polisbevakning medför. Sådana tillställningar,
som anordnas av hembygdsföreningar eller liknande ideella sammanslutningar
böra, oaktat de äro anordnade i förvärvssyfte, icke få vidkännas
några kostnader för särskild polisbevakning. Samma förhållande
synes mig även böra gälla beträffande marknader. I sådana fall där såväl
staten som den enskilde har intresse av polisbevakningen t. ex. då huvudvikten
ligger å trafikkontroll å tillfartsvägarna till en tillställning och tillsynen
å området för tillställningen, med hänsyn till tillställningens karaktär,
kommer i andra hand, skulle man kunna tänka sig en fördelning av kostnaderna
mellan staten och arrangören, så att denne sistnämnde förpliktas
erlägga viss kvotdel av kostnaderna för polisbevakningen. Under inga omständigheter
bör emellertid den lokala polisen lämnas utan hjälp till ordningens
upprätthållande på den grund att vederbörande arrangör icke kan
erlägga kostnaderna för polisbevakningen.

Enhetliga bestämmelser synas jämväl erforderliga för sättet för erläggandet
av den enskilde åliggande ersättningen. Därvid bör sådan ersättning,
som avser polisman ådragen skada under tjänsteutövning samt reseoch
dagtraktamenten inlevereras till vederbörande länsstyrelse.

Gävle i landsfogdens expedition den 6 januari 1938.

ALLAN GRAUERS.

Föreståndarens för statspolisen i
Gävle

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1,''sid. 51, § 19.

Till herr landsfogden i Gävleborgs län.

Med anledning av vad statsrevisorerna anfört beträffande ersättning till
statsverket vid anlitande av statspolis får jag i vad det avser statspolisens
avdelning i Gävle härmed vördsamt anföra följande.

Sedan statspolisinstitutionens tillkomst den 1 januari 1933 har statspolisen
ej i någon nämnvärd omfattning anlitats inom Gävleborgs län till sådan

— 197 —

tjänstgöring, där i enlighet nied bestämmelserna i kungl, kungörelsen den 24
november 1932 (nr 534) angående ersättningsskyldighet i vissa fall till statsverket
vid anlitande av stats- och reservpolis ersättning härför ansetts skolat
utgå. Vid några enstaka tillfällen har dock i mindre omfattning sådan
tjänstgöring för statspolisen förekommit inom länet, och har ersättning härför
inbetalts till statsverket med följande belopp, nämligen

för under år 1935 av Svenska Motorklubbens Gävleavdelning den 25/s anordnad
motorfordonstävling i Kungsberg, inom Ovansjö landsfiskalsdistrikt
kronor 42: —,

samt för under år 1936 av Gävle—Dala Travsällskap å Hillesjön inom
Hille landsfiskalsdistrikt den %, 13h, 27/2 och 7A anordnade travtävlingar kronor
288: —.

Under tiden V? 1936—3% 1937 har för statspolisen ej förekommit någon
sådan tjänstgöring inom länet, där ersättning härför ansetts skolat erläggas
till statsverket.

På rekvisition av vederbörande polischefer har statspolisen vid flera olika
tillfällen biträtt med ordningens upprätthållande vid större folkfester, mässor,
marknader och dylikt, utan att ersättning härför erlagts till statsverket
av arrangörerna. Denna tjänstgöring har dock påkallats för att biträda med
ordningens upprätthållande å den ort, där tillställningen ägt rum, enär den
lokala polisstyrkan där ej ansetts vara tillräcklig härför vid sådana tillfällen.

Som statsrevisorerna anfört råder det stor osäkerhet i fråga om tillämpningen
av gällande bestämmelser rörande ersättning till statsverket vid anlitande
av statspolis, enär bestämmelserna härom ej lämna några närmare
föreskrifter om i vilka fall sådan ersättning skall erläggas. Tydliga föreskrifter
härom synas mig vara erforderliga. Det synes mig även, att gottgörelsen
för sådan tjänstgöring i första hand lämpligast bör inlevereras till
länsstyrelsen och att den ersättning, som tillkommer polismännen, därifrån
bör utbetalas till dessa.

Gävle, statspolisens avdelning den 23 december 1937.

JONAS PERSSON.

Poliskommissarie och föreståndare.

Länsstyrelsens i Västernorrlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till kungl, socialdepartementet.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts
att före den 10 innevarande januari till Kungl. Socialdepartementet inkomma
med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört under § 19
i av dem avgivna berättelse, • avseende fråga om ersättning till statsverket
vid anlitande av statspolis.

Till efterkommande härav får länsstyrelsen härigenom överlämna infordrade
yttranden i ärendet av föreståndaren för statspolisens avdelning i Sundsvall
samt av landsfogden i länet.

— 198 —

Såsom eget utlåtande i ärendet får länsstyrelsen, under åberopande av vad
i de infordrade yttrandena framhållits, vitsorda behovet av närmare föreskrifter
för åstadkommande av en i görligaste mån enhetlig tillämpning av
gällande bestämmelser rörande ersättning till statsverket vid anlitande av
statspolis.

Härnösand i landskansliet den 4 januari 1938.

A. WIJKMAN.

RAGNAR STATTIN.

Landsfogdens i Västernorrlands
län

*

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands
län.

Anmodad före den 5 januari 1938 avgiva yttrande över riksdagens revisorers
uttalanden angående ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis
får jag med remisshandlingarnas återställande samt med bifogande av
infordrat yttrande från föreståndaren för statspolisens avdelning i Sundsvall
vördsamt anföra:

Enligt revisorernas uttalande bör arrangör, å vars bekostnad bevakning
genom statspolispersonal anordnas, åläggas att till länsstyrelsen inleverera
den för bevakningen utgående gottgörelsen, detta vare sig statspolispersonalen
i vanlig ordning kommenderats för bevakningen eller fullgjort den
under fritid. Mot revisorernas förslag härutinnan torde intet vara att erinra.

Revisorerna hava även påpekat den osäkerhet som synes råda ifråga om
tillämpligheten av gällande bestämmelser rörande ersättning till statsverket
vid anlitande av statspolis. Revisorerna finna det angeläget att åtgärder vidtagas
för ernående av en i möjligaste mån enhetlig tillämpning av bestämmelserna
på detta område. Huru förhållandena beträffande detta område
gestalta sig inom Västernorrlands län framgår av statspoliskommissariens
bifogade yttrande. Därutöver torde icke annat vara att tillägga, än att jag
vid de rekvisitioner, som hit inkomma å statspolispersonal, alltid brukar
höra mig för angående bevakningens ändamål. Därest personal rekvireras
för tjänstgöring inom någon fest- eller tävlingsplats brukar jag alltid för vederbörande
polischef framhålla önskvärdheten av att arrangören själv får
vidkännas kostnaderna för denna bevakning. Under år 1937 vill jag minnas,
att bevakning på enskilds bekostnad genom statspolispersonal endast
förekommit i ett fall, nämligen i samband med de stora vinterspelen i Örnsköldsvik.
Förhållandena härstädes äro emellertid icke jämförliga med
exempelvis förhållandena inom Kopparbergs län, där enligt uppgift under
budgetåret 1936/1937 till statsverket inbetalats ersättningar med över 5,000
kronor. Inom detta senare län, om vilket jag äger erfarenhet från tidigare
tjänstgöring, förekommer ett flertal festligheter, vilka erfordra stor polisbevakning.
Några festligheter eller tävlingar liknande Säterspelen, Rämenloppet,
Vasaloppet, midsommarfirandet i Leksand m. m. förekomma knappast

— 199 —

i Västernorrlands län. Jag delar emellertid till fullo revisorernas åsikt att
nuvarande förhållanden äro otillfredsställande och bör det enligt mitt förmenande
snarast utarbetas klara bestämmelser beträffande i vilka fall enskild
arrangör bör åläggas utbetala ersättning för genom hans tillskyndan
nödvändiggjord polisbevakning.

Härnösand i landsfogdeexpeditionen den 4 januari 1938.

ALF ELIASON.

Föreståndarens för statspolisen i
Sundsvall

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till herr landsfogden i Västernorrlands län.

Sedan landsfogden överlämnat statsrevisorernas skrivelse angående ersättningsskyldighet
i vissa fall till statsverket vid anlitande av stats- och reservpolis
och infordrat yttrande i ärendet, får jag härmed vördsamt anföra följande.

Efter vederbörande polischefs rekvisition åligger det statspolisen att, bland
annat, biträda med upprätthållande av allmän ordning och säkerhet vid
olika slag av tävlingar och dylikt. Vid utförande av sådan tjänstgöring
sammanfaller stundom såväl arrangörens som det allmännas intresse ur ordningssynpunkt.
Då tjänstgöring förekommer inom ett avspärrat område,
dit allmänheten har tillträde mot en viss avgift, torde den vara att anse såsom
av privat art och bekostas av arrangören, så vitt ej densamma föranletts
av störande uppträde eller något liknande. Utan särskild ersättning från
arrangören torde trafiken böra ordnas å allmänna vägar och å för allmänheten
utan avgift upplåtna parkeringsplatser. Då jag varit i tillfälle att deltaga
i här omnämnd tjänstgöring har jag så långt det varit möjligt sökt ordna
det så, att statspolisens personal fullgjort den tjänst, som ansetts vara
av ett mera allmänt intresse, medan den lokala polisen utfört den enskilda
bevakningen. Det förekommer emellertid i mycket stor utsträckning, att
polischeferna rekvirera två eller tre konstaplar att biträda ortspolisen upprätthålla
den allmänna ordningen i anledning av arrangerade tillställningar
av skilda slag. Vid sådan tjänsts utförande är vederbörande avdelningsföreståndare
praktiskt taget urståndsatt att kunna övervaka, att personalen
ej utför tjänst, som är att hänföra till enskild. I allmänhet lägga polischeferna
ej så stor vikt vid den beordrade tjänstgöringens art. Vederbörande
polischef intager ej sällan en viss funktion inom den sammanslutning, som
arrangerar tävling eller annan tillställning.

Vid rekvisition av statspolispersonal tillgår det i allmänhet så, att vederbörande
polischef per telefon rekvirerar personal hos landsfogden, som sedan
beordrar föreståndaren att utsända det begärda antalet konstaplar. Det
förekommer jämväl, att rekvisition ibland göres direkt hos föreståndaren,
som då inhämtar landsfogdens medgivande.

Några få gånger har jag ansett den av statspolispersonal utförda tjänstgöringen
vara av sådan art, att jag uppburit ersättning därför och inlevererat
densamma till länsstyrelsen. Någon olägenhet med detta tillvägagångssätt

— 200

har icke förekommit. Vid något tillfälle har det inträffat, att personal å
fritid tjänstgjort vid någon nöjestillställning och därför uppburit ersättning
direkt. Ett dylikt förfaringssätt tillämpas allmänt inom den lokala polisorganisationen.
Vid denna avdelning förekommer sistnämnda tjänstgöring
så sällan, att det saknar betydelse på vad sätt ersättningen därför uppbäres,
men där sådan tjänst utföres i större utsträckning, torde det måhända vara
lämpligt, att betalningen inlevereras till den tillståndsbeviljande myndigheten,
som därefter överlämnar beloppet till vederbörande polismän.

Då det tillkommer vederbörande polischef alt lämna tillstånd till avhållande
av tävlingar och dylikt, synes det vara lämpligt, att polischefen undersöker
i vad män den tillståndssökande bör bekosta polisbevakning och samtidigt
i tillståndsresolutionen uttryckligt föreskriva detta. Det måste nämligen
anses angeläget, att sökanden redan på ett tidigt stadium erhåller besked
om, att viss ersättning för polisbevakning skall utgå. Erfordras personal
från statspolisen som biträde för tjänstgöringen i fråga bör skriftlig rekvisition
därom med angivande av det belopp, som eventuellt skall inbetalas
för anlitande av statspolis, ingivas till länsstyrelsen eller landsfogden, som
därefter lämnar besked i saken till föreståndaren. Den för polisbevakningen
utgående ersättningen bör jämväl av den tillståndsbeviljande myndigheten
inkasseras och inlevereras till länsstyrelsen.

Slutligen får jag vördsamt framhålla önskvärdheten av, att detaljerade
bestämmelser utfärdas beträffande sådan polistjänstgöring, som skall gäldas
av arrangören.

Sundsvall, statspolisens expedition den 29 december 1937.

DAVID CARLSSON.

Länsstyrelsens i Jämtlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Konungen.

Genom nådig remissresolution den 20 sistlidna december har Eders Kungl.
Majit anbefallt länsstyrelsen att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer
anfort angående ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis
och får länsstyrelsen i anledning härav i underdånighet överlämna och såsom
eget utlåtande åberopa bifogade från landsfogden i länet infordrade
yttrande i ärendet.

Östersund i landskansliet den 5 januari 1938.

Underdånigst

M. MUNCK af ROSENSCHÖLD.

ERLAND MONTELL.

— 201

Landsfogdens i Jämtlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till länsstyrelsen i Jämtlands län.

Sedan länsstyrelsen av mig begärt yttrande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört angående ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis,
får jag, med remisshandlingarnas återställande, vördsamt anföra följande.
o

I likhet med revisorerna anser jag det mest lämpligt, att ifrågavarande
ersättning inlevereras av arrangören till länsstyrelsen för att därefter tillhandahållas
polispersonalen. Därigenom kan ett ur vissa synpunkter ofördelaktigt
ekonomiskt mellanliavande undvikas.

Vad därefter angår revisorernas uttalande örn osäkerheten beträffande tilllämpningen
av gällande bestämmelser rörande ersättning till statsverket vid
anlitande av statspolis, så har praxis här i länet varit den, att rekvisition
vid upprepade tillfällen ingått från länets olika landsfiskaler med begäran örn
biträde av statspolis vid offentliga tillställningars anordnande. Däremot
har icke förekommit, att vederbörande polischef vid dylika tillfällen förelagt
respektive arrangörer att anlita statspolis för ordningens upprätthållande.
Därest ansökan icke ställts till landsfogden i länet, har den omedelbart
remitterats till denne för besluts fattande.

Då polisarbetet vid ifrågavarande tillfällen icke avsett enbart ordningstjänst
vid den arrangerade tillställningen utan kombinerats med tillsyn av
förekommande motorfordonstrafik, beivran av olaga rusdryckshantering
m. m. och polismännen icke varit hänvisade till att fungera i stället för ordningsvakter
utan fullgjort sin tjänst helt efter egna direktiv, har skäl icke
ansetts föreligga att ålägga den enskilde arrangören betalningsskyldighet för
förekommande biträde av statspolis. I regel utgöra arrangörerna mindre
idrottsklubbar med starkt begränsade inkomster, varför ett åläggande för
dem att gälda förekommande statspolisbevakning skulle bliva alltför betungande.
Inom länets samtliga landsfiskalsdistrikt finnas ordningsvakter förordnade
med polismans skydd och befogenhet, vilka skola anlitas vid offentliga
tillställningars anordnande såsom dans o. dyl. Dessa avlönas av arrangörerna,
och denne ålägges i regel att engagera en eller flera ordningsvakter
i samband med utfärdande av tillståndsbevis till ifrågavarande tillställning.

Den vid härvarande statspolisavdelning fastställda arbetsplanen möjliggör
även omskrivna systems vidmakthållande. Då tjänstgöringen utom Östersunds
stad icke sker med absolut bestämda tidsmellanrum efter tjänstgöringslista
utan anpassas efter föreliggande behov av förstärkning av landsbygdens
polispersonal vid förekomst av offentliga tillställningar, hava landsfiskalernas
rekvisitioner av statspolis tillgodosetts i samband med den ordinarie
tjänstgöringsturen, i regel omfattande fem dagar.

Med hänvisning till ovannämnda förhållanden beträffande de enskilda
arrangörernas oftast starkt begränsade ekonomiska tillgångar vore ett bibehållande
av nuvarande system att föredraga framför ett absolut åläggande
för den enskilde att gälda även partiell bevakning från å platsen sig uppehållande
statspolispersonal.

Vid tillställningar med stor publikanslutning och betydande ekonomisk
vinst för arrangören torde däremot icke föreligga något som helst skäl att
frångå bestämmelserna örn ersättnings erläggande för anlitande av statseller
reservpolispersonal. Så ock vid anlitande av statspolis för rent tekni -

— 202 —

ska behov, t. ex. såsom vägningssakkunniga vid provbelastning av allmänna
broar.

Jag har alltid varit av den uppfattningen, att så snart en tillställning, vare
sig av idrottslig eller anan karaktär, till vilken statspolis kommer att användas
för ordningens upprätthållande, väntas bli av den omfattning att arrangören
kan åläggas betala ersättning för bevakningen, vederbörande polischef
skall föreskriva sadan skyldighet för arrangören. Sålunda kommer jag, t. ex.
beträffande blivande större skidtävling (slalom) å Frösön, att tillse, att polischefen
där tillgodoser statsverket i enlighet med kungl, kungörelsen den
24 november 1932 om ersättningsskyldighet i vissa fall till statsverket vid
anlitande av stats- eller reservpolis.

Östersund i landsfogdeexpeditionen den 4 januari 1938.

N. L. EKLUND.

Länsstyrelsens i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till kungl, socialdepartementet.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin senaste
berättelse under § 19 anfört i fråga om ersättning till statsverket vid anlitande
av statspolis; och får länsstyrelsen till åtlydnad härav anföra följande.

På sätt framgår av ett från föreståndaren för statspolisavdelningen i Umeå
infordrat yttrande i ärendet, vilket här bifogas, har vid nämnda avdelning
endast i ringa utsträckning förekommit av enskild bekostad tjänstgöring.
Polispersonalen har. i de särskilda fallen icke heller själv uppburit några
ersättningar av enskilda personer, utan gottgörelsen har inlevererats till länsstyrelsen.

I likhet med riksdagens revisorer anser länsstyrelsen mindre lämpligt, att
ersättning utbetalas av vederbörande arrangör direkt till polispersonalen.’ De
av revisorerna anförda skälen tala för att de nuvarande bestämmelserna på
detta område böra ändras så att ersättning, varom här är fråga, kommer
att i första hand inbetalas till länsstyrelsen ävensom att åtgärder vidtagas
for ernående av en mera enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser rörande
ersättning till statsverket för anlitande av stats- och reservpolis. De
synpunkter och förslag, som i sådant hänseende framförts av föreståndaren
för statspolisavdelningen i Umeå i dennes förut åberopade yttrande, anser
länsstyrelsen värda beaktande och finner för sin del förslaget lämpligt att
laggas till grund för den ifrågasatta författningsändringen.

Umeå i landskontoret den 8 januari 1938.

DAVID WILÉN.

G. ROSÉN.

— 203

Föreståndarens tor statspolisen i
Umeå

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till herr statspolisintendenten.

I anledning av herr statspolisintendentens resolution av den 23 december
1937, vari jag anmodats inkomma med förslag till ändring av Kungl. Majlis
kungörelse den 24 november 1932 angående ersättningsskyldighet i vissa fall
till statsverket vid anlitandet av stats- och reservpolis ävensom i övrigt avgiva
det yttrande, som innehållet i den resolutionen bifogade remisshandlingen föranleder,
får jag härmed vördsamt anföra följande:

Den av revisorerna hävdade meningen, att det måste anses mindre lämpligt,
att ersättning för polisbevakning, som påkostas av enskild person, av den
enskilde utbetalas direkt till vederbörande polispersonal, delas till fullo av
mig. Sådan gottgörelse borde i stället alltid inlevereras till länsstyrelse, då det
är fråga om stats- och reservpolis (samt till vederbörande polisdistrikt, då
det är fråga om distriktspolispersonal). Länsstyrelsen (respektive polisdistriktet)
skulle därefter i sin tur tillhandahålla vederbörande polispersonal dem
tillkommande ersättningar.

Då emellertid statspolisman kanske måste fullgöra av enskild person bekostad
tjänstgöring å tid, som polismannen eljest skulle vara fri från tjänstgöring,
kan det möjligen vara befogat, att särskild ersättning per använd och
påbörjad tjänstgöringstimme utgår till polismannen förutom vanliga rese- och
traktamentsersättningar.

För att uppnå, att all ersättning vid av enskild person bekostad polisbevakning,
varvid stats- och reservpolis anlitas, inbetalas till länsstyrelsen och därefter
av länsstyrelsen i behörig del tillstädes vederbörande polisman, får jag
föreslå, att ovannämnda Kungl. Maj:ts kungörelse ändras till ungefär följande
lydelse:

Ȥ 1.

Där för polisbevakning, som det åligger enskild att bekosta, skall anlitas
stats- eller reservpolispersonal, skall den enskilde gentemot statsverket skriftligen
förbinda sig att gälda:

1) ett belopp motsvarande avlöningskostnad, varå statsverket eller vederbörande
polisdistrikt må göra anspråk, dock, vid användande av statspolis,
lägst två kronor för varje hel eller påbörjad timme av polismans tjänstetid,
som åtgår för bevakningen eller därav föranledd resa;

2) == punkt 3) i nuvarande kungörelse;

3) = » 4) » » » ;

4) = » 5) » » » ;

5) = » 6) » » »

Där så finnes lämpligt, må--- — här ovan.

§ 2.

Belopp, som avses i 1 §, skall snarast efter tjänstgöringens slut inlevereras
till länsstyrelsen i det län, där tjänstgöringen ägt rum.

§ 3.

Belopp, som till länsstyrelsen influtit jämlikt 2 § i denna kungörelse gottgöres: därest

fråga är örn belopp, som avses i § 1 under 1), och som avser berak -

— 204 —

nåd ersättning för extra avlöningskostnad till statspolisman eller beräknad
ersättning för avlöningskostnad till reservpolisman, vederbörande polisman
eller polisdistrikt;

därest fråga är om belopp, som avses i § 1 under 4) och 5), vederbörande
polisman;

därest fråga är om övriga belopp, som avses i 1 §, riksstatsanslaget till polisväsendet
i riket.

Därest beloppen till vederbörande polisdistrikt eller polisman utgivits av
statsmedel, gottgöres riksstatsanslaget till polisväsendet i riket de belopp, som
avses i 1 § under l)—-4), och riksstatsanslaget till vissa ersättningar åt befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet de belopp, som avses i 1 § under

5).»

För uppnående av enhetlighet för all statspolispersonal borde kanske ett
visst belopp fixeras som ersättning per timme till statspolisman, som fullgör
av enskild bekostad tjänstgöring å tid, då polismannen eljest skulle vara fri
från tjänstgöring.

Då vid härvarande statspolisavdelning endast i obetydlig utsträckning förekommit
av enskild bekostad tjänstgöring (tre gånger under år 1937), har jag
icke så stor erfarenhet rörande bästa sättet för ersättningsbeloppens inbetalande
till statsverket. Här har emellertid förfarits så, att personalen efter
ingivandet av reseräkning i vanlig ordning erhållit likvid, som bokförts. Efter
tjänstgöringens slut har jag upprättat kostnadsräkning i två exemplar, varefter
länsstyrelsen indrivit beloppen och bokfört dessa å respektive anslag. Personalen
har själv icke uppburit några ersättningar av enskilda personer.

Frågan, när vid offentliga tillställningar statsverket skall betala kostnaderna
för polisbevakning, och när enskild skall göra det, bör enligt mitt förmenande
avgöras av tillställningens art. Tjänstgöring vid tillställningar av allmänt
intresse, och då tillställningarna icke äro baserade på uppnående av
ekonomisk vinst för enskilda personer eller sammanslutningar, bör betalas
av statsverket. Vid tillställningar av mera begränsat intresse, och vid tillställningar,
som uppenbart hava till ändamål att framskapa ekonomisk vinst
för enskilda personer eller sammanslutningar, bör tjänstgöringen betalas av
arrangörerna. Vid tveksamma fall kan saken rörande tillställningens art hänskjutas
till länsstyrelsens avgörande, varvid länsstyrelsen bör ha möjlighet
att, där länsstyrelsen så finner lämpligt, fördela kostnaderna mellan statsverket
och den enskilde.

Umeå i statspolisens expedition den 30 december 1937.

VIKTOR HAGELBERG.

Länsstyrelsens i Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 19 i sin berättelse anfört beträffande frågan om ersättning till statsverket
vid anlitandet av statspolis.

— 205 —

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen, nied överlämnande av bilagda uttalande
i ämnet av landsfogden i länet, härmed för egen del förklara sig i huvudsak
instämma i vad landsfogden i sitt yttrande anfört; dock att, enligt
länsstyrelsens förmenande, ej heller gottgörelse för under fritid fullgjord bevakning
torde böra utbetalas direkt till den anlitade polispersonalen. Dylik
ersättning borde, synes det, lämpligen erläggas till vederbörande polisbefäl
för att av denne tillhandahållas samma personal.

Luleå i landskansliet den 10 januari 1938.

Underdånigst
på länsstyrelsens vägnar:

OLOF ÅKESSON. K- HOLM.

Landsfogdens i Norrbottens län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 19.

Till Kungl. Maj : t s b e f a 11 n i n g s h avande i Norrbottens län.

Anmodad att avgiva yttrande över riksdagens revisorers anmärkning^ rörande
ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis får jag, med återställande
av remisshandlingen, vördsamt anföra följande.

Revisorerna hava vid sin granskning av länens räkenskaper funnit stor osäkerhet
råda vid tillämpningen av bestämmelserna rörande ersättningens utgående
samt funnit det angeläget, att åtgärder vidtoges för ernående av en i
möjligaste mån enhetlig tillämpning av dessa bestämmelser. Ett åvägabringande
av en sådan enhetlig tillämpning synes mig enklast kunna ernås
därigenom, att innebörden av uttrycket »polisbevakning, som det åligger enskild
att bekosta» i 1 § i kungörelsen den 24 november 1932 (nr 534) näpnare
klarlägges. Det bör efter min mening klart utsägas, om och i vad man till
dylik bevakning bör hänföras jämväl den ökade polisbevakning, som är erforderlig
för ombesörjande av ordnande av trafiken å vägar och gator i anslutning
till förekommande tävlingar och tillställningar av olika slag, militära
fälttjänstövningar m. m. .....

Beträffande sättet för utbetalande av ersättning för utförd polisbevakning
böra, därest bevakningen fullgjorts å tjänstetid, samtliga kostnader för bevakningen
av arrangören inlevereras till länsstyrelsen för att därefter tillhandahållas
polispersonalen. För övriga fall eller då bevakningen fullgjorts under
fritid synes ersättningen utan olägenhet kunna av arrangören utbetalas direkt
till polispersonalen.

Luleå å landsfogdeexpeditionen den 4 januari 1938.

AXEL DANIELSON.

— 206 —

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 56, § 20.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1937 har Kungl. Maj:t anbefallt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1937 församlade revisorer, på sätt av till remissen bilagd handling
framginge, under § 20 av sin berättelse anfört angående arbetslöshetskommissionens
ofullbordade arbeten.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med remissaktens
återställande, i underdånighet anföra följande.

Angående statliga reservarbeten.

I anslutning till vad riksdagens revisorer anfört beträffande flygfältsaranser
sig styrelsen icke böra underlåta att framhålla, att det ur lufttrafiksakerhetssynpunkt
är av största betydelse, att arbetena, i första hand
beträffande flygplatserna å luftfartslederna Stockholm—Malmö och Göteborg—Malmö
ävensom Norrtälje flygplats, så bedrivas, att nämnda flygplatser
kunna tagas i bruk under år 1938. Vidkommande flygplatserna Backaf''iikCh]Ka''1^
torde dessa däremot utan större olägenhet för luftfarten kunna
fullbordas i den man så befinnes lämpligt för beredande av arbetstillfällen
Beträffande vägarbeten har framhållits, att vissa åtaganden inom nämnda
grupp av arbeten vöre, enligt arbetslöshetskommissionens mening, utan tve£i?nJa,
v sa(*an karaktär, att arbetena kunde nedläggas för att tillgripas i
händelse okad arbetslöshet inträder. Relativt obetydligt förfång finge i
dessa fall fa anses inträda vid en längre nedläggning för de kringboende
och ur trafiksynpunkt hade förhållandena icke försämrats. Största delen
av dessa arbeten läge i sydliga Sverige, såsom Blekinge och Kronobergs län
Vissa andra vägar återigen — och den ojämförligt största delen — komme
emellertid att bedrivas och slutföras under innevarande vinter och nästkommande
sommar, varigenom arbetsplatsinnehavet högst betydligt komme
att nedbringas under år 1938.

Av revisorernas berättelse inhämtas vidare, att arbetslöshetskommissionens
innehav av arbeten utgjorde den 1 augusti 1935 441 företag. Under
slutet av samma år samt under år 1936 och januari och februari 1937 avsynades
sammanlagt 164 företag. Den 1 mars 1937 uppgick sålunda arbetsstocken,
enligt vad som angivits i Kungl. Maj:ts proposition nr 302, till 277
stycken platser. Under tiden efter den 1 mars 1937 beräknades detta innehav
bliva reducerat med sannolikt 124 företag, varför den 1 januari 1938
skulle återstå 153 stycken. Under första halvåret 1938 kunde antagas att
ytterligare fem företag bleve färdiga med hänsyn till att obetydligt arbete
aterstode före vinterns inbrott.

Kostnaden för färdigställande av de vid budgetårets 1938/1939 ingång
uppgående 148 företagen hava beräknats uppgå till 24,550,000 kronor.

Under budgetåret 1938/1939 beräknades av kommissionen ytterligare 74
företag bliva slutförda, varför efter den 1 juli 1939 sålunda skulle återslå
74 företag, vilka utgjordes dels av arbeten, som icke hunne slutföras före
budgetårets utgång, även örn arbete å desamma under året utfördes, dels
av arbeten, som läge som arbetsreserv. Dessa 74 företag representerade en
ungefärlig kostnad av cirka 17.5 miljoner kronor. Då emellertid den bästa

— 207

tiden för slutförande av arbetena infölle efter den 1 juli, beräknas ytterligare
ett 40-tal bliva färdiga under sista hälften av kalenderåret 1939.

Slutligen har framhållits, att den beräkning, som läge till grund för ovan
angivna siffror givetvis baserades helt på att erforderliga anslagsbelopp ävensom
häremot svarande tekniskt lämpliga arbetsstyrkor kunde disponeras för
arbetets bedrivande i varje särskilt fall. Kommissionen hade i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1938/1939 tagit hänsyn till detta genom att förutsätta
vissa arbetens utförande med arbetskraft från öppna marknaden,
därest arbetslösa icke kunde hänvisas. Förskjutningar i tidpunkterna för
arbetenas färdigställande kunde emellertid komma att inträffa av en eller annan
orsak, varför ovannämnda antal och tidpunkter måste betraktas som
helt preliminära.

Revisorerna hava uttalat, att av ovanstående redogörelse framginge, att
en mängd av statens arbetslöshetskommission påbörjade arbeten av olika
slag i ofullbordat skick nedlagts. Orsaken sammanhängde med kommissionens
uppgift att i första hand vara ett organ för lindrande av arbetslösheten,
sålunda ett socialt organ. När arbetslösheten minskade bleve kommissionens
arbetsstyrka nedbringad och arbetsuppgifterna måste i samma män
inskränkas. Detta förhållande medförde emellertid att många påbörjade
arbeten helt eller delvis avstannade, däribland en mängd vägarbeten. Emellertid
vore åtskilliga av dessa vägsträckor numera av den betydelse att det
medförde stora olägenheter för samfärdseln att de icke bleve inom rimlig
tid färdigställda. Med hänsyn härtill syntes det revisorerna nödvändigt att
statsmakterna så snart ske kunde toge under övervägande vilka åtgärder som
borde vidtagas för att de vägbyggnader, vilkas fullbordande i första hand
vöre av vikt, måtte bliva inom rimlig tid färdigställda. Revisorerna funne det
angeläget, att utredning i sådant syfte omedelbart igångsattes.

Ifråga om fullföljande av ifrågavarande av statens arbetslöshetskommission
påbörjade arbeten tillåter sig styrelsen erinra om 1924 års riksdags beslut
rörande anslag till färdigställande av vissa utav södra Sveriges statsarbeten
och utav Norrlands statsarbeten på sin tid påbörjade arbetsföretag,
och i anslutning härtill av Kungl. Maj:t utfärdade kungörelser den 23 maj
och den 20 juni 1924 (n:ris 176 och 317). Jämlikt nämnda kungörelser kunde
väghållningsdistrikt, kommun eller annan, som med Norrlands eller
södra Sveriges statsarbeten träffat avtal om utförande genom statsarbetenas
försorg av visst arbetsföretag, vilket sedermera nedlagts i ofullbordat skick,
under i kungörelsen närmare angivna villkor och bestämmelser tillerkännas
statsbidrag till företagets färdigställande.

Ett dylikt övertagande av i statlig regi bedrivet arbete visade sig medföra
olägenheter av skilda slag. Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening
tala därför såväl praktiska som ekonomiska skäl för, att färdigställandet
av nu ifrågavarande arbeten sker genom statens försorg och av den ursprungliga
arbetstagaren, vilken har platsorganisationen och frågan örn arbetsredskap
redan ordnad. I de fall där ett arbetes bedrivande ej motiveras
av förekommande arbetslöshet, bör detsamma, örn skäl ej tala för arbetets
totala nedläggande, utföras med arbetskraft från öppna marknaden.

Enligt vad styrelsen inhämtat har statens arbetslöshetskommission i underdånig
skrivelse den 24 november 1937, angående medelsbehovet för budgetåret
1937/1938 och 1938/1939, meddelat, att de statliga reservarbeten,
som kvarstodo den 1 juli 1938, i slutförande beräknades draga en kostnad
av 25,000,000 kronor. Enligt samma skrivelse kunde de olika arbetsföretagen
— vilka avse kommissionens samtliga arbeten och sålunda ej enbart
vägföretag — indelas i följande grupper:

— 208 —

I. Arbetsföretag, varå återstående arbeten äro sådana, att det ur ekonomisk,
teknisk eller trafiksynpunkt får anses önskvärt, att de färdigställas
snarast möjligt.

a) Företag, som kunna färdigställas före den 1 juli 1939.

b) Företag, som icke kunna färdigställas före den 1 juli 1939.

II. Arbetsföretag, vilkas bedrivande utan särskild olägenhet kan uppskjutas
på obestämd tid, den s. k. arbetsreserven. Antalet arbetsföretag inom
var och en av dessa grupper och å desamma belöpande ungefärliga kostnaderna
vore följande.

Ungefärlig kostnad

Grupp	Antal arbeten	budgetåret 1938/1939	efter y, 1939
		kronor	kronor
I a)	74	3,500,000	_
b)	35	4,000,000	1,500,000
II	59	—	16,000,000
	Summa	kronor 7,500,000	17,500.000

Ovannämnda arbeten under I a) och b) hava icke ansetts kunna slutföras
med enbart reservarbetare under budgetåret 1938/1939. Ovan angivna belopp
7,500,000 kronor har därför tänkts fördelas sålunda, att 5,300,000 kronor
beräknats för arbeten utförda av reservarbetare och 2,200,000 kronor
för arbeten utförda med specialarbetare, dock icke uteslutande direkt fackkunniga.

Beträffande det av arbetslöshetskommissionen föreslagna arbetsprogrammet
för budgetåret 1938/1939 finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som
beretts tillfälle att närmare taga del av nämnda program, det synnerligen
önskvärt och angeläget, att vissa arbeten, särskilt sådana som äro belägna
å huvudvägar, bedrivas i hastigare takt, än som av kommissionen beräknats.
För tillgodoseende av detta önskemål beräknar kommissionen, att anslaget
till sådana arbeten, som beräknats behöva utföras under budgetåret 1938/
1939 med i regel icke direkt fackutbildade specialarbetare, behöver ökas med

1,330,000 kronor.

Vidkommande den i kommissionens förenämnda underdåniga skrivelse
den 24 november 1937 lämnade uppgiften, att arbetsföretag tillhörande den
så kallade arbetsreserven uppginge till 16,000,000 kronor, torde böra framhållas,
att vissa häri ingående arbetsföretag eller delar därav icke utan olägenhet,
särskilt av ekonomisk art, kunna helt anstå. Dylika arbeten böra
följaktligen fullföljas och slutföras utan alltför lång tidsutdräkt. Arbeten
å allmänna vägar, som torde kunna uppskjutas på obestämd tid, hava av
kommissionen, efter nu företagen granskning, beräknats till 7,200,000 kronor.

I enlighet med det ovan anförda anser sig styrelsen böra uttala önskvärdheten
av, att fullföljande av sådana av statens arbetslöshetskommission
åtagna arbeten, vilka ej utan olägenhet kunna nedläggas, sker genom statens
försorg och av den ursprungliga arbetstagaren, att arbetena slutföras utan
längre tidsutdräkt samt att utöver av kommissionen beräknat erfoderligt belopp
ytterligare ett belopp av 1,330,000 kronor anvisas för budgetåret 1938/
1939 i och för fullgörande av viktiga vägföretag.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förutsätter, att samråd kommer att äga
rum med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i fråga om den ordning, i vilken
de särskilda arbetena med hänsyn till deras vikt och betydelse i huvudsak
böra — i mån av tillgängliga medel — bedrivas och färdigställas.

209 —

Angående statskommunala reservarbeten.

Då ifrågavarande slag av arbeten drivas i kommunal regi, böra de färdigställas
i samma regi enligt ovan för statliga reservarbeten angivna principer.
I de fall då arbetena äro förlagda å allmänna vägar, kunna bidrag för ändamålet,
där så lämpligen finnes böra ske, beredas från vägbyggnadsmedlen.
Då ifrågavarande arbeten i regel äro av mindre omfattning, torde nämnvärd
svårighet härför ej förefinnas, i all synnerhet örn i årets statsverksproposition
framlagt förslag till finansiering av de skulder, som vägdistrikten åsamkat
sig genom förskottsbyggande av vägar, kommer till utförande.

I detta ärendes slutliga handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit
byråcheferna Kolm, Braune och Ljungberg.

Stockholm den 11 januari 1938.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

HUGO HAGLUND.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 61, § säl.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1937 har Kungl. Majit anbefallt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att senast den 11 januari 1938 avgiva utlåtande i
anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer under § 21 av
sin berättelse anfört angående granskning av planer till brobyggnader.

I anledning härav får styrelsen med remissaktens återställande i underdånighet
anföra följande.

Jämlikt § 3 i den för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt dess tjänstemän
i länen gällande instruktionen åligger det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen »att

i fråga om brobyggnader och konstarbete!! granska arbetsplaner och
kostnadsförslag samt, då styrelsen beträffande visst arbetsföretag finner sådant
erforderligt, granska entreprenadanbud och godkänna entreprenör, utöva
tillsyn över arbetet, förordna platskontrollant och avsyningsförrättare,
godkänna arbetet samt övervaka underhållet; dock att styrelsen må, i den
omfattning så anses utan olägenhet kunna ske, åt vägingenjörerna anförtro
granskning av arbetsplaner och kostnadsförslag beträffande brobyggnader».

Det ankommer således jämlikt gällande instruktion styrelsen att besluta,
i vilken omfattning arbetsplaner för brobyggnader och konstarbeten skola
granskas av vägingenjörerna. Frågan härom har också prövats av styrelsen
med stöd av den kännedom om hithörande frågor samt den sakkunskap
ifråga om brobyggnader, som styrelsen förfogar över. Därvid har styrelsen
kommit till den uppfattningen, att det för närvarande tillämpade förfarandet
vid hithörande frågors behandling, vilket nu påtalats av riksdagens revisorer,
är det utan tvekan fördelaktigaste. Som skäl för denna sin uppfattning vill
styrelsen anföra följande.

14—387289. Hcv.-berättelse ang. statsverket för dr 1937. II.

210

Storleken av den tekniska personalen å styrelsens brobyrå under åren
1934-—1936, byråchefen och broinspektören undantagen, framgår av följande
sammanställning:

s Antal tjänstemän

i medeltal

1934 ................................ 9

1935 ................................ 10

1936 ................................ 11

Ärenden rörande granskning av arbetsplaner (förslag) till brobyggnader och
konstarLeten hava under nämnda år handlagts nästan uteslutande av en enda
av dessa tjänstemän. Förutom med arbetsplanernas granskning har samme
tjänsteman varit sysselsatt med andra arbetsuppgifter, såsom granskning
av arvodesräkningar och räkenskaper för brobyggnader samt upphandlingsärenden.
Arbetsplanernas granskning kan beräknas hava tagit cirka 80 procent
av nämnde tjänstemans tid i anspråk.

Två av byråns tjänstemän hava under omförmälda år huvudsakligen varit
sysselsatta med handläggning av utrednings- och anslagsärenden, ärenden
föranledda av nådiga remisser, ärenden rörande provbelastningar samt kontroll
vid bruk, verkstad och arbetsplats samt upphandlingsärenden med tillhörande
upphandlingsstatistik, varjämte den ene av nyssnämnda tjänstemän
vid förfall för byråchefen och broinspektören till följd av semester, tjänsteresa
eller annan orsak upprätthållit byråchefsbefattningen.

Återstående 6, 7 respektive 8 tjänstemän under åren 1934, 1935 respektive
1936 hava uteslutande varit sysselsatta med granskning av arbetsritninyar
till broföretag, som varit under utförande eller beträffande vilka beslut
förelegat örn deras igångsättande. Granskningsarbetet ifråga har avsett
granskning av de för arbetenas utförande erforderliga detaljritningarna med
tillhörande hållfasthetsberäkningar och är ett mycket krävande arbete jämfört
med granskningen av arbetsplanerna (de första förberedande förslagen).
För arbetsritningarnas granskning erfordras särskild, inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillgänglig sakkunskap, varför detta granskningsarbete
även beträffande mindre broar icke kan överlämnas till vägingenjörema.

Vid bedömande av den minskning i styrelsens arbetsbörda, som skulle
uppkomma, därest granskningen av arbetsplaner för brobyggnader med en
spännvidd av 10 meter och därunder överlätes till vägingenjörema, finner
man till att börja med, att av de av riksdagens revisorer angivna antalen
broar av hithörande slag 295, 278 respektive 222 för åren 1934—1936, 98,
121 respektive 53 stycken ingingo i arbetsplaner för sådana vägföretag, som
det jämlikt gällande instruktion åligger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att granska i deras helhet. Granskningen av förslagen till i dylika företag
ingående brobyggnader kan sålunda icke överlåtas åt vägingenjörema, och
det vore för övrigt orimligt att från granskningen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
av företagen ifråga utesluta i arbetsplanerna ingående broritningar.
Av de återstående broförslagen, 197, 157 respektive 169 stycken under åren
1934, 1935 och 1936, ingår ett stort antal i arbetsplaner, där en eller annan
bro av mera betydande spännvidd även ingår. Sådana planer måste med
hänsyn till däri förekommande bro eller broar med större spännvidd under
alla förhållanden insändas till styrelsen för granskning, och den tid, som
därvid åtgår för granskning även av broarna med mindre spännvidder, är
mycket liten. Vidare ingå ofta flera mindre broar i en och samma arbetsplan.
Med hänsyn till det nyssnämnda och i beaktande av att ett förslag
till en större brobyggnad som regel kräver väsentligt mer tid för granskning
än ett förslag till en mindre bro, kan uppskattningsvis beräknas, att den

— 211

tid som åtgår för granskning i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av de arbetsplaner
för broar nied en spännvidd av 10 meter eller därunder, vars
granskning skulle kunna överlåtas åt vägingenjörerna, utgör högt räknat
15 procent av hela tiden för arbetsplaners granskning, eller cirka 12 procent
av en tjänstemans arbetstid, d. v. s. ungefär 1 V2 månad per år.

Styrelsen vill i detta sammanhang meddela, att styrelsen, sedan numera
dels landets huvudvägnät fastställts, dels ock nya normalbestämmelser för
vägbyggnad utfärdats (föreligga i tryck februari 1938), har för avsikt att,
med stöd av gällande instruktion, infordra alla arbetsplaner rörande huvudvägar
för granskning i styrelsen. Vid sådant förhållande kommer antalet
arbetsplaner, som behöva insändas till styrelsen för enbart brogranskning, att
väsentligt reduceras.

Härjämte må även framhållas följande omständigheter, vilka givit stöd
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens handläggning av ifrågavarande
granskningsärenden.

Den i en arbetsplan föreslagna spännvidden för en bro är icke någon tillförlitlig
värdemätare å motsvarande broföretags ekonomiska omfattning och
ej heller å de med företagets genomförande förknippade tekniska svårigheterna.
Vid den utredning angående arbetsplaner, som verkställts inom vägoch
valtenbyggnadsstyrelsen i anledning av skrivelse från riksdagens revisorer
den 1 december 1937, visade det sig, att bland broarna med en spännvidd
av 10 meter och därunder funnos en mångfald företag med förhållandevis
stora kostnader, till och med över 100,000 kronor. Kostnaden för en
bro med en spännvidd under 10 meter kan mången gång vara väsentligt
större än kostnaden för en bro med en långt större spännvidd. Detta sammanhänger
med de skilda broarnas olika konstruktion, grundläggningssätt,
bredd och dylikt. Sålunda kan en rörlig bro eller en bro med svåra grundläggningsförhållanden
och därav påkallade särskilda och mera komplicerade
konstruktioner representera en betydande kostnad även om spännvidden för
bron ifråga är jämförelsevis ringa. I detta sammanhang må framhållas, att
det inträffat, att det vid styrelsens granskning av inkomna arbetsplaner för
broar med spännvidder under 10 meter men med omfattande grundförstärkningsanordningar
bakom brons landfästen befunnits mera ekonomiskt, vilket
sedermera även bekräftats av inkomna entreprenadanbud, att förlänga bron,
ofta högst väsentligt, varigenom grundförstärkningsanordningarna för tillfartsbankarna
och därmed förenade stora kostnader kunnat undvikas. Understundom
har i dylika fall vid arbetsplanens upprättande förbisetts att
grundförstärkning erfordrades för tillfartsbankarna, och har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
då fått ingripa vid granskningen för att lägga frågan till
rätta i detta hänseende. Genom det av riksdagens revisorer förordade förfaringssättet
skulle möjligheterna minskas för styrelsen att i sådana fall ingripa
i syfte att såväl förbilliga företagen utan eftersättande av de tekniska
fordringarna som tillse att de i tekniskt avseende bliva betryggande utförda.

Arbetsplaner avseende broar, där undergrunden vid brostället är av mindre
god beskaffenhet eller där grundförstärkning kan vara erforderlig under tillfartsbankarna,
samt arbetsplaner avseende breddning och förstärkning av
valvbroar av stenmurverk, ävensom arbetsplaner avseende vägportar under
och vägbroar över järnvägar samt rörliga broar böra oberoende av avståndet
mellan landfästena granskas i väg- och valtenbyggnadsstyrelsen. Hithörande
frågor äro nämligen av den art, att vid deras handläggning tillgång till särskild,
inom styrelsen förefintlig, sakkunskap erfordras.

Såsom av det anförda framgår, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid
den omprövning av frågan, sorn enligt instruktionen ankommer på styrelsen,
kommit till den uppfattningen, att en omläggning av granskningen av ar -

— 212 —

betsplaner till broar på sådant sätt, att granskningen av arbetsplaner till en del
smärre broar skulle förläggas till vägingenjörerna, icke skulle medföra en
besparing utan, då någon avlastning av brobyråns arbetsbörda icke kan påräknas,
i stället en fördyring i kostnaderna för granskningen och därjämte
föranleda olägenheter av skilda slag.

Bland olägenheter, som vidare skulle följa med ett överlåtande av granskningen
av vissa arbetsplaner till broföretag åt vägingenjörerna, må anföras
följande.

Med vägingenjörernas granskning av nämnda arbetsplaner skulle följa,
att prövningen av entreprenadanbud och godkännande av entreprenör komme
att förläggas till vederbörande länsstyrelse. Sedan entreprenör blivit antagen,
komma arbetsritningarna, vilkas granskning alltjämt skall och måste
vara förlagd till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att insändas till styrelsen
för granskning och godkännande. Därvid kommer säkerligen, såsom redan
nu varit förhållandet någon gång, då arbetsplanen ej granskats i styrelsen,
att inträffa, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i vissa fall finner sig förhindrad
godkänna arbetsritningarna i förefintligt skick, i andra fall icke
anser sig kunna godkänna huvudanordningarna i det godkända entreprenadförslaget.
Härmed följer, att granskningen mången gång måste göras två,
eventuellt flera gånger, vilket skulle leda till en ökning av arbetsbördan ifråga
om arbetsritningarnas granskning i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I sådana fall, då arbetsritningarna vid granskningen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle befinnas vara i behov av en mera väsentlig omarbetning,
skulle arbetets igångsättande på broplatsen fördröjas, och den antagne
entreprenören skulle sannolikt i många fall framställa krav på extraersättning,
om vars berättigande och storlek ofta komme att uppstå tvistigheter
mellan vägstyrelsen och entreprenören. Dessa tvistigheter, vilka stundom
torde komma att hänskjutas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för
yttrande och därigenom än ytterligare öka brobyråns arbete, skulle med all
sannolikhet i flertalet fall komma att medföra ökade kostnader för vägstyrelserna.

Ett överlåtande av granskningen av vissa arbetsplaner rörande broföretag
åt vägingenjörerna skulle även hava till följd, att den enhetlighet, som
numera råder ifråga örn brobyggnader, komme att sönderbrytas och samtidigt
därmed även standarden för de mindre brobyggnaderna att försämras.
Styrelsen anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att styrelsen för enhetlighets
vinnande låter de arbetsplaner, som inkomma till styrelsen för
granskning av i planerna ingående broritningar, även erhålla en översyn i
ncrptekniskt avseende, vilket förfaringssätt visat sig ändamålsenligt.

Styrelsen tillåter sig slutligen hänvisa till vad styrelsen i föreliggande
fråga anfört i sitt underdåniga utlåtande den 14 mars 1933 över betänkande
med förslag angående omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
jämte därmed sammanhängande spörsmål avgivet den 23 december 1932
av inom kommunikationsdepartementet tillkallade utredningsmän.

»Vidkommande granskningen av arbetsplaner till brobyggnader och konstarbeten
får styrelsen anföra följande. Den speciella sakkunskap, som på
detta område erfordras, särskilt med hänsyn till den snabbt fortskridande
utvecklingen inom brobyggnadstekniken, kan icke förväntas såsom regel
förefinnas hos vägingenjörerna. Det synes styrelsen därför ej med nödig
försiktighet överensstämmande att på sätt utredningsmännen föreslå, till
vägingenjör överlämna granskningen av arbetsplaner till broar med intill 10

— 213 —

meters spännvidd saint till broar av normaltyp med 10 till 20 meters spännvidd.

Enligt styrelsens erfarenhet kan nämligen enbart spännvidden ej tagas till
norm vid bestämmandet av gränsen med hänsyn till erforderlig granskning.
Grundläggningens art, val av konstruktion, detaljutbildning med flera onisländigheter
måste även tillmätas betydelse, och förekomsten av normalritningar
förminskar ej med säkerhet behovet av granskning. Att taga den
beräknade kostnaden till norm i stället för spännvidden vid bestämmandet
av gränsen med hänsyn till erforderlig granskning synes styrelsen ej heller
tillrådligt. Med stöd av de nuvarande bestämmelserna uti styrelsens instruktion
bör styrelsen i fråga örn broförslags granskning äga rätt att lämna de föreskrifter
styrelsen finner lämpligt.»

Härav framgår, att den av styrelsen i ovan åberopade utlåtande den 14
mars 1933 uttalade åsikten rörande handläggningen av granskningsärenden,
som beröra brobyggnader med mindre spännvidder, väl överensstämmer
med styrelsens nuvarande åsikt i berörda fråga.

Vad frågan örn standard- eller normalritningar för broar beträffar tilllåter
sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i anledning av att riksdagens revisorer
härutinnan åberopat uttalanden icke blott av 1932 års utredning utan
även av 1925 och 1927 års utredningar, till en början framhålla, att förhållandena
inom detta område numera äro helt olika mot för tio år sedan. Medan
det med hänsyn till brobyggandets ståndpunkt här i landet ännu för tio år
sedan hade kunnat vara berättigat att i viss utsträckning upprätta standardritningar
för mindre broar, är det enligt styrelsens mening icke lämpligt att
numera upprätta standardritningar för brobyggnader i deras helhet. Det
torde i detta sammanhang därjämte kunna sättas ifråga, om någon av här
ovan åberopade utredningar verkligen avsett upprättandet av standardritningar
för brobyggnader i deras helhet.

Standardisering överhuvud taget förutsätter, att det objekt, som skall standardiseras,
utan olägenhet kan sammanföras till ett begränsat antal typer.
Denna förutsättning föreligger icke numera vad beträffar brobyggnader, även
om en standardisering skulle begränsas att omfatta endast smärre broar.
Varje brofråga är i allt för hög grad beroende av ett flertal olika faktorer
såsom den belastning, för vilken bron skall beräknas, brobredd och farbanebeläggning,
geografisk belägenhet av broplatsen, förhållandena på densamma
(markhöjder, grundförhållanden, vattenhöjder, korsningsvinkel med vattendrag,
balanslinje), de olika materialens prislägen vid tidpunkten för brobyggnadens
uppförande m. m. för att man skulle kunna uppställa ett begränsat
antal brosystem, som voro lämpliga för alla fall. Det är tvärtom
nödvändigt att i varje särskilt fall utvälja de vid tiden för brons uppförande
mest ekonomiska och ändamålsenliga konstruktionsformerna och materialerna.
Med numera fortgående snabba utveckling inom brobyggnadstekniken
skulle vidare standardritningarna snart nog bliva omoderna och därför
tid efter annan behöva underkastas en med betydande kostnad förenad
revidering, då de i annat fall skulle bidraga till att hindra teknikens fortsatta
önskvärda utveckling. Vad sorn framför allt gör det så svårt att standardisera
brobyggnader är den mångfald olika utföranden, som en bros underbyggnad
kan erhålla. En brounderbyggnads konstruktion måste utföras
med hänsyn till undergrundens beskaffenhet (berg, pinnmo, grus, sand, mjäla,
lera av olika slag m. m.), vattenytornas lägen, balanslinjens läge i förhållande
till marknivån och till bärande lagers höjdläge, frostfritt djup, tillgång och
pris på byggnadsmaterial m. lii. Antalet standardritningar, som skulle behöva
uppgöras för att täcka de vanligast förekommande fallen, kan, därest

r

214 —

de skulle avse fullständiga brobyggnader med en spännvidd upp till 20 meter,
överslagsvis beräknas till cirka 20.000 stycken. Kostnaden för sådana ritningars
upprättande skulle bliva så orimligt hög, att varje förslag härtill
enligt styrelsens mening saknar praktiskt intresse.

Örn standardritningarna begränsades att omfatta endast broöverbyggnader,
skulle frågan delvis komma i annat läge. Antalet ritningar, som i detta fall
skulle erfordras, kan i runt tal beräknas till 2,000 stycken. Kostnaden för
upprättande av detta antal standardritningar kan överslagsvis uppskattas till

200.000 kronor. Räknas med att standardritningarna måste göras om vart
tionde år, en förhållandevis lång tid med hänsyn till den snabba utvecklingen
inom området, skulle kostnaden per år för standardritningarna bliva cirka

20.000 kronor.

Vad beträffar frågan örn standardritningarnas inverkan på kostnaden för
brobyggnaderna kan det bestämt utsägas, att broarna komma att fördyras,
därest de skola utföras med överbyggnad enligt standardritningar. De senare
måste nämligen, med hänsyn till vad förut anförts angående svårigheten att
uppgöra standardritningar för broars underbyggnad, förutsätta en broöverbyggnad
skild från underbyggnaden och upplagd på denna, en konstruktion,
som visat sig vara ur ekonomisk synpunkt så föga konkurrenskraftig gentemot
nu förekommande moderna konstruktioner, att den numera nästan
aldrig kommer till användning för nybyggnader. Den brotyp, som under
senare år visat sig mest konkurrenskraftig vid broar av den spännvidd, varom
här är fråga, är rambron, där under- och överbyggnad äro hopfogade till en
enhet. Av samma skäl som ovan anförts beträffande brounderbyggnader
lämpar sig emellertid denna brotyp icke för standardisering. För belysande
av en eventuell standardiserings inverkan på brokostnaderna har inom styrelsen
verkställts en undersökning av kostnaderna för broar av den typ, som
skulle kunna byggas enligt standardritningar, och motsvarande broar med
den nu brukliga ekonomiska ramkonstruktionen. Resultaten av denna undersökning
framgår av bilaga 1 och utvisar att broarna överslagsvis skulle
fördyras med i medeltal 25 å 30 procent.

I sitt underdåniga utlåtande den 28 maj 1935 över av 1931 års väg- och
brosakkunniga verkställda teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendet,
del II: broar, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i fråga om standardkonstruktioner
framhållit följande.

»För att icke binda utvecklingen måste emellertid en standardisering enligt
styrelsens mening ske med största försiktighet. Utvecklingen av brotekniken
i landet till dess nuvarande höga ståndpunkt hänför sig enligt styrelsens
åsikt till väsentlig del till det förhållande, att entreprenörerna haft
möjlighet att utarbeta och avgiva anbud å egna förslag. Tvivelsutan torde
dock, såsom även framhållits i ett flertal av de inkomna yttrandena, vissa
fördelar kunna vinnas genom utarbetande av standardritningar till konstruktioner,
vilka kunna vara därför lämpade.»

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åsyftade därmed konstruktionsobjekt,
som ofta återkomma i brobyggnader, exempelvis räcke, lager, vattenavlopp,
kantskoningar m. m. Inom styrelsen hava upprättats standardritningar
bland annat för skyddsräcken och vattenavlopp till brobyggnader samt för
armerade betongdäck till vägtrummor. Att ytterligare standardritningar för
konstruktionsdetaljer ännu ej utarbetats är beroende dels på att det med hänsyn
till den stora arbetsbörda, som åvilat brobyrån, icke varit möjligt att
nied tillgänglig personal medhinna ifrågavarande arbetsuppgift, dels på att
de nuvarande trafiklastbestämmelserna för gatu- eller vägbro varit under
omarbetning och förslag till nya bestämmelser ännu ej blivit fastställda.

— 215

Riksdagens revisorer hava i fråga om standardritningarnas upprättande
framhållit, att denna arbetsuppgift icke behövde medföra mera betydande
extra arbetsbelastning för styrelsen med hänsyn därtill att i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
arkiv skulle finnas för dylika planers utarbetande erforderligt
material. Detta är emellertid ingalunda förhållandet. Upprättande
av standardritningar skulle tvärtom kräva ett mycket omfattande arbete
och draga högst betydande kostnader. Det material, som finnes i styrelsens
arkiv, kan endast användas till viss ledning vid standardritningars upprättande
och måste dessutom, med hänsyn till vad förut omförmälts angående
nya belastningsföreskrifter för gatu- eller vägbro, dessförinnan genomgås
och revideras.

Under åberopande av det ovan anförda får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i underdånighet hemställa, att riksdagens revisorers uttalande i fråga
om granskningen av arbetsplaner och upprättande av standardritningar för
brobyggnader icke måtte föranleda vidare åtgärd.

I detta ärendes slutliga handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit
byråchefen Braune och t. f. byråchefen Haglund.

Stockholm den 8 januari 1938.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

C. R. KOLM.

Bilaga 1.

P. M.

angående inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställd, jämförande kostnadsberäkning
för vägbroar med spännnvidder upp till 20 m, utförda dels
såsom ramkonstruktioner, dels med fritt upplagda överbyggnader.

För erhållande av en kostnadsjämförelse mellan den för broar med spännvidder
upp till 20 m numera vanligen använda ramkonstruktionen av armerad
betong och motsvarande brokonstruktioner med överbyggnader av typ,
som, därest broarna skulle utföras enligt standardritningar, i första hand
skulle kunna komma ifråga, har ur brobyråns arkiv tagits under år 1937 godkända
arbetsritningar till fem stycken brobyggnader, utförda såsom ramkonstruktioner,
med de fria spännvidderna 3.0, 8.0, 11.3, 15.1 och 19.0 m respektive.
För var och en av dessa broar har uppgjorts ett motsvarande broförslag
avseende brons utförande med fritt upplagd överbyggnad av för standardisering
lämplig typ: för spännvidden 3.0 m fritt upplagd betongplatta, för spännvidderna
8.0, 11.3 och 15.1 m betongdäck på fritt upplagda, helvalsade stålbalkar
och för spännvidden 19.0 m betongdäck på fritt upplagda, svetsade
stålbalkar. Kostnaderna för utförande av de fem broarna såsom ramkonstruktioner
och såsom konstruktioner med fritt upplagda överbyggnader hava
därefter beräknats efter nu gällande, för landet i dess helhet genomsnittliga
material- och arbetspriser, varvid kostnaden för samtliga tio broar beräknats
för 6.0 m fri brobredd och trafikbelastning av 10 tons motorfordon samt grundläggning
på utbredda plattor. För de olika broarna har erhållits de i nedanstående
tabell angivna kostnaderna.

— 216 —

	Bro	med		Kostnad för
fri spänn-vidd m	total höjd m	fri sp.-v. + total höjd m	fri sp.-v. + dubbla to-tala höjden m	A. Rambro kronor	B. Bro med fritt upplagd överbyggnad kronor	Kostnad för B i * av kostnad för A
3.0	4.4	7.4	11.8	6,900	8,600	124.6
8.0	4.9	12.9	17.8	10,600	13,900	131.0
11.3	6.4	17.7	24.1	15,900	18,500	116.5
15.1	4.6	19.7	24.3	15,300	19,900	130.0
19.0	6.4	25.4	31.8	20,100	27,400 Mede	136,5 Itai 127.7

Den i tabellen angivna totala höjden är räknad från bottenplattomas undeikant
till farbanans överkant. I bifogade diagram angivas kostnaderna för
broar enligt A och B som funktioner av dels spännvidden, dels summan av
spännvidden och totala höjden, dels summan av spännvidden och dubbla lotala
höjden. Såsom av diagrammen framgår är för här ifrågavarande broar
summan av spännvidd och dubbla totala höjden (d. v. s. höjden av båda landfästena)
en lämpligare grund för bedömning av kostnaden, än vad enbart
spännvidden utgör.

I enlighet med den verkställda beräkningen kunna alltså kostnaderna för
broar med spännvidder, varom här är fråga, sägas bliva c:a 28 % större vid
utförande med fritt upplagda överbyggnader än vid utförande med ramkonstruktion.
På grund av att för var och en av de spännvidder, för vilka kostnaderna
undersökts, endast en brobredd, en belastningstyp, ett grundläggningssätt,
en total höjd, ett grundläggningsdjup, en bankhöjd och endast vardera
ett höjdläge för hög- och lågvattenytorna etc. beaktats, kan den erhållna
siffran visserligen endast betraktas som ungefärlig men torde dock giva en
riktig uppfattning om storleksordningen av skillnaden i brokostnaderna.
Härtill kommer att de fritt upplagda överbyggnaderna på grund av den stora
konstruktionshöjd, de erfordra, i många fall skulle medföra en väsentlig ökning
av vägkostnaderna till följd av den höjning av balanslinjen, som ofta
bleve nödvändig. På ett stort antal broplatser är för övrigt en konstruktion
med fritt upplagd överbyggnad av enahanda skäl utesluten.

Slutligen må framhållas, att för rambroar en större del av kostnaderna
utgöras ^av arbetskostnader, än vad fallet är beträffande broar med farbanedäck
på fritt upplagda stålbalkar, samt att helvalsade stålbalkar med för
här ifrågavarande ändamål erforderliga profiler icke framställas inom landet.

Stockholm i kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 31 december 1937.

BENGT PETRELIUS.

— 217 —

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 63, § 22.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att, efter inhämtande av yttrande av styrelsen för svenska
vägstyrelsernas förbund, avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1937 församlade revisorer under § 22 av sin berättelse anfört angående sättet
för infordrande av entreprenadanbud vid vägdistrikten.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen -—- med remissaktens
återställande och med bifogande av från nämnda styrelse inkommet
yttrande — i underdånighet anföra följande.

I underdånigt utlåtande den 20 oktober 1937 över en av Gust. Johansson
i Kläckeberga gjord framställning angående annonsering av vägarbeten bär
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen behandlat ny ifrågavarande spörsmål. 1
nämnda utlåtande anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bland annat,
följande:

Vidkommande klagandens anmärkningar mot vägstyrelsernas förfarande
vid infordrande av anbud å vägarbeten borde först erinras om att detta förfarande
icke vore reglerat genom allmän författning eller eljest genom föreskrifter
av Kungl. Maj:t. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade därför i
ämnet utfärdat vissa föreskrifter och anvisningar.

Med cirkulärskrivelse den 16 juli 1929 överlämnade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till samtliga vägstyrelser bland annat av Svenska teknologföreningens
avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst utarbetade »Anvisningar
för infordrande och prövning av anbud vid vägentreprenader». Enligt dessa
anvisningar borde vägentreprenader i regel utbjudas genom annons i Tidning
för leveranser till staten och i ortstidningarna samt, vid större arbeten, i minst
en huvudstadstidning, i regel två gånger i varje tidning. I nedan angivna
fall kunde anbud infordras genom särskilda skrivelser till minst tre entreprenörer,
nämligen 1) vid utförande av sådana mindre och medelstora broar,
vilka krävde särskild sakkunskap eller tillgång till speciella arbetsmaskiner,
2) vid utförande av vägbeläggningar med asfalt eller betong samt 3) vid utförande
av andra sådana arbeten, som icke utan väsentligt ökade kostnader
kunde i detalj kontrolleras, och där således endast användandet av en känd
entreprenör lämnade trygghet för ett gott utförande. I undantagsfall kunde
anbud infordras från endast en entreprenör och uppgörelse ske under hand,
nämligen då fråga vore örn 1) mindre tilläggsarbete till en pågående entreprenad,
2) utförande av provväg samt 3) vägarbete, som på grund av ras,
översvämning eller dylikt måste igångsättas utan uppskov.

Styrelsen hade vidare, sedan styrelsen år 1934 erhöll sina nuvarande befogenheter
såsom högsta tillsynsmyndighet över vägväsendet, utfärdat särskilda
cirkulär med anvisningar rörande infordrande av anbud och antagande av
entreprenör dels beträffande vägbeläggningsarbeten och dels angående brobyggnader.

I anvisningarna rörande vägbeläggningsarbeten föreskreves, att infordrande
av anbud skulle ske genom annons i tidningar eller genom särskilda skrivelser,
att annons skulle införas i Tidning för leveranser lill staten m. m. och
därjämte kunde införas i lämpliga orts- eller facktidningar, samt att vid infordrande
av anbud genom särskilda skrivelser anbud skulle infordras från

— 218 —

så många för arbetet lämpliga entreprenörer, som prövades erforderligt för
åstadkommande av tävlan, dock minst tre; vid mera betydande arbeten borde
ett större antal entreprenörer tillfrågas.

Anvisningarna rörande brobyggnader innehölle i huvudsak samma bestämmelser
och därutöver följande. Före anbuds infordran genom särskilda skrivelser
borde vägstyrelsen hålla sammanträde, vid vilket vägingenjören eller
dennes ställföreträdare om möjligt borde vara närvarande. Med beaktande
av ifrågasatta entreprenörers lämplighet och kompetens ur såväl teknisk som
ekonomisk synpunkt för det broarbete, varom fråga vöre, borde härvid bestämmas,
från vilka entreprenörer anbud skulle infordras, och borde antalet
tillfrågade entreprenörer i vanliga fall icke vara mindre än sex.

Enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade sig bekant torde vägstyrelsernas
infordrande av anbud å vägarbeten till övervägande del ske genom
systemet med särskilda skrivelser. Under förutsättning att därvid erforderlig
sekretess iakttoges, syntes detta förfarande icke kunna giva anledning
till anmärkning. Avsikten med anbudsinfordran borde självfallet vara
att på för anbudsinfordraren förmånligaste villkor erhålla en entreprenör,
som kunde förutsättas komma att utföra vederbörande arbete på bästa sätt.
För brobyggnader och konsta-rbeten samt för beläggningar eller andra större
arbeten vore det ur såväl statens som vägdistriktens synpunkt av vikt, att endast
väl kvalificerade och för arbetet lämpliga entreprenörer anlitades. Det
funnes därför i sådana fall icke anledning att genom annonsering locka entreprenörer,
som ändock ej kunde ifrågakomma för arbetet, att avgiva anbud.
Likaså vore det klart, att icke alla lämpliga entreprenörer behövde tillfrågas;
det borde vara tillräckligt, att ett visst antal av dem, som brukade åtaga sig
arbete i det län eller annan landsdel, varom vore fråga, tillskreves. Då det
rörde sig om mindre arbeten, för vilka de mera kvalificerade entreprenörerna
i allmänhet icke kunde påräknas, syntes vägstyrelserna i vanliga fall vid anbudsinfordran
hålla sig till företagare i orten.

Med anledning av klagandens påstående, att anbudsinfordran, som ej
skedde genom annonsering, skulle föranleda till att fri prisbildning förhindrades
genom kartellavtal mellan de tillskrivna entreprenörerna ville väg- och
vattenbyggnadstyrelsen framhålla följande. Enligt gällande bestämmelser
hade väg- och vattenbygnadsstyrelsen beträffande brobyggnader och konstarbeten
ävensom vägbeläggningar samt länsstyrelserna beträffande vägbyggnadsföretag
i övrigt att granska entreprenadanbud och godkänna entreprenör.
Härvid tillsåges självfallet, att infordrande av anbud skett i för varje fall erforderlig
omfattning och på vederbörligt sätt, samt att anbuden vore skäliga.
Prövning av skäligheten baserades bland annat på det statistiska material angående
upphandling, som förefunnes hos väg- och vattenbyggnadstyrelsen
och hos vägingenjörerna. Härigenom syntes möjligheten för eventuella karteller
att erhålla entreprenader med oskäliga priser vara utesluten.

