RIKSDAGENS REVISORERS
Framställning / redogörelse 1936:SV
RIKSDAGENS REVISORERS
BERÄTTELSE
OM DEN ÅR 1935 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING
STA TS VERKETS
JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING
FÖR TIDEN 1 JULI 1934—30 JUNI 1935
DEL I
REVISORERNAS UTTALANDEN
STOCKHOLM 1936
ISAAC. MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
''•''* i \ r * • >
(- 5 -• i i i - t ;
J '' ■ / » ; y " j , . <
liff ± *'' i v J / * S ■ -
M
i. ...»
Tf
f ?
. /
:.. ■ •
i( ■
r ■ i
tiv l ’ i
< •, 5 :
j
,
lil
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Riksdagens revisorers verksamhet........................................ 2
översikt av statens finansiella ställning den 30 juni 1935................. 13
Andra huvudtiteln.................................................... 15
Justitiedepartementet............................................... 15
Fångvårdsanstalten^......................................... 15
Centralfängelset å Långholmen................................ 15
Fjärde huvudtiteln............. 18
Försvarsdepartementet............................................. 18
Rekryteringskostnader vid försvarsväsendet..................... 18
Marinens matinrättningar..................................... 23
Femte huvudtiteln..................................................... 25
Socialdepartementet................................................ 25
Allmänna arvsfondens användning............................. 25
Statens arbetslöshetskommission............................... 38
S:ta Annas sjukhus i Nyköping................................ 51
Sjätte huvudtiteln..................................................... 53
Kommunikationsdepartementet...................................... 53
Råd och upplysningar rörande inköp av motorfordon............ 53
Trafikförsäkring å staten tillhöriga motorfordon................. 53
Statens förråd av gatsten..................................... 55
Eftergifter ifråga örn tekniska kraven å vägföretag.............. 58
Oxie härads väghållningsdistrikt............................... 59
Bara härads väghållningsdistrikt............................... 64
Älvsby sockens väghållningsdistrikt............................ 66
För högt debiterad ersättning för upprättande av vägfyrktalslängd
m. m........................................ 71
Oriktigt debiterad ersättning för arbetsledarskap................ 72
Vägdistrikts reseräkningar..................................... 73
Vägdistriktens representationskostnader......................... 74
Vägen Strängnäs—Enköping................................... 75
Byggnadsstyrelsens årsberättelse............................... 79
Gustaf lilis paviljong i Haga................................. 81
IV
Sid.
Kostnaderna för byggnadsarbetena vid Karolinska sjukhuset...... 82
För Djurgårdskommissionens räkning utförda arbeten............ 85
Djurgårdskommissionens verksamhet........................... 112
Sjunde huvudtiteln.................................................... 114
Finansdepartementet............................................... 114
Vissa förenklingar ifråga om utanordnandet av medel inom statsförvaltningen.
.............................................. 114
Iakttagelser rörande kassarabatter m. m........................ 117
Anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna........ 119
Mantalsskrivningsprovision till städernas tjänstemän............. 122
Redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke statliga
medel, som debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden 123
Redovisning av hittegodsmedel................................ 124
Rokföringen av vissa inkomstmedel hos Överståthållarämbetet____ 126
Vissa iakttagelser i fråga om lyftandet hos Överståthållarämbetet
av nedsatta fullfölj dsavgifter och kostnadsersättningar......... 127
Vissa hos Överståthållarämbetet för polisärenden fonderade medel 130
Statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i magistrats
städer
m. m................................................ 131
Avlöningsförmåner å lanträntmästartj ansten i Norrbottens län ... 138
Anslag till kommittéer och sakkunniga......................... 139
Redovisningen av vissa kostnader för tillhandahållande av svensk
författningssamling......................................... 141
Vissa tryckningskostnader..................................... 143
Tullkammaren i Falun........................................ 148
Kontrollstyrelsen............................................. 150
Åttonde huvudtiteln................................................... 152
Ecklesiastikdepartementet........................................... 152
Försäkring av staten tillhöriga konstverk....................... 152
Högre allmänna läroverket i Nyköping......................... 154
Samrealskolan i Ängelholm......... 155
Högre allmänna läroverket för gossar i Hälsingborg............. 155
Högre allmänna läroverket för flickor i Örebro.................. 156
Dövstumskolan i Örebro...................................... 157
Vissa donationsmedel vid dövstumskolan i Lund................ 160
Avsättningen av de blindas tillverkning......................... 162
Folkliga musikskolan i Ingesund vid Arvika.................... 166
Nionde huvudtiteln.................................................... 168
Jordbruksdepartementet............................................ 168
Undersöknings- och bevakningsfartyget Skagerak................ 168
Lanna Borregården....................... 172
V
Sid
Offers
försöksgård............................................ 173
Arrendeegnahemmen i Skaraborgs län m. m..................... 173
Arbetarsmåbruk m. m......................................... 175
Ersättning av statsmedel för släckning av skogseld.............. 179
Tionde huvudtiteln.................................................... 181
Handelsdepartementet.............................................. 181
Anlitande av statens provningsanstalt.......................... 181
Elfte huvudtiteln...................................................... 182
Pensionsväsendet.................................................. 182
Inköp av fastigheter för prästerskapets änke- och pupillkassa.... 182
Statens affärsverksamhet............................... 187
Tjänstebrevsrätt vid anmaning att inbetala å rest uppförda skattebelopp 187
Nattbg bevakning av vissa telegrafverkets fastigheter genom A.-B. Svensk
nattvakt....................................................... 189
Vissa verkstadsingenjörers tjänstgöring i telegrafstyrelsen............ 190
Kostnadsfri upplåtelse av radioapparater åt tjänstemän.............. 191
Traktamentsersättningar till militärassistenter vid statens järnvägar.. 192
Ersättning till lokomotivförare vid statens järnvägar för förlorade milpengar.
....................................................... 195
Särskilt uttalande beträffande de af färsdrivande verken m. m................ 198
Statsverkets inkomster och utgifter....................................... 202
Av revisorerna avlagda besök........................................... 204
Bilaga: Tabeller...................................................... 207
Riksdagens revisorer, vilka nedannämnda dag fullbordat den granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1934—30 juni 1935 samt, beträffande vissa verk, kalenderåret
1934, som jämlikt § 72 riksdagsordningen och § 1 av instruktionen
för riksdagens revisorer tagit sin början den 16 sistlidne september, få härmed
avgiva berättelse över den sålunda verkställda granskningen.
1 — 856687.
Rev.-berättelse ang. statsverket för är 1935. I.
— 2 —
Riksdagens revisorers verksamhet.
§ i
I
sin år 1929 avgivna berättelse hemställde riksdagens revisorer, att riksdagen
måtte vidtaga åtgärder för revision av bestämmelserna rörande revisorernas
granskningsrätt i syfte att — i samband med en begränsning av
skyldigheten för statsunderstödda verk och inrättningar att årligen till revisorerna
avlämna förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag —
rätten att från statsunderstödda institutioner i erforderlig utsträckning erhålla
tillgång till räkenskaper, protokoll och handlingar måtte åt revisorerna
tryggas.
Med anledning av denna hemställan framhöll riksdagen i sin skrivelse av
den 2 maj 1930, nr 175, att med hänsyn dels till otydligheten i gällande bestämmelser
örn den befogenhet, som tillkomme riksdagens revisorer, dels ock
till den ökade omfattning, varmed statsbidrag utginge till icke statliga institutioner,
åtgärder i av revisorerna föreslaget syfte syntes böra vidtagas. Riksdagen
anhöll därför, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning och vidtaga
erforderliga åtgärder i anledning av vad revisorerna anfört beträffande
deras granskningsrätt.
På grund av Kungl. Majits remiss den 23 maj 1930 hade statskontoret och
riksräkenskapsverket den 1 november 1930 gemensamt inkommit med utredning
och förslag i anledning av riksdagens sålunda gjorda framställning.
I nämnda utredning framhöllo ämbetsverken, att i fråga om innebörden av
gällande författningsbestämmelser angående statsrevisionens arbetsuppgifter
och granskningsmaterial det syntes tydligt framgå, att på grund av sagda
bestämmelser skyldighet för närvarande icke förelåge för andra institutioner
än statens egna verk och inrättningar av olika slag att tillhandahålla revisorerna
sina räkenskaper med därtill hörande handlingar. Ämbetsverken
framhöllo vidare, att det mötte betänkligheter att helt allmänt föreskriva, att
de, som mottoge statsbidrag av vad slag det vara måtte, skulle vara redovisningsskyldiga
inför statsrevisorerna. Ämbetsverken hade därför kommit
till den uppfattningen, att en eventuell utvidgning av statsrevisorernas granskning
till icke-statliga institutioner med flera borde ske i den formen, att redovisningsskyldigheten
knötes till anvisandet av vederbörande riksstatsanslag.
Beträffande därefter frågan om inskränkning av skyldigheten att upprätta
för statsrevisorerna avsedda förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag
framhöllo ämbetsverken, att med hänsyn till den ringa nyttan av förvaltningsberättelserna
desamma för framtiden icke borde upprättas. Där
-
3 —
emot borde skyldigheten att avgiva räkenskapssammandrag bibehållas dock
med skärpt fordran på att överensstämmelse åstadkommes mellan dessa sammandrags
uppställning och de i revisorernas berättelse förekommande tabellerna
(del II).
Enligt ämbetsverkens mening borde en omarbetning ske av gällande bestämmelser
om tillhandahållande åt revisorerna av räkenskaper m. m. i syfte
att i en enda författning sammanföra samtliga de föreskrifter i ämnet, som
det ankomme på Kungl. Maj:t att utfärda. Ämbetsverken hade i anslutning
därtill framlagt ett författningsförslag.
Genom proposition nr 155 till 1931 års riksdag lämnade Kungl. Majit riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande över riktlinjerna för avlämnande till riksdagens
revisorer av räkenskaper m. m. Enligt det vid propositionen fogade
statsrådsprotokollet anslöt sig föredragande departementschefen i allt väsentligt
till de riktlinjer, efter vilka statskontorets och riksräkenskapsverkets
förslag var uppgjort.
I anledning av förberörda proposition uttalade riksdagen i skrivelse den
2 juni 1931, nr 342, bland annat, att riksdagen i likhet med departementschefen
funnit det önskvärt, att sådana bestämmelser meddelades rörande
riksdagens revisorers granskningsrätt, att desamma komme att avse, icke
endast anslag, som anvisats för verksamheten inom den egentliga statsförvaltningen,
utan även användningen av andra av riksdagen för olika ändamål
beviljade medel. För vinnande av detta senare syfte syntes det riksdagen
lämpligt, att uttryckliga föreskrifter meddelades rörande revisorernas
granskningsrätt och att denna granskningsrätt uppställdes såsom villkor för
åtnjutande av statsbidrag eller statsunderstöd. Det torde därvid böra åligga
dem, som utbekommit dylika medel, att på vederbörlig rekvisition tillhandahålla
revisorerna sådana räkenskapshandlingar och uppgifter, som erfordrades
för granskning av de erhållna medlens användning. Vidkommande
granskningsrättens omfattning framhöll riksdagen, att det föreliggande förslaget
icke givit riksdagen anledning till annat uttalande än att granskningsrätten
även borde avse sådana fall, då för främjande av visst ändamål av
statsmedel bestredes hela kostnaden härför och icke endast bidrag eller understöd
utginge. Vad därefter beträffade frågan örn genomförandet av de
anförda synpunkterna i fråga örn revisorernas granskningsrätt vore det enligt
riksdagens mening av vikt, att uttryckliga bestämmelser om en fullständig
granskningsrätt stadgades såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag
och statsunderstöd. Då någon närmare utredning icke verkställts, huru
denna angelägenhet borde ordnas, ansåg sig riksdagen böra anhålla, att
Kungl. Majit måtte snarast möjligt vidtaga åtgärder för genomförande av
den av riksdagen i skrivelse den 2 maj 1930 begärda utsträckta granskningsrätten
för riksdagens revisorer.
Med stöd av nådigt bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet
den 12 juni 1931 dåvarande kanslirådet N. Löwbeer att såsom sakkunnig
verkställa utredning angående de olika möjligheter, som kunde stå
till buds för tillgodseende av riksdagens i förutnämnda skrivelser den 2 maj
— 4 —
1930, nr 175, och den 2 juni 1931, nr 342, uttalade önskemål samt att inkomma
med utredning jämte därpå grundat förslag.
Med skrivelse den 17 mars 1932 till chefen för finansdepartementet hade
den sakkunnige överlämnat utredning och förslag angående riksdagens revisorers
granskningsrätt i fråga om statsunderstöd m. m.
Den sakkunnige hade i sagda utredning till behandling först upptagit frågan
rörande granskningsrättens omfång och innehåll och då närmast vilka
slag av medel, som granskningsrätten skulle avse. Enligt den sakkunniges
mening borde som allmän regel gälla, att den ifrågavarande granskningsrätten
för riksdagens revisorer till sin omfattning skulle avse endast sådana medel
av statsunderstöds karaktär, jämväl låneunderstöd, som utginge av anslag,
vilka anvisats av riksdagen eller av medel, som eljest tillkommit enligt
riksdagens beslut eller under dess medverkan, eller av medel, som influtit genom
penninglotteri, vartill Kungl. Maj :t lämnat tillstånd, dock med undantag
av personliga understöd och understöd till internationella ändamål, allt enligt
vissa av den sakkunnige närmare angivna bestämningar av dessa understödsgrupper.
Beträffande frågan, vem redovisningsskyldigheten inför riksdagens revisorer
skulle åligga, hade den sakkunnige kommit till den ståndpunkten, att
redovisningsskyldigheten borde så bestämmas, att den inför revisorerna redovisningsskyldige
vore medelsmottagaren (understödsmottagaren), vare sig
denne hade att behålla understödet för egen räkning eller att utdela eller
överbringa detsamma till annan.
Till frågan om vilka prestationer i redovisningshänseende, som skulle åläggas
understödsmottagaren, hade den sakkunnige angivit sin ståndpunkt sålunda:
Understödsmottagare, som för räkenskaper, skall vara skyldig att efter
anmodan av revisorerna bereda dem tillfälle att taga del av räkenskaperna
med tillhörande verifikationer, protokoll och andra handlingar, i den mån
revisorerna finna sådant erforderligt för granskning av understödets användning.
Understödsmottagare, som icke för räkenskaper, skall vara skyldig att
efter anmodan av revisorerna till dem ingiva en specificerad och så vitt möjligt
verificerad redogörelse för understödets användning.
Vidkommande sättet för granskningsrättens genomförande föreslog den
sakkunnige, att allmänna bestämmelser utfärdades angående granskningsrätt
för riksdagens revisorer i fråga om statsunderstöd.
Den sakkunnige hade därefter ingått på frågan om ändring av revisorernas
instruktion med hänsyn till understödsgranskningen.
Då riksdagen i sin skrivelse nr 342/1931, framhöll den sakkunnige, påkallade
åtgärder för genomförande av den »begärda utsträckta granskningsrätten
för riksdagens revisorer», hade den sakkunnige icke uppfattat denna
riksdagens framställning, som om här enligt riksdagens mening vore fråga
om en utvidgning av revisorernas i grundlagen bestämda uppgift att förrätta
en generell »översikt av statsmedlens utdelning» (R F § 107) samt »granska
statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning»
(R O § 72). En sådan utvidgning skulle uppenbarligen förut
-
— 5 —
sätta en grundlagsändring, och tanken på en dylik hade, så vitt nian kunde
finna av handlingarna, icke föresvävat riksdagen. Enligt den sakkunniges
mening vore också den omtalade »utsträckta granskningsrätten» endast att
betrakta såsom en utsträckning av de befogenheter gentemot vederbörande
medelsförvaltare, som tillkomme revisorerna såsom redskap för genomförande
av deras i grundlagarna angivna uppgifter eller, sett från medelsförvaltarnas
synpunkt, en utvidgning av dessas skyldigheter gentemot revisorerna.
Med denna ståndpunkt kunde den sakkunnige icke finna ovillkorligen
nödvändigt, att i revisorernas instruktion (k. k. 144/1925) något stadgande infördes
angående granskningen av statsunderstöds användning. Instruktionen,
som beslutades av riksdagen, ehuru Kungl. Maj:t genom kungörelse
tillkännagav riksdagens beslut, innehöll väsentligen föreskrifter om revisorernas
skyldigheter, alltså vad som ålåge revisorerna i och för genomförandet
av den dem åliggande översikten av statsmedlens utdelning och granskningen
av statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse
och förvaltning. Granskningen av statsunderstödens användning vore något,
varav revisorerna skulle äga rätt men ej skyldighet att begagna sig, om
de i särskilda fall funne sådant nödvändigt eller lämpligt för fullgörandet av
sin nyssnämnda grundlagsenliga granskningsplikt.
Det finge dock medgivas, framhöll den sakkunnige, att frågan örn behövligheten
av att med hänsyn till understödsgranskningen göra ett inlägg till
revisorernas instruktion vore diskutabel. Uteslutet vore icke, att riksdagen
komme att anse ett sådant tillägg böra ske. Den sakkunnige hade ansett sig
böra angiva, huru tillägget enligt hans mening lämpligen kunde formuleras
och var det borde insättas. Dock ville han framhålla, att han i varje fall
icke kunde finna erforderligt eller lämpligt, att en befogenhet av så speciell
natur och med så begränsad tillämpning som granskningen av användningen
av vissa bidrag eller förmåner från statens affärsdrivande verk åt vissa
bolag m. fl. särskilt omförmäldes i instruktionen.
§ 8 av instruktionen, vilken paragraf tillhör instruktionens »gemensamma
bestämmelser», har följande lydelse:
Revisorerna äga att, om de finna sådant för behörigt fullgörande av den
dem åliggande granskningskyldighet erfordras, samfällt eller genom någon
sin avdelning eller genom särskilt utsedda delegerade företaga besök hos
eller resa till allmänt verk eller inrättning.
Beslut örn sådant besök skall endast i plenum kunna av revisorerna fattas.
Det omtalade tillägget syntes den sakkunnige lämpligen böra erhålla sin
plats i denna paragraf, varvid de nuvarande båda styckena borde sammanföras
till ett första stycke och tillägget bliva ett andra stycke med följande
lydelse:
»Likaledes äga revisorerna, örn de i särskilda fall finna det nödvändigt
för fullgörandet av sin uppgift, att enligt vad därom är i annan ordning
stadgat, granska användningen av utdelade statsunderstöd genom att taga
del av underslödsmottagarens räkenskaper eller genom att från dem inför
-
— 6 —
skaffa detaljerade och av verifikationer åtföljda redogörelser för understödens
användning.»
Den sakkunnige hade därefter övergått till frågan om ändrade bestämmelser
beträffande förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag m. m.
Den sakunnige erinrade om det av 1929 års revisorer uttalade önskemålet
om revidering av gällande bestämmelser rörande tillhandahållande åt revisorerna
av förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag m. m. Förslag
härom hade, såsom ovan framgår, utarbetats av statskontoret och riksräkenskapsverket.
Sagda förslag ginge ut på avskaffandet av skyldigheten
att avgiva förvaltningsberättelser, emedan dessa numera vore till ringa nytta
för granskningsarbetet, varemot förslaget i fråga om räkenskapssammandragen
innefattade en skärpning av verkens åligganden. I övrigt innebure förslaget
modernisering och sammanförande till en författning av de hittills genom
ett flertal delvis mycket föråldrade kungl, cirkulär och kungörelser
meddelade föreskrifterna angående verkens skyldigheter gentemot revisorerna
i nämnda hänseenden samt i fråga om tillhandahållandet av räkenskaper
och meddelandet av upplysningar. I ämbetsverkens förslag, som givits
formen av kungörelse, infördes jämväl såsom en § 2 bestämmelser om redovisningsskyldighet
inför revisorerna för den, som åtnjutit statsunderstöd.
Bortsett från sistnämnda bestämmelser, vilka enligt den sakkunniges förslag
borde meddelas genom en särskild lag, hade den sakkunnige icke funnit
något att erinra mot ämbetsverkens förslag till kungörelse. Detta under
förutsättning att de tabeller, som plägade ingå såsom del II av revisorernas
berättelse angående revisionen av statsverket och för vilka omförmälda räkenskapssammandrag
till väsentlig del utgjorde underlaget, alltjämt skulle
utarbetas inom statsrevisionen.
Avskaffandet av skyldigheten att insända förvaltningsberättelser, framhöll
den sakkunnige, påkallade ändring av § 12 i revisorernas instruktion, vilken
paragraf lydde sålunda:
Revisorerna skola tillse, att dem i behörig ordning tillhandahållas:
a) de för räkenskapsår avslutade, av föregående revisorer icke granskade
räkenskaper över alla medel, som genom allmänna bidrag tillkommit eller
genom traktater med främmande makter riket tillflutit;
b) de av statskontoret samt av alla övriga vederbörande verk, myndigheter
och inrättningar i föreskriven ordning avgivna årsberättelser över tillståndet
och styrelsen av de under deras förvaltning stående delar av statsverket;
c)
alla de kungl, brev, protokoll och handlingar, på vilka nämnda räkenskaper
och berättelser grunda sig.
De »årsberättelser», om vilka talades i punkten b), vore, framhöll den sakkunnige,
intet annat än de förenämnda förvaltningsberättelserna, vilket tydligt
framginge, om man jämförde ovan återgivna bestämmelse med punkt
7:o) i Kungl. Maj:ts cirkulär den 13 oktober 1848 (nr 48, s. 3), som torde
utgöra upprinnelsen till de av Kungl. Maj :t senare meddelade föreskrifterna
om förvaltningsberättelser. Punkt 7:o) hade denna lydelse: »Vid början
— 7 —
av varje revision över statsverket låta Vi, till beredande av fullständig översikt
därav, till revisorerna överlämna de vid föregången lämplig tid, så väl
ifrån Vårt och rikets statskontor, som alla övriga förvaltande verk infordrade
och till Oss ställda underdåniga berättelser om tillståndet och styrelsen
av de under deras förvaltning stående delar av statsverket de år för vilka
avslutade räkenskaper skola vid samma revision företes». Ordalydelsen
vore på båda ställena i det väsentliga sammanfallande.
Punkten b) syntes alltså böra utgå samt punkten c) betecknas såsom
punkt b), varjämte ur sistnämnda punkt borde uteslutas orden »och berättelser».
Den sakkunnige ansåge sig här böra framhålla, att, ehuru visserligen, så
långt han kände, bestämmelserna i § 12 av instruktionen, i vad anginge de
där omnämnda årsberättelserna, aldrig under senare tid tillämpats av revisorerna
på sådant sätt, att det verkligen övervakats, att årsberättelser avgivits
av samtliga vederbörande, det likväl ej sällan inträffat, att uppgifter i
verkens årsberättelser, d. v. s. sådana årsberättelser, som några verk i alla
händelser och ej särskilt för revisorernas räkning utgåvo och som tillställts
revisorerna på grund av här ifrågavarande bestämmelser, varit till nytta vid
revisorernas granskningsarbete. Detta gällde särskilt de affärsdrivande verkens
berättelser, vilka regelbundet utgåves från trycket. Även om instruktionen
ändrades på nyss angivet sätt, förelåge emellertid, framhöll den sakkunnige,
uppenbarligen intet hinder för revisorerna att, där de så funne nödigt,
från vederbörande verk efter rekvisition erhålla dess tryckta årsberättelse.
Den sakkunnige ingick därefter på frågan örn räkenskapssammandragen
och revisorernas tabellverk. Enligt hans mening förelåge skäl att taga under
övervägande, huruvida icke upprättandet av ifrågavarande tabeller
kunde uteslutas från revisorernas åligganden.
Tabellernas förekomst i revisionsberättelsen grundade sig på bestämmelse
i § 16 första stycket av revisorernas instruktion, vilket stycke hade följande
lydelse:
Den berättelse, som revisorerna, jämlikt § 6 här ovan, skola upprätta över
revisionen av statsverket, skall åtföljas av tabeller till jämförelse mellan
statsinkomsternas beräknade och influtna belopp under revisionsåret samt
mellan de i stat uppförda anslagen och de verkliga utgifterna för samma tid.
Därjämte må det ankomma på revisorerna att vid berättelsen foga sådana
tabeller och finansiella översikter i övrigt, som revisorerna till belysande av
statsverkets tillstånd och förvaltning finna erforderliga eller lämpliga.
De i del II av berättelsen om statsverket intagna tabellerna avsåge att
motsvara de tabeller, varom stadgades i första punkten av denna paragraf.
Berörda tabeller, som utgjorde ett slags summariska bokslut, utarbetades till
avsevärd del med ledning av de från verken inkommande räkenskapssammandragen,
vilka i övrigt icke konime till någon användning inom statsrevisionen.
Några av tabellerna upprättades dock självständigt inom revisionen.
8 —
Med nu omförmälda tabellarbete sysselsattes under revisionstiden, tre
månader, en tjänstemannastab av fyra personer. Dessa tjänstemän utförde
även annat kameralt arbete inom revisionen, men den allra största delen av
deras tjänstgöring upptoges av sysslandet med tabellerna.
Den sakkunnige framhöll, att enligt hans mer än tioåriga erfarenhet såsom
revisorernas sekreterare vid granskningen av statsverket mycket litet
samband förefanns mellan revisorernas granskningsverksamhet och tabellarbetet.
Endast mera sällan inträffade, att tabellarbelet gav uppslag till undersökningar
eller eljest verkade befruktande på revisionsarbetet. Någon
verklig prövning av tabellernas innehåll kunde revisorerna givetvis icke verkställa,
då detta skulle förutsätta en detaljerad genomgång av motsvarande
räkenskap, något vartill den knappt tillmätta revisionstiden sannerligen
icke lämnade tillfälle.
Den sakkunniges ståndpunkt, framhöll han, var icke den, att ifrågavarande
tabeller vore utan värde och borde försvinna, utan hans mening var
allenast, att det vore önskvärt, att uppgiften att upprätta tabellerna bleve
avlyftad från riksdagens revisorer, då denna uppgift åtminstone numera
icke var till något nämnvärt gagn för och, praktiskt sett, icke hade något
samband med den egentliga granskningsverksamheten.
Därest tabellerna (eller någon motsvarighet till dem) ansåges alltjämt böra
finnas tillgängliga i det officiella trycket, syntes det den sakkunnige ligga
nära till hands att tänka sig, att deras utgivande övertoges av riksräkenskapsverket.
Tabellverkets avkopplande från revisorernas arbetsuppgifter skulle nödvändiggöra
sådan ändring av det ovan återgivna stycket av § 16 i revisorernas
instruktion, att dess första punkt uteslötes. Den andra punkten borde
däremot bibehållas; det torde nämligen få anses önskvärt, att revisorerna
ägde möjlighet att år från år med tabellariska sammanställningar belysa och
lämna översikter över skilda delar av statsverket, allteftersom de funne detta
behövligt eller lämpligt. Dylika tabeller och översikter borde givetvis efter
revisorernas gottfinnanae kunna antingen införas i revisionsberättelsens text
eller, såsom hittills skett med det s. k. tabellverket, fogas vid berättelsen såsom
en bilaga eller del II. Första stycket av § 16 syntes den sakkunnige
alltså lämpligen böra erhålla följande lydelse:
»Det må ankomma på revisorerna alt i den berättelse, som de, jämlikt § 6
här ovan, skola upprätta över revisionen av statsverket, intaga eller vid berättelsen
toga sådana tabeller och finansiella översikter, som revisorerna till
belysande av statsverkets tillstånd och förvaltning finna erforderliga eller
lämpliga.»
Över ovanberörda av den sakkunnige utarbetade förslag rörande riksdagens
revisorers granskningsrätt i fråga om statsunderstöd m. m. avgav statskontoret
den 30 juni 1932 utlåtande. Ämbetsverket hade i allt väsentligt intet alt
erinra mot sakkunnigförslaget.
Beträffande spörsmålet örn fortsatt upprättande av revisorernas tabellverk
syntes statskontoret detsamma icke för det dåvarande föranleda särskilt ut
-
— 9 —
talande från ämbetsverkets sida, då denna fråga i viss män sammanhängde
med möjligheten att till en del utföra detta arbete inom riksräkenskapsverket,
vilket ämbetsverk det närmast tillkomme att behandla denna fråga.
Uti en vid statskontorets utlåtande av en ledamot uttalad avvikande mening
anfördes beträffande upprättandet av revisorernas tabellverk, att detta för ernående
i största möjliga mån av anslutning till budgetredovisningen lämpligen
borde, då fråga vore örn sådana tabeller, som utgjorde ett årligen återkommande
komplement till budgetredovisningen, ske i riksräkenskapsverket.
I sitt den 23 juni 1932 avgivna utlåtande över ovanberörda sakkunnigförslag
uttalade riksräkenskapsverket i fråga om revisorernas tabellverk, att ämbetsverket
fann det vara mest ändamålsenligt, att utarbetandet av nämnda
tabellverk för framtiden verkställdes inom riksräkenskapsverket.
Under § 71 i sin år 1934 avgivna berättelse meddelade revisorerna, att med
hänvisning till att inom kort en omläggning av riksstatens utgiftssida komme
att genomföras i enlighet med de av 1934 års riksdag godkända grunderna,
och att i samband därmed en del av det arbete, som tidigare i fråga om upprättandet
av vissa tabeller och översikter verkställts inom revisionen, samtidigt
överflyttades till riksräkenskapsverket, revisorerna hade i avvaktan på
omläggningens genomförande ansett sig redan nu böra vidtaga viss närmare
angiven beskärning av revisorernas tabellverk. Revisorerna framhöllo, att
de ansåge önskvärt, att åtminstone tills vidare i tabellform i revisionsberättelsen
uppgifter lämnades rörande inkomster och utgifter för sådana myndigheter,
för vilka kostnaderna till väsentlig del bestriddes av fonder eller andra
inkomstkällor, som icke vore alt hänföra till statsanslag. Därjämte borde av
revisorerna fortfarande uppgöras och meddelas sådana översiktstabeller, vilkas
uppgifter icke plägade i annan ordning förekomma eller vilka kunde anses
äga ett mera allmänt intresse ävensom tabeller och sammanställningar i
övrigt, som vore betydelsefulla antingen ur statistisk synpunkt eller ock för
att bevara önskvärd kontinuitet i de genom statens försorg meddelade finansiella
översikterna. Sådana tabeller, vilka anslöte sig till av revisorerna gjorda
speciella undersökningar, hade i regel av praktiska skäl ansetts böra inflyta
i texten i samband med revisorernas uttalande i visst ämne. Övriga tabeller
och översikter hade sammanförts i en bilaga till revisorernas uttalande.
Härigenom komme den tidigare genomförda uppdelningen av revisionsberättelsen
i tvenne särskilda delar att försvinna i och med den då föreliggande
revisionsberättelsen.
I samband med förslag till ändrad uppställning av riksstatens utgiftssida
m. m. föreslog Kungl. Majit 1934 års riksdag (prop. nr 220) att i samband
nied en av föredragande departementschefen förordad omläggning av anslagsoch
statuppställningen i anslutning till riksbokföringen söka åvägabringa en
systematisk redovisning av de faktiskt bestridda statsutgifterna i enlighet med
vissa vid propositionen fogade förslag till tabelluppställningar. Denna redovisning
skulle möjliggöra en översikt av statsverkets utgifter under olika huvudtitlar
med fördelning såväl efter skilda förvaltningsgrenar och myndigheter
som efter utgiftsändamål. Ifrågavarande redovisning och därmed föl jan
-
10 —
de sammanställningar avsågos att upprättas inom riksräkenskapsverket. Med
anledning av berörda proposition uttalade riksdagen, bland annat, att de tabeller,
som skulle inom riksräkenskapsverket uppgöras samt tillhandahållas
riksdagen och statsrevisorerna, komme att underlätta riksdagsutskottens budgetbehandling
samt vara till betydande värde för statsrevisorerna vid deras
arbete.
Slutligen är att erinra, att riksräkenskapsverket i sina anslagsäskanden för
budgetåret 1935/1936 hemställt om personalförstärkning, bland annat, av det
skälet, att, såsom ämbetsverket framhölle, avsikten vore, att de genom riksdagens
revisorers försorg hittills utarbetade räkenskapssammandragen över
de enskilda ämbetsverkens och myndigheternas medelsförvaltning skulle för
framtiden upphöra och denna arbetsuppgift i stället övertagas av riksräkenskapsverket.
Viss hänsyn till denna riksräkenskapsverkets framställning togs
vid behandlingen av verkets avlöningsstat för budgetåret 1935/1936.
Under erinran om vad riksdagen i ovanberörda skrivelser den 2 maj 1930
(nr 175) och den 2 juni 1931 (nr 342) anfört med anledning av 1929 års revisorers
framställning i fråga örn revisorernas granskningsrätt m. m., samt vad därefter
i ärendet förekommit, hemställa revisorerna, att åtgärder måtte vidtagas
för åstadkommande av erforderliga ändringar i den för revisorerna gällande
instruktionen. Revisorerna vilja framhålla, att därvid i nu föreliggande sammanhang
åsyftas allenast sådana ändringar, som föranledas av avskaffandet
av skyldigheten för vederbörande att till revisorerna insända förvaltningsberättelser
samt överflyttandet av arbetet med upprättandet av vissa årliga
tabeller till riksräkenskapsverket. Frågan örn en eventuell utsträckning
av revisorernas granskningsrätt torde komma att behandlas i annan ordning,
varför därav föranledd instruktionsändring först därefter kommer att bliva
föremål för prövning.
Förslag till först omnämnda ändringar i instruktionen för revisorerna bifogas,
och har därvid i § 12 ansetts böra intagas en erinran om att — för den
händelse berättelser avgivits jämlikt eljest gällande föreskrifter — dessa berättelser
även skola tillhandahållas revisorerna. I övrigt ansluter sig författnings
förslaget till de instruktionsändringar, som tidigare föreslagits.
Revisorerna vilja i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på, att gällande
avtal mellan staten och aktiebolaget Tobaksmonopolet samt mellan staten
och aktiebolaget Vin- och spritcentralen utgå med år 1936 samt att inom
riksdagen vid skilda tillfällen framhållits önskvärdheten av att vissa spörsmål,
som sammanhängde med frågan om de lämpligaste formerna för statens
verksamhet, då det gällde de statliga monopolföretagen, bleve föremål för
omprövning, innan den tid utginge, under vilken de nuvarande avtalen ägde
giltighet. Till dessa spörsmål av organisatorisk art hörde även frågan, huruvida
riksdagens revisorer skulle äga rätt att taga del av de statliga monopolens
räkenskaper. Under erinran härom hava revisorerna allenast velat nu
ifrågasätta, att detta spörsmål bör bliva föremål för behandling vid 1936 års
riksdag.
— 11 —
Förslag till ändring i instruktionen för riksdagens revisorer av stats-,
banko- och riksgäldsverken.
Nuvarande lydelse. Föreslagen lydelse.
Gemensamma bestämmelser.
§§ 1—11. §§ 1—11.
Lika med nu gällande.
Särskilda bestämmelser.
1. Angående revision av statsverket.
§ 12. § 12.
Revisorerna skola tillse, att dem i
behörig ordning tillhandahållas:
a) de för räkenskapsår avslutade,
av föregående revisorer icke granskade
räkenskaper över alla medel, som
genom allmänna bidrag tillkommit
eller genom traktater med främmande
makter riket tillflutit;
b) de av statskontoret samt av alla
övriga vederbörande verk, myndigheter
och inrättningar i föreskriven ordning
avgivna årsberättelser över tillståndet
och styrelsen av de under deras
förvaltning stående delar av statsverket;
c)
alla de kungl, brev, protokoll
och handlingar, på vilka nämnda räkenskaper
och berättelser grunda sig.
§ 13.
Skulle en---omständigheter
na
medgiva.
§ H.
Vid revisionen---det hela.
§ 15.
Finna revisorerna---äskade
upplysningen.
Revisorerna skola--— riket
tillflutit;
b) av verk, myndigheter och inrättningar
avgivna årsberättelser, så ock
alla de kungl, brev, protokoll och
handlingar på vilka nämnda räkenskaper
och berättelser grunda sig.
§ 13.
Lika med nu gällande.
§ 14.
Lika med nu gällande.
§ 15.
Lika med nu gällande.
— 12 —
Nuvarande lydelse.
§ 16.
Den berättelse, som revisorerna
jämlikt § 6 här ovan skola upprätta
över revisionen av statsverket, skall
åtföljas av tabeller till jämförelse mellan
statsinkomsternas beräknade och
influtna belopp under revisionsåret
samt mellan de i stat uppförda anslagen
och de verkliga utgifterna för
samma tid. Därjämte må det ankomma
på revisorerna att vid berättelsen
foga sådana tabeller och finansiella
översikter i övrigt, som revisorerna
till belysande av statsverkets tillstånd
och- förvaltning under revisionsåret
finna erforderliga eller lämpliga.
Finna revisorerna något av riksdagen
fastställt anslag vara överskridet
eller draget till annat ändamål, än
det av riksdagen föreskrivna, eller
ock något i övrigt vid förvaltningen
att erinra, eller är sådan upplysning
eller handling, den revisorerna, om
ock den icke avser revisionsåret, likväl
uttryckligen förklarat sin önskan
att erhålla, vederbörlig begäran oaktat,
icke vorden dem meddelad, eller
förmena revisorerna på annat sätt sin
rättighet såsom riksdagens ombud för
nära trädd, så skola de sådant allt i
samma berättelse anmärka och fullständigt
utlåtande i ämnet avgiva.
Föreslagen lydelse.
§ 16.
Det må ankomma på revisorerna
att i den berättelse, som de, jämlikt
§ 6 här ovan, skola upprätta över revisionen
av statsverket, intaga eller
vid berättelsen foga sådana tabeller
och finansiella översikter, som revisorerna
till belysande av statsverkets
tillstånd och förvaltning finna erforderliga
eller lämpliga.
Finna revisorerna---ämnet
avgiva.
§ 17-
Lika med nu gällande.
§ 17-
Berättelsen över —
gäldskontoret.
i riks -
2. Angående revision av riksbanken.
18—22. §§ 18—22.
Lika med nu gällande
3. Angående revision av riksgäldskontoret.
§§ 23—27. §§ 23—27.
Lika med nu gällande.
— 13 —
översikt
av statens finansiella ställning den 30 juni 1935.
§ 2.
Beträffande statens finansiella ställning den 30 juni 1935 få revisorerna
meddela följande.
Enligt den på sid. 6 i statsutskottets memorial 131 år 1929 intagna tablån
över ungefärliga värdet den 30 juni 1928 av statens under olika myndigheter
redovisade fasta och lösa egendom utgjorde sistnämnda dag statens i rikshuvudboken
icke redovisade nettotillgångar i runt tal
tillhopa.......................................... kr. 850,600,000: —
Läggas härtill tillgångarna den 30 juni 1935 enligt
det tryckta utdraget ur rikshu
vudboken
sid. 9, .......... kr. 3,855,938,212 : 06,
minskade med skulderna vid
samma tidpunkt............ » 2,598,649,198:91 » 1,257,289,013:15,
visar sig, att värdet av samtliga tillgångar den 30
juni 1935 utgjorde netto ........................ » 2,107,889,013:15,
i vilken summa dock i betydande omfattning icke ingå
värden å staten tillhörande förråd och inventarier
m. m., såsom värdet av de till försvarsväsendet hörande
förråd av olika slag, fartyg och inventarier, till
administrativa verk, undervisningsanstalter och de
kungl, teaterarna hörande inventarier och förråd, statens
bok- och konstsamlingar, historiska och vetenskapliga
samlingar m. m., ävensom värdet å staten
tillhöriga gruvor samt aktier i Mertainens gruvaktiebolag.
Då enligt senaste revisionsberättelse statsverkets
nettotillgångar den 30 juni 1934 uppgingo till ...... » 2,067,356,799 : 90,
har alltså den 30 juni 1935 uppstått en kapitalökning
av ........................................ » 40,532,213 : 25.
Denna kapitalökning har huvudsakligast föranletts av ökade behållningar å
statsregleringsfonden, fonden för förlag till statsverket, fonden för statens
aktier, ävensom å vissa statens affärs- och utlåningsfonder såsom telegrafverkets,
statens järnvägars och statens vattenlallsverks fonder samt statens
avdikningslånefond, egnahemslåncfonden och spannmålslagerhusfonden.
Tillgångsökningen inom statsregleringsfonden är till stor del beroende därav,
— 14 —
att den i nämnda fond ingående statsverkets kassafond erhållit sina tillgångar
ökade på grund av att överskott å inkomsttitlar och besparingar å anslag
tillhopa uppgått till betydligt högre belopp än summan av underskott å inkomsttitlar
och merutgifter å anslag. Den sålunda uppkomna ökningen i
kassafondens tillgångar uppgår till i runt tal 36.26 miljoner, varvid emellertid
bör beaktas att såsom vanligt en icke obetydlig del av dessa tillgångar
måst anlitas för täckande av dispositioner, vilka skett före budgetårets slut,
ehuru någon utbetalning icke hunnit äga rum.
Vad beträffar statens aktier, är den ökade tillgången beroende på att
riksdagen beviljat medel för tecknande av aktier i ett upprättat institut för
medellång och långfristig kreditgivning. Angående sistnämnda tillgångsökning
samt de nytillkomna tillgångarna å här ovan nämnda statens affärsoch
utlåningsfonder gäller emellertid, att de till stor del motvägas av den
ytterligare upplåning, som ägt rum från statens sida för möjliggörandet av
de verkställda kapitalinvesteringarna.
Ehuru en rätt betydande ökning av statskapitalet i dess helhet kunnat konstateras,
förete dock vissa statsfonder, i synnerhet statens utlåningsfonder,
avsevärda kapitalminskningar. Minskningen av nettobehållningen å utlåningsfonderna
är till största delen beroende på att statens bostadsfond, huvudsakligen
på grund av återbetalningar, nedgått med 50.69 miljoner kronor.
För att rätt kunna bedöma statsverkets nettoförmögenhet bör emellertid
hänsyn tagas till att å fonden för förlag till statsverket såsom tillgångar
bokförts med lånemedel täckta kostnader för allmänna arbeten 98.10 miljoner
kronor samt för förlagskapital åt svenska spannmålsföreningen 75 miljoner
kronor, tillhopa 173.10 miljoner kronor. Om från denna summa dragés
den å fonden verkställda avskrivningen 38.91 miljoner kronor samt avsättning
till täckande av förluster å spanmålsregleringen 6.47 miljoner kronor,
återstå 127.72 miljoner kronor (173.10—38.91—6.47). Skulle sistnämnda
belopp på grund av att detsamma till största delen utgöres av icke-räntabla
investeringar eller oreglerade lånemedelsförluster icke anses såsom tillgång,
hade i stället för förutnämnda kapitalökning uppstått en kapitalminskning
av statens nettoförmögenhet med cirka 87.19 miljoner kronor (127.72—40.53).
— 15 —
ANDRA HUVUDTITELN.
Justitiedepartementet.
§ 3.
Revisorerna hava avlagt besök vid straffängelserna i Falun och Karlstad
samt kronohäktena i Östersund, Nyköping, Ängelholm och Norrtälje.
Vid straffängelset i Karlstad är från och med den 1 april 1932 anordnad
en interneringsanstalt för manliga återfallsförbrytare. Vid fängelset voro vid
tiden för revisorernas besök anställda direktör och assistent samt en överkonstapel,
varjämte två vaktkonstaplar förrättade överkonstapels göromål.
Nattetid fanns intet underbefäl inom fängelset utan blott tre vaktkonstaplar,
därav en portvakt. Inga tjänstebostäder funnos i fängelsebyggnaden, utan
samtliga befattningshavare bodde ute i staden. Endast direktören och assistenten
hade tjänstetelefoner till sina bostäder.
Ej minst med hänsyn till klientelets beskaffenhet vid sistnämnda fångvårdsanstalt
synes det ur säkerhetssynpunkt kunna ifrågasättas, örn ej tjänstetelefon
borde anordnas jämväl till underbefälets bostäder.
I övrigt vilja revisorerna — som även vid tidigare avlagda besök vid fångvårdsanstalter
kunnat konstatera, att de för nämnda anstalter avsedda byggnaderna
ofta äro omoderna och ohygieniska med celler för fångförvaring,
som sakna tillräckligt dagsljus — erinra, att de otillfredsställande förhållanden,
som sålunda äro rådande, i främsta rummet torde bero därpå, att
behövliga förändringar fått anstå i avvaktan på den väntade omorganisationen
av fångvårdsväsendet. Enligt vad som meddelats revisorerna lärer emellertid
förslag i sådant syfte inom kort komma under riksdagens prövning.
Då det lärer kunna förväntas, att i samband nied genomförandet av nämnda
omorganisation de här påtalade bristerna komma att avhjälpas, hava revisorerna
icke ansett sig nu böra göra något vidare uttalande i denna sak.
§ 4.
Revisorerna hava avlagt besök vid centralfängelset å Långholmen.
Liksom vid ett flertal andra fångvårdsanstalter finnes vid nämnda centralfängelse
en sinnessjukavdelning. Denna avdelning, som togs i bruk för sitt
ändamål hösten 1932, är avsedd för undersökningsfall, mera svårskötta sinnessjuka
fångar eller straffriförklarade samt tillfälligt sinnesoroliga fångar.
Fångvårds -anstalterna.
Revisorernas
uttalande.
Centralfängelset
å
Långholmen.
16 —
Avdelningen är inrymd i en fristående byggnad å den s. k. Stengården söder
om fängelsets kronohäktesavdelning. Sinnessjukavdelningen är avsedd för
högst 60 patienter.
Kostnaderna under tredje kvartalet 1935 för undersökningspersonal vid
samma avdelning framgår av nedanstående tablå. Då klientelet å denna avdelning
och sinnessjukavdelningen vid kronohäktet i Västervik ur vårdsynpunkt
torde vara av enahanda beskaffenhet, hava i tablån för jämförelse upptagits
motsvarande kostnader vid berörda kronohäkte.
För att kostnaderna för ifrågavarande personal skola bliva fullt jämförbara
hava lönerna för densamma för det kvartal under år 1935, undersökningen
närmast avsett, beräknats efter samma löneklass och ortsgrupp vid
båda anstalterna. Uppmärksammas må dock att kostnaderna för ett annat
kvartal samma år givit i stort sett samma resultat.
TABLÅ.
Kostnaderna under tredje kvartalet 1935 tor vårdpersonal vid
Centralfängelsets å Långholmen sinnessjukavdelning:
Personalkostnad
under 3:e
kvartalet 1935 ..........
Antal belagda vårdplatser i
medeltal under 3:e kvartalet
1935 ................
Personalkostnad per vårdplats
under 3:e kvartalet
1935....................
Antal underhållsdagar under
3:e kvartalet 1935 .......
Personalkostnad per underhållsdag
under 3:e kvartalet
1935 ................
Kronohäktets i Västervik sinnessjukavdelning:
Personalkostnad under 3:e
kvartalet 1935 ..........kronor 11,566: —
Antal belagda vårdplatser i
medeltal under 3:e kvarta
-
let 1935 ................ | st. | 48.6 |
Personalkostnad per vård-plats under 3:e kvartalet | kronor | 238: — |
Antal underhållsdagar under | st. | 4,473 |
Personalkostnad per under-hållsdag under 3:e kvarta-let 1935 ................ | kronor | 2: 58 |
kronor 13,969: —
st. 28
kronor 498: —
st. 2,576
kronor 5:42
Kostnaderna under tredje kvartalet 1935 för undersökningspersonal m. m.
2 biträdande läkare.......kronor 3,960: —
2 vaktkonstaplar, skrivare,
därav 1 med överkonsta
pelsarvode.
............. » 1,690: —
Löner och arvoden åt stenograf
er och skrivbiträden. . » 2,263: 34
Kronor 7,913: 34
Antal avgivna utlåtanden under
3:e kvartalet 1935 ... st. 20
Personalkostnad för undersökning,
per utlåtande ... kronor 395: —
Personalkostnad för vård, per
utlåtande, varvid undersökningen
beräknats draga
en tid av i genomsnitt 60
dagar.................. » 325: —
Personalkostnad för undersökning
och vård, per utlåtande
.................Kronor 740: —-
Kostnader för utskrift av 19
st. utlåtanden å 20 kronor kronor 380: —
Antal avgivna utlåtanden un- | Kronor | 380: — |
der 3:e kvartalet 1935 .. . | st. | 19 |
sökning, per utlåtande ... Personalkostnad för vård, per | kronor | 20: — |
dagar.................. Särskilt arvode för varje un- | » | 155: — |
dersökning.............. | » | 70: — |
Personalkostnad för undersökning
och vård, per utlåtande
.................Kronor 245: —
— 17 —
Såsom framgår av ovanstående tablå äro ifrågavarande kostnader vid centralfängelsets
å Långholmen sinnessjukavdelning avsevärt mycket större än
kostnaderna vid kronohäktets i Västervik sinnessjukavdelning. Vid den förstnämnda
sinnessjukavdelningen beräknas sålunda kostnaderna för vård och
undersökning av en häktad person, vars sinnesbeskaffenhet jämlikt beslut av
domstol skall undersökas av läkare, uppgå till 740 kronor, under det att kostnaderna
för en dylik undersökning, verkställd vid den senare avdelningen,
allenast uppgå till 245 kronor, eller till endast omkring en tredjedel av motsvarande
kostnad vid centralfängelsets å Långholmen sinnessjukavdelning.
Då, såsom nämnt, klientelet å de båda sinnessjukavdelningarna torde vara
fullt jämförbart, synes det revisorerna som om jämväl sinnessjukavdelningen
vid centralfängelset å Långholmen borde kunna anordnas på ett för statsverket
mindre kostsamt sätt, än nu är fallet, utan att därigenom vare sig behöriga
medicinska krav behöva eftersättas eller säkerheten och ordningen inom
avdelningen äventyras. Revisorerna hava i detta sammanhang icke förbisett,
att sinnessjukavdelningen å Långholmen i viss mån är avsedd att utnyttjas
för undervisningsändamål, men äro likväl av den uppfattningen att åtgärder
i kostnadsbesparande riktning böra vidtagas.
Revisorernas
uttalande.
2 — 856687.
Rev.-berättelse allri, statsverket för år 1935. I.
— 18 —
Rekryteringskostnader
vid
försvarsväeendet.
FJÄRDE HUVUDTITELN.
F örsvarsdepartementet.
§ 5.
I riksstaten för innevarande budgetår har under fjärde huvudtiteln, lantförsvaret,
uppförts ett reservationsanslag till rekryteringskostnader å 90,000
kronor. Anslaget har jämlikt den av Kungl. Maj:t fastställda staten fördelats
på följande sätt:
Titel I. Rekryteringsmedel .......................... kronor 66,000
varav till truppförbandens disposition 60,140 kr. och till
arméförvaltningens civila departements disposition 5:860 kr.
Titel II. Kostnader för fria resor åt nyanställt eller avskedat
manskap vid vissa truppförband .................... » 8.000
Titel III. Försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå » 16,000.
Beträffande anslagets disposition har föreskrivits följande:
1. Från anslagsposten till rekryteringsmedel, skola bestridas utgifter för
annonser, de anställningssökandes resor och utspisning samt andra dylika
av rekryteringen föranledda kostnader ävensom, därest avtal om fast anställning
förmedlats av person, som av vederbörande chef förordnats såsom rekryteringsombud,
arvode nied högst 20 kronor för varje förmedlad anställning.
Till rekryteringsombud, som skall förordnas för viss ort, må icke antagas
beställningshavare i aktiv tjänst vid försvarsväsendet.
Vad av de särskilda truppförbanden enligt denna stat tilldelade rekryteringsmedel
icke åtgår till utgifter för rekryteringsverksamheten må vid vederbörande
truppförband användas till vidtagande av åtgärder till underlättande
av avgående manskaps civilanställning.
På liknande sätt må truppförbanden jämväl disponera uppkomna besparingar
å dem tidigare tilldelade rekryteringsmedel.
2. Från anslagsposten till kostnader för fria resor åt nyanställt eller avskedat
manskap vid vissa truppförband skola bestridas utgifter för fria resor
å järnväg, dels, efter första anvärvningen, från hemorten eller anvärvningsorten
till tjänstgöringsorten, dels ock, efter erhållet avsked från krigstjänsten,
från tjänstgöringsorten till hemvistet, allt åt sådant manskap vid Jämtlands
fältjägarregemente, Norrbottens och Västerbottens regementen, Västernorrlands
regemente, Norrlands dragonregemente, Norrlands artilleriregemente,
Norrbottens artillerikår, Bodens artilleriregemente, Bodens ingenjörkår samt
Norrlands trängkår, som rekryteras från orter utom det län, där truppförbandet
har sin förläggningsort.
3. Andra uppkommande besparingar å anslaget än under 1) avses må
för rekryteringsändamål eller för åtgärder i civilanställningssyfte användas
enligt arméförvaltningens civila departements beprövande.
— 19 —
Till avskedspremier m. m. vid lantförsvaret har vidare uppförts i riksstaten
ett särskilt förslagsanslag å 130,000 kronor.
Till rekryteringskostnader vid sjöförsvaret har för innevarande budgetår
anvisats ett förslagsanslag å 120,000 kronor.
Enligt av Kungl. Majit fastställd stat för anslaget har detsamma fördelats
sålunda:
1. Rekryteringsmedel .............................. kronor 34,000
2. Avskedspremier ................................ » 76,000
3. Civilanställning ................................ » 10,000,
varav 3,500 kronor till försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå.
I det för flygvapnet avsedda anslaget till avlöning, rekrytering, resekostnader
m. m. å 1,424,000 kronor ingår en post till rekryteringskostnader beräknad
till förslagsvis 5,000 kronor. Anslagsposten har beräknats sålunda:
Rekryteringsmedel.................................... kronor 2,500
Avskedspremier ...................................... » 2,000
Försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå.......... » 500.
Beträffande de ovan omförmälda s. k. värvararvodena vid sjöförsvaret
och flygvapnet gälla samma bestämmelser som vid lantförsvaret.
Såsom av ovanstående framgår har å de särskilda försvarsgrenarnas rekryteringsanslag
anvisats tillsammans ett belopp av 20,000 kronor till försvarsväsendets
centrala civilanställningsbyrå.
Av nedanstående sammanställning framgår närmare rekryteringskostnader -nas fördelning på de särskilda försvarsgrenarna under budgetåret 1934/1935.
Enligt 7 § avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr 128) för fast anställt
manskap vid försvarsväsendet utgår till den, som erhåller fast anställning
vid försvarsväsendet och icke förut innehaft sådan anställning därstädes,
anställningspenning med 50 kronor. Denna ersättning utbetalas från
vederbörande avlöningsanslag.
Rekryteringen av fast anställt manskap sker för närvarande dels genom
personlig anmälan av eller ansökning från anställningssökande och dels genom
förmedling av värvare. De, som direkt ansöka om anställning, göra
detta med eller utan förmedling av rekryteringsofficeren eller anställnings(rekryterings-)
kommissionen vid truppförbandet. Värvare, vilka förmedla
militäranställning och som erhålla ersättning för varje genom deras förmedling
antagen person, utgöras dels av s. k. yrkesvärvare och dels av tillfälliga
värvare.
Yrkesvärvare bedriva sin verksamhet mera affärsmässigt genom förmedlingsbyråer,
vilka uppträda under visst firmanamn och annonsera sin verksamhet.
Dessa arbeta som regel icke för något visst truppförband, utan förmedla
anställningar vid praktiskt taget hela krigsmakten.
Tillfälliga värvare utgöras i regel av anhöriga eller bekanta till den anställningssökande,
vilka på ett eller annat sätt hava förbindelser med vederbörande
truppförband.
Från och med budgetåret 1934/1935 gäller, såsom förut framhållits, i fråga
örn ersättning för värvning, att, därest avtal örn fast anställning förmedlats
— 20 —
| Expen- ser: telefon-avg., Kr. | Kostnader utspisning Kr. | Värv ar-arvoden Kr. | Civil- anställn.- kostnader: utbildn.- kurser, läroböcker etc. Kr. | Diverse kost- nader Kr. | Summa Kr. | ||||||
Lantförsvaret. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Svea livgarde................ | 17 | 50 | 1352 | 17 | 280 | — | — | — | — | — | 1649 | 67 |
Göta » ................ | — | — | 1654 | 85 | 340 | — | — | — | — | — | 1994 | 85 |
Livregementets grenadjärer .... | 7 | 50 | 545 | 35 | 280 | — | 553 | 80 | — | — | 1386 | 65 |
Livgrenadjärregementet....... | 36 | 80 | 131 | 70 | 340 | — | — | — | — | — | 508 | 50 |
Jämtlands fältjägarregemente . | 274 | 75 | 656 | — | — | — | 450 | — | — | — | 1380 | 75 |
Norra skånska infanteriregemen- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
tet....................... | 277 | 47 | 321 | 85 | 90 | — | — | — | — | — | 689 | 32 |
Södra skånska infanteriregemen- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
tet....................... | 142 | 62 | 524 | — | 170 | — | 178 | — | — | — | 1,014 | 62 |
Upplands regemente.......... | 117 | 90 | 519 | 15 | 40 | — | 620 | 58 | — | — | 1,297 | 63 |
Skaraborgs » .......... | 308 | 75 | 477 | 25 | 870 | — | — | — | — | — | 1,656 | — |
Södermanlands » .......... | 228 | 80 | 265 | 70 | 60 | — | — | — | — | — | 554 | 50 |
Kronobergs » , Växjö ... | 268 | 45 | 242 | 45 | 60 | — | — | — | — | — | 570190 | |
Kronobergs » , Karlskrona | 171 | 54 | 301 | 50 | 110 | — | — | — | 39 | — | 622|04 | |
Jönköpings-Kalmar regemente . | 28 | 40 | 677 | 80 | 480 | — | 337 | 42 | — | — | 1,523 62 | |
Dalregementet............... | 296 | 60 | 348 | 80 | 60 | — | 206 | 69 | — | — | 912|09 | |
Hälsinge regemente........ | 315 | 23 | 450 | 30 | 120 | — | 469 | — | — | — | 1,354 | 53 |
Älvsborgs » ........ | 163 | 42 | 423 | 30 | 100 | — | 146 | 80 | 368 | 30 | 1,201 | 82 |
Hallands » ........ | 70 | 33 | 393 | 55 | 60 | — | — | — | — | — | 523 | 88 |
Bohusläns » ........ | 47 | 11 | 235 | 90 | 100 | — | — | — | — | — | 383 | 01 |
| 65 | 10 | 1,016 | 80 | 220 |
|
|
|
|
| 1,301 | 90 |
Västerbottens » ........ | 480 | 48 | 618 | 25 | 40 | _ | _ | _ | _ | _ | 1,138 | 73 |
Västernorrlands *> ........ | 86 | 30 | 570 | 05 | 160 | — | — | — | — | — | 816 | 35 |
Värmlands » ........ | 195 | 77 | 496 | 25 | 300 | — | — | — | — | — | 992 | 02 |
Livregementet till häst....... | 30 | 72 | 432 | — | 1,080 | — | 530 | 10 | — | — | 2,072 | 82 |
Skånska kavalleriregementet . . | — | — | 313 | 70 | 990 | — | — | — | — | — | 1,303 | 70 |
Livregementets husarer....... | 504 | 80 | 1,046 | 90 | 740 | — | 250 | — | — | — | 2,541 | 70 |
Norrlands dragonregemente . .. | 72 | 70 | 3,437 | 45 | 1,500 | — | — | — | — | — | 5,010 | 15 |
Svea artilleriregemente....... | 10 | — | 1,490 | 90 | 820 | — | — | — |
|
| 2,320 | 90 |
Göta » ....... | 561 | 54 | 1,166 | 44 | 160 | — | — | — | — | — | 1,887 | 98 |
Vendes » ....... | 12 | — | 262 | — | 150 | — | — | — | — | — | 424 | — |
Norrlands » ....... | 63 | 50 | 1,593 | 25 | 135 | — | — | — | — | — | 1,791 | 75 |
Norrbottens artillerikår....... | 8 | 25 | 268 | 40 | 160 | — | — | — | — | — | 436 | 65 |
Smålands arméartilleriregemente | — | — | 899 | 95 | 360 | — | — | — | — | — | 1,259 | 95 |
Bodens artilleriregemente..... | 109 | 80 | 1,400 | 05 | 520 | — | 928 | 25 | 30 | 20 | 2,988 | 30 |
Karlsborgs » ..... | 14 | 28 | 223 | 85 | 200 | — | — | — | — | — | 438 | 13 |
Militärbefälsstaben på Gotland |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
(I. 18; A. 7)............... | 66 | — | 692 | — | 410 | — | 228 | — | 10 | — | 1,406 | — |
Svea ingenjörkår............. | 40 | 75 | 1,158 | 15 | 140 | — | — | — | 238 | 55 | 1,577 | 45 |
Göta * ............. | 115 | 40 | 702 | 05 | 560 | — | — | — | — | — | 1,377 | 45 |
Fälttelegrafkåren............. | 121 | 05 | 1,256 | 45 | 260 | — | 662 | 38 | 2 | 50 | 2,302 | 38 |
Bodens ingenjörkår.......... | 10 | 75 | 1,243 | 50 | 340 | — | 314 | 95 | 156 | — | 2,065 | 20 |
Svea trängkår.............. | 3 | 36 | — | — | 100 | — | — | — | — | — | 103 | 36 |
Göta » .............. | 185 | 65 | 422 | 45 | — | — | — | — | — | — | 608 | 10 |
Norrlands » .............. | 60 | — | 823 | 75 | _ | _ | — | _ | — | — | 883 | 75 |
Skånska trängkåren.......... |
|
| 315 | 95 | — | — | — | — | — | — | 315 | 95 |
Arméns intendenturförråd i Bo- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
den....................... | — | — | _ | _ | _ | _ | 100 | — | — | — | 100 | — |
Intendenturstaben............ | 6 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 6 | — |
Summa | 5,597 | 37 | 31,872 | 16 | 12,905 | — | 5,975 | 97 | 844 | 55 | 56,695 | 05 |
— 21 —
| Expen- ser: telefon-avg., Kr. | Kostna-der för Kr. | Värvar- arvoden Kr. | Civil-ans tälln.-kostn.: Kr. | Läkar- arvoden Kr. | Diverse kost- nader Kr. | Summa Kr. | |||||||
Sjöförsvaret. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Karlskrona örlogsstation | 827 3 G | 8,633 | 15 | 4,540 | — | 3,500 | — | 2,680 | — | 342 | 70 | 20,523 | 21 | |
Stockholms örlogsstation | 957 | 18 | 6,383 | 93 | 840 | — | 1,299 | 80 | 885 | 30 | 200 | — | 10,566 | 21 |
Skeppsgossekåren i Karls- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 70 |
|
|
| 1,040 |
|
|
| 732 | 50 | , | . | 1,842 | 50 |
Skeppsgossekåren i Mar- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| ||||
strand............... | 1 | 40 | 1,817 | 85 | 120 | — | 100 | — | 465 | — | — | — | 2,504 | 25 |
Göteborgs örlogsdepå ... |
|
|
|
|
|
| 100 |
|
|
|
|
| 100 | — |
Karlskrona kustartilleri- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
regemente........... | 188 | 70 | 2,276 | 15 | 880 | — | 744 | 69 | 675 | — | — | — | 4,764 | 54 |
Vaxholms kustartillerire- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
gemente............. | 354 | 85 | 2,461 | 55 | 590 | — | 415 | 87 | 376 | — | 42 | — | 4,240 | 27 |
Summa | 2,399 | 49 | 21,572 | 63 | 8,010 | — | 6,160 | 36 | 5,813 | 80 | 584 | 70 | 44,540 | 98 |
Flygvapnet. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Flygstyrelsen.......... | 110 | 45 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 110 | 45 |
1. flygkåren........... | 60 | 18 | 229 | 65 |
|
|
|
|
|
|
|
| 289 | 83 |
2. flygkåren........... |
| — | 521 | 05 |
|
|
|
|
|
|
|
| 521 | 05 |
3. flygkåren........... | 6 | — | 393 | 20 | — | — | 400 |
| — | — | — | — | 799 | 20 |
4. flygkåren........... | — | — | 113 | 40 | — | — | — |
| — | — | 146 | — | 159 | 40 |
Flygskolkåren.......... | — | — | 186 | 35 |
|
|
|
|
|
|
|
| 186 | 35 |
Summa | 176 | 63 | 1,443 | 65 | — | — | 400 | — | — | — | 46 | — | 2,066 | 28 |
Summa summarum | 8,173 | 49 | 54,388 | 44 | 20,915 | _ | 12,536 | 33 | 5,813 | 80 | 1,475 | 25 | 103,302 | 31 |
1 (Inkvarteringsers. S. F. S. 516/22)
Anin. Vid marinen och flygvapnet utgår reseersättning för färd såväl vid inryckning till
tjänstgöring som för återfärd vid utryckning.
av person, som av vederbörande chef förordnats såsom rekryteringsombud,
arvode med högst 20 kronor för varje förmedlad anställning må utgå. Till
rekryteringsombud, som skall förordnas för viss ort, må icke antagas beställningshavare
i aktiv tjänst vid försvarsväsendet.
Vid sin granskning hava revisorerna uppmärksammat, att förmedling av
anställning av fast manskap och skeppsgossar till huvudsaklig del sker genom
tillfälliga värvare. I flera fall bär vid sjöförsvaret värvararvode utbetalts
till beställningsliavare i aktiv tjänst samt till personer, som icke varit
förordnade såsom rekryteringsombud. Enligt från socialstyrelsen inhämtade
upplysningar har den offentliga arbetsförmedlingen anlitats i ytterst
ringa omfattning. Sålunda hava under de tio första månaderna av innevarande
år genom sådan förmedling endast 19 platser blivit tillsatta.
Revisorerna hava vidare iakttagit, att truppförbandens annonsering rörande
sin rekrytering skett var för sig. Därvid bar förekommit, att i samma
tidningsnummer införts annonser från olika truppförband, varigenom statsverket
åsamkats onödiga kostnader. Även yrkesmässiga värvare annon
-
— 22 —
Revisorernas
uttalande.
sera rörande sin förmedlingsverksamhet över hela riket. Dylik annonsering
sker vanligtvis under tiden mars—oktober, varigenom de draga till sig sökande,
som eljest skulle hava sökt anställning direkt hos truppförbanden
utan förmedling av dylika värvare.
Det synes revisorerna, att det hittills tillämpade systemet med värvare är
en otidsenlig och föga tilltalande form för anställning av personal vid försvarsväsendet.
På grund härav torde enligt revisorernas mening en förändring
härutinnan vara påkallad.
Revisorerna vilja erinra därom, att Kungl. Maj:t genom brev den 3 september
1915 meddelat föreskrift, att för rekryleringen vid armén den offentliga
arbetsförmedlingen skall anlitas i största möjliga omfattning. Socialstyrelsen,
under vilken arbetsförmedlingsanstalterna i landet lyda, har också
enligt vad revisorerna inhämtat uttalat, att den offentliga arbetsförmedlingens
resurser borde utnyttjas på här ifrågavarande område. Tidigare har
även framhållits, att avsevärda besparingar skulle kunna göras, om anskaffningen
av rekryter för truppförbanden övertoges av de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna.
Revisorerna anse sig böra fästa uppmärksamheten på att statens bidrag
till den offentliga arbetsförmedlingen under budgetåret 1934/1935 utgjorde i
runt tal 286,000 kronor, medan statens årliga kostnader för densamma vid
fullt utbyggd organisation i enlighet med beslut av 1935 års riksdag uppskattades
till 1,800,000 kronor. Enligt revisorernas mening bör arbetsförmedlingen
i sin nya organisation vara skickad att på ett tillfredsställande
och för de arbetssökande betryggande sätt kunna lämna erforderligt biträde
vid förmedlandet av anställning vid försvarsväsendet. Enligt vad revisorerna
från socialstyrelsen inhämtat hava några svårigheter vid ordnandet av
militärmanskapets anställning genom arbetsförmedlingen på grundval av
ovan nämnda kungl, brev den 3 september 1915 icke uppkommit under de
arbetslöshetsperioder, som förekommit. Rekryteringen av militärmanskapet,
som efter anvisning från arbetsförmedlingsorganen sker genom med vederbörande
militära myndighet uppgjort kontrakt och först efter särskild prövning,
har nämligen genom hela sin karaktär ansetts vara väsentligen skild
från sådan arbetsanställning inom olika yrken, som eljest äger rum med
anlitande av arbetsförmedlingsorganen.
Enligt revisorernas mening skulle rekryteringsombuden (värvarna) icke
vidare hava någon särskild uppgift att fylla, och genom värvararvodenas
avskaffande ävensom genom en mera planmässig annonsering torde en icke
obetydlig besparing å rekryteringsanslagen kunna vinnas. För åstadkommande
av den omläggning av formen för rekryteringen av manskap vid försvarsväsendet,
som revisorerna sålunda ifrågasätta, påkallas emellertid en
intim samverkan mellan å ena sidan de militära myndigheterna, särskilt de
för handhavande av rekryteringen tillsatta organen, och å andra sidan arbetsförmedlingsanstalterna.
Med hänsyn till vad här anförts anse reviso
-
— 23 —
lema önskvärt, att de framförda synpunkterna upptagas till en ingående omprövning.
I detta sammanhang vilja revisorerna även ifrågasätta, huruvida utgifterna
för försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå, vars uppgifter falla
utanför den egentliga rekrvteringsverksamheten, framdeles böra redovisas å
rekryteringsanslagen.
§ 6.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 augusti 1933 anförde marinförvaltnink''en
— under framhållande av att vissa vid nämnda tid framställda anmärkningar
mot mathållningen vid Karlskrona örlogsstation aktualiserat den inom
ämbetsverket tidigare uppmärksammade frågan örn kosthållets förbättrande
vid marinen i dess helhet — att ämbetsverket ansett sig böra gå i författning
örn verkställande av en skyndsam utredning angående berörda fråga. De
brister, som vidlådde marinens förplägnadsväsen, avsåge matinrättningarnas
inredning och tekniska utrustning, normalportionens sammansättning, organisationen
ävensom kökspersonalens rekrytering och utbildning. Spörsmålen
rörande bristernas avhjälpande vore enligt marinförvaltningens mening av
den art, att ett klarläggande av desamma nödvändiggjorde anlitande av personer
nied speciell sakkunskap på området. Denna utredning borde verkställas
inom ämbetsverket under marinöverintendentens ledning. Genom beslut
den 22 september 1933 bemyndigade Kungl. Majit marinförvaltningen
att för ändamålet anlita vissa sakkunniga.
Dessa sakkunniga avlämnade den 27 december 1933 till marinförvaltningen
ett första betänkande rörande den avsedda utredningen, innefattande förslag
till förbättrande av utspisningsförliållandena vid marinens större matinrättningar
i land. Kostnaderna för matinrättningarnas försättande i tidsenligt
skick beräknades av de sakkunniga till sammanlagt 764,000 kronor.
De sakkunniga ansågo, att senast under budgetåret 1934/1935 vissa arbeten
borde komma till utförande för tillsammans 374,000 kronor. För bestridande
av dessa utgifter borde enligt de sakkunniga 124,000 kronor utgå
av tillgängliga anslagsmedel och 250,000 kronor särskilt för ändamålet anvisas.
I ovannämnda belopp å 374,000 kronor ingick, bland annat, kostnad
för modernisering av matinrättningarna vid sjömanskåren i Karlskrona med
145,000 kronor.
Sedan Kungl. Majit i enlighet med de sakkunnigas förslag i proposition nr
205 till 1934 års riksdag hemställt, att riksdagen måtte för berörda ändamål
för budgetåret 1934/1935 bevilja ett anslag å 250,000 kronor, blev ifrågavarande
proposition av riksdagen bifallen.
För budgetåret 1935/1936 beviljade riksdagen i enlighet med Kungl. Majits
förslag ett anslag å 52,000 kronor för modernisering av vissa matinrättningar
vid marinen. Av nämnda belopp avsågos, bland annat, 10,400 kronor för
vissa byggnads- och inredningsarbeten m. m. vid skeppsgossekåren i Karlskrona
samt 22,000 kronor för inredning och möblering av bostäder åt kvinnlig
Marinens
matinrätt
ningar.
Revisorernas
uttalande.
— 24 —
kökspersonal vid vissa matinrättningar samt anskaffning av vissa andra inventarier.
Av tillgängliga anslagsmedel skulle vidare utgå 25,000 kronor för anskaffning
av kylmaskiner samt 5,000 kronor för moderniseringen av kökslokalerna
å flottans sjukhus i Karlskrona.
Riksdagens militieombudsman har vid flera tillfällen under de senaste
åren ansett sig böra framställa allvarliga anmärkningar beträffande marinens
matinrättningar i Karlskrona och utspisningsförhållandena därstädes. Sålunda
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen i framställning den
3 augusti 1933 till Konungen, bland annat, följande:
Enligt min mening bör vidare den manliga personalen i matinrättningen i
så stor utsträckning som möjligt ersättas med kvinnlig personal enligt det
mönster, som under flera år prövats vid armén och där befunnits ändamålsenligt,
nämligen med en specialutbildad husmoder såsom föreståndarinna,
en biträdande husmoder och nödigt antal köks- och servisbiträden. Genom
en sådan anordning skulle även tillgodoses framställt önskemål om bättre
utbildning för befäls- och skeppskockarna.
Revisorerna, som avlagt besök vid, bland andra, sjömanskårens och skeppsgossekårens
matinrättningar i Karlskrona, funno de utförda arbetena i stort
sett ägnade att avhjälpa åtskilliga av de tidigare påtalade bristerna vid dessa
matinrättningar. Revisorerna iakttogo emellertid, att, medan vid skeppsgossekårens
matinrättning kvinnlig personal var anställd, manlig personal
användes vid sjömanskårens matinrättning. Revisorerna, som icke förbisett,
att utbildningen av skeppskockar i viss omfattning måste äga rum vid
sjömanskårens matinrättningar, anse emellertid i likhet med riksdagens militieombudsman,
att den manliga personalen vid marinens matinrättningar i
så stor utsträckning som möjligt bör ersättas med kvinnlig personal enligt
det system, som numera användes vid samtliga truppförband inom armén.
— 25 —
FEMTE HUVUDTITELN.
Socialdepartementet.
§ 7.
Allmänna arvsfonden skapades i samband med införandet av den nya arvslagstiftningen.
Genom denna lagstiftning blevo — på sätt närmare framgår
av hithörande bestämmelser i lagen den 8 juni 1928 om, arv, vilken lag
trädde i kraft den 1 januari 1929 — kusiner och avlägsnare skyldeman uteslutna
från arvsrätt. Finnes ej närmare skyldeman, skall, jämlikt stadgande
i 5 kap. 1 § nämnda lag, arvet tillfalla »en fond, benämnd allmänna arvsfonden».
De närmare bestämmelserna örn fondens ändamål och förvaltning m. m.
återfinnas i en särskild lag den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden, vilken
lag likaledes trädde i kraft den 1 januari 1929. Enligt 1 § i denna lag skall
den egendom, som i arv tillfaller fonden, så ock egendom, som må tillfalla
fonden genom gåva eller testamente, utan sammanblandning med andra
medel förvaltas av statskontoret såsom en särskild fond »för främjande av
barns och ungdoms vård och fostran». I samma lagrum stadgas vidare,
att av medel, som under ett räkenskapsår influtit, en tredjedel skall vid årets
utgång läggas till fonden samt att återstoden skall jämte årets avkastning
från och med nästföljande år vara tillgänglig för utdelning. 1 2 § givas bestämmelser
örn meddelande av understöd ur fonden. Enligt dessa bestämmelser
skall understöd utdelas av Konungen, därvid skall iakttagas, att understöd
ej må lämnas för åtgärd, vars bekostande åligger stat eller kommun.
Härjämte meddelas föreskrift om att tillgängliga medel må, såvitt omständigheterna
därtill föranleda, läggas till fonden.
En summarisk översikt av allmänna arvsfondens utveckling under tiden
från och med dess tillkomst till och med utgången av budgetåret 1934/1935
meddelas i efterföljande på grundval av statskontorets räkenskaper upprättade
tablå.
Av den nu lämnade översikten framgår, att vid utgången av budgetåret
1934/1935 förefanns en behållning av under tidigare budgetår för utdelning
avsatta medel å 644,955 kronor 34 öre. Av de under budgetåret 1934/1935
influtna arvsmedlen avsattes, enligt vad översikten vidare utvisar, ett belopp
av 623,415 kronor 21 öre för utdelning. Efter denna avsättning kommo alltså
de för utdelning tillgängliga medlen att uppgå till sammanlagt 1,268,370
kronor 55 öre. Örn till sistnämnda belopp läggcs den i översikten angivna
summan av de fonderade medlen, 1,425,461 kronor 97 öre, erhålles ett be
-
Allmänna
arvsfondens
användning.
— 26 —
Disposition av influtna medel
Budgetår | Tillgång | Disposition | avsatta medel | ||||||||||||
Behållen | Behållen kr. | Summa kr. | Fonderade | För utdel-ning av-satta medel | Budgetår | Utdelade medel kr. | Överskott resp. underskoti | ||||||||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | |||||||
1928/1929 | 2,573 | 48 | 6 | 52 | 2,580 | _ | 857 | 83 | 1,722 | 17 | 1929/1930 |
|
| 1,722 | 17 |
1929/1930 | 132,460 | - | 2,274 | 16 | 134,734 | 16 | 44,153 | 33 | 90,580 | 83 | 1930/1931 | 92,285 | — | 1,704 | /7 |
1930/1931 | 535,012 | 65 | 8,450 | 84 | 543,463 | 49 | 178,337 | 55 | 365,125 | 94 | 1931/1932 | 312,112 | 89 | 53,013 | 05 |
1931/1932 | 1,168,473 | 76 | 48,967 | 40 | 1,217,441 | 16 | 389,491 | 25 | 827,949 | 91 | 1932/1933 | 555,310 | — | 272,639 | 91 |
1932/1933 | 919,271 | 50 | 76,971 | 40 | 996,242 | 90 | 306,423 | 83 | 689,81907 | 1933/1934 | 506,072 | — | 183,747 | 07 | |
1933/1934 | 743,449 | 71 | 82,914 | 17 | 826,363 | 88 | 247,816 | 57 | 578,547 31 | 1934/1935 | 443,010 | — | 135,537 | 31 | |
1934/1935 | 775144 | 83 | 106,651 | 99 | 881,796 | 82 | 258,381 | 61 | 623,415 21 |
|
|
|
|
| |
Summa | 4,276,385 | 93 | 326,236 | 48 | 4,602,622 | 41 | 1,425,461 | 97 | 3,177,16044 |
| 1,908,789 | 89 | 614,955 | 34 |
lopp av 2,693,832 kronor 52 öre, vilket belopp understiger det i statskontorets
fondpublikation för budgetåret 1934/1935 såsom fondens behållning den 30
juni 1935 redovisade beloppet, 2,859,207 kronor 52 öre, med 165,375 kronor.
Sist angivna belopp utgöres av av Kungl. Majit anvisade men före utgången
av budgetåret 1934/1935 icke utbetalta understöd.
Innan närmare redogörelse lämnas rörande de olika ändamål, som tillgodosetts
genom de ur allmänna arvsfonden intill utgången av budgetåret 1934/
1935 utdelade understöden, må till belysande av innebörden av de ovan återgivna
bestämmelserna örn fondens användning framhållas följande.
I det förslag till lag örn allmänna arvsfonden, som år 1925 avgavs av lagberedningen
i samband med dess förslag till lag om arv, föreslogs, att fonden
skulle användas »för understöd av åtgärder till främjande av samhällets barnavård»
samt att för utdelning tillgängliga medel i första hand skulle tilldelas
kommuner eller landsting, som ville för barns vård och uppfostran inrätta
anstalter, vilkas bekostande icke enligt lag ålåge kommunen eller
landstinget. Därest ansökan från kommun eller landsting ej förelåge eller
sådan ansökan prövades icke kunna bifallas, skulle tillgängliga medel kunna
tilldelas förening eller stiftelse, vilkens verksamhet finge anses vara till gagn
för samhällets barnavård. I sin motivering till de sålunda föreslagna bestämmelserna,
vilka anknöto till lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård,
erinrade lagberedningen örn att nämnda lag i 5 kap. innehölle bestämmelser
om anstalter för barnens vård och uppfostran och att dessa anstalter utgjordes
av barnhem och skyddshem. Lagberedningen framhöll vidare, hurusom
upprättandet av de senare anstalterna, vilka avsåge beredande av uppfostran
åt vanartade barn, gjorts obligatoriskt för varje landstingsområde samt för
varje stad, som ej deltoge i landsting, medan i fråga om barnhemmen — vilka
utgjordes av dels för stadigvarande vård och uppfostran av barn avsedda
— 27 —
anstalter, som icke vore att hänföra till skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt,
och dels s. k. upptagningsliem, d. v. s. anstalter för tillfällig vård och
observation av barn eller för vård av späda barn och deras mödrar — icke
föreskrivits någon motsvarande skyldighet utan överlämnats åt kommunerna
och landstingen att i samarbete med den enskilda offervilligheten förfara
allteftersom förhållandena krävde. Med hänsyn härtill och då enligt ett vid
ifrågavarande tidpunkt på Kungl. Maj:ts prövning beroende förslag till omorganisation
av allmänna barnhusets verksamhet barnhuset skulle äga stödja
upprättandet av barnhem huvudsakligen genom bidrag till driftkostnaderna,
borde enligt lagberedningens mening härtill komma bidrag från arvsfonden
till anläggningar av sådana hem; härigenom skulle en avsevärd ekonomisk
hjälp kunna hringas kommunerna i deras strävanden för den samhälleliga
barnavården.
Vid den sedermera av lagrådet företagna granskningen av lagberedningens
ifrågavarande förslag gjordes icke någon anmärkning mot detsamma, såvitt
avsåg reglerna för arvsfondens användning.
I de yttranden, som härefter avgåvos över förslaget av direktionen för allmänna
barnhuset och av statens inspektör för fattigvård och barnavård, gjordes
gällande, att fondens ändamål enligt förslaget vore alltför begränsat. Bestämmelserna
örn arvsmedlens användning borde enligt den senares mening
erhålla en formulering, som möjliggjorde, att medel kunde erhållas till alla
sådana åtgärder till harns och ungdoms välfärd, som avsåges i 2 § 2 mom. av
lagen örn samhällets barnavård och som sålunda ej enligt lag ålåge kommuner
eller landsting. Härigenom skulle understöd kunna lämnas ej allenast
åt barnhem och anstalter till stöd för hemuppfostran — till vilka finge räknas
barnkrubbor, barnträdgårdar, arbetsstugor, barnavärn etc. — utan även
exempelvis till barnavårdscentraler, anordningar för undervisning i barnavård
samt andra åtgärder, som kunde befinnas ändamålsenliga.
I samband med anmälan i statsrådet av lagrådets yttrande anförde dåvarande
departementschefen, statsrådet Thyrén, bland annat: Allmänna arvs
fondens
uppgift skulle vara att främja sådana allmännyttiga ändamål, som
regelmässigt tillgodosåges icke genom anslag av allmänna medel utan på den
privata offervillighetens väg. Lagberedningen hade föreslagit, att fondens
egendom skulle användas för understöd av åtgärder till främjande av samhällets
barnavård. I detta avseende hade departementschefen icke kunnat
helt ansluta sig till beredningens uppfattning. I det förslag departementschefen
nu framlade hade därför ändamålet för fonden angivits pa ett i viss
mån avvikande sätt. — Efter en redogörelse för innehållet i de av direktionen
för allmänna barnhuset och av statens inspektör för fattigvård och barnavård
avgivna yttrandena anförde departementschefen vidare: Av dessa uttalanden,
vilka gjorts efter det lagrådets yttrande avgivits, framginge, att behovet
av att inrätta nya barnhem och upptagningshem teir ändamål, som
avsåges i lagen örn samhällets barnavård, vore vida mindre än man tidigare
haft anledning antaga. Vid sådant förhållande syntes det vara väl grundat
att giva bestämmelsen örn användandet av arvsfondens medel en mera vid
-
— 28 —
sträckt avfattning än den föreslagna. På sätt statens inspektör för fattigvård
och barnavård yttrat, borde understöd ur fonden lämpligen kunna utgå
till alla sådana åtgärder till barns och ungdoms välfärd, som avsåges i lagen
örn samhällets barnavård. Vidare syntes — särskilt om det skulle visa
sig att avsevärda belopp bomme att inflyta till fonden — hinder icke böra
möta mot användande av fondens medel till sådana åtgärder för befrämjande
av barns och ungdoms fostran, som icke folie inom den sociala barnavården,
exempelvis till utdelande av studiebidrag. I enlighet med vad sålunda anförts,
hade i lagtexten fondens ändamål angivits vara att främja barns och
ungdoms vård och fostran. Därjämte hade föreslagits, att understöd ej finge
lämnas för åtgärd, vars bekostande enligt lag ålåge stat och kommun, vari
då inbegrepes jämväl landsting.
Det för riksdagen framlagda lagförslaget hade i vad angåf fondens ändamål
samma lydelse som den nu gällande lagen.
I detta sammanhang må slutligen erinras om en vid 1931 års riksdag inom
andra kammaren väckt motion, vari hemställdes, att riksdagen ville besluta,
att allmänna arvsfondens medel finge användas till främjande av barns
och ungdoms vård och fostran även genom understöd åt barnrika familjer.
I anledning av denna motion, vilken icke föranledde till någon
riksdagens åtgärd, uttalade första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända
utlåtande, att, då lagens ord »främjande av barns och ungdoms vård
och fostran» icke uteslöte att dylik hjälp lämnades jämväl inom hemmet, redan
med gällande bestämmelser möjlighet funnes att med hänsyn till fondens
ställning i skälig mån tillgodose det i motionen angivna syftet.
Fördelningen av de ur allmänna arvsfonden intill utgången av budgetåret
1934/1935 utdelade medlen på de olika ändamål, som tillgodosetts genom understöd,
framgår av nedanstående sammanställning.
Budgetår | Bidrag till Kr. | Bidrag till | Bidrag till Kr. | Under-stöd till Kr. | Studie- bidrag Kr. | Summa Kr. | ||
1930/1931 ..... | 69,600 | _ | 2,000 | 12,000 | 8,685 | . | 92,285 | _ |
1931/1933 ..... | 153,817 | 89 | 61,000 | 38,200 | 56,650 | 2,445 | 312,112 | 89 |
1932/1933 ..... | 294,450 | — | 45,400 | 119,030 | 85,680 | 10,750 | 555,310 | — |
1933/1934 ..... | 243,240 | — | 133,300 | 44,347 | 41,440 | 19,015 | 481,342 | — |
1934/1935 ..... | 204,390 | — | 139,700 | 99,300 | 600 | 23,750 | 467,740 | — |
Summa | 965 497 | 89 | 381,400 | 312,877 | 193,055 | 55,960 | 1,908,789 | 89 |
Sammanställningen har uppgjorts med ledning av de kungl, brev, som
under ifrågavarande tidsperiod utfärdats rörande understöd ur fonden. De
för budgetåren 1933/1934 och 1934/1935 angivna slutsiffrorna skilja sig i
viss mån från motsvarande siffror i den i det föregående på grundval av
statskontorets räkenskaper lämnade översikten. Sammanlagda beloppet av
de under dessa två budgetår utdelade medlen blir emellertid detsamma enligt
— 29 —
båda tablåerna. Differenserna äro således endast att återföra på en vid
bokföringen av Kungl. Maj:ts anvisningar uppkommen förskjutning mellan
de två budgetåren.
Såsom framgår av den nu meddelade sammanställningen har — delvis mot
vad som antogs vid inrättandet av arvsfonden — huvudparten av de utdelade
medlen utgått till barnhem. Närmare uppgifter örn huru de utdelade understöden
fördela sig på olika slag av barnhem m. m. lämnas i efterföljande
tabell, som även anger inom vilka län de respektive hemmen äro belägna.
|
|
|
|
|
| Uppta; | n i | n g s h | e m | 1 | | |
| |
|
| Barnhem för | för tillfällig vård | för vård av späda barn | Sam- man- | Sum- | |||||||
Län |
|
|
|
|
| av Darn |
|
|
|
| lagda | ma | |
|
|
| Bi- |
|
| Bi- |
| Antal platser | Bi- | an- | bidrag kr. | ||
| |
| Antal | Antal | drags- be- lopp | Antal | Antal | drags- be- lopp | Antal | för | drags- be- lopp | hem | ||
|
| hem | platser | hem | platser | hem | mod- | barn |
|
| |||
|
|
|
| kr. |
|
| kr. |
| rar | kr. |
|
| |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | H | 12 | 13 | |
Stockholms stad . |
|
|
|
|
|
|
| 1 |
| 13—14 | 25,000 |
| 32,000 |
|
|
|
|
|
|
| 1 | 20 | 15 | 7,000 | 2 | ||
Stockholms län | 2 | — | 9,900 | 1 | 16 | 12,000 | — | — | — | — |
| 101,900 | |
|
|
|
| 1 |
| 80,000 |
|
|
|
| 4 | ||
Uppsala | » | 1 | 14 | 1,500 | — | — | — | — | — | 25 | — | 1 | 1,500 |
Södermanlands | » | _ | — | — | 1 | — | 3,500 | 1 | 15 | 20,000 |
| 32,970 | |
|
|
|
| 1 | 15 | 9,470 |
|
|
|
| 3 | ||
Östergötlands | » | — | — | — | — | — | — | 1 | 12-14 | 12—14 | 12,000 | 1 | 12,000 |
Jönköpings | » | — | _ | — | 1 | 25 | 16,000 | 1 | 20 | 30—35 | 15,300 | 2 | 31,300 |
Kronobergs | » | — | — | — | 1 | — | 36,000 | 1 | 17 | 17 | 17,000 | 2 | 53,000 |
Kalmar | » | 1 | 8 | 620 | 1 | 20-15 | 10,000 | — | — | — | — |
| 15,970 |
|
|
|
| 1 | 16 | 5,350 |
|
|
|
| 3 | ||
Gotlands | » | — | — | — |
| — | — | 1 | 6 | 8 | 2,700 | 1 | 2,700 |
Blekinge | » | — | — | — | 1 | 22 | 17,000 | 1 | 10 | 10 | 39,700 | 2 | 56,700 |
Kristianstads | » | — | — | — |
| — | — | 1 | 12 | 12 | 34,000 | 1 | 34,000 |
[Malmöhus | » | 1 | 12 | 1,800 | 1 | — | 40,000 | 1 | — | 60 | 10,000 |
| 64,800 |
|
|
|
| 1 | 12 | 3,000 | 1 | — | 12 | 10,000 | 5 | ||
Hallands |
| — | _ | — | 1 | 20 | 20,600 | 1 | 13 | 13 | 5,000 | 2 | 25,600 |
Göteborgs o. Bohus | » | — | — | — | 1 | 25 | 46,100 | 1 1 | 6 | 45-50 40 | 20,000 8,500 | 3 | 74,600 |
Älvsborgs | » | 2 | 48 | 8,000 | 1 | 30 | 18,794 | — |
|
| — |
|
|
|
|
|
| 1 | 20 | 12,200 |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
| 1 | 25-38 | 6,500 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1 | — | 25,000 |
|
|
|
| 6 | 70,494 |
Skaraborgs | » |
| — | — | 1 | 17 | 17,550 | 1 | — | 20 | 10,000 |
| 45,100 |
|
|
|
|
|
|
| 1 | 8 | 10 | 17,550 | 3 | ||
Värmlands | » | 1 | 20 | 3,000 | 1 | 18 | 18,350 | 1 | 10 | 15 | 15,000 |
|
|
| 1 | 12 | 3,900 |
|
|
|
|
| 4 | 40,250 | |||
Örebro | » | _ | _ | — | 1 | 16 | 23,500 | 1 | 12 | 24 | 16,000 |
|
|
|
|
|
| 1 | 12 | 3,000 |
|
|
| 3 | 42,500 | ||
Västmanlands | » | 1 | 10-12 | 2,000 | 1 | 20 | 13,500 | — | — | — | — |
| 30,500 |
|
| 1 | 10-12 | 15,000 |
|
|
|
|
|
|
| 3 | |
Kopparbergs | » | 1 | 20 | 10,000 | 1 | 18 | 9,000 | 1 | 8 | 12 | 25,000 | 3 | 44,000 |
Gävleborgs | » | — | — | — | — | — | — | 1 | — | — | 21,000 | 1 | 21,000 |
V ästernorrlands | » | _ | — | — | 1 | 22 | 25,000 | 1 | — | 20 | 10,000 | 2 | 35,000 |
Jämtlands | » | _ | _ | — | 1 | 12 | 940 | 1 | — | 14 | 1,000 | 2 | 1,940 |
Västerbottens | » | _ | — | — | 1 | 16 | 36,000 | — | — | — | — | 1 | 36,000 |
Norrbottens | » | _ | _ | — | 1 | 20 | 4,522 | 1 | 10 | 16-18 | 30,000 |
|
|
|
|
|
|
| 1 | 17 | 25,150 |
|
|
| 3 | 59,673 | |
Summa | 12 | — | 55,721 | 28 |
| 538,027 | 23 |
|
| 371,750 | 03 | 005,497 |
30
I fråga om det för ett upptagningshem inom Skaraborgs län för tillfällig
vård och observation av barn upptagna bidraget å 17,550 kronor samt bidraget
å enahanda belopp för ett hem inom samma län för vård av späda
barn må framhållas, att dessa två barnhem tilldelats understöd gemensamt
med 35,100 kronor, vilket belopp emellertid här ansetts kunna lika fördelas
mellan de båda hemmen. Bidragen till tvenne anstalter av motsvarande
beskaffenhet inom Värmlands län äro även delvis att anse såsom gemensamma
understöd. Vidare är att märka, att de två hemmen för stadigvarande vård
inom Älvsborgs län båda hava karaktären av »barnhem för stadigvarande
vård i förening med upptagningshem». Detsamma gäller det barnhem för
stadigvarande vård inom Värmlands län, till vilket bidrag utgått med 3,900
kronor, samt det med 2,000 kronor understödda barnhemmet för stadigvarande
vård inom Västmanlands län. Härjämte må tilläggas, att det med
bidraget å 18,794 kronor åsyftade upptagningshemmet inom Älvsborgs län
är avsett för såväl äldre barn som spädbarn.
De till upptagningshem inom Stockholms, Malmöhus och Älvsborgs län
för tillfällig vård och observation av barn utdelade understöden å respektive
80,000, 40,000 och 25,000 kronor avse anstalter för s. k. psykopatiska barn.
Fyra andra upptagningshem för tillfällig vård och observation av barn, nämligen
ett inom Kalmar län med ett understöd av 10,000 kronor, ett inom
Blekinge län med ett understöd av 17,000 kronor, ett inom Älvsborgs län
med ett understöd av 6,500 kronor och ett inom Norrbottens län med ett understöd
av 4,523 kronor, äro, det sistnämnda delvis och de tre övriga i sin
helhet, avsedda för friska barn från tuberkulösa hem. Enahanda ändamål
har också det spädbarnshem inom Skaraborgs län, som understötts med 10,000
kronor. Återstående anstalter för tillfällig vård och observation av barn och
för vård av späda barn hava däremot karaktären av vanliga upptagningshem.
I fråga om såväl upptagningshemmen för äldre barn som spädbarnshemmen
gäller, att de allra flesta av de understödda anstalterna hava ett helt
län till verksamhetsområde. Några anstalter hava till och med ännu vidsträcktare
verksamhetsområde. Detta är förhållandet med de två upptagningshemmen
inom Malmöhus län för äldre barn och spädbarnshemmet inom
Kristianstads län, vilka tre anstalter samtliga upprättats gemensamt för nämnda
två län. I detta sammanhang kan också framhållas, att en stor del av
platserna vid de ovannämnda tre anstalterna för s. k. psykopatiska barn
äro reserverade för landsbygdens behov.
De till barnhem utdelade understöden hava beviljats för täckande av kostnader
för nyanläggningar, anskaffande av inventarier och annan utrustning,
örn- och tillbyggnader, reparations- och förbättringsarbeten och dylikt. Understöden
kunna med andra ord sägas genomgående hava haft karaktären av
engångsbidrag.
En specifikation av de till anstalter till stöd för hemuppfostran anvisade
understöden lämnas i nedan intagna tablå, som även utvisar till vilka län
de olika anstalternas verksamhetsområden hänföra sig.
— 31 —
1 L ä n | Barnavårds- centraler | Barn- krubbor | Barn- trädgårdar | Sommar- kolonier | Summa bidrag kr. | ||||
An- tal | Bidrags- belopp kr. | An- tal | Bidrags- belopp kr. | An- tal | Bidrags- belopp kr. | An- tal | Bidrags- belopp kr. | ||
Stockholms stad............ |
|
|
|
| i | 14,000 | i | 8,000 | 22,000 |
Stockholms län........ | i | 2,500 | i | 40,000 | — | — | i | 15,000 | 57,500 |
Uppsala * ........ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Södermanlands * ........ | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Östergötlands » ........ | — | — | — |
| i | 50,000 | i | 14,000 | 64,000 |
Jönköpings » ........ | i | 3,500 | — |
| — | — | — | — | 3,500 |
Kronobergs » ........ | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Kalmar » ........ | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Gotlands * ........ | — | — | i | 16,000 | — | — | — | — | 16,000 |
Blekinge » ........ | i | 1,000 | — | — | — | — | — | — | 1,000 |
Kristianstads » ........ | — | — | — | — | — | — | i | 10,000 | 10,000 |
Malmöhus » ........ | — | — | i | 25,000 | i | 17,500 | — | — | 42.500 |
Hallands » ........ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Göteb. o. Bohus » ........ | — | — | i | 9,000 | — | — | i | 2,000 | 11.000 |
Älvsborgs » ........ | — | — | — | — | — | — | 2 | 9,500 | 9,500 |
Skaraborgs * ........ | — | — | — | — | — | — | 1 | 10,200 | 10,200 |
Värmlands » ........ | — | — | — | — | _ | — | — | — | — |
örebro » ........ | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Västmanlands » ........ | — | — | — |
| — | — | — | — | — |
Kopparbergs » ........ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Gävleborgs » ........ | — | — | — | — | — | — | 1 | 6,000 | 6,000 |
Västernorrlands » ........ | — | — | — | — | — | — | 4 | 1 19,5001 | 30,000 |
Jämtlands * ........ | — |
| — | — | — | — | 1 | 1 21,0001 | 31,000 |
Västerbottens » ........ | — | — | — | — | — | — | 1 | 9,000 | 9,000 |
Norrbottens » ........ | — | — | — | — | — | — | 10 | 1 56,7001 | 58,200 i |
Summa | — | 7,000 | — | 90,000 | — | 81,500 | — | 202,900 | 381,400 |
Det för Stockholms län upptagna bidraget å 40,000 kronor till en barnkrubba
avser jämväl en med ifrågavarande barnkrubba förenad anstalt för
mjölkdroppsverksamhet. Det belopp å 14,000 kronor, som i tablån angivits
utgöra bidrag till en barnträdgård inom Stockholms stad, har också karaktären
av blandat understöd, i det att detsamma anvisats till anordnande
såväl av barnträdgårdsverksamhet som av slöjdskola samt tvätt- och strykinrättning
för efterblivna flickor från folkskolornas hjälpklasser. — De för
Jämtlands och Norrbottens län under rubriken sommarkolonier upptagna
bidragen å respektive 10,000 och 1,500 kronor hava utgått det förra till anskaffande
av nödig utrustning till åtta barnkolonier samt det senare till täckande
av kostnader för inventarier för den av vederbörande institution bedrivna
koloniverksamheten, övriga bidrag till sommarkolonier hänföra sig
till av respektive institutioner ägda anläggningar för koloniverksamhet. I fråga
om det till Västernorrlands län utlämnade understödet å 10,500 kronor har
dock icke med ledning av tillgängliga uppgifter kunnat utrönas, huruvida
understödet, som utgått till en och samma institution, bär avseende å ett
eller flera kolonihem.
De till anstalter till stöd för hemuppfostran utdelade understöden kunna
— 32 —
i huvudsak sägas hava beviljats för täckande av enahanda kostnader som
understöden till barnhemmen. Ett undantag utgör dock ett till Norrbottens
län utlämnat understöd å 5,500 kronor till ett kolonihem, i det att detta understöd
även avsett kostnader för anskaffande av kläder för ifrågavarande
hems verksamhet. Det ovannämnda till Jämtlands län utlämnade understödet
å 10,000 kronor för anskaffande av nödig utrustning till ett visst antal barnkolonier
kan möjligen också i viss mån betecknas såsom undantag.
Vad härefter angår de till diverse institutioner anvisade medlen, har understöd
utdelats
till ett skolhem i Göteborg för dövstumma småbarn med 10,000 kronor för
inköp av en för verksamheten avsedd fastighet,
till ett skolhem i Skara för undervisning, fostran och vård åt bildbara
hörstumma eller av andra svårare talrubbningar lidande barn med 5,000 kronor
för utförande av reparationer å hemmets lokaler,
till föreningen Östergötlands barn med 25,000 kronor för uppförande av
ett konvalescenthem för medellösa barn,
till Kristliga föreningen av unga män i Stockholm med 3,000 kronor för
anskaffande av inventarier och övrig utrustning till föreningens två pojkhem i
Stockholm,
till Kristliga föreningen av unga kvinnor i Östersund med 5,000 kronor för
iordningställande av en föreningen tillhörig byggnad till ungdomshärbärge,
till studiehemmet Hemgården i Norrköping med tillhopa 6,500 kronor för
anskaffande av inventarier till hemmet samt utförande av omändrings- och
förbättringsarbeten å hemmets lokaler,
till stiftelsen Växjö högre allmänna läroverks skolhem med tillhopa 19,000
kronor för inrättande av ett skolhem för lärjungar å gymnasiet vid läroverket
samt för täckande av driftkostnaderna under det första verksamhetsåret,
till förbundet för Kristet samhällsliv med tillhopa 25,847 kronor för anordnande
av en för arbetslösa ynglingar avsedd yrkesskola å egendomen Broby
i Funbo socken av Uppsala län,
till Sveriges flickors scoutförbund med 3,000 kronor för anskaffande av
tält,
till Sveriges scoutförbund med 15,000 kronor för inköp eller uppförande i
mellersta Sverige av en huvudsakligen till utbildningsanstalt för scoutledare
avsedd byggnad,
till Svenska kyrkans diakonistyrelse med 7,000 kronor för iordningställande
av ett scouthem å en styrelsens fastighet i Rådmansö socken av Stockholms
län,
till Sveriges scoutförbund med 5,000 kronor för iståndsättande av en Sundsvalls
scoutkårs byggnadsförening tillhörig fastighet å Alnön i Västernorrlands
län,
till Kristliga föreningens av unge män scoutförbund med 8,000 kronor för
uppförande i Storvallens by i Jämtland av en sportstuga,
till förbundsstyrelsen för Sveriges Kristliga föreningar av unga kvinnor
— 33 —
med 5,000 kronor för främjande av föreningarnas arbete bland barn och
unga flickor i Norrlands fabriks- och sågverksdistrikt,
till Kronprinsessan Louises hjälpkommitté med tillhopa 40,000 kronor
för anskaffande av moderutstyrslar och barnutrustningar för nödlidande
barnaföderskor i Sverige,
till föreningen Skyddsvärnet i Stockholm med tillhopa 30,000 kronor för
utförande av vissa arbeten för utvidgning av ett föreningens hem för straffade
och villkorligt dömda ynglingar samt till inköp av en till hemmets
område gränsande tomt,
till stiftelsen Birkagården med 17,200 kronor för anskaffande av inventarier
till ett för arbetslösa och hemlösa gossar i 16—20 årsåldern avsett hem
i Stockholm m. m.,
till 14:de distriktsstyrelsen av Svenska Röda Korset med 2,500 kronor
för anskaffande av ny tandvårdsutrustning för styrelsens ambulatoriska
tandvårdsverksamhet inom Jämtlands län,
till svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet med tillhopa 40,000
kronor för anordnande av demonstrationskurser i barnavård inom skilda
delar av landet,
till föreningen Östergötlands barn med 4,000 kronor för anordnande av
barnavårdskurser i Östergötlands län m. m.,
till stiftelsen Otto och Signe Broms’ hemskola å Vackstanäs i Stockholms
Län | Understöd Kr. | Studie- bidrag Kr. | Summa Kr. | |
Stockholms stad.... |
| 480 | 4,000 | 4,480 |
Stockholms | län...... | 5,080 | 3,300 | 8,380 |
Uppsala | » ...... | 7,315 | 1,350 | 8,665 |
Södermanlands | » | 5,310 | — | 5,310 |
Östergötlands | » . | 14,140 | 3,640 | 17,780 |
Jönköpings | » ...... | 9,425 | 1,400 | 10,825 |
Kronobergs | » ...... | 5,285 | — | 5,285 |
Kalmar | » . | 4,955 | 750 | 5,705 |
Gotlands | » ...... | 3,265 | — | 3,265 |
Blekinge | » ...... | 11,265 | 1,845 | 13,110 |
Kristianstads | » . | 8,560 | 500 | 9,060 |
Malmöhus | » . | 5,730 | 1,650 | 7,380 |
Hallands | » ...... | 3,870 | 400 | 4,270 |
Göteborgs och Bohus | » ... | 9,840 | 1,850 | 11,690 |
Älvsborgs | » ...... | 9,435 | 500 | 9,935 |
Skaraborgs | « ...... | 12,065 | 1,800 | 13,865 |
Värmlands | » | 6,200 | 3,100 | 9,300 |
Örebro | » . | 4,140 | 2,825 | 6,965 |
Västmanlands | ») | 2,140 | _ | 2,140 |
Kopparbergs | » ...... | 7,465 | 3,300 | 10,765 |
Gävleborgs | » | 9,590 | 1,250 | 10,840 |
Västernorrlands | » . | 8,880 | 200 | 9,080 |
Jämtlands | » . | 7,825 | — | 7,825 |
Västerbottens | » ..... | 13,370 | 650 | 14,020 |
Norrbottens | » | 17,425 | 2,650 | 20,075 |
| Summa | 198,055 | 36,900 | 230,015 |
3 — 36G687. Rev.-berältelse ang. statsverket för dr 1935. I.
— 34 —
län med 2,030 kronor för anskaffande av inventarier till en avdelning för
utbildning i barnavård,
till Västkustens ungdomsskolas byggnadsförening med 14,800 kronor för
uppförande vid skolan av en till barnavårdsavdelning avsedd byggnad
och till svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå i Brännkyrka församling
i Stockholms stad med 20,000 kronor för uppförande av en för
olika barnavårdsändamål avsedd byggnad.
Vad slutligen beträffar de till understöd till barnrika familjer samt studiebidrag
utdelade medlen, hava, såsom den å sid. 28 meddelade sammanställningen
utvisar, understöd av det förra slaget på ett undantag när icke
beviljats under det sistförflutna budgetåret, medan studiebidragen för samma
budgetår förete en icke oväsentlig ökning. Av förestående tablå framgår,
huru de för ifrågavarande ändamål utdelade medlen fördela sig mellan
respektive län.
Till den för studiebidrag angivna slutsumman, 36,960 kronor, kommer
ytterligare ett belopp å 19,000 kronor, avseende till Sigtunastiftelsens humanistiska
läroverk samt Fjellstedtska skolan i Uppsala anvisade medel för understödjande
av studiebegåvade, mindre bemedlade lärjungar vid dessa läroanstalter.
Till upplysning om storleken i de särskilda fallen av de till barnrika familjer
utdelade understöden har upprättats efterföljande tabell.
Nu angivna understöd, vilka vid anvisandet genomgående betecknats såsom
»understöd till minderåriga barns vård och fostran», hava, såsom framgår
av tabellen, icke utdelats till familjer med mindre än sex barn under
sexton år. Vidare gäller, att understöd icke utdelats mer än en gång till en
och samma familj.
Det kan också förtjäna framhållas, att av de 389 familjer, som sålunda
erhållit understöd, endast en familj härjämte kommit i åtnjutande av studiebidrag.
Denna familj har härigenom kommit att tilldelas sammanlagt
1,150 kronor.
De till enskilda utdelade studiebidragen, enligt tablån å sid. 33 uppgående
till sammanlagt 36,960 kronor, hava i främsta rummet utgått för studier
vid allmänna läroverk samt motsvarande kommunala och enskilda läroanstalter,
flickskolor däri inbegripna. Bidrag hava emellertid även beviljats
för praktisk utbildning av olika slag m. m.
För det senare ändamålet hava utdelats bidrag å tillhopa 13,160 kronor.
Bidrag ha sålunda utgått
till fem personer med respektive 400, 1,000, 900, 450 och 450 kronor för
bedrivande av studier vid tekniskt institut,
till en person med 445 kronor för genomgående av bilreparatörskurs vid
teknisk skola,
till en person med 500 kronor för utbildning i måleriyrket vid praktiskt
läroverk,
till en person med 100 kronor för bedrivande av studier vid högre folkskola
för teknisk utbildning,
35 —
Budgetår | Bi- drags- belopp för varje familj Kr. | Antalet understödda familjer | Summa bidrag Kr. | ||||||||
med 13 | med 12 | med 11 | med 10 | med 9 | med 8 | med 7 | med 6 | Sam- man- lagda antalet familjer | |||
1930/1931 .... | 950 | _ | _ |
| 2 |
|
|
|
| 2 | 1,900 |
| 855 | — | — | — | — | 2 | — | — | — | 2 | 1,710 |
| 760 | — | — | — | — | — | 3 | — | — | 3 | 2,280 |
| 665 | — | — | — | — | — | — | 3 | — | 3 | 1,995 |
| 600 | — | — | — | — | — | — | — | 1 | 1 | 600 |
| 200 | — | — | — | — | — | 1 | — | — | 1 | 200 |
1931/1932 .... | 1,050 | 1 | 1 | _ | _ | _ | _ | _ | _ | 2 | 2,100 |
| 900 | — | — | 1 | 1 | — | — | — | — | 2 | 1,800 |
| 850 | — | — | — | 2 | — | — | — | — | 2 | 1,700 |
| 800 | — | — | — | — | 13 | — | — | — | 13 | 10,400 |
| 775 | — | — | — | — | 3 | — | — | — | 3 | 2,325 |
| 750 | — | — | — | — | — | 1 | — | — | 1 | 750 |
| 725 | — | — | — | — | — | 8 | — | — | 8 | 5,800 |
| 700 | — | — | — | — | 1 | 11 | — | — | 12 | 8,400 |
| 675 | — | — | — | — | — | 3 | — | — | 3 | 2,025 |
| 650 | — | — | — | — | — | — | 1 | — | 1 | 650 |
| 625 | — | — | — | — | — | 1 | 14 | — | 15 | 9,375 |
| 600 | — | — | — | — | — | — | 8 | — | 8 | 4,800 |
| 575 | — | — | — | — | — | — | 2 | 1 | 3 | 1,725 |
| 550 | — | — | — | — | — | — | 1 | 4 | 5 | 2,750 |
| 525 | — | — | — | — | — | — | — | 3 | 3 | 1,575 |
| 475 | — | — | — | — | — | — | — | 1 | 1 | 475 |
1932/1933 .... | 780 | 1 | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | 1 | 780 |
| 720 | — | 2 | — | — | — | — | — | — | 2 | 1,440 |
| 660 | — | — | 7 | — | — | — | — | — | 7 | 4,620 |
| 600 | — | — | — | 24 | — | — | — | — | 24 | 14,400 |
| 540 | — | — | — | — | 59 | — | — | — | 59 | 31,860 |
| 480 | — | — | — | — | — | 35 | — | — | 35 | 16,800 |
| 420 | — | — | — | — | — | — | 29 | — | 29 | 12,180 |
| 360 | — | — | — | — | — | — | — | 10 | 10 | 3,600 |
1933/1934 .... | 440 | _ | _ | 1 | _ | _ | _ | _ | _ | 1 | 440 |
| 400 | — | — | — | 11 | — | — | — | — | 11 | 4,400 |
| 360 | — | — | — | — | 30 | — | — | — | 30 | 10,800 |
| 320 | — | — | — | — | — | 53 | — | — | 53 | 16,960 |
| 280 | — | — | — | — | — | — | 29 | — | 29 | 8,120 |
| 240 | — | — | — | — | — | — | — | 3 | 3 | 720 |
1934/1935 .... | 600 | — | 1 | — | - | — | — | — | — | 1 | 600 |
Summa |
| 2 | 4 | 9 | 40 | 108 | 116 | 87 | 23 | 389 | 193,055 |
till en person med 400 kronor för genomgående av kurs vid husmodersskola,
till en person med 1,800 kronor för utbildning i skrädderiyrket vid dövstumskola,
till en person med 450 kronor för utbildning i annons- och reklamteckning
vid kommunal yrkesskola,
till en person med 1,200 kronor för inköp av instrument avsedda att användas
för hans barns utbildning i musik,
— 36 —
till en person med 400 kronor för genomgående av kurs vid praktisk
skola,
till en person med 500 kronor för bedrivande av studier vid språk- och
handelsinstitut,
till en person med 350 kronor för bedrivande av studier vid högre folkskola
och praktisk mellanskola för teknisk utbildning,
till två personer med respektive 540 och 500 kronor för bedrivande av
studier vid korrespondensinstitut för realexamen,
till en person med 700 kronor för bedrivande av studier vid teknisk elementarskola,
till en person med 475 kronor för genomgående av kurs i tillskärning,
till två personer med respektive 600 och 350 kronor för bedrivande av
studier vid korrespondensinstitut för studentexamen,
till en person med 300 kronor för bedrivande av studier vid teknisk skola
och till en person med 350 kronor för deltagande i kurs för utbildning för
barnträdgårdar och barnkrubbor.
De för studier vid allmänna läroverk m. fl. liknande läroanstalter utdelade
bidragen uppgå till sammanlagt 23,800 kronor. Storleken i de särskilda fallen
av dessa bidrag framgår av nedanstående tablå.
Totala bidragsbeloppet | Antal studerande, som åtnjutit bidrag | Summa bidrag Kr. | |||
under ett | under två | under tre | Samman-lagda antalet | ||
200 .................. | 22 |
|
| 22 | 4,400 |
250 .................. | 4 | _ | — | 4 | 1,000 |
300 .................. | 8 | — | — | 8 | 2,400 |
350 .................. | 1 | 1 | — | 2 | 700 |
400 .................. | 3 | 7 | — | 10 | 4,000 |
450 .................. | 1 | — | — | 1 | 450 |
500 .................. | 2 | 2 | — | 4 | 2,000 |
550 .................. | _ | 1 | — | 1 | 550 |
600 .................. | 1 | 1 | 6 | 8 | 4,800 |
650 .................. | — | — | 1 | 1 | 650 |
700 .................. | _ | — | 1 | 1 | 700 |
750 .................. | _ | — | 1 | 1 | 750 |
1,400 .................. | — | — | 1 | 1 | 1,400 |
Summa | 42 | 12 | 10 | 64 | 23,800 |
I en del fall har en och samma familj kommit i åtnjutande av studiebidrag
av nu ifrågavarande beskaffenhet för mer än ett barn. Sålunda har
bidrag utgått till en familj för två barns studier under ett läsår med tillhopa
400 kronor, till en familj för två barns studier under två läsår med sammanlagt
800 kronor och till en var av två familjer för två barns studier
under tre läsår med tillhopa 1,200 kronor. Vidare har en familj erhållit
bidrag för ett barn under två läsår och för ett barn under tre läsår med
tillsammans 1,000 kronor, medan en annan familj kommit i åtnjutande av
understöd för ett barn under ett läsår och för två barn under två läsår med
— 37 —
likaledes tillhopa 1,000 kronor. Härjämte har en familj, som tilldelats bidrag
för ett barns studier under ett läsår vid läroanstalt av det slag, varom
här är fråga, med 200 kronor, erhållit bidrag för ett annat barns studier vid
högre folkskola och praktisk mellanskola för teknisk utbildning med 350
kronor.
Av de ur allmänna arvsfonden intill utgången av budgetåret 1934/1935 utdelade
medlen, tillhopa uppgående till 1,908,789 kronor, har, såsom den
nu lämnade redogörelsen rörande fondens användning utvisar, den ojämförligt
största delen eller icke mindre än 1,659,774 kronor utgått till institutioner
av olika slag. Återstoden, som alltså belöper sig till allenast 249,015
kronor, fördelar sig med 193,055 kronor å understöd till barnrika familjer
och 55,960 kronor å studiebidrag, dock att av sist angivna belopp 19,000
kronor avse bidrag till tvenne skolor, som kostnadsfritt eller mot låg avgift
mottagit medellösa men studiebegåvade lärjungar. Ifråga om understöden
till barnrika familjer är att märka, att dylika understöd på ett undantag
när icke utdelats under det sistförflutna budgetåret, medan studiebidragen,
vilka huvudsakligen utgått för studier vid allmänna läroverk och liknande
läroanstalter, men även i icke få fall beviljats för praktisk utbildning av
olika slag m. m., synas vara på väg att få en ökad betydelse.
Bland de olika institutioner, som tilldelats medel ur allmänna arvsfonden,
hava barnhemmen kommit att intaga främsta platsen med en sammanlagd
bidragssumma av 965,497 kronor, varav belöper 55,720 kronor a tolv barnhem
för stadigvarande vård, 538,027 kronor å tjuguåtta upptagningshem
för äldre barn och 371,750 kronor å tjugutre upptagningshem för vård av
späda barn med eller utan mödrar. Till anstalter till stöd för hemuppfostran,
d. v. s. barnavårdscentraler, barnkrubbor, barnträdgårdar och sommarkolonier,
har utgått tillhopa 381,400 kronor samt till andra för barns och
ungdoms vård och fostran i skilda hänseenden verksamma institutioner
sammanlagt 312,877 kronor. Beträffande barnhemmen gäller, att särskilt
bidragen till såväl upptagningshem för äldre barn som spädbarnshem i stor
utsträckning avsett anstalter med ett helt län såsom verksamhetsområde och
således kommit att i lika mån gagna alla där behövande barn. Ifråga om
samtliga bidrag till institutioner kan sägas, att de praktiskt sett undantagslöst
haft karaktären av engångsbidrag och alltså ej beviljats för täckande av
driftkostnader och dylikt.
Av den framlagda utredningen framgår, att den nied arvsfondmedel bedrivna
understödsverksamheten på grund av det jämförelsevis rikliga tillflödet
av medel till fonden kommit att erhålla en betydande omfattning.
Med hänsyn härtill och då nu så lång tid som i det närmaste sju år förflutit,
sedan fonden inrättades, hava revisorerna funnit resultatet av den av revisorerna
föranstaltade utredningen angående fondens utveckling och de ur
densamma utdelade medlens användning lämpligen böra bringas till riksdagens
kännedom.
Revisorernas
uttalande.
— 38 —
Statens
arbetslöshets
kommission.
§ 8.
I syfte att erhålla en överblick över statens arbetslöshetskommissions verksamhet
och de ekonomiska konsekvenserna av de hjälpåtgärder, som genom
densamma vidtagits, hava revisorerna införskaffat ett i olika hänseenden
belysande siffermaterial, som revisorerna funnit kunna vara av intresse
även för de anslagsbeviljande statsmakterna.
Utan att ingå på något bedömande av de vidtagna hjälpåtgärderna och
sättet för deras genomförande vilja revisorerna här nedan lämna en kort
orienterande kommentar i ämnet jämte i tabellform ett siffermaterial, som
hänför sig till de särskilda i berörda kommentar angivna punkterna.
Arbetslöshetens utveckling under budgetåret 1934/1935 framgår av nedanstående
sammanställning:
Antalet hos statens arbetslöshetskommission genom kommunerna
rapporterade hjälpsökande arbetslösa.
Tidpunkt (avser den sista i varje månad) | Samtliga åldrar | Därav i åldern |
1934 Juni ............................. | 99,628 | 13,038 |
Juli .............................. | 86,253 | 10,452 |
Augusti............................ | 83,042 | 9,880 |
September ........................ | 78,918 | 9,016 |
Oktober ...................... | 84,811 | 11,650 |
November .................... | 92,016 | 11,088 |
December......................... | 92,881 | 10,413 |
1935 Januari............................ | 93,419 | 11,069 |
Februari ...................... | 89,838 | 10,603 |
Mars.................. | 83,588 | 10,093 |
April....................... | 75,122 | 8,727 |
Maj .............................. | 61,177 | 6,951 |
Juni ........................ | 51,157 | 5,489 |
Samtidigt som den av ovanstående siffror antydda utvecklingen pågått,
har antalet rapporterande kommuner sjunkit från 1,270 till 840 och de statliga
hjälpåtgärderna undergått den förändring, som framgår av tabell 1.
De anförda siffrorna visa, att ungdomsarbetslösheten minskats avsevärt
hastigare än arbetslösheten i dess helhet. Hela antalet hjälpsökande arbetslösa
har under budgetåret 1934/1935 nedgått med närmare 50 procent. Arbetsstyrkan
vid de statliga reservarbetena har samtidigt minskats med endast
omkring 20 procent; antalet i statskommunala reservarbeten sysselsatta har
sjunkit med 45 procent. Understödsverksamheten har efter hand allt mera
inskränkts; vid budgetårets slut utgick dagunderstöd med statsbidrag blott
till ett fåtal hjälpsökande (Bohuslän). Av det sagda framgår, att kommissionen
i enlighet med statsmakternas direktiv givit arbetslinjen en domi
-
— 39 —
nerande plats i hjälpsystemet. Hjälp har i främsta rummet tillhandahållits
genom hänvisning till statliga reservarbeten.
Då kostnaderna för kommissionens centrala förvaltning till större delen
hänföra sig till utgifter i samband med de statliga och statskommunala reservarbetena,
hava dessa kostnader i betraktande av reservarbetenas alltjämt
betydande omfattning ej minskats i samma grad som det totala antalet
hjälpsökande. Till och med budgetåret 1931/1932 påfördes de centrala
förvaltningskostnaderna i sin helhet de statliga reservarbetena. Då understödsverksamheten
och ungdomshjälpen fingo ökad omfattning, infördes det
fördelningskonto som återfinnes i tabell 2. Denna tabell visar de centrala
förvaltningskostnaderna dels för maj månad 1935, dels för tiden juli 1934—
maj 1935.
Tabell 3 anger för samma tidsperioder kostnaderna för de statliga reservarbetena.
Av totala bruttokostnaderna utgöra
arbetslöner och arbetarnas förmåner .............. 64.0 %
arbetsplatsernas ledningskostnader.................. 7.1 %
materialkostnader m. m........................... 27.3 °/o
centrala förvaltningskostnader (60 % av totalkostnad) 1.6 %
100 %.
Bruttokostnaden per dagsverke utgör kr. 8:63, varav
arbetarnas löner .............................. 4:74
» förmåner .......................... 0 : 78 5; 52
arbetsplatsernas ledningskostnader.................... 0:61
materialkostnader m. m............................. 2:36
central förvaltningskostnadsandel .................... 0:14
Kronor 8: 63.
I arbetarnas förmåner härovan ingå kostnader för ortstillägg, olycksfallsoch
sjukvård, resor till och från arbetsplatsen samt förläggningskostnader.
I samband härmed meddelas en tabell (tabell A), av vilken framgår att
dagsverkskostnaden under åren 1925—1934 i avsevärd grad ökats. Denna
omständighet synes i viss mån sammanhänga med förskjutningen av arbetsobjektens
tyngdpunkt från domänstyrelsens och flottningsföreningarnas till
vägstyrelsernas arbeten, vilka senare äro i högre grad materialkrävande.
Frågan om kostnaderna för statens arbetslöshetskommissions arbeten i
jämförelse med kostnaderna för motsvarande i annan ordning utförda arbeten
har senast varit föremål för utredning av särskilda sakkunniga år 1933
(Statens offentliga utredningar 1933: 20). På grundval av å sidan 37 i nämnda
utredning intagen sammanställning rörande kostnaderna för 16 statliga
reservarbeten konstatera de sakkunniga, att byggnadskostnaderna för dessa
överskrida de kontraherade kostnaderna, vilka i sin tur skulle ligga 8 å 10 procent
över beräknad skälig enlreprenadkostnad, med cirka 4.5 procent samt
att de sociala kostnaderna (= arbetarnas förmåner i tabell 3 härovan + ineffektiva
arbetslöner) höja byggnadskostnaderna med i medeltal 17 procent.
Det framhålles vidare, att de relativt höga byggnadskostnaderna vid statliga
— 40 —
reservarbeten förorsakas därav, att kommissionen i stor utsträckning måste
utföra sina arbeten under olämplig årstid och med ovan arbetskraft samt därav
att de hänvisade arbetarna ofta måste ombytas med anledning av ändrad
arbets tillgång i hemorten. Såsom ytterligare förklaring till merkostnaderna
vid de statliga reservarbetena åberopas slutligen, alt dessa numera utmärka
sig för en särskilt hög standard. Detta omdöme bekräftas även av vägstyrelserna,
som dessutom till reservarbetenas försvar bruka anföra de förmånliga
finansieringsvillkor dessa erbjuda.
För att få ett begrepp om förhållandet för närvarande mellan kontraherad
och verklig kostnad vid statliga reservarbeten har i tabell 5 gjorts en
sammanställning pa samma sätt som ovannämnda i 1933 års utredning intagna
av kostnaderna för 33 företag i olika delar av landet, avslutade åren
1933 och 1934. Denna sammanställning visar att byggnadskostnaderna för
dessa arbeten understigit de kontraherade kostnaderna med 4.5 procent och
att de sociala kostnaderna höjt byggnadskostnaderna med i medeltal 11.2
procent. En rätt avsevärd förändring synes sålunda hava inträtt under de
sista åren.
Minskningen i antalet rapporterade hjälpsökande såväl som i antalet rapporterande
kommuner har föranlett nedläggande av ett antal statskommunala
reservarbeten. Några av dessa, vilkas färdigställande ej av praktiska
skäl är oundgängligen nödvändigt, hava av kommunerna förlagts i reserv
med tanke på framtida behov av arbetsobjekt för arbetslöshetens bekämpande.
En del andra hava avslutats såsom reservarbeten för att färdigställas
i annan ordning. I tabell 6 meddelas en förteckning över hithörande
arbeten. I den mån arbeten berörande allmän väg blivit nedlagda, hava
desamma antingen färdigställts med bidrag av automobilskattemedel eller
med vederbörligt tillstånd utförts av vägstyrelserna utan hinder av att sådant
bidrag ännu ej funnits tillgängligt. Arbeten av annan art, å vilka vid
nedläggandet endast en mindre del återstod, torde av kommunerna själva hava
färdigställts utan anspråk på bidrag av statsmedel. Överförandet av tidigare
statskommunala reservarbeten till arbeten i öppna marknaden har under
första kvartalet av innevarande budgetår fått ännu större omfattning.
I tabell 7 lämnas slutligen uppgifter över de arbetsläger, som nedlagts under
budgetåret 1934/1935, över i gång varande arbetsläger och ungdomsreservarbeten
den 15 oktober 1935 och där föreliggande arbetsobjekt samt
över planerade ungdomsreservarbeten. Arbetslägren hade sin största betydelse
under den egentliga krisperioden, då det gällde att lämna hjälp åt ett
stort antal arbetslösa ungdomar. I jämförelse med kontantunderstödsverksamheten
erbjödo arbetslägren mera tillfredsställande hjälpmöjligheter. När
det visade sig, att ungdomsarbetslösheten sjönk kraftigare än den totala arbetslösheten
samt att brist på yrkesutbildad arbetskraft förelåg inom olika
näringsgrenar, framträdde behov av en hjälpform, som på en gång kunde
lämna yrkesutbildning och effektiv arbetslöshetshjälp. Arbetslöslietskommissionen
har av denna anledning på senare tid ansett sig böra öka ungdomsreservarbetena
och inskränka på arbetslägren.
Tabell 1. De statliga hjälpåtgärdernas utveckling under budgetåret 1934/1935.
Tidpunkt (avser den sista i varje | Antal i | Antal i | Deltagare | Arbets-elever i | Arbets-elever i | Antal i | Antal som | Summa | Hela antalet |
1934 Juni .............................. | 26,021 | 18,477 | 1,400 | 608 | 219 |
| 19,446 | 66,171 | 65.9 |
Juli .............................. | 27,673 | 17,075 | 1,163 | 754 | 232 | — | 12,536 | 59,433 | 67.8 |
Augusti............................ | 27,253 | 16,037 | 988 | 840 | 207 | — | 8,723 | 54,048 | 64.6 |
September ........................ | 25,685 | 14,362 | 777 | 823 | 170 | — | 6,808 | 48,625 | 60.8 |
Oktober........................... | 23,680 | 14,187 | 1,099 | 830 | 130 | 34 | 7,076 | 47,036 | 55.4 |
November......................... | 20,811 | 13,005 | 1,141 | 909 | 143 | 29 | 9,899 | 45,937 | 49.1 |
December.......................... | 19,490 | 12,739 | 1,295 | 57 | 136 | — | 14,322 | 48,039 | 50.5 |
1935 Januari............................ | 20,059 | 12,221 | 1,720 | 1,088 | 134 | 69 | 16,129 | 51,420 | 54.1 |
Februari .......................... | 20,122 | 12,662 | 1,900 | 1,215 | 154 | 68 | 17,450 | 53,571 | 58.7 |
Mars.............................. | 20,495 | 12,851 | 2.083 | 1,182 | 124 | 57 | 15,962 | 52,754 | 61.8 |
April.............................. | 18,474 | 11,780 | 1,672 | 1,063 | 123 | 63 | 11,859 | 45,034 | 58.4 |
Maj .............................. | 19,804 | 10,843 | 716 | 941 | 84 | 45 | 4,335 | 36,768 | 58.6 |
Juni .............................. | 21,137 | 10,168 | 248 | 613 | 70 | — | 249 | 32,485 | 62.0 |
1 Uppgifterna äro hämtade ur arbetsplatsernas styrkebesked, varigenom jämväl ett mindre antal specialarbetare, vilka icke av vederbörande
lokala arbetslöshetsorgan särskilt hänvisats till statligt reservarbete, inräknats.
Tabell 2. Detaljerat kostnadssammandrag tör A. K:s centrala förvaltning.
Litt. A. |
| Maj månad 1935 | Juli 1934 | —Maj 1935 |
| ||||
|
| Kronor | Kronor | Kronor | Kronor | ||||
1/13 o. 15 | Arvoden och Avlöningar: |
|
|
|
|
|
|
|
|
1 | A. K:s ledamöter............................... | 1,650 | — |
|
| 18,150 | _ |
|
|
2 | Kanslichef och kanslichefsexpedition............. | 1,500 | — |
|
| 17,331 | 78 |
|
|
| Tekniska avdelningen: |
|
|
|
|
|
|
|
|
3 | Arbetschef och arbetschefsexpedition................ | 15,320 | 75 |
|
| 163,533 | _ |
|
|
| Sektioner för granskning och inköp: |
|
|
|
|
|
|
|
|
4 | a) arbetspks avlöningar, ortstillägg, olycksfall .......... | 6,176 | 33 |
|
| 63,156 | 41 |
|
|
5 | b) fakturagranskning ........................... | 2,011 | 94 |
|
| 18,859 | 32 |
|
|
6 | c) redovisningsgranskning.............................. | 3,037 | 47 |
|
| 31,288 | 27 |
|
|
7 | d) intendentur ..................... | 4,036 | 68 |
|
| 40,740 | 43 |
|
|
12 | e) statskommunala reservarbeten ...................... | 9,045 | 23 |
|
| 96’847 | 04 |
|
|
| Sekreterareavdelningen: |
|
|
|
|
|
|
|
|
8 | a) sekretariat och registratur ............................ | 8,588 | 57 |
|
| 80,701 | 82 |
|
|
9 | b) vaktmästare, expedition och arkiv .................... | 2,354 | 75 |
|
| 24,483 | 81 |
|
|
10 | Sociala avdelningen................... | 8,834 | 74 |
|
| 90jl86 | 17 |
|
|
11 | Ungdomsavdelningen ............... | 5,068 | 38 |
|
| 47^861 | 03 |
|
|
13 | Kamerala avdelningen ..................... | 10,270 | 68 |
|
| 101,103 | 35 |
|
|
15 | Diverse arvoden ............. | — | — |
|
| 177 | 13 |
|
|
| Summa arvoden och löner |
|
| 77,895 | 52 |
|
| 794,419 | 56 |
16/23 | Kontorsomkostnader: |
|
|
|
|
|
|
|
|
16 | Kontorsutensilier...................... | 2,697 | 81 |
|
| 37,387 | 03 |
|
|
17 | Telefon, telegram och portokostnader ... | 13,679 | 43 |
|
| 150,729 | 92 |
|
|
18 | Kontorshyror med flyttnings- och ändringskostnader ........ | 155 | 75 |
|
| 63,088 | 11 |
|
|
19 | Städerskornas löner................... | 1,046 | 70 |
|
| 11,197 | 47 |
|
|
20 | Renhållningskostnader............. | 403 | 72 |
|
| i;268 | 54 |
|
|
21 | Trycksaker............... | 4,554 | 65 |
|
| 57,588 | 35 |
|
|
22 | Kontorsinventariers anskaffning och underhåll .............. | 9,306 | 38 |
|
| 87,381 | 68 |
|
|
23 | Övriga kontorsomkostnader ................................ | 394 | 02 |
|
| 5,938 | 84 |
|
|
| Summa kontorsomkostnader |
|
| 32,238 | 46 |
|
| 414,579 | 94 |
24, 28 o. 30 | Resor, vilka ej kunna fördelas: |
|
|
|
|
|
|
|
|
24 | Resor för allmänna undersökningar av ledamöter, expert m. fl. | 430 | 80 |
|
| 2,669 | 10 |
|
|
25 | * » statliga reservarbeten ............................ | 8 | 20 |
|
| 1,829 | 54 | | |
|
26
27
28
30
31/36
31
32
33
34
36
38a
39 a
37
14 o. 29
14
29
40
Ba
Ca
Da
Ea
Fa
Ga
Ja
Resor för statskommunala arbeten ........................
» » sociala undersökningar ..........................
» » kurser, frivillig arbetstjänst och ungdomsreservarbeten
Resor, vilka ej kunna fördelas..............................
Summa resor
Diverse kostnader:
Kostnader för statliga reservarbeten, vilka ej kunna fördelas
Kostnader för frivillig arbetstjänst, vilka ej kunna fördelas.;..
Garantiförsäkring..........................................
Diverse förluster och återvunna avskrivna fordringar........
Expeditionskostnader för ortstillägg till statskommunala arbeten
Kostnader för utredning av Sköns A. I. K., Sundsvall ......
Berättelsen 1914—1924 ....................................
Stakningsarbeten, arbetsplaner och resor härför..............
Summa diverse kostnader
Summa central förvaltning
Besvärsnämnden för löneärenden:
Arvoden ..................................................
Resor ....................................................
Summa för besvärsnämnd
Summa centralförvaltning och besvärsnämnd
Fördelningskonto:
Statliga reservarbeten .............................. 60 %
Statskommunala reservarbeten ...................... 17 %
Understödsverksamhet .............................. 18 %
Hyreshjälpverksamhet .............................. 0.5 %
Kursverksamhet.................................... 1.6 %
Frivillig arbetstjänst och ungdomsreservarbeten ...... 2.5 %
Arkivarbeten ...................................... 0.5 %
Stockholm den 18 oktober 1935
744 | 04 |
|
| 6,782 | 45 |
|
|
1,909 | 90 |
|
| 20,210 | 19 |
|
|
293 | 60 |
|
| 3,049 | 93 |
|
|
7 | — |
|
| 472 | 90 |
|
|
|
| 3,393 | 44 |
|
| 35,014 | 11 |
1,097 | 91 |
|
| 16,552 | 72 |
|
|
Kred. 0 | 12 |
|
| 1,789 | 79 |
|
|
502 | 99 |
|
| 12,736 | 27 |
|
|
— | — |
|
| 174 | — |
|
|
_ | _ |
|
| 2,525 | 27 |
|
|
— | — |
|
| Kred. 11 | — |
|
|
— | — |
|
| 2,329 | 47 |
|
|
|
| 1,600 | 78 |
|
| 36,096 | 52 |
|
| 115,128 | 20 |
|
| 1,280,110 | 13 |
637 | 49 |
|
| 8,831 | 73 |
|
|
— | — |
|
| 1,666 | 90 |
|
|
|
| 637 | 49 |
|
| 10,498 | 63 |
|
| 115,765 | 69 |
|
| 1,290,608 | 76 |
69,076 | 92 |
|
| 768,066 | 11 |
|
|
19,571 | 79 |
|
| 217,618 | 71 |
|
|
20,723 | 08 |
|
| 230,419 | 82 |
|
|
575 | 64 |
|
| 6,400 | 55 |
|
|
1,726 | 92 |
|
| 19,201 | 63 |
|
|
2,878 | 21 |
|
| 32,002 | 76 |
|
|
575 | 64 |
|
| 6,400 | 55 |
|
|
|
| 115,128 | 20 |
|
| 1,280,110 | 13 |
För Statens Arbetslöshetskommission
Kamerala avdelningen
S. Koersner.
B. Broberg.
Tabell 3. Kostnadssammandrag lör statliga reservarbeten.
|
| Maj månad | 1935 |
| Juli 1934—Maj | 1935 |
| ||||||||
Litt. |
|
|
|
|
| Per |
|
|
|
|
| Per |
| ||
|
| Kronor | Kronor | arb. | % | Kronor |
| Kronor |
| arb. | % | ||||
|
|
|
|
|
| dag |
|
|
|
|
| dag |
| ||
Bb | Utgifter: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1 | Arbetslöner, effektiva (inkl. 18 förläggn. handräckning)... | 1,865,101 | 78 |
|
| 4 | 13 | 46.4 | 23,158,580 | 97 |
|
| 4 | 19 | 48.5 |
2 | ineffektiva............................ Kred | 18 | — |
|
| — | — | — | 243,933 | _ |
|
| 0 | 04 | 0.5 |
3 | specialarbetare..................... | 261,520 | 34 |
|
| 0 | 58 | 6.5 | 2,805,448 | 30 |
|
| 0 | 51 | 5.9 |
| Summa arbetslöner | 2,126,604 | 12 |
|
| 4 | 71 | 52.9 | 26,207,962 | 27 |
|
| 4 | 74 | 54.9 |
4 | Ortstillägg.......................... | 93,724 | 05 |
|
| 0 | 20 | 2.3 | 1,152,813 | 62 |
|
| 0 | 21 | 2.4 |
5-7 | Olycksfall och sjukvårdskostnader.............. | 81,126 | 01 |
|
| 0 | 18 | 2.0 | 945,786 | 80 |
|
| 0 | 17 | 2.0 |
8 | Arbetarnas resor........................ | 24,239 | 69 |
|
| 0 | 05 | 0.6 | 291,853 | 66 |
|
| 0 | 05 | 0.6 |
9-20 | Förläggningskostnader (exkl. 18 förläggn. handräckning).. | 161,382 | 47 |
|
| 0 | 36 | 4.0 | 1,986,692 | 06 |
|
| 0 | 35 | 4.1 |
| Arbetarnas förmåner | 360,472 | 22 |
|
| 0 | 79 | 8.9 | 4,377,146 | 14 |
|
| 0 | 78 | 9.1 |
| Summa arbetslöner och förmåner |
|
| 2,487,076 | 34 | 5 | 50 | 61.8 |
|
| 30,585,108 | 41 | 5 | 52 | 64.0 |
21—23 | Arbetsledningskostnader..................... |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
21 | avlöningar (totalkostnad)..................... | 224,386 | 34 |
|
| 0 | 49 | 5.5 | 2,484,481 | 51 |
|
| 0 | 45 | 5.2 |
| avgår ersättning kredit.......................... | 1,837 | 63 |
|
| — | — | — | 35,975 | 13 |
|
| 0 | 01 | 0.1 |
| Netto | 222,548 | 71 |
|
| 0 | 49 | 5,5 | 2,448,506 | 38 |
|
| 0 | 44 | 5.1 |
22 | Resor...................................... | 38,969 | 34 |
|
| 0 | 09 | 1.0 | 428,037 | 69 |
|
| 0 | 08 | 0.9 |
23 | Förmans- och lagbaspengar......................... | 35,765 | 41 |
|
| 0 | 08 | 0.9 | 495,983 | 20 |
|
| 0 | 09 | 1.1 |
| Arbetsplatsernas ledningskostnader |
|
| 297,283 | 46 | 0 | 66 | 7.4 |
|
| 3,372,527 | 27 | 0 | 61 | 7.1 |
Jj-äO 1 31—35j | Materialkostnader................................ | 711,586 | 19 |
|
| 1 | 58 | 17.8 | 6,960,069 | 11 |
|
| 1 | 26 | 14.6 |
29-30 | Transportkostnader................................. | 439,664 | 55 |
|
| 0 | 97 | 10.9 | 5,825,867 | 72 |
|
| 1 | 06 | 12.2 |
36 | Skadeersättningar............................... | 3,277 | 54 |
|
| 0 | 01 | 0.1 | 18,797 | 23 |
|
| _ | _ | _ |
37—40 | Kontorsomkostnader............... | 14 009 | 50 |
|
| 0 | os | o 3 | 911 fi f)K^ |
|
|
| Q |
| n k |
41, 44 | Diverse kostnader.............................. | 327 | 92 |
|
|
|
|
| 13,373 | 69 |
|
|
|
|
|
42, 43 | Stakningskostnader................................... | 1,232 | 77 |
|
| — | — | _ | 3j859 | 64 |
|
| _ | _ | _ |
45, 46 | Kontrollarvoden, kostnadsförslag m. m................ | — | — |
|
| — | — | — | 15,200 | 73 |
|
| — | — | — |
| Summa material m. m. |
|
| 1,170,098 | 47 | 2 | 59 | 29.1 |
|
| 13,053,253 | 19 | 2 | 36 | 27.3 |
| Arbetsplatsernas kostnadsumma |
|
| 3,954,458 | 27 | 8 | 75 | 98.3 |
|
| 47,010,888 | 87 | 8 | 49 | 98.4 |
| Central förvaltningskostnadsandel |
|
| 69,076 | 92 | 0 | 15 | 1.7 |
|
| 768,066 | 11 | 0 | 14 | 1.6 |
| Total bruttokostnad för arbetsplatser |
|
| 4,023,535 | 19 | 8 | 90 | lOO.o |
|
| 47,778,954 | 98 | 8 | 63 | lOO.o |
| Inkomster: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bc | Debiterade ersättningar för utförda arbeten............ | 784,347 | 95 |
|
| 1 | 74 | 19.5 | 3,761,623 | 86 |
|
| 0 | 68 | 7.9 |
Bl. 4 | * » » ortstillägg .................. | 57,178 | 93 | 841,526 | 88 | 0 | 12 | 1.4 | 571,845 | 65 | 4,333,469 51 | 0 | 10 | 1.2 | |
| Total nettokostnad för arbetsplatser |
|
| 3,182,008 | SI | 7 | 04 | 79.1 |
|
| 43,445,48o| 47 | 7 | 85 | 90.9 | |
| Antal utförda effektiva 8-timmars dagsverken |
|
| 452,287 |
|
|
|
|
|
| 5,538,506 |
|
|
|
|
Stockholm den 18 oktober 1935. För Statens Arbetslöshetskommission, Kamerala avdelningen
S. Koersner. Bro
Tabell 4. Bruttokostnadens procentuella fördelning på olika grupper av arbetsgivare åren 1925—1934.
I.
Å r
resp. budgetår
Domän styrelsen % -
Flyg- styrelsen | Andra stat-liga arbeten | Vägsty reiser | Kommuner | Flottnings- föreningar | Diverse arbetsgivare | Summa |
% | % | % | % | % | % | % |
1925........
‘/i—•% 1926
1926— 1927..
1927— 1928..
1928— 1929..
1929— 1930..
1930— 1931..
1931— 1932..
1932— 1933..
1933— 1934..
66.9
62.3
60.2
40.3
30.5
23.9
25.8
14.4
6.7
3. G
8.4
6.9
6.7
5.9
1.9
4.G
4.1
0.6 | 3.8 |
0.7 | 2.1 |
1.6 | 2.0 |
13.1
7.9
20.1
37.1
44.6
38.7
45.5
67.0 2.0
80.6 2.1
84.5 1.4
11.6 | — |
22.9 | — |
13.0 | — |
11.3 | 5.4 |
5.4 | 17.6 |
3.5 | 29.3 |
1.7 | 23.4 |
3.4 | 8.8 |
3.1 | 4.7 |
2.9 | 4.0 |
100.0
100.0
100.0
100.0
100.0
100.0
100.0
100.0
100.0
100.0
>
Brultokostnaden per 8-limmars arbetsdag åren 1925—3% 1934.
1925............................ | 6: 59 | 7:68 | 9: | 97 | 5: 92 | — | |
Vi—*% 1926 .................... | 5: 99 | 6: 63 | 7:41 | 4: 77 | — | ||
1926—1927...................... | 5: 89 | 6: 96 | 7: | 16 | 5: 08 | — | |
1927—1928...................... | 5:81 | 7: 21 | 8: | 15 | 5: 22 | 5: 78 | |
1928—1929...................... | 6: 24 | 6: 39 | 8: 94 | 5: 18 | 6: 81 | ||
1929—1930...................... | 6:42 | 7: | 74 | 8: 88 | 5: 47 | 7: 86 | |
1930-1931...................... | 6:11 | 6: | 76 | 7: 66 | 5: 70 | 7: 38 | |
1931—1932...................... | 5: 84 | 5: 97 | 13: 75 | 7: 61 | 7: 05 | 5: 32 | 7: 39 |
1932—1933...................... | 5: 40 | 8: 04 | 9: 20 | 7: 39 | 6: 92 | 4: 85 | 7: 36 |
1933-1934...................... | 5:84 | 8:24 | 9: 20 | 8: 16 | 9: 78 | 5: 57 | 8: 14 |
Medeltal
Kr.
6: 90
5: 78
6: 04
6: 49
7:25
7: 66
7: 07
7: 27
7: 12
7: 97
rf*.
Oi
— 46 —
Tabell 5. Entreprenadsumma och total kostnad samt den senares fördelning på
sion bedrivna och under åren 1933 och
| Kostnader enligt kontrakt | Verk- | |||
|
|
|
| Byggnads- | |
Ar- bets- plats | Kontrak-tets kost-nads-summa | Extra arbeten | Summa | Arbets- och | 80 % av de |
Strömmavägen.......... | 199 | 190,536 |
| 37,084 |
| 227,620 |
| 196,851 | 30 | 13,711 | 82 |
Sollefteå skidbacke...... | 205 | 208,200 | — | — | — | 208,200 | — | 191,799 | 21 | 10,316 | 50 |
Bocksjövägen............ Hullsta vatten- och av- | 222 | 659,900 | — | 64,593 | 39 | 723,493 | 39 | 664,016 | 77 | 51,599 | 99 |
loppsledning.......... | 247 | 130,815 | _ | 225 | — | 131,040 | — | 102,087 | 98 | 3,272 | 45 |
Edjevägen.............. | 253 | 462,800 | — | 49,412 | 11 | 512,212 | 11 | 451,864 | 78 | 25,830 | 99 |
Edjevägen.............. | 254 | 195,800 | — | 35,792 | 13 | 231,592 | 13 | 205,819 | 09 | 16,794 | 21 |
Ramnäsvägen .......... | 274 | 243,800 | — | 20,564 | — | 264,364 | — | 246,875 | 56 | 1 15,072 | 31 |
Timmelevägen .......... | 282 | 250,000 | — | 1,116 | — | 251,116 | — | 258,581 | 23 | 9,919 | 59 |
Timmelevägen .......... | 283 | 95,300 | — | 38,108 | 40 | 133,408 | 40 | 153,425 | 92 | 6,649 | 29 |
Hällstadsvägen.......... | 284 | 8,700 | — | 2,685 | 93 | 6,014 | 07 | 4,086 | 63 | 354 | 72 |
Hällstadsvägen.......... | 285 | 394,700 | — | 69,092 | 65 | 463,792 | 65 | 407,373 | 43 | 15,875 | 30 |
Hällstadsvägen.......... | 286 | 16,600 | — | 3,400 | 38 | 20.000 | 38 | 16,905 | 13 | 1,277 | _ |
Mönevägen.............. | 287 | 262,500 | — | 33,975 | 15 | 296,475 | 15 | 258,189 | 78 | 11,096 | 67 |
Kamlungevägen ........ | 297 | 238,400 | — | 54,075 | 82 | 292,475 | 82 | 270,221 | 75 | 11,512 | 93 |
Gisslarbovägen.......... | 304 | 222,700 | — | 28,100 | — | 250,800 | — | 203,997 | 58 | 11,597 | 77 |
Gisslarbovägen.......... | 305 | 63,700 | — | 10,500 | — | 74,200 | — | 53,841 | 53 | 1 2,815 | 28 |
Bottnavägen............ | 310 | 149,000 | — | 18,551 | 99 | 167,551 | 99 | 144,397 | 54 | 9,692 | 41 |
Aspavägen.............. | 341 | 8,800 | — | 449 | 10 | 9,249 | 10 | 4,892 | 01 | 369 | 73 |
Semlavägen ............ | 350 | 122,550 | — | 29,812 | — | 152,362 | — | 123,906 | 50 | 6,087 | 16 |
Broddskogsvägen........ | 351 | 34,800 | — | 8,800 | — | 43,600 | — | 37,402 | 82 | 1,764 | 83 |
Barsebäcksvägen........ | 355 | 136,700 | — | 1,435 | — | 135,265 | — | 118,986 | 58 | 1 6,821 | 47 |
Brandsbergavägarna .... | 358 | 263,600 | — | 40,890 | — | 304,490 | — | 312,724 | 80 | 14,663 | 70 |
Lohällsvägen............ | 361 | 119,900 | — | 51,950 | — | 171,850 | — | 181,658 | 94 | 8,370 | 85 |
Lohällsvägen............ | 362 | 12,540 | — | 3,360 | — | 15,900 | — | 12,773 | 17 | 1,450 | 17 |
Brandsbergavägarna .... | 371 | 3,200 | — | 250 | — | 2,950 | — | 923 | 29 | 1 127 | 78 |
Björnerödsvägen ........ | 404 | 108,500 | — | 2,900 | 55 | 105,599 | 45 | 84,810 | 01 | 5,790 | 47 |
Holmenvägen .......... | 413 | 190.000 | — | 17,210 | — | 207,210 | — | 158,896 | 25 | 11,532 | 53 |
Brogetorpsvägen ........ | 415 | 91,100 | — | 1,830 | — | 92,930 | — | 87,175 | 72 | 4,289 | 69 |
Frostavallen............ | 437 | 99,700 | — | 7,360 | — | 92,340 | — | 72,547 | 66 | 4,605 | 22 |
Himmetavägen.......... | 438 | 88,600 | — | 20,200 | — | 108,800 | — | 96,109 | 36 | 5,825 | 27 |
Finnbovägen............ | 453 | 110,900 | — | 17,990 | — | 120,890 | — | 110,473 | 01 | 1 5,131 | 13 |
Lundbyvägen .......... | 472 | 63,400 | — | 6,900 | — | 70.300 | — | 71,418 | 39 | 4,422 | 60 |
Siggbergsvägen .......... | 473 | 227,000 | — | 20,500 | — | 247,500 | — | 205,773 | 65 | 1 11,179 | 45 |
Summa |
| 5,474,741 | — | 668,850 | 64 | 6,148,591 | 64 | 5,510,807 | 27 | 309,821 | 28 |
1 I dessa fall utgör andelen i de lokala arbetsledningskostnaderna 86 %. — | 2 I dessa fall ut- |
— 47 —
arbetskostnader och sociala kostnader för vissa av Statens Arbetslöshetskommis1934
fullbordade statliga reservarbeten.
liga |
| kost | n | ader |
|
|
|
|
|
|
| Totala kostnader | Län | |
kostnader |
|
| Sociala | kostnader |
|
|
| |||||||
40 % av | Summa byggnads- kostnader | Rent so-ciala kost-nader | 20 % av de | 60 % av | Summa sociala kostnader | |||||||||
2,555 | 35 | 213,11847 | 21,598 | 58 | 3,693 | 94 | 3,833 | 02 | 29,12554 | 242,244 | 01 | Kronobergs | ||
2,163 | 18 | 204,278 89 | 6,921 | 94 | 2,652 | 73 | 3.244 | 78 | 12,819 45 | 217,098 | 34 | Västernorrlands | ||
6,578 | 81 | 722,195 | 57 | 97,052 | 76 | 13,474 | 44 | 9,868 | 21 | 120,395 | 41 | 842,590 | 98 | Skaraborgs |
919 | 28 | 106,279 | 71 | 3,458 | 81 | 840 | 34 | 1,378 | 93 | 5,678 | 08 | 111,957 | 79 | Västernorrlands |
4,217 | 19 | 481,912 | 96 | 51,341 | 62 | 6,744 | 56 | 6.325 | 79 | 64,411 | 97 | 546,324 | 93 | Göteb. & Bohus |
1,905 | 53 | 224,518 | 83 | 31,830 | 93 | 4.320 | 28 | 2.858 | 30 | 39,009 | 51 | 263,528 | 34 | Dito |
1,925 | 36 | 263,873 | 23 | 1,780 | 96 | 2 2,908 | 20 | 2,888 | 05 | 7,577 | 21 | 271,450 | 44 | Västmanlands |
2,887 | 86 | 271,388 | 68 | 41,113 | 59 | 2,680 | 40 | 4,331 | 78 | 48,125 | 77 | 319,514 | 45 | Älvsborgs |
1,369 | 65 | 161,444 | 86 | 25,368 | 10 | 1,911 | 06 | 2,054 | 48 | 29,333 | 64 | 190,778 | 50 | Dito |
30 | 82 | 4,472 | 17 | 109 | 94 | 88 | 68 | 46 | 24 | 244 | 86 | 4,717 | 03 | Dito |
3,920 | 48 | 427,169 | 21 | 60,614 | 67 | 4,450 | 86 | 5,880 | 72 | 70,946 | 25 | 498,115 | 46 | Dito |
204 | 18 | 18,386 | 31 | 2,432 | 93 | 324 | 39 | 306 | 28 | 3,063 | 60 | 21,449 | 91 | Dito |
2,491 | 97 | 271,778 | 42 | 39,363 | 89 | 2,949 | 05 | 3,737 | 96 | 46,050 | 90 | 317,829 | 32 | Dito |
2,336 | 46 | 284.071 | 14 | 10,514 | 05 | 3,046 | 74 | 3,504 | 68 | 17,065 | 47 | 301,136 | 61 | Norrbottens |
1,600 | 16 | 217,195 | 51 | 13,146 | 77 | 3,090 | — | 2,400 | 23 | 18,637 | — | 235.832 | 51 | Västmanlands |
11 | 79 | 56,668 | 60 | 456 | 03 | 2 543 | 86 | 17 | 68 | 1,017 | 57 | 57,686 | 17 | Dito |
1,056 | 88 | 155,146 | 83 | 7,662 | 74 | 2,578 | 55 | 1,585 | 33 | 11,826 | 62 | 166,973 | 45 | Göteb. & Bohus |
38 | 13 | 5,299 | 87 | 410 | 92 | 213 | 27 | 57 | 20 | 681 | 39 | 5,981 | 26 | Örebro |
855 | 23 | 130,848 | 89 | 1,185 | 97 | 1,611 | 43 | 1,282 | 85 | 4,080 | 25 | 134,929 | 14 | Västmanlands |
309 | 19 | 39.476 | 84 | 8,764 | 17 | 489 | 65 | 463 | 79 | 9,717 | 61 | 49,194 | 45 | Dito |
846 | 93 | 126,654 | 98 | 2,694 | 21 | 2 1,254 | 69 | 1,270 | 40 | 5,219 | 30 | 131,874 | 28 | Malmöhus |
2,329 | 55 | 329,718 | 05 | 24,876 | 20 | 4,025 | 18 | 3,494 | 32 | 32,395 | 70 | 362,113 | 75 | Dito |
1,288 | 30 | 191,318 | 09 | 8,101 | 46 | 2,310 | 92 | 1,932 | 44 | 12,344 | 82 | 203,662 | 91 | Örebro |
99 | 91 | 14,323 | 25 | 1,100 | 39 | 362 | 61 | 149 | 86 | 1,612 | 86 | 15,936 | 11 | Dito |
7 | 16 | 1,058 | 23 | — | — | 2 22 | 55 | 10 | 73 | 33 | 28 | 1,091 | 51 | Malmöhus |
606 | 73 | 91,207 | 21 | 2,601 | 58 | 1,540 | 02 | 910 | 09 | 5,051 | 69 | 96,258 | 90 | Göteb. & Bohus |
1,123 | 43 | 171,552 | 21 | 4,130 | 53 | 2,988 | 73 | 1,685 | 14 | 8,804 | 40 | 180,356 61 | Örebro | |
664 | 52 | 92,129 | 93 | 9,857 | 35 | 1,102 | 13 | 996 | 77 | 11,956 | 25 | 104,086 18 | Södermanlands | |
554 | 85 | 77,707 | 73 | 6,342 | 31 | 1,177 | 44 | 832 | 28 | 8,352 | 03 | 86,05976 | Malmöhus | |
707 | 56 | 102,642 | 19 | 5,713 | 68 | 1,531 | 19 | 1,061 | 34 | 8,306 | 21 | 110,94840 | Västmanlands | |
751 | 87 | 116,356 | 01 | 658 | 53 | 2 1,028 | 48 | 1,127 | 80 | 2,814 | 81 | 119,170 82 | Dito | |
509 | 95 | 76,350 | 94 | 2,467 | 86 | 1,128 | 96 | 764 | 93 | 4,361 | 75 | 80,712,69 | Dito | |
1,417 | 28 | 218,370 | 28 | 1.390 | 58 | 2 2,128 | 90 | 2,125 | 93 | 5,645 | 41 | 224,015 69 | Dito | |
48,285 | 54 | 5,868,914 | 09 | 495,064 | 05 | 79,214 | 23 | 72,428 | 33 | 046,706 | 61 | 6,515,620 | 70 |
|
gör andelen i de lokala arbetsledningskostnaderna 15 %.
— 48
Tabell 6. Uppgift över beviljade statskommunala reservarbeten, vilka avslutats såsom
sådana under tiden ‘/, 1931—lj7 1935 och färdigställts på annat sätt.
|
|
| Tot. kostn. | Arb. kostn. | Avsk ss | Avarbetat | |||
Kommun och Län | Arbetets namn | Bev.d. | Tot. kostn. | Arb. kostn. | |||||
Södermanlands Daga här.vägst. | Oml. o. förb. av vägen | 79 -33 | 46,200 |
| 8°/n—34 | c:a 37,000 |
|
|
|
Lerbo lk. | Oml. av Gotthardsbergsv. | */i —34 | 17,400 | _ | 7r —35 | 6,456 | 95 |
|
|
Malmköping kpg. | Anord, av idrottsplats. | s7s —33 | 20,100 | 13,500 | 80/e —35 | — | — | 11,237 | 63 |
Östergötlands Valkebo här.vägst. | Vägoml. Fyllingarum— Sverkersholm—Brotorp väg Ringarum—Gullers-bo, del III, v. Rosenborg. Vägoml. Bankeberg—Haga | ls/io—33 19/i —34 | 17.000 49.000 | 13,400 | “/s —35 12/9 —34 | 24,300 |
| 9,903 | 11 |
Kalmar Målilla lk. | Vägf. Ekenäs—Flatsjömå-la. | 18A —34 | 11,000 | 8,120 | 28/i —35 |
|
| 8,977 | 98 |
Norra Möre här.-vägst. | Oml. av Växjöväg. mellan | ‘Vu-33 | 162,000 |
| 87i —35 | 47,821 | 81 |
|
|
Gotlands Othem lk. | Plank kring idr.plats i | 2% -34 | 5,010 | 1,450 | 18A —35 |
|
| 1,642 | 88 |
Kristianstads | Oml. av vissa huvudledn. | >7» —33 | 31,730 | 19.550 | 18/i -35 |
|
| 18,952 | 99 |
Västra Göinge här.-vägst. | Vägoml. Göingeholm— | 16/ä —34 | 69,800 | _ | 4/« —-35 | 39,644 | 59 |
|
|
D:o | Vägf. Vittsjö—Yxenhult | 16/s -34 | 21,000 | — | 18A —35 | 10,410 | — | _ | _ |
Hallands Höks här.vägst. | Vägoml. Skogaby—Knäred | 19/i —34 | 89,300 |
| 87io—34 | 61,289 | 39 |
|
|
Älvsborgs Vedbo här.mavägst. | Väg Bengtsfors—Gustafs-fors, del 6, km. 8/600— | 8/n—33 | 46,320 |
| 12/i2—34 | 37,318 | 99 |
|
|
Skaraborgs Kållands här.vägst. | Vägoml. Lovene egend.— | 12/i —34 | 158,500 |
| 8% —35 | 82,619 | 89 |
|
|
Hova tingsl. vägst. | Åsaka lk. o. 2/440—2/770. | —35 »V» —34 | 82,700 |
| s7e -35 | 75,004 | 93 |
|
|
Örebro Knista lk. | ja s:n. Väg. fr. örebro här.gr. vid | 8/s- 34 Vs—34 | 21,700 |
| M/u—34 | 16,965 |
|
|
|
49 —
|
|
| Tot. kostn. | Arb. kostn. | Avsk ss | Avarbetat |
| ||
Kommun och Län | Arbetets namn | Bev.d. | Tot. kostn. | Arb. kostn. | |||||
! Västmanlands Berg lk. | Vägoml. Horn—Hallsta-hammar, del vid Ströms-berg. | */i -34 | 5,200 |
| 4/o —34 | 3,642 | 27 |
|
|
Norrbo här. vägst. | Ani. av väg Västerås— | x*/i -34 | 77,900 |
| »/a —35 | (enl. vs | ig- er. -) 90 |
|
|
Odensvi lk. | Vägarb. vid Köhlsta egna-hemsomr. | ls/i —34 | 1,470 | 1,240 | 4/« —34 | — | — | 316 | 08 |
Skultuna lk. | Vägoml. Västerås—Svanå | 12/i -34 | 99,000 |
| 8»/!!—34 | 70,055 | 67 |
|
|
1 Siende här. vägst. | Försäng. Väg Nicktuna—Kolmsta— | o. Vi—34 16/s —34 | 62,000 | — | 79—34 | 13,906 | 43 | — | — |
1 Kopparbergs | Vägoml. Solliden—Brunn-sjöbergsomr. 0/450— | 9/s—34 | 7,200 | 6,200 | »/u—34 |
|
| 3,802 | 31 |
j St Skedevi vägst. | Oml. av Bispbergsbackar-na å väg. St. Skedevi— | 3/n—33 | 33,950 |
| 1Jn—34 | 34,817 | 30 |
|
|
St. Tuna lk. | Förb. av ensk. väg. Strand-bo—Lintäppan—Nyby | SV7 —33 | 33,000 | 17,000 |
|
|
| 17,041 | 58 |
Sundborn s:ns vgst. | Vägoml. Sundbornsby— Ramsnäs, sekt. 10, 11, | 88/9 —33 | 16,700 |
| Dec. 34 | 12,948 | 45 |
|
|
Söderbärke lk. | Vägoml. Västerby—Skinn-skatteberg sekt. 6/700— | 10/n—33 | 69,300 |
| »Vi —35 | 38,589 | 55 | — | — |
Gävleborgs Storviks kpg. | Avi. 1. fr. Tore—Petre— | 8/6—33 0 | 29,460 | 24,860 | •8/4 —35 | — |
| 27,738 | 12 |
Västernorrlands | grens fastighet. Oml. av avi. 1. vid kv | 21/9 —34 n/i -35 | 9,50C | 5,200 | Va —35 | — |
| 6,632 | 66 |
Jämtlands Näs lk. | Utfartsväg mellan Skute | Vu—33 | 15,500 | 14,000 | 7» -35 | — |
| 112,836 | )35 |
4 — 856687. Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1935. I.
— 50 —
Tabell 7. Uppgifter från ungdomsavdelningen angående frivillig arbetstjänst och
ungdomsreservarbeten.
A. Arbetsläger och ungdomsreservarbeten, vilka nedlagts under tiden ’/v 1934—S0/6 1935.
1. Statliga arbetsläger:
3 Tolarp Ödestugu Ik. (Jönk.) ...................... nedlagt den »7« 1935
L 9 Bollnäs Bollnäs kpg (Gävleb.)...................... ,, 3o/e 4934
L 15 Höljebro Söderala lk. (Gävleb.)...................... » 9 *»/$ 1935
L 20 Axvall Skärvsik. (Skarab.)........................ ,> m/6 1935
L 29 Norrskedika Börstils lk. (Sthlm)........................ „ „ uu 1935
(under tiden */»—15/io 1935 ha ytterligare 13 statliga arbetsläger
nedlagts).
2. Statskommunala arbetsläger:
Stockholms stad: Vällinge .................................. » » soy9 1934.
Birkagården ............... » » *«/, 1935
__4 . , Tynningö ................................ » » «/« 1935
Göteborgs stad: Stora Varholmen.......................... » , 27/l0 19341
Hälsingborgs stad: Dragesholm .............................. » „ sou 4934
Örebro stad: Kägleholm ................................ » » sojt 4934
Eyravallen-Örnsro ........................ » » soy4 493g
.. , _ Adolfsberg...............................! » > 1% 1935
Jama lk. (Kopp.) Snöån.................................... » 8 so/# 4934
(under tiden ''/i—ls/io 1935 har ytterligare 1 statskommunalt arbetsläger
nedlagts).
3. Statliga ungdomsreservarbeten:
U 1 Nattavaara ............................................ » , so/4 4935
U i Sörbyn ................................................ , , i«/4 1935»
4. Statskommunalt ungdomsreserrarbete:
Göteborgs stad................................................ » , uy8 4935
1 åter igångsatt under tiden 6/s—®/io 1935.
s åter igångsatt den 7/u> 1935.
B. Arbetsläger och ungdomsreservarbeten pågående den 15 oktober 1935.
1. Statliga arbetsläger:
L 4 Haddebo (Svennevad lk. ör. län)............ enklare skogsarbeten, basvägar för
biltransport, betesröjning, samt dikning
(allt för Domänstyrelsen);
trädgårdsarbeten, träslöjd.
L 12 Lång (Grums lk. Värml, län) .............. skogsarbeten, byggnadsreparationer,
trädgårdsskötsel, dikningar (för
Karlstads stad); träslöjd (omläggning
till fullständig jordbruksutbildning
planeras).
L 16^ Marielund (Funbo lk. Upps. län)............ skogsarbeten, enklare vägarbeten,
dikning, byggnadsarbete (för Uppsala
universitets skogsförvaltning).
L 24 Sörhångsta (Torp lk, Vnrl. län).............. dikning, basvägar (för Torps kom
mun);
träslöjd.
L 25 Järvsö (Järvsö lk. Gävleb. län).............. byggnadsarbeten och dikningar (för
lokal hembygdsförening); planeringsarbeten
(för Järvsö folkskola).
L 28 Ovansjö (Ovansjö lk. Gävleb. län) .......... jordbruksarbete, fullständig skötsel
av 5 egnahem (för Gävleborgs läns
hushållningssällskap).
— 51 —
L 30 Karlsdal (Karlskoga lk. Ör. län) ..
L 33 Bångbro (Ljusnarsbergs lk. ör. län)
2. Statskommunala läger:
Stockholms stad: Ängby..............
Hälsingborgs stad: Markaryd ..........
Uddevalla stad: Uddevalla ..........
3. Statliga ungdomsreservarbeten:
U 2 Sörbyn ..........................
U 3 Lillsved ..........................
U 4 Tylösand .........................
U 5 Pengsjöby ........................
4. Statskommunalt ungdomsreservarbete:
Uddevalla stad .........................
skogsarbeten, basvägar, dikning, trädgårdsskötsel
(för Domänstyrelsen);
trä- och metallslöjd.
vägarbeten, branddammar, badplats
(för Kopparbergs kpg och Ljusnarsbergs
lk.).
skogsröjning och byggnadsarbete (för
Stockholms stad).
dikning, skogsröjning för Hälsingborgs
stad (Skåne—Smålands järnväg).
kurs i stensättning (för Uddevalla
stad).
utbildning i skogsarbete, främst avverkning
(i samarbete med Domänstyrelsen).
anläggande av idrottsplats m. m.
(för Styrelsen för Svenska Gymnastikförbundets
gymnastikfolkhögskola).
anläggande av golvbana (för Halmstad
stad).
anläggande av egnahem (för Västerbottens
läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd).
anläggande av enklare väg till sportplats
och sportstuga (för Uddevalla
stad).
C. Eu ungdomsarbetsplats för utbildning i skogsarbete samt en plats för utbildning bl. a. mjölk
ning planeras.
Stockholm den 23 oktober 1935. L. Wennerström.
§ 9.
Revisorerna hava avlagt besök vid S:ta Annas sjukhus i Nyköping.
Sjukhusets huvudbyggnad uppfördes på 1700-talet.
Medeltalet av å sjukhuset per dag vårdade patienter har under de senare
åren stigit och utgjorde 251 år 1934, vilket innebär en betydande överbeläggning.
Personalrummen äro inrymda å de s. k. norra, östra och västra paviljongernas
vindsvåningar samt å köksavdelningens andra våning.
De lokaler, varöver sjukhuset disponerar, syntes på grund av sin ålder
i allmänhet icke tillfredsställande. Anordningarna för luftväxling föreföllo
bristfälliga. De såsom personalbostäder använda rummen i östra paviljongen
voro belägna över de oroliga avdelningarna, vilket för personalen
medförde störningar från patienternas sida. Även personalrummen i västra
paviljongens vindsvåning voro mindre välbelägna, då nämligen två sjukavdelningar
måste passeras för att man skall kunna nå fram till dem.
S:ta Annas
sjukhus i
Nyköping.
Revisorernas
uttalande.
— 52 —
Ekonomiavdelningarna syntes även befinna sig i mindre gott skick. Särskilt
var tvättinrättningens maskinella utrustning icke nöjaktig. Revisorerna
vilja i detta sammanhang erinra därom, att tvättkostnaden vid S:ta
Annas sjukhus enligt redogörelsen över driften vid statens sinnessjukhus
under år 1934 är högre än vid något annat sinnessjukhus i riket.
Kökslokalerna voro olämpligt belägna och trånga samt särskilt med hänsyn
till luftväxlingen synnerligen otillfredsställande.
Revisorerna hava icke ansett sig kunna underlåta att å nu berörda förhållanden
fästa riksdagens uppmärksamhet.
— 53 —
SJÄTTE HUVUDTITELN.
Kommunikationsdepartementet.
§ 10.
Vid sin granskning av telegrafstyrelsens räkenskaper hava revisorerna upp- Råd och uppmärksammat,
att till byråingenjören i styrelsen E. Svensson utbetalts 449 ^^nkOp
kronor 23 öre såsom ersättning för det han på uppdrag av generaldirektören av motori
mars månad 1934 företagit en resa från Stockholm till Berlin och åter i och fordonför
avläggande av studiebesök vid internationella automobilutställningen i
Berlin.
Jämlikt Kungl. Maj:ts instruktion den 31 maj 1934 (nr 206) för väg- Revisorernas
och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken instruktion trätt i kraft den 1 juli 1934, uttalande,
åligger det den hos sagda styrelse anställda vägtrafikinspektören, bland
annat, att tillhandagå statliga myndigheter med råd och upplysningar rörande
inköp av motorfordon samt att vid behov medverka till att inköp av motorfordon
för statsverkets räkning sker genom gemensam anskaffning. För
framtiden synas sålunda studieresor i ovan angivet syfte kunna undvikas
med undantag möjligen beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen - då
vägtrafikinspektören i fråga om automobilinköp och därmed sammanhängande
spörsmål bör kunna lämna alla för statliga myndigheter erforderliga upplysningar
och anvisningar. Revisorerna hava härigenom velat fästa vederbörandes
uppmärksamhet å den möjlighet, som numera finnes att utan särskild
kostnad för statsverket erhålla ifrågavarande råd och anvisningar.
§ 11.
Jämlikt 1 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon Trafikförsäkär
ägare av motorfordon, som brukas i trafik här i riket, pliktig att å fordonet
taga och vidmakthålla trafikförsäkring. Dylik försäkring å motor- torfordon.
fordon skall enligt lagens 3 § dels för den, som på grund av skada i följd
av trafik med fordonet här i riket enligt lag är berättigad till skadestånd
av fordonets ägare, brukare eller förare, medföra rätt att utbekomma skadeståndet
av försäkringsgivaren, dels ock, i den mån försäkringsgivaren ej
gjort annat förbehåll, för försäkringstagaren gälla mot den ansvarighet för
skada, som kan för honom uppkomma i följd av sådan trafik. Utan särskilt
åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i anledning av skada å
fordonet eller å egendom, som med fordonet befordras, ej heller i anledning
av skada å person, som färdas i fordonet, med mindre försäkringstagaren
Revisorernas
uttalande.
_ 54 —
är för skadan ansvarig. Försäkringsplikt, varom här är fråga, åligger emellertid
icke, bland andra, staten (4 §).
Riksdagens revisorer hava funnit anledning undersöka i vilken omfattning
statens affärsdrivande verk taga och vidmakthålla trafikförsäkringar å
dem tillhöriga motorfordon. Revisorerna hava därvid under hand inhämtat,
att av sagda verk allenast järnvägsstyrelsen i enlighet med lagens medgivande
underlåtit att försäkra sådana statens järnvägar tillhöriga motorfordon,
vilka falla inom lagens bestämmelser, under det att generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen tagit trafikförsäkringar
å sina motorfordon. Från telegrafstyrelsen hava revisorerna därjämte
inhämtat i nedanstående tabell intagna uppgifter, utvisande telegrafverkets
kostnader m. m. för trafikförsäkring av motorfordon under åren 1932, 1933
och 1934.
År | Antal bilar medel- tal | Utbetalda netto-premier till för-säkringsgivaren | Antal | Skadeståndskrav mot telegrafverket | Minsk-ning i kr. | |||||
Årskostnad: | har rests av mot- part med kr. | har reglerats | har fal-lit inom kr. | Summa utbe- talt kr. | ||||||
för samtliga bilar cirka kr. | för en kr. | |||||||||
med kr. | % av | |||||||||
1932...... | 400 | 17,000 | 42.50 | 72 | 11,580 | 6,068 | 35.7 | 3,885 | 9,953 | 3,100 |
1933...... | 434 | 17,200 | 39.67 | 74 | 9,670 | 3,083 | 18.0 | 3,845 | 6,928 | 2,830 |
1934...... | 474 | 20,400 | 43.20 | 85 | 21,600 | 15,660 | 76.8 | 3,158 | 18,818 | 1,3301 |
1 Övergångsår.
Anledningen till att staten befriats från skyldighet att trafikförsäkra motorfordon
torde i första hand vara, att staten måste anses vara fullt vederhäftig
för den skadeståndsplikt, som kan förorsakas genom dess motorfordon.
De av telegrafstyrelsen lämnade uppgifterna rörande trafikförsäkringen
av telegrafverkets bilar giva emellertid vid handen, att de skadestånd,
vederbörande försäkringsgivare under åren 1932, 1933 och 1934 utgivit för
telegrafverket åliggande skadeståndsskyldighet, utgjort i medeltal allenast
43.5 procent av de utav telegrafstyrelsen för samma år erlagda premierna. Telegrafverket
har sålunda under ifrågavarande år genom att hava sina motorfordon
trafikförsäkrade fått vidkännas större kostnader än som skulle varit
fallet, därest trafikförsäkring ej tagits. Visserligen kan ovan angivna resultat
för telegrafverket icke läggas till grund för ett avgörande, huruvida
det kan anses vara ekonomiskt fördelaktigt att hava staten tillhöriga motorfordon
trafikförsäkrade, men enligt revisorernas mening ligger det i sakens
natur att så icke är förhållandet. Frånsett affärsverken har staten icke
heller — annat än i rena undantagsfall — brukat försäkra sin egendom. Vad
sålunda förekommit hava revisorerna funnit vara av beskaffenhet att böra
föranleda en närmare utredning, huruvida staten tillhöriga motorfordon
överhuvudtaget böra vara trafikförsäkrade.
— 55 —
§ 12.
Riksdagens år 1933 församlade revisorer lämnade under § 26 en redogörelse
för de statliga åtgärder, som under de närmast föregående åren vidtagits
för att lämna hjälp åt stenindustrien och där sysselsatta arbetare. (Del I
sid. 35—50.) Revisorerna påvisade, hurusom staten då innehade mycket
stora kvantiteter osåld gatsten av olika storlekar, vilka, om icke extraordinära
åtgärder vidtogos, icke kunde påräknas bli försålda inom en mycket
avsevärd tidrymd. Efter att därefter hava angivit några tänkbara utvägar
till avveckling av dessa lager, fäste revisorerna — utan att giva särskilt
förord åt någon av de angivna utvägarna — riksdagens uppmärksamhet å
angelägenheten av ett snabbt realiserande av statens stenförråd, en åtgärd,
som förestavades icke allenast av statens intresse att undvika framtida kostnader
för markupplåtelser till lagerplatser utan även av angelägenheten av
att gatstensmarknaden till såväl de privata stenhuggerifirmornas som dessas
arbetares bästa snarast möjligt åter bringades in i normala förhållanden,
något som enligt revisorernas förmenande vore omöjligt, så länge förefintligheten
av ifrågavarande kolossala stenlager omöjliggjorde större avsättningsberäkningar
och ogynnsamt påverkade den naturliga marknaden för
stenförsäljarna.
I statsverkspropositionen till 1934 års riksdag föreslog därefter Kungl.
Maj:t under utgifter för kapitalökning (punkt 34 sid. 80—84), att till stensättning
av vägar måtte anvisas ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor.
Med dessa medel skulle bestridas en del av kostnaderna för vissa statliga
väganläggningar, för vilka den staten tillhöriga stenen skulle komma till
användning. Så skulle därmed huvudsakligen bestridas kostnaderna för stenens
lastning och transport samt för stenens sättning jämte sättgrus m. m.,
medan grundförstärkningsarbeten m. m. skulle komma till utförande genom
statens arbetslöshetskommissions försorg.
I sitt utlåtande över statsrevisorernas uttalande på denna punkt (nr 123,
sid. 8) fann utskottet i likhet med revisorerna det angeläget, att en snabb
avyttring av berörda stenlager åvägabragtes samt erinrade därefter, hurusom
Kungl. Maj:t i sådant syfte i förenämnda proposition framlagt förslag
för riksdagen. I enlighet härmed hemställde utskottet i sitt utlåtande nr
167, punkt 4, över nämnda proposition, att riksdagen måtte bevilja ett särskilt
anslag till stensättning av vägar, men ansåg utskottet anslaget böra
begränsas till 4,000,000 kronor. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.
Till 1935 års riksdag föreslog departementschefen, att för innevarande
budgetår skulle med anlitande av statens förråd av gatsten utföras stensättningsarbeten
för en sammanlagd kostnad av 5,000,000 kronor (statsverksprop.
VI htn, punkt 13). Riksdagen hade icke någon erinran att göra mot
att medel jämväl för innevarande budgetår ställdes till förfogande för detta
ändamål, och anvisades därför till stensättning av vägar för budgetåret ett
reservationsanslag av 1,000,000 kronor att utgå av automobilskattemedel,
och bemyndigades vidare Kungl. Majit att utan hinder av gällande författ
-
Statens förråd
av gatsten.
— 56 —
Revisorernas
uttalande.
ningsbestämmelser för samma ändamål utanordna ett belopp av 4,000,000
kronor från landsbygdens andel av de under budgetåret 1934/1935 inflytande
automobilskattemedlen (riksdagens skrivelse nr 6, punkt 13).
Revisorerna hava ansett det vara av intresse att konstatera, i vilken utsträckning
de för budgetåren 1934/1935 och 1935/1936 av riksdagen vidtagna
åtgärderna till nedbringande av inneliggande lager av staten tillhörig
gatsten lett till önskat resultat. I sådant syfte hava revisorerna införskaffat
uppgifter dels på inneliggande lager av gatsten per den 15 november innevarande
år, dels ock rörande den utsträckning, i vilken vid sistnämnda tidpunkt
inneliggande stenkvantiteter komma att tagas i anspråk vid utförande
av de stensättningar, till vilka innevarande års riksdag anvisat medel.
Dessa uppgifter (bil. A) hava sammanförts med tidigare till riksdagen lämnade
uppgifter, och resultatet härav framgår av följande uppställning:
| Smågatsten | Storgatsten | Kantsten | |||
| kvm. | kvm. | kvm. | kvm. | löpm. | löpm. |
Inköpt sten ................... |
| 2,345,744 |
| 78,446 |
| 19,133 |
Sålt t. o. m. 1933 .................. | 520,109 760,421 188,760 600,000 | 10.241 22,205 38,357 4,800 | 4,657 14,476 | |||
Förbrukat 1933—1934 .............. |
|
|
| |||
Förbrukat l/i 1935—u/n 1935........ |
|
|
| |||
Stensättning för av 1935 års riksdag | 2,069,290 276,454 | 75,603 2 843 |
| 19,133 0 | ||
Återstår disponibelt 16/u 1935 ........ | _ |
Av ovan intagna uppgifter framgår, att statens innehav av gatsten genom
riksdagens år 1934 och 1935 beslutade åtgärder minskats i sådan utsträckning,
att en återgång för stenindustrien till mera normala förhållanden icke
oväsentligt underlättats. Enligt vad revisorerna inhämtat synas återstående,
icke disponerade kvantiteter helt komma att tagas i anspråk under nästkommande
kalenderår utan att därför några särskilda statliga åtgärder behöva
vidtagas utöver dem, vilka redan beslutats.
Avskrift.
P. M.
Bil. A.
över disponibla partier smågatsten och storgatsten i statens lager per den
15 november 1935.
Smågatsten
Ing. balans den 1 jan. 1935
Sålt 1 jan.—15 nov. 1935
Kontrakt under utväxling .
Bortskänkt .............
Kvm.
156,340
1,700
30,720
Kvm.
1,065,214
188,760
876,454
— 57 —
Åtgår till stensättning av vägar 1935—1937 (Kostnad
Kronor: 4,970,000:—) .......................... 600,000
Återstår disponibelt 276,454
Storgatsten
Kvm. Kvm.
Ing. balans den 1 jan. 1935 ........................ 46,000
Sålt 1 jan.—15 nov. 1935 .......................... 23,357
Bortskänkt ...................................... 15,000 38,357
7,643
Åtgår till stensättning av vägar 1935—1937 (städerna).. 4,800
Återstår disponibelt 2,843
Den under huvudrubriken »Smågatsten» upptagna posten »Kontrakt un
-
der utväxling» har följande sammansättning:
Trollhättans Drätselkammare ................ 500 kvm.
Vetlanda Drätselkammare ....... 200 »
Värnamo Drätselkammare .................... 1,000 »
Tillhopa 1,700 kvm.
Posten »Bortskänkt» har följande sammansättning:
S:t Lars Sjukhus, Lund ...................... 200 kvm.
Kungl. Telegrafstyrelsen...................... 210 »
Statens Järnvägar .......................... 1,200 »
Statens Fiskehamnar ........................ 1,210 »
Viste härads vägstyrelse, Gunnarstorp ........ 2,000 »
Bjäre härads vägstyrelse, Båstad.............. 24,000 »
Tekniska Högskolan, Stockholm .............. L900 »
Tillhopa 30,720 kvm.
Under rubriken »Åtgår till stensättning av vägar 1935—1937» har upptagits
erforderlig smågatsten dels till vägen Nyköping—Oxelösund i Södermanlands
län, dels ock till samtliga i Styrelsens program för stensättning
upptagna vägar i Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt
Älvsborgs län jämte vissa i programmet angivna städer. Av den för ifrågavarande
vägar erforderliga smågatstenskvantiteten örn c:a 600,000 kvm. har
till dags dato från de statliga lagren avlastats tillhopa c:a 50,000 kvm.
Den under huvudrubriken »Storgatsten» upptagna posten »Bortskänkt» är
uteslutande sammansatt av till Statens Fiskehamnar skänkta storgatstenspartier.
Under samma huvudrubrik upptagna posten »Åtgar till stensättning av
vägar 1935—1937» har sammansatts av de partier storgatsten, som åtgå till
stensättningsföretag inom de i Styrelsens program för stensättning upptagna
städerna.
Stockholm den 15 november 1935.
T. Springer.
— 58 —
Eftergifter
ifråga om
tekniska
kraven å,
vägföretag.
§ 13.
I fjolårets berättelse gjorde riksdagens revisorer under § 15 följande uttalande:
Revisorerna
hava funnit, att vid ny- och omläggning av vissa vägar, önskemålet
örn rak sträckning av vägen tillgodosetts utan tillräckligt hänsynstagande
till upprätthållandet av kravet å sparsamhet med allmänna medel
och med tillbörligt beaktande av det trafikbehov de olika vägarna avse att
tjäna. Kostnaderna för jordlösen samt ersättningar för intrång hava härigenom
kommit att för vissa vägdistrikt uppgå till högst betydande belopp.
Även anläggningskostnaderna i övrigt påverkas givetvis av vägarnas sträckning.
I lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar är i 3 § stadgat följande: »Väg
skall läggas där den tarvas och utan oskälig kostnad bäst kan göras. Den
skall med avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden och beskaffenhet i
övrigt vara lämpad efter samfärdselns behov.» Väglagen förutsätter sålunda
nödigt hänsynstagande till att såväl samfärdseln väl tillgodoses, som
även att kravet å sparsamhet med allmänna medel upprätthålles.
Det är enligt revisorernas mening angeläget, att vid utarbetande av arbetsplaner
för vägföretag noga tillses att vägens sträckning förlägges på sådant
sätt, att onödiga kostnader ej uppkomma. Eftergifter i fråga om kurvors
radie böra sålunda medgivas i erforderlig utsträckning och inlösen av dyrbar
mark i möjligaste mån undvikas. Dylika eftergifter synas påkallade
särskilt i fråga örn vägar, som ej äro avsedda för stark trafik. Det har även
synts revisorerna som om i vissa fall vägar — vilka ej äro genomfartsvägar
eller eljest vägar å vilka stark trafik påräknas — byggts bredare och med
starkare underbyggnad än vad trafikbehovet påkallar. Jämväl i dessa avseenden
torde det vara möjligt att åstadkomma icke oväsentliga besparingar
utan att kravet på goda och ur trafiksynpunkt fullt godtagbara vägar eftergives.
De vid årets granskning gjorda iakttagelserna hava föranlett revisorerna
att ytterligare understryka fjolårets uttalande.
I ett av revisorerna under årets resor uppmärksammat fall hade sålunda
vägstämman på vägstyrelsens förslag enhälligt antagit ett förslag till sträckning
av väg, som i huvudsak innebar Tätning och breddning av redan befintlig
väg. Detta av vägstämman godkända förslag var kostnadsberäknat till
111,750 kronor. Förslaget vann icke länsstyrelsens godkännande. Däremot
dömdes till utförande ett alternativt förslag, kostnadsberäknat till 191,800 kronor
eller således 80,050 kronor mera än det av vägstämman godkända. Till
dessa kostnader kommo i båda fallen utgifter för marklösen, som sannolikt
komma att bliva högre för den av länsstyrelsen beslutade vägsträckningen.
Fördelarna med sistberörda vägsträckning skulle huvudsakligen
vara att våglängden förkortades med 1,100 meter och att vägen — betecknad
som riksväg — kommer att — till skillnad från den av vägstämman beslutade
sträckningen — gå utanför ett tätbebyggt samhälle. Detta medför å
andra sidan, att för den mycket betydande lokaltrafikens tillgodoseende den
gamla vägen, som nyligen försetts med permanentbeläggning, för framtiden
måste av vägdistriktet underhållas som allmän väg.
I ett annat fall — det gäller här en vägsträckning mellan Åkersberga och
— 59 —
Roslagskulla i Stockholms län — äger en vägomläggning rum för en beräknad
kostnad av 705,700 kronor. Arbetet utföres av statens arbetslöshetskommission,
och vägdistriktet skall erlägga 15 procent av kostnaderna. Ett
av vederbörande vägingenjör uppgjort tidigare förslag, som allenast innebar
en försiktig Tätning av vägens kurvor samt mindre utjämningar av branta
stigningar och som slutade på en beräknad kostnadssumma av 215,000 kronor,
kom sålunda ej till utförande. I fråga om båda förslagen tillkomma
kostnader för marklösen m. m. Huruvida vägdistriktet ensamt skall svara
för dessa kostnader, torde icke vara slutligt avgjort.
En tillämpning av sådana principer, som i de här relaterade fallen varit Revisoreruaa
vägledande, kommer otvivelaktigt att medföra väsentligt högre utgifter för attalan<Ddet
allmänna än vad som krävts, därest ekonomiskt försiktigare ombyggnadsförslag
kommit till utförande. Värdet av att giva en väg ny sträckning
i syfte att undvika en tätare bebyggelse — även om syftet skulle vinnas, vilket
ofta torde vara tvivelaktigt — torde vara omtvistligt, i synnerhet om vägförkortningen
är obetydlig och den gamla vägen alltjämt behöver underhållas
som allmän väg och därtill alltjämt skall uppbära en betydande trafik.
