Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan
Tillbaka till dokumentet

RIKSDAGENS REVISORERS

Framställning / redogörelse 1935:SV

RIKSDAGENS REVISORERS

BERÄTTELSE

OM DEN ÅR 1934 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

AV

STATSVERKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1933—30 JUNI 1934

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

STOCKHOLM 1334
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

K- ''i

• i) /.

o

I

>, v ■»

■

7*

■ fc_ J X J \ i

I

— m

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Översikt av statens finansiella ställning den 30 juni 1934 2

Första huvudtiteln ............................................................................................ 4

Kungl, hov- och slottsstaterna 4

Kungl, slottet........................................................................................ 4

Andra huvudtiteln................................................................................................ 5

Justitiedepartementet ................................................................................ 5

Högsta domstolens och nedre justitierevisionens räkenskaper.. 5

Tredje huvudtiteln ........................................................................................... 6

Utrikesdepartementet ................................................................................ 6

Utrikesdepartementets kalender ........................................................ 6

Fjärde huvudtiteln ............................................................................................ 9

Försvarsdepartementet................................................................................ 9

Arméns mathållningsanslag................................................................ 9

Förläggningsförhållandena för Stockholms garnison 12

övningar i skärge rdsnavigering vid 2. flygkåren........................ 14

Civilarbete åt samvetsömma värnpliktiga 18

Femte huvudtiteln................................................................................................ 36

Socialdepartementet.............................................-.............................. 36

Fattigvård och barnavård för lappar ............................................ 36

Ersättning till vikarie för häradsskrivare under viss ledighet 49

Sju k kasse väsendet ................................................................................ 54

Sjätte huvudtiteln........................... 68

Kommunikationsdepartementet................................................................ 68

Av vissa befattningshavare i byggnadsstyrelsen innehavda enskilda
arkitektuppdrag.................................................................... 68

Av Stockholms stad utförda gatuarbeten för djurgårdskom missionens

räkning ............................ 73

Automobilbesiktningsväsendet 84

Vägväsendet........................................................................................... 100

Eftergifter i fråga örn de tekniska kraven å vägföretag m. m. 100

Stämpelbeläggning av resolutioner jämlikt 54 §, 7 st. väglagen 101

För högt debiterad vägskatt 103

Förbättringsarbetens utförande på underhållskonto 105

Av vägdistrikten upptagna lån 107

— iv

Sid.

Enskilda vägar intagna till allmänt underhåll ........................... 118

Skiljemannaförfarandets användning i tvister mellan vägdistrikt

och entreprenörer ........................................................................... 120

Vägdistriktens förvaltningskostnader.............................................. 127

Vagstyrelses ordförande och ledamöter som leverantörer till

distriktet ......................................................................................... 128

Landsfiskal som sekreterare i vägstyrelse .................................... 128

Ombyggnad av väg i Södra Vadsbo härads väghållningsdistrikt 129
Vissa erinringar rörande vägdistrikten ..................................... 132

Sjunde huvudtiteln 133

Finansdepartementet 133

Provision för stämpelförsäljuing 133

Provision till flera hos samma ämbetsverk eller myndighet anställda
stämpelförsäljare ................................................................ 140

Kontrollkostnader för tillsyn över efterlevnaden av förordningen
örn en särskild stämpelavgift å vissa lyxvaror ................ 142

Fondstämpel vid transaktioner mellan enskilda personer............ 146

Partiella ledigheter ............................................................................ 150

Medgivande för tulldirektören C. E. L. Sandquist att med tulltjänsten
förena visst uppdrag hos Stockholms handelskammare
.................................................................................................... 171

Tullkammaren i Västerås................................................................... 171

Tullkammaren i Haparanda ........................................................... 172

Statsverkets kostnader för gränskontrollen 173

Vissa kommittékostnader................................................................ ISO

Statens kommittétryck ........................................................................ 181

Åttonde huvudtiteln........................................................................................... 203

Ecklesiastikdepartementet ....................................................................... 203

Tillhandahållande av formulär för ansökning om statens ränte fria

studielån .................................................................................... 203

Dyrtidstillägg åt personalen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala
................................................................................................ 204

Tekniska högskolan .......................................................................... 209

Domkapitlet i Växjö.......................................................................... 210

Uppförande av prästgård med lån eller anslag från kyrkofonden 211
ödebygdstillägg vid vissa prästerliga befattningar 213

Vissa donationer m. m. vid de allmänna läroverken ................ 226

Försäkring av vissa befattningshavare vid högre allmänna läroverket
i Umeå mot olycksfall i arbete ................................... 231

Vissa läroverkslärares tjänstgöringsförhållanden m. m. 232

Vissa seminarielärares tjänstgöringsförhållanden m. m............ 234

Vissa lärares vid tekniska läroverk tjänstgöringsförhållanden

m. m.............................................................................................. 235

Inkomster från folkskoleseminariernas trädgårdar 236

Småskoleseminariet i Murjek............................................................ 237

Kontroll över inkomster genom uthyrande av lokaler vid vissa

läroanstalter........................................................................................ 238

Upphandling av formulär m. m. vid vissa läroanstalter............ 239

V

Sid.

Vissa tjänstledigheter moni folkskollärarkåren m. m. 239

Tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor....... 241

Uppförande av ett skolhus i Slagnäs för Arjeplogs och Sorsele
skoldistrikt ........................................................................................ 246

Nionde huvudtiteln 249

Jordbruksdepartementet ............................................................................ 249

Ersättning av statsmedel för släckning av skogseld 249

Utnyttjande av kronans fiskevatten ................................................ 257

Elfte huvudtiteln ................................................................................................ 259

Pensions- och indragaingsstaterna ........................................................ 259

Tryckningskostnader vid arméns pensionskassa............................ 259

Statens affärsverksamhet.................................................................................. 261

Partiell ledighet vid kommunikationsverken m. m............................. 261

Gratifikationer till tjänstemän vid statens affärsdrivande verk........ 268

Arbetsordning för generalpoststyrelsen.................................................... 272

Vissa förhållanden inom postsparbanken 272

Postverkets undervisningsväsende ............................................................ 275

Telegrafverkets besparingsreglemente .................................................... 275

Rese- och traktamentsersättningar till sektionsföreståndare m. fl.

tjänstemän vid statens järnvägar ........................................................ 280

Vissa förluster i turisttrafikförbundets restaurangaktiebolag ............ 284

Utnyttjande för enskild räkning av rön från offentlig verksamhet 287
Kostnadsfri bostadstelefon vid kommunikationsverken........................ 294

Särskilt uttalande beträffande de affärsdrivande verken m. m............. 304

Statsverkets inkomster och utgifter................................................................ 308

Revisorernas tabellverk .................................................................................... 310

Av revisorerna avlagda besök ........................................................................ 312

Bilaga: Tabeller 315

Riksdagens revisorer, vilka nedannämnda dag fullbordat den granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning för tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 samt, beträffande vissa
verk, kalenderåret 1933, som jämlikt § 72 riksdagsordningen och § 1 av
instruktionen för riksdagens revisorer tagit sin början den 17 sistlidne
september, få härmed avgiva berättelse över den sålunda verkställda
granskningen.

x _ Rev.-berättelse ang. statsverket för år 193b.

I.

översikt

av statens finansiella ställning den 30 juni 1934.

Beträffande statens
meddela följande.

§ 1.

finansiella ställning den 30 juni 1934 få revisorerna

Enligt den pa sid. 2 del I av 1933 års revisorers berättelse om den av
dem verkställda granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30 juni 1933 intagna
översikten uppgick värdet av samtliga statsverkets tillgångar den 30 juni
1933 till netto ...... ........................................................ kr. 2,103,582,751: 7 5.

Enligt den på sid. 6 i statsutskottets memorial nr 131
år 1929 intagna tablån över ungefärliga värdet den
30 juni 1928 av statens under olika myndigheter redovisade
fasta och lösa egendom utgjorde sistnämnda dag
statens i rikshuvudboken icke redovisade nettotillgångar

i runt tal tillhopa ...........

Örn härtill läggas tillgångarna
den 30 juni 1934 enligt det tryckta
utdraget ur rikshuvudboken, sid.
9 ............... kr. 3,629,897,521: 17,

kr. 850,600,000:

minskade
med skulderna
vid samma
tidpunkt » 2,413,140,721:2 7 » 1,216,756,799:8 0

visar sig, att värdet av samtliga tillgångar den 30 juni

1934 utgjorde netto................................................................ » 2,067,356,799: 9o,

i vilken summa dock i betydande omfattning icke ingå
värden a staten tillhörande förråd och inventarier m. m.,
såsom värdet av de till försvarsväsendet hörande
förråd av olika slag, fartyg och inventarier, till administrativa
verk, undervisningsanstalter och de kungl,
teatrarna hörande inventarier och förråd, statens bokoch
konstsamlingar, historiska och vetenskapliga samlingar
m. m., ävensom värdet å staten tillhöriga gruvor
samt aktier i Mertainens gruvaktiebolag.

Den 30 juni 1934 har alltså uppstått en kapitalminskning
av........................................................................ » 36,225,951:85.

— 3 —

Nämnda kapitalminskning kar sin huvudsakliga grund dels i den betydande
nedgång i behållningarna å de av riksdagen av andra statsinkomster
än lånemedel beviljade reservationsanslagen, som uppkommit under
budgetåret 1933/1934, dels i de stora avskrivningar av tillgångar, redovisade
å statens domäners fond, fonden för förlag till statsverket samt
statens utlåningsfonder, som företagits under nämnda budgetår. Avskrivningen
av vissa å statens domäners fond redovisade tillgångar beror
på en av ändrade taxeringsvärden föranledd justering av bokförda
värdet å statens domäner. Rörande fonden för förlag till statsverket bär
å densamma avskrivits visst i fonden ingående lånekapital. Vad slutligen
beträffar avskrivningen av tillgångarna under statens utlåningsfonder
hänför sig densamma till största delen dels till allmänna järnvägslånefonden,
där statens kapital- och räntefordringar hos vissa enskilda
järnvägsföretag, huvudsakligast hos Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolag,
avskrivits dels till fonden för låneunderstöd, där avskrivning
av statens räntefordran hos Ostkustbanans aktiebolag ägt rum på grund
av banans förstatligande.

Till förut angivna kapitalminskning har slutligen bidragit de till stora
belopp uppgående kapitalrabatter, vilka äro bokförda såsom utgifter under
riksgäldsverkets fond.

Att statsverkets tillgångar ej minskat med mer än i runt tal 36.2 miljoner
kronor, beror först och främst på den stora avbetalning å statsskulden,
som verkställts med andra statsinkomster än lånemedel samt
den ökning av tillgångarna, som uppkommit inom den i statsregleringsfonden
ingående statsverkets kassafond, på grund av att överskott å inkomsttitlar
och besparingar å anslag tillhopa uppgått till betydligt högre
belopp än summan av underskott å inkomsttitlar och mei utgifter å anslag.
Ett förhållande, som utöver vad här omtalats i hög grad medverkat
till att nedgången i statsverkets kapital stannat vid förut angivna
belopp är de uppkomna stora tillgångsökningarna å vissa av statens affärs-
och utlåningsfonder såsom telegrafverkets, statens järnvägars och
statens vattenfallsverks fonder samt egnahemslånefonden och statens avdikningslånefond.

Härvid måste man dock uppmärksamma att de nytillkomna tillgångarna
i detta fall till större delen motvägas av den ökade upplåning, som
staten måst företaga för kapitalinvestering i ovannämnda fonder.

För att rätt kunna bedöma statens nettoförmögenhet bör emellertid
hänsyn tagas även till de å fonden för förlag till statsverket såsom tillgångar
redovisade kostnaderna för reservarbeten samt övriga allmänna
arbeten uppgående, med undantag för statliga byggnader samt låneunderstöd,
till i runt tal 86.3 miljoner kronor. Örn frän denna summa dragés
den å fonden bokförda avskrivningen 23.s miljoner kronor återstå 62.r,
miljoner kronor, med vilket belopp den bokförda minskningen av nettoförmögenheten
måste ökas och utgör således den verkliga minskningen
cirka (36.2 -f 86.3 — 23.s) = 98.7 miljoner kronor.

— 4 —

Kungliga

slottet.

Keviso lernas
uttalande.

FÖRSTA HUVUDTITELN.

Kungl, hor- och slottsstateriia.

§ 2.

Revisorerna hava vid besök å kungliga slottet i Stockholm iakttagit,
att västra trappuppgången och norra portiken icke befinna sig i sådant
skick, som bör krävas för en byggnad av denna karaktär. Gammal färg
har på sina håll lossnat och fallit av eller kvarsitter i lösa flagor. Från
källaren uppstigande fukt uppgives kraftigt bidraga till förstörelsen.
Ståthållarämbetet har framhållit behovet av restauration och gjort vissa
kostnadskalkyler, som sluta på sammanlagt 192,000 kronor.

Utan att vilja taga ställning till gjorda kostnadsberäkningars riktighet
anse sig revisorerna dock böra understryka behovet av snar reparation,
enär ett uppskjutande av dessa arbeten enligt revisorernas mening torde
komma att framdeles medföra större kostnader än om de nu komma till
utförande.

5 —

ANDRA HUVUDTITELN.

Justitiedepartementet.

§ 3.

Vid granskningen av högsta domstolens samt nedre justitiere visionens
räkenskaper hava revisorerna fäst sig vid, att nämnda ämbetsverk för
sina redovisningar av avlöningar och vissa andra utgifter använda ett
system, som enligt revisorernas mening måste anses föråldrat och opraktiskt
i förhållande till det, som numera användes vid statsinstitutionerna
i allmänhet. Inom förut nämnda verk sammanföras och inbindas nämligen
avlöningslistor och andra utgiftsverifikat ej i kronologisk ordning,
som i allmänhet sker i fråga örn statens räkenskaper, utan samlas i verifikatsamlingar,
innehållande inom särskilda omslag utgiftsverifikationer
för ett visst anslag. Följden härav blir, att samtliga avlöningslistor
för de ordinarie befattningshavarnas fasta avlöning sammanföras för
sig, medan i ett annat omslag återfinnas de avlöningslistor, som avse
provisoriskt dyrortstillägg och i ett tredje utgifterna till dyrtidstillägg.
I samtliga fall upptagas dessa avlöningar på särskilda avlöningslistor,
vilket — förutom att befattningshavarna måste kvittera på flera listor
— medför en onödig utsvällning av räkenskaperna.

Revisorerna hava funnit, att denna fråga förut varit föremål för övervägande,
i det att riksräkenskapsverket år 1922 framfört förslag, att ovan
nämnda sätt för redovisningen av avlöningsmedlen m. m. skulle omläggas
samt att det formulär till avlöningslista skulle komma till användning,
som i regel användes vid övriga statsinstitutioner, och som upptager
de särskilda avlöningsförmånerna i olika kolumner samt därefter en
summa för varje befattningshavare. Här ifrågavarande myndigheter
hava emellertid motsatt sig användandet av dessa formulär.

Revisorerna kunna icke finna, att några särskilda skäl föreligga, som
motivera, att för nämnda myndigheter skola tillämpas andra redovisningsformulär,
än som i allmänhet komma till användning inom de grenar
av statsförvaltningen, där det nya avlöningssystemet införts.

Revisorerna hava velat fästa uppmärksamheten på denna sak under
uttalande av att en ändring i nämnda hänseende bör komma till stånd,
varvid — såsom tidigare ifrågasatts — formulären höra uppgöras och
tillhandahållas av riksräkenskapsverket.

Högsta domstolens
och
nedre jnstitierevisionens

räkenskaper.

Revisorernas

uttalande.

— 6 —

Utrikesdepar tementets kalender.

TREDJE HUVUDTITELN.

Utrikesdepartementet.

§ 4.

Utrikesdepartementets årliga kalender (åren 1932 och 1933 utgavs dock
endast en kalender), som tidigare tryckts i 1,700 exemplar, utkommer numera
i 1,800 exemplar.

Kostnaderna för den för närvarande omkring 450 sidor omfattande volymen
liava uppgått till

år

1929 .......................................

........................... 5,773: 66

»

1930 .....................................

............................ 6,149:4 5

»

1931 ....................................

.......................... 6,052: 50

»

1932—1933 ...........................

............................ 6,287: —

»

1934 ......................................

............................ 5,690: —

Härav liava sålts 1928 32 exemplar, 1929 25 exemplar, 1930 36 exemplar,
1931 26 exemplar, 1932—1933 12 exemplar och 1934 34 exemplar. Ifrågavarande
publikation är i första hand avsedd för utrikesdepartementet
samt Sveriges representation i utlandet. Andra offentliga publikationer
med delvis samma innehåll, som likaledes distribueras till Sveriges utrikesrepresentation,
äro statskalendern, svensk författningssamling och
Sveriges överenskommelser med främmande makter.

Statskalendern distribueras varje år till samtliga beskickningar och
lönade konsulära myndigheter ävensom till olönade konsulära myndigheter,
vid vilka lönad tjänsteman finnes anställd. Efter särskild rekvisition
eller när så eljest befinnes lämpligt distribueras statskalendern,
endera årligen eller vartannat år, jämväl till olönat generalkonsulat eller
konsulat, som är högsta stationära svenska myndighet i anställningslandet,
dock i regel endast under förutsättning, att vid detsamma finnes anställd
tjänsteman, som förstår svenska, övriga olönade konsulära myndigheter
kunna, ehuru i allmänhet ej årligen, undantagsvis erhålla statskalendern
efter särskild motiverad rekvisition, dock endast under nyss
nämnda förutsättning.

Svensk författningssamling distribueras till samtliga beskickningar
och lönade konsulära myndigheter ävensom till olönade konsulära myndigheter,
vid vilka lönad tjänsteman finnes anställd, men däremot i regel
icke till andra olönade konsulära myndigheter.

— 7 —

Sveriges överenskommelser med främmande makter fördelas bland annat
till samtliga beskickningar och lönade konsulat, till konsulat, vid
vilka lönad konsulatstjänsteman är anställd, ävensom till ett fåtal olönade
konsulat.

Utrikesdepartementets kalender har under senare år haft i huvudsak
följande innehåll:

Sidantal 1934

Avd. 1—90. Förteckning över utrikesdepartementets och svenska
beskickningars och konsulats personal med post- och

telegrafadresser och dylikt.................................................... 100

Avd. 102—180. Främmande makters beskickningar och konsulat

i Sverige.................................................................................... 23

Avd. 181. Anciennitetsförteckning för i Sverige ackrediterade

främmande sändebud ............................................................ 1

Avd. 182—195. Tjänsteförteckningar för i tjänst varande diplomatiska
tjänstemän samt lönade konsulatstjänstemän
m. m................................................................................ 24

Avd. 196—197. Förlikningsnämnder mellan Sverige och vissa

främmande makter ................................................................ 9

Avd. 198—290. Förteckningar över kanslerer och dylikt samt
Sveriges ministrar i utlandet och utländsk representation
i Sverige under gångna år ........................................ 40

Avd. 292—303. Diverse författningar (avlöningsreglementet, allmänna
resereglementet och dylikt) .................................... 80

Avd. 320. Sveriges överenskommelser med främmande makter

från år 1815 ............................................................................ 94

Avd. 321. Gällande handels- och sjöfartsfördrag ........................... 20

Avd. 331. Register ............................................................................... 39

Vid granskning av kalenderns innehåll hava revisorerna icke kunnat
undgå att konstatera hurusom stora delar av innehållet tillställas vederbörande
i annan form. Gällande författningar och träffade överenskommelser
med främmande makter återfinnas i svensk författningssamling
respektive Sveriges överenskommelser med främmande makter, vilka som
ovan nämnts, distribueras till praktiskt taget alla dem vid utrikesrepresentationen,
som hava användning därav.

Personalnotiser örn den främmande representationen i Sverige återfinnas
i statskalendern, som ock distribueras på ungefär samma sätt.

Av det övriga innehållet i kalendern lärer väl tjänstförteckningen närmast
intressera vederbörande själva (exempelvis att en person innehaft
ett förordnande 4—11 augusti 1929). Uppgifterna äro i varje fall ej tillräckliga
för att läggas till underlag vid befordringar.

Uppgifter cm rikskanslerer (1611—1680), Sveriges representation hos
det sedan länge upphörda Nordtyska förbundet, det likaledes upphörda
Luccas representation i Sverige (1818—1846) hava uteslutande kuriositetsintresse
och böra knappast omtryckas varje år.

Kevieorernaa

uttalande.

— 8 —

Bland i kalendern varje år omförmälda traktater nied främmande makter
märkas exempelvis konvention år 1845 med Marocko örn upphörande
av den årliga tributen från Sverige samt ministeriella noter 1839 mellan
Sverige och Kyrkostaten örn handels- och sjöfartsförhållandena, vilka
upplysningar torde sakna praktiskt värde.

Därest behov över huvudtaget kan anses föreligga av en utrikesdepartementets
årliga publikation vid sidan av statskalendern, författningssamlingen
och Sveriges överenskommelser med främmande makter, torde
denna utan större olägenhet kunna i avsevärd omfattning beskäras till
sitt omfång. Avdelningen med upplysningar örn svensk beskickningsoch
konsulatspersonal jämte adresser av olika slag samt kortfattad redogörelse
för innehållet i de i kraft varande handels- och sjöfartstraktaterna
synas vara, vad som skäligen kan anses böra ingå i en dylik publikation,
därest det nuvarande systemet för distribution av statskalendern
o. s. v. fortfarande kommer att tillämpas. Erforderligt register reduceras
givetvis på grund härav. Därjämte kunde beträffande andra avsnitt
hänvisningar göras till tidigare årgångar. En på sådant sätt uppställd
handbok torde kunna inskränkas till omkring tredjedelen av sitt nuvarande
omfång. Den årliga kostnaden skulle då säkerligen också kunna
högst avsevärt reduceras. Skulle det befinnas önskvärt att med vissa
mellanrum omtrycka kalendern i övriga deler, som äro underkastade
förändringar, skulle en särskild fristående publikation då kunna utgivas.

Utan att närmare ingå på frågan örn behovet av en handbok med det
innehåll, utrikesdepartementets kalender har, hava revisorerna emellertid
ansett sig böra fästa uppmärksamheten vid de icke obetydliga möjligheter
till besparingar, som här föreligga.

— 9 —

FJÄRDE HUVUDTITELN.

Försvarsdepartementet.

§ 5.

Ordinarie förslagsanslaget till mathållning, upptaget under fjärde huvudtiteln,
avdelning Lantförsvarets har för budgetåret 1933/1934 i riksstaten
upptagits med ett belopp av 5,150,000 kronor, varvid utgångspunkten
för anslagsberäkningen varit ett dägkostnadspris av 78 öre med ett
beräknat antal tjänstgöringsdagar av 5,897,920. Dessutom hava särskilda
medel för ordnande av individuell utspisning vid truppförbanden beräknats
under anslaget med i avrundat tal 549,000 kronor. I sistnämnda belopp
ingå kostnaderna för avlöning och underhåll av den kvinnliga personal,
som erfordras vid arméns matinrättningar för genomförande av
nyssnämnda system med individuell utspisning.

Av riksräkenskapsverkets budgetredovisning framgår, att nettoutgifterna
under anslaget uppgått till 5,418,392 kronor 31 öre. Härigenom har
kommit att uppstå en merutgift å anslaget av icke mindre än 268,392 kronor
31 öre, vilket belopp måst ersättas av kassafonden.

Revisorerna hava med ledning av vissa från tekniska revisionen hos
arméförvaltningens intendentsdepartement införskaffade uppgifter gjort
efterföljande sammanställning (bilaga A) rörande portionsdagar, portionspris
och sammanlagda kostnaderna för mathållningen vid de särskilda
truppförbanden och formationerna m. fl. under budgetåret 1933/
1934. Utöver de utgifter, som upptagits i denna sammanställning, hava
å anslaget redovisats ytterligare vissa kostnader för magasinering och
transporter under fälttjänstövningar, sjukföda m. m. Medelkostnaden
för utspisningen vid truppförbanden har, bortsett från vissa särskilda
kostnader, som äro förenade med proviantens anskaffning, magasinering
och utspisning, utgjort 0.657 krona för portionsdag. Tages hänsyn jämväl
till ovannämnda särskilda utgifter, som ingå bland de i sammanställningen
upptagna kostnaderna, ökas dagskostnaden med ett belopp av
0.098 krona, varigenom sammanlagda kostnaden kommer att uppgå till
O.755 krona för portionsdag. I sistnämnda summa ingå då utgifterna för
avlöningsförmåner och underhåll åt den vid truppförbanden anställda
kvinnliga personalen.

På grund av de från intendentsdepartementet införskaffade uppgifterna
kan icke göras någon exakt jämförelse med den beräkning, som

Arméns mat»
liållningsanslag.

— 10 —

Revisorernas
ut talande.

legat till grund för riksdagens anslagsbeviljande. Anmärkas må emellertid,
att kostnaderna för den kvinnliga kökspersonalen under budgetåret
uppgått till ungefär 519,000 kronor, samt att kostnaderna utgjort för
sjukföda i avrundat tal 153,000 kronor samt för magasinering och transporter
under fälttjänstövningar cirka 5,000 kronor. Kontant portionsersättning
har från anslaget lämnats med sammanlagt 582,618 kronor
14 öre.

Den a^ levisorerna verkställda undersökningen rörande arméns mathållningsanslag
har givit revisorerna den bestämda uppfattningen, att
de beräkningar, som för riksdagen framläggas, icke äro så fullständiga,
att därav kan på ett i allo tillfredsställande sätt bedömas, huru anslaget
i själva verket disponeras. Härtill kommer, att under de senast gångna
budgetåren medgivande av riksdagen lämnats att för åtgärder till ordnande
av individuell utspisning vid truppförbanden taga i anspråk härför
erforderliga belopp. Då numera den individuella utspisningen helt
genomförts vid samtliga truppförband m. fl., synes tiden vara inne att
åstadkomma sådana grunder för beräkningen av medelsbehovet under
anslaget, att därav fullt tydligt framgå de särskilda kostnader, som avses
att bestridas från anslaget ifråga.

Det torde därvid även böra undersökas, huruvida den kvinnliga personal,
som är anställd vid truppförbandens matinrättningar, allt fortfarande
bör avlönas med medel från mathållningsanslaget samt huruvida
icke en överflyttning av kostnaderna för denna personal, som delvis enligt
gällande avlöningsbestämmelser erhållit ställning som extra ordinarie
befattningshavare, bör — åtminstone i fråga örn den mera fast anställda
personalen — ske till lantförsvarets avlöningsanslag, där avlöningar
till ett stort antal extra ordinarie befattningshavare äro uppförda,
eller möjligen till särskilt för nu ifrågavarande ändamål anvisat
riksstatsanslag.

Genom en noggrannare och mera i detalj gående anslagsberäkning än
som nu förekommer, synes man jämväl kunna vinna en bättre anslutning
till de verkliga utgifterna, varigenom sådana överskridanden, som
skett exempelvis under budgetåret 1933/1934, i möjligaste mån undvikas.

11

Bilaga A.

Sammanställning rörande portionskostnader vid truppförband m. fl. under budgetåret
1933/1934.

Infanteriet:

Svea livgarde...................................................

Göta » ...................................................

Livregementets grenadjärer.................................

Livgrenadjärregementet ....................................

Jämtlands fältjägarregemente..............................

Norra Skånska infanteriregementet .....................

Södra » * ....................

Upplands regemente..........................................

Skaraborgs » ..........................................

Södermanlands'' » ..........................................

Kronobergs » i Växjö ..............................

» »i Karlskrona .......................

Jönköpings-Kalmar regemente ..........................

Dalregementet ...............................................

Hälsinge regemente.........................................

Älvsborgs » .........................................

Hallands Ä .........................................

Bohusläns » ........................................

Norrbottens » .........................................

Västerbottens » .........................................

Västernorrlands» .........................................

Värmlands » .........................................

Kavalleriet:

Livregementet till häst ...................................

Skånska kavalleriregementet .............................

Livregementets husarer ...................................

Norrlands dragonregemente .............................

Artilleriet:

Svea artilleriregemente ...................................

Göta » ...................................

Vendes » ..................................

Norrlands » ...................................

Norrbottens artillerikår ...................................

Smålands arméartilleriregemente ......................

Bodens » ......................

Karlsborgs » ......................

Fortifikationen:

Svea ingenjörkår ..........................................

Göta » ...........................................

Fälttelegrafkåren ..........................................

Bodens ingenjörkår ........................................

Trängen:

Svea trängkår ...................................................

Göta » ...................................................

Norrlands » ...................................................

Skånska trängkåren .............................................

Staber, förråd, skolor, sjukhus, verkstäder, fabriker in. m.:

Militärbefälet på Gotland ...................................

Kavalleriinspektionen ..........................................

Fortifikationsbefälhavaren i Boden ........................

Infanteriskjutskolan.............................................

Ridskolan .........................................................

lonsdagar

Portions-

pris

öre

Sammanlagd

kostnad

Kr.

147,502

75.2

154,928

6

209,954

75.o

174,547

Jb

149,261

69.1

129,892

L4

232,360

71.1

163,408

15

149,684

76.1

143,798

f*5

114,659

74.2

111,723

11

153,587

68.0

120,641

83

153,306

74.1

137,534

42

138,218

69.3

115,583

05

143,593

74.5

125,672

66

124,637

66.8

91,741

96

56,827

81.1

56,873

48

143,980

68.7

109,052

36

115,136

76.2

117,512

07

135,546

71.9

126,235

88

139,914

68.0

107,249

21

119,746

69.a

101,707

62

124,449

72.1

117,248

51

243,430

87.4

031,113

28

109,276

82.5

123,413

70

170,439

79.8

131,315

21

133,017

69.2

108,133

76

112,139

74.1

104,916

64

91,696

72.6

98,155

53

126,638

69.2

95,534

67

110,578

83.2

106,689

84

149,873

73.1

150,546

24

124,269

72.5

112,999

12

146,068

72.1

122,495

16

131,738

76.6

117,910

21

75,163

90.2

82,213

48

186,808

68.6

140,184

05

128,696

86.8

133,029

84

117,249

73.9

98,625

92

116,581

73.6

104,477

80

65,135

74.5

56,174

86

107,149

76.2

97,045

85

89,272

90.4

87,882

10

63,674

78.6

48,908

87

97,342

69.7

48,117

76

68,977

86.7

64,251

01

67,921

73.0

53,544

09

174,025

74.1

150,917

40

6,456

65.4

4,601

02

—

—

264

78

29,978

78.7

23,858

58

17,479

63.9

11,799

28

— 12 —

Portionsdagar

Portions-

pris

öre

Sammanlagd

kostnad

Kr. •

Krigsskolan........................................

Garnisonssjukhuset i Stockholm .....................

57,588

14,517

63,711

77.1

100.6

44,954

9,989

sol

24,334

24,421

3,149

62

133,015

23,237

21,842

* intendenturlörråd i Stockholm.................

30

Arméns uuderolticersskola.........................

86,485

1,050,530

94.3

Portionsdagar, icke upptagna här ovan ..................

Kostnader vid övriga förband, formationer m. fl. ...

311,965

si:

Totalsumma

6,986,636

75.5

5,274,756

9 7 j

§ 6.

Förläggnings- Revisorerna hava avlagt besök vid Svea livgardes och Göta livgardes
för stockholms kasernetablissemang i Stockholm samt dessutom å Järvafältet, där trupgarnison.
per ur Stockholms garnison under övningar pläga vara förlagda.

Vid besöket i gardesregementenas kaserner lade revisorerna märke till,
att särskilt det yttre underhållet å vissa byggnader företedde sådana
brister, att, därest icke snarast åtgärder vidtoges för utförande av erforderliga
reparationer, iståndsättningen måste bliva avsevärt dyr. Enligt
erhållna uppgifter äro de till förfogande stående anslagsmedlen till kasernernas
underhåll så ringa, att underhållet ej kunnat utföras på ett
tillfredsställande sätt. Till en del hade detta också sin orsak däri, att
det vore ovisst, huruvida kasernerna skulle komma att rivas för att bereda
plats åt annan bebyggelse i samband med den fortgående exploateringen
av Ladugårdsgärdet. Planer förelågo nämligen sedan lång tid
tillbaka pa att för ifrågavarande regementen uppföra nya kaserner på
Järvafältet. Det nuvarande övningsområdet på Ladugårdsgärde minskades
nämligen för varje år genom den ökade bebyggelsen. Något beslut
örn förflyttningen till Järvafältet hade emellertid ännu icke fattats och
vore givetvis även i viss mån beroende av det resultat, till vilket försvarskommissionen
kunde komma beträffande ordnandet av landets försvarsväsende.

Å Järvafältet hade på olika ställen vidtagits provisoriska och halvpermanenta
anordningar för att under övningar bereda förläggningsmöjligheter
åt garnisonens trupper. För detta ändamål disponerades enligt
för varje år av Kungl. Maj:t fastställda stater inkomstmedel från Järvafältet,
vilka medel erhållits genom försäljning av skog, grus m. m. För
att emellertid garnisonens trupper, som äro förlagda i Stockholm, och
särskilt de truppförband, som haft sina övningar å Ladugårdsgärdet,

- 13 -

skulle kunna utnyttja de goda övningsmöjligheter, som Järvafältet erbjuder,
måste marscher dit företagas, vilka på grund av avståndet för
infanteriet i allmänhet krävde en dag för vardera utmarschen och hemmarschen.
Vederbörande myndigheter hava framhållit, att härigenom en
inskränkning sker i de värnpliktigas utbildningstid. Därjämte kunde det
icke undgås, att manskapet och befälet vid Stockholmsregementena komme
i en avsevärt sämre ställning än motsvarande personal vid andra
truppförband, vilkas övningsfält i regel gränsade intill kasernerna. Särskilt
för manskapet vore tältförläggningen till Järvafältet, vilken ofta
omfattade större delen av veckan, under fuktig och kall väderlek ägnad
att medföra åtskilliga risker och framkalla missnöje. Det framhölls också
för revisorerna, att på det sätt, som förläggningen å Järvafältet under
rådande förhållanden måste ordnas, åtskilliga olägenheter ur hälsovårdssynpunkt
förefunnes, varjämte för såväl befäl som manskap vissa extra
utgifter voro ofrånkomliga. Härtill kom, att truppernas utrustning underkastades
slitning i högre grad än som behövde ifrågakomma vid förläggning
i kasern.

Vad till en början beträffar gardeskasernernas etablissemang äro revisorerna
av den uppfattningen, att det måste anses nödvändigt att vidtaga
åtgärder för att reparera de mest framträdande bristerna. Huru
än frågan örn gardesregementenas framtida förläggning kan komma att
ordnas, synes det revisorerna klart, att de nödvändigaste reparationsarbetena
å de nuvarande kasernerna icke böra uppskjutas.

Vidkommande därefter frågan örn den nära nog ständiga förläggningen
under övningar av trupper från Stockholms garnison till Järvafältet,
vilja revisorerna som sin mening framhålla, att det måste anses önskvärt,
att därmed sammanhängande frågor snarast möjligt upptagas till
allvarligt övervägande. Det kan nämligen knappast anses rimligt, att
fast anställd personal och värnpliktiga, tillhörande dessa trupper, skola
intaga en avsevärt sämre ställning än vid övriga truppförband i landet.
Särskilt torde därvid böra beaktas, huruvida icke mera tillfredsställande
och särskilt ur hälsovårdssynpunkt fullt ändamålsenliga anordningar
kunna utan större kostnader vidtagas för att därigenom förbättra nuvarande
förläggningsförhållanden. Då, enligt vad revisorerna erfarit,
flertalet arrendekontrakt beträffande olika områden å Järvafältet inom
några år utgå, torde tidpunkten vara inne att söka lösa dessa frågor.
Revisorerna hava fäst sig vid, att, då elektrisk belysning saknas å förläggningsplatserna,
brandfaran är synnerligen stor vid förläggning i de
befintliga provisoriska lokalerna, där manskapet får vila på halm och
belysningen utgöres av fotogenlyktor.

Då staten numera för exploatering disponerat en betydande del av Ladugårdsgärdet,
varigenom övningsmöjligheterna för Stockholmstrupperna
inskränkts, lärer det kunna ifrågasättas, örn icke någon del av de

Allmänt

uttalande.

Övningar i
akärgårdsnavigering
vid
2. flygkåren.

— 14 —

genom exploateringen influtna försäljningsmedlen kunna tagas i anspråk
för ordnandet av förläggningen till Järvafältet och beredande av
ersättning för den fördel, som tillgången till Ladugårdsgärdet inneburit
för särskilt gardesregementena. För den händelse det icke anses möjligt
att för ordnandet av nu senast berörda angelägenheter taga i anspråk
skattemedel, lärer nyssnämnda utväg, vilken anlitats då det gällt
att till Järvafältet utflytta artilleriets tygförråd och laboratorier, kunna
komma till användning.

Revisorerna hava med det anförda velat fästa uppmärksamheten på de
mindre tillfredsställande förläggnings- och övningsförliållanden, som nu
förefinnas vid en del truppförband inom Stockholms garnison och vilka
enligt deras mening måste anses innebära betydande olägenheter för såväl
de värnpliktiga som truppförbandens fast anställda personal.

§ 7.

Enligt 8 kap. 1 § kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 260) med vissa tillläggsbestämmelser
till de militära avlöningsreglementena skall traktamentsersättning
under tjänstgöring i sammanhängande tidsföljd å annan
ort än förläggningsorten utgå med vissa belopp.

Enligt 2 § samma kap. skall för deltagande i officers- och underofficersövningar,
fältövningar, jämlikt bestämmelser i kommandoväg anordnade
fälttjänstövningar, till vanliga övningsmarscher icke hänförliga vinterövningar,
ävensom vad marinen beträffar, befälsövningar och krigsövningar
till officer och underofficer icke utgå tjänstgöringstraktamente,
därest övningarna krävt frånvaro från förläggningsorten under kortare
tid än 8 timmar, varemot vid längre tids frånvaro bestämmelserna i 1 §
skola tillämpas.

3 § 1 och 2 mom. samma kap. lyder sålunda: För deltagande i övningsmarscher
och annan till vanliga vapenövningar och skolor hänförlig
tjänstgöring med egen trupp utom förläggningsorten äger officer och underofficer
från och med fjärde tjänstgöringsdagen åtnjuta tjänstgöringstraktamente
med det belopp, som finnes angivet i 8 kolumnen av den under
1 § intagna tabellen. Färd i trupp till och från övningsområde anses
därvid ingå i själva övningen.

Vad sålunda är stadgat gäller även beträffande kustartilleriet tillhörande
officerare och underofficerare, vilka för tjänstgöring äro inmönstrade
å fartyg eller båt, bemannad av kustartilleriets eller för kustartilleriets
räkning förhyrd personal.

Till manskap utgår enligt 5 § under tjänstgöring i trupp eller då inkvartering
och förplägnad in natura genom kronans försorg eljest kostnadsfritt
tillhandahålles, icke tjänstgöringstraktamente.

I andra fall utgår till manskap tjänstgöringstraktamente från och med
första till och med femtonde dygnet med 6 kronor för dag och 4 kronor

— 15 —

för natt eller tillhopa 10 kronor för dygn samt från och med sextonde
dygnet med visst reducerat belopp.

I 1 kap. 5 § tilläggsbestämmelserna stadgas: »Då minst två av manskapet
jämte erforderligt befäl eller minst tre av manskapet skola, vare
sig genom marsch eller annorledes, färdas samma väg, anses färden såsom
färd i trupp.»

1 sin år 1921 avgivna motivering till tilläggsbestämmelser till 1921 års
militära avlöningsreglementen anförde arméns och marinens avlöningssakkunniga
i fråga örn ersättning till officerare och underofficerare vid
kustartilleriet under viss tjänstgöring utom förläggningsorten:

Kustartilleriet tillhörande officerare med vederlikar och underofficerare
åtnjuta under tjänstgöring, vilken föranleder förläggning ombord å
fartyg eller båt, som bemannas av kustartilleriets eller för kustartilleriets
räkning förhyrd personal, mässpenningar och, vad beträffar underofficerare,
jämväl naturaportion eller ersättning därför. Underofficer vid
kustartilleriet, vilken är inmönstrad å fartyg eller båt, bemannad på sätt
nyss nämnts, äger vid sådan tjänstgöring uppbära enahanda förmåner.
Kustartilleriets personal åtnjuter vidare vid tjänstgöring å fartyg eller
båt, som bemannas av flottans personal, diet- eller mässpenningar samt
naturaportion eller ersättning därför enligt samma grunder, som gälla
för personal av motsvarande tjänstegrad vid flottan under sjökommendering.

Vid övervägande av frågan, huruvida ovannämnda nu utgående förmåner
fortfarande böra utgå till kustartilleriets personal vid tjänstgöring
å fartyg eller båt, bemannad av kustartilleriets eller för kustartilleriets
räkning förhyrd personal, hava de sakkunniga funnit, att denna tjänstgöring,
vare sig personalen är inmönstrad eller icke, närmast är att jämföra
med sådana övningsmarscher eller annan motsvarande tjänstgöring
vid armén, varunder visst lägre traktamente föreslagits att utgå. Någon
mässordning gäller, i motsats till vad fallet är vid flottan, icke vid kustartilleripersonalens
tjänstgöring ombord å här ifrågavarande fartyg eller
båtar, och särskilda mässar torde i allmänhet icke heller vara där anordnade.
De sakkunniga hava med hänsyn härtill ansett, att de i förevarande
paragraf för tjänstgöring under vissa förhållanden vid armén
meddelade bestämmelser lämpligen kunna komma i tillämpning å kustartilleriets
personal under all förläggning å fartyg eller båt, bemannad
av kustartilleriets eller för kustartilleriets räkning förhyrd personal; och
synes i enlighet härmed det traktamente, som är avsett att träda i stället
för de nu förekommande mässpenningarna samt portion eller portionsersättning,
böra utgå med 30 procent av den i resereglemente! för ett
dygn stadgade traktamentsersättningen.

Vid granskning av 2. flygkårens räkenskaper för juni månad 1934 hava
revisorerna iakttagit följande.

Enligt en räkenskapen bifogad cirkulärorder den 1 juni 1934, nr G, anbefallde
chefen för 2. flygkåren, att kurs i skärgårdsnavigering skulle
äga rum under tiden 4 juni—10 oktober 1934. Kursen hade till ändamål
att öva personalen vid gång i skärgård, varför under kursen skulle
genomgås reglemente för undvikande av ombordläggning, olika slag av

— 16 —

sjökort saint dessas användning, olika slag av manöver, tilläggningar
samt gång i fyrbelyst led. Övningarna skulle bedrivas inom skärgårdsområdet
Arholma—Landsort. Kursen skulle vara indelad i perioder omfattande
tiden från måndag f. m. till fredag e. m. Såsom ledare kommenderades
vid flygvapnet tjänstgörande kaptenen vid flottan N. G. A.
Unnérus alternerande med löjtnanten vid flygvapnet greve C. O. K.
Sparre. Såsom elever beordrades 3 sergeanter, 2 styrmän, 1 tyghantverkare,
9 furirer och 6 korpraler. Fyra elever skulle medfölja varje gång
och tilldelas ledaren i den mån de kunde frigöras från ordinarie tjänst.
Officerare, som kunde frigöras från ordinarie tjänstgöring, finge medfölja.
Fyra manskap skulle förläggas ombord. Bespisning och inkvartering
för övrig personal skulle ordnas genom ledarens försorg på för
kronan förmånligaste sätt. Erforderlig utrustning för manskapets förläggning
ombord skulle rekvireras genom ledarens försorg.

Av räkenskaperna för juni månad 1934 framgår, att sålunda anbefallda
navigeringsövningar ägt rum dels från den 4 juni klockan 15 till den
8 juni klockan 13, dels från den 11 juni klockan 15 till den 15 juni klockan
12.30.

Kapten Unnérus och löjtnanten vid flottan S. G. E. Adolfsson, vilka
deltogo i den första övningen, hava härför uppburit traktamente med
vardera 74 kronor, eller med 10 kronor för den 4 juni och efter 16 kronor
för tiden 5—8 juni.

För deltagande i andra övningen har utbetalts traktamente till envar
av kaptenen Unnérus och löjtnanten B. Lagerström med 74 kronor.

Såsom elever under övningen den 4—8 juni hade beordrats två korpraler
och en värnpliktig.

För utspisning och förläggning av dessa har utbetalats sammanlagt
99 kronor 77 öre enligt nedanstående specifikation:

juni

4.

A.B. Havshotellet 3 diné .............................

kr.

14: 7 0

»

5.

» » 3 frukost ........................

.... kr. 4: 95

»

5.

» » 3 lunchmatsäck ...........

.... » 9:42

»

5.

Klubbhusrestauranten, Sandhamn, 3 diné

» 11: 60

»

25: 97

»

6.

Klubbhuset, Sandhamn, 3 sovhytter å kr. 2: so + be-

tjäningsavgift, kr. 1: so.............................

»

9: —

»

6.

Klubbhusrestauranten, Sandhamn, 3 frukost kr. 7: 5 o

y>

6.

Furusunds restaurant, 3 diné ....................

... » 11:55

»

19: 05

»

7.

» » 3 frukost ................

... kr. 6:6 0

»

7.

» »3 diné ....................

.... » 11: 55

»

7.

Södergård, Arholma, måltid ........................

... » 6:30

»

24: 45

»

8.

Furusunds restaurant, 3 frukost.................

»

6: 60

Summa kr.

99: 77.

För utspisning och förläggning av elever under

navigeringen den 11—15

juni hava utbetalats följande belopp.

— 17 —

juni 11. Furusunds restaurant, 3 diné............................................ kr. 12:2 5

12. » » 3 frukost ................ kr. 6: 6 o

» 12. » » 3 lunchmatsäck....... » 8:5 o

» 12. Klubbhusrestauranten, Sandhamn, 3 diné .... » 9: 9o » 25: —

» 13. » »3 frukost kr. 6: —

» 13. Stockholms Yachtklubb, Sippsö, 3 lunch » 9: —

» 13. Utö hotell och restaurant, 3 middag............ » 14:85 » 29:8 5

» 14. » » » »3 frukost............ kr. 8:20

» 14. Dalarö hotell och restaurant, 3 middag .... » 12: 75 » 20: 95

» 15. » » inkvartering av 3 manskap.................... » 13:7 5

» 15. » »3 frukost .....................................................» 5: —

Summa kr. 106: 80.

Enligt av övningsledaren i räkenskapen verkställd anteckning har under
tvenne nätter inkvartering på grund av otjänlig väderlek måst ordnas
i land.

Den totala kostnaden för dessa två övningar utgör — inklusive utgift
för bensin med 26 kronor — 528 kronor 57 öre.

Ovanberörda bestämmelser angående ersättning till officerare m. fl.
under tjänstgöring utom förläggningsorten torde för flygvapnets vidkommande
i vissa fall giva anledning till tveksamhet vid tillämpningen.
Vid egentliga flygövningar synes med hänsyn till att allenast ett minimum
av persedlar kunna medföras i flygplanen traktamente böra utgå
med i 1 § fastställda belopp. Vid förekommande övning med trupp å
marken, eller till sjöss synes emellertid förhållandena vid flygvapnet
vara likartade med dem som gälla vid armén eller kustartilleriet. Även

1 sådana fall har hittills vid flygvapnet städse utbetalats traktamente
efter 1 §. Ett visst stöd för denna tolkning har också vunnits genom
kammarrättens utslag den 4 juni 1931 på anmärkning vid 4. flygkårens
räkenskaper för mars månad 1929 (årsboken referat nr 10), ehuru motiveringen
för utslaget icke torde innebära, att officerare och underofficerare
vid flygvapnet under alla förhållanden skola vara berättigade till
den högre traktamentsersättningen efter 1 §.

Medan officerare och underofficerare vid armén och kustartilleriet vid
vanliga övningar med trupp utom förläggningsorten under de tre första
dagarna av en övning icke uppbära något traktamente samt från och med
fjärde dagen endast ett mindre belopp — kapten och löjtnant 3 kronor
40 öre för dag — utgår vid flygvapnets övningar från första dagen fullt
traktamente efter resereglementet (till kapten och löjtnant med 10 kronor
för dag, då inkvartering på kronans bekostnad är anordnad, eljest med
16 kronor per dygn).

Då flygvapnets personal vid övningar av nu ifrågavarande slag icke
synes böra komma i åtnjutande av högre ersättning än den, som i mot 2

— Itev.-bcrättelse äng. statsverket för år t93b. I.

Revisorernas
ntt alande.

— 18 —

svarande fall befunnits lämplig för personalen vid andra försvarsgrenar,
synes ett förtydligande av författningen i nu angivet syfte påkallat.

Frånsett frågan om traktamente till i nu ifrågavarande övning deltagande
officerare synes vid övningarnas planläggning oell ännu mer vid
deras utförande nödig sparsamhet icke iakttagits. Utspisningen av de
tre i varje omgång deltagande eleverna av manskapsgrad har för hel
dag kostat i genomsnitt omkring 24 kronor eller för envar mer än som
utgör vederhörandes traktamentsersättning.

§ 8.

Civilarbete åt
samvetsömma
värnpliktiga.

Revisorerna hava besökt Basarmyren i Fredrika revir, varest samvetsömma
värnpliktiga utföra dikningsarbeten under domänstyrelsens ledning
ävensom de av riksantikvarieämbetet anordnade schaktningsarbetena
inom Falsterbohus ruinområde.

Enligt bestämmelserna i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, må
värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig
orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
i den ordning, värnpliktslagen föreskriver, därest samvetsbetänkligheterna
avse varje tjänstgöring vid krigsmakten, i stället för sådan
tjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning.

Här avsedda värnpliktiga, de s. k. civilarhetarna, äro skyldiga att under
fredstid tjänstgöra ett antal dagar, som med etthundratjugo dagar
överstiger det sammanlagda antalet dagar, varunder tjänstgöring i
fredstid enligt bestämmelserna i värnpliktslagen skolat åligga dem.
Tjänstgöringen skall fullgöras i en följd eller i två omgångar. Vad i
värnpliktslagen stadgas angående till beväringen hörande värnpliktigs
underhåll och förmåner skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn
värnpliktig, vilken erhållit tillstånd att fullgöra tjänstgöring på sätt
ovan sagts. Penningbidrag utgår till sådan värnpliktig med femtio öre
örn dagen under hela tjänstgöringstiden.

För tillämpningen av nu nämnda lag erforderliga föreskrifter äro meddelade
i kungörelsen den 23 december 1925 (nr 516). Enligt denna kungörelse
skall inskrivningsrevisionens beslut avseende tillstånd för värnpliktig
att utföra civilt arbete meddelas lantförsvarets kommandoexpedition.
Civilarbetare inkallas för fullgörande av dem åliggande arbete i
enlighet med i kommandoväg utfärdade bestämmelser. Till grund för
dessa bestämmelser skola läggas till lantförsvarets kommandoexpedition
ingivna uppgifter från de myndigheter, med vilka överenskommelse träffats
örn anordnande av civilt arbete. För värnpliktigas underhåll och
inkvartering m. m. erforderliga medel rekvireras, utbetalas och redovisas
i enlighet med de närmare bestämmelser armé- och marinförvaltningarna
gemensamt hava att utfärda.

— 19 —

Antalet värnpliktiga, vilka under åren 1932, 1933 oell 1934 erhållit tillstånd
att i stället för tjänstgöring vid krigsmakten få fullgöra civilt
arbete för statens räkning utgjorde enligt inhämtade upplysningar respektive
705, 814 och 716.

Beträffande dessa värnpliktigas inkallelse till tjänstgöring hava bestämmelser
meddelats genom särskilda generalorder. Värnpliktiga, som
under visst år erhållit tillstånd att i stället för tjänstgöring vid krigsmakten
utföra civilt arbete för statens räkning, inkallas i regel till tjänstgöring
under närmast påföljande året. Genom generalorder den 18 november
1932 utfärdades sålunda bestämmelser örn inryckning å olika
tider under år 1933 för sådana värnpliktiga, som under 1932 erhållit dylikt
tillstånd oller som tidigare erhållit dylikt tillstånd, men av skilda
orsaker förut icke inställt sig till påbörjande av dem åliggande arbete.
Till domänstyrelsens skogsarbeten inom Hunnebergs revir, Gästriklands
revir, Hamra revir och Volgsjö revir inkallades sammanlagt 208 man,
till vattenfallsstyrelsens arbeten vid olika kraftverk samt vid stamlinjebyggnaderna
380 man, till Uppsala universitets skogsförvaltnings arbeten
15 man, samt till skogsförvaltningens vid östra arméfördelningen arbeten
å Vaxön 6 man. Vidare inkallades genom generalorder den 28 april 1933
till av domänstyrelsen anordnade skogsarbeten inom Gästriklands revir
12 man samt till dikningsarbeten å Basarmyren i Fredrika revir 79 man.
Slutligen inkallades genom generalorder den 2 augusti 1933 10 värnpliktiga
till skogsförvaltningens vid östra arméfördelningen skogsarbeten å
Vaxön.

Sammanlagda antalet värnpliktiga, av huvudsakligen 1932 års klass,
vilka under 1933 inkallats till påbörjande av tjänstgöring, utgör 710.

Av de värnpliktiga, vilka under år 1933 erhållit tillstånd att i stället
för tjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning
hava genom generalorder den 28 september 1933 14 man inkallats
till skogsarbeten inom Gästriklands revir med inryckning vid Mackmyra
i oktober 1933. Genom generalorder den 18 november 1933 utfärdades
bestämmelser för år 1934 beträffande inkallelse till statliga civila arbeten
för värnpliktiga. Sålunda inkallades med inryckning å olika tider
under år 1934 till domänstyrelsens arbeten inom Hunnebergs revir, Gästriklands
revir, Hamra revir, Volgsjö revir och Fredrika revir sammanlagt
220 man, till vattenfallsstyrelsens arbeten vid skogskulturer, kraftverk
och stamlinjebyggnader 271 man samt till skogsförvaltningens vid
Uppsala universitet arbeten 20 man. Vidare inkallades till statens vattenfalls
verks arbeten vid stamlinjebyggnaderna ytterligare 11 man genom
generalorder den 21 december 1933. Till av riksantikvarieämbetet
anordnade schaktningsarbeten inom Falsterbo ruinområde inkallades 40
man genom generalorder den 26 januari 1934 och 7 man genom generalorder
den 6 mars 1934. Genom generalorder den 16 mars 1934 inkallades
15 man till vissa av fortifikationsförvaltningen i Vaxholms fästning an -

20 —

ordnade arbeten med inryckning i juni 1934. Till skogsarbeten inom Gästriklands
revir med inryckning den 10 juli 1934 inbeordrades genom order
den 9 juni 1934 ytterligare 5 man. Genom generalorder den 30 juli och
den 18 augusti 1934 inkallades till riksantikvarieämbetets arbeten värnpliktiga
till ett antal av sammanlagt 47 man med inryckning den 1 september
1934. Slutligen hava till av vattenfallsstyrelsen anordnade arbeten
inkallats ytterligare 70 man med inryckning den 8 november 1934.

Av värnpliktiga, vilka huvudsakligen under år 1933 erhållit tillstånd
att utföra civilt arbete i stället för tjänstgöring vid krigsmakten, hava
alltså 720 man inkallats till tjänstgöring.

Enligt från kommandoexpeditionen inhämtade upplysningar hava 200
samvetsömma värnpliktiga av 1933 och tidigare årsklasser ännu icke inkallats
till tjänstgöring. Antalet av dem, som under år 1935 skola inkallas
till tjänstgöring, utgör alltså tillsammans med de 716 man, som år
1934 hänförts till kategorien civilarbetare, 916 man.

Spörsmålet örn anordnande av arbete åt civilarbetarna gjordes för
några år sedan till föremål för undersökning genom särskilda utredningsmän
(byråchefen i domänstyrelsen C. G. Cassel, ledamoten av Västerbottens
läns kolonisationsnämnd lantbrukaren J. Rehn och ledamoten
av Norrbottens läns kolonisationsnämnd hemmansägaren A. L. Lundström).
När den 22 oktober 1927 frågan örn utredningsmännens tillkallande
förevar inför Kungl. Majit, framhöll dåvarande chefen för försvarsdepartementet,
bland annat, att det främst borde undersökas, huruvida
icke civilarbetarna företrädesvis borde sysselsättas vid sådana arbetsföretag,
som kunde främja landets odling. Departementschefen erinrade,
att av kolonisationskommitténs år 1922 avgivna betänkande framginge,
att staten inom cle nordligaste länen ägde betydande arealer myrmarker,
vilka efter torrläggning med fördel kunde upplåtas för jordbruksändamål.
Utdikning av större sådana marker, anläggande av od
lingsvägar och i begränsad omfattning även utförande av odlingsarbete
syntes vara uppgifter, som väl lämpade sig för civilarhetarna.

Såsom resultat av utredningsmännens undersökningar framlades förslag
innefattande ett program för arbeten under en första femårsperiod.
Förslaget upptog utförande av dikningsarbeten i och för torrläggning
av vissa myrmarker inom övre Norrland, i första hand Basarmyren i
Fredrika socken av Västerbottens län.

Myren omfattar en areal av cirka 3,600 hektar, varav staten ägde omkring
900 hektar, Mo och Domsjö aktiebolag jämte därtill anslutna bolag
cirka 1,100 hektar, medan återstoden cirka 1,600 hektar ägdes av ett flertal
bönder. Myren är belägen ungefär 65 kilometer från Norrfors station
å statsbanan Långsele—Vännäs. Landsvägen Fredrika—Åsele genomlöper
myren på en sträcka av cirka 10 kilometer. Myren ömsintes
till omkring 3A av sin omfattning utav Gideå älv.

Med avseende å den föreslagna utdikningen av Basarmyren anförde

— 21 —

nyssnämnda utredningsmän i skrivelse till chefen för försvarsdepartementet
den 27 mars 1929 bland annat följande:

Efter skriftväxling med de ledande männen inom Fredrika sockens
kommunala myndigheter hade ett sammanträde med de för dikningsföretaget
intresserade anordnats den 25 mars 1928. För avdikningsföretaget
hade förefunnits ett allmänt och synnerligen stort intresse, men i fråga
örn sättet för avdikningens utförande hade åsikterna betydligt gått isär.
Utredningsmännen hade framlagt förslag, att hela. den för avdikningen
lämpade arealen skulle för en tid samlas i statens hand, avdikas och därefter
på vissa villkor överlämnas till kommunen. Detta förslag hade
upptagits synnerligen välvilligt av ungefär hälften av de närvarande såsom
markägare direkt intresserade. Mo och Domsjö aktiebolag hade utfäst
sig att till staten skänka ungefär 450 hektar bolaget tillhörig mark,
vilken omedelbart angränsade till kronoparken Storberget. Vid sammanträdet
hade någon överenskommelse icke kunnat träffas med de enskilda
markägarna och fortsatta underhandlingar hade givit enahanda resultat.

Sedan statens lantbruksingenjör i Västerbottens län (södra delen) P. E.
Svensson verkställt en förberedande undersökning örn Basarmyrens lämplighet
för utdikning samt den 18 juni 1928 avgivit utlåtande i frågan,
hade utredningsmännen utverkat förordnande för Svensson att upprätta
plan och kostnadsberäkning för avdikning av Basarmyren. Den areal,
förrättningen skulle omfatta, hade angivits såsom dels vissa delar av
kronoparken Storberget, dels förenämnda areal av cirka 450 hektar Mo &
Domsjö aktiebolag tillhörig mark.

Med nämnda bolag hade nämligen dåmera förelegat skriftligt upprättat
avtal örn överlåtande till staten utan vederlag i penningar av nämnda
område, under förutsättning att dikningsföretaget komme till stånd.
Enär bolaget hade uttalat en önskan att från detta område avskilja några
mindre närmast Gideåälven belägna delar, hade bolaget under sommaren
1928 låtit verkställa avstyckningsförrättning för sagda ändamål. Sedan
sådan förrättning ägt rum, skulle nytt skriftligt avtal upprättas.

Beträffande själva avdikningsförrättningen hade det sedermera befunnits
nödigt att låta densamma handläggas såsom laga förrättning jämlikt
10 kap. vattenlagen. På framställning av utredningsmännen hade
domänstyrelsen såsom företrädande Kungl. Majit och kronan i fråga örn
kronoparken Storberget inträtt såsom sökande. Mo & Domsjö aktiebolag
hade befullmäktiga! utredningsmännens ordförande att vara ombud för
dem beträffande de fastigheter, som berördes av gåvoavtalet till kronan.

Den laga förrättningen hade avslutats den 30 november 1928 och hade
tagit åt sig laga kraft den 30 januari 1929.

Genom de föreslagna avdikningsåtgärderna hade den kronan tillhöriga
marken ansetts erhålla ett med 50,289 kronor förbättrat värde och
den till kronan villkorligt skänkta marken ett förbättrat värde av 31,250
kronor. För uppodling till äng och eventuellt åker hade å dessa områden
beräknats erhållas 348.22 hektar samt för skogsbörd cirka 000 hektar
nu så gott som värdelös myr.

Lantbruksingenjören Svensson hade uttalat, att de till utdikning föreslagna
delarna av myren visserligen icke tillhörde de blista myrområdena
inom södra lappmarken, men dock vore bättre än medeltalet av de
med statsunderstöd dikade myrarna i denna del av landet. Någon bättre
myr av jämförbar storlek och i lika gott läge torde svårligen kunna uppletas
därstädes. Den vid myren belägna odlingsbara fastmarken hade

22 _

även sådan omfattning, att ett utnyttjande av myrens odlingsmöjligheter
kunde ske, utan att jordbruket helt behövde baseras på myrodling, vilket
icke syntes vara av ringa betydelse. Efter socknens förhållande måste
såväl större delen av myren som ock en stor del av kringliggande fastmark
anses vara av god beskaffenhet samt dess dikning och odling av
stor betydelse.

Med skrivelse i mars 1929 hade Mo & Domsjö aktiebolag överlämnat i
två exemplar upprättade avtal, dagtecknade den 2 i nämnda månad, angående
överlåtande till kronan utan kontant vederlag av vissa områden,
avstyckade från bolaget tillhöriga fastigheterna litt. Nb och litt. Gcb i
Tallsjö by.

Utredningsmännen lingö livligt tillstyrka, att den föreslagna avdikningen
komme till utförande genom civilarbetare.

Länsstyrelsen i Västerbottens län hade i skrivelse den 19 november 1928
vitsordat den allmännyttiga karaktären av Basarmyrens toi-rläggning,
dels ock i skrivelse den 20 juni 1932 framhållit önskvärdheten av att
ifrågavarande arbete snarast måtte påbörjas. I sistnämnda skrivelse
hade vidare anförts, att, då torrläggningsföretaget hade en betydande
omfattning, skulle ett stort antal civilarbetare där kunna för lång tid
framåt erhålla arbete. Myrkomplexets torrläggning skulle för bygden
vara av den allra största betydelse och medverka icke blott till jouloch
skogsbrukets utveckling utan förvisso även till klimatets förbättrande,
alldenstund trakten torde vara den mest vattensjuka och försumpade,
sorn förekomma i Västerbottens län. Sedan denna torrläggning fullbordats,
torde med visshet kunna förväntas, att ett stort fält för produktiv
ve Ensamhet vunnits. Ett synnerligen gagneligt företag erbjödes sålunda,
vilket utan svårighet syntes kunna igångsättas för beredande av nyttigt
arbete åt civilarbetarna. Då därtill komme, att arbetet icke berövade
andra arbetare sysselsättning utan i stället vore ägnat att skapa arbete
och framtida utkomst åt andra, syntes det länsstyrelsen, att starka skäl
talade för att företaget så snart som möjligt igångsattes.

I proposition nr 131 till 1933 års riksdag anförde chefen för försvarsdepartementet,
bland annat, att antalet civilarbetare under senaste året
avsevärt ökats. Denna ökning nödvändiggjorde, att nya arbetsplatser
öppnades för dessa värnpliktiga. Företagen utredning hade givit vid
handen, att utdikning av Basarmyren skulle för bygden bliva till stort
gagn, liksom ock att användandet av civilarbetare för företagets utförande
icke komme att medföra intrång i ortsbefolkningens möjligheter
till arbetsförtjänst. Vid sådana förhållanden hade departementschefen
ansett angeläget, att arbeten med civilarbetare igångsattes för torrläggning
av de i förut berörda dikningsföretag ingående områdena av Basarmyren.

Det hade befunnits önskvärt, att en kontingent av omkring 100 man
bereddes sysselsättning vid ifrågavarande torrläggningsföretag. Med
denna arbetsstyrka beräknades, enligt av domänstyrelsen lämnad upp -

— 23 —

gift, att företaget kunde utnyttjas under en tid av omkring fem år framåt.
därvid förutsattes, att arbetet årligen såsom regel påginge under tiden
1 juni_15 oktober eller samma tid, som motsvarande arbeten å Tallback myren

inom Volgsjö revir bedreves.

Arméförvaltningens fortifikations- oell intendentsdepartement hade,
efter erhållen anmodan, i skrivelse den 21 januari 1933 framlagt kostnadsutredning
för ordnande av förläggning på ort och ställe för omkring
100 man Enligt denna utredning beräknades kostnaderna för erforderliga
barackbyggnader (av flyttbar typ) m. m. till 25,600 kronor samt kostnaderna
för vissa materiel- och inventarieanskaffningar jämte transporter
till 5,900 kronor. Sammanlagda medelsbehovet skulle alltså utgöra
31,500 kronor. Departementschefen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen, att för ordnande av viss förläggning för samvetsomma
värnpliktiga i riksstaten för budgetåret 1933/1934 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett extra reservationsanslag av 31,500 kronor.

Riksdagen biföll genom skrivelse nr 98 Kungl. Maj:ts förslag.

Med anlitande av sålunda anslagna medel hava uppförts manskaps-,
köks-, matsals- och förmansbaracker för en totalsumma av 27,448 kronor.

Den till Basarmyren förlagda värnpliktsstyrkan, vilken varit beräknad
till 100 man såväl under år 1933 som 1934, har på grund av meddelade
uppskov och av annan anledning ändrade värnpliktsf erhållande n
icke varit fulltalig och utgjorde år 1933 79 man samt år 1934 77 man.
Tjänstgöringen fullgöres i två omgångar, enär arbetet å diknmgsföretaget
pågår endast under tiden 1 juni—15 oktober.

Arbetschef för avdikningsarbetena å Basarmyren är jägmästaren i
Fredrika revir. Denne ombesörjer nämnda värnpliktigas underhåll, inkvartering,
avlöning m. m. och är i detta avseende direkt underställd
kungl, arméförvaltningens olika departement och sjukvårdsstyrelse, dock
med den inskränkningen, att arbetschefen beträffande rekvisition av proviant,
materiel samt förskottsmedel ävensom beträffande redovisningars
avgivande m. m. äger i första hand hänvända sig till vederbörande truppförbandschef.
Till sitt biträde har jägmästaren jämlikt kungl, brev rätt
att anställa ett förvaltningsbiträde, två arbetsledare — en för en tid av
högst 4 V* månader samt en för en tid av högst 2 månader — och en köksföreståndarinna,
vilka avlönas från anslag under fjärde huvudtiteln. Från
Västerbottens regemente äger jägmästaren rekvirera materiel för förläggningen,
utredning för tillagning av provianten samt för utspisningen
ävensom rengöringsmedel. Proviantartiklar, som tåla magasinering, rekvireras
av arbetschefen från truppförbandet, varvid fraktkostnaderna betalas
av mottagaren, övriga artiklar upphandlas av arbetschefen i orten
till för kronan fördelaktigaste pris. Förplägnaden utgår med en tillagad
portion per man och dag, sammansatt enligt av arbetschefen uppgjord
utspisningsstat, vilken i näringsvärde skall vara överensstämmande med
vid vederbörande truppförband gällande utspisningsstat. Därest arbets -

— 24 —

platsen är belägen på sådant avstånd från den ordinarie utspisningslokalen,
att visst mål måste intagas å arbetsplatsen, får i oell för portionens
förstärkande beräknas ett tillägg å för förläggningen gällande medelportionspris
örn högst 15 procent.

Materiel får lagas å regementets verkstäder eller, örn det befinnes mera
ekonomiskt, genom jägmästarens försorg i orten.

Tvätt utföres vid regementets tvättinrättning.

Från regementets kassaförvaltning erhåller arbetschefen erforderliga
förskottsmedel för kostnadernas gäldande. Dessutom tillhandahåller regementet
erforderliga redovisningsblanketter, avlöningslistor m. m.

För bestridande av samtliga enligt ovan uppkommande kostnader äger
ai betschefen från truppförbandets kassaförvaltning utbekomma erforderliga
förskottsmedel. Medelsredovisning upprättas för månad och överlämnas
till kassaförvaltningen. Redovisningarna översändas sedermera
till arméförvaltningen för granskning å de olika departementen. Samtliga
verifikationer skola vara vederbörligen attesterade och försedda med
granskningsbevis och är arbetschefen ansvarig såväl för räkningarnas riktighet
som ock för deras likvidering.

Beträffande av dikning sarbetenas planläggning och kostnadsberäkning
hava upplysningar inhämtats från jägmästaren i Fredrika revir.

Företaget avser utdikning dels av myrens sydöstra hörn och dels ett
större område, beläget i mitten av myren och å ömse sidor av landsvägen
mellan Fredrika och Åsele.

Den av dikningen påverkade arealen uppgår till 1,134 hektar.

Det uppstakade dikessystemet utgör avloppsnät, varigenom endast åstadkommes
en grov uppdelning av torvmarken men icke myrens fullständiga
torrläggning. Vissa diken äro avsedda till avtappning av sjöar och tjärnar.
Lutningsförhållandena äro mestadels tämligen dåliga. Basarmyren
är till större delen kringfluten av Gideåälven, som under detta sitt lopp
är tämligen »spak». Möjligen måste framdeles någon sprängning ske i
älven för att dikessystemen skola kunna draga ut bättre. Dikesnätet fåren
längd av 77,038 meter med en uppschaktad massa av 175,259 kubikmeter
eller 2.3 kubikmeter per längdmeter, vadan efter dosering 1:1 medeldjupet
är 1.4 meter och medeldagbredden 3.i meter. Kostnaden, beräknad efter
70 öre per timme, uppgår till 123,010 kronor jämte 12,290 kronor för
oförutsedda utgifter eller tillhopa 135,300 kronor. Då kostnaden enligt
vad förut nämnts är baserad på 70 öre per timme, skulle arbetstiden belöpa
sig till 175,730 timmar eller 21,966 dagsverken å 8 timmar. En genomsnittlig
dagsprestation skulle sålunda vara en uppschaktad massa av
8 kubikmeter.

Vid bedömande av arbetsresultatet måste hänsyn tagas till vissa inverkande
förhållanden. Under ar 1933 ombesörjdes en del av bestyren med

förläggningens ordnande av de värnpliktige (20 man under tiden 1_10

juni). Under detta år bortgick dessutom en ej oväsentlig tid med anled -

— 25 —

ning av sommarens skogseldar. Därjämte kunde icke alla lag placeras,
förrän vissa huvudavlopp blivit färdiga. Under åren 1933 och 1934 hade
dessutom såsom handräckning och för specialarbeten viss del av styrkan
(smeder och snickare, skrivhjälp åt förvaltningsbiträdet och arbetsledaren
samt postbud och dylikt) varit avdelad. Möjligheten av att vid av värnpliktig
ådagalagt gott uppförande tilldela honom tjänstledighet hade dessutom
i regel kunnat beaktas. Vidare inverkade antalet sjukdagar, vilka
dock under år 1934 varit i påfallande nedgång i jämförelse med föregående
år. Resultatet av under år 1933 utfört dikningsarbete utgjorde 4,093
Ian grim eter och 7,557 kubikmeter till ett värde av 5,o00 kronor samt av
under år 1934 utfört arbete 11,932 längdmeter och 26,295 kubikmeter till
ett värde av 19,740 kronor.

Arbetseffekten i förhållande till normalprestation av yrkesskicklig dikningsarbetare
utgjorde under åren 1933 och 1934 för religiöst samvetsömma
40 procent respektive 59.5 procent och för etiskt samvetsömma 20
procent respektive 59.5 procent.

Under år 1934 hade antalet ackordsdagsverken utgjort 5,924 st., motsva -

rande vid normalprestation och åttatimmarsdag 3,525 st.

Värdet därå utgjorde efter 5 kronor 60 öre................ kronor 19,740

Därtill kommer värdet av under år 1934 verkställd rensning
och sprängning i 1933 års diken, 173 dagsverken (å 59.5 %

X5.go) .................................................. * 570

varför värdet av under år 1934 utfört arbete utgjort...... » 20,310.

Under år 1933 var skillnaden stor mellan arbetsprestationer för jordbruks-
och skogsarbetare i förhållande till industri- och andra arbetare
samt för religiöst samvetsömma.

Under år 1934 hade skillnaden i båda fallen knappast varit märkbar
och lika arbetsprestationer hade i huvudsak kunnat utföras av alla.

Domänstyrelsens äldre förläggningar för civilarbetare äro belägna inom
Hunnebergs, Gästriklands, Hamra och Vilhelmina (förut Volgsjö) revir.
Arbetena äro underställda jägmästarna i respektive revir. Den direkta
tillsynen å varje arbetsplats utövas av en extra kronojägare, vilken avlönas
av domänverket.

För ombesörjande av förvaltningsbestyren och mathållningen finnas
anställda förvaltningsbiträden och köksföreståndarinnor, avlönade fran
fjärde huvudtitelns anslag.

Arbetena inom Hunnebergs revir började 1922. De arbeten, som här
anvisats civilarbetarna å kronoparken Halle-Hunneberg hava — såsom
fallet är med övriga av domänstyrelsen anordnade arbeten, som anvisats
de samvetsömma värnpliktiga — till större delen utgjorts av sådana arbeten,
som med all sannolikhet måst i väsentlig utsträckning anstå under
längre tid framåt, därest ej dessa värnpliktigas arbetskraft stått till
förfogande. Arbetena hava sålunda till stor del legat utanför det normala
arbetsprogrammet. Domänstyrelsen utför å kronoparken Halle -

— 26 —

Hunneberg bland annat kostsamma omläggningar av vissa branta utförsvägar.
För de värnpliktigas förläggning ha övertagits av statens
järnvägar uppförda baracker och marketenteribyggnad, vilka iståndsatts
för en kostnad av 13,000 kronor med anlitande av anslag från fjärde
huvudtiteln. Här sysselsättas samtidigt 70 civilarhetare, vilka fullgöra
sin tjänstgöring i en följd med början 1 april samt uppehåll en månad
vid jul.

Inom Gästriklands revir utföras sedan 1923 huvudsakligen väg- och dikningsarbeten
å kronoparken Mackmyra. De här förlagda civilarbetarna
fullgöra hela sin tjänstgöring i en följd, men för förläggningens fullständiga
utnyttjande inkallas nya grupper 4 å 5 gånger årligen, så att kär
finnes en kontinuerlig styrka av omkring 60 man. Som förläggning har
med anlitande av anslag under fjärde huvudtiteln iståndsatts ekonomibyggnaden
vid den å kronoparken belägna gården Sunnanås.

Skogsarbetena inom Hamra revir började 1922. Här finnes en huvudförläggning
vid Svartåvallen å kronoparken Hamra samt mindre förläggningar
i längre bort belägna skogsstugor. Arbetena, som huvudsakligen
avse vägbyggnad och dikning, pågå under tiden 15 maj—15 november
med en arbetsstyrka av högst 90 man.

Inom Vilhelmina (förut Volgsjö) revir hava arbeten anordnats för samvetsömma
värnpliktiga genom utdikning av Tallbackmyren å kronoparken
Torvsjöån med början år 1929. Här äro 30 man förlagda i tre flyttbar
a bai acker. Arbetet pagar under tiden 1 juni—15 oktober och avser
väganläggningar och dikning.

Beträffande de civilarbetare, som äro sysselsatta vid av vattenfallsstyrelsen
anordnade arbeten hava inhämtats följande upplysningar.

Civilarbetarna lia hittills använts till i huvudsak följande slag av arbeten: 1.

Arbeten, som icke kunna sägas vara absolut nödvändiga och som
icke kunna betecknas som direkt produktiva. Hit räknas uppsnyggningsarbeten
vid kraftstationer och transformatorstationer samt på styrelsens
egendomar, såsom planeringar, planteringar, röjningar, släntbeklädnader,
vägjusteringar etc,

2. Nyanläggningar eller förnyelser, som icke hade kommit till utförande,
eller i varje fall fått anstå flera år, örn betald arbetskraft skulle
anlitats. Hit räknas till exempel skogs- och dikningsarbetena vid Nynäs.

3. Stolpimpregnering samt lastning och lossning av stolpar med dithörande
arbeten i Åsbro. Anläggningen i Åsbro har från början skötts
med civilarbetare.

4. Målning av järnstolpslinjer jämte samtidigt utbyte av enstaka skadade
järndelar ävensom samtidig lagning av enstaka fundament.

För målning av järnstolpslinjer finnes icke vid vattenfallsstyrelsen
anställd särskild eller lämplig personal. Denna målning är ett sommararbete,
som återkommer periodvis. Arbetet är fördelat över mycket stora

sträckor. Det skulle erbjuda vissa svårigheter att med målning sysselsätta
någon särskild, fast arbetarstam. Arbetet är av den art, att det
synnerligen väl lämpar sig för civilai''betare, bland annat därför att det
kräver en relativt liten befälsstyrka, samtidigt som arbetsresultatet allätt
att exakt beräkna.

5. Skogsröjning vid nybyggda och äldre linjer. Denna har tidigare huvudsakligen
utförts av jordägarna själva, men det bereder vissa fördelar
att utföra detta arbete i en följd efter hela linjen och med eget befäl,
ty därigenom minskas väsentligt den risk för driftstörning, som förefinnes
vid fällning av träd i närheten av spänningsförande ledning.

6. Diverse mindre underhållsarbeten, målning, underhåll av vägar och
dylikt vid sekundär- och tertiärstationer.

7. Transport-, förberedelse- och efterarbeten vid byggande av kraftledningar
och transformatorstationer (skogsröjningar, stakningar, vägbyggnader,
snöskottning, lagning av gärdesgårdar, hopsamling av kilsten,
transport- och förrådsarbeten etc.).

Beträffande kostnaderna för förplägnad och inkvartering av civilarbetarna
jämte övriga kostnader för desamma hava revisorerna inhämtat
vissa upplysningar. Kostnad erna hava inom vattenfallsstyrelsen beräknats
med ledning av dels utbetalda ersättningar för kost och logi, dels
inhämtade yttranden från det underbefäl, som handhaft det största antalet
värnpliktiga.

De civilarbetare, som tilldelats vattenfallsstyrelsen, hava under de sista
tre åren i genomsnitt fördelats på arbeten av följande art:

Arbeten med ofta förekommande förflyttningar .................. 59 %

» » » relativt längre varaktighet .................... 23 %

» » » ständig varaktighet............................ 18 %

100 %

Praktiskt taget alla civilarbetarna inackorderas i bondgårdar. Ofta
får härvid vattenfallsstyrelsen tillhandahålla sängutredning etc., särskilt
då antalet värnpliktiga är relativt stort. Då arbetet är av sådan art, att
ständiga förflyttningar måste företagas, till exempel målningsarbeten på
linjer, blir inackorderingstiden dels kort, dels kan den ej på grund av väderlekens
inflytande bestämmas på förhand. Inackorderingspriset blir
därvid relativt högt. Det har visat sig, att det stundom även kan vara
synnerligen besvärligt att inackordera ett större antal värnpliktiga på
samma plats, örn till exempel befolkningen är upptagen av jordbruket
eller örn bebyggelsen är gles. Därvid får antingen högre pris betalas eller
också få de värnpliktiga spridas över ett större område, varvid de
antingen måste transporteras i bil till och från arbetsplatsen eller också
tillhandahållas cyklar.

I allmänhet har vattenfallsstyrelsen under de senaste åren kunnat för
de värnpliktiga erhålla inackordering av kortare varaktighet på lands -

— 28 —

bygdea för 2 kronor 75 öre per dag samt i närheten av städer eller tätare
bebyggda orter för 3 kronor per dag. I genomsnitt kan man räkna
med 2 kronor 90 öre per dag.

Vid arbeten av relativt längre varaktighet kan inackordering vanligtvis
numera erhållas för en kostnad av 2 kronor 50 öre per dag.

Vid arbeten av ständig varaktighet på en och samma plats torde kostnaden
kunna beräknas till 2 kronor ä 2 kronor 25 öre per dag, i medeltal
2 kronor 15 öre per dag. I vissa fall hava civilarbetarna därvid förlagts
i byggnad, tillhörande styrelsen, varvid sängutrustning etc. hyrts
från närmaste regemente.

Med nämnda siffror får man

59 % å 2: 90 kronor per dag — 1: 72 kronor per dag

23 X a 2:50 » » » — 0:5 8 » » »

18 X å 2: 15 » » » —0:39 » » »

100 % per dag — 2:6 9 kronor per dag

Kostnaden för kost och logi har därför varit cirka 2 kronor 70 öre per
dag. För bestridande av dessa kostnader erhåller vattenfallsstyrelsen
2 kronor 75 öre per man och dag från arméförvaltningen, varav 2 kronor
25 öre hänföras till förplägnad och 50 öre till inkvartering.

Till civilarbetarna utbetalas även avlöning med 50 öre per dag samt
23 öre per dag i beklädnadsersättning, då egna kläder användas i arbetet,
vilket nästan undantagslöst är fallet. Slutligen utbetalas sjukvårdskostnader
samt i enstaka fall familjeunderstöd. För bestridande av dessa
kostnader erhåller vattenfallsstyrelsen av arméförvaltningen följande belopp: -

För kost och logi ................ 2: 75 kronor per man och dag

» penningbidrag ............ 0:50 » » » » »

» beklädnadsersättning . 0: 23 » » » » »

» sjukvårdskostn. verkl.
kostn, som ung. motsvarar
........................ 0: 05 » » » » »

» familjeunderstöd verkl.
kostn, som ung. motsvarar
..................... 0: 01 » » » » »

medeltal för de
tre senaste åren

Summa 3: 54 kronor per man och dag

Utöver dessa kostnader bestrider arméförvaltningen kostnaderna för
civilarbetarnas resor vid in- och utryckning jämte hemförlovning unde»
jultiden. Kostnaderna för civilarbetarnas resor mellan olika arbetsplatser
ersättas av vattenfallsstyrelsen.

Såsom förut nämnts hava samvetsömma värnpliktiga även varit sysselsatta
med av Riksantikvarieämbetet anordnade arbeten. Sedan ämbetet
lämnat lantförsvarets kommandoexpedition anvisning på vissa inom
ämbetets verksamhetsområde fallande arbetsuppgifter, vilka lämpligen
kunde utföras med samvetsömma värnpliktiga som arbetskraft, har ge -

— 29 —

nom kommandoexpeditionens försorg värnpliktiga ställts till ämbetets förfogande
för utförande av huvudsakligen schaktnin g sarbeten på följande
platser:

Falsterbohus slottsruin,

Månstorps gavlars slottsruin,

Lindholmens slottsruin (dessa tre i Skåne) samt

Sundholmens slottsruin (i Västergötland).

Arbetena i Falsterbohus hava bedrivits i två perioder, den första under
vintern och våren 1934, den andra påbörjad hösten 1934. Under den
första perioden sysselsattes cirka 40 man, och under den senare cirka 60
man. Arbetet har bestått i bortschaktning av fyllningsmassor inom ruinområdet
samt därjämte omfattat viss murning och betonggjutning.

De värnpliktiga hava under större delen av arbetstiden inkvarterats på
Falsterbohus hotell, vilket under den döda säsongen haft möjlighet att
ordna förläggningen inom ramen för beräknad kostnad, 3 kronor per man
och dag. För inkvarteringen ha delvis använts betjäningens rum. I varje
Tinn hava lagts två till fyra man. Befälet över de värnpliktiga har helt
utövats av en verkmästare, vilken samtidigt varit arbetsledare på platsen.
Denne har likaledes varit inkvarterad på hotellet.

Arbetena vid Månstorps gavlar hava bedrivits under sommaren 1934
med 12 man, vilka inkvarterats i ett gemensamt logement. Uppgiften har
här varit att verkställa schaktningar i vallgravsanläggningen. Arbetsledaren
har jämväl utövat tillsynen över de värnpliktiga.

Vid Sundholmens slottsrum hava under sommaren 1934 sysselsatts 11
man, vilka ägt att avlägsna rasmassor från ruinen samt påbörja en konservering
av kvarstående murar. Arbetsledaren har jämväl utövat tillsynen
över de värnpliktiga. De värnpliktiga hava inlogerats i en flygelbyggnad
vid Lindholmens gård, 7 i ett rum, 4 i ett annat. Arbetsledaren
bär bott i samma byggnad.

Vid Lindholmsutgrävningen 1934 hava sysselsatts 12 man, vilka disponerat
ett loft ovanpå en kombinerad magasins- och vagnstallbyggnad å
S. Lindved. Av de 12 värnpliktiga disponerades för arbetet i ruinen 10
man, de 2 andra voro för hela tiden avdelade, den ene som kock, den
andre som inköps- och avlöningsintendent för både styrkorna i Lindholmen
och vid Månstorps gavlar.

Arbetet bestod i röjning av träd- och buskvegetation, schaktning av jord
ävensom, under direkt uppsikt, fingrävning i kontakt med funna ruinpartier,
sållning och slamning av utgrävd jord, bortforsling i skottkärror
av jorden. Principen för fördelningen av kostnaderna för de i riksantikvarieämbetets
regi utförda arbeten, vid vilka samvetsömma värnpliktiga
beretts sysselsättning, har varit att alla med de värnpliktigas resor,
uppehälle, sjukvård, tvätt m. m. förenade utgifter bestritts från militära
anslag, medan arbetsledning, materiel och dylikt bekostats genom
ämbetet. Efter träffad överenskommelse med kommandoexpeditionen har

1931/1932

1932/1933

1933/1934

1 Truppförband
(stab)

Arbetsföretag

Antal tjänst-göringsdagar
för samvets-

Sam-

vets-

ömma

Övriga

värn-

plik-

tiga

Mer-

kost-

Antal tjänst-göricgsdagar
för samvets-

Sam-

vets-

ömma

Övriga

värn-

plik-

tiga

Mer-

kost-

Antal tjänst-göringsdagar
för samvets-

Sam-

vets-

ömma

Övriga

värn-

Mer-

kost-

ömma värn-

värn-

nåd

ömma värn-

värn-

nåd

ömma värn-

värn-

piik-

nåd

1

pliktiga

pliktiga

pliktiga

pliktiga

pliktiga

pliktiga

tiga

Södra skånska in-

Riksantikvarieäm-

3,895

248.2

68.0

180.2

fanteriregementet
(I. 7)

betets arbeten

Bohusläns rege-

Domänstyrelsens

15,328

93.8

74.2

19.6

15,596

84.7

66.2

18.6

15,186

75.7

72.1

3.6

mente (I. 17)

arbeten å Halle-Hunneberg

Östra arméfördel-

Skogsarbeten å

—

—

—

—

974

249.4

‘70.2

179.2

3,044

243.9

173.9

170.0

ningens stab

Vaxön

Upplands rege-

Uppsala univers!-

—

—

—

—

2,493

101.o

72.3

28.7

4,395

111.4

74.1

37.3

mente (I. 8)

tets skogsförvalt-ningsarb.

Jämtlands fältjägar-

Domänstyrelsens

3,517

139.0

82.9

66.1

3,646

130.8

75.9

54.9

4,004

134.7

76.1

58.6

regemente (I. 5)

arbeten inom

Vilhelmina (Vol-sjö)

Dalregementet (1.13)

Domänstyrelsens

8,059

132.8

77.8

54.6

11,982

111.9

72.4

39.6

12,474

119.4

76.2

43.2

arbeten inom
Hamra revir

Hälsinge regemente

Domänstyrelsens

17,518

114.1

79.0

35.1

17,344

117.6

72.1

45.6

18,302

109.6

71.9

37.7

(I. 14)

arbeten inom
Gästriklands revir

Västerbottens rege-

Domänstyrelsens

—

—

_

1,645

123.8

82.9

40.9

10,057

87.2

82.5

4.7

mente (b 20)

arbeten inom

Fredrika revir

Medelkostnad

44,422

112.3

75.c

36.7

53,680

109.5

72.8

36.7

71,357

115.7

75.5

40.2

1 Medelkostnad för Östra arméfördelningens truppförband.

31 —

ämbetet ordnat inkvartering för en kostnad av högst 3 kronor per dag
och person, varav i redovisningshänseende 2 kronor 50 öre hänföras till
förplägnad och 50 öre till inkvartering. Sjukvården har ombesörjts genom
ortens provinsialläkare till gängse taxa.

Erfarenheterna av samvetsömma värnpliktigas användning för arbeten
av här ifrågavarande art betecknas av ämbetet såsom gynnsamma.

Vissa uppgifter, som eljest icke inom rimlig tid kunnat utföras, hade genom
tillgången till denna kostnadsfria arbetskraft kunnat påbörjas, även
örn det för riksantikvarieämbetet varit förenat med vissa svårigheter att
anskaffa medel till täckande av de kostnader, vilka måste vara förbundna
med dessa vid sidan örn det ordinarie arbetsprogrammet liggande företag.

Vidstående tabell, grundad på av arméförvaltningens intendentsdepartements
tekniska revision lämnade uppgifter, utvisar för budgetåren
1931/1932, 1932/1933 och 1933/1934 medelkostnaden per tjänstgöringsdag för
förplägnad dels av de samvetsömma värnpliktiga med undantag av dem,
som sysselsättas vid av vattenfallsstyrelsen anordnade arbeten, dels av
övriga värnpliktiga vid de truppförband respektive den stab, till vilka
de olika kontingenterna av samvetsömma värnpliktiga i ekonomiskt hänseende
varit hänförda.

De totala kostnaderna för de samvetsömma värnpliktiga (civilarbetarna)
utgjorde under budgetåret 1931/1932 303,779 kronor 93 öre, under budgetåret
1932/1933 357,175 kronor och under budgetåret 1933/1934 402,350 kronor
71 öre eller under de tre budgetåren sammanlagt 1,063,305 kronor
64 öre.

Huru dessa kostnader fördela sig å de olika arbetsstyrkorna respektive
anslagstitlarna framgår närmare av nedanstående uppställningar.

Av den av revisorerna framlagda utredningen beträffande civilarbete Revisorernas
åt samvetsömma värnpliktiga framgår, att årligen ett stort antal dylika uttalandevärnpliktiga
uttages för civilarbete samt att antalet till och med varit
så stort, att arbetstillfällen icke kunnat beredas hela det antal, som årligen
stått till förfogande. En följd härav har också blivit, att kostnaderna
för ifrågavarande arbete under de senaste åren utvisar en fortgående
stegring, samt att utgifterna för budgetåret 1933/1934 uppgå till icke
mindre än 402,350 kronor 71 öre.

Beträffande valet av arbeten för de samvetsömma värnpliktiga har erfarenheten
givit vid handen, att svårigheter förefunnits att erhålla sådana
arbeten, som äro för detta ändamål lämpliga. Enligt revisorernas mening
äro arbeten med utdikning av i de nordligaste länen belägna myrmarker,
av vilka kan utvinnas mark, lämplig till skogsbörd och odling,
sådana, som i främsta rummet böra här ifrågakomma, då dessa företag
uppvisa flera företräden framför övriga ifrågakommande arbeten. Genom
arbetets förläggande till dessa trakter göres i allmänhet ej intrång
på ortsbefolkningens arbetstillfällen. Förläggnings- och arbetsförhållan -

Sammandrag av kostnader för samvetsömma värnpliktige å tit. 339 (mathållning).