Av vad sålunda anförts framgår, att väg- och vattenbyggnadsstvrelsen icke
för sin del kan biträda revisorernas uppfattning om att nuvarande praxis
ifråga örn infordrande av anbud å vägarbeten skulle vara olämplig. Huruvida
den av revisorerna åberopade upphandlingsförordningen verkligen åsyftar,
att varje leverantör skall beredas tillfälle att åtaga sig arbeten för det allmänna,
synes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara tveksamt; den huvudsakliga
innebörden av förordningen torde enligt styrelsens förmenande vara, att
det upphandlade arbetet kommer att utföras på för upphandlaren bästa och
billigaste sätt. Att detta önskemål skulle kunna vinnas allenast genom annonsering
av förekommande vägarbeten överensstämmer icke med de erfarenheter
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har på området.

Beträffande den genom påtalade praxis förefintliga risken av kartellbild -

— 219

ning vill väg- och vattenbyggnadstyrelsen — under erinran om vad i nämnda
utlåtande därom anförts — framhålla följande. Bestämmelser örn sekretess
för handlingar rörande ärenden av här avsedd art hava tillkommit först genom
lagen den 28 maj 1937 örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar. Det torde kunna antagas, att vägstyrelserna i avsaknad av
föreskrifter i ämnet hitintills i större eller mindre omfattning ansett sig förhindrade
att hemlighålla upphandlingsärenden. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som redan tidigare uppmärksammat hit hörande förhållanden, ämnar
i cirkulär till vägstyrelserna fästa deras uppmärksamhet på innehållet i
34 § nämnda lag och framhålla angelägenheten av att nödig sekretess iakttages
i sådana ärenden.

Vidkommande slutligen revisorernas förslag, att den statliga upphandlingsförordningen
skulle bliva ovillkorligen bindande för vägdistrikten, får vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen framhålla, att enligt styrelsens mening starka
skäl tala för att förhållandena på ifrågavarande område statligt regleras. I
de ärenden angående upphandling för vägdistriktens behov, som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har att handlägga, tillämpar styrelsen i den man sa
kan ske den statliga upphandlingsförordningens principer. Såvitt styrelsen
har sig bekant torde länsstyrelserna förfara på enahanda sätt. Pa grund
härav och med beaktande av de avsevärda statsbidrag, som numera utgå till
vägunderhåll och vägbyggnad, synes skäligt, att vägdistriktens upphandling
av varor och arbeten bör ske efter samma grunder, som gälla för statliga
organs upphandling. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har därför tor sm
del i likhet med styrelsen för vägstyrelsernas förbund ej något att erinra
mot att bestämmelser meddelas därom, att vägdistrikt vid upphandling av
varor eller arbeten skall följa den statliga upphandlingsförordningens föreskrifter.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill emellertid framhålla, att
därvid, enligt styrelsens mening, 18 § i nämnda förordning icke, såsom revisorerna
göra gällande, bör anses lägga hinder i vägen för fortsatt tillämpning
av ovan angivna av styrelsen förordade förfarande vid infordrande av anbud.

I detta ärendes slutliga handläggning har, förutom undertecknade, deltagit
byråchefen Kolm.

Stockholm den 11 januari 1938.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

E. G. BRAUNE.

Svenska vägstyrelsernas törbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 63, § 22 .

Till kungl, väg- och vatten byggnadsstyrelsen,

Stockhol m.

Genom remiss den 21 december 1937 har kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begärt Svenska vägstyrelsernas förbunds yttrande över vad riksdagens
revisorer år 1937 anfört angående sättet för infordrande av entreprenadanbud
vid vägdistrikten.

— 220 _

I anledning härav får förbundet med remisshandlingens återsändande avgiva
följande uttalande.

Som regel torde vägdistrikten tillämpa förordningen av den 16 januari
1920 då fråga är om infordrande av anbud för vägarbeten. I de fall undantag
gjorts beror detta på att vägdistriktens intressen synts bäst bliva tillvaratagna
genom den begränsning i anbudsgivningen, som tillätes genom tillämpning
av § 18. Flera vägdistrikt ha många gånger fått en synnerligen tråkig
erfarenhet av vissa entreprenörers sätt att utföra sina arbeten. Örn å andra
sidan ett mindre antal väl kända entreprenörer finnas på vilka vägdistrikten
alltid kunna lita att de utföra sina arbeten på ett i allo förstklassigt sätt
och till priser, som vägdistrikten anse vara fullt skäliga, är det förklarligt
att arbetena gärna överlämnas till någon sådan. Samråd sker ju alltid med
vägingenjörerna i dylika fall och härigenom anser man sig hava vunnit garanti
för att även statens bästa alltid blivit tillgodosett.

Ehuru förbundet icke med full säkerhet kan påstå detta torde det ha
varit mest ifråga om uförandet av beläggningar i de fall avvikelse skett och
har aro icke alltid alla entreprenörer kunniga. Att med alla till buds stående
medel hindra en kartellbildning bland entreprenörer torde vara ett önskemål
för alla vägdistrikt såväl som för staten. Detta torde icke kunna helt
hindras genom av revisorerna föreslagna åtgärder, men väl kunna försvåras.
Alla åtgärder som kunna vidtagas för att hindra att missförhållanden insmyga
sig böra komma till stånd och förbundet anser för sin del att inga
hinder föreligga för att upphandlingsförordningens föreskrifter göras fullt
bindande för vägdistrikten. Vad som även är av största betydelse är att bestämmelsen
om anbudens brytande strängt iakttages så att icke möjlighet
ges till att vissa entreprenörers anbud bliva kända för andra anbudsgivare
före anbudstidens utgång. Förbundet tillstyrker därför det framlagda förslaget.

Stockholm den 2 januari 1938.

ARVID DE GEER.

Ordförande i styrelsen.

Gunnar Jansson.

Sekreterare.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 65, § 23.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att, efter inhämtande av yttrande av styrelsen för riksförbundet
landsbygdens folk, avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1937 församlade revisorer under § 23 av sin berättelse anfört angående förbehållen
rätt till gruskörning.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med remissaktens
återställande och med bifogande av från nämnda förbund inkommet yttrande,
i underdånighet anföra följande.

— 221 —

Såsom av revisorernas uttalande framgår har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i där behandlade fall städse förfäktat den mening, som revisorerna
företräda. (Styrelsen tillåter sig härom hänvisa till, bland annat, sina utlåtanden
i anledning av 1932 och 1933 års revisorers anmärkningar.) Vad riksförbundet
landsbygdens folk i sitt yttrande anfört kan icke föranleda styrelsen
till ändrad uppfattning härutinnan. Då Kungl. Maj:t emellertid genom
av revisorerna omnämnda beslut den 13 november 1936 torde få anses hava
ogillat styrelsens mening, har styrelsen ansett sig böra för framtiden följa
den genom samma beslut uttalade principen.

Stockholm den 11 januari 1938.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

E. G. BRAUNE.

Riksförbundets för landsbygdens
folk

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 65, § 23.

Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Genom skrivelse den 21 december 1937 har kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
berett riksförbundet landsbygdens folk tillfälle att yttra sig
över vad 1937 års statsrevisorer anfört under § 23. Med anledning härav får
riksförbundet vördsamt anföra följande.

Riksförbundet kan icke underlåta att ge uttryck för sin förvåning över att
1937 års statsrevisorer gått tillbaka till sådana fall, som riksdagens revisorer
redan 1932 och 1933 behandlat i sitt betänkande. År 1932 gjorde revisorerna
den anmärkningen, att vägstämman i Tuhundra härads väghållningsdistrikt
skulle ha reserverat vägdistriktets gruskörning för medlemmarna i en viss
sammanslutning (R. L. F.). I sitt utlåtande över denna anmärkning gjorde
statsutskottet det uttalandet, att utskottet fann det fattade beslutet synnerligen
anmärkningsvärt, men då yttrandet förutsatte, att kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade sin uppmärksamhet riktad på att i möjligaste mån
förhindra monospolsträvanden av denna art, hade utskottet allenast velat för
riksdagen omförmäla, vad i ärendet förekommit. Enligt då gällande väglag
saknade vägstämman befogenhet att bestämma priser beträffande gruskörning,
enär dylika förvaltningsåtgärder tillkommo vägstyrelsen. Anmärkningen
skulle således enligt vår uppfattning närmast ha riktat sig mot den omständigheten,
att styrelsen förelagt stämman ärendet för prövning och ej själv
beslutat i detsamma. I detta fall har alltså begåtts en formell felaktighet, för
vilken riksförbundet landsbygdens folk icke på något sätt kan göras ansvarigt,
och det är under sådana förhållanden märkligt, att statsrevisorernas anmärkning
år 1932 liksom också statsutskottets därpå fotade utlåtande erhöll den
utformning, som framgår av handlingarna.

1937 års statsrevisorer erinra jämväl örn den anmärkning, som 1933 års
statsrevisorer gjorde beträffande ett vid vägstämma med Söderbärke Bergslags
härads väghållningsdistrikt — mot vägstyrelsens önskan — fattat beslut
att överlämna all gruskörning upp till 15 km från grustag till hästägare,

_ 222 _

oavsett om priset på körning ställde sig 20 å 25 % dyrare än med biltransport.
Revisorerna erinra om att vägstämmans ifrågavarande beslut sedermera
— efter besvär — upphävdes av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Det anföres
emellertid, att 1933 års revisorer hade ansett sig böra omnämna fallet
därför att »liknande anordningar kunnat förekomma även inom andra vägdistrikt
och någon garanti mot ett återupprepande icke förefunnes». Vidare
förordade man sådana bestämmelser vid avfattandet av en blivande ny väglag,
att ett upprepande inom andra vägdistrikt av de påtalade åtgärderna
omöjliggjordes. Emellertid visar ju länsstyrelsens i Kopparbergs län beslut
att upphäva Söderbärkedistriktets beslut, att länsstyrelsen enligt gällande lag
hade befogenhet att betrakta Söderbärkestämmans åtgärd av den karaktären,
att den icke kunde genomföras. Under sådana förhållanden förefaller det
egendomligt, att 1933 års revisorer kunnat göra de yttranden, som vi här
ovan refererat.

1937 års statsrevisorer erinra vidare om ett fall från februari 1930 rörande
Vagnsbro härads väghållningsdistrikt i Västmanland. Här hade vägingenjören
på förekommen anledning framhållit, att gruskörning till distriktets vägunderhåll
för år 1931 skulle bortsättas på ackord, sedan dessförinnan anbud
i vederbörlig ordning i och för konkurrens infordrats. Då denna framställning
icke hade vunnit beaktande, påyrkade vägingenjören visst avdrag å
underhållskostnaderna för fördyrade grustransporter. För beräknande härav
användes sorn jämförelsematerial de priser, som dessförinnan uppnåtts i ett
närliggande vägdistrikt vid hållen entreprenadauktion. Kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjorde också vid utbetalningen av statsbidrag till vägunderhållet
inom distriktet avdrag u de verkliga underhållskostnaderna med
motsvarande belopp. Besvär häremot anfördes av de väghållningsskyldiga
hos Kungl. Maj:t, som dock ej fann skäl göra ändring i det överklagade beslutet.
Statsrevisorerna framhålla, att även i åtskilliga andra liknande fall
utgången blivit densamma. Vi vilja härtill endast erinra därom, att Kungl.
Maj:ts beslut torde ha varit beroende på att vägstämma och ej vägstyrelse
fattat beslut beträffande gruskörningen.

Statsrevisorerna komma så över till utanordnandet av bidrag för vägunderhåll
inom Bälinge härads väghållningsdistrikt i Uppsala län samt Simtuna
härads väghållningsdistrikt, Vagnsbro härads väghållningsdistrikt och Övertjurbo
härads väghållningsdistrikt i Västmanlands län. Här hade nämligen
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjort avdrag på grund av vederbörande
vägingenjörs uppgifter angående distriktets kostnader för nästföregående års
underhåll från de verkliga kostnaderna med vissa belopp, »motsvarande för
högt tillmätt ersättning för grustransporter». I dessa distrikt hade arbetsavtal
träffats i vanlig ordning mellan vederbörande vägstyrelser och riksförbundet
landsbygdens folk, men då vägingenjören i en anmälan till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen på grund av dessa avtal ville minska vägdistriktens
statsbidrag och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillmötesgått vägingenjörens
framställning, hade vägstyrelserna anfört besvär hos Kungl. Majit
över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ifrågavarande beslut. Genom beslut
den 13 november 1936 förordnar Kungl. Majit med ändring därutinnan i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut, att till grund för beräknandet av
statsbidrag skall läggas jämväl ifrågavarande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
avdragna kostnader.

De av statsrevisorerna från 1930, 1932 och 1933 anförda fallen kunna icke
jämställas med ärendena från 1935 och 1936. I de förra fallen hade vägstämma
fattat beslut, som den icke ägde befogenhet till, beslut som också i
många fall blevo upphävda. I de senare fallen hade regelrätta kollektivavtal
upprättats mellan vederbörande vägstyrelser och riksförbundet landsbyg -

— 223 —

dens folk, och Kungl. Maj:! hade, som nämnts, efter särskild prövning icke
funnit anledning att på grund av dessa avtal minska vägdistriktens tilldelning
av statsbidrag. Under sådana förhållanden lia vi svårt att första statsrevisorernas
uttalande, i all synnerhet som detta ger vid handen, att statsrevisorerna
ha den uppfattningen, att riksförbundet landsbygdens tolk genom
sina medlemmars inflytande i vägdistrikten skulle utöva ett obehörigt
inflytande över de arbetsavtal, som upprättas. Vad som i själva verket skett
och sker är, att R. L. F. upptager avtalsförhandlingar med vederbörande vägstvrelser
för att fastställa vissa enhetliga priser beträffande framforslingen
utav grus. Här har part stått emot part och en regelrätt överenskommelse
har träffats, av samma karaktär som den vilken träffas, när exempelvis Svenska
väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet ingår ett avtal med en vägstyrelse.
När det betraktas såsom fullt naturligt och riktigt, att vägarbetarna
ingå avtal genom sin organisation med vägstyrelserna, varför skulle det da
anses vara oriktigt, att de jordbrukare vilka utföra grustransporter finge träffa
arbetsavtal. Dessa jordbrukare utföra ju dock ett rent lönearbete och det
ligger ju i sakens natur, att de vilja ha en skälig ersättning för sin arbetsprestation.
Statsrevisorerna ha icke med några faktiska siffror från något
vägdistrikt kunnat påvisa, att dessa jordbrukare — i regel mindre jordbrukare
_ skulle ha tillskansat sig en oskälig betalning för sitt arbete. I själva
verket ligger det också till på det sättet, att dessa småbrukare, vilka i hög
grad äro beroende av arbetsinkomster på grustransporterna, lia en synnerligen
blygsam ersättning för det arbete de utföra, en ersättning som icke på
långt när kan jämföras med vad man kan ernå inom en mängd andra yrken.
Statsrevisorerna ha, såvitt vi veta, aldrig ställt något krav pa att de ordinarie
vägarbetarnas löner skulle göras beroende av »fri konkurrens» i syfte
att driva ned lönerna till det lägsta tänkbara, men statsrevisorerna ha tydligen
bedömt småbönderna på ett annat sätt än vägarbetarna och mena, att
småbönderna böra finna sig i att genom ett in absurdum drivet entreprenadsystem
få sina arbetsförtjänster nedkonkurrerade under existensminimum.
Vi .skulle förstå statsrevisorernas anmärkning, därest i något vägdistrikt dessa
bönder hade för sina grustransporter fått ut en oskälig ersättning, men då så
icke är fallet, måste vi betrakta statsrevisorernas anmärkning såsom icke blott
obefogad utan även såsom ett slag i ansiktet på dessa fattiga människor, vilka
dock för sin och sina familjers utkomst äro så beroende av varje öre, som
de kunna tjäna extra genom arbete utanför hemmet. Visserligen erinra statsrevisorerna
örn att entreprenadsystemet principiellt skall tillämpas vid vägdistrikten
och att därigenom åsyftas, att garantier skola vinnas mot godtycklig
utbetalning av högre priser än som äro erforderliga för ifrågakommande varors
inköp eller visst arbetes utförande, men vi kunna inte underlåta att ställa
den frågan, huruvida denna princip — när det gäller arbete — endast skall
vinna tillämpning beträffande jordbrukarna. En logisk konsekvens av
statsrevisorernas ställningstagande hade varit att även upptaga till granskning
de avtal, som ingåtts mellan vägstyrelser och Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet,
men man har tydligen större respekt för arbetarnas
än för böndernas föreningsrätt. Vi kunna emellertid försäkra, att riksförbundet
landsbygdens folk icke skall hesitera inför de åtgärder, som äro ägnade
att i varje vägdistrikt tillerkänna jordbrukarna samma föreningsrätt som
arbetarna.

Stockholm den 4 januari 1938.

Riksförbundet Landsbygdens Folk (R. L. F.):

G. NYBLOM.

— 224 —

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 68, § 24.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att efter inhämtande av yttranden från länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län samt vägingenjören i samma län, avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer under § 24 av sin
berättelse anfört angående olämpligt entreprenadförfarande i Tjörns härads
väghållningsdistrikt.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — med remissaktens
återställande och med bifogande av från länsstyrelsen och vägingenjören
infordrade yttranden med därtill hörande bilagor samt under erinran
örn att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 28 december 1937 avgivit utlåtande
i ärende angående av civilingenjören A. Berne i Hälsingborg hos Kungl.
Majit gjord anmälan angående nu ifrågavarande entreprenadförfarande — i
underdånighet åberopa innehållet i nämnda utlåtande, varav avskrift bifogas.

I detta ärendes slutliga handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit
byråchefen Kolm och t. f. byråchefen Haglund.

Stockholm den 11 januari 1938.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

E. G. BRAUNE.

Bilaga.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 8 maj 1937 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande i ärende angående av civilingenjören A. Berne
i Hälsingborg hos Kungl. Majit gjord anmälan om antagande av entreprenör
för arbetet, avseende anläggning av allmän väg från Röa till Skärhamn med
biväg till Nordviksstrand i förutvarande Tjörns härads väghållningsdistrikt,
numera ingående i Orusts och Tjörns vägdistrikt, Göteborgs och Bohus län.

På grund härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — med remissaktens
återställande och med bifogande i avskrift av till företaget hörande renstakningskostnadsförslag
— i underdånighet anföra följande.

Vägstyrelsens beslut att icke antaga det av Berne avgivna lägsta anbudet,
har — såvitt handlingarna utvisa — grundats därpå, att anbudet icke omfattade
viss husflyttning och att den av Berne, enligt uppgift något för sent,
avgivna borgensförbindelsen ansågs till sin avfattning otillfredsställande. —
Den i vägstyrelsens protokoll för den 9 oktober 1936 angivna omständigheten,
att Berne »var okänd både av styrelsen och vägingenjören», synes däremot
icke hava åberopats som skäl för beslutet utan allenast som motiv för att
underhandlingar skulle upptagas med Berne.

— 225 —

Med hänsyn till den avsevärda kostnadsskillnaden mellan Bernes anbud
och det därnäst lägsta, av N. A. Thörn avgivna anbudet hade, enligt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens åsikt och såsom två reservanter inom vägstyrelsen
påyrkat, vägstyrelsen bort fortsätta förhandlingarna med Berne. De av vägstyrelsen
såsom skäl för dess beslut åberopade omständigheterna skulle därvid
säkerligen hava bringats ur världen. Kostnaden för ifrågavarande husflyttning
är i renstakningskostnadsförslaget upptagen med det i förevarande
sammanhang ringa beloppet 500 kronor; hade Berne, vilken enligt egen uppgift
fått besked örn att detta arbete ej skulle medtagas, underrättats om det
felaktiga härutinnan, hade en komplettering av anbudet lätt och fort kunnat
ske. Beträffande borgensförbindelsen delar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den av vägstyrelsen, vägingenjören och länsstyrelsen uttalade meningen, att
dess avfattning icke var tillfredsställande. Berne borde emellertid hava meddelats
detta med anmodan att inkomma med i vederbörlig ordning avfattad
förbindelse.

Sedan Berne sålunda kompletterat sitt anbud och avgivit ny borgensförbindelse
— vilket han självfallet gjort, därest han erhållit anmodan därom —
borde hinder icke ha förelegat för vägstyrelsen att antaga Berne såsom
entreprenör för ifrågavarande företag. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill
icke underlåta att meddela, att Berne i flera fall av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
godkänts såsom entreprenör för brobyggnader och därjämte, enligt
vad styrelsen har sig bekant, i flera fall godkänts som entreprenör för väglöretag.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill slutligen framhålla, att, därest ifrågavarande
entreprenadärende varit av den beskaffenhet (avseende beläggningsarbete
eller brobyggnad), att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen haft att granska
avgivna entreprenadanbud och godkänna entreprenör, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
enligt sin vanliga praxis till en början anmodat vägstyrelsen
att, sedan Berne beretts tillfälle att komplettera sitt anbud och avgiva
ny borgensförbindelse, taga ärendet under förnyat övervägande. Om vägstyrelsen
då, efter det komplettering skett, vidhållit sitt beslut, hade vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen icke ansett sig kunna vägra att godkänna Thörn
som entreprenör, men tillika meddelat, att statsbidrag komme att utgå respektive
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tilstyrkas allenast efter det
lägre anbudet.

I detta ärendes slutliga handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit
byråcheferna Kolm och Braune.

Stockholm den 28 december 1937.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

HUGO HAGLUND.

15—387289. Rrv.-berättelse ang. statsverket för dr 1937. II.

— 226 —

Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 68, § 24.

Till kungl, väg- och vatten byggnadsstyrelsen.

Genom remiss den 21 december 1937 har Ni anhållit, att länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län måtte efter vägingenjörens hörande inkomma med
yttrande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer under
§ 24 av sin berättelse anfört angående förfarandet i ett entreprenadärende i
Tjörns härads vägdistrikt.

I anledning härav får länsstyrelsen, med överlämnande av vägingenjörens
yttrande och med återställande av remissakten, anföra följande.

Givetvis bör vid en vägbyggnadsentreprenad frångående av lägsta anbudet
förekomma endast om särskilda skäl därtill föranleda. De förhållanden, som
i förevarande fall förelegat och vilka närmare framgå av vägingenjörens yttrande,
hava emellertid synts länsstyrelsen innebära tillräcklig anledning för
Tjörns härads vägstyrelse att icke antaga det lägsta, av ingenjören A. Berne
avgivna anbudet, och länsstyrelsen har för sin del icke tvekat att godkänna
vägstyrelsens val av entreprenör.

Berne har på sin tid till Kungl. Maj :t ingivit en klagoskrift med anledning
av vad i entreprenadärendet förekommit. Huruvida detta ärende, vari länsstyrelsen
den 3 maj 1937 avgivit underdånigt utlåtande på sätt här bilagd
avskrift angiver, hittills blivit av Kungl. Majit avgjort, har länsstyrelsen sig
icke bekant.

Under åberopande av vad härovan anförts och vad vägingenjörens yttrande
innehåller, får länsstyrelsen för sin del hemställa, att den av riksdagens revisorer
gjorda anmärkningen icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Göteborg i landskansliet den 5 januari 1938.

På länsstyrelsens vägnar:

NILS BJÖRKMAN. BIRGER GILLNER.

Bilaga.

Underdånigt utlåtande.

Av den utredning, som länsstyrelsen i ärendet införskaffat dels genom hörande
av vägstyrelsen i Orusts och Tjörns vägdistrikt, dels genom infordrande
av yttrande från vägingenjören i Göteborgs och Bohus län, torde framgå, att
ingenjören A. Berne icke rätt uppfattat de förhållanden, varom hans klagoskrift
rör sig. De skäl, som vägingenjören i sitt yttrande angivit, hava synts
länsstyrelsen innebära fullgod anledning att icke antaga Bernes anbud, och
länsstyrelsen har för sin del icke tvekat att godkänna Tjörns härads vägstyrelses
val av entreprenör. Särskilt har det synts länsstyrelsen uppenbart, att
den av Berne åberopade borgensförbindelsen varit otillfredsställande. Vid

— 227 —

dessa förhållanden hemställer länsstyrelsen, att Bernes skrift icke måtte föranleda
vidare åtgärd.

Göteborg i landskansliet den 3 maj 1937.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

Nils Björkman. Birger Gillner. :

Vägingenjörens i Göteborgs och
Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 68, § 24.

Till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Med återställande av remisshandlingarna i ärendet eller av Riksdagens år
1937 församlade revisorer gjord anmärkning mot antagande av entreprenör
för företaget: »Anläggning av väg Röa—Skärhamn i Tjörns härad och Orusts
och Tjörns vägdistrikt», får jag härmed avgiva följande yttrande.

I programmet för infordrande av anbud för ifrågavarande väganläggning
heter det bl. a. i punkt 6.

»Anbudsgivaren skall i sitt anbud angiva den borgen eller realsäkerhet,
som han kan ämna ställa för sitt kontraktsenliga åtagande»
i punkt 7 står:

»Som kontrakt kommer Svenska Teknologföreningens formulär till
entreprenadskontrakt för vägbyggnader att användas.»
och i punkt 9:

»De i vägförslaget upptagna husflyttningarna inom Skärhamns municipalsamhälle
ingår icke i entreprenaden.»

I Svenska Teknologföreningens formulär till entreprenadkontrakt för vägbyggnader
lyder § 18 angående säkerhet och borgen på följande sätt.

»Som säkerhet för detta kontrakts fullgörande samt för de förskott,
entreprenören mottager, skall han ställa sådan borgen eller annan säkerhet,
som beställaren godkänner. Vid garantitidens utgång skall beställaren
till entreprenören återlämna mottagen säkerhetshandling»
och i samma kontraktsformulär § 14 angående garanti heter det.

»Entreprenören ansvarar för arbetets goda bestånd under två år, räknat
från den dag arbetet blivit av beställaren godkänt. Till följd av
denna garanti åligger det entreprenören att ofördröjligen och utan ersättning
fullständigt och ändamålsenligt avhjälpa alla de bristfälligheter
i det utförda arbetet, vilka under sagda tid bliva ådagalagda och vilka
icke härröra från åverkan eller slitning utan från mindre goda materialier,
arbete eller arbetsmetoder eller äro beroende av konstruktioner
för vilka entreprenören är ansvarig.

Undandrager sig entreprenören denna sin skyldighet och är en reparation
särskilt brådskande, må det bristfälliga på hans bekostnad avhjälpas
genom beställarens försorg.»

I den massuppgift, som var bilagd programhandlingarna fanns upptagen
för delen Biväg till Nordviksstrand en post »Flyttning av trapphus och

— 228 —

uthus.» Kostnaden för denna post var mycket svårbestämbar, då en dylik
lottning eventuellt, kunde medföra vissa ändringar inuti huset med hänsyn
till att trappan upp till övre våningen var förlagd till detta trapphus.

Samtliga inkomna anbud öppnades den 9 oktober 1936. På grund av
Bernes mycket låga anbud beslöt Tjörns härads vägstyrelse bordlägga ärendet
för underhandling med Berne.

Ingenjör Berne har enligt protokoll från Tjörns härads vägstyrelses sammanträde
den 7 november 1936 av vägstyrelsen anmodats inkomma med
borgensförbindelse före den 20 oktober, men inkom först den 27 oktober

1936 med en så lydande borgensförbindelse:

»För fullgörande av de förbindelser, varför Civilingenjören Axel Berne,
Hälsingborg, kommer att häfta gent emot Tjörns härads vägstyrelse i
Hoga på grund av anbud av den 3 oktober d. å. och entreprenadkontrakt
angående omläggning av vägen Röa—Skärhamn med biväg till
Nordviksstrand, garanterar undertecknad bankaktiebolag härigenom såsom
för egen skuld intill ett sammanlagt belopp av tjugotusen (20,000)
kronor tills betalning sker, ägande vi att återbekomma denna vår förbindelse,
så snart arbetet enligt kontraktet skall vara slutfört, avsynat
och godkänt.

Hälsingborg den 24 oktober 1936.

Aktiebolaget Göteborgs Bank.

Namnunderskrift.»

I sitt anbud av den 3 oktober 1936 skriver Berne bland annat: »I anbudet
ingår icke husflyttning i Nordviksstrand.»

Enligt programhandlingarna äro endast husflyttningarna i Skärhamn undantagna
från entreprenaden.

Då nämnda borgensförbindelse vid en eventuell försening av arbetets kontraktsenliga
färdigställande förföll, och ej heller omfattade den stipulerade
garantien, hade vägstyrelsen icke någon annan säkerhet för arbetets färdigställande
på ett fullgott sätt än anbudsgivarens egna åtagande, vilket vägstyrelsen
icke ansåg vara tillfredsställande med hänsyn till att Berne var en
för såväl vägstyrelsen som mig fullt okänd entreprenör och avgivit ett mycket
lågt anbud, nämligen å 129,700 kronor, i förhållande till medelpriset
för de inkomna anbuden, eller 159,428 kronor.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har genom beslut den 8 januari

1937 godkänt N. A. Thörn som entreprenör för ifrågavarande arbete efter
en entreprenadsumma av 142,955 kronor och den 11 januari 1937 godkänt
det mellan Tjörns vägstyrelse och Thörn den 29 december 1936 avslutade
entreprenadkontraktet för detta arbete.

Thörn igångsatte vägarbetet omedelbart efter kontraktets godkännande.

Vidare vill jag i detta fall även framhålla att någon föreskrift för vägstyrelserna
att följa föreskrifterna i »Kungl. Maj:ts förordning angående
upphandling och arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig
lös egendom av den 16 januari 1920» icke synes finnas.

Under hänvisning till förestående och till mitt i avskrift bilagda yttrande
till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län av den 31 december 1936 i detta
ärende, får jag härmed framhålla, att för mig var det låga entreprenadpriset
och borgensförbindelsens formulering med sina möjligheter att komma från
ansvaret för vägföretagets färdigställande av avgörande betydelse vid entreprenadfrågans
behandling, och ej huruvida Berne var för mig okänd eller
ej, samt att Berne av någon för mig obekant anledning haft svårt att i tid
inkomma med sin borgensförbindelse, vilket, enligt vad av det föregående

— 229 —

framgår, skett först den 27 oktober i stället för den 20 oktober 1936, som
fastställts av vägstyrelsen, får jag härmed hemställa, att de gjorda anmärkningarna
ej måtte föranleda någon vidare åtgärd.

Göteborg den 3 januari 1938.

ERNST J. MILLÉN.

Länsstyrelsens i Östergötlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 70, § 26.

Underdånigt utlåtande.

Till åtlydnad av innehållet i vidfogade nådiga remiss får länsstyrelsen
överlämna infordrade yttranden över de framställda anmärkningarna fran
vägstyrelsen i förutvarande Dals härads väghållningsdistrikt och vägingen jören

i länet. .. .

För egen del får länsstyrelsen i ämnet underdamgst antora följande.

Länsstyrelsen anser i likhet med riksdagens revisorer, att upptagande av
växellån för finansiering av löpande utgifter icke är lämpligt inom allmän
förvaltning. Som emellertid Dals härads väghållningsdistrikt numera uppgått
i det nybildade Göstrings vägdistrikt, har länsstyrelsen icke ansett sig
böra vidtaga annan åtgärd med anledning av revisorernas anmärkning pa
denna punkt än att en transumt av revisionsberättelsen överlämnats till vägstyrelsen
i sistnämnda distrikt.

Då, på sätt framgår av närlagda meddelande från vägstyrelsen i Göstrings
distrikt, de förutvarande ledamöterna i Dals härads väghållningsdistrikt numera
återbetalt vad de under år 1936 för mycket uppburit i reseersättningar,
lärer revisorernas anmärkning ej heller på denna punkt påkalla någon vidare
åtgärd från statsmakternas sida.

Linköpings slott i landskansliet den 10 januari 1938.

Underdånigst
KARL TISELIUS.

V. E. von der LANCKEN.

Styrelsens i Göstrings vägdistrikt

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 70, § 26.

Till länsstyrelsen, Linköping.

Härmed meddelas att Dals härads förutvarande vägdistrikts styrelse den
9 januari 1938 till Göstrings vägdistrikt inbetalat 100:80 kronor utgörande
för mycket utbekomna reseersättningar m. m. under år 1936, detta med anledning
av statsrevisorernas anmälan härom.

Rök den 9 januari 1938.

Göstrings vägdistrikts styrelse.

FRITIOF A:SON AHRÉN.

— 230 —

Vägingenjörens i Östergötlands
län ]!

yttrande^ i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 70, § 26.

Till länsstyrelsen, Linköping.

Med återställande av länsstyrelsens remiss den 5 januari 1938 angående
en av f. d. vägstyrelsen i förutvarande Dals härads väghållningsdistrikt till
länsstyrelsen ingiven förklaring i anledning av visst uttalande av riksdagens
år 1937 församlade revisorer, får jag härigenom i ärendet vördsamt anföra
följande.

Vägstyrelsen har gjort gällande, att ersättning icke debiterats för vissa
resor i väghållningsdistriktets angelägenheter, och att den i förekommande
fall uppburna ersättningen efter 45 öre per km. i själva verket medfört lägre
kostnader, än örn vägstyrelsen åtnjutit gottgörelse för samtliga verkställda
förrättningar med högst det belopp, vartill vägstyrelsen på grund av gällande
bestämmelser varit berättigad. Då det jämlikt gällande bestämmelser (Svensk
författningssamling nr 451/1936 2 § mom. 2 och nr 466/1936 1 § mom. 2)
åligger vägstyrelse att förebringa nöjaktig utredning om storleken av de
kostnader, som skola läggas till grund för beräknande av vägdistrikt tillkommande
statsbidrag, kan givetvis ingen som helst ersättning utgå för sådana
förrättningar, beträffande vilka dylik nöjaktig utredning icke förebragts
och någon s. k. kvittning, såsom vägstyrelsen synes hava ifrågasatt,
således i förevarande fall icke komma i fråga.

Linköping den 8 januari 1938.

Torsten. Lindbeck.

Styrelsen» i f. d. Dals harads
vägdistrikt

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 70, § 26.

Till Kun g 1. Maj :ts befallningshavande
i Östergötlands län.

Med hänvisning till vår underdåniga skrivelse av den 2 dennes, vill f. d.
Dals härads vägstyrelse meddela, att den intet har att erinra mot att återbetala,
vad och om myndigheterna kan anse, att vägkassan under året 1936
lidit förlust genom för högt debiterade resekostnader.

Åbylund, Vadstena den 4 januari 1938.

Vördsammast

HUGO GÖRANSSON.

För f. d. Dals härads vägstyrelse.

— 231 —

Styrelsens i t. d. Dals härads
vägdistrikt

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 70, § 26.

Till Konungen.

På grund av statsrevisorernas anförande över viss finansiering och resekostnader
inom Dals härads vägdistrikt, får f. d. vägstyrelsen avgiva följande
underdåniga yttrande: . .

Rörande växellånen medgav styrelsen, att det kanske e.i varit den lämpligaste
formen för vägkassans finansiering. Dessa ha emellertid gjorts med
bästa som syfte. Då vägkassan har haft bidrag att emotse, har styrelsen
ansett, att lånen ej borde tagas längre än till tid, då sådant var att emotse,
vilket dock ej alltid gått efter beräkning.

Styrelsen medgav även att resekostnader utgivits med högre belopp än vad
lag föreskriver. Vid vägstämman, da beslutet fattades, att resekostnader
skulle utgå med 45 öre per kilometer, upplyste styrelsen, att det var mot
lag, och att distriktet ej hade att emotse bidrag efter annan grund än vad
däri föreskrives. Trots detta beslutades enhälligt i enlighet med protokollet.
Styrelsen, som följt beslutet, har endast tagit ersättning för sammanträden
i Vadstena. För alla andra resor inom distriktet i ändamål att inspektera
vägar, broar, räcken, snöhinder och dylikt, vilka många gått längs
hela distriktets vägar, har styrelsen ej påfört varken traktaments- eller resekostnader,
och är styrelsen av den uppfattningen, att skulle ersättning utfått
i enlighet med lagens bokstav, och alla dessa kostnader debiterats, skulle
vägdistriktet åsamkats större kostnader, än vad nu blivit fallet, då distriktet
ej erhållit fullt bidrag för sina resekostnader.

Vadstena den 2 januari 1938.

Underdånigst

HUGO GÖRANSSON.

För f. d. Dals härads vägstyrelse

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning’ av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 71, § 27.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer
under § 27 av sin berättelse anfört angående vissa arvoden i Färentuna harads
väghållningsdistrikt. ...

I anledning härav får länsstyrelsen med återställande av remissakten anföra
följande.

Den 20 september 1933 inkom till länsstyrelsen ett protokollsutdrag, varav
bestyrkt avskrift här bifogas.

— 232 —

Protokollsutdraget åtföljdes icke av någon framställning.

Granskning av protokollsutdraget gav vid handen, att detsamma innefattade
beslut örn vissa arvoden av olika slag jämte bestämmelse, att samina
beslut skulle underställas länsstyrelsen för godkännande.

Pr underställningssynpunkt torde berörda arvodesbeslut kunna indelas i
följande tre grupper:

1) Årsarvoden till vågstyrelsens ordförande, vägstyrelsens kassaförvaltare
och vägdistriktets revisorer;

2) dagarvoden och reseersättningar till vägstyrelsens ledamöter;

3) ersättning till vissa vägstyrelseledamöter för arbete och tillsyn vid vägbyggnader.

Under 2) här ovan omförmälta arvoden och ersättningar äro icke av beskaffenhet
att föranleda underställning. Beträffande dessa kunde underställningsklausulen
i protokollsutdraget alltså icke äga tillämpning.

Vidkommande den under 3) omnämnda ersättningen, fann länsstyrelsen
liksom statsrevisorerna, att densamma måste betraktas såsom ersättning till
sådan arbetsdirektion, varom förmältes i § 3 mom. 2 andra stycket i den då
gällande, men numera upphävda nådiga kungörelsen den 31 maj 1934 angående
statsbidrag till allmänna vägars byggande m. m. Jämlikt där meddelad
föreskrift fick — ur statsbidragssynpunkt — ersättning till arbetsdirektion
icke inräknas i kostnaden lör vägföretag med mindre vederbörande länsstyrelse
efter gjord framställning prövat dylik direktion behövlig, och fick så
dan ersättning i intet fall upptagas med högre belopp än länsstyrelsen fastställt.
Det syntes länsstyrelsen uppenbart, att underställningsklausulen i protokollsutdraget,
för så vitt densamma angick ifrågavarande ersättning till
arbetsdirektion, måste taga sikte på dessa bestämmelser. Så vitt länsstyrelsen
har sig bekant, har nämligen sådan ersättning icke ansetts falla under bestämmelsen
i § 54 sjunde stycket i 1891 års väglag. Med avseende å här förevarande
fall är först och främst att märka, att första förutsättningen för en
prövning av beslutet örn ersättning till arbetsdirektion saknades, enär länsstyrelsen
icke mottagit någon framställning örn medgivande att tillsätta sådan
direktion. Länsstyrelsen kunde följaktligen icke uppfatta protokollsutdragets
insändande såsom en åtgärd, avseende underställning av beslutet i förevarande
del, utan utgick helt naturligt ifrån, att frågan örn denna ersättning i
sinom tid skulle i vederbörlig ordning underställas länsstvrelsens prövning.
Det må för övrigt erinras, att beslutet i förevarande del är helt och hållet
oformligt. Enligt de i 1934 ars nådiga kungörelse intagna bestämmelserna
om ersättning till arbetsdirektion skulle frågan örn tillsättande av sådan direktion
uppenbarligen prövas särskilt för varje fall, d. v. s. för varje vägföretag,
för vilket sådan direktion påkallades. Vägstyrelsens beslut angiver emellertid
icke något visst vägföretag, utan synes helt allmänt avse samtliga dy
lika företag inom distriktet. Vidare angiver vägstyrelsens beslut icke något
visst belopp, utan gäller en ersättning, beräknad i viss procent å verkliga
byggnadskostnaden. Det lärer vara tvivelaktigt, huruvida det är lämpligt och
riktigt att för en arbetsdirektion av här ifrågavarande slag fastställa ersättning
efter dylik beräkningsgrund.

Med det anförda torde länsstyrelsen hava visat, att länsstyrelsen icke haft
anledning att behandla eller kunnat behandla det från vägstyrelsen den 20
september 1933 inkomna protkollsutdraget annorlunda än som skett, nämligen
såsom en handling, uteslutande ingiven för fastställelse, enligt 54 § sjunde
stycket lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet, av de angivna årsarvodena till vägstyrelsens ordförande, vägstyrelsens
kassaförvaltare och vägdistriktets revisorer. Vad ifrågavarande
handling innehöll rörande ersättning till arbetsdirektion kunde, på sätt läns -

— 233 —

styrelsen ovan uppvisat, icke anses innebära någon »i vederbörlig ordning»
gjord underställning. Någon »redovisning» av sist berörda punkt i vägstyrelsens
protokollsutdrag kunde under sådana förhållanden icke från länsstyrelsens
sida ifrågakomma. Begränsningen av länsstyrelsens beslut måste tydligt
visa, att de i beslutet icke berörda punkterna av vägstyrelsens protokoll
icke blivit av länsstyrelsen upptagna till behandling, än mindre godkända.

Då länsstyrelsen prövade arvodesfrågan för år 1936, förelåg intet annat nytillkommet
‘material än dels ett protokollsutdrag från vägstämma den 30
augusti 1935, utvisande, att vägstämman beslutat »att vägstyrelsens medlemmar
och revisorer skulle äga att uppbära för nästkommande år samma arvoden
som för år 1935», dels ock ett protokollsutdrag från vägstämma den
27 augusti 1934, avseende år 1935 och utvisande, »att styrelsen och revisorer
skulle äga uppbära samma ersättningar och arvoden som föregående år» med
visst tillägg i fråga örn ersättning för resa med eget fordon.

Vid sådant förhållande kunde länsstyrelsens den 31 december 1936 meddelade
beslut angående 1936 års arvoden helt naturligt icke givas annan omfattning
än som skedde, och länsstyrelsen anser, att denna omständighet borde
hava utgjort en ytterligare anledning för vägstyrelsen att aktgiva på frågan
örn ersättning till arbetsdirektion samt närmare undersöka, huruvida och i
vad mån densamma förutsatte särskild framställning från vägstyrelsen och
över huvud taget prövning i särskild ordning.

Stockholm å landskansliet den 8 januari 1938.

Underdånigst
NILS EDÉN.

ERIK ÅMAN.

Avskrift.

Bilaga.

Utdrag av protokoll hållet vid ordinarie vägstämma med Färentuna härads
våghållningsskyldige å Drottningholms värdshus den 30 augusti 1933.

§ Il Fastställdes

följande arvoden för styrelse och revisorer för år 1934.

Vägstyrelsens ordförande arvode kronor 1,800:—.

» kassaförvaltare » 1,200:—.

Samtliga vägstyrelseledamöter och suppleanter kronor 12:— per varje inställelse
å sammanträden eller vägstämmor samt för revisorerna 100: kro nor

vardera. Förutom ovanstående arvoden äger vederbörande arvodestagare
uppbära ersättning för resekostnad, vilken dock endast utgår för verklig kostnad
eller i händelse eget fordon användes med 20 öre per km.

För arbete och tillsyn vid vägbyggnader äger styrelsen att uppbära såsom
administrationskostnad ett belopp av 1 °/o å verkliga byggnadskostnaden att
fördelas med s/4 % å vägstyrelsens ordförande och */„ % å kassaförvaltaren.

Detta förslag skulle underställas länsstyrelsens godkännande.

Detlof Wulf.
Ordf.

År och dag som ovan.

234

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 72, § 28.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer under
§ 28 av sin berättelse anfört angående arvode till förutvarande ordföranden
i Sotholms nya väghållningsdistrikt.

Med återställande av remissakten och med överlämnande av infordrat yttrande
från omförmälde ordförande Karl Arnberg får länsstyrelsen anföra.

Skäligheten av de dagarvoden, som Arnberg debiterat, har icke fallit under
länsstyrelsens prövning.

Granskning av ifrågavarande arvodesräkning, som även enligt länsstyrelsens
mening är anmärkningsvärt hög, borde däremot påtagligen hava ägt rum
inom det nya södra vägdistriktet, i vilket Sotholms nya väghållningsdistrikt
uppgått. Till vilket resultat man vid en sådan granskning kunnat komma undandrager
sig givetvis länsstyrelsens bedömande.

Stockholm å landskansliet den 8 januari 1938.

Underdånigst
NILS EDÉN.

BERTIL ELSON RABE.

Ordförandens i f. d. Sotholms nya
vägdistrikt

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 72, § 28.

Till Kungl. M a j : t s befallningshavande
i Stockholms län.

Anmodad avgiva yttrande över Kungl. Maj:ts skrivelse av den 20 december
1937, i anledning av statsrevisorernas anmärkning angående arvode till
ordföranden i f. d. Sotholms nya väghållningsdistrikt, får jag härmed vördsamt
anföra följande.

Tidigare har i årligt arvode till vägstyrelsens ordförande för med uppdraget
förenade besvär utgått ett belopp av 5,000 kronor, och detta arvode har
även omfattat sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare samt hållande av
kontorslokaler och utövande av representationsskyldigheter för väghållningsdistriktet.
Att detta arvode ej varit för högt framgår av den statistik, som
upprättas av kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen årligen i enlighet med
uppgifter från vägstyrelserna, däri det visat sig att Sotholms nya väghållningsdistrikt,
vilket omfattat 27 mil och varit det största inom Stockholms
län, har haft de billigaste förvaltningskostnaderna ibland de större vägdistrikten.

Vägstämmans beslut att tillerkänna arvode till vägstyrelsens ordförande
med 350 kronor i månaden har tillkommit på den grund, att detta ansetts

— 235 —

utgöra skälig ersättning för ordförandens arbete med avvecklingen. Beslutet
bär tillkommit i enlighet med bestämmelserna i 54 § i lagen av den 23
oktober 1891, vilka enligt övergångsbestämmelserna i nya lagen skola tilllämpas
på detta ärende.

Det arbete, som under den ifrågavarande tiden ålegat och utförts av vagstyrelsens
ordförande inskränker sig ingalunda till de av statsrevisorerna omförmälda
åtgärderna med »överlämnandet till det nya distriktet av redovisning
för det äldre distriktets ekonomiska ställning vid utgången av år 1936»
samt »uppgörande av bokslut för år 1936», för vilket senare arbete enligt
revisorernas mening arvode förut skulle hava utgått.

Bland övriga rent expeditionella uppgifter kunna framhållas uppgifter lill
riksförsäkringsanstalten, uppgifter till samtliga berörda taxeringsmyndigheter,
statistiska uppgifter till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Som en av de viktigare arbetsuppgifterna måste betecknas alla resor och
konferenser med den nya vägstyrelsen, vari icke vare sig ordföranden eller
kassaförvaltaren ej tidigare innehaft ledande ställning i vägstyrelse eller haft
någon befattning med Sotholms nya väghållningsdistrikt.

Vidare må anföras det arbete, som åligger ordföranden i äldre distrikt,
nämligen för tillvaratagande av de väghållningsskyldigas intressen, att efter
fullbordat bokslut för år 1936 fördela alla balanserade vägbyggnadsarbeten
samt införa desamma i vägbyggnadsliggaren, så att utlovat statsbidrag då
vägbyggnadsarbetena bliva slutförda, må kunna komma de väghallningsskyldiga
till godo.

För att giva ytterligare ledning vid bedömandet av arbetets omfattning
kan nämnas, att 1936 års omslutning uppgick till cirka 800,000 kronor med
över 3,200 verifikationer. Härav framgår med tydlighet huru omfattande
verksamheten varit och huru många olika förhallanden, som vid det ifrågavarande
överlämnandet måst utredas och vari den tillträdande måst informeras.

Att 1935 års vägsakkunniga, vars förslag ligger till grund för Kungl.
Maj:ts kungörelse 138, given Stockholms slott den 30 april 1936, räknat med
en viss ej ringa verksamhet för den gamla styrelsen och dess ordförande
även under år 1937, framgår av deras nedanstående yttrande:

»Ifrågavarande kostnader, vilka icke torde stiga till avsevärda belopp,
böra, örn medel ej annorledes finnes att tillgå, kunna täckas genom upptagande
av tillfälliga lån, och i sakens natur synes ligga, att äldre distrikt vid
överlämnande vid årsskiftet 1936—1937 av sina tillgångar äger, intill dess
slutredovisning sker, behålla nödig kassa till bestridande av sina förvaltningskostnader
under år 1937.»

För avvecklingsarbetet har förutom det angivna dagantalet även vissa söndagar
fått tillgripas.

På grund av det anförda anser jag revisorernas i förevarande fall emot mig
gjorda anmärkningar vara fullkomligt opåkallade samt hemställer att desamma
måtte lämnas utan avseende.

Protokollsutdrag från vägstyrelsen och vägstämman inom Sotholms nya
väghållningsdistrikt, jämte avskrift av utdraget från Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Stockholms län å landskansliet den 26 augusti 1937, bifogas.

Sjövik, Ösmo den 4 januari 1938.

KARL ARNBERG.

(Ordf. i förutvarande Sotholms nya väghållningsdistrikt.)

— 236 —

Bilaga.

Utdrag ur protokoll hållet vid sammanträde med vägstyrelsen i Sotholms nya
väghällningdistrikt vid Sjövik fredagen den 21 augusti 1936.

Närvarande: Herrar Karl Arnberg, S. J. Karlsson, Axel Pettersson, Allan
Andersson och J. F. Wahrenberg samt landsfiskalerna Yngve Larsson och
K. A. Gabrielsson.

§ 1-

Föredrogs för vägstyrelsen den utsända kungörelsen för hållande av ordinarie
vägstämman den 27 augusti 1936.

I kungörelsen § 4 förekommer att vägstämman skall enligt lagen av den 21
maj 1931 fastställa arvode och reseersättning till ledamöter i vägstyrelsen
ävenså till revisorerna.

Enligt gällande väglag tillkommer det den nuvarande vägstyrelsen att ansvara
och uppklara alla mellanhavanden mellan gamla vägdistriktet och det
nya, vilket skall vara slutfört senast 15 september 1937.

Vägstyrelsen diskuterade arbetets omfattning och ansåg, att så betydelsefullt
arbete förelåg för ordföranden vid denna avveckling att han bör avlönas
i 8 månader eller till 1 september 1937 och vill föreslå vägstämman att
arvodet måtte bestämmas till 350 kr. pr månad. Till vägstyrelsens ledamöter
jämte revisorer tillåter sig vägstyrelsen föreslå lika belopp som beslutades
vid ordinarie vägstämman 1935.

I beslutet örn arvode till ordf. deltog ej ordföranden.

Som ovan
Karl Arnberg.

Bilaga.

Utdrag ur protokoll, hållet vid ordinarie vägstämman med de väghållningsskyldiga
inom Sotholms nya väghållningsdistrikt i f. d. tingshuset vid
Västerhaninge kyrka torsdagen den 27 augusti 1936.

§ 6.

Beslöt vägstämman i enlighet med bestämmelserna i lagen den 21 maj
1931 om tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet att under år 1937 arvode till vägstyrelsens
ordförande skulle utgå enligt vägstyrelsens förslag med 350 kronor per månad
under 8 månader eller från januari den första till 1 september 1937, och
till revisorerna 400 kronor, samt att en var av vägstyrelsens ledamöter och
revisorer för varje sammanträde och förrättningsdag skulle åtnjuta gottgörelse
med 12 kronor i dagsarvode jämte reseersättning i enlighet med gällande
resereglemente.

Vid protokollet
Karl Arnberg.

Avskrift.

Bilaga.

Utdrag av protokoll, hållet inför Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms
län å landskansliet den 26 augusti 1937.

Å ordinarie vägstämma den 27 augusti 1936 hade de väghållningsskyldiga
i Sotholms nya väghållningsdistrikt bland annat beslutat, att för år 1937 anslå
dels såsom årsarvode till vägstyrelsens ordförande ett belopp av tvåtusenåttahundra
kronor dels ock såsom årsarvode till revisorerna för vägstyrelsens
räkenskaper och förvaltning fyrahundra kronor.

Besluten härom, som vunnit laga kraft, hade härefter underställts Kungl.
Maj :ts befallningshavandes prövning.

Kungl. Maj :ts befallningshavande, som tagit ärendet i övervägande, finner
förevarande beslut om årsarvoden allenast kunna fastställas i vad det avser
arvode till revisorerna; skolande den ersättning som ordföranden må kunna
påräkna för sina bestyr under år 1937 med avvecklingen av nämnda väghållningsdistrikts
verksamhet utgå i form av dagarvode i enlighet med bestämmelserna
i 44 § lagen örn vägdistrikten.

In fidem

Bertil H:son Rabe.

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 73, § 29.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer
under § 29 i sin berättelse anfört angående arvoden inom Danderyds
skeppslags vägstyrelse.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen med remissaktens återställande och
med överlämnande av infordrade yttranden fran vägstyrelsen i Stockholms
läns östra vägdistrikt ävensom ledamöterna av vägstyrelsen i förutvarande
Danderyds skeppslags väghållningsdistrikt Berg och Grundberg anföra.

Uti en den 11 november 1937 hit inkommen ansökning framhöll östra
vägdistriktet — under åberopande av protokollsutdrag från vägstämman
den 22 juni 1934 med de väghållningsskyldiga i förutvarande väghållningsdistriktet,
enligt vilket protokollsutdrag beslut fattats örn tillsättande av en
arbetsdirektion för ledning av arbetena å bron över Stocksundet med tillfartsvägar
samt vägomläggning Mörby—Danderyds kyrka ävensom om rätt
för arbetsdirektionens medlemmar att åtnjuta arvode för uppdraget, Berg
med högst 375 kronor per månad och Grundberg med högst 150 kronor per
månad — att länsstyrelsen ville pröva den tillsatta direktionens behörighet
och fastställa ersättning för uppdraget till de av vägstämman beslutade beloppen.
Ersättning till arbetsdirektionen hade enligt uppgift utgått alltsedan
beslutet örn tillsättande av arbetsdirektionen fattades, och med ansök -

— 238 —

ningen avsåges, att sagda ersättning finge inräknas i kostnaderna för ovannämnda
arbetens utförande, över ansökningen hörde länsstyrelsen dels
vägingenjören i länet och dels kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Genom
resolution den 18 december 1937 fann länsstyrelsen sig icke kunna bifalla
ansökningen.

Beträffande fragan örn arvoden till ordföranden och kassaförvaltaren i
den förutvarande vägstyrelsen hade vägstämmans beslut härom under år
1935 i vederbörlig ordning underställts länsstyrelsens prövning, varvid länsstyrelsen
fastställt de beslutade arvodena. 1936 års arvoden beslutades till
samma belopp som 1935 års, men av anledning som Berg och Grundberg
anfört underställdes dessa arvoden icke länsstyrelsens prövning. Med den
kännedom länsstyrelsen hade om sagda befattningshavare åvilande arbetsuppgifter,
vill länsstyrelsen uttala att, därest underställning skett av arvoden
till samma belopp som föregående år, länsstyrelsen otvivelaktigt fastställt
desamma.

Stockholm å landskansliet den 8 januari 1938.

Underdånigst
NILS EDÉN.

BERTIL H:SON RABE.

Styrelsens i Stockholms läns östra
vägdistrikt

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 73, § 29.

Till länsstyrelsen i Stockholms län.

I anledning av Eder remiss med begäran örn vägstyrelsens yttrande över
en av riksdagens revisorer gjord anmärkning rörande tillsättandet av en
direktion utan att länsstyrelsens tillstånd därtill inhämtats för ledning av
arbetena å Stocksundsbro med tillfartsvägar samt vägomläggningen å sträckan
Mörby—Danderyds kyrka får vägstyrelsen i Stockholms läns östra vägdistrikt
överlämna från förre ordföranden och kassaförvaltaren i Danderyds
skeppslags väghållningsdistrikt, ingenjören G. Berg och byggmästaren
E. G. Grundberg, infordrad förklaring i ärendet.

För egen del hyser vägstyrelsen den uppfattningen att, då vägingenjören
enligt anteckning till protokollet önskat tillsättande av arbetsdirektionen,
dennas tillsättande varit erforderlig samt att underlåtenheten att hos länsstyrelsen
begära fastställelse av beslutet berott på förbiseende från vederbörande
inom Danderyds skeppslags väghållningsdistrikts styrelse.

Bemisshandlingarna återgå.

Stockholm den 4 januari 1938.

Stockholms läns östra vägdistrikt.

H. WERNER.

— 239 —

Bilaga.

Till Stockholms läns östra valdistrikt.

Genom skrivelse den 27 december 1937 har vägstyrelsen anmodat undertecknade
att avgiva yttrande över riksdagens revisorers utlåtande ang. följande
frågor inom f. d. Danderyds skeppslags väghållningsdistrikt för år
1936.

1) Arvoden för arbetsdirektion för ledning av arbetena å Stocksunds bro
med tillfartsvägar samt vägen Mörby lasarett—Danderyds kyrka.

2) Arvoden för ordförande och kassaförvaltare under år 1936.

Beträffande fråga nr 1) anföres följande:

Vägingenjören i länet, kapten Folke Torgén, hade till Danderyds vägstycke
inkommit med en den 25 april 1934 dagtecknad skrivelse, vilken bifogas,
i avskrift, ang. lämpligheten att på grund av den stora omfattningen
av arbetenas bedrivande i egen regi tillsätta en arbetsdirektion för ifrågavarande
arbeten samt därtill föreslagit undertecknade. Vägstämman beslöt den
22 juni 1934 att tillsätta sådan arbetsdirektion i full enlighet med vägingenjörens
förslag, samt beslöt dessutom, att arvoden skulle utgå för undertecknad
Berg med högst 375 kronor per månad samt för undertecknad Grundberg
med 150 kronor per månad. Vägstämman beslöt jämväl, att frågan skulle
underställas länsstyrelsens prövning. Då initiativet till denna arbetsdirektion
tagits av vägingenjören förmodades, att länsstyrelsen skulle godkänna förslaget.
På grund av den arbetsbörda, som vilade å undertecknade, icke enbart på
grund av dessa företag, markfrågor av betydande storlek m. m., samt ej
mindre genom att allt vägunderhåll och alla vägförbättringar bedrevos j
egen regi samt organisationen ej ens medgav hållande av skrivbiträde, då
det ålåg ordföranden att verkställa alla utskrivningar av protokoll och ansökningar
m. m. samt kassaförvaltaren och ordföranden att verkställa alla
avlöningar m. m., kom expedieringen av nyssnämnda vägstämmans beslut
ej att verkställas. Undertecknad Berg måste påtaga sig ansvaret härför.
Muntliga förhandlingar angående frågan ha dock av undertecknad Berg
förts med vederbörande inom länsstyrelsen. Det kan meddelas, att några
arvoden för övriga extra förrättningar inom Danderyds vägdistrikt ej uttagits
av undertecknade, ej heller ersättning för resor.

Då det enligt vårt förmenande endast är ett formellt underlåtande, att
beslutet ej verkställts, få vi vördsamt föreslå, att vägstyrelsen i Stockholms
läns östra vägdistrikt måtte underdånigst anhålla örn att av nåd erhålla
statsbidrag för ifrågavarande kostnader.

Beträffande fråga nr 2), att arvodena för undertecknade Berg och Grundberg
i egenskap av ordförande och kassaförvaltare i Danderyds skeppslags
vägstycke ej skulle underställts länsstyrelsens prövning, kan anföras, att
dessa arvoden varit lika under alla år vi funktionerat samt även långt tidigare.
Det finnes antecknat uti vägstämmans protokoll för år 1935, att avskrift
av beslut i denna fråga uttagits. Huruvida desamma kommit länsstyrelsen
tillhanda kan ej styrkas. Enligt nu gällande lag, som då var känd.
erfordras ej underställande av arvoden, då de ej ändras.

Beslutet angående 1,000 kronors tillägg till Grundberg för år 1936 är att
avse arbetsdirektionen, ehuru protokollet därvid ej är tydligt.

Stockholm den 2 januari 1938.

G. Berg.

E. G. Grandberg.

— 240 —

Avskrift. Bilaga.

Till vägstyreisen i Danderyds skeppslags väghållning s distrikt.

På grund av den stora omfattningen av arbetet med utförandet av Stock -sundsbron och dess tillfartsvägar, vilka senare utföras i egen regi, synes
lämpligt att vägstyrelsen ville utse särskild arbetsdirektion för övervakande
av vägstyrelsens handhavande av berörda arbeten.

Undertecknad anser att vägstyrelsen lämpligen kunde utse ordföranden,
ingenjör Berg och kassören, byggmästaren Grundberg såsom arbetsdirektion
för angivna företag och jämväl även för omläggning och förbättring av
Norrtäljevägen på delen mellan Mörby lasarett och Danderyds kyrka, beträffande
vilket företag vägstyrelsen ingått till vederbörande myndigheter
med anhållan om tillstånd att påbörja arbetet.

Som ersättning får undertecknad föreslå att utgå till vardera ett arvode
av 15: — kr. för varje dag, som helt eller delvis av Berg och Grundberg använts
för ifrågavarande arbetens bedrivande.

För att kostnaderna för nämnda arbetsdirektion må kunna läggas till utgifterna
för företaget för statsbidrags erhållande bör beslutet enligt gällande
författning (S. F. S. 1931 nr 2281 underställas länsstyrelsens prövning.

I vägstyrelsens beslut torde även böra angivas, huruvida ersättning skall
utgå till ledamöternas resor och i så fall efter vilka grunder.

Stockholm den 25 april 1934.

Folke Torgén.

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 80.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer
under § 30 av sin berättelse anfört angående landsfiskal i vägstyrelses tjänst.

Med återställande av remissakten får länsstyrelsen anföra.

Under förutvarande väghållningsdistriktsindelning förekom ofta att landsfiskal
var ordförande eller sekreterare i vägstyrelse, vilket med hänsyn till
landsfiskalens kännedom örn förhållandena på orten ansågs vara fördelaktigt.
Efter den nya vägdistriktsindelningen äro emellertid vägdistrikten till
sin omfattning så stora att en sådan synpunkt icke kan anläggas. Enligt
32 § lagen om vägdistrikt må allmän åklagare i orten icke vara ledamot eller
suppleant i vägstyrelse och enligt länsstyrelsens åsikt synes det icke lämpligt,
att landsfiskal erhåller uppdrag såsom sekreterare i vägstyrelse, vilket
icke heller skett i de nya distrikten.

Vad angår särskilda och tillfälliga uppdrag för landsfiskal har länsstyrelsen
för sin del ej funnit att de uppdrag, som förekommit, föranlett något
eftersättande av vederbörande landsfiskals åliggande rörande eftersyn av

— 241 —

väghållningen. Att på en sådan hypotetisk förutsättning grunda ett allmänt
förbud för landsfiskal att åtaga sig uppdrag av den art, varom här är fråga,
finner länsstyrelsen sålunda icke vara hållbart.

Frågan om landsfiskals rätt att överhuvud taget åtaga sig uppdrag utom
tjänsten samt att uppträda såsom ombud inför domstol har varit föremål
för åtskilliga överväganden, som ej lett till resultat. Skall av statsrevisorerna
nu berörda specialfråga upptagas synes det böra ske i sist angivna stora
sammanhang.

Länsstyrelsen, som erfarit att det av statsrevisorerna omförmälda arvodet
å 11,000 kronor utgivits till landsfiskalen i Danderyds distrikt Herbert Lilienborg,
har under hand införskaffat bifogade utredning, av vilken torde framgå
att arvodesbeloppet icke varit oskäligt.

Stockholm å landskansliet den 8 januari 1938.

Underdånigst
NILS EDÉN.

BERTIL H:SON RABE.

Danderyds skeppslags vägstyrelses yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till länsstyrelsen i Stockholms län.

Danderyds skeppslags vägstyrelse får härigenom med anledning av riksdagens
revisorers uttalande över landsfiskal H. Lilienborgs uppdrag som
ombud för vägstyrelsen inför expropriations- och skiljenämnder rörande ersättningar
till vissa markägare för omläggning av Norrtäljevägen på delen
Ålkistan—Mörby vördsamt anföra följande:

Uppdraget i fråga överlämnades till Lilienborg, enär han genom sin 25-åriga tjänstgöring inom Danderyds distrikt enligt styrelsens uppfattning
ägde den största lokal- och personkännedomen, vilket jämte hans kända erfarenhet
som värderingsman i markfrågor ansågs utgöra särskilt stora förutsättningar
för uppdragets utförande till vägdistriktets fromma. Styrelsen
hade även kännedom örn, att Lilienborg anlitades av kungl, arméförvaltningen
som värderingsman i liknande frågor.

Uppdraget har omfattat en tid av c:a 2 år från febr. 1934 till febr. 1936.

Uppdragets storleksordning framgår av bilagda avskrift av Lilienborgs
redogörelse, vilken av vägstyrelsen till alla delar vitsordas.

Enligt vägstyrelsens protokoll den 29 april 1936 utanordnades en ersättning
till Lilienborg stor Kr. 11,000:—, som utgjorde hälften av de sammanlagda
arvoden, som fastställts av domstol och skiljenämnd till motparternas
ombud i förevarande mål. I denna summa ingick även Lilienborgs kostnader
för resor m. m. Arvodet till expropriations- och skiljenämnder (3-mannanämnder) uppgick till kr. 25,090:—.

Slutligen får vägstyrelsen ytterligare framhålla det förtjänstfulla sätt på

16—387289. Itcv.-berältelse ang. statsverket för dr 1937. II.

— 242 —

vilket Lilienborg slutfört sina uppdrag till det allmännas bästa genom nedbringandet
av framförda krav å ersättningar med räntor med c:a 1,000.000
kronor.

Råsunda den 7 januari 1938.

Danderyds skeppslags vägstyrelse
G. BERG.

Avskrift.

Bilaga i.

Till Danderyds skeppslags vägstyrelse.

Sedan numera skiljenämndsförfarandet mot advokaten Harald Dahlin,
herrarna Thorsten och Harry Ax:son Iohnson samt majoren Curt Klingspor
ävensom expropriationsförfarandet mot Dahlin, herrarna Iohnson, Klingspor,
järnhandlaren Gustaf Lindblom och grosshandlaren Albert Nilsson numera
avslutats, får jag lämna följande meddelanden.

Av vågstyrelsens motparter begärda och erhållna belopp såsom ersättning
för mark och värdeminskningar.

Dahlins yrkande i skiljenämndsmålet .............. kronor 52,565: 10

Utdömd ersättning ............................... » 7,000: —

Ej bifallna ersättningsanspråk .......... » 45,565: 10

Dahlins yrkanden i expropriationsmålet förutom ränta » 22,128: 75

Utdömd ersättning, förutom ränta ................ » 13,942:50

Ej bifallna ersättningsanspråk .................... » 8,186:25

Albert Nilssons yrkanden i expropriationsmålet .... » 105,000: —

Utdömd ersättning ............... » 33,320: —

Ej bifallna ersättningsanspråk .................... » 71,680: —

G. Lindbloms yrkanden i expropriationsmålet ...... » 14,071:25

Utdömd ersättning .............................. » 8,185: 14

Ej bifallna ersättningsanspråk .................... » 5,886: 11

Klingspors yrkanden i skiljenämndsförfarandet .... » 15,462:30

Utdömd ersättning .............................. » 7,251: —

Ej bifallna ersättningsanspråk .................... » 8,211:30

Klingspors yrkanden i expropriationsmålet, förutom

ränta ........................................ » 102,009: —

Utdömd ersättning, förutom ränta ................ » 44,722: - -

Ej bifallna ersättningsanspråk .................... » 57,287:—-

Herrarna A:son Johnsons sammanlagda yrkanden, inklusive
ränta ................................ » 834,655:60

Utdömd ersättning, inklusive ränta .............. » 127,501:24

Ej bifallna ersättningsanspråk .................. » 707,154:36

— 243 —

Sammandrag.

Yrkade ersättningar ....................

Utdömda ersättningar ..................

Ej bifallna ersättningsanspråk ............

kronor 1,145,892: —
» 241,921:88

» 903,970: 12

Kostnader till skiljenämnd och expropriationsnämnd.

Skiljenämnden .................................. kronor 9,135: —

Expropriationsnämnden ........................ » 15,955:

» 25,090: —.

Utdömda utrednings- och kostnadsersättningar till parterna.

I skiljenämnden.

Kapten Thorsten Ax:son Johnson................ kronor 3,450: —

Major Curt Klingspor .......................... » 3,109:90

Advokaten H. Dahlin ........................ * 655:90

Legationsrådet Harry Ax:son Iohnson............ » 375: —

» 7,590:80

/ expropriationsnämnden.

Kapten Thorsten Ax:son Iohnson .............. * 7,052:75

Major Curt Klingspor..........................* » 3,679: —

Advokaten Harald Dahlin ...................... » 1,416:50

Järnhandlare Gustaf Lindblom .................. » 345: —

Grosshandlare Albert Nilsson .................. » 1,210: —

Legationsrådet Harry Ax:son Iohnson............ » 666:50

» 14,369:75

Underhandlingarna i och för tillstånd örn arbetenas påbörjande skedde
första gången i februari 1934 med kapten Thorsten A:son Iohnson.

Danderyd den 2 mars 1936.

Herbert Lilienborg.

Bilaga 2.

Utdrag ur protokoll, hållet vid sammanträde med Danderyds skeppslags vägstyrelse
å Ulriksdals värdshus den 29 april 1936 kl. h—9 em.

§ 7.

Landsfiskal H. Lilienborg redogjorde för de slutliga kostnaderna för markersättningar,
arvoden till nämnder, advokater och sakkunniga m. m. beträffande
Norrtäljevägen mellan Stocksundsbrons södra landfäste och Mörby.

På grund av det betydande och förtjänstfulla arbete Lilienborg nedlagt till
vägdistriktets fördel, varvid ersättningskraven nedbringats med c:a 1,000,000
kronor, beslöt vägstyrelsen att till Lilienborg utbetala ersättning med 11,000
kronor.