Ett genomförande av en dylik princip —- även örn det förekommer endast i
fråga om landets mest trafikerade delar — torde kunna medföra kostnader,
som överstiga vad samhället har råd att offra för vägväsendet, och kan, såsom
revisorerna haft tillfälle att konstatera, medföra, att å andra inom samma
arbetsområde belägna vägar och broföretag väl behövliga förbättringsarbeten
måst åsidosättas. Vad särskilt beträffar ovanberörda vägföretag
mellan Åkersberga och Roslagskulla må erinras, att mellan Stockholm och
Norrtälje finnes en till sina huvudsakliga delar omlagd och breddad huvudväg,
varför den s. k. kustvägen, varav nyssberörda under ombyggnad varande
vägsträcka utgör en del, torde avse att i främsta rummet tillgodose ortens
lokala trafikbehov och den mera lokalt betonade turisttrafiken. Det
synes som om detta trafikbehov kunnat på ett tillfredsställande sätt tillgodoses,
även om det billigare ombyggnadsförslaget kommit till utförande.
Jämväl i fråga örn andra vägomläggningar än de här relaterade giva revisorernas
iakttagelser stöd för uppfattningen, att i vissa fall vägomläggningar
givits ett kostsammare utförande än vad med hänsyn till trafikbehovets
ändamålsenliga tillgodoseende varit erforderligt.
§ 14.
Vid granskning av Oxie härads väghållningsdistrikts räkenskaper och för- Oxie härads
vältning hava revisorerna i protokoll och promemorior funnit vissa erinrin- vägWUnmgsgar
och anmarkningar av natur, att påkalla särskild uppmärksamhet.
I en till vägstyrelsen ingiven promemoria beträffande 1934 års förvaltning
och räkenskaper erinrade vägkassans revisorer, bland annat, att de i en
tidigare avgiven, den 25 februari 1932 dagtecknad promemoria meddelat, att
de icke ämnade fortsätta att avlämna promemorior, bland annat därför,
— 60 —
att ordföranden vid upprepade tillfällen sökt undertrycka dessa och all diskussion
beträffande deras innehåll. Med hänsyn härtill hade vägkassans
revisorer ändrat taktik och därefter framställt sina erinringar m. m. vid
sammanträden med vägstyrelsen i avsikt att genom de därvid förda protokollen
framtvinga större hänsynstagande till sina önskemål. Resultatet hade
emellertid blivit allt annat än tillfredsställande, enär vägstyrelseprotokollen
icke omförmäla, att revisorerna överhuvud framställt några anmärkningar,
och då dessa någon gång omnämnts, hade det skett så knapphändigt, att
deras verkliga innebörd icke på tillfredsställande sätt kommit till synes.
Vid vägstämma den 17 augusti 1934 beviljade de väghållningsskyldiga
vägstyrelsen ansvarsfrihet för 1933 års förvaltning, varvid dock
uttryckligen undantogs ordförandens reseersättningar.
Med anledning härav uppdrog vägstämman åt landsfiskalen E. Gullstrand
samt vägstyrelseledamöterna G. Göransson och N. Årnell att företaga
särskild granskning av de reseräkningar, som styrelsens dåvarande ordförande
Anders Cedergren för år 1933 fått likviderade. I en den 20 september
1934 dagtecknad skrivelse överlämnade därefter granskningsmännen
till de väghållningsskyldiga i Oxie härads väghållningsdistrikt resultatet av
sin granskning.
Av utredningen framgick, bland annat, att Cedergren under år 1933 företagit
220 resor från boningsorten i Östra Grevie till vägstyrelsens kontor i
Malmö, samt att väghållningsdistriktet för dessa resor debiterats reseersättning
och traktamenten. Enligt granskningsmännens mening hade av sagda
resor 162 varit onödiga och huvudsakligen företagna i vinningssyfte, varför
Cedergren borde vara skyldig att till väghållningsdistriktet återbetala 2,036
kronor 60 öre. Den i hög grad oskäliga debiteringen hade även föranlett anmärkning
av väghållningsdistriktets revisorer vid vägstyrelsesammanträde den
16 februari 1934. Av vägstyrelsens protokoll för år 1933 hade emellertid
sagda revisorer inhämtat, att »ledamöternas och funktionärernas rese- och
traktamentsräkningar genomgåtts och godkänts» vid granskning, som av vägstyrelsen
kvartalsvis företagits. I anledning härav hade granskningsmännen
närmare undersökt sagda protokoll och därvid funnit, »att hithörande paragrafer
till synes efteråt inflikats på ett sätt, som angiver att ärendet icke behandlats
vid själva sammanträdet». Granskningsmännen Göransson och
Årnell, vilka som förut nämnts även voro ledamöter av vägstyrelsen, erinrade
sig bestämt, att ordförandens reseräkningar icke föredragits vid något styrelsesammanträde
och icke heller senare granskats. Tillfrågad om denna sak hade
Cedergren medgivit, att hans ifrågavarande reseräkningar åtminstone icke
»de sista gångerna» såsom vägstyrelseprotokollet uppgiver, föredragits inför
styrelsen och av denna granskats eller ens varit upptagna på föredragningslistan.
Till ytterligare upplysning i denna punkt vilja riksdagens revisorer i detta
sammanhang framhålla, att enligt protokollet vid vägstyrelsesammanträde
den 10 september 1934 ledamöterna Göransson och Härstedt anhållit att få
till protokollet antecknat, att de i 1933 års protokoll intagna paragrafer rö
-
— 61 —
rande granskning av ordförandens och övriga ledamöters reseräkningar vore
vilseledande. Dessa ärenden hade nämligen icke varit upptagna på respektive
föredragningslistor och hade icke heller förekommit till behandling vid vägstyrelsens
ifrågavarande sammanträden. Sådan granskning som i dessa paragrafer
omförmäldes, hade således icke ägt rum. Vägstyrelseledamoten Årnell
hade vid samma tillfälle instämt i ovanstående uttalande i vissa delar, med
tillägg därjämte, att vid de sammanträden under år 1933, då han tjänstgjort
såsom suppleant, någon dylik granskning icke ägt rum. Med anledning härav
hade vägstyrelsens sekreterare landskamreraren A. Adler anfört, att han bibragts
den uppfattningen, att granskning av här avsedda räkningar företagits
av vägstyrelsens ledamöter, då de varit samlade å vägstyrelsens kontor innan
själva sammanträdet tagit sin början eller möjligen vid annat tillfälle. Av
sådan anledning hade paragraferna avfattats på sätt som skett; och hade
sekreteraren ansett sig hava haft så mycket mindre anledning antaga, att
han härvid förfarit felaktigt, som vid justeringstillfällena någon anmärkning
i förevarande avseende icke framställts.
I sin ovanberörda skrivelse den 20 september 1934 uttalade granskningsmännen
sammanfattningsvis, att det sätt, på vilket ifrågavarande angelägenhet
ordnats, föranledde dem till det uttalandet, »att Cedergren med hänvisning
till dessa paragrafer uppenbarligen velat undandraga sig en för honom
obekväm granskning av reseräkningarna».
Till ytterligare belägg för sina uttalanden framlade vidare granskningsmännen
detaljerad utredning rörande en mängd fall, i vilka dubbeldebitering
skett, onödiga resor företagits samt reseersättning för högt debiterats eller
eljest olagligt beräknats. Såsom exempel på dubbeldebitering må anföras
följande av granskningsmännen konstaterade fall. I egenskap av tjänstgörande
nämndeman vid Oxie och Skytts häradsrätt hade Cedergren i reseräkning,
som av statsverket betalts för åtta olika dagar, under år 1933 gottskrivit
sig ersättning för resa mellan bostaden och Malmö, ehuru han samma
dagar för besök å vägstyrelsens kontor debiterat och utfått lika stor resekostnad
och därutöver ett dagarvode å 10 kronor. Den 2 maj 1933 bevistade
Cedergren ett sammanträde i Malmö med länsvägnämndens arbetsutskott och
uppbar härför av allmänna medel dagtraktamente med 20 kronor förutom
reseersättning. Det oaktat hade han för resa, som uppgivits hava skett
samma dag för vägkassans räkning, ur denna berett sig gottgörelse för resa
och dagtraktamente. Vidare hade Cedergren som ledamot i fastighetsprövningsnämnden
för dess sammanträden i Malmö den IG och 17 juli 1933 av
statsmedel blivit gottgjord med dagtraktamenten å 16 kronor per dag förutom
reseersättning. Icke desto mindre har Cedergren för dessa dagar belastat
vägkassan med tvenne dagarvoden å 10 kronor jämte reseersättning. Utredningsmännen
ansåge, att de av Cedergren obehörigen uttagna rese- och traktamentsersättningarna
uppgått till sammanlagt 2,450 kronor 39 öre, vilket belopp
han borde återstiilla till vägkassan.
Detta belopp har även sedermera av Cedergren återburits.
Vid vägstyrelsesammanträde den 1 september 1934 framhöll styrelseleda -
— 62 —
moten och granskningsmannen Göransson, »att i samband med den utredning,
som enligt vägstämmans beslut den 17 sistlidne augusti skulle företagas
i fråga om ordförandens reseräkningar under år 1933, åtskilligt förekommit,
som gåve anledning till misstanke om att vissa oegentligheter inom vägförvaltnmgen
skett. Då man kunde befara, att väghållningsdistriktets bästa åsidosattes,
därest saken fördröjdes i avseende å rättslig undersökning, vore det
av vikt att omedelbart träffa nödiga åtgöranden. Han hade därför till denna
dag sammankallat vägstyrelsens ledamöter, av vilka likväl ingenjör Herman
Härstedt anmält sig hindrad tillstädeskomma.»
Sedan vid sistberörda vägstyrelsesammanträde redogörelse lämnats för
de rön, som vid redan företagen granskning gjorts, och styrelsen funnit närmare
undersökning vara erforderlig för bedömande av den omfattning, vari
anmärkta oegentligheter ägt rum, beslöt styrelsen,
att åt tjänstförrättande sekreteraren vid sammanträdet, landsfiskalen Gullstrand
skulle uppdragas att jämte en styrelseledamot förhöra vägkassans
personal, överordnade saväl som arbetare, till ernående av klarhet, hur med
anmälda fall kunde förhålla sig;
att som ett led i denna undersökning skulle ingå tillvaratagandet av dagsverksuppgifter
och andra i vägkassans kontor befintliga handlingar, som kunde
vara av vikt som bevismaterial,
samt att efter det uppdraget slutförts skriftlig redogörelse skulle lämnas
till vägstyrelsen, som därefter finge besluta efter omständigheterna.
Den 10 september 1934 avlämnade landsfiskalen Gullstrand efter omfattande
förhör med vägdistriktets personal och andra personer den anbefallda
utredningen, som avslutas pa följande sätt: »Tillräcklig bevisning är enligt
min åsikt numera införskaffad för ett fastslående av, att Oxie härads väghållningsdistrikt
genom ohederliga åtgöranden från dess personals sida, både
i över- och underordnad ställning, bedragits i icke ringa utsträckning och
att med utsikt till framgång kan utan vidare anställas både ansvars- och ersättningstalan.
»
Med anledning av denna utredning tillsattes vid vägstyrelsesammanträde
den 29 september 1934 en kommitté för träffande av uppgörelse angående
återbäring till vägkassan av vissa obehörigen debiterade arbetslöner m. m. Vid
sammanträde den 1 oktober 1934 träffades uppgörelse, som framgår av nedan
intagna protokoll:
Protokoll vid sammanträde med den av Oxie härads
vägstyreise den 29 september 193A tillsatta kommittén
för träffande av slutlig uppgörelse med vågmästaren
Olof Norberg och lantbrukaren Anders Cedergren
angående återbäring till vägkassan av vissa
obehörigen debiterade arbetslöner m. m.
Kommittén, som inom sig till ordförande utsett undertecknad Gullstrand,
företog i dag slutlig granskning av alla de fall, då man genom vittnesbevisning
och eljest kunnat påvisa, att vägkassans arbetare använts för Norbergs
eller Cedergren räkning utan att härför bestridd avlöning till vägkassan in
-
— 63 —
levererats. Norberg och Cedergren voro härvid tillstädes och fingo tillfälle
att envar beträffande sitt åtgörande framkomma med de erinringar, som
vid granskningen och därav föranledda yrkanden från kommitténs sida kunde
framställas.
o Efter det upprättade undersökningsprotokollen punkt för punkt genomgåtts
och de närvarande uträknat de summor, som borde till vägkassan inlevereras,
blev i samförstånd konstaterat och avtalat, att Norberg skulle
återbära niohundrafem (905:—) kronor 26 öre och Cedergren tvåhundrafyrtionio
(249: —) kronor 55 öre. De olika posterna återfinnas i särskild,
vägkassans protokoll vidfogad förteckning.
Ovanstående belopp inbetaltes härefter till vägkassan, varvid den överenskommelsen
träffades, att vägkassan i vad anginge samma belopp icke
hade vidare något anspråk att framställa gentemot Norberg och Cedergren,
dock att på dem ankommande utredningskostnad senare skulle erläggas efter
det särskilda räkningar häröver ingivits till vägstyrelsen.
Malmö den 1 oktober 1934.
Einar Gullstrand. Göran Göransson. Nils Årnell.
Protokollets riktighet vitsordas:
Malmö som ovan
Anders Cedergren. O. Norberg.
Vid genomgång av handlingar och inkomstverifikationer hava riksdagens
revisorer funnit, att Cedergren till vägdistriktet återbetalat:
för mycket debiterad rese- och traktamentsersättning .... kronor 2,812: 63
(varav för år 1933 kr. 2,450: 39 och för år 1934 kr. 362:24)
för användning av vägdistriktets arbetare för eget bruk . . » 249: 55
för inramning av diplom ............................ » 5; 50
eller sammanlagt .................................. Kronor 3,067:68
Dessutom har Cedergren ersatt vägdistriktet för utrednings
kostnader
med .................................... kronor 1,418: 56
För användning av vägdistriktets arbetare för eget bruk
m. m. har vidare vågmästaren O. Norberg inbetalat .. » 905:26
Av ovanstående redogörelse torde framgå, att synnerligen allvarliga missförhållanden
varit rådande inom vägstyrelsen i Oxie härads väghållningsdistrikt.
Enligt vad revisorerna inhämtat hava de för dessa missförhållanden
ansvariga, vägstyrelseordföranden A. Cedergren och vågmästaren O.
Norberg, efter att hava gottgjort vägdistriktet de av dem vållade förluster,
som kunnat vid verkställd utredning påvisas, frånträtt såväl sina befattningar
inom distriktets vägförvaltning som övriga av dem innehavda förtroendeuppdrag.
Mot det sätt varpå ifrågavarande ärende handlagts torde berättigade erinringar
kunna framställas. Att en kommunal myndighet på sätt som här
skett efter av densamma själv verkställd undersökning anser sig kunna träffa
ett slutligt avgörande i saken, är enligt revisorernas mening ägnat att ingiva
betänklighet. Det kan nämligen härvidlag vara fråga icke blott örn det all
-
Re visorernas
uttalande.
— 64 —
Bara härads
väghållningsdistrikt.
männas intresse av att full gottgörelse erhålles utan även om rättssäkerheten
för den, mot vilken anklagelser riktas.
Det torde vidare böra uppmärksammas, att landskamrerare!! A. Adler under
en längre tid tjänstgjort som sekreterare inom Oxie härads väghållningsdistrikt.
Då landskamrerare såsom avdelningschef i länsstyrelsen kan komma
att taga befattning med vägärenden, som avse det vägdistrikt, där han
är anställd som sekreterare, anse revisorerna anmärkningsvärt, att Adler
åtagit sig ovanberörda uppdrag.
§ 15.
Sedan det uppdagats att inom Bara härads väghållningsdistrikts förvaltning
vissa missförhållanden förekommit, uppdrogo de väghållningsskyldige
vid vägstämma den 17 december 1934 åt en av tre personer bestående kommitté
att utreda vägstyrelsens sekreterare ingenjören G. V. Streifferts i
Malmö förhållande till styrelsen och vägkassans affärer. De kommitterade
avgåvo den 4 juni 1935 sitt utlåtande och framhöllo däri, bland annat, följande:
Streiffert
hade blivit antagen till sekreterare år 1925 och hade under den
tid han tjänstgjort i nämnda egenskap åtnjutit arvode varierande mellan
1,000 kronor och 2,500 kronor samt dessutom rätt till dagarvoden och reseersättningar
ävensom särskild ersättning för vissa tekniska arbeten. Såvitt
de kommitterade kunde finna hade han under så gott som hela sin tjänstetid
av styrelsen tillåtits att uppträda som ett slags verkställande direktör,
vilket enligt de kommitterades åsikt inverkat i hög grad menligt på arbetet
inom vägdistriktet. De kommitterade lämnade därefter en ingående redogörelse
för de olika fall, i vilka Streiffert förfarit på ett sätt, som icke stöde
i överensstämmelse med distriktets intressen. Ur kommitterades utredning
hava revisorerna ansett sig böra här nedan lämna redogörelse för några av
de mera anmärkningsvärda missförhållandena.
På grundval av ett avgivet anbud hade vägstyrelsen inköpt en automobil,
som enligt faktura den % 1930 betalts med 7,000 kronor. Den 8 i samma
månad hade leverantören till A. Streiffert utbetalat »anskaffningsprovision»
med 350 kronor. Enligt vad revisorerna inhämtat vore den omnämnda A.
Streiffert ingenjören Streifferts hustru. Av handlingarna framgår att Streiffert
den 2 april 1935 inbetalat beloppet i fråga till styrelsen.
Vidare hade de kommitterade funnit det anmärkningsvärt, att anbud icke
infordrats å alla slag av varor, som erfordrades för distriktets räkning. Anbud
brukade visserligen årligen infordras å sådana artiklar som makadam,
bensin, olja, trassel m. m. Däremot hade å en del andra varor såsom
cementrör, stängselstolpar, järnvaror m. m. anbud icke infordrats, och Streiffert
själv hade utan någon som helst kontroll fått bestämma de firmor, hos
vilka inköpen skolat äga rum. Det hade visat sig, att sedan distriktet erhållit
en ny vägmästare lägre priser kunnat erhållas än de tidigare tillämpade.
Beträffande denna punkt hade vägstyrelsen förklarat, att det icke
— 65 —
varit möjligt att införda anbud å alla erforderliga varor. Något formellt
beslut hade icke fattats angående var inköpen skulle äga rum, men Streiffert
och vågmästaren Prutz hade erhållit tillsägelse att göra de för vägkassan
fördelaktigaste inköpen. Kontrollen hade bestått uti av kassakontrollanterna
tagna stickprov.
Det hade vidare framkommit att för Streifferts privata räkning utförts
vissa körslor av distriktets personal. Utredningen visade emellertid, att
Streiffert i viss utsträckning erlagt betalning för dessa körslor. Kommitterade
hade funnit det synnerligen anmärkningsvärt, att Streiffert utan styrelsens
vetskap för privat räkning förfogat över vägdistriktets personal och redskap.
De hade emellertid icke kunnat förebringa närmare utredning i saken, enär
de s. k. tidlistorna hade blivit förstörda.
Kommittén omnämner vidare ett fall, då Streiffert handlat i strid med
vägstyrelsens beslut. En av styrelsen utsedd anbudskommitté hade i ett
den 21 december 1933 avgivet yttrande över inkomna anbud å makadam
in. m., bland annat, anfört, att priserna vore för höga, för att vägdistriktet
skulle kunna reflektera å dem, men kommittén hade föreslagit, att örn priset
kunde sänkas, styrelsen borde beakta arbetslöshetskommissionens i Hyby
gjorda erbjudande vid behov av reservarbeten, eventuellt egna arbeten.
Sagda uttalande godkändes dagen därpå av styrelsen, som uppdrog åt Streiffert
att ordna saken. Den 20 januari 1934 avlät Streiffert å styrelsens vägnar
en skrivelse till arbetslöshetskommittén, i vilken skrivelse kort och gott meddelades,
att kommitténs anbud icke blivit antaget. Efter det arbetslöshetskommittén
gjort framställningar i saken till statens arbetslöshetskommission
och till Prutz, gjordes den 21 mars 1934 skriftlig hänvändelse till vägstyrelsen,
varpå stenleveransen slutligen ordnades. Styrelsen har i denna punkt
förklarat sig icke hava haft någon kännedom om den av Streiffert avlåtna
svarsskrivelsen, förrän saken några månader senare ånyo kom före i styrelsen.
Kommitterade hava vidare kunnat konstatera, att genom förbiseende av
Streiffert och vägstyrelsen vägdistriktet i betydande utsträckning gått miste
om statsbidrag till vägarbeten. Enligt verkställd utredning uppginge den
summa vägstyrelsen sålunda gått miste om till cirka 49,000 kronor.
De kommitterade hava slutligen framhållit, att någon mera ingående
granskning av vissa anmärkta förhållanden, exempelvis rörande privatkörning,
icke kunnat verkställas, enär ingivna tidlistor förstörts. I detta
sammanhang ville kommitterade jämväl tillkännagiva, att vid Prutz’ frånträdande
av befattningen såsom vägmästare en mängd å vägkassans station
i Staffanstorp förvarade handlingar blivit på order av Streiffert uppbrända.
Så vore exempelvis all korrespondens borta med undantag av vad som intagits
i protokollet. Kvar vore i huvudsak endast protokoll, räkenskapsböcker
och verifikationer till räkenskaperna.
Såsom slutomdöme uttalade kommitterade följande. Berättelsen visade,
att Streiffert av styrelsen lämnats allt för stor handlingsfrihet och att Streiffert
av styrelsen ansetts såsom verkställande direktör. Styrelsens förtroende
5 — 356687. Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1935. I.
— 66 —
Revisorernas
uttalande.
Älvsby
sockens vägkhå,
llningsdistrikt.
hade av Streiffert i icke ringa grad missbrukats. Han hade självrådigt
styrt och ställt efter behag med för vägkassan mycket beklagliga följder.
Vågmästarens eller som han kallades arbetschefens arbete hade därigenom
försvårats.
I utredningen omförmäles slutligen att Streiffert numera skilts från all befattning
med vägkassan.
Av vad ovan anförts torde framgå, att vägstyrelsen brustit i fyllandet av
de uppgifter, som ålegat densamma och att revisionen inom vägdistriktet
varit bristfällig. Sekreteraren i distriktet har uppenbarligen alltför mycket
lämnats utan tillsyn av vägstyrelsen. En stor del av de missförhållanden, som
påvisats, torde därför kunna läggas vägstyrelsen till last. Särskilt torde detta
få anses vara fallet med den påtalade underlåtenheten att ej söka statsbidrag
till vissa vägföretag.
Vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett sig böra bringa till riksdagens
kännedom.
§ 16.
År 1922 träffades mellan Älvsby sockens väghållningsdistrikt och Norrlands
statsarbeten en överenskommelse, som innebar, att Norrlands statsarbeten
skulle anlägga en enklare väg med en längd av 12,720 meter och en vägbredd
av 3.6 meter å en linje Vistträsk—Manjärv med biväg till Timfors by inom
Älvsby socken. Norrlands statsarbeten kommo emellertid ej att färdigställa
vägen, enär arbetslösheten upphörde, varför vägdistriktet självt skulle fullborda
ifrågavarande vägbygge. Enligt en den 9 november 1923 uppgjord
kostnadsberäkning skulle kostnaderna för vägens fullbordande uppgå till
69,000 kronor. Den 19 september 1924 beviljade Kungl. Majit i samband
med avvecklingen av Norrlands statsarbeten bidrag till färdigställande av
arbetet med anläggning av enklare väg från Vistträsk till Manjärv med biväg
till Timfors by inom Älvsby sockens väghållningsdistrikt med 55,200 kronor,
motsvarande 4/5 av den då till 69,000 kronor härför beräknade kostnaden.
Sedan Älvsby sockens vägstyrelse den 10 maj 1927 anhållit, att de företag,
som avsåge dels ombyggnad av broarna över Brattforsälven vid Manjärv och
över Muskusån i Muskus jämte tillfartsvägar, dels ock färdigställande av arbetet
med anläggning av enklare väg från Vistträsk till Manjärv med biväg till
Timfors by, måtte i räkenskapshänseende få betraktas såsom ett företag, meddelade
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse den 30 maj 1927 till vägstyrelsens
ordförande, Gotthard Nilsson, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ej kunde lämna sitt bifall därtill. I en till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ingiven och av styrelsen jämte yttrande av statens arbetslöshetskommission
med skrivelse den 2 december 1927 till Kungl. Majit överlämnad skrift hade
därefter dåvarande kaptenen, nuvarande majoren C. Skarstedt enligt uppdrag
av vägstyrelsen i Älvsby sockens väghållningsdistrikt meddelat, att
ovannämnda vägföretags färdigställande dåmera beräknades draga en kost
-
— 67 —
nåd av minst 83,000 kronor samt hemställt örn ytterligare bidrag för ifrågavarande
ändamål med 11,200 kronor, motsvarande 4/0 av den beräknade merkostnaden.
Genom kommunikationsdepartementets ämbetsskrivelse till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen den 20 januari 1928 fann Kungl. Maj:t emellertid
framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
På uppdrag av hemmansägaren N. P. Norén, Avaträsk, har auktoriserade
revisorn Oscar Lindahl, Stockholm, under år 1935 verkställt revision av
Älvsby sockens väghållningsskyldiges räkenskaper för åren 1924—1933. Enligt
vägstyrelsens beslut den 21 december 1934 hade nämligen vägstyrelsen
på begäran av hemmansägaren Norén besluta »att tillhandahålla såväl vägkassans
som alla vägbyggnadsräkenskaper, därest Norén nu vill bekosta en
omrevidering av omförmälda räkenskaper för de tio sista åren». Vägstämman
beslöt enligt protokoll den 27 januari 1935 även godkänna vägstyrelsens
ovanberörda beslut. Efter verkställd granskning av ifrågavarande räkenskaper
har Lindahl den 30 augusti 1935 avgivit dels revisionsberättelse
rörande Älvsby sockens väghållningsskyldiges räkenskaper 1924—1933, dels
ock särskild redogörelse för revisionen av räkenskaperna för vägbyggnaden
Vistträsk—Timfors—Manjärv.
Av den utav Lindahl avgivna särskilda redogörelsen för revisionen av räkenskaperna
för ifrågavarande vägbyggnad framgår, bland annat, dels att i
avsevärd omfattning kostnader för arbeten, som avsatts för den s. 1c. Timforsvägen,
icke upptagits i räkenskaperna för denna vägbyggnad utan bokförts
i räkenskaperna för andra väg- och brobyggnadsföretag, för vilka statsbidrag
utginge med viss procent av den bokförda kostnaden, dels att en
mängd kvitton å ersättningar för utfört arbete icke underskrivits av betalningsmottagaren
utan med all sannolikhet av obehörig person, dels ock att
å en del kvitton angivits, alt ersättningen avsåge annat arbete än det som
verkligen utförts. Anledningen härtill vore enligt Lindahls uppfattning följande.
Kostnaderna för Timforsvägen hade såsom förut omtalats uppgått till
väsentligt mera än vad som från början beräknats. I anledning härav hade
vägstyrelsen sökt erhålla ytterligare statsbidrag, eventuellt att få sammanslå
kostnaderna med brobyggena, vilket emellertid ej medgivits av vare sig vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen eller Kungl. Maj:t. Kostnaderna för broarna
över Muskus- och Brattforsälvarna hade däremot tagits till i överkant, så
att de verkliga kostnaderna ej uppgått till dc beräknade. Man hade då påfört
sistnämnda arbete en del av kostnaderna för Timforsvägen. Härigenom
hade staten mot sin vilja fått lämna statsbidrag för de ökade kostnaderna för
Timforsvägen, enär för arbetet å broarna — till vilket enligt vad ovan sagts
lagts en del av kostnaderna för Timforsvägen — utginge statsbidrag med 2/s
av de bokförda kostnaderna. Flir alt nå detta mål hade man sålunda falskeligen
skrivit kvittona, så alt de upptogo arbeten, som aldrig utförts å broarna.
I revisionsberättelsen rörande Älvsby sockens väghållningsskyldiges räkenskaper
1924—1933 har Lindahl, bland annat, anfört:
I Kungl. Maj:ts kungörelse av den 26 november 1926, vilken funnes intagen
i nr 477 av Svensk författningssamling år 1926, ålägges de väghållningsdi
-
— 08 —
strikt, vilka åtjnuta sådant bidrag av automobilskattemedel, som omförmäles
i 3 § 1 morn. a) av förordningen den 6 maj 1926 örn fördelning av automobilskattemedel
att på sätt närmare föreskrives föra ordentliga räkenskaper
åtföljda av vederbörande verifikationer. Enligt nämnda Kungl. Maj:ts kungörelse
skulle följande böcker föras: kassabok, huvudräkenskaper, låneliggare,
inventarieliggare, grustagsliggare, vägbyggnadsliggare och vägliggare.
Av nämnda räkenskapsböcker hade endast kassabok ställts
till Lindahls förfogande. Denna, som förts å kommunalkontoret, vore förd
nied ordning och reda, och hade Lindahl icke någon anmärkning att framföra
mot densammas förande. Frånvaron av inventarieliggare hade omöjliggjort
en ordentlig kontroll av inköp, förbrukning och eventuell försäljning
av inventarierna. Utgifterna voro verifierade. Emellertid saknades ofta
uppgift, om vilket kontrakt, som avsåges, och sammanhang mellan kontrakt
och verifikation vore ofta omöjligt att åvägabringa. Givetvis borde
kontrakten vara ordnade i nummerföljd eller på annat sätt och åberopade
vid utanordningar, så att en jämförelse mellan kontrakt och verifikationer
vore möjlig. Då en arbetstagare kontrakterat örn ett arbete å t. ex. 1,000
kronor, erhölle han som regel arbetslönen i småsummor, allteftersom arbetet
fortskrede. Då vägkassan sysselsatte ett stort antal personer, syntes det
Lindahl icke blott önskvärt utan även nödvändigt att avräkningskort fördes
för varje arbetstagare, enär i annat fall det syntes omöjligt att erhålla
den nödvändiga överblicken över utbetalningar. Så hade emellertid ej skett.
Lindahl hade därför varit nödgad att genom utdrag från kassaböckerna sammanställa
vad varje arbetstagare erhållit. Därigenom att vissa handlingar
saknades och något sammanhang mellan arbetsplaner, kontrakt och verifikationer
i de flesta fall vore omöjligt att åstadkomma, vore det så gott som
omöjligt att uttala sig om utbetalningarnas mer eller mindre berättigande.
Det förefölle dock som örn förkalkylerna mången gång icke varit tillräckligt
noggrant uppgjorda. Så t. ex. hade vägen Gammelmyrbacken—Nystrand—
Åkermark, den s. k. Åkermarksvägen, beräknats skola draga en kostnad av
106,500 kronor eller 8 kronor 40 öre per meter, men den hade kostat 154,273
kronor 50 öre eller 13 kronor 6 öre per meter. Enbart förvaltningskostnaderna
hade uppgått till 1 krona 59 öre per meter. Den s. k. Timforsvägen
hade såsom framginge av den särskilda redogörelsen för denna väg blivit väsentligt
dyrare än som beräknats och ändå hade man manipulerat över en
stor del av kostnaderna på andra arbeten. Det undandroge sig givetvis Lindahls
bedömande, örn felkalkylerna berodde på bristande sakkunskap eller
på andra omständigheter, men det vore säkert, att manipulationer med överflyttningar
genom felaktig text å verifikationerna enligt Lindahls mening
ryckt undan grunden för en så pass ordentlig redovisning som de väghållningsskyldiga
hade rätt att fordra. Något diarium för in- och utgående
skrivelser funnes icke. Brev och handlingar hade förvarats dels i pärmar,
dels i kuvert om vartannat utan åtskillnad. Den inre organisationen vore att
döma efter det material, som överlämnats till Lindahl, bristfällig och hade i
hög grad försvårat en effektiv revision. Lindahl hade tagit del av vägstämmans,
vägstyrelsens och direktionernas protokoll. Dessa hade varit ibland
mycket utförliga och avhandlat även smådetaljer ingående, under det en del
åtgärder, som bort ha varit föremål för beslut, icke funnits omnämnda. Som
typiskt exempel härpå kunde anföras protokollen angående Timforsvägen.
Med hänsyn till vad som sålunda förekommit framhöll Lindahl såsom sin
mening att en utredning genom polismyndigheterna syntes påkallad.
— 69 —
Under åberopande av vad Lindahl sålunda anfört, hemställde hemmansägaren
Norén i skrivelse den 6 april 1935 till föreståndaren för statspolisen i
Luleå, att statspolisen skyndsamt måtte företaga undersökning, huruvida
brottsliga manipulationer förekommit vid Älvsby sockens vägkassa, och, om
sålunda skulle vara fallet, vem eller vilka, som gjort sig skyldiga till brottsligt
förfarande. I anledning härav blev ordföranden i Älvsby sockens vägstyrelse
Gotthard Nilsson den 17 oktober 1935 hörd inför landsfogden i Norrbottens
län. Enligt det vid förhöret inför landsfogden hållna protokollet uppgav
Nilsson, bland annat. Av de uti kungl, kungörelsen den 26 november
1926 angående vissa väghållningsdistrikts bokföring föreskrivna böckerna
hade Älvsby väghållningsdistrikt fört endast huvudräkenskaper och inventarieliggare.
Förande av andra böcker hade icke ansetts erforderligt, och
hade någon anmärkning för underlåtenheten härutinnan icke heller försports
vid de årliga revisionerna. Huruvida revisor Lindahl vid den av honom
företagna revisionen använt sig av inventarieliggaren hade sig Nilsson icke
bekant, i varje fall hade varken Lindahl eller dennes assistent frågat efter
denna liggare. Angående de i revisionsberättelsen omförmälda överflyttningarna
mellan olika vägföretag av vissa för vägdistriktet beviljade anslagsbelopp
vitsordade Nilsson, att dylika överflyttningar förekommit under åren
1926—1928 och 1931. De belopp, som vägdistriktet genom de oriktiga överflyttningarna
kommit i åtnjutande av, framginge av följande sammanställ
-
ning:
Från broarna över Muskusån och Brattforsälven, varå
statsbidrag utgått med 662/s °/o ...................... kronor 4,169: 27
Från broarna över Dal- och Korsträskbäcken, varå statsbidrag
utgått med 75 °/o............................ » 1,703: 93
Från bron över Pansikån i Vidsel, varå statsbidrag utgått
med 662/3 °/o...................................... » 1,300: —
Från Åkermarksvägen, varå statsbidrag utgått med 80 % » 688:—-
Från viadukten i Korsträsk, varå statsbidrag utgått med
80 % ............................................ » 800: —
Från bron över Gäddträskälven, varå statsbidrag utgått
med 662/s % ...................................... » 493:33
Summa kronor 9,154 : 53.
Nilsson bär vid förhöret inför landsfogden vidare förklarat, att överflyttningarna
icke varit föremål för beslut inom styrelsen, utan hade han själv
beslutat därom. Styrelseledamöterna hade dock icke varit ovetande om att
överföringar förekommit. Nilsson hade underrättat schaktmästaren Christiansson
örn överföringarna och uppmanat denne att vid utfärdandet av kvitton
över fullgjort arbete skriva desamma som örn de hänförde sig lill de
vägföretag, varifrån pengarna skulle tagas. En del kvitton hade av Nilsson
underskrivits, vilka attesterats av Christiansson. Såvitt Nilsson hade sig
bekant, hade icke vid något tillfälle en gång utfärdade kvitton ändrats. Beträffande
överföringarna till vägbyggnaden Vistträsk—Timfors—Manjärv
uppgav Nilsson vidare följande. På våren 1927 hade vägstyrelsen kommit
— 70 —
Revisorernas
uttalande.
till den uppfattningen, att ifrågavarande vägföretag, som påbörjats av Norrlands
statsarbeten och sedermera övertagits av vägdistriktet, icke kunde slutföras
inom ramen av den beräknade kostnaden 69,000 kronor. Då distriktet
tidigare erhållit tillstånd till sammanförande av tvenne olika vägföretag,
hade distriktet ingått med framställning till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
örn en sammanslagning av nu ifrågavarande vägföretag, som avsåg
ombyggnad av broarna över Brattforsälven vid Manjärv och över Muskusån
vid Muskus, och å vilket företag besparingar förefunnes. Vid tidpunkten för
denna framställning hade arbetena å vägbyggnaden Vistträsk—Timfors—
Manjärv redan planerats och till större delen bortsatts. Framställningen
hade emellertid av för Nilsson okänd anledning avslagits. Kort härefter
hade Nilsson sammanträffat med arbetsledaren för såväl väg- som broföretag
majoren Skarstedt, varvid saken förts på tal. Skarstedt hade därvid
yttrat: »Ni kan ju kalla det för någonting annat», varvid han syftat på överföringarna
i fråga. Till bestyrkande av detta samtal hade Nilsson företett
följande intyg:
Härmed intygas, att undertecknad, som varit arbetsledare för ombyggnad
av broarna över Muskusån och Brattforsälven samt vägbyggnaden Vistträsk—-Timfors—Manjärv i Älvsby socken med anledning av att sistnämnda vägbyggnads
kostnadsförslag överskridits men kostnaden för sagda brobyggnader
understigit det fastställda kostnadsförslaget, för posthavande schaktmästaren
J. A. Christiansson, Älvsbyn, troligen har påpekat möjligheten att
i broföretagets räkenskaper intaga vissa smärre vägarbetens kostnader från
Timforsvägen, dock tydligen utan att tillråda ett sådant förfarande. Luleå
den 1 februari 1935. C. Skarstedt, major i K. Väg- och V.Kåren.
Slutligen förklarade Nilsson på fråga, att anledningen till att vägstyrelsen
på förslag av Nilsson ingivit framställning örn godkännande av överföringarna
varit upptäckten av desamma i den av Lindahl verkställda revisionen.
Såvitt framgår av det inför landsfogden förda protokollet den 17
september 1935 har länsstyrelsen i Norrbottens län genom beslut samma dag
på därom av vägstyrelsen gjord framställning låtit vid de företagna överflyttningarna
bero. Enligt vad revisorerna inhämtat hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
dessförinnan i skrivelse till länsstyrelsen i Norrbottens län
den 10 september 1935 meddelat, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för
sin del ansåge, att länsstyrelsen på grund av omständigheterna i ärendet kunde
låta vid de gjorda överflyttningarna bero.
Förutom vägstyrelseordföranden Gotthard Nilsson har ytterligare ett stort
antal personer blivit hörda av statspolisen angående förhållandena inom
Älvsby sockens vägkassa, och revisorerna hava varit i tillfälle att taga del
av rapporter, som statspolisen i ärendet avgivit den 28 oktober samt den 21
och 23 november 1935. I skrivelse till revisorerna den 9 december 1935
har slutligen landsfogden Axel Danielsson i Luleå meddelat, att han ämnade
mot Gotthard Nilsson väcka åtal.
Av ovanstående redogörelse för förhållandena inom Älvsby vägdistrikt
framgår, bland annat, att i stor utsträckning kostnader för anläggningen av
— 71 —
enklare väg från Vistträsk till Manjärv med biväg till Timfors by bokförts
såsom avseende utgifter för andra väg- och brobyggnadsföretag. Genom dessa
oriktiga bokföringsåtgärder har vägdistriktet kommit att obehörigen såsom
statsbidrag uppbära 9,154 kronor 53 öre. Bortsett från att i förevarande
fall å de till ifrågavarande utgifter hörande verifikationerna angivits felaktiga
och vilseledande uppgifter, synes det revisorerna oriktigt att över
huvud taget utgifter för ett vägföretag bokföras såsom kostnader för ett annat
företag. I förevarande fall måste därjämte det tillämpade förfarandet hava
inneburit ett uppenbart åsidosättande av Kungl. Maj:ts ävensom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens tidigare i ärendet meddelade beslut rörande samma
vägföretag. På grund härav och då länsstyrelsen i Norrbottens län bort äga
kännedom örn de närmare omständigheter, under vilka ifrågavarande överföringar
av kostnader från ett vägföretag till andra liknande företag ägt rum,
hava revisorerna funnit anmärkningsvärt, att länsstyrelsen på vägstyrelsens
framställning ansett sig kunna låta bero vid de gjorda överföringarna.
§ 17.
Vid granskning av Karlskoga härads vägdistrikts räkenskaper hava revisorerna
funnit, att häradsskrivaren i Karlskoga fögderi för upprättande av
1935 års vägfyrktalslängder debiterat två kronor 25 öre per upplägg eller
för 403 upplägg 906 kronor 75 öre.
Bestämmelserna örn den ersättning, som tillkommer häradsskrivare för
upprättande av dylik längd, återfinnas i kungl, kungörelsen den 2 oktober
1908. Enligt dessa bestämmelser skall ersättningen utgå, för den händelse
vägskattens debitering jämväl verkställes av häradsskrivaren, med en krona
men i annat fall med 1 krona 50 öre för varje helt eller påbörjat upplägg,
med iakttagande därav, att fullskrivet upplägg skall i kolumnen »Summa»
upptaga minst 28 utförda vägfyrktalsposter förutom transporter.
Enligt bestämmelserna uti 59 § i lag angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891 skall vägfyrktalslängden, därest den
upprättas av häradsskrivaren, senast den 1 december insändas till kommunalnämnden.
Enligt uppgift ombesörjes i Karlskoga såväl debitering som uppbörd av
de i distriktet ingående kommunerna. Häradsskrivaren i Karlskoga fögderi
skulle sålunda författningsenligt ägt uppbära 1 krona 50 öre per upplägg
eller tillhopa 604 kronor 50 öre. Då emellertid, enligt de kommunala myndigheternas
åsikt, dessa icke skulle medhinna debiteringen, örn vägfyrktalslängden
överlämnades till kommunalnämnderna så sent som den 1 december,
har enligt gammal uppgörelse med kommunerna, häradsskrivaren förbundit
sig att, mot en ersättning av två kronor 25 öre per upplägg, överlämna vägfyrktalslängden
minst en månad tidigare än som i väglagens 59 § sägs.
Revisorerna, som icke kunna fästa något avseende vid nämnda överenskommelse,
finna häradsskrivarens ovanberörda debiteringssätt, vilket uppen
-
För högt
debiterad
ersättning
för upprättande
av
vägfyrktalsängd
m. m.
Revisorernas
uttalande.
Oriktigt debiterad
ersättning
för
arbetsledarskap.
- 72 —
barligen står i strid mot gällande bestämmelser, anmärkningsvärt och vilja
härutöver ytterligare framhålla, att, då kostnaden för upprättande av vägfyrktalslängd
får upptagas bland de av vägdistriktens underhållskostnader,
till vilka statsbidrag utgår, dylikt bidrag i det påtalade fallet utgått med
75 procent å 906 kronor 75 öre i stället för å 604 kronor 50 öre. Det felaktiga
förfaringssättet har fortgått i många år. Såvitt revisorerna kunna finna,
böra de kommunala myndigheterna medhinna vägskattens debitering även
om vägfyrktalslängderna komma dem tillhanda den 1 december.
Av en häradsskrivaren till revisorerna ingiven förklaring framgår, att enligt
hans mening 1935 års vägfyrktalslängd skulle — på grund av den nya
väglagens ikraftträdande den 1 januari 1937 — vara den sista vägfyrktalslängd,
som kommer att upprättas. Så är emellertid enligt revisorernas uppfattning
icke förhållandet. De nuvarande väghållningsdistrikten måste nämligen
år 1937 hålla vägstämma för att meddela vägstyrelserna ansvarsfrihet
för 1936 års förvaltning eller besluta om de åtgärder, som i anledning
av eventuella anmärkningar böra vidtagas. Till grund för utövandet av
rösträtt vid dessa stämmor skulle komma att ligga en år 1936 upprättad vägfyrktalslängd.
Då emellertid kostnaderna för samtliga väghållningsdistrikt
för denna längds upprättande torde komma att uppgå till minst 100,000
kronor, på vilket belopp statsbidrag skulle utgå med minst 80 procent, vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida icke sådana bestämmelser böra utfärdas, att
den år 1935 upprättade vägfyrktalslängden kan få användas vid dessa
stämmor.
§ 18.
Vid granskning av Harjagers härads väghållningsdistrikts räkenskaper
hava revisorerna uppmärksammat, att ingenjören Harald W. Andersson —
som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarats behörig att verkställa
vägundersökningar m. m. — för kontroll och arbetsledning för det företag,
som avser omläggning och förbättring av vägen Malmö—Göteborg från
Saxtorps vägskäl till Norra Möinge jämte ombyggnad av bron över Saxån
vid Saxtorp, debiterat arvode med 1.8 procent å den beräknade byggnadskostnaden
204,918 kronor eller 3,688 kronor 52 öre.
Bestämmelserna om dylik ersättning återfinnas i Kungl. Maj:ts taxa å ersättning
för förrättningar, som verkställas av tjänstemännen vid den statliga
vägorganisationen i länen m. m. den 16 maj 1930. Enligt § 9 i denna taxa
skall ersättning för här ifrågavarande uppdrag utgå med i § 11 omnämnt
dagarvode, 22 kronor, jämte procentuellt tillägg för kontorskostnader m. m.
(30 procent), innebärande för Andersson (22 X 1.30 =) 28 kronor 60 öre per
dag. Sammanlagda ersättningen får dock ej utgöra högre procent av den beräknade
byggnadskostnaden än som angives i förstnämnda paragraf eller sålunda
procenttal, varierande mellan 3.5 och 1.5 i enlighet med nedanstående
tabell:
— 73 —
| Beräknad byggnadskostnad | Ersättning högst | |
| kr. | procent av bygg-nadskostnad^ | kr. |
10 000 ................................ | 3.5 | 350 | |
2F»000 ............................... | 3.0 | 750 | |
50 000 ............................... | 2.6 | 1,250 | |
100 000 ................................ | 2.0 | 2,000 | |
200 000 ................................ | 1.8 | 3,600 | |
300 000 ................................ | 1.7 | 5,100 | |
400 000 ................................ | 1.6 | 6,400 | |
500,000 ................................................ | 1.5 | 7,500 |
För att närmare undersöka Anderssons debitering för kontrollant- och
arbetsledarskap hava revisorerna från samtliga vägstyrelser inom Malmöhus
län infordrat avskrifter av hans räkningar under år 1934 för dylikt
arbete. Av räkningarna framgår, att Andersson alltid debiterat ersättning i
viss procent av den beräknade kostnaden samt att det sammanlagda beloppet
av under år 1934 debiterad ersättning som arbetsledare — häri inräknat
ovan nämnda räkning på Harjagers härads väghallningsdistrikt uppgått
till 18,451 kronor 35 öre, vilket måste innebära en ersättning per dag
avsevärt mycket större än den för honom medgivna. Vidare framgar, att
Andersson endast i ett fåtal fall angivit vilka dagar arbetena av honom kontrollerats.
Revisorerna finna ingenjören Anderssons förfaringssätt att debitera ersättning
för kontroll och arbetsledning i procent av den beräknade byggnadskostnaden
i stället för i form av dagarvoden anmärkningsvärt.
Då det icke torde vara uteslutet att efter liknande grunder uppställda räkningar
inkommit till vägdistrikten, men ännu ej likviderats, samt ovanberörda
oriktiga förfaringssätt måhända tillämpas även i andra delar av landet
än Malmöhus län, vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke åt vägnell
vattenbyggnadsstyrelsen bör uppdragas att genom cirkulär till vägingenjörerna
och vägdistrikten fästa uppmärksamheten å vad som sålunda förekommit
och meddela anvisning om ifrågavarande bestämmelsers rätta tilllämpning.
§ 19.
Enligt lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet, 54 §, utgår ur vägkassan till ledamot av vägstyrelse och
revisor vid resa för sammanträde eller förrättning rese- och traktamentsersättning
enligt av vägstämman fastställda grunder med högst vad som på
grund av allmänna resereglementet utgår till vägingenjör. Enligt denna
bestämmelse äger sålunda det för vägingenjörerna gällande besparingsreglementet
icke tillämpning beträffande vägstyrelseledamot och revisor. Från
och med den 1 januari 1937, då lagen den 7 juni 1934 om vägdistrikt träder
Revisorernas
uttalande.
Vagdistriktens
reseräkningar.
— 74 —
Revisorernas
uttalande.
Vägdi strikts
representationskostnader.
i kraft, kommer emellertid besparingsreglementet att jämväl å dessa vinna
tillämpning.
För att en jämförelse med allmänna resereglementets föreskrifter skall
bliva möjlig är det givetvis nödvändigt, att vägdistriktens reseräkningar innehålla
samma uppgifter, som krävas för deras bedömande enligt sagda
reglemente. Uppgift bör sålunda lämnas, bland annat, angående den väg
och det färdsätt, som för resan verkligen använts.
Vid granskning av ett antal vägdistrikts räkenskaper hava revisorerna
iakttagit, att inom vägförvaltningen reseräkningarna mycket ofta icke uppställas
i överensstämmelse med resereglementets föreskrifter. Sålunda in-,
träffar det i många fall, att resekostnader och traktamentsersättningar sammanföras
i en klumpsumma å en och samma räkning, att uppgift saknas om
resa företagits med järnväg eller bil samt om resa skett med begagnande av
egen bil ävensom örn flera personer medföljt samma bil.
Av vad ovan anförts torde framgå, att varken vägkassornas egna revisorer
eller riksdagens revisorer äga möjlighet att ingående granska vägdistriktens
förvaltningskostnader, såvida icke reseräkningarna uppställas i enlighet
med resereglementets föreskrifter. Att kontrollmöjligheter skapas är så
mycket mera nödvändigt som revisorerna kommit till den uppfattningen, att
föreskriften, att reseersättning inom vägdistrikt ej må utgå efter förmånligare
grunder än de i resereglementet angivna, i många fall icke efterleves.
Revisorerna finna det angeläget, att uttrycklig bestämmelse meddelas därom,
att räkning å resa, som av vägstyrelses ledamot eller revisor företages
för deltagande i sammanträde eller förrättning i vägdistriktets angelägenhet,
skall avfattas i överensstämmelse med allmänna resereglementets i sådant
avseende meddelade föreskrifter.
§ 20.
I riksdagens revisorers år 1934 avgivna berättelse över statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning, framställde revisorerna under § 22 anmärkning
mot, att vägdistrikt gäldat kostnader för representation, utan att medel
härför anvisats av vägstämma. Revisorerna uttalade därvid, bland annat,
att för de särskilda fall, där det ansåges lämpligt, att representation av vägstyrelse
utövades, det borde tillses att utgifterna härför starkt begränsades.
Vid årets granskning av vägdistriktens räkenskaper hava revisorerna funnit,
att kostnader för representation i vissa fall förekomma, utan att medel
härför finnas anvisade eller beslut härom fattats vid protokollfört sammanträde
med styrelsen eller att berättigad anledning till representation förelegat.
Sålunda hava revisorerna vid granskning av Harjagers vägdistrikts räkenskaper
gjort följande iakttagelser: I samband med styrelsesammanträde i
januari månad 1934 har för vägstyrelsens ledamöter och vägdistriktets revisorer
samt vissa funktionärer, sammanlagt 12 personer, anordnats middag
— 75 —
för en kostnad av 325 kronor 32 öre, vilken debiterats vägkassan. Vidare
har i samband med vägstämma i juni månad samma år anordnats en supé
för vägstyrelsens ledamöter och de i vägstämman deltagande ombuden. Räkningen
slutade i sistberörda fall på 359 kronor 81 öre. Medel för representation
hava icke anvisats av vägstämman, och något protokollfört beslut
härom av vägstyrelsen har icke förelegat.
Även inom andra distrikt hava liknande missförhållanden förekommit,
örn än i mindre omfattning.
I intetdera av ovan omförmälda fall har berättigad anledning till utgiften
förefunnits. Revisorerna vilja i anledning härav ännu en gång understryka
vikten av, att representationskostnader begränsas till sådana tillfällen,
då verklig representation utövas, och allenast förekomma i den utsträckning,
medel för sådant ändamål anvisats av vägstämman.
§ 21.
Sedan länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län utlyst sammanträden
för dryftande av spörsmålet om anordnandet av direkt vägförbindelse
mellan Uppland och Södermanland över Agnesund och vid dessa sammanträden
beslutats tillsättande av en kommitté för verkställandet av utredning
i berörda fråga, avlämnade de kommitterade den 19 mars 1926 betänkande
i ärendet och anförde däri, bland annat, följande.
Med hänsyn till den ifrågasatta vägtrafikledens betydelse för stora delar
av vårt land såsom en förkortande rikshuvudväg över Mälaren tillstyrkte
de kommitterade arbetets utförande. I fråga örn trafikledens sträckning föreslogs,
att å Upplandssidan vägen skulle omläggas och förbättras från Enköpings
stads västra gräns vid Tabastlund till Hjulsta. Därifrån borde anordnas
färjled från platsen för det befintliga färjläget till Märsön, varefter
vägen skulle framdragas över Märsön, passera Valklövsundet å bankfyllnad
med en mindre broöppning samt vidare förbi Säby till Edeby. Gamla vägens
sträckning skulle därefter i huvudsak följas med rätoingar och breddning
till färjläget vid Strängnässund. Över detta sund funnes sedan förbindelse
anordnad med motorfärja. Vägen skulle erhålla en bredd av 6 meter.
Kostnaderna beräknades för delen inom Uppsala län till 550,300 kronor
samt för delen inom Södermanlands län till 619,700 kronor eller sammanlagt
1,170,000 kronor.
Vilken förkortning i våglängd, som skulle kunna vinnas genom vägförbindclsen
ifråga, framginge av följande siffror, erhallna genom mätning a
tillgängliga kartor. Från Enköping till Strängnäs utgjorde våglängden då
över Stockholm 168 km., över Kvicksund 113 km., men bleve över Mälaröarna
enligt nu förordade linje allenast 33 km. Även från platser belägna
på större avstånd från Mälaren komme emellertid den nya vägförbindelsen
givetvis till användning.
Då trafikledens tillkomst i första hand måste anses vara ett riksintresse,
Revisorernas
uttalande.
Vägen
Strängnäs—
Enköping.
— 76 —
förutsatte kommitterade, att den ojämförligt större delen av kostnaden skulle
bestridas av statsmedel. Med hänsyn till att de tre närmast intresserade
vägdistrikten nämligen Åsunda, Selebo och Åkers häraders vägdistrikt samt
städerna Enköping och Strängnäs genom realiserandet av det framlagda förslaget
skulle få största nyttan av förbindelseleden i fråga, syntes det kommitterade
billigt och rättvist, att dessa fem intressenter tillsammans bestrede
den del av kostnaden, som icke kunde erhållas av statsmedel. Under
förutsättning att bidrag erhölles av automobilskattemedel med 9/10 av den
beräknade kostnaden för företaget, borde återstående kostnaden fördelas
lika på nämnda fem intressenter, vilka sålunda var och en skulle hava att
bidraga med ett belopp av 23,400 kronor.
Därest årligen 300,000 kronor komme att beviljas från landsbygdens utjämningsandel
av automobilskattemedlen, räknade kommitterade med att
arbetet i sin helhet kunde slutföras under en tidsrymd av 4 till 5 år.
Genom gemensam resolution den 13 oktober 1926 förpliktade därefter
länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län de väghållningsskyldiga
i Åsunda och Åkers häraders särskilda väghållningsdistrikt, att, under förutsättning
av dels statsbidrag med 9/10 av den beräknade totalkostnaden 1,170,000
kronor, dels bidrag från vardera av städerna Enköping och Strängnäs med Vso
av kostnaden, dock högst 23,400 kronor från vardera staden, verkställa och
i övrigt bekosta, vart och ett inom sitt distrikt, anläggning eller omläggning
av allmän väg från Enköping till Hjulsta förutvarande färjställe samt över
Märsön förbi Säby och Edeby i Aspö socken till färjstället vid Strängnäs
sund ävensom anordnande och ombesörjande med de bidrag av statsmedel
och genom färjavgifter, som kunde i laga ordning medgivas, av färjhållning
mellan färjlägena vid Hjulsta och a Märsön, allt i huvudsaklig överensstämmelse
med utarbetade planer.
På därom gjord framställning medgav därefter Kungl. Majit genom beslut
den lo november 1929, att bidrag till anordnande av ifrågavarande vägförbindelse
mellan Enköping och Strängnäs över Mälaren i huvudsaklig överensstämmelse
med de upprättade i vissa avseenden omarbetade planerna
finge utgå i den ordning, Kungl. Majit bestämde och i den mån medel bleve
tillgängliga med w procent av kostnaden för företaget, dock med sammanlagt
högst 1,053,000 kronor.
Därjämte beviljade Kungl. Majit bidrag dels av Södermanlands läns automobilskattefond
med 40,000 kronor till påbörjande av den inom Selebo härads
väghållningsdistrikt belägna delen av företaget, vilket arbete beräknats
kosta 354,600 kronor, dels ock av Uppsala läns automobilskattefond med
60,000 kronor till påbörjande av den inom Åsunda härads väghållningsdistrikt
belägna delen av företaget, vilket arbete beräknats kosta 550,300 kronor.
De sålunda beviljade medlen finge dock tagas i anspråk för vägföretaget
allenast i vad det avsåge vägbyggnad från Säby till länsgränsen vid
Valklövsundet samt anordnande av färjförbindelse över Hjulstafjärden jämte
tillfartsväg från nämnda länsgräns.
Genom kontrakt den 8 februari 1930 med väg- och vattenbyggnadsstyrel -
— li -
sen förpliktades den för vägföretagets utförande tillsatta arbetsstyrelsen att
påbörja arbetet senast den 1 juni 1930 och hava detsamma fullbordat till
den 1 september 1935 vid äventyr, att det finge ankomma på Kungl. Majit
att låta inställa all vidare utbetalning av statsbidraget samt återfordra vad
därå uppburits jämte 5 procent årlig ränta till dess återbetalning skedde.
Enligt vad revisorerna inhämtat tog vägarbetet sin början under våren
1930. Inom Södermanlands län voro den 1 oktober 1933 samtliga vägarbeten
inom Åkers och Selebo häraders vägliållningsdistrikt fullbordade, medan
vägarbetena inom Uppsala län alltsedan år 1931 — på grund av otillräckliga
statsbidrag —• legat nere. Vid utgången av år 1933 hade för vägarbetena
inom Sörmlandsdelen såsom statsbidrag utanordnats sammanlagt
510,000 kronor. Under motsvarande tid hade av länsstyrelsen i Uppsala
län — av anvisade 495,270 kronor — allenast utanordnats 185,000 kronor.
Arbetsstyrelsen hade därför måst upptaga lån, uppgående till mellan 60,000
å 70,000 kronor för att kunna bestrida de Åsunda härad åvilande kostnaderna.
Vid avlämnandet av sin 3-årsplan för statsbidrag för vägarbetet inom
Uppsala län hade länsstyrelsen för vägdelen Enköping—Hjulsta färjläge
upptagit ett belopp av 25,000 kronor för år 1934 samt för vartdera av åren
1935 och 1936 allenast 20,000 kronor. I skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade arbetsstyrelsen hemställt örn ändring i den av länsstyrelsen
i Uppsala upprättade 3-årsplanen och anhållit, att resterande statsbidrag
eller 310,270 kronor måtte utgå under ifrågavarande 3-årsperiod.
Som skäl härför hade arbetsstyrelsen anfört, att med de av länsstyrelsen begärda
statsbidragen vägarbetets fullbordan skulle komma att fördröjas med minst
ett 10-tal år, varjämte arbetsstyrelsen framhållit det såsom olämpligt och
oekonomiskt att onödigtvis utdraga tiden för arbetets färdigställande, i all
synnerhet som den återstående vägdelen vore i hög grad äventyrlig för den
alltjämt växande automobil- och busstrafiken. Med anledning av arbetsstyrelsens
hemställan beslöt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att för 3-årsperioden
1934—1936 upptaga ett belopp av 70,000 kronor för vartdera året,
varemot det resterande statsbidraget — 100,270 kronor — skulle anstå till
följande 3-årsperiod.
Länsstyrelsen i Uppsala län hade emellertid för år 1934 utanordna! allenast
30,000 kronor i stället för det för samma år av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bestämda statsbidraget av 70,000 kronor. Detta hade till följd,
att arbetsstyrelsen, som — i förlitande på den fastställda 3-årsplanen —
genom kontrakt den 18 juni 1934 med A.-B. Contractor för en kostnad av
66,100 kronor anskaffat en för upprätthållandet av färjdriften över Hjulstasundet
erforderlig, i byggnadsförslaget upptagen reservfärja, icke kunnat kontraktsenligt
likvidera ifrågavarande färja utan måste ytterligare ikläda sig
personlig ansvarighet för nya lån, varigenom vägbyggnaden fördyrats. Dessa
lån hade först under senare delen av år 1935 genom utanordnade statsmedel
kunnat betalas.
Vägbyggnadsarbetet, som skulle hava varit fullbordat i sin helhet den 1
78 _
september 1935, är ännu i november 1935 icke färdigställt vad Upplandsdelen
beträffar. Anledningen därtill är att för nämnda del ej utanordnats innestående
200,270 kronor. Rörande utbetalningarna av statsbidrag till företaget
få revisorerna hänvisa till nedanstående tablå.
Tablå över utbetalda statsbidrag.
| Åsunda vägdistrikt Kr. | Åkers vägdistrikt Kr. | Selebo vägdistrikt Kr. |
1930 l:sta kvartalet.................. | 20,000 |
| 15,000 |
2rdra » |
| ||
3:dje » |
|
| 25.000 50.000 |
4:de » |
|
| |
1931 Irsta kvartalet................ | 40,000 |
| |
2:dra » |
| 50,000 50,000 | |
3:dje » |
| 15.000 35.000 25.000 | |
4:de » | 75.000 35.000 | ||
1932 Irsta kvartalet............ | 25,000 25,000 | ||
2:dra » ........ | |||
Salje » |
| ||
4:de » |
|
|
|
1933 Irsta kvartalet............... |
| 40,000 |
|
2:dra » | 15,000 | 50,000 | |
3:dje » ........ | 40,000 | ||
4:de » |
|
| |
1934 Irsta kvartalet.................. |
| 40,000 |
|
2:dra » ............. |
|
| |
3rdje » ........... |
|
|
|
4rde » ...... | 30,000 30,000 |
|
|
1935 Irsta kvartalet................ |
|
| |
2rdra » ............ |
|
| |
3:dje » .......... | 50,000 295,000 |
| I |
Summa kronor | 220,000 | 290,000 | |
Beviljat statsbidrag.................. | 495,270 550,300 | 238,590 265,100 | 319,140 354,600 |
Beräknad kostnad ............. |
Till ytterligare upplysing torde böra meddelas, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i skrivelse den 28 mars 1934 till länsstyrelsen i Uppsala framhållit
nödvändigheten av »att de arbeten, som redan påginge, kunde erhålla
så stora tilldelningar, att de inom rimlig tid kunde slutföras».
I skrivelse den 12 april 1935 till länsstyrelsen i Uppsala har slutligen vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen meddelat, att medelstillgången för år 1935 visat
sig avsevärt överskrida den beräknade, vilket, för såvitt då kunde bedömas,
komme att bliva förhållandet jämväl för år 1936. Med anledning härav
anmodades länsstyrelsen att ändra 3-årsplanen för åren 1934—1936. Den
av länsstyrelsen sålunda reviderade, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den
1 juli 1935 fastställda planen innehöll emellertid beträffande vägbyggnaden
Enköping—Hjulsta färjläge den bestämmelsen, att statsbidraget för år 1936
skulle minskas från 70,000 kronor till 25,000 kronor.
Slutligen må framhållas att en av Strängnäs stad bekostad bro över Strängnässundet
är under byggnad och förväntas bliva färdig under år 1936. Vid
— 79 -
nämnda tidpunkt kommer således en ytterligare förbättring i ifrågavarande
vägförbindelse till stånd.
Revisorerna hava vid färd över ifrågavarande vägsträcka mellan Strängnäs
och Enköping kunnat konstatera, att vägen inom Södermanlands län
och fram till färjan vid Hjulsta är av fullgod beskaffenhet under det att
av vägen inom Uppsala län sträckan Hjulsta—Svinnegarns kyrka är krokig
och smal och ej heller i övrigt fyller de anspråk, som måste ställas på en
väg av dennas vikt och betydelse.
Av ovanstående redogörelse torde framgå, att avsikten varit att på kort
tid skapa en huvudled över Mälaröarna mellan Södermanland och Uppland.
Detta syfte har emellertid icke vunnits, och orsaken härtill är uppenbarligen
att de båda länsstyrelser, som från och med den 1 juli 1930 hava
att fatta beslut om medelstilldelningen, tillämpat olika principer. Länsstyrelsen
i Södermanlands län har följt den ursprungliga planen att på kort
tid iordningställa vägen, under det att länsstyrelsen i Uppsala län fördelat
anslagen å en längre tidrymd med påföljd att dess andel av vägen icke kommer
att färdigställas förrän om åtskilliga år. Med hänsyn härtill och då enligt
vad revisorerna konstaterat liknande missförhållanden förekomma även
i andra delar av landet, hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet
å sålunda rådande förhållanden och framhålla angelägenheten av
att effektivare samarbete mellan länsstyrelserna i dylika fall åvägabringas.
§ 22.
Vid sin granskning av byggnadsstyrelsens förvaltning hava revisorerna
uppmärksammat, att ämbetsverkets årsberättelse för åren 1930 och 1931
utkommit först under år 1935. I anledning härav hava revisorerna begärt
förklaring över anledningen till ovanberörda förhållande och till svar å
sin begäran erhållit en så lydande promemoria:
P. M.
angående byggnadsstyrelsens årsberättelser.
Enligt § 14 i byggnadsstyrelsens instruktion har styrelsen att före september
månads utgång varje år till chefen för kommunikationsdepartementet
avgiva berättelse om byggnadsväsendet i riket, särskilt det offentliga byggnadsväsendet
i allmänhet, samt om styrelsens och under dess inseende ställda
funktionärers verksamhet under nästförflutna året.
Denna skyldighet för byggnadsstyrelsen att avgiva årsberättelser tillkom
i samband med den år 19:18 genomförda omorganisationen av ämbetsverket.
De för omorganisationen tillkallade sakkunniga förutsatte, att dessa berättelser
skulle erhålla karaktären av publikationer med en därav betingad fyllighet
och läsbarhet, och även föredragande departementschefen framhöll, att
årsberättelserna kunde väntas bliva av allmännare intresse. Med hänsyn
härtill utgick byggnadsstyrelsen från början från att årsberättelserna skulle
befordras till trycket. Till följd av berättelsernas sålunda åsyftade karaktär
vore det givetvis så gott som ändamålslöst att nedlägga ett mödosamt arbete
Revisorernas
uttalande.
Byggnads
styrelsens
årsberättelse.
— 80
Revisorernas
uttalande.
på sammanställningen av desamma för att de endast skulle föreligga i maskinskrift.
Nyttan med desamma vore givetvis betingad av att de erhölle
en allmännare spridning.
Emellertid ansåg sig byggnadsstyrelsen böra underställa frågan Kungl.
Maj:ts prövning, och erhöll styrelsen med anledning härav den 19 november
1920 nådigt bemyndigande att trycka sina årsberättelser.
Sedan 1918 och 1919 års berättelser befordrats till trycket undansköt styrelsen
emellertid, efter besked från kommunikationsdepartementet, tills vidare
arbetet med årsberättelserna för de närmast följande åren, då medel till
berättelsernas tryckning med hänsyn till de ekonomiska förhållandena icke
ansågos kunna ställas till styrelsens förfogande. Först år 1927 erhöll styrelsen
medgivande att trycka årsberättelserna för åren 1920—1922, varefter
årsberättelserna för åren 1923—1929 befordrades till trycket åren 1928—
1931. För nedbringande av kostnaderna befanns det lämpligast att gruppvis
sammanföra flera årgångar i samma volym.
Vad tiden efter 1929 beträffar hemställde byggnadsstyrelsen hos Kungl.
Maj:t, sedan manuskriptet till årsberättelserna för åren 1930—1931 förelåg
utarbetat, att få trycka detsamma, men enligt besked från kommunikationsdepartementet
kunde med hänsyn till de ekonomiska förhållandena medel
icke ställas till förfogande för ändamålet. Först den 1 februari 1935 och sedan
berörda manuskript underkastats en omarbetning och väsentligt beskurits
erhöll byggnadsstyrelsen Kungl. Maj:ts medgivande att befordra detsamma
till trycket. Berättelserna för åren 1932—1934 äro för närvarande
under utarbetande, och har styrelsen för avsikt att, under förutsättning av
Kungl. Maj:ts medgivande, trycka dessa under år 1936, eventuellt tillsammans
med årsberättelsen för innevarande år. Byggnadsstyrelsen, som finner
det synnerligen önskvärt, att den hittills utkomna serien av styrelsens årsberättelser
icke brytes, hyser således den förhoppningen att för framtiden
möjlighet skall beredas styrelsen, att inom den i styrelsens instruktion angivna
tiden varje år publicera berättelsen för det nästföregående året.
Att under de långa tidsperioder, då ovisshet förelegat om och när en fortsatt
tryckning av årsberättelserna kunde komma i fråga, till departementschefen
avlämna maskinskrivna berättelser har, med hänsyn till berättelsernas
avsedda karaktär och omfattning, av byggnadsstyrelsen ansetts meningslöst,
allra helst som arbetet med sammanställandet av det för årsberättelserna
erforderliga materialet är mycket tidsödande så att det mången gång visat
sig möta stora svårigheter att medhinna detsamma, utan att andra och
viktigare uppgifter måste undanskjutas. Att ersätta årsberättelsen med några
mera kortfattade, summariska sammanställningar av uppgifter rörande byggnadsstyrelsens
verksamhet m. m. har styrelsen funnit sakna praktisk betydelse
och har icke heller från vederbörande departementschefs sida vid något
tillfälle ifrågasatts. Stockholm den 11 november 1935.
Sten Zethelius.
Sekreterare i Kungl. Byggnadsstyrelsen.
Det torde ligga i sakens natur att syftet med en publikation av ifrågavarande
art förfelas, därest densamma icke blir tillgänglig förrän åtskilliga år
efter den tidsperiod publikationen avser. Därest byggnadsstyrelsens årsberättelse
anses vara av sådant allmänt intresse, att densamma bör i fortsättningen
tryckas — något som synes böra bliva föremål för undersökning —
— 81 —
är det därför angeläget att den göres tillgänglig inom den tid, då densamma
instruktionsenligt skall vara till vederbörande departementschef ingiven.
§ 23.
Revisorerna hava besökt Gustaf lilis paviljong i Haga. Därvid uppmärksammades
att byggnadsverket i fråga vore i sådant skick, att den vackra
inredningen i vissa rum delvis förstörts, uppenbarligen av fukt, och att fara
förelåge att förstörelsen komme att fortgå, därest ej åtgärder i förebyggande
syfte med det snaraste vidtoges.
I anledning av sina iakttagelser vid besöket hava revisorerna hos byggnadsstyrelsen
anhållit om uppgift angående de åtgärder, som i första hand
erfordras för byggnadens och dess inrednings bevarande, och till svar å sin
begäran emottagit en så lydande promemoria:
P. M. betr. Gustaf III:s Paviljong i Haga.
Gustaf lilis Paviljong i Haga var nätt och jämnt färdig vid konungens
död 1792. Den utgör den största av den samling arkitektoniskt karakteristiska
byggnader, med vilka Gustaf III förskönade sin Hagapark.
Dess största värde ligger emellertid i den rad sällsynt vackra rumsinredningar
den innehåller. Utförda av den namnkunniga konstnären Louis Masreliez
representera dessa utomordentligt graciösa och rika inredningar den
gustavianska stilepokens högsta utveckling. Jämför Dr. Moselius’ här bilagda
avhandling1 örn Louis Masreliez, sid. 102—120. Byggnaden äger sålunda
ett högt kulturhistoriskt värde, och är upptagen på den av Kungl. Majit
fastställda förteckningen över staten tillhöriga byggnadsminnesmärken.
För närvarande är den emellertid i behov av underhålls- och restaureringsåtgärder,
som icke kunna genomföras för de medel som stå till förfogande i
Haga kungsgårds årliga stat.
Följande underhållsåtgärder äro särskilt trängande, nämligen dränering
för att avleda vattnet från Källaren och från den vattensjuka marken kring
östra flygeln där putsen och målningen ständigt skadas och de äldre rika
panelinredningarna redan för länge sedan förstörts. I denna del av byggnaden
behöver dessutom grunden förstärkas. Vidare äro fönstren i byggnaden
mycket skröpliga och behöva till stor del ersättas med helt nya. ^ Yttre
och inre reparationer och underhållsarbeten beträffande murverk, plåtarbeten,
målning m. m. behöva utföras.
Förutom konservering och lagning av de bevarade rumsdekorationerna
borde i viss utsträckning rekonstruktion av vissa rums mer eller mindre förstörda
inredning genomföras, vilken kan ske tack vare det rikhaltiga material
av ritningar, räkenskaper och äldre inventarieförteckningar som finnas
bevarade, och de noggranna undersökningar i själva byggnaden, som nu pågå.
Här avses närmast vestihulen, matsalen, sängkammaren och biblioteket.
Ett återinförande av den försvunna entresolvåningen, som i allt väsentligt
synes kunna rekonstrueras, kommer även att upptagas i det preliminära
kostnadsförslag^.
Anordnande av viss uppvärmning i byggnaden vore av stor betydelse såväl
för den fasta inredningen som möblernas bestånd. Härigenom skulle
1 Här ej bifogad.
6 — 850087. licv.-berättelse ang. statsverket för år 1935. I.
Gastaf Illa
paviljong i
Haga.
- 82 —
även möjliggöras återförande till paviljongen av det s. k. Creutz’ bibliotek,
som en gång hört dit och nu av enskild donator erbjudits.
Den enda uppvärmningsmetod som här är tänkbar är den elektriska, som
kan anordnas mera diskret än vad är möjligt med varmvatten eller ånga,
vilka dessutom skulle kräva anordnandet av pannrum och skorsten.
Elektr. belysningsinstallation i viss utsträckning skulle även vara av praktisk
betydelse.
Här bilägges slutligen förutom Carl David Moselius’ avhandling om Louis
Masreliez även »Kort vägledning1 genom Gustaf Hirs Paviljong å Haga»,
av J. Böttiger och G. M. Silfverstolpe.
Stockholm den 23 november 1935. Ragnar Hjort.
Byggnadsråd.
Revisorernas Revisorerna hava velat fästa riksdagens uppmärksamhet på den fara för
förstöring, som hotar Gustaf lilis paviljong i Haga, och framför allt dess
konstnärliga och även i ekonomiskt hänseende mycket värdefulla inredning.
Det är uppenbarligen angeläget att underhållsåtgärder av skilda slag snarligen
vidtagas, och torde i samband därmed jämväl böra övervägas huruvida
och i vilken utsträckning rekonstruktion av rumsinteriörer bör genomföras.
Revisorerna vilja för sin del förorda, att efter verkställd utredning i kostnadshänseende
erforderligt anslag för ifrågavarande ändamål beviljas och
tillåta sig revisorerna ifrågasätta, huruvida icke möjligen anslaget med hänsyn
till ändamålets natur i så fall bör uppföras under riksstatens sjätte huvudtitel.
§ 24.
för0bvKgdnads- 1 lluvudsakliS överensstämmelse med ett av 1926 års sjukhuskommission
arbetena vid ^v§ivet förslag (St. off. utr. 1928: 26) avlät Kungl. Majit till 1930 års riksdag
riuttnwt* Proposition nr 232 angående uppförande av nytt kliniskt sjukhus i Stocksju
åse . holm m m Detta sjukhus benämnt Karolinska sjukhuset, samt nya lokaler
för Karolinska institutets teoretiska institutioner skulle uppföras på det s. k.
Norrbackaområdet, vilket av 1927 års riksdag upplåtits för nämnda ändamål.
En första utbyggnad skulle omfatta de viktigare institutionerna, däri inräknade
jämväl Centralföreningens i Stockholm vårdanstalt för kräftsjuka, radiumhemmet
samt Konung Gustav Vis jubileumsfonds institutioner. Nuvalande
garnisonssjukhuset skulle sammanslås nied Karolinska sjukhuset, och
inom samma område skulle jämväl, ehuru i övrigt fristående, förläggas vanför
eanstalten.
Sammanlagda antalet platser å de sjukavdelningar, som inginge i den första
utbyggnadsetappen, skulle utgöra 900, därav 779 allmänna platser och
121 enskilda. Av de allmänna platserna skulle 100 disponeras för garnisonens
del, därav hälften å en var av medicinska och kirurgiska klinikerna,
varjämte 8 av de enskilda platserna avsågos för garnisonens räkning. Å den
radioterapeutiska kliniken skulle 50 av de allmänna platserna samt 7 av de
enskilda platserna bekostas av medel, som skulle ställas till förfogande av
Cancerföreningen och Konung Gustav Vis jubileumsfond. Av övriga 629 all
-
1 Här ej bifogad.
83 —
manna vårdplatser skulle 315 avses för Stockholms stad, 110 för Stockholms
läns landsting och återstående 204 reserveras för landet i övrigt.
De olika klinikerna upptaga följande platsantal å allmän vårdavdelning:
medicinska och kirurgiska klinikerna vardera 150, oftalmologiska kliniken
samt öron-, näs- och halskliniken vardera 75, obstetriska kliniken 70, gynekologiska
kliniken 50 och radioterepeutiska kliniken 100. Förutom nämnda
platser skulle inrättas 9 särskilda isoleringsplatser.
Totalkostnaden för sjukhusets utbyggande i första etappen uppskattades i
propositionen till 24,078,509 kronor. I detta belopp ingingo då ej bidragen
från Cancerföreningen och jubileumsfonden, liksom ej heller kostnaderna för
uppförande av tre bostadshus för klinikchefer, vilka kostnader avsågos att
betalas med lånemedel samt förräntas och amorteras med inflytande hyresmedel.
Av det förut angivna beloppet, 24,078,509 kronor, beräknades
5,580,264 kronor vara direkt betingade av sjukhusets undervisnings- och
forskningsuppgifter samt av merutgifter för tomtområdes iordningställande.
Till kostnaderna för sjukhusets uppförande enligt nämnda plan skulle
förutom staten även Stockholms stad och Stockholms läns landsting bidraga,
varjämte medel för inrättande av de enskilda platserna skulle anskaffas genom
upplåning. Staden och landstinget skulle dock icke på grund av sina
bidrag erhålla äganderätt till byggnader och tomt. För stadens platser skulle
erläggas ett belopp av 18,000 kronor och för landstingets ett belopp av 17,000
kronor, allt för plats räknat. Platskostnadsbidraget hade uppskattats med utgångspunkt
från de utgifter, som staden och landstinget under alla förhållanden
beräknades komma att få vidkännas för uppförande av motsvarande
platser, därest staden och landstinget vid egen anstalt skolat uppföra byggnader
för sina vårdplatser.
För vissa förberedande arbeten för Karolinska sjukhuset anvisade 1930 års
riksdag ett extra reservationsanslag av 300,000 kronor, av vilken summa högst
30,000 kronor finge disponeras för förberedande arbeten för en ny vanföreanstalt
å Norrbackaområdet. Samma års riksdag anhöll enligt riksdagens
skrivelse nr 386, att Kungl. Majit måtte låta verkställa och för 1931 års riksdag
framlägga en överarbetning av då föreliggande förslag till byggnader för
Karolinska sjukhuset i syfte att bvggnadskostnaderna skulle kunna avsevärt
nedbringas. Samtidigt begärde riksdagen, att nya förhandlingar måtte upptagas
med Stockholms stad rörande samarbete för sjukhusets uppförande och
drift i syfte att staden måtte å sjukhuset belägga ett större antal platser än
sorn tidigare avtalats. Enligt vad som framgår av propositionen nr 132 till
1931 års riksdag och riksdagens i anledning härav avlåtna skrivelse nr 286
biföll riksdagen av Kungl. Majit gjord framställning örn anvisande av anslag
för budgetåret 1930/1931 till sjukhusets uppförande. I propositionen lämnades
meddelande örn att den ifrågasatta uppgörelsen med Stockholms stad örn
övertagande av ett större antal vårdplatser ej kommit till stånd men att utbyggnadskostnaderna
för den första etappen kunnat reduceras med omkring
2,000,000 kronor. Av den sålunda beräknade byggnadskostnaden 21,400,000
kronor, skulle å statens andel komma i runt tal 11,900,000 kronor. Till
grund för denna beräkning låg följande kostnadsfördelning:
84 —
Byggnadsår | Anslag från Kr. | Anslag från Kr. | Anslag från Kr. | Genom lån Kr. | Summa Kr. |
1................. | 300,000 | _ |
|
| 300,000 |
2................... | 1,500,000 | — | — | — | 1,500,000 |
3.................... | 1,900,000 | 1,100,000 | 400,000 | 350,000 | 3,750,000 |
4................ | 1,900,000 | 1,100,000 | 400,000 | 350,000 | 3,750,000 |
5....................... | 1,900,000 | 1,100,000 | 400,000 | 350,000 | 3,750,000 |
6.................. | 1,900,000 | 1,100,000 | 400,000 | 350,000 | 3,750,000 |
; 7....................... | 1,900,000 | 1,270,000 | 270,000 | 350,000 | 3,790,000 |
8....................... | 626,984 | — | — | 183,016 | 810,000 |
Summa | 11,926,984 | 5,670,000 | 1,870,000 | 1,933,016 | 21,400,000 |
Intill den 1 juli 1935 hava av de anvisade medlen förbrukats 3,161,365
kronor. Av det i övrigt för sjukhusets byggande beräknade beloppet
19,577,350 kronor fanns vid ingången av budgetåret 1935/1936 anvisat ett
belopp av 7,672,000 kronor, vilket stod till förfogande för den för byggnadsarbetets
utförande tillsatta byggnadskommittén. För budgetåret 1936/
1937 har av nämnda kommitté ansetts erforderligt ett belopp av 5,230,000
kronor. För tiden efter utgången av sistnämnda budgetår skulle alltså erfordras
ytterligare 6,675,350 kronor.
Under budgetåren 1931/1935 hava av staten, Stockholms stad, Stockholms
läns landsting samt Konung Gustav V:s jubileumsfond och Cancerföreningen
anvisats och utbetalts följande belopp:
| 1931/1932 | 1932/1933 | 1933/1934 | 1934 1935 | Summa Kr. |
Staten. 1930 års sjukhuskommis- |
|
|
|
|
|
sion överlämnat........ | 232,169.34 | — | — | _ | 232,169.34 |
Anslagna medel.......... | 780,000.— | 500,000 | 1,114,000 | 1,409,000 | 3,803,000.— |
Utbetalta » .......... | 1,012,169.34 | 500,000 | 300,000 | 770,000 | 2,582,169.34 |
Reserverade » .......... | — | — | — | — | 1,453,000.- |
Stockholms stad. |
|
|
|
|
|
Anslagna medel.......... | — | — | 546,000 | 927,000 | 1,473,000.— |
Utbetalta » .......... | — | — | — | 535,000 | 535,000.— |
Reserverade » ..... | — | — | — | — | 938,000.- |
Stockholms läns landsting. |
|
|
|
|
|
Anslagna medel.......... | — | — | 180,000 | 305,000 | 485,000.- |
Utbetalta » .......... | — | — | 50,000 | 130,000 | 180,000— |
Reserverade » ....... | — | — | — | — | 305,000— |
Jubileumsfonden och Cancer-föreningen. |
|
|
|
|
|
Inbetalt.......... | — | — | — | 510,000 | 510,000— |
— 85 -
Det belopp å i avjämnat tal 3,161,365 kronor, som förbrukats intill den 1
juli 1935, har avsett kostnader för nedan angivna ändamål:
Huvudkomplexet ........................................ 760,804:95
Köksbyggnaden .......................................... 119,025: —
Ångpannehus med verkstäder.............................. 59,583:33
Begravningskapell m. m................................... 4,500: —
Byggnad för sysslomanskontor m. m....................... 169,759: —
Radiumhemmet .......................................... 670,868: 13
Kulvertar .............................................. 33,400: —
Yttre huvudrörledningar, spill- och dagvattenledningar........ 248,026: 60
Yttre elektriska ledningar................................ 3,300: —
Vägar utanför och inom tomten samt terrasseringar .......... 265,881:19
Tomtens iordningställande, stängsel och grindar.............. 25,182:94
Administration, arvoden, oförutsedda utgifter m. m........... 801,033:20
Kronor 3,161,364: 34
Med hänsyn till omfattningen av byggnadsarbetena för Karolinska sjukhuset
samt de betydande kostnader, som äro därmed förenade, hava revisorerna
ansett det äga intresse för riksdagen att erhålla dessa uppgifter rörande
utgifterna för sjukhuset i fråga.
§25.
Riksdagens år 1934 församlade revisorer hade under § 13 framställt anmärkningar
mot vissa av djurgårdskommissionen handlagda ärenden rörande
ersättning för gatuarbeten. (Del I sid. 73—84.)
Förklaring avgavs av djurgårdskommissionen, som åberopade en av dess
dåvarande verkställande ledamot, översten I. Petersson, lämnad redogörelse
för ifrågavarande arbeten. (Del II sid. 92—103.)
I sitt utlåtande nr 126 (sid. 10—12) anförde statsutskottet rörande detta
ärende:
Av vad som i detta ärende anförts och genom de upplysningar, som utskottet
under hand införskaffat, har utskottet kommit till den uppfattningen,
att ytterligare utredningar rörande de av revisorerna berörda förhållandena
mellan djurgårdskommissionen och Stockholms stad böra ske för erhållande
av den bättre överblick rörande utbetalningarna till Stockholms stad för gatuarbeten,
som måst anses erforderlig för att utskottet skulle kunna taga
ställning till dessa spörsmål. Med hänsyn härtill måste utskottet finna det
vara önskvärt, att den av 1934 års statsrevisorer påbörjade granskningen
fullföljes av de för innevarande års revisionsförrättning valda statsrevisorerna.
Sedan granskningen på föreliggande område sålunda slutförts, lära större
möjligheter finnas att bedöma de ovan behandlade spörsmålen. Under åberopande
av vad här anförts har utskottet för närvarande allenast velat vad i
ärendet förekommit för riksdagen
För djurgårdskommissionens
räkning
utförda
arbeten.
omförmäla.
— 86 —
Med anledning av vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett sig böra
verkställa sådana ytterligare utredningar i detta ämne, som åsyftas i statsutskottets
berörda utlåtande.
Dessa utredningar hava omfattat under åren 1921—1931 av kronan likviderade
räkningar för genom stadens försorg utförda gatu- och avloppsarbeten
inom vissa delar av Östermalm.
Ifrågavarande gatuarbeten hava utförts på grund av mellan kronan och
staden träffade överenskommelser, varom den första ingicks redan under
1880-talet. Efter vissa förberedande arbeten inkom chefen för fortifikationen
den 2 april 1884 — i överensstämmelse med vissa av Kungl. Majit i nådigt
brev den 25 januari 1884 meddelade direktiv — med ett förslag rörande
uppförande av nya kaserner för fotgardesregementena samt beredande av
härför erforderliga medel genom försäljning av den mark, som disponerades
av nämnda regementen (nuvarande kvarteren mellan Strandvägen, Grevmagnigatan,
Storgatan och Narvavägen samt kvarteren närmast öster om
Narvavägen). För sistnämnda ändamål upprättades förslag till stadsplan
och tomtindelning.
Därvid föreslogs att flertalet i berörda stadsplaneförslag upptagna kvarter
skulle försäljas, och för gardesregementena undantagas i huvudsak två kvarter
samt det område där Svea och Göta livgardens kasernetablissement nu finnas.
Ifråga om kostnaderna för stadsplanens genomförande innebar förslaget
:
a) att på kronans bekostnad skulle planeras, dräneras, makadamiseras och
trottoarsättas endast de gatudelar, som omgåvo de nya kaserntomterna;
b) att vissa andra gator och gatudelar skulle övertagas och ordnas av staden
mot det att kronan kostnadsfritt avstode den för dessa gator och gatudelar
erforderliga marken; samt
c) att planering, grusning och trottoarsättning av övriga gator skulle påläggas
blivande ägare av angränsande tomter, men att i den mån kvarteren
blivit bebyggda, staden skulle övertaga och fullständigt ordna dessa gator.
Förslaget överlämnades till stadsfullmäktige i Stockholm för yttrande. I
stadsfullmäktiges i skrivelse den 8 november 1884 avgivna yttrande i ärendet
anfördes, under framhållande av att enligt förslaget staden skulle påläggas
dryga kostnader för ifrågavarande gators fullständiga iordningställande med
beläggning av tuktad sten och förseende med avloppsledning, bland annat,
följande:
Beträffande gatornas mottagande av staden hade fullmäktige funnit sig böra
därvid fästa, utöver de av förslagsställaren omtalade, det ytterligare villkor,
att med undantag av esplanaden från Fadugårdslands tull till Strandgatan
(Narvavägen) de övriga gatornas första fullständiga iordningställande skulle
bekostas av vidliggande tomters blivande ägare.
’På grund av det nu anförda och under villkor, att på staden utan ersättning
överlåtes äganderätten till så väl marken för nedan nämnda nya gator
eller gatudelar som den kronan tillhöriga mark för den 48 meter breda esplanaden
från Fadugårdslands tull till Strandgatan (Narvavägen), samt att staden
icke drabbas av någon kostnad för nämnda, nu föreslagna nya gators eller
— 87 _
gatudelars fullständiga ordnande med avloppsledning och tuktad sten i både
kör- och gångbanor, de senare inom huggna kant- och rännstenar, hava stadsfullmäktige
med anledning av den mottagna remissen
dels beslutat det tillägg till stadsplanen för Ladugårdslandet, att, på sätt
den vid handlingarna fogade kartan visar,
Grevmagnigatan vidgas på östra sidan till 18 meters (60.6 fots) bredd;
en ny, 30 meter (101 fot) bred gata upptages mitt för Livgardets till häst
kasern från Ladugårdslands strandgata (Strandvägen) till Storgatan öster om
och jämnlöpande med Grevmagnigatan;
en, 18 meter bred gata öster om föregående nya gata upptages från Ladugårdslands
strandgata (Strandvägen) till Norra Humlegårdsgatans (Karlavägens)
nedan nämnda förlängning åt öster;
en ny, 18 meter bred gata upptages från Storgatan till Linnégatans nedan
nämnda förlängning åt öster;
en ny, 18 meter bred, med Ladugårdslands strandgata (Strandvägen) jämnlöpande
gata upptages i bruten fortsättning av Riddaregatan österut till gatan
mellan den runda platsen vid Ladugårdslands tull (nuvarande Karlaplan)
och Strandgatan (Strandvägen);
Storgatan vidgas på södra sidan till 18 meter mellan Grevmagnigatan och
vägen till Lilla Blåporten;
Linnégatan fortsättes österut med 18 meters bredd förbi de föreslagna nya
kasernerna;
Norra Humlegårdsgatan (Karlavägen) fortsättes med en bredd av 140 fot
i rät riktning österut från platsen vid Ladugårdslands tull till den andra i
ordningen av ovan nämnda nya gator;
dels åtagit sig, att sedan förenämnda villkor för stadsplanens antagande
blivit fullgjorda, för framtiden underhålla och belysa dessa nya gator och
gatudelar samt esplanaden mellan den runda platsen vid Ladugårdslands
tull och Strandgatan.’
I proposition nr 35 till 1885 års riksdag föreläde Kungl. Majit riksdagen
ett förslag, som i avseende på villkoren för stadsplanens genomförande i huvudsak
anslöt sig till det av staden avgivna yttrandet.
Under framhållande att den av staden ifrågasatta överenskommelsen syntes
vara för kronan oförmånlig, överlämnade riksdagen till Kungl. Majit att träffa
överenskommelse med staden rörande stadsplanevillkoren.
Genom beslut den 25 september 1885 fastställde Kungl. Majit den av stadsfullmäktige
antagna stadsplanen med viss mindre ändring beträffande nuvarande
Torstenssonsgatan. Efter förda underhandlingar angående de av
stadsfullmäktige för stadsplanens antagande uppställda villkoren godkände
Kungl. Majit den 2 oktober 1885 jämväl dessa villkor.
Innebörden av de sålunda avtalade villkoren i 1885 års överenskommelse
rörande iordningställandet av gatumark och dess förseende med avloppsledning,
torde kunna sammanfattas på följande sätt.
Gatornas första fullständiga iordningställande med avloppsledning och
stenbeläggning i både kör- och gångbanor, skulle till i överenskommelsen
angivna bredder ske utan kostnad för staden, som däremot åtog sig att,
sedan dessa kronans prestanda blivit fullgjorda, för framtiden underhålla
— 88 —
och belysa gatumarken. Undantag härifrån utgjorde dock Narvavägen, där
jämväl iordningställandet skulle helt bekostas av staden.
Den sålunda år 1885 träffade uppgörelsen blev grundlägande för de efterföljande
stadsplaneöverenskommelserna rörande, bland annat, kronan tillhöriga
områden å Norra Djurgården vid Karlaplan och skogsinstitutet.
Då stadsplan av Kungl. Majit den 15 december 1911 fastställdes för vissa
delar av Norra Djurgården, skedde detta efter med Stockholms stad träffad
överenskommelse enligt av Stockholms stadsfullmäktige genom beslut den
1 april 1905 uppställda villkor, med av stadsfullmäktige den 19 september
1910 beslutade eftergift i visst avseende.
De sålunda överenskomna villkoren för stadsplanens genomförande äro
följande:
1 :o) den över området upprättade stadsplanen skall, innan den underställes
Kungl. Maj:ts fastställelse, vara av Stockholms stadsfullmäktige godkänd:
2:o) gator, torg och allmänna platser skola med full äganderätt till staden
överlåtas och överlämnas i planerat skick, enligt av stadsfullmäktige
godkända profiler; och skall, där rätten till vattnet utmed de områden, som
intagas i stadsplanen, tinnes tillhöra Kungl. Majit och kronan, jämväl denna
rätt överlåtas å staden;
3:o) i gator och andra allmänna platser erforderliga trummor och ledningar
för spill- och regnvattens avledande utföras enligt av drätselnämnden
godkänd plan genom stadens försorg på kronans bekostnad;
4:°) gas- och vattenledningsrör nedläggas genom stadens försorg och på
dess bekostnad i den mån byggnadsverksamheten fortskrider kvarter efter
kvarter, räknat från redan bebyggd stadsdel. Örn däremot dylika ledningar
påkallas, utöver vad som betingas av den kvarter efter kvarter fortskridande
byggnadsverksamheten, skall särskild överenskommelse träffas örn
villkoren för deras anläggning;
5:o) de provisoriska åtgärder, som behöva vidtagas för att gator och allmänna
platser under bvgnadsperioden skola kunna upplåtas för trafik, verkställas
genom stadens försorg på kronans bekostnad;
6:o) gator och allmänna platser skola, sedan de blivit försedda med ledningar
av ovan angivna slag ävensom med ledningar för andra ändamål,
såsom för telefoner eller framledandet av elektrisk ström, förses med permanent
beläggning, vilken utföres genom stadens försorg på kronans bekostnad.
Med permanent beläggning förstås: i körbanan tuktad sten, trä, asfalt
eller därmed fullt jämförligt material; i gångbanor tuktad sten, cement,
klinkert eller andra därmed fullt jämförliga ämnen, varjämte dessa gångbanor
skola vara lagda inom huggen kant- och rännsten; samt
7:o) sedan gatorna blivit belagda på nyss nämnt sätt, åligger det staden
att för all framtid underhålla och belysa desamma, på sätt vederbörande
myndighet kan komma att bestämma. I
I likhet med 1885 års överenskommelse innebure de år 1905 avtalade villkoren,
att gatumarkens första iordningställande med avloppsledning och
permanentbeläggning i kör- och gångbanor skulle ske utan kostnad för staden,
som det skulle åligga att, sedan gatorna blivit permanentbelagda, för
all framtid underhålla och belysa desamma. Parkers och planteringars iord
-
— 89 —
ningställande skulle alltjämt åvila staden ensam. Ej heller skulle kronan
hava att vidkännas kostnader för gatornas förseende med ledningar för vatten
och gas.
Genom 1905 års avtal stadgades, att gator, torg och allmänna platser, som
överlätes till staden, skulle av kronan överlämnas till staden i planerat skick
enligt av stadsfullmäktige godkända profiler.
De provisoriska åtgärder, som behövde vidtagas för att gator och allmänna
platser skulle kunna under byggnadsperioden upplåtas för trafik, skulle däremot,
i likhet med permanentbeläggningen utföras genom stadens försorg på
kronans bekostnad.
Då kronan enligt 1905 års överenskommelse iklädde sig underhållsskyldigheten
beträffande de planerade gatorna under provisorietiden, innebar
detta ett tillmötesgående från kronans sida. Mot det att kronan sålunda
åtog sig underhållet före permanentbeläggningen svarade, att staden iklädde
sig alla skyldigheter för gatornas underhåll och beläggning från och med
tidpunkten för permanentbeläggningen. Stadens berörda skyldighet torde
betraktats så mycket mera självklar, som överenskommelserna tillika inneburo,
att staden ägde på kronans bekostnad utföra gatornas första permanentbeläggning
och därvid tillerkänts rätt att bestämma om såväl tiden som
sättet för ifrågavarande arbetens utförande.
Med utgångspunkt från det sålunda angivna innehållet i 1885 och 1905 års
överenskommelser hava revisorerna verkställt granskning av de under tiden
1921—30 juni 1931 av kronan likviderade räkningar för de av staden utförda
gatu- och avloppsarbetena inom de kronans områden, som omfattas
av sagda överenskommelser.
Vid denna granskning hava genomgåtts dels djurgårdskommissionens brevväxling
med gatukontoret rörande ifrågavarande arbeten, dels de till grund
för räkningarnas upprättande tillgängliga handlingar, vilka av staden på revisorernas
begäran ställts till förfogande. De av staden tillhandahållna handlingarna
hava utgjorts av reskontra, upptagande verifikationsnummer och utgiftsposter
för arbetena å de olika gatudelarna, samt verifikationer. Vidare
har för granskningsarbetet ställts till revisorernas disposition dagsverkslistor
med uppmätningsrapporter för de i verifikationerna upptagna avlöningsposterna,
för åren 1924—1931 beträffande samtliga arbeten och för åren 1920
—1923 beträffande enbart avloppsarbetena. Uppmätningsrapporterna för
planerings- och belysningsarbetena för åren 1920—1923 finnas nämligen enligt
vad från gatukontoret meddelats icke längre bevarade.
De av staden utfärdade räkningarna äro i regel icke specificerade i annan
mån, än att kostnaderna för varje debiteringsperiod äro uppdelade på de
olika gatorna, och för varje gata i sin tur redovisade under rubrikerna planering
(i några fall plantering), beläggning, underhåll och avlopp. Den i
Breitenfeltsgatan utförda fontänanläggningen har i räkningarna betecknats
som fontän.
Nu ifrågavarande granskningsarbeten hava utförts på så sätt, att en specificerad
uppställning för varje av staden utfärdad räkning eller räkningspost
— 90 —
uppgjorts med tillhjälp av reskontra och verifikationer. I de flesta fall har
det lyckats att få den uppgjorda specificerade räkningen att stämma med
den utfärdade. För sådana fall, där detta icke lyckats, synes orsaken i allmänhet
bero på felberäkning av omkostnadspåläggen från stadens sida, vilket
också framgått av under årens lopp från stadens revisorer gjorda anmärkningar.
Revisionsanmärkningarna hava i samtliga dessa fall framförts
mot för låg debitering. En kontroll av revisionsanmärkningarnas riktighet
har icke varit möjlig, då de tillhandahållna handlingarna icke precisera de
utgiftsposter, för vilka felberäkning anmärkts. När den upprättade specificerade
räkningens belopp icke överensstämt med det debiterade beloppet,
har det sistnämnda beloppet lagts till grund för de efterföljande härnedan
omförmälda beräkningarna. Granskningsarbetet bär även innefattat ett genomgående
av de sålunda uppgjorda specificerade räkningarna i syfte att
utröna, i vad mån kronan debiterats kostnader, som kronan enligt 1885 och
1905 års överenskommelser ej bort bestrida. Med tillhjälp av uppmätningsrapporter,
körsellistor och debiteringar för nya beläggningsmaterialier samt
av vederbörande arbetsbefäl åsätta rubriker för de olika arbetena hava de
debiterade kostnadsbeloppen uppdelats med hänsyn till arten av de olika arbeten,
som blivit utförda. Härvid hava de i räkningarna sammanblandade
kostnaderna för nyanläggning och underhåll av gatubeläggningar särskilts
och vidare har angivits, i vilken huvudsaklig omfattning kronan påförts kostnader,
vilka, i likhet med underhåll, bort bestridas av staden.
Resultatet av granskningsarbetet har beträffande planerings-, beläggnings-,
planterings- och underhållsarbeten årsvis sammanförts i här bilagda tabeller,
1—11, varvid för varje gata inom de olika grupperna angivits debiterade och
av kronan likviderade kostnader jämte uppdelning av kostnaderna i vad
som bort bestridas å ena sidan av kronan och å andra sidan av staden. Tabellen
12 utgör ett sammandrag av tabellerna 1—11.
Resultatet av granskningsarbetet rörande de utförda avloppsarbetena bär
sammanställts i en särskild, här bilagd tabell 13.
Av tabellerna framgår, att staden under tiden 1921—30 juni 1931 debiterat
kronan kostnader för utförda planerings-, beläggnings-, planterings- och underhållsarbeten
med sammanlagt 1,155,611 kronor 31 öre och för utförda avloppsarbeten
med sammanlagt 55,927 kronor 15 öre. Kostnader, vilka enligt
1885 och 1905 års överenskommelser eller av annan anledning icke bort av
kronan bestridas, har enligt vad utredningen synes giva vid handen av staden
debiterats och av kronan likviderats med sammanlagt 196,849 kronor 41
öre för de förstnämnda arbetena och med sammanlagt 22,270 kronor 70 öre
för avloppsarbetena.
Totala kostnaderna för utförda gatu- och avloppsarbeten under ovannämnda
tidsperiod hava uppgått lill 1,211,538 kronor 46 öre, varav alltså 219,120
kronor 11 öre, icke lärer hava bort bestridas av kronan.
Under granskningsarbetet har framgått, att staden vid sina debiteringar
åren 1920—1921 påfört underhållskostnaderna för tidigare utförd stenbeläggning
icke kontot »underhåll» utan kontot »beläggning». Underhållskostna
-
— 91
derna för provisoriska körbanor för trafikens upprätthållande under byggnadsperioden
synes däremot hava påförts kontot »underhåll». Från och med
åren 1922—1924 synas jämväl vissa underhållskostnader för tidigare utförda
st enbeläggningar hava förts å kontot »underhåll». Underhållsarbetena
hava därvid huvudsakligen bestått av smärre justeringsarbeten i gångbanor
jämte påförande av nytt grus. De större underhållsarbetena i stenbelagda
kör- och gångbanor påfördes emellertid i regel fortfarande kontot »beläggning».
Under åren 1925—1931, då större delen av gatuarealen inom kronans exploateringsområden
stenbelagts, började underhållskostnaderna för tidigaie
belagda gatuarealer att i ganska stor utsträckning påföras underhållskontot,
samtidigt som beläggningskontot i motsvarande grad befriades från underhållskostnader.
I fråga om kostnaderna för utförda plantering sarbeten inom kronans exploateringsområden
må anföras följande.
Kronan hade enligt överenskommelserna icke iklätt sig skyldighet att
bekosta gatuplanteringars utförande och under granskningsperiodens första
år synas sådana kostnader icke hava debiterats kronan. En av gatukontoret
år 1920 upprättad kostnadsberäkning av då återstående, kronan åliggande
gatu- och ledningsarbeten inom kronans exploateringsområden, upptager icke
heller några kostnader för planteringsarbeten.
Genom en av Kungl. Majit den 3 februari 1922 fastställd stadsplaneändring
för Breitenfeltsgatan beslöts anordnande i gatans mitt av en rektangulär
plantering. Därvid förklarade Kungl. Majit tillika, att arbetet med planteringens
anläggning under vissa förutsättningar finge utföras genom stadens
försorg på kronans bekostnad. Under ar 1923 påbörjades planteringarnas
utförande i Breitenfeltsgatan, och debiterades kronan kostnaderna härför å
beläggningskonto. Här må anmärkas, att da Kungl. Majits beslut den 3
februari 1922 innebar en avvikelse från de enligt tidigare överenskommelser
gällande bestämmelser rörande bestridandet av kostnaden för planteringar,
detta bort föranleda uppläggandet av ett särskilt planteringskonto för Breitenfeltsgatan.
Kungl. Majits särskilda medgivande för staden att debitera kronan kostnader
för planteringsarbeten i Breitenfeltsgatan synes hava åstadkommit en
förändrad inställning hos stadens myndigheter i fråga om möjligheten att
påföra kronan kostnader för planteringsarbeten i övrigt inom Karlaplansområdena.
Sedan år 1914 disponerade gatukontorets parkavdelning av stadsfullmäktige
beviljade anslag för utförandet av planteringsarbeten inom Karlaplansområdena
och avsedda, bland annat, för plantering av träd a Värtavägen och
Hjorthagsvägen mellan Karlaplan och Valhallavägen, till ett sammanlagt
belopp av 0,642 kronor. Vid 1923 års utgång återburos dessa reserverade
medel av gatukontoret. Under år 1924 påbörjades nya planteringsarbeten i
flera gator — Stora Bältgatan, Karlaplan, Lutzengatan, Ulrikagatan och
Värtavägen — och därvid debiterades kronan kostnaderna för ifrågavarande
— 92 —
planteringar under konton »beläggning» och »underhåll». De påföljande åren
fortsattes planteringsarbetena och debiterades kronan fortfarande kostnaderna
härför å kontona »beläggning» eller »underhåll», utom i några särskilda
fall, då kostnaderna påfördes kronan under konto »plantering».
De kostnader för planteringsarbeten, som staden å olika konton debiterat
kronan och vilka av kronan likviderats men som bort av staden betalas, uppgå
till sammanlagt 16,916 kronor 61 öre.
För Breitenfeltsgatan, där enligt Kungl. Maj:ts medgivande planteringsarbetena
i viss utsträckning finge bestridas av kronan, har planteringsanläggningen
dragit en kostnad av 10,166 kronor 63 öre. I samma gata har dessutom
staden på djurgårdskommissionens bekostnad utfört en fontänanläggning för
6,916 kronor 44 öre.
Utfyllningen av gatorna inom Karlaplansområdena erbjöd givetvis möjlighet
till erhållande av goda tipplatser för fyllningsmassor. Beredande av goda
och ej alltför avlägsna tipplatser i Stockholm har alltid varit ett svårlöst
problem, och synes detta vid tiden för ifrågavarande planeringsarbeten även
hava varit fallet. Det förekom nämligen, att vid kronans gatuarbeten avgifter
måste erläggas för rättigheten att avlägsna fyllningsmassor inom kronans
gatuområden.
Det är egendomligt, att vid planeringsarbetenas utförande inom Karlaplansområdena
staden i stor utsträckning debiterat kronan körslor för transport
av fyllningsmassor från stadens egna arbeten å skilda delar av staden
till Karlaplansområdena, innebärande att kronan fått betala stadens transporter
av fyllningsmassor, som staden haft att bortfrakta vid sina egna arbeten.
Transporterna för sådana fyllningsmassor hava dragit kostnader mellan
cirka 5: 50—9: 20 kronor per lass örn 6 hl. Om för stadens räkning måst
ske borttransport av fyllningsmassor, hade kostnaderna för dessa transporter
bort bestridas av de utav staden för ifrågavarande arbetens utförande anslagna
medlen och icke, såsom i förevarande fall skett, av kronans medel.
Vad nu anmärkts, vinner ytterligare belysning av följande.
I viss utsträckning hade vid kronans gatuarbeten fyllningsmassor borttransporterats
till platser för stadens egna gatuarbeten. Men även i sådana fall
debiterades kronan kostnaderna för transporterna. Härtill kommer, att de
fyllningsmassor, som staden tillgodogjort sig från kronans gatuområden, synas
mestadels hava utgjorts av blandad makadam och grus, som bortförts
i samband med beläggningsarbetena. Under den långa följd av år, som flertalet
gatudelar inom Karlaplansområdena varit av staden öppnade för trafik
före permanentbeläggningens utförande, hade såsom underhållsarbeten
undan för undan stora mängder av makadam och grus påförts gatudelarna,
något som för kronan medfört dryga kostnader. Därigenom hade gatunivån
kommit att ligga för högt, och vid permanentbeläggningens utförande
måste därför dessa påförda och för gatuanläggning väl lämpade massor bortschaktas
och undanföras. Örn därvid kronan icke haft användning för dessa
värdefulla massor inom egna områden, hade det kunnat vara rimligt och
riktigt, att staden på kronans bekostnad borttransporterade och använde mas
-
— 93 —
sorna för stadens egna arbeten. I förevarande fall voro emellertid icke alla
gator inom kronans områden permanentbelagda, och de ifrågavarande massorna
hade därför kunnat och bort användas för dessa gatudelars planering
och underhåll. På grund av att i stället staden tillgodogjorde sig kronans
fyllningsmassor åsamkades kronan ökade kostnader icke blott för transport
av fyllningsmassorna utan även för anskaffande av ny makadam och grus
för de ännu icke permanentbelagda gatudelarnas underhåll under provisorietiden.
Under år 1920 hade befunnits, att djurgårdskommissionen för tidigare utförda
arbeten debiterats med ett 675 kronor 35 öre för högt belopp, som således
skulle gottgöras kommissionen. I stadens byggnadskontors omföringsbok
för år 1920 är under nr 257 antecknat, att litt. Tud. 3, djurgårdskommissionen,
debiterats ovannämnda belopp 675 kronor 35 öre, vilket belopp gottgöres
litt. Tub. — byggnadskontorets konto för ränteutgifter. I stället för att
gottgöra djurgårdskommissionens konto den tidigare felaktigt debiterade
kostnaden av 675 kronor 35 öre, synes kommissionen hava påförts ifrågavarande
belopp till betalning under nedanstående i omföringsboken antecknade
motivering:
Beloppet har för högt debiterats, men torde kunna betraktas såsom gottgörelse
för den ränteförlust staden lidit på grund av en år 1919 utskriven
räkning å kronor 48,603: 58, som blivit betald först den 3/4 1921.
Härvid bör anmärkas, bland annat, att räkningen var daterad den 1 mars
1920 och att ifrågavarande beläggningsarbeten utförts av staden, utan att
föregående skriftlig rekvisition från djurgårdskommissionen om arbetenas
utförande utfärdats samt att Kungl. Maj:ts anvisande av förstärkningsanslag
för fortsatta gatuarbeten inom området för gatorna ägt rum först den 28 januari
1921.
I skrivelse till djurgårdskommissionen den 15 maj 1923 meddelade gatukontoret,
att på grund av sättningar i marken avloppsledningen i Breitenfeltsgatan
sjunkit så väsentligt, att den till större delen läge i bakfall. Liknande
bristfällighet hade konstaterats å ledningen i Banérgatan mellan Stora Bältgatan
(Wittstocksgatan) och Karlavägen. På grund av att nämnda gator
inom närmaste tiden skulle komma att beläggas, ansåge gatukontoret det
böra tagas under övervägande, om ledningarna dessförinnan skulle omläggas.
Gatukontoret påpekade emellertid därvid, dels att någon olägenhet av ovannämnda
bristfälligheter då ännu ej givit sig tillkänna, dels att ytterligare
sättningar i marken kunde befaras genom grundläggningarna för blivande
byggnader. Av dessa skäl syntes det gatukontoret vara lämpligast, att arbetet
med avloppsledningarnas omläggning finge anstå tills vidare. Med hänsyn
härtill anhöll gatukontoret, att djurgårdskommissionen skulle förbinda sig
att bestrida kostnaderna för en erforderlig framtida omläggning av ledningarna.
Den 8 juni 1923 meddelade emellertid djurgårdskommissionen, att
den icke ansåge sig berättigad avgiva den begärda förbindelsen. I skrivelse
den 12 juni 1923 meddelade då gatukontoret, att omläggning av de båda avloppsledningarna
komme att utföras och debiteras kronan. Denna skrivelse
— 94
besvarades icke av djurgårdskommissionen. Arbetena med avloppsledningarnas
omläggning i Breitenfeltsgatan och Banérgatan utfördes därefter under
år 1923 av gatukontoret. Räkningarna för dessa arbeten hava attesterats
till utbetalning av djurgårdskommissionen utan erinran.
Det bör i detta sammanhang erinras om, att ifrågavarande avloppsledningar
utförts av staden på kronans bekostnad, varvid staden ensam haft att
bestämma om sättet för arbetenas utförande. Man måste utgå från, att den
erfarenhet, som stadens organ för dylika arbetens utförande onekligen måste
besitta, varit bestämmande vid förslagets upprättande beträffande avloppsarbetenas
utförande. De bristfälligheter, som sedermera visade sig, torde hava
berott på felaktigt val av arbetsmetod eller mindre noggrant utförande och synas
därför hava bort avhjälpas och bekostas av staden, som icke blott haft
i sin hand att bestämma arbetsmetoderna, utan även tillförsäkrats ensamrätt
till arbetenas utförande. Att staden velat uppskjuta avhjälpandet av de
uppkomna felaktigheterna beträffande avloppsledningarna till en tidpunkt
efter det att beläggningsarbetena utförts är anmärkningsvärt, då givetvis kostnaderna
för omläggningsarbetena därigenom skulle kommit att väsentligt
fördyras. Då gatukontorets senast i ärendet översända skrivelse den 12 juni
1923 icke från kronans sida besvarades men arbetena det oaktat började utföras,
synes från kronans sida hava bort påkallas förhandlingar med staden
i fråga om vem, som skulle hava att svara för kostnaderna för ifrågavarande
påbörjade arbeten och därvid från kronans sida, med hänsyn till ovan angivna
förhållanden bestrida att kronan enligt föreliggande avtalsbestämmelser
hade att gälda kostnaderna för dessa reparationsarbeten å de av staden utförda
ledningarna.
Med anledning av innehållet i den av djurgårdskommissionens dåvarande
verkställande ledamot, överste I. Petersson, avgivna ovanberörda förklaringen
rörande 1934 års riksdags revisorers anmärkning i samma ämne må erinras.
I förklaringen framhålles, att den summariska avfattningen av 1905 års
överenskommelse icke inrymde någon som helst befoganhet för kronan att
bestämma vare sig om arbetets utförande eller om granskning av de räkenskaper,
som utgöra grunden för de av staden utfärdade räkningarna.
Denna tolkning av överenskommelsen synes av flera skäl icke vara godtagbar.
I fråga om planeringsarbetena för gatorna innehåller avtalet icke
någon bestämmelse, som betager kronan att utföra desamma. Tvärtom innehåller
punkt 2 i överenskommelsen alt gata, torg och allmänna platser skola
av kronan överlämnas till staden i planerat skick. Redan detta innebär, att
kronan äger medbestämmanderätt och kontroll beträffande dessa arbetens
utförande och kostnaderna för desamma. I fråga örn övriga arbeten och
kostnader torde gälla att, då arbetena utförts av staden på räkning, detta
måste förutsätta rätt för kronan—beställaren att erhålla en så specificerad
räkning, som möjliggör en granskning av de olika utgiftsposterna för arbetena.
Underlåtenheten att infordra specifikationer och verkställa granskning
av de olika räkningsbeloppen är anmärkningsvärd. Det har heller icke
— 95 —
visats, att staden vägrat hålla erforderliga specifikationer och handlingar tillgängliga
för räkningarnas vederbörliga granskning. Skäl för en dylik vägran
synes också hava saknats för stadens del, under förutsättning att debiteringarna
skett i enlighet med avtalsbestämmelserna. Under alla förhållanden synes
likvidering av räkningarna från kronans sida hava bort vägras, intill dess
för granskningen erforderliga specifikationer och övriga handlingar hållits
tillgängliga för kronan.
Beträffande tidpunkten för de olika gatuarbetenas utförande har den nu
verkställda utredningen givit vid handen följande.
Gatorna voro i stort sett i planerat skick och öppnade för trafik vid en
tidpunkt av omkring fem å sex år före permanentbeläggningens utförande.
Under mellantiden har kronan fått vidkännas kostnaderna för de provisoriska
åtgärderna, som vidtagits för underhållet av gator under provisorietiden.
Dessa underhållsarbeten hava bestått i påförandet av makadam och grus. Under
den avsevärda tidsperiod, som ligger mellan gatornas planering och dessas
permanentbeläggning, torde, om planeringsarbetena varit utförda med
tillbörlig omsorg, trafiken och det vidlyftiga underhållet hava åstadkommit
en sådan sammantryckning av gatornas underbyggnad, att, sedan permanentbeläggningen
blivit utförd, de efterföljande sättningarna icke i nämnvärd
grad kunnat äga sammanhang med underbyggnadens sammantryckning.
Gatstensbeläggningarna hava av staden utförts på så sätt att, sedan den
på grund av underhållsarbetena för högt belägna gatuprofilen genom schaktningar
sänkts till erforderlig nivå, påfördes ett minst 25 cm. tjockt gruslager,
i vilket gatstenen sattes och stöttes. Det av staden tillämpade förfaringssättet
vid stensättningsarbetena har medfört, att senare uppkommit ojämnheter och
sättningar i beläggningen. I förklaringen göres gällande, att en garantitid
av två år för de utförda permanentbeläggningarnas underhåll tillämpats.
Bestämmelserna i överenskommelserna inrymma icke en dylik skyldighet
för kronan och sådan ändring i överenskommelserna, att kronan skulle åtaga
sig en tvåårig garanti för gatans underhåll efter dess förseende med permanentbeläggning,
lärer icke kunnat ske i annan ordning, än den, vari de ursprungliga
överenskommelserna träffats, d. v. s. under medverkan från kronans
sida av Kungl. Majit och riksdag.
Då det legat i stadens hand att bestämma örn permanentbeläggningens utförande,
lärer staden hava, därest enligt stadens uppfattning kronan påfordrat
beläggningens utförande förr än stadsplanelagen angiver och tidigare än
som kunde anses ur teknisk synpunkt lämpligt, bort förbehålla sig skriftlig
garanti från kronans sida rörande beläggningens bestånd under viss tid för
att dylikt ansvar överhuvudtaget skulle kunna anses åvila kronan.
Det bör i detta sammanhang anmärkas, att i djurgårdskommissionens
skriftliga rekvisitioner å ifrågavarande beläggningsarbeten icke på fordrats
arbetenas färdigställande till viss av kommissionen angiven tidpunkt utan åt
stadens vederbörande myndigheter överlämnats avgörandet i fråga örn tidpunkten
för arbetenas utförande.
Avtalens bestämmelser innebära, att allt eftersom beläggningen färdigställ -
— 96 —
des gatudel för gatudel, ansvaret för denna gatubeläggnings underhåll omedelbart
övergick på staden.
Den av överste Petersson avgivna ovanberörda förklaringen innehåller
även vissa uttalanden rörande de s. k. underhålls- och planteringskostnaderna
och deras beskaffenhet. Då allt erforderligt material för de i förklaringen
gjorda uttalandena rörande dessa kostnader icke förelåg vid tidpunkten för
förklaringens avgivande, lärer det falla av sig självt, att uppgifterna i vissa
hänseenden avvika från verkliga förhållandena, vilket också kunnat konstateras
vid den av revisorerna nu verkställda granskningen.
I fråga örn de i överste Peterssons förklaring omnämnda plötsligt inträffade
stora sättningarna å vissa gatupartier må framhållas. De nu verkställda
undersökningarna hava icke givit vid handen, att de ifrågavarande sättningarna
dels i Skepparegatan, dels i gatudelarna framför tomterna 15 i kvarteret
Furiren varit av så stor omfattning, som i förklaringen antydes. Emellertid
torde ifrågavarande arbeten under inga förhållanden bort debiteras kronan.
I den mån skada uppstått å redan färdigställd ledning eller gata, lärer staden
haft att ansvara för återställningsarbetena. Skulle ifrågavarande skador hava
orsakats genom arbeten å gatudelarna angränsande tomter, lärer vederbörande
företagare stått i ansvar för de genom hans förvållande uppkomna skadorna
Detta överensstämmer med vad som enligt överste Peterssons förklaring
tillämpats beträffande de återställningsarbeten, vilka utfördes i Breitenfeltsgatan
till följd av de skador, som förorsakats av H. S. B.-byggnadsföretagen
därinvid. Under inga förhållanden lärer sålunda enligt villkoren i
överenskommelserna staden varit berättigad att å kronan överflytta ifrågavarande
kostnader.
Beträffande kostnaderna för Breitenfeltsgatans iordningsställande må erinras.
Kungl. Majit hade, på sätt förut omtalats, fastställt ett förslag till
stadsplaneändring för Breitenfeltsgatan. Förslaget innebar, att den förut
fastställda, 18 m. breda gatan skulle breddas å sin mellersta del och utbytas
mot en kringbyggd plantering. Det kungl, brevet rörande stadsplaneändringen
innehöll, bland annat, att de för beläggning av gator och allmänna
platser å Norra Djurgården gällande grunder finge på det sättet tillämpas, att
arbetet med planteringens anläggning utfördes genom stadens försorg på
kronans bekostnad intill ett belopp högst uppgående till vad kronan enligt
nämnda grunder skulle hava fått till staden utgiva i ersättning för platsens
förseende med permanentbeläggning.
Kostnaderna för ifrågavarande planterings iordningsställande hava uppgått
till sammanlagt 17,083 kronor 7 öre, i vilken summa ingår även kostnader
för en utförd fontänanläggning med 6,916 kronor 44 öre.
Den stadsplanekarta, som är bilagd det kungl, brevet den 3 februari 1922
angående Breitenfeltsgatans ordnande och utvisar de föreslagna planteringarnas
omfattning, upptager varken fontän eller plaskdamm. Ej heller finnas
orden fontän eller plaskdamm omnämnda i den djurgårdskommissionens
underdåniga skrivelse den 23 november 1921, varmed kommissionen underställde
denna fråga Kungl. Maj:ts prövning. Detta oaktat har kronan
— 97 —
debiterats och gäldat kostnader för den av staden i planteringen utiörda
fontänanläggningen.
I sagda förklaring göres emellertid den uppfattningen gällande, att genom
ifrågavarande anläggning kronan besparats utgifter om cirka 3,700 kronor.
Planteringens areal är cirka 625 m2. Medelkostnaden per kvadratmeter
för permanentbeläggningens utförande torde enligt överste Peterssons beräkningar
uppgå till cirka 20 kronor. Planteringens iordningsställande å Breitenfeltsgatan
skulle sålunda hava fått draga kostnader med högst 12,500
kronor. I verkligheten har dock planteringsanläggningen, inklusive fontän,
kostat 17,083 kronor 7 öre. Den utgiftsökning, som förorsakats kronan genom
fontänanläggningen i Breitenfeltsgatan, uppgår alltså till mer än 4,500
kronor.
1934 års revisorer hade i det allmänna uttalande, som sammanfattade anmärkningarna
i förevarande ämne, erinrat örn vad 1923 års revisorer och
1925 års riksdag anfört rörande kronans och stadens mellanhavanden i samband
med exploateringen av vissa kronans områden å Norra Djurgården.
Revisorerna anförde därefter bland annat:
Den av revisorerna nu verkställda undersökningen synes giva vid handen,
att en icke oväsentligt bidragande orsak till djurgårdskommissionens sålunda
redan tidigare påtalade stora utgifter för ifrågavarande gatuarbeten varit att
söka däri, att kronan debiterats kostnader för arbeten, vilka rätteligen bort
gäldas av staden, exempelvis kostnader för gatuunderhåll ävensom kostnader
för iordningställandet av vissa parker och planteringar. Stöd för sin
uppfattning att sagda kostnader rätteligen bort bäras av staden hava revisorerna
funnit jämväl däri, att stadens myndigheter godkänt de anmärkningar,
som under senaste åren från kronans sida framställts mot debiteringar för
arbeten av enahanda art. Det förefaller också anmärkningsvärt, att kronans
vederbörande organ synas hava, frånsett de senaste åren, godkänt stadens
räkningar, utan att dessförinnan hava med stöd av infordrade specifikationer
vederbörligen granskat de i räkningarna ingående särskilda posterna,
exempelvis beträffande gatubeläggningsarbeten. Det vill synas revisorerna,
som om vad 1923 års revisorer och 1925 års riksdag anfört beträffande de
höga kostnaderna för de av djurgårdskommissionen ombesörjda gatuarbetena
i alldeles särskild grad bort föranleda vederbörande att underkasta de av staden
för gatuarbetena gjorda debiteringarna en ingående granskning.
Den nu verkställda fortsatta undersökningen i ärendet har givit ytterligare
belägg för de av föregående års revisorer gjorda uttalandena.
Det har visat sig, att kronan debiterats och gäldat avsevärda belopp för
arbeten, vilka det enligt mellan kronan och staden gällande överenskommelserna
icke ålegat kronan att bekosta.
Beträffande anläggningskostnader har sålunda kronan påförts kostnader
för planteringars iordningställande ävensom kostnaderna för fontänanordningen
i Breitenfeltsgatan. Anmärkningsvärt synes vara, att ifrågavarande
planteringskostHader blott i obetydlig omfattning påförts kro7
— 3 5 G G 8 7. Rev.-berättelse ani), statsverket för år 1935. I.
Revisorernas
uttalande.
— 98 —
nan under konto »plantering», och i stället sammanblandats med beläggnings-
och underhållskostnaderna.
Vid utförandet av plantering särö et ena har kronan fått gälda transportkostnader,
som rimligen bort bestridas av staden. Tillika synes kronan i
viss omfattning hava åsamkats onödiga kostnader, genom att staden i samband
med beläggningsarbetena bortschaktat och tillgodogjort sig i gatudelar
befintligt värdefullt fyllningsmaterial, bestående av grus och makadam,
samtidigt som för kronan åvilande underhåll av provisoriska körbanor å
andra gatudelar anskaffats och debiterats kronan nytt grus och makadam.
De inom Karlaplansområdena utförda avloppsledningarna hava på grund
av bristfälligheter, som uppkommit eller utrönts först efter det första utförandet,
måst av staden i viss utsträckning underkastas reparation. Då staden
ombesörjt ledningarnas första utförande på sätt som staden själv bestämt,
lärer kronan icke kunnat bliva ansvarig för sedermera yppade bristfälligheter,
som berott på val av mindre lämplig arbetsmetod eller icke tillfyllestgörande
noggrannhet vid utförandet, utan lärer staden varit ansvarig för
bristfälligheter av angiven art liksom för det övriga underhållet av ledningarna
efter deras första iordningställande. Ej heller lärer kronan kunnat
bliva ansvarig för sådana å utförda anläggningar uppkomna skador,
till vilka annan än kronan varit vållande. De debiteringar staden påfört
kronan för omläggning och underhåll av avloppsanordningarna inom
Karlaplansområdet lära sålunda skett utan stöd av gällande överenskommelser
eller andra laga skäl.
Sedan gatudel försetts med permanentbeläggning har å densamma därefter
erforderligt underhåll enligt överenskommelserna skolat bekostas av
staden. Genom undersökningarna har emellertid utrönts, att kronan av
staden debiterats högst avsevärda kostnader för dylikt underhållsarbete.
Kostnaderna för dessa arbeten hava debiterats kronan såväl å konto »underhåll»
som å konto »beläggning». Debiteringssättet är anmärkningsvärt, enär
å kontot »underhåll» jämväl förts kronan åvilande underhållskostnader för
planerade gator under provisorietiden d. v. s. före permanentbeläggningens
utförande, samt å kontot »beläggning» jämväl kronan åvilande kostnader
för gatornas första iordningställande med permanentbeläggning. Härigenom
hava kronan åvilande kostnader sammanblandats med kostnader, som
skolat gäldas av staden.
Djurgårdskommissionen — här är fråga örn den äldre kommissionen med
detta namn och icke om den nu fungerande — har haft att i de mellanhavanden
med staden, varom här är fråga, företräda kronan och därvid bevaka
dess rätt och intressen. Från djurgårdskommissionens sida synes tillräcklig
uppmärksamhet icke hava ägnats åt fortlöpande kontroll och tillsyn
av gatu- och avloppsarbetena inom exploateringsområdena, varigenom,
bland annat, möjliggjorts den sammanblandning, vilken föreligger i räkenskaperna
beträffande arbeten, som kronan skolat betala, och arbeten, som
det ålegat staden att bekosta.
Forts. sid. 112.
Tabell 1. Kostnader för av gatukontoret utförda gatuarbeten år 1920 Inom kronans exploateringsområden å Östermalm.
Planeringsarbeten
Gator
Kronan.
Debiterade
och
likviderade
kostnader
Kr.
på grund
av gällande
överenskommelser
Kr.
Artillerigatan ........
Banérgatan..........
Breitenfeltsgatan.....
L:a Bältg. (Österm.g.)
St Bältg. (Wittstg.) ..
Fredrikshovsgatan____
Grevgatan...........
Hjorth.v. (E. Dahlb.g.)
Karlaplan............
Karlavägen..........
Kruthusplan.........
Laboratoriegatan.....
Linnégatan ..........
Lovisagatan.........
Ltitzengatan.........
Narvavägen..........
Nobelgatan..........
Skepparegatan........
Storgatan............
Strandvägen.........
Tysta gatan.........
Ulrikagatan..........
Värta vägen
Kostnader, som bort bestridas
av kronan
på grund
av gällande
överenskommelser
Kr.
p&
grund
av
andra
orsaker
Kr.
Summa
Kr.
Beläggningsarbeten
Kronan.
Debiterade
och likviderade
kostnader
Kr.
Kostnader, som bort bestridas | |||
av kronan | av staden | ||
på grund Kr. | på grund | på grund av andra orsaker Kr. | Summa Kr. |
Underhållsarbeten
Kronan.
Debiterade
och
likviderade
kostnader
Kr.
159 | 85 | 159 | 85 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 327 | 88 | _ | _ | 1 327 | 88 | _ | — | 327 | 88 |
|
|
|
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 733 | 17 | — |
| 1 733 | 17 | — | — | 733 | 17 | — | — | — |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 354 | 16 | _ | _ | 1 354 | 16 | _ | _ | 354 | 16 | _ | — | — |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 82,299 | 94 | 70,377 | 14 | 15,027 | 85 | 6,894 | 95 | 11,922 | 80 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 2 70,403 | 13 | 70,363 | 09 | 1 40 | 04 | — | — | 40 | 04 |
|
|
|
| _ | _ | _ | __ | _ | _ | _ | — | _ | 95.744 | 37 | 89,116 | 70 | 15,932 | 37 | 695 | 30 | 6,627 | 67 |
|
|
|
— |
|
|
|
|
|
|
|
|
| 23,056 | 22 | 21,861 | 47 | 1 519 | 40 | 2 675 | 35 | 1,194 | 76 | — |
| — |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 25.169 | 25 | 24,345 | 65 | 1 757 | 25 | 66 | 35 | 823 | 60 | — |
|
|
6 | 85 |
|
| 1 6 | 85 | _ | _ | 6 | 85 | 311 | 08 | _ | _ | 1 311 | 08 | — | — | 311 | 08 | — |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 34 | 36 | — | — | 1 34 | 36 | — | — | 34 | 36 | — |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 297 | 12 | _ | _ | 1 297 | 12 | _ | _ | 297 | 12 | _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1,316 | 59 | — | — | ‘1,316 | 59 | — | — | 1,316 | 59 | — |
| — |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1,263 | 15 | 831 | 43 | 1 431 | 72 | _ | _ | 431 | 72 | _ |
| — |
799 | 83 | 799 | 83 |
|
|
|
|
|
| 177 | 86 | — | — | 1 177 | 86 | — | — | 177 | 86 | — |
| — |
5,170 | 13 | 5,170 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 5,868 | 26 | 5,868 |
6,136 | ee! 6,129 | 81 | 6 | 85 | — | — | 6 | 85 | 301,488 | 28 | 276,895 | 48 | 16,260 | 85 | 8,331 | 95 | 24,592 | 80 | 5,868 | 26 | 5,868 |
Kostnader, som bort bestridas | |||
av kronan | av staden | ||
på grund | på grund | på grund av andra orsaker | Summa |
Kr. | Kr, | Kr. | Kr. |
CD
CD
1 Underhåll av utförd beläggning. — 2 Belopp som debiterats kronan för mycket enl. rev.anm.
Tabell 2. Kostnader för av gatukontoret utförda gatuarbeten år 1921 inom kronans exploateringsområden å Östermalm,
Gator
Planeringsarbeten
Beläggningsarbeten
Underhållsarbeten
|
| Kostnader, som bort bestridas |
|
| Kostnader, som bort bestridas |
|
| Kostnader, som | bort bestridas |
| |||||||||||||||||||
Kronan. Debite- | av kronan | av staden | Kronan. Debite- | av kronan | av staden | Kronan. Debite- | av kronan | av staden | |||||||||||||||||||||
rade och | på grund | på grund | pä grund |
|
| rade och kostnader | på grund | på grund | på grund |
|
| rude och | på grund | på grund | på |
|
| ||||||||||||
kostnader | lande överens- | lande överens- | av andra | Summa | lande överens- | laude överens- | av andra | Summa | rade kostnader | lande | lande | av | Summa | ||||||||||||||||
|
| kommelser | kommelser | orsaker |
|
|
|
| kommelser | kommelser | orsaker |
|
|
|
| kommelser | kommelser | orsaker |
|
| |||||||||
Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. | Kr |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. | Kr, |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr- |
| Kr. | Kr. |
| |||
415 | 24 | 415 | 24 |
|
|
|
|
|
| 2,876 | 42 | 2,684 | 10 | 1 192 | 32 |
|
| 192 | 32 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 3,501 | 34 | 3,363 | 76 | > 137 | 58 |
|
| 137 | 58 |
|
|
|
| = | - | - | - | = |
|
i _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1,136 | 53 | 1,136 | 53 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 321 | 47 | 321 | 47 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
— | — | _ | _ | _ | _ | Z | _ |
| _ | — | — | — | — |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
— | — | — | — | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
| _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | _ | _ | _ | _ | — | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 349 | 14 | 349 | 14 |
|
|
|
|
|
| 167 | 76 | 167 | 76 | — | — | — | — | — | — |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
— | — | 415 | — | -— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _1 | _ | _ | _ |
415 | 24 | 24 | — | — | — | — | — | — | 2,793 | 93 | 2,460 | 37 | 1 333 | 56 | — | — | 333 | 56 | 1,166 | 44 | 716 | 44 | 450 | — | — | — | 450 | — | |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | _ | _ | _ | — | _ | — | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 43 | 89 | — | — | 1 43 | 89 | — | — | 43 | 89 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | -— |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | — | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
|
|
|
| _ |
5,176 | 94 | 5,176 | 94 | — | — | — | — | — | — | 27,402 | — | 26,922 | 92 | 1 479 | 08 | — | — | 479 | 08 | 1,339 | 66 | 1.339 | 66 | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1,331 | 67 | 1,331 | 67 |
|
|
|
|
|
| 121 | 37 | 121 | 37 | — | — | — | —- | — | — |
7,143 | 95 | 7,143 | 95! | — | — | — | — | — | — | 38,619 | 86 | 37,433 | 43 | ‘1,186 | 43 | — | — | 1,186 | 43 | 2,795 | 23 | 2,345 | 23 | 450 | — | — | — | 450 | — |
Artillerigatan ......
Banérgatan ........
Breitenfedsgatan....
L:a Bältg. (österm.g.
St. Bältg. (Wittst.g)
Fredrikshovsgatan .
Grevgatan........
Hjorth.v. (E. Dahlb
Kariaplan....
Karlavägen ..
Kruthusplan .
Laboratoriegata
Linnégatan ..
Lovisagatan ..
Liitzengatan..
Narva vägen..
Nobelgatan ..
Skepparegatan
Storgatan ____
Strandvägen .
Tysta gatan..
Ulrikagatan ..
Valhallavägen
Värtavägen ..
o
o
Underhåll av utförd beläggning.
Tabell 3. Kostnader för av gatukontoret utförda gatuarbeten år 1922 Inom kronans exploateringsområden å Östermalm.
Planeringsarbeten
Kostnader, som bort bestridas
Beläggningsarbeten
Underhållsarbeten
Kostnader, som bort bestridas
Kostnader, som bort bestridas
| Kronan. |
|
| av staden |
|
| Kronan. | av kronan |
|
|
| Kronan. |
|
|
|
|
| |||||||||||||
Gator |
|
|
|
|
|
|
|
|
| Debite- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |||
rade och | på grund | på grund | på |
|
| rade och | på grund | på grund | på |
|
| rade och | på grund | på grund | på |
|
| |||||||||||||
|
| av gill- | av gäl- | grund |
|
| av gä |
| av gäl- | grund |
|
|
| av gäl- | av gäl- | grund |
|
| ||||||||||||
|
|
| lande | lande | av | Summa |
|
| lande |
| lande | av | Summa |
|
| lande | lande | av | Summa | |||||||||||
| Kostnader | överens- | överens- | andra |
|
|
| överens- | överen 8- | andra |
|
| Kostnader | överens- | överens- | andra |
|
| ||||||||||||
|
|
| koinmelser | kommelser | orsaker |
|
|
|
| kommelser | kommelser | orsaker |
|
|
|
| kommelser | kommelser | orsaker |
|
| |||||||||
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. | Kr. | Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. | Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. | Kr. |
| ||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 264 | 18 | 239 | 74 | 24 | 44 |
|
| 24 | 44 |
Banérgatan ........ | 1,140 2,693 | 42 | 1,140 | 42 |
|
|
|
|
|
| 65 | 72 | 65 | 72 |
|
|
|
|
|
| 448 | 93 | 390 | 07 | 58 | 86 |
|
| 58 | 86 |
Breitenfeltsgatan .... | 09 | 2,693 | 09 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 51 | 99 | 51 | 99 |
|
| |||||||||
Lia Bältg. (Österäng.) | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 330 | 80 | — | — | 330 | 80 | — | — | 330 | 80 |
SL Bältg. (Wittstg.).. | 116 | 44 | 116 | 44 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 379 | 27 | 310 | 98 | 68 | 29 | — | — | 68 | 29 |
Fredrikshovsgatan .. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 23,218 | 56 | 20,276 | 23 | >2,942 | 33 | — | — | 2,942 | 33 | 15 | 67 |
|
| 15 | 67 |
|
| 15 | 67 |
Hjorth.v. (E. Dahlbg.) | 809 | 80 | 809 | 80 |
|
|
|
|
|
| 11 | 16 | 11 | 16 |
|
|
|
|
|
| 362 | 70 | — | — | 362 | 70 | — | — | 362 | 70 |
Karlaplan .......... |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 7 | 84 | _ | _ | 7 | 84 | _ | _ | 7 | 84 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 168 | 76 | 168 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |||
Kruthusplan........ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |||
Laboratoriegatan____ Linnégatan.......... |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 41,068 | 25 | 36,879 | 66 | •4,188 | 60 |
|
| 4,188 | 60 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| ||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Liitzengatan ........ | b75 | 16 | bl8 | 29 | _ |
| 56 | 87 | 56 | 87 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 717 | 01 | 717 | 01 |
|
|
|
|
|
|
Narvavägen ........ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| ||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Skepparegatan ...... |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 757 | 70 | 635 | 68 | 122 | 02 |
|
| 122 | 02 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 14,280 | 42 | 12,933 | 46 | >1,346 | 96 |
|
| 1,346 | 96 |
|
|
|
| ||||||
Strandvägen ........ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 52 | 90 |
|
| 52 | 90 |
|
| 52 | 90 | ||||||||
Tysta gatan ........ | 28 | 36 | 28 | 36 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 242 | 60 | 39 | 61 | 161 | 40 | 41 | 49 | 202 | 89 |
Ulrikagatan ........ |
|
|
|
|
|
|
|
| 59,514 |
|
|
|
|
|
|
| ||||||||||||||
Valhallavägen ...... | 2,073 | 28 | 2,073 | 28 |
|
|
|
|
|
| 60,502 | 28 | 77 | >987 | 51 | — | — | 987 | 51 | 120 | 17 | 82 | 36 | 37 | 81 | — | — | 37 | 81 | |
Vårta vägen ........ | 550 | — | 550 | — | — | — | — | — | — | — | 34,429 | 65 | 33,772 | 16 | >657 | 49 | — | — | 657 | 49 | — | — |
|
|
|
|
|
| — | - |
Summa Kronor | 7,980 | 55 | 7.929 | 68 | — | — | 56 | 87 | 56 | 87 | 178,744 | 80 | 163,621 | 91 | 10,122 | 89 | — | — | 10,122 | 89 | 3,751 | 66 | 2,467 | 44 | 1,242 | 73 | 41 | 49 | 1,284 | 22 |
1 Underhåll av utförd beläggning.
Tabell 4. Kostnader för av gatukontoret utförda gatuarbeten &r 1923 Inom kronans exploateringsområden å Östermalm,
Planeringsarbeten
Beläggningsarbeten
Underhållsarbeten
Kostnader, som bort bestridas
Kostnader, som bort bestridas
Kostnader, som bort bestridas
| Kronan. |
|
| av staden |
|
| Kronan. |
|
|
|
|
|
| Kronan. | av kronan |
| av staden |
|
| |||||||||||
Gator | Debite- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Debite- |
|
|
|
|
|
|
|
| ||
rade och | på grund | pä, grund | På |
|
| rade och | på grund | på grund | på |
|
|
| rade och | på grund | på grund | på |
|
|
| |||||||||||
|
| av gäl- | av gäl- | grund |
|
|
| '' | av gäl- | av gäl- | grund |
|
| av gäl- | av gäl- | grund |
|
| ||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| lande | lande | av | Summa | ||||||||||
| kostnader | överens- | överens- | andra |
|
| kostnader | överens- | överens- | andra |
|
| kostnader | överens- | överens- | andra |
|
| ||||||||||||
|
|
| kommelser | kommelser | orsaker |
|
|
|
| kommelser | kommelser | orsaker |
|
|
|
| kommelser | kommelser | orsaker |
|
| |||||||||
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. | Kr. | Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr, |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. | Kr. |
| |||
Artillerigatan ...... | 12 | 98 | 12 | 98 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 812 | 17 | 812 | 17 |
|
|
|
|
|
|
Banérgatan ........ | 913 | 15 | 918 | 15 |
|
|
|
|
|
| 50,285 | 76 | 47,584 | 35 | M ,257 | 81 | 1,443 | 60 | 2,701 | 41 | 84 | 54 | 66 | 94 | 17 | 60 | — | — | 17 | 60 |
Breitenfeltsgatan .... | *6,913 | 93 | 6,913 | 93 |
|
|
|
|
|
| s22,250 | 01 | 22,028 | 40 | *70 | 95 | 150 | 66 | 221 | 61 | 102 | 13 | __ | _ | 102 | 13 | _ | _ | 102 | 13 |
St. Bältg. (Wittstg.).. | 444 | 04 | 444 | 04 |
|
|
|
|
|
| 32,401 | 34 | 30,824 | 49 | >689 | 85 | 887 |
| 1,576 | 85 | 158 | 14 | 158 | 14 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 82 | 36 | — | — | 82 | 36 | — | — | 82 | 36 |
Rataplan .......... | _ | _ | _ | _ | _ |
|
| _ | _ | _ | 2,120 260 | 69 | 2,120 260 | 69 | _ | _ | _ | _ | _ | _ | 1,986 21 | 81 | 383 | 47 | 1,603 15 | 34 | — | _ | 1,603 15 | 34 |
| 21 | 91 | 21 | 91 |
|
|
|
|
|
| 78 | 78 |
|
|
|
|
|
| 98 | 6 | 68 | 40 |
|
| 40 | |||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Laboratoriegatan .... |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 491 | 81 |
|
| 4491 | 81 |
|
| 491 | 81 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| ||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 25 207 | 74 41 | 25 | 74 |
|
|
|
|
|
| 23,028 644 | 59 33 | 19,061 | 67 | ''1,587 ''644 | 03 33 | 2,379 | 89 | 3,966 644 | 92 33 | 134 | 64 | 134 | 64 |
|
| _ |
| _ | _ |
Narva vägen ........ | 207 | 41 |
|
| 207 | 41 |
|
|
|
|
|
| ||||||||||||||||||
Nobelgatan ........ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| ||||||||||||
Skepparegatan ...... |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 957 | 63 | 914 | 34 | ■43 | 29 | _ | _ | 43 | 29 | 546 | 14 | 546 | 14 |
|
|
|
|
|
|
Storgatan .......... |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| ||||||||||||
Strandvägen ........ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Tysta gatan ........ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 76 | 62 | _ | _ | 76 | 62 | _ | _ | 76 | 52 |
Ulrikagatan ........ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
Valhallavägen ...... | 1,465 39 | 25 | 1,465 39 | 25 |
|
|
|
|
|
| 28,726 8,386 109,554 | 50 | 27,932 7,894 158,021 | 77 | ''407 | 89 | 385 | 84 | 793 | 73 | 754 | 30 | 675 | 24 | 79 | 06 | _ | _ | 79 | 06 |
Värtavägen ........ | 59 | 59 |
|
|
|
|
|
| 65 | 27 | ''492 | 38 |
|
| 492 | 38 | 15 | 98 |
|
| 15 | 98 | _ | _ | 15 | 98 | ||||
Summa Kronor | 10,049 | 00 | 9,841 | 59 | 207 | 41 | — | — | 207 | 41 | 09 | 76 | 5,685 | 34 | 5,246 | 99 | 10,932 | 33 | 4,775 | 71 | 2,783 | 32 | 1,992 | 39 | — | — | 1,992 | 59 |
Underhåll av utförd beläggning. — a Därav plantering 6,537,84 kr. — 8 Därav plantering 1,030,26 kr.
Planteringsarbete.
102
Tabell 5. Kostnader för av gatukontoret utförda gatuarbeten år 1924 Inom kronans exploateringsområden å Östermalm.
Beläggningsarbeten | Underhållsarbeten | ||||||||||||||||||
Kronan. Kr. | Kostnader, som | bort bestridas |
| Kronan. kostnader Kr. | Kostnader, som bort bestridas | ||||||||||||||
av kronan | av staden | av kronan | av staden | ||||||||||||||||
på grund Kr. | på grund Kr. | p& grund av andra orsaker Kr. | Summa Kr. | på grund Kr. | på gru Kr. | ad 1- s- ser | på grund av andra orsaker Kr. | Summa Kr. | |||||||||||
5,222 | 98 | 5,066 | 51 | 174 | 53 | 81 | 94 | 156 | 47 | 524 | 35 | 524 | 35 |
|
|
|
| _ | ___ |
2,594 | 39 | 2,347 | 78 | >246 | 61 | —1 | — | 246 | 61 | 548 | 56 | — | — | — | — | 548 | 56 | 548 | 56 |
26,515 | 77 | *17,770 | 17 | 11,829 | 16 | *6,916 | 44 | 8,745 | 60 | 230 | 58 | 230 | 58 | — | — | — | — | — | — |
135 | 49 | _ | _ | 1135 | 49 | — | — | 135 | 49 | 106 | 78 | — | — | 106 | 73 | — | — | 106 | 73 |
8,056 | 42 | 5,226 | 60 | 4 2,829 | 82 | — |
| 2,829 | 82 | 734 | 82 | 598 | 33 | 136 | 49 |
|
| 136 | 49 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 7 | 74 |
|
| 7 | 74 | _ | _ | 7 | 74 |
3,421 | 35 | 2,680 | 80 | 6 740 | 55 | — | — | 740 | 55 | 62 | 88 | — | — | 62 | 88 | — | — | 62 | 88 |
5,405 | 48 | 3,640 | 45 | 11,765 | 03 | — | — | 1,765 | 03 | 905 | 84 | 59 | 56 | 846 | 28 | — | — | 846 | 28 |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
| — |
|
| '' |
|
|
|
|
|
5,867 | 20 | 4,451 | 65 | 11,339 | 11 | 76 | 44 | 1,415 | 55 |
|
|
|
| _ | _ | _ | _ | — | — |
3,135 | 68 | 1,461 | 88 | 61,673 | 80 | — | — | 1,673 | 80 | 866 | 74 | 39 | 71 | 7 827 | 03 | — | — | 827 | 03 |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1,389 | 89 | 1,300 | 07 | 89 | 82 | — | — | 89 | 82 |
7,087 | 36 | 6,536 | 71 | *550 | 65 | __ | _ | 550 | 65 | 51 | 72 | _ | _ | 51 | 72 | — | — | 51 | 72 |
17,297 | 77 | 16,735 | 78 | >557 | 74 | 4 | 25 | 561 | 99 | 125 | 71 | 94 | 47 | 31 | 24 | — | — | 31 | 24 |
19,698 | 32 | 18,236 | 29 | 81,332 | 96 | 129 | 07 | 1,462 | 03 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
23,111 | 40 | 20,351 | 46 | ‘2,752 | 28 | 7 | 66 | 2,759 | 94 | 785 | 13 | 711 | 56 | 73 | 57 | — | — | 73 | 57 |
4,665 | 46 | 3,006 | 53 | »1,658 | 93 | — | — | 1,658 | 93 | 89 | 38 | >70 | 14 | 19 | 24 | — | — | 19 | 24 |
132,215 | 07 | 107,512 | 61 | 17,486 | 66 | 7,215 | 80 | 24,702 | 46 | 0,480 | 07 | 3,028 | 77 | 2,252 | 74 | 548 | 56 | 2,801 | 30 |
Gator
Planeringsarbeten
Kostnader, som bort bestridas
Kronan.
Debiterade
och
likviderade
kostnader
-
av kronan |
på grund
av gällande
överenskommelser!
Kr,
av staden
på grund
av gällande
överenskommelser
Kr.
Artillerigatan........
Banérgatan ........
Breitenfeltsgatan----
L:a Bältg. (Österm.g.)
St Bältg. (Wittstg.)..
Fredrikshovsgatan ..
Grevgatan..........
Hjorth.v. (E. Dahlb.g.)
Karlaplan ..........
Karlavägen ........
Kruthusplan........
Laboratoriegatan ....
Linnégatan..........
Lovisagatan ........
Liitzengatan........
Narvavägen ........
Nobelgatan ........
Skepparegatan ......
Storgatan ..........
Strandvägen........
Tysta gatan........
Ulrikagatan ........
Valhallavägen ......
Värta vägen ........
Summa Kronor
43
43
2,942 11
3,029,68
43
43
2,942
8,029
82
p&
grund
av
andra
orsaker
Kr.
1 Underhåll av utförd beläggning. — 2 Därav plantering 2,367.05 kr. — * Fontänanläggning. — 4 Därav PlanterinS
ring 516.— kr. — 6 Därav plantering 1,665.96 kr. — 7 Därav plantering 401.71 kr. — 8 Därav plantering 541.92 kr. —
1,837.84 kr. — 6 Därav planteDärav
plantering 1,599.73 kr.
103
Tabell 6. Kostnader för av gatukontoret utförda gatuarbeten år 1925 Inom kronans exploateringsområden å Östermalm.
Gator | Planeringsarbeten | Beläggningsarbeten | Underhållsarbeten | |||||||||||||||||||||||||||
Kronan. kostnader Kr. | Kostnader, sora bort bestridas | Kronan. Kr. | Kostnader, som bort bestridas | Kronan. kostnader Kr. | Kostnader, som bort bestridas | |||||||||||||||||||||||||
av kronan | av staden | av kronan | av staden | av kronan | av staden | |||||||||||||||||||||||||
på, grund | på grund Kr. | på grund av andra orsaker Kr. | Summa Kr. | på grund Kr. | på grund | på grund av andra orsaker Kr. | Summa Kr. | på grund | på grund | på grund av andra orsaker Kr. | Summa Kr. | |||||||||||||||||||
Artillerigatan........ | _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 571 | 46 | 405 | 45 | 166 | 01 |
|
| 166 | 01 |
Banérgatan ........ | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | _ | 550 | 97 | 12 | 83 | 538 | 14 |
|
| 538 | 14 |
Breitenfeltsgatan .... | — | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
|
|
| 2,153 | 46 | 1,918 | 71 | 2 234 | 75 |
|
| 234 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
L:a Bältg. (Österm.g.) | — | — | — | — | — | — | — | — | östern | i-g- | 1,086 | 72 | 1,061 | 42 | 25 | 30 |
|
| 25 | 30 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| L. Bältg. | 6,774 | 23 | 5,652 | 85 | >911 | 15 | 210 | 23 | 1,121 | 38 | 5,853 | 88 |
| _ | 5,853 | 88 | __ | _ | 5,853 | 88 | |
St. Bältg. (Wittstg.).. | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 7,608 | 16 | 6.380 | 30 | »1,227 | 86 | _ | — | 1,227 | 86 | 10,056 | 65 | _ | _ | 10,056 | 65 | . |
| 10''056 | 65 |
Fredrikshovsgatan .. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
Grevgatan.......... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 2,336 | 33 | 1,846 | 64 | >476 | 86 | 12 | 83 | 489 | 69 | 3,09? | 67 | 292 | 17 | 2,798 | 60 | _ |
| 2,798 | 50 |
Hjorth.v. (E. Dahlb.g.) | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 5 | 21 | — | — | »5 | 21 | — | — | 5 | 21 | 269 | 49 | >0 | 98 | 50 | 66 | 217 | 85 | 268 | 51 |
Karlaplan ........ | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | _ | 116 | 26 | _ | _ | 116 | 26 | _ |
| 116 | 26 |
Karlavägen ...... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | _ |
| _ | _ |
| _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kruthusplan........ | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | _ | _ | _ | _ | __ | _ | __ |
|
|
|
|
|
|
|
|
Laboratoriegatan .... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 264 | 51 | — | — | >264 | 51 | _ | _ | 264 | 51 | 51 | 66 | ’_ | _ | 51 | 56 |
|
| 51 | 66 |
Linnégatan....... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | _ | — | _ | _ | _ | _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Lovisagatan ...... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 43 | 02 | — | — | »43 | 02 | _ | _ | 43 | 02 | _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Lutzengatan...... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 9,313 | 34 | 7,462 | 41 | 41,850 | 93 | _ | __ | 1,850 | 93 | _ | _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
Narvavägen ....... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | — | _ | _ |
| ___ | _ |
|
| _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Nobelgatan ..... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 123 | 49 | — | _ | >123 | 49 | — | — | 123 | 49 | 8,338 | 30 | _ | _ | 8,338 | 30 | _ |
| 8,338 | 30 |
Skepparegatan ...... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 457 | 83 | 267 | 28 | 190 | 55 | — | — | 190 | 55 |
Storgatan ....... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | __ | — | _ | _ | _ | _ |
| _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Strandvägen........ | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | — | _ | _ | — | _ | _ | 1,218 | 29 | _ | _ | 1,218 | 29 | _ | _ | 1,218 | 29 |
Tysta gatan ..... | — | — | — | — | — | — | — | _ | _ | — | — | _ | _ | _ | _ |
|
| _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Ulrikagatan ...... | — | — | — | — | — | — | — | _ | _ | _ | — | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Valhallavägen ...... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 376 | 35 | — | — | >376 | 35 | — | — | 376 | 35 | 667 | 92 | 160 | 61 | 203 | 56 | 303 | 75 | 507 | 31 |
Vårta vägen . | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 91 | 87 | 6 91 | 87 | — | — | — | — | — | — | 376 | 53 | 96 | 60 | »279 | 93 | — | — | 279 | 93 |
Summa Kronor |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 30,176 | 69 | 24,414 | 20 | 5,539 | 43 | 223 | OG | 5,762 | 49 | 31,619 | 81 | 1,235 | 92 | 29,862 | 29 | 521 | 60 | 30,383 | 89 |
o
1 Underhåll av utförd beläggning. — 2 Därav
ring. — 6 Revisionsanmärkn. — 7 Retroaktiv avi.
plantering 230.48 kr. — 8 Därav plantering 340.02 kr. — * Därav plantering 375.80 kr. — 6 Plante -
Tabell 7. Kostnader för av gatukontoret utförda gatuarbeten år 1926 inom kronans exploateringsområden å Östermalm,
Planeringsarbeten
Gator
Kronan.
Debiterade
och
likviderade
kostnader
-
Kostnader, som bort bestridas
av kronan
på grund
av gällande
''överenskommelser
Kr.
på grund
av gällande
överenskommelser
Kr.
av staden
på
grund
av
andra
orsaker
Kr.
Summa
Beläggningsarbeten
Kronan.
Debiterade
och
likviderade
kostnader
-
Kostnader, som bort bestridas
av kronan
på grund
av gällande
överenskommelser
Kr.
på grund
av gällande
överenskommelser
Kr.
på
grund
av
andra
orsaker
Kr.
Summa
Kr.
Underhållsarbeten
Kronan.
Debiterade
och
likviderade
kostnader
-
av kronan!
Kostnader, som borde bestridas
på grund
av gällande
överenskommelser
Kr.
på grund
av gällande
överenskommelser
Kr.
grund
av
andra
orsaker
Kr.
Kr.
Artillerigatan........
Banérgatan ........
Breitenfeltsgatan ...,
L:a Bältg. (Österm.g.) j
St Bältg. (Wittstg.)..!
Fredrikshovsgatan ..
Grevgatan..........
Hjorth.v. (E. Dahlb.g.)
Karlaplan ..........
Karlavägen ........
Kruthusplan........
Laboratoriegatan ....
Linnégatan..........
Lovisagatan ........
Liitzengatan........
Narvavägen ........
Nobelgatan ........
Skepparegatan ......
Storgatan ..........
Strandvägen ........
Tysta gatan ........
Ulrikagatan ........
Valhallavägen ......
Värtavägen ........
Summa Kronor
6,892
62
österm.g.
L. Bältg.
1,832
5,654
5,615
1,463
11,456
3,830
4,145
3,887
26,164
2,396
574
73
8,477
8,697
91,160
23
47
6,519
38
1,632
4,168
2,154
1,379
4,888
2,956
2,613
3,509
23,213
2,258
574
11
6,396
7,274
69,550
>373
>200
> 1,486
3,460
>83
8 6,567
65
>873
38
1,532
>378
2,950
>138
>62
>2,080
61,423
21,610
24
58
09
373
200
1,486
3,460
83
6,567
873
1,532
378
2,950
138
62
2,080
1,423
21,610
24
58
09
81
89
196
251
196
1,067
11
80
194
965
1,444
39
371
116
238
2,761
8,106 89
81
34
150
89
196
251
196
1,067
11
80
194
965
1,444
39
371
116
88
2,761
231 34 7,875 55 —
89
196
251
196
1,067
11
80
194
965
1,444
39
371
116
88
2,761
7,875 55
o
OT
1 Underhåll av utförd beläggning. — 8 Därav plantering 3,253.11 kr. — 8 Därav plantering 2,653.16 kr. — 4 Därav plantering 400.78 kr. — 6 Därav
plantering 250.24 kr.
Tabell 8. Kostnader för av gatukontoret utförda gatuarbeten år 1927 Inom kronans exploateringsområden å Östermalm.
Gator | Planeringsarbeten | Beläggningsarbeten | Underhållsarbeten | |||||||||||||||||||||||||||
Kronan. kostnader Kr. | Kostnader, som bort bestridas | Kronan. kostnader Kr. | Kostnader, som bort bestridas | Kronan. kostnader Kr. | Kostnader, som | bort bestridas |
| |||||||||||||||||||||||
av kronan | av staden | av kronan | av staden | av kronan | av staden | |||||||||||||||||||||||||
på grund Kr. | på grund Kr. | p& grund av andra orsaker Kr. | Summa Kr. | på grund | på grund | på grund av andra orsaker Kr. | Summa Kr. | på grund | på grund Kr. | på grund av andra orsaker Kr. | Summa Kr. | |||||||||||||||||||
Artillerigatan........ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 9,761 | 70 | 7,743 | 01 | •2,018 | 69 |
|
| 2,018 | 69 | 304 | 42 |
|
| 304 | 42 |
|
| 304 | 42 |
Banérgatan ........ | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 166 | 99 | — | — | 166 | 99 | — | — | 166 | 99 |
Breitenfeltsgatan____ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 384 | 17 | — | — | 384 | 17 | — | — | 384 | 17 |
L:a Bältg. (österm.g.) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 63 | 08 | — | — | 63 | 08 | — | — | 63 | 08 |
St. Bältg. (Wittstg.).. | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 7,341 | 35 | 4,469 | 95 | •2,871 | 40 | — | — | 2,871 | 40 | 10,996 | 16 | — | — | 10,996 | 16 | — | — | 10,996 | 16 |
Fredrikshovsgatan .. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Grevgatan.......... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ |
Hjorth.v. (E. Dahlb.g.) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 3,255 | 09 | — | — | 3,255 | 09 | — | — | 3,255 | 09 |
Karlaplan .......... | — | — | — | — |
|
|
|
|
|
| 33 | 16 | — | — | ''•33 | 16 | — | — | 33 | 16 | 187 | 10 | — | — | 187 | 10 | — | — | 187 | 10 |
Karlavägen ........ | — | — | — | — | — | — | — | — | , — | — |
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | 22 | 69 | — | — | 22 | 69 | — | — | 22 | 69 |
Kruthusplan........ | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | «_ |
Laboratoriegatan .... |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Linnégatan.......... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Lovisagatan ........ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Liitzengatan........ | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 3,293 | 88 | 2,264 | 10 | “1,029 | 78 | — | — | 1,029 | 78 | 4,475 | 74 | — | — | 4,475 | 74 | — | — | 4,475 | 74 |
Narvavägen ........ | — | — | — | - | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Nobelgatan ........ | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | — | _ | — | _ |
Skepparegatan ...... | — | — | — |
| — | — | — | — | — | — | 3,829 | 70 | 3,829 | 70 |
|
|
|
|
|
| 50 | 54 | — | — | 50 | 54 | — | — | 50 | 54 |
Strandvägen........ | — | — | _ | _ | — | — | — | — | _ | — | — | _ | — | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | 714 | 18 | _ | _ | * 714 | 13 | Z | __ | 714 | 13 |
Tysta gatan ........ | — | — | — |
|
|
|
|
|
|
| 3,922 | 52 | 3,882 | 56 | •39 | 96 | — | — | 39 | 96 | 299 | 08 | — | — | 299 | 08 | _ | — | 299 | 08 |
Ulrikagatan ........ | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | — | _ | — | — | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
Valhalla vägen ...... | — | — | — | — |
|
|
|
|
|
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 1,154 | 82 | — | — | 1,154 | 82 | _ | _ | 1,154 | 82 |
Värta vägen ........ | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 224 | 78 | — | — | 224 | 78 | — | — | 224 | 78 |
Summa Kronor |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 28,182 | 31 | 22,189 | 32 | 6,992 | 99 | — | — | 6,992 | 99 | 22,298 | 79 | — | — | 22,298 | 79 | — | — | 22,298 | 79 |
1 Underhåll av utförd beläggning. — 2 Underhåll av utförd plantering. — 8 Därav plantering 807.02 kr. — 4 Därav underhåll av utförd plantering
64.37 kr.
106
Tabell 9. Kostnader lör av gatukontoret utförda gatuarbeten år 1928 Inom kronans exploateringsområden & Östermalm.
Gator
Planeringsarbeten
Kostnader, som bort bestridas
Beläggningsarbeten
Kostnader, som bort bestridas
Underhållsarbeten
Kronan. | av kronan |
| av | staden |
| Kronan. | av kronan | av staden | Kronan. Debite- | av kronan | av staden | ||||||||||||||||||
på grund | på grund | på grund |
| rade och | på grund | på grund | pl grund av | Summa | rade och | på grund | på grund | p4 grund av | Summa | ||||||||||||||||
kostnader |
|
|
|
| kostnader | överens- | överens- | andra |
|
|
| överens- | överens- | andra |
|
| |||||||||||||
|
| kommelser | kommelser | orsaker |
|
|
| kommelser | kommelser | orsaker |
|
|
|
| kommelser | kommelser | orsaker | Kr. |
| ||||||||||
Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr |
| Kr. | Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. | Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| ||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 459 | 39 |
|
| 459 | 39 |
|
| 459 | 39 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 52 | 33 | — | — | 52 | 33 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 216 | 34 |
|
| 216 | 34 |
|
| 216 | 34 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 242 |
|
1,480 | 49 | 1,480 | 49 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 613 | 07 | 613 | 07 | 30 |
|
|
| 30 | 48 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 30 | 48 | — | — | 48 | — | — | |||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 639 | 43 |
|
| 639 | 43 |
|
| 639 | 43 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1,272 | 68 |
|
| 1,272 | 68 |
|
| 1,272 | 68 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 131 | 16 | — | — | 131 | 16 | — | — | 131 | 16 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 2,512 | 39 | 1,338 | 89 | ‘1,173 | 50 | _ |
| 1,173 | 50 | 166 | 99 | — | — | 166 | 99 | — | — | 166 | 99 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1,151 | ‘26 | _ |
| 1,154 | 26 | — | — | 1,154 | 26 | ||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 33 | 88 |
| — | 33 | 88 | — | — | 33 | 88 |
1,480 | 49 | 1,480 | 49 | — | — | — | — | — | — | 2,512 | 39 | 1,338 | 89 | 1,173 | 50 |
|
| 1,173 | 50 | 5,012 | 01 | 613 | 07 | 4,398 | 94 | — | — | 4,398 | 94 |
Kostnader, som bort bestridas
i
Artillerigatan ........
Banérgatan ..........
Breitenfeltsgatan......
Lia Bältg. (Österm.g.)..
SL Bältg. (Wittsbg.) ..
Fredrikshovsgatan ----
Grevgatan............
Hjorth.v. (E. Dahlb.g)..
Karlaplan ............
Karlavägen ..........
Kruthusplan..........
Laboratoriegatan......
Lovisagatan ..
Lutzengatan ..
Narvavägen ..
Nobelgatan ..
Skepparegatan
Storgatan
Strandvägen ..
Tysta gatan ..
Ulrikagatan ..
V athalia vägen
Värtavägen ..
Summa kronorl
Underhåll av utförd beläggning.
Tabell 10. Kostnader för av gatukontoret utförda gatuarbeten år 1929 inom kronans exploateringsområden å Östermalm.
Planeringsarbeten | |||||||||
|
| Kostnader, sora bort bestridas | |||||||
Kronan. Debite- | av kronan | av staden | |||||||
rade och kostnader | på grund | på grund | på grund av andra orsaker | Summa | |||||
Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. | Kr. | ||
— | lilli | — | lilli | — | lilli | lilli | 1 lilli | lilli | — |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
— | — | — | - | — | - | — | — | — | — |
— | — | — | — | — | _ | _ | _ | _ | _ |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
— | — | — | — | — | — | _ | _ | _ | _ |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
— | — | — | — | — | — | _ | _ | _ | _ |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
- | — | — | — |
|
|
|
|
|
|
Gator
Beläggningsarbeten
Kronan.
Debiterade
ooh
likviderade
kostnader
-
Kostnader, som bort bestridas
Underhållsarbeten
av kronan |
| av staden |
| Kronan. Debite- | av kronan |
| av staden |
|
| ||||||||
på grund | på grund Kr. | p& grund av andra orsaker Kr. | Summa Kr. | rade och kostnader Kr. | på grund Kr. | på grund | pi grund av andra orsaker Kr. | Summa Kr. | |||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| — | — | — | — | — | — | — | 132 | 25 | — | — | 132 | 25 | — | — | 132 | 25 |
— | — | — | — | — | — | — | — | 264 | 77 | — | — | 264 | 77 | — | — | 264 | 77 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| — | — | — | — | — | — |
_ | _ | _ |
| _ |
| _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
— | — | — | — | — | — | — | — | 264 | 77 | — | — | 264 | 77 | — | — | 264 | 77 |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
— | _ | Z |
| Z |
| — |
|
| _ | _ | — | — | — | — | — | — | — |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
8,502 | 40 | ‘1,582 | 00 | — | — | 1,582 | 00 | — | _ | — | — |
|
|
|
|
|
|
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | — | _ | — | _ | _ | _ |
|
9,273 | 61 | ‘1,706 | 04 | — | — | 1,706 | 04 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | — | _ | — | _ | _ |
|
|
2,421 | 41 | >235 | 04 | — | — | 235 | 04 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
— | — | — | — | — | — |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
— | — | — | — | — | — | — | — | 91 | 62 | — | — | 91 | 52 | _ | _ | 91 | 52 |
— | — | — | — | — | — | — | — | 112 | 70 | — | — | 112 | 70 | — | — | 112 | 70 |
20,197 | 32 | 3,523 | 08 | — | — | 3,523 | 08 | 866 | 01 | — | — | 866 | 01 | — | — | 866 | 01 |
Kostnader, som bort bestridas
Artillerigatan.....
Banérgatan .....
Breitenfeltsgatan .
L:a Bältg. (österm
St Bältg. (Wittst.g
Fredrikshovsgatan
Grevgatan .......
Hjorth.v. (E. Dahlb
Karlaplan .....
Karlavägen.....
Kruthusplan ...
Laboratoriegatan
Linnégatan.....
Lovisagatan ...
Lutzengatan ...
Narvavägen ...
Nobelgatan ...
Skepparegatan .
Storgatan .....
Strandvägen ...
Tysta gatan ...
Ulrikagatan ...
Valhallavägen .
Värtavägen ...
Summa kronor
10,084
10,979
2,656
23,720
40
56
46
40
O
OO
Underhåll av utförd beläggning.
Tabell 11. Kostnader för av gatukontoret utförda gatuarbeten år 1930 Inom kronans exploateringsområden å Östermalm.
|
|
| Planeringsarbeten |
|
|
|
|
| Beläggningsarbeten |
|
|
|
|
| Underhållsarbeten |
|
|
| ||||||||||||
|
|
| Kostnader, som bort bestridas |
|
|
| Kostnader, som bort bestridas |
|
|
| Kostnader, som bort bestridas |
| ||||||||||||||||||
Gator | Kronan. Debite- | av kronan |
| av staden |
|
| Kronan. Debite- | av kronan |
|
| av staden |
|
| Kronan. Debite- | av kronan |
| av staden |
|
| |||||||||||
vade och kostnader Kr. | på grund Kr. | på grund Kr. | på grund av andra'' orsaker Kr. | Summa Kr. | rade och kostnader Kr. | på grund | på grund Kr. | på grund Kr. | Summa Kr. | rade och kostnader Kr. | på grund Kr. | på grund Kr. | pl grund av andra orsaker Kr. | Summa Kr. | ||||||||||||||||
Artillerigatan .. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Banérgatan.......... Breitenf edsgatan...... | — | — | — | — |
|
|
|
|
|
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 511 | 05 | — | — | 511 | 06 | — | — | 511 | 05 |
L:a Bältg. rösterin.g.) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
St. Bältg. (Wittst.g.).. | — | — | — | _ | — | _ | _ | _ | _ | _ | — | _ | _ | _ | _ | _ | __ | _ | _ | _ | __ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
Fredrikshovsgatan .... |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Grevgatan .... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | — | — | _ | — | — | — | _ | — | — | _ | _ | — | _ | — |
Hjorth.v.''(E. Dahlb.g.) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 232 | 35 | — | — | 232 | 35 | — | — | 232 | 36 |
Karlaplan... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | — | _ | — | _ | — | — | _ | _ | — | _ | — |
Karlavägen .. | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
| _ | _ | __ | _ | _ | _ | _ | __ | _ | _ | _ | _ | ,,. | _ | _ | __ | _ | _ | _ | _ |
Kruthusplan......... | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | ___ | _ | _ | __ | _ |
| _ | . | _ | _ | _ | _ | _ |
Laboratoriegatan..... |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Linnégatan .. | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
|
| _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
Lovisagatan...... | — | — | — | _ | — | — | — | — | _ | _ | 3.341 | 73 | >1,650 | 44 | >1,670 | 70 | 20 | 59 | 1,691 | 29 | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | — |
Liitzengatan.......... | — | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
|
| _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | |
Narvavägen.. | — | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
| _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
Nobelgatan .. |
|
|
|
|
|
|
|
|
| _ | 41,132 | 14 | _ | _ | >1,132 | 14 | _ | _ | 1,132 | 14 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Skepparegatan........ |
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
| — | — | — | — |
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Storgatan .. | — | — | — | — |
|
|
|
|
|
| — | — | — | — | _ | — | _ | — | — | _ | _ | _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
Strandvägen... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | 4,647 | 22 | _ | — | _ | _ | 2 4,647 | 22 | 4,647 | 22 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Tysta gatan.......... | — | — | — | _ | — | _ | _ | _ | _ | _ | — | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | __ | _ | _ | _ | _ |
Ulrikagatan.......... | — | — | — | — |
|
|
|
|
|
| 25,743 | 25 | 20,635 | 83 | 3 4.967 | 05 | 140 | 37 | 5,107 | 42 | 73 | 59 | — | — | 73 | 69 | — | _ | 73 | 59 |
\ alhallavägen .. | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ | — | — | — | — | _ | _ | _ | — | _ | _ | 1,080 | 83 | — | — | 1,080 | 83 | _ | _ | 1,080 | 83 |
Värtavägen.......... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 151 | 96 | — | — | 151 | 96 | — | - | 151 | 96 |
Summa Kronor |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 34,864 | 34 | 22.286 | 27 | 7,769 | 89 | 4,808 | 18 | 12,578 | 07 | 2,049 | 78 | — | — | 2,049 | 78 | — | — | 2,049 | 78 |
1 Underhåll av utförd beläggning. — 2 Arbeten i samband med Stockholmsutställningen 1930. — s Därav plantering 1,847.63 kr.—4 Utfört år 1931.
Tabell 12. Sammanställning av kostnader tör av gatukontoret utförda gatuarbeten under åren 1920—1931 inom kronans ex
ploateringsområden
å Östermalm.
Planeringsarbeten | Beläggningsarbeten | Underhållsarbeten | Summa | ||||||||||||||||||||
Kronan. Kr. | Kostnader, som bort | Kronan. Kr. | Kostnader, som bort | Kronan. Kr. | Kostnader, som bort | Kronan. Kr. | Kostnader, som bort | ||||||||||||||||
av kronan Kr. | av staden Kr. | av kronan Kr. | av staden Kr. | av kronan Kr. | av staden Kr. | av kronan Kr. | av staden Kr. | ||||||||||||||||
428 | 22 | 428 | 22 |
|
| 24,753 | 72 | 22,013 |
| 2,740 | 72 | 2,557 | 92 | 2,063 | 05 | 494 | 87 | 27,739 | 86 | 24,504 | 27 | 3,235 | 59 |
2,262 | 17 | 2,262 | 17 | — | — | 56,447 | 21 | 53,361 | 61 | 3,085 | 60 | 2,533 | 01 | 469 | 84 | 2.063 | 17 | 61,242 | 89 | 56,093 | 62 | 5,148 | 77 |
9,650 | 84 | 9,650 | 84 | — | — | 50,919 | 24 | 41,717 | 28 | 9,201 | 96 | 1,587 | 15 | 282 | 57 | 1,304 | 58 | 62,157 | 23 | 51,650 | 69 | 10,506 | 54 |
— | — | — | — | — |
| 12,891 | 90 | 9,821 | 09 | 3,070 | 81 | 6,708 | 61 | — | — | 6,708 | 61 | 19,600 | 61 | 9,821 | 09 | 9,779 | 42 |
|
|
|
|
|
| 2,919 | 35 | 2,693 | 70 | 225 | 65 |
|
|
|
|
|
| 2,919 | 35 | 2,693 | 70 | 225 | 65 |
5601 | 48 | 560 | 48 | — |
| 61,755 | 54 | 49,056 | 18 | 12,699 | 36 | 22,573 | 63 | 1,067 | 45 | 21,506 | 08 | 84,889 | 55 | 50,684 | 11 | 34,205 | 44 |
|
|
|
|
|
| 23,218 | 56 | 20,276 | 23 | 2,942 | 33 |
|
|
|
|
|
| 23,218 | 56 | 20,276 | 23 | 2,942 | 33 |
|
|
|
|
|
| 2,690 | 49 | 1,846 | 64 | 843 | 85 | 3,106 | 34 | 292 | 17 | 2,814 | 17 | 5,796 | 83 | 2,138 | 81 | 3,658 | 02 |
1.9461 | 33 | 1,946 | 33 | _ | _ | 83,779 | 41 | 71,768 | 14 | 12,011 | 27 | 5,758 | 15 | 0 | 98 | 5,757 | 17 | 91,483 | 89 | 73,715 | 45 | 17,768 | 44 |
|
|
|
|
|
| 87,755 | 89 | 80,374 | 24 | 7,381 | 66 | 2,614 | 41 | 383 | 47 | 2,230 | 94 | 90,370 | 80 | 80,757 | 71 | 9,612 | 59 |
21 | 91 | 21 | 91 | — | — | 101,579 | 39 | 93,186 | 69 | 8,392 | 70 | 1,030 | 84 | 66 | 14 | 964 | 70 | 102,632 | 14 | 93,274 | 74 | 9,357 | 40 |
|
|
|
|
|
| 23,056 | 22 | 21,861 | 47 | 1,194 | 75 |
|
|
|
|
|
| 23,056 | 22 | 21,861 | 47 | 1,194 | 75 |
|
|
|
|
|
| 29,263 | 99 | 27,302 | 30 | 1,961 | 69 | 51 | 56 | — | — | 51 | 56 | 29,315 | 55 | 27,302 | 30 | 2,013 | 25 |
1.48(1 | 49 | 1,480 | 49 | _ | _ | 51,644 | 46 | 45,382 | 05 | 6,262 | 41 | 613 | 07 | 613 | 07 | — | — | 53,738 | 02 | 47,475 | 61 | 6,262 | 41 |
6 | 85 |
| _ | 6 | 85 | 9,563 | 03 | 6,102 | 09 | 3,460 | 94 | 224 | 53 | — | — | 224 | 53 | 9,794 | 41 | 6,102 | 09 | 3,692 | 32 |
600 | 90 | 544 | 03 | 56 | 87 | 43,300 | 46 | 33,212 | 58 | 10,087 | 88 | 7,966 | 67 | 1,059 | 12 | 6,907 | 55 | 51,868 | 03 | 34,815 | 73 | 17,052 | 30 |
207 | 41 | — | _ | 207 | 41 | 644 | 33 | — | — | 644 | 33 | — | — | — | — | — | — | 851 | 74 | — | — | 851 | 74 |
|
|
|
|
|
| 16,419 | 97 | 12,782 | 93 | 3,637 | 04 | 9,783 | 19 | — | — | 9,783 | 19 | 26,203 | 16 | 12,782 | 93 | 13,420 | 23 |
415 | 24 | 415 | 24 | _ | _ | 35,062 | _ | 30,417 | 69 | 4,644 | 31 | 4,408 | 42 | 3,465 | 61 | 942 | 81 | 39,885 | 66 | 34,298 | 54 | 5,587 | 12 |
__ | _ | _ | _ | _ | _ | 14,280 | 42 | 12,933 | 46 | 1,346 | 96 |
|
|
|
|
|
| 14,280 | 42 | 12,933 | 46 | 1,346 | 96 |
|
|
|
|
|
| 18,050 | 60 | 12,047 | 97 | 6,002 | 63 | 3,681 | 48 | — | — | 3,681 | 48 | 21,732 | 08 | 12,047 | 97 | 9,684 | 11 |
799 | 83 | 799 | 83 | _ | _ | 22,016 | 69 | 21,192 | 99 | 823 | 70 | 991 | 77 | 134 | 08 | 857 | 69 | 23,808 | 29 | 22,126, | 90 | 1,681 | 39 |
|
|
|
|
|
| 48,027 | 83 | 40,222 | 50 | 7,805 | 33 | 478 | 78 | 150 | — | 328 | 78 | 48,506 | 61 | 40,372 | 50 | 8,134 | 11 |
16,827 | 71 | 16.827 | 71 | _ | _ | 148,595 | 70 | 141,118 | 16 | 7,477 | 54 | 9,909 | 95 | 2,969 | 43 | 6,940 | 52 | 175,333 | 36 | 160,915 | 30 | 14,418 | 06 |
589 | 59 | 58959 | — | — | 57,602 | 72 | 53,370 | 72 | 4,232 | — | 6,994 | 81 | 6,156 | 37 | 838 | 47 | 65,187 | 15 | 60,116 | 68 | 5,070 | 47 | |
35,797 | 97 | 35,526:84 | 271 | 18 | 1,026,239 | 12 | 901,061 | 71 | 122,177 | 41 | 93,574 | 22 | 19,173 | 35 | 74,400 | 87 | 1,155,611 | 31 | 958,761 | 90 | 196,849 | 41 |
Gator
Artillerigatan ..........
Banérgatan............
Breitenfeltsgatan ......
L:a Bältgatan..........
Östermalmsg...........
St. Bältg. (Wittst.g.)''____
Fredrikshovsg.........
Grevgatan ............
Hjorth, v. (E. Dahlb.g.)
Karlaplan ............
Karlavägen............
Kruthusplan ..........
Laboratoriegatan ......
Linnégatan ............
Lovisagatan............
Liitzengatan ..........
Narvavägen............
Nobelgatan............
Skepparegatan.........
Storgatan ..............
Strandvägen ..........
Tysta gatan...........
Ulrikagatan............
Valhallavägen..........
Värta vägen............
Summa Kronor
110
Tabell 13. Sammanställning av kostnader lör av gatukontoret utförda avloppsarbeten under åren 1919—1930 inom kronans
exploateringsområden å Östermalm.
| Åren 1919- | -1922 |
| Åren 1923— | 1927 |
| Åren 1928- | -1930 |
| Summa | ||||||||||||||
Gator | Kronan. Debiterade | Kostnader, som bort | Kronan. Debiterade | Kostnader, som bort | Kronan. Debiterade | Kostnader, som bort | Kronan. | Kostnader, som bort | ||||||||||||||||
| och likvide-rade kost-nader | av kronan | ay staden | och likvide-rade kost-nader | av kronan | av staden | och likvide-rade kost-nader | av kronan | av staden | av kronan | av staden | |||||||||||||
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
|
|
|
|
|
|
|
| 472 | 03 | 472 | 03 |
|
|
|
|
|
|
|
| 472 | 03 | 472 | 03 |
| _ |
|
|
|
|
|
|
| 2,475 10,501 125 | 49 | — | — | 1 2,475 | 49 | 184 | — | 184 | — | — | — | 2,659 | 49 | 184 | — | 2,475 | 49 |
|
|
|
|
|
|
| 26 | 1,400 | — | 1 9,101 | 26 |
|
|
|
|
|
| 10,501 | 26 | 1,400 | — | 9,101 | 26 | |
|
|
|
|
|
|
| 14 | — | — | 125 | 14 | — | — | — | — | — | — | 125 | 14 | — | — | 125 | 14 | |
|
|
|
|
|
|
| 3,529 | 46 | — | — | 3,529 | 46 |
|
|
|
|
|
| 3,529 | 46 | — | — | 3,529 | 46 |
Hjorthagensvägen...... | 1,167 1,911 290 | 54 | 1,167 1,911 290 | 54 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1,167 | 54 | 1,167 | 54 | — | — | ||
Karlavägen............ | 86 | 86 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1,911 | 86 | 1,911 | 86 | — | — | ||
| 95 | 95 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 290 | 95 | 290 | 95 | — | — | ||
Laboratoriegatan ...... | 87 | 16 | 87 | 16 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 87 | 16 | 87 | 16 | — | — |
| 267 | 01 | _ | _ | 267 | 01 | — | — | — | — | — | — | 2 5,863 | 91 | 5,863 | 91 | — | — | 6,130 | 92 | 5,863 | 91 | 267 | 01 |
|
|
|
|
|
| 1,502 | 82 | — | — | 1,502 | 82 |
|
|
|
| 1,502 | 82 | — | — | 1,502 | 82 | |||
| 9,334 205 | 80 | 8,655 | 21 | 679 | 59 | 4,384 | 52 | — | — | 4,384 | 62 |
|
|
|
|
|
| 13,719 | 32 | 8,655 | 21 | 5,064 | 11 |
| 41 | _ | 205 | 41 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 205 | 41 | — | — | 205 | 41 | ||||
Ulrikagatan............ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 8,429 | 81 | 8,429 | 81 | — | — | 8,429 | 81 | 8,429 | 81 | — | — | |
Valhalla vägen.......... | 2,147 | 93 | 2,147 | 93 | — | _ | 1,399 | 10 | 1,399 | 10 |
|
|
|
|
|
|
|
| 3,547 | 03 | 3,547 | 03 | — | — |
i Värtavägen............ | 1,646 17,059 | 95 | 1,646 | 95 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1,646 | 95 | 1,646 | 95 | — | — | ||
Summa Kronor | 61 | 15,907 | 60 | 1,152 | 01 | 24,389 | 82 | 3,271 | 13 | 21,118 | 69 | 14,477 | 72 | 14,477 | 72 | — |
| 55,927 | 15 | 33,656 | 45 | 22,270 | 70 |
1 Omläggning av sjunken huvudavloppsledning. — 2 Möjligen betingad av stadsplaneändringen.
— 112 —
Forts. fr. sid 98.
Icke heller synes från djurgårdskommissionens sida hava vederbörligen
beaktats de föreliggande överenskommelsernas innehåll, då det gällt att avgöra
vad som skulle påföras kronan respektive staden i ena eller andra hänseendet.
Därigenom och genom underlåtenheten att granska de av staden
utfärdade räkningarna har kronan åsamkats kostnader, som det varken
enligt överenskommelserna eller av Kungl. Majit meddelat särskilt beslut
ålegat kronan att gälda.
Vad som sålunda förekommit giver revisorerna anledning ifrågasätta, hururuvida
icke åtgärder böra vidtagas för återvinning —- i den mån gällande
preskriptionsbestämmelser ej lägga hinder i vägen härför — till kronan av
belopp, som på grund av ovan angivna förhållanden felaktigt utbetalats till
staden.
§ 26.
Djurgårds- Revisorerna hava avlagt besök i djurgårdskommissionen och därvid innenf^verk-
hämtat, bland annat, följande.
samhet. Djurgårdskommissionen omhänderhar bland annat exploateringen av
Norra Djurgården. Försäljningen av de för exploatering avsedda områdena
hotar att avstanna dels på grund av att återstående stadsplanelagda delar
antingen tills vidare disponeras för militära ändamål eller ock med hänsyn
till stadsplanens olämpliga utformning och andra därmed sammanhängande
orsaker icke för närvarande lämpligen kunna utbjudas till försäljning
dels enär de för exploatering lämpliga öppna områdena öster om Värtavägen
ännu icke stadsplanelagts.
Enligt vad vid besöket inhämtats har från djurgårdskommissionens sida
i enlighet med av Kungl. Majit meddelade direktiv hos Stockholms stad
hemställts om dess medverkan till såväl ändringar i redan fastställd stadsplan
som intagande i stadsplanen av ovannämnda öster om Värtavägen belägna
områden, så att exploateringen icke skulle behöva avstanna av brist
på därtill lämpliga tomter.
Vid sagda besök hava revisorerna vidare bemärkt, att i överensstämmelse
med av Kungl. Majit givna direktiv förhandlingar med staden rörande stadsplaneläggning
av kronan tillhöriga områden vid Marieberg och Konradsberg
å Kungsholmen pågå i syfte att jämväl dessa områden skola kunna bliva
för exploatering tillgängliga.
I enlighet med särskilda av riksdagen tagna initiativ ankommer vidare på
djurgårdskommissionen att till förhandling med Stockholms stad upptaga
dels åtskilliga för såväl kronan som Stockholms stad betydelsefulla frågor
rörande reglering av vissa tomtfrågor — exempelvis spörsmålet om stadens
övertagande av sådana kronan tillhöriga områden, som staden för närvarande
tillåtes utnyttja såsom park mot ingen eller obetydlig ersättning, varvid
ifrågasatts, att kronan i utbyte skulle förvärva vissa för kronans behov
lämpliga områden — dels ock i övrigt reglering av tvistigheter mellan kronan
och Stockholms stad rörande vissa markområden m. m.
— 113 —
Under sitt besök å redan iordningställda eller för framtida exploatering
avsedda områden å Norra Djurgården hava revisorerna med tillfredsställelse
kunnat konstatera, att som beläggningsmaterial å de färdigställda gatorna
i avsevärd utsträckning huggen sten kommit till användning.
Redan vid igångsättandet av den hittillsvarande exploateringen av Norra
Djurgården har från riksdagens sida med skärpa framhållits vikten av, att
alla erforderliga åtgärder för den avsedda exploateringens genomförande
vidtoges med största skyndsamhet. Statsverkets behov av medel för täckande
av såväl de anslag, vilka redan förutsatts skola slutligt gäldas av medel,
vilka komma att inflyta vid försäljning av mark å Djurgården, som ock
för andra ändamål, gjorde det angeläget, att den länge avsedda exploateringen
av Ladugårdsgärdet komme till stånd utan onödig tidsutdräkt.
Revisorerna vilja för sin del understryka vikten av att de sålunda gjorda
uttalandena beaktas vid ovanberörda nu pågående förhandlingar mellan
kronan och Stockholms stad rörande Ladugårdsgärdets fortsatta exploatering.