Budgetår

Antal

tjänstg.-

dagar

I 7

I 17

Östra

arméf.

stab.

I 8

I 5

I 13

I 14

1 20

Vatten-

fallssty-

relsen

Summa

kronor

1931/1932 ...............

116,130

_

_

14,371

26

_

4,888 89

10,663

58

19,981

14

181,227

30

231,132

17

1932/1933 ...............

137,881

—

—

13,214

02

2,429

30

2,518

68

4,769 94

13,412

86

20,389

01

2,036

92

212,285

_

271,055

28

1933/1934 .............

159,735

9,667

25

11,495

5 7

7,425

50

4,897

62

5,391

41

14,898

09

20,054

87

8,767

81

223,731

10

306,326

72

Summa

413,846

9,667

25

39,080

86

9,854

80

7,416

3n

15,050

24

38,972|o8

60,424

52

10,804

78

617,243

40

808,514

12

Antal tj.-dagar .........

_

3,895

46,110

4,018

6,888

11.167

32.515

53.164

11.702

244.387

413.846

Medelkostnad per tj.-

dag öre ...............

—

248.2

84.8

245.2

107.7

134.8

119.9

113.7

92.3

252.6

195.4

Sammandrag av kostnader för samvetsömma värnpliktige å tit. 343 (munderingsutrustning).

Budgetår

Antal

tjänstg.-

dagar

I 7

I 17

Östra

arméf.

stab.

I 8

1 5

I 13

1 14

I 20

Vatten-

fallssty-

relsen

Summa

kronor

1931/1932 ...............

1932/1933 ...............

1933/1934 .............

Summa

116,130

137,881

159,835

771

4"

3,525

3,587

3,101

44

08

09

227

705

47

64

548

988

_

5 5

31

818

799

933

09

82

as

1,764

2,748

3,041

40

73

06

3,992

3,957

4,174

11

38

96

376

2,180

28

40

16,207

19,029

20,081

64

0 5

76

26,307

31,273

35,977

68

86

96

413,846

771

40

10,213

61

933 11

1,686|«6

2,550 7 4

7,554

19

12,124 45

2,556

68

55,318

4 5

93,559

49

Sammandrag av kostnader för samvetsömma värnpliktige & tit. 347 (kasernutredning).

Antal

Östra

Budgetår

tjänstg.-

I 7

I 17

arméf.

I 8

15

I 13

I 14

1 20

fallssty-

Summa

dagar

stab.

reisen

kronor

1931/1932 ...............

116,130

1932/1933 ...............

137,881

—

—

—

—

—

99

72

—

—

_

_

_

199

81

299

68

1933/1934 ...............

159,835

—

26

50

—

—

180

80

65

70

47

5 6

33

98

98

59

—

—

453

07

Summa

413,846

—

_

26

B0

- —

280

62

65

70

47

66

33

93

298

40

752

60]

Rev.-berättelse ang. statsverket för år 193b.

Sammandrag av kostnader för samvetsömma värnpliktige & tit. 349 (förpltignadsutredning),

Budgetår

Antal
tjänstg.-j dagar

I 7

I 17

Östra

arméf.

stab.

I 8

I 5

I 13

I 14

1 20

Vatten-

fallssty-

relsen

Summ

kronor

]

I

1931/1932 ...............

116,130

125

1932/1933 ...............

t 137,881

—

—

—

—

—

—

62

38

—

—

—

—

63

60

9 3

1933/1934 ...............

159,835

—

—

9

—

—

109

90

—

—

2

60

36

88

87

12

244

Summa

413,846

—

_

9

_

—

—

172

28

-

2)50

36

88

150

72

- 1-

370

831

Sammandrag av kostnader för samvetsömma värnpliktige å tit. 357 (övriga intendenturmaterielbehov).

Budgetår

Antal

tjänstg.-

dagar

I 7

1 17

Östra

arméf.

stab.

I 8

I 5

I 13

I 14

1 20

Vatten-

fallssty-

relsen

Summa

kronor

1931/1932 ..............

116,130

137,881

159,835

645

1 4

1-

371

01

3,342

19

1,529

28

_

_

8,604 96

14,492

58

1932/1933 ...............

_

_

223

32

_

_

627,49

60

60

3,649

88

1,617

78

797

98

10,104 12

17.080

67

1933/1934 ...............

1,926

—

122

31

—

—

400|b9

700

9 5

2,693

81

826

41

3,191

02

10,617l Sfi

20,478

66

Summa

413,846

1,926

—

990

77

—

—

1,028| 18

1,132

46

9,685

88

3,973

42

3,989

29,326| 4 4

52,051

66

Sammandrag av kostnader för samvetsömma värnpliktige å tit. 375 (bränsle, lyse, vatten och renhållning).

Budgetår

Antal

tjänstg.-

dagar

I 7

I 17

Östra

arméf.

stab.

I 8

I 5

I 13

I 14

120

Vatten-

fallssty-

relsen

Summa

kronor

1931/1932 ...............

116,130

137,881

159,835

556

1932/1933 ...............

_

_

_

_

—

556 82

8 2

1933/1934 ...............

—

—

—

—

—

—

333 28

—

—

—

—

-

—

—

—

—

333

26

Summa

413,846

—

—

—

_

—

889] B 8

—

—

—

—

—

—

_

—

—

—

889

58

Sammandrag av kostnader för samvetsömma värnpliktige å tit. 377 (tvätt).

Budgetår

Antal

tjänstg.-

dagar

I 7

I 17

Östra

armé!.

stab.

I 8

I 5

I 13

I 14

I 20

Vatten-

fallssty-

relsen

Summa

kronov

1931/1932 ...............

1932/1933 ...............

1933/1934 ............

Summa

116,130
137,881
1 =>9,835

136

70

—

—

—

—

—

—

—

—

-

—

-

—

—

-

136

70

413,846

136

70

—

—

-

—

—| —

—

—

—

—

—

—

—

—

—

136

70

Sammandrag av kostnader för samvetsömma värnpliktige å tit. 379 (oförutsedda eldnings-, belysnings- och renhåliningsbehov).

Budgetår

Antal

tjänstg.-

dagar

I 7

I 17

Östra

arméf.

stab.

I 8

I 5

I 13

I 14

I 20

Vatten-

fallssty-

relsen

Summa

kronor

1931/1932 ...............

116,130

—

_

897

96

_

_

500

74

911

23

2,288

68

27,249

04

31,847

66

1932/1933 ...............

137,881

—

—

987

31

—

—

78

50

617

34

1,101

44

1,978

89

23

70

31,996

38

36,783

66

1933/1934 ...............

159,835

—

—

1,116

46

—

—

181

11

522

7 0

1,231

7 2

1.016

82

709

1 2

33,621

64

38,399

5«

Summa

413,846

—

—

3,001

72

—

-

259

61

1,640

78

3,244

39

5,284(29

732

82

92,867

06

107,030

67

Sammanfattning av kostnader för samvetsömma värnpliktige.

Anslagstitlar

B

u d g e

å, r

Summa

kronor

1931/32

kr.

1932/33

kr.

1933/34

kr.

Tit. 339 (mathållning).....•....................................

808,514

93,559

12

* 343 (munderingsutrustning) .......................................

A i IjUöO

» 347 (kasernutredning)................................ . .

» 349 (förplägnadsutredning)..........................................

752

60

» 357 (övriga intendenturmaterielbehov) ..............................

14,492

17 rmn

» 375 (bränsle-, lyse-, vatten- och renhållningsanslaget) ................

556

333

» 377 (tvättanslaget) ........................

* 379 (oförutsedda eldnings-, belysnings- och renhåliningsbehov).........|

31.847

66

36,783

56

38.399

56

Idb

107,030

67

Kronor

303,779!e8

357,175

-!

402,85o(71

1,063,305

64

— 35 —

(lena vid dessa arbeten torde också vara sådana, att de för de samvetsömma
värnpliktiga icke innebära några fördelar med avseende på tjänstgöring
och bekvämlighet i jämförelse med de värnpliktigas vanliga tjänstgöringsförhållanden.
Slutligen vinnas genom förläggandet av större styrkor till
en och samma plats samma ekonomiska fördelar som vid vanliga militära
förläggningar.

De av vattenfallsstyrelsen anordnade arbetena, vid vilka sysselsättas
en betydande del av de samvetsömma värnpliktiga, hava däremot visat
sig särskilt kostsamma. Anledningen härtill är huvudsakligen, att till
dessa arbeten avdelats mycket små grupper samt att de värnpliktiga varit
underkastade ofta förekommande förflyttningar.

Sådana mindre företag som utgrävningarna vid Falsterbohus m. fl. platser
synas revisorerna mindre lämpliga för nu ifrågavarande ändamål
med hänsyn till såväl förläggningens art som de jämförelsevis dryga kostnader,
som varit förenade med desamma.

De av revisorerna gjorda iakttagelserna hava, såsom nyss berörts, givit
vid handen, att statens kostnader för sådana samvetsömma värnpliktiga,
som i stället för tjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete
för statens räkning, uppgå till betydande belopp. Dessa kostnader redovisas
nu å ett flertal under fjärde huvudtiteln, avdelning Lantförsvaret,
upptagna anslag, vilka i allmänhet beräknas efter ett dagkostnadspris för
tjänstgöringsdag. Då emellertid åtminstone i vissa fall kostnaderna för
tjänstgöringsdag för här berörda värnpliktiga uppgå till väsenligt högre
belopp, än som ingår i nämnda dagkostnadsberäkning, kommer den allmänna
beräkning, som ligger till grund för anslagens fastställande att i viss
mån rubbas. På grund härav och med hänsyn till behovet av att erhålla
en fortlöpande redovisning av statsverkets kostnader för beredande av civilarbete
åt samvetsömma värnpliktiga, anse sig revisorerna böra giva till
känna sin uppfattning, att det måste anses önskvärt, att för framtiden
samtliga här ifrågavarande kostnader upptagas å ett särskilt för ändamålet
anvisat riksstatsanslag, vilket då lämpligen bör uppföras under rubriken
»Gemensamma anslag» å fjärde huvudtiteln.

— 86 —

FEMTE HUVUDTITELN.

Socialdepartementet.

§ 9.

Fattiggård och Revisorerna hava avlagt besök vid tvenne ålderdomshem för lappar,
^"lappar *°r tillhörande det ena Jukkasjärvi sockens fattigvårdssamhälle och det andra
Jokkmokks sockens fattigvårdssamhälle.

Dessa besök hava givit revisorerna anledning att här till en början
lämna en sammanfattande redogörelse rörande statens befattning i ekonomiskt
avseende med ordnandet av den lapska fattigvården.

Nu gällande bestämmelser rörande grunderna för de statliga bidragen
till lappfattigvården antogos av 1927 års riksdag. De nya bestämmelserna,
som trädde i tillämpning vid ingången av budgetåret 1927/1928, utformades
i huvudsaklig överensstämmelse med ett av Kungl. Majit i ämnet
väckt förslag (proposition den 22 februari 1927, nr 108), vilket förslag
i sin tur byggde på en av särskilt tillkallad sakkunnig verkställd utredning
angående ordnandet av fattigvården bland lapparna.

Fornt gällande Till upplysning örn de före ingången av budgetåret 1927/1928 rådande
ordning. förhållandena beträffande lapparnas fattigvård tillåta sig revisorerna
att av en härom i berörda proposition på grundval av det av den sakkunnige
avgivna betänkandet lämnad redogörelse återgiva följande:

Inom Norrbottens och Västerbottens läns av lappar huvudsakligen upptagna
delar, de i egentlig mening så kallade lappmarkerna, vore lapparna
mantals- och kyrkoskrivna i de där belägna kommunerna. I Jämtlands
län vore lapparna kyrkoskrivna i de fyra ännu bestående lappförsamlingarna
Frostviken, Föllinge, Undersåker och Hede. Dessa lappförsamlingar,
som icke sammanfölle med den borgerliga kommunindelningen,
omfattade uteslutande de lappar, som där hade hemvist. Formellt gällde
mantalsskrifningsförordningen jämväl för de i detta län boende lapparna.
Den upptoge emellertid icke beträffande dem några särskilda bestämmelser,
detta i motsats mot vad som stadgats i fråga örn de två nordligaste
länens lappmarker, och någon mantalsskrivning av lapparna i Jämtlands
län hade — möjligen just på grund härav — allt intill senaste tid icke
förekommit.

Inom Norrbottens och Västerbottens län vore lapparnas fattigvård principiellt
lagd på kommunerna. Inom Jämtlands län däremot besörjdes fat
tigvården av de från kommunerna fristående lappförsamlingarna, utan
att något stöd härför funnes i lagen. Det förhållandet att i Jämtlands län

— 37 —

de territoriella kommunerna sålunda kunnat bliva helt oell hållet fritagna
från omhändertagande av fattigvården för lapparna och från kostnaderna
för densamma kunde, på så sätt den sakkunnige framhållit, förklaras med
den nyss angivna särställningen i avseende å lapparnas civila registrering.

Sedan gammalt hade staten i alla tre länen, ehuru i olika omfattning,
bidragit till kostnaderna för lapparnas fattigvård.

Utgångspunkten härför hade varit ett Kungl. Maj:ts brev den 10 februari
1852. Till grund för detta brev hade i sin tur legat ett rikets ständers
beslut, meddelat i skrivelse den 26 augusti 1851, i vilket ständerna
anhållit, att av anslaget till fattigvården i allmänhet något understöd
måtte efter Kungl. Maj:ts beprövande kunna bliva till utfattiga lappars
försörjning ändamålsenligt använt. I brevet hade föreskrivits, att understödet
— som till en början utgjort 1,200 riksdaler banko, motsvarande
1,800 kronor — skulle användas dels till inackordering hos välkända
och pålitliga nybyggare av utfattiga, åldriga, orkeslösa eller sjukliga lappar,
dels ock, såvitt tillgång funnes, till understöd åt sådana fattiga, ännu
arbetsföra lappar, som genom olyckor blivit bragta till fattigdom, därvid
förnämsta syftet borde vara att förhjälpa dem till fortsättande av deras
yrke antingen såsom nybyggare eller nomader. Understödet hade. sedermera
undan för undan höjts, därvid höjningen proportionsvis varit starkast
för Jämtlands län.

I avseende å ifrågavarande anslag vore att märka, att det till Jämtlands
län utbetalade beloppet tydligen i regel omfattat all den fattigvård, som
utgått till lapparna i länet. Beträffande de båda andra länen hade statsbidraget
allenast varit en hjälp, som lämnats lappmarkskommunerna., vilka
ock därjämte själva haft att bekosta en del av fattigvården åt de i kommunen
bosatta lapparna. Den sålunda på kommunerna fallande delen
syntes under senaste tiden hava något stigit. Härutinnan förelåge emellertid
olikhet jämväl mellan Norrbottens och Västerbottens län. I Norrbottens
län uppginge nämligen de kommunala kostnaderna för lappfattigvården
till ganska avsevärda belopp, under de sista åren ej obetydligt
överstigande statsbidraget. Inom Västerbottens län åter hade kommunernas
bidrag till kostnaderna stannat vid en obetydlighet, under det
statsbidraget vuxit till avsevärda belopp. Under den allra sista tiden hade
emellertid i viss mån nya principer gjort sig gällande, vilka för Västerbottens
och Jämtlands län medfört någon sänkning av bidragsbeloppen.

Till belysning av den mellan Norrbottens och Västerbottens län rådande
olikheten lämnades i propositionen följande sammanställning rörande kostnaderna
för lappfattigvården inom dessa län under åren 1917—1920 och
1922:

Fattigvårdskostnader i kronor.

■ Norrbottens län-

Statsbidrag ...................

Kommunandel

ion

17,500
. 13,279

1918

23,000

14,906

1919

28,700

28,756

1 920

28,700

38,340

1922

28,700
49,011: so

30,779

37,906

57,456

67,040

77,711: 30

Västerbottens län.

Statsbidrag

16,300

16,457

19,300

25,400

32,900

Kommunandel.............

621

3,703

2,060

6,704

2,908: o»

16,921

20,160

21,360

32,104

35,808: 09,

Nuvarande

ordning-^

— 38 —

I anslutning härtill meddelades vidare, att statsbidraget för budgetåret
1925/1926 uppgått till 28,700 kronor för Norrbottens län och till 24,032
kronor för Jämtlands län, samt att bidraget för Västerbottens län, vilket
ännu ej beviljats för första halvåret 1926, torde komma att för hela
budgetåret uppgå till omkring 30,300 kronor.

Av den sakkunnige bade, enligt vad dessutom påpekades, konstaterats,
såväl att antalet understödstagare i förhållande till bela antalet lappar
vore betydligt större än antalet understödstagare i förhållande till rikets
befolkning i allmänhet som ock att kostnaderna för varje understödstagare
— vilka kostnader i hög grad växlat för olika kommuner — allmänt
visat sig vara betydande. I det förstnämnda hänseendet meddelades
följande siffror för år 1922:

Norrbottens Västerbottens Jämtlands

län län län

Hela antalet lappar.......................................... 3,996 1,623 829

Antalet understödstagare ................................ 912 326 197

Härav omhändertagna till full försörjning 81 66 27

Antalet understödstagare i förhållande till folkmängden hade, enligt
vad tillika uppgavs, under samma år utgjort

i rikets landskommuner .......................... 3.79 %

i bela riket ...................................... 4.58 %

och bland lapparna .............................. 22.25 %

Såsom en annan egendomlighet med avseende på den lapska fattigvården
framhölls det förhållandet, att fattigunderstöden, enligt vad den sakkunnige
funnit, till övervägande grad utginge i form av delvis försörjning
eller tillfälligt understöd -— för år 1922 ej mindre än nära 88 %
mot 69 % i den allmänna fattigvården. Även med beaktande av föreliggande
speciella omständigheter hade man enligt den sakkunnige vid
beaktande av denna skiljaktighet svårt att undgå den uppfattningen, att
lapparna vant sig vid att, så snart ett tillfälligt behov inträdde, utan
försök att själva reda upp saken, gå till fattigvården och begära hjälp.
Helst där staten helt och hållet eller till stor del bekostade fattigvården
läge det, enligt den sakkunniges förmenande, nära till hands, att ett sådant
tillvägagångssätt kunde insmyga sig.

Den av 1927 års riksdag beslutade nyorganisationen av fattigvården
bland lapparna — vilken man hoppades skulle så småningom leda till icke
blott en minskning, såväl absolut som för staten, av kostnaderna för denna
fattigvård utan även en ökning av effektiviteten hos den lämnade vården
— gick i stort sett ut på att lappfattigvården skulle organiseras enhetligt
inom samtliga ifrågakommande län, att organisationen skulle i största
möjliga mån göras likartad med den allmänna fattigvården, att primärkommunerna
följaktligen skulle bliva bärare av jämväl ifrågavarande

39 —

fattigvård och att slutligen staten skulle bidraga såväl till kostnaderna för
fattigvården som till anskaffande av ålderdomshem för lappar.

Ehuru den lapska fattigvården sålunda i huvudsak ordnades i överensstämmelse
med fattigvårdslagens föreskrifter, ansågs det dock, för ett rätt
handhavande av denna del av fattigvården, nödvändigt att samtidigt införa
vissa särskilda anordningar, innebärande bland annat, att uti ifrågavarande
kommuner distriktsindelning enligt 19 § 1 mom. fattigvårdslagen
skulle genomföras, därvid lapparna skulle hänföras till ett eller flera särskilda
distrikt, att vidare för lappfattigvården skulle utses vårdare enligt
2 mom. i samma paragraf, därvid borde tillses, att inom varje lappfattigvårdsdistrikt
komme att finnas vårdare av både lappar och bofasta,
att dessa vårdare ävensom ordningsmännen inom lappbyarna skulle
vara närvarande vid de sammanträden med fattigvårdsstyrelsen, då årsunderbåll
för varaktigt försörjda lappar skulle bestämmas, att härjämte
lappfogdarna skulle äga deltaga i fattigvårdsstyrelsernas behandling av
såväl dylika som andra ärenden rörande fattigvård åt lappar samt att
det skulle föreskrivas skyldighet att vid allt beviljande av fattigvård,
även sådan av tillfällig beskaffenhet, verkställa en noggrann undersökning
rörande den nödställdes levnadsförhållanden och fattigvårdsbebov.
Bestämmelser i nu angivna med flera liknande hänseenden förutsattes
skola intagas i kommunernas fattigvårdsreglementen. De sålunda in
förda särskilda anordningarna bade till en del ansetts påkallade med hän
syn till den ovanligt höga andel av lappfattigvården, som den så kallade
tillfälliga vården utgjorde, och av erfarenheten att dylik tillfällig vård
ofta beretts alltför lättvindigt.

I samband med genomförandet av den ändrade organisationen av lappfattigvården
infördes slutligen skattskyldighet — såväl till staten som
till kommunerna — för inkomst av renskötsel. Vidare vidtogos vissa
ändringar i mantalsskrivningsförordningen ifråga örn mantalsskrivning
av lappar inom Jämtlands län.

Bestämmelser rörande de nya grunderna för de statliga bidragen till
lappfattigvården sammanfattades i en i ämnet utfärdad kungörelse av
den 27 juni 1927 (nr 277), vilken kungörelse av skäl, som närmare beröras
här nedan, fastställdes att lända till efterrättelse allenast tills vidare intill
den 1 juli 1932. Sedermera gjordes genom kungörelse den 4 maj 1928
(nr 133) visst mindre tillägg till den ursprungliga kungörelsen, detta i
anledning av medgivande av 1928 års riksdag, att jord, som stöde under
kronans omedelbara disposition eller som tillhörde någon av de under
bruk och bergverk för nödigt skogsfång upplåtna allmänningar eller nå
gon av de genom domänstyrelsens försorg utarrenderade kronoegendomar,
vilka icke upplåtits till förenade mötespassevolanskassornas fond, stuterierna
eller Vadstena krigsmanshusfond, finge efter av Kungl. Majit i
värjo särskilt fall verkställd prövning, utan särskild ersättning till kronan
på de villkor i övrigt, Kungl. Majit kunde finna skäligt bestämma.

— 40 —

Byggnads bidrag.

upplåtas till kommun för anordnande av ålderdomshem för lappar. Vidare
har Kungl. Maid — efter medgivande av 1933 års riksdag att de
grunder för statsbidrag, som gällt sedan ingången av hudgetåret 1927/
1928, finge tillämpas även framdeles — genom kungörelse den 19 maj 1933
(nr 238) förordnat, att 1927 års kungörelse jämte det därtill år 1928 gjorda
tillagget skulle äga fortsatt tillämpning tills vidare så länge anslag utginge
för ändamålet. Motsvarande förordnande hade dessförinnan, utan

riksdagens hörande, meddelats av Kungl. Majit för tiden 1 juli 1932_

30 juni 1933 genom en kungörelse av den 14 oktober 1932 (nr 462). Vid
utfärdandet av det år 1933 meddelade förordnandet vidtogos vissa jämkningai
med avseende å förut gällande bestämmelser, vilka jämkningar
dock icke berörde stadgandena örn bidragsgrunderna.

Vad först angår de närmare grunderna för bidrag från staten till anskaffande
av ålderdomshem för lappar (byggnadsbidrag), må till en början
erinras, att beredandet av en tillräckligare och bättre anstaltsvård
av den sakkunnige hade ansetts vara den förnämsta av de åtgärder, som
krävdes för att en verkligt effektiv fattigvård bland lapparna skulle
kunna komma till stånd. Den sakkunniges förslag i detta hänseende hade
i främsta rummet gått ut på att särskilda ålderdomshem skulle inrättas
för åldriga och orkeslösa fattiga lappar, ett inom varje till lappmarken
hörande kommun i Norrbottens län, två eller eventuellt tre inom Västerbottens
län samt tre inom Jämtlands län, dock att redan befintliga, genom
enskild offervillighet upprättade hem för åldriga lappar borde godtagas
att tillsvidare ingå i den uppgjorda planen. De sålunda erforderliga
ålderdomshemmen borde i första hand vara avsedda för den nomadiserande
lappbefolkningen, men i mån av utrymme även stå öppna för
andra lappar, som i levnadssätt och vanor vore jämställda med de nomadiserande.
I anslutning härtill hade den sakkunnige vidare anfört:

Anledningen till förslaget örn inrättande av särskilda hem för lappar
hade främst varit, att det ur vårdsynpunkt varken för lappar eller för
andra understödstagare vore lämpligt, att de olika befolkningselementen
sammanfördes mom samma ålderdomshem. Lapparna behövde för sin
trevnad större rörelsefrihet och en mindre preciserad dagordning, än som
tillämpades vid de vanliga ålderdomshemmen. Örn möjligt borde hemmen
så förläggas, att de där vårdade hade i sin närhet en natur liknande
eller åtminstone icke allt för skiljaktig mot den, varvid de förut varit
vanda. Hemmen borde i regel anordnas såsom kolonier dels med mindre
stugor örn två rum med skilda ingångar och inredda i möjligaste överensstämmelse
med lapparnas seder och bruk, vartdera rummet avsett för
två personer, vilka icke vöre beroende av särskild vård, och dels med en
större byggnad, som skulle inrymma hemmets kök, bostäder för dess föreståndarinna
och betjäning samt dessutom rum för lappar, som ej kunde
vårda sig själva. Vid ordnandet av det dagliga livet å hemmen borde i
möjligaste mån hänsyn tagas till lapparnas före deras intagande i hemmet
förda levnadssätt. Vad beträffade kostnaderna för hemmen, vore det
uteslutet att tänka sig upprättandet av särskilda ålderdomshem såsom ett
kommunalt åliggande, utan staten måste åtaga sig denna angelägenhet.

— 41 —

Departementschefen framhöll bland annat följande:

Den av den sakkunnige uttalade uppfattningen, att en av de största bristerna
i den dåvarande lappfattigvården vore den ringa tillgången på för
lappar lämpade platser å ålderdomshem, hade vunnit bekräftelse, i de i
ärendet avgivna yttrandena. Det måste alltså framstå som en viktig uppgift
att åstadkomma ändring härutinnan. Beträffande de vägar, som i
sådant syfte borde väljas, kunde däremot tvekan råda. Man torde emellertid
kunna utgå ifrån att man bäst tillgodosåge lapparnas behov genom
anordnande av särskilda ålderdomshem; denna uppfattning bestyrktes ock
av erfarenheten av de då befintliga privata anstalterna. Att ålägga kommunerna,
vilka enligt lag hade att inrätta ålderdomshem för den allmänna
fattigvården, att även bekosta inrättandet av sådana hem särskilt för den
lapska fattigvården vore tydligen icke rimligt. Ur dessa synpunkter hade
den sakkunnige kommit fram till att föreslå, att staten skulle själv uppföra
och driva särskilda ålderdomshem för lappar.

Departementschefen uttalade sig därefter för den lösningen av förevarande
spörsmål, att staten skulle, i enlighet med vad den sakkunnige föreslagit,
kunna taga initiativ till anordnandet av särskilda ålderdomshem
för lappar och tillhandahålla medel till hela byggnadskostnaden men att
det skulle ankomma på kommunen att uppföra det särskilda hemmet och
driva detsamma.

Kungl. Maj:ts förslag, som överensstämde med vad departementschefen
sålunda uttalat, lämnades av riksdagen utan erinran.

De på grund av riksdagens beslut i ovan berörda kungörelse av den
27 juni 1927 (nr 277) meddelade bestämmelserna angående byggnadsbidrag
innehålla bland annat följande:

Statsbidrag utgår till fattigvårdssamhällen och kommunalförbund för
uppförande eller inrättande av särskilda ålderdomshem för lappar samt
för sådan örn- eller tillbyggnad av dylikt hem, som närmast är att likställa
med nybyggnad. Statsbidrag må även utgå till fattigvårdssamhälle
eller kommunalförbund för inköp och inrättande till särskilt ålderdomshem
för lappar av redan befintlig, för annat ändamål disponerad byggnad.
Byggnadsbidrag utgår med hela den godkända kostnaden för uppförande,
inrättande, örn- eller tillbyggnad av särskilt ålderdomshem för lappar eller
den del därav, som är avsedd för sådana personer, för vilka vårdbidrag
utgår. Bidrag till inköp och inrättande till särskilt ålderdomshem för lappar
av redan befintlig byggnad utgår med hela köpesumman, i vad den
kan anses skäligen belöpa å själva byggnaden, saint hela den godkända
kostnaden för erforderliga om- eller tillbyggnadsarbeten. — I fråga örn
plats för särskilt ålderdomshem för lappar skall samråd äga rum med
länsstyrelsen. Vid platsens bestämmande skall hänsyn tagas ej mindre
till belägenheten i förhållande till de fattigvårdssamhällen, för vilkas understödstagare
hemmet är avsett, än även till platsens lämplighet ur synpunkten
av åstadkommande av trevnad för de vårdade. — Då byggnadsbidrag
beviljas, fastställes preliminärt bidragets belopp med ledning av
föreliggande kostnadsberäkningar. Av det sålunda fastställda beloppet
kan under arbetets gång utbetalas högst tre fjärdedelar. Sedan hemmet
blivit i föreskriven ordning avsynat och godkänt, fastställes efter granskning
av räkenskaperna över kostnaderna bidragsbeloppet definitivt samt
utbetalas vad som i enlighet härmed ytterligare må tillkomma vederbörande
kommun.

— 42

I enlighet med de sålunda utfärdade bestämmelserna har statsbidraget
hitintills beviljats för uppförande av fem särskilda ålderdomshem för
lappar, nämligen ett inom vardera av Arjeplogs, Jukkasjärvi och Jokkmokks
socknar i Norrbottens län samt två inom Västerbottens län, därav
det ena inom Tärna socken och det andra inom Vilhelmina socken. Dessa
ålderdomshem av vilka hemmet inom Jukkasjärvi socken är det enda,
som anordnats med såväl huvudbyggnad som småstugor — hava numera
samtliga färdigställts och tagits i bruk, hemmet inom Jokkmokks socken
dock först den 27 november innevarande år. Samtliga hemmen hava
också med undantag av det sistnämnda hunnit bliva avsynade och godkända.
Fastställelse av det definitiva bidragsbeloppet har däremot hitintills
skett allenast beträffande ålderdomshemmen inom Arjeplogs och
Jukkasjärvi socknar.

Eftei medgivande av 1934 års riksdag har Kungl. Maj:t vidare på ansökan
av Malå kommun i Västerbottens län örn statsbidrag för anordnande
av ett för lappar och andra våldtagare gemensamt ålderdomshem
med 24 vårdplatser, därav 12 reserverade för lappar, genom beslut den 31
maj 1934 beviljat kommunen bidrag för anordnande av detta hem, i vad
detsamma vore avsett för lappar. Att riksdagens medverkan befunnits
nödvändig i detta fall torde hava sin förklaring däri, att ett bifall till
kommunens ansökan ansetts innefatta ett avsteg från de av 1927 års riksdag
fastställda grunderna för beviljande av bidrag för uppförande eller
inrättande av ålderdomshem för lappar. Kommunen hade till stöd för sin
ansökan - som tillstyrkts av samtliga i ärendet hörda myndigheter, däribland
länsstyrelsen, lappfogden i länet och statens vederbörande fattigvårdskonsulent
— bland annat framhållit, att de lappar, varom här vore
fråga, utgjordes av skogslappar, vilka icke bodde i kåtor eller företoge
långa vandringar med sina renar utan mestadels uppehölle sig inom socknen
eller i dess närhet och som under sina färder brukade logera hos den
bofasta befolkningen, att vidare deras bostäder, vardagliga klädedräkt och
sedvänjor i övrigt icke i mera väsentlig grad avveke från den övriga
befolkningens och att härjämte rasblandningen vore stark å ömse håll,
varför samhörighetskänsla genom släktskap ofta förelåge. Kommunens
skogslappar hade också vid sammanträde inför lappfogden förklarat sig
ej hava något att andraga mot planen för det tilltänkta ålderdomshemmet.

Hemmet inom Malå socken, vilket ännu icke färdigställts, är det sista
ålderdomshem för lappar, vartill statsbidrag beviljats. Frågan örn statsbidrag
för uppförande av ytterligare ett särskilt ålderdomshem för lappar,
avsett för Sorsele socken, är emellertid för närvarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande detta ålderdomshem föreligga frenne
byggnadsförslag, varav det billigaste enligt vid detsamma fogade kostnadsberäkningar
skulle draga en kostnad av 47,000 kronor. Sistnämnda
förslag, vilket upprättats av en arkitekt i byggnadsstyrelsen, som tillika
är anlitad av statens inspektion för fattigvård och barnavård såsom sakkunnig
i byggnadsfrågor, har förordats av byggnadsstyrelsen.

— 43 —

Med anordnandet av ålderdomshemmet inom Sorsele socken skulle, enligt
vad chefen för socialdepartementet i proposition nr 194 till 1934 års
riksdag angående anslag till fattigvård och barnavård för lappar uppgivit,
samtliga erforderliga ålderdomshem för lappar hava uppförts.

Uppgifter rörande antalet vårdplatser och storleken av de beviljade bidragsbeloppen
i de olika fallen ävensom örn vad som av dessa belopp belöper
å varje vårdplats meddelas i efterföljande sammanställning.

Socken

Arjeplog
Tärna
Vilhelmina
Jukkasjärvi
Jokkmokk...

Malå ............

Sorsele .......

Byggnads-

Antal

Bidrag per

bidrag

vård-

vårdplats

kronor

platser

kronor

83,398

19

4,389

98,660

20

4,933

70,000

14

5,000

109,469

25

4,378

90,000

20

4,500

34,000

12

2,833

47,000

11

4,272

I sammanställningen har även det tilltänkta ålderdomshemmet inom
Sorsele socken medtagits, därvid räknats med att bidraget skall komma
att fastställas till belopp motsvarande kostnaden enligt det av byggnadsstyrelsen
förordade förslaget. Härjämte må framhållas, att kostnadssiffrorna
i övrigt i en del fall representera definitivt och i andra fall allenast
preliminärt fastställda bidragsbelopp. Även örn de sammanställda
siffrorna med hänsyn till nu angivna och andra omständigheter icke äro
fullt jämförbara, torde de dock få anses ägnade att i viss mån belysa har
avsedda förhållanden.

Det är självfallet, att i olika stora byggnader av den beskaffenhet, varom
här är fråga, en del utrymmen utöver de egentliga boningsrummen bliva
av ungefär lika storlek samt att till följd härav ett ålderdomshem med
ett större antal vårdplatser ställer sig billigare i uppförande per vårdplats
än ett hem med ett mindre antal. Det sagda framgår även i viss
mån av de i sammanställningen lämnade uppgifterna. Nu angivna fördel
ur kostnadssynpunkt har i fråga örn ålderdomshemmet inom Malå
socken ernåtts därigenom, att i hemmet inrymts vårdplatser jämväl för
andra än lappar. Dock torde, bortsett från att i detta fall en redan befintlig
byggnad skall iordningställas till ålderdomshem, den synnerligen
låga kostnaden per vårdplats även sammanhänga därmed, att i hemmet
icke avsetts att vidtagas en del sådana jämförelsevis kostsamma anordningar,
som finnas vid de hitintills uppförda särskilda lappalderdomshemmen.
— I detta sammanhang kan också framhållas, att även vårdkostnaden
per vårdtagare givetvis måste bliva högre i ett ålderdomshem med
ett mindre antal vårdtagare än i ett hem med ett större antal.

Att den beräknade kostnaden för uppförande av det planerade särskilda
ålderdomshemmet för lappar inom Sorsele socken oaktat det ringa antalet
vårdplatser kommit att enligt det av byggnadsstyrelsen förordade bygg -

— 44 —

nadsförslaget ställa sig så jämförelsevis låg per vårdplats räknat, lärer
bero på att man här gått in för en ny byggnadstyp, som framför allt
skulle utmärkas av större och färre rum för pensionärerna men även av
vissa förenklingar i fråga örn sådana anordningar som serveringsrum,
badrum, tvättställ i de särskilda rummen etc. Till skillnad från den sålunda
lanserade byggnadstypen bar den byggnadstyp, som företrädes av
de hittintills uppförda särskilda lappålderdomshemmen med sina rum för
i regel två eller tre pensionärer å ömse sidor örn en lång korridor, på
tekniskt sakkunnigt båll ansetts ur planlösningssynpunkt mera ansluta
sig till typen för en del turiststationer. I fråga örn lämpligheten av den
nya byggnadstypen må framhållas, att upphovsmannen till densamma,
.enligt ett i ärendet till byggnadsstyrelsen avgivet tjänstememorial, kommit
fram till följande synpunkter efter överläggning med en del med
lapska förhållanden särskilt förtrogna personer.

De lapska pensionärerna voro genom tidigare livsföring och bostadsförhållanden
vanda vid ett tätt samboende. De trivdes bäst tillsammans,
sällskapliga och meddelsamma som de voro. De vore i allmänhet vid intagandet
å ålderdomshem så gamla, att en anpassning i en ny miljö i och
för sig utgjorde en viss svårighet, dock ej större än att ålderdomshemmet
kunde vara inrättat i_ huvudsak i överensstämmelse med ett svenskt. Skillnaden
komme egentligen att bestå i att något behov av eller ens önskemål
örn smårum ej funnes utöver vad som gjordes nödvändigt ur vårdoch
fördelningssynpunkt. Ett stort gemensamt mat- och dagrum vore
ett önskemål — så soligt som möjligt och centralt förlagt inom byggnaden-
Men i övrigt borde inredningen hållas enkel och möbleringen såvitt
möjligt anpassas efter lapparnas speciella bekvämlighet.

I fråga örn de redan i bruk tagna lappålderdomshemmen hava revisorerna
införskaffat uppgifter rörande beläggningen den 1 oktober innevarande
år. De infordrade uppgifterna hava sammanfattats i efterföl -

jande sammanställning, i vilken, för jämförelse,
antalet vårdplatser vid varje ålderdomshem.

även angivits

det totala

Socken

Antal vård-platser

Antal intagna
pensionärer

Arjeplog .........................................................................

19

17

Tärna ..........................................................................

20

5

Vilhelmina .....................................................................

14

5

Jukkasjärvi.....................................................................

25

20

Jokkmokk

20

11

Beträffande de å ålderdomshemmen inom Tärna och Jukkasjärvi socknar
intagna vårdtagarna kan tilläggas, att tre respektive en vårdtagare
utgjordes av icke lappar. Vidare må i fråga örn ålderdomshemmet inom
Jokkmokks socken framhållas, att å gamla lapska ålderdomshemmet därstädes
vid nu angivna tidpunkt funnos intagna elva vårdtagare, vilka, då
det nya hemmet togs i bruk den 27 påföljande månad, överflyttades till
detta. Av de ovan meddelade uppgifterna framgår, att antalet vårdtagare
i flera fall avsevärt understigit antalet vid full beläggning. Vad särskilt

— 45 —

angår hemmet inom Tärna socken, vilket uppvisar det största antalet lediga
vårdplatser, vilja revisorerna erinra örn att 1934 års riksdag förklarat
sig icke hava något att erinra mot att Kungl. Majit — på sätt
av Kungl. Majit ifrågasatts i samband med framställning örn anslag till
fattigvård och barnavård för lappar under budgetåret 1934/1935 - medgåve,
att å hemmet finge intagas även andra vårdbehövande än lappar
i den mån så kunde ske utan eftersättande av hemmets egentliga uppgift.
Tillstyrkande yttranden i förevarande avseende hade avgivits av vederbörande
lappfogde och fattigvårdskonsulent samt av länsstyrelsen.

Vad härefter angår grunderna för statsbidrag till kostnaderna för fattigvård
för lappar, innehålla de härom i den förutnämnda kungörelsen
av den 27 juni 1927 (nr 277) meddelade bestämmelserna bland annat följande! Statsbidrag

utgår till fattigvårdssamhällen och kommuner för deras
kostnader för fattigvård och barnavård för lappar. Sådant bidrag (vårdbidrag)
utgår i allmänhet för fattigvård enligt § 1 fattigvårdslagen och
barnavård i de fall, där vederbörande lapp såsom huvudsakligt yrke stadigvarande
bedriver renskötsel eller eljest på närmare angivet sätt kan
anses tillhöra den renskötande lappbefolkningen. I särskilda fall må
vårdbidrag utgå även för vård åt personer, som icke tillhöra denna lappbefolkning
men ändock närmast äro att hänföra till densamma. En förutsättning
för att vårdbidrag skall utgå är vidare, att det fattigvårdssamhälle,
där vården lämnats, i sitt fattigvårdsreglemente i fråga om
fattigvård åt lappar har bestämmelser, vilka äro ägnade att främja ett
efter lapparnas förhållanden väl anpassat handhavande av denna del av
fattigvården. Vidare har föreskrivits, att för fattigvård åt person, vilken
varit i behov av vård å fattigvårdsanstalt och som ej lämpligen bort
utackorderas, statsbidrag icke utgår, därest han — ehuru plats kunnat
erhållas å särskilt ålderdomshem för lappar — utackorderats eller intagits
å annat ålderdomshem. Vad beträffar storleken av vårdbidraget gäller,
att detsamma utgår med tre fjärdedelar av fattigvårdssamhällets eller
barnavårdskommunens godkända kostnad för fattigvården eller barnavården.
Genom särskild övergångsbestämmelse har stadgats, att i vissa
fall vårdbidrag skall utgå enligt förut tillämpade grunder även efter den
1 juli 1927, såvjda dessa äldre grunder äro för fattigvårdssamhället förmånligare
än de nya. Dessa fall äro, då fattigvård lämnats åt lapp —
renskötande eller annan — som under senare halvåret 1926 åtnjutit stadigvarande
fattigvård, samt då fattigvård lämnats åt lapp — renskötande
eller annan — som den 1 januari 1928 uppnått 60 års ålder.

Övergångsstadgandet tillkom för att för jämtlandskommunerna och en
del kommuner inom Västerbottens län minska svårigheterna vid övergången
till don nya ordningen.

Beträffande innebörden i övrigt av nu återgivna bestämmelser kan
tilläggas, att 1927 års riksdag i sin skrivelse i ämnet (nr 269) med viss
jämkning i utvidgande riktning av de av Kungl. Majit föreslagna grun
derna uttalade, att avgörande för frågan huruvida statsbidrag borde utgå

Vårdbidrag.

— 46

till lapp för fattigvård enligt riksdagens mening syntes vara, huruvida
vederbörande huvudsakligen ägnat sitt liv åt renskötseln eller icke. Vidare
må erinras, att Kungl. Maj:ts förslag innehar, att kommunerna skulle
vidkännas en tredjedel av vårdkostnaden. Riksdagen fann emellertid
vissa skäl — särskilt hänsynen till de jämtländska lappkommunerna,
där staten dittills bekostat all fattigvård, som utgått till lapparna i länet
— tala för att staten lämnade bidrag till lappfattigvården i något
större utsträckning än Kung. Majit ifrågasatt. På grund härav, men för
ernående å andra sidan av tillräcklig garanti, att tillbörlig omsikt ägnades
beviljandet av fattigvård, ansåg riksdagen statens bidrag böra bestämmas
till tre fjärdedelar av hela kostnaden. Enligt riksdagens uppfattning
rörde man sig emellertid här på områden, där förhållandena
vore ganska ovissa och där det syntes svårt att med någon större sannolikhet
beräkna verkningarna av ett beslut. Med hänsyn härtill borde, enligt
riksdagens förmenande, bestämmelserna angående statsbidragets storlek
fastställas att gälla endast tillsvidare, förslagsvis fem år. I anslutning
till sistnämnda uttalande intogs — såsom redan i ett tidigare sam
manhang framhållits — i ingressen till den nyss berörda kungörelsen ett
förordnande, att kungörelsens bestämmelser skulle gälla tillsvidare intill
den 1 juli 1932. Sedermera har kungörelsens giltighetstid — såsom också
förut påpekats — utsträckts att gälla så länge anslag för detta ändamål
utgår.

Revisorerna hava efter verkställd undersökning rörande storleken av
de beviljade vårdbidragen för tiden från och med de nya bestämmelsernas
ikraftträdande till och med utgången av år 1933, upprättat vidstående
sammanställning.

Ifråga örn Norrbottens län hava inga siffror för år 1933 kunnat erhållas
av den anledningen, att vårdbidrag för detta år vid tidpunkten för
undersökningen ännu icke beviljats.

Elter ikraftträdandet av de nya bestämmelserna har, såsom framgår avsammanställningen,
storleken av vårdbidragen jämfört med omedelbart
dessförinnan rådande förhållanden icke nämnvärt förändrats för Jämtlands
län. Däremot har för Västerbottens län inträtt en icke oväsentlig
minskning, vilken emellertid avsevärt överstiges av den ökning av bidragsbeloppen,
som ägt rum för Norrbottens län. Tillsammantagna hava alltså
statens kostnader för fattigvård och barnavård för lappar ökats i och
med den nya ordningens genomförande.

Under tiden efter omorganisationen hava de sammanlagda bidragsbeloppen
för de olika länen förhållit sig tämligen konstanta. Dock kan
man, örn än svagt, urskilja, å ena sidan, en tendens i nedåtgående riktning
för Jämtlands och Västerbottens län, möjligen beroende på att övergångsbestämmelserna
börjat upphöra att verka, å andra sidan, en uppåtgående
tendens för Norrbottens län.

Betraktar man åter de särskilda fattigvårdssamhällena var för sig, hava

— 47 —

Fattigv&rdssamliälle

Vårdbidrag

i kronor

1927

1/7 —Sl/l2

1928

1929

1930

1931

1932

1933

Kopparbergs län.

Idre sockens fattigvårds-samhälle ..................

187

50

360

360

360

360

180

Västernorrlands län.

Resele sockens fattig-vårdssamhälle............

327

332

70

332

J0

277

95

Jämtlands län.

Frostvikens sockens fat-tigvårdssamhälle......

1,797

39

5,607

75

7,005

80

5,441

62

4,632

92

4,171

81

4,223

18

Hotagens sockens fattig-vårdssamhälle............

500

_

1,451

18

1,733

47

2,600

41

2,211

—

1,925

_

3,233

50

Hotagens kommun för
barnavård ...............

_

_

_

_

_

_

_

180

_

180

_

135

_

Offerdals sockens fattig-vårdssamhälle...........

2,289

2 0

6,465

15

4,531

88

4,762

78

4,419

96

3,983

98

4,507

83

Myssjö sockens fattig-vårdssamhälle............

_

_

__

737

_

1,093

1,251

50

720

_

856

80

Kalls sockens fattigvårds-samhälle ..............

125

_

1,237

_

2,111

_

774

50

540

_

474

75

1,496

97

Undersåkers sockens fat-tigvårdssamhälle......

—

—

300

—

250

—

250

_

250

—

250

—

250

—

Åre sockens fattigvårds-samhälle ...............

—

_

125

—

375

_

250

_

570

—

730

_

680

_

Hallens sockens fattig-vårdssamhälle............

75

_

285

—

478

_

1,696

01

679

76

1,150

30

1,022

2 0

Ovikens sockens fattig-vårdssamhälle........

250

_

667

50

1,589

49

2,364

_

2,169

42

1,585

69

2,325

9 6

Tännäs sockens fattig-vårdssamhälle.........

1,766

79

3,795

5S

4,972

98

4,621

70

4,322

08

4,525

" 3

3,883

82

Tännäs kommun för
barnavård .............

600

Storsjö sockens fattig-vårdssamhälle............

395

85

3,290

05

2,450

43

2,359

90

2,105

76

2,034

76

2,883

97

Storsjö kommun för
barnavård ...............

—

__

_

_

674

,l6

630

75

675

_

405

_

405

—

7,199

2 3

23,224

2 2

26,909

11

26,844

67

24,507

39

22,136

32

25,904

28

Västerbottens län.

Vilhelmina sockens fat-tigvårdssamhälle •

4,169

68

6,891

83

4,606

35

3,857

67

2,837

56

2,665

59

3,817

04

Vilhelmina kommun för
barnavård ...............

421

58

483

75

790

50

540

_

720

_

630

—

559

50

Sorsele sockens fattig-vårdssamhälle.........

965

26

2,227

95

2,665

_

2,585

30

2,887

_

2,352

71

2,451

75

Stensele sockens fattig-vårdssamhälle.........

446

3 2

2,194

66

1,080

20

997

84

817

8 2

1,285

61

696

_

Malå sockens fattigvårds-samhälle ................

3,139

_

8,775

18

8,449

36

7,894

08

7,649

92

7,971

33

7,357

52

Malå kommun för barna-vård ........ ......

_

_

_

__

366

18

516

60

450

_

394

50

450

Tärna sockens fattig-vårdssamhälle............

61H

98

1,313

51

1,443

6 3

1,360

58

1,438

80

1,456

56

2,536

75

9,758 n

21,886

| ö 7

19,401

2 2

117,751

4 2

16,800

60

| 1H,755

|3 0

17,86h|bc

— 48

Revisorernas

uttalande

Fattigvårdssamhälle

Vårdbidrag

kronor

1927
Vt—»1 ''n

1928

1929

1930

1931

1932

1933

Norrbottens län.

Karesuando sockens fat-tigvårdssamhälle ......

6,261

93

7,519

44

6,101

21

6,854

85

7,677

09

8,407

32

Jukkasjärvi sockens lat-tigvårdssamhälle.........

3,910

20

12,296

98

10,975

21

11,777

77

9,986

08

9,497

41

Jukkasjärvi kommun iör
barnavård ...............

330

19

968

31

630

1,310

33

1,871

25

1,655

25

Gällivare sockens fattig-vårdssamhälle...........

2,592

21

5,312

02

5,894

84

5,915

81

5,749

74

8,048

76

Gällivare kommun iör
barnavård ..............

_

_

112

50

463

50

241

53

Jokkmokks sockens fat-tigvårdssamhälle.........

1,819

03

4,724

11

7,400

36

8,728

15

7,686

93

8,616

26

Arjeplogs sockens fattig-vårdssamhälle............

_

_

1,823

31

3,998

07

4,845

0 4

4,784

67

4,845

83

Arjeplogs kommun för
barnavård ..............

_

_

572

42

699

46

851

10

699

84

621

79

Arvidsjaurs sockens fat-tigvårdssamhälle.........

4,121

85

6,480

68

4,209

29

3,365

02

3,030

97

3,038

34

Arvidsjaurs kommun för
barn avård ...............

1,460

13

3,344

50

3,063

01

2,825

31

2,476

27

2.276

93

_

_

20,495|54

43,041

77

42,971

4 5146,58518 8144,426

34

47,249

42

—

—

bidragsbeloppen i påfallande bög grad växlat från år till år. Dessa i
många fall synnerligen avsevärda växlingar måste, såvitt revisorerna
kunna finna, sammanhänga därmed, att den så kallade tillfälliga vården
alltjämt utgör den ojämförligt största delen av lappfattigvården.

Uppfattningen rörande en del med ordnandet av lapparnas anstaltsvård
sammanhängande frågor synes i vissa avseenden hava under senare
år undergått en icke oväsentlig förändring. Revisorerna syfta härvid
närmast på det avsteg från hitintills tillämpade grundsatser, som skett
vid lösningen av Malå sockens lappålderdomshemsfråga, ävensom på de
delvis förändrade principer, som kommit till uttryck vid utformandet av
den av byggnadsstyrelsen godkända planen för det tilltänkta särskilda
ålderdomshemmet för lappar inom Sorsele socken.

Revisorerna finna för sin del de nya rön och synpunkter, som, på sätt
revisorerna i det föregående meddelat, framkommit under behandlingen
av nu avsedda två byggnadsfrågor, vara förtjänta av allt beaktande. Revisorerna
hava också — efter de intryck revisorerna erhållit såväl under
de avlagda besöken som annorledes — kommit till den uppfattningen, att
vid inrättandet av de redan färdigställda särskilda ålderdomshemmen för
lappar i vissa fall anordningarna blivit alltför kostsamma. Revisorerna
hava funnit det så mycket mera angeläget att tillkännagiva sin uppfattning
i förevarande avseenden, som det icke torde få anses helt uteslutet,
att fråga framdeles kan uppkomma örn inrättande av ytterligare ett eller
annat ålderdomshem för lappar.

— 49 —

I anslutning till vad revisorerna nu uttalat, vilja revisorerna vidare nied
hänsyn till det stora antal lediga vårdplatser, som synes föreligga vid en
del av de redan i bruk tagna särskilda ålderdomshemmen för lappar,
framhålla önskvärdheten av att det även i andra fall än beträffande Tärna
socken undersökes, i vad mån det — för ernående av såväl lägre vårdkostnad
för vårdtagare räknat som även ett bättre utnyttjande av dessa
hem — kan vara möjligt och lämpligt att utan eftersättande av hemmens
egentliga uppgift å desamma intaga jämväl andra vårdbehövande än lappar.
Härvid synes det dock kunna ifrågasättas, huruvida icke vederbörande
fattigvårdssamliällen för sådana vårdtagare böra få vidkännas
en särskild avgift, avvägd med hänsyn till storleken av de till hemmens
inrättande lämnade statsbidragen.

§ 10.

I skrivelse den 26 februari 1930 anförde styrelsen för Sveriges härads- Ersättning till
skrivarförening, att bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev till länsstyrel- häradsskrivare
serna den 31 januari 1930, enligt vilket häradsskrivarna, som icke ägde under viss
rätt till semester, vore skyldiga att vid ledighet för enskilda angelägen- ledlg etheter
avstå samtliga dem tillkommande avlöningsförmåner frånsett ortstillägg,
för häradsskrivarnas del syntes synnerligen hårda, samt att frågan
örn semester i och med nämnda bestämmelser blivit aktuell men att
frågan på grund av med densamma förknippade omständigheter icke syntes
kunna omedelbart lösas. Å andra sidan måste det enligt föreningen
anses rättvist, att även häradsskrivare med deras huvudsakliga till tjänsterummet
förlagda arbete bereddes tillfälle till semesterliknande ledighet
på rimliga villkor. Styrelsen hemställde fördenskull, att länsstyrelserna
måtte bemyndigas att — utan hinder av bestämmelserna i brevet den 31 januari
1930 eller tidigare utfärdade föreskrifter — årligen under högst
45 dagar bevilja häradsskrivarna mot semester svarande ledighet, under
förutsättning att mellan liäradsskrivaren och dennes vikarie avtal kunde
träffas angående vikariens avlöningsförmåner under vikariatet och att
detta avtal bleve av vederbörande länsstyrelse godkänt. Framställningen
åsyftade, att liäradsskrivaren skulle berättigas uppbära samtliga de med
tjänsten förenade inkomster, vilka icke på grund av avtalet skulle tillkomma
vikarien.

Över berörda skrivelse inhämtades yttranden av statskontoret och allmänna
civilförvaltningens lönenämnd. Såväl statskontoret som lönenämnden
förklarade sig icke vilja, oaktat vissa betänkligheter av principiell
natur, motsätta sig förslaget örn beredande av viss ledighet åt häradsskrivarna,
under förutsättning att statsverket icke betungades med
några kostnader för vikariatsersättningar. I bägge yttrandena åberopades,
att billighetsskäl syntes tala för en dylik anordning.

Vid frågans behandling i statsrådet den 14 mars 1930 anförde dåvarande
chefen för socialdepartementet bland annat följande:

— Ilev.-berättelse ang. statsverket för år 193b. I.

4

50 —

Såsom framgår av det anförda intaga för närvarande landsfiskaler oell
häradsskrivare sä till vida en särställning bland statstjänstemannen, som
ingendera av dessa befattningshavargrupper är berättigad till semester.
Beträffande landsfiskalerna bär emellertid, på sätt myndigheterna framhållit,
på min hemställan i proposition till årets riksdag härutinnan föreslagits
en ändring av innebörd att landsfiskal skulle, i avvaktan på blivande
lönereglering för landsfiskalerna, från och med den 1 juli 1930 tillerkännas
rätt att på statsverkets bekostnad åtnjuta årlig semester av 20
dagar intill det år, under vilket han fyller 40 år, och av 30 dagar för tid
därefter. Tillräcklig anledning att, i avbidan på kommande lönereglering
för häradsskrivarna, nu föreslå införande av semesterrätt även för dessa
befattningshavare har, bland annat med hänsyn till storleken av de inkomster
i tjänsten, vilka häradsskrivarna i allmänhet uppbära, icke synts
mig föreligga. Häradsskrivareföreningens nu ingivna framställning går
emellertid icke ut på att häradsskrivarna skulle tillerkännas någon verklig
semesterrätt utan avser endast att bereda dem möjlighet att erhålla
viss tids årlig ledighet för enskilda angelägenheter utan skyldighet för
dem att därunder avstå större del av dem tillkommande avlöningsförmåner,
än som skulle utgå till vikarien. Denna förmån skulle för dem motsvara
den befattningshavare i allmänhet tillkommande semesterrätten.
Med hänsyn härtill och då den föreslagna anordningen icke skulle för
statsverket medföra ökad kostnad, finner jag mig kunna tillstyrka åtgärder
i framställningens syfte. Jag har därvid även beaktat, att häradsskrivarna
i år komma att underkastas viss inkomstminskning, i anledning
av att riksdagen godkänt ett av Kungl. Majit framlagt förslag örn nedsättning
av ersättningen för röstlängders upprättande från 50 till 40 öre för
uppslag.

Jag anser alltså, att häradsskrivarna böra i avbidan på lönereglering
tillsvidare — under i framställningen angivna förutsättningar — tillförsäkras
viss tids årlig ledighet för enskilda angelägenheter med rätt för
dem att under dylik ledighet åtnjuta samtliga med tjänsten förenade inkomster
utom den del därav, som enligt träffat avtal tillkommer vikarien.
Givetvis bör därutöver möjlighet finnas för dem att med avstående
av lön enligt brevet den 31 januari 1930 erhålla ytterligare ledighet
för enskilda angelägenheter. Vidkommande omfattningen av den nu
förordade ledigheten kan jag emellertid icke biträda framställningen utan
håller — i likhet med de i ämnet hörda myndigheterna — före, att ledigheten
bör bliva av samma längd som den för landsfiskalerna föreslagna
semestertiden, d. v. s. alltefter vederbörandes levnadsålder 20 eller 30 dagar
årligen. Kätt till sådan ledighet torde böra tillkomma såväl ordinarie
häradsskrivare som den, vilken förordnats att innehava ordinarie häradsskrivartjänst
mot åtnjutande av därmed förenade löneförmåner med undantag
av pensionsavgift motsvarande belopp.

Principen örn tillerkännande av nämnda rätt för häradsskrivarna lärer
böra underställas riksdagens prövning. Rätten torde böra träda i kraft
snarast möjligt efter det riksdagens beslut anmälts för Kungl. Majit, och
under år 1930 torde få uttagas hela ledighetstiden, oaktat de ifrågasatta
reglerna icke bliva gällande under hela året. Närmare bestämmelser i
ämnet synes det böra ankomma på Kungl. Majit att utfärda. Därvid
lära böra meddelas föreskrifter till förhindrande av att länsstyrelserna
godkänna avtal mellan häradsskrivaren och vederbörande vikarie, enligt
vilket vikariens ersättning skulle bliva oskäligt låg. I likhet med statskontoret
anser jag, att dylik ersättning endast i särskilda undantagsfall

— 51 —

bör få understiga ett belopp, motsvarande de med härad skri vart jäns ten
förenade tjänstgöringspenningarna, därtill hörande tillfällig löneförbättring
ävensom å tjänstgöringspenningarna och löneförbättringen belöpande
dyrtidstillägg. Å andra sidan bör beaktas — något som för övrigt är en
förutsättning för hela den nu ifrågasatta anordningen — att häradsskrivarnas
arbete, synnerligen forcerat och maktpåliggande under vissa perioder,
dessemellan är av mindre omfattning och enklare beskaffenhet.

Vid bifall till mitt förslag i ämnet måste givetvis för häradsskrivarnas
vidkommande visst tillägg göras till brevet den 31 januari 1930, varjämte
viss jämkning i kungörelsen den 14 juni 1917 angående villkor och bestämmelser
för åtnjutande av de från 1918 års början fastställda avlöningsförmåner
för landsstaten bliver erforderlig.

På nämnda departementschefs hemställan föreslog Kungl. Majit i propositionen
nr 206 till 1930 års riksdag att häradsskrivare måtte tillsvidare,
under de angivna förutsättningarna, äga att utan kostnad för statsverket
årligen erhålla ledighet för enskilda angelägenheter under en tid av
20 dagar intill det år, under vilket vederbörande uppnådde 40 år, samt av
30 dagar för tid därefter, nied rätt för honom att uppbära samtliga de
med tjänsten förenade inkomsterna med undantag för den del därav, vilken
enligt träffad överenskommelse skulle utgå till vikarien.

Propositionen blev av riksdagen avslagen (skrivelse nr 207/1930). I
sin skrivelse uttalade riksdagen, att redan den omständigheten att förslag
till ny lönereglering för häradsskrivare inom en snar framtid syntes
komma att föreläggas riksdagen hade föranlett riksdagen att ställa sig
avvisande mot förslaget, enligt vilket en ny form av ledighet skulle införas
för denna befattningshavargrupp. Riksdagen uttalade även, att de
till förmån för förslaget åberopade billighetsskälen icke syntes vara alltför
tungt vägande. I detta hänseende framhöll riksdagen, att häradsskrivare
måste, åtminstone i allmänhet, vid jämförelse med andra statstjänstemän
genom sina sportelinkomster anses intaga en relativt gynnsam
ställning i avlöningshänseende och att de syntes vara i tillfälle att
så ordna sitt arbete, att de kunde utan nämnvärd kostnad bereda sig mot
semester svarande ledighet. Riksdagen erinrade även örn att för häradsskrivare
icke förelåge skyldighet till sju timmars daglig tjänstgöring
å tjänsterummet.

I propositionen nr 151 till 1933 års riksdag med förslag till förordning
örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel m. m. framhöll
föredragande departementschefen, bland annat, att .under förutsättning
att de förslag rörande nedsättningen i olika avseenden av häradsskrivarnas
extra ersättningar och provisioner, som av departementschefen i
berörda proposition tillstyrkts, vunne riksdagens bifall, hade enligt departementschefens
mening det viktigaste skälet för riksdagens avslag
å 1930 års proposition örn semesterliknande ledighet för häradsskrivarna
upphört att äga giltighet. Med anledning av vad riksdagen i övrigt
åberopade till stöd för sitt avslagsbeslut anförde departementschefen vi -

— 52 —

dare, dels att frågan om ny lönereglering för häradsskrivarna sannolikt
ännu icke på jämförelsevis lång tid kunde upptagas till slutligt avgörande,
dels ock att häradsskrivarna, som enligt sin instruktion vore bundna vid
två timmars daglig mottagning å tjänsterummet och enligt gällande bestämmelser
vore skyldiga att vid varje ledighet för enskilda angelägen-''
heter avstå samtliga med tjänsten förenade avlöningsförmåner utom ortstillägg,
för närvarande knappast ägde möjlighet att förskaffa sig en med
semester jämförlig ledighet utan måste vid ledighet vidkännas avsevärda
ekonomiska uppoffringar.

Med hänsyn till det anförda ansåge departementschefen, att häradsskrivarna
— under förutsättning, att förslagen till inkomstbeskärningar bifölles
-— nu borde berättigas att på sätt förordades i 1930 års proposition
utan kostnad för statsverket erhålla viss årlig ledighet samt att denna
förmån borde komma dem till del från och med innevarande kalenderår.
I fråga örn såväl ledighetens längd som dess anordnande i övrigt anslöte
sig departementschefen helt till de synpunkter, vilka enligt vad nyss sagts
anfördes av departementschefen vid framläggandet av 1930 års förslag.
Rätten till ledigheten, vilken borde få åtnjutas av såväl ordinarie som
tillförordnade häradsskrivare, borde sålunda träda i kraft snarast möjligt
efter det riksdagens beslut anmälts för Kungl. Majit, och under år
1933 borde få uttagas hela ledighetstiden, oaktat de ifrågasatta reglerna
icke bleve gällande under hela året. Närmare bestämmelser i ämnet,
bland annat i syfte att förekomma godkännande av avtal örn alltför låg
ersättning mellan häradsskrivaren och vederbörande vikarie, borde ankomma
på Kungl. Majit att utfärda.

I skrivelsen nr 393 förklarade 1933 års riksdag, att riksdagen, bland
annat, medgivit att häradsskrivare finge tillsvidare, i enlighet med de i
statsrådsprotokollet över socialärenden för den 17 februari 1933 angivna
grunderna, utan kostnad för statsverket årligen erhålla ledighet för enskilda
angelägenheter under en tid av 20 dagar intill det år, under vilket
han uppnådde 40 års ålder, samt av 30 dagar för tid därefter, med rätt
för honom att uppbära samtliga de med tjänsten förenade inkomsterna
med undantag för den del därav, vilken enligt träffad överenskommelse
skulle utgå till vikarien.

Genom beslut den 30 juni 1933 medgav Kungl. Majit att — utan hinder
av föreskrifterna i kungörelsen den 14 juni 1917 (nr 472) angående villkor
och bestämmelser för åtnjutande av de från 1918 års början fastställda
avlöningsförmåner för landsstaten ävensom cirkulären den 26 mars 1926,
den 30 december 1926 och den 11 november 1927 samt brevet den 31 januari
1930 angående avlöningsförmåner vid förordnande å tjänst inom
fögderiförvaltning m. m. — viss årlig ledighet finge beredas häradsskrivare
i enlighet med följande bestämmelser i

1. Häradsskrivare må tillsvidare årligen erhålla ledighet för enskilda
angelägenheter under 20 dagar intill det år, under vilket han uppnår 40

— 53 —

års ålder, och 30 dagar från och med nämnda år, med rätt för honom
att under ledigheten uppbära samtliga med tjänsten förenade inkomster,
med undantag av belopp, som enligt överenskommelse, vilken av vederbörande
länsstyrelse godkännes, skall såsom gottgörelse utgå till vikarie,
som i vederbörlig ordning förordnas att uppehålla tjänsten under ledigheten.
„ . ... ..

Vad här stadgas beträffande häradsskrivare skall jamval aga tillämpning
å den, som förordnats att innehava ordinarie häradsskrivartjänst
mot åtnjutande av därmed förenade löneförmåner med undantag av ett
belopp, motsvarande vad ordinarie innehavare av tjänsten har att erlägga
för egen pensionering.

2. Jämte den gottgörelse, som enligt överenskommelse skall av naradsskrivaren
utgivas, äger vikarien åtnjuta de avlöningsförmåner vid egen
befattning eller den däremot svarande ersättning, som han enligt bestämmelserna
i cirkulären den 26 mars och den 30 december 1926 samt den 11
november 1927 äger uppbära vid förordnande å häradsskrivartjänst; skolande
nämnda avlöningsförmåner eller ersättning bestridas av de anslagsmedel,
som i nyssnämnda cirkulär förutsatts.

3. Överenskommelse, varom i punkt 1 stadgas, må av länsstyrelsen god kännas,

endast såframt den gottgörelse, som därigenom tillförsäkras vikarien,
jämte den ersättning, som må tillkomma honom på grund av föreskrifterna
i punkt 2, prövas innefatta skälig ersättning för häradsskrivartjänstens
uppehållande under förordnandet. Där ej undantagsvis särskilda
omständigheter till annat föranleda, må överenskommelse ej godkännas,
örn den däri bestämda gottgörelsen understiger summan av de
på tiden för förordnandet belöpande, med häradsskrivartjänsten förenade
tjänstgöringspenningarna och därtill hörande tillfällig löneförbättring
jämte dyrtidstillägg å nämnda båda avlöningsförmåner. o

4. Under år 1933 må häradsskrivare äga åtnjuta ledighet av ifrågavarande
art såsom örn de nu meddelade bestämmelserna varit gällande under
hela året.

Jämlikt första momentet i nämnda kungl, brev har häradsskrivare vid
ledighet, varom här är fråga, av sina avlöningsförmåner i regel avstått
ett belopp, motsvarande de med häradsskrivartjänsten förenade tjänstgöringspenningarna,
därtill hörande tillfällig löneförbättring ävensom a
tjänstgöringspenningarna och löneförbättringen belöpande dyrtidstillägg.

Utöver nämnda ersättning har, såsom närmare framgår av nedanstående
tablå, jämlikt andra momentet i samma kungl, brev utgått vikariatsersättning
av statsmedel dels från anslaget till befattningshavare vid
länsstyrelserna dels ock från anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna.

— 54

Kevisorernas

uttalande.

Sjukkasse väsendet.

Äldre lagstiftning
i fråga
om registrering
av sjukkassa.

Län

Av statsmedel utbetald vikariats-ersättning till vikarier för härads-skrivare tjänstlediga enligt kungl,
brev 80/e 1933 (V D 3 o. Y D 7)

Summa

''

Stockholms ....................

| Uppsala ...........................

i Södermanlands..................

j Östergötlands.....................

Jönköpings........................

I Kronobergs........................

Kalmar ...........................

Gotlands .......................

Blekinge ............................

Kristianstads ...............

Malmöhus .........................

i Hallands ...........................

i Göteborgs och Bohus ..........

Älvsborgs .........................

| Skaraborgs.........................

J Värmlands .........................

j Örebro ...........................

! Västmanlands ...................

| Kopparbergs ......................

j Gävleborgs.........................

I Västernorrlands...................

i Jämtlands .........................

Västerbottens......................

Norrbottens ......................

Summa

Å i tablån upptagen ersättning
medel.

1933/1934 ! Vt—31/:» 1934

1,011

27

1,087

76

2,099

i 03

217

78

413

35

631

13

175

83

—

—

175

83

181

68

786

93

968

61

278

61

205

08

483

72

550

45

538

47

1,088

92

320

05

197

82

517

87

60

80

—

—

60

30

—

—

5

86

5

86

444

2 7

145

50

589

77

595

86

654

71

1.250

07

284

30

212

85

497

15

81

28

—

—

81

23

420

17

429

29

849

46

110

96

—

—

110

96

1,067

94

501

31

1,569

25

403

50

—

—

403

50

328

21

359

29

687

60

1,225

90

552

88

1,778

78

805

90

622

93

1,428

89

682

3 7

419

74

1,102

11

280

17

144

0 91

424

26-

308
- 1

-!

335

-

631

643

—

82

9,834 |

53 j

7,613

49

17,448

02

även utgått dyrtidstillägg av stats -

Sasom av den gjorda utredningen framgår, har riksdagens avsikt varit,
att ifrågavarande ledighet icke skulle medföra någon kostnad för statsverket.
Under erinran örn vad sålunda förekommit vilja revisorerna ifrågasatta,
huruvida icke bör tagas under övervägande frågan örn utfärdande •
a\ nya bestämmelser i ämnet, som bättre stå i överensstämmelse med riksdagens
ovanberörda beslut i nämnda hänseende.

§ 11.

Den nuvarande sociala sjukförsäkringen i Sverige står på frivillighetens
grund. Försäkringen ombesörjes av enskilda för inbördes bistånd bildade
sammanslutningar, och statsmakterna hava inskränkt sig till att
rättsligt reglera denna verksamhet samt att enligt vissa grunder lämna
ekonomiska stöd i form av statsbidrag.

Den rättsliga regleringen av sjukkasseverksamheten innefattades under
tiden närmast före nu gällande förordning i lag den 4 juli 1910 örn
sjukkassor. Enligt 1 § i sagda lag förstods med sjukkassa en sådan förening
för inbördes understöd, som avsåg, att utom affärsmässigt drivande

ÖÖ

av försäkringsrörelse bereda antingen enbart sjukhjälp eller ock såväl
sjukhjälp som begravningshjälp. Enligt lagen kunde det finnas två slagav
sjukkassor, nämligen dels vanliga sådana oell dels s. k. fortsättningskassor.
De sistnämnda voro kassor, som meddelade sjukhjälp endast åt
medlemmar av andra kassor och uteslutande eller huvudsakligen för tid,
för vilken medlemmarna på grund av sjukhjälpstidens begränsning i de
särskilda kassorna ej vore berättigade till hjälp från dessa.

Jämte sjukkassorna funnos understödsföreningar, vilkas rättsförhållanden
reglerades i lag den 29 juni 1912 örn understödsföreningar och varmed
enligt 1 § i sistnämnda lag förstods sådan förening för inbördes bistånd,
som avsåg att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse
och utan att meddela sjukhjälp bereda medlem pension efter avgång från
tjänst efter uppnående av viss ålder; vid medlems död utbetala ett kapitalbelopp
till bestridande av kostnaderna för hans begravning eller såsom
understöd åt hans familj; meddela pension åt avliden medlems änka eller
barn; bereda medlem understöd vid bestående förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan (invaliditet); eller idka annan till pensionsförsäkring
hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som avsåg att bereda pension, kallades i lagen pensionskassa.

Angående registrering av sjukkassor och understödsföreningar gällde
följande:

Registrering skulle ske hos en för kontroll över verksamheten och för
tillhandagående med råd och upplysningar särskilt för hela riket förordnad
gemensam tillsynsmyndighet, till vilken genom kungl, kungörelse den
8 november 1912 utsetts socialstyrelsen.

Enligt 4 § i lagen örn sjukkassor ägde sjukkassa, som hade i enlighet
med lagen antagit stadgar och utsett styrelse, vinna registrering såframt
den ägde ett medlemsantal av i regel minst etthundra, hiågot tvång att
registrera sjukkassa förelåg således ej, men allenast registrerad sjukkassa
ägde rättssubjektivitet. Statsbidrag lämnades också allenast till registrerade
kassor.

Enligt 2 § i lagen örn understödsföreningar, med det innehåll sagda paragraf
erhöll genom lag den 18 juni 1926, vilken sistnämnda lag trädde i
kraft den 1 januari 1928, skulle pensionskassa, som bestod av minst fem
medlemmar, så ock annan understödsförening, som bestod av minst femtio
medlemmar, registreras. Annan understödsförening, som icke var salunda
skyldig söka registrering, ägde vinna registrering, därest den bestod
av minst fem medlemmar.

Allenast registrerad understödsförening ägde rättssubjektivitet.

Nu gällande regler på ifrågavarande områden tillkommo vid den revision
av lagstiftningen, som företogs år 1931.

Genom lag den 26 juni 1931, vilken trätt i kraft den 1 januari 1932,

Ku gällande
lagstiftning
angående sjukkassas
registrering.

56 —

ändrades 1 § i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar såtillvida,
att sjukkassor med avseende å den föreningsrättsliga regleringen fördes
in under sagda lag, därtill tillkom en ny typ av understöd, nämligen moderskapshjälp
samt överfördes understöd för invaliditet till pensionskassorna.

Angående registrering av understödsföreningar, vartill numera räknas
jämväl erkända sjukkassor, gäller fortfarande 2 § i lag den 29 juni
1912 enligt den lydelse paragrafen erhöll genom lag den 18 juni 1926.

Lagändringen den 26 juni 1931 medförde, att samtliga sjukkassor med
ett medlemsantal av femtio eller därutöver blivit underkastade registreringsplikt.
Såsom tillsyningsmyndighet, hos vilken registrering sker,
tjänstgör alltjämt socialstyrelsen.

Hos tillsyningsmyndigheten skall föras understödsföreningsregister (§§
70—73) för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt lagen skola anmälas
för registrering eller vilkas intagande i registret eljest är eller blir föreskrivet.
Anmälan till registret skall göras skriftligen. Hava icke vid anmälan
för registrering iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje
särskilt fall meddelade, eller prövas understödsförenings stadgar eller beslut,
. som anmälas för registrering, icke hava tillkommit i föreskriven
ordning eller ej stå i överensstämmelse med föreskrifterna i lagen örn
understödsföreningar eller eljest strida mot lag eller författning eller vara
till sm avfattning i något viktigare hänseende otydliga eller vilseledande,
skall registrering vägras. Lag samma vare därest tillsyningsmyndigheten
finner beslut i vissa föreskrivna avseenden icke böra gillas.

Beviljas understödsförening registrering, skall i registret införas dagen
för stadgarnas antagande, föreningens firma, föremålet för föreningens
verksamhet, den ort där styrelsen bar sitt säte, samt uppgift å styrelseledamöter,
suppleanter och firmatecknare.

Bland övergångsbestämmelserna till den nya lagen är att märka, att,
därest sjukkassa eller fortsättningskassa är registrerad enligt 1910 års lag
örn sjukkassor, denna lag fortfarande skall gälla för kassan intill dess
denna blivit registrerad såsom understödsförening, likväl ej längre än
till den 1 januari 1935.

Samtidigt, som sjukkassorna fördes in under lagen örn understödsföreningar,
upphävdes lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor samt tillkom
kungl, förordning den 26 juni 1931 örn erkända sjukkassor.

I 1 § sagda förordning stadgas att registrerad understödsförening, vilken
enligt sina stadgar meddelar sjukhjälp och moderskapslijälp i enlighet
med föreskrifterna i förordningen, finge antagas till erkänd sjukkassa.

Enligt förordningen (§ 4) finnas två slag av erkända sjukkassor, nämligen
dels centralsjukkassor, vartill kan antagas förening, som till sitt
verksamhetsområde skall hava ett eller flera landstingsområden eller stad,
som icke deltager i landsting, dock kan för annan stad under vissa örn -

ständigheter antagas särskild centralkassa, och dels lokalsjukkassor, vartill
kan antagas i regel endast förening, som till sitt verksamhetsområde
skall hava viss eller vissa närgränsande kommuner och bestående av minst
etthundra medlemmar.

För ett och samma landstingsområde eller en och samma stad må allenast
en centralsjukkassa samt för en och samma kommun eller del därav
allenast en lokalsjukkassa antagas. Har centralsjukkassa antagits enbart
för stad, må lokalsjukkassa för staden icke antagas (§ 5 st. 1 och 2).

Lokalsjukkassorna äro sammanslutna i centralsjukkassor pa det sätt, att
lokalsjukkassornas medlemmar automatiskt äro medlemmar även av dessa
centralsjukkassor (§ 13). Dessa äro även skyldiga att mottaga direkt anslutna
medlemmar från orter inom sina verksamhetsområden, där lokalsjukkassor
ej finnas (§ 11).

Den sammanlagda tid, under vilken sjukhjälp kan utgå, är lägst två år
för varje sjukdomsfall. Av denna sjukhjälpstid svarar lokalsjukkassan
för den första delen, i regel 18 dagar, samt för återstoden av tiden
centralsjukkassan (§ 29).

Socialstyrelsen handhaver även antagande av erkända sjukkassor.

Sökes antagande till erkänd sjukkassa för ett och samma område av
mer än en understödsförening, skall tillsyningsmyndigheten söka åvägabringa
jämkning beträffande de avsedda verksamhetsområdena eller överlåtelse
på en av föreningarna av den eller de andras rörelse eller på en för
ändamålet bildad förening av samtliga de sökandes rörelse. Kan överlåtelse,
som nu sagts, icke åvägabringas, har tillsyningsmyndigheten att
pröva, vilken förening må anses lämpligast, därvid hänsyn särskilt hör
tagas till föreningarnas medlemsantal. Vad härom stadgats skall äga
motsvarande tillämpning, där antagande sökes allenast av en förening
men anledning finnes antaga, att ansökan framdeles kommer att göras
även av annan, för ändamålet lämplig förening. Finnas ej stadgarnas
bestämmelser örn avgifter och fondbildning betryggande för föreningens
förmåga att fullgöra sina förbindelser, eller innehålla stadgarna föreskrifter,
som med hänsyn till ändamålet med föreningens verksamhet prövas
vara obehöriga, skall antagande vägras (§ 5 st. 3 och 4).

Bland övergångsbestämmelserna till förordningen örn erkända sjukkassor
är följande att märka (§§ 45—47).

Förening, vilken varit registrerad som sjukkassa enligt 1910 års lag örn
sjukkassor, och som före den 1 januari 1935 ingiver ansökan i sådant avseende
må antagas till erkänd sjukkassa oberoende därav, att jämlikt nya
förordningen hinder i vissa avseenden därför eljest möter. Sjukkassa,
som utfäst sig att utbetala begravningshjälp, skall upphöra med sådan
verksamhet inom två år från antagandet, vid äventyr att detta återkallas.

Utgör stad eget centralsjukkasseområde, kan sjukkassa, som registrerats
enligt 1910 års lag, antagas till lokalsjukkassa för staden. Oberö -

— 58

Statsbidrag ål
_ sjukkassor.
Aldre lagstiftning.

ende av sådant antagande skall dock centralsjukkassan vara öppen för
direkt anslutning.

Sjukkassa, som registrerats enligt 1910 års lag, ock som enligt sina stadgar
är uteslutande eller huvudsakligen avsedd för anställda vid visst eller
vissa företag eller i visst yrke eller dylikt må antagas till erkänd
sjukkassa oberoende därav, att kassans verksamhetsområde ej hänför sig
till viss eller vissa kommuner eller viss del därav eller, att för verksamhetsområdet
redan finnes erkänd sjukkassa. Sådan förening kan, om
vissa betingelser föreligga, antagas till centralsjukkassa, i annat fall skall
den antagas som lokalsjukkassa.

Före 1931 års omorganisation av sjukkasseväsendet gällde beträffande
statsbidrag till sjukkassorna bestämmelserna i kungörelserna av den 11
oktober 1920 (nr 689) angående statsbidrag åt sjukkassor och den 30 juni
1913 (nr 136) angående statsbidrag åt sjukkassor, som meddela moderskapshjälp,
vilka båda delvis ändrats genom kungörelserna den 2 december 1921
(nr 695 och 696). Enligt dessa bestämmelser utgick statsbidrag dels med
visst belopp per medlem (medlemsbidrag) nämligen 2 kronor i vanlig sjukkassa
(för medlem, som pa grund av den före 1910 gällande lagstiftningen
fortfarande var medlem av mer än en kassa, utgick bidraget med allenast
1 krona) och 50 öre i fortsättningskassa, dels med visst belopp — 25 öre
— för varje dag, söndagar oräknade, för vilken kassan utgivit sjukbjälp
med minst 90 öre eller bekostat vård å sjukhus, dock att detta bidrag till
vanlig sjukkassa skulle utgå med minst 50 öre oell högst 2 kronor och till
fortsättningskassa med högst 50 öre, allt per år och medlem, dels ock
med belopp motsvarande V« av vad kassan utgivit för bekostande av läkarvård
och läkemedel at sjuk medlem, dock högst 1 krona per år och
medlem i vanlig sjukkassa och 25 öre per år och medlem i fortsättningskassa.
Medlemsbidrag finge ej beräknas för medlem, som tillförsäkrats
antingen enbart begravningshjälp eller ock sjukpenning till lägre belopp
än 90 öre eller högre belopp än 8 kronor. Bidrag i övrigt finge ej heller
beräknas för medlem, som tillförsäkrats högre sjukpenning än 8 kronor.

Statsbidrag till moderskapshjälp utgick med 60 öre för varje dag, för
vilken sådan hjälp utgivits antingen med minst 90 öre eller i form av
vård å förlossningsanstalt. Bidrag utgick för högst 42 dagar för varje
barnsängsfall. Dessutom voro vissa förutsättningar uppställda för bidrags
erhållande, bland annat, att kvinnan varit medlem av registrerad
sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar före barnsbörden och att hon
den tid, då hon uppbar hjälp från kassan, avhöll sig från förvärvsarbete
ävensom att hjälpen skulle utgå för minst 14 dagar.

Vid 1931 års riksdag företogs, såsom ovan antytts, en reformering av
sjukkasseväsendet varvid sjukförsäkringen kombinerades med en utvidgad
moderskapsförsäkring och med moderskapsunderstöd av statsmedel åt
obemedlade eller mindre bemedlade barnaföderskor. Den 1 januari 1935

— 59 —

skulle den nya organisationen vara genomförd, dock att skyldighet att
lämna sjukvårdsersättning icke obligatoriskt inträdde förrän ytterligare
tre år senare. De bestämmelser örn statsbidrag åt erkända sjukkassor,
vilka meddelades i samband med den beslutade nya sjukkasselagstiftningen,
äro sammanförda i kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282). Den nya
lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1932 men skulle statsbidrag till
sjukkassor under den närmaste tiden därefter i vissa under övergångsbestämmelserna
till lagstiftningen närmare angivna fall utgå enligt de
äldre bestämmelser, som meddelats i ovanberörda kungörelse den 11 oktober
1920 med däri år 1921 gjord ändring.

Här nedan torde i korthet få lämnas en redogörelse för huvudgrunderna
för statsbidragsbestämmelserna enligt den nya lagstiftningen. Statsbidrag
utgår dels i förhållande till antalet medlemmar i kassan (medlemsbidrag)
dels ock i förhållande till av kassan meddelad sjukbjälp (sjukdagsbidrag,
respektive sjukvårdsbidrag) och moderskapshjälp (moderskapsbidrag,
respektive barnmorskebidrag). Medlemsbidraget har bestämts med
utgångspunkt från ett belopp av 3 kronor per medlem, med fördelning
enligt närmare angivna regler för olika fall på lokalsjukkassa och centralsjukkassa.
Såsom bidrag till den kontanta sjukpenningen ävensom till
sjukhusvård utgår sjukhusbidrag med 50 öre per dag. Sjukvårdsbidraget
utgår med ett belopp, motsvarande hälften av det understöd, som sjukkassa
utgivit i form av ersättning för medlems utgifter till läkarvård,
läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder. Därvid
finnes dock viss maximibegränsning, så att sjukvårdsbidraget utgår
med högst 3 kronor — i de fyra nordligaste länen högst 5 kronor — per bloch
medlem. Såsom bidrag till moderskapshjälp utgår slutligen dels moderskapsbidrag
med i regel 1 krona för varje dag, som moderskapspenning''
utgivits eller ersättning lämnats för vård å förlossningsanstalt, dels ock
barnmorskebidrag med hälften av vad kassan utgivit i form av ersättningför
barnmorskevård.

Beträffande handläggningen av frågor örn statsbidrag åt sjukkassor
äro bestämmelser meddelade i kungörelsen den 18 december 1931 (nr 432).
Enligt desamma skall ansökan örn statsbidrag åt erkänd sjukkassa skriftligen
göras av kassans styrelse hos socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet
för erkända sjukkassor. Sådan ansökan skall ingivas senast den 30
juni året näst efter det, för vilket bidrag begäres och åtföljas av ett exemplar
av kassans stadgar samt sådana uppgifter rörande medlemsantalet
och kassans verksamhet under sistberörda år, vilka erfordras för att
bedöma, till vilket belopp statsbidrag må utgå. Därest emellertid erkänd
sjukkassa efter ett kvartals slut påkallar utbetalning av statsbidrag för
kvartalet, skall ansökan därom göras före utgången av nästföljande kvartal.
Ansökan örn statsbidrag prövas och avgöres av socialstyrelsen, vilken
myndighet jämväl utbetalar beviljat bidrag. Ifrågavarande kungörelse

Ku gällande
lagstiftning
om statsbidrag.

Moderskaps understöd.

Personalbehov
för reformens
genomförande.

— 60 —

trädde i kraft den. 1 januari 1932. Emellertid skulle kungörelsen den 31
december 1921 (nr 845) angående handläggningen av frågor örn statsbidrag
åt sjukkassor fortfarande äga tillämpning beträffande dels sådant
statsbidrag åt sjukkassor, däri inbegripet bidrag för meddelad moderskapshjälp,
vilket hänförde sig till tid före den 1 januari 1932, dels ock
statsbidrag, som enligt övergångsbestämmelserna till ovanberörda kungörelse
den 26 juni 1931 angående statsbidrag åt sjukkassor utginge enligt
hittills gällande grunder.

I samband med den av 1931 års riksdag beslutade reformen av den frivilliga
sjukförsäkringen vidtogs jämväl åtgärder för beredande av s. k.
moderskapsunderstöd åt obemedlade eller mindre bemedlade'' barnaföderskor,
som icke tillhöra erkända sjukkassor. Ifrågavarande understödsverksamhet,
som direkt bestrides av statsmedel, skiljer sig från den statsunderstödda
verksamheten däri, att rätt till moderskapsunderstöd i regel icke
tillkommer kvinna vid barnsbörd, i anledning av vilken hon är berättigad
till moderskapshjälp från erkänd sjukkassa. Bestämmelser örn moderskapsunderstöd
äro meddelade i förordningen den 26 juni 1931 (nr 281)
med däri genom kungörelsen den 4 maj 1934 (nr 123) gjord ändring. Enligt
nämnda bestämmelser tillkommer rätt till moderskapsunderstöd kvinna,
som till lindrande av de med barnsbörd förenade kostnader är i behov
av sådant understöd. Behov av moderskapsunderstöd anses föreligga, där
ej särskilda omständigheter till annat föranleda, örn för kvinnan eller, där
lion är gift och sammanlever med sin man, för makarna tillsammans vid
senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits
beskattningsbart belopp, uppgående till minst 500 kronor. Moderskapsunderstödet
utgör 1 krona för dag och utgår för tid omedelbart före
eller efter barnsbörden, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete. Till
kvinna, vilken under de 6 månader, som närmast föregått barnsbörden, i
sammanlagt minst 4 månader använts till arbete, som avses med förbudet
i 10 § första stycket i lagen örn arbetarskydd (industriellt, byggnads- och
transportarbete), och vilken skäligen kan antagas komma att efter barnsbörden
återupptaga sådant arbete, utgår understödet för högst 56 dagar.
Till annan kvinna utgår moderskapsunderstödet för högst 30 dagar. Av
understödstiden må högst 14 dagar ligga före barnsbörden.

Rätten till understöd prövas och understöd utbetalas i regel av centralsjukkassan
för den ort, där kvinnan är bosatt. För utgivna understöd
äger centralsjukkassan kvartalsvis utbekomma ersättning av tillsynsmyndigheten
för erkända sjukkassor.

Genomförandet av sjukkassereformen medförde nya eller väsentligt
ökade förvaltningsuppgifter för socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet
över erkända sjukkassor och andra understödsföreningar. Det befanns
därför erforderligt att förstärka den å socialstyrelsens byrå för sjukkasse -

— 61 —

väsendet m. m. anställda personalen. 1931 års riksdag beslöt i sådant syfte
att å extra stat hos styrelsen uppföra en befattning i lönegraden B 28 (byrådirektören),
en i lönegraden B 24 (sekreteraren) och en i lönegraden B 21
(aktuarien). Härför avsågs ett belopp av 22,320 kronor. Vidare beräknades
24,680 kronor till arvoden och ersättningar till befattningshavare i
övrigt’samt till experter och mera tillfälliga sakkunniga ävensom till
bestridande av övriga erforderliga utgifter. För budgetåret 1931/1932 beviljades
alltså för ändamålet tillhopa 47,000 kronor. Detta belopp sänktes
för budgetåret 1932/1933 till 42,000 kronor och för budgetåret 1933/1934
till 37,000 kronor. Nedsättningen av anslagsbeloppet berodde på minskat
behov’av experter, vilket behov efter utgången av budgetåret 1932/1933
upphörde. För hudgetåret beviljade riksdagen för ändamålet ett belopp
av 27,000 kronor.

För närvarande finnes å socialstyrelsens sjukkassebyrå anställd följande

personal:

Ordinarie personal

1 byråchef ...............................

1 sekreterare .............................

1 aktuarie ...............................

1 kansliskrivare...........................

2 kanslibiträden (ena befattningen vakant)

3 kontor sbi trä den .......................

Lönegrad

B 30
B 24
B 21
B 11
B 7
B 4

Icke-ordinarie personal

1 byrådirektör ....................................

1 sekreterare ......................................

1 aktuarie ........................................

1 förste amanuens ................................