244 —

På godsägare Wiboms förslag skulle till protokollet antecknas vägstyrelsens
tack till Lilienborg för hans förtjänstfulla arbete.

Denna paragraf förklarades genast justerad.

Justeras: Som ovan

G. Berg

ordförande.

Länsstyrelsens i Uppsala län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1937 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande att avgiva utlåtande i anledning av
vad riksdagens år 1987 församlade revisorer anfört under § 30 av sin revisionsberättelse.
I anledning härav får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
med överlämnande av från landsfogden i länet och ordföranden i
länets landsfiskalsförening avgivna yttranden, för egen del i underdånighet
anföra följande.

Enligt vad som framgår av den här bifogade utredningen hava de fall, då
landsfiskaler inom detta län på senare tid utfört uppdrag åt vägstyrelse mot
arvode, varit synnerligen fåtaliga och ur ekonomisk synpunkt obetydliga.
Anledningen till att landsfiskal i dessa fall anlitas har säkerligen varit, att
det för vederbörande vägstyrelse befunnits billigast och sakligt sett lämpligast
att ordna uppdragen på detta sätt. Såvitt Eders Kungl. Majrts befallningshavande
har sig bekant, föreligger icke något skäl att tro, att landsfiskalernas
uppdrag från vägstyrelser inom detta län i någon mån skulle
inverka på deras verksamhet såsom åklagare eller tillsyningsman över väghållningen.
Frågan synes i stället böra betraktas såsom en, låt vara underordnad
detalj i spörsmålet angående landsfiskalernas inkomster och tjänsteställning
över huvud. Då utredning angående landsfiskalsorganisationen nyligen
igångsatts, synes revisorernas anmärkning icke böra föranleda annan
åtgärd än att densamma överlämnas till de sakkunniga, som ha att verkställa
utredningen.

Uppsala slott i landskansliet den 8 januari 1938.

Underdånigst
S. LINNÉR.

ELIAS STENIUS.

— 245

Landsfogdens 1 Uppsala län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Kungl. Maj : ts bef allningshavare i Uppsala län.

Såsom yttrande över riksdagens revisorers uttalande angående landsfiskal
i vägstyrelses tjänst får jag, under åberopande av ett från föreningen Uppsala
läns landsfiskaler infordrat här bilagt yttrande, vördsamt förorda, att
frågan måtte avgöras först i samband med den förestående omorganisationen
av lands- och stadsfiskalstjänsterna.

Uppsala slott i landsfogdens expedition den 3 januari 1938.

ÅKE PONTÉN.

Föreningen Uppsala läns landsfiskalers yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till herr landsfogden i Uppsala län.

Såsom svar å denna remiss får jag vördsamt anföra följande. Efter förfrågan
hos samtliga mina kolleger inom länet kan jag meddela, att för närvarande
ingen av länets landsfiskaler innehar uppdrag av något slag hos
vägstyrelse. Under det nu gångna året hava endast i två fall landsfiskaler
tillhandagått vägstyrelser med uppsättande av handlingar m. m., och de
sammanlagda arvodena härför för hela året utgöra kronor 60, vadan det
alltså rör sig örn mycket ringa belopp.

För landsfiskalerna inom länet har den uppkomna frågan knappast något
intresse. Däremot torde det vara till gagn för vägstyrelserna, om vederbörande
landsfiskaler i förekommande fall kunna få anlitas för utförande av
smärre uppdrag. Det allmänna torde icke kunna bli lidande pa en dylik
anordning, snarare tvärtom. Statsrevisorernas oro för den risk, som ev.
kan vara förenad med möjligheten för landsfiskal att utföra uppdrag hos
vägstyrelse, måste väl anses vara överdriven. Det fall avseende ett arvode av

11,000 kronor, som av statsrevisorerna åsyftas, torde utgöra ett sällsynt undantag.
» j i

Emellertid torde den av statsrevisorerna väckta fragan, i den man den kan
vara värd beaktande, väl lämpligast böra avgöras först i samband med vederbörande
befattningshavares (landsfiskalerna) eventuella lönereglering.
Att i annat sammanhang utfärda förbud, som innefattar, låt^vara obetydlig,
ytterligare begränsning av landsfiskalernas möjligheter att fa medel till sitt
uppehälle, måste anses synnerligen olämpligt.

Tierp den 31 december 1937.

Föreningen Uppsala läns landsfiskaler.

G. Herder.

246

Länsstyrelsens i Södermanlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

I nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer, på
sätt remissen bilagd handling utvisade, under § 30 av sin berättelse anfört
angående landsfiskal i vägstyrelses tjänst.

Med anledning härav får länsstyrelsen, med tillkännagivande att, enligt
införskaffade uppgifter, avlönat uppdrag i vägstyrelses tjänst här i länet
icke i något fall innehaves av landsfiskal, i underdånighet förklara sig principiellt
icke hava något att erinra emot att, på sätt statsrevisorerna ifrågasatt,
nu gällande förbud för landsfiskal att vara ledamot eller suppleant i
vägstyrelse utsträckes att även gälla varje slag av avlönat uppdrag i vägstyrelses
tjänst.

Ett av vägingenjören i länet avgivet yttrande i ärendet bifogas.

Nyköping i landskansliet den 8 januari 1938.

Underdånigst
BO HAMMARSKJÖLD.

I. LJUNGSTEDT.

Vägingenjördis i Södermanlands
lön

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till länsstyrelsen i Södermanlands län.

Med anledning av länsstyrelsens bifogade remiss av den 22 december 1937
får jag vördsamt anföra följande.

Under min mer än trettioåriga verksamhet på vägområdet har jag vid
många tillfällen haft nöjet att samarbeta med flera landsfiskaler, som på ett
eller annat sätt mera direkt varit anknutna till vägväsendet. En var till och
med vägstyrelseordförande, flera voro sekreterare åt vägstyrelse och andra
hava varit vägstyrelses ombud i juridiska frågor. För egen del har jag uteslutande
goda erfarenheter av landsfiskalernas arbete i vägväsendets tjänst.
I frågor angående markersättningar med eller utan expropriation samt vid
tvister av dithörande slag synes det många gånger vara en fördel för vägstyrelserna
att kunna få anlita landsfiskalerna, vilka med den ingående person-
och lokalkännedom, som de förvärva inom sina respektive distrikt, ofta
äro bättre skickade att biträda vägdistrikten än andra utomstående experter.

Jag anser det beklagligt, att i nya väglagen förbud infördes för landsfiskal
att vara ledamot i vägstyrelse. Det hade helt visst varit till fördel, om landsfiskal
ibland kunnat förordnas såsom länsstyrelsens representant i vägstyrelse.
Nu ifrågasättes, att detta förbud skall utsträckas till att även gälla
varje slag av avlönat uppdrag i vägstyrelses tjänst. Jag anser, att man läg -

— 247

ger en alltför teoretisk syn på denna fråga. Numera är det visserligen vagstyrelsen,
som är väghållare, och även om det teoretiskt kan tänkas, att en
landsfiskal i tjänsten skulle behöva ingripa mot en tredskande vagstyrelse,
visar ju praktiken, att detta sällan eller aldrig erfordras. I realiteten ha
landsfiskalerna ej någon annan tjänstebefattning med vägvasendet an att
för vägmyndigheterna inrapportera eventuellt inkomna anmälningar om brister,
vilka undantagslöst bruka avhjälpas av vägmyndigheterna, sa snart förhållandena
det medgiva. o .. , , .... .... . . .

Att på denna grund anse honom jävig att sta vagstyrelse till tjänst i iragor,
där hans speciella person- och lokalkännedom är av värde, synes mig
vara att skjuta över målet.

Enligt min erfarenhet hava de arvoden, som för dylika uppdrag utgått till
landsfiskalerna, varit mycket moderata, och har jag fått den bestamda uppfattningen,
att vägdistrikten just genom att vända sig till dessa ortsrepresentanter
och ej till utomstående lyckats hålla sådana kostnader nere.

Med anledning av vad jag ovan anfört får jag hemställa, att statsrevisorernas
uttalande i ovanberörda hänseende icke matte till någon åtgärd föranleda.

Nyköping den 30 december 1937.

CARL GYLLENBERG.

Länsstyrelsens i Östergötlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § BO.

Underdånigt utlåtande.

Till åtlydnad av innehållet i bifogade nådiga remiss får länsstyrelsen dels
överlämna infordrat yttrande från landsfogden i länet, vilket yttrande jämväl
innefattar utredning i fråga örn den omfattning, i ydken landsfiskaler a
i länet utföra uppdrag av den av riksdagens revisorer asyftade beskaffenheten,
dels ock för egen del i ämnet underdånigst anföra följande.

På de av riksdagens revisorer åberopade skäl far länsstyrelsen i likh
med landsfogden tillstyrka, att förbud utfärdas för landsfiskal att ataga sig
något slags uppdrag i vägstyrelses tjänst. Till dylikt uppdrag hanf°r.lan ''
styrelsen emellertid icke de av länsstyrelserna tillsatta revisorsbefattningarna
för granskning av vägdistriktens räkenskaper och förvaltning. Genom
uppdrag av sist berörda beskaffenhet komma landsfiskalerna näppeligen i
beroende av vägstyrelserna, så mycket mindre som i de fall, da särskilt arvode
för uppdraget utgår, detta till beloppet fastställes av länsstyrelsen.
Inom Östergötlands län innehava sex landsfiskaler revisorsuppdrag av ifrågavarande
slag Landsfiskalerna synas i allmänhet mycket lampliga till dylika,
kontrollerande arbetsuppgifter. Arvode för uppdraget Ilai i intet fa
bestämts till högre belopp än 100 kronor for ar.

Linköpings slott i landskansliet den 7 januari 1937.

Underdånigst
KARL TISELIUS.

V. K. von der LANCKEN.

— 248 —

Landsfogdens i Östergötlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till länsstyrelsen i Östergötlands län.

Med återställande av bilagda remisshandlingar får jag såsom yttrande
vördsamt anföra följande.

Enligt vad ordförandena i vägstyrelserna inom länet och vägingenjören
härstädes på förfrågan uppgivit, har icke någon av länets landsfiskaler —
åtminstone icke under de senare åren — åtagit sig uppdrag av sådan beskaffenhet,
som i handlingarna avses.

I likhet med statsrevisorerna anser jag, på grund av landsfiskal åvilande
skyldigheter i fråga örn tillsyn å väghållningen, det mindre lämpligt, att han
mottager avlönat uppdrag av vägstyrelse inom sitt distrikt. Är uppdraget
av den omfattning som i förstnämnda av revisorerna omnämnda fall, finner
jag förhållandet betänkligt. Av storleken av det av landsfiskalen uppburna
arvodet att döma torde han nämligen få anses under en avsevärd tid ha varit
upptagen av ifrågavarande uppdrag i sådan utsträckning, att han samtidigt
svårligen kunnat ägna sig åt sin tjänst såsom vederbort.

På grund härav tillstyrker jag, att det förbud som gäller för landsfiskal
att vara ledamot eller suppleant i vägstyrelse utsträckes att gälla varje slag
av avlönat uppdrag i vägstyrelses tjänst.

Linköping i landsfogdeexpeditionen den 4 januari 1938.

C. LINELL.

Länsstyrelsens i Jönköpings
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Genom remissresolution den 20 december 1937 har länsstyrelsen fått sig
anbefallt att avgiva utlåtande i anledning av att riksdagens år 1937 församlade
revisorer påtalat, att landsfiskal i vissa fall mottagit avlönat uppdrag
av vägstyrelse inom sitt distrikt, ett förfarande, som ansåges mindre lämpligt.
Revisorerna, som till stöd för sin mening hänvisat till de åligganden
med avseende å vägförvaltningen en landsfiskal på grund av sin tjänst hade
och därvid erinrat örn landsfiskals skyldigheter särskilt vid förekommande
underlåtenhet i fråga om byggande eller underhåll av väg, hava funnit betänkligt,
att personer med sådana tjänsteåligganden kunde av vägstyrelserna
mottaga tillfälliga eller mera stadigvarande uppdrag, förenade med goda biförtjänster,
samt ifrågasatt, huruvida härigenom behöriga hänsyn ej lätteligen
komme att påverka å ena sidan tjänstemannen i hans tjänsteutövning
och å andra sidan vägstyrelsen vid bestämmande av arvode åt tjänstemannen.
Revisorerna ville därför ifrågasätta, huruvida icke det förbud, som
gällde för landsfiskal att vara ledamot eller suppleant i vägstyrelse, borde
utsträckas att även gälla varje slag av avjönat uppdrag i vägstyrelses tjänst.

— 249 —

I anledning av remissen har länsstyrelsen infordrat och får härmed överlämna
yttrande från Jönköpings läns avdelning av Föreningen Sveriges
landsfiskaler.

För egen del får länsstyrelsen anföra:

Länsstyrelsen har icke någon erfarenhet av att här i länet förekommit fall,
då landsfiskal åtagit sig avlönat uppdrag av vägstyrelse inom sitt distrikt.
Däremot förekommer i ett fall, att landsfiskal, som valts till vägstämmoombud,
utsetts till ordförande i vägstämma. I två fall har länsstyrelsen även
förordnal landsfiskal till ordförande i vägnämnd, jämväl inom sådant vägdistrikt,
inom vilket landsfiskalen haft sitt tjänstgöringsdistrikt.

Någon fara för att landsfiskal i utövningen av sin tjänst skulle gentemot
vägstyrelse inom distriktet låta sig obehörigen påverka av det förhållande,
att han antagit avlönat uppdrag av vägstyrelsen, lärer väl i verkligheten
knappast föreligga, vadan länsstyrelsen icke kan finna annat än att misstanken
härom måste betecknas såsom överdriven. Då misstanke emellertid
faktiskt framkommit och redan möjligheten härav, då det gäller en statens
tjänsteman, bör undanröjas, har länsstyrelsen principiellt intet att erinra
mot syftet med den av riksdagens revisorer i saken vidtagna åtgärd. Emellertid
synes rättvisa och billighet såsom konsekvens av ett ifrågasatt förbud
kräva, att liknande förbud stadgas med avseende å andra tjänstemän under
liknande förhållanden, exempelvis vägingenjör, som veterligen i stor utsträckning
anlitas såsom avlönad sekreterare i de vägstyrelseförbund, som
finnas mom länen. Tillika synes utredning böra verkställas till klarläggande
av i vilken omfattning oavlönade uppdrag inom vägförvaltningen — utöver
vad därutinnan finnes föreskrivet — bör föranleda hinder i det av riksdagens
revisorer ifrågasatta hänseende.

Jönköping i landskansliet den 31 december 1937.

Underdånigst
på länsstyrelsens vägnar:

H. BERGELIN. JOHAN WALLINDER.

Föreningens Sveriges landsfiskalers
avdelning i Jönköpings län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Kungl. Maj : ts befallningshavande i Jönköpings län.

Såsom yttrande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer
under § 30 i sin berättelse anfört angående »landsfiskal i vägstyrelses
tjänst» får Jönköpings läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler
härigenom vördsamt anföra: o o

Redan den använda rubriken till anmärkningen måste fran var sida föranleda
till gensaga. Det kan väl nämligen icke vara riktigt att beteckna en
person, advokat eller landsfiskal, som at annan utför ett tillfälligt uppdrag,
såsom stående i uppdragsgivarens tjänst. Så snart uppdraget är slutfört äro
ju huvudmannens och omhudets niellanvaranden också avslutade och örn
något tjänsteförhållande dem emellan kan det alltså vidare ej vara tal.

Rent principiellt måste vi motsätta oss att förhud utfärdas föi landsfiskal
att mottaga tillfälliga uppdrag av vägstyrelse eller andra, särskilt nied han -

— 250 —

syn därtill, att dylikt förbud ej gäller eller ifrågasatts för andra tjänstemän,
exempelvis de vid länsstyrelserna anställda. Ett dylikt förbud skulle innebära
landsfiskalernas försättande i en onödigt ogynnsam ställning i förhållande
till andra tjänstemän. Vi våga även påstå, att åtminstone här i länet
intet förekommit av beskaffenhet att motivera ett sådant förbud. Vi göra
i stället gällande, att landsfiskalerna med sin ingående kännedom om ortsoch
personförhållandena inom respektive tjänstgöringsområden äro minst
lika väl skickade att tillvarataga det allmännas intressen i sådana ärenden,
varom nu är fråga, som en mer eller mindre avlägset boende advokat. Under
sådana förhållanden kunna vi icke finna något skäl, varför ej landsfiskal
lika väl som annan kompetent person skulle kunna beredas tillfälle till en
i de flesta fall särdeles välbehövlig extra inkomst.

Den uttalade fruktan för att både uppdragsgivaren och ombudet därigenom
skulle förledas att eftersätta sina tjänsteplikter, kan ej uppfattas annat
än som en för båda parterna kränkande misstanke, för vars befogenhet bör
företes bevis innan densamma lägges till grund för en bestämmelse, avsedd
att ytterligare beskära landsfiskalerna möjlighet att genom tillfälliga uppdrag
utom den egentliga tjänstens ram förskaffa sig en inkomst utöver lönen,
förutan vilken de icke äro i stånd att bereda sig själva och sina familjemedlemmar
en någorlunda dräglig tillvaro.

Det ifrågasatta förbudet utgör för oss landsfiskaler ingen överraskning
så tillvida som förslaget därom ju endast utgör en fortsättning av den sedan
länge pågående tendensen att allt mera kringskära tidigare möjligheter till
extra inkomster. Det skulle för oss kännas mindre smärtsamt och vara
bättre begripligt, om från de styrandes sida visades samma månhet och
initiativ att bereda oss de avlöningsförmåner i tjänsten, vilka sedan lång tid
tillbaka erkänts såsom nödvändiga, men så är tyvärr ingalunda förhållandet.
Trots ett mångårigt utredningsarbete synes landsfiskalernas organisationsoch
lönefråga ännu icke mogen för sin lösning. Intilldess så skett bör under
inga förnållanden vidtagas åtgärder, ägnade att ytterligare försämra ifrågavarande
tjänstemannagrupps redan nu ogynnsamma ställning i ekonomiskt
avseende.

På grund av vad sålunda anförts få vi för vår del vördsamt föreslå, att
framställningen för närvarande icke måtte föranleda någon vidare åtgärd.

Jönköping den 31 december 1937.

för Jönköpings läns avdelning av F. S. L.

G. A. Johansson
ordförande.

Länsstyrelsens i Kronobergs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Till åtlydnad av nådig remiss den 20 nästlidne december, varigenom
länsstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1937 församlade revisorer under § 30 av sin berättelse anfört angående landsfiskal
i vägstyrelses tjänst, får länsstyrelsen i underdånighet anföra:

— 251 —

Vad detta län beträffar har, såvitt till länsstyrelsens kännedom kommit,
endast en landsfiskal haft avlönat uppdrag inom vägförvaltningen. Landsfiskalen
i Bergunda distrikt har nämligen sedan mer än tjugo år tillbaka
av vägstämman i Kinnevalds vägdistrikt varit utsedd till revisor och kassakontrollant
för vägdistriktets räkenskaper. Arvode härför har utgått med
80 kronor årligen som revisor samt såsom kassakontrollant med 10 kronor
i dagtraktamente jämte reseersättning. Förrättningsdagarnas antal har
icke överstigit sex om året. Ingen som helst olägenhet av detta landsfiskalen
meddelade revisionsuppdrag har kunnat föraiärkas.

Det av riksdagens revisorer ifrågasatta förslaget om meddelande av förbud
för landsfiskal att mottaga varje slag av uppdrag i vägstyrelses tjänst
synes länsstyrelsen lämpligen kunna tillsvidare ansta samt upptagas till behandling
vid blivande lönereglering för landsfiskalerna, varvid jämväl fråga
om generellt förbud för landsfiskalerna att mottaga enskilda uppdrag torde
bliva föremål för slutligt avgörande.

Växjö i landskansliet den 12 januari 1938.

Underdånigst
A. BESKOW.

MORTIMER JOHANSSON. .

Länsstyrelsens i Kalmar län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Sedan länsstyrelsen genom Eders Kungl. Maj:ts nådiga remiss den 20 december
1937 anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1937 församlade revisorer, under § 30 i berättelsen, anfört angående landsfiskal
i vägstyrelses tjänst får länsstyrelsen i sådant avseende i underdånighet
anföra följande.

Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, har inom Kalmar län i intet fall förekommit,
att landsfiskal innehaft avlönat uppdrag i vägstyrelses tjänst, vare
sig av mera stadigvarande eller tillfällig natur.

Då emellertid av revisorernas berättelse framgår, att sådana fall inträffat
inom andra län och då det synes principiellt oriktigt, att landsfiskal med hänsyn
till sin tjänsteställning mottager sådana uppdrag, har länsstyrelsen intet
att erinra mot att nu gällande förbud för landsfiskal att vara ledamot eller
suppleant i vägstyrelse utsträckes att gälla varje slag av avlönat uppdrag i
vägstyrelses tjänst.

Kalmar i landskansliet den 5 januari 1938.

Underdånigst
JOHN FALK.

E. T. LIDMAN.

252 —

Länsstyrelsens i Gotlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 anbefalld att avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer under § 30 av sin berättelse anfört
angående landsfiskal i vägstyrelses tjänst får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i underdånighet anföra följande.

Sedan vägsynerna upphört, har landsfiskalernas uppsikt över vägväsendet
i väsentlig grad minskats. Det åligger visserligen landsfiskalerna att
fortfarande biträda länsstyrelserna med tillsyn över väghållningen. I praktiken
utövas dock denna tillsyn i huvudsak av tjänstemän inom vägorganisalionen,
vilka tjänstemän hava till egentlig uppgift att övervaka vägväsendet
och däri biträda länsstyrelserna.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kan under sådana förhållanden
icke finna några särskilda betänkligheter mot att landsfiskal emottager ett
tillfälligt uppdrag inom vägförvaltningen. En landsfiskal bör väl iakttaga
stor försiktighet vid emottagande av privata uppdrag i allmänhet, så att
kollision icke uppstår med hans tjänsteåligganden, men att helt förbjuda
varje avlönat uppdrag av vägstyrelse, exempelvis att föra en rättegång för
vägdistrikts räkning, synes ej vara av omständigheterna påkallat. Fall torde
kunna inträffa, där sådant av förhållandena tvärtom får anses mycket lämpligt.
I händelse landsfiskal sökt betinga sig oskäligt arvode, torde detta
kunna förhindras genom den föreskrivna revisionen av vägdistriktens räkenskaper.
Dessa räkenskaper granskas, förutom av distriktens revisorer, jämväl
av vägingenjörerna och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt av länsstyrelserna
och deras revisorer. Därest fall av oskäligt arvode förekommit,
synas vederbörande granskningsmyndigheter böra erinras om att hava sin
uppmärksamhet riktad på sådana förhållanden.

På grund av vad sålunda anförts anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke kunna tillstyrka ifrågavarande förslag om förbud för
landsfiskal att emottaga varje slag av avlönat uppdrag i vägstvrelses tjänst,
särskilt i vad avser rent tillfälliga uppdrag.

Här i länet har dock, såvitt för Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
är känt, landsfiskal icke under senare tid haft något avlönat uppdrag av
vägstyrelse.

Visby i landskansliet den 11 januari 1938.

Underdånigst
A. E. RODHE.

ABR. LÖF.

— 253

Länsstyrelsens i Blekinge län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Sedan länsstyrelsens utlåtande infordrats i anledning av vad riksdagens
år 1937 församlade revisorer anfört angående landsfiskal i vägstyrelses tjänst,
får länsstyrelsen, med överlämnande av i ärendet införskaffade yttranden
från länsavdelningen av Föreningen Sveriges Landsfiskaler och vägstyrelseföreningen
i länet, för egen del i underdånighet anföra.

Revisorerna ifrågasätta på anförda skäl, huruvida icke det förbud, som
gäller för landsfiskal att vara ledamot eller suppleant i vägstyrelse, lämpligen
bör utsträckas att även gälla varje slag av avlönat uppdrag i vägstyrelses
tjänst. I likhet med vägstyrelseföreningen biträder länsstyrelsen
i princip vad revisorerna anfört. Sedan jämlikt Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande
särskilda sakkunniga tillkallats att inom justitiedepartementet
verkställa fortsatt utredning angående omorganisation av landsfiskals- och
stadsfiskalsbefattningarna och därmed sammanhängande spörsmål, torde
vad revisorerna i förevarande del anfört lämpligen böra överlämnas till de
sakkunnigas omprövning.

Karlskrona å landskansliet den 10 januari 1938.

Underdånigst
SVEN HAGSTRÖMER.

FRITZ SELMER.

Blekinge läns vägstyrelseförenings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till länsstyrelsen i Blekinge län.

Genom remiss den 31 december 1937 har Blekinge läns vägstyrelseförening
beretts tillfälle att avgiva yttrande över riksdagens revisorers uttalande
angående landsfiskals uppdrag i vägstyrelses tjänst, och får föreningen
i anledning härav vördsamt anföra följande.

Vägstyrelserna inom länet hava i mycket ringa omfattning anlitat landsfiskalerna
för avlönade uppdrag inom vägförvaltningen och är det för närvarande
endast i ett vägdistrikt, som en e. landsfiskal har sådant uppdrag,
nämligen såsom vägstyrelsens sekreterare.

Vägstyrelseföreningen, som i princip biträder vad statsrevisorerna anfört,
anser dock att någon ändring av gällande väglag ej är behövlig för att ernå
det av revisorerna avsedda resultatet, utan synes det föreningen vara ett
lämpligare och enklare tillvägagångssätt, att i landsfiskalernas instruktion

— 254

intages bestämmelser om att landsfiskal ej må åtaga sig avlönat uppdrag i
vägstyrelses tjänst.

Remissakten återgår härjämte.

Karlskrona den 8 januari 1938.

Blekinge läns vägstyrelseförening.

ALFRED PETERSSON.

Ordf.

Af. Mannerfelt.

Sekr.

Föreningen Sveriges Landsfiskalers
avdelning i Blekinge län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till länsstyrelsen i Blekinge län.

Återställande handlingarna i ärende Kungl. Majit 445/1937 angående av
statsrevisorerna ifrågasatt förbud för landsfiskal att mottaga varje slag av
avlönat uppdrag i vägstyrelses tjänst får jag å Blekinge länsavdelnings av
föreningen Sveriges landsfiskaler vägnar såsom infordrat yttrande vördsamt
anföra:

. förhållandet att landsfiskal i något enstaka fall — här i länet har det
ej förekommit — åtagit sig visst uppdrag för vägstyrelses räkning och därför
uppburit arvode, som kanske i något fall kan anses icke stå i proportion
till den lön, som landsfiskal i denna sin egenskap åtnjuter, kan kanske
vid ett första påseende synas märkvärdigt, men vinner dock sin förklaring,
örn man sätter sig in i landsfiskalernas nuvarande inkomster och utgifter
i. tjänsten. Det visar sig vid en vidräkning mellan dessa inkomster
och utgifter att vi landsfiskaler äro nödsakade att eftertrakta extrainkomster
då lönen är otillräcklig särskilt då en stor del av densamma åtgår till omkostnader
för tjänstens behöriga skötsel.

Revisorernas motivering till det ifrågasatta förbudet är att landsfiskalerna
kunna komma att genom dessa avlönade uppdrag påverkas i sin tjänsteutövning
gentemot vägstyrelserna och se genom fingrarna med deras eventuella
bristfälliga skötsel av vägarna. Något faktum pekande hän på att så verkligen
varit förhållandet har ej anförts, och tror jag att ett sådant exempel
skulle vara svårt att finna.

Landsfiskalerna äga ju rätt att åtaga sig avlönat uppdrag av privatpersoner.
Att landsfiskalernas »arbetsgivare» i något fall är vägkassa, vilken är
ett offentligt organ, underkastat kommunal, statlig och privat kontroll, kan
enligt mitt förmenande icke innebära någon risk för att detta skulle förleda
landsfiskal att underlåta sin tjänsteplikt, och om detta mot förmodan skulle
ske, torde det vara ganska visst att förhållandet omedelbart — tjänstevägen
eller genom privat ingripande — skulle påpekas och ett upprepande förhindras.

För stora flertalet landsfiskaler skulle det säkerligen vara kärkommet att
helt få avkoppla alla privatgöromål men — med nuvarande avlöning och
därmed bekostade utgifter i tjänsten — finnes det inga möjligheter för landsfiskal
att utan dessa inkomster kunna leva och i de flesta fall försörja familj.

255 —

Statsrevisorernas påpekande synes böra bringas till den nyligen tillsatta
kommitténs för omreglering av landsfiskalstjänsterna kännedom och böra
vinna beaktande i samband med den sedan länge efterlängtade löneregleringen.

Dessförinnan synes det mig orätt att på något sätt förbjuda landsfiskalerna
att förvärva de extrainkomster, vilka i normala fall äro jämförelsevis
obetydliga men dock medverka till möjligheten att uthärda den långa väntan
å skäligt och drägligt avlöningsförhållande.

Kärragården, Listerby, den 8 januari 1938.

För Blekinge länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Harved Thomsson.

Länsstyrelsens i Kristianstads
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Sedan länsstyrelsen genom nådig remiss den 20 december 1937 anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående
landsfiskals uppdrag i vägstyrelses tjänst, får länsstyrelsen, som i ärendet
inhämtat yttranden från länets landsfiskaler, med överlämnande av inkomna
yttranden, i underdånighet anföra.

Enligt 44 och 45 §§ i lagen om allmänna vägar den 7 juni 1934 utövas den
närmaste uppsikten över vägväsendet av länsstyrelsen. Underlåter väghållare
att verkställa beslut örn byggande av väg eller yppas brist i vägunderhåll
och sker ej rättelse efter tillsägelse av den myndighet eller tjänsteman i
orten, som har att biträda länsstyrelsen vid tillsyn å väghållningen, skall
förhållandet genast anmälas till länsstyrelsen, som äger vidtaga åtgärder
för bristernas avhjälpande. Och enligt 22 § i instruktionen för landsfiskalerna
åligger det landsfiskal att vaka däröver, att vederbörande fullgöra dem
åliggande skyldigheter i fråga örn bland annat vägväsendet. Landsfiskalerna
hava följaktligen vissa åligganden att övervaka väghållningens fullgörande.
Sedan numera all väghållning övertagits av vägstyrelserna, torde det dock
sällan förekomma, att landsfiskalerna behöva ingripa. Landsfiskalernas åtgöranden
lära i sådana fall inskränka sig till en hänvändelse till vederbörande
vägstyrelses ordförande eller vägmästare. Såvitt länsstyrelsen kunnat
finna, har någon anmälan till länsstyrelsen icke i något fall förekommit.
Praktiskt sett torde något motsatsförhållande mellan landsfiskal och vägstyrelse
icke behöva uppstå annat än i rena undantagsfall. Kvar står emellertid
möjligheten att landsfiskalen kan tvingas ingripa mot vägstycke, och
det föreslagna förbudet för landsfiskal att mottaga avlönat uppdrag i vägstyrelses
tjänst skulle ur denna synpunkt kunna anses påkallat.

Andra skäl kunna emellertid tala mot ett sådant förbud. På många håll
har allmänheten för vana att anlita landsfiskalerna för utförande av uppdrag,
och detta torde även gälla vägstyrelserna. På vissa orter saknas advokater
på nära håll, och i regel torde det också ekonomiskt ställa sig fördelaktigare
att anlita landsfiskalerna. Från denna synpunkt kan det sålunda

256 —

synas mindre lämpligt att helt och hållet förbjuda landsfiskalerna att mot
ersättning mottaga uppdrag av vägstyrelserna, i varje fall så länge frågan
örn rättighet för landsfiskalerna att mot ersättning tillhandagå allmänheten
icke blivit slutligen prövad av statsmakterna.

Enligt länsstyrelsens mening torde det icke föreligga anledning att särskilt
för sig nu upptaga frågan örn rättighet för landsfiskal att av vägstyrelse
mottaga avlönat uppdrag. Även andra befattningshavare med kontrollåliggande
kunna tänkas komma i samma ställning till vägstyrelse som landsfiskalerna.
Skall en reglering av ifrågavarande förhållanden ske genom
lagbestämmelser, synes alltså frågan om förbud för personer i allmän tjänsteställning
att mot ersättning utföra uppdrag åt vägstyrelse böra upptagas till
prövning i hela dess vidd och icke endast beträffande en kategori tjänstemän,
som numera endast hava föga att göra med kontrollen över vägväsendet.

Länsstyrelsen anser sig alltså för närvarande böra avstyrka det av statsrevisorerna
föreslagna särskilda förbudet för landsfiskaler att mottaga avlönat
uppdrag i vägstyrelses tjänst.

Slutligen vill länsstyrelsen framhålla, att enligt den av länsstyrelsen verkställda
utredningen det endast i undantagsfall och i obetydlig omfattning
förekommit, att landsfiskal här i länet erhållit dylika uppdrag. Statsrevisorernas
berättelse innehåller icke någon allmän redogörelse för förekomsten
av sådana fall, varom nu är fråga, utan omnämner endast ett par fall av
dylika uppdrag. Möjligen kan det därför antagas, att förhållandena äro
liknande även i andra delar av landet.

Kristianstad i landskansliet den 10 januari 1938.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

JOSEF FISCHER.

ALLAN RIETZ.

Länsstyrelsens i Malmöhus
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Länsstyrelsen, som genom nådig remiss den 20 december 1937 anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anmärkt angående
landsfiskal i vägstyrelses tjänst, får i anledning därav i underdånighet
anföra följande.

Följande landsfiskaler inom länet äro sekreterare i vägstyrelser, nämligen

1) landsfiskalen i Kattarps distrikt: i Luggude vägdistrikt,

2) landsfiskalen i Eslövs distrikt: i Onsjö vägdistrikt,

3) landsfiskalen i Lunds distrikt: i Torna vägdistrikt och

4) landsfiskalen i Kävlinge distrikt: i Rönnebergs och Harjagers vägdistrikt.

Avlöningarna till sekreterarna i dessa vägdistrikt utgöra resp. 3,000, 2,000,

1,000 och 2,000 kronor. Någon ersättning för biträdande i rättegång eller

för annat särskilt uppdrag har enligt vad vägstyrelserna meddelat icke utgått.

Enär riksdagens revisorer uttalat sig mot överlämnande at landsfiskal av
uppdrag som sekreterare i vägstyrelse huvudsakligen av den grund att
landsfiskalerna hava tillsyn över vägväsendet, i det att det åligger dem att
påfordra rättelse, för den händelse väghållare underlåter att verkställa beslut
om byggande av väg eller brist yppas i vägunderhåll eller vinterväghåjlning,
har länsstyrelsen ansett det vara av intresse att undersöka i vad mån
dylik rättelse påkallats hos vägstyrelserna under år 1937. Av sådan undersökning
har framgått att under nämnda år förekommit endast fyra fall, där
landsfiskal påkallat rättelse. I två av dessa fall har det varit vägstyrelsens
sekreterare, tillika landsfiskal, som påkallat vägstyrelsens ingripande. Örn
de fyra landsfiskaler, vilka äro sekreterare i_ vägstyrelse, skulle kunna
tänkas vara påverkade av denna sin ställning, återstå 21 landsfiskaler i lånet,
vilka, principiellt sett, e.j kunna antagas vara utsätta för sådan påverkan.
Länsstyrelsen förmenar för övrigt att såsom väghållningen nu är ordnad
nämnda stadgande i själva verket kan betraktas såsom en bestämmelse
av mera formell karaktär, tillkommen för att giva tillsynsföreskrifterna ett
logiskt sammanhang. Naturligtvis kunna fall tänkas, där bestämmelsen får
reell betydelse, men uppenbart är att dessa fall bliva sällsynta åtminstone i
ett län sådant som Malmöhus län, där på grund av de korta avstånden vane
allmän väg ofta blir föremål för besiktning av vägstyrelse eller vågmastare
och således sådana brister, som vägstyrelsen vill avhjälpa, hilva undanröjda
utan någon påstötning från landsfiskal.

Landsfiskalens ställning till vägstyrelse beträffande tillsyn över väghållning
är således enligt länsstyrelsens förmenande sådan att, reellt sett, något
hinder för landsfiskal att vara sekreterare i vägstyrelse, valdistrikt helt
eller delvis sammanfaller med landsfiskalens tjänstgöringsområde, icke boi

anses vara för handen. , ,

Länsstyrelsen har icke heller funnit det ur annan an den ovan behandlade
synpunkten vara förenat med olägenheter att landsfiskal innehai uppdrag,
sorn här avses. Tvärtom har länsstyrelsen betraktat det som en fördel för
vägväsendet att landsfiskalen med sin vana att utrycka sina tankar i skrift
och erfarenhet överhuvud taget i fråga om tjänstemannagöromål står till förfogande
för handhavande av denna sekreterarsyssla. Det ar ingalunda alltid
lätt att på landsbygden erhålla en lämplig person för uppdraget, pa vars
innehavare måste stälias ganska stora fordringar i fråga om kunskap i författningar
och andra föreskrifter, varförutan vägstyrelsens expeditionsgoromål
ej kunna skötas på tillfredsställande sätt.

På grund av vad sålunda anförts anser länsstyrelsen att den tramstal da
anmärkningen ej bör föranleda till någon ändring i hittills galande bestämmelser
eller praxis i fråga om landsfiskalernas rätt att innehava uppdrag
vid sidan av tjänsten. . .. .

Från vägstyrelserna i länet infordrade uppgifter i ärendet bito-,as.

Malmö i landskansliet den 7 januari 1938.

Underdånigst

F. RAMEL.

HJ. KJÄLL.

17—387289. Rev.-berättelse anq. statsverket för dr 1987. II.

— 258

Länsstyrelsens i Hallands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Enligt nådig remiss den 20 december 1937 åligger det länsstyrelsen i Hallands
län att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade
revisorer anfört angående landsfiskal i vägstyrelses tjänst.

I anledning härav får länsstyrelsen förorda, att det förbud, som gäller för
landsfiskal att vara ledamot eller suppleant i vägstyrelse, utsträckes att även
gälla varje slag av avlönat uppdrag i vägstyrelses tjänst.

Halmstads slott i landskansliet den 10 januari 1938.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

GUNNAR WENNERGREN. PER KJELLMAN.

Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län förelagts att avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1937
församlade revisorer under § 30 av sin berättelse anfört angående landsfiskal
i vägstyrelses tjänst.

Med anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Länsstyrelsen biträder för sin del revisorernas uttalande, att det förbud,
som gäller för landsfiskal att vara ledamot eller suppleant i vägstyrelse lämpligen
bör utsträckas att även gälla varje slag av avlönat uppdrag i vägstyrelses
tjänst.

Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, förekommer numera icke här i länet
att landsfiskaler åtaga sig dylika uppdrag.

Göteborg i landskansliet den 30 december 1937.

Underdånigst
MALTE JACOBSSON.

NILS BJÖRKMAN.

— 259

Länsstyrelsens i Älvsborgs

län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer under
§ 30 av sin berättelse anfört angående landsfiskal i vägstyrelses tjänst I

anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet överlämna från vägingenjören
i länet inskaffat yttrande i ärendet samt för egen del åberopa vad
vägingenjören anfört.

Vänersborg i landskansliet den 31 december 1937.

Underdånigst
AXEL von SNEIDERN.

E. LINDGREN.

Vfiglngenjörens i Älvsborgs län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Älvsborgs län.

Med anledning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes resolution nr 213
pag. 82 B. D. 1937 får jag med remisshandlingarnas återställande vördsamt
anföra följande. *

Riksdagens revisorer hava ifrågasatt, huruvida icke det förbud, som gäller
för landsfiskal att vara ledamot eller suppleant i vägstyrelse lämpligen bör
utsträckas att även gälla varje slag av avlönat uppdrag i vägstyrelses tjänst.

Det torde vara ett berättigat krav, att landsfiskal icke åtager sig avlönat
uppdrag för vägstyrelse. Såsom länsstyrelsens representant i orten skall han
närmast övervaka väghållningen. Genom att samtidigt mottaga avlönade
uppdrag av vägstyrelse, kan landsfiskal möjligen komma i en mellanställning,
som icke gärna kan vara lämplig. Ett förbud i enlighet med vad riksdagens
revisorer påpekat torde därför få anses vara berättigat.

Ett sådant förbud synes mig dock icke böra förhindra, att landsfiskal av
länsstyrelse utses att vara revisor. Som revisor har landsfiskal tillfälle att
sätta sig in i vägstyrelsens åtgöranden och torde detta vara honom till stor
ledning vid tillsyn av väghållningen.

Vänersborg den 28 december 1937.

STEN SÖDERBOM.

Vägingenjör.

— 260 —

Länsstyrelsens i Skaraborgs

län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen i Skaraborgs
län anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade
revisorer anfört under § 30 av sin berättelse angående landsfiskal
i vägstyrelses tjänst.

Med anledning därav har länsstyrelsen infordrat och erhållit yttrande i
ärendet från landsfogden i länet och får länsstyrelsen för egen del anföra
följande.

Lika med statsrevisorerna anser länsstyrelsen det vara mindre lämpligt,
att landsfiskal av vägstyrelse mottager avlönat uppdrag. Huruvida ett allmänt
förbud härutinnan nu bör meddelas, synes emellertid tveksamt. Enligt
länsstyrelsens mening bör något stadgande om sådant förbud icke införas
i lagen om vägdistrikt, där gällande förbud för landsfiskal att vara ledamot
eller suppleant i vägstyrelse har sin plats. Vidkommande avlönat uppdrag
av stadigvarande beskaffenhet hos vägstyrelse lärer det jämlikt kungl,
kungörelsen den 14 juni 1917 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande
av de från 1918 års början fastställda avlöningsförmåner för landsstaten
ankomma på vederbörande länsstyrelse att bestämma, huruvida ordinarie
landsfiskal må 1''å mottaga sådant uppdrag, och torde länsstyrelse alltså
redan äga möjlighet att förhindra, att landsfiskal åtager sig eller bibehåller
sådant. Vad åter angår uppdrag av tillfällig natur, exempelvis rättegångsuppdrag,
torde hinder enligt gällande bestämmelser icke föreligga för
landsfiskal att åtminstone i viss mindre omfattning emottaga dylika. Ett
förbud i sistberörda hänseende bör enligt länsstyrelsens förmenande knappast
ifrågakomma annat än i sammanhang med ny lönereglering för landsfiskalerna.

Landsfogdens yttrande i ärendet bifogas.

Mariestad å landskansliet den 10 januari 1938.

Underdånigst
CARL MANNERFELT.

EINAR JOHNSON.

Landsfogdens i Skaraborgs Ifin

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Anmodad inkomma med yttrande i anledning av vad riksdagens år 1937
församlade revisorer under § 30 av sin berättelse anfört angående landsfiskal
i vägstyrelses tjänst, får jag med återställande av remisshandlingarna vördsamt
anföra följande.

— 261 —

På av riksdagens revisorer anförda skäl måste det enligt min mening anses
olämpligt, att landsfiskal åtager sig avlönat uppdrag av vägstyrelse. Dylika
uppdrag kunna i varje fall misstänkliggöra vederbörande landsfiskal för att
vid fullgörandet av honom åvilande tillsyn å väghållningen låta obehöriga
hänsyn påverka hans tjänsteutövning. Slutligen kan landsfiskalens ekonomiska
beroendeförhållande till vägstyrelse påverka hans handläggning av
tjänsteärenden, som beröra ledamöter i vägstyrelse.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag vördsamt tillstyrka, att förhud
meddelas för landsfiskal att mottaga avlönat uppdrag av vägstyrelse.

Mariestad i landsfogdens exepedition den 4 januari 1938.

EMIL NYSTRÖM.

Länsstyrelsens i Värmlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anbefallts att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer anfört uti en vid remissen fogad handling angående
landsfiskal i vägstyrelses tjänst.

I anledning härav får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i underdånighet
dels härmed överlämna samt rörande omfattningen av landsfiskalernas
i länet avlönade uppdrag hos vägstyrelserna hänvisa till innehållet i
bifogade yttrande av vägingenjören i länet, dels ock för egen del uttala, att
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande av skäl, som riksdagens revisorer
anfört, anser det mindre lämpligt, att landsfiskal innehar avlönat
uppdrag hos vägstyrelse inom landsfiskalens tjänstgöringsdistrikt.

Karlstad i landskansliet den 7 januari 1938.

Underdånigst
IVAR VENNERSTRÖM.

R. SUNDELIUS.

VägingenJIirens i Värmlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Värmlands
län.

Med remissaktens återställande får jag härmed avgiva följande yttrande
rörande riksdagens revisorers förslag angående landsfiskal i vägstyrelses
tjänst.

— 262 —

Så vitt undertecknad har sig bekant har sedan 1934 års väglag vunnit tilllämpning
i full utsträckning, d. v. s. efter den 1 januari 1937 icke förekommit
något fall i Värmlands län, där landsfiskal emottagit avlönat uppdrag från
vägstyrelse i de nya vägdistrikten. Landsfiskalen i Kils distrikt har intill den 1
jan. 1937 tjänstgjort som sekreterare i Kils härads väghållningsdistrikt mot
särskilt arvode, och nämnda befattning torde landsfiskalen innehaft vid avvecklingen
av väghållningsdistriktet under år 1937, ehuru därvid icke sökts
fastställelse av några arvoden för vägstyrelsen eller dess tjänstemän, varför
sannolikt endast dagarvoden eller traktaments- och reseersättningar komma
att debiteras för innevarande år i och för avvecklingen av Kils härads väghållningsdistrikt.

Ehuru sålunda det av revisorerna framlagda förslaget för närvarande torde
sakna aktuell betydelse för länets vidkommande torde vad riksdagens revisorer
anfört rörande landsfiskals tjänsteåligganden som länsstyrelsens biträde vid
tillsyn av väghållningen vara av sådan beskaffenhet, att gällande förbud för
landsfiskal att vara ledamot eller suppleant i vägstyrelse bör utsträckas till
att omfatta varje slag av avlönat uppdrag i vägstyrelses tjänst.

Karlstad den 28 december 1937.

FILIP AHLIN.

Länsstyrelsens i Örebro län

yttrande anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Genom remissresolution den 20 sistlidne december har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1937 församlade revisorer under § 30 av sin berättelse anfört angående
landsfiskal i vägstyrelses tjänst.

Med anledning härav får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anföra:

Innan den nya vägdistriktsorganisationen trädde i kraft, innehade några
landsfiskaler i länet avlönat uppdrag som sekreterare hos vägstyrelse. Detta
förekommer emellertid icke längre, och, såvitt för Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
är känt, har icke någon landsfiskal i länet efter det den nya
organisationen trätt i tillämpning fullgjort annat avlönat uppdrag åt vägstyrelse.

På skäl, som revisorerna anfört, anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
böra tillstyrka det av dessa framförda förslaget.

örebro slott i landskansliet den 8 januari 1938.

Underdånigst
BROR C. HASSELROT.

ERIK RYDELL.

— 263 —

Länsstyrelsens i Västmanlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 anbefalld att avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer anfört angående
landsfiskal i vägstyrelses tjänst får länsstyrelsen till åtlydnad härav i underdånighet
anföra följande:

Vad detta län beträffar har, så vitt för länsstyrelsen är känt, något sådant
fall, som med statsrevisorernas anmärkning avses, icke förekommit inom länet,
varför något speciellt yttrande över anmärkningen från länsstyrelsens
sida icke synes erforderligt.

I själva principfrågan hava statsrevisorerna, under erinran örn den ställning,
landsfiskal i och med sin tjänst intager i förhållande till vägdistrikten, framhållit
det olämpliga uti, att landsfiskal mottager avlönade uppdrag av dessa,
samt föreslagit att förbud mot dylika uppdrags mottagande måtte införas
jämsides med redan gällande förbud för honom att vara ledamot av vägstyrelse.

Vid genomläsandet av revisorernas anmärkning i nu förevarande hänseende
har länsstyrelsen kommit till den uppfattningen, att de konkreta fall, som
inledningsvis anförts som motiv för revisorernas uttalande, icke äro fullt bärande.
Såvitt av den kortfattade redogörelsen för fallen kunnat utläsas, hava
de påtalade uppdragen endast varit tillfälliga juridiska sådana, som endast
avsett uppträdande från landsfiskalens sida som vägdistriktets juridiska ombud
i enstaka rättegångar, för vilka uppdrag ersättningen bestämts av vederbörande
domstol och icke av vägdistriktet. Örn något »avlönat» uppdrag i
vägdistriktets tjänst torde man i detta sammanhang icke kunna tala.

Länsstyrelsen är visserligen fullt ense med statsrevisorerna om olämpligheten
överhuvud av, att landsfiskal vid sidan av sin åklagarbefattning uppträder
som rättegångsombud åt enskilda, men torde en ändring i detta sakernas
tillstånd icke stå att vinna annat än i samband med en omreglering av
landsfiskalernas löneförmåner och ändring i den för dem gällande instruktionen.

Det av statsrevisorerna önskade förbudet synes däremot icke hava sm plats
i väglagstiftningen.

Då emellertid frågan örn landsfiskalsinstitutionen för närvarande ar föremål
för utredning, samt ovan avhandlade spörsmål kan förväntas i detta sammanhang
komma under omprövning, synes den nu framställda anmärkningen
icke för närvarande böra föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Västerås slott i landskansliet den 11 januari 1938.

Underdånigst
A. B. GÄRDE.

E. HOLMQVIST.

— 264 —

Länsstyrelsens i Koppar bergs

län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts att
före den 11 janurai 1938 avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1937 församlade revisorer på sätt av remissen bilagd handling framginge,
under § 30 av sin berättelse anfört angående landsfiskal i vägstyrelses tjänst.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen såsom utlåtande förklara sig intet
hava att erinra emot riksdagens revisorers hemställan i ämnet.

Falun i landskansliet den 29 december 1937.

Underdånigst
BERNH. ERIKSSON.

CARL-ISAC ANDERSSON.

Länsstyrelsens i Gävleborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Genom remissresolution den 20 november 1937 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer i
sin berättelse anfört angående landsfiskal i vägstyrelses tjänst.

Tillsynen över vägväsendet utövas numera huvudsakligen av länsstyrelsen
med biträde av vägingenjören. Ehuru den landsfiskalen åvilande skyldigheten
att vaka över väghållningens behöriga fullgörande efter borttagande av de
årliga vägsynerna sålunda i väsentlig grad inskränkts, åligger det dock alltjämt
landsfiskal att biträda länsstyrelsen vid tillsyn av väghållningen samt,
där denna visar sig bristfällig, därom göran anmälan till länsstyrelsen.

I 37 § i lagen om vägdistrikt är stadgat förbud för, bland andra, allmän
åklagare i orten att vara ledamot eller suppleant i vägstyrelse. Samma synpunkter,
som gjort sig gällande vid tillkomsten av detta stadgande, torde böra
anläggas jämväl då fråga är örn mottagande av avlönat uppdrag från vägstyrelse.
V;,* fj

Även om den ersättning, som kan utgå till landsfiskal för hans biträde åt
vägstyrelse, enligt länsstyrelsens förordnande icke kan antagas påverka landsfiskalen
i utövningen av hans tjänst, synes för undvikande av varje misstanke
i sådan riktning landsfiskal ändock böra helt avhålla sig från att åtaga sig
avlönat uppdrag inom vägförvaltningen. Inom detta län har, såvitt länsstyrelsen
har sig bekant, icke förekommit, att landsfiskal i nämnvärd grad åtagit
sig uppdrag av ifrågavarande slag.

På grund härav anser sig länsstyrelsen böra ansluta sig till vad revisorerna

— 265 —

anfört angående förbud för landsfiskal att mottaga avlönat uppdrag av vägstyrelse
inom hans distrikt.

Gävle slott å landskansliet den 8 januari 1938.

GÖSTA FINNGÅRD.

Underdånigst
SVEN LUBECK.

Länsstyrelsens i Västernorrlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer anfört
under § 30 i sin berättelse angående landsfiskal i vägstyrelses tjänst.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen med överlämnande av infordrat yttrande
i ärendet av styrelsen för Västernorrlands läns avdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler i underdånighet anföra följande.

På sätt framgår av omförmälda yttrande och enligt vad länsstyrelsen har
sig bekant, förekommer numera icke inom detta län att landsfiskal innehar
avlönat uppdrag i vägstyrelses tjänst. Strängt principiellt synes fog måhända
föreligga för av riksdagsrevisorema ifrågasatt åtgärd om generellt förbud
för landsfiskal att innehava dylikt uppdrag. Emellertid synes fall kunna förekomma,
då det ur olika synpunkter kan vara fördelaktigt för vägstyrelse att
äga möjlighet att anlita landsfiskal för ombesörjande av olika uppdrag. Med
hänsyn härtill och då riksdagsrevisorema icke påvisat att uppenbar olägenhet
för det allmänna uppstått av nu gällande bestämmelser i ämnet, vill länsstyrelsen
för sin del uttala tveksamhet örn behovet av den ifrågasatta åtgärden.

Härnösand i landskansliet den 7 januari 1938.

Underdånigst
A. WIJKMAN.

RAGNAR STATTIN.

Föreningen Sveriges landsfiskalers
avdelning i Västernorrlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands
län.

Styrelsen för Västernorrlands läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler
får härmed avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens år 1937

— 266

församlade revisorer linder § 30 av sin berättelse anfört angående landsfiskal
i vägstyrelses tjänst.

Vad vårt län vidkommer finnes ingen landsfiskal, som för närvarande innehar
avlönat uppdrag i vägstyrelse.

Styrelsen, som noggrant beaktat vad riksdagens revisorer anfört, kan icke
finna något i landsfiskalernas verksamhet talande mot att landsfiskal utför
uppdrag åt vägstyrelse. Tvärt om vore det måhända lyckligare och många
gånger lämpligare om landsfiskal stöde i intimt samarbete i fråga om uppdrags
utförande och detta även om uppdrag varför arvode kan utgå. Vi
hålla före att ingen är bättre skickad än landsfiskalen att taga hand om saker
och ting för vägstyrelse. Landsfiskalen följer alla händelser och äger
person- och lokalkännedom och detta är första och viktigaste villkoret för ett
uppdrags ordentliga utförande.

De i revisorernas berättelse omförmälda fallen äro för oss ej kända men
vi förutsätta, att i det större kan ligga stora utgifter för uppdragets eller uppdragens
utförande. Vi anse desslikes att för ett uppdrag för vilket betalas
betydande belopp ett fullgott och värdefullt arbete blivit utfört.

Vi tillåta oss hemställa att vidai-e inskränkningar i våra förvärvsmöjligheter
än som redan skett icke måtte komma i fråga.

Remisshandlingarna återgå härjämte.

Sundsvall den 5 januari 1938.

Å styrelsen för Västernorrlands läns avdelning av F. S. L. vägnar:

Martin Widlund.

Länsstyrelsens i Jämtlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer
i sin berättelse anhild angående landsfiskal i vägstyrelsetjänst, och får
länsstyrelsen till åtlydnad härav med överlämnande av ett av iandsfogden i
länet avgivet yttrande för egen del i underdånighet anföra följande.

Såvitt länsstyrelsen har sig bekant hava landsfiskalerna inom detta län
icke något avlönat uppdrag i vägstyrelses tjänst. Landsfiskalen i Tännäs
distrikt har av kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 28 maj 1937 förordnats
att tills vidare vara kassör för vägbyggnaden Hedeviken—Funäsdalen
—gränsen mot Norge mot visst arvode för månad jämte rese- och traktamentsersättning
enligt glinder, som vägingenjören äger att närmare bestämma.
Ifrågavarande förordnande har haft sin grund i det förhållandet att annan
lämplig person till förevarande uppdrag icke stått att uppbringa. Då något
sådant missförhållande, som av riksdagens revisorer påpekats, icke föreligger
inom detta län samt under åberopande av de skäl som landsfogden i

— 267

sin skrivelse anfört, får länsstyrelsen som sin mening framhålla, att några
åtgärder för närvarande icke torde böra vidtagas för att införa förbud i gällande
bestämmelser i nu angivna avseende. Ifrågavarande spörsmål bör givetvis
beaktas vid en framtida reglering av landsfiskalernas tjänste- och avlöningsförhållanden.

Östersund i landskansliet den 30 december 1937.

Underdånigst

M. MUNCK AF ROSENSCHÖLD.

GUNNAR HELLSTRÖM.

Landskansliet i Östersund.

Anmodad avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade
revisorer anfört angående landsfiskal i vägstyrelses tjänst får jag, med
remisshandlingarnas återställande, vördsamt meddela följande.

Principiellt kan man icke annat än instämma i revisorernas utlåtande, att
i vissa fall obehöriga hänsyn lätteligen kunna komma att påverka å ena sidan
tjänstemannen i hans tjänsteutövning och å andra sidan vägstyrelsen
vid bestämmade av hans arvode.

Då emellertid sedan åratal tillbaka utredning pågår angående förslag till
omändring av landsfiskalstjänsterna, vilken utredning man får hoppas kommer
att föreläggas 1939 års riksdag, anser jag det icke av behovet påkallat att
separat åvägabringa ändring i lagen om vägdistrikt eller i landsfiskalsinstruktionen
i av revisorerna antytt syfte.

Landsfiskalerna äro för närvarande alltför dåligt avlönade med hänsyn till
sin i de allra flesta distrikt arbetstyngda tjänstgöring och böra icke ytterligare
betagas de få kvarvarande möjligheter till extra inkomster, förrän de
genom en reform tillförsäkrats bättre arbetsförhållanden och drägligare avlöningsvillkor.

Östersund i landsfogdeexpeditionen den 28 december 1937.

N. L. Eklund.

Länsstyrelsens i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av riksdagens revisorers uttalande rörande landsfiskal
i vägstyrelses tjänst.

— 268 —

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen med överlämnande av infordrat yttrande
från vägingenjören i länet för egen del i underdånighet anföra följande.

I Västerbottens län hava, såvitt för länsstyrelsen är känt, landsfiskalerna
icke i annan mån anlitats i vägmyndigheternas tjänst än att en landsfiskal
utsetts till revisor av vägdistriktets räkenskaper.

Då emellertid förhållandena inom andra län synas påkalla åtgärd i förevarande
avseende, har länsstyrelsen icke något att erinra mot den av riksdagens
revisorer ifrågasatta åtgärden.

Umeå i landskansliet den 5 januari 1938.

Underdånigst

G. ROSÉN.

ELIS ALMGREN.

Vägingenjörens i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid, 74, § 30.

Till länsstyrelsen i Västerbottens län.

Genom länsstyrelsens remiss den 23 december 1937 anmodad avgiva yttrande
i anledning av Kungl. Maj:ts nådiga skrivelse rörande vad i statsrevisorernas
berättelse anförts beträffande landsfiskal i vägstyrelses tjänst får jag
med återställande av remisshandlingarna vördsamt anföra följande.

Såvitt jag har mig bekant innehar för närvarande ingen av länets landsfiskaler
något avlönat uppdrag av vägstyrelse. Det synes emellertid lämpligt
att det förbud, som gäller för landsfiskal att vara ledamot eller suppleant i
vägstyrelse utsträckes att även gälla varje slag av avlönat uppdrag i vägstyrelses
tjänst.

Jag får sålunda vördsamt biträda statsrevisorernas förslag i ämnet.

Umeå den 28 december 1937.

O. H. GRAHNÉN.

Länsstyrelsens i Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till kungl., kommunikationsdepartementet.

I anledning av remissen i ärende angående uttalanden från riksdagens år
1937 samlade revisorer ifråga örn landsfiskal i vägstyrelses tjänst får länsstyrelsen
överlämna yttrande från Norrbottensavdelningen av föreningen
Sveriges landsfiskaler och för egen del vördsamt anföra följande.

— 269 —

Länsstyrelsen får till en böljan meddela, att här i länet icke, såvitt länsstyrelsen
känner, någon landsfiskal innehar avlönat uppdrag av vägstyrelse.

Vad angår statsrevisorernas anmärkning örn det betänkliga i att landsfiskaler
mottaga tillfälliga eller mera stadigvarande uppdrag av vägstyrelser
så kan länsstyrelsen för sin del icke dela denna betänksamhet. Landsfiskalernas
löner äro dessvärre utmätta med sådan sparsamhet att dessa befattningshavare
äro hänvisade till att söka sig biförtjänster. Det synes länsstyrelsen
då ligga ganska naturligt till att landsfiskalerna, om de därtill^ anlitas,
stå det allmänna och sin bygds kommunala organ till tjänst. Några
pliktkonflikter gent emot en vägstyrelse, vars efterhållande numera val
mest ankommer på den statliga vägorganisationen i länen, torde knappast
behöva uppkomma, och i allt fall lärer vederbörande länsstyrelse icke underlåta
att ingripa, ifall något sådant skulle inträffa.

Luleå i landskansliet den 10 januari 1938.

På länsstyrelsens vägnar:

R. SUNDBERG.

A. HOLM.

Föreningen Sveriges landsfiskalers
avdelning i Norrbottens län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till länsstyrelsen i Norrbottens län.

Sedan Norrbottensavdelningen av Föreningen Sveriges landsfiskaler bereus
tillfälle att inkomma med yttrande över vad riksdagens år 1937 församlade
revisorer under § 30 av sin berättelse anfört angående landsfiskal
i vägstyrelses tjänst får länsavdelningen härmed anföra följande.

Inom Norrbottens län finnes icke någon landsfiskal, som har avlönat uppdrag
av vägstyrelse. Huruvida någon landsfiskal uppträtt såsom rättegångsombud
för vägstyrelse inom länet är icke känt. Enligt länsavdelningens förmenande
borde hinder icke möta mot att landsfiskal åtager sig sådant uppdrag,
då landsfiskal numera i verkligheten har mycket litet att göra med
tillsynen av de allmänna vägarna. Visserligen finnes, såsom ock statsrevisorerna
anmärkt, i lag och instruktion föreskrivet vad landsfiskal i sådant
avseende har att uträtta, men på grund av den utveckling vägväsendet under
senaste år undergått, ligger det mesta arbetet med vägkontroll och dylikt
på vederbörande vägingenjör och hans underlydande, till vilken ock landsfiskalen
i de flesta fall vänder sig i vägfrågor.

Det är ofta svårt för vägstyrelserna att erhålla lämpligt biträde vid rättegångar
och andra tillfällen, då sakkunnig hjälp erfordras, och det är länsavdelningens
bestämda uppfattning att sådant biträde vid rättegångar och
sammanträden, som vilken välfrejdad svensk äger ratt åtaga sig aven örn
lian icke är sakkunnig, icke kommer att av landsfiskalerna i detta lan utövas

på olämpligt sätt. . , ...

Länsavdelningen får därför vördsamt hemställa att länsstyrelsen ville av -

— 270 —

styrka det av statsrevisorerna ifrågasatta förbudet för landsfiskal att åtaga
sig här omförmält uppdrag i vägstyrelses tjänst.

Övertorneå den 3 januari 1938.

Norrbottensavdelningen av F. S. L.
för styrelsen:

AXEL HULTIN.

Föreningen Sveriges landsfiskalers yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Föreningen Sveriges landsfiskaler, som genom nådig remiss den 20 december
1937 lämnats tillfälle att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens
år 1937 församlade revisorer anfört beträffande landsfiskals uppdrag för
vägstyrelses räkning, får i underdånighet anföra följande.

Revisorernas uppfattning att, där landsfiskal erhåller tillfälligt uppdrag
för vägstyrelses räkning, denna omständighet kan påverka honom i hans
tjänsteutövning såsom övervakare över vissa vägstyrelsens funktioner, måste
föreningen beteckna såsom fullständigt grundlös, örn vägbyggandet eller
vägunderhållet ej fullgöres i behörig utsträckning lärer nog allmänhet och
tidningspress vaka över att rättelse sker även om vederbörande landsfiskal
mot förmodan ej skulle ingripa. De stora vägdistrikt, som den nya organisationen
tillskapat, omfatta i regel ett flertal landsfiskalsdistrikt. Vägunderhållet
bedrives här enhetligt över hela distriktet med maskinella hjälpmedel.
Det kan vid sådant förhållande frågas om någon verkligen tror, att vägstyrelsen
skulle försumma underhållet i en del av distriktet därför att landsfiskalen
därstädes erhållit något med ersättning förenat uppdrag från vägstyrelsen.

För åtskilliga vägstyrelser torde det vara av stort värde att kunna anlita
landsfiskalen i orten bl. a. då det gäller förhandlingar med markägare för
träffande av frivilliga uppgörelser vid expropriationer för vägändamål.
Landsfiskalens ingående orts- och personkännedom kommer honom här väl
till pass och gör honom särskilt lämpad att bevaka det allmännas intressen.
Att för här avsett ändamål anlita en måhända avsides boende advokat är
ofta onödigt dyrbart, samtidigt som man då måste avstå från den viktiga
förutsättning för ett gott resultat, som förhandlarens personliga förtrogenhet
med orten skänker.

Man kan sammanfatta statsrevisorernas uttalanden så, att de principiellt
icke hava något att erinra emot att landsfiskal åtager sig uppdrag för vägstyrelses
räkning, blott uppdraget är oavlönat. Landsfiskalernas möjlighet att
skaffa sig en nödvändig tillökning i den av alla såsom otillräcklig betecknade
lönen måste uppenbarligen till varje pris kringskäras. I sammanhang
med olika omorganisationsförslag har frågan örn landsfiskalernas privata
förvärvsverksamhet visserligen dryftats och vissa förbud ifrågasatts. Men
detta har alltid skett under den givna förutsättningen, att en sådan inskränk -

271 —

ning skulle kompenseras genom en med hänsyn härtill anpassad högre löneställning.
Föreningen vill i detta sammanhang giva uttryck för det kravet,
att landsfiskalerna böra få åtnjuta samma friheter, som komma varje annan
svensk statstjänsteman till del. Föreningen motsätter sig därför bestämt den
av statsrevisorerna ifrågasatta speciallagstiftningen för landsfiskalskåren.
Under alla förhållanden bör en diskussion örn inskränkning i landsfiskalernas
privata förvärvsverksamhet uppskjutas till en blivande lönereglering.

Genom de synpunkter, som föreningen här förut givit uttryck för, har den
självfallet icke åsyftat att intaga någon ståndpunkt till frågan huruvida arvodena
i de av statsrevisorerna relaterade fallen varit skäliga eller icke. Detta
spörsmål torde det ankomma på vederbörlig domstol att pröva.

Stockholm den 7 januari 1938.

Underdånigst

för föreningen Sveriges landsfiskaler:

SIGURD PIRA.

Sven Wadenius.

Svenska vägstyrelsernas
förbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 30.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1937 har Svenska vägstyrelsernas förbund
beretts tillfälle att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade
revisorer anfört angående landsfiskal i vägstyrelses tjänst.

I anledning härav får förbundet för sin del framhålla att det för vägdistrikten
i många fall har varit av ett mycket stort värde att kunna anlita en
landsfiskal i t. ex. expropriationsmål. Förbundet anser att de farhågor som
revisorerna hysa för missbruk i dylika fall äro överdrivna. Skulle emellertid
den minsta misstanke om påverkan i ena eller andra avseendet kunna
uppstå genom ett sådant förfaringssätt är det utan gensägelse bättre att omedelbart
förhindra detta genom att, såsom riksdagens revisorer ifrågasätta,
utsträcka det förbud som gäller för landsfiskal att vara ledamot eller suppleant
i vägstyrelse att gälla även andra avlönade uppdrag i vägstyrelses tjänst.

Svenska vägstyrelsernas förbund vill sålunda tillstyrka den föreslagna
ändringen.

Stockholm den 7 januari 1938.

Underdånigst

Svenska vägstyrelsernas förbund:

ARVID de GEER.

Ordförande i styrelsen.

Gunnar Jantze.

Sekreterare.

— 272

Länsstyrelsens i Stockholms

län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 31.

Underdånigt utlåtande.

Med överlämnande av infordrat yttrande från vägingenjören i länet får
länsstyrelsen såsom eget utlåtande åberopa vad vägingenjören anfört.

Stockholm å landskansliet den 8 januari 1938.

Underdånigst
NILS EDÉN.

BERTIL H:SON RABE.

Vägingenjörens i Stockholms län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 31.

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Stockholms län.

Genom remiss den 22 december 1937 (D. N. 232/63 V. D.) anmodad inkomma
med yttrande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer
anfört angående vägstyrelseledamots leveranser till eget vägdistrikt får
undertecknad vördsamt anföra följande.

Enligt vad undertecknad inhämtat beträffande anmärkningen mot leveranser
av dynamit avse ifrågavarande leveranser till största delen vissa vägföretag
pa vägen Stockholm—-Norrtälje, medan endast 366 kg. avse vägunderhåll.
Ifrågavarande vägföretag pågå fortfarande. Först sedan desamma fullbordats
komma de avslutade räkenskaperna att insändas till undertecknad
och kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för granskning. Med anledning
av statsrevisorernas påpekanden kommer skäligheten av berörda utgifter,
vara statsbidrag skall utgå, att bliva föremål för noggrann prövning.

Till vägföretagen har dynamit levererats i relativt stora poster örn minst
100 kg. per månad, vilket möjligen motiverat ett lägre pris. Till underhållet
har däremot endast levererats i småposter örn högst 10 kg., som knappast
kunnat erhållas billigare. Som jämförelse kan anföras att f. d. Svartlösa härads
väghållningsdistrikt för liknande leveranser i Saltsjöbaden, som är beläget
på ungefär samma avstånd från Stockholm, fått betala 2: 75 kronor
per kg. och endast på större avstånd från Stockholm kunnat erhålla dynamit
till ett pris av kronor 2: 50 per kg. Motsvarande pris var i Stockholm''
samtidigt 3: 25 kronor per kg.