Vad från riksdagens sida uttalats angående Norra Djurgården lärer i lika
hög grad böra beaktas i fråga örn Mariebergs-Konradsbergsområdena. Jämväl
beträffande dessa är det för kronan synnerligen angeläget, att alla de
för exploateringen av dessa områden erforderliga åtgärderna komma till
stånd snarast möjligt.
Jämväl ovanberörda förhandlingar mellan kronan och staden rörande ömsesidiga
förvärv och regleringar av vissa tvistigheter avse frågor, som det
torde vara av stor betydelse för såväl kronan som staden, att de inom snar
framtid bringas till sin lösning.
Med föranledande av de förhållanden inom stenindustrien, som föranlett
statsmakterna vidtaga understödjande åtgärder av stor omfattning gent
emot denna industri, synes det vara påkallat att framhålla angelägenheten
av att då vid kronans fortsatta exploatering gator iordningställas med permanentbeläggning,
huggen sten kommer till användning i så stor utsträckning
som möjligt, varigenom lättnader kunna beredas sagda industri och
däri sysselsatt personal. Därvid bör tillses, att sådana åtgärder undvikas,
som genom stenbeläggningens fördyrande — exempelvis genom onödigt kostsamt
fogfyllningsmaterial — kunna leda till val av annat beläggningsmaterial
än huggen sten.
Med hänsyn till de stora intressen, som sålunda i olika hänseenden äro
knutna vid den av djurgårdskommissionen bedrivna verksamheten, vilja revisorerna
framhålla angelägenheten av att riksdagen erhåller vidgad möjlighet
att redan på ett tidigt stadium öva inflytande på kommissionens förhandlingar
med Stockholms stad och riktlinjerna för kommissionens verksamhet
i övrigt.
8 — 356687 Rev.-berättelse ang. statsverket för år 1935. I.
— 114 —
Vissa förenklingar
ifråga
om utanordnandet
av
medel inom
statsförvaltningen.
SJUNDE HUVUDTITELN.
Finansdepartementet.
§ 27.
I sin berättelse framhöllo 1932 ars revisorer under § 31, att de under sin
räkenskapsgranskning iakttagit, att flera myndigheter vid utbetalande av medel
begagnade sig av särskilda anordningsblanketter, även när anordningsbeslutet
kunnat tecknas a vederbörande rekvisition av medel eller å annat underlag
för anordningen. Det sålunda tillämpade förfaringssättet medförde
enligt revisorernas mening obehövliga kostnader för papper, samtidigt som
räkenskaperna därigenom blevo onödigt skrymmande och krävde större arkivutrymme.
Det syntes därför revisorerna vara lämpligt, att genom en cirkulärskrivelse
vederbörande myndigheters uppmärksamhet fästes på berörda
förhållande, samt att de anmodades att, därest så utan olägenhet kunde ske,
teckna ifrågavarande beslut å själva underlaget för anordningen.
I anledning av revisorernas uttalande anförde riksräkenskapsverket i utlåtande
den 9 januari 1933 följande:
Enligt § 33 i kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) med föreskrifter
angående medelsförvaltningen i länen må anordningsbeslut, där så befinnes
lämpligt, tecknas a själva akten och må stämpel därvid jämväl komma till
användning. Liknande föreskrifter äro intagna i motsvarande kungörelser
rörande andra myndigheter.
Riksräkenskapsverket har för egen del funnit det vara ändamålsenligt att
å särskild blankett teckna beslut om utanordningen, varvid å blankettens baksida
förtecknas samtliga räkningar, som likvideras genom anordningen. Härigenom
undvikes att de i beslutet deltagandes namnteckningar måste upprepas
å varje räkning.
Även om den av revisorerna väckta frågan är av ringa betydelse, anser sig
riksräkenskapsverket icke böra uttala någon erinran mot den av revisorerna
föreslagna åtgärden.
Vid behandlingen av 1932 års revisionsberättelse gjorde statsutskottet icke
något särskilt uttalande i nu berörda fråga.
Under sin räkenskapsgranskning funno även 1933 års (§ 41) revisorer, att
man vid utanordnandet av medel i stor utsträckning tillämpade metoden att
skriva anordningsbeslutet å särskild blankett, även örn utan olägenhet beslutet
kunnat tecknas å insänd räkning eller annan handling. Detta tillvägagångssätt
vore — framhöllo revisorerna — särskilt framträdande inom fångvårdsstyrelsen
och vissa länsstyrelser, varvid jämväl förekom, att räkningens
innehåll delvis upprepades på anordningsblanketten.
1933 års revisorer påminde om att riksräkenskapsverket i sitt ovan angivna
115
yttrande ansett det ändamålsenligt att å särskild blankett teckna beslut om
utanordningen samt å blankettens baksida förteckna de räkningar, som likvideras
genom anordningen. Revisorerna, som anslöto sig till denna uppfattning,
hade dock vid sin granskning funnit att, även örn allenast en räkning
ifrågakom till ^anordning å vilken beslut härom kunde tecknas, i allt fall
särskild blankett för anordningsbeslutet kommit till användning i tämligen
stor utsträckning.
Revisorerna hade vidare vid sin granskning av räkenskapsverifikationerna
lagt märke till, att i åtskilliga fall vid betalning för leverans av varor eller för
utfört arbete attest, utvisande att varan levererats eller arbetet utförts, tecknats
å räkenskapsverifikationen av befattningshavande inom verket, som
mottagit varorna eller beställt arbetet, medan åter i andra fall dylik attestering
icke ägt rum.
Slutligen hade revisorerna uppmärksammat, att, då medel avsänts genom
postanvisning, man icke ansett tillräckligt att erhålla postverkets kvitto å försändelsen,
utan även begärt särskilt kvitto från den, som mottagit de översända
medlen.
På grundvalen av de konstateranden, som här gjorts, framhöllo 1933 års
revisorer följande:
Då även innevarande års revisorer äro av den uppfattningen, att det mångenstädes
tillämpade förfaringssättet att använda särskild blankett vid tecknande
av utanordningsbeslut i de fall, då detta kunnat tecknas å ingiven räkning
eller annat underlag för anordningen, medför obehövliga kostnader för
statsverket samt gör räkenskaperna onödigt skrymmande, hava revisorerna
velat ånyo fästa uppmärksamheten å berörda förhållande. Örn också denna
fråga, såsom riksräkenskapsverket anfört, skulle kunna anses vara av förhållandevis
ringa betydelse, hava revisorerna — som äro av den uppfattningen,
att förenklingar och besparingar inom statsförvaltningen, även om de av
vederbörande betecknas såsom varande av ringa betydelse, i allt fall böra
vinna beaktande -— dock funnit sig böra ånyo göra framställning om vidtagandet
av sådana åtgärder, att vederbörande myndigheters uppmärksamhet
fästes på denna besparingsmöjlighet.
Jämväl i övriga av revisorerna här ovan berörda hänseenden synes det
önskvärt, att i största möjliga mån enhetligt förfaringssätt vinner tillämpning
inom statsförvaltningen. Ur denna synpunkt sett torde också dessa frågor
förtjäna att uppmärksammas.
Samma års revisorer gjorde även en del andra erinringar rörande förfaringssättet
vid utanordnande av statsmedel. Efter att ha pekat på en del
förhållanden inom detta område, som kunde påkalla särskild uppmärksamhet,
framhöllo nämligen revisorerna följande:
Av de här ovan meddelade uppgifterna rörande förfaringssättet vid utanordnandet
av statsmedel hos olika verk och myndigheter framgår, att skilda
metoder i detta hänseende vunnit tillämpning. Under sin räkenskapsgranskning
hava revisorerna också funnit, att det genom de återgivna och övriga
hithörande bestämmelser föreskrivna förfarandet i många fall är alltför omständligt
och att härigenom i synnerhet vederbörande verks chefer och andra
mera kvalificerade tjänstemäns arbetstid ej sällan kommit att i onödigt stor
— lie —
utsträckning tagas i anspråk för handläggning av de ofta merendels enkla
utanordningsärenden, varom i allmänhet är fråga inom statsförvaltningen.
Såvitt revisorerna kunna finna, äro nämligen de utanordningar,
som kräva en mera ingående prövning, åtminstone hos det övervägande
antalet verk och myndigheter m. fl. relativt få. I varje fall torde
förfarandet vid utanordnandet av belopp eller avlöningsförmåner, som utbetalas
enligt gällande bestämmelser och fastställda stater, böra ske på enklast
möjliga sätt och synes kunna anförtros åt mera underordnade befattningshavare
hos verk och myndigheter. Detta tillvägagångssätt äger redan nu i vissa
fall tillämpning, och några olägenheter härav synas icke hava framträtt. Revisorerna
förbise icke, att, därest en omläggning av utanordningsväsendet på
sålunda ifrågasatt sätt äger rum, också ansvarigheten för utanordningarnas
riktighet, som nu i regel åvilar samtliga de personer, som underskrivit en anordning,
härigenom bomme att förändras. Med revisorernas utgångspunkt är
emellertid detta icke någon mera betydande olägenhet, då i själva verket cheferna
och de mera kvalificerade tjänstemän, som nu underskriva mindre betydelsefulla
anordningar, i stort sett icke torde underkasta dem en mera ingående
granskning. Vid en omläggning av utanordningsväsendet och i samband
därmed en förändring i fråga örn ansvarsfördelningen vill det synas revisorerna,
som om de nu gällande bestämmelserna även med tillbörligt beaktande
av de olika förhållanden, som råda i skilda fall, skulle kunna givas
en mera enhetlig och konsekvent utformning än som nu skett.
På grund av vad sålunda anförts, hava revisorerna ansett en närmare utredning
påkallad i vad mån ifrågavarande bestämmelser kunna, utan eftersättande
av kravet på erforderlig kontroll och säkerhet, förenklas samt givas
en inbördes mera enhetlig karaktär. I samband med den av revisorerna sålunda
ifrågasatta utredningen lärer givetvis frågan om ansvarighet för verkställda
utbetalningar böra göras till föremål för särskild prövning.
Med anledning av revisorernas uttalande anförde statsutskottet år 1934 följande:
Såsom
revisorerna under § 40 framhållit tillämpas vid utanordnandet av
statsmedel inom verk och myndigheter skilda metoder. Det genom hithörande
bestämmelser föreskrivna förfarandet har därjämte i många fall visat
sig vara alltför omständligt. Da de utanordningsärenden, som förekomma
inom statsförvaltningen, oftast äro av enkel beskaffenhet, torde handläggningen
av desamma kunna ske på ett vida mindre tidsödande och arbetskrävande
sätt än som nu i allmänhet är fallet. Utskottet anser i likhet nied revisorerna,
att en förenkling av förfaringssättet vid utanordnandet av statsmedel
är av behovet påkallad samtidigt som större likformighet på detta område
bör åstadkommas. Vid en sådan omläggning av utanordningsväsendet måste
jämväl frågan om ansvarigheten för verkställda utbetalningar, som därav beröras,
komma under omprövning.
Vidkommande härefter de av revisorerna under § 41 föreslagna åtgärderna
finner utskottet desamma vara ägnade att medföra förenklingar och besparingar.
Även dessa spörsmål anser utskottet vara förtjänta av beaktande.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet, att riksdagen må i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder
för åstadkommande i fråga om utanordnandet av statsmedel av större likformighet
och ett i möjligaste mån förenklat förfarande.
Utskottets yrkande bifölls av riksdagen.
— 117 —
Revisorerna hava vid sin granskning av räkenskaperna för budgetåret 1934/
1935 konstaterat, att alltjämt anledning förefinnes att påyrka, att åtgärder
vidtagas för åstadkommande av större likformighet i fråga om utanordnande
av statsmedel ävensom av ett i möjligaste mån förenklat förfaringssätt. Härvid
vilja revisorerna ännu än gång framhålla, att starka skäl torde kunna anföras
för att utanordnandet av räkningar ofta icke behöver ske genom vederbörande
verkschefer och andra mera kvalificerade tjänstemän.
Ävenså hava revisorerna vid sin nu företagna granskning kunnat konstatera,
att särskilda utanordningsblanketter alltjämt i vissa fall vidhäftas respektive
verifikat, även då det gäller utanordning av en enda räkning. Detta har
fortfarande iakttagits vid fångvårdsstyrelsen, vars förfarande i detta fall
främst lades till grund för den anmärkning, som framställdes av 1933 års
statsrevisorer.
Då — såvitt revisorerna kunnat inhämta — de spörsmål, som här ovan
berörts och som behandlades av 1933 års statsrevisorer (§§ 40 och 41), ännu
icke kommit att bliva föremål för ytterligare behandling och utredning, vilja
revisorerna härmed ånyo fästa riksdagens uppmärksamhet på dessa spörsmål
och samtidigt framhålla, att det enligt revisorernas mening är önskvärt,
att dessa frågor med det snaraste bliva föremål för omprövning och övervägande.
§ 28.
Under sin granskning av räkenskaperna för ett flertal förvaltningsinstitutioner
hava revisorerna kommit till den uppfattningen, att de olika myndigheterna
vid sina inköp av förbrukningsmaterial ofta uraktlåtit att av vederbörande
säljare betinga sig fördelaktiga betalningsvillkor i form av rabatter
m. m. samt stundom även i de fall, då vissa rabatter stått att erhålla, helt
underlåtit att utnyttja desamma.
Revisorerna hava ifråga örn statsdepartementen och några kommittéer,
vissa ämbetsverk i Stockholm samt åtskilliga läroverk i landsortsstäder särskilt
undersökt huru det i sådant hänseende förhåller sig vid inköp av de
hos myndigheterna ojämförligt oftast förekommande förbrukningsartiklarna
nämligen skrivmaterialier. Bortsett från den upphandling, som sker
genom generalpoststyrelsens försorg (kungörelserna den 30 maj 1930, nr
210 och 211), göras sådana inköp av flertalet av myndigheterna successivt i
mån av behov. Större delen av dessa myndigheter har härvid utverkat sig
rabatter, men dessa äro synnerligen växlande. De större verken hålla sig i
regel till en och samma eller ett fåtal leverantörer och erhålla då mestadels
en fix rabatt, olika för skilda myndigheter, dock inträffar det att leverantören
å vissa varor ej medgivit någon prisreducering alls.
Ett icke obetydligt antal verk och myndigheter verkställer emellertid rätt
omfattande inköp av skrivmaterialier utan att betinga sig någon som helst
rabatt, och detta ehuru likvid ofta erlagts inom den för erhållande av rabatt
i allmänhet föreskrivna tiden, 30 dagar. Även örn icke någon generell över
-
Revisorernaa
uttalande.
Iakttagelser
rörande
kassarabatter
m. m.
118 —
enskommelse om erhållande av rabatter träffats med säljaren eller om denne
genom påskrift å räkningen eller på annat sätt låtit köparen förstå att
viss rabatt vore att påräkna, borde det dock i flertalet fall stå klart för
varje inköpande myndighet, när det med hänsyn till den inköpta kvantiteten
eller till tiden för likvidens erläggande -—- såsom vid kontant likvid eller
vid betalning inom viss kort tid, exempelvis 30 dagar, efter räkningens utställande
— rabatt av säljaren skäligen kunde vara att förvänta.
I andra fall åter, då den säljande firman utgått från att viss kassarabatt
skulle lämnas och till och med angivit detta å räkningen, har det av revisorerna
konstaterats, att betalningen skett så sent att rätten till kassarabatt
gått förlorad.
Även givas en hel del fall, då likvid skett inom behörig tid, men vederbörande
myndighet helt enkelt underlåtit att avdraga den utfästa rabatten
å räkningen, varvid säljaren av naturliga skäl låtit bero.
I detta sammanhang torde det även böra omnämnas, att för vissa slag
av skrivmaterialier såsom carbonpapper, stenciler och färgband, vilka redan
i viss utsträckning äro föremål för centraluppköp genom postverkets
försorg, i stället tillämpas systemet med varurabatter. I motsats till kassarabatterna,
vilka i det stora hela kunna sägas hålla sig i omkring två
procent, utgå varurabatterna efter vitt skilda procentsatser. För finansdepartementet
har i ett fall kunnat konstateras en rabatt av ända till fyrtio
procent. Till största delen sammanhänger detta förhållande med olikheten
i kvalitéerna. Dock har kunnat iakttagas en viss variation av priserna för
en och samma kvalité.
Det torde utan vidare vara klart, att de utgiftsbelopp, som för varje särskild
räkning kunnat besparas genom avdragande av nämnda rabatter, i
allmänhet icke uppgå till några högre belopp. Revisorerna äro dock övertygade
om, att rättelse av här påtalade missförhållanden icke skulle för statsverket
komma att bliva betydelselös i besparingshänseende. Icke minst med
hänsyn härtill anse revisorerna att en snar ändring på detta område är av
behovet påkallad.
Orsakerna till de sålunda påvisade skiljaktigheterna mellan de vid inköp
av förbrukningsartiklar lämnade rabatterna torde framför allt vara att söka
i den bristande samverkan, som — med undantag för de genom postverkets
försorg verkställda uppköpen — råder mellan statsinstitutionerna i förevarande
hänseende, ett förhållande som revisorerna också vidrört i sin till
1928 års riksdag avgivna berättelse i ärende rörande statsverkets expensutgifter.
Beträffande sättet för åstadkommande av rättelse av de antydda missförhållandena
anse sig revisorerna av olika skäl ej böra förorda en allmän
centralisering till postverket av upphandlingen utav här ifrågakomna varuslag.
Revisorerna vilja i stället ifrågasätta, huruvida det icke kunde befinnas
lämpligt att för åstadkommande av större enhetlighet ett visst ämbetsverk
ålades att lämna råd och upplysningar rörande upphandling av förbrukningsartiklar.
— 119 —
§ 29.
I 53 § 2 mom. förordningen den 19 november 1914 angående stämpelav- Anmärkgiften
föreskrives, att, där på grund av anmärkning vid den i 36 § i förord- Advokatningen
omförmälda granskning i hovrätterna av de tillsammans med de nu- fiskalerna
varande exemplaren av underrätternas protokoll över lagfarter, inteckningar rätterna"
m. m. insända stämpeldelarna högre stämpelbelopp än vid handlings stämpelbeläggning
varit beräknat kommit statsverket till godo, anmärkningsarvode
å dessa medel utgår med 15 % till och med ett årligt anmärkt belopp av
12,000 kronor och med 5 % för belopp därutöver. Arvodet tillfaller, i händelse
granskningen verkställts av advokatfiskalen, denne, men fördelas eljest
mellan advokatfiskalen och den tjänsteman, som verkställt granskningen,
med hälften till vardera.
Enligt 53 § förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt
för gåva skall redovisning av stämpel för i samma förordning avsedda handlingar,
som ingivits till domstol, samt granskning av sådan redovisning äga
rum, på sätt i förordningen angående stämpelavgiften är stadgat beträffande
övriga till domstol ingivna stämpelunderkastade handlingar. För kontroll å
gåvodeklarations stämpelbeläggning åligger det enligt nämnda paragraf länsstyrelse
att för varje år innan den 1 april det nästföljande året insända dels
avskrift av den särskilda förteckning över de ingivna deklarationerna, som
skall hos länsstyrelsen föras, dels däri omförmälda deklarationer med tillhörande
handlingar och de med nr 2 betecknade stämpeldelarna till vederbörande
hovrätt, varest granskning av den verkställda stämpelbeläggningen
äger rum.
Genom den år 1921 beslutade löneregleringen för befattningshavare vid
statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
placerades advokatfiskalerna vid rikets hovrätter i dåvarande lönegraden
B 15 (nuvarande B 24). I proposition till 1925 års riksdag (Utgifterna.
För flera huvudtitlar gemensamma frågor) framlades bland annat förslag
till uppflyttning i lönegrad av vissa tjänster, som tillhört förutvarande
andra normalgraden (15 lgr.). Belräffande frågan huruvida advokatfiskalerna
borde uppflyttas i högre lönegrad anfördes i propositionen bland annat
att allmänna civilförvaltningens lönenämnd vid framläggandet av sitt förslag
rörande placering i lönegrad av dessa utgått ifrån att anmärkningsarvodet
skulle bortfalla. Lönenämnden anförde härvid följande:
Därest i enlighet med den uppfattning rörande extra inkomster i tjänsten,
som under senaste tid kommit till uttryck, bland annat, genom indragning
av anmärkningsprovision för befattningshavare inom andra verk, även advokatfiskalernas
anmärkningsarvode skulle bortfalla, synes det lönenämnden,
att med den tjänsteställning, advokatfiskalerna intaga, en uppflyttning i lönegrad
av dessa befattningar måste anses befogad. Emellertid torde härvid en
viss gradering av advokatliskalstjänsterna inbördes böra iakttagas. Advokatfiskalstjänsten
i Svea hovrätt torde nämligen få anses avsevärt mera krävande
än motsvarande tjänster vid de bägge övriga hovrätterna. Detta torde
med tydlighet framgå vid en jämförelse mellan antalet mål och ärenden, som
— 120 —
handlagts av de särskilda advokatfiskalerna. Enligt lönenämnden meddelade
uppgifter har advokatfiskalen i Svea hovrätt under senare år handlagt
ungefär dubbla antalet mål och ärenden mot de bägge övriga advokatfiskalerna
tillsammans. Därtill kommer, att sammanlagda beloppet av de stämplar,
som under motsvarande tid varit föremål för granskning av advokatfiskalsämbetet
i Svea hovrätt, väsentligt överstiger beloppet av dylika stämplar
vid de bägge andra hovrätterna tillhopa.
Under förutsättning av sådan ändring i hithörande författningar, att anmärkningsarvode
på grund av granskning av erlagda stämpelavgifter icke vidare
må utgå, anser lönenämnden advokatfiskalstjänsten i Svea hovrätt böra
hänföras till 17 :e lönegraden och motsvarande tjänster vid de bägge övriga
hovrätterna till 16:e lönegraden.
Vederbörande departementschef yttrade, bland annat, följande:
Med hänsyn tagen till den indragning av anmärkningsprovision, som under
senare tid skett för tjänstemän inom andra grenar av statsförvaltningen,
synes det ock mig hava legat närmast till hands att i enlighet med lönenämndens
förslag i nu förevarande sammanhang även indraga anmärkningsarvodet
för advokatfiskalerna i hovrätterna.
Frågan om indragning av inkomst av nu ifrågavarande slag har emellertid
numera kommit i ett i viss mån annat läge. Med hänsyn till storleken
av den i riksräkenskapsverket förefintliga balansen av ogranskade räkenskaper
hava sålunda de under hösten 1924 samlade statsrevisorerna ifrågasatt,
huruvida det icke borde tagas under övervägande att införa rätt för riksräkenskapsverkets
reviderande personal att efter en med hänsyn till vunnen
erfarenhet och för handen varande omständigheter avpassad procentskala
uppbära anmärkningsarvode. Revisorerna hava nämligen ansett, att genom
den ökade intensitet, som härigenom skulle kunna åstadkommas i revisionsarbetet
inom riksräkenskapsverket, den befarade eventualiteten att vissa räkenskaper
skulle bliva ogranskade skulle, om ej helt så dock i betydande
grad, förebyggas.
Den av statsrevisorerna sålunda väckta frågan har jag ansett mig icke
kunna i dess nuvarande läge underställa Kungl. Maj :ts prövning. Detta medför
emellertid, att jag ej heller ansett mig kunna nu taga definitiv ståndpunkt
till frågan örn anmärkningsarvodets bibehållande eller avskaffande för hovrätternas
advokatfiskaler. Det arbete, varför anmärkningsarvode nu utgår
till advokatfiskalerna, synes mig nämligen vara i viss mån jämförbart med
det arbete, riksräkenskapsverkets reviderande personal har att utföra, och
synes mig för den skull försiktigheten bjuda, att frågan om anmärkningsarvodets
bibehållande eller avskaffande för hovrätternas advokatfiskaler icke
löses, förrän det nu väckta spörsmålet om anmärkningsprovisions införande i
riksräkenskapsverket blivit avgjort. I avvaktan härå torde advokatfiskalerna
i hovrätterna böra bibehållas i nu innehavande lönegrad.
Statsrevisorernas förslag beträffande återinförande av anmärkningsprovision
vid riksräkenskapsverket föranledde icke någon åtgärd från riksdagens
sida.
Nedanstående sammanställning utvisar närmare vad som under budgetåren
1930—1935 utgått i anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid rikets hovrätter.
121 —
Budgetår | Svea hovrätt Kr. | Göta hovrätt Kr. | Hovrätten | |||
1930/1931 ................ | 8,045 | 94 | 2,383 | 67 | 162 | 86 |
1931/1932 ................ | 6,237 | 31 | 3,041 | 37 | 909 | 85 |
1932/1933 ................ | 10,650 | 89 | 3,430 | 49 | 1,657 | 69 |
1933/1934 ................ | 3,848 | 73 | 2,161 | 39 | 2,461 | 53 |
1934/1935 ................ | 7,444 | 88 | 2,336 | 38 | 960 | — |
En av de grundläggande principerna vid genomförandet av de senaste löneregleringarna
för kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen
i övrigt har varit avskaffandet av sportelsystemet. Bland de skäl, som anförts
för borttagande av sportlerna, må nämnas de misshälligheter, som skapas
av att vissa, eljest likställda tjänstemän komma i tillfälle att förskaffa
sig extra inkomster av sin tjänst, under det att de övriga få nöjas med sin i
stat fastställda avlöning. Förefintligheten av dylika extra inkomster eller
sportler omöjliggör ock genomförandet av enhetlig löneplan för det verk,
det gäller, eller för flera likställda verk. Det har därför ansetts vara av vikt
att genom uttrycklig föreskrift i de olika avlöningsreglementena förebygga
eller vidtaga åtgärder till förhindrande av att så småningom under skilda
former skulle komma att insmyga sig avlöningsförmåner vid sidan av dem,
som vid löneregleringen upptagits. Genom kungörelse den 17 december 1920
(nr 834) angående upphävande av den vissa statstjänstemän tillkommande
rätt till anmärkningsarvode föreskrevs även, att, där enligt då gällande avlöningsreglementen
eller eljest meddelade föreskrifter statens tjänsteman ägde
uppbära anmärkningsarvode, sådant arvode icke skulle utgå för belopp, som
återburits eller inbetalts på grund av anmärkningar, vilka till vederbörande
ämbetsverk ingivits efter utgången av år 1920. Nu nämnda bestämmelser hava
emellertid icke ansetts tillämpliga beträffande advokatfiskalernas anmärkningsarvoden.
Såsom av det anförda framgår föranledde den av 1924 års statsrevisorer
väckta frågan örn anmärkningsarvodets återinförande vid riksräkenskapsverket
icke någon riksdagens åtgärd. Ett av en motionär vid 1927 års riksdag
väckt förslag i samma riktning vann ej heller riksdagens bifall. Vidkommande
frågan örn anmärkningsarvodet i nu föreliggande fall anse revisorerna,
att, då så lång tid förflutit, sedan berörda spörsmål i avseende å riksräkenskapsverket
varit föremål för statsmakternas prövning och några nya
omständigheter, som böra föranleda ändring i det då gjorda ståndpunktstagandet
sedan dess knappast framkommit, tillräckliga skäl icke föreligga att
längre bibehålla denna förmån åt advokatfiskalerna vid hovrätterna.
Revisorernas
nttalande.
Mantalsskrivningsprovision
till
städernas
tjänstemän.
Revisorernas
uttalande.
— 122 —
§ 30.
Enligt kungl, brev den 9 november 1779 övertogs mantalsskrivningen, som
tidigare ombesörjts av mantalskommissarierna, av häradsskrivarna. Dessa
handhade till en början mantalsskrivningen såväl i städerna som på landsbygden
samt erhöllo samma rätt till provision som tidigare tillkommit mantalskommissarierna
eller sextionde penningen av influtna mantalspenningar.
Sedermera höjdes enligt kungl, brev den 29 september 1813 mantalsskrivningsprovisionen
till trettionde penningen av influtna belopp, utom i vissa
norrländska län, där viss bestämd summa anvisades. Enligt kungörelse
den 19 september 1862 (nr 62), som alltjämt gäller, bestämdes, att provisionen
skulle beräknas å det debiterade beloppet.
Sedan häradsskrivarnas åliggande i vad anginge mantalsskrivningen i
städerna, efter tillkomsten av 1861 års mantalsskrivningsförordning övertagits
av städernas tjänstemän, indrogs i samband med år 1880 genomförd
lönereglering för häradsskrivarna deras mantalsskrivningsprovision, varemot
de städernas tjänstemän, som övertogo mantalsskrivningen i städerna,
bibehöllos vid rätten till mantalsskrivningsprovision (kungl, brev den 21 maj
1880 och riksdagsskrivelse nr 35 punkt 8, år 1880).
Till år 1880 hade för bestridande av kostnaderna för mantalsskrivningsprovision
å riksstaten varit uppfört ett särskilt anslag. Detta avfördes emellertid
nämnda år ur riksstaten, och i samband därmed bestämdes, att mantalsskrivningsprovisionen
till städernas tjänstemän skulle utgå från sjunde
huvudtitelns anslag till observations- och uppbördsprocenter.
Från nämnda anslag utgår även ersättning till Strängnäs stad för staden
genom änkedrottning Hedvig Eleonoras resolution den 17 november 1711
tillerkänd rättighet att av kronomedel årligen innehålla var 40 :e penning av
mantals- och boskapspenningarna till uppbördsmännens lön och underhåll.
Någon mantalsskrivningsprovision utgår icke till mantalsskrivningstjänsteman
i Stockholm. Detsamma synes vara förhållandet i Göteborgs stad.
I mantalsskrivningsprovision har under förra budgetåret utbetalts ett sammanlagt
belopp av 9,675 kronor 60 öre.
En av revisorerna verkställd utredning har givit vid handen, att ifrågavarande
ersättningsbelopp äro synnerligen växlande och mången gång ytterst
obetydliga. Ersättningsbeloppen utbetalas i regel direkt till vederbörande
mantalsskrivningstjänsteman, oavsett örn de med tjänsten förenade sportlerna
indragits till stadskassan. I ett flertal fall har även vederbörande
tjänsteman icke uttagit honom tillkommande provision. I andra fall åter
har provisionen uttagits för flera år på en gång, exempelvis för tio år.
Utan tvivel vöre det därför en tidsenlig och önskvärd reform, om ifrågavarande
ersättning, som såväl för städerna som för den enskilde tjänstemannen
torde sakna ekonomisk betydelse, kunde upphöra att utgå. Detta
synes desto mera motiverat som i de flesta städer mantalsskrivningstjänstemännen
äro anställda i stadens tjänst mot fast lön, varvid provisionen ingår
till stadens kassa.
— 123 —
§ 31.
På därom gjord framställning ombesörjer länsstyrelse, att vissa till ut- Redovisning
taxering beslutade icke statliga medel varda genom vederbörande i samman- se/n^äkenhang
med kronoskatterna debiterade och indrivna. För bestyret med detta skaper av
arbete utgår ersättning, beräknad efter viss procent å medlen ifråga. Statliga6
Bland de medel, som i förevarande fall komma ifråga, kunna nämnas föl- medel, sorn
debiteras och
lande. indrivas i
Landsting smedel. Enligt 48 § i lagen den 20 juni 1924 örn landsting om- samband med
besörjer länsstyrelsen, på landstingets därom framställda begäran, att de av k™r2P''
landstinget till uttaxering beslutade medlen under benämning landstingsmedel
varda till vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterade
och indx-ivna samt i riksbanken insatta inom den tid och med det ansvar,
som för kronans uppbörd är stadgat. Genom länsstyrelsens försorg
skall senast den 15 februari till landstingets förvaltningsutskott överlämnas
av landskontoret för näst föregående år upprättad fullständig redovisning
över de i sammanhang med kronoskatterna debiterade och uppburna landstingsmedlen.
Länsstyrelsen beslutar om avkortning och avskrivning av
landstingsmedel i den ordning, som stadgas örn avkortning och avskrivning
av kronoutskylder. Till länsstyrelsen inflytande landstingsmedel skola
ofördröjligen utanordnas till landstingets förvaltningsutskott.
Vägskatt. I 63 § av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet stadgas, att länsstyrelse, på vägstyrelsens därom
framställda begäran, ombesörjer, att vägskatten varder genom vederbörande
i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indriven och redovisad,
på sätt örn landstingsmedel är föreskrivet. Debitering och uppbörd
sker i regel genom länsstyrelsens försorg.
Tingshusmedel. Några allmänna bestämmelser angående debitering och
uppbörd av tingshusmedel torde ej hava funnits före tillkomsten av kungörelsen
den 30 juni 1933 (nr 462) örn debitering och uppbörd av tingshusmedel,
vari stadgas, att länsstyrelsen på därom gjord begäran skall ombesörja
debitering och uppbörd av dessa medel i samband med kronoskatten. På
många håll ombesörjas debiteringen och uppbörden av de tingshusbyggnadsskyldiga
själva i samband med kommunaluppbörden.
Vissa försäkringsanstalters avgifter. Jämlikt 1 § i kungörelsen den 22
oktober 1886 angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade
försäkringsanstalter med däri genom kungörelsen den 14 december
1917 (nr 908) gjord ändring må, därest på ömsesidighet grundad brand-,
hagelskadc- eller kreatursförsäkringsanstalt önskar få delägarnas på landet
avgifter till anstalten debiterade, indrivna och redovisade i sammanhang
med kronouppbörden, rättighet därtill anstalten meddelas. För erhållande
av denna rättighet erfordras, att anstaltens reglemente skall vara fastställt
av Kungl. Maj:t eller länsstyrelse och innehålla nöjaktiga bestämmelser med
avseende å uttaxering av delägarnas avgifter. Endast beträffande kreatursförsäkringsavgifterna
synes uppbörden mera allmänt hava uppdragits åt
länsstyrelse.
— 124 —
Revisorernas Vid siri granskning av länsstyrelsernas räkenskaper hava revisorerna upputtalande.
märksammat, att utbetalningarna av ifrågavarande medel i regel icke äro
verifierade. Sålunda saknas ofta de till utbetalningsärendena hörande handlingarna,
innefattande bland annat utredning om beräkningen av de statsverket
och vederbörande tjänstemän tillgodoförda provisionsandelarna. Då
statsverket är ansvarigt för redovisningen av de medel, som inflyta i samband
med kronouppbörden och sålunda är ersättningsskyldigt för felaktigt
utbetalda belopp, anse revisorerna, som inhämtat, att fall inträffat, där provisionen
oriktigt beräknats, angeläget, att åtgärder vidtagas för en bättre
verifiering av här omförmälda medel.
§ 32.
Redovisning Vid sin granskning av överståthållarämbetets för polisärenden räkenskaaV
mede?°d8 per budgetåret 1934/1935 hava revisorerna uppmärksammat, att ett belopp
av 3,024 kronor 6 öre uppdebiterats å titel »A III Diverse inkomster:
försäljningsmedel för lös egendom» utgörande kronans andel av hittegodsmedel.
Revisorerna, som med anledning härav satts i tillfälle att taga del
av de till grund för ifrågavarande post liggande handlingar, vilja först lämna
en kortfattad redogörelse för gällande bestämmelser angående hittegods.
Enligt 16 § 2 mom. i kungl, förordningen den 16 februari 1864 om nya
strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall bör envar,
som något hittar, det genast kungöra, och lysa låta tre söndagar å råd, i
närmaste kyrka å landet, eller i alla stadens kyrkor, så ock å häradsting
eller rådstuva. Kommer den, som mist haver, och visar att det hörer honom
till; tage sitt åter, och give skälig hittelön. Kommer han ej inom natt och år,
sedan lyst är; tage Konungen två delar och tridiung den som hitte.
Nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes, uppdelas
jämlikt kungl, kungörelsen den 30 maj 1873 lika mellan jordägaren
och upphittaren. Utgöres fyndet av forntida mynt, vapen eller dylikt skall
kronan beredas tillfälle inlösa det efter viss beräkningsgrund. I annat fall
äger upphittaren ensam tillgodogöra sig fyndet.
I 4 § lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd föreskrives
att, örn ägaren till fyndet ej anmäler sig efter det fyndet kungjorts, skall
strandfynd, därest det ej understiger visst värde, tillfalla kronan efter avdrag
av bärgarlön och kostnad för kungörande av fyndet m. m., men annat fynd
skall tillfalla bärgaren.
Förutom ovanberörda stadganden hava för viktiga kommunikationsmedel
särskilda bestämmelser meddelats. Sålunda är i järnvägstrafikstadgan den
12 juni 1925, § 38, föreskrivet, bland annat, att inom järnvägs område kvarglömt
eller borttappat handresgods, som tillvaratagits av järnvägspersonalen,
ävensom outtaget inskrivet resgods skall tagas i förvar. Kan upplysning örn
ägaren ej vinnas, äger järnvägen efter viss tid försälja godset. För levande
djur gälla särskilda bestämmelser. — Enligt kungörelse den 29 november
• 1918 »angående tillämpning vid spårvägar av järnvägstrafikstadgans före
-
— 125 —
skrifter beträffande kvarglömt och borttappat resgods m. m.» skola de i § 38
mom. 1 i järnvägstrafikstadgan den 24 januari 1914 i ämnet meddelade föreskrifter
av huvudsakligen samma innehåll som förutberörda bestämmelser
i 1925 års stadga i tillämpliga delar gälla beträffande sådana föremål, som
av vederbörande spårvägspersonal tillvaratagits å spårvagn eller eljest inom
område för spårväg, vilken är för allmän trafik upplåten. — Beträffande
postverket föreskriver § 38 i den 26 juni 1930 av generalpoststyrelsen utfärdade
föreskrifter angående postkontors och postexpeditions förvaltning samt
postkupéföreståndares åligganden, att örn effekter eller annat av värde av
korrespondent kvarglömts å postkontor och icke omedelbart kunnat återställas
till ägaren, har postmästaren att i för allmänheten tillgänglig del av
postkontorslokalen uppsätta tillkännagivande om tillvaratagandet. Anmäler
ägaren sig icke inom sex veckor, insändes det tillvaratagna till generalpoststyrelsens
reklamationskontor. Enligt § 51 i föreskrifterna gälla enahanda
bestämmelser för postexpedition. — Beträffande omnibus- och droskautomobiltrafik
m. m. äro även administrativa bestämmelser i viss utsträckning
utfärdade. Sålunda har Överståthållarämbetet i Stockholm genom omnibusreglemente
den 10 december 1930, § 37, droskreglemente den 28 januari
1931, § 26, ävensom hyrkuskreglemente den 10 mars 1900, §11, ålagt omnibuskonduktör,
droskförare och hyrkusk att efter färd undersöka respektive
fordon ävensom att, där eventuellt kvarglömda effekter ej genast kunnat återställas
till ägaren, inlämna dem till omnibuskontoret eller polisstation.
I detta sammanhang må nämnas, att 1932 års riksdag i skrivelse nr 29 i
anledning av väckt motion anhållit, att Kungl. Maj:t ville utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till ny lagstiftning rörande hittegods.
Hittegods, som i Stockholm tillvaratagits och inlämnats till polisen, uppsamlas
å poliskammarens magasin. Därest ej vederbörande ägare anmäler
sig inom natt och år från det pålysning härom i vederbörlig ordning ägt
rum, försäljes det å auktion och försäljningssumman redovisas till Överståthållarämbetet
för polisärenden. Av såväl försäljningssumman som till polisen
överlämnade upphittade penningar tillgodoföres statsverket två tredjedelar,
under det att återstående tredjedelen, utgörande upphittarens andel, redovisas
i en särskild liggare, där även utgifter för tillvaratagandet såsom transport
och annonskostnader m. m. samt utbetalda upphittarandelar bokföras.
Under årens lopp — den tidigaste redovisningen avser under år 1875 influtna
medel — har härigenom bildats en fond av ej utbetalda upphittarandelar,
som den 1 januari 1935 utgjorde omkring 35,000 kronor. Större delen
av beloppet är placerat å checkräkning i enskild bank. Räntan tillföres emellertid
ej fonden utan tillfaller enligt av Överståthållarämbetet under hand
lämnad uppgift en tjänsteman inom Överståthållarämbetet för polisärenden.1
I skrivelse till Konungen den 20 november 1935 har Överståthållarämbetet
hemställt örn tillstånd att få disponera avkastningen av nämnda fond till understöd
åt befattningshavare inom ämbetet m. m.
1 Stockholms stads revisionskontor har numera framställt anmärkning mot disponerandet
av räntemedlen på detta sätt.
Revisorernas
uttalande.
BokfSringen
av vissa inkomstmedel
hos Överståthållarämbetet.
— 126 —
Det vill synas revisorerna, att ifrågavarande andelar i hittegodsmedel i de
fall, då de icke kunnat tillställas vederbörande upphittare, bort redovisas i
överståthållarämbetets till riksräkenskapsverket ingående räkenskaper såsom
deponerade medel för att sedermera — när ingen rättsägare finnes — i
överensstämmelse med vad som gäller för sådana medel tillgodoföras statsverket
och uppdebiteras å titel »A III Diverse inkomster». Revisorerna kunna
icke undgå att finna det anmärkningsvärt, att på sätt skett räntan å ifrågavarande
medel disponerats av Överståthållarämbetet.
I detta sammanhang vilja revisorerna fästa uppmärksamheten på att bestämmelser
böra meddelas ifråga om redovisningen av sådana medel.
§ 33.
Vid sin granskning av överståthållarämbetets räkenskaper hava revisorerna
beträffande bokföringen av vissa inkomstmedel uppmärksammat bland
annat följande.
Genom en i räkenskaperna för överståthållarämbetets kansli den 28 februari
1935 verkställd omföringsåtgärd har ett belopp av 81,361 kronor 60 öre
avförts från titel »Depositioner» och uppdebiterats å titel »A III Diverse inkomster»
med underrubrik »överåriga depositioner». Å omföringsanordningen
har antecknats, att beloppet avsåge före den 1 juli 1923 hos Överståthållarämbetet
kvarstående deponerade medel. En vid anordningen fogad specifikation
giver vid handen, att beloppet utgöres av medel, som under åren 1902
—1923 inbetalts och bokförts å titeln »Depositioner». Av nämnda specifikation
framgår, att medlen i huvudsak äro av följande slag:
1) Likvider för försålt beslagtaget gods.
2) Böter ådömda av krigshovrätten, krigsrätten vid flottans station i Stockholm,
fälttelegrafkårens krigsrätt m. fl. krigsrätter.
Bland poster av förstnämnda art kunna nämnas den 15 juni och den 1
juli 1915 av stadsfiskalen G. Lidberg inbetald likvid för å börsauktion försålt
beslagtaget rökt fläsk med 2,500 kronor, den 21 januari 1916 av stadsfiskalen
N. O. Valentin inlevererad köpeskilling för beslagtagna revolversvarvar
med 6,304 kronor 83 öre, den 10 september 1918 inlevererade 19,633
kronor 34 öre avseende »beslagtagna guldmynt å ångf. J. L. Runeberg» och
den 7 oktober samma år »kronans andel i inlösningsbelopp för ett förbrutet
neosalvarsanparti» å 569 kronor 29 öre.
Jämlikt § 1 mom. 1 i kungl, förordningen den 14 december 1917 angående
indrivning och redovisning av böter skola böter, som av domstol eller annan
ämbetsmyndighet ådömas, upptagas i saköreslängd. Vad som enligt nämnda
förordning sägs örn böter skall enligt mom. 3 samma paragraf i tillämpliga
delar gälla jämväl om, bland annat, gods, som blivit dömt förbrutet. Dessförinnan
vore i kungörelsen den 5 juli 1884 (nr 39) meddelade bestämmelser
av enahanda innehåll.
Enligt för statsbokföringen fastställda bestämmelser skola kronans andel
av försäljningsmedel för, bland annat, gods, som förbrutits, samt kronans
— 127 —
bötesmedel i räkenskaperna tillgodoföras titeln »A lil Diverse inkomster»,
där de bokföras å särskilda underkonton.
Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att influtna medel, som skola till- Revisorernas
falla kronan, icke omedelbart tillgodoförts riksstatens vederbörande inkomst- uttalandetitel
utan först bokförts å kontot »Depositioner», varigenom de under årtionden
icke kommit att tagas i anspråk för budgeten.
§ 34.
Jämlikt 30 kap. 19 § rättegångsbalken är den, som vill fullfölja talan mot
hovrätts utslag eller beslut, pliktig att med i nämnda och följande paragraf
angivna inskränkningar och undantag hos Konungens befallningshavande
nedsätta ej allenast fullföljdsavgift, etthundrafemtio kronor, utan ock enahanda
belopp till säkerhet för den kostnadsersättning, som kan komma att
tillerkännas motparten.
Beträffande fullföljdsavgift stadgas i 43 § samma kapitel, att, då Konungen
gör ändring i hovrättens slutliga utslag i mål, som omedelbart i hovrätten
anhängiggjorts, eller i sådant hovrättens beslut, som i 14 § avses, eller då i
annat mål parts ändringssökande i allo eller i huvudsakliga delar varder bifallet,
Konungen tillika förordnar, att parten äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift.
Gives ej sådant förordnande, tillfaller avgiften kronan.
Motsvarande stadgande beträffande kostnadsersättning innehåller i huvudsak,
att Konungen vid meddelandet av utslag i fullföljt mål eller i vissa fall
på parts ansökan äger förordna om och i vad mån belopp, som part nedsatt
till säkerhet för motpartens kostnadsersättning, må av honom eller motparten
lyftas.
Enligt kungörelsen den 1 oktober 1915 (nr 357) må nedsättning av fullföljdsavgift
och kostnadsersättning, oberoende av var den part är bosatt, som
har att verkställa nedsättningen, eller vilken hovrätts beslut som skall överklagas,
ske hos vilken som helst av länsstyrelserna. När nedsättning sker,
skall bevis utfärdas, att beloppet för det ändamål, parten uppgiver, blivit å
angiven dag hos länsstyrelsen nedsatt. Över ärenden rörande nedsättning
skall föras liggare, innefattande antingen koncept till utfärdat bevis eller ock
nödiga anteckningar för överklagade utslagets eller bevisets identifierande.
Har Kungl. Maj:t i dom eller utslag förordnat, att part äger återbekomma
nedsatt fullföljdsavgift eller lyfta belopp, som nedsatts till säkerhet för kostnadsersättning,
äger han, med företeende av Kungl. Maj:ts beslut i saken, för
beloppets utbekommande anmäla sig hos den befallningshavande, där det
-
Vissa iakttagelser
i
fråga om
lyftandet hos
Överståthållarämbetet
av nedsatta
fnllföljdsavgifter
och
kostnadsersättningar.
samma blivit nedsatt.
Länsstyrelse äger medgiva återbetalning av nedsatt belopp, örn målet ej
kommer under Konungens prövning.
För den händelse part ej gjort framställning örn återbckommande av nedsatt
belopp inom tio år efter nedsättningen, skola enligt kungl, brev den 2
oktober 1828 med föreskrifter angående depositionerna i lantränterierna
— 128 —
medlen genom kungörelse uppsägas till lyftning inom natt och år från kungörelsens
datum. Medel, till vilkas uttagande någon i berörda ordning icke
anmält sig, skulle tidigare efter den föreskrivna tidens förlopp insändas till
statskontoret, där vederbörande sedan ägde anmäla sig för medlens återfående.
Numera omföras dylika medel i landskontorets räkenskaper till riksstatstiteln
»A lil Diverse inkomster», varifrån utbetalning sker, när vederbörande
gör framställning om beloppets utfående.
Hos Överståthållarämbetet och länsstyrelserna å kontot »Depositioner» den
30 juni 1935 kvarstående deponerade kostnadsersättningar för fullföljd av
talan hos Kungl. Maj:t framgå av nedanstående sammanställning:
|
| Deponerade | Antal depo-sitioner | Belopp Kr. |
Överståthållarämbetets kansli........ | 1923-1935 | 605 | 82,800 | |
Stockholms | län ............ | 1924—1935 | 105 | 14,400 |
Uppsala | » ............ | 1925—1935 | 17 | 2,400 |
Södermanlands |
| 1927—1935 | 6 | 800 |
Östergötlands | » .......... | 1925—1935 | 27 | 3,667.35 |
Jönköpings Kronobergs |
| 1924—1935 | 70 | 10,025 3,415 |
» ..........* | 1925—1935 | 25 | ||
Kalmar | » ... | 1925-1935 | 26 | 3,250 |
Gotlands | » ............ | 1925—1935 | 1 | 150 |
Blekinge | » ............ | 1923—1935 | 11 | 1,650 |
Kristianstads | » ............ | 1924-1935 | 11 | 1,600 |
Malmöhus | » .... | 1924—1935 | 147 | 20,475 |
Hallands | » ............ | 1924—1935 | 13 | 1,750 |
Göteborgs och Bohus | » ............ | 1925-1935 | 132 | 18,125 |
Älvsborgs | » .... | 1925—1935 | 9 | 1,250 |
Skaraborgs | » | 1925—1935 | 18 | 2,550 |
|
| 1924—1935 | 27 | 3,725 |
Örebro | » ...... | 1926-1930 | 31 | 4,250 |
V ästmanlands | » ............ | 1927—1935 | 6 | 850 |
Kopparbergs | « | 1927-1935 | 33 | 4,500 |
Gävleborgs Västernorrlands |
| 1924—1935 | 31 | 4,225 2,425 |
» | 1925—1935 | 17 | ||
Jämtlands | » | 1924—1935 | 17 | 3,000 |
|
| 1924—1935 | 25 | 3,750 2,625 |
Norrbottens |
| 1924—1935 | 19 | |
| Summa |
| 1,429 | 197,657.85 |
Vid granskning av räkenskaperna från överståthållarämbetets kansli hava
revisorerna uppmärksammat, att till en i Stockholm praktiserande advokat,
vilkens firma registrerades den 18 augusti 1934, den 23 februari 1935
utbetalts 150 kronor, utgörande av Sollefteå församling och kyrkoherden
Carl Åkerberg den 2 juni 1923 nedsatt avgift för motparts kostnadsersättning,
vilken avgift enligt förordnande i Kungl. Maj:ts dom den 1 april 1925
dessa gemensamt berättigats återbekomma. Till stöd för ansökningen örn
utfåendet av medlen har ingivits, bland annat, följande protokollsutdrag:
Utdrag av protokoll, fört vid sammanträde med
kyrkorådet i Sollefteå den 10 januari 1935.
G
och N
§ 2.
.s advokatbyrå i Stockholm hade i ny skrivelse er -
bjudit sig att för ett arvode av 25 kronor uttaga församlingen tillkommande,
129 —
vid rättegång om bättre rätt till viss del av lönebostället i Sollefteå deponerade
medel, och beslöt nu kyrkorådet antaga nämnda advokatbyrås erbjudande
under förutsättning att advokatbyrån har möjlighet uttaga och tillhandahålla
församlingen det deponerade beloppet.
Den 7 december 1934 har samma advokat för Vetlanda stads räkning lyftat
150 kronor. Rörande beloppet, som av motparten den 13 januari 1920
nedsatts, har i Kungl. Maj:ts dom den 27 maj 1921 lämnats följande föreskrift:
»Köpingen äger att hos Överståthållarämbetet såsom ersättning för
kostnaderna å målet hos Kungl. Majit lyfta det av Landegren i sadant avseende
nedsatta belopp.» Därjämte har stadens motpart förpliktats att såsom
ytterligare ersättning för stadens kostnader utgiva 150 kronor.
Det i nu ifrågavarande ärende hos Överståthållarämbetet företedda protokollsutdraget
var av följande lydelse:
Utdrag, Protokoll, fört vid sammanträde med Vetlanda
stads drätselkammare onsdagen den 7 november
1934.
§ 288.
Från advokatfirman G ......och N......i Stockholm hade ankommit
erbjudande att kostnadsfritt vid misslyckande och eljest mot moderat arvode
uttaga en år 1921 av högsta instans utdömd kostnadsersättning av kronofogden
Thor Landegren i Norrviken.
Det beslöts att utfärda för uppdragets utförande erforderlig fullmakt samt
att uppdraga åt kommunalborgmästaren att ombestyra ärendets förmedling
med firman G......och N .......
Utredningen har vidare givit vid handen, att till nämnda advokat under
tiden november 1934—februari 1935 utbetalts fullföljdsavgifter och kostnadsersättningar
i 28 olika fall till ett sammanlagt belopp av 4,050 kronor.
Förordnande örn parts rätt att lyfta beloppet har av Konungen meddelats
under år 1919 i tre fall, under år 1920 i ett fall, under år 1921 i sex fall, under
år 1922 i ett fall, under år 1923 i ett fall och under år 1924 i tre fall. Av
återstående tretton fall hava förordnanden till övervägande del, eller i mo
fall, givits under år 1925 och 1926 och i intet fall efter år 1929.
Det nuvarande systemet med inbetalning och utbetalning av nu ifrågavarande
medel synes revisorerna synnerligen otidsenligt och otillfredsställande.
Såsom av utredningen framgår, äger part hos Överståthållarämbetet eller hos
vilken länsstyrelse som helst nedsätta fullföljdsavgift och kostnadsersättning.
Detta innebär, att samtliga ifrågavarande myndigheter måste i sina räkenskaper
redovisa dessa medel, vilket medför onödig omgång och tidsutdräkt.
Utan att närmare ingå på frågan, huruvida icke i fall, varom här är fråga,
vanliga preskriptionsbestämmelser böra vinna tillämpning, linna revisorerna
det föga tilltalande, att, på sätt av det ovan anförda framgår, vederbörande
part för utfående av sålunda nedsatt belopp nödgas vidkännas särskilda kost9
— 356687. Rev.-berättelse ang. statsverket för år 10.15. I.
Revisorernas
otta lande.
— 130 —
Vissa hos
Överståthållarämbetet
för polisärenden
fonderade
medel.
nåder. Enligt revisorernas mening torde bestyret med uppbörden och utbetalningen
av nämnda medel utan olägenhet kunna anförtros åt en enda myndighet,
exempelvis nedre justitierevisionen. Därest en dylik anordning genomfördes,
skulle medlen direkt kunna tillställas vederbörande i samband
med överlämnandet av utslaget eller rättegångshandlingarna i målet.
§ 35.
I samband med av revisorerna verkställd kontroll över användningen av
de bötesandelar, som enligt lagstiftningen örn olovlig sprithantering skola
ställas till överståthållarämbetets förfogande för att i enlighet med givna föreskrifter
användas till uppmuntran av polismän, vilka ådagalagt synnerligt
nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering, hava revisorerna
genomgått överståthållarämbetets för polisärenden redovisning över »deponerade»
medel, i vilken räkenskap utbetalningar av sådana bötesandelar
bokföras. För vissa iakttagelser, som därvid gjorts beträffande själva redovisningen,
vilja revisorerna lämna följande redogörelse.
Sammanlagda beloppet av ifrågavarande medel uppgick den 1 januari
1935 till 40,697 kronor 65 öre. Av denna summa utgjorde ej mindre än
32,798 kronor 17 öre medel, som influtit under tiden 1857—1923.
Största delen av dessa medel utgöres av sådana som av en eller annan anledning
omhändertagits av polismyndighet. År 1934 inlevererades exempelvis
av föreståndaren för poliskammarens magasin 468 kronor 52 öre utgörande
likvid för under året försålt, år 1923 »anhållet» gods. Under vart och
ett av åren 1924—1933 har likaledes inleverering skett av dels försäljningssumman
för det elva år tidigare »anhållna» gods, dels ock de elva år tidigare
»anhållna» penningar. Summan av vad som på detta sätt uppförts såsom depositioner
uppgår för sistnämnda tidsperiod till 3,485 kronor 59 öre. Enligt
vad revisorerna under hand inhämtat förstås med »anhållna» gods och penningar
sådana persedlar och kontanter, som fråntagits anhållna eller häktade
personer, vilka icke kunnat lämna nöjaktig förklaring till innehavet av
desamma.
I redovisningen hava revisorerna iakttagit en post å 883 kronor, utgörande
»före år 1925 influtna fattigvårdsmedel». Upphittade penningar och likvid
för upphittat, sedermera försålt gods hava i åtskilliga fall medtagits såsom
depositioner liksom medel, som av polismyndighet omhändertagits från avlidna.
Slutligen hava överbetalda böter och av utländska undersåtar å kriminalavdelningen
deponerade medel i några fall upptagits i redovisningen.
Av de före år 1890 nedsatta beloppen bestå de flesta av medel, som »anhållits»
från antingen häktade och anhållna personer eller ock personer, rörande
vilka redovisningen endast innehåller uppgift örn yrke, samt av medel,
vilka tillhört i straff- och arbetsinrättningar intagna eller därifrån frigivna
personer.
De deponerade medlen vore vid 1935 års ingång placerade med 40,000 kronor
å kapitalräkning, hos enskild bank med 348 kronor 97 öre å checkräk
-
— 131
ning hos samma bank och med återstoden eller 348 kronor 68 öre kontant
inneliggande hos räkenskapsföraren. Räntan å bankräkningarna har icke
tillförts redovisningen under åren 1932—1934 samt dessförinnan blott med
mindre del. Enligt av Överståthållarämbetet under hand lämnad uppgift
hava oredovisade räntemedel uppburits av en tjänsteman inom Överståthållarämbetet
för polisärenden.1
I skrivelse till Konungen den 20 november 1935 har Överståthållarämbetet
hemställt om tillstånd att få disponera avkastningen av ifrågavarande medel
till understöd åt befattningshavare inom ämbetsverket.
Enligt allmänna rättsgrundsatser torde staten böra betraktas såsom ägare Revisorernas
av gods, till vilket ägare ej finnes. Vid sådant förhållande hade ifrågava- u a an e''
rande medel bort redovisas i överståthål lar ämbetets till riksräkenskapsverket
ingående räkenskaper för att i vederbörlig ordning tillgodoföras statsverket.
Därtill kommer att vissa av dessa belopp ursprungligen varit statsmedel. Då
ifrågavarande medel, såsom revisorerna hålla före, bort tillkomma statsverket,
synes det anmärkningsvärt att å dem belöpande räntor disponerats på
sätt som skett.
Revisorerna, som i annat sammanhang gjort uttalande angående vissa hittegodsmedel,
anse, att bestämmelser om redovisning jämväl i förevarande
fall böra meddelas.
§ 36.
Enligt 8 49 i förordningen den 21 mars 1862 (nr 16) örn landsting ålåg det Statsverkets
”o ° ^ TVT0V1R10T1 å
Kungl. Maj:ts befallningshavande att ombesörja, på landstingets därom Qppbörden av
framställda begäran, att de till uttaxering beslutade medel under benämning jandstingslandstingsmedel
bleve genom vederbörande i sammanhang med kronoskat- g*stratsstäder
terna debiterade och indrivna samt i lantränteriet insatta inom den tid och m. m.
med det ansvar, som vore för kronans uppbörd stadgat.
Samma skyldighet stadgas i 48 § lagen den 20 juni 1924 (nr 349) örn
landsting.
I § 53 i ovan berörda förordning den 21 mars 1862 (nr 16) föreskrevs, att
såsom ersättning för upprättande av vissa handlingar, varom här ej är fråga,
samt debitering och uppbörd av landstingsskatt finge innehållas 3 procent
av inlevererade landstingsmedel, varav beräknades lV2 procent för debiteringen
(häradsskrivare och kronouppbördstjänsteman i stad), 1 procent för
uppbörden (kronofogde och kronouppbördstjänsteman i stad) samt V2 procent
att lika fördelas emellan landskamreraren och lanträntmästarcn. För
debitering och uppbörd av landstingsskatt utgick således ersättning efter
samma procenttal för såväl fögderierna som magistratsstäderna.
I 63 § av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet stadgas, att länsstyrelsen på vägstyrelsens därom framställda
1 Stockholms stads revisionskontor har numera framställt anmärkning mot disponerandet
av räntemedlen på detta sätt.
— 132 —
begäran ombesörjer att vägskatten varder genom vederbörande i sammanhang
med kronoskatterna debiterad, indriven och redovisad, på sätt om landstingsmedel
är föreskrivet. Detta innebär, att provision för debitering och uppbörd
av vägskatt utgår efter samma grunder som beträffande landstingsmedel.
Enligt samma författningsrum äga de väghållningsskyldiga dock besluta,
att vägskattens debitering, uppbörd och redovisning må överlämnas
åt kommunalnämnd, därest överenskommelse därom träffas, eller åt utsedda
förtroendemän. I sådant hänseende skall i fråga om uppbörd och redovisning
så ock om indrivning av restantier i tillämpliga delar gälla vad örn
kommunalutskylder finnes stadgat. I lagen den 7 juni 1934 örn vägdistrikt,
vilken träder i kraft från och med år 1937, stadgas i 59 § att vad örn debitering,
uppbörd, indrivning och redovisning av landstingsmedel är stadgat,
skall äga motsvarande tillämpning beträffande vägskatt.
Efter tillkomsten av 1862 års förordning har emellertid vissa provisionsandelar
å landstingsskatten indragits till statsverket.
Sedan lanträntmästarna från och med år 1909 uppförts å en särskild
övergångsstat med oförändrade löneförmåner beslöts, att, i den mån lanträntmästare
avginge, tjänsten skulle indragas och till sådan befattningshavare
utgående uppbördsprovision å landstingsskatt eller 1U procent å hela uppbörden
tillgodoföras statsverket.
Vidare uppfördes från och med år 1918 kronofogdarna på indragningsstat,
i samband varmed till dem utgående provision å landstingsskatt, utgörande
1 procent å fögderiuppbörden, skulle till statsverket indragas.
I samband med 1925 års lönereglering för länsstyrelserna föreskrevs slutligen,
att landskamrerare tillkommande provision å landstingsmedel likaledes
skulle indragas till statsverket. Nämnda provision utgick med 0.15 procent
å den del av uppbörden, som ej översteg en miljon kronor, 0.1 procent å
den del av uppbörden, som översteg en miljon men ej tre miljoner kronor
och 0.05 procent å den del av uppbörden, som översteg tre miljoner kronor.
I anledning av i ärendet väckta motioner hemställde 1921 års riksdag i
skrivelse nr 319 örn utredning, om och på vad sätt det i § 53 av gällande
landstingsförordning stadgade procenttal kunde nedsättas, och att Kungl.
Majit ville därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
Resultatet av den på riksdagens begäran verkställda utredningen framlades
för 1922 års riksdag i proposition nr 204, vari Kungl. Majit föreslog,
att § 53 landstingsförordningen skulle ersättas av en provisorisk förordning
med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering och uppbörd av
landstingsskatt. Enligt densamma skulle den då utgående provisionsersättningen
minskas, dels vad beträffar ersättning för debiteringen i fråga om såväl
häradsskrivare som uppbördsman i stad, dels i fråga örn landskamrerare;
för ersättningens bestämmande skulle härvid i båda fallen en glidande skala
tillämpas.
Beträffande de till staten indragna provisionsandelarna föreslogs i propositionen
ingen ändring i gällande bestämmelser. Dessa provisionsandelar skulle
— 133 —
fortfarande utgå med lV4 procent (kronofogde och lanträntmästare tillkommande
provisioner å landstingsmedel med 1 procent respektive V4 procent),
utom i de län, där lanträntmästare ännu funnos, i vilka fall andelarna skulle
utgå med 1 procent (kronofogdes provision).
Landstingets kostnad för uppbörden skulle således alltjämt utgå efter samma
procenttal för fögderierna och magistratsstäderna. Genom att i län, där i
tjänst kvarstående lanträntmästare ännu funnes, de till statsverket indragna
provisionsandelarna minskades med */* procent, skulle landstingen enligt
förslaget icke förorsakas någon merkostnad i anledning av att d> lik tjänsteman
kvarstode i tjänst.
I en i anledning av propositionen väckt motion hemställdes, bland annat,
att till statsverket indragna provisionsandelar skulle utgå med hälften av
dittills gällande procenttal. Detta innebar sålunda en sänkning av den statsverket
tillkommande provisionen å landstingsmedel från magistratsstad från
v4 procent till V8 procent (lanträntmästarens indragna provisionsandel).
Beträffande de till statsverket indragna provisionsandelarna anförde riksdagen,
bland annat, följande:
I fråga örn de till staten indragna provisionsandelarna, d. v. s. ersättningen
för det genom postverkets försorg utförda uppbördsarbetet å landet, föreslås,
såsom nämnt, i propositionen ingen ändring i nu gällande bestämmelser;
denna skulle fortfarande utgå med en och en kvarts procent, utom i de län,
där lanträntmästare ännu finnas, i vilket fall den utgår med en procent; i
motionen åter påyrkas, att en nedsättning av denna ersättning till en halv
procent skall ske. Riksdagen har på denna punkt ansett sig böra antaga det
i motionen framförda förslaget. Det torde nämligen ej råda något tvivel om
att den nu utgående ersättningen till staten för uppbörd av landstingsskatt
är alltför hög. I detta hänseende bör framhållas, att år 1921 postverkets
utgifter för uppbörd av de skatter och avgifter, som debiteras å
kronodebetsedeln, å landsbygden beräknades till omkring 820,000 kronor.
Därvid uppbars för statens räkning inkomst- och förmögenhetsskatt
samt bevillning omkring 92,290,000 kronor, för landstingens
räkning omkring 46,790,000 kronor. För sin uppbörd betalade landstingen
en procent å skattebeloppet till staten, alltså ungefär 470,000 kronor.
Därtill kommer — frånsett vissa andra till staten för omhänderhavd uppbörd
inflytande provisioner — provision för uppbörd av vägskatten, vilken
provision torde kunna beräknas till minst 100,000 kronor. Detta innebär,
även om hänsyn tages till att vissa utgifter — 63,400 kronor år 1920 — förorsakas
landskontoren på grund av uppbördens verkställande, att landstingen
för sin uppbörd betala betydligt mera än staten för sin, trots att landstingsskatten
endast uppgår till omkring hälften av statsskatterna. Landstingen
bestrida alltså i själva verket en väsentlig del av kostnaderna för statsskatternas
uppbärande. Att ett dylikt förhållande ej kan anses riktigt, torde
vara uppenbart. Såsom av det föregående framgår, innebär en sänkning av
den till staten indragna provisionen till en halv procent, att landstingen få
betala minst den del av utgifterna för uppbörden, som med hänsyn till landstingsskattens
storlek rätteligen bör åvila dem.
Vad slutligen beträffar frågan örn lanträntmästarnas provisionsandelar ansåg
riksdagen, att gällande bestämmelser borde bibehållas. Då ju lantränt
-
— 134 —
mästaretjänsterna i det fåtal län, där de ännu funnes, efter hand komme att
indragas och därmed de till dessa tjänstemän utgående provisionsandelarna
försvunne, syntes i detta hänseende något behov av ändrade bestämmelser ej
vara för handen.
Av riksdagens nämnda uttalande framgår dels att motionen kommit att
bliva felaktigt refererad såsom avseende ersättning till 72 procent i stället
för rätteligen hälften av dittills gällande procenttal, dels att riksdagen tydligen
utgått från den felaktiga förutsättningen, att till lanträntmästare utgående
provision skulle försvinna. Enligt då gällande bestämmelser skulle
emellertid lanträntmästarnas provisionsandelar efter nämnda befattningshavares
avgång från tjänsten tillgodoföras statsverket.
I överensstämmelse med av riksdagen beslutade grunder fastställde Kungl.
Maj:t genom förordningen den 15 juni 1922 (nr 269) särskilda föreskrifter
angående ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt. Enligt
denna utginge sålunda de till statsverket indragna provisionsandelarna med
V. procent samt ersättning för uppbörden till kronouppbördstjänsteman i
stad med 1/2 procent av uppbörden för staden.
Genom skrivelse nr 213 anhöll 1932 års riksdag att Kungl. Maj:t ville för
1933 års riksdag framlägga förslag örn en allmän sänkning av utgående provisioner
för häradsskrivare och kronouppbördstjänstemän i städer. Denna
skrivelse hade föranletts av ett av riksdagens år 1931 församlade revisorer
gjort uttalande om behovet av en reglering av tillförordnade häradsskrivares
sportelinkomster.
Uti en till 1933 års riksdag avlåten proposition, nr 151, framlade Kungl.
Maj :t förslag till, bland annat, förordning om ersättning för debitering och
uppbörd av landstingsmedel m. m.
Enligt nämnda förslag skulle de till statsverket indragna provisionsandelarna
höjas från 0.5 procent till 0.6 procent. Beträffande denna höjning anförde
vederbörande departementschef följande:
I 1922 års förordning omnämnas sålunda två slag av till statsverket indragna
provisionsandelar, landskamrerarnas, utgående efter fallande skala,
samt kronofogdarnas och lanträntmästarnas, vilken reducerats till J/2 procent
av uppbörden. Dessa indragna andelar synas lämpligen böra sammanslås
och utgå efter en gemensam fix procent. Storleken av de till statsverket indragna
ersättningarna till landskamrerare har under senare år uppgått till
för hela landet inemot 70,000 kronor för landstingsmedlen och ungefär
35,000 kronor för vägskattemedlen. En höjning av procentsatsen för de i
1922 års förordning avsedda, till statsverket indragna provisionsandelarna
fran nuvarande 0.5 till 0.6 procent skulle innebära ett ökat provisionsbelopp
av cirka 85,000 kronor, därav cirka 60,000 kronor för landstingsmedel och
cirka 25,000 kronor för vägskatt. En sammanslagning av ersättningarna i fråga
med iakttagande av nämnda jämkning skulle således leda till ungefär
samma ekonomiska resultat för statsverket som den nuvarande anordningen
och å andra sidan medföra betydligt mindre besvär för myndigheterna. En
ändring i dylik riktning synes därför böra vidtagas i samband med övriga
hithörande åtgärder.
— 135
I övergångsbestämmelserna till förordningen föreslog Kungl. Maj:t intagande
av, bland annat, en föreskrift örn att de nya bestämmelserna i ämnet
icke skulle inverka på den rätt till ersättning för debitering eller uppbörd,
som tillkom tjänsteman, vilken kvarstod å äldre stat eller tillhörde sådan
stat (lanträntmästare).
I skrivelse nr 254 i anledning av nyssnämnda proposition framhöll riksdagen,
bland annat, följande:
Den fråga, som riksdagen nu handlagt, hänför sig till det förslag till förordning
om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel, som
är avsett att i stället för nu gällande förordning av den 15 juni 1922 komplettera
landstingslagens stadganden i dess § 48. Riksdagen har i detta sammanhang
ansett att förslaget i denna del icke bör prövas ur synpunkten av
dess betydelse för och verkan på häradsskrivares och kronouppbördsmäns i
städerna avlöning såsom sådan, utan allenast i avseende å de föreslagna ersättningsbeloppens
skälighet i förhållande till det med ifrågavarande debitering
och uppbörd förenade arbetet. Riksdagen finner nämligen, att, då
landstingslagens § 48 — i likhet med den äldre landstingsförordningens § 49
_ uttryckligen gör debiteringen och uppbörden av landstingsmedel med biträde
äv häradsskrivare och kronouppbördsman i städerna, enligt Eders
Kungl. Maj :ts befallningshavandes befallningar, beroende av landstingets beslut
och »därom framställda begäran», varje legal grund saknas för betraktandet
och behandlandet av landstingsmedelsprovisionen såsom en fast och
oföränderlig beståndsdel av vederbörandes löneförmåner. Riksdagens ståndpunktstagande
till denna förordning grundas uteslutande på uppfattningen
av vad det särskilda arbetet med landstingsmedlens debitering och uppbörd
må kräva i skälig ersättning, alldeles oberoende av avlöningsspörsmålet i övrigt.
Vidare anförde riksdagen:
I övergångsbestämmelserna har Eders Kungl. Maj:t föreslagit intagande
av bl. a. en föreskrift om att den nya förordningen i ämnet icke skall inverka
på den rätt till ersättning för debitering eller uppbörd, som må tillkomma
tjänsteman, vilken kvarstår å äldre stat eller tillhör sådan stat. Landstingen
äro emellertid enligt landstingslagen oförhindrade att genom särskilt beslut
ordna uppbörd och debitering av landstingsmedel på annat sätt än det
som i 48 § landstingslagen förutses såsom det normala. Någon författningsenlig
rätt till ersättning för vederbörande tjänstemän för den inkomstminskning,
som skulle åsamkas dem genom ett dylikt beslut, kan icke i något
enda fall föreligga, då rätten till provision överhuvud ej inträder förrän
beslut är fattat om uppbörd genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
varvid givetvis då gällande provisionsbestämmelser måste tillämpas. Med
hänsyn till dessa förhållanden anser riksdagen, att i övergångsbestämmelserna
icke bör upptagas nyssnämnda i propositionen föreslagna stadgande.
Därest så skulle vara fallet, att någon enstaka, ännu i tjänst kvarvarande befattningshavare
enligt utfärdad fullmakt skulle vara berättigad till ersättning
för debitering eller uppbörd av landstingsmedel med högre belopp än den
nya förordningen medgiver, bör denna sak så ordnas, att Eders Kungl. Maj:t
lämnar vederbörande befattningshavare gottgörelse av de till statsverket indragna
provisionsandelarna, utan att förhållandet inverkar på den ersättning,
som landstingen äro skyldiga utbetala och alltså utan att bestämmelser
i ämnet intagas i landstingslagen.
— 136 —
I överensstämmelse med av riksdagen beslutade grunder fastställde Kungl.
Majit genom förordning den 30 juni 1933 (nr 461) särskilda föreskrifter angående
ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel. Enligt
denna utgå sålunda de till statsverket indragna provisionsandelarna med 0.6
procent å uppbörden. Ersättning för uppbörden till kronouppbördstjänsteman
i stad skulle fortfarande utgå med 1j2 procent. Någon föreskrift om att
den nya förordningen i ämnet icke skall inverka på den rätt till ersättning
för debitering eller uppbörd, som må tillkomma tjänsteman, vilken kvarstår
å äldre stat (lanträntmästare), finnes icke.
Den enligt nyss anförda bestämmelser utgående uppbördsprovisionen å
landstingsskatt framgår närmare av nedanstående sammanställning.
Å uppbörd från fögderierna.
1) före ikraftträdandet av 1922 drs
kungörelse
till statsverket indragen provision,
som förut tillkom
kronofogde ............ 1 %
till statsverket indragen provision,
som förut tillkom
lanträntmästare ........ 0.25 %
Å uppbörd från magistratsstäderna.
1) före ikraftträdandet av 1922 års
kungörelse
provision till kronouppbörds
tjänsteman
i stad ........ 1 %
till statsverket indragen provision,
som förut tillkom
lanträntmästare ........0.25 %
2) enligt 1922 års kungörelse
till statsverket indragna provisioner
................ 0.5 %
2) enligt 1922 års kungörelse
till statsverket indragna pro
-
visioner ................ 0.5 %
provision till kronouppbörds
tjänsteman
i stad........ 0.5%
3) enligt 1933 års kungörelse 3) enligt 1933 drs kungörelse
till statsverket indragna pro- till statsverket indragna provisioner
................ 0.6 % visioner ................ 0.6 %
provision till kronouppbörds
tjänsteman
i stad........ 0.5 %
Anm. Dessutom erlade landsting till landskamrerare före den 1 juli 1925 viss procent på
uppbörden, lika för land och stad, samt i län, där lanträntmästare kvarstod i tjänst, därjämte
0,25 % på hela uppbörden.
Vid sin granskning hava revisorerna uppmärksammat, att till lanträntmästaren
å övergångsstat i Norrbottens län A. J. Th. Enequist från landstingsmedel
och vägskatt utbetalats provision å under åren 1933 och 1934 hos
länsstyrelsen influtna dylika medel med respektive 9,372 kronor 51 öre och
9,221 kronor 77 öre. Av nedanstående framställning framgår närmare Enequists
provisionsandelar under åren från och med 1923.
— 137
Under år | å landstings-medel Kr. | å vägskatt Kr. | å försäk-ringsavgifter Kr. | Summa Kr. | ||||
1923 ................... | 5,875 | 15 | 3,273 | 79 | 381 | 60 | 9,530 | 54 |
1924 .................... | 6,641 | 85 | 2,730 | 99 | 478 | 56 | 9,851 | 40 |
1925 ................ | 6,231 | 07 | 2,993 | 89 | 461 | 40 | 9,686 | 36 |
1926 .................. | 6,629 | 89 | 3,451 | 14 | 478 | 92 | 10,559 | 95 |
1927 .................. | 7,501 | 82 | 2,134 | 88 | 513 | 01 | 10,149 | 71 |
1928 ................... | 7,560 | 93 | 1,906 | 66 | 457 | 28 | 9,924 | 87 |
1929 ................ | 8,201 | 84 | 1,688 | 36 | 416 | 61 | 10,306 | 81 |
1930 .................. | 6,499 | _ | 1,539 | 42 | 641 | 58 | 8,680 | — |
1931 ................. | 9,792 | 48 | 1,488 | 69 | 451 | 15 | 11,732 | 32 |
1932 .................. | 9,899 | 99 | 1,451 | 01 | 430 | 46 | 11,781 | 46 |
1933 .................... | 8,034 | 40 | 1,500 | 60 | 460 | 51 | 9,995 | 51 |
1934...................... | 7,873 | 50 | 1,499 | 01 | 210 | 51 | 9,583 | 02 |
1935........................ | 7,656 | 35 | 1,565 | 42 | 185 | 80 | 9,407 | 57 |
Summa | 98,398 | 27 | 27,223 | 86 | 5,567 | 39 | 131,189 | 52 |
Enequist, som är född år 1863, utnämndes år 1897 till lanträntmästare i
Norrbottens län. Han åtnjuter avlöning enligt 1883 ars lönestat för lanträntmästare.
I avlöningsvillkoren för nämnda stat (S. F. 31/1883) föreskrevs,
bland annat, att med löneregleringens inträdande för räntmästare skulle
upphöra den med räntmästarebefattningen dittills förenade rätt till vissa
extra inkomster, vilka huvudsakligen utgjordes av remisslage vid leverering
av stats- eller andra allmänna medel, samt provision å stämpel-, pappers-,
möteskostnads-, landstings- och salpetermedel ävensom av expeditionslösen,
samt dessa inkomster till statsverket indragas eller eljest besparas, dock med
det undantag, att följande sportler skulle komma att till samma tjänstemän
fortfarande utgå, nämligen lösen för sådana expeditioner, som part eller
annan på egen begäran erhölle eller eljest författningsenligt icke vore pliktig
att lösa, ävensom provisioner för uppbörd av landstingsmedel samt kommuners
eller enskilda inrättningars avgifter eller av medel av än mer enskild
natur.
Från och med år 1909 uppfördes lanträntmästarna till ett antal av 20 å
särskild övergångsstat med oförändrade löneförmåner. Nämnda antal har
efter hand minskats. Sålunda funnos å sådan stat uppförda under 1922 7
lanträntmästare samt under budgetåret 1923/1924 5, under budgetåret 1927/
1928 4, under budgetåret 1929/1930 2 och från och med budgetåret 1932/
1933 1 (Enequist).
Enequist har visserligen överskridit den ålder, som för befattningshavare
inom den civila statsförvaltningen utgör pensionsålder, men något stadgande
örn skyldighet för lanträntmästare att vid viss ålder avgå från tjänsten meddelades
icke i sammanhang med nämnda lönereglering. Däremot förordnades
i kungörelsen den 31 mars 1900 (nr 17) angående skyldighet lör innehavare
av vissa tjänstebefattningar att vara underkastade förändrade bestämmelser
ifråga om rätt till åtnjutande av pension, att den, som efter nämnda
— 138
lini/ utnämndes till befattning, med vilken följde rätt till pension från allmänna
indragningsstaten, skulle vara underkastad de förändrade bestämmelser
ifråga om pension, som kunde bliva stadgade. Då emellertid Enequist utnämnts
till lanträntmästare redan år 1897, har han på grund av nämnda
stadgande icke ansetts skyldig avgå vid viss ålder.
Revisorernas Såsom av det anförda framgår, erlade landstingen före tillkomsten av 1922
års kungörelse procentuellt sett lika stor provision å uppbörden i såväl fögderierna
som i magistratsstäderna. På grund av 1922 års riksdagsbeslut
fingo emellertid landstingen erlägga provision efter en högre procentsats å
den del av uppbörden, som hänförde sig till magistratsstäderna. Sammanlagt
torde landstingen härigenom hava åsamkats en merkostnad av omkring
1,200,000 kronor. Ett dylikt resultat av de föreslagna åtgärder till sänkning
av provisionen lärer icke hava varit avsett. Genom sitt beslut torde riksdagen
väl närmast hava åsyftat en genomgående sänkning av landstingens
utgifter för uppbörden av landstingsskatten. Då några sakliga skäl för en
sådan differentiering av uppbördsprovisionen i fögderierna och magistratsstäderna
icke heller i övrigt föreligga, hava revisorerna ansett sig böra bringa
nämnda förhållande till riksdagens kännedom.
Vad beträffar provision å landstingsskatt m. m. till lanträntmästaren i
Norrbottens län vilja revisorerna framhålla att i kungörelsen den 30 juni
1933 (nr 461) örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel
icke upptagits något stadgande örn skyldighet för landsting att till i tjänst
kvarstående lanträntmästare utbetala provisionsandel å uppbörden av dylika
medel. Då provision för debitering och uppbörd av vägskatt utgår efter samma
grunder som beträffande landstingsmedel följer därav, att lanträntmästare
icke heller äger uppbära provisionsandel å sådana medel. På grund härav
har länsstyrelsen i Norrbottens län icke ägt att under åren 1934 och 1935, på
sätt skett, till Enequist utbetala provisionsandelar å influten uppbörd av
dessa medel.
I detta sammanhang torde böra omnämnas, att genom 1922 års riksdags
beslut att de i tjänst kvarstående lanträntmästarnas provisionsandelar skulle
utgå efter dittills gällande grunder, landstingen i de län, där lanträntmästare
funnits under tiden från och med år 1923 till och med år 1932 — i motsats
till vad som förut varit gällande — fått vidkännas en extra kostnad för uppbörden
av landstingsmedel med 1/i procent å de influtna beloppen, något
som varken det i propositionen eller det i motionen framlagda förslaget avsett.
Samma förhållande gäller även beträffande vägdistrikt i nyssnämnda
län.
§ 37.
Avlönings- Räntmästaren i Norrbottens län A. J. Th. Enequist åtnjuter avlöning enligt
lantränt- *883 års lönestat med lön 2,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,300 kronor
mästartjän- samt ålderstillägg 500 kronor. Härjämte utgår tillfällig löneförbättring med
liottens län. 800 kronor för år samt dvrtidstillägg enligt för oreglerade verk gällande
— 139 —
grunder. Såsom närmare framgår av vad revisorerna anfört under § 36 i sin
berättelse uppbär Enequist vissa provisionsandelar, som under budgetåret
1934/1935 uppgingo till sammanlagt 9,575 kronor 71 öre. Sammanlagt torde
Enequists löneförmåner hava uppgått till omkring 16,000 kronor under budgetåret
1934/1935.
Enequist, som är född år 1863, utnämndes år 1897 till lanträntmästare i
Norrbottens län. Han har sålunda betydligt överskridit den ålder, som för
befattningshavare inom den civila statsförvaltningen utgör pensionsålder,
men har på grund av stadgande i kungörelsen den 31 mars 1900 (nr 17), angående
skyldighet för innehavare av vissa tjänstebefattningar att vara underkastade
förändrade bestämmelser i fråga om rätt till åtnjutande av pension,
att den, som efter nämnda dag utnämndes till befattning, med vilken följde
rätt till pension från allmänna indragningsstaten, skulle vara underkastad de
förändrade bestämmelser i fråga om pension, vilka kunde varda stadgade, icke
ansetts skyldig att vid viss ålder avgå från sin tjänst.
Utan att närmare ingå på spörsmålet huruvida Enequist må anses vara
skyldig att avgå från sin tjänst mot åtnjutande av pension, hava revisorerna
velat fästa uppmärksamheten på att Enequist kommit att intaga en löneställning,
som icke kan anses vara påkallad och ursprungligen icke heller varit
avsedd. Det torde även vara uppenbart, att, därest Kungl. Maj:t och riksdagen
uppmärksammat nu anförda omständigheter, varken tillfällig löneförbättring
eller dyrtidstillägg skulle hava beviljats Enequist.
Det synes revisorerna, särskilt med hänsyn till Enequists höga levnadsålder,
kunna ifrågasättas, huruvida icke Enequist nu bör överflyttas å indragningsstat.
I samband härmed torde en reglering av Enequists löneförmåner böra
ske på så sätt, att tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg icke vidare utgå.
§ 38.
Enligt § 14 i den för riksdagens revisorer gällande instruktionen åligger
det revisorerna att efterse och granska, huruvida utgifterna överensstämma
med stater och författningar eller eljest meddelade bestämmelser samt huruvida
de av Kungl. Maj:t meddelade beslut, på vilka gjorda utbetalningar
grunda sig, äro försedda med vederbörlig kontrasignation.
Vid fullgörandet av detta uppdrag hava revisorerna uppmärksammat, att
av riksdagen för budgetåret 1934/1935 beviljade reservationsanslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga i flera fall blivit utökade genom
överförande av medelsbelopp från andra anslag å riksstaten. I viss utsträckning
har detta skett därigenom, att riksdagen på därom av Kungl. Majit
gjorda framställningar medgivit, att förslagsanslaget till oförutsedda utgifter
finge tagas i anspråk för ändamålet.
Sålunda hava under budgetåret 1934/1935 till nedannämnda huvudtitlars
kommittéanslag i enlighet med riksdagens beslut överförts följande belopp:
Revisorernas
uttalande.
Anslag till
kommittéer
och sakkunniga.
— 140
Tili II H. t:s kommittéanslag ........ kronor 95,000
» V » » » 150,000
» VI » » » 25,000
» VII » » »> 75,000
» VIII » »> » 140,000
Vidare hava dylika omföringar i åtskilliga fall skett för att fördela a.v ett
anslag förskottsvis bestridda kostnader för olika för flera departement gemensamma
utredningar å de anslag, som slutligt ansetts böra gälda dessa
kostnader. Mot nu nämnda slag av omföringar kan givetvis någon invändning
icke framställas.
Det har emellertid även förekommit, att vissa huvudtitlars kommittéanslag
blivit förstärkta genom anlitande av vederbörande huvudtitels anslag till
extra utgifter. Sålunda hava genom dylika omföringar följande kommittéanslag
erhållit förstärkning med nedannämnda belopp:
V H. t:s kommittéanslag.............. kronor 11,000
VI » » » 5,000
VII » » » 25,000
VIII » » » 30,000
Genom sistnämnda omföringar har det blivit möjligt att för de med ifrågavarande
huvudtitlars kommittéanslag avsedda ändamålen disponera större
medelsbelopp än vad riksdagen avsett. I vissa fall har samma resultat vunnits
därigenom, att kostnaderna för vissa utredningar genom statsdepartementen
direkt anvisats att utgå av vederbörande huvudtitels anslag till extra
utgifter.
I de fall, då utgifterna å ett kommittéanslag uppgått till sådana belopp
under ett budgetår, att anslaget skulle hava överskridits, därest icke vederbörande
anslag till extra utgifter på något av nu nämnda sätt tagits i anspråk
för utredningskostnader, lärer det i själva verket få anses föreligga ett överskridande
av det av riksdagen beviljade anslagsbeloppet.
I detta sammanhang vilja revisorerna framhålla, att kommittéanslag kunna
sägas hava blivit överskridna även i andra fall. Sålunda må framhållas, att
å andra huvudtitelns kommittéanslag den 30 juni 1935 en brist förelåg å
icke mindre än 8,727 kronor 48 öre, som balanserats under förskottstitel.
Denna brist får sålunda täckas av motsvarande anslag för innevarande
budgetår.
Även i andra fall har det i en ganska avsevärd omfattning förekommit,
att innevarande års kommittéanslag fått bära utredningskostnader, som avse
budgetåret 1934/1935. I viss omfattning måste detta bliva en naturlig följd
av att samtliga räkningar och kommittékostnader icke hinna utbetalas under
det budgetår, som de avse, utan först under efterföljande budgetår. Även
för det fall, att summan av de under ett budgetår utbetalade kostnaderna för
utredningar, som avse föregående budgetår, överstiger den vid utgången av
sistnämnda budgetår å anslaget befintliga reservationer, synes det i själva
— 141 —
verket föreligga ett överskridande av det för nämnda år beviljade anslagsbeloppet.
Detta är fallet beträffande följande kommittéanslag, som den 30
juni 1935 utvisade nedan upptagna reservationer till innevarande budgetår,
men beträffande vilka utgifter avseende budgetåret 1934/1935 blivit verkställda
under innevarande budgetår till nedannämnda belopp:
Reservation Utbetalningar under
till budget- budgetåret 1935/1936
Ansla° året avseende föregående
1935/1936 budgetår
V H.t:s kommittéanslag ........................ kr. 554.92 c:a 45,000 kronor
VI * » ........................ » 96.70 » 4,800 »
IX * » ........................ * 2,168.16 * 11,000 »
Vid bedömandet av dessa siffror må framhållas, att under budgetåret
1934/1935 hava på samma sätt utbetalats vissa utgifter avseende budgetåret
1933/1934.
Det synes emellertid vara förenat med vissa svårigheter att undvika dylika
belastningar å dessa reservationsanslag i all synnerhet som det ej sällan förekommer,
att rekvisitioner å ersättningar för kommittéuppdrag inlämnas först
efter förloppet av en avsevärd tid. Sålunda har t. ex. under augusti månad
1935 från ett kommittéanslag utbetalats ersättning till en för viss utredning
tillkallad sakkunnig med tillhopa över 11,000 kronor, utgörande mistad avlöning
under åren 1933 och 1934.
Revisorerna hava ansett sig böra bringa ovanstående till riksdagens kännedom
och därvid ifrågasätta, örn ej nu omhandlade anslag i riksstaten borde
i den mån så kan upptagas till belopp, som motsvara kostnaderna för därmed
avsedda ändamål.
§ 39.
Vid sin granskning av räkenskaperna för budgetåret 1934/1935 hava revisorerna
uppmärksammat, att ämbetsverken icke av sina expensanslag behöva
gälda utgifterna för särexemplar av svensk författningssamling, enär
utgifterna för dylika exemplar bestridas av det å andra huvudtiteln uppförda
anslaget till svensk författningssamling.
Enligt kungörelsen den 4 juni 1928 angående svensk författningssamling
äger chefen för justitiedepartementet bestämma vilka domstolar, ämbetsverk,
myndigheter, allmänna inrättningar, tjänstemän och andra, som skola
kostnadsfritt bekomma exemplar av författningssamling, samt det antal exemplar,
envar av dem skall erhålla. Därest för domstol, ämbetsverk eller
myndighet, som får författningssamling sig tillställd, uppstår behov av särskilda
exemplar av författning, som berör dess verksamhetsområde att användas
för eget bruk eller för utdelning till underlydande, äger domstolen,
ämbetsverket eller myndigheten att efter rekvisition från författningssamlingens
expedition kostnadsfritt bekomma erforderligt antal exemplar av det
Revisorernas
uttalande.
Redovisningen
av
vissa kostnader
för tillhandahållande
av svensk
författningssamling.
— 142 —
Revisorernas
uttalande.
häfte av samlingen, där ifrågavarande författning intagits. Dylik rekvisition
må dock ej ske i större omfattning än behovet oundgängligen kräver. Å
riksstaten åtnjuter svensk författningssamling under andra huvudtiteln ett
ordinarie anslag, som från att tidigare hava utgått med avsevärt högre belopp
för budgetåret 1934/1935 utgår med 90,000 kronor. Medel från detta anslag
utbetalas från statskontoret. Utbetalningarna å anslaget, som är förslagsanslag,
har under budgetåret 1934/1935 med 11,767 kronor 27 öre överstigit det
i riksstaten upptagna anslagsbeloppet.
Från justitiedepartementet har meddelats, att när sådan rekvisition avser
något större antal (något 100-tal) exemplar på en gång, frågan örn behovet
brukar under hand prövas av justitiedepartementet efter anmälan från expeditionen
av svensk författningssamling. Detta låter sig givetvis ej göra vid
det stora flertalet rekvisitioner.
Till revisorernas kännedom har kommit, att rekvisition av särskilda nummer
av författningssamlingen utnyttjats för undervisningsändamål. Ävenså
har ett avsevärt antal exemplar av pensionsreglementet utdelats till befattningshavare
av olika grader. Till belysning av omfattningen av rekvisitionerna
i fråga om lösnummer må nämnas, att av statskontorets 98 band utgiftsverifikationer
för 1934—1935 ej mindre än sju band nästan uteslutande
innehålla verifikationer å dylika rekvisitioner.
Revisorerna hava uppmärksammat, att särexemplar av svensk författningssamling
ofta rekvirerats i en utsträckning, som knappast kan anses stå i god
överensstämmelse med innehållet i ovan anförda bestämmelser. Då numera
i riksstaten samtliga omkostnader för ett och samma verk sammanförts under
i regel ett anslag, hava revisorerna ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke
kostnaderna för särexemplar av svensk författningssamling böra i likhet med
andra omkostnader för verket gäldas av verkets omkostnadsanslag. En sådan
förändring lärer ansluta sig till innebörden i den vid 1935 års riksdag genomförda
budgetreformen i avseende å enhetlig redovisning av samtliga utgifter
för skilda verk och myndigheter. Revisorerna hava under hand från
aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner, vilket jämlikt kontrakt åtagit sig tryckningen
och distribueringen av svensk författningssamling, erfarit, att det
för bolaget sannolikt ej komme att medföra nämnvärt ökad kostnad för den
händelse varje verk eller annan till erhållande av särexemplar av författningssamlingen
berättigad ålades att själv betala rekvirerade exemplar, varvid
räkning kunde tillställas vederbörande för helt eller halvt år. Revisorerna
anse icke uteslutet, att genomförandet av en sådan reform skulle kunna
minska antalet särexemplar och medverka till att de begränsades till vad som
finge anses vara av behovet oundgängligen påkallat.
Med det anförda hava revisorerna velat fästa uppmärksamheten på ovannämnda
förhållande och ifrågasätta, huruvida icke en undersökning bör
verkställas rörande kostnaderna för tillhandahållande av särexemplar åt vederbörande
verk och myndigheter m. m. av svensk författningssamling.
Vad revisorerna sålunda anfört ifråga örn särexemplar synes med visst fog
— 143 —
kunna utsträckas att gälla även helårsabonnemang å samlingen. Något bärande
skäl att låta anskaffningen av författningssamlingen intaga en särställning
i jämförelse med andra för statlig verksamhet erforderliga uppslagsböcker
och dylikt lärer väl knappast kunna åberopas. Revisorerna anse
sig därför kunna ifrågasätta, huruvida ej rent utav hela kostnaden för anskaffningen
av svensk författningssamling — såväl av hel årgång som särexemplar,
vilka i åtskilliga fall torde kunna ersätta nu utgående hela årgångar
— bör påvila vederbörande verk och inrättningar och upptagas bland
dess expenser.
§ 40.
Under § 37 av sin år 1934 avgivna berättelse lämnade riksdagens revisorer
en redogörelse för kostnaderna för tryckning av statens offentliga utredningar
under de senaste fem åren. I sammanhang härmed underströko revisorerna,
bland annat, vikten av att till fullo utnyttja den erfarenhet och sakkunskap
på det tryckeritekniska området, som står till buds hos statens tryckerisakkunnige
(numera statens tryckerikonsulent hos statskontoret). Revisorerna
hava ansett det vara av intresse att jämväl beträffande innevarande år fullfölja
ifrågavarande utredning. Dess resultat framgår av nedanstående tabellariska
översikt.
Vissa tryckningskostnader.
— 144 —
|
| Sättningskostnad | Tryck- | ||||
|
| Ordi- |
|
|
| Rings- | |
|
| narie | £,xtra | kostnad | |||
|
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
|
1. | Betänkande med förslag angående åtgärder för spannmålsodlingens |
|
|
|
|
|
|
| stödjande. 134 s......................................... | 898 | 17 | 185 | 76 | 265 | 80 |
2. | Betänkande med förslag rörande lån och årliga bidrag av stats- |
|
|
|
|
|
|
| medel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade |
|
|
|
|
|
|
| barnrika familjer jämte därtill hörande utredningar. 265 s. . . . | 2,741 | 20 | 1,101 | 14 | 666 | 60 |
3. | Kortfattad framställning av organisationssakkunnigas betänkande |
|
|
|
|
|
|
| med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverk- |
|
|
|
|
|
|
| samhetens organisation m. m. 23 s........................ | 164 | 50 | 5 | 20 | 70 | 10 |
4. | Promemoria angående tillsynen över fastighetsregistreringen och |
|
|
|
|
|
|
| fastighetsbildningen. 70 s................................. | 457 | 09 | 20 | 48 | 159 | 55 |
5. | Förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars |
|
|
|
|
|
|
| offentlighet. 79 s........................................ | 521 | 44 | 1 | 08 | 172 | — |
6. | Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Åtgärder mot arbets- |
|
|
|
|
|
|
| löshet. 338 s............................................ | 2,498 | 16 | 81 | 47 | 973 | 20 |
7. | Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendet. Del 2. |
|
|
|
|
|
|
| Broar. 130 s............................................ | 509 | 65 | 72 | 78 | 128 | 75 |
8. | Betänkande med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verk- |
|
|
|
|
|
|
| samhet. 406 s........................................... | 2,878 | 75 | 115 | — | 1,051 | 60 |
9. | Betänkande med förslag till omorganisation av den högre skogs- |
|
|
|
|
|
|
| undervisningen. 163 s.................................... | 820 | — | — | — | 236 | 25 |
10. | Utredning och förslag angående rundradion i Sverige. 202 s. . . . | 1,364 | — | 224 | 11 | 343 | 25 |
11. | Betänkande med utredning och förslag angående inrättande av |
|
|
|
|
|
|
| en statsvetenskaplig examen. 80 s......................... | 561 | 80 | 4 | 24 | 130 | — |
12. | Betänkande med förslag till förordning angående allmän automobil- |
|
|
|
|
|
|
| trafik. 227 s............................................ | 1,495 | 82 | 24 | 40 | 399 | 85 |
13. | Yttranden över preliminärt förslag till lagstiftning örn avbrytande |
|
|
|
|
|
|
| av havandeskap. 131, 68 s............................... | 1,576 | 80 | 3 | 70 | 449 | 30 |
14. | Lagberedningens förslag till lag om skuldebrev m. m. 211 s..... | 1,410 | 50 | lil | 09 | 693 | 25 |
15. | Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av ha- |
|
|
|
|
|
|
| vandeskap. 192 s........................................ | 1,028 | 36 | 122 | 65 | 688 | 80 |
16. | Konjunkturuppsvingets förlopp och orsaker 1932—1934. 106 s. | 682 | 38 | 219 | 50 | 194 | 75 |
17. | Yttrande och förslag rörande formulär för tjänstgöringsbetyg som |
|
|
|
|
|
|
| av länsstyrelserna utfärdas. 16 s.......................... | 112 | — | 4 | 32 | 23 | 40 |
18. | Betänkande med förslag till lag om arbetsavtal. 220 s.......... | 1,481 | 63 | 416 | 20 | 483 | 70 |
19. | Kungl, medicinalstyrelsens utlåtande och förslag angående före- |
|
|
|
|
|
|
| byggande mödra- och barnavård. 100 s.................... | 681 | 26 | 144 | 05 | 166 | 20 |
20. | Grunder för kollektiv och individuell pensionsförsäkring. 24 s. . . | 175 | — | lil | 70 | 44 | 90 |
21. | Utredning angående införande av ett dagordningsinstitut m. m. |
|
|
|
|
|
|
| 98 s.................................................... | 637 | — | 7 | — | 218 | — |
22. | Utredning och förslag rörande frågan örn avgift för hemlån av |
|
|
|
|
|
|
| böcker från bibliotek. 59 s............................... | 368 | 01 | 113 | 50 | 109 | 50 |
23. | Betänkande med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafik- |
|
|
|
|
|
|
| stadga m. m. 202 s...................................... | 1,313 | — | 27 | 50 | 457 | 25 |
24. | Betänkande med förslag till ändrad organisation av den statliga |
|
|
|
|
|
|
| verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker |
|
|
|
|
|
|
| m. m. 193 s............................................. | 1,261 | — | 243 | 48 | 349 | 65 |
25. | Förslag till nya avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befatt- |
|
|
|
|
|
|
| ningshavare inom den allmänna civilförvaltningen. 42 s...... | 273 | — | 26 | 40 | 113 | 75 |
26. | Betänkande med förslag rörande det svenska naturskyddets orga- |
|
|
|
|
|
|
| nisation och statliga förvaltning. 200 s.................... | 1,250 | — | — | — | 377 | 50 |
27. | Betänkande med förslag till ändring i vissa delar av upphandlings- |
|
|
|
|
|
|
| förordningen. 55 s....................................... | 364 | — | 15 | 20 | 107 | 35 |
28. | Utredning med förslag örn egnahemskonsulenter hos hushållnings- |
|
|
|
|
|
|
| sällskapen. 88 s......................................... | 352 | — | 128 | — | 115 | — |
29. | Betänkande angående husdjursförsöksverksamhetens organisa- |
|
|
|
|
|
|
|
| 494 | _ | 37 | 40 | 123 | 70 |
30. | Berättelse över statens spannmålsnämnds verksamhet m. m. under |
|
|
|
|
|
|
| år 1934. 62 s........................................... | 403 | — | 303 | 15 | 101 | 60 |
31. | Betänkande med förslag till lag örn domkapitel m. m. 151 s..... | 969 | 39 | 32 | 75 | 296 | 15 |
32. | Jordbrukskreditutredningen. Betänkande med förslag till förord- |
|
|
|
|
|
|
| ning om jordbrukets kreditkassor m. m. 132 s............... | 886 | — | 59 | 43 | 296 | — |
33. | Kungl, medicinalstyrelsens utlåtande och förslag angående stats- |
|
|
|
|
|
|
| understödd dispensärverksamhet. 54 s..................... | 378 | — | 24 | 41 | 101 | 20 |
— 145 —
Pappers- kostnad Kr. | Omslag | K | 0 | rri ge | r i n | g | sko | s t | n a | d | r |
| Över- tid Kr. | Extra kost- nad Kr. | Total- summa Kr. | ||||||
Summa Kr. | Korr. Kr. | Ut- taget Kr. | Av- drag Kr. | Över- tid Kr. | % | ||||||||||||||||
117 | 07 | 136 | 72 | 574 | 27 | 417 | 15 | 26 | 58 | 130 | 54 | — | — | 63 | 94 |
|
| — | — | 2,177 | 79 |
503 | 50 | 422 | 25 | 1,908 | 20 | 1,197 | — | — | — | 264 | 20 | 447 | — | 69 | 61 | 386 | — | 342 | 91 | 8,071 | 80 |
67 | 65 | 141 | 75 | 45 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 27 | 36 | — | — | 15 | — | 509 | 20 |
81 | 55 | 119 | 92 | 19 | 45 | 15 | 50 | — | — | 3 | 95 | — | — | 4 | 26 | — | — | 336 | 26 | 1,194 | 30 |
90 | 62 | 120 | 67 | 127 | 50 | — | — | — | — | — | — | — | — | 24 | 45 | — | — | — | — | 1,033 | 31 |
585 | 44 | 467 | 50 | 2,386 | 95 |
|
|
|
|
|
|
|
| 95 | 55 | 27 | 50 | — | — | 7,020 | 22 |
56 | 25 | 123 | 45 | 257 | 50 | — | — | — | — | — | — | — | — | 50 | 52 | — | — | 966 | 81 | 2,115 | 19 |
647 | 80 | 496 | 35 | 1,110 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 38 | 56 | — | — | — | — | 6,299 | 50 |
138 | 25 | 106 | 90 | 334 | 30 | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | 40 | 77 | _ | _ | _ | — | 1,635 | 70 |
108 | 75 | 118 | 65 | 167 | 75 | — | — | — | — | — | — | — | — | 12 | 30 | — | — | 336 | 90 | 2,663 | 41 |
25 | 38 | 52 | 70 | 182 | 81 | 153 | 55 | — | — | 29 | 26 | — | — | 32 | 54 | — | — | 21 | — | 977 | 93 |
203 | 06 | 184 | 57 | 330 | 90 | 313 | 50 | — | — | 17 | 40 | — | — | 22 | 12 | 103 | — | 7 | 50 | 2,749 | 10 |
231 | 07 | 216 | 05 | 754 | 41 | 410 | 73 | 6 | 50 | 337 | 18 | _, | _ | 47 | 84 | _ | _ | 28 | _ | 3,259 | 33 |
493 | 97 | 463 | 81 | 870 | — | 399 | 50 | — | — | 470 | 50 | — | — | 61 | 68 | 128 | — | 135 | — | 4,305 | 62 |
652 | 50 | 547 | 38 | 759 | 42 | 463 | 12 | 143 | _ | 153 | 30 | _ | _ | 73 | 85 | _ | _ | 79 | — | 3,878 | 11 |
75 | 94 | 117 | 87 | 69 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 10 | 11 | — | — | — | — | 1,359 | 44 |
7 | 60 | 39 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 186 | 32 |
239 | 25 | 223 | 89 | lil | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 7 | 49 | — | — | — | — | 2,955 | 67 |
56 | 25 | 100 | 70 | 63 | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | 9 | 25 | _ | _ | _ | _ | 1,211 | 46 |
7 | 50 | 38 | 90 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| - |
|
|
|
|
| 378 | — |
lil | 01 | 146 | 92 | 68 | 75 | — | — | — | — | — | — | — | — | 10 | 79 | — | — | — | — | 1,188 | 68 |
28 | 13 | 85 | 50 | 62 | 50 | — | — | — | — | — | — | — | — | 16 | 98 | — | — | — | — | 767 | 14 |
231 | 09 | 220 | 37 | 21 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 1 | 60 | — | — | 21 | — | 2,291 | 21 |
131 | 86 | 144 | 42 | 176 | 65 | 130 | 45 | — | — | 46 | 20 | — | — | 14 |
| — | — | — | — | 2,307 | 06 |
57 | 10 | 124 | 50 | 12 | 10 | — | — | — | — | — | — | — | — | 4 | 43 | — | — | — | — | 606 | 85 |
240 | 50 | 196 | — | 257 | 75 | — | — | — | — | — | — | — | — | 20 | 62 | — | — | — | — | 2,321 | 75 |
40 | 60 | 77 | 95 | 74 | 66 | 67 | 85 | — | — | 6 | 81 | — | — | 20 | 51 | — | — | — | — | 679 | 76 |
77 | — | 68 | — | 116 | 25 | 95 | 25 | — | — | 21 | — | — | — | 33 | 03 | — | — | — | — | 856 | 25 |
30 | 97 | 63 | 05 | 52 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 10 | 53 | — | — | — | — | 801 | 12 |
29 | 02 | 56 | 93 | 60 | 20 | _ | _ | _ | _ |
| _ | _ | _ | 14 | 94 | _ | _ | 8 | 48 | 962 | 38 |
178 | 12 | 184 | 92 | 73 | 90 | 62 | 50 | — | — | 11 | 10 | — | — | 7 | 62 | — | — | 25 | — | 1,760 | 23 |
149 | 52 | 172 | 42 | 201 | 41 | 152 | 90 | — | — | 48 | 51 | — | — | 22 | 73 | — | — | 77 | 83 | 1,842 | 61 |
69 | 90 | 131 | — | 134 | 30 | 122 | 20 | — | — | 12 | 10 | — | - | 35 | 54 | — | — | 124 | 10 | 962 | 97 |
10 — 360687. Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1935. I.
— 146 —
|
| Sättningskostnad | Tryck- | ||||
|
| Ordi- narie Kr. |
| Extra Kr. | nings- kostnad Kr | ||
34. | Betänkande nied vissa synpunkter och förslag i fråga örn den pri- | 621 |
| 57 | 60 | 138 |
|
35. 36. | Betänkande och förslag rörande verksamheten vid skyddshemmen | 634 1,794 270 | 50 | 62 1,780 | 25 37 | 210 609 | 90 87 |
37. | 1934 års nämnd för städningsutredning. Förslag rörande allmänna |
| 5 | 46 | 79 | 75 | |
38. | Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende. |
|
|
|
|
| |
39. | Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende. |
|
|
|
|
|
|
40. | Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende. | 14,987 | 05 | 4,256 | 58 | 3,849 | 55 |
41. | Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende. | ||||||
42. | Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende. |
|
|
|
|
|
|
43. | Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende. |
|
|
|
|
|
|
44. | Betänkande med utredning och förslag angående folk- och små- | 2,754 |
| 1,116 | 78 | 746 | 95 |
45. | Utredning och förslag rörande läroböcker vid allmänna läroverk | 1,093 | 50 | 45 | 23 | 488 | 85 |
46. 47. |
| 1,323 |
| 358 | 48 | 535 | 60 |
Sociala jordutredningens betänkande med förslag till lag örn änd-ring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 angående förbud i | 769 | 50 | 195 | 97 | 186 | 30 | |
48. | Betänkande med förslag till lag örn arbetstiden i jordbruk och | 945 |
| 93 | 28 | 262 | 95 |
49. | Betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälso-vårdsstadgan samt anordnande av förbättrad bostadsinspektion | 1,767 | 45 | 816 | 04 | 476 | 85 |
50. 51. 52. | Promemoria angående avveckling av bestående fideikommiss. 60 s. | 432 345 1,926 | 30 | 29 15 855 | 77 55 | 140 93 588 | 60 50 |
53. | Betänkande angående behörighet att utföra elektriskt installations- | 1,269 |
| 166 | 50 | 334 | 50 |
54. | Bostadsproduktionssakkunnigas betänkande med förslag till lag | 1,602 | 30 | 259 | 95 | 355 | 10 |
55. | Betänkande med förslag till mejeristadga samt vissa andra åtgär- | 594 |
| 68 | 39 | 143 | 40 |
56. | Promemoria angående ändrade bestämmelser rörande verkställig- | 580 | 50 | 22 | 81 | 218 | 75 |
57. | Promemoria angående omorganisation av landsfiskals- och stads- | 445 | 50 | 39 | 35 | 179 | 20 |
58. | Betänkande och förslag angående obligatorisk sjuårig folkskola. | 907 | 50 | 147 | 05 | 266 | 50 |
59. | Betänkande med förslag till lag örn förenings- och förhandlingsrätt. | 1,134 |
| 147 | 25 | 373 | 95 |
60. | Promemoria angående avskaffande av påföljd enligt 2 kap. 19 § | 472 | 50 | 37 | 97 | 151 | 75 |
61. | Betänkande angående import- och partihandelsmonopol å bränn- | 418 | 50 | 99 | 62 | 116 | 60 |
62. | Utredning med förslag rörande dyrorts graderade folkpensioner. | 418 | 50 | 50 | 88 | 164 | 60 |
|
| 68,511 | 51 | 14,715 | 22 | 20,819 92 |
— 147 —
| Omslag | K | 0 | frig | erin | g s k o | s t | n a | der |
|
| Extra | TV\tol_ |
| |||||||
kostnad | och bok-binderi | Summa | Korr |
| Ut- taget | Av- drag | över tid |
| % |
| tid |
| kost- nad | summa | |||||||
Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr. |
| Kr |
| Kr. |
| Kr. |
|
|
| Kr |
| Kr |
| Kr. |
|
20 | 82 | 48 | 17 | 113 | 60 | 93 | 56 | _ | _ | 20 | 04 | _ | _ | 18 | 29 | _ | _ | _ | _ | 999 | 19 |
104 | 40 | 129 | 75 | 103 | 85 | — | — | — | — | — | — | — | — | 16 | 37 | — | — | — | — | 1,245 | 65 |
312 | 66 | 267 | 62 | 502 | 50 | — | — | — | — | — | — | — | — | 28 | 01 | — | — | 127 | — | 5,394 | 02 |
29 | — | 69 | 55 | 42 | 68 | 18 | 68 | 16 | 80 | 7 | 20 | — | — | 15 | 81 | — | — | — | — | 496 | 44 |
3,518 | 75 | 2,414 | 70 | 9,804 | 30 | 10,513 | 15 | — | — | 3,957 | 75 | 5,333 | 40 | 132 | 14 | 7,411 | — | 938 | 50 | 57,180 | 43 |
277 | 30 | 216 | 72 | 497 | 53 | 482 | 07 |
|
| 15 | 46 |
|
| 18 | 07 |
|
| 93 |
| 5,702 | 28 |
330 | 33 | 351 | 05 | 592 | 72 | 539 | 15 | 6 | 75 | 46 | 82 | _ | _ | 54 | 20 | _ | _ | 175 | _ | 3,076 | 68 |
287 | 79 | 281 | 62 | 258 |
|
|
|
|
|
|
|
|
| 19 | 50 |
|
| 351 | — | 3,395 | 49 |
46 | 49 | 72 | 50 | 100 | 33 | 92 | 05 | — | — | 8 | 28 | — | — | 14 | 30 | — | — | — | — | 1,371 | 09 |
88 | 82 | 115 | 40 | 53 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 5 | 61 | — | — | — | — | 1,558 | 45 |
387 | 20 | 295 | 55 | 365 |
| 273 |
|
|
| 92 |
|
|
| 20 | 65 |
|
| 77 |
| 4,185 | 09 |
72 | 48 | lil | 30 | 82 | 47 | 42 | 60 | — | — | 39 | 87 | — | — | 19 | 09 | — | — | — | — | 868 | 62 |
76 | 80 | 108 | 35 | 63 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 18 | 25 | — | — | — | — | 701 | 45 |
561 | 75 | 303 | _ | 494 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 25 | 65 | — | — | 196 | 45 | 4,925 | 25 |
132 | 18 | 143 | 97 | 172 | 50 | 148 | 50 | — | — | 24 | — | — | — | 13 | 59 | — | — | 22 | — | 2,240 | 65 |
185 | 30 | 159 | 95 | 629 | 85 | 544 | 85 | 36 | 20 | 48 | 80 | — | — | 39 | 31 | 36 | — | 21 | — | 3,249 | 45 |
35 | 88 | 65 | 15 | 129 | 58 | 97 | 40 | 5 | 78 | 26 | 40 | — | — | 21 | 81 | — | — | — | — | 1,036 | 40 |
119 | 63 | 156 | — | 1,106 | 87 | 706 | 77 | 78 | 30 | 321 | 80 | — | — | 190 | 68 | — | — | — | — | 2,204 | 56 |
104 | 67 | 159 | 15 | 219 | 60 | — | — | — | — | — | — | — | — | 49 | 29 | — | — | — | — | 1,147 | 47 |
159 | 37 | 174 | — | 381 | 30 | 266 | 50 | 77 | 40 | 37 | 40 | — | — | 42 | 02 | — | — | 30 | — | 2,065 | 72 |
03 CO tH | 70 | 178 | 48 | 62 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 5 | 47 | — | — | — | — | 2,078 | 38 |
65 | 25 | 101 | 75 | 184 | 42 | 108 | 70 | — | — | 75 | 72 | — | — | 39 | 03 | — | — | — | — | 1,013 | 64 |
43 | 50 | 73 | 55 | 21 | 25 | — | — | — | — | — | — | — | — | 5 | 08 |
| — | — | — | 773 | 02 |
96 | 4 2 | 144 | 10 | 160 | 10 | — | — | — | — | — | — | — | — | 38 | 20 |
| — | 139 | 45 | 1,174 | 05 |
13,003 | 71 | 12,052 | 39 | 37,528 | 44 | 17,928 | 24 | 897 | 31 | 6,273 | 89 | 5,780 | 10 |
|
| 8,091 | 50 | 4,695 | 19 | 179,412 | 88 |
— 148
Tullkammaren
i
Falun.
§ 41.
Revisorerna hava avlagt besök vid tullkammaren i Falun.
För nämnda tullkammare tillhandahåller staden för närvarande tjänstelokaler
i ett vid Esplanaden nära södra järnvägsstationsbyggnaden beläget
fristående trähus. I huset finnes jämväl inrymd bostad åt tillsyningsmannen
vid tullkammaren. Helt nära husets ena kortsida är uppförd en mindre
byggnad av tegel, vilken disponeras till transitupplagsmagasin.
De egentliga tullokalerna bestå av ett rum för tullförvaltaren, ett kameralexpeditionsrum,
en tulltaxeringslokal, en packhuslokal och ett vaktrum. Övriga
lokaler utgöras av ovannämnda transitupplagsmagasin samt ett ovanför
packhuset beläget utrymme, som användes till tullnederlagsmagasin.
Totala debiterade uppbörden år 1934 utgjorde 341,173 kronor. Staden uppbär
icke tolagsersättning.
I en till generaltullstyrelsen ingiven promemoria av den 8 juli 1931 lämnade
chefen för styrelsens kameralbyrå efter företaget besök på platsen en
redogörelse för beskaffenheten av de tjänstelokaler, som av Falu stad till han -dahöllos tullkammaren.
I nämnda promemoria gjordes följande erinringar:
Expeditionslokalerna erbjuda icke åt vare sig trafikanterna eller tulltjänstemännen
den grad av bekvämlighet och trevnad, som med fog kan åstundas.
Uppvärmningsanordningarna äro föråldrade; i stället för värmeledning
finnas kaminer. Hygienens krav äro långt ifrån tillgodosedda; klosett är
installerad i en skrubb inom själva kameralexpeditionsrummet med direkt
tillträde därifrån och med ventilationsöppningar mellan skrubben och rummet;
erforderligt antal tvättställ saknas. Golvet i förevarande expeditionsrum
synes icke vara i behörigt skick; enligt uppgift uppstår nämligen tidvis
starkt drag genom detsamma. Expeditionsrummet är alltför litet för sitt ändamål.
Disken i rummet är illa åtgången; skåp till åtskilliga tjänstehandlingar
saknas därstädes i behövlig omfattning, i tullförvaltarens rum befintliga
två skåp användas för blanketter och provsamling; hyllorna äro för få;
väggur saknas; tillfredsställande sittplatser för allmänheten finnas icke.
Tullförvaltarens rum är icke nöjaktigt tillgodosett; korkmatta, armatur och
möbler äro av påfallande sämre beskaffenhet än som eljest i allmänhet anses
böra hållas åt tjänstemän i motsvarande ställning. Arkivrum saknas; arkivalierna
förvaras i ett mindre utrymme ovanför toaletten samt i övrigt å vinden
och till någon del i kassavalvet. Frukost- och klädesrum åt personalen finnas
icke anordnade. Vaktrummets inredning är synnerligen dålig. Vad beträffar
tulltaxeringslokalen är uppackningsdisken alltför liten; dess yta är
dessutom omålad och sönderhackad, vilket bland annat försvårar rengöringen
av disken. Skrivpulpeten är såväl av olämpligt slag som oriktigt placerad.
Laboratorielokal eller annat utrymme för kemiska varuundersökningar finnes
icke; till och med tvättställ saknas. I själva tulltaxeringslokalen finnes
en kamin, i vars närhet en helt oskyddad plats beretts för ankommet postgods.
Behövliga skåp saknas i lokalen. Den utanför packhuslokalen befintliga
kajen synes vara väl kort för möjliggörande av en bekväm expedition
från eller till järnvägsvagnar och åkdon; den är icke stensatt eller annorledes
försedd med fast beläggning och har ej heller takskydd. Taket till husets
— 149 —
vind är på sina ställen otätt. Vedkällaren är för liten och icke fuktfri. Tullnederlagsmagasinet
ovanför packhuset saknar belysningsanordningar och
lider för övrigt brist på annan ljustillförsel; tillträdet till magasinet sker genom
en icke inbyggd trätrappa från packhuset; en mellan magasinet och
packhuset anbragt hisslucka är av icke plåtbeklätt trä; hissmotorn, som är an
bragt inom magasinslokalen, synes knappast vara tillfredsställande isolerad.
Transitupplagsmagasinet är för litet (golvyta cirka 3X3 m.), varför åtskilliga
kolli transitupplagsgods måste förvaras tillsammans med annat gods inom
packhuslokalen.
Enligt brev den 10 november 1893 har Kungl. Maj:t såsom villkor för inrättande
i Falun av tullkammare under tullförvaltarens överinseende samt i
sammanhang därmed beviljande åt staden av nederlags- och transitupplagsrätt
föreskrivit bl. a., att staden skulle åt tullverket anskaffa och underhålla
godkända för tullförvaltningen erforderliga lägenheter jämte nödiga inventarier
och möbler samt till förvarande av nederlags- och transitupplagsgods
lämpliga och författningsenligt inrättade magasin. Vid sådant förhållande
torde, med hänsyn till vad ovan upplysts angående de nuvarande lullokalernas
i Falun beskaffenhet, Falu stad kunna anmodas att omedelbart vidtaga
åtgärder i syfte att mera tidsenliga lokaler jämte inventarier och möbler varda
tullverket tillhandahållna av staden.
Med anledning av de sålunda gjorda erinringar anhöll generaltullstyrelsen
i skrivelse den 10 juli 1931, att drätselkammaren måtte snarast möjligt vidtaga
åtgärder, i syfte att staden måtte ställa till förfogande tidsenligare lokaler
jämte inventarier och möbler.
Den 11 juli 1933 överlämnade drätselkammaren till generaltullstyrelsen
ett preliminärt förslag till vissa ombyggnadsarbeten i tullkammarens tjänstelokaler.
Den 8 september 1933 förklarade sig styrelsen kunna såsom en under
förhandenvarande förhållanden godtagbar lösning av frågan om förbättrade
tullokaler i Falun godkänna nämnda förslag med vissa tillägg och jämkningar.
Den 11 oktober 1934 meddelade tullkammaren generaltullstyrelsen, att ett
slutgiltigt förslag till tullkammarens ombyggnad vore under utarbetning. I
skrivelse till drätselkammarens ordförande den 13 mars 1935 framhöll generaltulldirektören
angelägenheten av att sistnämnda förslag, med iakttagande
av de tillägg och jämkningar, som omförmälts i ovannämnda skrivelse
den 8 september 1933, snarast underställdes styrelsens prövning,
Den 14 februari 1935 beslöto stadsfullmäktige i Falun bemyndiga drätselkammaren
att låta utföra ombyggnad av tullkammaren i huvudsak enligt
det på grund av generaltullstyrelsens anvisningar omarbetade förslaget, under
förutsättning att bidrag utan återbetalningsskyldighet erhölles av det utav
riksdagen beviljade anslaget till kommunala beredskapsarbeten med 50 °/o
av kostnaderna.
Sistnämnda förslag till ombyggnad blev av generaltullstyrelsen den 16 juli
1935 godkänt, varjämte ett till styrelsen insänt förslag lill värmeledningsanläggning
för tullhuset godkändes, under förutsättning att vissa av byggnadsstyrelsens
värmetekniska avdelning meddelade anvisningar bleve iakttagna.
Genom beslut den 6 september 1935 fann Kungl. Majit ej skäl bifalla den
— 150 —
Revisorernas
uttalande.
Kontroll
styrelsen.
av staden gjorda ansökningen om utförande av ifrågavarande arbetsföretag
såsom kommunalt beredskapsarbete. Enligt rapport från tullkammaren till
generaltullstyrelsen den 8 oktober 1935 har drätselkammaren för avsikt att
längre fram på hösten, då arbetslösheten väntades bli betydligt större än under
sommaren 1935, förnya sin förenämnda ansökning.
Såsom revisorerna vid sitt besök kunde konstatera synas de i ovannämnda
promemoria framförda anmärkningarna vara välgrundade. Med hänsyn härtill
vilja revisorerna fästa uppmärksamheten på vikten av att staden omedelbart
vidtager sådana åtgärder, att tullverket utan vidare tidsutdräkt erhåller
tidsenligare lokaler jämte erforderliga inventarier och möbler för tullkammarens
räkning.
§ 42.
Revisorerna hava från kontrollstyrelsen införskaffat uppgifter rörande revisionen
av systembolagens förvaltning.
Granskning av dessa bolags förvaltning och räkenskaper skall varje år i
mars eller april månad verkställas för näst föregående år av tre revisorer, av
vilka två utses av kontrollstyrelsen och en av delägarna i bolaget.
Enligt ett av kontrollstyrelsen den 8 november 1926 utfärdat cirkulär med
vissa föreskrifter om detaljhandelsbolagens förvaltning, revision m. m. åligger
det dylikt bolag att före mars månads ingång året efter det, som revisionen
avser, låta verkställa siffergranskning av samtliga räkenskaper. Vid
siffergranskningen skall iakttagas:
i fråga om verifikationerna för kassans debet och kredit samt inkomna räkningar:
att
de äro rätt nedräknade, varvid iakttagna felaktigheter antecknas, samt
att kreditverifikationerna äro vederbörligen attesterade;
i fråga om kassaböcker och memorialer:
att noteringarna stämma med verifikationerna ävensom att posterna äro
rätt nedräknade och slutsummorna rätt transporterade;
i fråga om reskontra och huvudbok:
att överföringar från kassaböcker och memorialer äro rätt gjorda, samt
att summeringarna äro riktiga.
Granskning och kontrollräkning skola äga rum beträffande de förteckningar
över varulager och inventarier, som ligga till grund för bokslutet. Därjämte
skola de böcker, som ej ingå i huvudbokföringen, såsom inköpsvarubok,
minuthandelns försäljningsjournal, de böcker, som röra utskänkningsoch
resturangrörelsen, samt lagerbok siffergranskas på enahanda sätt, som
här ovan föreskrivits beträffande huvudbokföringen.
Siffergranskare skall förse varje av honom granskad och riktig befunnen
post såväl i böckerna som å verifikationerna med ett märke.
Enär det visat sig, att det, då ekonomiska oegentligheter vid bolagens förvaltning
kommit i dagen, förelegat sådana brister i siffergranskningen, att
— 151 —
oegentligheterna därigenom underlättats och upptäckten av desamma försvårats,
framhöll kontrollstyrelsen i skrivelse till revisorerna i samtliga systembolag
den 28 november 1935 den trängande angelägenheten av att siffergranskningen
utfördes på ett tillfredsställande sätt av kompetent person.
Funne revisorerna anledning till anmärkning, ålåge det revisorerna att påkalla
ny siffergranskning. I avvaktan på att dylik granskning genomfördes,
skulle revisionen förklaras vilande.
Kontrollstyrelsen låter dessutom genom sina inspektörer tid efter annan
verkställa granskning av såväl räkenskaper som förvaltning.
Revisorerna hava i sin berättelse velat lämna ovannämnda redogörelse för
kontrollstyrelsens åtgärder till vinnande av en fullt effektiv revision vid
systembolagen. I sammanhang härmed vilja revisorerna — som utgå från
att det noga tillses att för uppdraget såsom siffergranskare utses fullt kvalificerade
personer — understryka vikten av att de i avseende å siffergranskningen
gällande föreskrifterna ytterligare skärpas och förtydligas, samt att
siffergranskningen, såsom redan nu i stor utsträckning äger rum, företages
fortlöpande.
Revisorernas
uttalande.
— 152 —
Försäkring
av staten
tillhöriga
konstverk.
ÅTTONDE HUVUDTITELN.
Ecklesiastikdepartementet.
§ 43.
Nationalmuseum bedriver sedan åtskilliga år tillbaka genom sin depositionsavdelning
utlåning av staten tillhöriga konstverk. Härigenom hava såväl
landsortsmuseer som statliga byggnader och institutioner fått mottaga konstverk
ur nationalmusei samlingar i avsevärd omfattning.
överintendenten och chefen för nationalmuseum har den 6 maj 1927 utfärdat
vissa bestämmelser rörande den av museet utövade depositionsverksamheten.
Enligt dessa bestämmelser skall depositionsmottagaren, bland annat,
ombesörja och bekosta konstföremålens försäkring mot. skada eller förlust
genom brand och stöld under depositionstiden till det värde överintendenten
åsatt desamma. Denna föreskrift, som utformats i huvudsaklig överensstämmelse
med av Kungl. Majit i förevarande avseende för nationalmuseum
utfärdade direktiv, är även tillämplig vid deposition av konstföremål hos
statliga institutioner.
Revisorerna hava från nationalmusei depositionsavdelning införskaffat en
förteckning över de statliga institutioner i Stockholm samt länsresidens och
länsstyrelser i landsorten, hos vilka nationalmuseum deponerat staten tillhöriga
konstverk. Förteckningen, i vilken även upptagits sammanlagda försäkringsvärdet
å de hos varje institution deponerade konstföremålen, återgives
— med uteslutande av vissa i densamma medtagna institutioner av icke
statlig karaktär — här nedan.
Stockholm:
Akademien för de fria kon -
sterna ................ 10,000
Arbetsrådet ............. 400
Arméfördelningens östra stab 3,600
Arméförvaltningens artilleridepartements
industriavdelning
............... 150
Arméförvaltningens civila departement
............. 2,750
Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
........... 5,400
Byggnadsstyrelsen ........ 24,400
Domänstyrelsen .......... 4,000
Ecklesiastikdepartementet . . 49,475
Finansdepartementet ...... 18,075
Flygstyrelsen ............ 4,900
Fångvårdsstyrelsen ....... 2,000
Försvarsdepartementet .... 22,435
Försäkringsrådet ......... 6,000
Garnisonssjukhusets kyrksal 1,700
Generalstaben ........... 9,950
Generaltullstyrelsen ....... 3,825
Gymnastiska centralinstitutet 5,000
Handelsdepartementet .... 7,600
Högsta domstolen......... 3,000
Jordbruksdepartementet . .. 4,415
Justitiedepartementet .... 15,220
— 153 —
Justitiekanslersämbetet .... 6,500
Justitieombudsmannens expedition
.............. 2,700
Järnvägsstyrelsen ........ 7,710
Kammarkollegium ........ 31,600
Kammarrätten............ 20,600
Kavalleriinspektionen..... 1,200
Kommunikationsdepartementet
.................... 4,395
Krigshögskolan .......... 5,100
Kustartilleriets stab ...... 400
Lagberedningen .......... 400
Lagrådet ................ 8,000
Lantbruksstyrelsen ...... 2,600
Lantmäteristyrelsen ...... 2,100
Livregementet till häst .... 10,000
Livrustkammaren ........ 475
Lotsstyrelsen ............ 2,000
Länsstyrelsen ........... 3,100
Marinförvaltningen ...... 1,000
Marinstaben ............ 1,625
Medicinalstyrelsen ......... 2,000
Militärläroverken, inspektören
för ............... 300
Musikaliska akademien .... 3,300
Patent- och registreringsverket
................... 18,000
Processlagberedningen .... 1,400
Regeringsrätten........... 3,300
Riksdagshuset ........... 117,900
Riksgäldskontoret ........ 3,200
Riksräkenskapsverket .... 1,400
Sjökrigshögskolan ........ 500
Skolöverstyrelsen ......... 6,200
Socialdepartementet....... 11,150
Socialstyrelsen ........... 4,850
Statskontoret ............ 13,800
Statsministern ........... 19,730
Svea Hovrätt ............ 11,825
Svea Ingenjörkår.......... 1,000
Svea Livgarde ............ 22,400
Universitetskanslersexpedi
tionen
................ 1,200
Utrikesdepartementet ..... 9,085
Utrikesministerhotellet .... 102,775
Vattenfallsstyrelsen ...... 250
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
..... 1,000
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
................ 2,000
överkommendantexpeditio
nen
.................. 2,000
överlantmätaren i Stockholms
län ............. 850
Överståthållarepalatset .... 13,800
överståthållareämbetet .... 1,900
Landsorten (residensstäderna):
Länsresidenset, | Falun .... | 6,825 |
» | Gävle | 17,625 |
» | Halmstad . | 3,600 |
Länsstyrelsen, | Härnösand .. | 4,600 |
Länsresidenset, | Härnösand . | 18,500 |
» | Jönköping. . | 7,600 |
Länsstyrelsen, | Jönköping .. | 2,500 |
Länsresidenset, | Kalmar .... | 17,850 |
» | Karlskrona | 16,000 |
» | och länssty-relsen, Karl-stad ...... | 30,155 |
» | Kristianstad. | 5,975 |
» | Linköping . | 16,550 |
» | och lands-stathuset, | 7,535 |
Landskansliet, | Malmö .... | 545 |
Länsresidenset, | Malmö .... | 40,300 |
» | Nyköping .. | 12,300 |
» | Umeå .... | 20,500 |
» | Uppsala . . | 18,000 |
» | Visby..... | 4,650 |
» | Vänersborg | 7,000 |
» | Västerås . . | 13,200 |
» | Växjö .... | 6,600 |
» | örebro .... | 32,000 |
» | Östersund . | 10,500 |
Länsstyrelsen, | Östersund . . | 2,000. |
— 154 —
Revisorernas
uttalande.
Högre allmänna
läroverket
i
Nyköping.
Revisorernas
uttalande.
Försäkringsvärdet å de hos ovan uppräknade statliga myndigheter och institutioner
deponerade konstföremålen uppgår till sammanlagt 1,015,825 kronor,
varav belöper 692,915 kronor å Stockholm och 322,910 kronor å residensstäderna.
På ett eller annat undantag när hava angivna myndigheter
och institutioner samtliga låtit försäkra de hos dem deponerade konstföremålen
i enlighet med de av överintendenten och chefen för nationalmuseum
härom meddelade föreskrifterna. Enligt från nationalmusei depositionsavdelning
inhämtade uppgifter kan den årliga kostnaden för dessa försäkringar
beräknas uppgå till omkring 3,000 kronor.
Det kan enligt revisorernas mening ifrågasättas, huruvida vid deposition
av staten tillhöriga konstverk hos statliga myndigheter och institutioner förhållandena
kunna anses vara sådana, att de böra föranleda undantag från
den även för statens lösa egendom gällande grundsatsen att staten är sin
egen assuradör. Det synes därför böra tagas under övervägande, örn försäkring
av nu ifrågavarande konstföremål fortfarande bör äga rum.
§ 44.
Revisorerna hava avlagt besök vid högre allmänna läroverket i Nyköping.
Alltsedan år 1908 hava flera förslag till lösning av läroverkets byggnadsfråga
framkommit. Som resultat härav har läroverket år 1913 erhållit en
tillbyggnad till gymnastikhuset, vilken i första hand var avsedd att bereda
bättre utrymmen för gymnastik- och teckningsundervisningen, samt år 1934
ett fysiskt laboratorium och bättre lokaler för biologiundervisningen. En
år 1931 tillsatt kommitté föreslog uppförandet av en tillbyggnad i tre våningar
till gymnastikbyggnaden, inrymmande sju klassrum, musiksal, lärarrum
samt salar för den kvinnliga och manliga slöjden. I december 1931
beslöto stadsfullmäktige att uppdraga åt drätselkammaren att inkomma med
förslag till dylik örn- och tillbyggnad »så snart förhållandena det tillåta».
En ny framställning i saken gjordes av vederbörande lokalstyrelse den 15
februari 1935 till drätselkammaren, som i anledning härav den 22 februari
samma år beslöt tillsätta en kommitté å fem personer »för överläggning
om huru det mest oundgängliga behovet av lokaler vid läroverket skulle
kunna tillgodoses».
Revisorerna konstaterade vid sitt besök, att läroverkets lokaler voro otillräckliga
och i stor utsträckning omoderna. Den kvinnliga slöjden var förlagd
till västra folkskolan i staden. Som frukostrum för de elever, som ej
kunde intaga sina frukostmål i hemmen, förhyrdes lokal i apoteket Fenix
Gymnastikundervisningen för flickorna i gymnasiet var förlagd till kommunala
mellanskolan.
Då revisorerna förutsätta, att den av drätselkammaren igångsatta utredningen
snarast möjligt leder fram till ett tillfredsställande resultat, har besöket
i övrigt ej föranlett vidare uttalande från revisorernas sida.
— 155 —
§ 45.
Revisorerna hava avlagt besök vid samrealskolan i Ängelholm.
Sedan lokalstyrelsen för nämnda skola upprepade gånger gjort framställning
hos drätselkammaren och stadsfullmäktige i Ängelholm om ökade lokaler
för skolans räkning, beslöt drätselkammaren den 15 februari 1932
enhälligt tillstyrka stadsfullmäktige att låta tillbygga den sedan år 1913 använda,
vid Östergatan belägna skolbyggnaden i enlighet med uppgjorda ritningar
och för en till 55,900 kronor beräknad kostnad. Den 20 april 1932
beslöto emellertid fullmäktige, efter att med 12 röster mot 11 hava avslagit
drätselkammarens förslag, att skolan skulle beredas ytterligare lokaler i en
till år 1913 såsom skolhus använd strax intill på motsatta sidan av samma
gata belägen byggnad. Undervisningen vid skolan är på grund härav numera
förlagd till två skilda byggnader.
Revisorerna konstaterade vid sitt besök, att flera av lärosalarna i det senast
tillkomna läroverkshuset voro avsedda för ett väsentligt mindre antal
lärjungar än det nuvarande. De för undervisningen i naturvetenskapliga
ämnen och geografi avsedda lokalerna vörö otillräckliga. Laboratoriet måste
i stor utsträckning användas såsom lärosal men var för detta ändamål
olämpligt. Ett rum, som var inrett såsom biologiskt museum, användes
såsom lärosal men föreföll som sådan mindre lämplig. Särskilt var luftväxlingen
i detta rum otillfredsställande. För de gossar, som hade sina hem
utanför staden (80 stycken), fanns intet annat frukostrum än en avbalkning
i en för undervisning i träslöjd avsedd källarlokal.
Även i den äldre läroverksbyggnaden föreföll luftväxlingen vara otillfredsställande.
Ett i denna byggnad beläget rum, som avsetts till frukostrum,
måste användas såsom lärosal. Lokalerna i denna byggnad föreföllo mörka
och trånga.
Å skoltomten var även stadens auktionskammare belägen.
Det synes revisorerna nödvändigt, att ändamålsenligare lokaler tillhandahållas
läroverket.
§ 46.
Revisorerna hava avlagt besök vid högre allmänna läroverket för gossar
i Hälsingborg.
Läroverkshuset inrymmer 23 lärosalar samt ett reservklassrum, som dock
är upplåtet till lärjungarnas bokförmedling. Dessutom finnas en aula samt
specialrum m. m.
Revisorerna konstaterade vid sitt besök, att vissa lokaler i läroverksbyggnaderna
voro mindre tillfredsställande. Samtliga lärosalar saknade ventiler
för luftväxling, vilken olägenhet syntes så mycket större som de flesta lärosalarna
befunnos vara i minsta laget. Då läroverkets aula icke vid provskrivningar
har plats för mer än 57 lärjungar, måste student- och real
-
Samrealsko-lan
i
Ängelholm.
Revisorernas
nttalande.
Högre allmänna
läroverket
för
gossar i
Hälsingborg.
Revisorernas
uttalande.
— 156 —
Högre allmänna
läroverket
för
flickor i
Örebro.
Revisorernas
uttalande.
examensskrivningarna om våren förläggas till gymnastiksalen. På grund
härav måste gymnastikundervisningen avbrytas 10, respektive 8 dagar varje
vårtermin. Läroverket saknar frukostrum, vilket är till olägenhet för de
elever, som icke kunna intaga sina frukostmåltider i hemmen.
Då staden år 1931 för de fysiska och kemiska institutionerna vid läroverket
genomförde en grundlig förbättring av byggnaderna för en kostnad
av 115,905 kronor 82 öre, synes det kunna förväntas, att detta läroverk —
i likhet med vad som skett i fråga örn flickläroverket i staden — skall erhålla
fullt ändamålsenliga och tillräckliga lokaler.
§ 47.
Revisorerna hava avlagt besök vid högre allmänna läroverket för flickor
i Örebro.
Verksamheten vid läroverket tog sin början höstterminen 1931 med en
realskoleklass och en gymnasiering. Skolan erhöll då lokaler i en del av
översta våningen i dåvarande Risbergska skolan, sedermera kommunala
flickskolan, vid Oskarsparken 18—20. Allteftersom klassantalet växte, ställdes
alla rummen i översta våningen till förfogande, varjämte föreståndarinnans
för Risbergska skolan bostadslägenhet och två rum i gymnastikbyggnaden
tillhandahöllos läroverket. Samlingssal samt specialrum för fysik, kemi,
biologi, teckning, slöjd, hushållsgöromål och gymnastik äro gemensamma
för denna skola och kommunala flickskolan. Sedan höstterminen 1934 är
läroverkets organisation fullt genomförd.
Enligt vad revisorerna inhämtat har en kommitté för utredning av frågan
örn nybyggnad för den högre flickskolan i mars 1934 beslutat uppdraga åt
en arkitekt att utarbeta förslagsritningar. Nämnda förslag förelåg färdigt
vid slutet av höstterminen 1934. Förslaget granskades vid byggnadskommitténs
sammanträde i maj 1935 och befanns därvid draga alltför stora kostnader.
På grund härav återförvisades ärendet till arkitekten, som fick i
uppdrag att inkomma med ett mindre kostsamt förslag. Vid byggnadskommitténs
sammanträde i oktober 1935 befanns även det i anledning härav
utarbetade förslaget för kostsamt, och erhöll arkitekten direktiv att vidtaga
sådana beskärningar, att kostnaden ej överstege 600,000 kronor.
Revisorerna funno vid sitt besök, att de av läroverket disponerade lokakerna
voro i åtskilliga hänseenden otillfredsställande. Sålunda voro klassrummen
i allmänhet för små. De flesta voro beräknade för högst 25 elever.
Sångsal och biblioteksrum saknades, varför för dessa ändamål vanliga
klassrum måst upplåtas. Bristen på egen samlingssal nödvändiggjorde, att
morgonbön måste hållas i korridoren under halva veckan. Specialrummen,
som icke vöre beräknade för ett högre statsläroverks behov, erbjödo icke
tillräckligt utrymme. Anordningen med två skolor med av varandra oberoende
ledning i samma hus måste, ej minst ur disciplinär synpunkt, betecknas
såsom synnerligen olämplig.
— 157 —
Med hänsyn till nu anförda omständigheter vilja revisorerna framhålla
vikten av att läroverkets byggnadsfråga så snart ske kan bringas till slutlig
lösning.
§ 48.
Revisorerna hava avlagt besök vid femte dövstumsskoldistriktets dövstumskola
i örebro.
Revisorerna funno vid sitt besök, att skolbyggnaderna voro i behov av
grundlig reparation och även i övrigt icke fullt tillfredsställande. Örebro
och Värmlands läns landsting, vilka äro huvudmän för ifrågavarande skola,
hava tidigare under en följd av år med tanke på att dövstumundervisningen
eventuellt skulle komma att förstatligas, icke nedlagt några större kostnader
på fastigheternas underhåll vid skolan. För år 1935 hava dock nämnda
landsting för byggnads- och reparationsarbeten beviljat sammanlagt 24,350
kronor. Med hänsyn härtill hava revisorerna icke ansett sig böra framställa
något yrkande örn förbättrade lokaler för skolan.
Besöket och de därav föranledda överläggningarna inom revisionen hava
emellertid givit revisorerna anledning att här nedan något närmare beröra
frågan om dövstumundervisningsväsendets omorganisation. Beträffande
detta spörsmål vilja revisorerna lämna följande redogörelse.
Enligt lagen den 31 maj 1889 angående dövstumundervisningen skulle det
åligga landsting och stadsfullmäktige i de städer, som ej deltogo i landsting,
att föranstalta om undervisning åt de inom vederbörande landstingsområden
eller städer befintliga barn av de olika kategorier, som avsågos i lagen.
Redan år 1892 väcktes inom andra kammaren motion, i vilken begärdes
utredning om, bland annat, huruvida och i vad mån staten borde åtaga sig
att på ett särskilt sätt medverka till de tecknande dövstummas (d. v. s. de
sinnesslöa dövstummas) undervisning. Motionen avslogs.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet
den 24 november 1913 dövstumskolföreståndaren F. Nordin
och dåvarande dövstumläraren E. Jungner att såsom sakkunniga verkställa
en förberedande utredning rörande frågan örn omorganisation av dövstumundervisningsväsendet
i riket. De sakkunnigas förslag avgavs i juni 1915.
I september samma år uppdrog Kungl. Majit åt dåvarande folkskolöverstyrelsen
att avgiva utlåtande i ämnet. Efter samarbete med tre sakkunniga
avgav skolöverstyrelsen den 10 maj 1921 utlåtande och förslag till organisationens
genomförande. Förslaget gick ut på att staten skulle helt eller till
huvudsaklig del övertaga kostnaderna för dövstumundervisningen, i samband
varmed de särskilda dövstumskoldistriktens egendom i form av byggnader
och inventarier skulle utan ersättning övertagas av statsverket.
Någon proposition i ämnet avläts icke till 1922 års riksdag. Däremot upptogs
frågan i två vid denna riksdag väckta motioner (I: 39 och I: 40). I sitt
i ämnet avgivna yttrande, nr 1, anförde sammansatta stats- och andra lagutskottet,
bland annat, att de riktlinjer för en reformering av dövstumunder
-
Dövstumskolan
i
Örebro.
— 158 —
visningen, vilka innefattades i motionärens framställning, syntes utskottet
värda allt beaktande. Ett överflyttande av dövstumundervisningsväsendet
från att vara en kommunal till att bliva en i första hand statlig angelägenhet
vore enligt utskottets mening en grundförutsättning för att den ifrågavarande
omorganisationen skulle kunna komma till stånd. Örn utskottet alltså kunde
i huvudsak instämma i de föreslagna principerna för frågans lösning, ansåge
sig likväl utskottet för det dåvarande icke kunna förorda bifall till framställningen.
Den ifrågavarande omorganisationen syntes nämligen vara så genomgripande
och medföra sådana konsekvenser, att ärendet uppenbarligen
måste underkastas en grundlig förberedande behandling inom regeringen,
innan slutligt förslag däri kunde föreläggas riksdagen. Förslaget förutsatte
vidare betydelsefulla ekonomiska uppgörelser mellan stat och landsting, vilka
icke vore klarlagda och därför måste ägnas ytterligare uppmärksamhet. Utskottet
hemställde med hänsyn till jämväl då rådande finansiella svårigheter,
att motionärens förslag icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, men
förutsatte, att Kungl. Maj:t icke skulle underlåta att när förhållandena det
medgåve för riksdagen framlägga det förslag, vartill en vidare prövning
kunde föranleda. Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen.
Efter hemställan av skolöverstyrelsen anbefallde Kungl. Majit den 5 oktober
1922 överstyrelsen att verkställa en överarbetning av överstyrelsens förslag.
Det reviderade förslaget avgavs den 9 juni 1925 men föranledde icke någon
proposition till 1926 års riksdag.
När dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet den 4 januari 1929
för Kungl. Majit anmälde frågan om beredande av anslag till befrämjande
av dövstumundervisningen, erinrade han bland annat därom, att ett flertal
landsting framställt yrkanden om att vid ett förstatligande av dövstumundervisningsväsendet
antingen lösen för dövstumskoldistriktens byggnader
borde av statsverket erläggas eller ock en utjämning ske mellan landstingen
och vederbörande städer så att alla finge avstå samma byggnadsvärde efter
folkmängd räknat. Frågan hade därigenom blivit ytterligare komplicerad,
så att för det dåvarande ingen möjlighet förelåge att bringa reformen till ett
snart avgörande. Ömkligt vore, att en omarbetning av förslaget finge ske i
syfte att göra en blivande omorganisation mindre kostsam för statsverket.
Därvid borde frågan om mellanhavandet mellan staten och landstingen i fråga
om de nuvarande skolanläggningarnas framtida öde särskilt beaktas.
Något Kungl. Majits förslag i frågan blev således icke framlagt för 1929
års riksdag. På grund härav väcktes samma år inom andra kammaren
motion, nr 108, däri, under åberopande av en utav »Landstingens norrlandskommitté»
hos Kungl. Majit gjord framställning, yrkades, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte örn möjligt för
1930 års riksdag framlägga förslag i frågorna rörande statens fullständiga
övertagande dels av dövstumundervisningen, dels även av småskoleseminarieundervisningen.
Enligt sitt i frågan avgivna utlåtande (nr 8, punkt 218) ansåg statsutskottet
angeläget, att den sedan länge aktuella frågan om statens övertagande av
— 159 —
dövstumundervisningsväsendet utan större tidsutdräkt bragtes till ett avgörande.
Med avseende å de ekonomiska konsekvenserna härav för statsverket
förutsatte utskottet, utan att i övrigt taga ståndpunkt till reformfrågan, att,
därest staten skulle befinnas villig påtaga sig hela kostnaden för dövstumundervisningen,
ett villkor härför måste vara att landstingen och vederbörande
städer utan ersättning till staten med full äganderätt överläte sin för ifrågavarande
undervisning använda egendom. Då emellertid Kungl. Majit hade
sin uppmärksamhet riktad på frågan, utginge utskottet från att, sedan behövliga
utredningar avslutats, ett förslag i ämnet så snart sig göra läte komme
att underställas riksdagen. Utskottet hemställde därför, att motionen, så vitt
dövstumundervisningen anginge, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Vid anmälan den 3 januari 1930 av anslagsbehoven under åttonde huvudtiteln
(punkt 218) anförde departementschefen, att han hyste den uppfattningen,
att en omläggning av dövstumundervisningsväsendet vore en önskvärd
sak. Det hade emellertid med hänsyn till de många andra omfattande utredningar,
som i anledning av riksdagens direkta framställningar eller eljest
måst igångsättas inom ecklesiastikdepartementet och som ansetts böra gå
före den föreliggande frågan, icke låtit sig göra att ännu gripa sig närmare
an med uppgiften att vinna en tillfredsställande lösning av berörda spörsmål.
Någon proposition rörande omorganisation av dövstumundervisningen blev
således icke heller framlagd för 1930 års riksdag.
Genom beslut den 25 april 1930 uppdrog Kungl. Majit åt landshövdingen
M. Munck af Rosenschöld att såsom sakkunnig inom ecklesiastikdepartementet
biträda med verkställande av utredning och framläggande av förslag
rörande omorganisation av dövstumundervisningsväsendet. På grund av
därtill lämnat bemyndigande tillkallade departementschefen sedermera inspektören
för dövstumundervisningen, rektorn L. J. E. Jungner, att, i den
mån den sakkunnige funne behov därav föreligga, biträda honom i utredningsarbetet.
Berörda utredning slutfördes i december 1932.
De sakkunnigas förslag, som i väsentliga delar följa de riktlinjer, som
angivits i skolöverstyrelsens år 1921 avgivna utlåtande, är grundat på den
uppfattningen, att dövstumskoldistrikten borde för framtiden frikallas från
samtliga sina omkostnader för dövstumundervisningen och att dessa i stället
borde övertagas av statsverket, som därvid tillika skulle inträda i de rättigheter
och förpliktelser dövstumskoledistrikten äga gentemot den för dövstumundervisningen
anställda personalen, allt mot det att dövstumskoledistrikten
utan ersättning å statsverket överläte samtliga sina för dövstumundervisningen
förvärvade fastigheter och lösa egendom, däri inbegripna jämväl
donerade medel.
I anledning av i båda kamrarna vid 1934 års riksdag väckta, likalydande
motioner (I: 195 och lii 100) erinrade riksdagen i skrivelse nr 8 (sid. 38),
att riksdagen vid flera tillfällen uttalat önskvärdheten av en omorganisation
av dövstumundervisningsväsendet. Starka skäl talade också enligt riksdagens
förmenande för att denna fråga snarast bringades till sin lösning.
— 160 —
Revisorernas
uttalande.
Vissa donationsmedel
vid dövstumskolan
i
Lund.
Förutom den av motionärerna anförda ekonomiska betydelsen för landstingen
av att ansvaret för dövstumundervisningsväsendet överflyttas från
landstingen på staten, vill riksdagen särskilt understryka de fördelar för själva
undervisningen, som stodo att vinna genom en omorganisation. Med hänsyn
härtill fann sig riksdagen böra hos Kungl. Majit hemställa, att förslag
till omorganisation av dövstumundervisningsväsendet om möjligt måtte föreläggas
1935 års riksdag.
Vid anmälan den 4 januari 1935 av anslagsbehoven under åttonde huvudtiteln
(punkt 201) yttrade departementschefen efter att hava erinrat om 1934
års riksdagsskrivelse:
I anledning härav vill jag framhålla, att jag icke nu ser mig i stånd att
tillstyrka åtgärder, som så avsevärt skulle öka statens utgifter för dövstumundervisningsväsendet
utan att samtidigt för vederbörande landsting öppna
möjlighet till några mera nämnvärda skattelättnader. Enligt min mening
torde därför med denna fråga ännu så länge böra anstå.
Revisorerna vilja slutligen erinra dels därom, att skatteutjämningsberedningen
(III, principbetänkande sid. 225) räknat med, att utgifterna för dövstumundervisningen
komme att helt överflyttas på staten, dels ock att landstingsförbundet
upprepade gånger i särskilda till Kungl. Maj:t ingivna skrivelser,
senast den 18 november 1935, uttalat sig för att ifrågavarande undervisning
måtte förstatligas.
Riksdagens revisorer hava sedan åtskilliga år tillbaka vid besök å dövstumskolorna
kunnat konstatera, att de av dem disponerade byggnaderna i allmänhet
icke äro fullt tillfredsställande. 1933 års statsrevisorer gjorde även
ett uttalande i denna fråga. Ehuru å ena sidan det otvivelaktigt förhåller sig
så, att landstingen för dessa anstalter visat stort intresse och gjort betydande
ekonomiska uppoffringar, är det å andra sidan helt naturligt, att den sedan
årtionden svävande frågan om dövstumundervisningens övertagande av staten
varit ägnad att hämma landstingens intresse för saken. I icke obetydlig
grad torde detta förhållande hava haft till följd, att särskilt dövstumskolbyggnaderna
i många fall befinna sig i mindre gott skick. Även i andra
avseenden har den rådande ovissheten i fråga om dövstumundervisningens
förstatligande varit till olägenhet för denna undervisning, i det såväl ekonomiskt
som organisatoriskt och pedagogiskt mera genomgripande reformer icke
ansetts kunnat genomföras, så länge det vore ovisst om ifrågavarande undervisning
skulle förbliva en kommunal angelägenhet eller övertagas av staten.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter hava revisorerna — utan att
taga ställning till sistnämnda spörsmål — velat framhålla angelägenheten av
att frågan snarast möjligt bringas till slutlig lösning.
§ 49.
Vid granskningen av räkenskaper för den till tredje dövstumskoldistriktet
hörande dövstumskolan i Lund hava revisorerna funnit följande.
Genom testamente den 13 oktober 1865 förordnade handlanden Carl Olof
Thörn och hans hustru Ingrid Christina Thörn, född Djurberg, att av deras
kvarlåtenskap 2,000 riksdaler riksmynt skulle avsättas till Tysta skolan för
dövstumma och blinda i Karlskrona, och att räntan å nämnda medel skulle
användas »till dessa vanlottades bästa». Vidare förordnades, att sammanlagt
12,000 riksdaler riksmynt skulle avsättas för vissa närmare angivna personers
räkning. Under vissa i testamentet angivna förutsättningar skulle
hälften av de sålunda donerade medlen tillfalla Tysta skolan och användas
för ovan angivet ändamål. Vidare förordnades, att, därest vissa i testamentet
upptagna »dispositioner» icke komme att användas enligt testatorernas önskan
och vilja eller enligt bestämmelserna i testamentet, jämväl hälften av dessa
donationsmedel skulle tillfalla Tysta skolan för ovanberörda ändamål. Hälften
av ovannämnda belopp å 12,000 kronor har sedermera i enlighet med
testatorernas ovannämnda förordnande tillfallit Tysta skolan.
Efter omorganisationen av dövstumundervisningsväsendet enligt lagen den
31 maj 1889 blev ifrågavarande donation, jämte sju andra donationer vid
Tysta skolan i Karlskrona, överlämnad till förvaltning av styrelsen för tredje
dövstumskoldistriktet.
Den Thörnska donationens kapitalbelopp utgör för närvarande (oktober
1935) 8,801 kronor 24 öre.
Ränteavkastningen å de från Tysta skolan till tredje dövstumskoldistriktet
överlämnade donationsmedlen synes tidigare hava använts huvudsakligen till
kosthållsbidrag, premier och insättning å livränteanstalt för i skolan i Lund
intagna barn från Blekinge län.
Genom beslut den 21 december 1908 uppdrog styrelsen för tredje dövstumskoldistriktet
åt dåvarande föreståndaren för dövstumskolan i Lund
N. J. Bergqvist att avgiva förslag till bestämmelser för användningen av avkastningen
från ifrågavarande donationer. I sitt i anledning härav avgivna
förslag ifrågasatte skolföreståndaren, att räntan å donationsmedlen skulle
disponeras på samma sätt som förut, dock att livräntorna för barn tillhörande
Blekinge län skulle något höjas. Därjämte skulle styrelsen på särskild
ansökning från dövstumma kunna utdela understöd från dessa medel »för
förkovran i yrke eller annan fortbildning likasom också att någon gång ett
anslag för studieresa skulle kunna tilldelas den vid skolan anställda lärarpersonalen,
då en sådan användning måste anses, såsom det heter i ett donationsbrev,
vara gagnande ''för institutets ändamål’ och då det av riksdagen
beviljade anslaget, ett tusen kronor för hela abnormskolan, ej räcker långt».
Det åberopade donationsbrevet har icke avseende å den Thörnska donationen
utan å en annan av skolans donationer, den s. k. Söderströmska donationen.
Styrelsen för skolan beslöt den 3 juni 1909 godkänna skolföreståndarens
förslag i vad detsamma avsåg förhöjning av livräntorna. Däremot synes
styrelsen icke hava uttalat sig örn förslaget i övrigt.
Under tioårsperioden 1926—1935 hava från den Thörnska donationens
räntemedel följande utbetalningar ägt rum, nämligen
är 1926 100 kronor till föreståndaren för dövstumskolan i Lund N. J. Bergli
— 350687. Itel’.-berättelse alu/, statsverket för år 1935. 1.
— 162 —
Revisorernas
uttalande.
Avsättningen
av de blindas
tillverkning.
qvist samt till dövstumprästen J. G. Malmer och en var av åtta lärare vid
skolan för bevistande av nordiska abnormskolemötet i Trondhjem eller således
tillhopa 1,000 kronor;
år 1927 900 kronor, att fördelas på åren 1927 och 1928, åt ovannämnde
Bergqvist för studier av dövstumundervisningen i Ungern, varjämte samma
år inköpts en livränta för tio kronor;
år 1929 600 kronor åt dåvarande läraren, numera föreståndaren vid skolan
G. Hartman för studier av dövstumundervisningen i tyska och holländska
dövstumskolor;
år 1930 50 kronor till en var av fyra lärare vid skolan eller således tillhopa
200 kronor för bevistande av svenska dövstumlärarsällskapets möte i Gävle;
år 1931 370 kronor till skolans lärarpersonal för bevistande av åttonde »nordiska
särförsorgsmötet» i Köpenhamn;
år 1932 450 kronor åt en lärare vid skolan för att studera »Belgiska metoden»
för dövstummas undervisning i Belgien och Frankrike;
år 1933 sammanlagt 450 kronor åt sju av skolans lärare för bevistande av
svenska dövstumlärarsällskapets möte i örebro;
år 1934 375 kronor till en lärare vid skolan för att studera dövstumundervisningen
i Tyskland och Danmark; samt
år 1935 350 kronor till en lärare vid skolan för studium av dövstumundervisningen
vid dövstumskolorna i London och Manchester.
Jämväl för åren 1911, 1913, 1917, 1919, 1920, 1924 och 1925 hava av
Thörnska donationens räntemedel utdelats reseanslag åt lärare vid ifrågavarande
dövstumskola. Under ovannämnda tioårsperiod hava från övriga
ovannämnda donationer icke anvisats medel för dylika ändamål.
Då i Thörnska testamentet bestämts, att räntan å de donerade medlen skulle
användas »till dessa vanlottades bästa» måste det anses anmärkningsvärt, att
styrelsen för dövstumskolan i Lund, till vars uppgifter det hör att vårda sig
örn dessa elevers rätt och bästa, ansett sig kunna använda donationsmedlen
för ändamål som — såvitt av donationsbrevet framgår — icke av donatorerna
avsetts.
På grund av vad sålunda förekommit synes det revisorerna angeläget, att
användningen av donationsmedlen bringas i överensstämmelse med donationsvillkoren.
§ 50.
Revisorerna hava avlagt besök vid hantverksskolan i Kristinehamn för
blinda. Besöket har givit revisorerna anledning till följande uttalande.
I anledning av en inom första kammaren väckt motion, nr 345, angående
gynnande av avsättning för de blindas tillverkning vid upphandling för det
allmännas behov, anförde riksdagen i skrivelse den 19 maj 1926, nr 236,
bland annat, följande:
Föreliggande motion berör en synnerligen behjärtansvärd fråga, nämligen
om stöd och hjälp åt de blinda i samhället i deras strävan att genom eget
— 163 —
arbete försörja sig. Såväl från det allmännas som genom enskild hjälpverksamhet
hava mycket omfattande åtgärder redan vidtagits på ifrågavarande
område. Genom blindskolor och blindinstitut har möjlighet bereus den blinde
att erhålla såväl allmän undervisning som ock den yrkesutbildning, som
erfordras för att han trots sitt lyte skall kunna ägna sig åt förvärvsarbete.
Efter utbildningens avslutande erhåller han nödiga verktyg och ett mindre
förråd av arbetsmaterial, så att han vid återkomsten till hemorten kan starta
med tillverkandet för försäljning av sina alster, vilka för de manliga blinda
i regel utgöras av borstbinderi- eller korgmakeriarbeten och för de kvinnliga
huvudsakligen av stickningsarbeten. Nytt arbetsmaterial kan sedermera inköpas
från de för tillgodoseendet av de blindas behov inrättade materialdepåerna
i Stockholm och Kristinehamn.
Nu berörda anordningar bygga på principen, att den blinde bör lämnas
hjälp till självhjälp, vilket enligt riksdagens mening måste ur såväl samhällets
som den enskilde blindes synpunkt anses såsom det lämpligaste och
mest ändamålsenliga. Ett oeftergivligt villkor för att det avsedda syftet skall
uppnås är emellertid, att de blinda erhålla avsättning för produkterna av
sitt arbete. Men härutinnan torde förhållandena icke kunna sägas vara tillfredsställande,
och, så länge så ej är fallet, blir ändamålet med de betydande
kostnader och det arbete, som nedläggas för de blindas utbildning, i viss mån
förfelat.
Av åberopade, till vederbörande utskott avgivna yttrande framgår, att ett
förtjänstfullt arbete på nu ifrågavarande område utföres av Kronprinsessan
Margaretas arbetsnämnd för de blinda med dess i samtliga län bildade lokalorganisationer,
men att de blinda, som på grund av sitt lyte arbeta långsammare
än andra, dock ej kunna i fråga om priserna konkurrera med den
fabriksmässiga tillverkningen. Denna övermäktiga konkurrens leder givetvis
ofta till, såsom även uti den i ämnet väckta motionen framhållits, att den
blinde förlorar tron på sig själv och lusten till självförsörjning, varigenom
han faller anhöriga eller samhället till last eller hemfaller åt bettleri.
Riksdagen anser därför i likhet med motionären, att det vore synnerligen
önskvärt, örn åtgärder kunde vidtagas i syfte att öka avsättningsmöjligheterna
för de blindas arbeten. Ett beaktansvärt uppslag härutinnan synes vara
en anordning, som kommit till användning i Västerbottens och Norrbottens
län, där vederbörande länsstyrelser, såsom av det åberopade yttrandet framgår,
vid beviljandet av tillstånd att anordna tombolalotterier samtidigt uppställt
som villkor, att en viss del av vinstvärdet skulle utgöras av blindarbeten.
Mycket skulle säkerligen stå att vinna, örn ett dylikt förfaringssätt tillämpades
i större utsträckning såväl vid varulotterier, till vilkas anordnande Eders
Kungl. Majit lämnar tillstånd, som vid lotterier, vilka beviljas av vederbörande
länsstyrelser. Denna fråga beröres visserligen icke i den föreliggande motionen,
men riksdagen har dock ansett sig böra i förevarande sammanhang
ligna den ett omnämnande.
Motionären åsyftar närmast, att vissa statliga verk och inrättningar, regementen,
hospital, asyler med flera, skulle av Eders Kungl. Majit anmodas att
vid förekommande behov i första hand upphandla de blindas arbeten. Vad
denna speciella fråga angår, måste hänsyn tagas lill den omständigheten, att
särskilda föreskrifter gälla rörande upphandling för det allmännas räkning,
vilka föreskrifter bland annat åsyfta, att vid dylik upphandling rent affärsmässiga
principer i regel skola tillämpas. Och då, nied den fabriksmässiga
tillverkningen, liro deras möjligheter att få leverera sina varor till statliga
— 164 —
verk och inrättningar onekligen mycket små. En förändring härutinnan
skulle enligt riksdagens mening vara ägnad att medföra väsentliga fördelar
icke blott för de blinda själva utan jämväl med hänsyn till önskvärdheten
av att de kostnader, som från det allmännas sida nedläggas på de blindas
utbildning, göras mera fruktbärande.
Någon principiell omläggning av hittills tillämpade grunder i fråga om
upphandling för det allmännas räkning synes dock ej vara att förorda för
tillgodoseendet av ifrågavarande syfte. Vederbörande upphandlare torde
alltjämt böra på eget ansvar träffa beslut om inköp, och något åläggande
för dem att i förekommande fall lämna företräde åt de blindas tillverkning,
oberoende av priset, synes ej böra ifrågasättas. Riksdagen håller dock samtidigt
för troligt, att större utrymme än hittills skulle på förevarande område
kunna beredas de blindas arbeten även inom ramen av nu gällande bestämmelser
för upphandlingen. Det torde vara obestridligt, alt arbeten, tillverkade
av blinda, i kvalitativt hänseende oftast äro motsvarande fabriksmässigt
tillverkade alster avsevärt överlägsna och därför genom större hållbarhet
kunna i längden ställa sig ungefär lika billiga som de sistnämnda. Och i
sådana fall böra enligt riksdagens mening blindarbeten i första hand komma
i fråga vid upphandling för det allmännas räkning. Det vore önskvärt att
genom verkställda provundersökningar fa konstaterat, i vad mån det högre
priset å blindarbeten motsvaras av en högre kvalitet. Resultaten av dylika
undersökningar kunde därefter meddelas de allmänna verk och inrättningar,
som kunna hava användning för den tillverkning, varom här är fråga, för
att tagas i beaktande vid upphandlingen.
Skulle undersökningar av angivna art giva vid handen, att blindarbetena
trots deras högre kvalitet ställa sig dyrare än annan tillverkning, kunde
måhända tänkas en sådan anordning, att statsmakterna lämnade särskilt
anslag för nedbringande av priserna vid försäljning till det allmänna å de
blindas arbeten till en sådan nivå, att vederbörande upphandlare utan att
frånträda affärsmässiga synpunkter kunde inköpa nämnda arbeten.
Även andra åtgärder för tillgodoseendet av ifrågavarande syfte kunna möjligen
utfinnas vid en uttömmande utredning av den föreliggande frågan. Med
det anförda har riksdagen endast velat dels framlägga de skäl, som enligt
riksdagens mening tala för ett bifall till den i motionen gjorda hemställan,
dels ock påvisa, att det ej torde få anses uteslutet att kunna komma de
'' blinda till hjälp genom åtgärder i motionens syfte.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes taga under övervägande, i vad mån och på vad sätt vid upphandling
för det allmännas behov avsättning för de blindas tillverkning
kunde gynnas.
Hösten 1932, mer än sex år efter det skrivelsen ingavs till ecklesiastikdepartementet,
överlämnades densamma till socialdepartementet, som sedermera
för handläggning överlämnat densamma till finansdepartementet.
Sedan riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition den 2 februari
1934. nr 79, antagit förslag till förordning örn blindhetsersättning (skr. nr
132), har Kungl. Majit den 20 april 1934 utfärdat förordning härom (S. F.
nr 105). I nämnda förordning anses den såsom blind, som saknar synförmåga
eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt, att
hail saknar ledsyn, och är, utom i vissa närmare angivna fall, berättigad till
— 165 —
blindhetsersättning. Ersättningen utgår med ett belopp av femhundra kronor
för år räknat. *
Blindhetsersättningen är för de blinda värdefull, bland annat, därför, att
den bereder dem ökade möjligheter att skaffa sig den arbetsmateriel, som erfordras
för tillverkningen av deras för försäljning avsedda alster. Fråga är
emellertid, huru de blinda skola kunna erhålla avsättning för sina produkter.
I 1926 års riksdagsskrivelse framhålles såsom ett beaktansvärt uppslag i
syfte att öka avsättningsmöjligheterna för de blindas arbeten att Kungl. Majit,
respektive vederbörande länsstyrelser — på sätt redan då skedde i Västerbottens
och Norrbottens län — vid beviljandet av tillstånd att anordna lotterier
samtidigt uppställde som villkor, att en del av vinstvärdet skulle utgöras
av blindarbeten. Enligt vad revisorerna inhämtat, pläga dylika villkor
tämligen allmänt föreskrivas av länsstyrelserna, varemot Kungl. Majit ännu
icke i något fall meddelat föreskrift därom. De av Kungl. Majit för åren
1932, 1933 och 1934 medgivna lotterierna till förmån för blindverksamheten
hava haft en omslutning av sammanlagt 892,000 kronor, varav enbart på de
av centralkommittén för de blindas dag under nämnda år anordnade lotterierna
komma tillhopa 780,000 kronor och en behållning av cirka 230,000
kronor. Det må framhållas, att i samtliga ovannämnda lotterier vinsterna i
stor utsträckning utgjorts av blindarbeten.
I 1926 års riksdagsskrivelse beröres vidare frågan om huru de blinda, som
icke kunna i prishänseende konkurrera med den fabriksmässiga tillverkningen,
skulle kunna beredas ökade möjligheter att leverera sina varor till
statliga verk och inrättningar.
De blinda hava emellertid icke blott att konkurrera med den fabriksmässiga
tillverkningen utan också, om än i vida mindre grad, med den tillverkning av
för de blinda lämpliga arbeten, som äger rum vid fångvårds- och sinnessjukanstalter.
I detta avseende tillåta sig revisorerna erinra därom, att riksdagen
i skrivelse den 13 maj 1904 anhöll om sådan ändring i då gällande föreskrifter
rörande fångars sysselsättning, att det för de blinda oumbärliga korgmakeriet
ej vidare måtte förekomma i fängelserna till försäljning i den allmänna
marknaden ävensom att i övrigt vanföras och lyttas arbete måtte i största
möjliga mån skyddas mot konkurrens med fångarbetet.
Genom brev den 4 november 1904 anbefallde Kungl. Majit fångvårdsstyrelsen
att tillse, att fångarbetet, i den mån omständigheterna det medgåve,
bleve så ordnat, att i fängelserna icke idkades tillverkning för försäljning i
allmänna marknaden av sådana borstbinderi-, korgmakeri- och andra arbeten,
vilka vore av beskaffenhet att särskilt lämpa sig att utföras av blinda,
vanföra eller lytta. I anledning härav bedrives numera inom fångvården icke
något korgmakeri. Den borsttillverkning, som äger rum vid fångvården, sker
endast för statsförvaltningens räkning och sker vid straffängelset i Falun.
Budgetåret 1933/1934, det sista år, för vilket berättelse avgivits, uppgick hela
antalet mandagsverken inom fångvården till 542,194. Därav användes 2,800
Revisorernas
uttalande.
— 166 —
Folkliga
musikskolan
i Ingesund
vid Arvika.
dagsverken för borstbinderiarbeten. Fångvårdens inkomst av borstbinderiarbetet
utgjorde samma budgetår 1,179 kronor 51 öre.
Vid sex sinnessjukhus bedrives tillverkning av borstar, korgar och dörrmattor
utöver eget behov. Inneliggande lager utgjorde vid 1935 års början
omkring 6,850 borstar, 160 korgar och 190 dörrmattor. För samma år beräknades
tillverkningen bliva cirka 10,200 borstar och 600 korgar.
Revisorerna ifrågasätta, om ej ovannämnda tillverkningar kunde i första
hand reserveras för de blinda, som därigenom skulle beredas bättre möjlighet
till avsättning av sina produkter.
För avsättningen av de blindas arbeten är det enligt vad erfarenheten visat
av synnerligen stor betydelse, att försäljningen, som endast i ringa mån
kan omhänderhavas av de blinda själva, organiseras på ett ändamålsenligt
sätt. Denna sida av saken synes i allra högsta grad böra uppmärksammas.
Enligt revisorernas mening är det önskvärt, att frågan örn avsättningen av
blindarbeten såväl av enskilda som av blindundervisningsanstalter blir slutligt
prövad. Därvid bör komma under övervägande ej blott huruvida och i
vad mån hittills tillämpade grunder i fråga örn upphandling för det allmännas
räkning bör omläggas för tillgodoseende av ifrågavarande syfte, utan ock
i vad mån detta kan tillgodoses genom inskränkning av tillverkningen av för
de blinda lämpliga arbeten vid andra statliga anstalter, genom förbättrad försäljningsorganisation
eller på andra sätt, som kunna befinnas lämpliga och
för saken gagneliga.
Besöket har i övrigt icke föranlett vidare uttalande från revisorernas sida.
§ 51.
Revisorerna hava avlagt besök vid folkliga musikskolan i Ingesund i Arvika
landsförsamling.
Musikskolans ägare är föreningen för det folkliga musiklivets främjande.
Skolan har framgått ur den vid Ingesunds folkhögskola åren 1911—1923
försöksvis bedrivna undervisningen i musik och vid folkhögskolan åren 1921
—1923 anordnade fristående spelmanskurser. Som självständig institution
trädde skolan i verksamhet hösten 1923. Lokaler förhyrde den först av folkhögskolan,
som då var förlagd till Agneteberg, beläget inom Arvika stads område.
Då folkhögskolan hösten 1926 inflyttade i sina nya byggnader i Ingesund
i Arvika landsförsamling, flyttade även musikskolan dit och hade där
sin verksamhet till år 1933, då en för musikskolan uppförd särskild byggnad
kunde tagas i bruk. Kostnaderna för dessa lokaler, 254,000 kronor, hava helt
bestritts av lotterimedel.
Skolbyggnaden innehåller i första våningen hall, två omklädningsrum, sångsal,
lärarrum, expedition, bibliotek med läsrum, ett mindre övningsrum samt
ett större rum för samspelning, i andra våningen »stora salen» med scen och
läktare, två mindre rum och ett serveringsrum. I trapphuset finnas tre mindre
rum och över scenen ett större rum, för närvarande avdelat i tre övningsrum.
Stora salen är drygt 24 meter lång och 13 meter bred. Salen har stundom ut
-
— 167 —
hyrts till konferenser och möten av skilda slag samt för tennisspel. Räkenskapsåren
1933/1934 och 1934/1935 inbragte den i hyror 942 kronor 50 öre,
respektive 260 kronor.
Folkhögskolan och musikskolan hava gemensam föreståndare, men äro
eljest i ekonomiskt och organisatoriskt hänseende fullt skilda institutioner.
Medeltalet elever i musikskolan har under senaste femårsperioden varit 55
per vinterkurs. I gengäld mot att folkhögskolans elever fa använda stora salen
till gymnastikövningar och samkväm, få musikskolans elever intaga sina
måltider i folkhögskolans elevhushåll på samma villkor som folkhögskolans
elever. Enligt uppgift hava för närvarande samtliga manliga elever, 27 stycken,
sina bostäder på längre eller kortare avstånd från skolan. Av de 19
kvinnliga eleverna äro 9 tillika elever vid folkhögskolan och hava i likhet
med 7 andra av musikskolans kvinnliga elever sin bostad därstädes. Tre
kvinnliga elever hava sin bostad i Arvika stad.
Revisorerna konstaterade vid sitt besök, att stora salen givits dimensioner,
som betydligt överstego vad som i fråga om lokalutrymme finge anses vara
behövligt vid musikskolan. Med hänsyn till skolans belägenhet, cirka fem
kilometer från Arvika, torde ej heller kunna förväntas, att nämnda sal skall,
utom i rena undantagsfall, kunna komma till användning och fullt utnyttjas
såsom samlingssal vid möten, kongresser, konserter och dylikt. På grund
härav anse sig revisorerna böra framhålla, att uppförandet av ifrågavarande
byggnad medfört större kostnader, än som varit för folkliga musikskolan
nödvändigt.
Revisorernas
uttalande.
— 168 —
Undersöknings-
och
beyakningsfartyget
Skagerak.
NIONDE HUVUDTITELN.
Jordbruksdepartementet.
§ 52.
För att i olika avseenden bispringa fisket, särskilt vid rikets västra kust,
hava två staten tillhöriga fartyg tagits i anspråk, det ena f. d. kanonbåten
Svensksund, avsedd huvudsakligen för bevakningstjänst och skydd mot intrång
i fisket, det andra Skagerak, sedan 1905 i verksamhet för hydrografisk-biologiska
undersökningar av de Sverige omgivande haven samt för
tillsyn och bevakning vid havsfiske. Sedan båda dessa fartyg numera befunnits
icke motsvara tidens krav, har byggandet av ett nytt större fartyg
beslutats. Detta fartyg, som ock erhållit namnet Skagerak, beräknades
kunna träda i verksamhet den 1 maj 1935, varvid det äldre fartyget med
samma namn skulle upphöra med sin verksamhet. Kungl. Maj:t har sedermera
förordnat, att det äldre fartyget skulle överlämnas till tullverket såsom
bevakningsfartyg.
Vid beräknandet av anslag till driften för budgetåret 1934/1935 beräknades,
att det äldre fartyget under samma år skulle vara i verksamhet under 8
månader och det nya med dess beräknade större personal och ökade omkostnader
i övrigt under 2 månader. Med utgångspunkt härifrån bestämdes
omkostnadsstaten för nämnda budgetår på följande sätt:
Avlöningar ........................................... kronor 34,204
Proviant för 10 månader och portionsersättning............ » 12,792
Kol och olja .......................................... » 18,000
Reparationer, utrustning och underhåll .................. » 13,885
Beklädnad, läkare, medicin, tvätt, transporter samt diverse
och oförutsedda utgifter.............................. » 8,119
Summa kronor 87,000
Befälhavare, styrman, förste maskinist och kockstewart förutsattes anställda
på år. För övrig personal beräknades månadsavlöning, utgående allenast
för de 10 månader, seglationstiden borde omfatta. Fartygets befälhavare
är underställd länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Denna styrelse
har också den 19 september 1931 utfärdat instruktion för befälhavaren.
Den årsanställda personalen (befälet) anställes av länsstyrelsen i samråd
med svenska hydrografisk-biologiska kommissionen, medan personalen i övrigt
anställes av befälhavaren. Befälhavaren är enligt instruktionen redogörare
för fartyget. För bestridande av kostnaderna för fartygets underhåll
— 169
och drift äger befälhavaren att utav härför anvisade medel av länsstyrelsen
erhålla förskott med högst 10,000 kronor. För de sålunda uppburna medlen
har befälhavaren att ställa uppbördsborgen. Så ofta sådant är erforderligt,
skall befälhavaren beredas ersättning för de från förskottet gjorda
utbetalningar, för vilket ändamål han skall avlämna förteckning med vidfogade
verifikationer över dessa utgifter. Omhänderhavda medel är befälhavaren,
i den mån de icke äro behövliga för bestridande av löpande utgifter,
skyldig att hava insatta i bank, för vilket ändamål befälhavaren har
att öppna checkräkning med riksbankens avdelningskontor i Göteborg.
Enligt rapport för budgetåret 1934/1935 har bevakningsfartyget Skagerak
varit i gång sammanlagt 8 månader 18 dagar, innan det den 19 mars 1935
upplades på Götaverkens varv i Göteborg, där genom varvets försorg trålar
och annan material ilandtogos för att efter erforderlig omändring anbringas
på det under byggnad varande ersättningsfartyget. Detta började sin verksamhet
först den 31 juli 1935.
Enligt befälhavarens räkenskaper för budgetåret 1934/1935 har fartygets
ekonomi gestaltat sig som följer.
Inkomsterna hava bestått av riksstatsanslaget, 87,000 kronor, samt under
året inbetalade kostpenningar 968 kronor (4 kronor örn dagen erlägges av
ombordvarande person, som ej tillhör besättningen).
Utgifterna fördela sig å följande poster:
1) avlöning ........................................ kronor 32,028:30
2) kol och olja...................................... 5 8,963:98
3) proviant och portionsersättning.................... » 13,015:38
(Detta konto innefattar förutom proviantutgifter portionsersättning
med 2,022 kr., kostnad för i expeditionen
deltagande fiskeritjänstemän 968 kr., proviant för det nya
fartyget 767:71 kr., representation 216 kr. Utspisningen
har ägt rum under 262 dagar till ett medelpris av 2: 46 kr.
för person och dag.)
4) underhåll och utrustning. .. ....................... » 18,494:91
5) diverse ......................................... * 4,291:49.
Utgifterna hava sålunda uppgått till 76,794 kronor 3 öre. Behållningen har
uppstått å anslaget dels på grund av att det nya fartyget ej blivit färdigt,
med 10,925 kronor 30 öre, dels enligt räkenskapen i anledning av inbetalning
av kostpenningar 248 kronor 67 öre eller tillsammans 11,773 kronor
97 öre.
Räkenskaperna utvisa därjämte en reservation från budgetåret 1933/1934
på 2 kronor 33 öre samt en behållning per 1 juli 1934 å inbetalda kostpenningar
av 29 kronor 96 öre, eller tillsammans 32 kronor 29 öre.
Enligt budgetredovisningen för budgetåret 1934/1935 har emellertid sistnämnda
behållning å 32 kronor 29 öre upptagits såsom reservation å äldre
anslag samt överförts till inkomsttiteln E. 1 Reservationer å anslag till verkliga
utgifter. Såsom särskilda uppbördsmedel å anslaget »IX. J. 11. Undersöknings-
och bevakningsfartyg för havsfiskets behov» hava uppförts
— 170 —
848 kronor 67 öre. De direkta utgifterna å anslaget »IX. J. 11» hava upptagits
med 76,074 kronor 70 öre, och har vidare en reservation till budgetåret
1935/1936 redovisats med 11,773 kronor 97 öre.
En granskning av undersöknings- och bevakningsfartyget Skageraks giroräkning
med riksbankens Göteborgskontor visar, att ingen behållning fanns
den 1 juli 1934, att insättningar gjorts den 10 oktober med 2,000 kronor, den
14 mars 1935 med 2,000 kronor och den 6 april 1935 med 4,000 kronor,
varemot svara uttag den 1 mars 1935 med 1,000 kronor, den 30 april 1935
med 2,000 kronor, den 22 maj 1935 med 2,000 kronor och den 22 juni 1935
med 3,000 kronor. De senast nämnda tre uttagen synas motsvaras av större
inköp av matvaror och olika persedlar, som gjorts efter fartygets uppläggning
i mars 1935, ävensom utbetalning av avlöning till besättningen under
större delen av denna tid. Av en jämförelse mellan checkräkningen och
räkenskaperna framgår, att befälhavaren under längre tid haft till sin direkta
disposition betydande belopp, samt under tiden, då de månatliga utgifterna
för fartygets räkning hållit sig omkring 4,000—6,000 kronor, begagnat
sig av sin rätt att erhålla förskott upp till 10,000 kronor utan att
likväl, såvitt av räkenskapen framgår, på checkräkning hos riksbanken insätta
vad som ej vore oundgängligt erforderligt för förestående utgifter.
Revisorerna hava vid granskningen av fartygets räkenskaper kunnat konstatera,
att dessa lida av vissa brister. Inkomstverifikationer saknas sålunda
helt och hållet. Det räkenskapen bifogade inventeringsinstrumentet upptager
ingen behållning på grund av att för inventeringsförrättaren uppgivits,
att några medel, vilka voro av beskaffenhet att böra inventeras, icke förefunnos.
Räkenskapen däremot upptager å redovisning nr 12 ett saldo av
1,208 kronor 82 öre.
Enligt budgetredovisningen för budgetåret 1934/1935 har såsom tidigare
omnämnts å anslaget »IX. J. 11. Undersöknings- och bevakningsfartyg för
havsfiskets behov» uppförts en post om 848 kronor 67 öre såsom »särskilda
uppbördsmedel». I sistnämnda belopp ingår en post örn 600 kronor, som
Kungl. Majit anvisat från nionde huvudtitelns ordinarie reservationsanslag
till extra utgifter (1934/1935: IX. O. 7) såsom i nådeväg medgiven ersättning
åt kaptenen på nämnda fartyg för vad han fått vidkännas för återbetalning
av premier för erhållande av uppbördsborgen, vilka premier han påfört
fartyget. Återstående 248 kronor 67 öre motsvarar enligt fartygschefens räkenskaper
behållning av inbetalade kostpenningar. Enligt räkenskapsboken
hava emellertid kostpenningar under ifrågavarande budgetår inbetalats med
968 kronor. Detta belopp borde därför hava redovisats såsom i sin helhet
använt till utspisningen och behållningen, 248 kronor 67 öre, såsom uppkommen
å hela anslaget.
Då under budgetåret inbetalade kostpenningar, 968 kronor samt vissa utgifter
å tillhopa 719 kronor 33 öre (verif. 626, 627, 628 och 629) av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län ej bokförts å anslaget »IX. J. 11» utan
endast skillnaden mellan dessa belopp, 248 kronor 67 öre såsom en nettoinkomst,
har nämnda anslag i budgetredovisningen beträffande inkomster
— 171 —
och utgifter endast kommit att upptaga nettobelopp och icke bruttobelopp,
som borde hava varit fallet.
Slutligen torde här böra omnämnas, att under den första tiden av budgetåret
1934/1935 räkningar betalades till ej obetydliga belopp för sådana utgifter,
som avsågo nästföregående budgetår. Under budgetårets sista månader,
efter fartygets uppläggning på varv, hava större utbetalningar gjorts,
vilka tydligtvis avsett det under byggnad varande ersättningsfartyget. I
dessa inköp ingå bland annat i ej ringa omfattning finare konserver.
De konstaterade bristfälligheterna i räkenskapsföringen, sättet för disponerandet
av omhänderhavda medel samt verkställandet av uppköp för fartygets
räkning hava föranlett revisorerna till vissa erinringar av mera allmän
art. Med hänsyn till att ingen särskild, bokföringskunnig redogörare
finnes anställd, torde på fartygets befälhavare i fråga örn bokföringen ej få
ställas alltför stora krav. Länsstyrelse, som lärer få anses hava den ställning
i förhållande till fartyget, som eljest ankommer på redare, lärer emellertid
ej heller hava till förfogande arbetskraft, som är i stånd att bedöma
lämpligheten av inköp för fartygets räkning och vad som sammanhänger med
dess drift. På länsstyrelsen torde dock ankomma att tillse, att fartygets
räkenskaper vid avlämnandet befinna sig i sådant skick, att de lämna en
tillförlitlig och överskådlig bild av fartygets ekonomi. Oavsett vem som bör
anses hava det egentliga ansvaret för fartygets ekonomiska förvaltning, måste
revisorerna finna, att denna förvaltning icke alltid handhafts med önskvärd
sparsamhet och omtanke. Revisorerna hava såväl ur synpunkten av det
önskvärda, att inköp och dylikt för fartygets räkning underkastas viss granskning
för åvägabringandet av största möjliga likformighet med andra grenar
av statsförvaltningen samt för vinnande av större sparsamhet, haft under
övervägande, huruvida ej skötseln av fartygets ekonomi lämpligen borde
kunna överflyttas från länsstyrelsen till annan myndighet. Revisorerna hava
i första hand därvid tänkt på lotskaptenen i Göteborg, som redan förut handhar
skötseln av ett lotsfartyg och i sin tur sorterar under ett ämbetsverk,
som är väl förtroget med dylika ärenden. Genom en sådan anordning kunna
finnas större utsikter till ett bättre ekonomiskt resultat, då därigenom skulle
vinnas såväl en sakkunnig överledning för fortlöpande övervakning och rådgivning
beträffande fartygets ekonomi och rent sjöfartsmässiga skötsel som
en effektiv granskning av fartygets räkenskaper.
Ett samarbete med flottan lärer även kunna ske på sådant sätt, att i flottans
leveranskontrakt skyldighet inrymmes för leverantör att på samma villkor
leverera till »Skagerak».
Ett utnyttjande av postgiro på samma sätt som äger rum vid flottan synes
jämväl kunna medföra vissa fördelar.
Revisorerna hava på grund av vad här förekommit ansett sig höra fästa
uppmärksamheten på ovan omförmälda förhållanden.
Revisorernas
uttalande.
— 172 —
§ 53.
Lanna Borre- Revisorerna hava avlagt besök vid försöksgården Lanna Borregården i
gården. Saleby socken.
Efter förslag av Kungl. Majit till 1928 års riksdag upprättades vid Lanna
Borregården en fast försöksgård för jordbruket. Gården ställdes därvid under
förvaltning av styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet.
Förutom visst belopp såsom engångskostnad för försöksgårdens
upprättande anvisades även ett årligt driftkostnadsanslag. För budgetåret
1934/1935 är detta uppfört såsom förslagsanslag med 22,000 kronor.