1 andre amanuens ................................

1 andre amanuens ................................

1 kanslibiträde ....................................

1 kontorsbiträde ..................................

3 skrivbiträden ....................................

3 manliga extra befattningshavare (därav en med
halvtidstjänstgöring och en anställd den Vn 1934)
5 kvinnliga extra befattningshavare (därav 2 anställda
den Vn 1934) ..........................

Lönegrad

B 28
B 24
B 21
B 18
B 16
B 15
B 7
B 4
B 2

Den ovan upptagna personalens fasta avlöningar bestridas dels från ordinarie
förslagsanslaget till socialstyrelsen, dels ock från extra förslagsanslaget
till socialstyrelsens verksamhet. Sistnämnda anslag bär erhållit
förslaganslags natur bland annat av det skälet, att Kungl. Majit skall
äga viss möjlighet att bestämma anvisningarna av medel med hänsyn till
de arbetsuppgifter, som successivt komma att tillföras socialstyrelsen på
grund av den nya lagstiftningen ifråga örn sjukkasseväsendet m. m.

— 62 —

Anslag till
sjukkasseväsendet.

Föx budgetåret 1933/1934 hava anvisats för bestridande av kostnaderna
för sådana utgifter, som staten påtagit sig för sjukkasseväsendet, följande
såsom förslagsanslag upptagna belopp:

Sjukkasseväsendets befrämjande ........................ kronor 5,560,000

Bidrag till moderskapsförsäkring ........................ » 315 000

Moderskapsunderstöd .................................... » 10000

Av nedanstående tabell framgå kostnaderna under ifrågavarande anslag
samt de överskridanden, som här förekommit:

Sjukkasseväsendets befrämjande..
Bidrag till moderskapsförsäkring
Moderskapsunderstöd.......................

Utgifter

kronor

5,655,060: 17
346,166: 20
194,542: —

Överskridanden

kronor

95,060: 17
31,166: 20
184,542: 50

o Härav framgår, att samtliga anslag till sjukkasseväsendet beräknats för
lågt, samt att utgiften å anslaget till moderskapsunderstöd uppgår till
1,945 procent av den anvisade summan.

AinrfordraTa Ee™rerna, kva från socialstyrelsen införskaffat uppgifter rörande
uppgifter och (som åtgått innan styrelsen kunnat slutligt handlägga inkomna
unde1sökda HamstäHningar örn registrering såsom understödsförening eller örn anningar.
tagande av eikänd sjukkassa ävensom ifråga örn den tid, som socialstyrelsen
behövt för att behandla inkomna rekvisitioner å statsbidrag (förskott
därå) till sjukkassor samt å statlig moderskapshjälp från sjukkassa.
Resultatet av de införskaffade uppgifterna, som avse tiden 1 november
1933 31 oktober 1934, framgår av vidstående tabell.

Revisorerna hava ansett sig även böra meddela uppgifter rörande arbetsresultatet
å socialstyrelsens sjukkassebyrå, i den mån detta framgår
av antalet under tiden 1 juli 1933-31 oktober 1934 avgjorda ärenden rörande
registrering, statsbidrag till sjukkassor och moderskapshjälp (bilaga
A).

Revisorerna hava dessutom såsom bilaga B till denna paragraf fogat
en redogörelse för utbetalningarna till de särskilda erkända sjukkassorna
av medel å anslaget till moderskapsunderstöd under budgetåret 1933/1934.

Allmänt För det svenska sjukkasseväsendet har genom den vid 1931 års riksuttaiande.
dag genomförda reformen lagts grunden för en framtida utveckling, vårtid
staten utfäst sig att till befrämjande av detta ändamål lämna betydande
understöd. Visserligen har därmed sjukkasseväsendet i vårt land
aven för framtiden grundats på frivillig försäkring, men vid reformens
genomförande synes man hava utgått från att åtminstone huvuddelen av
de förut verksamma sjukkassornas medlemmar skulle ingå i erkända
sjukkassor, som enligt de nya bestämmelserna skulle träda i verksamhet.
Vidare lärer man haft den förhoppningen, att, oaktat frivillig anslutning

— 63 —

Tid som för-flutit från an-sökans el.

Ansökan örn regi-strering av under-stödsförening och
antagande till er-känd sjukkassa

Ansökan örn regi-strering av under-stödsförening

Rekvisition av
statsbidrag från
sjukkassa

Ansökan om för-skott å statsbidrag
från sjukkassa

Rekvisition av stat-ligt moderskaps-understöd

inlämnande
tills den-samma upp-tagits till be-handling resp.
beslut expe-dierats eller

Tid som
förflutit
innan
ärendet
upptagits
till be-handling

Tid som
åtgått för
ärendets
handlägg-ning i sty-relsen

Tid som
förflutit
innan
ärendet
upptagits
till be-handling

Tid som
åtgått för
ärendets
handlägg-ning i sty-relsen

Tid som
förflutit
innan
ärendet
upptagits
till be-handling

Tid som
åtgått för
ärendets
handlägg-ning i sty-relsen

Tid som
förflutit
innan
ärendet
upptagits
till be-handling

Tid som
åtgått för
ärendets
handlägg-ning i sty-relsen

Tid som
förflutit
innan
ärendet
upptagits
till be-handling

Tid som
åtgått för
ärendets
handlägg-ning i sty-relsen

meddelats

A n t

al ä

ren

den

0—1/s man.

328

221

131

36

131

78

109

106

4

—

V»—1 »

186

172

58

37

313

271

6

9

—

—

1—2 »

95

95

38

35

196

229

3

4

8

8

2—3 »

77

85

26

30

146

135

3

3

3

3—4 >

25

59

10

11

115

114

-

—

7

5

4—5 »

10

35

9

12

99

83

—

—

5

6

5—6 »

2

15

10

13

95

68

—

—

8

10

6—7 »

2

10

7

7

36

35

~

—

—

1

7—8 »

1

2

6

5

11

11

—

—

2

2

8—9 »

2

4

1

3

1

2

—

—

1

2

co

i

H-*

O

V

—

2

2

5

2

2

—

—

—

1

10—11 »

—

—

—

—

—

—

—

—

1

1

11—12 »

—

3

—

—

-

—

—

—

—

—

12 mån. och
däröver ...

_

4

_

i

—

—

—

—

—

—

Den 1/n ännu
ej avgjorda
ärenden som
inkommit
under bud-getåret
1933/1934

25

46

207

310

382

449

1

1

S:a ärenden

753

753

505

505

1,527

1,527

122

122

40

40

Bilaga A.

Antalet ärenden, i vilka beslut meddelats under nedan angivna månader.

Ärendets art

1 9

3 3

1 9

3 4

Summa

av-

gjorda

ären-

den

juli

1933/

okt.

1934

Me-

del-

tal

pr

mån.

Den

‘/n

1934

Total-

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Bec.

Jan.

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

av-

gjorda

summa

1. Registrering av
understöds-föreningar ...

6

2

8

24

5

27

49

4

8

10

18

4

8

2

10

10

195

12

310

505

2. Registrering av
understöds-föreningar och
antagande till
erkända sjuk-kassor .........

21

18

54

46

3

277

15

6

116

11

4

108

27

2

708

44

45

753

3. Beslut om stats-bidrag UUs\\i]r-kassor .........

_

_

_

1

23

2

2

1

1

171

227

252

3

197

148

1,028

64

499

1,527

4. Beslut om för-skott å stats-bidrag till sjuk-kassor .........

2

4

2

5

7

21

55

26

122

8

122

5. Beslut om
moderskaps-understöd......

j

2

1

2

9

4

4

2

6

8

1

39

2

1

40

Summa

27

22

62

71

37

308 ''

66

12

132

208

274

423

36

11

242

161 !

2,092

131

855 !

2,947

65 —

Bilaga B.

Moderskapsunderstöd.

Erkänd centralsjukkassa

För tiden

Utbetalning

dag

Kr.

öre

Stockholms ...................................................

Vi—31/» 1933

Nov. 20

150

Skånes ........................................................

‘/i—3,,/6 1933

11

11,036

Gävle stads ...................................................

v i-so/6 1933

16

826

Stockholms ...................................................

v*—80/e 1933

Febr. 14

5,619

—

Övre Norrlands .............................................

Vt—30/» 1933

Mars 15

6,090

—

» » .............................................

l/io—sl/i21933

27

31,334

—

Bohusläns-Hallands..........................................

1/7—31/i* 1933

April 16

23,200

—

Sydöstra Sveriges ..........................................

Vt—!,l/u 1933

20

14,876

—

Trelleborgs stads.............................................

1ji—3l/i» 1933

24

1,466

—

Eskilstuna......................................................

V«—*V» 1933

25

1,170

—

Skånes ........................................................

V»-*0/» 1933

28

17,520

—

Norra Smålands ............................................

Vt—sl/i« 1933

Maj 2

16,802

—

| Örebro o. Värmlands.......................................

Vt—31 /12 1933

11

5,340

—

! Mellersta Norrlands ......................................

Vt- 31/it 1933

18

17,669

—

Dala—Gävleborgs ..........................................

V t—31/n 1933

26

14,250

—

| Övre Norrlands ......................................

‘/i—Sl/a 1934

Juni 1

23,790

—

1 Östra Sveriges ................................................

Vt-3"/» 1933

6

1,594

50

J Gävle stads ...................................................

Vt—131 lis 1933

26

1,810

—

Summa kronor

1 194,542

50

varit grundsatsen, ett övervägande antal av landets befolkning skulle
komma att ansluta sig till sjukkasserörelsen. Därigenom skulle denna
kunna åstadkomma åtskilliga betydelsefulla förbättringar i socialt hänseende,
som motiverade statens kraftiga understödjande av denna rörelse.

Under sådana förhållanden var det klart, att vid övergången till den
nya organisationen anordningar borde vidtagas, så att övergången kunde
ske så mjukt och smidigt som möjligt. Givetvis är det dock uppenbart,
att den ganska ingripande omläggning i fråga örn sjukkasseväsendets
organisation, som 1931 års riksdag beslöt, icke kunde genomföras utan
åtskilliga rubbningar i de bestående förhållandena och i formerna för
den dittills bedrivna verksamheten. Av de införskaffade uppgifterna
hava revisorerna erhållit den uppfattningen, att övergången varit förenad
med ganska stora svårigheter. På sina håll har också, enligt vad
revisorerna under sina resor erfarit, åtskilliga erinringar framställts mot
det sätt, varpå tillsynsmyndigheten över sjukkasseväsendet, socialstyrelsen,
verkat för övergångens genomförande i flera viktiga detaljer.
Olägenheter hava i viss utsträckning beretts sjukkassorna därigenom, att
registreringsförfarandet dragit mycket långt ut på tiden, vilket även
framgår av den i bilaga A lämnade redogörelsen. Jämväl i andra avseenden
har emellertid den nya organisationens genomförande mött
svårigheter, och det förefaller revisorerna som örn dessa, åtminstone i
någon mån, förorsakats därav, att planläggningen icke skett med erforderlig
omtanke och i tillräckligt god tid. Revisorerna hava även upp 5

— Rev.-berätielse ang. statsverket för år 193ö. I.

— 66 —

märksammat — vilket för övrigt framgår av nyssnämnda bilaga A — att
i vissa fall beslut örn statsbidrag till sjukkassa inom socialstyrelsen meddelats
först efter långt dröjsmål. I de fall, då förskott kunnat lämnas å
dylikt statsbidrag, har detta dröjsmål måhända icke medfört alltför
kännbara olägenheter för kassorna, men i fråga örn moderskapsunderstöd
— till vilket förskott av statsmedel icke lämnas — har dröjsmålet
för åtskilliga centralsjukkassor icke kunnat undgå att giva upphov till
mången gång ganska allvarliga svårigheter. Även örn revisorerna kunna
finna en förklaring till dessa missförhållanden i den arbetsanhopning.
som förefunnits hos socialstyrelsen under de år, då omorganisationsfrågorna
varit aktuella, hava de emellertid icke kunnat undgå att uppmärksamma,
att även andra anledningar till de konstaterade dröjsmålen varit
för handen. Sålunda har — vilket också framgår av bilaga A — antalet
avgjorda ärenden i fråga örn registrering av understödsföreningar, antagande
till erkända sjukkassor och utanordnande av statsmedel till sjukkassor
under juli och augusti månader under år 1934 liksom även för
övrigt i viss mån under år 1933 varit anmärkningsvärt lågt. Detta sammanhänger
därmed, att, enligt vad revisorerna av inhämtade uppgifter
erfarit, en mycket stor del av personalen å socialstyrelsens sjukkassebyrå
under dessa månader begagnat sig av semester. Revisorerna måste finna,
att det tillämpade förfaringssättet i fråga örn semesterns uttagande kommit
att menligt inverka på arbetet. I detta sammanhang vilja revisorerna
erinra örn vederbörande verks skyldighet att tillse, det befattningshavarnas
semester så förlägges, att icke arbetet inom verket och i sista
hand de, som därav äro beroende, bliva lidande.

Såsom av den här ovan lämnade redogörelsen närmare framgår, hava
samtliga anslag till sjukkasseväsendet under det senast förflutna budgetåret
överskridits. Detta gäller framför allt beträffande anslaget till
moderskapsunderstöd, å vilket anslag anvisats 10,000 kronor, medan de
verkliga utgifterna uppgått till 194,542 kronor 50 öre. Ett överskridande
i sådan grad hade icke varit möjligt, för den händelse beräkningarna
rörande medelsbehovet, vilka — såsom socialstyrelsen själv framhållit —
givetvis måst vara osäkra, uppgjorts med tillbörlig omsorg och förutseende.

Revisorerna hava även uppmärksammat vissa förhållanden inom
Smedstorps sjuk- och begravningskassa. Beträffande denna kassa har
ordinarie stämmans i mars 1934 beslut i fråga örn bland annat ansvarsfrihet
överklagats, sedan — med föranledande av visst meddelande från
socialstyrelsen — uppdraget åt de tidigare valda revisorerna återkallats
av stämman. Sedan ny stämma i anledning av socialstyrelsens beslut
hållits under september innevarande år, hava därvid nya revisorer för
kassan valts, vilkas revisionsberättelse vid samma stämma föredragits,
varefter ansvarsfrihet omedelbart beviljats. Det förefaller revisorerna,
vilka icke vilja ingå på ett bedömande av de sakliga åtgärder, tillsyns

— 67 —

myndigheten i detta fall vidtagit, som örn frånvaron av klara och tydliga
direktiv i detta fall berett svårigheter för sjukkassan. Det är att
märka, att målets handläggning inom socialstyrelsen dragit anmärkningsvärt
långt ut på tiden.

Vad revisorerna vid sin granskning av sjukkasse väsendet funnit, har
givit dem anledning betona vikten av att tillsynsmyndighetens verksamhet
sker efter sådana linjer, att det allmännas och sjukkassemedlemmarnas
förtroende för de erkända sjukkassorna befästes samt att icke meddelas
direktiv och föreskrifter i sådana fall, där utfärdandet av en föreskrift
kan anses bliva av omtvistligt värde. Det förefaller även, som
örn socialstyrelsen borde i högre grad än vad hittills varit fallet söka
genom planläggningen av arbetet och övervakandet av dess jämna utförande
tillse, att icke onödiga svårigheter skapas för sjukkassorna i deras
dagliga verksamhet. Ett närmare samarbete med de statliga myndigheter,
som äro verksamma på sådana med sjukkasseväsendet angränsande
områden, särskilt medicinalstyrelsen, lärer även böra eftersträvas, liksom
även samarbete bör ske med sådana myndigheter eller personer,
som hava särskild sakkunskap på det revisions- och bokföringstekniska
området, då socialstyrelsen själv icke torde i alla detaljer här kunna besitta
ingående kännedom. Revisorerna kunna heller icke underlåta att
som sin mening framhålla, att bestämmelsen örn att tillsynsmyndigheten
skulle äga utse en styrelseledamot och en revisor i centralsjukkassa tillkommit
i avsikt att bästa möjliga sakkunskap skulle tillföras kassan.
Revisorerna äro icke övertygade örn att socialstyrelsen tillgodosett dessa
synpunkter i önskvärd grad.

Revisorerna vilja till slut framhålla, att de erinringar, som av dem
härovan framställts, tillkommit med tanke på att för framtiden söka
undanröja de ojämnheter, som särskilt framträtt vid den nya organisationens
genomförande, så att vårt lands sjukkasseväsende skall kunna
organiseras så, att det tillfredsställer befolkningens intressen ävensom
tillgodoser de sociala och allmänna synpunkter, vilka staten funnit sig
böra främja i form av högst betydande statsanslag.

— 68 —

Av vissa
befattningshavare
i byggnadsstyrelsen

innehavda enskilda
arkitektuppdrag.

SJÄTTE HUVUDTITELN.

Kommunikationsdepartementet.

§ 12.

I kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 272) angående utsträckt tillämpning
av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen
m. m. stadgas i avdelning B mom. 14 beträffande byggnadsstyrelsen
följande:

Med ordinarie befattning må ej förenas sådant enskilt arkitektuppdrag,
som, vad angår chefen, Kungl. Majit och, vad angår annan befattning,
styrelsen finner inverka hinderlig! för tjänstgöringen i ämbetsverket.

I syfte att utröna den omfattning, i vilken byggnadsstyrelsens chef
och övriga befattningshavare inom styrelsen utövade enskild arkitektverksamhet
införskaffade riksdagens år 1931 församlade revisorer på sin
tid från styrelsen uppgifter i sådant hänseende.

Den sålunda åvägabragta utredningen föranledde från revisorernas
sida bland annat följande uttalande.

Revisorerna förbisåge icke, att det även ur det allmännas synpunkt
kunde vara till fördel, att de hos byggnadsstyrelsen anställda arkitektutbildade
tjänstemännen i viss begränsad utsträckning bedreve enskild
arkitektverksamhet jämsides med tjänstgöringen i verket, i det att de
därigenom måhända bereddes större möjligheter att hålla sig i nivå med
utvecklingen inom sitt fack än vid en enbart till verkets ämbetsområde
inskränkt sysselsättning. Av lämnade redogörelsen framginge emellertid,
att flertalet av ifrågavarande tjänstemän i mycket betydande omfattning
omhänderhaft enskilda arkitektuppdrag vid sidan av statstjänsten.
Visserligen avsåge de lämnade uppgifterna en tvåårsperiod och det
finge ej heller förbises att i några fall uppdragen torde hava tillfallit
vederbörande före tillträdandet av innehavd anställning, samt att de utförts
med biträde av andra arbetskrafter. Även med beaktande av nu
nämnda omständigheter syntes det likväl revisorerna, som örn man, med
hänsyn till de privata uppdragens antal och art, med fog kunde ifrågasätta,
huruvida ej tjänstemännens enskilda arkitektverksamhet vuxit ut
till en omfattning, som sträckte sig utöver vad som ur statsintressets synpunkt
kunde anses tillbörligt. Särskilt anmärkningsvärt vore, att i vissa
fall tjänstemännen åtagit sig privata uppdrag av sådan beskaffenhet, att

— (19 —

av deni utarbetade förslag och ritningar enligt gällande författningar
skulle bliva föremål för granskning inom den byrå, dit vederbörande
haft sin tjänstgöring förlagd. Så vore förhållandet beträffande vissa av
de utav byggnadsrådet Hjorth, intendenterna Ärland Noreen och Fiitz
Gripe samt biträdande arkitekten Einar Lundberg omliänderhavda uppdragen
och samtliga av byggnadsrådet Linden redovisade uppdrag. Visserligen
deltoge, enligt vad revisorerna inhämtat, vederbörande i dylika
fall icke i ärendets handläggning inom byggnadsstyrelsen, men oavsett
detta kunde det anmärkta förhållandet giva anledning till att förtroendet
till objektiviteten i styrelsens ämbetsåtgärder rubbades. Över huvud
taget kunde det betecknas såsom mindre lämpligt, att tjänstemännen
åtoge sig privata uppdrag, vilka i en eller annan form skulle bliva föremål
för byggnadsstyrelsens prövning. Vidare ville revisorerna framhålla
vikten av att verkets chef icke genom att själv bedriva en omfattande
privatverksamhet försvagade sin ställning, då det för honom gällde att
upprätthålla efterlevnaden av den ovan åberopade bestämmelsen örn
tjänstemännens enskilda arkitektuppdrag. Enligt vad revisorerna inhämtat
hade nämnda bestämmelse av vederbörande tolkats såsom icke
innebärande skyldighet för befattningshavare att hos Kungl. Maj.t respektive
byggnadsstyrelsen från fall till fall göra anmälan örn och inhämta
medgivande till innehav av enskilda arkitektuppdrag. Den av
revisorerna nu verkställda undersökningen finge anses hava ådagalagt
behovet av att en dylik prövning ägde rum. Med hänsyn härtill ansåge
revisorerna det önskvärt, att en sådan ändring av bestämmelsen vidtoges,
som otvetydigt angåve, att vederbörligt tillstånd till innehav a\ enskilt
arkitektupdrag skulle för varje särskilt fall inhämtas.

Vid frågans behandling vid 1932 års riksdag anfördes av statsutskottet
bland annat följande.

Av revisorernas uttalande framginge, att i vissa fall, da tjänsteman
vid byggnadsstyrelsen åtagit sig privata updrag, det av dem därvid utförda
arbetet senare blivit föremål för granskning inom den byrå där
vederbörande haft sin tjänstgöring förlagd. Utskottet hade ställt sig
synnerligen betänksamt inför ett dylikt förfaringssätt, som enligt utskottets
mening måste betecknas såsom olämpligt. Såsom av revisorerna vidare
framhållits, hade inom byggnadsstyrelsen gjorts gällande, att det i
ovannämnda författningsrum i avlöningsreglementet föreskrivna anmälningssystemet
icke innebure skyldighet för befattningshavare att från
fall till fall inhämta vederbörligt tillstånd till innehav av enskilt arkitektuppdrag,
utan att ett för visst uppdrag lämnat dylikt tillstånd finge
anses hava generali innebörd. Denna av byggnadsstyrelsen företrädda
uppfattning, som jämväl komme till uttryck i styrelsens i ärendet avgivna
förklaring, kunde utskottet icke dela, utan ansåge för sin del, att medgivande
borde inhämtas i varje särskilt fall.

Med tillkännagivande av den ståndpunkt, utskottet intoge beträffande

— 70 —

ärendet, hade utskottet velat vad sålunda förekommit för riksdagen omförmäla.

Ärendet föranledde icke någon särskild åtgärd från riksdagens sida.
Revisorerna hava funnit det vara av intresse att undersöka i vad mån
1931 års revisorers ovanberörda uttalande och vad sedermera i saken
förekommit påverkat omfattningen av generaldirektörens, byråchefernas
och intendenternas i byggnadsstyrelsen enskilda arkitektuppdrag och formerna
för meddelandet av tillstånd till dylika uppdrags innehavande. I
sådant syfte hava revisorerna infordrat redogörelse för de uppdrag av
nämnda art, som innehafts av berörda befattningshavare under budgetåren
1931/1932, 1932/1933 och 1933/1934. Av redogörelsen framgår att befattningshavarna
i fråga innehaft följande uppdrag:

Generaldirektören Ivar Tengbom:

Följande uppdrag, som deklarerats redan i de år 1931 lämnade uppgifter
hava nu fullföljts:

Affärshus vid Norrmalmstorg (City).

Affärshus vid Vasagatan (Esselte).

Örebro Sparbank.

Därtill komma Höganäs kyrka, efter förslag utfört redan 1921.

Kapell för kyrklig förening i Hallstavik.

Reparation och ändring av villa i Lärkstaden.

Ombyggnadsarbeten för försäkringsaktiebolaget Skandia.

Örn- och tillbyggnad för Svenska tobaksmonopolets kontor.

Diverse utredningar.

Byggnader Ödet Georg A. Nilsson:

Örn- och påbyggnad av Visby läroverkshus.

Ny gymnastikbyggnad i Sollefteå.

Tillbyggnad till Västanfors kommunala mellanskola (skiss).

Gravkapell i Bjursås (skiss).

Predikstolsfot i Bjursås kyrka.

Byggnadsrådet Ragnar Hjorth:

Gravkapell i Kristianopel.

Byggnad för Tekniska museet, Stockholm.

Villa i Saltsjö-Duvnäs.

Villa i Rydbo.

Restaurering av Flymens kapell.

Restaurering av Ingarö kapell.

Restaurering av Dala-Husby kyrka.

Ombyggnad av »Skogshyddan», Ulriksdal.

Ombyggnad av en vindsvåning i hyreshus i Stockholm.

Diverse utredningar och skisser.

— 71 —

Byggnadsrådet Gustaf Linden:

Förslag till generalplan för Domnarvets municipalsamhälle samt stadsplan
för Borlänge och vissa delar av Domnarvets tätare bebyggda områ-i
den. Uppdrag år 1928 och 1931.

Förslag till ändring i och utvidgning av stadsplanen för Sölvesborg.1
Uppdraget, som erhölls år 1933, utgör en fortsättning och ett fullföljande,
av år 1921 gjorda trafikutredningar för Sölvesborg.

Förslag till provisoriska föreskrifter för Hedemora stad. Uppdrag år

1933.

Byggnadsrådet Paul Hedquist:

Idrottspaviljonger vid Stadshagen och Stora Mossen.

Läktarebyggnad vid Kristineberg.

Entrépaviljong vid Flatenbadet.

Folkskola i Enskede.

Radhus i Ålsten.

Villa i Eskilstuna.

Arkitektonisk rådgivare vid utformningen av vattenreservoar i Lilljansskogen.

Intendenten C. Lindholm:

Uppdraget såsom arkitekt hos kungl, telegrafstyrelsen upphörde med
kalenderåret 1931.

Därefter nybyggnad för telegraf- och poststation i Örnsköldsvik.

Intendenten O. Hökerberg:

Ombyggnad av Garphytte sanatorium.

Gravkapell i Anundsjö.

Församlingshus i Skedevi.

Restaurering av Tångeråsa kyrka.

Ombyggnadsarbeten vid Hällefors bruk.

Restaurering av Rejmyre kyrka.

Diverse skisser och utredningar.

Intendenten Ärland Noreen:

Under budgetåren 1931/1932, 1932/1933 och 1933/1934 har fullföljts ett par
av de redan för åren 1929—1931 deklarerade uppdragen.

Dessutom hava tillkommit

förslag till restaurering av Tegelsmora och Järlåsa kyrkor, båda av obetydlig
omfattning,

förslag till ombyggnad av Lunds universitetsbibliotek,

förslag till ladugård i Salbohed samt

förslag till ändringsarbeten i Vänngarns slott.

Refiaorernas

attalande.

— 72 —

Intendenten Fritz Gripe:

Uppdrag att upprätta förslag till stadsplan m. m. för tre stadsområden
respektive omfattande omkring 135, 215 och 325 hektar.

Enligt vad revisorerna erfarit har hyggnadsrådet Hedquist, utöver
ovan angivna uppdrag, på senaste tid jämväl åtagit sig uppförandet av
det nya läroverket i Bromma.

Revisorerna hava vidare fått sig tillställd en av generaldirektören
Tengbom undertecknad, den 2d oktober 1933 dagtecknad promemoria i anledning
av en av hyggnadsrådet Linden gjord hemställan örn generaldirektörens
uttalande, huruvida Linden vore oförhindrad åtaga sig ett
honom erbjudet uppdrag, i vilken promemoria generaldirektören rörande
sm ståndpunkt till frågan örn tjänstemännens enskilda uppdrag i anslutning
till vad i detta hänseende tidigare förekommit gjort följande principiella
uttalande.

Statsrevisorernas och statsutskottets uttalanden hava ej föranlett ändring
i den enligt ovanberörda författningsföreskrift gällande principen,
att styrelsens ordinarie befattningshavare må innehava privata arkitektuppdrag,
som ej inverka hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket.
Ehuru jag, såsom naturligt måste vara, äger en allmän kännedom örn de
lyra byggnadsrådens och fyra intendenternas, varom här är fråga, privata
arkitektverksamhet, har jag emellertid med hänsyn till nämnda uttalanden
överenskommit med byggnadsråden, att dessa lämna mig uppgitter
örn. deras privata arkitektverksamhet samt även anmoda vederhörande
intendenter att lämna dylika uppgifter. Skulle jag finna någon
av dessa befattningshavares tjänstgöring menligt påverkas av det privata
arbetet, vidtager jag givetvis åtgärder i enlighet med denna föreskrift.

Vad beträffar mina egna privata arkitektuppdrag erhöll jag mitt senaste
förordnande såsom generaldirektör efter framhållande från min
sida av omfattningen av den av mig bedrivna arkitektverksamheten, varför
jag för närvarande icke anser någon ytterligare anmälan påkallad,
vilken mening delas av byråcheferna. Vid anfordran av statsrådet är
jag naturligtvis beredd att göra anmälan örn mina enskilda arkitektuppdrag.

Vad angår uttalandet att befattningshavare utarbeta förslag, som sedan
granskas på samma byrå, kommer jag alltjämt såsom hittills att tillse,
att dylikt ärende behandlas av annan tjänsteman såsom ansvarig föredragande.
I något fall kan tänkas, att generaldirektören själv övertager
beredning och föredragning av dylikt ärende. Jag anser att på det sättet
en fullt saklig och opartisk granskning skall kunna säkerställas.

Såvitt revisorerna kunna finna har någon avsevärdare minskning i omfattningen
av ifrågavarande privata uppdrag, efter frågans behandling
av 1931 års revisorer, icke inträtt. Den enda förändring som inträffat
synes vara att vad byråchefer och intendenter beträffar en viss frivillig
övervakning av nytillkommande uppdrag kommit till stånd. I anledning
av vad nyssberörda revisorer och statsutskottet vid 1932 års riksdag anfört
har nämligen generaldirektören uttalat en önskan att nämnda tjäns -

— 73 —

temäns privata uppdrag skola för honom anmälas. I fråga örn geneialdirektörens
egna uppdrag synes däremot icke någon förändring hava
inträtt.

Vad 1931 års revisorer anfört rörande olämpligheten av att tjänstemännen
åtaga sig privata uppdrag, vilka i en eller annan form kunde
bliva föremål för byggnadsstyrelsens prövning, torde alltjämt äga giltighet.

Enligt revisorernas mening kan det alltjämt ifrågasättas, huruvida ej
nämnda, vid sidan av tjänsten bedrivna verksamhet förekommer i en utsträckning,
som ej är förenlig med statens intresse. Det synes revisorerna
tvivelaktigt, huruvida någon effektiv ändring i ovanberörda förhållande
kan förväntas komma till stånd, förr än generaldirektören och
byråcheferna i detta ämbetsverk förpliktas att inhämta Kungl. Maj.ts
tillstånd till innehav av enskilda uppdrag.

Revisorerna hava ansett sig böra bringa vad sålunda förekommit, till

riksdagens kännedom.

§ 13.

Då stadsplan av Kungl. Majit den 15 december 1911 fastställdes för hof^“cdknt.
vissa delar av norra Djurgården, skedde detta efter med Stockholms stad för(ja gatuträffad
överenskommelse enligt av Stockholms stadsfullmäktige genom a^®^“rd®_r
beslut den 1 april 1905 uppställda villkor med av stadsfullmäktige den 19 kommissionen*
september 1910 beslutade eftergift i visst avseende. räkning.

De sålunda överenskomna villkoren för stadsplanens genomförande äro
följande:

l:o) den över området upprättade stadsplanen skall, innan den underställes
Kungl. Maj :ts fastställelse, vara av Stockholms stadsfullmäktige
godkänd;

2:o) gator, torg och allmänna platser skola med full äganderätt till staden
överlåtas och överlämnas i planerat skick, enligt av stadsfullmäktige
godkända profiler; och skall, där rätten till vattnet utmed de områden,
som intagas i stadsplanen, finnas tillhöra Kungl. Majit och kronan,
jämväl denna rätt överlåtas å staden;

3:o) i gator och andra allmänna platser erforderliga trummor och ledningar
för spill- och regnvattens avledande utföras enligt av drätselnämnden
godkänd plan genom stadens försorg på kronans bekostnad;

4:o) gas- och vattenledningsrör nedläggas genom stadens försorg och
på dess bekostnad i den män byggnadsverksamheten fortskrider kvarter
efter kvarter, räknat från redan bebyggd stadsdel. Örn däremot dylika
ledningar påkallas, utöver vad som betingas av den kvarter efter kvarter
fortskridande byggnadsverksamheten, skall särskild överenskommelse
träffas örn villkoren för deras anläggning;

5:o) de provisoriska åtgärder, som behöva vidtagas för att gator och
allmänna platser under byggnadsperioden skola kunna upplåtas för trafik,
verkställas genom stadens försorg på kronans bekostnad;

— 74

6:o) gator och allmänna platser skola, sedan de blivit försedda med
ledningar av ovan angivna slag ävensom med ledningar för andra ändamål,
såsom för telefoner eller framledandet av elektrisk ström, förses
med permanent beläggning, vilken utföres genom stadens försorg på kronans
bekostnad. Med permanent beläggning förstås: i körbanan tuktad
sten, trä, asfalt eller därmed fullt jämförligt material; i gångbanor tuktad
sten, cement, klinkert eller andra därmed fullt jämförliga ämnen,
varjämte dessa gångbanor skola vara lagda inom huggen kant- oell rännsten;
samt

7:°) sedan gatorna blivit belagda på nyss nämnt sätt, åligger det staden
att för all framtid underhålla och belysa desamma, på sätt vederbörande
myndighet kan komma att bestämma.

Vid sin granskning av djurgårdskommissionens handlingar och räkenskaper
hava revisorerna gjort följande iakttagelser.

I en till djurgårdskommissionen ställd, den 31 december 1931 dagtecknad
räkning bar Stockholms stads gatukontor debiterat ersättning för
under oktober samma år å Ulrikagatan i Stockholm utfört trädgårdsarbete
med följande belopp, nämligen

arbetskostnad ................................................ kronor 456:2 4

körslor............................................................ » 40:32

växter ............................................................ » 221: i o

Summa kronor 717:6 6

Sedan en tjänsteman bos kommissionen med skrivelse till Stockholms
stads gatukontor den 10 mars 1932 — under hänvisning till att enligt 1905
års överenskommelse rörande stadsplanens utsträckande över norra
Djurgården det icke ålåge kronan att bekosta iordningställandet av sådan
allmän plats, som vore att hänföra till park eller plantering — återställt
berörda räkning, bekräftade gatukontoret sedermera i skrivelse
den 14 maj 1932, att ifrågavarande arbeten vore av beskaffenhet att böra
bekostas av staden.

I en den 25 januari 1932 daterad räkning hade gatukontoret debiterat
djurgårdskommissionen ersättning med tillhopa 1,298 kronor 39 öre för
under tiden november—december 1931 å Valhallavägen mellan Värtavägen
och Banérgatan verkställd reparation av gångbana enligt kommissionens
rekvisition den 12 oktober sistnämnda år. I nämnda ersättningsbelopp
ingingo följande poster, nämligen

arbetskostnad ............................................ kronor 924: 09

körslor ........................................................ » 121: so

grus ............................................................ » 151:3 5

betongplattor 14.09 m2 å 7.20................ » 101:45

Summa kronor 1,298: 39

— 75 —

Sedan kommissionen i skrivelse till gatukontoret den 2 november 1933
med hänsyn till att enligt Stockholms stadsfullmäktiges ovanberörda beslut
den 1 april 1905 och den 19 september 1910 det ålåge Stockholms stad
att bekosta ifrågavarande arbeten förklarat sig förhindrad likvidera räkningen,
meddelade gatukontoret i skrivelse till kommissionen den 1 december
1933, att gatukontoret påtoge sig kostnaderna för berörda arbete.

Enligt räkning den 27 februari och kontokurant den 7 april 1932 hade
djurgårdskommissionen påförts kostnader med sammanlagt 29,566 kronor
71 öre för under år 1931 genom stadens försorg utförda beläggningsarbeten
å Strandvägen och Kavallerivägen. Vid sammanträde den 29 juni 1932
fann sig kommissionen icke kunna godkänna räkningen och kontokuranten
till betalning i befintligt skick. Kommissionen hade nämligen vid granskning
av verifikationerna inhämtat, att en del av de utförda arbetena omfattade,
bland annat, sådana underhållsarbeten, för vilka kostnaderna enligt
gällande stadsplaneavtal mellan kronan och staden icke borde påföras kronan.
Enligt verkställda beräkningar borde kronan icke debiteras högre belopp
än 15,529 kronor 47 öre. I ovannämnda totalbelopp, 29,566 kronor 71
öre, inginge även omkostnader för utförda beläggningsarbeten till ett
sammanlagt belopp av 1,290 kronor 7 öre (i kontokuranten upptaget till
1,046 kronor 54 öre + 15 procent tillägg), vilket oriktigt påförts 1931 års
ladugårdsgärdesarbeten.

I skrivelse till kommissionen den 5 juni 1934 förklarade sig gatukontoret
godtaga vad kommissionen anfört beträffande kostnaderna för ifrågavarande
arbeten.

Nu relaterade förhållanden hava givit revisorerna anledning att något
närmare granska tidigare utbetalningar till Stockholms stads gatukontor
för djurgårdskommissionens räkning. Enligt nedanstående av revisorerna
uppgjorda sammanställning har statskontoret under tiden 1 januari
1921—30 juni 1931 till gatukontoret efter djurgårdskommissionens
godkännande utbetalat ersättning för följande gatuarbeten.

Sammandrag.

Gata

Beläggning

Underhåll

Planering

Plantering

Avlopp

Andra

kostnader

Summ

kr.

El

öre

Artillerigatan...............................................

24,753

72

2,557

92

428

2 2

472

08

28,211

S9

Banérgatan ..............................................

56,447

21

2,722

29

2,145

46

138

62

2,475

49

_

63,929

07

Breitenfeldtsgatan..........................................

43,132

57

1,322

38

10,595

80

89

01

10,501

26

6,632

84

72,273

Fredrikshovsgatan .......................................

23,218

56

_

(fontän

23,218

Grevgatan .................................................

2,690

49

3,106

34

—

_

_

_

_

_

5''796

Hjorthagsvägen ............................................

90,964

26

4,758

15

1,946

33

—

_

1,167

54

_

98,836

Karlaplan ..............................................

87,755

89

2,505

90

_

—

_

_

_

90 261

Karlavägen................................................

101,579

39

1,025

56

—

—

_

_

1,911

86

104^516

81

Kruthusplan ...............................................

25,169

25

—

—

—

_

_

_

290

95

Laboratoriegatan ........................................

27,150

96

51

66

—

_

_

_

87

16

27 289

Lilla Bältgatan.........................................

12,891

90

6,708

61

—

—

_

__

125

14

_

19,725

Linnégatan.................................................

51,644

46

613

07

—

—

—

—

6,130

92

1,480

49

59,868

94

Lovisagatan ................................................

9,520

01

224

58

6

85

19

65

(terrasserin

g)

9,770

94

Liitzengatan ................................................

43,114

62

8,075

18

600

90

185

8 4

1,502

82

53’479

86 i

Narvavägen...........................................

644

48

—

—

207

41

_

_

851

Nobelgatan............................................

16,419

97

9,783

19

_

_

_

__

_

26,203

Skepparegatan ............................................

33,707

90

4,445

98

415

24

_

_

13,719

8 2

52,288

39

Stora Bältgatan .....................................

61,563

53

22,573

68

560

48

165

08

3,529

46

88,392

08

Storgatan ................................................

14,280

42

—

—

—

_

_

_

205

41

14^485

Strandvägen ...............................................

18,050

60

3,681

48

—

—

_

_

21,732

08 i

Tysta gatan ................................................

22,016

69

991

77

828

19

_

_

_

_

23,836

Ulrikagatan ...........................................

48,171

66

478

78

—

_

_

_

8,429

81

57 080

Valhallavägen .........................................

148,595

65

10,077

18

17,078

21

_

_

3,547

08

179298

07 |

Värtavägen.......................................

57,768

80

768

69

589

59

210

45

1,646

96 j

60,984

Östermalmsgatan ....................................

2,919

35|

—

—

—

—

—

—

—

2,919

86 !

Summa kr.

1,024,172

2 91

86,471

94|

35,402

18

808

50

55,743

15

8,113

88

1,210,711

89

— 77 —

För att närmare belysa, huru dessa arbeten utförts, hava revisorerna
beträffande vissa gator ansett sig böra lämna följande detaljerade uppgifter.

Breitenf edsgatan.

Arbetet utfört

Ersättningen
utanordnad -

Belägg ning -

Under håll -

Plane ring -

Plan tering -

Avlopp

Anm.

aug. 1922 ......

juni 1922 ......

juli 1922 ......

nov. 1922 ......

dec. 1922 ......

jan.—mars 1923.
april—maj 1923.
aug. 1923 ......

sept.—okt. 1923
dec. 1923 ........

nov. 1923 .....

jan.—juni 1924 .

»

juli—sept. 1924

okt.—nov. 1924

dec. 1924 ........

juni—juli 1925

1925 ..............

1925 ..............

nov.—dec. 1925
jan.—juni 1926
sept.—dec. 1927
april—juli 1928

>8/ii 1922

8/s 1923
ul a 1923''
6/, 1923
6/n 1923
**/i 1924

9/4 19241

»

u/u 1924

»

®/7 1925

»

1926

4/e 1927
a/i 1928
31/i» 1928

1,064

947

13,332

85

5,875

582

7,722

9,912

1,665

1,007

915

21

51

99

385

215

203

1,888

230

146

230

68

6,452

1,030

43

196

384

459

89

Summa kr. ! 43,132[67j I,322|38jl0,595j30

oi

4,357

3,060

3,078

anläggning av
fontän 5,060’51
fontän 822''36
fontän 749’9 7

89 oi|10,501126

78

Hjorthagsvägen.

Arbetet utfört

Ersätt-

ningen ut
anordnad

Belägg-

ning

Under-

håll

Plane-

ring

Plan-

tering

Avlopp

Anm.

1920 ..............

7<

1921

!

88,604

22

1,040

79

jan.—febr. 1921

»

—

—

—

—

1,015

12

_

_

1920 ..............

29/e

1921

880

57

—

—

—

—

—

_

—

—

vattenförbrukning o

körslor för vattning

jan.—febr. 1921

*

—

—

—

—

—

—

—

—

126

76

höjning och uppdrag-

ning av spolbrunn

mars—juni 1921

Vs

1922

—

—

—

—

121

41

—

_

_

_

jan.—april 1922 .

Vs

1922

—

—

—

—

525

60

_

_

_

_

juni 1922 .........

27 XI

1922

11

16

362

70

_

_

_

_

_

nov. 1922 .......

7»

1923

—

—

—

—

284

30

_

_

_

april—maj 1923 .

7n

1923

—

—

25

8 1

_

—

_

_

_

_

juni 1923 .........

»

—

—

ii

06

_

_

_

_

_

.

juli 1923 .........

»

—

—

37

09

_

_

_

_

_

aug. 1923 .........

■V,

1924

—

—

8

40

_

_

_

_

_

jan.—juni 1924..

11 lil

1924

—

—

7

74

—

—

_

_

_

_

jan.—april 1925 .

3h

1925

—

—

269

49

—

_

_

_

_

_

nov.—dec. 1925 .

Ve

1926

5

21

—

—

_

_

_

_

1926 ...............

7*

1927

—

—

487

31

_

_

_

_

1926 .............

1463

1926 ..............

>

321

2 3

_

1926 ...............

—

—

258

77

—

_

_

_

_

_

april—juni 1927 .

Vl2

1927

—

—

1,643

87

sept.—dec. 1927.

1928

—

—

611

2 2

sept.—nov. 1928 .

!7/s

1929

—

—

216

34

april—maj 1929 .

17/9

1929

—

—

91

60

1929 ...............

ss/i

1930

—

— j

173

17

_

_

_

_

_

_

jan.—april 1930 .

19/s

1930

—

—

55

49

okt.—nov. 1930 .

‘Vs

1931

—

—1

176

86

—

-

—

-

—

—

Summa

kr.

90,964

261

4,758| 151

1,94o|s8

-1

1,16716 41

Lilla Bältgatan.

Arbetet utfört

Ersätt-

ningen ut-anordna

Belägg-

ning

Under-

håll

Plane-

ring

Plan-

tering

Avlopp

Anm.

1920 ......

7*

1921

32718 s

L

jan.—april 1922 .

lh

1922

—

—

62

93

maj 1922

“/t

1922

—

—

26

40

—

_

_

_

_

_

aug. 1922

98/u

1922

--

—

75

81

—

_

_

_

_

_

sept. 1922

7s

1923

—

—

34

54

—

_

_

_

_

_

dec. 1922

24/s

1923

—

—

131

6 2

—

_

—

_

_

_

sept.—okt.

1923 .

"A

1924

—

—

44

07

nov. 1923

»/4

1924

58

okt.—nov.

1924 .

3h

1925

135

49

106

73

_

_

_

juni—juli

1925 .

1926

872

42

—

—

—

_

_

_

_

_

1925 ......

978

05

_

_

_

_

_

_

_

_

1925 ......

»

—

—

5,375

32

_

_

_

_

_

_

1925 .....

»

—

-

—

—

—

—

—

_

125

14

1925 ......

»

4,923

76

—

—

_

_

_

_

_

_

1925 ......

»

—

—

478

56

—

—

_

_

_

_

1926 ......

7''s

1927

—

-

251

09

—

—

_

_

_

1926 ......

........

5,654

301

—

—

—

_

_

_

_

_

sept.—dec.

1927 .1

7<

1928

—

-!

63

08

—

—1

—

-

—

-

Summa

kr.

12,891

90

6,708

61

—

—

-|

12&| 14

— 79

Ltttzengatan.

Arbetet utfört

Ersätt-ningen ut-|
anordnad

Belägg

ning

Under

håll

-

Plane

ring

Plan-

tering

Avlopp

Anm.

1920 ...............

V* 1921

34

36

juli —aug. 1921...

l/« 1922

349

14

167

mars—juni 1921

»

—

—

76

maj 1922 .........

nh 1922

—

—

155

97

81

14

—

—

—

—

juni 1922 .........

28/n 1922

—

—

—

—

56

87

—

—

—

—

nov. 1922 .......

7? 1923

—

—

63

48

407

okt. 1922 .........

»

—

—

32

62

78

—

—

—

—

sept. 1922 .........

*

—

—

18

15

—

—

—

—

—

—

dec. 1922 .........

24/6 1923

—

—

—

—

29

37

—

—

—

» .........

»

—

—

446

79

jan.—mars 1923 .

77 1923

—

—

122

46

25

74

—

—

—

—

juni 1923 .........

6/n 1923

—

—

10

30

—

.—

—

—

—

—

aug. 1923 .........

» .........

22/i 1924

»

3,992

38

—

443

14

rännstensavlopp

j sept.—okt. 1923 .

»

18,081

41

136

2>

»

74

dec. 1923 .........

■>l, 1924

908

21

nov. 1923 .........

954

80

110

39

—

—

—

—

—

—

i jan.—juni 1924 .

ll/n 1924

—

—

39

71

okt.—nov. 1924 .

’/, 1925

1,469

72

: dec. 1924 .........

*

1,665

96

827

03

—

—

—

—

—

—

: juni—juli 1925

Ve 1926

3,401

38

1925 ...............

5,536

16

1925 ...............

»

—

—

—

—

—

—

185

84

—

—

nov.—dec. 1925 .

»

189

96

j

jan.—juni 1926 .

Ve 1927

1,283

96

—

—

—

—

—

—

—

-

»

»

—

—

535

56

»

14

73

1926 ...............

»

1,194

37

1 1926 ...............

—

—

429

79

1926 ..............

-

402

47

1926 ...............

»

1,264

67

juni—aug. 1927 .

Vn 1927

2,486

86

4,355

i maj—aug. 1927 .

—

—

93

—

—

—

—

—

—

sept.—dec. 1927 .

74 1928

807

02

119

81

april—juli 1928

37io 1928

—

—

100

10

sept.—nov. 1928

2,/e 1929

—

—

539

3 3

Summa kr.

43,114)62

8,075

18

600

90

185

84

1,502

82

Nobelgatan.

Arbetet utfört

Ersätt-ningen ut-anordnad

Belägg

ning

Under-

håll

Plane

ring

Plan-

tering

Avlopp

Anm.

1920 ...............

Vi 1921

297

12

Nobel gatan 2

1925 ...............

‘/e 1926

—

—

7,448

34

—

1925 ...............

»

123

49

nov.—dec. 1925 .

—

—

889

96

—

—

—

—

—

—

jan.—juni 1926 .

7s 1927

57

58

1926 ...............

—

—

1,091

70

1926 ...............

»

706

59

—

—

—

—

—

—

—

—

1926 ...............

—

—

344

5 5

—

—

—

—

—

—

I

1926 ...............

»

552

49

1926 ...............

—

—

8

6 4

*

1926 ...............

»

2,571

01

aug.—okt. 1929 .

17 Ii, 1929

612

90

1929 ..............

2ä,i 1930

6,093

23

dec. 1929 .........

z,/e 1930

4,273

42

—

—

—

—

—

—

—

—

april—maj 1931 .

1931

1.132

14

"

Summa kr.

16,419

9 7

9,783

19

— 80

Stora Bältgatan.

Arbetet utfört

Ersätt-ningen ut-anordnad

Belägg-

ning

Under-

håll

Plane-

ring

Plan-

tering

Avlopp

Anm.

1920 ...............

V* 1921

733

17

jan.—april 1922 .

''/t 1922

—

—

79

64

aug. 1922 .........

28/u 1922

—

—

—

—

33

06

—

—

—

—

juli 1922 .........

»

—

—

—

—

83

38

—

—

_

—

nov. 1922 .........

8/e 1923

—

—

51

68

—

—

—

—

—

—

okt. 1922 .........

»

—

—

34

10

—

—

—

—

_

—

dec. 1922 .........

-Ve 1923

—

—

213

95

—

—

—

—

_

—

jan.—mars 1923 .

V-, 1923

—

-

—

—

138

09

—

—

—

—

april—maj 1923 .

<7n 1923

—

—

30

42

151

96

—

—

—

—

juni 1923 .........

juli 1923 .........

»

170

763

45

39

16

28

-

mellan Liitzengatan
och Banérgatan

aug. 1923 .........

22/. 1924

6,803

68

—

—

—

—

—

—

—

—

»

»

—

—

—

—

—

—

—

—

498

47

2 st. nya rännstens- j

sept.—okt. 1923 .

18,291

20

_

154

avlopp

»

dec. 1923 .........

V* 1924

lil

49

997

38

nov. 1923 .........

»

6,372

62

—

—

—

_

—

_

_

—

jan.—juni 1924 .

11 lii 1924

—

—

658

45

—

—

—

—

—

—

»

juli—sept. 1924 .

»

»

_

_

9

203

25

i okt.—nov. 1924 .

3/, 1925

1,988

73

_

—

—

_

—

_

_

_

dec. 1924 .........

»

6,067

69

67

37

—

_

—

_

_

_

juni—juli 1925 .

1926

1,870

94

—

—

—

_

—

_

_

_

1925 ...............

»

3,278

4 3

—

—

—

_

—

_

_

_

1925 ...............

»

—

—

9,960

12

—

—

—

_

_

—

1925 ...............

»

—

—

—

—

—

—

165

03

_

—

1925 ...............

»

2,118

79

_

_

—

_

_

_

_

_

1925 ...............

—

—

92

69

—

_

_

_

_

_

nov.—dec. 1925 .

»

147

99

3

84

—

_

_

_

_

_

1926 ...............

''/e 1927

—

—

69

83

—

_

_

_

_

_

1926 ...............

66

80

—

—

_

_

_

_

_

_

1926 ...............

»

1,224

97

—

—

_

_

_

_

_

_

1926 ... ...........

»

—

—

38

81

_

_

_

_

_

_

1926 ..............

»

4,323

83

—

—

_

_

_

_

_

_

1926 ...............

»

—

—

87

52

_

_

_

_

_

_

april—juli 1927 .

. Vin 1927

—

—

—

—

—

—

816

85

.

juni—aug. 1927.

»

7,314

63

april—aug. 1927 .

»

—

—

10,872

49

-

sept.—dec. 1927 .

3/< 1928

26

72

123 6 7

—

_

—

1,013

61

april—juli 1928.

31/io 1928

—

—

52 S3

Summa kr.

61,563

53

22,573| 5 3

560!

48

I65I03

3,529

46

— 81 —

Valhallavägen.

Arbetet utfört

Ersättningen
utanordnad -

Belägg ning -

Under håll -

Plane- Plänning
tering

Avlopp

Anm.

1920 ..............

juli—aug. 1921
mars—juni 1921

sept. 1921 ........

okt. 1921 ........

nov. 1921 ........

dec. 1921 ........

nov.—dec. .....

dec. 1921

jan.—april 1922
jan. 1922 ........

maj 1922 ........

aug. 1922 ........

nov. 1922........

okt. 1922........

sept. 1922 ........

dec. 1922 ........

jan.—mars 1923
»

april—maj 1923

juni 1923 ......

juli 1923 ......

aug. 1923 ......

sept.—okt. 1923 .

dec. 1923 •

»

j nov. 1923
jan.—juni

j juli —sept.

; jan.—april
i juli—sept.
okt.—nov.
I dec. 192-1
juni —juli

i 1925 ......

j 1925 ......

] nov.—dec.
jan.—juni

1920 ......

1920 ......

1920 ......

1920 ......

1920 ......

1920 ......

1926 .....

april
april
sept.
april
dec.
jan.-aug.
okt.

1924

1924

1925
1924
1924

1925

1925

1926

juli
-juli
nov.
— maj
1929 -april
-okt.
nov.

1927

1928

1928

1929

1930

1930

1930

74 1924

7n 1924

s/7 1925

7» 1926

*/« 1927

2,765 so

11,801 87
14,028
1,227

17,046

81

Vit 1927
8l/io 1928
”/b 1929
»Ve 1929
J2/8 1930
10/8 1930
18/i> 1930
u/t 1931

Summa kr.

3,884

952

189

186

3,770

1,681

3,025

39

28

298

778

218

148,595

69

380

1,229

546

69

314

601

1,154

1,154

115

38

53

503

216

361

74 1921

5,420

68

_

_

241

8

Valhallavägen 2

Vt 1922

18,455

81

—

—

1,030

46

—

—

—

—

_

_

—

—

78

67

—

—

v. Patentverket

»

147

26

—

—

1,213

34

—

—

»

74 1922

2,303

36

—

—

1,513

34

—

—

—

5,702

24

850

37

783

48

—

—

—

_

—

—

150

—

—

—

—

planering, vältning

—

433

26

borttagn. av avlopps-brunn m. m. i sam-band med beläggning

»

793

34

489

29

407

76

—

—

—

»

573

04

rensning av diken

77 1922

—

—

—

—

271

07

—

—

—

rensning av diken och|
reparation av brunnar

—

—

—

—

—

—

—

—

900

41

u/t 1922

—

—

82

36

282

56

—

—

—

*8/ii 1922

7,224

92

8/t 1923

944

38

37

81

—

—

—

—

—

—

»

39,613

86

—

—

800

25

—

—

—

—

»

11,051

2 7

—

—

719

40

—

—

—

--

“/t 1923

1,667

81

Vt 1923

—

—

52

23

26

78

200

34

1,102

86

—

—

—

—

6/u 1923

—

1

65

362

39

—

—

—

—

mellan Banérgatan
och Skeppargatan

»

—

—

110

51

—

—

—

—

—

—

»

»

—

—

114

63

—

—

—

—

—

—

»

27i 1924

103

58

1,971

970

84

642

452

219

67

6 6110,077| 18117,078| 211 I 3,547 08

stensättning

6 — liev.-berättelse ang. statsverket för år 193i. I.

Allmänt

uttalande.

— 82 —

Strandvägen.

Arbetet utfört

Ersätt-ningen ut-anordnad

Belägg-

ning

Under-

håll

Plane-

ring

Plan-

tering

Avlopp

Anm.

1920 ...............

74 1921

1,263

15

Strandvägen 3

aug. 1922 .........

28/u 1922

—

—

52

90

—

—

—

—

__

_

jan.—juni 1924 .

u/n 1924

1,239

49

—

—

—

-

—

—

—

_

juli—sept. 1924 .

»

5,649

87

okt.—nov. 1924 .

3h 1925

198

—

51

7 2

—

—

—

_

—

_

nov.—dec. 1925 .

Ve 1926

—

—

1,218

29

1926 ..............

4/e 1927

889

01

1926 .............

»

266

41

—

—

—

—

—

—

—

_

1926 ...............

—

—

102

94

—

—

—

_

—

_

1926 ...............

»

1,241

—

—

—

—

—

—

—

-

1926 ...............

»

—

—

268

82

—

—

—

—

maj—juli 1927...

*/«« 1927

—

—

714

13

april-juli 1928 .

3Vi o 1928

—

—

1,272

68

—

—

—

—

—

—

1929 ...............

23/i 1930

2,627

69

—

—

—

—

—

—

_

_

dec. 1929 .........

27e 1930
19/s 1930

28

76

_

1 vid Engelska kyrkan

jan.—april 1930 .

90»

84

maj 1930 ........

3,105

{läggning med sand-

dec. 1930 .........

7< 1931

632

88

] asfalt enl. rekvisi-(tion den 2/<

Summa kr.

18,050

60

3,681

48

—

-

i

Räkningarna, som av statskontoret likviderats efter godkännande av
djurgårdskommissionen, äro synnerligen summariska. Specifikationer
hava, såvitt revisorerna kunnat finna, icke bilagts räkningarna.

Revisorerna hava ytterligare uppmärksammat, att — sedan Kungl.
Maj:t genom beslut den 3 februari 1922 i anledning av djurgårdskommissionens
skrivelse den 23 november 1921 förklarat,, att från Kungl. Maj :ts
och kronans sida binder ej mötte mot att, därest i huvudsaklig överensstämmelse
med det i framställningen åberopade förslaget till ändring i
stadsplanen för norra Djurgården, Breitenfeldtsgatan utbyttes mot en
kringbyggd plantering, de för beläggningen av gator och allmänna platser
å norra Djurgården gällande grunder finge på det sätt tillämpas, att
arbetet med planteringens anläggning utfördes genom stadens försorg på
kronans bekostnad intill ett belopp högst uppgående till vad kronan enligt
nämnda grunder skulle hava fått till staden utgiva i ersättning för
platsens förseende med permanent beläggning — kommissionen låtit utbetala
ersättning för anläggande av en fontän intill Breitenfeldtsgatan
med 6,632 kronor 84 öre.

Under § 19 av sin berättelse lämnade 1923 års revisorer en redogörelse
för djurgårdskommissionens verksamhet under åren 1912—1922 samt meddelade
samtidigt vissa uppgifter rörande kommissionens tillkomst och
uppdrag. Det bade väckt revisorernas uppmärksamhet, att kostnaderna
för de av kommissionen ombesörjda, av Stockholms stad på statens bekostnad
utförda gatuarbetena blivit påfallande höga. Enligt vad revi -

— 83 —

sorenia inhämtat hade kommissionen vid upprepade tillfällen sökt att
nedbringa dessa kostnader, men hade från stadens sida med stöd av den
träffade överenskommelsen gjorts gällande, att staden ägde ovillkorlig
rätt att på sätt, den funne lämpligt, utföra dessa gatuarbeten och bestämma
vilket slag av permanent beläggning, som borde förekomma i
gatorna inom området.

I anledning av motioner vid 1925 års riksdag, däri hemställdes, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om föranstaltande
av utredning beträffande gällande avtal och uppgörelse av ekonomisk innebörd
mellan staten och Stockholms stad samt i vad mån det ur statsverkets
intressesynpunkt kunde vara önskvärt och möjligt att vinna ändring
i nämnda överenskommelser, framhöll riksdagen i skrivelse nr 264,
att förutom avståendet av den mark, som utlagts till gator och allmänna
platser inom det till exploatering upplåtna området, kronan hade måst
ikläda sig ytterligare betungande förbindelser på grund av ovannämnda
år 1905 träffade överenskommelse. Sålunda hade de kostnader, kronan
måst nedlägga för iordningställande av gator och allmänna platser, varit
högst betydande. I detta avseende vore särskilt att märka, att den staden
genom överenskommelsen lämnade uppgiften att å kronans bekostnad
förse gatorna med permanent beläggning kommit att i praktiken
föranleda, att avsevärda utgifter ålagts kronan. Såsom exempel härpå
kunde omnämnas, att kronans kostnader för utförande av permanent beläggning
med tuktad gatsten å Karlaplan dragit en sammanlagd kostnad
av 250,000 kronor.

Den av revisorerna nu verkställda undersökningen synes giva vid handen,
att en icke oväsentligt bidragande orsak till djurgårdskommissionens
sålunda redan tidigare påtalade stora utgifter för ifrågavarande
gatuarbeten varit att söka däri, att kronan debiterats kostnader för arbeten,
vilka rätteligen bort gäldas av staden, exempelvis kostnader för
gatuunaerhåll ävensom kostnader för iordningställandet av vissa parker
och planteringar. Stöd för sin uppfattning att sagda kostnader rätteligen
bort bäras av staden hava revisoi*erna funnit jämväl däri, att stadens
myndigheter godkänt de anmärkningar, som under senaste åren
från kronans sida framställts mot debiteringar för arbeten av enahanda
art. Det förefaller också anmärkningsvärt, att kronans vederbörande organ
synas hava, frånsett de senaste åren, godkänt stadens räkningar,
utan att dessförinnan hava med stöd av infordrade specifikationer vederbörligen
granskat de i räkningarna ingående särskilda posterna, exempelvis
beträffande gatubeläggningsarbeten. Det vill synas revisorerna,
som örn vad 1923 års revisorer och 1925 års riksdag anfört beträffande
de höga kostnaderna för de av djurgårdskommissionen ombesörjda gatuarbetena
i alldeles särskild grad bort föranleda vederbörande att underkasta
de av staden för gatuarbetena gjorda debiteringarna en ingående
granskning.

Automobil besiktnings väsendet.

— 84 —

Vad i ärendet förekommit giver revisorerna anledning påfordra en
grundlig undersökning, i vad mån Stockholms stad debiterat kronan kostnader
för andra arbeten än dem, som det avtalsenligt ålegat kronan att
gälda. Även bör utredas, huruvida vederbörande, som baft att före likvideringen
å kronans vägnar granska ifrågavarande räkningar, icke tillbörligen
havdat kronans rätt oell intressen gent emot Stockholms stad.

De i nu omhandlade avseenden vidtagna åtgärderna hava revisorerna
funnit vara av den synnerligen anmärkningsvärda beskaffenhet, att de
velat för riksdagen omförmäla vad sålunda förekommit.

§ 14.

Den allmänna obligatoriska besiktningen av motorfordon, varom bestämmelser
funnos redan i 1906 års automobilförordning, avsåg ursprungligen
att utgöra en kontroll å fordonens ofarlighet i tekniskt hänseende.
I och med införandet ar 1915 av bestämmelser örn registrering av automobiler
kom emellertid besiktningen att få en ytterligare uppgift, nämligen
att utgöra grundval för registreringsförfarandet, och därmed även
för beräknandet av automobilskatten.

Föreskrifterna örn besiktning av motorfordon sammanfördes år 1930 i
tvenne grupper, nämligen dels de grundläggande, mera principiella i
den med riksdagen utfärdade motorfordonsförordningen den 20 juni 1930
(384), dels särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade författningar örn det närmare
sättet för besiktnings utförande, örn besiktningsväsendets organisation
och besiktningsmännens avlöningsförhållanden.

I 3 § motorfordonsförordningen återfinnes den grundläggande bestämmelsen
på förevarande område, vilken har följande lydelse:

Besiktning och annan förrättning, som i denna förordning avses, verkställas
av därtill särskilt förordnade besiktningsmän.

Konungen bestämmer efter förslag av länsstyrelserna det antal besiktningsmän,
som skall finnas inom varje län. Besiktningsman utses av
länsstyrelsen, som tillika fastställer besiktningsmans tjänstgöringsdistrikt
och stationsort, där ej Konungen finner skäl därom bestämma i
samband med fastställandet av antalet besiktningsmän.

Besiktningsman äger uppbära ersättning enligt grunder, som Konungen
bestämmer.

Övervakandet av besiktningsmännens verksamhet utövas av länsstyrelserna.

Närmare föreskrifter angående besiktningsmännen och deras verksamhet
meddelas av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

Besiktningen är i huvudsak av följande olika slag: individuell första
besiktning, typbesiktning, efterbesiktning och flygande besiktning. Besiktningsmännen
hava därjämte att företaga körprov och däröver utfärda
lämplighetsbevis samt öva tillsyn över körskolor för utbildning av
chaufförer.

— 85 —

1. Första besiktning.

(M.F.O.)

§ 4:1. Den, som i syfte att få automobil registrerad och tilldelad igenkänningsmärke,
vill hos besiktningsman anmäla densamma till besiktning
(första besiktning), skall därvid meddela de uppgifter rörande automobilen,
som bestämmas av Konungen.

Vid besiktningen skall, efter det de lämnade uppgifterna granskats och
fullständigats, genom prov undersökas, huruvida automobilen till sin
beskaffenhet överensstämmer med de i 2 § meddelade bestämmelser.

över vad vid besiktningen iakttagits skall besiktningsmannen utfärda
besiktningsinstrument, som tillika skall innehålla beskrivning över automobilen.

Anm. För erhållande av första besiktning är motorfordons ägare berättigad
att anlita vilken besiktningsman som helst.

Avgifterna vid första besiktning utgöra enligt Kungl. Maj:ts kungörelse
angående ersättning till besiktningsmän för motorfordon jämte förrättningstaxa
m. m. den 3 oktober 1930 (353/1930, 223/1933, 408/1933) för

personomnibus ................................................ kronor 20: —

annan automobil........................................... » 15: —

motorredskap .......................................... » 10: —

motorcykel........................................................ » 5: —

2. Typbesiktning.

(M.F.O.)

§ 4:2. Tillverkare här i riket av automobil eller här i riket bosatt generalagent
för sådan tillverkare i utlandet må kunna erhålla tillstånd
att få olika typer av tillverkningen besiktigade (typbesiktning) i den
ordning, ovan i 1 mom. sägs, med verkan att varje automobil, som av
tillverkaren eller generalagenten intygas vara i full överensstämmelse
med besiktigad typvagn, skall anses som örn den besiktigats.

Intyg, varom nu sagts (typintyg), skall innefatta typbesiktningsinstrument
i avskrift och utfärdas å blankett av det utseende, varom är särskilt
stadgat.

Tillstånd till typbesiktning meddelas av Konungen eller den myndighet,
Konungen därtill förordnar. Tillstånd må återkallas, när skäl därtill
prövas föreligga.

Vad i denna förordning är stadgat om besiktning skall i tillämpliga
delar gälla jämväl beträffande typbesiktning. Härutöver erforderliga
föreskrifter angående typbesiktning så ock angående de besiktningsmän,
som äga verkställa sådan besiktning, meddelas av Konungen eller den
myndighet, Konungen därtill förordnar.

Typbesiktning får endast utföras av besiktningsman tillhörande besiktningsmyndighet
(Stockholm, Göteborg, Malmö).

Såsom första förutsättning för erhållande av typbesiktning gäller, att
vederbörande fordon utföras i standardiserad serietillverkning. Det torde
för närvarande huvudsakligen vara personautomobiler och motor -

— 86 —

cyklar, som kulina bliva föremål för typbesiktning. I den mån chassier
med tillhörande omnibuskarosserier och lastflak standardiseras, kan
emellertid typbesiktning komma till användning jämväl beträffande omnibusar
och lastautomobiler. För begagnade vagnar av vad slag det
vara må kan typbesiktning icke ifrågakomma.

Gången av typbesiktning är följande: Sedan vederbörande tillverkare
eller generalagent erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att få olika typer av
tillverkningen typbesiktigade, har han att för registrering ingiva Kungl.
Maj:ts tillståndsresolution till den besiktningsmyndighet, som han företrädesvis
vill anlita för typbesiktnings erhållande. Anmälan av visst
fordon till typbesiktning skall göras hos besiktningsmyndigheten å fastställd
blankett samt vara åtföljd av a) katalog, ritning eller annan handling,
utvisande fordonets konstruktion och utrustning, b) fotografi eller
klichéavdrag i tre exemplar i enlighet med besiktningsmyndighetens
anvisningar samt c) stadgad avgift (100 kronor för automobil, 50 kronor
för motorcykel). Godkännes fordonet vid besiktningen såsom typfordon,
tilldelas det särskild typbeteckning, över vad vid besiktningen iakttagits
utfärdas typbesiktningsinstrument enligt fastställt formulär. Varje
fordon, tillhörande samma serie som den besiktigade typvagnen, skall
vid försäljning inom Sverige åtföljas av ett av tillverkaren eller’ generalagenten
utfärdat typintyg i två exemplar, vari denne intygar, att
fordonet är i full överensstämmelse med den besiktigade typvagnen.
Typintyg skall upptaga typbesiktningsinstrumentet i avskrift. Riktigheten
av avskriften skall bestyrkas av tillverkaren, respektive generalagenten.
Det inom varje serie först utfärdade typintyget skall uppvisas
inför besiktningsmyndigheten, som förser intyget med påskrift örn detsammas
uppvisande och godkännande. Denna påskrift skall återgivas å
alla typintyg, som därefter utfärdas rörande fordon tillhörande serien.
— Vid registrering av motorfordon, som tillhör besiktigad typ, skola i
stället för besiktningsinstrument ingivas typintygets båda exemplar.

3. Efterbesiktning.

(M.F.O.)

§ 5:1. Har sådan ändring av automobil företagits, att de uppgifter,
som äro införda i automobilregistret, icke längre äro överensstämmande
med automobilens beskaffenhet, skall ägaren så snart ske kan och sist
inom fjorton dagar från det ändringen skedde hos besiktningsman anmäla
automobilen till efterbesiktning. Därvid skall företes tidigare för
automobilen utfärdat besiktningsinstrument eller typintyg samt angivas
de förändringar, som automobilen undergått.

Befinnes vid efterbesiktningen automobilen vara i föreskrivet och
lämpligt skick, skall besiktningsinstrument, upptagande de förändringar
automobilen undergått sedan föregående besiktning, av besiktningsmannen
utfärdas.

Befmnes automobilen icke vara i föreskrivet och lämpligt skick, skall

— 87 —

besiktningsmannen ofördröjligen göra skriftlig anmälan därom hos länsstyrelsen
i det län, där automobilen, enligt vad nedan i 9 § 1 mom. sågs,

har sin hemort. .

§ 5-2. Påkallar ägare i annat fall än i 1 mom. sågs efterbesiktmng av
automobil eller vissa delar av sådan, skall med avseende å sådan besiktning
i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är stadgat.

§ 5:3. Beträffande periodisk efterbesiktning av automobil, som användes
i yrkesmässig trafik eller i uthyrningsrörelse, stadgas i 27 § 5 mom.

och i 29 a § 4 mom. ... ,

§5:4. Länsstyrelse äger, när skäl därtill provas föreligga, förordna
örn besiktning av automobil samt, örn besiktningen därtill föranleder
eller automobil undanhålles besiktning, meddela förbud mot automobilens
användande.

Anni. Automobiler, som användas i yrkesmässig trafik eller i uthyiningsrörelse,
skola periodiskt efterbesiktigas. Avgifterna för efterbesiktning
äro desamma som för första besiktning (individuel] besiktning).

4. Flygande besiktning.

(M.F.O.)

§ 5:4. Besiktningsman, envar för sitt tjänstgöringsdistrikt, äger, där
han finner anledning antaga, att automobil ur trafiksäkerhetssynpunkt
är mindre tillförlitlig, undersöka automobilen. Befinnes därvid, att automobilen
icke är i betryggande skick, äger besiktningsmannen förelägga
automobilens ägare eller förare att inom viss tid inställa automobilen
till eftersyn hos honom eller hos besiktningsman, som med hänsyn till automobilens
hemort eller trafikförhållanden eljest kan befinnas lämplig;
och skall denne ofördröjligen underrättas örn föreläggandet.

Är automobil så bristfällig, att den ej utan uppenbar fara tor trafiksäkerheten
kan vidare nyttjas, äger besiktningsman förbjuda automobilens
användande, intill dess bristen blivit avhjälpt. Förbudet skall
ofördröjligen underställas prövning av länsstyrelsen i det län, däi arnomobilen,
enligt vad i 9 § 1 morn. sägs, bär sin hemort.

Besiktningsman läte sig städse angeläget vara att så anordna undersökning
och eftersyn av automobil, att därav så vitt möjligt ej förorsakas
rubbning i automobilens trafikförhållanden eller i övrigt större örngenhet
än som kan anses oundgängligen nödigt.

Anm. Med den åt besiktningsman lämnade befogenheten att undersöka
motorfordon, som kan antagas vara mindre tillförlitligt (flygande
besiktning), avses att erhålla en viss fortlöpande kontroll å foidonsbeståndet
inom landet.

Flygande besiktning är avgiftsfri, dock åtnjuter besiktningsman visst
årsarvode (för närvarande 300 kronor).

5. Andra förrättningar av hithörande slag äro:

(S. F. S. nr 353/1930, 223/1933, 408/1933.)

Undersökning av:

a) fordons lämplighet för övningskörning;

b) anordningar å lastvagn, varom i 21 § 3 mom. andra stycket i motorfordonsförordningen
förmäles;

— 88 —

c) fordons lämplighet för yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse.
För dessa förrättningar utgår avgift sålunda:

Undersökning utan samband med besiktning:

personomnibus .......................................... kronor 10: —

annat fordon ...................... .. r.

1 avgiften ingår gottgörelse för utfärdande av besiktningsinstrument,
bevis eller annat intyg ävensom för vidtagande av annan åtgärd, som
står i samband med förrättningen.

Avgift för besiktning och undersökning gäldas av fordonets ägare.

För prövning av förares kompetens för erhållande av körkort eller trafikkort
är avgiften 10 kronor.

Avgift för prövning gäldas av den, som påkallat prövningen.

Förrättningsavgift erlägges till besiktningsman i förskott och återfås
icke, även örn fordon eller förare icke godkänts.

Disposition av inflytande avgifter.

(S. F. S. nr 353/1930, 223/1933, 408/1933.)

2 §. Besiktningsman äger att ur influtna förrättningsavgifter tillgodogöra
sig arvode med, för kalenderår räknat:

hela den del av avgifternas summa, som icke överstiger 10,000 kronor;

hälften av den del av avgifternas summa, som överstiger 10,000 men
icke 20,000 kronor; samt

en fjärdedel av den del av avgifternas summa, som överstiger 20 000
kronor.

Vid beräkning av avgifternas summa skall jämväl hänsyn tagas till de
avgifter, som inflyta till vikarie under tid besiktningsmannen åtnjuter
annan ledighet än

a) semester,

b) tjänstledighet på grund av behörigen styrkt sjukdom, eller

c) tjänstledighet för fullgörande av offentligt uppdrag.

3 §:1. Besiktningsman äger att i arvode för honom åliggande undersökning
och eftersyn av motorfordon (flygande besiktning) uppbära ett
belopp, för kalenderår räknat, av 300 kronor.

2. Besiktningsman, som av länsstyrelse förordnats att handhava tillsynen
över fordonsbeståndet och körskolorna inom länet eller del därav,
äger härför uppbära dels, enligt av länsstyrelsen godkända räkningar]
resekostnads- oell traktamentsersättning enligt allmänna resereglemente^
jämte därtill hörande författningar, dels ock, enligt länsstyrelsens närmare
bestämmande, arvode av sammanlagt högst 1,500 kronor årligen;
dock må för nu nämnt ändamål av länsstyrelsen årligen användas högst
det belopp Konungen bestämmer.

o §. I.. För förrättning utom stationsorten, som påkallas av sakägare,
äger besiktningsman av sakägaren uppbära resekostnads- och traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet jämte därtill hörande författningar.

2. Åligger det besiktningsman att å ort utom stationsorten hålla re -

— 89 —

gelbundna mottagningar, skall länsstyrelsen fastställa det tilläggsbelopp
till förrättningstaxan, som må av besiktningsman uttagas för täckande
av resekostnads- och traktamentsersättningen.

6 §: 1. Besiktningsman skall före utgången av januari månad varje år
till länsstyrelsen dels avgiva redovisning över nästföregående år influtna
avgifter, varom i 2 § förmäles, jämte kopior av de i 13 § i instruktionen
för besiktningsmän för motorfordon omförmälda förteckningar, dels ock
inleverera så mycket av samma avgifter, som han, med tillämpning av
vad i förstnämnda lagrum stadgas, icke äger tillgodogöra sig.

Redovisningsskyldighet och leveransplikt, som nyss sagts, skall med
avseende å tid besiktningsman åtnjuter semester eller sådan tjänstledighet,
som i 2 § sista stycket under b) och c) angives, fullgöras av den för
samma tid förordnade vikarien.

2. Närmare föreskrifter angående besiktningsmans bokföring och redovisning
av influtna förrättningsavgifter meddelas av riksräkenskapsverket
efter besiktningsmyndigheternas hörande.

Av visst intresse i förevarande sammanhang torde vara ett uttalande
av 1927 års motorfordonssakkunniga angående den flygande besiktningen.
De sakkunniga yttra bland annat följande:

Att mången gång motorfordon tagits i bruk utan att befinna sig i föreskrivet
skick och att härigenom trafikolyckor föranletts, torde ej kunna
förnekas. Väl har i gällande författning meddelats rätt för länsstyrelse
m. fl., att, då anledning föreligger antaga, att automobil icke längre befinner
sig i nyss nämnt skick, låta genom besiktningsman undersöka
automobilen, samt att, i händelse vid besiktningen antagandets riktighet
bekräftas, meddela förbud mot automobilens användande. Erfarenheten
har emellertid visat, att dessa bestämmelser icke varit tillfyllest. I avsikt
att erhålla en viss fortlöpande kontroll å fordonsbeståndet hava de
sakkunniga föreslagit, att besiktningsman skall erhålla befogenhet att
undersöka motorfordon, som kan antagas vara mindre tillförlitligt (flygande
besiktning). Skulle besiktningsmannen vid den mera ytliga undersökning,
som sålunda å platsen må kunna företagas, finna, att automobilen
icke är i betryggande skick, har han att förelägga fordonets ägare
»dier förare att inom viss tid inställa detsamma till eftersyn. Då det
mången gång kan vara förenat med onödigt besvär för fordonets förare
eller ägare, örn inställelsen till eftersyn skall ske inför den besiktningsman,
som verkställt undersökningen, torde eftersyn böra få verkställas
hos den besiktningsman, som allt efter omständigheterna med hänsyn
till bilens hemort och trafikförhållanden må befinnas lämplig. I dylikt
fall bör besiktningsman, som meddelat föreläggandet, härom omedelbart
underrätta besiktningsman, hos vilken fordonet skall inställas till eftersyn.
För att förläna det föreslagna besiktningsförfarandet ökad effektivitet
hava de sakkunniga ansett sig böra meddela besiktningsman befogenhet,
att då motorfordon befinnes så bristfälligt, att det ej utan uppenbar
fara för trafiksäkerheten kan vidare nyttjas, förbjuda fordonets
användande, intill dess bristen blivit avhjälpt. Det synes de sakkunniga
icke vara förenat med någon fara eller olägenhet att låta besiktningsman
meddela dylikt förbud, därest, såsom av de sakkunniga föreslagits, stadgande
meddelas, att förbudet skall av besiktningsman ofördröjligen underställas
prövning av länsstyrelsen i det län, där fordonet har sin hemort.
Uppenbarligen kunna genom den flygande besiktningen olägenhe -

— 90 —

ter uppkomma för den trafikerande allmänheten. Huruvida sådana skola
kunna undgås, torde i främsta rummet bero på besiktningsmännen och
det sätt, varpå de komma att utöva sin grannlaga uppgift. Det har synts
de sakkunniga vara på sin plats att genom uttrycklig föreskrift erinra
örn nödvändigheten att besiktningsman anordnar förrättning så, att därav
så vitt möjligt rubbning i automobils trafikförhållanden ej föranledes
eller i övrigt större olägenhet förorsakas, än som kan anses oundgängligen
nödigt.

De sakkunniga inse väl, att med en så anordnad flygande besiktning,
vilken huvudsakligen torde böra äga rum, då besiktningsman av annan
anledning är stadd å resa i förrättningsärende, den åsyftade kontrollen
kan befaras bliva rätt ojämn. Särskilt inom verksamhetsområden av
mera avsevärd utsträckning lärer man ha att räkna med, att den flygande
besiktningen blir av ringa omfattning, och detta desto mer som
enligt de sakkunnigas mening besiktningsman som regel icke skall äga
uppbära några särskilda ekonomiska förmåner för utförandet av densamma.
Att man på detta område bör framgå med största varsamhet
lärer vara uppenbart. Möjligheter till utveckling torde emellertid finnas
och jämväl böra tillvaratagas, därest den nya besiktningsformen — vilken
för de sakkunniga framstår såsom den billigaste och effektivaste _

i praktiken motsvarar de förväntningar, som ställas på den. Redan nu
torde emellertid länsstyrelserna, då så skulle anses påkallat och i övrigt
lämpligt, böra kunna uppdraga åt en eller flera besiktningsmän inom
länet att mot erhållande av särskilt arvode samt rese- och traktamentsersättning
då och då under året verkställa inspektion av fordonsbeståndet,
i samband varmed stadgad särskild tillsyn över körskolorna skulle
kunna utövas.

Av uttalandet här ovan framgår tydligt, att man förutsatt en utveckling
av den flygande besiktningen i den mån erfarenheterna blivit rikare
på området.

Av här nedan intagna tabell framgår motorfordonsbeståndets storlek
vid slutet av nedan angivna år.

1

Person

auto-

mobiler

Omni-

busar

L a

s t a u t o m

o b i

e r

Summa

auto-

mobiler

Mot

ortyklar

Last-

ande

1,200

kg-

Last-ande
1,201—
1,800
kg-

Last-ande
1,801—
3,000
kg.

Last-

ande

över

3.000

kg-

Summa

Med

sidvagn

Utan

sidvagn

Summa

1925......

59,122

1,283

18,753

450

19,203

79,608

7,575

16,074

23,649

1926......

70,485

1,569

22,135

361

22,496

94,848

7,985

18,327

26,312

1927......

81,465

1,82,

25,895

335

26,230

109,898

8,371

26,969

35,340

1928......

94,301

2,192

30,350

327

30,677

127,660

8,551

41,052

49,603

1929......

99,144

2,511

34,256

335

34,591

136,827

8,028

46,818 54 846

1930......

103,664

2,837

37,659

412

38,071

145,258

7,985

48,693: 56,678

1931......

105,283

3,246

11,814

16,144

11,584

1,084

40,626

149,378

8,636

46,553

55,189

1932......

101,817

3,404

9,980

14,169

14,256

1,466

39,871

146,947

8,088

44,076

52,164

1933......

98,889

3,504

10,472

11,607

14,922

1,563

38,564

143,912

7,668

40,089

47,757

— 91 —

Statsverkets inkomster från och utgifter för motorfordonsbesiktningen
under senaste tre budgetåren framgår av nedanstående sammanställning:

Inkomster

1931/1932 .... 983,356: 2 5

1932/1933 .... 1,122,858: 75
1933/1934 .... 970,577:50

Utgifter

919,164: 6 6
1,134,508:42
978,339: 01

Överskott Underskott

64,191:5 9

11,649: 6 7
— 7,761:51

De senare årens ekonomiska kris och den böjda automobilskatten bava
visserligen medfört en ej oväsentlig nedskrotning av motorfordon men
de nu åter uppåtgående konjunkturerna bava föranlett nyanskaffningar,
ej minst av lastbilar med större lastkapacitet för långdistanstrafik. Allt
större krav på omnibusarnas kvalitet har även medfört en avsevärd nyanskaffning
av sådana fordon.

Av följande sammanställning framgår närmare besiktningsmännens
inkomster under år 1933 av förrättningsavgifter enligt § 2 i kungörelsen
nr 353/1930 samt ersättningar under budgetåret 1933/1934 enligt § 3 i
samma kungörelse.

92 —

1933/34

T -

Län

Stationerings-

ort

Ersätti

görels

§ 2

(förrätt-

nings-

avgifter)

ling enlig
sn nr 353

§

moni. 1
(flygande
besikt-ning)

kun-

/1930

3

mom. 2
rese- och
trakta-mentser-sättning
samt arvo
de för till-synen av
fordonsbe-ståndet och
körskolor

Summa

Uppburna

avgifter

Behållen

andel

i

2

3

4

1 5

6

7

8

Ö. Ä. f. polisärenden

|

1 bilbesiktningsman

Stockholm

14,565 —

500 -

840

—

15,905 —

19,130 -

14,565

d:o

»

14,237 50

500 —

420

—

15,157 50

18,475

—

14,237 so

vikarie för d:o ......

2,620 —

—

—

280

—

2,900 —

2,620 —

2,620 -

» » » ......

- -

—

—

140

—

140 —

—

—

—

—

1 bilbesiktningsman

Stockholm

14,562 50

500

—

840

—

15,902 50

19,125

14,562 bo

d:o

14,817 60

500

_

840

—

16,157 50

19,635

14,817 50

d:o

13,980 —

500

—

812

15,292 —

17,960

13,

—

I vikarie för d:o ......

2,355 —

—

—

28

—

2,383 —

2,355

_

2,355

_

vissa vikarier........

805 —

—

—

—

—

805 —

805

—

805

_

» » .........

1,590 —

—

—

—

—

1,590 —

1,590

—

1,590

—

» »

945 —

—

—

—

—

945 —

945

—

945

—

Summa

80,47 bo

2,500

_

4,200

—

87,1 bo

102,640

80,4

50

I Stockholms

1 bilbesiktningsman

Norrtälje

11,015 —

500

_

2,008

80

13,523 80

12,030

_

11,015

_

[ vikarie för d:o ......

3,330 —

—

—

—

—

3,330 —

3,330

_

3,330

_

1 bilbesiktningsman

Södertälje

8,760 —

50Ö

—

891

20

10,151 20

8,760

—

8,760

—

d:o

Stockholm

14,125 —

500

—

450

—

15,075 -

18,250

—

14,125

—

d:o

»

14,942 50

500

—

450

—

15,892 50

19,885

—

14,942

50

Summa

52,1 bo

2,000

—

3,800

—

57 bo

62,255

—

52,172

60

| Uppsala

J 1 bilbesiktningsman

Uppsala

12,250 -

500

—

895

28

13,645 28

14,500

_

12,250

_

d:o

Tierp

9,865 -

500

—

1,404

02

11,769 02

9,865

—

9,865

—

Summa

22,115 —

1,000

-

2,299

25

25,414 s 6

24,365

—

22,115

—

Södermanlands

1 bilbesiktningsman

Nyköping

9,995 —

500

_

1,071

67

11,566 67

9,995

_

9,995

_

vikarie för d:o ......

730 -

—

—

—

—

730 -

730

_

730

_

1 bilbesiktningsmau

Katrineholm

10,117 so

500

—

1,007

56

11,625 os

10,235

_

10,117

50

vikarie för d:o ......

400 —

—

—

—

—

400 —

400

_

400

—

1 bilbesiktningsman

Eskilstuna

11,567 50

500

—

961

82

13,029 82

13,135

_

11,567

50

vikarie för d:o ......1

1,215 —

—

—

—

—

1,215 —

1,215

—

1,215

—

Summa 1

34,026 -

1,500

—

3,041

05

38,56 os

35,710

—

34,025

—

Östergötlands

1 bilbesiktningsman

14,960 —

500

_

1,072

60

16,532 50

19,070

_

14,960

vikarie för d:o ......

820 —

—

—

—

—

820 —

820

_

820

_

1 bilbesiktningsman

10,887 so

500

—

1,089

50

12,477 —

11,775

_

10,887

60

vikarie för d:o ......!

1,215 —

—

—

—

—

1,215 —

1,215

_

1,215

_

1 bilbesiktningsman

9,145 —

500

—

1,067

50

10,712 50

9,145

_

9,145

_

vikarie för d:o ......1

260 -

—

—

_

__

260 -

260

_

260

_

1 bilbesiktningsman!

2,820 -

500

—

1,047

60

4,367 50

2,820

—

2,820

—

Summa

40,1 bo

2,000

—

4,277

—

46,384 bo

45,105

—

40,107

50

Inlevere

till

statsverk

9

4,565

4,237

4,562

4,817

3,980

22,1

1,015

4,125

4,942

10,

2,250

2,260

117 B
1,567 b

1,686

4,110:
887! 5

4,997b

93 —

1

2

3

önköpings

bilbesiktningsman

Jönköping

12,472

50

i kane för d:o ......

1,435

—

* » » ......

255

—

biibesiktningsman

Eksjö

10,735

—

kane..................

1,790

—

» ..................

90

—

bilbesiktningsman

Värnamo

9,460

—

Summa

36,237

60

onobergs

biibesiktningsman

Växjö

12,305

—

kane tor d:o ......

1,695

—

biibesiktningsman

Ljungby

6,910

—

ikarie för d:o ......

47o

—

Summa

21,385

—

almar

biibesiktningsman

Kalmar

11,440

-

d:o

Oskarshamn

7,775

—

d:o

Västervik

9,880

—

Summa

29,095

—

Hands

biibesiktningsman

Visby

9,130

—

Summa

9,130

—

lekinge

biibesiktningsman

Karlshamn

7,445

—

ikarie för d:o ......

595

—

biibesiktningsman

Karlskrona

10,602

50

ikarie för d:o ......

330

—

Summa

18,972

50

istianstads

biibesiktningsman

Hässleholm

8,780

—

d:o

Simrishamn

8,130

—

d:o

Ängelholm

10,037

50

d:o

Kristianstad

10,255

—

Summa

37,202

60

almöhus

biibesiktningsman

Malmö

13,050

—

d:o

11,640

—

d:o

T*

11,365

—

d:o

Hälsingborg

12,557

50

kane för d:o ......

1,777

50

biibesiktningsman

Malmö

11,602

50

linan vik. i distr.

8,400

—

Summa

70,392

BO

allands

biibesiktningsman

Halmstad

12,762

50

d:o

Varberg

8,020

—

Summa

20.782

•Iso

4 | 5 6 7 8

500 —

499 96

13,472

46

14,945

12,472

50

10 -

1,446

—

1,435

1,435

_ _

_ _

255

—

255

—

255

500 —

548 94

11,783

94

11,470

—

10,735

50 -

1,840

—

1,790

—

1,790

_ _

90

—

90

—

90

—

500 —

624 ös

10,584

63

9,460

—

9,460

—

1,500 —

1,7 43

39,470

93

39,445

—

36,237

50

500 -

1,177 80

13,982

80

14,610

_

12,305

_

_ _

1,695

—

1,695

—

1,695

—

500 -

1,108 50

8,518

50

6,910

—

6,910

—

— —

— —

475

—

475

—

475

—

1,000-

2,285 so

24,670

80

23,690

—

21,385

—

500 —

1,078 5 5

13,018

55

12,880

_

11,440

_

500 —

705 90

8,980

90

7,775

—

7,775

—

500 —

1,001 76

11,381

75

9,880

—

9,880

—

1,500 -

2,786 a o

33,381

20

30,535

—

29,095

—

500 —

1,000 —

10,630

_

9,130

-

9,130

—

500 -

1,000 —

10,630

—

9,130

_

9,130

—

880 5s

8,325

58

7,445

7,445

_

_ _

_ _

595

—

595

—

595

—

500 -

1,158 44

12,260

94

11,205

—

10,602

50

— —

_ —

330

—

330

—

330

—

500 —

2,039 02

21,511

52

19,575

—

18,972

50

500 -

1,005 so

10,285

30

8,780

8,780

_

500 —

626 6 0

9,256

60

8,130

—

8,130

—

500 —

671 so

11,208

80

10,075

—

10,037

50

500 —

880 io

11,635

10

10,510

—

10,255

—

2,000

3,183 30

42,385

80

37,495

—

37,202

50

500 -

396 —

13,946

16,100

13,050

_

500 —

392 50

12,532

50

13,280

—

11,640

—

500 —

816 —

12,681

—

12,730

—

11,365

—

500 —

289 70

13,347

20

15,115

—

12,557

50

_ _

_ —

1,777

50

1,960

—

1,777

60

500 —

653 81

12,755

81

13,205

—

11,602

60

— —

— —

8,40C

—

8,400

—

8,400

—

2,500 —

2,54 bi

75.44C

01

80,790

_

70,392

50

500 —

600 —

13,862

50

15,525

—

12,762

60

500 —

400 —

8,921

—

8,020

—

8,020

1,000 -

1,000 -

22,782

50

23,54!