Beträffande anmärkningen mot antagandet av ett av byggnadsfirman
Grundberg & Olsson avgivet anbud a ved och virke för vägomläggningen
Mörby -Danderyds, kyrka har undertecknad inhämtat att ifrågavarande anbud
avsag försäljning fran vägstyrelsen av ved och virke, som uppkommit

— 273 —

vid röjning för ifrågavarande vägbyggnad, varför det var förmånligast för
vägdistriktet att antaga det högsta anbudet.

Avskrift av räkningen bifogas.

Stockholm den 5 januari 1938.

FOLKE TORGÉN.

Avskrift. Bilaga.

Danderyds skeppslags vägstyrelse.

Reversal

Byggnadsfirma Grundberg & Olsson
till Danderyds skeppslags vägkassa

1936 mars 20 Virke från röjning av våglinjen mellan Mörby lasarett—

Danderyds kyrka:

52 st. sågtimmer — 404 kbf å 0: 34 .............. 137: 36

86 kbm biandved » 3: 20 ............. 275: 20

Kronor 412: 56

Riktigheten intygas Stocksund den 20 mars 1936.

O. E. Öberg gen. E. G. Grundberg

Kassaförvaltare,

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 75, § 32.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer
under § 32 av sin berättelse anfört angående felaktig stämpelbeläggning.

Med återställande av remissakten får länsstyrelsen anföra.

Vid tiden för ikraftträdande av Kungl. Maj:ts förordning den 26 juni 1936
om ändring i vissa delar av stämpelförordningen var stämpelförsäljaren å
landskansliet framlidne landssekreteraren A. M. Beckius semesterledig. Tillförordnade
stämpelförsäljaren uppmärksammade icke författningsändringen,
vilket hade till följd att, på sätt statsrevisorerna anmärkt, resolutioner
angående fastställelse av vägstämmobeslut rörande årsarvoden at vissa Kdamöter
i vägstyrelserna stämpelbelades. Vid landssekreteraren Beckius’ återinträde
i tjänst efter semesterledigheten uppmärksammades omedelbart förhållandet,
och stämpelbeläggning å resolutioner, varom nu är fråga, har därefter
icke förekommit.

Stockholm å landskansliet den 8 januari 1938.

Underdånigst
NILS EDÉN.

HERTIL ILSON RABE.

18—387289. Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1937. II.

— 274 —

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 77, § 33.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1937 har statskontoret anbefallts att avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer under § 33 i sin berättelse
anfört angående vissa iakttagelser beträffande ersättning enligt allmänna
resereglementet. I anledning härav får ämbetsverket anföra följande.

De avseenden, i vilka revisorerna ifrågasatt ändring i allmänna resereglementets
bestämmelser, avse skyldigheten att vid tjänsteresor begagna omnibus,
spörsmålet angående användandet av egen bil samt frågan örn ersättning
vid samåkning.

Vad beträffar begagnandet av omnibus har statskontoret intet att erinra
mot att skyldigheten att anlita detta färdsätt utvidgas. Huru långt man i
sådant hänseende bör gå kan dock vara tveksamt och lärer böra bliva beroende
på närmare övervägande. Därvid synes kunna tagas under omprövning
att till möjliggörande av större smidighet vid tillämpningen lägga i
Kungl. Maj:ts hand att, när skäl därtill äro, medgiva undantag från vad
som i allmänhet finnes böra gälla.

En överarbetning av nuvarande stadganden om ersättning vid färd med
egen automobil förefaller statskontoret påkallad. Vid ersättningens avvägande
torde böra tillses å ena sidan att vederbörande förrättningsman icke
— genom att ersättningen bestämmes efter för gynnsamma grunder — stimuleras
till resor i större utsträckning än som med hänsyn till tjänstens
intresse är nödigt och önskvärt, men å andra sidan att han erhåller full
gottgörelse för sina med detta färdsätt förenade utgifter. Däi''est ersättningen
fastställes så nära den verkliga kostnaden, som kan anses rimligt, skulle
behovet att räkna med s. k. fingerade resor komma att minskas samt följaktligen
de därmed förenade, av statsrevisorerna påtalade olägenheterna
i motsvarande mån reduceras. Att helt avskaffa det korrektiv mot resekostnadernas
utsvällning som tillämpningen av beräkningssättet med fingerade
resor innebär torde emellertid vara uteslutet.

Vad revisorerna anfört örn ersättning vid samåkning föranleder ingen
ei in rån fran statskontorets sida. I likhet med revisorerna finner ämbetsverket
skäl tala för att vid samåkning kilometerpenningar utgå allenast till
den, som tillhandahåller automobil eller eljest bär att svara för dess anskaffande.

Huruvida för astadkommande av ändring i ovanberörda hänseenden en
överarbetning av resereglementets bestämmelser redan nu bör vidtagas eller
om ytterligare erfarenheter av gällande stadganden först böra avvaktas kan
möjligen vara föremål för olika meningar. Statskontoret vill emellertid såsom
sin uppfattning framhålla, att, för den händelse en revision anses böra
omedelbart igångsättas, densamma icke lärer böra inskränkas till de punkter i
reglementet, som statsrevisorerna uppmärksammat i sin berättelse, utan att
i så fall revisionen synes böra omfatta jämväl andra delar av reglementet. De
av revisorerna omnämnda stadgandena lära nämligen icke vara de enda, som
tarva en översyn. Bland annat torde bestämmelserna i 16 och 17 §§ vara i
behov av en klarare utformning.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Nissen och t. f. statskommissarierna Johnsson och Brittin
Stockholm den 31 januari 1938.

BÖRJE KULL.

Underdånigst
K. BERGENDAL.

Karl G. Hallström.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 77, § 33.

Till Konungen.

Till åtlydnad av remiss den 17 december 1937 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats rörande vissa iakttagelser angående ersättning
enligt allmänna resereglementet (§33).

Under erinran om den utveckling omnibustrafiken under de senaste åren genomgått
hava revisorerna framhållit, att det knappast längre kunde anses försvarligt
att undantaga statens befattningshavare från skyldighet att vid tjänsteresor,
då det lämpligen läte sig göra, använda sig av omnibus. Revisorerna
hava förutsatt, att, därest sådan skyldighet infördes, kilometerpenningar vid
bussresor icke skulle utgå.

Revisorerna hava vidare erinrat därom, att användandet av egen bil i viss
mån kommit att dominera vid företagandet av tjänsteresor samt att nu gällande
bestämmelser örn ersättning vid sådana resor till följd av den snabba
utvecklingen på ifrågavarande område numera finge anses opraktiska och
otidsenliga. De hava därför ifrågasatt, att nämnda bestämmelser borde omarbetas,
därvid särskilt borde tagas under övervägande, dels huruvida icke
användandet av egen bil borde medgivas i större utsträckning än vad nu vore
fallet, dels örn icke nedsättning av ersättningen för användandet av sådan
automobil borde komma till stånd.

Slutligen hava revisorerna funnit den ersättning, som innehavare av automobil
bereddes vid samåkning genom den i 8 § resereglementet medgivna rätten
till gottgörelse enligt för taxeautomobil gällande taxa jämte kilometerpenningar,
väl högt tilltagen samt framhållit, att skäl icke förelåge att ställa
statens befattningshavare i gynnsammare ställning än skogsvårdsstyrelsens
och hushållningssällskapens befattningshavare, vilkas rätt till sådan ersättning
reducerats, så att ägaren endast erhölle 5 öre per kilometer för varje
medresande. I detta sammanhang hava revisorerna jämväl ifrågasatt, huruvida
icke rätten till kilometerpenningar för medresande vid samåkning borde
borttagas.

Riksräkenskapsverket vill till en början framhålla, att ämbetsverket i ett
den 11 april 1933 till statsutskottet avgivet utlåtande över den av riksdagens
år 1932 församlade revisorer behandlade frågan örn statsverkets kostnader
för tjänsteresor uttalat sig rörande vissa av revisorerna nu berörda spörsmål
(statsutskottets utlåtande nr 93 år 1933). Sålunda har ämbetsverket — var -

— 27G —

om även revisorerna erinrat — ifråga om skyldigheten alt använda omnibus
vid resor i tjänsten ansett sig kunna föreslå, att de inskränkande bestämmelserna
härutinnan i 4 § allmänna resereglemente utan vidare skulle upphävas.
Ifråga om kilometerpenningarna fann riksräkenskapsverket däremot,
att ändring icke borde vidtagas, då ändring i allmänna resereglementet icke
föreslogs beträffande bestämmelserna om ersättning för färd med taxeautomobil
och då användningen av buss såsom fortskaffningsmedel i möjligaste
mån borde understödjas.

Vad åter anginge användandet av egen automobil och ersättningen därför,
förordade riksräkenskapsverket en nedsättning av ersättningen från dåvarande
35 öre per kilometer till 30 öre. Ämbetsverket framhöll därvid att,
därest en sänkning av automobiltaxorna i allmänhet skulle komma till stånd,
en ytterligare nedsättning av gottgörelsen för användning av egen automobil
kunde ifrågasättas. Det borde enligt riksräkenskapsverkets uppfattning vid
bedömandet av denna fråga beaktas, att innehavaren av egen automobil ej
kunde anses hava anspråk på att staten skulle gottgöra honom hela hans
kostnad för hållande av automobil eller ens någon större del därav utan endast
den kostnad, som kunde beräknas belöpa å tjänsteresorna.

Beträffande de under 8 § meddelade bestämmelserna örn s. k. samåkning
föreslog riksräkenskapsverket icke någon ändring men hade vissa erinringar
att göra mot, bland annat, att förrättningsmannen-bilägaren skulle anses
såsom resande enligt taxan, vid vilket förhållande avgiften bleve högre än
örn denne behandlades såsom förare.

Utöver nu angivna ändringar i allmänna resereglementet fann riksräkenskapsverket
även vissa andra vara av behovet påkallade. Det torde härutinnan
endast få erinras därom, att ämbetsverket gjorde vissa uttalanden
rörande 2, 7, 10, 12, 15 och 17 §§, varjämte ämbetsverket förordade, att
föreskrifter angående planläggning av tjänsteresor och vad därmed sammanhängde
skulle intagas bland tilläggsbestämmelserna till allmänna resereglemente!.

Åtskilliga av de av riksräkenskapsverket sålunda förordade ändringarna
i allmänna resereglementet hava även genomförts, men flera spörsmål kvarstå
fortfarande olösta.

Revisorernas iakttagelser angående ersättning enligt sagda reglemente bestyrkas
till fullo av den erfarenhet riksräkenskapsverket vunnit rörande reglementets
tillämpning. Det torde därvid särskilt böra erinras, att, då vederbörande
förrättningsman begagnat egen automobil men icke är berättigad
till ersättning enligt grunderna för sådant färdsätt, gottgörelsen enligt bestämmelserna
i 4 § beräknas, som örn resan företagits med anlitande av
annat, billigare fortskaffningsmedel. För att bestämma den ersättning, som
kan ifrågakomma, måste sålunda tvenne olika beräkningar göras, vilket för
såväl revisionen som förrättningsmannen kan vara förenat med avsevärt
arbete. En utsträckning av rätten att använda egen automobil vid tjänsteresor
skulle enligt riksräkenskapsverkets uppfattning till stor del kunna
borteliminera ovan berörda olägenheter. Det bör emellertid därvid tagas under
övervägande, huruvida icke en nedsättning av ersättningen kan anses
befogad. Att detta låter sig genomföras torde framgå därav, att i en del
fall egen bil användes vid tjänsteresor i vidgad utsträckning, ehuru ersättning
utgår med lägre belopp än resereglementet föreskriver för sådant färdsätt.

Den begränsning av ersättningen vid samåkning, som revisorerna ifrågasatt,
synes även böra tagas under närmare övervägande. Därest kilometerpenningar
därvid skulle borttagas, torde konsekvensen måhända fordra, alt
de jämväl indragas vid resor, som företagas med omnibus. Revisorernas

— 277 —

förslag rörande vidgad skyldighet att använda sistnämnda fortskaffningsmedel
finner riksräkenskapsverket väl befogat.

De nu berörda spörsmålen äro emellertid av sådan omfattning, att riksräkenskapsverket
icke ansett sig kunna med den begränsade tid, som stått
ämbetsverket till buds, framlägga förslag till de ändringar i allmänna resereglementet,
som påkallas såväl av de av revisorerna gjorda iakttagelserna
som ock av den erfarenhet, som ämbetsverket vunnit vid tillämpningen av
det nu gällande resereglementet. Det synes därför riksräkenskapsverket
lämpligast, att, därest i enlighet med revisorernas förslag en revision av vissa
av allmänna resereglementets bestämmelser anses böra komma till stånd,
denna bör föregås av en särskild utredning. Ämbetsverket anser sig i detta
sammanhang även böra erinra därom, att 1933 års riksdag (skr. nr 247)
i anledning av Eders Kungl. Maj :ts proposition nr 100 med förslag örn ändring
i vissa delar av allmänna resereglementet, bland annat, framhållit angelägenheten
av, att ytterligare utredning angående vissa allmänna resereglementet
och besparingsreglementena berörande spörsmål verkställdes. I anledning
härav hava också särskilda bestämmelser i besparingssyfte meddelats
rörande reseersättning till vissa befattningshavare inom statsförvaltningen.
Beträffande vissa av riksdagen ifrågasatta ändringar i allmänna resereglementet
har däremot någon lösning icke vunnits.

Stockholm den 24 januari 1938.

V. ARVIDSSON.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

H. Levin.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 86 och 87,
§§ 35 och 36.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1937 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats rörande vissa iakttagelser angående ersättning
enligt allmänna resereglementet (§ 33), granskning av vissa beskattningslängder
(§ 35) samt redovisningen av landstingsmedel (§ 36). Riksräkenskapsverket,
som i särskilt utlåtande denna dag yttrar sig rörande anmärkningen
under § 33, får beträffande de båda övriga anmärkningarna anföra
följande.

I anledning av sina iakttagelser vid granskning av vissa beskattningslängder
(§ 35) hava revisorerna framhållit, att införselinstitutet borde komma
till användning oberoende av vederbörande skattskyldiges lägre eller högre
beskattning samt att det måste anses vara i hög grad olämpligt, att de befattnigshavare,
som i tjänsten handhade indrivningen av skatter, icke själva i
rätt tid erlade sina utskylder. Enligt revisorernas uttalande vore det uppenbart,
att ett sådant förhållande måste vara till betydande men för indrivningsarbetet.

— 278 —

Vad först angår användningen av införselinstitutet får riksräkenskapsverket
tor sin del framhålla, att såväl vid granskningen inom riksräkenskapsverket
av länens balanslängder som vid av riksräkenskapsverket föranstaltade
inventeringar hos länsstyrelserna underlydande redogörare iakttagits
fall, då med hänsyn till den skattskyldiges anställning och inkomst införsel
bort meddelas men så icke skett. Riksräkenskapsverket har i dylika fall icke
underlåtit att erinra vederbörande redogörare om angelägenheten av, att införselinstitutet
kommer till användning. Beträffande balanslängderna vill
riksräkenskapsverket emellertid framhålla, att det i allmänhet möter svårigheter
att enbart av uppgifterna i desamma bilda sig en uppfattning örn.
huruvida införsel bort beviljas eller icke. Härför erfordras oftast närmare
kännedom om omständigheterna i det enskilda fallet, såsom exempelvis huruvida
införsel meddelats för resterande äldre kommunalskatter, underhållsbidrag
m. m.

Vidkommande därefter det av revisorerna påtalade förhållandet, att befattningshavare.
som handhava indrivning av skatter, själva restera för
oguldna utskylder, delar riksräkenskapsverket revisorernas uppfattning örn
det olämpliga häruti. Denna uppfattning har också vid de genom riksräkenskapsverkets
försorg verkställda inventeringarna hos länsstyrelserna underställda
redogörare i förekommande fall delgivits vederbörande. Ämbetsverket
har även i cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser den 26 oktober
1926 anhållit, att länsstyrelserna ville hos ulmätningsmännen framhålla vikten
av att de personer, som hade indrivningen om hand, icke själva resterade
för oguldna utskylder. I anledning av revisorernas nu gjorda uttalande
har ämbetsverket för avsikt att upptaga denna fråga till förnyat övervägande.

Beträffande anmärkningen rörande redovisningen av landstingsmedel
(§ 36) vill riksräkenskapsverket framhålla följande. I 51 § lagen om landsting
stadgas, att inflytande medel skola ofördröjligen utanordnas till landstingens
förvaltningsutskott. Största delen av den debiterade landstingsskatten
inflyter under den allmänna uppbörden, som försiggår å landet under
tiden 10—20 november taxeringsåret och 25 april—5 maj nästföljande åi
samt i stad under tiden 5—20 november taxeringsåret och 25 april—5 maj
nästföljande år. Då den approximativa fördelningen å olika titlar av under
första uppbördsterminen influtna kronoutskylder icke kan verkställas, förrän
restlängderna föreligga färdiga eller i allmänhet mellan den 15 och den 20
december, kan först i slutet av december månad fastställas det belopp, som
av de under första uppbördsterminen influtna medlen skall levereras till vederbörande
landsting. För tillgodoseende av dessas behov av medel hava
länsstyrelserna som regel under senare delen av november och under december
månad utbetalt en viss procent å den debiterade skatten i avräkning å
det influtna beloppet. Återstoden av under första uppbördsterminen influten
landstingsskatt — frånsett uppbördsprovisioner — bär sedermera till
största delen utbetalts under januari månad påföljande år. Så har även
skett i de av revisorerna påtalade fallen. Ehuru det även vill synas riksräkenskapsverket,
att större belopp än vad som levererats kunnat till landstingen
utbetalas före kalenderårets slut, anser riksräkenskapsverket dock icke
dröjsmålet med utanordningen vara av sådan betydenhet, att någon större
olägenhet därigenom förorsakats landstingen. Därest landstingen varit i behov
av ytterligare medel, lärer för övrigt något hinder icke mött från länsstyrelsernas
sida mot utbetalning under december månad av större andel av
influten skatt än som skett. Vad beträffar genom restindrivningen inkommen
skatt, anser riksräkenskapsverket — i likhet med revisorerna — bestämmelserna
innebära, att leverering skall ske månatligen.

— 279 —

Vad slutligen beträffar revisorernas förslag om ändring av tidpunkten för
avgivande av den i 49 § i lagen om landsting omförmälda redovisningen, är
jämväl riksräkenskapsverket av den uppfattningen, att det nuvarande redovisningsförfarandet
— efter det kronouppbörden uppdelats på två terminer
— icke är ändamålsenligt. Därest uppgifterna angående uppbördsresultatet
skola vara av något värde för det i september månad sammanträdande landstinget,
torde en omläggning av redovisningen efter budgetår böra äga rum.
Någon olägenhet för statsverket torde en dylik omläggning av redovisningsperioden
icke medföra.

Stockholm den 25 januari 1938.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

V. ARVIDSSON.

H. Levin.

Svea hovrätts

yttrande 1 anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 91, § 37.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1937 har Kungl. Maj:t anbefallt Svea hovrätt
att avgiva utlåtande i anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse under § 37 yttrats angående anmärkningsarvode till
advokatfiskalerna vid hovrätterna.

I anledning av remissen, som torde avse allenast de uttalanden nämnda
paragraf innehåller beträffande vissa av advokatfiskalen vid Svea hovrätt
uppburna anmärkningsarvoden, har hovrätten härutinnan inhämtat yttrande
av advokatfiskalen. Med överlämnande av detta yttrande jämte elva därvid
fogade bilagor får hovrätten för egen del i underdånighet anföra följande.

Revisorerna omnämna i sin den 15 december 1937 dagtecknade berättelse,
att advokatfiskalen i visst fall hos statskontoret rekvirerat och uppburit
anmärkningsarvode, avseende ett av hovrätten den 3 augusti 1934 utdömt
arvsskattebelopp; att detta belopp sedermera blivit av högsta domstolen
genom utslag den 12 december (rätteligen: den 23 december) 1935 väsentligen
nedsatt; samt att i anledning härav motsvarande del av det jämlikt
hovrättens utslag erlagda skattebeloppet restituerats till dödsboet. Vidare
uppgiva revisorerna, att å restituerade beloppet belöpande anmärkningsarvode
icke återbetalats till statsverket. Såsom framgår av advokatfiskalens
bifogade yttrande, återbetalades emellertid anmärkningsarvodet den 8 december
1937. Så snart advokatfiskalen erhållit underrättelse från statskontoret,
att riksräkenskapsverkets revisor framställt anmärkning mot utbetalningen
av arvodet, hade advokatfiskalen meddelat den revisor hos statskontoret,
som föredragit hans framställning om arvodets utbekommande, att
lian ämnade återbetala beloppet. Att i förevarande fall anmärkningsarvode
rekvirerats och utbetalats med stöd av hovrättens utslag, oaktat detta ej vunnit
laga kraft, lärer stå i överensstämmelse med den praxis som hittills följts

— 280 —

av den beslutande myndigheten, statskontoret. Enligt vad hovrätten inhämtat
kan emellertid förväntas, att denna praxis ändras och att sålunda
i fall av denna art arvode hädanefter utbetalas allenast med stöd av lagabro
Vägande utslag.

Beträffande det av revisorerna berörda fall, då advokatfiskal hos statskontoret
rekvirerat och utbekommit anmärkningsprovision i anledning av en
utav Konungens befallningshavande i Jämtlands län företagen stämpelbeläggning
av vissa gåvotransaktioner, hava revisorerna uttalat, att stämpelbeläggning
här ägt rum av gåvohandlingar, örn vilka advokatfiskalen icke
haft kännedom. Av advokatfiskal^ yttrande synes emellertid framgå, att
advokatfiskalen, då han gjorde sin av revisorerna omnämnda anmälan, ägde
kännedom om nämnda handlingar, och på grund av vad i ärendet blivit
upplyst måste tagas för visst, att ifrågavarande skattebelopp aldrig kommit
statsverket till godo, om ej advokatfiskalen gjort samma anmälan. Huruvida
vid nu anförda och av advokatfiskalen i övrigt åberopade förhållanden
anmärkningsarvode rätteligen bort utgå beror på en tolkning av hithörande
bestämmelser, närmast 53 § 2. kungl, förordningen den 19 november 1914
angående stämpelavgiften. Då denna tolkningsfråga kan förväntas bliva,
i anledning av anmärkning av riksräkenskapsverkets revisor, prövad i vederbörlig
ordning, anser sig hovrätten ej böra göra något uttalande beträffande
riktigheten av statskontorets ifrågavarande beslut, vilket synes stå i principiell
överensstämmelse med tidigare följd praxis.

Slutligen hava revisorerna erinrat, att advokatfiskalen i visst fall rekvirerat
och uppburit anmärkningsarvode å ett arvsskattebelopp som »icke influtit
på grund av anmärkning vid den i 3G g stämpelförordningen omförmälda
granskningen utan på grund av ett efter remiss från hovrätten av
advokatfiskalen å ämbetets vägnar avgivet memorial, varefter denne rekvirerat
och erhållit anmärkningsarvode endast mot företeende av länsstyrelsens
kvitto å avlämnade reverser». Den av advokatfiskalen förebragta utredningen
ådagalägger emellertid, att anmärkning emot häradsrättens stämpelbeläggning
av här ifrågavarande bouppteckning blivit av advokatfiskalen
framställd redan innan det ärende, i vilket advokatfiskalen avgivit sitt av
revisorerna omförmälda memorial, bragts under hovrättens prövning. Påståendet
att anmärkningsarvodet rekvirerats och utbetalats mot företeende
av allenast länsstyrelsens kvitto å avlämnade reverser är såtillvida oriktigt,
som stämpeldelar bifogats, motsvarande mer än halva skattebeloppet. Beträffande
återstoden bär däremot anstånd med skattens erläggande beviljats
och följaktligen kvitto å avlämnade reverser företetts. Statskontoret har —
måhända med stöd av vad i 42 g första stycket stämpelförordningen stadgas
för ett i viss mån likartat fall — ansett sig oförhindrat att utbetala jämväl
mot reverserade beloppet svarande arvode. Då även denna tolkningsfråga
kan förväntas inom den närmaste framtiden bliva föremål för prövning i
vederbörlig ordning, anser sig hovrätten ej böra avgiva något yttrande härutinnan.

Advokatfiskalen har, såvitt hovrätten kunnat finna, i samtliga fall följt
den beslutande myndighetens praxis. Beträffande sådana fall som det först
berörda är, såsom hovrätten redan anfört, en — enligt hovrättens mening
välgrundad — ändring av nämnda praxis att förvänta. I de båda övriga
fallen rör det sig örn tolkningsfrågor, som snart torde bliva prövade i anmärkningsmål.
Naturligtvis står även den utvägen öppen att genom en
jämkning av hithörande författningsbestämmelser för framtiden säkerställa
den lösning som anses vara att föredraga. Den oklarhet, som visat sig på
delta lika väl sorn på andra områden vidlåda gällande bestämmelser angående
stämpelavgiften, saknar enligt hovrättens mening betydelse för den

281 —

av revisorerna inledningsvis berörda principiella Irågan om anmärkningsarvodets
avskaffande, beträffande vilken hovrätten tidigare haft att avgiva
underdånigt utlåtande.

Stockholm den 17 januari 1938.

På hovrättens vägnar:

Underdånigst

BIRGER EKEBERG.

Nils R. Piehl.

Advokattiskalens vid Svea hovrätt

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 91, § 37.

Till Kungl. Maj:ts och rikets Svea h o v r ät t.

Sedan jag tagit del av vad riksdagens senast församlade revisorer i sin berättelse
yttrat angående av mig uppburna anmärkningsarvoden, får jag härigenom
vördsamt anföra följande:

Under 1844—1845 års riksdag var då gällande Chartae-Sigilatae-förordning
föremål för omarbetning. Under arbetet härmed uppkom fråga, huruvida
icke granskningen av stämpelbeläggning av enskilda handlingar lämpligen
skulle kunna äga rum hos advokatfiskal i hovrätt. Granskningen synes
vid tiden ifråga hava i stort sett handhafts av Kungl. Kammarrättens OverRevisions-Departement.
Sedan Riksdagen godkänt förslag till ny stämpelförordning
ävensom till bestämmelser rörande stämpelkontrollen, utfärdades
den 14 november 1845 en Kungl, kungörelse angående Stämplade Pappersafgiften
samt hvad wid controlen och uppbörden deraf iakttagas bör. (S. F. S.
nr 41/1845.) I kungörelsens femtonde paragraf stadgades, att deri, som åtalade
underslev mot eller överträdelse av förordningen, skulle, då åtalet rörde
av vederbörande prästerskap uraktlåten tillsyn å kartering av lysningssedlar,
erhålla två tredjedelar och i alla andra fall hälften av bötesbeloppet; varförutan
honom alltid tillkomna; hälften av den undansnillade eller för ringa erlagda
Chartae-Sigilatae eller stämpelavgiften. Återstoden av denna avgift
ävensom återstoden av böterna skulle tillfalla Kronan.

Sedermera eller den 15 maj 1846 utfärdades en Kungl, kungörelse angående
särskilda kontrollbestämmelser i avseende på chartering av wissa Handlingar,
hvilka i förhållande till wärdet böra med stämplat papper förses.
(S. f/s. nr 17/1846). Kungörelsen innehöll, bland annat, bestämmelser därom,
att de redogörelser för kartering, som genom underdomstolarna åstadkommos,
skulle i hovrätternas advokatfiskalskontor undergå särskild granskning
och jämförelse med de insända protokollen och domböckerna genom
där för ändamålet anställda, av hovrätten förordnade tjänstemän, vilka ägde
att anmärka därvid möjligen sig yppande felaktigheter eller underslev och
desamma hos hovrättens advokatfiskal anmäla. Hessa tjänstemän skulle
vara berättigade att, i och för sitt granskningsarbete, vilket för alla under
ett år till advokatfiskalskontoret avlämnade protokoll och domböcker borde
vara fulländat senast inom slutet av det nästpåföljande, uppbära särskilda
av Chartae-Sigilatae medlen utgående arvoden, samt dessutom, då böter och

282

ersättning i följd av deras anmärkningar och advokatfiskal^^ därpå grundade
åtal ådömdes, med denne dela hälften i den andel i samma böter och
ersättning, som för åklagare i dylika fall vöre genom Kungl, kungörelsen den
14 november 1845 angående Stämplade Pappers-afgiften samt hvad wid controlen
och uppbörden deraf iakttagas hör i allmänhet bestämd. Berörda av
Chartae-Sigilatae medlen utgående arvoden hava upphört att utgå.

Bestämmelsen angående advokatliskalens och stämpelgranskarens rätt till
hälften av den undansnillade eller för ringa erlagda Chartae-Sigilatae eller
stämpelavgiften synes hava kvarstått oförändrad till år 1894. Uti den sagda
år utfärdade stämpelförordningen (S. F. S. nr 66/1894) stadgades nämligen,
att å de medel, böter undantagna, som inf lolo med anledning av anmärkning
utav särskild av hovrätt förordnad tjänsteman, skulle anmärkningsarvode utgå
med 15 procent, varav hälften skulle tillfalla denne tjänsteman och hälften
advokati iskalen i hovrätten. Som skäl för nedsättningen av arvodet anfördes,
att Kungl, kammarrättens tjänstemän allenast uppburo 15 procent
av anmärkta belopp. Stadgandet ersattes under år 1898 (S. F. S. nr 94/1898)
med bestämmelse därom, att, därest anmärkning av särskilt förordnad tjänsteman
föranlett, att högre stämpelbelopp, än vid handlings stämpelbeläggning
vant beräknad, kommit statsverket till godo, skulle anmärkningsarvode
utgå å dessa medel med 15 procent, varav hälften tillfölle denne tjänsteman
oell hälften advokatfiskalen. Under år 1925 (S. F. S. nr 256/1925) nedsaltes
anmärkningsarvodet till 15 procent till och med ett årligt anmärkt belopp
av 12,000 kronor peli nied 5 procent för belopp därutöver och stadgades tilllika,
att anmärkningsarvodet skulle, för det fall granskningen verkställts av
advokatfiskalen, tillfalla denne, men eljest fördelas mellan advokatfiskalen
och den tjänsteman, som verkställt granskningen, med hälften till vardera.
Dessa bestämmelser gälla alltjämt och återfinnas i 53 § 2 momentet Kungl,
förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.

Av det anförda framgar, att det advokatfiskal tillkommande anmärkningsarvodet
gång efter annan nedsatts. Några andra bestämmelser rörande advokatliskals
anmärkningsarvode än de, som återfinnas i berörda författningsrum,
finnas icke. Utanordning av anmärkningsarvode tillgår på det sättet,
att advokatfiskalen hos Kungl, statskontoret hemställer, att Kungl, statskontoret
måtte utanordna anmärkningsarvode lör vissa efter anmärkning av advokatfiskalen
till statsverket influtna belopp. Till styrkande av sin rätt till
arvode överlämnar advokatfiskalen till Kungl, statskontoret antingen de med
nr 2 märkta delar av dubbel beläggningsstämpel till visst belopp eller ock
Konungens befallningshavandes skrivelser till advokatfiskalen, att visst stämpelbelopp
inbetalats och att inbetalningen föranletts av skrivelse från advokatfiskalen.
I de fall där influtet belopp redovisas med stämpeldelar, överlämnas
tillika alltid den anmärkningsskrivelse, som föranlett inbetalningen
eller, därest domstols utslag föreligger, avskrift av detta. Efter granskning
av de överlämnade handlingarna utanordnar Kungl, statskontoret anmärkmngsarvode.
Kungl, statskontorets beslut granskas av Riksräkenskapsverket.
Såvitt jag själv kunnat finna och enligt uppgift av den revisor i Riksräkenskapsverket,
som under år 1937 verkställt granskning av Kungl, statskontorets
beslut i sak, varom nu är fråga, har aldrig tidigare riktats någon anmärkning
mot Kungl, statskontorets beslut rörande advokatfiskal rätt till
anmärkningsai vode. Vid sadant förhållande har givetvis en viss praxis utvecklats
angående förutsättningarna för erhållande av anmärkningsarvode.
Någon anmärkning fran Kungl, statskontorets sida mot de av mig verkställda
rekvisitionerna har icke framställts. Däremot har det i en del fall inträffat,
att föredraganden av ärendet infordrat vissa kompletterande uppgifter. De
begärda uppgifterna hava av mig alltid lämnats. Jag kan därför icke under -

— 283 —

låta, att uttala min förvåning över att anmärkningar — jämte yrkande örn
återbetalning av icke obetydliga belopp — nu framställts mot en praxis, som
säkerligen tillämpats sedan mycket lång tid tillbaka.

Jag övergår härefter till ett genmäle av, vad riksdagens revisorer vid sin
granskning skulle hava iakttagit, såvitt fråga är om de till mig verkställda
utbetalningarna av anmärkningsarvoden. Revisorerna andraga härutinnan
tre särskilda fall, nämligen:

1) »Sedan Svea hovrätt genom utslag den 3 augusti 1934 på talan av advokatfiskalen
vid hovrätten förpliktat ett dödsbo att utöver den arvsskatt, som
ultagits vid Stockholms rådhusrätt, erlägga 31,762 kronor såsom ytterligare
arvsskatt och dödsboet till advokatfiskal erlagt sagda belopp, rekvirerade
denne i september 1935 anmärkningsarvode därå, vilket också utbetalades
med 1,588 kronor 10 öre. över berörda utslag anförde emellertid dödsboet
besvär. Genom utslag den 12 december 1935 nedsatte Högsta domstolen, med
ändring av hovrättens utslag, det belopp, som dödsboet hade att erlägga såsom
ytterligare arvsskatt, till 3,948 kronor. På grund härav restituerades av erlagda
31,762 kronor 27,814 kronor till dödsboet. Å restituerade beloppet belöpande
anmärkningsarvode har icke återbetalats till statsverket.» •

Sakförhållandet är följande: 1 ämbetsmemorial, som den 28 februari 1934
ingavs till Kungl, hovrätten, yrkade jag på anförda skäl, att, enär skatten
till bouppteckningen efter Hedda Falkman bort beräknas till 240,814 kronor,
men Stockholms rådhusrätt, där bouppteckningen inregistrerats, beräknat
skatten till 209,052 kronor och efter avdrag av lösen, 150 kronor, belagt bouppteckningen
med stämplar till ett belopp av 208,902 kronor, samt stämpel
till bouppteckningen förty bruste med 31,762 kronor, Kungl, hovrätten måtte
förplikta dödsboet efter Hedda Falkman, eller, därest boet vore skiftat, dödsbodelägarna
att till Kungl. Maj:t och Kronan utgiva 31,762 kronor. Se N. J. A.
1935 sid. 667.

Från och med påföljande dag, eller den 1 mars 1934, till årets utgång
tjänstgjorde jag såsom tillförordnad byråchef hos riksdagens militieombudsman.

I utslag den 3 augusti 1934 biföll Kungl, hovrätten mitt berörda yrkande.
Kungl, hovrättens utslag var enhälligt.

Dödsboet anförde besvär över utslaget under yrkande, alt, därest advokatfiskalens
talan icke kunde i sin helhet ogillas, det skattebelopp, som dödsboet
hade att ytterligare utgiva, måtte bestämmas i enlighet med en av dödsbodelägarna
gjord uppställning till 3,948 kronor. Dödsboet framlade jämväl
argumentering för detta sitt yrkande.

Då jag vid tiden för avgivande av förklaring över besvären (september månad
1934) icke tjänstgjorde såsom advokatfiskal, erhöll jag icke del av besvären.

Vid min återkomst till Kungl, hovrätten i början av år 1935 fann jag vid
genomgång av de hos advokatfiskal förda diarierna, att Kungl, hovrätten
under min bortovaro meddelat utslag uti, bland andra mål, dels målet mot
Hedda Falkmans dödsbo och dels ett av tillförordnade advokatfiskal I.
Lindell anhängiggjort mål mot Edit Collin angående utgivande av lagfartsstämpel
till ett belopp av 2,250 kronor ävensom att utdömda beloppen icke
inbetalats. Se N. J. A. 1935 sid. 141.

Med avseende å sådana av Kungl, hovrätten meddelade, icke laga kraftvunna
utslag, varigenom part ålagts att till statsverket utgiva ytterligare
stämpelavgift, förfares i regel så, att advokatfiskal! anmanar parten att till
advokatfiskal inbetala utdömda beloppet eller förete bevis därom, att beloppet
eller säkerhet därför deponerats i bank. I de fall däremot, där det
synes advokatfiskal tveksamt, huruvida Kungl, hovrättens utslag skola

— 284 —

-stå sig vid prövning av Kungl. Majit, vidtagas inga åtgärder för beloppens
indrivande. Då jag saknade anledning antaga, att Kungl, hovrättens båda
berörda utslag skulle ändras av Kungl. Majit, anhöll jag hos vederbörande,
att utdömda beloppen måtte inbetalas till advokatfiskalsämbetet eller säkerhet
ställas intill dess Kungl. Majits utslag förelåge. Beloppet 2,250 kronor
visade sig omöjligt att indriva. Sedan Kungl. Majit fastställt Kungl, hovrättens
utslag uttogs genom indrivningsmyndighets försorg omkring 800 kronor.
Falkmanska dödsboet inbetalade däremot i början av februari 1935
mot vederbörligt kvitto det av Kungl, hovrätten utdömda beloppet. I enlighet
nied därför gällande bestämmelser girerades beloppet till Kungl, generalpoststyrelsens
konto nr 2600. Jag gjorde mig sedermera ingen brådska med
att rekvirera stämplar för beloppet, men sedan jag, som jämväl under sommaren
1935 tjänstgjorde hos riksdagens militieombudsman, återkommit till
Kungl, hovrätten, uppkom av någon anledning frågan örn stämpelbeläggning
av bouppteckningen efter Hedda Falkman med inbetalade beloppet.
Jag rekvirerade sedermera den 11 september 1935 stämplar för beloppet och
äsattes den med nr 1 märkta stämpeldelen bouppteckningen och överlämnades
den^jned nr 2 märkta delen till Kungl, statskontoret med anhållan örn utbekommande
av anmärkningsarvode. Jag hade vid denna tidpunkt lika
litet, som då stämpelbeloppet inbetalades, anledning antaga, att Kungl. Majit
skulle göra ändring i Kungl, hovrättens utslag. Vad dödsboet andragit, hos
Kungl. Majit, ägde jag ingen kännedom örn. Målet avgjordes efter cirkulation
och i utslag den 23 december 1935 bifölls dödsboets andrahandsyrkande.
Jag vill i detta sammanhang nämna, att jag vid denna tidpunkt i egenskap
av advokatfiskal stått såsom part i icke mindre än tolv hos Kungl. Majit
fullföljda arvsskattemål och att i intet av dessa mål ändring gjorts i Kungl,
hovrättens utslag. Sedermera har Kungl. Majit i två fall, där jag fört talan
om utgivande av ytterligare stämpelavgift, med ändring av Kungl, hovrättens
utslag, ogillat min av Kungl, hovrätten bifallna talan. De mål, som åsyftas,
finnas refererade i N. J. A. 1936 sid. 251 och sid. 617. Då jag i dessa fall
var tveksam örn utgången hos Kungl. Majit, gjordes från min sida aldrig
framställning om inbetalning av eller deposition för de av Kungl, hovrätten
utdömda beloppen, vilka uppgingo till respektive 14,775 kronor och 6,120
kronor.

Med anledning av revisorernas påstående att del å restituerade beloppet
belöpande anmärkningsarvodet icke skulle hava återbetalats till statsverket,
vill jag meddela, att jag samina dag, jag erhöll underrättelse från Kungl,
statskontoret, att riksräkenskapsverkets revisor framställt anmärkning mot
utbetalningen, i telefon meddelade den revisor hos Kungl, statskontoret, som
föredragit min framställning om utbekommande av anmärkningsarvodet,
att jag komme att återbetala anmärkta beloppet. Detta skedde också den 8
december 1937. Då det, enligt vad jag hade mig bekant, icke tidigare förekommit,
att advokatfiskal avkrävts uppburet anmärkningsarvode, syntes
mig anledning icke förefinnas att återbetala beloppet innan anmärkning mot
utbetalningen framställts.

Härutöver må i denna del endast anmärkas, att — enligt vad jag inhämtat
— revisorernas berättelse justerats den 15 december 1937. Vid denna tidpunkt
hade jag återbetalat det anmärkningsarvode, varom fråga är.

2) »I skrivelse till länsstyrelsen i Jämtlands län den 14 juni 1932 anmälde
advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt för den åtgärd länsstyrelsen kunde
finna gott företaga, att vid granskning av Ragunda tingslags häradsrätts lagfartsprotokoll
för hösttinget 1931 uppmärksammats, att A. och hans hustru
till A:s moder B. försålt viss fastighet, taxeringsvärderad till 11,400 kronor
för endast 2,500 kronor, varför överlåtelsen syntes hava huvudsaklig karak -

— 285

tär uv gåva. Länsstyrelsen avfordrade B. deklaration rörande den ifrågasatta
gåvan. B. upplyste emellertid, att hon år 1927 försålt vissa fastigheter
till sina barn och ''brorsbarn’ för 12,500 kronor samt att den av advokatfiskalsämbetet
uppmärksammade fastighetsöverlåtelsen endast inneburit
ett byte med köparen till en av dessa fastigheter, varför gåva icke kunde
anses föreligga. Stämpelbeläggning i anledning av advokatfiskalsämbetets
skrivelse kom därför ej heller till stånd. En därefter av länsstyrelsen företagen
utredning visade, att tre av de år 1927 av B. gjorda fastighetsöverlåtelserna
inneburit gåvor till köparna. De till länsstyrelsen avgivna deklarationerna
över dessa gåvor belädes med stämplar till belopp av respektive
kronor 772, 102 och 82 eller sålunda tillhopa ’954’ kronor. Med överlämnande
av en skrivelse från landskamreraren i länet, vari denne uttalade, att
de stämpelbelagda gåvorna icke torde hava kommit till länsstyrelsens kännedom
örn icke advokatfiskalsämbetet i sin skrivelse fäst länsstyrelsens uppmärksamhet
på den skenbara gåvan till B., rekvirerade advokatfiskal därefter
anmärkningsarvode å ’954’ kronor, vilket den 2 maj 1936 utbetalades
med 47 kronor 70 öre. Stämpelbeläggning har alltså ägt rum av gåvohandlingar,
örn vilka advokatfiskalen icke ägt kännedom.»

Sakförhållandet är följande: Vid granskning av lagfartsprotokollet för
Ragunda tingslags häradsrätt för hösttinget 1931 uppmärksammades, såvitt
nu är i fråga, dels att häradsrätten under § 33 i protokollet meddelat
lagfart för Hilding Lindberg och hans hustru Viola Lindberg å fastigheten
Krångede 38 i Ragunda socken, vilken fastighet — taxeringsvärderad till
8,100 kronor — makarna Lindberg för 2,500 kronor köpt av Hilding Lindbergs
moder, Kristina Lindberg, dels ock att häradsrätten under § 34 i protokollet
meddelat lagfart för Kristina Lindberg å fastigheten Krångede 3
i samma socken, vilken fastighet — taxeringsvärderad till 11,400 kronor —
Kristina Lindberg för 2,500 kronor köpt av sin son Hilding Lindberg och
hans hustru Viola Lindberg. Vid en flyktig jämförelse av innehållet i lagfartsparagraferna
stod det klart för mig, att byte av fastigheter mellan moloch
son förelåge. Närmare efterforskningar rörande Hilding Lindbergs^ åtkomst
till deri bortbytta fastigheten gav emellertid vid handen, att överlåtelserna
utgjorde ett led i en förtäckt gåvotransaktion under år 1927, varigenom
Kristina Lindberg försålt ägostyckade fastigheten Krångede 336 — taxeringsvärderad
till 59,900 kronor — till fyra barn jämte en oskyld person för
12,500 kronor jämte villkor om visst födoråd. Lagfart å dessa köp hade
sökts vid häradsrätten den 16 februari 1927 under §§ 22—26 i protokollet.
I det köpebrev, varigenom Krångede 36b försalts till Kristina Lindbeig, åberopades
Hilding Lindbergs fång av fastigheten och angavs jämväl dagen för
hans lagfart, den 16 februari 1927, § 26. Då såväl Hilding Lindbergs, som
övrigas fång till delar av fastigheten Krångede 336 syntes hava karakter av
gåva och då, såvitt härstädes förvarade förteckningar över gåvodeklarationer
gåvo vid handen, skatt icke uttagits för gåvorna samt, såvitt av härstädes
förda diarier framginge. transaktionerna icke varit föremål för utredning
från Konungens befallningshavandes sida, tillskrev jag den 14 juni 1932
Konungens befallningshavande i saken. Advokat fiskal äger nämligen icki
rätt att själv föra talan örn utgivande av gåvoskatt i andra fall än då talan
föranledes av granskning av stämpelbeläggning av gåvodeklarationer. klos
advokatfiskalen i kungl, hovrätten har därför sedan lång lid tillbaka praktiserats
det tillvägagångssättet alt advokatfiskalen i de fall, där han vid
granskning av laglärtsprotokoll uppmärksammat icke deklarerade gåvor eller
förtäckta gåvor, underrättat vederbörande Konungens befallningshavande
örn, vad som advokat!iskalen vid granskningen bemärkt, för den åtgärd, vartill
Konungens befallningshavande kunde finna fog. Detta är den enda till

— 286 —

bilds stående möjligheten för advokatfiskalen att få frågan, huruvida skattskyldighet
föreligger, prövad.

I berörda skrivelse den 14 juni 1932 meddelade jag Konungens befallningshavande
allenast, vad jag iakttagit med avseende å Kristina Lindbergs
tång av fastigheten Krångede 366. Att endast detta fång anmärktes i min
skrivelse berodde på, att detta fång var så alt säga det sista ledet i en rad
förtäckta gåvotransaktioner, vilka samtliga skulle rullas upp så snart fråga
uppkomme, örn anledningen till varför fastigheten Krångede 3"6 försålts till
underpris till Kristina Lindberg.

Det torde ligga i sakens natur, att, därest jag velat för åtgärd till Konungens
befallningshavande anmäla en enstaka transaktion, jag skulle hava anmält
det under § 33 i protokollet lagfarna fånget. Det ligger ju närmare tili
bands, att en mor giver sin son och sonhustru en gåva, än att sonen och sonhustrun
giver den förstnämndes moder en gåva. Det förtjänar bär anmärkas,
att särskilt i Jämtlands län är det ytterst vanligt, att föräldrar »på gamla
da’r» till sina barn försälja sina fastigheter till ett mycket lågt pris, ofta
endast mot villkor örn födoråd. Härigenom vinnes i regel att arvsskatten blir
lägre än vad den skulle blivit, därest fastigheten eller en normal köpeskilling
för densamma skolat upptagas såsom tillgång i dödsboet efter den först avlidne
av säljarna.

Sedan jag erhållit del av Konungens befallningshavandes protokoll den 5
juni 1935 samt genomgått de gåvodeklarationer, som avlämnats av Arvid
Lindberg, Engla Lindberg och Hilding Lindberg, deklarationerna nr 3—5/
1935, syntes det mig uppenbart, att anmärkningsarvode borde utgå å de influtna
skattebeloppen. (Bil. 1.)

Då föredraganden hos kungl, statskontoret i ärenden rörande utbetalning
av anmärkningsarvode alltid fordrat, att av de handlingar, som åberopades
såsom stöd för utbekommande av anmärkningsarvode, skulle framgå, att inbetalningen
av belopp, varå anmärkningsarvode begärts, föranletts av anmärkning
från advokatfiskal^ sida, anhöll jag i skrivelse den 2 april 1936
till landskamreraren i länet örn upplysning, huruvida de under nr 3—5/1935
upptagna gåvodeklarationerna föranletts av min skrivelse till Konungens befallningshavande
den 14 juni 1932 rörande vad som bemärkts vid granskning
av Ragunda tingslags häradsrätts lagfartsprotokoll för hösttinget 1931.
(Bil. 2.)

I skrivelse den 9 april 1936 meddelade landskamreraren, att berörda gåvor
icke torde hava kommit till Konungens befallningshavandes kännedom,
därest Konungens befallningshavande icke genom skrivelsen den 14 juni 1932
fått sin uppmärksamhet fäst på den skenbara gåvan till Kristina Lindberg.
(Bil. 3.)

Vid avfattandet av skrivelsen den 14 juni 1932 (bil. 4) — i skrivelsen
lämnades uppgifter örn ett flertal förtäckta gåvor — var jag fullt på det
klara med, att Konungens befallningshavande skulle undersöka de transaktioner,
som lågo bakom det av mig omskrivna fallet. Vad jag däremot icke
kunde veta var, huruvida Konungens befallningshavande skulle finna, att
skattskyldighet såsom för gåva förelåge. Jag är förvissad därom, att ifrågakomma
tre fastighetsöverlåtelser aldrig skulle blivit föremål för gåvobeskattning,
därest jag icke underrättat Konungens befallningshavande örn.
vad jag iakttagit vid granskning av lagfartsprotokollet för Ragunda tingslags
häradsrätt för hösttinget 1931. En anmälan av samtliga överlåtelser skulle
icke heller hava föranlett till annat resultat än det, vartill Konungens befallningshavande
kommit. Att märka är vidare, att, då köpebreven av år 1927
äro dagtecknade den 16 januari, omkring fem och ett halvt år förflutit mellan
köpebrevens upprättande och min skrivelse. Då skattemyndigheterna

— 287

icke före mitten av juni 1932 blivit uppmärksamgjorda på transaktionernas
gåvokaraktär saknas all anledning antaga, att uppmärksamheten sedermera
skulle hava riktats på desamma.

Av det anförda framgår, att revisorernas påstående, alt stämpelbeläggning
ägt rum av gåvohandlingar, örn vilka advokatfiskalsämhetet icke ägt kännedom,
saknar all grund.

3) »Den 30 november 1935 ingåvo dödsbodelägarna efter C. till Svea hovrätt
en ansökan att återbekomma arvsskatt, som skulle hava för mycket erlagts
i sammanhang med inregistrering den 31 maj 1935 av bouppteckning
efter C. Genom beslut den 6 december 1935 överlämnade hovrätten ansökningen
för yttrande till advokatfiskalen. I ett den 21 december 1935 till hovrätten
ingivet ämbetsmemorial bestred advokatfiskalen bifall till dödsbodelägarnas
ansökning och hemställde, att hovrätten i stället måtte förplikta
dödsboet att utgiva felande arvsskatt med ett belopp av 12,775 kronor.

Sedan dödsboet delgivits detta memorial, förklarade sig dödsboet villigt
att under hand erlägga det felande skattebeloppet. Den 24 april 1936 inbetalade
dödsboet till advokatfiskalen 6,770 kronor 20 öre kontant, varjämte
några av dödsbodelägarna överlämnade ansökningar om tillstånd att få erlägga
6,004 kronor 80 öre av skattebeloppet medelst årliga inbetalningar
jämte därvid fogade reverser å sistnämnda skattebelopp. Vederbörande häradsrätt
biföll ansökningarna om anstånd med erläggande av 6,004 kronor
80 öre av stämpelbeloppet och överlämnade skuldebreven å detta belopp till
länsstyrelsen. Med företeende av häradsrättens protokoll samt länsstyrelsens
kvitto å de mottagna reverserna rekvirerade advokatfiskalen i maj 1936 anmärkningsarvode
å hela ifrågavarande belopp, 12,775 kronor. Anmärkningsarvode
utbetalades med 638 kronor 75 öre. Den ytterligare arvsskatten på
12,775 kronor bar sålunda icke influtit på grund av anmärkning vid den i
36 stämpelförordningen omförmälda granskningen utan på grund av ett
efter remiss från hovrätten av advokatfiskalen å ämbetets vägnar avgivet
memorial, varefter denne rekvirerat och erhållit anmärkningsarvode endast
mot företeende av länsstyrelsens kvitto å avlämnade reverser.»

Sakförhållandet är följande: Den 22 augusti 1932 inregistrerades vid
Södra Roslags domsagas Häradsrätt bouppteckning efter bankdirektören Joban
Henrik Palme. Såvitt bouppteckningen utvisade, efterlämnade Palme
såsom dödsbodelägare sin änka, Anna Palme, och fem barn. Behållningen
i boet utgjorde omkring 1,350,000 kronor. Enligt ett i bouppteckningen intaget,
av makarna upprättat inbördes testamente, hade förordnats, bland annat,
att hustrun skulle åtnjuta avkastningen av ena hälften av den
avlidnes andel i kvarlåtenskapen och barnen åtnjuta avkastningen av den
andra hälften av samma andel och att, sedan jämväl Anna Palme avlidit —
och vissa legat utgått — avkastningen av den återstående kvarlåtenskapen
.skulle tillkomma makarnas barn under deras livstid, ävensom att, sedan
dessa avlidit, kvarlåtenskapen med äganderätt skulle tillfalla testatorernas
då levande barnbarn att mellan dem efter huvudtalet lika fördelas. Stämpelbeläggningen
av bouppteckningen granskades av mig vid något tillfälle
under sommaren 1933. Dä makarnas barn i förtida arv utbekommit avsevärda
belopp och arvskifte icke'' fogats vid bouppteckningen, vållade mig
frågan örn bouppteckningens rätta stämpelbeläggning ganska mycket bekymmer.
Efter en rätt vidlyftig utredning fann jag emellertid, att statsverket
icke blivit lidande pa häradsrättens sätt att beril k na arvsskatten. .Tåg
lät därför vid den verkställda stämpelbeläggningen bero. (Bil. 5.)

Sedan Anna Palme avlidit, inregistrerades vid häradsrätten den 31 maj
1935 bouppteckning efter henne. Enligt bouppteckningen utgjorde boels
behållning omkring 486,000 kronor. Arvsskatten beräknades till 13,184 kro -

— 288 —

lior. (Bil. (3.) Då jag vid något tillfälle under hösten 1935 granskade stämpelberäkningen
till bouppteckningen, erinrade jag mig bouppteckningen efter
mannen Palme och att behållningen i boet efter honom överstigit 1,000,000
kronor. I anledning härav forskade jag närmare i saken och rekvirerade
jämväl det hos häradsrätten förvarade exemplaret av bouppteckningen efter
Anna Palme. Resultatet blev, att jag snart nog fann, att behållningen i boet
upptagits till avsevärt lägre belopp än vederbort. I anledning härav tillskrev
jag den 20 november 1935 advokaten Alf Lindahl — denne hade i egenskap
av förutvarande förmyndare för Anna Palme uppgivit boet efter henne — med
anhållan, att han måtte till advokatfiskalsämbetet inkomma med avskrift avett
i bouppteckningen efter Anna Palme omnämnt bodelningsinstrument efter
Johan Henrik Palme jämte de ytterligare handlingar som kunde lända till
upplysning i saken ävensom eget yttrande. (Bil. 7.) I svarsskrivelse den 3 december
1935 åberopade Lindahl innehållet uti en av dödsbodelägarna efter
Anna Palme till kungl, hovrätten ingiven ansökan örn restitution av 1,660 kronor
av erlagd arvsskatt. I ansökan, vilken är dagtecknad den 30 november
1935 och ingiven till kungl, hovrätten samma dag — sista dagen för ingivande
av ansökan örn restitution — heter det, bland annat: »Mot bouppteckningen
och häradsrättens stämpelbeläggning av densamma har advokatfiskalen hos
kungl, hovrätten framställt den anmärkning, att större del än 45.82 °/o av
fonden bort upptagas såsom tillgång i bouppteckningen. Vid i anledning av
denna anmärkning verkställd närmare undersökning hava vi funnit, att
fru Palme icke ägt större del i fonden än sorn angivits i bouppteckningen.»
(Bil. 8 och 9.)

Avskrift av det begärda bodelningsinstrumentet hade bifogats skrivelsen.

Enligt beslut den 6 december 1935 överlämnades ansökningen av kungl,
hovrätten till advokatfiskal för yttrande.

Sedan jag med ledning av bodelningsinstrumentet samt omförmälda testamente
funnit, att kapitalvärdet av avkastningen av ett belopp örn cirka

307,000 kronor icke upptagits såsom tillgång i bouppteckningen, bestred jag
i ämbetsmemorial den 21 december 1935 på anförda skäl bifall till dödsbodelägarnas
talan samt yrkade, att dödsboet efter Anna Palme måtte förpliktas
att till statsverket utgiva felande arvsskatt med ett belopp av 12,775 kronor.
(Bil. 10.)

Sedan kungl, hovrätten enligt beslut den 20 januari 1936 utställt memorialet
till delgivning med dödsboet samt Lindahl den 7 februari 1936 för dödsboets
räkning erhållit del av detsamma, återkallade dödsbodelägarna efter
Anna Palme uti en den 13 februari 1936 till kungl, hovrätten ingiven skrift
den av dem gjorda restitutionsansökningen.

Dödsbodelägarna medgåvo sedermera betalningsskyldighet för beloppet
12,775 kronor. Emellertid ansågo två av dödsbodelägarna nämligen Carl
Palme och Oscar Palme, vilka av häradsrätten erhållit anstånd med erläggande
av viss del av det utav häradsrätten å deras lotter beräknade arvsskattebeloppet,
att de icke borde komma i ett sämre läge med avseende å
betalningen av den å deras lotter belöpande delen av fordrade beloppet 12,775
kronor, därför att bouppgivaren av misstag kommit att uppgiva boets tillgångar
till lägre belopp än vederbort. Dödsboets ombud hemställde därför,
att jag måtte biträda en framställning örn anstånd med erläggandet av den
ytterligare arvsskatt, som belöpte på Carl Palmes och Oscar Palmes andelar.
Ombudets hemställan fann jag både rimlig och befogad. Sedan dödsboet
den 24 april 1936 till mig inbetalat ett belopp av 6,770 kronor 20 öre samt
tillika överlämnat två reverser å tillhopa 6,004 kronor 80 öre jämte ansökningar
örn tillstånd att få erlägga viss del av skattebeloppet medelst årliga
avbetalningar, hemställde jag i skrivelse samma dag till Södra Roslags dom -

— 289 —

sagas häradsrätt, att häradsrätten måtte bevilja de av Carl Palme och Oscar
Palme gjorda framställningarna om anstånd med erläggande av den del av
stämpelbeloppet, som icke kontant guldits. (Bil. 11.)

Sedan häradsrätten bifallit framställningarna och protokoll över häradsrättens
beslut i ärendet kommit mig till handa, återkallade jag den 18 maj
1936 hos kungl, hovrätten mitt i berörda memorial framställda yrkande.
Kungl, hovrätten avskrev härefter målet den 22 maj 1936.

Jag kan icke underlåta att särskilt understryka, att upptäckten av att
behållningen i boet efter Anna Palme upptagits till för lågt belopp säkerligen
icke skulle hava gjorts vid granskningen av stämpelbeläggningen av bouppteckningen
efter Anna Palme, för det fall att annan än jag verkställt granskningen,
då nämligen endast den, som granskat bouppteckningen efter Johan
Henrik Palme, haft anledning misstänka, att behållningen i boet efter Anna
Palme upptagits till för lågt belopp. Det kan jämväl förtjäna särskilt anmärkas,
att häradsrätten i stämpel till bouppteckningen uttog 13,184 kronor
och att på grund av ifrågakomna anmärkning inflöt ett ytterligare belopp
av 12,775 kronor, eller således ett belopp, som är i det närmaste lika stort,
som det av häradsrätten uttagna beloppet.

Revisorerna göra gällande, att beloppet 12,775 kronor icke skulle hava
influtit på grund av anmärkning vid den i 36 § stämpelförordningen omförmälda
granskning och att anmärkningsarvode å samma belopp skulle hava
utbetalats till mig endast mot företeende av länsstyrelsens kvitto å avlämnade
reverser.

Av vad härovan anförts framgår tillfullo, att beloppet 12,775 kronor influtit
efter anmärkning mot stämpelbeläggningen av bouppteckningen efter
Anna Palme. Påståendet, att jag skulle hava utbekommit anmärkningsarvode
å beloppet 12,775 kronor endast mot företeende av länsstyrelsens kvitto
å avlämnade reverser, måste bero på misstag från revisorernas sida. Vid
rekvisition av anmärkningsarvode å berörda belopp överlämnade jag förutom
omförmälda kvitto jämväl del 2 av dubbla beläggningsstämplar till ett belopp
av 6,770 kronor 20 öre. Stämpeldelarna finnas allt fortfarande hos
kungl, statskontoret.

Då riksdagens revisorer, enligt vad jag har mig bekant, vid granskning
av nu ifrågavarande ärende tagit del av såväl handlingarna hos kungl, statskontoret
som handlingarna uti den hos kungl, hovrätten förvarade akten i
målet mellan Anna Palmes dödsbo, å ena, samt advokatfiskalsämbetet, å
andra sidan, angående restitution av arvsskatt, är det ägnat att förvåna, att
revisorerna icke beaktat, vare sig att av innehållet i restitutionsansökan framgår,
att anmärkning framställts mot stämpelbeläggningen av bouppteckningen
efter Anna Palme, eller att jag i samband med anhållan hos kungl, statskontoret
örn arvode å influtet belopp, 12,775 kronor, bifogat stämpeldelar
till ett belopp av 6,770 kronor 20 öre.

Stockholm och kungl, hovrättens advokatfiskalskontor den 11 januari
1938.

ERNST ÅDERLUND.

19—357289. Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1937. II.

— 290

Hovrättens över Skåne och
Blekinge

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 96, § 39.

Till herr statsrådet oell chefen för kungl, justitiedepartementet.

Statsrevisorerna hava i sin berättelse fäst uppmärksamheten på det mindre
lämpliga i att, såsom säges hava skett vid hovrätten över Skåne och Blekinge,
en underordnad befattningshavare (förste expeditionsvakten) fått i
uppdrag att attestera räkningar utställda av överordnad. Expeditionsvakten
säges sålunda hava attestera! bl. a. presidentens reseräkningar och räkningar
på avsevärda belopp, avseende flyttningsersättning för ett hovrättsråd.
Med anledning härav anhåller jag atl få lämna herr statsrådet följande meddelanden.

Något uppdrag av angiven art har icke av hovrätten lämnats förste expeditionsvakten.
Däremot har han av hovrätten anbefallts att kontrollera
alla räkningar från firmor för att tillse, att hovrätten erhållit vad som debiterats,
samt härom förse räkningarna med attest. Det åligger dessutom advokatfiskal
granskningsskyldighet beträffande allt som utbetalas. Och
alla utgifter av någon betydelse underställas presidenten, om vars beslut
advokatfiskalen underrättas. Ovannämnda flyttningsersättning för ett hovrättsråd
hade granskats av presidenten och beloppet hade behörigen utanordnats
i hovrättens protokoll. Beträffande presidentens reseräkningar för
tjänsteresor sker dels en anmälan till justitieministern av varje tjänsteresa,
vars behörighet alltså granskas i justitiedepartementet; dels åligger advokatfiskalen
att granska räkningens riktighet före utanordnandet, och dels
granskas räkningen slutligen i riksräkenskapsverket som alla andra räkningar.
Någon attestering av att resan ägt rum har hovrätten icke ansett
erforderlig; och någon sådan torde ej förekomma inom andra verk beträffande
chefens resor.

Att de av statsrevisorerna omnämnda räkningarna försetts med attest av
förste expeditionsvakten är beklagligtvis riktigt. Denna attest har saknat
varje betydelse för beloppens utbetalande, liksom den i sak varit alldeles
betydelselös, och den kan svårligen förklaras annat än som ett oövervägl
misstag, i det att de ifrågavarande räkningarna, som attesterats efter utbetalningen,
medföljt andra räkningar sorn av räkenskapsföraren utlämnats
till expeditionsvakten för attestering. Varken det ifrågavarande hovrättsrådet
eller undertecknad har ägt någon kännedom örn att våra räkningar varit
attesterade av expeditionsvakten förrän genom revisorernas berättelse. För
framtiden kommer jag emellertid att vaka över att hovrättens räkningar icke
förses med dylika meningslösa anteckningar.

Ett exemplar av denna förklaring överlämnas samtidigt till finansdepartementet.

Stockholm den 20 december 1937.

K. SCHLYTER.

291 —

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 96, § 40.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 17 december 1937 har byggnadsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast samlade
revisorers berättelse yttrats angående brandförsäkring av statsverket tillhöriga
byggnader lii. m. (§ 40).

På grund härav får byggnadsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Frånsett vissa hos Stockholms stads brandförsäkringskontor tågna allIramtidsförsäkringar,
för vilka engångspremier erlagts av fastigheternas förra
ägare och som i flertalet fall avse förhållandevis små försäkringsbelopp, äro
kronans under byggnadsstyrelsens vård ställda fastigheter i regel icke brandförsäkrade.
Tidigare voro Kungl, teaterns och dramatiska teaterns byggnader
med hänsyn till den särskilda brandrisk, som måste anses vara förenad
med där bedriven verksamhet, försäkrade, men förklarade 1927 års riksdag
att staten icke längre borde ikläda sig en så dyr kostnad, som försäkrandet
av dessa båda byggnader droge. Med detta riksdagens beslut torde frågan
örn brandförsäkringen av berörda två byggnader få anses avgjord.

Statsverket är alltså i huvudsak sin egen assuradör i fråga örn de under
byggnadsstyrelsens vård ställda fastigheterna. Erfarenheten har också bekräftat
att denna anordning är för statsverket ur ekonomisk synpunkt fördelaktig,
och får styrelsen i detta avseende framhålla följande.

Efter avdrag av gällande allframtidsförsäkringar, vilkas sammanlagda ansvarighetsbelopp
uppgår till 6,415,493 kronor 21 öre, utgjorde det oförsäkrade
byggnadsvärdet å de fastigheter i Stockholm, som tillhöra statens allmänna
fastighetsfond, byggnadsstyrelsens delfond, i slutet av år 1937 sammanlagt
i runt tal 60,000,000 kronor. Med en premiesats av i genomsnitt
35 öre per 1,000 kronor skulle brandförsäkring av dessa byggnadsvärden
draga en årlig premiekoslnad av 21,000 kronor. Härvid har dock icke hänsyn
tagits till de Kungl, teatrarnas byggnader, vilka icke redovisas i fastighetsfonden
och för vilka prcmiesalserna skulle vara mångdubbelt högre. Det
byggnadsstyrelsens delfond tillhöriga fastighetsbeståndet i Stockholm har
under de senast gångna 20 åren drabbats av brandskador, vilkas avhjälpande
betingat en sammanlagd kostnad för statsverket av 249,350 kronor 73 öre
eller i genomsnitt cirka 12,500 kronor per år, vilket belopp endast utgör något
mer än hälften av det belopp, som enligt ovan årligen skulle erläggas i
premier, därest nämnda fastighetsbestånd vore försäkrat. För fastighetsbeståndet
i landsorten visar den senaste 10-årsperiodcn en genomsnittskostnad
av 1,323 kronor i brandskador, varemot en beräknad försäkringspremie
skulle komma att uppgå lill 10,453 kronor per år.

Undantag från regeln att staten själv bör ikläda sig brandrisken beträffande
dess fasta egendom bör emellertid enligt byggnadsstyrelsens mening
göras i fråga örn byggnader, som äro under uppförande, eller byggnader, å
vilka ombyggnadsarbeten i större omfattning pågå. Riskerna vid såväl nybyggnader
sorn ombyggnader äro nämligen så betydande att en försäkring,
under den tid arbetena pågå, måste anses vara fullt motiverad. Dylika försäkringar
bruka också i allmänhet tågås beträffande av byggnadsstyrelsen
handhavda byggnadsföretag av berörda art och ombesörjas av byggnadsstyrelsen,
när arbetena utföras i styrelsens egen regi, och i annat fall av vederbörande
entreprenör.

— 292

Vad beträffar kronan tillhörig lös egendom torde i allmänhet böra gälla
regeln att kronan skall vara sin egen assuradör såväl i vad avser brandskada
som inbrott och dylikt. Emellertid torde vissa särskilda fall förekomma, då
undantag från denna regel kunna anses motiverade, exempelvis då det är
fråga om särskilt dyrbara enstaka föremål och dylikt.

Slutligen får byggnadsstyrelsen framhålla, att styrelsen i likhet med riksdagens
revisorer finner det önskvärt att särskilda, enhetliga bestämmelser
utfärdas rörande försäkring av kronan tillhörig egendom.

Stockholm den 24 januari 1938.

Underdånigst
HENNING LEO.

DAVID DAHL.

Sten Zethelius.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 99, § 41.

Till Konungen.

Till åtlydnad av remiss den 17 december 1937 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 41 av berättelsen angående statsverket anfört rörande
Skara domkapitels räkenskaper.

Revisorerna hava funnit vissa, vid räkenskapsgranskningen inom riksräkenskapsverket
uppmärksammade förhållanden beträffande sagda domkapitel
vara av den beskaffenhet, att de ansett sig icke böra undanhålla riksdagen
desamma. Revisorerna hava därvid, bland annat, erinrat om en vid
nämnda granskning gjord iakttagelse, enligt vilken anslagsposten till övriga
expenser för budgetåret 1936/37 skulle hava överskridits med angivet belopp.
Under den fortsatta utredningen inom ämbetsverket har emellertid
framkommit, att domkapitlet enligt Kungl. Maj:ts beslut den 28 maj 1937
erhållit bemyndigande att i viss omfattning överskrida nämnda anslagspost.
På grund härav har ärendet i denna del icke föranlett vidare åtgärd från riksräkenskapsverkets
sida. Beträffande övriga förhållanden, varom revisorerna
erinrat, liksom andra vid granskningen inom ämbetsverket påträffade
felaktigheter har riksräkenskapsverket vidtagit åtgärder för vinnande av rättelse.

I detta sammanhang anser sig riksräkenskapsverket böra framhålla angelägenheten
av att de tjänstemän, som skola handhava domkapitlens och stiftsnämndernas
medelsförvaltning, vilken numera erhållit avsevärd omfattning,
böra besitta sådana kvalifikationer även i kameralt hänseende, som kunna
anses erforderliga för handhavandet av förekommande ekonomiska angelägenheter.