Den av Kungl. Majit för nämnda budgetår fastställda staten för försöksgården
balanserar å 32,900 kronor. Såsom inkomster utöver statsanslaget
hava beräknats inkomst av växtodlingen 4,500 kronor, inkomst av kreatursskötsel
5,000 kronor samt hyresintäkter 1,400 kronor. Bland utgifterna
upptagas, bland annat, arvode till föreståndaren, 6,300 kronor, och assistenten,
5,000 kronor, samt ett förslagsvis upptaget belopp för dvrtidstillägg åt
dessa å 1,100 kronor.
Revisorernas '' Inkomstposten hyresintäkter å 1,400 kronor motsvaras av den ersättning,
uttalande. som föreståndaren och assistenten hava att erlägga för av dem bebodda bostadslägenheter.
Dessa hava alltså att av sina i staten upptagna löner inbetala
dessa gården tillkommande hyresintäkter. Vid centralanstaltens bokföring
härav har emellertid utgiftssidan endast belastats med utgående löner
efter verkställt avdrag av hyresbeloppet, vilket belopp av gården mottagits
och redovisats såsom inkomst. Revisorerna anse, att gårdens och centralanstaltens
räkenskaper böra bringas i full inbördes överensstämmelse.
Revisorerna hava uppmärksammat, att å försöksgården utställda räkningar
i regel likviderats för sent. Av denna anledning hava kassarabatter icke
kunnat erhållas. Denna underlåtenhet synes revisorerna så mycket anmärkningsvärdare,
som under budgetåret 1934/1935 räkenskaperna varje månad
utom för juni 1935 visat överskott på sätt av nedanstående tabell framgår.
Månad | överskott | Månad | överskott |
juli ........ | . . . . 817:52 | januari februari | 686''95 |
augusti ...... | ---- 2,239:86 | ........ 3,380: — | |
september | ---- 1,635:30 | mars | ......... 3,050:73 |
oktober .... | ____ 437:51 | april . . . | 1,796: 95 |
november | .... 179:60 | maj . .. | ...... 1,192:08 |
december | ____ 2,327:15 |
|
|
Under juni 1935 hava inneliggande räkningar likviderats i sådan utsträckning,
att räkenskaperna å försöksgården balanserats utan över- eller underskott.
Det pris, som erhållits för den till ortens mejeri levererade mjölken har
tillämpats även vid försäljning direkt vid gården. Det framgår ej av verifikationerna,
huruvida denna försäljning ägt rum jämväl till andra än gårdens
folk.
— 173 —
§ 54.
Vid 1930 års riksdag fattades beslut om upprättande vid Offers gård i
Boteå socken av Västernorrlands län av en fast försöksgård för jordbruket
och beviljades för detta ändamål förutom anslag till driftkostnader ett engångsanslag
å 77,500 kronor. Då det senare visade sig att försöksgårdens
byggnader icke motsvarade de krav, som rimligen borde uppställas för att
anstalten skulle kunna fylla sin uppgift, beviljade 1933 års riksdag ett reservationsanslag
å 112,000 kronor för nybyggnaden vid försöksgården. Nämnda
byggnader skulle även omfatta bostadslägenheter för föreståndare och assistent.
Det årliga driftkostnadsanslaget har för budgetåret 1934/1935 uppförts
med 24,000 kronor. Den av Kungl. Maj:t för nämnda budgetår fastställda
staten för försöksgården balanserar å 34,690 kronor. Såsom inkomster utöver
statsanslaget upptagas inkomst av växtodlingen 1,280 kronor, inkomst av
kreatursskötsel!! 8,910 kronor samt hyresintäkter och diverse 500 kronor.
Bland utgifterna upptagas bland annat arvode till föreståndaren 6,756 kronor
och assistenten 5,000 kronor samt ett förslagsvis upptaget belopp för dyrtidstillägg
å 1,100 kronor.
Försöksgården lyder under styrelsens för centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet förvaltning.
Med avseende å räkenskapernas förande vilja revisorerna göra samma erinringar
som gjorts beträffande försöksgården Lanna-Borregård. Revisorerna
hava dock här särskilt lagt märke till att, då utgifter för avgiftsbelagda
telefonsamtal förekomma i räkenskaperna, specificerade kvitton saknas.
Revisorerna hava vidare uppmärksammat, att månadsleveranserna av mjölk
till ortens mejeri bokförts såsom betalda först en och en halv månad efter
leveransmånadernas slut. Den å gården direkt försålda mjölken redovisas
icke med angivande av huru stor kvantitet mjölk som på sådant sätt försålts
och ej heller har priset per liter angivits. Rättelse härutinnan bör åvägabringas.
De till gården utställda räkningarna hava i allmänhet likviderats först lång
tid efter det de utfärdats. På grund härav hava kassarabatter i vissa fall
icke kunnat erhållas.
§ 55.
Revisorerna hava avlagt besök vid arrendeegnahemmen vid Nordhalla
och Basebo i Skaraborgs län samt Ventholm i Stockholms län.
Vid 1934 års riksdag (prop. nr 268, r. skr. nr 349) beslöts inrättandet av
en arrendeegnahemsfond, i vilken fond skulle ingå fastigheter, avsedda att
upplåtas till obemedlade och mindre bemedlade i syfte att skapa stadigvarande
arbetstillfällen för självförsörjning. Till fonden får enligt Kungl.
Maj :ts bestämmande från statens domäners fond överföras jordbruksegendomar,
lämpliga att användas för det nied arrendeegnahemsfonden avsedda
ändamålet. Därjämte kan, likaledes efter beslut av Kungl. Majit, jord i en
-
Offers försöksgård.
Revisorernas
uttalande.
Arrendeegnahemmen
i
Skaraborgs
län m m.
— 174 —
skild ägo inköpas av kronan att tilläggas fonden. De i fonden ingående
fastigheterna skola uppdelas i lägenheter med 8—12 hektar åker, vilka genom
statens försorg skola bebyggas och iordningställas. Dessa lägenheter, vilka
benämnas arrendeegnahem, upplåtas på arrende, med rätt för arrendatorn
att i sinom tid inlösa till honom upplåten lägenhet. Verksamheten handhaves
av en särskild nämnd, statens jordnämnd, för vilken instruktion fastställdes
den 30 juni 1934 (nr 435).
För budgetåret 1934/1935 har riksdagen såsom kapitalökning för arrendecgnahemsfonden
anvisat ett reservationsanslag av 1,200,000 kronor. Vid
bestämmande av detta belopps storlek utgick man från att ett hundratal arrendeegnahem
skulle tillskapas. Kostnaderna för dessa lägenheters iordningställande
uppskattades till 900,000 kronor. För inköp av enskild jord,
lämplig för styckning till arrendeegnahem, beräknades ett belopp av 300,000
kronor. För budgetåret 1935/1936 har riksdagen såsom kapitalökning för
arrendeegnahemsfonden anvisat ett reservationsanslag av 1,800,000 kronor.
De personer, som antagas till arrendatorer av arrendeegnahem, kunna i
samband med upplåtelsen för anskaffande av jordbruksinventarier, utsäde,
foder o. dyl. erhålla lån av statsmedel, s. k. arrendelån. För ändamålet beslöt
1934 års riksdag inrättande av arrendelånefonden. Såsom kapital för fonden
har riksdagen för vart och ett av budgetåren 1934/1935 och 1935/1936 under
utgifter för kapitalökning såsom reservationsanslag anvisat 300,000 kronor.
Fonden förvaltas av statskontoret.
Den 15 juni 1934 utfärdades kungörelse om arrendeegnahem (nr 279). I
denna kungörelse äro intagna allmänna bestämmelser för hithörande verksamhet
samt föreskrifter om arrendevillkor och inlösen av arrendeegnahem
m. m. I kungörelsen äro även meddelade bestämmelser angående utlämnande
av arrendelån. Dylikt lån, som ej får överstiga 4,000 kronor, är räntefritt
under hela lånetiden. Från och med andra året återbetalas arrendelånet
med en sextondel årligen. Låneverksamheten handhaves av statens
jordnämnd.
Den 24 september 1934 inköpte statens jordnämnd egendomen Nordhalla
i Skaraborgs län. Inköpspriset utgjorde 130,000 kronor och arealen uppgick
till 290 hektar, huvudsakligen bestående av åker.
Egendomen uppdelades på en huvudgård om 58.20 hektar, vilken sedermera
försåldes för 40,500 kronor, samt på 14 arrendeegnahem om tillsammans
231.84 hektar. Genomsnittsarealen per arrendeegnahem utgör således 16.50
hektar.
Den av statens jordnämnd för uppförande av bostadshus och uthusbyggnader
antagna entreprenörens anbud uppgår till 10,400 kronor per arrendeegnahem,
varav 4,100 kronor för bostadshus och 6,300 kronor för uthusbyggnad
med gödselvårdsanläggning. 14 uthusbyggnader och 12 bostadshus
hava numera uppförts, varjämte ett förutvarande stathus står kvar och användes
efter reparation som bostadshus å ett arrendeegnahem, och ett förutvarande
stathus flyttats och likaledes iordningsställts till bostadshus för sammanlagt
4,500 kronor.
— 175 —
Hela exploateringskostnaden uppgår till 369,500 kronor, vilket belopp
fördelar sig sålunda:
Inköpspris ............................ kronor 130,000
Huvudgård såld för .................. » 40,500 kronor 89,500
Byggnadskostnader .................................. » 148,000
Dikningskostnader .................................. » 90,000
Elektrifieringskostnader .............................. » 18,000
Vägkostnader ...................................... > 10,000
Kostnader för brunnar................................ » 4,000
Lantmäterikostnader ................................ » 2,000
Kostnader för betesanläggningar och trädgårdsanläggningar
m. m......................................... » 8,000
Summa kronor 369,500.
Per arrendeegnahem ................................ kronor 26,400.
Arrendeavgifterna vid Nordhalla uppgingo till högst 850 kronor, lägst 800
kronor eller till sammanlagt 11,750 kronor.
Vid Basebo voro bygnaderna till åtta arrendeegnahem under uppförande.
Vid Ventholm vörö åtta arrendeegnahem i det närmaste färdigställda och utarrenderade.
Arrendeavgifterna voro vid Ventholm bestämda till högst 800
kronor och lägst 500 kronor.
Revisorerna uppmärksammade vid sitt besök å Nordhalla, att väggarna Revisorernas
till två av bostadshusen, vilka vörö uppförda av gasbetong, genomsläppte nttalanderegnvatten.
Till följd härav voro innerväggarna vid tiden för besöket våta
och tapeterna delvis förstörda. I källarna till vissa bostadshus hade på grund
av felaktig lutning av golvet inträngande regnvatten blivit kvarliggande.
Ladugårdsdörrarna voro otäta och utförda av alltför klent trävirke. Revisorerna,
som förutsätta, att ovanberörda liksom andra bristfälligheter vid
ifrågavarande arrendeegnahem snarast avhjälpas, hava allenast velat omförmäla
vad sålunda vid besöket iakttagits.
§ 56.
Under sina resor hava revisorerna besökt en del kommuner, där arbetar- Arbetarsmåsmåbruk
inrättats och där jämväl förbättringsbidrag och nybyggnadslån ut- brnk m- mlämnats
från av riksdagen beviljade anslag för bostadsbyggande på landsbygden.
Vid 1933 års riksdag (prop. nr 181, r. skr. nr 280) beslöts inrättande av
arbetarsmåbrukslånefonden, från vilken fond lån skulle utlämnas i ändamål
att giva skogsarbetare eller därmed likställd arbetare tillfälle att förvärva
mindre lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk,
drivet vid sidan av annan verksamhet. Verksamhetens tillämpningsområde
begränsades till Norrland samt norra delarna av Dalarna och Värmland med
möjlighet för Kungl. Majit att i särskilda fall utsträcka verksamheten till
176 —
andra delar av riket. I anslutning till riksdagens beslut utfärdades kungörelse
den 14 juni 1933 (nr 331) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.
Sedan genom beslut av 1934 års riksdag låneverksamheten utsträckts
att omfatta hela landet, bär härav föranledd ändring i sagda kungörelse
verkställts genom kungörelse den 7 juni 1934 (nr 234).
Såsom kapital för arbetarsmåbrukslånefonden anvisade 1933 års riksdag
för budgetåret 1933/1934 ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor. Å tillläggsstat
till riksstaten för samma budgetår anvisade 1934 års riksdag såsom
kapitalökning för fonden ytterligare ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor.
För kalenderåret 1935 har 1934 års riksdag medgivit Kungl. Maj:t att
bevilja statslån från arbetarsmåbrukslånefonden intill ett belopp av 8,000,000
kronor. I samband härmed har riksdagen såsom kapitalökning för fonden
för budgetåret 1934/1935 anvisat ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor.
1935 års riksdag medgav, att Kungl. Maj:t finge för år 1936 bevilja statslån
från fonden intill ett belopp av 10,000,000 kronor samt anvisade såsom
kapitalökning för fonden för budgetåret 1935/1936 ett reservationsanslag av
5,000,000 kronor.
Ur egnahemsstyrelsens skrivelse den 6 september 1934 angående anslag
till fonden för innevarande budgetår torde här få återgivas följande:
Med hänsyn till det gynnsamma förlopp lånerörelsen erhållit i de nordligare
landsdelarna och till den stora betydelse, densamma kunde beräknas
få, vore det att förvänta att verksamheten skulle vinna en betydande utbred -ning i övriga delar av landet, dit densamma genom 1934 års riksdagsbeslut
utsträckts. Under 1936 torde det därför vara att räkna med ett ökat behov
av statslånemedel för ändamålet. Till jämförelse erinrade egnahemsstyrelsen,
att efterfrågan på de för budgetåret 1933/1934 tillgängliga lånemedlen
inom det dåvarande tillämpningsområdet uppgått till i runt tal 14,500,000
kronor.
Lånerörelsen regleras såsom förut framhållits genom kungörelserna den
14 juni 1933 (nr 331) och 7 juni 1934 (nr 234), varav inhämtas, bland annat,
följande.
Statslån från fonden kan tilldelas landskommun. Låneverksamheten skall
under statens egnahemsstyrelses överinseende inom kommun som regel handhavas
av en särskild nämnd (ärbetarsmåbruksnämnd) bestående av tre av
kommunalfullmäktige eller kommunalstämma utsedda ledamöter. Kungl.
Maj :t beviljar på därom av kommun gjord framställning arbetarsmåbruksstatslån.
Sådant lån användes för utlämnande av arbetarsmåbrukslån till
skogsarbetare eller därmed likställd arbetare, som därom ansöker hos kommunen.
Högsta lånebeloppet är 6,000 kronor. Med avseende å återbetalningen
uppdelas lånet i en amorteringsdel och en stående del. Den stående
delen skall fastställas till belopp, motsvarande kostnaden för jordförvärvet
jämte viss eventuell odlingskostnad, dock högst till en tredjedel av hela
lånet. Amorteringsdelen skall från och med sjätte året efter utgången av
det kalenderår, under vilket lånet beviljats, återbetalas med en trettiondel årligen.
Ä amorteringsdelen erlägges ej ränta. Å den stående delen, som i
— 177 —
regel ej är uppsägbar från kommunens sida, skall efter amoiteringstidens
utgång gäldas ränta efter den räntesats, som Kungl. Maj :t med hänsyn tagen
till räntesatsen å den stående delen av egnahemslån för jordbrukslägenlieter
bestämmer. Som säkerhet för arbetarsmåbrukslån skall som regel lämnas
första inteckning i lägenheten.
Till främjande av bostadsbyggande på landsbygden har 1933 1935 ars
riksdagar anvisat sammanlagt 33,000,000 kronor, varav 7,000,000 kronor för
innevarande budgetår.
Till den 15 mars 1935 har Kungl. Maj:t från dessa anslag anvisat medel
på sätt framgår av följande tablå:
Dag för beslut Ändamål
Anvisat belopp
kr.
9/2 1934
“/. o. 8/12 1933
samt 16/3 1934
17/u 1933 o.
31/5 1934
2/s 1934
31U 1934
21A> o. 21/i21934
28/9 1934
12/n 1934
22/2 1935
förbättringsbidrag och nybyggnadslån, som må
beviljas av egnahemsnämnderna ..........
egnahemsstyrelsens administrationskostnader . .
9,600,000
18,000
viss upplaga av en handledning för uppförande
och underhåll av lantbostäder ..............
förbättringsbidrag och nybyggnadslån i ärenden,
som på grund av klagomål kommit under egnahemsstyrelsens
prövning...................
förbättringsbidrag och nybyggnadslån, som må
beviljas av egnahemsnämnderna ..........
egnahemsstyrelsens administrationskostnader . .
egnahemsnämndernas administrationskostnader
förbättringsbidrag och nybyggnadslån i ärenden,
som på grund av klagomål kommit under egnahemsstyrelsens
prövning ..................
förbättringsbidrag och nybyggnadslån, som må beviljas
av egnahemsnämnderna..............
5,540
100,000
7,750,000
14,000
192,600
50,000
7,600,000
Summa 25,330,140.
Egnahemsnämndernas framställningar hösten 1934 örn medel till förbättringsbidrag
och nybyggnadslån avsågo ett sammanlagt belopp av inemot
39,000,000 kronor.
Närmare föreskrifter i fråga örn lån och bidrag till bostadsbyggnadsföretag
på landsbygden har Kungl. Majit meddelat i kungörelsen den 30 juni 1933
(nr 473) m. fl. I huvudsak innebära dessa föreskrifter följande.
Förbättringsbidrag få lämnas för ur hälsosynpunkt påkallade reparationer
och andra förbättringsarbeten å bostadslägenheter samt för uppförande av
nya bostadslägenheter i stället för förut befintliga, bristfälliga sådana, sa
framt de ifrågavarande bostadslägenheterna, sa vitt för närvarande kan bedömas,
äro behövliga för framtiden samt sökandena — för att inom den närmaste
tiden kunna genomföra vederbörande byggnadsföretag -— äro i behov
av ekonomiskt bistånd och förbinda sig att enligt fastställd byggnadsplan
och inom föreskriven lid utföra byggnadsföretagen. Såsom ytterligare villkor
är föreskrivet, att bostadslägenheterna efter byggnadsföretagens genomförande
skola uppfylla hälsovårdsstadgans krav. Bidragsbeloppet skall mot12
— 856687. Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1935. I.
— 178 —
Revisorernas
nttalande.
svara viss del av de för vederbörande byggnadsföretag uppskattade kostnaderna.
Denna del skall i varje särskilt fall bestämmas med skälig hänsyn
tagen till sökandens förmåga att själv bidraga med penningar, material,
transporter och eget arbete samt till den rätt han må äga att för byggnadsföretaget
av annan undfå ersättning. I regel skall bidraget understiga 50
procent av nyssnämnda kostnader. En högsta gräns är dragen vid ett belopp
av 1,000 kronor för bostadslägenhet.
Nybyggnadslånen löpa med 4 procents ränta, fordra godtagbar säkerhet
samt amorteras under en tid av 20 år. De få lämnas för samma slags byggnadsföretag
som förbättringsbidrag, dock icke för smärre reparationer och
förbättringsarbeten, och under samma förutsättningar med det undantaget,
att nybyggnadslån kan beviljas även person, som icke är i behov av ekonomiskt
bistånd för att byggnadsföretaget skall komma till stånd. Lånen få ej
överstiga 70 eller tillika med förbättringsbidrag 80 procent av byggnadskostnaderna.
En högsta gräns är beträffande nybyggnadslån dragen vid ett belopp
av 3,000 kronor för bostadslägenhet. Skall för samma byggnadsföretag utgå
såväl nybyggnadslån som förbättringsbidrag får dock nybyggnadslånet högst
uppgå till 2,000 kronor för varje särskild bostadslägenhet.
Rätt att tilldelas förbättringsbidrag eller nybyggnadslån tillkommer den,
som äger eller är underhållsskyldig för de bostadslägenheter, å vilka reparation
eller annat förbättringsarbete skall utföras eller som skola ersättas genom
nybyggnad.
Verksamheten handhaves av dels hälsovårdsnämnderna i de olika kommunerna,
dels hushållningssällskapens egnahemsnämnder, dels ock statens
egnahemsstyrelse. Hälsovårdsnämnderna skola mottaga ansökningar, verkställa
utredningar, yttra sig till egnahemsnämnderna om ansökningarna och
kontrollera byggnadsföretagen. Egnahemsnämnderna skola besluta angående
bidrag och lån, utbetala dessa, förvalta säkerheterna samt i avseende å
inbetalningar av räntor och amorteringar vara mellanhand mellan bidragseller
låntagaren och statskontoret. Egnahemsstyrelsen slutligen medverkar
vid fastställandet av de belopp, som för verksamheten få disponeras av de
olika egnahemsnämnderna, utgör klagoinstans beträffande egnahemsnämndernas
beslut i låneärenden samt leder och övervakar verksamheten. Kostnaderna
för organisationen bestridas av statsmedel, dock skola kostnaderna
för hälsovårdsnämnds verksamhet bestridas av vederbörande kommun.
Revisorerna hava besökt, bland andra, Los och Svegs kommuner. Den 1
augusti 1935 hade inom Los kommun beviljats anslag till 34 personer för inrättande
av arbetarsmåbruk med en sammanlagd summa å 169,130 kronor.
Förbättringsbidrag och nybyggnadslån hade lämnats till 55 personer och enbart
förbättringsbidrag till 25 personer.
Inom Svegs kommun hade vid samma tidpunkt, för inrättande av arbetarsmåbruk,
beviljats anslag å sammanlagt 98,350 kronor, fördelat på 19 personer.
Förbättringsbidrag hade beviljats till 50 personer.
Ifråga om användandet av de anslag, som av riksdagen beviljats till förbättringsbidrag
och nybyggnadslån å landsbygden samt arbetarsmåbruk, ha
-
— 179 —
va revisorerna konstatera!, att mot arbetets utförande vissa erinringar kunna
göras. Så till exempel har den yttre väggbeklädnaden stundom utförts
med liggande bräder, och väggfyllnaden, som bestod av sågspån, varit jämväl
under fönstren av samma fyllnadsämne. Det kan ifrågasättas huruvida
det icke varit lämpligare att väggbeklädnaden utförts med stående ohyvlade
bräder och kantribb över fogarna, enär en på dylikt sätt utförd väggbeklädnad
är mera motståndskraftig mot röta än annan. Där väggarnas mellanfyllnad
består av sågspån eller annat krympbart fyllnadsämne torde det vara av
särskild vikt att under fönstren fyllnaden sker med icke krympbart fyllnadsmedel.
Allt efter som erfarenhet på ifrågavarande områden vinnes, torde emellertid
nu påtalade brister i fråga om byggnadsarbetets planläggande och utförande
bliva mindre framträdande. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke
statens egnahemsstyrelse borde till sitt förfogande erhålla medel för en något
utökad konsulterande verksamhet, framförallt i fråga om arbetarsmåbruken,
och därigenom förebygga vissa onödiga kostnader.
I stort sett hava revisorerna funnit arbetarsmåbruken ändamålsenligt anordnade.
Med hänsyn till den uppgift, som dessa upplåtelser i första hand
avse att fylla, nämligen att giva en god och billig bostad åt vissa grupper av
lönearbetare — framförallt skogs- och jordbruksarbetare —, syntes dessa
småbruk i regel vara väl planerade och jordtilldelningen behörigen avvägd.
Jämväl de bostäder, som uppförts eller förbättrats genom nybyggnadslån och
förbättringsbidrag, synas vara av tillfredsställande beskaffenhet. De byggnadsarbeten,
som revisorerna varit i tillfälle att se, hava i stort sett visat sig
vara väl planlagda och utförda. Såväl den centrala myndigheten, statens
egnahemsstyrelse, som de kommunala organ, vilka haft dessa arbetsuppgifter
sig anförtrodda, synas hava på ett erkännansvärt sätt fyllt sina åligganden.
Revisorerna hava funnit, att dessa sociala välfärdsåtgärder allmänt ansetts
komma att väl fylla sitt syfte.
§ 57.
Föregående års revisorer, som togo del av ett flertal länsstyrelsers beslut Ersättning av
angående utbetalande av ersättning för släckning av skogseld, iakttogo här- f^^^ning
vid, att olika principer tillämpades samt framställde i anledning härav vissa av skogseld,
erinringar.
Jämväl innevarande års revisorer hava ansett det vara av intresse, att
närmare undersöka, efter vilka grunder ifrågavarande ersättning utgått. Vid
sin granskning av de utbetalda ersättningarna under senaste budgetår hava
revisorerna, bland annat, gjort följande iakttagelser.
Å en egendom, taxeringsvärderad till 110,000 kronor, uppstod genom åskslag
en mindre skogseld. Vid släckandet av densamma blev en ägaren av egendomen
tillhörig eldsläckningsapparat förstörd. Sedan ägaren hos vederbörande
länsstyrelse anhållit örn ersättning för dels den förstörda eldsläckningsapparaten
med 35 kronor, dels för vakthållning å brandplatsen med 20 kro
-
— 180 —
Revisorernas
uttalande.
nor, tillerkändes honom ersättning av statsmedel för eldsläekningsapparaten
med det begärda beloppet.
Vid en eldsvåda å en torvströmosse bär ersättning utgått för biltransporter
av manskap samt förstörda brandredskap (spadar, gafflar m. m.), till en son
till ägaren av mossen, vilken person drev en därå belägen torvströfabrik.
Däremot har vederbörande länsstyrelse icke ansett sig böra medgiva ersättning
för av nämnda person debiterad kostnad för »kaffe och bröd» till vaktmanskapet
å brandplatsen.
Ersättning har i ett fall tillerkänts en arrendator å prästgård, å vars ägor
skogseld utbrutit, för arbete under 4 timmar med tillsammans 4 kronor.
Ett municipalsamhälles frivilliga brandkår har hos länsstyrelsen anhållit
om ersättning »för utförd räddning» av viss fastighet i samband med släckning
av skogsbrand, vilken ersättning jämväl av länsstyrelsen utbetalats. Av
handlingarna framgår emellertid, att en av brandkåren i sådant hänseende
gjord ansökning till brandförsäkringsförening, hos vilken ifrågavarande fastighet
varit brandförsäkrad, avslagits under motivering att skogsbranden
varit vållande till eldfaran och länsstyrelsen därför vore ersättningsskyldig.
I samband härmed vilja revisorerna omnämna, att, sedan en landsfiskal
till vederbörande länsstyrelse inkommit med framställning om gottgörelse av
statsmedel till visst i framställningen närmare angivet släckningsmanskap
m. fl. för utfört arbete vid släckning av skogseld, efter anmaning från länsstyrelsen,
de försäkringsbolag, vari vissa av skogselden hotade fastigheter varit
försäkrade, deltagit med hälften av kostnaderna för eldsläckningsarbetet.
Ersättning till brandkårer för biträde vid släckning av skogseld har i allmänhet
utgått enligt tariff, som utarbetats av Svenska brandkårernas riksförbund.
Enligt vad räkenskaperna utvisa har dock i flera fall dylik ersättning,
som av vederbörande länsstyrelse ansetts för hög, nedsatts. I en del
fall har det visat sig, att den gottgörelse, som av brandkår enligt avtal utbetalats
till brandmanskap, varit betydligt lägre än den i tariffen angivna.
I vassa fall hava även brandfogde och kronobetjäning beretts gottgörelse för
deltagande i eldsläckningsarbete i form av gratifikation eller belöning.
På grund av vissa iakttagelser, som under nästföregående års revisionsarbete
gjordes med avseende å statsverkets utgifter för ersättning av skogseld,
hade revisorerna då funnit, att från varandra synnerligen avvikande principer
av olika länsstyrelser tillämpades vid bestämmande av den ersättning, som
jämlikt 17 § lagen om förekommande och släckning av skogseld den 14 oktober
1914 kunde av statsmedel utgå till den, som deltagit i eller på annat
sätt varit verksam för släckning av skogseld, och gjorde revisorerna i anledning
härav vissa uttalanden. Innevarande års revisorer hava funnit, att alltjämt
olika principer härutinnan tillämpats och att från anslaget utbetalats
ersättning i flera fall, då ersättning av statsmedel icke bort utgå. Revisorerna
finna det synnerligen angeläget, att för nedbringande av statsverkets kostnader
för berörda ändamål åtgärder, i enlighet med vad 1935 års riksdag i
sin skrivelse nr 279 begärt, snarast möjligt vidtagas för en fullständig revision
av nu gällande bestämmelser i ämnet.
— 181 —
TIONDE HUVUDTITELN.
Handelsdepartementet.
§ 58.
I anslutning till verkställd utredning rörande verksamheten vid statens Anlitande av
provningsanstalt har Kungl. Majit genom cirkulär den 26 maj 1933 (nr 244) 8J?tenB^prov—
under erinran örn att statens provningsanstalt hade till uppgift att för
det allmänna och för enskildas räkning samt i vetenskapligt syfte utföra
provningar och undersökningar av materialier, konstruktionsdelar, instrument
och apparater med avseende på deras mekaniska, kemiska och fysiska
egenskaper och beskaffenhet — föreskrivit, att statliga myndigheter och institutioner
vid förekommande behov av provningar och undersökningar, tillhörande
statens provningsanstalts arbetsområde, skulle, i den mån de icke hade
tillgång till egna anordningar, för utförande av sådana provningar och undersökningar
i största möjliga utsträckning för ändamålet anlita statens provningsanstalt.
Vid sin granskning av telegrafstyrelsens räkenskaper för år 1934 hava
revisorerna iakttagit, att till byråingenjören Gust. v. Heidenstam utbetalats
tillhopa 1,480 kronor för utförda analyser av prov å kreosotolja.
Ifrågavarande analyser av kreosotolja synas hava varit av beskaffenhet att Revisorernas
för desammas utförande telegrafstyrelsen i enlighet med bestämmelserna i nttalandeovanberörda
cirkulär bort anlita statens provningsanstalt. Med hänsyn härtill
och då anledning finnes antaga, att liknande förfaringssätt förekommer
även inom andra områden av statsförvaltningen, hava revisorerna, som finna
det angeläget, att provningsanstalten tillföres inkomster i avsedd omfattning,
velat bringa telegrafstyrelsens ovanberörda förfarande till riksdagens
kännedom.
— 182 —
ELFTE HUVUDTITELN.
Pensionsväsendet.
§ 59.
Inköp av Enligt § 41 i det för prästerskapets änke- och pupillkassa gällande reglerar
^präster- mentet den 17 december 1926 (nr 529) åligger det direktionen, bland annat,
skåpets änke- att snarast möjligt göra kassans medel räntebärande. De medel, som äro
°° kassa''11" erforderliga för kassans löpande utgifter, skola, utom vad som behöves för
hållande av en mindre dagskassa, insättas å räntebärande bankräkning, övriga
medel skola redovisas i värdehandlingar, på sätt närmare framgår av
nämnda paragraf.
I 3 mom. av samma paragraf stadgas, att fastighet, som prövas oundgänglig
för beredande av förvaltningslokal för kassan, jämväl får av kassan förvärvas
under förutsättning att direktionens samtliga ledamöter i beslutet deltaga
och därom äro ense.
Fullmäktige för prästerskapets änke- och pupillkassa antogo år 1934 ett
då framlagt förslag till vissa ändringar i och tillägg till ovanberörda reglemente.
Enligt nämnda förslag skulle 3 mom. av § 41'' erhålla följande lydelse:
Fastighet,
vari kassan har inteckning och vilken till följd av konkurs eller
utmätning försäljes å offentlig auktion, må direktionen låta åt kassan inköpa,
därest direktionen anser kassans rätt och säkerhet sådant erfordra.
Även annan fastighet må i och för penningplacering inköpas, såvida samtliga
direktionsledamöter äro därom ense.
Såsom motiv härför anförde fullmäktige, att det vore lämpligt, att kassan
erhölle möjlighet att fördela sina kapitalplaceringar ä olika slags objekt,
såväl fastighet i egenskap av rent materiellt värde som inteckningar och
andra värdehandlingar av olika slag. Härigenom kunde nämligen enligt
fullmäktiges mening den risk, som annars uppstode vid''snabba förändringar
av penningvärdet, i viss mån minskas.
Sedan fullmäktige i skrivelse den 7 december 1934 hemställt, att Kungl.
Majit måtte stadfästa förslaget alt gälla från och med den 1 maj 1935, anbefalldes
kammarkollegiet och statskontoret genom remiss den 22 augusti
1934 att gemensamt avgiva utlåtande över förslaget. Den 25 april 1935 anförde
i anledning härav ämbetsverken, bland annat, följande:
Gällande reglemente för prästerskapets änke- och pupillkassa innehåller
i § 41 bestämmelser om skyldighet för kassans direktion att göra kassans
medel räntebärande samt angiver i vad slag av värdehandlingar medlen skola
183 —
redovisas. Enligt dessa bestämmelser må även fastighet, som prövas oundgänglig
för beredande av förvaltningslokal för kassan, kunna av kassan förvärvas.
Enligt nu föreliggande förslag skulle jämväl annan fastighet för
penningplacering kunna inköpas. Ämbetsverken äro av den meningen, att
i detta liksom i andra likartade fall en fondplacering i egna, för ändamålet
förvärvade fastigheter med hänsyn ej blott till de risker, utan ock till de
mångahanda praktiskt ekonomiska bestyr, som äro förenade med själva
fastighetsförvaltningen, ej bör ifrågakomma. Det kan ej rimligen begäras,
att erforderlig sakkunskap och erfarenhet på detta område skola vara i tillfyllestgörande
grad representerade hos inrättningar av förevarande slag.
Även om det icke kan förnekas, att under nuvarande ränteförhållanden svårigheter
ofta möta att på ett ur avkastningssynpunkt tillfredsställande sätt
placera det allmännas fondtillgångar, kunna ämbetsverken med hänsyn till
nu anförda förhållanden icke finna en ändring av kassans reglemente på
denna punkt tillrådlig.
Kungl. Maj:t utfärdade sedermera den 26 april 1935 kungörelse (nr 148)
angående ändring i vissa delar av ovanberörda reglemente. I den ursprungliga
lydelsen av § 41 blev emellertid någon ändring icke vidtagen.
Enligt ett den 29 december 1933 dagtecknat köpekontrakt hade mellan
direktören A. Lönnell — säljare — och prästerskapets änke- och pupillkassa
— köpare — träffats följande överenskommelse:
§ 1\
Säljaren överlåter till köparen samtliga andelar (900 st.) i Bostadsföreningen
Vasastaden u. p. a., in blanco transporterade, för ett pris av
650,000: — Sexhundrafemtiotusen kronor.
§ 2.
Likvidering av andelarna samt desammas överlämnande skall ske den 2
januari 1934.
§ 3.
Bostadsföreningen är ägare av och har lagfart å fastigheterna n:o 26 och
27 i kvarteret Fanan i Stockholm. Föreningen svarar för följande lån mot
inteckningar å motsvarande belopp i fastigheterna.
Mom. a). Till Stockholms Intecknings Garanti A. B. å Kr. 1,200,000: —
löpande med 5 %> ränta. Lånet är bundet till den 15 Febr. 1937.
Mom. b). Till Stockholms Enskilda Banks Notariatavdelning (Anderssons
fond) å Kr. 700,000: —, varav 520,000: —- kr. löpa med 6 % ränta och
180,000: — kr. löpa med 5.5 % ränta. Hela lånet är uppsagt att inbetalas
den 3 april 1934.
§ 4.
Vid likviden skall säljaren till köparen överlämna samtliga fastigheterna
besvärande inteckningar liggande ovanför sammanlagt 1,900,000:— kr.
§ 5- .
Säljaren garanterar att föreningen vid tillträdet icke häftar för andra skulder
än här ovan under § 3 och 4 sägs, samt att alla räntor pr den 31 december
1933 då äro betalda.
Säljaren garanterar vidare, att mätarna för elektricitet och vatten avläsas
— 184 —
den 30 december 1933 och skall säljaren vid likviden förete kvitton utvisande
att dessa avgifter äro betalda. För all före den 1 januari 1934 förbrukad
koks skall säljaren svara för likviden. I fråga om skatter skall säljaren
å likviddagen förete kvitterade skattesedlar avseende under år 1933 förfallna
kommunal- och kronoskatter.
§ 6.
Säljaren garanterar vidare att för återstående delen av innevarande hyresår,
således för tiden 1 januari—30 september 1934 inflyta hyror till ett sammanlagt
belopp av 3/4 utav kronor 214,212: 50.
I den mån hyror för första kvartalet 1934 inbetalas till säljaren, skall
säljaren till köparen redovisa sålunda influtna belopp.
§ 7.
Vid likviden har säljaren att till köparen överlämna allenast följande föreningen
rörande handlingar: samtliga hyreskontrakt, föreningens lagfartsbevis,
brandbevis, ritningar, gällande designationer, taxeringsbevis för år
1933, kontrakt angående renhållning, elektricitet, vatten, sotning och koks.
§ 8.
Köparen garanterar att föreningen snarast möjligt å allmänt sammanträde
entledigar den nuvarande styrelsen samt beviljar densamma ansvarsfrihet
för tiden intill den 1 januari 1934.
§ 9.
Säljaren utfäster sig att å det i § 3 mom. a härovan angivna lån hos
Stockholms Intecknings Garanti A. B. gottgöra köparen ett belopp som motsvarar
vad köparen erlagt i ränta utöver 4 % å detta lån, dock längst för
tiden från den 1 januari 1934 till den 15 februari 1937, allt enligt särskild
skriftlig förbindelse.
Köparen å sin sida förklarar sig villig dels att medverka till sänkning av
nämnda ränta, dock utan kostnad för köparen, dels ock inlösa lånet, så snart
inteckningarna hållas tillgängliga för inlösen till ett belopp av 1,200,000
kronor.
§ 10.
Vid detta avtals undertecknande erlägger köparen i handpenning Kronor
50,000: —. Resterande belopp erlägges den 2 januari 1934, då jämväl vidräkning
sker.
Vidare försålde genom köpeavtal den 18 september 1934 byggnadsingenjörerna
B. Nilsson och G. Bredberger till prästerskapets änke- och pupillkassa
dem tillhöriga fastigheterna nr 44—50 i kvarteret Harpan i Oscars
församling i Stockholm för en köpeskilling av 5,050,000 kronor. Kassan
överlät å sin sida till Nilsson och Bredberger samtliga andelar i bostadsföreningen
Vasastaden u. p. a. ävensom sin fordran hos nämnda förening
för en köpeskilling, som beräknades efter ett värde å föreningens fastigheter
nr 26 och 27 i kvarteret Fanan i Oscars församling i Stockholm av
2,550,000 kronor.
Revisorerna för granskning av prästerskapets änke- och pupillkassas förvaltning
och räkenskaper för ecklesiastikåret 1934/1935 hava i sin den 7
— 185 —
september 1935 avgivna revisionsberättelse beträffande nu ifrågavarande
köp gjort följande uttalande:
I sin förra revisionsberättelse meddelade revisorerna, att direktionen för
kassans räkning inköpt en fastighet samt att »direktionen därigenom lyckats
erhålla en ränteavkastning, som med hänsyn till det nuvarande ränteläget
måste anses vara fullt tillfredsställande». Revisorerna anse sig också i sin
nu avgivna revisionsberättelse böra något beröra denna sak. Under det
ecklesiastikår, som revisionen avser, har direktionen genom fastighetsbyte
förvärvat en annan och större fastighet än den i förra revisionsberättelsen
omnämnda. Såväl vid det första som det senare förvärvet av fastighet har
direktionen erhållit stöd av de vid stämma åren 1933 och 1934 församlade
fullmäktige. Genom det senaste fastighetsförvärvet kommer kassan att i sin
egen fastighet erhålla en förvaltningslokal till avsevärt lägre kostnad än den
som hittills utgått för förhyrd lokal. Revisorerna hava funnit, att detta
senare fastighetsförvärv ytterligare ökat möjligheten att erhålla en med nuvarande
ränteläge tillfredsställande avkastning å kassans kapital och att därigenom
den minskning av pensionerna, som under alla förhållanden icke kan
helt undgås, så långt möjligt begränsats. Den omtanke, med vilken köpet
förberetts, det sätt, på vilket direktionen under den tid den omhänderhaft
fastighetsförvaltningen, löst denna uppgift och de åtgärder den vidtagit, för
att fastigheten skall giva bästa möjliga avkastning, hava bibringat revisorerna
den uppfattningen, att man härvid sökt skydda sig gentemot de risker, som
varje dylik kapitalplacering dock onekligen i sig innesluter.
Revisionsberättelsen är undertecknad av den av Kungl. Maj:t förordnade
revisorn ävensom av de utav fullmäktige utsedda revisorerna.
Av kassans räkenskaper framgår vidare, att kassans direktör samt en av
dess tjänstemän i egenskap av vice värdar för ifrågavarande fastigheter uppbära
vardera ett årligt arvode av 1,800 kronor.
Till förbättrad pensionering för änkor och barn efter delägare i prästerskapets
änke- och pupillkassa har det allmänna medverkat med förmåner
av skilda slag i en omfattning, som icke förekommer vid andra änke- och
pupillkassor. På grund härav hava revisorerna vid flera tillfällen ansett
sig böra ingå på en närmare granskning av änke- och pupillkassans förvaltning.
Revisorerna hava därvid haft anledning framställa anmärkningar mot
vissa förvaltningsåtgärder.
Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att enligt gällande reglemente
för prästerskapets änke- och pupillkassa kassan äger förvärva fastighet allenast
i den mån dylikt förvärv prövas oundgängligt för beredande av förvaltningslokal
för kassan. Det framgår vidare, att av fullmäktige gjord framställning
örn ändring av reglementet i sådan riktning, att även annan fastighet
skulle få inköpas, icke vunnit Kungl. Majrts stadfästelse. Revisorerna
kunna under sådana förhållanden icke undgå att finna det anmärkningsvärt,
att kassan utan hänsyn till gällande föreskrifter ansett sig böra inköpa
ifrågavarande fastigheter, vilket innebär att i det närmaste en fjärdedel av
kassans kapital, som den 30 april 1935 utgjorde 21,911,084 kronor 41 öre,
placerats i fastigheter. Även örn den omständigheten, att kassarevisorernas
Revisorernas
uttalande.
— 186
ovanberörda uttalande biträtts av den av Kungl. Majit utsedde revisorn,
kan anföras som stöd för åtgärdens riktighet, kunna riksdagens revisorer,
i betraktande av de betydande förmåner, som med riksdagens medverkan
utgå till prästerskapets änke- och pupillkassa, och då gällande reglementsföreskrifter
icke synas hava blivit behörigen iakttagna, icke underlåta att
fästa riksdagens uppmärksamhet på nu angivna förhållanden.
— 187
Statens affärsverksamhet.
§ 60.
Samtliga tjänstebrevsberättigade myndigheter och institutioner m. fl. äro Tjänstebrevsangivna
i allmänna poststadgan, utfärdad av generalpoststyrelsen den 4 ok- ^ni„ld
tober 1932. Gällande bestämmelser om tjänstebrevsrätt återfinnas i förord- inbetala å
ningen den 5 mars 1920 (nr 130; S. F. nr 408/1930, 177/1933) angående ut- ”tottebo''lopp*
görandet av postavgifter för tjänsteförsändelser. Enligt § 9 första stycket
av nämnda förordning äger generalpoststyrelsen meddela beslut rörande den
omfattning, i vilken beviljad tjänstebrevsrätt må utnyttjas, samt även i övrigt
meddela de närmare föreskrifter, som för denna förordnings tillämpning
kunna vara erforderliga, och har styrelsen därvid att, när så prövas nödigt,
samråda med statskontoret.
Riksdagens år 1934 församlade revisorer gjorde hos generalpoststyrelsen
förfrågan, huruvida utmätningsman eller annan (landsfiskal, fjärdingsman,
stadsfogde, exekutionsbiträde), som har skatteindrivningen örn hand, ägde
rätt att som tjänstebrev befordra de anmaningar att inbetala å rest uppförda
skattebelopp, som dessa tjänstemän bruka översända.
Å denna förfrågan erhöllo revisorerna följande svar:
Generalpoststyrelsen tillåter sig till att börja med att erinra om, att några
särskilda bestämmelser om vad som är att hänföra till tjänsteärende icke äro
meddelade i tjänstebrevsförordningen (Svensk författningssamling nr 130/
1920). Denna fråga måste avgöras med ledning av de instruktioner och andra
författningar, som gälla i det föreliggande fallet.
Den omständigheten, att det åligger en person att fullgöra något i tjänsten,
innebär icke utan vidare, att tjänstebrevsrätten må anlitas därvid. Det kan
nämligen vara avsett, att portokostnaderna skola belasta annan än staten.
I vissa fall har sökanden att hos vederbörande myndighet eller tjänsteman
avhämta en handling eller därför anlita kommissionär. I senare fallet uttager
denne, vilken icke har tjänstebrevsrätt, portot av sökanden. Att en tjänstebrevsberättigad
icke må anlita tjänstebrevsrätten för all korrespondens i tjänsten
synes även framgå exempelvis därav, att Kungl. Majit i brev till statskontoret
den 21 december 1917, angående rätt för landsfogdar och landsfiskaler
att begagna tjänstefrimärken och tjänstebrevkort m. m., bl. a. förklarat,
att den landsfiskaler och stadsfogdar medgivna tjänstebrevsrätt må
användas jämväl vid avsändande av bevis, som meddelas borgenär enligt
57 § i utsökningslagen samt för sådana underrättelser till borgenärer i utsökningsmål,
som omförmälas i 15 § i nådiga kungörelsen den 14 december
1917 om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål m. m. Denna
förklaring hade givetvis icke ifrågakommit, om det varit självklart, att lands
-
— 188 —
fiskal och stadsfogde ägde att använda sin tjänstebrevsrätt för varje åtgärd i
tjänsten.
Angående avlåtandet av sådan anmaning, som i Eder skrivelse omförmäles,
äro, såvitt generalpoststyrelsen har sig bekant, bestämmelser icke meddelade
i någon författning. I restindrivningsförordningen föreskrives däremot i två
fall, att handling må tillställas gäldenär i tjänstebrev, nämligen vid utsändande
av underrättelse om utmätning av fast egendom på grund av restförda
utskylder (4 §) och vid översändande av indrivningskvitto (6 §). Vad det
senare fallet beträffar har generalpoststyrelsen emellertid utgått ifrån, att
den, som blivit uppförd å restlängd, skall på egen bekostnad inbetala det
restförda beloppet. Med hänsyn härtill har styrelsen på förfrågan förklarat,
att indrivningskvitto må sändas i tjänstebrev, endast när beloppet redan inbetalats,
men däremot icke om kvittot sändes mot postförskott. I sådant
fall kommer nämligen beloppets insändande till vederbörande tjänsteman att
ske på statens bekostnad.
Det förhållandet, att i restindrivningsförordningen föreskrift om användning
av tjänstebrevsrätten finns endast på de angivna ställena, kan tolkas så,
att tjänstebrevsrätten icke får användas för andra meddelanden i utmätningsärenden
enligt nämnda förordning. Å andra sidan kan man även tänka
sig, att det i andra än de angivna fallen må bero på vederbörande exekutiva
myndighet att avgöra, örn underrättelseförfarandet skall komma till användning.
Emellertid åligger det enligt 1 § i restindrivningsförordningen vederbörande
utmätningsman att »med iakttagande av här nedan angivna föreskrifter
verkställa indrivningar---». Hade det varit avsett, att med
delande
angående utmätning för resterande utskylder skulle sändas såsom
tjänste, synes även detta bort ha föreskrivits, i all synnerhet som dylik föreskrift
meddelats i de här ovan angivna fallen. I motsats härtill föreskriver
restindrivningsförordningen (4 §), att underrättelse enligt 59 och 60 §§ i utsökningslagen
icke alls behöver meddelas vid utmätning av restförda utskylder.
Enligt restindrivningsförordningens 12 § äger utmätningsman inom vilkens
distrikt medlen uttagits, att åtnjuta ersättning med stadgad indrivningsavgift.
Denna ersättning torde väl åtminsone i någon mån varit avsedd för täckande
av de med själva indrivningsförfarandet förenade kostnaderna. En del av
dessa skulle emellertid överflyttats på statsverket, örn indrivningen helt eller
delvis verkställes genom postverket med anlitande av tjänstebrevsrätten.
Enligt ett i den vanliga lageditionen under 60 § i utsökningslagen anmärkt
rättsfall (H 1894:407) har utmätningsman ådömts böter för att han avsänt
i nämnda paragraf omförmält meddelande såsom tjänste.
Under hänvisning till det nu anförda får generalpoststyrelsen såsom svar
på Eder förfrågan meddela, att de i Eder skrivelse omförmälda funktionärerna
icke äga att med tjänstebrev översända anmaningar att inbetala å rest uppförda
skattebelopp. Detta besked har generalpoststyrelsen även lämnat i de
fall föreliggande fråga hänskjutits till styrelsens prövning.
Slutligen vill generalpoststyrelsen framhålla, att frågor angående tjänstebrevsrättens
användning ofta äro av mycket komplicerad natur, och att styrelsen
har för avsikt att snarast möjligt verkställa en utredning i ämnet. Vid
sina tolkningar angående tjänstebrevsrättens användning har styrelsen även
att taga hänsyn till Kungl. Maj:ts cirkulär den 30 juni 1932 till samtliga tjänstebrevsberättigade
angående åtgärder för begränsning av statsverkets kostnader
för tjänstebrev och dylika försändelser.
— 189 —
Varje ökning av tjänstebrevsrättens utnyttjande innebär ökad belastning
av tjänstebrevsanslaget.
Av generalpoststyrelsens svar framgår sålunda, att landsfiskal, stadsfogde,
fjärdingsman, exekutionsbiträde eller annan, som har skatteindrivningen om
hand, icke torde äga rätt att som tjänstebrev översända anmaning att inbetala
å rest uppförda skattebelopp.
Vid hos ett antal länsstyrelser verkställd undersökning därom, huruvida
nämnda anmaningar i allmänhet översändas med tjänstebrev, har befunnits
att med endast få undantag så varit fallet.
I detta sammanhang torde framhållas, att det enligt förordningen den 5
mars 1920 angående utgörandet av postavgifter för tjänsteförsändelser § 8
är stadgat bötesstraff för missbruk av tjänstebrevsrätten.
Revisorerna, som erfarit att den i generalpoststyrelsens ovanberörda skrivelse
i utsikt ställda utredningen visserligen påbörjats, men ännu befinner sig
på ett förberedande stadium, vill framhålla angelägenheten av att vid utredningen
i fråga tillses, att bestämmelserna om tjänstebrevsrätt förtydligas, så
att tvekan örn deras innebörd och rätta tillämpning i skilda fall i möjligaste
mån kan undvikas. Då, såsom framgår av vad ovan anförts, utmätningsman
och andra, som hava indrivningen om hand, i allmänhet ansett sig äga tjänstebrevsrätt
för avsändande av anmaningar att inbetala å rest uppförda skattebelopp,
torde vidare böra undersökas, i vad mån det kan anses befogat, att
tjänstebrevsrätten utsträckes att omfatta jämväl nämnda anmaningar, och
torde därvid särskilt böra beaktas, att skatteindrivningens effektivitet kan
vara beroende av att utsändandet av dylika anmaningar ej försvåras.
§ 61.
Revisorerna hava vid granskning av telegrafstyrelsens räkenskaper iakttagit,
att ersättning utbetalts till A. B. Svensk nattvakt för nattlig bevakning
av telegrafverkets fastigheter Brunkebergstorg 2 och Beridarebansgatan 14,
båda i Stockholm. Enligt ett den 27 mars 1934 dagtecknat abonnementskontrakt
har telegrafstyrelsen beordrat A. B. Svensk nattvakt att verkställa
nattlig bevakning av sagda fastigheter genom separat vakt mot en avgift till
bolaget av 360 kronor per månad att erläggas i förskott för tre månader.
Kontraktet, som från början gällt under tiden från den 28 mars 1934 till den
28 mars 1935, har förnyats för en tid av ett år och gäller alltså fortfarande
till den 28 mars 1936.
Revisorerna finna det principiellt oriktigt, att telegrafstyrelsen på ovan
angivet sätt träffat avtal med enskilt företag om nattlig bevakning av telegrafverket
tillhöriga fastigheter. Därest behov av dylik bevakning föreligger,
synes den böra anförtros åt telegrafverkets egen personal.
Vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett sig böra för riksdagen omförmäla.
Rovisorernas
uttalande.
Nattlig bevakning
av vissa
telegrafverkets
fastigheter
genom A.-B.
Svensk nattvakt.
Revisorernas
uttalande.
— 190
§ 62.
Vissa verk- Jämlikt kungl, kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 21) angående ändrad
jörenTtjäTst- lydelse 1 vissa delar av avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343) för
göring i tele- tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vatgrafstyrelsen.
tenfaUsvgrk i g morn. 3 fastställes antalet ordinarie befattningar vid vart
och ett av ifrågavarande verk av Kungl. Majit och riksdagen, såvitt angår,
bland annat, de uti den vid reglementet fogade tjänsteförteckningen uppförda
befattningar, som hänförts till 21—30 lönegraderna. Antalet övriga
befattningar bestämmes av Kungl. Majit. Genom beslut av 1928 års riksdag
(skrivelse nr 138) bemyndigades Kungl. Majit att, i den mån så prövades
lämpligt, dels vid uppkommande ledighet å befattning inom 21—27 lönegraderna
av kommunikationsverkens avlöningsreglemente antingen tills vidare
hålla densamma vakant eller ock utbyta befattningen mot tjänst inom
lägre lönegrad, dels att inom berörda lönegrader utbyta viss befattning mot
annan av samma lönegrad. Det förutsattes därvid, att anmälan om dylikt
utbyte skulle göras vid nästföljande riksdag.
I telegrafverkets stat för avlöningar åt ordinarie tjänstemän finnas upptagna,
bland annat, tre befattningar såsom verkstadsingenjör i lönegrad B 27.
Ifrågavarande befattningar äro avsedda för telegrafverkets verkstad i Nynäshamn
och vid verkstaden placerade, en befattning å tekniska avdelningen
och två befattningar å tillverkningsavdelningen. Enligt vad revisorerna vid
sin granskning av telegrafverkets räkenskaper inhämtat, tjänstgöra emellertid
verkstadsingenjörerna G. A. Betulander och G. R. Betzén sedan ett antal
år tillbaka i telegrafstyrelsen, där Betulander placerats å linjebyråns konstruktionsavdelning
samt Betzén å den under linjebyrån lydande provningsanstalten.
Revisorernas Enligt Kungl. Majits instruktion för telegrafstyrelsen den 15 juni 1934
nttalande. (nr 355) må tjänsteman, som tillsatts av styrelsen, utan ansökning förflyttas
till annan befattning vid telegrafverket, och tjänsteman vid telegrafverket
är tillika skyldig tjänstgöra när och varhelst han därtill beordras och utföra
de göromål, som åläggas honom i tjänsten, även om dylikt åläggande
på grund av föreliggande omständigheter avser fullgörande av annan befattningshavares
tjänsteåliggande. I förevarande fall torde emellertid något förordnande
å annan befattning ej kunna äga rum, enär några ordinarie befattningar
inom telegrafstyrelsen ej funnits för sådant ändamål disponibla.
Vid sådant förhållande synes det revisorerna, som om den vidtagna åtgärden
att på ovan angivet sätt stadigvarande placera ifrågavarande ordinarie verkstadsingenjörer
till tjänstgöring i telegrafstyrelsen måste anses hava inneburit
ett utbyte av »viss befattning mot annan av samma lönegrad». Då enligt
revisorernas uppfattning telegrafstyrelsen sålunda bort i vederbörlig ordning
hos Kungl. Majit antingen göra hemställan örn utbytandet av ifrågavarande
verkstadsingenjörsbefattningar, vilka avsetts för telegrafverkets verkstad
i Nynäshamn, mot andra befattningar med placering i styrelsen eller ock
— 191 —
hemställa om inrättandet av eventuellt erforderliga nya befattningar i styrelsen,
men så ej skett, hava revisorerna funnit telegrafstyrelsens förfarande
böra bringas till riksdagens kännedom.
§ 63.
Vid granskning av telegrafverkets räkenskaper hava revisorerna uppmärksammat,
att för vissa tjänstemäns räkning på verkets bekostnad inköpts
radioapparater, vilka levererats till vederbörandes bostad. Då det syntes
vara av intresse att vinna kännedom om, huruvida även andra tjänstemän åtnjöte
samma förmån, hava revisorerna i sådant hänseende infordrat uppgift
från telegrafstyrelsen och till svar härå emottagit följande skrivelse:
Till Riksdagens Revisorer, Tredje avdelningen, Riksdagshuset,
Stockholm.
Med anledning av riksdagens revisorers sekreterares å III avd. förfrågan
den 18 november 1935 rörande radiomottagningsapparater får telegrafstyrelsen
meddela följande.
Allt sedan rundradions start har dess teknik varit stadd i en oavbruten
utveckling, som ej endast berört radiostationerna såsom sådana utan även
studiotekniken och den teknik, som möjliggjort programmens överförande
över trådlinjerna. Det har varit styrelsens uppgift att ständigt stå i kontakt
med rörelsen och följa programmen sådana som de komma allmänheten till
del samt att fortlöpande tillse att ingenting från verkets sida eftersättes av
vad som ålegat styrelsen såsom ansvarig för rörelsens tekniska sida. Det har
även i enlighet med den överenskommelse mellan styrelsen och aktiebolaget
Radiotjänst, som reglerat hela rundradioverksamheten, varit styrelsens plikt
att tillse, att denna överenskommelses bestämmelser om radioprogrammen i
stort sett iakttagits.
Av nu angivna anledningar har styrelsen inköpt ett antal radiomottagningsapparater
av olika märken, vilka för närvarande äro utplacerade till ett
antal av 10 stycken hos medlemmar av och personal hos styrelsen samt 10
stycken hos distriktspersonal. Erfarenheter och rön, som härigenom gjorts
ha kommit rundradiorörelsen till godo, och det är styrelsens bestämda uopfattning,
att detta varit till gagn för rörelsen och i någon mån bidragit till det
lysande ekonomiska resultat för statsverket, som rundradioverksamheten
medfört.
Stockholm den 23 november 1935.
KUNGL. TELEGRAFSTYRELSEN.
A. Hamilton.
Slen Ljungqvist. Karl Lenberg.
Ovanberörda radioapparater synas hava tilldelats tjänstemän, vilka intaga
en sådan ställning i ekonomiskt hänseende, att de skulle hålla sig med radiomottagningsapparater
i hemmet, även örn sådan förmån icke tillhandahölles
dem av verket. Det torde kunna förutsättas, att dessa tjänstemän —- även
örn de själva nödgades bekosta sina apparater — skulle låta verket få del
av de erfarenheter och rön, som kunna göras under utsändningarna. Någon
Kostnadsfri
upplåtelse av
radioapparater
åt tjänstemän.
Revisorernas
uttalande.
— 192 —
Traktamentsersättningar
till militärassistenter
vid statens
järnvägar.
risk för försämring av det ekonomiska resultat, varom talas i ovan intagna
skrivelse, torde knappast komma att uppstå genom att telegrafverkets högre
tjänstemän för framtiden själva få bekosta sina radioapparater.
§ 64.
Jämlikt instruktionen den 22 juni 1928 för järnvägsstyrelsen med underlydande
linjebefäl skall vid styrelsen finnas en militärbyrå. Den vid byrån
tjänstgörande personalen med militär utbildning består av en byråchef, kommenderad
från generalstaben, en förste och en andre militärassistent samt
militärassistenten i järnvägsstyrelsen och vid de enskilda järnvägarna, samtliga
de sistnämnda kommenderade från något av arméns truppförband. Därjämte
tjänstgöra under större delen av året å militärbyrån fem distriktsassistenter,
även dessa kommenderade från något av arméns truppförband. Förste
militärassistenten har en tjänsteställning motsvarande den, som tillkommer
förste sekreterare i järnvägsstyrelsen, andre militärassistenten har tjänsteställning
motsvarande sekreterares samt assistenten i styrelsen och vid
de enskilda järnvägarna jämte distriktsassistenterna motsvarande tjänsteställning
som trafikinspektör.
Till byråchefen för militärbyrån utgår utöver hans militära lön jämlikt
kungl, brev den 16 augusti 1918 ett lönetillskott av trafikmedel, utgörande
skillnaden mellan hans militära lön och begynnelselönen för byråchef i styi-elsen
samt resekostnads- och traktamentsersättning för av honom i tjänsten
företagna resor enligt vanliga bestämmelser.
Till övriga ovannämnda befattningshavare utgår, förutom lön å militärstat,
därest de tillhöra truppförband, som ej äro förlagda i Stockholm, under
den tid de tjänstgöra i nämnda stad, tjänstgöringstraktamente med belopp,
som jämlikt 8 kap. 1 § av tilläggsbestämmelserna till de militära avlöningsreglementena
(kungl, kungörelsen den 22 juni 1928, nr 260) tillkommer
officer under tjänstgöring utom förläggningsorten från och med sextonde
dygnet till och med tolvte månadens utgång. För i tjänsten företagna
resor utgår resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänt resereglemente
med motsvarande avdrag å tjänstgöringstraktamentet för nämnda
tider. Dylikt tjänstgöringstraktamente utgår emellertid icke för under kommenderingstiden
fullgjord föreskriven trupptjänstgöring eller vid semester.
I ovan angivna paragraf av tilläggsbestämmelserna till det militära avlöningsreglementet
stadgas, bland annat, följande:
Beträffande dylik tjänstgöring efter utgången av tolvte månaden, liksom
ock vid sådan tjänstgöring, som på förhand kan beräknas komma att omfatta
en tidrymd av tolv månader eller därutöver, i fråga om hela tjänstgöringstiden,
ankommer det på Kungl. Maj:t att bestämma, huruvida eller till vilket
belopp beställningsliavare må äga uppbära tjänstgöringstraktamente.
Då tjänstgöringen å de nämnda befattningarna regelmässigt kan förutses
omfatta längre tid än tolv månader -—- så synas kommenderingarna som
byråchefsassistent vid styrelsen och de enskilda järnvägarna samt som mili
-
— 193 —
tärassistent på distrikt, ehuru de regelmässigt endast ske för ett år i sänder,
förnyas för samma beställningshavare under tre år i följd, medan förordnandena
som förste och andre assistent förnyas under längre tidsperioder
(i ett fall 11 år) — har Kungl. Majit vid kommenderingar av denna art i
varje särskilt fall medgivit, att tjänstgöringstraktamente för tiden får utgå
enligt ovan angivna grunder.
Att tjänstgöringstraktamenten vid dessa kommenderingar skola utgå synes
grunda sig på två kungl, brev av den 30 juni 1905 och den 4 maj 1906,
och bestridas kostnaderna för traktamentsersättningarna till förste och andre
militärassistenten från till generalstabens förfogande ställt anslag, medan
motsvarande ersättningar till de övriga assistenterna utgå av trafikmedel.
I en den 13 mars 1923 dagtecknad, till chefen för generalstaben ställd skrivelse,
anförde dåvarande försvarsministern, bland annat, följande:
Med hänsyn till den avsevärda tidrymd, en dylik kommendering vanligen
omfattar synes det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke tjänstgöring
såsom militärassistent bör förklaras innebära fullgörande av ordinarie tjänstgöring,
med rätt i så fall för vederbörande att därunder åtnjuta lön, beräknad
efter den ortsgrupp, till vilken Stockholm är hänförligt, jämte ersättning
för förekommande flyttning till och från Stockholm vid kommenderingens
början och slut.
Skulle till äventyrs jämväl framdeles särskild ersättning vid sidan av den
ordinarie avlöningen prövas böra beredas militärassistent, synes sådan ersättning
i allt fall icke böra utgå i form av tjänstgöringstraktamente, varmed
ju närmast avses att bereda personal, icke en — tillika beskattningsfri — inkomst
i egentlig bemärkelse, utan gottgörelse för sådana särskilda mcrutgifter,
som föranledas därav att vederbörande på grund av kommendering mera
tillfälligt måste uppehålla sig utom den ordinarie förläggningsorten. I stället
synes en eventuell dylik ersättning böra beredas genom särskilt arvode, anpassat
efter de olika militärassistenternas mer eller mindre krävande och
ansvarsfulla tjänstgöring och avvägt med hänsyn tagen jämväl^ till vederbörande
i egenskap av militärassistent eljest tillkommande förmåner.
Med anledning härav anmodades generalstabschefen verkställa utredning
i föreliggande ärende.
I en den 16 maj 1923 dagtecknad skrivelse inkom generalstabschefen med
utredning och förslag till en reglering av förevarande förhållanden, vilket förslag
i huvudsak innebar, att systemet med tjänstgöringstraktamenten skulle
borttagas, och att vid beräknandet av officerarnas löner Stockholm under deras
tjänstgöring vid järnvägsstyrelsen skulle betraktas som ordinarie stationsort
i stället för förläggningsorten för det militära förband, officeren
tillhörde, samt att de förutom ersättning för sina flyttningskostnader och
löneförmåner skulle äga uppbära vissa till beloppen fixerade arvoden, varierande
från 1,200 kronor till 600 kronor.
över detta förslag infordrades yttranden från skilda myndigheter.
I utlåtande den 3 augusti 1923 framhöll arméförvaltningens civila departement,
att det icke kunde vara med det genom 1921 års lönereglering införda
lönesystemet överensstämmande, att de officerare, som avsåges för dylik
tjänstgöring, komme i åtnjutande av tjänstgöringstraktamente under sin
lii — 350687. Rev.-berättelse arnjr. statsverket för dr 1935. I.
194 —
vistelse i Stockholm liksom under tillfälliga kommenderingar utanför förläggningsorten.
Av hänsyn till den med generalstabschefens förslag förbundna
ökningen av kostnaderna för ifrågavarande ändamål under fjärde huvudtiteln
ifrågasatte departementet emellertid, huruvida icke, innan en omläggning
av assistenternas ersättning genomfördes, det borde undersökas, om besparingar
kunde åstadkommas genom en omreglering av militärassistenternas
tjänstgöring å militärbyrån.
Förvarsväsendets lönenämnd gjorde i ett den 6 november 1923 avgivet
utlåtande gällande ungefär samma synpunkter som arméförvaltningens civila
departement. Nämnden framhöll visserligen, att med den organisation
och sådana som tjänstgöringsförhållandena för militärassistenterna då ställde
sig, det principiellt icke kunde vara en riktig anordning att under militärassistenternas
förhållandevis långvariga tjänstgöring i Stockholm avlöningen
skulle till dem utgå i form av lön, beräknad efter det egna truppförbandets
ortsgrupp, men ansåg nämnden, att en reglering i berört hänseende
borde få anstå, i avvaktan på resultatet av en ifrågasatt undersökning rörande
personalbehovet vid militärbyrån.
Med anledning härav verkställde järnvägsstyrelsen och generalstabschefen
gemensamt en utredning angående militärbyråns arbetsuppgifter och personaltillgången
samt möjligheten för en minskning av personalen, vilken utredning
återfinnes i ett av dem gemensamt avgivet underdånigt utlåtande den
15 februari 1923. Därvid konstaterades, att någon minskning av det militära
personalbehovet vore omöjlig, såvida militärbyrån skulle kunna fylla
sina arbetsuppgifter.
I ett kungl, brev till arméförvaltningens civila departement den 25 april
1930 förordnade Kungl. Maj:t, bland annat, att chefens för generalstaben
den 16 maj 1923 ovan angivna hemställan, såsom icke föranledande någon
åtgärd, skulle läggas till handlingarna.
Enligt vad revisorerna inhämtat utgör storleken av de under kalenderåret
1934 från generalstabens stat till förste och andre militärassistenten utbetalade
tjänstgöringstraktamentena 2,452 kronor och 2,534 kronor, respektive,
medan ersättningar för i tjänsten företagna resor hava utbetalats av trafikmedel.
Uppgifterna på de av trafikmedel till övriga militärassistenter för
samma tidsperiod utbetalade ersättningar av förenämnda slag hava sammanförts
i nedan intagna uppställning.
Till militärassistenten vid | Tjänstgörings- traktamente Kr. | Resekostnads-1 | Summa Kr. | |||
S..I. I. distriktet.......................... | 2,514 |
| 554 | 20 | 3,068 | 20 |
» II. » .......................... | 2,135 | _ | 1,516 | 70 | 3,651 | 70 |
» III. * .......................... | 1,532 | — | 632 | 85 | 2,164 | 85 |
» IV. * .......................... | 1.719 | — | 739 | — | 2,458 | — |
» V. » .......................... | 1,449 | 40 | 1,696 | 40 | 3,145 | 80 |
Enskilda järnvägar ........................ | 2,303 | — | 1,074 | 90 | 3,377 | 90 |
Summa | 11,652 | 40 | 6,214 | 05 | 17,866 | 45 |
1 Resekostnadsersättningen, som hänför sig endast till spérvagnsresor, uppgår till cirka 5 kronor
för varje militärassistent.
— 195 —
I tjänstgöringstraktamenten hava alltså nämnda tidsperiod av trafikmedel
utbetalats 11,652 kronor 40 öre.
Utan att ingå på frågan, huruvida all den vid styrelsen och distrikten anställda
militära personalen bör bibehållas, vilja revisorerna framhålla angelägenheten
av att löneförhållandena för ifrågavarande kategori av befattningshavare
få en mera tillfredsställande reglering.
Enligt revisorernas mening torde generalstabschefens år 1923 avgivna förslag
böra tagas under förnyad omprövning. Som tidigare anförts innebar
detta förslag, att systemet med tjänstgöringstraktamenten skulle upphöra och
att i stället de som militärassistenter kommenderade officerarnas avlöning
skulle beräknas med Stockholm som stationsort, varjämte dessa befattningshavare,
förutom eventuell ersättning för flyttningskostnad, skulle komma i
åtnjutande av tilläggsarvoden, av generalstabschefen beräknade till följande
belopp, nämligen till förste militärassistenten 1,200 kronor, till andre militärassistenten
1,020 kronor och till envar av de övriga 600 kronor. Revisorerna
hålla före, att kostnaderna för dessa arvoden — i likhet med vad som för
närvarande sker beträffande lönefyllnaden till byråchefen å militärbyrån —
lämpligen böra kunna bestridas av trafikmedel samt att i likhet med vad för
närvarande är fallet jämväl resekostnads- och traktamentsersättningarna böra
utgå i enahanda ordning.
Då för tjänstgöringstraktamenten av trafikmedel för närvarande utbetalas
cirka 11,650 kronor, men nämnda kostnad vid förslagets genomförande skulle
komma att bortfalla, torde järnvägens utgifter för militärassistenterna med
utgångspunkt från generalstabschefens ovanberörda förslag komma att minska
med (11,650 — 5,820=) närmare 6,000 kronor. Någon ökning av utgifterna
under fjärde huvudtiteln lärer icke följa härav, och den av revisorerna
ovan skisserade förändringen i militärassistenternas löneförhållanden
torde fördenskull medföra besparing.
§ 65.
Enligt statens järnvägars avlöningslista för personal vid elektrifieringsarbetena
för augusti månad 1934 har till t. f. ritaren, lokomotivföraren A.
Karlsson, Nässjö, i ersättning för förlorade milpenningar under tiden den 1D/4
1931—31/t 1934 för 1,092 tjänstgöringsdagar å 1 krona per tjänstgöringsdag
retroaktivt utbetalts 1,092 kronor jämte dyrtidstillägg med 116 kronor eller
tillhopa 1,208 kronor.
Såsom stöd för utbetalningen har åberopats järnvägsstyrelsens beslut den
14 augusti 1934 (d. nr Kbr. 1209). Av järnvägsstyrelsens beslut (Bil. A)
inhämtas, att styrelsen på ansökning av lokomotivföraren Axel Karlsson,
som sedan den 19 april 1931 uppehållit en ritarebefattning vid centrala arbetsledningens
expedition i Nässjö, att under ifrågavarande tjänstgöring få
åtnjuta i avlöningsreglementet 38 § 2 mom. omförmäld ersättning för förlorade
milpenningar, funnit gott medgiva sökanden den begärda förmanen,
räknat från tjänstgöringens början.
Revisorernas
uttalande.
Ersättning
till lokomotivförare
vid
statens järnvägar
för _
förlorade
milpenningar.
196 —
Revisorernas
uttalande.
I specialmotiveringen till kommunikationsverlcens lönekommittés betänkande
den 20 februari 1919 med förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
(sid. 114 och 115) har lönekommittén rörande ersättning för förlorade
milpenningar anfört i huvudsak följande.
Till lokomotivförare skulle milpenningar fortfarande utgå utöver lönen.
Då dylik ersättning icke tillkomme lokomotivmästare, ginge en lokomotivförare,
som befordras till lokomotivmästare, förlustig en mot milpenningarna
svarande inkomst. För den del av milpenningarna, som utgjorde verklig
reseersättning, borde han givetvis icke erhålla gottgörelse, men lokomotivtjänstpenningarna
däremot hade mera karaktären av verklig, behållen inkomst,
till vilken måste tagas hänsyn vid befordringen.
För att en till lokomotivmästare förordnad lokomotivförare skulle kunna
hållas skadeslös för förlusten av lokomotivtjänstpenningarna har lönekommittén
vidare anfört, att kommittén i 38 § 2 mom. föreslagit, »att lokomotivförare,
som på grund av förordnande bestrider tjänst såsom lokomotivmästare,
äger utöver vanlig vikariatsersättning, då sådan skall förekomma, uppbära
särskild gottgörelse med en krona om dagen». Å sid. 151 i lönekommitténs
betänkande har angående den särskilda gottgörelsen till lokomotivförare,
som bestrider tjänst såsom lokomotivmästare, anförts, att denna särskilda
gottgörelses storlek, en krona per tjänstgöringsdag, bestämts med hänsyn
till vad förlusten av milpenningar, i den mån de kunna anses vara av
avlönings natur, skäligen funnits böra uppskattas till.
38 § 2 mom. i avlöningsreglementet för kommunikationsverken (1910: 343)
har följande lydelse:
Lokomotivförare, som på grund av förordnande bestrider tjänst såsom lokomotivmästare,
äger utöver förekommande vikariatsersättning uppbära särskild
gottgörelse med en krona för dag. I
I förevarande fall har järnvägsstyrelsen tillerkänt lokomotivföraren Karlsson,
vilken förordnats att tjänstgöra såsom ritare, sådan gottgörelse, som
omförmäles i 38 § 2 mom. avlöningsreglementet. Enär jämlikt berörda författningsrum
dylik gottgörelse endast utgår till lokomotivförare, som på grund
av förordnande bestrider tjänst såsom lokomotivmästare, hade Karlsson icke
varit berättigad till ersättning för förlorade milpenningar. Det till Karlsson
utanordnade beloppet, 1,208 kronor, lärer således hava obehörigen utgivits.
I samband härmed må framhållas, att en av de i järnvägsstyrelsens beslut
den 14 augusti 1934 deltagande ledamöterna även funnit styrelsens ifrågavarande
medgivande principiellt oriktigt.
Då järnvägsstyrelsens ovannämnda beslut icke står i överensstämmelse
med föreskrifterna i gällande avlöningsreglemente och utgifter obehörigen
åsamkas statsverket, därest jämväl i fortsättningen ersättning för mistade
milpenningar under liknande omständigheter beredes personalen, hava revisorerna
ansett sig böra bringa saken till riksdagens kännedom.
Bilaga A.
1934
D. nr Kbr. 1209. Beslut den 14 augusti (exp. 16/s).
Närvarande: Gd. Granholm,
Bc. Ruist (föredr.),
» Warodell,
» Lindblad.1
(Påt. å en Arbe, Nässjö, tillstyrkt ansökning av lokf. Axel Karlsson, som
sedan den 19 april 1931 uppehölle en ritarebefattning vid centrala arbetsledningens
expedition i Nässjö, att under ifrågavarande tjänstgöring få åtnjuta
i A. R. § 38 mom. 2 omförmäld ersättning för förlorade milpenningar.)
Åter till Arbe, Nässjö, med tillkännagivande, att Kungl. Styrelsen funnit
gott medgiva sökanden den begärda förmånen, räknat från tjänstgöringens
början. 1
1 Anser dock detta medgivande principiellt oriktigt. L.
— 198 —
Särskilt uttalande beträffande de affärsdrivande verken m. m.
§ 66.
På grund av från statens affärsdrivande verk införskaffade uppgifter har
upprättats följande tablå över av riksdagen beslutade anläggningar, företag
och anordningar för nämnda affärsverk, för vilka de erforderliga anslagen
icke före den 1 oktober 1935 i sin helhet beviljats av riksdagen, anvisats
av Kungl. Majit eller disponerats av vederbörande verk. 1 2
|
| B | e v i 1 j a | t |
|
| Beräknad kostnad kr. | Beviljat av kr. | Därav kr. | Därav | Återstår att bevilja kr. |
Postverket. | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 |
Posthusbyggnad å Östermalm i | 1,670,000 | 850,000 | 850,000 | 50,000 | 820,000 |
Inköp för postverkets räkning av | _ | 1200,000 | _ | _ | _ |
Mark till landningsfält för flygplan | 460,000 | 460,000 | 2 229,058 | 251,257 | — |
Belysningsanläggningar för luft-f artsleder.................... | 905,000 | 640,000 | 490,000 | 136,536 | 265,000 |
Telegrafverket. |
|
|
| Säger | 1,085,000 |
Telegrafstationsbyggnad i kvarte-ret Jericho i Stockholm....... | 3,850,000 | 3,850,000 | 3,850,000 | 2,800,000 | _ |
Telefonstationsbyggnad i Enskede | 300,000 | 300,000 | 300,000 | _ | _ |
Inköp för telegrafverkets räkning | 8,000 | 8,000 | 8,000 |
|
|
Inköp och bebyggande för tele-grafverkets räkning av förråds-to mt i Malmö................ | 251,000 | 251,000 | 251,000 |
|
|
Inköp för telegrafverkets räkning | 68,000 | 68,000 | 68,000 | _ | _ |
Till- och påbyggnad av telefon-stationsbyggnaden i örebro... | 350,000 | 350,000 | 350,000 | _ | _ |
Telefonstationsbyggnad i Ljusdal | 111,000 | 111,000 | 111,000 |
| — |
Inköp för telegrafverkets räkning | 140,700 | 140,700 | 140,700 | _ | _ |
Inköp för telegrafverkets räkning | 24,000 | 24,000 | 24,000 | _ | _ |
1 Med hänsyn till anslagets ändamål har detsamma upptagits med allenast det belopp, som
den 1 oktober 1935 kvarstod olyttat.
2 Beloppet avser endast köpeskillingar enligt av Kungl. Majit godkända köpeavtal om förvärvande
av mark till landningsfält. Dessutom äro anvisade erforderliga belopp för täckande
av kostnader för lagfarts vinnande.
— 199 —
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 |
Inköp och bebyggande för telegraf-verkets räkning av fastigheter. | — | 1300,000 | 300,000 | — | — |
Fortsatt utveckling av statens | — | *33,850,000 | 33,850,000 | — | — |
Radioanläggning för Bromma flyg-plats ........................ | 180,000 | 180,000 | — | — | — |
Statens järnvägar. Fortlöpande förstärkning av spår-överbyggnaden ............... |
| 3 2,350,000 | 2,350,000 |
|
|
Skenfria vägkorsningar m. m.. . . | — | 31,000,000 | 1,000,000 | — | — |
Växel- och signalsäkerhetsanlägg-ningar....................... | — | 3 2,400,000 | 2,400,000 | — | — |
Telefonledningar och kabelarbeten | — | 3 295,000 | 295,000 | — | — |
Reparationsverkstad för motorfor-don vid huvudverkstaden i örebro | 125,000 | 125,000 | 125,000 | — | — |
Huvudförrådsbyggnad m. m. i | 425,000 | 425,000 | 425,000 | — | — |
Elektrifiering av banorna Stock-holm—Krylbo—Ånge och Öre-bro—Krylbo................. | *34,500,000 | 34,500,000 | 34,500,000 | 23,500,000 | _ |
Elektrifiering av banorna Göteborg | 33,350,000 | 3 33,350,000 | 29,050,000 | 13,000,000 |
|
Elektrifiering av banorna Laxå— | 25,430,000 | 3 22,000,000 | 22,000,000 | 3,900,000 | 3,430,000 |
Dispositionsanslag för oförutsedda | — | 31,732,000 | 1,730,000 | | — | — |
Inlandsbanan mellan Volgsjön och |
|
|
|
| '' »4,600,000 |
Gällivare.................... | 65,450,000 | 7>8 60,550,000 | 60,550,000! 58,400,000 |
1 Utgör anslag för budgetåret 1935/1936 för inköp och bebyggande av fastigheter, vilkas
förvärvande och färdigställande icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas.
2 Med hänsyn till anslagets ändamål har detsamma upptagits med allenast det belopp, som
den 1 oktober 1935 kvarstod olyftat.
3 Enär ifrågavarande anslag är avsett för ett flertal anläggningar, vilka successivt fullbordas, har
detsamma i denna tablå upptagits med allenast det belopp, som den 1 oktober 1935 kvarstod olyftat.
• Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 36,900,000.
s Härav kr. 4,300,000 av överskott å anslag till andra statsbanebyggnader.
« Häri ingå kr. 4,000,000, vilka anvisats å riksstaten för budgetåret 1934/1935 under fonden
för förlag till statsverket.
3 Härav kr. 1,200,000 av överskott å anslag till andra statsbanebyggnader.
8 Härutöver hava anvisats kr. 200,000 av de å tilläggsstater för åren 1921 och 1922 samt
riksstaten för budgetåret 1923/1924 uppförda anslagen till arbeten för telegrafverkets samt statens
järnvägars och vattenfallsverks räkning för bekämpande av arbetslösheten å tillhopa kr.
16,000,000 ävensom kr. 150,000 av de å 1921 års tilläggsstat under femte huvudtiteln uppförda
anslagen till bekämpande av arbetslösheten och lindrande av nöd å tillhopa kr. 34,500,000. Av
berörda belopp å kr. 150,000 hava emellertid enligt senare meddelad föreskrift kr. 3,200 använts
till automobilvägbygget i Bohuslän och kr. 46,800 till täckande av merkostnad genom beställning
hos svenskt industriföretag av jämöverbyggnaden till stora bågspannet för bron över
Hammarbyleden vid Årsta holmar.
» Att täckas av andra statsinkomster än lånemedel.
— 200 —
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 |
Person- och resgodsvagnar...... | _ | 11,290,000 | 1,290,000 | _ | _ |
Postvagnar.................... | — | 1600,000 | 600,000 | — | — |
Anläggningar och förlag för auto-mobiltrafik................... | _ | 2,000,000 | 1,905,600 | 1,118,500 |
|
Dubbelspåranläggning mellan Ös-tansjö och Vretstorp.......... | 480,000 | 480,000 | 480,000 | 280,000 |
|
Ombyggnad och utvidgning av | 200,000 | 200,000 | 200,000 | 10,000 | _ |
Gångbroar och gångtunnlar...... | — | 2 280,000 | 280,000 | — | — |
Elektriska belysningsanordningar. | — | 2150,000 | 150,000 | — | — |
Anordningar för förbättrad drifts-ekonomi vid lokomotivstationer | _ | 2168,000 | 168,000 | _ | _ |
Utvidgning och modernisering av | 850,000 | 850,000 | 850,000 | 550,000 | _ |
Elektrifiering av banan Järna— | 3 47,260,000 | 47,260,000 | 47,260,000 | 45,700,000 | _ |
Statsbanan Malung—Vansbro.... | ‘3,500,000 | 7 3,100,000 | 3,100,000 | 2,710,000 | — |
Beredskapsarbeten för motverkan-de av arbetslöshet: Skenfria väg-korsningar ................... |
| 1170,000 | 170,000 |
|
|
Anläggningar för anslag till all-männa arbeten: Statliga beredskapsarbeten: | 175,000 | 175,000 | 175,000 |
|
|
Skenfria korsningar............. | — | 12,065,840 | 2,065,840 | — | — |
Tillverkning av vagnar m. m____ Vissa banarbeten m. m.......... | 1,250,000 950,000 | 1,250,000 950,000 | 1,250,000 950,000 | 550.000 400.000 | — |
|
| ||||
Statens vattenfallsverk. |
|
|
| Säger | 8,030,000 |
Ny tilloppskanal vid Trollhätte | 2,500,000 | 1,300,000 | 1,300,000 | 500,000 | 1,200,000 |
Förlängning av dräneringstunneln | 80,000 | 80,000 | 80,000 | _ | _ |
Förvärv för statens vattenfalls-verks räkning av vissa områden | 200,000 | 200,000 | 200,000 |
|
|
Fullföljande och avslutande av ar-betena för veckoreglering av Gö-ta älv....................... | 850,000 | 850,000 | 850,000 |
|
|
1 Med hänsyn till anslagets ändamål har detsamma upptagits med allenast det belopp, som
den 1 oktober 1935 kvarstod olyltat.
2 Enär ifrågavarande anslag är avsett för ett flertal anläggningar, vilka successivt fullbordas,
har detsamma i denna tablå upptagits med allenast det belopp, som den 1 oktober 1935 kvarstod
olyftat.
3 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 53,700,000.
4 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 3,300,000.
5 Härav kr. 900,000 av anslag till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet.
6 Häri ingår kr. 700,000, vilka anvisats å riksstaten för budgetåret 1934/1935 under fonden
för förlag till statsverket.
7 Härutöver hava anvisats kr. 400,000 att utgå ur statens järnvägars förnyelsefond.
— 201 —
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 |
i Rensningsarbeten i Göta älv för | 2,400,000 | 500,000 | 500,000 | — | 1,900,000; |
Ytterligare utvidgning av ång-kraftstationen i Västerås...... | 11,750,000 | 1,750,000 | 1,750,000 | 350,000 |
|
Förberedande arbeten för anlägg-1 ning av kraftstation vid Stads-forsen i Indalsälven.......... | 300,000 | 300,000 | 300,000 |
| _ |
Stamlinjesystem Porjus—Västerås | 11,775,000 | 3,000,000 | 3,000,000 | — | 8,775,000 |
| Distributionsanläggningar och där-med sammanhängande arbeten |
| 2 4,000,000 | 4,000,000 | _ | _ |
Kontorsbyggnad för statens vat-tenfallsverks räkning i kvarteret | 650,000 | 400,000 | 400,000 |
| 250,000 |
i Veckoreglering av Motala ström.. | 1,400,000 | 1,400,000 | 1,400,000 | 1,200,000 | _ |
Kraftstation vid Malfors........ | 9,800,000 | 8,800,000 | 8,800,000 | 6,800,000 | 1,000,000 |
| En andra avloppstunnel vid Porjus | 1,600,000 | 150,000 | 150,000 | 150,000 | 1,450,000 |
j Inköp av vattenfall och fastig-heter samt utförande av nyan-läggningar ................... |
| 2 396,825 |
|
|
|
| 1 |
| Säger Summa | 14.575.000 23.690.000 |
1 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 1,250,000.
^ Med hänsyn till anslagets ändamål har detsamma upptagits med allenast det belopp, som
den 1 oktober 1935 kvarstod olyftat.
Enligt förestående tablå skulle för fullföljande av å densamma upptagna
anläggningar, företag och anordningar i överensstämmelse med före den 1
oktober 1935 uppgjorda planer och kostnadsberäkningar erfordras, att riksdagen
beviljade ytterligare 23,690,000 kronor. Härvid är emellertid att märka,
att 4,600,000 kronor, vilka återstå att bevilja för inlandsbanan mellan
Volgsjön och Gällivare, äro avsedda att täckas av andra statsinkomster än
lånemedel. Under förutsättning av oförändrat medelanskaffningssätt skulle
alltså för ifrågavarande anläggningar m. m. återstå att upplåna 19,090,000
kronor.
Av de anslag av lånemedel för utgifter till kapitalökning, som riksdagen
anvisat för tiden till och med den 30 juni 1936, återstodo den 1 innevarande
december att utbetala 229,818,569 kronor. Då härtill lägges det belopp av
19,090,000 kronor, som enligt vad ovan meddelats återstår att anvisa för beslutade
företag, anläggningar och anordningar, därest dessa komma att enligt
hittills uppgjorda kostnadsberäkningar fullbordas och medlen därför anskaffas
genom upplåning, kommer man till ett belopp av 248,908,569 kronor,
vilket med hänsyn till riksdagens hittills fattade beslut, inom de närmaste
åren skulle behöva utbetalas av upplånade medel.
— 202 —
Statsverkets inkomster
§ 67.
I enlighet med gällande instruktion § 16 få revisorerna för budgetåret 1934/
upprättade budgetredovisningen
| Inkomster |
| Utgifter |
| Behållen inkomst |
| I riksstaten | |
Statsverkets inkomster: Egentliga statsinkomster .......... | 754,515,657 | 49 | 17,421,661 | 13 | 737,093,996 | 36 | 693,575,985 |
|
Inkomster av statens produktiva | 140,586,556 | 16 |
| 140,586,556 | 16 | 105,276,700 |
| |
Andel i riksbankens vinst.......... | 7,000,000 | — | — | — | 7,000,000 | _ | 7,000’000 | _ |
Riksgäldskontorets inkomstmedel . | 18,770,199 | 58 | 603,266 | 14 | 18,166,933 | 44 | 17,800,000 | _ |
I anspråk tagna kapitaltillgångar .. | 1,175,626 | 99 | — | — | 1,175,626 | 99 | 582,665 | _ |
Lånemedel........................ | 313,118,473 | 06 | — | — | 313,118,473 | 06 | 282,121,250 | — |
Summa | 1,235,166,513 | 28 | 18,024,927 | 27 | 1,217,141,586 | 01 | 1,106,356,600 | — |
Tillgång
| Anvisat i riks-staten för | Reservation | Inkomster för anslaget | |||||
Från andra | Särskilda uppbörds- medel |
| ||||||
Statsverkets utgifter: |
|
|
|
|
|
|
|
|
Verkliga utgifter.................. | 769,970,950 | — | 45,046,355 | 53 | 23,088,079 | 28 | 107,002,740 | 68 |
Utgifter för kapitalökning......... | 336,385,650 | — | 155,309,145 | 64 | 34,353,000 | — | 6,004,286 | 40 |
Summa | 1,106,356,600 | — | 200,355,501 | 17 | 57,441,079 | 28 | 113,007,027 | 08 |
— 203 —
och utgifter.
1935 avlämna följande tabeller, grundade på den av riksräkenskapsverket
för ifrågavarande budgetår.
Underskott, som ersatts av
Andra inkomst-titlar eller ut-giftsanslag | Kassafonden | Summa | Andra inkomst-titlar eller ut-giftsanslag | Kassafonden | Summa | ||||||
2,304,392 | 71 | 5,855,351 | 62 | 8,159,744 | 33 | 22,470,666 | 16 | 29,207,089 | 54 | 51,677,755 | 69 |
— | — | 127,713 | 66 | 127,713 | 66 | — | — | 35,437,569 | 82 | 35,437,569 | 82 |
|
|
|
|
|
| _ | _ | 366,933 | 44 | 366,933 | 44 |
_ | _ | 100 | _ | 100 | _ | — | — | 593,061 | 99 | 593,061 | 99 |
79,375,502 | 33 |
| — | 79,375,502 | 33 | 110,372,725 | 39 | — | — | 110,372,725 | 39 |
81,679,895 | 04 | 5,983,165 | 28 | 87,663,060 | 32 | 132,843,391 | 54 | 65,604,654 | 79 | 198,448,046 | 33 |
överskott, som tillförts
| Disposition | Merutgift, | Besparing, | ||||||||||
Summa | Utgifter för anslaget | Reservation den s0/e 1935 | Summa | ||||||||||
Direkta utgifter | Till andra | ||||||||||||
945,108,125 532,052,082 1,477,160.207 | 49 04 53 | 921,487,349 339,707,543 1,261,194,893 | 51 91 42 | 6,576,792 9,127,143 15,703,935 | 76 23 99 | 40,991,095 183,228,627 223,619,723 | 99 71 70 | 968,455,238 532,063,314 1,500,518,553 | 26 85 11 | 37,518,067 11,333 37,529,400 | 29 33 62 | 14,170,954 100 14,171,055 | 52 52 04 |
— 204
Av revisorerna avlagda besök.
§ 68.
Efterföljande sammanställning utvisar, vilka institutioner som besökts av
revisorerna, utan att besöken föranlett särskilt uttalande från revisorernas
sida.
Östersund: Jämtlands läns sanatorium Solliden, lantmäterikontoret, högre
allmänna läroverket, kommunala flickskolan, länsarkivet, hushållningssällskapet,
Jämtlands fältjägarregemente, fjärde flygkåren, länsstyrelsen, postkontoret,
telegrafstationen, skogsvårdsstyrelsen, Heimbygda (Fornbyn Jamtli)
jämte museum;
Torsta: Lantmannaskolan, frökontrollanstalten, Sveriges utsädesförenings
filial;
Birka: lanthushållsskolan, folkhögskolan;
Sveg: kyrkan, telegraf- och telefonstationen, postkontoret, Nilvallens arbetsläger;
Fågelsjö:
Hamra nationalpark, kolonatområdet;
Orsa: järnvägsstationen;
Mora strand: samrealskolan, folkhögskolan, lantmannaskolan, lanthushållsskolan,
postkontoret, telegraf- och telefonstationen, Saxvikens sågverk;
Falun: lantmäterikontoret, Högbo sanatorium, högre allmänna läroverket,
folkskoleseminariet, småskoleseminariet, elementarläroverket för flickor, hushållningssällskapet,
Dalregementet, landstormsförrådet, länsstyrelsen, bergmästarens
expedition, postkontoret, telegrafstationen, skogsvårdsstyrelsen, arbetsförmedlingen
;
Rankhyttan: skogs vårdsstyrelsens i Kopparbergs län egendom;
Säter: sjukhuset;
Ludvika: Bygdesanatoriet, postkontoret, telegrafstationen, samrealskolan;
Brunnsvik: folkhögskolan;
Karlstad: straffängelset jämte interneringsanstalten, högre allmänna läroverket,
högre läroverket för flickor, folkskoleseminariet, lantmäterikontoret,
hushållningssällskapet, Värmlands regemente, länsstyrelsen, sjömanshuset,
postkontoret, telegrafstationen, skogsvårdsstyrelsen, arbetsförmedlingen, yrkesinspektionen,
tullkammaren;
Varpnäs: lantbruksskolan, Sveriges utsädesförenings filial;
Sundsta: bro över Klarälven;
Grums: arbetsläger vid Lång;
Arvika: Värmlands läns sanatorium, postkontoret;
Filipstad: samrealskolan, bergsskolan, postkontoret, telefonstationen, Hennickehammars
arbetsläger;
Lundsberg: skolan;
— 205 —
Kristinehamn: tullkammaren, högre allmänna läroverket, kommunala flickskolan,
postkontoret, telefonstationen, hamnen;
Vassgårda: arbetsläger;
Virserum-Kil: Nynäs egendom;
örebro: rättshjälpsanstalten, örebro läns museum, karolinska läroverket,
kommunala flickskolan, tekniska gymnasiet, hushållningssällskapet, kemiska
stationen, frökontrollanstalten, Livregementets grenadiärer, länsstyrelsen, statens
järnvägars huvudverkstad, skogsvårdsstyrelsen, arbetsförmedlingen;
Kävesta: Örebro läns folkhögskola, lantmannaskolan, lanthushållsskolan;
Åsbro: Åsbrohemmet, statens vattenfallsverks stolpupplag;
Hålahult: sanatoriet;
Hallsberg: spannmålslagerhuset, järnvägsstationen;
Karlskoga: arbetsläger;
Valåsen: domänverkets såg;
Villingsberg: revirexpeditionen;
Nyköping: tullkammaren, kommunala flickskolan, lantmäterikontoret, hushållningssällskapet,
länsstyrelsen, postkontoret, telefonstationen;
Eskilstuna: tullkammaren, högre allmänna läroverket, elementarläroverket
för flickor, maskinfackskolan, Karl Gustafs stads gevärsfaktori, södra järnvägsstationen,
postkontoret, telefonstationen, arbetsförmedlingen;
Strängnäs: domkapitlet, domkyrkan, högre allmänna läroverket, småskoleseminariet,
Södermanlands regemente, bro över Strängnässundet;
Mariefred: Gripsholms folkhögskola, Gripsholms slott;
Åkers krutbruk;
Strömsholm: slottet, ridskolan, hingstdepån;
Hälsingborg: tullkammaren, kustbevakningens expedition, rättshjälpsanstalten,
vanföreanstalten, konserthuset, stadsteatern, högre läroverket för flickor,
handelsgymnasiet, spannmålslagerhuset, Skånska kavalleriregementet,
överlotsexpeditionen, livräddningsstationen, arbetsförmedlingsanstalten, postkontoret,
telegrafstationen, torrdockan, utbyggnaden av oceankajen;
Åkerby: skyddshem för gossar;
Eket: Simonstorps skyddshem;
Ljungaskog: skolhemmet;
Barkåkra: kustsanatoriet;
Ängelholm: postkontoret, telefonstationen;
Vejby: fiskehamnen;
Ljungbyhed: spannmålslagerhuset, flygskolekåren;
Kolleberga: skogsskolan;
Hässleholm: samrealskolan, Skånska trängkåren;
Allarp, Skäralid: Malmö stads skyddshem för flickor;
Kristianstad: lantmäterikontoret, hushållningssällskapet, Norra skånska infanteriregementet,
Vendes artilleriregemente, länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen,
vägingenjörsexpeditionen, arbetsförmedlingen;
Önnestad: folkhögskolan, lantmannaskolan, kvinnliga trädgårdsskolan;
Glimmingehus: borgruinen, förläggning av samvetsömma;
— 206 —
Munka-Ljungby: Nordvästra Skånes folkhögskola;
Simrishamn: tullkammaren, samrealskolan, postkontoret, telefonstationen,
hamnen;
Baskemölla: fiskehamnen;
Vitemölla: fiskehamnen;
Hällevik: fiskehamnen;
Hörvik: fiskehamnen;
Bollerup: lantbruksskolan;
Sölvesborg: samrealskolan;
Bonneby: tullkammaren, samrealskolan, postkontoret, telegrafstationen,
skogsvårdsstyrelsen, hamnen;
Bräkne-Hoby: folkhögskolan, lantmanna- och lanthushållsskolan;
Karlskrona: högre allmänna läroverket, kommunala flickskolan, hushållningssällskapet,
arbetsförmedlingen, örlogsstationen, örlogsvarvet, stationsbefälhavarens
expedition, sjömanskåren, skeppsgossekåren, kronobageriet, marinens
centrala beklädnadsverkstad; Karlskrona kustartilleriregemente, Göta
ingenjörkårs kustingenjörskompani, Kronobergs regementes detachement, flottans
sjukhus, Kungsholms fort, andra flygkårens detachement, länsstyrelsen,
tullkammaren;
Norrtälje: samrealskolan, postkontoret, telegrafstationen;
Väddö: folkhögskolan;
Stockholm (med omnejd): domänstyrelsen, vanföreanstalten, jordbruksnämnden,
a.-b. Tipstjänst, militärstabsbyggnaden, djurgårdskommissionen;
Drottningholm: slottet;
Svartsjö: tvångsarbetsanstalten, alkoholistanstalten;
Kronoegendomar, arrendeegnahem och arbetslöshetsförläggningar i olika
delar av landet.
Stockholm den 15 december 1935.
BJ. HOLMGREN.
ERNST HAGE.
O. A. ERNFORS.
HELGE BÄCKLUND.
ERNST ÅSTRÖM.
ARTHUR GUSTAFSON.
ELOF B. ANDERSSON.
C. G. OLSSON.
TORSTEN STRÖM.
ERIK FAST.
NILS GABRIELSSON.
C. A. REUTERSKIÖLD.
Karl H. Tottie.
Bilaga.
TABELLER.
208 —
Kungl.
| Stockholms slott | Drottningholms slott | Grips- | |||||||
| Enligt | Enligt | Enligt | Enligt | Enligt | |||||
| anslag | skap |
| stat |
| skap |
| stat |
| |
Debet. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Balans den 1 juli 1934: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Tillgångar................................ | — | — | — | — | ■ — | — | 761 | 27 | — | — |
Inkomster: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Första huvudtiteln: B. 1. Reparationer å Stockholms slott m. fl. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
för de kungl, hoven upplåtna bygg-nader ............................. | 63,000 | _ | 63,000 |
|
|
|
|
|
|
|
2. Förstärkning av anslaget till reparationer |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
å Stockholms slott m. fl. för de kungl, | 50,000 | _ | 50,000 |
|
|
|
|
|
|
|
3. Polis-, lys- och renhållning samt brand- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
väsendet vid Stockholms slott...... | 33,750 | — | 33,750 |
|
|
|
|
|
|
|
4. Förstärkning av anslaget till polis-, lys- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
och renhållning samt brandväsendet | 24,350 | _ | 24,350 |
|
|
|
|
|
|
|
5. Underhåll m. m. av övriga kungl, slott | — | — | — | — | 82,500 | — | 82,500 | — | 40,000 | — |
Visningsmedel............................. |
|
|
|
| 52,000 |
|
|
| 4,000 | — |
Arrenden, hyror och tomtören.............. | — | — | — | — | — | 56,019 | 05 | 8,910 | — | |
Jordbruket och skogen .................... | — | — | — | — | 7,500 | — | 26,791 | 86 | 12,000 | — |
Parken och trädgården.................... Bidrag från Stockholms stad till Hagaparkens | — | — | — | — | 12,000 | — | 12,907 | 95 | 5,000 | — |
underhåll............................... Försäljningsmedel för sand och grus m. m. .. | _ | _ | 241 | 72 | _ | _ | 832 | 20 | _ | __ |
Inkomster av elektrisk energi och vatten .... |
|
|
|
|
|
| 6,799 | 49 | } 690 | ~ |
Diverse inkomstmedel..................... | — | — | 9 | 45 | — | — | 699 | 20 |
| |
Säger | 171,100 | — | 171,351 | 17 | 154,000 | — | 186,549 75 | 70,600 | — | |
Utgifter för kapitalökning: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
IV. A. 3. Statliga beredskapsarbeten........ Från hovförvaltningen..................... | _ | _ | 15,000 | _ | _ | _ | 3,300 | _ | _ | __ |
Säger | — | — | 15,000 | — | — | — | 3,300 | — | — | — |
Balans den 30 juni 1935: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Skulder: Amorteringslån för reparation av kavaljers- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
byggnaden å Ulriksdal................... Övriga skulder............................ | _ | _ | __ | _ | _ | _ | 17,200 | _ | _ | _ |
Säger | — | — | — | —1 — | — | 17,200 |
| — | — | |
Summa | — | — | 180,351 | 17 | — | — | 207,81l|o2 | — | — |
209 —
slotten.
holms slott | Ulriksdals slott | Haga lustslott och | Strömsholms slott | Rosersbergs slott | |||||||||||||
Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken skap |
| ||||||||
4,205 | 59 |
|
| 33,306 | 75 | — |
| 96,498 | 88 | — | 1 | 2,066 | 42 | — | - | 10,389 | 34 |
40,000 |
| 21,500 |
| 21,500 |
| 9,500 | _ | 9,500 |
| 6,000 |
| 6,000 |
| 3,000 |
| 3,000 |
|
o, Udo 11,930 | 20 | 41,640 |
| 41,190 |
| 28,725 | _ | 28,624 | 08 | 2,630 | _ | 2,265 | — | 13,160 | — | 13,247 | 50 |
17,943 | 25 |
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 4,840 | — | 6,647 | — |
9,259 | 75 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
_ |
| . | _ | _ | _ | 10,000 | _ | 10,000 | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
_ | — | 4,000 | — | 32,855 | 65 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
_ | _ | 2,500 | _ | 3,404 | 90 | 1,500 | — | 1,610 | 62 | — | — | — | — | — | — | — | — |
502 | 27 | _ | — | — | — | 8,000 | — | 8,326 | 77 | 150 | — | 65 | 57 | — | — | — | — |
331 | 21 | — | — | 203 | 55 | — | — | 66 | 68 | 20 |
|
|
|
|
|
|
|
83,032 | 08 | 69,640 | — | 99,154 | 10 | 57,725 | — | 68,128 | 15 | 8,800;— | 8,33057 | 21,000 | — | 22,894 | 50 | ||
|
|
|
|
|
|
|
| _ |
|
|
| 10,000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
_ | -1 - | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 11,500 | — | — | _ | - | — | |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |||
87,238; 27 | | _ |
| | 138,460''85 | 1 - | |- | 154,627 03 | — | |- | 21,896199 | — | — | 33,283 84 |
14 — Hev.-berättelse ang. statsverket för dr 1935. I.
— 210 _
Stockholms slott Drottningholms slott
| Enligt anslag | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | |||||
Kredit. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Balans den 1 juli 1934: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Skulder.................................. | — | — | — | — | — |
| 19,200 | — | — | — |
Utgifter: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Avlöningar och pensioner m. m............. | _ | _ | 58,463 | 96 | 40,000 | _ | 36,430 | 55 | 12,800 |
|
Värme, lyse, vatten och renhållning m. m. ... | — | — | 11,962 | 28 | — | — | 4,029 | 90 | 1 |
|
Byggnader och reparationer................ | — | — | 108,370 | 92 | 28,000 | _ | 29,066 | IG | >31,200 | _ |
Fastighetsförvaltningen.................... | — | — | — | — | 26,500 | _ | 58,310 | 26 | J |
|
Jordbruket och skogen .................... | — | — | — | — | — | _ | — | — | 8,000 | _ |
Parken och trädgården m. m............... | — | — | — | — | 43,000 | _ | 47,770 | 94 | 10,200 | _ |
Grusavverkningen......................... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ |
Nyanskaffning och underhåll av inventarier .. | — | — | 3,316 | — | 2,500 | — | 2,662 | 03 | 2,500 | _ |
Allmänna omkostnader.................... | — | — | 4,238 | 01 | 14,000 | — | 9,095 | 77 | 5,900 | — |
Säger | — | — | 186,351; 17 | 154,000 | — | 187,365 | 61 | 70,600 |
| |
Till hovförvaltningen återlevererade medel .. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Reparation av kaj murar................... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Säger |
|
|
|
|
|
|
|
|
| — |
Balans den 30 juni 1935: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Tillgångar: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kassabehållning......................... | — | — | — | — | _ | — | 864 | 95 | _ | __ |
Innestående i bank...................... | — | _ | _ | _ | _. | _ | 380 | 46 | _ | _ |
Obligationer............................ | — | — | — | — | — | — |
|
| — | — |
Säger | — | — | — | — | — | — | 1,245 | 41 | — | — |
Summa | _ | — | 186,351 | 17 |
| — | 207,811:02 | — | — |
Grips -
— 211 —
holms slott | Ulriksdals slott | Haga lustslott och | Strömsholms slott | Rosersbergs slott | |||||||||||||
Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | |||||||||
3,000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
13,372 | 83 | 15,690 |
| 15,697 | 20 | 20,222 |
| 20,268 | 60 | 2,990 |
| 3,040 |
| 9,300 |
| 9,815 |
|
9,220 | 81 | 5,000 | _ | 5,562 | 52 | 4,500 | — | 5,409 | 43 | 400 | — | 276 | 38 | — | — | 289 | 05 |
22,265 | 47 | 21,450 | — | 33,389 | 16 | 13,483 | — | 11,886 | 13 | 2,000 | — | 3,066 | 23 | 5,400 | — | 9,261 | 01 |
122 | 72 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
12,269 | 91 | 1,000 | — | 1,000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
14,382 | 11 | 15,000 | — | 25,589 | 77 | 13,500 | — | 10,000 | — | 2,500 | — | 1,207 | 42 | 3,000 | — | 3,183 | 35 |
1,556 | 35 | ouu 1,000 | z | 1,078 | 13 | 1,000 | _ | 1,043 | 15 | 200 | _ | 92 | _ | 300 | — | 398 | 18 |
5,203 | 25 | 7,000 | — | 7,079 | 19 | 5,020 | — | 5,962 | 25 | 710 | — | 504 | 55 | 3,000 | — | 1,577 | 52 |
78,393 | 45 | 66,640 | — | 89,89» | 97 | 57,725 | — | 54,569 | 56 | 8,800 | — | 8,186 58 | 21,000 | — | 24,524 | ii | |
1,000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1,000 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 12,500 | — | — | — | — | — |
4,607 | 73 |
|
| 402 | 79 |
|
| 317 | 94 |
|
| 713 | 37 |
|
| 1,975 | 15 |
237 | 09 | _ | _ | 39,162 | 09 | — | — | 12,272 | 03 | — | — | 497 | 04 | — | — | 6,784 | 58 |
|
|
|
|
|
|
|
| 87,467 | 50 |
|
|
|
|
|
|
|
|
4,844 | 82 | — | — | 39,564 | 88 | — | - | 100,057 | 47 | — | — | 1,210 | 41 | — | - | 8,759 | 73 |
87,238 | 27 | — | — | 138,460 | 85 |
|
| 154,627|o3 | — | — | 21,896 | 99 | — | — | 33,283 | 84 |
— 212 —
Djurgårdskassan.
Debet.
Balans den 1 juli 1934:
Tillgångar
1,480,025:53
Inkomster:
Tomt-, hyres- och arrendeavgifter.................
Tillfälliga avgifter................................
Räntor.........................................
Försäljning av virke och ved.....................
Parkskötsel och försäljning av hö.................
Rosendals trädgård...............................
Djurgårdens ladugård............................
Diverse inkomster................................
Beräknat belopp från Stockholms stad för underhåll
och renhållning jämte snöplogning å vissa Kungl.
Djurgårdens vägar.............................
Enligt Enligt | |
stat | räkenskap |
276,400 | — 283,316: 50 |
21,000 | — 24,295: — |
78,000 | — 86,966: 07 |
9,000 | — 14,616: 72 |
3,000 | — 2,694: 68 |
13,000 | — 15,134: 03 |
3,000 | — 3,976: 27 |
3,000 | — 3,301: 65 |
111,500 | — 82,584: 32 |
Summa 1,996,910: 77
Kredit.
| Utgifter: | Enligt stat | Enligt räkenskap | |
Avlöningar och pensioner.............. |
| 56,000 | — | 54,406: — |
Expenser............................. |
| 11,000 | — | 10,064: 47 |
Vägarna.............................. |
| 77,000 | — | 51,504: 97 |
Renhållning.......................... |
| 46,500 | — | 39,291: 98 |
Skogen och sågen..................... |
| 13,700 | — | 15,152: 71 |
Byggnader........................... Inventarier........................... |
| 50,000 7,000 | _1 | 41,426: 68 |
Vatten- och avloppsledningar.......... |
| 6,500 | — | 5,688: 27 |
Vattenavgifter........................ |
| 5,500 | — | 4,264: 14 |
Brandförsäkringar..................... |
| 3,000 | — | 2,556: 61 |
Strandskoning........................ |
| 2,000 | — | 136: 29 |
Parken och jordbruk.................. |
| 47,600 | — | 45,446: 79 |
Stallet............................... |
| 8,900 | — | 7,666: 7 7 |
Djurgårdens ladugård................. |
| 2,800 | — | 3,007: 77 |
Rosendals trädgård................... |
| 15,000 | — | 14,875: 05 |
Elektriska ledningar................... |
| 3,500 | — | 908: 60 |
Kungl, begravningsplatsen vid Haga.... |
| 2,500 | — | 2,066: 15 |
Skatter.............................. |
| 30,000 | — | 24,189: 12 |
Diverse och oförutsedda utgifter....... Till förräntning och amortering av vissa | 45,000: — | 28,000 |
| 22,577: 73 |
enligt kungl, brev den 12/s 1926...... | 7,500: — | 52,500 | _ | 52,500: — |
Inleverering till statskontoret.......... Avskrivning å inventarier m. m........ |
| 150,000 | — | 150,000: — |
556,415: 03
Balans den 30 juni 1935:
Tillgångar:
Kassabehållning............................................ 11:40
Innestående i bank........................................ 140,789:35
Byggnader................................................ 1,242,920: — 1
1 För inventarier har utgivits 4,008 kronor 54 öre. Då emellertid gjorda avskrivningar uppgått
till 8,684 kronor 93 öre, har inventariebehållningen nedgått till 13,117 kronor 54 öre.
— 213 —
Inventarier................................................ 13,117: 54
Förråd.................................................... 10,610: 40
Fordringar................................................ 33,047: 05 i ,440,495: 74
Summa 1,996,910: 77
Riksf örsäkri ngsanstalten.1
A. Statsmedel.
Debet.
Tillgångar
Balans den 1 juli 1934:
9,390: 98
Inkomster:
A. II. 7. Hyresmedel......................................
Femte huvudtiteln:
B. 17. Riksförsäkringsanstalten..........................
18. Riksförsäkringsanstaltens verksamhet...............
F. 9. Provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst................................
10. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst...
Olycksfallsförsäkringsfondens bidrag till förvaltningskostnader____
Trafiklivräntefondens bidrag till dito..........................
Försäljningsmedel av skadeblanketter m. m....................
Ersättningar för rättegångskostnader..........................
Ersättning för fondförvaltning................................
Ersättning för värme och varmvatten........................
Diverse inkomstmedel.......................................
Införselmedel...............................................
1,833: —
374,296: 03
1,242,500: —
40,000: —
114,000: —
22,000: —
930: 22
3,114: 18
3,521: 55
655: —
723: 25
1: 50
9,157: 29
1,812,732: 02
Summa 1,822,123: —-
Kredit.
Utgifter:
Avlöningar......................................
Kostnader för ombud............................
Resekostnader...................................
Skri vmaterialier..................................
Bokinköp, bindning av böcker m. m...............
Tryckningskostnader för blanketter................
» » publikationer.............
Inköp och underhåll av inventarier................
Hyra för vissa statistiska maskiner................
Värme, lyse och städning.........................
Telefon- och telegramavgifter samt annonskostnader,
Kostnad för fondförvaltningen....................
Diverse utgifter..................................
Införselmedel....................................
1,431,890: 29
215,451: 66
7,461: 68
10,435: 64
7,618: 92
25,070: 60
2,113: 50
12,894: 82
4,500: 39
34,482: 43
15,660: 04
17,275: 80
6,680: 68
8,402: 54
1,799,938: 99
Till statskontoret
Leverering:
20,046: 41
Balans den 30 juni 1935:
Tillgångar:
Innestående å postgiroräkning
....... 2,137: 60
Summa 1,822,123: —
1 Denna tabell upptager endast de medel, med vilka bestritts kostnaderna för riksförsäkrings
anstaltens
egen verksamhet.
— 214 —
B. Olycksfallsförsäkringsfonden.1
Kassasamniandrag för år 1934:
Inkomster :
Innestående 1 bank och å postgiroräkning den 1 januari 1934.............. 2,754,079: 90
Försäkringsavgifter enligt 15 § i olycksfallsförsäkringslagen1 2................. 11,761,092: 59
Tilläggsavgifter enligt 16 § i samma lag3.................................. 659,712: 83
Engångspremier för inköpta livräntor..................................... 735: —
Statsbidrag för förhöjning av livräntor åt i statens tjänst skadade arbetare.. .. 3,903: 96
Skadestånd enligt 12 § i olycksfallsförsäkringslagen........................ 129,278: 44
Bötesmedel enligt 34 § i samma lag...................................... 455: —
Räntor................................................................. 4,075,560: 17
Utlottade och försålda obligationer samt återbetalda lån................... 8,820,105:43
Av ombud redovisade förskott.................................... 559,974: 96
Summa 28,764,898: 28
Utgifter:
Utbetalda ersättningar................................................... 12,387,480: 97
Återreglerade försäkringsavgifter4............................ 265,148: 48
Till statsverket inlevererade tilläggsavgifter................................ 709,162: 39
Återreglerade tilläggsavgifter5............................................ 13,125:42
Till Olycksfallsförsäkringsbolaget Sleipner återburen deposition............... 39,333: —
Fasta placeringar....................................................... 12,885,988: 09
Vid obligationsköp m. m. utgivna räntor.................................. 92,983: 42
Courtage m. ........................................................... 11,591: 05
Olycksfallsförsäkringsfondens förvaltningskostnader......................... 22,000: —
Till ombud utlämnade förskott........................................... 562,674: 96
Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1934. . ......... 1,775,410: 50
Summa 28,764,898: 28
Fondens ställning'' den 31 december 1934:
Tillgångar:
Innestående å postgiroräkning......................................... 175,917: 09
» i bank................................................... 1,599,493: 41
Förskott............................................................. 22,700: •—-
Obligationer.......................................................... 57,214,713: 61
Utlånta medel........................................................ 29,150,487:20
Fordringar .................................................... 10,468,225: 32
Summa 98,631,536: 63
Skulder:
Till statsverket ej inlevererade tilläggsavgifter........................... 52,380: 26
Influten, men ej upplupen kapitalrabatt................................ 2,600: —
I förskott inbetalda räntor............................................. 5,684: 50
Livräntereserv........................................................ 81,752,864: —
Ersättningsreserv..................................................... 8,000,000: —-
Reserv för förstärkning av livräntereserven.............................. 4,800,000: —
Kursregleringskonto................................................... 500,000: —
Premieutjämnings- och säkerhetsfond............................ 3,518,007: 87
Summa 98,631,536: 63
1 Tabellen upprättad inom riksförsäkringsanstalten.
2 Häri ingå av statsverket förskjutna medel enl. 19 § med kr. 917,929: 58
8»»» » » > » » » » » 45,901: 40
1 Häri ingå till statsverket återbetalda, förskjutna medel enl. 19 § med kr. 40,125: 52
5 8 8 8 8 8 8 »8888» 2,006: 16
— 215 —
C. Fonden för olycksfallsförsäkring för fiskare.1
Kassasammaiidrag för är 1934:
Inkomster:
Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1934................ 43,325: 44
Försäkringsavgifter........................................................ 99,521: 85
Skadestånd............................................................... 1,150: 20
Räntor................................................................... 40,258: 22
Utlottade och försålda obligationer......................................... 125,300: —
Statsbidrag....................................................... 72,483: 72
Summa 382,039: 43
Utgifter:
Utbetalda ersättningar..................................................... 164,203: 83
Återreglerade försäkringsavgifter............................................ 10: •—
Fasta placeringar......................................................... 190,355: —
Vid obligationsköp utgivna räntor.......................................... 1,396: 52
Courtage m. ............................................................. 213: 49
Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1934 ..... 25,860: 59
Summa 382,039: 43
Fondens ställning den 31 december 1934:
Tillgångar:
Innestående å postgiroräkning............................................ 4,984: 64
» i bank..................................................... 20,875: 95
Obligationer............................................................ 839,042: 13
Fordringar............................................................. 10,333: 88
Brist att täckas av statsmedel.............................. 74,416: 31
Summa 949,652: 91
Skulder:
I förskott inbetalda försäkringsavgifter..........,.......................... 1,653: 50
» » » räntor............................................... 69: —
Premiereserv............................................................ 44,700: —
Livräntereserv.......................................................... 771,610: —
Ersättningsreserv.......... 105,000: —
Säkerhetsfond................................................... 26,620: 41
Summa 949,652: 91
D. Fonden för livräntor till barn utom äktenskapet.1
Kassasamninndrag för år 1934:
Inkomster:
Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1934................ 49,239: 37
Engångspremier för inköpta livräntor....................................... 70,205: 72
Räntor................................................................... 32,063: 73
Utlottade, inlösta eller försålda obligationer och återbetalda lån............... 119,137: 58
Summa 270,646: 40
Utgifter:
Utbetalda livräntebelopp................................................... 119,986: 28
Fasta placeringar......................................................... 126,043: 16
Vid obligationsköp utgivna räntor.......................................... 474: 59
Courtage m. ............................................................. 131: 75
Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1934..... 24,010: 62
Summa 270,646: 40
1 Tabellen upprättad inom riksförsäkringsanstalten.
— 216 —
Fondens ställning den 31 december 1934:
Tillgångar:
Innestående å postgiroräkning............................................ 10,227: 02
» i bank..................................................... 13,783: 60
Obligationer............................................................ 664,126: 81
Utlånta medel.......................................................... 3,746: 27
Fordringar..................................................... 5,235: 71
Summa 697,119: 41
Skulder:
Upplupna, ej förfallna livräntebelopp..................................... 386: 36
Livräntereserv.......................................................... 612,036: —
Säkerhetsfond................................................... 84,697: 05
Summa 697,119: 41
E. Fonden för livförsäkring i samband med egnahemslån. \
f ", yfg kKassasammandrng-'' förgår 1934: ig
Inkomster:] 2
Innestående i bank den 1 januari 1934..........................
Försäkringsavgifter.............................................
Räntor........................................................
Vigilier:
Utbetalda dödsfallsersättningar...................
Fasta placeringar...............................
Vid obligationsköp utgiven ränta.................
Courtage.......................................•
Innestående i bank den 31 december 1934........
Fondens ställning den 31 december 1934:
Tillgångar:
Innestående i bank...........................................
Obligationer..................................................
Fordringar...................................................
Skulder:
Ersättningsreserv
Premiereserv. .. .
Säkerhetsfond. . .
....... 8,183: 75
....... 26,582: 12
....... 4,128: 45
Summa 38,894: 32
....... 8,258: 40
....... 20,700: —
....... 233: 33
....... 20: 70
..... 9,681: 89
Summa 38,894: 32
....... 9,681: 89
....... 101,512: 40
....... 28,140: 75
Summa 139,335: 04
....... 2,379: 84
....... 4,120: —
..... 132,835: 20
Summa 139,335: 04
F. Fonden för livräntor enligt lagen örn trafikförsäkring å motorfordon.1
g Kassasammandrag för &r 1934:
“ Inkomster:
Innestående i bank den 1 januari 1934..................................... 34,481: 07
Engångspremier för inköpta livräntor....................................... 112,082: —
Räntor................................................................... 6,412: 25
Försålda obligationer.............................................. 52,471: 60
Summa 205,446: 92
Tabellen upprättad inom riksförsäkringsanstalten.
— 217 —
Utgifter:
Utbetalda livräntor.......................................................
Förvaltningskostnader.....................................................
Fasta placeringar.........................................................
Vid obligationsköp utgivna räntor..........................................
Courtage................................................. • • ..............
Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1934.............
Summa
19,932: 66
930: 22
121,075: —
108: 89
103: 55
63,296: 60
205,446: 92
Fondens ställning den 81 december" 1934:
Tillgångar:
Innestående å postgiroräkning............................................
» i bank.....................................................
Obligationer............................................................
Utlånta medel..........................................................
Fordringar.............................................................
Brist..................................................................
Summa
1,896: 43
61,400: 17
131,230: 36
70,000: —
2,263: 31
1,632: 39
268,422: 66
Skulder:
Upplupna, oguldna livräntebelopp.......
> s> förvaltningskostnader,
Livräntereserv.........................
....... 6: 99
....... 601: 67
...... 267,814: —
Summa 268,422: 66
Pensionsstyrelsen.1
A. Statsmedel.
Debet
Balans den 1 juli 1934:
Tillgångar...............................................
Inkomster:
A. II. 7. Hyresmedel..................................
Femte huvudtiteln:
B. 26. Pensionsstyrelsen.............................
27. Pensionsstyrelsens verksamhet.................
F. 9. Provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst......................
10. Dyrtids tillägg åt befattningshavare i statens tjänst
Från pensionsförsäkringsfonden:
Ersättning för pensionsstyrelsens bestyr med fondförvaltningen
.............................................
Från den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringens
fond:
Ersättning för pensionsstyrelsens bestyr med fondförvaltningen
.............................................
Ersättning för värme och gas m. .......................
Diverse inkomstmedel...................................
Införselmedel..........................................._
Summa 1,298,871: 63
1 Denna tabell upptager endast de medel, med vilka bestritts kostnaderna för pensionsstyrelsens
egen verksamhet.
1,625: —
634,512: 78
420,925: —
30,000: —
83,500: —
65,000: —
60,205: 71
453: 22
6: 24
1,683: 68
1,297,911: 63
— 218 —
Kredit.
Utgifter:
Avlöningar............................................. 1,084,558: 90
Resekostnader.......................................... 3,579: 80
Kostnader för ombud................................... 88,845: —
Skrivmaterialier, kontorsutensilier, böcker m. m............ 60,442: 19
Kostnader för telefon, telegram samt annonsering.......... 7,414: 89
Tryckningskostnader.................................... 1,861: —
Inventarier............................................. 10,543: 94
Värme och lyse......................................... 14,602: 11
Städning av ämbetslokalen............................... 12,911: 34
Införselmedel........................................... 2,243: 68
1,287,002: 85
Leverering:
Till statskontoret
11,468: 78
Tillgångar:
Kassabehållning
Balans den 30 juni 1935.
.........400: —
Summa 1,298,871: 63
B. Pensionsförsäkringsfonden.
Kassasammnndrag.
Inkomster:
Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 juli 1934..
Femte huvudtiteln:
B. 28. Statens kostnad för pensionstillägg och understöd
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring...... 1,798: 95
Obligatoriska pensionsavgifter............................ 25,804,833: 66
Frivilliga pensionsavgifter................................ 7,177,992: 58
Räntor och utdelningar å aktier m. m.................... 28,469,184: 56
Återbetalda lån, utlottade obligationer och inlösta aktier... 36,359,583: 87
Konverterade obligationer m. m.......................... 9,691,186: 67
19,131,129: 57
107,504,580: 29
Summa 126,635,709: 86
Utgifter:
Fasta placeringar....................................... 105,640,380:34
Pensioner på grund av obligatoriska avgifter.............. 8,048,435: 37
» > » * frivilliga » .............. 353,363: 58
Restituerade pensionsavgifter............................. 43,444: —
Sjukvårdsmedel......................................... 2,199,382: 41
Utbetalning ur Nils Jönssons donationsfond............... 500: —
Förvaltningskostnader................................... 121,743: 40
Omkostnader för den frivilliga försäkringen............... 60,205: 71
Innestående i bank och å postgiroräkning den 30 juni 1935
116,467,454: 81
10,168,255: 05
Summa 126,635,709: 86
— 219 —
Fondens ställning den 30 juni 1935:
Tillgångar:
Innestående i bank och å postgiroräkning.....................
» i Riksgäldskontoret..............................
Fastigheter.................................................
Utlånta medel..............................................
Obligationer................................................
Aktier.....................................................
Fordringar................................................
Skulder:
Frivilliga försäkringens fond...............
Särskilda till förvaltning överlämnade fonder
Fonden för sjukvårdande uppgifter.........
Allmänna fonden..........................
....... 10,168,255: 05
....... 31,000,000: —
....... 3,500,000: —
....... 433,160,647: 46
....... 196,875,504: 14
....... 15,100,100: —
....... 37,151,074: 99
Summa 726,955,481: 64
....... 29,187,219: 23
....... 29,216: 80
....... 219,105: 65
....... 697,519,939: 96
Summa 726,955,481: 64
Svenska akademien.
Debet.
Balans den 1 juli 1934:
Tillgångar............................................................... 1,317,684: 25
Inkomster
Åttonde huvudtiteln:
D. 1. Svenska akademien....................
Arrendemedel för Post- och inrikes tidningar......
Intressemedel...................................
Försäljningsmedel för svenska akademiens ordbok..
Honorar för akademiens historia.................
8,250: —
266,126: 38
62,537: 93
11,510: 13
1,750: — 350,174: 44
Skulder:
I allmänhet
Balans den 30 juni 1935:
...... 35,855: 15
Summa 1,703,713: 84
Kredit.
Skulder
Balans den 1 juli 1934:
18,420: 08
Utgifter:
För ordboksarbetet............
> Post- och inrikes tidningar
Pensioner, understöd m. m.....
Omkostnader för högtidsdagen.
» i övrigt.........
Diverse......................
182,481: 04
5,606: 40
65,065: —
2,468: 51
3,829: 15
463: 61 259,913: 71
Tillgångar:
Innestående i bank
Obligationer.......
Utlånta medel.....
Aktier............
Fordringar........
Balans den 30 juni 1935:
78,877: 69
1,120,658: 26
45,000: —
106,250: —
__74,594: 10 1,425,380: 05
Summa 1,703,713: 84
Vetenskapsakademien med naturhistoriska riksmuseet.
A. Under akademiens omedelbara förvaltning.
I. Statsmedel.
Debet.
Balans den 1 juli 1934:
Tillgångar..............................................
Inkomster:
Åttonde huvudtiteln:
Vetenskapsakademien:
D. 4. Sveriges anslutning till vissa internationella vetenskapliga
sammanslutningar............... 4,664:40
M. 10. Förhyrande av ett arbetsbord vid den zoologiska
stationen i Neapel.......................... 1,800: —
N. 3. Extra utgifter............................... 1,146: 79
Nionde huvudtiteln:
Utgifter för naturskyddsändamål:
K. 27. Kostnader för nationalparker.................... 2,500: —
28. Vetenskapsakademiens förvaltning av naturskydds
ärenden.
.................................... 6,000: —
Arrendemedel.............................................. 100:_
Intressemedel.............................................. 280: 69
Bidrag från statens arbetslöshetskommission.................. 4,303: 80
Diverse inkomstmedel...................................... 1,350: —
Skulder:
I allmänhet
Balans den 30 juni 1935:
Summa
Skulder
Kredit.
Balans den 1 juli 1934:
Utgifter:
Internationella unionerna................................... 4,944: 40
Arbetsbord vid zoologiska stationen i Neapel................. 1,800: —
Naturskyddsärenden........................................ 7,677: 30
Nationalparker............................................. 4,114: 21
Diverse................................................... 4,640: 73
Till statskontoret
Leverering:
Balans den 30 juni 1935:
Tillgångar:
Innestående i bank...................................... 49,600: 08
Förskott................................................ 148: 56
51,657: 62
22,145: 68
148: 56
73,951: 86
914: 08
23,176: 64
112: 50
49,748: 64
Summa
73,951: 86
— 221 —
II. Arrendemedel för almanacksprivilegiet m. m.1
Debet.
Balans frän dr 1933:
Tillgångar.............................................................. 10,054,794: 17
Inkomster:
Almanacks arrendet...............................
Intresseraedel m. m..............................
Diverse inkomstmedel............................
ökade värden å inventarier m. m.................
287,560: —
223,707: 32
7,059: 42
68,278: 16 586,604: 90
Balans lill dr 1935:
Skulder:
Diverse medel........................................... 4,279,541: 38
Övriga skulder.......................................... 375,969: 66 4,655,511: 04
Summa 15,296,910: 11
Kredit.
Balans från dr 1933:
Skulder................................................*............... 4,619,632: 57
Utgifter:
Förvaltningskostnader...................................... 53,513: 12
Akademiens publikationer................................... 57,050: —
» sammankomster................................ 4,100: —
Observatorium............................................. 61,495: 03
Biblioteket................................................ 75,519: 26
Fysiska kabinettet.................... 14,000: —
Zoologiska stationen Kristineberg............................ 22,587: —
Fastigheterna.............................................. 23,782: 50
Diverse understöd m. m................ 198,222: 72
Avskrivningar å inventarievärden m. m...................... 10,214: 83
520,484: 46
Balans till 1935:
Tillgångar:
Innestående i bank...............................
Fastigheter........................................
Inventarier.......................................
Obligationer och förlagsbevis.......................
Utlånta medel....................................
Aktier...........................................
Fordringar.......................................
319,728: 92
2,719,315: 40
2,781,966: 64
2,807,509: 96
1,322,000: —
128,120: —
78,152: 16
Summa
10,156,793: 08
15,296,910: 11
B. Under akademiens överinseende.
Tillgångar...............
Egentliga statsinkomster:
A. II. 7. Hyresmedel
Debet.
Balans den 1 juli 1934:
Inkomster:
5,561,347: 95
3,381: —
Räkenskaperna avse kalenderåret 1934.
— 222 —
Åttonde huvudtiteln:
Naturhistoriska riksmuseet:
Gemensamma anslag:
B. 28. Avlöningar m. m............................ 262,661: —
29. Tjänsteresor lör intendenter och assistenter.... 2,000: —
30. Samlingar m. m............................. 90,000: —
31. Förstärkning av den i reservationsanslaget till
samlingar m. m. ingående anslagsposten till
expenser lör avdelningarna vid Frescati..... 8,700:—•
32. Särskilt arvode åt en vaktmästare, tillika träd
gårdsskötare
.............................. 300: —
Botaniska avdelningen:
B. 33. Arbetsbiträde m. m. vid avdelningen.............. 3,320: —
Paleozoologiska avdelningen:
B. 34. Arbetsbiträde vid avdelningen.................... 2,670: —-
Evertebratavdelningen:
B. 35. Vetenskapligt biträde lör bearbetning av vissa samlingar
....................................... 4,000: —-
Etnografiska avdelningen:
B. 36. Arbetsbiträde vid avdelningen.................... 2,670:—•
37. Ökade medel till expenser m. m. lör avdelningen. . 23,000 :—
38. Fortsatt iordningställande av 1. d. Livregementets
dragoners kasernetablissement till etnografiskt
museum m. m................................. 10,000: —•
N. 3. Extra utgifter.................................. 1,600: —
10. Provisoriskt dyrortstillägg åt vissa belattningshavare i
statens tjänst................................. 6,222: —
11. Dyrtidstillägg åt belattningshavare i statens tjänst. 24,000: —
Bidrag från Sveriges geologiska undersökning................. 3,650: 55
Gåvomedel................................................ 7,908: 55
Hyresmedel............................................... 2,000: —
Intressemedel.............................................. 508: 72
Inträdesavgifter............................................ 1,930: 67
Bidrag från statens arbetslöshetskommission till arkivarbeten. . 13,942: 20
Ökade värden å samlingar, inventarier m. m................. 62,044: 84
536,509: 53
Balans den 30 juni 1935:
Skulder:
Diverse medel.........................................
I allmänhet...........................................
Skulder
Kredit.
Balans den 1 juli 1934:
Utgifter:
Avlöningar m. m................................
Ritningar och lotogralier........................
Vård och underhåll av museets samlingar.........
Till statskontoret
Leverering:
Balans den 30 juni 1935:
Tillgångar:
Innestående i bank....................................
Förskott..............................................
Samlingar, inventarier m. m.............................
Fordringar............................................
20,631: 84 | 44,397: 32 |
Summa | 6,142,254: 80 |
315,298: 30 | 49,705: 25 |
130,310: 49 | 452,983: 79 |
42,429: 26 | 21,480: 90 |
794: 86 | 5,618,084: 86 |
Summa 6,142,254: 80
- 223 —
Serafimerlasarettet.
Under tiden 1 juli 1934—30 juni 1935 hava å lasarettet vårdats 8,331 patienter, därav 3,520
på medicinska och 4,811 på kirurgiska avdelningarna.
Debet.
Balans den 1 juli 1934:
Tillgångar.............................................................. 5,683,875: 52
Inkomster:
Åttonde huvudtiteln:
Serafimerlasarettet:
E. 32. Understöd och ersättningar..................... 120,750: —
33. ökade medel för lasarettets verksamhet......... 475,000: —
Anslag från Stockholms stad till poliklinik................... 20,800: —
Bidrag från Stockholms stad och län till lasarettsombyggnaden 63,270: 35
Ersättning för upplåtelse av lokal m. m. till undervisning i medicinsk
rörelsebehandling................................... 4,250: —
Sjukvårds avgifter.......................................... 865,466: 04
Poliklinikavgifter........................................... 241,794:07
Intressemedel.............................................. 27,270: 05
Försäljningsmedel.......................................... 29,928: 40
Ersättningsmedel för röntgenplåtar m. m..................... 33,190: 28
Inkomster av fastigheten Pilträdet nr 2, 3 och 4 i Stockholm. 85,372: 22
Donationsmedel............................................ 10,402: 17
Diverse inkomstmedel...................................... 43: 06 1,977,536: 64
Balans den 30 juni 1935:
Skulder:
Ugiftsrester.............................................. 132,454: 80
övriga skulder........................................... 4,148,195: 07 4,280,649: 87
Summa 11,942,062: 03
Kredit.
Skulder
Balans den 1 juli 1934:
4,272,412: 13
Utgifter:
Avlöningar m. m........................................... 652,055: 05
Pensioner och understöd m. m.............................. 19,981: 88
Läkemedel och förbandsartiklar m. m........................ 124,902: 45
Förplägnad................................................ 329,617: 45
Värme och lyse............................................ 69,647: 56
Tvätt och renhållning...................................... 14,671: 23
Kläder.................................................... 22,456: 28
Instrument och apparater samt andra inventarier............. 185,854: 79
Diverse utgifter för sjukvården.............................. 142,638: 10
Omkostnader för fastigheten Pilträdet nr 2, 3 och 4 i Stockholm 84,786: 79
Lasarettsombyggnaden...................................... 369,987: 12
Avskrivningar............................................. 132: 05
2,016,730: 75
Balans den 30 juni 1935:
Tillgångar:
Kassabehållning........................................
Innestående i bank och å postgiroräkning................
Förskott..............................................
Fastighet..............................................
Obligationer...........................................
Aktier................................................
Fordringar............................................
2,590: 09
248,074: 03
3,448,469: 7 2
1,187,000: —
563,678: 51
10,084: —
193,022: 80
Summa
5,652,919: 15
11,942,062: 03
— 224 —
Allmänna barnbördshuset med asylen för fattiga barnaföderskor
och deras barn i Stockholm.
Antalet av de å allmänna barnbördshuset och asylen under räkenskapsåret vårdade patienter
har utgjort 4,745.
Debet.
Tillgångar.
Balans den 1 juli 1934:
Inkomster:
Åttonde huvudtiteln:
E. 34. Allmänna barnbördshuset i Stockholm..
35. Verksamheten vid allmänna barnbördshuset
i Stockholm...................
Bidrag från Stockholms stad....................
» » » län.....................
Intressemedel m. m............................
Ersättning för kost, städning m. m..............
Legosängsavgifter..............................
Kursvinst å obligationer........................
Diverse inkomstmedel..........................
Balans den 30 juni 1935:
Skulder:
Utgiftsrester..........................
Fonder m. m...........................
Kredit.
Balans den 1 juli 1934:
Säger
Säger
Summa
Skulder.
Utgifter:
Avlöningar........................
Förplägning.......................
Tvätt och renhållning..............
Inventarier och instrument m. m...,
Omkostnader för fastigheten........
Värme och lyse....................
Medikamenter och förbandsartiklar. .
Hyreskostnad......................
Skrivmaterialier och expenser m. m.
Fonderna tillgodoförda.............
Balans den 30 juni 1935:
Tillgångar:
Innestående i bank...................
Förskott.............................
Fastigheter...........................
Inventarier...........................
Obligationer..........................
Fordringar...........................
Säger
Säger
Allmänna barnbörds- huset | Asylen för | Summa |
1 2,177,149: 21 | 2 1,004,387: 62 | 3 3,181,536: 83 |
24,853: — |
| 24,853: — |
124,000: — | _ | 124,000: — |
71,914: 16 | — | 71,914: 16 |
48,567: 12 | — | 48,567: 12 |
14,361: 98 | 43,153 :34 | 57,515: 32 |
116,365: — | — | 116,365: — |
124,382: 50 | — | 124,382: 50 |
— | 9,583: 50 | 9,583: 50 |
— | 1,000: — | 1,000: — |
524,443, 7 6 | 53,736: 84 | 578,180: 6 0 |
61,521: 70 | 4,613: 58 | 66,135: 28 |
2,127,461: 83 | 1,004,518: — | 3,131,979: 83 |
2,188,983: 53 | 1,009,131: 58 | 3,198,115: 11 |
4,890,576: 50 | 2,067,256: 04 | 6,957,832: 54 |
2,180,737: 45 | 1,004,387: 62 | 3,185,125: 07 |
185,839: 90 | 9,452: 20 | 195,292: 10 |
146,586: 7 0 | 18,312: 94 | 164,899: 64 |
18,173: 90 | 2,933: 53 | 21,107: 43 |
35,162: 80 | 2,994: 26 | 38,157: 06 |
17,870: 35 | 1,280: 81 | 19,151: 16 |
36,838: 26 | 1,262: 38 | 38,100: 64 |
56,228: 49 | 376: 58 | 56,605: 07 |
— | 2,500: — | 2,500: — |
16,542: 91 | 8,118: 14 | 24,661: 05 |
14,063: 46 | 6,506: — | 20,569: 46 |
527,306: 7 7 | 53,736: 84 | 581,043: 61 |
33,344: 08 | 14,684: 30 | 48,028: 38 |
1,500: — | 1,000 :— | 2,500: — |
1,769,222: 94 | 103,448: 44 | 1,872,671: 38 |
7,500: — | — | 7,500: — |
298,084: 9 3 | 884,089: 33 | 1,182,174: 26 |
72,880: 33 | 5,909: 51 | 78,789: 84 |
2,182,532: 28 | 1,009,131: 58 | 3,191,663: 86 |
Summa 4,890,576: 50 2,067,256: 04 6,957,832: 54
— 225 —
Tekniska högskolan.
Antalet studerande utgjorde 1,221 under höstterminen 1934 och 1,076 under vårterminen 1935.
Debet.
Balans den 1 juli 1934:
Tillgångar
Inkomster:
A. II. 7. Hyresmedel.....................................
Åttonde huvudtiteln:
Tekniska högskolan:
Högskolan:
F. 1. Avlöningar...................................
Vissa omkostnader för högskolans verksamhet:
F. 3. Stipendier åt studerande....................
4. Materiel m. m..............................
F 5. Ökade medel till samlingar och laboratorier.......
6. ökade medel till uppvärmning, belysning och diverse
utgifter.......................................
7. Nyanskaffning av apparater och instrument för vissa
institutioners laboratorier......................
8. Reparation av högskolans modellsamling..........
9. Bokinköp, bokbindning m. m. för högskolans bi
bliotek
......................................
10. Resekostnadsersättningar åt studerande vid hög
skolans
fackavdelning för lantmäteri för deltagande
i exkursioner och fältövningar...........
11. Övergångskostnader för lantmäteriundervisningen..
N. 10. Provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i
statens tjänst...................................
11. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst----
Nionde huvudtiteln:
L. 3 1931/32. Lantmäteriundervisningen..................
Elfte huvudtiteln:
Allmänna indragningsstaten:
C. 1. Diverse föremål.................................
Övningsavgifter...........................................
Donations- och gåvomedel.................................
Intressemedel.............................................
Ersättning för å laboratorier och mekaniska verkstaden m. m.
utförda arbeten och undersökningar m. m.................
Ersättning för elektrisk energi, gas, vatten och bränsle.......
Införselmedel.............................................
Diverse inkoms tmedel.....................................
11,180: —
776,970: —
7,000: —
363,961: 32
48,500: —
56,000: —
24,628: 06
1,965:86
8,000: —
1,639: 40
17,425: —
12,700: —
88,000: —
1,555: 40
11,940: —
259,405: 50
31,602: 56
92,418: 89
16,526: 60
3,403:43
8,364: 41
2,149: 02
Summa
2,406,783: 89
1,845,335: 45
4,252,119:34
Kredit.
Utgifter:
Avlöningar m. m.......................................... 1,152,261: 79
Stipendier m. m.......................................... 10,079: 40
Samlingar och laborationer................................ 213,071: 32
Nyanskaffning av maskiner och instrument................. 17,140: 92
Biblioteket............................................... 33,260: 29
Reproduktionsverksamheten vid biblioteket.................. 2,843: 39
Värme, lyse, vatten, renhållning m. m....................... 203,581: 71
Reparation av modellsamlingen............................ 881: 12
Diverse utgifter för lantmäteriundervisningen................ 1,555: 40
Från donations- och gåvomedel utbetalda stipendier m. m..... 81,226: 02
Införselmcdel............................................. 8,906:41
Diverse.................................................. 750: —
15 — B ev.-berättelse ang. statsverket för dr 1935. I.
1,725,557: 77
— 226
Till statskontoret
Leverering:
74,678: 02
Balans den 30 juni 1935:
Tillgångar:
Kassabehållning........................................ 2,717: 69
Innestående i bank..................................... 210,415: 66
Förskott............................................... 3,031: 10
Tomter vid Hinsholmen................................. 11,000: —
Obligationer och förlagsbevis............................. 1,083,540: 90
Utlånta medel.......................................... 1,135,800: —
Fordringar............................................. 5,378: 30
2,451,883: 55
Summa 4,252,119:34
Anmärkning. I de i förestående tabell utbalanserade tillgångarna ingå behållningarna å
högskolans fonder och gåvomedel med tillhopa kr. 2,398,341: 25.
Chalmers tekniska institut.
Antalet elever uppgick under höstterminen 1934 till 667 samt under vårterminen 1935 till
594.
Debet.
Tillgångar.
Balans den 1 juli 1934:
85,591: 55
600: —
62,000: —
3,058: 32
17,000: —
9,000 :—
Inkomster:
Åttonde huvudtiteln:
Chalmers tekniska institut:
Institutet:
F. 13. Avlöningar..................................... 255,537: 52
Vissa omkostnader för institutets verksamhet:
F. 14. Stipendier och premier åt elever................
15. Materiel m. m.................................
F. 16. Avlöningsförbättring m. m. åt innehavarna av de å
övergångsstat för institutet uppförda befattningarna
17. ökade medel till uppvärmning, belysning och diverse
utgifter.„.......................................
18. Ökade medel till bibliotek, samlingar och laboratorier
19. Undervisning rörande arbetsledningens praktiskt eko
nomiska,
sociala, yrkeshygieniska och arbetspsyko
logiska
problem................................. 1,500: —
N. 11. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst..... 26,969: —
Inträdes- och terminsavgifter.................................. 89,020: —
Hyresmedel.................................................. 1,394:55
Intressemedel................................................. 16,890: 22
Ersättning för värme, lyse, förbrukade materialier m. m.......... 1,059: 34
Kredit.
Utgifter:
Avlöningar m. m.............................................. 339,691:
Stipendier och premier....................................
Bibliotek, samlingar och laboratorier m. m..................
Verkstaden...............................................
Värme, lyse, vatten, renhållning m. m.......................... 62^988: 43
Till statskontoret inlevererade pensionsavgifter............... "
Till statskontoret återlevererade anslagsmedel................
Balans den 30 juni 1935:
Tillgångar:
Kassabehållning.........................................
Innestående i bank......................................... 97,828: 58
484,028: 95
Summa | 569,620: 50 |
339,691: — |
|
14,094: 57 |
|
6,009: 56 |
|
357: 56 | 471,137: 99 |
653: 93 | 98,482: 51 |
Summa | 569,620: 50 |
I
227 —
Lantbruksakademien.
Debet.
Balans den 1 juli 1934:
Tillgångar.
1,981,469: 30
Inkomster:
Nionde huvudtiteln:
C. 1. Lantbruksakademien.....................
2. Lantbruksakademiens museum, bibliotek
m. .............................•••••■
O. 9. Provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst............
10. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst................................
Balans den 30 juni 1935:
Skulder:
Utgiftsrester.. .
Diverse medel.
Övriga skulder.
Kredit
Balans den 1 juli 1934
Skulder,
Utgifter:
Avlöningar m. ...................................
Museet...........................................
Tidskriften.......................................
Biblioteket.......................................
Akademiens hus..................................
Expenser.........................................
Silverjetonger.....................................
Inventarier................................... ■ ■ • ■
Av akademien eller dess förvaltningskommitté beslutade
utredningar................................
Avsättning enligt donationsförbehåll................
» till kapitalfonden.......................
Oförutsedda utgifter...............................
Internationella lantbruksinstitutet i Rom............
^leverering till statskontoret av akademiens bidrag
till sekreterarens, kamrerarens och notariens avlöningar
.........................................
Balans den 30 juni 1935:
Tillgångar. 70a qi7. «9
Innestående i bank........................................ HåA\L\
Fastigheter......................
Inventarier och samlingar m. m.
Enligt | Enligt |
stat | räkenskap |
12,900: | —>1 18,295: 36 |
12,000: | — 12,000: — |
— | 434: 52 |
_ | 1,330: — |
46,000: | — 37,529: 7 0 |
18,850: | — 17,652: — 87,241: 58 |
1935: |
|
| 292: — |
— | 778,535: 87 |
— | 8,529: 79 787,357: 46 |
| Summa 2,856,068: 34 |
1934: |
|
| ...... 785,058: 37 |
Enligt Enligt | |
stat | räkenskap |
28,986 | — 29,431: 73 |
11,000 | — 8,003: 85 |
9,000 | — 8,828: 85 |
6,000 | — 6,974: 01 |
5,000 | — 3,385: 77 |
8,000 | — 7,600: 55 |
1,000 | — 842:65 |
1,000 | — 128: 90 |
10,000 | — 14,491: 09 |
6,500 | — 3,930:65 |
1,000 | — 1,000: — |
2,264 | — 260: 50 |
— | 1,020: 45 |
6,500: — 92,399: —
599,610: —
154,083: 96
Förråd (jetonger).......................................... ^26: —
Obligationer............................................... iifoo- -
Utlånta medel............................................. »a.ouu. —
Fordringar................................................
4,000: — 1,978,610: 9T
Summa 2,856,068: 34
HäriTngår akademiens bidrag å 6,500 kronor till sekreterarens, kamrerarens och notariens
avlöning.
— 228 —
Fiskeriväsendet.
statens tjänst (O. 10.):
88,648: 4 9
Statens lokala fiskeriadministration:
A\r nionde huvudtitelns anslag till statens lokala fiskeriadministration (J. 1.), befrämjande i
allmänhet av fiskerinäringen (J. 5.), provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i
statens tjänst (O. 9.) samt dyrtidstillägg åt befattningshavare i
Sju fiskeriintendenter:
Avlöningar................................. 62,937:
Rese- och traktamentsersättningar............ 21,115: 14
Renskrivning och andra kontorskostnader..... 4,596: 35
Fiskeriingenjören:
Avlöning................................... 4,540: _
Rese- och traktamentsersättning.............. 1,100: 90
Två fiskeristipendiater:
Avlöningar................................. 6,850:
Rese- och traktamentsersättningar............ 823: ro
En extra fiskeristipendiat:
Avlöning................................... 2,716: —
Rese- och traktamentsersättning.............. 4,688: 51
Undersöknings- och försöksanstalt för sötvattensfisket:
5,640: 90
7,673: 7 0
7’404: 51 109,367:
60
Av nionde huvudtitelns anslag tiU undersöknings- och försöksanstalt för sötvattensfisket
(J. 2. och 3.) samt dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst (O. 10.):
Avlöningar ............................................ 26,024:49
Arrendeavgift............................................ 800-
Övriga driftkostnader.................................... 11,295: 13
Fiskerinäringens understöd:
38,119: 62
Av nionde huvudtitelns anslag till fiskets befrämjande i de särskilda orterna (J. 4.), befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen (J. 5.) samt omplantering av rödspätta (J. 6.):
Stockholms läns och stads hushållningssällskap m. fl........ 12,404: 17
läns hushållningssällskap m. fl.
Uppsala
Södermanlands
Östergötlands *
Jönköpings »
Kronobergs »
Kalmar läns norra
* * södra
Gotlands läns
Blekinge »
Kristianstads »
Malmöhus »
Hallands »
Göteborgs och Bohus läns
Älvsborgs läns norra
* » södra
Skaraborgs läns
Värmlands »
» »
Örebro »
Västmanlands >
Kopparbergs »
Gävleborgs »
Västernorrlands »
Jämtlands »
Västerbottens »
Norrbottens »
Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening................ lo''300:
Svenska fiskevårdsförbundet............................. 3 700-_
Anordnande av en fiskeriutställning i Göteborg.............. 5,000:_
Undervisning i navigation för bohuslänska fiskare ......... 4’520: —
Undervisningskurs i navigation m. m. för fiskare inom Stockholms
län..................................... 300-_
.(för Vänern)
3,980: -5,830: —
6,366: 96
7,670: 68
5,892: 35
9,792: 87
6,568: 12
6,936: —
6,040: —
7,972: 95
14,525: 50
9,465: —
8,820: —
7,040: —
5,940: —
8,500: —
10,232: —
5,400: —
11,906: 88
6,251: —
7,075: —
13,550: 20
16,992: 50
6,230: —
10,040: 25
»7,782: 41
— 229 —
Undervisningskurs i navigation m. m. för fiskare inom Gotlands
län.............................................. 239: 64
Undervisningskurs i navigation m. m. för fiskare inom Blekinge
län................................................... 475: 95
Undervisningskurser i fiskodling och fiskevård.............. 658: 40
Fiskeristatistiska uppgifter rörande sjön Vättern............ 367: 50
Rapporter rörande sillfisket vid rikets västkust............. 2,598: 43
Statistiska uppgifter rörande laxfisket i övre Norrland...... 500: -—•
Resebidrag för deltagande i en limnologisk kongress i Belgrad.
...............................................V. 1,200: —
Resebidrag för undersökning av möjligheterna för export av
karp och sutare till Storbritannien...................... 325: -—
Inköp av rödspättor till omplantering..................... 6,596: 7 3
Omkostnader för omplantering av rödspättor............... 1,381: 02
Vissa fiskeriutgifter...................................... 853: 04
Södra Sveriges fiskeriförening:
Av nionde huvudtitelns anslag till södra Sveriges fiskeriförening (J. 7.)......
Hydrografisk-biologiska havsundersökningar:
Av nionde huvudtitelns anslag till Sveriges andel i kostnaderna för en internationell
hydrografisk-biologisk centralanstalt (J. 10.).....................
Undersökningsfartyget Skagerak:
Av nionde huvudtitelns anslag till undersöknings- och bevakningsfartyg för
havsfiskets behov (J. 11.), och dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst (O. 10.):
Avlöningar..........................•.................... 35,454: 30
Förplägning............................................. 12,296: 02
Kol och olja............................................ 8,963: 98
Reparationer, utrustning och underhåll..................... 18,494: 91
Beklädnad, sjukvård, tvätt, transporter m. m............... 4,291: 49
Fartyget Eystrasalt:
Av nionde huvudtitelns anslag till fartyget Eystrasalt (J. 12.)
och dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst (O. 10.):
Arvode och dyrtidstillägg åt befälhavaren.................. 2,228: —
Dagtraktamenten åt dito................................. 935: —
Arvoden m. m. till fartygets besättning.................... 4,604: 39
Olja och fotogen m. fl. förbrukningsartiklar................ 1,336: 10
Nyanskaffning och reparationer av inventarier och redskap
m. m................................................. 1,624^ 42
Ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m. (IX. J. 13.):
Genom Stockholms länsstyrelse.............................. 825: •—-
» Malmöhus » .............................. 2,075: —
► Göteborgs och Bohus länsstyrelse..................... 72,153: 30
Understöd åt fiskare (IX. J. 14.):
Genom städer och kommuner...............................
Åtgärder till fiskerinäringens främjande samt beredande av ersättning
åt fiskare för förlust av eller skada å fiskeredskap (IX. J. 15.):
Genom statskontoret....................................... 22,000: —
» Stockholms länsstyrelse.............................. 2,765:-^-
» Uppsala * .............................. 7,929: —
» Kalmar » .............................. 5,969: —
» Gotlands * 994: -—
* Blekinge » 560: —
» Malmöhus » 623: —-
» Hallands » 626: ■—
» Göteborgs och Bohus länsstyrelse.................... 137,596: —
» Gävleborgs » .................... 9,170: —
» Västerbottens » .................... 2,429: —
Åtgärder till organiserandet av strömmingsfiskarna (IX. J. 16.):
Svenska ostkustfiskarnas centralförbund....................
268,220: 55
22,000: —
8,685: —
79,500: 70
10,727: 91
75,053: 30
241,654: —
190,661: —
25,000: —
Summa 1,068,989: 08
— 230 —
Vissa stat
Debet. Balans den 1 juli 1934: Tillgångar..................................... | Försvars- väsendets lönenämnd | Allmänna civilför- valtningens] lönenämnd | Statens bostads- nämnd |
| ||
|
|
| _ |
|
| |
|
|
|
|
|
|
|
Inkomster: Fjärde huvudtiteln: | 13,011 | 22 |
|
|
|
|
5. 2. Försvarsväsendets lönenämnd........... | — | — | — | — | ||
Sjunde huvudtiteln: B. 18. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd | — | — | 18,000 | —- | — | — |
19. Statens bostadsnämnd................ | — | — | — | — | 6,000 | — |
E. 8. Kommittéer och utredningar genom sak- |
|
| 1,591 | 50 |
|
|
kunniga........................... | — | — | — |
| ||
Nionde huvudtiteln: |
|
|
|
|
|
|
H. 41. Statens spannmälsnäinnd m. m........ | — | — | — | — | — | — |
43. Ackordslön och stödlån åt jordbrukare. . | — | — | — | — | — |
|
O. 5. Kommittéer och utredningar genom sak- |
|
|
|
|
|
|
kunniga........................... | — | — | — | — |
|
|
Svenska mejeriernas riksförening u. p. a.: |
|
|
|
|
|
|
Mjölkavgifter................................ | — | — | — | — |
|
|
Avgifter från betodlare......................... | — |
|
|
|
|
|
Sockerfabrikers andel i statens sockernämnds kost-nåder....................................... | — | — | — | — | _ | — |
Jordbrukets prisregleringsfond.................. | — | — | — | — | — | — |
Säger | 13,011 | 22 | 19,591 j 50 | 6,000 | — | |
Summa | 13,011 | 22 | 19,591 | 50 | 6,000 | — |
Kredit. |
|
|
|
|
|
|
Balans den 1 juli 1934: |
|
|
|
|
|
|
Skulder....................................... | — | — | — |
| — | 50 |
Utgifter: Arvoden till ledamöter......................... | 9,787 | 34 | 3,804 | 42 | 1,692 |
|
Avlöning till sekreterare m. fl................... | 756 | — | 7,150 | 45 | 2,849 | 70 |
Reseersättningar och dagarvoden till ledamöter... | :>92 | 37 | 6,220 | 54 | 170 | 35 |
Reseersättningar och dagarvoden till reseombud |
|
|
|
|
|
|
m. fl....................................... | — | — | — | — | — | — |
Reseersättningar och dagarvoden för kontroll av in- |
|
|
|
|
|
|
malningsbestämmelscrnas efterlevnad.......... | — | — | — | — | — | — |
Resekostnader i övrigt......................... | — | — | — | — | 57 | 50 |
Anslag till betodlare........................... | — | — | — | — | — | — |
Bidrag till Sveriges slakteriförbund............. | 125 | — | — | — | — | — |
Lokalhyra samt lyse och städning.............. | — | 1,902 | 88 | 900 | — | |
Inventarier.................................... | — | — | — | — | — | — |
Telefon- och telegramavgifter samt porto........ | 102 | 40 | — | — | — | — |
Tryckningskostnader........................... | — | — | — | — | — | — |
Skrivmaterialier och expenser m. m............. | 372 | 30 | 166 | 92 | 72 | 25 |
Cereala undersökningar......................... | 1,275 | — | — | — | — | — |
Återlevererade medel.......................... | 51 | 346 | 29 | 257 | 70 | |
Säger | 13,011 | 22 | 19,591 | 50 | 5,999 | 60 |
Balans den 30 juni 1935: |
|
|
|
|
|
|
Tillgångar: |
|
|
|
|
|
|
Kassabehållning............................. | — | — | — | — | — | — |
Innestående i bank.......................... | — | — | — |
| — | — |
Säger | — | - | - | - | - | — |
Summa | 13,011 | 22! 19,591 | 50 | 6,000 | — |
231
liga nämnder.
Statens spannmåls- nämnd | Central-nämnden | Statens mjölknämnd | Statens sockernämnd | Statens slakteri nämnd |
| Statens potatis- mjöls- | Summa |
| |||||
|
| låneärenden |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
1,101 | 68 | 9,860 | 10 | 750 |
| 1,374 |
| 1,584 | 15 | 1,971 | 18 | 16,641 | 06 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 13,011 | 22 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 18,000 | _ |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 6,000 | — |
— | — | — | — | — | - | — | — | — | — | — | — | 1,591 | 50 |
210,087 | 44 | __ | _ | _ | _ | _ | _ | — | — | — | — | 210,087 | 44 |
— | — | 22,171 | 25 |
|
|
|
|
|
|
|
| 22,171 | 25 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 15,425 | 27 | 15,425 | 27 |
|
| _ | _ | 143,154 | 07 | _ | _ | _ | _ | _ | — | 143,154 | 07 |
— | — | — | — | — | — | 126,483 | 62 | — | — | — | — | 126,483 | 62 |
|
|
| _ | _ | ___ | 2,298 | _ | _ | _ | _ | _ | 2,298 | _ |
— | — | — | — | — | — | — | — | 31,522 | 70 | — | — | 31,522 | 70 |
210,087 | 44 | 22,171 | 25 | 143,154 | 07 | 128,781 | 62 | 31,522 | 70 | 15,425 | 27 | 589,745 | 07 |
211,189 | 07 | 32,031 | 35 | 143,904 | 07 | 130,155 - | 62 | 33,106 | 85 | 17,396 | 45 | 606,386 | 13 50 |
5,400 |
|
|
| 5,446 |
| 2,400 |
| 3,084 |
| 1,500 |
| 33,113 | 76 |
62,873 | 03 | 10,501 | 69 | 32,703 | 77 | 1,500 | — | 10,460 | 50 | 3,868 | 73 | 132,663 | 87 |
2,775 | 65 | 7,171 | 25 | 2,827 | 20 | — | — | 2,839 | 20 | 8,877 | 29 | 31,473 | 85 |
1,481 | 80 | — | — | 87,242 | 16 | — | — | — | — | — | — | 88,723 | 95 |
83,656 | 05 | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | 83,656 | 05 |
1.038 | 95 | — | — | 237 | 66 | — | — | 309 | 50 | 197 | 50 | 1,841 | 10 |
_ | _ | _ | — | — | — | 111,857 | 32 | — | — | — | — | 111,857 | 32 |
— | — | — | — | — | — | — | — | 10,000 | — | — | — | 10,000 | — |
1,095 | 05 | 456 | 25 | 3,772 | 76 | — | — | 2,004 | 96 | — | — | 10,256 | 89 |
11,826 | 49 | — | — | 889 | 65 | — | — | 531 | 75 | — | — | 13,247 | 89 |
9,089 | 35 | 1,219 | 66 | 6,698 | 80 | — | — | 1,648 | 96 | 1,610 | 90 | 20,370 | 07 |
8,093 | 66 | 6,852 | 75 | 588 | 15 | — | — | — | — | 244 | — | 15,778 | 56 |
5,228 | 89 | 2,532 | 10 | 1,974 | 85 | 150 | 40 | 1,009 | 77 | 107 | 67 | 11,614 | 95 |
9,068 | 29 |
|
|
|
|
|
|
|
|
| 9,068 | 29 | |
9,561 | 86 | — | — | 1,523 | 60 | 1,919 | 60 | 1,218 | 21 | — | — | 16,102 | 77 |
211,189 | 07 | 28,733 | 70 | 143,904 | 07 | 117,827 | 32 | 33,106 | 86 | 16,406 | 09 | 589,769 | 32 |
|
| 30 |
|
|
|
|
|
|
| 24 | 36 | 54 | 3G |
— | — | 3,267 | 65 | — | — | 12,328 | 30 | — | — | 5)66 | — | 16,561 | 95 |
— | — | 3,297 | 651 | — | 12,328 | 80 |
| — | 990 (36 | 16,616 | 81 | ||
211,189 | 07 | 32,031 | 35 | 143,904 | 07 | 130,155 | 62 | 33,106 | 85 | 17,396 | 45 | 606,386 | 13 |
Statliga och statsunder
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1 | Nettobehållning vid |
|
|
|
| n- | ||
'' | räkenskapsårets |
|
|
|
| |||
|
|
|
|
| Statsbidrag |
|
| |
| ingång |
| utgång |
| jämförlig | Delägarnas tillskott | ||
i |
|
|
|
| sions- o. dyr- |
|
| |
|
|
|
|
| tidstillägg |
|
| |
Civilstatens änke- och pupillkassa1..... | 63,156,689 | 57 | 65,460,030 | 73 | 571,844 | 31 | 1,872,108 | 27 |
Tullstatens enskilda pensionsinrättning1 2 | 8,501,561 | 95 | 8,914,522 | 81 | 160,021 | 21 | 274,717 | 45 |
Hovkapellets pensionsinrättning1....... | 1,529,566 | 70 | 1,547,942 | 48 | 15,000 | — | 9,309 | 96 |
Lärarinnornas pensionsanstalt2......... Pensionsinrättningen för lärarinnor vid | 8,352,369 | 11 | 8,766,999 | 87 | 634,326 | 17 | 137,820 | 78 |
Sveriges högre skolor för kvinnlig ung-dom, understödsförening1............ | 2,780,396 | 06 | 2,765,302 | 67 | 8,761 | 50 | 6,211 | 63 |
Svenska lärarinnornas pensionsförening, |
|
|
|
|
| |||
understödsförening1................. | 4,462,402 | 49 | 4,531,284 | 98 | 12,459 | 30 | 42,773 | — |
Statens pensionsanstalt2............... | 189,186,663 | 62 | 188,660,905 | 21 | 4,649,442 | 64 | 4,087,027 | 11 |
! Prästerskapets änke- och pupillkassa3 * * 6.. | 21,047,766 | 45 | 21,911,084 | 41 | 764,921 | 05 | 540,010 | 34 |
Lotsverkets enskilda pensionskassa1.... | 2,210,780 | 88 | 2,230,503 | 51 | 48,297 | 80 | 21,279 | 81 |
Handelsflottans pensionsanstalt2....... | 1,591,288 | 51 | 1,607,939 | 32 | 324,571 | 50 | _ | |
, Arméns pensionskassa2................ | 34,553,714 | 93 | 35,273,568 | 86 | 12,083,495 | 71 | 731,382 | 08 |
! Flottans pensionskassa3............... | 9,633,832 | 51 | 10,373,679 | 16 | 2,878,884 | 68 | 393,374 | 39 |
Telegrafverkets änke- och pupillkassa1 . | 9,690,255 | 06 | 10,190,489 | 99 | 69,460 | 54 | 209,910 | 57 |
Statens järnvägars änke- och pupillkassa1 | 78,007,553 | 81 | 80,910,542 | 12 | 884,084 | 47 | 2,197,851 | 55 |
1 Räkenskapsåret = kalenderåret.
2 * =1 juli—30 juni.
3 » =1 maj—-30 april.
1 Beloppet utgör avskriven kapitaltordran å obligationer.
6 » * återlevererade anslagsmedel.
6 Häri ingår kr. 286,984: 80 utgörande ersättning till tond för reglering av obligationsvärden.
— 233
stödda pensionsanstalter.
k o m s | ter |
|
|
|
|
| Utgå | f t e r |
|
|
| ||
Intresse-medel, av-kastning av | Andra inkomster | Summa | Förvalt- nings- kostnader | Pensioner | Andra utgifter | Summa | |||||||
2,898,458 | 75 | 76,091 |
| 5,418,502 | 33 | 101,563 | 55 | 2,908,488 | 40 | *105,109 | 22 | 3,115,161 | 17 |
414,727 | 90 | — | — | 849,666 | 56 | 15,896 | 58 | 420,804 | 12 | 5 | — | 436,705 | 70 |
71,308 | 77 | 4,596 | 77 | 100,215 | 50 | 7,574 | 48 | 74,250 | 24 | 15 | — | 81,839 | 72 |
359,546 | 96 | 1,220 | 50 | 1,132,914 | 41 | 14,661 | 02 | 690,466 | 65 | 13,155 | 98 | 718,283 | 65 |
128,930 | 18 |
| — | 143,903 | 26 | 5,051 | 26 | 142,496 | 64 | 11,448 | 76 | 158,996 | 66 |
222,295 | 49 | 349 | 04 | 277,876 | 83 | 9,528 | 49 | 195,701 | 86 | 3,763 | 99 | 208,994 | 34 |
8,151,575 | 33 | 160,791 | 72 | 17,048,836 | 80 | 176,881 | 97 | 16,855,772 | 60 | *541,940 | 64 | 17,574,595 | 21 |
987,291 | 91 | 3,252 | 91 | 2,295,476 | 21 | 80,658 | 40 | 1,351,499 | 86 | — | — | 1,432,158 | 25 |
90,359 | 54 | 93 | 95 | 160,031 | 10 | 14,901 | 38 | 125,407 | 09 | — | — | 140,308 | 47 |
62,770 | 75 | 9,144 | 31 | 396,486 | 56 | 11,147 | 30 | 368,688 | 45 | — | — | 379,835 | 76 |
1,536,210 | 50 | 11,564 | 10 | 14,362,652 | 39 | 127,078 | 05 | 13,507,535 | 36 | 8,185 | 05 | 13,642,798 | 46 |
420,751 | 65 | 413,897 | 34 | 4,106,908 | 06 | 73,698 | 69 | 3,292,749 | 13 | 613 | 59 | 3,367,061 | 41 |
453,743 | 59 | — | — | 733,114 | 70 | 12,954 | 95 | 219,924 | 82 | — | — | 232,879 | 77 |
3,472,086 | 49 | 151 | 92 | 6,554,174 | 43 | 73,001 | 16 | 3,290,002 | 54 | ‘288,182 | 42 | 3,651,186 | 12 |
16 — 356687. Rev.-berättelse anq. statsverket för dr 1935. I.
RIKSDAGENS REVISORERS
BERÄTTELSE
OM DEN ÅR 1935 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING
AV
STA TS VjARKETS
JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING
FÖR TIDEN 1 JULI 1934-30 JUNI 1935
DEL II
FÖRKLARINGAR
STOCKHOLM 1936
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOI.AG
r. H A I i ^) y i7 3 H X K X - )A( i X /!
,1
* '' 5
*
v W
| rii *- > -» i |
|
i ;i | L SL M... Jk.. | X |
>5
s- I
>)Yi\Y.>1 iv-7/. id) AUGUAT#»JIMY J/,''Ui7A J17
*£rA/j\*\.Ä i "-v t :v>
r jid^Afiön .Linnan ;n ka
;T4i7 i*jA7Äcj-i i i ■) ?.) ytx
r.vlx t /'' Jf. uo A i J *, i 1 jim
n j/Ki
a A t) X ( H A J yl il 0
tiuöi’ ,i uis;;■) o i.
tf.t
— III —
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
: V . Sid.
Andra huvudtiteln........................................ 1
Justitiedepartementet..................................... 1
Fångvårdsanstalterna.......... 1
Centralfängelset å Långholmen........................ ,.4. 1
Fjärde huvudtiteln..............................................8
Försvarsdepartementet............. 8
Rekryteringskostnader vid försvarsväsendet..................... 8
Sjätte huvudtiteln............................................... 46
Kommunikationsdepartementet...................................... 46
Råd och upplysningar rörande inköp av motorfordon............ 46
Trafikförsäkring å staten tillhöriga motorfordon............ 49
Eftergifter ifråga örn tekniska kraven å vägföretag.............. 57
Oxie härads väghållningsdistrikt............................... 66
Bara härads väghållningsdistrikt............................... 69
Älvsby sockens väghållningsdistrikt............................ 72
För högt debiterad ersättning för upprättande av vägfyrktalslängd
m. m...................................................... 74
Oriktigt debiterad ersättning för arbetsledarskap................ 79
Vägdistrikts reseräkningar..................................... 83
Vägdistriktens representationskostnader......................... 84
Vägen Strängnäs—Enköping................................... 86
Byggnadsstyrelsens årsberättelse............................... 88
Gustaf lilis paviljong i Haga................................. 89
För Djurgårdskommissionens räkning utförda arbeten............ 90
Djurgårdskommissionens verksamhet......................... 120
Sjunde huvudtiteln.................................................... 126
Finansdepartementet............................................... 126
Iakttagelser rörande kassarabatter m. m........................ 126
Anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna........ 129
Mantalsskrivningsprovision till städernas tjänstemän............. 139
Redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke statliga
medel, som debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden 141
Redovisning av hittegodsmedel................................ 171
Bokföringen av vissa inkomstmedel hos Överståthållarämbetet.... 175
Vissa iakttagelser i fråga örn lyftandet hos Överståthållarämbetet
av nedsatta fullföljdsavgifter och kostnadsersättningar......... 175
IV
Sid.
Vissa hos Överståthållarämbetet för polisärenden fonderade medel. 172
Statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i magistrats
städer
m. m................................................ 141
Avlöningsförmåner å lanträntmästare änsten i Norrbottenslän 169 och 180
Anslag till kommittéer och sakkunniga......................... 181
Redovisningen av vissa kostnader för tillhandahållande av svensk
författningssamling........... 184
Tullkammaren i Falun......................................... 185
Kontrollstyrelsen............................................. 186
Åttonde huvudtiteln............ 187
Ecklesiastikdepartementet......................................-v.. • • 187
Försäkring av staten tillhöriga konstverk....................... 187
Samrealskolan i Ängelholm.,........................... 189
Högre allmänna läroverket för gossar i Hälsingborg............. 192
Högre allmänna läroverket för flickor i Örebro................. 195
Vissa donationsmedel vid dövstumskolan i Lund................ 197
Avsättningen av de blindas tillverkning................... 202
Folkliga musikskolan i Ingesund vid Arvika.................... 209
Nionde huvudtiteln................... 211
Jordbruksdepartementet....................................... 211
Undersöknings- och bevakningsfartyget Skagerak................ 211
Lanna Borregården........................................... 217
Offers försöksgård............................................ 217
Arrendeegnahemmen i Skaraborgs län m. m.............. 222
Arbetarsmåbruk m. m......................................... 222
Tionde huvudtiteln............................/....................... 225
Handelsdepartementet..............................................225
Anlitande av statens provningsanstalt............. 225
Elfte huvudtiteln...................................................... 228
Pensionsväsendet............................................. 228
Inköp av fastigheter för prästerskapets änke- och pupillkassa.... 228
Statens affärsverksamhet........................ 230
Tjänstebrevsrätt vid anmaning att inbetala å rest uppförda skattebelopp 230
Nattlig bevakning av vissa telegrafverkets fastigheter genom A.-B. Svensk
nattvakt..................................... 233
Vissa verkstadsingenjörers tjänstgöring i telegrafstyrelsen....,....... 234
Kostnadsfri upplåtelse av radioapparater åt tjänstemän.............. 236
Traktamentsersättningar till militärassistenter vid statens järnvägar... 236
Ersättning till lokomotivförare vid statens järnvägar för förlorade milpengar.
.................................... 239
— 1 —
Fångvår dssty r elsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid 15, §§ 3
och 4.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1935 har fångvårdsstyrelsen anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande över de i riksdagens revisorers berättelse den
15 december 1935 under §§ 3 och 4 gjorda utlåtanden beträffande fångvården.
Till åtlydnad härav får styrelsen anföra följande.
I § 3 av berättelsen hava revisorerna efter besök vid det huvudsakligen
som interneringsanstalt använda straffängelset i Karlstad uttalat, att ej minst
med hänsyn till det därstädes förvarade klientelets beskaffenhet det syntes ur
säkerhetssynpunkt kunna ifrågasättas, om ej tjänstetelefon borde anordnas
jämväl till underbefälets bostäder.
Med anledning av revisorernas berörda uttalande får styrelsen, under erinran
att vid detta fängelse icke finnas några tjänstebostäder, meddela, att
telefonförbindelse redan finnes anordnad med såväl direktörens som assistentens
bostäder samt att någon framställning om telefonförbindelse med
underbefälets bostäder icke gjorts hos styrelsen. Emellertid har styrelsen
för vinnande av ytterligare säkerhet numera gått i författning därom, att
innehavaren av den ordinarie överkonstapelsbefattningen vid anstalten erhåller
tjänstetelefon till sin bostad.
Revisorerna hava därjämte under denna paragraf i sin berättelse uttalat,
hurusom de för statens fångvårdsanstalter avsedda byggnaderna ofta vore
omoderna och ohygieniska med celler för fångförvaring, som saknade tillräckligt
dagsljus. Revisorerna hava emellertid erinrat, att de otillfredsställande
förhållanden, som sålunda vore rådande vid fångvårdsanstalterna, i
främsta rummet syntes bero därpå, att behövliga förändringar fått anstå i
avvaktan på den väntade omorganisationen av fångvårdsväsendet.
För egen del får styrelsen framhålla, att styrelsen, i den mån å fångvårdens
omkostnadsstat uppförda underhållsanslag för fängelsebyggnaderna
därtill lämnat tillgång, under de senaste åren utfört viss modernisering av en
del fångvårdsanstalter, exempelvis straffängelserna i Vänersborg och i Kristianstad
samt kronohäktena i Nyköping, Östersund, Umeå och Haparanda.
Efter framställning av styrelsen hava därjämte för budgetåret 1935/1936
under »Utgifter för kapitalökning» anvisats särskilda reservationsanslag för
vissa ombyggnadsarbeten vid centralfängelset i Norrköping samt vid centralfängelset
i Växjö. I skrivelse till Kungl. Majit den 18 november 1935 rörande
anslag för byggnadsarbeten m. m. att äskas vid 1936 års riksdag har styrelsen
hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen, bland annat, att
för upphuggning av cellfönster och andra sanitära anordningar vid centralfängelset
i Härnösand bevilja för ändamålet erforderliga medel. Att igångsätta
ytterligare modernisering av fångvårdsanstalter —- åtminstone i större
omfattning — anser styrelsen icke kunna ifrågakomma i avvaktan på den
väntade omorganisationen av fångvårdsanstalterna.
1 — Rev.-berättelse ang. statsverket för är 1935. II.
I § 4 av berättelsen hava revisorerna verkställt jämförelse mellan kostnaderna
under tredje kvartalet 1935 för undersökningspersonal vid centralfängelsets
å Långholmen och kronohäktets i Västervik sinnessjukavdelningar.
Under åberopande av en berättelsen bilagd tablå hava revisorerna såsom
sin mening framhållit, att kostnaderna för undersökningspersonal vid centralfängelsets
å Långholmen sinnessjukavdelning vore avsevärt mycket större
än motsvarande kostnader vid kronohäktets i Västervik sinnessjukavdelning,
samt uttalat, att åtgärder i liostnadsbesparande riktning borde vidtagas beträffande
Långholmsavdelningen.
För ett rätt bedömande av förevarande spörsmål får styrelsen till en början
framhålla, att sinnessjukavdelningarna vid centralfängelset å Långholmen
och vid kronohäktet i Västervik i vissa hänseenden icke äro jämförliga.
Långholmsavdelningen är visserligen avsedd för utförande av undersökningar
av tilltalades sinnesbeskaffenhet men intager även ställningen såsom
fångvårdens centralsjukhus för sinnessjukvården, vilket medför bland annat
att fångar, som misstänkas lida av sinnessjukdom, i stor utsträckning hänvisas
till denna avdelning. Härtill kommer att, såsom revisorerna jämväl
påpekat, Långholmsavdelningen i viss mån är avsedd att utnyttjas för undervisningsändamål.
Styrelsen tillåter sig även fästa uppmärksamheten därå,
att sinnessjukavdelningen vid Långholmsfängelset är organiserad att motsvara
de krav, som numera måste ställas på en sådan institution. Sinnessjukavdelningen
i Västervik, som är inrymd i den sedan lång tid tillbaka där
befintliga kronohäktesbyggnaden, har däremot en mera provisorisk karaktär,
och kan ej anses tillfredsställande fylla de anspråk, som böra ställas på
en sinnessjukavdelning. Västerviksavdelningen tages fördenskull numera i
anspråk så gott som uteslutande för undersökningar av sinnesbeskaffenheten
hos tilltalade personer.
Styrelsen övergår nu till att närmare yttra sig rörande de av revisorerna
gjorda jämförelserna i kostnadshänseende beträffande de bägge ifrågavarande
sinnessjukavdelningarna.
Revisorerna hava vid beräknandet av personalkostnaderna för Långholmsavdelningen
och Västerviksavdelningen lagt till grund förhållandena under
3:e kvartalet 1935. Enligt styrelsens mening måste för ett rätt bedömande
av ifrågavarande kostnader väsentligt längre tidsrymd tagas i betraktande,
med hänsyn till att eljest tillfälliga förhållanden kunna spela in. Hela antalet
under år 1935 avgivna utlåtanden rörande tilltalades sinnesbeskaffenhet
utgjorde sålunda beträffande Långholmsavdelningen 105 och beträffande
Västerviksavdelningen 57. Utslås dessa siffror per kvartal skulle antalet
bliva för Långholmsavdelningen cirka 26 och för Västerviksavdelningen
cirka 14. Till jämförelse må påpekas, att de av revisorerna angivna siffrorna
för 3:e kvartalet 1935 utgöra 20 respektive 19. Vidare må framhållas att,
såvitt framgår av den utav revisorerna angivna avlöningssiffran för Västerviksavdelningen,
frånräknats ett antal vaktkonstaplar för den egentliga kronohäktesavdelningen.
Styrelsen vill emellertid framhålla att ett dylikt frånräknande
icke, med hänsyn till kronohäktesavdelningens ringa omfattning,
bör ske. Skulle kronohäktesavdelningen försvinna, skulle sinessjukanstaltens
personal ändock icke kunna minskas. Det av revisorerna uppenbarligen
gjorda frånräknandet av vissa avlöningskostnader bör sålunda enligt styrelsens
mening icke äga ruin.
Styrelsen får vidare fästa uppmärksamheten därå, att, då Långholmsavdelningen
är avsedd även för andra uppgifter än undersökningar av tilltalades
sinnesbeskaffenhet — särskilt vård av sinnessjuka fångar — det icke
kan vara riktigt att bedöma avlöningskostnaderna för befattningshavare vid
avdelningen enbart efter antalet utförda undersökningar. Härtill kommer
— 3 —
den omständigheten, att Västerviksavdelningen under år 1935 varit överbelagd
utan att bevakningspersonalen ökats.
I fråga om Långholmsavdelningen tillåter sig styrelsen slutligen erinra
därom, att personalbehovet därstädes, såsom av det följande framgår, varit
föremål för ingående prövning.
Statens organisationsnämnd har i sitt den 11 oktober 1933 avgivna betänkande
med utredning och förslag angående fångvårdens framtida ordnande
m. m. uttalat sig beträffande eventuell ökning av bevakningspersonalen
vid centralfängelsets å Långholmen sinnessjukavdelning efter det hela
sinnessjukbyggnaden tagits i bruk. Sedan därjämte medicinalstyrelsen yttrat
sig i frågan, har Kungl. Majit genom beslut den 15 juni 1935 medgivit, att,
i ändamål att avdelningen skulle kunna tagas i bruk i full omfattning, tills
vidare under budgetåret 1935/1936, finge, utöver förut anställd personal, anställas
ytterligare ett antal icke-ordinarie befattningshavare. Med hänsyn
till särskilda förhållanden har emellertid omhandlade personalökning ägt
rum först under senare delen av 4:e kvartalet 1935.
Med anledning av det utav riksdagens revisorer gjorda uttalandet i fråga
om personalkostnaderna vid sinnessjukavdelningen vid Långholmens sinnessjukavdelning
får styrelsen meddela, att styrelsen givetvis skall hava sin
uppmärksamhet fästad därå, att beträffande avdelningen vidtagas de åtgärder
i kostnadsbesparande riktning, som må kunna befinnas möjliga utan att
avdelningens arbete därigenom blir lidande.
Avskrift av ett utav läkaren vid centralfängelsets å Långholmen sinnessjukavdelning,
professorn Olof Kinberg avgivet yttrande i anledning av revisorernas
förevarande uttalande bifogas härjämte tillika med remissakten.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad överdirektör
samt byråcheferna Sidenbladh och Wijkmark, den förra föredragande.
Stockholm den 9 januari 1936.
Underdånigst
GUSTAF MASRELIEZ.
Sigurd Ljunggren.
Läkarens vid centralfängelset å
Långholmen
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 15, § i.
Till kungl, fångvårdsstyrelsen.
Anmodad yttra mig med anledning av ett till mig remitterat transund
av riksdagens revisorers berättelse får jag härmed anföra följande.
I den skrivelsen bifogade tablån över omkostnaderna för utlåtanden, avgivna
å sinnessjukhuset Långholmen samt sinnessjukavdelningen i Västervik,
observeras vid första ögonkastet att det uppgivna antalet under 3:e kvartalet
1935 å härvarande sinnessjukhus avgivna utlåtanden inräknats i kostnadsbeloppet
per utlåtande. Detta belopp bör sålunda fråndragas slutsumman för
härvarande sinnessjukhus.
Till grund för revisorernas jämförelse har lagts endast ett kvartal av 1935,
nämligen ‘/7—,0/8. I uppställningen angives antalet avgivna utlåtanden under
denna tid lia varit vid härvarande sinnessjukhus 20, vid Västerviksavdel
-
— 4 —
ningen 19. I själva verket har emellertid under sagda kvartal från härvarande
sjukhus expedierats 21 utlåtanden. Antalet expedierade utlåtanden under
de övriga 3 kvartalen äro: l:sta kvartalet 23, 2:dra kvartalet 31 och 4:de
kvartalet 26. Hela antalet avgivna utlåtanden under år 1935 sålunda 101
(under 1934 avgåvos 107 utlåtanden).
Antalet under 3:e kvartalet från Västerviks kronohäkte expedierade utlåtanden
uppgives i den av revisorerna åberopade uppställningen vara 19. Jämlikt
kungl, brevet den ,?/i 1934 skola avskrifter av samtliga utlåtanden från
sinnessjukavdelningar vid fångvården, alltså även från Västerviksavdelningen
översändas till Stockholms Högskolas socialvetenskapliga forskningsnämnd
som sedermera överlämnar dem till Kriminologiska centralarkivet. Enligt
det vid sagda arkiv förda registret utgjorde antalet från l/7—30/3 från
Västerviksavdelningen insända utlåtanden 13 st. Från samma sinnessjukavdelning
inkommo under de övriga kvartalen av år 1935 resp. 13, 13 och 17
ufåtanden. Summan från denna institution avgivna utlåtanden under år
1935 är alltså enligt centralarkivets register 57.
Antalet avgivna utlåtanden från härvarande sinnessjukhus resp. Västerviksavdelningen
under 3:e kvartalet 1935 är 21 resp. 13, i stället för 20 resp.
19, och för hela året i det närmaste dubbelt så stort vid den förra institutionen
som vid den senare.
Bortsett från att de jämförda antalen utlåtanden sålunda äro oriktiga är
valet av 3:e kvartalet såsom utgångspunkt för en kostnadsjämförelse även i
andra avseenden missvisande. Under detta kvartal inträffade nämligen semestrarna
för samtliga läkare å härvarande sinnessjukhus. Fängelseläkaren
vid Västerviksavdelningen åtnjuter ingen semester. Enligt meddelande från
kamrerarkontoret å Långholmen har i semesterersättning för läkarna utbetalats
sammanlagt 715 kr. Då detta belopp bör fördelas på hela året,
böra s/4 = 536 kr. avdragas från den summa å 13,969 kr., vilken i sammanställningen
uppgives vara personalkostnaden för härvarande sinnessjukhus
under 3:e kvartalet 1935. Under samma tid har till chefläkaren från
sjukhuset å Långholmen utbetalats 366 kr., utgörande dyrtidstillägg som han
uppbär å annan statstjänst. Detta belopp belastar icke sinnessjukhusets
budget och bör följaktligen också avdragas. Det uppgivna beloppet 13,969 kr.
bör sålunda minskas med 902 kr. till 13,067 kr. Redan genom denna reduktion
av den totala personalkostnaden minskas medelkostnaden per vårdplats till
kr. 466 i stället för kr. 498, samt per vårddag till kr. 5.11 i stället för kr.
5.42.
Som de av revisorerna använda siffrorna icke lämnats av kamrerarkonloret
på Långholmen och i revisorernas berättelse icke är angivet varifrån de
härstamma, har det icke varit möjligt att kontrollera på vilket sätt de angivna
totalkostnaderna beräknats. Det är sålunda icke känt huruvida semeslerarvoden
för avdelningarnas konstaplar, överkonstaplar och uppsyningsman
samt kostnaderna för sjukledighet under kvartalet avräknats för
båda sjukavdelningarna. Skulle den eller de personer, som tillhandahållit
revisorerna siffermaterialet och utarbetat den åberopade jämförelsen mellan
två i själva verket icke jämförbara institutioner, hava avräknat semesteroch
sjukledighetskostnader på Västerviksavdelningen, men av förbiseende underlåtit
göra detta beträffande Långholmssjukhuset, så böra personalkostnaderna
vid detta ytterligare minskas med semester- och sjukledighetskostnaderna
för detta kvartal, d. v. s. 1,867 kr. reducerade till den vid beräkningen använda.
i revisorernas skrivelse icke angivna dyrortsgruppen. Genom denna reduktion
skulle den totala personalkostnaden för Långholmssjukhuset ytterligare
avsevärt minskas.
I sin berättelse framhålla revisorerna, att de icke förbisett, att härvarande
sinnessjukhus är avsett att utnyttjas för undervisningsändamål, men synas
dock anse att skillnaden i omkostnader mellan de båda anstalterna är för
stor.
Till belysande av kostnadsfrågan beträffande ett sjukhus av den kategori
härvarande sinnessjukhus tillhör må nämnas, alt enligt redogörelsen över
driften vid statens sinnessjukhus under 1934 personalkostnaden per vårdplats
vid Psykiatriska sjukhuset i Stockholm, beräknad efter A-ort, uppgick
till 1,384: 50, medan motsvarande kostnad vid hospitalet i Örebro utgjorde
endast 650: 65, alltså mindre än hälften, oaktat sistnämnda hospital med hänsyn
till platsantalet är nära nog likställt med Psykiatriska sjukhuset (hospitalet
i örebro 350 platser, Psykiatriska sjukhuset 265). Någon exakt jämförelse
mellan den uppgivna personalkostnaden för härvarande sinnessjukhus
för 3:e kvartalet 1935 med personalkostnaden per kvartal under år 1934
vid Psykiatriska sjukhuset kan tyvärr icke göras, då det icke är känt efter
vilken dyrortsgrupp personalkostnaden vid Långholmssjukhuset beräknats. I
varje fall torde skillnaden vara anmärkningsvärt liten, om man tar i betraktande
att det belagda platsantalet vid Långholmssjukhuset utgjort endast 28,
medan det belagda platsantalet å Psykiatriska sjukhuset, under 1934, utgjort
265.