20,782

150

2,472 so
735 —

3,207 so
2,305 —

2,305 —

1,440 —

1,440 -

602 so
602 bo

37 a o
255 —

292 bo

3,050 -1,640 —
1,365 —
2,740 —

1,602 50

10,397 bo

2,762 60
2,762 bo

94

1

2

3

1 4

Göteborgs och Bohus

1 bilbesiktningsman

Göteborg

12,880

500

d:o

»

15,955

—

500

vikarie för eko ......

365

—

—

1 bilbesiktningsman

»

15,947

50

500

vikarie för d:o ......

9,920

—

—

1 bilbesiktningsman

Uddevalla

14.177

50

500

Summa

69,246

—

2,000

Älvsborgs

1 bilbesiktningsman

Alingsås

9,380

—

500

vikarie för d:o ......

460

—

—

1 bilbesiktningsman

Amål

6,830

—

500

vikarie för d:o ......

610

—

—

1 bilbesiktningsman

Vänersborg

10,180

-

500

d:o

Borås

10,992

60

500

vikarie för d:o ......

10,602

50

—

Summa

49,055

-

2000

1 Skaraborgs

1 bilbesiktningsman

Tidaholm

9,390

500

vikarie för d:o ......

80

—

—

1 bilbesiktningsman

Skövde

6,025

_

500

} vikarie för d:o ■

1,465

_

—

1 bilbesiktningsman

Mariestad

9,285

—

500

d:o

Lidköping

12,277

50

500

[ vikarie för d:o ......

600

—

—

Summa

39,122

60

2,000

; Värmlands

1 bilbesiktningsman

Kristinehamn

8,875

500

d:o

Karlstad

11,767

50

500

d:o

Arvika

11,067

60

500

vikarie för d:o ......

1,370

_

_

1 bilbesiktningsman

Sunne

10,157

50

500

| vikarie för d:o ......

4,790

—

—

Summa

48,027

50

2.000

Örebro

1 bilbesiktningsman

Örebro

7,185

500

vikarie för d:o ......

1,210

_

_

1 bilbesiktningsman

»

7,865

_

500

vikarie för d:o ......

590

_

—

» > » ......

490

_

—

1 bilbesiktningsman

Karlskoga

7,755

—

500

vikarie för d:o ......

205

_

_

1 bilbesiktningsman

Lindesberg

6,365

—

500

d:o

Askersund

3,610

_

500

vikarie för d:o ......

85

—

—

Summa

35,360

—

2,500

Västmanlands

1 bilbesiktningsman

Västerås

10,067

60

500

vikarie för d:o ......

120

_

_

1 bilbesiktningsman

Sala

8,755

_

500-

vikarie för d:o ......

720

_

_

1 bilbesiktningsman

Köping

5,405

—

500

vikarie för d:o ......

125

—

—

Summa 1

25,192

60

1,500

7 | 8 9

630

14,010

14,060

14,060

1,331

—

17,786

—

23,820

—

15,955

—

7,865

—

—

365

—

365

—

365

_

1,429

—

17,876

50

23,790

—

15,947

60

7,842

—

—

9,920

—

9,920

—

9,920

_

_

1,532

50

16,210

—

18,355

—

14,177

50

4,177

4,922

50

76,167

50

90,310

-

70,425

19,885

1.040

_

10,920

9,380

9,380

—

—

460

—

460

—

460

_

_

1,060

—

8,390

—

6,830

—

6,830

—

_

—

—

610

—

610

_

610

_

_

1,040

—

11,720

—

10,360

—

10,180

—

180

1,140

—

12,632

5 0

11,985

—

10,992

50

992

—

—

10,602

60

11,205

—

10,602

50

602

4,280

—

55,335

—

50,830

-

49,055

-

1,775

600

_

10,490

9,390

9,390

—

—

80

—

80

_

80

_

_

330

50

6,855

50

6,025

—

6,025

_

_

—

—

1,465

—

1,465

—

1,465

_

_

650

—

10,435

—

9,285

_

9,285

_

_

641

60

13,419

10

14,555

_

12,277

50

2,277

—

—

600

—

600

—

600

—

—

2,222 i o

43,344

60

41,400

-

39,122

60

2,277

693 30

10,068

80

8,875

8,875

1,000

13,267

50

13,535

—

11,767

50

1,767

800

12,367

50

12,135

—

11,067

50

1,067

—

1,370

—

1,370

—

1,370

_

_

600

—

11,257

50

10,315

—

10,157

50

157

—

—

4,790

—

4,790

—

4,790

—

-

3,093

30

53,120

80

51,020

-

48,027

60

2,992

624

42

8,309

42

7,185

7,185

—

—

1,210

—

1,210

—

1,210

_

_

838

99

9,203

9 9

7,865

—

7,865

—

_

—

—

590

—

590

—

590

_

_

—

—

490

—

490

—

490

_

_

893

9b

9,148

98

7,755

—

7,755

_

_

—

—

205

—

205

—

205

_

_

864

2 2

7,729122

6,365

—

6,365

—

_

572

4 2

4,682 4 2

3,610

—

3,610

—

_

—

—

85!

—

85

—

85

—

—

3,794

03

41,654

03

35,360

35,360

—

—

551

90

11,119

40

10,135

10,067

50

67

—

—

120

-

120

—

120

_

590

6 (''

9,845 eo

8,755

—

8,755

—

_

—

—

720,

—

720

—

720

—

_

539

—

6,444

5,405

5,405

_

—

—

125

-

125

125

-

— i

1,681

50

28,374

25,260

25,192

60

67l

95

1 1

2

3

|

4

Kopparbergs

1 bilbesiktningsman

Ludvika

7,315

—

500

clio

Falun

9,905

—

500

d:o

Mora

9,325

—

500

d:o

Hedemora

7,755

—

500

d:o

Malung

5,515

—

500

Summa

39,815

—

2,500

Gävleborgs

1 bilbesiktningsman

Gävle

15,241

25

500

d:o

Hudiksvall

10,717

50

500

d:o

Söderhamn

7,665

—

500

d:o

Bollnäs

7,100

—

500

Summa

40,723

76

2,000

Västernorrlands

1 bilbesiktningsman

Härnösand

9,935

—

500

eko

Sollefteå

6,550

—

500

vikarie för eko ......

290

—

—

2> » »

80

—

—

1 bilbesiktningsman

Örnsköldsvik

8,915

—

500

vikarie tor eko ......

750

—

—

1 bilbesiktningsman

Sundsvall

14,292

50

—

Summa

40,812

60

1,500

Jämtlands

1 bilbesiktningsman

Sveg

2,830

—

500

vikarie för eko ......

400

—

—

1 biibesiktningsman

Östersund

13,287

50

500

Summa

16,517

60

1,000

Västerbottens

1 bilbesiktningsman

Umeå

11,292

50

500

vikarie för d:o ......

1,570

—

500

1 biibesiktningsman

Vilhelmina

2,145

—

500

d:o

Lycksele

3,525

—

500

d:o

Skellefteå

11,587

50

500

Summa

30,120

_

2,500

Norrbottens

1 biibesiktningsman

Piteå

8,980

—

500

vikarie för eko ......

1 515

—

—

1 biibesiktningsman

Luleå

110,652

50

500

d:o

Kiruna

4,585

500

d:o

Haparanda

6,005

500

Summa

30,731

60

2000

Summa summarum

936,823

75

43,000

5

6

7

8

9

354

70

8,169

70

7,315

7,315

162

78

10,567

73

9,905

—

9,905

—

—

617

40

10,442

40

9,325

—

9,325

—

—

—

304

10

8,559

10

7,755

—

7,755

-

—

—

711

07

6,726

07

5,515

—

5,515

—

—

—

2,160

-

44,465

39,815

—

39,815

—

—

—

1,015

50

16,756

75

20,965

15,241

25

5,723

75

1,034

55

12,252

05

11,435

—

10,717

50

717

50

544

50

8,709

50

7,665

—

7,665

—

—

—

699

86

8,299

35

7,100

7,100

—

—

—

3,293

90

46,017

66

47,165

~

40,723

76

6,441

25\

1,010

11,445

9,935

9,935

_

_

850

—

7,900

—

6,550

—

6,550

—

—

—

—

—

290

—

290

—

290

—

—

—

—

—

80

—

80

—

80

—

—

—

500

—

9,915

—

8,915

—

8,915

—

—

—

—

—

750

—

750

—

750

—

—

—

—

—

14,292

50

18,585

—

14,292

50

4,292

50

2,360

-

44,672

50

45,105

—

40,812

50

4,292

60

3,330

2,830

2,830

_

—

—

400

—

400

—

400

—

—

—

1.256

70

15,044

20

16,575

—

13,287

50

3,287

50

1,256

70

18,774

20

19,805

—

16,517

60

3,287

60

1,410

13,202

50

12,585

11,292

50

1,292

50

1,046

70

3,116

70

1,570

—

1,570

—

—

—

—

—

2,645

—

2,145

-

2,145

—

—

—

—

—

4,025

—

3,525

—

3,525

—

—

—

914

50

13,002

—

13,175

-

11,587

50

1,587

50

3,371

20

35,991

20

33,000

-

30,120

2,880

_

704

10,184

8,980

8,980

_

—

—

515

—

515

—

515

—

—

—

872

25

12,024

75

11,305

10,652

50

652

50

987

60

6,072

60

4,585

—

4,585

—

—

836

15

7,341

15

6,005

—

6,0(5

—

—

—

3,400

36,137

60

31,390

_

30,737

60

652

fia

70,017

79

1,049,841

54

1,044,740

—

938,003

75

106,786

25

Obs. Samina person.

96

Beträffande de olika källor, varur besiktningsmännens inkomster härflutit,
har en allmän och tillförlitlig statistik på grund av den knappt
tillmätta tiden icke kunnat erhållas, men verkställda stickprov från uppgifter
av länsstyrelser och besiktningsmän giva vid handen, att väl 2/s
av besiktningarna hänföra sig till efterbesiktning. Körkortsprov utgöra
därnäst den mest betydande inkomstposten, under det att första besiktning
och i synnerhet »andra undersökningar» spela en mindre roll. I
någon mån torde detta bero på att de flesta mera gängse standardvagnar
för persontrafik numera typbesiktigats liksom fallet är med motorcyklar.

Såsom förut framhållits utgår ersättningen för flygande besiktning
från och med år 1934 med ett från 500 till 300 kronor för år och besiktningsman
sänkt belopp. Som antalet besiktningsmän uppgår till 86, belöper
sig hela kostnaden för flygande besiktning till omkring 25,000 kronor.

Ett spörsmål, som i detta sammanhang synes böra beaktas, är frågan
örn beräkning av ersättning till vikarie för besiktningsman. Enligt bestämmelserna
i ovan angivna kungörelse nr 353/1930 äger besiktningsman
helt tillgodogöra sig förrättningsavgifter intill 10,000 kronor. Utöver
10,000 kronor får besiktningsmannen behålla viss del av uppburna
förrättningsavgifter. Beträffande vikarie för besiktningsman har samma
beräkningssätt plägat tillämpas och föreskrifterna i ovanberörda
kungörelse lära icke heller lägga hinder i vägen härför. Därest besiktningsmannens
och hans vikaries sammanlagda inkomster av förrättningsavgifter
icke överstiga 10,000 kronor, inverkar detta icke för statsverkets
vidkommande. I det fall åter då de sammanlagda inkomsterna överstiga
nämnda belopp kan den nu tillämpade regeln för beräkning av ersättning
till vikarie medföra en ganska betydande reducering av statsverkets
andel av berörda avgifter. Såsom ett belysande exempel må här anföras
ett fall, då en besiktningsman och hans vikaries inkomster blivit
praktiskt taget desamma (11,985 respektive 11,205 kronor). I detta fall
har till statsverket återburits av den ordinarie besiktningsmannen 992
kronor 50 öre och av hans vikarie 602 kronor 50 öre eller tillhopa 1,595
kronor. Hade endast de sammanlagda inkomsterna å tjänsten lagts till
grund för beräkningen, hade statsverket i stället erhållit 7,392 kronor 50
öre eller 5,797 kronor 50 öre mera än som nu blev fallet.

En vikarie för tvenne besiktningsmän med vardera över 20,000 kronors
uppbörd av förrättningsavgifter har uppburit 9,920 kronor utan att
därav återleverera något. På grund av tillämpning av nyss angivna
regel har statsverket i detta fall erhållit 7,440 kronor mindre än om endast
de båda ordinarie besiktningsmannabefattningarna tagits i betraktande.

Revisorerna hava jämväl uppmärksammat att åtskilliga besiktningsmän
samtidigt uppbära avlöning från statsverket i annan form, exempelvis
i egenskap av befattningshavare på övergångsstat eller pensionär.

— 97 —

Vid fullgörandet av den del av besiktningsmännens åligganden, som
avser flygande besiktning, har man ej sällan anlitat polismakten, närmast
reservpolisen och statspolisen. Då bland statspolisens arbetsuppgifter
redan vid dess tillkomst särskilt omnämndes vägtrafikkontroll,
vilja revisorerna i det följande lämna en kortfattad redogörelse för dessa
båda polisinstitutioner.

Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 9 oktober 1931 tillkallades sakkunniga
för reformering i vissa avseenden av polisväsendet. Resultatet
av denna utredning återfinnes i en P. M. utarbetad 1931 inom socialdepartementet.
(Finnes som bilaga till prop. 178/1932.)

I fråga örn reservpolisen anföres att denna i alltmera ökad omfattning
kommit till användning för trafikkontroll. Härutinnan vore att erinra,
att chefen för socialdepartementet vid anmälan i statsrådet av de frågor,
som tillhörde regleringen för budgetåret 1926/1927 av utgifterna under
riksstatens femte huvudtitel, angående anslaget till polisväsendet i
riket anförde, att man måste räkna med att vissa länsstyrelser i framtiden
då och då måste använda reservpolispersonal för övervakande av motorfordonstrafiken,
ett ordningspolisändamål, för vilket personal tidigare
icke stått till förfogande.

Av lämnade redogörelser från de olika länsstyrelserna framgår också,
att reservpolis i stigande utsträckning under senare år tagits i bruk för
dylikt ändamål. Särskilt bör observeras, att länsstyrelsen i Kopparbergs
län använt reservpolis som biträde vid utförande av flygande besiktning
av motorfordon.

Beträffande den ifrågasatta statspolisens normala verksamhet anföres
i samma P. M., att ett allmänt behov vitsordas av bättre övervakning
av vägtrafiken. I propositionen nr 178/1932 anfördes bland annat följande:
Statspolisen vore avsedd dels för att biträda med ordningens uppehållande
i riket i allmänhet, särskilt då extraordinärt behov av polis förekomme
och i all synnerhet da pa en och samma plats en större polisstyrka
erfordrades, och dels för att å landsbygden biträda med vanliga
ordningspolisuppgifter framför allt övervakande av vägtrafiken m. in.
Statspolisavdelningen skulle för sin verksamhet på landsbygden förses
med erforderligt antal automobiler och motorcyklar.

Bland yttranden över förslaget till statspolis märkes ett från länsstyrelsen
i Östergötlands län. Enligt detta skulle kåren under normala tider
vara ett slags ordningspolis på landsbygden och tillgodose bland annat
behovet av trafikkontroll, vilken kontroll av brist på personal dittills icke
kunnat överallt i nöjaktig omfattning utövas, m. m. Den skulle således
i flera mycket viktiga avseenden bidraga till undanröjande av betydande
och ofta påtalade missförhållanden.

Örn förhållandena i Blekinge nämnes, att en mångårig erfarenhet gåva
vid handen, att den automobiliserade landstingspolisen därstädes vore en
institution, som på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt fyllde mycket

7 — Rev-berättelse ang. statsverket för dr 193b. I.

— 98

Revisorernas

uttalande.

viktiga funktioner. Den kunde sägas vara en kombinerad ordnings- oell
trafikpolis.

För egen del anförde departementschefen i propositionen nr 178/1932:

Man finge fortfarande hava att räkna med att dessa lokala polisorganisationer
på landsbygden knappast kunde med erforderlig effekt väntas
inskrida i sådana fall, där det icke gällde beivrande av redan konstaterade
förseelser utan snarare en förebyggande verksamhet. Här syftades närmast
på trafikkontrollen. Att behov av sådan kontroll som följd av den
kraftiga ökningen av motortrafiken blivit allt starkare behövde icke särskilt
framhållas. Det vore tillräckligt att erinra örn att det läge icke
blott i den vägfarande allmänhetens utan även och i mindre grad i de
väghållningsskyldigas intresse att så noggrann kontroll som möjligt utövades
över att de bestämmelser efterlevdes, som meddelats till förekommande
av olyckshändelser samt till förebyggande av skadegörelse på och
normal slitning av vägarna.

Statspolisens befogenheter att ingripa vid vägtrafikkontrollen äro dock
med nuvarande lagstiftning i viss mån begränsade. Befälsmyndigheten
i varje län utövas visserligen av vederbörande landsfogde, men i städer,
där magistrat finnes, är polismakten underställd borgmästaren respektive
särskild polismästare. I sådana orter kan mot den lokala polismyndighetens
önskan den under landsfogden ställda statspolisen ej ingripa.
Försåvitt statspolisen skall kunna med någon effektivitet och likformighet
handhava vägtrafikkontroll och dylikt, krävas därför modifikationer
i lagstiftningen.

Av den här ovan lämnade redogörelsen framgår, att — i motsats till
vad från början torde hava varit meningen — statsverkets inkomster från
besiktning av motorfordon icke längre täcka utgifterna för denna besiktning.
Underskottet är visserligen icke betydande och kan måhända
till någon del tillskrivas den samtidigt rådande depressionen med därav
föranledd reducering av motorfordonsbeståndet. Oavsett denna omständighet
hava revisorerna ansett sig böra undersöka huruvida icke utgifterna
för besiktningsväsendet kunna i något hänseende nedbringas och
hava därvid i första hand tagit under övervägande, örn icke utgifterna
för den flygande besiktningen, vilka för närvarande uppgå till omkring
25,000 kronor årligen, kunna minskas eller rent utav inbesparas genom en
förändring av organisationsformen. En överflyttning av detta slag av
besiktning till exempelvis statspolisen synes motiverad. Såsom förut
nämnts angavs redan vid statspolisens inrättande biträdandet vid trafikkontrollen
som en av dess blivande uppgifter. Den flygande besiktningen
lärer i regel icke kräva större apparat eller fackkunskap än att en motoriserad
poliskår, som bibragts visst mått av motorkännedom, kan utföra
densamma. Tillsyn av bromsar och andra säkerhetsansordningar ävensom
av rätt, belysningsanordningar o. s. v. jämte ett enklare körprov

— 99 —

torde i regel vara, vad man kan kräva vid dylik tillsyn, därest man
beaktar lagens krav på nödig hänsyn till motortrafiken. Skulle i något
fall större sakkunskap befinnas nödig än den, som den inspekterande
statspolisen besitter, torde hänvisning av denna kunna ske till undersökning
hos mera kvalificerad myndighet, exempelvis automobilbesiktningsman.
Någon nämnvärd ökning av kostnaden för statspolisen genom förläggandet
dit av dylika besiktningar torde ej beböva uppstå.

Några mindre betydande ändringar i gällande författningar i syfte att
undanröja ovan relaterade missförhållande, som ligger i dualismen mellan
statspolis och lokalpolismyndighet, är emellertid en förutsättning för
genomförandet av en sådan reform.

En ytterligare besparing i utgifterna för besiktningsväsendet synes
kunna vinnas genom ändrade bestämmelser för beräkning av ersättning
till vikarie för besiktningsman. Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen
framgår kunna de nuvarande bestämmelserna i ämnet icke anses
tillfredsställande, då statsverkets inkomster av förrättningsavgifter i
vissa fall gjorts beroende av huruvida och i vilken omfattning vikarie
anlitats av besiktningsman. Det synes revisorerna ej obilligt, att örn
samma besiktningsmannabefattning under ett kalenderår uppehälles av
flera personer, statsverkets andel i avgifterna i regel beräknas såsom örn
tjänsten uppehållits av endast en person.

Revisorerna vilja i detta sammanhang även beröra ett spörsmål, som
visserligen icke äger direkt samband med nu förevarande frågor, men
ändock torde vara värt beaktande. Ett flertal besiktningsmän åtnjuta
nämligen samtidigt avlöning från statsverket i annan form, exempelvis
i egenskap av befattningshavare på övergångsstat eller såsom pensionärer.
Enligt revisorernas mening böra personer, som i annan form åtnjuta
avlöning av statsmedel, i överensstämmelse med vad i sådant avseende
gäller på andra områden av statsförvaltningen, exempelvis domänverket,
få vidkännas någon reducering i nämnda avlöning.

I det ovan anförda hava revisorerna framhållit vissa önskemål, vilka
närmast avse smärre förändringar för tillgodoseende av statsverkets intresse
inom ramen för den nuvarande besiktningsmannaorganisationen.
Vid tidigare utredningar ifråga örn revision av motorfordonsförordningen
m. m. har emellertid framhållits, att man befunne sig i en hastig utveckling
och att man förutsett att ändringar i organisationsformer och dylikt
skulle framdrivas av utvecklingen själv. De senare åren hava även
medfört en genomgripande förändring av motorfordonsbeståndet i riktning
mot standardisering och ökad trafikduglighet. På grund härav och
då revisorerna i det föregående föreslagit avlyftande av viss del av besiktningsmännens
arbetsbörda, anse sig revisorerna böra ifrågasätta, huruvida
icke tidpunkten redan nu är inne för en omgestaltning av besiktningsmannainstitutionen
i sin helhet. Att i detta sammanhang ingå på övriga
detaljer ifråga om en sådan omorganisation anse sig revisorerna

100 —

Eftergifter i
fråga om de
tekniska
kraven å vanföre!
ag m. m.

sakna anledning. Dock må framhållas, att det icke synes uteslutet, att
avsevärda besparingar kunna vinnas för det allmänna genom en förenkling
av besiktningsmannainstitutionen utan att trafiksäkerhetens krav eftersättas.

Då revisorerna måste ur såväl statens som de enskilda medborgarnas
intresse tillmäta frågan om automobilbesiktningsväsendets rationella ordnande
stor betydelse, hava de funnit sig böra för riksdagen framlägga
sina synpunkter i detta ärende.

Väg väsendet.

Revisorerna hava för granskning infordrat räkenskaperna för år 1933
från 25 vägdistrikt.

Revisorerna hava vidare vid sina resor gjort iakttagelser rörande vissa
vägars sträckning och byggnad.

Utgifterna för landets vägväsende äro numera så omfattande, att ändamålsenligheten
av denna förvaltning har den största betydelse såväl
för de väghållningsskyldiga som för staten. Underhållskostnaderna för
vägväsendet under år 1933 uppgingo till cirka 52,000,000 kronor, och anläggningskostnaderna
för samma år till cirka 50,000,000 kronor. Revisorerna
hava därför ansett sig böra bringa vissa av dem gjorda iakttagelser
till riksdagens kännedom.

§ 15.

Revisorerna hava funnit, att vid ny- och omläggning av vissa vägar,
önskemålet örn rak sträckning av vägen tillgodosetts utan tillräckligt hänsynstagande
till upprätthållandet av kravet å sparsamhet med allmänna
medel och med tillbörligt beaktande av det trafikbebov de olika vägarna
avse att tjäna. Kostnaderna för jordlösen samt ersättningar för intrång
hava härigenom kommit att för vissa vägdistrikt uppgå till högst betydande
belopp. Även anläggningskostnaderna i övrigt påverkas givetvis
av vägarnas sträckning.

I lagen den 7 juni 1934 örn allmänna vägar är i 3 § stadgat följande:
»Väg skall läggas där den tarvas och utan oskälig kostnad bäst kan göras.
Den skall med avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden och
beskaffenhet i övrigt vara lämpad efter samfärdselns behov». Väglagen
förutsätter sålunda nödigt hänsynstagande till att såväl samfärdseln väl
tillgodoses, som även att kravet å sparsamhet med allmänna medel upprätthålles.

Det är enligt revisorernas mening angeläget, att vid utarbetande av
arbetsplaner för vägföretag noga tillses att vägens sträckning förlägges
på sådant sätt, att onödiga kostnader ej uppkomma. Eftergifter ifråga
örn kurvors radie böra sålunda medgivas i erforderlig utsträckning och
inlösen av dyrbar mark i möjligaste mån undvikas. Dylika eftergifter

— 101 —

synas påkallade särskilt ifråga om vägar som ej äro avsedda för stark
trafik. Det har även synts revisorerna som örn i vissa fall vägar — vilka
ej äro genomfartsvägar eller eljest vägar å vilka stark trafik påräknas
— byggts bredare och med starkare underbyggnad än vad trafikbehovet
påkallar. Jämväl i dessa avseenden torde det vara möjligt att åstadkomma
icke oväsentliga besparingar utan att kravet på goda och ur trafiksynpunkt
fullt godtagbara vägar eftergives.

§ 16.

Vid granskning av vägdistriktens räkenskaper hava revisorerna upp- stampelbeiäggmärksammat,
att vissa länsstyrelser stämpelbelägga de resolutioner, vari- tio®er jämlikt
genom fastställelse meddelas å vägstämmornas beslut rörande årsarvoden 54 § i st.
åt vissa ledamöter av vagstyrelserna.

Jämlikt 54 § 6 stycket i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet kan vägstämma bestämma årsarvoden
till vissa av vägstyrelsernas ledamöter som ersättning för de utgifter
och det arbete dessa baft »för väghållningsdistriktens räkning». Bestämmelsen
ifråga avser sådana vägstyrelseledamöter, som utsetts till ordförande,
sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare eller innehavare av
annan befattning inom styrelsen ävensom revisorer. För att vinna bindande
kraft måste jämlikt 7 stycket samma paragraf detta vägstämmans
beslut underställas prövning av vederbörande länsstyrelse, som kan jämka
de av vägstämman fastställda arvodena, såframt dessa äro oskäligt höga.

Det är sålunda väghållningsdistriktets beslutande organ, vägstämman, som
underställer ärendet länsstyrelsens prövning, och detta underställande är
en nödvändig förutsättning för att beslutet överhuvud taget skall få någon
rättsverkan. Härav torde otvetydigt framgå, att förfarandet bar avseende
å en vägdistriktets angelägenhet, och att länsstyrelsens beslut i
ärendet blir en expedition till vägdistriktet eller till dess verkställande
organ, vägstyrelsen.

I kungl, förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
återfinnes i kapitlet »örn stämpel till statsmyndigheternas expeditioner»
under 7 § följande stadgande:

»_______Dessutom äro från stämpelavgift enligt detta kap.

befriade:

kommuner och väghållningsdistrikt i mål och ärenden rörande de allmänna
vägarna och deras underhåll, jämväl vintertid;

Till belysande av stadgandets närmare innebörd torde böra erinras om
omständigheterna vid dess tillkomst.

Ursprunget till bestämmelsen ifråga återfinnes i kungl, kungörelsen
den 17 oktober 1887 angående stämpelavgiften (nr 75), innefattande vissa

102 —

ändringar i förordningen den 24 september 1886 i samma ämne, i vilken
förordnings sjunde paragraf infördes en bestämmelse av följande lydelse:
»Från stämpelavgift enligt denna Art. äro befriade:

Kommuner, i mål och ärenden rörande de allmänna vägarna och deras
underhåll, jämväl vintertid.»

Nämnda stadgande tillkom i anledning av en motion, i vilken det föreslagits,
att alla handlingar och utslag rörande de allmänna vägarna och
deras underhåll ävensom rörande snöskottningsregleringen skulle vara från
stämpelavgift befriade. Bevillningsutskottet framhöll emellertid, att de
enskilda icke erhålla några expeditioner angående nu ifrågavarande ärenden
annat än i händelse av klagomål, varför utskottet icke fann anledning
biträda motionärens förslag i vad det vore till förmån för enskilda personer.
Däremot ansåg utskottet kommunerna, särskilt de mindre av dem,
ganska betungade genom åliggandet att erlägga stämpel »för de långa
expeditioner angående vägfrågor», som ofta nog förekomme, särskilt som
varje kommun hade rätt lösa till sig expedition rörande vägdelningar och
dylikt inom hela det härad, församlingen tillhörde, och hemställde utskottet
med anledning härav örn författningsändring i enlighet med den
utfärdade kungörelsen (bevillningsutskottets betänkande nr 14/1887 B).

Utskottet synes sålunda hava förutsatt stämpelfrihet för kommunerna
i alla vägfrågor, vilket även ännu tydligare framgår av stadgandets senare
utveckling.

Genom kungl, kungörelsen den 12 juli 1895 angående stämpelavgiften
(nr 63) vidtogs därefter ändring av motsvarande bestämmelse i då gällande
förordning angående stämpelavgiften, varvid stadgandet erhöll sin
nuvarande utformning. Även denna ändring tillkom i anledning av en
inom riksdagen väckt motion (motion nr 30 inom andra kammaren, år 1894),
vid vars behandling i bevillningsutskottet anfördes bland annat följande
(se bevillningsutskottets betänkande nr 18/1894):

Lika med motionären anser utskottet, att väghållningsdistrikt och vägstyrelse
böra vara befriade från stämpelavgift för de till dem utgående
expeditioner. Då det emellertid, på sätt motionären anfört, dragits i tvivelsmål,
huruvida sådan frihet tillkommer dem på grund av stadgandet
örn stämpelfrihet för kommuner i mål och ärenden rörande de allmänna
vägarna och deras underhåll, finner utskottet ett tillägg till nyssberörda
stadgande böra göras i det av motionären angivna syfte; och får därför
utskottet, som, då vägstyrelsen företräder väghållningsdistriktet, anser, att
tilläggsstadgandet endast behöver hänföra sig till detta senare, hemställa»
etc.

Utskottet föreslog därefter den formulering, som återfinnes i det nu i
detta hänseende gällande stadgandet.

Ovan återgivna bestämmelse örn underställning av vägstämmas beslut
örn årsarvode till vissa ledamöter av vägstyrelse i 54 § lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärens utgörande på landet tillkom

— 108 —

genom lagen den 21 maj 1931 örn tillägg till 54 § lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet (S. F. S. nr 225).
I samband därmed synes något uttalande i stämpelbeläggningsfrågan icke
hava skett, antagligen därför att vid tillämpning av gällande lagbestämmelser
någon tvekan ansetts icke kunna råda.

Av ovanstående utredning torde, såvitt revisorerna kunna finna, med
tydlighet framgå, att författningens mening varit, att kommuner och väghållningsdistrikt
i alla frågor, av vad slag de vara må, rörande vägväsendet,
skola åtnjutas stämpelfrihet. Att denna tolkning är riktig torde
för övrigt vad beträffar resolutioner angående fastställelse å beslut örn
vägstyrelseledamöters arvoden ligga i sakens natur. Bestämmelsen om
sådan underställning är ju tillkommen i det allmännas intresse som ett
skydd mot alltför rundligt tilltagna arvoden. Härtill kommer vidare
att avgiften för stämpeln i detta fall ingår bland de kostnader, för vilka
distriktet erhåller statsbidrag. Örn stämpel i dylikt fall skulle utgå,
bomme staten att själv få betala 75—85 procent av den till statsverket
inflytande stämpelavgiften.

Revisorerna hava ansett sig böra fasta riksdagens uppmärksamhet på
vissa länsstyrelsers ovan påtalade förfaringssätt och vilja för sin del
ifrågasätta, huruvida icke stadgandet i 7 § stämpelförordningen till undvikande
av misstolkningar bör förtydligas, förslagsvis på det sätt, att kommuner
och väghållningsdistrikt förklaras befriade från stämpel i alla mål
och ärenden rörande vägväsendet.

§ 17.

I samband med sin granskning av vägdistriktens räkenskaper hava revisorerna
jämfört de av vägstyrelserna upprättade och i länskungörelserna
offentliggjorda inkomst- och iitgiftsstaterna för år 1933 med samma
års huvudräkenskaper. Dessa jämförelser utvisa i åtskilliga fall en påfallande
brist i överensstämmelse mellan staten och nämnda räkenskaper.
På grund av den under år 1933 rådande arbetslösheten och därmed åtföljande
livliga verksamhet på vägbyggnadsområdet finna revisorerna detta
förhållande i viss mån förklarligt.

Ett förhållande, som revisorerna vid här ifrågavarande jämförelse däremot
funnit synnerligen anmärkningsvärt är, att de för vägunderhållet utgående
statsbidragen stundom i staterna upptagits till allt för låga belopp.
För belysande av detta och därav följande konsekvenser få revisorerna
hänvisa till nedanstående tabell.

Revisorernas

uttalande.

För högt
debiterad vägskatt.

104 —

Revisorernas

uttalande.

Väghållningsdi striid

Utdebite-rad väg-skatt
per fyrk

öre

Antal

fyrk

st.

Uttaxerat

belopp

kronor

Beräknat

statsbi-

drag

kronor

Uppburet

stats-

bidrag

kronor

Skillnad

kronor

Vidstå-endeskill-nad för-delad per
fyrk
öre

Skatt,
som bort
utgå per
fyrk

öre

1

2

3

4

5

6

7

8

Östbo härad......

20

579,556

115,911

198,800

258,691

59,891

10

10

Västbo härad ...

20

970,655

194,131

258,750

344,097

85,347

8

12

| Kinnevalds härad

27

391,261

105,640

102,000

179,495

77,495

19

8

Konga härad......

20

943,534

188,707

166,500

196,263

29,763

3

17

Medelsta härad-..

15

679,856

101,978

92,000

107,272

15,272

2

13 |

Inlands Fräkne

härad ............

25

156,544

39,136

40,300

48,265

7,965

5

20

Inlands Nordre

härad ...........

28

226,212

63,339

53,750

73,300

19,550

8

20

Västra Hisings

härad ............

25

526,604

131,651

120,075

138,671

18,596

3

22

Askims härad ■..

17

1,220,528

207,490

91,000

112,166

21,160

1

16

Kville härad......

60

133,413

80,048

45,528

57,525

11,997

9

51

Barne härad ......

12

415,472

49,856

62,000

67,695

5,695

1

11

Ljustorps tingslag

33

240,790

79,461

57,400

101,517

44,117

18

15

Gudmundrå

tingslag .........

27

775,254

209,319

187,500

220,611

33,111

4

23

Ett vägdistrikts underhållsbidrag utgår med viss procent av närmast
föregående års verkliga underhållskostnad. Vid statens uppgörande äro
dessa underhållskostnader kända för första halvåret. För det senare halva
året beräknas kostnaden genom jämförelse med motsvarande kostnader
för tidigare år. Det möter sålunda i regel icke någon större svårighet
att tämligen exakt beräkna det underhållsbidrag, som skall upptagas i
staten.

Kolumn 7 i tabellen utvisar per vägfyrk räknat den, på grund av att
statsbidragen till vägunderhållet upptagits till för låga belopp, för mycket
debiterade vägskatten. Den sålunda för mycket debiterade skatten är
som framgår av ovanstående tabell i åtskilliga distrikt anmärkningsvärt
hög.

Genom vägstyrelsernas åtgärd att i staten upptaga underhållsbidragen
till för låga belopp hava de väghållningsskyldige betungats med högre
skatt än vad som varit oundgängligen nödvändigt. Vidare har det till
mera skattetyngda väghållningsdistrikt utgående tillfälliga extra tilläggsbidraget,
som utbetalas i viss proportion till debiterad vägskatt, kommit
att utgå med för högt belopp. Slutligen kan här ifrågavarande förhål -

— 105 —

lande hava inverkat på det understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skattetyngda kommuner som utgår jämlikt kungl, förordning den
16 december 1927.

Revisorerna, vilka förvänta att vägstyrelserna under normala förhållanden
så noggrant som möjligt följa den fastställda staten, hava velat
fästa riksdagens uppmärksamhet å vägstyrelsernas ovan omförmälda förfarande,
som revisorerna med hänsyn till därav följande konsekvensei,
finna synnerligen anmärkningsvärt.

§ 18.

Vid granskningen av vissa väghållningsdistrikts räkenskaper hava revisorerna
uppmärksammat att förbättringsarbeten i betydande utsträckning
utförts på underhållskontot. Bestämmelserna örn dylika arbetens
utförande på nämnda konto återfinnas i de vid Kungl. Maj:ts kungörelse
den 22 oktober 1927 angående dispositionen av anslag till bidrag till vägunderhållet
på landet m. m. fogade anvisningarna enligt med däri den
21 maj 1931 (S. F. S. nr 230) vidtagna ändringar.

Enligt dessa anvisningar må vid bestämmandet av de kostnader, som
skola tjäna till underlag för tillmätandet av ifrågavarande bidrag såsom
vägunderhåll icke upptagas förbättringsarbeten; dock att smärre dylika
arbeten, vilkas utförande utan uppskov prövas påkallat av trafiksäkerbetsbänsyn
eller vilkas verkställande av ekonomiska skäl eller eljest
finnas böra lämpligen ske i samband med vissa underhållsarbeten, må
räknas såsom underhåll,, under förutsättning, att, där ej fråga är örn förbättringsåtgärd
av belt obetydlig omfattning, före arbetets påbörjande
vederbörande länsstyrelses medgivande till utförande av detsamma inhämtats.

För att kunna bilda sig en uppfattning örn den utsträckning, i vilken
dylika å underhållets konto förda förbättringsarbeten förekomma hava
revisorerna från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen införskaffat nedanstående
uppgifter, vilka omfatta samtliga med vederbörligt tillstånd under
åren 1932—1934 utförda arbeten av ifrågavarande art.

Förbättringsarbetens
ntförande
på
underhållskonto.

106 —

Kostnad för med vederbörligt tillstånd på underhållskontot utförda förbättringsarbeten
under åren 1932—1934.

Län

1932

1933

1934

(beräknad)

Län

1932

1933

1934

(beräknad)

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Stockholms ......

38,993

60,450

94,400

Älvsborgs .........

92,460

189,800

48,400

Uppsala............

13,195

5,000

13,600

Skaraborgs ------

91,800

92,000

45,000

Södermanlands

41,000

65,100

38,200

Värmlands ......

40,000

16,600

52,000

Östergötlands

65,181

47,320

164,300

Örebro ...........

85,760

51,500

61,000

Jönköpings ......

105,500

126,100

128,500

Västmanlands ...

31,000

21,300

7,500

Kronobergs ......

69,000

84,500

193,400

Kopparbergs......

118,600

98,300

102,300

Kalmar ............

94,500

123,700

50,000

Gävleborgs ......

42,240

49,780

34,700

Gotlands .........

23,375

27,700

40,800

V ästernorrlands

81,700

116,400

76,200

Blekinge...........

21,860

6,950

29,200

Jämtlands.........

135,500

188,405

243,100

Kristianstads ...

19,718

19,400

67,100

Västerbottens ...

477,465

374,700

293,200

Malmöhus.........

Hallands .........

146,000

150,883

266,900

34,456

115,700

49,900

Norrbottens.....

279,820

246,700

216,400

2,361,404 2,523,061

2,356,300

Göteborgs och

Bohus............

95,854

210,000

191,400

Av tabellen framgår, att avsevärda belopp använts för bär ifrågavarande
förbättringsarbeten. Tabellen utvisar vidare, att vissa länsstyrelser
givit tillstånd till förbättringsarbetens utförande på underhållskontot
i långt större utsträckning än de andra. Så är -exempelvis förhållandet
med länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Norrbottens
och framför allt Västerbottens län.

Då det enligt väglagen utgående underhållsbidraget (det s. k. 30 procentbidraget)
avdrages från det för fördelning disponibla automobilskattemedelsbeloppet,
innan medlen fördelas å städer och landsbygd, komma städernas
och landsbygdens totala andelar att minskas genom förbättringsarbetens
inräknande bland underhållskostnaderna. Då vidare det av
automobilskattemedel direkt utgående underhållsbidraget (det s. k. 45 procentbidraget)
och det tillfälligt extra tilläggsbidraget avdragas, innan
landsbygdens återstående andel fördelas å de olika länsfonderna, bliva
de till förbättringsarbeten egentligen avsedda medlen ytterligare reducerade.
Ett alltför vidsträckt bruk av länsstyrelsernas rätt att meddela
tillstånd av här ifrågavarande art blir sålunda till direkt förfång för
de övriga länen. Revisorerna finna det därför angeläget, att åtgärder vidtagas
i syfte att åstadkomma en jämnare och mera rättvis avvägning
av länens rätt att få vägförbättringar utförda med för underhåll egentligen
avsedda medel. Detta syfte skulle kunna ernås genom att länsstyrelsernas
ovanberörda befogenhet att meddela tillstånd i angivna hänseende
överflyttades till det centrala ämbetsverket, väg- och vattenbygg -

— 107 —

nadsstyrelsen. En annan utväg vore, att Kungl. Majit vid fördelningen av
till förfogande stående utjämningsandel toge hänsyn till den omfattning,
i vilken vederbörande länsstyrelser begagnat sig av ovan berörda befogenhet.

Revisorerna hemställa, att riksdagen måtte vidtaga åtgärder till anvisande
av rättelse i ovan påtalade missförhållanden.

§ 19.

Revisorerna hava funnit anledning företaga undersökning rörande stor- djst^iktenSuppleken
av vägdistriktens upplåning samt denna upplånings fördelning på tågna lån.
med Kungl. Marits medgivande upptagna lån oell övriga lån.

Resultatet av denna undersökning föreligger i nedanstående tabeller.
Uppgifterna avse den 1 juli 1934. I tabell nr 2 har en sammanställning
skett för de olika länen samt för landet i sin helhet. Uppgifterna örn
väglängd inom varje distrikt samt hur stor del av vägarna, som är permanenthelagd
eller belagd med s. k. halvpermanentbeläggning, hava hämtats
ur Svensk vägkalender 1934. Tabellen innehåller vidare uppgift örn
beslutad uttaxering per vägfyrk för år 1935 samt örn antalet vägfyrkar
inom varje distrikt, vilken senare uppgift lämnats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Den angivna medelutdebiteringen är ett vägt medeltal, där hänsyn
alltså tagits till det totala uttaxerade beloppet inom länet samt det totala
antalet vägfyrkar. I tabellen nr 2 har dessutom angivits skulden per mil
väg inom de olika länen, därvid utgångspunkten varit dels med Kungl.

Maj:ts medgivande upptagna lån och dels den totala upplåningen. Revisorerna
anse sig härvid höra framhålla, att intetdera medeltalet torde
giva en fullt säker hild av det verkliga förhållandet men dock var för sigodt
tillsammans giva vissa upplysningar. I åtskilliga fall har medgivande
lämnats till mera tillfälliga låns omplacering i långfristiga amorteringslån
utan att dessa ännu lagts upp och i andra fall hava de tillfälliga
lånen till större eller mindre del inbetalts, sedan statsbidrag till
väganläggningar erhållits. Antalet vägfyrkar per mil hava revisorerna
ansett giva vissa hållpunkter för bedömandet av de olika vägdistriktens
ekonomiska bärkraft.

Av tabellerna framgår, att vägdistriktens upplåning numera uppgår till Revisorernas
högst avsevärda belopp. Betydande ojämnheter föreligga emellertid. Me- uttalande,
dan flera vägdistrikt äro skuldfria eller skuldsatta till endast obetydligt
belopp, hava andra distrikt en mycket tyngande skuldbörda. Anledningen
till dessa olikheter torde i första hand vara att söka i de olika vägdistriktens
belägenhet, starkt trafikerade genomfartsvägar i vissa distrikt, samt
jämväl arbetslöshetens omfattning i orten. I vissa distrikt har förmärkts
en strävan att hålla upplåningen nere genom höjning av utdebiteringen,
medan åter andra distrikt varit mindre benägna därtill.

— 108 —

Som av tabellerna framgår bar nära hälften av vägdistriktens upplåning
verkställts utan att Kungl. Marits tillstånd härtill inhämtats. En
betydande del av denna lånesumma ligger i tillfälliga lån, upptagna för
bestridande av utgifter för ny- eller ombyggnad av väg i avvaktan på
statsbidrags erhållande. I andra fall torde det däremot icke föreligga
någon skillnad mellan de utgifter, som bestritts med lån, vartill Kungl.
Maj :ts medgivande inhämtats och utgifter bekostade med andra lånemedel.

Någon tillförlitlig sammanställning rörande vägdistriktens och kommunernas
upplåning finnes icke ens för de fall, då Kungl. Majrts tillstånd
till lånens upptagande inhämtats. Revisorerna finna det angeläget att
inom finansdepartementet upplägges till exempel ett kortregister över de
olika kommunernas upplåning omfattande så lång tid tillbaka, att en
möjligast klar bild gives över den upplåning, som av Kungl. Majit medgivits
varje kommun. I fråga örn de lån till vägdistrikt som efter gemensam
beredning mellan kommunikations- och finansdepartementen slutligt
handläggas i kommunikationsdepartementet, böra jämväl dessa medtagas
i ett dylikt finansdepartementets register, för att överblicken över
medgiven upplåning må bliva så fullständig som möjligt.

— 109 —

Tabell I.

Upplåning

Perma-

nenta

vägar

km

Halv-

Yägdistrikt

ned Kungl.
Maj:ts
med-givande

itanKungl.

Maj:ts

med-

givande

tering

pr

vägfyrk

1935

Våg-längd i
km

perma-

nenta

vägar,

km

Antal

väg-

fyrkar

1

2

8

4

5

6

7

8

Stockholms län:

1,676,270

170,000

20,086

125,000

35,000

n

93

45.0

1,760,412

20

100

3.0

5.0

339,000

53,000

32

149

—

—

82.100

31,600

45,000

35

101

—

—

84,980

111,362

65,347

29

131

—

—

177,923

Semminghundra...............

17,473

18

20

130

54

—

—

260,000

38,823

10

31

—

—

20,426

175,631

22

89

—

—

107,795

20,000

181,705

30

75

—

—

61,500

32

169

—

—

133,860

Väddö ...........................

—

12

5

116

12

—

—

280,000

11,172

_

50,000

30

129

—

—

74,000

_

73,905

32

115

—

—

100,000

_

5,000

35.000

10.000
64,000

40

65

—

—

25,940

Vätö.............................

Frötuna ........................

60,000

76,071

580,192

30

30

27

45

130

110

—

—

41,210

120,000

194,909

Ljusterö ........................

8,000

26,365

23

16

38

137

10.5

24.0

52,345

625,511

1,075,691

I

410,000

12

97

10.5

—

2,765,509

Sotholm ........................

Ornö..............................

Nämdö ••••.......................

Utö .............................

100,000

500

12

5

10

4

260

13

5

9

—

34.0

897,000

37,118

925

8,172

_

1,100

15

7

—

—

7,294

631,265

87,096

4,663,380

5,687

12

192

29.0

22.0

2,565,000

Öknebo...........................

Summa

72,386

1,546,352

20

14.o

158

2,760

0.5

98.6

85.o

339,000

11,216,924

Uppsala län:

Håbo.............................

Bro .............................

Åsunda..........................

—

80,000

24,448

84,489

30

30

30

30

83

58

lil

196

—

_

125,194

112,346

107,423

176,040

Lagunda .....................

27,000

37,500

24

30

lil

133

—

_

78,915

97,430

Ulleråker......................

115,100

45,863

22

38

105

144

—

0.5

272,334

79,411

Vaksala..........................

—

21,441

30,000

25

31

68

87

—

_

136,099

90,318

_

26,153

18

140

—

—

347,210

_

11,540

16

72

—

—

59,549

Västland .......................

Norunda .......................

Oland ................. ......

Film ............................

. 120,000

3,040

20,000

29,950

49,645

41,125

20,000

53,240

22

25

20

28

25

129
150
180
112

130

—

—

526,474

129,372

207,907

151,000

115,014

Summa

170,040

670,494

25.i,

2.009

—

0.6

2,812,036

— Ilo —

1

2

3

4

5

1 6

7

8

Södermanlands län:

Jönåker .......................

—

—

17

333

4.o

_

531,175

Rönö.............................

49,335

—

28

276

—

_

239,497

Hölebo..........................

—

65,000

28

136

_

_

134,481

Oppunda .......................

—

—

23

640

—

—

750,556

Villåttinge ....................

—

—

17

270

_

_

519,659

Österrekarne .................

25,000

4,300

20

249

_

_

254,231

yästerrekarne.................

—

103,200

24

150

20. o

_

193,392

Aker............................

75,402

62,059

26

153

—

—

218,512

Daga.............................

—

72,000

27

177

1.5

—

242,000

Selebo ..........................

119,404

215,500

35

112

—

—

157,391

Summa

269,141

522,059

22.s

2,496

25. s

—

3,240,894

Östergötlands län:

Kinda södra .................

136,750

—

30

269

_

_

199,700

Kinda norra ..................

63,309

—

35

226

_

1.0

132,606

Ydre..............................

213,514

102,550

32

255

_

—

148,323

Gullberg ........................

40,030

3,000

25

150

—

—

190,300

Boberg..........................

27,028

—

22

189

—

_

211,288

Valkebo .......................

36,999

73,615

30

233

_

_

139,724

Åkerbo...........................

70,236

—

42

70

—

0.5

62,500

Bankekind .....................

207,289

66,969

20

270

0.5

_

326,000

Hanekind........................

9,600

—

25

170

—

5.0

210,500

Hammarkind ..................

—

—

18

364

1.0

_

452,000

Skärkind ........................

—

68,834

35

162

—

_

80,811

Tjällmo...........................

—

—

20

130

—

—

87,439

Hällestad........................

24,703

28,170

27

68

—

__

94,000

Risinge...........................

282,791

45,000

20

262

—

15.0

500,632

Bråbo ...........................

398,371

50,000

20

49

5.5

_

163,090

Hemming........................

162.996

—

12

70

4.0

—

403,719

Styrestad........................

69,793

5,400

26

52

—

—

90,000

Krokek...........................

10,176

15,600

20

35

_

_

65,900

Björkekind västra............

—

—

30

67

_

—

44,700

Björkekind östra ............

—

5,344

30

65

_

_

32,300

Östkind ........................

140,000

8,250

20

142

_

_

124,800

Göstring ........................

—

—

18

298

—

—

291,460

Vifolka...........................

67,000

59,264

30

150

_

_

162,315

Lysing ...........................

59,503

—

24

177

0.5

2.o

185,631

Dal ..............................

—

—

17

66

_

—

118,861

Aska..............................

33,229

141,604

18

212

—

3.o

425,897

Summa

2,053,317

673,600

221

4,201

11.B

26. e

4,944,496 {

Jönköpings län:

j Tveta..............................

—

200 000

30

400

1.0

1.0

562,770

Vista..............................

—

—

30

70

_

1.0

103,651

Visingsö ........................

—

1,000

18

16

—

_

17,017

Mo.................................

—

—

45

378

0.5

_

110,561

Norra Vedbo ..................

—

40,000

30

310

_

2.o

275,894

Södra Vedbo ..................

57,191

67,732

30

425

_

0.5

311,000

Östra .............................

—

—

26

496

_

1.0

386,998

Västra ..........................

36,000

230,000

32

660

_

0-5

460,683

Östbo ..........................

—

341,700

30

752

_

2-0

405,706

Västbo...........................

—

139,914

26

880

2.0

—

735,942

Summa

93,191

1,020,346

29.2

4,387

3.5

8.o

3,370,222

Kronobergs län:

Konga ...........................

_

143,800

35

650

706,067

Uppvidinge .....................

— 1

—

37

630

—

—

527,300

— lil —

1

2

3

4

5

6

i

8

Kinnevald .....................

110,253

107,170

40

360

1.0

_

262,004

Norrvidinge.....................

—

28,000

35

260

—

—

106,610

Allbo..............................

—

70,128

35

700

—

—

535,711

Sunnerbo........................

150,397

50,000

34

950

5.o

2.0

716,000

Summa

260,650

399,098

35.6

3,550

6.o

2.o

2,853,692

Kalmar län:

Norra Tjust.....................

195.000

130.000

50,000

35

477

—

—

320,077

Södra Tjust....................

—

30

535

—

0.6

419,967

Tunalän ........................

189,553

55,000

40

310

—

—

157,200

Sevede ...........................

—

—

20

400

—

—

250,730

Aspeland........................

—

145,000

28

290

—

—

338,770

Handbörd östra...............

—

255,000

20

156

1.0

—

277,574

Handbörd västra ............

75,000

50,000

40

120

—

—

96,933

Norra Möre.....................

88,340

88,800

32

220

—

6.5

206,500

Stranda ........................

—

70,000

13

185

—

—

320,830

Södra Möre.....................

—

—

30

580

—

2.0

577,622

Ölands norra .................

—

—

18

230

—

—

149,400

Ölands södra ..................

—

—

12

202

—

—

270,934

Summa

677,893

713,800

26.o

3,705

1.0

9.o

3,386,537

Gotlands län:

Gotlands södra ...............

12,000

2,500

35

642

1.0

—

320,000

Gotlands norra ...............

15,700

135,000

34

780

2.5

1.0

412,000

Summa

27,700

137,500

34.4

1,422

3.6

1.0

732,000

Blekinge län:

Östra .............................

114,054

—

30

298

2.5

1.0

324,082

Medelsta ........................

—

—

30

342

0.5

0.5

474,519

Bräkne-Hoby................

—

40,000

30

68

—

—

74,292

( Öljehult ........................

—

7,000

50

27

—

—

11,125

| Åryd .............................

—

35,400

37

27

—

—

30,519

I Hällaryd ........................

—

2,599

30

27

—

—

31,650

Asarum ........................

275,636

266,000

32

80

4.5

—

235,859

| Ringamåla .....................

—

35,300

40

54

—

—

26,000

Mörrum .......................

53,494

75,000

42

82

—

—

76,996

Jämshög ........................

62,633

16,250

35

103

—

—

122,545

Kyrkhult........................

46,500

139,900

45

115

—

—

70,136

Gammalstorp ..................

34,202

54,100

44

38

—

—

31,976

134,118

| Mjällby...........................

27,087

58,000

28

100

—

—

Summa

613,606

729,549

32.4

1,361

7.6

1.6

1,643,817

Kristianstads län:

Norra Åsbo....................

—

215,000

20

382

7.0

5.o

788,878

Södra Åsbo....................

88,436

171,000

23

179

15.6

16.0

574,282

| Bjäre.............................

622,302

60,000

26

180

11.0

2.0

405,186

i Västra Göinge.................

—

70,000

30

748

—

1.5

637,636

östra Göinge .................

256,626

200,000

30

525

4.0

—

604,000

Villand..........................

—

160,000

26

326

3.0

12.6

643,000

Gärd.............................

76,944

118,000

28

389

10.6

5.0

493,863

| Albo.............................

6,000

—

30

150

—

—

176,245

Ingelstad .......................

802,919

—

24

264

35.0

—

655,496

j Järrestad.......................

—

77,000

25

120

2.5

5.5

260,461

Summa

1,853,217

1,071,000

25.7

3,263

88.6

47.6

5,239,047

Malmöhus län:

Oxie.............................

856,665

—

28

260

25.5

5.5

683,024

— 112 —

1

2

»

t

5

6

7

8

Skytts ...........................

66,667

_

27

270

5.0

566,835

Ljunits...........................

267,800

145,000

31

147

—

—

149,394

Herrestad .......................

—

256,695

30

147

1.6

9.0

221,500

Vemmenhög ..................

146,500

138,782

30

380

2.0

4.5

700,873

Färs ..............................

—

200,000

28

390

3.0

—

492,318

Frosta ..........................

334,533

60,000

27

561

3.5

—

681,672

Torna ..........................

741,928

—

26

360

30. o

—

709,150

Bara .............................

627,128

325,000

26

309

30. o

36.0

925,667

Rönneberg .....................

100,000

50,000

23

167

13.0

—

430,028

Ven ..............................

—

10,900

22

4

—

—

27,227

Onsjö ...........................

—

372,600

28

275

7.0

—

491,394

Harjager ........................

58,500

—

23

166

19.5

3.0

504,017

Luggude ........................

533,975

200,000

23

530

23.0

—

1,554,306

Summa

3,733,696

1,758,977

26.2

3,966

158.0

63.o

8,137.405

Hallands län:

Hök ..............................

640,300

—

32

347

22.0

6.0

484,393

Tönnersjö........................

48,205

—

32

220

—

—

220,200

Halmstad........................

72,724

—

31

279

6.0

—

420,756

Arstad ...........................

—

—

31

257

—

—

200,156

Faurås ..........................

—

120,000

38

400

—

—

285,327

Himle ..........................

—

150,394

37

210

—

—

248,124

Viske ...........................

—

40,244

35

88

—

—

87,757

Fjäre.............................

807,043

230,000

35

320

8.0

18.0

425,798

Summa

1,668,272

540,638

33.6

2,121

36.o

24.o

2,372,611

Göteborgs och Bohus län:

Askim ...........................

362,156

465,000

17

76

21.o

10.5

1,104,504

Östra Hising ..................

28,100

36,400

24

12

2.o

—

38,217

Sävedal...........................

121,991

150,000

18

70

12.0

—

453,716

Västra Hising ...............

461,391

70,000

33

95

1.0

—

420,580

Inlands Södre..................

30,000

62,333

50

120

—

—

100,779

Inlands Nordre ...............

125,000

—

45

165

—

—

144,517

Inlands Fräkne ...............

133,840

174,219

40

78

—

—

108,150

Inlands Torpe..................

156,750

—

42

73

—

—

111,099

Orust ...........................

76,800

25,000

35

222

—

—

176,212

Skaftö ...........................

—

26,700

25

15

—

—

53,283

Flatö..............................

—

—

25

8

—

—

2,988

Tjörn..............................

95,000

170,000

35

80

—

—

105,911

Sotenäs .........................

277,200

—

35

ilo

2.5

—

208,312

Sörbygden .....................

48,986

42,566

60

95

—

—

33,154

Tunge .........................

185,450

154,600

50

129

—

—

195,377

Lane..............................

333,389

50,002

60

136

2.0

—

120,398

Stångenäs .......................

222,659

62,200

70

128

—

—

109,000

Vette..............................

356,426

388,000

80

163

—

—

127,285

Tanum...........................

—

505,000

70

167

—

_

117,335

Kville ...........................

104,000

223,685

57

130

—

—

85,791

Bullaren ........................

—

300,000

80

107

—

—

36,656

Summa

3,119,138

2,895,705

34.7

2,179

40.6

10.6

3,853,264

Älvsborgs län:

Väne..............................

—

27,302

20

142

—

_

410,000

Bjärke ...........................

—

20,000

25

99

—

—

74,375

Flundre .......................

69,022

—

15

62

—

—

343,805

Ale ................................

—

—

22

202

—

—

406,004

Vättle ...........................

219,643

10,663

18

90

1.0

—

523,765

Kulling ..........................

—

—

25

336

2.5

—

306,959

Gasene........................

—

—

25

280

—

—

107,950

Ås ................................

--

59,000

35

240

—

—

214,000

— 113 —

1

2

3

4

5

6

•

8

Mark..............................

180,000

24

518

1.5

22.5

895,941.

Bollebygd .....................

—

167,000

35

115

1.0

—

149,131

Veden ...........................

81,241

50,000

25

130

2.0

—

124,983

Redväg...........................

—

130,000

40

240

—

—

135,487

Kind..............................

12,454

—

30

940

—

—

490,000

Sundal...........................

95,847

20,000

50

288

—

1.0

173,204

Nordal ...........................

90,625

157,789

25

165

—

—

290 377

Valbo ...........................

161,840

171,472

35

267

—

—

151,849

Vedbo västra ..................

178,750

120,466

30

215

—

—

131,490

Vedbo norra ..................

47,229

15,000

30

125

—

139,990

Vedbo östra ..................

—

550,000

40

200

_

—

284,261

Tossbo ...........................

—

—

25

177

—

—

137,689

Summa

956.151

1,678,692

26.6

4,831

8.o

23.b

5,491,260

Skaraborgs län:

Hasslerör........................

—

25,000

30

230

o.5;

—

269,300

Hova..............................

—

115,000

35

233

— 1

—

238,679

Södra Vadsbo..................

—

—

27

537

—

—

526,000

Kåkind...........................

—

100,000

23

257

—

—

306,000

Gudhem ........................

20,000

30,000

30

193

— 1

—

165,000

Reaby ...........................

—

—

30

95

—

—

80,900

Dimbo ...........................

22,916

25

288

—

—

233,400

Slättäng ........................

—

35

367

—

—

204,709

Skåning ........................

—

—

15

228

—

—

220,552

Vilske ..........................

—

46,000

35

145

—

—

84,620

Valle..............................

—

18.022

28

102

0.5

—

100,004

Barne ..........................

—

—

18

200

—

—

278,000

Viste..............................

14,000

29,000

5

137

—

—

170,312

Åse ..............................

—

20,000

41

94

—

—

98,300

Laske ...........................

—

—

20

135

—

—

86,500

Kålland.........................

—

—

24

170

1.5

1.0

213,890

Kinnefjärding..................

12,800

15

128

—

—

127,560

Kinne ...........................

50,000

17

189

—

—

277,000 1

Summa

34,000

468,738

25. b

3,728

2.5

1.0

3,680,726

Värmlands län:

Visnum ........................

100,000

—

35

150

—

—

138,475

Ölme..............................

—

O

O

o

o

35

lil

—

1.0

82,100 !

Väse..............................

—

—

35

180

6.5

125,000

Nyed..............................

—

—

23

122

—

0.5

130,632

Färnebo ........................

—

72,411

21

361

—

—

463,901

Älvdals nedre..................

83,510

22

330

—

—

517,642

Älvdals övre ..................

—

80,000

41

229

—

221,869

Frykdals övre..................

37,440

60,000

30

204

—

0.5

214,024

Frykdal s nedre ...............

6,000

60,000

30

300

1.0

—

360,800

Kil.................................

87,676

—

33

298

1.0

—

560,932

Karlstad ........................

328,687

208,121

17

120

—

—

475,000

Grums..........................

70 174

—

18

153

—

—

374,720

Jösse..............................

250,337

—

29

535

—

—

517,226

Gillberg ........................

_

—

24

333

1 —

—

262,413

Näs ..............................

—

—

11

181

2.o

—

456,039

Nordmark .....................

331,713

—

39

430

| —

—

340,133

Summa

1,295,537

490.531

29 r,

4,037

4.o

8.5

1 5,240.906

Örebro lån:

1

Örebro .........................

—

500.00C

16

268

0.5

—

790,573

Glanshammar.................

1 310,680

| _

35

120

—

—

121,400

Asker ..........................

9,000

27.00C

25

148

—

—

174,181

Sköllersta.......................

—

1 40.00C

18

228

1 —

—

205.000 1

8 — Rev.-berältctse ang. statsverket för år 1934. I

— 114

1

2

s

4

5

i 6

1 7

8

Kumla ...........................

10

193

2.5

605,597

Hardemo......................

35,300

14,624

36

58

—

—

43,949

282,762

Edsberg ......................

108,000

79,116

34,000

23

242

—

—

Grimsten ........................

—

20

90

—

—

161,697

Sundbo...........................

217,192

71,050

30

157

—

—

205,618

Nora..............................

—

110,000

23

128

—

—

173,287

j Linde ...........................

—

89,000

27

125

—

—

162,160

Hjulsjö...........................

30,840

—

24

41

—

—

43,897

Grythytte........................

218,700

68,000

19

112

—

2.0

287,988

Karlskoga........................

—

80,000

12

246

—

—

1,224,820

Ramsberg........................

—

101,000

31

lil

—

—

73,641

J Fellingsbro .....................

—

25,000

141,322

20

178

—

—

299,375

Nya Kopparberg ............

—

13

158

—

—

286,684

Summa

929.712

1,380,112

17.B

2603

3.o

2.o

5,142629

Västmanlands län:

Tuhundra .....................

15,000

50,869

25

71

—

—

88,503

Siende ...........................

—

10,000

23

119

—

—

134,805

Snevringe........................

—

50,000

18

287

—

—

662,404

Yttertjurbo.....................

9,471

85,441

30

75

—

—

■ j51 265

Åkerbo...........................

—

—

22

292

■ -

—

422,600

Skinnskatteberg..............

130,733

—

30

141

—

—

140,500

Norrbo...........................

41,824

—

20

163

—

—

147,855

561,474

Gamla Norberg ...............

233,135

99,988

26

217

—

—

Vagnsbro-.. .................

15,000

43,000

30

101

—

—

65,000

Torstuna ........................

—

—

20

140

—

—

98,828

Simtuna ........................

—

—

20

266

—

—

228,452

Övertjurbo .....................

—

25,000

25

223

—

—

227,046

Våla ..............................

71,367

—

30

185

—

—

156,732

Summa

516,530

361,298

23.o

2.280

—

—

2,985,464

Kopparbergs län:

Svärdsjö ........................

139,183

—

20

165

—

—

173,255

Sundborn .....................

23,000

39,700

25

55

—

—

48,335

Vika..............................

—

75,000

27

59

1.0

—

86,959

Kopparberg.....................

89,366

—

23

85

—

266,449

Aspeboda........................

—

19,900

35

43

—

—

20,097

Torsång ........................

—

—

21

24

—

—

30,017

Gusta! ...........................

—

—

23

35

—

—

54,877

Stora Tuna.....................

407,660

420,000

20

251

5.o

—

1,128,637

Stora Skedvi ..................

50,000

60,000

40

78

—

—

65,477

Säter..............................

—

15,300

36

30

—

—

28,845

Hedemora .....................

158,500

84,500

30

105

—

—

157,865

Garpenberg.....................

20,925

6,000

20

47

—

—

59,897

Husby ...........................

—

85,000

23

79

—

—

192,387

Folkare...........................

_

120,000

25

250

—

—

443,273

Gagnef ...........................

200,000

155,000

40

71

—

—

125,175

Leksand ........................

—

188,000

32

270

—

—

427,094

Rättvik..........................

—

—

20

105

—

—

230,126

Ore ..............................

39,248

15,000

20

75

—

—

108,990

Mora..............................

—

313,000

30

207

0.5

—

367,088

Orsa ..............................

—

—

20

178

—

—

259,369

Älvdalen ........................

70,000

—

26

199

—

2.0

149,404

Särna ...........................

23,600

12,400

45

209

—

—

92,970

Malung...........................

185,093

103,522

35

353

—

—

441,084

Nås ..............................

206,962

2,747

76,359

30

310

—

—

474,347

Grangärde .....................

—

22

250

—

—

465,939

Norrbärke ............ ........

164,025

—

28

117

—

—

252,000

Söderbärke .....................

125,283

—

35

124

—

—

92,998

Summa

1,902,815

1,791,428

25.6

3,774

6.6

2.o

6,242,954

115 —

1

2

3

4

5

«

7

8

Gävleborgs län:

Gästriklands östra............

—

400,000

16

350

1.5

—

1,464,000

Gästriklands västra .........

—

260,000

14

380

—

—

1,442,239

Ala ..............................

239,052

259,556

20

272

—

—

675,000

Bollnäs.........................

—

305,000

25

480

—

—

834.548

Enånger ........................

100,000

40,000

20

94

—

—

214,134

Forsa.............................

87,156

—

30 ''

200

—

—

216,555

Bergsjö...........................

—

175,000

25

247

—

—

294,700

Delsbo ...........................

—

15,000

32

225

—

—

162,702

Ljusdal...........................

—

181,000

25

465

—

—

486,000

Arbrå-Järvsö ..................

—

226,000

25

153

—

—

230,108

Summa

426,208

1,861,556

19.8

2,866

l.S

—

6,019,986

Västernorrlands län:

Njurunda........................

—

150,000

20

120

—

—

338,479

Tuna..............................

—

90,000

35

237

—

—

250,633

Torp..............................

—

309,613

24

401

—

—

512,400

Selånger ........................

—

34,000

37

59

—

—

80,000

Indal.............................

156,515

8,000

61

157

—

—

113,321

Skön..............................

486,523

—

15

140

7.0

—

922,820

Ljustorp ........................

—

400,000

45

126

—

—

134,323

110,000

Sabrå ...........................

—

426,658

70

185

—

—

Gudmundrå.....................

421,359

226,043

25

150

3.5

1.5

680,740

Boteå ...........................

419,091

—

40

220

—

—

282,000

Nora tingslag..................

120,000

390,149

60

140

—

—

145,598

Sollefteå ........................

55,747

327,451

45

200

—

—

262,555

Resele .........................

—

410,000

50

175

—

—

153,033

Ramsele .......................

500,000

540,000

64

495

—

—

280,209

Nordingrå .....................

—

175,000

78

153

—

—

72,830

Nätra .............................

—

101,393

30

390

—

—

376,500

Själevad ........................

—

300,000

30

235

—

—

413 808

Arnäs ...........................

—

369,000

40

300

—

—

248 262

Summa

2,159,23b

4,257,307

33.2

3,883

10.5

1.6

5,377,611

Jämtlands län:

Ragunda ........................

142,783

—

35

462

—

—

362,430

Revsund ........................

—

500,000

40

322

—

—

198,458

Brunflo...........................

.-

61,250

40

124

—

—

73,727

Lit.................................

209,270

40,000

52

473

—

—

165,380

Hammerdal.....................

—

383,152

60

568

—

—

269,365

Sunne ...........................

99,279

182,000

27

85

1.5

1.6

158,406

Hallen ...........................

—

21,422

35 .

88

—

28,553

Oviken ...........................

—

91,105

70

78

—

—

37,498

Undersåker .....................

130,000

115,000

40

300

—

—

195,786

Offerdal ........................

—

—

40

302

—

—

107,437

Berg ..............................

—

115,000

48

265

—

105,000

Hackås...........................

—

82,000

64

77

—

39,159

Rödön ..........................

38,134

45,000

40

132

—

—

172,770

Sveg ..............................

—

210,000

25

253

—

—

243,976

Hede..............................

18,221

—

30

299

—

—

75,867

Summa

637,687

1,845,929

40. s

3,828

1.6

1.5

2,233.812

Västerbottens län:

Nordmaling....................

84,687

154,383

45

560

—

—

309,360

Umeå ...........................

—

405,000

50

624

0.5

—

711,700

Holmö ...........................

—

—

H

6

—

—

6,000

Degerfors.......................

Bygdeå...........................

147,772

98,754

40

382

—

—

182,098

—

56,800

50

171

—

—

127,000

— 116 —

1

2

8

4

5

6

7

8

Burträsk ........................

146,593

70

203

115,500

Skellefteå........................

444,260

435,308

45

740

—

—

1,135,954

Malå..............................

141,732

119,786

60

336

—

—

154,058

Lövånger........................

—

110,000

70

132

—

—

51,369

Nysätra...........................

—

42,973

70

63

—

—

40,776

Ljunsele ........................

67,967

56,621

40

533

—

—

292,000

Örträsk...........................

—

78,165

55

35

—

—

23,700

Stensele .......................

33,286

10,000

60

305

—

—

104,000

Tärna ...........................

—

29,000

60

178

—

—

15,000

Sorsele...........................

28,499

159,538

60

279

—

—

87,300

Åsele..............................

—

492,000

50

330

—

—

170,000

Fredrika .......................

12,810

10,000

50

129

—

—

43,100

Dorotea...........................

14,091

32,500

40

205

—

—

89,800

124,800

Vilhelmina .....................

103,684

118,500

50

428

—

—

Summa

1,225,381

2,409,328

48.6

5,639

0.5

—

3,783,515

Norrbottens län:

Piteå..............................

425,662

37

486

395,456

Älvsby ...........................

116,481

—

45

237

0.5

—

114,420

Arvidsjaur .....................

125,381

30,000

40

580

—

—

210,000

Arjeplog .......................

128,960

20,000

45

200

—

—

73,000

158,457

Nederluleå .....................

—

20,400

45

260

—

—

Överluleå........................

111,270

304,834

65

212

—

—

160,123

Jokkmokk .....................

118,249

65,956

38

445

—

—

315,181

Råneå ...........................

104,388

10,000

88

210

—

—

102,500

Nederkalix .....................

279,294

—

57

340

—

1.5

312,651

Överkalix........................

256,702

44,100

145

271

—

—

84,977

Gällivare ........................

47,102

50,000

18

385

—

0.5

550,000

Nedertorneå ..................

53,575

20,706

70

145

—

—

85,836

Övertorneå .....................

264,571

—

70

253

—

1.0

91,946

Korpilombolo..................

18,000

—

50

203

—

—

45,166

55,543

Pajala ...........................

144,794

62,486

15,560

120

355

—

—

Karesuando.....................

—

45

64

—

—

7,528

Jukkasjärvi.....................

—

—

9

312

—

12.0

700,000

Edefors...........................

143,628

114,201

70

150

—

—

77,100

Summa

2,338.057

758,243

40. s

5,108

0.5

15.0

3,539,884

Tabell 11.

Län

Skuld (av

Upplåning

Kungl.

Utdebite-

Halvper-

Antal

Hajd

Total

Antal

med Kungl.
Majda med-

utan Kungl.
Majds med-

ring pr

Våglängd

manenta

medgiven

vägfyrkar

vägfyrk

1935

i km

gar i km

vägar
i km

väg fyrkar

upplå-

ning)

mil

pr mil

givande

givande

pr mil

4,553,380

1,546,352

14.0

2,760

98.5

85.0

11,216,924

16,498

22,100

40,641

170,040

670,494

25. c

2,009

—

0.5

2,812,036

850

4,184

14,000

269,141

522,059

22.5

2,496

25.5

—

3,240,894

1,078

3,175

12,984

2,053,317

673,600

22.1

4,201

11.5

26.5

4,944,496

4,888

6,491

11,770

93,191

1,020,346

29.2

4,387

3.5

8.0

3,370,222

212

2,538

7,682

260,650

399,098

35.s

3,550

6.0

2.0

2,853,692

734

1,858

8,039

677,893

713,800

26.0

3,705

1.0

9.0

3,386,537

1,830

5,756

9,140

27,700

137,500

34.1

1,422

3.5

1.0

732,000

195

1,162

5,148

613,606

729,549

32.4

1,361

7.5

1.5

1,643,817

4,508

9,869

12,078

1,853,227

1,071,000

25.7

3,263

88.6

47.5

5,239,047

5,680

8,962

16,056

3,733,696

1,758,977

26.2

3,966

158.0

63.0

8,137,405

9,407

13,849

20,518

1,568,272

540,638

33.6

2,121

36.0

24.0

2,372,511

7,394

9,943

11,186

3,119,138

2,895,705

34.7

2,179

40.5

10.5

3,853,264

14,315

27,604

17,684

956,151

1,678,692

26.5

4,831

8.0

23.5

5,491,260

1,979

5,454

11,367

34,000

468,738

25.6

3,728

2.0

1.0 ’

3,680,726

91

1,349

9,871

1,295,537

490,532

29.5

4,037

4.o

8.5

5,240,906

3,209

4,424

12,982

929^712

1,380,112

17.5

2,603

3.0

2.0

5,142,629

3,572

8,874

19,757

516,530

364,298

23.0

2,280

—

—

2,985,464

2,265

3,863

13,094

1,902,845

1,791,428

25.6

3,774

6.5

2.0

6,242,954

5.042

9,787

16,542

426,208

1,861,556

19.8

2,866

1.5

—

6,019,986

1,487

7,982

21,005

2,159,235

4,257,307

33.2

3,883

10.5

1.6

5,377,511

5,561

16,488

13,849

637,687

1,845,929

40.8

3,828

1.5

1.5

2,233,812

1,666

6,488

5,835

1,225,381

2,409,328

48.6

| 5,639

0.5

—

3,783,515

2,173

6,446

6,710

2,338,057

758,243

40.5

5,108

0.5

15.o

3,539,884

4,577

6,062

6,930

31,414,594

29,985,281

26.55

79,997

1 518.6

333.5

103,541,492

3,927

7,675

| 12,943

Stockholms......

Uppsala .........

Södermanlands
Östergötlands..

Jönköpings......

Kronobergs.....

Kalmar .........

Gotlands........

Blekinge........

Kristianstads • •

Malmöhus .....

Hallands........

Göteborgs och Bolins

Älvsborgs .......

Skaraborgs.......

Värmlands.......

Örebro...........

Västmanlands
Kopparbergs

Gävleborgs.......

Västernorrlands

Jämtlands .......

Västerbottens
Norrbottens •••

— 118 —

§ 20.

^intagna ttlT'' Revisorerna hava i syfte att erhålla närmare kännedom örn den utaiimänt
under- sträckning, i vilken enskilda vägar intagas till allmänt underhåll, från
länsstyrelserna i detta hänseende infordrat uppgifter, vilka sammanfattats
i nedanstående tablå.

Län

Allmänna
vägnätets
längd
d. “/u
1930

km

Allmänna
vägnätets
längd
d. 31/u
1933

km

Indömda
enskilda
vägar
åren
1931 —
1933
km

Län

Allmänna
vägnätets
längd
d. 8l/u
1930

km

Allmänna
vägnätets
längd
d. 81/l2
1933

km

Indömda
enskilda
vägar
åren
1931 —
1933
km

Stockholms ......

2,600

2,726

82

Älvsborgs .........

4,633

4,799

i

Uppsala............

1,944

1,989

37

Skaraborgs ......

3,691

3,717

12

Södermanlands

2,431

2,476

23

Värmlands ......

4,014

4,026

68

Östergötlands .

4,094

4,148

44

Örebro ............

2,530

2,566

3

Jönköpings ......

4,335

4,432

61

Västmanlands ...

5,264

2,285

15

Kronobergs ......

3,483

3,536

63

Kopparbergs .....

3,642

3,753

1

Kalmar............

3,557

3,675

95

Gävleborgs ......

2,767

2,884

35

1 Gotlands .........

1,404

1,432

5

Västernorrlands

3,468

3,812

17

! Blekinge .........

1,299

1,361

34

Jämtlands.........

3,326

3,830

92

Kristianstads • •.

3,131

3,259

61

Västerbottens ...

4,891

5,471

224

Malmöhus.........

3,857

3,885

43

Norrbottens......

4,732

5,121

102

Hallands .........

2,100

2,146

29

Summa

76,203

79,471

1,210

Göteborgs och

*

Bohus............

2,010

2,142

65

Av tablån framgår, att under treårsperioden 1931—1933 1,210 kilometer
enskilda vägar indömts till allmänt underhåll. Det på sådant sätt
åstadkomna tillskottet till det allmänna vägnätet är sålunda rätt betydande.

\ id en jämförande granskning av siffrorna för de olika länen befinnes
vidare, att enskilda vägar intagits i högst olika omfattning. Givetvis äro
behoven i dessa avseenden synnerligen växlande i de skilda länen, men
olikheterna dem emellan torde även i icke ringa mån hero på vederbörande
länsstyrelsers inställning till själva frågan, under vilka förhållanden
enskild väg må övertagas till allmänt underhåll liksom även å olika
krav i fråga örn beskaffenheten av de enskilda vägarna vid dylikt övertagande.

1 På grund av ofullständiga uppgifter om längden av de övertagna vägarna hava siffror
för dessa län icke kunnat i tabellen intagas.

— 119 —

Enligt nu gällande väglag regleras dessa förhållanden av lagens § >

och tillvägagångssättet är i tillämpliga delar enahanda med det tor allmän
vägs byggande stadgade. I den nya, från och med den 1 januari
1937 gällande väglagen utsäges i § 23, att tillvägagångssättet i fråga örn
förändring av enskild väg till landsväg behandlas på samma sätt som enligt
§ 21 ansökning om anläggning av ny väg på landet.

Det principiella tillvägagångssättet är sålunda detsamma enligt den

gamla och den nya väglagen.

Länsstyrelsen har även enligt den nya väglagen enahanda befogenhet
som nu att reglera dessa frågor.

Såvitt revisorerna kunna finna hava länsstyrelserna i sina beslut örn
intagande av enskild väg till allmänt underhåll tillämpat skilda principer.
Det torde knappast kunna förnekas, att nu gallande bestämmelser
giva länsstyrelserna möjlighet att behandla ärenden av ifrågavarande
art efter mer eller mindre subjektiva grunder. Vid dylika ärendens handläggning
torde sålunda förekomma, att eftergifter göras med tanke på de
enskilda vägintressenternas ekonomi, så att exempelvis fordringarna på
vägens ställande i lagligt skick före dess intagande till allmänt underhåll
i viss mån eftergivas. Hänsynstagande till de enskilda vägmtressenterna
och vissa lokala förhållanden hava också föranlett, att lallen utvisa
skiljaktigheter i nämnda hänseende, vilket framgår av deli ovan intagna

tablån.

Det är enligt revisorernas mening nödvändigt, att länsstyrelserna underkasta
frågorna örn intagandet av enskilda vägar till allmänt underhåll det
noggranna övervägande, som påkallas i betraktande av frågornas vikt i
ekonomiskt hänseende och ur allmänna synpunkter. I enlighet med föreskrifterna
i gällande väglag böra givetvis undersökningar verkställas rörande
det trafikbehov, vägen har att fylla. Detta behov hör bedömas efter
samma grunder, som tillämpas vid tillkomsten av ny väg. Aven örn
inom skilda delar av landet olika fordringar torde böra uppställas på
vägens byggnadssätt och beskaffenhet och trafikbehovet giveD is ej kan
bedömas efter för hela landet ensartade grunder, måste dock en förutsättning
vara, att vägen skall befinna sig i ett mot trafikbehovet svarande skick,
innan den övertages till allmänt underhåll. Att denna förutsättning föieligger
bör — vilket under nuvarande förhållanden icke alltid lärer ske
konstateras av vederbörande vägingenjör, som sålunda skall besiktiga och
godkänna vägen, innan länsstyrelsens beslut meddelas om dess övertagande
till allmänt underhåll.

Med hänsyn till statsverkets intressen är det enligt revisorernas mening
angeläget, att spörsmålet rörande enskild vägs intagande till alllmänt
underhåll av Kungl. Majit underkastas en ingående och allsidig provning.

Revisorernas

uttalande.

— 120 —

§ 21.

förfarandets” ^ granskniug av vägdistriktens räkenskaper hava revisorerna funnit
användning i kurusom> i åtskilliga fall tvister mellan vägdistrikt oell någon av dess
tä distrikt''1^ entreprenörer'' hänskjuta till skiljedom enligt lagen den 28 oktober 1887
entreprenörer. om sklljemän samt att de belopp, sorn vägdistrikt dömts att utbetala i
l issa av dessa fall varit mycket betydande. Revisorerna hava vidare funnit,
att jämväl skiljenämndskostnaderna stundom uppgått till högst betydande
belopp.

För belysning av ifrågavarande spörsmål hava revisorerna ansett sig
böra lämna redogörelse för ett skiljenämndsutslag, där icke blott det
utdömda ersättningsbeloppet är synnerligen högt utan jämväl skiljenämndskostnaderna
äro mycket stora.

Tanums härads vägdistrikt avslöt den 25 maj 1928 kontrakt med entreprenör
örn överlåtande av sommarvägunderhållet för vissa av distriktets
vägar för åren 1929, 1930, 1931, 1932 och 1933. Den överenskomna entreprenadsumman
per år uppgick till 42,575 kronor. Underhållet av vägarna
skulle omfatta vägbanans skötsel under den tid marken vore bar, öppethållande
av diken och vägrenar, underhåll av räcken, vägvisare, varningssignaler
och trummor, vilka senare, i den mån de av vägsynenämnden
utdömdes skulle ombyggas av entreprenören; dock till ett antal av
högst två per år. Från underhållet undantags, frånsett gripning, alla av
vägkassan till underhåll övertagna broar. För underhåll, som icke inginge
i kontraktet, skulle entreprenören åtnjuta en ersättning av 27.40 öre
per sträckmeter. Kontraktet innehöll vidare en bestämmelse örn att vägdistriktet
skulle tillhandahålla entreprenören lämpligt vägmaterial av
pinnmo, grus, berg och sten på lämpliga ställen i närheten av vägen —
där dylikt material kunde påvisas — utan kostnad för denne. Entreprenören
skulle vidare övertaga vägdistriktet tillhörig makadam till vägkassans
självkostnadspris. Därest under kontraktstiden vägsträcka komme
att undergå grundförbättring och breddning, skulle avdrag enligt kontraktets
medelpris per sträckmeter göras i entreprenadsumman under
den tid vederbörande grundförbättringsentreprenör svarade för underhållet
å ifrågavarande väg; dock skulle örn underhållsentreprenören nedlagt
större kostnad på sådan vägs förstärkning, tagas i övervägande, i
vad mån han därför borde erhålla gottgörelse. Tvist rörande tolkningen
och tillämpningen av kontraktet finge icke bringas inför domstol utan
skulle avgöras enligt lag örn skiljemän av den 28 oktober 1887.

Den 2( januari 1932 träffade vägdistriktet avtal med entreprenören
örn att 28,214 sträckmeter, inklusive redan färdigbyggd väg å i kontraktet
angiven sträckning, skulle undantagas från kontraktets bestämmelse
thån och med den 1 maj 1932. Under den tid entreprenören vore befriad
från detta vägunderhåll, skulle han vidkännas ett avdrag å entreprenadsumman
av 7,730 kronor 64 öre för år räknat. Detta tilläggskontrakt
var motiverat av beslut örn ombyggnad av viss vägsträcka.

121 —

Då vägdistriktet icke ville till entreprenören utbetala de belopp, som
han krävde av vägdistriktet för merarbete utöver vad kontraktet angåve
m. m., hänsköts tvistens avgörande till skiljenämnd. Entreprenörens
yrkande inför skiljenämnden var följande: Ersättning med 12,222
kronor för att vägarna icke vore i laggiltigt skick, då dessa övertogos
av entreprenören, 1,460 kronor 4 öre för att vägarna voro bristfälligt
utdikade vid tidpunkten, då vägunderhållet övertogs av denne, 40,237
kronor 74 öre i ersättning för att befintliga gräskanter hindrat vattenavrinningen,
varigenom vägunderhållet försvårats och fördyrats, 15,850
kronor för grundförbättringsarbeten å viss angiven vägsträcka, 1,369
kronor 13 öre i ersättning för förbättringsarbeten, som nödvändiggjorts
i anledning av s. k. tjälskott, 1,984 kronor 27 öre i ersättning för iordningställandet
år 1931 av tillfartsvägar till grustag jämte motsvarande''
ersättning för år 1929, 1930 och 1932 till ej fixerat belopp, ersättning till
icke angivet belopp för ökade transportkostnader av grus till följd av
mindre antal grustag samt längre körslor än vad entreprenören räknat
med.

Genom skiljenämndens utslag den 20 juli 1933 tilldömdes entreprenören
ersättning av vägdistriktet med sammanlagt 71,185 kronor 86 öre
jämte 5 procent ränta å beloppet från den 22 december 1932, då entreprenören
påkallade skiljemannaförfarandet och tills likvid skedde. Vägdistriktet
skulle vidare ersätta entreprenörens kostnader i tvisten med

8,000 kronor jämte ersättning till skiljemännen med 6,500 kronor. Vägdistriktets
yrkande örn kvittning för att entreprenören underlåtit graning
av väg med minst 8,000 kubikmeter grus, fann sig skiljenämnden
icke behörig upptaga till prövning. I överensstämmelse med grunderna
för skiljedomen yrkade entreprenören ersättning av vägdistriktet
för år 1933 med ett belopp av 17,800 kronor.

Genom ingripande av vägdistriktets revisorer träffades den 1 november
1933 förlikningsavtal mellan vägdistriktet och entreprenören, innebärande
ersättning till entreprenören med 17,800 kronor för år 1933 samt
71,185 kronor 86 öre i enlighet med skiljedomen. Entreprenören skulle
avstå från den genom skiljedomen utdömda ränta å 71,185 kronor 86 öre
samt dessutom från honom enligt sagda dom tillerkänd ersättning för kostnader
i skiljesaken och av honom förskjutet belopp å 3,250 kronor till
skiljemännen. Genom detta förlikningsavtal skulle den mellan parterna
vid Norrvikens häradsrätt pågående rättegången om klander av skiljedomen
nedläggas.

Förlikningsavtalet synes närmast varit föranlett av förhoppning örn,
att vägdistriktet skulle komma i åtnjutande av statsbidrag å det belopp
av 17,800 kronor för år 1933, som icke reglerats genom skiljedomen.

Vägdistriktets kostnader för reglering av tvisten med entreprenören
uppgå sålunda till följande belopp: Ersättning till entreprenören kronor
71,185:86 + 17,800 = 88,985 kronor 86 öre, ersättning till skiljemännen

— 122 —

Revisorernas

uttalande.

och advokatkostnader 8,659 kronor 35 öre, vittnesersättningar, traktaments-
och resekostnader cirka 2,500 kronor. Distriktets sammanlagda
kostnader för tvistens biläggande har sålunda uppgått till cirka 100,000
kronor.

Dessa vägdistriktets kostnader för lösande av tvist rörande ett femårigt
kontrakt örn vägunderhåll måste anses mycket höga såväl i betraktande
av storleken av den årliga entreprenadsumman, som jämväl
i fråga örn vägdistriktets årliga kostnader för vägunderhållet. Dessa
kostnader uppgingo för år 1932 till 53,443 kronor 88 öre, entreprenadkontrakten
häri inräknade. Vägdistriktet har för år 1935 beslutat en
uttaxering av 70 öre per vägfyrk. Distriktet har en till allmänt underhåll
intagen vägsträcka örn cirka 17 mil.

Ifrågavarande entreprenör har åtagit sig entreprenader även för
andra vägdistrikt. Jämväl i dessa fall hava uppkommit tvister, vilka
hänskjuta till avgörande enligt lag om skiljemän av den 28 oktober
1887.

Till närmare upplysning i dessa avseenden hänvisas till från vägingenjörerna
i Älvsborgs, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus samt Hallands
län införskaffade uppgifter, vilka här bifogas (bilaga A, B, C, D och E).

Givetvis kunna tvister rörande avtal mellan vägdistrikten och deras
entreprenörer icke helt undvikas, men denna fråga är av sådan ekonomisk
räckvidd, att åtgärder örn möjligt böra vidtagas för nedbringande
såväl av antalet tvister som jämväl det allmännas utgifter för desamma.
Det är nämligen icke blott vägdistrikten, som härvidlag få vidkännas
kostnader, utan kommer största anparten härav på staten. Det kan
då ifrågasättas, huruvida icke staten borde erhålla medinflytande vid
utseende av den skiljeman, som nu utses av vägdistrikt. Detta kunde
exempelvis ske på så sätt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erhölle
rätt att avgiva yttrande i fråga örn kompetens och lämplighet för uppdraget
för den skiljeman, som föreslås av vägdistrikt. Ett dylikt förfarande
skulle måhända nödvändiggöra en ändring i lagen örn skiljemän
i fråga örn tiden, inom vilken skiljeman skall vara av part utsedd, sedan
meddelande mottagits örn att motparten utsett sin skiljeman. I fråga
örn mål, som anhängiggöras vid domstol, finnas i de flesta fallen två
klagoinstanser, medan i fråga örn ärenden, som avgöras genom skiljemän,
själva sakfrågan är slutgiltigt avgjord genom skiljedomen.