Stockholm den 20 januari 1938.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

V. ARVIDSSON.

H. Levin.

— 293 —

Skara domkapitels

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 99, § 41.

Till Konungen.

Med utgångspunkt i en råd specificerade anmärkningar mot de till riksräkenskapsverket
insända räkenskaperna för budgetåret 1936—1937 ha statsrevisorerna
förebrått domkapitlet att ej lia vidtagit tillfredsställande åtgärder
för ett snabbt åstadkommande av ordning och reda i redovisningsväsendet
vid domkapitlet.

Gentemot detta statsrevisorernas generella omdöme vill domkapitlet allra
först framhålla att den viktiga del av förvaltningsapparaten, som närmast
hör stiftsnämnden till och som genom de timade förskingringarna blivit allra
mest desorganiserad såsom ett resultat av gjorda anstalter uppenbarligen fungerar
fullt tillfredsställande. Det arbete, som av domkapitlets expedition
nedlagts på sanering av stiftsnämndens räkenskaper och förvaltning, synes i
rättvisans namn ej böra helt förtigas i detta sammanhang. Domkapitlet vill
emellertid med beklagande medgiva, att det tekniska handhavandet av domkapitlets
bokföring varit behäftat med icke oväsentliga brister. Domkapitlet
anser sig icke böra ingå på en detaljerad utredning av huru de anmärkta felaktigheterna
uppkommit, men förklarar sig i fortsättningen vilja på allt sätt
söka åstadkomma rättelse i berörda hänseenden.

Till förklaring av de felaktigheter, som vidlått domkapitlets räkenskaper,
vill domkapitlet peka på några omständigheter, som härvid synes vara av
vikt.

Domkapitlet har allra först på expeditionen icke förfogat över de personliga
resurser, som hade varit nödvändiga för bemästrandet av de uppgifter,
som hopat sig under det förflutna räkenskapsåret. På stiftsnotariebefattningen
har domkapitlet sålunda varit hänvisat till tillfälligt anställda yngre
vikarier, som väl i och för sig utfört ett samvetsgrant och intresserat arbete,
men helt naturligt icke genast besuttit den önskvärda erfarenheten och rutinen.
Vidare är att märka, att domkapitlet hela denna påfrestande tid —
på grund av särskilda förhållanden, sammanhängande med det genom oegentligheterna
inträdda läget — laborerat med en juridiskt skolad tjänsteman
mindre än vad den nya domkapitelsorganisationen förutsätter såsom normalt
för en expedition av denna storleksordning.

Till detta kommer nu ytterligare den extraordinära arbetsbelastning, som
påvilat det sålunda sammansatta kansliet. För att bringa reda i den oordnade
förvaltningen voro under det gångna året omfattande kontrollarbeten
av nöden: skrivelser, protokoll och arkivalier av olika slag måste genomgås
samt ordnas och kompletteras, något som också hade till följd en tidsödande
skriftväxling åt skilda håll. Tages dessutom i betraktande, att expeditionen
måst för pågående rättegångar och förhör framskaffa erforderlig^ material
och leverera utförliga inlagor bör det vara klart, att belastningen pa kansliet
under det gångna räkenskapsårets senare hälft varit över hövan stor, så att
personalen långa tider tvingats till betydande övertidsarbete. Allt som allt
kan sägas, att arbetstakten på domkapitlets expedition kännetecknats av en
nervös brådska, som nödvändigtvis medfört menliga verkningar på arbetsresultatet
i stort.

Särskilt gjorde sig denna forcering märkbar vid tiden för bokslutets uppgörande.
Domkapitlet beklagar med hänsyn härtill, att framställningarna
från domkapitlets sida till riksräkenskapsverkct örn respit med räkenska -

— 294 —

pernäs insändande blott i otillräcklig mån kunde bifallas. Så som förhållandena
nu gestalta sig måste handlingarna, trots redogörarens förklaring att
de ej hunnit färdigställas, avsändas i det skick, som nu blivit föremål för
statsrevisorernas anmärkningar. I den brådstörtade leveransen av räkenskaperna
är också anledningen att söka till att de ej kommo att underskrivas av
undertecknad, biskop, som, när de avsändes, befann sig på en flera dagars
visitationsresa ute i stiftet.

Allra sist vill domkapitlet lia framhållit en omständighet, som ytterligare
bidragit till att försvåra arbetet på expeditionen, nämligen de trånga och
obekväma lokaliteter, varöver domkapitlets expedition förfogar. I vartdera
av tvenne expeditionen tillhöriga rum, varav det ena är av mycket begränsat
omfång, ha sålunda icke mindre än 3 personer — i det ena stundom
4 — haft sin arbetsplats. Det skulle lia varit domkapitlet en stor tillfredsställelse
att, därest statsrevisorerna personligen hade velat underrätta sig örn
domkapitlets arbetsförhållanden, få klargöra det ohållbara i den närvarande
situationen härutinnan. Hittills har någon ändring till det bättre i dessa
stycken näppeligen varit möjlig. Situationen är emellertid nu en annan
därigenom att biskopen tillhöriga ämbetsvåningen i domkapitelshuset kommer
att stå till förfogande, sedan den nya biskopsgården under loppet av
sommaren 1938 blivit färdig. I samband med översändandet av de ordinarie
petita hösten 1937 har också domkapitlet gjort underdånig framställning
om anslag för reparationer och ändringsarbeten, som i samband med en
sådan utvidgning av expeditionslokalerna bliva nödvändiga. Domkapitlet
vill allvarligt ge uttryck åt den förhoppningen, att sagda framställning må
vinna beaktande hos Eders Kungl. Maj :t och i sinom tid främjas också
genom statsrevisorernas mäktiga inflytande.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit förutom undertecknad,
ordförande och föredragande, domprosten E. Berglund, lektorn P. Öhlin,
kontraktsprosten K. A. Hellgren, disponenten L. Andersson.

Skara domkapitel den 5 januari 1938.

Underdånigsl
Å domkapitlets vägnar:

GUSTAF LJUNGGREN.

Nils R. Hermansson.

T.f.stiftssekreterarens iSkara

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 99, § 41.

Till Konungen.

Sedan undertecknad lämnats tillfälle avgiva utlåtande med anledning av
vad som av riksdagens senast församlade revisorer i den av dem avgivna
berättelsen yttrats rörande domkapitlets räkenskaper får jag i underdånighet
anföra följande:

Jag kan icke vitsorda revisorernas påstående att åtgärder för åstadkommande
av ordning och reda i domkapitlets redovisningsväsende icke vidtagits.
Genast efter det att de oegentligheter, som vid den av riksräkenskaps -

— 295 —

verkets revisor verkställda inventeringen konstaterats, vidtogos sålunda anstalter
dels för kontroll av den fortsatta räkenskapsföreningen, dels ock för
att komma till rätta med befunna felaktigheterna i räkenskaperna. Sålunda
har en av domkapitlets ledamöter minst en gång varje vecka utfört siffer -granskning av inkommande och utgående medel. Vidare hava bestämmelser
meddelats om utanordning och kvittenser, öppnande av försändelser, införande
av registrerings- och kvittensbok med postverket m. m., allt gående
ut på att varje transaktion skall utföras av redogöraren med kontroll av ytterligare
en tjänsteman vid expeditionen samt att göra räkenskapsföringen
så säker och kontrollen så effektiv som möjligt.

Vidare har ett synnerligen omfattande och tidsödande arbete utförts av
såväl domkapitlets ledamöter som undertecknad för att rätta de förut under
redovisningsåret förda räkenskaperna. Att det arbete, som sålunda utförts
icke medfört åsyftat resultat, då mot räkenskaperna alltjämt kunna resas
anmärkningar, beror sålunda icke på underlåtenhet eller likgiltighet^ utan på
de extrema förhållanden, som här hava varit rådande och det tillstånd, vari
räkenskaperna befunno sig, vid tiden för oegentligheternas upptäckande, vilket
senare torde få anses hava föranlett mig att förbise formella bestämmelser
och helt gå upp i utredningen av realförhållandena.

Att genast sätta sig in i alla detaljer i en omfattande bokföring, även om
den är aldrig så riktig, och man därtill haver hjälp av vederbörande bokförare,
är ofta en svår och tidsödande sak. Huru mycket värre måste det då
icke ställa sig för den, som skall såsom i detta fallet övertaga en bokföring,
vars tillstånd kan betecknas i det närmaste kaotisk, och för vars utredning
biträde icke kunnat erhållas av räkenskapsföraren.

Så som några få belysande exempel må anföras, att jag under arbetets
gång funnit verifikationer till mer än 200 kronors värde, att Skara stifts
lånekassa befunnits innehava en revers å 500 kronor utöver vad som angivits
vid inventeringen av kassan, att inkommen ränta å lån icke antecknats,
att verkställda insättningar i stor utsträckning icke kunnat hänföras till anteckningar
i journal eller kassaböcker, varför det i ett stort antal fall icke
varit möjligt och i en del fall först efter omständliga utredningar gått att
konstatera, huruvida de insatta summorna varit riktiga eller tillhört vederbörande
fond, samt att de särskilda räkenskaperna för de för Prästerskapets
Änke- och Pupillkassa lediga tjänsterna i ett flertal fall varit så oredigt förda
och befunna med så många fel, att tjänsterna först efter omfattande och
tidsödande utredningar kunnat redovisas.

Kommer så härtill, att någon förfalloliggare för lånen icke funnits samt
att P. M. över tider för utgivande av pensioner eller stipendier varit mycket
knapphändig, vilket haft till följd att innan dylika handlingar kunnat upprättas
kontroll och åtgärder i stor utsträckning kunnat utföras först efter
genomgång av föregående års räkenskaper eller handlingar angående donationerna.

Efter oegentligheternas upptäckande häktades extra tjänstemannen K. B.
Hasselblad och från samma tid har stiftssekreteraren N. Broström åtnjutit
tjänstledighet. Härigenom förminskades arbetsstyrkan på domkapitlet, 1 rånsett
skrivbiträdet, med två tredjedelar. De uppkomna luckorna besattes med
nuvarande kansliskrivaren A. B. Guslafsson och med notarier från härvarande
domsaga. Gustafsson har tjänstgjort vid domkapitlet oavbrutet sedan
nämnda tidpunkt, under del all såsom vikarier å amanuenstjänsten varit
förordnade hovrättsnotarie B. Waerncman under tiden 22 februari—17 maj
och hovrättsnotarid! B. Högrell sedan IS maj. Notarie Waerneman uppehöll
under hela sitt förordnande jämväl nolariebefattning vid domsagan och
enahanda var förhållandet med notarie Ihlgren till den 1 oktober, da han

— 296

erhöll fullständig ledighet från sin domsagotjänstgöring för att endast ägna
sig åt arhetet å domkapitlets kansli. Båda hava varit föredragande i stiftsnämnden.
De här ovan nämnda hava samtliga utfört ett gott och förtjänstfullt
arbete, men klart är alt de under den första tjänstgöringstiden, innan
de hunnit sätta sig in i förhållandena å expeditionen, och under tjänstgöringen
å tvenne tjänster icke kunnat ersätta de föregående tjänsteinnehavarna,
särskilt då det gällt det löpande expedilionsarbetet — besvarandet av förfrågningar,
telefon samt personliga besök, vilket arbete därför ofta kommit
att upptaga större delen av min ordinarie arbetstid. Vidare må påpekas,
att jag ansåg det angeläget, att Gustafsson fick ostörd sätta sig in i och fullgöra
honom åliggande göromål, förandet av stiftsnämndens räkenskaper och
dess diarium samt uträknandet och expedierandet av prästerskapets avlöning
m. m., varför han i ytterst ringa omfattning tagits i anspråk för andra
göromål.

Ehuru domkapitlet är ett av de mest arbetstyngda har domkapitlet dock
mindre personal än de flesta andra domkapitel. Härav följer, att arbetet för
de olika tjänstemännen även under ordinära förhållanden är forcerat och
ansträngande, samt att även den minsta ökning genast gör sig kännbar. En
ytterligare följd härav är, att det icke låter sig göra, om icke annat arbete
skall bliva eftersatt, att avdela viss personal för särskild uppgift. Huru
önskvärt det sålunda än hade varit, har det icke varit möjligt varken för
mig eller någon annan tjänsteman vid domkapitlet att enbart ägna sig åt
utredningen av räkenskaperna. Det återstod således intet annat än att jämsides
med det övriga arbetet verkställa utredningen.

Då det icke lyckades mig, trots de största ansträngningar, att helt komma
till rätta med räkenskaperna, vände jag mig till sakkunnig, en åtgärd, som
av domkapitlet godkändes. Sedan denne verkställt bokslut, vidtog åter utredning
rörande kassorna, vilken utredning slutligen utmynnade i uppdrag
för den sakkunnige att verkställa utredning angående vissa fonders ställning
före budgetåret 1936—1937. Härigenom framkom, att fel förelåg i den ingående
balansen för nämnda budgetår, ett förhållande, som ytterligare belyser,
i vilket skick räkenskaperna befunno sig, då jag övertog dem.

Under det tilländalupna året har arbetet vid domkapitlet avsevärt ökats.
Sålunda har antalet diarieförda ärenden ökats från 1,048 år 1936 till 1,222
år 1937 eller med i det närmaste 20 procent. Antalet enbart från domkapitlet
utgångna expeditioner utgör 2,615 — således av mig expedierade — och
av mig egenhändigt utskrivna underhandsskrivelser uppgå till 385. Härtill
kommer, att ett flertal ärenden fordrat omfattande och vidlyftiga utredningar,
ävensom att alla de uppgifter och undersökningar, som erfordrades för
processen mot stiftssekreteraren Broström måst verkställas av mig såsom
den ende, som kände till förhållandena.

Av det sagda —- även om det endast svagt kan återge, hur det verkligen
varit — framgår, att arbetsförhållandena vid domkapitlet under det förflutna
året varit synnerligen svåra. Min arbetstid har varierat mellan 10 och 16
timmar per dag mången gång utan avbrott för måltid. Även så gott som
varenda söndag har jag tillbringat på domkapitelsexpeditionen. Någon semester
har jag icke åtnjutit med undantag för fyra dagar, två i juli och två
i oktober.

Det är mot bakgrunden av ovan relaterade förhållanden och av den av
det tidsödande utredningsarbetet föranledda brådskan — enligt order från
Riksräkenskapsverket kunde uppskov icke beviljas längre än fjorton dagar
— förefintligheten av de formella felaktigheterna i räkenskaperna få ses.

Således kan det naturligtvis — en person, som snart i tjugo år tjänstgjort
i ett statens verk, vet till fullo, att expeditioner skola utskrivas med bläck

— 297 —

eller skrivmaskin — aldrig hava varit min mening att avlöningslistorna
skulle vara ifyllda med blyerts. Vid arbetet å desamma användes blyerts
för möjliggörande av utstrykning. De gjorda anteckningarna äro felaktiga.
Jag hade också givit order örn deras rättande och ifyllande med bläck.
Detta har icke blivit gjort. Jag har härigenom icke velat skylla ifrån mig
utan endast förklara händelseförloppet, vilket såsom förut påpekats är föranlett
av brådska och alltför stor arbetsbörda.

Avlöningarna för juni månad inkommo icke förr än den 1 juli, således
efter inventeringen.

Vad åter angår den felande underskriften, så är här i huvudsak samma
förhållande. Räkenskaperna skulle såsom förut nämnts ovillkorligen vara i
Riksräkenskapsverket den 1 oktober, och då de icke blivit underskrivna på
grund av att de voro under inbindning, hade jag intet annat val än att avsända
dem, därvid jag utgick från att desamma -—- det torde få anses vara
praxis, åtminstone har den alltid tillämpats å domkapitelsexpeditionen, att
icke underskriven handling återställes för underskrift skulle, så fort de behandlats
återställas för underskrifts åsättande. Enbart det förhållandet, att
jag försett dem med kontrasignation — således ej med min underskrift —
visar ju att avsikten varit att underskriften skulle ske i överensstämmelse
med gällande instruktion. Jag beklagar, att jag icke bilade en skrivelse härom,
men jag ansåg det så självklart, alt jag fann en dylik åtgärd onödig.

Jag tillåter mig påpeka, att jag innan räkenskaperna avsänts till Riksräkenskapsverket
bemärkt och fäst Länsstyrelsens i Skaraborgs län uppmärksamhet
på det av revisorerna påtalade förhållandet, att avgift till civilstatens
änke- och pupillkassa icke erlagts av stiftssekreteraren och expeditionsvakten,
samt att till följd av detta påpekande avgifter uttagits från den 1 juli
detta år. Tilläggas må, att expeditionsvakten sedermera erlagt förfallna avgifter,
samt att stiftssekreteraren ufärdat revers å de avgifter, som av honom
bort hava guldits.

Skara den 4 januari 1938. ,

Underdånigst
Nils R. Hermansson.

Kammarkollegiets och statskontorets yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 101, § 42.

I likhet med revisorerna hålla ämbetsverken före, att avkastningen av
Norrby- och Djupviksfonderna bör komma till användning för avlöningsändamål
och sålunda, må vara indirekt, komma statsverket till godo. Ett
avgörande redan nu beträffande det sätt, på vilket fonderna böra komma till
användning, synes emellertid kunna föregripa det slutliga ställningstagandet
till den av 1937 års riksdag påyrkade avvecklingen av den löneform, enligt
vilken avkastningen av donationer — statliga och enskilda — tillgodoföres
vissa lärare. Det synes därför lämpligt, att regler beträffande sättet tor dispositionen
av nyssberörda båda fonders avkastning meddelas först i samband
med prövningen av sistnämnda fråga.

— 298

I beslutet av detta utlåtande hava förutom undertecknade, deltagit kammarrådet
Schalling och t. f. kammarrådet Nilsson samt statskommissarien
Spilhammar.

Stockholm den 11 januari 1938.

Underdånigst
C. Fr. NISSEN

S. T. ÖRTENGREN.

PER GAVELIUS.
Föredragande.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 101, § 42.

Till Konungen.

Den 17 december 1937 har Eders Kungl. Majit anbefallt skolöverstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats rörande avkastningen av vissa prebendehemman
vid de allmänna läroverken m. m.

Enligt bestyrkt utdrag av nämnda berättelse hade revisorerna i detta sammanhang
yttrat bland annat följande. Av domkapitlet i Strängnäs förvaltades
två fonder, vilka härrörde från till lektorsbefattningar vid högre allmänna
läroverket i Strängnäs anslagna prebendehemman, nämligen de s. k.
Norrby- och Djupviksfonderna. Några bestämmelser angående användningen
av nämnda fonders avkastning hade icke meddelats. I följd härav hade
fondernas avkastning endast lagts till fondernas kapital och icke använts till
bestridande av lärareavlöningar vid läroverket. Det syntes revisorerna anmärkningsvärt,
att avkastningen från nämnda båda fonder under en följd av
år icke kommit till användning. Så länge avkastningen av vissa prebendehemman
m. m. alltjämt inginge i avlöningen för lärare vid de allmänna läroverken,
borde givetvis även denna avkastning tagas i anspråk för dylikt ändamål.
En rättelse härutinnan borde därför snarast vidtagas.

överstyrelsen har från ecklesiastikdepartementet inhämtat, att jämlikt
den av de i berättelsen omnämnda nådiga ämbetsskrivelserna den 18 mars
1921, som rör den s. k. Norrbyfonden, domänstyrelsen — icke, såsom i revisorernas
berättelse angivits, domkapitlet i Strängnäs — anbefallts att till
Eders Kungl. Majit inkomma med förslag å det belopp, vartill efter den 1
maj 1921 uppgående inkomst av behållen skogsavkastning vid lektorshemmanet
1 mtl krono Norrby nr 2 i Strängnäs socken skulle, för år räknat,
kunna uppskattas, varjämte Eders Kungl. Majit förklarat sig vilja i samband
med prövning av sådant ärende jämväl meddela beslut i fråga om användningen
av den föreskrivna fonden. Enligt den andra av nämda båda
ämbetsskrivelser har domkapitlet i Strängnäs anbefallts att inkomma med
utredning och förslag angående vissa inkomster från prebendehemmanet
Djupvik nr 2 i Strängnäs socken och därvid tillika föreslå det värde, vartill
inkomsten av prebendehemmanet, oavsett skogen, »numera» skäligen borde
uppskattas.

— 299 —

Överstyrelsen delar revisorernas uppfattning, att i avvaktan å en slutlig
reglering av frågan om indragning till statsverket av de s. k. skolhemmanen
över huvud taget avkastningen från nu ifrågavarande två fonder och till
dessa inflytande inkomster, i stället för att läggas till fondernas kapital, bör
tagas i anspråk för avlöning åt lärare vid de allmänna läroverken, i detta fall
givetvis lektorerna vid högre allmänna läroverket i Strängnäs, därvid överstyrelsen
förutsätter, att inkomsten från Norrbyfonden skulle tillfalla samma
lektor, som åtnjuter inkomsten i övrigt från hemmanet Norrby nr 2, och
inkomsten från Djupviksfonden sjätte lektorn.

Enligt 3 § av avlöningsreglementet för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende
den 30 september 1937 (nr 873) skall innehavare av sådan
befattning vid de allmänna läroverken, med vilken rätt till särskilda förmåner
är förenad, vara underkastad minskning i avlöning från statsverket till
belopp, motsvarande de i avlöningen ingående särskilda förmånerna, efter
uppskattning i behörig ordning.

Överstyrelsen får därför föreslå, att den av Eders Kungl. Maj:t genom förutnämnda
båda ämbetsskrivelser anbefallda uppskattningen av inkomster
från nu ifrågavarande båda hemman fullföljes så att densamma kan godtagas
såsom sådan uppskattning, varom förmäles i nämnda kungörelse nr 873/
1937.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, tjänstförrättande avdelningschefen undervisningsrådet
Lundblad, t. f. undervisningsrådet Ideforss samt amanuensen Wallgren, föredragande.

Stockholm den 10 januari 1938.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

Carl Wallgren.

Domkapitlets i Strängnäs

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 101, § 42.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 17 december 1937 har domkapitlet anbefallts att
avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad i 42 § av riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats rörande avkastningen av vissa prebendehemman
vid de allmänna läroverken m. m. och får domkapitlet i underdånighet
anföra följande.

De fonder, örn vilka det är fråga, äro de s. k. Norrvik- och Djupviksfonderna,
vilka härröra från till lektorsbefattningar vid Strängnäs högre allmänna
läroverk anslagna prebendehemman. Fonderingen av medlen har
ägt rum i enlighet med förelägganden givna i två Kungl, brev den 18 mars
1921, det ena beträffande Norrby till Kungl, domänstyrelsen och det andra
rörande Djupvik till domkapitlet.

Några föreskrifter rörande de fonderade medlens disposition hava icke
lämnats men genom nådigt beslut den 4 juni 1937 har Eders Kungl. Maj:t

— 300 —

på ansökan av vederbörande indelningshavare och arrendator medgivit under
vissa villkor, att av Norrbyfonden finge till bestridande av kostnaderna
för elektrifiering av hemmanet Norrby utgå ett belopp av högst 1,200 kronor.

Domkapitlet anser rimligt, att avkastningen av fonderna kommer till användning,
t. ex. för lärarlöner, och vill förorda, att frågan om deras disposition
upptages till behandling av den utredning, som för närvarande pågår
angående användning av medel, som utgå från prebendehemman.

i detta ärendes handläggning hava deltagit förutom undertecknad biskop,
vice ordföranden Norberg samt ledamöterna Christiansson, Hamilton, Rosander
och Jonsson.

Föredragande: stiftssekreteraren I. Gosselman.

Strängnäs den 19 januari 1938.

Underdånigst
A domkapitlets vägnar:

GUSTAF AULFN.

Ivar Gosselman.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 102, § 43.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Majit den 17 december 1937 anbefallt skolöverstyrelsen
att med anledning av vad i § 43 av riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats rörande vissa tjänstledigheter vid de allmänna läroverken
avgiva utlåtande, får överstyrelsen till åtlydnad härav i underdåhighet
anföra följande.

Revisorernas yttrande avser fall, där lärare flera år i följd beviljats sjukledighet.

Med hänsyn till gällande bestämmelser angående skyldighet att avgå från
tjänsten i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt
till pension (nr 85) och till innehållet i de av vederbörande läkare utfärdade
intygen har överstyrelsen haft att bevilja vissa läroverkslärare tjänstledighet
under flera år i följd.

Liksom hittills kommer överstyrelsen givetvis även i fortsättningen att, i
vad på överstyrelsen ankommer, tillse, att gällande författningsbestämmelser
tillämpas. Bestämmelserna angående skyldighet att avgå från tjänsten i reglementet
den 30 juni 1934 (nr 442) angående tjänstepension för tjänstmän,
tillhörande den civila statsförvaltningen (civila tjänstepensionsreglemetet),
torde i nu ifrågavarande avseende innebära en viss skärpning.

överstyrelsen tillåter sig emellertid fästa uppmärksamheten därpå, att
det alltfort är vederbörande läkare, som har det avgörande ordet, då det gäller,
örn sjukdom skall medföra avgång från tjänsten.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirek -

— 301

tören Holmdahl, tjänstförrättande avdelningschefen undervisningsrådet Lundblad
och t. f. undervisningsrådet Blomberg, föredragande.

Stockholm den 8 januari 1938.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

INGEBORG BLOMBERG.

Carl Wallgren.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 103, § 44.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 17 december 1937 har Eders Kungl. Majit anbefallt
skolöverstyrelsen att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
senast församlade revisorer yttrat rörande det förhållandet, att en lektor
vid ett av rikets högre allmänna läroverk innehar en advokatbyrå, som
han driver i eget namn. Till åtlydnad därav får överstyrelsen, med överlämnande
av infordrat yttrande från styrelsen för läroverkslärarnas riksförbund
och återställande av remissakten, i underdånighet anföra följande.

Skolöverstyrelsen får i likhet med statsrevisorerna framhålla, att gällande
lagbestämmelser ej giva skolmyndigheterna någon annan befogenhet
att utöva kontroll över lärares enskilda verksamhet än den, som i dessa
uttryckligen angives eller som motiveras av att vederbörande lärare i något
avseende försummar sin tjänsteplikt.

Med avseende på revisorernas yttrande, att åtgärder synas vara erforderliga,
varigenom skolmyndigheternas möjligheter att här utöva en reglerande
verksamhet, där så finnes skäligt, blir på lämpligt sätt fastställd, får överstyrelsen
framhålla, att den endast har sig ett fall bekant, då en ordinarie lärartjänst
förenats med enskild advokatverksamhet och att detta fall icke synes
kunna ensamt för sig föranleda generellt skärpta bestämmelser i fråga om
läroverkslärares rätt att bedriva enskild verksamhet. I vad mån likartade
fall kunna anföras från andra områden av statsförvaltningen undandrager
sig väsentligen överstyrelsens bedömande. Om av allmänna skäl en revision
av hithörande, så sent som av 1937 års riksdag fastställda bestämmelser, synes
påkallad, torde den emellertid böra omfatta icke blott lärares, utan jämväl
övriga civila tjänstemäns rätt till enskild verksamhet.

överstyrelsen finner sig sålunda kunna i underdånighet hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t ville låta vid vad i ärendet förekommit bero.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, tjänstförrättande avdelningschefen undervisningsrådet Lundblad
samt tillförordnade undervisningsrådet Starck, föredragande.

Stockholm den 10 januari 1938.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

G. STARCK.

Nils af Malmborg.

— 302

Styrelsens för läroverkslärarnas
riksförbund

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 103, § 44.

Till Kungl, skolöverstyrelsen, läroverksavdelningen.

Sedan Kungl, skolöverstyrelsen genom skrivelse den 30 december 1937
berett styrelsen för Läroverkslärarnas riksförbund tillfälle att före den 7
januari 1938 till överstyrelsen avgiva yttrande över härjämte återgående remiss,
får styrelsen vördsamt anföra följande.

Statsrevisorerna lia funnat det högst anmärkningsvärt, att en lektor vid
ett av de högre allmänna läroverken innehar en advokatbyrå, som han driver
i eget namn.

Det synes styrelsen, som om den senare omständigheten -— att den ifrågavarande
lektorn driver advokatbyrån i eget namn — varken vore anmärkningsvärd
eller klandervärd.

Själva faktum, att en lektor driver advokatbyrå, synes styrelsen anmärkningsvärt
så till vida, som endast två eller tre av de allmänna läroverkens
lärare hava avlagt juridisk kandidatexamen. Däremot framgår icke på något
sätt av remissakten, att den ifrågavarande bisysslan varit till förfång
för undervisningen. Visserligen uppgives rektor vid läroverket ha givit lektorn
ledighet från skolarbetet för enskilda angelägenheter »senast i november
detta år»; detta synes dock icke vara fullt överensstämmande med vad
rektor offentligen meddelat i ortspressen, där insändare upprepade gånger
påyrkat, att denna konkurrens inom advokatyrket från utomstående håll
måtte stävjas av rektor. Denne meddelade nämligen, att tre lektioner flyttats
från en dag till två andra, ett förfaringssätt, som praktiserats vid detta läroverk
liksom vid många andra i enstaka fall utan att ha befunnits vara anmärkningsvärt
eller värt att offentligt påtala såsom skadligt för undervisningen.

I jämförelse med de allra flesta andra statens tjänstemän torde läroverkslärarna
intaga en särställning i det avseendet, att den del av deras arbete,
som utföres å tjänsterummet, är strängt tidsbunden. Arbetstiden för de flesta
tjänstemän är fixerad till sin början och sitt slut å hela klockslag. Lärarnas
arbete å tjänsterummet är fixerat på minuten. Detta förhållande
medför, att det ställes vida högre krav på lärare än på övriga tjänstemän, när
det gäller att passa tid. Men detta får icke tolkas så, som örn undervisningen
skulle lida avbräck i den händelse att schemat tillfälligt ändrades. Genom
skrivningar, friluftsdagar etc. inträffa ändringar i schemat så ofta, att den
faktiska, i lektioner givna undervisningen nästan aldrig är lika för två läsveckor
på läsåret vid ett högre läroverk. En förflyttning av tre lektioner
torde i belysning av vad ovan nämnts framstå såsom en relativt obetydlig omständighet.

Statsrevisorerna anse vidare, att advokatverksamhet skulle kunna vara
skadlig för lektorns lärareverksamhet på ett annat sätt: »Det kan icke undvikas,
att en lärare, som bedriver en omfattande advokatverksamhet, därigenom
lätt kan komma i ett motsatsförhållande till vissa av elevernas målsmän
----.»

En viss riktighet har givetvis även detta påstående, ehuru i ytterst begränsad
omfattning. Skulle all sådan verksamhet förmenas en lärare, som
kunde bringa honom i »motsatsförhållande till vissa av elevernas målsmän»,
så skulle han till en början nödgas avstå från att hysa någon som helst

— 303 —

politisk åskådning, i varje fall skulle han ej få öppet deklarera sin anslutning
till något politiskt parti. Ej heller i kommunala angelägenheter skulle han
få hysa annan mening än sådan, som alla medborgare kunde godkänna.

För den, som äger någon känndom om förhållandena vid de allmänna läroverken
torde det bl. a. vara väl bekant, att läroverkens lärare, då de betygsätta
sina lärjungar så rättvist som möjligt, visserligen ganska ofta utsättas
för obehag från målsmän på grund av förment orättvisa, men att det mycket
sällan göres gällande, att betygssättningen skulle sammanhänga med
något motsatsförhållande mellan lärare och målsmän.

Styrelsen vill även fästa uppmärksamheten på det anmärkningsvärda i att
statsrevisorerna påtalat det enda får närvarande kända fall i riket, där en
lärare driver advokatverksamhet, under det att sådan verksamhet torde vara
vida vanligare bland vissa andra statstjänstemän. Enligt en uppgift i det
betänkande, som avgavs 1928 av den s. k. bisyssleutredningen, skulle bland
statstjänstemännen 42 st. ha bedrivit advokatverksamhet, varjämte omkring

1,000 fall av juridiska uppdrag redovisades, varom omkring 3/4 inom landsstaten
samt justitiestaten. Det förefaller, som om man i dessa fall hade vida
större skäl att misstänka uppkomsten av motsatsförhållanden av mindre
lycklig art.

Statsrevisorerna ifrågasätta slutligen införande av bestämmelser, varigenom
skolmyndigheterna skulle kunna ingripa kraftigare än f. n. i den enskilde
lärarens privata verksamhet.

Enligt styrelsens mening tarvas inga andra bestämmelser än de nu gällande:
myndigheterna äga rätt att pröva, om vissa bisysslor inverka hinderligt
för tjänstgöringen eller icke. Detta och intet annat, alltså icke t. ex.
eventuell ovilja från vissa yrkesutövares sida, bör vara avgörande för myndigheternas
ståndpunktstagande.

Styrelsen vill slutligen inlägga en bestämd gensaga mot särlagstiftning i
fråga om lärares bisysslor. I det förslag till nytt avlöningsreglemente för
civila tjänstemän, som framlagts av 1936 års lönekommitté, har ej heller
något framkommit, som syftar till att hindra en tjänsteman från enskild
verksamhet, därest han oklanderligt sköter sin tjänst.

Stockholm den 5 januari 1938.

För Läroverkslärarnas riksförbund:

HUGO GRIMLUND.

Einar Wetterwik.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 104, § 45.

U n d e r d å n i g t utlåta n d e.

Sedan landets läroverks- och folkskollärare numera anslutits till det lönesystem,
som gäller beträffande civilförvaltningens och affärsverkens tjänstemän,
böra de självfallet icke utöver den förbättring i avlöningshänseende,
sorn i samband med övergången lill det nya lönesystemet kommit deni till -

— 304 —

godo, tillgodonjuta extra förmåner. Statskontoret kan följaktligen för sin
del ansluta sig till vad revisorerna i förevarande paragraf uttalat.

Stockholm den 10 januari 1938.

Underdånigst
C. FR. NISSEN.

S. T. ÖRTENGREN.

Börje Kull.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 104, § 45.

Till Konungen.

Med anledning av härmed återgående nådiga remiss får Skolöverstyrelsen
i underdånighet anföra följande.

Den fråga, som riksdagens revisorer i den till överstyrelsen remitterade
paragrafen av revisorernas berättelse upptagit till behandling, avser vissa
sjuktjänstledigheter inom folkskollärarkåren, och hava revisorerna därvid
berört dels grunderna för tjänstledighetsavdraget vid långvarigare sjukdomsfall
och dels frågan örn skyldighet för lärare att avgå från tjänsten efter viss
tids sjuktjänstledighet.

Vad först beträffar frågan om grunderna för lärares avlöning under sjuktjänstledighet
får överstyrelsen erinra om sitt den 4 januari 1935 avgivna underdåniga
utlåtande med anledning av 1934 års statsrevisorers uttalande rörande
samma spörsmål, överstyrelsen yttrade därvid sammanfattningsvis
följande:

»Enligt överstyrelsens mening synes en reform av nu gällande bestämmelser
beträffande avlöning av lärare vid statsunderstödda kommunala skolor
vid tjänstledighet på grund av sjukdom lämpligast böra genomföras i sammanhang
med den förestående löneregleringen för de olika lärarkårerna. I
enlighet med 1928 års lönekommittés förslag skulle denna fråga komma att
för befattningshavare vid undervisningsväsendet lösas efter enkla och enhetliga
grunder genom föreslagna s. k. tjänstledighetsavdrag per dag. Någon
sjuktjänstledighet under ferietid ifrågasättes icke heller i det nya löneregleringsförslaget.
»

Såsom också revisorerna erinrat om, har genom beslut av 1937 års riksdag
i samband med en ny lönereglering för såväl statliga som kommunalt anställda
lärarkårer denna fråga vunnit sin definitiva lösning i enlighet med
de sålunda förebådade grunderna. Enligt den formulering, som dessa grunder
numera erhållit dels i § 16 mom. 1 i avlöningsreglementet den 30 september
1937 (nr 873) för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende och
dels i § 17 i avlöningsreglementet den 30 september 1937 (nr 868) för lärare
vid folk- och småskolor, skola de grupper av lärare, som åtnjuta ferier, under
tjänstledighet på grund av sjukdom vidkännas stadgat tjänstledighetsavdrag
för dag räknat endast under den tid, då befattningshavaren på grund av
sjukdom är hindrad att tjänstgöra.

Då revisorerna uttala den meningen, att några skäl icke föreligga att i fråga
örn sjukledighetsavdrag ställa lärarpersonalen vid folk- och småskolor i

— 305

gynnsammare ställning än statens befattningshavare, får överstyrelsen erinra
därom, att dessa lärare, enligt vad som framgår av de ovan anförda författningsbestämmelserna,
icke ställts i gynnsammare ställning än lärare vid statens
läroanstalter. Skälen till att samtliga lärare, som komma i åtnjutande
av ferier, i fråga om sjukavdrag falla under de ovan angivna nya bestämmelserna,
framgår nogsamt av den utredning i ärendet, som föregått riksdagsbeslutet
och som revisorerna i sitt utlåtande med stor fullständighet återgivit
ur Eders Kungl. Maj:ts proposition nr 270 till 1937 års riksdag, sid. 80—84.

Då de nu gällande bestämmelserna sålunda tillkommit såsom ett resultat
av statsmakternas prövning av samtliga de förslag i ärendet — även statsrevisorernas
— som under ärendets mångåriga förberedande behandling
framkommit, och då det ju icke torde böra ifrågasättas, att dessa bestämmelser
skola undergå ändring, innan de ännu hunnit träda i tillämpning, saknar
överstyrelsen anledning att närmare ingå på den av revisorerna gjorda reflexionen
över riksdagens beslut i ärendet.

Vad därefter angår frågan örn sjuk lärares skyldighet att frånträda sin
tjänst, hava, såsom revisorerna också erinrat örn, bestämmelserna därom sin
plats i vederbörande pensionsreglementen. Revisorerna förutsätta också, att
denna fråga, i vad den avser folk- och småskollärare, kommer att erhålla sin
lösning i samband med behandlingen av pensionsfrågan för dessa lärare vid
1938 års riksdag. Det önskemål, som revisorerna nu framlägger, avser endast
en detalj av problemet. Revisorerna framhålla nämligen behovet av ett
centralt organ, som har att övervaka de lokala skolmyndigheternas tillämpning
av de väntade bestämmelserna rörande lärares skyldighet att efter en
viss tids fortlöpande sjukdom avgå från tjänsten, och mena, att frågan om
förlängd ledighet för lärare, som redan varit sjuktjänstledig under viss längre
tid, bör underställas skolöverstyrelsen, som därvid, då så kan befinnas behövligt,
torde inhämta medicinalstyrelsens mening. I saknad av kännedom
om innehållet i de tilltänkta nya bestämmelser, som revisorerna åsyfta, kan
överstyrelsen nu icke bilda sig någon uppfattning om, i vad mån det av revisorerna
sålunda uttalade önskemålet kommer att bliva aktuellt. Det är enligt
överstyrelsens mening synnerligen önskvärt, att de väntade nya pensionsbestämmelserna
bliva så tydliga, att de liksom hittills kunna utan svårighet
tillämpas av de lokala skolmyndigheterna. Skulle emellertid förhållandena
nödvändiggöra, att skolöverstyrelsens och medicinalstyrelsens medverkan i
vissa fall behöver ifrågakomma, har överstyrelsen intet i princip att däremot
invända.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall och undervisningsrådet
Nylund, föredragande.

Stockholm den 7 januari 1938.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

SVEN NYLUND.

Einar Sprinchorn.

20— 387289. Rev.-bcrättclsc ang. statsverket förar 193 7. II.

— 306 —

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 109, § 46.

Underdånigt utlåtande.

Statskontoret, som finner det vara av vikt att icke kravet på effektivt bidrag
från vederbörande kommunala samfälligheter till lärarpersonalens avlöning
eftergives, kan helt ansluta sig till vad riksdagens revisorer i förevarande
avseende anfört. Det synes ämbetsverket angeläget, att till förhindrande
av sådan återbetalning av det kommunala bidraget, som i omhandlade
fall synes hava förekommit, erforderlig författningsändring vidtages.

Stockholm den 18 januari 1938.

Underdånigst
C. FR. NISSEN.

S. T. ÖRTENGREN.

Börje Kull.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 109, § 46.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 17 december 1937 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
skolöverstyrelsen att med anledning av vad i bifogad transumt av riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande statsbidrag till
Söderköpings stads skolor för yrkesundervisning, efter hörande av styrelsen
för nämnda skolor, avgiva utlåtande, att insändas till ecklesiastikdepartementet
senast den 11 januari 1938.

För fullgörande av vad sålunda anbefallts har överstyrelsen genom remiss
den 27 december 1937 anmodat Söderköpings stads yrkesskolstyrelse att senast
den 4 januari 1938 inkomma med yttrande i ärendet. Det sålunda infordrade
yttrandet inkom till överstyrelsen den 3 januari 1938.

Med remissaktens återställande och med överlämnande av nyssomnämnda
yttrande får överstyrelsen för egen del i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorer anse sig hava konstaterat, att vissa lärare enligt särskilda
den 19 april 1934 dagtecknade »donationsbrev» skänkt till skolan i
det närmaste hela den del av deras blivande löner, som icke skulle komma
att utgå av statsbidrag, att ifrågavarande lärare efter donationsbrevens utfärdande
antagits till lärare vid skolorna samt att de på vederbörliga ansökningar
av skolöverstyrelsen förklarats behöriga till ifrågavarande lärarbefattningar
vid Söderköpings stads skolor för yrkesundervisning.

I här berörda avseenden finner sig överstyrelsen böra anmäla, att de 8
personer, som den 19 april 1934 utfärdat de av statsrevisorerna avsedda donationsbreven,
först den 21 augusti 1934 av skolornas interimsstyrelse blevo
antagna till lärare vid skolorna samt att de den 17 maj, 4 augusti och 12
september 1934 på vederbörliga ansökningar förklarats behöriga till ifråga -

— 307

varande lärarbefattningar. På grund härav kan överstyrelsen icke finna, att
berörda personer kunde anses som lärare vid skolorna, när de utfäste de
bidrag, som de s. k. donationsbreven avsågo. Överstyrelsen kan heller icke
tinna, att ett utfäst bidrag till en planerad skola kan återkallas med motivering,
att bidragsgivaren senare anställes som lärare vid skolan.

I bär berörda sammanhang anser sig överstyrelsen även böra framhålla,
att, efter vad överstyrelsen inhämtat från rektor, ifrågavarande 8 personer
icke ensamma tecknade bidrag, utan att vid samma tillfälle bidrag jämväl
tecknades av ett antal industriidkare och köpmän till större och mindre belopp
samt av vissa å orten befintliga näringskorporationer, ävensom att
efter utgången av år 1934 bidrag av enskilda personer icke insamlats.

Revisorerna hava fäst sig vid att överstyrelsen i yttrande till riksräkenskapsverket
angående här förevarande fråga ansett, »att den omständigheten,
att visst bidrag i form av donationer lämnats av lärare, som varit anställda
vid skolorna, icke kunde lagligen lända till inskränkning i skolornas rätt till
statsunderstöd och att någon jämkning i statsbidraget, då vid dettas beräknande
hänsyn tagits till lärarnas avlöning, icke kunde anses befogad». I här
ifrågavarande sammanhang finner sig överstyrelsen böra anmäla, att det
ovan åberopade uttalandet i överstyrelsens berörda yttrande till riksräkenskapsverket,
daterat den 2 juni 1937, har följande lydelse: »Den anmärkta
omständigheten, att bland andra åtta personer, som senare vunnit anställning
vid skolorna, genom donationsbrev, utfärdade den 19 april 1934, skänkt
skolorna vissa belopp, synes överstyrelsen icke kunna lagligen lända till inskränkning
i skolornas rätt till det dem författningsenligt tillkommande statsunderstöd,
vid vilkets beräknande även föreskriven hänsyn tagits till av rektor
och övriga lärare vid skolorna bekomna avlöningsbelopp.»

Särskilt på grund av att revisorerna framhållit, att överstyrelsen icke gjort
någon erinran mot det principiellt olämpliga i förfaringssättet, och i anslutning
»till den ståndpunkt, som skolöverstyrelsen intagit», funnit ofrånkomligt,
att viss ändring skedde av föreskrifterna angående statsunderstöds
utgående, tillåter sig överstyrelsen framhålla, att överstyrelsen i sitt ovanberörda
yttrande till riksräkenskapsverket, av vilket yttrande avskrift härjämte
bifogas, icke ansåg sig böra yttra sig örn annat än det föreliggande
tallet, vilket överstyrelsen allt fortfarande icke anser äga den principiella
innebörd, som av statsrevisorerna förutsatts. Det är enligt överstyrelsens
mening en väsentlig skillnad mellan det förhållandet, att en anställd lärare
uttager mindre arvode än det överenskomna för att minska kommunens
kostnader, samtidigt med att skolan rekvirerar statsunderstöd, beräknat i
proportion till det överenskomna men icke utbetalade arvodet, och det här
föreliggande förhållandet, att personer stå fast vid tidigare gjorda utfästelser
med avseende å en planerad skola, oberoende av att de sedermera erhålla
anställning vid skolan.

Under överstyrelsens verksamhet för yrkesundervisningens befrämjande
ha flera gånger vid förberedande överläggningar ute i landet framkastats
tankar i den riktning, som statsrevisorerna här antytt. Överstyrelsen har
därvid alltid med skärpa hävdat den uppfattningen, att statsunderstöden
måste beräknas i förhållande lill de verkliga lärarlönerna och icke i förhallande
till några »bruttolöner», av vilka lärarna avstått viss elei. Men överstyrelsen
har jämväl städse ansett och gjort gällande, att, när kommun genom
laga kraftvunnet beslut författningsenligt åtagit sig erforderliga kostnader
för lärares avlöning samt för lokaler och materiel, sa föreligger icke
hinder för kommunen att täcka den andel av kostnaderna, som ej täckes av
statsunderstöd, med medel, sorn stå till kommunens förfogande, oavsett örn
dessa medel utgöra skattemedel, lånemedel, avkastning av fonder och dona -

— 308 —

tioner eller bidrag av landsting, hushållningssällskap, föreningar eller enskilda
personer. I anslutning härtill är också det här bifogade formuläret
till inkomst- och utgiftsstat1 upprättat, som enligt överstyrelsens föreskrift
skall åtfölja ansökning om statsunderstöd till kommunal anstalt för yrkesundervisning.

I sitt slutliga uttalande finna revisorerna, särskilt med hänsyn till den
ståndpunkt, som skolöverstyrelsen intagit, såsom redan ovan berörts, det
ofrånkomligt, att sådan ändring sker i föreskrifterna om statsunderstöd till
kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning, att nu påtalade
tillvägagångssätt i fråga om lärarpersonalens avlöning för framtiden omöjliggöres.
Det synes i samband härmed revisorerna önskvärt, att därvid tillses,
att statsbidrag icke må utgå, med mindre vederbörande kommun eller annan
i författningen avsedd samfällighet reellt bidrager till lärarnas avlöning.

Den första delen av här refererade uttalande synes överstyrelsen vara tillräckligt
bemött genom vad överstyrelsen här ovan uttalat. Det påtalade förfaringssättet
har icke, såvitt överstyrelsen kan finna, förekommit i Söderköping,
och när tendenser till sådant förfaringssätt eljest kommit till överstyrelsens
kännedom, har överstyrelsen alltid starkt reagerat emot desamma.

Beträffande frågan, huruvida statsunderstöd icke må utgå, med mindre
vederbörande kommun eller annan i författningen avsedd samfällighet reellt
bidrager till lärarnas avlöning, tillåter sig överstyrelsen som sin mening framhålla,
att om med ordet »reellt» avses, att den kommunala delen av kostnaderna
för lärarnas avlöning skall täckas av kommunala skattemedel, en
ändring av nu gällande författning i av statsrevisorerna antydd riktning helt
säkert skulle i många fall hindra tillkomsten av nya kommunala anstalter
för yrkesundervisning och önskvärd utveckling av i gång varande sådana, då
det ej så sällan förekommer, att intresserade föreningar och enskilda, för att
förmå kommunen att igångsätta önskad skola eller förbättra redan befintlig
sådan, gentemot kommunen förbinda sig att helt eller delvis täcka de
kostnader utöver statsunderstödet, för vilka kommunen har att ansvara, till
dess att skolan hunnit genom sin verksamhet visa, att den fyller ett samhällsgagneligt
ändamål i så hög grad, att vederbörande kommun kan finna
anledning att utan hjälp av enskilda bidrag fortsätta skolans verksamhet.

På grund av vad sålunda anförts får överstyrelsen i underdånighet hemställa,
att de av riksdagens revisorer i ärendet gjorda påpekanden icke måtte
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Berglund, föredragande,
undervisningsrådet Schenke och t. f. undervisningsrådet Montén.

Stockholm den 10 januari 1938.

VILH. BERGLUND.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

Arvid Tidner.

1 Ej här avtryckt.

— 309

Styrelsens för Söderköpings
yrkesskolor

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 109, § 46.

Till Kungl, skolöverstyrelsen, Stockholm.

Sedan Kungl, skolöverstyrelsen anmodat styrelsen för Söderköpings stads
skolor för yrkesundervisning att inkomma med yttrande över riksdagens
revisorers berättelse § 46 rörande statsbidrag till Söderköpings stads skolor
för yrkesundervisning, får styrelsen för nämnda skolor härmed vördsamt
anföra följande.

Den 13 mars 1934 beslöt stadsfullmäktige i Söderköping att upprätta Södei
köpings stads skolor för yrkesundervisning, utsåg interimsstyrelse samt
utfärdade förbindelse, att kommunen svarar för de kostnader, som ej täckas
av statsbidrag och kontant bidrag från Schwerin-Hagbergska fonden eller
andra inkomster samt för lokal och materiel så länge skolan erhåller sökt
statsbidrag.

Den 9 april 1934 hölls sammanträde mellan interimsstyrelsen, Söderköpings
köpmannaförening, Söderköpings fabriks- och hantverksförening och
övriga för yrkesundervisningen intresserade personer, varvid de närvarande
enhälligt uttalade sig för att redan till nästa läsår det måtte anordnas lärlingskurser
för handel, hantverk och industri och inrättas decentraliserade
verkstadsskolor samt att, då medel för ändamålet ej vore upptagna i årets
budget, genom insamling och tecknandet av bidrag för det stundande läsåret
säkerställa driften av dessa kurser och skolor.

Den 19 april 1934 hade tecknats bidrag och utfästelser av föreningar och
enskilda med omkring 2,500 kr. (därav i donerade belopp 1,490 kr.).

Från och med budgetåret 1935 har stadsfullmäktige för yrkesundervisningen
anvisat 2,200 kr., vartill kommer fria lokaler, m. m.

För vissa grenar av yrkesundervisningen, såsom lärlingskurser för handel,
hantverk och industri samt decentraliserade verkstadsskolor, erfordras f. n.
intet kontant bidag från kommunen, då influtna bidrag från föreningar och
elevernas terminsavgifter tillfullo täcka de utgifter, som ej bestridas av statsmedel.

Att en mindre terminsavgift upptages, torde av alla anses vara såväl pedagogiskt
som psykologiskt riktigt, och att sammanslutningar inom yrkesgrupper,
vilka direkt hava nytta av yrkesundervisning, ekonomiskt bidraga
till denna undervisning, är enbart glädjande och stärker sambandet mellan
skolan och det praktiska livet.

Skulle revisorernas förslag, att kommunerna reelt bidraga till lärarnas
avlöning, beslutas av riksdagen, kan en kommun komma i den situation, att
den förutom hållandet av fria lokaler, lyse, värme, m. m. måste anslå medel
till utgifter, vilka i verkligheten täckas av terminsavgifter, anslag från
fonder och andra inkomster.

Söderköping den 31 december 1937.

För styrelsen för Söderköpings skolor för yrkesundervisning:

C. L. CARLSSON
ordförande.

TORSTEN STRAND
rektor, sekreterare.

- 310 -

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. lil, § 47.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 17 december 1937 bär Eders Kungl. Majli anbefallt
skolöverstyrelsen att inkomma med utlåtande i anledning av vad av
riksdagens senast församlade revisorer anmärkts rörande bristfälligheter i
vissa skollokaler, överstyrelsen har i ärendet hört rektor vid småskoleseminariet
i Härnösand, styrelserna för kommunala flickskolan i Gävle och kommunala
mellanskolan i Storvik, lokalstyrelsen vid högre realläroverket i Göteborg
samt styrelserna för Lyceet för flickor och Vasa flickskola, båda i
Göteborg, elementarläroverket för flickor i Varberg och kommunala flickskolan
i Halmstad. Med överlämnande av dessa yttranden får överstyrelsen i
underdånighet anföra följande.

1. Småskoleseminariet i Härnösand.

I anledning av vad statsrevisorerna yttrat angående det dåliga skick, vari
skolgården vid småskoleseminariet i Härnösand befunne sig, har överstyrelsen
inhämtat yttrande från seminariets rektor. Av detta yttrande, vilket
åtföljes av en av seminariets trädgårdslärare uppgjord plan1 för bristernas
avhjälpande, framgår, att vederbörande länsarkitekt efter verkställd syneförrättning
ingivit förslag i ärendet till Kungl, byggnadsstyrelsen. Det är sålunda
utsikt till, att ifrågavarande skolgård kommer att så snart sig göra
låter bliva försatt i ett tillfredsställande skick.

2. Kommunala flickskolan i Gävle.

Såsom framgår av styrelsens yttrande, är densamma beredd att beakta de
krav, som framställts av riksdagens revisorer, varför några åtgärder från
statsmakternas sida i saken ej f. n. torde behöva föranledas.

3. Kommunala mellanskolan i Storvik.

Såsom av styrelsens yttrande framgår, har densamma redan vidtagit åtgärder
för att tillgodose de krav som av riksdagens revisorer framställts, varför
några ytterligare åtgärder i saken från statsmakternas sida icke torde behöva
vidtagas.

4. Höyre realläroverket i Göteborg.

Senaste inspektion vid läroverket förrättades den 4—10 maj 1933. Vissa
ändringsarbeten i läroverkets byggnader voro vid denna tidpunkt beslutade,
men överstyrelsens representant framhöll vid inspektionskollegiet, att de beslutade
åtgärderna ej definitivt löste läroverkets svårigheter utan hade en
provisorisk karaktär. Det vore nödvändigt, att de mycket snart följdes av
mer ingripande åtgärder, som kompletterade det då fattade beslutet.

Av det yttrande, lokalstyrelsen nu på överstyrelsens anmodan i anledning
av statsrevisorernas anmärkning avgivit, framgår att anmärkningarna måste
anses befogade. Lokalstyrelsen erinrar om att vaktmästarbostäderna vid
olika inspektioner förklarats olämpliga. Underhandlingar örn deras ersättande
med nya hade vid upprepade tillfällen förts mellan Göteborgs stad och
lokalstyrelsen, och förhandlingarna hade vid ett par tillfällen lett till förslag
till nybyggnader, men av olika anledningar hade intet av dem kommit
till utförande. Vad beträffar trapporna inom läroverket vore dessa, sär -

1 Ej här avtryckt.

— 311 —

skilt mellan första och andra våningen, oerhört slitna och hade till följd
därav vid upprepade tillfällen, särskilt vid fuktig väderlek, föranlett olyckstillbud.
Redan för flera år sedan hade deras utbytande mot nya ifrågasatts.
Vid de reparationsarbeten, som utfördes vid läroverket^ åren 1934 och 1935,
hade dock staden ännu ej ansett sig böra bekosta ett sådant utbyte. Under
de år, som sedan dess förflutit, hade emellertid slitaget ökats i oroväckande
grad.

Lösningen av detta läroverks lokalfråga är givetvis helt beroende av läroverkets
blivande organisation och sammanhänger därigenom även indirekt
med gymnasieorganisationens slutliga utformning vid stadens övriga läroverk.
Enligt beslut av 1937 års riksdag skall under vissa förutsättningar ett
nytt högre allmänt läroverk från och med läsåret 1938—1939 upprättas i
Göteborg genom ombildning av västra realskolan därstädes. Frågan örn realoch
latinläroverkens organisation lämnades emellertid vid 1937 ars riksdag
öppen. Departementschefen anmärkte i sitt anförande vid avlåtandet av
propositionen i ärendet (nr 267), att de kommunala myndigheterna borde
taga .ståndpunkt till frågan örn dessa läroverks omorganisation i samband
med prövningen av de lokala ändringsarbeten, som vöre planerade vid ifrågavarande
läroverk. .

I skrivelse till överstyrelsen den 23 november 1937 hava stadsfullmäktige
i Göteborg anhållit, att överstyrelsen måtte efter verkställd utredning hos
Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag till åtgärder för åvägabringande av
lämpligaste organisation av gymnasierna vid de real- och latinläroverken
inom ramen av vissa av fullmäktige den 18 november 1937 gjorda åtaganden.
överstyrelsen har för avsikt att inom den närmaste tiden taga ställning
till denna organisationsfråga och hoppas att densamma skall kunna
föreläggas innevarande års riksdag. Vid granskningen av de förslag till ombyggnadsarbeten,
som efter fastställd omorganisation torde komma att företagas,
kommer överstyrelsen givetvis att hava uppmärksamheten^ riktad jämväl
på de av statsrevisorerna påpekade förhållandena, i den mån desamma
äro av beskaffenhet att falla under överstyrelsens prövning.

Då, såsom av det anförda framgår, anledning finnes att antaga, att de
påtalade bristerna inom en nära framtid skola Wiva vederbörligen avhjälpta,
anser sig överstyrelsen kunna hemställa, att Eders Kungl. Maj :t ville låta
bero vid vad i detta ärende förekommit.

5. Göteborgs lyceum för flickor, Vasa realskola.

Som av yttrandena från respektive skolors styrelse framgår, är frågan rörande
dessa skolors sammanslagning med ytterligare två flickskolor i Göteborg
och samtliga dessa skolors ombildning till en kommunal flickskola under
utredning, i samband varmed denna senare skolas lokalfråga även kan
förväntas bragt till en lycklig lösning. Under dylika förhållanden anser (iverstyrelsen
icke att med avseende å Lyceums och Vasa flickskolas lokaler några
åtgärder från statsmakternas sida böra vidtagas.

6. Varbergs elementarläroverk för flickor.

överstyrelsen har vid upprepade tillfällen haft sin uppmärksamhet riktad
på skolans lokaler samt ävenledes gjort framställning rörande desamma
till styrelsen. Att emellertid inga åtgärder vidtagits av stadsfullmäktige i
saken, torde bero på att, som skolöverstyrelsen har sig bekant, frågan rörande
det högre skolväsendets organisation i Varberg är svävande. Under sådana
förhållanden torde därför enligt överstyrelsens mening några åtgärder
från statsmakternas sida med avseende å flickskolans lokaler icke för närvarande
böra vidtagas.

— 312 —

7. Kommunala flickskolan i Halmstad.

Då, såsom av styrelsens yttrande framgår, densamma är beredd att beakta
de krav, som framställts av riksdagens revisorer, torde icke heller i detta
fall ytterligare åtgärder vara av nöden.

8. Lantmannaskolan i Bollnäs.

Med anledning av statsrevisorernas uttalande om beskaffenheten av de lokaler
och elevrum, som användas av lantmannaskolan och folkhögskolan i
Bollnäs, vill överstyrelsen — med påpekande av att lantmannaskolan ej står
under överstyrelsens inseende — framhålla, att frågan örn anskaffande av
bättre lokaler för skolorna under någon tid varit aktuell. Med hänsyn till
bland annat den pågående utredningen angående den lägre lantbruksundervisningens
ordnande och det framförda förslaget om lantmannaskolornas
skiljande från folkhögskolorna hava positiva förslag angående lämpligaste
sättet att förse skolorna i Bollnäs med ändamålsenliga lokaler ej ännu upptagits
till slutlig prövning.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall, tjänstförrättande
avdelningschefen undervisningsrådet Lundblad, samt undervisningsråden
Nylund, Wagnsson och Hennings. Föredragande hava varit beträffande
punkt 1 undervisningsrådet Nylund, beträffande punkt 4 undervisningsrådet
Lundblad, beträffande punkt 8 undervisningsrådet Wagnsson samt
beträffande punkterna 2, 3, 5, 6 och 7 undervisningsrådet Hennings.

Stockholm den 8 januari 1938.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

RAGNAR LUNDBLAD.

Karin Romberg.

Skolstyrelsens i Gävle

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. lil, § 47.

Till Kungl, skolöverstyrelsen, läroverksavd el ningen.

Med anledning av Kungl, skolöverstyrelsens skrivelse av den 28 sistlidne
december angående statsrevisorernas erinringar rörande Kommunala flickskolans
i Gefle lokaler, får skolstyrelsen vördsamt anföra följande.

Sedan Högre flickskolan i Gefle den 1 juli 1933 omlades till kommunal
flickskola, hava olika delar av skollokalerna genom skolstyrelsens försorg
underkastats genomgripande reparationer. Under sommaren 1933 inreddes
ett rum i våningen 2 trappor upp i skolhuset till laborationsrum för fysikkemiundervisningen,
och rummet därintill anordnades till undervisningsrum
för fysik-kemi. Kostnaderna för dessa anordningar uppgick till omkring

3,000 kronor. Under åren 1934—1937 hava följande anslag för underhåll
av skolfastigheten stått till styrelsens disposition:

Åren 1934—1930 2,000 kr. per år och
år 1937 2,500 kr.

— 313 —

Därjämte beviljades år 1935 ett extra anslag å 2,000 kr. för samma ändamål.

För nämnda anslag har skolstyrelsen lålit verkställa följande reparationer:

År 1934: 3 klassrum i våningen 1 trappa upp lia reparerats.

År 1935: Reparation av återstoden av våningen 1 trappa upp, nämligen
1 klassrum, kollegierummet och samlingssalen jämte därintill gränsande
rum. Utvidgning av samlingssalen genom upptagande av en s. k. veckad
dörr mellan samlingssalen och angränsande rum.

År 1936: Samtliga klassrum i våningen 1 trappa upp samt kollegierummet
belädes med linoleummattor.

År 1937: Samtliga klassrum å nedre botten belädes med linoleummattor.

Vidare lia en hel del inventarier såsom nya pulpeter m. m. under de senaste
åren anskaffats.

Utöver här ovan angivna reparationer ha en del mindre omfattande utvändiga
underhållsarbeten å skolhuset utförts, såsom omläggning och målning
av plåttaket, lagning av putsen å husfasaden m. m.

Att en fullständig renovering av byggnadens yttre är påkallad och önskvärd
har för skolstyrelsen stått klart sedan flera år tillbaka, niell har det ansetts
lämpligt att i första hand låta verkställa reparationer och renovering
av byggnadens inre. Själva skollokalerna befinna sig också numera i stort
sett i det skick att några berättigade anmärkningar icke kunna framställas
mot dem, i annan mån än att de i vissa fall äro för trånga.

För år 1937 hade skolstyrelsen planerat en reparation av våningen 2 trappor
upp, varvid de för skolköksundervisning nyttjade rummen skulle lia genomgått
en ombyggnad och reparation. Detta blev emellertid inställt, sedan
underrättelse ingått, att undervisning i hushållsgöromål vid Gefle Samläroverk
sannolikt skulle igångssätlas hösten 1938 och att Gefle stad då måste
ställa lokaler till förfogande för nämnda undervisning. Då Kommunala
flickskolan med säkerhet kunde räkna på att få använda dessa nya lokaler
för sin skolköksundervisning, ansågs det ekonomiskt klokast att inställa reparationen
av skolkökslokalerna i skolhuset. Nämnda utrymmen böra nämligen
få tas i anspråk för naturlcunnighetsundervisningen och behöva repareras
och ombyggas för detta speciella ändamål. Skolstyrelsen har redan
vid sammanträde den 11 sistlidne december beslutat ingå till drätselkammaren
med begäran örn att ny lokal för undervisningen i hushållsgöromål snarast
möjligt måtte ställas till Kommunala flickskolans disposition.

Då Gefle stads ekonomiska ställning icke medger alltför stora och ökade
utgifter, har skolstyrelsen ej ansett sig böra söka genomdriva reparationer i
hastigare tempo, än vad som skett och här ovan nämnts.

Angående den av statsrevisorerna påtalade trångboddheten i fysikrummet
må anföras följande.

Vid den förut omnämnda ombyggnaden av naturkunnighetslokalerna ar
1933, framfördes först ett förslag till ombyggnad, som skulle möjliggjort utrymme
för 16 ä 18 arbetsplatser i laboratoriet. Då emellertid detta förslag
visade sig vara både dyrbart att genomföra och olämpligt ur vissa synpunkter,
stannade man vid det nu genomförda, billigare förslaget med 12 arbets
platser. För att undvika trängsel vid laboratmnerna uppdelades för några
år sedan en klass på 35 lärjungar i 3 laborationsgrupper. Dylik uppdelning
av klass i 3 grupper har emellertid sedan ej upprepats, emedan lärarinnan
i ämnet funnit denna anordning medföra vissa svårigheter. Då lektioner
bortfalla på grund av skrivningar på lärorummet, idrottslov o. dyl.,
kan det inträffa, att en eller kanske två av laborationsgrupperna förlora en
laboralionslektion, under det att den tredje gruppen ej drabbas av samma
förlust. Det blir under sådana förhållanden nästan ogörligt alf hålla hela

— 314 —

klassen på samma nivå eller inom samma område av undervisningen i ämnet
med de för hela klassen gemensamma lektionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts och med förmälan att från skolstyrelsens
sida uppmärksamheten alltjämt liksom hittills skall vara riktad
på att i den mån de ekonomiska resurserna det medgiva söka förbättra skolbyggnaden
och de däri inrymda skollokalerna får skolstyrelsen vördsamt
hemställa, att de av statsrevisorerna framställda erinringarna icke måtte till
någon vidare åtgärd föranleda.

Gefle den 4 januari 1938.

På skolstyrelsens vägnar:

NILS BERLIN.

Styrelsens för Storviks kommunala
mellanskola

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. lil, § 47.

Till Kungl, skolöverstyrelsen, läroverksavdelningen.

Under hänvisning till närslutna protokollsutdrag1 få undertecknade härmed
anföra följande i fråga om de anmärkningar, som av riksdagens revisorer
anförts hos Kungl. Majit angående vår skolas lokaler:

Som även av statsrevisorerna framhållits har i fråga om gymnastiklokalen
en första avsättning av 10,000 kr. gjorts till byggande av ny sådan lokal.
Vidare har även av kommunalfullmäktige anslag beviljats för frågans utredning
och ritningar hålla f. n. på att uppgöras. Det är därför vår fasta
tro, att denna för vår skola viktiga fråga dessbättre inom den närmaste tiden
kommer att lösas.

Kommunala mellanskolan förhyr sina lokaler av folkskolestyrelsen, och
i fråga örn de påtalade golven, som utgöras av skurgolv, har framställning
gjorts till folkskolestyrelsen att få golven ersatta med annan golvbeläggning.
Då nämnda styrelse härvid ej kunnat finna lämpligare golvmaterial
än målade och fernissade trägolv, men denna behandling ej lämpligen bör
utföras å skolans gamla golv, har en successiv omläggning av golven beslutats
och även påbörjats.

Storvik den 5 januari 1938.

Vördsamt

D. A. NYSTRÖM. GUSTAF ÅSTRÖM.

Ordförande Sekreterare.

1 Ej här avtryckt.

— 315

Styrelsens tor Göteborgs lyceum
för flickor

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. lil, § 47.

Till Kungl, skolöverstyrelsen, läroverksavdelningen.

Med anledning av Kungl, skolöverstyrelsens skrivelse av den 28 december
1937 till styrelsen för Göteborgs Lyceum för flickor angående riksdagens revisorers
uttalanden örn nämnda skolas lokaler får undertecknad anföra följande.
. , . . .

Då A.B. Göteborgs Lyceum för flickor år 1917 började bedriva sm skolverksamhet
i förhyrda lokaler, var det styrelsens avsikt att efter några år
flytta skolan till annan större lokal. För detta ändamål har styrelsen dels
vid upprepade tillfällen undersökt möjligheterna för inköp av lämplig tomt
och samrått med arkitekter som tillhandahållit förslag till ritningar; dels slutligen
inköpt tomt vid Tegnérsgatan omedelbart intill den nuvarande skollokalen.
Att styrelsens önskan att vid skolans tillväxt förse densamma med
fullt tidsenliga lokaler ej kunnat förverkligas, beror på kända förhållanden
inom undervisningsväsendet för flickor. Redan den i december 1918 tillsatta
skolkommissionen gav ju anledning att förmoda, att de statsunderstödda
högre flickskolorna ej kunde ha någon längre framtid, och styrelsen såg i 1927
och 1928 års riksdagsbeslut rörande flickornas skolgång klara besked i samma
riktning. Uppfattningen örn att de nya högre skolformerna med säkerhet
skulle komma att få sörja för flertalet flickors skolgång styrktes av det förhållandet
att inga som helst tecken tydde på att de privata högre flickskolorna
genom höjda anslag från stat och kommun skulle erhålla stöd i konkurrensen
med de nya flickskolorna. Härtill kommer, att ifråga om göteborgsskolorna
ställningen kan anses osäker till följd av vissa villkor, som Göteborgs
stadsfullmäktige uppställt för flickskolornas åtnjutande av stadsunderstöd.
nämligen att i den förberedande avdelningens kostnader även skola inräknas
ett av drätselkammarens arkitektbyrå beräknat hyresbelopp (för innevarande
år för Göteborgs Lyceum för flickor kr. 1,695: 15), samt att, därest
antalet elever i den högre avdelningens första klass eller parallellavdelning av
denna klass icke uppgår till minst 15, stadens anslag skall minskas med visst
belopp. Under sådana förhållanden synes det knappt möjligt, att den förberedande
skolan i längden skulle kunna uppehållas, och framstår det tydligt,
att med dess borttagande en av grundvalarna för överskolan skulle försvinna.