En annan omständighet som åstadkommit en stark förskjutning i medeltalen
till förmån för Västerviksavdelningen är, att medan platsantalet därstädes
utgör 35, så har medelbeläggningen under 3:e kvartalet 1935 utgjort 48.6.
Det har sålunda å denna sjukavdelning funnits en permanent överbeläggning
med 13.6, eller mer än Vs av den normala beläggningen. Då en överbeläggning
i regel icke medför någon personalökning, i varje fall icke någon proportionell
sådan, innebära här påvisade förhållanden att medelkostnaden per
vårddag i Västervik varit betydligt lägre än om sjukavdelningen haft sin normala
beläggning. Å härvarande sinnessjukhus däremot har endast hälften
av det faktiska platsantalet (= 56) varit belagt, vilket innebär en stegring av
medeldagkostnaderna. Full beläggning innebär nämligen icke en fördubbling
av personalen, då just de mest kostnadsdragande befattningshavarna
(läkare, uppsyningsman, Översköterska) äro desamma för hela sjukhuset,
överbeläggningen å Västerviksavdelningen och underbeläggningen å härvarande
sinnessjukhus hava sålunda medfört en stark sänkning av medelkostnad
per vårddag å den förra institutionen och samtidigt en stark ökning av
medelkostnaden å den senare.
Över- resp. underbeläggningens inflytande på vårdkostnaden framträder
tydligt i uppställningens kostnadssiffror för personal per vårdplats, jämförda
med den totala personalkostnaden för de båda avdelningarna. Omräknar
man personalkostnaderna å Västerviksavdelningen till normal belägg
-
ning, så finner man nämligen följande siffror:
Personalkostnaden 3:e kvartalet 1935......................kronor 11,566:—-
Medeltal belagda vårdplatser ............................stycken 35
Personalkostnad per vårdplats under 3:c kvartalet 1935 .... kronor 330: —
Antal underhållsdagar ..................................stycken 3,194
Personalkostnad per underhållsdag 3:e kvartalet 1935 ......kronor 3: 62
Personalkostnaden per underhållsdag ökas sålunda med 40 °/o örn beläggningen
reduceras till den normala.
Sammaledes skulle man finna, att örn beläggningen å sjukhuset Långholmen
höjdes till det normala, 56, personalkostnaden per underhållsdag skulle
sjunka så väsentligt, att siffrorna för de båda avdelningarna antagligen skulle
bli praktiskt taget lika.
Den av revisorerna åberopade uppställningen är sålunda på en mängd
— 6 —
punkter siffermässigt missvisande. Härtill kommer att mellan de båda jämförda
institutionerna finnas kvalitativa olikheter, som gör en ekonomisk jämförelse
illusorisk, eftersom kvalitetsskillnader icke låta sig evalvera genom
siffror. Det är sålunda att märka att sinnessjukavdelningen i Västervik utgör
en av de långvariga, men icke dess mindre provisoriska anordningar för
sinnessjukvård, som det snabbt stigande antalet sinnessjuka och psykiskt
abnorma inom fångvårdsstyrelsens vårdområde dragit med sig. Denna sjukhusavdelning
utgöres nämligen av en gammal fängelsebyggnad som försetts
med en liten tillbyggnad, avsedd att användas såsom vaksal för 8 patienter.
Enligt upplysning av anstaltens föreståndare användes nattlig övervakning
endast för 10 patienter, varjämte 1 enkelrum är belagt med 2 patienter och
2 celler med vardera 3(!) patienter. Alla övriga patienter tillbringa nätterna
ensamma i celler. x\ntalet nattvakter för hela sjukavdelningen är också
endast 2. Förutom det att denna avdelning i själva verket är ett fängelse,
innebär den starka överbeläggningen ökade svårigheter att därstädes meddela
verklig sinnessjukvård.
Långholmssjukhuset däremot är planerat och uppfört såsom ett modernt
sinnessjukhus med ett flertal övervakningssalar och med möjligheter att uppdela
patientantalet i smärre grupper. Allt detta kräver självfallet större personal.
Så t. ex. var antalet nattvakter här sammanlagt 3 på 28 patienter
mot endast 2 å Västerviksavdelningen på 48 patienter.
Revisorerna hava i sitt utlåtande över fångvårdens anstalter framhållit, att
de för nämnda anstalter avsedda byggnaderna ofta äro omoderna och ohygieniska,
med celler för fångförvaring, vilka sakna tillräckligt dagsljus. Vad
beträffar Västerviksavdelningen må i anslutning till dessa reflexioner framhållas,
att den hör till de av fångvårdens anordningar för sinnessjukvård
som, med hänsyn till vad som numera fordras av dylik vård, snarast böra
försvinna, medan det nybyggda sinnessjukhuset å Långholmen i allt väsentligt
fyller rimliga krav på ett sjukhus med dess uppgifter. Här må också
erinras därom att Kungl. Majit i nådigt brev den 25 oktober 1935 updragit
åt fångvårdsstyrelsen att tillsammans med särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet
uppgöra förslag till bland annat ett nytt sinnessjukhus för
fångvårdens behov. Den av revisorerna åberopade ekonomiska jämförelsen
berör sålunda i verkligheten icke jämförbara objekt.
Även på en annan punkt sammanhänger kostnadsberäkningen från Västerviksavdelningen
med ett provisorium, vilket skyndsammast bör upphöra,
nämligen i fråga om anställning och avlöning av de läkare, som hava att verkställa
undersökningar över sinnesbeskaffenheten å sinnessjukavdelningar
inom fångvården. I de utredningar som föregingo antagandet av 1929 års
sinnessjuklag förutsättes såsom ett villkor för den koncentration av undersökningsförfarandet,
vilken genomfördes med sinnessjuklagens ikraftträdande,
att undersökningarna skulle verkställas av läkare med särskild kompetens
samt att dessa skulle vara heltidsanställda och i löneavseende placeras i
jämbredd med överläkare vid statens sinnessjukhus. På grund av svävande
organisationsförliållanden inom fångvården har denna del av organisationsplanen
ännu icke kommit till utförande. Sjukvårdsläkarna vid fångvårdens
sinnessjukavdelningar äro överallt avlönade med arvoden och deras
anställningar betraktas, utom vid sinnessjukhuset å Långholmen, såsom
bisysslor. Som fängelseläkarnas arvoden äro mycket låga utgår, utom vid
Långholmen, ett särskilt tilläggsarvode å 70 kronor för varje utlåtande.
Den i uppställningen över kostnaderna för utlåtanden å Västerviksavdelningen
upptagna posten 70 kronor är sålunda läkarens arvode, medan de 20
kronorna utgöra renskrivningsarvode. Vid Västerviksavdelningen äro två
läkare sysselsatta. Den ene uppbär såsom fängelseläkare ett arvode å 3,972
7
kronor per år. Den andre uppbär intet sådant arvode, utan erhåller såsom
enda ersättning för sitt arbete såsom s.jukvårdsläkare 70 kronor för varje avgivet
utlåtande. Enligt vad som meddelats mig från föreståndaren å kronohäktet
i Västervik är arbetet mellan de båda läkarna så fördelat, att fängelseläkaren
verkställer ungefär 2/3, den andre läkaren ungefär 1j3 av undersökningarna.
Ingen läkare kan utan medicinskt skolad assistens verkställa mer än ett
50-tal undersökningar jämte utlåtanden per år, örn man inte vill sänka kvalitetsnivån
för dessa undersökningar så långt, att berättigade anspråk på
rättsskydd för den enskildes och skydd mot farlig brottslighet tor det allmännas
del eftersättas. Med ett arvode å allenast 70 kronor per utlåtande
skulle en läkare som förutsättes genom åratals utbildning hava skaffat sig särskild
kompetens, utöver vanlig läkarexamen, anses vara betald med 3,500
kronor per år för ett axbete som kräver hela hans tid (!). Härav framgår att
en dylik ersättning utgör en fantastisk underbetalning. Den låga kostnaden
för utlåtandena vid Västervik beror sålunda till väsentlig del därpå att den
för införandet av koncentrationen av undersökningar rörande sinnesbeskaffenheten
hos tilltalade förutsatta organisationen av hithörande läkaretjänster
ännu icke genomförts, och att det provisoriskt gällande arvodessystemet icke
innebär en rimlig ersättning för det utförda arbetet. Detta är sålunda icke
försvarligt utan bör snarast försvinna.
Även i ett annat avseende råder en kvalitativ skillnad mellan de av revisorerna
nu jämförda institutionerna, vilken är så stor att kvantitativa jämförelser
upphöra att hava någon verklig mening. Medan läkarna å kronohäktet
i Västervik vid sina undersökningar av sinnesbeskaffenheten arbeta under
primitiva och otillfredsställande förhållanden, har å härvarande sinnessjukhus
gjorts stora ansträngningar för att organisera arbetet med undersökningspatienterna,
så att utlåtandena över dessa fall må bliva så mångsidigt
upplysande och sakligt xäktiga som möjligt. Det nedlägges sålunda
ett betydande arbete på att åstadkomma en möjligast fullständig social utredning
rörande varje fall. Erfarenheten har visat, att denna fullständighet
i insamlandet av upplysningar rörande undersökningsfallens förhistoria är
av utomordentlig betydelse, ofta även för den kliniska bedömningen av fallen,
varav kan dragas den slutsatsen att dylik bedömning lätt blir felaktig, där
en systematisk social utredning icke verkställes. Vidare företages en omfattande
experimentalpsykologisk och psykoteknisk undersökning av varje undersökningsfält
I
stor utsträckning anlitas också undersökningar å specialsjukhus (röntgen,
nervklinik m. m.) för att så noga som möjligt komma på spåren alla
kroppsliga medicinska data av betydelse för fallens bedömning. Det är uppenbart
att dylika större anspråk på undersökningens fullständighet och
noggrannhet måste kräva större utgifter för arbetskraft, expenser m. nr.
Slutligen må framhållas att sinnessjukhuset å Långholmen i själva verket
är en klinik och att därmed följer vissa krav på arbetets kvalitet, vilka icke
kunna erftersättas och som självfallet draga vissa kostnader. I sina arbetsmetoder
eftersträvar sålunda sinnessjukhuset å Långholmen att hålla sig i
nivå med vad som numera från både praktisk rättsskipningssynpunkt och
vetenskaplig synpunkt kräves å ilo bästa utländska institutioner med liknande
uppgifter.
Tack vare det faktum att Långholmssjukhuset också är en vetenskaplig
institution har det varit möjligt att i avsevärd utsträckning erhålla kostnadsfri
arbetskraft. Härigenom har, å andra sidan, en minskning kunnat åstadkommas
i det allmännas utgifter för undersökning av sinnesbeskaffenhet hos
tilltalade.
- 8 —
Till sist må framhållas att undersökningar av sinnesbeskaffenheten hos
tilltalade äro bestämmande för många enskilda människors väl och ve och
därtill av största betydelse för samhällets skydd mot farlig brottslighet. Det
vore därför både inhumant och i längden oekonomiskt att icke begagna sig
av de förbättrade metoder till brottslighetens bekämpande som ett väl organiserat
och genomfört undersökningsförfarande innebär.
Stockholm den 5 januari 1936.
OLOF KINBERG.
Tablå. Kostnaderna under 3:e kvartalet 1935 för vårdpersonal vid
Centralfängelsets å Långholmen sinnessjukavdelning: -
Personalkostnad under 3:e kvartalet
1935...................kr. 13,969: —
Antalet belagda vårdplatser i medeltal
under 3:e kvartalet 1935 st. 28
Personalkostnad per vårdplats
under 3:e kvartalet 1935.....kr. 498: —
Antal underhållsdagar under 3:e
kvartalet 1935...............st. 2,576
Personalkostnad per underhållsdag
under 3:e kvartalet 1935. kr. 5:42
Kronohäktets i Västervik sinnessjukavdelning: -
Personalkostnad under 3:e kvartalet
1935...................kr. 11,566: —
Antal belagda vårdplatser i medeltal
under 3:e kvartalet 1935 st. 48.6
Personalkostnad per vårdplats
under 3:e kvartalet 1935.....kr. 238: —
Antal underhållsdagar under 3:e
kvartalet 1935...............st. 4,473
Personalkostnad per underhållsdag
under 3:e kvartalet 1935. kr. 2: 58
Kostnaderna under 3:e kvartalet 1935
2 biträdande läkare............kr. 3,960: —
2 vaktkonstaplar, skrivare, därav
1 med överkonstapelsarvode.. > 1,690: —
Löner och arvoden åt stenografer
och skrivbiträden........ > 2,263:34
* Kronor 7,913: 34
Antal avgivna utlåtanden under
3:e kvartalet 1935...........st. 20
Personalkostnad för undersökning,
per utlåtande..........kr. 395: —
Personalkostnad för vård, per
utlåtande, varvid undersökningen
beräknats draga en tid
av i genomsnitt 60 dagar____ > 325: —
Personalkostnad för undersökning
och vård, per utlåtande Kronor 740: —
för undersökningspersonal m. m.
Kostnader för utskrift av 19 st.
utlåtanden å 20 kronor......kr. 380:
Kronor 380:
Antal avgivna utlåtanden under
3:e kvartalet 1935...........st. 19
Personalkostnad för undersökning,
per utlåtande..........kr. 20:
Personalkostnad för vård, per
utlåtande, varvid undersökningen
beräknas draga en tid
av i genomsnitt 60 dagar____ > 155:
Särskilt arvode för varje undersökning
..................... > 70:
Personalkostnad för undersökning
och vård, per utlåtande Kronor 245:
Generalstabens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 5.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 sistlidna månad anbefalld avgiva utlåtande
med anledning av riksdagens revisorers berättelse över verkställd granskning
av rekryteringskostnaderna vid försvarsväsendet under budgetåret 1934/1935,
får jag härmed i underdånighet anföra följande.
— 9 —
Det fast anställda manskapets rekrytering åvilar vid armén vederbörande
regementschefer (motsvarande). Då rekryteringen tidigare delvis ägt ruin
kompanivis (o. s. v.) bestämdes genom k. br. den 3 september 1915 att, för
undvikande av konkurrens mellan de olika underavdelningarna vid truppförbanden,
cbefen för varje truppförband skulle beordra lämplig personal att
för truppförbandet i dess helhet handlägga rekryteringsärendena samt under
chefen förvalta och redovisa rekryteringsmedlen. Anskaffningen av det fast
anställda manskapet ombesörjes därför numera av vid truppförbanden verkande
rekryteringskommissioner eller rekryteringsofficerare, varvid, enligt
ovanberörda k. br., den offentliga arbetsförmedlingen skall anlitas i största
möjliga utsträckning.
Truppförbanden erhålla ansökningar om fast anställning dels direkt, dels
genom mellanhänder. De senare, vilka, om de icke tillhöra den offentliga
arbetsförmedlingens organisation, uppbära särskilt arvode för sin förmedlande
verksamhet, benämnas ofta »värvare». Dessa personer hava före budgetåret
1934/1935 saknat officiellt uppdrag för sin verksamhet. Vem som helst
— utom officerare och underofficerare på aktiv stat vid armén eller flygvapnet
— har kunnat uppträda i värvarens förmedlarroll och utbekomma arvode.
Alldenstund inga föreskrifter funnits, genom vilka värvarnas verksamhet
kunnat kontrolleras, hava vissa personer (civila eller f. d. militära) vid sidan
av den offentliga arbetsförmedlingen bedrivit rekrytanskaffning såsom en rent
yrkesmässig affär. Härvid har hela riket utgjort rekryteringsområde, och
anskaffningen skett genom annonsering eller personlig bearbetning av vederbörande.
Förutom denna yrkesmässiga värvning har förekommit, att avtal
örn militäranställning träffats med helt tillfälliga värvare, vilka understundom
varit släktingar eller vänner till den anställningssökande, och vilka, utan vare
sig något ansvar eller arbete, anmält vederbörande vid eif truppförband och
därefter utbekommit värvararvode.
Det kan icke bestridas, att ovanberörda system för rekrytanskaffning mäste
betraktas såsom otidsenligt och föga tilltalande. I samband med inrättandet
av försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå — vilken byrå förutom
civilanställning jämväl bedriver viss rekryteringsverksamhet — fann också
Eders Kungl. Majit skäl att närmare reglera värvareinstitutionens omfattning
och dess ställning i förhållande till de militära myndigheterna (proposition
nr 203 till 1934 års riksdag). På grund härav föreskrevs från och
med budgetåret 1934/1935 -— alltså det budgetår, som riksdagens föreliggande
revision omfattar — att arvode för förmedlad anställning må utgå med
högst 20 kronor och endast i sådant fall, att avtalet örn anställningen förmedlats
av person, som av vederbörande chef förordnats såsom rekryteringsombud.
Sådant rekryteringsombud, varlin icke får antagas beställningshavare
i aktiv tjänst, skall förordnas för viss ort. (Liggaren över fjärde huvudtiteln
1934/1935, Rekryteringskostnader, Anm. 1.) Avsikten med dessa restriktiva
bestämmelser var att i möjligaste mån avskaffa såväl de tillfälliga värvarna
som de inom hela riket arbetande yrkesvärvarna ävensom att giva den
anslällningsförmedlande verksamheten en sådan officiell prägel, afl möjlighet
skulle föreligga för en effektiv kontroll av rckrytcringsmedlens användning.
Vid sin granskning av rekryteringskostnaderna för budgetåret 1934/1935
hava emellertid riksdagens revisorer uppmärksammat, alt förmedlingen av
militäranställning fortfarande huvudsakligen skei- genom tillfälliga värvare
eller yrkesvärvare och icke genom av truppförbandscheferna förordnade rekryteringsombud.
Ali sä är fallet innebär otvivelaktigt eli åsidosättande av
ovanberörda föreskrifter. I vad mån detta i sin tur medfört onödiga kostna
-
— 10
der för rekrytanskaffningen under budgetåret undandrager sig mitt bedömande.
Under åberopande av att rekrytanskaffningen således alltfort bedrives efter
otidsenliga och föga tilltalande former, ifrågasätter riksdagens revisorer,
örn icke hela systemet med rekryteringsombud borde avskaffas och värvningen
anslutas till den offentliga arbetsförmedlingen, vilken i dess nuvarande
organisation anses skickad att på ett tillfredsställande sätt lämna militärmyndigheterna
biträde vid förmedlandet av anställning vid försvarsväsendet.
Frågan angående vårvarinstitutionens avskaffande har tidigare varit föremål
för statsmakternas prövning, senast år 1932, då genom motion i riksdagens
första kammare (nr 22) hemställdes, att anskaffningen av rekryter icke
längre skulle ske genom privata värvare och värvningsbyråer utan genom ett
samarbete mellan de militära myndigheterna och arbetsförmedlingsanstalterna.
Kammarens första tillfälliga utskott remitterade ärendet till bl. a. chefen
för generalstaben, som i sitt underdåniga utlåtande den 14 mars 1932,
nr 200, framhöll, att den direkta rekrytanskaffningen utan mellanhänder —
vare sig dessa utgjordes av värvare eller den offentliga arbetsförmedlingen ■—
vore det ur militär synpunkt lämpligaste förfaringssättet. Vederbörande
truppförband kunde därigenom inrikta sin rekrytering på vissa önskvärda
områden och i fråga om anskaffning av rekrytmateriel skapa en viss tradition
till fördel för det fast anställda manskapets kvalitet. Under ekonomiska högkonjunkturer
kunde man emellertid, framhölls vidare, icke uteslutande förlita
sig på denna direkta anskaffningsmetod. Fördenskull förordades, att anskaffning
genom mellanhänder alltjämt borde ske, varvid särskilda åtgärder
vore önskvärda för åstadkommandet av ett nära samarbete mellan den offentliga
arbetsförmedlingen och de militära myndigheterna, enär anskaffning av
rekryter genom arbetsförmedlingens medverkan otvivelaktigt borde minska
rekryteringskostnaderna. Med hänsyn till konjunkturväxlingarna på arbetsmarknaden
ansågs dock värvarsystemet böra bibehållas i någon form såsom
det yttersta medlet för rekryteringens säkerställande.
Cheferna för flygvapnet och marinstaben ävensom socialstyrelsen framhöllo
likartade synpunkter i sina remissvar.
Vid frågans utskottsbehandling uttalades, att det av flera skäl icke var möjligt
att helt överlåta rekrytanskaffningen på arbetsförmedlingsanstalterna.
Genom då gällande organisation av den offentliga arbetsförmedlingen skulle
nämligen vissa ur rekryteringssynpunkt värdefulla befolkningslager icke kunna
nås genom de huvudsakligen till städer och industricentra förlagda arbetsförmedlingsanstalterna,
och under tider av ekonomisk högkonjunktur skulle
på denna väg truppförbandens behov av rekryter icke tillnärmelsevis kunna
bliva tillgodosett. Utskottet ansåg därför, att man icke kunde undgå att alltjämt
bibehålla även övriga tillämpade anskaffningssvstem. I syfte att likväl
i möjligaste mån utnyttja arbetsförmedlingens resurser förordade utskottet,
att ett intimt samarbete och ett snabbt verkande rapporteringssystem skulle
förefinnas mellan de militära myndigheterna och socialstyrelsen. Då emellertid
rapporteringsskyldighet förelåg genom bestämmelserna i ovanberörda
kungl, brev av den 3 september 1915, fann utskottet icke skäl att föreslå riksdagen
någon åtgärd med anledning av den framlagda motionen. På grund
härav förföll frågan.
Ehuru den offentliga arbetsförmedlingen i dess nuvarande organisation
måste anses skickad att i större utsträckning än vad fallet var år 1932 positivt
medverka vid rekrytanskaffningen, torde ovanberörda synpunkter alltjämt
äga full giltighet. Även örn jag delar riksdagsrevisorernas uppfattning, att
värvning är en otidsenlig och föga tilltalande form för rekryteringen, finner
— 11 —
jag därför icke skäl föreligga för rekryteringsombudens avskaffande, under
förutsättning, att ifrågavarande ombud förordnas och kontrolleras i enlighet
med de föreskrifter, som enligt ovan varit gällande från och med budgetåret
1934/1935. Systemet med förordnade ortsombud har nämligen i de enstaka
fall, där det tillämpats i överensstämmelse med gällande föreskrifter, visat
sig ändamålsenligt. Att slopa detsamma efter endast ett års synnerligen begränsad
prövning kan därför icke vara lämpligt. Det synes tvärtom vara angeläget,
att systemet snarast kommer i full tillämpning vid samtliga arméns
truppförband, varigenom erfarenheter torde kunna vinnas för åstadkommandet
av ett i alla avseenden fullt godtagbart system för rekrytanskaffningen.
Anledningen till att bestämmelserna om förordnande av rekryteringsombud
icke vunnit full tillämpning kan förklaras av, att desamma kommit till uttryck
endast i en anmärkning i liggaren över riksstaten för fjärde huvudtiteln.
Det synes därför önskvärt att de principer, på vilka systemet bygger,
närmare utvecklas och givas giltighet genom särskilda föreskrifters utfärdande
(k. br. eller go). Av flera skäl — icke minst önskvärdheten av att vid
rekrytförmedlingen åvägabringa ett ur militär synpunkt lämpligt urval bland
de anställningssökande — bör därvid föreskrivas, att ortsombud örn möjligt
skall vara ur aktiv tjänst avgången officer eller underofficer.
I samband härmed vill jag erinra örn betydelsen av att ansvaret för manskapsrekryteringen
helt bör åvila vederbörande truppförbandschefer. Varje
intrång på nämnda chefers hittillsvarande rättigheter i detta avseende kan
leda till minskat intresse och arbete för en god rekrytering. Systemet med
förordnade ortsombud bygger på truppförbandschefernas självverksamhet
och ansvar samt torde, icke minst på grund härav, hava beaktansvärda fördelar
framför andra anskaffningssystem.
Även vid ett bibehållande av rekrytanskaffning genom ortsombud synes
emellertid den offentliga arbetsförmedlingen böra anlitas i största möjliga
utsträckning. Samarbetet mellan truppförbandscheferna och arbetsförmedlingsanstalterna
är dock, som ovan anförts, tillfullo reglerat genom k. br. den
9 september 1915, varför ytterligare föreskrifter därom icke synas vara påkallade.
En viss centralisering av rapporteringsverksamheten bör dock genomföras
i syfte att skapa möjlighet för socialstyrelsen att i de veckovis upprättade
riksvakanslistorna införa rekryteringsbehovet vid truppförbanden.
Detta synes så mycket mera betydelsefullt som ifrågavarande listor numera
offentliggöras icke blott vid arbetsförmedlingsanstalterna utan jämväl i radio.
Ifrågavarande raporteringsverksamhet torde utan olägenhet och större kostnader
kunna åläggas försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå. Även
i andra avseenden såsom beträffande en centralisering av för manskapsrekryteringen
erforderlig annonsering och propaganda (radioföredrag m. m.) synes
civilanställningsbyrån kunna utnyttjas till fromma för en god rekrytering.
Särskilda föreskrifter härutinnan utöver nu gällande (instruktion för byrån
och go nr 1905/1935) torde dock icke vara påkallade.
Vad slutligen angår kostnaderna för civilanställningsbyråns verksamhet,
tillstyrkes att desamma utbrytas ur anslaget till rekryteringen och uppföras
på ett för samtliga försvarsgrenar gemensamt anslag.
På grund av vad ovan anförts får hos E d e r s K u n g 1. Maj : t jag i underdånighet
föreslå, att av riksdagens revisorer gjorda anmärkningar beträffande
manskapsrekryteringen för arméns vidkommande icke måtte för närvarande
föranleda annan Eders Kungl. M a j : t s åtgärd, än
idt sådana föreskrifter utfärdas, att nu gällande bestämmelser i fråga om
rekryteringsombuds förordnande m. m. bliva i avsedd omfattning tillämpade,
att försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå ålägges rapporterings -
— 12 —
skyldighet till socialstyrelsen beträffande truppförbandens rekryteringsbehov
samt
att kostnaderna för civilanställningsbyråns verksamhet utbrytas ur rekryteringsanslaget
och uppföras på ett för samtliga försvarsgrenar gemensamt
anslag.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
OSCAR NYGREN.
Chef för generalstaben.
Sven Carlsson,
Chefens för marinstaben
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 5.
Till Konungen.
Med anledning av nådig remiss den 21 december 1935 angående riksdagens
revisorers berättelse örn verkställd granskning av förvaltning m. m.,
fjärde huvudtiteln, får jag i underdånighet anföra följande.
Under en följd av år har med skärpa framträtt den stora betydelsen av
att marinens manskapskårer genom rekryteringen tillföras tillräcklig och fullgod
personal. Stor omsorg har av de för rekryteringen ansvariga myndigheterna
nedlagts på att så organisera denna, att bästa möjliga resultat erhållits
inom ramen av till buds stående medel. Dessa myndigheter ha sökt
sig fram till nuvarande rekryteringssystem efter decenniers erfarenheter och
statistiska resultat. Därur har, inom gränsen av gällande bestämmelser,
skapats ett rekryteringsförfarande, som smidigt anpassar sig efter de lokala
och andra säregna förhållanden, som äro rådande vid de olika marina förbanden.
Sålunda utnyttjas de olika sätten för rekryteringen i olika grad vid
marinens skilda förband, vid flottan och kustartilleriet, vid Karlskrona och
Stockholms sjömanskårer och vid de båda skeppsgossekårerna.
Det har på grund av dessa förhållanden icke ansetts ändamålsenligt att
inom hela marinen eftersträva en enhetlighet i rekryteringsförfarandet, detta
särskilt i betraktande av att rekryteringen på varje håll år efter år blivit allt
bättre och till synes angivit, att de inslagna vägarna voro de rätta.
Det är under sådana förhållanden tydligt, att jag icke kan gilla en tendens
att med utsikt till en tvivelaktig ekonomisk besparing söka enhetlighet
i rekryteringssystemet ej endast för marinen utan för hela försvarsväsendet.
Den ekonomiska besparingen anser jag vara osäker, då genom den ökade
arbetsbördan lätt kan framstå en fordran på personalökning vid de nya
rekryteringsorganen, vilken törhända omintetgör den väntade besparingen.
Men med långt större vikt framträder möjligheten av en försämrad rekrytering,
vilken, ehuru icke synbar bland de direkta kostnaderna, i längden
skulle medföra såväl militära som ekonomiska nackdelar av en högre storleksordning
än de här ifrågasatta besparingarna.
Revisorerna anmärka, att den offentliga arbetsförmedlingen anlitats i ytterst
ringa omfattning. Då de militära myndigheterna icke hava någon befogenhet
visavi dessa institutioner, synes rätta förhållandet vara, att arbets
-
— 13 —
förmedlingarna icke lagt sig vinn om den militära rekryteringen. Den av
revisorerna föreslagna vägen är dock öppnad redan år 1917 genom SFS nr
347/1917 och har verkat jämsides med övriga metoder. Den synnerligen
obetydliga roll, den har spelat under dessa år, synes mig antyda, att vägen
icke är den rätta.
De militära myndigheterna hava en viss kontroll över rekryteringsombuden.
Härigenom hava dessa så kunnat utväljas, att endast dugliga och energiska
ombud tillåtits verka. En första sakkunnig gallring har därigenom kunnat
företagas redan långt ifrån truppförbandet och mången onödig fram- och
återresa besparas.
Under tider av högkonjunktur på den civila arbetsmarknaden är det svårt
att tro, att den offentliga arbetsförmedlingen skall nedlägga det intensiva
arbete, som då erfordras, för att tillföra försvarsväsendet ett tillräckligt antal
goda rekryter. Detta kan emellertid förväntas av de till de olika militära
förbanden fastare knutna rekryteringsombuden, som därigenom, att
arvodena utgå endast för varje antagen rekryt, tvingas att noga sätta sig in i
rekryteringsläget vid resp. förband.
Vär varar vodena belöpa sig för hela försvarsväsendet, enligt revisorernas
utredning till 21,000 kr. i runt tal. Statens bidrag till den offentliga arbetsförmedlingen
belöpte sig för budgetåret 1934/1935 till 286,000 kr. Inför
dessa siffror måste det synas problematiskt, att man utan vidare skall
lyckas eliminera den mindre summan, utan att detta skall influera på den
större. Det synes i stället troligt, att om något krav på ökning av det anförda
bidraget kommer att resas som resultat av den föreslagna organisationen,
denna ökning lätt kommer att överskrida de besparade 20,000 kronorna.
Vad beträffar förslaget om en centralisering av annonseringen för de olika
förbandens rekrytering anser jag detta för marinens del oantagbart. Annonseringen
måste för de marina förbanden göras var för sig med hänsyn
till olika tider och villkor för rekryteringen. Den är också av ett så lokalt
intresse, att den omöjligen med samma kostnad kan spridas över hela landet.
Ej heller kan den offentliga arbetsförmedlingen bättre bedöma den
lokala annonseringen eller göra denna billigare eller mera effektiv än nuvarande
rekryteringsmyndigheter förmå.
Mot ett redovisande av utgifterna för försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå
å annat anslag än rekryteringsanslagen har jag intet att erinra.
I sammanfattning kan jag för marinens vidkommande under åberopande
av det ovan anförda icke tillstyrka den föreslagna sammanslagningen av
rekryteringen för hela försvarsväsendet och rekryteringens baserande på den
offentliga arbetsförmedlingen i stället för på nuvarande rekryteringsombud.
Däremot vill jag icke motsätta mig att denna vägs framkomlighet prövas
genom att jämsides med övriga nu förefintliga rekryteringsmetoder sådana
åtgärder vidtagas, att den offentliga arbetsförmedlingen i högre grad än hittills
kommer att medverka i rekryteringen.
Innan ett sådant försök givit betydande positiva resultat, måste jag avstyrka
en ändring av nuvarande annonseringsförfarande för marinens rekrytering.
Samråd med chefen för kustartilleriet har ägt rum.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
OTTO LYBECK.
C. Palmqvist.
— 14 —
Flygstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 5.
Till Konungen.
Till åtlydnad av Eders Kungl. Maj:ts befallning enligt ämbetsskrivelse
den 21 december 1935 (Dep. ch. D. Nr 248) få chefen för flygvapnet och
flygstyrelsen härmed underdånigst avgiva utlåtande över riksdagens revisorers
berättelse örn verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—30
juni 1935 samt, beträffande vissa verk, för kalenderåret 1934, fjärde huvudtiteln,
§ 5.
Statsrevisorerna hava uttalat, att systemet med rekrytering av manskap
med värvare vore en otidsenlig och föga tilltalande form för anställning av
personal vid försvarsväsendet. De hava påyrkat värvararvodenas avskaffande.
Häremot är från flygvapnets sida så mycket mindre något att erinra,
som värvare icke behövt anlitas för rekryteringen vid flygvapnet under senare
tid. Emellertid kan förslaget icke i och för sig utgöra skäl för nedbringande
av anslagsposten till rekryteringskostnader. Vad som icke åtgår till värvararvoden
måste användas till andra utgifter, exempelvis annonsering.
Vad beträffar utgifter för annonsering torde någon besparing i det av
statsrevisorerna angivna hänseendet icke kunna åvägabringas för flygvapnets
del. Anställningens art är vid flygvapnet en annan än vid försvarsväsendet
i övrigt. Det är därför lämpligt, att annonseringen efter rekryter
sker särskilt för flygvapnet. Då därjämte sådan annonsering bör ske genom
ortspressen för att bästa resultatet skall ernås, är någon ändring icke påkallad
i det förfarande, som hittills följts vid flygvapnet och visat sig verkningsfullt.
Statsrevisorernas uttalade önskemål rörande redovisningen av utgifter för
försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå torde icke vara av betydelse
för fjärde huvudtitelns avdelning D, flygvapnet, där utgifter för såväl rekrytering
som avskedspremier och civilanställning äro sammanförda under
det allmänna avlöningsanslaget.
I ärendets handläggning hava från flygstyrelsen deltagit, utom undertecknad
chef, Örnberg, Nilson och Lychnell, föredragande.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
I egenskap av chef för flygvapnet
och på flygstyrelsens vägnar
T. FRIIS.
Torgny Lychnell.
15 —
Arméförvaltningen civila
departements
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 5.
Underdånigt utlåtande.
De inom försvarsdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
25 oktober 1929 tillkallade sakkunniga rörande civilanställning för avskedat
militärmanskap (den s. k. civilanställningskommittén) framlade den 12 december
1932 betänkande med förslag örn inrättande av en för försvarsväsendet
i dess helhet gemensam central rekryterings- och civilanställningskommission.
Förslaget avsåg i huvudsak
1) avskaffandet av den med dåvarande och alltjämt gällande system för
manskapsrekryteringen förefintliga möjligheten för vederbörande truppförbandschefer
att med anlitande av medel under rekryteringsanslagen utbetala
ersättning åt förmedlare (värvare, ortsombud) av manskapsanställning.
2) att av de besparingar, som härigenom beräknades uppkomma å de särskilda
försvarsgrenarnas rekryteringsanslag, visst belopp skulle försöksvis
användas för inrättande i Stockholm av en direkt under Kungl. Hajd lydande
kommission, samt
3) att denna kommission skulle hava till uppgift
a) att i stället för de för truppförbandens rekrytering begagnade förmedlarna
såsom centralt rekryteringsorgan ombesörja anställning i de. fall, då
någon personlig förbindelse ej förefunnes mellan anställningssökande och personal
vid det truppförband, vid vilket anställning sökes, ävensom
b) att utöva ledningen av den för hela landet gemensamma civilanställningsverksamheten.
Uti underdånigt utlåtande den 15 mars 1933 i anledning av remiss å berörda
förslag framhöll arméförvaltningen, i vad förslaget avsåge rekryteringens
handhavande, att, då ämbetsverket i sin förvaltningsverksamhet saknade
varje erfarenhet i nämnda hänseende, arméförvaltningen funnit sig sakna
möjlighet att avgiva något eget uttalande om önskvärdheten och lämpligheten
att avskaffa systemet med förmedlare (värvare, ortsombud) för manskapsanställningen.
Ämbetsverket kunde därför icke heller uttala sig om,
huruvida förslagsställarnas påstående, att samma system borde betraktas
såsom osympatiskt och otidsenligt, kunde vara riktigt.
I enlighet härmed och då de vid remissen fogade, från arméns olika militära
myndigheter infordrade yttrandena i ärendet så gott som utan undantag
innebure ett bestämt avstyrkande av förslaget i nu berörda avseende,
ansåge arméförvaltningen sig böra intaga en därmed överensstämmande
ståndpunkt.
Arméförvaltningen framhöll därjämte, att vad förslaget innehölle rörande
överlämnandet åt en central anställningskommission att ombesörja annonsering
örn nyrekrytering, att mottaga och besvara förfrågningar örn volontäranställning
samt att verka för utjämning vid vakansers fyllande vid krigsmaktens
olika avdelningar m. m. otvivelaktigt i praktiken komme att medföra
en mängd onödiga skriverier mellan kommissionen och truppförbanden
och stor omgång för de anställningssökande. Härigenom kunde onödiga
kostnader icke undvikas, på samma gång som det ej finge anses uteslutet,
att unga män, vilka kunde vara hågade att silka militär anställning, genom
formaliteternas mångfald skulle avskräckas från fullföljandet av sådan av
-
— 16 —
sikt —- något, som icke följde med nuvarande rekryteringssätt, enligt vilket
personlig kontakt mellan anställningssökande och vederbörande truppförband
med lätthet kunde vinnas.
På angivna skäl ansåge arméförvaltningen sig icke kunna tillstyrka åtgärder
för rekryteringens centraliserande, på sätt med förslaget avsåges.
Sedan förslaget anmälts lill 1933 års riksdag i samband med anslagsäskande
rörande rekryteringskostnader, uttalade riksdagen (skrivelse nr 4
sid. 7), att det syntes tvivelaktigt, huruvida den tilltänkta centraliseringen av
rekryteringen kunde anses vara lämplig.
Frågan om rekryteringens ordnande upptogs därefter till behandling av
de jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 12 januari 1934 tillkallade sakkunniga
för utredning av vissa civilanställningsfrågor (de s. k. civilanställningssakkunniga).
I skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
dea 5 februari 1934 anförde nämnda sakkunniga, bland annat, att de skäl,
som av de hörda myndigheterna andragits mot åtgärden att helt slopa anordningen
med rekrytering genom värvare, onekligen måste tillmätas en sådan
bärighet, att man i varje fall för det dåvarande syntes böra avstå från
tanken på dess genomförande i hela sin utsträckning. Vid en hel del av arméns
truppförband hade man, enligt vad av utredningen framginge, ett
onekligt behov av att å platser, som lågo mera avlägset från förläggningsorten,
hava tillgång till ombud, dit de, som övervägde att taga anställning
vid krigsmakten, kunde vända sig. Härtill komme att, såsom från flera håll
påpekats, truppförbandscheferna voro och alltjämt borde vara helt ansvariga
för förbandens rekrytering, en princip som också funnit uttryck i de
för manskapsantagning gällande författningsbestämmelserna (för armén
S. F. S.'' 14(5/1916 samt tjänstgöringsreglementet för armén § 34 punkt 20).
Vid sådant förhållande finge det anses befogat att lämna cheferna en viss frihet
med avseende å sättet för rekryteringens ordnande.
De sakkunniga hade sålunda funnit sig böra avstå från att föreslå någon
principiell omläggning av rekryteringssystemet i annan mån, än att förutsättningarna
för erhållande av ersättning från de olika rekryteringsanslagen för
förmedling av anställning syntes böra på visst sätt förändras. De sakkunniga
ansågo i sådant avseende, att rekryteringsarvode skulle utgå med högst
20 kronor för varje förmedlad anställning, att arvode skulle tillkomma allenast
person, som av vederbörande chef för viss ort förordnats såsom rekryteringsombud
samt att till dylikt ombud icke skulle få förordnas befattningshavare
i aktiv tjänst vid försvarsväsendet.
Bestämmelser i enlighet härmed hava, såsom revisorerna erinrat, sedermera
införts i de vid staten för anslaget till rekryteringskostnader fogade anmärkningar.
Ehuru de sakkunniga alltså ansågo det nuvarande rekryteringssättet höra
lämnas orubbat, syntes det emellertid lämpligt och praktiskt, att det av de
sakkunniga föreslagna centrala civilanställningsorganets sakkunskap och organisationsapparat
ställdes till förfogande jämväl för rekryteringens underlättande
och förbilligande. Härutinnan skulle det huvudsakligen åligga detsamma
att verka för spridande av mera allmän kännedom örn rekryteringsoch
tjänstgöringsförhållandena vid försvarsväsendet, exempelvis genom utarbetande
och spridande av broschyrer, föredrag och annan upplysningsverksamhet.
Vidare skulle centralorganet i mån av behov bistå de lokala
rekryteringsorganen i deras arbete, såsom genom att på förfrågningar lämna
anvisning på goda rekryteringskällor m. m.
Av de sakkunniga framlagt förslag örn anordnande av en för försvarsväsendet
gemensam central civilanställningsbyrå underställdes 1934 års riksdag
(proposition nr 203). 1 anledning av att föredragande departementschefen
— 17 —
i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet förutsatt, att civilanställningsbyrån
även skulle i viss män komma att syssla med en del mera allmänna
rekryteringsfrågor, uttalade riksdagen i sin skrivelse den 18 april
1934, nr 4, sid. 5, att nämnda byrås verksamhet beträffande rekryteringsfrågor
borde vara så reglerad, att något intrång ej skedde i truppmyndigheternas
nuvarande befogenheter i rekryteringshänseende.
Bestämmelser härom hava införts i den av Kungl. Majit fastställda instruktionen
för försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå (nu gällande instruktion
den 28 juni 1935, T. L. A., sid. lil).
I anledning av statsrevisorernas nu gjorda uttalanden får civila departementet
med hänvisning till arméförvaltningens utlåtande den 15 mars 1933
i underdånighet anmäla, att departementet icke anser sig kunna bedöma,
huruvida, såsom statsrevisorerna förmena, systemet med värvare är att betrakta
som en otidsenlig och föga tilltalande form för anställning av personal
vid försvarsväsendet. Det är icke civila departementet bekant, huruvida
med nu gällande bestämmelser om särskilt förordnade ombud vid lantförsvaret
såsom tillfälliga värvare anlitats anhöriga eller bekanta till de
anställningssökande. Departementets revision har haft sin uppmärksamhet
riktad på frågan, vilka personer utfått arvoden såsom värvare, och infordrat
utredning, där icke av räkenskaperna framgått, att ombuden varit särskilt
förordnade.
Beträffande frågan örn överlåtande till de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna
av bestyret med anskaffande av rekryter får departementet erinra
om, att första kammarens första tillfälliga utskott vid 1932 års riksdag, i
anledning av motion i sådant syfte, uti utlåtande nr 15 uttalat, att, åtminstone
vad armén beträffade, otvivelaktigt avsevärda besparingar kunde göras,
örn anskaffningen av rekryter för truppförbanden kunde övertagas av de
offentliga arbetsförmedlingsanstalterna. Av flera skäl vore det dock icke
möjligt, att arbetsförmedlingsanstalterna helt övertoge uppgiften att rekrytera
truppförbanden. Sålunda torde genom ett dylikt anskaffningssystem
vissa ur rekryteringssynpunkt värdefulla befolkningslager icke kunna nås
genom de huvudsakligen till städer och industricentra förlagda arbetsförmedlingsanstalterna.
Och under tider av ekonomisk högkonjunktur skulle
genom rekrytanskaffning enbart på denna väg truppförbandens behov av rekryter
icke bliva ens tillnärmelsevis tillgodosedda. Man torde således icke
kunna undgå att alltjämt bibehålla även övriga nu tillämpade anskaffningssystem.
Till detta uttalande, vilket grundats på av, bland andra, chefen för generalstaben
och socialstyrelsen till utskottet avgivna yttranden, får departementet
ansluta sig.
Beträffande de besparingar å rekryteringsanslagen, som enligt revisorernas
förmenande skulle vinnas genom värvararvodenas avskaffande, får departementet
framhålla, att enligt den av revisorerna gjorda utredningen kostnaderna
för nämnda arvoden, i vad armén angår, för budgetåret 1934/
1935 uppgått till 12,905 kronor, medan enligt av civilanställningskommittén i
dess betänkande den 12 december 1932 lämnade uppgifter motsvarande kostnader
för budgetåren 1929—1932 utgjort respektive 46,755 kronor, 49,275
kronor och 47,160 kronor. Redan genom de hittills vidtagna åtgärderna
hava alltså ifrågavarande kostnader väsentligt reducerats.
I anledning av vad statsrevisorerna anfört rörande nedbringandet av kostnaderna
för annonsering örn lediga platser vid försvarsväsendet, får departementet
framhålla, att det givetvis är av vikt, att annonskostnaderna i möjligaste
mån begränsas. Möjligheterna för en sådan begränsning påverkas
emellertid av det förhållande, att rekryteringen mäste ske truppförbandsvis.
- — liei>.-berättelse äng. statsverket för år 1935. II.
— 18
Måhända kunde det dock tänkas, att visst samarbete i fråga om annonseringen
komme till stånd mellan till samma ort förlagda truppförband. I
sammanhang härmed vill departementet även erinra örn, att enligt generalorder
den 13 augusti 1935, nr 1905, truppförbandschef äger att till civilanställningsbyrån
insända annonser rörande manskapsrekryteringen för att av
nämnda byrå ombesörjas. I samma generalorder har truppförbandschef jämväl
ålagts att lämna civilanställningsbyrån vissa uppgifter angående antalet
sökande till fast anställning vid vederbörligt truppförband och det antal,
som erhållit fast anställning, ävensom uppgift å sökande, som icke kunnat
anställas, oaktat de synts lämpliga därför.
Statsrevisorerna hava slutligen ifrågasatt, huruvida utgifterna för försvarsväsendets
centrala civilanställningsbyrå framdeles böra redovisas å rekryteringsanslaget.
I anledning härav får departementet erinra om, att arméförvaltningen
uti sitt underdåniga utlåtande den 14 december 1935 över
försvarskommissionens betänkande under rubrik »civilanställningsfrågan»
ifrågasatt, om icke de för ifrågavarande ändamål erforderliga medlen lämpligen
böra upptagas bland de för för svars väsendet gemensamma anslagen.
Stockholm den 3 januari 1936.
Underdånigst:
TH. WIJNBLADH.
EDVIN STRÖM.
Erik G. Wiholm.
Marinförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 5.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1935 har Eders Kungl. Majit anbefallt
Marinförvaltningen att senast den 11 innevarande månad inkomma med
underdånigt utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse
om verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden i juli 1934—30 juni 1935,
fjärde huvudtiteln, anfört dels i § 5 rörande rekryteringskostnaderna vid försvarsväsendet
och dels i § 6 rörande marinens matinrättningar. Med anledning
härav får Marinförvaltningen anföra följande.
§ 5.
Rekryteringskostnader vid försvarsvåsendet.
Revisorerna anföra till en början att värvama utgöras dels av s. k. yrkesvärvare
och dels av tillfälliga värvare. De senare skulle utgöras av anhöriga
eller bekanta till den anställningssökande, vilka på ett eller annat sätt hava
förbindelser med vederbörande truppförband. Revisorerna framhålla dock
samtidigt, att från och med budgetåret 1934/1935 gäller, att ersättning för
värvning må utgå endast därest anställning förmedlats av person, som av
vederbörande chef förordnats såsom rekryteringsombud. Revisorerna anföra
— 19 —
vidare, att de vid sin granskning funnit, att förmedling av fast anställt manskap
och skeppsgossar till huvudsaklig del sker genom tillfälliga värvare.
Den av revisorerna åberopade bestämmelsen att rekryteringsombuden skola
vara förordnade av vederbörande chef synes hava till ändamål att förhindra
vad revisorerna benämna tillfälliga värvare (rekryteringsombud), vilka som
regel icke utföra sådant direkt arbete för rekryteringen, som kan motivera
gottgörelse. Vid de truppförband, där förfaringssättet varit det av revisorerna
påtalade, synas sålunda bestämmelserna icke hava följts, åtminstone icke till
sin anda. I detta avseende finnes likväl för marinen ännu gällande bestämmelse,
vilken för närvarande kan föranleda utbetalande av gottgörelse till
andra än förordnade rekryteringsombud.
Jämlikt nådiga kungörelsen den 5 juni 1931 (svensk författningssamling
nr 218/31) angående antagning av manskap vid marinen § 5: 2 må nämligen
förutom förordnat rekryteringsombud och arbetsförmedlingsanstalt jämväl
underofficer, underbefäl eller polisman vid flottans poliskår träffa förberedande
avtal om anställning av manskap för den örlogsstation eller det truppförband
av kustartilleriet han tillhör. Enligt samma kungörelse § 13: 1 utgår
till nämnda beställningshavare gottgörelse, i likhet med för rekryteringsombud,
för varje genom hans försorg antagen man. I bestämmelserna rörande
rekryteringsanslagets disposition (anmärkning 2 till slät nr 20) föreskrives
visserligen, att »till rekryteringsombud, som skall förordnas för viss ort, må
icke antagas beställningshavare i aktiv tjänst vid försvarsväsendet», men då
ifrågavarande underofficerare, underbefäl och polismän icke äro att hänföra
till förordnade rekryteringsombud, hava antagningsmyndigheterna icke ansett
sig kunna neka utbetalande av gottgörelse till dem för förmedlade anställningar.
Marinförvaltningen har tidigare i sitt yttrande å statsrådets och chefens
för Försvarsdepartementet remiss den 14 februari 1933, angående inrättande
av en central rekryterings- och civilanställningsbyrå förklarat sig intet hava
att erinra emot, att bestämmelserna i den ovannämnda nådiga kungörelsen
ändras därhän, att gottgörelse för förmedling av anställning icke må utgå till
marinens stampersonal. Den nu ifrågavarande bestämmelsen i ovannämnda
nådiga kungörelse anser Marinförvaltningen sålunda böra ändras.
Enligt vad Marinförvaltningen har sig bekant, hava marinens myndigheter
i allmänhet endast förordnat ett fåtal rekryteringsombud. Nya ombud torde
antagas endast i fall av verkligt behov. Tillfälliga rekryteringsombud skulle
sålunda praktiskt taget icke kunna förekomma. Tiden har icke medgivit att
nu verkställa en närmare undersökning i detta avseende. Ämbetsverket har
emellertid för avsikt att verkställa en dylik undersökning samt att, därest så
skulle visa sig erforderligt, föreslå de åtgärder, som kunna påkallas till förhindrande
av att personer verka såsom rekryteringsombud endast för visst
tillfälle.
Den omständigheten att vissa personer möjligen kunnat erhålla rekryteringsersättning
utan alt hava utfört något arbete, som motiverar dylik ersättning,
bör emellertid icke föranleda, att hela systemet med rekryteringsombud
fördömes.
Av från antagningsmyndigheterna vid marinen infordrade yttranden i ärendet,
vilka här bifogas, framgår, att dessa enstämmigt framhålla vikten av
att den nuvarande organisationen för inanskapsrekryteringen vid marinen bibehålies
orubbad. Marinförvaltningen delar i stort sett denna myndigheternas
uppfattning.
Med anledning av att revisorerna framhållit, alt avsevärda besparingar
skulle kunna göras, om anskaffningen av rekryter övertoges av de offentliga
arbetsförmedlingsanstalterna får Marinförvaltningen anföra följande.
I ovannämnda kungörelse rörande antagning av manskap vid marinen före -
— 20 —
skrives, att rekrytering även må ombesörjas av arbetsförmedlingsanstalt, och
äger antagningsmyndighet tillhandagå anstalterna med de upplysningar m. m.,
som erfordras för att desamma skola kunna fullgöra denna sin verksamhet.
Anledningen till det förhållande, som av revisorerna påtalats, att den offentliga
arbetsförmedlingen anlitats i ytterst ringa omfattning för manskapsrekryteringen
vid försvarsväsendet och att endast ett fåtal anställningar förmedlats
genom denna torde vara att söka däri, att vederbörande antagningsmyndigheter
funnit arbetsförmedlingsanstalterna med deras hittillsvarande
organisation vara mindre effektiva för rekryteringen. Även om denna effektivitet
efter anstalternas omorganisation skulle kunna avsevärt höjas, ifrågasätter
dock Marinförvaltningen, huruvida på desamma helt skulle kunna överflyttas
de åligganden, som nu tillkomma de av antagningsmyndigheterna förordnade
rekryteringsombuden. För att förhindra inställelse å antagningsorten
av för anställning mindre lämpliga ynglingar, vilket förorsakar kronan
kostnader för resor, kost och logi, pröva dessa ombud bland annat, enligt av
antagningsmyndigheten utfärdade direktiv, de anställningssökandes lämplighet
och förutsättningar i övrigt för erhållande av anställning inom olika yrkesgrenar
vid marinen. För denna prövning fordras givetvis erfarenhet och
kännedom om vissa militära förhållanden, som bäst kan förskaffas genom
egen föregående militär verksamhet och längre tids verksamhet såsom rekryteringsombud.
Dylik prövning av de anställningssökandes lämplighet synas
arbetsförmedlingsanstalterna av brist på sakkunnig personal knappast
kunna verkställa. Fördelen med rekryteringsombudens verksamhet framgår
av den stationsbefälhavarens vid Karlskrona örlogsstation yttrande bifogade
tablån, vilken utvisar, att av de ynglingar, som inställas å antagningsorten en
betydligt högre procent av de genom rekryteringsombuden inställda vinna anställning
än av dem, som genom antagningsmyndighetens egen försorg direkt
inställas, utan att personlig kontakt med de anställningssökande förut uppnåtts.
Den av revisorerna föreslagna åtgärden torde sålunda komma att medföra
nackdelen att antalet inställelser å antagningsorten av ynglingar, vilka
icke lämpa sig för anställning, skulle komma alt ökas, och torde de härav
föranledda resekostnaderna — bland annat med hänsyn lill att rekrytering
av marinen verkställes från hela landet — kunna bliva högst avsevärda. Marinförvaltningen
anser det sålunda vara tvivelaktigt örn någon besparing å
rekryteringsanslaget är att vinna genom revisorernas förslag att avskaffa de
förordnade rekryteringsombuden.
Även om arbetsförmedlingsanstalterna icke helt torde kunna ersätta rekryteringsombuden
anser Marinförvaltningen emellertid, att dessa anstalters resurser
i största möjliga utsträckning böra anlitas för rekryteringsändamål och
tillstyrker ämbetsverket, att utredningen kommer till stånd för utrönande av
i vad mån arbetsförmedlingen i sin nya organisation kan vara skickad att
biträda vid rekrytering.
Med anledning av vad revisorerna påtalat rörande annonseringsförfarandet
för rekryteringen får Marinförvaltningen framhålla följande.
Anställning av fast manskap vid marinen, inbegripet skeppsgossar, förmedlas
från hela landet, vilket givetvis nödvändiggör en omfattande annonsering
bland annat för bekantgörande av tidpunkten för rekrytering. Denna
annonsering torde samtidigt vara att anse såsom reklam, och ligger det i
reklamens natur att tilldraga sig särskild uppmärksamhet. Annonsering bör
sålunda stimulera till anställning vid just det truppförband densamma avser.
En samfälld annonsering för rekryteringen till flera förband skulle säkerligen
förlora stor del av sin verkan. Härjämte må beaktas att, särskilt
när annonseringen avser flottan, vissa upplysningar måste intagas rörande
de yrkesgrenar, som avses att rekryteras m. m., vilka uppgifter icke lämp
-
21 —
ligen kunna inflyta vid samfälld annonsering. Marinförvaltningen anser sålunda
att annonsering liksom hittills bör verkställas genom de olika antagningsmyndigheternas
försorg.
Slutligen ifrågasätta revisorerna, huruvida utgifterna för försvarsväsendets
centrala civilanställningsbyrå, vars uppgifter falla utanför den egentliga rekryteringsverksamheten,
framdeles böra redovisas å rekryteringsanslagen.
Marinförvaltningen ansluter sig till detta revisorernas uttalande och får
ämbetsverket framhålla, att Marinförvaltningen i sitt underdåniga utlåtande
den 31 december 1935 rörande 1930 års försvarskommissions
betänkande föreslagit, att de för civilanställningsorganen erforderliga medlen
försvarsgrensvis sammanföras och upptagas såsom särskilt anslag under
anslagsgruppen avlöning, rekrytering, resekostnader m. m.
§ 6.
Marinens matinrättningar.
Beträffande revisorernas uttalande om önskvärdheten att ersätta den vid
sjömanskårens matinrättning i Karlskrona anställda manliga personalen i
matinrättningen med kvinnlig personal bör erinras, att stationsbefälhavarna
vid flottans örlogsstationer avstyrkt införande av systemet med kvinnlig köksoch
servispersonal vid sjömanskårens matinrättningar. Denna inställning
bottnar huvudsakligen i farhågor för att nämnda system skulle äventyra upprätthållandet
av god ordning inom kasernområdet, en åsikt, som också på
sin tid gjorde sig gällande vid armén. För egen del anser dock Marinförvaltningen
i likhet med revisorerna att, med hänsyn till kravet på en rationell
skötsel av matinrättningarna, kvinnlig personal bör förr eller senare införas
vid dessa.
Det är sålunda ämbetsverkets avsikt, att, så snart förhållandena det medgiva,
vidtaga åtgärder i angivet syfte. Ett utbyte av manlig personal mot
kvinnlig är i fråga om sjömanskårernas matinrättningar emellertid förbundet
med betydligt större svårigheter än som varit förknippade med ett dylikt
utbyte vid skeppsgossekårens i Karlskrona och kustartilleriregementenas matinrättningar,
vid vilka kvinnlig personal införts 1934. Vid nämnda matinrättningar
var nämligen vid tiden för den kvinnliga personalens anställande,
med undantag för 2 biträden, icke anställd någon civil manlig personal,
utan endast militär personal. Den vid sjömanskårernas matinrättningar
anställda manliga civila personalen, som till största delen utgöres
av icke-ordinarie befattningshavare jämlikt svensk författningssamling nr
215/28, kan icke utan vidare avskedas. Med hänsyn till befattningshavarnas
nuvarande och tidigare tjänstgöring möta även vissa svårigheter att bereda
dem annan lämplig anställning vid marinen. När det militära tjänstepensionsreglementet
träder i kraft i fråga om icke-ordinarie befattningshavare,
kommer visserligen den manliga personalen att efter hand pensioneras, men
torde, med hänsyn till den för dessa befattningshavare i allmänhet utsatta
pensionsåldern, avsevärd tid komma alt förflyta, innan denna personal kan
beräknas bliva i samband med pensionsavgång ersatt av kvinnlig. Det torde
alltså bliva nödvändigt vidtaga särskilda åtgärder för att påskynda införandet
av kvinnlig personal vid nämnda inrättningar, något som Marinförvaltningen
också, åtminstone i vad avser sjömanskårens matinrättning i Karlskrona,
bar för avsikt alt göra. Härvid kommer ämbetsverket att i första
hand söka bereda den manliga personalen annan sysselsättning. I den mån
detta emellertid icke låter sig göra, torde kvinnlig personal icke kunna anställas
i önskvärd utsträckning med mindre särskilda bestämmelser örn avgång
med pension vid tidigare levnads- och tjänsteålder, än som förutsättes
— 22 —
i det militära tjänstepensionsreglementet, kunna utverkas för den manliga
personalen.
I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, chef, Ekman och
Braunerhielm, de båda sistnämnda föredragande i vad på dem ankommer,
samt Sjöblom, varjämte stabschelen hos chefen för kustartilleriet, Nyman,
deltagit i ärendets beredning i vad avser § 5 och närvarit vid dess föredragning.
Stockholm den 11 januari 1936.
Underdånigst
HARALD ÅKERMARK.
Carl-Otto Krook.
Stationsbefälhavare!» vid Karlskrona
örlogsstation
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 5.
Till kungl, marinförvaltningen.
Med anledning av ämbetsverkets kommunikationsresolution den 28 sist -
... , 280—HX .
lidne december, dnr p~aufr 334/35» a remiss av utdrag av nksdagsrevisorer
nas
den 15 december 1935 avgivna berättelse i vad angår rekryteringskostnader
vid försvarsväsendet har jag härmed äran överlämna av chefen för
underofficers- och sjömanskårerna i Karlskrona i ärendet avgivet yttrande,
vari jag i allt väsentligt instämmer. För egen del får jag anföra följande.
Särskilda anteckningar hava icke förts rörande antalet genom arbetsförmedlingarna
under tiden augusti 1934—november 1935 insända ansökningshandlingar,
men enligt uppgift från kårchefen är detta antal mycket
ringa och har uppskattats omfatta omkring 6 man, varav en synes hava
blivit antagen.
Rikets arbetsförmedlingar äro med nuvarande rekryteringssätt i tillfälle
att förmedla ansökningshandlingar. Före varje rekryteringstermin gives
nämligen till Socialstyrelsen anmälan jämlikt RM I A Sj 103: j, varvid uppgift
lämnas på rekryteringens storlek och vilka yrkesgrenar, som skola rekryteras.
Kungl. Majus kungörelse angående antagning av manskap vid marinen,
SFS nr 218/31, § 5: 2 föreskriver jämväl, att rekrytering må ombesörjas
av arbetsförmedlingsanstalt, som härvid äger träffa förberedande anställningsavtal.
Såsom även framhållits av kårchefen ställa sig möjligheterna för rekrytering
av sjömanskåren helt annorlunda vid Karlskrona örlogsstation än vid
Stockholms, och vid organisationen av rekryteringen måste hänsyn tagas
till denna olikhet i förhållandena. Rekrytering genom arbetsförmedlingsanstalterna
har stått öppen och är således ingalunda oprövad men har givit
så ringa resultat att det kan betraktas såsom betydelselöst. Även örn medverkan
från nämnda anstalter kan stimuleras så synes det mig dock med
ledning av gjorda erfarenheter och den förebragta utredningen uppenbart
att en tillfredsställande rekrytering uteslutande på denna väg icke kan påräknas.
Jag måste därför bestämt avstyrka den av riksdagsrevisorerna
23 —
ifrågasatta omläggningen enär jag anser att den skulle helt äventyra rekryteringen
vid härvarande sjömanskår.
Yttrande beträffande rekrytering av skeppsgossekåren kan ej nu avgivas
på grund av kårchefens bortovaro men kommer att insändas så snart
ske kan.
Karlskrona den 4 januari 1936.
CL. LINDSSTRÖM.
Jarl Bring.
Chefens för underofficers- och sjömanskårerna
i Karlskrona
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 5.
Till stationsbefälhavare n.
Med anledning av SBK remiss å riksdagens revisorers berättelse i vad den
avser rekryteringen vid Karlskrona örlogsstation får jag vördsamt avgiva
följande yttrande.
Rekryteringen genom kontrakt äger f. n. rum den 1 aug., den 1 nov. och
den 1 febr. Dessa rekryteringsterminer äro avhängiga av flottans utbildningsorganisation
och fartygens bemannande.
I huvudsak 3 rekryteringsvägar användas, nämligen
1) direkt genom KCK rekryteringsdetalj,
2) genom anställda rekryteringsombud, till antalet 20, fördelade inom
Karlskrona stations rekryteringsområde,
3) genom tillfälliga rekryteringsombud (uo, arbetsförmedling m. m.).
Härom föreskrives i kungörelse angående antagning av manskap vid marinen
§ 5, SFS 1931 nr 218.
De olika rekryteringsvägarnas värde framgår av bilagda tablå (bil. 1),
som den 21/i2 1935 insänts till SBK med anledning av es nr 1402/35.
Tablån visar dels att rekryteringen till övervägande del sker genom rekryteringsombud,
dels att kvaliteten hos de av rekryteringsombuden insända sökande
är i genomsnitt avsevärt högre än hos övriga sökande, ett förhållande
som beror på rekryteringsombudens förmåga att bedöma de sökandes lämplighet,
och den gallring, som de med ledning härav verkställa. Genom att
kassationsprocenten på de av rekryteringsombuden insända sökande är låg
besparas kronan avsevärda kostnader för resor samt för kost och logi under
antagningsdagarna, varjämte antagningsproceduren förkortas. Rekryteringsombuden,
som erhålla ersättning för sitt arbete endast per anställd sökande,
vinnlägga sig helt naturligt örn att icke offra tid och arbete på sådana sökande,
som icke lia utsikter att bli antagna. De hålla sig därför noga underrättade
örn de fordringar, som i ena eller andra avseendet uppställas för antagning,
och stå härvidlag i livlig förbindelse med rekryteringsofficeren.
Annonseringen verkställes enligt följande:
i mitten av juni börjar annonseringen för augustirekryteringen,
i september börjar annonseringen för novemberrekryteringen och i slutet
av december börjar annonseringen för februarirekryteringen.
Annonserna innehålla uppgift 1) på till vilka yrkesgrenar rekryteringen
Avskrift.
Bilaga I.
Jämförande uppgifter visande genom rekryteringsombud och på annat sätt
förmedlad personal, som erhållit fast anställning vid sjömanskåren i
Karlskrona hösten 1934 och senare.
| Antal insända ansökningshandlingar och antagna sökande | |||||||
Tidpunkt för | Totalt | Direkt genom | Genom rekryte-ringsombud | Genom tillfälliga | ||||
| Insända | Antagna | Insända | Antagna | Insända | Antagna | Insända | Antagna |
Aug. 1934.......... | 221 | 128 | 50 | 19 | 128 | 81 | 43 | 28 |
Nov. 1934.......... | 187 | 107 | 49 | 19 | 101 | 67 | 37 | 21 |
Febr. 1935.......... | 246 | 61 | 88 | 16 | 117 | 31 | 41 | 14 |
Aug. 1935.......... | 211 | 119 | 69 | 37 | 118 | 69 | 24 | 13 |
Nov. 1935.......... | 153 | 91 | 48 | 21 | 85 | 59 | 20 | 11 |
Summa Aug. 1934— | 1,018 | 506 | 304 | 112 | 549 | 307 | 165 | 87 |
Sammandrag:
Under perioden aug. 1934—nov. 1935 har antalet sökande varit:
Genom KCK rekryteringsdetalj 304, därav inställda 181, därav antagna 112 d. v. s. 14.7 % av
totalt antal inställda.
Genom rekryteringsombud 549, därav inställda 446, därav antagna 307, d. v. s. 40.2 % av totalt
antal inställda.
Genom tillf, rekryteringsombud 165, därav inställda 137, därav antagna 87, d. v. s. 11.4 % av
totalt antal inställda.
skall äga rum, 2) tidpunkt för rekryteringen, 3) anställningstid samt 4) hänvisning
till rekryteringsofficeren.
Denna annonsering måste helt naturligt ske för sig och kan icke lämpligen
sammanföras med rekryteringsannonser för andra truppförband, ty dels
skiljer sig rekryteringen vid flottan till tiden från den vid andra truppförband,
dels sker rekryteringen vid de olika terminerna till olika yrkesgrenar.
Sålunda rekryteras f. n. den 1 aug. till däcksavdelningen, kockar samt eldare
av olika slag, den 1 nov. till däcksavdelningen, sjukvårdare, hovmästare,
förrådsman och hantverkare samt den 1 febr. till eldare av olika slag.
R ek r y t e Titel | ringsombud och namn | Rekryteringsombud Titel och namn | |
Sergeant ögs ...... |
| F. Inspektionskonstapel | H. Bengtsson |
Polisman......... | .... E. E. M. Ericsson | Furir i reserven....... | J. N. Olin |
Polisman......... |
| Polisman............. | G. A. Johansson |
Polisöverkonstapel. |
| Herr................. | K. E. Ottosson |
Polisöverkonstapel. | ____C. E. Hägerstrand | Polisman............. | C. A. Ask |
Polisöverkonstapel . |
| Löjtnant i armén...... | Ernst Hj. Hellstrand |
Polisman......... | ____ C. A. Alstedt | Polisman............. | G. Bengtsson |
Herr............. |
| Polisman ............. | O. Palmqvist |
Hälsovårdspolis ... | ____ N. E. Niklasson | Polisöverkonstapel..... | Janne Lindströ |
Polisman......... | .... N. I. Dehlin | Fanjunkare i reserven.. | O. Lundblad |
Såsom framgår av här verkställd utredning är rekrytering genom fasta
ombud av den största betydelse för Karlskrona örlogsstation. Dessa ombud
äro i de flesta fall f, d. underofficerare eller polismän, vilket framgår av bilagd
namnuppgift (bil. 2). De äro såsom redan framhållits väl kunniga om
de fordringar, som ställas för antagning och deras förtjänst på rekryteringsarbetet
står i direkt förhållande till antalet antagna. Genom deras förmedling
når man de sökande personligen, vilket icke kan vinnas genom enbart
annonsering.
Det måste också uppmärksammas att rekryteringen ställer sig väsentligen
olika för olika truppförband och för olika förläggningsorter. En jämförelse
mellan Karlskrona och Stockholms örlogsstationer t. ex. visar sålunda, att
den i huvudstaden belägna stationen är mera lockande än Karlskrona. Stockholm
har alltid ett betydligt större antal sökande än det finns platser. Något
arbete genom rekryteringsombud för att nå detta resultat lärer icke vara
behövligt. Det fordras endast ett tillkännagivande att rekrytering skall äga
rum.
Annorlunda ställer det sig för Karlskrona. Varken kvantitativt eller kvalitativt
kan staden och nejden åstadkomma en tillfredsställande rekrytering.
Och för att erhålla sökande från andra delar av rekryteringsområdet erfordras
det personliga arbete, som bedrives av rekryteringsombuden.
Beträffande det nu använda tillvägagångssättet med rekrytering genom
fasta ombud ger erfarenheten vid handen, att rekryteringen såväl till antal
som beskaffenhet är tillfredsställande och avsevärt bättre än genom andra
rekryteringskällor samt att därigenom en ej ringa kostnad för onödig inställelse
samt kost och logi besparas statsverket.
Statsrevisorerna framhålla nu i sin berättelse, att enligt deras mening rekryteringsombuden
icke vidare hava någon särskild uppgift att fylla och
att genom »värvar»-arvodenas avskaffande ävensom genom en mera planmässig
annonsering en icke obetydlig besparing å rekryteringsanslagen kunna
vinnas.
Det är då först att erinra örn, att rekryteringen genom fasta ombud är,
såsom visats, av den allra största betydelse för flottans bemannande. Ingen
av de övriga rekryteringsvägarna kan f. n, tillnärmelsevis ersätta den genom
de fasta rekryteringsombuden, detta såväl beträffande antal anställda, som
dessas lämplighet. Med kännedom om den avgörande betydelse för flottans
bemannande, som Karlskrona sjömanskår intager, bör man stå på mycket
säker grund innan detta till sin verkan goda rekryteringssystem övergives
för att ersättas med något annat och okänt. Den intima samverkan, som
finnes mellan KCK rekryteringsdetalj och rekryteringsombuden, lärer icke
med samma goda resultat kunna åstadkommas med arbetsförmedlingarna,
vilka enligt statsrevisorernas mening skulle vara särskilt skickade att övertaga
de fasta rekryteringsombudens uppgifter. Ty dels finns det ingen som
helst garanti för att personalen på arbetsförmedlingarna är särskilt lämpad
för den militära rekryteringens handhavande; i varje fall har KCK ingen
som helst möjlighet att reglerande inverka därpå, såsom nu är fallet när ett
olämpligt ombud avskedas och ersättes med ett annat; dels har arbetsförmedlingarnas
personal i motsats till rekryteringsombuden så många andra
anstå llningsuppgif ter att fylla. Det lärer knappast kunna av deni begäras
att de skola i detalj ständigt vara inne i flottans anställningsförhållanden eller
kunna bedöma den ena eller andra sökandens större eller mindre lämplighet.
Då de icke heller uppbära någon ersättning för genom deras förmedling
anställda sökande, är det fara värt, att de för rekrytering även insända
personer, som icke alls befinnas lämpliga för anställning vid flottan.
Därav åstadkommes ökat arbete för rekryteringsdetaljen samt ökade kostnader,
varlin kommer ökad osäkerhet beträffande rekryteringsrcsultatet.
Den av statsrevisorerna påkallade mera planmässiga annonseringen lärer
26 —
icke kunna bli mera planmässig än vad nu är fallet. Den hänför sig till behovet
vid rekryteringstillfället och begagnar de organ, som av erfarenhet
visat sig vara mest givande. Det kan befaras att en omläggning härutinnan
skulle visa sig vara till skada för flottans bemanningsfråga.
Vad slutligen angår den besparing i rekryteringsanslagen som statsrevisorerna
säga sig eftersträva, kan icke med visshet sägas, att så blir fallet genom
den av dem föreslagna ändringen. Det är möjligt, ja kanske troligt,
att det som sparas genom rekryteringsarvodenas indragning, i stället förslösas
på andra med rekryteringen sammanhängande områden, vilket skulle
bli fallet, om ett större antal för anställning icke lämpliga sökande insändes
till Karlskrona örlogsstation från dess rekryteringsområde.
Under hänvisning till vad ovan anförts torde örn statsrevisorernas förslag
kunna sägas
att det vill ersätta ett rekryteringssystem med erkänt goda verkningar med
något annat, till sin verkan alldeles okänt, och att de besparingar, som av
dem eftersträvas, likaväl kunna förbytas i ökade kostnader eller i försämrat
rekryteringsresultat eller i bäggedera. Huru statsrevisorernas förslag komma
att ta sig ut i praktisk tillämpning kan på förhand icke med bestämdhet
sägas.^ Däremot torde man med visshet våga göra det uttalandet, att en
övergång från det nuvarande rekryteringssystemet till något annat kommer
i bästa fall att medföra en svaghetsperiod under själva övergångstiden. Hur
lång denna blir, är ovisst. Men även i bästa fall blir en nedgång i rekryteringen
till skada för flottans bemannande. Blir en sådan svaghetsperiod
med åtföljande rekryteringssvårigheter av längre varaktighet, kan den bli av
katastrofal betydelse för flottans bemannande.
I min skrivelse till SBK av den 6 sept. 1934 angående bemanningen av
till rustning under övningsåret 1934—35 anbefallda fartyg har jag framhållit
huru av Karlskrona örlogsstations sjömanskår, till antalet enligt stat
1824 hbm, k och meniga, icke mindre än 1,423 man skulle erfordras för
fartygens bemanning. Dessa uppgifter synas mig ge vid handen de stora
fordringar, som för flottans bemannande ställas på Karlskrona örlogsstation.
Avseende bör fästas härvid, därest fråga blir att vidtaga åtgärder, som
kunna befaras bliva till skada, av längre eller kortare varaktighet, för rekryteringen.
Slutligen ifrågasätta statsrevisorerna, huruvida utgifterna för försvarsväsendets
Centrala Civilanställningsbyrå, vars uppgifter falla utanför den egentliga
rekrvteringsverksamheten, framdeles böra redovisas å rekryteringsanslagen.
KCK vill för sin del tillstyrka den ifrågasatta ändringen, vilken bör
hava till följd, att den centrala civilanställningsbyråns sysslande med rekryteringsfrågor
helt och hållet upphör.
Statsrevisorerna använda i sin berättelse orden »värvare» och »värvararvoden».
Samtliga kungl, kungörelser och förordningar begagna sedan länge
uttrycken »rekryteringsombud» och »rekryteringsarvoden».
Karlskrona den 3 januari 1936.
H. LÖWENADLER.
N. Holm.
— 27 —
Chefens för skeppsgossekåren vid
Karlskrona örlogsstation
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 5.
Till stationsbefälhavaren.
I enlighet med stationsbefälhavarens resolution den 4 jan. 1936 ad § 1014/
35, får jag, beträffande utdrag ur riksdagsrevisorernas den 15 december 1935
avgivna berättelse vördsamt anföra följande:
1. Vid sin granskning säga sig statsrevisorerna hava uppmärksammat, »att
förmedling av anställning av fast manskap och skeppsgossar till huvudsaklig
del sker genom tillfälliga värvare», varvid för sjöförsvarets del -— jämlikt
gällande Kungl. Maj:ts kungörelse angående antagning av manskap vid marinen
(SFS 218/1931) — synes avses underofficer, underbefäl och polisman
vid flottans poliskår. Detta uttalande är emellertid beträffande antagning vid
SKK ej med verkliga förhållandet överensstämmande, vilket framgår av nedanstående
tablå.
| 1931 | 1932 | 1933 | 1934 | 1935 |
Summa antal antagna skeppsgossar .... | 133 | 126 | 101 | 112 | 118 |
Antal gossar anst. genom förmedl. av re-l | 36 | 54 | 41 | 34 | 23 |
kryteringsomb. (yrkesvärvare) ........| | 1 27% | 43% | 40.5 % | 30.5 % | 19.5% |
Antal gossar anst. genom förmedl. av »tillf. | | 42 | 17 | 19 | 31 | 25 |
värvare»............................1 | [31.5 % | 13.5 % | 19% | 27.5 % | 21% |
1 | 55 | 55 | 41 | 47 | 70 |
Antal direkt anställda ................ | 141.6* | 43.5 % | 40.5 % | 42% | 59.5% |
Utbetald ersättning till rekryteringsombud | 1,080 | 1,620 | 1,230 | 730 | 460 |
Utbetald ersättning till tillfälliga värvare 1,260 | 510 | 570 | 700 | ^00 |
2. Revisorerna anföra vidare: »i flera fall har vid sjöförsvaret värvararvode
utbetalats till beställningshavare i aktiv tjänst samt till personer, som
icke varit förordnade såsom rekryteringsombud».
Detta utbetalande har betr. SKK skett med stöd av ovannämnd författningssamling
där i § 23 säges, att »rekryteringsombud, underofficer, underbefäl
och polisman vid flottans poliskår erhåller för varje genom hans försorg antagen
skeppsgosse gottgörelse i enlighet med vad i § 13 sägs».
3. »Revisorerna hava vidare iakttagit, att truppförbandens annonsering
rörande rekrytering skett var för sig. Därvid har förekommit, att i samma
tidningsnummer införts annonser från olika truppförband, varigenom statsverket
åsamkats onödiga kostnader».
Häremot torde kunna anföras, att anställning vid skeppsgossekår är av
helt annan art, och att rekryteringen i allmänhet sker å helt annan tid och
under andra villkor än exempelvis sjömanskåren. Skeppsgosse erhåller dessutom
icke anställningspenning i likhet med övrigt fast anställt manskap. Gemensam
annonsering torde sålunda lämpligen icke kunna eller böra anordnas.
Ej heller torde det vara lämpligt att skeppsgossekårerna, så länge de ej
äro sammanslagna, sinsemellan använda dylik gemensam annonsering, enär
rekryteringsområdena i regel äro helt skilda.
4. »Det synes revisorerna, att det hittills tillämpade systemet med värvare 1
1 Ej ännu utbetalade.
— 28
är en otidsenlig och föga tilltalande form för anställning av personal vid försvarsväsendet.
På grund härav torde enligt revisorernas mening en förändring
härutinnan vara påkallad.»
På i uttalandet anförda skäl förordar revisorerna en omläggning av formen
för rekryteringen av manskap vid försvarsväsendet sålunda, att densamma
skulle ske genom förmedling av den offentliga arbetsförmedlingen varvid
»emellertid påkallas en intim samverkan mellan å ena sidan de militära myndigheterna
särskilt de för handhavande av rekryteringen tillsatta organen och
å andra sidan arbetsförmedlingsanstalterna». »Enligt revisorernas mening
skulle rekryteringsombuden sålunda icke hava någon särskild uppgift att
fylla, och genom värvararvodenas avskaffande ävensom genom en mera planmässig
annonsering torde en icke obetydlig besparing å rekryteringsanslagen
kunna vinnas.»
Häremot torde följande kunna anföras:
Den påkallade intima samverkan mellan arbetsförmedlingsanstalterna torde
för sjöförsvarets del med sina för de enskilda truppförbanden relativt stora
rekryteringskontingenter och vidsträckta rekryteringsområden vara mycket
svårt för att icke säga omöjligt att i praktiken genomföra. En inflyttning
av rekryteringen i arbetsförmedlingsanstalterna torde helt visst medföra ökade
kostnader och för de militära myndigheterna starkt ökat arbete.
Befaras kan, särskilt i tider av god arbetstillgång å den civila arbetsmarknaden,
^ att en rekrytering genom förmedling av arbetsförmedlingsanstalterna
kan slå fullständigt fel, helst som vederbörande, — säkerligen vad beträffar
rekrytering osakkunniga — tjänstemän ej kunna förväntas hava något som
helst intresse av denna rekrytering.
\ ådor för rekryteringen kunna vid ett dylikt rekryteringsförfarande jämväl
tänkas uppstå ur vissa partipolitiska synpunkter.
Situationen kanske slutligen kunde bliva sådan, att man såge sig nödsakad
att placera avlönade värvare inom arbetsförmedlingsanstalterna.
Å andra sidan synes samarbetet mellan de militära myndigheterna och ett
relativt fåtal fast anställda rekryteringsombud vara betydligt enklare och smidigare.
Rekryteringsombuden äro ofta f. d. militärer, som väl känna förhållandena,
som erhålla broschyrer m. m. för att kunna sin sak, och som dessutom
hava ett personligt intresse av att resultatet blir så gott som möjligt.
Betydelsen av möjlighet till rekrytering genom s. k. »tillfälliga värvare»
torde ej heller få underskattas. Dessa känna ofta personligen de familjer
varifrån sökandena komma och kunna förutsättas hava en viss kompetens
att avgöra om desamma kunna ifrågakomma till anställning eller ej.
\ ad beträffar de kostnader (se tablå), som genom värvararvodena åsamkas
rekryteringsanslaget, torde dessa, åtminstone betr. skeppsgossekåren, vara
av relativt ringa betydelse i förhållande till de värden som stå på spel.
Beträffande den nuvarande antagningsordningen torde som en sammanfattning
kunna sagås, att den funktionerar väl, ej är dyrbar och i vissa fall är
gynnsamt traditionell. Den bör därför bibehållas. Vad särskilt skeppsgossekårerna
beträffar, bör antagnings- och annonseringsförfarandet såsom speciell
vara fristående och torde kostnaderna härför komma att nedgå efter genomförandet
av föreslagen sammanslagning av de båda kårerna.
Jag anhåller slutligen vördsamt att få hänvisa till av OSKR i enlighet med
stationsbefälhavarens resolution den 22 mars 1935, den 28 mars 1935 ingivna
yttrande över försvarsväsendets civilanställningsbyrås skrivelse angående
manskapsrekryteringen.1
På grund av vad ovan anförts, får jag vördsamt, dels avstyrka riks- 1
1 Ej här avtryckt.
29 _
dagsrevisorernas förslag till omläggnipg av sättet för rekrytering, dels föreslå
att densamma måtte fortfarande ske i enlighet med nu gällande bestämmelser.
Remisshandlingen återgår härjämte.
Karlskrona den 8 januari 1936.
E. LINDH.
Tj. f. C. S. K. K.
Chefens för underofficers- och sjömanskårerna
i Stockholm
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 5.
Till stationsbefäl hava ren.
Jämlikt SBS res. nr 957 av den 30 sistlidne december ang. riksdagens revisorers
erinringar beträffande det hittills tillämpade värvarsystemet, får
KCS vördsamt anföra följande:
Rekryteringen vid härvarande örlogsstation sker dels direkt genom rekryteringsofficeren,
dels genom förmedling utav av KCS förordnade rekryteringsombud
samt dessutom genom förmedling av underofficer, underbefäl
eller polisman vid flottan. Den huvudsakliga rekryteringen sker genom
rekryteringsofficeren — c:a 75 % —. Genom förmedling av rekryteringsombuden
har sedan hösten 1934 70 ynglingar vunnit anställning eller cirka
20 % av under nämnda tidsperiod antagna. Dessutom har ett mindre antal
ynglingar genom förmedling av Försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå
samt genom uo och underbefäl vid flottan vunnit anställning.
Revisorerna anföra, att det hittills tillämpade systemet med värvare är en
otidsenlig och föga tilltalande form för anställning av personal. Häremot
vill KCS framhålla, att värvarna (rekryteringsombuden) på ett tillfredsställande
sätt löst sin uppgift att tillföra flottan rekryter. Särskilt under de tider,
då goda konjunkturer varit rådande i landet, och tillströmningen av anställningssökande
i följd därav varit mindre, hava ombuden varit till ovärderlig
hjälp. Att anställning genom rekryteringsombud skulle vara föga tilltalande
synes KCS mindre förståeligt. Det material, som tillförts flottan genom
rekryteringsombudens förmedling, har alltid varit fullt jämförbart med
det, som antagits direkt genom rekryteringsofficeren.
Revisorerna säga sig hava uppmärksammat, att förmedling av anställning
av fast manskap och skeppsgossar till huvudsaklig del sker genom tillfälliga
värvare. Med tillfälliga värvare avse revisorerna anhöriga eller bekanta till
den anställningssökande. I de fall där sådana tillfälliga värvare utgjorts av
uo eller underbefäl och polismän vid flottan hava under tiden hösten 1934
till och med rekryteringen november 1935 endast sex ynglingar genom dessas
förmedling erhållit fast anställning. Rekryteringsarvode har därvid utbetalts
till ovannämnda värvare i enlighet med SFS nr 218 och 219/31 § 13
mom. 1.
Rörande annonsering örn anställning har en så påtaglig skillnad förmärkts,
när annonsering skett direkt eller genom förmedling av t. ex. Försvarsväsendets
centrala civilanställningsbyrå, att KCS på det bestämdaste vill förorda,
att all annonsering sker var för sig. Som exempel kan anföras, att un
-
-30-
der senaste rekryteringen i oktober 1935 erhöllos genom en annons i sju
landsortstidningar — inom parentes den ena av de två annonser för rekrytering,
som behövt göras vid denna örlogsstation under de senaste 2 åren —
ej mindre än 50 förfrågningar på en enda dag. Såväl detta exempel som
andra omständigheter tyda på att svenska folket börjat ganska allmänt hysa
förtroende för örlogsstationens rekryteringsorgan, en företeelse, som torde
vara synnerligen glädjande och som torde böra befästas och utvecklas än
vidare.
Beträffande revisorernas förslag om ett överflyttande av rekryteringsombudens
verksamhet på den offentliga arbetsförmedlingen, så kan naturligtvis
en sådan överflyttning tänkas, men torde denna böra föregås av en
grundlig utredning av i ärendet fullt sakkunniga personer. Därest en sådan
överflyttning kommer att äga rum, bör ett intimt samarbete äga rum mellan
vederbörande truppförband och arbetsförmedling, så att alltid fullt kvalificerad
personal hänvisas till truppförbandet i fråga.
Revisorerna ifrågasätta till slut i sina erinringar, huruvida utgifterna för
försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå, vars uppgifter falla utanför
den egentliga rekryteringsverksamheten, framdeles böra redovisas å rekryteringsanslagen.
KCS får med anledning härav vördsamt åberopa KCS avg.
nr 9: 102/32 av den 19 januari 1933 vari framhölls, att det icke kan vara annat
än till fördel för såväl krigsmaktens myndigheter som för rekryteringsklientelet,
att vederbörande militära rekryteringsorgan vid resp. truppförband
av armén, marinen eller flygvapnet utan mellanhand av en central
myndighet träder i direkt förhandling med vederbörande, då det gäller rekryteringen.
Detsamma gäller naturligtvis även den direkta kontakten med
rekryteringsombuden. I samband härmed får KCS även vördsamt åberopa
sitt yttrande (KCS avg. C 15/35) av den 7 mars 1935, vari KCS framhåller
som ett oeftergivligt villkor, att rekryteringen vid ÖSS får bedrivas utan störande
ingrepp utifrån efter de beprövade metoder, vilka länge använts vid
flottan och vilka aldrig givit anledning till någon erinran och som under en
lång följd av år befordrat en god rekrytering vid härvarande örlogsstation.
Slutligen kan KCS icke underlåta att framhålla det egendomliga förhållandet,
att statsrevisorerna — liksom underbefälstidningen -—- synas okunniga
örn att benämningen »värvare», redan år 1920 utbytts mot »rekrvteringsombud».
Remisshandlingen återgår härjämte.
Stockholm den 3 januari 1936.
A. G. MÖRNER.
Pedro Ahlmark.
Chefens för skeppsgossekåren i
Marstrand
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 5.
Till kungl, marinförvaltningen.
Till åtlydnad av marinförvaltningens res. den 30 december 1935 D:n
280 HX/naut 334/35 angående riksdagens revisorers uttalande rörande rekryteringsombuden
samt angående marinens matinrättningar får jag härmed
vördsamt avgiva följande yttrande rörande uttalandets första del.
- 31 —
Rekryteringsmedlen enligt stat uppgå för SKM budgetåret 1935/36 till
2,400 kronor och även under föregående år har anslaget hållit sig omkring
denna summa. Emellertid har det visat sig att denna summa är för knappt
tilltagen och har anslaget med marinförvaltningens tillstånd fått överskridas,
vilket framgår av tabellen sid. 5. Rekryteringsmedlen hava huvudsakligast
tagits i anspråk för följande poster: de sökandes resor från och, om de ej
antagas, åter till hemorten, traktamentspenningar, läkararvoden i hemorten
samt arvode till rekryteringsombud. För SKM:s del utgår för närvarande
den största posten för resor och den minsta till rekryteringsombuden.
En omläggning av rekryteringsorganisationen efter de riktlinjer, som riksdagens
revisorer avse, skulle i första hand draga med sig att rekryteringsanslagen
ytterligare sänktes för respektive förband. En sådan åtgärd skulle
bliva till allvarlig skada för en god rekrytering. Enär hela personalorganisationen
av manskap vilar på att rekryteringen kan göras rationellt, måste
även tillräckliga medel härtill anslås. Särskilt för sådana förband som
flottan, som rekryterar folk från alla delar av Sverige, är en god rekrytering
i hög grad beroende på att rekryteringsmedlen ej äro för knappt tilltagna.
Vad SKM beträffar är detta förhållande i allra högsta grad påvisbart. Till
kåren komma sökande från landets alla delar, från nordligaste Lappland
ner till Skåne. Att under sådana förhållanden förvägra sökande att inställa
sig för prövning vid kåren i Marstrand endast på den grund att resekostnaderna
bliva, i betraktande av rekryteringsanslagets storlek, för stora innebär
först och främst en orättvisa mot den sökande, varjämte flottan i många
fall går miste om en utmärkt skeppsgosse. Erfarenheten har även givit vid
handen att i många fall har en sökande, vars resor ej bliva så dyrbara, förr
inkallats än en sådan yngling, som bor mera avlägset även om densamma
kanske har bättre kvalifikationer, allt beroende på att inkallelsen i allt för
hög grad måste taga hänsyn till knappa rekryteringsmedel. Varje förslag
som innebära minskade rekryteringsmedel — vilket här synbarligen avses —
måste därför med största bestämdhet avstyrkas, enär en sådan åtgärd medför
sämre rekrytering.
Ett borttagande av den del av rekryteringsanslaget, som nu åtgår för rekryteringsombuden
synes ej ändamålsenligt även örn teoretiskt sett arbetsförmedlingarna
eller någon annan anstalt skulle kunna övertaga ombudens
uppgifter. Det synes dessutom som om arbetsförmedlingarna ej visat sig
såsom den lämpligaste rekryteringsbyrån. Erfarenheterna, allt sedan Kungl.
Maj:ts föreskrift den 3 september 1915 tillkom, giva härutinnan allt annat
än uppmuntrande resultat. Därjämte kan det ifrågasättas, huruvida arbetsförmedlingarna
äro lämpliga anstalter och därjämte intresserade att vid
sidan av sina ordinarie förmedlingar även förmedla rekrytering av folk till
krigsmakten.
Vad som dock synes vara det viktigaste motivet att ej någon minskning i
rekryteringsanslaget vidtages är att medlen alltjämt i oinskränkt form handhavas
av den militära myndighet, som bär ansvaret för och verkställer rekryteringen.
Det är då givet alt alla hjälpkällor, såsom annonsering, rekryteringsombud,
arbetsförmedlingsanstalter statens civilanställningskommission
m. m. böra tagas i anspråk för att underlätta denna rekrytering. Dock
skall vederbörande militära myndighet vara det centrala rekryteringsorganet
och beroende på förhållandena i lull utsträckning själv fördela de olika
posterna av anslaget. Under vissa perioder, goda rekryteringsförhållanden,
kan sålunda antalet rekryteringsombud minskas under det att under dåliga
rekryteringstider, ombudens verksamhet bör ökas.
Beträffande rekryteringsombudcns berättigande har jag av erfarenhet bibringats
den uppfattningen att desamma äro till mycket stor nytta och av
— 32 —
absolut behov för vederbörande militära myndighet. I synnerhet torde detta
gälla flottan, där den sökande i de flesta fall icke förrän vid inställelsen
kan komma i personlig och muntlig kontakt med sakkunskapen. Härvid
äro rekryteringsombuden av största värde för att bistå sökande med
muntliga råd. Man bör ej heller förglömma att svårigheterna att anskaffa
folk till krigsmakten under dåliga förhållanden skulle i väsentlig grad ökas,
örn ej erfarna och lämpliga rekryteringsombud funnos tillgängliga samt att
dessa ombud just under omnämnda tider varit till stor nytta.
Såsom framgår av uppgifterna i uttalandet å sid. 5 hava arvoden till rekryteringsombuden
å ÖK och SKK utbetalats i betydligt större grad under
det budgetår som anges än vid ÖS och SKM. Orsakerna härtill torde för
en utomstående vara svåra att bedöma, men åtminstone för SKM:s del hava
de sin grund i att antalet sökande, som direkt förfrågat sig vid kåren och
sökande som antagits utan mellanhand varit synnerligen stor. Konjunkturerna
kunna emellertid mycket snabbt ändras, och då är behovet av ombud
.åter aktuellt.
De anmärkningar, som tidigare förekommit i en del fall mot rekryteringsombudens
sätt att handhava rekryteringen, existera icke för närvarande beträffande
SKM. Erfarenheten har tvärtom givit vid handen, att rekryteringsombuden
på ett ovärderligt sätt fullgjort sina åligganden och tillfört SKM
många goda skeppsgossar. Det torde även i de flesta fall vara beroende
på den militära rekryteringsmyndigheten, i vilken utsträckning ombuden
rätt fullgöra sina åligganden. En sträng kontroll och en utgallring av mindre
önskvärda ombud, såsom skett vid ÖS under senare år, bör i väsentlig grad
bidraga härtill. Att däremot antaga tillfälliga ombud, vilka i många fall
endast för att komma i åtnjutande av rekryteringsarvodet förmedla antagning
av en eller annan anhörig eller bekant, måste anses vara ett förkastligt
system. Författningarna giva härutinnan även klart besked i det att rekryteringsarvode
endast får utbetalas till person med vilken vederbörande
myndighet träffat avtal att tjänstgöra såsom rekryteringsombud.
Enär en utom den militära myndigheten stående anstalt, en central för
det egentliga rekryteringsarbetet, icke torde kunna förskaffa sig erforderliga
kvalifikationer och intresse för varje förband eller kår och då det alltid i
sista hand torde bliva den militära myndigheten, som kommer att nedlägga
det största och mest intresserade arbetet för erhållande av goda rekryter,
får jag avstyrka riksdagens revisorers förslag till ändrad organisation och
att i stället såsom hittills vederbörande militära myndighet med till förfogande
ställda medel måtte få organisera rekryteringsarbetet på för respektive
förband eller kår lämpligaste och rationellaste sätt.
Remisshandlingarna återgå.
Marstrand den 4 januari 1936.
BENGT LINDGREN.
Cheiens lör Kungl, kustartilleriet
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 5.
Till kungl, marin förvaltningen.
Med anledning av ämbetsverkets kommunikationsresolution den 28 december
1935, D:n 280 HX/naut. 334/35, har jag härmed äran överlämna utdrag ur
en skrivelse angående här ifrågavarande spörsmål, vilken av mig avgavs till
33 —
chefen för marinstaben den 5 mars 1932 på grund av remiss å en inom riksdagens
första kammare väckt motion örn anlitande av den offentliga arbetsförmedlingen
för anställning av rekryter. De synpunkter jag i nämnda skrivelse
beträffande rekryteringen anfört äga alltjämt full giltighet. Då härtill
kommer, att ansökningfrekvensen under de senaste åren, sannolikt på grund
av förbättrade konjunkturer på arbetsmarknaden, väsentligt nedgått, kan jag
icke tillstyrka, att det nu tillämpade rekryteringssättet, som dock visat sig
kunna fylla sina uppgifter även under tider, då rekryteringen varit svår att
verkställa, nu avskaffas och ersättes med den offentliga arbetsförmedlingens
verksamhet. Däremot synes det mig önskvärt, att arbetsförmedlingsanstalterna
i större utsträckning än hittills skett arbeta även för rekrytering jämte
hittillsvarande rekryteringssätt. Därest arbetsförmedlingsanstalternas effektivitet
såsom rekryteringsorgan sedermera skulle kunna statistiskt påvisas,
men först då, synes rekryteringsombudens avskaffande kunna komma i fråga.
Stockholm den 4 januari 1936.
TOR WAHLMAN.
Allan Cyrus.
Till chefen för marinstaben.
Bilaga.
Vad kustartilleriet beträffar handhaves manskapsrekryteringen enligt nådiga
kungörelsen den 5 juni 1931 angående antagning av manskap vid marinen
(SFS 218) av kompanicheferna eller rekryteringsoffkeren — rekryteringsofficeren
omnämnes först i SFS 218/31, men har i praktiken funnits redan
tidigare — varvid rekrytering ävenledes må ombesörjas av rekryteringsombud
(inräknat underofficerare m. fl.) eller av arbetsförmedlingsanstalt, som
härvid äger träffa förberedande anställningsavtal. Sådan bestämmelse örn
rekrytering även genom arbetsförmedlingsanstalt har vid kustartilleriet 1''örefunnits
sedan 1917 (SFS 347/17). Såsom en sammanfattning av resultatet av
rekryteringen under de senare åren må framhållas, att antagningen av manskap
i procentuellt allt mera ökad omfattning ägt rum efter underhandlingar
direkt mellan den anställningssökande och rekryteringsoff keren — härigenom
minskas självfallet rekryteringskostnaderna —, att rekryteringsombnden
likväl förmedlat anställning av det övervägande antalet manskap samt att
arbetsförmedlingsanstalternas insats vid rekryteringen varit försvinnande
liten.
Det ringa tillskott till rekryteringen, som arbetsförmedlingsanstalterna .sålunda
lämnat, torde hava sin grund däri, att dessa anstalter äro platsanskaffningsbyråer,
där konkurrens råder mellan yrkena och där föreståndaren torde
sakna intresse att särskilt gynna det militära yrket, bl. a. enär han ju får förväntas
sakna förutsättningar både för att kunna redogöra för förhållandena i
yrket och för att rätt bedöma sökandes lämplighet för detsamma. De av anställningssökande
av mångahanda slag överlupna arbetsförmedlingsanstalterna
torde vidare icke kunna ägna de militära anställningssökandes ärenden
den individuella behandling, som är önskvärd.
Rekryteringsombuden utgöras i regel av f. d. militärer, vilka känna till
yrket samt därigenom kunna lämna råd och handledning ävensom bedöma
3 — Itel).-berättelse ang. statsverket för dr 1935. II.
— 34 —
sökandes lämplighet för olika vapenslag. De sporras ock i sin verksamhet
av en låt vara ringa ersättning. De bestrida själva annonsering, trycka vissa
blanketter, föra en vidlyftig korrespondens och verkställa en viss förhandsgallring
av de sökande.
Skulle rekryteringsarbetet i större omfattning påläggas den offentliga ar
betsförmedlingen, åsamkas densamma en ökad arbetsbörda. Enär emellertid
arbetsförmedlingsanstalterna äro kommunal- och landstingsinstitutioner
med statsbidrag enligt särskilda normer, torde vid ett ifrågasatt fastare knytande
av rekryteringsarbetet till den offentliga arbetsförmedlingen ökade kostnader
för staten bliva ofrånkomliga.---Enär, som ovan är antytt,
åtgärderna vid förmedling av anställning vid krigsmakten torde kräva mera
vidlyftigt och omständigt arbete än vad i fråga om anställningen vid civila
organisationer är fallet, riskeras i följd härav att krigsmaktens behov i konkurrensen
fortfarande bleve mindre väl tillgodosedda, såvida icke någon ersättning
efter högre beräkningsgrunder än för annan platsförmedling, motsvarande
den nu till rekryteringsombuden utgående, infördes, vare sig man
må benämna den understöd eller något annat. Då vidare föreståndarna för
arbetsförmedlingsanstalterna i de allra flesta fall torde sakna kvalifikationer
för verkställande av erforderlig sovring av rekrytmaterialet, kan befaras, att
resekostnaderna för anställningssökande möjligen komme att stiga. Annonskostnaderna,
som nu till väsentlig del bestridas av rekryteringsombuden,
skulle komma att helt bekostas av statsmedel. Arbetsförmedlingsanstalternas
klientel torde slutligen bestå främst av invånarna i och omkring de samhällen,
där dessa anstalter äro inrättade, vadan för rekryteringsurvalet särskilt
lämpliga stora befolkningsgrupper, vilka stå utanför den offentliga arbetsförmedlingens
egentliga intressesfärer, möjligen i mindre grad än hittills
komme att bliva representerade i rekrytkontingenterna, vilket vore oförmånligt.
Till belysning av ovan anförda synpunkter torde få återgivas, vad i nådiga
prop. 192/16 anförts angående arbetsförmedlingsanstalterna, nämligen
att »de offentliga anstalterna äro således uteslutande institutioner för enhetligt
sammanförande av anbud från arbetsgivare och arbetare och hava just
genom denna iiktiga begränsning av sin verksamhet alltmera kommit att utvecklas
till lokala börser för arbetsmarknaden» — detta torde fortfarande
gälla oaktat förekommande interlokal verksamhet — samt att »hos såväl arbetsgivare
som arbetare inom de mera utpräglade och högre drivna yrkesområdena
är den uppfattningen allmän, att förmedlingsarbetet för deras del,
för att kunna med tillräcklig omsikt bedrivas, kräver sådan ingående kännedom
örn yrkets förhållande etc.». I själva verket borde således vid ifrågasatt
utvidgning av arbetsförmedlingsanstalternas verksamhetsområden f. d.
militärer där anställas för handläggning av rekryteringsärenden.
Enär med stöd av vad ovan anförts ringa utsikt synes föreligga för att
rekryteringskostnaderna i väsentlig, ja ens nämnvärd, grad skulle komma att
nedgå vid ett uteslutande anlitande av den offentliga arbetsförmedlingen för
rekryteringen, medan däremot de med en sådan anordning förknippade
riskerna av försämring av rekryteringen, såväl kvantitativt som kvalitativt,
torde få anses stora, synes för närvarande ingen anledning finnas att vedervåga
ett övergivande av det nuvarande, smidigt funktionerande rekryteringssystemet.
Stockholm den 5 mars 1932.
TOR WAHLMAN.
Ollo Broman.
35 —
Socialstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 5.
Stockholm den 11 januari 1936.
Till Konungen.
Genom remissresolution den 21 december 1935 har socialstyrelsen anbefallts
att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i
avgiven berättelse anfört rörande rekryteringskostnaderna vid försvarsväsendet.
Till åtlydnad härav får styrelsen, som i ärendet infordrat yttrande från
samtliga arbetsförmedlingsanstalter, härmed anföra följande.
Revisorerna uttala i sin berättelse, att de uppmärksammat, att förmedling
och anställning av fast manskap och skeppsgossar till huvudsaklig del skedde
genom tillfälliga värvare samt att vid sjöförsvaret värvararvode utbetalats till
beställningshavare i aktiv tjänst och till personer, som icke varit förordnade
såsom rekryteringsombud. Den offentliga arbetsförmedlingen hade anlitats i
ytterst ringa omfattning. Revisorerna hade vidare iakttagit, att truppförbandens
annonsering rörande rekrytering skett var för sig, vilket i flera fall åsamkat
statsverket onödiga kostnader. Även yrkesmässiga värvare annonserade
över hela landet rörande sin förmedlingsverksamhet. Därigenom hade de
dragit till sig sökande, som eljest skulle hava sökt anställning direkt hos
truppförbanden utan förmedling av dylika värvare.
Revisorerna uttala, att det hittills tillämpade systemet med värvare syntes
vara en otidsenlig och föga tilltalande form för anställning av personal vid
försvarsväsendet. En förändring härutinnan vore alltså enligt revisorernas
mening påkallad. Revisorerna förklara sig anse, att arbetsförmedlingen i
sin nya organisation borde vara skickad att på ett tillfredsställande och för
de arbetssökande betryggande sätt kunna lämna erforderligt biträde vid förmedlandet
av anställning vid försvarsväsendet. Rekryteringsombuden (värvarna)
skulle därför icke vidare hava någon särskild uppgift att fylla. Genom
värvararvodenas avskaffande ävensom genom en mera planmässig annonsering
borde en icke obetydlig besparing å rekryteringsanslagen kunna
vinnas. För åstadkommande av den omläggning av formen för rekryteringen
av manskap vid försvarsväsendet, som revisorerna sålunda ifrågasatte, påkallades
en intim samverkan mellan de militära myndigheterna, särskilt de
för handhavande av rekryteringen tillsatta organen, och arbetsförmedlingsanstalterna.
Frågan örn den offentliga arbetsförmedlingens medverkan vid rekryteringen
har, såsom revisorerna även erinrat örn, redan för åtskilliga år sedan
varit föremål för uppmärksamhet. Vid en inom kommerskollegium år 1912
anordnad arbetsförmedlingskonferens blev denna fråga föremål för en livlig
diskussion. Konferensen gjorde elt uttalande i ämnet (återgivet i Sociala
Meddelanden, årgång 1913, sid. 39), vari framhölls, att den offentliga arbetsförmedlingen
på ett fullt effektivt och för dc arbetssökande betryggande sätt
skulle kunna förmedla anställning av manskap vid armén och marinen.
Förutsättningen härför vore emellertid, att uppgifter örn förefintligt behov
av manskap regelbundet tillställdes arbetsförmedlingen samt att denna försåges
med de särskilda handlingar, som erfordrades för detta slag av förmedling.
Disponibla militära platser skulle av arbetsförmedlingsanstalterna behandlas
på samma sätt som övriga lediga platser. I den mån svårighet kunde
uppkomma att tillgodose de militära rekryteringsbehoven, ankomme det
— 36 —
närmast på de militära myndigheterna att bedöma, huruvida genom annonsering
eller på annat sätt arbetssökandes uppmärksamhet borde fästas på
tillfällen att vinna militär anställning, samt att bekosta därmed förenade utgifter.
Den ersättning, som tidigare utgått till värvare, torde kunna användas
till ökning av de anställdas lega.
Från år 1913 datera sig de första åtgärderna för den offentliga arbetsförmedlingens
medverkan vid anställandet av rekryter. I Kungl. Maj:ts brev ilen
30 maj 1913 föreskrevs sålunda, att den offentliga arbetsförmedlingen i största
möjliga omfattning borde anlitas för manskapsrekrytering vid armén, på det
att omkostnaderna måtte nedbringas och rekryteringsbidraget så mycket som
möjligt komma manskapet tillgodo i form av ökad lega. Dessa synpunkter
underströkos ytterligare i Kungl. Majds brev den 3 september och den 15
oktober 1915, vari stadgades skyldighet för truppförbanden att till socialstyrelsen
insända uppgifter angående vakanser vid truppförband och kårer.
Dessutom ställdes till socialstyrelsens förfogande särskilda belopp för bestridande
av kostnader för annonsering till främjande av rekryteringen vid armén
och marinen. De i sistnämnda brev givna stadgandena äro alltjämt gällande.
Under de därpå följande åren kom ett betydande arbete för manskapsrekryteringen
att åvila den offentliga arbetsförmedlingen. Åtskilliga orsaker hava
emellertid medfört, att arbetsförmedlingens medverkan vid rekryteringen
avtagit. En omständighet, som i icke ringa mån torde hava medverkat till
det gamla värvarsystemets konserverande, är den omläggning av legosystemet,
som genomfördes i 1921 års avlöningsreglemente för fast anställt manskap
vid armén och marinen. Tidigare bade de till värvarna utgående ersättningarna
avdragits från den till de nyanställda utgående legan. I de fall, då
de anställningssökande direkt och sålunda utan mellanhand anmälde sig vid
truppförbanden, erhöllo de en högre lega, vilket underlättade rekryteringen.
1 1921 års avlöningsreglemente ersattes legan emellertid med en s. k. anställningspenning
örn 60 kronor (från år 1928 50 kronor), vilket belopp utgives,
oberoende av huruvida värvare anlitas eller icke. Denna anordning torde vara
en av anledningarna till det av statsrevisorerna påtalade ökade anlitandet av
tillfälliga värvare. En bidragande orsak till att arbetsförmedlingens medverkan
nedgått torde även vara de ur rekryteringssynpunkt gynnsamma konjunkturerna
under senare år. Härtill kommer, att arbetsförmedlingens arbete
på förevarande område försvårats genom den propaganda, som tidigare förekommit
beträffande dessa anställningar, varjämte arbetsförmedlingen icke
kunnat göra samma uttalanden som de fria värvarna i fråga om befordringsutsikterna
och anställningsmöjligheterna efter tjänstetidens slut. De militära
myndigheterna synas dessutom hava föredragit att anlita värvare framför
arbetsförmedlingen.
Arbetsförmedlingens arbete med rekryteringen fortgår emellertid alltjämt,
ehuru i minskad omfattning. Särskilt från vederbörande militära myndigheter
inom marinen sändas varje månad till socialstyrelsen uppgifter örn
förefintliga vakanser. Dessa uppgifter distribueras omedelbart av styrelsen
till arbetsförmedlingsanstalterna inom de delar av riket, som böra komma i
fråga. Någon uppgift om antalet förmedlade platser under de gångna åren
kail emellertid icke lämnas, då tillsatta volontärplatser först från och med
år 1935 särskilt redovisats av arbetsförmedlingsanstalterna. Antalet under
sistnämnda år av anstalterna förmedlade volontärplatser utgjorde 24.
Frågan örn arbetsförmedlingens medverkan vid rekryteringen har senast
varit under statsmakternas prövning vid 1932 års riksdag genom en i första
kammaren väckt motion i ämnet (nr 22). Över motionen infordrades utlåtanden
från socialstyrelsen och vissa militära myndigheter. 1 det av styrelsen
avgivna utlåtandet anfördes bland annat följande.
— 37 —
»Givetvis böra den offentliga arbetsförmedlingens resurser i största möjliga
omfattning utnyttjas på här ifrågavarande område. Erfarenheterna torde
dock giva vid handen, att den offentliga arbetsförmedlingen knappast kan
helt ersätta den genom särskilda värvare bedrivna, förvärvsmässiga, rekryteringen,
särskilt under tider med goda arbetsmöjligheter på den öppna marknaden.
Men även eljest lärer det erfordras, att värvningsarbetet stundom
intensifieras på ett sätt, som lämpligen torde ske genom användande av särskilda
personer, vilka direkt uppsöka arbetskraften. Örn också den offentliga
arbetsförmedlingen i större omfattning än vad under senare tid skett
kommer att anlitas för nu berörda ändamål, måste nog den förvärvsmässiga
rekryteringen i allt fall bibehållas som ett behövligt komplement.
För att den offentliga arbetsförmedlingen skall kunna fylla de uppgifter,
som i förevarande avseende kunna komma att åvila den, erfordras att ett
intimare samarbete och en snabbare rapportering etableras mellan de militära
myndigheterna och socialstyrelsen. Denna fråga torde kunna ordnas
genom närmare förhandlingar dem emellan. I detta sammanhang må endast
pekas på vikten av att arbetsförmedlingsanstalterna från de militära
myndigheterna — lämpligen genom socialstyrelsens förmedling — 1''å tillgång
till aktuella uppgifter om förefintliga vakanser, lega och övriga anställningsvillkor.
»
I de militära myndigheternas yttranden över motionen uttalades, att det
ur militär synpunkt vöre av vikt, att det direkta anskaffningssystemet på alla
sätt vidmakthölles och ytterligare utvecklades. Särskilt under högkonjunkturer
å arbetsmarknaden torde det icke vara möjligt att helt avstå från rekrytering
jämväl genom värvare. Därtill komme, att värvaren kunde förväntas
besitta en avsevärt större kännedom än den offentliga arbetsförmedlingen
örn den anställningssökande.
Första kammarens första tillfälliga utskott anförde i avgivet utlåtande (nr
15), att det av flera skäl icke torde vara möjligt, att arbetsförmedlingsanstalterna
helt övertoge uppgiften att rekrytera truppförbanden. Genom ett
dylikt anskaffningssystem torde nämligen vissa ur rekryteringssynpunkt värdefulla
befolkningslager icke kunna nås genom de huvudsakligen till städer
och industricentra förlagda arbetsförmedlingsanstalterna. Under tider av
ekonomisk högkonjunktur skulle genom rekrytanskaffning enbart på denna
väg truppförbandens behov av rekryter icke bliva ens tillnärmelsevis tillgodosedda.
Man torde därför icke kunna undgå att alltjämt bibehålla även
övriga nu tillämpade anskaffningssystem. Det syntes dock utskottet kunna
ifrågasättas, om icke de offentliga arbetsförmedlingarna i större omfattning
än dittills kunde och borde tagas i anspråk för ändamålet i syfte att nedbringa
kostnaderna för rekrytanskaffningen. Härför erfordrades en intimare
samverkan mellan de militära myndigheterna å ena sidan och socialstyrelsen
för arbetsförmedlingsanstalternas räkning å andra sidan. Någon
riksdagens skrivelse syntes emellertid icke erforderlig för detta ändamål. Utskottet
erinrade härvid örn Kungl. Maj:ts brev i ärendet av den 3 september
1915. Utskottet uttalade en förväntan, att det samband, för vilket socialstyrelsen
uttalat sig, snarast möjligt komme till stånd. Utskottets hemställan,
att motionen icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda,
bifölls av kammaren.
Till frågans belysning torde socialstyrelsen böra lämna vissa uppgifter örn
den offentliga arbetsförmedlingens nuvarande organisation. I samband med
lagstiftningen om den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen antogs vid
1934 års riksdag den nu gällande lagen örn offentlig arbetsförmedling. Genom
denna lag hava landstingen samt de städer, som icke deltaga i landsting,
ålagts att anordna arbetsförmedlingsanstalter med ett huvudkontor och er
-
— 38 —
forderligt antal på lämpliga platser förlagda avdelningskontor eller ombud.
Till kostnaderna för arbetsförmedlingsorganisationen utgår statsbidrag efter
grunder, vilka för anstalterna äro väsentligt fördelaktigare än tidigare
gällande statsbidragsgrunder. Socialstyrelsen har bland annat med hänsyn
härtill tillerkänts viss befogenhet vid tillsättandet av föreståndare vid liuvudoch
avdelningskontor, varigenom bättre garantier skulle vinnas för ett gott
personalbestånd. Efter arbetsförmedlingslagens ikraftträdande har bland annat
i samband med arbetslöshetsförsäkringen en betydande organisatorisk utveckling
ägt rum beträffande arbetsförmedlingen. Ett flertal nya avdelningskontor
hava inrättats och fasta ombud tillsättas i allt större omfattning inom
samtliga län. För närvarande finnas 29 arbetsförmedlingsanstalter, vilka inrättat
omkring 140 avdelningskontor och anställt omkring 200 fasta ombud.
Därjämte finnas cirka 700 tillfälliga ombud, vilka tillsatts med anledning
av den av kommunerna med statsbidrag bedrivna arbetslöshetshjälpen. Dessa
tillfälliga ombud komma fortsättningsvis i stor utsträckning att ersättas
av fasta ombud. Det kan därjämte förväntas, att ytterligare åtskilliga avdelningskontor
under de närmaste åren komma att inrättas. Det torde vid sådant
förhållande vara berättigat att uttala, att den offentliga arbetsförmedlingens
organ numera på ett effektivt sätt omspänna hela riket. De olika
arbetsförmedlingsorganen samverka inbördes. Genom socialstyrelsens försorg
utgives varje vecka en riksvakanslista, upptagande sådana platser, vilka
icke kunnat besättas av vederbörande arbetsförmedlingsanstalt och vilka äro
av den beskaffenhet, att åtgärder för deras besättande påkallas från övriga arbetsförmedlingsorgan.
En särskild arbetsförmedlingsrapport, innehållande
bland annat en sammanfattning av riksvakanslistan, utsändes varje vecka
genom radio.
Som socialstyrelsen tidigare nämnt, har styrelsen med anledning av förevarande
remiss infordrat yttrande från samtliga arbetsförmedlingsanstalter.
Anstalterna tillstyrka genomgående vidtagandet av sådana åtgärder, som förordas
av revisorerna. Allmänt uttalas, att arbetsförmedlingen med sin nuvarande
organisation, åtminstone under tider då överskott av arbetskraft
finnes på arbetsmarknaden, måste anses vara i stånd att fullgöra de uppgifter
med avseende å anskaffande av rekryter, som för närvarande omhänderhavas
av värvare. På åtskilliga håll uttalas emellertid tvekan med avseende
å arbetsförmedlingens möjligheter att fullgöra dessa uppgifter under
högkonjunkturer. Då knapphet å arbetskraft råder, vore med andra ord
positiva åtgärder utöver arbetsförmedlingens arbete möjligen påkallade. En
arbetsförmedlingsanstalt anför i detta sammanhang, att nian skulle kunna tänka
sig en lösning av frågan i den riktningen, att manskapets lega förhöjdes
under högkonjunkturer.
Socialstyrelsen vill för sin del instämma i revisorernas uttalande om att
systemet med värvare rent principiellt sett icke kan anses vara tillfredsställande
och att åtgärder för vidtagande av en ändring härutinnan måste
anses vara påkallade. Den offentliga arbetsförmedlingen torde med sin nuvarande
organisation, vilken dessutom för varje år kan förväntas bliva alltmera
effektiv, på ett helt annat sätt än tidigare varit fallet vara i stånd
att fylla uppgifterna såsom ett förmedlande organ vid rekryteringen av manskap
till arméns, marinens och flygvapnets olika regementen och kårer.
Styrelsen anser sig därför kunna uttala, att den offentliga arbetsförmedlingen,
åtminstone under tider då överskott av arbetskraft finnes å arbetsmarknaden,
bör vara i stånd att helt omhänderhava rekryteringen. Med
avseende å vad tidigare uttalats därom, att arbetsförmedlingspersonalen icke
skulle vara i stånd att bedöma sökandenas lämplighet med avseende å militär
anställning, torde böra framhållas, att arbetsförmedlingens. medverkan vid
39 —
rekryteringen självfallet skulle inskränka sig till att vara förmedlande på
samma sätt som vid tillsättande av lediga platser å öppna arbetsmarknaden.
Arbetsförmedlingen skulle alltså i huvudsak hava till uppgift att anvisa
arbetssökande till de lediga volontärplatserna. Avgörandet av frågan örn
anställning skulle givetvis i fortsättningen liksom hittills tillkomma de militära
myndigheterna. Även örn arbetsförmedlingen på ett effektivare sätt
än tidigare inkopplades i rekryteringsarbetet, skulle de anställningssökande
dessutom liksom för närvarande hava full frihet att med förbigående av
arbetsförmedlingen hänvända sig direkt till de militära rekryteringsmyndigheterna.
Dessa myndigheter böra vidare även i fortsättningen hava frihet
att själva vidtaga de åtgärder för rekrytering, bland annat genom annonsering,
som kunna finnas vara påkallade. Något monopol för arbetsförmedlingen
med avseende å förmedlingsarbetet är alltså ingalunda avsett till införande.
Styrelsen anser sig i detta sammanhang böra anföra, att styrelsen förutsätter,
att vägran att antaga av arbetsförmedlingen erbjuden fast anställning
vid krigsmakten icke skall medföra sådan avstängning från understöd, som
avses i 15 § i förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor
och i 15 § i kungörelsen den 30 juni 1934 angående statlig och statsunderstödd
hjälpverksamhet vid arbetslöshet.
Örn än styrelsen, såsom nyss nämnts, tilltror den offentliga arbetsförmedlingen
möjlighet att omhänderhava förmedlingsarbetet med rekrytering
under tider, då god tillgång finnes å arbetskraft, lärer detta uttalande
dock icke kunna utsträckas till att gälla även under högkonjunkturer.
Styrelsen anser sig alltså böra vidhålla det uttalande, som
styrelsen gjorde i sitt förut omnämnda utlåtande till första kammarens första
tillfälliga utskott år 1932 om den förvärvsmässiga rekryteringens bibehållande
såsom ett behövligt komplement till den offentliga arbetsförmedlingen.
Detta är bland annat beroende på att den offentliga arbetsförmedlingens personal
med hänsyn till sin tjänstemannaställning icke kan på samma sätt som
en värvare påverka en reflekterande yngling till att taga anställning såsom
volontär. Det torde därför icke vara lämpligt att med en gång avskaffa de
privata värvarna, utan åtminstone under en övergångstid av ett par år synes
det nuvarande systemet i sina huvuddrag böra bibehållas, intill dess ökad
erfarenhet vinnes om den offentliga arbetsförmedlingens möjligheter att helt
omhänderhava förmedlingsarbetet å förevarande område.
Även om systemet med privata värvare bibehålies, torde dock väsentliga
ändringar böra vidtagas i förhållande till vad som för närvarande tillämpas.
Främst torde det noggrant böra tillses, att värvararvode icke i något fall utbetalas
till s. k. tillfälliga värvare, utan förutsättningen för erhållande av
dylikt arvode skall vara, att vederbörande antagits till rekryteringsombud.
Särskilda bestämmelser böra utfärdas, som förhindra värvare att genom annonsering
över hela riket utvidga sin rörelse uteiver det område, som tillerkänts
dem i förordnandet sorn rekryteringsombud. Det är nämligen för styrelsen
bekant, att en värvare, sorn under ett av de sista åren förmedlat icke
mindre än 173 anställningar för rekryter, utövat sin verksamhet genom annonsering
över hela landet och i flertalet fall icke ens torde hava sammanträffat
med vederbörande. Styrelsen förutsätter alltså, att, om systemet med
värvare bibeliålles, det effektivt tillses, att ingen annan värvning tillätes än
sådan som bedrives av särskilt antagna värvare inom visst begränsat område.
Under alla förhållanden synes den offentliga arbetsförmedlingen böra på
ett helt annat och mera effektivt sätt än tidigare inkopplas i arbetet med
förmedling av volontärplatscr vid armén, marinen och flygvapnet. Härför
kräves, såsom alltifrån 1912 års konferensuttalande anförts från arbetsför
-
— 40
medlingshåll, att arbetsförmedlingsanstalterna från de militära myndigheterna
erhålla fortlöpande och fullständiga upplysningar örn rekryteringsbehovet
samt anställningsvillkor och övriga för anställningssökande gällande
bestämmelser. Det torde i detta sammanhang böra uttalas, att arbetsförmedlingens
arbete i hög grad komme att underlättas, örn anställningsvillkoren
genom centralt utfärdade föreskrifter i så stor utsträckning som möjligt gjordes
enhetliga. Uppgifterna om rekryteringsbehovet samt anställningsvillkoren
böra icke av de lokala militära myndigheterna direkt översändas till närmaste
arbetsförmedlingsanstalt. För vinnande av överskådlighet torde uppgifterna
i stället böra insändas centralt lill försvarsdepartementet eller eventuell
annan myndighet, exempelvis försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå,
som i så fall jämväl skulle ombesörja erforderlig annonsering.
Ifrågavarande myndighet borde därefter till socialstyrelsen fortlöpande översända
nyssnämnda uppgifter. Styrelsen skulle sedan ombesörja, att de särskilda
anstalterna finge alla de uppgifter, .sorn krävdes för förmedlingsarbetet.
Förutom genom den nyss omnämnda annonseringen skulle de lediga
platserna bringas till allmän kännedom genom intagande av uppgifter därom
i riksvakanslistan oell den genom radio utsända arbetsförmedlingsrapporten.
För att den offentliga arbetsförmedlingen på ett effektivt sätt skall kunna
medverka vid rekryteringen, är det också önskvärt, att anstalterna erhålla
möjlighet att förskottera de anställningssökande erforderliga medel för läkarundersökning
och resor. Vad resekostnaderna beträffar, skulle arbetsförmedlingen
tillhandahålla de anställningssökande biljetter till respektive förläggningsorter.
Ersättning för biljettkostnaden skulle sedermera få uttagas
av vederbörande truppförband. Beträffande läkarundersökningen borde arbetsförmedlingen
tillerkännas befogenhet att hänvisa anställningssökande till
sådan undersökning för erhållande av intyg örn lämpligheten för militäranställning,
varjämte förmedlingen borde berättigas att förskottera kostnaderna
för undersökningen. Genom en sådan anordning skulle farhågorna för arbetsförmedlingens
bristande kompetens att omhänderhava rekryteringen ytterligare
förlora sitt berättigande. Vetskapen örn att kostnadsfri läkarundersökning
på denna väg kunde erhållas skulle för de anställningssökande innebära
en kraftig sporre att anlita den offentliga arbetsförmedlingen. Styrelsen
är av den uppfattningen, att kostnaderna för läkarundersökning och
resor böra stanna å statsverket, åtminstone i de fall då anställning kommer
till stånd. Huruvida detta jämväl bör gälla i de fall, då redan vid läkarundersökningen
befinnes, att den sökande icke är lämplig till militärtjänst, eller
då anställning av annan anledning icke kommer till stånd, kan synas mera
tveksamt. Styrelsen anser sig för sin del icke böra göra något uttalande härom.
I fråga örn. revisorernas uttalande beträffande en mera planmässig ordning
med avseende å annonseringen örn lediga volontärplatser vill styrelsen
inskränka sig till att anföra, att denna annonsering väl bör skötas centralt
men att detta icke bör ombesörjas vare sig genom styrelsen eller genom arbetsförmedlingsanstalterna.
Styrelsen erinrar örn vad styrelsen förut anfört
örn att det centrala militära organ, som skall ombesörja insamlandet och
sammanställandet av erforderliga uppgifter från truppförbanden örn anställningsvillkor
och rekryteringsbehov, jämväl bör omhänderhava denna annonsering.
I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
Bergsten och Bergström samt t. f. byråchefen Nilson.
, Underdånigst
GUNNAR HUSS.
OSKAR HAGMAN.
41 —
Försvarsväsendets centrala
civilanställningsbyrås
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 5.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 sistlidne december har civilanställningsbyrån
anbefallts att till Kungl, försvarsdepartementet inkomma med underdånigt
utlåtande över i av riksdagens revisorer i den 15 december 1935 avgiven berättelse
gjort uttalande rörande rekryteringskostnaderna vid försvarsväsendet.
I sin berättelse lämnar riksdagens revisorer uppgifter rörande de för rekryteringskostnaderna
under innevarande budgetår anvisade anslagen och de för
anslagens disposition meddelade föreskrifterna samt för rekryteringskostnadernas
fördelning på de särskilda försvarsgrenarna under budgetåret 1934/
1935, och vidare lämnas en redogörelse för det nu tillämpade rekrvteringssystemet.
Beträffande detta system uttala revisorerna, att det synes vara en otidsenlig
och föga tilltalande form för anställning av personal vid försvarsväsendet,
och att en ändring härutinnan på grund därav synes vara påkallad. De
erinra i anslutning till detta utalande därom, att Eders Kungl. Majit genoni
brev den 3 september 1915 meddelat föreskrift, att för rekryteringen vid
armén den offentliga arbetsförmedlingen skall anlitas i största möjliga omfattning,
och att socialstyrelsen uttalat, att den offentliga arbetsförmedlingens
resurser borde utnyttjas för ändamålet, varigenom avsevärda besparingar
skulle kunna göras, samt att arbetsförmedlingen blivit väsentligen utbyggd
ifråga om sin organisation med därav följande ökade kostnader för statsverket.
Revisorerna uttala såsom sin uppfattning,
1) att den offentliga arbetsförmedlingen i sin nya organisation bör vara
skickad att på ett tillfredsställande och för de arbetssökande betryggande
sätt kunna lämna erforderligt biträde vid förmedlandet av anställning vid
försvarsväsendet,
2) att rekryteringsombuden icke vidare skulle hava någon uppgift att fylla
och att en väsentlig kostnadsbesparing å rekryteringsanslagen sålunda kan
utvinnas genom värvararvodenas avskaffande, samt
3) att genom en mera planmässig annonsering en icke obetydlig besparing
jämväl kan utvinnas.
Revisorerna anse det önskvärt, att de framförda synpunkterna upptagas
till en ingående prövning.
Slutligen ifrågasätta revisorerna, huruvida utgifterna för försvarsväsendets
centrala civilanställningsbyrå, »vars uppgifter falla utanför den egentliga rekryteringsverksamheten»,
framdeles böra redovisas å rekryteringsanslagen.
Med anledning av vad riksdagens revisorer sålunda uttalat, får civilanställningsbyrån
i underdånighet anföra följande.
Det kan icke bestridas, alt det nu tillämpade rekryteringssystemet i vissa
avseenden är otidsenligt, och att detsamma bör reformeras. F. n. finnes emellertid
intet annat system, som omedelbart kan ersätta det hittills tillämpade,
utan att det medför risker för alt försvarsväsendets manskapsrekrytering kan
komma att äventyras, åtminstone under viss övergångstid. Den offentliga
arbetsförmedlingens resurser böra givetvis utnyttjas också på detta område,
men omläggningen av rekryteringssystemet måste ske med varsamhet och
— 42 —
rekryteringsombuden böra helt avskaffas först, när det visat sig, att ett nytt
försöksvis använt system visat sig kunna ersätta dem. Byrån delar sålunda
av principiella skäl revisorernas uppfattning, att rekryteringsombuden böra
avskaffas, men byrån kan icke med hänsyn till försvarsväsendets intressen
att även under övergångstiden vara tillförsäkrat en såväl kvantitativt som
också kvalitativt tillfredsställande manskapsrekrytering tillstyrka vidtagandet
av omedelbara åtgärder i detta syfte.
Byrån anser sig också hava anledning framhålla, att de nu för rekryteringsombuds
anlitande gällande bestämmelserna hava fastställts att gälla fr. o. m.
ingången av det budgetår, för vilket statsrevisorerna lämna uppgifter om
rekryteringskostnadernas fördelning. Dessa bestämmelser, vilka återgivas
av revisorerna, medgiva endast anlitande av för viss ort förordnade rekryteringsombud.
Då revisorernas granskning visat, att man vid vissa truppförband
i strid mot dessa föreskrifter anlitat såväl tillfälliga rekryteringsombud
som också yrkesmässigt verksamma sådana, så måste detta förfarande
enligt byråns mening bero dels på att de ifrågavarande bestämmelserna meddelats
i form av anmärkningar till de fastställda staterna för rekryteringsanslagen
och därför icke blivit för samtliga rekryteringsmyndigheter tillgängliga
på samma sätt, som örn de meddelats genom särskilda kungl, brev, och
dels på att bestämmelserna ifråga, åtminstone vid vissa delar av försvarsväsendet,
överhuvud taget icke voro tillgängliga förrän en tid efter budgetårets
ingång. Det finns alltså anledning antaga, att gällande bestämmelser hava
följts med större noggrannhet under innevarande budgetårs rekrvteringsperiod.
Emellertid bedriva vissa förordnade rekryteringsombud alltjämt en yrkesmässig
verksamhet; de ställa sig icke de meddelade bestämmelserna till efterrättelse.
Byrån har sålunda, liksom statsrevisorerna, funnit, att dessa ombud
annonsera över hela riket och därvid påbörja annonseringen i sådan tid,
att de draga till sig ett stort antal ynglingar, vilka därförutan avsett att söka
fast anställning vid krigsmakten. Dessa ynglingar vidtaga åtgärder i syfte
att vinna anställning vid första tillfälle de få påstötning därom, och sätta sig
alltså på grund av dessa före rekryteringens början av ombuden införda annonser
i förbindelse med dessa ombud. På grund av sin yrkesmässigt bedrivna
verksamhet hava dessa rekryteringsombud i stor utsträckning förmedlat
anställningarna vid försvarsväsendet. Civilanställningsbyrån, som
redan nu har vissa uppgifter i fråga örn manskapsrekryteringen sig ålagda,
kan, synes det, väl ersätta deras verksamhet genom att redan under försommaren
påbörja arbetet för rekryteringen. Detta han ske dels genom radioföredrag
och dels genom en något ökad och tidigare påbörjad annonsering.
Vad angår de rekryteringsombud, som förordnats för viss ort och som i
enlighet med meddelade föreskrifter verka där, har från åtskilliga militära
myndigheters sida, då fråga tidigare varit uppe örn avskaffande av samtliga
rekryteringsombud, hävdats, att dessa äro erforderliga för rekryteringens
säkerställande särskilt under goda tider på arbetsmarknaden. Dessa, som i
regel äro f. d. i aktiv militärtjänst anställda, känna förhållandena i sina resp.
orter och kunna bedöma vilka ynglingar där, som äro lämpliga för fast
anställning, samt kunna intressera dessa för att söka sådana. De äro på
så sätt till god hjälp för truppförbanden i dessas rekryteringsarbete.
På grund av denna av vissa militära myndigheter uttalade uppfattning
samt av ovan anförda skäl kan byrån icke biträda statsrevisorernas uppfattning,
att dessa ombud nu kunna ersättas av den offentliga arbetsförmedlingen.
Rekryteringsombudens verksamhet bör emellertid regleras genom
bestämmelser, som fastställas av Kungl. Majit. Arbetsförmedlingens kontor
och ombud kunna icke på samma sätt som goda rekryteringsombud biträda
— 43 —
truppförbandens rekryteringsorgan för erhållande av särskilt lämpliga sökande.
Medan rekryteringsombuden kunna dels gallra anställningssökande,
som anmäla sig hos dem, och dels också intressera lämpliga ynglingar för
att söka fast anställning, så kunna arbetsförmedlingens organ icke i annan
mån biträda, än att de lämna upplysningar angående anställningsförhållandena
m. m. åt ynglingar, vilka hos arbetsförmedlingen söka arbetsanställning.
Endast undantagsvis torde arbetsförmedlingens personal kunna bedöma
vederbörandes lämplighet för anställning vid försvarsväsendet. Om
arbetsförmedlingen skall ersätta rekryteringsombuden, måste man alltså räkna
med att detta kommer att medföra ökat arbete för truppförbandens rekryteringsorgan
genom att dessa måste företaga all gallring bland de sökande.
Detta förhållande bör dock icke öva någon inverkan vid ställningstagande
till frågan om att taga i anspråk den offentliga arbetsförmedlingen
som hjälp vid rekryteringen.
Det synes byrån, att den offentliga arbetsförmedlingens medverkan för säkerställandet
av krigsmaktens manskapsrekrytering kan bliva värdefull. Genom
anlitande av riksvakanslistan kan man sprida kännedom om antalet
vakanser vid försvarsväsendets olika truppförband. Särskilt numera, sedan
riksvakanslistan offentliggöres i radio, finnes det skäl att anlita den offentliga
arbetsförmedlingen i syfte att sprida kännedom örn föreliggande behov
av anställningssökande.
Emellertid fordrar detta nödvändigtvis samarbete mellan något centralt
organ vid försvarsväsendet, som av truppförbanden ständigt hålles underrättat
om antalet vakanser under rekryteringsperioderna, och vederbörande
byrå inom socialstyrelsen. Civilanställningsbvrån synes därför böra erhålla
uppdrag att förslagsvis varje vecka sammanställa och till socialstyrelsen
överlämna rapporter från truppförbanden angående antalet vakanser, som
skola fyllas.
För att den offentliga arbetsförmedlingens kontor och ombud — utan att
det behöver medföra alltför mycket arbete — skola kunna lämna upplysningar
angående anställningsförhållandena vid försvarsväsendet åt ynglingar,
som vända sig till dessa arbetsförmedlingsorgan, fordras dels kännedom örn
antalet vakanser, d. v. s. anställningsmöjligheterna vid olika truppförband
(motsv.), och denna kännedom synes lättast kunna erhållas genom de uppgifter,
som centralt tillhandahållas på ovannämnt sätt, och dels att hava tillgång
till handlingar, som innehålla erforderliga upplysningar angående anställningsvillkor
m. m. Det är sålunda önskvärt, att broschyrer med dylika
upplysningar utarbetas och fastställas, men det måste anses olämpligt att
låta framställa sådana, innan beslut fattats beträffande försvarsväsendets
omorganisation. I samband härmed vill byrån framhålla angelägenheten av
att anställningsfordringarna, i den mån det är möjligt, bliva desamma vid
olika försvarsgrenar (nu gäller t. ex., utan att några särskilda skäl till olikheter
synas föreligga, beträffande anställningsåldern: vid armén att vederbörande
skall uppnå 17 års ålder under det år, anställning vinnes; vid marinen
alt hava fyllt 17 år före inträdet i tjänst och vid flygvapnet att hava
fyllt 18 år före inträdet i tjänst). Givetvis iir det också önskligt, att de
handlingar, som skola åtfölja ansökan örn fast anställning, äro desamma vid
alla delar av försvarsväsendet. Detta har försöksvis gällt under innevarande
år. Slutligen synes det vara till given fördel, örn viss dag — densamma för
bela försvarsväsendet — kunde fastställas, då ansökningarna örn anställning
skola huva inkommit. I den mån det visar sig erforderligt, bör dock givetvis
möjlighet föreligga att utsträcka ansökningstiden.
Vad därefter angår siittet för annonseringen rörande försvarsväsendets
manskapsrekrytering, synes denna delvis kunna centraliseras genom att det
— 44 —
ålägges civilanställningsbyrån att i god tid före rekryteringsperiodens början
företaga annonsering, som gäller hela krigsmaktens manskapsrekrytering. I
samband härmed böra radioföredrag anordnas genom byråns försorg, däri
upplysningar lämnas rörande anställningsförhållandena m. m. Såväl i dessa
radioföredrag som i annonserna böra för närmare upplysningars erhållande
hänvisas till truppförbanden, civilanställningsbyrån och den offentliga arbetsförmedlingens
kontor och ombud. Då de s. k. yrkesmässiga rekryteringsombuden
nått sina anställningssökande genom annonsering, kan man beräkna
att denna propaganda genom radioföredrag och annonser kommer att tillföra
krigsmakten minst det antal anställningssökande, som hittills anmält
sig genom dessa omhud. I den mån nämnda propaganda icke tillför krigsmakten
tillräckligt många anställningssökande, synes det alljämt böra vara
truppförbanden medgivet att var för sig — med angivande av speciella fordringar
på de anställningssökande — annonsera, men för nedbringande av
annonskostnaderna böra truppförbanden åläggas att beordra annonserna
genom civilanställningsbyrån, vilken såsom ensam annonsbeställare kan
komma i åtnjutande av rabatt på grund av ordersummans storlek i resp.
tidning. Den ökade annonsering, som på grund härav skall åligga civilanställningsbyrån,
medför dock behov av något ökat anslag för byrån. Denna
kostnadsökning för byråns verksamhet måste emellertid komma att väsentligt
understiga, vad som hittills årligen utbetalats såsom förmedlingsarvoden
till rekryteringsombud, vilka på grund av yrkesmässigt bedriven verksamhet
förmedlat ett stort antal anställningar. Genom under år 1935 utfärdade
generalorder är redan nu medgivet, att truppförbanden må beordra sina
annonser genom civilanställningsbyrån. Det har emellertid endast varit några
enstaka truppförband, som begagnat sig härav, varför någon rabatt icke
kunnat erhållas.
Vad slutligen angår statsrevisorernas ifrågasättande av, huruvida utgifterna
för civilanställningsbyrån framdeles böra redovisas å rekryteringsanslagen,
då byråns uppgifter falla utanför den egentliga rekryteringsverksamheten,
så har byrån intet att erinra emot att de från ifrågavarande anslag
anvisade beloppen för byråns verksamhet utbrytas ur dessa anslag och sammanföras
till ett, som uppföres under för flera försvarsgrenar gemensamma
anslag. Byrån anser sig emellertid böra framhålla, att erfarenheten bestämt
givit vid handen, att krigsmaktens rekryterings- och civilanställningsverksamhet
är intimt sammanhörande. Ju större civilanställningsmöjligheterna
för det avgående manskapet äro, desto lättare sker manskapsrekryteringen.
På grund av vad som sålunda anförts, får civilanställningsbyrån i underdånighet
föreslå,
1) att bestämmelser rörande försvarsväsendets manskapsrekrytering utfärdas,
vilka försöksvis skola tillämpas under nästkommande budgetår. I dessa
bestämmelser böra, bland annat, föreskrifter meddelas av följande innehåll.
Manskapsrekryteringen skall — utan inskränkning i truppförbandschefernas
nuvarande befogenheter ifråga om antagning av fast anställt manskap — ombesörjas
av truppförbandens rekryteringsorgan med biträde av civilanställningsbyrån
och den offentliga arbetsförmedlingen samt, i den mån så oundgängligen
befinnes erforderligt, av för vissa orter förordnade rekryteringsombud,
sorn vid sin verksamhet hava att ställa sig til! efterrättelse särskilda
av Kungl. Majit meddelade bestämmelser. Uppgifter om antalet vakanser,
som under rekrvteringsperioden skola fyllas, insändas varje vecka av truppförbanden
till civilanställningsbyrån, som har att sammanställa uppgifterna
och överlämna dem till socialstyrelsen för införande i den s. k. riksvakanslistan.
I avvaktan på att särskilda upplysningsbroschyrer bliva fastställda
och tillgängliga, skall civilanställningsbyrån åt den offentliga arbetsförmed
-
— 45 —
lingen tillhandahålla sammanställning av gällande bestämmelser rörande anställningsvillkor
m. m. Det skall ankomma på civilanställningsbyrån att
genom radioföredrag, meddelanden till pressen samt genom annonsering i god
tid före rekryteringsperiodens början lämna uppgifter om förestående rekrytering.
Truppförbanden skola genom civilanställningsbyrån beordra egna
annonser rörande manskapsrekryteringen. Gemensamma ansökningshandlingar
föreskrivas;
2) att särskilda bestämmelser meddelas för rekryteringsombudens verksamhet
i vilka bl. a. föreskrives, att rekryteringsombud icke må annonsera
rörande sin verksamhet utom det område, för vilket han är förordnad, och
allenast under viss bestämd tid under rekryteringsperioden, och (i avvaktan
på att broschyrer utgivas) att upplysningshandlingar, som av honom tillhandahållas
anställningssökande, skola vara godkända av den myndighet,
av vilken han meddelats förordnande; samt
3) att för civilanställningsbyråns verksamhet erforderligt anslag uppföres
under för flera försvarsgrenar gemensamma anslag.
Slutligen anser sig civilanställningsbyrån böra ifrågasätta, örn icke skäl
föreligga att till utredning upptaga hela frågan om försvarsväsendets manskapsrekrytering,
så att nya bestämmelser rörande rekryteringens ordnande
m. m., kunna utfärdas och börja tillämpas i samband med att en ny försvarsorganisation
träder i kraft.
I behandlingen av detta ärende hava deltagit förutom undertecknad, ordförande,
ledamöterna Brinck, Söderbäck och Gustafson samt suppleanterna
Hjorthén, Jacobi och Runius.
Särskilt yttrande av suppleanten, byrådirektören Jacobi, vilken i stället
för ledamoten, byråchefen Hagman deltagit i detta ärendes behandling, bifogas.
Stockholm den 8 januari 1936.
Underdånigst
D. TISELIUS.
C. W. Curtman.
Särskilt yttrande au byrådirektören Jacobi.
Med avseende å de i civilanställningsbyråns skrivelse gjorda uttalandena
om arbetsförmedlingens förmåga att lämna en effektiv medverkan vid rekryteringen,
anser undertecknad sig böra anföra följande:
Om det nuvarande rekryteringssystemet ur effektivitetssynpunkt äger något
företräde framför en genom arbetsförmedlingen ombesörjd rekrytering, ligger
detta företräde däruti, att rekryteringsombuden på ett annat sätt än arbetsförmedlingens
funktionärer kunna agitatoriskt påverka eventuella aspiranter
att taga militär anställning. Däremot synes det vara överdrivet att över lag
tilltro rekryteringsombuden en större förmåga att bedöma och ur lämplighetssynpunkt
gallra de anställningssökande. Då arbetsförmedlingen numera
har organ icke endast i städer och större industriorter, utan även i flertalet
större kommuner och samhällen a landsbygden, torde arbetsförmedlingspersonalen,
åtminstone för såvitt det gäller att bedöma de anställningssökandes
intellektuella och moraliska kvalifikationer, hava minst lika stora förutsättningar
som rekryteringsombuden. I många fall torde de anställningssökande
tidigare hava genom arbetsförmedlingen sökt och erhållit arbete, och
även där så icke varit fallet, kan arbetsförmedlingen genom sina förbindelser
— 46 —
med ortens arbetsgivare lätt erhålla vägledande upplysningar om de anställningssökandes
kvalifikationer och prestationer å de platser de innehaft.
Genom dessa upplysningar bör arbetsförmedlingen i de flesta fall även kunna
bilda sig en ganska god uppfattning om de sökandes fysiska kvalifikationer.
Vad här sagts äger naturligtvis i främsta rummet giltighet i fråga om landsbygden
och de mindre städerna, men då det är ifrån dylika orter, som försvarsväsendets
fast anställda personal i huvudsak rekryteras, måste vid
frågans bedömande hänsyn i första hand tagas till förhållandena å dessa
orter. Även i de större städerna besitter för övrigt arbetsförmedlingspersonalen
i fråga om den manliga ungdomen i 18—20 års åldern i allmänhet en
personalkännedom, som torde vara åtskilligt grundligare, än vad något rekryteringsombud
eller annan enskild person har möjlighet att förvärva.
Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag ingen anledning föreligga
till farhågor för att den offentliga arbetsförmedlingen icke skulle kunna
fylla de militära kraven i fråga om förmåga att verkställa gallring och urval
bland de anställningssökande.
Alrik Jacobi.
Telegrafstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del. I, sid. 53, § 10.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har Kungl. Maj:t anbefallt telegrafstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1935 församlade
revisorer under § 10 av sin berättelse anfört angående råd och upplysningar
rörande inköp av motorfordon. Revisorerna hava, med anledning
av att en byråingenjör hos styrelsen erhållit i uppdrag att i mars månad 1934
avlägga ett studiebesök vid internationella automobilutställningen i Berlin,
framhållit, att den hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen numera anställda
vägtrafikinspektören bör kunna lämna alla för statliga myndigheter erforderliga
upplysningar och anvisningar i fråga örn automobilinköp och därmed
sammanhängande spörsmål, och att studieresor i angivet syfte för framtiden
synas kunna undvikas — med undantag möjligen beträffande väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen —. Med återställande av remissakten får styrelsen
härmed anföra följande.
Såsom styrelsen redan framhållit i sitt utlåtande den 12 september 1933
med anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 26 juni 1933 av riksdagens skrivelse
den 7 juni 1933 nr 276 punkten 5 rörande statsverkens och vägdistriktens
inköp av motorfordon, äro alla dylika inköp för telegrafverkets del och
därmed sammanhängande ärenden centraliserade ° till styrelsen, som äger
fackutbildad personal med mångårig erfarenhet på området. Tillsättandet
av vägtrafikinspektören hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har telegrafstyrelsen
icke förmenat vara avsett att medföra någon ändring i nyssnämnda
organisation och ifrågavarande ärendens beredning och handläggning
inom telegrafstyrelsen; detta med hänsyn till ifrågavarande ärendens stora
omfattning och syftemålet med tillsättandet av nämnda befattning. Vid
konferens med denne tjänsteman har denne uttalat som sin uppfattning, att
han ägde att lämna råd och anvisningar till förvaltningar i avsaknad av erfarenhet
på området men icke till en förvaltning av telegrafstyrelsens örn
-
— 47
fattning och rörande dess för särskilda behov avsedda bilpark. Med undantag
av personbilar, som förekomma i relativt litet antal, utgöres telegrafverkets
bilpark av paket- och lastautomobiler, i stor utsträckning av för verkets
olikartade arbeten oell behov speciellt avpassade typer, som gång efter annan
modifieras för att kunna tillmötesgå alla de önskemål, som erfarenheten
och personalens krav ställa på desamma. Styrelsen håller emellertid enligt
överenskommelse med vägtrafikinspektören i informerande syfte denne å
jour med sina inköp av motorfordon och lämnar åt honom uppgift örn telegrafverkets
fordonstyper, priser och övriga inköpsvillkor för att på så sätt
tillhandagå denne med typmateriel och priser samt lämna möjlighet till anskaffning
eventuellt genom telegrafverkets försorg av annat statsverks behov
av samma fordonstyper som telegrafverkets.
För att belysa omfattningen av styrelsens inköp av motorfordon må meddelas,
att under år 1935 bava inköpts sammanlagt 103 stycken paket-, lastocb
personautomobiler till ett sammanlagt inköpsvärde av 370,000 kronor,
linder år 1934 uppgick antalet till 57 stycken oell inköpsvärdet till 250,000
kronor samt planeras för 1936 års behov inköp av 90 stycken automobiler
motsvarande ett värde av 350,000 kronor, avsedda att ersätta förslitna fordon
och att fylla nya behov.
Styrelsen har till sig centraliserat icke blott anskaffandet av nya fordon
utan även inköpen av för fordonsparken erforderliga tillbehör och förbrukningsartiklar.
Dessutom övervakar styrelsen medelst rapporter och inspektioner
fordonsparkens effektiva utnyttjande ävensom drifts- och underhållskostnader.
Styrelsen utbildar ävenledes centralt sina motorförare för att enhetligt
kunna bedöma deras kvalifikation och lämplighet som sådana och
kontrollerar vid nyssnämnda inspektioner, att deras körskicklighet och motorkunskap
uppehållas och, icke minst viktigt, deras kunskap om gällande
motorfordonslörfattningar, ett område, som blivit allt mer vittomfattande
och som för personalen är synnerligen viktigt att äga ingående kännedom
örn. Centralt bedömes ock lämpligaste tidpunkt ur ekonomisk synpunkt för
gamla fordons utbyte mot nya.
Styrelsen har infört nämnda organisationsform för att i möjligaste mån
kunna nedbringa drifts- och underhållskostnaderna för fordonsparken, ävensom
för att vid inköpen hava tillgång till en driftsekonomisk jämförelse mellan
olika fordonsfabrikat. Omfattningen av ifrågavarande gren av styrelsens
arbetsområde samt den ekonomiska betydelsen av ett effektivt övervakande
av telegrafverkets fordonspark torde bäst framgå av bifogade sammanställning,
som visar fordonsparkens storlek, förändringar och kostnader
under olika år från och nied år 1930.
För att ifrågavarande arbeten skola kunna skötas på ett effektivt och fackmässigt
sätt, är det nödvändigt, att den personal, som närmast handhar desamma,
äger erforderlig fackkunskap och lämnas tillfälle att på bästa sätt
följa den oerhört snabba tekniska utvecklingen inom facket. Erforderliga
facktidskrifter och handböcker tillhandahållas för detta ändamål, och utvecklingen
följes även genom studier av i marknaden förekommande fordonsfabrikat
och typer. Stora möjligheter att studera utvecklingen förefinnas
å de internationella automobilutställningarna, där alla nyheter inom facket
beträffande bilar, tillbehör, verktyg, driftmedel, gummiringar m. m. finnas
koncentrerade och lätt tillgängliga för studium. Vad särskilt Berlinutställningarna
beträffar kommer därtill, att Reichspostamt under senare åren
å dessa utställt ett stort antal specialbilar, avpassade och utrustade för tyska
telegraf- och telefonväsendets mångskiftande behov, modeller, sorn det varit
av särskilt värde för telegrafverket att .studera för jämförelse med och kom
-
— 48
plettering av egna fordon av motsvarande typer. Kostnaderna för en eller
annan sådan studieresa — de hava hittills inskränkt sig till 2 gånger gjorda
resor till Berlin — torde få anses vara ringa i förhållande till dess nytta samt
betydelselösa i jämförelse med värdet å telegrafverkets fordonspark, för närvarande
cirka 2.2 miljoner kronor, och de årliga kostnaderna för densamma,
för närvarande cirka 1.25 miljoner kronor.
Statsrevisorerna hava i sitt uttalande hänvisat till den hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anställda vägtrafikinspektören för inhämtande av erforderliga
upplysningar och anvisningar i fråga om automobilinköp och därmed
sammanhängande spörsmål. Revisorerna torde dock därvid icke ägt
kännedom om och följaktligen icke beaktat varken omfattningen av telegrafstyrelsens
ifrågavarande inköp och övriga med bilparken sammanhängande
spörsmål eller nödvändigheten av att hava tillgång till egen fackutbildad
personal. Det må då i detta sammanhang framhållas, att verket sedan
år 1920 i allt vidare utsträckning och allt raskare takt förlagt sina interurbankablar
och stolplinjer till landsvägarna i stället för som tidigare till
järnvägarna — detta icke minst till följd av järnvägselektrifieringen — vilket
medfört så gott som fullständig motorisering av samtliga arbeten, som
krävas för underhåll och omläggning av verkets anläggningar även i allmänhet.
Styrelsen anser, att statsverket mest gagnas med att styrelsen liksom
hittills handlägger denna detalj av verkets verksamhet utan att behöva anlita
den omväg, som en hänvändelse till vägtrafikinspektören obestridligen
skulle innebära. Styrelsen anser sig också vara skyldig att giva den med
motorfordonens anskaffning och skötsel sysselsatta personalen den möjlighet
till utbildning, som styrelsen finner önskvärd och lämplig, och hemställer
att revisorernas anmärkning må lämnas utan avseende.
Vid detta ärendes avgörande hava närvarit generaldirektören greve Hamilton,
byråcheferna Ljungqvist, Olson, Lundgren och Hedén, förste byrådirektören
Holmgren samt t. f. byråchefen Petri.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
A. HAMILTON.
E. OLSON.
Erik Svensson.
Bilaga till telegrafstyrelsens skrivelse d. 10 jan. 1936
ang. 1935 års statsrevisorers berättelse.
| Fordonsparkens storlek | Förändringar under | Amortering och | ||
Å r | Antal | Inköps- värde | Antal inköpta fordon | Antal för-sålda eller | nader, underhåll |
1930................... | 408 | 1,460,000 | 66 | 61 | 850,000 |
1931................... | 413 | 1,540,000 | 67 | 26 | 960,000 |
1932.................. | 454 | 1,710,000 | 59 | 48 | 1,010,000 |
1933................... | 465 | 1,770,000 | 38 | 26 | 1,080,000 |
1934................... | 477 | 1,840,000 | 57 | 27 | 1,150,000 |
1935................... | 507 | 2,000,000 | 103 | 37 | appi*. 1,250,000 |
1936................... | 573 | 2.237,000 |
|
|
— 49 —
Generalpoststyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 53, § 11.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har generalpoststyrelsen anmodats
att senast den 11 januari 1936 avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1935 församlade revisorer under § 11 av sin berättelse anfört angående trafikförsäkring
å staten tillhöriga motorfordon.
Till åtlydnad härav får generalpoststyrelsen anföra följande.
Uppå därom den 6 oktober 1922 gjord framställning bemyndigade Kungl.
Maj:t genom brev den 15 december 1922 generalpoststyrelsen att i den utsträckning,
styrelsen prövade erforderligt och lämpligt, i svensk försäkringsanstalt
taga försäkringar för postverket tillhöriga automobiler och motorcyklar.
Med stöd av sagda bemyndigande försäkrades ock postverkets samtliga
automobiler och omnibusar, därvid försäkringarna, vilka meddelades
av Försäkringsaktiebolaget Freja, Stockholm, togos att omfatta beträffande
automobilerna skadestånds-, vagnskade-, brand- och stöldförsäkring samt beträffande
omnibusarna enbart skadeståndsförsäkring.
Sedan Kungl. Majit därefter genom brev den 19 mars 1926 meddelat bestämmelser
rörande de kommunikationsverken tillhöriga förnyelsefonderna och
därvid föreskrivit, bland annat, att utgifter för försäkring av sådan egendom,
för vilken avsättning till förnyelsefond ägde rum, icke finge förekomma
efter utgången av då förefintliga, dylik egendom berörande försäkringsavtals
giltighetstid, hemställde generalpoststyrelsen i skrivelse till Konungen
den 9 juli 1926 om bemyndigande att utan hinder av föreskrifterna i Kungl.
Maj :ts sistnämnda brev i den utsträckning, styrelsen prövade skäligt, taga
ansvarighetsförsäkring för postverket tillhöriga automobiler och motorcyklar.
Genom brev den 14 april 1927 förklarade ock Kungl. Majit bestämmelserna
i ovannämnda brev den 19 mars 1926 icke utgöra hinder för generalpoststyrelsen
att tills vidare i svensk försäkringsanstalt taga ansvarighetsförsäkring
för postverket tillhöriga motorfordon, dock att försäkring icke
finge tagas till högre belopp än som skäligen kunde anses av förhållandena
påkallat.
På grund av sålunda givna direktiv omändrades de av styrelsen tidigare
ingångna försäkringsavtalen till att omfatta enbart ansvarighetsförsäkringar,
vilka — beträffande lastautomobiler och motorcyklar — från och med den
1 juni 1929 för varje skadefall täcka skadestånd om tillhopa sextiotusen kronor
i anledning av personskada med begränsning till tjugotusen kronor för
varje skadad eller dödad person samt örn tillhopa tiotusen kronor i anledning
av skada å egendom. Beträffande postverkets omnibusar, vilka som regel
äga befordra 21 passagerare, utgör pcrsonkatastrolbeloppet etthundrafemtiotusen
kronor.
Vid utgången av år 1935 utgjorde sammanlagda antalet av de i ovannämnda
försäkringsaktiebolag trafikförsäkrade postverket tillhöriga motorfordon
tvåhundrafemtio stycken, varav nittoåtta automobiler, fyrtiofem motorcyklar
samt etthundrasju omnibusar. Samtliga premier äro beräknade för 5-åriga försäkringar med årlig premiebetalning. Å premierna, som utgå i enlighet
med de av Svenska Automobiltarifföreningen antagna tariffer, har postverket
förutom vederbörlig bonus, beviljats en höjd rabatt av 40 %.
Under åren 1933 och 1934 — de båda senaste år för vilka jämförande
siffror föreligga — utbetalade postverket, som icke till någon del står själv
4
— Rev.-berättelse anrj. statsverket för dr 1935. II.
— Do -
risk, försäkringspremier om tillhopa 20,286: 57 kronor resp. 21,193: 55 kronor.
De av vederbörande försäkringsbolag gäldade skadestånd i anledning
av skadefall, som inträffat under dessa år, belöpa sig till 11,858:80 kronor
resp. 5,461: 36 kronor.
Enbart det förhållandet, att de skadestånd, som vederbörande försäkringsbolag
under en följd av år utgiva för postverket åvilande skadeståndsskyldighet,
mer eller mindre understiga de för samma år erlagda premierna, kan
enligt generalpoststyrelsens mening icke läggas till grund för det avgörandet,
att det skulle vara för postverket ekonomiskt fördelaktigt att icke hava
verkets motorfordon trafikförsäkrade. Framhållas bör i detta sammanhang,
att de privata försäkringsbolagen kunna genom sina ombud på ett billigt
sätt ombesörja de lokala skaderegleringar, som äro erforderliga enligt trarikförsäkringslagen,
samt att sådana enskilda bolag, vilkas verksamhet uteslutande
omfattar försäkringar, måste besitta större vana, förmåga och smidighet
än ett statligt verk med annat verksamhetsområde att i skaderegleringsfrågor
träffa förmånliga uppgörelser. Det förtjänar dessutom anmärkas,
att statens kontroll över bolagens premiesättning innebär en garanti därför,
att försäkringsgivaren icke beredes mera än skälig vinst å de av honom
meddelade försäkringarna.
Generalpoststyrelsen hyser den uppfattningen, att postverkets kostnader för
skadestånd jämte skaderegleringar skulle, därest motorfordonen icke vore
trafikförsäkrade, i stort sett motsvara den försäkringspremie, som nu erlägges.
Arbetet med skaderegleringar kräver ofta personal med juridisk kompetens
och skulle därför i många fall icke kunna överlämnas till vederbörande
lokala organ utan måste handhavas inom generalpoststyrelsen. Utredningarna
i dylika ärenden skulle därför — förutom ökade personalkostnader
— helt säkert medföra avsevärda utgifter för resor och dylikt.
Slutligen vill generalpoststyrelsen framhålla, att förare av postverkets motorfordon,
oaktat de genom kungörelsen den 26 september 1929 angående
eftergivande i vissa fall av statens regressrätt mot förare av staten tillhörigt
motorfordon frikallats från skadeståndsplikt i samma utsträckning som örn
försäkring tagits, icke utan skäl ansett sig åtnjuta bästa skydd genom trafikförsäkring
i ett enskilt bolag. Har försäkring icke tagits, äro föraren och
ägaren (= arbetsgivaren-staten) parter vid skadefall; vid trafikförsäkring
däremot är föraren jämte ägaren motpart till försäkringsgivaren. I senare
fallet sammanfalla förarens intressen i stort sett med ägarens och tillvaratagas
gentemot försäkringsgivaren av ägaren, vilken i egenskap av statens
verk och stor försäkringstagare givetvis intager en betydligt starkare
ställning gent emot försäkringsgivaren, än vad i förra fallet föraren skulle
intaga gent emot ägaren ( = arbetsgivaren-staten).
I anslutning till vad sålunda anförts finner generalpoststyrelsen nuvarande
försäkringssätt beträffande postverkets motorfordon innebära så avsevärda
fördelar, att detsamma bör bibehållas.
I detta ärendes slutliga behandling hava, förutom undertecknade, deltagit
jämväl byråcheferna Lager, Carstensen och Enger samt tillförordnade byråchefen
Holmström.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
ANDERS ÖRNE.
ERNST HÖGNER.
— 51 —
Telegrafstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 53, § 11.
Till Konungen.
Genom remiss den 20/12 1935 har Kungl. Majit anbefallt telegrafstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1935 församlade revisorer
under § 11 av sin berättelse anfört angående trafikförsäkring å staten
tillhöriga motorfordon. Med återställande av remissakten får telegrafstyrelsen
anföra följande.
Telegrafverkets bilar hava varit försäkrade alltsedan 1921, och styrelsen stöder
sig härvid på ett bemyndigande i Kungl. Maj:ts brev av den a/4 1921 av
följande lydelse: »Med bifall till därom av Eder i skrivelse den 29 mars 1921
gjord framställning hava Vi funnit gott bemyndiga Eder att i den utsträckning,
Ni prövar erforderligt och lämpligt, i svensk försäkringsanstalt taga
försäkring för telegrafverket tillhöriga automobiler och motorcyklar. Detta
meddelas Eder härigenom till svar och efterrättelse. Stockholms slott den 8
april 1921.» På de gängse premierna åtnjuter telegrafverket en rabatt av
40 %, varjämte försäkringsgivaren, utöver försäkringsavtalets bestämmelser,
åtagit sig att kostnadsfritt för telegrafverkets räkning från motpartens försäkringsgivare
indriva ersättningar för skador på verkets fordon.
Av den omständigheten, att de skadestånd, som försäkringsgivaren utgivit
för telegrafverket för åren 1932—1934, uppgå till endast 43.5 % — siffran
för medeltalet synes dock rätteligen böra vara 45.4 — av för samma tid erlagda
premier, finna statsrevisorerna det ådagalagt, att det skulle ha varit
för staten ekonomiskt fördelaktigare, örn telegrafverket varit sin ogen försäkringsgivare.
Slutsatsen är, då den är grundad på ofullständiga premisser,
enligt telegrafstyrelsens förmenande icke riktig. Frånsett att dc av statsrevisorerna
använda siffrorna för skaderegleringarna år 1934 icke kunna
betraktas som slutgiltiga, beroende på att en del skador av olika anledningar
ännu icke hunnit slutregleras — sedan siffrorna lämnades till revisorerna
hava för två av 1934 års skador av försäkringsbolaget utbetalts sammanlagt
450 kronor, och för ytterligare fyra skador hålles fortfarande en reserv av
2,500 kronor, varför 1934 års skadeutbetalning eventuellt kan komma att
bliva 18,610 kronor = 91.2 °/o och för hela treårsperioden 50.8 °/o — är det
självfallet omöjligt att med enbart dessa siffror för ögonen avgöra örn försäkringen
är ofördelaktig för telegrafverket eller ej.
Vid bedömande av denna fråga har man enligt styrelsens uppfattning även
andra faktorer att räkna med än premiesummor och skadeersättningar. Utgifterna
för en motorfordonsskada bestå ej enbart i den till skadeståndskrävande
utbetalda ersättningen utan även i omkostnader för skadans utredning
och reglering. Det ligger i sakens natur, att de olika skadefallen
måste göras till föremål för undersökningar av olika slag för utrönande av
omständigheterna vid skadan, skuldfrågan etc.
En dylik utredning av skadefallen med åtföljande prövning av ersättningsanspråken
m. m. förutsätter ovillkorligen med det stora antal bilar och
bilskador, som det vid telegrafverket är fråga örn, en för ändamålet särskilt
avdelad personal. Redan nu har telegrafverket självfallet ett betydande
arbete för hithörande frågor såsom skadeanmälningar, statistik och diverse
korrespondens, men ett helt övertagande av skaderegleringarna måste medföra
en avsevärd ökning i styrelsens arbetsuppgifter och kan icke genomföras
utan motsvarande personalökning. Att exakt säga, hur stor denna skulle
— 52 —
komma att bli, är givetvis mycket vanskligt. Man linge emellertid räkna
med dels särskild personal hos styrelsen för själva skaderegleringen, som
med hänsyn till att speciellt regleringen av personskador kräver stor träning,
omdömesförmåga och smidighet under alla förhållanden måste ske centralt,
dels därigenom att verkets bilar äro stationerade på cirka 200 olika orter
i landet, besiktningspersonal för undersökning på platsen av den inträffade
skadegörelsen i åtminstone flertalet skador. Att även de sistnämnda arbetsuppgifterna
kräva en väl kvalificerad och specialtränad personal torde ligga
i öppen dag. För tillgodoseende av det förstnämnda behovet torde man få
räkna med minst två tjänstemän, uppskattningsvis en i 21 :a lönegraden och
en i 7:e, för vilka lönekostnaderna alltså skulle belöpa sig till minst 11,000
kronor per år sammanlagt. Huruvida besiktningsverksamheten lämpligast
borde ordnas genom anställande av en enda ambulerande tjänsteman eller
denna möjligen, i likhet med vad som nu sker inom försäkringsbolagens
verksamhet, kunde omhänderhavas av ett flertal lokala besiktningsmän mot
fixt arvode per besiktning finge självfallet först närmare undersökas. Det
senare sättet förefaller under alla omständigheter kunna bli det billigaste, då
kostnaderna för en anställd besiktningsman och hans resor knappast torde
kunna komma under 10,000 kronor per år. Enligt inhämtade upplysningar
är normala arvodet till besiktningsman, statens eller annan, kronor 25 per
besiktning, vartill komma utgifterna för eventuella resor till besiktningsplatsen
och, vid längre resor, traktamente. Genomsnittligt torde besiktningskostnaderna
icke komma under 40 kronor per besiktning, d. v. s. med nu
varande skadefrekvens vid telegrafverket minst 4,000 kronor per år lår 1935
är antalet skador 125). Den sammanlagda kostnaden för skaderegleringen,
som man sålunda vid ett dylikt summariskt överslag kommer tili, 15,000
kronor, torde få anses som mycket lågt tilltagen och lär med största sannolikhet
icke räcka, då man även har att räkna med diverse andra kostnader
såsom sådana för juridiska ombud i rättegångar, vittnesersättningar m. m.
dylikt. Men även om man skulle kunna hålla kostnaden inom denna ram,
är den dock tillräcklig för att tillsammans med skadeersättningarna under
de nämnda åren överskrida premiekostnaden. Här må nämnas att man
icke, åtminstone inom den närmaste framtiden, torde kunna räkna med
fallande skadefrekvens inom verket med den utsträckning av bilirafiken till
nya förargrupper, som planeras och delvis redan under det gångna året
genomförts. Styrelsen syftar därvid närmast på den motorisering av
telegramutbärningen, som försöksvis genomförts vid verkets fyra största
stationer. Denna har bland verkets motorförare infört ett ungdomligt element,
som har till uppgift att i en intensiv storstadstrafik under rask fart
taga sig fram till bestämmelseorten. Det må ock framhållas, att största
antalet av verkets motorförare — förarna av lastbilar undantagna -— icke
till sitt egentliga yrke äro bilchaufförer. Verkets telefonreparatörer, som
hava vidsträckta underhållsområden att svara för och som, för att snabbt
kunna betjäna dessa, samtliga till sitt förfogande hava s. k. pakelbilar, skola
med dessa fortast möjligt förflytta sig till fel- och anläggningsställen av olika
slag, ofta på svårframkomliga vägar och under vidriga väderleksförhållanden.
De råka därvid givetvis ofta i brydsamma situationer och bliva oftare
än rena yrkesförare utsatta för olyckstillbud, som äro svåra att bemästra.
Det torde för övrigt icke vara riktigt att låta trafikförsäkringens vara
eller icke vara bliva uteslutande beroende av det ekonomiska resultatet; för
försäkringens bibehållande tala även andra skäl, och ett av de viktigaste
synes vara hänsynen till allmänheten. Försäkringen har tillkommit för att
hålla den skadeslös, som genom motorfordonstrafiken lidit skada till liv eller
egendom. Staten är visserligen, som revisorerna påpeka, fullt vederhäftig
— 53 —
för den skadeståndsplikt, som kan förorsakas genom dess motorfordon, men
för den skadade är detta ej tillräckligt; för honom är härvidlag även av
alldeles särskilt stor betydelse, att en snabb uppgörelse kommer till stånd.
På denna punkt vore staten som försäkringsgivare ovillkorligen handikappad.
I praktiskt taget samtliga skadefall är en särskild undersökning av
skuldfrågan, eventuellt medvållande, skadornas omfattning, rätten till ersättning
etc. etc. nödvändig. Vidare nödvändiggör varje fall underhandlingar
med den skadade, eftersom bestämda normer för ersättningsbeloppen saknas.
Den vidsträckta befogenhet, med vilken en privat försäkringsgivares ombud
är utrustad, gör det möjligt att snabbt nå ett för båda parterna tillfredsställande
resultat och har därigenom åstadkommit en långt driven smidighet
vid handläggningen av skadefallen, som aldrig kan uppnås av en med
betydligt mindre befogenhet utrustad representant för en statlig myndighet.
I stället för de privata försäkringsgivarnas många gånger träffade liberalitetsuppgörelser
måste statsmyndigheterna kanske företaga en lång och tidsödande
utredning och eventuellt hänskjuta frågan till domstols prövning.
Den skadeståndskrävande skulle därigenom gå miste örn den snabbhet i
skaderegleringen, som han nu är van vid och synes hava rätt att fordra.
Vad som alldeles speciellt medverkar till att göra skaderegleringarna genom
privata försäkringsgivare fortfärdiga är, att dessa, för att undvika de många
gånger vidlyftiga utredningsarbeten, som erfordras för en fullt rättvis lösning
av skadefrågorna, sins emellan träffat en s. k. kollisionsöverenskommelse av
innebörd, att kostnaderna för vissa kollisionsskador med förbiseende av de
strängt rättsliga normerna och utan någon större utredning delas lika mellan
de bolag, i vilka bilarna i fråga äro försäkrade. Förutsättningen för att denna
överenskommelse skall träda i kraft är emellertid, att båda bolagen driva
vagnskadeförsäkring, och den kan sålunda ej tillämpas för telegrafverket som
försäkringsgivare.
Som sin egen försäkringsgivare skulle telegrafverket vid alla skaderegleringar
komma att stå som part gentemot alla de övriga försäkringsbolagen
med deras under många år specialtränade personal och skulle, med ovan
påpekade svårigheter att själv taga rättvisan i egen hand och för att skydda
sig och sin personal för efterräkningar, bli nödsakat att föra en hel del rättegångar,
som, frånsett kostnaden, som med all säkerhet bleve betydande, även
bomme alt ådraga statsverket en mindre smickrande uppmärksamhet från
allmänhetens, enkannerligen de skadeståndskrävandes sida. Det torde icke
kunna bestridas, att den av bolagen drivna liberalitetsprincipen vid skaderegleringarna
är betydligt att föredraga framför en hårdragning av rättsanspråken
och framför allt att den är mera i överensstämmelse med den
obligatoriska trafikförsäkringens anda, nämligen att i första hand tillgodose
dem, som lidit skada.
I stället för att självt tillskapa en organisation och uppträna en särskild
personal för skaderegleringarna har telegrafverket vid anlitande av ett väl
inarbetat försäkringsbolag lill omedelbart förfogande dess omfattande organisation
och erfarenhet. Det torde utan vidare vara klart, vilket stort värde
det har för en bilägare av telegrafverkets storleksordning och med bilarna
utplacerade på cirka 200 platser att som nu för skaderegleringarna hava att
tillgå en försäkringsgivare med 19 st. avdelningskontor och gencralagenturer
i de större städerna, omkring 3,000 ombud spridda över hela landet, flerårigt
samarbete med ett 30-tal besiktningsmän, statens och andra, och med ungefär
400 reparations verkstäder. Mot de uppskörtningsförsök, för vilka en
bilägare icke sällan utsädes från den skadeståndskrävandes sida, har staten
otvivelaktigt betydligt svårare ali reda sig örn hilen är oförsäkrad än örn
som nu tillgång finnes till en med snabbhet och precision arbetande försök
-
— 54 —
ringsorganisation. Ovan har redan berörts den inkassoverksamhet, som försäkringsgivaren
åtagit sig för telegrafverket; att denna i många fall kan vara
både kostsam och besvärlig, har styrelsen erhållit tydliga bevis på. Under
åren 1932—34 har på så sätt i inalles 68 skadefall inkasserats åt telegrafverket
8,940 kronor.
En annan sida av saken, den kanske ej minst viktiga, är trafikförsäkringens
inverkan på förhållandet till motorförarpersonalen. Denna vore visserligen,
genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 september 1929, icke sämre ställd
ur ansvarighetssynpunkt om försäkringen slopades, men det torde ej kunna
förnekas, att försäkringen, genom ovan nämnda snabbare och liberalare
uppgörelsepraxis, besparar personalen obehaget att svara i en hel del rättegångar
om skadestånd, som vid upphörd försäkring troligen bleve följden,
och det är säkerligen en viss trygghet för föraren att veta, att vid de rättegångar,
som trots allt ändock nu förekomma, hela försäkringsgivarens organisationsmaskineri
sättes i gång för att avvärja ej blott skadeståndskravet
utan även samtidigt eventuella böter för föraren. Att stämningen bland
motorförarna är sådan, därom vittna de erinringar på denna punkt, som vid
flera tillfällen gjorts från personalens sida, sista gången så sent som i december
1935, då ett flertal personalorganisationer hos Kungl. Majit begärt
till och med fullständig försäkring. Genom försäkringen är även telegrafverket
befriat från den för en arbetsgivare rätt ömtåliga — och även många
gånger rätt litet lönande — plikten att utöva regressrätt mot föraren. Det
synes styrelsen högst sannolikt, att ett slopande av försäkringen icke skulle
bidraga till att stärka det goda samarbetet med den personal huvudsakligen
i reparatörs eller arbetares tjänsteställning, som har det mödosamma och
många gånger riskfyllda arbetet med förande av telegrafverkets motorfordon,
och en ändring skulle även ur denna synpunkt vara synnerligen oklok.
Frågan örn bilförsäkring eller icke har flera gånger varit föremål för diskussion
och omsorgsfulla överväganden i telegrafstyrelsen, som därvid alltid
med stöd av vad här anförts bestämt sig för att bibehålla densamma. Den
har under hela försäkringstiden varit anförtrodd åt ett och samma försäkringsbolag,
som genom upprepade prisreduktioner — visserligen på verkets
initiativ — modifierat sina premier ävensom i övrigt vid den expeditionsmässiga
handläggningen visat stor grannlagenhet och snabbhet. Det har därjämte
förekommit, att bolaget vid särskilt ömmande fall trätt emellan med
skadeersättning, utan att försäkringsvillkoren direkt tvingat därtill.
Telegrafstyrelsen vill här som sin bestämda uppfattning uttala, att trafikförsäkringen
för verkets del av ovan anförda såväl ekonomiska som humanitära
och andra skäl bör bibehållas.
Vid detta ärendes avgörande hava närvarit generaldirektören greve Hamilton,
byråcheferna Ljungqvist, Olson, Lundgren och Hedén, förste byrådirektören
Holmgren samt t. f. byråchefen Petri.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
A. HAMILTON.
E. OLSON.
Birger Watz.
— 55 —
Vattenfallsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 53, § 11.
Till Konungen.
Genom remiss av den 20 december 1935 har Eders Kungl. Majit anmodat
vattenfallsstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1935
församlade revisorer under § 11 i sin berättelse anfört angående trafikförsäkring
å staten tillhöriga motorfordon. Till åtlydnad härav får vattenfallsstyrelsen
i underdånighet anföra följande.
Vattenfallsverkets motorfordon hava varit försäkrade för skador mot tredje
man sedan åren 1919—20. Vid försäkringen bär vattenfallsstyrelsen icke
åtagit sig någon självrisk. Kostnader m. m. för försäkringen under åren 1931
—35 angivas i nedanstående tabell. År 1935 var antalet fordon 106 st.
Å r | Utbetalda premier Kronor | Ersatta skador | Nettoutgift Kronor | ||
Antal | Kronor | % av | |||
1931............................. | 5,657 | 15 | 2,224 | 39.3 | 3,433 |
1932 ............................. | 5,803 | 11 | 1,362 | 23.5 | 4,441 |
1933 ............................. | 5,733 | 11 | 1.198 | 20.3 | 4,535 |
1934 ............................. | 6,122 | 11 | 2,878 | 47.0 | 3,244 |
1935 ............................. | 4,523 | 13 | 1,372 | 30.7 | 3,150 |
Medeltal | 5,567 | 12 | c:a 1,800 | 32.3 | 3,767 |
För de närmaste åren beräknas den årliga premiekostnaden till cirka 4,200
kronor. De av försäkringsgivaren ersatta skadorna torde bli cirka 1,800 kronor,
vilket belopp enligt tabellen utgör medeltalet för ersättningarna under
den gångna femårsperioden. Ersättningsbeloppet blir då 42.85 %> av de erlagda
premierna. Nettoutgiften för försäkringen blir 2,400 kronor, motsvarande
200 kronor per skada.
För detta belopp ombesörjer försäkringsgivaren utredning av skadefallet,
prövning av ersättningsanspråken, underhandling och överenskommelse om
skaderegleringen, svaromål i rättegång m. m.
Om vattenfallsstyrelsen upphör med trafikförsäkringen måste någon tjänsteman
vid centralförvaltningen speciellt utbildas för omhändertagande avskaderegleringen.
Avlöning, resor och övriga omkostnader för denna tjänsteman
kommer, i den mån han användes för skaderegleringen, att med all sannolikhet
bli högre än ovannämnda 2,400 kronor. Det är tvivelaktigt, om vattenfallsstyrelsen
kan åstadkomma lika förmånliga skaderegleringar som ett
försäkringsföretag, som disponerar personal med mera mångsidig erfarenhet,
än vattenfallsstyrelsens specialist kan få tillfälle att förvärva.
Genom vissa ömsesidiga överenskommelser mellan försäkringsföretagen
reglera dessa i stor utsträckning skadestånden sinsemellan enligt på förhand
uppgjorda normer. Vattenfallsstyrelsen skulle sakna denna möjlighet att
lika snabbt och enkelt reglera ett bilskademål.
För de tjänstemän, som åläggas att själva vara bilkörare, medför det en
värdefull trygghetskänsla, att skadefrågorna av försäkringsbolagen ordnas
snabbt och utan de minutiösa personliga förhör och utredningar, som torde
komma alt erfordras vid handläggningen inom ett statsverk, samt praktiskt
taget alltid utan regresskrav på bilföraren.
— 56 —
Eftersom det tillsvidare icke medför någon vinst för vattenfallsstyrelsen att
slopa trafikförsäkringen men däremot innebär en hel del olägenheter för både
styrelsen, dess tjänstemän och de skadade, örn den snabba och relativt frikostiga
behandlingen av skademål genom försäkringsföretagen utbytes mot
en mera exakt och likformig men därmed också mera långsam och nervpåfrestande
handläggning av en tjänsteman inom vattenfallsstyrelsen, får vattenfallsstyrelsen
i underdånighet anföra, att trafikförsäkringen av motorfordon
tillsvidare är för dess vidkommande väl motiverad, vadan styrelsen
hemställer om rätt att bibehålla denna försäkring.
Stockholm den 11 januari 1936.
Underdånigst
W. BORGQUIST.
AXEL F. GUSTRIN.
E. Cronvall.
Domänstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 53, § 11.
Med anledning av förevarande remiss får domänstyrelsen, under hänvisning
till bifogade promemoria, anföra, att styrelsen håller före, att domänverket
tillhörliga automobiler även framdeles böra trafikförsäkras.
Vid detta ärendes avgörande hava, förutom undertecknad, närvarit överdirektören
samt byråchefen Wahlestedt, föredragande.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
G. KUYLENSTJERNA.
Martin Seth.
V. P. M. i ärende K:3347 nåd. remiss angående trafikförsäkring av domänverket
tillhöriga motorfordon.
Jämlikt nåd. brev den 17 maj 1935 har Kungl. Majit medgivit domänstyrelsen
rätt att i den omfattning styrelsen funne lämpligt jämlikt lagen den io
maj 1929 trafikförsäkra domänverket tillhöriga automobiler.
Enligt styrelsens beslut den 20 juni 1935 har styrelsen uppdragit åt vederbörande
jägmästare att ombesörja dylik försäkring, gällande under en tid av
5 år.
I enlighet härmed äro 7 st. lastbilar trafikförsäkrade och utgör premiebeloppet
härför 526: 40 kr. pr år. Domänstyrelsens tvenne personvagnar äro
även trafikförsäkrade, premiebelopp 262: — kr. Sistnämnda vagnar äro även
försäkrade mot vagnskada, stöld och brand (s. k. fullständig automobilförsäkring).
Med hänsyn till det relativt ringa antalet bilar synes det lämpligt, att domänverkets
bilar fortfarande äro trafikförsäkrade, i allt fall försöksvis under så
— 57 —
lång tid att några säkra slutsatser angående lämpligheten härav kunna dragas.
Givetvis ställer sig saken annorlunda för domänverkets lilla bilpark än för
telegrafverkets närmare 500 bilar. Beträffande den av statsrevisorerna framlagda
tablån över av telegrafverket utbetalade premiebelopp i jämförelse med
uppburna skadeersättningar må dock framhållas, att tablån icke är en rättvisande
indikator beträffande det ekonomiska resultatet av denna transaktion.
Regleringen av de 231 skadefallen under 3 år torde sannolikt hava tvingat
telegrafverket till anlitande av juridisk sakkunskap, speciellt tränad på bilskademål,
i sådan utsträckning att den enligt tablån skenbara vinsten av att
ha bilparken oförsäkrad torde kunna anses rätt problematisk. Denna synpunkt
måste enligt mitt förmenande tillmätas stor betydelse, då det gäller att
bedöma nu förevarande spörsmål.
Stockholm den 7 januari 1936.
Domänstyrelsens inköpsavdelning
Gunnar Wiström.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 58, § 13.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har Kungl. Majit anbefallt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att senast den 11 januari 1936 avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens år 1935 församlade revisorer under
§ 13 av sin berättelse anfört angående eftergifter i fråga om tekniska kraven
på vägföretag.
Till åtlydnad av den sålunda givna befallningen får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
med remissaktens återställande, i underdånighet anföra följande.
Riksdagens revisorer hava åberopat bestämmelserna angående vägs lämpliga
planläggning och beskaffenhet i 3 § av 1934 års lag örn allmänna vägar,
vilken träder i kraft den 1 januari 1937.
Motsvarande bestämmelser i den nuvarande, intill nämnda tidpunkt gällande
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober
1891 återfinnas i dess 3 §, där det stadgas, att »allmän väg skall läggas
där den tarvas och var den genast och jämnast göras kan».
Uti väg- och vattenbyggnadsstyrelsens år 1931 utfärdade »Normalbestämmelser
för vägbyggnad» äro införda följande »Allmänna bestämmelser».
»Väg förlägges med hänsyn till dess avsedda betydelse för den allmänna
samfärdseln på sådant sätt, att den med behörigt tillgodoseende av berörda
orters behov av väg framdrages, där den med minsta kostnad kan utföras så
gent, som förhållandena medgiva, utan eftersättande av fordringarna på
goda lutningsförhållanden och god väggrund.
Vägens bredd, lutningar, plan och byggnadssätt i övrigt lämpas efter förväntad
trafik samt med hänsyn till vägens framtida bestånd och underhållskostnad.
Där behov inom överskådlig framtid kan uppstå av varaktig beläggning,
skall hänsyn tågås därtill vid planläggningen.
58 —
Enkel bygdeväg skall dock planläggas med större hänsynstagande till
kostnaden, även om detta i viss mån skulle ske med uppoffring i fråga örn
väglängd, planläge och lutningsförliållanden.
Såsom allmän regel för anläggning av ödebygdsväg gäller, att vägen så
vitt möjligt framdrages över fast mark och gives ett sådant läge, att terrasseringen
i allmänhet kan begränsas till rena planeringsarbeten.»
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har sålunda så vitt möjligt sökt tillse,
att vägs utstakning och planläggning kommer att stå i rimligt förhållande till
vägens ändamål och den påräkneliga trafiken, alltså just de synpunkter, vilka
av riksdagens revisorer i deras berättelse framhållits såsom vägledande
vid vägnätets om- och nybyggnad.
Vad särskilt vägarnas krökningsförhållanden beträffar innehålla normalbestämmelserna
under rubriken »Kurvor» (sid. 5) följande.
»Kurva bör å landsväg givas minst 500 m. radie och å bygdeväg eller ödebygdsväg
minst 150 m. radie. Då avsevärd kostnadsbesparing eller förbättring
därigenom kan erhållas, må radien minskas intill 150 m. å landsväg
och 50 m. å bygdeväg eller ödebygdsväg.»
Till komplettering av nämnda bestämmelser innehålla normalbestämmelserna
följande till trafiksäkerhetens tryggande givna föreskrifter angående
åstadkommande av »Fri sikt» (sid. 5).
»Om vid livligt trafikerad väg kröknings-, lutnings-, röjnings- eller andra
förhållanden äro sådana, att fri sikt mellan mötande fordon ej lämpligen
kan åstadkommas till ett avstånd av minst 20 gånger den fastställda körbanebredden,
böra åtgärder vidtagas för trafikens uppdelning i skilda körfiler.
»
Sådan utvecklingen hittills tett sig å vägväsendets område torde nu återgivna
bestämmelser icke innebära alltför stora fordringar i fråga om vägnätets
ny- och ombyggnad, utan torde desamma, rätt tolkade och tillämpade,
kunna anses hava varit väl avvägda.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har låtit sig angeläget vara att vid den
granskning av arbetsplaner och renstakningsförslag, vilken äger rum i styrelsen
och genom väginspektörerna i viss mån ute i landet, söka tillse, att de
av revisorerna framhållna synpunkterna genom en riktig tillämpning av normalbestämmelserna
följts. Härvid har styrelsen ävenledes sökt tillse, att
kurvradier (samt övriga tekniska bestämmelser) så vitt möjligt lämpats efter
vederbörande vägs vikt och betydelse för trafiken, alltså med tillämpning
från fall till fall sökt framskapa en efter vägarnas betydelse lämpad standard.
Styrelsen anser sig dock i detta sammanhang icke kunna underlåta att framhålla,
att enligt intill den 1 juli 1934 för styrelsen gällande instruktion allenast
en mindre del av samtliga vägförslag kunnat bliva föremål för obligatorisk
granskning i styrelsen, nämligen:
arbetsplaner och kostnadsförslag för brobyggnader och konstarbeten,
arbetsplaner och kostnadsförslag för varaktiga beläggningar av vägbana,
arbetsplaner och kostnadsförslag för större vägföretag, avseende för den
allmänna trafiken mera viktiga genomfartsvägar.
Ovan angivna kategorier av vägförslag utgöra allenast en mindre del av
samtliga uppgjorda förslag, av vilka som känt en stor del kommit till utförande
genom försorg av statens arbetslöshetskommission.