Av största betydelse är, att kontrakt — framför allt sådana av större
ekonomisk räckvidd — uppgöras med största omsorg, så att parternas
alla mellanhavanden om möjligt bliva i kontraktet reglerade. Härigenom
kunna icke blott tvister undvikas utan jämväl det allmänna —
bättre än vad Hittills ofta varit fallet — ekonomiskt skyddas. Vid uppgörandet
av dylika kontrakt böra vägdistrikten anlita sig av fullt sak -

— 123 —

kunnigt biträde. En annan utväg vore, att dylika kontrakt underkastades
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens granskning.

Revisorerna hava ansett sig böra bringa ovanstående erinringar till
riksdagens kännedom.

Bilaga A.

Uppgifter angående av vägentreprenören I. Mosse i Götene utförda vägbyggnadsoch
vägunderhållsentreprenader i Älvsborgs län under tiden 1928—1932.

Företagets namn

Ar för
kon-traktets
anta-gande

Lng. Mosses
entre-prenad
summa

Kr.

Närmast högre
liggande an-budsgivares
anbud

Kr.

Skilje-

nämndens

beslut

Kr.

Skiljemännens

namn

Underhåll av allmänna
vägarna i As härads väg-hållningsdistrikt gällan-de tiden l/i 1928-sl/i2

19^9 ........................

''

1927

82,826

53,600

99

90,000

17,191

3,479

14,256

7 61
_2

_8

Borgmästare W. Norén,
Borås; Överstelöjtnant
A. Asplund, Göteborg;

S. k. förstärkt underhåll
å vissa vägar inom väg-distriktet ..................

1929

1,500

5,000

10 990

_4

_5

Ing. P. Frenell, Göte-j
borg.

D:o

Omläggning och förbätt-ring av vägen Hälgared

1 —Slätthult..................

1930

89,400

| 600
{ 8,850

—

l):o

{ 1,090

_

Vänersborg den 7 november 1934.
Sten Söderbom.
Vägingengör.

Bilaga B.

Tablå över av ingenjör I. Mosse utförda vägbyggnads- och vägunderhållsentre -

prenader inom Skaraborgs län under tiden

1929—1933.

Företagets namn

År för kon-traktets
antagande

Entreprenad-

summa

Närmast högre
liggande
anbud

Omläggning av Stockholmsvägen inom Hova väg-distrikt delarna 0/000—4/540 och 28/140—29/
400 ............................................................

1930

74,531

76,700

Omläggning av Stockholmsvägen inom Hova väg-distrikt delen 35/020 — 41/190 ........................

1930

83,139

90,000

Vägunderhåll inom Kinne vägdistrikt under tiden
1926 — 1930 ................................................

1925

74,000

75,000

Mariestad den 7 november 1934.
A. Westgren.

1 Härav lär dock 6,902: 2 5 kr. ålegat vägkassans kassör,
v För under kontraktets giltighetstid tillkommen väg.

* För av vägsynenämnd ådömd grundförbättring av viss väg år 1929.

4 För ökat underhåll av breddade vägar.
s För minskat underhåll å vägar under byggnad.

— 124 —

Bilaga C.

Tablå över av ingenjören I. Mosse, Götene, utförda och handhavda vägbyggnads och

vägunderhållsentreprenader

under tiden 1929—1933 inom Göteborgs och Bohus län.

Väg distrikt -

Före tagets namn -

i Under|
hållskon\
traktets
I giltighetstid -

Är för
kontraktets
antagande -

Ingenjör

Mosses

entre prenad summa -

Närmast

högre

liggande

anbuds givares anbud -

Av skiljenämnd

beslutad
ersättningssumma -

Skilje männens namn -

Anmärk ning -

A. Entreprenader

å väganläggningar Kville


härads I

Omläggning
och
förbättring
över!

Huds ■
moär vid
torpet
Lammen
av vägen
Uddevalla
—Strömstad -

Tanums

härads

Tjörns

härads

Anläggning
av
väg å
öarna
Lindö,
Kalvö och
Trossö |

Anläggning
av
väg från j
Sundsby
till Hägg-)
vall med
biväg till
Valla
kyrka
Förbättring
av
vägen
Skåpej
sund —
Kållekärr -

Förbättring
av
vägen
Höviksnäs—

Hagetorp -

ls/t 1931

5,800 kr

Ml 10 1930

48,670 >

1929 I 66,400 »

*7» 1929

6,600 kr.

54,900

66,500 »

169,900 >

131,167.48
kr. jämte
ränta
j 1,200 kr.

+ skilje-,

j doms- j Advokat
kostna- B. Hessle,
der = ordf.
170,000 »• J 16,302.25 Ingenjör
t kr„ häri |P. Frenell
är även Ingenjör
kostna- G. Akmar
denia för|
vägunderhållets

dom inräknade -

Två lägre
ej programenliga
anbud
funnos.
Tre
anbud å
5,800 kr.
funnos,
varav
Mosse ej
begärt
förskottsbetalning

Ett lägre
anbud å
32,500 kr.,
som ej
antogs, då
borgen ej
kunde
ställas
Auktionsförfarande.

1 Under
arbetets
gång har
genom vederbörligen
fastställd

ändring
i plan
tiUäggskontrakt

upprättats
på
tillhopa

30,131 kr.
Auktions|
förfarande -

— 125 —

Yäg-

distrikt

Före-

tagets

namn

Under-

hållskon-

traktets

giltighets-

tid

kr för
kontrak-tets an-tagande

Ingenjör

Mosses

entre-

prenad-

summa

Närmast |
högre
liggande j
anbuds-givares
anbud

Av skilje-nämnd
beslutad
ersätt-nings-summa

Skilje-männens |
namn

Anmärk-

ning

B. Entre-

prenader

1

å väg-

underhåll

Kville

Väg-

l/i 1928—

juni 1927

23,187

23,750

—

—

härads

underhåll

31/u 1932

kr ./år

kr./ar

Inlands

Väg-

Vi 1929—

17/9 1928

21,000

26,500

Skiljedom

Professor

Lägre an-

Fräkne

underhåll

31/i2 1933

kr./år

kr./år

pagar

S. Hultin,

bud ly-

härads

ordf.

dande å

Gatuche-

14,500 kr.

fen A.

hade in-

Hultman

lämnats,

Ingenjör

men är

P. Frenell

detta för-

bigånget

utan för-

klaring

Tanums

Väg-

‘/i 1929-

25/s 1928

42,575

c:a 32

71,185.86

Härads-

härads

underhåll

31/u 1933

kr./år

öre/m

kr. jämte

hövding

eller c:a

ränta +

O.Nyman,

49,700

skilje-

ordf.

1

kr./år

doms-

Vägingen-

(anbudet

kostnader

jör A.

återsänt)

17,750 kr.

Westgren

Ingenjör

P. Frenell

Tjörns

Väg-

l/i 1929—

17/i2 1928

20,000

23,000

43,223.81

Advokat

Lägre an-

härads

underhåll

3l/i 2 1933

kr./år

kr./år

kr. jämte

B. Hessle,

bud ly-

ränta

ordf.

dande å

2,412.28

Ingenjör

17,475 kr.,

1

kr.

P. Frenell

men an-

1 Ingenjör

togs ej, då

|G. Akmar

borgen ei

kunde

1

1

;

ställas

C. Arbetsledning (ej att förväxla med arbetsledning etc. enl. § 9 i S.FS. iG6ll930J.

Vägdistrikt

Företagets

namn

Ersättning för
arbetsledning
(schaktmästare
och förmän)

Ersättning för
arbetsredskap
m. m. under hela
byggnadstiden

Avdrag på
ersättning för
arbetsredskap
på grund av,
att ingenjör
Mosses arbets-ledning upphört
innan arbetet
fullbordats

■

Anmärkningar

j Kville härads

Omläggning av
allmänna vägen
Gerlesborg—
Södra Ödsmål

500 kronor/
månad

7,950 kronor

350 kronor

Anbud på

Omläggning av
allmänna vägen
från Ön till
Solberg

225 kronor/
månad

3,500 »

arbetsled-ningen för
dessa tre
företag ha

Anläggning av
nytt färjläge
vid Udden
(Hamburgsund)
jämte tillfarts-vägar

75 kronor/
månad

550 »

50 kronor

icke in-fordrats

Göteborg den 7 november 1934. Ernst J. Millén.

Viigingenjör.

— 126 —

Bilaga D.

Av ingenjören I. Mosse, Götene, utförda vägbyggnads- och vägunderhållsentreprenader
inom Hallands län

under tiden 1929—1933.

1

2

*

*

5, 6

Företagets namn

Kontrakt

antaget

Mosses

entreprenad-

summa

Närmast högre
liggande an-budsgivares
anbud

Skilje-

nämnd

Underhåll av allmänna vägar den tid
mark är bär från Vi 1929 till S1/u
1933 inom Viske härads väghåll-ningsdistrikt

“/h 1928,
stadfäst av
länsstyrel-sen den
“/ii 1928

26,400 kr.
per år

31.000 kr.
av A.-B.
Vägförbätt-ringar

Ingen tvist,
som för-anlett skilje- |
nämnd

Halmstad den 6 november 1934.

•S. K■ Springfeldt.

Tronslon t. Bilaga E.

Skiljedom i tvist mellan ingenjören Ivar Mosse i Götene, å ena,
samt Ås härads väghållningsskyldige, å andra sidan, varom förmäles
i protokoll den 8 juni, den 1 juli, den 24 augusti, den 8 september,
den 18 oktober samt den 10 och 16 november 1933; given i
Göteborg den 29 november 1933.

Vid denna prövning av tvistefrågorna förpliktar skiljenämnden de väghållningsskyldiga
att genast mot kvitto till Mosse utgiva 28,796 kronor 76
öre med fem procent årlig ränta därå från den 8 juni 1933, tills betalning
sker.

På grund av målets beskaffenhet har vardera parten att vidkännas sina
dårå havda kostnader.

Det åligger parterna, vilka redan vardera till en var av skiljemännen
förskotterat 500 kronor såsom ersättning för dessas arbete och omkostnader,
att en för bägge och bägge för en, ytterligare i sådant avseende till
en var av skiljemännen utgiva 2,500 kronor. Det sålunda utdömda ersättningsbeloppet
skall slutligt gäldas med hälften av vardera parten.

Part, som ej nöjes åt beslutet örn ersättning åt skiljemännen, må draga
frågan därom under prövning av Göteborgs rådhusrätt, såframt han instämmer
sin talan inom sextio dagar från det han fått del av skiljedomen.

Göteborg den 29 november 1933.

Wilh. Norén.

Arthur Asplund. Per Frenell

Med hänvisning till bifogade
reservation.1

1 Här ej medtagen.

Vid granskning av vägdistriktens räkenskaper hava revisorerna upp- valdistriktens
märksammat, hurusom i vissa fall vägstyrelsens ordförande åtnjutit särskild
ersättning för övervakande av bland annat väg- och brobyggnadsarbeten,
utan att vägstämma härför anvisat några medel. Enligt föreskrifter,
som utfärdats av kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får
vägdistrikt numera icke utan vederbörande myndighets medgivande utse
särskilt verkställighetsorgan för ombesörjande av ny- eller ombyggnad av
väg eller bro. En av anledningarna till denna bestämmelses utfärdande
torde liava varit, att förvaltningskostnader för särskilda uppgifter ej
skulle åsamkas vägdistrikten och att vägstämmau sålunda vid bestämmandet
av arvode till styrelsens ledamöter skulle taga hänsyn till samtliga
de arbetsuppgifter, som under arbetsåret kunde komma att åvila styrelsen.
Örn ej denna princip upprätthålles kommer lagens bestämmelser
örn skyldighet för vägdistrikt att underställa beslut örn arvode åt vägstyrelse
länsstyrelsens prövning, att bliva utan avsedd verkan.

Revisorerna hava vidare funnit, att i vissa fall vägdistriktens förvaltningskostnader
uppgått till högst betydande belopp. Såsom exempel härå
vilja revisorerna framhålla, hurusom för Gudmundrå tingslags vägdi- gudmundrå
strikt förvaltningskostnaderna för år 1933 uppgått till följande belopp: vägdistrikt.

Arvode till vägstyrelsens ordförande 4,800 kronor, ersättning till ordföranden
för hållande av kontorslokal 600 kronor, reseersättningar till vägstyrelsens
ordförande cirka 800 kronor, övriga förvaltningskostnader 2,417
kronor eller tillsammans cirka 8,600 kronor. I förhållande till väghäll -

ningsdistriktets jämförelsevis ringa omfattning — cirka 15 mil allmänna
vägar — måste såväl förvaltningskostnadernas totala belopp, som det till
vägstyrelsens ordförande utgående beloppet anses synnerligen högt, i synnerhet
örn hänsyn tages till att inom detta vägdistrikt under året icke
pågått några större anläggningsarbeten i vägstyrelsens egen regi. Förvaltningskostnaderna
för vägdistriktet uppgår per vägmil till cirka 574

kronor.

Vid granskning av Ljustorps tingslags väghållningsdistrikts räkenskaper
för år 1933 hava revisorerna funnit, att vägstyrelsen förlagt flertalet
av sina under år 1933 hållna sammanträden till Sundsvall. Medel- Ljustorps
avståndet till Sundsvall för vägstyrelsens tre ledamöter jämte sekretera- tin(fias1ta1^JäB''
ren, som även närvarit vid dessa sammanträden, har utgjort 34 kilometer.
Kostnaderna för dessa resor liava, såvitt av verifikationerna framgår,
uppgått till 1,505 kronor 30 öre. Beloppet ifråga avser uteslutande kostnad
för deltagarnas av sammanträdena föranledda automobilresor.

Det torde icke vara med god ordning överensstämmande att förlägga
styrelsesammanträden till en från hemorten så avlägset belägen plats, att
resekostnaderna komma att uppgå till så avsevärt belopp som i det förevarande
fallet. I ali synnerhet måste det anses olämpligt att så förfara i

128 —

Asarums valdistrikt.

Allmänt uttalande.

Vägstyrelses
ordförande
oell ledamöter
som leverantörer
till
distriktet.

Revisorernas

uttalande.

Landsfiskal
som sekreterare
i vägsty
reise.

bär ifrågavarande väghållningsdistrikt, där vägskatten för år 1933 utgått
med 40 öre för vägfyrk och sammanlagda skatten för år 1933 till den
borgerliga och kyrkliga kommunen inom de Irenne socknar, som ingå i
vägdistriktet, med respektive 29 kronor 85 öre, 25 kronor och 28 kronor 20
öre per hevillningskrona.

Revisorerna hava slutligen funnit, hurusom i några fall förekommit, att
icke obetydliga utgifter för representation debiterats vägkassan. Så haltin
exempel representationskostnaderna inom Asarums vägdistrikt för
år 1933 uppgått till sammanlagt 914 kronor 69 öre, utan att något belopp
för dylikt ändamål av vägstämman ställts till styrelsens förfogande.

För de särskilda fall där det anses lämpligt, att representation av vägstyrelse
utövas, hör tillses att utgifterna härför starkt begränsas.

Revisorerna vilja framhålla nödvändigheten av, att vägdistriktens förvaltningskostnader
icke överstiga vad som skäligen anses kunna svara
mot arbetets beskaffenhet och omfattning inom varje särskilt vägdistrikt.

§ 23.

Vid granskning av vägdistriktens räkenskaper hava revisorerna funnit,
att det i vissa fall förekommit, att vägstyrelsens ordförande eller någon
av styrelsens ledamöter eller vägdistriktets revisorer varit leverantör till
det egna vägdistriktet. Vidare har det hänt, att ordföranden (samtidigt
kassör) närstående person varit leverantör till vägdistriktet och för dess
räkning utfört omfattande reparationsarbeten, utan att räkningarna varit
granskade oell attesterade av annan person än ordföranden-kassören.

Enligt revisorernas mening böra vägstyrelsens ledamöter och vägdistriktens
revisorer undvika att åtaga sig leveranser till det egna vägdi:
striktet. Därest en vägstyrelse såsom entreprenör anlitar person, som
är någon styrelsens ledamot närstående eller firma, i vilken ledamot eller
honom närstående person är ekonomiskt intresserad, må detta ske endast
i sådana fall, då entreprenaden varit utlyst till fri tävlan.

För sådana undantagsfall, då anbud å entreprenad av någon anledning
ej kunnat infordras och leveransen eller arbetets utförande överlämnats
åt ordföranden eller kassören eller dem närstående person eller firma, bör
givetvis räkningarna granskas och attesteras av annan ledamot än ordföranden
eller kassören.

Det är av vikt att klara gränser upprätthållas mellan egen och allmän
förvaltning.

§ 24.

Vid granskning av Ljustorps tingslags väghållningsdistrikts räkenskaper
hava revisorerna uppmärksammat, att landsfiskalen i Ljustorps landsfiskalsdistrikt
är anställd som sekreterare hos vägstyrelsen mot ett av
länsstyrelsen fastställt årligt arvode av 1,000 kronor.

129 —

Då Ljustorps tingslags väghållningsdistrikt övertagit samtliga distriktets
vägar till underhåll medelst vägkassan, är sålunda vägstyrelsen att
anse såsom väghållare och landsfiskalen anställd som tjänsteman hos väghållaren.

Det kan ifrågasättas huruvida landsfiskalstjänsten lämpligen låter sig
förenas med uppdraget som avlönad sekreterare hos en vägstyrelse. Den
av 1934 års riksdag antagna väglagen stadgar förbud för landsfiskal att
innehava uppdrag att vara ledamot av vägstyrelse. Enligt väglagens
bestämmelser utövas den närmaste uppsikten över vägväsendet av länsstyrelsen,
och åligger det förty länsstyrelsen att övervaka väghållningens
behöriga fullgörande samt vidtaga därför nödiga författningsenliga åtgärder.
Väglagen innehåller bland annat i § 48 följande stadgande.

Underlåter väghållare att verkställa beslut örn byggande av väg eller
yppas brist i vägunderhåll eller vinterväghållning av den myndighet eller
tjänsteman i orten, som har att biträda länsstyrelsen vid tillsyn å väghållningen,
skall förhållandet genast anmälas till länsstyrelsen, som förelägger
väghållaren viss tid, inom vilken erforderliga åtgärder skola hava
företagits vid äventyr, örn den tid försittes, att åtgärderna varda genom
länsstyrelsens försorg på väghållarens bekostnad vidtagna.

I sina kommentarer till här citerade § 48 i väglagen hava 1929 års vägsakkunniga
bland annat framhållit, att de förutvarande vägsynerna icke
längre behövde förekomma bland annat därför, att vägingeniörer och
landsfiskaler under sina tjänsteresor erhölle en klar uppfattning av vägarnas
beskaffenhet.

Landsfiskalerna hava sålunda att öva viss tillsyn över vägväsendet
såväl till följd av uppdrag och föreskrifter som lämnats av vederbörande
länsstyrelse som även på grund av de tjänsteåligganden, som tillkomma
nämnda tjänstemän, varför det enligt revisorernas mening måste anses
mindre lämpligt att landsfiskal åtager sig avlönat uppdrag inom vägförvaltningen.

Då landsfiskalernas arbetsuppgifter äro både omfattande och tyngande,
kan jämväl ur dessa synpunkter ifrågasättas, huruvida landsfiskal bör få
innehava ett uppdrag, som icke oväsentligt inkräktar på hans arbetstid.

§ 25.

Genom annonser i Skaraborgs läns annonsblad samt Tidning för Skaraborgs
län den 17 oktober 1930 hade anbud infordrats å det vägarbete, som
avsåg omläggning och förbättring av vägen Rör—Råstad—Tidavad inom
Södra Vadsbo härads väghållningsdistrikt, Skaraborgs län.

Föro anbudstidens utgång hade 6 anbud inkommit och vid anbudens
öppnande den 3 november 1930 visade det sig att de lägsta anbuden, å respektive
46,830 kronor och 44,748 kronor, inkommit från aktiebolaget C. J.

9 — Ren.-berättelse ang. statsverket för år I.

Bevisorernas

uttalande.

Ombyggnad av
väg i Södra
Vadsbo härads
vägh&llningsdistrikt.

— 130 —

JUvisorernas

uttalande.

Åberg, Skövde, och Liss Nyström, Timmersdala. Då emellertid vägingeniören
ingått till länsstyrelsen med yrkande örn att vägen skulle byggas
6 meter bred, d. v. s. bredare än ursprungligen ämnats, och länsstyrelsen
ännu ej yttrat sig i ärendet, beslöt arbetsdirektionen att med prövning av
anbuden skulle anstå till dess länsstyrelsens beslut i denna fråga förelåge.

Av arbetsdirektionens protokoll den 1 december 1930 framgår, att sedan
länsstyrelsen i Skaraborgs län förordnat att vägen skulle byggas med den
bredd vägingeniören påyrkat, hade direktionens ordförande från civilingeniören
G. Höckert, som uppgjort arbetsplanen, infordrat reviderat kostnadsförslag.
Ett utdrag av detta förslag, upptagande massaförteckning,
hade tillställts de lägsta anbudsgivarna, Liss Nyström i Timmersdala och
aktiebolaget C. J. Åberg i Skövde, med begäran örn förseglade anbud å den
merkostnad, som uppstode på grund av länsstyrelsens ändringsbeslut.
Dessa båda firmor hade därefter inkommit med anbud, Nyström å 13.000
kronor och bolaget å 12,000 kronor.

Då de av dessa firmor tidigare lämnade anbuden sammanräknades med
de för merkostnaden ingivna, blev den totala anbudssumman för Nyström
57,748 kronor och för aktiebolaget C. J. Åberg 58,830 kronor.

Efter prövning av anbuden beslöt arbetsdirektionen antaga det av Liss
Nyström ingivna anbudet å sammanlagt 57,748 kronor.

Detta beslut jämte tillhörande handlingar skulle omgående av ordföranden
insändas till länsstyrelsen med anhållan örn godkännande.

Länsstyrelsen infordrade rörande de båda anbuden yttrande från vägingeniören.
Dennes därefter avgivna yttrande hade följande lydelse.

Anmodad i resolution av den 1 innevarande december in krim ma med
skyndsamt yttrande angående inkomna anbud för omläggning och förbättring
av vägen Rör—Råstad—Tidavad får jag härmed vördsamt anföra:

Då de lägsta anbudsgivarnas anbud endast skilja sig med cirka 1,000
kronor och den med lägsta anbudet ej är vägbyggare, har aldrig förut
byggt vägar, så kan jag ej godtaga vägdirektionens förslag att antaga
Nyström, vilken jag anser inkompetent som vägbyggare. Jag föreslår
därför att som entreprenör för en entreprenadsumma av 58,830 kronor antages
A.-B. C. J. Åberg, Skövde, vilken entreprenörs arbeten jag haft
tillfälle kontrollera och vilken jag vet gör ett fullgott arbete.

I skrivelse den 17 december 1930 till arbetsdirektionen meddelade sedermera
länsstyrelsen, att länsstyrelsen funnit skäl godkänna aktiebolaget
C. J. Åberg i Skövde som entreprenör för det företag, som avser omläggning
oell förbättring av vägen Rör—Råstad—Tidavad inom Södra Vadsbo
härads väghållningsdistrikt, enligt anbud, slutande å en kostnad av 58,830
kronor.

Länsstyrelsen godkände sålunda för företaget en firma, vars anbud icke
antagits av vägdistriktets organ.

Såvitt revisorerna kunna finna hava vid ifrågavarande vägärendes
handläggning felaktigheter blivit begångna, såväl av arbetsdirektionen
som av vägingeniören och länsstyrelsen.

— 131 —

X sitt ovanberörda “yttrande förklarade vägingeniören anbudsgivaren
Nyström inkompetent som vägbyggare. Enligt vad revisorerna inhämtat
har emellertid Nyström tillsammans med vägbyggmästaren J. M.
Grahn, vilken, enligt Nyströms försäkran, även skulle hava varit Nyströms
sakkunnige kompanjon vid omläggningen av vägen Rör—Råstad—
Tidavad, godkänts som entreprenör för ett annat vägföretag inom samma
härad, nämligen omläggning av landsvägen Ek—Låstad, vilken omläggning
betingade en kostnad av 82,183 kronor. Detta arbete av Nyström och
hans kompanjon har enligt erhållen uppgift utförts på ett synnerligen
förtjänstfullt sätt. Vägingeniörens åsikt att Nyström och hans kompanjon
varit inkompetenta som vägbyggare torde under sådana förhållanden
hava varit förhastat.

Vad åter beträffar vägdirektionens åtgärder synes, sedan länsstyrelsen
beslutat att vägen skulle utbyggas till en bredd av 6 meter, direktionen
hava bort antingen utlysa ny entreprenad eller också giva samtliga de
sex entreprenörer, som inkommit med anbud till den 1 november 1930, tillfälle
att inkomma med nya anbud. Som förhållandena i detta fall utvecklade
sig förelåg faktiskt anbud endast från en entreprenör.

I fråga örn länsstyrelsens åtgöranden vilja revisorerna erinra, att frågan
örn beskaffenheten av den prövning, som enligt väglagen åligger vederbörande
myndigheter, har varit föremål för undersökning, bland andra, av
de inom kommunikationsdepartementet tillkallade utredningsmän, vilka i
sitt den 23 december 1932 avgivna betänkande med förslag örn omorganisation
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämte därmed sammanhängande
spörsmål anförde bland annat följande.

Infordrande och prövning av anbuden bör liksom nu ske genom försorg
av vägstyrelsen, som godkänner anbudet för sin del, dock under förutsättning
av vederbörande myndighets godkännande. Anbudsförfarandet och
godkännandet av entreprenör skola underställas den centrala myndighetens
prövning ifråga örn större broar och varaktiga beläggningar samt
länsstyrelsens prövning ifråga örn rena vägarbeten. Denna prövning innebär
emellertid icke, att det är myndigheten, som godkänner anbudet
och antager entreprenören, utan är endast en prövning, att anbudsinfordrandet
skett efter riktiga grunder och entreprenören kan såsom sådan
godtagas. Dessutom bör myndigheten givetvis äga tillse, att vid
granskning av anbuden skälig hänsyn tagits till tekniska och ekonomiska
synpunkter. Det är således icke myndigheten utan vägstyrelsen såsom
representant för byggherren, vägdistriktet, vilken antager entreprenören
och avslutar kontrakt om arbetets utförande.

I det föreliggande fallet har länsstyrelsen såsom entreprenör för företaget
godkänt en firma, som icke blivit av vägdistriktets organ, i detta
fall arbetsdirektionen, såsom entreprenör antagen. Länsstyrelsen hade i
sakens läge vid beslutets fattande, med sina utgångspunkter allenast bort
förklara att den av arbetsdirektionen antagna entreprenören icke kunde
av länsstyrelsen godkännas. Sedan hade det tillkommit direktionen att

132 —

Vissa
erinringar
rörande väg
distrikten.

fatta nytt beslut i frågan och underställa detsamma länsstyrelsens prövning.

Revisorerna finna länsstyrelsens förfarande i detta vägärende anmärkningsvärt.

§ 26.

Vid sin granskning av vägdistriktens räkenskaper hava revisorerna
uppmärksammat vissa förhållanden, vilka visserligen icke äro av den
storleksordning att de ansetts böra behandlas under särskilda paragrafer
i berättelsen, men vilka dock äro av den innebörd att revisorerna icke
ansett sig kunna underlåta att bringa dem till riksdagens kännedom.

Sålunda har i Tanums vägdistrikt förekommit, att vägstyrelsens ordförande
under år 1933 uppburit ersättning för att han vid sex olika tillfällen
bevistat kommunalstämma, vid vilken val av vägombud förekommit.
Ersättningen har utgått med 3 kronor i reseersättning och 5 kronor
i dagtraktamente för varje stämmobesök. För kostnaden i fråga har vägdistriktet
uppburit statsbidrag.

De till ordföranden utbetalade beloppen äro visserligen i detta fall obetydliga,
men ur principiell synpunkt måste det anses oriktigt och klandervärt,
att fullgörandet av en allmänt medborgerlig förpliktelse ersättes
med allmänna medel.

I Sävedals vägdistrikt har det vidare förekommit, att vägstyrelsen till
entreprenör för grustransport från grustaget »Wägen» till vägen genom
Lexby och Kåhög antagit vägstyrelseledamoten Th. Eneroth med en ersättning
av 2 kronor 25 öre per kubikmeter, oaktat att ett annat anbud
å 1 krona 50 öre per kubikmeter förelegat.

Några bärande skäl varför ej det lägsta anbudet antagits har icke anförts.
I protokollet angives endast att Jonsereds Fabrikers Aktiebolag —
som är ägare till grustaget och försäljer grus till vägdistriktet för ett
pris av 2 kronor per kubikmeter — ej velat godkänna någon annan entreprenör
än Eneroth. Då det emellertid är vägstyrelsen och icke ifrågavarande
bolag som antager entreprenörer för vägdistriktet, är det åberopade
skälet givetvis icke godtagbart.

- 133 -

SJUNDE HUVUDTITELN.

finansdepartementet.

§ 27.

I 31 § av gällande avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen
föreskrives, att ersättning till tjänsteman för tjänstgöring vid
vederbörande verk icke må — annorledes än såsom gratifikation eller
belöning från anslag, som anvisats för sådant ändamål — utbetalas utöver
vad i nämnda reglemente förutsättes eller eljest enligt beslut av
Kungl. Majit och riksdagen må utgå, så framt ej för fullgörande av
visst uppdrag eller arbete, som kan anses falla utom tjänstemannens vanliga
tjänsteutövning, anvisats särskilda medel eller Kungl. Majit finner
skäl medgiva särskild gottgörelse.

En motsvarande bestämmelse återfinnes i det för kommunikationsverken
gällande avlöningsreglementet, som jämväl i övrigt fått tjäna såsom
förebild för avlöningsreglementet för den civila statsförvaltningen.

Såsom motiv till ovanberörda i kommunikationsverkens avlöningsreglemente
intagna bestämmelse har kommunikationsverkens lönekommitté i
sitt den 20 februari 1919 avgivna betänkande framhållit, bland annat, att
då kommittén ansett det vara av vikt att genom uttrycklig föreskrift i
avlöningsreglementet förebygga, att så småningom under skilda former
kunde insmyga sig avlöningsförmåner vid sidan av vad löneregleringen
avsett, hade i 40 § införts ett stadgande av den generella innebörd, att
ersättning till tjänsteman för tjänstgöring vid vederbörande verk icke
finge utbetalas utöver vad i reglementet förutsattes eller eljest enligt
sammanstämmande beslut av Kungl. Majit och riksdagen finge utgå.

I 36 § i ovanberörda avlöningsreglemente för befattningshavare vid
statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
stadgas, att tjänsteman, som omedelbart före den tidpunkt,
då reglementet träder i kraft för det verk han tillhör, innehar befattning
å då gällande stat för verket och icke vill underkasta sig reglementets
villkor och bestämmelser ävensom särskilda av Kungl. Majit och
riksdagen beslutade föreskrifter, och icke heller kan därtill lagligen förbindas,
skall göra anmälan i nämnda hänseende till vederbörande myndighet
före viss av Kungl. Majit bestämd tidpunkt. Tjänsteman, som
före sistberörda tidpunkt gjort dylik anmälan, skall varda bibehållen
vid honom enligt dittills gällande ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner.

Provision lör
stämpelförsäljning.

— 134 —

En var annan, som, utan att tillhöra äldre lönestat, vid den tidpunkt
tiå reglementet träder i kraft för vederbörande verk, innehar ordinarie
befattning vid verket eller som senare tillträder sådan befattning, är
pliktig att underkasta sig reglementets föreskrifter och villkor samt särskilda
av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade föreskrifter ävensom
minskning i eller upphörande av extra inkomster, som kunna medfölja
befattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed.

Enligt 29 § i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
forstås med stämpelförsäljare såväl ämbets- eller tjänsteman, som
enligt 28 § i samma förordning utövar stämpelförsäljning, som ock ämbets-
eller tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar stämpelbelägga
utgående expeditioner. Stämpelförsäljare äger på anmälan hos generalpoststyrelsen
för sin tjänst utfå förskott av stämplar till erforderligt belopp
mot avlämnande av kvitto och skriftligt erkännande örn ansvarighet
för beloppet. Vid dylik anmälan skall, då så påfordras, fogas handling,
utvisande att med tjänsten följer skyldighet att mottaga stämpelpliktiga
handlingar eller att stämpelbelägga utgående expeditioner. Förskottsbeloppet
fastställes efter stämpelförsäljarens hörande av generalpoststyrelsen.

Stämpelförsäljare, som i förskott mottagit stämplar, åligger enligt
39 § i föroidningen att senast inom åtta dagar efter varje månads
slut till generalpoststyrelsen inleverera under månaden influtna stämpelmedel.

Varje år å sista söckendagen skall enligt 40 § andra stycket i förordningen
genom Konungens befallningshavandes försorg hos stämpelförsäljare,
som erhållit stämplar i förskott, inventering anställas till utröhande
dels av värdet av osålda stämplar, dels ock av kontanta behållningen
av influtna, icke levererade stämpelmedel. Inom den 15 januari
skola av Konungens befallningskavande till generalpoststyrelsen insändas
instrumenten över de hos stämpelförsäljarna sålunda hållna inventeringar.

Jämlikt 42 § i samma förordning äger stämpelförsäljare i redovisning
för stämplar såsom ersättning för besvär och kostnader räkna sig tillgodo,
i Stockholm två procent samt i övriga städer och å landet tre
Procent av det belopp, för vilket stämplar försålts, till och med en årlig
försäljningssumma av 20,000 kronor, dock att ordförande i häradsrätt
må, även örn han är boende i Stockholm, tillgodoföra sig provision
med tre procent. För överskjutande belopp till och med 200,000 kronor
beräknas provisionen efter en procent och för belopp utöver 200,000 kronor
efter en tiondels procent.

I kungörelsen den 20 maj 1927 angående skyldighet för stämpelförsäljare
att anlita postgirorörelsen har förordnats, att stämpelförsäljare är
pliktig att hava särskilt postgirokonto (tjänstepostgirokonto) samt därå
insätta influtna medel för försålda stämplar, vilka icke av honom in -

— 135 —

köpts mot kontant betalning, så ock medel, som av honom uppburits såsom
betalning för dubbel beläggningsstämpel utan att vederbörande stämpel
underkastade handling samtidigt därmed stämpelbelagts.

Stämpelförsäljare, som i förskott mottagit stämplar eller som för uppbörd
av kontant inköpta stämplar önskar komma i åtnjutande av ersättning,
varom nu omförmälts, skall jämlikt 41 § föra och för kalenderår
avsluta redogörelse över mottagna stämplar och vad därför i penningar
inflyter. Av stämpelförsäljare, som i förskott mottagit stämplar, skall
redogörelsen jämte kvittenserna å vad under året i penningar levererats
vara avlämnad till generalpoststyrelsen sist den 15 januari nästföljande
år vid vite av en krona för varje dag, stämpelförsäljaren därutöver med
redogörelse utebliver.

I vissa av Kungl. Majit för ämbetsverk och myndigheter utfärdade instruktioner
och arbetsordningar har vederbörande befattningshavares
tjänsteåliggande i avseende å stämpelbeläggningen närmare reglerats.
Föreskrift härom har jämväl i vissa fall intagits i arbetsordning, som
av vederbörande ämbetsverk eller myndighet själv fastställts. De av
Kungl. Majit för hovrätterna fastställda arbetsordningarna innehålla
sålunda föreskrifter örn skyldighet för vederbörande aktuarie (sekreterare)
att verkställa beläggning med stämpel av hovrättens utgående expeditioner,
tillhandahålla dem åt vederbörande och redovisa de för dem
inflytande medel. I instruktionen för nedre justitierevisionen stadgas
motsvarande åligganden för registratorerna därstädes. Enligt instruktionen
för kammarrätten har sekreteraren att verkställa dylik stämpelbeläggning
och redovisa härför inflytande medel. Inom kommerskollegium
handläggas å dess fartygsregistreringssektion, bland annat, ärenden
angående fullgörande av vad kollegium åligger i fråga örn stämpel
till anmälningar örn köp eller byte av fartyg eller fartygslott. Enligt
den av kammarkollegiet för ämbetsverket utfärdade arbetsordningen
åligger det registrator!! att belägga med stämpel kollegiets utgående expeditioner.
I den av kontrollstyrelsen för dess personal utfärdade arbetsordningen
föreskrives, att till allmänna kansligöromål, vilka utföras av
sekreteraren, notarien eller andra biträdande tjänstemän, hör bland
andra, åliggandet »att ombesörja stämpelbeläggning av de handlingar,
för vilka stämpelavgift författningsenligt skall utgå». I sådana fall, då
i vederbörande instruktion eller arbetsordning uttrycklig föreskrift i nu
angivet hänseende icke intagits, torde bestyret med stämpelbeläggningen
och redovisningen av härför inflytande medel i första hand få anses
åligga den befattningshavare, som ombesörjer vederbörande ämbetsverks
eller myndighets ekonomiska angelägenheter. Så är till exempel fallet
beträffande registrator i departement.

Av nedanstående sammanställning framgår närmare, i vilken omfattning
provision för försäljning av stämplar utgått till befattningshavare
med nyreglerad avlöning med undantag för tjänstemän vid länsstyrel -

serna.

Myndighet

Befattningshavare

U

P

pbu

ren

s t

m p

1 p r

0

v i

8

i o n

1921

1922

1924

1926

1928

1930

1932

1933

Justitiedepartementet

registratorn

584

17

668

86

976

41

778

17

856

88

935

80

839

45

925

69

U trikesdepartementet

chefen för rättsavdelningen

—

—

—

~

637

68

1,355

44

1,270

72

1,065

51

1,290

96

957

60

Försvarsdepartementet

registratorn

3

06

2

10

1

04

1

26

269

380

405

394

Socialdepartementet

Kommunikationsdeparte-

138

“

94

~

361

295

60

mentet

»

164

24

297

50

572

12

414

54

408

90

385

—

410

05

448

85

Finansdepartementet

»

90

24

144

60

205

98

159

96

267

10

158

88

225

89

267

19

Ecklesiastikdepartementet

»

537

30

566

89

309

04

287

28

329

24

325

68

290

92

304

69

Jordbruksdepartementet

»

88

2 0

184

—

96

—

70

—

128

—

126

90

100

40

114

80

Handelsdepartementet

»

112

50

248

25

310

—

437

—

472

—

517

—

500

—

571

—

Nedre justitierevisionen

en registrator

300

02

372

74

453

08

433

88

434

48

445

67

500

20

520

95

» »

336

81

466

60

610

74

558

15

534

19

527

91

507

81

506

10

Svea hovrätt

advokatfiskal

—

—

614

89

954

40

269

80

767

88

904

13

757

33

433

47

en aktuarie

723

81

932

28

1,120

2 6

1,229

98

1,711

04

1,201

90

1,005

63

1,246

07

Göta hovrätt

advokatfiskal

—

—

—

—

—

—

268

9 2

1,179

—

150

51

607

80

293

37

aktuarien

651

66

801

75

1,026

84

909

01

875

15

835

92

872

17

897

86

| Hovrätten över Skåne och

sekreteraren

579

0 6

679

04

707

38

673

20

645

85

666

24

658

26

671

—

Blekinge

advokatfiskalen

148

18

636

66

80

75

434

33

226

22

139

49

145

23

269

12

i Socialstyrelsen

kassören

—

—

—

—

—

—

37

86

464

91

652

97

817

28

778

19

J Medicinalstyrelsen

»

15

105

69

112

29

Kammarkollegium

registratorn

525

01

30

82

32

48

Kammarrätten

sekreteraren

01

401

76

467

26

491

66

Generaltullstyrelsen

registratorn

177

50

281

46

86

42

102

58

48

18

57

60

70

»9

73

69

Stockholms tulldirektörs-expedition

en kansliskrivare

402

98

326

77

302

08

Kontrollstyrelsen

notarien

—

—

—

—

72

70

101

36

120

32

109

07

116

17

123

97

Statens biografbyrå

chefen för biografbyrån

46

70

44

50

38

—

246

34

103

—

87

34

88

66

89

92

Lantbruksstyrelsen

kassören

—

—

—

—

100

—

70

—

65

76

63

88

64

98

60

70

Lantmäteristvrelsen

arkivarien

169

68

125

30

56

—

47

2 7

25

78

4

80

2

14

38

72

Kommerskollegium

byrådirektören å fartygsre-gistreringssektionen

2,466

92

2,389

7 1

2,212

83

1,379

72

1,441

84

938

39

1,015

80

2,302

45

registratorn

311

2 2

416

23

428

30

332

86

601

30

583

33

455

03

490

10

Patent- och registrerings-

en notarie

356

—

406

—

475

84

446

—

448

42

461

70

487

50

477

10

verket

registratorn

477

80

550

7 81

512

74

502

20

536

82

535

68

577

12

606

26

Domänstyrelsen

»

_2l!

80

17

8S|

15

02

74 |

06

35

78

38

2 2

26

78

23 1

92

Summa

8,484 Kl!

10,941

41!

12,419

37

11,917 !

40

14,792

71

13,119

18

13,768 1

041

14,824 1

59

Länsstyrelse

Befattningshavare

U

p p b u

r

n s t ä

m

p e 1 p

r o

vision

1924

1926

1928

1930

I

1

1932

1933

1,206

28

1,113

76

1,030

32

1,062

55

388

76

554

69

1,227

4

1,055

30

961

5 8

2,596

J0

702

16

995

08

—

—

*“

635

28

710

82

776

20

746

10

715

99

710

»2

557

09

102

27

608

16

649

83

504

85

1,344

4 2

904

021

844

91

793

52

765

41

412

58

884

78

995

96

976

39

492

79

2,522

92

657

25

771

98

—

—

—

766

26

895

20

1,074

30

983

■

948i

50

887

96

691

18

628

86

734

79

63(''

72

6äö|7 4

2,979

74

773

06

856

49

990

75

787

68

732

08

717

16

337

83

268

12

222

60

598

61

562

89

774

66

—

—

—

273

58

328

48

84Ö

09

535

645

731

68

680

40

683

15

652

42

1,244

80

207

48

206

86

167

26

118

65

667

86

R78

80

765

87

969

01

890

98

812

62

822

12

37

59

280

45

232

98

274

76

651

66

913

87

86

139

2 7

291

56

346

62

304

14

307

75

124

5 0

166

2 8

2

10

6 68

13

28

323

95

481

58

598

95

665

55

651

69

644

45

627

85

50

85

211

82

415

98

758

76

323

5h

1,371

82

841

98

901

94

1,025

70

962

26

933

79

915

04

315

89

601

48

702

57

497

59

900

48

2,5 dl

6

1,813

2 8

1,761

47

1,828

79

1,731

45

1,517

IS

1,453

IS

_

—

1,540

98

2,357

81

2,631

1(

1,197

25

1,39C

01

1,33(

3

—

611

2 7

614

9(

75<

0i

683

4f

75f

i

681

6

424

6

! 85C

i-

691

7

281

21

i 28210

1,43

5

1

&

P

g

CD

P

CL

CD

P

P

QTQ

CO

&

§

p

5

p

<1

M*

cx

Stockholms län

Uppsala län...........

Södermanlands län

Östergötlands län ••
Jönköpings län .....

Kronobergs län.....

Kalmar län...........

Gotlands län ........

Blekinge län ......

Kristianstads län
Malmöhus län

Hallands län .......

. landssekreteraren
landskamreraren
övriga tjänstemän

. landssekreteraren
landskamreraren

. landssekreteraren
landskamreraren
övriga tjänstemän

landssekreteraren

landskamreraren

landssekreteraren
landskamreraren
övriga tjänstemän

landssekreteraren

landskamreraren

landssekreteraren

landskamreraren

1 andssekreteraren
landskamreraren

landssekreteraren

landskamreraren

landssekreteraren

landskamreraren

landssekreteraren
landskamreraren
övriga tjänstemän

landssekreteraren

landskamreraren

P

P

Q CD t -

§:

i-i

P

5T

CD

*“i

P

P

P*

P

H

03

P=

B

*8

V

H

<

O

P

P

P

o p p -

Länsstyrelse

Befattningshavare

Göteborgs och Bohus län
Älvsborgs län...............

Skaraborgs län ..............

Värmlands län ...............

Örebro län.....................

Västmanlands län............

Kopparbergs län ............

Gävleborgs län ...............

Västernorrlands län.........

Jämtlands län ...............

Västerbottens län............

Norrbottens län ............

landssekreteraren

landskamreraren

landssekreteraren
landskamreraren
övriga tjänstemän

landssekreteraren

landskamreraren

landssekreteraren

landskamreraren

landskamreraren
övriga tjänstemän

landssekreteraren

landskamreraren

1 landssekreteraren
landskamreraren

f landssekreteraren
landskamreraren
övriga tjänstemän

j landssekreteraren
landskamreraren

I landssekreteraren
! landskamreraren

i landssekreteraren
landskamreraren

landssekreteraren

landskamreraren

Summa

Uppburen stämpelprovision

1924

1926

1928

1930

1932

1933

1,876

4 C

1,454

89

1,534

21

1,366

69

1

1,138

68

1,116

72

616

85

1,767

74

937

87

1,346

88

1,150

17

2,893

61

745

02

—

—

1,066

84

1,032

91

1,028

52

1,013

0 9

280

36

346

85

144

61

—

_

_

—

—

828

68

283

98

325

77

670

42

2,408

91

684

46

792

56

913

71

885

_

858

_

853

76

514

59

259

50

229

77

576

88

485

42

2,280

96

874

58

931

15

1,124

66

1,042

61

896

48

900

78

289

*6

372

87

283

66

822

94

409

97

1,137

98

342

90

235

91

305

06

378

88

461

37

885

6 2

724

21

827

27

925

99

907

26

817

—

813

04

595

16

688

34

835

60

756

28

717

86

720

87

32ö

22

303

28

710

39

371

58

253

91

811

07

818

69

979

13

1,120

64

993

81

864

30

851

80

130

87

286

29

410

88

656

87

423

87

873

86

300

-

964

22

1,111

46

1,022

29

868

48

875

40

44

456

16

402

66

469

42

460

46

1,666

20

771

80

19

66

—

—

—

—

—

—

621

70

614

97

930

98

912

19

841

89

905

96

203

61

180

56

548

98

928

49

345

65

1,138

89

727

15

785

61

879

80

769

5 6

693

62

696

84

24

78:

38

6 ]

439

44

611

20

136

85

654

41

645

6 51

778

18

973

81

875

70

792

86

793

52

75

04 j

51

14

153

74

155

93

216

nj

348

64

669

57

733

58

880

22

784

18

708

64

738

19

188

81

85

88

98

81

115

59

60

191

465

81

27,019

44!

30,574

06

85,830

28

86,241

61

88,292

08

55,894

88

138

— 139 —

Till vissa andra stämpelförsäljare, exempelvis överlantmätare och bergmästare
m. fl. har under år 1933 utbetalts sammanlagt 1,904 kronor 18
öre.

1 detta sammanhang vilja revisorerna framhålla, att enligt gällande
tjänstereglemente för vissa befattningshavare hos Stockholms magistrat
och rådhusrätt stämpelprovision skall av befattningshavaren inbetalas
till stadens kassa att användas såsom bidrag till bestridande av stadens
utgifter för magistraten och rådhusrätten.

En av de grundlägggande principerna vid genomförandet av de seiiaste
löneregleringarna för kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen
i övrigt har varit avskaffandet av sportelsystemet. Bland
de skäl, som anförts för borttagande av sportlerna, må nämnas de misshälligheter,
som skapas av att vissa, eljest likställda tjänstemän komma
i tillfälle att förskaffa sig extra inkomster av sin tjänst, under det att
de övriga få nöjas med sin i stat fastställda avlöning. Förefintligheten
av dylika extra inkomster eller sportler omöjliggör ock genomförandet
av enhetlig löneplan för det verk, det gäller, eller för flera likställda
verk. Det har därför ansetts vara av vikt att genom uttrycklig föreskrift
i de olika avlöningsreglementena förebygga, att så småningom
under skilda former skulle komma att insmyga sig avlöningsförmåner
vid sidan av vad löneregleringen avsett.

Det vill synas revisorerna, att vid införandet av det nya avlöningssystemet
för kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen i
övrigt — med undantag av länsstyrelserna — avsikten varit, att jämväl
sportler av nu ifrågavarande natur skulle upphöra att utgå. Ett stöd
för denna uppfattning hava revisorerna funnit i det förhållandet, att 1925
års riksdag i samband med lönereglering för landshövdingarna och befattningshavare
vid länsstyrelserna m. m. beträffande provision å försålda
stämplar ansett sig böra lämna särskilt medgivande, att dylik inkomst
även efter den nya löneregleringens ikraftträdande finge utgå till
befattningshavare vid landsstaten, med hänsyn bland annat till att stämpelprovisionen
vore mycket ringa och endast i undantagsfall översteg

1,000 kronor. Något dylikt medgivande har, såvitt revisorerna kunnat
finna, däremot icke lämnats andra befattningshavare med nyreglerad
avlöning. På grund härav och då, enligt vad som framgår av vad ovan
anförts, bestyret med stämpelbeläggningen och redovisningen av därför
inflytande medel torde få anses ingå i ifrågavarande befattningshavares
tjänsteåligganden, finna revisorerna, att stämpelprovisionen, som sedan
år 1921 ökats med ungefär 75 procent, i förevarande fall icke vidare bör
utgå, utan omedelbart indragas till statsverket.

Beträffande till befattningshavare vid länsstyrelserna utgående inkomst
av stämpelförsäljning, vilken inkomst sodan år 1924 utvisar en
ökning med över 100 procent, anse revisorerna, att snara åtgärder böra
vidtagas för avveckling av densamma.

Kevisorernaa

uttalande.

140 —

Det måste nämligen, enligt revisorernas mening vara ägnat ingiva allvarliga
betänkligheter att, sedan statsmakterna principiellt utdömt sportelsystemet
såsom avlöningsform för statens befattningshavare, ett nytt
sportelsystem växer upp i en omfattning, som vid genomförandet av
1925 års lönereglegring för länsstyrelserna icke kunnat förutses.

§ 28.

“o.tiU Enligt 29 § i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelsamma
arn- avgiften förstås med stämpelförsäljare såväl ämbets- eller tjänsteman,
Myndighet^ S°m § * samma förordning utövar stämpelförsäljning, som ock

stind! stäm- ämbets- eller tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar stämpelbepeiförsäijare.
lägga utgående expeditioner. Stämpelförsäljare äger på anmälan bos
generalpoststyrelsen för sin tjänst utfå förskott av stämplar till erforderligt
belopp mot avlämnande av kvitto och skriftligt erkännande örn
ansvarighet för beloppet. Vid dylik anmälan skall, då så påfordras, fogas
handling, utvisande att med tjänsten följer skyldighet att mottaga
stämpelpliktiga handlingar eller att stämpelbelägga utgående expeditioner.
Förskottsbeloppet fastställes efter stämpelförsäljarens hörande av
generalpoststyrelsen.

Stämpelförsäljare, som i förskott mottagit stämplar, åligger enligt 39 §
i förordningen att senast inom åtta dagar efter varje månads slut till
generalpoststyrelsen inleverera under månaden influtna stämpelmedel.

Varje år å sista söckendagen skall enligt 40 § andra stycket i förordningen
genom Konungens befallningshavandes försorg hos stämpelförsäljare,
som erhållit stämplar i förskott, inventering anställas till utrönande
dels av värdet av osålda stämplar dels ock av kontanta behållningen
av influtna, icke levererade stämpelmedel. Inom den 15 januari
skola av Konungens befallningshavande till generalpoststyrelsen insändas
instrumenten över de hos stämpelförsäljarna sålunda hållna inventeringar.

Jämlikt 42 § i samma förordning äger stämpelförsäljare i redovisning
för stämplar såsom ersättning för besvär och kostnader räkna sig tillgodo,
i Stockholm två procent samt i övriga städer och å landet tre procent
av det belopp, för vilket stämplar försålts, till och med en årlig försäljningssumma
av 20,000 kronor, dock att ordförande i häradsrätt må,
även örn han är boende i Stockholm, tillgodoföra sig provision med tre
procent. För Överskjutande belopp till och med 200,000 kronor beräknas
provisionen efter en procent och för belopp utöver 200,000 kronor efter en
tiondels procent.

Har samma ämbete eller tjänst under ett kalenderår uppehållits avflera
personer, vilka var för sig varit stämpelförsäljare, skall provisionen
för de stämplar, som blivit av dessa personer tillsammans försålda,
beräknas såsom om alla stämplarna försålts av endast en person, var -

— 141 —

efter det härvid uppkommande samfällda provisionsbeloppet skall fördelas
mellan de olika försäljarna efter förhållandet mellan de belopp,
vartill provisionen för en var av dem skulle hava uppgått, därest den
beräknats allenast på hans försäljningssumma; dock att vad örn vikarie
för häradshövding i hithörande avseende är särskilt stadgat skall lända
till efterrättelse.

Skall provisionsbelopp fördelas mellan flera stämpelförsäljare på sätt
här ovan sägs, äge generalpoststyrelsen att, sedan samtliga dessas redogörelser
för det ifrågavarande året inkommit och blivit granskade samt
bruttoförsäljningssumman för under året försålda stämplar behörigen inleverats,
till en var av försäljarna utbetala den honom tillkommande
andel i det samfällda provisionsbeloppet.

Antalet stämpelförsäljare — vilka hava sina mellanhavanden direkt
med stämpelexpeditionen i generalpoststyrelsen — uppgick under år 1933
till 380. Dessa åtnjöto på ovan angivna stämpelförsäljning en provision
av tillhopa 350,776 kronor 7 öre. Motsvarande förhållanden för år 1915, «
då postverket övertog bestyret med stämpelväsendet, samt för vissa efterföljande
år belysas i tablån här efteråt.

Å r

Hela stäm-peluppbör-den

Kr.

Antal

stämpel-

för-

säljare

Stäm

pelförsäljare:

stämpelförsäljning

stämpelprovision

tillhopa

Kr.

i % av
bela upp-börden

per stäm-pelför-säljare
Kr.

tillhopa

Kr.

i % av
hela npp
börden

per stäm-pelför-säljare
Kr.

1915............

18,775,334

354

11,443,314

60.9

32,326

169,433

1.48

479

1920............

69,252,792

396

43,249,666

62.5

109,216

361,775

0.84

914

1925............

45,111,404

407

31,951,354

70.8

78,505

317,398

0.99

780

1980............

52,859,333

424

34,913,335

66.0

82,343

339,379

0.9 7

800

1931............

52,690,457

374

36,382,755

69.0

97,280

347,212

0.95

928

1932............

46,052,008

379

30,260,173

65.7

79,842

321,010

1.06

847

1933............

48,338,069

380

36,054,901

74.6

94,881

350,776

0.97

923

Stämpelförsäljning var under år 1933 anordnad vid samtliga fasta postanstalter,
dock i allmänhet ej vid brevsamlingsställena.

Vid sin granskning hava revisorerna uppmärksammat, att inom vissa
ämbetsverk och myndigheter anställts mer än en stämpelförsäljare.
Nämnda förhållande belyses närmare genom nedanstående sammanställning: antal -

Nedre justitierevisionen .......................... 2

Svea hovrätt .................................... 2

Göta hovrätt .................................... 2

Hovrätten över Skåne och Blekinge .............. 2

Kommerskollegium .............................. 2

Patent- och registreringsverket .................. 2

Överståthållarämbetet ............................ 4

142 —

Revisorernas
atta] ande.

Kontroll kostnader
för tillsyn
över efterlevnaden
av
förordningen
en särskild
stämpelavgift
å vissa lyxvaror.

antal

Länsstyrelserna, vardera .......................... 2

Stockholms magistrat och rådhusrätt ............ 11

Rådhusrätten i Malmö .......................... 3

Rådhusrätten i Lund ............................ 5

Magistraten och rådhusrätten i Göteborg ........ 14.

Vid flertalet övriga rådhusrätter utgör antalet förordnade stämpelförsäljare
i regel två.

Såsom av den gjorda utredningen framgår skall, därest samma ämbete
eller tjänst under ett kalenderår uppehållits av flera personer, vilka var
för sig varit stämpelförsäljare, provisionen för de stämplar, som blivit
av dessa personer tillsammans försålda, beräknas såsom örn alla stämplarna
försålts av endast en person, varefter det härvid uppkommande
samfällda provisionbeloppet fördelas mellan de olika försäljarna efter
förhållandet mellan de belopp, vartill provisionen för en var av dem
skulle hava uppgått, därest den beräknats allenast på hans försäljningssumma.
I de fall, då inom samma ämbetsverk eller myndighet, flera
var för sig självständiga stämpelförsäljare förordnats, har stämpelprovisionen
beräknats för en var av dem i enlighet med bestämmelserna i
42 § första stycket i stämpelförordningen, d. v. s. för stämpelförsäljare
i Stockholm med två procent samt i övriga städer och å landet med tre
procent å en årlig försäljningssumma av 20,000 kronor samt för överskjutande
belopp till och med 200,000 kronor med en procent och för belopp
därutöver med en tiondels procent. En anordning på sätt nu omförmälts
med ett flertal var för sig självständiga stämpelförsäljare inom
samma ämbetsverk måste givetvis för statsverket medföra en icke oväsentlig
merkostnad. En beräkning ger vid handen att statsverket under
år 1933 på så sätt åsamkats en merutgift å i runt tal 40,000 kronor. Dä
enligt revisorernas mening stämpelförsäljningen inom samma ämbetsverk
eller myndighet i regel bör kunna utan olägenhet handhavas av allenast
en stämpelförsäljare, anse revisorerna, med hänsyn till angelägenheten
av att statsverkets kostnader för nämnda ändamål nedbringas, att
åtgärder snarast höra vidtagas för åstadkommande av ändring i nu angivna
hänseende.

§ 29.

Enligt förordningen den 17 maj 1923 (nr 113) örn utgörande av en särskild
stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av
pärlor med flera lyxvaror inträder skattskyldighet vid köp eller byte
av äkta pärlor och ädla stenar, av föremål, i vilka sådana pärlor och stenar
äro infattade, samt av smycken utav guld, silver eller platina, ävensom
vid införsel hit till riket av utomlands genom köp eller byte förvärvade
föremål av angivna slag, med undantag för vissa särskilt uppräknade
fall samt under förutsättning att föremålets värde överstiger 300

— 143

kronor. Skatten utgår med 10 kronor, då föremålets värde icke överstiger
350 kronor, och därutöver med 5 kronor för varje ytterligare påbörjat
belopp av 50 kronor; dock att, där föremål, som nu nämnts, gå i byte mot
varandra, stämpelavgift skall utgöras endast för det belopp, varmed det
övriga vederlag, som må hava betingats vid bytet, överstiger nämnda
gränsvärden. Såsom köp eller byte anses i förordningen jämväl avtal,
varigenom man av annan betingar sig, att han skall mot vederlag något
förfärdiga, vare sig han skall bestå ämnet därtill eller icke.

Stämpelavgift enligt förordningen skall utgöras jämväl då föremål,
som i förordningen avses, av den, som med dylika föremål driver handel,
uttages till användning för eget bruk eller för att utan vederlag överlåtas.

Den, som i eller utan samband med annan rörelse eller näring ämnar
driva handel med föremål, som i förordningen avses, vare sig för egen
räkning eller i kommission, skall därom, innan handeln börjas, göra särskild
anmälan, därest handeln skall idkas i Stockholm, hos Överståthållarämbetet
och eljest hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen skall drivas.

För stämpelbeläggning användas enkla beläggningsstämplar (lyxstämplar).
Lyxstämplar skola vara att tillgå i valörer, som av generalpoststyrelsen
bestämmas. Stämpelbeläggning ombesörjes av överlåtaren.

Där överlåtare är skyldig att föra särskild försäljningsbok, anbringas
stämpeln i försäljningsboken, antingen för varje i boken antecknad överlåtelse
eller ock månadsvis inom trettio dagar efter varje månads slut för
de under månaden antecknade försäljningarna. Makulering av i försäljningsboken
anbragta stämplar skall verkställas av här nedan omförmälda
tillsyningsman.

Överlåter annan än den, som är skyldig föra särskild försäljningsbok,
föremål, som i förordningen avses, anbringas stämpeln å avräkningsnota,
upptagande dagen för avtalet, föremålet eller föremålen för avtalet samt
värdet å varje särskilt föremål. Avräkningsnota skall av överlåtaren
upprättas och, behörigen stämpelbelagd, inom tre dagar efter avtalets
slutande överlämnas till den, till vilken överlåtelsen skett. Makuleringen
ombesörjes av överlåtaren genom påskrift med bläck av år, månad och
dag samt överlåtarens namn eller initialer.

Vid införsel till riket av i förordningen avsett föremål anbringas stämpel
å faktura, örn sådan finnes, och eljest å konossement eller frakthandling
eller ock å tull räkning. Sådan stämpelbeläggning utföres av vederbörande
tullmyndighet, vilken även har att ombesörja makulering.

Tillsyn över efterlevnaden av i förevarande förordning givna föreskrifter
tillkommer Överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Sådan tillsyn
utövas genom särskilda tillsyningsman, som utses av Överståthållarämbetet
för rörelse, som drives inom Stockholm, och eljest av vederbörande
länsstyrelse. Nämnda tillsyningsmän äga uppbära dels särskilt arvode,
som på förslag av Överståthållarämbetet eller länsstyrelserna fastställas
av Kungl. Majit, dels ock vid resor i och för uppdragets fullgörande

— 144 —

resekostnads- ock traktamentsersättning enligt gällande resereglemente.
Nedanstående sammanställning utvisar kostnaderna för de i förordningen
omförmälda tillsyningsmännen för tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna
örn nu ifrågavarande särskilda stämpelavgift.

i

Bostadsort

i

Yrke

Fasts tällt
arvode

kr.

Utbetald reseer-sättningbudget-året 1933/1934

kr.

i Stockholm

sekreterare i Överståthållarämbetet........ .........

2,500

_

! Sundbyberg

stadsfiskal ...................................................

50

—

1 Östhammar

landsfiskal ..................................................

50

—

1 Råsunda

» ..................................................

25

—

; Öregrund

kassör ........................................................

25

—

Uppsala

landskontorist .............................................

150

—

| Nyköping

länsassessor ................................................

75

—

1 Strängnäs

häradsskrivare .............................................

75

—

Eskilstuna

» .............................................

75

—

i Katrineholm

vice auditör ...............................................

75

—

: Norrköping

konofogde ...................................................

350

—

I Linköping

landskontorist .............................................

350

—

! Jönköping

e. länsbokhållare ........................................

ISO

—

! Växjö

länsassessor ................................................

100

—

Västervik

rådman .....................................................

150

—

j Kalmar

landskontorist .............................................

150

—

! Slite

t. f. landsfiskal.............................................

50

—

! Karlskrona

landssekreterare.............................................

200

36

1 Kristianstad

länsassessor...................................................

150

—

| Malmö

» ...................................................

600

! Halmstad

» ...................................................

200

34.80

1 Göteborg

» .................. ................................

1,500

| Borås

landskontorist .............................................

300

—

Alingsås

häradsskrivare .............................................

300

—

Mariestad

polisstationsföreståndare.................................

50

—

Lidköping

polisman ..................................................

50

—

Skara

e. rådman ...................................................

50

—

Skövde

stad sombudsman ..........................................

50

—

Karlstad

länsassessor ................................................

250

19.50

Sunne

landsfiskal ................................................

100

—

Örebro

länsbokhållare .............................................

300

Västerås

» .............................................

120

Arboga

landsfiskal ..................................................

80

—

Falun

landskanslist ................................................

150

17.65

Gävle

» ................................................

200

—

Söderhamn

landsfiskal ...................................................

100

—

i Hudiksvall

stadsfiskal ...................................................

100

—

I Bollnäs

landsfiskal ..................................................

50

—

: Ljusdal

» ...................................................

50

—

Sandviken

» ...................................................

50

—

Sundsvall

rådman ......................................................

250

—

Härnösand

landskontorist .............................................

150

—

Örnsköldsvik

landsfiskal ................................................

150

—

'' Östersund

länsbokhållare ............................................

100

51.70

Umeå

länsassessor —"...........................................

100

—

Luleå

länsbokhållare ...........................................

100

—

Piteå

stadsfiskal ................................................

50

—

Boden

y> ...........................................

50

—

Haparanda

)> ..................................................

50

—

Malmberget

landsfiskal ..................................................

50

—

Kalix

» ...................................................

50

—

» . ......... ..............

50

—

Summa

10,550

159.65

— 145 —

På förslag'' av länsstyrelsen i Skaraborgs län anvisade Kungl. Majit
genom brev den 21 januari 1921 ett årligt belopp av 450 kronor för anställande
av en tillsyningsman inom Skaraborgs län. Enligt vad revisorerna
inhämtat har tillsyningsman icke blivit förordnad inom länet
förrän från och med den 1 juli 1934.

Försäljningen av lyxstämplar har under nedannämnda år uppgått till
följande belopp:

Postkontor

1926

1928

1930

1932

1933

Arvika ....................................

45

__

_

Eksjö .•...................................

10

—

—

35

5

, Eskilstuna ..............................

170

50

290

335

4,850

Gävle ....................................

150

360

285

190

60

Göteborg...............................

6,255

5,730

3,395

1,715

5,390

Halmstad...............................

6

—

—

—

—

Hudiksvall ..............................

—

20

—

—

—

Hälsingborg..............................

130

615

320

—

—

Jönköping .........................

195

35

45

125

980

Kalmar....................................

270

60

105

—

—

Karlshamn .............................

85

65

120

20

—

Karlskrona ..............................

230

80

100

285

—

Karlstad .................................

190

70

110

100

35

Kristianstad ...........................

125

85

20

15

—

Linköping ..............................

260

250

20

245

35

Ljusdal...................................

—

15

~

—

—

Ludvika .................... ...........

—

—

10

—

15

Luleå ............-.......................

30

—

—

105

—

Lund.......................................

65

15

—

—

—

Malmö....................................

5,205

5,020

2,480

1,710

3,190

Motala ....................................

—

45

—

—

—

Norrköping.............................

150

—

55

25

40

Nyköping................................

25

40

60

—

—

Ronneby...............................

245

—

—

—

140

| Skellefteå.................................

-‘

—

—

—

20

I Skövde................................. ■ •

140

20

—

30

50

Stockholm ..............................

6o^B55

49,980

70,350

54,930

33,600

Strängnäs........... ....................

—

—

—

—

50

Sundsvall.................................

190

—

—

20

95

Söderhamn ............................

—

—

15

—

—

Uddevalla ..............................

115

—

—

—

—

i Umeå ..................................

—

—

—

—

165

1 Uppsala ..................

330

310

390

210

65

Vadstena................................

—

—

40

—

—

| Visby ....................................

—

35

40

—

—

i Västerås ................................

—

—

10

—

80

| Växjö ....................................

80

—

40

—

35

Åmål.....................................

—

20

—

—

—

| Örebro....................................

165

165

2 i 5

445

400

1 Östersund ..............................

20

—

65

25

175

Summa

78,690

63,130

78,680

60,665

49,475

Av den gjorda utredningen framgår, att stämpelbeläggning å lyxvaror
i någon mera betydande omfattning förekommer allenast i Stockholm.
Göteborg, Malmö och Eskilstuna, å vilka platser de under år 1933 uppgått
till sammanlagt 47,030 kronor, medan däremot i landet i övrigt skatteinkomsten
under samma år endast belöpt å 2,445 kronor. Kontrollkost

10 — Rev.-berättelse ang. statsverket för år 193b. I.

Revisorernas

uttalande.

— 146 —

Fondstämpel
vid transaktioner
mellan
enskilda
personer.

naderna i förstnämnda städer utgöra tillsammans 4,675 kronor och i landet
i övrigt 6,044 kronor.

En nedgång i skattens avkastning är med hänsyn till senare tiders depression
icke förvånande. Huruvida orsaken därjämte i någon mån kan
ligga i bristfällig kontroll, är givetvis vanskligt att bedöma. Att emel
lertid kontrollen med avseende å skattens uttagande å vissa ställen lämnar
åtskilligt övrigt att önska torde framgå bland annat därav, att —
såsom här ovan nämnts —, sedan Kungl. Majit på förslag av länsstyrelsen
i Skaraborgs län den 21 januari 1921 anvisat ett årligt belopp av
450 kronor för anställande av en tillsyningsman i länet, åtgärder i kontrollhänseende
vidtogos först från och med den 1 juli 1934.

I det föregående har påvisats, att kontrollkostnaden — med undantag
för nämnda fyra städer — ställer sig jämförelsevis dyrbar i förhållande
till de belopp, som inflyta. På grund härav och då bestyret med kon
trollen icke torde vara särdeles betungande, anse revisorerna, att densamma
i regel bör kunna utan särskild kostnad för statsverket utövas av någon
myndighet, exempelvis polismyndigheten i orten.

§ 30.

Efter förslag av Kungl. Majit beslöt 1908 års riksdag införandet av
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, varmed enligt
riksdagens beslut likställdes överlåtelse av rätt till teckning av sådana
värdepapper. I samband med höjning av skattesatserna utvidgades år
1913 begreppet till att omfatta jämväl lotter i kommanditbolag samt andels-
och delaktighetsbevis i vissa penninginrättningar, vilka samtliga
värdepapper med avseende å stämpelbeloppen likställdes med aktier och
banklotter. Under kristiden höjdes sedermera stämpelavgiften vid flera
tillfällen.

I skrivelse den 30 mars 1917 fäste riksdagen Kungl. Majits uppmärksamhet
på angelägenheten av att kontrollen å förordningens efterlevnad
bleve så effektiv som möjligt, varjämte riksdagen uttalade sin förvissning
därom, att Kungl. Majit komme att — i den mån förordningens då
varande bestämmelser därtill beredde möjlighet — vidtaga erforderliga
åtgärder i det angivna syftet. Genom lagen den 16 maj 1919 örn fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet överläts tillsynen över fond
kommissionärerna på bank- och fondinspektionen efter det att denna tillsyn
tidigare utövats av länsstyrelserna.

Med anledning av ett i ämnet av särskilda sakkunniga utarbetat förslag
framhöll bank- och fondinspektionen i yttrande den 3 december 1920,
att erfarenheten under den korta tid ämbetsverket varit i verksamhet såsom
kontrollmyndighet över fondkommissionär ytterligare givit vid handen,
att åtgärder för ökande av fondstämpelkontrollens effektivitet vore
erforderliga. I ett senare avgivet förslag till åtgärder i berörda syfte
anförde inspektionen, att vad som i regel med dåvarande organisation av

- 147 —

kontrollen icke kunde övervakas, vore, att slutnota verkligen upprättades
i alla fall, samt att alla affärer i värdepapper sålunda komme att draga
stämpel. Det alldeles övervägande flertalet fondaffärer uppgavs göras
genom fondkommissionärer. Med individuell kontroll vore emellertid
även i dylika fall en effektiv övervakning praktiskt taget utesluten. En
centralisering av kontrollen föreslogs därför. Dock ansag inspektionen
i sitt förslag örn den individuella kontrollens upphävande och ersättande
med utav bank- och fondinspektionen utövad granskning, att frågan örn
kontroll över stämpelbeläggningen ifråga örn affärer mellan enskilda
utan dylik mellanhand icke bleve löst med den sålunda ifrågasatta förändringen.
Emellertid förhöll det sig så, som inspektionen tidigare an
tytt, att det alldeles övervägande antalet affärer i värdepapper gjordes
via fondkommissionärer. Allenast en mycket ringa del av i landet avslutade
dylika aflärer skulle därför komma utanför den skärpta kontrollen.
I utlåtande över inspektionens förslag framhölls från flera läns
styrelser, att någon kontroll över affärer, uppgjorda direkt mellan enskilda
personer, allt fortfarande icke komme till stånd. Statskontoret
gjorde gällande, att det vore klart, att fullgiltiga skäl förelåge för den
mot det dåvarande systemet framställda väsentligaste anmärkningen —
omöjligheten att kontrollera att avräkningsnota upprättats — och att
det måste anses som synnerligen angeläget att detta missförhållande så

vitt möjligt avhjälptes.

Departementschefen yttrade vid framläggandet år 1921 av förslag till
centraliserad kontroll (prop. 232) att de då gällande kontrollföreskrifterna
icke vore ägnade att åstadkomma en effektiv kontroll samt att
effektiviteten otvivelaktigt komme att vinna genom bank- och fondin
spektionens förslag att övertaga länsstyrelsernas dittillsvarande kontroll.
Förslaget till ökad kontroll avsåg dock endast fondaffärer, som gjorts
med fondkommissionär som mellanhand. Förordning i ämnet utfärdades
den 7 juli 1921 (nr 396).

Av visst intresse i detta sammanhang kan måhända vara den kalkyl,
som hank- och fondinspektionen år 1929 i samband med vissa ändringar i
skattesatserna för fondstämpeln framlade rörande fördelningen av fondaffärer
hos eller utanför fondkommissionen: »Det belopp, till vilket fondstämplar
under år 1928 försålts från postverket, eller 6,425 miljoner kronor,
synes kunna fördelas på följande sätt, därav beloppen angivits i
miljoner kronor.

ökning av stämpellagerbehållningen
Aktieöverlåtelser: hos fondkommissionärer

hos enskilda ................................

Obligationsöverlåtelser: hos fondkommissionärer

hos enskilda

4,453

0,600

5,053

0,658

0,214

0,872

5,925

.................. 0,400

Qnmrrni lrvnrmr

överlåtelser av tillfällig art

— 148 —

Vid 1925 års riksdag framlades ett förslag till kompletterande bestämmelser
angående innebörden av begreppet fondhandlare (prop. nr 98), som
föranledde förordningen den 8 maj 1925 (nr 123). I en av bankinspektören
upprättad promemoria yttrades, att det syntes vara av illusoriskt värde,
att fria fondhandeln fortfarande vore underställd kontrollföreskrifter, enär
tillsynsmyndigheten allenast i sällsynta undantagsfall finge kännedom
örn förekomsten av dylik fondhandel. Föredragande departementschefen
framhöll emellertid enligt det vid proposition nr 98 fogade statsrådsprotokollet,
att det icke vore lämpligt, att det allmänna avhände sig den
möjlighet till kontroll över den fria fondhandeln, såvitt avsåge efterlevnaden
av fondstämpelförordningen m. m.

År 1933 föreslogos ånyo åtgärder för att göra kontrollen över fondstämpelaffären
mera effektiv. Det förhöll sig enligt bank- och fondinspektionens
mening så, att fondhandel utan anlitande av fondkommissionär
utan tvivel förekom i viss omfattning med anlitande av annan fondhandlare
som mellanhand. Departementschefen anförde enligt det vid
proposition nr 173 fogade statsrådsprotokollet följande:

Den centralisering till bank- och fondinspektionen av kontrollen över
fondstämpelförordningens efterlevnad, som vidtogs år 1921, har visat sig
vara ändamålsenlig, såvitt angår sådana fall av köp och byte av fondpapper,
där fondkommissionär varit mellanhand eller part. Såsom inspektionens
framställning givit vid handen, hava däremot allenast i undantagsfall
sådana stämpelpliktiga fång, där andra fondhandlare på
grund av gällande bestämmelser varit skyldiga att upprätta avräkningsnotor,
kommit under inspektionens granskning. I den mån möjlighet
förefinnes att i detta hänseende stärka effektiviteten av kontrollen, bör
denna utnyttjas. Det förslag, som inspektionen därutinnan framfört och
som avser skyldighet för fondhandlare, som icke är fondkommissionär,
att till inspektionen ingiva anmälan örn sin fondhandelsverksamhet, synes
mig vara beaktansvärt, och bestämmelser av sådan innebörd torde böra
utfärdas.

Sedan riksdagen bifallit proposition i ämnet utfärdades förordning i
ämnet den 29 maj 1933 (nr 245).

Under bank- och fondinspektionens kontroll stå sålunda numera både
fondkommissionär och andra fondhandlare.

Endast fondaffärer mellan enskilda personer och sådana affärer av
detta slag, som avslutats utomlands stå ännu utanför någon kontroll.

I detta sammanhang torde böra lämnas en summarisk redogörelse för
nuvarande fondstämpellagstiftning.

Vid överlåtelse av fondpapper genom köp eller byte skall erläggas en
särskild avgift. Med fondpapper förstås aktier i inländska och utländska
aktiebolag, lotter i inländska solidariska bankbolag (banklotter) samt lott
brev, andelsbevis eller delaktighetsbevis i andra inländska bolag, som
driva bankrörelse, eller i kommanditbolag ävensom obligationer. Som
obligation enligt denna förordning anses jämväl förskrivning, vilken, än

— 149 —

(lock att den ej betecknats som obligation, jämlikt förordningen angående
stämpelavgiften skall lika med obligation stämpelbeläggas. Lika med
överlåtelse av fondpapper anses överlåtelse av rätt till teckning av
sådana värdepapper eller, där teckning skett, överlåtelse av den därpå
grundade rätt, så ock överlåtelse av handling, varigenom någon tillförsäkras
förfoganderätt över fondpapper (certifikat).

När fondpapper överlåtes genom köp eller byte, skall avräkningsnota

upprättas.

Avslutas dylikt avtal i kommission, d. v. s. handlar kontrahent i avtalet
för annans räkning men i eget namn (kommissionär), skall ändock
anses såsom en särskild överlåtelse ej mindre uppgörelsen mellan komm
issjön även och den person, för vars räkning kommissionären handlar,
än även uppgörelsen mellan kommissionären och tredje man.

Avräkningsnota skall i regel vid köp eller byte förses med stämpel till
fastställt belopp.

Med fondhandlare förstås såväl fondkommissionär, som ock den, som
utan att vara fondkommissionär, driver sådan rörelse med fondpapper,
att han på grund därav är pliktig föra handelsböcker.

Den, som är pliktig upprätta avräkningsnota, är skyldig att belägga
densamma med föreskriven stämpel. För utgörandet av föreskriven
stämpel svarar likväl i varje fall såväl vardera kontrahenten för sig som
ock förmedlare, med den inskränkning att, örn köp- eller bytesavtalet avslutats
i utlandet, ansvaret ligger endast å här i riket bosatt kontrahentoch
förmedlare. Såsom avslutat i utlandet anses härvid jämväl sådant
avtal, som kommit till stånd medelst post-, telefon- eller telegrafförbindelse
mellan ort i Sverige och ort i utlandet.

Tillsyn över efterlevnaden av de i denna förordning givna föreskrifter
tillkommer hank- och fondinspektionen. Bolag, förening eller enskild
person, som, utan att vara fondkommissionär, ämnar driva rörelse med
fondpapper, skall därom, innan rörelse av sadant slag börjas, göra anmälan
till bank- och fondinspektionen.

Inom tre månader efter utgången av varje kalenderkvartal skall fondhandlare
till bank- och fondinspektionen insända de blankettböcker med
tillhörande exemplar av upprättade avräkningsnotor, vilka han använt
under kvartalet.

Generalpoststyrelsen skall å postanstalterna ävensom å andra ställen,
där sådant kan finnas erforderligt, tillhandahålla allmänheten stämplar
ävensom blanketter till avräkningsnotor.

Stämpeln utgör vid köp:

a) vid köp av aktier, lotter, andelsbevis och delaktighetsbevis 30 öre,
då de överlåtna aktiernas, andelsbevisens eller delaktighetsbevisens sammanlagda
värde icke överstiger 100 kronor, och därutöver 30 öre för varje
påbörjat belopp av 100 kronor,

b) vid köp av obligationer 10 öre, då de överlåtna obligationernas sam -

— 150 —

Revisorernas

uttalande.

Partiella

ledigheter.

manlagda värde ej överstiger 100 kronor, och därutöver 10 öre för varje
påbörjat belopp av 100 kronor, dock att där den ene kontrahenten är fondhandlare
och avtalet avslutas icke för dennes räkning utan i kommission,
avräkningsnotan skall förses,

c) vid köp av aktier, lotter, andelsbevis och delaktighetsbevis med
stämpel av 15 öre, då de överlåtna aktiernas, lotternas, andelsbevisens eller
delaktighetsbevisens sammanlagda värde icke överstiger 100 kronor,
och därutöver 15 öre för varje påbörjat belopp av 100 kronor, samt

d) vid köp av obligationer med stämpel av 5 öre, då de överlåtna obligationernas
sammanlagda värde ej överstiger 100 kronor, och därutöver
5 öre för varje påbörjat belopp av 100 kronor.

Ävenledes skall med vissa undantag vid byte avräkningsnotan förses
med stämpel, utgående enligt i huvudsak ovan angivna grunder med
halva beloppet d. v. s. för aktier etc. 15 öre för 100 kronor och för obligationer
5 öre för 100 kronor.

Revisorerna hava från generalpoststyrelsen inhämtat, att överlåtelsestämplar
för värdepappersförsäljning under år 1933 av styrelsen försålts
för ett belopp av 1,700,452 kronor 10 öre. Vid närmare undersökning av
detta belopps fördelning å olika städer och samhällen, ävensom av införskaffade
upplysningar från generalpoststyrelsen framgår, att i åtskilliga
samhällen, där man borde kunnat förvänta, att affärer med värdepapper
utan anlitande av fondkommissionär ägt rum i viss utsträckning, försäljningen
av stämplar varit mycket ringa.

Av det anförda och vad som i övrigt kommit till revisorernas kännedom
hava revisorerna icke kunnat undgå att få den uppfattningen, att
den omständigheten att för närvarande någon kontroll icke utövas över
att fondaffärer mellan enskilda personer i vederbörlig ordning stämpelbeläggas,
måhända föranleder till att de fall, där stämpelbeläggning skall
äga rum, successivt komma att minskas. Såsom tidigare vid behandlingen
av frågorna örn stämpelbeläggning vid fondaffärer framhållits, måste
det betraktas såsom mindre tillfredsställande, att kontrollmöjlighet i
visst hänseende saknas. Ehuru revisorerna äro medvetna om de svårigheter,
som givetvis kunna komma att uppstå vid ordnandet av en effektiv
kontroll på detta område, hava de dock ansett sig böra framhålla
angelägenheten av att en undersökning kommer till stånd huruvida icke
en kontroll på de områden, där för närvarande någon granskning av bestämmelsernas
efterlevnad icke äger rum, kan åstadkommas utan att den
behöver medföra alltför stora olägenheter och oproportionerligt höga
kostnader.

§ 31.

Riksdagens år 1929 församlade revisorer läto, på sätt § 35 av deras berättelse
angående statsverket närmare utvisar, verkställa en undersök

— 151 —

ning beträffande tillämpningen under budgetåret 1928/1929 av de i gällande
avlöningsreglementen för den civila statsförvaltningen meddelade
bestämmelserna örn befrielse för befattningshavare från viss del av honom
åliggande tjänstgöring samt örn ersättning till vikarie under sådan
ledighet. Revisorerna hava ansett det lämpligt att nu ånyo företaga
en liknande undersökning.

Den av revisorerna sålunda föranstaltade undersökningen — som alltså
närmast avser tillämpningen av hestämmelserna i 18 § och 19 § 2 mom.
avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid
statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
19 § och 20 § 2 mom. avlöningsreglementet den 19 juni 1919
(nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk samt 18 § och 19 § 2 mom. avlöningsreglementet
den 22 juni 1920 (nr 493) för tjänstemän vid domänverket — omfattar
ifråga örn den allmänna civilförvaltningen ett avsevärt antal verk och
myndigheter utöver dem, som voro föremål för den av 1929 års revisorer
verkställda undersökningen. Undersökningen hänför sig till budgetåret
1933/1934 samt har genomförts på grundval av från vederbörande
verk och myndigheter för ändamålet infordrade uppgifter.

Vad först angår de till den allmänna civilförvaltningen hörande verk
och myndigheter, som voro föremål för undersökning även år 1929, framgår
resultatet av förevarande undersökning, såvitt rör omfattningen av
och anledningen till här åsyftade ledigheter, av efterföljande två tablåer,
avseende den ena (tablå 1) överståthållarämbetets kansli och länsstyrelserna
samt den andra (tablå 2) övriga år 1929 undersökta verk och myndigheter.
I tablåerna lämnas vidare uppgift rörande omfattningen av
ifrågavarande ledigheter under budgetåret 1928/1929 enligt den år 1929
verkställda undersökningen, med angivande tillika för varje verk eller
myndighet av det antal dagar, varmed ledigheterna under budgetåret
1933/1934 överstiga eller understiga under budgetåret 1928/1929 beviljade
ledigheter.

— 152 —

Tablå 1.

Befattningshavare

| 1928/1929

1933/1934

Ökning
(+) resp.

minsk-ning (-)
(dagar)

Antal
befatt-j nings-havare

Tjänst

ledig-

het

(dagar

- Antal
befatt-nings-havare

Tjänst

ledig-

het

(dagar

Anledning till
ledigbeten

1

2

1 8

1 4

5

6

7

Överståthållarämbetets kansli. .

_

_

K. B. i Stockholms län.

I

Landssekreterare .................

i

206

1

320

Beredning av sär-

+ 114

skilda ärenden samt

Länsassessor å landskansliet.....

i

37

offentliga uppdrag

37 -

T. f. länsassessor å landskansliel

i

59

—

—

—

— 59 I

Säger för landskansliet

302

320

+ 18 i

Landskamrerare.......................

i

254

1

301

Beredning av sär-

+ 47

T. f. landskamrerare................

i

Länsbokhållare av 2:a klass .....

i

39

—

—

_

— 39

Säger för landskontoret

338

301

— 37

K. B■ i Uppsala län.

Landssekreterare .....................

i

85

1

316

Beredning av sär-

+ 231 j.

Länsassessor å landskansliet ......

i

6

—

—

— 6 j

Säger för landskansliet

91

316

+ 225

Landskamrerare......................

i

156

1

220

Beredning av sär-

+ 64

skilda ärenden

K. B. i Södermanlands lån.

Landssekreterare .....................

i

150

1

129

liro

— 21

T. f. landssekreterare ...............

—

_

1

3

_i_ 3

Länsassessor å landskansliet......

i

23

1

34

D:o

+ ii

Säger för landskansliet

173

166

— 7

Landskamrerare........................

i

88

1

177

liro

-f 83

T. f. landskamrerare..................

i

63

—

—

— 63

Säger för landskontoret

151

177

4 26

K. B. i Östergötlands län.

Landssekreterare .....................

i

42

1

104

Beredning av sär-

+ 62

:

skilda ärenden

Länsassessor å landskansliet......

i

9

~

—

— 9

Säger för landskansliet

51

104

4 63

Landskamrerare......................

i

243

1

221

Beredning av sär-

— 22

skilda ärenden

Länsassessor å landskontoret......

—

—

1

1

Tjänsteresa

+ i

Säger för landskontoret

243

222 i

|

— 21

K. B. i Jönköpings län.

Landssekreterare ....................

i

17

1

292 i

Beredning av sär-

4- 275

skilda ärenden

T. f. landssekreterare ...............

i

l

_

_

- 1

Länsassessor å landskansliet......

i

7

—

—

—

— 7

Säger för landskansliet

25

292

+ 267

Landskamrerare.......................

t

106

1

136

Beredning av sär-

4- 30

skilda ärenden

— 153 —

1

2

8

4

5

<>

7

K. B. i Kronobergs län.

.

Landssekreterare .....................

i

99

i

147

Beredning av sär-

+ 49

skilda ärenden

1

Tjänsteresa

T. t. landssekreterare ...............

i

37

—

—

— 37

Säger tor landskansliet

136

148

+ 12

Lan dskamrerare........................

i

172

i

199

Beredning av sär-

+ 27

skilda ärenden

Länsassessor å landskontoret......

i

46

—

—

—

— 46

Säger för landskontoret

218

199

- 19

K. B. i Kalmar län.

Landskamrerare........................

i

72

i

105

Beredning: av sär-

+ 33

skilda ärenden

Länsbokhållare av l:a klass ......

—

—

i

OO

D:o

4- 55

Säger för landskontoret

72

160

+ 88

K. B. i Gotlands län.

Landssekreterare .....................

. 6

Tjänsteresa

40

i

56

i

10

Beredning av sär-

skilda ärenden

Landskamrerare........................

i

104

i

108

D:o

+ 4

K. B. i Blekinge län.

Landssekreterare .....................

i

191

i

117

D:o

— 74

Landskamrerare.......................

1

137

i

229

D:o

-f 92

K. B. i Kristianstads län.

Landssekreterare .....................

i

108

i

102

D;0

— 6

Landskamrerare......................

i

292

i

160

l):o

— 132

T. f. landskamrerare.................

—

—

i

40

D:o

-f 40

Säger för landskontoret

292

200

— 92

K. B. i Malmöhus län.

Landssekreterare .....................

i

161

i

303

U:o

+ 142

Länsassessor å landskansliet ......

i

14

i

5.

D:o

— 9

Länsnotarie av l:a klass...........

—

—

i

1

I):o

+ i

Säger för landskansliet

175

309

+ 134

Landskamrerare........................

i

304

i

179

ILO

— 125

K. B. i Hallands län.

Landssekreterare .....................

L

60

i

282

D:o

+ 222

Landskamrerare .......................

1

190

i

150

liro

— 40

K. B- i Göteborgs o. Bohus lån.

Landssekreterare .....................

1

171

i

251

D:o

+ 80

T. f. landssekreterare ..............

1

108

i

260

ILO

-f 152

Länsassessor å landskansliet ......

1

63

i

46

liro

— 17

Säger för landskansliet

342

, 557

+ 215

Landskamrerare......................

1

226

i

202

D:o

- 24

Länsassessor å landskontoret......

—

—

i

44

ILO

+ 44

Länsbokhållare av l:a klass ......

1

36

i

126

ILO

+ 90

Säger för landskontoret

262

372

+ 110

154 —

1

2

3

4

B

e

7

K. B. i Älvsborgs län.

Landssekreterare ....................

i

267

i

187

Beredning av sär-

—

80

skilda ärenden

Länsassessor å landskansliet ......

i

4

i

13

D:o

+

9

Länsnotarie av l:a klass............

i

9

—

—

—

9

Säger för landskansliet

280

200

—

80

Landskamrerare....................

i

204

i

185

Beredning av sär-

_

19

&''. B. i Skaraborgs län.

skilda ärenden

Landssekreterare .....................

i

138

i

77

D:o

_

61

Landskamrerare.....................

i

71

i

183

D:o

-4- 112

T. f. landskamrerare .................

i

18

—

—

_

_

18

Länsassessor å landskontoret.....

i

26

—

—

—

-26

Säger för landskontoret

115

183

+

68

K. B. i Värmlands län.

Landssekreterare .....................

i

196

i

284

Beredning av sär-

+

88

skilda ärenden

T. f. landssekreterare ...............

i

3

—

—

_

_

3

Länsassessor å landskansliet ......

i

39

-

—

—

—

39

Säger för landskansliet

238

284

+

46

Landskamrerare........................

i

175

i

310

Beredning av sär-

+

135

skilda ärenden

T. f. landskamrerare..................

i

81

-

—

—

—

81

Säger för landskontoret

256

310

+

54

K. B. i Örebro län.

Landssekreterare .....................

i

91

i

122

Beredning av sär-

31

skilda ärenden

Länsassessor å landskansliet ......

i

23

i

31

D:o

+

8

Säger för landskansliet

114

153

+

39

Landskamrerare........................

i

69

i

142

D:o

+

73

T. f. landskamrerare..................

i

42

—

—

—

42

^ Säger för landskontoret

lil

142

+

31

K. B. i Västmanlands län.

Landssekreterare .....................

i

205

i

98

Beredning av sär-

—

107

skilda ärenden

Landskamrerare .......................

i

191

i

101

D:o

—

90

T. f. landskamrerare..................

i

68

—

—

—

—

68

Säger för landskontoret

259

101

—

158

K- B. i Kopparbergs län.