Den stora tillslutningen till de statsläroverk, som öppnats för flickor, och
tillkomsten av ett alltjämt växande antal kommunala flickskolor jämte vissa
skolors avveckling av den förberedande avdelningen lia bekräftat riktigheten
av den uppfattning, som hejdat skolans styrelse i fullföljandet av nyhyggnadsplanerna.

Ehuru styrelsen hyst den åsikten, att skolans lokaler, enligt nutidens krav,
äro både anspråkslösa och behäftade med vissa svagheter, vågar den dock
bestrida, att de äro olämpliga. Som stöd för denna åsikt ber jag att få framhålla
skolans relativt låga elevantal, skolrummens förmånliga läge mestadels
åt söder samt i en del fall åt väster, den stora omsorg, som alltid ägnats
åt skolans rengöring, ventilering och uppvärmning samt de vittnesbörd från
håde lärare, elever, föräldrar och målsmän angående skollokalens trevnad,
som ofta kommit till skolledningens kännedom. De lokalernas fördelar, som
här antytts, lia också uppskattats av såväl skolläkare som inspekterande un -

— 316 —

dervisningsråd, vilka helt visst haft större möjlighet att heakta desamma än
statsrevisorerna vid ett kort besök.

Eftersom skolans styrelse emellertid länge tyckt sig se utvecklingen av
flickskoleväsendet peka mot tillväxt och utökning av statliga och kommunala
högre flickskolor,^ och eftersom den kommunala flickskolan ifråga om organisation,
studiemål och arbetssätt ansluter sig till den statsunderstödda högre
flickskolan och dessutom erbjuder flickorna en av många målsmän livligt
eftertraktad billig skolgång, ingick styrelsen för Göteborgs Lyceum för flickor
tillsammans med styrelserna för Mathilda Halls flickskola och Vasa
flickskola i december 1934 till Göteborgs stads drätselkammare med anhållan
om dess vidtagande av åtgärder för ombildning av dessa tre skolor till en
kommunal flickskola. I och med detta steg skrinlädes tills vidare helt naturligt
alla planer på lokalförändring för Göteborgs Lyceum för flickor. Alldenstund
det huvudsakliga av ovanstående synpunkter och upplysningar av skolans
föreståndarinna delgavs herrar statsrevisorer vid deras besök på Göteborgs
Lyceum för flickor, vågar styrelsen för denna skola i statsrevisorernas
ändock gjorda officiella framhållande i sin berättelse av vissa bristfälligheter
hos vissa flickskolor i Göteborg se ett intresse för en tidsenlig och snar
nybyggnad för den tilltänkta kommunala flickskolan, ett intresse, som styrelsen
för Göteborgs Lyceum för flickor för sin del skulle hälsa med stor
tillfredsställelse.

Göteborg den 2 januari 1938.

För styrelsen för Göteborgs Lyceum för flickor:

VERA FORSBERG.

Styrelsens för Vasa flickskola i
Göteborg

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. lil, § 47.

Till Kungl, skolöverstyrelsen, Stockholm.

Med anledning av skolöverstyrelsens skrivelse av den 28 sistlidne december
får jag å styrelsens för Vasa flickskola vägnar anföra följande.

Vad riksdagens revisorer påpekat rörande Vasa flickskolas lokaler är i full
överensstämmelse med styrelsens egen uppfattning. Då elevtillgången under
de sista åren väsentligt minskats och då sedan några år fråga varit uppe om
de i skolöverstyrelsens skrivelse omnämnda flickskolornas sammanslagning
till en gemensam kommunal flickskola, har styrelsen emellertid ansett sig
nödsakad att nöja sig med nuvarande förhållanden till dess ovannämnda
fråga fatt sin lösning.

Såsom jämväl av revisorerna påpekats vilar det nämnda förslaget om sammanslagning
för närvarande hos stadskollegiet, och det är styrelsens förhoppning,
att det skall kunna förverkligas redan med nästkommande läsårs början.
Med hänsyn härtill tillåter sig styrelsen anhålla, att revisorernas påpekande
icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda.

Göteborg den 4 januari 1938.

För Vasa flickskolas styrelse:

AXEL HELLMAN.

Styrelsens ordförande.

— 317

Styrelsens lör Varbergs elementarläroverk
lör ilickor

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. lil, § 47.

Styrelsen för Varbergs elementarläroverk för flickor anser i likhet med
riksdagens revisorer, att skolans lokaler för undervisning i huslig ekonomi
och kemi äro ohygieniska och bristfälliga. Styrelsen har upprepade gånger
till stadsfullmäktige gjort framställning om bristernas avhjälpande, men hittills
ha dessa framställningar ej lett till resultat på grund av kostnadernas
storlek. Styrelsen kommer emellertid att upprepa sin begäran om ändring
av nämnda förhållanden. Styrelsen anser, att nya lokaler för nämnda undervisning
kunde inredas antingen i skolans vindsvåning eller i bottenvåningen.
Då stadsingenjören i Varberg för ett par år sedan besiktigade skolans
lokaler, vitsordade han denna styrelsens uppfattning.

Varberg i januari 1938.

För styrelsen för Varbergs elementarläroverk för flickor:

ERNST SJÖBLOM.

Styrelsens lör Halmstads kommunala
ilickskola

yttrande i anledning av riksdagens

revisorers uttalande del I, sid. lil, § 47. »

Till Kungl, skolöverstyrelsen, läroverksa v delningen.

Med anledning av Kungl, skolöverstyrelsens skrivelse av den 28 december
1937 angående Halmstads kommunala flickskolas lokaler, får styrelsen härmed
vördsamt anföra följande:

Den vid skolans övergång till kommunal flickskola planerade tillbyggnaden
utfördes ej, då man ville avvakta några år för att se huru stort lärjungeantal
man normalt kunde räkna med i den kommunala flickskolan. I början
av år 1937 förelåg av stadsarkitekten på grundval av skolans kollegiums program
utarbetade nya ritningar, dels för tillbyggnad av nuvarande byggnad,
dels för fristående annexbyggnad på nuvarande tomt. Styrelsen var ej tillfredsställd
nied dessa förslag, varför styrelsen efter underhandling med representanter
för stadens drätselkammare under höstterminen 1937 inriktat sig
på att lösa skolans lokalfråga genom en helt ny byggnad sannolikt på annan
plats än den nuvarande.

Efter de förhandlingar och utredningar, som nu förevarit, har styrelsen beslutat
att på ett sammanträde under innevarande månad taga upp frågan om
lämplig tomt för nybyggnad och därefter ingå till stadsfullmäktige med framställning
i ärendet.

Vad beträffar lokaler för undervisningen i huslig ekonomi, får styrelsen
meddela, att kommunala flickskolan för detta ändamål disponerar högre

— 318 —

allmänna läroverkets nyinredda skolkök, vilket blivit disponibelt efter överstyrelsens
inspektion 1930.

Halmstad den 3 januari 1938.

Ä styrelsens vägnar:

ERIK HERNQVIST.

Ordförande.

Marit Olde.
Seler.

Lantbruksstyrelsen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. lil, § 48.

Till Konungen.

Genom remiss har lantbruksstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande över vissa
av riksdagens revisorer i deras senaste berättelse under § 48 gjorda uttalanden
ifråga örn gällande bestämmelser för statsbidrag till betesförbättring.

Med återställande av remissakten får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Revisorerna framhålla, att bestämmelser saknas om viss framtida underhållsskyldighet,
såvitt angår med statsbidrag utförd betesförbättring. Detta
hade medfört, att ändamålet med dylikt statsbidrag, nämligen befordrande av
rationell beteskultur å icke odlad jord, i många fall kommit att förfelas. Revisorerna
anse därför lämpligt, att bestämmelser utfärdas, varigenom vederbörande
bidragsfagare ålägges att under viss tid och i viss omfattning underhålla
med statsbidrag verkställt betesförbättringsarbete, och att vid underlåtenhet
härutinnan återbetala uppburet bidrag.

Vidare ifrågasätta revisorerna, att bestämmelser måtte utfärdas i syfte att
förhindra beviljande av bidrag till betesförbättring å därtill olämplig mark.
Genom utfärdande av föreskrifter härutinnan borde nämligen kunna skapas
säkrare garantier för att bidrag icke beviljades till andra företag än sådana,
som med någorlunda visshet kunde väntas medföra en bestående förbättring
av markens avkastning.

Slutligen framhålla revisorerna betydelsen av effektiv övervakning ifråga
om den markberedning, som uföres å jord, som skall undergå betesförbättring,
och anföra i detta sammanhang, att det borde tagas under övervägande,
huruvida icke genom ändring av grunderna för ifrågavarande statsbidrag möjlighet
borde beredas markägare att erhålla förhöjt statsbidrag, därest särskilt
kostsam beredning av marken måste verkställas för ernående av det med förbättringsarbetet
avsedda syftet.

Lantbruksstyrelsen finner de av revisorerna sålunda anförda synpunkterna
beaktansvärda.

Med hänsyn till de svårigheter, som kunna befaras möta vid tillämpningen
av eventuella bestämmelser i syfte att möjliggöra förhöjt statsbidrag till betesförbättring,
där särskilt kostsam markberedning är av nöden för uppnående
av syftet med förbättringen, ställer sig lantbruksstyrelsen tveksam till revisorernas
förslag i denna del. Då emellertid dylika bestämmelser kunna erhålla
sådan utformning, att de kunna väntas bliva av ett visst värde för främjande
av det med statsbidraget avsedda ändamålet, vill lantbruksstyrelsen icke

319 —

motsätta sig ifrågavarande förslag. Mot förslagen i övrigt har lantbruksstyrelsen
intet att invända.

Lantbruksstyrelsen förordar sålunda ändring uti bestämmelserna rörande
statsbidrag till betesförbättring å ofullständiga jordbruk i av riksdagens revisorer
föreslagen riktning.

I detta ärendes slutliga handlägning hava deltagit generaldirektören Insulander
samt byråcheferna Bjurstedt och von Zweigbergk.

Stockholm den 8 januari 1938.

Underdånigst
ERIK INSULANDER.

GEORG v. ZWEIGBERGK.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 117, § 49.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1937 har Kungl. Maj:t anbefallt statskontoret
att avgiva utlåtande över ett av riksdagens år 1937 församlade revisorer
gjort uttalande i fråga om redovisning och fondering av fiskeavgifter.

I anledning härav får statskontoret anföra, att med hänsyn till vad revisorerna
framhållit ämbetsverket icke har någon erinran att framställa mot
att åtgärder vidtagas för genomförande av en centralisering av uppbörden
och förvaltningen jämväl av de enligt 6 kap. 9 och 17 §§ vattenlagen utgående
avgifterna.

I likhet med revisorerna anser statskontoret vissa skäl tala för ett sammanförande
av samtliga avgifter till förvaltning av lantbruksstyrelsen, ehuru väl
även skäl kunna andragas för att förvaltningsuppdraget i anslutning till vad
hittills skett lämnas statskontoret. Skulle lantbruksstyrelsen finna det vara
ur fiskeriväsendets synpunkt fördelaktigare, att förvaltningen lämnas till detta
ämbetsverk, har statskontoret icke något att däremot erinra.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
t. f. statskommissarien Johnsson.

Stockholm den 7 januari 1938.

Underdånigst
C. Fr. NISSEN.

NILS SPILHAMMAR.

Börje Kull.

320

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 119, § 50.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1937 har Kungl. Majit anbefallt statskontoret
att avgiva utlåtande över ett av riksdagens år 1937 församlade revisorer
gjort uttalande i fråga om användningen av vissa enligt 4 kap. 14 § vattenlagen
utgående avgifter; och får statskontoret anföra, att ämbetsverket för sin
del icke har något att erinra mot att den av revisorerna ifrågasatta utredningen
rörande föreliggande spörsmål kommer till stånd.

I handläggningen av detta ärende har jämväl deltagit t. f. statskommissarie!!
Johnsson.

Stockholm den 7 januari 1938.

Underdånigst
C. Fr. NISSEN.

NILS SPILHAMMAR.

Börje Kull.

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 117 och
119, §§ 49 och 50.

Till Konungen.

Genom remiss har Kungl. Majit anbefallt lantbruksstyrelsen att till jordbruksdepartementet
inkomma med underdånigt utlåtande i anledning av
vad riksdagens revisorer uti sin nu avgivna berättelse §§ 49 och 50 anfört
angående dels redovisning och fondering av s. k. fiskeavgifter (§ 49) och dels
nyttiggörande av avgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen (§ 50).

Med återställande av remissakten och överlämnande av infordrade yttranden
från länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kopparbergs och Västernorrlands
län med anledning av riksdagens revisorers uttalande under § 50
rörande nyssnämnda avgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen — infordrat yttrande
i ämnet från länsstyrelsen i Norrbottens län har ännu icke inkommit
till styrelsen — vill lantbruksstyrelsen till en början beträffande av revisorerna
under § 49 upptagen fråga om central förvaltning av de s. k. fiskeavgifterna
anföra följande.

Fiskeavgifterna kunna indelas i fem med hänsyn till tillkomst och användning
olika grupper, nämligen:

1) avgifter, utdömda jämlikt Kungl. Majits resolutioner angående tillstånd
till överbyggande av kungsådra enligt bestämmelserna i 1880 års förordning
örn jordägares rätt över vattnet å hans grund (jämförd med 1899 års kungörelse
angående tillstånd av Kungl. Majit till byggande i kungsådra),

2) ° avgifter, utdömda genom länsstyrelsers och häradsrätters utslag vid
tillstånd till flottning, mindre överbyggnader, sjöregleringar etc. enligt såväl
nyssnämnda förordning som 1880 års förordning om allmän flottled,

— 321 —

3) avgifter, utdömda jämlikt vattenlagen 2 kap. 8 § vid tillstånd till byggande
i vatten, där fisken har sin gång lii. lii.,

4) avgifter, utdömda jämlikt vattenlagen 2 kap. 10 § vid tillstånd till utförande
av kraftverksbyggnader och sjöregleringar, samt

5) avgifter, utdömda jämlikt vattenlagen 6 kap. 9 oell 17 §§ vid tillstånd
till flottning.

Avgifter under grupp 1 hava utdömts i 42 fall. Några av dessa avgifter
hava dock ej inbetalats, då vederbörande byggnad icke kommit till utförande.
Avgifterna avse bidrag till fiskodling eller andra fiskevårdsåtgärder inom de
vattenområden, för vilka de utdömts, och äro dels engångsbelopp, dels årligen
utgående avgifter. Enligt vid utslagen eller sedermera av Kungl. Majit
meddelade bestämmelser förvaltas dessa avgifter av statskontoret (Dalälven,
Gullspångsälven, Ljusnan och Pite älv), av lantbruksstyrelsen (Mörrumsån,
Gavleån) samt av länsstyrelserna i Linköping (Motala ström), Kalmar (Emån),
Kristianstad (Helgeån), Karlstad (Klarälven), Gävle (Gavleån), Härnösand
(Ljungan), Östersund (Faxälven, Indalsälven) och Luleå (Råne älv).

Avgifter under grupp 2, som uppgå till ett antal av 17, avse även bidrag
till fiskevårdsåtgärder inom respektive vattenområden. De utgöras av såväl
engångs- som årliga belopp och förvaltas enligt bestämmelser, som meddelats
i respektive utslag eller sedermera av Kungl. Majit, av statskontoret (Öresjöarna,
Tolken, Indalsälven), lantbruksstyrelsen (Dalälven (Kovran), Gavleån,
Indalsälven), länsstyrelserna i Karlstad (Klarälven) och Östersund (Indalsälven),
hushållningssällskapen i Växjö (Helgeån, Torpaån), Karlstad
(Klarälven m. fl.) och Umeå (Örträsket) samt av kommunalnämnderna i
Lima och Malungs socknar (Femtån).

Avgifter under grupp 3 vattenlagen 2 kap. 8 §) hava, såvitt hittills kommit
till lantbruksstyrelsens kännedom, utdömts lill ett antal av 50, varav dock
flera ännu icke inbetalats, emedan vederbörande företag ej kommit till utförande.
Avgifterna utgöras av såväl årliga avgifter som engångsbelopp.
Deras användning avser liksom i föregående fall vidtagande av fiskevårdsåtgärder
inom respektive vattenområden. Avgifterna hava jämlikt Kungl.
Majits brev den 22 maj 1936 överförts till statskontorets förvaltning under
rubrik »vattenavgifter för befrämjande av särskilda fiskeriändamål» och med
undertitlar för respektive vattenområde. Enstaka dylika avgifter hava dock
av vattendomstol direkt tilldömts hushållningssällskap, i vilket fall avgiften
förvaltas av vederbörande sällskap.

Avgifter under grupp 4 (vattenlagen 2 kap. 10 §) uppgå för närvarande
till minst 320. De äro alla årliga och avse bidrag till åtgärder för befrämjande
av fisket i allmänhet, sålunda icke några till bestämda vattenområden
bundna fiskevårdsåtgärder. Förvaltningen av dessa avgifter tillkommer jämlikt
Kungl. Majits kungörelse den 11 juni 1920 angående indrivningen och
användningen av vissa enligt vattenlagen utgående avgifter statskontoret,
därvid avgifterna sammanföras under gemensam titel »vattenavgifter till befrämjande
av fisket inom landet».

Avgifter under grupp 5 slutligen (vattenlagen 6 kap. 9 och 17 §§) uppgå
för närvarande till omkring 50 och avse bidrag till åtgärder för fiskets förbättrande
inom de flottledsomräden, för vilka de utdömts. Dessa avgifter
äro alla årliga, och förvaltas jämlikt nyssnämnda kungörelse den 11 juni
1920 av vederbörande länsstyrelser under titeln »fiskeavgifter enligt 6 kap.
9 § vattenlagen».

Beslutanderätten över användningen av ifrågavarande fiskeavgifter iir, såvitt
angår grupperna 4 och 5, jämlikt sistnämnda kungörelse förbehållen
Kungl. Majit. Rörande användningen av övriga avgifter har jämlikt i respektive
utslag eller sedermera av Kungl. Majit meddelade föreskrifter vanligen

21—387289. Kev.-berättelse anil. statsverket för dr 1937. II.

322 —

lantbruksstyrelsen, men i vissa fall vederbörande hushållningssällskap erhållit
beslutanderätt.

Av ovanstående framgår, att såsom riksdagens revisorer framhållit, förvaltningen
av fiskeavgifterna är uppdelad på ett stort antal myndigheter.
Detta försvårar otvivelaktigt i viss mån möjligheten att överblicka de olika
avgifternas storlek vid olika tidpunkter. Även redovisningen av dessa avgifter
synes med den nuvarande ordningen härför vara försvårad. Vissa skäl
kunna därför anses tala för att ifrågavarande avgifter i enlighet med revisorernas
uttalande böra förvaltas av en enda myndighet.

Emellertid må med avseende härå anföras att såsom av det anförda framgår,
samtliga ovan omförmälda grupper fiskeavgifter utom grupp 4 avse
lokala fiskeriändamål eller upphjälpande av fisket inom särskilda vattenområden.
Vid sådant förhållande synes det jämväl naturligt, att ifrågavarande
grupper av fiskeavgifter förvaltas och redovisas av lokala myndigheter, länsstyrelserna
eller eventuellt hushållningssällskapen. Detta synes desto mer
motiverat som det väl i första hand bör ankomma på de fiskevårdande lokala
myndigheterna (hushållningssällskapens fiskerinämnder och fiskeriintendenterna)
att taga initiativ till åtgärder för avgifternas användning. Som
regel torde det också ankomma på vederbörande hushållningssällskap att
vidtaga och genomföra de praktiska åtgärder i fiskebefrämjande syfte, som
avses med dessa fiskeavgifter. Vid angivna förhållanden synes en centralisering
av avgifterna till en enda myndighet innebära en onödig omgång.

Riksdagens revisorer hava ifrågasatt, att den av dem föreslagna centraliserade
förvaltningen och redovisningen av fiskeavgifterna skulle påläggas
lantbruksstyrelsen. Med avseende härå må till en början framhållas, att en
centraliserad förvaltning på en hand av samtliga dessa avgifter — vilka avgifter
jämväl oavbrutet ökas — skulle innebära en betydande arbetsuppgift, särskilt
som det stora antalet lokala avgifter icke kunna redovisas i klump utan
måste specificeras var för sig. Denna arbetsuppgift skulle än ytterligare i
avsevärd grad ökas, därest kontrollen över avgifternas inflytande och indrivningen
därav skulle tillkomma den centrala förvaltande myndigheten.

Såsom riksdagens revisorer anmärka, har lantbruksstyrelsen från och med
den 1 juli 1937 upptagits bland statsverkets s. k. huvudförvaltningar, och
har i samband härmed styrelsens kamerala organisation förstärkts. Då lantbruksstyrelsen
på sin tid avgav förslag till denna omorganisation, kunde styrelsen
givetvis icke taga hänsyn till den av revisorerna nu ifrågasatta nya
arbetsuppgiften, som enligt vad av de ovanstående framgår måste kvantitativt
bliva ganska omfattande. Då vidare de arbetsuppgifter, sorn äro förenade
med bestyret som huvudförvaltning i och för sig i själva verket blivit
mera betungande än vad styrelsen på förhand kunnat beräkna och i övrigt
visa tendens att automatiskt ökas, vågar styrelsen icke påtaga sig ansvaret
för förvaltningen och redovisningen av fiskeavgifterna, därest icke en häremot
svarande förstärkning av arbetskrafterna å styrelsens kamerala avdelning
kommer till stånd.

Lantbruksstyrelsen vill även tillägga, att styrelsen överhuvud hyser starka
betänkligheter mot en ytterligare utökning av styrelsens kamerala förvaltningsuppgifter.
Även örn styrelsen för fullgörande av ifrågavarande arbetsuppgift
skulle erhålla någon förstärkning i form av mera underordnad arbetskraft
— styrelsen tänker härvid närmast på en revisorstjänst — så skulle
densamma dock komma att verka tyngande på ämbetsverkets ledning och
försvåra för denna att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt och fullgöra verkets
egentliga och främsta arbetsuppgifter nämligen att genom ändamålsenliga
åtgärder befrämja jordbrukets och fiskets intressen och utveckling,

323 —

vilka uppgifter i och för sig äro mycket omfattande och ställa synnerliga
krav på denna ledning. Lantbruksstyrelsens organisation är också avpassad
för en produktionsfrämjande uppgift och icke direkt för en penningförvaltande
sådan. Den fondförvaltning, varom här närmast är fråga, har ej
heller något direkt sammanhang med lantbruksstyrelsens uppgift som huvudförvaltning
utan synes närmast sammanhänga med den medelsförvaltande
verksamhet, som utövas av statskontoret. Denna myndighet besitter
också givetvis större sakkunskap i hithörande frågor och förvaltar redan en
stor del av ifrågavarande fiskeavgifter.

Av det ovanstående torde framgå, att lantbruksstyrelsen anser sig icke utan
vidare kunna tillstyrka riksdagens revisorers förslag att överflytta förvaltningen
av samtliga fiskeavgifter på styrelsen. Då lantbruksstyrelsen å andra
sidan ingalunda vill göra gällande, att förhållandena uti förevarande avseende
äro tillfredsställande, vill styrelsen ifrågasätta, att frågan om fiskeavgifternas
förvaltning och redovisning göres till föremål för närmare utredning.
Vid en sådan utredning böra emellertid rena redovisnings- och revisionssynpunkter
icke tillmätas mera avgörande betydelse, utan bör fastmer
vid bedömande av frågan om fiskeavgifternas förvaltning den synpunkten
vara vägledande, att syftet med dessa avgifter främjas och att avgifterna sålunda
komma till största möjliga praktiska nytta.

I fråga om det av riksdagens revisorer under § 50 gjorda uttalandet angående
vissa andra av vattendomstolarna utdömda avgifter, så torde detta
knappast påkalla särskilt yttrande från lantbruksstyrelsens sida, varför styrelsen
med avseende härå kunde inskränka sig till att överlämna ovannämnda,
av vissa länsstyrelser avgivna yttranden. Lantbruksstyrelsen vill dock
ifrågasätta, huruvida icke användningen av dessa avgifter må vara beroende
av framställningar i det särskilda fallet från intresserat lokalt håll såsom redan
synes hava skett inom Norrbottens län och såsom ställes i utsikt av
länsstyrelsen i Östergötlands län för detta läns vidkommande. Härvid synes
visst initiativ i saken böra förutsättas av vederbörande länsstyrelse bland annat
för åstadkommande av samverkan med hushållningssällskap, eventuellt
även med annan ortskorporation, för avgifternas nyttiggörande.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Insulander,
byråcheferna Bjurstedt och von Zweigbergk samt byrådirektören Alm.

Stockholm den 10 januari 1938.

Underdånigst
ERIK INSULANDER.

ELIS BJURSTEDT.

[Länsstyrelsens i Östergötlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 119, § 50.

Till kungl, lantbruksstyrelsen.

Med anledning av skrivelsen den 27 i denna månad, vari Ni anhållit örn
länsstyrelsens yttrande över vad riksdagens revisorer under 50 § av sin senast
avgivna berättelse anfört i fråga örn användningen av sådana avgifter, som

324 —

avses i 4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen, får länsstyrelsen till en början meddela,
att dylika avgifter inom detta län nedsatts endast beträffande ett regleringsföretag
på sätt framgår av bilagda specifikation.1 Någon framställning
jämlikt 10 § nåd. kungörelsen den 26 september 1919, nr 636, har icke till
länsstyrelsen inkommit och ej heller någon rekvisition å ersättning jämlikt
9 § samma kungörelse. Med anledning av nu ifrågavarande remiss ämnar
länsstyrelsen erinra länets hushållningssällskap om den möjlighet att erhålla
bidrag till jordbrukets främjande, som kan förefinnas i berörda avseende,
och då behov av sådant bidrag i flera fall torde föreligga, synes det
med sannolikhet kunna förväntas, att inom de närmaste åren framställningar
därom komma att göras.

Linköpings slott i landskontoret den 31 december 1937.

KARL TISELIUS.

E. STÅRCK.

Länsstyrelsens i Jönköpings
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 119, § 50.

Till kungl, lantbruksstyrelsen.

Sedan ni uti skrivelse till länsstyrelsen den 27 innevarande december anhållit
örn länsstyrelsens yttrande i anledning av vad riksdagens revisorers i
skrivelsen bilagt transumt anfört i fråga om användningen av fonderade
avgifter enligt vattenlagens 4 kap. 14 §, får länsstyrelsen för sin del tillstyrka
sådan utredning av denna fråga, som riksdagens revisorer föreslagit.

Jönköping i landskontoret den 30 december 1937.

På länsstyrelsens vägnar:

JOHAN WALLINDER. H. HERGELIN.

Länsstyrelsens i Kopparbergs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 119, § 50.

Till kungl, lantbruksstyrelsen.

Åberopande eder skrivelse den 27 sistlidne december med anhållan om
länsstyrelsens utlåtande snarast möjligt i anledning av vad riksdagens revisorer
uti § 50 av vid skrivelsen fogade transsumt anfört beträffande avgifter

1 Ej här avtryckt. Regleringsföretaget avser sjön Sommen.

— 325 —

enligt 4 kap. 14 § vattenlagen får länsstyrelsen förklara sig intet hava att
erinra emot den av riksdagens revisorer föreslagna utredningen i ämnet.

Falun i landskansliet den 7 januari 1938.

På länsstyrelsens vägnar:

LUDVIG LORICHS. EMIL LINDSTRÖM.

Länsstyrelsens i Västernorrlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 119, § 50.

Till kungl, lantbruksstyrelsen.

Med anledning av kungl, lantbruksstyrelsens skrivelse den 27 december
1937 angående fonderade avgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen får länsstyrelsen
anföra följande.

De till länsstyrelsen influtna avgifterna hava hittills stigit till ett belopp av
tolvtusensexhundrafemtioen kronor 77 öre. Någon framställning om ersättning
av ifrågavarande medel för skada och intrång har, länsstyrelsen veterligen,
icke blivit gjord. Beträffande användningen av medlen för andra ändamål
har det fonderade beloppet tidigare icke varit så stort, att detsamma
förslagit till vidtagande av åtgärder enligt 4 kap. 15 § vattenlagen. Numera
synes beloppet emellertid hava nått den storlek, att frågan örn användningen
därav kan tågås under övervägande.

Länsstyrelsen har för sin del intet att erinra emot att den ifrågasatta utredningen
kommer till stånd.

Härnösand i landskontoret den 29 december 1937.

På länsstyrelsens vägnar:

RAGNAR STATTIN. HILDING BJÖRNE.

Kommerskollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 121, § 51.

Till Konungen.

Enligt remiss har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium att avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer uti § 51 av ett i remissen
förefintligt transsumt anfört rörande det för havsfiskets behov anskaffade
bevaknings- och undersökningsfartyget »Skagerack».

I anledning härav får kollegium anföra föl jande.

Revisorerna hava ansett det icke vara lämpligt av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län att utan tillräcklig föregående undersökning antaga ett av
aktiebolaget Götaverken beträffande fartygets byggande avgivet anbud, innebärande
inbyggande i fartyget av ett framdrivningsmaskineri, som icke varit
i erforderlig grad utexperimenterat.

— 326 —

Då förslag om anskaffande av fartyget förelåg, uttalade kollegium sig i
utlåtande den 8 februari 1933 bl. a. om maskineri av denna tillverkning.
Kollegium framhöll därvid, att sådant maskineri torde vara oprövat för fartyg
av den storlek och art, varom här vore fråga, att det icke med ledning
av tillgängligt material kunde bestämt bedömas, huruvida maskineriet vore
lämpligt för dylikt fartyg, att det visserligen vore möjligt att så vore förhållandet,
men att det dock syntes angeläget, att frågan härom underkastades
ingående utredning, innan slutlig ställning toges till densamma.

Huruvida och i vad mån dylik utredning kommit till stånd har kollegium
sig icke bekant. Även om förhållandena ej medgivit utredningens företagande,
kunna emellertid vissa, i och för sig beaktansvärda skäl förelegat
för godtagande av anbud, omfattande ifrågavarande maskineri. Ett maskineri
av denna typ kunde nämligen, med hänsyn till dess förhållandevis stora
kapacitet och ringa bränsleåtgång, förväntas i dessa hänseenden erbjuda
ej oväsentliga fördelar framför vanliga äng- och motormaskinerier. Det
riskmoment, som alltid är förenat med inbyggande i ett fartyg av ett maskineri
av ny typ, avsåg länsstyrelsen vid uppgörande av kontrakt om byggandet
av ifrågavarande fartyg synbarligen att neutralisera genom införande i
kontraktets § 9 av bestämmelse om skyldighet för leverantören att, i den
händelse maskineriet eller någon dess följdkonstruktion under garantitiden
visade sig ej tillfredsställande och felet ej genom detaljändring kunde hävas,
skyndsammast insätta nytt maskineri av godkänd typ och av sådan kapacitet
och övriga egenskaper, att det motsvarade i beställarens anbudsprogram
givna fordringar.

På grund av det skydd, som denna bestämmelse tillförsäkrade statens intressen,
anser kollegium att — även om lämpligheten av att under för handen
varande förhållanden bestämma sig för ett maskineri av förevarande slag
kunde ifrågasättas —- befogad anledning till anmärkning mot länsstyrelsens
förfarande härvidlag icke föreligger.

Det har synts revisorerna i hög grad anmärkningsvärt, att med hänsyn
till maskineriets säregna art kontraktets bestämmelser angående maskinoch
fartprov kunnat eftersättas vid besiktningen för fartygets leverans, liksom
även att protokoll i vederbörlig ordning över de företagna proven icke
upprättats.

Kontraktsbestämmelser av förevarande slag torde i första hand avse att bereda
beställaren tillfälle att förvissa sig örn att ifrågakommande fartyg beträffande
maskinstyrka och fart ävensom vad angår maskineriets bränsleåtgång
och manöverduglighet fyller uppställda fordringar. De maskin- och
fartprov, som vid besiktningen företogos, avveko otvivelaktigt från de i
kontraktet angivna, särskilt därigenom att i kontraktet föreskrivet prov
under fyra timmars oavbruten gång ersattes med två prov, vartdera
omfattande två timmars oavbruten gång. Det torde emellertid kunna
ifrågasättas, huruvida ej den företagna besiktningen, i betraktande av alt
under vartdera av sistnämnda båda prov endast en av maskineriets generatorer
var i bruk, i själva verket var för beställarens del mera tillfredsställande
än om den skett helt i enlighet med kontraktets bestämmelser. I varje
fall får besiktningen anses hava fullt ut tjänat sitt ändamål att klarlägga, att
det besiktigade fartyget mer än väl fyllde uppställda fordringar i fråga om
maskinstyrka, fart och maskineriets bränsleåtgång samt att fartvget -— bortsett
från vissa detaljer, som senare skulle ordnas — även besatt erforderlig
manöverduglighet hos maskineriet. De anmärkningar, som numera framkommit
mot maskineriet, avse egentligen ej heller dessa förhållanden utan
i stället maskineriets driftsäkerhet och hållbarhet. Att vid en leveransbesikt -

— 327 —

ning tillfredsställande utröna driftsäkerheten och hållbarheten torde emellertid
vara uteslutet, även om en provtur, omfattande fyra timmars oavbruten
gång, verkslälles. Först sedan fartyget under en längre tid varit i bruk, torde
det vara möjligt att bilda sig en slutgiltig uppfattning örn maskineriets
driftsäkerhet och hållbarhet.

På grund av det sålunda anförda torde det ej föreligga sakliga skäl till
anmärkning mot det sätt, på vilket maskin- och fartproven vid leveransbesiktningen
utfördes.

Vad angår revisorernas anmärkning mot att protokoll i vederbörlig ordning
icke upprättats över de företagna proven, kan kollegium ej finna annat
än att redan den av besiktningsmannen avgivna rapporten, i de delar
som finnas intagna i det remitterade transsumt^, synes innehålla erforderliga
uppgifter rörande maskineriets besiktning vid provturerna. För övrigt
synes, enligt vad av uttalande i nämnda delar av rapporten framgår, särskilt
protokoll varit bifogat densamma.

Revisorerna hava framhållit, att fartyget, såsom av dess maskindagbok
ävensom av rapporter, avgivna av fartygets befälhavare, framgår, under den
tid, som förflutit från fartygets leverans från varvet, varit utsatt för ständiga
maskinhaverier, vilka i flera fall varit av den art, att de inneburit allvarlig
fara för fartyget och dess besättning. De ofta upprepade startsvårigheterna,
avbrotten för reparationer och justeringar av maskineriet hava, enligt
vad revisorerna vidare framhållit, medfört, att fartygets expeditioner
ailtsomoftast måst inskränkas, varigenom de uppgifter, för »''ilka det varit
avsett, icke kunnat fullföljas. Det har därför synts revisorerna ofrånkomligt,
att med tillämpning av kontraktets föreskrifter åtgärder snarast vidtagas för
fartygets försättande i fullgott skick.

Jämlikt kungl, brev den 1 december 1933, jämfört med § 2 i kontraktet,
och kungl, brev den 28 september 1934 har kollegii tillsyn över farlygsbvgget
och sedermera över det färdiga fartyget varit inskränkt till sådan kontroll,
som vederbörande klassanstalt utövar över ett fartygsbygge, och den kontroll,
som kollegium enligt vissa författningar utövar i allmänhet å fartyg och
dess nyttjande. Därvid har kollegium, alldenstund val av maskinerityp redan
träffats genom kontraktets avslutande, icke haft att taga ställning till
frågan örn maskineritypens lämplighet. Den tillsyn, som ankommit på kollegium
att föranstalta om, har i vederbörlig ordning verkställts och har därvid
inkomna rapporter icke givit skäl till anmärkning mot fartyget och dess
maskineri. Efter leveransen av fartyget har kollegium ej haft anledning
underkasta dess maskineri någon särskild inspektion. Kollegii uttalande angående
maskineriets funktionerande måste för den skull grunda sig på vad
förefintliga handlingar därom innehålla.

De i maskindagboken gjorda anteckningarna avse i stort antal fall allenast
sådana mindre justeringar, som, särskilt under den första tiden av ett
maskineris användning, normalt lörekomma. Från dessa fall torde för den
skull helt kunna bortses vid bedömande av frågan örn maskineriets lämplighet.
Även med bortseende från dessa fall synas emellertid under den tid.
som hittills förflutit, maskineriets driftsäkerhet och hållbarhet i vissa avseenden
hava lämnat en hel del övrigt att önska, i det brister av nog så
allvarlig beskaffenhet tid efter annan befunnits föreligga. En del av dessa
brister synes hava blivit avhjälpta, men maskineriet kan otvivelaktigt ännu
ej sägas hava visat sig tillfredsställande. Det synes för den skull befogat
att taga under övervägande, huruvida statsverket med stöd av ovan omnämnda
i kontraktets 8 9 införda bestämmelse nu skall påfordra insättande av
nytt maskineri i fartyget.

— 328 —

Vid bedömande av frågan om huruvida tidpunkten för uppställande av
en sådan fordran är inne torde följande synpunkter vara att beakta. Det
förefintliga maskineriet har stor kapacitet och ringa bränsleåtgång. Kan
tillfredsställande driftsäkerhet och hållbarhet hos maskineriet ernås med bibehållande
i allt väsenligt av dess kapacitet och bränslebesparande egenskaper,
bör maskineriet bliva ett synnerligen lämpligt sådant. Vid insättande i
fartyg av maskineri av ny konstruktion måste det alltid räknas med, att maskineriet
ej från början fungerar oklanderligt, utan att det en tid framåt
måste tillses och förbättras i olika avseenden. Har man nu en gång gått in
för att pröva den ifrågavarande maskinkonstruktionen på fartyget, synes det
under angivna förhållanden följdriktigast, att alla förbättringar av maskineriet,
som äro möjliga, även verkställas innan det utdömes. Leverantören
synes för den skull böra beredas tillfälle att under ytterligare viss tid vidtaga
de åtgärder av dylikt slag, som han anser lämpliga.

Det uppskov med uppställande av fordran å insättande av nytt maskineri,
som härav föranledes, bör dock endast komma till stånd under förutsättning
att fartygets nyttjande ej därigenom allt för mycket försvåras. Såsom
ett oeftergivligt villkor för dylikt uppskov måste dessutom givetvis uppställas
fordran å^ att utsträckning erhålles av den garanti, som berörda bestämmelse
i § 9 åsyftat att tillskapa. Garantien bör gälla oförminskad intill
dess viss längre tid förflutit från utgången av den leverantören beredda anståndstiden
eller — därest denne, genom att före anståndstidens utgång anmäla
maskineriet vara i fullgott skick, avstått från tillgodonjutande av anståndstidens
återstående del — från tidpunkten för dvlik anmälan. Innan
slutlig ståndpunkt före garantitidens slut tages till frågan örn maskineriets
utbyte mot annat maskineri, torde det i fartyget nu befintliga maskineriet
böra ingående besiktigas bl. a. för att utröna att det ej, särskilt på grund
av det^ höga tryck och den höga temperatur, under vilka det arbetar, undergått
sadan förslitning att det mäste anses otillfredställande och i anledning
härav bör påfordras utbytt.

Därest vad i näst föregånde stycke sagts iakttages, anser kollegium att
tiden annu ej är inne för slutligt avgörande av frågan örn fordran å maskineriets
utbyte skall framställas.

Revisorerna liava slutligen förklarat, att vad som förekommit givit dem
anledning framhålla vikten av att anskaffandet av fartyg i liknande fall
anförtros åt på området sakkunnig myndighet.

,.„Sfs?m av det ovan anförda framgår kan länsstyrelsens ställningstagande
till Hagan om val av maskinerityp, även om resultatet, åtminstone ännu så
lange, ej visat sig vara fullt tillfredsställande, icke enligt kollegii mefiing
giva anledning till anmärkning.

Det lärer ingalunda kunna tågås för givet, att en på skeppsbyggeriets omr?i
sPec*e^ sakkunnig myndighet skulle förfarit på annat sätt, utan är det
tankbart, att även dylik myndighet skulle bestämt sig för det maskineri,
med vilket fartyget utrustats, och, liksom länsstyrelsen, sökt tillse, att den
risk, statsverket härigenom iklädde sig, täcktes genom lämpliga kontraktsbestämmelser.

Kollegium anser för sin del, att den myndighet, åt vilken i ett fall som
detta anskaffandet av fartyg anförtros, icke nödvändigtvis behöver besitta
speciell sakkunskap på skeppsbyggeriets område. Enligt kollegii mening
bor anskaffande av fartyg för statsverkets behov, liksom hittills i allmänhet
torde varit fallet, i regel uppdragas åt den myndighet, inom vars förvaltningsområde
fartyget skall finna användning. Endast dylik myndighet lärer
besitta den särskilda sakkunskap, som erfordras för att tillse, att alla de

329 —

speciella krav uppfyllas, som behöva ställas å fartyget för att de ändamål,
detsamma är avsett att tjäna, skola bliva behörigen tillgodosedda. Myndigheten
ifråga kan, såsom länsstyrelsen i detta fall gjort, skaffa sig tillgång till
erforderlig, hos myndigheten ej förefintlig expertis genom att anlita särskild
sakkunnig. Givetvis bör myndigheten ej underlåta att i mån av behov hänvända
sig till den eller de andra myndigheter, som eventuellt kunna tillhandagå
med sakkunniga uttalanden i ämnet.

Stockholm den 10 januari 1938.

Underdånigst
KARL SIDENVALL.

HJALMAR SJÖHOLM.

O. Koch.

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 121, § 51.

Utlåtande.

Lantbruksstyrelsen, som icke anser sig hava att uttala sig om de av riksdagens
revisorer uti förevarande avseende framställda anmärkningarna, vill
endast understryka angelägenheten av att undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak snarast förses med ett maskineri av fullgod beskaffenhet,
så att fartyget blir fullt funktionsdugligt.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Insulander
samt byråcheferna Bjurstedt och Andersson.

Stockholm den 31 december 1937.

Underdånigst
ERIK INSULANDER.

K. A. ANDERSSON, g

Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 121, § 51.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 17 december 1937 har länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län förelagts att avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1937
församlade revisorer under § 51 i sin berättelse anfört angående statens bevaknings-
och undersökningsfartyg Skagerak.

— 330 —

Med anledning härav far länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorer hava särskilt funnit anmärkningsvärt, dels att länsstyrelsen
på sin tid antagit ett anbud, innebärande inbyggande i fartyget av
ett maskineri, som icke varit i erforderlig grad utexperimenterat, dels att
vid den provtur, som den 5 juli 1935 företogs med fartyget, maskin- och
1 artprov icke verkställts i full överensstämmelse med gällande kontrakts föreskrifter.

I båda dessa hänseenden får länsstyrelsen hänvisa till här i avskrift blägda
promemoria från länsstyrelsens kontrollant över fartygsbygget, ingenjören
O. R. von Sydow. Av denna promemoria torde framgå, att när länsstyrelsen
träffade avtal med Aktiebolaget Götaverken örn fartygets byggande,
länsstyrelsen, ehuru det gällde en nykonstruktion, icke hade anledning betrakta
maskineriet som oprövat, ävensom att den omständigheten, att kontraktets
villkor icke följdes vid provturen, ingalunda innebar någon eftergift
från länsstyrelsens sida i fordringarna på maskineriets fullgodhet. Tvärtom
avsågs härmed att, sedan kontraktets fordringar på fart, bränsleförbrukning
och maskinstyrka både vid den ifrågavarande och vid tidigare provturer
fullt klart konstaterats uppfyllda, få en allsidigare bild av maskineriets funktionsförmåga,
än vad enbart de kontraktsenliga proven skulle kunnat ge.
I alla de hänseenden, som genom prov enligt kontraktet kunnat undersökas,
har för övrigt erfarenheten tillfullo visat, att fartygsmaskineriet uppfyllt
ställda fordringar. De brister, som yppat sig, hava genomgående varit sådana,
som först vid en längre tids användning av maskineriet kunnat göra
sig gällande. För utrönande av dylika brister krävdes med andra ord erfarenheterna
från den långa garantitiden.

Anmärkning har även framställts mot att särskilt protokoll från provturen
den 5 juli 1935 icke förts. Häremot må framhållas, att fartyget —- även örn
det mottogs till begagnande efter nämnda provtur — icke härvid godkändes
av länsstyrelsen, och att länsstyrelsen vid detta förhållande förmenade, att
den rapport, som kontrollanten uppsatte över alla vid provturen gjorda iakttagelser,
för det dåvarande borde vara tillfyllest. Ett länsstyrelsens protokoll
över provturen hade uppenbarligen icke kunnat innehålla annat än en
direkt hänvisning till kontrollantens rapport.

I motsats mot vad riksdagens revisorer uttalat, anser sig länsstyrelsen
kunna göra gällande, att fartyget av uppkomna maskinhaverier icke i någon
betydande mån hindrats att fullgöra sina programenliga uppgifter. Att länsstyrelsen
detta oaktat icke vill förringa betydelsen av dessa liaverier torde
emellertid framgå därav, att länsstyrelsen alltjämt förbehållit sig rätten att
få maskineriet utbytt mot sådant av annan konstruktion. Då anledning finns
till antagande, att det nu befintliga maskineriet skall kunna försättas i fullgott
skick — ett antagande som länsstyrelsen stöder icke blott på leverantörens
försäkringar utan också på uttalanden av den av länsstyrelsen sedan
maskinhaverier i större omfattning börjat förekomma anlitade sakkunnige,
mariningenjören av första graden B. T. Swenzén — har länsstyrelsen dock
icke hittills velat tillgripa sin kontraktsenliga rätt härutinnan. Härvid är att
märka, att det maskineri, som för närvarande finns å Skagerak är både mera
bränslebesparande och avsevärt mycket starkare än vad som kontrakterats,
egenskaper, som äro synnerligen värdefulla, den sistnämnda särskilt, när
fartyget användes som isbrytare. Att Skagerak med sitt nuvarande maskineri
är en förträfflig isbrytare hava erfarenheterna från isvintern 1936—1937
givit tydligt vid handen. Vid utbyte av maskineri kan givetvis icke påräknas,
att mer än kontraktsenlig maskinstyrka erhålles. Vidare skulle ett dylikt
utbyte medföra en mycket lång tidsutdräkt till förfång för fartygets möjlighet
att fullgöra sina uppgifter. Sedan någon tid har emellertid Skagerak

— 331

varit intagen på Götaverken för att på verkstadens bekostnad få det nuvarande
maskineriet noggrant reviderat. Inom de närmaste dagarna komma
ett flertal provturer att verkställas. Självfallet komma dessa prov liksom
också fartygets förhållanden under den därefter löpande fortsatta garantitiden
att med den största noggrannhet följas av såväl länsstyrelsen som dess
ovan nämnda expert, mariningenjören Swenzén.

Till grund för de uttalanden, som riksdagens revisorer gjort om fartyget,
ligga väsentligen de rapporter, som i allmänhet en gång i månaden till länsstyrelsen
avgivits av Skageraks befälhavare och övermaskinist. Det är därför
angeläget för länsstyrelsen att framhålla, att dessa rapporter örn maskineriet
tillkommit helt på länsstyrelsens eget initiativ, varvid särskilt begärts,
att varje felaktighet, hur obetydlig den än vöre, skulle registreras. Pa grund
av denna länsstyrelsens begäran hava i rapporterna upptagits alla avvikelser
från det normala, även där dessa —■ och detta gäller det långt övervägande
flertalet — saknat varje betydelse för maskineriets funktionsförmåga och
driftsäkerhet, och härjämte en mångfald för varje motormaskineri vanliga
företeelser, som dock för Skageraks närmast vid ångmaskinen vanda maskinbefäl
synts mera egendomliga. En dylik fullständighet i rapporterna
påyrkades emellertid av länsstyrelsen för att därigenom skulle vinnas en
fullt klar bild av maskineriets svagheter, närmast givetvis med hänsyn till
Skageraks egna förhållanden, men även i betraktande av den nytta rapporterna
kunde hava för marinförvaltningen, som efter hand erhållit avskrifter
av desamma att begagnas som erfarenhetsrön vid byggandet av det vida
större men enligt samma konstruktion anordnade maskineriet för minkryssaren
Klas Fleming.

Göteborg i landskansliet den 10 januari 1938.

Underdånigst
MALTE JACOBSSON.

NILS BJÖRKMAN.

Avskrift.

Bilaga.

P. M.

Enligt uppgift från Götaverken skulle dess varmluftsmaskinen enligt Johanssons
patent ha varit utexperimenterat å bogserbåten Göta, när det beslöts,
att detsamma skulle installeras å Skagerak. Vissa förbättringar skulle
emellertid vidtagas vid konstruerandet av sistnämnda fartygs maskineri.

Det var även redan då bestämt, att Götaverken skulle tillverka det avsevärt
större, kraftigare och betydligt dyrbarare maskineriet av liknande konstruktion
för minkryssaren Klas Fleming, ehuru kontraktet beträffande
detta maskineri icke blev klart förrän några veckor efter det Skageraks
kontrakt undertecknats.

Götaverkens låga pris, dess vittgående garantier och förpliktelse att utbyta
maskineriet, örn detsamma icke skulle visa sig tillfredsställande, varvets
stora anseende m. m. har givetvis varit av avgörande betydelse för valet
av nämnda verkstad och ifrågavarande maskineri, vilket senare — örn
det uppfyllde vad som med goda skäl kunde väntas av detsamma — skulle
visa sig vara särskilt lämpligt för Skagerak.

— 332 —

Innan provturen den 5 juli 1935 företogs, hade verkstadstur företagits den
26 juni saint en provtur den 3 juli (se besiktningsrapport av den 10 juli 1935
och protokoll av byråchefen Dr K. A. Andersson) ägt rum. Denna senare
provtur, som blev ett extra prov å maskineriet, föreskrevs icke i kontraktet.

Då det av de föregående proven ådagalagts att de fordringar, vars uppfyllande
provturen framför allt avsåg att utröna, med lätthet kunde uppfyllas,
ansågs det ändamålsenligt att proven den 5 juli i någon mån omlades,
sa att desamma komme att utföras på så vis, att maskineriet bleve
provat under sådana förhållanden, som mera svarade mot dem, under vilka
fartyget framdeles för det mesta skulle komma att arbeta.

Sålunda bestämdes det, att i stället för 4 timmars kombinerade fart-, maskinkraft-
och bränsleförbrukningsprov, vid vilket fartygets båda generatorer
fingo vara inkopplade till propellermaskinen, enbart den ena av generatorerna
under 2 timmars gang skulle driva propellermaskinen med en kraftutveckling,
som skulle giva fartyget en hastighet av c:a 10 V2 knop, d. v. s.
den hastighet, som för fartyget skulle bliva den ordinära, samt att vidare
enbart den andra generatorn under 2 timmars gång skulle gå med en kraftutveckling,
som skulle giva fartyget en hastighet av c:a 11 V4 knop. Den i
kontraktet stipulerade farten var 11 1/4 knop normal gång, för vars uppnående,
som ovan nämnts, båda generatorerna samtidigt fingo användas.

Slutligen skulle båda generatorerna samtidigt under 2 timmars gång forceras,
d. v. s. ett fall som avsåg att motsvara gång uti is under svåra isförhallanden.

Maskineriet skulle sålunda bliva allsidigt prövat.

De under nämnda provtur erhållna resultaten bekräfta tillfullo de under
de föregående provturerna gjorda observationerna. Så t. ex. kunde farten
hållas vid c:a 1.1 7* knop under 2 timmars oavbruten gång med enbart en
generator. Det är ju då uppenbart, att man under 4 timmars gång skulle
med lätthet ha kunnat hålla den kontrakterade farten 11 1U knop med båda
generatorerna tillkopplade, normal gång.

Liknande är förhållandet angående hästkraftantalet. Örn man under 1
timmes forcering (forceringen måste efter 1 timmes gång avbrytas och farten
nedsättas pa grund av farledens beskaffenhet) kan uppnå genomsnittligt
1,014 hästkrafter är det uppenbart att de föreskrivna 850 hästkrafterna och
åtskilligt mer med lätthet skulle ha kunnat erhållas under 2 timmars gång
och längre.

Det kan i detta sammanhang påpekas att denna ökade hästkraft utöver
den stipulerade är mycket värdefull, när fartyget fullgör en av sina viktigaste
uppgifter, nämligen som isbrytare för fiskarebefolkningen. Under
vintern 1936 1937 har Skagerak enligt uppgift visat sig vara en synnerligen

god isbrytare. Fartygets isbrytningsförmåga beror givetvis icke endast på
fartygets för isbrytning lämpliga form utan även i icke ringa grad på den
hoga hästkraft, över vilken fartyget disponerar och den för isbrytning lämpliga
maskintypen.

På liknande sätt förhåller det sig även med bränsleförbrukningen. Erfarenheten
under den gångna tiden bekräftar även enligt uppgift att bränsleförbrukningen
är låg.

De bristfälligheter, som under garantitiden uppstått, äro icke av den art att
de kunnat utrönas under provtur. Beträffande denna sak hänvisas till vad
som säges i besiktningsrapporten av den 10 juli 1935: »Huruvida kontraktets
fordringar att maskineriet, inklusive samtliga hjälpmaskiner, skall beträffande
driftsäkerhet och underhållskostnad vara likvärdigt med ett ångmaskineri,
likaså fordran att däcksmaskinerna skola arbeta lika driftsäkert

— 333 —

och tillfredsställande, som om de dreves med ånga, uppfyllas, så kan endast
erfarenheten under garantitiden lämna svar härå.»

Göteborg den 30 december 1937.

K. von Sydow.

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 157, § 52.

Medicinalstyrelsen, som infordrat bifogade yttrande från föreståndaren för
statens veterinärbakteriologiska anstalt, får härmed anföra, att styrelsen
kommer vid handläggning av föreståndarens i hans egenskap av utgivare av
Skandinavisk veterinärtidskrift blivande ansökningar örn statsbidrag till tidskriftens
utgivande att, med beaktande av riksdagens revisorers anmärkningar,
hos Kungl. Majit föreslå de förtydliganden i villkoren för statsbidraget,
som föranledas av anmärkningarna i fråga.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören J. A.
Höjer och medicinalrådet N. Frykholm, föredragande.

Stockholm den 12 januari 1938.

Underdånigst
J. AXEL HÖJER.

NILS FRYKHOLM.

C. Ullman.

Professor Sven Walls

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 157, § 52.

Till kungl, medicinalstyrelsen.

Med änledning av Kungl, styrelsens skrivelse av den 22 december (oriktigt
dagtecknad den 22 januari 1937) med överlämnande av en av Kungl.
Majit den 17 december detta år remitterad skrivelse från riksdagens revisorer
angående Statens veterinärbakteriologiska anstalts tryck får undertecknad
med remissens återställande vördsamt anföra följande.

Är 1911 utkom första årgången av Skandinavisk veterinärtidskrift för bakteriolog!,
patologi samt kött- och mjölkhygien. Tidskriftens redaktion utgjordes
då av föreståndaren för Statens veterinärbakteriologiska anstalt professor
A. M. Bergman, Stockholm, medicinalrådet Gust. Kjerrulf, Stockholm,
föreståndaren för Medicinalstyrelsens veterinärlaboratorium Dr. med. vet.
R Hindersson, Helsingfors samt veterinärerna Per Tuff, Norge samt L. Bahr
och H. M. Iloyberg, Danmark. Nämnda redaktionskommitté ägde gemensamt
tidskriften enligt ett år 1910 dem emellan upprättat kontrakt, vange -

— 334

nom de förpliktigade sig att mellan sig lika fördela eventuellt uppkommen
förlust. Professor Bergman var tidskriftens huvudredaktör och ansvarige utgivare.
Genom nådigt brev av den 18 oktober 1912 beviljades föreståndaren
för Statens veterinärbakteriologiska anstalt professor A. M. Bergman i egenskap
av huvudredaktör för Skandinavisk veterinärtidskrift för bakteriolog!,
patologi samt kött- och mjölkhygien ett statsanslag å 1,000 kr. för utgivande
under år 1913 av nämnda tidskrift.

Nämnda brev finnes icke i Statens veterinärbakteriologiska anstalts arkiv,
men följande år den 26 september 1913 beviljade Kungl. Majit ävenledes

1,000 kr. för utgivande under år 1914 av nämnda tidskrift under följande
villkor:

»dels att tio exemplar av tidskriften konstnadsfritt överlämnas till jordbruksdepartementet
för att enligt chefens för nämnda departement bestämmande
utdelas.

dels att uti tidskriften kostnadsfritt intagas alla meddelanden från Statens
veterinärbakteriologiska anstalt av mera allmänt intresse,

dels ock att omedelbart efter uppsatsernas tryckning särtryck av de utav
tjänstemännen vid anstalten författade uppsatser tillhandahålles medicinalstyrelsen
i samma format som anstaltens övriga meddelanden, med den
boktitel och i det antal exemplar, som av medicinalstyrelsen begäres, samt
lill det pris som särtryckens utförande betingar.»

Anslaget utgick enligt nämnda nådiga brev »från det under nionde huvudtiteln
uppförda anslaget till befrämjande i allmänhet av jordbruk och lantmannanäringar».
Anslaget utanordnas i efterskott »sedan styrkt blivit, att
ovannämnda villkor blivit uppfyllda».

Tidskriften bar alltsedan år 1913 årligen åtnjutit statsanslag och de med
statsanslagets utanordnande uppställda villkoren hava varit ordagrant desamma
år från år till och med det sista nådiga brevet av den 9 juli 1937.
I detta sista brev utgick statsanslaget från »reservationsanslaget till befrämjande
i allmänhet av jordbruk och lantmannanäringar».

Statsanslaget utgick första tiden med 1,000 kronor för år, vilket sedan
höjdes till 1,500 kronor för år, för att sedan från och med år 1933 sänkas
till 1,200 kronor för år.

Är 1923 avled föreståndaren för Statens veterinärbakteriologiska anstalt
professor A. M. Bergman, varefter medicinalrådet Gust. Kjerrulf efterträdde
Bergman som tidskriftens huvudredaktör, utan att tidskriftens redaktion i övrigt
förändrades.

Är 1931 avled medicinalrådet Kjerrulf. Några för tidskriften intresserade
personer: Regementsveterinären Gustav Regnér, stadsveterinär Sven Nystedt
och undertecknad underhandlade då med professor Gustav Hulphers i syfte
att försöka förmå honom att som huvudredaktör övertaga tidskriften. Då
detta icke lyckades gjordes försök att förvärva professor Hilding ‘Magnusson
i Malmö till huvudredaktör. Då icke heller Magnusson ville ställa sig
lill förfogande som tidskriftens huvudredaktör uppmanades jag av de för
tidskriften intresserade: Regementsveterinär Regnér, stadsveterinär Nystedt
samt professorerna Hulphers och Magnusson att övertaga huvudredaktörsposten
för tidskriften.

•lag hade önskat att icke behöva komma i den besvärliga ställningen att
vara utgivare av denna tidskrift eftersom jag var föreståndare för statens
veterinärbakteriologiska anstalt och i denna ställning tillhörde tidskriftens
kundkrets, dels som annonsör för Statens veterinärbakteriologiska anstalt
dels som medarbetare i tidskriften genom publikationssviten: Meddelanden
från Statens veterinärbakteriologiska anstalt, varvid jag som föreståndare
för anstalten med tidskriftens förutvarande utgivare medicinalrådet Kjerrulf

335 —

för anstaltens räkning träffat viss överenskommelse om beredande av viss
ekonomisk lättnad för tidskriften vid tryckning i tidskriften av anstaltens
meddelanden, varvid anstalten skulle betala viss del av tryckningskostnaden
enligt särskilt oss emellan å anstaltens och tidskriftens vägnar träffat avtal.

Jag insåg att om jag som huvudredaktör och ansvarig utgivare övertog
tidskriften, så skulle jag komma i en mycket ömtålig ställning, som krävde
försiktighet och omtanke för att icke råka ut för den misstanken att jag
missbrukade min ställning som föreståndare för anstalten till förmån för
den av mig utgivna tidskriften.

Emellertid hade min företrädare på föreståndarebefattningen professor
Bergman icke tvekat att utsätta sig för samma kritik och samma misstankar,
och jag ansåg mig på den grund icke böra tveka inför faran att bliva missförstådd,
utan åtog mig uppdraget att bliva tidskriftens huvudredaktör.

Avgörande för mitt beslut var min bestämda uppfattning örn tidskriftens
nödvändighet för anstaltens utveckling. I tidskriften publicerades nämligen
anstaltens viktigaste publikationssvit: »Meddelanden från Statens veterinärbakteriologiska
anstalt» och utan denna möjlighet för en regelbundet periodiskt
återkommande publikation av vid anstalten utförda arbeten ansåg jag
det hopplöst att befordra anstaltens utveckling.

Vid årsskiftet 1931—1932 avgick den gamla redaktionen av tidskriften och
jag övertog tidskriften som dess ansvarige utgivare, ägare och huvudredaktör.
Till min hjälp hade jag emellertid lyckats förvärva följande medredaktörer:
Stadsdyrltege Dr. C. S. Aaser, Oslo; professor V. M. D. A. Hjärre,
Stockholm; professor G. Hulphers, Stockholm; professor H. Magnusson, Malmö;
Forsogsleder Dr. N. Plum, Köpenhamn samt avdelningsveterinären vid
Lantbruksministeriet Dr. R. Stenius, Helsingfors.

Under den nya redaktionens ledning utvecklades tidskriften. Argångens
sidotal fördubblades från 300 till c:a 700 och prenumeranternas antal fördubblades
från cirka 100 till 230 och därutöver.

Men denna utveckling vanns icke utan ekonomiska offer. Kostnaderna
för tidskriftens tryckning och distribution stego till mer än dubbelt. Prenumerationspriset
(15 kr. för år) vågade jag icke höja och ej heller annonspriset
(200 kr. för sida på omslaget och 180 kr. för sida i annonsbilagan inuti
häftet för helårsannonser).

Av samtliga meddelanden från Statens veterinärbakteriologiska anstalt
inköper anstalten enligt det gamla avtalet mellan mig som föreståndare för
anstalten och medicinalrådet Kjerrulf som utgivare av tidskriften 200 särtryck,
för vilka anstalten erlägger ett pris, som sättes efter följande grunder:

1. Det pris som särtryckens utförande betingar, sedan tidskriftsupplagan
satts och tryckts;

Härtill fogas:

2. hela sättningskostnaden av i Meddelandet ingående tabeller samt

3. kostnaden för utförandet av i Meddelandet ingående klichéer jämte
förlappning av dessa.

Med Veterinärhögskolans publikationsnämnd träffades mellan rektor för
Veterinärhögskolan, professor Sahlstedt, å publikationsnämndens vägnar och
mig som utgivare av tidskriften ar 1932 ett liknande avtal.

För särtryck av i Tidskriften ingående publikationer utgivna av Veterinärhögskolan
erlägger Publikationsnämnden ett pris, som sättes efter följande
grunder:

1. Det pris som särtryckens utförande betingar, sedan tidskriftsupplagan
satts och tryckts:

— 336 —

Härtill fogas:

2. 35 %> av sättningskostnaden för sättning av i arbetet ingående engelsk,
fransk eller tysk text;

3. all sättning av i arbetet ingående tabeller samt

4. kostnaden för utförande av i arbetet ingående klichéer samt förlappning
av dessa.

Med hjälp av dessa avtal erhöllos inkomster, som visade sig både nyttiga
och nödvändiga för tidskriften ehuru de likväl vörö otillräckliga för att få
tidskriftens inkomster och utgifter att balansera.

Det må i detta samband anföras att ingen inom tidskriftens redaktion
uppbar^ eller uppbär något som helst arvode. Allt arbete gjordes frivilligt
utan någon som helst ersättning i penningar.

Man må icke tro att omnämnda inkomster dolts. Tvärtom hava de uppenbart
deklarerats, så i min ansökan om statsanslag för tidskriften av den
15 oktober 1931 sålunda.

»Kostnaderna för tryckningen och distributionen uppgivas av Almqvist och
Wiksell boktryckeriaktiebolag i Uppsala, vilken firma för närvarande ombesörjer
såväl tryckningen som distributionen, uppgå till c:a 500 kr. per
häfte eller cirka 6,000 kr. per år. Till täckning av dessa kostnader beräk -

nas följande inkomster:

Direkta prenumeranter för närvarande 90 st. å 15 kr............. 1,350: —

Bokhandelsprenumeranter > » 24 st. ä 10 » ............ 240:

(med avdrag av bokhandelsrabatten)

Separat-tryckningskostnader att betalas av Medicinalstyrelsen och Statens
veterinärbakteriologiska anstalt beräknat till ............ c:a 2,000: —

Annonser, beräknat till ...................................... c:a 500: —

Summa kronor 4,090:—»

Ej heller må man anse dessa debiteringar såsom ovanliga eller underliga.

Ofta föreskrives vid vetenskapliga publikationer att publikationen icke
får överstiga viss längd (vanligen 16 sidor text), överskjutande text sättes
och tryckes på författarens bekostnad. Ofta föreskrives även att förf. må
betala ingående tabelltryck och klichéer. Och dessutom är det ingalunda
ovanligt utan snarare en allmän regel att debitera beställda särtryck med
ett pris som med cirka 25—40 °/o av tidskriftens självkostnad för särtryckens
framställning överstiger nämnda självkostnad.1

Redan första året (1932) som jag som huvudredaktör utgav tidskriften
upptäckte jag huru betydelsefulla omnämnda inkomster voro för tidskriftens
ekonomi.

Vid samtal med dåvarande chefen för kungl, jordbruksdepartementet statsrådet
Edvin Sköld gjorde jag honom uppmärksam på att tidskriften utöver
statsanslaget åtnjöt viss ekonomisk hjälp från anstalten som bidrog till tryckningskostnaderna
för anstaltens meddelanden och att önskligt vore att denna
ekonomiska hjälp tillsvidare och så länge tidskriften det behövde kunde
bli säkerställd. Statsrådet ansåg sig på grund av detta meddelande böra
begära en utredning av ärendet och på grund härav inflöt i kungl, brevet
av den 12 maj 1933 med beviljande av ett statsanslag av 1,200 kronor till
tidskriften för nämnda år följande bestämmelse:

»Tillika föreskriver Kungl. Majit, att Wall skall vara skyldig underkasta

1 Så begäres för första arket med omslag c:a 40% förhöjning och för följande ark 25% förhöjning.

337 —

sig den granskning av riksdagens revisorer rörande ifrågavarande statsbidrags
användning, som Kungl. Maj:t kan komma att föreskriva.»1

Med anledning av nämnda föreskrift anmodades jag av riksdagens revisorer
år 1934 att till dem inkomma med viss utredning angående tidskriftens
inkomster av anstalten. Den på grund härav den 8 december 1934 av
mig till riksdagens revisorer avlämnade promemorian lyder sålunda:

»Vördsamt P. M.

för riksdagens revisorer vid granskning av statens veterinärbakteriologiska
anstalts tryckningskostnader för publikationssviten: ''Meddelanden från statens
veterinärbakteriologiska anstalt’, avgiven av föreståndaren för statens
veterinärbakteriologiska anstalt Sven Wall.

Publikationen av anförda ''Meddelanden från statens veterinärbakteriologiska
anstalt’ sker med stöd av nådigt brev, utfärdat för varje år. För innevarande
år 1934 gäller till efterrättelse kungl, brevet av den 18 maj 1934,
vilket härmed i bevittnad avskrift närslutes. I nämnda brev meddelas att
Kungl. Maj:t finner gott att såsom bidrag för utgivande av ''Skandinavisk
veterinärtidskrift’ anvisa ett belopp av 1,200 kronor att under vissa villkor
ställas till undertecknads, professor Sven Walls, förfogande i egenskap av
ansvarig utgivare för nämnda tidskrift. Villkoren för erhållande av nämnda
statsanslag äro följande:

’dels att tio exemplar av tidskriften kostnadsfritt överlämnas till jordbruksdepartementet
för att utdelas enligt chefens för nämnda departement
bestämmande,

dels att i tidskriften kostnadsfritt intagas alla meddelanden av mera allmänt
intresse från statens veterinärbakteriologiska anstalt,

dels ock att omedelbart efter uppsatsernas tryckning särtryck av de utav
tjänstemännen vid anstalten författade uppsatser tillhandahålles medicinalstyrelsen
i samma format som anstaltens övriga meddelanden med den
boktitel och i det antal exemplar, som av medicinalstyrelsen begäres, samt
till det pris som särtryckens utförande betingar.’

Av anförda villkor är det andra villkoret, på vilket ovan anförda publikationssvit
utgives. Enligt nämnda villkor: skall kostnadsfritt i Skandinavisk
veterinärtidskrift intagas alla meddelanden av mera allmänt intresse från
statens veterinärbakteriologiska anstalt.

Av nämnda publikationssvit tillhandahålles enligt kungl, brevets tredje
villkor kungl, medicinalstyrelsen särtryck, vars antal bestämmes av medicinalstyrelsen,
till det pris som särtryckens utförande betingar.

Utom dessa särtryck, som skola levereras till kungl, medicinalstyrelsen
enligt anförda grunder, inköper statens veterinärbakteriologiska anstalt för
sin del 200 särtryck att utsändas lill de laboratorier och vetenskapliga institutioner
som hava liknande uppgifter som statens veterinärbakteriologiska
anstalt. På så sätt erhålles i utbyte anförda laboratoriers och vetenskapliga
institutioners egna publikationer.

För dessa 200 särtryck betalar anstalten ett visst pris enligt följande
grunder:

1. Det pris som särtryckens utförande betingar, sedan tidskriftsupplagan
satts och tryckts. (Detta grundpris skall vara samma pris per 100 särtryck,
som medicinalstyrelsen skall betala enligt kungl, brevets bestämmelser om
villkoren för statsunderstödets erhållande.)

2. Härtill kommer hela suV/ninpskostnaden av i meddelandena från anstalten
ingående tabeller, (d. v. s. kostnaden för tabellernas utförande) samt

1 Denna föreskrift lämnades i alla nadina brev örn statsanslag för tidskriften från oell med
1933 till och med 193b. Först är 1937 saknades den.