En föi’bättring härutinnan har numera ägt rum i och med ikraftträdandet
den 1 juli 1934 av styrelsens nya instruktion av den 31 maj 1934, enligt
vilken styrelsen utöver sin ovan angivna tidigare granskningsskyldighet äger
att »därest styrelsen så finner påkallat, för granskning infordra arbetsplaner
och kostnadsförslag för andra vägföretag.---»
59
I båda instruktionerna, såväl den gamla som den nu gällande, stadgas därjämte,
att styrelsen bär att granska de arbesplaner i övrigt, vilka för sådant
ändamål av länsstyrelserna överlämnas. Endast ett mindre antal arbetsplaner
hava på detta sätt kommit under granskning i styrelsen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ovan framhållit, att dess nu gällande
normalbestämmelser icke torde innebära någon som helst överdrift
med hänsyn till utvecklingen, sådan den hittills tett sig å vägväsendets område.
Enär motorfordonstrafiken och vägbyggnadsväsendet alltjämt befinna sig
i fortsatt utveckling, synes det i detta sammanhang lämpligt att något redogöra
för, huru utvecklingen i de av riksdagens revisorer berörda hänseendena
ter sig i den utredning rörande vägväsendets utveckling, vilken lämnas
i väg- och brosakkunnigas teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendet,
del I: Vägar.
I kap. X av nämnda utredning framhålla de sakkunniga under rubriken
»Grundläggande principer» bland annat följande.
»Det som i denna konflikt mellan genhet och jämnhet bör vara utslagsgivande,
är givetvis kostnaden, icke allenast kostnaden för vägens anläggning
och underhåll, utan även kostnaden för trafiken.---Det rikti
gaste
läget av en väg bör sålunda vara det, som ger minimum av totalkostnad,
d. v. s. minimum av summan av anläggningskostnad, underhålls- och
trafikkostnad, de båda senare kapitaliserade.
Vid valet mellan en skarp kurva och en brant lutning bör man med hänsyn
till den moderna motortrafiken välja den senare.
Vägar för nutida trafik böra sålunda stakas möjligast raka och med minsta
möjliga antal kurvor mellan de punkter, som äro fastlagda av trafikbehovet.
Varje kurva bör vara motiverad av trafikbehovet eller av olika slag
av hinder såsom terränghinder, byggnader m. m., som förorsaka särskilt stor
kostnad att genombryta eller borttaga.»
Vad minsta kurvradien beträffar, uttala de sakkunniga, att följande minimiradier
äro önskvärda med hänsyn till slirningsrisken, därest hastigheten
ej skall behöva nedbringas avsevärt under den för byggnadstypen eljest vanliga:
För
byggnadstyp I R = 150 m.
» » II R = 75 »
» » III R= 30 »
Enligt kap. IX äro byggnadstyperna följande:
I Huvudvägar, a) riksvägar
b) länsvägar
II Bygdevägar, a) vanliga bygdevägar
b) enkla bygdevägar
c) ödebygdsvägar
III Lokala vägar, som ej ingå i I och II.
överensstämmelsen mellan minimikurvradierna enligt de sakkunniga och
styrelsens ovan återgivna normalbestämmelser är påfallande, med det undantaget,
att i normalbestämmelserna för bygdevägar och ödebygdsvägar föreskrives
minimiradien 50 m.
Svenska vägföreningen framhåller i sitt den 24 oktober 1934 avgivna
underdåniga yttrande över de väg- och brosakkunnigas betänkande bland
annat följande.
Det torde »bland annat böra beaktas, att utvecklingen synes gå mot ökad
rörlighet hos landets innevånare, att motoriseringen ännu ej är genomförd
— 60
i vårt land i samma utsträckning, som i vissa andra länder, där förhållandena
i övrigt äro jämförbara, att utvecklingen synes gå mot ökad hastighet
hos vägtrafiken och att man i framtiden torde komma att ställa betydligt
större krav på trafiksäkra vägar än för närvarande.»
I fråga om kurvradierna (såväl i plan som vertikalt) uttalar föreningen
följande.
»De sakkunnigas förslag rörande horisontalkurvor i plan och vertikalkurvor
i profil synas vara väl avvägda. Såsom föreningen tidigare framhållit,
torde man dock böra räkna med att utvecklingen går emot högre fordonshastighet.
Föreningen vill dock härmed icke hava sagt, att en skärpning
av de av de sakkunniga föreslagna minimimåtten rörande fri sikt, plankurvor
och vertikalkurvor böra vidtagas. Det synes föreningen endast angeläget,
att riktlinjerna för vägarnas utbyggnad utformas på ett sådant sätt, att
minimimåtten endast komma till användning i sådana fall, där större mått
skulle medföra en oskälig ökning av anläggningskostnaden. Det bör understrykas,
att ur trafiksäkerhetssynpunkt är kravet på fri sikt av fundamental
betydelse, och även med hänsyn till framtida underhållskostnad är det av
stor vikt att t. ex. kurvradierna väljas så stora — förslagsvis inemot 1,000
m. — som förhållandena i övrigt medgiva.»
Styrelsen anser sig slutligen böra framhålla, att styrelsen även framdeles
avser att söka ernå en så vitt möjligt efter förhållandena avpassad differentiering
av vägarnas byggnadssätt och allmänna standard efter respektive vägars
vikt och betydelse för den allmänna samfärdseln — alltså med ökade
fordringar i tekniskt avseende på riks- och länshuvudvägar samt minskade
fordringar på vägar av mera sekundär betydelse. Styrelsen väntar därvid
icke oväsentlig nytta av den ökade granskningsbefogenhet, vilken styrelsen
som ovan nämnts enligt sin nu gällande instruktion äger. Likaså torde bliva
av betydelse det ökade samarbetet mellan styrelsen och statens arbetslöshetskommission,
vilket numera äger rum enligt av Kungl. Majit den 28 september
1934 gillade riktlinjer av innebörd bland annat, att samtliga arbetsplaner
för statliga reservarbeten utförda genom kommissionens försorg skola
granskas av styrelsen.
Styrelsen avser sålunda att framdeles liksom hittills söka differentiera de
tekniska fordringarna å ny- och ombyggnader av vägar på sätt styrelsen
ovan framhållit och avser därjämte att vid den omarbetning av gällande
normalbestämmelser för vägbyggnad, som nu pågår, söka anpassa de tekniska
bestämmelserna på ett för det närvarande och för den närmare framtiden
tillfredsställande sätt, med iakttagande givetvis av all den ekonomiska
återhållsamhet, som är möjlig.
På grund av vad sålunda anförts får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
underdånighet hemställa, att revisorernas anmärkning icke måtte föranleda
vidare åtgärd.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
NILS BOLINDER.
AXEL VALSINGER.
— 61 —
Länsstyrelsens i Stockholms
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 58, § 13.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1935 församlade revisorer
under § 13 i sin berättelse anfört angående eftergifter i fråga örn de tekniska
kraven å vägföretag.
Länsstyrelsen har i detta ärende infordrat yttrande från länets vägingenjör,
vilket här bifogas, och får dels åberopa detta yttrande, dels för egen del
anföra följande.
Statsrevisorerna hava i förevarande punkt inledningsvis återgivit och understrukit
ett principuttalande av de år 1934 församlade statsrevisorerna.
Länsstyrelsen vill för sin del helt instämma i sagda principuttalande. De
grundsatser, vilka där framhållas såsom betydelsefulla, äro enligt länsstyrelsens
mening fullt riktiga, och länsstyrelsen har städse sökt tillämpa desamma.
Emellertid måste frågan, huruvida de kostnader, vilka nedläggas å
ett vägbygge, kunna betecknas såsom onödiga eller ej, ytterst bliva beroende
av det mått av trafik, som vederbörande väg är avsedd att betjäna. Hela
frågan bottnar alltså i en behovsprövning i nyssnämnda hänseende.
För sin ifrågavarande erinran hava statsrevisorerna sökt belägg i bland
annat ett inom Stockholms län pågående vägföretag, nämligen omläggningen
av den s. k. Roslags kustväg på delen mellan Åkersberga och Roslagskulla
kyrka. Beträffande denna väg har länsstyrelsen en annan uppfattning
än den, åt vilken statsrevisorerna -—- tydligen på grund av sin helt naturligt
mindre kännedom örn de lokala förhållandena — givit uttryck. Vägen är en
länshuvudväg dels, för de sydligare belägna trakter, vilka den genomlöper,
mot Stockholm och dels, för de av densamma berörda, längre norrut belägna
trakterna, även mot Norrtälje. Den är alltså icke i egentlig mening en genomfartsväg,
om också en sådan användning icke kan helt lämnas ur räkningen.
Dess karaktär av huvudväg framgår i första hand av den starka bebyggelse,
som redan är i gång i kring vägen belägna områden och som befinner sig i
fortsatt utveckling såväl beträffande bostäder, avsedda att nyttjas året runt,
som ock i fråga örn bostäder för de talrika sommargäster, vilka med begärlighet
uppsöka denna del av länet. Därtill kommer, att vägen i någon mån
jämväl betjänar samfärdseln till åtskilliga öar utanför södra Roslagens fastland.
Roslags kustväg har tidigare på delen från Norrtäljevägen vid Rosenkälla
och fram till Åkersberga gjorts till föremål för en rationell omläggning,
vilken, såsom framgår av den i hög grad ökade trafikintensiteten, visat sig
motsvara ett verkligt behov. Vägomläggningen Åkersberga—Roslagskulla
kyrka utgör alltså en direkt fortsättning av en redan verkställd vägreglering,
vars verkningar och betydelse redan kunnat bedömas. Det kan i detta
sammanhang även framhållas, att den betydande förbättring, för vilken
Norrtäljevägen gjorts till föremål på delen närmast Stockholm genom byggandet
av en ny bro över Stocksundet jämte tillfartsvägar, med visshet kan antagas
komma att återverka även å trafiken på ifrågavarande kustväg. Länsstyrelsen
vill därjämte framhålla att liknande synpunkter, som enligt det nu
sagda gjort sig gällande beträffande Roslags kustväg, också med nödvändighet
trängt sig fram för andra delar av länets kustområde, exempelvis Värmdö
och norra delen av Södertörn.
62 —
Över huvud taget måste länsstyrelsen starkt betona att de säregna förhållandena
i dessa trakter i huvudstadens närhet oundgängligen påkalla väsentligt
mera utvecklade vägförbindelser än som kunna vara tillräckliga i mera avlägset
liggande trakter, där bebyggelsen och trafiken icke såsom bär stå under
inflytande av huvudstaden. Dessa synpunkter hava varit bestämmande för
länsstyrelsens godtagande av den arbetsplan, vilken på vägstyrelsens föranstaltande
utarbetats och sedermera lagts till grund för utförandet av ifrågavarande
vägomläggning.
När statsrevisorerna i detta sammanhang hänvisa till ett tidigare av vägingenjören
utarbetat förslag angående mindre förbättringar på vägdelen
Åkersberga—Roslagskulla, är denna jämförelse icke hållbar. Såsom framgår
av vägingenjörens nu avgivna yttrande, avsåg det tidigare förslaget icke
att genomföra en fullständig och definitiv vägreglering, utan endast att vidtaga
de allra mest trängande förbättringarna genom att mildra vissa kurvor
och skapa bättre siktförbållanden på vissa särskilt trafikfarliga punkter.
Detta tidigare förslag lämnade däremot vägen i övrigt med dess uppenbart
otillräckliga bredd, 4.5 meter, och dess i hög grad otillfredsställande underbyggnad,
vilken enligt vunnen erfarenhet medförde ett oproportionerligt kostsamt
underhåll, i allt väsentligt orubbad. De sålunda undantagna vägdelarna
representerade en sammanlagd väglängd, nära nog lika stor som den de
påtänkta förbättringsarbetena omfattade. Det kan ej anses annat än väl motiverat,
att vägstyrelsen, som hade ständig känning av trafikens fortgående
utveckling och av antydda grunder måste förutse en ytterligare stegring av
denna, ställde sig tveksam gentemot en arbetsplan, vilken skulle komma
att lämna stora delar av vägsträckan i otillfredsställande skick och därigenom
ställa distriktet inför den säkra utsikten att inom kort nödgas upptaga
även sistnämnda delar av ombyggnad. När nu möjlighet yppade sig att
genom statens arbetslöshetskommission få hela vägen på en gång försatt
i ett fullt tillfredsställande skick -—• vilket med länets begränsade tillgång
till medel ur automobilskattefonden var uteslutet att åstadkomma i vanlig
ordning — skulle länsstyrelsen icke hava fyllt sin plikt att så snart sig göra
lät tillgodose ifrågavarande betydelsefulla trafikbehov, därest länsstyrelsen
icke gripit detta tillfälle. Det kan tilläggas, att arbetslöshetskommissionens
tekniska tjänstemän själva för sin del bestämt förordade den mera radikala
lösning av frågan, som kommit till uttryck i det av kommissionens ingenjör,
kapten Lindesvärd, utarbetade förslaget. Att länsstyrelsen i alla händelser
noggrant övervägt de olika förslagen framgår därav, att länsstyrelsen, såsom
framhållits i ett till arbetslöshetskommissionen avgivet yttrande, på ort och
ställe i detalj undersökt förhandenvarande förhållanden samt vägt de olika
alternativen mot varandra.
Länsstyrelsen anser sig sålunda på goda grunder kunna göra gällande, att
ifrågavarande vägföretag, även med all skälig hänsyn tagen till de av statsrevisorerna
inledningsvis anförda synpunkterna, är till fullo motiverat samt
att någon bristande uppmärksamhet på den sparsamhet, vilken i vägföretag
liksom i andra statliga företag självfallet bör iakttagas, icke beträffande
detsamma kan med skäl läggas vare sig den lokala vägmyndigheten eller
länsstyrelsen och dess vägingenjör till last.
Stockholm å landskansliet den 9 januari 1936.
Underdånigst
NILS EDÉN.
ERIK ÅMAN.
63
Vägingenjörens i Stockholms län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 58, § 13.
Till Kungl. Maj:ts Befallnings havande i Stockholms län.
Genom remiss den 21 december 1935 (D. N. 232/74 V. D.) anmodad avgiva
yttrande över en av statsrevisorerna i årets berättelse intagen anmärkning
rörande vägarbetet Äkersberga—Roslagskulla får undertecknad vördsamt
anföra följande.
I berättelsen (§ 13) är först infört ett utdrag ur föregående års uttalande
(§ 15), däri påtalas att »revisorerna hava funnit, att vid ny- och omläggning
av vissa vägar, önskemålet om rak sträckning av vägen tillgodosetts
utan tillräckligt hänsynstagande till upprätthållandet av kravet å sparsamhet
med allmänna medel och med tillbörligt beaktande av det trafikbehov de
olika vägarna avse att tjäna», och anmärkes däri vidare, att eftergifter för
vinnande av kostnadsbesparingar böra göras vid utarbetandet av arbetsplaner
särskilt i fråga om vägar sorn ej äro avsedda för stark trafik.
Utgående från de principer, som anförts i ovannämnda uttalande anmärkes
i årets berättelse beträffande vägomläggningen Äkersberga—Roslagskulla,
att ett ursprungligt förslag upprättat av undertecknad och som enligt statsrevisorernas
uttalande allenast innebar en försiktig rötning av vägens kurvor
samt mindre utjämningar av branta stigningar för en beräknad kostnad
av 215,000 kronor ej kom till utförande, utan att arbetet nu utföres av Statens
Arbetslöshetskommission enligt ny arbetsplan för en kostnad av 705,700
kronor.
Längre fram i berättelsen anföres vidare att vägen torde i främsta rummet
vara avsedd att tillgodose ortens lokala trafikbehov, enär en till sina huvudsakliga
delar omlagd och breddad huvudväg mellan Stockholm och Norrtälje
redan finnes och att »det synes som örn detta trafikbehov kunnat på
ett tillfredsställande sätt tillgodoses, även örn det billigare ombyggnadsförslaget
kommit till utförande».
Undertecknad tillåter sig här nedan framhålla några synpunkter och anföra
vissa uppgifter rörande ifrågavarande vägföretag, som torde komma att
förklara och motivera kostnadsskillnaden mellan de bägge förslagen.
Genom sin belägenhet nära Stockholm utgör den kusttrakt, vars trafik betjänas
av den kustväg till Norrtälje, varav sträckan Äkersberga—Roslagskulla
utgör en del, en stark dragningskraft både för sommargäster men även för
uppkomsten av ny bebyggelse. Vägens dåliga beskaffenhet har emellertid
hittills utgjort ett hinder för utnyttjande i någon större grad av berörda
kustområde. För personer med sitt arbete i Stockholm är en kort körtid av
avgörande betydelse. En utflyttning eller val av sommarbostad är därför i
högsta grad beroende på vägarnas beskaffenhet.
Vilken betydelse ifrågavarande kustväg har för den trakt, som beröres av
densamma, framgår bäst av bifogade av länsstyrelsen till Kungl. Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsen översända karta rörande pågående och föreslagna
lämpliga statliga reservarbeten inom länet. På grund av de skäl som nyss
anförts rörande behovet av en snabb förbindelse med Stockholm måste en
ombyggnad av denna väg, som enligt vad som direkt kan synas å kartan,
icke utgör främst en lokalväg utan en av länets viktigaste huvudvägar, böra
göras så rationellt som möjligt med hänsyn till den trafikbelastning, som
inom en kort framtid är att emotse på densamma.
Genom intagande till allmänt underhåll av befintliga utfartsvägar till
— 64 —
kusten och genom anläggning av nya kommer den mängd av öar inom den
vidsträckta skärgården utanför berörda kustområde att få betydligt förbättrade
trafikförbindelser med Stockholm. Även på grund härav är en betydande
ökning av trafiken på huvudvägen att emotse.
Vägens ombyggnad bör alltså icke ske med hänsyn enbart till den nuvarande
trafikens storlek, utan den bör göras på sådant sätt att den kan möta
de krav, som i framtiden komma att ställas på densamma.
Inom Stockholms län kunna många exempel anföras på vägomläggningar,
som utförts för några få år sedan och som varit tillräckliga då, men som
redan nu äro färdiga att byggas örn. Det då nedlagda kapitalet kan nu anses
bortkastat. Den nuvarande vägen Åkersberga—Roslagskulla är just ett
av dessa exempel. Den ombyggdes så sent som år 1920 för icke oväsentliga
kostnader men är redan för den nuvarande trafiken otillräcklig. Dylika ändringar
äro även olyckliga ur den synpunkten att en oskälig ökning av marklösen
uppstår, enär bebyggelsen snabbt tränger sig fram längs den ombyggda
vägen. Med det utförande vägen nu får, torde sådana olägenheter icke vidare
behöva befaras.
Undertecknad övergår nu till att här nedan lämna en redogörelse över det
ursprungligen upprättade förslaget och det förslag, som kommit till utförande.
Det ursprungliga förslaget, som upprättats av undertecknad och som är
dagtecknat den 28 juni 1930, avsåg att med hänsyn till trafiksäkerheten
åstadkomma en vägförbättring i huvudsak följande den gamla vägen och
bestod mest i en breddning och en förbättring av siktförhållandena i de
farligaste kurvorna. Arbetsplanen upptog sålunda ombyggnad av endast vissa
sträckor eller sammanlagt en bearbetad våglängd av 9,468 m. för en beräknad
kostnad av 243,700 kronor. För undanröjande av trafikrisken i fyra av de
farligaste kurvorna påbörjades efter av länsstyrelsen den 31 december 1932
medgivet tillstånd först ombyggnad av desamma. Detta företag med en sammanlagd
bearbetad längd av 490 m. och en beräknad kostnad av 11,900 kronor
intogs i flerårsplanen 1934—1936 och utgick fullt statsbidrag 1934.
Den övriga delen av företaget med en sammanlagd bearbetad väglängd av
8,978 m. och en beräknad kostnad av 231,800 kronor intogs även i nämnda
flerårsplan men kunde icke tilldelas större belopp än att större delen avstatsbidraget
nämligen 109,200 kronor måste överföras att utgå efter 1936.
På grund av denna omständighet ansåg sig vägdistriktet icke kunna besluta
att utföra företaget, utan blev denna fråga vilande, tills i början av år 1934
möjligheten, att få företaget utfört såsom statligt reservarbete uppstod.
Det liga förslaget.
Under den tid som förflutit sedan förutnämnda förslag upprättades hade
emellertid hos de väghållningsskyldiga den åsikten alltmer gjort sig gällande,
att en mer genomgripande ombyggnad var nödvändig än vad ursprungliga
förslaget upptog.
Förutom en bättre sträckning ansågs det även nödvändigt att förse vägen
med banketter för möjliggörande av att framdeles kunna anordna cykelbanor.
Då det vidare förelåg tillfälle att få hela arbetet Åkersberga—Roslagskulla
av Statens Arbetslöshetskommission antaget till utförande såsom
statligt reservarbete, beslöt vägstyrelsen efter samråd med undertecknad att
uppdraga åt kaptenen T. O. Lindeswärd att upprätta en genomgående arbetsplan
till omläggning och förbättring av hela vägen från Åkersberga till
Roslagskulla.
Denna nya arbetsplan, dagtecknad den 15 februari 1934, upptog en bearbetad
väglängd av 17,800 m. och en beräknad kostnad av 732,200 kronor.
I stället för det ursprungliga förslagets terraserade vägbredd av 6.30 m.
— 65
upptager detta nya förslag en terrasserad vägbredd av 9.20 m. för beredande
av framtida utrymme för cykelbanor på bägge sidor örn den 6.0 m. breda
körbanan. (Se bilaga l.1)
Av vad hittills anförts framgår, att de i statsrevisorernas berättelse angivna
kostnadssiffrorna för de bägge förslagen icke äro jämförbara, ty dels
måste till den i det ursprungliga förslaget upptagna bearbetade väglängden
9,468 m., som beräknats kosta 243,700 kronor, läggas kostnaden för den
inom kort nödvändiga ombyggnaden av de återstående delarna av vägen,
som utgör nästan lika stor längd, nämligen 8,966 m. och dels kostnaden för
terrasseringsbreddens ökning från 6.30 m. till ovannämnda 9.20 m. En överslagsberäkning
visar att hela vägens ombyggnad på detta sätt kommer att
uppgå till ungefär samma slutkostnad, som det förslag som nu utföres.
Mot det nya förslaget, som upprättats beträffande kurvradier och lutningsradier
samt vägens konstruktion i övrigt med tillämpning av gällande bestämmelser
samt även av synpunkterna i 1931 års väg- och brosakkunnigas
yttrande, kan knappast riktas anmärkningen, att alltför långa raklinjer kommit
till användning, varigenom onödiga kostnader skulle hava uppstått. På
den 17,800 m. långa vägen kommer nämligen att finnas 31 st. kurvor med en
sammanlagd längd av 7,200 m, d. v. s. c:a 40 % av vägen kommer att ligga
i kurva. Den längsta raklinjen är 1,380 m. och den därnäst 880 m., alla
övriga äro kortare. Med hänsyn till vad förut nämnts angående vägens betydelse
är det enligt min mening uppenbart att förslaget enligt nutida tekniska
krav snarast är ett minimiförslag.
De förut omnämnda fyra stycken kurvorna, som med hänsyn till trafiksäkerheten
redan måst ombyggas ingå i den nya arbetsplanen med endast
den ändring, som betingas av utförandet av banketter.
I detta sammanhang må även framhållas, att därest den nya arbetsplanen
icke kommit till utförande, en omläggning efter den gamla ej heller torde
hava kommit till stånd. Länsstyrelsen hade visserligen intagit företaget i flerårsplanen
1934—1936, men vägdistriktet hade varken beslutat eller inkommit
med ansökan örn statsbidrag rörande företagets utförande. Enligt såväl
vägstyrelsens som undertecknads mening avsåg den ursprungliga planen
att utgöra en sammanfattning av kurvförbättringar för att sätta den gamla
vägen i ett för den dåvarande trafiken någotsånär nöjaktigt skick. Början
gjordes som förut nämnts anspråkslöst genom ombyggnad av endast de fyra
svåraste kurvorna, och avsikten var att även framdeles ombygga kurva efter
kurva i huvudsaklig anslutning till planen. Härav förklaras även varför arbetsplanen
endast omfattar ungefär halva väglängden, ehuru de återstående
delarna äro långt ifrån nöjaktiga. Vägen är endast 4.5 m. bred och dyrbar
i underhåll på grund av ständiga förstärknings- och dräneringsarbeten, som
blivit nödvändiga på grund av vägens dåliga byggnadssätt.
En eventuell möjlighet att påskynda vägens iståndsättande genom utförandet
av vissa delar som förbättringsarbeten på vägunderhåll är ett system,
som är mindre tilltalande och som även förut påtalats av statsrevisorerna.
Innan förslaget av länsstyrelsen dömdes samt förordades till utförande
såsom statligt reservarbete, översändes detsamma till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för granskning. Vid av överdirektör Bolinder och d. v.
väginspektören Gyllenberg jämte undertecknad den 12 april 1934 företagen
besiktningsresa ansåg överdirektören, att ett alternativförslag borde upprättas
på delen kmlO/OOO—kml3/000 med sträckning efter den gamla vägen,
enär förslaget på denna del gick fram efter en linje, som skulle komma
att taga rätt mycket odlad mark i anspråk. Vägstyrelsen ansåg att ifrågava
1
Ej bär avtryckt.
lien.-berättelse anil. statsverket för år 1935. II.
— Gö -
rande alternativförslag borde upprättas och anmodade kapten Lindeswärd
att verkställa uppdraget. Ifrågavarande förslag, som är daterat den 9 maj
1934, medförde en obetydlig kostnadsbesparing, men beslöt vägstyreisen på
ovan anförda skäl, att detsamma skulle komma till utförande och sker även
ombyggnaden numera enligt denna alternativlinje.
För kostnadens nedbringande anhöll länsstyrelsen jämväl örn tillstånd att
få begagna lutningar upp till 70 %0.
Avskrift av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens skrivelse till länsstyrelsen
den 24 april 1934 bifogas härjämte.1 Däri medgiver kungl, styrelsen tillstånd
till lutningar upp till 70 0/co men anmärker att vid flerårsplanens uppgörande
synes det av undertecknad den 28 juni 1930 upprättade förslaget hava ansetts
tillräckligt ur trafiksynpunkt.
Under åberopande av vad förut anförts samt av bifogade avskrift av en avkapten
Lindeswärd den 9 maj 1934 till länsstyrelsen inlämnad skrivelse1
innehållande vissa motiveringar rörande förslagets utformning, synes den i
kungl, styrelsens skrivelse anmärkta omständigheten hava fått sin förklaring.
Arbetet utföres nu enligt kontrakt med statens arbetslöshetskommission
den 18 december 1933 beträffande delen km 0/060—km 3/000 för en kontraktsumma
av 125,500 kronor och enligt kontrakt den 14 juni 1934 beträffande
delen km 3/000—km 17/860 för en kontraktsumma av 560,200
kronor, och är numera en stor del av företaget fullbordat. För arbetslöshetens
bekämpande i första hand inom vägdistriktet har detta reservarbete
varit av den största betydelse.
Med det anförda har undertecknad velat framhålla de omständigheter, som
lett till utförandet av detta företag från vägstämmans beslut till ärendets
behandling av vederbörande myndigheter, och torde av här lämnade upplysningar
och förklaringar särskilt böra framgå, att trafiken inom ej för lång
tid torde komma att ställa större krav än vad nu är fallet på den kustväg,
varav sträckan Åkersberga—Roslagskulla utgör en del, och att detta motiverar
det utförande berörda vägsträcka nu får.
Stockholm den 8 januari 1936.
FOLKE TORGÉN.
Länsstyrelsens i Malmöhus
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 59, § 14.
Till Konungen.
Länsstyrelsen, som genom nådig remiss den 20 december 1935 anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1935 församlade revisorer under
§ 14 av sin berättelse anfört angående Oxie härads väghållningsdistrikt, får,
med överlämnande av infordrade yttranden från vägstyrelsen i distriktet och
landskamreraren A. Adler, i underdånighet anföra föjande.
Av den genom vägstyrelsens försorg verkställda utredningen synes framgå,
1 Ej här avtryckt.
— 67 —
att Cedergren i icke oväsentlig omfattning verkställt resor, för vilka han av
vägkassan uppburit ersättning såsom för tjänsteresor, men vilka vid närmare
granskning befunnits hava varit mindre nödvändiga eller onödiga. Såsom
ett den 1 oktober 1934 dagtecknat protokoll utvisar, har emellertid träffats
överenskommelse innefattande att Cedergren skulle till vägkassan återbetala
visst belopp, som han uppburit i ersättning för dylika resor. Beloppet har
därefter av Cedergren erlagts till vägstyrelsen.
Då Cedergren befogenhet att företaga tjänsteresor, för vilka han skulle
äga uppbära ersättning, icke varit bestämt reglerad, synes det närmast hava
varit en omdömes- och förtroendesak, i vilken omfattning han ägt företaga
resor i väghållningsdistriktets ärenden och därför uttaga ersättning. Även
örn Cedergren skulle anses hava svikit detta förtroende, är därmed icke uppenbart
att han genom sitt handlingssätt ådragit sig straffrättsligt ansvar, och
lika litet torde vara uppenbart, att han på rättslig väg kunnat åläggas återbäringsskyldighet,
detta oberoende av svårigheten att inför domstol bevisa
vilka resor som obehörigen företagits. Länsstyrelsen anser osäkerheten härutinnan
vara så betydande, att länsstyrelsen för sin del icke skulle vilja förorda
åtal mot Cedergren.
Vad angår de fall, då det kunnat påvisas att Cedergren uppburit ersättning
för samma resa såväl i egenskap av vägstyrelsens ordförande som nämndeman
eller såsom ledamot av fastighetsprövningsnämnd, synes det icke osannolikt,
att Cedergren gjort sig skyldig till oförstånd av beskaffenhet att kunna
betraktas såsom oförstånd vid utövande av tjänst. Till försvar för att
han i viss utsträckning utnyttjat vägstyrelsens arbetare för egen räkning
har Cedergren anfört, att han trott, att han ersatt vägkassan vad densamma
fått utgiva eller i varje fall avsett att göra detta. Vid träffad uppgörelse med
vägstyrelsen har Cedergren till vägkassan inbetalt mellan parterna överenskommet
belopp. Det ansvar Cedergren kunnat ådraga sig i nu ifrågavarande
hänseenden synes emellertid i varje fall icke hava kunnat bliva
strängare än avsättning från tjänsten, och då Cedergren numera lämnat såväl
sin befattning vid vägstyrelsen som andra förtroendeuppdrag, synes det
länsstyrelsen, som om tillräckliga skäl icke skulle finnas att nu föranstalta
om åtal mot Cedergren.
Emot den av riksdagens revisorer anförda synpunkten att det för Cedergren
egen del kunnat vara angeläget att en rättslig prövning kommit till
stånd, vill länsstyrelsen framhålla, att Cedergren varit en i allmänna värv
anlitad och prövad man, som säkerligen själv kunnat bevaka sin rätt vid
uppgörelsen, varför synpunkten i detta sammanhang icke synes böra tillmätas
avgörande betydelse.
Beträffande Norberg torde likartade synpunkter kunna anläggas.
Vad angår revisorernas påpekande att landskamrerare!! Adler varit vägstyrelsens
sekreterare, ehuru han såsom avdelningschef i länsstyrelsen kunnat
komma att taga befattning med vägärenden, som avse väghållningsdistriktet,
får länsstyrelsen åberopa Adlers yttrande, varav framgår att han
fråntriitt nämnda uppdrag från och med år 1935.
Sammanfattningsvis får länsstyrelsen således anföra att länsstyrelsen för
sin del förmenar, att vidare åtgärder icke böra vidtagas.
I detta ärendes föredragning har vägingenjören i länet deltagit.
Malmö i landskansliet den 10 januari 1936.
Underdånigst
F. RAMEL.
T. KINNMAN.
— 68 —
Landskamrerare!! A. Adlers
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 59, § 14.
Till länsstyrelsen i Malmöhus län.
Avfordrat yttrande i anledning av statsrevisorernas anmärkningar mot
Oxie härads väghållningsdistrikts förvaltning, i vad desamma äro riktade
mot mig, får jag allenast meddela, att mitt uppdrag att vara sekreterare i
nämnda distrikt upphört fr. o. m. 1935 års ingång.
Malmö den 9 januari 1936.
A. ADLER.
Vägstyrelsens i Oxie härads väghållningsdistrikt
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 59, § 14.
Till länsstyrelsen i Malmöhus län.
Genom länsstyrelsens resolution den 21 sistlidne december satt i tillfälle att
avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens år 1935 församlade revisorer
under § 14 av sin berättelse anfört angående Oxie härads väghållningsdistrikt,
får vägstyrelsen vördsamt anföra:
Mot det sätt, på vilket styrelsen sökt tillvarataga det allmännas intressen
gentemot förre vägstyrelseordföranden Anders Cedergren och förre vågmästaren
Olof Norberg, hava statsrevisorerna icke framställt någon erinran.
Skäl härtill kunna icke heller åberopas. Vad som anmärkts är det förhållandet
att enligt statsrevisorernas mening »kommunala myndigheten», varmed
väl avses vägstyrelsen och vägstämman, ansett sig kunna träffa slutligt
avgörande i saken. Härvidlag får emellertid vägstyrelsen påpeka, att statsrevisorerna
uppenbarligen missuppfattat innebörden i överenskommelsen av
den 29 september 1934. Såsom protokollet även angiver har vägkassan endast
i vad angår särskilt anmärkta belopp frikallat Cedergren och Norberg
från vidare betalningsskyldighet. Detta har i protokollet, som av Cedergren
och Norberg vitsordats, uttryckts med orden »i vad anginge samma belopp»
och för övrigt bevisligen muntligt framhållits vid sammanträdet. Att styrelsen
ansett sig kunna härvidlag träffa slutligt avgörande berodde på den
fullständighet, varmed utredningen i avseende å dessa poster verkställts.
Det kunde icke under något förhållande komma i fråga, att mer eller mindre
än som anmärkts skulle återbäras. Vid ytterligare granskning av förvaltningen
tilläventyrs framkommande fel eller oegentligheter kunna således ännu
bliva föremål för ersättningsanspråk både av statsverket och väghållningsskyldiga.
Statsrevisorerna hava vidare yppat betänklighet med hänsyn till »rättssäkerheten
för dem, mot vilken anklagelser riktas». I denna punkt anser sig
vägstyrelsen allenast böra påpeka, att Cedergren och Norberg efter ingående
granskning av undersökningsresultatet och sedan i ett par fall invändning
skett mot krav på återbäring av medel frivilligt åtagit sig att i förut om
-
— 69 —
nämnd utsträckning hålla vägkassan skadeslös och därvidlag också skriftligen
förbundit sig.
Av innehållet i statsrevisorernas berättelse kan utläsas förvåning över att
rättslig undersökning mot Cedergren och Norberg icke påkallats. I anledning
härav får vägstyrelsen uttala, att frågan örn kriminell påföljd tillkommer
vederbörande åklagarmyndighet, att styrelsen efter det vägkassan ersatts
icke ansett sig böra härutinnan taga något initiativ, samt att genom
tidningspressen bringats till allmän kännedom uppdagade oegentligheter.
Vad slutligen angår påpekandet att lanskamreraren A. Adler under en
längre tid tjänstgjort som sekreterare inom väghållningsdistriktet, och att
han såsom avdelningschef i länsstyrelsen kunnat komma att taga befattning
med vägärenden inom distriktet, anser sig vägstyrelsen böra framhålla, att
landskamreraren Adler städse sorgfälligt undvikit sådan medverkan, som
kunnat skapa intressekonflikt, och strängt begränsat sin uppgift till göromål,
som ålegat en protokollsförare.
Malmö den 2 januari 1936.
På vägstyrelsens vägnar:
oläsligt namn.
Ordförande.
Länsstyrelsens i Malmöhus
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 64, § 15.
Till Konungen.
Länsstyrelsen, som genom nådig remissresolution den 20 december 1935
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1935 församlade
revisorer under § 15 av sin berättelse anfört angående Bara härads
väghållningsdistrikt, får, med överlämnande av infordrat yttrande från vägstyrelsen
i Bara härads väghållningsdistrikt, i underdånighet anföra följande.
Av handlingarna i ärendet torde framgå att vägstyrelsens förutvarande
sekreterare rörande vägdistriktets angelägenheter haft alltför fria händer och
att det brustit i tillsynen över hans verksamhet. Uppenbarligen har därigenom
en del onödiga utgifter kunnat uppkomma för distriktet. Dessa hava
huvudsakligen varit av två slag, nämligen dels sådana, som uppstått därigenom
att inventarier och material kunna hava inköpts till onödigt högt
pris, dels ock sådana, som bestått däri att genom underlåtenhet i viss utsträckning
att söka statsbidrag för vägförbättringsarbeten en del onödiga utgifter
kommit att åvila väghållningsdistriktet. Av det förra slaget hava åtminstone
en del blivit ersatta av sekreteraren, och beträffande de senare hava
åtgärder vidtagits för att i möjligaste mån undanröja följderna av försummelsen.
I vad mån staten fått såsom bidragsgivande i fråga örn vägunderhållet
vidkännas onödiga utgifter, torde bliva särdeles svårt att klarlägga,
och i varje fall skulle det bliva nära nog omöjligt att fastställa huruvida
någon för förvaltningen av vägdistriktets medel ansvarig person vore ersättningsskyldig
eller icke. Lika väl sorn det iir möjligt att staten fått vidkännas
— 70
förlust i nyssnämnda avseende är det möjligt att staten gjort en vinst genom
att statsbidragsvägen icke i rätt tid eller fullt utnyttjats av väghållningsdistriktet.
Tillräckliga skäl att vidtaga några åtgärder för vindicerande av
rätt för staten till ersättning för obehöriga utgifter för väghållningen synas
därför enligt länsstyrelsens mening ej föreligga. För den händelse i detta
sammanhang vägdistriktets ekonomiska intresse bör för tillvaratagande beaktas,
må erinras att hela det i ärendet avsedda komplex av frågor varit
föremål för väghållningsdistriktets prövning och att vägstämman den 26
augusti 1935 beviljat vägstyrelsen ansvarsfrihet för dess förvaltning av
distriktets angelägenheter, varigenom frågan torde hava erhållit en slutgiltig
lösning såvitt på vägdistriktets representantskap ankommer. Det kan givetvis
ifrågasättas, huruvida ledamöter av vägstyrelsen vid fullgörande av sin uppgift
visat försumlighet av beskaffenhet att kunna föranleda ansvar enligt
25 kap. 17 § strafflagen, men med den utgång som frågan erhållit genom
stämmans beslut om ansvarsfrihet åt styrelsen, torde knappast finnas anledning
för åklagarmyndighet att mot vägstyrelsen föra någon talan i sådant
avseende.
Länsstyrelsen finner således för sin del att några vidare åtgärder i ärendet
icke böra vidtagas.
I ärendets föredragning härstädes har vägingenjören i länet deltagit.
Malmö i landskansliet den 10 januari 1936.
Underdånigst
F. RAMEL.
HJ. KJÄLL.
Vägs styrelsens 1 Bara härad
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 64, § 15.
Till länsstyrelsen i Malmöhus län.
Med anledning av länsstyrelsens resolution av den 21 december 1935,
genom vilken länsstyrelsen i enlighet med Kungl. Maj:ts nådiga befallning
lämnat vägstyrelsen i Bara härads väghållningsdistrikt tillfälle att avgiva yttrande
över av 1935 års statsrevisorer emot väghållningsdistriktet framställda
anmärkningar, får jag härigenom å vägstyrelsens vägnar meddela följande.
Statsrevisorernas utlåtande grundar sig i huvudsak på den berättelse, som
till vägstämman avgivits av den av stämman den 17 december 1934 tillsatta
utredningskommittén.
Jag tillåter mig påminna om att då förslag väcktes på nämnda vägstämma
örn tillsättandet av en undersökningskommitté, så accepterade jag å vägstyrelsens
vägnar omedelbart förslaget. Vägstyrelsen hjälpte även själv på allt
sätt till med att reda upp allt in i minsta detalj, och det var genom detta vägstyrelsens
utredningsarbete, som den av statsrevisorerna påpekade försummelsen
beträffande begäran av statsbidrag bragtes i dagen. Det utredningsarbete,
som sålunda av vägstyrelsen verkställdes, har även vunnit erkännande
av såväl kommitterade som vägstämman. I övrigt har vägstyrelsen vid sina
bemödanden att underlätta kommitténs arbete icke endast undersökt sekreterarens
åtgöranden, utan lika allvarligt prövat, i vad mån den själv felat.
71 —
Angående de ärenden, som omnämnts i kommitténs rapport och som sedan
av statsrevisorerna upptagits såsom mera anmärkningsvärda missförhållanden,
tillåter jag mig anföra följande.
Den första anmärkningen gäller en anskaffningsprovision, som i samband
med vägstyrelsens inköp av en automobil av leverantören utbetalts till sekreterarens
hustru med 350 kronor. Då denna affär på sin tid anmäldes
för mig, talade jag med sekreteraren örn saken och framhöll nied skiirpa,
att något dylikt ej finge upprepas. Denna min uppmaning har mig veterligen
efterkommits. Beloppet har av sekreteraren inbetalts till vägkassan.
Vägstämmans kommitterade hade funnit det anmärkningsvärt, att anbud
visserligen infordrats å en del men icke å alla slag av varor, som erfordrades
för distriktets räkning. Något direktiv, att så skulle ske, har ej förelegat,
men vägstyrelsen har sedan många år tillbaka på olika sätt, framför allt
genom stickprov, tagna av vägstyrelsens båda s. k. kassakontrollanter, försökt
att utöva kontroll, även då särskilda anbud ej infordrats. I vad mån
denna kontroll varit tillfyllest eller icke, är svårt att säga. Kommitténs ifrågavarande
anmärkningar stödja sig i hög grad på förmodanden. I betydande
utsträckning torde de avse varor, beträffande vilka vägstyrelsen resp. dess
sekreterare ävensom kassakontrollanterna kunde bedöma priserna på grund
av för Malmö stad gällande å-priser för varorna ifråga.
I samband med omnämnandet av de för sekreterarens privata räkning av
distriktets personal utförda körslorna, för vilka dock redan före kommitténs
tillsättande betalning i viss utsträckning erlagts, säges, att kommitterade ej
kunnat förebringa närmare utredning i saken, enär de s. k. tidlistorna hade
blivit förstörda. Beträffande denna angelägenhet tillåter jag mig nämna, att
vid vägstämman den 26 augusti 1935 revisorerna vitsordat, att tidlistorna
varit utan betydelse, resp. att något fel på verifikationerna icke förelegat. I
övrigt vill jag nämna, att när ifrågavarande körslor på sin tid anmäldes för
mig, jag även örn dem talade med sekreteraren och bragte saken i ordning.
Sekreteraren hade för övrigt tillsagt dåvarande vågmästaren att utskriva
räkning, men hade denne dröjt med att göra detta. Sedan så emellertid skett,
bade betalning erlagts.
Vad angår fallet med inköp av makadam från arbetslöshetskommittén i
Hyby, så blev även denna angelägenhet av mig ordnad, så snart jag erhöll
kännedom örn att sekreteraren icke fullgjort det uppdrag, styrelsen lämnat
honom.
I detta sammanhang tillåter jag mig framhålla, att jag under årens lopp
upprepade gånger både enskilt oell på vägstämmorna anhållit örn att för den
händelse någon anmärkning vore att göra beträffande vägkassan och dess
skötsel, detta omedelbart måtte anmälas till mig. I de sällsynta fall, då dylika
anmärkningar framförts, hava desamma efter verkställd undersökning alltid
tillrättalagts.
Statsrevisorernas i ekonomiskt avseende allvarligaste anmärkning är den,
att genom förbiseende vägdistriktet i betydande utsträckning gått miste örn
statsbidrag till vägarbeten. Denna anmärkning drabbar icke blott sekreteraren
utan även vägstyrelsen. Denna senare har även medgivit, att förbiseende
ägt rum, och har, som ovan påpekats, ej försökt att undandraga sig ansvar.
Sedan emellertid vägstämman genom vägstyrelsens på eget initiativ verkställda
utredning erhållit alla papper på bordet och med full kännedom örn
vad som förekommit funnit, att vägstyrelsens förbiseende vore både förklarligt
och ursäktligt, har vägstämman den 26 augusti 1935 beviljat vägstyrelsen
full och tacksam ansvarsfrihet och gjort detta, vad vägstämmoombuden angår,
fullkomligt enhälligt och beträffande enskilda röstägare likaledes enhäl
-
— 72 —
ligt med undantag av en enda röst, vilken dock ej yrkat avslag utan bordläggning.
Då statsrevisorerna det oaktat, och fastän den klandrade underlåtenheten
att i vissa fall begära statsbidrag icke för statskassan medfört någon förlust,
ansett sig böra upptaga detta ärende till behandling och även ansett, att
sagda underlåtenhet alldeles särskilt bör kunna läggas vägstyrelsen till last,
så ber jag att härtill få anföra följande.
Av sekreteraren framfördes ofta på ett eller annat sätt frågan om statsbidrag,
antingen såsom en anmälan, att sådant sökts eller såsom ett meddelande,
att det skulle sökas, eller liknande. Detta bidrog till att underlåtenhet
i vissa fall att begära statsbidrag icke av vägstyrelsen observerades. Härtill
kom, att vägstyrelsen vid sin sida och till sin hjälp hade, förutom sekreteraren,
vägmästare, kassör, kassakontrollanter (tvenne av styrelsens ledamöter)
och revisorer, varjämte fyra av styrelsens medlemmar hade särskild tillsyn
till dem tilldelade distrikt, envar till sitt. Denna organisation trodde vägstyrelsen
vara fullt tillförlitlig, även beträffande kontrollen rörande framställningar
örn statsbidrag. Vägstyrelsen och jag beklaga mycket, att vi härutinnan
misstagit oss.
Malmö den 3 januari 1936.
För Bara härads vägstyrelse:
W. de SHÄRENGRAD.
Ordförande.
Länsstyrelsens i Norrbottens
län
yttrande 1 anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 66, § 16.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 nästlidne december månad har länsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1935 församlade
revisorer under § 16 av sin berättelse anfört angående Älvsby sockens
väghållningsdislrikt.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet härmed anföra följande.
På sätt närslutna handlingar1 i det av revisorerna åsyftade ärendet utvisa,
hemställde vägstyrelsen i nämnda distrikt uti en den 23 maj 1935 till länsstyrelsen
ingiven skrivelse örn godkännande av vissa uti revisorernas berättelse
berörda överflyttningar av kostnadsposter olika vägföretag emellan. Då
länsstyrelsen icke ansåg sig behörig att på egen hand träffa avgörande i
denna sak, överlämnade länsstyrelsen, efter att hava inhämtat vägingenjörens
i länet yttrande, med eget utlåtande handlingarna till kungl, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för den åtgärd, vartill styrelsen kunde finna omständigheterna
föranleda. Med skrivelse den 10 september 1935 återställde
emellertid sedermera nämnda styrelse handlingarna till länsstyrelsen under
förklaring, att styrelsen för sin del ansåge, att länsstyrelsen på grund av omständigheterna
i ärendet kunde låta vid de gjorda överflyttningarna bero.
Genom detta besked — vilket tydligen grundats på den i saken förebragta
1 Här ej avtryckta.
— 73 —
utredning samt det centrala verkets allmänna inställning till dylika frågor
— ansåg naturligen länsstyrelsen det av revisorerna åberopade, av byrådirektören
i kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens administrativa byrå
den 30 maj 1927 lämnade meddelandet, så vitt nu vore i fråga, praktiskt
sett vara satt ur kraft. I varje fall ansåg sig länsstyrelsen i det läge, vari
ärendet dåmera kommit, ej rätt gärna kunna förfara annorledes än som
skedde — jämför bilagda utdrag av länsstyrelsens protokoll för den 17 september
1935 — och nu blivit föremål för erinran från revisorernas sida.
Länsstyrelsen anser sig böra särskilt framhålla, att då dessa i sitt uttalande
till motivering för den gjorda erinran framkasta, att »länsstyrelsen
i Norrbottens län bort äga kännedom om de närmare omständigheter, under
vilka ifrågavarande överföringar — — —- — — ägt rum», länsstyrelsen
har svårt att förstå vad revisorerna därmed egentligen avse. Åsyftar man
emellertid vad som framkommit beträffande den rättsliga naturen av vissa
vägstyrelsens eller närmast dess ordförandes manipulationer, har ju ej detta
något närmare sakligt samband med den fråga, som direkt var underställd
länsstyrelsen; frågan om dessa åtgärders kriminalitet var ju redan vid tiden
för länsstyrelsens handläggning av nu förevarande ärende föremål för undersökning
i särskild ordning, närmast genom tjänstförrättande landsfogden i
länet.
överhuvud lärer vara nödigt att i detta sammanhang hålla isär å ena
sidan det inbördes förhållandet mellan staten såsom ekonomiskt subjekt och
det statsbidragsuppbärande väghållningsdistriktet samt å andra sidan frågan
om brottslighet hos det sistnämndas funktionär (er). Länsstyrelsens befattningstagande
med ifrågakomna förhållanden har i förevarande sammanhang
uteslutande avsett det förra spörsmålet; örn annat har ju ej heller i de
till saken hörande handlingarna varit tal. Länsstyrelsen är emellertid
villig medgiva, att denna begränsade räckvidd av länsstyrelsens i anslutning
till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens besked meddelade förklaring
lämpligen kunnat mera markerat än som skett angivas i länsstyrelsens vederbörande
expedition. Landsfogden var dock givetvis för sin del fullt
medveten örn att länsstyrelsen med sitt berörda ståndpunktstagande ingalunda
avsett att åvägabringa avskrivning av det under hans behandling varande
ärendet rörande vägstyrelsens eller dess ordförandes ansvarighet; något
dylikt skedde ej heller, utan polisundersökningen i saken fortskred vidare
och har för övrigt, såsom bilagd avskrift utvisar, numera lett till åtal emot
vägstyrelsens ordförande.
Under åberopande av det sålunda anförda vågar länsstyrelsen hemställa,
att vad i saken förekommit ej måtte till någon vidare åtgärd föranleda.
Luleå i landskansliet den 11 januari 1936.
Underdånigst
A. B. GÄRDE.
OLOF ÅKESSON.
— 74
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 71, § 17.
Till Konunge n.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har väg- och vattenbyggnads -styrelsen anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1935
församlade revisorer under § 17 av sin berättelse anfört angående för högt
debiterad ersättning för upprättande av vägfyrktalslängd m. m.
I anledning härav får styrelsen med remissaktens återställande i underdånighet
anföra följande.
Såsom styrelsen fattat revisorernas anförande lärer huvudsaken vara,
huruvida särskilda vägfyrktalslängder skola behöva upprättas jämväl under
år 1936, eller om icke de för detta år gällande längderna skola kunna användas
även under år 1937.
Beträffande själva anmärkningen har styrelsen därför ansett sig kunna
inskränka sig till att allenast framhålla, att styrelsen kommer att vid utanordnande
nästkommande år av vägdistriktet tillkommande underhållsbidrag
hava sin uppmärksamhet riktad på det av revisorerna påtalade förfarandet.
Vidkommande huvudsaken torde, såsom revisorerna framhållit, vara nödvändigt
att under år 1937 vägstämmor hållas för granskning av den av vägstyrelserna
i de nuvarande vägdistrikten under år 1936 utövade förvaltningen.
Enligt 75 § i övergångsbestämmelserna till lagen om vägdistrikt skall
denna granskning och frågan örn ansvarsfrihet behandlas i den ordning, som
stadgas i 1891 års väglag. Härav och av hithörande bestämmelser i sistnämnda
lag lärer följa, att ifrågavarande angelägenheter skola behandlas å
ordinarie vägstämmor i augusti 1937, samt att därvid skall lända till efterrättelse
under år 1936 upprättade vägfyrktalslängder.
Med hänsyn till de avsevärda kostnader, som enligt revisorerna skulle
komma att drabba statsverket och vägdistrikten för uppgörande år 1936 av
särskilda vägfyrktalslängder, och med hänsyn till den mycket begränsade
användning, som dessa längder skulle få (det är att märka, att andra stämmor
än augustistämman icke skola hållas), synas skäl tala för åtgärder i av
revisorerna angiven riktning.
Det av revisorerna ifrågasatta förfarandet, nämligen att bestämmelse utfärdas
av innehåll, att den år 1935 upprättade vägfyrktalslängden skall användas
jämväl under år 1937, skulle tydligen medföra, att personer, som icke
längre borde vara att anse som röstberättigade, finge deltaga i 1937 års
stämma, och att å andra sidan personer, som borde varit upptagna i vägfyrklalslängden,
icke finge utöva rösträtt vid stämman. Detta förhållande synes
emellertid icke böra tillerkännas alltför stort avseende. Kommunombud för
ett nästkommande års vägstämmor torde nämligen i stor omfattning utses
å nästföregående årets sisla kommunalstämma och, som den under detta
år upprättade vägfyrktalslängden då icke är justerad (jfr 59 § i 1891 års
väglag), användes den senast justerade längden. Med andra ord torde kommunombuden
för 1937 års stämma i stor omfattning komma att ulses efter
den år 1935 upprättade vägfyrktalslängden. Härtill kommer att kommunombudens
rösträtt i allmänhet i endast ringa omfattning inskränkes genom
enskilda väghållningsskyldigas röster.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill därför för sin del förorda bifall till
75 —
revisorernas ifrågavarande förslag. Erforderligt stadgande i ämnet torde böra
tilläggas 75 § lagen om vägdistrikt.
I detta sammanhang vill styrelsen till bedömande upptaga ytterligare en
fråga rörande 1937 års vägstämma. Enligt nu gällande bestämmelser, skall
denna stämma hållas först under augusti månad. Något särskilt skäl, som
påkallar denna sena tidpunkt, finnes emellertid icke, då stämman ju ej har
att behandla statförslag för kommande år. Enär stämmans blivande beslut
i viss mån kunna tänkas komma att inverka på den slutliga uppgörelsen
mellan äldre och nya distrikt, synes det vara önskvärt, att stämman hålles
så tidigt som möjligt. Då vägstyrelserna mycket väl kunna, såsom ock i
många fall sker, hava avslutat räkenskaperna under februari månads första
del, böra styrelsernas redovisningar kunna avlämnas till revisorerna före
den 15 februari. Revisionsberättelsen bör i så fall kunna föreligga omkring
den 1 mars. Under sådana omständigheter synes stämman mycket väl kunna
hållas före april månads utgång.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill därför föreslå, att bestämmelserna i
nämnda 75 § jämkas i överensstämmelse med vad nu anförts.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
NILS BOLINDER.
ELIS BRÄNNER.
Länsstyrelsens i Örebro län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 71, § 17.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
erhållit befallning, att, efter det vederbörande erhållit tillfälle
att yttra sig, avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1935
församlade revisorer anfört angående för högt debiterad ersättning för upprättande
av vägfyrktalslängd m. m.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har med anledning härav dels
inhämtat yttrande i ärendet från häradsskrivaren i Karlskoga fögderi, vilken
av anmärkningen närmast beröres, och dels lämnat övriga häradskrivarna
i länet och samtliga vägstyrelser tillfälle att inom viss numera förfluten
tid inkomma med sådant yttrande.
Yttranden hava avgivits av — förutom först nämnde häradsskrivare —
vägstyrelserna i Askers, Edsbergs, Fellingsbro, Grythytte och Hällefors, Hardemo,
Karlskoga, Kumla, Sundbo och örebro härad, Nora, Järnboås och
Vikers socknar samt Ramsbergs socken.
Med överlämnande av dessa yttranden får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
för egen del anföra följande.
Vad till en början beträffar ersättningen för upprättande av vägfyrktalslängder
skall denna ersättning enligt nådiga kungörelsen den 2 oktober 1908
— då såsom här varit fallet häradsskrivaren icke verkställt vägskattens debitering
— utgå med 1 krona 50 öre för varje helt eller påbörjat upplägg.
Av häradsskrivarens i Karlskoga fögderi nu lämnade uppgift — vilken av -
— 76 —
ser senaste tioårsperiod — framgår att ersättning för hela denna tid beräknats
efter 2 kronor 25 öre per ark. Av de handlingar, som finnas bifogade
vägstyrelsens i Karlskoga härads vägdistrikt yttrande, synes vidare uppenbart,
att ersättningen utgått efter enahanda grund i vart fall sedan år 1917.
Vad av häradsskrivaren till stöd för förfarandet anförts är tydligen icke av
beskaffenhet att förtjäna beaktande. Beträffande den nuvarande tjänsteinnehvaren,
som innehaft befattningen sedan år 1925, likasom hans närmaste
företrädare, som innehaft densamma sedan år 1918, kan emellertid
en viss förklaringsgrund sökas därutinnan, att överenskommelsen med distriktet
träffats redan tidigare och att de sedermera låtit förhållandet fortgå
på samma sätt som förut.
Såsom i revisorernas berättelse framhålles har det allmänna tillskyndats
förlust därigenom, att statsbidrag utgått å det för högt debiterade beloppet.
Detta förhållande ändras uppenbarligen icke därigenom, att det allmänna,
enligt vad vägstyrelsen gjort gällande, må på annat sätt hava besparats vissa
utgifter.
Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning bör det av
statsverket för mycket utbetalda beloppet ersättas genom återbäring i den
mån så kan ske eller alltså åtminstone för de tio sista åren; och torde Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande, som först genom revisorernas anmärkning
fått kännedom om förfarandet, hava att efter därom av Eders Kungl.
Maj:t meddelat beslut vidtaga åtgärd för sådant ändamål.
Riksdagens revisorer hava vidare ifrågasatt utfärdande av bestämmelser,
enligt vilka vid de vägstämmor, som efter ikraftträdandet av den nya vägorganisationen
skola under år 1937 hållas i de hittillsvarande vägdistrikten
för fattande av beslut örn ansvarsfrihet för vägstyrelsernas förvaltning, de
under år 1935 upprättade vägfyrktalslängderna skulle få användas, varvid
sålunda några särskilda dylika längder icke skulle behöva upprättas under
år 1936 och därmed förenade kostnader alltså besparas.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ställer sig skäligen tveksam till
detta förslag, som såväl principiellt som i sak innebär ett avsteg från gällande
rösträttsbestämmelser. Då frågan emellertid praktiskt sett lärer vara
av mindre betydelse, vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande emellertid
icke motsätta sig förslagets genomförande, därest detta ur besparingssynpunkt
skulle anses önskvärt och angeläget.
örebro slott i landskansliet den 13 januari 1936.
Underdånigst
BROR HASSELROT.
ALB. NISSER.
Häradsskrivaren Anders Perssons
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 71, § 17.
Till Kungl. M a j : t s befallningshavande i Örebro län.
Såsom förklaring över riksdagsrevisorernas anmärkning mot för högt debiterad
ersättning för upprättandet av vägfyrktalslängderna i Karlskoga härads
vägdistrikt får jag vördsamt anföra följande.
77 —
Sedan jag under pågående mantalsskrivning i Degerfors socken telefonledes
från revisionen anmodats lämna förklaring över den verkställda debiteringen,
har jag dit avlåtit det yttrande varav avskrift här bifogas och vars
innehåll jag åberopar.
Med anledning av revisorernas uttalande att de kommunala myndigheterna
bort medhinna vägskattens debitering även om vägfyrktalslängderna
kommit dem till handa den 1 december får jag härutöver anföra.
Förutsättningen för att kommunerna utan kostnad för vägdistriktet åtagit
sig debitering av vägskatt torde hava varit den att vägskatten såsom skett
debiterades i samband med kommunalutskylderna. Kommunala uppbördsboken
måste vara färdigställd senast den 15 december då den skall vara
utlagd för granskning under 14 dagar innan fullmäktige skola företaga den
till justering, vilket måste ske före utgången av december månad.
Då vägfyrktalslängden för Karlskoga socken upptager inemot 7,000 poster,
för Degerfors 2,000 poster och för Bjurtjärn 900 poster, vilka skola uträknas
och införas i kommunens uppbördsbok som först därefter kan färdigställas,
synes det mig uppenbart att detta vidlyftiga arbete ej kan medhinnas
inom en tid av endast högst 14 dagar.
Utvägen att anordna särskild uppbördsstämma enbart för vägskatten skulle
innebära att särskild uppbördslängd skulle upprättas samt att särskilda
sedlar skulle utskrivas och distribueras och jag kan ej tänka mig att kommunerna
skulle vara villiga att utan ersättning ombesörja det därmed förenade
arbetet och dessutom gratis hålla sedlar och papper till uppbördsboken.
Det är ostridigt att distriktet genom påtalade förfaringssättet kunnat årligen
inbespara icke oväsentliga belopp. Man torde kunna antaga att distriktet
vore berättigat till statsbidrag för den ersättning, som kommunerna med
skäl kunnat betinga sig för arbetet med vägskattens debitering och uppbörd
och då synes genom den vidtagna anordningen tack vare kommunernas tillmötesgående
jämväl statsverket besparats utgifter. Jag kan därför ej finna,
att fog kan finnas för anmärkning mot den förvaltning, som genom sina åtgärder
för det allmännas räkning gör icke oväsentliga årliga besparingar.
I varje fall lärer vägstyrelsen, som varit fullt medveten örn de besparingar
som genom påtalade förfarandet årligen uppkommit, handlat i god tro och
utan avsikt att tillskansa sig några ekonomiska fördelar på statsverkets bekostnad
i all synnerhet som anordningen år för år lämnats utan anmärkning
av såväl revisorerna som de vilka ansett sig kunna tillstyrka statsbidrag för
debiterade ersättningen.
Den ersättning som jag uppburit utgör icke skälig ersättning för det vidlyftiga
och forcerade arbetet med vägfyrktalslängdernas upprättande. Därest
debiteringen varit mig anförtrodd hade däremot med hänsyn till debiteringsprovisionen
ersättningen något så när kunnat täcka kostnaderna för arbetets
utförande.
Jag bifogar en uppställning som utvisar huru ersättningen för vägfyrktalslängderna
till mig utgått sedan jag tillträtt tjänsten. Jag har ej några handlingar
tillgängliga för tidigare år än 192(5, likaså är jag ej heller i tillfälle att
lämna upplysning, huru mycket sorn av statsmedel utgått till vägdistrikt.
Skulle statsbidrag under dessa år oförändrat utgått med 75 °/o på kostnaderna,
kan ju med ledning av mina siffror en uträkning lätt ske.
Jag vill livligt tillstyrka att sådana bestämmelser utfärdas, att den år 1935
upprättade vägfyrktalslängden kan få användas vid vägstämma för meddelande
av vägstyrelsens ansvarsfrihet för år 1936 års förvaltning m. m.
Karlskoga fögderis häradsskrivarekontor den 31 december 1935.
AND. PERSSON.
— 78 —
Bilaga.
Uppgift över av mig uppburen ersättning för upprättande av vägfyrktalslängder
åren 1926—1935.
1926
1927
1928
1929
1930
1931
1932
1933
1934
1935
antal
upplägg
293
323
321
332
366
362
396
359
403
441
kronor
659:25
726:75
722:25
747: —
823: 50
814: 50
891: —
807:75
906:75
992: 25
3,596 8,091: —
Karlskoga fögderis häradsskrivarekontor den 3 januari 1936.
Anel. Persson.
Bilaga.
Till statsrevisionens tredje avdelning, Riksdagshuset.
Stockholm.
Med anledning av gårdagens telefonsamtal får jag vördsamt lämna följande
förtydliganden och förklaring över av mig debiterade ersättning för
upprättandet av Karlskoga härads väghållningsdistrikts vägfyrktalslängder.
Sedan många år tillbaka har Karlskoga kommun, som då omfattade jämväl
Degerfors socken, verkställt såväl debitering som uppbörd av vägskatten
i vägdistriktet, vilket utgjordes av dåvarande Karlskoga socken. Någon ersättning
utöver ränta å influtna medel till dess leverering av medlen skedde
till vägstyrelsen för dessa arbeten har, såvitt jag har mig bekant, icke uppburits
av kommunen. Då emellertid kommunen ej kunde medhinna debitering
efter av häradsskrivaren upprättade vägfyrktalslängd därest denna författningsenligt
lämnades så sent som den sista november, har överenskommelse
träffats med häradsskrivaren om avlämnande av längd minst en månad
tidigare, varför tjänsteinnehavaren betingat sig en högre ersättning än
den i lagen föreskrivna. Då vidare, såsom förut anmärkts, kommunen ej
synes hava betingat sig någon ersättning för arbetet med debitering och
uppbörd, synes man hava funnit lämpligt att vägdistriktet erlade jämväl den
högre avgift, som tjänsteinnehavaren betingat sig. När och huru detta avtal
avslutits har jag ej kunnat utröna, och icke heller vägstyrelsens nuvarande
ordförande kan härom lämna någon uppgift. Det har förfarits såsom av ålder
varit vanligt såväl av mig som av vägstyrelsen och kommunen även sedan
det ändrade förhållande inträffat, att Degerfors bildat egen kommun,
jag vill minnas år 1925, och med vägdistriktet införlivats jämväl Bjurtjärns
socken för tre år sedan. År 1925 lyckades dock dåvarande häradsskrivaren
i fögderiet utverka att debiteringen av vägskatten i Degerfors socken anförtroddes
åt honom, men vid mitt tillträde av tjänsten år 1926 återgick Deger
-
— 79 —
tors för vinnande av likformighet till det förutvarande systemet och åtog sig
såväl debitering som uppbörd, fortfarande utan ersättning från distriktet. Då
Bjurkärns sockens väghållningsdistrikt under min tid såsom häradsskrivare
uppgick i Karlskoga härads distrikt, fördes saken av mig på tal utan att vare
sig jag eller vägstyrelsens ordförande funno anledning göra ändring i den
praxis, som tillämpats i all synnerhet som även Bjurtjärn utan ersättning ombesörjde
debitering och uppbörd och för min del den betingade lika ersättningen
för Bjurkärns vägfyrktalslängd i det närmaste blev lika med den
mistade uppbördsprovisionen från Bjurtjärn.
För att visa, att åtminstone Karlskoga väghållningsdistrikt måste lia »tjänat»
på anordningen, vill jag här angiva, vilka utgifter distriktet skulle haft,
därest arbetet med debiteringen varit mig anförtrott detta år.
Distriktets utdebitering utgör, vill jag minnas, i runt tal 150,000 kronor.
Min provision härå skulle utgjort 1,500 kronor och såsom lösen för 441
upplägg i vägfyrktalslängden skulle jag erhållit 441 kronor eller sammanlagt
1,941 kronor. Den nu i överensstämmelse nied den gamla överenskommelsen
betingade ersättningen från vägstyrelsen uppgår till 992 kronor. Då
distriktet för uppbörd genom länsstyrelsen skulle haft att erlägga ett belopp
av inemot 900 kronor, skulle deras utgifter således uppgått till inemot 3,000
kronor mot nu utgivna 992 kronor. Före år 1922, då provisionen utgick
efter högre beräkningsgrunder, blev naturligtvis distriktets besparing betydligt
större i förhållande till uttaxerade vägskatten.
Med den nya lagens ikraftträdande år 1936, då vägdistriktet kommer
att innefatta 10 kommuner, lär emellertid åtminstone efter vad jag tror mig
kunna veta, debitering och uppbörd komma att ske genom länsstyrelsens försorg.
Vägfyrktalslängd kommer då ej att upprättas, varför ersättning för
dessa bortfaller och provisionen kommer att räknas efter samma grunder
som för debitering och uppbörd av landstingsmedel.
Degerfors den 3 december 1935.
And. Persson.
Häradsskrivare i Karlskoga fögderi, adress Karlskoga
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 72, § 18.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1935 församlade revisorer under § 18 av sin berättelse anfört angående oriktigt
debiterad ersättning för arbetsledarskap.
I anledning härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med remissaktens
återställande samt med bifogande av från ingenjören Harald W. Andersson
och vederbörande vägingenjör infordrade yttranden i underdånighet anföra
följande.
Såsom den ifrågavarande på Harjagers härads vägkassa utställda räkningen
formulerats lärer få anses, alt vägdistriktet debiterats arvode med 3,688
kronor 52 öre d. v. s. 1.8 °/o å den beräknade byggnadskostnaden.
— 80 —
Att ett dylikt debiteringssätt är felaktigt lärer vara uppenbart; ingenjör
Andersson synes ej heller hava bestritt detta. I räkning på ersättning enligt
§ 9 i omförmälda taxa bör helt naturligt, då fråga är om dagarvode, antalet
dagar, för vilka sådant arvode debiterats, särskilt angivas. Vill förrättningsman
därjämte i kontrollavseende lämna upplysning om den maximidebitering,
som enligt taxan är tillåten, möter härför givetvis ej något hinder.
Med anledning av senare delen av revisorernas uttalande, enligt vilket
ingenjör Andersson för olika företag under år 1934 skulle hava debiterat ett
sammanlagt belopp, motsvarande en ersättning per dag, som vöre avsevärt
större än den honom medgivna (=28:60 kronor), vill styrelsen framhålla
följande.
I den förut gällande taxan på arvode för förrättningar, som verkställas av
tjänstemännen i väg- och vattenbyggnadsdistrikten (nr 63 år 1925) stadgades
i § 11, som bestämde dagarvodes storlek, bl. a. följande.
»Dagarvode beräknas för varje dag, som i sin helhet eller till någon del
för arbetet användes, dock med iakttagande att då förrättningsman eller biträde
å en och samma dag är sysselsatt med flera förrättningar, dessa samtliga
skola anses utgöra en förrättning.»
Här var således uttryckligen angivet, att allenast ett dagarvode finge debiteras
för en och samma dag, oavsett huru många förrättningar, som under
dagen medhunnits.
Någon motsvarande bestämmelse kom icke att inflyta i den nu gällande
taxan. Med anledning härav och sedan det visat sig, att bland vägingenjörerna
rådde viss tveksamhet om huruvida ifrågavarande förhållande innebure
någon saklig ändring eller icke, utfärdade styrelsen den 15 januari
1932 ett så lydande cirkulär:
»Till samtliga vägingenjörer.
Då tveksamhet måhända kan råda om tolkningen av 9 och 11 §§ i taxan
i fråga örn debitering av dagarvode vill Kungl, styrelsen meddela följande.
Sådant dagarvode beräknas för varje dag, som i sin helhet eller till någon
avsevärd del användes för utearbete eller innearbete. I likhet med vad som
föreskrivits i tidigare taxebestämmelser för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
distriktstjänstemän bör, då arbete samma dag utföres för två eller flera
företag, dagarvodet uppdelas på respektive företag eller intressenter, vilka
kunna vara vägstyrelser eller staten. Denna uppdelning bör ske i proportion
till den tid, som tagits i anspråk för de olika intressenterna. Om större
eller mindre del av dag härvid användes för resa till eller från viss förrättning,
bör motsvarande del av dagarvode liksom av traktamente och resekostnad
betalas av den intressent, för vars räkning resan företages.
Mot dagarvoden svarande data böra i räkningen uppgivas.
Stockholm den 15 januari 1932.
Fr. Enblom.
G. C. A. Lindencrona. Axel Valsinger.»
Såsom av cirkuläret framgår föreskrev styrelsen, bl. a., att varje dag, för
vilken dagarvode debiterats, skulle särskilt uppgivas. Denna föreskrift är
helt naturligt nödvändig för att möjliggöra kontroll över att icke två eller
flera dagarvoden debiteras för en och samma dag.
Vid den granskning av bvggnadsräkenskaper, som numera fr. o. m. den
1 juli 1934 åligger styrelsen, har styrelsen vid några tillfällen haft anledning
anmärka på förrättningsmäns arvodesräkningar, då icke med tydlighet framgått,
för vilket antal dagar, som arvode beräknats. Något fall, då debitering
skett på det av revisorerna påtalade sättet, har däremot icke förekommit.
Styrelsen vill framhålla, att i de förordnanden, som av styrelsen utfärdas
81 —
för kontrollanter vid vägföretag, finnes bestämmelse av innehåll, att uppdelning
av arvoden och andra kostnader skall ske, då vederbörandes uppdrag
omfattar mera än ett företag.
Som styrelsen vid flera tillfällen funnit, att den nu gällande taxan är i behov
av omarbetning i olika avseenden, har styrelsen redan under våren 1935
igångsatt uppgörande av förslag till ny taxa. I detta förslag kommer givetvis
att beaktas såväl vad nu förevarit som ock vad styrelsen tidigare i nämnda
cirkulär föreskrivit. Styrelsen beräknar att kunna inkomma med underdånigt
förslag inom en nära framtid.
På grund av vad sålunda anförts får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
underdånighet hemställa, att ifrågavarande anmärkning icke måtte föranleda
vidare åtgärd.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
NILS BOLINDER.
E. G. BRANNE.
Vägingenjörens Malmöhus län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande dell/sid. 72, § 18.
Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Genom remiss den 23 december 1935 har kungl, styrelsen anmodat undertecknad
att, efter inhämtande av yttrande från ingenjören Harald W. Andersson,
avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1935 församlade revisorer
anfört rörande viss debitering av kontroll- och arbetsledarearvode, och
får jag, med överlämnande av yttrande från ingenjör H. W. Andersson, i
ärendet vördsamt anföra följande.
Den av revisorerna åberopade räkningen till Harjagers vägdistrikt, som
här i avskrift bifogas,1 visar en arvodesdebitering av 1,800 kronor i avräkning.
Så vitt jag kan förstå, är uppgiften att Andersson debiterat kr. 3,688: 52
felaktig eller åtminstone missvisande. En enkel räkneoperation hade kunnat
förvissa vederbörande om att debiteringen understiger sådan efter dagarvoden
och icke varit stridande mot taxan. Enligt mitt förmenande bör
förrättningsman på räkningarna upplysa örn den maximidebitering, som enligt
taxan är tillåten, för att vederbörande i taxans bestämmelser mindre
kunniga personer kunna se att maximidebiteringen ej överskridits.
Revisorerna uttala, att de vid undersökning av Anderssons debiteringar av
samtliga kontroll- och arbetsledareräkningar år 1934 i Malmöhus län, funnit
att Andersson alltid debiterat ersättning i viss procent av den beräknade
kostnaden. I och för sig torde detta icke strida mot gällande taxa, beroende
givetvis på, huruvida en dagarvodesdebitering skulle resultera i högre ersättning.
En enkel jämförelse med den debitering, som skulle varit en följd.
örn dagarvode debiterats för de förrättningsdagar, som finnas angivna på
räkningarna, torde kunnat hava klarlagt, huruvida feldebitering skett eller
ej. För vart fall är jag fullt på det klara med att procentdebitering ej får
1 Ej hur avtryckt.
<1 — Hev.-berällelse ang. statsverket för år lotti). 11.
— 82 —
ske, om icke dagarvodesdebiteringen blir högre, och tillser jag även att så
sker i den män räkningarna granskas. En ytterligare kontroll i detta avseende
innebär ju även det förhållandet, att kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall granska vägbyggnadsräkenskaperna.
Revisorerna hava även sammanräknat totala beloppet år 1934 av utav
Andersson debiterad ersättning som arbetsledare och därvid funnit, att ersättningen
per dag skulle vara mycket större än den för honom medgivna.
Ingenjör Andersson uppgiver i sitt yttrande ett betydligt lägre belopp än revisorerna,
varför vid sammanräkningen inom revisionen samma misstag möjligen
kan hava skett mellan angivna maximibelopp och verkligt uppburen
ersättning, i likhet med vad som synes hava skett beträffande ovannämnda
räkning till Harjagers vägkassa. Detta synes även troligt, då revisorerna
särskilt uppgiva, att i det angivna totalbeloppet ingår räkningen till Harjagers
vägkassa, och beträffande densamma icke nämnes något om det verkligen
utbetalade beloppet. Det är även mycket troligt — ehuru jag i avsaknad
av distriktens alla räkenskaper för år 1934 icke kan konstatera det —
att de år 1934 utbetalade kontrollarvodena beröra längre tidsrymd än ett år.
På grund av vad ovan anförts, och då effektiv dubbel kontroll finnes i
den granskning, som sker av kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
vägingenjören, synas de av riksdagens revisorer relaterade förhållandena i
Malmöhus län icke böra giva någon anledning till särskilda åtgärder.
Remissakten återgår härjämte.
Malmö den 8 januari 1936.
E. Augustinsson.
Till vägingenjören i Malmöhus län.
I anledning av remiss av den 27 december 1935 rörande vad riksdagens år
1935 församlade revisorer under § 18 anfört angående debiterad ersättning
för arbetsledarskap, får jag, som på grund av bortresa först i dag erhållit remissen,
vördsamt anföra följande.
Revisorerna hava anmärkt, att jag debiterat viss procent av den beräknade
kostnaden såsom arvode för arbetsledarskap i stället för ersättning i form av
dagarvoden. Revisorerna synes därvid icke hava uppmärksammat, att å räkningarna
alltid uppgivits antalet förrättningsdagar, och att med användande
av ersättning i form av dagarvoden ersättningen skulle blivit högre, än om beräkningen
skett efter procent av beräknade byggnadskostnaden.
Det givna exemplet från Harjagers härads väghållningsdistrikt visar tydligen
mitt förfaringssätt. 108 dagar å 28: 60 kr. utgör 3,088: 80 kr. Debiterat är
1,800: — kr. Debiteringen är dessutom i avräkning och sålunda icke slutgiltig
arvodesräkning. Revisorerna hava i sin anmärkning givit sken av, att jag
uppburit 3,688: 52 kr., då jag däremot blott uppburit 1,800 kronor. 1.8 % =
3,688: 52 kr. har i räkningen angivits blott för att visa, att debiteringen icke är
större än som vederbörande taxa medgiver.
Revisorerna säga sig genom undersökning av min debitering för kontroll
och arbetsledning under år 1934 hava erfarit, att sammanlagda årsbeloppel
visar en ersättning per dag avsevärt större än den medgivna. Av det av revisorerna
angivna beloppet 18,451: 35 kr. utgör 10,856: 49 kr. arvode för kontroll
och arbetsledning, medan återstoden utgör rese- och andra omkostnader
samt ersättning för annat arbete.
Den av statsrevisorerna sålunda antydda principen, att arvodesbeloppet per
— 83 —
år ej skall få uppgå till mera än högst 28: 60 kr. multiplicerat med antalet
dagar synes mig egendomlig och icke äga grund i gällande taxa. Det torde
kunna anses orimligt, att arvode för person utan fast avlönad anställning skall
utgå med 28: 60 kr. oberoende av presterat arbete, d. v. s. ersättningen skall
vara lika för ett arbete av minsta enkla beskaffenhet som för flera arbeten av
omfattande art och stora kostnadssummor med åtföljande av stort ansvar för
handhavaren.
Malmö den 7 januari 1936.
Harald W. Andersson.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 19.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1935 församlade revisorer under § 19 av sin berättelse anfört angående vägdistriktens
reseräkningar.
I anledning härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med remissaktens
återställande i underdånighet anföra följande.
Lika med revisorerna anser styrelsen, som själv vid åtskilliga tillfällen funnit
anledning till anmärkning i av revisorerna påtalat avseende, det vara angeläget,
att reseräkning av förevarande slag är så upprättad, att erforderlig
kontroll av i räkningen ingående poster icke försvåras eller omöjliggöres.
Då enligt i ämnet nu och framdeles gällande föreskrifter resekostnads- och
traktamentsersättning utgår bland annat enligt bestämmelserna i allmänna
resereglementet, bör enligt styrelsens mening ifrågavarande bestämmelser i
tillämpliga delar gälla jämväl för upprättande av räkning å dylik ersättning.
Stadgande härom synes kunna intagas i de anvisningar rörande beräkningen
av de till väghållningsdistrikten utgående bidrag till vägunderhåll och
vinterväghållning, som finnas fogade till den nu gällande kungörelsen den
22 oktober 1927 angående dispositionen av anslag till bidrag till vägunderhållet
på landet m. m. Stadgandet, som i huvudsak torde böra innehålla, att
för upprättande av räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skola
bestämmelserna i allmänna resereglementet i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
synes kunna tilläggas föreskrifterna under »5) Förvaltningskostnad».
Sedan dylikt stadgande utfärdats, kommer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att i cirkulär till vägstyrelserna lämna de ytterligare föreskrifter och förklaringar,
som kunna anses erforderliga.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
NILS BOLINDER.
E. G. BKANNE.
84 —
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 20.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1935 församlade revisorer under § 20 av sin berättelse anfört angående vägdistriktets
representationskostnader.
Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med remissaktens
återställande och med överlämnande av från vägstyrelsen i Harjagers
härads väghållningsdistrikt infordrat yttrande, i underdånighet anföra följande.
Såsom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens underdåniga utlåtande den 11
januari 1935 i anledning av revisorernas då förevarande anmärkning i enahanda
angelägenhet framgår, torde statsbidrag å representationskostnader
icke hava utgått till något vägdistrikt. Dylika kostnader falla sålunda helt
och hållet på de väghållningsskyldiga.
Lika med revisorerna anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att dessa utgifter
böra begränsas och allenast förekomma i den utsträckning, medel för
sådant ändamål anvisats av vägstämma. Styrelsen har i anledning därav
till varje vägstyrelse i riket översänt en avskrift av revisorernas anmärkning.
På grund av vad sålunda anförts får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i underdånighet
hemställa, att ifrågavarande anmärkning icke måtte föranleda
vidare åtgärd.
Stockholm den 11 januari 1936.
Underdånigst
NILS BOLINDER.
E. G. BRANNE.
Bilaga.
Såsom yttrande i ärendet får Harjagers härads vägstyrelse åberopa innehållet
i vägstyrelsens protokoll under § 15 för den 23 i denna månad.
Kävlinge den 30 december 1935.
Vägstyrelsen i Harjagers härads väghållningsdistrikt.
I. A. W. FROMELL.
Peter Sjöberg.
Avskrift. Transsumt.
Protokoll, hållet vid sammanträde med vägstyrelsen i Harjagers härads väghållningsdistrikt
å Järnvägshotellet i Kävlinge den 23 december 1935.
Närvarande: Alla ordinarie ledamöterna, vågmästaren N. A. Emmertz och
undertecknad, Sjöberg.
§ 15.
Länsstyrelsen i Malmöhus län hade genom remiss den 21 december 1935,
vägd. nr 54 uppsl. 13—1935, infordrat vägstyrelsens yttrande i anledning av
— 85
vad riksdagens år 1935 församlade revisorer under § 20 i sin berättelse anfört
angående vägdistriktets representationskostnader.
Vägstyrelsen beslöt anföra följande.
Efter den 14 juni 1934 hållen vägstämma inom häradet företogs samma
dag en besiktningsresa. Sedan länge hade det nämligen varit ett önskemål,
att — liksom plägat ske i vissa andra av länets väghållningsdistrikt —- tillfälle
kunde beredas samtliga vägstämmoombud för kommunerna inom väghållningsdistriktet
att vid en gemensam besiktningsresa inom olika delar av väghållningsdistriktet
bese utförda och pågående vägregleringsföretag och verkställda
brobyggnadsarbeten samt överhuvudtaget erhålla en allmän överblick
av vägar, broar m. m.
Under resan besågs bl. a. den under år 1934 färdigbyggda nästan 1 mil
långa vägen mellan Häljarp och Barsebäck. Framkomsten dit skedde icke
förrän vid sjutiden på kvällen. En måltid anordnades därefter å Barsebäcks
saltsjöbad. Vägstämmoombuden voro härvid införstådda med att kostnaderna
komme att ingå tillsammans med övriga utgifter för besiktningsresan.
Vare sig revisorerna eller de väghållningsskvldiga hava framställt erinran
emot utgifterna för representationerna, utan har styrelsen beviljats ansvarsfrihet
för år 1934 såväl beträffande räkenskaper som förvaltning.
Med hänsyn till innehållet i statsrevisorernas utlåtande har vägstyrelsen
emellertid för avsikt att vid kommande vägstämma upptaga ärendet till behandling.
Som ovan.
Peter Sjöberg.
Justerat:
I. A. JV. Fromell.
Länsstyrelsens i Malmöhus
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del. I, sid. 74, § 20.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har länsstyrelsen anmodats
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1935 församlade revisorer
under § 20 av sin berättelse anfört angående vägdistrikts representationskostnader.
Med överlämnande av från vägstyrelsen i Harjagers härads väghållningsdistrikt
samt vägingenjören i länet inkomna yttranden i ärendet får länsstyrelsen,
som förutsätter att statsrevisorernas ifrågavarande anmärkning gjorts
under antagande att representationskostnaderna inginge i underlag för statsbidrag,
i underdånighet endast åberopa vad vägingenjören i sitt yttrande anfört.
Malmö i landskansliet den 4 januari 1936.
Underdånigst
F. RAMEL.
HJ. KJÄLL.
— 86 —
Vägingenjörens i Malmöhus län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 20.
P. M.
med anledning av vad riksdagens dr 1935 församlade revisorer anfört angående
vägdistrikts representationskostnader. (Vägd. 54/13/35.)
Statsrevisorerna hava som exempel på vägdistrikts representationskostnader
påtalat tvenne fall år 1934 i Harjagers vägdistrikt. Till dessa kostnader
har statsbidrag icke utgått.
I övrigt må anföras att under den tid granskning av vägdistriktenas i Malmöhus
län räkenskaper skett genom mig, har mig veterlig! statsbidrag aldrig
föreslagits eller utgått till representationskostnader.
Malmö den 3 januari 1936.
E. Augustinsson.
Länsstyrelsens i Uppsala län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 75, § 21.
Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I anledning av Eder skrivelse den 7 innevarande januari med hemställan
örn yttrande över vad riksdagens år 1935 församlade revisorer uttalat angående
vägen Strängnäs—Enköping får länsstyrelsen härmed anföra följande.
Statsrevisorerna hava till en början lämnat en historik angående vägföretaget
och därvid särskilt redogjort för tilldelningen av automobilskattemedel
till företaget inom Uppsala län. Då denna redogörelse är i vissa delar oriktig,
nödgas länsstyrelsen upptaga densamma till bemötande, något som kunnat
undvikas, därest revisorerna begagnat sig av en så nära till hands liggande
utväg som att före berättelsens avfattande inhämta upplysningar i saken från
länsstyrelsen.
Å sidan 114 uppgiva revisorerna, att länsstyrelsen intill utgången av år
1933 av anvisade 495,270 kronor utanordna! allenast 185,000 kronor. Detta
är icke riktigt. Några medel utöver vad sålunda utanordnats, funnos icke
anvisade. Å samma sida påstås att länsstyrelsen för år 1934 utanordna! allenast
30,000 i stället för i planen upptagna 70,000. Detta är också oriktigt.
Länsstyrelsen tilldelade vägföretaget för år 1934 dels 30,000 kronor genom
beslut den 11 februari 1934 och dels 30,000 kronor genom beslut den 22 november
1934, allt i den mån bilskattemedel genom Kungl. Maj:ts särskilda
beslut ställts till länsstyrelsens förfogande. Sistnämnda belopp kunde icke
utanordnas förrän under år 1935, beroende därpå, att arbetsdirektionens ansökan
om beloppets ^anordnande icke inkom hit förrän den 24 december
1934. Att utanordnandet emellertid icke skedde förrän den 6 februari 1935
sammanhänger med följande. Enligt länsstyrelsernas i Uppsala och Södermanlands
län gemensamma utslag den 13 oktober 1926 skulle beträffande
storleken och beskaffenheten av färjorna vid Hjulstasundet närmare föreskrifter
meddelas av länsstyrelsen i Uppsala län. Först genom arbetsdirektionens
sistnämnda ansökan den 24 december 1934 om utanordnande av från
— 87
år 1934 återstående 30,000 kronor för avbetalning å en reservfärja anmäldes
frågan örn reservfärja för länsstyrelsen och först den 29 januari 1935 ingav
arbetsdirektionen ansökan om färjans godkännande. Sedan vägingenjören
blivit hörd angående färjans beskaffenhet, har länsstyrelsen genom resolution
den 4 februari 1935 godkänt färjan för tagande i bruk. Den 6 i samma
månad utanordnades det begärda beloppet.
Revisorerna göra vidare gällande (se sid. 115) att anledningen till att vägarbetet
icke blivit beträffande detta län inom föreskriven tid fullbordat är
den, att innestående statsbidrag, 200,270 kronor, icke blivit utanordnat. Något
innestående statsbidrag förefinnes icke, och någon utanordning utöver
vad som skett har därför icke kunnat göras. Länsstyrelsen har tilldelat och
utanordnat ur länsfonden till detta företag medel, som endast för ett år,
1934, understiger det i den fastställda 3-årsplanen upptagna, och detta med
ett belopp, som icke är högre än 10,000 kronor, men som däremot för åren
1931—1933 överstiger vad som i samma plan upptagits med icke mindre
än sammanlagt 80,000 kronor.
Företaget har erhållit statsbidrag enligt följande tablå, som jämväl utvisar
vad som varit upptaget i 3-årsplanerna:
År 1929 Av Kungl. Majit till påbörjande
kronor 60,000
» 1931 Upptaget i 3-årsplanen.. 15,000
» 1932 » » » .. 15,000
» 1933 » » » .. 15,000
» 1934 » » » .. 70,000
» 1935 » » » .. 50,000
Ställt till förfogande.... 60,000
» » » .... 50.000
» » » .... 15,000
» » » .... 60,000
» » » .... 50,000
Beträffande ifrågavarande vägarbete i vad detsamma avser detta län vill
länsstyrelsen framhålla, att de medel, som hittills utgått, använts till bestridande
av kostnaderna för vägomläggningen söder om Hjulstasundet till gränsen
mot Södermanlands län samt för två färjor och två färjlägen. Den
närmast angelägna sträckan av den ännu återstående delen av företaget är
den mellan Hjulsta och Svinnegarns kyrka. För denna sträcka bar planen
fastställts genom utslag den 13 oktober 1926. Sedermera har emellertid i
anledning av ortsbefolkningens önskemål ett nytt förslag upprättats, vilket
av vägstvrelsen och vägstämman godkänts. Förslaget måste emellertid i avseende
å plan och kostnadsberäkning kompletteras och har därför ännu icke
underställts Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning. Något avgörande
beträffande denna del föreligger således icke för närvarande. Arbetet härutinnan
kan icke påbörjas förrän nyssnämnda ändringsförslag blivit av Kungl.
Maj:ts befallningshavande prövat och i händelse av besvär jämväl behandlat
av Kungl. Majit.
Enligt 3-årsplanen är för 1936 ett statsbidrag av 25,000 kronor beräknat för
företaget. Länsstyrelsen har emellertid i skrivelse till Eder den 21 november
1935 anhållit att i Edert förslag angående fördelning av automobilskattemedlens
utjämningsandel måtte upptagas ett särskilt tillägg för Uppsala län,
därvid jämväl ifrågasatts att ett belopp av 25,000 kronor skulle beräknas för
vägsträckan Hjulsta—Enköping. De under år 1936 efter sträckningens slutliga
prövning tillgängliga statsbidragen skulle härigenom uppgå till 50,000
kronor, vilket fullt torde motsvara vad som under återstående del av sistnämnda
år kan användas på företaget.
Det av statsrevisorerna påpekade förhållandet att vägföretaget icke blivit
färdigt inom den kontrakterade tiden, är en sak, som ofta inträffar. Arbetsdirektionen
har också inom behörig tid sökt och erhållit anstånd med
färdigställandet av vägen.
— 88 —
Revisorerna hava slutligen framhållit att avsikten med detta företag varit
att på kort tid skapa en huvudled över Mälaröarna mellan Södermanland
och Uppland, men att detta syfte icke vunnits beroende därpå, att de båda
länsstyrelserna tillämpat olika principer i fråga om medelstilldelningen, och
revisorerna hava på den grund uttalat önskvärdheten av att ett effektivare
samarbete kunde i dylika fall åvägabringas mellan länsstyrelserna. För sin
del kan länsstyrelsen emellertid icke finna att någonting stått att vinna på
sådan väg. Det är icke bristen på samarbete, som föranlett att vägen ännu
icke blivit färdigställd, utan det är brist på medel. Därest bidrag till högre
belopp än som skett tilldelats vägföretaget Enköping—Hjulsta, så hade
andra vägföretag av ojämförligt större betydelse ur trafiksynpunkt måst i
motsvarande grad åsidosättas. Den synpunkten får ej heller alldeles förbises,
att de möjligheter, som länsstyrelsen nu haft att med vägarbeten tillgodose
de vägdistrikt, där svårare arbetslöshet varit rådande, skulle hava
förelegat i väsentligt mindre omfattning, än nu varit fallet.
Uppsala slott i landskansliet den 9 januari 1936.
S. LINNÉR.
ELIAS STENIUS.
Byggnadsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 79, § 22.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har Eders Kungl. Majit anbefallt
byggnadsstyrelsen att senast den 11 januari 1936 avgiva utlåtande i
anledning av vad riksdagens år 1935 församlade revisorer under § 22 av sin
berättelse anfört angående byggnadsstyrelsens årsberättelse.
Med anledning härav tillåter sig byggnadsstyrelsen åberopa innehållet i
den i revisorernas berättelse intagna, av styrelsens sekreterare på styrelsens
uppdrag avgivna P. M. i frågan. Styrelsen får därvid särskilt betona, att
arbetet, såväl å de tekniska byråerna som administrativa byrån, med sammanställandet
av det för årsberättelsen erforderliga materialet och dess
vidare bearbetande är av så tidsödande beskaffenhet, att det mången gång
visat sig möta stora svårigheter för styrelsen att med sina begränsade arbetskrafter
medhinna detsamma, utan att andra och viktigare uppgifter undanskötes.
Styrelsen vill emellertid erinra, att styrelsen i underdånig skrivelse den 17
september 1935 angående anslag till styrelsen för nästa budgetår anfört, att
därest administrativa byrån erhölle viss förstärkning av arbetskrafterna,
skulle sekreteraren, som det för närvarande närmast åligger att redigera årsberättelsen,
beredas bättre tid för, bland annat, fullgörandet av detta ständigt
fortlöpande och tidsödande arbete, som hittills ofta måst anstå för de övriga
löpande göromålen på byrån, varigenom berättelsens utgivande icke oväsentligt
försenats.
Vad beträffar frågan huruvida byggnadsstyrelsens årsberättelse i och för
sig kan anses vara av sådant allmänt intresse, att densamma bör i fort
-
89 —
sättningen tryckas, får byggnadsstyrelsen framhålla, att de i samband med
den däri intagna redogörelsen för styrelsens omfattande verksamhet inom husbyggnadsväsendets,
däri inbegripet stadsplaneväsendets område, lämnade sakuppgifter
och meddelade rön enligt styrelsens mening måste anses hava intresse
såväl för de statliga och kommunala institutioner, som handlägga
byggnadsfrågor, som även för den byggande allmänheten i övrigt, givelvis
under den av revisorerna angivna förutsättningen att berättelsen publiceras
utan alltför lång tidsutdräkt. Med hänsyn härtill finner styrelsen alltjämt
för sin del önskvärt, att årsberättelsen även i fortsättningen befordras till
trycket. I varje fall är det enligt styrelsens uppfattning meningslöst att nedlägga
det omfattande och tidsödande arbetet på årsberättelsen, därest densamma
icke skulle tryckas och sålunda icke erhålla en allmännare spridning
utan endast föreligga i maskinskrift.
Remissakten återgår.
I ärendets slutliga handläggning hava byggnadsråden Nilsson, Hjorth, Linden
och Hedqvist samt byggnadschefen Lindh deltagit.
Stockholm den 9 januari 1936.
Underdånigst
CHRISTIAN LOVÉN.
IVAR TENGBOM.
Sten Zethelius.
Riksmarskalksämbetets
skrivelse till byggnadsstyrelsen ang.
Gustaf lilis paviljong å Haga. Revisorernas
berättelse sid. 81, § 23.
Avskrift.
Bilaga.
Till kungl, byggnadsstyrelsen.
Gustav lilis paviljong vid Haga utgör det mest representativa prov Sverige
äger på den arkitekturstil, som konungen omhuldade efter sin italienska resa.
Den rymmer några av landets elegantaste rumsinteriörer, dekorerade av Louis
Masreliez i festlig
på ett alldeles särskilt sätt knuten till Gustav III och hans tidevarv.
Det har sedan någon tid varit tydligt att paviljongen hotas av förstörelse,
om ej en grundlig reparation snarast vidtages, och det är endast av
statsfinansiella skäl som framställning örn statsanslag för detta ändamål
hittills fått anstå. Riksmarskalksämbetet har också i likhet med ståthållarämbetet
på Haga slott haft uppmärksamheten fäst på det otillfredsställande
skick, i vilket detta vackra byggnadsverk befinner sig. På sista tiden har
emellertid förstörelsen såväl av själva byggnaden som av den konstnärliga
inredningen ökats och kommer att fortgå, örn icke förebyggande åtgärder
vidtagas.
Riksmarkskalksämbetet anser att det måste betraktas som ett riksintresse
att denna paviljong vidmakthålles, och finner det därför i högsta grad an
-
— 90
geläget, att snarast möjligt något åtgöres, icke blott för alt hindra förfallet,
utan även för att, så vitt ske kan, återställa denna vackra arkitektoniska
skapelse i sitt ursprungliga skick.
Statsrevisorerna hava också i sin berättelse till nästkommande riksdag fäst
uppmärksamheten på den fara för förstöring, som hotar paviljongen, och
framför allt dess konstnärliga och även i ekonomiskt hänseende mycket
värdefulla fasta inredning. Under åberopande av en från byggnadsstyrelsen
infordrad P. M. i ämnet säga statsrevisorerna att underhållsåtgärder snarast
böra vidtagas, varvid även borde övervägas huruvida och i vilken utsträckning
rekonstruktion av rumsinteriörer bör genomföras. Revisorerna förorda
att efter verkställd utredning i kostnadshänseende erforderligt anslag beviljas
och ifrågasätta att anslaget med hänsyn till ändamålets natur bör uppföras
under riksstatens VI huvudtitel.
Ståthållarämbetet på Haga slott har nu till Riksmarskalksämbetet inkommit
med här bifogade framställning i ämnet, i vilken med sakkunnigt biträde
uppgjorts en approximativ utredning örn vad en fullständig restaurering
av paviljongen skulle kosta, varvid ämbetet tillika angivit den ordning, i
vilken dessa arbeten alltefter deras nödvändighet borde komma till utförande
samt för detta ändamål indelat dem i 3 klasser.
Med anledning av denna framställning får riksmarskalksämbetet sålunda
hemställa att byggnadsstyrelsen som torde vara den myndighet, som det närmast
tillkommer att taga befattning med dessa arbeten, ville hos Kungl.
Maj:t göra framställning örn anvisande av medel för detta ändamål. Enligt
ståthållarämbetets beräkning skulle kostnaden för en fullständig restaurering
av paviljongen belöpa sig till omkring 125,000 kronor, vilket belopp lämpligen
torde kunna fördelas på 2 år.
Riksmarskalksämbetet förutsätter att dessa arbeten, om de komma till stånd,
skola av byggnadsstyrelsen i erforderlig omfattning utföras i samråd med
chefen för kungl, husgerådskammaren, under vilkens vård och ansvar paviljongens
lösa inredning står.
Stockholms slott den 21 december 1935.
OSCAR VON SYDOW.
Riksmarskalk.
C. Sandgren.
Djurgårdskommissionens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 85, § 25.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har djurgårdskommissionen
anbefallts alt avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1935 församlade
revisorer under § 25 av sin berättelse anfört angående för djurgårdskommissionens
räkning utförda arbeten.
Revisorerna hava själva i slutet av omförmälda paragraf framhållit, att
här är fråga om den äldre kommissionen med detta namn och icke om den
nu fungerande. Då så är förhållandet och då samtliga kommissionens nuvarande
medlemmar inträtt i densamma efter den tid, som avses i sagda
— 91 —
paragraf av berättelsen, har kommissionen icke ansett annan utredning från
dess sida kunna ifrågakomma än att kommissionen anhållit örn utlåtande i
ärendet dels av sin förutvarande verkställande ledamot, översten Ingemar
Petersson, den ende kvarlevande av dem som i den förutvarande kommissionen
handlagt omskrivna ärenden, dels av Stockholms stads gatunämnd,
vars ekonomiska mellanhavanden med denna äldre kommission det här
gäller. Från överste Petersson har inkommit en den 2 januari 1936 daterad
förklaring jämte bilagor, vilken härmed överlämnas. Stockholms stads gatunämnds
yttrande kan, enligt vad som meddelats, icke förväntas förrän något
längre fram. Så snart detta yttrande mottagits skall kommissionen därmed inkomma
till Kungl. Maj:t.
I den slutliga handläggningen av detta ärende hava djurgårdskommissionens
samtliga ledamöter deltagit.
Stockholm den 9 januari 1936.
På djurgårdskommissionens vägnar:
Underdånigst
NILS EDÉN.
T. A. TÖRJESON.
Sten Grönvall.
Bilaga.
Till djurgårdskommissionen.
Jag har genom djurgårdskommissionen blivit delgiven årets statsrevisorers
anmärkningsakt emot utbetalningarna under åren 1921—1931 till Stockholms
stads gatukontor (byggnadskontor) för de genom gatukontoret utförda gatuarbetena
inom de under kommissionens förvaltning stående s. k. äldre
exploateringsområdena.
I anledning härav får jag anföra följande:
Det har givetvis icke varit möjligt för mig att på den korta tid jag haft
till förfogande göra någon granskning av de olika belopp, som äro intagna
uti statsrevisorernas anmärkningsakt med därtill hörande siffertablåer. Jag
måste alltså inskränka mig till vissa allmänna principiella uttalanden.
I. Allmänna synpunkter.
Till en början har jag fäst mig vid de tekniska grundprinciper, på vilka
anmärkningarna i stor utsträckning äro byggda. Jag har, såsom torde framgå
av det efterföljande, en helt annan och från statsrevisorerna avvikande
uppfattning i detta hänseende, en uppfattning, som säkerligen delas av alla
teknici med erfarenhet på hithörande område. Det bär varit för mig såsom
ansvarig ingenjör angeläget, att kronans kostnader hållits nere sa mycket
som möjligt och att med hänsyn härtill arbetsmetoder och övriga anordningar
— speciellt angående tiden för arbetenas utförande — valts pa ett sätt,
att detta ändamål i möjligaste mån vunnits. En avsevärd del av anmärkningarna
härröra sig just till denna av mig framförda grundåskådning, som är
helt olika den icke-tekniska, formella och utan hänsyn till de ekonomiska
konsekvenserna av statsrevisorerna intagna ståndpunkten. För att genast
klarlägga, vad jag härmed avser att uttrycka, vill jag framhäva, att jag flin
-
— 92 —
nit med kronans intresse förenat, att resp. arbete utfördes så, att även med
påtaglig risk att i viss utsträckning få göra en omläggning eller justering,
det bleve billigare att utföra resp. arbete efter enklare metod än att göra arbetet
efter en metod, visserligen bättre, men som kostade mer än utförandet
efter den enklare metoden plus omläggningen, resp. justeringen. Denna min
ståndpunkt klarlägges här nedan för de olika arbeten, som ifrågakommit.
Det bör bemärkas, att denna av mig allt fortfarande för de ifrågavarande
arbetenas utförande intagna ståndpunkten hänger intimt tillsammans med
de synnerligen ogynnsamma grundförhållandena, som speciellt å huvuddelen
av Karlaplansområdet varit och äro rådande. Det bör hållas i minnet,
alt — tvärt emot vad den av statsrevisorerna anlitade expertisen håller före
— i fråga örn sammanpressningen av den lösa blåleremassan, varav grunden
i Karlaplanskitteln består, jämviktsläge ännu icke, delvis efter ända till
15 år, uppnåtts. Jag håller för troligt med stöd av den erfarenhet, som samlats
vid Statens järnvägars geotekniska byrå i fråga örn järnvägsbankar
över mark av motsvarande beskaffenhet, att jämviktsläge ännu icke torde å
de sämsta platserna — exempelvis vid Breitenfeltsgatan och vid Stora och
Lilla Bältgatornas korsning — kunna uppnås på åtskilliga år. Att under
sådana förhållanden gå ut ifrån den förutsättningen, att jämviktsläge skall
inträda, låt säga efter en femårsperiod, är sålunda fullständigt felaktigt och
ger en givetvis oriktig syn på detta invecklade tekniska problem. Att man
under de förhandenvarande förutsättningarna för exploateringen icke har
kunnat »vänta ut» jämviktsläget är självklart. Det bör, för att det följande
skall förstås, observeras, att hoptryckning av material av här förekommande
slag sker efter en parabelbåge med tiden och sjunkningen (i
längdmått) som resp. abscissa och ordinata och att sålunda hoptryckningen
per år de första åren är stor och hastigt avtagande, men under senare år
avtager i intensitet tämligen långsamt. Erfarenhet och tillgängliga statistiska
uppgifter från likartade fall måste nödvändigtvis ligga till grund för ett
fackmässigt bedömande av frågorna.
Jag övergår nu till ett bemötande av de särskilda anmärkningarna i principhänseende.
Siffermässigt kan jag icke, såsom ovan uttalats, ge mig in
på de olika frågorna.
II. Avloppsledningarna.
Bevisorerna hava gjort gällande, att de omläggningar av avloppen, som
å vissa platser måst utföras och som delvis betalats av kronan, helt skulle
betalts av staden, då de berodde på antingen bristande noggrannhet vid utförandet,
underhaltiga materialier eller olämplig arbetsplan (konstruktion).
I anledning härav får jag uttala följande. Det finnes vid byggnadsföretag i
allmänhet — såsom broar, husbyggnader, vägar och även avloppsledningar
— ett optimum, innebärande förhållandet mellan kostnaderna för resp. under-
och överbyggnad (Tief- lind Hochbau) och utmynnande däruti, att underbyggnaden
icke får kosta oskäligt mycket i förhållande till överbyggnaden
eller den del av byggnadsföretaget, som är avsedd att tjäna det med företaget
avsedda ändamålet. Att sålunda i detta fall kosta på en grundförstärkning
för kloakledningen, som flerfaldiga gånger överstiger kostnaden för
själva ledningen är ekonomiskt oriktigt. I de fall. som påtalats av statsrevisorerna,
hava markförhållandena varit ytterst ogynnsamma, och denna
ogynnsamma situation har blivit förvärrad genom att den naturliga marken
på grund av bankfyllnad blivit belastad med en vikt upp till 6 å 7 ton per
kvadratmeter. Denna belastning medför så småningom en urvattning och
ändring av den lösa lerans konsistens, vilket i sin ordning medför en volymminskning
av densamma med ty åtföljande rörelser. Avloppsledningen har
93 —
å dessa platser lagts på en betongplatta, vilande på en friktionspålning,
d. v. s. pålarna hava icke nedförts till fast botten, utan man har nöjt sig
med att öka bärigheten genom den friktion, som uppstår mellan pålarna
och den genom pålningen erhållna kompressionen av den närmast runt om
varje påle befintliga leran. Skulle pålar av den längd använts, som erfordrats
för att få stöd av den fasta botten och härigenom undgå att i vertikalled
mer eller mindre rubbas vid lerans volymminskning, skulle underbyggnadens
kostnad kommit upp i en fullkomligt oskälig höjd i förhållande till
priset för själva rörledningen. I de nu avhandlade fallen skulle likväl säkerhet
ej vunnits för att ledningen skulle komma att ligga orubbad, ty även
om dess sjunkning i huvudsak motverkats, återstår dock möjligheten till
dess förskjutning i horisontalled, en förskjutning, som vore tillräcklig för
att nödvändiggöra en omläggning. Markbeskaffenheten å Karlaplansområdet
(lös blålera) är så till ytterlig grad känslig för även små tryckskillnader,
exempelvis genom grundgrävning å en vidliggande tomt, genom skillnad i
fyllningsmassans storlek (bredd) och tyngd på olika sidor om ledningen
m. m., att även med pålning till fast botten ingen säkerhet vinnes, att ej omläggning
likväl måste ske Och vad har då vunnits? »Vinsten» består i att
betydligt större anläggningskapital går förlorat. Man kanske bäst förstår saken
med ett exempel, där de ungefärliga kostnaderna per löpande meter äro
angivna. Antag, att den lagda ledningen har kostat cirka 50 kronor per meter,
varav cirka 30 kronor komma på underbyggnaden, och att vid pålning
till fast botten priset skulle stigit till cirka 100 kronor. Antag vidare, att i
förra fallet man skulle hava måst lägga örn ledningen efter fyra år, men att
ingen omläggning behövt äga rum i senare fallet. Med ränta och omläggning
till ursprungliga priset utgör efter exempelvis sex år kostnad och ränteförluster
i första fallet: (ränta efter 4 procent):
|50.oo + 6X4^°| + (50.oo + 2X4^^C))= 116 kronor,
i senare fallet:
100+6X4 = 124 kronor.
Man finner härav, att det skulle lönat sig att utföra arbetet enligt det första
alternativet. Ännu mer blir detta fallet, då djupet til! fast botten stiger till
bortåt 15 å 20 meter. I så fall ökas för samma ledningsdimension priset upp
till c:a 200 å 250 kronor per löpmeter, som efter sex år motsvarar 248 å
310 kronor, örn ingen omläggning behöver göras. Skulle så emellertid bliva
fallet, blir kapitalförlusten mycket betydande. Vid de av statsrevisorerna anmärkta
fallen hava just mycket dåliga grundförhållanden förefunnits. Stadens
vederbörande ingenjörer och jag hava emellertid varit fullt eniga i fråga
örn den arbetsmetod, som kommit lill användning: Hellre har jag riskerat
en omläggning på kronans bekostnad, än jag varit nied på ett fördyrande
till mer än dubbla priset av den första anläggningen. Har icke full säkerhet
förefunnits att genom användning av en bättre arbetsmetod undgå omläggning
under den tid, som måste förflyta, till dess att staden övertager resp.
gata, har för kronans vidkommande det varit till fördel, att en enklare och
billigare arbetsmetod kommit till användning. Då vid ledningsarbetet inom
Karlaplansområdets huvudsakliga del sådan säkerhet ingenstädes förelegat,
har följden alltså blivit, att friktionspålning använts överallt, där överhuvudtaget
nian måst påla. Beräkningarna hava i full utsträckning och till kronans
synnerliga ekonomiska fördel stått sig. Det bör för övrigt bemärkas,
att från stadens sida ej förefunnits någon anledning att göra ledningsarbetet
94 —
billigt, då ju kronan skulle betala anläggningskostnaderna och staden kunde
riskera att själv — efter övertagandet av resp. gata — få bekosta omläggning.
I realiteten har detta sistnämnda också redan skett i en betydande
utsträckning och kommer att ytterligare äga rum exempelvis i fråga om kulverten
i Valhallavägen. Slutligen får jag tillbakavisa såsom gripen ur luften
varje anmärkning, att avloppsarbetet skulle vara dåligt utfört eller att underhaltiga
materialier använts.
III. Transporterna av s. k. fyllning.
De transporter, som det här är fråga örn, avse förflyttning av från vissa
gator uppriven makadam, som blivit obehövlig med hänsyn till resp. gatas
förseende med varaktig beläggning. Genom överenskommelse med resp. distriktsingenjör
hos staden (kapten K. af Klercker) lyckades jag att utan annan
kostnad än transportkostnaden få denna makadam övertagen av djurgårdskommissionen
och utlagd såsom provisorisk körbana å gator inom
djurgårdskommissionens exploateringsområden. Gammal körbana av makadam
(och även av grus) är mycket värdefull för angivna ändamål, emedan
den -— tack vare förekomsten däri av vissa bindeämnen — hastigt packar
ihop sig och ofta ej behöver vältas för att bilda en användbar — givetvis
ej särdeles hållbar — provisorisk körbana i avvaktan på resp. gatas förseende
med beläggning, i detta fall av gatsten. Gatstensbeläggningen har måst
anstå i allmänhet flera år till följd av de höga fyllningarna och de i stor
utsträckning dåliga grundförhållandena. Under tiden måste emellertid gatorna
dels för gatuarbetena, dels för byggnadsverksamheten vara framkomliga
under alla årstider och detta ordnades med makadampåläggning, alldenstund
bärlager av sprängsten icke ingick i arbetsplanen. Den ovannämnda
uppgörelsen har varit för kronan till stor ekonomisk fördel. Det bör tilläggas,
att den på detta sätt erhållna makadamkvantiteten icke räckt till, utan
ny makadam har också måst inköpas genom staden.
I fråga om bortkörning av gammal körbana från djurgårdskommissionens
exploateringsområden är jag fullständigt ovetande. Statsrevisorernas uppgift
härom förefaller mig hart när otrolig. Förklaring angående ifrågavarande
förhållanden torde böra begäras av Stockholms stads gatukontor.
/V. Planteringarna.
Till en början får jag här göra nedanstående uttalande angående statsrevisorernas
anmärkning, att kronan betalt vissa planteringsarbeten. (Frågan örn
Breitenfeltsgatan behandlas här senare.)
Ordet »plantering» står icke nämnt uti 1905 års avtal. Då emellertid
det i avtalet angives, att kronan skall betala götas iordningställande, följer
genast därav, att alla anläggningar, som enligt stadsplanen kunna hänföras
till park, icke skola betalas av kronan; så har heller icke skett. Frågan kan
således begränsas till plantering å område, som utgör gata. Man har sålunda
att söka få fram en definition å vad, som bör rubriceras som »plantering»
till skillnad mot vad som kan betecknas såsom alléträd eller alléområde,
d. v. s. enskilda fristående, vanligen i gångbana utsatta träd, avsedda
att »uppliva» enformigheten i »Stenöknen». Att en sådan uppdelning
bör göras också gjorts, framgår bland annat därav, att i 1928 års avtal,
vari tidigare följd praxis har codifierats, det uttryckligen uti punkt 3 mom. B
står angivet: Iordningställande av gator, av andra allmänna platser än parker
och likartade planteringar ävensom av alléområde (såsom t. ex. i Valhallavägen),
enstaka träd, gräsmatta och dylikt, tillhörande gata, bekostas
— 95
av kronan, i fråga örn beläggning och plantering dock endast i följande omfattning:
-—- •— -—.» (Fortsättningen avser breddmått för kronans andel
i kostnaderna vid olika gatubredder och hushöjder.) Såsom ytterligare stöd
för att sådan allmän praxis förefunnits får jag hänvisa till 1916 års stadsplanekommittés
utlåtande av 1920 (sid. 241), jämfört med Forsmans kommentar
(sid. 80) till 1931 års stadsplanen. Det bör också bemärkas, att
under tiden 1905—1920 utvecklingen i stadsbyggnadsliänseende tagit stormsteg
framåt; bland annat hava under denna tid (1907 och 1917) antagits
nya stadsplanelagar och arbete igångsatts för en tredje lag (1931 års). Att
under sådana förhållanden för kronans område hålla tillbaka utvecklingen,
bland annat i fråga om markägarens skyldighet att jämväl deltaga uti kostnad
för alléträd m. m. torde sannerligen icke varit till kronans fördel; att.
såsom statsrevisorerna gjort, uppdraga en parallell med förhållandena 1885
synes mig hårdraget.
Då överhuvud taget de i 1928 års avtal intagna bestämmelserna, tillkomna
just med hänsyn till de vaga bestämmelserna uti 1905 års avtal, icke i något
fall avse att öka kronans skyldigheter, men väl att begränsa och förminska
desamma, torde man med skäl kunna utgå ifrån, att kronans skyldigheter
beträffande plantering uti gata icke bör tolkas snävare än vad den motsvarande
bestämmelsen uti 1928 års avtal innebär. Det har också från min
sida, såsom teknisk och verkställande ledamot i djurgårdskommissionen i
fråga örn godkännande av räkningar praktiserats i enlighet därmed. Nu bör
också beaktas, att trädalléer och enstaka träd m. m. förekomma ganska
sparsamt -— alltför sparsamt —- inom de äldre exploateringsområdena, så
att kronans utgifter härför äro relativt små inom dessa områden i jämförelse
med vad som förekommer inom den nyare ladugårdsgärdesstadsplanen. Det
bör här särskilt framhållas, att jag personligen uppmuntrat plantering av
dessa träd för erhållande av ett mera tilltalande utseende av gatorna, något
som i högsta grad befordrar exploateringen. (Hela det lyckliga förloppet
av exploateringen av Ladugårdsgärdet har ytterst berott på den rikliga
»grönskan» inom stadsplanen.) Då jag icke har tillgång till några röken
skaper, kan jag icke i varje särskilt fall nu undersöka och bedöma, vilka
träd m. m. de i olika räkningarna debiterade och av kronan på min attest
utbetalda kostnaderna för planteringsarbeten avse. I den mån en merutgift
verkligen i varje fall uppstått — något som ej är säkert •— borde emellertid
endast denna merutgift hava blivit föremål för anmärkning; avräkning borde
nämligen hava gjorts för genom planteringen föranledd minskning av beläggningsarealen.
V.
V. Planteringen lili Breitenfeltsgatan.
Denna anläggning har kommit att spela en framträdande loll i statsrevisorernas
anmärkningsakt. Det lär vid undersökning enligt anmärkningsakten
hava framkommit kostnader, som fått annan rubrik, d. v. s. blivit
»gömda» och därför undgått min uppmärksamhet vid räkningarnas granskning.
Till en början får jag göra gällande, alt, såsom jag i min förklaring
förra året, då samma anmärkning var uppe, uttalade, jag enligt gängse
praxis räknar en plaskdamm — och något annat finnes ej å Breitenfeltsgatan,
oaktat den ståtliga titeln av »fontän» — till planteringsarbetena, då
den befinner sig inom planteringsområdet. Det gäller sålunda att konstatera,
huru mycket kronan betalat av kostnaderna inom planteringsområdet å
Breitenfeltsgatan samt huruvida enligt Kungl. Majlis brev av den 3
februari 1922 dessa kostnader uppgå till högre belopp, än örn samma
gatumark blivit påfylld samt efter sättningar och ytterligare påfyllnin
-
— 96 —
gar i vanlig ordning försetts med beläggning. Undersökningar härutinnan
gjordes av djurgårdskommissionen redan före arbetenas igångsättande
och får jag i detta hänseende hänvisa till härtill fogade bilagor
(Bil. B), nämligen brev av den 2/4 1923 från den t. f. distriktsingenjören
kapten C. G. Bergman samt skrivelse av den 30/4 1923 från gatudirektören
K. Tingsten (den sistnämnda en påskrift å djurgårdskommissionens
första rekvisition av arbetet å Breitenfeltsgatan). De av kapten Bergman
beräknade kostnaderna på 36,000 kronor hava i verkligheten uppgått
till 43,132.67 kronor för beläggningen och 6,721.85 kronor för planteringen
(fontänen), detta enligt hos djurgårdskommissionen förvarade uppgifter (kalkylationsboken).
Uti de 43,132.57 kronor torde ingå det belopp på något
över 10,000 kronor, som statsrevisorerna anse böra påföras planteringen.
Kostnaden för planteringen har enligt statsrevisorernas anmärkning uppgått
till 17,083.07 kr. Enligt statsrevisorernas tabell 3 äro 6,53 7.84 kronor av planeringskostnaderna
för Breitenfeltsgatan angivna såsom planteringskostnad. Då
planering av det till plantering använda området måst äga rum även örn
detsamma därefter skulle hava belagts, torde omhandlade belopp 6,537.84
kronor böra avdragas från den angivna totalkostnaden, 17,083.07 kronor. Något
överskridande av det enligt Kungl. Maj:ts brev den 3 febr. 1922 tillåtna beloppet
för planteringen har sålunda icke ägt rum. I kostnaden 43,083.07
torde också med all sannolikhet ingå utgiften för alléträden å Breitenfeltsgatans
södra (smalare) del. Det torde här böra bemärkas, att om siffrorna
justeras på sätt som anförts, skulle priset för Breitenfeltsgatans beläggning
— 1,742 kvm. inklusive genomfarten till Valhallavägen — hava uppgått till
22.56 kronor per kvadratmeter, under det att medelpriset för beläggning av
samtliga gator inom de äldre exploateringsområdena beräknas utgöra c:a
20.00 kronor per kvadratmeter.
I detta samband bör här göras ett förtydligande av min förklaring av 5
januari 1935, vilken förklaring synes hava blivit av statsrevisorerna i visst
avseende missförstådd. Det gäller förhållandena i samband med den sättning,
som vissa av hyresgästernas bostadsföreningars hus invid Breitenfeltsgatan
blevo utsatta för till följd av de ytterst svåra grundförhållandena härstädes.
Hyresgästernas arbetsledare begärde nämligen att få gräva upp gatan närmast
intill husen för grundernas friläggande och för att härigenom ernå arbetsplats
för deras förstärkande; härvid erbjöd han sig självfallet att återställa gatan
efter grundförstärkningens utförande. Det var sålunda ej alls fråga örn
några plötsliga sättningar i gatan, som skulle krävt omläggning av beläggning
(då ännu ej utförd å denna del av gatan) och som djurgårdskommissionen
skulle hava krävt, att tomtägarna .skulle betala. Det, som sålunda vid
detta tillfälle inträffat ifråga örn Breitenfeltsgatan, är, att dess färdigställande
fördröjdes ett år och att det ansågs skäligt, att kronans underhåll framflyttades
att omfatta ett tredje år. Det hela rör sig om 459.89 kronor, som kronan
enligt anteckningarna hos djurgårdskommissionen betalat för det extra underhållet.
VI. Underhållet.
Uti 1905 års avtal bestämmes dels att kronan skall betala de provisoriska
åtgärderna för att gatorna skola kunna trafikeras under byggnadstiden, dels
att staden skall, sedan gatorna blivit belagda, underhålla desamma. Häri
föreligger en mycket svårtolkad bestämmelse, nämligen om här avses:
a) att »gatorna» skola betraktas såsom en kollektiv enhet och sålunda underhållet
övertagas av staden, när samtliga gator blivit belagda, övertagandet
skulle i så fall ske på en gång för alla gator inom ett exploateringsområde
eller
— 97 —
b) att »gatorna» i bestämmelsen tänkas hava betydelsen av »gata» d. v. s.
singularis kollektivus och alltså varje hel gata överlämnas samtidigt till underhåll
av staden eller
c) att betydelsen av »gatorna» skall tolkas så, att en gatudel skall över
tagas
av staden till underhåll, när denna gatudel blivit belagd. I sistnämnda
fall kommer man in på den ännu mera svårtolkade frågan örn vad som menas
med »gatudel». Betyder detta ord i här föreliggande fall några kvadratmeter
av gatuarealen, belägna huru som helst å gatan,. såsom statsrevisorernas
tolkning innebär, eller bör man anse ordet avse viss längd av gata, belagd
till hela sin bredd och i så fall huru stor längd, eventuellt i omedelbar
följd av förut av staden underhållen gatudel eller slutligen gatudel örn hel
kvarterslängd? o o
Det är givet, att man måste se denna sak praktiskt. Man mäste fa sa stora
enheter, att arbetet kan rationellt bedrivas och att en möjlighet finnes att
lätt kunna lokalisera arbetet. För min egen del har jag, då det i så fall skulle
varit i hög grad oekonomiskt för kronan, icke kunnat gå med på en tolkning
enligt a) här ovan. Ä andra sidan kan man i praktiken svårligen tänka sig
en mindre gatudel (enligt c)) än hel gatubredd av ett kvarters längd. Men
även härvid är, som framgår av en blick på stadsplanerna, svårigheter med
bestämningen, då kvarterslängden är i stor utsträckning olika å ömse sidor
om resp. gata. Det framgår dock av stadsplanerna, att flertalet gator icke
äro längre än en å två kvarterslängder.
Emellertid har man vid ett bedömande av denna fråga, sedd från synpunkten
av kronans ekonomiska intresse, att taga hänsyn till ett annat förhållande,
som har ett synnerligen stort inflytande på frågan, och det är renhållningsavgifterna.
Då det är känt och för mig varit klart, att ur ekonomisk
synpunkt kronan borde söka att örn möjligt uppskjuta betalandet av
eller helst komma ifrån renhållningsavgifterna, som normalt äro för en
kvadratmeter 10 till 20 gånger större än underhållskostnaderna, så har jag
ingenjörsmässigt resonerat på följande sått och också tätt stadens ingenjörei
att gå med på detta resonemang:
1) Gatorna äro beträffande äganderätten kronans, intill dess att äganderätten
genom särskild överlåtelsehandling övergår till staden, överlåtelse
har ännu ej skett.
2) Det är kronan, som jämlikt avtal bekostar och genom stadens gatukontor
utför gatuarbetena.
3) Så länge kronan underhåller resp. gata och på lämpligt sätt under tiden
själv håller den ren, kan 1902 års på 1898 års Kungl, brev vilande bestämmelser
örn renhållningen av gata framför kronans fastighet icke till
lämpas.
.
4) Då slutligen genom fortgående försäljning av tomter den tidpunkt inträder,
då kronan ej längre äger fastighet vid viss gata eller gatudel, är det
från denna tidpunkt, som kronan bör vara befriad ifrån gatuunderhållet.
Det har sålunda från min sida städse vaktats på, att örn möjligt gatas färdigställande
och det fullständiga bebyggandet utmed densamma följts åt.
Härigenom hava kronans ekonomiska intressen i möjligaste mån tillgodosetts,
då kronan enligt ovanstående icke varit skyldig betala renhållningsavgifter.
Djurgårdskommissionen har i verkligheten ej heller betalt några
sådana avgifter under hela exploateringstiden lill och med år 1933. (Överståthållarämbetet
har djurgårdskommissionen ovetande betalt renhållningsavgift
för Nobelparken. Sedan detta blev bekant för kommissionen, ombesörjde
jag avgiftens borttagande.) Jag vill meddela, alt jag redan tidigare
uppgjort en överslagsberäkning över de belopp, till vilka dessa renhallnings
7
— Rev.-berättelse ann- slät siter kel för är 1935. II.
— 98 —
avgifter skulle hava belöpt sig och hänvisas härutinnan till närslutna
uppställning (Bil. D).
Emellertid säges ovanstående bevisföring icke stå sig ur .juridisk svnpunkt,
utan skulle kronan hava varit pliktig att betala renhållningsavgifter. "Huru
härmed förhåller sig få juristerna själva förklara. Jag vill bär endast påpeka,
att i så fall hava juristerna brutit mot sin egen uppfattning, vilket torde
framgå av bilagda avskrift av gatunämndens protokoll den 7 februari
1934 (Bil. A).
Det återstår emellertid att här framlägga några synpunkter i fråga om
tidpunkten för utförandet av beläggningsarbetena. Det torde ju vara fullt
klart, att då underhållet av en provisorisk körbana av makadam belöpte sig
till 30 å 75 öre per kvadratmeter och år (jämför infordrade anbud härå),
det var av vikt att, så snart gatubankarnas sättning nedgått till viss storleksordning,
få den varaktiga beläggningen — i detta fall gatsten — utförd å
körbanan, detta, emedan enligt statistiken underhållet kunde beräknas nedgå
till 5 å 6 öre per kvadratmeter och år. Det gällde då att bedöma, när tidpunkten
var inne för beläggningens utförande med hänsyn till ga tukroppens
sjunkäng. Här har min och stadens ingenjörers uppfattningar gått
isär. Från stadens sida har man velat uppskjuta beläggningsarbetet, för att
det ej skulle uppsta kostnad för staden att efter någon tid nödgas riva upp
beläggningen och höja gatan. Från min sida har intresse förelegat att få
beläggningen utförd så tidigt som möjligt för att dels slippa ifrån det dyrare
underhållet av den provisoriska körbanan, dels för exploateringens fortgående
få gatorna fullt i ordning samtidigt med bebyggelsens framskridande,
det sistnämnda en för det ekonomiska resultatet av exploateringen synnerligen
viktig faktor. Det är tydligt, att nyssnämnda motsatta intressen måste
jämkas ihop. För mig förelåg ett mycket svårbedömligt problem, nämligen
att med ledning av erfarenheten avgöra, när sjunkningens intensitet avtagit
så mycket, att risken för en omläggning framskötes till tid, då en sådan omläggning
ej längre skulle åvila kronan att bekosta. Problemet var in casu
givetvis svårare att lösa, ju större djupet var till fast botten och sålunda tiden
för den fortgående sammanpressningen av bottenmaterialet (blålera) utsträcktes.
Problemet komplicerades också i hög grad därav, att grundläggningsarbetena
å tomterna voro förenade med länshållning, som i och för sig
bidrog till att öka intensiteten av sjunkningen av gatukroppen på kortare eller
längre avstånd från tomten. Att genom kontraktbestämmelse göra resp.
tomtköpare ansvarig för en genom länshållning m. m. förorsakad sjunkäng
av gatukroppen skulle dels förorsakat en betydlig nedsättning av tomtpriset
dels överhuvud taget varit i tekniskt hänseende värdelöst, då ju aldrig något
exakt belopp skulle kunna med bindande beviskraft angivas på skadans
omfattning, helst d ena sidan en plötslig sättning kan hava förorsakats av
flera olika samtidigt pågående grundläggningsarbeten, å andra sidan i de
flesta fall det ej uppstått någon plötslig sänkning, utan en fortgående sådan,
som ej kan skiljas från den normala, av den allmänna hoppressningen och
urvattningen av blåleran förorsakade sjunkningen. I detta sammanhang
bör bemärkas Kungl. Majds dom den 16 februari 1927 i fråga om ansvarigheten
för schaktning å tomten nr 22 i kvarteret Polacken (Bil. E). Domen
torde utgöra prejudikat beträffande nu föreliggande rättsförhållande. För
att komma till ett resultat i denna fråga enades stadens ingenjörer och jag
därom, att för samtliga hela gator skulle djurgårdskommissionen taga riskerna
under två år efter beläggningen av resp. gata. Härigenom undvekos alla
blivande svårlösta meningsskiljaktigheter om ansvaret. Att kronan gjort
en vinst härigenom torde framstå vid en sakkunnig granskning av räkenskaperna
samt av det förhållandet, att exploateringen kunnat fortgå utan
— 99 —
gnissel och trassel från tomtköparnas och allmänhetens sida — en synpunkt,
som vid den föreliggande formella granskningen av statsrevisorerna helt lämnats
å sido. Det troligen från det tekniska biträdet hos statsrevisorerna
upptagna momentet att en väsentlig del av underhållskostnaden skulle förorsakats
av den metod, som användes för stensättningen, motsäges därav,
att, ehuru stensättningen utfördes på samma sätt å alla gator, underhållet å
gator med fast underlag — exempelvis Linnégatan, Laboratoriegatan, Artillerigatan,
Lovisagatan, Skepparegatan, Ulrikagatan, Fredrikshovsgatan,
Kruthusplan — kostat en obetydlighet eller rent av ingenting.
Det bör i detta sammanhang nämnas några ord örn vari underhållet efter
beläggningens slutförande å resp. gata till en avsevärd del har bestått, nämligen
uti justeringen av gångbaneplattorna (Bil. C). Det sista, som vid en
gatas beläggning kommer till utförande, är ordnandet av gångbanorna,
detta emedan byggnadsarbetet och speciellt grundläggningen lägger hinder
i vägen för detta arbete, intilldess att huset står färdigt utvändigt. Den intill
huset verkställda utfyllningen hinner i allmänhet icke att fullt sätta sig,
förrän gångbanan måste ordnas antingen provisoriskt med trägångbanor
eller direkt med plattor. Frågan är då: vilket är för kronan billigast, antingen
att till en början lägga trägångbanor och efter viss tid utföra plattläggning
eller att direkt utföra plattläggning och bekosta efterföljande
justering.
Per löpmeter gångbana ställer sig kostnaderna för de provisoriska resp.
justeringsarbetena på ungefär följande sätt:
alt. a: trägångbana (samma virke antages använt 5 ggr å olika platser)
3.60 _j_ g_4Q _ 3 Q2 j-r per löpmeter (inklusive transporter).
5
alt. b: justering av plattbeläggning 0.60 kr. Denna siffra har framtagits
med ledning av räkenskaperna. Justering har nämligen icke behövts överallt.
I detta sammanhang måste framhållas, att alt. a måste tillgripas, då tiden
är mycket knapp och särskilt ogynnsamma fyllningsförhållanden föreligga
eller då den permanenta gångbanan skall läggas å annan plats än den, som
för tillfället av olika anledningar måste provisoriskt användas. Det har
med stöd av ovanstående alltså varit angeläget, att i så stor utsträckning, som
det tekniskt varit möjligt, använda alt. b. Hade jag emellertid haft anledning
att misstänka, att statsrevisorerna av formella skäl skulle göra anmärkning
häremot, skulle jag, ehuru i strid mot statens ekonomiska intresse,
kanske tvingats att gå in för alt. a.
Jag har med det ovan anförda genomgått den tekniskt-ekonomiska sidan
av statsrevisorernas anmärkningar. Det bör nu sägas några ord om de administrativt-juridiska
synpunkter, som förekomma i statsrevisorernas anmärkningsakt,
detta, ehuru min förklaring på 1934 års statsrevisorers anmärkningar
med det stöd denna förklaring fått av Stockholms stads ombudsmans
skrivelse den 4 januari 1935 samt gatukontorets skrivelse den 8 januari
s. å. i huvudsak innehåller, vad från min lekmannaståndpunkt kan
anföras i delta hänseende. Först dock ett uttalande örn VII.
VII. De felaktiga beteckningarna å räkningarna.
De uppseendeväckande uttalanden, som i statsrevisorernas anmärkningsakt
förekomma i berörda hänseende, äro för mig fullständigt överraskande
och jag anser mig icke varken färdig eller ens böjd för att på grund av dessa
— 100 —
uttalanden fatta någon ståndpunkt i denna fråga. Det tarvas ett bestyrkande
eller en förklaring från stadens sida av huru härmed förhåller sig
saint en undersökning i vad mån i anslutning härtill ett återbärande av utbetalade
belopp kan vara påkallat. Jag hyser intet tvivel, att icke staden
också, om en sådan återbäring kan anses överensstämma med allmän rätt,
skall godvilligt och utan att förskansa sig bakom en eventuell preskription
genast till statskassan inbetala, vad som till äventyrs orättmätigt bekommits.
Jag förbigår alltså dessa anmärkningar.
Vill. Granskning av stadens räkenskaper.
Såvitt jag kan finna utgör denna fråga det centrala uti statsrevisorernas
anmärkningsakt. Jag kan härutinnan endast upprepa, vad jag anfört
i min förklaring av den 5 januari 1935: Djurgårdskommissionen har icke
fått taga del av stadens räkenskaper. Förfrågningar, som vid olika tillfällen
gjorts, hava beredvilligt besvarats i så måtto, att en lokalisering av resp. arbete
kunnat ske. Däremot har fran stadens sida icke delgivits kommissionen
sådana uppgifter, som exempelvis förrådspriset på olika gatstenssorter,
grus och andra materialier, åtgången av förbrukningsmaterial, såsom spåntplank,
kostnaden för länshållning etc. Djurgårdskommissionen har ej haft
anledning att tvivla på redbarheten inom stadens förvaltningsorgan, om än
kommissionen redan på ett tidigt stadium kom till klarhet, att stadens debiteringar
voro mycket höga oell högre än om arbetet utförts på entreprenad
av enskild företagare. Emellertid bör det härvid bland annat observeras,
att de i staden arbetande stensättarbasarna med sina lag hade ett visst monopol
på stensättningsarbetena (liksom hamnarbetarlagen i fråga om lastning
och lossning av fartyg) — vilket en gång tog sig uttryck uti blockad
av stensättningen å Roslagsvägen från Ålkistan och norrut, detta, emedan
vederbörande entreprenör anlitat annat arbetsfolk. Det hade alltså säkerligen
under tidsperioden 1920—1930 icke gått för sig att utan vidare genom
utomstående folk få stensättning utförd å djurgårdskommissionens exploateringsområden.
Den av kommissionen direkt från produktionsorten erhållna
gatstenen blev därför satt genom stadens stensättarlag. Vinst föi kronan
av att gå ut i strid mot dessa lag och deras höga av staden godkända taxor
torde med hänsyn till alla på frågan inverkande, bär ovan berörda faktorer
icke hava varit att påräkna. Sedan numera stensättningen inom staden i det
stora hela upphört, hava arbetslagen upplösts. Vidare bör observeras, att i
ett eventuellt kontrakt med entreprenör skulle denne reserverat sig mot
alla oberäkneliga kostnader, föranledda av den osäkra grunden. Detta hade
givit anledning till en mängd trassel och ersättningsanspråk, dyrbara och
långsamma kompromisser eller rättegångar — allt olägenheter, som medfört,
att vinsten av att få att göra med en enskild, alltid profithungrig entreprenör
säkerligen icke kunnat bliva så stor, som man nu med s. k. efterklokhet
skulle kunna tendentiöst deducera fram.
Statsrevisorerna göra bland annat gällande, att djurgårdskommissionen
bort vägra betala räkningar, som kommissionen funnit innebära för höga
kostnader, och på så sätt kunnat framtvinga räkenskapernas tillhandahållande
och en eventuell nedsättning av den debiterade kostnaden. Som framgått
av dan förra året av mig avgivna förklaringen, har djurgårdskommissionen
icke begagnat en sådan utanför lagens råmärken liggande åtgärd. För min
personliga del — jag tror också, att mina dåtida kamrater skulle instämt
däri — får jag betvivla, att en statens myndighet gentemot en institution av
Stockholms stads natur, betydenhet och ekonomiska vederhäftighet skulle
vare sig varit betjänt med eller ens vågat sig på ett så betänkligt och utan
— 101
stöd av lag och avtal stående tilltag. Aktionen hade med säkerhet fått en helt
annan påföljd, än statsrevisorerna nu efteråt förutsätta. Staden skulle helt
enkelt hava inställt arbetena åt kommissionen, som härigenom förhindrats
få färdiga de gator, vid vilka kommissionen sålt tomter och byggnader uppförts.
Vidare skulle all tomtförsäljning hava avstannat, alldenstund ej någon
vill köpa en tomt utan säkerhet, att få gatan iordninggjord utmed fastigheten,
då denna är färdigbebyggd. Därjämte hade kommissionen måst räkna
med skadeståndsanspråk från de fastighetsägare, som skulle lidit skada av
arbetenas inställande.
Och under allt detta skulle staden hava sett sin största konkurrent örn
tomtköparna vara satt ur spelet. Som framgår av vad nu anförts, skulle
en betalningsvägran endast hava blivit till fördel för den, som avsågs att
betvingas, nämligen staden.
IX. Slutord.
Det har redan av förra årets förklaring framgått, att enligt mitt förmenande
enda möjligheten till att komma någonstädes med staden i fråga om gatuarbetena
och nedbringandet av kostnaderna för desamma har varit att söka
»lirka sig» fram och åstadkomma samförstånd vid arbetenas planläggning
och utförande. Ilar jag såsom teknisk, resp. verkställande ledamot av djurgårdskommissionen
och den, som närmast haft att handlägga ärendena rörande
arbetena, brustit i detta hänseende, må jag klandras, men det synes
mig upprörande, att nu »post festum», då statsrevisorernas uppslag örn bland
annat betalningsstrejk ej längre har aktualitet och ansvar för metodens tilllämpning
sålunda ej kan ifrågakomma, djurgårdskommissionens förutvarande
ledamöter och främst jag själv skola göras till syndabock för konsekvenserna
för staten av en av riksdagen själv fem år före djurgårdskommissionens
tillkomst godtagen överenskommelse. Och till slut några frågor:
Varför hava under alla de gångna åren, varken regering, vederbörande statsråd
eller riksdag, riksdagsrevisorer, statens fastighetskommission m. fl. tidigare
beordrat, hemställt eller ens föreslagit djurgårdskommissionen att använda
sig av den nu av årets riksdagsrevisorer framlagda metoden med betalningsstrejk?
Okunniga om de höga kostnaderna hava de icke varit. Och
huru skulle saken hava bedrivits vidare? Det skulle blivit kronan, som inför
domstol måste uppträda såsom kärande. Vilka lagrum skulle härvid kunnat
åberopas? Någon rätt för kronan att få fram stadens räkenskaper till
granskning har jag ej trott förefinnas: att kräva skadestånd för att staden
inställt arbetena förefaller mig svårt, då 1905 års avtal icke innehåller någon
bestämmelse örn tid för arbetenas färdigställande och staden i varje fall
skulle kunnat åberopa betalningsvägran från kronans sida. Och någon möjlighet
att genom annan person utföra arbetena föreligger ej, då ju staden
har haft ett oinskränkt monopol på att utföra desamma. Den enda angreppsmöjligheten
från kronans sida gent emot staden inskränker sig till en bevisföring,
huruvida i något fall den av staden debiterade kostnaden kan anses
hava varit oskälig. Jag har mångfaldiga gånger, bland annat i anmälan
till statsrevisorerna år 1923, framhållit, att en undersökning i fråga örn de
olika å-priserna för gatstensmaterial borde göras, ty där är en bevisföring
i realiteten möjlig. Jag vidhåller denna min tidigare uttalade åsikt. I andra
fall är i praktiken en bevisning icke möjlig att åstadkomma. Exempelvis: hur
skulle det utan tillgång till stadens räkenskaper kunna bevisas, att för visst
arbete de av staden utbetalade arbetslönerna varit oskäligt stora; huru skulle
det kunna bevisas, att del använts oskäligt mycket grus och cement, för
många pålar, för mycket plank till spånt lill visst arbete otc.? Fåfängt. Riks
-
— 102 —
dagen har i 1905 års avtal en gång givit Stockholms stad ett oinskränkt arbetsmonopol.
Konsekvenserna skola ej falla på mig.
Hade statsrevisorernas på den tekniskt-ekonomiska expertisens efterklokhet,
bristande kännedom örn alla på frågornas bedömande vid tidpunkten för
deras avgörande inverkande faktorer samt allmän oerfarenhet i fråga örn
svåra grundförhållanden byggda uttalanden skolat läggas till grund för djurgårdskommissionens
uppgörelser med staden angående ifrågavarande arbetens
utförande, skulle kronan med all säkerhet fått vidkännas ytterligare kostnader,
som skulle rört sig om nu oberäkneliga belopp. Staden skulle nämligen
för visso påfordrat åtskilliga för kronan dyrbara anordningar för att
eliminera alla de ovan angivna risker, för vilka djurgårdskommissionen nu
ansett sig böra stå självrisk hellre än att betala de riskpremier, som i annat
fall på sätt ovan antytts av staden måste hava krävts och icke kunnat enligt
1905 års avtals lydelse undvikas. Mina beräkningar härutinnan hava också
visat sig väl motsvara verkligheten.
Jag förklarar till slut, att jag inom ramen av min förmåga redligen sökt
tillvarataga kronans ekonomiska intresse, vilket jag ansett och anser gå
framför de nu efteråt framkomna formella tolkningarna av 1905 års avtal.
Och jag erkänner icke, att dessa tolkningar skulle kunnat genomföras gent
emot Stockholms stads bestridande eller ens i varje fall varit till fördel för
kronan med hänsyn till därmed följande konsekvenser.
Det måste väl erkännas, att djurgårdskommissionens exp Roteringsverk -samhet är en affär av stora dimensioner och det vore väl måhända icke alldeles
opåkallat, att ett någorlunda affärsmässigt betraktelsesätt tillämpades
med avseende å affärens skötsel. Att verksamheten överhuvud anförtrotts
åt ett särskilt för ändamålet skapat organ och icke överlämnats till något
ämbetsverk torde väl tyda på, att affärsmässighet avsetts skola vara den
ledande principen inom djurgårdskommissionen och icke formalism.
Stockholm den 2 januari 1936.
INGEMAR PETERSSON.
Avskrift. Bilaga A.
Utdrag av protokollet, hållet hos Stockholms stads gatunämnd
den 7 februari 1934.
§ 15.
Föredrogs följande av gatukontoret avgivna tjänstememorial:
»Den 8 november 1933 beslöt gatunämnden för sin del godkänna gaturenhållningsavgift
för bland annat vissa under djurgårdskommissionens förvaltning
stående för närvarande obebyggda fastigheter.
Från kommissionens sida har framhållits, att gatudelarna utmed dessa
fastigheter ännu icke äro fullt ordnade och att de till följd därav ej heller
överlämnats till staden. Underhållet och renhållningen av dessa skulle därför
tillsvidare åligga djurgårdskommissionen. Kommissionen har emellertid
anhållit att få denna renhållning verkställd genom stadens försorg för
det pris, som kunde anses skäligt med hänsyn till att arbetet ej behövde
utföras i samma omfattning som på fullt ordnade och bebyggda gator.
Gatukontoret har efter förhandlingar med kommissionen åtagit sig att
under förutsättning av gatunämndens godkännande ombesörja renhållnin
-
103
gen av Strindbergsgatan utmed kv. Taptot, Mässen och Röda Rosen, Skepparegatan
utmed kv. Kasernberget samt Erik Dahlbergsgatan, Karlaplan
och Värtavägen invid kv. Fältöversten, allt för en årlig ersättning av 3,452
kronor. Åtagandet, som gäller intill dess vidliggande tomter blivit bebyggda
eller försålda, dock högst 10 år, har av djurgårdskommissionen godkänts.
Kontoret hemställer örn nämndens godkännande av överenskommelsen.
Beträffande vidare Vallhallavägen utmed kv. Fältöversten, som enligt nu
gällande stadsplan skall breddas genom att en del av förutvarande kvartersman
utlägges till gata, har från kommissionen framhållits, att icke
heller denna gatudel ännu överlämnats till staden. Då vidgningsarbetet
icke för kommissionens del medför några fördelar, enär det ännu icke på
länge torde bliva bestämt hur kv. Fältöversten slutligt skall användas, bleve
det för kommissionen synnerligen betungande, om denna mark, såsom en
följd av gatans ordnande, belastades med ytterligare renhållningsavgifter.
Då det emellertid ur stadens synpunkt måste anses angeläget att gatubreddningen
kommer till stånd både med hänsyn till de fördelar detta bereder
trafiken och på grund av önskvärdheten, att gatan här snarast ordnas på
ur utseendesynpunkt tillfredsställande sätt, och då vidare härigenom arbetstillfällen
beredas, har från kommissionen ifrågasatts, att, därest arbetet
kommer till utförande inom den närmaste tiden, det må anstå med debitering
av renhållningsavgifter för denna gatudel, till dess vidliggande mark
försäljes eller bebygges, dock högst 10 år.
Gatukontoret, som finner ett sådant medgivande skäligt, hemställer, att
nämnden ville besluta bifall härtill.
Stockholm den 13 januari 1934.
N. K. SUNDBLAD.
G. V. Odhner»
Nämnden biföll vad gatukontoret hemställt.
Enligt protokollet:
Signe Karlsson.
A vskrijt.
Bilaga B 1.
Till djurgårdskommissionen.
Härmed meddelas att kostnaden för beläggning och plantering av Breitenfeltsgatan
i enlighet med arkitekt Wallanders förslag av gatukontoret beräknats
till 36,000 kronor. I kostnaden har beräknats körbanans beläggning
inom kant- och sidosten antingen med smågatsten (exklusive stenkostnad)
eller asfaltmakadam, plantering (exklusive fontäner) samt gångbanornas
beläggande med cementplattor.
Stockholm den 12 april 1923.
C. G. Bergman.
— 104 —
Avskrift.
Bilaga B 2.
Till Stockholms stads gatukontor.
Med hänvisning till i avskrift bifogade skrivelse får djurgårdskommissionen
härmed anhålla, att Ni ville gå i författning om utförande för en kostnad
ej överstigande 36,000 kronor av beläggning och plantering av Breitenfeltsgatan
i enlighet med ett av arkitekten Sven Wallander uppgjort förslag.
Stockholm den 17 april 1923.
På djurgårdskommissionens vägnar:
INGEMAR PETERSSON.
Axel Westin.
(Påskrift på brevet)
Då den av distriktsingeniören C. G. Bergman meddelade summan för
beläggning och plantering av Breitenfeltsgatan endast avsåg att utgöra uppgift
å den ungefärliga kostnaden för arbetenas utförande och således icke
kan betraktas såsom ett anbud från gatukontoret, anhålles att Djurgårdskommissionen,
i likhet med vad som tidigare ägt rum, ville insända rekvisition
å arbetets utförande.
Stockholm den 30 april 1923.
Karl Tingsten.
Bilaga C.
Sammandrag av underhållskostnaderna för gator efter beläggningens utförande.
Å färdiga gator | Å ännu ej färdiga gator | |
Artillerigatan . . | — | — |
Banérgatan .... | — | (under sex år) 1,634:98:6=272:50 p. år |
Breitenfeltsgatan 1,039: 81 | (under tre år) ■—- | |
Grevgatan..... | — | — |
Hjorthagsvägen. | — | (under fyra år) 2,968: 55:4 = 742: 14 p. år |
Karlaplan..... | 242:_ | (under två år)=121:— — renh. 442: — |
Karlavägen .... | 103: 02 | > - |
Kavallerivägen . | — | — |
Laboratoriegatan | — | — |
Lilla Bangatan. | 63: 08 | » (renh. 872: 56 p. år) — |
Linnégatan .... | — | — |
Lovisagatan. . . . | — | — |
Lutzengatan . . . | 639: 43 |
|
Narvavägen. . . . | — | _ |
Nobelgatan .... | — | __ |
Skepp argatan . . | — | (renh. 422: 50 p. år) — |
Stora Bangatan | 52: 33 | » _ |
Strandvägen . . . | — | — |
— 105 —
Å färdiga gator
Å ännu ej färdiga gator
Tysta gatan ...
Ulrikagatan....
Valhallavägen. .
Värtavägen ....
Östermalmsgatan
131:16 (under två år) —
— (under fyra år) 3,596:43:4=899:11 p. år
renh. 2,160: — p. år
— » 523:32:4 = 130:83 p. år
renh. 1,200: — p. år
Summa 2,270: 83
Summa 8,723: 28
Bilaga D.
Jämförande kostnadstablå för tiden 1921—1931.
Alternativ I: renhållningsavgifter enligt Kungl. Maj:ts brev den 28 januari 1898
och 4 oktober 1901.
Alternativ II: underhållskostnader enligt förefintliga verifikationer.
| Alt. | i | Alt. II |
Gata | kronor | kronor | |
Artillerigatan....................... | ........... 4,400 | — | 2,557:92 |
Banérgatan ........................ | ........... 10,800 | — | 2,722; 29 |
Breitenfeltsgatan.................... | ........... 1,710 | — | 1,322: 38 |
Fredrikshovsgatan................... | ........... 2,580 | — | — |
Grevgatan......................... | ........... 5,500 | — | 3,106: 34 |
Hjorthagsvägen..................... | ........... 8,244 | — | 4,758: 15 |
Karlaplan ......................... | ........... 5,082 | — | 2,505: 90 |
Karlavägen ........................ | ........... 2,600 | — | 1,025: 56 |
Kavallerivägen (se Strandvägen) ...... |
|
| — |
Laboratoriegatan ................... | ........... 4,100 | — | 51: 56 |
Lilla Bältgatan (plötslig sättning)..... | ........... 4.800 | — | 6,708: 61 |
Linnégatan ........................ | ........... 3,920 | — | 613: 07 |
Lovisagatan........................ | ........... 3,400 | — | 224: 53 |
Liitzengatan (plötslig sättning)........ | ........... 5,300 | — | 8,075:18 |
Narvavägen........................ |
|
| — |
Nobelgatan ........................ | ........... 10,380 | — | 9,783: 19 |
Skeppargatan ...................... | ........... 10,700 | — | 4,445: 93 |
Stora Bältgatan (hastig sättning)...... | ............ 7,100 | — | 22,573: 53 |
Strandvägen........................ | ........... 50,365 | — | 3,681: 48 |
Tysta gatan ....................... | ........... 2,830 | — | 991: 77 |
Ulrikagatan........................ | ............ 2,430 | — | 478: 78 |
Valhallavägen...................... | ............ 21,600 | — | 10,077: 18 |
Värtavägen ........................ | ............ 9,000 | — | 708: 59 |
Östermalmsgatan ................... | ............ 880 | — | — |
| Summa 167,721 | — | 86,471: 94 |
Underhåll av obelagda gator......... | ............ 51,000 | — | — |
| 218,721 | — | 80,471: 94 |
Avdrages Alt. II.................... | ............ 86,471 | 94 |
|
Skillnad mellan Alt. 1 och Alt. II .... | ........... 132,249 | 06 |
|
106 —
Transsumt. Bilaga E.
Kungl. Maj.ts dom den 16 februari 1927. (Se nytt juridiskt arkiv 1927,
sid. 72.)
Angående schaktning å tomten n:o 22 i kv. Polacken.
»------------------------
Av utredningen i målet framgår, att det å Viktorias tomt utförda schaktningsarbetet
förorsakat sättningar i marken inom Lybergs fastighet; och med
hänsyn till vad som upplysts angående beskaffenheten av grunden till den
å samma fastighet uppförda bageribyggnaden och en däri uppmurad bakugn
måste det antagas, att de i samband med schaklningsarbetet uppkomna
skadorna å samma byggnad och ugn föranletts av sättningarna och icke
berott på bristfällighet i grunden.
Det måste vidare anses utrett, att sättningarna uppkommit dels därigenom
att vid upptagande av schaktgropar invid gränsen till Lybergs fastighet
sand och grus från Lybergs mark runnit ut i groparna mellan och under de
däri anbragta spånten ävensom runnit ned i håligheter, som bakom spånten
uppkommit efter borttagna stenar, dels ock därigenom att schaktgroparnas
upptagande medfört en viss torrläggning av marken å Lybergs fastighet med
därav följande sammansjunkning. Med hänsyn till skadornas beskaffenhet
och tiden för deras framträdande jämte vad i övrigt härutinnan förekommit
i målet får det antagas, att den förstnämnda av de berörda omständigheter
varit den huvudsakliga orsaken till sättningarna.
Då det icke, så vitt utredningen givit vid handen, skäligen kunnat krävas,
att Viktoria och Contraktor skulle förutsett, att sådan skadebringande uttorkning,
som nyss nämnts, kunde bliva en följd av schaktningsarbetet, kunna
Viktoria och Contraktor — även om det varit möjligt att anordna arbetet
så att berörda menliga påföljd förebyggts — icke göras ansvariga för därav
uppkommen skada.
Omförmälda utrinning av sand och grus är däremot, enligt vad av utredningen
framgår, att tillskriva bristande noggrannhet och omsorg vid schaktningsarbetet,
och Contraktor, som verkställt detta arbete, samt Viktoria, som
på sin fastighet låtit utföra arbetet, äro därför skyldiga att ersätta Lyberg
den därav uppkommande skadan.»
Djurgårdskommissionens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 85, § 25.
Till Konungen.
I skrivelse av den 10 januari 1936 meddelade djurgårdskommissionen, att
kommissionen i anledning av det till kommissionen remitterade uttalandet av
1935 års statsrevisorer under § 25 av deras berättelse anhållit örn yttrande
dels av förutvarande verkställande ledamoten, överste I. Petersson, vars förklaring
bilades skrivelsen, dels av Stockholms stads gatunämnd, som icke
hunnit inom remisstiden behandla ärendet. Sedan gatunämnden numera
avgivit sitt yttrande, får kommissionen härmed överlämna detsamma.
— 107 —
Härmed har djurgårdskommissionen förebringat det material, som den
kunnat åstadkomma till belysande av revisorernas anmärkningar i angivna
punkt, vilka på sätt förut framhållits icke avse den nuvarande kommissionen.
Vad revisorerna sammanfattningsvis ifrågasatt om vidtagande av åtgärder
för återvinning till kronan av belopp, som enligt revisorernas framställning
felaktigt utbetalats till staden, anser sig kommissionen icke hava att uttala
sig örn. Ett bedömande av de gjorda anmärkningarna i deras förhållande
till överste Peterssons och gatunämndens bemötanden lärer icke kunna förväntas
från kommissionens sida.
I ärendets handläggning hava kommissionens samtliga ledamöter deltagit.
Kommissionens tekniska och juridiska ledamöter, byråchefen Torjesen och
advokaten Bauer hava ansett sig böra avgiva ett särskilt yttrande i ärendet,
vilket här bifogas.
Stockholm den 1 februari 1936.
På djurgårdskommissionens vägnar:
Underdånigst
NILS EDÉN.
T. A. TOMESON.
Sten Grönvall.
Särskilt yttrande
angående av riksdagens år 1935 församlade revisorers uttalanden i fråga om
av Stockholms stad för djurgårdskommissionens räkning utförda arbeten.
Ehuru vi icke funnit oss böra yrka, att djurgårdskommissionen som sådan
skulle ingå i bedömande av föreliggande ärende, anse vi oss dock efter
studium av riksdagsrevisorernas anmärkning och de från Stockholms stads
gatunämnd och från översten I. Petersson inkomna yttrandena böra för egen
del giva uttryck för följande reflexioner:
1885 års avtal fastslår i största allmänhet principen att kostnaderna för
gatornas (utom Narvavägen) fullständiga anordnande och förseende med avloppsledning
skulle bäras av markägaren, medan staden därefter skulle underhålla
och belysa desamma. 1 1905/11 års avtal har denna princip något
närmare utformats, men alltjämt genom mycket summariska bestämmelser.
Åt samarbetet mellan kronans och stadens vederbörande myndigheter har
lämnats att träffa närmare bestämmelser om tid och sätt för olika arbetens
utförande, avgöranden om tveksamma poster skulle hänföras till anläggningseller
underhållskostnader m. m.
Örn därvid från kronans sida påyrkats, att staden skulle ikläda sig kostnaderna
för alla efter första färdigställandet av ett arbete erforderliga efterarbeten,
även till den del sådana efterarbeten bleve föranledda av påräkneliga
sättningar i grunden, hade staden givetvis valt att redan vid respektive arbe
tens första utförande, utan hänsynstagande till kostnaden, utföra arbetena på
sådant sätt, att efterarbeten åtminstone av betydenhet icke skulle varit att
förutse. Genom ett sådant förfaringssätt torde antagligen de arbeten staden
— 108
enligt överenskommelserna skolat utföra kommit att draga kostnader, som
betydligt överskridit de belopp, som av statsrevisorerna anmärkts för mycket
utbetalade till staden.
De av staden verkställda och av djurgårdskommissionen bekostade omläggningarna
av avloppsledningarna inom Karlaplansområdena hava till största
delen utförts innan respektive gator blivit försedda med permanentbeläggning
och sålunda före den tidpunkt då staden haft skyldighet ikläda sig underhåll
av gatorna och de i desamma befintliga ledningarna. Att staden, som
av revisorerna förutsattes, skulle vara ansvarig för de å ledningarna efter
deras första iordningställande uppkomna bristfälligheterna redan av den anledning,
att ledningarna utförts på sätt av staden själv bestämts, torde, i
anslutning till vad ovan anförts angående sättet för arbetenas utförande, ur
ekonomisk synpunkt icke hava varit klokt att från kommissionens sida söka
göra gällande. Annorlunda hade det givetvis ställt sig om de uppkomna skadorna
varit att tillskriva bristande planmässighet, olämpligt val av konstruktion
eller material eller annat dylikt fel, för vilket staden haft att bära ansvaret.
Handlingarna i ärendet synas emellertid icke föranleda till antagande
av sådant fel; tvärtom torde det stå i överensstämmelse med gängse praxis
vid utförande i rörlig grund av arbeten av här ifrågavarande slag, att en
konstruktion som inklusive påräkneliga efterarbeten ställer sig billigare än
en från början mera hållbar konstruktion väljes hellre än den senare.
I fråga om av staden debiterade kostnader för planteringsarbeten synes det
tillämpade förfaringssättet, att sådana gatuplanteringar som trädrader, mindre
gräsplaner och dylikt behandlades på samma sätt som gatuanläggningarna
i övrigt, d. v. s. blevo anlagda på kronans bekostnad för att därefter underhållas
av staden, stå i full överensstämmelse med avtalens anda och med
gängse betraktelsesätt. Till belysning i sistnämnda hänseende må nämnas,
att ett av Kungl, byggnadsstyrelsen år 1932 upprättat normalförslag till gatukostnadsbestämmelser
(Statens offentliga utredningar 1932: 40) innehåller
bestämmelse att kostnaderna för ordnande av enklare planteringar och rännstenar
ävensom för annat, som erfordras för gatas försättande i fullgott skick,
skall ersättas av tomtägaren, samt att i förklaringen till förslaget angives att
med enklare planteringar avses vanliga gräsmattor, en rad alléträd i varje
gångbana eller motsvarande anordningar. — Erinras må också, att ifrågavarande
planteringsarbeten ju åsyftade att åt det av kronan exploaterade området
giva ett tilltalande utseende och att därmed på lång sikt främja kronans
exploateringsverksamhet.
Beträffande därefter de kronan av staden debiterade kostnader för underhåll
av kör- och gångbanor, så synes flertalet i de revisorernas utlåtande
bifogade tabellbilagorna upptagna större posterna för underhållsarbeten avse
arbeten utförda samtidigt med att beläggningsarbeten utförts i respektive
gator. Underhållsarbetena synas sålunda i dessa fall hava verkställts innan
vederbörande gatudel blivit färdigställd med permanent beläggning och således
innan stadens åliggande i fråga om underhållet enligt överenskommelserna
trätt i kraft. En del underhållsarbeten hava visserligen utförts efter
permanentbeläggningens färdigställande, men i det övervägande antalet sådana
fall torde ovan angivna förutsättningar i fråga om det mest ekonomiska
sättet för arbetenas utförande hava varit ledmotivet för kommissionens godtagande
av de av staden gjorda debiteringarna. Örn staden, i sådana fall
då den på djurgårdskommissionens hemställan verkställde permanentbeläggning
tidigare än skyldighet därtill förelegat, begärde att kronan skulle vidkännas
underhållet under någon kortare tid, ungefärligen motsvarande den
vunna förkortningen av den tid, varunder kronan eljest haft att bekosta
109
underhållet av provisorisk beläggning, synes det icke hava inneburit åsidosättande
av kronans intresse att tillmötesgå en sådan begäran. Och bade
kommissionen, under åberopande av bristen på skriftligt förbehåll härom
från stadens sida, sökt tillbakavisa en sådan debitering, så hade väl staden
därefter utfört permanentbeläggning av varje särskild gata så sent som möjligt.
Revisorerna hava uttalat, att den nu verkställda undersökningen i ärendet
givit ytterligare belägg för av 1934 års riksdagsrevisorer gjorda uttalanden.
Då sistnämnda revisorer, såsom stöd för sin uppfattning att kronan debiterats
kostnader för arbeten, vilka rätteligen bort bäras av staden, bl. a. åberopat
att stadens myndigheter godkänt anmärkningar, som under senaste
åren från kronans sida framställts mot debiteringar för arbeten av enahanda
art, anse vi oss böra framhålla, att de arbeten som ifrågavarande anmärkningar
avsågo, såvitt vi kunnat finna, icke varit av samma art som de av
revisorerna nu påtalade arbetena, frånsett möjligen ett eller annat enstaka
undantag, gällande mindre belopp. Ifrågavarande anmärkta debiteringar
avsågo sålunda, i de delar desamma av gatukontoret återtogos, en planteringsanläggning
i Ulrikagatan, underhåll av trottoarbeläggning i Valhallavägen,
vilken beläggning varit färdigställd sedan flera år tillbaka, samt diverse arbeten
i Strandvägen, innefattande bl. a. ändring av den tidigare utförda gatuprofilen
och återställningsarbeten efter borttagandet av den provisoriska
spårvägslinjen till 1930 års utställning. De debiteringar, mot vilka revisorerna
rikta sig, gälla däremot huvudsakligen plantering av enstaka träd i
gångbanor, mindre gräsmattor i gatuhörn o. d. samt arbeten med underhåll
och omläggning av ledningar och beläggning, utförda antingen innan, samtidigt
med eller inom de närmaste åren efter det permanentbeläggning av
respektive gatudel utförts, allt arbeten som det enligt vår ovan uttalade åsikt
under förhandenvarande förhållanden funnits anledning för kronan att beKosta.
Örn ock bestämt avstånd måste tagas från vissa uttalanden i gatunämndens
skrivelse och däri atergivna utlåtanden av stadens ombudsman, synes
dock kronans ställning enligt de summariskt avfattade avtalen hava varit sådan,
att den dåvarande djurgårdskommissionen — hellre än att genom en
stelt formell inställning till uppkommande tolkningsfrågor komma i strid
nied staden och därigenom riskera försening av tomtförsäljningen och avsevärd
ränteförlust för kronan — haft att genom jämkningar och eftergifter
söka på ett affärsmässigt sätt nå fram til! bästa möjliga resultat för den pågående
exploateringsverksamheten. Att härvid i vissa fäll icke kunnat undvikas
sådana eftergifter gentemot staden, som efteråt — åtminstone när de
ses isolerade synas kunna vara diskutabla, och att feldebiteringar från
stadens sida i en del fall kunnat hava förekommit, torde under förhandenvarande
förhållanden och med den omfattning, som kommissionens verksamhet
hade, icke rimligtvis böra läggas vederbörande alltför mycket till
last, i synnerhet örn man tager i betraktande det enligt vår åsikt förtjänstfulla
sätt, på vilket den förutvarande djurgårdskommissionen i stort sett
torde hava genomfört den exploateringsverksamhet, sorn varit densamma
anförtrodd.
På grund av ovan anförda synpunkter framstår det för oss som mycket
tvivelaktigt, huruvida utsikter föreligga därtill, att åtgärder i syfte att till
kronan återvinna någon del av de utbetalda beloppen skulle lända till ett
nämnvärt resultat. ^ Bättre tro vi, att statsrevisorernas utredningsmaterial
kan tillgodogöras på sådant siitt, att de i ärendet påpekade oklarheterna i
de äldre avtalsbestämmelserna och därav föranledda tolkningsfrågor hållas
— Ilo —
i minnet vid redigeringen av de nya stadsplaneavtal mellan kronan och Stockholms
stad, varom underhandlingar pågå, så att dylika oklarheter och tolkningssvårigheter
bliva för framtiden i möjligaste mån förebyggda.
Stockholm den 1 februari 1936.
T. A. Tor jeson. H. Bauer.
Stockholms stads gatunämnds
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 85, § 25.
Det föreliggande
ärendet.
Rättsförhållandet
enligt 1885
och 1905 års
exploateringsavtal.
Stadens ombudsman
den
16 januari
1936.
Till djurgårdskommissionen.
Med skrivelse den 28 december 1935 har djurgårdskommissionen till
Stockholms stads gatukontor överlämnat en avskrift av 1935 års riksdags
revisorers berättelse, i den del denna berättelse berör för djurgårdskommissionens
räkning av Stockholms stad utförda arbeten (§ 25), med hemställan
om gatukontorets yttrande häröver, om möjligt före den 9 innevarande
januari månad. Sedan gatukontoret underställt gatunämnden ärendet,
får nämnden — som icke inom den angivna knappa tiden hunnit pröva
detsamma — härmed anföra följande.
I den utredning, varmed statsrevisorernas förevarande yttrande inledes,
redogöres i första hand för de avtal, som mellan kronan och staden åren
1885 och 1905 träffats rörande exploateringen av gardesregementenas tomtområden
samt delar av Norra Djurgården vid Karlaplan och Skogsinstitutet.
Därvid göras vissa uttalanden rörande den rättsliga innebörden närmast av
1905 års överenskommelse, bland annat i avseende å kronans skyldighet att
bekosta planteringar och visst gatuunderhåll.
Gatunämnden har häröver inhämtat yttrande av stadens ombudsman,
som i en den 16 januari 1936 avgiven promemoria anfört i huvudsak följande.
Såsom i statsrevisorernas berättelse framhålles, hava ifrågavarande gatuarbeten
utförts på grund av två mellan kronan och staden träffade överenskommelser,
varav den äldre, som avsåg ändring av stadsplanen för områden,
som disponerades av fotgardesregementena, ingicks redan på 1880-talet och den senare, som avsåg stadsplanens utsträckning över vissa delar
av Ladugårdsgärdet, träffades i början av 1900-talet.
Vad den förra överenskommelsen beträffar, föranleddes denna av kronans
önskan att exploatera de dåvarande gardeskaserntomterna. Sedan för sådant
ändamål kronan upprättat förslag till ändring i stadsplanen, överlämnades
detta till stadsfullmäktige för vederbörlig behandling, varvid i avseende
å gatornas ordnande tillika föreslogs, att endast de gatudelar, som komme
att omgiva de nya kaserntomterna, skulle på visst sätt iordningställas
på kronans bekostnad; att staden skulle övertaga och ordna vissa gatudelar,
mot det att kronan kostnadsfritt avstode härför behövlig mark; samt
att de övriga i förslaget upptagna gatornas planering, grusning och trottoarsättning
skulle bekostas av ägarna till de tomter, som skulle försäljas, varefter
staden skulle övertaga och i den mån de omgivande kvarteren bleve
bebyggda fullständigt ordna dessa gator.
Sedan drätselnämndens första avdelning i avgivet yttrande framhållit, att
gatornas första fullständiga iordningställande borde bekostas av vidliggande
— lil —
tomters blivande ägare, hemställde stadsfullmäktiges beredningsutskott, då
ett biträdande av avdelningens förslag, att regleringen borde göras beroende
av den fullt ordnade gatumarkens kostnadsfria överlåtande till staden icke
borde möta någon betänklighet, att stadsfullmäktige måtte besluta visst tilllägg
till stadsplanen för Ladugårdslandet, varigenom dels vissa ifrågavarande
område berörande gator skulle vidgas, dels fyra nya gator skulle
upptagas genom eller utmed området, dels ock två området berörande gator
skulle förlängas, allt avseende underlättandet av områdets exploatering, under
villkor att på staden utan ersättning överlätes äganderätten till marken
för dessa nya gator och gatudelar samt att staden icke drabbades av
någon kostnad för de föreslagna gatornas eller gatudelarnas fullständiga ordnande
med avloppsledning och tuktad sten i både kör- och gångbanor, de
senare inom huggna kant- och rännstenar. Därjämte hemställde beredningsutskottet
att stadsfullmäktige måtte åtaga sig, »att, sedan förenämnda
villkor för stadsplanens antagande blivit fullgjorda, för framtiden underhålla
dessa nya gator och gatudelar». Vad sålunda av beredningsutskottet
föreslagits godkändes av stadsfullmäktige vid sammanträde den 8
november 1884, varefter Kungl. Maj:t dels den 25 september 1885 fastställde
det av stadsfullmäktige antagna stadsplaneförslaget, dels ock den 2 oktober
samma år godkände de av stadsfullmäktige för stadsplanens antagande uppställda
villkoren.
Den överenskommelse, som sålunda kom till stånd, blev enligt statsrevisorerna
grundläggande för de efterföljande stadsplaneöverenskommelserna
rörande, bland annat, kronan tillhöriga områden å Norra Djurgården vid
Rataplan och Skogsinstitutet. En närmare granskning av denna överenskommelse
synes därför påkallad.
Då staden däri åtog sig att, sedan de av stadsfullmäktige för stadsplanens
antagande uppställda villkoren blivit fullgjorda, för framtiden underhålla
och belysa de nya gatorna och gatudelarna, innebar detta, att den åtagna
underhålls- och belysningsskyldigheten icke skulle inträda, förrän samtliga
nämnda villkor blivit till fullo uppfyllda. De nya gatorna och gatudelarna
skulle sålunda utan någon kostnad för staden vara i sin helhet
fullständigt ordnade med avloppsledning och tuktad sten i både kör- och
gångbanor, de senare inom huggna kant- och rännstenar, samt till staden
överlämnade, innan någon underhålls- eller belysningsskyldighet i fråga örn
dessa gator eller gatudelar inträdde för staden. Att arbetet med gatornas
iordningställande skulle utföras på eli tekniskt fullt ändamålsenligt sätt, torde
få anses uppenbart. Även örn vissa delar av de nya gatorna eller gatudelarna
ordnats på angivet sätt, innefattade således åtagandet icke någon
skyldighet för staden att underhålla och belysa dessa iordningställda delar,
förrän jämväl de nya gatorna och gatudelarna i övrigt blivit på föreskrivet
sätt ordnade och marken blivit på staden överlåten. I den mån staden dessförinnan
fullgjort underhåll och belysning av dessa gator och gatudelar eller
delar därav, har detta därför inneburit ett tillmötesgående mot kronan,
vartill någon laglig skyldighet icke förelegat för staden, överenskommelsen
kan nämligen icke utan våld på svenskt språkbruk tolkas som örn staden
däri utfäst sig till underhålls- och belysningsskyldighet »i den mån» de nya
gatorna och gatudelarna blivit på föreskrivet sätt ordnade eller »i den mån»
de för stadsplanens antagande uppställda villkoren beträffande de nya gatorna
och gatudelarna blivit fullgjorda.
överenskommelsen kan emellertid icke anses hava inneburit något hinder
för kronan att själv ombesörja de nya gatornas och gatudelarnas ordnande
på angivet sätt eller något förbehåll för staden att utföra detta arbete.
1885 års
avtal.
112 —
1905 års De av stadsfullmäktige 1905 uppställda, sedermera av Kungl. Majit och
avtal. riksdagen godkända villkoren för stadsplanens utsträckande över delar över
Djurgården, vilka gälla för de områden vid Karlaplan och Skogsinstitutet,
varöver stadsplan av Kungl. Majit fastställdes den 15 december 1911, föreskriva
bl. a., att gator, torg och allmänna platser skola med full äganderätt
till staden överlåtas och överlämnas i planerat skick enligt av stadsfullmäktige
godkända profiler. Villkoren angiva icke uttryckligen den tidpunkt,
överlåtandet av äganderätten skall ske, men då överlåtandet och överlämnandet
av marken skulle ske i »planerat skick», torde man vara berättigad
anse, att överlåtandet skulle ske åtminstone innan staden skulle utföra de
arbeten för gatornas och de allmänna platsernas fullständiga iordningställande,
vilkas utförande staden förbehållit sig. Först sedan gatorna därefter
blivit på i villkoren angivet sätt iordningställda, skulle staden övertaga deras
underhåll. Detta är också i full överensstämmelse med 1885 års överenskommelse,
vilken ju varit grundläggande för den för stadsplaneområdena
vid Karlaplan och Skogsinstitutet gällande överenskommelsen. Gatumarkens
överlåtande och gatornas fullständiga iordningställande skola enligt
båda överenskommelserna föregå stadens övertagande av underhållet. I
den senare överenskommelsen har lika litet som i den förra utsagts eller
eljest på något sätt kommit till uttryck, att övertagandet av underhållet skulle
ske »i mån av» gatornas iordningställande, och gatumarken har ännu
icke, trots under hand vid olika tillfällen gjorda påminnelser, blivit överlåten
till staden.
Villkoren för stadens övertagande av gatuunderhållet inom stadsplaneområdena
vid Karlaplan och Skogsinstitutet äro sålunda ännu icke^ fullgjorda.
Att staden likväl i viss utsträckning fullgjort detta underhåll är
sålunda att betrakta som tillmötesgående från stadens sida.
Vad beträffar arbetena för gatornas ordnande torde det visserligen vara
obestridligt, att då gator, torg och allmänna platser skulle överlåtas i planerat
skick, kronan också ägt att ombesörja arbetet för planeringens utförande.
Å andra sidan hade staden icke någon skyldighet att utföra detta
arbete. Dess utförande av staden har sålunda varit beroende på särskilda
överenskommelser. Villkoren härför hava icke kunnat dikteras vare sig av
kronan eller av staden, och de äro icke heller på något sätt reglerade i
överenskommelsen om stadsplanens utsträckande över nu ifrågavarande områden.
Utförandet av övriga arbeten för gatornas och de allmänna platsernas
fullständiga iordningställande, inbegripet erforderliga trummor och ledningar
för regn- och spillvattnets avledande, var i överenskommelsen förbehållen
staden, men skulle arbetet utföras »pd kronans bekostnad». Dessa
arbeten hava också blivit utförda av staden efter rekvisition av djurgårdskommissionen
i den mån deras utförande ansetts påkallad av tomtförsäljningen.
Angående betydelsen av uttrycket »på kronans bekostnad» har jag redan
tidigare yttrat mig, då fråga var örn 1934 års statsrevisorers berättelse, och
finner ingen anledning att frångå min då uttalade uppfattning (se nedan).
Denna står också, såsom jag jämväl då framhållit, i^ full överensstämmelse
med såväl rättspraxis som doktrin och har icke på något sätt bemötts i
statsrevisorernas nu föreliggande berättelse. Någon grund för uppfattningen
att staden skulle utföra ifrågavarande arbeten »på räkning» med skyldighet
att specificera och verifiera sina egna kostnader för arbetenas utförande
torde icke kunna framletas vare sig i den mellan kronan och staden träffade
överenskommelsen eller eljest. Staden har därför haft full rätt att
— 113 —
vägra tillhandahålla sina räkenskaper över arbetena nied tillhörande verifikationer.
Det i statsrevisorernas berättelse gjorda uttalandet, att likvidering av de
för arbetena utfärdade räkningarna bort vägras, intill dess för granskning
erforderliga specifikationer och övriga handlingar hållits tillgängliga för
kronan, synes därför ägnat att väcka förvåning, så vida detta uttalande
skall anses gjort av statsrevisorerna. Om de debiterade beloppen varit oskäligt
höga, hade ett dylikt förfarande kunnat anses motiverat, men icke
eljest. Nu har emellertid debiteringarna för de för kronan utförda arbetena
skett efter samma grunder, som eljest tillämpats i fråga om arbeten, som
av staden utförts på annans bekostnad, och det torde därför icke hava
varit möjligt visa oskäligheten av de för de särskilda arbetena fordrade ersättningsbeloppen.
Den svenska rätten lär därför hava kunnat bereda staden
möjlighet att utbekomma de debiterade beloppen, utan att staden därför
behövt förete sina räkenskaper över de avsedda arbetena eller därtill
hörande verifikationer. Av berättelsen framgår emellertid icke tydligt, huruvida
anmärkta uttalande är att tillskriva statsrevisorerna eller allenast den
djurgårdskommissionens ingenjör, vilken av statsrevisorerna lär hava anlitats
för utredning i föreliggande fråga. Inför en särskilt tillsatt kommission för
undersökning av 1931 och 1932 års avloppsarbeten å Ladugårdsgärdet har
han tidigare medgivit, att han för att förmå gatukontoret att i detalj lämna
de uppgifter, varav han för granskning av kontorets räkningar ansett sig
i behov, framställt påståenden, vilka voro tämligen vagt grundade (bihang
6/1934 i stadsfullmäktiges tryck, sid. 13). Sett mot bakgrunden härav är
nämnda uttalande mindre anmärkningsvärt.
I statsrevisorernas berättelse framliålles att, då kronan enligt 1905 års överenskommelse
iklädde sig underhållsskyldighet beträlfande de planerade
gatorna under provisorietiden, detta innebar ett tillmötesgående från kronans
sida. Därmed vill väl göras gällande, att kronan härigenom åtagit
sig något, som icke ålegat kronan enligt 1885 års överenskommelse. Det är
visserligen riktigt, att denna icke innehåller någon motsvarande bestämmelse,
men då stadens underhållsskyldighet såväl enligt 1905 som enligt 1885 års
överenskommelse inträdde först sedan gatorna blivit, fullt iordningställda, till
staden överlämnade, synes det ofattbart, vari tillmötesgåendet skulle bestå.
Det låg helt och hållet i kronan-exploatörens intresse att under provisorietiden
hålla gatorna i någorlunda framkomligt skick.
Ifrågavarande överenskommelser innehålla ej något örn plantering i gatorna.
Orsaken härtill torde vara, att parterna icke tagit i betraktande den framtida
möjligheten därav. Det synes emellertid uppenbart, att grunden för
överenskommelserna varit, att gatorna skulle till staden överlåtas i fullt färdigt
skick. Detta framgår av vad som föregick 1885 års överenskommelse.
Hade det kunnat förutses, att sådana planteringar skulle komma till utförande,
hade med all sannolikhet staden bland villkoren för stadsplanernas
antagande uppställt även det villkoret, att sådan plantering skulle bekostas
av kronan. Att kronan skulle hava vägrat godkänna ett sådant villkor är
desto mindre sannolikt, som det enligt 1931 års stadsplanelag är berett stad
möjlighet att av tomtägare utfå ersättning för sådan plantering. Stadens
rätt till ersättning för utförandet av de i statsrevisorernas berättelse avsedda
planteringarna torde emellertid, oavsett överenskommelsernas avtattning, tå
anses klar, då de blivit utförda för kronans räkning efter rekvisition, sorn
staden icke haft anledning antaga annat än att den varit fullt behörig, och
arbetet dessutom måste anses hava skott till fördel för kronans här bedrivna
exploateringsverksamhet.
S — Rev.-berättelse ang. statsverket för är 1935. II
— IM
Ombudsmannen
den 4
»annar i 1935.
G atup lantens
gar.
Ombudsmannens bär åberopade, tidigare avgivna promemoria angående
stadens skyldighet att tillhandahålla kronan räkenskaper rörande de för kronans
räkning utförda arbetena är av följande lydelse:
Rättsförhållandet mellan kronan och staden med avseende på dessa arbeten
torde närmast vara att betrakta såsom arbetsbeting med kronan såsom
beställare och staden såsom arbetstagare och bedömas med hänsyn till de för
arbetsbeting gällande grundsatserna.
Då i anmärkta villkor föreskrives, att där nämnda arbeten skulle utföras
genom stadens försorg på kronans bekostnad, kan detta icke anses hava
inneburit annat, än att staden förbehöll sig att genom egna organ eller genom
av staden anlitad entreprenör under stadens kontroll låta utföra arbetena,
men att full ersättning för arbetena skulle betalas av kronan. Hur ersättningen
skulle beräknas var icke angivet. Uttrycket »på kronans bekostnad»
kan nämligen icke anses vara av någon betydelse härför. Före de särskilda
arbetenas rekvirerande har någon uppgörelse örn ersättningen icke träffats
eller någon särskild grund för densammas beräknande avtalats. Staden har
därför i enlighet med gällande rättspraxis varit berättigad att erhålla skälig
ersättning för arbetena. Därest den fordrade ersättningen varit oskälig, har
det ålegat kronan att därom förebringa bevisning. Men kronan har icke
haft någon laglig rätt att för sådant ändamål taga del av stadens räkenskaper,
ej heller har någon skyldighet förelegat för staden att för granskning
hålla kronan räkenskaperna till handa, då staden icke härtill utfäst
sig. Om, såsom uppgivits, vid ett tillfälle stadens dåvarande byggnadschef
avvisat från Djurgårdskommissionen framställd begäran om tillstånd för
kommissionen att taga del av stadens räkenskaper rörande de för kronans
räkning utförda arbetena, har han haft stöd härför i gällande rätt.
Ovan angivna uppfattning rörande det vederlag, som vid arbetsbeting bör
utgå då överenskommelse därom icke träffats, har uttalats i Bernt Hasselrots:
»Några spörsmål angående Vindikationsrätt och Arbetsbeting», omtryckt,
Malmö 1926 sid. 118, och i Hugo Wikander arbete: »Örn det materiella
arbetsbetinget och dess viktigaste rättsföljder», sid. 213 ff., och vinner
stöd av där åberopade rättsfall. Ytterligare stöd härför lämnar en
analogivis tillämpning av 5 § i köpingen: »Är köp slutet utan att priset
blivit bestämt, erlägger köparen vad säljaren fordrar, där det ej kan anses
oskäligt.»
I de fall på senare år, då Djurgårdskommissionen önskat erhålla närmare
uppgifter för granskning av stadens debiteringar, hava emellertid sådana
uppgifter av gatunämnden såvitt möjligt tillhandahållits, ehuru någon stadens
skyldighet härtill enligt ombudsmannens ovan återgivna mening icke
föreligger.
I övrigt vill gatunämnden till vad ombudsmannen anfört för egen del i
särskilda punkter lägga följande.
Innebörden av de ifrågavarande överenskommelserna har uppenbarligen
varit, att staden icke skulle drabbas av någon kostnad för de nya gatornas
fullständiga ordnande. Kostnaden för mindre, i gata ingående planteringar,
såsom träd och trädrader, smärre gräsmattor och dylikt, böra i överensstämmelse
härmed bestridas av kronan. I det år 1928 mellan kronan och staden
träffade, för staden väsentligt oförmånligare avtalet rörande den fortsatta
exploateringen av Ladugårdsgärdet, har kronans bidragsskyldighet i begränsande
syfte mera detaljerat bestämts. Därvid hava gatuplanteringar av nyss
angiven art uttryckligen bestämts skola bekostas av kronan. Så mycket
mera torde det tidigare avtalet få anses äga enahanda innebörd.
I enstaka fall kunna väl olika meningar göras gällande, huruvida en plantering
skall anses tillhöra gatan eller, såsom mera omfattande böra bekostas
115 —
av staden. Då ett sådant spörsmål för några år sedan uppkom i avseende
å gatuplanteringen i Ulrikagatan, har staden för sin del, i syfte att visa kronan
tillmötesgående, åtagit sig anläggningskostnaden.
Det torde också böra beaktas, att kostnaden för gatuplantering i allmänhet
är lägre än för beläggning. Ett utbyte av beläggning mot plantering har
sålunda medfört en kostnadsbesparing för kronan. Däremot är underhållskostnaden
för plantering större än för beläggning, och staden har därför
genom att medverka till planteringarnas utförande åtagit sig ökade framtida
kostnader.
I fråga om kostnaderna för planteringsarbetena framhålles i statsrevisorernas
utredning bland annat,
att sådana kostnader under granskningsperiodens första år ej synas hava
debiterats kronan;
att en av gatukontoret år 1920 upprättad kostnadsberäkning av då återstående,
kronan åliggande gatu- och ledningsarbeten inom exploateringsområdet
icke heller upptager några kostnader för planteringar;
samt att Kungl. Maj:ts godkännande av att den lilla gatuparken i Breitenfeldsgatan
i viss omfattning finge bekostas av kronan »synes hava åstadkommit
en förändrad inställning hos stadens myndigheter i fråga om möjligheterna
att påföra kronan kostnader för planteringsarbetet». Sålunda
indrogos tidigare reserverade anslag för vissa gatuplanteringar, och kostnaderna
härför debiterades i stället kronan.
Med anledning av denna framställning må framhållas, att i gatukontorets
kostnadsberäkningar från den tid, varom här är fråga, liksom i viss omfattning
alltjämt, kostnader för gatuplanteringar icke upptagas särskilt utan
inräknas i beläggningskostnaderna. Under åren 1920—1924 utförda planteringsarbeten
ingå följaktligen i beläggningskostnaderna. Att de från tidigare
år reserverade anslag för trädplanteringar i Värtavägen och Hjorthagsviigen,
som stodo till gatunämndens förfogande, vid utgången av år 1923
återburos till stadskassan berodde ingalunda på någon sådan avsikt från
gatuförvaltningens sida, som statsrevisorernas utredningsmän vilja antyda,
nämligen att med utgångspunkt från Breitenfeldsanläggningen å kronan
övervältra planteringskostnader, som staden tidigare ensam ansett sig böra
bära. Denna anslagstekniska disposition sammanhänger helt enkelt med
den budgetreform, som staden år 1924 genomförde, och enligt vilken alla
tidigare, ofta mångåriga och betydande reservationer för uppskjutna gatuarbeten
i huvudsak indrogos och vid budgetreglcringen medräknades bland
de allmänna överskotten.
Vad angår de senare, efter år 1924 utförda gatuplanteringarna — till ett
sammanlagt belopp, enligt statsrevisorernas utredningsmän, av kronor
16,916: 61 — gälla de samtliga planteringar, som enligt den tolkning av
exploateringsavtalets innebörd gatunämnden med stöd av stadens ombudsmans
promemoria vill göra gällande, böra bestridas av exploatören. Det
nyss anförda beloppet är för övrigt, efter vad en detaljgranskning visat,
såtillvida oriktigt, att här av utredningsmännen medtagits kostnader för
andra arbeten än planteringar. Summan bör på grund härav minskas med
kronor 1,540: OS. Genom en felsummering laiva å andra sidan kostnaderna
uppförts med kronor 22: 23 för litet, vilken summa sålunda bill- öka det
slutliga beloppet.
Den framställning, som statsrevisorernas utredningsmän givit av kostnaderna
och kostnadsfördelningen för anläggningen i Breitenfeldsgatan är
helt missvisande. I första hand måste anmärkas, alt utredningsmännen
jämföra kostnaderna för den utförda planteringen allenast med vad enligt
deras mening en beläggning av samma område skulle hava kostat. I de
— 116 —
uppgivna kostnaderna för planteringen ingå emellertid vissa kostnader för
planeringsarbeten, vilka skolat ankomma på kronan, även örn beläggningen
utförts. Men även örn man i likhet med utredningsmännen bortse från
dessa planeringskostnader och inskränker jämförelsen till kostnaderna för
beläggningen, därest planteringen ej utförts, så äro de framlagda kalkylerna
siffermässigt oriktiga, och följaktligen även de slutsatser, som därav dragas,
ogrundade. Gatunämnden får härom återgiva följande, av gatukontoret
lämnade utredning.
Beträffande kostnaderna för Breitenfeldsgatan och de uträkningar, som i
anslutning till dem göras, torde böra påpekas, att ett misstag föreligger. Sålunda
säges, att planteringens areal är 625 m2. Denna uppgift avser emellertid
endast mittplanteringen. Utom denna hava utförts tvenne sidoplanteringar
med en sammanlagd areal av cirka 175 m2, varför hela planteringsarealen
är cirka 800 ma. Vidare räknas beläggningskostnaden till cirka
20 kronor per m2 och med ledning härav uträknas, att planteringsarealen
625 m2 skulle, örn den försetts med beläggning, lia kostat cirka 12,500 kronor
i stället för den av utredningsmännen uträknade summan cirka 17,000
kronor. Nu är emellertid förhållandet, att den verkliga beläggningskostnaden
i Breitenfeldsgatan uppgått till cirka 58,000 kronor för en areal av
cirka 1,590 m2, vilket ger en kostnad per m2 av cirka 23: 90, och att planteringskostnaden,
som inberäknat fontänen skxdle uppgått till cirka 17,000
kronor, fördelad på ovan nämnda areal av 800 nr uppgår till cirka kr.