Landssekreterare .....................

i

150

i

43

Beredning av sär-

—

107

Landskamrerare........................

i

185

i

180

skilda ärenden

—

5

T. f. landskamrerare.................

2

6

i

30

D:o

+

24

Länsassessor å landskontoret......

1

9

—

—

D:o

—

9

Säger för landskontoret

200

210

+

10

K. B. i Gävleborgs län.

Landssekreterare ....................

1

36

i

140

Beredning av sär-

+ 104

skilda ärenden

T. f. landssekreterare ...............

1

5

—

—

—

—

5

Länsassessor å landskansliet ......

—

—

i

8

Beredning av sär-

+

8

skilda ärenden

T. f. länsassessor å landskansliet

1

4

—

—

—

—

4

Säger för landskansliet

45

K*

00

+ 103

— 155 —

*

a

4

f»

7

1

255 ''

i

212

Beredning av sär- j

— 43

skilda ärenden

_

_

i

78

D:o

+ 78

1

8

—

_

—

— 8

263

290

+ 27

1

263

i

256

Beredning av sär-

— 7

skilda ärenden

_

i

103

D:o

+ 103

1

48

i

20

liro

— 28

311

379

+ 68

1

151

i

89

D:o

— 62

1

152

i

243

l):o

+ 91

1

30

—

—

—

— 30

182

243

+ 61

1

127

i

158

Beredning av sär-

• i

+ 31 ;

skilda ärenden

1

153

i

173

D:o

-I- 20

1

83

—

—

—

— 83 1

236

173

— 63

1

97

i

105

Beredning av sär-

+ 8

skilda ärenden

1

11

—

—

—

11

108

1 105

- 3

1

121

i

135

i Beredning av sär-

+ 14

skilda ärenden

Landskamrerare •

Länsassessor å landskontoret...

T. f. länsassessor å landskontoret

Säger för landskontoret

K. B. i Västernorrlands län.
Landskamrerare.....................

T. f landskamrerare..................

Länsassessor å landskontoret......

Säger för landskontoret

K. B. i Jämtlands lån.

Landssekreterare .....................

Landskamrerare....................

Länsassessor å landskontoret

Säger för landskontoret

K. B. i Västerbottens län.
Landssekreterare .................

Landskamrerare ......

T. f. landskamrerare.

Säger för landskontoret^

K. B. i Norrbottens län.
Landssekreterare .....................

Länsassessor å landskansliet ......

Säger för landskansliet
Landskamrerare........................

Tablå 2.

t 1

1

2

* i

4

5

6

7 1

Justitiedepartementet.

Statssekreterare.......................

1

76

— 76 !

1

13

i

104

Beredning av sar-

+ 91

Säger

Utrikesdepartementet.

89

104

skilda ärenden

^ 1

+

Försvarsdepartementet.

+ 20

—

—

i

20

Beredning av sär-

| Kansliråd................................

_

i

61

skilda ärenden
Uppdrag att biträda

+ 61

Säger

—

81

sakkunniga

+ 81

Socialdepartementet.

10

— 10
+ 7

+ 3

Expeditionschef........................

Kansliråd ................................

1

i

7

Tjänsteresor

Förste kanslisekreterare ............

—

—

1

3

l):o

Säger

10

10

± o

156 -

1

2

8

4

5

6

7

Kommunikationsdepartementet.

Expeditionschef.....................

—

—

i

16

Beredning av sär-skilda ärenden

+ 16

Kansliråd ..........................

i

69

—

_

___

— 69

T. f. kansliråd ........................

Säger

i

120

189

16

—

- 120
— 173 |

Finansdepartementet.

Föredragande regeringsrätten ...

i

63

—

'' —

—

— 63 :

Ecklesiastikdepartementet.

Jordbruksdeparlementet.

—

—

—

—

Expeditionschef ......................

Handelsdepartementet.

: Statssekreterare och expeditions-

i

9

Beredning av sär-skilda ärenden

Beredning av riks-

+ 9 I

+ 114

chef ..................................

Justitiekanslersämbetet.

i

120

i

234

dagsärenden m. m.

: Justitiekanslern........................

Nedre justitierevisionen.

i

11

i

8

Ledighet från hand-läggning av s. k.
Krengermål

— 3 j

Revisionssekreterare ..................

2

250

_

_

— 250

T. f. revisionssekreterare............

Säger

4

265

515

—

—

— 265

-616 j

Svea Hovrätt.1

Hovrättsråd .............................

16

142

17

117

Beredning av sär-skilda mål

— 25

D:o ..............................

4

23

Genom s. k. Krenger-mål förorsakad an-hopning av andra mål

+ 23 :

Hovrättsråd..............................

—

—

1

10

Prövning av domar-aspiranter

+ io ;

T. f. sekreterare.....................

1

3

- 1

—

__

— 3

Assessor .................................

9

149

10

72

Beredning av sär-skilda mål

— 77 (■

D:o ................................

2

11

Genom s. k. Krenger-mål förorsakad an-hopning av andra mål

+ 11

E. o. assessor ...........................

Säger

Göta Hovrätt.

2

30 j
321

233

- 30 1

- 91 *

Hovrättsråd..............................

9

46

_

_

- 46

Assessor .................................j

10

148

—

_

_

- 148

E. o. assessor..........................

2

15 |

—

_

_

— 15

T. f. fiskal ..............................

7

34

—

__

_

- 34 i

Biträdande fiskal ...................

i

1

—

_

_

_ 1

T. f. referentfi skal.....................i

i

1

—

_

_

_ 1

Advokatfiskal ...........................

Sägerl

~

245 ''

1

5

5

Tjänsteresor

+ 5

-240

...1 Under budgetåret 1933/1934 har dessutom överkrigsfiskalen A. E. Grape betriats från
tjänstgöring, så vitt anginge handläggningen av mål och ärenden, som härrörde från utredningen
angående förvaltningen inom Vaxholms fästning.

— 157

i _ a

■

Hovrätten över Skåne och Blekinge.

j Hovrättsråd ......... j 2

I Assessor .................................j 2

'' v Säger

Fångvårdsstyrelsen. —

Arméförvaltningen.

Krigsråd ................................ 4

D:o .................................! —

! Ombudsman ..........................j —

Säger

Marin förvaltningen.

T. f. amiralitetsråd .................. —

Flygstyrelsen. —

Socialstyrelsen.

j Byråchef ................................ 1

Riksförsäkringsanstalten.
i Byråchef ................................ 1

i Sekreterare.............................. 1

Notarie.................................... 1

T. f. notarie ............... —

Säger

''

Pensionsstyrelsen. —

Medicinalstyrelsen.

Medicinalråd ........................... —

D:o ........................... —

Byråchef ................................. —

Sekreterare .............................. 1

Säger

Väg- och vattenbyggnadsslyrelsen.

T. f. överdirektör.................... 1

T. f. byråingeniör..................... —

Kontorsbiträde .............. —

Säger

Byggnadsstyrelsen.

Generaldirektör........................ —

Byråchef ................................. —

3

4

B

7 |

14

!

i

i

— 14 1

44

—

—

—

— 44 |

1 Öl

1 00

_

— 58

41

3

39

Beredning av sär-

— 2

skilda ärenden

—

1

15

Bestridande av be-fattning inom högre

+ 15

lönegrad

—

1

10

Beredning av sär-

+ 10

skilda ärenden

4t

64

+ 23

—

1

172

D:o

+ 172 ;

17

—

—

— 17

6

2

31

Beredning av sär-

+ 25

skilda ärenden

73

—

—

—

— 73

38

—

—

—

— 38

—

i

8

Idkande av sär-

+ 8

skilda studier

117

39

- 78

2

62

Beredning av sär-

+ 62

skilda ärenden

—

i

42

Ledighet från hand-

+ 42

läggning av visst

ärende

—

i

5

D:o

+ O

40

—

—

—

— 40

40

109

+ 69

14

— 14

—

i

265

Verkställande av
vissa utredningar

+ 265

—

i

265

D:o

+ 265

14

530

+ 516

i

3

Överläggning med

4- 3

sakkunniga

—

i

16

Beredning av sär-

+ 16

•

skilda ärenden

158

1

2

3

1 4

B

«

7

Byggnadsråd ...........................

l

205

Verkställande av

+ 205

vissa utredningar

| Intendent.................................

i

| 62

—

—

—

— 62

Säger

62

224

+ 162

Kammarkollegium.

—

—

—

—

—

Statskontoret.

Statskommissarie .....................

i

77

1

58

Inventering

- 19

T. f. statskommissarie...............

—

—

i

15

Beredning av sär-

+ 15

skilda ärenden

Byrådirektör .........................

i

20

1

20

r»:o

-t- 0

Sekreterare ...... ......................

—

—

1

18

D:o

+ 18

Kamrerare ....................... ......

i

206

i

*212

D:o

+ 6

T. f. kamrerare ........................

—

—

i

88

D:o

+ 88

i

6

6

Kanslibiträde ..........................

i

175

—

—

—

— 175

Säger

484

411

— 73

Kammarrätten.

Kammarrättsråd.....................

7

98

7

103

Beredning av sär-

+ 5 |

skilda ärenden

Byråchef .................... ............

—

—

1

17

D:o

+ 17

Assessor .......................... ......

1

7

4

31

D;o

+ 24

E. o. assessor..........................

—

2

27

D:o

+ 27

Säger

105

178

+ 73

Statistiska centralbyrån.

_

—

—

—

Bank- och fondinspektionen.

—

—

-

—

—

—

Riksräkenskapsverket.

Generaldirektör.......................

—

—

1

16

Fullgörande av upp-

+ 16

drag såsom ordf Öran de

i vissa statl. nämnder

Revisionskommissarie ..............

1

14

—

—

— 14

Säger

14

16

+ 2

Tullverket.

Byråchef .................................

4

384

—

—

— 384

Sekreterare .............................

1

94

1

31

Beredning av sär-

— 63

skilda ärenden

lito ............................

—

—

1

275

Verkställande av

+ 275

vissa utredningar

Registrator ..............................

1

41

—

—

—

- 41

Kontorsbiträde ........................

—

—

1

69

Bestridande av sär

+ 69

skilda göromål

Säger

519

375

— 144

Kontrollstyrelsen.

Byråchef ................................

1 1

29

—

_

—

— 29

T. f. byråchef.......................

1

6

1

32

Beredning av sär-

+ 26

skilda ärenden

j

Säger]

35

32

— 3 !

1 Under en tid av 31 dagar har full vikariatsersättning utgått till tvenne å kamrerartjänsten
samtidigt förordnade vikarier.

159 —

1

2

8

*

5

«

7

Riksarkivet.

—

—

—

—

—

—

Kungl, biblioteket.

—

—

—

—

—

—

Nationalmuseum.

—

—

—

—

—

—

Vitterhets-, historie- och

antikvitetsakademien.

\ Universitelskanslersexpeditionen.

| Kanslerssekreteraren ...............

i!

8

1

92

Beredning av sär- ,
skilda ärenden

+ 84

1

Uppsala universitet.

- |

—

_

—

—

Lunds universitet.

Karolinska mediko-kirurgiska

-

institutet.

| Kamrerare ..............................

i

38

1

31

Beredning av sär-skilda ärenden

— 7

Vaktmästare ...........................

Säger

38

1

303

334

Bestridande av sär-skilda göromål

+ 303

+ 296

Tandlåkarinstitutet.

—

—

—

—

—

-

Skolöverstyrelsen.

Undervisningsråd .....................

—

—

2

54

Beredning av sär-skilda ärenden

-f- 54 j

1

Lantbruksstyrelsen.

-

-

—

. —

—

—

Lantmälcristy reisen.

Byråchef............................

i

178

—

—

—

-178

T. f. byråchef..........................

i

31

—

—

—

— 31

Byrådirektör ...........................

Säger

i

31

240

—

— 31

- 240

Rikets allmänna kartverk.

—

—

—

—

—

- \

Sveriges geologiska undersökning.

Överdirektör ...........................

—

—

i

8

Tjänsteresa

+ 8

Statens meteorologisk-hydro-

grafiska anstalt.

—

—

-

Kommerskollegium.

Byråchef .................................

—

—

i

63

Beredning av sär-skilda ärenden

+ 63 i

Patent- och registreringsverket.

Byråchef ................................

i

50

Uppdrag såsom sak-kunnigt biträde
hos kommitté

+ 50

Statens pensionsanstall.

1 —

—

i ~

; -

—

160 —

Den verkställda undersökningen giver vid handen, att de ledigheter,
varom här är fråga, hos nu omhandlade verk och myndigheter under budgetåret
1933/1934 förekommit i samma avsevärda omfattning som under
budgetåret 1928/1929 eller till och med i något vidgad utsträckning. För
länsstyrelserna uppgår således sammanlagda antalet ledighetsdagar till
9,088 mot 8,097 dagar under budgetåret 1928/1929, vadan alltså föreligger
en ökning av 991 dagar. Denna totala ökning har, på sätt tablå 1 närmare
utvisar, framkommit sålunda, att ledigheternas omfattning ökats
vid 12 landskanslier och 15 landskontor med tillhopa 1,365 dagar, respektive
747 dagar, medan omfattningen av ledigheterna minskats vid 10
landskanslier och 9 landskontor med sammanlagt 547 dagar, respektive
574 dagar. Vid överståtkållarämbetets kansli samt tvenne landskanslier,
nämligen landskanslierna i Kalmar län och Västernorrlands län, hava
inga ledigheter av det slag, som här avses, förekommit vare sig under
budgetåret 1928/1929 eller under hudgetåret 1933/1934.

I fråga örn övriga nu avsedda verk och myndigheter har ledigheternas
omfattning ökats med 93 dagar eller från 3,358 dagar under budgetåret
1928/1929 till 3,451 dagar under budgetåret 1933/1934. Angivna nettoökning
framgår såsom skillnaden mellan, å ena sidan, en ökning vid 17
verk och myndigheter av sammanlagt 1,791 dagar och, å andra sidan, en
minskning vid 13 verk och myndigheter örn tillhopa 1,698 dagar. Under
budgetåret 1928/1929 förekom partiell ledighet vid 24 av de 50 undersökta
verken och myndigheterna, medan sådan ledighet under budgetåret 1933/
1934 förekommit vid 26 verk och myndigheter. Bland sistnämnda 26 verk
och myndigheter återfinnas endast 19 av de verk och myndigheter, vid
vilka partiell ledighet förekom under budgetåret 1928/1929.

De avsevärda förskjutningar med avseende å ledigheternas förekomst
och omfattning i de särskilda fallen, som, på sätt framgår av de ovan
meddelade uppgifterna, kunnat konstateras ifråga örn den sist behandlade
gruppen av verk och myndigheter, torde kunna anses i viss mån
tyda på att vid samma verk och myndigheter förekommande ledigheter av
det slag, varom här är fråga, oftast hava karaktären av mera tillfälliga
anordningar. De införskaffade uppgifterna synas också giva vid handen,
att de partiella ledigheterna vid dessa verk och myndigheter — vilka
samtliga på några få undantag när tillhöra den centrala statsförvaltningen
— i regel föranletts av förekomsten av mera extraordinära arbetsuppgifter
eller av en genom andra omständigheter av tillfällig natur förorsakad
ökning av vederbörande verks eller myndigheters normala arbetsbelastning.
Detsamma torde däremot i långt mindre grad kunna sägas
vara förhållandet med de vid länsstyrelserna förekommande partiella
ledigheterna. Det vill tvärtom synas som örn anordningen med partiella
ledigheter vid sistnämnda myndigheter i avsevärd utsträckning anlitas
för täckande av kostnader för arbetskrafter utöver ramen för den fastställda
organisationen.

— 161 —

Men även vid förenämnda verk och myndigheter har det givetvis i åtskilliga
fall förekommit, att befattningshavare medgivits befrielse frän
viss del av honom åliggande tjänstgöring för fullgörande av årligen återkommande
arbetsuppgifter av ordinär beskaffenhet. Såsom exempel på
ledigheter, för vilka det sist sagda i större eller mindre grad synes äga
tillämpning, må framhållas dubbleringen under större delen av budgetåret
1933/1934 av kamrerartjänsten å statskontorets fondbyrå ävensom den
ledighet, som åtnjutits av kamreraren vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet.

Vad särskilt angår den kamreraren å statskontorets fondbyrå medgivna
ledigheten, må erinras, att statskontoret i sina anslagsäskanden för
innevarande budgetår hemställde örn inrättande av ytterligare en kamrerartjänst
inom ämbetsverket, vilken tjänst ansågs till en början böra
uppföras å extra stat. Till stöd för denna sin framställning framhöll
statskontoret bland annat, hurusom det beträffande fondbyråns kamerala
avdelning — som hade att övervaka hela den omfattande lånerörelsen
samt ansvara för fondernas bokföring och årliga redovisning ävensom
för utgivande i tryck av redogörelsen över de av statskontoret förvaltade
fond- och diversemedlen - under senare åren visat sig nödvändigt
att under bokslutstiden bevilja ordinarie kamreraren ledighet från
en del göromål och förordna annan befattningshavare att bestrida dessa
göromål, samt att vidare den på grund av de utav statsmakterna beslutade
stödåtgärderna på olika områden m. m. ökade omfattningen av kamrerarens
arbete å ifrågavarande förvaltningsområde gjorde det nödvändigt,
att mera stadigvarande till handläggning av annan tjänsteman överflytta
åtskilliga av de arbetsuppgifter, som tillkomme kamreraren. Samtidigt
förklarade emellertid statskontoret, att, därest Kungl. Maj:t ej
skulle vilja hos 1934 års riksdag begära medel till den föreslagna befattningen,
behovet av arbetshjälp åt kamreraren tillsvidare kunde avhjälpas
därigenom, att ordinarie kamreraren under även annan tid av
året, än då bokslutsarbetet påginge, befriades från vissa arbetsuppgifter.

I anledning av statskontorets begäran, som icke föranledde någon framställning
från Kungl. Majit till riksdagen, yttrade chefen för finansdepartementet,
att vad ämbetsverket anfört icke övertygat honom örn nödvändigheten
av att utöka den ledande personalen å fond byrån med en
kamrerare å extra stat, så mycket mindre som, på sätt av statskonkontorets
uttalande framginge, möjlighet funnes att vid särskild arbetsanhopning
bereda den ordinarie kamreraren tillfällig arbetslättnad genom
att anförtro vissa av dennes göromål ät annan befattningshavare mot
ersättning enligt bestämmelserna i avlöningsreglementets 19 §. Departementschefens
yttrande föranledde icke till särskilt uttalande från riksdagens
sida.

I fråga örn den av kamreraren vid karolinska mediko-kirurgiska insti II

— Rev.-berättelse ang. statsverket för år 1934. 1.

— 162 —

tutet åtnjutna ledigheten, vilken ledighet omfattat juli månad samt medgivits
för att bereda kamreraren lättnad i arbetet under bokslutstiden,
synes det kunna ifrågasättas, huruvida de kamreraren åliggande arbetsuppgifterna
äro av den omfattning, att någon förstärkning av arbetskrafterna
överhuvud varit påkallad. För en slutsats i antydd riktning talar i
varje fall, enligt vad det vill synas, den omständigheten, att kamreraren, enligt
vad revisorerna inhämtat, ansetts kunna tillåtas att vid sidan av sin
ordinarie befattning innehava uppdraget såsom kamrerare för stiftelsen
Therese och Johan Anderssons minne, för vilket uppdrag han numera
uppbär ett årligt arvode av 1,800 kronor. Saken kompliceras ytterligare
därigenom, att stiftelsens medel redovisas och bokföras direkt i institutets
egen räkenskap, varför det näppeligen kan göras någon bestämd åtskillnad
mellan å ena sidan de arbetsuppgifter, som äro förenade med
kamrerartjänsten, samt å andra sidan de göromål, som härröra av det av
stiftelsen lämnade uppdraget. Med hänsyn härtill borde en anordning,
enligt vilken ersättningen för arbetet med redovisningen och bokföringen
av stiftelsens medel erlades till statsverket, icke vara helt utesluten. De
till statsverket på detta sätt inflytande medlen kunde sedan, örn och i
den mån så bomme att befinnas erforderligt, få disponeras för förstärkning
av arbetskrafterna å institutets kamrerarexpedition.

Såsom ytterligare ett fall, där anordningen med partiell ledighet synes
hava kommit till användning för att möjliggöra en förstärkning avarbetskrafterna
utöver ramen för den givna organisationen, må slutligen
framhållas den av vaktmästaren vid karolinska mediko-kirurgiska
institutets kemiska institution åtnjutna ledigheten. Denna ledighet, som
omfattat större delen av budgetåret 1933/1934 samt medgivits för att möjliggöra
vaktmästarens sysselsättande med »grovpreparation av tarmslemhinna
och lever», synes intaga en särställning även i så måtto, att därigenom
beretts möjlighet att använda arbetskraft för ett ändamål, vilket
icke torde hava varit avsett med de till institutets förfogande ställda anslagsmedlen.

Under här avsedda ledigheter har tjänstledig befattningshavare som
regel fått åtnjuta oavkortad lön i de fall, där ledigheten beviljats förberedande
av särskilda ärenden eller för fullgörande i övrigt av på vederbörande
verk eller myndighet ankommande arbetsuppgifter. En undantagsställning
intaga dock ledamöter i hovrätt, i ty att de — såsom redan
1929 års revisorer framhållit — jämlikt föreskrifter i hovrätternas arbetsordningar
äro skyldiga att städse vidkännas i 16 § 1 mom. avlöningsreglementet
angivet avdrag å lönen under av vederbörande hovrätt själv
beviljad ledighet, vilken ledighet för övrigt får uppgå till högst 8 dagar
om året för varje ledamot, medan frågan örn ledighet i de fall, där hovrätten
finner ledigheten skäligen böra åtnjutas utan avdrag å lönen, liksom
i de fall, där ledighet i större utsträckning erfordras, skall underställas
Kungl. Majrts avgörande.

163 —

Å andra sidan hava de befattningshavare, som åtnjutit ledighet
av här avsedd beskaffenhet för fullgörande av offentligt uppdrag, oftast
förpliktats att vidkännas ett mot ledigheten svarande avdrag å
lönen. Avvikelser härifrån hava emellertid, såsom redan antytts, förekommit.

Sålunda har innehavaren av ett kanslirådsämbete i försvarsdepartementet
— för fullgörande av uppdrag att biträda 1934 års militärpensionssakkunniga
—- medgivits befrielse från vissa med kanslirådsämbetet
förenade göromål under en tid av sammanlagt 61 dagar med rätt till
åtnjutande av oförminskade avlöningsförmåner. Liknande ledighet har
under enahanda villkor åtnjutits av innehavaren av en byråchefsbefattning
i patent- och registreringsverket under tillhopa 50 dagar för fullgörande
av uppdrag såsom sakkunnigt biträde hos den av Kungl. Majit
den 26 juni 1933 tillsatta kommittén för omarbetning av aktiebolagslagstiftningen.
Sistnämnda befattningshavare har för det på grund av irppdraget
utförda arbetet, vilket synes hava pågått jämväl under tid, då
ledighet icke åtnjutits, tillerkänts ersättning med ett belopp av 1,000 kronor,
medan ersättningen för det först nämnda uppdraget bestämts skola,
med tillämpning av föreskrifterna i kungörelsen den 29 augusti 1921 (nr
517) med vissa bestämmelser angående kommittéer, utgå i form av dagarvode.
Även örn de för angivna uppdrag sålunda utgivna ersättningarna
beräknats med hänsyn till att vederbörande befattningshavare icke
förpliktats att vidkännas något avdrag å sin lön, torde man kunna ifrågasätta
lämpligheten av att, på sätt här synes hava skett, belasta ämbetsverkens
anslag med kostnader för särskilda utredningar genom kommittéer
eller sakkunniga.

Enahanda synpunkter torde i tillämplig utsträckning kunna anläggas
å den ledighet — likaledes med rätt till åtnjutande av oförminskade avlöningsförmåner
— som landssekreteraren i Stockholms län, på sätt vederbörande
tablå utvisar, medgivits under tillhopa 320 dagar för dels beredande
av särskilda ärenden och dels fullgörande av offentliga uppdrag.
Här tillkommer dessutom, att det icke skilts mellan å ena sidan den
ledighet, som beviljats för beredande av särskilda till tjänsten hörande
ärenden, och å andra sidan den ledighet, som medgivits för fullgörande
av offentliga uppdrag, ävensom att de offentliga uppdrag, som jämte särskilda
göromål i tjänsten föranlett ledigheten, icke uteslutande varit av
statlig karaktär.

Vad slutligen angår de av här avsedda ledigheter orsakade utgifterna
för statsverket, må till en början framhållas, att särskild ersättning till
vikarie jämlikt 19 § 2 mom. avlöningsreglementet icke i samtliga fall
utgått. Dock torde sådan ersättning hava utbetalats i det övervägande
antalet fall. I de fall, där ersättning utgått, har vidare vid vissa verk
och myndigheter i flertalet fall full vikariatsersättning utbetalats, medan

— 164 —

vid andra verk och myndigheter ersättningen städse underkastats reducering
i större eller mindre grad.

Angivna förhållanden synas emellertid revisorerna icke vara av sådan
betydelse, att en mera ingående redogörelse härom för varje särskilt fall
påkallas i detta sammanhang. Det torde nämligen, såvitt revisorerna
kunnat finna, förhålla sig så, att, även örn de särskilda vikariatsersättningarna
uppgå till i och för sig ej obetydliga belopp, den ojämförligt
största delen av de av partiella ledigheter föranledda kostnaderna för
statsverket dock orsakas därav, att varje sådan ledighet i regel drar med
sig, att en icke-ordinarie befattningshavare förordnas att bestrida ordinarie
befattning (eller befattning å extra stat) och sålunda, vare sig
särskild vikariatsersättning utgår eller ej, jämlikt härom utfärdade bestämmelser
kommer att erhålla sin lön från den i respektive verks eller
myndighets stat upptagna, förslagsvis beräknade anslagsposten till vikariatsersättningar
eller, där särskild vikariatsersättningspost icke anvisats,
från den likaledes förslagsvis beräknade anslagsposten till avlöningar
till ordinarie tjänstemän, varigenom möjlighet herodes för vederbörande
verk och myndigheter att anställa och avlöna icke-ordinarie befattningshavare
i större utsträckning, än som avsetts med de i regel till
beloppet begränsade anslagsposter, som anvisats till avlöningar till sådana
befattningshavare. De nyss åberopade bestämmelserna äro innefattade
i kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 358) angående bestridande av
kostnaderna för vissa förmåner till befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.
Ifrågavarande kungörelse har sedermera i visst hänseende ändrats genom
en kungörelse av den 18 juni 1926 (nr 269).

Det bär av praktiska skäl icke varit möjligt för revisorerna att genomgående
undersöka, i vilken omfattning icke-ordinarie befattningshavare
i anledning av här avsedda ledigheter kommit att — antingen på grund
av förordnande direkt å partiellt ledig befattningshavares tjänst eller
också genom förordnande i succession — bestrida ordinarie befattning
(eller befattning å extra stat). Att döma av företagna stickprovsundersökningar
synas emellertid ledigheterna i de flesta fall hava föranlett
förordnande för icke-ordinarie befattningshavare å dylik befattning.
Likaså torde de besparingar, som härigenom uppkommit å de till avlöningar
till icke-ordinarie befattningshavare anvisade anslagsmedlen, i
regel hava i sin helhet förbrukats genom anställande av icke-ordinarie
personal i större utsträckning, än som på grund av begränsningen av
ifrågavarande anslagsposter eljest varit möjligt.

Undersökningen har, förutom de i tablåerna angivna verken och myndigheterna,
omfattat ytterligare följande verk, myndigheter och kårer,

— 165

beträffande de därunder lydande befattningshavare, a vilka avlöningsreglementet
för allmänna civilförvaltningen äger tillämpning, nämligen
högsta domstolen,
regeringsrätten,
vattendomstolarna,
statens uppfostringsanstalt å Bona,
generalstaben,
artilleristaben,
krigshögskolan,

artilleri- och ingenjörshögskolan,

fortifikationen,

intendenturkåren,

marinstaben,

sjökrigshögskolan,

sjökrigsskolan,

flottans stationer,

sjökarteverket,

arbetsdomstolen,

yrkesinspektionen,

arbetsrådet,

försäkringsrådet,

statens tvångsarbetsanstalten

statens alkoholistanstalt å Venngarn,

statens bakteriologiska laboratorium,

statens rättskemiska laboratorium,

statens farmaceutiska laboratorium,

statens sinnessjukhus,

barnmorskeläroanstalterna,

vägingenjörerna,

mynt- och justeringsverket,

sparbanksinspektionen,

landsarkiven,

stifts- och landsbiblioteket i Linköping,
livrustkammaren,
naturhistoriska riksmuseet,
domkapitlens expeditioner,
akademien för de fria konsterna,
musikaliska akademien,
farmaceutiska institutet,
tekniska högskolan,

Chalmers tekniska institut,
statens biografbyrå,
gymnastiska centralinstitutet,

— 166

statens lantbruksingenjörer,

statskonsulenterna,

lantbruksakademien,

centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet,

statens växtskyddsanstalt,

lantbrukshögskolan,

lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet vid Alnarp,

Flyinge hingstdepå och stuteri,

Strömsholms hingstdepå,
veterinärhögskolan,

statens veterinärbakteriologiska anstalt,

länsveterinärerna,

distriktsveterinärerna,

statens centrala frökontrollanstalt,

statens egnahemsstyrelse,

statens lokala fiskeriadministration,

skogshögskolan,

statens skogsförsöksanstalt,

lantmäterikontoren i länen,

bergsstaten,

sprängämnesinspektionen,
statens elektriska inspektion,
fartygsinspektionen,
lotsstyrelsen,

försäkringsinspektionen och
statens provningsanstalt.

Bortsett från dels vissa av stiftssekreterarna vid domkapitlen i Uppsala,
Göteborg, Luleå och Visby åtnjuta ledigheter, för vilka ledigheter
närmare redogörelse lämnas här nedan, dels ock den befrielse från undervisningsskyldighet,
som i enlighet med vad som förutsatts i gällande
stater medgivits rektorerna vid tekniska högskolan, lantbrukshögskolan
och veterinärhögskolan, har i fråga örn nu uppräknade verk, myndigheter
och kårer partiell ledighet icke förekommit i Andare mån, än att sådan
ledighet medgivits

professorn vid generalstaben under 27 dagar för deltagande i internationella
unionens för geodesi och geofysik generalkonferens,
direktören vid statens alkoholistanstalt å Venngarn under 59 dagar
för deltagande i en av centralförbundet för socialt arbete anordnad utredning
angående ungdomsbrottsligheten,
uppsyningsmannen Aud Salberga sjukhus under hela budgetåret 1933/
1934 för vinnande av lättnad i arbetsbördan,
en Överskötare vid samma sjukhus under motsvarande tid för fullgörande
aA7 de göromål, varifrån uppsyningsmannen erhållit ledighet,

— 167 —

en Översköterska vid S:t Lars sjukhus under hela budgetåret 1933/1934
för vinnande av lättnad i ai‘betsbördan, därvid dock den i anledning a\
ledigheten förordnade vikarien samtidigt uppehållit sin egen tjänst,
överläraren vid barnmorskeläroanstalten i Stockholm under 6 dagar
för bevistande av en gynekologisk kongress,
vägingenjören i Göteborgs och Bohus län under 3 dagar för bevistande

av ett vägingenjörsmöte,

innehavaren av en notariebefattning (å extra stat) vid statens egnahemsstyrelse
under hela budgetåret för biträdande vid särskilda utredningar
inom styrelsen och

rektorn vid skogshögskolan under 31 dagar för beredning av ett under
styrelsens behandling varande ärende angående förslag till den högre
skogsundervisningens omorganisation,

varjämte slutligen vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer vid
Västerbygdens vattendomstol medgivits befrielse från handläggningen av
vissa mål.

I fråga örn de lediga befattningshavarnas avlöningsförhållanden under
angivna ledigheter ävensom förfarandet med avseende a ersättningen till
i anledning av ledigheterna förordnade vikarier hänvisas till vad som i
dessa avseenden framhållits vid behandlingen av de i tablaerna upptagna
verken och myndigheterna. I övrigt må endast tilläggas, att anordningen
med partiella ledigheter även i en del av de nu relaterade fallen sj -nes hava kommit till användning för att möjliggöra en förstärkning ai
arbetskrafterna utöver ramen för den givna organisationen. Det sagda
torde få anses äga tillämplighet ifråga örn dubbleringen av notariebefattningen
vid statens egnahemsstyrelse. Styrelsen har emellertid erhållit
rätt att från och med ingången av innevarande budgetår anställa en
ytterligare notarie å extra stat.

Vidkommande till sist domkapitlens expeditioner har, såsom redan antytts,
viss ledighet av det slag, varom här är fråga, åtnjutits av stiftssekreterarna
vid domkapitlen i Uppsala, Göteborg, Luleå och Visby. Det
sammanlagda dagantalet för sådan ledighet har uppgått till 323 dagar
för stiftssekreteraren vid domkapitlet i Uppsala, 49 dagar för stiftssekreteraren
vid domkapitlet i Göteborg, 97 dagar för stiftssekreteraren vid
domkapitlet i Luleå och 174 dagar för stiftssekreteraren vid domkapitlet
i Visby. Ledigheterna hava i samtliga fall gått ut på att vederbörande
stiftssekreterare, för fullgörade av honom i egenskap av sekreterare i
stiftsnämnden åliggande göromål, i större eller mindre utsträckning
meddelats befrielse från övriga göromål med rätt till åtnjutande av oförminskade
avlöningsförmåner.

Vid domkapitlet i Visby, där stiftsamanuens ej finnes anställd, har en
extra befattningshavare förordnats såsom vikarie. Denne har dock icke
uppburit särskild vikariatsersättning i anledning härav. Vidare Ilar lian

— 168 —

jämväl under den tid, han innehaft förordnande att bestrida stiftssekreterartjänsten,
erhållit sitt arvode från den åt domkapitlet anvisade anslagsposten
till extra befattningshavare, renskrivning m. m. Den av
stiftssekreteraren vid domkapitlet i Visby åtnjutna ledigheten har således
icke föranlett några ökade kostnader för statsverket.

Vid domkapitlet i Uppsala har stiftsnotarien förordnats att bestrida
de med stiftssekreterarbefattningen förenade göromål, varifrån stiftssekreteraren
meddelats befrielse. Härför har han tillerkänts en reducelad
viiiariatsersättning av 2 kronor 50 öre per dag. Vid domkapitlen i
Göteborg och Luleå hava motsvarande förordnanden innehafts av stiftsamanuenserna.
I anledning härav har full vikariatsersättning uppburits
av stiftsamanuensen vid domkapitlet i Göteborg under 19 dagar och
av stiftsamanuensen vid domkapitlet i Luleå under 16 dagar, medan särskild
ersättning icke utgått under återstående 30 respektive 81 dagar. I
intetdera av de angivna tre fallen har förordnande i succession förekommit.
På grund härav och då de besparingar, som till följd av de stiftsamanuenserna
vid domkapitlen i Göteborg och Luleå meddelade vikariatsförordnandena
uppkommit å den i gällande stat anvisade anslagsposten
till grundavlöningar till extra ordinarie tjänstemän, jämlikt en
vid staten fogad bestämmelse icke fått av domkapitlen disponeras, hava
de av ledigheterna föranledda ökade utgifterna för statsverket i allmänhet
kommit att inskränka sig till att avse allenast kostnaderna för de
särskilda vikariatsersättningar, som utbetalats.

Att revisorerna så utförligt, som här skett, redogjort för de ledigheter,
som förekommit vid domkapitlens expeditioner, sammanhänger därmed,
att det synts revisorerna kunna ifrågasättas, huruvida det varit meningen,
att genomförandet av den av 1932 ars riksdag beslutade omorganisationen
av förvaltningen av ecklesiastik jord skulle medföra någon ökning
av statsverkets kostnader för domkapitlens expeditioner. Kevisoierna
haia därför lat vara att kostnadsökningen, så vitt nu är ifråga,
hitintills synes hava kommit att stanna vid jämförelsevis obetydliga belopp
— funnit sig böra bringa här berörda förhållanden till riksdagens
kännedom.

1929 års revisorer uttalade i anledning av den av deni företagna undersökningen
bland annat, att det med hänsyn till den stora omfattning,

\ ari ledigheter av ifrågavarande slag förekomme, syntes revisorerna
kunna ifrågasättas, huruvida icke en viss inskränkning i ämbetsverkens
befogenhet att medgiva befattningshavare befrielse från viss del av
tjänstgöringen borde vidtagas, samt förordade i sådant avseende — under
framhållande av att verken i allmänhet med undantag av hovrätterna
hade möjlighet att genom anlitande av anordningen med partiella ledigheter
förstärka sina arbetskrafter utan att deras åtgärder härutinnan un -

169 —

derkastades prövning av Kungl. Maj:t eller riksdagen införande av
föreskrifter liknande dem, som gällde för hovrätterna, jämväl för statsförvaltningen
i övrigt. Dock kunde det, enligt revisorernas förmenande,
därvid möjligen befinnas rimligt att för undvikande av alltför stark anhopning
av ärenden hos Kungl. Majit göra dessa bestämmelser mindre
restriktiva än de föreskrifter, som meddelats för hovrätterna. Revisorerna
slutade med att framhålla angelägenheten av att de av dem berörda
spörsmålen beaktades vid den blivande allmänna revisionen av gällande
avlöningsreglemente.

Med instämmande i revisorernas uttalande anhöll 1930 års riksdag, att
Kungl. Majit måtte vidtaga de åtgärder, som kunde finnas påkallade, och
överlämnade Kungl. Majit sedermera ärendet till 1928 års lönekommitté
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt kommittén lämnade
uppdraget.

Kommittén ansåg sig beträffande den av revisorerna ifrågasatta inskränkningen
i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavaie
befrielse från viss del av tjänstgöringen kunna inskränka sig till att
framhålla, att detta spörsmål enligt kommitténs mening icke borde erhålla
sin lösning genom bestämmelser i ett allmänt avlöningsreglemente.
Därest särskilda föreskrifter i förevarande avseende befunnes vara erforderliga
för vissa verk, borde, enligt kommitténs förmenande, dessa
föreskrifter i stället, i likhet med vad som skett beträffande hovrätterna,
intagas i vederbörande verks instruktioner eller arbetsordningar.

Av7 den nu verkställda undersökningen framgår, att partiella ledigheter
alltjämt förekomma i synnerligen stor omfattning. Omfattningen av sådana
ledigheter har under det sistförfluten budgetåret till och med varit
något större än under det budgetår, till vilket den av 1929 års revisorer
företagna undersökningen hänförde sig. Undersökningen har vidare givit
vid handen, att anordningen med partiella ledigheter i förening med
nuvarande regler angående dispositionen av de till avlöningar anvisade
anslagsmedlen gjort det möjligt för verken och myndigheterna i allmänhet
att utan föregående prövning av Kungl. Majit eller riksdagen förskaffa
sig förstärkning av sina arbetskrafter i avsevärd utsträckning
ävensom att denna möjlighet i ej ringa omfattning utnyttjats jämväl i
sådana fall, där behovet av ytterligare arbetskrafter hänfört sig till vederbörande
verk oell myndigheter normalt tillkommande arbetsuppgifter
eller eljest varit av mera stadigvarande beskaffenhet. I detta sammanhang
förtjänar uppmärksammas, att endast i ett mycket begränsat antal
fall meddelats, att den beviljade partiella ledigheten grundat sig på föreskrift
i verkets instruktion eller tillkommit efter det frågan underställts
Kungl. Majits eller vederbörande departementschefs prövning.

Revisorerna finna sig därför böra understryka angelägenheten av att

Allmänt

uttalande.

— 170 —

den av 1929 års revisorer väckta frågan örn vidtagande av viss inskränkning
i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare befrielse
från viss del av tjänstgöringen med det snaraste upptages till fortsatt
behandling, samt vilja ifråga örn tänkbara riktlinjer för lösningen av
detta spörsmål erinra örn de uttalanden, som i sådant avseende gjorts av
1929 års revisorer och 1928 års lönekommitté. Härjämte synes det revisorerna
böra undersökas, i vad mån det kan vara möjligt att vid länsstyrelserna,
där anordningen med partiella ledigheter är allmännast förekommande,
minska behovet av sådana ledigheter genom ändring av gällande
bestämmelser angående arbetsfördelningen vid dessa myndigheter.
Eevisorerna finna det önskvärt, att sistberörda spörsmål tages i övervägande
av statens organisationsnämnd vid fullgörandet av det åt organisationsnamnden
lämnade uppdraget att verkställa utredning rörande
länsstyrelsernas organisation.

Det synes emellertid revisorerna kunna ifrågasättas, huruvida det icke
kan vara påkallat, att, förutom åtgärder i nu angiven riktning, vidtaga
den ändring med avseende å gällande bestämmelser angående anslagsmedlens
disposition, att föreskrift meddelas därom, att, då icke-ordinarie befattningshavare
i anledning av partiell ledighet förordnats att uppehålla
ordinarie tjänst (eller tjänst å extra stat), honom tillkommande lön fortfarande
skall bestridas av de till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
anvisade anslagsmedlen. Härigenom skulle det icke längre
bliva möjligt för vederbörande verk och myndigheter att genom anordningen
med partiella ledigheter utöka den icke-ordinarie personalen.
Eevisorerna vilja i detta sammanhang erinra örn att bestämmelser av
bär ifrågasatt innebörd tidigare tillämpats i avsevärt större utsträckning
än vad som nu ifrågasatts skola bliva fallet.

I detta sammanhang hava revisorerna även ansett sig böra något beröra
spörsmålet huruvida, då fråga är örn partiell ledighet, oavkortad vikariatsersättning
bör utgå och örn över huvud taget i dylikt fall vikariatsersättning
kan anses erforderlig. Å ena sidan synes kunna göras gällande,
att, därest vederbörande tjänsteman, som erhåller partiell ledighet,
äger möjlighet att på en underordnad utan kostnad för statsverket
överflytta vissa arbetsuppgifter, detta kan leda till orättvisa, och ett utnyttjande
av denna möjlighet kan förvisso medföra betänkliga konsekvenser.
Å andra sidan är det klart, att vid kortare partiell ledighet
det ingalunda kan anses obefogat att en underordnad befattningshavare
övertager vissa arbetsuppgifter, från vilka den partiellt ledige tjänstemannen
erhållit befrielse. Ofta är ej heller skillnaden mellan de arbetsuppgifter,
som åligga tjänstemän i olika grader särskilt markerad, och
en överflyttning tillfälligtvis av arbetsuppgifter bör med stöd av gällande
instruktioner för ämbetsverken kunna ske. Utan att vilja framställa
något förslag i nu nämnda hänseende hava emellertid revisorerna
velat fästa uppmärksamheten även å detta förhållande.

— 171 —

I fråga om partiella ledigheter för befattningshavare vid statens affärsverk
komma revisorerna att här nedan säi’skilt yttra sig.

§ 32.

Vid granskning av tullverkets förvaltning för budgetåret 1933/1934
hava revisorerna uppmärksammat, att generaltullstyrelsen medgivit tulldirektören
i Stockholm C. E. L. Sandquist tillstånd att med sin beiattning
förena visst uppdrag hos Stockholms handelskammare.

I en till generaltullstyrelsen ingiven ansökning anhöll Sandquist att
med sin tjänst få förena uppdrag att vara nämnda handelskammare behjälplig
med upplysningar i frågor, som krävde tullteknisk sakkunskap.
Uppdraget, som uppgavs vara oavlönat, skulle fullgöras på det sätt, att
Sandquist efter kallelse infunne sig till sammanträden inom handelskammarens
olika utskott och där redogjorde för den tulltekniska sidan a^
de frågor, som vore föremål för behandling. Sammanträdena uppginge
årligen till 6 å 8.

Genom beslut den 10 januari 1934 medgavs Sandquist rätt att tills vidare
innehava berörda uppdrag, så länge detsamma icke visade sig hinderligt
för hans tulltjänst.

Enligt vad revisorerna inhämtat har Sandquist jämväl varit handelskammaren
behjälplig med utarbetandet av underdåniga framställningai,
författningsförslag och dylikt samt härför uppburit kontant ersättning.

Med hänsyn till att det måste anses synnerligen angeläget, att statens
tjänstemän stå helt obundna av icke statliga sammanslutningar, som är o
verksamma inom området för vederbörande tjänstemäns officiella intressesfär,
måste revisorerna beteckna det såsom mindre lämpligt att Sandquist,
som är tulldirektör i Stockholm, tillika innehar uppdrag hos Stockholms
handelskammare.

§ 33.

Revisorerna hava avlagt besök vid tullkammaren i Västerås.

Tullkammaren är inrymd i en år 1880 uppförd byggnad, vilken alltsedan
år 1926 i sin helhet upplåtits åt tullverket, dock med undantag fölen
å vinden inredd mindre bostadslägenhet, som uthyres av Västerås
stad.

Under de senare åren har en stark uppgång i rörelsen vid denna tullkammare
ägt rum. I all synnerhet gäller detta fartygstrafiken till och
från utrikes ort. I nedanstående tabell har upptagits antalet inklarerade
och utklarerade fartyg under åren 1926—1934.

Medgivande
för tulldirektören
C. E. L.
Sandquist att
med tulltjänsten
förena
visst uppdrag
hos Stockholms
handelskammare.

Revisorernas

uttalande.

Tullkammaren
i Västerås.

Revisorernas

uttalande.

Tullkammaren
i Haparanda.

— 172 —

Utrikes fartygstrafiken vid tullkammaren i Västerås.

Ä r

Inklarerade

Utklarerade

1926 ......................................

................... 32

123

1927 .................................

.................. 78

170

1928 ....................................

.................. 122

171

1929 ....................................

................... 117

205

1930 ................................

.................. 160

215

1931 ..................................

.................. 140

169

1932 ......................................

.................. 178

230

1933 ....................................

286

261

7j —:il/io 1934......................

.................. 273

260

I första hand på grund av den ökade fartygstrafiken från utrikes ort
har personalen vid tullkammaren måst flerdubblas sedan år 1926 och
titgöres för närvarande av ett tjugutal personer. En annan härtill bidragande
orsak är, att såväl Västerås stads som Köpings djuphamnar tagits
i bruk efter sistnämnda år.

Enligt kungörelse den 7 juni 1878 (nr 20) har Kungl. Maj:t såsom villkor
för medgivande åt Västerås stad av stapelstads-, nederlags- och
transitupplagsrätt föreskrivit, att staden skulle åt tullverket anskaffa
godkända, för tullförvaltningen därstädes erforderliga lägenheter jämte
nödiga inventarier och möbler.

Västerås stad åtnjuter icke tolagsersättning.

Revisorerna funno vid sitt besök, att tullkammarens lokaler voro otillräckliga
och otidsenliga.

I övrigt har besöket ej föranlett särskilt uttalande från revisorernas
sida.

§ 34.

Revisorerna hava avlagt besök vid tullkammaren i Haparanda.

Tullkammarlokalerna äro belägna i den s. k. övre tullgården, som äges
av tullverket, vilket för dessa av Haparanda stad uppbär en årlig hyra
av 1,250 kronor med skyldighet för staden att bekosta alla reparationer
av lokalerna. I detta hus äro jämväl inrymda tjänstebostäder för tullförvaltaren
och en kammarskrivare. Dessa erlägga härför en hyra av
1,680 kronor, respektive 636 kronor. Vaktlokalerna, som bestå av två
vaktrum, ett överliggningsrum och ett förrådsrum, äro inrymda i den
s. k. nedre tullgården, vilken likaledes äges av tullverket. För sistnämnda
lokaler erlägger staden en årlig hyra av 528 kronor med skyldighet att
på egen bekostnad svara för lokalernas underhåll.

Under år 1932 påbörjades och år 1933 avslutades ombyggnads- och reparationsarbeten
av nämnda byggnader. Sammanlagda kostnaden för dessa

— 173 —

arbeten belöpte sig till 49,550 kronor 70 öre, vilken utgift bär bestritts av
tullverket.

Ersättningen till Haparanda stad för nastad tolag uppgick räkenskapsåret
1933/1934 till 1,829 kronor 11 öre.

Revisorerna uppmärksammade vid sitt besök, att trots de i övre tullgården
så sent som år 1933 avslutade ombyggnads- och reparationsarbetena,
samtliga fönsterbågar voro gamla oell ruttna och på grund härav
otäta. Från de i nedre tullgården nyligen inredda torvmullklosetterna
inträngde lukt uti den ingång till vaktrumslokalerna, som skall passeras
av allmänheten. Även örn de nuvarande anordningarna icke kunna betecknas
som hälsovådliga, bade det dock varit önskvärt, att vattenklosetter
anordnats. Vid ombyggnaden av övre tullgården inrättades garage
under byggnaden. Detta var ämnat för två bilar. Genom anordnandet
av en synnerligen olämplig nedfart till garaget har endast en bil kunnat
beredas plats därstädes. På grund härav Ilar det blivit nödvändigt att
för den andra av tullverkets bilar, som vintertid för kustbevakningens
räkning är stationerad i Haparanda, förhyra särskilt garage.

Ett till övre tullgården hörande uthus örn 25 meters längd och 6.90 meters
bredd, vilket inrymmer fem vedbodar, koksupplag m. m., var i hög
grad i behov av reparation. Så hade exempelvis väggarna under årens
lopp förskjutit sig cirka en halv meter, varför risk torde förefinnas för
husets sammanstörtande.

Besöket har i övrigt icke föranlett särskilt uttalande från revisorernas
sida.

§ 35.

Enligt lagen örn polisväsendet i riket den 6 juni 1925 (nr 170) skall riket
vara indelat i polisdistrikt. Polisdistriktet anställer och avlönar polismännen
men är berättigat att av statsverket uppbära bidrag för härav
föranledda kostnader. I de polisdistrikt Kungl. Maj:t bestämmer skola
polismän för hela rikets behov finnas anställda. Hit äro att hänföra
statspolisintendenten samt vissa polismän för gränskontrollens handhavande.
Kostnaderna för sådan personal bestridas av statsmedel. Vidare
skola vissa polisdistrikt efter Kungl. Maj:ts beslut draga försorg örn
andra särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet. Polisdistriktets
kostnader för nu ifrågavarande ändamål skola helt gottgöras av
statsmedel. Till sistnämnda anordningar äro att hänföra polisskolorna
i Stockholm och Göteborg, tidningen »Polisunderrättelser», centralbyrån
för fingeravtryck, polisbyrån (med huvudsaklig uppgift att övervaka här
i riket vistande utlänningar), samt särskilda gränsbevakningar för kontrollering
av resande från utlandet.

Medan före världskriget alltsedan år 1860 passfrihet varit rådande i

Revisorernas

uttalande.

Statsverkets
kostnader för
gränskontrollen.

174 —

Sverige, tillkommo under detsamma föreskrifter örn pass- och viseringstvång
samt infördes bestämmelser örn polisövervakning av utlänningar.

Beträffande utlännings rätt att här i riket vistas gäller lagen den 2
augusti 1927 (den s. k. invandringslagen), som skall äga giltighet intill
1937 års utgång.

Enligt bemyndigande i invandringslagen har Kungl. Majit den 11 november
1927 utfärdat kungörelse med vissa föreskrifter i anledning av
lagen örn utlännings rätt att här i riket vistas (nr 411).

Beträffande utlännings inresa stadgas i lagen (1 § första stycket), att
utlänning, som ankommer till riket, skall vara försedd med pass eller annan
legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla
såsom pass. Enligt 10 § 1 mom. i kungörelsen är befrielse från skyldigheten
att innehava pass medgiven för, bland annat, norsk medborgare,
tillhörande befolkningen å norskt område nära gränsen till Sverige, under
förutsättning av ömsesidighet, för vistelse i motsvarande svenskt
gränsområde under högst tre dagar, därvid dock skall företes av vederbörande
norsk myndighet utfärdat intyg örn nationalitet och hemvist,
ävensom dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som innehar nordiskt
resekort, jämte hans hustru och barn under femton år, därest de
åtfölja honom och äro namngivna å kortet, för vistelse här i riket under
högst sex månader från dagen för kortets utfärdande och med förbehåll
av vederbörligt uppehållstillstånd, där sådant erfordras. Från skyldigheten
att vara försedd med pass eller annan legitimationshandling äro
enligt 10 § 2 mom. i kungörelsen befriade dels kvinna, som på grund av
födseln varit svensk medborgare men genom äktenskap med utländsk
man förlorat sitt svenska medborgarskap utan att bliva medborgare i
annat land, för vistelse här i riket under högst sex månader, där hon ej
dessförinnan återvunnit svenskt medborgarskap, dels ock dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare, som ankommit till riket från Köpenhamn
eller Helsingör över hamn eller flyghamn vid Öresund (sträckan
Malmö—Kullen och Yen) eller från Bornholm över Ystad eller Simrishamn
eller ock från Köpenhamn eller Fredrikshamn över Göteborg, för
vistelse här i riket under högst tre månader, där ej vistelsen avser arbetsanställning.

Enligt 1 § andra stycket i lagen skall legitimationshandling vara försedd
med påteckning av svensk myndighet (visering), där Konungen det
förordnar. Härom stadgas i 12 § 1 mom. i kungörelsen, att hemlandspass
skall vara viserat, där ej innehavaren är dansk, norsk, isländsk, belgisk,
brittisk, finsk, fransk, italiensk, japansk, liechtensteinsk, luxemburgsk,
nederländsk, portugisisk, schweizisk, spansk, tjeckoslovakisk, tysk
eller österrikisk undersåte eller undersåte i Amerikas förenta stater. Visering
skall meddelas för viss tid (19 § i kungörelsen).

I lagens 2 § gives den allmänna bestämmelsen, att, örn utlänning här
i riket ämnar utöva verksamhet, varför jämlikt särskilda regler i lagen

— 175 —

(13 och 14 §§) arbetstillstånd erfordras, bevis om sådant tillstånd skall
finnas å legitimationshandlingen, såframt denna icke är försedd med visering
som innefattar sådant tillstånd.

Utlänning skall enligt lagens 3 § omedelbart vid sin ankomst till riket
uppvisa sin legitimationshandling för polismyndighet i den ort, dit han
först anländer från utlandet. Han skall jämväl meddela de upplysningar,
som polismyndigheten begär, och är vidare skyldig att på anfordran personligen
inställa sig hos polismyndigheten.

Enligt 36 § i kungörelsen skall utlänning vid ankomsten till riket för
polismyndigheten i ankomstorten meddela skriftlig uppgift enligt formulär,
som fastställes av chefen för justitiedepartementet. Denna föreskrift
äger emellertid icke tillämpning i fråga örn den, som ej är skyldig
att vara försedd med pass eller annan legitimationshandling, som skall
gälla såsom pass, samt ej heller beträffande dansk, norsk eller isländsk
undersåte.

Då utlänning för polismyndighet i ankomstorten uppvisar sin legitimationshandling,
skall polismyndigheten jämlikt 37 § i kungörelsen förse
handlingen med anteckning örn dagen för ankomsten samt örn numret
å den i 36 § omförmälda skriftliga uppgiften. Då utlänning lämnar riket,
skall polismyndighet (42 §) förse hans legitimationshandling med anteckning
örn dagen för avresan, samt, där handlingen enligt 37 § försetts med
nummer, göra anteckning örn numret och dagen för avresan. Av utlänningar
jämlikt 36 § lämnade skriftliga uppgifter samt uppgift örn anteckning,
varom 42 § stadgar, skola av polismyndigheten varje onsdag
och lördag insändas till polismästaren i Stockholm (45 och 47 §§). Uppgifterna
samlas för verkställande av kontroll å polisbyrån.

I lagens fjärde kapitel, vilket handlar örn avvisning av vissa utlänningar,
stadgas bland annat, att utländsk zigenare ävensom utlänning,
som uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande
eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom
utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning,
må vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter avvisas av polismyndighet.
Detsamma gäller örn utlänning som kan antagas sakna möjlighet
att här försörja sig samt örn vissa kriminella kategorier (19 §).
Utlänning, som saknar pass eller motsvarande legitimationshandling eller
föreskriven passvisering må även vid sin ankomst till riket eller omedelbart
därefter avvisas (21 §). Örn avvisning finnes böra äga rum, skall
till utlänningen överlämnas skriftligt besked angående avvisningen med
skälemdärför (22 §). Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens
försorg föras ur riket. Därest avvisningen ej kan verkställas
genast, må, intill dess sådant kan ske, utlänningen tagas i förvar
av polismyndigheten.

Gränskontrollen ombesörjes i första hand av vederbörande polismyndigheter
i gränsorterna. Vidare finnas för utövande av kontrollen anställ -

— 176 —

da vissa polismän för hela rikets behov och särskilda gränspolismän varjämte
tulltjänstemän i stor utsträckning biträda polismyndigheterna med
passkontroll och övervakning av trafiken över rikets gränser.

I Norrbottens län finnas anstälida 3 extra polismän — gränspolismän
— för biträde vid övervakande av trafiken mot Finland. Gränspolismännen
äro stationerade en i Haparanda stad, en i Karungi och en i Övertorneå.
Dessa hava enligt länsstyrelsens för dem utfärdade förordnanden
att biträda myndigheterna med upprätthållande av allmän ordning och
säkerhet inom Tornedalen, därvid det i första hand åligger dem att övervaka,
att utlänningar icke utan behörigt tillstånd inkomma i riket och
att redan inkomna utlänningar icke utan sådant tillstånd kvarstanna. I
tjänsten lyda dessa befattningshavare närmast under landsfiskalen i orten.
Genom företagande av spaningsresor å järnväg och efter andra trafikleder
samt besök å skilda platser äro gränspolismännen i tillfälle att
följa och övervaka främlingstrafiken i gränstrakterna. De äro befogade
att anställa förhör med samt eventuellt avvisa utlänningar med överlämnande
av den avvisade till polismyndigheten i hans hemland och hava
alltså möjlighet att på ett effektivt sätt hindra icke önskvärda element
att inkomma i riket eller, örn de hit inkommit, att här kvarstanna.

Nu ifrågavarande polismän åtnjuta avlöning med sammanlagt 7,200
kronor för budgetår jämte dyrtidstillägg såsom för oreglerade verk samt
uppbära ersättning för patrullresor m. m. med högst 10,000 kronor för
budgetår.

A järnvägslinjen Vassijaure—Kiruna verkställes passkontrollen av
fyra tulltjänstemän från Kiruna i samband med deras tulltjänst å alla
personförande tåg från Norge under tågens gång. Ersättning härför utgår,
jämlikt kungl, brev den 10 december 1926 med 60 kronor i månaden
att fördelas mellan tulltjänstemännen. För visitering av pass för resande,
som med järnvägståg anlända från Torneå till Haparanda, utgår enligt
samma kungl, brev ersättning av 30 kronor i månaden.

Kontroll över gränstrafiken sker jämväl genom av länsstyrelsen för
sådant ändamål förordnade tulltjänstemän, nämligen 128 tillsyningsman,
uppsyningsman och kustvakter inom Haparanda tullkust och gränsdistrikt,
stationerade utefter kusten i trakten av Haparanda och längs
gränsälven å sträckan Haparanda—Muonio, samt 4 uppsyningsman inom
Kiruna tullkammardistrikt, stationerade tre i respektive Karesuando,
Vittangi och Riksgränsen, och en, som är extra uppsyningsman, i övre
Soppero. Enligt meddelade förordnanden hava dessa tjänstemän att en
var inom sitt tulltjänstgöringsområde biträda polismyndigheten med tillsyn
och kontroll över utlänningar, därvid de i första hand hava att söka
hindra utlänningar utan vederbörliga legitimationsliandlingar att överskrida
gränsen samt att tillbakavisa utlänningar, som redan inkommit
i riket.

De tulltjänstemän, som biträda de lokala polismyndigheterna vid över -

177

vakande av gränstrafiken i samband med sin ordinarie tjänstgöring, äro
emellertid av sin tjänst bundna vid sina bevakningsplatser och begränsade
patrulleringsområden, • varför deras kontrollverksamhet i vanliga
fall endast berör de utlänningar som passera gränsen. Härtill kommer
ock, att avståndet mellan de olika posteringarna mångenstädes är ganska
stort. Tulltjänstemännen sakna även — i motsats till gränspolismännen
— befogenhet att formligen avvisa oell i samband därmed överlämna utlänning
till vederbörande myndighet i utlandet.

Ersättningen till denna personal utgår med 15 kronor i månaden till
en var av dem, som tjänstgöra vid vägbanken till Torneå och med 6 kronor
till en var av den övriga personalen (kungl, brev den 5 juli 1929,

14 juli 1933).

Arvodena till tulltjänstemännen för övervakande av persontrafiken
vid gränsen mot Finland uppgå till omkring 11,000 kronor för år.

För biträde med granskning av pass vid gränsen mot Norge anlitas
även i andra län tulltjänsteman, vilka härför uppbära ersättning. Vad
angår Jämtland oell Härjedalen har Kungl. Maj:t sålunda senast genom
kungl, brev den 15 juni 1934 bemyndigat länsstyrelsen i Jämtlands län
att till en var av de tulltjänsteman vid posteringarna i Melen, Valsjön, »
Vågen, Malmagen, Gäddede oell Skalstugan, vilka för granskning av
pass m. lii. förordnats såsom extra polismän, utbetala ersättning med
15—30 kronor för månad. Vidare bär Kungl. Maj:t genom samma brev
bemyndigat länsstyrelsen att åt de tulltjänsteman i Storlien, som för
granskning av pass m. m. förordnats såsom extra polismän, utanordna
ersättning för månaderna juni—september med 200 kronor för månad
och för övriga månader efter 120 kronor, att efter tullkammarens beprövande
fördelas mellan nämnda tjänstemän.

I Kopparbergs län bär länsstyrelsen enligt brev den 13 juni 1919 bemyndigats
att till en var av sex tulltjänsteman, vilka förordnats att biträda
kronobetjäningen med övervakandet oell kontrollen över utlänningar,
som till riket ankomma eller därifrån avresa, utbetala ersättning
med 15 kronor för månad.

I Värmlands län utgår enligt kungl, brev den 12 september 1919 ersättning
till en var av sexton tulltjänstcmän, vilka biträda med övervakandet
av resande, som inkomma i landet, med 5—15 kronor för månad. Vidare
utgår gottgörelse åt tulltjänstemän av högre grad, som biträda med
granskningen av från Norge till Charlottenberg ankommande resandes
pass oell andra legitimationsliandlingar samt till tullvaktmästare, vilka
under sådan granskning vid Charlottenbergs station anlitas för biträde
vid de resandes övervakande ur polissynpunkt. Arvode utgår jämlikt
kungl, brev den 15 juli 1932 efter 100 kronor för månad att fördelas mellan
vederbörande tulltjänstemän av högre grad samt efter 30 kronor för
månad att fördelas mellan vederbörande tullvaktmästare.

Vidare finnes anställd en extra polisman för att biträda med överva 12

— Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1934 I.

178 —

kande av över Charlottenberg'' till Sverige inkommande utländska undersåtar,
vilken för sådant ändamål skall medfölja de från Norge över Charlottenberg
anländande tågen. För befattningen utgår arvode med 500
kronor för månad jämte ersättning för vissa utgifter.

Dessutom har genom kungl, brev den 27 mars 1931 förordnats att i Eda
polisdistrikt med placering i Charlottenberg skall finnas anställd en polisman
för hela rikets behov med huvudsaklig uppgift att biträda vid
gränstrafikens övervakande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län bär genom kungl, brev den 8 juli 1932 bemyndigats
att för beredande av gottgörelse åt de tulltjänsteman inom
länet, vilka såsom extra polismän hava att verkställa granskning och påteckning
av pass m. m. använda under tiden 16 oktober—15 april högst
150 kronor för månad och under den övriga delen av året högst 210 kronor
för månad, att efter gränsbevakningschefens hörande fördelas mellan
nämnda tulltjänstemän.

Enligt brev den 22 mars 1918 har Kungl Majit bemyndigat länsstyrelsen
i Älvsborgs län att till tre tulltjänstemän i Mon utbetala ersättning dels
med tillsammans 60 kronor för månad för granskning av pass å Mons
järnvägsstation vid de från Norge till nämnda station ankommande tåg,,
beträffande vilka granskning av pass m. m. icke prövades redan förut under
tågets gång erforderlig, dels med 5 kronor till en var av ifrågavarande
tulltjänsteman för varje i och för granskning av pass m. m. under
järnvägstågs gång erforderlig resa från Mon till den norska stationen
Aspedammen och åter.

Dessutom har Kungl. Majit genom brev den 6 maj 1927 angående gränskontroll
vid Vassbottens gränstullstation förordnat, att inom Naverstads
polisdistrikt i Göteborgs och Bohus lön skulle tills vidare anordnas gränskontroll
samt att ersättning till dem, som av länsstyrelsen förordnades att
utöva sådan kontroll, skulle utgå efter 30 kronor för månad att av länsstyrelsen
mellan vederbörande fordelas.

Genom brev den 26 mars 1926 har Kungl. Majit förordnat att från och
med den 1 april samma år skall i Trälleberg för passkontrollens handhavande
finnas anställd polispersonal för hela rikets behov i den omfattning
det för ändamålet är av nöden samt att det skall ankomma på länsstyrelsen
i Malmöhus län att pröva befogenheten av därav föranledd utgift,
för vilken gottgörelse av statsverket begäres.

I proposition nr 181 till 1932 års riksdag anförde departementschefen beträffande
gränskontrollen bland annat, att de årliga kostnaderna för de
nuvarande anordningarna för denna kontroll syntes enligt en inom socialdepartementet
företagen undersökning uppgå till ett belopp, överstigande

50,000 kronor. Det ville emellertid synas som örn vissa åtgärder, ägnade
att minska kostnaderna för gränskontrollen, kunde vidtagas.

En av länsstyrelsen i Norrbottens län på departementschefens anmodan
verkställd förberedande undersökning, vars resultat framlagts i skrivelse

179

den 11 mars 1932, syntes sålunda giva vid handen, att kostnaderna för
anlitandet inom länet av tullpersonal för gränskontroll kunde avsevärt
nedbringas. Möjligen stöde besparingar att vinna även på andra båll.
På grund bärav förordade departementschefen, att posten till gränskontroll
för budgetåret 1932/1933 försöksvis uppskattades till 45,000 kronor.

I staterna för 1933/1934 och 1934/1935 har posten till gränskontroll likaledes
beräknats till 45,000 kronor.

För budgetåret 1933/1934 har till tulltjänsteman för nu ifrågavarande
uppdrag utbetalts arvoden med sammanlagt 29,482 kronor 55 öre enligt
nedanstående fördelning:

Beträffande anordningarna för gränskontroll inom Norrbottens län anförde
länsstyrelsen i sin förenämnda skrivelse, bland annat:

Vad därefter angår gränskontrollen genom tullpersonal så är länsstyrelsen
icke absolut övertygad om att utgifter, som härvidlag påkostas,
äro oundgängligen av nöden. Dessa tulltjänsteman, omkring 140 på
sträckan Haparanda—Muonio längs gränsälven och 4 efter sträckan Karesuando—Kiruna,
hava sina anvisade patrulleringssträckor att bevaka i
sin tulltjänst, och de utlänningar, som därunder anträffas, avfordra de
legitimationsliandlingar. Saknas sådana, anmoda de vederbörande att
återvända över gränsen. Ordentligt polisförhör med kontrollering av uppgifterna
på finska sidan kan ju icke komma ifråga, och den gjorda avvisningen
medför för utlänningen inga särskilda följder, ifall försöket
skulle upprepas. Givet är att personer stadda i olovliga ärenden lätt
kunna undvika de vid patrulleringslinjerna bundna tullmännen. Av de
inkomna rapporterna över avvisade utlänningar framgår också att dessa
för det mesta utgöras av bofast folk från bygden på andra älvstranden.
Tullmännen fylla givetvis med nämnda sin verksamhet en ordningsuppgift,
men så värst kraftig hjälp åt polismyndigheten i dess arbete med att
hålla undan icke önskvärda element kunna de knappast sägas lämna.
Ersättningen för detta tullpersonalens biträde har också undan för undan
nedsatts, så att densamma numera utgår med endast något över 11,000
kronor för år mot över 30,000 kronor för exempelvis år 1924.

Den minskning i kostnader för uppsikt över landgränsen mot Finland,
som enligt länsstyrelsens mening är tänkbar, skulle alltså gå ut över utgifter
till tullpersonal för biträde med den s. k. gränskontrollen. Det synes
länsstyrelsen som om tullpersonalen skulle kunna utan någon särskild
ersättning lämna detta biträde under fullgörande av sin egentliga
tjänstgöring. Den besparing, som härigenom skulle vinnas, komme att
uppgå till cirka 11.000 kronor för år.

Norrbottens län.................

Jämtlands » ................

Kopparbergs » ..................

Värmlands » ..................

Älvsborgs » ..................

Göteborgs och Bohus län

...... kronor 12,285: —

...... » 3,157:5 5

» 1,080: —

» 3,440: —

» 6,565: —

...... » 2,955: —

Summa kronor 29,482: 5 5

— 180

Generaltullstyrelsen, som den 30 augusti 1932 avgav yttrande i anledning
av förenämnda, skrivelse, uttalade därvid deu uppfattningen, att över,
vakande! av persontrafiken över rikets gränser och kontrollen över i riket
vistande utlänningar vore angelägenheter, som enligt sakens natur ankomme
på vederbörande polismyndigheter, och endast av praktiska skäl
förnämligast av kostnadshänsyn — delvis överlåtits å tullpersonal i vissa
gränstrakter. Vid sådant förhållande och då uppdrag av nu omförmält
slag alltså avsåge att tillgodose ett tullverket såsom sådant icke vidkommande
intresse, ansåge generaltullstyrelsen, att skälig ersättning för dylika
uppdrag borde tillkomma tullpersonalen.

Av revisorerna inhämtade uppgifter giva vid handen att i Nedertorneå,
Karl Gustavs, Hietaniemi, Övertorneå och Pajala socknar av 103 därstädes
stationerade gränsuppsyningsmän 67 äro ägare av i mantal satt jord.
I regel torde dessa jordbruksfastigheters medel-taxeringsvärde överstiga
värdet av de i mantal satta jordbruksfastigheter, vilka ägas av övriga
jordbrukare i orten.

Bland de tulltjänsteman, vilka icke äro ägare till i mantal satt jord,
finnas även många, som äga avsöndrade lägenheter av sådan storlek, att
även dessa måste anses såsom jordbruksfastigheter.

Kevisorernas Den ovan omförmälda anordningen med anlitande av tulltjänstemän
uttalande, för gränskontrollen tillkom år 1918 och föranleddes närmast av under
kristiden rådande särskilda förhållanden. Därest denna kontroll alltjämt
kan anses behövlig — varom meningarna att döma av länsstyrelsens ovan
omförmälda skrivelse synas vara delade — anse revisorerna, att denna
bör kunna fullgöras av tulltjänstemännen utan särskild ersättning. Ett
stöd för denna uppfattning hava revisorerna även funnit i ett av statskontoret
den 6 juni 1929 avgivet utlåtande i anledning av en framställning
örn ersättning till vissa tulltjänsteman för biträde vid gränskontrollen, i
vilket utlåtande ifrågasattes, huruvida icke åtgärder borde vidtagas för
att granskningen av pass och s. k. nordiskt resekort skulle ingå i tulltjänstemännens
å gränsorter vanliga tjänsteutövning och särskild ersättning
härför sålunda icke utgå. Revisorerna, som ansluta sig till vad statskontoret
anfört, anse hinder för en dylik anordning icke föreligga, då
flertalet av ifrågavarande tulltjänstemän, på sätt utredningen givit vid
handen, synes hava tid övrig för åtskilligt arbete utom tjänsten.

§ 36.

vissa kom- Revisorerna hava granskat de ersättningsräkningar, som avlämnats av
mittékost- ordförande och ledamöter i ett flertal kommittéer, ävensom kommittéérnader''
nas räkenskaper rörande omhänderhavda expensmedel. Revisorerna hava
därvid fäst sig vid att i vissa fall, då ett under längre tid fortlöpande
arbete skall av vederbörande kommitté utföras, Kungl. Majit vid kom -

— 181 —

mitténs tillsättning eller senare meddelat beslut därom, att kommitténs
ordförande eller dess verkställande ledamot skolat erhålla viss för månad
fastställd ersättning. I stort sett lärer, då sådant beslut icke meddelats,
avsikten vid kommitténs tillsättande hava varit att ersättning
skolat utgå icke för hela tiden från det kommittén tillsatts till dess arbetet
avslutats, utan endast för den del av tiden, varunder arbete verkligen
utförts. Emellertid har i vissa kommittéer (hostadssociala utredningen,
bostadsproduktionssakkunniga, exportkreditnämnden m. fl.) ersättning
av vederbörande ordförande — statstjänstemän i byråchefs eller
högre ställning — debiterats för i regel varje dag under året, då semester
icke åtnjutits och i vissa fall även under semester och då vederbörande
varit ledig på grund av tjänsteresa eller av annan anledning. Det lämpligaste
torde vara, att visst månadsarvode även i dylika fall utgår för
sä vitt avsikten är, att kommittén skall bedriva sitt arbete under längie
fortlöpande tid.

Revisorerna vilja även ifrågasätta huruvida det ma anses försvarligt,
att en byråchef i ett verk, som förordnats till ordförande i en kommitté
med ett månadsarvode av 300 kronor och samtidigt i en annan kommitté
under loppet av längre tid än ett år såsom ordförande uppburit arvode
med 12 kronor örn dagen, samtidigt uppehållit sin byråchefstjänst med

endast några få dagars tjänstledighet.

För övrigt vilja revisorerna framhålla vikten av att det noga tillses,
att de bestämmelser, som ifråga örn kommittéer meddelats uti kungörelsen
den 29 augusti 1921 (nr 517) noga efterlevas.

§ 37.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse att erhålla närmare kännedom
örn kostnaderna för tryckning under de senaste fem åren av statens
offentliga utredningar. Revisorerna vilja till en början lämna en
kortfattad redogörelse för de bestämmelser, som härutinnan gälla, samt
för nu gängse tillvägagångssätt vid befordrande till trycket av dylika
utredningar.

Kungörelsen den 29 augusti 1921 (nr 517) med vissa bestämmelser angående
kommittéer föreskriver i § 1, att kommitté, kommission eller sakkunnig,
som för utredning av viss fråga av Kungl. Majit förordnats eller
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande av departementschef eller myndighet
tillkallats, (kommitté) skall vara skyldig att vid planläggande oell
fullgörande av sitt uppdrag omsorgsfullt tillse, att utredningsarbetet icke
medför större kostnad för statsverket än som ma anses nödvändigt.

Då inom kommitté fråga uppstår örn anordnande av statistiska, historiska
eller andra förberedande undersökningar, böra enligt § 2 i samma
kungörelse, kostnaden för och värdet av dem noggrant övervägas. Utan
vederbörande departementschefs medgivande må ej igångsättas sådana
Undersökningar av mera omfattande eller kostsam art.

Statens kommittétryck.

— 182 —

V id avfattande av betänkande bör tillses, att större vidlyftighet ej användes,
än ämnets natur gör oundgängligt.

Tiyckningsarbete ma ej beställas utan efter1 samråd med statens tryckerisakkunnige,
där ej beställningen är av obetydlig omfattning. För tryckning
av betänkande erfordras tillstånd av departementschefen; och skall
ansökan härom åtföljas av yttrande av statens tryckerisakkunnige. Åro
vid betänkandet fogade tabeller eller andra bilagor av större omfattning,
skall i ansökningen särskilt angivas, i vad mån jämväl tryckning av dem
anses nödvändig.

Den 26 september 1921 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse (nr 578) med
vissa bestämmelser angående tryckning för statens räkning. Häri stadgas,
bland annat, att ämbetsverk och andra offentliga myndigheter skola
varn skyldiga att i möjligaste mån beträffande planläggandet och utförandet
av förekommande tryekningsarbeten ävensom häftings- och inbmdningsarbeten
anlita statens tryckerisakkunnige för erhållande av råd
och anvisningar, såsom angående val av företag för verkställande av
tryckning, val av stilar och papper samt pris, tid och andra villkor för
beställningars utförande. All tryckning åt kommittéer, kommissioner
och sakkunniga, som för utredning av viss fråga av Kungl. Majit förordnats
eller jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande av departementschef eller
myndighet tillkallats, skall, såvida densamma ej är av obetydlig omfattning,
beställas genom den tryckerisakkunnige, som jämväl har att, i den
mån sadant kan ske, övervaka det beställdas utförande.

Kungl. Majit har den 26 september 1921 även utfärdat instruktion för
statens tryckerisakkunnige.

Slutligen har Kungl. Majit den 3 februari 1922 utfärdat kungörelse
angående statens offentliga utredningars yttre anordning, innefattande
föreskrifter örn tryckets format m. m.

Sedan dåvarande tryckerisakkunnige i skrivelse den 21 november 1922
med ledning av då vunnen erfarenhet hemställt örn vidtagande av åtgäidei
i syfte att kommittébetänkande — för åstadkommande av minskning
i konigeringskostnaderna — matte i sin slutgiltiga omfattning avlämnas
i maskinskrift och först därefter befordras till trycket, förordnade
Kungl Majit dea 24 november 1922, att av kommittéer och sakkunniga
avgivna betänkande!! och övriga förslag skulle, innan medgivande till
ti > ökning finge lämnas, i sin slutgiltiga avfattning till vederbörande departement
avlämnas i maskinskrift, börande, där ej för särskilt fall departementschefen
medger undantag härifrån, jämte originalexemplaret
avlämnas minst en kopia.

I det fall ovan återgivna bestämmelse tillämpas och betänkandet sålunda
överlämnas i sin slutgiltiga avfattning i maskinskrift, uppdrages,
sedan tryckningstillstånd lämnats, åt tryckerisakkunnige att ombesörja
tryckningen. Hos denne underkastas manuskriptet granskning ur tryckeriteknisk
synpunkt, varvid erforderliga anvisningar lämnas rörande

183 —

lämpliga förkortningar, tabellers uppställning, rubriker oell mellanslag
m. m. Härefter överlämnas manuskriptet till det tryckeri, som för ifrågavarande
arbetes utförande befinnes lämpligast och billigast. Härjämte
ombesörjer tryckerisakkunnige korrekturläsningen, varvid tillfälle lämnas
kommittén att taga del av korrekturet.

Då Kungl. Maj:t medgiver att betänkandet utan hinder av förut nämnda
beslut må i tryck överlämnas, tillämpas, under förutsättning att även
då manuskriptet föreligger i utarbetat skick, i stort sett samma förfaringssätt
beträffande tryckningen som nyss nämnts.

I nu nämnda fall kunna korrigeringskostnader — därest ej särskilda
omständigheter tillstöta — hållas inom rimliga gränser.

Föreligger däremot manuskriptet icke i utarbetat skick före sättningens
påbörjande, utan avlämnas till tryckeriet för uppsättning i korrektur,
allteftersom betänkandet utarbetas, bliva korrigeringskostnaderna alltid
höga på grund av att med hänsyn till svårigheten att överblicka betänkandets
slutliga utformning ändringar under arbetets gång bliva nödvändiga
i förut lämnade manuskript.

Undantag från nämnda bestämmelser att betänkande skall avlämnas
i sin slutgiltiga avfattning i maskinskrift har medgivits under år 1930 i
27 fall av 36; år 1931 i 36 fall av 42; år 1932 i 36 fall av 40; år 1933 i 28
fall av 38; och år 1934 i 40 fall av 52.

Kostnaderna för tryckning av statens offentliga utredningar under de
senaste fem åren framgår av hilagda sammanställning.

Korrigeringskostnaderna uppgingo år 1930 i medeltal till 38.43 procent
av ordinarie sättningskostnaderna. För betänkanden, som avlämnats i
slutgiltigt skick i maskinskrift, var motsvarande medeltal 11.42 procent.
För övriga betänkanden utgjorde medeltalet 43.66 procent. För år 1931
ställa sig motsvarande siffror sålunda: 38.76 procent, 4.18 procent, 55.34 procent;
för år 1932: 26.15 procent, 16.go procent, 26.56 procent; samt för år 1933:
26.57 procent, 12.94 procent, 30.35 procent.

I detta sammanhang må nämnas, att i ett nyligen inträffat fall kostnaderna
för korrigering uppgått till i det närmaste samma belopp som
för sättningen. I detta fall avsågo korrigeringskostnaderna, bland annat,
borttagande av 30 sidor, huvudsakligast tabeller, vilka först efter sättningen
befunnits överflödiga. Genom omsorgsfull planering hade dylika
kostnader kunnat undvikas.

Jämlikt 6 § i ovannämnda kungörelse med vissa bestämmelser angående
tryckning för statens räkning den 26 september 1921 åligger det statskontoret
samt, såvitt angår lantförsvaret och sjöförsvaret, respektive arméförvaltningen
och marinförvaltningen, att av de under vederbörande
huvudtitlar uppförda förslagsanslagen för kommittéer och utredningar
genom sakkunniga gälda kommittéernas räkningar a tryckning, dock med
undantag för de på riksgäldskontoret ankommande kostnader, som belöpa

Forts. <i sid. 202.

— 184 —

Statens offentliga utredningar år 1930

Sättning

Ordinarie

Kr.

I Förhöjd

Kr.

2

3

543

40

237

11

1,344

20

103

96

1,406

25

73

15

986

70

262

53

275

65

12

03

2,047

50

288

67

2,705

13

735

97

1,323

—

■t V
10/

86

5,096

—

880

42

224

122

20

781

75

45

50

2,492

60

287

70

1,750

—

14

37

2,232

94

382

30

2,638

13

2,923

95

1,558

70

40

30

2,270

65

622

20

824

88

75

20

748

25

66

50

2,493

75

829

58

643

13

20

11

427

76

6

40

1,009

80

100

10

2,412

59

—

—

1,355

13

66

S3

252

_

_

308

154

—

350 1

—

—

11.
12.

j 13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

! 20.

21.

; 22.

| 23.

24.

25.

26.

27.

28.

Jordbruksutredningens betänkanden. 1. Betänkande angående
åtgärder för vete- och rågmarknadens stödjande. 76 s.
Jordbruksutredningens betänkanden. 2. Betänkande angående

jordbrukets kreditförhållanden. 179 s...................

Skydd för äldre kulturföremål. 191 s...................

Jordbruksutredningens betänkanden. 3. Betänkande angående
vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens

befrämjande. 129 s...............................

Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av partibeteckningar.
38 s................................

Gränsen för Sveriges territorialvatten. 312 s.

Betänkande med förslag till lotsförordning samt andra författningar
och föreskrifter rörande lotsverket. 365 s.....

Domänverkets omfattning, uppgifter och organisation. 333 s.
Betänkande med förslag angående ordnande av den lägre

lantbruksundervisningen. 727 s.........................

Utredning och förslag beträffande åtgärder för ökad ånvändning
av svenska lantbruksprodukter vid allmänna inrättningar
m. m. 21 s...................................

Utkast till lagbestämmelser örn befraktning. 154 s.......’’

Utredning rörande Sveriges försvarspolitiska läge samt behov

av försvarskrafter. 325 s............................

Utredning angående kommunalförvaltningens ordnande i städerna
efter processreformens genomförande. 250 s.......

Utredning och förslag rörande praktiska bildningslinjer på

realskolans åldersstadium. 327 s.......................

1928 års pensionsförsäkringskommitté och organisationssakkunniga.
Statistiska undersökningar samt kostnadsberäkningar.
402 s............................

Betänkanden med förslag angående skärpta kontroilföréskrifter
rörande landsfiskalers och med dem jämställda befattningshavares
medelsförvaltning m. m. 199 s...........

1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till allmänt
avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän, tillhörande

den civila statsförvaltningen. 346 s.....................

Distriktsveterinärlönesakkunnigas utredning och förslag beträffande
ordnandet av distriktsveterinärernas anställnings och

avlöningsförhållanden, lil s.......................

Utredning angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt
att vid minskning av antalet barn indraga skolor

och skolavdelningar. 88 s............................

1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till lönereglering
för befattningshavare vid undervisningsväsendet.

371 s............................

Betänkande angående granskning av för vissa sjukhus gällande
särbestämmelser. 97 s..................

Medicinalstyrelsens utlåtande och förslag till epizootilag och

epizootiförordning. 58 s.............................

Betänkande med förslag till ytterligare åtgärder för bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur. 124 s.............

Brott emot myndighet m. m. Förberedande utkast till strafflag.
Speciella delen. 312 s...........................

Förslag till lag örn upplagshus med rätt att utfärda upplags bevis

m. m. 206 s..........................

Förslag till förordning angående film. 35 s. !!.’!''!''!!!!!!!! .’

Supplement nr 4 till Sveriges familjenamn 1920. 44 s.....

Förslag till förordning angående biografer och biografföreställningar
m. m. 50 s................

— 185 —

! Tryckning

Kr.

Papper

Kr.

Omslag och
bokbinderi-arbete

Kr.

Korrigering

Extra

kostnader

Kr.

Kostnader
för övertid

Kr.

Total-kostnad j

Sr. i

Summa

Kr.

I % »v

ordinarie

sättnings-

kostnader

4

5

9

7

8

9

10

11

147

65

95

95

115

61

234

60

43.17

6

36

1,416

i 2

348

20

237

35

189

11

923

90

68.73

6

—

150

58

3,303

BO

385

80

204

162

92

446

26

31.73

20

2,698

7

I

258

20

174

25

189

21

869

15

88.03

32

90

396

25

3,169

19

83

70

17

85

51

25

196

35

71.23

—

—

—

636

83

576

86

265

30

198

25

340

16.60

—

—

—

3,716

57

804

612

412

80

1,872

77

69.23

52

50

— |

—

7,195

17

2Ö4

—

336

—

244

50

199

83

15.10

30

—

—

2,585

18

1,247

80

734

81

471

94

1,890

14

37.0 9

88

50

—

10,409

61

136

15

116

89

263

28

5

95

2.65

_

_

—

868

4 1

261

45

166

60

252

25

162

05

20.7 2

30

—

—

J,699

60

1,081

60

378

—

259

35

2,313

65

92.81

17

—

128

70

6,968

50

537

15

371

87

320

53

91

38

5.22

—

—

—

3,085

38 j

915

95

697

—

469

85

1,756

40

78.65

60

—

—

6,314

44|

j 1,040

80

726

12

473

75

1,364

50

51.72

137

50

—

-

9,304

25

362

50

252

50

190

15

112

7.18

—

—

—

2,516

15

1,275

70

1,103

25

754

—

227

25

lO.oo

204

75

242

50

6,700

30

168

35

77

35

99

77

165

05

20.oo

—

—

1,410

60

281

—

499

25

475

—

172

—

22.98

1

1

'' -

-

_

—

2,242

—

1,241

40

1,009

40

679

75

889

84

35.68

i —

—

1,319

34

8,463

06

201

65

104

12

124

25

59

51

9.25

1 —

158

5C

1,311

27

107

4

25

9

64

5C

22

5.14

i _

653

95

233

6C

156

5E

147

11

619

95

61.80

20

4

j 82

5 C

2,370

01

1,132

1,809

6

620

Öv

514

4

21.82

84

8

—

6,573

49

365

3(

153

5

148

4

359

lf

26.50

:

-

—

2,448

34

64

5(

26

2

53

6

18

7

7.4 2

—

—

415

10

160

200

198

84

27.27

—

—

1,104

95

4

40

4

! 91

6

29

6

8.48

0 16

—

I-

607

75

— 186 —

ningsärenden m. m. 200 s.

och armerad betong (betongbestämmelser) (tredje upplagan)
jämte tilläggsbestämmelser (andra upplagan). 44 s...

31. Förberedande utredning angående omorganisation av lands fiskalsbefattningarna

m. m. 64 s.....................

32. Betänkande med förslag angående omorganisation av under visningen

vid navigationsskolorna och därmed sammanhängande
frågor. 140 s...........................

33. Utredning och förslag beträffande Stockholms flottstations

förflyttning från huvudstaden. 125 s...............

34. Betänkande och överarbetat förslag rörande uppförande av

Karolinska sjukhuset m. m. 78 s...................

35. Utredning i sockerfrågan. 280 s.........................

36. 1930 års militäravlöningssakkunniga. Betänkande med för -

1,399

1

388

75

288

75

42

75

496

—

64

68

989

94

134

25

927

62

220

90

649

_

54

_

j 1,960

—

438

57

1,744

90

480

28

48,957

09

10,278

11

Statens offentliga utredningar år 1931

Sättning

Ordinarie

Kr.

2

Förhöjd

Kr.

3

3.

4.

5.

6.

7.

8.
9.

10.

|

i J1''

j 12.

13.

14.

15.

Sammandrag av yttranden över 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas
betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen
örn prästerskapets avlöning och förvaltningen av

den därtill anslagna egendomen. 622 s.................

Utredning och förslag rörande läroböcker vid de allmänna
läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. 131 s. ..
Betänkande med förslag angående arbetslöshetens motverkande
genom beredskapsarbeten. 81 s.................

Utredning och förslag av frågorna örn ytterligare inskränkningar
i den nuvarande folkskoleseminarieorganisationen
samt om_ statens övertagande av de utav landstingen och
vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna m. m.

215 s.................................................

Utlåtande angående utförselbevissystemets verkningar m. m.

25 s...................................................

Jordbruksutredningens betänkanden. 4. Betänkande angående
åtgärder för fjäderfäskötselns främjande. 109 s.....I

Jordbruksutredningens betänkanden. 5. Statistisk översikt över

det svenska jordbrukets utveckling och läge. 74 s.......

Ny värmeledning samt elektrisk belysningsanläggning i Na tionalmuseibyggnaden

i Stockholm.'' 43 s...............i

Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden.
3. Förslag till konvention mellan Sverige,]
Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och.

verkställighet av domar, m. m. 39 s.....................i

Betänkande med förslag till lag örn vård av vissa skogar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden.
398 s.........................................

Utredning med förslag angående premiering av välskötta

mindre skogsbruk. 66 s...............................

1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till avlöningsreglemente
för extra ordinarie och extra tjänstemän,

tillhörande den civila statsförvaltningen m. m. 131 s.....

Utlåtande över utkast till näringslag m. m. 28 s.........

Förslag till växellag m. m. 254 s.......................

Provdebitering av fyr- och båkavgift samt sjömanshusavgift.
64 s...........................

4,589

59

80

895

50

146

90;

551

14

39

04

1,460

69

451

35;

182

—

142

9 9

843

70

216

90 j

518

—

253

72!

317

—

—,

262

50

14

70;

2,834

75

496

88!