22—387289. Rev -berättelse (mej. statsverket för år 1937. It.

— 338 —

3. kostnaden för utförandet av i meddelandena från anstalten ingående
klichéer jämte

4. förlappningar av nämnda klichéer.

Dessa bestämmelser gälide redan under den lid medicinalråd Gustaf
Kjerrulf levde och var redaktör för tidskriften.

Att dessa bestämmelser uppfyllas, så att anstalten icke blir för högt debiterad
övervakas av statens tryckerisakkunnige, vilken för detta ändamål erhållit
en avskrift av min order till tryckeriet örn dessa särtryck.

Själv är jag av naturliga skäl icke kompetent att utöva en sådan kontroll.

Tidskriftens ekonomi är icke god. Trots att jag själv och mina medredaktörer
arbeta utan ersättning går tidskriften ännu så länge med förlust,
vilket framgår av tidskriftens bokslut för år 1933 som upptager följande
poster:

Utgifter.

Räkning från tryckeriet ............................ kronor 9,104:64

Andra kostnader för porto, telegram, översättningsarvoden,

arvoden för notisanskaffning m. m................. » 543: 46

Summa kronor 9,648: 10.

Inkomster.

Annonser ..........................

Statsbidrag ........................

Abonnement, post- .................

» bokh.- ................

Bidrag för inköpta separat fr. Veterinärhögskolan
och Statens veterinärbakteriologiska
anstalt ................

Min förlust ........................

kronor 2,084: —
» 1,200: —

» 2,926: 16

» 296:04

1,359: 50 kronor 7,865:70
•....... » 1,782:40

Summa kronor 9,648: 10.

Enligt anstaltens instruktion (nr 392/1926) tillkommer anstalten bland
annat:

»att genom väl planlagda och omsorgsfullt utförda försök ej endast vid
anstalten utan även hos pi''aktiska jordbrukare söka vinna insikt om, hur
kampen mot olika kreaturssjukdomar skall föras med största utsikt till
framgång».

För att anstalten skall kunna utnyttja sin erfarenhet vunnen vid denna
av Kungl. Maj:t anbefallda försöksverksamhet är publikationen av anstaltens
försök och iakttagelser en nödvändighet.

I anstaltens stat utgör kostnaderna för anstaltens meddelanden ett ganska
ringa belopp i jämförelse med anstaltens samtliga utgifter.

Sålunda var anstaltens samtliga utgifter under räkenskapsåret 1932—1933
kronor 232,439:91 medan anstaltens utgifter för publikationssviten Meddelanden
från statens veterinärbakteriologiska anstalt endast utgjorde kr
1,864: 651 eller 1.2 % av samtliga utgifter.

Stockholm den 8 december 1934.

Vördsamt
Sven Wall.»

1 En del meddelanden tryckes annorstädes än i Skand. Vet. Tidskrift. Wall.

339 —

I skrivelse från statskontoret den 6 april 1936 framfördes följande:

»Kungl. Statskontoret
D:nr. T. 963.

Till statens veterinärbakteriologiska anstalt.

Med anledning av en den 27 sistlidne mars för granskning inkommen
räkning från Almqvist och Wiksells Boktryckeri A.-B. å tryckning av anstaltens
meddelanden nr. 128—132 vill statskontorets tryckeriexpedition härmed
erinra om att det i kungörelsen den 2 december 1932 (nr 561) angående
statsmyndigheters rätt att verkställa tryckning av publikationer föreskrives,
med angivande av vissa undantag, att myndighet ej må på statsverkets bekostnad
verkställa tryckning av någon publikation utan att Kungl. Majit
för varje särskilt fall lämnat tillstånd.

Då meddelande om att dylikt tillstånd lämnats för ovannämnda publikationer
icke kommit statskontoret tillhanda, får statskontorets tryckeriexpedition
härmed meddela, att ifrågavarande räkning icke kan godkännas, såframt
icke tillstånd till tryckningens utförande föreligger.

Stockholm, kungl, statskontoret, den 6 april 1936.

I tjänsten
Gust. Lindholm»

Denna skrivelse besvarades av mig sålunda:

»Till kungl, statskontoret.

Med anledning av kungl, statskontorets skrivelse av den 6 april 1936 (D:nr
T 963) angående en den 27 sistlidne mars till statskontoret för granskning
inkommen räkning från Almqvist och Wiksells Boktryckeri A.-B. å tryckning
av anstaltens meddelanden nr 128—132, ’att ifrågavarande räkning
icke kan godkännas, så framt icke tillstånd till tryckningens utförande föreligger’,
får undertecknad härmed meddela följande.

Omnämnda meddelande nr 128—132 äro samtliga tryckta i Skandinavisk
veterinärtidskrift för bakteriologi, patologi samt kött- och mjölkhygien årgången
1935. Meddelandena nr 128, 129 och 130 äro tryckta i oktoberhäftet
och meddelandena 131 och 132 i novemberhäftet av nämnda tidskrift.

Enligt vidfogat kungl, brev av den 18 april 1935 (Bilaga A) understöddes
nämnda tidskrift år 1935 med anslag av statsmedel under villkor bland
annat att i nämnda tidskrift intagas alla meddelanden av mera allmänt intresse
från statens veterinärbakteriologiska anstalt.

Nämnda villkor har av undertecknad tolkats som av Kungl. Majit lämnat
tillstånd att verkställa tryckning av angivna publikationer ''meddelanden
från anstalten’.

Anstalten köper sedan för sin del av meromnämnda tidskrift efter räkning
från Almqvist och Wiksells boktryckeriaktiebolag 200 separat av vart meddelande,
varvid såsom i det kungl, brevet angives priset beräknas i överensstämmelse
med vad särtryckens utförande betingar enligt vissa närmare
angivna beräkningsgrunder.

Grunderna för det pris som påföres anstalten finnas angivna i närslutna
promemoria ingiven till riksdagens revisorer den 8 december 1934 (Bilaga B).

Mot vad i promemorian anförts bar från riksdagens revisorer icke framställts
någon erinran i revisorernas årsberättelser eller eljest. Icke heller har
från statens tryckerisakkunnige tidigare gjorts någon erinran mot räkningar
av enahanda beskaffenhet som den här ifrågavarande.

Stockholm den 15 april 1936.

Vördsamt
Sven Wall»

(Bilagorna icke här medtagna)

— 340

Efter denna inledning övergår jag till det remitterade ärendet.
Riksdagens revisorer meddela inledningsvis det av mig ovan återgivna avtalet
mellan anstalten och tidskriften och anföra därefter »att kostnaden
för tryck av tabeller och klichéer spelat en ej oväsentlig roll.»

Som exempel härpå anföres:

1. Meddelande 136 (14 juli 1936) 200 ex. särtryck:

Särtrycken självkostnad1 ........................ kronor 94:—

Sättningskostnad för tabeller ...................... » 372:-—

Autotypie ...................................... »_5: 65

Summa kronor 471:65.

2. Meddelande 138 (24 augusti 1936) 200 ex. särtryck:

Särtrycken självkostnad .......................... kronor 27: —

Sättningskostnad för tabeller ................ . .. .. . »__59: 75

Summa kronor 86: 75.

3. Meddelande 142 (1 mars 1937) 200 ex. särtryck:

Särtrycken självkostnad ...................

Sättningskostnad för tabeller ...............

Autotypie ...............................

kronor

34

53

69

Summa kronor 156

Vidare meddelas ur ett för revisorerna tillgängligt utdrag av tidskriftens
räkenskaper för 1933 att tidskriften nämnda år nå så sätt debiterat veterinärhögskolan
och statens veterinärbakteriologiska anstalt kr. 1,359: 50 och att utgivarens
förlust samma år uppgick till kronor 1,782:40.

Riksdagens revisorer anmärker därpå att i Kungl, brevet icke finnes något
medgivande eller förbud för nämnda debitering och anse det lämpligt att
ett förtydligande göres i villkoren för statsbidrag till utgivaren av Skandinavisk
veterinärtidskrift, så att därav med full tydlighet framgår, vad i
priset för särtrycken skall ingå.

Undertecknad kan icke annat än instämma med riksdagens revisorer om
behovet av tilläggsbestämmelser för att bringa reda och klarhet ifråga om
avtalet mellan tidskriften och anstalten.

Men innan jag framför mina egna önskningar och förslag i frågan om
dessa tilläggsbestämmelser, tillåter jag mig att framlägga en utredning om
vad nu rådande bestämmelser och praxis innebära i fråga om årliga utgifter
och förmåner för kronan och dess veterinärbakteriologiska anstalt å ena
sidan och den mig tillhöriga Skandinaviska veterinärtidskriften å andra
sidan.

För att undvika all beräkning har jag för denna utredning valt ett bestämt
år, 1936, med avslutade räkenskaper.

För nämnda år utgick statsanslaget till tidskriften med kronor 1,200: —.

För nämnda belopp erhöll kronan och dess veterinärbakteriologiska anstalt
följande fördelar:

1. 10 exemplar av tidskriften efter prenumerationspriset

15 kr. per årgång .............................. kronor 150: —

2. Tryckning och spridning genom tidskriften av 6 nr av

publikationssviten: »Meddelanden från statens veterinärbakteriologiska
anstalt» enligt räkning från tryckerifirman
Almqvist och Wiksells boktryckeri A.-B.,

Uppsala (antal trycksidor: 108)

Självkostnad = kostnad för papper och tryck.

papper, sättning, tryckning:
förhöjning för tabeller: . ..
klichéer o. förlappningar: .

— 341

kronor 857: 32
» 618:40

» 62:20

Summa under 2. kronor 1,537: 92

Inalles utgifter under 1 o. 2....................... kronor 1,687:92.

Varifrån avgår vid försäljning av 200 särtryck till Statens
veterinärbakteriologiska anstalt debiterade bidrag till
tidskriften

för sättning av tabeller: .......... kronor 445: 50

för klichéer med förlappning: . ■ ■ • »__56: 55

Sammanlagt...... kronor 502: 05

Varefter återstår utgifter till tidskriften ............ kronor 1,185:87.

Som av denna sammanställning framgår konsumerades nämnda år praktiskt
taget såväl statsanslaget kr. 1,200:-— som de traditionellt anstalten debiterade
bidragen till tidskriften kr. 502: 05 för tryckning av anstaltens meddelanden
i tidskriften jämte kostnaden för de 10 ex. av tidskriften som överlämnades
till jordbruksdepartementet kr. 150:—.

Statsanslaget kr. 1,200:— jämte anstalten debiterade bidrag till tidskritten
kr. 502: 05 utgöra tillsammans 1,702: 05 och tidskriftens kostnader för
utgivande av anstaltens meddelanden kr. 1,537:92 tillsammans med prenumerationsavgiften
för de 10 exemplar av tidskriften som lämnas till jordbruksdepartementet
kr 150:— utgöra kr 1,687:92. Tidskriftens nettovinst
på dessa statsmedel (1,200: — + 502: 05 = 1,702: 05) utgjorde således kr.
14: 13.

Tidskriftens utgifter under nämnda år 1936 voro följande:

Utgifter:

Almqvist och Wiksell boktryckeri
Sättning, tryckning, papper, inhäftning och distribu Redaktionen:

porto, telegr., översätta., notisarvoden
m. ...................................... ~ '' •

kronor 8,605:63
» 303:36

Summa kronor 8,908:99.

Samma år hade tidskriften följande inkomster.

Inkomster

Statsanslag ........................................ kronor

Prenumerationsavgifter .............................. *

Annonser .......................................... Ä

Diverse kreditorer (varav anstalten kr. 502:05) ......... » 798

Bidrag från Svenska veterinärföreningen för kött- och
mjölkhygien ......................................

19

100: —
1,330: 80

Min förlust

Summa kronor 8,908: 99.

Min förlust nämnda år var lägre än eljest, vilket framgår av följande översikt
över förlusterna under åren 1932—1936.

År 1932 var min förlust .............. kronor 2,034: 50

> 1933 » » » » 1,782:40

» 1934 > * > » 2’486:50

» 1935 . » » » 2,001:09

, 1936 j» » * » M30:80

_1 X dessa ann on sill ko m stor ingår anstaltens årsannons i tidskriften kr. 486: — (3 sidor ä
ISO; — kr. per sida med 10 % rabatt).

— 342 —

Anförda siffror vittna om att tidskriften behover ekonomisk hjälp för att
den skall fortfarande kunna utgivas såsom hittills.

Man kan då fråga sig: Är tidskriften värd att fortfarande understödjas av
statsverket, då det likväl av räkenskaperna framgår att tidskriften icke bär
sig. Tidskriften är synbarligen för litet efterfrågad. Den har för få prenumeranter.

Det är sant, att tidskriften har för få abonnenter, men tidskriften har blivit
alltmera efterfrågad, vilket framgår av följande förteckning på postabonnenter
under åren 1931—1936: (härtill bör läggas 25 å 30 bokhandelsabonnenter
per år, vilka efter avdrag av bokhandelsrabatten betala kr. 10: —
var för sig).

1931: 90, varav 69	svenska, 21
1932: 141, »	117	» , 24
1933: 193, »	161	» , 32
1934: 191, »	159	» , 32
1935: 216, »	180	» , 36
1936: 219, »	183	» , 36
Tidskriften har som	synes	sin största

_ dåning i Sverige, medan spridningen
i Danmark, Norge och Finland är relativt ringa.

Så småningom böra flera prenumeranter kunna vinnas även i dessa våra
grannland, men det tar sin tid, och även i Sverige bör abonnentantalet kunna
ökas.

Med hjälp av nuvarande statsanslag på kr. 1,200:— samt nuvarande annonsinkomster
skulle tidskriften kunna bära sig örn nuvarande prenumerantantal
fördubblades (till 440 i st. för nu 219).

Tidskriften förhandlar nu med de 4 nordiska ländernas (Danmark, Finland,
Norge och Sverige) respektive veterinärföreningar för att av dem få
ett bidrag av 300 kr. per land årligen. Svenska och danska veterinärföreningarna
hava svarat välvilligt, och ävenledes den norska. Men Finlands veterinärförening
har på grund av penningkursen ställt sig avvaktande. Avtalet
kräver emellertid ett enigt beslut av samtliga dessa länders veterinärföreningar
för att bliva gällande.

Bliver detta avtal gällande så synes tidskriften kunna anses ekonomiskt
säkerställd för en lång tid framåt under förutsättning av att nuvarande statsbidrag
till tidskriften bibehålies oförändrat.

Jag tillåter mig att vördsamt framhålla tidskriftens värdefulla innehåll.

Tidskriften innehåller tre huvudavdelningar omfattande originalarbeten,
referat och notiser.

I den nyligen avslutade årgången för 1937 finner man bland de publicerade
originalarbetena

II arbeten örn smittsamma husdjurssjukdomar (varav 5 om tuberkulos
och 2 om smittsam kastning hos nötkreatur). 4 arbeten om parasitära husdjurssjukdomar
och 4 arbeten örn andra sjukdomar samt 4 arbeten om köttoch
mjölkhygien och vattenkontroll.

Av de i samma årgång publicerade referaten behandla 25 smittsamma husdjurssjukdomar,
8 parasitära husdjurssjukdomar, 2 bristsjukdomar och 6
andra sjukdomar samt 6 födoämneshygien.

I notisavdelningen förekom i vart häfte en redogörelse från Mul- och klövsjukefronten
i de nordiska rikenas grannland. Bokanmälningarna hava varit
14. Viktigare data ur årsberättelser från Danmark, Finland, Norge och
Sverige hava återgivits. Nya lagar och förordningar hava refererats och likaså
viktigare förslag och betänkanden samt notiser från de olika statsinstitutionerna
i Danmark, Finland, Norge och Sverige m. m.

343 —

Såsom tidskriften nu föreligger är den att anse som en värdefull publikation,
väl värd att av statsverket understödjas. Den betyder en eggelse för
veterinärkonstens utövare och veterinärvetenskapens idkare så väl i vårt
land som i våra grannland.

Alldeles särskilt betydelsefull är denna tidskrift för Statens veterinärbakteriologiska
anstalt och dess vetenskapsmän, som däri få sina arbeten publicerade
och spridda och för framtiden bevarade, och där de städse få en levande
bild av vad som göres och uträttas i andra liknande institutioner i
våra grannland och annorstädes.

Med hänsyn härtill får jag vördsamt föreslå att Kungl, medicinalstyrelsen
ville tillstyrka att tidskriften allt fortfarande måtte få åtnjuta statsanslag
om 1,200 kr. (eller om möjligt än mera såsom 1,500 kr.) med enahanda villkor
som förut samt att i samma Kungl, brev måtte bestämmas dels att statens
veterinärbakteriologiska anstalt äger att för sin del inköpa 200 exemplar
av de utav tjänstemännen vid anstalten författade uppsatserna till det pris,
som särtrycken betinga, vartill må läggas tidskriftens kostnader för sättning
av i nämnda uppsatser ingående tabeller samt för utförande av i samma uppsatser
ingående klichéer med förlappning av dem, dels att vart tidskriftshäfte
må åtföljas av Statens veterinärbakteriologiska anstalts annons med kortare
anvisningar, meddelanden, råd och upplysningar rörande vid anstalten beredda
bakteriologiska preparat och deras användning samt vid anstalten utförda
diagnostiska undersökningar och deras betydelse med prisuppgifter,
för vilket tidskriften må åtnjuta en ersättning, som icke må överstiga 400
kronor.

Som ytterligare motivering må anföras att tabeller och klichéer äro avsedda
som bevis på sanningen av i uppsatserna gjorda påståenden. De äro
på den grund nödvändiga, men då de äro dyrbara, är det av vikt att medel
kunna därtill anslås som bidrag så att icke av ekonomiska skäl bevisen för
i uppsatserna framförda teser uteslutas. Nämnda bevismedel äro att anse
som det väsentligaste i nämnda uppsatser.

I fråga om annonsen så måste den räknas som nyttig och fördelaktig för
anstalten. Det är sant att i Sverige finnas två större veterinärtidskrifter, av
vilka Svensk veterinärtidskrift äger större spridning än Skandinavisk veterinärtidskrift.

Det synes mig nödvändigt för anstalten att annonsera i Svensk veterinärtidskrift.

Jag anser det icke vara nödvändigt för anstalten att annonsera i Skandinavisk
veterinärtidskrift, men jag anser det både gott och nyttigt att så göra för
anstaltens skull.

Vardera av dessa tidskrifter har sin publik. De veterinärer i riket som äro
mest intresserade av sitt yrke finner man bland Skandinavisk veterinärtidskrifts
abonnenter och det vore icke minst för deras skull oklokt att avstå
från annonsen i Skandinavisk veterinärtidskrift.

Att tidskriften behöver annonsen för den härav tidskriften tillförda inkomstens
skull har förut tillräckligt tydligt framhållits.

Örn detta förslag skulle av Kungl, medicinalstyrelsen kunna tillstyrkas och
av Konung och riksdag antagas skulle tidskriften i statsbidrag erhålla 2 fasta
årsbidrag nämligen kr. 1,200:— (eventuellt kr. 1,500:-—) samt kr. 400:—,
det senare till anstaltens annons, samt ett rörligt bidrag, sorn utgår i mån av
behov av tabeller och klichéer.

Anordningen synes mig vara fördelaktig såväl ur tidskriftens som statsverkets
synpunkt.

Liksom hittills böra alla räkningar från tryckeriet på anstalten kontrolle -

— 344

ras av statskontorets tryckerisakkunnige, så att staten icke genom feldebitering
förlorar på avtalet.

Jag tillägger till slut att denna utredning må vara tillräcklig att visa för
var man att jag icke i mitt ömtåliga förhållande som tidskriftens utgivare
samtidigt som jag bekläder den ansvarsfulla posten som föreståndare för
statens veterinärbakteriologiska anstalt på något sätt sökt att vinna egna fördelar.

Jag har tvärtom med uppoffring av egna fördelar sökt att uppehålla och
utgiva en för anstalten alldeles särskilt och för rikets samtliga veterinärer
mycket betydelsefull veterinärvetenskaplig tidskrift.

Stockholm den 30 december 1937.

Vördsamt
SVEN WALL.

Lotsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 160, § 54.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1937 har Eders Kungl. Majit anbefallt lotsstyrelsen
avgiva och senast den 25 januari 1938 till handelsdepartementet
inkomma med utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats angående tjänstefartyget »Göteborg» (§ 54
i berättelsen).

Till åtlydnad härav får lotsstyrelsen, med återställande av remissakten, i
underdånighet anföra följande.

Förberedelserna för anskaffning av ett nytt tjänstefartyg för västra lotsdistriktet
hade påbörjats åtskilliga år, innan avtal i februari 1935 träffats
med Nya Varvsaktiebolaget Öresund, sedermera benämnt Öresundsvarvet
aktiebolag, angående byggande av tjänstefartyget »Göteborg». Såsom ett led
i förberedelsearbetet ingingo överläggningar mellan lotsstyrelsen och samtliga
lotskaptener. Därjämte verkställdes utredning i syfte att klarlägga den
svårbedömliga frågan, huruvida fartyget borde förses med ångmaskineri eller
motormaskineri (diesel). Byråingenjören Tillman, som särskilt ägnade sig
åt denna fråga, rådgjorde härvid bland annat med i detta ämne särskilt sakkunniga
personer hos Aktiebolaget Atlas Diesel och Allmänna Svenska
Elektriska Aktiebolaget (ASEA). De fördelar och nackdelar de båda typerna,
dieselmotormaskineri respektive ångmaskineri, ansågos medföra, kunna i
korthet sammanfattas sålunda:

Motormaskineri innebär en betydande viktbesparing och medför lättnader
i arbetet i följande hänseenden: arbete med periodisk rengöring av ångpannan,
med eldning och med bortskaffande av aska och slagg bortfaller,
den besvärliga kolningen ersättes med den ur arbetssynpunkt enkla intagningen
av olja. Motorfartyg kan i jämförelse med ett ångfartyg av samma
storlek intaga bränsleförråd för längre tids oavbruten gång. Ett motormaskineri
är i olikhet med ett ångmaskineri alltid klart att omedelbart sättas
i gång och förbrukar under stillaliggande icke något bränsle. I fråga om
driftkostnader ställer sig ett motorfartyg betydligt billigare än ett ångfartyg.

— 345 —

Ä andra sidan har ångmaskineriet vissa fördelar, som motormaskineriet icke
äger. Sålunda är ångmaskineriet mindre ömtåligt och därtill hörande hjälpmaskiner
bliva enklare och i viss måll driftsäkrare än då motormaskineri
kommer till användning. Ängmaskineriet ställer ock i fråga om dess skötsel
mindre krav å maskinpersonalen än ett motormaskineri. I fråga örn anskaffningskostnad
befunnos de båda maskintyperna ungefärligen jämställda.

Innan styrelsen kunde träffa sitt val mellan de båda maskintyperna hade
styrelsen jämväl låtit utreda frågan, att med dieselmaskineri kunna möjliggöra
ett drivande av propellern med lågt varvantal, vilket ansetts önskvärt
beträffande ett fartyg med de arbetsuppgifter, som tillkomma lotsverkets
tjänstefartyg. Den utredning, som i detta hänseende verkställdes, gav till
resultat, att en av ASEA konstruerad elektromagnetisk axelkoppling skulle
kunna tillgodose nyssnämnda krav på lågt varvantal av propellern.

På grundval av den utredning, som sålunda och i övrigt förelåg, fann sig
styrelsen vid beställning av fartyget böra utgå från att detsamma skulle förses
med dieselmaskineri jämte elektromagnetisk axelkoppling av ASEA:s
konstruktion. Enär denna koppling vid tidpunkten för beställningen ej var
så prövad i praktiskt bruk, att styrelsen ville slutligen binda sig vid sagda
konstruktion, intogs i specifikationen en bestämmelse till möjliggörande före
fartygets fördigställande av kopplingens utbyte mot en hydraulisk s. k.
»Vulcan koppling». .

Med avseende å lämpligheten att förse fartyget med motormaskineri far
styrelsen till en början framhålla, att huvudmaskinen visat sig i alla avseenden
driftsäker. Den elektromagnetiska axelkopplingen har fungerat utan
anmärkning. Enligt uppgift hava ock liknande kopplingar numera utförts
eller äro under utförande av ASEA till ett sammanlagt antal av 34.

I detta sammanhang anser sig styrelsen böra omnämna, att i England tre
under senare år för fyrväsendets behov nybyggda fartyg försetts med dieselmotorer
såsom framdrivningsmaskineri och att dessa motorer ehuru tillverkade
i England äro av Atlas Diesels konstruktion. Enligt vad styrelsen vidare
erfarit, lär man även i Danmark lia för avsikt att förse ett för fyrvasendet
avsett nytt tjänstefartyg med motormaskineri. Vad angår handelssjöfarten
och då särskilt kustfarten, vars fartyg med hänsyn till användningen
böra i första hand tagas i betraktande vid jämförelse med lotsverkets fartyg,
anser sig styrelsen böra nämna, att ett av våra större rederier — det största
vad kustfarten beträffar — under senare år övergått till att städse vid nybyggnad
förse sina fartyg med motormaskineri. Vissa under denna n^by-,g
nadsperiod till en början uppträdande svårigheter med motormaskinerierna
lia numera, enligt vad styrelsen försport, övervunnits. Särskilt torde tortjäna
framhållas, att erfarenheterna inom nämnda rederi givit vid handen,
att fartyg försedda med motormaskineri äro väl lämpade för kustfart aven
under vintern samt att driftkostnaderna uppgå vid motormaskineri allenast
till omkring hälften mot samma kostnader vid ångmaskineri.

Frågan huruvida lotsverkets tjänstefartyg höra förses med motor- eller
ångmaskineri är, såsom styrelsen redan antytt, av svårbedömd beskaffenhet.
Vad här anförts innefattar icke något ståndpunkttagande till spörsmålet,
huruvida vid nästkommande beställning av tjänstefartyg jämväl detta >01
utrustas med motormaskineri. Styrelsen vill, innan den kommer att tutta
definitiv ståndpunkt härtill, inhämta ytterligare erfarenhet^ av tjanstelartyget
»Göteborg», sedan detta, på sätt av det följande framgar, foisetts nice

yV''id''härefter angår de i tjänstefartyget »Göteborg» installerade hjälpmotorerna
får styrelsen till bemötande av en uppgift i revisorernas berättelse
framhålla, att i specifikationen för fartyget icke angivits någon fordran pa

— 346 —

att endast ett aggregat skulle kunna ensamt leverera erforderlig elektrisk
ström för huvudmotorns axelkoppling, startluftkompressor, slyrmaskineri,
diverse pumpar, vinschar, ankarspel och elektrisk belysning. En sådan
fordran vore ej heller berättigad. Däremot kan det icke anses tillfredsställande
att håda aggregaten måste hållas i gång för samtidig drift av huvudmotorns
axelkoppling, startluftkompressor, styrmaskin och en vinsch.
Ehuru fartygets konstruktör vid bestämmande av hjälpaggregatens storlek
samrått med sakkunniga personer hos ASEA, har det sålunda ändock visat
sig, att hjälpaggregatens kapacitet icke varit fullt tillräcklig. Enligt styrelsens
uppfattning har dock enbart denna omständighet icke nödvändiggjort
anskaffande av en hjälpmotor med större effekt än de nuvarande motorerna
var för sig besitta, innan endera av motorerna blivit försliten.

Hjälpaggregaten hava emellertid i fråga örn vissa delar visat sig behäftade
med sådana fel, som äro att hänföra antingen till aggregatens konstruktion
eller till beskaffenheten av däri ingående material. Dessa fel äro av den
karaktären, att de blivit uppenbara först efter en längre tids användning.
Vid de provningar med maskineriet, som företagits i närvaro av styrelsens
kontrollant, har anledning till antagande av dylika fel ej förekommit. Att
sådana fel giva sig till känna först efter längre tids användning måste man
för övrigt räkna med då det gäller motorer. Styrelsen har ock måst lita till
att en firma med den erfarenhet, som aktiebolaget Atlas Diesel obestridligen
äger på området, skulle leverera en motor, som vore fullt användbar och fri
från bristfälligheter. Med hänsyn till risken för dolda fel bär emellertid, i
överensstämmelse med upphandlingsförordningens bestämmelser, i det med
Öresundsvarvet ingångna kontraktet stadgats en garantitid av ett år. På
grund av de fel, som under garantitiden uppträtt på hjälpmotorerna, har
styrelsen inom nämnda tid framställt reklamation. Efter ingående förhandlingar
med aktiebolaget Atlas Diesel och sedan jämväl efter garantitidens
utgång upprepade maskinhaverier inträffat till följd av fel å hjälpmotorerna,
har aktiebolaget Atlas Diesel skriftligen utfäst sig att återtaga båda dessa
motorer till samma pris, som bolaget betingat sig vid leveransen. Samtidigt
har styrelsen träffat överenskommelse med bolaget örn leverans av en annan,
större hjälpmotor av en typ, som redan finnes installerad på ett flertal fartyg
och därvid visat sig ändamålsenlig och driftsäker. Enligt vad styrelsen
inhämtat har bland annat förenämnda rederi haft de bästa erfarenheter av
denna typ ombord å sina motorfartyg. Sagda större hjälpmotor är i stånd
att ensam lämna en effekt, som helt täcker det behov av elektrisk energi,
som kan antagas förekomma å fartyget.

Vidare har styrelsen med aktiebolaget Bolinder-Munktell träffat avtal örn
leverans av en hjälpmotor såsom ersättning för den andra dieselmotorn och
av ungefärligen samma effekt som denna och huvudsakligen avsedd att
komma till användning vid vanlig gång med fartyget, d. v. s. för driften av
axelkopplingen, styrmaskineriel, belysningen och hjälpmaskinerna i maskinrummet.
Jämväl den av aktiebolaget Bolinder-Munktell beställda motorn
är redan utförd i en mångfald exemplar, sorn prövats sedan flera år och
därvid befunnits vara driftsäkra.

Byråingenjören Tillman har i en här bilagd sammanställning gjort en beräkning
av kostnaderna för insättande av nya hjälpmotorer. Av sammanställningen
inhämtas, att den merkostnad, som uppstått till följd därav, att
de båda nya hjälpmotorerna icke blivit installerade från början, kan beräknas
till omkring 12,000 kronor, en kostnad, som i jämförelse med kostnaden
för fartyget i dess helhet icke lärer kunna anses särdeles stor.

Vid några tillfällen har inträffat, att vissa maskiner blivit tillfälligt obrukbara
till följd av felaktighet å en av de i fartyget installerade maximal -

— 347 —

strömbrytarna. Dessa ha till ändamål alt automatiskt bryta den elektriska
strömmen från generatorerna, därest strömmen uppnår en sådan styrka, att
fara för det elektriska ledningsnätet eller därtill anknutna maskiner uppstår.
Utan att sådan överbelastning förelegat har emellertid vid de tillfällen,
varom nu är fråga, en av maximalströmbrytarna slagit ifrån strömmen
och ledningsnätet sålunda blivit strömlöst. Sedan leverantören av maximalströmbrytaren,
ASEA, låtit genom sin personal undersöka strömbrytaren
utan att något fel kunnat upptäckas, har nämnda bolag låtit insätta en ny
maximalströmbrytare, som fungerat klanderfritt. Vid utbytet av maximalströmbrytaren
befanns det, att felet berott på en mindre felkoppling, som
tidigare icke upptäckts. Såväl under provturen med fartyget som sedermera
under ett flertal resor hade någon felaktighet å strömbrytaren icke förmärkts.
För ett sådant fel kan icke lotsstyrelsen eller dess kontrollant lastas,
då det icke finnes möjlighet att verkställa kontroll in i minsta detalj.

Styrelsen får härefter övergå att behandla frågan örn styrmaskineriet. Enligt
den för fartygsbygget gällande specifikationen skulle styrinrättningen
anordnas dels för elektrisk kraft och dels för handkraft. Omkoppling från
maskinstyrning till styrning medelst handkraft skulle anordnas på lämpligt
sätt. Den styrmaskin, som installerats å fartyget, är av ASEA:s konstruktion
och dess princip hade före leveransen godkänts av styrelsen. Å denna
styrmaskin befinner sig själva omkopplingen akterut under däck. Mot en
sådan anordning har gjorts den anmärkningen, att omkopplingen icke kan
ske tillräckligt snabbt och bekvämt; omkopplingen bör kunna äga rum på
bryggan, varifrån styrningen sker. I detta sammanhang får styrelsen framhålla,
att det ej är vanligt å fartyg, som äro försedda med elektrisk styrning,
att omkoppling till styrning med handkraft kan ske å bryggan; i regel
kan styrning med handkraft å fartyg med elektriskt styrmaskineri överhuvud
icke äga rum från bryggan utan endast från en särskild styrinrättning,
som är placerad akterut, en anordning, som givetvis är än mindre betryggande
än det system, villut kommit till användning å »Göteborg». Anledningen
till att man sålunda å fartyg med elektriskt styrmaskineri i allmänhet
icke anbragt anordningar för omkoppling till styrning med handkraft
å bryggan utan akterut å fartyget är att söka i det förhållandet, att å
den elektriska styrinrättningen uppställts sådana krav på driftsäkerhet, att
styrning med handkraft ytterst sällan skall behöva ifrågakomma.

Med avseende å styrinrättningen är vidare att framhålla, att kugghjulen
i styrinrättningens stativ visat sig icke besitta tillräcklig styrka; vid två olika
tillfällen har det nämligen inträffat, att kuggar brustit. Till följd härav har
ASEA åtagit sig att utan kostnad för lotsstyrelsen utbyta de delar, som sålunda
visat sig vara för svaga, mot fullt hållfasta konstruktioner. Styrelsen
har vidare avtalat med bolaget, att i samband med nämnda utbyte jämväl
företaga sådan ändring av styrinrättningen, att omkoppling från maskinstyrning
till styrning medelst handkraft skall kunna äga rum å bryggan. Därest
sistnämnda ändring verkställes samtidigt med förberörda förstärkning av
kugghjulen, kommer den att belöpa sig till 1,750 kronor. Ifrågavarande arbeten
äro avsedda ali komma till utförande vid fartygets förläggande till
varv för utbyte av hjälpmaskinerna och de torde därför icke behöva befaras
förorsaka något extra avbräck i fartygets användning inom västra lotsdistriktet.

Revisorerna hava vidare framhållit, att det visat sig nödvändigt, att sedan
fartyget övertagits av statsverket, företaga åtskilliga ändringar och reparationer
av smärre konstruktionsdetaljer. De ändringsarbeten, som — i den
män de icke redan i det föregående berörts — härvid torde åsyftas, äro följande,
vilka fallit inom leverantörens garanti, nämligen: justering av sido -

— 348 —

ventiler, utbyte av en sjökortlåda, ändring av elektrisk armatur på vissa
ställen och översyn av propellermaskinens snabbmanöveranordning. Lotsstyrelsen
har därutöver själv låtit för en sammanlagd kostnad av 2,429 kronor
utföra en del mindre ändringar, bland vilka märkas flyttning av beläggningspollare
oell relingsknapar samt komplettering av ringledningssystemet.
Samtliga nu nämnda arbeten utfördes i januari månad 1937, då
fartyget intagits i docka för målning av bottnen; de hava sålunda icke varit
till hinder för fartygets användning i tjänsten.

Revisorerna lia ytterligare uttalat, att de jämväl fäst sig vid, att lotskaptenen
i västra distriktet funnit anledning att i sin framställning till lotsstyrelsen
rörande anslagsäskanden, avsedda att framläggas för 1938 års riksdag,
framställa förslag till vissa större ändringsarbeten å fartyget samt att enligt
lotskaptenens uppfattning de av honom föreslagna åtgärderna vore erforderliga
för att fartyget skulle bliva fullt sjövärdigt.

I nämnda framställning har lotskaptenen uttaiat farhågor rörande fartygets
stabilitet och framställt förslag till vissa åtgärder, som enligt hans uppfattning
skulle vara ägnade att höja stabiliteten. Lotskaptenen åberopar i
detta sammanhang erfarenheten av fartygets rörelser i grov sjö med hård
vind tvärs eller akter örn tvärs. Gentemot detta uttalande får styrelsen
framhålla, att de flesta fartyg av samma storleksordning och typ som »Göteborg»
lia benägenhet att under angivna omständigheter göra häftiga rörelser
i sjön. Enligt för fartyget beräknade stabilitetskurvor är för övrigt stabiliteten
fullt betryggande och några risker för att fartygets rörelser skola
överskrida gränserna för vad det tål kunna icke anses föreligga. Vid fartygets
konstruktion har särskilt avseende måst fästas därvid, att fartyget skulle
bliva lämpat för gång i is. Detta önskemål har ock uppnåtts. Fartyget har
ådagalagt mycket god isbrytande förmåga; det har sålunda utan satstagning
framförts genom 39 cm:s kärnis. Dessa fartygets egenskaper lia emellertid
icke kunnat vinnas annorledes än med visst eftergivande av fartygets egenskaper
vid gång i grov sjö.

De åtgärder, som lotskaptenen föreslår för höjande av stabiliteten äro: anbringande
av slingerkölar, förminskande eller borttagande av övre bryggskärmen,
masternas avkortande minst 3 meter samt borttagande av luftrören
till lastrummet (eventuellt deras ersättande med s. k. svanhalsar).

Vad först angår anbringande av slingerkölar är att märka, att denna detalj
diskuterades vid de i det föregående omförmälda överläggningarna med
lotskaptenerna rörande anskaffande av ett nytt tjänstefartyg. Den allmänna
meningen bland lotskaptenerna befanns därvid vara emot slingerkölar. Styrelsen
har emellertid sin uppmärksamhet fästad på denna fråga och har
styrelsen, örn det efter ytterligare vunnen erfarenhet skulle visa sig behövligt,
för avsikt att låta förse fartyget med slingerkölar. Detta torde i så fall
lämpligen kunna ske i samband med den sjövärdighetsbesiktning, fartyget
skall undergå år 1939. Enär slingerkölarna svetsas fast vid bordläggningen,
är det ur kostnadssynpunkt utan betydelse, örn fartyget försetts med slingerkölar
redan från början eller örn sådana kölar anordnas först vid en senare
tidpunkt, då fartyget i allt fall är dockat.

Beträffande lotskaptenens förslag rörande minskande eller borttagande av
övre bryggskärmen får styrelsen framhålla, att denna åtgärd, som enligt
lotskaptenens förmenande jämväl skulle vara ägnad att öka manöverförmågan,
icke skulle vare sig i nämnt hänseende eller ur stabilitetssynpunkt medföra
någon mera påtaglig vinst. Enär bryggskärmen icke tjänar något annat
syfte än att skydda mot vinddrag, har emellertid styrelsen för sin del
icke något intresse av att bibehålla densamma; skärmens borttagande drager
endast en mindre kostnad. Frågan om bryggskärmens borttagande tor -

— 349 —

de lämpligen kunna upptagas till bedömande i samband med sjövärdighetsbesiktningen
av fartyget år 1939.

Lotskaptenens förslag att avkorta masterna kan, vad betraffar aktermasten,
icke komma till utförande, enär den nuvarande höjden av denna
mast erfordras för att fartygets aktertopplanterna skall kunna placeras pa
författningsenlig höjd. Ett borttagande av luftrören till lastrummet anser
styrelsen vara en mindre välbetänkt åtgärd. Dessa luftrör äro nämligen välbehövliga
för ventilation av lastrummet. För övrigt skulle varken afkortning
av masterna eller borttagande av nämnda luftrör ha någon märkbar
inverkan på fartygets stabilitet.

Vidare har lotskaptenen i förenämnda framställning framlagt förslag om
hjälpmotorernas utbytande mot större sådana motorer, anordnande av telefonförbindelse
mellan brygga och maskinrum, ökande av vinscharnas lyftkapacitet,
anskaffande av en motorbåt samt installation av radiotelefon. Vad
angår utbyte av hjälpmotorer har denna fråga redan varit föremål för behandling.
Vinscharnas lyftkapacitet får anses fullt tillräcklig. De två båtar,
som nu finnas ombord, hava konstruerats och byggts med ledning av de
erfarenheter, som vunnits inom lotsverket. Dessa båtar, mellan vilka en
fartyget tillhörig utombordsmotor kan skiftas, motsvara väl sitt ändamål.
Den av lotskaptenen föreslagna anskaffningen av en motorbåt kan därför
icke anses av behovet påkallad. Vad beträffar anordnande av telefonförbindelse
mellan bryggan och maskinrummet och installation av radiotelefon
kunna dessa åtgärder väl i och för sig anses nyttiga och önskvärda men
torde ej vara erforderliga för att fartyget skall vara i stand att fylla sin uppgift.
Kostnaderna för dessa anordningar skulle ock bliva jämförelsevis be I

detta sammanhang anser sig styrelsen böra uttala, att enligt styrelsens
uppfattning vissa av de av lotskaptenen framställda ändringsförslagen torde
i övervägande grad få betraktas såsom personliga önskemål^ av lotskaptenen
i egenskap av befälhavare å fartyget. Härjämte må framhållas, att tjänstefartyget
»Göteborg» byggts för ett förhållandevis billigt pris samt att styrelsen,
som vid tidpunkten för igångsättande av detta fartygsbygge sedan lang
tid tillbaka måst åtnöjas med i förhållande till verkets behov mycket snavt
tillmätta anslag, icke ansett sig böra utrusta fartyget med ett flertal anordningar,
som väl kunnat vara önskvärda men strängt taget icke ertorderliga.
Tjänstefartyget »Göteborg» är dock både modernt och mera bekvämt utrustat
än något annat lotsverkets tjänstefartyg. ..

De reparationer och ändringsarbeten, som enligt den lamnade redogörelsen
måst vidtagas å fartyget, hava medfört, att fartyget under kortare tider
icke kunnat vara disponibelt för tjänsten. En sådan olägenhet får man emellertid
i de flesta fall taga i beräkning, då det gäller ett nytt fartyg. Sedan
det nva tjänstefartvget insatts i tjänstgöring i västra lotsdistnktet, ha dock
alla nödvändiga arbeten inom distriktet medhunnits, ehuru understundom
vissa förskjutningar ägt rum i arbetsplanerna. Några större olagenheter
hava icke härigenom uppstått.

1 det följande får stvrelsen lämna uppgift a antalet timmar per ar valunder,
dels det förutvarande tjänstefartyget i västra distriktet och dels det
nya tjänstefartyget varit i gång.

Det äldre tjänstefartyget.

Vt 1933—3°/e 1934 .........

V, 1934—3% 1935 .........

V, 1935—!’% 1936.........

1,106 timmar
977
1,000

— 350 —

Det nya tjänstefartyget.

V, 1936—30/e 1937 .......................................... i,099 timmar.

Av förestående sammanställning framgår, att med det nya tjänstefartyget
torde per år räknat hava utförts minst lika mycket arbete som med det äldre
tjänstefartyget. Vid en jämförelse i nu förevarande hänseende mellan de
bada fartygen bör jämväl hänsyn tagas till att det nya fartyget har större
fart och lastkapacitet och att under samma antal gångtimmar mer arbete sålunda
bör medhinnas med detta fartyg än med det äldre, mindre fartyget.

Vad slutligen angår revisorernas anmärkning beträffande planläggningen
och kontrollen av fartygsbygget får styrelsen erinra örn vad som inledningsvis
anförts rörande förberedelserna för bygget. Till huvudentreprenören,
Oresundsvarvet aktiebolag, har överlämnats en av byråingenjören Tillman
utarbetad synnerligen omfattande specifikation jämte huvudritningar. I specifikationen,
varav en kopia bilägges, har icke kunnat lämnas föreskrifter
om arbetets utförande i alla detaljer utan har det av lämplighetsskäl måst
överlämnas till entreprenören att allt eftersom bygget fortskridit inkomma
med förslag örn utformningen av detaljerna. En sådan ordning, som torde
fa anses lämplig vid alla fartygsbyggen av den storleksordning, varom hälar
fråga, kan desto mindre anses vara betänklig i detta fall, då huvudentreprenören
och underleverantörerna räknas till de ledande företagen inom respektive
branscher.

Kontrollen av bygget har handhafts av byråingenjören Tillman, vilken i
olika frågor biträtts av befälhavaren å tjänstefartyget Vega, verkmästaren
för fartygsärenden hos lotsstyrelsen samt den blivande maskinisten å fartyget.
Kontrollen, som varit fortlöpande, har utövats med all den noggrannhet
och i den omfattning, som över huvud taget varit möjlig med de arbetskrafter,
som stått styrelsen till buds. En kontroll i minsta detalj har givetvis
icke kunnat äga rum och torde ej heller få anses nödvändig. Härvidlag haiman
ock att taga hänsyn till den stora erfarenhet, som huvudentreprenören
och underleverantörerna obestridligen äga på ifrågavarande områden.

Till det anförda ina fogas några allmänna omdömen rörande tjänstefartyget
»Göteborg». De bristfä]ligheter av väsentlig betydelse, som visat sig
föreligga å fartyget, kunna hänföras till hjälpmotorerna, vissa kugghjul för
styrinrättningen samt en maximalströmbrytare. Efter vidtagande av de åtgärder
beträffande hjälpmotorer och styrinrättningen, för vilka redogörelse
i det föregående lämnats, är styrelsen för sin del förvissad örn att fartyget
är väl ägnat att fylla sin uppgift som tjänstefartyg i västra lotsdistriktet.
Vad beträffar de smärre ändringsarbeten, varom styrelsen föranstaltat, får
styrelsen fästa uppmärksamheten därå, att det är en relativt vanlig företeelse
att nybyggda fartyg efter viss tids användning finnas böra bliva föremål för
ändringsarbeten i olika hänseenden. Slutligen förtjänar framhållas, att fartyget
besitter god manöverförmåga samt att erforderliga arbetsplatser ombord
få anses anordnade på ett ändamålsenligt sätt.

Under åberopande av vad sålunda anförts får lotsstyrelsen i underdånighet
hemställa, att revisorernas uttalande angående tjänstefartyget »Göteborg»
icke måtte föranleda vidare åtgärd.

I handläggningen av förevarande remiss hava deltagit överfyringenjören
Lundeberg, byråchefen Tydén, föredragande, samt byråchefen Göransson.

Stockholm den 22 januari 1938.

Underdånigst
TORSTEN PETERSSON.

Tore Schaffer.

— 351

Bilaga.

Tjänstefartyget »Göteborg» kostnader för insättandet av nya hjälpmaskiner.

Dieselmotorer K-—43 E Atlas Diesel, 125 ahk ................ kronor 14,000

Elektr. generator för dio L—-103 ............................ » 6,900

Motorgenerator ............................................ s 1,550

Bolindermotor W—7 S—2, 50 ahk .......................... » 6,040

Öresundsvarvet, installationskostnader........................ » 11,800

Asea d:o ........................ » 3,850

kronor 44,140

Avgår:

Atlas Diesel återköpt 2 st. gamla dieselmotorer .............. kronor 14,300

Verklig kostnad kronor 29,840

Kostnad för installerad större effekt:
Kostnadsskillnad, dieselmotorer K—43 E—C 26 Dl

kronor 14,000 7,150 |

» generator L—103—K 101

kronor 6,900 1,5001

Motorgenerator ................................

Installationskostnader för större aggregat:

Öresundsvarvet + Asea c:a....................

....... kronor 6,850

....... » 5,400

....... > 1,550

....... > 3,800

Summa kronor 17,600

v nettokostnad av ändringen = 29,840 — 17,600 = 12,240 kronor.
Stockholm den 8 januari 1938.

G. Tillman.

Svenska Gymnastik- och
Idrottsföreningarnas
riksförbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 165, § 55.

Till Konungen.

I anledning av nådiga remissen den 17 december 1937 rörande vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats angående Sveriges
olympiska kommittés räkenskaper rörande förberedelserna till och deltagandet
från svensk sida i olympiska spelen i Berlin 1936 får Svenska gymnastikoch
idrottsföreningarnas riksförbund, under hänvisning till här bilagda från
olympiska kommittén infordrade yttrande, i underdånighet hos Eders Kungl.
Majit hemställa, att, på grund av de skäl, som i ärendet förebragts-och mot
vilka riksförbundet icke funnit något att erinra, riksdagens revisorers i ovan -

— 352

nämnda berättelse framförda anmärkningar icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Stockholm den 21 januari 1938.

Svenska Gymnastik- och Idrottsföreningarnas Riksförbunds
F örvaltningsutskott

ERNST BREDBERG.

Helge Wahland.

Sveriges Olympiska kommittés

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 165, § 55.

Till Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas

riksförbund.

Anmodad att avgiva utlåtande med anledning av vad i av riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats angående kommitténs räkenskaper
rörande förberedelserna till och deltagandet från svensk sida i Olympiska
spelen i Berlin år 1936 har Sveriges Olympiska kommitté härmed äran
anföra följande.

Kommittén kan icke annat än beklaga, att redovisning av till förfogande
för deltagande uti Olympiska Spelen 1936 stående medel i enlighet med bestämmelserna
i kungl, brevet av den 29 november 1935 på grund av samverkande
omständigheter icke kunnat angivas före den 1 juli 1937. Anledningarna
till ifrågavarande försening äro flera. Dels hava vissa specialförbund
av olika skäl, trots upprepade påminnelser, icke inom av kommittén
föreskriven tid hit inkommit med redovisningar över medel, som i samband
med vårt lands deltagande i spelen förbrukats av förbunden. Dels hava en
del av dessa redovisningar efter granskning icke ulan vidare kunnat godtagas
utan mäst återsändas för rättelse, varigenom en del besparingar kunnat
göras å till förfogande ställda medel. Dels kommo vissa sjukdomsfall
att i avsevärd grad försvåra och fördröja bokföringsarbetet och därmed
även räkenskapernas avslutande. Vid bedömandet av det anmärkta förhållandet
synes hänsyn även böra tagas till att idrottsarbetet till största delen
utföres av oavlönade krafter.

Riksdagens revisorer hava anmärkt på det förhållandet, att förskott skulle
hava utlämnats efter den tid, då Olympiska spelen ägt rum och bl. a. så
sent som i oktober 1937. Till bemötande härav får kommittén anföra följande: Vad

först angår de vid tidpunkten för de oavslutade räkenskapernas överlämnande
till herrar revisorer såsom oredovisade betecknade förskott å tillhopa
kr. 113,675: 04, så funnos vid sagda tillfälle redovisningar å tillsammans
kr. 106,130: 96 bifogade räkenskaperna. Detta sistnämnda belopp hade emellertid
ej införts i böckerna, enär samtliga redovisningar då ännu icke inkommit.
Skillnaden mellan ovanstående belopp motsvarades av en redovisning,
som kommittén ansett sig böra återremittera för ytterligare komplettering.

De medel å kr. 16,855: 65 resp. kr. 5,225: 35 och kr. 3,500: -—, vilka utbetalts
efter spelens avslutande utgöra, ehuru bokförda å förskottskonto, i

— 353

sjal va verket icke förskottsmedel utan äro i efterskott till förbunden lämnade
medel för utgifter, vilka bestritts av specialförbunden redan i samband
med deltagandet i spelen. I de flesta fall hava ifrågavarande medel utbetalts
vid slutredovisning från förbunden. I ett fall — utbetalning å kr. 3,500:—
ha medlen utlämnats för att möjliggöra för ifrågavarande förbund att likvidera,
enligt företedda verifikationer, under Spelen åsamkade kostnader.
Slutredovisning från detta förbund har kommit kommittén tillhanda den 22
sistlidne december och visar, att förbundet hos kommittén har en ytterligare
fordran å kr. 972: 57.

Utbetalningen i oktober 1937 avsåg likaledes likvid i efterskott för kostnader,
vilka av ett specialförbund bestritts redan under spelen, varför det
icke heller i detta fall varit fråga om utbetalning av något förskott.

Såsom av det anförda framgår, har det sålunda i intet fall varit fråga örn
lörskottsutbetalningar av det slag herrar revisorer förmena. Den i räkenskaperna
använda benämningen »Förskottskonto», varå ifrågavarande utbetalningar
bokförts, har i fråga om de utbetalningar^ vilka skett efter spelens
avslutande måhända kunnat verka missledande, da ifrågavarande konto
i själva verket ju kommit till användning vid efterskottbetalningar.

Revisorerna hava även påtalat den omständigheten, att medel använts
till inköp av hedersgåvor till personer utom och inom kommittén. Kommittén
kan icke dela revisorernas uppfattning, att ett dylikt förfarande
skulle innebära ett missbruk av anvisade medel. Tvärtom torde en mindre
hedersgåva till personer, som under många år av oavlönat och självuppoffrande
arbete i idrottens tjänst, gjort kommittén och vår idrott tjänster avolika
slag, vara ett både lämpligt och billigt sätt att visa personerna ifråga
icke endast kommitténs utan hela vår idrotts tacksamhet. Samma synes oss
vara förhållandet vare sig personen står utanför kommittén eller icke.

Vad slutligen angår revisorernas erinran om inköp av personlig utrustning
till ledare för de olika idrottstrupperna tillåter sig kommittén framhålla, att
olympiatrupperna betraktas som en enhet, där alla äro jämställda och där
var och en har sin funktion samt försöker att på sitt sätt bidraga till ett för
vårt land hedrande resultat. Några sociala eller ekonomiska gränser vill
kommittén för sin del icke uppdraga mellan de olika medlemmarna i truppen
genom att exempelvis göra skillnad mellan den utrustning, som tilldelas
den ene eller den andre. Bland ledarne funnos förvisso de, som hade mindre
möjlighet att skaffa sig erforderlig utrustning, än vad fallet var med mångå
av de aktiva idrottsmännen. När därtill kommer, att hela truppen på något
undantag när, var förlagd tillsammans i en »olympisk by», ansågs det ur
trevnadssynpunkt och av praktiska skäl både önskvärt och lämpligt, att
man var enhetligt klädd även beträffande underplagg och nattkläder.

Till sist får kommittén meddela, att räkenskaperna, nu sedan samtliga
redovisningar inkommit, omedelbart komma att avslutas och överlämnas
till de av Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund samt
Sveriges centralförening för idrottens främjande utsedda revisorerna för att
av dessa jämte en auktoriserad revisor granskas.

Stockholm den 19 januari 1938.

för Sveriges olympiska kommitté
GUSTAF ADOLF.

Ordförande.

Tor Wibom.

‘23—387289. Rev -berättelse äng. statsverket för är 1937. II.

— 354 —

Svenska Gymnastik- och
Idrottsföreningarnas
riksförbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 167, § 56.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 17 december 1937 har Svenska gymnastik- och
idrottsföreningarnas riksförbund anbefallts avgiva yttrande med anledning
av vad i remissen bifogat transund av riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående dispositionen av statens inkomster av vadhållning
vid idrottstävlingar.

Riksförbundet får i anledning härav i underdånighet anföra följande.

Efter en redogörelse för till staten hittills inlevererade medel från den av
A/B Tipstjänst bedrivna verksamheten hava riksdagens revisorer ifrågasatt,
huruvida icke med hänsyn till storleken av de belopp, vilka framdeles förväntas
komma att bliva disponibla för idrottsändamål, tiden är inne för ett
övervägande, huruvida icke ett större belopp än det nuvarande, 1 miljon
kronor, lämpligen kan tågås i anspråk, för allmänna budgetändamål.

Riksförbundet anser sig i anledning härav böra framhålla, att de vinstmedel
från A/B Tipstjänsts verksamhet under åren 1934—30 juni 1937, vilka
enligt riksdagens beslut tillförts fonden för idrottens främjande, icke på
långt när varit tillräckliga för tillgodoseende av de verkliga idrottsliga anslagsbehoven,
vilket framgår av följande sammanställningar.

Under budgetåret 1935—1936 inkommo 250 ansökningar om anslag till en
sammanlagd summa av kr. 3,953,008: 39. Trots att de flesta av dessa voro
väl motiverade, kunde endast i 142 fall anslag beviljas till sammanlagt belopp
av kr. 678,097:-—-, vilken var den summa som återstod av tillgängliga
medel, sedan riksdagen beviljat 100.000:— kr. för ordinarie budgeten, samt
för olympiska spelen avsatts 338,200:— kr. och till gymnastikfolkhögskolan
å Lillsved anslagits 100,000:— kr., vilket innebär att begärda anslag endast
kunde beviljas till ung. 17 °/o.

Sedan anslag under budgetåret 1936—1937 beviljats för idrottens och
gymnastikens ordinarie budget med 333,500:— kr., ett anslag av 200,000:—
kr. lämnats till Lillsved, samt avsättningar gjorts med 100,000:— kr. för
olympiska spelen och med 250,000:— kr. till den s. k. lotterifonden, återstod
en summa av kr. 2,178,796: 37, vilken fördelades i anslag till 268 organisationer
av 407 sökande med en sammanlagd ansökningssumma av kr.
6,618,582:64, vilket utgör ung. 33 °/o beviljade anslag.

Innevarande budgetår förelågo 426 ansökningar å sammanlagt kronor
10,980,775: 86, varav 283 beviljades med en sammanlagd summa av kr.
2,982,010: 01, sedan anslag beviljats till den ordinarie budgeten med
487,000:— kronor, till Lillsved med 153,280:— kronor och 50,000:— kronor
till olika scoutorganisationer, samt avsättningar gjorts till olympiska
spelen med 100,000: — kronor och till lotterifonden med 500,000: — kronor,
varjämte 498,000:— kronor tills vidare reserverats.

Någon anledning finnes icke, enligt riksförbundets åsikt, att åtminstone
under de närmaste åren förvänta minskning i behovet av anslag för idrottsändamål.
Idrottens oerhört snabba utveckling tyder snarare på en ökning
av kraven på anslag från hela landet.

Riksförbundet tillåter sig erinra om, att de tillgängliga medlen visserligen
till större delen användas för idrottsanläggningar av olika slag, men att det
icke blott gäller idrottsplatser, skidbackar och andra liknande anläggningar

— 355 —

utan även idrottshallar, gymnastik- och idrottshus, simhallar, simbadsanläggningar,
bastubad m. m., vilka tillgodose ^ kommunernas behov, landet
runt, för fysisk och hygienisk fostran, önskemål som icke förut hava kunnat
förverkligas.

Det synes också rätt naturligt, att dessa medel, som tillkommit på grund
av den idrottsliga verksamheten, också fortfarande som hittills användas
för att stödja denna för landet gagnande verksamhet och för att i första
hand tillgodose dess behov.

I detta sammanhang torde även böra nämnas de avsevärda belopp, som
tipsverksamheten tillför staten i form av skatter, och som sålunda komma
olika ändamål till godo.

A/B Tipstjänsts skatt är på grund av aktiekapitalets ringa storlek synnerligen
hög. I kronoskatt har sålunda för verksamhetsåret 1934—1935 erlagts
kr. 469,218: 63, och för året 1935—1936 blir summan kr. 1,501,447: 49,
varjämte av nettovinsten för året 1936—1937 reserverats för kronoskatt en
summa av icke mindre än kr. 1,999,751: 66. Detta utgör för de tre åren en
sammanlagd skatt av kr. 3,970,417: 78.

Enligt Kungl. Maj:ts förordning nr 29 den 22 februari 1935 erlägges 10 °/o
å vinster överstigande 25: — kronor. Detta har tillfört staten följande inkomster: 1934—

1935 ...................... kronor 224,161: —

1935— 1936 ...................... » 802,639:30

1936— 1937 ....... » 1,100.797:05

eller sammanlagt kronor 2,127,597:35

Då av A/B Tipstjänst årsbehållning (nettovinst för verksamhetsåren 1935
—1936 och 1936—1937 en summa av sammanlagt kr. 2,000,000:— tillförts
rikets allmänna budget, har staten alltså för tidsperioden 1934/1935 till 1936/
1937 (budgetåren 1935—1938) genom vadhållningar vid idrottstävlingar erhållit
en sammanlagd inkomst av:

kronoskatt m. m................. kronor 3,970,417:78

skatt å vinstbelopp .............. » 2,127,597:35

allmänna budgeten ....... » 2,000,000: —

Summa kronor 8,098,015: 17.

Kommunalskatt m. m. till Stockholms stad kan för samma tidsperiod beräknas
sammanlagt till kr. 1,817,069: A3.

För idrottsliga och liknande ändamål hava under samma tid stått till förfogande
en summa av kr. 9,042,883:38, vilket sålunda visar, att staten och
Stockholms stad genom A/B Tipstjänsts verksamhet under nämnda tidsperiod
erhållit sammanlagt kr. 872,783: 44 mera än som kommit den frivilliga
idrotten och gymnastiken m. m. samt anläggningar för idrott och gymnastik
till godo.

Riksdagens revisorer hava även upptagit frågan om tillvägagångssättet
vid utdelandet av anslag från fonden för idrottens främjande och därvid
framhållit, att detta sker efter beslut av Kungl. Maj:t ensam, vilket förfaringssätt
även kommer till antändning vid utdelandet av lotterimedel. Med
utgående från vad statslotteriutredningen i sitt den 31 december 1936 avgivna
betänkande med förslag rörande svenskt penninglotteri anfört, att såsom
förutsättning för att ett allmänt behov skulle kunna tillgodoses i den extraordinära
ordning, som en tilldelning av lotterimedel onekligen utgör, syntes
endast böra gälla, att behovet varit så svårt att förutse eller beräkna eller
ock av sådan tillfällig eller speciell art, att det icke lämpligen kunde efter
ordinär budgetberedning och riksdagsbehandling tillgodoses med vanligt

— 356 —

statsanslag, hava revisorerna hållit före, att i den män anslagsbehovet för
idrottsändamål utan svårighet kan prövas av riksdagen i vanlig ordning,
riksdagen även bör bliva satt i tillfälle att pröva storleken av det belopp,
som för idrottens befrämjande kan ställas till förfogande.

Riksförbundet anser sig med stöd av erfarenheterna från de nu närmast
gångna budgetåren kunna framhålla, att en sådan omläggning av sättet
för prövning av anslagsbehovet för idrottsändamål och för beviljandet av
anslag ur fonden för idrottens främjande skulle medföra mycket stora svårigheter.

Så länge de vinstmedel, som inflyta från A/B Tipstjänsts verksamhet, därjämte
icke täcka legitima och fullt motiverade behov såväl för den frivilliga
idrottens och gymnastikens rätta bedrivande som för åstadkommandet
landet runt av erforderlig hygienisk och fysisk fostran samt för idrottsliga
ändamål, finner riksförbundet icke några anledningar föreligga vare
sig för minskning av tillgängliga medel genom att taga ett större belopp än
det nuvarande, 1 million kronor, i anspråk för allmänna budgetändamål
eller för omläggning av sättet för prövning i olika fall av anslagsbehovet.

Stockholm den 25 januari 1938.

Underdånigst

Svenska Gymnastik- och Idrottsföreningarnas Riksförbunds
Förvaltningsutskott.

ERNST BREDBERG.

Helge Waerland.

Telegrafstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 171, § 58.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1937 har Kungl. Majit anbefallt telegrafstyrelsen
att avgiva utåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört beträffande ersättningar för särskilda uppdrag.

Till åtlydnad härav får styrelsen med remissaktens återställande meddela
följande:

Statsrevisorerna ha erinrat, att utbetalning av särskild gottgörelse åt delegerade
för telegrafstyrelsen ägt rum dels i två fall —- åren 1931 och 1935 —
för förhandlingar angående kollektivavtal för arbetare vid telegrafverket,
dels ock i ett fall — år 1937 — för utredning angående luftbevakningscentraler.
Utbetalning av gottgörelserna har skett i enlighet med beslut av
Kungl. Majit på framställning av telegrafstyrelsen och med stöd av 40 § avlöningsreglementet
för kommunikationsverken.

Revisorernas anmärkning avser, att affärsverken tillämpa skilda principer
vid tolkningen av 40 § i avlöningsreglementet, i det att järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen icke ifrågasatt särskild ersättning
för uppdrag att förhandla om arbetsavtal utan anse denna arbetsuppgift ingå
i vederbörandes tjänsteåligganden. Enhetlighet på förevarande område anse
revisorerna vara så mycket viktigare, som kungörelsen den 4 juni 1937 an -

— 357 —

gående förhandlingsrätt för statens tjänstemän träder i kraft den 1 januari
1938, efter vilken tid förhandlingar mellan verken och deras tjänstemän
komma att mera regelbundet äga rum. Verken borde därför tillse, att de
för framtiden vore i besittning av för dylika förhandlingar erforderliga organ,
i vilkas arbetsuppgifter dessa förhandlingar reglementsenligt inginge.
Varje anledning till utbetalning av särskild ersättning för medverkan vid
förhandlingar skulle därefter bortfalla.

Det vill synas som om revisorerna här sammanblandat två väsentligt skilda
slag av förhandlingar. De förhandlingar, för vilka på telegrafstyrelsens
framställningar särskild ersättning beviljats av Kungl. Majit, lia avsett att
upprätta och med vederbörande arbetarorganisationer överenskomma om
kollektivavtal, innefattande fullständiga avlöningsbestämmelser och arbetsföreskrifter
m. m. Detta arbete måste utföras på kort tid och i synnerligen
forcerad takt, och förhandlingarna pågå ofta långt in på nätterna. För vederbörande
förhandlare medförde avtalsförhandlingarna såväl avsevärt övertidsarbete
som direkta kostnader. Till förhandlare utser telegrafstyrelsen
de för varje särskilt tillfälle bäst skickade, och det skulle icke vara lämpligt
eller ekonomiskt fördelaktigt, att för förhandlingar av ifrågavarande art anställa
särskilda organ. Telegrafstyrelsen måste därför anse det synnerliger»
befogat att tillerkänna dem, som anförtrotts förhandlingar av ifrågavarande
omfattande och ansvarsfulla art, särskild gottgörelse enligt 40 § avlöningsreglementet.
Det torde också böra framhållas, att den personal vid telegrafverket,
för vilken kollektivavtal gälla, är större till antalet än vid något av
de övriga affärsverken.

De förhandlingar, som kunna komma att förås jämlikt den av revisorerna
omnämnda kungörelsen den 4 juni 1937, torde bliva av helt annan art. Där
gäller det närmast att låta personalens organisationer framföra sina synpunkter
på de ifrågakomna spörsmålen och låta dem erfara de synpunkter,
som förvaltningen anlagt. Arbetet kan bedrivas såsom annat byråarbete,
och svårbedömliga avlöningsfrågor torde sällan förekomma, enär nämnda
kungörelse avser tjänstemän, för vilka avlöningsbestämmelserna fastställas
av Kungl. Majit eller av Kungl. Majit och riksdagen. Emedan kungörelsen
ännu icke kommit i praktisk tillämpning, är det för tidigt att säga, huru
förhandlingar enligt denna kungörelse komma att gestalta sig, men telegrafstyrelsen
utgår från att de komma att föras på enahanda sätt, som hittills
skett, nämligen genom att styrelsen vid dem företrädes av den byråchef,
som närmast beröres, jämte personal å hans byrå, där ej verkets chef finnes
böra deltaga i förhandlingarna. Styrelsen har således åtminstone för närvarande
icke avsett att anställa särskilda organ för dessa förhandlingar, och
har icke anledning antaga, att särskild gottgörelse skall behöva ifrågakomma
för dem, lika litet som styrelsen hittills gjort framställning till Kungl.
Majit örn utbetalande av ersättning för de ofta förekommande överläggningarna
med tjänstemännens skilda organisationer eller för de mindre omfattande
förhandlingar, som frän tid till annan ägt rum rörande den kollek -tivavtalsanställda personalen.

Vad slutligen angår det av revisorerna gjorda uttalandet, att ämbetsverken
böra på förhand underställa Kungl. Majits prövning frågor örn lämnandet
av uppdrag och anordnande av utredningar i sådana fall, där dessa
anses kräva ersättning med större belopp än verket självt anser sig lämpligen
kunna utbetala, får telegrafstyrelsen endast meddela, att, i samband
med frågan örn anvisande av särskild gottgörelse för den av revisorerna omnämnda
utredningen angående luftbevakningscentraler, chefen flir kommunikationsdepartementet
riktade en anmodan till telegrafverkets chef att för
framtiden iakttaga att anmälan till Kungl. Majit hurde göras, innan upp -

— 358 —

drag lämnades eller utredning igångsattes, som kunde beräknas bliva av sådan
omfattning, att särskild gottgörelse borde ifrågakomma.

Vid detta ärendes avgörande hava närvarit generaldirektören greve
Hamilton, byråcheferna Ljungqvist, Lundgren och Hedén, förste byrådirektören
Holmgren samt t. f. byråcheferna Petri och Röding.

Stockholm den 10 januari 1938.

Underdånigst
A. HAMILTON.

J. ALF. LUNDGREN.

Sigard Hersson.

Kommunikationsverkens

lönenämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 171, § 58.

Underdånigt utlåtande.

Genom remissbeslut den 20 december 1936 har Kungl. Majit anbefallt kommunikationsverkens
lönenämnd att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1937 församlade revisorer under § 58 i sin berättelse anfört angående
ersättningar för särskilda uppdrag. Till åtlydnad härav får lönenämnden
anföra följande.

Revisorerna utgå ifrån tre särskilda fall, där Kungl. Majit efter framställning
av telegrafstyrelsen —- med stöd av 40 § avlöningsreglementet den 19 juni
1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket m. fl. verk — medgivit utbetalande
till tjänstemän vid telegrafverket av särskild ersättning för fullgörande av
uppdrag, som ansetts falla utom tjänstemännens vanliga tjänstutövning. Av
berörda tre fall avse de två ersättning för uppdrag att såsom delegerade för
telegrafstyrelsen deltaga i förhandlingar om kollektivavtal mellan telegrafverket
och vederbörande arbetarorganisation, medan det tredje fallet avser
ersättning för uppdrag såsom sakkunnig för verkställande av utredning för
militära ändamål rörande vissa med luftbevakningscentralernas organisation
sammanhängande frågor.