21:30 per m2 eller alltså mindre än beläggningen. Frånräknas fontänen,
uppgår motsvarande kostnad till cirka 12: 70 kr. per m2. Härav framgår
sålunda, att en vanlig enkel plantering är väsentligt billigare än beläggning
skulle hava varit. Fördelas kostnaden för fontänen på endast mittplanteringen,
kommer totalkostnaden för denna att uppgå till 12: 70 X 625 +
6.912 = 14,850 kronor, vilket fördelat på 625 lii2 ger cirka kr. 23: 70 per nr.
Alltså dock lägre än beläggningskostnaden.
Underhålls- I anledning av statsrevisorernas anmärkning, att kronan med orätt påakyldighcten.
forts kostnaderna för underhåll, som enligt överenskommelsen skolat bekostas
av staden, får gatunämnden, med hänvisning till ombudsmannens
ovan återgivna yttrande, särskilt erinra därom, att stadens underhållsskyldighet
enligt 1905 års överenskommelse inträder först sedan gatorna blivit
fullständigt iordningställda, försedda med ledningar och permanent belagda,
samt till staden överlämnade. Intill dess så skett, påvilar underhållet exploatören.
Emellertid har anläggningen av ledningar och gatornas beläggning
naturligen utförts efter exploatörens önskningar med hänsyn till bebyggandets
fortskridande. Härvid har i åtskilliga fall beläggningen i exploatörens
intresse utförts tidigare, än som med hänsyn till risken för sättningar
och de framtida underhållskostnaderna kunde anses lämpligt.
De underhålls- och kompletteringsarbeten, som debiterats kronan, hava
avsett dels icke belagda gatudelar, dels sådana gatudelar, där beläggningen
icke varit fullbordad och som staden redan av detta skäl icke varit skyldig
övertaga — även bortsett från att eljest förutsättningar för detta övertagande
saknas —- dels slutligen gator, som i exploatörens välförstådda intresse
och på exploatörens önskan blivit belagda tidigare, än som eljest ur teknisk
synpunkt kunde ansetts lämpligt. Gatunämnden måste sålunda på det bestämdaste
bestrida själva utgångspunkten för det av revisorerna framförda
påståendet, att kronan obehörigen debiterats underhållskostnader till i berättelsen
angivna betydande belopp.
I fråga örn de av statsrevisorernas tekniska utredningsman anförda detaljanmärkningarna
i denna del må följande anföras.
117 —
Utredningsmannen framhåller, att gatorna i stort sett voro planerade och Underhåll
upplåtna för trafik omkring fem å sex år före permanentbeläggningens ut- och. ^äggförande,
och att kronan under mellantiden fått vidkännas kostnaderna för gatorna
gatuunderhållet, vilket bestått i påförande av makadam och grus. Därtill
säges, att under den avsevärda tidsperiod, som ligger mellan gatornas planering
och deras permanentbeläggning torde — om planeringsarbetena varit
utförda med tillbörlig omsorg — trafiken och det vidlyftiga underhållet
hava åstadkommit en sådan sammantryckning av gatornas underbyggnad
att, sedan permanentbeläggningen blivit utförd, de efterföljande sättningarna
icke i nämnvärd grad kunnat äga sammanhang med underbyggnadens
sammantryckning.
Uttalandet visar bristande kännedom örn de verkliga förhållandena. Beläggningarna
hava i stor omfattning utförts redan samma år eller året efter
planeringsarbetenas utförande och hava i enlighet med kronans önskningar
verkställts i anslutning till den pågående bebyggelsen. Att vissa underhållsarbeten
måst utföras på dessa delar av beläggningen torde icke vara anmärkningsvärt.
De hava med visshet varit mindre kostsamma än de provisoriska
åtgärder, som eljest måst utföras för tillgodoseende av bebyggelsens
berättigade anspråk.
De delar av beläggningen, som utförts först längre tid efter planeringsarbetena,
hava självfallet icke varit utsatta för nämnvärda sättningar på
grund av under byggnadens sammanpressning. Denna har nämligen varit
utförd med all omsorg och har icke företett några onormala förändringar.
Däremot hava förekommit sättningar på grund av undergrundens sammanpressning.
Det torde nämligen vara tekniskt obestridligt, att en undergrund,
vilken, såsom inom ifrågavarande område delvis är fallet, består
av mäktiga lager av lös lera, är underkastad omfattande och långvarig
sammanpressning, som kan pågå under tiotal av år. Så har också varit fallet.
Å vissa delar av Karlaplansområdet hava dessa sättningar ännu icke
avstannat.
Utredningsmannen anför vidare, att det av staden tillämpade förfaringssättet
vid stensättning särö etena medfört, att senare uppkommit ojämnheter
och sättningar i beläggningen. Den använda metoden att verkställa stensättningen
i ett 25 cm. gruslager förmenas tydligen hava varit felaktig eller
olämplig. I de fall, då metoden tillämpats, har det gällt storgatsten, och för
denna slags beläggning har förfaringssättet alltid ansetts lämpligt och tilllämpas
fortfarande såväl här i landet som utomlands. Vid sättning av
smågatsten har denna alltid här i Stockholm utförts på en underbädd, och
gruslagrets tjocklek mellan denna och stenen inskränkts till det med hänsyn
till stenens beskaffenhet minsta möjliga. Tidigare, då stenen var mera
ojämn, hölls måttet vid 3 ä 4 cm. för att numera, vid jämnare sten, lia
inskränkts till 1 å 2 cm.
Det anföres vidare, att i djurgårdskommissionens skriftliga rekvisitioner å
beläggningsarhetena icke påfordrats arbetenas färdigställande till viss av
kommissionen angiven tidpunkt. Åt .stadens vederbörande myndigheter överlämnades
avgörandet i fråga om tidpunkten för arbetenas utförande. Man
frågar sig emellertid, varför djurgårdskommissionen överhuvud taget rekvirerat
någon beläggning, om icke avsikten varit, att arbetet skulle utföras
omedelbart. Även om i rekvisitionerna icke angivits någon tidpunkt, hava
dock önskemål härom muntligen framförts, oell att staden tillmötesgått
kronan i detta avseende torde rimligen icke nu kunna läggas staden till
last.
Utredningsmannen anför vidare beträffande vissa ledningsomläggningar, Avioppaomatt
dessa torde hava berott på felaktig arbetsmetod eller mindre noggrant läggningar.
— 118 —
Körslor.
utförande. I detta sammanhang uttalas angående omläggningen av ledningarna
i Breitenfeldsgatan och Banérgatan samt skriftväxlingen härom, att
det är anmärkningsvärt, att staden velat uppskjuta avhjälpandet av de uppkomna
felaktigheterna till tidpunkten efter att beläggningsarbetena utförts,
då kostnaderna för omläggningsarbetena därigenom givetvis skulle kommit
att väsentligt fördyras.
Dessa uttalanden kunna icke anses tekniskt hållbara.
Avloppsledningarna hava utförts fullt fackmässigt och med största noggrannhet,
och de skador, för vilka en mindre del av ledningarna blivit utsatta,
hava uteslutande varit beroende på den synnerligen dåliga grunden.
Ett utförande av ledningarna på sådant sätt, att några risker för
skador genom sättningar icke förefunnits, skulle, örn det överhuvud taget
varit möjligt, dragit kostnader, som långt överstigit de sammanlagda kostnaderna
för ledningarnas utförande på sätt som skett och för omläggning
av en del av dem. Den tillämpade metoden, som normalt tillämpas vid
stadens motsvarande egna arbeten, är den enligt erfarenheten mest ekonomiska
och har sålunda varit för kronan den fördelaktigaste. Däremot har
den medfört, att staden senare i ett antal fall måst på sin bekostnad verkställa
omläggning av ledningar, som skadats genom fortsatt sammanpressning
av undergrunden. Att dessa kostnader ej debiterats kronan är att betrakta
som ett tillmötesgående från stadens sida.
Det föreslagna uppskovet med ledningsomläggningarna i Breitenfeldsgatan
och Banérgatan är ingalunda så anmärkningsvärt, som utredningsmannen
synes anse. Förslaget hade sannolikt varit den för kronan fördelaktigaste
lösningen. Gatukontoret påpekade, att någon olägenhet av de konstaterade
bristfälligheterna då ännu ej givit sig tillkänna, och att omläggningen lämpligen
borde anstå, då ytterligare sättningar kunde befaras genom grundläggningsarbetena
för de blivande byggnaderna. Därest förslaget godtagits, hade
ledningarna sannolikt icke behövt omläggas förrän efter flera års förlopp,
i likhet med vad fallet varit beträffande andra ledningar inom området.
Den omläggning, som verkställdes på grund av kronans avböjande av stadens
förslag, drog en kostnad av omkring 130 kronor per längdmeter. Den
merkostnad, som skulle lia uppkommit, därest omläggningen uppskjutits till
efter beläggningens utförande, hade uppgått till högst 12 kronor per längdmeter,
vilket sålunda motsvarar ungefär två års ränta på omläggningskostnaden.
Statsrevisorernas tekniska utredningsman har vidare anmärkt å kostnaderna
för vissa körslor i samband med planeringsarbetena å Ladugårdsgärdet.
Staden hade sålunda debiterat kronan körslor för transport av fyllningsmassor
från stadens egna arbeten å skilda delar av staden till Karlaplansområdena,
innebärande att kronan fått betala stadens transportkostnader av fyllningsmassor,
som staden haft att bortfrakta vid sina egna arbeten. Utredningsmannen
finner detta så mycket mera anmärkningsvärt, som vid kronans
gatuarbeten fyllningsmassor i viss utsträckning borttransporterats till
platser för stadens egna gatuarbeten och kronan även i sådana fall fått betala
transporterna. Beträffande sistnämnda massor, som staden anses hava
tillgodogjort sig, säges, att de synas mestadels lia utgjorts av blandad makadam
och grus, som bortförts i samband med beläggningsarbetena och som
bort användas för planeringsarbetena å kronans område.
För den händelse i några fall de bortfraktade massorna varit av den angivna
beskaffenheten — vilket emellertid numera icke torde kunna vare sig
av kronans eller stadens sakkunniga iastställas — kan det dock icke anses
vara oriktigt, att dylika massor bortfraktats på kronans bekostnad, i den
mån de icke erfordrats för samtidigt pågående planeringsarbeten inom områdena,
och endast under dessa förhållanden har dylik bortforsling ägt rum.
— lii) —
Förfaringssättet måste anses så mycket mindre anmärkningsvärt, som de
massor, vilka enligt revisorernas påpekande fraktats till områdena, utgjorts
av likartade massor, som blivit tillgängliga vid kontorets egna arbeten. Kronan
har sålunda för de provisoriska körbanorna fått tillgodogöra sig stadens
sten- och grusmaterial utan annan kostnad än för deras transport till och
från platsen, vilket för kronan varit fördelaktigt.
Såsom bakgrund till de nu omnämnda anmärkningarna framhåller utredningsmannen,
att utfyllningen av gatorna inom Karlaplansområdena erbjöd
möjlighet till erhållande av goda tipplatser för fyllningsmassor, något som
i Stockholm alltid skulle hava varit ett svårlöst problem och även vid tiden
för ifrågavarande planeringsarbeten synes hava varit fallet. Som stöd för
denna förmodan anföres, att det förekommit, att vid kronans gatuarbeten
avgifter måst erläggas för rättigheten att avlämna fyllningsmassor inom kronans
gatuområden. Härvid underlåter man emellertid att nämna, att^ sådana
avgifter — vilka krediterats kronan — endast förekommit under åren
1918—1921 och 1924.
Större delen av de massor, som transporterats till Karlaplansområdet, har,
enligt vad en av gatukontoret gjord undersökning visat, utgjorts av grus från
stadens grustag i Brunkebergsåsen vid Odengatan. I övrigt hava dessa massor
utgjorts av blandad makadam och grus, som upprivits vid stadens
egna arbeten i gatorna. För dessa massor lia endast transpoitkostnadeina
debiterats, vadan kronan härigenom beretts betydande förmåner. Utredningsmannens
uppgift, att transportkostnaden för sådana massoi uppgått
till c:a kronor 5.50—9.20 för lass är ofullständig och därigenom oriktig. Dessa
värden gälla nämligen den dyraste tiden och endast under år 1920. Detta år
kostade ett lass från grustaget vid Odengatan till Karlaplansområdet, en
sträcka av 4.75 km. kronor 9.24 per lass. Redan påföljande år hade emellertid
priset för samma transportlängd nedgått till kronor 3.78 per lass, och
under de därefter följande åren av granskningsperioden har det varierat
mellan lägst kr. 3.06 och högst kr. 4.73. .. ,
Enligt vad gatunämnden i det föregående tror sig hava visat ar den utredning,
på vilken statsrevisorerna grunda sina anmärkningar, i fråga örn utgångspunkten,
nämligen tolkningen av 1905 ars exploateringsavtal mellan
kronan och staden, felaktig och med avseende å redogörelsen för de faktiska
förhållandena vid arbetets utförande och det tekniska bedömandet av desamma
i väsentliga hänseenden missvisande.
Gatunämnden hade vidare önskat i detalj granska de beräkningar, enligt
vilka statsrevisorernas utredningsmän anse sig kunna på öret angiva beloppet
av de kostnader, som med orätt skulle hava debiterats kronan och som
i stället bort bestridas av staden. Hänvändelser dels till statsrevisorernas utredningsmän,
dels även till deras sekreterare i syfte att erhålla nödiga specifikationer
hava emellertid icke lett till något resultat, bland annat av det
skäl att det föreliggande konceptmaterialet icke befunnit sig i sadant skick,
att specifikation kunnat lämnas. Rörande en punkt, nämligen de enligt utredningsmännens
mening för mycket debiterade kostnaderna för planteringsarbetena,
har emellertid en detaljanalys kunnat verkställas, och denna
har, såsom redan tidigare framhållits, givit vid handen, att utredningen varit
mindre noggrann och delvis godtycklig. Såsom underlag för den atervinningstalan
statsrevisorerna i slutet av sin berättelse ifrågasätta torde utredningen
även rent siffermässigt kunna betecknas som tämligen otjänlig.
Stockholm den 29 januari 1936.
A Stockholms stads gatunämnds vägnar:
YNGVE LARSSON.
Utredningens
siffermässiga
beskaffenhet.
Ivar Kartol.
— 120 —
Djurgårdskommissionens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 112, § 26.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har djurgårdskommissionen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1935 församlade
revisorer anfört under § 26 av sin berättelse angående djurgårdskommissionens
verksamhet. Med anledning härav får djurgårdskommissionen, återställande
remissakten, anföra följande.
I fråga om stadsplanering av vissa delar av Ladugårdsgärdet hemställde
djurgårdskommissionen i skrivelse till Kungl. Majit den 22 november 1933
örn uppdrag att vidtaga vissa åtgärder och anförde därvid bl. a. följande.
I skrivelse den 1 februari 1933 hade kommissionen anmält, att kommissionen
i anledning av uppkommen fråga örn ny avloppskulvert över Ladugårdsgärdet
vid Värtan samt vissa andra omständigheter funnit sig föranlåten
att vidtaga erforderlig teknisk utredning angående intagande i stadsplan
av det hittills icke stadsplanelagda mittpartiet av Ladugårdsgärdet ävensom
angående omarbetning av den redan fastställda stadsplanen för områdena
söder örn sagda mittparti. Vidare hade kommissionen i skrivelse den 18 oktober
1933 med förslag lill kostnadsstat för kommissionen för första halvåret
1934 m. m. meddelat, att trängande behov förelåge att under de närmaste åren
iordningställa förenämnda nya avloppskulvert, ävensom hemställt om upptagande
i sagda stat av anslag till utförandet av den nya avloppskulverten.
Kommissionen hade fullföljt arbetena med teknisk utredning rörande omförmälda
stadsplanefråga och den däri ingående frågan om den nya avloppskulverten.
Arbetena hade dåmera fortskridit så långt, att inom den närmaste
framtiden förhandlingar syntes kommissionen böra upptagas med Stockholms
stad rörande de sålunda föreliggande frågorna; och hemställde kommissionen
om uppdrag att bedriva dylika förhandlingar med staden.
Genom beslut den 24 november 1933 uppdrog Kungl. Majit åt djurgårdskommissionen
att med Stockholms stad upptaga skyndsamma förhandlingar
dels rörande frågan om intagande i stadsplan av ovanberörda mittområde av
Ladugårdsgärdet jämte sådana andra delar av Ladugårdsgärdet, som prövades
lämpligen böra i det sammanhanget intagas i stadsplan, samt villkoren
härför ävensom rörande omförmälda nya avloppskulvert, dels ock angående
sådana ändringar av stadsplanen för de söder om berörda områden belägna
delarna av nuvarande stadsplaneområden, som från kronans sida funnes
böra samtidigt påkallas.
I skrivelse till Stockholms stadskollegium den 5 december 1933 hemställde
djurgårdskommissionen — som därvid överlämnade avskrift av Kungl.
Majlis förenämnda beslut — till stadskollegiet att besluta om upptagande med
kommissionen av skyndsamma förhandlingar i de avseenden, som avsåges
i Kungl. Maj :ts ifrågavarande beslut. Därefter översändes av kommissionen
med skrivelse den 2 januari 1934 till Stockholms stads stadsplanekontor ett
på kommissionens föranstaltande av arkitekten J. Alb. Stark och förste ingenjören
hos kommissionen H. Frölén utarbetat förslag till stadsplan för de
i Kungl. Maj :ts merberörda beslut angivna jämte vissa angränsande områden
för att utgöra underlag för de avsedda förhandlingarna mellan kommissionen
och staden.
På därom av djurgårdskommissionen gjord hemställan överlädes i detta
stadsplaneärende vid den 18 maj och den 19 september 1934 hållna samman
-
— 121 —
träden mellan kommissionen och Stockholms stads för ändamålet utsedda
förhand lingsdelegerade.
Då vid sistnämnda sammanträde från stadens sida muntligen framfördes
vissa erinringar mot det på kommissionens föranstaltande uppgjorda förenämnda
stadsplaneförslaget, anhöll kommissionen att i skriftlig form få del
av de erinringar från stadens sida, vartill sagda förslag kunde giva anledning.
Med skrivelse den 22 mars 1935 överlämnade därefter stadens förhandlingsdelegerade
ett av stadens stadsplanenämnd i ärendet avgivet utlåtande, vari
framfördes vissa erinringar mot stadsplaneförslaget. Därvid framhölls, bl. a.,
att det ännu obebyggda området mellan Värtavägen—Borgen—Djurgårdsbrunnsviken
borde för framtiden bibehållas obebyggt och en eventuell bebyggelse
förläggas å höjderna norr och öster om sagda område. För egen del
anförde stadens delegerade, att de i likhet med stadsplanenämnden ville framhålla
angelägenheten av att en allmän dispositionsplan för hela östra delen
av Norra Djurgården uppgjordes. Tillgången till en dylik plan borde, syntes
det de delegerade, i väsentlig mån underlätta bedömandet av i vad mån och
i vilken omfattning ytterligare delar av Ladugårdsgärdet lämpligen borde
bebyggas. Önskvärt vore därför, enligt delegerades mening, att diskussionen
rörande det föreliggande stadsplaneförslaget uppskötes, till dess en sådan allmän
dispositionsplan förelåge.
Med föranledande av vad som sålunda förekommit påkallade kommissionen
ytterligare förhandlingar i ämnet med stadens delegerade. Vid sammanträde
den 4 juni 1935 med stadens delegerade framhölls från kommissionens
sida bl. a. angelägenheten ur exploateringssynpunkt av att stadsplan för
ytterligare delar av Ladugårdsgärdet utöver dem, som redan blivit tagna i
anspråk för exploatering snarast möjligt komme till stånd. Därefter enades
kommissionen och stadens representanter örn att tillsätta en särskild delegation
för frågans vidare behandling.
Sedan förhandlingarna huvudsakligen på grund av ombyte av verkställande
ledamot hos kommissionen under sommaren och början av hösten vilat,
hava inom den sålunda utsedda delegationen till förhandling upptagits frågorna
dels angående intagande i stadsplan av det hittills icke stadsplanelagda
mittpartiet av Ladugårdsgärdet jämte sådana andra delar av Ladugårdsgärdet,
som prövades lämpligen böra i detta sammanhang intagas i stadsplan,
dels ock angående sådana ändringar av stadsplanen för angränsande delar
av nuvarande stadsplaneområden, som från kronans sida funnes böra i förevarande
sammanhang påkallas.
På därom av djurgårdskommissionen gjord hemställan har bvggnadsstvrelsen
den 5 december 1935 medgivit, alf byggnadsrådet P. Hedqvist finge
såsom ytterligare delegerad för kommissionen deltaga i förenämnda förhandlingar
med staden.
I fråga om stadsplanearbetet rörande kronan tillhöriga områden vid Marieberg-—Konradsberg
får kommissionen anföra följande.
Sedan kommissionen lafit utföra vissa preliminära stadsplaneutredningar
ävensom upprättat stadsplaneförslag rörande berörda områden, hemställde
kommissionen i skrivelse den 22 november 1933 om bemyndigande att med
Stockholms stad upptaga vissa förhandlingar rörande stadsplan och dennas
genomförande å sagda områden. Genom beslut den 24 november 1933 uppdrog
Kungl. Majit åt kommissionen att med Stockholms stad upptaga skyndsamma
förhandlingar örn sådan utformning av den blivande stadsplanen för
Konradsberg!?—Mariebergsområdena jämte angränsande områden, som med
hänsyn till föreliggande förhallanden kunde för en förmånlig exploatering av
dessa kronans områden befinnas lämplig, ävensom rörande kronans bidrags
-
— 12 2 —
skyldighet i fråga om avstående av mark och gatukostnader vid genomförande
av berörda nya stadsplan.
Sedan djurgårdskommissionen med föranledande av Kungl. Maj:ts berörda
beslut i skriveles den 5 december 1933 lill staden hemställt örn upptagande
av skyndsamma förhandlingar i ämnet, kommo sådana till stånd och resulterade
till en början i ett avtal rörande grunder för en blivande stadsplan för
området m. m., vilket avtal godkändes av Stockholms stadsfullmäktige den
18 juni 1934 och av Kungl. Maj:t den 13 juli 1934. Avskrift av detta avtal
bilägges här.
Med anledning av innehållet i avtalet uppdrog kommissionen åt förste ingenjören
hos kommissionen H. Frölén att tillsammans med den från stadens
sida utsedde arkitekten T. Bergentz utarbeta stadsplaneförslag rörande Marieberg—Konradsbergsområdena
jämte angränsande områden.
De av Frölén och Bergentz utarbetade, i vissa delar skiljaktiga förslagen
förelädes kommissionen och staden i slutet av år 1934.
Med anledning av vad som förekommit vid granskningen av sagda förslag,
hava under år 1935 ytterligare stadsplaneutredningar verkställts inom kommissionen
under samarbete med stadens myndigheter.
Därefter har kommissionen i skrivelse den 3 oktober 1935 hos byggnadsstyrelsen
anhållit örn dess yttrande i ärendet. Sådant yttrande har av byggnadsstyrelsen
avgivits med skrivelse den 12 december 1935, vari byggnadsstyrelsen
framlagt vissa förslag i ärendet, till vilka kommissionen emellertid
icke ännu hunnit taga slutlig ståndpunkt.
Kommissionen har i skrivelse den 4 december 1935 till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet — under framhållande, att det torde framstå
som ett kronans önskemål, att en exploatering av dessa områden kan påbörjas
snarast möjligt efter stadsplanens fastställande — fäst uppmärksamheten
därpå, att exploateringen av ifrågavarande stadsplaneområde icke torde
kunna i nämnvärd omfattning börja, förrän kronans nuvarande anläggningar
å Marieberg och Konradsberg åtminstone delvis bortflyttats.
Beträffande de förhandlingar med Stockholms stad angående reglering av
vissa markfrågor samt tvistigheter, vilka från kronans sida tidigare förts av
kronans fastighetskommission av år 1925 men sedan år 1933 av djurgårdskommissionen,
får djurgårdskommissionen anföra följande.
Förhandlingarna hava i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade direktiv
i första hand omfattat
reglering av kronans och stadens mellanhavanden å Riddarholmen,
reglering av statens järnvägars områden huvudsakligen mellan Tegelbacken
och Karlbergs station,
stadens förvärv av Kungsträdgårdsmark,
kronans förvärv av mark mellan Myntgatan, Västerlånggatan, Storkyrkobrinken
och Riddarhustorget.
På grund av pågående stadsplane- och trafikutredningar rörande ifrågavarande
områden hava förhandlingarna rörande desamma kunnat avse endast
vissa förberedande åtgärder, vilka emellertid numera till stor del blivit slutförda.
I
I likhet med statsrevisorerna finner kommissionen det vara ur kronans synpunkt
synnerligen angeläget, att de förhandlingar rörande stadsplaner för kronans
områden å Ladugårdsgärdet samt å Marieberg—Konradsberg, vilka i
enlighet med det förestående pågå mellan kommissionen och Stockholms
stads representanter, fullföljas så skyndsamt som möjligt och leda till folkroman
antagbara resultat.
— 123 —
Även i fråga om förhandlingarna rörande reglering av ovanberörda särskilda
markfrågor och tvistigheter m. m. har kommissionen sin uppmärksamhet
riktad å angelägenheten av att desamma med hänsyn till såväl kronans
som stadens intressen måtte slutföras snarast möjligt. Därvid lär dock
icke kunna bortses från de hinder för ett snabbt avgörande, som kunna möta
i pågående, ovan omförmälda utredningar.
I fråga örn användningen av huggen sten såsom gatubeläggningsämne
inom kronans exploateringsområden kommer kommissionen givetvis-att även
i fortsättningen tillse statens intressen. Kommissionen får i detta sammanhang
meddela, att från Stockholms stads sida framhållits, att annan fogfyllning
än sand vore erforderlig i fråga örn stenbeläggningen i gator med tyngre
trafik. I anslutning därtill hade förutvarande verkställande ledamoten i kommissionen,
överste I. Petersson, å kommissionens vägnar föranstaltat örn försök
med användning av vattenglas såsom fogfyllnadsmassa i syfte att nedbringa
kostnaderna för fogfyllningen, och har mellan kommissionen och staden
överenskommits att denna metod skall försöksvis användas å vissa gator
å Ladugårdsgärdet. Skulle dessa prov utfalla tillfredsställande, bör kostnaderna
för fogfyllning komma att reduceras till belopp av den ringa storleksordning,
att dess inverkan i fråga örn val av beläggningsmaterial torde så gott
som helt bortfalla.
Vad slutligen angår revisorernas uttalande rörande beredande åt riksdagen
av vidgad möjlighet att redan på ett tidigt stadium öva inflytande på kommissionens
förhandlingar med Stockholms stad och riktlinjerna för kommissionens
verksamhet i övrigt finner kommissionen — med erinran örn att ett motionsvis
vid 1935 års riksdag framfört förslag rörande omorganisation av
djurgårdskommissionen icke vann riksdagens bifall — att det icke torde tillkomma
kommissionen att avgiva något yttrande i anledning av vad revisorerna
anfört i förevarande avseende.
I den slutliga handläggningen av detta ärende hava djurgårdskommissionens
samtliga ledamöter deltagit.
Stockholm den 9 januari 1936.
På djurgårdskommissionens vägnar
Underdånigst
NILS EDÉN.
T. A. TÖRJESON.
Sten Grönvall.
Avskrift. Bilaga.
Mellan djurgårdskommissionen å Kungl. Maj:t och kronans vägnar, å ena,
samt Stockholms stads delegerade för förhandlingar med djurgårdskommis-sionen,
å stadens vägnar, å andra sidan, har denna dag träffats följande
överenskommelse.
Djurgårdskommissionen motsätter sig icke fastställelse av dels det av
stadsfullmäktige den 19 mars 1934 antagna förslaget till ändring av stadsplanen
för del av stadsdelen Kungsholmen (Västerbrons tillfarter), märkt
Pl. 1390 A, och dels det av stadsfullmäktige samma dag antagna förslaget
till lindring av stadsplanen för del av Kungsholmen (korsningen av Viktor
— 124 —
Rydbergs Gata och Drottningliolmsvägen), märkt Pl. 1396, samt frånfaller
sålunda emot berörda stadsplaneförslag framställda erinringar.
Såsom villkor för denna överenskommelse skall gälla följande:
§ 1. Konstruktion samt placering av mellanstöden till den över området
vid Rålambshov enligt berörda stadsplaneförslag, märkt Pl. 1390 A, till
utförande avsedda viadukten skal! jämte under viadukten framdragna gatuförbindelser
utformas så, att därigenom medgivas även sådana lösningar beträffande
förbindelserna mellan de inre delarna av Stockholms stad och
kronan tillhöriga Mariebergs- och Ivonradsbergsområdena, som framgår av
nyssnämnda stadsplaneförslag Pl. 1390 A samt här bilagda skisser märkta
B och B1).
§ 2. En fastställelse av stadsplaneförslaget, märkt Pl. 1390 A, skall icke
utgöra hinder för att vid uppgörandet av den nya stadsplan för Mariebergsoch
Konradsbergsområdena m. m., som omförmäles i § 3 här nedan, de i
förstnämnda stadsplaneförslag inlagda förbindelserna mellan dels södra änden
av viadukten och Mariebergsgatan, dels Drottningsholmsvägen och Norr
Mälarstrand ersättas med ändrade eller nya trafikleder.
§ 3. Mom. a). Förhandlingar örn fullständig stadsplan för kronans områden
vid Marieberg och Konradsberg skola omedelbart härefter upptagas
och skyndsamt bedrivas i syfte att i stadsplanefrågan åstadkomma full enighet
melian kronans och stadens representanter. Vid stadsplanens uppgörande
skall samråd äga rum mellan kronan och staden. Stadsplan för angivna
områden ävensom för de delar av stadens områden, som av stadsplanen för
Mariebergs- och Konradsbergsområdena beröras, skall av stadsfullmäktige
hava före den 1 april 1936 antagits och underställts Kungl. Maj:ts prövning.
Därest överenskommelse angående stadsplanen eller villkoren för dess genomförande
icke kan träffas mellan kronan och staden, äger Kungl. Maj:t i
samband med stadsplans fastställande, efter förslag av stadsfullmäktige, bestämma
dels i anslutning till de i 52 § stadsplanelagen angivna grunder den
mark för gator och andra allmänna platser samt för allmänna byggnader,
som skall till staden avstås utan ersättning, dels ock det bidrag bil kostnaderna
för gators iordningställande och avloppsledningars anläggande inom
stadsplaneområdet, som kronan bör utgiva till staden. Parterna äro eniga
örn, att kronans och stadens mellanhavanden därvid skola regleras i enlighet
med nedan i mom. b)—d) angivna huvudgrunder.
Mom. b). Av det å här bilagda skiss märkt C med III utmärkta bergssluttningsområdet
med en areal av c:a 20,000 kvm. skall intill 40 °/o utläggas till
park och till staden avstås utan ersättning. Återstoden av detta område skall
utläggas till tomtmark, som icke får bebyggas, med rätt dock för kronan
eller dess rättsinnehavare att få även denna tomtmark helt eller delvis intagen
i stadsplanen som park under förutsättning, att den utan vederlag överlåtes
till staden.
Mom. c). Den i den blivande stadsplanen för gator och andra allmänna
platser, för allmänna byggnader samt för idrottsändamål och dylikt avsedda
mark inom de å nyssnämnda skiss, märkt C, med I och II betecknade områden
skall intill 40 °/o av vartdera områdets hela areal avstås till staden utan
ersättning. I den mark, som utan ersättning skall till staden överlämnas
inom dessa områden, må ingå tomtmark för allmänna byggnader samt mark
för idrottsändamål och dylikt till högst 6 % av respektive områdes areal.
För den händelse staden påfordrar att i stadsplanen utlägges mark för sådana
ändamål till areal överskjutande 6 % av respektive delområde, skall
staden vara skyldig lösa den överskjutande marken.
Morn. d). Bidraget till gatuanläggningskostnadernas bestridande skall mot -
— 125 —
svara skälig ersättning dels för gatornas iordningställande inom de kronan
tillhöriga områdena till den bredd, som motsvarar tomtägares skyldighet enligt
stadsplanelagen att ersätta staden värdet av gatumark, dels ock för nyssnämnda
områdens förseende med erforderligt underjordiskt avlopp.
Kronan är icke skyldig att bekosta eller deltaga i kostnaderna för grundförstärkningar
eller andra anordningar, som erfordras för spårvägsförbindelser
eller för utförandet av broar, viadukter, trafiktunnlar, kajanläggningar eller
annat dylikt, såvida icke anordningen i fråga tillkommit på fordran av kronan
mot stadens bestridande.
De arbeten, vilka enligt det ovanstående skola helt eller delvis bekostas av
kronan, må — med nedan angivet undantag i fråga om kloakledning —
därest kronan så önskar, utföras genom kronans försorg och under sedvanligt
entreprenöransvar samt i övrigt med iakttagande av vad som för utförande
av dylika arbeten inom Stockholms stad är föreskrivet eller brukligt.
Härvid skall kronan av staden njuta skälig ersättning för arbetet till
den del detsamma enligt bestämmelserna här ovan ej skall bekostas av kronan.
Där arbetet utföres av kronan, skall staden utöva nödig teknisk kontroll
över arbetets planläggning och utförande. I fråga örn kloakledning
tillhandahålles rör jämte tillbehör samt ombesörjes rörläggning av staden;
och skall staden härför av kronan njuta skälig ersättning till den del anläggningen
enligt bestämmelserna skall bekostas av kronan.
Mom. e). Hava stadsfullmäktige icke före den 1 april 1936 genom beslut,
som varder i vederbörlig ordning fastställt, för ifrågavarande områden i enlighet
med det förestående antagit och underställt Kungl. Maj:ts prövning
stadsplan, som Kungl. Majit finner sig kunna godkänna, äger Kungl. Majit
förelägga staden viss tid, inom vilken ny stadsplan skall vara av staden antagen
och underställd Kungl. Maj :ts prövning. För så tillkommen stadsplan
och dess genomförande skola gälla de villkor och huvudgrunder, som mom.
b), c) och d) här ovan innehålla.
§ 4. Staden förbinder sig att utan kostnad för kronan utföra alla de för
ovannämnda exploatering av Mariebergs- och Konradsbergsområdena över
stadens mark erforderliga trafikleder ävensom ledningar för avlopp, vatten,
gas och elektricitet, i den mån sådana trafikleder och ledningar med hänsyn
till exploateringens fortskridande äro av behovet påkallade.
§ 5. Staden förbinder sig att i den blivande stadsplanen för kronans
ifrågavarande områden emellan den här ovan omförmälda viaduktens södra
ände och den inom Fredhällsområdet befintliga Rålambsvägen intaga en trafikled,
som med hänsyn till läge, profil och bredd erbjuder fullgod möjlighet
för framdragande av dubbelspårig spårväg.
§ 6. Förestående överenskommelse skall för att bliva gällande godkännas
för kronans del av Kungl. Majit och för stadens del av stadsfullmäktige
genom beslut, som varder i laga ordning fastställt.
Stockholm den 5 juni 1934. Stockholm den 5 juni 1934.
För Kungl. Majit och kronan: För Stockholms stad:
S. H. Kvarnzelius.
Ingemar Petersson.
Anders Anderson. II.
Ilarrg Sandberg.
G. Ernst Eggert.
Axel Haldberg.
II. Bauer.
— 126 —
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 117, § 28.
Till Konungen.
På grund av remiss den 20 december 1935 får statskontoret härmed avgiva
utlåtande i anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse under § 28 anförts i fråga om iakttagelse rörande kassarabatter
m. m.
Såsom statsrevisorerna erinra, har centralisering av uppköp för statsverkets
räkning redan skett beträffande papper och kuvert m. m., vilka artiklar
inköpas genom generalpoststyrelsens försorg. En liknande anordning
förekommer jämväl beträffande skrivmaskiner såtillvida som statskontoret
jämlikt bestämmelserna i ett kungl, cirkulär den 23 april 1920 för länsstyrelsernas
räkning infordrar anbud å sådana maskiner och efter förhandling
med vederbörande försäljare bemyndigar sagda myndigheter att till visst
pris från viss angiven firma inköpa dylika maskiner. Erfarenheterna från
sistberörda anordning torde i stort sett hava visat sig vara för statsverket
förmånliga. 1 fråga om carbonpapper, stenciler och färgband sker — utan
därom given föreskrift — ävenledes centralupphandling i viss utsträckning
genom postens försorg.
En centralisering av uppköp för statens räkning har sålunda redan nu i
viss omfattning genomförts. Det torde ligga i sakens natur att i många fall
ett förbilligande av varorna på sådant sätt kan ernås. Därmed är dock icke
sagt, att en ytterligare centralisering av statens inköp under alla omständigheter
vore att anbefalla. Bland annat torde böra beaktas, att mera långtgående
åtgärder i dylik riktning måhända kunna framkalla ur inköpssynpunkt
ofördelaktiga tendenser till ringbildning bland tillverkare och försäljare. I
varje fall synes det emellertid statskontoret, att frågan, huruvida och inom
vilka områden samt på vad sätt inköp av förbrukningsartiklar för statens
räkning böra i vidare mån än nu sker centraliseras, är förtjänt av närmare
övervägande. Däremot förefaller det knappast ämbetsverket, som om den
av statsrevisorerna ifrågasatta anordningen, enligt vilken ett visst ämbetsverk
skulle åläggas att lämna råd och anvisningar rörande upphandling av
förbrukningsartiklar, vore ägnad att medföra några mera betydande resultat.
Stockholm den 11 januari 1936.
S. T. ÖRTENGREN.
Underdånigst
K. BERGENDAL.
Sture Dyberg.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 117, § 28.
Till Konungen.
Till åtlydnad av remiss den 20 december 1935 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad uti riksdagens senast
församlade revisorers berättelse under § 28 yttrats i fråga om iakttagelser
rörande kassarabatter m. m.
Revisorerna hava uttalat, bland annat, att de under sin granskning av räkenskaperna
för ett flertal förvaltningsinstitutioner kommit till den uppfattningen,
att de olika myndigheterna vid sina inköp av förbrukningsmaterial
— revisorerna åsyfta härvid främst skrivmaterialier — ofta uraktlåtit att av
vederbörande säljare betinga sig fördelaktiga betalningsvillkor i form av
rabatter m. m. samt stundom även i de fall, då vissa rabatter stått att erhålla,
helt underlåtit att utnyttja desamma.
Någon närmare utredning rörande förekomsten av de sålunda påtalade
missförhållandena hava revisorerna ej framlagt, varför räckvidden av anmärkningen
undandrager sig riksräkenskapsverkets bedömande. Inom riksräkenskapsverket
hava emellertid framställts upprepade anmärkningar mot
att å räkningar angivna rabattsatser vid kontant betalning icke iakttagits.
Ofta har emellertid i infordrade förklaringar upplysts, att de erlagda beloppen
inneburit överenskommen nedsättning under de vanliga priserna, utan
rätt till särskild kassarabatt. Det låter sig därför icke göra att utan vidare
av vederbörande räkningar draga den slutsatsen, att möjlig prisreducering
icke kommit myndigheterna tillgodo.
Med hänsyn till det för de olika myndigheterna högst varierande behovet
av skrivmaterialier synes det riksräkenskapsverket förklarligt, att samma
vara kunnat betinga skiljaktiga pris i inköp för olika myndigheter. Enhetliga
priser å dessa varuslag lära säkerligen ej kunna erhållas utan anordnande
i större eller mindre utsträckning av central upphandling för statsmyndigheterna
av de varuslag, varom här är fråga. Såsom revisorerna vidrört
har ock upphandlingen av vissa slag av papper m. m. för statens behov
i efter hand vidgad omfattning centraliserats. Vidare får riksräkenskapsverket
erinra om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit den 9 juni 1932 (nr
213) i anledning av revisorernas uttalande rörande frågan om inköp av
skrivmaskiner för statsförvaltningens behov anhållit, att Kungl. Majit ville
taga under övervägande, på vad sätt upphandlingen för statsverkets behov
av skriv- och räknemaskiner borde på det för statsverket lämpligaste och
förmånligaste sätt ordnas. Såvitt riksräkenskapsverket har sig bekant, har
riksdagens ovanberörda skrivelse ännu ej föranlett några bestämmelser rörande
upphandlingen av ifrågavarande maskiner.
Riksdagens revisorer hava nu av olika skäl ansett sig ej böra förorda en
allmän centralisering till postverket av upphandlingen av ifrågavarande varuslag
utan i stället ifrågasatt, huruvida det icke kunde befinnas lämpligt
att för åstadkommande av större enhetlighet ett visst ämbetsverk ålades att
lämna råd och upplysningar rörande upphandling av förbrukningsartiklar.
Den sålunda tilltänkta anordningen anser riksräkenskapsverket knappast
kunna medföra några mera avsevärda fördelar. Såsom riksräkenskapsverket
redan antytt, kan däremot med större skäl ifrågasättas, örn icke
— i viss anslutning till vad riksdagens revisorer förordade i sin år
1927 avgivna revisionsberättelse -—- en centralupphandling av skriv- och kontorsmaterialier
för de till huvudstaden förlagda ämbetsverken skulle vara till
fördel för statsverket. Innan ställning till denna fråga kan tagas, erfordras
emellertid särskild utredning.
Stockholm den 9 januari 1936.
Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.
Illil.Vllin ANDIRSSON.
//. Levin.
128 —
Generalpoststyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I. sid. 117, § 28.
Till Konungen.
Genom Kungl. Maj:ts remiss den 20 december 1935 anbefalld avgiva utlåtande
med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer i sin
berättelse (§ 28) yttrat angående iakttagelser rörande kassarabatter m. m.
får generalpoststyrelsen anföra följande.
Upphandlingen för postverkets räkning av de förbrukningsartiklar, revisorernas
yttrande avser, nämligen skrivmaterialier, är centraliserad till generalpoststyrelsen.
Vid försäljningar till flertalet statsinstitutioner ävensom till
större enskilda förbrukare torde leverantörerna ofta tillämpa bruttopriser
med avdrag av varurabatter, olika för olika köpare, och vid omedelbar kontantbetalning
kassarabatt av 2—5 %>. De statsinstitutioner åter, vilka hava
stor förbrukning och äro utrustade med affärsmässigt organiserade inköpsavdelningar,
torde i regel kunna betinga sig särskilda nettopris och i flertalet
fall dessutom kassarabatt vid betalning inom viss kort tid. Detta gäller postverket
och med största sannolikhet även de övriga affärsdrivande verken.
Inom generalpoststyrelsens upphandlingsavdelning har sedan mycket lång
lid speciellt intresse ägnats åt möjligheten att utöver det erbjudna nettopriset
erhålla kassarabatt; denna förmån, som vid utfästelse av snabb kontant betalning
är förhållandevis lätt att utverka, är nämligen med hänsyn till den
sammanlagda upphandlingens stora belopp av icke oväsentlig ekonomisk
betydelse. De av riksdagens revisorer anmärkta missförhållandena kunna
således icke hava avseende å generalpoststyrelsens upphandlingar. I undantagsfall
torde visserligen kunna förekomma, att å räkningar, avseende till
generalpoststyrelsen levererade varor, finnes angivet, att kassarabatt får
åtnjutas, utan att dylik rabatt avdragits från räkningens belopp. Därmed förhåller
sig emellertid på följande sätt. För varje upphandling finnes ett för
båda parter bindande, på skriftlig handling grundat avtal, vilket reglerar
samtliga köpevillkor, sålunda även betalningsvillkor och i förekommande
fall kassarabatt. Ehuru generalpoststyrelsen, såsom ovan framhållits, alltid
strävar efter att erhålla kassarabatt, förekomma likväl fall, då dylik rabatt
icke kan utverkas, i allmänhet beroende därpå, att leverantören redan med
det genom föregående upphandlingsförfarande framkomna nettopriset utnyttjat
sina möjligheter att tävla om leveransen. Örn räkning å det levererade
godset därefter utskrives å standardformulär, som upptager säljarens i förhållande
till köpare i allmänhet vanliga betalningsvillkor, innefattande bl. a.
viss kassarabatt, tillämpar generalpoststyrelsen givetvis likväl villkoren i det
bakomliggande avtalet, som icke medgiver kassarabatt, och dylik rabatt avdrages
därför i sådana fall icke å räkningen.
Vad beträffar sättet för avhjälpande av de utav riksdagens revisorer antydda
missförhållandena hava revisorerna utan närmare motivering uttalat,
att de av olika skäl anse sig ej böra förorda en allmän centralisering till
postverket av upphandling utav här ifrågakomna varuslag. Revisorerna ifrågasätta
i stället, huruvida visst ämbetsverk kunde åläggas att lämna råd och
upplysningar rörande upphandling av förbrukningsartiklar. Härom får generalpoststyrelsen
anföra följande.
Generalpoststyrelsen har i annat sammanhang tidigare yttrat sig i hithörande
frågor, nämligen uti särskilda skrivelser till Konungen den 23 augusti
1932 dels med utlåtande på grund av Kungl. Maj-.ts remiss den 22 juni 1932
— 129 —
i anledning av punkt 5:o i riksdagens skrivelse den 9 juni 1932 (nr 213), dels
med utlåtande på grund av Kungl. Majlis remiss den 12 juli 1932 över statens
provningsanstalts förslag till förordning angående arkivpapper m. m., dels
slutligen med anmälan till Kungl. Maj:t i fråga om handhavandet av den åt
generalpoststyrelsen från 1931 års ingång anförtrodda centralupphandlingen
av papper, kuvert och läskpapper för statens behov. I sagda skrivelser har
generalpoststyrelsen på anförda skäl såsom sin mening uttalat, att en centraliserad,
åt lämplig myndighet anförtrodd upphandling för statens behov
av vissa varuslag, däribland skrivmaterialier, skulle vara ägnad att i betydande
grad nedbringa statens expensutgifter. Generalpoststyrelsen saknar
anledning att nu frångå denna åsikt, helst som riksdagens revisorer i det remitterade
yttrandet icke anfört någon omständighet, på grund varav riktigheten
av sagda åsikt kan ifrågasättas.
Den av revisorerna föreslagna anordningen, att visst ämbetsverk ålägges
lämna råd och upplysningar rörande upphandling, kan enligt generalpoststyrelsens
mening icke förväntas bliva i mera avsevärd grad till praktisk nytta
i besparingshänseende. Ett dylikt rådfrågningsförfarande skulle helt säkert
redan från början komma att tillämpas endast i ringa utsträckning och alltmera
råka ur bruk, så framt icke bestämmelserna därom bleve tvingande och
deras efterlevnad gjordes till föremål för kontroll; men ett tvångsvis genomfört
och kontroilerat rådfrågningssystem skulle å andra sidan utan motsvarande
nytta bliva synnerligen betungande såväl för den rådgivande som
för de rådfrågande myndigheterna. Generalpoststyrelsen anser sig därför
icke kunna tillstyrka genomförandet av den utav revisorerna ifrågasatta anordningen.
I detta ärendes slutliga handläggning hava, utom undertecknade, deltagit
jämväl byråcheferna Lager, Carstensen och Enger samt tillförordnade byråchefen
Holmström.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
ANDERS ÖRNE.
ERNST HÖGNER.
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 119, § 29.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har Kungl. Maj:t anbefallt statskontoret
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 29 i sin berättelse yttrat angående anmärkningsarvode till
advokatfiskalerna vid hovrätterna. På grund härav får ämbetsverket i underdånighet
anföra följande.
Statskontoret delar i princip statsrevisorernas uppfattning, att sportelinkomster
äro olämpliga såsom avlöningsform, och att det ur denna synpunkt
vore önskvärt, att det till advokatfiskalerna i hovrätterna utgående anmärkningsarvodet
vid stämpelgranskning avskaffades.
Ämbetsverket kan dock icke underlåta framhålla, att i förevarande fall vissa
9 — Rev.-berältelse ang. statsverket för dr 1935. II.
— 130 —
särskilda omständigheter föreligga, som kunna framkalla tveksamhet. Såsom
skäl för anmärkningsarvodets avskaffande har, bland annat, plägat anföras,
att rätten till dylikt arvode kan befaras försvåra en lämplig arbetsfördelning
inom vederbörande ämbetsverk, leda till granskningens olämpliga inriktande
på räkenskapsdelar, vilkas granskning väntas inbringa sådant arvode, samt
inbjuda till ökad formalism vid anmärkningsförfarandet. Det synes statskontoret
obestridligt, att nu angivna skäl äga allenast en begränsad giltighet
i avseende å här förevarande granskningsverksamhet, där granskningen vad
hela granskningsområdet angår utföres av en enda befattningshavare eller
å hans ansvar. Härtill kommer, att stämpelgranskningen ofta avser betydande
värden, och att det därför ur fiskalisk synpunkt ligger särskild vikt
uppå att granskningen av tillämpningen av de ofta invecklade och svårtolkade
föreskrifterna om stämpelbeläggning verkställes med noggrannhet och
vaksamt intresse.
Statskontoret vill i detta sammanhang erinra örn att ämbetsverket tidigare
i ett den 31 januari 1918 dagtecknat utlåtande i anledning av då föreliggande
förslag om anmärkningsarvodets borttagande vid vissa reviderande verk (se
Kungl. Maj:ts proposition nr 364 till 1920 års riksdag) uttalat sig för ett bibehållande
av sagda arvode, framför allt i vad angick stämpelgranskningen inom
hovrätterna.
Därest emellertid de principiella betänkligheterna mot ett bibehållande av
anmärkningsarvodet såsom avlöningsform anses böra vara avgörande jämväl
i fråga örn advokatfiskalstjänsterna vid hovrätterna, vill statskontoret för
sin del förorda, att frågan om arvodets avskaffande upptages till övervägande
vid den omprövning av advokatfiskalernas tjänsteställning och lönegradsplacering,
som lärer böra ske i samband med det ifrågasatta införandet i vidgad
omfattning av muntligt förhör inför hovrätt. Utan avvaktan härpå synes
böra övervägas att revidera de nuvarande grunderna för anmärkningsarvodets
bestämmande i syfte att i vidare mån än som nu är fallet begränsa den utgående
ersättningen.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Nissen och Örtengren.
Stockholm den 11 januari 1936.
Underdånigst:
K. BERGENDAL.
ERIK HÖGSTRÖM.
Sture Dyberg.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 119, § 29.
Till Konungen.
Till åtlydnad av remiss den 20 december 1935 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer under § 29 i berättelsen angående statsverket anfört rörande
anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna.
I likhet med riksdagens revisorer anser riksräkenskapsverket, att sportel -
—131—
inkomster av nu ifrågavarande slag principiellt böra utmönstras ur det statliga
avlöningssystemet. Enär förslag om införande av muntligt förfarande
inför hovrätt för närvarande är föremål för utredning och övervägande inom
justitiedepartementet och då det med hänsyn härtill är att antaga, att de hos
hovrätterna anställda advokatfiskalernas arbetsuppgifter inom den närmaste
tiden komma att ändras, varigenom frågan om deras placering i lönehänseende
torde bliva föremål för omprövning, synes det emellertid riksräkenskapsverket,
att borttagandet av det till advokatfiskalerna nu utgående anmärkningsarvodet
bör ske i samband med den ändring av deras löneförmåner,
som sålunda kan komma att äga rum. I avbidan på denna omprövning av
de till advokatfiskalerna utgående löneförmånerna anser sig riksräkenskapsverket
likväl böra förorda, att det nu utgående anmärkningsarvodet omedelbart
maximeras till vissa för år angivna belopp.
I detta ärendes handläggning har, jämte undertecknade, tillförordnade byråchefen
Andersson deltagit.
Stockholm den 9 januari 1936.
Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.
V. Arvidsson.
Svea hovrätts
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 119, § 29.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har Kungl. Majit anbefallt Svea
hovrätt att senast den 11 januari 1936 avgiva underdånigt yttrande i anledning
av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse uttalats angående
anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna (§ 29). På
grund härav får hovrätten i underdånighet anföra följande.
I underdånigt utlåtande den 11 november 1921 angående en av advokatfiskal
S. von Mentzer gjord ansökan att advokatfiskalsbefattningen i Svea
hovrätt måtte upptagas i 18:e lönegraden har hovrätten bland annat uttalat,
att anmärkningsarvodet efter hovrättens mening borde, såsom väsentligen bidragande
till granskningens effektivitet, för framtiden kvarstå. I sitt den 25
januari 1924 avgivna underdåniga utlåtande över ett av allmänna civilförvaltningens
lönenämnd den 9 november 1923 avlämnat förslag till ändringar
i den vid avlöningsreglementet den 22 juni 1921 fogade tjänsteförteckningen
yttrade hovrätten beträffande anmärkningsarvodet bland annat följande:
»Enligt hovrättens förmenande bör rätten till anmärkningsarvode ej borttagas.
Ifrågavarande granskningsarbete är så intresselöst och i längden förslappande
på sinnet, att utsikten att genom upptäckande av någon felaktighet
i avseende å stämpelbeläggning komma i åtnjutande av anmärkningsarvode
är en välbehövlig sporre, för att arbetet skall bliva utfört med erforderlig
skärpa och effektivitet. Det är att befara, alt, örn anmärkningsarvodet
bortfölle, statsverket i följd därav komme alt gå miste örn avsevärda belopp.»
Vad sålunda uttalats torde alltjämt äga giltighet. I riksdagens skrivelse den
18 juli 1920 (387) innefattande anmälan av riksdagens beslut angående upp
-
— 132 —
hävande av den vissa tjänstemän tillkommande rätten till anmärkningsarvode
yttrades bland annat: »De huvudskäl, som anförts till stöd för anmärkningsarvodets
avskaffande, respektive bibehållande hava av departementschefen
sammanfattats sålunda: Mot anmärkningsarvodets bibehållande talar
huvudsakligen, att rätten till dylikt arvode kan befaras försvåra en lämplig
arbetsfördelning inom vederbörande ämbetsverk, leda till revisionens ensidiga
inriktande på räkenskapsdelar, vilkas granskning väntas inbringa sådant arvode,
samt inbjuda till ökad formalism vid anmärkningsförfarandet. Till
förmån för anmärkningsarvodets bibehållande åter åberopas behovet av en
extra lockelse för underlättande av revisionernas rekrytering och en särskild
sporre till arbetsflit och vaksamhet vid revisionsarbetets utförande.» De skäl,
som sålunda anförts till stöd för anmärkningsarvodets avskaffande, äga i nu
förevarande fall ingen eller ringa vikt. Med hänsyn till arbetsuppgiftens natur
och då ansvaret för granskningen åvilar en enda befattningshavare, lärer
anledning saknas att befara, att rätten till dylikt arvode kunde försvåra en
lämplig arbetsfördelning eller leda till revisionens ensidiga inriktande på vissa
räkenskapsdelar, och i betraktande av nämnda befattningshavares kvalifikationer
och tjänsteställning i det hela torde ej heller betydelse böra tillmätas
farhågorna för att arvodet skulle inbjuda till formalism. De skäl, som åberopats
för den motsatta ståndpunkten, äga däremot här särskild styrka. Erinras
må sålunda, att advokatfiskalernas granskning ej är föremål för någon
vidare kontroll, att det här ofta gäller betydande värden samt att med hänsyn
till hithörande författningsbestämmelsers invecklade beskaffenhet felaktigheter
lätt kunna förelöpa och vid granskningen förbises. Hovrätten anser
följaktligen övervägande skäl tala för bibehållande av advokatfiskalernas
anmärkningsarvode. Emellertid torde en revision vara påkallad av grunderna
för arvodets bestämmande. Sålunda lärer det böra förebyggas, att upptäckten
av en eller annan enstaka felaktighet, avseende betydande värden,
medför en oskälig stegring av arvodet.
Skulle, trots det sålunda anförda, advokatfiskalernas anmärkningsarvode
indragas, måste uppenbarligen därmed förknippas advokatfiskalstjänsternas
uppfattning i högre lönegrad. Med en dylik omreglering av advokatfiskalernas
löneförmåner lärer emellertid böra tillsvidare anstå. För närvarande äro
lagförslag, avseende utsträckt användning av muntliga förhör i hovrätt, föremål
för Kungl. Maj :ts prövning. Om, såsom hovrätten i underdånigt utlåtande
den 20 december 1935 tillstyrkt, sådan utsträckning äger rum, föranledes
därav, att advokatfiskalernas uppgifter såsom åklagare erhålla väsentligt vidgad
omfattning och betydelse. Innan nämnda lagstiftningsärende fått sin
lösning och någon tids erfarenhet vunnits angående de nya bestämmelsernas
återverkan på advokatfiskalernas arbetsuppgifter, lärer därför frågan örn
ändrade bestämmelser angående deras löneförmåner ej böra upptagas till
avgörande.
Stockholm den 9 januari 1936.
På hovrättens vägnar:
Underdånigst
BIRGER EKEBERG.
Nils R. Piehl.
— 133 —
Göta hovrätts
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 119, § 29.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har Eders Kungl. Majit anbefallt
Göta hovrätt att avgiva utlåtande över ett remissen bilagt transumt av riksdagens
senast församlade revisorers berättelse innefattande yttrande angående
anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna.
Med anledning härav får hovrätten i underdånighet anföra följande.
Under hänvisning till de yttranden, som avgåvos av rikets hovrätter över
ett år 1923 väckt förslag av samma innebörd som det nu föreliggande, vill
hovrätten ifrågasätta, om en indragning av det till advokatfiskalerna utgående
anmärkningsarvodet står i överensstämmelse med statsverkets ekonomiska
intresse. Om emellertid en dylik indragning anses böra ske, är det
enligt hovrättens uppfattning ofrånkomligt, att advokatfiskalsbefattningarna
uppflyttas i högre lönegrad. Den nuvarande lönegraden för dessa tjänster
har bestämts med hänsyn tagen till befintligheten av ifrågavarande arvode
och motsvarar icke tjänsternas arbetsuppgifter och betydelse. Rättvisa och
billighet fordra, att de nuvarande advokatfiskalerna i samband med en förändring
sådan som den nu ifrågasatta erhålla gottgörelse för den inkomst av
tjänsten, som de gå förlustiga.
Ett av advokatfiskal avgivet yttrande bilägges.
Jönköping den 9 januari 1936.
Underdånigst
På hovrättens vägnar
GUNNAR BENDZ.
Gunnar Arbman.
Advokatfiskalens vid Göta
hovrätt
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 119, § 29.
Till Kungl. Majlis och Rikets Göta Hovrätt.
Sedan Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 20 nästlidne december anbefallt
Kungl, hovrätten att med anledning av vad i remissen bifogat transumt
av riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats angående
anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna avgiva utlåtande,
samt advokatfiskalsämbetet enligt Kungl, hovrättens beslut den 21 i sagda
månad av samma handlingar erhållit del, får jag, med återställande av remisshandlingarna,
vördsamt anföra följande.
I samband med i proposition till 1925 års riksdag framlagt förslag till
uppflyttning av advokatfiskalerna i högre lönegrad framhöll allmänna civilförvaltningens
lönenämnd i densamma avfordrat utlåtande, hurusom hovrätternas
advokatfiskal i sin tjänsteutövning hade stor självständighet och
initiativrätt. Med de befogenheter, sorn tillkomme dessa befattningshavare,
— 134 —
intoge de ock en högre tjänsteställning än som motsvarade den allmänna
lägre sekreterargraden. Genom de inkomster av tjänsten som advokatfiskalerna
enligt gällande bestämmelser kunde i form av lön och anmärkningsarvode
påräkna, vore de jämväl betydligt gynnsammare ställda i inkomsthänseende
än övriga befattningshavare i löre lönegraden. Därest i
enlighet med den uppfattning rörande extra inkomster i tjänsten, som under
senaste tiden kommit till uttryck, även advokatfiskalernas anmärkningsarvoden
skulle bortfalla, ansåge lönenämnden fördenskull, att med den
tjänsteställning, advokatfiskalerna intoge, en uppfattning i lönegrad av dessa
befattningar måste anses befogad.
Uti särskilda utlåtanden över lönenämndens förslag hemställde rikets hovrätter
att, därest anmärkningsarvodet skulle bortfalla, advokatfiskalerna
borde uppflyttas i högre lönegrad; och tillåter jag mig därvid att särskilt
åberopa vad Kungl. Svea hovrätt såsom motiv härför anfört angående
advokatfiskalsbefattningens ansvarsfulla och krävande art. Hovrätten anför
i sitt utlåtande bland annat: »Advokatfiskalsämbetet i hovrätten har av ålder
ansetts vara en så ansvarsfull och krävande befattning, att till innehavare
av densamma plägat utses allenast personer, vilka förvärvat erfarenhet ej
blott genom vanliga tingsmeriter utan därjämte genom långvarig tjänstgöring
i hovrätten. Advokatfiskalerna hade att omhänderhava mål, som vöre av
den mest skiftande karaktär och ofta rörde ansenliga värden. Särskilt erinrades,
att advokatfiskalen vid sin ämbetsutövning hade stor självständighet
och initiativrätt. Bland advokatfiskal^ åligganden framhölls särskilt, att
han etter därom gjord anmälan eller på grund av eget initiativ hade att anställa
åtal inför hovrätten mot därunder lydande domare och tjänstemän för
av dem begångna fel och försummelser i tjänsten. Advokatfiskalen ägde
härutinnan samma befogenheter som justitiekanslern eller justitieombudsmannen.
Det syntes därför vara av vikt, att advokatfiskalen erhölle en sådan
tjänsteställning, att allt framdeles måtte kunna påräknas för befattningen
fullt kvalificerad person. Vid bestämmande av den lönegrad, vartill advokatfiskalsbetattningen
borde hänföras, torde icke heller böra förbises, att advokatfiskal
utöver sin fasta lön ägde rätt till anmärkningsarvode vid stämpelgranskning.
Även med bibehållande av rätten till anmärkningsarvode ansåge
hovrätten i betraktande av de befogenheter, som tillkomme advokatfiskalen,
samt den arbetsbörda och det ansvar, som åvilade honom, befattningen
i fråga böra uppflyttas till högre lönegrad.»
Advokatfiskalernas arbete med stämpelgranskningen är mera krävande
och tidsödande än en däri ej insatt person måhända kan föranledas att tro.
Mångahanda äro de bestyr, som äro förenade med en effektiv granskning
och som äro oeftergivligt nödvändiga för att, åtminstone i görligaste mån,
åt statsverket indriva detsamma rätteligen tillkommande resterande skattebelopp.
Härför lordras ett ofta djupgående arbete, som med den stora arbetsbörda,
som för närvarande påvilar advokatfiskalen, till största delen måste
företagas å tid utöver den lagstadgade arbetstiden, vilket förhållande, bortsett
från att genom detta arbete statsverket tillföras belopp, betydligt överstigande
advokatfiskalernas löner, rättvisligen bör beaktas vid bestämmandet
av dessas placering i lönegrad.
Några exempel på arten av granskningsarbetet kunna här anföras: Av ett
protokoll över bouppteckningar m. m. kan såsom regel ej inhämtas, vilken
egendom, som i makars bo är gemensam eller icke, i följd varav jämväl regelmässigt
fran behållningarna hälften såsom giftorättsandel går fri från
skatt. lill följd härav erfordras otta omfattande skriftväxlingar för efterforskning
av naturen av avlidnas kvarlåtenskap. Ingående studier av äktenskapsförords-
och lagfartsprotokoll måste ock företagas för inhämtande av
135
makars inbördes förmögenhetsförhållanden. Likaså har advokatfiskalen,
vars skyldighet det är att granska de från länsstyrelserna inkomna deklarationer
över gåvor m. m., att tillse, att de i de s. k. småprotokollen tillsyneskomna
benefika fång, många i mer eller mindre maskerad form, blivit föremål
för deklaration och beskattning samt, där så ej skett, vidtaga åtgärder
för gåvoskattens inflytande till statsverket.
Ett för det allmänna beklagligt faktum är att deklarationsskyldigheten är
en plikt, som i avsevärd grad eftersättes, och detta jämte de möjligheter
som tyvärr förefinnas till undgående eller kringgående av gällande bestämmelser
örn skatteplikt kräver, att särskilt stor noggrannhet iakttages vid kontrollen.
Ineffektiviteten av lagbestämmelserna angående deklarationsskyldigheten
framträder på ett markant sätt i en mångfald andra hänseenden,
som försvåra kontrollen. En stor del av de skattskyldiga sväva exempelvis
i okunnighet om eller åsidosätta i allt fall skyldigheten att deklarera egendom,
som på grund av testamente tillfallit någon vid annat tillfälle än testamentsgivarens
dödsfall, och skatt för egendomen icke blivit beräknad vid inregistrering
av bouppteckning efter denna, liksom då på grund av domstols ogiltighetsförklaring
av testamente egendom tillfallit någon.
Genom granskning av särskilt lagfartsprotokoll och dessas jämförelse med
deklarationerna, genom uppläggande av särskilda diarier över testamenten,
där bestämmelser träffats för framtida övergång av äganderätt, efterforskande
av utgången av rättegångar angående testamentsklander m. m., är det
möjligt för advokatfiskalen att utöva en ganska stark kontroll härutinnan.
Därest de lagligt stipulerade skattebestämmelserna av alla statens medborgare
fullt lojalt efterkommes och det med avseende å förhållandena mellan
beskattningsbara intäkter och andra förmögenhetsförvärv, å ena, samt därpå
belöpande skatt, å andra sidan, på alla händer iakttoges samma noggrannhet,
som då det gäller beskattning av statstjänares löneförmåner, skulle statsbudgetens
inkomstsida förvisso kunna uppvisa en gynnsammare slutsiffra
än nu är fallet. Behovet av förefintligheten av fiskalisk skattekontroll synes
därför ej böra underskattas.
Svårligen kan det vara med rättvisa förenligt, att utan motsvarande höjning
av lönen för advokatfiskalerna eller ersättning i annan form frånhända
dem en del av deras förefintliga löneförmåner eller så att säga sänka tjänstens
nivå. Sedan åt advokatfiskalerna överlåtits bestyret med stämpelanmärkningarna,
bär tjänsten i motsats till förut blivit en icke övergångstjänst,
utan ett ämbete, som personer med goda kvalifikationer för domarebanan
velat silka med tanke på att för framtiden kunna innehava densamma och
däri alltmera vinna förkovran. Går framlagda förslaget nu igenom utan att
advokatfiskalerna beredas motsvarande kompensation kan tjänsten näppeligen
bliva mera än en övergångstjänst för vidare befordran till annat ämbete
eller befattning.
Frånsett det omilda behandlingssättet av den, som, medveten örn förut
rådande lyckligare, lagstadgade förhållanden, sökt och vunnit platsen, torde
en sådan ordning medföra, alt platsen aldrig kan kunna väntas bliva besatt
med personer med önskade kvalifikationer eller i allt fall icke med efter
längre erfarenhet fullt rutinerade innehavare.
Därest kompensation, motsvarande, vad denna hovrätt beträffar, genomsnittliga
anmärkningsprovisionen för exempelvis de senaste tio åren, herodes
advokatfiskalen, synes, från min subjektiva synpunkt sett, intet vara
att erinra mot, all samma provision indrages. Advokatfiskalerna äro, som
bekant, placerade i lönegrad flera klasser lägre än ämbetsmän av samma
tjänsteställning. Skulle nu riksdagen utan att bereda vederlag förminska deras
inkomstmöjligheter, vore detta en osedvanligt hård makttillämpning.
136 —
Jag kan i detta sammanhang ej underlåta att framhålla, hurusom de med
advokatfiskalsbefattningen förenade göromålen under senare tider i betydlig
grad ökats. Bortsett från att det i samband med de ändrade bestämmelserna
angående inskrivningsväsendet på många håll tillämpade mer eller mindre
summariska renovationsförfarandet i ej oväsentlig grad försvårat advokatfiskal^
granskningsarbete, har redogörarebefattningens förenande
med hans tjänst i denna hovrätt och i anslutning därtill honom ytterligare
påvilande bestyr avsevärt ökat hans redan förut tunga arbetsbörda.
Den för honom lagstadgade arbetstiden å tjänsterummet förslår
för den skull ej alls till fullgörandet av de med tjänsten förenade göromål.
De för beredande av utsträckt omfattning av muntligt förhör i hovrätterna
föreslagna ändringar åsyftande, vad advokatfiskalerna angår, åliggande för
dem att i hovrätt inställa sig såsom allmän åklagare, synes även komma att
medföra en nu icke överskådbar ökning i arbetet.
För den sålunda successivt företagna ökningen av de advokatfiskalen åliggande
göromålen har någon gottgörelse ej bereus honom i form av ökade
löneförmåner, vilket väl kunnat ifrågasättas efter den reducering i inkomster
han fått vidkännas genom den genom kungl, förordningen den 12 juni 1925
gjorda nedsättning i anmärkningsarvodet. Det synes mig därför ej vara med
rättvisa överensstämmande, örn hans löneförmåner nu skulle utan motsvarande
vederlag ytterligare beskäras.
Den av riksdagen redan beslutade förtidspensioneringen var redan den ett
mycket hårt träffande och kännbart slag för den som, liksom jag, haft sina
försäkrings- och andra kalkyler inställda på ett avskedstagande vid 67 års
ålder eller alltså år 1941, men nu, om dödsfall dessförinnan ej inträffar,
nödgas avgå redan år 1939. Tyvärr äro hovrätternas advokatfiskaler så få,
att de ej i samma grad som större ämbetsmannaanslutningar kunna påräkna
att vinna gehör för sina, som de förmena, på rätt och billighet grundade
önskemål.
Jönköping i Kungl, hovrättens advokatfiskalsexpedition i januari 1936.
L. B. Schånberg.
Hovrättens över Skåne och
Blekinge
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 119, § 29.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har Kungl. Majit anmodat
hovrätten över Skåne och Blekinge att avgiva utlåtande med anledning av
vad i remissen bifogat transund av riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid
hovrätterna.
Till åtlydnad härav får hovrätten i underdånighet anföra.
Hovrätten är av den uppfattningen att de åtgärder, som redan vidtagits i
syfte att avskaffa sportelsystemet, böra i görligaste mån fullföljas. Anmärkningsarvodet
till advokatfiskalerna har kanske i högre grad än vad eljest är
fallet i fråga om sportler karaktären av en växlande, av tillfälligheterna beroende
inkomstkälla, ibland betydligt överstigande, ibland åter understigan
-
— 137 —
de skälig ersättning för arbetet. Detta synes hovrätten ej lämpligt. Även
om det kan antagas, att rätten till anmärkningsarvode i viss mån utgör en
sporre för vederbörande att fullgöra stämpelgranskningen med särskild omsorg
och noggrannhet, anser hovrätten icke tillräckliga skäl föreligga för antagande,
att resultatet av granskningsarbetet skall för statsverket bliva mindre
tillfredsställande, därest anmärkningsarvodet borttages. Hovrätten utgår
nämligen från att granskningsmannen, oavsett den belöning som provisionen
kan innebära för honom, skall med nit och intresse fullgöra sin tjänsteplikt.
Därjämte undgår han att komma i en skev ställning och möjligen kunna
misstänkas för att hava pressat fram en anmärkning för egen vinnings skull.
Det torde emellertid bliva ofrånkomligt att bereda advokatfiskalerna kompensation
genom deras uppflyttande i högre lönegrad, såsom ock förutsatts
då fråga om anmärkningsarvodets borttagande tidigare varit föremål för
överväganden. För denna hovrätts vidkommande är därvid att märka, att
hovrätten i samband med anslagsäskanden för nästkommande budgetår föreslagit
att de viktigare av de göromål som för närvarande åvila sekreteraren
och advokatfiskalen vid hovrätten — däribland stämpelgranskningen —
skulle sammanföras till en befattning, vars innehavare skulle placeras i lönegraden
B 27. Enligt vad hovrätten har sig bekant har allmänna civilförvaltningens
lönenämnd i yttrande över detta förslag ansett befattningens innehavare
böra placeras i lönegraden B 26, därvid åberopats hans rätt att
uppbära anmärkningsarvode. Skulle nu denna rätt bortfalla, lärer hovrättens
förslag böra bifallas, synnerligast som det torde kunna förväntas att
ifrågavarande befattningshavare efter genomförande av den planerade utsträckta
användningen av muntliga förhör i hovrätt kommer att få ytterligare
ökad arbetsbörda.
Utdrag av hovrättens protokoll, utvisande skiljaktig mening, ävensom yttrande
av advokatfiskalen vid hovrätten bifogas.
Malmö den 10 januari 1936.
På hovrättens vägnar
Underdånigst
S. BRUZELIUS.
Ebbe Kock.
Bilaga.
Utdrag au protokollet, hållet inför Kungl. Maj:ts och Rikets hovrätt över
Skåne och Blekinge i Malmö den 4 januari 1936.
Närvarande: t. f. presidenten Bruzelius; hovrättsrådet Werner; assessorn
Melander; e. o. assessorerna Ekström, Öhman.
§ 3. T. f. presidenten Bruzelius föredrog Kungl. Maj:ts remiss den 20 december
1935 med anmodan till kungl, hovrätten att avgiva utlåtande med
anledning av vad i remissen bifogat transumt av riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats angående anmärkningsarvode till advokatfiskalerna
vid hovrätterna; och beslöts utlåtande.
Härifrån var e. o. assessorn Öhman, med vilken assessorn Melander instämde,
skiljaktig och yttrade:
138 —
»I utlåtande över allmänna civilförvaltningens lönenämnds den 9 november
1923 avgivna förslag har hovrätten, i likhet med de övriga hovrätterna,
uttalat sig mot borttagande av de till advokatfiskalerna utgående anmärkningsarvodena.
Jag instämmer för min del i vad hovrätterna sålunda anfört under åberopande
särskilt av den utförliga motivering i saken, som av Svea hovrätt därvid
förebragts. (Se Kungl. Maj:ts proposition nr 1 till 1925 års riksdag, Utgifterna,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor, II, sid. 9 ff.)»
Som ovan.
Hans G. Andersson.
Advokatfiskalens vid hovrätten
över Skåne och Blekinge
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 119, § 29.
Till kungl, hovrätten.
I egenskap av t. f. advokatfiskal vid kungl, hovrätten får jag härmed
vördsamt avgiva följande yttrande i anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 20
december 1935 med anmodan till hovrätten att avgiva utlåtande med anledning
av vad i remissen bifogat transumt av riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående anmärkningsarvode till advokatfiskalerna
vid hovrätterna.
På sätt samtliga rikets hovrätter anfört i yttranden över allmänna civilförvaltningens
lönenämnds till grund för 1925 års revision av avlöningsbestämmelserna
liggande förslag torde bibehållandet av anmärkningsarvodena vara
för statsverket förmånligt. De skäl, som därvid anfördes, synas mig alltjämt
vara av den styrka, att anmärkningsarvodena böra bibehållas som en garanti
för att stämpelgranskningsarbetet bedrives med tillbörlig omsorg och grundlighet.
Dock torde det kunna medgivas, att arvodets storlek stundom på
grund av tillfälliga omständigheter kan komma att överskrida det belopp,
som bör vara tillräckligt för att arbetets skärpa och effektivitet icke skall
bliva eftersatt. Med hänsyn härtill torde någon erinran icke vara att framställa
mot att arvodets storlek ytterligare begränsas. Kunde man därvid avpassa
de grunder, efter vilka arvodet skall utgå så, att dess årliga belopp
bleve någorlunda stadigt synes mig denna utväg vara ägnad att tillgodose
statsverkets intresse bättre än ett helt avskaffande av arvodet och en eventuell
och, synes det mig, ofrånkomlig kompensation till advokatfiskalerna
genom deras uppflyttning i högre lönegrad. Man kunde tänka sig den anordning
att arvodet utginge efter en fallande procentsats beroende på det
anmärkta beloppets storlek i varje särskilt fall, så att man komme från den
nuvarande ordningen, där stundom för ett enda ärende arvodet kan springa
upp till orimligt högt belopp. För undanröjande av sistnämnda förhållande
kunde det ock tänkas att man införde en maximering av samma art, som
under senare år genomförts beträffande åklagarnas bötesandelar. Även en
kombination av dessa båda förfaringssätt låter tänka sig.
Malmö och kungl, hovrättens advokatfiskalsexpedition den 10 januari 1936.
L. G. Ohlsson.
— 139
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 122, § 30.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har statskontoret anbefallts att avgiva
utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående iakttagelser rörande mantalsskrivningsprovision
till städernas tjänstemän (§ 30); och får statskontoret till åtlydnad härav
anföra följande.
Statskontoret delar revisorernas uppfattning, att det vore tidsenligt och
önskvärt, att ifrågavarande provision bragtes att upphöra. Såsom revisorerna
framhållit, äro mantalsskrivningstjänstemännen i de flesta städer anställda
i stadens tjänst mot fast lön, varvid provisionen ingår till stadens kassa.
Den minskning i stadens inkomster, som en indragning av provisionen skulle
medföra, är uppenbarligen utan nämnvärd betydelse för stadens ekonomi.
Vad beträffar övriga fall, där vederbörande tjänsteman själv tillgodonjuter
provisionen, vill statskontoret erinra om, att 1933 års riksdag i samband
med att riksdagen (skr. 254) beslutade viss reduktion av till kronouppbördsmännen
i städerna utgående provision för debitering av landstingsmedel anförde,
att det syntes böra åligga vederbörande stad att genom jämkning i de
från staden utgående löneförmånerna tillhandahålla vederbörande den lön,
som skäligen borde vara förenad med tjänsten i fråga samt att riksdagen
sålunda funne de då föreslagna provisionsbestämmelserna böra tillämpas
jämväl å dylika tjänstemän.
I och med att mantalsskrivningsprovisionen upphör att utgå, torde det
under sjunde huvudtiteln i riksstaten uppförda förslagsanslaget till observations-
och uppbördsprocenter kunna nedsättas med i runt tal 10,000 kronor
eller till hälften av sitt nuvarande belopp.
Stockholm den 11 januari 1936.
Underdånigst
K. BERGENDAL.
E. JOHNSSON.
Sture Dyberg.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 122, § 30.
Till Konungen.
Till åtlydnad av remiss den 20 december 1935 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer i sin berättelse under § 30 anfört rörande mantalsskrivningsprovision
till städernas tjänstemän.
Vid granskning av Södermanlands läns kassaredogörelse för november 1926
framställde riksräkenskapsverkets revision anmärkning mot utbetalning till
— 140 —
magistraten i Strängnäs av den särskilda provision motsvarande 40 :e penningen,
som genom resolution den 15 november 1769 tillerkänts staden till uppbördsmännens
lön och underhåll. Till stöd för anmärkningen anförde revisionen,
bland annat, att av handlingarna till kungl, resolutionen den 15 november
1769 franninge, att ifrågavarande 40:e penning avsetts »till uppbördsmännens
löhn och underhåll». Då emellertid genom kungl, kungörelsen
den 19 september 1862 nya, för mantalsskrivningsförrättarna förmånligare
bestämmelser om provisionens beräknande utfärdats, måste vid sådant förhållande
resolutionen den 15 november 1769 i nu förevarande avseende anses
vara upphävd. Genom utslag den 20 juni 1927 fastställde riksräkenskapsverket
anmärkningen, vilket beslut emellertid av kammarrätten, som i mål
av detta slag är högsta instans, den 19 januari 1933 upphävdes.
I anslutning till vad revisorerna anfört vill riksräkenskapsverket såsom sin
mening uttala önskvärdheten av att åtgärder vidtagas, i syfte att mantalsskrivningsprovision
till städernas tjänstemän må upphöra att utgå.
I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, deltagit tillförordnade
byråchefen Andersson.
Stockholm den 9 januari 1936.
CARL LUNDIN.
Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.
H. Levin.
Svenska stadsförbundets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 122, § 30.
Till Konungen.
Sedan svenska stadsförbundet beretts tillfälle att avgiva yttrande i anledning
av förslag från statsrevisorerna om indragning av mantalsskrivnings provision
till vissa städernas tjänstemän, får styrelsen i underdånighet meddela,
att styrelsen för sin del icke vill motsätta sig en sådan indragning men tilllåter
sig föreslå, att avskrivningen genomföres successivt under en tid av
fem år.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
För svenska stadsförbundets styrelse:
A. BORGSTRÖM.
Dess ordförande.
Henning Karlsson.
— 141 —
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123, § 31.
Till Konungen.
Till åtlydnad av remiss den 20 december 1935 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse under § 31 anfört rörande redovisning i länsstyrelsernas
räkenskaper av vissa icke statliga medel, som debiteras och indrivas i
samband med kronouppbörden.
I de fall, då utredning om beräkning av de statsverket och vederbörande
tjänstemän tillgodoförda provisionsandelarna icke bifogats länsräkenskaperna,
infordras densamma av riksräkenskapsverket, varefter handlingarna pläga
tillställas ämbetsverket antingen i bestyrkt avskrift eller i original. 1 senare
fallet återställas handlingarna efter granskningens avslutande. Av riksräkenskapsverkets
revision har framställts ett flertal anmärkningar däremot, att
statsverket tillgodoförts provision med för lågt belopp, vilka anmärkningar
av regeringsrätten godkänts.
Anordningsbesluten rörande utbetalningar till vederbörande kommunala
myndigheter m. fl. av medel, som uppbäras i sammanhang med kronouppbörden,
medfölja icke länsräkenskaperna vid deras insändande till riksräkenskapsverket,
enär desamma jämlikt kungörelsen den 13 november 1931 (nr
396) § 23 skola bifogas de redogörelser, som länsstyrelserna före den 15 februari
hava att tillställa ifrågavarande myndigheter. Då dessa myndigheter
icke lära hava något större intresse av att äga tillgång till orginalanordningarna,
torde dessa för framtiden, jämte tillhörande uträkningar m. m.,
lämpligen kunna biläggas länsräkenskaperna, medan i stället avskrifter av
anordningarna vidfogas nämnda redogörelser.
I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, tillförordnade
byråchefen Andersson deltagit.
Stockholm den 9 januari 1936.
Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.
CARL LUNDIN.
H. Levin.
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 131, § 36.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har statskontoret anbefallts att avgiva
utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående iakttagelser rörande statsverkets provision å uppbörden
av landstingsskatt i magistratsstäder m. m. (§ 36); och får statskontoret
till åtlydnad härav anföra följande.
— 142 —
Såsom revisorerna framhållit har i kungörelsen elen 30 juni 1933 (nr 461)
om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel icke upptagits
något stadgande om skyldighet för landsting att till i tjänst kvarstående lanträntmästare
utbetala provisionsandel å uppbörden av dylika medel. Att så
icke skett har av 1933 års riksdag (skrivelse nr 254) motiverats med att, därest
någon enstaka, ännu i tjänst kvarvarande befattningshavare enligt utfärdad
fullmakt skulle vara berättigad till ersättning för debitering eller uppbörd
av landstingsmedel med högre belopp än den nya förordningen medgåve,
denna sak borde så ordnas, att Kungl. Maj:t lämnade vederbörande befattningshavare
gottgörelse av de till statsverket indragna provisionsandelarna,
utan att förhållandet inverkade på den ersättning, som landstingen vore skyldiga
utbetala, och alltså utan att bestämmelser i ämnet intoges i landstingslagen.
Efter det att ovannämnda kungörelse trätt i kraft synes sålunda landstinget
i Norrbottens län, genom länsstyrelsens åtgärd att av landstingsmedel och
vägskatt utbetala provisionsandelar till lanträntmästaren hava fått vidkännas
en obehörig utgift. I överensstämmelse med nyssnämnda riksdagsuttalande
hade gottgörelse för berörda provisionsandelar bort genom beslut av Kungl.
Majit beredas lanträntmästaren från inkomsttiteln »A III Diverse inkomster»,
å vilken titel de till statsverket indragna provisionsandelarna tagits till uppbörd.
Stockholm den 11 januari 1936.
Underdånigst
K. BERGENDAL.
E. JOHNSSON.
Sture Dyberg.
Länsstyrelsens i Stockholms
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har länsstyrelsen anbefallts att senast
den 11 januari 1936 avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats angående dels redovisning i
länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke statliga medel, som debiteras och
indrivas i samband med kronouppbörden, och dels statsverkets provision å
uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder med mera.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen anföra följande.
I sammanhang med kronoskatterna debiteras, indrivas och redovisas inom
länet landstingsskatt, vägskatt, riddarhuskapitationsavgift och tingshusmedel
ävensom avgifter till Stockholms läns hushållningssällskap, Skandinaviska
kreatursförsäkringsbolaget, Mellersta Roslags hästförsäkringsbolag och
Olandsåns sänkning. Vid ingången av januari månad varje år upprättas inom
länsstyrelsen en skriftlig redogörelse för ifrågavarande utskylder med angivande
av under föregående år debiterade och influtna medel, vederbörande
— 143 —
tjänstemän tillkommande eller till statsverket indragna provisionsbelopp samt
vid uträknandet härav tillämpade procentsatser. Ifrågavarande redogörelse
förvaras hos länsstyrelsen varjämte en avskrift av densamma såsom inkomstverifikation
bilägges titeln »A III Diverse inkomster, indragna sportler>.
Genom detta förfaringssätt anser länsstyrelsen tillfälle givet till fullständig
kontroll över sättet för provisionsandelarnas beräknande.
Vidkommande landstingets kostnader för uppbörd av landstingsmedel uppgå
desamma för landsbygden till 0.6 procent av influtna medel, vilket provisionsbelopp
tillgodoföres statsverket såsom ersättning för dess befattning med
uppbörden. För magistratsstädernas del tillkommer därutöver J/2 procent av
uppbörden i provision åt kronouppbördstjänstemännen. Det ifrågasättes nu,
att landstingens kostnader i detta fall icke skola överstiga kostnaderna för
indrivning genom postverkets försorg. Kronouppbördstjänstemännen i magistratsstäderna
tillkommande indrivningsprovision, vilken för övrigt icke sällan
på grund av löneregleringar tillkommer städerna själva, har genom Kungl,
förordningen den 15 juni 1922 med särskilda föreskrifter angående ersättning
för debitering och uppbörd av landstingsskatt med mera undergått en så
avsevärd sänkning som från 1 procent till 1/2 procent å influtnä utskyldsbelopp.
Ytterligare sänkning för deras vidkommande torde icke skäligen kunna ifrågakomma.
Däremot synes det länsstyrelsen lämpligt att taga under övervägande,
huruvida icke de till statsverket indragna provisionsandelarna i detta
fall kunna sänkas med hänsyn till den jämförelsevis ringa omfattningen av
länsstyrelsernas bestyr med uppbörden i magistratsstäderna.
Stockholm å landskontoret den 10 januari 1936.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
A. M. BECKIUS. ALARIK WIGERT.
Länsstyrelsens i Uppsala län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Sedan Eders Kungl. Majit genom beslut den 20 december 1935 anbefallt
länsstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer i §§ 31 och 36 av sin berättelse yttrat, får länsstyrelsen i
underdånighet anföra följande.
I fråga örn redovisningen i länsstyrelsens räkenskaper av utbetalda, i berättelsen
omförmälda provisioner å vissa icke statliga medel får länsstyrelsen
meddela, att länsstyrelsen vid utanordnande av dylika provisioner såsom
verifikationer plägar bilägga å landskontoret verkställda uträkningar å de
statsverket och vederbörande tjänstemän tillkommande provisionsandelarna.
Vid avgivandet av länsstyrelsens årsredovisningar till landsting, vägstyrelser
och tingshusstyrelser av för deras räkning debiterade medel överlämnas jämväl
samtliga länsstyrelsens utanordningsbeslut med tillhörande verifikationer.
På grund av vad statsrevisorerna i § 36 av berättelsen anmärkt beträffande
föreliggande åtskillnad i uppbördsprovisionen å landstingsmedel i fögderierna
— 144 —
och magistratsstäderna synes ändring böra vidtagas härutinnan. Sålunda
synes det länsstyrelsen lämpligt, att i gällande 1933 års kungörelse angående
ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel sådan ändring vidtages,
att den till statsverket indragna provisionen för uppbörd av landstingsmedel
i städerna nedsättes från 0.6 till 0.1 procent. Då arbetet med anteckning
i kronouppbördsböckerna örn verkställd inbetalning av utskylder och utskrivande
av restlängden som för fögderiernas del utföres av landskontoren, i
magistratsstäderna i stället ombesörjes av kronouppbördstjänstemännen med
därav föranledd minskad arbetsbörda för landskontoren i avseeende å uppbörden
för städerna, synes det länsstyrelsen motiverat, att provisionen å landstingsmedel
lill kronouppbördstjänsteman i stad bibehålies vid 0.6 procent.
Uppsala slott i landskontoret den 9 januari 1936.
Underdånigst:
S. LINNÉR.
ERIK SUNDBERG.
Länsstyrelsens i Söderman''
lands län
yttrande ij anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 nästlidne december anbefalld avgiva utlåtande
med anledning av vad i bifogad transund av riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats dels angående redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper
av vissa icke statliga medel, som debiteras och indrivas i samband med
kronouppbörden och dels angående statsverkets provision å uppbörden av
landstingsskatt i magistratsstäder m. m. får länsstyrelsen i underdånighet
anföra följande.
Rörande den första frågan göra revisorerna det uttalandet, att utbetalningarna
av ifrågavarande medel i regel icke äro verifierade i länsstyrelsernas
räkenskaper. I anledning härav vill länsstyrelsen framhålla, att landstingets
expedition, vederbörande väg- och tingshusbyggnadskassa samt annan medelsmottagare
efter varje års utgång få emottaga fullständig redogörelse över
länsstyrelsens förvaltning av dem tillkommande medel under det gångna året
samt att ett exemplar av denna redogörelse, som jämväl utvisar beräkningen
av de statsverket och vederbörande tjänstemän tillgodoförda provisionsandelarna,
förvaras och bindes tillsammans med landskontorets brevkoncept.
I fråga örn statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt är att
märka att, sedan verkställd utredning visat, att en halv procent å uppbörden
från fögderierna utgjorde mer än full ersättning för statsverkets kostnad för
nämnda uppbörd, statsverkets provision därå genom 1922 års förordning nedsattes
från en och en fjärdedels procent till en halv procent. Samtidigt höjdes
emellertid utan någon verklig grund statsverkets provision å uppbörden
i magistratsstäderna från en fjärdedels procent, motsvarande lanträntmästare
förut tillkommande provision, till en halv procent. Genom 1933 års förordning
har statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt från såväl
— 145 —
fögderierna som magistratsstäderna efter inräknande av den landskamrerarna
tidigare tillkommande provisionen fastställts till sex tiondels procent. Då till
kronouppbördstjänsteman i stad utgår provision med en halv procent av uppbörden
i staden, få landstingen alltså numera i uppbördsprovision vidkännas
en och en tiondels procent å uppbörden i magistratsstäderna och sex tiondels
procent å uppbörden i fögderierna.
Det synes emellertid vara oegentligt, att statsverket erhåller lika stor provision
å uppbörden i magistratsstäderna som å uppbörden i fögderierna, då
endast den senare uppbörden förorsakar statsverket nämnvärda besvär och
kostnader. Av revisorernas berättelse framgår, att ett dylikt förhållande i
själva verket icke heller åsyftats med lagstiftningen i ämnet. På grund härav
vill länsstyrelsen föreslå, att sådan ändring vidtages i gällande förordning, örn
ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel, att statsverkets provision
å uppbörden i magistratsstäderna nedsättes till en tiondels procent,
motsvarande landskamrerarnas till statsverket indragna provision. Härigenom
blir också den sammanlagda uppbördsprovisionen å landstingsmedel
procentuellt sett lika i såväl fögderierna som magistratsstäderna.
Nyköping i landskontoret den 10 januari 1936.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
S. LJUNGSTEDT. HERMAN EKVALL
Länsstyrelsens i Östergötlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Sedan det genom nådig remissresolution den 20 december 1935 blivit länsstyrelsen
anbefallt att avgiva utlåtande över vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats angående redovisning i länsstyrelsens räkenskaper
av vissa icke statliga medel, som debiteras och indrivas i samband med
kronouppbörden, samt angående statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt
i magistratsstäder m. m., får länsstyrelsen i underdånighet anföra
följande.
Revisorerna hava under § 31 i berättelsen uttalat sig för en förbättrad verifiering
i länsräkenskaperna av vissa utbetalningar av diversemedel.
Enligt gällande medelsförvaltningsförordning § 23 stadgas rörande dessa
utbetalningar, att verifikationerna därå skola fogas vid årsräkningarna. Verifikationerna
komma därför i regel icke att ingå till riksräkenskapsverket utan
i stället att överlämnas till de kommunala myndigheterna. Här i länet hava
emellertid dessa myndigheter förklarat sig icke påfordra att verifikationerna
bifogades årsräkningarna. Länsstyrelsen har därför behållit och arkiverat
de verifikationer, som icke kunnat såsom samtidigt avseende statsmcdelstitlar
eller därmed i redovisningshänseende likställda medel insändas lill riksräkenskapsverket
som verifikationer till utgiftsboken.
Ehuruväl bestämmelsen att verifikationerna till ifrågavarande diversemedelstitlar
skola vidfogas årsräkningarna må anses principiellt riktig, synes ur
10 — Rcv.-berättelse ang. statsverket för dr 1935. 11.
— 146
kontrollsynpunkt ändring dock icke opåkallad. Man kan nämligen knappast
förutsätta, att de kommunala myndigheterna skola ägna verifikationernas
granskning en uppmärksamhet, som kunde motivera deras överlämnande till
dessa myndigheter. Någon avsevärd verifikationsmängd lärer det icke vara
fråga örn, och det torde därför kunna stadgas, att verifikationer till utbetalningar
å dessa titlar böra åtfölja verifikationerna till utgiftsboken.
Revisorernas uttalanden under § 36 i berättelsen synas böra föranleda sådan
jämkning i grunderna för beräkningen av statsverkets provision å uppbörden
i städerna, att den tidigare rådande likställigheten mellan landsbygd
och städer med magistrat återställes.
Linköpings slott i landskontoret den 7 januari 1936.
E. STÅRCK.
Underdånigst:
KARL TISELIUS.
Länsstyrelsens i Jönköpings
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Genom nådig resolution den 20 nästlidne månad anmodad avgiva utlåtande
med anledning av vad riksdagens revisorer yttrat angående redovisning
i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke statliga medel, som debiteras
och indrivas i samband med kronouppbörden samt statsverkets provision
å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder m. m. får länsstyrelsen
anföra följande.
Beträffande redovisningen i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke
statliga medel, vilka debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden
hava revisorerna framhållit, att utbetalningarna av ifrågavarande medel i
regel icke äro verifierade. Sålunda saknas ofta de till utbetalningsärendena
hörande handlingarna, innefattande bland annat utredning örn beräkningen
av de statsverket och vederbörande tjänstemän tillgodoförda provisionsandelar.
I fråga om dessa medel — för detta läns vidkommande landstingsmedel,
vägskatt, tingshusmedel, riddarhusmedel och kreatursförsäkringsavgifter -—-har länsstyrelsen förfarit så, att alla utanordningsbeslut jämte tillhörande
verifikationer bifogats de redovisningar rörande respektive medel, som länsstyrelsen
har att upprätta och överlämna till vederbörande förvaltningsorgan.
De å landskontoret upprättade uträkningarna av statsverket och vederbörande
tjänstemän tillkommande provisionsandelarna hava till verifierande
av statsverket tillgodoförda belopp bifogats länsstyrelsens anordningar
å titeln Landskontorets expeditionsmedel och vilka i vederbörlig ordning
överlämnats till riksräkenskapsverket.
Avskrift av en dylik uträkning bifogas.1
Beträffande statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder
m. m. hava revisorerna anmärkt, dels att landstingen på grund
av 1922 års riksdags beslut under åren 1923—1933 fått erlägga provision ef
-
1 Ej här avtryckt.
— 147 —
ter en högre procentsats å den del av uppbörden, som hänförde sig till magistratsstäderna,
än å uppbörden i övrigt, dels att detta icke torde hava varit
riksdagens mening.
Med hänsyn till 1922 års riksdags uttalande, att de till statsverket indragna
provisionsandelarna avsåge att utgöra ersättning för det genom postverkets
försorg utförda uppbördsarbetet å landet, har bestämmelsen i kungl,
förordningen den 22 juni 1922 (nr 269), att de till statsverket indragna provisionsandelarna
skulle utgå med en halv procent, tidigare tolkats av länsstyrelsen
så, att därmed avsåges allenast annan uppbörd än den från magistratsstäder.
Landstinget skulle i annat fall fått betala 1j2 procent mera
för uppbörden i magistratsstäderna än i länet i övrigt. Statsverkets provision
å denna uppbörd skulle dessutom då kommit att höjas från 1/i till Va
procent, vilket icke kunde ha åsyftats. Länsstyrelsen har sålunda åren 1923
—1929 (1922—1928 års uppbörder) tillgodofört statskontoret provisionsandelar,
beräknade efter Va procent å uppbörden i fögderierna samt efter den
1 juli 1925 dessutom den landskamreraren tillkommande andelen. Länsstyrelsens
uppfattning, att detta tillvägagångssätt var riktigt, hade ytterligare
styrkts därav, att, ehuru länsstyrelsen under hand av vederbörande byråchef
i riksräkenskapsverket avfordrats förklaring rörande de skäl, varpå
länsstyrelsen grundat sitt ovannämnda förfaringssätt, några anmärkningar
däremot icke framställts av riksräkenskapsverket. Från och med år 1930 har
emellertid länsstyrelsen frångått sin tidigare intagna ståndpunkt i denna fråga
och givit förenämnda författningsbestämmelse en för statsverket gynnsammare
tolkning, som ansetts mera överensstämma med författningens ordalydelse
och i stället tillgodofört statsverket 1/2 procent av uppbörden av landstingsmedel
i hela länet.
Storleken av de av landstingsmedel och vägskatt för tiden från och med
den 1 juli 1922 till och med år 1934 utgående provisionerna framgår av bifogade
två redogörelser. Debitering och uppbörd av vägskatt har till och
med år 1931 omfattat fem av länets dåvarande tio väghållningsdistrikt samt
därefter sex distrikt.
Vad slutligen angår revisorernas uttalanden rörande till i tjänst varande
lanträntmästare utgående provisioner, får länsstyrelsen upplysa, att i detta
län sådan tjänsteman icke funnits efter år 1908.
Jönköping i landskontoret den 4 januari 1936.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
JOHAN WALLINDER. H. BERGELIN.
Länsstyrelsens i Kronobergs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
lill Ko n unge n.
Genom nådig remiss den 20 december nästlidet år har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande nied anledning av vad i remissen bifogat transund
av riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats dels an
-
— 148 —
gående redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke statliga medel,
som debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden, dels ock
angående statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i magislratsstäder
m. m., och lår länsstyrelsen till åtlydnad härav härigenom i underdånighet
anföra följande.
Vad först angår frågan om redovisningen i länsstyrelsernas räkenskaper
av landstingsmedel m. fl. icke statliga medel, som förekomma till debitering
och indrivning i samband med kronouppbörden, förklaras den anmärkta
avsaknaden av verifikationer angående dylika medel bland de från länsstyrelsen
till riksräkenskapsverket insända handlingar av det förhållandet,
att verifikationerna bifogas den fullständiga redovisning, som från länsstyrelsen
skall avlämnas lill landstingets förvaltningsutskott, respektive vägstyrelse
eller annan, för vilken debitering oell uppbörd av medel sker i samband
med kronouppbörden. Länsstyrelsens berörda redovisningar med tillhörande
verifikationer underkastas givetvis granskning och revision från deras
sida, som mottagit dem. Måhända kan det dock ur gransknings- och
revisionssynpunkt anses riktigast åtminstone beträffande andra hithörande
medel än försäkringsanstalters och andra enskilda inrättningars, att fullständiga
verifikationer med länsstyrelsens räkenskap ingå till riksräkenskapsverket.
Landstingens förvaltningsutskott m. fl. finge då till verifikation av
länsstyrelsens redovisning åtnöjas med behörigen bestyrkta utdrag i erforderliga
delar av länsräkenskapen. För sådan ordning för ifrågavarande redovisningar
synas emellertid särskilda föreskrifter behövliga.
Beträffande handlingar, innefattande erforderlig utredning örn beräkningen
av de statsverket och vederbörande tjänstemän tillkommande provisionsandelar,
kan utan vidare och skall för denna länsstyrelses vidkommande iakttagas,
att sådana handlingar biläggas såsom verifikation vid riksstatens in
komsttitel i länsräkenskapen A. lil. Diverse inkomster. Provisionsandelar
m. m., liksom ock vid respektive anordningar å provisionsandelar.
I fråga örn beloppen av de provisioner, som här i länet utgått för uppbörden
av berörda medel under tiden efter ikraftträdandet av 1922 års kungörelse
i ämnet, må tili en början erinras, att lanträntmästare i detta län
icke under någon del av tiden 1923—1932 kvarstått i tjänst. Sådan extra
kostnad för uppbörd av landstingsmedel, som i statsrevisorernas uttalande
(under § 36) omförmäles hava uppkommit för landstingen i de län, där lanträntmästare
under nyss nämnda tid funnits, har sålunda icke ifrågakommit
här i länet.
I den av statsrevisorerna anförda riksdagsskrivelsen nr 254 vid 1933 års
riksdag heter det bl. a., att »varje legal grund saknas för betraktandet och
behandlandet av landstingsmedelsprovisionen såsom en fast och oföränderlig
beståndsdel av vederbörandes löneförmåner», samt vidare: »Riksdagens ståndpunktstagande
till denna förordning grundas uteslutande på uppfattningen
av vad det särskilda arbetet med landstingsmedlens debitering och uppbörd
må kräva i skälig ersättning, alldeles oberoende av avlöningsspörsmålet i
civrigt.»
Fasthåller man å ena sidan, att statsverket respektive städerna anställa
och avlöna uppbördsförvaltningens tjänstemän utan något utfäst bidrag av
landsting eller annorledes, och å andra sidan, att dessa tjänstemäns arbete
med uppbörden utgör en icke ringa del av deras tjänsteverksamhet, synes
visserligen icke alldeles otvivelaktigt, alt riksdagens nyss berörda ståndpunkt
att i fråga örn utgående provisions skälighet helt bortse från spörsmålet örn
vederbörande tjänstemäns avlöning i övrigt innefattar ett allsidigt bedömande.
Men även med anslutning helt till den av riksdagen uttalade mening härutinnan
torde man vid övervägande särskilt rörande beloppet utav den ersätt
-
149
ilin;'', vilken enligt 1933 års förordning för uppbörden i stad skall utgå till
kronouppbördstjänsteman, nämligen med en halv procent å uppbörden för
staden eller sålunda med enahanda ersättning som enligt 1922 års förordning,
icke kunna finna något förhållande, som inträffat efter tillkomsten av 1922
års förordning, av beskaffenhet att böra föranleda en lägre uppskattning nu
än 1922 av arbetet med uppbörden i städerna.
Säkerligen skulle också städerna, därest ersättningen för uppbörden minskades,
gentemot de uppbördstjänstemän, som finge vidkännas minskningen,
finna sig nödsakade att i form av ökad fast avlöning giva vederbörande
kompensation.
Växjö, i landskontoret, den 8 januari 1936.
Underdånigst
A. BESKOW.
WILHELM LANGE.''
Länsstyrelsens i Kalmar län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 nästlidna december månad har Eders Kungl.
Majit begärt utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa
icke statliga medel, som debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden,
statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder
m. m., och får i anledning härav länsstyrelsen underdånigst anföra
följande.
Revisorerna anmärka, att beslut örn utanordnande av provisioner för debitering
och uppbörd av landstings- med flera medel i regel icke äro så
verifierade, att de gjorda utbetalningarnas riktighet kan kontrolleras. Då
emellertid samtliga provisioner för debitering numera utgå å de debiterade
beloppen, kan såsom fullt nöjaktig verifikation avskrift av länets uppbördsbokssammandrag,
specificerat på fögderier och magistratsstäder, bifogas. För
att underlätta kontrollen kan även bifogas den å landskontorets räkenskapsavdelning
upprättade uträkningen av provisionerna. Kontroll å kronouppbördskassörerna
tillkommande uppbördsprovisioner kan erhållas, örn till
anordningshandlingarna fogas specificerat utdrag av vederbörande magistratsstäders
uppbördsredogörelser.
Att landstingen få erlägga provisioner efter högre procentsats å den del
av uppbörden, som hänför sig till magistratsstäderna, synes länsstyrelsen
vara oriktigt och bör härutinnan rättelse vidtagas. Länsstyrelsen vill i sådant
syfte föreslå, att provisionerna för uppbörden från magistratsstäder utgå efter
samma grunder, som nu gälla för uppbörden från fögderierna. Därest kronouppbördstjänstemännen
i magistratsstäderna anses böra beredas särskild ersättning
för befattningen med uppbörden, synes denna ersättning böra tagas
av den till statsverket utgående uppbördsprovisionen.
Kalmar i landskontoret den 9 januari 1936.
Underdånigst
JOHN FALK.
B. W. DAHL.
— 150 —
Länsstyrelsens i Gotlands län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 oell 36.
Till Konungen.
Enligt nådig remiss den 20 september 1935 har Eders Kungl. Ma.j:ts befall -ningshavande förelagts att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens
revisorer yttrat angående redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa
icke statliga medel m. m. I sådant hänseende får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anföra följande.
I § 31 av berättelsen hava revisorerna framhållit, att utbetalningarna av
statsverket tillkommande provisioner å landstingsmedel, vägskatt m. m. i
regel icke finge anses vara vederbörligen verifierade. Här må erinras om,
att statsverket tillföres respektive provisionsandelar icke genom kontant inbetalning,
utan genom omföring från diversemedelstitel. Anordningen med
bifogade uträkning är ju avsedd att överlämnas till vederbörande redogörare
och tillställes således icke riksräkenskapsverket. Åtminstone här i länet förfares
sålunda, att en avskrift av den anordningshandlingen bifogade uträkningen
över provisionsmedlens fördelning bilägges såsom inkomstverifikation.
Då denna uträkning grundar sig på fullständig tablå beträffande uppbördsbelopp
och provisionsgrunder, torde härigenom beredas riksräkenskapsverkets
revision tillräcklig möjlighet att, efter kontrollerande jämförelse med
de i länets uppbördsredogörelse förekommande uppgifter, granska provisionsfördelningen.
Uttryckliga föreskrifter angående tillämpande av dylikt förfaringssätt
och eventuellt närmare detaljer härför kunna emellertid vara av
en viss allmän betydelse.
Den av revisorerna i § 36 av berättelsen uttalade meningen, att landstingen
å den del av uppbörden utav landstingsmedel, som hänför sig till
magistratssläderna, efter tillkomsten av 1922 års riksdagsbeslut icke borde
betala högre procentsats än i fråga om uppbörden i fögderierna, finner sig
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som redan tidigare hos riksräkenskapsverket
uttalat sig i enahanda riktning, böra i detta sammanhang uttryckligen
biträda.
Förutsättningen för en dylik reglering torde emellertid vara att därigenom
icke göres intrång å den provision, vilken för närvarande utgår åt uppbördsmännen
i städerna. Rubbning härutinnan lärer bliva beroende av blivande
löneregleringar eller av kompensation från vederbörande städer, vilka i så
fall torde äga befogade anspråk på ersättning från statens sida.
Visby i landskontoret den 9 januari 1936.
Underdånigst
A. E. RODHE.
GUSTAF MELIN.
Länsstyrelsens i Blekinge län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 oell
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har Eders Kungl. Majit anbefallt
länsstyrelsen att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats dels angående redovisning i
länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke statliga medel, som debiteras och
indrivas i samband med kronouppbörden (§ 31), dels angående statsverkets
provision å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder m. m. (§ 36);
och får i anledning härav länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Vad beträffar redovisningen i länsstyrelsernas räkenskaper av landstingsm.
fl. medel, beträffande vilka anordningshandlingarna enligt gällande bestämmelser
bifogas länsstyrelsernas redovisningsräkningar över ifrågavarande
medel, synes ifrågasatt verifiering lämpligen böra äga rum genom bifogande
vid räkenskaperna av å landskontoret verkställda uträkningar av de
statsverket och vederbörande tjänstemän tillgodoförda provisionsandelarna.
Beträffande de till statsverket indragna provisionsandelarna har, med den
tolkning, som härstädes tillämpats, länets landsting icke åsamkats några
merkostnader genom bestämmelserna i 1922 års förordning. Under de år,
då lanträntmästaren kvarstod i tjänst, uppbar lanträntmästaren själv honom
tillkommande provision, och då således ingen till statsverket indragen
provisionsandel förekom beträffande uppbörden från länets städer, utanordnades
av härvarande länsstyrelse icke någon indragen provision å städernas
uppbördsmedel till statsverket utan allenast 1/2 °/o å landsbygdens uppbörd.
Sedan lanträntmästaren avlidit i slutet av år 1928, har den indragna
provisionen i överensstämmelse därutinnan med Kungl. Maj:ts utslag den 17
maj 1934 tillgodoförts statsverket med V2 %> å länets hela uppbörd. Då
skattekronorna inom länets städer väsentligen överstiga skattekronorna på
länets landsbygd, synes den sålunda tillämpade beräkningsgrunden visserligen
i och för sig oförmånlig för länets landsting, men vid jämförelse med
de indragna provisionsandelar, som skolat utgöras enligt bestämmelser, som
varit gällande under tiden närmast före 1922 års förordnings ikraftträdande,
framgår, att ovannämnda provisionsandel å 1/2 % med åtminstone 20 °/o
understiger den provision, som med tillämpning av äldre bestämmelser skolat
utgöras till statsverket. Sålunda har uppbörden av landstingsmedel inom
länet t. ex. under år 1931 uppgått till kronor 1,588,787:08, därav från fögderierna
kronor 629,944: 15 och från städerna kronor 958,842:93. Till statsverket
ha å berörda uppbördsmedel för år 1931 utanordnats provisionsandelar
med förutom landskamrerarens indragna provision, varom här ej är
fråga, kronor 7,943: 93, motsvarande V2 % å kronor 1,588,787: 08. Till statsverket
indragna provisionsandelar å samma uppbördsmedel för år före 1922
års förordnings ikraftträdande, beräknade under förutsättning, att lanträntmästaretjänsten
varit indragen, uppgå till ett belopp av kronor 10,271:40,
motsvarande #/o å kronor 1,588,787:08 och 1 °/o a kronor 629,944: 15.
Det torde icke heller få anses uteslutet, att riksdagen avsett att, den till statsverket
indragna provisionen skulle utgå efter annan grund än den till i tjänst
kvarstående kronouppbördstjänsteman utgående provisionen å uppbörden
från magistratsstäderna, vilken provision torde hava bestämts med avseende
å bland annat det med uppbörden förenade arbetet.
— 152 —
På grund härav synes statsrevisorernas erinran i fråga om de till statsverket
indragna provisionsandelarna för Blekinge läns landstings vidkommande
icke böra föranleda någon Kungl. Maurts vidare erinran.
Karlskrona i landskontoret den 10 januari 1936.
Underdånigst
SVEN HAGSTRÖMER.
MAGNUS FALCK.
Länsstyrelsens i Kristianstads
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Jämlikt nådig remiss den 20 december 1935 åligger det länsstyrelsen avgiva
utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
anfört beträffande redovisningen i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa
icke statliga medel, som debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden,
ävensom i fråga örn statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt
i magistratsstäder m. m.; och får länsstyrelsen på grund härav i
underdånighet anföra följande.
I fråga om redovisningen i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke statliga
medel, som debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden, hava
revisorerna uppmärksammat, att utbetalningarna av ifrågavarande medel i
regel icke äro verifierade. Revisorerna påpeka sålunda, att de till utbetalningsärendena
hörande handlingarna, innefattande bland annat utredning
om beräkningen av de statsverket och vederbörande tjänstemän tillgodoförda
provisionsandelarna, ofta saknas. Under framhållande av att statsverket
är ansvarigt för redovisningen av de medel, som inflyta i samband
med kronouppbörden och sålunda är ersättningsskyldigt för felaktigt utbetalda
belopp, anse revisorerna det angeläget, att åtgärder vidtagas för en
bättre verifiering av sagda medel.
Med anledning härav får länsstyrelsen framhålla, att det, jämlikt 23 § i
nådiga kungörelsen den 13 november 1931 med föreskrifter angående medelsförvaltningen
i länen, åligger länsstyrelsen att över förvaltningen av sådana
medel, varom här är fråga, upprätta och till vederbörande avlämna
räkningar, vid vilka länsstyrelsens anordningsbeslut skola bifogas såsom verifikationer.
Dessa anordningsbeslut kunna sålunda icke biläggas länsstyrelsens
till riksräkenskapsverket ingående räkenskaper. Därest emellertid
Eders Kungl. Majit med anledning av revisorernas ovan berörda uttalande
skulle finna lämpligt, att utbetalningarna av ifrågavarande medel i länsstyrelsens
räkenskaper verifieras, vill länsstyrelsen föreslå, att detta sker genom
vederbörligen bestyrkta avskrifter av länsstyrelsens ifrågavarande anordningsbeslut.
Vidare hava riksdagens revisorer framhållit, att landstingen före tillkomsten
av nådiga förordningen den 15 juni 1922 med särskilda föreskrifter
angående ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. m.
— 153 —
procentuellt sett erlade lika stor provision å uppbörden i såväl fögderierna
som i magistratsstäderna. På grund av 1922 års riksdagsbeslut fingo emellertid
landstingen erlägga provision efter en högre procentsats å den del av
uppbörden, som hänförde sig till magistratsstäderna, varigenom landstingen
åsamkats en betydande merkostnad. Revisorerna framhålla, att några sakliga
skäl för en sådan differentiering av uppbördsprovisionen i fögderierna
och magistratssstäderna icke föreligga.
Med hänsyn därtill att staten får anses hava väsentligt mindre bestyr med
uppbörden i magistratsstäderna än i fögderierna finner jämväl länsstyrelsen
det oriktigt, att de till statsverket indragna provisioner, vilka skola utgöra
ersättning för sagda bestyr, beräknas efter samma procenttal i magistratsstäderna
och i fögderierna. Länsstyrelsen anser sig emellertid icke
på grundval av allenast det nu föreliggande utredningsmaterialet kunna göra
något uttalande örn efter vilka grunder ifrågavarande provisioner i stället
böra beräknas.
Kristianstad i landskontoret den 9 januari 1936.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
HARALD WHITEFIELD. GÖSTA EK.
Länsstyrelsens i Malmöhus
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande med anledning av vad i en remissen bifogad transumt av
riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats angående redovisning
i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke statliga medel, som debiteras
och indrivas i samband med kronouppbörden, statsverkets provision å
uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder m. m.; och får länsstyrelsen
till åtlydnad härav i underdånighet anföra följande.
I detta län har alltid utbetalningen av de statsverket och vederbörande
tjänstemän tillkommande provisionsandelarna grundats å en av länsbokhållaren
uppgjord utredning om beräkningen av andelarna, vilken utredning
vidfogats utanordningsbeslutet. Genom detta förfaringssätt kan länsstyrelsen
icke finna annat än att utbetalningen är tillräckligt verifierad.^
Länsstyrelsen kan i likhet med statsrevisorerna icke finna någon reell
grund för att uppbördsprovisionen å landstingsskatt utgår med högre belopp
för magistratsstäderna än för fögderierna. Statsverkets bestyr med uppbörden
av landstingsskatten i magistratsstäderna är mycket obetydlig. De
vid uppbörden i städerna influtna medlen insättas i riksbanken och ombesörja
städerna själva kreditering samt utskrift av restlängder. Under sådana
förhållanden synes den till statsverket utgående ersättningen för nämnda
uppbörd vara alltför hög. Länsstyrelsen skulle för sin del vilja föreslå en
— 154 —
sänkning av procentsatsen för provisionen till statsverket från nuvarande
0.6 % till 0.1 %, varigenom ersättning för uppbörden komme att utgå med
samma procent för fögderier och magistratsstäder.
Malmö i landskontoret den 10 januari 1936.
Underdånigst
FREDRIK RAMEL.
A. ADLER.
Länsstyrelsens i Hallands län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har länsstyrelsen anmodats avgiva
utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer anfort
dels under § 31 i deras berättelse angående redovisning i länsstyrelsernas
räkenskaper av vissa icke statliga medel, som debiteras och indrivas i
samband med kronouppbörden, dels ock under § 36 i samma berättelse angående
statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäderna.
Vad först beträffar riksdagens revisorers yttrande under § 31 i deras berättelse
får länsstyrelsen meddela, att jämlikt § 23 i kungörelsen den 13
november 1931 (sv. förf. sami. nr 396), med föreskrifter angående medelsförvaltningen
i länen, det åligger länsstyrelsen att vid de räkningar, som
upprättas över förvaltningen av kommunala myndigheter, försäkringsanstalter
samt enskilda fonder och inrättningar tillhörande medel, som uppbäras
i sammanhang med kronouppbörden, såsom verifikationer bifoga länsstyrelsens
anordningsbeslut. Ett tillmötesgående av revisorernas uttalande om
verificering i nu nämnda avseende av länsstyrelsens till riksräkenskapsverket
översända räkenskaper skulle sålunda innebära, att avskrifter av anordningsbesluten
måste biläggas sistnämnda räkenskaper. Uti den härstädes förda
utgiftsboken specificeras emellertid utbetalningarna synnerligen noggrant och
särskilt beträffande till statsverket och vederbörande tjänstemän utgående
provisioner intages uti utgiftsboken den i anordningsbeslutet angivna beräkningsgrunden.
Avskrifter av utgiftsboken skola för varje kalenderkvartal insändas
till riksräkenskapsverket och detta ämbetsverk kan med ledning av
(ivriga tillgängliga räkenskapshandlingar kontrollera riktigheten av den gjorda
beräkningen av provisionerna. Länsstyrelsen anser därför att med det
förfaringssätt, länsstyrelsen tillämpar vid bokföringen, någon verificering av
länsstyrelsens till riksräkenskapsverket översända räkenskaper beträffande
nu ifrågavarande medel icke är erforderlig för kontroll av utbetalning.
Såsom riksdagens revisorer uti § 36 av deras berättelse anmärkt, föreligger
en avsevärd disproportion mellan provisionen å uppbörden av landstingsmedel
i fögderierna och magistratsstäderna. För närvarande utgår provisionen
med 0.6 % å uppbörden i fögderierna och med 1.1 % å uppbörden i
magistratsstäderna. En sänkning av statsverkets provisionsandel å uppbörden
i magistratsstäderna synes, med hänsyn till vad av revisorerna anförts,
— 155 —
höra verkställas, men frågan härom anser länsstyrelsen böra bliva föremål
för ytterligare utredning, enär innan beslut fattas bör utrönas huru stor
provisionsandel, som bör tillkomma statsverket såsom skälig ersättning för
dess bestyr med de uti magistratsstäderna influtna landstingsmedlen.
Halmstads slott i landskontoret den 10 januari 1936.
Underdånigst
HILDING KJELLMAN.
PER KJELLMAN.
Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
1 anledning av nådig remiss den 20 december 1935 rörande riksdagens revisorers
berättelse § 31 och § 36 får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Redovisningen i detta läns räkenskaper av vissa icke statliga medel, som
debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden (§ 31) har så tillgått,
att verifikationer å utbetalningar av ifrågavarande medel icke tillställts
landstinget, vägstyrelsen eller annan vederbörande. Grunden härtill har varit
den, att de flesta utbetalningarna avsett restitution av skattemedel, som utanordnats
genom ett gemensamt anordningsbeslut, oftast i samband med
rena kronoutskylder, då verifikationen å utbetalningen bilagts anordning å
titeln A I 3 a. Då fullständig verifiering av utgifterna sålunda icke kunnat
tillhandahållas landstinget m. fl. i dessa fall har det även ansetts likgiltigt
att i räkningen med landstinget m. fl. verifiera den en gång om året förekommande
utbetalningen av provision till de provisionsberättigade. De handlingar,
som innefatta uträkningen av dessa provisioner hava därför blivit
kvarliggande å landskontoret för att vara till hands i händelse desamma av
någon efterfrågades. Då uppmärksamhet nu fästats å angelägenheten av »att
åtgärder vidtagas för en bättre verifiering av här omförmälda medel» synes
det länsstyrelsen lämpligt, att föreskrift meddelas om att handlingarna lill
sådana provisionsuträkningar skola fogas som verifikation till uppdebiteringen
av den till statsverket indragna provisionsandelen å titel A III Diverse
inkomster.
Statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder
m. m. (§ 36) har enligt utredningen i revisorernas berättelse kommit att genom
1922 års kungörelse bestämmas till 0.5 °/o i stället för hälften av tidigare
utgående provision till lanträntmästare 0.25 °/o. Enligt länsstyrelsens förmenande
har utredningen visat fog för jämkning av den till statsverket indragna
uppbördsprovisionen i magistratsstäderna till 0.1 %.
Göteborg i landskontoret den 9 januari 1936.
Underdånigst
MALTE JACOBSON.
BIRGER GILLNER.
— 15G -
Länsstyrelsens i Älvsborgs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Länsstyrelsen har anbefallts avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens
senast församlade revisorer yttrat angående redovisning i länsstyrelsernas
räkenskaper av vissa icke statliga medel, som debiteras och indrivas
i samband med kronouppbörden, ävensom angående statsverkets provision
å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder m. m.; och får länsstyrelsen
i anledning härav anföra följande.
Revisorerna anse (§ 31 i protokollet), att länsstyrelsernas utbetalningar av
landstingsmedel, vägskatt, tingshusmedel och vissa försäkringsavgifter, vilka
debiteras och indrivas i sammanhang med kronouppbörden, böra vara fullständigare
verifierade än vad revisorerna funnit vara fallet; och framhålles
särskilt, att utredning om beräkningen av statsverket och vederbörande tjänstemän
tillgodoförda provisionsandelar ofta saknas. Detta av revisorerna
uppmärksammade förhållande torde sammanhänga därmed, att handlingarna
rörande utbetalning av nu angivna medel icke åtfölja länsräkenskaperna,
utan länsstyrelserna redovisa medlen direkt till landstingen, vägkassorna
m. fl. I och för medlens redovisning måste givetvis beräkningar av ovan angivet
slag verkställas av länsstyrelsen, och möter följaktligen ingen svårighet
att låta ett exemplar av varje sådan beräkning åtfölja länsräkenskaperna
såsom verifikation till uppdebiteringen av statsverkets provisionsandel av
respektive medelslag. Härigenom torde den önskade kontrollen å riktigheten
av provisionernas beräkning kunna vinnas.
Revisorerna^anföra vidare (§ 36 i protokollet), att landstingen genom den
av riksdagen år 1922 beslutade omläggningen av provisionsberäkningen fått
erlägga uppbördsprovision efter en högre procentsats å den del av uppbörden,
som hänför sig till magistratsstäderna, än å den del, som hänför sig
till fögderierna. 1922 års beslut medförde icke av riksdagen åsyftad genomgående
sänkning av landstingens utgifter för uppbörden, utan endast en
sänkning av utgifterna för uppbörden inom fögderierna. En sedermera —
år 1933 —- beslutad förnyad omreglering av statsverkets provisionsandelar
har icke medfört någon utjämning av landstingens utgifter för uppbörden i
magistratsstäderna. Då revisorerna anse, att sakliga skäl för en differentiering
av uppbördsprovisionen i fögderierna och magistratsstäderna icke föreligga
hava de velat bringa det anförda förhållandet till riksdagens kännedom.
Enligt uppgift uti det uttalande av 1922 års riksdag, som citeras i revisorernas
protokoll, motsvarade landstingens ersättningar i form av provision
till statsverket för 1921 ars uppbörd av landstingsskatt å landsbygden mer
än hälften av statsverkets kostnad för nämnda års hela kronouppbörd å
landsbygden, och detta trots att landstingsskatten endast uppgick till omkring
hälften av statsskatterna. Rättelse i detta uppenbara missförhållande
åstadkoms genom 1922 års riksdagsbeslut, varigenom landstingens ersättning
till statsverket för uppbörden inom fögderierna reducerades från 1 % till
0.5 % å uppbörden. För uppbörden inom magistratsstäderna skulle däremot
fortfarande utgå 1 %, varav hälften till statsverket och hälften till vederböiande
kronouppbördstjänsteman. Vid 1933 års nyreglering av provi
-
— 157 —
sionsberäkningen ökades landstingens ifrågavarande kostnader till 0.6 %> å
uppbörden för fögderierna och 1.1 °/o å uppbörden för magistratsstäderna.
Möjligt är, att de sammanlagda kostnader, som statsverket och vederbörande
städer få vidkännas för uppbörden av landstingsskatten inom magistratsstäderna,
överstiga statsverkets motsvarande kostnader för uppbörden inom i
fråga om antalet skattskyldiga jämförliga fögderiområden. Det är dock icke
sannolikt, att skillnaden är så stor, att den kan rättfärdiga bibehållandet
av den nuvarande höga kostnadsramen för landstingen beträffande uppbörden
inom magistratsstäderna. Utan tillgång till belysande kostnadsuppgifter
för de senaste åren lärer det icke vara möjligt att nu framställa ett förslag till
reduktion av landstingens utgifter uti ifrågavarande avseende, utan torde
frågan böra göras till föremål för utredning.
Vänersborg i landskontoret den 9 januari 1936.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
CARL MALM.
E. LINDGREN.
Länsstyrelsens i Skaraborgs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Genom resolution den 20 december 1935 anbefalld avgiva utlåtande med
anledning av vad i riksdagens revisorers berättelse yttrats angående redovisning
i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke statliga medel, som debiteras
och indrivas i samband med kronouppbörden, samt angående statsverkets
provision å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder m. m. får länsstyrelsen
i underdånighet anföra följande.
Revisorerna hava påtalat, att beträffande landstingsmedel, vägskatt, tingshusmedel
och vissa försäkringsanstalters avgifter, utbetalningarna i regel icke
äro verifierade i länsstyrelsernas räkenskaper samt att handlingar, innefattande
bl. a. utredning örn beräkningen av de statsverket och vederbörande
tjänstemän tillgodoförda provisionsandelarna, ofta saknas.
Enligt 23 § medelsförvaltningsförordningen skall såsom verifikationer till
redovisningsräkning till landstinget m. fl. länsstyrelsens anordningsbeslut biläggas.
I detta län har emellertid förfarits så ,att samtliga verifikationer rörande
ifrågakommande utbetalningar (alltså även själva anordningsbesluten)
fått härstädes kvarligga, vederbörande redovisningstagares organ eller deras
revisorer givetvis obetaget att här taga del av handlingarna eller alt bekomma
dem till låns. Vid anordningsbesluten rörande provisioner lia fogats uppställningar,
utvisande det belopp och den procent, varå provision beräknats för
envar provisionstagare.
För en revision från riksräkenskapsverkets sida av provisionsutbetalningarna
kan från länsstyrelsen införskaffas en sammanställning av de provisionsuträkningar,
som under året föranlett anordningsbeslut. Granskningen
och kontrollen kan sedan fullgöras genom jämförelse med bokförda utbetal
-
— 158 —
ningar enligt för verket tillgängliga avskrifter av länsstyrelsens inkomst- och
utgiftsböcker.
Riksdagens revisorer ha vidare påtalat det förhållandet, att med nuvarande
bestämmelser landstingen få erlägga provision efter en högre procentsats å
den del av uppbörden, som hänförer sig till magistratsstäderna, än å uppbörden
i övrigt, något som i allt fall ur landstingens synpunkt måste förefalla
opåkallat.
Därest provision å landstingsmedel för magistratsstäderna procentuellt
skall ändras till överensstämmelse med för landsbygd och fögderistäder utgående
provisioner, uppkommer fråga om kronouppbördsmännen i städerna
helt eller delvis skola fråntagas sin å uppbörden belöpande provisionsandel
eller örn statsverkets provision i stället skall minskas.
Då statsverket endast ombesörjer uppbörden å landsbygden och i fögderistäderna
men icke i magistratsstäderna, synes rimligt, att provisionsersättningen
till statsverket anpassas efter denna olika omfattning av arbetet.
Därest de nuvarande ersättningarna till kronouppbördsmännen för uppbörden
i magistratsstäderna kunna anses vara väl avvägda — varom länsstyrelsen
för närvarande icke kan uttala sig — synes en eventuell sänkning av uppbördsprovisionen
i magistratsstäderna därför böra drabba statsverket.
Mariestad i landskontoret den 9 januari 1936.
Underdånigst:
CARL MANNERFELT.
Oläsligt namn.
Länsstyrelsens i Värmlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till kungl, finansdepartementet.
Härmed får länsstyrelsen avgiva anbefallt yttrande över riksdagens revisorers
år 1935 avgivna berättelse i vad densamma avser redovisning i länsstyrelsernas
räkenskaper av vissa icke statliga medel, som debiteras och indrivas
i samband med kronouppbörden (§ 31) samt statsverkets provision å
uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder (§ 36) och i sådant avseende
anföra.
De icke statliga medel, som debiteras och indrivas i samband med
kronouppbörden, utgöra för detta läns vidkommande landstingsskatt,
vägskatt, kreatursförsäkringsavgifter och avgifter till vederbörande hushållningssällskap.
Vid ^anordnande av statsverket och vederbörande
tjänstemän tillkommande provisioner för debitering och uppbörd, som
utgå av dessa medel, ligger till grund en å landskontorets uppbördsavdelning
verkställd uträkning, som städse bifogas anordningen. Jämlikt § 22 kungl,
kungörelsen med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen den 13
november 1931 insändas sedermera ifrågavarande anordningar jämte sina
verifikationer till riksräkenskapsverket.
Vid leverans till landsting, väghållningsdistrikt samt vederbörande försök -
— 159
ringsanstalt och hushållningssällskap av dem tillkommande influtna medel
synas några verifikationer icke behöva bifogas anordningsbeslutet, enär detta
beslut grundar sig på länsstyrelsens räkenskaper, vilka i avskrift kvartalsvis
tillställas riksräkenskapsverket.
Då fråga är om restitution av nämnda medel fogas vid anordningshandlingen
såväl skriftlig ansökan som även det beslut, å vilket restitutionen grundar
sig.
Vad angår ersättningen för uppbörden i magistratsstäderna av landstingsmedel,
som för närvarande utgår med 1.1 %, varav till statsverket 0.6 °/o och
till kronouppbördstjänsteman 0.5 °/o, synes denna ersättning icke böra utgå
med högre procentsats än den, med vilken motsvarande ersättning utgår för
uppbörden å landsbygden eller 0.6 %. För erhållande av procentuellt sett
lika stor provision å uppbörden i såväl fögderierna som i magistratsstäderna,
synes den till statsverket indragna provisionsandelen för uppbörden i stad
lämpligen kunna nedsättas till 0.1 %, helst som statsverket får vidkännas
mindre kostnad för uppbörden i städerna än på landet. Däremot torde provisionen
för kronouppbördstjänstemans biträde icke böra ytterligare nedsättas,
försåvitt densamma verkligen skall utgöra en skälig ersättning i förhållande
till det med uppbörden förenade arbetet.
Karlstad i landskontoret den 10 januari 1936.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
K. HOLMBERG. R. SUNDELIUS.
Länsstyrelsens i Örebro län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
I nådig remiss den 20 december 1935 har länsstyrelsen anbefallts att avgiva
utlåtande i anledning av vad i 1935 års riksdags revisorers berättelse
yttrats angående redovisning i länsstyrelsens räkenskaper av vissa icke statliga
medel, som debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden (§
31) och statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder
m. m. (§ 36).
Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.
§31. I den redovisning, som länsstyrelsen författningsenligt har att avlämna
till de verk (landsting m. fl.), vilkas medel debiteras och uppbäras i
sammanhang med kronouppbörden, lämnas fullständig redogörelse för de
grunder, efter vilka provisionen beräknas. Den anordning, som därvid utfärdas,
skall jämte redovisning lämnas såsom verifikation till vederbörande
verk. Den del av landskontorets räkenskaper över s. k. diverse verks medel,
som ingått till riksräkenskapsverket, blir vid sådant förhållande icke
verifierad.
På grund av revisorernas uttalande kommer länsstyrelsen att vid framdeles
skeende redovisningar såsom verifikation till landskontorets respektive
böcker foga en avskrift av den anordning jämte redovisning, som överlämnas
till vederbörande verk.
— 160 —
§ 36. På sätt revisorerna under denna paragraf framhålla, utgår enligt
1933 års kungörelse, vilken fortfarande tillämpas, såsom ersättning för till
statsverket indragna provisioner för uppbörd av landstingsskatt 0.6 °/o å
uppbörden från fögderierna men å uppbörden från magistratsstäderna tillhopa
1.1 %>, därav 0.6 % såsom ersättning för till statsverket indragna provisioner
och 0.5 °/o såsom provision till städernas uppbördstjänstemän. Landstingen
ha sålunda att vidkännas 0.5 °/o högre kostnad för uppbörden av medel
från magistratsstäderna än från fögderierna. Denna skillnad kan väl i
och för sig icke anses vara betingad av högre kostnader för staten för uppbörden
i ena än i andra fallet, men örn hänsyn tages till den nytta och den
besparing, som tillskyndas landstinget därigenom, att uppbörden får ske i
samband med kronouppbörden, får den sammanlagda kostnad, som utgår
för uppbörden även från magistratsstäderna, anses synnerligen måttlig.
Det synes vara alldeles uppenbart, att kostnaden för uppbörden och för restindrivningen,
om landstingen själva skulle omhänderhava desamma, skulle
avsevärt överstiga nu utgående kostnad, vilken skall täcka såväl postverkets,
länsstyrelsernas och landsfiskalernas som ock den centrala granskningsmyndighetens
befattning med ifrågavarande medel.
Staten tillkommande provisioner för uppbörd av landstingsmedel utgjorde
år 1934 för landsbygden inom detta län 9,893 kronor 30 öre och för magistratsstäderna
6,437 kronor 86 öre eller tillhopa 16,331 kronor 16 öre å en
uppbörd av omkring 3,000,000 kronor. Denna provision eller ersättning är
mycket låg för allt det för statens tjänstemän och myndigheter med uppbörden
och restindrivningen förenade arbetet.
Med det ovan anförda har länsstyrelsen velat framhålla, att någon minskning
i den totala ersättningen för statens befattning med uppbörden av landstingsmedel
icke bör komma i fråga.
Skulle någon ändring av nu gällande bestämmelser i denna sak anses böra
ske med anledning av revisorernas uttalande, synes denna ändring böra så
genomföras, att landstingets kostnad för uppbörden från fögderier och städer
göres lika och att för detta ändamål statsverkets provisionsandel för uppbörden
från fögderierna höjes och för uppbörden från magistratsstäderna
sänkes, så att den totala ersättningen till statsverket komme att utgå med
oförändrat belopp. För detta läns vidkommande skulle en höjning beträffande
fögderierna till 0.8 °/o och en sänkning beträffande magistratsstäderna
till 0.3 % verka erforderlig utjämning.
För uppbörd av vägskatt och indrivning av rester å sådan skatt inom samtliga
vägdistrikt av Örebro län, med undantag av två distrikt, har staten uppburit
en ersättning av sammanlagt 4,572 kronor 11 öre å en sammanlagd
uppbörd av 762,017 kronor 1 öre. De skäl, som ovan anförts för höjning av
statens provision för uppbörden av landstingsmedel tala för samma höjning
av provisionen för uppbörd av vägskatt. Därtill kan läggas, att redovisningen
av vägskatten på grund av det större antal distrikt, redovisningen omfattar,
är förenat med något mera arbete än det beträffande landstingsmedel.
örebro slott i landskontoret den 9 januari 1936.
Underdånigst
BROR C. HASSELROT.
OSKAR RUNDQVIST.
— 161 —
Länsstyrelsens i Västmanlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande
anbefallts att avgiva utlåtande med anledning av vad i
riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats angående redovisning
i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke statliga medel, som debiteras
och indrivas i samband med kronouppbörden (§ 31), samt statsverkets
provision å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäderna m. m. (§ 36).
Till åtlydnad härav får befallningshavanden i underdånighet anföra följande.
De icke statliga medel, som i förevarande fall kunna komma i fråga,
utgöras för detta läns vidkommande av landstingsmedel, vägskatt, hagelskadeförsäkringsavgift,
avgift till Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget,
hästförsäkringsavgift, riddarhuskapitationsavgift och avgift till hushållningssällskapet.
över förvaltningen av dessa medel skall jämlikt § 23 av nådiga
kungörelsen den 13 november 1931 med föreskrifter angående medelsförvaltningen
i länen redovisning årligen av befallningshavanden avlämnas till
den kommunala myndighet, anstalt eller inrättning, för vars räkning uppbörden
äger rum, varvid vederbörliga verifikationer skola bifogas. Detta är
alltså anledningen till att utbetalningarna av ifrågavarande medel i regel icke
bliva verifierade i länsräkenskaperna. Måhända kan det dock synas olämpligt,
att befallningshavanden på nyssnämnda sätt avhänder sig originalanordningar
och kvittenser beträffande levereringar, som verkställas till den kommunala
myndigheten, anstalten eller inrättningen själv. Riktigare vore kanske,
att endast avskrifter av sistnämnda handlingar åtföljde årsredovisningen och
originalhandlingarna bilades länsräkenskaperna. Däremot böra alltjämt originalverifikationerna
å utanordnade provisioner bifogas redovisningen till den
myndighet, anstalt eller inrättning, som medlen tillhöra. Det av riksdagens
revisorer framförda önskemålet örn en bättre verifiering av här omförmälda
medel i länsräkenskaperna anser befallningshavanden lämpligen kunna vinnas
genom att avskrifter av verifikationerna — eller för vissa utbetalningar,
som ovan antytts, originalverifikationerna -— jämte redogörelse för beräkningen
av de statsverket och vederbörande tjänstemän tillgodoförda provisionsandelarna
medsändes länsstyrelsernas räkenskaper till riksräkenskapsverket.
I fråga örn provisionen å uppbörd av landstingsskatt i magistratsstäder
(§ 36) hava revisorerna uttalat, att några sakliga skäl för den nuvarande
differentieringen av uppbördsprovisionen, 0.6 procent å uppbörden från fögderierna
och 1.1 procent å uppbörden från magistratsstäderna, icke förelåge.
Denna åsikt delas i princip av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som
anser, att den procentsats, efter vilken ersättning för uppbörden skall utgå,
bör avvägas med hänsyn till ersättningsbeloppens skälighet i förhållande till
det med uppbörden förenade arbetet. Det kan .således icke anses motiverat,
att de lill statsverket indragna provisionerna skola beräknas elter samma
grund för magistratsstäderna som för fögderierna, då beträffande fögderierna
hela uppbördsarbetet åvilar statsverket, under det att i magistratsstäderna
II — Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1935. II.
162
.samina arbete huvudsakligen utföres av kronouppbördstjänsteman. Befallningshavanden
finner det oriktigt, att landstinget skall behöva vidkännas
relativt större kostnad för uppbörden i magistratsstäderna än i fögderierna.
Det för beräkning av provisionen å fögderiuppbörden nu gällande procenttalet
synes också skäligen kunna tillämpas beträffande uppbörden från
magistratsstäderna. Då emellertid någon anledning att ändra grunden för
beräkning av provisionen till kronouppbördstjänsteman i stad icke föreligger,
synes det av riksdagens revisorer anmärkta förhållandet i nu berörda hänseende
endast böra föranleda den åtgärden, att de till statsverket indragna
provisionerna från uppbörden i magistratsstäderna bestämmas att utgå med
0.1 procent av uppbörden i stället för nu 0.6 procent.
Västerås slott i landskontoret den 9 januari 1936.
DAVID WILÉN.
Underdånigst
WALTER MURRAY.
Länsstyrelsens i Kopparbergs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Genom nådig skrivelse den 20 december 1935 har Eders Kungl. Majit
anbefallt länsstyrelsen att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens
senast samlade revisorer i sin berättelse yttrat angående dels redovisning i
länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke statliga medel, som debiteras och
indrivas i samband med kronouppbörden, dels ock statsverkets provision å
uppbörden av landstingsmedel i magistratsstäder med mera.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra:
Riksdagens revisorer hava funnit, att länsstyrelsernas utbetalningar av
landstingsmedel, vägskatt, tingshusmedel och vissa försäkringsanstalters avgifter
i regel icke äro verifierade, bland annat i det avseendet att utredning
saknas om beräkningen av de statsverket och vederbörande tjänstemän tillgodoförda
provisionsandelarna.
Då denna anmärkning beträffande länsstyrelsen i Kopparbergs län är befogad,
såvitt angår provisioner till vederbörande tjänstemän, har länsstyrelsen
gått i författning örn att utbetalningar av provisioner å 1935 års uppbörd
komma att verifieras i enlighet med av riksdagens revisorer uttalade
önskemål.
Vidkommande den ersättning, som erlägges av landsting för statsverkets
och kronouppbördstjänstemäns bestyr med uppbörd av landstingsskatt i magistratsstäder
anser länsstyrelsen att vad riksdagens revisorer härutinnan anfört
bör föranleda till sådan ändring i nådiga förordningen den 30 juni
1933 (nr 461) om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel,
— 163 —
att ersättningen för uppbördsbestyret i stad och å landet beräknas efter samma
grunder.
Falun den 9 januari 1936.
LARS FERNQVIST.
Underdånigst
BERNIL ERIKSSON.
Länsstyrelsens i Gävle
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Åberopande nådig remiss den 20 innevarande december, varigenom länsstyrelsen
anmodats avgiva utlåtande med anledning av riksdagens revisorers
yttrande rörande dels redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa
icke statliga medel, som indrivas i samband med kronouppbörden, dels
statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder, får
länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Vidkommande förstnämnda fråga erinra revisorerna, att länsstyrelsernas
beslut om utbetalning av landstings- m. fl. enskilda medel i regeln icke äro
verifierade och uttala önskemål örn en bättre verifiering. För egen del får
länsstyrelsen vitsorda, att vid dess räkenskaper icke fogas verifikationer till
anordningsbeslut, som uteslutande avse enskilda medel. Flertalet utbetalningar
gälla emellertid skatterestitutioner, som jämväl beröra statliga medel;
i dessa fall fogas samtliga handlingar som verifikationer till kassaredogörelsen.
Detta tillvägagångssätt har synts länsstyrelsen mest överensstämmande
med bestämmelsen i nådiga kungörelsen med föreskrifter angående medelsförvaltningen
i länen, § 23, att vid årsräkningarna över s. k. enskilda medel
skola såsom verifikationer fogas länsstyrelsens anordningsbeslut.
Örn ock länsstyrelsen för sin del icke erfarit några som helst olägenheter
av det nu tillämpade förfarandet, har länsstyrelsen likväl intet att erinra mot
en fullständig verifiering av kassaredogörelsen även vad angår enskilda medel,
därest en sådan anordning skulle anses behövlig och önskvärd. Det skulle
därigenom bliva möjligt för och bör åligga riksräkenskapsverket att underkasta
även dessa anordningsbeslut saklig granskning. I sådant fall bör nyssnämnda
föreskrift i kungörelsen om medelsförvaltningen ändras därhän, att
även anordningshandlingar rörande enskilda medel skola fogas vid kassaredogörelsen.
Därest i årsräkningarna redovisade utbetalningar icke anses
kunna lämnas overifierade — det förtjänar anmärkas att uppdebiteringar,
avkortningar och avskrivningar icke äro och av praktiska skäl näppeligen
skulle kunna verifieras i förevarande sammanhang — torde som verifikationer
kunna anses tillfyllest redogörelse över beräkningen av provisioner samt
förteckning över verkställda restitulioner.
Beträffande statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt erinra
revisorerna om alt landstingen sedan 1922 hava att erlägga provision efter
väsentligt högre procentsats å den del av uppbörden, som hänför sig till
magistratsstäderna. Enligt förordningen den 30 juni 1933 skola lill stats
-
— 164 —
verket indragna provisionsandelar beräknas till 6/10 °/o å hela uppbörden,
jämväl till den del den belöper å städerna, oaktat statsverket för sistnämnda
del av uppbörden icke har att vidkännas några omkostnader för skatteuppbörd
och restindrivning utan endast merkostnader för egen redovisning.
Vid bestämmandet av en för städerna skälig provisionsberäkning torde man
emellertid icke utan vidare kunna utgå från en såsom skälig ansedd total
procentsats och minska denna med den alltjämt utgående provisionen till
kronouppbördstjänstemannen. De »till statsverket indragna provisionerna»
kunna numera icke anses reellt motsvara de tidigare successivt vakanta provisionsandelarna
utan utgöra, i vart fall på sätt de upptagits i 1933 års kungörelse,
en efter skälighetsberäkning bestämd ersättning för statsverkets merutgifter
för ombesörjandet av landstingens skatteuppbörd. Av propositionen
nr 151/1933 framgår klart, hurusom procentsatsen 6/10 beslämts med
hänsyn till beloppet av den ersättning, statsverket ansåges böra uttaga. Detta
sätt att beräkna provisionen till statsverket är naturligtvis numera det enda
riktiga.
Ehuru statsverkets provision å landstingsskatt från magistratsstäder sålunda
är väsentligt högre än som skulle påfordras för täckande av därå proportionellt
belöpande omkostnader, lärer likväl, med hänsyn till vad ovan
anförts, den nu utgående procentsatsen icke kunna ensidigt reduceras utan
en eventuell nedsättning böra göras beroende av dess inverkan på totalresultatet.
Gällande grunder för provisionsberäkning verka uppenbarligen
ojämnt olika landsting emellan, alltefter storleken av skatteunderlaget från
städer. Därest denna ojämnhet skulle kunna anses vara mera betydande,
torde den i 1933 års kungörelse föreskrivna procentsatsen, 6/io, böra på lämpligt
sätt differentieras för städer och landsbygd.
Gävle slott i landskontoret den 31 december 1935.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
AXEL JACOBSON. JOH. BERGHOLMEN.
Länsstyrelsens i Västernorrlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Jämlikt nådig remiss den 20 december 1935 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats angående dels redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper
av vissa icke statliga medel, som debiteras och indrivas i samband
med kronouppbörden (§ 31) dels ock statsverkets provision å uppbörden
av landstingsskatt i magistratsstäder m. m. (§ 36).
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen anföra följande.
Vad först angår det av riksdagens revisorer uttalade önskemålet om åtgärders
vidtagande för en bättre verifiering av anordningsbesluten rörande
— 165
utbetalda provisionsandelar å vissa icke statliga medel, som debiteras och
indrivas i samband med kronouppbörden, vill det synas som om en dylik
verifiering skulle kunna vinnas genom att vid anordningsbesluten fogades
förutom uppgift å debiterade respektive influtna medel jämväl de uträkningar,
som legat till grund för utbetalningarna.
Riksdagens revisorers påpekande av nu förefintlig differentiering av uppbördsprovisionerna
i fögderierna och magistratsstäderna synes böra föranleda
en sänkning av till statsverket indragna provisioner i magistratsstäderna
till 0.1 %. En sådan sänkning är såvitt länsstyrelsen kan finna även
sakligt motiverad av de relativt obetydliga utgifter statsverket har att vidkännas
för uppbörden i magistratsstäderna.
Härnösand i landskontoret den 13 januari 1936.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
S. A. SWEDBERG. FOLKE KJELSSON.
Länsstyrelsens i Jämtlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
På grund av nådig remiss den 20 december 1935 får länsstyrelsen härmed
i underdånighet avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i fråga örn redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa
icke statliga medel, som debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden
(§ 31) samt statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i
magistratsstäder m. m. (§ 36).
Enligt 23 § i nådiga förordningen den 13 november 1931 med föreskrifter
angående medelsförvaltningen i länen åligger det länsstyrelsen att för
varje år upprätta räkningar över förvaltningen av sådana icke statliga medel,
som uppbäras i sammanhang med kronouppbörden. Räkningarna skola
till vederbörande avlämnas inom den 15 februari påföljande år. Såsom verifikationer
skola länsstyrelsens anordningsbeslut bifogas. Till följd härav
saknas dessa handlingar bland de utgiftsverifikationer, som av länsstyrelsen
insändas till riksräkenskapsverket. Genom de av länsstyrelsen avgivna uppbördsredogörelserna
kan riksräkenskapsverket dock kontrollera, att de av
ifrågavarande medel utgående provisionerna blivit rätt beräknade. Länsstyrelsen
anser emellertid lämpligt, att de handlingar som visa länsstyrelsens
uträkningar av provisionsbeloppen i avskrift översändas till riksräkenskapsverket
och vill länsstyrelsen ombesörja att dylika avskrifter hädanefter åtfölja
verifikationerna till länets räkenskaper.
Enligt nådiga förordningen den 30 juni 1933 örn ersättning för debitering
och uppbörd av landstingsmedcl skola de till statsverket indragna provisionsandelarna
utgå med 0.6 % av uppbörden för såväl fögderierna som städerna.
Då uppbördsmännen i städerna åtnjuta ersättning av landstingsme
-
— 166
fiel, vilken ersättning enligt samma förordning utgår med 0.6 procent av uppbörden,
bör ersättningen till statsverket utgå efter ett lägre procenttal för
städerna än för fögderierna. Örn nu gällande procenttal för uppbörden i
fögderierna bibehållas, synes procenttalet för städerna, i vad det avser de
till statsverket indragna provisionsandelarna, böra nedsättas till 0.1 °/o. Den
uppbördsmännen i städerna tillkommande ersättningen anser länsstyrelsen
böra utgå efter oförändrad procent.
Såsom statsrevisorerna framhållit, torde lanträntmästare efter ikraftträdande
av ovannämnda förordning icke äga uppbära provision av landstingsmedel
eller vägskatt.
Östersund i landskontoret den 10 januari 1936.
Underdånigst
M. MUNCK AF ROSENSCHÖLD.
GUNNAR LEKANDER.
Länsstyrelsens i Västerbottens
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
I anledning av nådig remiss den 20 december 1935 med anledning av vad
yttrats i riksdagens senast församlade revisorers berättelse angående redovisning
i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke statliga medel, som debiteras
och indrivas i samband med kronouppbörden (§ 31), statsverkets provision
å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder m. m. (§ 36) får
länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Länsstyrelsen har för sin del verifierat gjorda utbetalningar av provisioner
från landstings- m. fl. medel på så sätt, att vid respektive anordningar
fogats fullständig uträkning. Kopia av samma uträkning har dessutom bilagts
länsräkenskapen. Skulle, såsom framgår av riksdagens revisorers berättelse,
sådan redogörelse ej finnas bilagd länsräkenskapen, lärer riksräkenskapsverket
med stöd av innehållet i kungl, brev den 31 juli 1925 (statsliggaren
sid. 221) angående bokföring av vissa indragna sportler komma att
infordra sådan redogörelse.
Det av statsrevisorerna anmärkta förhållandet, att landstingen få erlägga
provision efter en högre procentsats för den del av uppbörden, som hänför
sig till magistratsstäderna, är i och för sig icke utslagsgivande för bedömande
av huruvida landstingen få erlägga proportionellt för hög avgift för att få
bestyret med uppbörden verkställt genom statens försorg. Denna fråga
kan endast besvaras genom att ställa landstingsuppbörden i relation till
övriga å kronodebetsedel upptagna skatter och avgifter. Visar denna jämförelse,
att landstingen fått vidkännas för höga kostnader, bör givetvis skälig
nedsättning medgivas.
Det torde sedan få anses vara närmast en fråga av praktisk natur, huruvida
de provisioner, som nu utgå till städernas uppbördstjänstemän, skola
— 167 —
indragas och ersättning för bestyret med uppbörden utgå av statsmedel.
Därest ersättning för uppbörden prövas böra utgå efter glidande skala, synes
sistnämnda form vara att föredraga.
Emellertid bör vid en eventuell utformning av glidande skala för provision
å uppbörd i stad viss varsamhet vara av nöden, enär uppbördstjänstemännens
löner torde vara avvägda med hänsyn till ifrågavarande löneförmåner.
Vid det förhållandet, att lanträntmästare icke funnits i detta län sedan
år 1916, har länsstyrelsen icke ansett sig hava anledning yttra sig rörande
till lanträntmästaren i Norrbottens län utbetalda provisioner.
Umeå i landskontoret den 10 januari 1936.
Underdånigst
GUSTAV ROSÉN.
AXEL RUDBERG.
Länsstyrelsens i Norrbottens
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123 och
131, §§ 31 och 36.
Till Konungen.
Sedan länsstyrelsen genom nådig remiss den 20 december 1935 anbefallts
att avgiva och senast den 11 januari 1936 inkomma med utlåtande i anledning
av vad i riksdagen senast församlade revisorers berättelse yttrats angående
redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke stadga medel,
som debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden (§ 31), statsverkets
provision å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder m. m.
(§ 36), samt avlöningsförmåner å lanträntmästaretjänsten i Norrbottens län
(§ 37), får länsstyrelsen till åtlydnad härav underdånigst anföra följande.
I fråga om revisorernas anmärkning i § 31 att länsstyrelsernas utbetalningar
av landstingsmedel och andra i samband med kronouppbörden indrivna,
icke statliga medel i regel icke äro verificerade, förhåller sig saken, åtminstone
vad detta län beträffar, på det sätt, att för det löpande året fullständiga
verifikat finnas inne hos länsstyrelsen, men dessa verifikat översändas
vid årets slut i samband med den fullständiga redovisning, som då skall avlämnas,
till vederbörande landsting eller vägstyrelser. Någon skyldighet för
länsstyrelserna att anskaffa dubbla verifikationer till dessa utbetalningar
föreligger ej och kan ej anses vara av behovet påkallad, då landstingen och
vägstyrelserna genom sina revisorer givetvis granska länsstyrelsens redovisningar.
Revisorernas uttalande i § 36 att efter tillkomsten av 1922 års kungörelse
med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering och uppbörd
av landstingsskatten landstingen få erlägga provision efter en högre procentsats
å den del av uppbörden, som hänför sig till magistratsstäderna, än å den
uppbörd, som inflyter i fögderierna, ehuru en sådan differentiering av uppbördsprovisionen
ej torde hava varit åsyftad, synes vara värt beaktande, dä
några sakliga skäl för en sådan differentiering icke torde föreligga.
— 168 —
Vad beträffar revisorernas i § 36 gjorda anmärkning att länsstyrelsen i
Norrbottens län icke ägt att under åren 1934 och 1935 på sätt som skett till
den härstädes i tjänst kvarstående lanträntmästaren A. J. Enequist utbetala
provisionsandelar å influten uppbörd av landstingsmedel och vägskatt kan
länsstyrelsen ej finna denna anmärkning lagligen grundad.
Enequist utnämndes år 1897 till lanträntmästare i länet och i hans fullmakt
å tjänsten står uttryckligen angivet, att han äger »att åtnjuta den lön
och de övriga förmåner, samma tjänst enligt stat och författningar tillkomma».
I den vid hans utnämning gällande lönestat för lanträntmästare av år
1883 är uttryckligen utsagt, alt bland andra följande sportler fortfarande
skulle till dem utgå, nämligen »provisioner för uppbörd av landstingsmedel
samt kommuners eller enskilda inrättningars avgifter eller av medel av än
mer enskild natur». Då denna lönereglering fortfarande är gällande för
räntmästaren, torde han hava obetingad rätt att fortfarande uppbära den
provision å landstingsmedel och vägskatt, som till honom utgick vid tiden för
lians utnämning enligt § 53 i 1862 års landstingsförordning och § 63 i 1891
års väglag, d. v. s. Vi procent å influten uppbörd. Denna uppfattning har
också förut delats av statsmakterna, vilket framgår av bestämmelsen i nådiga
förordningen den 15 juni 1922 med särskilda föreskrifter angående ersättning
för debitering och uppbörd av landstingsskatt, att »i tjänst kvarstående
lanträntmästares provisionsandelar skola utgå efter hittills gällande grunder».
Likaså har Eders Kungl. Majit i proposition nr 151 till 1933 års riksdag med
förslag till förordning örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel
m. m. föreslagit intagande i övergångsbestämmelserna av en föreskrift
om att de nya bestämmelserna i ämnet icke skulle inverka på den
rätt till ersättning för debitering eller uppbörd, som tillkom tjänsteman, vilken
kvarstod å äldre stat eller tillhörde sådan stat (lanträntmästare).
Att 1933 års riksdag icke ville vara med örn intagandet i övergångsbestämmelserna
till 1933 års förordning av nyssnämnda i propositionen föreslagna
stadgande kan enligt länsstyrelsens förmenande icke förringa räntmästarens
i gällande författningar tillförsäkrade rätt till oavkortade löneförmåner. Länsstyrelsen
kan ej heller dela riksdagens då uttalade uppfattning, att då landstingsförordningens
§ 49 — liksom landstingslagens § 48 — uttryckligen gör
debiteringen och uppbörden av landstingsmedel i samband med kronouppbörden
beroende på landstingets beslut och därom framställda begäran, varje
legal grund .saknas för betraktandet och behandlandet av landstingsmedelsprovisionen
såsom en fast oföränderlig beståndsdel av vederbörandes löneförmåner.
För sin del anser länsstyrelsen, att så snart landstinget gör framställning
örn landstingsmedlens uppbörd och redovisning i samband med
kronouppbörden, landstinget också förpliktar sig att för detta arbete betala
den provision, som enligt gällande författningar därför skall utgå till statsverket
och de tjänstemän, som med arbetet hava att taga befattning. Landstingens
och vägdistriktens valfrihet i avseende på sättet för ordnandet av
uppbörden har ju gällt ända sedan år 18(52, respektive 1891. och det oaktat
ansågo statsmakterna år 1922, att lanträntmästarnas provisionsandelar skulle
utgå efter dittills gällande grunder. Och örn länsstyrelsen hade vägrat att
åren 1934 och 1935 till räntmästaren utbetala någon provision å uppbörden
av landstingsmedel och vägskatt, hade han säkerligen gjort sina anspråk
gällande i laglig väg.
1933 års riksdag synes för övrigt ej hava varit så alldeles säker, att dess
här ovan angivna uttalande angående räntmästarens provisioner varit hållbart,
då den i samma uttalande tillägger: »därest så skulle vara fallet, att någon
enstaka, ännu i tjänst kvarvarande befattningshavare enligt utfärdad
fullmakt skulle vara berättigad till ersättning för debitering eller uppbörd
— 169 —
av landstingsmedel nied högre belopp än den nya förordningen medgiver,
bör denna sak så ordnas, att Eders Kungl. Maj:t lämnar vederbörande befattningsliavande
gottgörelse av de till statsverket indragna provisionsandelarna,
utan att förhållandet inverkar på den ersättning, som landstingen äro
skyldiga utbetala och alltså utan att bestämmelser i ämnet intagas i landstingslagen».
Beträffande detta uttalande kan länsstyrelsen vara ense med
riksdagen därom, att det kan synas obilligt, att landstinget i ett län skall behöva
betala högre provision för uppbörden än i andra län, endast därför att
i förstnämnda län en gammal räntmästare kvarstår i tjänst, men rättelse
av detta missförhållande synes endast kunna ordnas genom särskild framställning
därom av vederbörande landsting hos Eders Kungl. Maj:t.
För sin del har länsstyrelsen i blist på särskilda bestämmelser härom icke
ansett sig kunna göra annat än att av omhänderhavda landstingmedel till
räntmästaren utbetala de provisioner, vartill han enligt lag och författningar
samt den för honom utfärdade fullmakt varit berättigad.
Vad slutligen beträffar revisorernas i § 37 gjorda uttalande angående önskvärdheten
av lanträntmästare Enequists överflyttning å indragningsstat
skulle länsstyrelsen för sin del ej hava något att erinra mot en sådan anordning,
då naturligt är, att han nu vid fyllda 72 år icke kan vara i besittning
av fulla arbetskrafter, men då någon tvekan ej torde kunna råda därom,
att han ej är skyldig att avgå från tjänsten, så länge sjukdom ej hindrar
honom från att uppehålla densamma, måste en sådan överflyttning ske med
hans goda vilja, och han lärer ej vara villig till en sådan överflyttning utan
avsevärd kompensation.
I fråga om den till honom nu utgående tillfälliga löneförbättring samt dyrtidstillägg
synes något hinder ej föreligga för statsmakterna att vid nästa
beslut om sådana tilläggs beviljande undantaga honom från rätt till dylika.
Luleå i landskontoret den 4 januari 1936.
Underdånigst
A. B. GÄRDE.
A. HOLM.
Svenska landstingsförbundets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 131 § 36.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har Eders Kungl. Majit berett svenska
landstingsförbundet tillfälle att inkomma med yttrande med anledning av vad
i riksdagens senast församlade revisorers berättelse anförts angående statsverkets
provision å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder m. m.
(§ 36). Med anledning härav får förbundets styrelse i underdånighet anföra
följande.
De provisionssatser, som fastställts för debitering och uppbörd av landstingsskatt,
hava tidigare varit synnerligen höga och kunna knappast anses
skäliga i förhållande till det arbete, som därigenom skulle gottgöras. Landstingen
hava också vid upprepade tillfällen anfört klagomål häröver. Sålunda
blev det en av det nybildade landstingsförbundets första åtgärder alt söka
nedbringa sagda provision, vilken då belöpte sig till sammanlagt 3 % av den
— 170 —
influtna landstingsskatten. I sitt yttrande den 8 december 1921 påyrkade styrelsen
en reduktion av den procentsats, efter vilken provisionen skulle beräknas,
till 1 °/o. Kungl. Maj:t ansåg sig emellertid icke kunna gå så långt i proposition
nr 204 till 1922 års riksdag utan stannade för en jämförelsevis obetydlig
sänkning av nämnda procentsatser. I motion nr 291 i andra kammaren,
vilken motion utarbetats i samråd med svenska landstingsförbundets byrå och
åtföljdes av vissa av byrån gjorda beräkningar, påyrkades därför väsentligt
längre gående sänkning av sagda provisioner än i propositionen föreslagits.
Konstitutionsutskottet gick i sitt utlåtande nr 24 ungefär på samma linje som
motionen, och riksdagen beslöt i enlighet härmed.
Emellertid kom därvid, såsom framhålles i riksdagens revisorers förevarande
berättelse, ett beklagligt förbiseende att äga rum. Medan i nyssnämnda
motion hemställdes, att de till statsverket indragna provisionsandelarna skulle
nedsättas till hälften, kom i konstitutionsutskottets utlåtande i ärendet att stå,
att i sagda motion »påyrkas att en nedsättning av denna ersättning till en halv
procent skall ske». Och med utgångspunkt från sist refererade lydelse föreslog
konstitutionsutskottet, att »de till statsverket indragna provisionsandelarna
skola utgå med en halv procent.» Nu förhöll det sig emellertid så, att de
till statsverket indragna provisionsandelarna före år 1922 voro olika stora i
magistratsstäder och i riket i övrigt. Medan i magistratsstäderna till statsverket
dåmera allenast indragits provision örn 0.25 % (tidigare tillkommande
lanträntmästarna) hade i landet i övrigt indragits dels omförmälda provision
örn 0.25 °/o (tidigare tillkommande lanträntmästarna), dels en provision om
1 % (tidigare tillkommande kronofogdarna). Då den till statsverket indragna
provisionen år 1922 fixerades till 0.5 % för hela riket, innebar detta .sålunda
en fördubbling av sagda provision för magistratsstädernas vidkommande.
Därmed kom även den totala provisionen för uppbörd av landstingsskatt att,
i motsats mot vad tidigare varit fallet, bliva olika i magistratsstäder och i länen
i övrigt.
Att landstingen sålunda genom 1922 års reform, som ju avsåg en sänkning
av tidigare uppbördsprovisioner, skulle, åsamkas en höjning av provisionen å
uppbörden från magistratsstäderna, så att denna blev dubbelt så hög som i
länen i övrigt, har givetvis ej avsetts. I sådant fall borde en utförlig motivering
hava givits för frångående av tidigare praxis, att uppbördsprovisionen
skulle utgå med samma procentsats oberoende av från vilken del av landstingsområdet,
som de influtna medlen härstammade. Man får alltså antaga,
att den lösning, som man år 1922 kom till, berodde på ett förbiseende.
Under sådana omständigheter synes det rimligt, att åtgärder omedelbart
vidtagas för att rätta till detta missförhållande. I dylikt syfte bör först och
främst ändring företagas i förordningen den 30 juni 1933 örn ersättning för
debitering och uppbörd av landstingsmedel, så att den totala uppbördsprovisionen
för landstingsskatt i magistratsstäderna kommer att utgå efter samma
procentsats som i landstingsområdet i övrigt, nämligen 0.6 procent å det
influtna beloppet, varav i sagda städer 0.5 procent böra tillkomma kronouppbördsmannen
och 0.1 procent statsverket. Emellertid måste det även anses
som en gärd av rättvisa, att landstingen erhålla gottgörelse för vad de på grund
av det begångna misstaget fått erlägga för mycket i provision för uppbörden
i magistratsstäderna sedan år 1922. Detta belopp skattas av statsrevisorerna
till sammanlagt c:a 1.2 milj. kronor. Av förbundsstyrelsen företagna beräkningar
hava givit ungefär enahanda resultat.
Vad därefter angår den av riksdagens revisorer berörda frågan om utbetalda
provisioner till förre lanträntmästare A. J. Th. Enequist i Norrbottens län.
är det av den utredning, som i ärendet framlagts, tydligt, att Norrbottens läns
landsting dels på grund av förbiseende vid avfattningen av 1922 års bestäm
-
171 —
melser i ärendet fått utbetala provision lill honom under åren 1923—1933 om
1/4 % av uppbörden i länet, dels på grund av misstag av länsstyrelsen i sagda
län och i strid mot omförmälda förordning den 30 juni 1933 fått utbetala enahanda
provision till honom för åren 1934 och 1935. Även i detta fall synes
det rättvist, att Norrbottens läns landsting hålles ekonomiskt skadeslöst för
vad det fått erlägga i provision till Enequist sedan år 1922. Förutom billighetsskäl
talar härför den omständigheten, att Norrbottens läns landsting är
landets mest skattetyngda och som sådant i stort behov av det ekonomiska
tillskott, som ett tillmötesgående av detta förslag skulle innebära.
Under åberopande av vad sålunda anförts får svenska landstingsförbundets
styrelse härmed i underdånighet hemställa, att Kungl. Majit ville för 1936
års riksdag framlägga förslag,
att provision å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäderna skall utgå
efter samma procentsats som i övriga delar av länen;
att till landstingen skall återbetalas vad statsverket sedan år 1922 i enlighet
med vad ovan anförts erhållit för mycket i provisioner å landstingsskatt från
magistratsstäderna; samt
att Norrbottens läns landsting skall återfå vad det sedan år 1922 fått erlägga
i uppbördsprovision till förre lanträntmästaren Enequist.
Stockholm den 17 januari 1936.
Underdånigst
För Svenska landstingsförbundets styrelse:
E. v. HOFSTEN.
Ivar Dahlgren.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 124, § 32.
Till Konungen.
Till åtlydnad av remiss den 20 december 1935 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 32 av berättelsen angående statsverket anfört rörande redovisning
av hittegodsmedel.
I likhet med revisorerna finner riksräkenskapsverket det ligga närmast till
hands, att upphittare tillkommande andel i hittegodsmedel i de fall, där densamma
icke kunnat tillställas upphittaren, tillgodoföres statsverket i enahanda
ordning, som tillämpas beträffande andra hos statsmyndigheter deponerade
medel.
Angivna uppfattning är emellertid icke förhärskande hos vederbörande
polismyndigheter. Enligt vad riksräkenskapsverket inhämtat äro förhållanden
liknande dem, som av revisorerna påtalats för Stockholms vidkommande,
rådande även i andra städer. I åtskilliga städer hava sålunda medel av här
avsedd beskaffenhet i sin helhet disponerats för främjande av vissa för polispersonalen
gagneliga ändamål. I en del andra städer åter hava motsvarande
medel såviil som avkastningen av desamma år från år balanserats hos respektive
polismyndigheter. På landet torde däremot som regel förfaras sålunda,
— 172 —
att vederbörande polismyndighet, d. v. s. landsfiskalen i orten, inlevererar
hittegodsmedlen i sin helhet till länsstyrelsen i de fall, där upphittarens andel
icke omedelbart kan utbetalas.
Med hänsyn till den ovisshet om vad man har att iakttaga med avseende å
ifrågavarande medel, som alltså måste antagas råda särskilt hos städernas
polismyndigheter, finner riksräkenskapsverket det önskligt, att efter en närmare
undersökning uttryckliga författningsbestämmelser meddelas i ämnet.
Frågan om dessa bestämmelsers utformning synes lämpligen böra utredas i
samband med utarbetandet av det av 1932 års riksdag äskade förslaget till
ny lagstiftning rörande hittegods.
I fråga om Överståthållarämbetet för polisärenden, som intar ställningen av
jämväl statlig förvaltningsmyndighet, håller riksräkenskapsverket före, att
till ämbetet inlevererade medel av det slag, varom här är fråga, böra oavsett
utgången av den av riksräkenskapsverket förordade undersökningen upptagas
till redovisning i ämbetets till riksräkenskapsverket ingående räkenskap.
Riksräkenskapsverket har för avsikt att vidtaga åtgärder i sådant syfte. I
avbidan på utfärdandet av de av riksräkenskapsverket ifrågasatta författningsbestämmelserna
torde en användning av medlen eller deras avkastning
på sätt hittills skett få anses utesluten.
I detta ärendes handläggning har, jämte undertecknade, byråchefen Runemark
deltagit.
Stockholm den 11 januari 1936.
Underdånigst
ERIK STRIDSRERG.
Anders Faxelius.
Överståthållarämbetets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 124 och
130, §§ 32 och 35.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har Överståthållarämbetet fått
sig anbefallt att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer i avlåten berättelse yttrat rörande bland annat redovisningen
av hittegodsmedel (§ 32) samt angående vissa hos Överståthållarämbetet
för polisärenden fonderade medel (§ 35).
Till åtlydnad av remissen får Överståthållarämbetet, som i ärendet infordrat
yttrande från polismästaren i Stockholm, Eric Hallgren, med bifogande
av yttrandet härmed i berörda hänseenden anföra följande:
Sedan kungl, kammarrätten år 1856 anmärkt, att kronans andel i under
år 1839 upphittade medel icke blivit till kronan redovisad förrän under år
1855, förständigade Kungl. Maj:t genom skrivelse den 24 juli 1857 Överståthållarämbetet
att hålla noga hand däröver »att i avseende på upphittat och
under poliskammarens förvar avlämnat gods» lagens föreskrifter bleve behörigen
iakttagna. Därefter har också kronans anpart i hittegodsmedlen,
utgörande två tredjedelar av desamma, regelbundet inlevererats till statskontoret.
Och Kungl. Maj:ts nyssnämnda skrivelse har uppenbarligen icke
— 173
hänsyfta! på mer än kronans anpart i medlen. Återstoden eller en tredjedel
av hittegodsmedlen skulle tillhandahållas upphittaren; och den fond, som
riksdagens revisorer under § 32 i sin berättelse omnämnt, utgöres av sådana
medel, som skulle hava till upphittarna utbetalats, men i anledning av att
dessa icke kunnat därför anträffas, i avsaknad av föreskrifter, huru med
medlen i så fall skulle förfaras, kvarblivit i verkets vård.
Genom nådigt brev till statskontoret den 2 oktober 1828 blev förordnat att
de för enskildes räkning i »Landtränterierna» gjorda depositioner, som uti
dessa redan innestått i tio år och därutöver eller som blevo tio år gamla,
skulle inlevereras till statskontoret. Genom nådigt brev till Överståthållarämbetet
den 23 november 1841 har förklarats, att denna föreskrift även avsåge
hos överståthållarämbetets kansli deponerade lika beskaffade medel.
Däremot omnämndes icke medel av liknande beskaffenhet, som deponerats
hos eller eljest kommit att förvaltas av ämbetets avdelningar för polisärenden
och uppbördsärenden, ehuru dessa avdelningar, tillkommit långt dessförinnan.
Nyssnämnda nådiga brev av den 2 oktober 1828 är således enligt sin
lydelse och det förtydligande, som nämnda nådiga brev av den 23 november
1841 innefattar, icke tillämpligt å enskilda tillkommande andel i hittegodsmedel.
Polismästaren Eric Hallgrens ovannämnda yttrande innehåller redogörelse
för uppkomsten av de av Överståthållarämbetet förvaltade medel, som avses
i § 35 i revisorernas berättelse. Av vad förut anförts framgår, att föreskrifterna
i ovannämnda nådiga brev den 2 oktober 1828 ej heller äro gällande
för dessa medel; och i avsaknad å föreskrifter beträffande redovisningen av
desamma hava även de kvarblivit i polisverkets vård.
Beträffande det av riksdagens revisorer anmärkta sättet för dispositionen
av de räntemedel, som fondernas i bankinrättning insatta kapital avkastat,
har uppgivits att i början av 1900-talet dåvarande överståthållaren medgivit,
att räntemedlen ifråga finge uppbäras av räkenskapsföraren — sedermera
kamreraren — hos överståthållarämbetets avdelning för polisärenden. Därefter
hava räntemedlen i enlighet härmed utbetalts till nyssnämnda befattningshavare.
För undertecknad överståthållare blev först i samband med den inventering
av polisverkets medel, som i samband med förre poliskamreraren Arvid
Levanders frånfälle verkställdes, anmält att ifrågavarande fonderade medel
innestått hos ämbetet under en mer avsevärd tid och att räntorna å medlen
använts på sätt som skett. Så snart dessa förhållanden blevo för undertecknad
överståthållare kända samt nämnda inventering avslutats, har Överståthållarämbetet
genom underdånig skrivelse den 20 november 1935 för
Eders Kungl. Majit anmält förekomsten av medlen samt hemställt om föreskrifter
beträffande användningen av avkastningen å desamma.
Stockholm den 11 januari 1936.
Underdånigst
TORSTEN NOTHIN.
Gösta Berglund.
— 174 —
Polismästarens i Stockholm
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del T, sid. 124 och
lod, §§ 32 och 30.
Till herr överståthållaren.
Med återställande av närlagda remissakt, innefattande transund av riksdagens
senast församlade revisorers berättelse med däri intagna yttranden
angående redovisning av hittegodsmedel och vissa andra hos Överståthållarämbetet
för polisärenden fonderade medel, får jag vördsamt anföra följande.
De av revisorerna åsyftade hittegodsmedlen och deponerade medlen förvaltas
i nuvarande tid i huvudsaklig överensstämmelse med den praxis, som
tagits i arv efter föregående generationer av olika befattningshavare inom
Överståthållarämbetet. För att örn möjligt finna förklaringsgrunden till uppkomsten
av denna praxis har jag låtit undersöka räkenskapsböcker och ämbetets
protokoll för lång lid tillbaka, därvid följande utrönts.
Fonden av hittegodsmedel kan spåras till senare delen av 1850-talet. Tidigare
synes någon ordnad redovisning av dylika medel icke hava ägt rum.
Med anledning av ett av kungl, kammarrätten år 1856 gjort påpekande, att
kronans andel i under år 1839 upphittade medel, vilken andel enligt missgärningsbalken
i 1734 års lag skulle utgå med två tredjedelar, icke redovisats
förrän år 1855, förständigade Kungl. Maj:t Överståthållarämbetet i skrivelse
den 24 juli 1857 att hålla noga hand däröver »att i afseende på upphittadt
och under Poliskammarens förvar af lämnat gods» lagens föreskrifter
bleve behörigen iakttagna. I anslutning till detta förständigande fattade
enligt protokoll av den 5 december 1857 dåvarande överståthållaren följande
beslut rörande hittegodsmedlen: De upphittade effekter, vartill ägare
inom natt och år efter skedd lysning icke anmält sig, skulle försäljas på stadens
auktionskammare. Sedan auktionsprovisioner och andra kostnader,
däribland magasinshyra, beräknad till 5 %> av försäljningssumman, blivit
avdragna, skulle av behållningen ävensom av upphittade kontanta medel
utan ägare två tredjedelar, utgörande kronans andel, ofördröjligen insändas
med räkning och verifikationer till statskontoret . Rörande den återstående
tredjedelen, som enligt lagen tillkom upphittaren, stadgades blott: »en
tredjedel tillhandahålles upphittaren». Från sagda tidpunkt har också regelbundet
kronans anpart i hittegodsmedlen inlevererats till statskontoret.
De medel, som numera bilda fonden, ha uppkommit därigenom, att upphittarna
icke kunnat anträffas. I avsaknad av föreskrifter, huru med dessa
medel skulle förfaras, ha dessa kvarblivit i verkets vård.
Beträffande depositionsmedlen har samma klarhet icke stått att vinna.
Dessa medel bestå dels — med tanke särskilt på en äldre tids förhållanden
— av fångars inbesparade arbetsförtjänster, dels av penningar, som anträffats
under misstänkta förhållanden hos tjuvar eller som influtit genom försäljning
av hos sådana anträffat tjuvgods och vartill rätter ägare icke kunnat
anträffas, dels ock av medel, som av andra orsaker icke kunnat återställas
till vederbörlig rättsägare. Såvitt kunnat utrönas hava några specialbestämmelser
icke utfärdats beträffande redovisningen av depositionsmedlen,
utan hava dessa förblivit i polisverkets vård enligt gammal praxis.
Även dispositionen av de räntemedel, som fondernas i bankinrättning insatta
kapitalbelopp avkastat, grundar sig å gammal praxis. Enligt vad utrönts
medgav i början av 1900-talet dåvarande överståthållaren, att räntemedlen
ifråga finge uppbäras av räkenskapsföraren — sedermera kamreraren
— hos överståthållarämbetets avdelning för polisärenden.
— 175
Det av riksdagens revisorer såsom anmärkningsvärt betecknade förfaringssättet
i fråga om ovannämnda fonder grundar sig sålunda å en praxis, som
införts långt före nuvarande befattningshavares tillträdande av sina tjänster
och vars uppkomst synes bero av det förhållandet, att tydliga föreskrifter
angående förvaltningen och redovisningen saknats. Givetvis är det önskvärt,
att — såsom revisorerna påkalla — föreskrifter angående fonderna utfärdas.
Stockholm den 7 januari 1936.
ERIC HALLGREN.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 126, § 33.
Till Konungen.
Till åtlydnad av remiss den 20 december 1935 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer under § 33 av berättelsen angående statsverket anfört
rörande bokföringen av vissa inkomstmedel hos överståthållarämbetets
kansli.
Den av revisorerna omförmälda omföringsåtgärden har verkställts av Överståthållarämbetet
efter framställning härom under hand från riksräkenskaps -verket, Genom omföringsåtgärdens vidtagande har kontot »Depositioner»
i överståthållarämbetets kanslis räkenskap blivit vederbörligen reglerat. Med
hänsyn härtill och då den omständigheten, att en del av de omförda medlen
kommit att tillgodoföras statsregleringen senare än som bort ske, icke kan
anses hava åsamkat statsverket någon skada eller förlust, synes den av
revisorerna under förevarande paragraf framställda anmärkningen icke vara
av beskaffenhet att böra föranleda till någon vidare åtgärd.
I detta ärendes handläggning har, jämte undertecknade, byråchefen Runemark
deltagit.
Stockholm den 11 januari 1936.
Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.
Anders Faxelius.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 127, § 34.
Till Konungen.
Till åtlydnad av remiss den 20 december 1935 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 34 av berättelsen angående statsverket anfört rörande nu
gällande ordning för nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning
samt för lyftande av sådant nedsatt belopp.
— 176 —
Det i 1 § av kungörelsen den 1 oktober 1915 (nr 357) meddelade stadgandet,
att den i 30 kap. 19 § rättegångsbalken föreskrivna nedsättningen
av fullföljdsavgift och kostnadsersättning må ske hos vilken som helst av
Kungl. Maj:ts befallningshavande, är givetvis i hög grad ägnat att för vederbörande
part underlätta fullgörandet av ifrågavarande skyldighet.
Det förhållandet, att medel av omhandlade slag till följd av den nu återgivna
bestämmelsen komma att omhänderhavas av samtliga länsstyrelser,
kan enligt riksräkenskapsverkets mening näppeligen anses utgöra något skäl
för en ändring av här avsedda bestämmelser i den av revisorerna åsyftade
riktningen. Det gives som känt en mångfald olika fall, där förvaltningen
av utav statsverket omhänderhavda medel är uppdelad mellan rikets samtliga
länsstyrelser. En centralisering i enlighet med revisorernas förslag av
uppbörden och utbetalningen av ifrågavarande medel till nedre justitierevisionen
skulle ofrånkomligen åsamka denna myndighet en kostnadsökning
medförande merarbete, som icke komme att motsvaras av sådan
arbetsavlastning för länsstyrelsernas vidkommande, som kunde leda till
minskat anslagsbehov för de olika länsstyrelserna.
Angivna arbetsökning skulle självfallet ytterligare stegras, därest nedre
justitierevisionen, såsom revisorerna förutsatt, samtidigt ålades att ex officio
tillställa vederbörande parter dem tillkommande medel. Riksräkenskapsverket
kan ej finna annat än att införandet av en dylik skyldighet för nedre
justitierevisionen eller annan myndighet skulle innebära ett betungande över
hövan av en statens myndighet; detta särskilt med hänsyn till de förändringar
i för utbetalningarnas verkställande betydelsefulla förhållanden, som
kunna inträffa under tiden mellan nedsättningen och avkunnandet av högsta
domstolens dom. Det i förutnämnda kungörelse föreskrivna förfarandet för
lyftande av nedsatt belopp förefaller också vara så enkelt och lättfattligt, att
det som regel icke torde möta några svårigheter för vederbörande part att
själv utan anlitande av särskilt ombud ombesörja beloppets uttagande.
På grund av vad sålunda anförts finner sig riksräkenskapsverket icke
kunna biträda revisorernas förslag om ändring av nu gällande bestämmelser
angående nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning samt angående
lyftande av sådant nedsatt belopp.
I detta ärendes handläggning har, jämte undertecknade, byråchefen Runemark
deltagit.
Stockholm den 11 januari 1936.
Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.
Anders Faxelius.
Överståthållarämbetets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 126 och
127, §§ 33 och 34.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har Överståthållarämbetet
fått sig anbefallt att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer i avlåten berättelse yttrat rörande bland annat bokföringen
av vissa inkomstmedel hos Överståthållarämbetet (§ 33) och vissa
— 177
iakttagelser i fråga om lyftandet hos Överståthållarämbetet av nedsatta fullföljdsavgifter
och kostnadsersättningar (§ 34).
Till åtlydnad av remissen får Överståthållarämbetet härmed i berörda hänseenden
anföra följande.
Riktigt är vad revisorerna erinrat därom, att bland medel, som under
åren 1902—1923 inbetalts till överståthållarämbetets kansli, vissa belopp bokförts
å titeln »Depositioner», ehuru desamma såsom tillkommande Kronan
bort upptagas under riksstatens vederbörande inkomsttitel. Som emellertid
samtliga depositioner från tiden år 1923 och tidigare genom omföring inlevererats
lill Statskontoret och efter nämnda år till Överståthållarämbetet
för Kronans räkning inbetalta medel bokförts å vederbörlig inkomsttitel, finnas
icke längre några Kronans medel hos Överståthållarämbetet upptagna
under titeln »Depositioner». Revisorernas nu berörda erinran, som ansluter
sig till en av Överståthållarämbetet för något år sedan på eget initiativ vidtagen
åtgärd för rättelse, torde därför få anses icke vidare hava aktuellt
intresse.
I fråga örn lyftandet hos Överståthållarämbetet av nedsatta fullföljdsavgifter
och kostnadsersättningar hava enligt berättelsen revisorerna uppmärksammat,
att till en i Stockholm praktiserande advokat under tiden
november 1934—februari 1935 utbetalts fullföljdsavgifter och kostnadsersättningar
till sammanlagt belopp av 4,050 kronor, beträffande vilka förordnanden
om parts rätt till lyftning blivit av Kungl. Maj:t meddelade under
åren 1919—1929, ävensom att, enligt vad handlingarna utmärka, advokaten,
som torde hava uppspårat parternas rätt till medlen, för sitt biträde med
lyftningen betingat sig särskild ersättning. Nära till hands torde det antagandet
ligga att parterna, därest de icke blivit uppmärksamgjorda på sin
rätt till medlen, icke skulle hava kommit att lyfta dessa. Då sökandenas
rätt till medlen i vart fall varit uppenbar, har ämbetet givetvis endast haft
att med bifall till framställningarna utanordna medlen till sökandenas lagliga
befullmäktigade ombud. I samband med återgivandet av berörda förhållanden
hava revisorerna uttalat, att enligt deras förmenande nuvarande
system med inbetalning och utbetalning av fullföljdsavgifter och kostnadsersättningar,
varför, utom Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelsen finnas
att tillgå, är synnerligen otidsenligt och otillfredsställande. Enligt revisorernas
förmenande skulle in- och utbetalningen av ifrågavarande medel
lämpligen böra förläggas till ett enda organ, förslagsvis Nedre Justitierevisionen,
som då i samband med utslagets överlämnande till en part skulle
kunna tillställa denne honom tillkommande medel.
Därest inbetalning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning får ske i
Nedre Justitierevisionen i samband med fullföljdshandlingarnas inlämnande
därstädes skulle otvivelaktigt en avsevärd lättnad beredas allmänheten vid
fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller dom. För en ändring i nu antydd
riktning, varigenom särskild missnöjesanmälan i hovrätten skulle bliva
överflödig, erfordras ändring i gällande fullföljdsbestämmelser. Överståthållarämbetet
ansluter sig till det av riksdagens revisorer i sådan riktning
uttalade önskemålet.
Stockholm i överståthållarämbetets kansli den 9 januari 1936.
Underdånigst
TORSTEN NOTHIN.
12 — Itel).-berättelse ang. statsverket för dr 1935. II.
Knut Eriksson.
— 178
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 35.
Till Konungen.
Till åtlydnad av remiss den 20 december 1935 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 35 av berättelsen angående statsverket anfört rörande vissa
hos Överståthållarämbetet för polisärenden fonderade medel.
Revisorernas uttalande synes närmast avse, huru förfaras skall med enskilda
tillkommande penningar eller gods, som av olika anledningar omhändertagits
av polismyndighet. Revisorerna hava vid sin behandling av detta
spörsmål tagit sikte uteslutande på polismyndigheten i Stockholm. Frågan
måste emellertid anses beröra jämväl polismyndigheterna i övriga delar
av riket, särskilt städernas polismyndigheter.
Där inga rättsägare anmäla sig, torde, såsom revisorerna framhållit, av
polismyndighet omhändertagna penningar samt försäljningsmedel för gods.
sorn omhändertagits av sådan myndighet, jämlikt allmänna rättsgrundsatser
böra tillfalla statsverket. I enlighet härmed torde, såvitt riksräkenskapsverket
kan finna, angivna medel för Stockholms vidkommande böra redovisas såsom
deponerade medel i överståthållarämbetets för polisärenden till riksräkenskapsverket
ingående räkenskap för att i sinom tid — i överensstämmelse
med vad som i allmänhet gäller för deponerade medel — tillgodoföras riksstatens
inkomsttitel »Diverse inkomster». I fråga örn övriga städer borde
medlen av städernas polismyndigheter inlevereras till vederbörande länsstyrelser
och av sistnämnda myndigheter uppdebiteras å kontot »Depositioner».
Enligt riksräkenskapsverkets mening är det emellertid näppeligen möjligt
för vederbörande statliga förvaltningsmyndigheter att utan stöd av uttryckliga
bestämmelser ålägga städernas polismyndigheter i allmänhet att förfara
i enlighet med vad nu angivits. Riksräkenskapsverket finner det därför nödvändigt,
att efter en närmare undersökning särskilda föreskrifter meddelas i
ämnet.
I fråga om Överståthållarämbetet för polisärenden, som intar ställningen
av jämväl statlig förvaltningsmyndighet, håller riksräkenskapsverket före,
att av ämbetet omhänderhavda medel av det slag, varom här är fråga, böra
oavsett resultatet av den av riksräkenskapsverket förordade undersökningen
upptagas till redovisning i ämbetets till riksräkenskapsverket ingående räkenskap.
. Riksräkenskapsverket har för avsikt att vidtaga åtgärder i sådant syfte.
I avbidan på utfärdandet av de av riksräkenskapsverket ifrågasatta författningsbestämmelserna
torde en användning av medlen eller deras avkastning
på sätt hittills skett få anses utesluten.
I detta ärendes handläggning har, jämte undertecknade, bvråchefen Runemark
deltagit.
Stockholm den 11 januari 1936.
Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.
Anders Faxelius.
— 179 —
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. lill, § 36.
Till Konungen.
Till åtlydnad av remiss den 20 december 1935 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse under § 36 anfört rörande statsverkets provision å
uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder m. m.
Riksräkenskapsverket vill till en början — i viss anslutning till revisorernas
uttalande — såsom sin mening framhålla, att de i förordningen den 15
juni 1922 (nr 269) meddelade föreskrifterna örn beräknandet av provision
för uppbörden i fögderier och magistratsstäder varit mindre lyckligt avfattade.