486

75

61

—

931

64

234

6 0j

196

—

49

-1

1,666

88

297

50

448

—

342

76;

— 187 -

4

5

6

1

7

1

8

9

10

1 l

531

05

460

69

421

47

649

20

46.40

—

—

—

3,795

16

96

50

43

86

76

75

—

—

—

—

_

—

—

548

10

h-*

O

00

80

59

85

99

16

236

60

47.7 0

—

—

—

—

1,065

09

1

263

40

65

85

92

85

224

40

22.66

—

—

—

—

1,770

69

299

81

136

64

216

64

319

80

34.4 7

575

19

—

—

2,696

10

113

50

21

75

79

35

103

_

15.87

27

50

—

—

1,048

10

448

60

206

71

219

17

760

04

38.7 8

—

—

—

—

4,033

09

374

60

138

40

115

42

580

05

33.24

6

—

—

—

3,439

65

16,043

26

11,725

36

9,042

18

18,813

59

1,399

14

2,514

37

118,573

10

Tryckning

Kr.

Papper

Kr.

Omslag oell
bokbinderi-arbete

Kr.

Korrigering

Extra

kostnader

Kr.

Kostnader
för övertid

Kr.

Total-

kostnad

Kr.

Summa

Kr.

I % ay
ordinarie
sättnings-kostnader

4

5

6

7

8

9

10

11

1,127

10

460

59

284

98

135

;

i

:

2.94

108

6,764

47 j

319

45

195

15

203

2 5

393

70

43.96

87

76

—

—

2,241

701

182

80

96

86

131

65

140

9 5

25.6 7

—

—

—

1,142

34 j

481

05

268

47

234

130

10

8.91

—

—

—

3,025

66;

59

—

5

13

50

45

145

11

79.78

—

—

-

584

68

225

20

149

—

146

95

283

60

33.61

14

64

131

—

2,010

99

168

60

91

03

145

27

201

13

38.8 3

....

—

—

1,377

76

100

—

79

50

56

50

53

—

16.72

278

—

884

99

65

59

08

99

—

169

05

64.4 0

—

—

-

703

98

654

60

298

24

252

17

1,437

27

50.7 0

104 —

56

50

6,134

41

94

50

29

36

82

85

35

—

7.19

—

-

—

—

788

96

332

05

197

213

10

221

20

23.7 4

15

—

—

2,144

6 9 i

66

60

19

81

60

80

131

88

67.3 9

—

—

—

—

523

09;

657

60

440

96

334

80

1,032

35

61.93

—

—

107

25

4,536

84

121

40

78

75

119

02

83

16

18.66

19

95

—

1,213

03

— 188 —

1

2

16. Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det sven-ska fångvårdsväsendet. 162 s.........................

1,176

1

359

80

17. Utredning och förslag rörande fortsättningsskolans organisa-tion. 94 s.............................................

693

25

68

30

18. 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till lönereg-lering för landsfogdar, lappfogdar och landsfiskaler m. m.
324 s...............................

9,222

10

591

09

19. Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser
örn delning av jord å landet inom vissa delar av Koppar-bergs län lii. lii. 307 s. 4 bilagor....................

2,156

545

08

20. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 1. Arbetslöshetens om-fattning, karaktär och orsaker. 554 s...................

3,767

_

1,820

78

21. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 1. Bilagor, band 1.
Orsaker till arbetslöshet. + P. M. ang. arbetsmarknaden
och de faktorer, som bestämma dess utveckling. 149 s. . .

1,064

17

84

15

22. 1930 års militäravlöningssakkunniga. Betänkande med förslag
till avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie personal vid
försvarsväsendet. 101 s...............................

765

20

165

20

23. Betänkande och förslag angående anskaffning, underhåll och
drift av för tulltjänsten erforderlig fortskaffningsmateriel.
91 s...........................................

644

174

38

24. Betänkande med förslag till huvudgrunder för en decentrali-serad förvaltning av prästlönejorden m. m. 200 s.......

1,384

_

82

25. Betänkande med förslag till prästlönelag m. m. 138 s.....

908

88

38

87

26. Betänkande med förslag angående vissa ändringar i riksda-gens arbetsformer m. m. 204 s.....................

1,486

60

113

90

27. Betänkande och förslag rörande åtgärder för höjande av sä-kerheten vid flygning. 194 s..............

1,437

70

576

90

28. Förslag till checklag m. m. 241 s.............

1,589

—

229

95

29. Betänkande angående flygstyrelsens materielanskaffning m. m.
354 s.......................................

2,478

680

77

30. Normalbestämmelser för järnkonstruktioner till byggnadsverk
(järnbestämmelser). 76 s...........................

525

90

195

75

31. Repartitionstalen för jordbruksfastighet. 60 s.............

32. Utredning och förslag rörande viss omläggning av socialsty-

relsens lönestatistik. 109 s.............................

(420

880

~)

35

(422

93

63)

50

33. Förräderibrott m. m. Förberedande utkast till strafflag. Spe-ciella delen. 10. 313 s.................................

2,392

44

34. Betänkande med utredning rörande de statsunderstödda växt-förädlingsanstalterna. 164 s........................

1,158

50

196

79

35. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfas-tighet å landsbygden vid 1928 års allmänna fastighetstaxe-ring. 168 s. 1 karta.................................

1,141

88

1,094

36. Betänkande angående ändrad lagstiftning örn mått och vikt.
128 s.............................................

992

109

77

37. Betänkande med förslag rörande statlig hjälpaktion åt vissa
egnahemslånlagare. 64 s. 1 bilaga...................

569

50

61

62

38. Betänkande med förslag angående den ekonomiska förvalt-ningen vid de allm. läroverken m. fl. läroanstalter och där-med sammanhängande frågor. 148 s..........

1,036

63

186

68

39. Lantmätarelönesakkunnigas utredning och förslag beträffande
lönereglering för viss lantmäteripersonal m. m. 136 s. .

1,016

5 0

120

31

40. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående
beskattning av aktiebolag och andra näringsföretag m. m.
Del 1. Författningsförslag, motivering, tabeller. 409 s. . .

2,926

601

27

41. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående
beskattning av aktiebolag och andra näringsföretag m. m.
Del 2. Särskilda utredningar. (4), 256, 75 + 118, 11, 57,
30 s.....................................

4,304

1,253

50

5,097

204

83

42. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 1. Bilagor, band 2.
Om den industriella rationaliseringen och dess verkningar
särskilt beträffande arbetarsvsselsättnineen. 180 s.

42

Summa

56.572

65

16,722

88

— 189

4

5

6

1

7

411

0

292

6

325

n

324

)4

194

5

212

5

210

36

18

>0

672

347

55

266

90

637

15

600

5

378

98

384

07

778

30

1,479

80

964

08

670

60

. 4,354

85

423

80

271

25

261

2 5

1

170

50

66

15

78

48 i

99

75

153

—

45

30

85

60 i

71

75

901

45

794

41

620

83;

395

—

644

05

550

21

507

01!

1

243

50

353

10

206

65

164

65

431

20

314

10

99

45

90

65

159

50

629

3 0

416

85

334

30

953

—

545

75

459

44

201

29

1,901

45

293

90

380

95

387

95

446

47

( 24

50

) 29

53

75

10

299

03

\ (190

30)

/

160

65

88

20

116

10

262

50

1,146

—

1,821

20

628

05

763

20

214

10

40

35

71

19

681

20

630

85

519

7 5

425

40

265

45

216

80

94

50

117

4 2

79

25

106

85

31

88

83

196

410

18

317

40

98

56

lil

86

222

15

192

85

60

23

89

68

131

5 5

949

40

720

06

585

70

1,548

49

1,407

05

1,027

8(

875

5C

1,516

98

356

16

172

0

155

—

341

60

18,888

26

12,668

8

10,337

94

21,928

83

8 1

9

, 10

11

27.5 5

54 9 4

2,944 21

2.67

— —

— -

1,397 90:

28.69

15 —

— -

j

4,752 09)

i

36.10

144 2f

- -

4,986 93

f 52 —

)

90.14

1

[ 310 0t

l 254 -

)

15,777 61

13.04

— -

— -

1,345 28;

11.14

4 -

_ -

1,178 03

28.54
26.7 9

112 -

— -

4,180 6 9
3,004 52

29.01

— -

— -

2,823 -

11,09

59.97

_ _

32 5

2,698 30
o 4,184 90

76.7 8

11 i

o — -

6,277 80

84.90

143 5

2 — “

2,374 44

71.20

— -

— -

428 18

29.82

— -

— -

1,601 30

31.90

81 8

0 — “

6,832 69

58.80

25 -

14 -

2,401 is

23.2 7

- _

- 245

4,322 os

7.99

I -

1,609 74

72.02

—

—

- 1,263 99

21.48

45

0! —

- 2,018 7 7

12.94

—

- -

- 1,610 62

52.9 2

94

50 —

— 7,425 4 2

35.24

249

65 —

— 14,478 80

27.26

52

61 —

— 2,534 82

2,023

ib 840

25 138,530 27

— 190 —

Statens offentliga utredningar år 1932

Sättning

Ordinarie

Kr.

Förhöjd

| Kr.

1

2

3

i

Sociala jordutredningens betänkande med förslag till vissa

ändringar i den sociala arrendelagstiftningen. 121 s.....

854

212

86

2.

Betänkande rörande erkännande och verkställighet av ut-

ländsk civildom. 43 s.............

308

64

09

3.

Luftförsvarsutredningens betänkande. Utredning beträffande

hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall

mot Sverige. 139 s.....................

1,164

61

224

41

i.

Dödlighetsantaganden för livränteförsäkring. 142 s.........

971

25

698

60

5.

Betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellan en-

skilda järnvägar i Skåne m. lii. 132 s...................

940

30

537

78

6.

Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 1. Byggnads-

ordning för stad, köping och större municipalsamhälle.

37 s................................

259

17

7.

Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 2. Byggnads-

ordning för mindre municipalsamhälle. 27 s...........

189

—

13

50

8.

Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 3. Byggnads-

ordning och utomplansbestämmelser för landsbygden. 18 s.

126

_

_

_

9.

Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 4. Bilagor till

normalbyggnadsordningar för städer och för landsbygden.

32 s...................................

224

40

j 10.

Jordbruksutredningens betänkande!!. 6. Promemoria rörande

inkomstutvecklingen inom Sveriges jordbruk i jämförelse

med i andra näringsgrenar och dess sammanhang med lö-

nepolitiken. 52 s.....................

371

80

214

09

11.

Normalförslag till provisoriska byggnadsföreskrifter. 10 s...

70

—

12.

Jordbruksutredningens betänkanden. 7. Betänkande angå-

ende åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårighe-

ler. 99 s.............................

711

50

95

54

13.

Skatteutjämningsberedningen. 1. Statistisk utredning angå-

:

ende det kommunala skattetrycket. 560 s.............

4,252

50

9,299

78

14.

Jordbruksutredningens betänkanden. 8. Arbetarfrågan inom

det svenska jordbruket, lil s.................

833

80

395

30

15.

De ekonomiska verkningarna för sjöfarten av 1928 års lots-

författningssakkunnigas förslag till lotsavgifter. 38 s.....

327

75

127

25

16.

Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 4. För-

slag till lag örn boutredning och arvskifte m. m. 689 s. .

5,037

—

494

60

1 17''

Utredning och förslag rörande ändrade grunder för bisko-

parnas avlöning och därmed sammanhängande frågor 262 s.

2,004

98

327

80

| 18.

Utredning rörande motorfordonsbeståndet i Sverige. 50 s. .

238

—

205

28

19.

1930 års pensionssakkunniga. Betänkande med förslag till

reglemente angående tjänstepension för tjänstemän, tillhö-

rande den civila statsförvaltningen, m. m. 211 s.....

1,412

39

279

35

20.

Betänkande med förslag till förordning angående handel med

farmacevtiska specialiteter. 99 s.............

719

69

75

23

1 21.

Betänkande med förslag till lag örn allmänna vägar och lag

örn vägdistrikt m. m. 174 s...............

2,731

85

894

84

22.

1930 års pensionssakkunniga. Betänkande med förslag till

reglemente angående tjänstepension för arbetare i statens

tjänst. 37 s...........................

253

74

24

55

23.

Utredning och förslag angående de civila tjänsteläkarnas ställ-

ning i städer och stadsliknande samhällen. 206 s.......

1,547

30

379

31

24.

Normalbestämmelser för leverans och provning av cement

(cementbestämmelser) samt för byggnadsverk av betong

och armerad betong (betongbestämmelser) (fjärde uppla-

gan) jämte tilläggsbestämmelser (tredje upplagan). 44 s...

288 !?o

42

75

— 191 —

Tryckning

Kr.

Papper

Kr.

Omslag o.
bokbinderi-arbete

Kr.

K o r r i

Summa

Kr.

pering

I % av
ordinarie
sättnings-kostnader

Extra

kostnader

Kr.

Kostnader
lör Övertid

Kr.

Total-

kostnad

Kr.

4 1

6

6

7

8

9

10

11

00

00

05

54

02

89

68

191

25

22.39

_

_

1,589

S5

87

85

25

99

76

47

26

95

8.75

—

—

—

—

589

35

308

90

82

44

117

50

118

50

10.18

350

84

_

—

2,367

20

364

75

218

57

233

50

312

60

32.19

313

18

—

—

3,112

45

203

90

80

85

108

83

735

40

78.21

21

—

—

—

2,628

06

142

25

118

13

179

85

181

54

70.09

—

—

—

-

897

77

131

—

82

69

169

35

130

84

69.28

—

—

—

-

716

38

87

25

59

06

146

86

134

80

106.99

—

—

—

_

553

96

140

50

157

50

237

75

120

81

53.93

—

—

—

921

”

92

40

65

18

95

47

105

28.2 4

_

943

94

64

25

23

63

ilo

15

60

65

86.6 4

328

68

171

45

125

10

127

66

181

66

25.58

—

—

—

—

1,412

90

1,835

30

1,275

75

851

—

969

05

22.7 9

—

—

—

—

18,483

33

1 159

95

84

40

86

26

77

—

9.28

—

_

—

—

1,637

71

101

60

39

—

99

—

38

—

11.59

—

—

—

—

752

60

2,238

35

2,210

15

1,128

85

1,590

90

31.58

180

—

142

50

13,021

85

381

10

78

05

92

81

123

75

6.17

—

—

25

75

3,034

24

75

75

33

48

150

95

56

29

23.6 5

759

75

: 560

75

372

06

299

65

434

95

30.3 0

66

15

—

—

3,425

30

148

87

39

3 5

ilo

06

27

80

3.86

—

—

—

—

1,121

—

1,167

40

839

64

506

80

597

2 0

21.86

73

25

609

25

7,420

18

72

6 5

29

89

63

58

30

25

12.06

8

26

—

479

41

297

06

158

60

124

66

551

16

35.0 2

—

—

3,058

37

96

60

43

85

76

1

76

—

—

—

—

--

548

10

192

1

2

3

25. Stålens organisationsnamnet. Betänkande nied plan för sta-tens byggnadsverksamhet under närmast kommande tio-årsperiod. 125 s...........

i

1 882

122

62

26. Uppskattning av Sveriges skogstillgångar, verkställd åren 1923
—1929. 215 s......................

j 3,235

47

3,684

35

27. Betänkande angående reformering av vikariatssystemet vid
häradsrätterna. 27 s.............

196

8

10

28. Lantmätarelönesakkunnigas utredning och förslag beträffande
lantmäterikontorens organisation. 186 s. ...

1,350

266

85

29. Promemoria angående lagstiftning om vissa straffprocessuella
tvångsmedel. 57 s...............

380

62

19

56

30. 1932 års banksakkunniga. Betänkande med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr
74) örn bankrörelse m. m. 116 s......

812

49

47

i 31. Läroverkssakkunniga. Betänkande med förslag till under-visningsplaner för rikets allmänna läroverk och de kom-munala mellanskolorna m. m. 454 s

3,058

13

144

J

| 32. Betänkande med förslag till lag örn vissa ändringar i förord-ningen angående patent m. m. 76 s.....

532

88

1 33. Sociala jordutredningens betänkande med förslag till åtgär-der för beredande av ökade möjligheter för mindre be-medlade personer att erhålla egna jordbruk. 84 s.........

642

69

30

94 ;

| 34. Betänkande med förslag angående omorganisation av väg-och vattenbyggnadsstyrelsen jämte därmed sammanhäng-ande spörsmål. 108 s........

814

50

108

i

|

15|

| 35. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående
tillsättning av prästerliga tjänster. 215 s.....

1,618

50

205

1 36. 1928 års pensionsförsäkringskommitté och organisationssak-kunniga. Statistiska undersökningar samt kostnadsberäk-ningar m. m. 249 s............

1,725

75

1,252

40

37. Betänkande angående skyddskoppympningen. 131 s

964

30

291

06

38. Statens organisationsnämnd. Betänkande med förslag rö-rande arbetsuppgifterna för och organisationen av rikets
landkarteverk. 95 s.......

673

54

40

39. Sociala jordutredningens betänkande med förslag till kungö-relse angående bestämmelser örn beviljande av uppskov för
egnahemslåntagare att erlägga ränta och amortering å egna-hemslån. 24 s...................

173

261

2

05

40. Normalförslag till gatukostnadsbestämmelser enligt 49 § stads-planelagen. 23 s..............

168

4

56''

Summa

43,063

4S\

20,998

25

— 193 —

4

I

5

I

6

7

1

8

9

10

11

217

60

119

70

139

06

163

97

1

18.59 !

_

__

1,644

95

1,605

86

1,277

64

851

90

895

50

27.6 8 j

152

50

—

—

11,702

71

55

40

9

61

51

65

40

64

20.7 8

—

—

5

50

366

90

277

70

83

26

108

58

147

40

10.92

—

—

—

-

2,233

78

107

55

42

81

83

38

78

-

20.4 9

—

—

—

—

711

92

195

30

85

62

117

42

499

56

61.62

—

—

93

75

1,853

12

1,017

70

550

62

404

17

1,351

—

44.18

50

90

—

-

6,577

37

118

10

26

16

66

79

79

50

14.94

—

—

—

—

911

50

175

36

103

35

145

27

135

82

21.18

—

—

—

-

1,233

42

162

»9

58

46

100

95

192

63

23.65

—

—

—

—

1,437

57

511

40

627

24

436

46

66

—

4.08

—

—

—

—

3,464

59

676

26

435

17

333

38

404

_

23.40

627

18

—

—

5,454

1,647

18

*4

193

65

100

2 5

98

68

138

—

47

26

80

35

215

47

32.02

—

—

—

—

1,208

47

47

_

17

71

66

28

25

25

14.58

. —

—

331

49

93

_

70

88

156

60

167

36

99.62

16

38

676

78

14,710

06

9,951

88

8,523

79

11,258

43

1,859

63

876

76

111,260

SI

Reo.-berättelse äng. stats perkel för år 193*. I.

IS

194 —

i

Sättning

Statens offentliga utredningar år 1933

Ordinarie

Förhöjd

Kr.

Kr.

1

2

3

1. Lagberedningens förslag angående vissa internationella rätts-

förhållanden. 4. Förslag till konvention mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge angående konkurs,

m. m. 88 s..........

577

ITU.

2. Betänkande med förslag angående åtgärder för ett bättre ut-

nyttjande av landets skogstillgångar. 245 s.....

1,854

60

773

12

3. Skatteutjämningsberedningen. 2. L De kommunala förvalt-

ningsuppgifternas finansiering m. m. i vissa främmande
länder. 2. Den nuvarande fördelningen mellan staten och
kommunerna av utgifterna för de kommunala förvaltnings-beslyren i Sverige. 3. De svenska kommunalförbunden.

88 s...............................

616

362

4. Skatteutjämningsberedningen. 3. Principbetänkande med för-

slag till skatteutjämnande åtgärder genom överflyttning till
staten eller till större kommunala utdebiteringsområden av

kostnader för kommunala förvaltningsuppgifter. 344 s.

2,279

13

998

70

I 5. Utredning och förslag rörande åtgärder för beredande av

ökade möjligheter att indraga lärartjänster vid folkskole-väsendet. 19 s...............

131

15

j *>• Brott mot politiska rättigheter. Brott mot allmän ordning
och frid. Förberedande utkast till strafflag. Speciella de-

len. tl. Av J. C. W. Thyrén. 298 s.......

2,316

06

15

30

i 7. Betänkande med förslag angående varningsmärken och sä-

kerhetsanordningar vid korsningar i samma plan mellan
järnväg och väg m. m. 99 s...............

710

85

32

20

8. Betänkande beträffande vattenfallsstyrelsens taxor för elekt-

risk kraft till abonnenter på landsbygden. 148 s ____

1,019

127

50

9. Betänkande med förslag till lag om rätt att med motorfor-

don befara enskild väg m. m. 24 s. . .

157

50

10. Betänkande och förslag rörande det akademiska bet ordrings-

väsendet och prokanslersinstitutionen. 210 s.....

1,424

50

157

85

11. Betänkande med förslag till organisation av det frivilliga

skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar. 168 s.

1,253

_

155

54

12. Jordbruksutredningens betänkanden. 9. Betänkande angå-

ende produktions- och avsättningsförhållandena för slakt-djur samt kött och fläsk. 251 s...........

1,799

75

987

54

j 13. Betänkande angående statsinlösen av Ostkustbanan och Upp-

sala—Gävle järnväg. 42 s...........

346

5 0

90

I 14. Undersökning rörande behovet av en utvidgning av bostads-

statistiken jämte vissa därmed förbundna bostadspolitiska
frågor, lil s...........

795

388

259

lil

15. Utredning och förslag angående importmonopol på kaffe. 50 s.

03

12

j 16. Aulomatisering av telefonnätet på Sveriges landsbygd. 58 s.
17. Berättelse över Statens spannmålsnämnds verksamhet m. m.

—

—

—

under år 1932. 126 s..........

897

0 5

460

j 18. Betänkande med förslag angående ändrade bestämmelser om

mjölkavgifters upptagande och användning. 62 s.

434

94

06

j 19. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfas-

tighet a landsbygden enligt beredningsnämndernas förslag
vid 1933 års allmänna fastighetstaxering. 66 s.

536

75

218

20. Utredning rörande kostnaderna för vissa genom statens ar-

betslöshetskommission utförda arbeten i jämförelse med
kostnaderna för motsvarande i annan ordning utförda ar-

beten m. m. 50 s......

328

13

204

45

— 195 —

Tryckning

Kr.

Papper

Kr.

Omslag och
bokbinderi-arbete

Kr.

Korrigering

Extra

kostnader

Kr.

Kostnader
lör övertid

Kr.

Total-

kostnad

Kr.

Summa

Kr.

I % av
ordinarie
sättnings-kostnader

4

6

6

■>

8

9

10

11

213

20

169

13

177

75

437

50

75.7 6

67

50

1,747

23

358

2 5

188

—

143

29

219

20

11.82

21

—

—

—

3,557

3b

168

60

70

87

92

18

—

—

—

-

—

—

1,311

42

, 1,191

35

936

59

688

75

1,240

70

42.84

208

30

—

—

7,543

5 2

38

75

10

83

49

50

10

50

8.oo

—

-

—

-

256

03

1,032

40

1,542

05

547

05

339

85

14.6 7

83

25

—

—

5,875

96

171

40

59

06

84

45

51

50

7.24

~~

—

—

—

1,109

46

i 313

55

167

54

174

25

106

75

10.4 7

126

30

—

—

2,035

14

39

95

13

—

46

70

3

—

1.90

—

-

—

—

260

15

372

10

72

26

81

75

513

90

36.01

27

—

—

2,648

86

444

65

372

08

350

59

84

50

6.74

—

—

—

2,660

36

426

25

318

1 5

231

16

518

70

28.82

—

—

—

—

4,281

55

62

2 0

22

20

45

öO

188

70

54.46

—

—

—

—

756

07

161

55

18

85

60

237

85

29.82

_

_

_

1,594

26

85

_

24

63

69

85

91

15

23.4 9

—

—

—

—

769

7 x

—

—

—

—

—

-

—

—

—

~

—

—

—

396

34

184

—

63

—

110

85

167

2 5

18.64

155

40

—

—

2,038

07

100

40

47

2 5

84

97

263

26

60.6 6

-

—

—

—

1,023

94

134

0 5

107

10

153

70

84

—

11.92

—

—

-

-

1,213

60

91

10

24

9 4

59

70

20

80

8. 1 9

45

125

!

773

87

— 196 —

1

2

8

21. Utredning och förslag rörande grunder och förfaringssätt för
dyrortsgrupperingsarbetet ävensom rörande i samband där-med stående frågor. 165 s.............................

1.294

75

32

75

22. Förslag till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnes-slöa eller av annan rubbning av själsverksamheten lidande
personer. 97 s.......................................

713

13

37

j

49

23. Yttrande och förslag angående revision av gällande förord-ningar örn kommunalstyrelse i Stockholm m. m. 95 s. ..

394

05

_

24. Betänkande angående gottgörelse åt statsverket och de spor-telberättigade i händelse av inteckningsförnyelsernas av-skaffande m. m. 32 s.................................

248

143

89

25. Betänkande angående ordnandet av avsättningsförhållandena
för inom riket tillverkad sprit m. m. 323 s.............

2,373

75

481

75

26. Betänkande örn förbättrad utbildning i stadsplanekonst jämte
vad därmed äger sammanhang. 62 s...................

457

25

182

50

27. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående
förbättrad deklarationskontroll och till förstärkt taxerings-organisation m. m. 287 s.............................

2,063

44

393

39

28. Förslag till vissa ändringar i kungl, byggnadsstyrelsens nor-malförslag till bvggnadsordningar. 7 s.................

49

29. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 1.
Konjunkturspridningen. Av D. Hammarskjöld. 266 s.....

1,809

51

500

55

30. Utredning och förslag rörande rätt för sparbankerna och
postsparbanken att anlita ombud m. m. 108 s.........

788

03

190

20

31. Utredning angående ordningen för stadsdomartjänsternas till-sättande och örn allmänna bestämmelser rörande rådhus-rätternas rekrytering. 40 s......................

261

12

41

23

32. Betänkande rörande ändrade grunder för utarrendering av
kronojord. 176 s..............................

1,225

13

104

44

33. Sociala jordutredningens betänkande med förslag till åtgär-der för att främja komplettering av ofullständiga jordbruk.
57 s.............................................

417

20

56

09

34. Betänkande med förslag rörande organisationen av högre lä-rarinneseminariet och därmed sammanhängande frågor.
137 s................................

1,058

761

25

170

50

35. Lagberedningens förslag angående vissa internationella rätts-förhållanden. 5. Förslag till konvention mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge örn arv, testamente
och boutredning, m. m. 116 s.................

25

45

08

36. Utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbets-konflikter och därmed sammanhängande spörsmål. 202 s.

1,361

07

1

65

37. Betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av
hälsovårdsstadgan, anordnande av bostadsinspektion på
landsbygden m. m. 209 s.....................

1,596

45

178

18

38. Kungl, socialstyrelsens utredning och förslag rörande förbätt-rande av skogs- och flottningsarbetarnas provianterings-och matlagningsförhållanden under vistelsen i skogarna
samt kungl, medicinalstyrelsens undersökning rörande de
dietiska och hygieniska förhållandenas inverkan på skogs-arbetarnas hälsotillstånd. 186 s...........

1,173

272

10

Summa

35,911

03

7,999

96

— 197 —

4

5

6

7

8

9

10

11

245

62

124

02

134

74

759

67

58.6 7

—

—

-

2,591

45

202

65

120

58

158

39

156

95

22.01

—

—

—

—

1,389

19

4

80

28

80

45

20

—

—

—

—

—

—

—

472

85

46

—

17

32

61

95

76

48

30.84

—

—

—

—

593

64

934

20

302

96

283

98

868

42

36.58

66

90

—

-

5,311

96

77

48

15

75

68

12

31

80

6.95

—

—

—

—

832

90

451

«0

212

62

196

17

1,277

40

61.91

3

—

—

—

4,597

82

34

25

15

75

102

15

4

90

10. oo

—

—

—

—

206

05

484

50

186

32

173

60

160

35

8.86

366

50

-

3,681

33

161

—

55

18

90

86

83

15

10.55

16

—

—

—

1,384

36

92

88

45

3 3

84

76

63

25

24.22

—

—

—

-

588

07

330

62

122

35

130

19

45

—

3.6 7

21

87

—

—

1,979

60

114

50

—

—

93

79

90

32

21.66

—

—

—

—

771

90

228

50

135

90

154

—

87

50

8.27

52

65

—

—

1,887

30

282

50

206

63

210

—

745

05

97.87

12

50

43

50

2,306

51

446

85

219

67

212

10

136

50

10.03

—

—

—

—

2,377

3 4

310

55

148

98

124

,

65

i

282

—

17.66

12

16

—

—

2,652

92

404

80

223

81

235

60

178

76

15.24

444

70

3,032

i 6

i 10,440

76

6 445

*23

5,888

13

9,605

50

1.780

28

43

50

78,510172

— 198

Statens offentliga utredningar år 1934
(tiden 1/i—15/ia)

Sättning

Ordinarie

Kr.

Förhöjd

Kr.

1 ''

2 | »

10.

u.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 2.

Finanspolitikens ekonomiska verkningar. 279 s.........

Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 3.

Löneutvecklingen och arbetslösheten. 162 s. 1 bil.......

1933 års teaterutrednings betänkande. Del 1. De fasta statsunderstödda
teatrarna. 164 s.........................

Betänkande med utredning och förslag rörande organisationen
av försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens
område. 198 s.....................................

Betänkande med förslag angående frågan om lämpliga åtgärder
till skvdd för sjömän vid besök i utländska hamnar.

208 s. ..''..............................................

Utredning med förslag örn åtgärder för åstadkommande av

billiga egnahemsbyggnader. 56 s.......................

Betänkande i fråga örn inrättande av ett institut för medellång
och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet.
54 s.............................................

Betänkande med förslag till sjöarbetstidslag. 130 s.........

Medicinalstyrelsens förslag till nya författningsbestämmelser
angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor

m. m. 66 s...........................................

Utlåtanden över utredningen angående tredje mans rätt till

neutralitet i arbetskonflikter m. m. 214 s.............

Utredning angående åtgärder för bekämpande av ungdomsarbetslösheten.
176 s...................................

Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 4.
Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar

som medel mot arbetslöshet. 176 s.....................

Stadshvpotekssakkunnigas betänkande med förslag till förordningar
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa
samt angående grunderna för stadshypoteksförening ars

bildande och verksamhet m. m. 102 s.............

Undersökningar angående det sociala hjälpklientelet. 228 s.
Betänkande med förslag till bestämmelser angående upphandling
av lantbruksprodukter m. m. för statens och kommunala
inrättningars behov. 88 s.........................

Betänkande med förslag till lag angående vissa ekonomiska

stridsåtgärder m. m. 106 s.............................

Statliga cement- och betongbestämmelser av år 1934. 56 s...

1928 års pensionsförsäkringskommilté. Betänkande med förslag
rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen.
362 s.........................................

Pensionsförsäkringsreformen. Kortfattad framställning av
1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag rörande revision
av den allmänna pensionsförsäkringen. 26 s.......

Betänkande med förslag till bestämmelser angående upphandling
av inhemskt bränsle för statens stationära anläggningar
m. m. 54 s...................................

1933 års teaterutrednings betänkande. Del 2. Utredning rörande
teaterförhållandena i riket. 139 s...............

Betänkande angående den slutna kroppssjukvården i riket
jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål. 753 s.. .
Betänkande med förslag angående bemanning av svenska fartyg
jämte statistisk utredning angående svenska handelsflottans
bemanning år 1931. 174 s.....................

Förslag till psalmbok för svenska kyrkan. 704 s.........

Förslag till alternativa koraler. 31 s.....................

1,921

60

43

20

1,092

—

151

40

1,074

80

183

50

1,045

33

88

92

1,481

50

226

48

361

36

933

80

148

67

453

51

37

80

1,392

68

31

73

1,288

70

340

65

1,200

—

26

46

664

90

6

1,575

28

560

ö6

605

06

73

06

689

_

2

_

374

—

69

20

2,657

—

503

76

182

—

17

95

366

20

49

26

915

-

200

70

5,141

60

1,614

54

1,183

64

739

32

—

—

—

—

— 199 -

Tryckning

Kr.

Papper

Kr.

Omslag och
bokbinderi-arbete

Kr.

Korrigering

Extra

kostnader

Kr.

Kostnader
för övertid

Kr.

Total-

kostnad

Kr.

1

Summa !

Kr. |

I % av
ordinarie
sättnings-kostnader

4

5

i

6

7

1

8 1

9

10

1

1 1

578

13

251

49

1

218

32

914

75

47.60

_

_

_

3,927

19

333

82

144

70

164

46

453

60

41.64

136

43

55

-

2,531

40

276

33

81

80

95

25

286

80

26.68

5

—

—

-

2,003

48

! 276

15

143

90

106

08

244

92

23.4 3

—

—

—

—

1,905

30

384

j

80

150

80

142

40

108

—

7.29

—

—

—

—

2,493

98

j

566

60

94

20

30

52

17

96

4.97

—

545

62

220

83

64

84

90

20

604

65

64.7 5

110

—

56

60

2,229

49

lil

75

32

89

66

75

—

—

•

-

—

—

702

70

469

16

234

90

212

55

102

20

7.34

—

—

-

2,443

21

263

95

126

27

112

7 5

228

60

17.74

—

309

—

2,669

92

458

20

158

41

155

14

542

40

45.20

_

—

—

—

2,540

61

188

10

70

67

97

92

214

06

32.19

1,241

65

408

90

144

64

139

45

361

—

22.92

30

—

—

—

3,220

13

200

80

99

70

134

48

113

91

18.88

—

—

—

—

1,227

01

282

95

163

30

209

20

101

30

14.70

106

30

_

_

1,554

05

235

50

253

75

282

25

79

85

21.22

76

89

—

1,370

44

791

05

765

44

497

50

2,440

30

91.84

90

—

58

50

7,803

55

79

60

67

19

145

20

30

—

16.48

11

25

—

-

533

19

| 102

90

33

-

68

32

122

62

33.48

—

—

--

—

742

80

234

-

71

77

94

96

307

20

33.5 7

201

90

—

-

2,025

52

1,859

55

1,095

L2

834

69

1,787

--

34.76

183

18

-

12,515

68

312

40

119

02

120

55

99

76

8.43

107

23

_

2,682

51

I __

—

—

—

—

—

—

—

—

1,963

16

i _

—

—

—

—

__

—

—

1,625

—

200 —

1

2

8

26. Utredning i fråga om användandet av postsparbankens me-del. 48 s.............................................

312

99

13

27. Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendet. Del 1.
Vägar. 434 s.........................................

2,817

65

679

65

28 Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendet. Del 3.
Avgivna utlåtanden. 47 s...............................

311

25

lil

85

23. 1930 års pensionssakkunniga. Betänkande rörande familje-pensionering för tjänstemän vid den civila statsförvalt-ningen och för arbetare i statens tjänst. 167 s.........

1,085

514

58

30. Utlåtanden över betänkande med förslag till lag angående
vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (Trettonmannakom-missionens betänkande.) 227 s.........................

1,484

08

35

45

31. Betänkande angående omorganisation av landsfogdetjänsterna.
lil s.................................................

731

60

134

73

32. Betänkande med förslag till lag örn virkesmätning m. m. 188 s.

1,216

24

92

90

33. Järnvägs- och automobillrafik. 260 s.....................

624

—

705

90

34. Varutrafiken med bil samt statistisk och kartografisk översikt
av totala varutrafiken till och från Stockholm under maj
månad 1932. Separatbilaga till 1932 års trafikutrednings
betänkande den 19 januari 1934. 44 s.................

1,746

688

67

35. Betänkande med utredning och förslag angående sänkning
av läkemedelspriserna, revision av apoteksvarustadgan m. m.
612 s.................................................

4,243

1,699

10

484

75

36. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande
frihamnsväsendet. 253 s...............................

80

142

46

37. Jordbrukskreditutredningen. Betänkande med förslag till för-ordning angående statens lånefond för sekundärlån mot in-teckning i jordegendom m. m. 147 s...................

1,069

50

736

08

38. Betänkande angående arbetsfördelning m. m. för tulltaxerings-och kontorsgöromål vid tullverket. 227 s...............

1,500

72

464

52

39. Betänkande med förslag till spritdrycksförordning in. m.
710 s.................................................

4,696

1,090

729

12

961

95

40. Utredning och förslag rörande de extra ordinarie lärarnas vid
de allmänna läroverken anställningsförhållanden m. m.
159 s.................................................

20

433

10

41. Utredning och förslag angående en förbättrad ställning för
ämnena latin och grekiska vid de allmänna läroverken.
112 s.............................................

31

113

06

- 42. 1934 års avlöningsrevision för icke-ordinarie personal. Be-tänkande med förslag till avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare inom allmänna civilförvalt-ningen. 83 s...........................................

547

90

50

08

i 43. Betänkande med förslag angående avsättningen av smör och
andra fetlämnen av inhemskt ursprung. 190 s...........

1,250

58

361

81

44. Allmänna arbeten för arbetslöshetens bekämpande i Sverige
1929—1934. 38 s.......................................

247

_

186

40

45. Jordbrukskreditutredningen. Betänkande med förslag till
kungörelse angående lån till jordbrukare för genomförande
av ackord m. m. 93 s.................................

649

15

608

70

46. Statens organisationsnämnd. Betänkande med förslag rö-rande lotsverkets personalfråga och därmed sammanhäng-ande förhållanden. 217 s...............................

1,448

16

316

06

47. Betänkande och förslag angående statens övertagande av
vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m. 219 s.......

1,440

25

98

55

48. Utredning rörande reguljär luftfart samt luftfartsmyndighe-tens organisation. 244 s...............................

1,770

30

436

17

49. 1934 års militärpensionssakkunniga. Betänkande med för-slag till tjänstepensionsreglemente för befattningshavare vid
försvarsväsendet.........................................

1,873

23

279

94

50. Utredning angående revision av 18 kap. 13 8 strafflagen ....

253

80

7

28

Summa

61,435

it

13,859

28

Anm- 1. Kostnader för de till riksgäldskontoret överlämnade exemplaren utgjorde under
Anm. 2. Beträffande nr 6. 24 och 25 har möjlighet icke förelegat att meddela specifika -

4

1

5

6

7

8

9

10

70

80

13

05

41

>6

38

70

12.40

14

—

762

75

425

26

308

17

1,162

50

41.26

367

20

—

70

95

20

26

75

t»8

18

5.78

—

—

494

45

340

75

352

6

274

—

25.25

j

136

48

12

50

443

80

185

96

174

10

133

75

9.oi

—

42

75

224

106

57

127

30

375

45

59.4 4

—

—

—

—

414

tfO

212

94

207

77

126

48

10.14

40

—

—

373

50

219

—

214

~

312

50.—

637

68

475

60

176

63

163

25

213

-

12.20

;

461

78

—

—

1,110

45

419

81

290

23

1,270

04

29.04

70

-

—

—

454

40

174

—

154

43

92

65

5.45

30

—

—

—

254

85

174

30

152

40

341

83

31.96

8

—

—

—

374

—

103

8 2

115

76

1,473

09

98.16

208

62

—

—

2,987

SO

3,064

94

2,152

88

1,814

—

38.63

92

10

48

—

269

58

76

18

88

58

394

90

36.22

4

—

69

—

182

—

1

50177

1

73

73

38

—

5.21

—

—

—

186

55

91

35

128

79

138

66

25.si

26

25

—

—

369

60

165

30

138

99

421

83

33.7 8

—

—

—

87

60

39

88

77

65

136

70

55.34

50

76

7

50

148

20

86

10

90

95

98

03

i 15.14

4

—

—

438

26

197

58

181

88

358

53

24.7 5

j 87

50

—

426

257

88

225

67

454

90

31.58

40

50

212

50

455

9E

187

96

177

47

1,177

1E

66.49

108

50

—

599

3E

312

GE

259

61

762

2(

) -40.08

243

9

334

60

125

1.

02

44

107

5E

100

8<

) —

19,963

2f

11,460

s<

10,121

41

20,887

5(

>1

| 3,688

8

1,206

75

åren 1930-1933 resp. 1930 - 4,453:12. 1931 - 5,076: 18, 1939 - 3,099:4 5. 1933
tion av kostnaderna.

11

589 28
6,523 4 7
607 98

3,210 4 7

2,499 89

1,699 8 5
2,311 is
3,086 08

3,924 93j

7,888 38
2,747 7 4i

2,737 021
4,239 02i

15,817 H

|

j

2,425 4 9|

1

1,186 87!

1,169 57
2,708 11
833 28

1,685 18|

3,027 92
3,156 20
4,313 49

4,665 4 6
658 02

146,777 l»

— 3,162: 78.

Forts, från sid. 183.

— 202 —

Revisorernas

uttalande.

å papper till de för riksdagen avsedda exemplaren av vederbörande betänkande
samt dessas tryckning. Denna för riksdagen avsedda del av
trycket uppgår i regel till 250 exemplar, och kostnaderna, som riksgälds
kontoret haft att vidkänas härför, hava under åren 1930—1934 uppgått
till respektive 4,453 kronor 12 öre, 5,076 kronor 13 öre, 3,099 kronor 45 öre,
3,162 kronor 73 öre och 3,086 kronor 26 öre.

I det föregående har lämnats en redogörelse för de åtgärder, som vidtagits
för nedbringande av statens kostnader för kommittétryck. Vid
flera tillfällen hava riksdagens revisorer framhållit angelägenheten av
att nödig sparsamhet iakttoges i sådant hänseende. Sålunda uttalade 1921
års statsrevisorer, att manuskript borde vara så utarbetade, att omfattande
korrigeringar i görligaste mån kunde undvikas, enär dessa droge
högst avsevärda kostnader. Ävenledes borde tillses att övertidsersättning
ej finge förekomma vid sättning och tryckning annat än då tvingande skäl
förelåge. Revisorerna framhöllo även önskvärdheten av ett utnyttjande
i större omfattning av landsortens tryckerier med hänsyn till deras möjligheter
att utföra arbetet till lägre pris. Vad då yttrades synes ännu äga
tillämpning, örn ock med viss reservation för då påtalade kostnader för
övertidsersättning. Dylik ersättning synes under senare år allt mindre
hava förekommit och lär numera ej spela någon mera väsentlig roll. Revisorerna
vilja emellertid alltjämt understryka vikten av att manuskript
avlämnas till trycket i fullt genomarbetat skick, varigenom bland annat
korrigeringskostnaderna kunna avsevärt nedbringas samt större frihet
vinnes vid val av tryckeri. Kostnadsökningar, som bero på bristande
iakttagande härav eller på otillräcklig planering av utredningsarbetet
över huvud taget liksom på underlåtenhet att till fullo utnyttja den erfarenhet
och sakkunnighet på det tryckeritekniska området, som står till
buds hos statens tryckerisakkunnige, kunna icke försvaras.

Då statsverkets kostnader för kommittétryck under det senaste året
visat tendens till en stegring med nära 100 procent mot föregående år,
hava revisorerna velat ånyo fästa uppmärksamheten på berörda spörsmål.

— 203

ÅTTONDE HUVUDTITELN.

Ecklesiastikdepartementet.

§ 38.

Enligt § 3 av Kungl. Ma.j:ts reglemente för utdelning av statens ränte- TiithamUfria
studielån den 19 juni 1919 (nr 511) skall vid ansökning örn dylikt lån £

fogas uppgift angående sökandens personliga och ekonomiska förhållan- ansökning om
den, avfattade enligt ett reglementet bifogat formulär. Detta formulär
skall efter rekvisition sökande kostnadsfritt tillhandahållas från ecklesiastikdepartementet.

Enligt vad revisorerna inhämtat har sistberörda bestämmelse alltsedan
tillkomsten av ovannämnda reglemente tillämpats på det sätt, att sökande
vid personligt besök i departementet fått ifrågavarande formulär till
sig överlämnat, varemot till departementet ställda rekvisitionei, vilka
inkommit per post, överlämnats till kommissionären för åtgärd. För sin
befattning med dessa ärenden har kommissionären genom postförskott
uttagit en ersättning, som tidigare enligt kungörelsen den 28 maj 1886
(nr 42) angående anställande av kommissionärer hos statsdepartement
och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter utgjorde 75 öre per försändelse,
vartill kommit ersättning för postporto. Efter ikraftträdandet den 1 januari
1934 av kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 477) angående kommissionärer
hos statens förvaltningsmyndigheter har berörda ersättning uppgått
till 1 krona, vartill kommit 25 öre för porto och 5 öre för papper eller
således tillhopa 1 krona 30 öre. Vid expedierandet av formulär har kommissionären
under ett flertal år översänt en av honom på egen bekostnad
tryckt promemoria i saken, innehållande vissa upplysningar rörande
spörsmål, varom enligt vunnen erfarenhet förfrågningar ofta gjorts hos
kommissionären.

Antalet formulär, som under tiden den 1 januari—den 1 november 1934
av kommissionären expedierats, uppgår till 868. Hela antalet ansökningar
örn studielån var år 1933 1,255 stycken, år 1932 1,173 stycken och år 1931
1,226 stycken. Omkring V» av hela antalet rekvisitioner av formulär
hava ställts direkt till kommissionären.

Av de under åren 1931—1933 sökande torde i runt tal omkring 3A hava
genom kommissionären erhållit formulär.

Avsikten med bestämmelsen örn att ifrågavarande formulär för ansök- KeviBorerna»
ning om statens räntefria studielån skall kostnadsfritt tillhandahållas atu,“de -

— 204 —

ItyTtidötilläjjg
åt personalen
vid Akademiska
sjukhuset
i Uppsala.

synes hava varit, att de personer, som på grund av medellöshet eller svag
ekonomi måste söka de statliga studielånen, icke skola belastas med andra
utgifter, än som oundgängligen påkallas. Revisorerna äro av den uppfattningen,
att det förfaringssätt, som av vederbörande tjänstemän inom
ecklesiastikdepartementet tillämpats, då man till ltommissionären för
handläggning i enlighet med gällande kommissionärskungörelses bestämmelser
överlämnat till departementet inkomna rekvisitioner å formulär
av berörda slag, icke står i god överensstämmelse med de synpunkter, som
synas hava varit vägledande vid bestämmelsens utfärdande. I anledning
härav hava revisorerna ansett sig böra för riksdagen omförmäla vad sålunda
förekommit och vilja samtidigt uttala sin förväntan, att en ändring
i nämnda tillvägagångssätt snarast måtte vidtagas.

§ 39.

Till personalen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala har under en följd
av år utbetalats dyrtidstillägg enligt § 3 i kungörelsen den 15 juni 1923
(nr 265) med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst eller med belopp, som äro avsedda för sådana befattningshavare,
vilkas avlöningar icke blivit reglerade.

Akademiska sjukhuset är en statsinstitution, som emellertid med sin
verksamhet även tillgodoser Uppsala läns landstingsområde i fråga örn
dess sjukvårdsbehov. Landstinget har lämnat räntefria lån med betydande
belopp — över tre miljoner kronor — till sjukhusbyggnaderna. Lånen
äro lämnade mot av universitetet utfärdade skuldförbindelser med rätt
till inteckning i sjukhusfastigheten. Enligt låneavtalen äger landstinget
uppsäga lånen till återbetalning, örn sjukhuset skulle av universitetet
avyttras eller örn en överenskommelse emellan universitetet och Uppsala
län örn sjukvårdens besörjande av universitetet icke skulle kunna träffas.

Landstingets ställning till sjukhuset regleras genom ett mellan universitetet
och landstinget upprättat kontrakt (av år 1900 med sedermera vidtagna
ändringar), enligt vilket universitetet gentemot landstinget åtagit
sig att tillhandahålla ett antal sjuksängar, att ansvara för de sjukas vård
och underhåll samt att fullgöra alla de skyldigheter och förbindelser av
vad beskaffenhet de vara må, som författningsenligt åligga länets lasarett
och kurhus. Landstinget har å sin sida enligt kontraktet att ersätta
universitetet bland annat dels med en viss avgift för varje sjukdag, dels
ock med hälften av den brist, som kan uppstå i kostnaderna för vård
vid sjukhuset av sjuka från Uppsala län. Den andra hälften av denna
brist täckes från det under riksstatens åttonde huvudtitel uppförda förslagsanslaget
till Akademiska sjukhuset.

Stat för sjukhuset skall varje år fastställas av det mindre akademiska
konsistoriet.

— 205 —

Konsistoriet hade den 6 juni 1930 fattat beslut angående fastställande
av Akademiska sjukhusets stat för budgetåret 1930/1931.

Efter granskning av universitetets och Akademiska sjukhusets i Uppsala
räkenskaper för budgetåret 1930/1931 framställde riksräkenskapsverkets
revision två anmärkningar. Den ena anmärkningen avsåg, att till viss
personal vid nämnda sjukhus — predikant, organist, föreståndarinnor,
sjukgymnaster, sköterskor, barnmorskor, baderska, badbiträde, fotografiskt
biträde, expeditionsbiträde, ammor, intendent, kassör, kontorsbiträden,
kontorsgosse, vaktmästare, snickare, tapetserare, trädgårdsmästare,
portvakt, drängar, maskinmästare, maskinist, eldare, putsare, smed, verkmästare,
kökspersonal med undantag av elever, ekonomiarbetare, serveringsbiträden,
tvätterskor, strykerskor, manglerska, sömmerskor, städerskor,
postutdelare och barberare — utbetalts dyrtidstillägg enligt bestämmelserna
i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265) med allmänna grunder
för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst med sammanlagt
71,457 kronor, varvid dyrtidstillägget å ena sidan för varje månad avförts
å kontot »Akademiska sjukhusets drift» och å den andra sidan återförts
till samma konto från det å riksstaten under åttonde huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst. Då personalen vid sjukhuset icke kunde anses såsom sådana
’ befattningshavare i statens tjänst, som avsåges i nämnda kungörelse, hade
dyrtidstillägg till samma personal icke bort utgå från det angivna dyrtidstilläggsanslaget.
På grund härav anmärktes 71,457 kronor till ersättande
av mindre akademiska konsistoriet, vilket den 6 juni 1930 fattat
beslut angående fastställande av Akademiska sjukhusets stat för budgetåret
1930/1931. Den andra anmärkningen gällde, att till kamreraren
vid sjukhuset E. Stenkil, som åtnjöte en årslön av 2,000 kronor, utbetalts
dyrtidstillägg enligt bestämmelserna i ovannämnda kungörelse med sammanlagt
606 kronor, vilket belopp i räkenskapen avförts från ovannämnda
å riksstaten uppförda förslagsanslag. Då Stenkil såsom kamrerare vid sjukhuset
icke kunde anses såsom sådan befattningshavare i statens tjänst,
som avsåges i ifrågavarande kungörelse, hade dyrtidstillägg till honom
icke bort utgå från det angivna anslaget. På grund härav anmärktes
606 kronor till ersättande.

Anmärkningarna bestredos av konsistoriet.

Genom två särskilda utslag den 8 februari 1933 förpliktade riksräkenskapsverket
de för utbetalningarna ansvariga att ersätta statsverket pa
grund av den förra anmärkningen 71,457 kronor och på grund av den senare
anmärkningen 606 kronor.

Mot beslutet uttalades emellertid skiljaktig mening av generaldirek
tören E. Stridsberg, vilken, efter att hava angivit de skäl, på grund av
vilka han ansåge att anmärkningarna icke borde fastställas, gjorde föl
jande uttalande: »En annan sak är, om dyrtidstillägget till ifrågavarande
befattningshavare icke bort utgå efter de för nyreglerade verk gäl

206

lande grunder (§ 4), då lönerna för universitetets tjänstemän numera äro
att anse såsom reglerade. Då yrkande i sådant avseende icke framställts
av revisionen, saknar jag emellertid anledning att närmare ingå på detta
spörsmål. Av enahanda skäl kan för närvarande lämnas åsido det förhållandet,
att Uppsala läns landsting icke bidragit till kostnaderna för
dyrtidstillägget till sjukhuspersonalen.»

De för utbetalningarna ansvariga anförde — under hänvisning till viss
av direktionen för Akademiska sjukhuset, universitetets drätselnämnd
samt mindre akademiska konsistoriet verkställd utredning — hos kammarrätten
besvär över riksräkenskapsverkets utslag med yrkande örn utslagens
upphävande och befrielse från den genom desamma ålagda ersättningsskyldigheten.
Vidare anförde konsistoriet såsom subsidiär invändning
mot det av riksräkenskapsverket beräknade beloppet för oriktigt
utgivna dyrtidstillägg, att verket underlåtit taga hänsyn till att halva
beloppet av dyrtidstilläggen från den av verket intagna ståndpunkten
dock bort belasta statsverket, nämligen såsom andel i sjukhusets brist
för budgetåret 1930/1931, och därför med verkets utgångspunkt bort belasta
statsanslaget VIII:E.5.

Kammarrätten inhämtade över besvären utlåtande från statskontoret.

I utlåtande den 3 maj 1934 uttalade statskontoret, bland annat, att, då .
sjukhuset vore en statlig institution och drevs i statens egen regi, personalen
finge anses vara anställd i statens tjänst, vid vilket förhållande,
jämlikt bestämmelserna i § 7 i dyrtidstilläggskungörelsen, den myndighet,
som ägde bestämma ifrågavarande befattningshavares avlöning, vore befogad
att lämna dyrtidstillägg, om ock i den mån myndigheten funne sådant
påkallat. Vidare anför statskontoret: »En annan sak är, huruvida
det i detta fall varit lämpligt medgiva, att dyrtidstillägg skall utgå, eller
örn icke avlöningsförhållandena hellre bort regleras på annat sätt. Genom
den vidtagna anordningen har nämligen landstingets förenämnda bidrag
tili täckande av uppkommen brist blivit mindre än som torde hava
avsetts och som skulle hava blivit fallet, därest personalens samtliga avlöningsförmåner
blivit uppförda å sjukhusets stat. Detta är emellertid
ett spörsmål, som i förevarande anmärkningsmål knappast lärer äga relevans.
»

Kammarrätten meddelade den 31 maj 1934 utslag i målen. Kammarrätten
föiklarade, att som ifrågavarande befattningshavare finge anses vara
innehavare av sådana befattningar i statens tjänst, som avsåges i § 7
kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265) med allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst, samt, såvitt av handlingarna
i målen framginge, av dem åtnjutna avlöningsförmåner finge anses utgå
av statsmedel, hade den myndighet, som ägde bestämma befattningshavares
löner, kunnat besluta örn utgående av dyrtidstillägg i enlighet med
i omförmälda kungörelse givna bestämmelser. Då vidare, såvitt av
handlingarna i målen framginge, av behörig myndighet fattats dylikt be -

— 207

slut samt erinran ej gjorts mot de grunder, efter vilka dyrtidstillägg utbetalats,
fann kammarrätten skäligt att med ändring av riksräkenskapsverkets
utslag ogilla revisionens i målen förda talan.

Efter det att riksräkenskapsverkets anmärkningar blivit vederbörande
delgivna, har något dyrtidstillägg från dyrtidstilläggsanslaget icke vidare
utbetalats till personalen. Sedan numera kammarrätten förklarat hinder
icke föreligga att lämna personalen dyrtidstillägg, har Uppsala universitets
drätselnämnd i underdånig skrivelse den 27 september 1934 anfört
bland annat följande:

På grund av de gjorda anmärkningarna blev drätselnämnden under
hela räkenskapsåren 1932/1933 och 1933/1934 förhindrad att med anlitande
av vederbörande utgiftstitel, VIII:N 11, tillhandahålla här ifrågavarande
befattningshavare vid Akademiska sjukhuset dyrtidstillägg i förut tillämpad
ordning. Då befattningshavarnes löner ej kunde sänkas, ordnades
saken i avvaktan på slutligt utslag i anmärkningsmålen oell i samråd
med vederbörande i riksräkenskapsverket på så sätt, att belopp, som till
storleken motsvarade dyrtidstilläggen, utbetalades å sjukhusets allmänna
stat från andra för sjukhuset tillgängliga medel. Härigenom måste bristen
i sjukhusets räkenskaper ökas för vartdera av budgetåren 1932/1933 och
1933/1934 med det belopp, vartill dyrtidstilläggen för respektive år skolat
uppgå.

Enligt nådigt brev av den 22 juni 1920 skall, därest brist uppstår i kostnaderna
för vård vid sjukhuset av sjuka från Uppsala län, ena hälften
av bristen ersättas av Uppsala läns landsting och andra hälften av staten,
och finnes för sistnämnda ändamål i statsbudgeten under VIII huvudtiteln
och rubriken »Universitetssjukhus» upptaget ett förslagsanslag
å 110,000 kronor.

Den ökning av bristen, varom ovan talas, har alltså drabbat med ena
hälften nyssnämnda anslag för universitetssjukhus och med andra hälften
Uppsala läns landsting. För statsverkets del betyder detta endast,
att anslaget till universitetssjukhus i stället för anslaget VIII:N 11 belastats
med statsverkets andel i bristen, men för landstingets vidkommande
innebär det en direkt utgift, som landstinget haft men som i stället skolat
belasta anslaget VILEN 11. Landstinget har nu i skrivelse som här i avskrift
bifogas, anhållit, att de belopp, tillhopa 78,394 kronor, som av landstinget
på grund av anmärkningen av riksräkenskapsverkets revision och
riksräkenskapsverkets ovannämnda utslag utbetalts, måtte återbetalas.
Drätselnämnden vitsordar, att sagda summa utgjort det belopp, som
landstinget för de ifrågavarande två budgetåren fått bära i sådan ökning
av den å landstinget fallande bristandel, som nyss omförmälts.

Under åberopande av vad härovan anförts får drätselnämnden för den
skull i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes antingen
bemyndiga drätselnämnden att av medel från anslaget under VIII:N 11
till Uppsala läns landsting utbetala det belopp som av landstinget begärts,
eller också från eljest tillgängliga medel anvisa nyssnämnda belopp.

T över framställningen den 3 november 1934 avgivet underdånigt utlåtande
anförde statskontoret:

Såsom av handlingarna i ärendet framgår har drätselnämnden vid
Uppsala universitet i avvaktan på kammarrättens utslag i ifrågavarande

— 208 —

Revisorernas

uttalande.

anmärkningsmål under budgetåren 1932/1933 och 1933/1934 bestritt kostnaderna
för dyrtidstillägg till berörda befattningshavare vid Akademiska
sjukhuset av tillgängliga medel å sjukhusets allmänna stat. I den mån
landstingets bidrag till sjukhuskostnadernas täckande under nämnda budgetår
härigenom blivit större än örn dyrtidstilläggen utbetalats från vederbörligt
anslag å riksstatens åttonde huvudtitel, måste landstinget enligt
statskontorets uppfattning anses vara berättigat till ersättning från
detta anslag. Då det emellertid lärer ankomma på drätselnämnden att
utan särskilt bemyndigande föranstalta härom, synes förevarande framställning
icke böra föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Statskontoret vill i detta sammanhang icke underlåta framhålla att
enligt ämbetsverkets mening skäl icke föreligger att landstinget, såsom
nu är fallet, skall vara befriat från att deltaga i utgifterna för den betydande
del av löneförmånerna till sjukhusets befattningshavare, aom utgöres
av dyrtidstillägg.

Ämbetsverket får fördenskull förorda att fråga örn ändring av gällande
ordning rörande landstingets bidragsskyldighet till sjukhuset (prop. 376/
1920) tages under övervägande.

Genom beslut den 16 november 1934 fann Kungl. Majit med hänsyn till
vad statskontoret i ärendet anfört ifrågavarande framställning icke föranleda
någon Kungl. Majlis åtgärd.

Genom kammarrättens ovanberörda utslag har allenast fastslagits, att
mindre akademiska konsistoriet icke saknat befogenhet att besluta örn
dyrtidstilläggs utgående i enlighet med i dyrtidstilläggskungörelsen givna
bestämmelser.

Revisorerna hava emellertid funnit att andra skäl förelegat, vilka tala
för, att dyrtidstillägg från dyrtidstilläggsanslaget icke alls bort utgå eller
att i varje fall dyrtidstillägg av statsmedel bort utgå med lägre belopp
än som nu skett.

I mån av stegrade driftkostnader — till vilka kostnader personalens
på grund av dyrtiden ökade löner böra hänföras — måste också ökning
uppstå i den brist, som återstår att täcka, sedan tillgängliga inkomstmedel
tagits i anspråk. Denna brist skall enligt kontraktet mellan staten
och landstinget ersättas av landstinget och staten med hälften vardera,
d. v. s. landstinget bör i samma utsträckning som staten bidraga till personalens
ökade löner.

Genom att sjukhuspersonalen i förevarande fall lämnats dyrtidstillägg
med de högsta belopp, som enligt dyrtidstilläggskungörelserna kunna beredas
befattningshavare i statens tjänst, hava de ökade driftkostnaderna,
i vad desamma avse löner, kommit att betunga endast den ena parten, staten,
medan den andra parten, landstinget, blivit helt befriad från att
bidraga till ifrågavarande utgifters bestridande.

Revisorerna hava funnit anmärkningsvärt, att icke nu ifrågavarande
kostnader, med beaktande av statens intresse härutinnan, fördelats mellan
staten och landstinget.

— 209 —

Revisorerna hava även kommit till den uppfattningen att beloppen av
de medgivna dyrtidstilläggen icke ansluta sig till bestämmelserna i dyrtidstilläggskungörelsen.
Dessa tillägg hava nämligen beräknats med de
högre belopp, som äro fastställda för befattningshavare vid oreglerade
verk, ehuru tilläggen jämlikt kungl, brev den 6 juni 1925 angående nya
stater för universitetet i Uppsala m. m. synas hava bort utgå efter de för
nyreglerade verk angivna grunderna.

§ 40.

Vid granskning av tekniska högskolans förvaltning för budgetåret 1933/
1934 hava revisorerna uppmärksammat, att två förutvarande innehavare
av vaktmästarbefattning vid högskolan, Klaes August Johansson och
Carl Alfred Svensson, efter erhållet avsked med pension alltjämt tjänstgöra
såsom vaktmästare vid skolan.

Johansson är född den 18 augusti 1857, utnämndes till ordinarie vaktmästare
vid högskolan den 1 augusti 1892, anställdes såsom förste vaktmästare
därstädes den 8 juni 1910 och kvarstod i denna egenskap, enligt
kollegienämndens beslut jämväl efter uppnådd pensionsålder, intill fyllda
70 år. Alltsedan den 19 augusti 1927 har Johansson på förordnande uppehållit
en extra vaktmästarbefattning å högskolans kansli.

Svensson är född den 5 augusti 1865, utnämndes till ordinarie laboratorietjänare
vid bergsskolan den 1 oktober 1895, vilken befattning sedermera
omändrades till laboratorievaktmästarbefattning, och erhöll från
denna befattning avsked med den 5 augusti 1932. Laboratorievaktmästarbefattningen
har emellertid av lärarkollegiet blivit föreslagen att omändras
och i avvaktan härpå har Svensson förordnats att från och med
den 6 augusti 1932 såsom vikarie uppehålla en del av befattningen.

Revisorerna hava jämväl uppmärksammat, att den vid fackavdelningen
för lantmäteri från och med den 1 juli 1932 nyinrättade vaktmästarbefattningen,
till vilken ansökningstiden utgick den 24 september 1932, först
den 23 oktober 1934 besatts med ordinarie innehavare. Vid utgången av
ansökningstiden hade 395 ansökningar inkommit.

Enligt revisorernas mening måste det anses mindre lämpligt, att personer,
som avgått från sin befattning med pension, bibehållas i tjänst.
I all synnerhet gäller detta under nuvarande konjunkturförhållanden,
vilka föranlett statsmakterna att för beredande av ökade försörjningsmöjligheter
för yngre arbetskrafter sänka pensionsåldrarna och på så
sätt avkoppla de högsta åldersgrupperna. Synnerligen starka skäl och
framför allt hänsynen till statens intressen böra således kunna åbero
pas, därest fortsatt anställning av pensionerade arbetskrafter ifrågasattes.
I de här föreliggande fallen synes emellertid Johanssons och Svenssons
bibehållande i tjänst efter uppnådd pensionsålder så mycket mindre

Tekniska

högskolan.

Ke vi söre mas
uttalande.

14 — Rev.-berättelse ang. statsverket för är 193b. I.

210 —

Domkapitlet

Växjö.

motiverad ur det allmännas synpunkt sorn, det att döma av det stora ari
talet sökande till vaktmästar befattningen vid fackavdelningen för lantmäteri
torde varit synnerligen lätt att finna för de här ifrågavarande
jämförelsevis okvalificerade göromålen väl lämpade yngre arbetskrafter.

Såsom ovan nämnts har den från och med den 1 juli 1932 nyinrättade
vaktmästarbefattningen först den 23 oktober 1934 besatts med ordinarie
innehavare. Då detta dröjsmål med ärendets avgörande icke synes överensstämma
med god ordning, hava revisorerna velat fästa vederbörandes
uppmärksamhet därå.

§ 41.

i Revisorerna hava avlagt besök vid domkapitlet i Växjö.

Domkapitlets expeditionslokaler äro inrymda i biskopsgården Östrabo.
Större delen av domkapitlets arkiv, huvudsakligen äldre handlingar, för1
varas i domkyrkans i Växjö båda tornkammare. Den övriga delen av
arkivet, till stor del bestående av yngre arkivserier, som användas i det
löpande arbetet, förvaras i ovannämnda expeditionslokaler.

I skrivelse den 18 maj 1932 gjorde domkapitlet hos Kungl. Majit framställning
rörande förvaringen av domkapitlets arkivalier och anförde därvid,
bland annat, följande.

Vid den 14 juni 1928 av riksarkivet företagen inspektion av domkapitlets
i domkyrkans i Växjö torn inrymda arkiv hade framhållits arkivaliernas
synnerligen olämpliga förvaringssätt. Risken för eldfara vore
synnerligen stor och lokalerna voro även oändamålsenliga så till vida,
att handlingarna i hög grad bleve lidande genom temperaturväxlingarna,
enär lokalerna icke kunde uppvärmas. Vid en genom riksarkivet verkställd
förnyad inspektion den 21 augusti 1931 hade tillfullo bekräftats nödvändigheten
av snara åtgärder till det ovärderliga materialets räddning
undan den fara till förstörelse, som dess sällsynt eldfarliga förvaring innebure.
Domkapitlet hade länge haft sin uppmärksamhet riktad på dessa
förhållanden. I Växjö hade nu uppförts en nybyggnad för Kronobergs
läns lantmäterikontor och förslag hade framställts att i denna byggnad
tills vidare inrymma domkapitlets arkivhandlingar. En möjlighet erbjöde
sig således att skaffa domkapitlets dyrbara arkivaliesamlingar en
låt vara tillfällig men dock betryggande förvaringsort. Domkapitlet ville
därför hemställa örn medgivande att till ett lämpligt arkivrum i nämnda
byggnad överföra och där tills vidare förvara ovannämnda i domkyrkans
torn befintliga arkivalier.

Enligt beslut den 18 november 1932 medgav Kungl. Majit, att domkapitlet
finge under vissa av lantmäteristyrelsen angivna förutsättningar
till lämpligt arkivrum i lantmäterikontorets nyuppförda byggnad överföra
och där tillsvidare förvara sina arkivalier.

I skrivelse den 8 februari 1934 har domkapitlet anhållit, att Kungl.
Majit måtte av de medel, som anvisats eller kunde komma att av riksdagen
anvisas till s. k. statliga beredskapsarbeten bevilja domkyrkan,
som det enligt kyrkolagen tillkomme att anskaffa lokal åt domkapitlet,

211

ett belopp av 142,000 kronor dels till uppförande av ett domkapitelslius
för domkapitlets och stiftsnämndens arkiv oell kansli, dels ock för renovering
av domkapitlets sessionsrum jämte en till stiftsnämnden upplåten
annexbyggnad, eller, därest nämnda medel icke vore därför tillgängliga,
hos riksdagen utverka anslag för ändamålet. I domkapitlets skrivelse
anfördes, bland annat, följande.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 18 november 1932 hade domkapitlet
anmodat en arkitekt att inkomma med förslag till ordnande av de
lokaler i lantmäterikontorets byggnad till arkiv, som av vederbörande
överlantmätare kunde bliva domkapitlet anvisade. Sedermera inkom arkitekten
till domkapitlet med ritningar jämte kostnadsförslag till iordningställande
av två rum i nämnda byggnad, av vilka det större skulle
erbjuda disponibelt hyllutrymme av 280 hyllmeter och det mindre 66
hyllmeter utefter väggarna. Kostnaderna beräknades till cirka 1,150 kro
nor. När domkapitlet sommaren 1933 skulle överflytta arkivet till de nya
lokalerna hade det emellertid visat sig, att lantmäterikontoret icke kunde
upplåta det mindre rummet, enär kontoret behövde detsamma för eget
bruk. Då därtill komme, att tillträde till det mindre rummet, som lantmäterikontoret
självt hade behov av, endast kunde ske genom det rum,
varest domkapitlet skulle hava sina arkivalier förvarade, och domkapitlet
i följd därav icke skulle haft möjlighet att stänga om sitt arkiv, vore ett
överflyttande av detsamma till lantmäterikontoret icke möjligt.

Berörda ärende är alltjämt beroende på Kungl. Ma.j:ts prövning.

Revisorerna konstaterade vid sitt besök, att tornkamrarna och särskilt
det södra tornrummet, där huvudsakligen de äldsta arkivalierna förvaras,
voro mycket olämpliga som förvaringsrum för arkivalier. Som följd
av det otillfredsställande förvaringssättet voro särskilt de äldre handlingarna
delvis förstörda av fukt och mögel samt angripna av insekter.
Risken för arkivaliernas förstöring genom eld i händelse av brand i
kyrkan föreföll synnerligen stor. Den trappa, som ledde till arkivet var
av trä, och elektriska ledningar hade framdragits genom trapprummet
och arkivlokalen i södra tornkammaren. Då ifrågavarande handlingar till
stor del äro oersättliga och av stor betydelse för forskningen, särskilt
för bestämmandet och klargörandet av äganderättsförhållanden, synes
det revisorerna angeläget, att ifrågavarande arkivalier erhålla en mera
betryggande och i övrigt ändamålsenligare förvaringsplats.

§ 42.

Revisorerna hava vid besök inom Sorsele församling fäst sin uppmärksamhet
vid det i Sorsele kyrkby nyuppförda kyrkoherdebostället, vilkets
byggande bekostats med lån och anslag från kyrkofonden. Vid besöket
kommo revisorerna till den uppfattningen, att nämnda boställe byggts på
sådant sätt, att det blivit onödigt stort och dyrbart.

Revisorerna hava funnit anledning att i detta sammanhang införskaffa
uppgifter, i vilken utsträckning kyrkofonden genom lån eller anslag bi

Revisorernas

uttalande.

Uppförande av
prästgård med
lån eller anslag
från kyrkofonden.

— 212

dragit till åstadkommande av prästgårdar inom de nordligaste delarna
av landet.

Lån och anslag från kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom
vissa delar av Härnösands och Luleå stift.

Enligt 1 § i lagen den 21 november 1925 (S.F.S. nr 456) angående anil
tande av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom vissa delar
av Härnösands och Luleå stift må i de fall, då inom Härnösands och
Luleå stift tjänlig prästgård saknas för sådan kyrkoherde eller komminister,
som i därför stadgad ordning förklarats berättigad uppbära
ödebygdstillägg, Konungen — därest lämplig bostad för befattningshavare
icke finnes att förhyra och ett fullgörande av den pastoratet åliggande
skyldigheten att bygga ny prästgård måste med hänsyn till de
ekonomiska förhållandena i pastoratet anses medföra oskäligt stor tunga
för pastoratet och dess innevånare — medgiva att från kyrkofonden under
de villkor, Konungen äger bestämma, till vederbörande pastorat utlämnas
ett räntefritt lån till belopp motsvarande hela eller en del av
kostnaden för byggnadsskyldighetens fullgörande.

Jämlikt 2 § i samma lag må i fall, som i 1 § avses, Konungen, där särskilda
förhållanden sådant påkalla, medgiva, att kostnaden för byggnadsskyldighetens
fullgörande helt eller delvis bestrides av kyrkofondens
medel utan återbetalningsskyldighet för pastoratet.

Ifrågavarande lag trädde i kraft den 1 maj 1926.

Nedanstående sammanställning utvisar de församlingar inom Härnösands
och Luleå stift, som från kyrkofonden erhållit räntefritt lån eller
anslag utan återbetalningsskyldighet för uppförande av prästgårdar.

Församling eller pastorat

Räntefritt

lån1

kronor

Anslag utan
återöetal-nings-skyldighet
kronor

Samma

kronor

Junosuando (komministerbostad) ..........................

10,000

29,500

39,500

Vilhelmina (Dikanäs komministerbostad) ...............

20,000

20,000

40,000

» (komministerbostad i kyrkbyn) ............

15,000

25,000

40,000

Sorsele (kyrkoherdebostad)...................,•................

20,000

30,000

50,000

Frostviken (kyrkoherdebostad) ..............................

10,000

27,750

37,750

Jokkmokk (Puottaure komministerbostad) ..........

18,500

18,500

37,000

» (ombyggnad av kyrkoherdebostad) .........

14,000

15,000

29,000

Tärendö (kyrkoherdebostad) .................................

3,000

15,380

18,380

Nedertorneå—Haparanda (komministerbost. å Seskarö)

6,200

20,000 1

» » » » »

6,200

[

38,400

» » » » »

6,000

- J

Övertorneå (kyrkoherdebostad) .............................

20,400

20,400

40,800

» (komministerbostad) ...........................

10,500

24,000

34.500

Muonionalusta (komministerbostad)........................

5,000

23,000

28,000

Tärna (kyrkoherdebostad) ....................................

5,500

50,500

56,000

Korpilombolo (reparation av kyrkoherdebostad) ......

—

12,462

12,462

Stensele (kyrkoherdebostad) .................................

18,000

32,000

50,0C0

Summa

188,300

383,492

351.792

1 I.ånens amorteringstid är i regel 20 år med lika belopp årligen.

213

Sorn framgår av ovanstående tablå, har alltså Sorsele församling för
uppbyggande av nämnda kyrkoherdeboställe från kyrkofonden erhållit
dels 20,000 kronor som räntefritt lån, dels anslag med 30,000 kronor utan
återbetalningsskyldighet från nämnda fond. Hela byggnaden har med
värme-, vatten- och avloppsanläggningar samt planering av tomt enligt
lämnad uppgift kostat 58,907 kronor 10 öre.

Rummen i kyrkoherdebostället, vars övre våning delvis ej kommit till
användning för bostadsändamål, hava följande golvstorlek:

Bottenvåningen:

vardagsrum

............... 6

X 4.5

meter

matsal

............... 6.8

x 4.5

meter

jungfrukammare

kök .............................................

............... 3

................ 5

X 4.5
x 4.5

meter

meter

expedition...................................

................ 5

X 5

meter

expedition (herrum)

................ 5

X 4.5

meter

våningen:

sängkammare

................ 5.2

x 5.5

meter

barnkammare

................ 5

x 5.2

meter

gästrum .....................................

............... 5

x 5.2

meter

vind ............................................

................ 7.2

x 5.2

meter

Dessutom finnas en övre hall örn 3.3 X 5 meter och en nedre hall örn
3X5 meter samt erforderliga garderober ävensom vindsutrymme.

I källarvåningen finnas mat- och rotfruktkällare, vedbod, tvättstuga,
pann- och bränslerum samt garage.

Takhöjden är i bottenvåningen 2.7 meter, i övre våningen 2.4 meter och

i källarvåningen 2.4 meter.

Av ovanstående uppgifter framgår, att den ifrågavarande bostaden Kevisoremae
visserligen ej gjorts större än vad som enligt gällande föreskrift högst »it353»*5®-kan tillerkännas en innehavare av kyrkoherdetjänst, men, särskilt i betraktande
av att en del utrymmen inom byggnaden ej kommit till användning,
hava revisorerna ansett sig böra framhålla vikten av att byggnader
av detta slag ej tilltagas större än som verkligen är erforderligt.

Följden kan eljest bliva icke blott, att det allmännas tillgångar utan
verklig nytta tagas i anspråk, utan även att boställsinnehavaren i framtiden
åsamkas onödiga kostnader för uppvärmning m. m.

§ 43.

De huvudsakliga bestämmelserna örn ödebygdstillägg finnas medde- ^ödcbygdatin^
lade i lagen den 21 november 1925 (nr 455) angående särskilda lönetill- p^teTriiga''belägg
vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands och Luleå stift, fattningar.

Rörande tillkomsten av denna lag må meddelas följande.

— 214

1 eli vid 1924 års riksdag väckt motion (företa kammaren, nr 181) hemställdes,
att riksdagen mätte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
äska, att Kungl. Majit täcktes verkställa utredning i syfte att de präster,
som vore anställda i ödemarkerna i de två nordliga stiften, kunde beredas
ökade möjligheter att efter en viss icke alltför läng tjänstetid
vinna befordran inom andra stift.

Till stöd för förslaget framhöllos de lidanden och försakelser, som bosättningen
i ödemarksbygderna medförde för där tjänstgörande präster
såsom en följd av den långa, mörka och kalla vintern och den isolering,
som ovillkorligen följde med bosättningen i dessa avlägsna och glest befolkade
bygder, samt de svårigheter, som på grund härav yppats att besätta
de prästerliga tjänsterna uti ifrågavarande delar av landet. För
avhjälpande eller lindrande av dessa missförhållanden ifrågasattes tre
åtgärder, nämligen dels medgivande av rätt för ifrågavarande präster
att räkna dubbla tjänstår, dels införande av ökad befogenhet för domkapitlen
i de två nordligaste stiften att vid s. k. långvakansförordnanaen
anställa präster i ödemarksområdena även från andra stift, dels slutligen
vidtagande av sådan ändring av 3 § i lagen den 9 december 1910
angående tillsättning av prästerliga tjänster, att prästerna i ödemarksområdena
medgåves rätt att söka prästerliga befattningar inom hela riket.

I utlåtande, nr 12, över det i motionen väckta förslaget anförde första
lagutskottet bland annat följande.

Utskottet funne motionärens hemställan synnerligen behjärtansvärd.
De stora uppoffringar i både materiellt och andligt avseende, som de personer
måste underkasta sig, vilka uti här ifrågavarande delar av landet
ägnade sig åt kulturarbete, vore helt visst mycket stora, och det måste
anses vara ett allmänt intresse, att dessa personers viktiga arbete i möjligaste
mån rönte uppmuntran. I ödemarkstrakterna mer än annorstädes
vore prästerskapet befolkningen till råd och hjälp icke blott i fråga
örn församlingsvården utan även beträffande mera världsliga förhållanden.
Det vore då av vikt, att de prästerliga befattningarna därstädes
bleve besatta med personer, som trots de ogynnsamma yttre förhållandena
hade förmåga och uthållighet att väl fylla de anspråk, som ställdes
på dem. En åtgärd, ägnad att underlätta ifrågavarande prästerliga
tjänsters besättande med därför lämpliga personer, ansåg utskottet, i likhet
med motionären, vara öppnandet av möjlighet för dem att efter viss
tids tjänstgöring inom ödemarksområdena få söka prästerliga tjänster
över hela riket. Samtidigt torde å andra sidan prästerskapet i andra stift
böra medgivas rätt att söka sådana tjänster inom ifrågavarande områden.

Vidare borde tagas under övervägande, huruvida icke även andra åtgärder
än stiftsbandets mildrande kunde vidtagas för vinnande av motionens
syftemål. Förutom av motionären nämnda åtgärder torde sär -

— 215 —

skilt ett ordnande av bostadsförhållandena för prästerskapet inom ifrågavarande
trakter ävensom ett förbättrande av deras ekonomiska ställning
i övrigt böra komma i beaktande.

I anledning av motionen och under hänvisning till vad som anförts i
första lagutskottets utlåtande i ämnet hemställde riksdagen, att Kungl.
Majit täcktes snarast möjligt låta verkställa utredning rörande vilka åtgärder,
som borde vidtagas till undanröjande av de svårigheter, som vore
förknippade med tillsättandet och utövandet av prästerliga tjänster i de
två nordligaste stiftens ödemarksbygder, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill en sådan utredning kunde föranleda.

I anledning av riksdagens hemställan inhämtades utlåtanden i ärendet
från domkapitlen i Härnösand och Luleå, länsstyrelserna i Härnösand,
Östersund, Umeå och Luleå samt kammarkollegiet.

Domkapitlet i Härnösand vitsordade, att de svårigheter i omförmälda
hänseende, som berörts inom riksdagen, inverkat i hög grad hämmande
på församlingsvården inom de åsyftade församlingarna. Lämpligare
än det av motionären anvisade botemedlet, ödemarksprästers befordran
till platser i södra Sverige, syntes det domkapitlet vara att främja
kraftcirkulationen inom Norrland, vars präster ju till stor del kunde
beräknas bäst lämpa sig för uppgiften och vars församlingar i gemen erbjöde
relativt jämförliga arbetsuppgifter.

Domkapitlet i Luleå bekräftade; den i motionen lämnade framställningen
av de svårigheter, som vore förbundna med utövandet av prästerlig
gärning i ödemarksområdena. I fråga örn svårigheterna att förse
de för dessa områden avsedda befattningarna med lämpliga innehavare
framhöll domkapitlet, att det icke sällan visade sig omöjligt att erhålla
någon som helst sökande till dylik tjänst, särskilt örn det gällde tjänst i
från närmaste järnvägsstation mycket avlägsen församling eller i finsktalande
trakt. Därest någon större svårighet att erhålla sökande icke före
funnits, hade det i stället ofta visat sig lika svårt att få ödebygdstjänst
besatt med lämplig person i betraktande av de särskilda fordringar, som
måste ställas på ödebygdsprästen. En tredje svårighet yppade sig däri. att.
om nu en fullt dugande man kunnat erhållas, förmå honom att stanna
på sin post. För att råda bot på dessa olägenheter förordade domkapitlet,
bland annat, att i stället för de av motionären ifrågasatta åtgärderna,
till präster i ödebygdsorter skulle utgå särskilda lönetillägg efter vissa
av domkapitlet närmare angivna grunder.

Länsstyrelserna vitsordade de rådande missförhållandena samt anslöto
sig till vad domkapitlen anfört beträffande angelägenheten av att prästerna
i ödemarksbygderna erhölle en förbättrad ställning.

Jämväl kammarkollegiet uttalade sig för lämpligheten att med ödebygdstillägg
kompensera de olägenheter, som voro förknippade med
tjänstgöring i ödebygdstrakter, och förordade en klassificering enligt i

- 216

huvudsak de grunder, som domkapitlet i Luleå föreslagit, vid utmätandet
av de särskilda ödebygdstilläggen.

Vid avlåtandet av proposition i ämnet till riksdagen, nr 213, anförde departementschefen,
bland annat, följande.

Levnadsförhållandena i de pastorat inom Härnösands och Luleå stift,
som vore belägna i ödebygden, medförde stora svårigheter att få de
prästerliga befattningarna i dessa pastorat besatta med ordinarie innehavare.
Till en del sammanhängde svårigheterna med den i stora delar
av landet rådande prästbristen, men vad som anförts rörande förhållandena
i dessa avlägsna trakter gåve vid handen, att vidtagande av särskilda
åtgärder för förbättrande av ödebygdsprästernas ställning torde
vara nödvändigt för att få ifrågavarande befattningar besatta med därför
lämpliga präster och få dessa att kvarstanna på sina platser. Den
gärning, prästen hade att uträtta i ödemarken, vore synnerligen krävande,
och därför vore det så mycket viktigare att söka få härför särskilt
lämpade krafter placerade i ödebygdsförsamlingarna. I anslutning
till det av domkapitlet i Luleå avgivna förslaget förordade departementschefen
därför att till präster, tjänstgörande inom sådana trakter
i Härnösands och Luleå stift, där vistelsen och verksamheten på grund
av hårt klimat, outvecklade kommunikationer och allmän kulturell isolering
måste antagas utöva en särskild påfrestning å den prästerliga
tjänstinnehavaren, finge utgå ett särskilt lönetillägg i form av ödebygdstillägg.

Propositionen, vid vilken fogats ett inom ecklesiastikdepertmentet i
enlighet med berörda grunder uppgjort förslag till lag angående särskilda
lönetillägg (ödebygdstillägg) vid ifrågavarande prästerliga befattningar,
blev av kyrkomötet och riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse 1925
nr 181).

Enligt 1 § av ovan omförmälda lag angående ödebygdstillägg må från
och med den 1 maj 1926 till kyrkoherdar, komministrar samt s. k. ständiga
adjunkter, vilkas bostad och huvudsakliga verksamhetsområde äro
förlagda till sådana trakter inom Härnösands och Luleå stift, där vistelsen
och verksamheten på grund av hårt klimat, outvecklade kommunikationer
och allmän kulturell isolering ynåste antagas utöva en särskild
påfrestning å den prästerlige tjänstinnehavaren, i enlighet med vad i
nämnda lag stadgas samt Konungen efter framställning av vederbörande
domkapitel bestämmer, utgå ett särskilt tillägg till lönen (ödebygdstilllägg).

I 2 § stadgas, att ödebygdstillägg må fastställas till ett belopp av
högst 1,200 kronor årligen att utgå under den period, för vilken lönereglering,
fastställd enligt lagen örn reglering av prästerskapets avlöning
den 9 december 1910, äger giltighet. Inträda, efter det dylikt tilllägg
blivit för viss befattning fastställt, sådana ändrade förhållanden,
att befattningen kan anses hava helt eller delvis förlorat den karaktär,

217 —

som i 1 § avses, skall, efter Konungens bestämmande, ödebygdstillägget
vid tjänstinnehavarens avgång upphöra att utgå, eller, efter ty prövas
skäligt, nedsättas.

ödebygdstillägg åt kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter
skall enligt 3 § i ifrågavarande lag — enligt den lydelse paragrafen
erhållit genom lag den 30 augusti 1932 (nr 407) — av varje pastorat, såvitt
angår dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ordning 11 § 1 mom.
samt 19 och 20 §§ lagen örn reglering av prästerskapets avlöning, stadga
rörande tillskott ur kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts,
är särskilt stadgat.

I proposition nr 178 till 1929 års riksdag föreslog Kungl. Majit den
ändring i lagen örn ödebygdstillägg, att det där stadgade maximibeloppet
för sådant tillägg höjdes till 1,400 kronor. Till motivering av den
föreslagna höjningen anförde departementschefen bland annat, att till
följd av den nedsättning i dyrtidstillägget, som skulle inträda vid ett
bifall till förslaget örn provisorisk tilläggslön, skulle de präster, vilka
vore i åtnjutande av ödebygdstillägg, komma att — i den mån ödebygdstillägget
icke läge över det avlöningsmaximum, varpå dyrtidstilllägg
enligt det reducerade procenttalet skulle få beräknas — vidkännas
en minskning i löneförmåner utan att därför erhålla kompensation.

Propositionen blev efter tillstyrkan av sammansatta banko- och första
lagutskottet bifallen av riksdagen (skrivelse nr 227), och lag i ämnet
utfärdades den 13 december 1929 (nr 383).

Den fast bestämda avlöningen till det territoriella prästerskapet utgår
numera, med undantag allenast för det ordinarie prästerskapet i
ett fåtal pastorat, för vilka de på förordningen den 11 juli 1862 grundade
löneregleringarna ännu gälla, enligt de grunder, som äro meddelade
i lagen den 9 december 1910 (nr 141) örn reglering av prästerskapets
avlöning med däri sedermera vidtagna ändringar, till vilken ansluter
sig den av Kungl. Majit med stöd av bemyndigande i samma lag utfärdade
s. k. adjunktsavlöningsförordningen (förordningen den 18 april
1914, nr 40, angående reglering av det extraordinarie prästerskapets avlöning
samt angående gottgörelse till ordinarie präst, som mottagit förordnande
att jämte egen tjänst uppehålla annan befattning eller annan
i hans tjänst biträda; ändrad genom kungörelse den 28 april 1933,
nr 152).

Nämnda lag stadgar såsom huvudgrund för den nya regleringen av
prästerskapets löner, att varje tjänstgörande kyrkoherde och komminister
skulle erhålla — jämte fri bostad och ersättning för skjuts i
tjänsteärenden — lön i penningar så beräknad, att honom därigenom
bereddes en efter tjänstegrad och ämbetsåliggauden ävensom levnadskostnader
i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig
bärgning.

Enligt 2 § fastställer Konungen, i enlighet med de i lagen stadgade

— 218 -

grunder, avlöningen för kyrkoherde och komminister. Sålunda fastställd
lönereglering skall tillämpas under tjugu ecklesiastikår.

Lön för kyrkoherde och komminister delas i grundbelopp och fyllnad»
belopp.

Grundbelopp skall utgöra

för kyrkoherde 4,000 kronor och för komminister 2,500 kronor.

Fyllnad sbelopp beräknas

för kyrkoherde

efter pastoratets folkmängd med 30 kronor för varje fullt 100-tal personer
över 1,000 till och med 3,000 och med 40 kronor för varje överskjutande
fullt 100-tal personer, dock att härvid folkmängd i församling,
där komminister på eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen,
icke medräknas; samt

elter pastoratets areal i land med 50 kronor för varje fullt 100-tal
kvadratkilometer till och med 1,000 och med 100 kronor för varje överskjutande
fullt 500-tal kvadratkilometer, dock ej för mer än tillhopa 10,000
kvadratkilometer;

för komminister

efter folkmängd i den eller de församlingar, för vilka komministern
är anställd, med 15 kronor för varje fullt 100-tal personer över 1,000;
samt

efter pastoratets areal i laud — med iakttagande att, där flera komministrar
finnas, beloppet beräknas för dem alla tillsammans till lika
fördelning mellan dem — med 50 kronor för varje fullt 100-tal kvadratkilometer
till och med 1,000 och med 100 kronor för varje överskjutande
fullt 500-tal kvadratkilometer, dock ej för mer än tillhopa 10,000 kvadratkilometer.

Skulle med hänsyn till särskilda förhållanden — såsom synnerligen
höga levnadskostnader i orten eller prästerskapet åliggande skyldighet
att duplicera eller med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet
eller för prästerskapet eljest ökade utgifter — lönebelopp, som blivit
med tillämpning av förut omförmälda grunder beräknat, finnas alltför
ringa, må vid löneregleringens fastställande, där Konungen så prövar
skäligt, sådant lönebelopp förhöjas för kyrkoherdebeställning med högst

1,000 kronor och för komministerbeställning med högst 750 kronor; dock
att ersättning för skyldighet att duplicera ej må utgå med högre belopp
än 600 kronor för duplikation varje predikodag och 300 kronor för
duplikation varannan predikodag. Likaså kan lönebeloppet förminskas
inom vissa gränser.

Högsta lönebelopp är 8,000 kronor för kyrkoherde, frånsett vissa undantagsfall,
och 5,000 kronor för komminister.

Förutom nu nämnda, vid löneregleringarna fastställda löneförmåner
samt ödebygdstillägg, där sådant förekommer, tillkomma ett flertal förmåner
och ersättningar av skilda slag, såsom provisorisk tilläggslön (ut -

— 219 —

går för kyrkoherdar och komministrar med ett belopp av 2,100 kronor
för år; lag den 13 december 1929, nr 382), dyrtidstillägg och fri bostad
eller ersättning härför.

För de prästerliga tjänstinnehavare inom Härnösands och Luleå stift,
som för närvarande åtnjuta ödebygdstillägg, utvisar nedanstående uppställning
dels ödebygdstilläggens storlek, dels ock övriga omförmälda
kontanta avlöningsförmåner.

Den reglerade medellönen, oavsett ödebygdstillägg, provisorisk till -läggslön och dyrtidstillägg, i de s. k. ödebygdspastoraten, uträknad med
ledning av förestående uppgifter, blir för kyrkoherdar 6,760 kronor och
för komministrar 4,475 kronor.