Med avseende å de båda först nämnda fallen liava revisorerna uttalat, att
skilda principer tillämpades vid de olika affärsdrivande verken vid tolkningen
av 40 § avlöningsreglementet. Medan järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
och domänstyrelsen, såvitt revisorerna kunnat utröna, icke ifrågasatt
särskild ersättning för uppdrag att förhandla örn arbetsavtal med vederbörande
verks personalsammanslutningar utan ansåge denna arbetsuppgift böra
ingå i vederbörandes tjänsteåligganden, hade åt telegrafstyrelsens tjänstemän
för dylikt uppdrag utverkats särskild ersättning. Såvitt revisorerna kunnat
finna, borde för framtiden i förevarande avseende tillämpas ett och samma
förfaringssätt vid samtliga affärsverk. Att förhållandena på förevarande område
ordnades enhetligt vore så mycket viktigare, som kungörelsen den 4 juni
1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän trädde i kraft den 1
januari 1938, efter vilken tid förhandlingar mellan verken och deras tjänstemän
mera regelbundet komme att äga rum. Vederbörande verk borde tillse,

359 —

att de för framtiden vore i besittning av för dessa förhandlingar erforderliga
organ, i vilkas arbetsuppgifter dylika förhandlingar reglementsenligt inginge.
Varje anledning till utbetalning av särskild ersättning för medverkan vid förhandlingar
svntes därefter hava bortfallit.

Med hänsyftning huvudsakligen å det tredje av de anmärkta fallen hava
revisorerna vidare framhållit, att ämbetsverken borde redan på förhand underställa
Kungl. Maj:ts prövning frågor örn lämnande av uppdrag och anordnande
av utredningar, i sådana fall där dessa ansåges kräva ersättning med
större belopp, än verket självt ansåge sig lämpligen kunna utbetala.

I sistberörda fråga biträder lönenämnden i huvudsak den av revisorerna
uttalade uppfattningen. I fall, då det kan förutses, att en utredning kommei
att bliva mera arbetskrävande och långvarig, bör sålunda uppkommande fråga
örn särskild ersättning åt utredningsmännen i förväg underställas Kungl.
Majit. Vad angår det särskilda av revisorerna omnämnda hithörande fallet
synes emellertid böra framhållas, att ifrågavarande utredning, som tjänat i
övervägande grad militära ändamål, enligt vad för lönenämnden upplysts,
icke kunnat förutses få den omfattning, som sedermera visat sig bliva fallet.

Vad angår revisorernas uttalanden rörande ersättning för uppdrag att såsom
delegerad för ett ämbetsverk deltaga i förhandlingar örn kollektivavtal
med vederbörande arbetarfackorganisation får lönenämnden anföra följande.

Beträffande dylika uppdrag torde i allmänhet icke kunna i förväg avgöras,
huruvida de komma att bliva mer eller mindre arbetskrävande och långvariga.
Bland annat med hänsyn härtill torde icke böra ifrågasättas att vid meddelande
av dylikt uppdrag ålägga verksstyrelserna att på förhand underställa
Kungl. Majit frågan om särskild ersättning åt de delegerade. Det må i detta
sammanhang framhållas, att beträffande flertalet av hithörande uppdrag vid
telegrafverket särskild ersättning icke utgått eller biivit ifrågasatt, enär det
med uppdraget förenade arbetet icke ansetts motivera sådan ersättning.

Vid övervägandet av revisorernas uttalanden i nu förevarande hänseende
bör vidare beaktas, att det Kungl. Majit genom 40 § avlöningsreglementet
givna bemyndigandet enligt motiveringen till paragrafen ifråga åsyftar bland
andra just sådana fall, då fråga är om förhandlingar om kollektivavtal med
arbetarpersonalen. Härom anför kommunikationsverkens lönekommitté i
sitt betänkande (sid. 153 f.) angående gemensamt lönesystem samt lönereglering
för postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk:
»Understundom måste åt tjänstemän lämnas särskilda uppdrag eller
anförtros särskilda arbeten, som väl kunna hänföras till tjänstgöring vid vederbörande
verk men som icke tillhöra tjänstemännens vanliga tjänstutövning.
Såsom exempel må nämnas tjänstgöring såsom lärare vid undervisningskurs,
som av verket anordnas, vice värdskap för verket tillhörig eller av
detsamma förhyrd fastighet, undantagsvis förekommande särskild gottgörelse
under längre förordnanden å högre tjänst, uppdrag att utarbeta instruktioner
eller andra allmänna föreskrifter, läroböcker, beskrivningar över särskilda inrättningar
m. m. berörande verkets arbetsområde, fungerande såsom .sakkunnig
eller rådgivare vid löneförhandlingar med arbetarpersonalen, uppdrag att
verkställa utredningar och avgiva förslag beträffande olika områden av tjänsten
lii. m. För mera ofta återkommande dylika uppdrag eller arbeten böra
medel redan på förhand kunna vara ställda lill verkens disposition att användas
enligt mer eller mindre detaljerade grunder, sorn fastställts i .sammanhang
med medlens anvisande eller av Kungl. Majit meddelas, för andra
uppdrag eller arbeten åter torde Kungl. Majit böra för varje särskilt falt besluta
olli gottgörelse.»

Revisorernas uttalande i fråga örn konsekvenserna i lili förevarande avseende
av kungörelsen elen 4 juni 1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt för statens

— 360 —

tjänstemän synes lönenämnden icke fullt klart, enär nämnda kungörelse icke
har tillämplighet å sådana förhandlingar om kollektivavtal med arbetarorganisation,
som de anmärkta fallen avse. För den händelse revisorernas ifrågavarande
uttalande skulle innebära, att utbetalande av ersättningar åt verkens
delegerade vid sistnämnda form av förhandlingar skulle kunna medföra
konsekvenser beträffande förhandlingar enligt kungörelsen 1937:292, vill
lönenämnden framhålla, att dylika konsekvenser, såvitt lönenämnden kan
finna, icke torde behöva befaras. Den i förevarande hänseende stora skillnaden
mellan de ifrågavarande båda arterna av förhandling hänför sig väsentligen
till det förhållandet, att verkets delegerade, då det gäller kollektivavtal,
skola vid förhandlingarna på kort tid och under trycket av det ansvar,
som ett avvisande eller accepterande av motpartens yrkanden kan medföra,
träffa för verket bindande överenskommelse angående arbetarnas löneförmåner
under avtalstiden, medan vid förhandlingar enligt kungörelsen 1937: 292,
i den mån de avse anställnings- och lönefrågor, några för verket bindande avgöranden
icke kunna träffas av verkets representanter vid förhandlingarna.
Sistnämnda förhandlingar hava nämligen närmast karaktären av överläggningar
i ämnen, vari icke verksstyrelsen utan Kungl. Majit eller Kungl. Majit
och riksdagen i allmänhet hava beslutanderätt. Det är enligt lönenämndens
mening fördenskull anledning förmoda, att verksstyrelserna icke komma att
ifrågasätta särskild ersättning till verkets representanter vid förhandlingar
enligt kungörelsen 1937:292.

Givetvis är det, såsom revisorerna framhålla, önskvärt att 40 § avlöningsreglementet
erhåller en likformig tillämpning beträffande de olika verken, då
det gäller beslut i fråga om ersättning till verkens delegerade vid förhandlingar
angående kollektivavtal. En förutsättning härför synes emellertid vara, att
de i förhandlingarna deltagande representanterna vid de olika verken uttagas
efter likartade principer. Så lärer emellertid, åtminstone för närvarande,
icke vara fallet. Härtill kommer, att det enligt lönenämndens mening icke är
tillrådligt att på detta område i likformighetens intresse införa alltför sträng
bundenhet för verksstyrelserna. Såväl ur statsverkets som ur arbetstagarnas
synpunkt lärer det nämligen vara av största vikt, att till verksstyrelsens delegerade
vid kollektivavtalsförhandlingar väljas tjänstemän, som genom sina
personliga egenskaper och erfarenhet äro ägnade att vid förhandlingarna skapa
förutsättningar för och bidraga till en för båda parter såvitt möjligt tillfredsställande
överenskommelse i godo, alldeles oavsett om dessa tjänstemän
hava en sådan ställning, att de äro skyldiga representera verksstyrelsen vid
dylika^ förhandlingar eller om i deras vanliga tjänstutövning ingå åligganden
av ifrågavarande slag. Särskilt örn avtalsförhandlingarna visa sig avsevärt
arbetskrävande, långvariga eller besvärliga, kunna fall förekomma, då särskild
ersättning för ett dylikt uppdrags fullgörande måste anses befogad.

Ehuru lönenämnden sålunda anser, att uppdrag av här ifrågavarande art i
allmänhet böra fullgöras utan särskild ersättning, synes dylik ersättning likväl
kunna utgå i fall, då särskilda skäl därtill föranleda.

I avgörandet av förevarande ärende hava deltagit undertecknad lönenämndens
ordförande samt ledamöterna Emers, Eriksson, Magnusson, Mattelin.
Wahlmark och Wold.

Stockholm den 11 januari 1938.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

Nils-Fride Antoni.

— 361 —

Järnvägsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. i 79, § 59.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 nästlidne december har järnvägsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1937^ församlade revisorei
under § 59 av sin berättelse anfört angående överlåtelsen av lån hos
statens järnvägars änke- och pupillkassa å enskild penninginrättning. Med
remisshandlingens återställande får styrelsen i denna fråga anföra följande.

Järnvägsstyrelsen vill då i första hand framhålla, att riksdagens revisorer
ej framställt någon erinran mot den skedda omplaceringen i och för sig;
vad revisorerna göra gällande är däremot, att densamma bort föregås av
en viss förundersökning angående placeringarnas eventuella värde för övriga
statsmyndigheter. Revisorerna hava därmed framfört ett krav, som.
järnvägsstyrelsen veterligen, aldrig tidigare varit diskuterat.

Om revisorerna alltså uteslutande riktat sig mot en detalj i ärendets handläggning,
synes det dock vara lämpligt här börja med en redogörelse för
händelseförloppet i dess helhet.

Såsom revisorerna meddelat, har Kungl. Majit genom brev den 25 juni
1937 uppdragit åt järnvägsstyrelsen att för förvaltning mottaga de statens
järnvägars änke- och pupillkassa tillhöriga kapitaltillgångar, som staten
bekommit enligt överenskommelse med kassan den 14 december 1936. I
samma brev har Kungl. Majit vidare förordnat, bl. a. att sistberörda tillgångar
skola av järnvägsstyrelsen överföras till en fondförvaltning, benämnd
»Statens järnvägars familjepensionsfond», samt att nämnda fonds tillgångar
skola göras räntebärande i enlighet med de bestämmelser, som äro stadgade
i 20 och 21 §§ av kungörelsen den 23 maj 1935 (nr 246) med föreskrifter
rörande tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet.

1 nyssnämnda kungörelse och paragrafer stadgas, att pensionsfondsmedel,
i den män desamma icke äro erforderliga såsom förlagsmedel för vederbörande
verk, må av verkets styrelse överlämnas till riksgäldskontoret såsom
deposition mot ränta, som bestämmes med hänsyn tagen till den effektiva
medelräntan, för under de fem senaste budgetåren upptagna fasta statslånen.

I 20 § stadgas vidare, att ovan återgivna bestämmelse icke skall utgöra
hinder att bibehålla den vid reglementets ikraftträdande gällande placeringen
av pensionsfond tillhöriga medel, därest denna placering befinnes
nöjaktig.

Beträffande anförda formulering må påpekas, att densamma ansetts böra
tolkas restriktivt och alltså innebära, att styrelsen icke skulle ha rätt att
medgiva ökning av lånebeloppen och väl ej heller annan väsentlig ändring
av lånevillkoren än räntefotens successiva anpassning efter tidsförhållandena.
Härmed lia tydligen placeringarna i viss mån fått provisoriets karaktär.

Angående förevarande inteckningslån må — till komplettering av vad riksdagens
revisorer anfört — meddelas, att desamma löpte med sex månaders
uppsägning samt att vid övertagandet ränta utgick efter 3 procent. Erinras
må vidare, att under intryck av nuvarande förhållanden på lånemarknaden
utställare av sådana lånereverser, sorn de förevarande allmänt sökt fa desamma
utbytta mot skuldförbindelser med lång löptid, i regel minst 10 år.

Under tiden närmast innan styrelsen övertog kassans tillgångar till för -

362 —

vältning liksom ock under den korta tid. som förflöt från det nämnda övertagande
ägde rum och till dess lånen i fråga överlätos på Stockholms stads
sparbank, blevo också många av kassans tidigare inteckningslån av nyss
berörda anledning uppsagda till inbetalning, enär styrelsen, som redan
nämnt, ansett sig icke äga befogenhet att binda lånen i fråga (och för övrigt
icke skulle funnit en sådan förändring önskvärd).

I detta sammanhang må framhållas, afl även frånsett ovissheten, i vad
mån resultat därav kunnat påräknas, styrelsen jämväl måste ställa sig mycket
betänksam beträffande den åtgärd — sänkning av räntefoten från gällande
3 till 2.5 procent — som stod styrelsen öppen för bevarande i möjlig
mån av placeringar i fråga. Efter en sådan sänkning av avkastningen synas
nämligen ifrågavarande inteckningslån icke kunna anses stå närmelsevis på
samma nivå som ovan omförmälda reguljära placering av statens järnvägars
fondmedel; inteckningslånen i fråga kunde med andra ord icke vidare anses
fylla i anförda bestämmelse angivna villkor att utgöra en för statens järnvägar
nöjaktig placering.

Hade förhållandena fått utveckla sig ulan något styrelsens åtgörande,
skulle att döma av den hittills iakttagna tendensen samtliga ifrågavarande
inteckningslån med undantag blott för något fall, där säkerheten icke är
förstklassig — antagligen inom en nära framtid — kommit att uppsägas
till inlösen i och för omplacering på andra villkor. Vad som nu skett avviker
från vad sålunda under alla förhållanden torde hava varit att motse
endast i så måtto att å ena sidan en enda — och därtill enskild — penninginrättning
fått på en gång övertaga samtliga ifrågavarande lån och att å
andra sidan riksgäldskontoret, likaledes på en gång, erhållit det mot lånen
svarande kapitalbeloppet i stället för eljest successivt och med mindre belopp
för varje gång. Ur de synpunkter, som järnvägsstyrelsen på grund
av givna föreskrifter har alt beakta, torde skillnaden mellan dessa bägge
sätt att avveckla ifrågavarande engagemang icke vara stor.

Vid sådant förhållande ansåg styrelsen, när Stockholms stads sparbank —
vilken fått övertaga flera lån, som tidigare varit placerade hos änke- och
pupillkassan — föreslog styrelsen ett övertagande av samtliga i familjepensionsfondens
värdeportfölj med 6 månaders uppsägning ingående inteckningslån,
att styrelsen icke borde ställa sig avvisande till detta uppslag,
givetvis dock under förutsättning att de medel, som sålunda eventuellt komme
att bliva lösgjorda, skulle kunna omedelbart deponeras i riksgäldskontoret,
vilket måste anses vara ur flera synpunkter gynnsamt, då dels familjepensionsfonden
tillfördes högre ränta, dels ock möjlighet fanns få överlåtet
jämväl de mindre begärliga av förevarande lån. Efter det från sparbankens
sida tagna initiativet förhörde sig styrelsen därför hos riksgäldskontoret angående
dettas villighet att mottaga det mot ifrågavarande lån svarande kapitalbeloppet
och erhöll härå jakande svar. Först sedan styrelsen .sålunda
förvissat sig om. att denna förutsättning var för handen, träffades den definitiva
överenskommelsen med sparbanken om lånens övertagande. Härmed
anser sig järnvägsstyrelsen hava uppfyllt gällande bestämmelser (både
vad angår ordalydelsen och i fråga örn avsikterna vid utfärdandet) samt på
bästa sätt tillvaratagit den av styrelsen förvaltade familjepensionsfondens
intressen.

Någon avvikande mening i detta stycke har ju, som redan påpekats, ej
heller uttalats av riksdagens revisorer. Revisorerna ha emellertid gjort gällande,
att järnvägsstyrelsen bort uppmärksamma vissa förhållanden, sorn
ligga utanför bestämmelsernas ram och det av styrelsen förvaltade verkets
intressen: som redan framhållits ett helt nytt krav, vars fyllande måste bereda
stora vanskligheter. Det hade vid sådant förhållande varit önskvärt,

— 363 —

att revisorerna närmare angivit, på vad sätt det krävda erbjudandet till andra
statliga myndigheter tänkts kunna ske, och även i övrigt närmare preciserat
sin ståndpunkt. Detta särskilt med hänsyn till den skarpa form, som revisorernas
uttalande givits. — Att järnvägsstyrelsen icke har någon fullständig
överblick över samtliga statliga myndigheters ställning i här berörda hänseende,
kan väl icke betecknas såsom förvånande än mindre som anmärkningsvärt,
då sagda förhållanden, som nämnt, icke i någon mån beröra det
av styrelsen förvaltade verkets intressen.

I allt fall skulle givetvis en förfrågan lia skett, väl ej till samtliga statens
penningförvaltande myndigheter, men till några av dessa, för den händelse
järnvägsstyrelsen före den tid överlåtelsen skedde på ett eller annat sätt
erhållit kännedom om de placeringssvårigheter, vilka omförmälas i revisorernas
berättelse. Någon sådan underrättelse hade emellertid icke erhållits;
styrelsen var fastmer av den uppfattningen, att för staten såsom övervägande
låntagare den rikliga penningtillgången icke gärna kunde vålla några svårigheter.

Det tjänar väl icke mycket till att nu kommentera det skedda. Styrelsen
vill emellertid beröra ytterligare ett par punkter. Såsom redan påpekats
är järnvägsstyrelsen hänvisad till endast ett placeringssätt, deposition i riksgäldskontoret,
och har följaktligen aldrig haft anledning närmare studera
övriga möjligheter. — Om man tänker rollerna omkastade, finner man ju
också, att järnvägsstyrelsen icke skulle ha ägt möjlighet att, även örn styrelsen
så önskat, begagna sig av ett sådant erbjudande som det omskrivna.
Järnvägsstyrelsen hade nu ingen anledning antaga, att statens järnvägar i
förevarande hänseende skulle stå i en särställning, allra^ helst som järnvägsstyrelsens
deposition i riksgäldskontoret är en bland mångå.

Detta vad angår frågans formella sida. Vad det sakliga beträffar, hade
styrelsen ingen tanke på att placeringar, vilka styrelsen fann för statens järnvägar
otillfredsställande, skulle, som riksdagens revisorer nu gjort gällande,
likväl vara begärliga för andra statliga myndigheter.

Järnvägsstyrelsen vill ingalunda bestrida, att en överflyttning mellan tvenne
statliga myndigheter av placeringsobjekt stundom kan vara fördelaktig
från samlad statssynpunkt. För att en sådan skall kunna komma till stånd
på lämpligt sätt, kräves emellertid tydligen i första hand, att föreskrifter och
anvisningar finnas utfärdade, huru i förekommande fall skall förfaras och
vidare att en fast organisation skapas för ändamålet. Från järnvägsstyrelsens
sida är icke något att erinra mot att en sådan organiserad samverkan
åvägabringas, men styrelsen har å andra sidan härvidlag intet yrkande att
framföra, då hittillsvarande ordning icke för statens järnvägars del medfört
några olägenheter. Den närmast till hands liggande lösningen synes vara,
att en myndighet med central ställning inom den statliga penningförvaltningen,
alltså riksgäldskontoret eller möjligen statskontoret, därvid får träda
in som rådgivare och förmedlare och att övriga statliga myndigheter alltså
ha att dit göra anmälan såväl angående för placering tillgängliga medel som
beträffande de placeringsobjekt, som en myndighet eventuellt kan önska avyttra.

I behandlingen av detta ärende har jämväl deltagit ombudsmannen Nordmark.

Stockholm den 8 januari 1938.

Underdånigst
G. DAHLBECK.

ERIK MALMKVIST.

364

V attenf allsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 173, §§ 60
och 61.

Till Konungen.

I anledning av Eders Kungl. Maj :ts remiss den 20 december 1937 av statsrevisorernas
i deras protokoll, §§ 60 och 61, gjorda anmärkningar får vattenfallsstyrelsen
härmed avgiva följande yttranden:

1) § 60. Vattenfallsstyrelsens inköp av begagnade automobiler.

Det har givetvis varit vattenfallsstyrelsens avsikt att för bilen icke betala
mer, än som var skäligt med hänsyn till den reduktion av priset, som betingats
av ålder och körlängd. Styrelsen betvivlar, att man för begagnade
bilar kan fastställa ett enhetligt pris, ty detta bör naturligtvis även vara beroende
av den kondition, i vilken bilen befinner sig. Att ringarna behövt utbytas
relativt snart, får anses som normalt. På styrelsens bilar utbytas ringarna
i allmänhet efter 3,500 å 4,000 mil.

I övrigt får styrelsen hänvisa till, vad som förut från styrelsens sida anförts.

2) § 61. Användandet av statens tjänstebd i vägdistrikts tjänsteärenden.

Då statsrevisorernas ifrågavarande anmärkning gav vid handen, att Dahlbäck
gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten, blev jämlikt gällande
bestämmelser Dahlbäck inkallad till förhör inför chefen för styrelsens
administrativa byrå.

Vid detta förhör, som avhölls den 7 januari 1938, har Dahlbäck huvudsakligen
uppgivit,

att han ej — förrän helt nyligen — ägt kännedom såväl om vattenfallsstyrelsens
order nr 29 för 1930 som kungl, kungörelsen nr 339 för 1931, samt
att vattenfallsstyrelsens nämnda order, som utsänts till alla lokalavdelningar,
måste kommit till hans kontor å tid, då han ej var i tjänstgöring,

att han städse haft för avsikt att till vattenfallsstyrelsen inbetala ersättning
för bilens nyttjande i vägstvrelsens ärenden, men att detta på grund av
ansträngande arbeten i tjänsten och långvarig ohälsa blivit uppskjutet,

att han i november och december 1937 inbetalat nämnda ersättning efter
grunder, som kontorsskrivaren vid driftkontoret för honom uppgivit.

samt att han vore beredd att omedelbart till vattenfallsstyrelsen inbetala
det belopp, som vattenfallsstyrelsen ansåge böra utgå med hänsyn tagen till,
att vinst icke borde uppkomma för Dahlbäck genom tjänstebilens användande
utom tjänsten.

Efter tagen del av protokollet förklarade Dahlbäck genom påteckning
därå, att han godkände detsamma och åberopade sitt yttrande såsom förklaring
i ärendet.

Det antecknades jämväl såsom för vattenfallsstyrelsen känt, att Dahlbäcks
hälsotillstånd under åren 1935 och 1936 varit dåligt, och att han slutligen i
oktober manad 1936 undergått operation för en elakartad blindtarmsinflammation,
varefter han en längre tid fått hålla såret öppet.

Ärendet har sedermera den 10 januari 1938 föredragits för vattenfallsstyrelsen,
därvid anmäldes en promemoria av kraftverksdirektören O. Harder
av innehåll, att han efter företagen granskning funnit, att den ersättning,
Dahlbäck uppburit av vägkassan för bilresor, uppgått till 1,054 kronor 20

— 365 —

öre, att Dahlbäck den 7 januari 1938 till vattenfallsstyrelsen inbetalat skillnaden
mellan detta belopp och förut guldna tillhopa 574 kronor 20 öre med
ytterligare 480 kronor, samt att det sålunda inlevererade beloppet mer än väl
täckte kraftverkets självkostnader för nyttjandet av bilen under resor för
vägstyrelsens räkning.

Vattenfallsstyrelsen dömde därefter Dahlbäck för fel och försummelse i
sin tjänsteutövning, jämlikt 60 § 1 mom. i gällande instruktion, till mistning
av tjänsten under femton dagar.

Vattenfallsstyrelsen vill till sist tillägga, att Dahlbäck såsom platschef intagit
en förtroendeställning, vadan vattenfallsstyrelsen ansett sig sakna anledning
att anordna särskild kontroll över användningen av den till hans
förfogande ställda tjänstebilen. En kontroll, som svarar mot gagnet, över
användningen av personliga tjänstebilar eller bilar, som begagnas av chefstjänstemän
eller andra förtroendetjänstemän, är givetvis vansklig att effektivt
genomföra, men vattenfallsstyrelsen har under övervägande möjligheten
av ytterligare kontrollåtgärder beträffande användningen av dylika bilar.

Stockholm den 10 januari 1938.

Underdånigst
C. MALM.

FR. MALM.

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 175—186,
§§ 62-67.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1937 har Kungl. Majit anmodat domänstyrelsen
att avgiva utlåtande över §§ 62—67,i den av riksdagens revisorer
år 1937 avgivna berättelsen.

I anledning härav får styrelsen, med remissaktens återställande, anföra
följande.

§ 62.

Revisorerna ha under denna pargraf framhållit att de grunder, som eljest
tillämpas för finansiering av statens affärsdrivande verksamhet icke, såsom
inom domänverket äger rum, tillåta att driftsmedel användas för kapitalinvesteringar
utan riksdagens medgivande.

Denna erinran gäller i första rummet, att utgifter för nybyggnader och nyanskaffning
för sågverken påförts årsresultaten såsom omkostnad för respektive
redogörelseår, vilket förfaringssätt icke vore ägnat att läggas till grund
för en vinst- och förlustberäkning, som kan göra anspråk på att återspegla
årets verkliga driftsresultat. Revisorerna anse att en ändring härutinnan
bör komma till stånd, alldenstund bokföringen har en omedelbar betydelse
för beräkning av det överskott, som varje år skall inlevereras från domänfonden
till statsregleringen.

Till förklaring för det tillämpade förfaringssättet får styrelsen anföra
följande.

— 366

Såsom av de av revisorerna anförda siffrorna framgår ha de väsentligaste
utgifterna för nybyggnader och nyanskaffningar vid sågverken ägt rum efter
år 1931 och ha till huvudsaklig del skett för återuppbyggnad och modernisering
av de sågverk, som statsmakterna uppdragit åt domänverket att i och
för arbetslöshetens bekämpande inköpa och driva eller i ett fall, Lövholmen,
övertaga från statens järnvägar. Särskilda medel ha endast till mycket ringa
del av statsmakterna anvisats för ändamålet. I anseende till förutsättningen
för dessa anläggningars ekonomiska bedrivande har styrelsen ansett
att kostnaderna för desammas verkliga upprustande omedelbart borde avskrivas.

Vad beträffar sågverken i södra Sverige har styrelsen ansett att de för
dessa gjorda avskrivningarna knappast kunna anses större än som är nödvändigt
för underhåll och för tillgodoseende av ett berättigat krav att undan
för undan följa utvecklingen. Då det här gäller icke mindre än ett 20-tal
sågverk kommer alltid årligen större arbeten att behövas på en del sågar
utan att kunna sägas vara annat än normalt förekommande.

Styrelsen får ytterligare anföra, att styrelsen, jämlikt av statsmakterna
lämnat uppdrag, inom den närmaste tiden kommer att till Kungl. Majit
ingiva utredning angående bildande av bolag för övertagande av domänverkets
träförädlingsindustri ävensom i samband därmed förslag huru för denna
trävaruindustri skall redovisas även örn den kommer att, utan bolagsbildning,
fortfarande drivas i domänstyrelsens regi.

Revisorerna ha vidare framhållit alt vad de uttalat örn utgifter för nybyggnader
och nyanskaffning vid sågverken principiellt sett även torde gälla
vissa mera avsevärda utgifter av motsvarande slag för jordbruksdomänerna.

Styrelsen vill häremot anföra, alt, i likhet med vad som anförts beträffande
sörlandssågverken, avskrivningar erfordras motsvarande icke blott ett
nödtoftigt underhåll utan jämväl den undan för undan fortgående höjningen
i byggnadsstandard. Det stora antalet av byggnader på kronans många
egendomar medför en utjämning i såväl byggnadsarbeten som avskrivningar
så att skillnaderna bliva jämförelsevis obetydliga mellan olika år.

§ 63.

Beträffande bokföringen av domänfondens in- och utgående lager ha revisorerna
påyrkat att, sedan under ett övergångsår för en viss tillräckligt
knappt tillmätt del av dessa lager de nedskrivna lagervärdena bibehållits,
samtliga lager därefter skola upptagas till självkostnadspris.

Styrelsen vill häremot framhålla ali, om vissa kvantiteter, icke överstigande
vad som beräknas alltid förefinnas som lager vid årsskifte, undan för
undan upptagas till samma nedskrivna värden, och överskjutande kvantiteter
till tillverkningsvärde, samma bokföringsresultat erhålles som örn tillverkningsvärdet
upptages för hela lagerkvantiteten.

Detta sistnämnda tillvägagångssätt medför emellertid två synnerligen stora
olägenheter nämligen

dels att inleverering skall ske av medel för mycket stora kvantiteter ännu
icke försålda varor

dels att ett till tillverkningsvärde bokfört stort lager vid fallande konjunktur
kan på ett enda år medföra mycket stora förluster. En nedskrivning
är under alla förhållanden nödvändig, då tillverkningsvärdet är högre än
marknadsvärdet.

På grund av vad sorn sålunda anförts anser styrelsen, att stående lagerkvantiteter
böra bokföras till nedskrivna värden under det att kvantiteter,
som överskjuta minimilagren, böra bokföras till tillverkningsvärden.

Styrelsen får emellertid tillägga, att styrelsen för sin del icke har något

— 367 —

att erinra mot att självkostnadsvärdet lägges till grund för bokföringen avlagren,
dock endast under den förutsättningen, att i domänverkets räkenskaper
vid sidan av domänfonden får uppläggas en särskild regleringsfond för
avskrivningar i enlighet med vad styrelsen ovan anfört.

§ 64.

Med anledning av vad revisorerna anfört angående förnyelsefonden för
återväxtkostnader får styrelsen framhålla att de belopp, som på grund av
s. k. överavverkning skola tillföras förnyelsefonden, i sin helhet erfordras
för normala återväxtåtgärder, ehuru dessa icke på en gång kunna av skilda
anledningar verkställas. En uppdelning av avsättningen på sätt revisorerna
ifrågasatt anser styrelsen därför för närvarande icke nödvändig.

Revisorerna anföra vidare under denna paragraf, att de instämma i vad
1936 års utredning angående beredskapsarbeten anfört därom att förnyelsefonden
bör tillgodogöras de belopp, som enligt antagna grunder bort lia avsatts,
men icke blivit avsatta.

Med anledning av vad revisorerna sålunda anfört får styrelsen framhålla,
att styrelsen i underdånig skrivelse den 11 december 1937 i ovanberörda
syfte hemställt om bemyndigande att i 1937 års bokslut få tillgodoföra förnyelsefonden
ett belopp av 5,810,167 kronor, dock endast i den män domänverkets
till statsverket inlevererade överskott för år 1937 uppgår till det i
innevarande års riksstat beräknade beloppet, 15.5 miljoner kronor. Denna
framställning har Kungl. Maj:t genom beslut den 23^ december 1937 funnit
tor närvarande icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

§ 65.

Mot vad av revisorerna anförts angående bokföring av egendom, som
överflyttas från domänstyrelsen till annan förvaltning, har styrelsen intet
att erinra.

I detta sammanhang tillåter sig emellertid styrelsen anföra, att, när efter
överförande av egendom från styrelsens till annan förvaltning, denna egendom
helt eller delvis av den nya förvaltningen säljes, köpeskillingen bör tillföras
domänverkets markinköpsfond och icke, såsom i vissa fall sker. inlevereras
för att ingå i statsregleringen.

§ 66.

Revisorernas redogörelse angående försöks jordbruken föranleder icke till
något domänstyrelsens yttrande.

§ 67.

Under denna paragraf ha revisorerna gjort vissa uttalanden rörande de av
domänstyrelsen utarrenderade kronoegendomarna. Revisorerna ha icke kunnat
undgå att finna det anmärkningsvärt att vissa i berättelsen närmare angivna,
av revisorerna besökta arrendegårdar i Stockholms län icke befunne
sig i tillfredsställande skick. En förbättring i förevarande avseende kunde
visserligen för närvarande iakttagas, men betydande brister kvarstode dock
ännu. Revisorerna ansåge det vara av vikt att byggnaderna å kronans arrendegårdar
försattes och hålles i fullgott skick.

Med anledning härav får domänstyrelsen anföra följande.

De kronoegendomar, som utarrenderas genom styrelsens försorg^ upplåtas
i allmänhet på tjugu år. I regel tre år innan arrendetiden utgår hålles uppskattningsförrättning,
därvid undersökning göres rörande alla egendomens
förhållanden och förslag utarbetas till dispositionen för framliden. Anses
egendom böra alltjämt bibehållas under domänstyrelsen, upprättas plan till

— 368 —

den nybyggnad, som må befinnas erforderlig. I kontraktet om utarrenderingen
lämnas sedermera föreskrifter angående byggnadsarbetena och tiden
för deras färdigställande.

Det är emellertid givet, att under så långa tidsintervaller som tjugu år
behov av nybyggnad kan uppkomma även dessemellan. Möjligheterna alt
genomföra nybyggnader under arrendeperioderna är åtminstone i viss utsträckning
beroende på om överenskommelse härutinnan kan träffas med
vederbörande arrendeinnehavare. Enligt föreskrift i den av statsrevisorerna
åberopade arrendeförordningen har domänstyrelsen att under hänsynstagande
till den nytta arrendatorn har av byggnaden bestämma den honom för
byggnadsarbete tillkommande ersättning. Arrendatorn kan därför icke alltid
påräkna full ersättning av kronan för arbetet. Arrendatorn kan föredraga
att under återstoden av arrendeperioden draga sig fram med äldre och
omoderna hus i stället för att vilja bidraga till kostnaden för deras ersättande
med nya. Det inträffar därför, att en egendom av sådan anledning i avvaktan
på en förnyad utarrendering är försedd med mindre tillfredsställande
åbyggnad.

I detta sammanhang må erinras om att enligt arrendekontrakten arrendatorerna
äro tillförbundna att städse i fullgott stånd underhålla vid egendomen
befintliga byggnader och dess övriga tillhörigheter. Denna arrendatorernas
skyldighet kontrolleras vid de i allmänhet vart femte år återkommande
besiktningarna. På grund av bestämmelse i förut berörda arrendeförordning
kan domänstyrelsen numera i händelse av underlåtenhet från arrendatorns
sida att bota föreskriven reparation själv ombesörja bristens avhjälpande
på arrendatorns bekostnad. En dylik befogenhet för domänstyrelsen
fanns icke intagen i de före år 1935 träffade arrendeavtalen, vilka ännu omfatta
flertalet egendomar.

Här behöver icke framhållas, hurusom vid bestämmandet av nybyggnader
hänsyn måste i görligaste mån tagas till vad egendomens jordbruk kan bära.
På de egendomar, som på grund av belägenhet och godhet anses alltjämt
böra bibehållas under domänstyrelsens förvaltning, läggas för närvarande
ned stora kostnader för dessa egendomars iordningställande enligt tidens
krav. I fråga örn de gårdar, som kunna ifrågasättas till styckning i mindre
lotter, vare sig för försäljning eller för nybildning av arrendeegnahem, iakttages
en viss återhållsamhet beträffande byggnadsverksamheten intill den
tidpunkt, då lotterna på grund av arrendeavtalets utlöpande kunna göras
disponibla för försäljning eller bebyggande till arrendeegnahem. Under sådana
förhållanden kan det därför inträffa, att även om byggnaderna äro
sämre, några åtgärder för deras ersättande med nya icke vidtagas under
den tid, som må återstå till löpande arrendeperiods slut

Vidare får styrelsen framhålla, att styrelsen avsiktligt hållit byggnadsverksamheten
å kronoegendomarna något tillbaka under nu rådande högkonjunktur.
Detta har kunnat ske beträffande vissa större ekonomibyggnader
för lantbruket. Det har nämligen synts styrelsen önskligt att, där så kan ske,
statens arbeten utnyttjas i konjunkturutjämnande syfte. Den snabba utvecklingen
på det lantbrukstekniska området har även föranlett att man
ställt sig något avvaktande i avbidan på en säkrare utformning av de nya
metoder, som varit under prövning. Styrelsen har emellertid för avsikt alt
i görligaste mån tillse, att kronans arrendegårdar på sätt revisorerna uttalat,
försättas och hållas i fullgott skick.

Vidkommande slutligen de av revisorerna besökta, i revisionsberättelsen
närmare angivna egendomarna får styrelsen slutligen lämna några upplysningar
rörande de arbeten, som under senare år vidtagits eller planerats beträffande
dessa egendomar.

— 369 —

Eldgarn i Färentuna socken.

Egendomen är upplåten på arrende till den 14 mars 1944.

Under åren 1931—1932 uppfördes en ny ekonomibyggnad, inrymmande
stall, ladugård, magasin, loge, redskapslider och diskrum.

I enlighet med föreskrift i arrendekontraktet örn egendomen har en flygelbyggnad
omarbetats och iordningställts till två arbetarbostäder.

Under åren 1933—1934 uppfördes en ny arbetarbostad.

Under år 1936 ha verkställts arbeten för ekonomibyggnadens förseende
med elektriskt ljus och kraft, varjämte förut befintliga belysningsanläggningar
renoverats och kompletterats.

Under år 1937 har uppförts ett uthus till arbetarbostad, varjämte påbörjats
uppförande av ytterligare tvenne uthus ävensom en arbetarebostad.

Edeby i Lovö socken.

Egendomen är upplåten på arrende för tiden 1937 14/3 1957.

Enligt föreskrifter i arrendekontraktet åligger det arrendatorn att före utgången
av sjätte arrendeåret ombygga mangårdsbyggnaden, trädgårdsmästarbostaden
och ladugårdsbyggnaden, modernisera stora arbetarbostaden, uppföra
en tvättstuga ävensom ett uthus, avsett för två arbetarbostäder, samt
verkställa förstärkning av magasinsbyggnaden. En del av dessa arbeten äro
redan utförda och återstående arbeten komma att utföras i enlighet med kontraktets
bestämmelser. Därefter äro egendomens hus försatta i fullgott skick.

Norrby i Lovö socken.

Egendomen är upplåten på arrende till den 14/3 1938.

Under år 1937 har påbörjats uppförande av två nya arbetarbostäder, vilka
beräknas bliva färdigställda den 1 mars 1938.

Nytt kontrakt för tiden efter den 14 mars 1938 har ännu icke kunnat träffas.
Enligt det förslag, som upprättats vid uppskattningsförrättningen, kommer
arrendatorn att åläggas att under den nya arrendeperiodens sex första
år utföra följande arbeten, nämligen nybyggnad av ladugård, vagnbod, magasin
och vedbod, iordningställande av en arbetarbostad samt uppförande
av vissa uthusbyggnader. Därefter äro egendomens hus försatta i fullgott
skick.

Skällnora i Fresta socken.

Egendomen är upplåten på arrende för tiden till den 14 mars 1943.

År 1933 anlades värmeledning i huvudbyggnaden och utfördes vissa iordningställningsarbeten
beträffande denna byggnad.

År 1936 utfördes förstärkning och strävning av takstolskonstruktionen å
huvudgårdens ladugård.

I oktober 1937 träffades avtal med vederbörande arrendator rörande verkställande
före den 1 januari 1939 av följande arbeten, nämligen dels brädfodring
av ladugården och stallet, dels ominredning av ladugården, omfattande
bland annat anordnande av en mjölkrumsavdelning, dels ock anläggande
i ladugården av vattenledning med hydrofor, vattenkoppar m. m.

Vadaby i Vada socken.

Egendomen är upplåten på arrende till den 14 mars 1939.

Då egendomen varit ifrågasatt att uppstvekas i mindre lotter, hava några
vidlyftigare iståndsättningsarbeten beträffande de nu befintliga husen icke
utförts. Beslut har numera meddelats att egendomen skall den 14 mars
1939 överföras till statens jordnämnd för att utnyttjas till arrendeegnahem.

24—387289. Hev.-bcrättclse äng. statsverket för dr 1937. 11.

370 —

Vid detta ärendes behandling ha, förutom undertecknad, deltagit överdirektören
Hedulff och byråchefen Wahlestedt, föredragande. Härjämte har försäljningschefen
Norlin deltagit beträffande paragraferna 62—64 samt byråchefen
Holmström beträffande paragraferna 65—67.

Stockholm den 10 januari 1938.

Underdånigst
G. KUYLENSTJERNA.

L. Carlquist.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 20», § 70.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1937 har Kungl. Maj:t anbefallt statskontoret
att avgiva utlåtande över ett av riksdagens år 1937 församlade revisorer
gjort uttalande i fråga om vissa för försvarsändamål disponerade fondtillgångar.

Statskontoret, som anser skäl tala för den uppfattning rörande föreliggande
spörsmål, åt vilka revisorerna givit uttryck, har för sin del icke arn
ledning att göra erinran mot att utredning i det av revisorerna angivna syftet
kommer till stånd.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
t. f. statskommissarien Johnsson.

Stockholm den 10 januari 1938.

Underdånigst
C. FR. NISSEN.

NILS SPILHAMMAR.

Börje Kull.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 221, § 71.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1937 har Kungl. Majit anbefallt statskontoret
att avgiva utlåtande över ett av riksdagens år 1937 församlade revisorer
gjort uttalande ifråga om lantförsvarets fonderade arrendemedel.

Såsom revisorerna framhållit, skola enligt kungl, brev den 11 maj 1928
ifrågavarande medel disponeras för lån såväl till officers- och underofficers -

— 371 —

kårer vid arméns truppförband för uppförande av mässbyggnader, möblerings-
och inredningsarbeten m. fl. dylika ändamål som ock för de enskilda
lägerkassornas vid truppförbanden verksamhet.

Av fondens tillgångar är för närvarande ett belopp av 4,800 kronor bundet
för ett på grund av dessa bestämmelser utlämnat lån till Karlsborgs artilleriregementes
lägerkassa. Detta lån löper med 4 % ränta och skall enligt
gällande amorteringsplan vara slutbetalt senast under år 1943. Någon skyldighet
för statskontoret att i annan ordning göra fondmedlen räntebärande
förefinnes icke.

Med hänsyn till föreliggande förhållanden och då revisorerna icke ifrågasatt
annan disposition av medlen finner statskontoret knappast tillräcklig
anledning vara för handen att nu upptaga till behandling spörsmålet om
ändrad redovisning av den i revisorernas uttalande berörda pensionen.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Björn och t. f. statskommissarien Johnsson.

Stockholm den 17 januari 1938.

Underdånigst
C. FR. NISSEN.

NILS SPILHAMMAR.

Börje Kull.

Arméförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 223, § 72.

Underdånigt utlåtande.

Arméförvaltningens civila departement får, med överlämnande av från
chefen för I. arméfördelningen inhämtat yttrande, i underdånighet anföra
följande.

Såsom av revisorernas uttalanden framgår, har med ifrågavarande fond
ursprungligen avsetts att åt barn av vissa armén tillhörande underofficerare
och underbefäl bereda dels skolundervisning, dels ock visst underhåll. Sedermera
har på grund av omständigheterna ändamålet begränsats därhän,
att enligt numera gällande bestämmelser medlen skola användas för beredande
av premier eller beklädnadshjälp.

Lika med arméfördelningschefen anser civila departementet, att avkastningen
av fonden, i så nära anslutning som möjligt till de ursprungliga bestämmelserna,
bör tillgodokomma dem, för vilka densamma enligt nämnda
bestämmelser avsetts. Då numera något truppförband icke är förlagt till
Landskrona, vill departementet för sin del förorda, att föreskrift meddelas
av den innebörd, att upplupna räntemedel skola användas för beredande av
premier eller beklädnadshjälp åt barn, vilkas fäder i egenskap av underofficerare
eller fast anställt manskap tillhört eller tillhöra något av de till
Kristianstads och Malmöhus län förlagda truppförbanden.

Vad beträffar fondens förvaltning lärer med hänsyn till denna användning
av räntemedlen något sammanförande av densamma med fonder avsedda
för undervisningsändamål icke böra äga rum. Lämpligast synes vara att gå

— 372

fram på samma väg, som beträffande vissa av arméns familjepensionskassa
tidigare handhavda fonder och alltså, med bibehållande av statskontoret såsom
förvaltare av fondmedlen, överlämna bestyret med räntemedlens fördelning
åt den understödsnämnd, som jämlikt brevet den 22 oktober 1937 fått
motsvarande uppgift sig anförtrodd beträffande avkastningen av nyssnämnda
fonder.

Stockholm den 10 januari 1938.

Underdånigst
TH. WIJNBLADH.

EDVIN STRÖM.

Algot Wenander.

Chefens för I. arméfördelningen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 223, § 72.

Till Kungl, arméförvaltningens civila departement.

Enär fonden ursprungligen insamlats för att komma personal inom armén
till godo, torde den allt framgent böra användas för samma ändamål. På
grund av de numera ändrade militära förläggningsförhållandena synes emellertid
bestämmelsen för fondens användning böra ändras därhän, att understöd
må kunna tilldelas barn till underofficer eller fast anställt manskap
inom I. arméfördelningen.

Skulle en sådan anordning icke anses lämplig, synes fonden böra införlivas
med någon annan militär understödsfond.

Hälsingborg den 3 januari 1938.

TORSTEN WINBERG.

Tjf. Arméfördelningschef.

H. Froste.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 224, § 73.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1937 har Kungl. Majit anbefallt statskontoret
att avgiva utlåtande över ett av riksdagens år 1937 församlade revisorer
gjort uttalande i fråga om Stockholms varvs byggnadsfond; och får statskontoret
för sin del tillstyrka, att undersökning verkställes i det av revisorerna
angivna syftet.

— 373

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit t. f.
statskommissarien Johnsson.

Stockholm den 7 januari 1938.

Underdånigst
C. FR. NISSEN.

NILS SPILHAMMAR.

Börje Kull.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 226, § 74.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1937 har Kungl. Majit anbefallt statskontoret
att avgiva utlåtande över ett av riksdagens år 1937 församlade revisorer
gjort uttalande i fråga om statens kostnader för lappväsendet.

Med beaktande av de synpunkter rörande föreliggande spörsmål, åt vilka
revisorerna givit uttryck, anser statskontoret i likhet med dessa, att en undersökning
bör komma till stånd. Ett övervägande av denna fråga synes lämpligen
kunna äga rum i samband med behandlingen av det av 1930 års lapputredning
den 29 december 1935 avgivna betänkande angående åtgärder för avhjälpande
av de inom vissa delar av Norrbottens läns lappmark yppade missförhållanden
samt rörande de kostnader, som därav kunde föranledas m. m.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit t. f.
statskommissarien Johnsson.

Stockholm den 10 januari 1938.

Underdånigst

NILS SPILHAMMAR.

C. FR. NISSEN.

Börje Kull.

Länsstyrelsens i Jämtlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 226, § 74.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den 20 december 1937 anbefalld avgiva utlåtande i
anledning av riksdagens revisorers yttrande rörande statens kostnader för
lappväsendet (§ 74) får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorer, som anse bibehållandet av de nuvarande s. k. lapp -

374

fonderna icke vara motiverat, föreslå undersökning, avseende samtliga utgifters
för lappväsendet bestridande av särskilda å riksstaten anvisade anslag.

Såsom länsstyrelsen vid flera tillfällen haft anledning att för Eders Kungl.
Majit framhålla föreligga stora svårigheter för lapparna i Jämtlands län vid
bedrivandet av deras näring, enär de områden, som få av dem helt disponeras
för renskötseln, äro relativt små och hårt trängda av bebyggelsen. Redan 1892
fann Eders Kungl. Majit (nådigt brev den G juli 1892)“ det vara nödvändigt
att ett större antal fastigheter förvärvades för utökning av renbeteslanden. En
del av dessa fastigheter Ilar nu genom köp övergått i kronans ägo, men de
allra flesta, som alltjämt äro nödvändiga för renskötseln och det i än högre
grad än förut på grund av det växande renantalet och den fortskridande odlingen,
äro dock kvar i enskild ägo. Taxeringsvärdet å dessa sistnämnda fastigheter,
vilkas förvärvande bör ske så snart som möjligt, uppgår till cirka

1,500,000 kronor. Det synes vidare vara önskvärt och nödvändigt att ytterligare
fastigheter med ett taxeringsvärde av cirka 1,000,000 kronor förvärvas
för att bereda ett bättre utrymme för renskötseln. Dessutom böra uppföras
vissa renstängsel, huvudsakligen vid gränsen mot Norge, till förhindrande av
att dryga skadestånd och renbetesavgifter måste utgivas för dit inträngande
renar samt vägar och broar m. m. anläggas för en kostnad, som preliminärt
kan beräknas uppgå till över 700,000 kronor. Vidare erfordras inom den närmaste
tiden medel till kostnaderna för nytt mejeri och ny såg å Ljusnedals
bruksegendom, varom utredning för närvarande pågår.

De jämtländska lappfondernas tillgångar den 30 juni 1937 uppgingo till i
runt tal 2,300,000 kronor. Av det anförda framgår att dessa fonders behållning
icke är tillräcklig för att tillgodose ovan angivna behov för länets lappväsende.
Mera exakta uppgifter rörande beloppet av härför erforderliga medel
torde emellertid icke kunna lämnas förrän den av Eders Kungl. Majit anbefallda
utredningen angående de åtgärder, som för överskådlig tid böra vidtagas
till renskötselns ändamålsenliga bedrivande i länet, blivit verkställd.

Det är uppenbart att de åtgärder, som i det föregående framhållits såsom
nödvändiga för ett behörigt tillgodoseende av länets lappar och deras näring,
icke lämpligen kunna i sin helhet bringas till utförande på en gång eller ens
under en relativt kort tidrymd. Förvärvandet av de markområden, som äro
erforderliga för renskötseln, böra sålunda ske successivt när prisen å områdena
ställa sig förhållandevis billiga och alltså köp kan äga rum på rimliga
villkor. Det är detta som har gjort att alla de fastigheter, som enligt Eders
Kungl. Majits beslut böra inköpas för utvidgande av renbeteslanden, ännu
icke blivit förvärvade, ehuruväl länsstyrelsen under de senare åren med uppmärksamhet
följt möjligheten till dylika förvärv och även i några fall inlett
underhandlingar, som dock strandat på att säljarnas anspråk enligt länsstyrelsens
uppfattning varit alltför höga. Ett forcerande av inköpen skulle helt
naturligt komma prisen att springa i höjden på ett oskäligt sätt. Under det
långa loppet synes det däremot finnas utsikter till att erforderliga fastigheter
skola kunna förvärvas. För erhållande av antagligt anbud är det då av vikt
örn affären utan dröjsmål kan bringas i hamn efter inhämtande av Eders
Kungl. Majits medgivande till inköpet. Den omgång, som skulle föranledas av
tvånget att inhämta riksdagens godkännade av köpet, skulle sannolikt icke
oväsentligt försvåra utsikterna till förmånliga förvärv.

Enligt länsstyrelsens uppfattning böra de jämtländska rcnbetesfonderna i
första hand användas till främjande av det jämtländska lappväsendet. Vid
framträdande krav på tillgodoseende av länets egna behov böra sålunda lappfondernas
medel vara disponibla. I allt fall bör genom en grundlig utredning
närmare klarläggas i vad mån medel erfordras för länets renskötsel innan
sådan åtgärd vidtages att de jämtländska lappfondernas medel komma att

— 375 —

tjäna jämväl andra ändamål, vartill den av riksdagens revisorer ifrågasatta
åtgärden synes leda.

På grund av vad länsstyrelsen sålunda anfört och då för övrigt utredning
angående frågan om lappfondernas framtida användning för närvarande lärer
pågå inom socialdepartementet synes med den av riksdagens revisorer föreslagna
särskilda undersökningen böra tills vidare anstå.

Östersund i landskontoret den 31 december 1937.

Underdånigst

M. MUNCK af ROSENSCHÖLD.

GUNNAR LEKANDER.

Länsstyrelsens i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 226, § 74.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av riksdagens revisorers uttalande rörande
statens kostnader för lappväsendet.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen med överlämnande av från lappfogden
i länet infordrat yttrande för egen del i underdånighet anföra följande.

Genom nådigt beslut den 30 maj 1930 har Eders Kungl. Majit anbefallt
utredning angående de åtgärder, som för överskådlig tid behöva vidtagas
till renskötselns ändamålsenliga bedrivande i de tre nordligaste länen. Vid
denna utredning skulle jämväl frågan örn dispositionen av lappfonderna upptagas.
Då resultaten av de inom de olika länen verkställda utredningarna
inom kort torde föreläggas riksdagen, synes den nu ifrågasatta undersökningen
kunna utföras i samband med förenämnda utredning.

Från länsstyrelsens sida är icke något att erinra mot densamma.

Umeå i landskansliet den 7 januari 1938.

Underdånigst
G. ROSÉN.

ELIS ALMGREN.

Lappfogdens i Västerbottens län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2si6, § 74.

Till länsstyrelsen i Västerbottens län.

Såsom infordrat yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
beträffande statens kostnader för lappväsendet får jag vördsamt anföra följande.

— 376 —

Revisorerna framhålla, hurusom det nuvarande systemet medför svårigheter
att erhålla nödig överblick över statens sammanlagda kostnader på
hithörande område, varjämte prövningen av utgifter för lappväsendet i avsevärd
utsträckning undandrages riksdagens medverkan. Det befaras att
bidragstilldelningen till lappväsendet inom de olika länen i viss mån kan
bliva beroende av avkastningen å vederbörande fonder. Revisorernas uttalande
utmynnar i krav på en undersökning i syfte att indraga de nuvarande
lappfonderna till statsverket, varefter samtliga utgifter för lappväsendet skulle
bestridas av särskilda å riksstaten anvisade anslag.

Utan att inlåta mig på spörsmålet, huruvida revisorernas uppfattning att
lappfonderna och de fastigheter, ur vilka fonderna väsentligen emanera, äro
att betrakta som statsegendom i vanlig mening, får jag inledningsvis anmärka,
att samma synpunkter, som här framställts, med lika berättigande kunna
läggas exempelvis på vissa ecklesiastika skogar och kyrkofonden. Jag tänker
då närmast på sådana skogar, boställen m. m. som utlagts exempelvis
vid avvittringarna och bortser från de till kyrkan donerade egendomarna.
Skulle den föreslagna utredningen komma till stånd, synes denna följaktligen
icke allenast böra omfatta lappfonderna utan alla institutioner, vars
utgifter delvis bestridas av statsmedel och delvis av fonder av olika slag.

Huruvida något fog finnes för revisorernas uttalande örn bristande enhetlighet
i fråga om medelstilldelningen undandrager sig mitt bedömande, men
det förefaller som redan den omständigheten att beslutanderätten i fråga
om anslag från lappfonderna tillkommer Kungl. Majit och att handläggningen
av dylika frågor sker å ett och samma departement skulle utgöra en
nöjaktig garanti för en någorlunda enhetlig medelstilldelning.

Det kan även ifrågasättas, huruvida den föreslagna åtgärden skulle komma
att medföra enbart goda verkningar. Inom ingen annan näringsgren
torde förhållandena vara så föga enhetliga som i fråga om lappväsendet.
En följd härav är att medelsbehoven växla högst väsentligt mellan olika län
och under olika tidsskeden. Det uppstår ofta medelsbehov, som ej kunna i
förväg beräknas och dessa behov kunna understundom vara av sadan art
att en genom medelsbrist förorsakad försening av erforderliga åtgärder kan
vålla obotliga skador.

Lappväsendets natur tarvar därför en smidighet i fråga om medelstilldelningen,
som det nuvarande systemet med dess brister dock i viss man kan
sägas besitta, men som kan befaras gå förlorad, därest revisorernas förslag
förverkligas.

Då för närvarande pågår en utredning rörande omfattningen av medelsbehovet
inom de län, som beröras av renskötseln, och örn lappfondernas
framtida användning förefaller det lämpligt att avvakta resultatet härav innan
en ny utredning sättes i gång.

Det är ingalunda otänkbart att inom ramen för det nuvarande systemet —
eventuellt reformerat genom en sammanslagning av de olika lappfonderna
— åvägabringa den av riksdagens revisorer eftersträvade enhetligheten och
överskådligheten i fråga örn lappväsendets utgifter.

Umeå i lappfogdekontoret den 30 december 1937.

HILDING JOHANSSON.

— 377 —

Unsstyrelsens i Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 226, § 74.

Till Kungl, socialdepartementet.

I anledning av nådig remiss på framställning av riksdagens revisorer i
fråga om statens kostnader för lappväsendet får länsstyrelsen överlämna
bifogade yttrande från lappfogdarna i länet och för egen del vördsamt anföra
följande.

Riksdagens revisorer hava påtalat svårigheten att erhålla nödig överblick
över statens utgifter för lappväsendet med det nuvarande sättet för dessa
kostnaders utgörande, nämligen dels från riksstatsanslag och dels från de
olika fonderna. En sådan anmärkning kan icke frånkännas sitt berättigande.
Men ett avhjälpande av detta missförhållande synes kunna ske med
mindre radikal omläggning än revisorerna föreslå, eller samtliga lapputgifters
bestridande ur särskilda å riksstaten anvisade anslag. Av skäl som
lappfogdarna utvecklat torde det vara fara värt att en dylik anordning i det
hela icke komme att bliva till fördel för lappväsendet. Det ligger exempelvis
i renskötselnäringens natur att ingripanden och sådana av brådskande art
kunna förekomma, som icke låta sig på förhand beräkna, och bundenhet vid
anvisade anslag kunde för dylika fall verka hämmande.

Den av statsrevisorerna önskade enhetligheten och översikten synes emellertid
kunna nås genom accepterande av 1930 års lapputrednings antydan
örn samtliga länslappfonders sammanförande till en lappfond för hela rikets
lappväsen, och länsstyrelsen tillåter sig föreslå en undersökning av denna
möjlighet.

Luleå i landskansliet den 15 januari 1938.

På länsstyrelsens vägnar:

R. SUNDBERG.

K. HOLM.

Lappfogdarnas i Norrbottens län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 226, § 74.

Till länsstyrelsen i Norrbottens län.

Anmodade inkomma med yttrande över vad riksdagens revisorer anfört
under § 74 i sin berättelse år 1937, angående statens kostnader för lappväsendet,
få undertecknade lappfogdar med remisshandlingens återställande
vördsamt uttala följande.

Lappfonderna tillföras vissa i särskilda författningar angivna inkomster.
Sådana inkomster äro dels arrendemedel enligt 56 § och vissa vitén enligt
62 § i 1928 års lapplag, dels betesavgifter enligt 179 § och vissa renförsäljningsmedel
enligt 177 § i 1919 års renbeteskonvention med Norge. Alla
dessa intäkter skola jämlikt bestämmelser i sagda lagrum användas till förmån
för lapparna. Det lär fördenskull vara nödvändigt att medlen ifråga
25—387289. Hev.-berättelsc ang. statsverket för dr 1937. 11.

— 378 —

alltjämt särskiljas från övriga statsinkomster för att de må kunna komma de
ändamål till godo, för vilka de äro avsedda.

Att samtliga utgifter för lappväsendet skulle bestridas av särskilda å riksstaten
anvisade anslag, kunde ock försvåra lappadministrationens fortlöpande
arbete. Renskötselnäringen är av sådan natur, att det i olika avseenden
för den kan påkallas ingripanden från myndigheternas sida, vilka ej alltid
låta sig i förväg beräkna. Skulle administrationen i fråga om kostnaderna
för sådana ingripanden vara helt bunden vid de å riksstaten uppförda anslagen
finge den måhända se sig urståndsatt att med tillräcklig snabbhet vidtaga
de åtgärder, som i varje särskilt fall kunde vara erforderliga.

Revisorernas förslag i vad detsamma avser lappfondernas indragande och
lapputgifternas bestridande i sin helhet av särskilda å riksstaten anvisade
anslag synes oss sålunda icke komma att bliva till fördel för lappväsendet.

Vi önska däremot ansluta oss till revisorernas uttalande om att lappväsendets
utgifter borde behandlas enhetligt. Vi förmena emellertid, att en sådan
enhetlighet kunde ernås utan den genomgripande ändring av sättet för lapputgifternas
bestridande, som riksdagens revisorer ifrågasätta. Enhetligheten
borde kunna vinnas genom att samtliga lappfonder sammanfördes till en för
hela lappväsendet gemensam fond. En dylik utväg har ock anvisats av 1930
års lapputredning. Genom en sådan sammanslagning borde ju också den av
revisorerna påtalade svårigheten att erhålla nödig överblick över statens
sammanlagda kostnader på hithörande område kunna bliva avlägsnad.

Luleå den 4 januari 1938.

ERIK HEDBÄCK. ERIK MALMSTRÖM.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 230, § 75.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att, efter inhämtande av yttranden från länsstyrelserna i
Stockholms och Uppsala län, avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1937 församlade revisorer under § 75 av sin berättelse anfört angående
vissa fonderade broavgifter.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med remissaktens
återställande och med bifogande av från nämnda länsstyrelser infordrade
yttranden, i underdånighet anföra, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för sin del ej har något att erinra mot revisorernas i ämnet gjorda
uttalande.

I detta ärendes slutliga handläggning har, förutom undertecknade, deltagit
byråchefen Kolm.

Stockholm den 11 januari 1938.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

ERNST BRAUNE.

379

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 230, § 75.

Till Kungl, väg- och vatten byggnadsstyrelsen.

På grund av Kungl, styrelsens inneliggande remiss med begäran om yttrande
i anledning av vad riksdagens år 1937 församlade revisorer anfört beträffande
Drottningholms broars arrendemedels fond och Almare Stäkets
bros arrendemedels fond får länsstyrelsen anföra.

Emot det av statsrevisorerna framställda förslaget att en utredning borde
vidtagas angående lämplig användning av ifrågavarande fonderade medel,
har länsstyrelsen givetvis intet att erinra. Länsstyrelsen anser sig dock böra
framhålla: Beträffande s. k. Drottningholms broar utgöras dessa av Tranbergs
bro, Nockeby bro och bron vid Drottningholm — mellan Kersö och
Lovö. Innan inkorporeringen av Bromma socken med Stockholms stad ägde
rum den 1 januari 1916, gick gränsen mellan Stockholms stad och länet mitt
i vattnet mellan Kristineberg och Traneberg. Efter inkorporeringen har
gränsen mellan Stockholms stad och länet kommit att ligga mitt i vattnet
mellan Nockeby och Kersö. De broavgifter, som tidigare upptagits, utgjorde
en lättnad för dåvarande väghållningsdistrikt i fråga örn samtliga tre här
omförmälda broars underhåll. Nuvarande Stockholms läns västra vägdistrikt,
inom vars område halva Nockebybron och bron vid Drottningholm
äro belägna, har endast att underhålla denna brodel och bro. De fonderade
medlen hava till sin huvudsakligaste del tillkommit under tid, då största
delen av tungan för broarnas underhåll åvilade det gamla väghållningsdistriktet.
Enär sagda brodel och bro numera underhållas av Stockholms läns
västra vägdistrikt anser länsstyrelsen, att ifrågavarande medel i fortsättningen
böra användas till underhåll av nämnda brodel och bro.

Beträffande härefter Almare Stäkets bros arrendemedels fond har länsstyrelsen
i skrivelse den 22 juli 1937 till Kungl, styrelsen med anledning av
Kungl, lotsstyrelsens utlåtande angående utfärdande av viss föreskrift för
manövrering av landsvägsbron vid Almarestäket anfört, dels att länsstyrelsen
icke haft något att invända mot lotsstyrelsens förslag om vidtagande av
vissa åtgärder beträffande sagda bro, och dels att kostnaderna för åtgärdernas
vidtagande — utförande av arbete med förlängning av östra ledverket
— torde kunna erhållas från Almare Stäkets bros arrendemedels fond.
Genom resolution den 15 juli 1926 hava länsstyrelserna i Stockholms och
Uppsala län ålagt de väghållningsskyldige i Sollentuna härads och Bro härads
väghållningsdistrikt att intaga bron till allmänt underhåll, varvid förutsattes,
att vid eventuell ombyggnad eller större reparation av bron kostnaden
skulle komma att väsentligen bestridas av medel, vilka icke utdebiterades å
de väghållningsskyldiga. Sollentuna härads väghållningsdistrikt har uppgått
i nuvarande Stockholms läns västra vägdistrikt. Ovannämnda utbyggnad
av ledverket, varför kostnaderna beräknats till 51,300 kronor, varav
26,700 kronor skulle belöpa å vägdistrikten, hänför sig icke till någon brokostnad
i egentlig mening utan har föreslagits för underlättande av sjöfarten.
Sedan denna kostnad, vilken enligt länsstyrelsens uttalade mening
bör belasta fonden, utgått, återstår av de fonderade medlen cirka 3,600 kronor.
Detta belopp bör enligt länsstyrelsens åsikt alltjämt innestå för ända -

— 380 —

mål, som angivas i kungl, breven den 17 december 1926 och den 27 januari
1933.

Stockholm å landskansliet den 8 januari 1938.

NILS EDÉN.

BERTIL H:SON RABE.

Länsstyrelsens i Uppsala län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 230, § 75.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1937 har Eders Kungl. Maj:ts bcfallningshavande
anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1937 församlade revisorer anfört angående Almare-Stäkets bros arrendemedels
fond.

Befallningshavanden har i ärendet inhämtat yttranden från vägstyrelsen
i länets södra vägdistrikt samt från vägingenjören i länet, vilka yttranden här
bifogas.

Av handlingarna framgår, att de till bron hörande ledverken befinna sig
i ett sådant skick, att en ombyggnad och reparation av desamma inom den
närmaste tiden är nödvändig. Förslag härtill har också blivit upprättat,
och befallningshavanden anser rättvist att de båda vägdistrikt, som hava att
svara för brons underhåll, erhålla bidrag till detta arbete från den ifrågavarande
fonden, därvid befallningshavanden emellertid vill erinra om att,
enligt vad befallningshavanden inhämtat, Stockholm—Västerås—Bergslagens
Nya Järnvägsaktiebolag torde hava skyldighet att sörja för underhållet av
viss del av ledverket.

Befallningshavanden får alltså i underdånighet tillstyrka den av revisorerna
föreslagna utredningen angående fondens användning.

Uppsala slott i landskansliet den 5 januari 1938.

Underdånigst
S. LINNÉR.

ELIAS STENIUS.

Vägingenjörens i Uppsala län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 230, § 75.

Till länsstyrelsen i Uppsala.

Med anledning av remiss beträffande av statsrevisorerna ifrågasatt användning
av Almare-Stäkets bros arrendemedelsfond får undertecknad vördsamt
anföra följande. >

— 381 —

Emedan till bron hörande ledverk, dels befinna sig i utomordentligt dåligt
tillstånd, dels med hänsyn till rådande strömförhållanden m. m., ej äro tillfredsställande
anordnade och därför svårigheter för båttrafiken gjort sig
gällande, är det nu mera oundgängligen nödvändigt att ombygga ledverken,
varvid det av ingenjörsfirman Kjessler & Mannerstråle upprättade förslaget
alt. II för en beräknad kostnad av kronor 26,700:— bör komma till utförande.
Undertecknad får vördsamt tillstyrka att vägdistrikten må komma
i åtnjutande av bidrag härför ur ovannämnda arrendemedelsfond.

Remisshandlingarna återgå härjämte.

Uppsala den 3 januari 1938.

KNUT KRIST. ADLER,

Styrelsens för Uppsala läns södra
vägdistrikt

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 230, § 75.

Till Kungl. ''Maj :ts befallnings havande i Uppsala län.

Beträffande av statsrevisorerna ifrågasatt användning av Almare-Stäkets
bros arrendemedelsfond får vägstyrelsen i Uppsala läns södra vägdistrikt
härmed vördsamt avgiva följande yttrande.

Emedan till bron hörande ledverk, sedan upprepade svårigheter för den
genomgående båttrafiken gjort sig gällande, tarva ombyggnad, och förslag
med kostnadsberäkning därför upprättats utvisande en kostnad för Stockholms
läns västra och Uppsala läns södra vägdistrikt gemensamt på 26,700
kronor anser vägstyrelsen, att vägdistrikten enligt bestämmelserna i brev
av den 17 december 1926 beträffande fondens användning må komma i åtnjutande
av bidrag till ovannämnda ombyggnadsarbeten.

Esplunda, Orresta den 29 december 1937.

På vägstyrelsens vägnar:

EJNAR ROBSON.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 244, § 79.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1937 har Kungl. Majit anbefallt statskontoret
att avgiva utlåtande över ett av riksdagens år 1937 församlade revisorer
gjort uttalande i fråga örn avskrivningar av fonderade medel. I anledning
härav får statskontoret anföra följande.

Den. 29 juni 1928 har Kungl. Majit bland annat anbefallt statskontoret
att årligen före den 1 november till Kungl. Majit inkomma med redogörelse

26— Z37289. Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1937. II.

— 382 —

i enlighet med vissa riktlinjer över sådana förluster å statens utlåningsfonder,
låneunderstöd och andra lånemedelsplaceringar, vilka bokförts i statskontorets
räkenskaper för närmast förflutet räkenskapsår. Sedermera har
Kungl. Majit den 30 juni 1936 — med upphävande av förenämnda beslut, såvitt
anginge i statskontorets räkenskaper bokförda förluster — anbefallt
statskontoret att årligen före den 15 september till fullmäktige i riksgäldskontoret
meddela uppgift rörande sådana förluster å statens utlåningsfonder
och andra fonder, däri lånemedel investerats, vilka bokförts i statskontorets
räkenskaper för närmast förflutet budgetår.

Därest det kan anses önskvärt att till Kungl. Majit lämnas sådan uppgift,
som avses i revisorernas uttalande, har statskontoret givetvis icke något att
däremot erinra.

I handläggningen av detta ärende har jämväl deltagit statskommissarien
Spilhammar.

Stockholm den 17 januari 1938.

Underdånigst
C. FR. NISSEN.

ADIL WIFVESSON.

Börje Kull.