I fråga om provisionen till kvarstående lanträntmästare må erinras, att
riksräkenskapsverket i utslag den 23 mars 1928 på revisionsanmärkning vid
Södermanlands läns kassaredogörelse för januari 1927 (refererat i regeringsrättens
årsbok 1931 sid. 200) gjort ett uttalande av följande innehåll. De i förordningen
den 15 juni 1922 omförmälda, till statsverket indragna provisionsandelarna
måste anses innefatta jämväl de provisioner, som förut tillkommit
ej blott kronofogdar utan även lanträntmästare, med skyldighet för statsverket
att ersätta i tjänst kvarstående lanträntmästare honom tillkommande
provision. Lanträntmästarna hade ägt uppbära provision å uppbörden från
såväl fögderier som städer, och berörda förordnings ordalydelse gåve icke
anledning att beräkna statsverket tillkommande, indragna provisionsandelar
på allenast uppbörden från fögderierna. Genom utslag den 3 november 1931
godkände emellertid regeringsrätten den till grund för anmärkningen liggande
uppfattningen, att de till statsverket indragna provisionsandelarna icke
innefattade den särskilda provision, som tillkomme i tjänst varande lanträntmästare.
Vad beträffar den provision, som utbetalts till lanträntmästaren i Norrbottens
län, efter det kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 461) trätt i kraft, anser
sig riksräkenskapsverket allenast böra framhålla, att någon ersättning av
statsmedel åt lanträntmästaren för utebliven provision från landstinget givetvis
icke kan av länsstyrelsen utbetalas utan uttrycklig föreskrift av Kungl.
Maj :t.
I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, tillförordnade
byråchefen Andersson deltagit.
Stockholm den 9 januari 1936.
CARL LUNDIN.
Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.
H. Levin.
— 180 —
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 138, § 37.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har statskontoret anbefallts att avgiva
utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående iakttagelser rörande avlöningsförmåner å
lanträntmästartjänsten i Norrbottens län m. m. (§ 37), och får ämbetsverket
i anledning härav anföra följande.
Med hänsyn till vad av revisorerna i ämnet anförts måste statskontoret
finna, att Eneqvist kommit att intaga en löneställning, som icke kan anses
vara av omständigheterna påkallad och väl knappast heller varit från början
avsedd. Revisorerna hava ock ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke åtgärder
borde vidtagas i syfte att överflytta Eneqvist på indragningsstat utan
tjänstgöringsskyldighet.
Då Eneqvist, som åtnjuter avlöning enligt 1883 års lönestat för lanträntmästare,
i enlighet med avlöningsvillkoren för nämnda stat äger uppbära
vissa sportler — bland annat provision för uppbörd av landstingsmedel och
av vägskatt — lärer han i likhet med vad som var fallet vid exempelvis
kronofogdetjänsternas indragning böra tilldelas gottgörelse för de sportler,
som han i samband med tjänstens indragning skulle gå förlustig. Enligt en
av revisorerna i annat sammanhang lämnad uppgift har Eneqvist i medeltal
för 5-årsperioden 1931—1935 uppburit dylika sportler till ett sammanlagt
belopp av i runt tal 10,500 kronor för år.
Efter vad för statskontoret under hand uppgivits, skulle Eneqvist vara villig
att övergå å indragningsstat, därest han å dylik stat beredes skälig lön.
Förtegen del finner statskontoret det rimligt, att Eneqvist, därest han uppföres
å indragningsstat, kommer i åtnjutande av dels till honom nu utgående
fasta avlöningsförmåner — lön, ålderstillägg och tjänstgöringspenningar —
sammanlagt 4,300 kronor, dels dyrtidstillägg härå enligt för befattningshavare
å indragningsstat gällande grunder (S. F. nr 270/1926), dels slutligen
ett ytterligare belopp såsom ersättning för mistade sportler, motsvarande
skillnaden mellan förslagsvis 10,000 kronor och summan av nyss angivna
avlöningsförmåner.
Under åberopande av vad sålunda anförts får statskontoret föreslå, att
överenskommelse träffas med Eneqvist örn hans överflyttande å indragningsstat
mot åtnjutande av en sammanlagd årlig gottgörelse av 10,000 kronor
fördelad i enlighet med ovanstående förslag.
Stockholm den 11 januari 1936.
NILS A. F. ODÉN.
Underdånigst
K. BERGENDAL.
Sture Dyberg.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 138, § 37.
Till Konungen.
Till åtlydnad av remiss den 20 december 1935 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer i sin berättelse under § 37 anfört rörande avlöningsförmåner
å lanträntmästartjänsten i Norrbottens län.
Mot revisorernas förslag angående lanträntmästaren Enequists överförande
till indragningsstat är från riksräkenskapsverkets sida intet att erinra. Ersättning
för mistade provisionsandelar synas i sådant fall kunna fastställas
efter samma grunder, som på sin tid tillämpades i fråga örn kronofogdarna.
I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, tillförordnade
byråchefen Andersson deltagit.
Stockholm den 9 januari 1936.
Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.
CARL LUNDIN.
H. Levin.
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 139, § 38.
Till Konungen.
Genom beslut den 20 december 1935 har Kungl. Majit anbefallt statskontoret
att avgiva utlåtande över ett av riksdagens år 1935 församlade revisorer
under § 38 av sin berättelse gjort uttalande i fråga om anslagen till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga; och får ämbetsverket i anledning
härav anföra följande.
Revisorerna hava framhållit, att av riksdagen för budgetåret 1934/1935
beviljade reservationsanslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga
i flera fall blivit utökade genom överförande av medelsbelopp från
andra anslag å riksstaten, nämligen enligt riksdagens medgivande från anslaget
till oförutsedda utgifter och enligt Kungl. Maj:ts beslut från vederbörande
huvudtitels anslag till extra utgifter. Genom sistnämnda omföringar
hade det blivit möjligt att för de med ifrågavarande huvudtitlars kommittéanslag
avsedda ändamålen disponera större medelsbelopp än vad riksdagen
avsett. I vissa fall hade samma resultat vunnits därigenom, att kostnaderna
för utredningar direkt anvisats utgå av vederbörande huvudtitels
anslag till extra utgifter.
Därjämte hava revisorerna framhållit, att det i viss utsträckning förekommit,
alt kommittéanslagen för budgetåret 1935/1936 finge bära utred -ningskostnader, som egentligen avsåge närmast föregående budgetår.
I anslutning till vad sålunda anförts, hava revisorerna ifrågasatt, huruvida
ej anslagen till kommittéer och utredningar genom sakkunniga i riks
-
— 182 —
staten borde upptagas till belopp, som motsvarade kostnaderna för därmed
avsedda ändamål.
Statskontoret vill till en början erinra, att de för kommittéutredningar
anvisade anslagen tidigare voro av förslagsanslags natur och alltså kunde
överskridas. I samband med de åtgärder till kommittékostnadernas nedbringande,
som av Kungl. Maj:t vidtogos don 24 november 1922, uttalade emellertid
dåvarande chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet, att
han kommit till den bestämda uppfattningen, att den dittills tillämpade anordningen
att för dylika utredningar anvisa förslagsanslag icke borde bibehållas.
I stället borde enligt departementschefens uppfattning till Kungl.
Maj:ts förfogande ställas en skäligt tillmätt men begränsad anslagssumma
för utredningsändamål.
1 enlighet med denna uppfattning hemställde Kungl. Maj:t i 1923 års statsverksproposition
örn reservationsanslag å de olika departementshuvudtitlarna
för utredningar genom kommittéer och sakkunniga. I fråga om beräkningen
av dessa anslag framhöll departementschefen i nämnda proposition,
att, ehuruväl i möjligaste mån begränsning av kommittéledamöternas antal
borde ske, anslagsbeloppet ej borde tillmätas alltför snävt, detta med hänsyn
till anslagens natur att icke kunna överskridas. Mot vad Kungl. Maj:t
sålunda föreslagit och departementschefen uttalat gjordes icke någon erinran
från riksdagens sida.
Av vad sålunda anförts framgår, att syftet med den år 1923 vidtagna omvandlingen
av kommittéanslagen från förslagsanslag till reservationsanslag
var att åstadkomma en begränsning av kostnaderna för kommitté- och sakkunnigutredningar.
Statsrevisorerna hava icke ifrågasatt någon ändring med
avseende å anslagsbeteckningen. Även statskontoret förordar, att anslagens
karaktär av reservationsanslag alltjämt bibehålies.
Därest anslagsbeteckningen bibehålies, är det emellertid av vikt, att anslagsbeloppen
bestämmas så, att de, under förutsättning av önskvärd återhållsamhet
i fråga örn medelsförbrukningen, regelmässigt förslå för avsedda
ändamål. Att i den utsträckning och på det sätt särskilt under senare tid
gång efter annan förekommit anslagen måste under löpande budgetår förstärkas
antingen genom anvisande av medel från anslaget till oförutsedda
utgifter eller genom anlitande av de till Kungl. Maj:ts förfogande ställda
extrautgiftsanslagen under de olika huvudtitlarna finner statskontoret icke
tillfredsställande ur vare sig budgetredovisnings- eller andra synpunkter.
Bland därav vållade olägenheter må jämväl erinras om det arbete och de
kostnader, som föranledas av uppsättandet av specialpropositioner till riksdagen
i fall, då riksdagens medgivande för beviljande av medel från anslaget
till oförutsedda utgifter erfordras.
Statskontoret får sålunda för sin del förorda, att kommittéanslagen för
framtiden upptagas till belopp, som kunna beräknas motsvara skäliga kostnader
för det statliga utredningsväsendet. Ämbetsverket vill emellertid i samband
härmed framhålla att, även örn det är önskvärt, att anslagen till extra
utgifter icke i den utsträckning, som under senare är skett, behöva tagas i anspråk
för utgifter, för vilka kommittéanslagen i första hand äro avsedda.
Kungl. Maj:t dock icke lärer böra avskäras från möjligheten att, i händelse
av behov, anlita jämväl extrautgiftsanslagen för ändamål av ifrågavarande
art.
Stockholm den 11 januari 1936.
Underdånigst
K. BERGENDAL.
GUNNAR BRITTH.
Sture Dyberg.
— 183 —
Kiksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 139, § 38.
Till Konungen.
Till åtlydnad av remiss den 20 december 1935 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 38 av berättelsen angående statsverket anfört rörande anslagen
till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.
Revisorerna framhålla, att av riksdagen för budgetåret 1934/35 beviljade
reservationsanslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga i flera
fall blivit utökade genom överförande av medelsbelopp från andra anslag
å riksstaten. Sålunda har förstärkning av kommittéanslagen ägt rum, dels
genom anlitande av huvudtitlarnas anslag till extra utgifter, dels genom belastning
av det under särskild huvudtitel redovisade anslaget till oförutsedda
utgifter.
Vid bedömandet av omhandlade medelsöverföringar bör enligt riksräkenskapsverkets
mening beaktas, att ur budgetteknisk synpunkt en väsentlig
skillnad föreligger mellan å ena sidan bestridande av kostnader för
kommittéer och utredningar genom sakkunniga från anslagen till extra utgifter
och å andra sidan bestridande av motsvarande kostnader från anslaget
till oförutsedda utgifter. Huvudtitlarnas anslag till extra utgifter äro
liksom kommittéanslagen i riksstaten uppförda såsom reservationsanslag
och avse att täcka sådana av Kungl. Majit godkända utgiftsändamål, för
vilka medel å riksstaten icke anvisats eller anvisats med otillräckliga belopp.
Anlitandet av anslagen till extra utgifter för bestridande av kommittékostnader
medför följaktligen icke någon utgiftsbelastning, för vilken täckning
icke anvisats å riksstaten. För de fall åter då kommittéanslagen erhålla
förstärkning från anslaget till oförutsedda utgifter, vilket anslag är
anvisat såsom förslagsanslag och avser att täcka vid riksstatens upprättande
icke förutsedda ofrånkomliga anslagsbehov, innebär en sålunda genomförd
medelsdisposition ett avsiktligt ianspråktagande av medel, som eljest skulle
ingått i kassafondens vid budgetårets utgång redovisade behållning.
Riksräkenskapsverket delar revisorernas uppfattning, att anslagen till
kommittéer och utredningar genom sakkunniga böra så vitt möjligt i riksstaten
upptagas till belopp, som motsvara kostnaderna för därmed avsedda
ändamål. Ämbetsverket vill .särskilt framhålla olämpligheten av att kommittékostnader,
vilka i regel icke kunna betraktas såsom ofrånkomliga och i
sträng mening oförutsedda utgifter, i betydande omfattning bestridas från
det för sistnämnda slag av utgifter anvisade förslagsanslaget. Härigenom
äventyras nämligen den begränsning av kommittékostnaderna, som kommittéanslagens
anvisande såsom reservationsanslag avsett att trygga.
Riksräkenskapsverket övergår härefter till det av revisorerna konstaterade
förhållandet, att innevarande budgetårs kommittéanslag i avsevärd
omfattning fått bära kostnader, som avse budgetåret 1934/35, liksom ock
att sistnämnda budgetårs kommittéanslag belastats med vissa kostnader avseende
budgetåret 1933/34. Såsom revisorerna framhålla, är ifrågavarande
överskjutning .av kommittékostnader till nästföljande budgetår en naturlig
följd av att samtliga räkningar avseende det löpande budgetåret icke hinna
utbetalas före budgetårets utgång. Därtill kommer, att rekvisitioner å ersättningar
för kommittéuppdrag ofta inlämnas först efter förloppet av en
avsevärd lid. I den mån överskjutning av på visst budgetår belöpande ut
-
— 184 —
gifter till nästföljande budgetår föranletts därav, att vederbörande kommittéanslag
icke därtill lämnat tillgång, föreligger emellertid i realiteten ett
överskridande av de för förstnämnda budgetår anvisade anslagsmedlen.
Till förhindrande i görligaste mån av överskjutning till nästföljande budgetår
av till det löpande budgetåret hänförliga utgifter av ifrågavarande slag
vill riksräkenskapsverket för sin del förorda utfärdandet av föreskrift därom,
att rekvisitioner å ersättningar avseende för varje budgetår tiden till
och med maj månad skola inlämnas i så god tid, att utbetalning hinner
verkställas före samma budgetårs utgång.
I detta sammanhang finner riksräkenskapsverket sig slutligen böra meddela,
att ämbetsverket vid avgivandet av ett av chefen för justitiedepartementet
den 20 december 1935 infordrat yttrande rörande utbetalningarna
från vissa under andra huvudtiteln uppförda reservationsanslag har för avsikt
att närmare ingå på frågan om kommittéanslagens disposition och kommittékostnadernas
bokföringsmässiga redovisning.
Stockholm den 11 januari 1936.
Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.
P. S. RUNEMARK.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 141, § 39.
Till Konungen.
Till åtlydnad av remiss den 20 december 1935 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse under § 39 yttrats rörande redovisningen
av vissa kostnader för tillhandahållande av svensk författningssamling.
Revisorerna, som uppmärksammat, att ämbetsverken icke behöva av sina
expensanslag gälda utgifterna för särexemplar av svensk författningssamling,
hava ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke kostnaderna för ifrågavarande
särexemplar borde i likhet med andra omkostnader gäldas av verkens
omkostnadsanslag. Något bärande skäl att låta anskaffningen av författningssamlingen
intaga en särställning i jämförelse med andra för statlig
verksamhet erforderliga uppslagsböcker och dylikt syntes väl knappast kunna
åberopas. Revisorerna ansågo sig därför kunna ifrågasätta, huruvida ej
rent utav hela kostnaden för anskaffning av svensk författningssamling borde
påvila vederbörande verk och inrättningar och upptagas bland dess expenser.
Riksräkenskapsverket har ej något att erinra mot revisorernas ovan angivna
förslag, i vad detsamma avser skyldighet för de olika myndigheterna
att av sina expensmedel gälda kostnaderna för anskaffande av särexemplar
av svensk författningssamling. Ett genomförande i nu angivet hänseende
av förslaget lärer emellertid medföra, bland annat, att vid beräknandet av
expensanslag till vissa ämbetsverk hänsyn måste tagas till de utgifter, som
sålunda kunna komma att erfordras för inköp av berörda särexemplar. I
vad mån någon minskning för framtiden skulle kunna ske av det under
— 185
‘indra huvudtiteln upptagna anslaget till svensk författningssamling genom
överförandet av kostnaderna för särexemplar av författningssamlingen till
de olika myndigheternas omkostnadsstater undandrager sig för närvarande
riksräkenskapsverkets bedömande.
Revisorerna hava emellertid även ifrågasatt, att jämväl kostnaderna för
helårsabonnemang av svensk författningssamling borde påvila vederbörande
verk och inrättningar och upptagas bland dess expenser. Lämpligheten av
en sådan anordning kan dock enligt riksräkenskapsverkets uppfattning starkt
ifrågasättas. Utöver svensk författningssamling erhålla statsmyndigheterna
kostnadsfritt ett begränsat antal exemplar av andra publikationer, t. ex.
statsliggaren, som utgives av statskontoret, budgetredovisningen, vilken
publiceras av riksräkenskapsverket, ävensom regeringsrättens årsbok och
kammarrättens årsbok. Vidare erhålla myndigheterna kostnadsfritt statistiska
årsböcker och dylikt. Kostnaderna för nu omhandlade publikationers
utgivande och tillhandahållande kostnadsfritt åt olika myndigheter bestridas
antingen av de publicerande myndigheternas omkostnadsanslag eller ock från
anslag, som för ändamålet särskilt anvisats, såsom anslagen till regeringsrättens
årsbok och kammarrättens årsbok. Då svensk författningssamling
utgives från justitiedepartementets lagavdelning, synes det riksräkenskapsverket
att — i likhet med vad fallet är med andra publikationer — kostnaderna
för densammas utgivande och tillhandahållande i fullständiga årgångar
åt statliga verk och inrättningar såsom hittills lämpligast bestrides
från ett för ändamålet särskilt anvisat anslag. På grund av vad sålunda
anförts anser sig riksräkenskapsverket icke kunna biträda revisorernas förslag
i sist omhandlade avseende.
Stockholm den 9 januari 1936.
Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.
HELMER ANDERSSON.
H. Levin.
Generaltullstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 148, § 41.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har Kungl. Majit anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse under § 41 yttrats angående tullkammaren
i Falun.
Till fullgörande härav får styrelsen, med återställande av remissakten,
anföra följande.
I av styrelsen från tullkammaren införskaffat utlåtande den 7 januari
1936 har tullkammaren meddelat, att tullkammaren i anledning av revisorernas
yttrande hänvänt sig till såväl stadsfullmäktiges som drätselkammarens
ordförande för erhållande av besked om byggnadsfrågans nuvarande
läge. Därvid hade erhållits den upplysningen, alt drätselkammaren
ämnade vid instundande februarisammanträde föreslå stadsfullmäktige be
-
— 186 —
sluta om ifrågavarande ombyggnadsarbetens utförande under våren 1936
för stadens egna medel utan statligt bidrag till arbetskostnadernas täckande.
Med hänsyn till vad sålunda upplysts har styrelsen ansett sig för närvarande
icke böra vidtaga annan åtgärd till vinnande av en lösning inom
närmaste tiden av förevarande byggnadsfråga, än att styrelsen i skrivelse
till stadsfullmäktige i Falun denna dag giver stadsfullmäktige del av revisorernas
uttalande i frågan. Därest fortsatt dröjsmål med ärendets avgörande
i för tullverket önskad riktning ändock skulle förekomma, vill styrelsen
taga under övervägande, huruvida särskilda ytterligare åtgärder måste
vidtagas för åvägabringande utan vidare tidsutdräkt av tidsenligare lokaler
jämte inventarier och möbler för tullkammaren.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
tjänstförrättande generaltulldirektör, jämväl byråcheferna Jansson, föredragande,
och Linders.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
Under generaltulldirektörens frånvaro
TURE ALSÉN.
Hilding Lindberg.
Kontrollstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
evisorers uttalande del I, sid. 150, § 42.
Underdånigt utlåtande.
I anledning av förestående remiss får kontrollstyrelsen anföra följande.
Enligt gällande förordning angående försäljning av rusdrycker tillkommer
det kontrollstyrelsen att i systembolags styrelse utse en ledamot, som tilllika
skall vara ordförande, samt två av de tre revisorerna. Kontrollstyrelsen
saknar däremot befogenhet att utse siffergranskare. Endast i det fall, att
en av bolags styrelse utsedd siffergranskare befinnes olämplig, torde kontrollstyrelsen
genom anmärkning kunna utöva inflytande på förnyande av uppdraget.
Såsom torde framgå av den av revisorerna lämnade redogörelsen har kontrollstyrelsen
fäst systembolagens uppmärksamhet på nödvändigheten av att
utse verkligt kvalificerade personer till siffergranskare.
Vad beträffar statsrevisorernas framhållande av vikten av att de i avseende
å siffergranskningen gällande föreskrifterna ytterligare skärpas och
förtydligas, skall kontrollstyrelsen ägna förnyad uppmärksamhet åt detta
spörsmål. Kontrollstyrelsen har emellertid hittills ansett sig icke böra meddela
en i detalj gående instruktion, enär en sådan lätt hos siffergranskaren
framkallar den uppfattningen, att, om bestämmelserna i instruktionen iakttagits,
hans uppgift vid granskningsarbetet skulle hava blivit tillgodosedd.
Hur detaljerad än instruktionen göres, är det icke möjligt att angiva alla
de olika kontrollmetoder, som böra tillgripas av en siffergranskare för att
komma eventuella oegentligheter på spåren. Ytterst blir det siffergranskarens
vakenhet och intresse för uppgiften, som garanterar ett gott resultat.
— 187 —
Sedan flera år tillbaka har kontrollstyrelsen haft uppmärksamheten fästad
vid frågan örn den nuvarande revisionens anordning. Styrelsen har nämligen
funnit revisionen lämna ett resultat, som icke svarar mot de betydande
kostnader, som utbetalas för dess utförande. Kontrollstyrelsen har för avsikt
att utarbeta ett förslag till nya revisionsanordningar att framläggas i samband
med den nu pågående revisionen av rusdryckslagstiftningen.
I behandlingen av detta ärende har deltagit undertecknad överdirektör med
byråchefen Thulin som föredragande.
Stockholm den 8 januari 1936.
Underdånigst
ALFRED KOLLBERG.
/. Skantze.
Nationalmusei chefs
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 152, § 43.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har Eders Kungl. Majit anbefallt mig
att med anledning av vad i Riksdagens senast församlade revisorers berättelse
yttrats rörande försäkring av staten tillhöriga konstverk avgiva utlåtande, vilket
skulle insändas till Kungl. Ecklesiastikdepartementet senast den 11 januari
1936. Till åtlydnad härav får jag i underdånighet anföra följande.
Revisorerna hava uttalat, att det kunde ifrågasättas, huruvida vid deposition
från Nationalmuseum av staten tillhöriga konstverk hos statliga myndigheter
och institutioner förhållandena kunde anses vara sådana, att de borde föranleda
undantag från den även för statens lösa egendom gällande grundsatsen,
att staten vore sin egen assuradör. Det syntes därför böra tagas under övervägande,
om försäkring av ifrågavarande konstföremål fortfarande borde äga
rum.
Ur Nationalmuseets synpunkt sett måste de av museet hos statliga myndigheter
och institutioner deponerade konstverken anses i försäkringshänseende
i viss mån intaga en särställning i förhållande till annan statens lösegendom.
I första hand är det givetvis för museet angeläget, att de deponerade
konstverken bliva bevarade i oskadat skick, för vilket ändamål alla nödiga
och möjliga försiktighetsåtgärder böra vidtagas. Örn emellertid i trots härav
konstverken genom stöld eller brand förkomma eller bliva skadade, har Nationalmuseum
ett befogat intresse av att åt sig hava säkerställt erhållandet
av medel för inköp av nytt konstverk eller skadans reparerande. Möjligheten
härtill vinnes på ett enkelt sätt genom försäkring. Om däremot försäkring
icke äger rum, löper museet risken alt göra stora förluster av såväl konstnärlig
som ekonomisk art. Det torde nämligen kunna förutsättas, att de statliga
institutioner och myndigheter, hos vilka deposition av konstverk ägt rum,
mera sällan disponera över medel varmed museet kan ersättas för förstörda
eller skadade konstverk. Framställning i saken skulle då behöva göras hos
Kungl. Majit, eventuellt även Riksdagen, därvid emellertid utgången kan bliva
oviss. I varje fall blir därmed förenad en omgång, som jag icke kan finna
av omständigheterna betingad.
- 188 —
Med hänsyn till de intressen jag har att bevaka, måste jag sålunda anse
skäl saknas för ett frångående av den nu tillämpade ordningen med försäkring
av deponerade konstverk, även då depositionen är gjord hos statliga myndigheter
och institutioner. Jag finner systemets bibehållande desto mera befogat,
som detsamma innebär möjlighet att för synnerligen ringa kostnader
få förluster och skador till stora värden ekonomiskt ersatta. Såsom av statsrevisorernas
berättelse framgår, uppgå sålunda de nuvarande årliga kostnaderna
för dessa försäkringar till ett belopp av endast omkring 3,000 kronor,
fördelat på icke mindre än inemot 100 försäkringstagare. Myndigheternas
ifrågavarande försäkringskostnader torde således för dem vara utan någon
som helst betydelse.
Enligt min mening bör på grund av det anförda statsrevisorernas berättelse
i ifrågavarande del icke föranleda någon åtgärd från statsmakternas sida.
Den remitterade handlingen återställes härjämte.
Stockholm den 11 januari 1936.
Underdånigst
AXEL GAUFFIN
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 152, § 43.
Underdånigt utlåtande.
De konstföremål, som förvaras inom Nationalmusei byggnad, äro, enligt
vad statskontoret inhämtat, icke försäkrade. En av anledningarna härtill är
givetvis, att museet beträffande dessa har möjlighet att vidtaga sådana särskilda
åtgärder, som erfordras för att i möjligaste mån skydda samlingarna
mot eldfara. Dylik möjlighet föreligger uppenbarligen icke i samma grad
beträffande museets hos andra myndigheter deponerade föremål. Förlustrisken
torde under sådana förhållanden vara avsevärt större beträffande utlånade
föremål än ifråga örn de inom museets byggnad förvarade. Med hänsyn
härtill och då sannolikt svårighet mången gång skulle möta att erhålla
medel till ersättande av föremål, som gå förlorade, lärer ur museets synpunkt
finnas visst fog för bibehållande av den nu gällande ordningen.
Statskontoret vill erinra att frågan örn det sätt, varpå staten tillhörig, genom
eldsvåda förstörd egendom skall ersättas, var föremål för övervägande bland
annat vid 1920 års riksdag. Vid avlåtandet av nämnda års statsverksproposition
anförde statsrådet och chefen för finansdepartementet i samband med
behandlingen av anslaget till oförutsedda utgifter, bland annat, att de genomsnittliga
årliga utgifterna i anledning av brandskador icke kunde förväntas
bliva större än att desamma kunde bestridas från anslaget till oförutsedda utgifter,
som jämväl i övrigt syntes lämpat för större utgifter av ifrågavarande
beskaffenhet, vilka icke kunde täckas av andra medel. Riksdagen fann icke
anledning till erinran mot departementschefens ifrågavarande uttalande.
Därest det kan förutsättas, att sådana museets utlånade föremål, som gå
förlorade genom brandskada, komma att, på sätt departementschefen år 1920
angav, ersättas, föreställer sig statskontoret, att ovan antydda betänkligheter
från museiledningens sida skulle bortfalla.
— 189 —
Ur synpunkten av de intressen statskontoret i första hand har att bevaka
synes emellertid intet vara att erinra mot att de verk och myndigheter, som
emottaga konstföremål som lån från nationalmuseum, för framtiden befrias
från skyldighet att hålla sagda föremål försäkrade.
Stockholm den 10 januari 1936.
S. T. ÖRTENGREN.
Underdånigst
K. BERGENDAL.
Sture Dyberg.
Skolöverstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 152, § 45.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har Eders Kungl. Majit anbefallt
skolöverstyrelsen att senast den 11 januari 1936 insända utlåtande i anledning
av riksdagens revisorers uttalande rörande lokalerna för samrealskolan
i Ängelholm. Till åtlydnad härav får överstyrelsen, med överlämnande
av i ärendet avgivet yttrande av rektor och lokalstyrelse vid sagda läroverk,
i underdånighet anföra följande.
Läroverket inspekterades senast den 28 september 1932. Det s. k. annexet
gjorde i sitt dåvarande nyreparerade skick ett ganska förmånligt intryck,
särskilt i betraktande av att lokalerna i fråga uttryckligen betecknats som
provisorier. I några avseenden, framför allt beträffande storleken av vissa
lärosalar, framställde dock inspekterande undervisningsrådet anmärkningar.
Trångboddheten har sedermera, på sätt av rektors och lokalstyrelsens gemensamma
yttrande framgår, till följd av ökad tillströmning av lärjungar
ständigt tilltagit, och överstyrelsen kan icke annat än biträda revisorernas
uppfattning, att ändamålsenligare lokaler, så snart ske kan, böra tillhandahållas
läroverket.
Lokalstyrelsen har nu förklarat sig efter samråd med kollegiet vilja pröva
behovet av nya lokaler. Vilka linjer byggnadsfrågans lösning lämpligen bör
följa, torde i hög grad vara beroende av huruvida ett ifrågasatt, med samrealskolan
förenat kommunalt gymnasium kommer till stånd.
Med hänsyn härtill och då överstyrelsen med uppmärksamhet kommer att
följa byggnadsfrågans vidare utveckling, får överstyrelsen i underdånighet
hemställa,
att vid vad i ärendet förekommit måtte få bero.
I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Wallin och t. f. undervisningsrådet
Lundblad, föredragande.
Stockholm den 9 januari 1936.
Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.
HAGNAR LUNDBLAD
föredragande.
Eva Hammar.
— 190
Bilaga.
Utdrag av lokalstyrelsens för samrealskolan i Ängelholm protokoll den 4 januari
1936.
Närvarande: borgmästaren G. Berg von Linde, tandläkaren E. Mattsson,
handlanden K. Dalfelt, adjunkten A. Bokelid i stället för första lärarinnan
M. Olofson, som anmält förhinder, skolläkaren C. Adlercreutz samt vid protokollet
undertecknad rektor.
§ 1.
Utsågos tandläkaren E. Mattsson och handlanden K. Dalfelt att justera dagens
protokoll.
§ 4.
Föredrog rektor kungl, skolöverstyrelsens skrivelse den 27 december 1935,
vari lokalstyrelsen anmodats att — efter hörande av rektor — inkomma med
yttrande rörande vad riksdagens revisorer i sin berättelse anfört beträffande
samrealskolans i Ängelholm lokaler, samt gjorde med anledning därav följande
uttalande i frågan.
Såsom riksdagens herrar revisorer vid sitt besök själva framhöllo, gör
läroverket med sitt fria läge, sin rymliga skolplan och sitt vackra yttre ett
tilltalande intryck, och det bör erkännas, att undervisningslokalerna i huvudbyggnaden
skulle efter en numera behövlig, grundlig renovering i flera
avseenden fylla tidens krav. Å andra sidan äro de av revisorerna framställda
anmärkningarna i fråga om lärosalarnas storlek i viss mån befogade.
De för undervisningen i de naturvetenskapliga ämnena och geografi avsedda
lokalerna äro från början opraktiskt inredda och synnerligen knappt
tilltagna. Olägenheterna härav ha under de senare åren gjort sig allt starkare
gällande i synnerhet på grund av de stora förändringar i undervisningsplanen,
som vidtagits 1928 och 1933.
Det är också obestridligt, att det f. n. såsom klassrum använda förutvarande
biologiska museet och den såsom frukostrum för gossar disponerade slöjdsalen
äro mindre väl lämpade för dessa ändamål.
Vid tiden för läroverksbyggnadens uppförande hade skolan 165 elever, men
lärjungeantalet har oavbrutet vuxit och har de senaste läsåren överstigit 300.
Trångboddheten har som en följd härav länge varit stor och. påtalats såväl
vid inspektioner av skolöverstyrelsens ledamöter som ock vid tidigare
besök av riksdagens herrar revisorer.
Efter upprepade framställningar av kollegium och lokalstyrelse örn anvisande
av ökade utrymmen beslöto stadsfullmäktige i april 1932 mot kollegiets
och lokalstyrelsens enhälliga avstyrkande att låta provisoriskt iordningställa
lokaler i gamla samskolebyggnaden, belägen på motsatta (östra) sidan
av Östergatan.
Av kollegium och lokalstyrelse hade städse med skärpa betonats skolans
behov av minst tre nya lärosalar av sådan storlek, att de kunde rymma fulltaliga
klassavdelningar (35 lärjungar), men på grund av den lösning, lokalfrågan
erhöll, kunde detta krav icke uppfyllas. De nya lärosalarna blevo för
små, och olägenheterna härav hava framträtt starkare för varje år, särskilt
på grund av den alltjämt ökade anslutningen till den 4-åriga linjen. Under
alla omständigheter måste två av de provisoriska klassrummen betecknas såsom
icke tidsenliga.
Såsom lokalstyrelse och kollegium ständigt med eftertryck framhållit, har
191
fördelningen av undervisningsarbetet på tvenne, av en starkt trafikerad genomfartsgata
skilda byggnader måst medföra betydande svårigheter ur såväl
undervisnings- som uppfostringssynpunkt.
Då emellertid stadsfullmäktige i Ängelholm vid fattandet av förutnämnda
beslut uttryckligen förklarat de vidtagna åtgärderna vara av provisorisk natur,
och då endast 3V2 läsår förflutit, sedan de provisoriska lokalerna togos i
bruk, har varken kollegium eller lokalstyrelse hittills funnit skäl föreligga att
göra förnyade framställningar i frågan, särskilt som undervisningen hittills
— örn ock med för varje är märkbart stegrad svårighet — kunnat ordnas.
Efter därpå hållen diskussion i frågan beslöt lokalstyrelsen enhälligt att
instämma i följande, av adjunkten A. Bokelid framlagda förslag till yttrande.
I sitt den 7 november 1929 gjorda uttalande rörande behovet av ökade
lokalutrymmen för läroverket beräknade skolans kollegium det föreliggande
behovet till två egentliga klassrum, rymmande vardera 35 lärjungar, ett större
specialrum för den naturvetenskapliga undervisningen samt två mindre rum,
vilka skulle användas såsom uppehållsrum för lärjungar med hem utom staden.
Lokalstyrelsen följde denna beräkning i sin hemställan till stadsfullmäktige
den 21 januari 1930 om tillbyggnad till läroverkshuset, och varken
kollegium eller styrelse fann anledning frångå densamma under ärendets
handläggning. Den 20 april 1932 beslöto stadsfullmäktige med 12 röster mot
11 att provisoriskt anvisa läroverket motsvarande utrymmen i den före 1913
använda läroverksbyggnaden, annexet, under framhållande därav, att bestående
förhållanden borde inträda vid skolan, innan åtgärder vidtoges för varaktigt
lösande av dess lokalfråga.
De lokalutrymmen, staden därefter iordningställde, fylla visserligen icke
helt de framställda kraven — klassrummen Uro för små — men äro icke
desto mindre av den beskattenhet, att skolans undervisningslokaler vid en
i början av höstterminen nämnda år av undervisningsrådet Wallin företagen
inspektion av läroverket förklarades vara på det hela taget tillfredsställande.
Emellertid motsvarar antalet egentliga klassrum icke antalet klassavdelningar,
ty kollegiet hade i sin förutnämnda framställning år 1929 räknat
med 9 sådana, och läroverket omfattade redan höstterminen 1932 12 avdelningar,
av vilka dock 2 tillhörde den sexåriga skolan. Elevantalet hade
under samma tid ökats från 212 till 291. På grund härav hava, även sedan
de provisoriska utrymmena tagits i anspråk, icke blott det rum, som ursprungligen
avsetts till biologiskt museum, också i fortsättningen måst användas
som klassrum, utan därjämte har ett av de nyinredda frukostrummen
i annexet hela tiden fått tjäna samma ändamål.
Med utgången av läsåret 1933—1934 var den sexåriga skolan helt avvecklad,
och lärjungeantalet minskades från 319 enligt terminskatalogen för höstterminen
1933 till 299 höstterminen 1934. Då läroverket först vid denna
tidpunkt kunde anses till fullo omorganiserat och antalet lärjungar inom
folkskolornas yngre årsklasser under flera föregående år starkt nedgått, hade
styl elsen grundad anledning att ännu något år aktgiva på förändringarna
i läroverkets elevantal, innan den gjorde framställning till stadsfullmäktige
örn vidtagande av åtgärder för slutligt lösande av skolans lokalfråga. Sistlidna
hösttermin hade läroverket 310 lärjungar.
Örn det sålunda icke kan bestridas, att läroverkets lokaler behöva utökas,
i synnerhet av den anledningen att vissa av de såsom klassrum använda utrymmena
icke fylla berättigade anspråk, torde det böra framhållas, att en
tillbyggnad, utförd efter kollegiets och lokalstyrelsens ovan anförda beräkning,
icke skulle lia fyllt behovet.
Vissa av de av riksdagens revisorer påtalade bristerna hade för övrigt
— 192 —
sannolikt redan avhjälpts, därest styrelsen haft medel till sitt förfogande.
Då emellertid styrelsen icke får använda byggnadsfondens medel för läroverksbyggnadens
underhåll och icke erhållit anslag av staden för detta ändamål,
har den icke kunnat utföra de förbättringsarbeten, som varit och äro
av behovet påkallade. På anordningar av provisorisk natur torde dock icke
avsevärda kostnader hava blivit nedlagda.
Därest tillströmningen till läroverket skulle visa sig bliva konstant, kommer
lokalstyrelsen att göra framställning till stadsfullmäktige om vidtagande
av erforderliga åtgärder. Styrelsen har för avsikt att efter hänvändelse till
kollegiet söka pröva omfattningen av det föreliggande lokalbehovet och undersöka,
på vad sätt det lämpligen bör fyllas.
Mot bristerna hos de tillfälligt anvisade lokalerna har styrelsen icke ansett
sig böra göra erinran, då anordningen av stadsfullmäktige uttryckligen
förklarats vara avsedd såsom ett provisorium.
För övrigt har lokalstyrelsen vid dagens sammanträde beslutat att tili
stadsfullmäktige ingå med en förfrågan, huruvida fullmäktige hysa planer
på upprättandet av ett kommunalt gymnasium i staden, då i så fall en eventuell
nybyggnad givetvis bör så beräknas, att den under alla omständigheter
fyller läroverkets behov för en avsevärd framtid.
Ängelholm som ovan.
H. Hill.
Justeras den 5 januari 1936.
Ernil Mattsson. Karl Dalfelt.
Skolöverstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 155, § 46.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har Eders Kungl. Majit anbefallt
Skolöverstyrelsen att senast den 11 januari 1936 insända utlåtande i
anledning av riksdagens revisorers uttalande angående lokalerna för högre
allmänna läroverket för gossar i Hälsingborg. Till åtlydnad härav får överstyrelsen,
med överlämnande av infordrade yttranden från rektor och lokalstyrelsen
vid sagda läroverk, i underdånighet anföra följande.
Läroverket inspekterades senast den 30 november 1931. Lokalerna befunnos
då i det hela tillfredsställande. Dock framställde överstyrelsens representanter
vid detta tillfälle vissa anmärkningar, till en del sammanfallande
med de nu av statsrevisorerna framställda.
överstyrelsen kan visserligen vitsorda riktigheten av statsrevisorernas
iakttagelser men måste å andra sidan framhålla, att brister av nu ifrågavarande
eller jämförlig beskaffenhet torde förefinnas beträffande ett stort
antal läroverkshus, troligen de allra flesta av de före sekelskiftet uppförda.
Lokalstyrelsen har i sitt yttrande förklarat sig vilja ägna synnerlig uppmärksamhet
åt beskaffenheten och tillräckligheten av läroverkets lokaler
ävensom tillkännagivit sin avsikt att hos de lokala myndigheterna göra av
lokalstyrelsen såsom erforderliga ansedda framställningar.
Vid sådant förhållande och då överstyrelsen givetvis med uppmärksam -
— 193 —
het kommer att följa frågans vidare utveckling, får överstyrelsen i underdånighet
hemställa,
att vid vad i ärendet förekommit måtte få bero.
I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Wallin och t. f. undervisningsrådet
Lundblad, föredragande.
Stockholm den 9 januari 1936.
Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.
RAGNAR LUNDBLAD
föredragande.
Eva Hammar.
Bilaga 1.
Till kungl, skolöverstyrelsen.
Sedan lokalstyrelsen vid härvarande högre allmänna läroverk för gossar
i resolution den 27 december 1935 anmodats att, efter hörande av rektor,
senast denna dag till Kungl, styrelsen inkomma med yttrande med anledning
av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande
läroverkets lokaler, får lokalstyrelsen, med återställande av remisshandlingarna
samt med överlämnande av i ärendet inkommet yttrande från
läroverkets rektor, härmed anföra följande:
Det vitsordas, att vissa lokaler i läroverksbyggnaderna äro mindre tillfredsställande,
vilket ju icke är ägnat att förvåna, då byggnaderna i huvudsak
äro uppförda på 1890-talet eller, i fråga om gymnastiksalen, redan dessförinnan.
Med hänsyn till den synnerligen korta tid som stått till lokalstyrelsens
förfogande för avgivande av yttrande i ärendet, har lokalstyrelsen emellertid
icke kunnat medhinna att mera ingående dryfta revisorernas och rektorns
påpekanden men kommer att ägna synnerlig uppmärksamhet åt beskaffenheten
och tillräckligheten av läroverkets lokaler samt att hos de lokala
myndigheterna göra de framställningar, som lokalstyrelsen anser erforderliga.
Vad beträffar aulan, vill dock lokalstyrelsen åberopa i avskrift bifogade,
av dåvarande rektorn af Malmborg efter samråd med lokalstyrelsen den 9
september 1933 avlåtna skrivelse till drätselkammaren här i staden. Denna
skrivelse föranledde drätselkammaren att åt stadsarkitekten här i staden
uppdraga att verkställa utredning om och framlägga förslag till omändring
och modernisering av aulan. Denna utredning resulterade samma år i framläggande
av skissritningar till ändringar inom aulan, vilka ändringar emellertid
icke ansågos tillfredsställande med hänsyn till att genom dessa tillräckligt
utrymme inom nuvarande aulan icke erhölls. Därefter har frågan
fått vila.
Hälsingborg den 7 januari 1936.
På lokalstyrelsens vägnar:
HUGO SANDELL.
!•! — lien.-berättelse ang. statsverket för dr 1035. II.
Bilaga 2.
Till lokalstyrelsen vi cl högre allmänna läroverket
för gossar i Hälsingborg.
Med anledning av att Kungl. Maj:t överlämnat riksdagens senast församlade
revisorers berättelse i den mån denna berör högre allmänna läroverket
för gossar i Hälsingborg till Kungl. Skolöverstyrelsen och denna remitterat
ifrågavarande ärende till Lokalstyrelsen vid nämnda läroverk att inkomma
med yttrande, får jag härmed anföra följande.
Av läroverkets lärosalar hava sju en golvyta av 36.5 kvm (längd 6.74 m.
bredd 5.42 m, höjd 4.1 m). Enligt Kungl, överstyrelsens cirkulär av den
14 sept. 1905 med ändring den 6 juni 1911 bör på varje lärjunge, då rummet
är 4 meter högt, komma en golvyta av 1.25—1.75 kvm. Ett rum med 35
lärjungar bör alltså hava en golvyta av minst 43.75 kvm. Nyssnämnda lärosalar
hava således en golvyta, som är mindre än den som föreskrivits såsom
minimum. Av läroverkets övriga lärosalar hava nio just denna minimigolvyta
eller 44 kvm (längd 7.41 m, bredd 5.94 m, höjd 4.1 m — två salar höjd
4.35 m), två hava en golvyta av 56.6 kvm och fyra 62.2 kvm. Det är således
otvivelaktigt, att läroverket är i stort behov av att få de minsta lärosalarna
utbytta mot större sådana. Likaledes måste det vara av stor betydelse, att
läroverket erhölle några reservklassrum, ty för närvarande äro alla rum
upptagna, då den enda lärosal som ej begagnas för undervisning, disponeras
av läroverkets bokförmedling.
Samtliga lärosalar sakna dessutom varje möjlighet till luftväxling på annat
sätt än genom fönstren, varför ombyte av luft merendels icke kan äga rum
under pågående lektion. Denna olägenhet bör avhjälpas på något sätt.
Läroverkets aula är för liten och lämpar sig dessutom mindre väl som
skrivsal, dels därför att den icke har plats för mer än 57 skrivande lärjungar,
under det att skrivlag örn två klasser mycket ofta bestå av 60 lärjungar
och därutöver, dels därför att skrivplatserna äro så ordnade, att det i många
fall är omöjligt att genomföra en effektiv övervakning, Student- och realexamensskrivningarna
måste därför om våren förläggas till gymnastiksalen,
varför gymnastikundervisningen avbrytes 10 resp. 8 dagar varje vårtermin.
Den befinner sig dessutom numera icke i ett tillfredsställande skick, därför
att det icke ansetts lämpligt att nedlägga några kostnader på mera omfattande
reparationsarbeten, då man ansett, att den inom en snar framtid måste
underkastas en genomgripande förändring.
Läroverket saknar ett ordentligt frukostrum för de lärjungar, som bo
utom staden eller ock så långt bort, att de ej hinna hem under frukostrasten.
Det rum, som för närvarande användes såsom frukostrum, är mörkt och alldeles
för litet, och lärjungarna kunna icke beredas tillfälle att laga sig choklad,
te o. dyl. till sina smörgåsar. Vid dålig väderlek måste de i stor utsträckning
uppehålla sig i trapphus eller korridorer.
Kollegierummet är ytterst trångt. Lärarna behöva ett rum, i vilket de
kunna mottaga föräldrar och målsmän, förbereda lektioner eller rätta skrivningar.
Biologiska institutionens museum behöver väsentligt vidgat utrymme.
Teckningsundervisningen skulle behöva andra lokaler, emedan det icke
är möjligt att anordna lämplig belysning i de nuvarande.
Dessutom behöver läroverket ett radiorum, som samtidigt skulle kunna
195 —
användas som reservskrivsal och som förevisningssal för skioptikonbilder
o. dyl.
Till slut behöver gymnasiets läsrum något större lokaler.
Hälsingborg den 2 januari 1936.
HAKON SWENNE.
Rektor.
Bilaga 3.
Till drätselkammaren i Hälsingborg.
Under innevarande års sommar har drätselkammaren låtit måla klassrummen
och korridorerna samt omlägga ljusledningarna i gossläroverkets bottenvåning.
Då jag förutsätter, att motsvarande arbeten successivt komma att utföras
inom läroverksbyggnaden i övrigt, alltså även aulan, tager jag mig friheten
anhålla, att drätselkammaren, innan några andra kostnader nedläggas på
aulans uppsnyggande, ville låta verkställa utredning och uppgöra förslag
till aulans omändring för erhållande av ett mera tilltalande intryck. I sitt
nuvarande skick torde den väl knappast kunna anses tillfredsställa nutida
anspråk i dylikt hänseende. Hur mycket som kan vinnas genom inre omändringar
samt vad kostnader för dessa skulle uppgå till, kan jag givetvis
ej yttra mig örn, men kommer ju den ifrågasatta utredningen att lämna
besked härom.
I detta sammanhang vill jag nämna, att lokalstyrelsen samtidigt med målningsarbetena
i bottenvåningen låtit genom byggnadsfonden bekosta restaurering
av bänkarna och övriga inventarier i samma våning, varjämte styrelsen
ur samma fond bekostat biologiska institutionens förseende med moderna
montrar m. m. i likhet med de i flickläroverket befintliga.
Jag håller därför icke för otroligt, att lokalstyrelsen skulle vara villig att
ur byggnadsfonden anslå medel till ny bänkinredning i aulan, därest enligt
den ifrågasatta utredningen sådan skulle anses nödvändig för ernående av
det åsyftade resultatet.
Hälsingborg den 9 september 1933.
MAGNUS AF MALMBORG.
rektor vid Hälsingborgs högre allm. läroverk för gossar.
Skolöverstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 156, § 47.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har Eders Kungl. Majit anbefallt
skolöverstyrelsen att senast den 11 januari 1936 insända utlåtande i anledning
av riksdagens revisorers uttalande angående lokalerna för högre all
-
— 196 —
männa läroverket för flickor i örebro. Till åtlydnad härav får överstyrelsen,
med överlämnande av i ärendet avgivet yttrande från rektor och lokalstyrelse
vid sagda läroverk, i underdånighet anföra följande.
De svårigheter, som för läroverket uppstått i anledning av de provisoriskt
anordnade lokalerna, äro överstyrelsen nogsamt bekanta. Riktigheten av
revisorernas anmärkningar vitsordas.
Emellertid har, såsom av lokalstyrelsens yttrande framgår, omarbetade
ritningar till ny läroverksbyggnad nu framlagts. Rektor och arkitekt hava
tillkännagivit sin avsikt att inom den allra närmaste tiden söka kontakt med
överstyrelsen för frågans preliminära dryftande, och det torde finnas goda
utsikter, att beslut om nybyggnaden skall kunna fattas före sommarens ingång.
Vid sådant förhållande hemställer överstyrelsen i underdånighet, att vid vad
i ärendet förekommit måtte få bero.
I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Wallin och t. f. undervisningsrådet
Lundblad, föredragande.
Stockholm den 9 januari 1936.
Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.
RAGNAR LUNDBLAD
föredragande.
Eva Hammar.
Bilaga.
Kungl, skolöverstyrelsen.
♦
Med anledning av kungl, styrelsens remissresolution den 27 december
1935 i ärende angående riksdagens revisorers anmärkning beträffande flickläroverkets
i örebro lokalförhållanden får lokalstyrelsen för läroverket härmed
dels överlämna yttrande från rektor och dels för egen del anföra följande.
Enligt nådiga brevet den 23 januari 1931, varigenom förordnats om läroverkets
upprättande, har Örebro stad enligt åtagande skyldighet att för läroverket
tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och
möbelutrustning.
Detta har hittills skett på sätt framgår av statsrevisorernas berättelse. Provisoriet
ifråga har emellertid varit i viss mån oundgängligt, enär någon säker
beräkning angående lokalbehovet näppeligen kunnat göras förr än läroverkets
organisation hunnit åtminstone i huvudsak genomföras. Frågan
har sedermera upptagits och handlagts såsom i berättelsen omförmäles. Härutöver
bör nu tilläggas, att vederbörande arkitekt, på grund av det lämnade
direktivet om kostnadsbesparing, i början av december månad 1935 framlagt
ett nytt skissförslag, avseende en byggnad av s. k. halltyp. Detta förslag
har emellertid blivit föremål för stark kritik från läroverkskollegiets
sida och inom lokalstyrelsen hava meningarna om dess lämplighet varit
mycket delade. Sedan förslaget nu i viss mån omarbetats, torde rektor och
arkitekten komma att under den allra närmaste tiden vid personligt besök
— 197 —
i Stockholm hemställa att få uppvisa detsamma hos kungl, styrelsen, i första
hand för inhämtande, huruvida förslagets principlösning kan förväntas vinna
kungl, styrelsens gillande eller icke.
Huru detta spörsmål än kommer att avgöras, beräknar lokalstyrelsen, att
beslut om nybyggnaden skall kunna av stadsfullmäktige fattas före sommarens
ingång och att arbetet därefter skall kunna taga sin början före detta
års slut.
Vid sådant förhållande torde, så vitt lokalstyrelsen kan bedöma, vad av
statsrevisorerna anförts icke vara av beskaffenhet att, åtminstone för närvarande,
böra föranleda vidare åtgärd.
Remisshandlingarna varda samtidigt återställda.
örebro den 4 januari 1936.
För lokalstyrelsen för högre allmänna läroverket för flickor i örebro.
ALB. NISSER.
Rektors yttrande:
Jag kan inskränka mig till att vitsorda revisorernas uppgifter på alla
punkter och till att i övrigt instämma i vad lokalstyrelsen anför,
örebro den 4 januari 1936.
Nils Bergsten.
Justitiekanslersämbetets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 160, § 49.
Underdånigt utlåtande.
Till komplettering av den remitterade handlingen har justitiekanslersämbetet
från skolöverstyrelsen förskaffat sig avskrift av vissa till överstyrelsen
inkomna handlingar.
Den av makarna Thörn i testamente den 13 oktober 1865 givna föreskriften
att räntan av det till tysta skolan i Karlskrona för dövstumma och
blinda donerade kapitalet skulle användas »till dessa vanlottades bästa» har
ju fått en mycket allmänt hållen formulering. I första hand torde emellertid
en sådan föreskrift få anses avse ett mera direkt tillgodoseende av elevernas
bästa än lämnande av resebidrag och dylikt åt lärare, låt vara att en användning
av sistberörda art skulle kunna lända till förbättrad undervisning.
Till jämförelse kan erinras örn vad rörande användning av jämte andra den
Thörnska donationens avkastning sagts i nådiga brevet den 12 maj 1892 angående
överlämnande till tredje dövstumskoldistriktet av de med institutet
i Karlskrona förenade donationerna. I brevet medgives att avkastningen av
donationsfonderna må användas så, att medlen komma de dövstumma till
godo antingen omedelbart eller i form av bidrag till avgift till institutet dock
ej till ersättning åt faltigvårdssamhälle för utgivet understöd åt dövstumma
barn under skoltiden. Användande till dylik avgift synes ej numera kunna
ifrågakomma med hänsyn till vad skolstyrelsen meddelat angående kostnadsfri
undervisning m. m. Såsom redan inspektören för dövstumskolorna i
yttrande till skolöverstyrelsen anfört torde avkastningen av ifrågavarande
— 198 —
donation böra tillkomma endast blekingebarnen och för dem användas till
behov som det allmänna ej är skyldigt att täcka. För sin del anser justitiekanslersämbetet
förevarande anmärkning böra föranleda ett påpekande härom
till vederbörande. Då anmärkta förfarandet icke torde innefatta tjänstefel
och skolöverstyrelsen redan beslutat att icke vidare bevilja resebidrag ur
den Thörnska fonden, torde vidare åtgärd för åstadkommande av rättelse
härutinnan icke vara erforderlig.
Enär emellertid skolstyrelsen antytt att anslag till studieresor kunde
tagas ur »Söderströmska och Levinska donationernas ränteavkastning» och
avkastningen av nu nämnda fonder, vilka likaledes torde hava tidigare
förvaltats av tysta skolan i Karlskrona, antagligen därför ock böra tillgodokomma
endast blekingebarnen, bör möjligen ett påpekande av ovan antydda
art icke begränsas till att avse endast Thörnska donationen.
Stockholm den 11 januari 1936.
Underdånigst
K. G. HJÄRNE.
Sten Fallenius.
Skolöverstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 160, § 49.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har Eders Kungl. Majit anbefallt
skolöverstyrelsen att efter hörande av styrelsen för Lunds dövstumskola
avgiva yttrande med anledning av vad riksdagens år 1935 församlade revisorer
under § 49 yttrat rörande vissa donationsmedel vid dövstumskolan i
Lund. Till åtlydnad härav får överstyrelsen, med återställande av remissakten
och med överlämnande av infordrade yttranden från styrelsen för
tredje dövstumskoldistriktet samt från inspektören för dövstumundervisningen,
för egen del anföra följande.
I likhet med statsrevisorerna finner överstyrelsen det anmärkningsvärt,
att räntan å den Thörnska donationen, som enligt gåvobrevets föreskrifter
skall användas »till dessa vanlottades bästa» av styrelsen för dövstumskolan
det senaste årtiondet använts på det sätt, som av revisorerna omnämnts
och som icke torde svara mot donators intentioner. Det tillkommer emellertid
icke överstyrelsen att övervaka användandet av dessa donationsmedel.
Förvaltningen av dem skall, enligt nådigt brev den 12 maj 1892, årligen
granskas av domkapitlet i Lund, varefter det granskade räkenskapssammandraget
framlägges för dövstumskolans revisorer.
Vidkommande användningen av samtliga donationsmedel, som för närvarande
förvaltas av styrelser för dövstumskolor förutsätter överstyrelsen,
att denna fråga blir föremål för utredning i samband med den inom ecklesiastikdepartementet
nu pågående beredningen av frågan örn dövstumundervisningens
omorganisation.
I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirek -
— 199 —
tören Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall och undervisningsrådet
Wagnsson, föredragande.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.
RUBEN WAGNSSON.
Gustaf Titz.
Inspektörens för dövstumundervisningen
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 160, § 49.
Till kungl, skolöverstyrelsen.
Såsom infordrat yttrande över härmed återgående remisshandlingar får
jag vördsamt anföra följande.
Enligt nådigt brev den 12 maj 1892 skola de s. k. blekingska donationerna,
till vilka Thörnska donationen — mot vars användning anmärkning framställts
— hör och vilka förvaltas av styrelsen för tredje dövstumskoldistriktet,
årligen granskas av domkapitlet i Lund, varefter det granskade räkenskapssammandraget
skall framläggas för distriktets revisorer. Skolstyrelsen
har ock i skolans årsredogörelse varje år anmält för ecklesiastikdepartementet,
att fondens ränteavkastning utbetalts »i överensstämmelse med gällande
föreskrifter».
De av styrelsen nu åberopade, i skrivelsen genom understrykning markerade
bestämmelserna för användningen av de blekingska donationerna, vilka
styrelsen själv antog år 3 909, böra givetvis ej få innehålla föreskrifter, som
strida mot de av enskilda givare meddelade, och kunna därför ej användas
för tolkning av Thörnska donationens föreskrifter. Avkastningen av dessa
donationer bör väl ock tillkomma endast blekingsbarnen och för dem användas
till behov, som det allmänna ej är skyldigt täcka.
Svårligen kan därför gåvobrevets ordalydelse tolkas på det sätt, att givarna
skulle lia avsett att understödja lärarnas resor — låt vara för studier eller
kongressbesök — eller till bekostande av distriktets utgifter i övrigt och allra
minst för hållande av föredrag vid främmande dövstumskolor. Användningen
av det år 1927 lämnade anslaget kan sägas redan hava varit föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Det lämnades under förutsättning, att statsanslag
för uppgivet ändamål ej kunde utverkas. Genom nådigt beslut den 9
september 1927 avslog emellertid Kungl. Majit underdånig anhållan därom.
På grund av det anförda finner jag statsrevisorernas anmärkning väl grundad;
och styrelsen anser sig ju ock på grund av den framställda anmärkningen
ej mer böra lämna anslag till studieresor av Thörnska donationens
räntemedel.
Manilla Stockholm den 4 januari 1936.
E. JUNGNER.
200 —
Skolstyrelsens för tredje dövstumskoldistriktet
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 160, § 49.
Till kungl, skolöverstyrelsen.
Sedan kungl, skolöverstyrelsen begärt skolstyrelsens för tredje dövstumskoldistriktet
yttrande rörande statsrevisorernas anmärkning mot skolstyrelsens
sätt att använda Thörnska donationens räntemedel, får skolstyrelsen
härmed vördsamt som yttrande översända sitt vid sammanträde å dövstumskolan
i Lund den 19 dec. 1935 till protokollet gjorda uttalande rörande detta
ärende.
Remisshandlingarna återgå.
Bifogas: Utdrag ur styrelsens protokoll 10/i2 1935; avskrifter av Thörnska,
Söderströmska och Levinska donationsbreven; uppgift om Thörnska donationens
användning i Karlskrona.
Lund den 31 december 1935.
V. HEDQVIST.
styrelsens ordförande.
Bilaga.
Utdrag ur protokoll vid skolstyrelsens för Tredje dövstumskoldistriktet sammanträde
i Lund den 19 dec. 1935.
Närvarande: undertecknad, ordförande; ledamöterna f. riksdagsman M.
Chr. Jensen, riksdagsman O. Andersson, f. riksdagsman S. Jönsson, doktor
E. Bergh, skräddaremästare A. Bergstrand; skolföreståndaren G. Hartman.
§ 53.
Årets statsrevisorer hade anmärkt, att styrelsen ej förfarit fullt rätt i fråga
om användningen av räntemedlen av den Thörnska donationen. Styrelsen
beslöt enhälligt att om denna anmärkning göra följande uttalande:
Enligt vad i dagspressen upplysts ha statsrevisorerna riktat anmärkning
mot styrelsen för Tredje dövstumskoldistriktet för att den till reseanslag åt
lärare vid dövstumskolan anslagit medel av Thörnska donationen, som avsetts
för de dövstummas bästa. Statsrevisorerna anföra, att medlen tidigare
använts till kosthållsbidrag, premier och insättning i livränteanstalt för elever
vid skolan. De göra vidare följande uttalande: Det synes statsrevisorerna
angeläget, att användningen av donationsmedlen bringas i överensstämmelse
med donationsvillkoren.
I Thörnska donationsbrevet finnes ingen föreskrift om hur medlen skola
användas för de dövstumma. Styrelsen har emellertid ansett, att de kunna
användas till kosthållsbidrag, premier eller livräntor åt de dövstumma. Men
då dessa ändamål på senare tid kunnat väl tillgodoses genom andra tillgängliga
donationsmedel, har styrelsen också ansett sig kunna använda en del
av medlen för att förbättra undervisningen för dövstumskolans elever, vilket
ju ligger nära till hands, då donationsmedlen lämnats till förvaltning just
— 201 —
åt en skolstyrelse. Dövstumundervisningen befinner sig iner än någon annan
undervisning på försöksstadiet. Nya rön och erfarenheter behöva alltjämt inom
denna undervisning studeras, undersökas och diskuteras av lärarna, för
att de skola nå de bästa resultaten av sin undervisning. Därför har styrelsen
ansett, att lärarna böra sättas i tillfälle att göra studier håde i vårt land
och i utlandet samt att deltaga i kongresser och möten, som anordnas för
abnormlärare. Den bättre insikt och större skicklighet, som så förvärvas,
kommer eleverna till godo vid undervisningen. Genom förbättrad tal- och avläseundervisning
i dövstumskolan, bättre metoder för de dövstummas införande
i vårt språk, bättre ordnad yrkesutbildning o. s. v. få de dövstumma
större möjlighet att vinna och behålla anställning efter skoltidens slut och
bättre möjlighet att i allmänhet försörja sig. Därför har styrelsen ansett
användningen av en del av donationsmedlen för lärarnas fortsatta utbildning
genom studieresor vara i överensstämmelse med donators önskan att medlen
skulle bli till de dövstummas bästa.
Det kan också påpekas, att de Thörnska donationsmedlen ursprungligen
— redan 1879 -— ej använts direkt till eleverna utan till skolans allmänna
ändamål, och man får väl antaga, att man på den tiden bättre än nu hade
möjlighet att skaffa sig insikt om vad donator velat med sin gåva. Undervisning
av dövstumma hade börjat i Karlskrona med en enda dövstum flicka
år 1859. År 1865 skrevs där det Thörnska donationsbrevet, varför avsikten
med detsamma väl får tänkas ha varit att bereda möjlighet till undervisning
åt ökat antal dövstumma. Då numera dövstumundervisningen är obligatorisk
och de dövstumma kostnadsfritt erhålla undervisning, kläder och
uppehåll på skolan samt inom Tredje dövstumsskoldistriktet full yrkesutbildning
kostnadsfritt å Råbylund, torde donationens syfte närmast efterkommas,
örn genom densamma bidrag lämnas till dövstumundervisningens förbättring.
År 1909, under häradshövding Jacob Larssons ordförandeskap godkände
styrelsen ett förslag att medel av de blekingska donationernas avkastning
kunde anslås till resestipendier dt lärare vid dövstumskolan. Sedan 1911 lia
Thörnska donationens räntemedel även anslagits för sådant ändamål utan att
vare sig landstingens och stadsfullmäktiges revisorer eller domkapitlet, vilka
årligen granskat styrelsens förvaltning av donationsmedlen, funnit anledning
lill anmärkning mot styrelsen.
Även med den snävare tolkning, som statsrevisorerna anlagt på det Thörnska
donationsbrevet, kan mot styrelsen i värsta fall endast formell anmärkning
göras, ty i de fall, då Thörnska donationen ej direkt såsom understöd
e. d. kommit eleverna till godo, ha dessa erhållit direkta bidrag ur andra donationsmedel.
Till sådana direkta bidrag havn även Levinska och Söderströmska
donationerna nästan undantagslöst använts, ehuru för dem ingen
annan föreskrift finnes än att medlen skola användas för skolans ändamål.
Dessa båda senare donationer lämna tillsammans ungefär samma avkastning
sorn deri Thörnska donationen, lill varje vid dövstumskolan i Lund intaget
barn fran Blekinge insattes alltjämt minst 290 kronor i livränteanstalt. Dessa
barn erhålla dessutom premier, resebidrag (för hemresor, skolresor m. m.J,
i behövliga lall arliga kosthållsbidrag, vidare bidrag för bevistande av fortsättningsskolorna
a 1 ysta skolan och a Råbylund, i senare läll med belopp
på 50, 75 a 100 kronor per elev årligen o. s. v. Avkastningen av samtliga
donationer, som kommer eleverna vid dövstumskolan i Lund på olika sätt
till 8°do, uppgår nu lill omkring 3,200 kr. örn aret. Thörnska donationen
avkastar f. n. årligen omkring 310 kronor.
Styrelsen har alltså väl vårdat sig örn de dövstummas rätt och bästa och
anser sig icke lia gjort sig förtjänt av anmärkning.
— 202
Att anslagen till studieresor för lärare under senaste tioårsperioden förekommit
särskilt ofta, har berott på, att lärarekåren vid dövstumskolan i Lund
under denna tid genomgått nyrekrytering, dels på grund av att icke mindre
än 4 av skolans lärare under perioden (1925—1933) blivit utsedda till föreståndare
vid dövstumskolor och dels på grund av lärares pensionering. Under
senare år ha anslagen till studieresor icke varit större, än att läraren av
egna medel måst tillskjuta i det närmaste lika stort belopp som anslaget för
att kunna genomföra den fastställda planen för resan.
Däremot ha statsmakterna själva ej i tillräcklig grad tillgodosett de dövstummas
bästa och deras naturliga rätt till den bästa undervisning, då i riksdagen
alltjämt ingenting göres för att bereda lärarna vid abnormskolorna
möjlighet till vidare utbildning genom studieresor. Under allt för många år
har riksdagen indragit det lilla anslag, som före världskriget brukade årligen
utgå till detta viktiga ändamål.
På grund av statsrevisorernas anmärkning anser sig styrelsen ej mer böra
lämna anslag till studieresor av Thörnska donationens räntemedel utan kunna
för sådant ändamål medel i stället tagas ur Söderströmska och Levinska
donationernas ränteavkastning, om särskild anledning därtill föreligger.
In fidem
V. Hedqvist.
Skolöverstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 162, § 50.
Till Konungen.
Med anledning av härmed återgående nådiga remiss får skolöverstyrelsen,
med överlämnande av i ärendet avgivet yttrande av inspektören för blindundervisningen,
i underdånighet anföra följande.
I likhet med statsrevisorerna anser överstyrelsen det vara önskvärt, att
frågan om avsättning av blindarbeten såväl av enskilda som av blindundervisningsanstalter
blir slutligt prövad samt att i samband därmed frågan örn
en förbättrad försäljningsorganisation för blindarbeten göres till föremål för
utredning. Därvid synas också de i blindinspektörens yttrande omnämnda,
av kronprinsessan Margaretas arbetsnämnd vid sammanträde den 17 december
1935 avgivna huvudpunkterna för en utredning böra vinna beaktande.
På grund av vad sålunda anförts får överstyrelsen, med instämmande i
blindinspektörens yttrande, i underdånighet tillstyrka, att den av statsrevisorerna
påkallade utredningen igångsättes.
I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall och undervis
ningsrådet Wagnsson, föredragande.
Stockholm den 3 januari 1936.
RUBEN WAGNSSON.
Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.
Gustaf Titz.
— 203
Inspektörens för blindundervisningen
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 162, § 50.
Till kungl, skolöverstyrelsen.
Med anledning av remiss rörande den av riksdagens revisorer framförda
frågan om de blindas arbetsmöjligheter får jag härmed anföra följande.
Genom den beslutade blindhetsersättningen till ett belopp av 500 kronor
per år ha vissa blinda erhållit ett värdefullt stöd. Med våra dagars penningvärde
och den blindes utgifter för sådan hjälp, som den seende kan undvara,
är detta understöd likväl ej större, än att han fortfarande har stora
svårigheter att bekämpa. Det är hans ytterst begränsade arbetsområde och
svårigheterna för honom att avyttra sina arbetsprodukter som gör, att han
trots en långvarig och omsorgsfull utbildning ej kan under nuvarande förhållanden
skaffa sig en nödtorftig utkomst. De blindas arbetsmöjligheter ha
därför alltid varit ett av blindvårdens mest aktuella problem. Då nämnda
fråga är av så omfattande betydelse ej blott för den blindes utkomst utan
även för hans förmåga att med någorlunda själslig hälsa bära sitt öde, har
den frivilliga hjälpverksamheten ägnat denna fråga sitt livligaste intresse.
Erfarenheten har härvid till fullo ådagalagt, att det ej är möjligt att genom
frivilliga hjälpåtgärder skaffa de blinda tillräckligt arbete och därmed möjlighet
till försörjning. Detta gav sig tydligt tillkänna vid det stora möte, som
förliden oktober månad avhölls i Stockholm mellan kronprinsessan Margaretas
arbetsnämnd för de blinda och med denna över hela landet samarbetande
länsorganisationer. Det framgick med all tydlighet, att bättre ordnade
arbetsmöjligheter vore ett livsvillkor för de blinda. För detta ändamål
erfordrades vad riksdagens revisorer i deras sedermera avgivna berättelse
framhållit, nämligen upphörande med nu förekommande onödig konkurrens
från vissa anstalters sida, bättre organiserad försäljning samt först
och främst att man för det allmännas behov verkställde uppköp av de blindas
arbeten. En omfattande och allsidig utredning av dessa frågor behövde
komma till stånd, och uppdrog mötet åt kronprinsessan Margaretas arbetsnämnd
för de blinda att vidtaga åtgärder i syfte att åvägabringa en utredning
av ifrågavarande slag. Med anledning härav avlät arbetsnämnden vid
sammanträde den 17 dennes en skrivelse med underdånig hemställan, att
Kungl. Majit täcktes vidtaga åtgärder för bevarande och utökande av de blindas
arbetsområde. Arbetsnämnden tillät sig tillika angiva några av de huvudpunkter,
efter vilka utredningen enligt arbetsnämndens uppfattning borde
bedrivas. Utredningen borde sålunda omfatta:
I. Tillverkning av blindarbeten:
a. I vilken utsträckning borstbinderi- och korgmakeriarbeten tillverkas å
fängelser, sinnessjukhus, anstalter för sinnesslöa m. fl.
b. I vilken utsträckning borst- och korgarbeten importeras från utlandet
och vad som möjligen kan göras beträffande denna sak.
II. Försäljningen av blindas arbeten:
a. Till vilka belopp borst- och korgarbeten ävensom skurdukar uppköpas
för arméns, flottans och flygvapnets behov, till statens järnvägar, fängelser,
sjukhus, olika slag av skolor och anstalter.
— 204 —
b. Den ungefärliga merkostnad SQm möjligen kan beräknas uppstå genom
att arbeten från blinda uppköpas.
c. Hur upphandlingen av blindarbeten lämpligast skulle kunna ordnas.
d. I vilken utsträckning blinda kvinnors arbeten, maskin- och handstickade
strumpor och maskinstickade underkläder samt grövre vävnader, kunna
inköpas för statens behov.
e. Hur försäljningsfrågan ordnats i andra land, företrädesvis Danmark.
Som torde framgå av det ovan anförda är det av största vikt och betydelse,
att dessa för de blinda så viktiga frågor komma under omprövning. Härom
vittnar även att riksdagen för snart tio år sedan hos Kungl. Majit hemställt
örn en utredning av ifrågavarande slag, vilken tyvärr ännu ej kommit till
stånd. Sedan frågan nu ånyo framförts av såväl representanter för riksdagen
som av dem, vilka äga ingående kännedom örn de blindas levnadsoch
arbetsförhållanden, torde det vara hög tid, att åtgärder vidtagas för utökande
av de blindas arbetsområde.
Jag får därför på det livligaste förorda, att skolöverstyrelsen ville tillstyrka
bifall till det av riksdagens revisorer gjorda påpekandet, att frågan
örn de blindas arbetsmöjligheter måtte bli föremål för en ingående utredning.
Tomteboda den 30 december 1935.
Gustaf Ek.
Medicinalstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 162, § 50.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har Eders Kungl. Majit anbefallt
medicinalstyrelsen att senast den 11 januari 1936 avgiva utlåtande med anledning
av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats
rörande avsättningen av blindas tillverkning.
Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen med återställande av remisshandlingarna
anföra följande.
I sin berättelse framhålla revisorerna önskvärdheten av att avsättningen
av blindas tillverkning genom statsmakternas ingripande underlättas. Av
revisorerna i sådant hänseende gjorda uttalanden, vilka beröra medicinalstyrelsens
verksamhetsområde, avse vissa tillverkningar, vilka utföras av patienter
vid statens sinnessjukhus. Revisorerna ifrågasätta sålunda, örn ej tillverkningen
av borstar, korgar och dörrmattor kunde i första hand reserveras
för de blinda, och framhålla önskvärdheten av att frågan om avsättningen
av blindarbeten såväl av enskilda som av blindundervisningsanstalter
bleve slutligt prövad, varvid borde komma under övervägande ej blott huruvida
och i vad mån hittills tillämpade grunder i fråga örn upphandling för
det allmännas räkning borde omläggas för tillgodoseende av ifrågavarande
syfte, utan ock i vad mån detta kunde tillgodoses genom inskränkning av
tillverkningen av för de blinda lämpliga arbeten vid andra statliga anstalter.
Styrelsen vill då till en början framhålla, att i den moderna sinnessjukvården
ingår såsom ett mycket viktigt led patienternas sysselsättande i en
eller annan form, varigenom deras sjukliga tankar avledas. Den bästa för
-
205
men för sysselsättning är i sådant avseende ett ordnat arbete. De arbeten,
som utföras av patienter vid sinnessjukhusen, tjäna sålunda ett rent terapeutiskt
syfte, och ju förr en patient kan vänjas till arbete, desto större äro utsikterna
för hans tillfrisknande. Genom arbetet väckes och bibehålies dessutom
patientens sociala instinkter och han har lättare att finna sig till rätta
i livet, örn han vid utskrivningen är van vid något arbete.
Svårigheten med arbetsterapien är att finna lämpliga arbeten för de minst
arbetsdugliga patienterna, vilka icke kunna deltaga i något utearbete. Erfarenheten
har därvid givit vid handen, att just sådana arbeten, som kunna
utföras av blinda, särskilt väl lämpa sig för ifrågavarande slag av patienter.
Det skulle därför vålla ett betydande avbräck i sjukvården, örn sådana arbeten
som bindning av borstar, mattflätning och korgmakeriarbeten skulle i
första hand reserveras för de blinda.
Betydelsen av det intrång, som tillverkningen på sinnessjukhusen förorsakar
på avsättningen av de blindas tillverkningar, synes även vara överskattad.
Man har sökt att avpassa tillverkningen vid sinnessjukhusen efter
vederbörande sjukhus eget behov, varigenom någon försäljning i egentlig bemärkelse
ej skulle behöva ifrågakomma. Detta låter sig emellertid ej alltid
göra, beroende på patienternas växlande arbetsförhet under olika perioder.
Tillverkningsöverskottet fördelas i första hand på andra statens sinnessjukhus,
vid vilka sjukhusets eget behov ej kunnat fyllas. Sjukhusens befattningshavare
hava emellertid tillåtits inköpa av patienterna tillverkade varor
i den mån dessa varor ansetts obehövliga för sjukhusets räkning. Endast i
vissa undantagsfall har försäljning till utomstående förekommit, och kvaliteten
på de varor, som tillverkas på sinnessjukhusen, är i regel icke så hög,
att någon nämnvärd avsättning till utomstående är möjlig. Av närslutna
tablå1 framgår omfattningen av den under år 1935 bedrivna tillverkningen
av borstar och korgmakeriarbeten vid statens sinnessjukhus. Det bör likväl
framhållas, att med korgmakeriarbeten förstås huvudsakligen korgmöbler,
vilka äro mycket uppskattade av befattningshavarna just på grund av att
de tillverkas vid det egna sjukhuset. Tillverkningen av korgmöbler, som
är en omtyckt sysselsättning, kan emellertid hållas i gång endast så länge
efterfrågan på dylika möbler från personalens sida förefinnes. Tillverkning
av korgar förekommer i mycket ringa omfattning och omfattar i stort sett
endast s. k. klädkorgar för transport av bröd eller tvättkläder samt s. k. enekorgar
för trädgårdsbruk.
Av förenämnda tablå framgår, att tillverkningsvärdet av vid statens sinnessjukhus
under år 1935 av patienter utförda
borstbinderiarbeten uppgår till .................. kronor 15,591:99 och
korgmakeriarbeten uppgår till .................. » 7,831:90
Av de tillverkade borstbinderiarbetena hava försålts:
till olika statens sinnessjukhus .................... för kronor 2,347: 10
• andra allmänna inrättningar .................. > » 33: 25
» befattningshavare vid sjukhusen .............. » » 906: 52
;> andra enskilda .............................. » » 1:30
Av korgmakeriarbetena hava försålts:
till olika statens sinnessjukhus .................... » » 410: 40
» andra allmänna inrättningar .................. » » 124:60
» befattningshavare vid sjukhusen .............. » » 8,324: 60
andra enskilda (huvudsakligen patienter) ...... » » 132: —
Den försäljning, som äger rum från sinnessjukhusen av ifrågavarande tillverkningar,
är såsom härav framgår icke av sådan omfattning, att något in
1
lliirej avtryckt.
— 206
tranu på avsättningen av de blindas arbeten kan anses föreligga. Skulle däremot
tillverkningen för sjukhusens eget behov nedläggas och motsvarande
kvantiteter inköpas från de blinda, skulle detta givetvis medföra en ökad
avsättningsmöjlighet för dessa.
Då en sådan åtgärd emellertid, såsom ovan framhållits, högst menligt
skulle inverka på sjukvården får styrelsen för sin del avstyrka bifall till densamma.
Huruvida tillräckliga skäl föreligga för att giva blindarbeten företräde
framför industriens alster vid upphandlingar för det allmännas räkning undandrager
sig medicinalstyrelsens bedömande. Enligt vad styrelsen inhämtat
har emellertid Kungl. Majit genom beslut den 15 november 1935 funnit
den av riksdagen i skrivelse den 19 maj 1926 gjorda framställningen om
övervägande i vad mån och på vad sätt vid upphandling för det allmännas
behov avsättning för de blindas tillverkning kunde gynnas icke böra föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
medicinalrådet Björck och byrådirektören Burman.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
J. AXEL HÖJER.
F. v. DARDEL.
Felix Peyron.
Fångvårdsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 162, § 50.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har fångvårdsstyrelsen anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad i riksdagens senaste församlade
revisorers berättelse (§ 50) yttrats rörande avsättningen av de blindas
tillverkning.
Till åtlydnad härav får fångvårdsstyrelsen anföra följande.
Såsom ett synnerligen viktigt led i fångbehandlingar ingår fångars sysselsättande
med lämpligt arbete. I lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet
av straffarbete och fängelsestraff stadgas i 2 §, att den som undergår
straffarbete skall hållas till arbete, som av vederbörande fångvårdsmyndighet
för honom bestämmes. Därvid skall arbetet, där så lämpligen kan
ske, vara av beskaffenhet att bereda fången tillfälle till förkovran i hans
yrke eller till annan utbildning, som kan främja utsikterna för honom att
efter frigivningen försörja sig; och bör vid valet av arbete hänsyn tagas till
hans håg och fallenhet. Även fängelsefånge och bötesfånge är enligt 3 §
samma lag pliktig sysselsätta sig med lämpligt arbete, dock med rätt för
fånge, som undergår straff i enrum, att själv förskaffa sig sådant arbete.
Det ankommer sålunda — med allenast få undantag — på fångvårdsmyndighet
att tillhandahålla arbete åt dem, som i fångvårdsanstalten^ undergå
straff. Betydelsen av att hava tillräcklig tillgång på lämpligt arbete för
fångarna torde fördenskull vara uppenbar; och för tillgodoseende härav
— 207 —
har Kungl. Majit — senast genom skrivelse den 28 maj 1926 (S. F. S. 200/
1926) — meddelat föreskrifter angående viss företrädesrätt för fångvården
att utföra arbete åt statliga institutioner.
Till förverkligande av lagens ovan anförda bestämmelser angående fångarbetet
— d. v. s. fångens sysselsättande i eget yrke eller upplärande i ett
för hans framtida försörjning nyttigt arbete — har fångvården vid ett flertal
fångvårdsanstalter vidtagit särskilda åtgärder för drivande av olika yrken
eller arbetsgrenar. Bland dessa förekommer även, om också i mindre omfattning,
borstbinderi. Att detta yrke medtagits, har varit beroende dels på
att detsamma såsom relativt lättlärt befunnits synnerligen lämpligt för korttidsfångar,
vilkas sysselsättande hos oss liksom i övriga länders fångvård
eljest bereder fångvårdsmyndigheterna de största bekymren, dels på önskvärdheten
av att bereda sysselsättning åt fångar, som i friheten äro borstbindare
till yrket, dels ock på nödvändigheten att skaffa sysselsättning för
blinda fångar eller fångar med svag syn, vilka eljest svårligen skulle kunna
beredas lämpligt arbete under strafftiden.
Borstbinderiet bedrives vid allenast en fångvårdsanstalt — straffängelset
i Falun —; och sker arbetet under ledning av en fångvårdstjänstemän
(yrkesmästare). För arbetets noggranna och yrkesmässiga utförande hava
anskaffats erforderliga hjälpmaskiner och verktyg. Omfattningen m. m.
av borstbinderiet framgår av nedanstående uppställning.
År | Totala antalet | Därav dagsverken | Inkomst av borst-binderi (budgetär) |
1930 ............................ | 571,793 | 5.698 | 5,599: 99 |
1931 ............................ | 533,959 | 6,459 | 5,573: 19 |
1932 ............................ | 569,759 | 8.333 | 6,618: 65 |
1933 ............................ | 542,194 | 2,800 | 1.179: 61 |
1934 ............................ | 514,590 | 4.604 | 3,541: 08 |
Den borsttillverkning, som förekommer inom fångvården, bedrives
— utom för fångvårdens egen räkning, varom i detta sammanhang näppeligen
torde vara fråga — huvudsakligen för arméns och för statens järnvägars
räkning. I fråga om dessa arbeten har från fångvårdens sida uppmärksamheten
alltjämt varit riktad på att icke mottaga arbeten, vilka kunde
lämpa sig för sådana blinda, som ej undergå straff. Beträffande borsttillverkningen
för armén, vilken tillverkning förekommit praktiskt taget alltsedan
fångvårdens arbetsdrift omlades till »statsdrift för statsbruk», är denna
av den art, att den till väsentlig del kräver seende arbetare. Örn
därför ifrågavarande tillverkning överlämnades till blindverkstäder, skulle
man å dessa nödgas anställa seende arbetskraft, och koinme sålunda endast
en obetydlig del att utföras av blinda arbetare. Då för en del år sedan från
statens järnvägars sida framställdes önskan örn att fångvården skulle inkomma
med anbud å vissa slag av borstar, framhölls från fångvårdens sida, atl
fångvården icke önskade åtaga sig sådan tillverkning, som kunde överlämnas
lill de blinda, varvid från statens järnvägar upplystes, att beträffande de
slag av borstar, varom då vore fråga, någon leverans från de blinda av prishänsyn
icke kunde ifrågakomma. Först härefter åtog sig fångvården tillverkning
för statens järnvägar av vissa slag av borstar som emellertid även
de lill en del äro av den art, alt de för arbetets utförande kräva seende arbetskraft.
I revisorernas berättelse åberopas Kungl. Maj :ts brev den 4 november
1904, varigenom fångvårdsstyrelsen anmodades tillse, alt fångarbetet, i den
— 208 —
mån omständigheterna det medgåve, bleve så anordnat, att i fängelserna icke
idkades tillverkning för försäljning i allmänna marknaden av sådana borstbinderi-,
korgmakeri- och andra arbeten, vilka vore av beskaffenhet att
särskilt lämpa sig att utföras av blinda, vanföra eller lytta. Denna bestämmelse,
som endast avser försäljning i allmänna marknaden, bör ses mot bakgrunden
av att före denna tid fångarnas arbetskraft i stor utsträckning användes
för privata beställares räkning. Ett på den tiden vanligt förfaringssätt
var, att en privat tillverkare, exempelvis av borstar, tilläts hyra ett
antal fångar, vilka arbetade under hans direkta ledning och understundom
även åtnjöto ersättning av honom. På sådant sätt i fängelserna tillverkade
borstar kunde då utsläppas i marknaden till ett avsevärt billigare pris än
övriga tillverkares. Då borstbinderiet tidigare till väsentligt större del än nu
var handarbete oell de blindas tillverkningar sålunda med relativ framgång
kunde konkurrera på marknaden, innebar ett dylikt utnyttjande av fångarbetskraft
en allvarlig olägenhet för de blinda -—- liksom även för andra tillverkare
— och blev också genom ovannämnda brev avskaffat. Ungefär
samtidigt, genom brev den 14 oktober 1904, hade Kungl. Majit utfärdat bestämmelser
av innebörd, att fångarbetskraften för framtiden skulle i största
möjliga utsträckning tagas i anspråk för arbeten för statsförvaltningars
räkning.
Revisorerna anse, att det vid prövning av frågan örn avsättning av blindarbeten
bör komma under övervägande, bland annat, huruvida och i vad
mån hittills tillämpade grunder i fråga om upphandling för det allmännas
räkning böra omläggas för tillgodoseende av detta syfte. 1933 års upphandlingssakkunniga,
till vilka den i revisorernas berättelse återgivna riksdagsskrivelsen
den 19 maj 1926, nr 236, angående gynnande av avsättning för
de blindas tillverkning vid upphandling för det allmännas behov, blivit överlämnad,
hava i ett den 2 juli 1935 dagtecknat utlåtande till Kungl. Majit
över ifrågavarande riksdagsskrivelse anfört bland annat följande: »Enligt
de sakkunnigas mening föreligga icke längre samma skäl att vid den statliga
upphandlingen i särskild grad underlätta avsättningen av de blindas tillverkningar,
som då riksdagens förevarande skrivelse den 19 maj 1926 avläts.
Erinras må nämligen, att de blinda numera jämlikt förordningen den
20 april 1934 (nr 105) örn blindbetsersättning äro berättigade att utbekomma
dylik ersättning med ett belopp av 500 kronor för år räknat. Under nuvarande
förhållanden kunde minst lika stor anledning föreligga att söka
förhjälpa andra med lyte behäftade personer till företrädesrätt vid den statliga
upphandlingen, men en framställning i sådant avseende har av Kungl.
Majit genom beslut den 30 november 1934 lämnats utan åtgärd. Därtill
kommer att fångvårdsmyndigheterna lia att kämpa med stora svårigheter,
då det gäller att vinna avsättning för fångarnas tillverkningar, något som
.skulle ytterligare accentueras, därest upphandlingsmyndigheterna ålades att
i första band inköpa de blindas alster, eftersom tillverkningsområdena till
stor del sammanfalla. Slutligen vilja de sakkunniga framhålla, hurusom ett
dylikt åläggande i ej obetydlig grad skulle komma att öka myndigheternas
arbete vid upphandling av varor av här ifrågavarande slag.»
Genom beslut den 15 november 1935 har Kungl. Majit funnit riksdagens
berörda skrivelse icke föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd.
Revisorerna ifrågasätta nu, huruvida icke, bland annat, den tillverkning
av borstar, som för närvarande bedrives inom fångvården, kunde i första
band reserveras för de blinda, som därigenom skulle beredas bättre möjlighet
till avsättning av sina produkter. Såväl i 1926 års riksdagsskrivelse som
liven vid övriga tillfällen, då frågan örn avsättningen av de blindas arbeten
— 209
behandlats, har framhållits, att den huvudsakliga svårigheten för avsättningen
av de blindas arbeten ligger däri, att de icke kunna i prishänseende
konkurrera med övriga tillverkare. Om fångvården därför upphörde med sin
relativt obetydliga borsttillverkning, komme detta icke de blinda till godo,
då produktionskostnaderna för dessas arbeten härigenom icke skulle förändras,
utan fördelen komme att stanna hos borstfabrikerna; och denna utgång
torde icke hava varit avsedd.
Med hänsyn till vad styrelsen sålunda anfört, synes det styrelsen som örn
någon åtgärd i det av revisorerna framhållna hänseendet, vad fångvården
beträffar, icke vore påkallad.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
överdirektör byråcheferna Sidenbladh och Wijkmark, den förre föredragande.
Remisshandlingarna återgå härjämte.
Stockholm den 9 januari 1936.
Underdånigst
GUSTAF MASRELIEZ.
Sigurd Ljunggren.
Skolöverstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 166, § 51.
Till Konungen.
I anledning av härmed återgående nådiga remiss samt med överlämnande
av från styrelsen för folkliga musikskolan i Arvika i ärendet infordrat yttrande
får skolöverstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Överstyrelsen vill till en början erinra därom, att Eders Kungl. Majit genom
nådig resolution av den 22 oktober 1927 tilldelade föreningen för det
folkliga musiklivets främjande som bidrag till uppförande av nu ifrågakomna
byggnad för folkliga musikskolan i Arvika bidrag av lotterimedel med
184,000 kronor. Över den underdåniga ansökning, som låg till grund för
Eders Kungl. Maj:ts nämnda resolution, hade överstyrelsen icke satts i tillfälle
att avgiva yttrande. Ej heller föreskrevs, att ritningarna till ifrågavarande
byggnadsföretag skulle underställas överstyrelsens granskning, varför
överstyrelsen icke kommit att få någon som helst befattning med byggnadens
tillkomst. Då styrelsen i sitt nu avgivna yttrande uttalar, att ritningarna
till byggnaden godkänts av »vederbörande myndigheter», avses, enligt vad
överstyrelsen under hand inhämtat, därmed kungl, byggnadsstyrelsen och
kungl, musikaliska akademien.
överstyrelsen vill i övrigt åberopa vad som anförts i styrelsens nämnda
yttrande. Därav synes enligt överstyrelsens förmenande framgå, att stora
salen inom skolans byggnad begagnas för sådana ändamål, att densamma i
varje fall icke kan anses hava fått en storlek, som står i någon uppenbar
disproportion till ändamålen med densamma. Vid sådant förhållande bör
enligt överstyrelsens mening statsrevisorernas ifrågavarande anmärkning
icke föranleda till någon åtgärd.
14 — Rcv.-bcrättelse ang. statsverket för dr 1935. II.
— 210
I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall och t. f. undervisningsrådet
Hummerhielm, föredragande.
Stockholm den 9 januari 1936.
G. HUMMERHIELM.
Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.
Allan Wirgin.
Styrelsens för musikskolan i
Arvika
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 166, § 51.
Till kungl, skolöverstyrelsen.
Med anledning av kungl, skolöverstyrelsens anmodan till folkliga musikskolans
styrelse att yttra sig på grund av statsrevisorernas uttalande angående
dimensionerna å skolans stora sal, får styrelsen härmed vördsamt anföra
följande.
Skolbyggnaden är uppförd i enlighet med ritningar, som godkänts av vederbörande
myndigheter. Den enda erinran, som blivit gjord i fråga örn
måtten, härrörde från musikaliska akademien, som påpekade, att podiet (scenen)
i stora salen borde med hänsyn till kör- och orkesterkonserter göras
större. Denna väl motiverade anvisning har på grund av kostnadsskäl ej
kunnat nämnvärt efterkommas.
Statsrevisorerna påpeka, att skolan ligger 5 km. från Arvika, varför det
»ej torde kunna förväntas, att nämnda sal skall utom i rena undantagsfall
kunna komma till användning och fullt utnyttjas såsom samlingssal vid möten,
kongresser, konserter och dylikt».
Härtill må från skolans sida framhållas, att stora salen redan många
gånger fullt utnyttjats för angivna ändamål, men att den publik, som därvid
samlats, i flertalet fall icke kommit från Arvika utan från skilda delar av
länet och landet. Stora salen har dimensionerats uteslutande med hänsyn till
skolans egna behov och uppgifter. Att lokalen stundom kan vara till nytta
och glädje för publik från Arvika stad, och att skolan vid sina offentliga
tillställningar kan räkna med tillslutning därifrån, är naturligtvis en tillfredsställelse
för skolan, men byggnadsplanen är uppgjord utan sidoblickar
i denna riktning.
Vidare må understrykas, att stora salen under pågående kurser är i dagligt
bruk såsom gymnastiksal för musikskolans och Ingesunds folkhögskolas elever,
och den kan, med de gymnastikavdelningar, som redan nu övas där,
icke sägas vara tilltagen över hövan. Även om det göres gällande, att man
f. n. kunde reda sig med en något mindre sal, är det icke något bevis för
att salen är för stor. Då man bygger nytt, bör man om möjligt bygga rationellt
och med tanke även på framtiden. Styrelsen räknar med att elevantalet
vid skolan framdeles kommer att bli betydligt större än det, som
f. n. kan mottagas. Föreningen för det folkliga musiklivets befrämjande,
som är skolans målsman, underkastade byggnadsplanen en noggrann prov
-
— 211 —
ning, som föranledde tvenne grundliga omarbetningar av ritningarna. Enligt
det slutgiltiga förslaget skulle stora salen vara drygt 24 m. lång och 13 m.
bred. Då man var inne på tanken att i förbilligande syfte avkorta salen
c:a 5 m., visade det sig, att detta skulle nedbringa kostnaderna för hela
bygget med endast 6,000: — kr., varför nian beslöt vidhålla de ursprungliga
måtten, så mycket mera, som minskningen av stora salen skulle medföra
förlust av behövligt utrymme i underliggande våning. Till föreningens
nämnda beslut bidrog också ett begärt yttrande från chefen för Gymnastiska
centralinstitutet, vilken på det bestämdaste avrådde från att företaga en så
allvarlig försämring av salens mått. Med en längd på omkring 20 lii. kunde
den enligt hans mening icke anses som en förstklassig gymnastiklokal.
I detta sammanhang må nämnas, att gymnastiksalen i Svenska gymnastikförbundets
gymnastikfolkhögskola skall bli 27 m. lång och 13 m. bred (förutom
läktare och scen).
De konserter, sång- och musikfester, som det tillhör musikskolan att, såsom
en centralhärd för de folkliga musiksträvandena i landet, anordna,
skulle även av finansiella skäl ej kunna genomföras, örn i lokalen ej plats
kunde beredas för åtminstone 600 å 700 åhörare.
Gymnastik- och idrottsrörelsen har redan nått en folkrörelses omfattning.
Man torde kunna hoppas, att det så småningom skall bli fallet även i fråga
om sången och musiken, en utveckling som Folkliga musikskolan i sin mån
har till syfte att på allt sätt befordra. I båda dessa rörelsers tjänst har
musikskolans samlings- och gymnastiksal en väsentlig uppgift alt fylla i
fullt ut lika hög grad, som örn den legat i en stad. I det senare fallet skulle
säkerligen ingen kommit att anmärka på dess dimensioner.
Såväl på grund av de erfarenheter, som i fråga om stora salens olika ändamål
hittills vunnits, som med hänsyn till den framtida utvecklingen — musikskolan
företräder såsom sådan en omfattande, men jämförelsevis ung idé —
kan skolans styrelse icke dela statsrevisorernas åsikter om meromnämnda
lokal utan anser, att, liksom det redan skett, det framdeles säkerligen kommer
att ännu tydligare visa sig, att stora salen fått de med skolans uppgifter
överensstämmande lämpliga måtten.
Karlstad den 7 januari 1936.
För Folkliga musikskolans styrelse
ABR. UNGER.
Vahl. Dahlgren.
Lantbruksstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 168, § 52.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1935 har Kungl. Majit anbefallt lantbruksstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad i § 52 av 1935 års riksdags
revisorers berättelse anförts rörande förvaltningen av undersöknings- och
bevakningsfartyget Skagerak.
Med återställande av remissakten får lantbruksstyrelsen i ärendet anföra
följande.
212 —
Då lantbruksstyrelsen icke har någon förmansställning till undersökningsoch
bevakni n gs f art y ge t Skagerak, har styrelsen icke ansett sig böra i detalj
ingå på de erinringar i olika avseenden, som av riksdagens revisorer gjorts
beträffande medelsredovisningen för fartyget, verkställandet av uppköp av
förnödenheter m. m., utan finner sig styrelsen kunna inskränka sig till att
framhålla vissa omständigheter beträffande fartygets allmänna verksamhet,
i den mån dessa kunna hava något samband med de gjorda erinringarna.
För fyllandet av sina uppgifter gör fartyget kortare eller längre expeditioner
till Östersjön, Kattegatt, Skagerak och Nordsjön. Resorna hava en varaktighet,
som kan variera från några dagar till över en månad. Fartygets
verksamhet torde så tillvida intaga en särställning som man vid expeditionerna
otta icke på förhand kan bestämma, vilka hamnar fartyget under expeditionen
lämpligen kan komma att besöka, än mindre bestämma tiden
för dylika besök. Väderleken och den därav beroende fortgången av undersökningsarbetena
utgöra hinder härför. Det må tilläggas, att fartyget ofta
även besöker utländska hamnar. Nämnda förhållanden torde i viss mån
kunna förklara de av revisorerna gjorda erinringarna. Sålunda torde sagda
omständighet föranleda, att fartygschefen ansett sig — i varje fall vid vissa
tidsperioder — i fartygskassan behöva disponibla belopp, som kanske kunna
förefalla stora. Vid besöken i både svenska och utländska hamnar kan det
vara nödvändigt att komplettera förrådet av proviant och bränsle lii. m. Dessutom
kan det hända, att expeditionerna sträcka sig över månadsskiften, så
att avlöningar måste utbetalas.
Expeditionernas växlande längd och deras nämnda svårberäknelighet torde
också i viss mån hava medfört svårigheter att lägga inköpen efter samma
linjer som^ beträffande andra statens fartyg. Vad angår fartygets behov av
bränsle må erinras därom, att det förutvarande undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak kunde intaga kol endast för en relativt kort tid,
vilket torde hava försvårat inköpen av kol enligt på förhand uppgjorda leveranskontrakt.
Med det nya fartyget, som eldas med olja och som torde
kunna intaga förråd av olja för en längre tid, synes det vara lättare att ordna
uppköpen därav efter samma linjer som för andra statens fartyg.
Beträffande inköpen av proviant torde det med hänsyn till ovannämnda
särställning i fartygets verksamhet vara svårare att lägga dem efter sagda
linjer. Dock torde så kunna ske beträffande varor av hållbar beskaffenhet.
På grund av den relativt fåtaliga personalen ombord, vanligen 14 å 16 personer,
torde det emellertid vara tvivelaktigt, om något avsevärt står att vinna
genom en sådan anordning. Det torde böra anmärkas, att enligt vad lantbruksstyrelsen
har sig bekant inköp av proviant m. m., när så kan ske, göras
från befintliga frilager inom eller utom landet.
Självklart är det angeläget, att all sparsamhet iakttages vid liandhavandet
av förvaltningen av fartyget. Ur denna synpunkt torde det av revisorerna
ifrågasätta samarbetet nied flottan böra åvägabringas, örn därigenom utgifterna
kunna nedbringas.
Revisorerna hava slutligen — med hänsyn till önskvärdheten att inköp och
dylikt föi- fartygets räkning underkastas viss granskning för åvägabringandet
av största möjliga likformighet nied andra grenar av statsförvaltningen
samt för vinnandet av större sparsamhet — haft under övervägande, huruvida
ej skötseln av fartygets ekonomi lämpligen borde överflyttas från länsstyrelsen
till annan myndighet, varvid de i första hand tänkt på lotskaptenen
i Göteborg, som redan förut handhade skötseln av ett lotsfartyg och i sin tur
sorterade under ett ämbetsverk, som vore väl förtroget med dylika ärenden.
Med anledning härav får lantbruksstyrelsen anföra följande.
Fartygets uppgifter bestå dels i undersökningsarbeten och bevakning till
— 213
nytta för det svenska fisket i allmänhet, dels i speciella uppgifter, huvudsakligen
för fisket i Göteborgs och Bohus län, såsom sillrekognosceringar, bringande
av hjälp i olika avseenden åt fiskare m. m. Undersökningsarbetena
stå under ledning av svenska hydrografisk-biologiska kommissionen, uti vilken
landshövdingen i Göteborgs och Bohus län alltid varit och alltjämt är
ordförande. Det synes därför vara helt naturligt, att länsstyrelsen i Göteborg
står såsom fartygets redare och ansvarar för fartygets förvaltning. Då fartygets
verksamhet, som faller under jordbruksdepartementet, icke lämpligen
kan överföras till lotsväsendet, skulle ett realiserande av den utav revisorerna
framkastade tanken att överflytta skötseln av fartygets ekonomi till
lotskaptenen i Göteborg medföra, att fartyget skulle komma att sortera
under två olika myndigheter.
Enligt lantbruksstyrelsens förmenande synas ock anledningarna till de av
revisorerna gjorda erinringarna väl i huvudsak kunna undanröjas även med
bibehållande av den ställning i administrativt avseende, fartyget för närvarande
intar.
Vad särskilt angår fartygets rent sjöfartsmässiga skötsel, så torde den sakkunskap
på detta område, som besittes av fartygschefen och som av honom
förvärvas under det dagliga bruket av fartyget, kunna anses såsom fullt tillfredsställande.
Lantbruksstyrelsen anser sig på grund av det anförda böra avstyrka fartygets
överflyttning till annan myndighet.
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Insulander
samt byråcheferna Bjurstedt och Andersson.
Stockholm den 7 januari 1936.
Underdånigst
ERIK INSULANDER.
K. A. ANDERSSON.
Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 168, § 52.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1935 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1935 församlade revisorer
under § 52 av sin berättelse anfört angående undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen, som över anmärkningen infordrat
yttrande från fartygschefen K. L. Sunde, med remissaktens återställande och
med överlämnande av sålunda inkommet yttrande, i underdånighet anföra
följande.
Fartygets befälhavare intager ställning såsom självständig redogörare, vilket
bland annat framgår därav, att fartygets räkenskaper icke passera länsstyrelsen
utan insändas direkt till riksräkenskapsverket. Vid rekvisition av
medel, vilket sker hos länsstyrelsen, åligger det dock befälhavaren att förete
verifikationer, som styrka medelsbehovet. Efter verkställd utbetalning åter
-
— 214 —
ställas verifikationerna till denne. För att möjliggöra en bättre överblick
av ekonomien under löpande år har länsstyrelsen i samband därmed bestämt,
att befälhavarens rekvisition skall uppställas i anslutning till den för
fartyget gällande utgiftsstaten. Av uppställningen framgår då huru utgifterna
fördela sig på de anslag, som utgöra fartygets omkostnadsstat. Genom dessa
åtgärder blir det möjligt att följa anslagsförbrukningen allt eftersom medel
utanordnas.
Enligt länsstyrelsens mening påkallas föreskrifter, som närmare reglera
fartygsbefälhavarens ställning såsom redogörare. Dessa bestämmelser böra
avse frågor rörande bokföring, förskott, inventering och kassaredovisning
överhuvud taget. Det kan ifrågasättas, huruvida icke redovisningen borde
ske exempelvis varje kvartal. Härigenom vunnes samma löpande kontroll
över medelsförvaltningen, som numera sker i allt större omfattning beträffande
statens verksamhet i övrigt.
Beträffande upphandlingen för fartygets behov har länsstyrelsen nu icke
tillgång till handlingar, som belysa denna sida av ämnet. Länsstyrelsen föreställer
sig emellertid, att någon del av denna upphandling lämpligen skulle
kunna ske gemensamt eller samtidigt med annan statsinstitution, vilket komme
att nedbringa omkostnaderna. Å andra sidan får tagas i beräkning, att
fartyget under expeditionerna måste komplettera sina förråd i olika hamnar,
vilket kan försvåra enhetlig upphandling.
Riksdagens revisorer ha i fråga om skötseln av fartygets ekonomi ifrågasatt
överflyttning från länsstyrelsen till annan myndighet. I första hand
hava revisorerna därvid tänkt på lotskaptenen i Göteborg. På grund härav
får länsstyrelsen framhålla följande. Med hänsyn till fartygets huvuduppgift
att stödja den för länet så betydelsefulla fiskerinäringen torde anknytningen
till länsstyrelsen vara den mest naturliga och ändamålsenliga. Såsom
ett led i denna verksamhet ingå undersökningar genom svenska hydrografisk-biologiska
kommissionen i de riket omgivande haven. Då landshövdingen
i länet såsom kommissionens ordförande är förtrogen med de vetenskapliga
uppgifter, som handhavas av kommissionen, torde länsstyrelsen ur denna
synpunkt vara bättre skickad än lotskaptenen att bedöma sådana utgifter,
som hava samband med kommissionens arbeten ombord på Skagerak.
Genom reglerande föreskrifter, som av länsstyrelsen förutsatts komma att
utfärdas, torde erhållas ökade möjligheter till kontroll å den del av förvaltningen,
som har samband med ekonomien. Ett reviderat upphandlingsförfarande
kan även bli till gagn.
Under sådana förhållanden vill det synas, som örn det icke förelåge något
tvingande behov att överflytta den ekonomiska förvaltningen å annan myndighet.
Göteborg i landskontoret den 4 januari 1936.
Underdånigst
MALTE JACOBSSON.
AGNE IHRFELT.
— 215 -
Chefens för bevakningsfartyget
Skagerak
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 168, § 52.
Till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Anmodad inkomma med yttrande över statsrevisorernas anmärkningar angående
undersökningsfartyget Skageraks räkenskaper för budgetåret 1934/
1935 får jag härmed vördsamt anföra följande.
Angående första anmärkningen, som rör handhavandet av till fartyget
utanordnade medel, anse statsrevisorerna att »befälhavaren under längre
tid haft till sin disposition betydande belopp».
Detta äger sin riktighet, enär fartyget vid budgetårets början gick ut på
längre expeditioner, ben 3 juli avgick fartyget på hydrografisk expedition
som började i Kattegatt och fortsatte till södra Östersjön vid polska kusten.
Först den 24 augusti återkom fartyget från denna expedition som varat
1 mån. och 21 dagar. Därefter utrustades för ytterligare en expedition till
Östersjön för biologiska undersökningar. Denna expedition pågick från
och med den 3 till och nied den 29 september. Under dessa mera avlägsna
havsundersökningar kan man icke i förväg sluta sig till när fartyget kan
komma till en svensk hamn under sådan tid och sådana förhållanden att
det kan bliva möjligt rekvirera medel som kunna vara behövliga för fartyget.
Under sådana förhållanden medföras de disponibla medlen för att
säkert kunna täcka icke blott de mera ordinarie utgifterna, utan även oförutsedda
utgifter som kunna många gånger uppkomma på grund av skadat
eller förlorat undersökningsmaterial. Nu är det emellertid felaktigt att tro
det den del av förskottet, som icke finnes insatt på fartygets checkräkning
disponeras kontant ombord. Som exempel vill jag anföra ställningen i dag.
På riksbankens checkräkning finnas kr. 2,000:—, ombord finnas oredovisade
betalda räkningar kr. 2,283: 90 och avlöningskvittenserna i dag kr. 3,640: 50
eller tillsammans kr. 7,924:40. Disponibla medel ombord för dagen är
kr. 2,076: 60.
Fartyget befinner sig under sitt arbete på havet och får då vara inriktat
på att anlöpa de hamnar, som väderleksförhållandena möjliggöra, vare sig
det blir svensk eller hamn i grannländerna och det är klart, att vid dessa
tillfällen måste förnödenheter av olika slag kompletteras.
Revisorerna anmärka vidare, att de s. k. inkomsterna sakna verifikationer.
Inkomsterna, som bestå av tjänstemännens kontanta inbetalningar för
kosthåll ombord, lia hitintills varit ordnade på så sätt, att i särskilda liggare
förts anteckningar för varje i expeditionerna deltagande tjänstemans uppehåll
ombord och från liggaren har räkning utskrivits, vilken betalats av
vederbörande expeditionsdeltagare. Redovisning av dessa inkomster har en
gång av landskontoret bestämts alt den skulle vara separat och icke som
revisorerna framhålla sammanslås med det egentliga driftsanslaget, enär, vad
som vid tillfället meddelades mig, det gällde en bokföringsfråga.
Vad däremot verifieringen av dessa inkomster beträffar, så anser jag att
det framdeles kan finnas en tillfredsställande form för densamma. Däremot
förstår jag icke anmärkningen mot inventarieinstrumentet. Det är
fullt riktigt att när detsamma upprättades förcfunnos inga medel alt inventera.
Det av revisorerna nämnda saldot 1,208 kronor och 82 öre, blev den 29
juni 1935 insatt på länsstyrelsens checkräkning i riksbanken.
Vidare anmärkes, att vid budgetårets början räkningar betalats för sådana
— 216
utgifter, som avsågo nästföregående budgetår. I denna fråga ligger saken
så till alt fartygets årligen återkommande verkstadsbesök för dockning och
förekommande reparationer och eftersyn i allmänhet varit förlagda till tiden
under april och maj månader. Räkningar å dessa utgifter hava i regel tillsänts
fartyget först i slutet av juli och vid tillfälle sa sent som augusti
månad. Detta nog beroende av det stora antal fartyg, som vid våren och
försommaren besöka varven, vadan räkningarna icke hinna utskrivas när
fartyget lämnar varvet. Dessutom förekomma varje år räkningar från telegrafverket,
vilka upptaga radioavgifterna för de sista månaderna av föregående
budgetår. Dessa räkningar kan telegrafverket icke utskriva, förr än
i sinom tid rapporter föreligga från alia de kuststationer fartyget varit i
förbindelse med, såväl svenska som utländska.
Att större utbetalningar, avsedda för det nya fartyget, gjorts under budgetårets
sista månader är riktigt, men har sin fullt förklarliga orsak. Till en
början förväntades fartyget vara leveransklart den 1 maj. Till denna tidpunkt
hade jag förberett rekvisitioner av proviant och övriga skeppsförnödenheter.
Det visade sig när tiden var inne att mycket återstod innan
leveransen kunde ske, men antogs ela att den kunde äga runi den 26 maj
så att fartyget kunde närvara vid den internationella havsforskningskongressen
i Köpenhamn. När denna sistnämnda tid var inne, ansågs att fartyget
först vid midsommartid kunde vara färdigt, vilket också allmänt förmodades.
Med anledning härutav rekvirerade jag den 15 juni erforderliga förnödenheter,
vilka i samma månad den 20 betalades. I den rekvirerade provianten
ingick anmärkta kvantitet »finare konserver». Förhållandet är att dessa
konserver tagas från provianteringsnederlag då de erhållas tullfritt. Användningen
av desamma är avsett till representation, när officiella gäster
äro inbjudna till fartyget. Dessa gäster äro i allmänhet utländska vetenskapsmän
och har under årens lopp representerats av internationella havsforskningsmötet
i Köpenhamn, varje år med undantag av år 1935, nordiska
naturforskarmötet, internationella geofysiska kongressen, dansk marinbiologisk
förening, samt mindre grupper av olika lands havsforskningsmän, som
även konsulats och högre myndighets representanter. Dessutom har det
förekommit några gånger officiella svenska myndigheter, bland andra 1929
års statsrevisorer.
Med avseende å räkenskapernas förande ha desamma till utgången av året
1934—1935 icke föranlett någon anmärkning från riksräkenskapsverket,
dock erhöll jag i maj månad 1935 från riksräkenskapsverket ett cirkulär,
daterat den 25 i samma månad, däri tillkännages att en omläggning av räkenskaperna
skall göras under budgetåret 1935/1936. Riksräkenskapsverket
framhåller i samma cirkulär att: »Räkenskaperna för nästkommande budgetår
böra följaktligen ej definitivt uppläggas innan Kungl. Maj:ts beslut kommit
Eder lill handa», och att »Närmare upplysningar i förevarande hänseende
meddelas av riksräkenskapsverket». Några närmare meddelanden
i denna sak lia ännu icke kommit.
Oberoende härav äro nu, på landskontorets förslag, räkenskaperna omlagda
från och med 1 juli 1935.
Angående inköp av skeppsförnödenheter göres det så vitt möjligt från
provianteringsnederlag i Göteborg då importerade livsmedel erhållas tullfritt.
Annan proviant, såsom slaktcrivaror, inköpes i Göteborg av en av
stadens förnämsta affärer, vilken är leverantör till de största rederifirmor
i staden. Revisorernas jämförelse med lotsverkets tjänstefartvg faller på den
grund att dessa fartygs proviantförhållanden äro ordnade på så sätt att en
kontant summa utbetalas per dag och man och vilken summa för närvarande
är kr. 2: 50 när fartyget är under arbete mer än 10 timmar i följd
— 217 —
och kr. 2: 25 när fartyget icke är under expeditionsarbete eller detsamma
understiger 10 timmar. Detta gäller endast för manskapet. För befälet
å dessa fartyg gälla andra bestämmelser, vilka för närvarande äro dagtraktamente,
för lotskaptenen kr. 6:— och för lotslöjtnanten kr. 5:— per
dag.
Skageraks portionspris kr. 2: 46 för året 1934/1935 gäller för alla ombordvarande
såväl befäl som manskap. Jämförelsen mellan Skagerak och ovannämnda
fartyg bliver otvivelaktigt till Skageraks favör, när man dessutom
tager i betraktande att, under vissa expeditioner när arbetet pågår oavbrutet
dag och natt, extra måltider äga rum.
Vad andra inköp beträffa bestå dessa i stor omfattning av specialmaterial
för undersökningarnas bedrivande, vilket materials beskaffenhet endast kan
avgöras av de personer som äro förtrogna med undersökningarna, vilka personer
äro kommissionens ledamöter jämte fartygets befäl.
Lysekil, undersökningsfartyget Skagerak den 31 december 1935.
K. L. SUNDE.
Fartygschef.
Centralanstaltens för försöksväsendet
på jordbruksområdet
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 172 och
173, §§ 53 och 54.
Till Konungen.
Uti §§ 53 och 54 av sin berättelse för innevarande år hava riksdagens revisorer
gjort vissa uttalanden angående den ekonomiska förvaltningen vid
Lanna och Offers försöksgårdar. Sedan styrelsen för centralanstalten för
försöksväsendet på jordbruksområdet anbefallts att häröver avgiva utlåtande,
har styrelsen i ärendet hört föreståndarna för sagda försöksgårdar ävensom
centralanstaltens redogörare. Med överlämnande av ifrågavarande yttranden
och i anslutning till vad uti dessa anförts får styrelsen anmäla, att de
av statsrevisorerna anförda synpunkterna beträffande den ekonomiska redovisningen
avseende försöksgårdarna redan blivit beaktade.
Styrelsen hemställer fördenskull, att statsrevisorernas förberörda uttalanden
icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
Stockholm den 10 januari 1936.
På styrelsens för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
vägnar:
Underdånigst
NILS HANSSON.
Thure Björkman.
218 —
Centralanstaltens redogörares
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 172 och
173, §§ 53 och 54.
Till styrelsen för centralanstalten för forsö k sväsendet
på jordbruksområdet.
Av styrelsen anmodad yttra mig i anledning av nådig remiss av riksdagens
revisorers uttalanden rörande räkenskaper m. m. vid statens försöksgårdar
Lanna och Offer under budgetåret 1934/35, får jag anföra följande.
Beträffande bokföringen av vissa hyresbelopp.
Vid utbetalning från redogörarexpeditionen av löner till försöksgårdarnas
föreståndare och assistenter har avdrag gjorts för hyror av tjänstebostäder.
Såsom revisorerna påpeka har centralanstaltens bokföring härvidlag varit
ofullständig, i det att utgiftssidan endast belastats med den kontant utbetalade
lönen. I konsekvens härmed har hyresbeloppet naturligtvis ej upptagits
som inkomst. Denna ofullständighet, som visserligen icke påverkar resultatet,
har lett till att gårdens och centralanstaltens räkenskaper ej stå i
full inbördes överensstämmelse. Vid ingången av innevarande budgetår har
emellertid rättelse härutinnan skett. Bruttolönerna uppföras alltså som utgift
och de innehållna hyrorna som inkomst under sina respektive rubriker
enligt statuppställningen.
Beträffande kassarabatter.
Både i fråga om Lanna och Offer hava revisorerna anmärkt, att man genom
ett uppskjutande av likvideringen av räkningar försuttit möjligheterna
till kassarabatt. Vid bedömandet av denna fråga synes man böra taga hänsyn
till, att vid försöksgårdarna särskilda omständigheter kunna motivera
ett uppskjutande av likviderna. Jag får i detta avseende hänvisa till vad respektive
föreståndare anfört. Endast en prövning från fall till fall torde
kunna utvisa, örn och i vad mån möjligheterna att erhålla kassarabatt onödigtvis
försummats. Det synes dock knappast vara anledning betvivla riktigheten
av föreståndarnas uppgifter, att de i dessa stycken tillvaratagit statens
intressen. De av revisorerna anförda siffrorna rörande kassabehållningarna
vid Lanna äro icke vägledande i denna fråga, bl. a. därför att de hänföra
sig till tidpunkterna strax efter i stället för strax före mottagandet av
medel från huvudkassan.
Beträffande mjölklikviderna.
Att reversalen rörande kontantförsäljningen a\ mjölk vid gårdarna icke
lämnat besked om till vilka personer och å-priser försäljningen skett är riktigt.
Denna brist är nu avhjälpt. I fråga örn Offer ha revisorerna ytterligare
anmärkt på att månadsleveranserna av mjölk till ortens mejeri bokförts såsom
betalda först en och en halv månad efter leveransmånadens slut. Föreståndarens
förklaring, till vilken jag får hänvisa, synes vara fullt tillfredsställande.
Beträffande avgiftsbelagda telefonsamtal vid Offer.
Specificerade kvitton ha icke av föreståndaren avlämnats, men skola sådana
hädanefter infordras.
Stockholm den 9 januari 1936.
I tjänsten
Henrik Dreborg.
Redogörare.
— 219 —
Föreståndarens för Lanna
försöksgård
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 172, § 53.
Till styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet, Stockholm.
Med anledning av styrelsens skrivelse av den 23 dennes angående^ riksdagens
revisorers uttalande örn Lanna Borregården (Lanna försöksgård) får
undertecknad härmed vördsamt anföra följande.
I tidigare, här i avskrift bifogad från Lanna försöksgård till riksdagens revisorer
ställd skrivelse (Bil. 1—2),1 har undertecknad sökt klargöra anledningarna
till de s. k. överskotten. I skrivelsen har också påpekats att det
under vissa år, då skörden på ett eller annat sätt misslyckas, ej är möjligt
att betala alla räkningar per extra kontant utan att vissa skulder måst överföras
till nästkommande budgetår. Kalenderåret 1933 var, vilket också framgår
av till revisorerna översänd skördestatistik, ett svagt skördeår. Konstgödsel
och kraftfoderräkningar ha därför måst sparas över till budgetåret
1934—35, vilket räkenskapsår revisorerna nu granskat. Av^ till revisorerna
tidigare översänt inkomst- och utgiftssammandrag åren 1929—
35 för Lanna försöksgård framgår också, hurusom budgetåret 1933—
34 i kolumnen »utsäde, kraftfoder, konstgödsel» endast har 1,700 kronor
78 öre under det budgetåret 1934—35 i motsvarande utgiftskolumn
har 4,174 kronor 49 öre. Dessa utgiftsposter illustrera huru utgifterna
vid en försöksgård komma att fördela sig mellan goda och dåliga
år. Ehuru det kan synas onödigt måste jag påpeka, att det under dåliga
skördeår ej är försvarligt att spara på kraftfoder eller konstgödsel. Ej heller
kan det väl vara statsmakternas mening att försöksverksamheten ett sådant
år ej skall uppehållas i full utsträckning.
Riksdagens revisorer säga vidare, att rabatter ej erhållits vid likviders erläggande.
I den mån det varit möjligt har jag dock sökt erhålla sådana rabatter.
I ett fall (verifikation nr 79 år 1934—35) kanske det dock ej av verifikationen
framgår, att gården erhållit rabatt. Jag medsänder därför en dubletträkning
(Bil. 3)1 för att visa, att i det fallet en efterleverans å 400 stycken
2" rör eller 16 kronor 80 öre rabatterats. I ett annat fall har en räkning (verifikation
nr 270 år 1934—35) ej betalats förrän i juni, emedan skiljaktiga
meningar rått örn denna leverans’ storlek. Jag medsänder en avtalsorder beträffande
detta (Bil. 4)1 och hänvisar till verifikation nr 101 år 1935—36.
Vad slutligen angår priset på den mjölk, som direkt försålts vid gården,
får jag meddela följande. Sådan mjölk har endast salts till anställda vid
försöksgården. Härvarande mejeriorganisation har av denna anledning ansett,
att pristillägg för konsumtionsmjölk ej skulle utgå å dessa mjölkkvantiteter.
För de av gårdens folk, som köpt sådan mjölk, ha följande prisbestämmelser
gällt. Rättare N. Nyman, som förestår elevhushållet, äger rättighet
att inköpa mjölk för samma pris, som mejeriet hetalar. övriga mjölkköpare
betala minst 10 öre, vilket pris tillämpas, så snart mejeripriset ej
överstigit 10 öre. överstiger mejeripriset 10 öre höjes konsumtionspriset
till 12 öre, överstiger mejeripriset 12 öre höjes konsumtionspriset till 14 öre
o. s. v.
Ej här avtryckta.
I tjänsten
Olof Perman.
— 220
Föreståndarens tor Statens försöksgård
Otter
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 173. § 54.
Till styrelsen för centralanstalten för försöks väsendet
på jordbruksområdet, Stockholm.
I enlighet med styrelsens anmodan av den 23 december 1935 får jag härmed
vördsamt avgiva yttrande med anledning av riksdagens revisorers uttalanden
beträffande Offers försöksgård.
1. »Revisorerna hava lagt märke till, att, då utgifter för avgiftshelagda
telefonsamtal förekomma i räkenskaperna, specificerade kvitton saknas.»
Som bekant har mycket vid Offers försöksgård hittills varit ordnat i form
av provisorium. Kontoret har sålunda varit inrymt i rättarebostaden. På
grund av byggnadsarbeten av olika slag, som pågått vid Offer, har telefonen
måst^ upplåtas åt personal vid byggnadsarbeten. Även har telefonen måst
upplåtas i många fall åt de studieresande lantmän som ock andra personer,
vilka besökt Offer. Antalet studieresande uppgår årligen vid Offer till c:a
500 personer. Vid telefonen har legat en lista för anteckning av privatsamtal.
De privatsamtal, som i ringa omfattning utväxlas av gårdens egen personal,
hemfaller så gott som huvudsakligen på undertecknad föreståndare.
Dessa samtal hava även kunnat ordentligt kontrolleras och blivit inbetalda.
Däremot har det varit mycket svårt hittills, att kunna identifiera en hel del
telefonremsor månatligen. Ett flertal av dem har mycket väl kunnat vara
tjänstesamtal, som utväxlats av arkitekt, kontrollant eller ingenjör i byggherrens
uppdrag, som ock statstjänstemän på tillfälligt besök här. För att
kunna verkställa en inkassering efter hand hava vi underlåtit att insända
telefonremsorna och i stället förvarat dem härstädes. Resultatet av denna
efterinkassering har dock varit blygsamt. Det är icke tvivel om, att försöksgården
på grund av dylika förhållanden gjort förluster å telefonsamtal under
de gångna åren. Något ansvar därför kan dock icke läggas på personalen,
vars tjänstgöring vissa tider är ute på fälten (såväl föreståndare som assistent
hava vidare fr. o. m. år 1931 t. o. m. år 1934 måst förhyra bostäder
utom försöksgårdens område, på 2—3 km. avstånd från densamma) och
allra helst örn man icke under hittills rådande förhållanden kunnat förneka
ovanstående personer tillgång till telefon, och vi så långt möjligt är halvårsvis
i efterskott sökt utreda, vilka telefonremsorna egentligen tillhöra och
hållit inkasseringen öppen. — Jag förmodar, att man flerstädes under dylika
förhållanden ansett sig böra finna sig i dylikt och taga sådan förlust som
oförutsedda utgifter.
Då det emellertid även hädanefter, fastän med samtal i ringare omfattning,
torde vara omöjligt verkställa effektiv kontroll över utväxlade telefonsamtal
från kontoret, vars personal ofta kan vara sysselsatt på annat håll,
är jag villig föreslå, att kontorstelefonen endast får användas för samtal i
tjänsten av försöksgårdens egen personal. För att emellertid icke omöjliggöra
för besökande eller andra här vid gården att utväxla nödiga telefonsamtal,
är jag villig medgiva, att dessa få hänvisas till föreståndarens bostadstelefon,
över vilken familjen kan utöva kontroll. Bostadstelefonen skulle
följaktligen förses med särskilt nummer, 42 a. Föreståndaren skulle följaktligen
svara för alla avgiftshelagda samtal, som påförts bostadstelefonen,
då alla avgiftshelagda samtal från 42 b bifogas vid redovisning den insända
— 221 —
telefonräkningen. Jag föreslår, för ernående av önskad kontroll, att nämnda
anordning införes så snart ske kan.
2. »Revisorerna hava vidare uppmärksammat, att månadsleveranserna
av mjölk till ortens mejeri bokförts såsom betalda först en och en halv månad
efter leveransmånadernas slut.»
Inbetald mjölkleverans till Ådalens mejeri har i flera års tid bokförts en
och en halv månad efter mjölkleveranscn, vilket är samma dag, som likviden
influtit från mejeriet. På grund av bristande rörelsekapital har mejeriet
icke hastigare kunnat likvidera levererad mjölk. Emellertid har mejeriet
fr. o. m. oktober 1935 fått möjlighet att likvidera mjölkleverans 20 dagar efter
leveransmånaden.
3. »Den å gården direkt försålda mjölken redovisas icke med angivande
av huru stor kvantitet mjölk, som på sådant sätt försålts och ej heller har
priset pr liter angivits.»
Försöksgårdens rättare övervakar den direkta mjölkförsäljningen vid gården,
vilken sker av »utmäterskan». Tvenne gånger i månaden har rättaren
i samband med undertecknads kontroll medelst reversal inbetalat de kontanta
medlen därför. På reversalet har införts slutsummorna från utmätningslistan.
Vid utmätningen har under den period, som ladugårds- och
lanthushållsskolorna varit förlagda till gården, av vissa skäl måst tillämpas
icke mindre än 5 olika utmätningspriser. Numera, sedan nämnda skolor
bortflyttat från Offer, tillämpas fr. o. m. november månad en specifikation
å vid gården försåld mjölk i enlighet med bilaga I.1 Denna specifikation
förmodar jag uppfyller, vad statsrevisorerna efterlyst.
o 4. »De till gården utställda räkningarna hava i allmänhet likviderats först
lång tid efter det de utfärdats. På grund därav hava kassarabatter i vissa
fall icke kunnat erhållas.»
Att så i viss grad varit förhållandet torde icke kunna förnekas, då det
gällt leverantörräkningar. Förklaringen därtill torde ligga i de ganska omfattande
byggnads- och reparationsarbeten, som pågått vid Offer i flera år,
varvid materialräkningar måst kontrolleras av flera personer, innan de betalts.
Någon gång torde det också lia hänt, att medel tillhörande ett visst
anslag icke funnits tillgängliga förrän efter längre tid. Skulle dessa räkningar
ha gällt vissa firmor, där vi äro fast kund, äro deras fakturapriser
nettopriser, oavsett tidigare eller senare inbetalning. Då det gällt större nyanskaffning
för jordbrukets behov, ha vi nog i regel iakttagit betalningstermin
och avdrag för event, kassarabatt.
Sedan nu emellertid dessa för Offers försöksgård omfattande och utom
den egentliga verksamheten liggande arbeten äro i det närmaste avslutade,
torde normala förhållanden inträffa, vadan leverantörräkningar av dylika
anledningar icke komma att likvideras senare än praxis är.
Jag får slutligen hemställa, att styrelsen ville föreslå statsrevisorerna, att
efter de förklaringar, som här lämnats, lägga uttalandet örn Offers försöksgård
till handlingarna.
Offers försöksgård, Undrom den 3 januari 1936.
1 Ej här avtryckt.
Gust. Ericsson.
Föreståndare.
_ 99*2 _
Statens jordnämnds
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 173, § 55.
Underdånigt utlåtande.
Efter att hava tagit del av vad riksdagens revisorer anfört rörande arrendeegnahemsbyggnaderna
å Nordhalla, vill statens jordnämnd anföra följande.
Beträffande revisorernas uttalande angående gasbetongväggarna meddelas,
att dessa väggar uppförts efter gasbetongfabrikens föreskrift. De hava
dock vid ihållande slagregn visat tendens att genomsläppa vatten. Jordnämnden
har för avsikt att låta bestryka väggarna utvändigt med något vattenhindrande
ämne, exempelvis preparatet Ofalin, som kommit till användning
i sådana fall, och visat sig vara effektivt.
De felaktiga lutningsförhållandena å vissa källargolv justeras av byggnadsentreprenören.
Ladugårdsdörrarna komma att justeras av entreprenören i den mån de
icke sluta väl till. Därjämte har jordnämnden gått in för att låta förse
desamma med ännu en brädbeklädnad för att göra dem mera isolerande, vilket
möjligen kan vara av behovet i mellansvenskt klimat.
För övrigt kommer jordnämnden att tillse, att arrendeegnahemsbyggnaderna
såväl å Nordhalla som annorstädes i möjligaste mån komma att motsvara
rimliga krav å ändamålsenlighet och stabilitet.
Stockholm den 23 december 1935.
Underdånigst
För statens jordnämnd
CARL MANNERFELT.
Nils Collin.
Statens egnahemsstyrelses
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 175, § 56.
Underdånigt utlåtande.
I fråga örn bebyggelsen inom arbetarsmåbruksverksamheten har statens
egnahemsstyrelse med hänsyn till bland annat de varierande byggnadssätt
m. m., som utformats och vunnit tillämpning på skilda orter ej velat i vidare
mån ingripa, än att genom tillhandahållande av en del inom styrelsen upprättade
ritningsförslag med därtill hörande kortfattade beskrivningar sörja
för, att byggnaderna ej tilltagas större, än vad som ansetts nödigt, och att
de samtidigt erhålla en ändamålsenlig inredning. Under företagna inspektionsresor
har emellertid egnahemsstyrelsen i likhet med riksdagens revisorer
funnit, att vissa detaljanmärkningar här och var kunnat göras emot byggnadsarbetet
och har styrelsen i anledning därav genom cirkulär senast den 5
november 1935 till de låneförmedlande kommunerna meddelat vissa föreskrifter
beträffande byggnadernas utförande m. m. å arbetarsmåbruk. Ett
exemplar av nämnda cirkulär bilägges.
— 223 —
Egnahemsstyrelsen ansluter sig fullt till revisorernas förslag, att medel
böra ställas till styrelsens förfogande för en utökad konsulterande verksamhet,
framför allt i fråga om arbetarsmåbruken. Tillgång till en särskild,
fullt byggnadskunnig instruktör skulle i hög grad underlätta styrelsens strävan
att befordra ett ändamålsenligt bebyggande av småbruken och bidraga
till förebyggande av vissa onödiga kostnader. Den nuvarande arbetskraften
inom egnahemsstyrelsen medgiver nämligen icke och synes för övrigt ej
heller vara lämpligt utbildad för en dylik instruktörsverksamhet. Styrelsen
torde emellertid framdeles komma att i särskild framställning närmare
utveckla ifrågavarande angelägenhet.
Stockholm den 11 januari 1936.
Underdånigst
V. EKEROT.
O. Agerberg.
Statens egnahemsstyrelse
Drottninggatan 2, Stockholm.
Bilaga.
Vissa föreskrifter att iakttagas vid uppförande av byggnader å arbetarsmåbruk,
utfärdade av statens egnahemsstyrelse.
/. Bostadshuset.
Sockel och grund. För att grunden skall bliva säker och huset ej skadas av
tjälskjutande jord, måste schaktning företagas och grunden läggas till fullt frostfritt
djup. Närmast utanför grunden bör fyllas med grus eller mossjord, om marken är
tjälskjutande.
Byggnader, vars grund icke går ned till frostfritt djup, kunna icke godkännas.
Sockeln under byggnaden skall vara hel och plintar godkännas sålunda icke.
Källare. Källarens yttre väggar skola isoleras såsom ritningen angiver, antingen
genom att invändigt en 3" vägg av tegel muras intill eller genom beläggning med
korkbetongplattor, som sedan putsas med kalkbruk. Därigenom kommer källaren
att hålla sig torr och tillräckligt varm. Taket till källaren bör helst gjutas av betong
eller ock avrappas med kalkbruk, då det visat sig, att träloft lätt taga skada av
mögel och röta. Det bör noga tillses, att nödiga ventiler eller gluggar anordnas
dels för luftväxling i källaren och dels i sockeln för luftväxling under byggnaden i
övrigt.
Väggarna. Syllstocken skall placeras så, att den yttre brädfodringen kommer
utanför sockeln. Helst bör yttre brädfodringen gå ned ett par centimeter på
sockelns yttersida, i vilket fall man aldrig behöver riskera att vattnet kommer att
förstöra syllstocken. Mellan syllstock och sockel skall inläggas tjärpapp som isolering.
Då sågspån användes som fyllnadsmedel, böra stolpar och resvirke vara minst
4,s” helst 5", vilket erfordras för att husen skola bli varma och dragfria.
Endast torr sågspån får komma till användning i väggar och trossbottnar. Fuktig
sågspån kan förorsaka, alt byggnaden förstöres på några få år. Fuktig sågspån får
icke inläggas för torkning i ett under byggnad varande hus, ty då kunna lätt mögelsvampar
komma i träet och förstöra byggnaden.
— 224
Väggarna skola klädas med dubbel ytterpanel, varav till den yttre panelen (brädfÖdängen)
skall användas 1" ohyvlade bräder med ribb eller läkt över skarvarna.
Till panel på ömse sidor om väggstolparna bör användas slätspåntade bräder,
helst en tum tjocka. Under denna panel anbringas tjärpapp närmast stolparna.
Fönster. Under alla fönster skall väggen timras av torrt timmer eller plank.
Dessutom skola fönstren förses med fönsterbleck av galvaniserad plåt och ovanför
med vattenbräder. Vattenbräda (härtill kan event, även användas plåt) ovanför
fönster skall sättas mot innerpanelen, så att den yttre brädfodringen blir stående
på densamma. Vattenbräda skall därjämte hava lämplig lutning utåt-nedåt och skall
tilltagas så lång, att den når ett stycke utanför fönsterfodret. Fönsterbleck skall
sluta väl intill fönsterkarmens bottenstycke och med ändarna nå in ett stycke i fönsterfodren
på sidorna, så att inget vatten kan intränga i fogarna och väggmaterialet.
Det har vid inspektion framgått, att man i alltför många fall uraktlåtit att anbringa
vare sig fönsterbleck eller vattenbräda vid fönstren, vilket medför att röta
mycket snart angriper husväggen.
Yttertak. Yttertak få icke göras brutna eller förses med vanprydande takfönster
eller utsprång. Vilket material som än användes såsom taktäckningsmedel, skall
till underlag användas kantskurna bräder, och skola dessa läggas tätt intill varandra.
Inredning. Göres avvikelse från egnahemsstyrelsens förslag till inredning, må
noga tillses, att avvikelsen icke medför någon försämring ur bekvämlighetssynpunkt
eller med hänsyn till ändamålsenligheten. Framför allt må tillses, att skafferi,
skåp och diskbänk placeras möjligast väl samlade, att platsen för diskbänk
blir ljus och rymlig och att ventilation från skafferi kan ske direkt ut i det fria. Placering
av skafferi intill murstock eller utbyggd i förstugan kan icke godkännas.
II. Uthusbgggnaden.
Ytterdörrar och portar d uthus. Ytterdörrar och portar skola hava en ram av
2 tums virke, som tappas ihop ordentligt samt förses med snedsträvor. På utsidan
påspikas minst en tums späntade bräder, vilka sedan antingen tjäras med vanlig
trätjära eller oljemålas.
Eldstadsmur i ladugården. Om eldstad är nödvändig i ladugården, skall eldstadsmuren
placeras mitt på innerväggen och skorstenen gå rätt upp genom
takåsen.
Golvet i ladugården. Golvet i ladugården skall vara av cement och i båsen bör
.ovanpå cementen inläggas båspallar av trä.
Taket i ladugården. Taket i ladugården må göras av ospåntade bräder med läkt
över skarvarna. Härigenom undvikes att taket på grund av fukt bucklas eller går
sönder.
Höjden i ladugården. Höjden från golv till tak i ladugården må icke överstiga 2.2
meter. Vid större höjd är det svårt att hålla ladugården torr.
Inredningen i ladugården. Utfodring i båsen bör icke förekomma, utan bör framför
båsen anordnas foderkrubba eller foderbord, varifrån djuren genom lämplig
anordning kunna utestängas, då utfodringen ej pågår.
Invändig målning. Om väggarna i ladugården äro av cementtegel el. dyl. skola
de på insidan putsas och kalkstrykas.
Stockholm den 5 november 1935.
V. EKEROT.
O. Agerberg.
225
Statens provningsanstalts
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18i, § 58.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1935 har Eders Kungl. Majit ananbefallt
styrelsen för Statens Provningsanstalt att avgiva utlåtande i anledning
av riksdagens revisorers uttalande angående anlitande av Statens Provningsanstalt.
Med anledning härav får styrelsen för Statens Provningsanstalt anföra följande.
Riksdagens revisorer hava under hänvisning till Kungl. Majits cirkulär
den 26 maj 1933, angående anlitande i vidgad omfattning av Statens Provningsanstalt,
hos riksdagen omnämnt, att Telegrafstyrelsen anlitat byråingenjören
Gust. v. Heidenstam för utförande av analyser på kreosotolja,
vilka synas revisorerna vara av beskaffenhet, att Telegrafstyrelsen för desamma
bort anlita Statens Provningsanstalt.
Provningsanstalten, som tidigare icke tillfrågats av Telegrafstyrelsen beträffande
dessa kreosotoljeanalyser, har hos vederbörande i Telegrafstyrelsen
inhämtat, att desamma avse kontrollprovning av kreosotolja, som importeras
från Tyskland, dels i tankvagnar via Sassnitz, dels från Göteborg, där
omlastning från fartyg äger rum. Tankvagnarna provtagas i Trälleberg
resp. Göteborg och sändas sedan till fem impregneringsverk, därav ett stationärt
i Ludvika och fyra transportabla, vilka placeras på orter, belägna
gynnsamt med hänsyn till stolparnas utforsling ur skogarna. För att icke
hindra driften vid impregneringsverken är det önskvärt, att analyserna kunna
utföras omedelbart och på kort tid.
Provningsanstalten är beredd att utföra dessa analyser, vilkas omfattning
är angiven i »Bestämmelser för leverans till telegrafverket av kreosotolja
för impregnering av sliprar och annat virke» av år 1932. Avgiften för denna
undersökning av ett prov kreosotolja enligt de beräkningsgrunder, som tilllämpas
i den av Kungl. Maj :t fastställda taxan, är 34 kronor, varpå kan lämnas
10 % rabatt enligt taxans bestämmelser.
Beträffande den för undersökningen erforderliga tiden, ifall vid rekvisitionen
behovet av kort analystid angives, beräknar anstalten, att intyg
över undersökning av 1 prov kreosotolja, inlämnat före kl. 11 f. m., som
regel skall kunna sändas påföljande arbetsdag, och örn provet inlämnas efter
kl. lif. m., att intyg skall kunna sändas under andra efterföljande arbetsdag,
allt såvida intet oförutsett hinder inträffar.
Stockholm den 2 januari 1936.
Underdånigst
AXEL F. ENSTRÖM.
J. ROOS AF HJELMSÄTER.
15 -— Rev.-berättehc ang. statsverket för dr 19.15. II.
— 226 —
T elegraf styrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 181, § 58.
Till Konungen.
Genom remiss den 21 december 1935 har Kungl. Maj:t anbefallt telegrafstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens år 1935
församlade revisorer under § 58 av sin berättelse anfört angående anlitande
av statens provningsanstalt för analys av prov på kreosotolja, och får telegrafstyrelsen
med återställande av remissakten härmed anföra följande.
Kreosotolja användes av telegrafverket sedan åtskilliga år tillbaka för impregnering
av ledningsstolpar och bräder, de senare avsedda för trä trummor,
vilka omgiva de i marken nedgrävda långdistanskablarna. Genom denna
impregnering flerdubblas virkets livslängd och betydande besparingar göras
i utbytes- och underhållskostnader. Nämnda impregneringsmedei har såväl
i in- som utlandet hittills visat sig vara det tillförlitligaste, men är det
en nödvändig förutsättning för att ett förstklassigt impregneringsresultat
skall erhållas, att en lämplig oljekvalitet användes. För att säkerställa
denna fordran föreligger en av styrelsen godkänd specifikation, vilken föreskriver
vissa fordringar och provningsföreskrifter, som oljan skall uppfylla,
och vilken ligger till grund för upphandlingarna av detta impregneringsmedei.
Denna specifikation har dock måst givas ganska vida gränser. Kreosotoljan
är nämligen en förädlad biprodukt, som erhålles vid koksframställning
och lysgasberedning, och är därför av varierande sammansättning och
egenskaper icke blott från ursprungsort till ursprungsort utan även från en
leverans till en annan. För att icke alltför starkt begränsa antalet leverantörer
och därmed driva priserna i höjden har specifikationen givits sådan
avfattning, att ett flertal producenter hava möjlighet att inlämna anbud.
Därefter gäller det att medelst kemisk undersökning och erfarenheter från
det praktiska impregneringsarbetet bedöma de olika oljornas lämplighet för
impregneringsändamål. Härtill fordras icke blott kemisk-teknisk kompetens
hos bedömaren utan även fackkännedom inom impregneringsområdet. Samma
är förhållandet vid kontroll av de successiva oljeleveranserna, då det
ofta gäller att avgöra, huruvida en leverans, som i något avseende icke uppfyller
specifikationens bestämmelser, i övrigt har sådana egenskaper, att den
kan användas utan risk för mindervärdigt impregneringsresultat.
Förutom dessa tekniska kvalifikationer, som leveransprovaren måste besitta,
kommer en annan, praktisk fordran av vital betydelse. Han måste
vara beredd att omedelbart efter inkommet leveransprov vidtaga erforderliga
undersökningar och senast påföljande dag avlämna utlåtande örn detsamma.
Inköp av kreosotolja sker praktiskt taget uteslutande från utlandet,
Tyskland, Polen och England. Endast mycket obetydliga kvantiteter kunna
erhållas inom landet. Oljan levereras successivt till impregneringsorten i
cisternvagnar, vilka transporteras järnvägsledes: från produktionsorten.
det gäller tysk och polsk olja, samt från svensk importhamn, då det gä g.
engelsk olja, vilken forslas till Sverige per båt. Cisternvagnarna tillhandahållas
av leverantören, men få disponeras av telegrafverket endast viss begränsad
tid. Överskrides denna, får styrelsen erlägga dels vagnshyra, dels
betydligt dyrare returfrakt för vagnarna. För att spara tid uttagas därför
leveransproven vid inskeppningsorten, Trälleberg eller annan hamnstad, och
sändas till leveransprovaren samtidigt med cisternvagnarnas vidarelransport
till impregneringsorten. Då cisternvagnarna anlända dit, skall utlåtandet
— 227 —
angående oljan föreligga klart, så att meddelande kan lämnas till impregneringsbefälet,
örn oljan får användas eller ej. I den mån provningen icke
skulle ordnas tillräckligt snabbt, bliva cisternvagnarna onödigt fördröjda med
åtföljande extra vagnshyror. Vid längre dröjsmål kan impregneringsarbetet
med sin stora personal få lov att tillfälligtvis nedläggas.
Med hänsyn till vad ovan framhållits, har styrelsen funnit lämpligt att
träffa avtal med konsulterande ingenjören, förre byråingenjören viel statens
järnvägar G. von Heidenstam angående utförande av prov för styrelsens
räkning såväl av anbudsprov på kreosotolja som den fortlöpande leveranskontrollen.
Ingenjör von Heidenstam är icke blott kemist och tekniker utan
även en framstående expert på impregneringsfrågor. Han har tidigare varit
ledare för såväl det kemiska laboratoriet som virkesimpregneringarna vid statens
järnvägar och är en av de få på träkonserveringsområdet både teoretiskt
och praktiskt sakkunniga här i landet. Han anlitas såväl av statsverk som av
enskilda vid utredningar inom detta område.
Ingenjör von Heidenstam har sedan flera år tillbaka anlitats av styrelsen
för ifrågavarande oljeprovningar. Han har därvid även varit behjälplig att
i mån av behov utföra sådana justeringar av specifikationen, som varit önskvärda
med hänsyn till erfarenheter från impregneringsarbetena och de olika
producenternas leveransmöjligheter. Dessa arbeten ävensom med provningarna
förenat statistiskt arbete i och för bedömande av den kvalitativa jämnheten
hos oljor från olika produktionsorter hava ingått i det arvode örn
20 kronor per undersökning, som avtalats mellan styrelsen och ingenjör von
Heidenstam.
Örn, såsom statsrevisorerna ifrågasätta, nämnda provning bleve överlämnad
till statens provningsanstalt, torde det endast kunna bliva fråga om
kemisk undersökning av oljan. Statens provningsanstalt kan nämligen icke
äga samma ingående kännedom örn impregneringsfrågor, vilka ligga utanför
anstaltens verksamhetsområde, som den, vilken uteslutande ägnat sig åt
specialområdet i fråga. Därtill kommer, att statens provningsanstalt på
grund av den mångfald uppdrag, som föreläggas densamma, icke alltid
torde kunna åtaga sig att omgående utföra proven. Slutligen betingar sig
provningsanstalten för provens utförande, exklusive ovannämnda statistiska
arbeten m. m., ett arvode, som med mer än 50 °/o överstiger von Heidenstams.
I detta sammanhang må meddelas, att styrelsen årligen inköper kreosotolja
för omkring V2 miljon kronor. I förhållande härtill utgör det till von
Heidenstam utbetalade arvodet för provningarna, år 1934 sammanlagt 1,480
kronor, en försvinnande bråkdel.
Styrelsen anlitar i mycket stor utsträckning statens provningsanstalt som
sakkunnig i vetenskapliga och tekniska utredningar av de mest skilda slag
och har den allra bästa erfarenhet av detta samarbete men håller före, att
i här föreliggande fall, där den kemiska undersökningen måste kombineras
med rent praktiska synpunkter, telegrafverkets intressen bäst tillvaratagas
på sätt hittills skett. Styrelsen får därför hemställa, att revisorernas anmärkning
lämnas utan avseende.
Vid detta^ ärendes avgörande hava närvarit generaldirektören greve Hamilton,
byråcheferna Ljungqvist, Olson, Lundgren och Hedén, förste byrådirektören
Holmgren samt t. f. byråchefen Petri.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
A. HAMILTON.
E. OLSON.
Erik Svensson.
— 228 —
Direktionens för prästerskapets
änke- och pupillkassa
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 182, § 59.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1935 har direktionen för prästerskapets
änke- och pupillkassa anbefallts att med anledning av vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande inköp av
fastigheter för kassan avgiva utlåtande; och får direktionen i ärendet anföra
följande.
Från många håll göres gällande att kassan utdelar för små pensioner.
Särskilt när pensionerna började minska i storlek hördes många klagomål.
Även myndigheterna och riksdagens revisorer hava tidigare gjort påpekanden
om den låga pensionsnivån. Det har också från deras sida framhållits,
att en höjning av avgifterna automatiskt skulle medföra en höjning av pensionerna.
Denna utväg visade sig emellertid icke framkomlig. Verkställda
utredningar i saken gåvo till resultat, att avgiftsökningen såvitt möjligt
måste baseras på försäkringstekniska principer, och detta å sin sida medförde,
att de dåvarande och det ojämförligt största antalet av de blivande
pensionärerna under minst ett tiotal år framåt icke skulle kunna erhålla
någon pensionsförhöjning genom avgiftshöjningen. Enligt premiereservsystemet
måste nämligen denna senare reserveras för familjepensionen åt
avgiftsbetalarens egna efterlevande.
Samtidigt som det sålunda visade sig omöjligt att genom avgiftsförhöjning
åstadkomma förbättring av de nuvarande pensionärernas läge, började en
fortgående försämring av ränteläget göra sig märkbar. De överskottsmedel^,
som av skilda anledningar funnos i försäkringsfonden, föreslogos då komma
till användning för att motverka den även med oförändrat ränteläge förutsedda
nedgången av pensionerna, men överskottsmedlen befarades icke räcka
ens härtill, om ränteläget komme att för längre tid ligga under 4 %>. Den
till följd av sjunkande räntor minskade avkastningen hotade att ytterligare
nedgå på grund av ökade placeringssvårigheter. Om direktionen då alltjämt
skulle gjort kassans kapital räntebärande genom anlitande av de dittills
använda placeringsmöjligheterna, skulle pensionärerna kommit att få
vidkännas en kraftig sänkning utöver vad som redan förutsetts på grund av
ökningen av de överåriga barnen.
Kassans inteckningslån löpte till allra största delen med sex månaders
uppsägning. På grund av tidigare gjord erfarenhet hade direktionen i princip
icke velat binda inteckningslån för längre tid, så mycket mindre som
detta dittills synts vara mest till låntagarens fördel. Kommunlån och obligationslån
erhöllos till så låg ränta, att direktionen icke kunde reflektera på
att bevilja lån åt kommuner eller köpa obligationer. Kassans försäkringstekniska
beräkningar baserade sig på en räntefot för all framtid av 4 °/o,
och det gällde att i det längsta undvika placeringar som för en avsevärd tid
framåt skulle giva kassan avkastning på allt större del av dess kapital efter
en lägre räntefot än den nämnda. På bankräkningar hade kassan tidigare
erhållit viss förmånligare ränteberäkning, men bankledningarna kunde icke
vidare bevilja sådan ränta, utan kassan nödgades åtnöjas med den vanliga
checkräknings- och uppsägningsräkningsräntan. Detta inträffade, när kassan
fått mycket stora belopp hopade på bankräkningar. Vid flera tillfällen
— 229 —
översteg behållningen å dessa sålunda 2,000,000 kronor, och detta förhållande
föranledde även påpekande av kassans revisorer. Till följd av läget sökte
direktionen med frångående av förut tillämpad princip binda så många inteckningslån
som möjligt. Detta lyckades endast till en del, och tid efter
annan blevo allt flera lån uppsagda till inbetalning, såvida direktionen icke
gick med på av låntagarna föreslagen låg ränta och lång bindningstid. Då
direktionen fann räntesatserna oantagbara, kom så småningom inteckningslån
till över 2,500,000 kronor att bliva inlösta. Inför de hopade placeringssvårigheterna
såg sig direktionen slutligen ingen annan utväg än inköp av
fastighet, övriga i reglementet angivna slag av placeringar kunde icke gärna
komma ifråga, så länge den låga räntenivån bibehölls. Även av det skäl,
som av statsrevisorerna refererats, nämligen att placeringarna såvitt möjligt
skulle fördelas på olika placeringsobjekt, och då någon förbättring av
konjunkturläget icke kunde väntas på mycket lång sikt, ansåg direktionen
placering i realsäkerhet för kassan fördelaktig. Kassans fullmäktige och
revisorer voro härutinnan ense med direktionen. Ett förslag till ändring
av reglementets § 41 i vad den avsåg kassans rätt att i och för penningplacering
inköpa fastigheter kom alltså till stånd och antogs av två på varandra
följande stämmor, mellan vilka nytt val av fullmäktige ägt rum. Det fanns
ingen anledning antaga annat än att Eders Kungl. Majit skulle kunna fastställa
den sålunda beslutade reglementsändringen. Först efter det köp verkställts,
blev det för direktionen kunnigt, att Eders Kungl. Majit på grund av
att kammarkollegiet och statskontoret hyst vissa principiella betänkligheter
icke ansåg sig böra fastställa den föreslagna reglementsändringen. Så till
vida kunde dock detta förvärv anses vara i överensstämmelse med reglementets
föreskrifter enligt den oförändrade lydelsen som direktionen hela tiden
hade för avsikt att, så snart gällande hyresavtal upphörde, förlägga kassans
expeditionslokal inom det egna fastighetskomplexet och som detta, ehuru
det på grund av tomtindelningen bestod av ett flertal fastigheter, dock i förvaltningshänseende
utgjorde en enhet med husen samlade omkring en planterad
gemensam gård, med uppvärmning från gemensam värmecentral och
med en större gemensam källare, anordnad till garage. Ehuru sålunda formellt
någon anmärkning mot fastighetsköpet med hänsyn till bestämmelsen
i § 41 icke syntes kunna göras, var direktionen dock medveten örn, att köpet
reellt med hänsyn till fastighetsvärdets storlek kunde bliva föremål för en
anmärkning. Härvidlag kunde direktionen dock peka på storleken av det
till placering lediga kapitalet, som stod och snart skulle stå till direktionens
förfogande. De sakliga skälen för köpet voro alltså av sådan betydelse
för kassan och dess pensionärer, att direktionen icke ansåg sig hava annat
val än verkställa detsamma.
Statsrevisorerna synas nu ansluta sig till de av ämbetsverken anförda
principiella betänkligheterna samtidigt som de påpeka, att reglementsföreskrifterna
icke synas hava blivit behörigen iakttagna. Så hinge andra placeringsmöjligheter,
som lämnade skälig ränteavkastning, förefunnos, kände
sig direktionen ingalunda frestad att inköpa fastighet, detta även med hänsyn
till det ökade arbete, som ett dylikt köp innebär. Men direktionen bär
ansett det vara dess plikt mot den institution, vars intressen den är satt
att bevaka, att taga hänsyn till det för kassan och dess pensionärer mycket
bekymmersamma konjunkturläget, samt funnit det vara en bjudande nödvändighet
att förvalta kassans kapital på sätt sorn skett för att därigenom
örn möjligt undvika en eljest oundviklig och mycket betydande sänkning av
pensionerna. Den har. sorn ovan anförts, för denna sin åtgärd erhållit stöd
av kassans fullmäktige samt nu även av senaste årets revisorer ett bestämt
och tacksamt erkännande. Även statsrevisorerna liro givetvis övertygade om,
230 —
att kassans direktion, när den vidtog denna åtgärd, icke hade annat syfte
än att i det förhandenvarande och för blott ett pär år tillbaka alldeles oförutsedda
nödläget befrämja pensionärernas bästa.
Stockholm den 9 januari 1936.
Underdånigst
På direktionens för prästerskapets änke- och pupillkassa vägnar:
KARL HEDMARK.
OLOF SUNDBORG.
Generalpoststyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 187, § 60.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 nästlidne december har generalpoststyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1935 församlade
revisorer under § 60 av sin berättelse anfört angående tjänstebrevsrätt vid
anmaning att inbetala å rest uppförda skattebelopp. Till åtlydnad därav får
generalpoststyrelsen med remisshandlingarnas återställande anföra följande.
I sitt uttalande framhålla revisorerna först angelägenheten av att vid den
utav generalpoststyrelsen för någon tid sedan påbörjade utredningen rörande
tjänstebrevsrättens användning tillses, att bestämmelserna om tjänstebrevsrätt
förtydligas, så att tvekan om deras innebörd och rätta tillämpning i skilda
fall i möjligaste mån kan undvikas.
Med anledning av detta uttalande vill styrelsen framhålla, att tillämpningen
av bestämmelserna örn tjänstebrevsrätten, sådana dessa äro meddelade
i nu gällande tjänstebrevsförordning, i stort sett icke vållar svårighet. Beträffande
vissa särskilda institutioner och befattningshavare eller grupper av
befattningshavare kan dock tvekan förekomma angående omfattningen av
dem beviljad tjänstebrevsrätt i olika fall. Orsakerna härtill äro emellertid
icke att söka i de generella bestämmelserna om tjänstebrevsrätten och dess
användning utan i stället främst å ena sidan i det förhållande, att under
vissa tidigare skeden halvofficiella eller enskilda institutioner i vidsträckt
omfattning medgivits tjänstebrevsrätt på ett sätt, som icke överensstämmer
med nu gällande principer härför, och å andra sidan i den mångfald av till
sitt ändamål mycket olikartade lagar, förordningar och andra föreskrifter
samt, icke minst, genom hävd och praxis givna riktlinjer, efter vilka de
tjänstebrevsberättigades verksamhet över huvud försiggår och vilka sålunda
självfallet äro åtminstone delvis avgörande i fråga om tjänstebrevsrättens användning.
I det förra hänseendet torde generalpoststyrelsen icke behöva närmare beröra
de utredningar, som från Kungl. Maj ris sida under olika regeringar föranstaltades
i syfte att fastställa grundsatserna för tilldelande av tjänstebrevsrätt
i enlighet med härför historiskt och sakligt givna betingelser, innan detta
slutligen skedde i samband med tjänstebrevsfrågans behandling vid 1932 års
riksdag. Den princip, som därvid fastslogs — att tjänstebrevsrätt bör med
-
— 231 —
givas, förutom ämbetsverk och myndigheter, som äro organ för statsförvaltningen,
allenast sådana anstalter och institutioner, vilkas verksamhet avser
allmänna ändamål av den betydelse, att desamma anses böra helt tillgodoses
av statsmedel — har sedermera städse tillämpats. På grund av nämnda
riksdags särskilda direktiv bibehölls emellertid den redan bestående tjänstebrevsrätten
för många icke statliga inrättningar, på vilka nämnda regler
icke äro tillämpliga.
För dessa inrättningar, vilkas tjänstebrevsrätt tillkommit och bibehållits
av andra grunder än som i regel gälla i fråga örn de tjänstebrevsberättigade
i egentlig mening, har tjänstebrevsrätten väsentligen en annan karaktär än
den statliga myndigheter medgivna tjänstebrevsrätten.
En betydande del av de förekommande ärendena rörande tolkning av
tjänstebrevsrättens omfattning härrör också från användningen av dylika inrättningars
tjänstebrevsrätt. Dock har antalet av sådana speciella frågor på
senare tid minskats, såväl genom de av generalpoststyrelsen på förekommen
anledning lämnade anvisningarna i ämnet som i vissa fall genom institutionernas
egna restriktiva åtgärder i anslutning till Kungl. Maj:ts cirkulär den
30 juni 1932 angående begränsning av kostnaderna för tjänsteförsändelser.
De frågor, som sålunda kunnat lösas, hava emellertid huvudsakligen avsett
att fastställa omfattningen av en tjänstebrevsrätt, som en viss institution
elier befattningshavare obestridligen redan äger. Andra frågor avse däremot
att klargöra, huruvida en viss institution eller befattningshavare skall
anses berättigad att begagna en tjänstebrevsrätt, som tillerkänts en bestämd
kollektiv grupp. På detta senare område kvarstå •—- särskilt beträffande de
icke statliga sjukvårdsanstalterna •— olösta frågor av sådan beskaffenhet,
att de ansetts böra inbegripas i den förberörda, av styrelsen påbörjade utredningen.
Beträffande de i egentlig mening tjänstebrevsberättigade försvåras såsom
redan nämnts tjänstebrevsrättens tillämpning av den mångfald olikartade bestämmelser,
som reglera vederbörandes verksamhet. För vissa grupper av
tjänstebrevsberättigade, huvudsakligen prästerskapet samt polis- och därmed
jämställda myndigheter och befattningshavare, äro svårigheterna härvid betydande.
För båda dessa grupper gäller, att de hava att av skyldighet eller
såsom frivilligt åtagande besörja en mångfald sysslor och uppdrag av synnerligen
skiftande slag och beträffande vilka dessutom de i gällande föreskrifter
bestämda gränserna ofta äro oklara och svävande eller ock föreskrifter
helt saknas. Vad prästerskapet angår, tillkommer ytterligare den dubbla naturen
av dess åligganden, å ena sidan de oftast noggrant reglerade, rent cxpeditionella
funktionerna, å andra sidan den själavårdande verksamheten
med dess ganska svårbegränsade och i stor utsträckning av den personliga
uppfattningen bestämda område. Dessa förhållanden bidraga i hög grad att
komplicera tjänstebrevsfrågan.
Generalpoststyrelsens förberörda utredning är fördenskull avsedd att omfatta,
förutom de tidigare nämnda sjukvårdsanstalterna, jämväl de nu omhandlade
grupperna av befattningshavare. Utredningens huvudsyfte är dels
att i samråd med vederbörande åvägabringa en ur praktisk synpunkt lämplig
och lör alla parter godtagbar lösning, dels att till ledning för vederbörande
tjänstebrevsberättigade i mån av behov utarbeta överskådliga uppgifter
rörande tjänstebrevsrättens tillämpning på de olika detaljerna av deras
verksamhet.
Det tolde redan nu kunna förutses, att en sådan praktisk lösning, som
ovan sagts, icke kan vinnas utan en eller annan mindre jämkning i vissa
delar av den nu bestående tjänstebrevsrätten för de berörda institutionerna
— 232
och befattningshavarna, jämkningar, som dock icke torde behöva medföra
större ekonomiska verkningar.
Generalpoststyrelsen har fördenskull för avsikt att, i förekommande fall,
i sinom tid ingå till Kungl. Majit med en underdånig framställning härutinnan.
Revisorerna begära vidare en undersökning, i vad mån det kan anses befogat,
att tjänstebrevsrätten för utmätningsmän och andra, som hava skatteindrivningen
örn hand, utsträckes att omfatta jämväl anmaningar att inbetala
å rest uppförda skattebelopp. Med hänsyn till tillägget, att därvid särskilt
torde böra beaktas, att skatteindrivningens effektivitet kan vara beroende
av att utsändandet av dylika anmaningar ej försvåras, synes revisorernas
uttalande i detta senare hänseende vara att betrakta som en önskan, att
en dylik utsträckning så vitt möjligt må komma lill stånd.
Beträffande den nuvarande omfattningen av denna tjänstebrevsrätt har
generalpoststyrelsen intet att tillägga utöver vad som i detta hänseende anförts
i styrelsens skrivelse till statsrevisorerna den 5 december 1934, i vilken
skrivelse styrelsen på angivna skäl uttalat, att de ifrågavarande funktionärerna
icke äga att med tjänstebrev översända sådana anmaningar. Ett tillerkännande
av dylik rätt åt dessa befattningshavare skulle således innebära
en sådan utvidgning av den nu befintliga tjänstebrevsrätten, att för densamma
erfordrades Kungl. Maj :ts särskilda beslut. Skulle en dylik utvidgning
ej komma till stånd och det av statsrevisorerna omnämnda bruket att sända
ifrågavarande anmaningar såsom tjänste sålunda komma att hindras, torde
kunna antagas, att en minskning i antalet postbefordrade anmaningar komme
att inträda. Därest det av statsrevisorerna anförda skälet för en utvidgning
— att skatteindrivningens effektivitet kan vara beroende av att utsändandet
av dylika anmaningar ej försvåras -—- skulle anses avgörande, torde sålunda
därav följa, att en utsträckning av nu ifrågavarande slag bör komma till
stånd.
Såsom redan anförts, har generalpoststyrelsen för avsikt att i samband med
slutförandet av den förutnämnda utredningen örn tjänstebrevsrättens utnyttjande
i förekommande fall ingå med underdånig framställning i syfte att
ernå vissa jämkningar i fråga om de av utredningen berörda institutionernas
och befattningshavarnas tjänstebrevsrätt. Redan före statsrevisorernas uttalande
om tjänstebrevsrättens användning för utsändande av anmaningar om
inbetalning av skatterestantier har det varit styrelsens avsikt att i detta sammanhang
även upptaga ifrågavarande särskilda spörsmål till behandling.
Då så är förhållandet, kan det emellertid ifrågasättas, huruvida det icke ur
många synpunkter vore lämpligast, att denna fråga icke nu löstes för sig
utan, såsom generalpoststyrelsen avsett, finge ingå i ett större sammanhang.
Någon praktisk olägenhet torde ett dylikt uppskov med behandlingen av frågan
icke komma att medföra, då enligt uppgift tjänstebrevsrätten redan nu
allmänt användes för det omhandlade syftet och något beivrande därav icke
synes böra ifrågakomma så länge frågan under sådana omständigheter hölles
vilande.
I detta sammanhang tillåter sig generalpoststyrelsen nämna, att utredningen
givetvis kommer att bliva jämförelsevis tidskrävande, även om den försiggår
med all den skyndsamhet, förhållandena medgiva. Den nu pågående
förberedande undersökningen har emellertid av särskilda omständigheter
måst taga längre tid än som ursprungligen avsetts, enär den därtill utsedde
tjänstemannen någon tid efter undersökningens påbörjande kallats till fullgörande
av andra uppdrag, vilka kommit att fortvara längre än från början
kunnat beräknas. Om också den nu föreliggande frågans avgörande sålunda
*
_ 233 _
skulle komma att draga någon tid, synes detta, i betraktande av vad ovan
sagts, icke böra medföra olägenhet.
På grund av vad sålunda anförts, får generalpoststyrelsen i underdånighet
hemställa,
att frågan örn utvidgning av den utmätningsman eller annan, som har
skatteindrivning örn hand, tillkommande tjänstebrevsrätten till att omfatta
även försändning av anmaningar örn inbetalning av å rest uppförda skattebelopp
icke för närvarande måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
I behandlingen av detta ärende hava jämväl byråcheferna Högner, Carstensen
och Enger samt t. f. byråchefen Holmström deltagit.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
ANDERS ÖRNE.
GUNNAR LAGER.
Telegrafstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 189, § 61.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har Kungl. Maj:t anbefallt telegrafstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagen senast församlade
revisorer anfört beträffande nattlig bevakning av vissa telegrafverkets
fastigheter genom AB. Svensk Nattvakt. Till åtlydnad härav får styrelsen
med remissaktens återställande anföra följande:
Nattlig bevakning har ansetts böra anordnas i fråga örn fastigheterna
Brunkebergstorg 2 och Beridarbansgatan 14 i Stockholm dels ur brandskydds-,
dels ur ordningssynpunkt. Inom fastigheterna förvarade värden av olika
slag representera nämligen mycket avsevärda belopp och äro i vissa fall —
t. ex. samtalsspecifikationer för rikssamtal till ett värde av i regel över
1,000,000 kronor — oersättliga eller synnerligen svårersättliga. Dessutom
har det ansetts olämpligt ur ordningssynpunkt att nattetid lämna ett fastighetskomplex
av här ifrågavarande slag och storleksordning helt obevakat.
Bevakningen, som genom kontrakt, gällande till och med den 27 mars 1936,
uppdragits åt AB. Svensk Nattvakt mot en ersättning av 360 kronor per månad,
avser tiden kl. 20—kl. 6.30.
Revisorerna hava funnit det principiellt oriktigt, att telegrafstyrelsen på
ovan angivet sätt träffat avtal med enskilt företag om nattlig bevakning av
telegrafverket tillhöriga fastigheter, och förmenar att, därest behov av dylik
bevakning föreligger, densamma bör anförtros åt telegrafverkets egen personal.
Styrelsen delar icke denna revisorernas uppfattning, utan har, liksom en
del andra rikets, riksdagens och kommuners institutioner, funnit det lämpligare
att uppdraga detta arbete åt en specialfirma.
Arrangemanget är även ekonomiskt fördelaktigt. Skulle telegrafverket med
egen personal organisera ifrågavarande bevakning, lär den ersättning som
— 234 —
komme att fordras, icke bliva mindre än vad nu gällande kollektivavtal föreskriver
för fasta linjearbetare, nämligen timlöner varierande mellan kr. 1: 22
och 1:37, varjämte det sannolikt skulle bliva nödvändigt lämna ytterligare
kompensation för arbetets karaktär av nattarbete. Härvid uppkommande
kostnader måste sedan ytterligare utökas med utgifterna för beklädnad,
sjukvård och semester, för kontroll av nattvakten m. m.
Gällande avtal med AB. Svensk Nattvakt medför för telegrafverket en
kostnad av kr. 1: 14 per bevakningstimma.
Under dylikt förhållande och enär AB. Svensk Nattvakts arbete kan väl
vitsordas, önskar styrelsen för närvarande icke vidtaga någon förändring av
nuvarande dispositioner.
Vid detta ärendes avgörande hava närvarit generaldirektören greve
Hamilton, byråcheferna Olson, Lundgren och Hedén samt t. f. byråchefen
Petri.
Stockholm den 7 januari 1936.
Underdånigst
A. HAMILTON.
J. ALFR. LUNDGREN.
Hugo Lindberg.
Telegrafstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 190, § 62.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har telegrafstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1935 församlade revisorer
under § 62 av sin berättelse anfört angående vissa verkstadsingenjörers
tjänstgöring i telegrafstyrelsen.
Med anledning härav får telegrafstyrelsen med remissaktens återställande
anföra följande:
Mellan linjebyråns tekniska avdelningar och verkstaden måste givetvis
ständigt fortgå ett ytterst intimt samarbete, särskilt beträffande nykonstruktioner
och telefontekniska experiment. Någon fullständig avgränsning mellan
dessa förvaltningars arbetsområden är sålunda varken möjlig eller önskvärd.
Därför har flera gånger förflyttning av personal ägt rum från verkstaden
till de olika förvaltningsområden inom telegrafverket, varest föreliggande
arbetsuppgifter ur lämplighetssynpunkt påkallat dylik förflyttning.
I de av riksdagens revisorer här avsedda fallen — verkstadsingenjörerna
Betulanders och Betzéns tjänstgöring hos telegrafstyrelsen — ha genom förläggningen
av nämnda befattningshavares tjänstgöring till styrelsen vissa
betydelsefulla uppgifter efter konstruktiva förberedelser överflyttats dit, där
de, som haft dessa uppgifter sig förelagda, haft tillfälle både att komma i
personlig kontakt med de ledande tekniska befattningshavarna och att lättare
övervaka den drifttekniska tillämpningen av undersökningar och nykonstruktioner.
Huruvida utförandet av ifrågavarande uppgifter ständigt skulle
förbliva förlagt till styrelsen eller möjligen borde helt eller till viss del återflyttas
till verkstaden, har icke kunnat förutses. Möjligen kommer den för
två år sedan införda organisationsändring, som inneburit att de rent tek
-
— 235 —
niska avdelningarna av styrelsen ställts under gemensam teknisk ledning
av en förste byrådirektör, att begränsa det undersöknings- och konstruktionsarbete,
som tidigare utförts vid verkstaden.
Beträffande de anmärkta fallen vill styrelsen meddela följande:
Betulander har under sin tidigare verkstadstjänstgöring huvudsakligen
varit sysselsatt med konstruktion av automatiska telefonanordningar. De
patent han erhållit hava blivit grundläggande för ett av de nu befintliga,
allmänt erkända automatiska telefonsystemen, det s. k. reläsystemet. Av skäl,
som ovan antytts, och vid en tidpunkt, då en provstation enligt Betulander
system byggdes i Stockholm, förlädes hans verksamhet dit utan ändring i
honom åliggande arbetsuppgifter. Han kunde också då å konstruktionsavdelningen
erhålla det tekniska biträde, som var erforderligt. Förflyttningen
till Stockholm skedde den 1 februari 1920. Sedan flera större stationer konstruerats
och satts i drift, har han, i intimt samarbete med styrelsens olika
avdelningar och med distrikten, vid sidan av större konstruktiva arbeten
varit sysselsatt med att anpassa systemet till de olika trafikändamål, som
det borde tillgodose. Förutom nu nämnda arbetsuppgifter har Betulander
även haft att förestå konstruktionsavdelningens experimentverkstad. Betulander,
som sålunda bexetts möjlighet att på bästa sätt utöva sin banbrytande
verksamhet, inträder i pensionsåldern i början av år 1937. Hans verkstadsingenjörstjänst
skall då förmodlingen kunna återbesättas vid verkstaden.
Betzén har under sin tjänstgöring å verkstaden från år 1911 till utgången
av mars 1926 varit huvudsakligen sysselsatt med arbeten omfattande telefontekniska
experiment, materialprovningar och tekniska spörsmål i samband
med verkstadsdriften. Under de sista åren av nämnda tidsperiod togs hans
tid i stor utsträckning i anspråk för sistnämnda arbetsuppgift. Då detta arbete
under år 1925 för detta tillfälle kunde anses i stort sett avslutat och annan
lämplig personal å verkstaden kunde anförtros laboratoriearbetet, ansågs
Betzéns arbetskraft för en tid framåt bättre kunna tillgodogöras vid laboratorierna
i Stockholm, varvid även hans förtrogenhet med verkstadstekniken
ansågs vara synnerligen betydelsefull. Hans förflyttning till sistnämnda verksamhetsområde
ägde rum den 1 april 1926. Då någon för utbyte lämplig
befattning icke fanns disponibel, ansåg styrelsen, att han utan olägenhet
kunde tillsvidare bibehållas i sin innevarande verkstadsingenjörstjänst.
Emellertid har Betzén sedermera och särskilt under de sista åren anförtrotts
jämväl andra å provningsanstalten förekommande tekniska arbetsuppgifter,
och styrelsen har därför för avsikt att, när tillfälle därtill erbjudes, gå i
författning örn utbyte av Betzéns verkstadsingenjörstjänst mot förste byråingenjörstjänst.
Slutligen vill styrelsen framhålla, att förläggningen av såväl Betulanders
som Betzéns tjänstgöring till förenämnda avdelningar inom styrelsen befordrat
telegrafverkets intressen samt därvid blivit fruktbringande och gagnelig
icke blott för arbetet inom styrelsen utan även, och detta jämväl direkt,
för verkstadsarbetet, i vad detsamma berört nu ifrågavarande arbetsområden.
Vid detta ärendes avgörande hava närvarit generaldirektören greve
Hamilton, byråcheferna Ljungqvist, Olson, Lundgren och Hedén, förste byrådirektören
Holmgren samt t. f. byråchefen Petri.
Stockholm den 10 januari 1936.
Underdånigst
A. HAMILTON.
n. iii:i)i'':n.
Einar Bergh.
— 236 —
Telegrafstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 191, § 63.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har Kungl. Majit anbefallt telegrafstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1935 församlade
revisorer under § 63 av sin berättelse anfört angående kostnadsfri upplåtelse
av radioapparater åt tjänstemän.
Telegrafstyrelsen hänvisar till sin i revisorernas berättelse återgivna skrivelse
av den 23 november 1935, däri styrelsen angivit de skäl, som på sin
tid föranlett styrelsen att hos ett tjugotal befattningshavare vid telegrafverket
utplacera av styrelsen inköpta radioapparater. Styrelsen fann det ganska
naturligt att, då telegrafverket skulle handhava den tekniska delen av rundradiorörelsen,
de ledande personerna vid verket sattes i tillfälle att följa
rundradions utveckling, och det skulle väl snarare kunnat anses anmärkningsvärt,
örn styrelsen icke tillsett att så skedde.
Även om det är riktigt att, såsom revisorerna framhålla, de befattningshavare,
som till låns erhållit radioapparater, skulle kunnat för egna medel
anskaffa dylika apparater och även låta verket få del av sina under utsändningarna
gjorda erfarenheter och rön, finner styrelsen detta icke utgöra något
skäl emot den av styrelsen vidtagna åtgärden, som i och för sig måste anses
hava varit väl motiverad.
Styrelsen delar revisorernas mening att någon risk för försämring av det
ekonomiska resultatet av rundradiorörelsen icke skulle uppkomma, om de
ifrågavarande tjänstemännen finge själva bekosta sina radioapparater, men
vill framhålla, att styrelsen i sin ovannämnda skrivelse icke heller påstått att
sådan risk förelåge, utan allenast uttalat såsom sin uppfattning, att den vidtagna
åtgärden varit till rörelsens gagn och i någon mån bidragit till det ekonomiska
resultatet.
Vid detta ärendes avgörande hava närvarit generaldirektören greve
Hamilton, byråcheferna Ljungqvist, Olson, Lundgren och Hedén, förste byrådirektören
Holmgren samt t. f. byråchefen Petri.
Stockholm den 10 januari 1936.
SETH LJUNGQVIST.
Underdånigst
A. HAMILTON.
Gunnar Malis.
Järnvägsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 192, § 64.
Utlåtande.
Järnvägsstyrelsen har principiellt intet att erinra mot, att det nuvarande
systemet med tjänstgöringstraktamenten såsom ersättning till militärassistenterna
för deras tjänstgöring vid järnvägarna, vilket till formen torde vara
mindre lämpligt, upphör.
— 237 —
Styrelsen delar även revisorernas uppfattning, att en övergång till den form
för nämnda ersättning, som chefen för generalstaben år 1923 föreslog, vore
lämplig. Enligt nämnda chefs förslag skulle följande ersättning i så fall tillkomma
militärassistenterna:
1. Avlöningen skulle beräknas med Stockholm som förläggningsort.
2. Ersättning skulle utgå för utförd flyttning till och från Stockholm vid
kommenderingens början och slut; dock att officer, som i samband med
kommendering till utbildning i järnvägstjänst företoge flyttning till Stockholm,
redan vid detta tillfälle skulle äga att utfå ersättning för verkställd
flyttning i stället för vid början av kommenderingen såsom militärassistent.
3. Vid tjänsteresor skulle resekostnads- och traktamentsersättning utgå
enligt resereglemente! och efter för statens järnvägar gällande bestämmelser
samt efter den klass, som svarar mot innehavd tjänsteställning vid statens
järnvägar.
4. Tjänstgöringstraktamente skulle utgå till militärassistent under den tid
han enligt militärt tjänstgöringsreglemente, § 92, mom. 9 (1931 års upplaga)
fullgör trupptjänst.
5. Följande årliga arvoden skulle utgå till:
förste militärassistenten i styrelsen........ 1,200 kronor.
andre » » » ........ 1,020 »
övriga militärassistenter.................. 600 »
En övergång till ersättningens beräknande enligt detta förslag skulle icke
medföra någon nämnvärd ändring av den sammanlagda till militärassistenterna
f. n. för kommenderingen utgående särskilda ersättningen. Den skulle
däremot åstadkomma en lämplig och rättvis utjämning av ersättningen mellan
de kommenderade, enär samtliga i samma löneklass varande under kommenderingen
komme att åtnjuta samma löneförmåner oavsett från vilken
ort de kommenderats. För närvarande åtnjuta de från dyrare orter (utom
Stockholm) kommenderade större sammanlagda förmåner än de från billigare
orter.
En jämförelse mellan de av statsrevisorerna anförda kostnaderna enligt
nuvarande bestämmelser under år 1934 och kostnaderna sådana dessa skulle
blivit nämnda år, om nu föreslagna bestämmelser då tillämpats, visar följande:
Enligt
nuvarande bestämmelser:
från IV från statens
huvudtiteln järnvägar Summa
kronor 4,986 kronor 11,652 kronor 16,638
Enligt förslaget:
från IV från statens
huvudtiteln järnvägar Summa
kronor 8,586 kronor 5,820 kronor 14,406
(Resekostnads- och traktamentsersättningarna påverkas icke av systemskiftet)
.
Styrelsen anser sig böra framhålla, att minskning av någon av förslagets
förmåner under inga förhållanden synes tillrådlig, enär detta säkerligen, såsom
även av chefen för generalstaben tidigare framhållits, skulle medföra,
att fullvärdig och kompetent personal icke kunde erhållas till dessa ur försvarsberedskapens
synpunkt viktiga befattningar.
Mot revisorernas förslag, att förutom såsom hittills resekostnads- och traktamentsersättningarna
jämväl de här ovan i punkt 5 omförmälda i stället för
— 238 —
tjänstgöringstraktamente avsedda arvodena till samtliga militärassistenter
skulle utgå av trafikmedel, har styrelsen intet att erinra. Endast utgifterna
enligt punkterna 1, 2 och 4 skulle i så fall bestridas av lämpliga anslag under
IV. huvudtiteln.
Såsom styrelsen ovan framhållit, innebär övergång till det nya systemet en
minskad ersättning i förhållande till nu utgående för officerare från F- och
G-orter. Det torde under sådana förhållanden icke vara med rättvisa och
billighet överensstämmande, att vid en eventuell övergång till detta system
tillämpa detsamma för redan i tjänst såsom militärassistenter varande officerare,
vilka givetvis vid kommenderingens början räknat med nuvarande
förmåner.
En eventuell övergång till nytt system synes därför lämpligen böra ske
successivt vid beordrande av nya militärassistenter.
I behandlingen av detta ärende har även byråchefen Dyrssen deltagit.
Stockholm den 11 januari 1936.
GUNNAR RUIST.
Underdånigst
A. M. GRANHOLM.
Kommunikationsverkens
lönenämnds
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 192, § 64.
Till Konungen.
Genom beslut den 20 december 1935 har Kungl. Maj:t anbefallt allmänna
civilförvaltningens lönenämnd att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1935 församlade revisorer under § 64 av sin berättelse anfört angående
traktamentsersättningar till militärassistenter vid statens järnvägar.
Till åtlydnad härav får lönenämnden anföra följande.
Enligt riksdagens revisorers mening borde ett av chefen för generalstaben
den 16 maj 1923 avgivet förslag angående reglering av löneförhållandena
för till tjänstgöring såsom militärassistenter vid statens järnvägar kommenderade
officerare tagas under förnyad omprövning. Enligt sagda förslag
skulle
dels avlöning till militärassistent beräknas med Stockholm såsom ordinarie
förläggningsort;
dels ersättning utgå till sådan befattningshavare för utförd flyttning till
och från Stockholm vid kommenderingens början och slut, dock att officer,
som i samband med kommendering till utbildning i järnvägstjänst företoge
flyttning till Stockholm redan vid detta tillfälle skulle äga att utfå ersättning
för verkställd flyttning i stället för vid början av kommenderingen som militärassistent;
dels
vid tjänsteresa resekostnads- och traktamentsersättning tillkomma
militärassistent enligt resereglementet och efter för statens järnvägar gällande
bestämmelser samt efter den klass, som svarade mot innehavande tjänsteställning
vid statens järnvägar. Militärassistent skulle tillika tillerkännas de
förmåner enligt fribiljettsordningen, som åtnjutas av statens järnvägars tjänstemän
i motsvarande tjänsteställning;
— 239 —
dels tjänstgöringstraktamente utgå under den tid, militärassistent enligt
bestämmelse i det militära tjänstgöringsreglementet fullgjorde trupptjänst;
dels ock, utöver lön å militärstat, följande årliga arvoden tillkomma militärassistenter,
nämligen förste militärassistenten i järnvägsstyrelsen 1,200 kronor,
andre militärassistenten i järnvägsstyrelsen 1,020 kronor samt envar
av de övriga militärassistenterna 600 kronor.
Lönenämnden har genom beräkningar sökt utröna, huruvida för statsverkets
del någon fördel i form av kostnadsbesparingar skulle vara att vinna
genom ett antagande av ifrågavarande förslag. Nämnden har därvid funnit,
att någon mera nämnvärd kostnadsminskning icke kan beräknas uppkomma.
En vinst med förslagets genomförande synes emellertid vara att söka
däri, att löneförmånerna för de olika befattningshavarna därigenom skulle
bliva på ett lämpligare och mera rättvist sätt avvägda, än vad för närvarande
är fallet. Det torde med hänsyn till vad som allmänt tillämpas inom andra
områden av statsförvaltningen vara mindre lämpligt, att tjänstgöringstraktamenten
utgå tid befattningshavare under en kommendering, som utsträckes
över ett flertal år, trots att vederbörande flyttat från sin förläggningsort till
tjänstgöringsorten. Härigenom kommer ock en del löneinkomster att undandragas
beskattning. En ojämnhet i militärassistenternas nuvarande avlöningsförhållanden
måste även anses ligga däri, att vederbörandes avlöning
under tjänstgöringen i Stockholm röner inflytande av placeringen i dyrortsgrupp
av den förläggningsort, han såsom militär beställningshavare tillhör.
Ur principiell synpunkt har lönenämnden fördenskull icke någon erinran att
framställa mot förslagets realiserande. En förutsättning för förslagtes förverkligande
bör dock enligt nämndens mening vara, att varje generalorder
om tjänstgöring såsom militärassistent får avse en period av 3 år, d. v. s.
den kortaste tidsperiod, varunder tjänstgöring såsom militärassistent plägar
fortgå. För närvarande lärer dylik order avse en kommenderingsperiod av
allenast 1 år.
I avgörandet av förevarande ärende hava deltagit undertecknad lönenämndens
ordförande samt ledamöterna Eriksson, Lindblad, Magnusson, Mattelin,
Nilsson och Wold.
Stockholm den 13 januari 1936.
Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.
Alfred Carlsson.
Järnvägsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 195, § 65.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1935 har Kungl. Majit anbefallt järnvägsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1935 församlade
revisorer under § 65 av sin berättelse anfört angående ersättning till lokförare
vid statens järvägar för förlorade milpenningar.
Med återställande av remisshandlingarna får järnvägsstyrelsen anföra
följande.
_ 240 _
I början av år 1931 förelåg behov att anställa en ritare vid den centrala
ledningen för statens järnvägars elektrifieringsarbeten, varvid det ansågs
böra undersökas, huruvida icke någon vid statens järnvägar redan anställd
tjänsteman kunde få disponeras för ifrågavarande arbete. Det befanns
därvid, att lokförare A. Karlsson i Kiruna, som avlagt examen vid teknisk
läroanstalt, var för ändamålet mycket lämplig, ävensom att det icke mötte
hinder att taga honom från hans ordinarie tjänstgöring utan att detta tvärtom
var ekonomiskt fördelaktigt för statens järnvägar, enär personalöverskott
då ännu förelåg. Han beordrades sålunda till tjänstgöring å arbetschefsexpeditionen
i Nässjö och, för att undvika utbetalande av tjänstgöringstraktamente,
förflyttades han i sin befattning från Kiruna till Nässjö.
Enär de efter särskilda anslag av riksdagen igångsatta elektrifieringsarbetena
icke äro av permanent natur, kan av naturliga skäl icke för dessa avses
någon ordinarie personal. Vid en strängt formell behandling av frågan angående
lokförare Karlssons överflyttande till arbetschefsexpeditionen i Nässjö
borde därför tjänstledighet hava beviljats honom från hans ordinarie befattning
vid statens järnvägar och han därefter erhållit tillfällig anställning vid
elektrifieringsarbetena, varvid järnvägsstyrelsen ägt att fastställa de löneförmåner,
som till honom skolat utgå. Då emellertid vissa svårigheter härvid
hade uppstått med avseende på förhållandena i pensions- och en del andra
avseenden för Karlsson, befanns det lämpligare låta honom även under sin
anställning vid elektrifieringsarbetena uppbära sin ordinarie lön och därjämte
vikariatsersättning såsom tillförordnad ritare. Härigenom kom emellertid
Karlsson att drabbas av en ej obetydlig inkomstminskning, i det att
han gick miste om den del av milpenningarna, som har karaktären av verklig
inkomst, nämligen lokomotivtjänstpenningarna.
Vid effektiv tjänstgöring såsom lokförare skulle Karlsson åtnjuta en
månatlig lön av kronor 317:50, vartill skulle komma dels lokomotivtjänstpenningar
till ett uppskattat belopp av kronor 40:—, dels dyrtidstillägg med
kronor 36:-—- eller sammanlagt kronor 393:50. Såsom tillförordnad ritare
utan ersättning för förlorade lokomotivtjänstpenningar uppgår den månatliga
inkomsten till: lön kronor 317: 50, vikariatsersättning kronor 15:— och
dyrtidstillägg kronor 33:— eller sammanlagt kronor 365:50. Den omständigheten
att Karlsson på grund av sin kunnighet i ritgöromål beordrats att
fullgöra arbete, motsvarande en tjänstemans i högre lönegrad, skulle sålunda
för honom medföra en inkomstminskning på ej mindre än 28:— kronor per
månad. Då ett sådant förhållande ej ansågs skäligt och då vidare Karlssons
anställning var av sådan natur, att styrelsen såg sig berättigad lämna honom
gottgörelse för förlusten, fann styrelsen fullt giltiga skäl föreligga att tillerkänna
honom ersättning med 1 krona örn dagen för förlorade loJkomotivtjänstpenningar
i likhet med vad som gäller, då lokförare förordnas upprätthålla
lokomotivmästarbefattning. Härigenom har hans sammanlagda månatliga
inkomst kommit att uppgå till: lön kronor 317: 50, vikariatsersättning
kronor 15:—, ersättning för förlorade lokomotivtjänstpenningar kronor
30:—, dyrtidstillägg kronor 36:— eller sammanlagt kronor 398:50. Den
verkliga ersättningen för utfört mera kvalificerat arbete utgör sålunda kronor
5: — per månad.
I behandlingen av detta ärende hava jämväl deltagit byråchefen Öfverholm
samt tjänstförrättande byråchefen Emers.
Stockholm den 11 januari 1936.
'' GUNNAR RUIST.
Underdånigst
A. M. GRANHOLM.