För kyrkoherdarna och komministrarna i hela riket utgöra ifrågavarande
medellöner enligt de tablåer rörande utfallet av löneregleringarna,
som intagits i ett av kammarkollegiet och statskontoret den 10
juni 1927 avgivet underdånigt utlåtande, respektive 5,495 kronor och
3,714 kronor.

En jämförelse mellan de nu angivna reglerade medellönerna giver vid
handen, att för prästerskapet inom ödebygdspastoraten medellönen uppgår
till avsevärt högre belopp än vad gäller för hela rikets prästerskap.
Sålunda utgör skillnaden för kyrkoherdar icke mindre än 1,265 kronor
och för komministrar 761 kronor.

Bestämmelser angående skjutsbidragen äro meddelade i lag den 21 november
1925, nr 449, örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat
med däri sedermera vidtagna ändringar. Enligt nämnda lag utgår som
regel ett fast resanslag örn högst 500 kronor för år till varje kyrkoherde
och komminister. Därutöver må kyrkoherde eller komminister, vilkens
skäliga utgifter under visst år för skjuts för resor i tjänstärenden, överstiga
det till honom utgående fasta resanslaget, enligt bestämmelser, som
meddelas av Konungen, kunna som bidrag till dessa utgifters bestridande
ur kyrkofonden erhålla ett tillfälligt resanslag. På grund härav har,
såsom efterföljande tablå utvisar, prästerskapet i ödebygdspastoraten i
flera fall kommit i åtnjutande av tillfälliga resanslag.

För uppförande av prästgårdar i ödebygdspastoraten kan lån eller anslag
under vissa förutsättningar utgå från kyrkofonden. Enligt § 1 i
lagen den 21 november 1925, nr 456, angående anlitande av kyrkofonden
för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands och
Luleå stift, må i de fall, då inom Härnösands och Luleå stift tjänlig
prästgård saknas för sådan kyrkoherde eller komminister, som i därför
stadgad ordning förklarats berättigad uppbära ödebygdstillägg, Konungen
— därest lämplig bostad för befattningshavaren icke finnes att
förhyra och ett fullgörande av den pastoratet åliggande skyldigheten att
bygga ny prästgård måste med hänsyn till de ekonomiska förhållandena
i pastoratet anses medföra oskäligt stor tunga för pastoratet och dess

220

Grund-

Fyllnadsbeiopp

Härnösands stift.

belopp

Folkmängd

Areal

Strömå kontrakt.

Föllinge: Komministern i Hotagen ..........................

2,500

15

450

Frostviken: Kyrkoherden ......................................

4,000

480

1,000

Komministern..................................................

2,500

240

1,000

Härjedalens kontrakt.

Sveg: Komministern i Winsäll ................................

2,500

15

450

Hede: Komministern i Storsjö ................................

2,5’>0

375

600

Tännäs: Kyrkoherden .............................................

4,000

300

700

Lillhärdal: Kyrkoherden..........................................

4,000

180

700

Undersåkers kontrakt.

Kall: Kyrkoherden ...............................................

4,000

180

700

Ofterdal: Komministern i Rönnöfors ........................

2,500

465

600

Luleå stift.

|

Norrbottens norra kontrakt.

Överkalix: Kyrkoherden..........................................

4,000

1,880

800

Komministern ...................................................

2,500

780

800

Övertorneå: Kyrkoherden .......................................

4,000

1,000

600

Komministern i Svanstein ................................

2,500

450

600

Korpilombolo: Kyrkoherden....................................

4,000

330

500

Hietaniemi: Kyrkoherden .......................................

4,000

390

350

Nedertorneå-Haparanda: Komministern å Seskarö.........

2,500

900

100

Pajala: Kyrkoherden ..........................................

4,000

680

1,200

Komministern i Muonionalusta ...........................

2,500

_

600

Komministern i Junosuando ..............................

2,500

_

600

Tärendö: Kyrkoherden ........................................

4.000

150

600 1

Karl Gustav: Kyrkoherden .....................................

4,000

570

280

Lappmarkens första kontrakt.

Lycksele: Komministern i Björksele .......................

2,500

1,200

650

Dorotea: Komministern i Risbäck ...........................

2,500

_

400

Vilhelmina: K\rkoherden .......................................

4,000

4.000

Komministern i Vilhelmina kyrkby.....................

2,500

1,275

950 !

Komministern i Dikanäs ...................................

2,500

1.275

950 j

Lappmarkens andra kontrakt.

Arvidsjaur: Kyrkoherden.......................................

4,000

2,200

1,400 |

Komministern i Arvidsjaurs kyrkby.....................

2,500

9t ''0

700 i

Komministern i Glommersträsk...........................

2,500

900

700 !

| Malå: Kyrkoherden ................................................

4,000

720

600 1

Komministern ................................................

2,500

345

600

Arjeplog: Kyrkoherden .........................................

4,000

640

2,300

Komministern i Arjeplogs kyrkby.......................

2,500

315

1,150 |

Komministern i Södra Bergnäs ...........................

2,500

315

1,150

Stensele: Kyrkoherden ..........................................

4,000

1,160

1,100 1

Komministern ..................................................

2,500

510

1,100 j

Tärna: Kyrkoherden ............................................

4,000

180

900 !

Sorsele: Kyrkoherden............................................

4,000

1,080

1,700

Komministern i Sorsele kyrkby...........................

2,500

480

850

Komministern i Gargnäs ....................................

2,500

480

850

Lappmarkens tredje kontrakt.

Jokkmokk: Kyrkoherden ..................................

4,000

4,000

Komministern i Jokkmokks kyrkby.....................

2,500

1,020

575

Komministern i Kvikkjokk .................................

2,500

1,020

575

Komministern i Porjus.......................................

2,500

1,020

575

Komministern i Puottaure .................................

2,500 ''

1,020

575

221

Besvärlig

tjänstgöring

Höga Ievn.-kostn. i
orten

Summa
reglerad lön

ödebygds-

tillägg

Prov.

tilläggslön

Dyrtids-

tillägg

Summa

Skjuts-

bidrag

450

3,415

1,200

2,100

336

7,050

500

700

—

6,180

1,200

2,100

420

9,900

695

500

—

4,240

1,200

2,100

377

7,917

580

400

300

3,665

800

2,100

328

6,893

500

700

—

4,175

1,200

2,100

373

7,848

500

1,000

—

6,000

1,000

2,100

420

9,520

500

1,000

—

5,880

800

2,100

420

9,200

500

800

5,680

800

2,100

420

9,000

500

450

—

4,015

1,000

2,100

335

7,470

500

Dessutom

160 kr. för

bränsle

600

300

7,580

800

2,100

420

10,900

500

350

300

4,730

800

2,100

381

8,011

500

1,000

6,600

800

2,100

420

9,920

500

750

4,300

1,000

2,100

370

7,770

500

1,000

5,830

1,200

2,100

420

9,550

500

1.000

5,740

800

2,100

420

9,060

500

350

300

4,150

1,000

2,100

362

7,612

500

520

450

6,850

1,200

2,100

420

10,570

500

7

50

3,850

1,400

2,100

367

7,717

500

750

3,850

1,400

2,100

367

7,717

500

450

450

5,650

1,200

2,100

420

9,370

500

500

300

5,570

800

2,100

420

8,890

500

350

4,700

1,000

2,100

390

8,190

500

450

—

3,350

1,200

2,100

332

6,982

500

_

_

8,000

800

2,100

420

11,320

500

275

5,000

800

2,100

395

8,295

500

275

—

5,000

1,400

2,100

420

8,920

500

100

8,000

800

2,100

420

11,320

500

750

4,850

800

2,100

387

8,137

500

450

_

4,550

800

2,100

372

7,822

975

600

_

5,920

1,000

2,100

420

9,440

500

300

_

3,745

1,000

2,100

342

7,187

500

700

300

7,940

1,200

2,100

420

11,660

500

450

300

4,715

1,200

2,100

400

8415

500

450

300

4.715

1,200

2,100

400

8,415

500

800

_

7,060

800

2,100

420

10,380

1,500

300

—

4,410

800

2,100

365

7,675

500

600

300

5,980

1,400

2,100

420

9,900

850

950

—

7,730

800

2,100

420

11,050

500

375

—

4,205

800

2,100

355

7,460

500

376

—

4,205

1,200

2,100

375

7,880

500

Dessutom

160 kr. för

.

bränsle

_

—

8,000

1,000

2,100

420

11,520

500

1

750

4,845

1,000

2,100

397

8,342

500

750

4,845

1,400

2,100

417

8,762

500

750

4,845

1,200

2,100

407

8,552

500

750

4,845

1,200

2,100

407

! 8,552

500

I

— 222 —

i ;

Grund-

Fyllnadsbelopp

I . ; i ; 1 • #: .

| • ; ‘ ,

belopp

Folkmängd

Areal

Gällivare: Kyrkoherden .........................................

4,000

4,000

Komministern i Gällivare kyrkby ........................

2,n00

2,500

Komministern i Malmberget ..............................

2,000

2,500

Komministern i Vitträsk ....................................

2,500

2,500

Jukkasjärvi: Kyrkoherden ......................................

4,000

4,000

Komministern i Kiruna......................................

2,500

2,500

Komministern i Vittangi ....................................

2,500

2,500

Komministern i Jukkasjärvi gamla kyrkby............

2,500

2500

Karesuando: Kyrkoherden ....................................

4,000

30

1,500

innevånare — medgiva, att från kyrkofonden må under de villkor, Konungen
äger bestämma, till vederbörande pastorat utlämnas ett räntefritt
lån till belopp motsvarande hela eller en del av kostnaden för byggnadsskyldighetens
fullgörande.

Jämlikt 2 § i samma lag må i fall, som i 1 § avses, Konungen, där särskilda
förhållanden sådant påkalla, medgiva, att kostnaden för byggnadsskyldighetens
fullgörande må helt eller delvis bestridas av kyrkofondens
medel utan återbetalningsskyldighet för pastoratet.

Av nedanstående sammanställning framgår de församlingar inom
Härnösands och Luleå stift, som från kyrkofonden erhållit räntefritt
lån eller anslag utan aterbetalningsskydighet för uppförande av prästgårdar.

Församling

Frostviken (kyrkoherdebostad) ........................................

Övertorneå ( » ) ......................................

» (komministerbostad) ....................................

Korpilombolo (reparation av kyrkoherdebostad) ........

Nedertorneå-Haparanda (komministerbostad å Seskarö)

Muonionalusta (Pajala pastorat; komministerbostad)
Junosuando (Pajala pastorat; komministerbostad) ...

Tärendö (kyrkoherdebostad) .........................................

Vilhelmina (komministerbostad i kyrkbyn) ................

* ( » i Dikanäs) ................

Stensele (kyrkoherdebostad) ...........................................

Tärna ( » ) ...........................................

Sorsele ( » ) ............................................

Jokkmokk (ombyggnad av kyrkoherdebostad)

» (komministerbostaden i Puottaure)............

Summa

Lans amorteringstid ar i regel 20 år med lika belopp årligen

Räntefritt
lån 1

kr.

Anslag utan
återbetalnings-skyldighet
kr.

10,000

27,750

20,400

20,400

10,500

24,000

—

12,462

6,200

20,000

6,200

—

6,000

—

5,000

23,000

10,000

29,500

3,000

15,380

15,000

25,000

20,000

20,000

18,000

32,000

5,500

50,500

20,000

30,000

14,000

15,000

18,500

18,500

188,300

363,492

— 223 —

Besvärlig

tjänstgöring

Höga levn.-kostn. i
orten

Samma
reglerad lön

Ödebygds-

tillägg

Prov.

tilläggslön

Dyrtids-

tillägg

Summa

Skjuts-

bidrag

8,000

800

2,100

420

11,320

500

—

—

5,000

800

2.100

395

8,295

500

'' ‘ _

—

5,000

800

2,100

395

8,295

500

—

—

5,000

1,200

2,100

415

8,715

500

—

—

8,000

800

2,100

420

11,320

500

—

—

5,000

800

2,100

395

8,295

500

i

—

5,000

1,200

2,100

415

8,715

500

—

—

5,000

1,200

2,100

415

8,715

500

1,000

6,530

1,400

2,100

420

10,450

500

Då frågan om ödebygdstilläggen uppkom, framhöllos, bland annat,
svårigheterna att få de prästerliga befattningarna i ödebygdspastoraten
besatta med ordinarie innehavare, vilka svårigheter till en del sammanhängde
med den i stora delar av landet rådande prästbristen. En följd
härav hade blivit att vederbörande domkapitel genom utverkande av
dispenser sökt att fylla de uppkomna luckorna. Till belysande av i vilken
utsträckning dispenser blivit meddelade under de sistförflutna tjugu
åren hava revisorerna från domkapitlen i Härnösand och Luleå införskaffat
vissa uppgifter, vilka sammanförts i nedanstående tablå:

Prästvigd»

Prästvigd

a

År

Bj dispen-serade

Dispen-

serade

Ar

Ej dispen-serade

Dispen-

serade

1914

6

5

1924

8

4

1915

4

—

1925

6

1

1916

4

4

1926

6

4

1917

8

5

1927

11

4

1918

8

4

1928

15

3

1919

8

8

1929

8

1

1920

6

8

1930

7

1

1921

6

5

1931

15

—

1922

9

6

1932

13

—

1923

7

12

1933

20

Summa 175

75

Som härav framgår hava under de sistförflutna åren några dispenser
icke förekommit, vilket torde hava sin orsak däri, att prästbristen i de
ifrågavarande stiften numera upphört.

Till ytterligare belysande av sistnämnda förhållande hava revisorerna
ansett sig böra meddela nedanstående uppgifter å antalet under tiden
1914—1933 utexaminerade teologie kandidater:

1914

47

1917

70

1920

90

1915

60

1918

95

1921

80

1916

45

1919

98

1922

77

— 224 —

1923

90

1927

1924

82

1928

1925

76

1929

1926

92

1930

118

1931

142

126

1932

160

96

1933

154

115

Kommunikationsförhållandena å stationeringsorterna för präster, till
vilka ödebygdstillägg utgår, utvisas i nedanstående tablå:

Härnösands stift.

Ströms kontrakt.

Föllinge: Komministern i Hotagen Statens omnibus!inje

Frostviken: Kyrkoherden Statens omnibuslinje

Komministern d:o

Härjedalens kontrakt.

Sveg: Komministern i Linsäll
Hede: Komministern i Storsjö
Tännäs: Kyrkoherden
Lillhärdal: Kyrkoherden

Omnibuslinje
Omnibuslinje
Statens omnibuslinje
Statens omnibuslinje

Undersåkers kontrakt.

Kall: Kyrkoherden Omnibuslinje

Offerdal: Komministern i Rönnöfors Landsväg

Luleå stift.

Norrbottens norra kontrakt.

Överkalix: Kyrkoherden
Komministern
Övertorneå: Kyrkoherden

Komministern i Svanstein
Korpilombolo: Kyrkoherden
Hietaniemi: Kyrkoherden

Nedertomeå-Haparanda: Komministern å Seskarö
Pajala: Kyrkoherden

Komministern i Muonionalusta
Komministern i Junosuando
Tärendö: Kyrkoherden
Karl Gustav: Kyrkoherden

Statens omnibuslinje
d:o

Järnvägsförbindelse
Statens omnibuslinje
Statens omnibuslinje
Järnvägsförbindelse
Båt förbindelse (del av året)
Statens omnibuslinje
d:o

Landsväg

Statens omnibuslinje
Järnvägsförbindelse

Lappmarkens första kontrakt.

Lycksele: Komministern i Björksele
Dorotea: Komministern i Risbäck
Vilhelmina: Kyrkoherden

Komministern i Vilhelmina kyrkby
Komministern i Dikanäs

Omnibuslinje
Statens omnibuslinje
Järnvägsförbindelse
d:o

Omnibuslinje

— 225 —

Lappmarkens andra kontrakt.

Arvidsjaur: Kyrkoherden

Komministern i Arvidsjaurs kyrkby
Komministern i Glommersträsk
Malå: Kyrkoherden
Komministern
Arjeplog: Kyrkoherden

Komministern i Arjeplogs kyrkby
Komministern i Södra Bergnäs
Stensele: Kyrkoherden
Komministern
Tärna: Kyrkoherden
Sorsele: Kyrkoherden

Komministern i Sorsele kyrkby
Komministern i Gargnäs

Järnvägsförbindelse

d:o

d:o

Statens omnibuslinje
d:o

Statens omnibuslinje
d:o

Landsväg

Järnvägsförbindelse

d:o

Statens omnibuslinje

Järn vägsf ö rbindelse
d:o

Statens omnibuslinje

Lappmarkens tredje kontrakt.

Jokkmokk: Kyrkoherden

Komministern i Jokkmokks kyrkby
Komministern i Kvikkjokk

Komministern i Porjus
Komministern i Puottaure
Gällivare: Kyrkoherden

Komministern i Gällivare kyrkby
Komministern i Malmberget
Komministern i Vitträsk
Jukkasjärvi: Kyrkoherden
Komministern i Kiruna
Komministern i Vittangi
Komministern i Jukkasjärvi kyrkby
Karesuando: Kyrkoherden

J ärn vägsf örbindelse
d:o

Landsväg och båtförbindelse Järnvägsförbindelse Omnibuslinje Järn

vägsförbindelse
d:o
d:o

Omnibuslinje

J ärn vägsf örbindelse
d:o

Omnibuslinje

d:o

Omnibuslinje

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har tillkomsten av ödebygdstilläggen
motiverats med, bland annat, att vissa prästerliga befattningar
vore förlagda till sådana trakter inom Härnösands och Luleå stift,
där vistelsen och verksamheten på grund av hårt klimat, outvecklade
kommunikationer och allmän kulturell isolering vore särskilt påfrestande
för den prästerlige tjänstinnehavaren. Vid frågans förberedande behandling
framhölls därjämte såsom ytterligare skäl för beviljande av
sådan avlöningsförmån svårigheterna att med ordinarie innehavare besätta
de prästerliga befattningarna i vissa av rikets nordligaste trakter,
vilka svårigheter sammanhängde med den då i stora delar av landet
rådande prästbristen.

15 — Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 193/i. \.

Revisorernas

uttalande.

226 —

Vissa donationer
m. m
vid de allmänna
läroverken.

Ett förhållande, som emellertid synes hava tilldragit sig mindre uppmärksamhet
vid berörda tillfälle, var den gynnsamma löneställning vilken
prästerna i de s. k. ödebygdspastoraten redan då intogo i förhållande
till prästerliga befattningshavare i landet i övrigt. Såsom förut påvisats,
översteg den reglerade medellönen för ifrågavarande kyrkoherdar
och komministrar vad som utgick för motsvarande befattningshavare
i rikets övriga pastorat med respektive 1,265 och 761 kronor.

Oavsett sistnämnda omständighet synas de skäl, som åberopats till
stöd för beviljande av ödebygdstillägg, icke längre äga giltighet i samma
utsträckning som tidigare. På grund av den kraftiga utveckling,
som kommunikationsväsendet under senare år undergått genom såväl
anordnandet av nya förbindelseleder som utvecklingen av kommunikationsmedlen
ävensom med hänsyn till tillkomsten av radio, lärer den isolering,
som förut i olika avseenden förefunnits å vissa orter, numera
hava brutits. Vad särskilt angår de ifrågavarande ödebygdspastoraten
visar den verkställda utredningen, att dessa kunna i sådant hänseende
anses väl tillgodosedda och i många fall äro bättre ställda än på vissa
håll i övriga delar av landet.

Med hänsyn till den ovan påvisade stegringen av antalet utexaminerade
teologie kandidater under de senaste åren synes någon svårighet icke
längre föreligga att besätta de ifrågavarande pastoraten med lämpliga
prästmän, något som även framgår av att dispensförfarandet numera
upphört inom de nordliga stiften.

En jämförelse med andra befattningshavargrupper å samma orter giver
även vid handen, att dessa icke eller endast i obetydlig utsträckning
kommit i åtnjutande av någon löneförmån, som i likhet med ödebygdstillägget
är avsedd att utgöra kompensation för vissa besvärliga tjänstgöringsförhållanden.
Som exempel på dylika befattningshavargrupper
må nämnas tjänstemän vid kommunikationsverken och domänverket,
landsfiskaler och lärarpersonal vid folkskolor m. fl.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att den löneställning, som
här avsedda präster innehava, sannolikt kommer att medföra avsevärda
svårigheter vid deras inordnande i löneplan, motsvarande den som gäller
för nyreglerade befattningshavare.

På grund av nu anförda förhållanden och då ödebygdstillägg icke
längre har den karaktär, som det tidigare haft, anse revisorerna, att vid
vakans å tjänst å prästerlig befattning inom ödebygdspastorat utredning
bör verkställas, huruvida ödebygdstillägg allt fortfarande skall utgå till
innehavare av dylik befattning.

§ 44.

För åtskilliga vid de allmänna läroverken anställda lärare bestrides
avlöningen till någon del med avkomst av donationer eller andra såsom
särskilda fonder förvaltade tillgångar, vilka i den av statskontoret ut -

— 227 —

givna liggaien över statsverkets specialutgiftsstater under rubriken
»Av städer, prebenden eller donationer» för innevarande budgetår upptagits
till ett sammanlagt belopp av 37,701 kronor 75 öre. Till dessa lärare
utgår den kontanta avlöningen av statsmedel med ett i motsvarande
mån nedsatt belopp.

Vissa av dessa under rubriken »Av städer, prebenden eller donationer»
uppförda avlöningstillgångar utgöras av avkomst från hemman och jordar,
som av kronan blivit under äldre tider anslagna till lärarnas avlöning.
De hemman och jordar, örn vilka här är fråga, äro att hänföra
till sådana särskilda förmåner, som avses i punkterna 3) och 4) av prästerskapets
privilegier den 16 oktober 1723.

I en till 1882 års riksdag avlåten proposition (nr 17) föreslog Kungl.
Majit riksdagen att i sammanhang med då föreslagen löneförbättring
medgiva, att de prebendehemman och lägenheter samt andra förmåner
av privilegienatur, som vore lärare vid de allmänna läroverken och pcdagogierna
på lön anslagna, finge, i den mån det kunde ske utan förnärmande
av dåvarande innehavares rätt eller rubbning uti enskildas
genom testamenten eller annorledes gjorda förordnanden till statsverket
indragas. Denna hemställan vann emellertid icke riksdagens bifall.

Berörda spörsmål kom emellertid ånyo före i proposition (nr 17) till
1890 års riksdag. Kungl. Majit föreslog i nämnda proposition riksdagen,
att — under förutsättning av kyrkomötets bifall — de prebendehemman
och lägenheter samt andra förmåner av privilegienatur, som vore lärarna
vid de allmänna läroverken på lön anslagna, finge, i den mån det
kunde ske utan förnärmande av dåvarande innehavares rätt eller rubbning
uti enskildas genom testamenten eller annorledes gjorda förordnanden,
till statsverket indragas. Framställningen bifölls av riksdagen.

Emellertid förekom icke någon omedelbar framställning till kyrkomötet
beträffande den av riksdagen medgivna indragningen, och vid den
omorganisation av de allmänna läroverken och den lönereglering för deras
lärare, som genomfördes vid 1904 års riksdag, synes denna särskilda
fråga icke hava varit på tal. Genom kungl, kungörelse den 27 augusti
1904 föreskrevs i detta ämne allenast, att lärare, som blivit utnämnd till
tjänst, med vilken rätt till särskilda förmåner vore förenad, skulle vara
underkastad den minskning i avlöning från statsverket, som Kungl.
Majit kunde finna lämpligt besluta, till ett belopp icke överstigande det,
vartill de i lönen ingående särskilda förmåner efter skälig uppskattning
sig belöpte.

Först till 1915 års kyrkomöte avlät Kungl. Majit skrivelse i ämnet
(nr 13), däri Kungl. Majit förklarade sig vilja, jämlikt § 114 regeringsformen
och prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723, inhämta
kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet medgåve, att de hemman
och jordar, som av kronan anvisats till avlöning åt lärare vid allmänna
läroverken och vilka icke vore att hänföra till teologie lektorsprebenden.

— 228 —

mätte, i deu man det kunde ske utan förnärmande av nuvarande innehavares
rätt, indragas till statsverket.

Enligt det nämnda skrivelse bilagda utdrag av statsrådsprotokollet erinrade
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, hurusom av
handlingarna i ärendet framginge, att den inkomst, som från hemman
och jordar tillflöte vederbörande lärare, i åtskilliga fall varit flerdubbelt
större än avdraget å den kontanta avlöningen. Men å andra sidan
vore det påtagligt, att löntagaren kunde, till följd av arrendators insolvens
eller av annan anledning, få såsom innehavare av dylik fastighet
vidkännas en mer eller mindre betydande förlust. Häri förelåge i alla
händelser en rätt avsevärd ojämnhet beträffande avlöningen till likställda
befattningshavare, en ojämnhet, som icke stöde i god överensstämmelse
med de vid senare tiders löneregleringar följda grundsatser och
vilka genom indragning av ifrågavarande hemman och jordar skulle
undanröjas. Det torde möta svårigheter för vederbörande tjänstinnehavare
att på ett tillfredsställande sätt sköta dylika fastigheter. Därtill
komme, att ifrågavarande tjänster rätt ofta växlade innehavare och
att till följd därav dispositionsrätten över fastigheterna stundom komme
att endast helt kort tid tillhöra samma person.

Framställningen vann emellertid icke kyrkomötets bifall.

I det av 1902 års löneregleringskommitté avgivna betänkande, som låg
till grund för Kungl. Maj:ts proposition till 1918 års riksdag angående
lönereglering för, bland annat, lärarpersonalen vid de allmänna läroverken,
förklarade sig kommittén för sin del ej kunna annat än principiellt
ansluta sig till den uppfattning, som av dåvarande departementschefen
gjordes gällande vid avlåtandet av omförmälda skrivelse till kyrkomötet.
Då ärendet emellertid enligt kommitténs mening icke befunne sig
i fullt utrett skick, men det icke varit kommittén möjligt att åstadkomma
en tillfredsställande utredning i ärendet, hade kommittén inskränkt
sig till att hemställa örn en dylik utredning, avseende frågan i hela dess
omfattning. Under alla förhållanden ansåge sig kommittén böra förorda,
att beträffande befattningshavare, med vilkas tjänster särskilda
förmåner vöre förenade, måtte i blivande avlöningsvillkor intagas dels
bestämmelse örn skyldighet att vara underkastade minskning i avlöning
från statsverket till belopp, motsvarande de i avlöningen ingående särskilda
förmåner efter uppskattning i behörig ordning, dels ock föreskrift,
att dessa befattningshavare skulle vara pliktiga att underkasta sig vad
i laga ordning kunde vara stadgat rörande upphörande eller ändring av
nämnda särskilda förmåner.

I enlighet med löneregleringskommitténs förslag har skyldighet i angivna
hänseenden blivit upptagen i de av Kungl. Maj:! och riksdagen
fastställda avlöningsvillkoren för befattningshavare vid de allmänna
läroverken.

I ett i ämnet den 29 november 1921 av kammarkollegiet och statskonto -

— 229 —

ret avgivet utlåtande anförde ämbetsverken bland annat: För ämbetsverken
stöde det till en början ganska klart, att den i allmänhet övergivna
anordningen med indelning av fastigheter på lön icke lämpligen längre
borde bibehållas för här ifrågavarande grupp av statstjänstemän. Ämbetsverken,
som ansåge, att vad av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
i skrivelse till 1915 års kyrkomöte anförts till stöd föi en
indragning av kronans till lärartjänster anslagna prebendehemman och
andra jordar fortfarande ägde sin fulla giltighet, erinrade örn att 191S
års författningsbestämmelser rörande personalens vid de allmänna läroverken
löner såsom en undantagslös regel upptagit den grundsatsen, att
särskild förmån vid sådan tjänst, den månde vara tillkommen genom anslag
av kronan eller kommun eller grunda sig på enskilda donationer,
icke måtte tillkomma tjänstinnehavare utöver den i stat fastställda lönen.
Författningen utginge visserligen från ett bibehållande av förmånerna
vid respektive tjänster, men det lede å andra sidan intet tvivel örn
att själva syftet med bestämmelserna bäst och enklast tillgodosåges därigenom,
att nämnda förhållande bringades att upphöra. Så länge man
för tillämpningen av berörda grundsats ville följa det hittills använda
förfaringssättet med fasta avdrag att gälla för lang tid framåt, inträffade
väl i de flesta fall, att de uppskattningar, som lades till grund för
fastställandet av dessa avdrag, i själva verket bleve alltför låga, varigenom
indelningshavarna komme i åtnjutande av en motsvarande icke avsedd
löneökning. Ville man upprätthålla nu angivna grundsatser, torde det
för den skull bliva nödigt utfinna och tillämpa ett sådant förändrat sätt
för avdragens bestämmande, att dessa för varje tid verkligen komme att
fullt motsvara förmånernas värden, exempelvis så, att avdraget bestämdes
i efterhand, sedan den faktiska avkomsten av förmånen blivit av vederbörande
deklarerad. Därest förfarandet ordnades på sålunda antytt
sätt, torde tjänstinnehavarna icke vidare kunna hava något egentligt
intresse av förmånernas fortvaro och i följd därav icke heller kyrkomötet
finna anledning vidbliva sin tidigare intagna avvisande ståndpunkt i
indragningsfrågan. A andra sidan måste ett system med föränderliga
avdrag komma att medföra sådan omgång och besvärlighet, att det icke
borde tillgripas om annan utväg för frågans lösning stöde till buds. Och
en sådan erbjöde sig just på sätt ämbetsverken i det föregående antytt.
Allt sammanlagt ansåge sig ämbetsverken hava giltig anledning att lillråda
förnyade åtgärder i syfte att de av kronan för skoländamål förlänade
hemman och donationer måtte varda snarast möjligt till statsverket
indragna.

1920 års lärarlönekommitté, som ingående behandlat förevarande fråga,
ansåg, att de av kronan gjorda förläningarna borde övertagas till förvaltning
av statsverket, på sätt skett beträffande de ecklesiastika löningsheinmanen.
Avlöningstillgångarna skulle kunna tills vidare bibehållas
och redovisas vid de tjänster, vartill de ursprungligen anslagits.

— 230 —

v i so reinan
uttalande.

Genom en av staten utövad kontroll, skulle vederbörliga avdrag å befatt

''?T “lllid ™d »»erlrf ku-a bestämmas § Stat i
agot fall overskott uppstå, syntes böra överlåtas åt Kungl. Maid att
bestämma mikel med den ursprungliga Krläningen närmast överens''
stämmande skoländamål ett dylikt överskott borde tillgodokomma

dåmer,U f,rågan hava 1929 års revisorer ansett det vara med

dinera tillämpade avlonmgsprinciper överensstämmande, att en indragmng
av ifrågavarande särskilda förmåner komme till stånd. På grund
nunkl 176 °1 ^ nksdag (jämfÖr statsutskottets utlåtande nr 80,

Kun d nieir''T tnr 1 SkriV6lSe tiU KungL Maj:t aaMUa, att

. , ö '' Maj-1 matte lata verkställa skyndsam utredning av frågan örn

indragmng till statsverket eller övertagande till förvaltning av statsver liemnT

dei kr°anan ^ ^ allmänna läroverken gjorda föreningar av
hemman oell andra donationer. Beträffande frågan örn vidtagande av

vissa jamknmgar från och med budgetåret 1930/1931 i läroverkens stater

och verld K aV,StÖI S.ta mÖjliga överensstämmelse mellan den beräknade
sint kl ga avkastningen av donationerna fattade kamrarna olika bener
elle? alTen6 t H ^ jämkning skulIe gälla alla doaatio nei

elle allenast de av kronan lämnade donationerna. Besluten sam “nåar

fT ''T™ på sådant sätt, att bemyndigandet örn jämkTg
1 staterna allenast borde avse av kronan lämnade donationer.

statsZiT , „denna frå§a b6SlÖt riksdagen’ aG dyrtidstillägg av
Botmedel icke skulle utgå till rektor vid högre allmänna läroverket i

, V1.k.enS inkomster allenast av donationer voro avsevärt högre än

den for rektorer i allmänhet fastställda avlöningen

till ffirtåu® 1 fråg?ma °m indraguiag tiU statsverket eller övertagande
orvaltning av läroverkens donationer har verkställts av kammarkollegium
och statskontoret. 1

Av den sålunda lamnade redogörelsen framgår, att spörsmålet örn redo ITZtY,

aUVändningen aV de av^öniagstillgångar, som utgöras av
afkomst från hemman och jordar, som anslagits till läroverkslärarnas

aV °mag’ avensom av övriga donationer, sedan lång tid tillbaka varit föremåi
för uppmärksamhet från statsmakternas sida och att upprepade

heH)rdnadmgar ^ riksdag6nS sida g-iorts för att få denna angelägen Emellertid

har något slutligt avgörande beträffande dessa spörsmål
annu icke vunnits, förmodligen beroende därpå, att svårighet mött för
ung . i aj:t att träffa ett tillfredsställande avgörande på grundval av
den avfattning berörda riksdagsbeslut innebär.

Till frågans belysande vilja revisorerna erinra örn följande. Den ifrågavarande
läroverkslärare tillkommande rätt till avkomst av donationer
ar av två slag dels sådan rätt, som hänför sig till kronodonationer, dels
ock sadan, som harledes från donationer lämnade av enskilda. Vederbö -

- 231 -

rande lärare äro emellertid enligt gällande avlöningsbestämmelser i båda
fallen skyldiga vidkännas avdrag å lönen motsvarande förmånens värde.
I enlighet med 1930 års riksdagsbeslut har nyvärdering av ifrågavarande
förmåner av kronodonationer kommit till stånd. Någon ny värdering
av förmånen av enskilda donationer har däremot ej vidtagits. Härigenom
har uppkommit en, såvitt revisorerna kunna finna, icke sakligt motiverad
åtskillnad mellan vissa läroverkslärare i avlöningshänseende. De
lärare, som uppbära förmåner av enskilda donationer, hava sålunda erhållit
en förmånligare ställning än de övriga lärarna. Enligt revisorernas
mening bör detta missförhållande rättas. Det torde i detta sammanhang
böra uppmärksammas, att en dylik rättelse kan ske, utan att den
juridiskt vanskliga frågan örn donationens ursprung behöver komma under
prövning, då ju här icke är fråga örn förmåner, som tillkomma vederbörande
utöver lönen, utan örn sådana, för vilka fullt avdrag å lönen
skall äga rum.

Örn den av revisorerna påyrkade rättelsen vidtages, kommer frågan örn
indragning till kronan eller övertagande till förvaltning av kronan av
donationerna att förlora en avsevärd del av sin betydelse. Enligt revisorernas
mening bör emellertid även sistberörda fråga snarligen vinna
sin lösning. Önskvärt är emellertid, att därvid även de av enskilda
gjorda donationerna medtagas. Örn därvid endast alternativet örn övertagande
till förvaltning tages under övervägande, lärer det största hindret
för frågans lösning vara bragt ur världen.

På grund av vad sålunda förekommit hava revisorerna icke kunnat
underlåta att ånyo bringa detta ärende under riksdagens prövning.

§ 45.

Vid granskning av högre allmänna läroverkets i Umeå räkenskaper för
budgetåret 1933/1934 hava revisorerna funnit, att vaktmästaren vid läroverket
Johan Alfred Grahn och eldaren vid läroverket John Antonius Westman
av läroverket försäkrats hos enskilt försäkringsbolag mot olycksfall i
arbete. Grahn har varit försäkrad från den 1 oktober 1899 och Westman
från den 1 oktober 1925. I båda fallen hava försäkringarna giltighet til!
den 1 oktober 1935. Årspremien uppgår för Grahn till 38 kronor 34 öre
och för Westman till 54 kronor 90 öre.

På grund av lagen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda
bestämmelser i fråga örn tillämpning av lagen örn olycksfall i arbete den
17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, äro
här ifrågavarande befattningshavare försäkrade mot olycksfall i arbete
i riksförsäkringsanstalten.

Då såsom ovan nämnts här ifrågavarande befattningshavare äro försäkrade
mot olycksfall i arbete hos riksförsäkringsanstalten, synes det

Försäkring av
vissa befattningshavare

vid högre allmänna
läroverket
i Umeå
mot olycksfall
i arbete.

Re v i bo rern as
uttalande

— 232 —

Vissa läroverkslärares

tjänstgöringsförhållanden

m. m.

icke påkallat, att läroverket genom försäkring av dessa personer hos enskilt
försäkringsbolag belastar läroverket med utgifter för dylikt ändamål.
Revisorerna vilja på grund härav uttala den meningen, att ifrågavarande
försäkringar efter försäkringstidens utgång ej böra förnyas.

Med hänsyn till att likartade förhållanden kunna föreligga även vid
andra läroanstalter, hava revisorerna ansett sig böra fästa uppmärksam
heten på vad sålunda förekommit.

§ 46.

Enligt § 133 av förnyade stadgan för rikets allmänna läroverk den 17
mars 1933 skall lektor, som tillika är domkapitelsledamot, vara förpliktad
att vid det läroverk han tillhör varje vecka lämna undervisning unden
18 till 20 undervisningstimmar, lektor, som icke är domkapitelsledamot,
samt adjunkt och ämneslärarinna, vilkas huvudsakliga tjänstgöring
är förlagd till realskolans högsta klass, gymnasiet och lyceets tre högsta
kretsar, 20—22 undervisningstimmar i veckan samt övriga adjunkter och
ämneslärarinnor 24 till 28 undervisningstimmar i veckan. I 1905 och
1928 års läroverksstadga voro motsvarande bestämmelser av i huvudsak
samma innehåll.

Genom kungörelse den 22 juli 1918 föreskrevs, bland annat, att befattningshavare
ej finge åtaga sig undervisning vare sig i enskilda, kommunala
eller andra läroanstalter, så framt ej, vad anginge lektor och adjunkt
vederbörande rektor efter av läroverksöverstyrelsen (skolöverstyrelsen)
angivna riktlinjer på därom gjord framställning och efter prövning,
att ifrågavarande undervisning ej kunde anses inverka hinderligt
för tjänstgöringen vid läroverket, funne uppdraget kunna få mottagas
och tillsvidare bibehållas.

På grund av det sålunda erhållna bemyndigandet föreskrev överstyrelsen
den 13 september 1918, bland annat, att medgivande att bestrida
undervisning av ovan angivna art finge lämnas av rektor, för såvitt denna
med hänsyn till sin omfattning och till ifrågavarande lärares tjänstgöring
vid eget läroverk icke kunde anses hinderlig för den sistnämnda.
Visade sig uppdraget inverka menligt på lärartjänstgöringen, skulle
medgivandet av rektor aterkallas. Över mottagna anmälningar örn
önskemål att åtaga sig tjänstgöring vid främmande läroanstalter skulle
rektor föra särskild liggare, och skulle utdrag av denna till överstyrelsen
insändas varje höst- och vårtermin.

För att utröna, huru bestämmelserna angående lärares tjänstgöring
vid ifrågavarande läroanstalter tillämpades, infordrade 1928 års revisorer
uppgifter angående omfattningen av lärarnas vid läroverken i Stockholm
och Göteborg undervisning vid andra läroanstalter läsåret 1927/1928
och höstterminen 1928. Revisorerna funno därvid, att tillstånd att med
egen tjänst förena annan lärarbefattning i stor utsträckning meddelats

och att antalet undervisningstimmar vid annan läroanstalt särskilt vid
vissa läroverk i Göteborg varit avsevärt. Så hade vid Göteborgs västra
realskola fem adjunkter under läsåret 1927/1928 haft 15 och en adjunkt

12 veckotimmars undervisning vid enskilda läroanstalter. För läsåret
1928/1929 hade vid samma läroanstalt tillstånd lämnats tre adjunkter att
15 veckotimmar meddela undervisning vid sistnämnda slag av läroanstalter.
Vid högre latinläroverket i Göteborg hade under vårterminen
nio och under höstterminen 1928 åtta lektorer och adjunkter haft mer än
10 undervisningstimmar i veckan vid annan läroanstalt. Vid läroverken
i Stockholm hade under läsåret 1927/1928 i fem och höstterminen 1928
i två fall förekommit, att den medgivna undervisningen vid andra läroanstalter
uppgått till mer än 10 timmar i veckan. Med hänsyn till de
iakttagelser revisorerna sålunda gjort, uttalade revisorerna den meningen,
att i vissa fall det lämnade tillståndet till tjänstgöring vid annan
läroanstalt givits en för vidsträckt omfattning.

Genom cirkulärskrivelse till vederbörande rektorer den 28 februari 1929
har skolöverstyrelsen härefter till komplettering av de i skrivelsen den

13 september 1918 lämnade anvisningarna föreskrivit, att medgivande av
tjänstgöring vid andra läroanstalter framdeles skulle, vad anginge lektor,
adjunkt och ämneslärarinna, begränsas att avse för vecka räknat

högst 12 veckotimmar.

Revisorerna hava för att utröna, huru bestämmelseima angående lärares
tjänstgöring vid andra läroanstalter numera tillämpas infordrat uppgifter
angående omfattningen av lärarnas vid ovannämnda läroverk
undervisning vid andra läroanstalter läsåret 1933/1934. Uppgifterna hava
sammanställts i nedanstående tablå.

Läroverk

Antal

ärare1

Antal lärare1,
som medgivits
undervisa
vid andra
läroanstalter

Antal lärare1, som vid annan
läroanstalt undervisat

10 vecko-tim.

11 vecko-tim.

12 vecko-tim.

36

23

3

4

3

38

19

5

—

2

29

21

4

i

7

32

15

5

—

1

22

13

i

i

3

16

10

i

14

n

—

1

17

7

Q

-*

1

16

10

i

1

36

17

i

2

1

32

17

3

—

2

13

5

—

16

4

1

2

16

9

1

1

333

m

26’

10

27

Högre latinläroverket å Norrmalm i Sthlm.
Högre allm. läroverket å Södermalm i Sthlm.
Högre realläroverket å Norrmalm i Sthlm.
Högre allm läroverket å Östermalm i Sthlm
Högre allm. läroverket å Kungsholmen i

Sthlm............................. ...............

Högre allm. läroverket för flickor i Sthlm

Vasa realskola i Sthlm.........................

Katarina realskola i Sthlm......................

Statens provskola, nya elementarskolan i

Sthlm. .........................................

Högre latinläroverket i Göteborg ............

Högre realläroverket i Göteborg ...........

Högre allm läroverket för flickor i Göteborg

Göteborgs västra realskola ... ..........

Göteborgs östra realskola..................

Summa

lektorer, adjunkter och ämneslärarinnor.

— 234 —

Revisorernas

uttalande.

Vissa semiaarielärares

tjänstgöringsförhållanden

m. ra.

Såsom av tablån framgår hava här ifrågavarande lärare — lektorer,
adjunkter och ämneslärarinnor — vid läroverken i Stockholm och Göteborg
i stor utsträckning erhållit tillstånd att med egen tjänst förena annan
lärarbefattning. Eevisorerna hava för sin del intet att invända
mot att sådant tillstånd meddelas i de fall, då det otvivelaktigt är klart,
att det egna läroverkets intressen därmed icke åsidosättas. Uppenbart
synes emellertid vara, att en tjänstgöring vid annan läroanstalt, som tager
en lärares tid i anspråk i en omfattning motsvarande cirka 50 procent
av den honom såsom läroverkslärare åliggande undervisningstiden mäste
— såvida dessa lärares undervisningsskyldighet enligt läroverksstadgans
bestämmelser får anses vara lämpligt avpassad — betecknas såsom alltför
omfattande. I första hand med tanke på att i sådana fall undervisningen
vid det egna läroverket kan bliva lidande, synes det kunna ifrågasättas,
huruvida icke det nu medgivna maximitalet, 12 undervisningstimmar
i veckan vid annan läroanstalt, ytterligare bör nedbringas. Eevisorerna
vilja emellertid ock framhålla, att genom läroverkslärarnas
tjänstgöring vid andra läroanstalter från dessa undanträngas lärarkrafter,
vilka eljest torde hava åtminstone i viss utsträckning där kunnat
erhålla arbetstillfällen.

§ 47.

1 anslutning till den under § 46 omförmälda undersökningen angående
vissa läroverkslärares tjänstgöringsförhållanden hava revisorerna verkställt
en undersökning örn i vilken omfattning ämneslärarna vid folksltoleseminarierna
tjänstgjort vid andra läroanstalter.

Beträffande lärarnas vid folkskoleseminarierna tjänstgöring vid andra
skolor gälla i huvudsak samma bestämmelser som i fråga örn de allmänna
läroverken.

Folkskoleseminariet i

Antal

ämnes-

lärare

Antal ämnes-lärare, som med-givits undervisning
vid andra läro-anstalter

Antal ämneslärare, som vid annan
läroanstalt undervisat

10 vecko-timmar

11 vecko-timmar

12 vecko-timmar

Stockholm • ................

6

4

2

i

Uppsala

9

7

i

1

2

Linköping ...............

9

0

_

Skara ........................

2

0

_

_

Falun ........................

10

3

_

_

''

Växjö ........................

5

1

—

_

_

j Kalmar........................

6

0

_

_

Lund..........................

8

3

i

_

1

Landskrona................

3

0

_

Göteborg .....................

10

3

i

_

Karlstad .....................

8

0

__

Härnösand ..................

2

0

_

_

Umeå ........................

7

0

_

_

Luleå ........................

6

2

i

—

—

Summa

91

24

4

3

4

— 235 —

Av förestående tablå framgår, i vilken omfattning här ifrågavarande
lärare tjänstgöra vid andra läroanstalter än den egna.

Revisor erna, som beträffande lärarnas vid folkskoleseminarierna
tjänstgöring vid andra läroanstalter hava ansett sig böra göra samma
erinringar som i det av revisorerna under § 46 gjorda uttalandet rörande
läroverkslärarnas tjänstgöring vid andra skolor än den egna, vilja hänvisa
till berörda uttalande.

§ 48.

Revisorerna hava infordrat uppgifter angående omfattningen av ordinarie
lärares vid statens tekniska läroverk undervisning vid andra läroanstalter.
Revisorerna hava därvid funnit, att av ifrågavarande cirka
fyrtio lärare allenast nio hava tjänstgjort jämväl vid annan läroanstalt
samt att av dessa endast en lärare vid sistnämnda slag av läroanstalter
haft en tjänstgöring överstigande 10 veckotimmar. I detta särskilda fall
har tjänstgöringen uppgått till 12 veckotimmar. Läraren i fråga har för
ändamålet åtnjutit partiell tjänstledighet vid sin lektorsbefattning mot
avstående av tjänstgöringspenningarna för 12 veckotimmar.

Enligt kungörelser den 22 juli 1918 (nr 663) och den 18 december 1918
(nr 1108) må här ifrågavarande lärare ej åtaga sig undervisning i vare
sig enskilda, kommunala eller andra läroanstalter, så framt icke, vad
angår lektor, vederbörande skolas styrelse eller, vad angår rektor, skolöverstyrelsen,
uppå därom gjord framställning och efter prövning att
ifrågavarande undervisning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen
vid skolan eller gymnasiet, finner uppdraget kunna få mottagas
och tillsvidare bibehållas.

Enligt vad revisorerna erfarit hava några närmare bestämmelser beträffande
omfattningen av här ifrågavarande lärares tjänstgöring vid
andra läroanstalter icke meddelats, och ej heller föreligger skyldighet för
vederbörande rektorer att utan anmaning terminligen till skolöverstyrelsen
insända uppgifter rörande lärares tjänstgöring vid främmande läroanstalter.
Oavsett örn bestämmelser härom för närvarande med hänsyn
till den omfattning, i vilken tjänstgöring vid annan läroanstalt ägt rum,
må anses ifråga örn de tekniska läroverken påkallade eller icke, finna revisorerna
det dock vara i sin ordning, att, liksom vid de allmänna läroverken
och folkskoleseminarierna skett, vissa riktlinjer angivas i berörda
hänseende.

Beträffande revisorernas allmänna ställning till frågan örn lärares vid
statliga läroanstalter tjänstgöring vid andra läroanstalter få revisorerna
hänvisa till sitt under § 46 gjorda uttalande angående vissa läroverkslärares
tjänstgöringsförhållanden.

Revisorernas

uttalande.

Vissa lärares
vid tekniska
läroverk
tjänstgöringsförhållanden

m. m

Revisorernas

uttalande.

Inkomster från
folkBkoleseminariernss
trädgårdar.

— 236 —

§ 49.

Revisorerna hava vid sin granskning av folkskoleseminariernas räkenskaper
för budgetåret 1933/1934 funnit, att inkomsterna av försålda produkter
från seminariernas trädgårdar under nämnda budgetår redovisats
med följande belopp vid

Kronor

Kronor

folkskoleseminariet

folkskoleseminariet

i Stockholm

15

i Lund

2,232

» Uppsala

1,152

»

» Landskrona

902

»

» Linköping

4,337

»

» Göteborg

225

» Skara

397

» Karlstad

850

> Falun

1,465

»

» Härnösand

818

»

» Växjö

2,599

2>

» Umeå

3,280

»•

Kalmar

1,033

»

» Luleå

1,146

Revisorerna hava uppmärksammat, att något enhetligt kontrollsystem
över redovisningen av dessa inkomster icke förefinnes vid de särskilda
seminarierna, samt att kontrollen i vissa fall i fråga örn effektivitet lämnar
åtskilligt övrigt att önska. Härtill kommer, att i vissa fall omkostnaderna
för trädgårdarnas skötsel gått till betydligt högre belopp än
som för ändamålet beräknats. Detta har sin grund däri, att vederbörande
myndigheter tidigare medgivit viss jämkningsrätt mellan de i seminariernas
omkostnadsstater upptagna särskilda posterna under villkor,
att staternas slutsumma icke överskredes. Denna rätt till jämkning
i fråga örn de särskilda poster under omkostnadsstaten har inskränkts
i anledning av ett av riksdagens år 1931 församlade revisorer gjort uttalande
under § 49 av deras berättelse, åsyftande en strängare begränsning
av den rektor dittills medgivna dispositionsrätten i fråga örn de under
omkostnadsstaten upptagna särskilda beloppen.

Revisorerna vilja även erinra örn följande av 1931 års revisorer gjorda
uttalande i samband med frågan örn kostnaderna för seminarieträdgårdarnas
underhåll och skötsel:

Då seminarieträdgårdarna hava till sin egentliga uppgift att tjäna undervisningsändamål,
synes såsom regel böra gälla, att ej större kostnader
nedläggas på desamma, än som betingas av denna deras uppgift. Det
förefaller revisorerna som örn man vid flera av seminarierna ej iakttagit
denna princip. I åtskilliga fall synes trädgårdsskötseln bedrivas i vida
större omfattning, men icke vid något seminarium hava inkomsterna avförsålda
produkter täckt de med trädgårdens underhåll och skötsel förbundna
utgifterna.

Under det budgetår, som följde närmast efter det revisorerna gjort ifrågavarande
uttalande, uppgingo utgifterna för underhåll och skötsel av
seminarieträdgården i Lund till 7,251 kronor 37 öre, medan inkomsterna
av försålda trädgårdsprodukter belöpte å 1,475 kronor 61 öre. Vid Linköpings
seminarium voro motsvarande utgifter för nyssnämnda budgetår

— 237 —

9,005 kronor 5 öre, varav till inköp av växter, blomsterlökar och frön
åtgingo 3,507 kronor 32 öre. Inkomsterna av försålda trädgårdsprodukter
uppgingo för samma tid till 4,376 kronor 25 öre.

Ytterligare må exempelvis nämnas, att under budgetåret 1933/1934 för
sistnämnda seminarium nämnda utgifter uppgingo till 8,324 kronor 78
öre, under det att inkomsterna utgjorde 4,337 kronor 70 öre. Under sistnämnda
budgetår utgjorde vidare för seminarierna i Lund och Skara utgifterna
respektive 6,207 kronor 42 öre och 1,983 kronor 16 öre samt inkomsterna
respektive 2,232 kronor 29 öre och 397 kronor 25 öre.

Vad till en början beträffar frågan örn ordnandet av en fullt tillfredsställande
kontroll över försäljningen av produkter från seminarieträdgårdarna
hava revisorerna erfarit, att riksräkenskapsverket i samband
med andra åtgärder för åstadkommande av kontroll över att statens inkomster
i behörig ordning redovisas, framlagt förslag till föreskrifter
angående kontrollen å inkomster av trädgårdsprodukter m. m. vid statens
folk- och småskoleseminarier. Revisorerna, som hava tagit del av
ifrågavarande förslag, vilja för sin del understryka önskvärdheten av att
bestämmelser i det ämne, varom här är fråga, snarast möjligt bliva meddelade.

Vidkommande därefter spörsmålet örn kostnaderna i allmänhet för seminarieträdgårdarna,
vilja revisorerna i betraktande av de ganska dryga
omkostnader, som statsverket får vidkännas för dessa trädgårdars underhåll
och skötsel, giva till känna sin anslutning till det av riksdagens
revisorer år 1931 gjorda uttalande rörande dessa trädgårdars egentliga
uppgift.

§ 50.

Revisorerna hava avlagt besökt vid småskoleseminariet i Murjek i
Jokkmokks kommun.

Seminariet, som helt äges av staten, har enligt beslut av 1932 års riksdag
nedlagts med utgången av vårterminen 1934. Den egentliga seminariebyggnaden
inrymmer fyra lärosalar, en gymnastiksal, tillika samlingssal,
samt ett lärarrum ävensom rektorsbostaden. Dessutom finnes
en byggnad, som använts för skolkök och hushällsundervisning, samt en
såsom elevhem använd byggnad jämte ekonomihus.

I det statsrådsprotkoll, som fogats vid Kungl. Maj:ts till 1932 års riks
dag avlåtna proposition, nr 143, i vilken nedläggandet av seminariets
verksamhet ifrågasattes, framhöll föredragande departementschefen, att
en utredning angående den framtida användningen av den till seminariet
hörande fastigheten borde vidtagas. Någon sådan utredning har enligt
vad revisorerna erfarit ännu ej påbörjats.

Revisorerna hava inhämtat, att samlingssalen jämte vedbod tillsvidare

Allmänt

uttalande.

Småskoleseminariet
i
Murjek

— 238 —

Revisorerna

uttalande

Kontroll ove
inkomster
genom uthyrande
av
lokaler vid
vissa läroanstalter.

är uthyrd till kyrkorådet i Jokkmokks församling mot en hyra av 75 kronor
per år. Två skolsalar och en slöjdsal uthyras till folkskolestyrelsen
i Jokkmokks kommun mot hyra av 225 kronor per år. Två rum och kök
disponeras av en f. d. vaktmästare mot att han tjänstgör såsom tillsyningsman
för byggnaderna.

Enligt nådigt brev den 20 oktober 1933 beviljade Kungl. Maj:t Jokkmokks
skoldistrikt statsbidrag med 120,000 kronor för uppförande och inredning
av ett skolhem för 40 barn jämte uthus ävensom ett skolhus jämte
uthus, allt i Vuollerim.

Ur statsverkets synpunkt kan det givetvis icke anses vara tillfredsställande,
att seminariebyggnaderna i Murjek fortfarande sakna lämplig användning.
Då de möjligheter till ett framtida utnyttjande av dem, som
funnits i ett samarbete med Jokkmokks kommun, icke hittills lett till något
resultat, hava revisorerna ansett önskvärt, att den av föredragande
departementschefen förordade utredningen snarast möjligt måtte komma
till stånd.

Besöket har i övrigt ej föx-anlett särskilt uttalande från revisorernas
sida.

§ 51.

Vid granskning av räkenskaperna för ett flertal allmänna läroverk och
seminarier m. fl. läroanstalter hava revisorerna funnit, att det beträffande
dessa undervisningsanstalter knappast åstadkommits något fullt
tillfredsställande system, varigenom skulle kunna kontrolleras, att tillfälliga
inkomster, vilka inflyta till respektive redogörare för uthyrande
av lokaler inom skolorna, bliva redovisade eller redovisade med riktiga
belopp. Detta förhållande har förut varit föremål för uppmärksamhet från
riksräkenskapsverkets sida, varvid bland annat ifrågasatts, att redogörarens
redovisning av ifrågavarande inkomster skulle ske på så sätt, att någon
annan befattningshavare vid skolan, exempelvis vaktmästaren, skulle
bestyrka redovisningens riktighet. Denna anordning syntes lämplig bland
annat med hänsyn därtill, att, då det gäller exempelvis uthyrande av en
lokal i en skola, vaktmästaren i allmänhet måste äga kännedom därom.
Förslaget har emellertid ej lett till något resultat.

Enligt vad revisorerna inhämtat har emellertid denna fråga återigen
upptagits till övervägande inom riksräkenskapsverket, som jämväl utarbetat
förslag till kontrollåtgärder. Av detta förslag hava revisorerna
tagit del.

Revisorerna hava velat fästa uppmärksamheten på den sak, det här
gäller, bland annat därför, att det här i vissa fall är fråga örn ej obetydliga
belopp samt att det icke kan anses tillfredsställande, att inga
eller i varje fall mycket otillfredsställande kontrollanordningar finnas.

Revisorerna förbise ej det förhållandet, att kontrollanordningar inom

— 239 —

detta område kunna medföra ökat arbete för vederbörande samt att, även
med vidtagandet av långt gående åtgärder i denna riktning någon garanti
för en fullt effektiv kontroll över dessa tillfälliga inkomster ej torde
kunna vinnas. Även med beaktande av detta vilja revisorerna dock uttala
sin förväntan, att den nu igångsatta utredningen måtte leda därtill,
att en kontroll, så långt det är möjligt, erhålles rörande här ifrågavarande
inkomster.

§ 52.

Vid genomgåendet av räkenskaperna för de högre allmänna läroverken
samt en del andra läroanstalter hava revisorerna fäst sin uppmärksamhet
vid, att det formulär, som användes som avlöningslista, samt en del
andra brukliga formulär inköpas från enskilda firmor, varvid varje skola
gör inköp särskilt för sig. Vid statsinstitutionerna i allmänhet tillhandahålles
däremot liknande formulär från ett genom statens försorg upprättat
formulärförråd.

Revisorerna hava vidare konstaterat, att avlöningslistorna debiterats
till ett pris av ända upp till 16 öre per exemplar. Det torde kunna antagas,
att ett tillhandahållande av nämnda och andra formulär antingen
genom centralt inköp eller genom en statlig myndighet (riksräkenskapsverket
eller skolöverstyrelsen) skulle innebära vissa fördelar bland annat
i form av minskade utgifter för vederbörande skolor. Med hänsyn
härtill och då utgifterna för vid läroanstalterna använda formulär (avlöningslistor,
betyg m. m.) torde belöpa sig till betydande belopp, vilja
revisorerna ifrågasätta, att det upptages till övervägande, huruvida icke
besparingar på denna väg kunna vinnas. Därvid skulle anbud å formulärens
tryckning kunna infordras för erhållande av lägsta möjliga pris.

§ 53.

Enligt § 4 i kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760) angående avlöning
åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning
är lärare skyldig att för den i kungörelsen stadgade avlöningen
årligen tjänstgöra åtta månader, beräknade utgöra 34 ‘/a veckor, eller den
kortare tid, under vilken undervisningen vid skolan på grund av Kungl.
Majrts medgivande i särskilda fall skall meddelas.

Beträffande avlöning under tjänstledighet m. m. stadgas i § 8 i samma
kungörelse bland annat, att örn lärare erhållit tjänstledighet på grund
av styrkt sjukdom, äger han åtnjuta samtliga honom eljest tillkommande
kontanta avlöningsförmåner med avdrag av ett belopp, motsvarande en
tredjedel av den för honom i kungörelsen stadgade kontanta begynnelseavlöningen.

Under åtnjuten tjänstledighet äger lärare bibehålla honom tillkom
mande naturaförmåner eller ersättning för sådana.

Upphandling:
av formulär
m. m. vid vissa
läroanstalter.

Vissa tjänstledigheter

inom folkskollärarkåren

m. m.

— 240 —

Allmänt

uttalande.

Åt vikarie för lärare, som är tjänstledig på grund av styrkt sjukdom,
skall bostad och bränsle eller ersättning därför tillhandahållas av skol
distriktet.

I fråga örn skyldighet för lärare vid folk- och småskolor att avgå från
befattning stadgas i § 18 i reglementet för statens pensionsanstalt, bland
annat, att befattningshavare är skyldig att avgå örn han till följd av
skada eller sjukdom under fem på varandra följande år varit oförmögen
att tjänstgöra under sammanlagt mer än fyra femtedelar av den tid,
som eljest ålegat honom att tjänstgöra, och finnes vara för framtiden
oförmögen att behörigen sköta sin tjänst.

Revisorerna verkställde år 1932 en undersökning rörande vissa tjänst
ledigheter inom folkskollärarkåren, dock endast avseende ledigheter för
enskilda angelägenheter såsom med anledning av ingående av äktenskap,
tjänstgöring inom annat skoldistrikt, studier, resor m. m. Revisorerna
uttalade därvid, att de funne det otillfredsställande, att i de fall då med
tjänstledigheten avsetts befrielse från all tjänstgöring under en eller flera
terminer, ledigheten beviljades allenast för lästiden, under det att efterföljande
eller mellanliggande ferier icke inbegrepes i tiden för ledigheten.

Revisorerna hava vid sin granskning av länsstyrelsernas räkenskaper
funnit åtskilliga fall, där folk- och småskollärare under flera år i följd
beviljats tjänstledighet för sjukdom under lästerminerna. Tjänstledighet
har i dessa fall begärts och beviljats endast den del av året, då tjänstgöringsskyldighet
för lärarna förelegat. Under ferietid däremot har läraren
varit i tjänst, I ett fall har detta tillvägagångssätt tillämpats alltsedan
den 1 januari 1912. De uppmärksammade fallen beröra huvudsakligen
lärare och lärarinnor, vilka på grund av sinnessjukdom vårdats å
sinnessjukhus. Enär de beviljats sjukledighet endast under terminerna,
hava de kunnat komma i åtnjutande av oavkortade löneförmåner under
ferierna, även örn de fortfarande vårdats å sinnessjukhus.

På grund av vad sålunda förekommit, vilja revisorerna under erinran
jämväl örn det av riksdagens revisorer år 1932 gjorda uttalandet i
saken, bestämt göra gällande, att sådana författningsföreskrifter skola
meddelas för lärare vid folk- och småskolor, att i här ifrågavarande fall
i ledigheten skall inbegripas jämväl jul- eller sommarferier. Revisorerna
hava ånyo velat fästa riksdagens uppmärksamhet å här berörda förhållanden
samt vilja dessutom framhålla vikten av att effektiv kontroll utövas
däröver, att gällande bestämmelser i fråga örn avgång från tjänst
behörigen efterlevas.

Därest ej denna angelägenhet kan ordnas på annat sätt, kan ifrågasättas,
huruvida icke riksdagen vid beviljande av anslag till provisorisk löneförbättring
och dyrtidstillägg åt lärarpersonalen, bör fästa sådant villkor.
att icke här berörda missförhållanden fortfara.

— 241 —

§ 54.

I anledning'' av Kungl. Maj:ts förslag i en till 1933 års riksdag avlåten
proposition, nr 154, förklarade sig riksdagen i skrivelse den 19 maj 1933,
nr 223, icke hava något att erinra emot att för beredande av ökade möjligheter
att indraga lärartjänster vid folkskoleväsendet föreskrifter utfärdades
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, dock med iakttagande av
viss av riksdagen angiven ändring.

Sedermera utfärdade Kungl. Majit den 20 juli 1933 kungörelse, nr 507,
örn tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor. Kungörelsen
trädde i kraft den 17 augusti 1933.

Enligt § 2 av nämnda kungörelse ålåg det skolråd (folkskolestyrelse)
att inom två månader efter det kungörelsen trätt i kraft hava undersökt,
huruvida inom skoldistriktet funnes lärartjänst, som på grund av minskat
barnantal, skolväsendets centralisering genom skolskjutsar, harns hänvisning
till annat skoldistrikt eller andra omständigheter skulle kunna
indragas, därest tjänsten bleve ledig. Denna undersökning skulle avse
tiden intill den 1 juli 1936. Lärarkåren skulle härefter av skolrådet underrättas
örn resultatet av undersökningen samt i förekommande fall erinras
örn den särställning i fråga örn ansökningsrätt till vissa tjänster,
lärarna inom distriktet jämlikt § 6 erhållit (§ 3).

Vederbörande folkskolinspektör skulle enligt § 4 upprätta och föra förteckning,
upptagande dels de inspektionsområden tillhörande skoldistrikt
inom vilka enligt den verkställda undersökningen antalet lärartjänster
kunde minskas, dels ock antalet övertaliga lärartjänster av olika slag
inom vart och ett av ifrågavarande skoldistrikt. I detta antal skulle dock
icke inräknas de lärartjänster, vilka under den tid undersökningen omfattade,
kunde indragas genom åtgärder inom skoldistriktet för minskning
av lärarantalet.

Därest inom något av de inspektionsområden, som tillhöra områdesgruppen,
finnes övertalig lärartjänst av ifrågavarande slag uppförd å
den i § 4 omnämnda förteckningen, tillkommer ansökningsrätt till sådan
tjänst endast ordinarie eller tillsvidare anställd lärare från de skoldistrikt
inom områdesgruppen, som enligt ovannämnda förteckning hava
övertaliga lärare av ifrågavarande slag. Ordinarie lärartjänst vid småskola
samt tjänst för lärare med anställning tillsvidare vid mindre folkskola
eller såsom biträdande lärare vid folkskola betraktas i detta sammanhang
såsom tjänster av samma slag (§ 6).

Enligt § 7 må lärartjänst kungöras ledig utan i § 6 föreskriven begränsning
av ansökningsrätten i vissa närmare angivna fall samt örn
skolöverstyrelsen, då särskilda skäl sådant föranleda, därtill lämnat medgivande.

Hava två eller flera behöriga sökande anmält sig till tjänst med begränsad
ansökningsrätt skall förslag upprättas och val ske (§ 8). Om
ingen behörig sökande anmält sig skall tjänsten ånyo ofördröjligen kun Reu.

-berättelsc a ny. statsverket för år 1934. I.

Tillsättning
i vissa fall av
lärare vid folkoch
småskolor

1(>

turn bo re raas
>tt&iandf.

— 242 —

göras ledig, varvid ansökningsrätten icke begränsas. Anmäler sig endast
en behörig sökande och vill icke skolrådet, samt, där val skall förrättas
av kyrkostämman, ej heller kyrkostämman låta sig nöja med ofull
ständigt förslag, skall skolrådet för förslagets fyllande kungöra tjänsten
ledig utan begränsning av ansökningsrätten (§ 9). För tillsättande enligt
bestämmelserna uti ifrågavarande kungörelse av tjänster, till vilka
ansökningsrätten begränsats, hava rikets inspektionsområden enligt § 12
av kungörelsen sammanförts i 13 områdesgrupper, vart och ett omfat
tande fyra inspektionsområden.

I syfte att utröna huruvida, att döma av den erfarenhet, som hittills
vunnits, syftemålet med ifrågavarande kungörelse kan förväntas bliva
uppnått, hava revisorerna verkställt en undersökning i saken.

Revisorerna hava inhämtat uppgifter å antalet av de på grund av före
skriften i § 4 av kungörelsen förtecknade övertaliga lärartjänsterna inom
de särskilda områdesgrupperna. Uppgifterna hava sammanställts i efter
följande tablå (sid. 245—246).

Av nämnda övertaliga lärartjänster hava 35 tjänster bortfallit antingen
därför att innehavare av övertalig tjänst sökt och erhållit annan tjänst
eller på grund av att annan lärare inom samma skoldistrikt sökt och er
hållit annan tjänst, varvid någon av innehavarna av övertaliga tjänster
inom distriktet med stöd av § 22 folkskolestadgan kunnat transporteras
till den sålunda lediga tjänsten.

Med stöd av § 7 av ifrågavarande kungörelse har skolöverstyrelsen i 22
fall medgivit, att tjänster, som skulle hava ledigförklarats med begränsning
av ansökningsrätten finge kungöras lediga utan dylik begränsning.

Såvitt revisorerna kunnat utröna, hava skoldistrikten i stort sett lojalt
ställt sig författningens föreskrifter till efterrättelse, även om det
torde kunna sägas, att skoldistrikten i åtskilliga fall så långt möjligt
sökt undgå följderna av den begränsade ansökningsrätten. På sina håll
har detta tagit sig uttryck i något blygsammare annonsering av tjänster
med begränsad ansökningsrätt. Fall hava ock förekommit, då annon
serna avfattats på sådant sätt, att transportsökande indirekt avråtts från
att anmäla sig som sökande. Även synes kunna spåras en tendens att
vid inträffande vakans hellre förändra en ordinarie lärartjänst till extra
ordinarie än att utan tidsutdräkt besätta den med ordinarie innehavare.

Å vederbörande lärares sida har i allmänhet icke visats någon benägenhet
att begagna sig av rättigheten att söka de tjänster, som kungjorts
lediga med begränsning av ansökningsrätten. Exempelvis må nämnas,
att i ett inspektionsområde med sammanlagt 17 övertaliga lärartjänster
endast en folkskollärare och två småskollärarinnor kunnat placeras. Av
dessa tre erhöllo två transport till Stockholms stad. I ett annat inspektionsområde
hava elva tjänster förklarats lediga med begränsning av
ansökningsrätten, men till endast två av dessa hava lärare från sköldh
strikt med övertaliga lärartjänster anmält sig som sökande. I tre andra

inspektionsområden kava lern, respektive sex oek aderton lärartjänster
ledigförklarats med begränsad ansökningsrätt utan att någon enda lärare
från skoldistrikt med övertaliga tjänster anmält sig som sökande. Ytterligare
ett stort antal exempel skulle kunna anföras.

Såsom förklaring till att de med begränsad ansökningsrätt ledigkungjorda
tjänsterna i allmänhet icke locka behöriga sökande har i några fall
uppgivits, att annonsen örn ledigkungörandet undgått vederbörandes uppmärksamhet,
ehuru dessa eljest varit villiga att söka. I vissa fall hava
enligt vad revisorerna erfarit påtryckningar från vederbörande skoldistrikt,
som varit måna örn att få behålla sina skolor, föranlett behöriga
sökande att avstå frän att söka. En viss motvilja mot författningens
ifrågavarande bestämmelser synes ock kunna spåras hos lärarna. Det
är i detta hänseende belysande, att då en viss tjänst ledigkungjordes med
begränsning av ansökningsrätten, icke någon sökande anmälde sig, varemot
samma tjänst, då den för andra gången förklarades till ansökning
ledig, lockade 59 sökande, varav 13 vörö bosatta inom områdesgruppen.

I de flesta fall torde förklaringen till obenägenheten att söka ifrågavarande
tjänster ligga däri, att de flesta tjänsterna varit ledigförklarade
i skoldistrikt å den rena landsbygden. Tjänster i städer och större
samhällen liksom ock sådana tjänster, som av olika anledningar ansetts
särskilt fördelaktiga, hava däremot helt naturligt lockat sökande även
vid begränsning av ansökningsrätten. Det får ej heller här förbises, att
många band, exempelvis giftermål med annan befattningshavare, bisysslor
och dylikt, ofta binda läraren vid orten och gör honom obenägen att
söka sig därifrån.

Då det helt naturligt i en mängd fall måste bliva så, att en lärare anser
sig icke kunna söka transport, enär han i så fall riskerar att ei hålla
sämre villkor än dem han har, är det ock uppenbart, att syftet med kungörelsen
icke kan nås i den utsträckning, som varit ur statens synpunkt
.sett önskvärt. Otvivelaktigt skulle dock en snabbare avveckling av antalet
övertaliga tjänster kunna ske, därest de i författningen givna bestämmelserna
i vissa hänseenden ändrades eller kompletteraoes.

Därvid torde i första hand böra komma under övervägande att införa
sådana föreskrifter, som giva ökad garanti för att de med begränsad ansökningsrätt
ledigförklarade tjänsterna finge tillräckligt antal sökande
för tjänsternas återbesättande. Enligt det förslag, som av Kungl. Majit
förelädes riksdagen, skulle den begränsade ansökningsrätten i lörsta
hand avse lärare från skoldistrikt inom det inspektionsområde, där den
lediga tjänsten funnes. Först i andra hand, om tillsättningsåtgärderna
under angivna betingelse ej ledde till resultat, skulle nämnda rätt enligt
skolöverstyrelsens bestämmande kunna utsträckas till annat inspektionsområde.
Riksdagen ansåg för sin del lämpligt, att redan från början
ansökningsrätten finge avse ett större område, än ett inspektionsom
råde. Härigenom vunne anordningen i effektivitet och snabbhet. Man
kunde enligt riksdagens mening exempelvis tänka sig, att tre eller fyra

— 244

inspektionsområden finge utgöra den enhet, till vilken begränsningen hänfördes.
Av den erfarenhet, som hittills vunnits, synes det revisorerna
framgå, att det för vinnande av nyssberörda syfte vore lämpligt, att områdesgrupperna
än ytterligare utvidgades, så att var.ie grupp komme att
omfatta ett större antal inspektionsområden än för närvarande är fallet.
Det torde ock kunna ifrågasättas, huruvida ej indelningen i örn
rådesgrupper borde kunna ändras med hänsyn tagen till förhållandet mellan
antalet lediga och övertaliga tjänster i inspektionsområdena, så att
områden med jämförelsevis stort antal beräknade lediga tjänster i an
sökningshänseende sammanfördes med områden, där antalet övertaliga
tjänster vore förhållandevis stort.

En snabbare avveckling av antalet övertaliga tjänster torde ock kunna
vinnas därigenom, att skoldistrikt även i sådana fall, där endast en sökande
från distrikt med övertalig lärartjänst anmält sig till sådan ledigkungjord
befattning, skall hava att utse denne, såvida skolöverstyrelsen
ej finner anledning att på framställning av den lokala skolmyndigheten
medgiva, att tjänsten ånyo må ledigförklaras. Revisorerna vilja alltså
ifrågasätta, huruvida ej föreskriften i § 9 av kungörelsen bör skärpas i
sådan riktning.

Vidare synes närmare böra undersökas, huruvida ej en frivillig pensionering
av lärare i skoldistrikt med övertaliga lärartjänster skulle
kunna äga rum. Därvid torde dock endast sådana lärare böra komma
ifråga, som på grund av ohälsa eller andra liknande skäl icke lämpligen
kunna bestrida sin tjänst. Då befattningen efter tjänstinnehavarens
avgång komme att indragas, skulle denna anordning givetvis medföra
minskade kostnader för statsverket.

Revisorerna vilja vidare förorda, att det tages under övervägande, huruvida
ej sådana åtgärder böra vidtagas, att sökande från skoldistrikt
med övertaliga lärartjänster beredas ersättning för de utgifter, de måst
vidkännas för en åtgärd, vartill de känna sig på visst sätt nödgade, men
varav statsverket kan vänta betydande besparingar. I varje fall synas
sådana sökande efter vunnen transport böra enligt särskilda grunder erhålla
ersättning för de i många fall mycket betungande flyttningskostnaderna.

Revisorerna vilja ock fästa uppmärksamheten på att syftet med ifrågavarande
kungörelse motverkas genom bestämmelserna i § 22 folkskolestadgan.
Enligt nämnda författningsrum kan ordinarie lärare under
vissa förutsättningar förflyttas från en skola till en annan inom ett och
samma skoldistrikt. Då, såsom ofta sker, en lärare vid en skola i utkanten
av skoldistriktet förflyttas till en bättre belägen skola med ofta
nog bättre skolform, är det uppenbart, att det måste ställa sig svårare att
till den därefter ledigförklarade mindre lockande tjänsten erhålla frivilligt
transportsökande från skoldistrikt med övertaliga tjänster, än om den
förmånligare tjänsten kungjorts ledig för sådana sökande.

Revisorerna vilja slutligen framhålla, att revisorerna icke för närvä -

— 245 —

rande ansett sig böra till behandling upptaga frågan om skyldighet för
lärarna vid folkskoleväsendet att underkasta sig förflyttning till andra
skoldistrikt, då detta spörsmål lämpligen synes böra lösas i samband med
frågan om nämnda lärares anställande såsom helt statsavlönade.

Om rådes grupp -

Småskollärartjän

s t e r

Inspektionsområden

Folkskol-

lärar-

tjänst

Biträ-dande lä-rartjänst
vid folk-skola

Lärar-tjänst vid
mindre
folkskola

Lärar-tjänst
vid små-skola

Summ

2

8

4

6

6

7

Stockholmstraktens 1.....................

4

_

_

4

4

Hoslagens 2 ................................

1

1

1

9

11

Gotlands 14 .................................

—

—

—

2

2

Södermanlands östra 4 ..................

6

—

2

9

11

Summa

11

1

3

24

28

Södermanlands västra 5..................

_

—

—

2

2

Närkes 32 ...........................

3

2

2

7

11

Östergötlands västra 7 ..................

3

—

1

1

Östergötlands östra 6.....................

2

4

5

9

Summa

8

2

6

15

23

Nordsmålands västra 10..................

2

—

3

12

15

Nordsmålands mellersta 9...............

2

—

2

11

13

Nordsmålands östra 8 ....................

3

1

i

8

10

Sydsmålands östra 13....................

—

—

i

4

5

Summa

7

1

7

35

43

Sydsmålands mellersta 12..............

—

—

—

5

5

Sydsmålands västra 11 ...............

2

—

—

6

6

Nordskånes östra 16 ....................

—

—

1

6

7

Blekinge 15 ...............................

4

—

2

4

6

Summa

6

—

3

21

24

Sydskånes östra 18........................

—

—

—

4

4

Sydskånes västra 19 .....................

2

—

—

3

3

Nordskånes » 17 ....................

1

—

—

13

13

Hallands 20 .................................

—

- _

2

9

11

Summa

3

—

2

29

31

Hallands norra 21 ....... ................

—

.-

—

9

9

Älvsborgs södra 26 .......................

1

—

— .

5

5

Göteborgstraktens 22 ..................

2

—

—

16

16

Bohusläns 23............... .................

3

—

3

2

O

Summa

6

—

3

32

35

Dalslands 24 .................................

1

—

—

7

7

Älvsborgs norra 25........................

1

—

—

11

11

Skaraborgs södra 26 .....................

1

—

—

5

5

Skaraborgs norra 28 ........ ...........

3

--

4

4

Summa

6

—

—

27

27

Värmlands västra 29 ......

3

—

3

5

8

Värmlands mellersta 30 -—..........

3

—

2

6

8

Värmlands östra 31-.. 1........... •••

5

—

3

4

7

Västmanlands västra 33..................

3

1

6 .

16 .

23

Summa

14

1

14

31

46

II

III

IV

VI

VII

VIII

— 246

Uppförande av
ett skolhus i
Slagnäs för
Arjeplogs och
Sorsele skoldistrikt.

1

2

*

5

7

1

Upplands 3 .................................

3

2

i

7

10

,x

Västmanlands östra 34 ..................

—

i

i

2 1

Dalarnes östra 36...........................

22

_

2

47

49

Dalarnes södra 35 .......................

8

—

6

19

25

:

Summa

28

2

10

74

86

1

Dalarnes norra 37 ........................

3

-

8

12

20

Gästriklands 38 ...........................

4

—

2

2

V

Hälsinglands södra 39 ....................

—

—

3

7

10

l

Hälsinglands norra 40.....................

—

1

5

5

11

Summa

7

1

16

26

43

Medelpads 41 ............................

2

—

1

3

4

XI{

Ångermanlands södra 42 .............

3

9

6

15

Jämtlands södra 44........................

—

1

19

8

28

i

Jämtlands norra 45........................

—

15

8

23

Summa

.5

44

26

70

j

Ångermanlands norra 43 ...............

—

—

2

1

3

Västerbottens södra 46 ..................

3

—

7

2

9

XII <

Västerbottens mellersta 47 ..........

—

- ■

2

1

3

I

Västerbottens norra 48 ..................

—

—

2

—

o

Summa

.9

-

13

4

17

|

Norrbottens södra 49.....................

_

_

8

2

10

Norrbottens mellersta 50..........

—

—

7

i

8

XIII <

Norrbottens norra 51 .....................

1

1

4

5

10

1

j Törnedalens 52.............................

—

1

2

—

3

Summa

1

2

21

8

31

Totalsumma

105

11

142

351

504

§ 55.

Sedan länsstyrelsen i Norrbottens län med skrivelse den 26 juni 1933
till Kungl. Majit överlämnat vissa till länsstyrelsen ingivna förslag jämte
kostnadsberäkningar å arbeten, vilka länsstyrelsen ansåge böra i första
rummet komma till utförande såsom beredskapsarbeten, däribland
förslag till uppförande av vissa byggnader för folkskoleväsendet i Arjeplogs
skoldistrikt, beviljade Kungl. Majit genom beslut den 20 oktober
1933 nämnda skoldistrikt statsbidrag med 60 procent av styrkta verkliga
kostnaden för uppförande och inredning av ett skolhus jämte uthus i
Slagnäs samt planering av skoltomten, dock högst 21,570 kronor. Såsom
villkor för statsbidragets utgående skulle gälla, bland annat, att för
byggnadernas uppförande erforderliga arbeten med fällande, transport
och försågning av timmer påbörjades skyndsamt och senast den 2 ja
nuari 1934 samt att byggnadsarbetet utan oskäligt dröjsmål igångsattes
och slutfördes.

Nämnda skolhus var avsett för barn från såväl Arjeplogs som Sorsele
skoldistrikt. Av barnen äro för närvarande 9 från Arjeplogs och 12 från
Sorsele skoldistrikt.

- 247 •

I särskilda den 21 december 1933 dagtecknade skrivelser till folkskolestyrelserna
i Arjeplogs och Sorsele skoldistrikt anhöll arbetschefen inom
mellersta distriktet vid inlandsbanan G. Wästfelt, att styrelserna måtte,
innan de ginge i författning örn uppförandet av en ny skolbyggnad i
Slagnäs, taga under noggrant övervägande, huruvida ej för ändamålet
kunde komma till användning ett av järnvägsbyggnaden uppfört bostadshus,
den s. k. ingenjörsbostaden i Slagnäs. Nämnda bostadshus var uppfört
av timmer och bestod av en lägenhet örn 3 rum och kök med jungfrualkov,
en lägenhet om 2 rum och kök samt ett enkelrum å nedre hot
ten ävensom ett rum inrett å vinden. Rummen voro, med undantag för
rummet å vinden, försedda med centraluppvärmning. Till bostadshuset
hörde en uthusbyggnad. Å tomten fanns brunn med gott vatten. I skrivelsen
framhölls, att kostnaden för huset vore »en bisak», då skolan ändå
till största delen skulle bekostas av staten.

Enligt vad revisorerna inhämtat har vederbörande folkskolinspektör
redan i en till folkskolestyrelsen den 30 april 1931 avlåten skrivelse dryftat
frågan örn användandet av nämnda bostadhus till skolhusbyggnad.

Vid folkskolestyrelsens i Arjeplog behandling av ärendet den 2 januari
1934 upplystes, att folkskolestyrelsen år 1932 förfrågat sig hos
Wästfelt beträffande möjligheten av ett inköp av ifrågavarande hus och
därvid även efterhört priset på detsamma. Något bestämt besked angående
priset hade icke kunnat lämnas, men hade Wästfelt antytt, att huset
skulle komma att betinga ett pris av omkring 8,000 å 10,000 kronor. Vid
telefonsamtal mellan Wästfelt och folkskolestyrelsens ordförande den 2
januari 1934 hade Wästfelt uttalat, att huset torde kunna inköpas för
ett billigt pris, enär järnvägsbyggnaden icke längre hade behov av detsamma
och under förutsättning att byggnaden bomme ett allmännyttigt
ändamål tillgodo. Folkskolestyrelsen beslöt för sin del att icke reflektera
på det gjorda erbjudandet, varvid framhölls, att kostnaderna för
erforderliga ändringsarbeten skulle komma att belöpa sig till avsevärt
belopp, att skoldistriktet icke hade att förvänta något statsbidrag vid ett
dylikt förvärv av skolhusbyggnad samt att en del arbeten för uppförande
av ett nytt skolhus i Slagnäs redan satts i gång.

Av folkskolestyrelsens i Sorsele protokoll framgår, att folkskolestyrelsen
redan den 11 november 1933 haft frågan örn inköp a\ ifrågavarande
bostadshus under omprövning samt därvid beslutit att ej reflektera pa
inköp av detsamma.

Huset är numera för ett pris av 5,700 kronor försålt till Norrbottens
läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, som bortflyttat byggnaderna.

Revisorerna vilja framhålla, att trugan örn användandet av itiagavaranrle
ingenjörsbostad till skollokaler icke berörts i de handlingar, som ligga
till grund för Kungl. Maj:ts beslut den 20 oktober 1933. Enligt reviso
fernäs mening hade det varit synnerligen önskvärt, att frågan örn an

RevittorernAs»

uttal inde

248 —

vändandet av ifrågavarande bostadshus till skolhusbyggnad i Slagnäs
bragts till Kungl. Marits kännedom. Då möjligheten av en sådan användning
av den för statens järnvägsbyggnader icke längre behövliga
ingenjörsbostaden redan år 1932 varit aktuell synes nödig utredning av
denna fråga hava bort förebringas redan i samband därmed, att statsanslag
för uppförande av nytt skolhus i Slagnäs ifrågasattes. Sedan arbetschefen
Wästfelt den 21 december 1933 direkt erbjudit vederbörande?
folkskolestyrelser att inköpa bostadsbyggnaden torde frågan även hava
kommit uti ett i viss mån förändrat läge. Örn det emellertid med hän^
syn till dé ekonomiska konsekvenserna för Arjeplogs kommun må vara
förklarligt, att folkskolestyrelsen därstädes icke ansett sig böra anvisa
den väg till skolbyggnadsfrågans lösning, som en omändring av ingen-''
jörsbostaden till skolhusbyggnad måhända inneburit, synes dock vederbörande
folkskolinspektör hava bort härom lämna nödig utredning.

— 249 -

NONDE HUVUDTITELN.

Jordbruksdepartementet.

§ 56.

Enligt 5 § i lagen den 14 oktober 1914 (nr 281) om förekommande och
släckning av skogseld skall varje socken å landet utgöra en brandrote;
dock äger Konungens befallningshavande efter framställning medgiva,
att vad sålunda är stadgat ej skall äga tillämpning i fråga örn viss socken
eller att två eller flera socknar må förenas till en brandrote.

Konungens befallningshavande äger ock att, efter inhämtat yttrande
av kommunalstämma, besluta, att socken skall utgöra mer än en brandrote
och huru i sådant fall socknen skall till brandrotar indelas.

Stads icke planlagda område så ock dylikt område inom köping, som utgör
egen kommun, skall, där Konungens befallningshavande, efter vederbörandes
hörande, finner skäligt så förordna, utgöra en eller flera brandrotar.

I 6 § samma lag stadgas att för varje brandrote skall finnas en brandfogde,
som för tre år väljes å landet av kommunalstämma och i stad av
stadsfullmäktige eller, där sådan ej finnes, av allmän rådstuga. Örn valet
skall Konungens befallningshavande genast underrättas; och ankommer
det på nämnda myndighet att pröva den valdes lämplighet för uppdraget.

Jämlikt 8 § är envar i trakten, å landet eller i stad bosatt, arbetsför
man, som fyllt aderton men icke sextio år, skyldig att deltaga i släckning
av skogseld.

I 9 § stadgas att örn skogseld uppkommer eller överhängande fara
därför är för handen och ej den, som varsnar elden eller faran eller
eljest får kunskap därom, genast kan släcka elden eller undanröja faran,
är han skyldig dels att, örn släckningsskyldiga veterligen uppehålla
sig i närheten av brandstället, genast giva dem underrättelse, dels att,
så fort ske kan, underrätta brandfogden eller ock närmast boende kronobetjänt
eller vid skogsstaten anställd person.

Har brandfogde eller kronobetjänt eller vid skogsstaten anställd person
erhållit kunskap om skogseld eller överhängande fara därför, skall
han ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för eldens släckning.
För sådant ändamål utfärdad kallelse skall av envar utan dröjsmål fortskaffas.

Ersättning av
statsmedel för
släckning av
skogseld.

250 —

Envar släckningsskyldig är efter kallelse pliktig att, försedd med tillgängliga
släckningsredskap, genast begiva sig till brandstället och deltaga
i släckningsarbetet. Befinner släckningsskyldig sig i närheten av
brandstället, skall han, så snart han fått kunskap om branden, utan kallelse
skynda dit och taga del i nämnda arbete.

Den, som utövar befäl vid brandstället, skall i mån av behov ytterligare
tillkalla släckningsskyldiga.

Har elden tagit sådan omfattning, att släckningsmanskap i större antal
erfordras, äger befälhavaren hos Konungens befallningshavande begära
militärhandräckning.

I 17 § föreskrives att den, som deltagit i eller pä annat sätt varit verksam
för släckning av skogseld, må kunna, efter ty skäligt prövas, av
statsmedel bekomma ersättning eller särskild belöning därför ävensom
ersättning för skada till följd av arbetet. Brandfogden eller annan, som
utövat befäl vid brandstället, äger till Konungens befallningshavande
avgiva förslag rörande tilldelande av ersättning eller belöning; bär fram
ställning därom inkommit till honom, skall han med eget yttrande över
lämna ärendet till Konungens befallningshavande.

Konungens befallningshavande har att pröva förslag eller framställ
ning, som nu sagts, och att till vederbörande utanordna dem tillerkända
belopp.

Klagan över Konungens befallningskavandes beslut må ej föras.

I 17 § föreskrives att den, som ej ställer sig till efterrättelse vad i 9 §
första eller tredje stycket föreskrives eller vad i andra stycket av samma
paragraf stadgas örn kallelses förskaffande eller bestämmelsen i 12 §
första stycket eller åläggande, som givits enligt andra stycket i sistnämnda
paragraf, så ock släckningsskyldig, som ej åtlyder vad befälhavaren
i eller för släckningsarbetet befaller, straffas med böter från
och med fem till och med ett hundra kronor.

Har den, som är i annans tjänst eller arbete, uteblivit fran brandställe
till följd därav, att arbetsgivare eller arbetsledare i strid mot föreskriften
i 13 § andra stycket vägrat honom ledighet, eller har han av sådan
anledning avlägsnat sig från brandstället, förrän han erhållit hemlov,
är arbetsgivaren eller arbetsledaren förfallen till samma ansvar som i
tredje stycket av paragrafen sägs.

Enligt förordningen den 31 december 1915 angående användande av
militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning
och andra dylika ändamål må sådan personal på begäran direkt
av civilmyndighet användas för släckning av mera betydande brand.

I cirkuläret den 5 mars 1920 till länsstyrelserna angående ersättande
av kostnader för militärhandräckning för släckning av skogseld har
föreskrivits, att i de fall, då länsstyrelse förordnat örn militärhandräck
ning för släckning av skogseld, alla de särskilda kostnader, som till följd
av handräckningen förorsakats kronan — såsom gottgörelse för militär

- 251

kontingentens transporterande till och från brandstället samt förläggning
därstädes, av handräckningen föranledda merkostnader för kontingentens
förplägnad, traktamentsersättning i förekommande fall åt oificerare
och underofficerare, vilka själva hava att bekosta förplägnad eller
logi, ersättning för kronan tillhöriga effekter, som förlorats eller skadats,
samt telefonavgifter och andra expensutgifter m. m. — skola av länsstyrelsen
till vederbörande utanordnas enligt av arméförvaltningen re
spektive marinförvaltningen granskade och godkända räkningar ä\ensom
i sammanhang därmed avföras å det under nionde huvudtiteln uppförda
ordinarie förslagsanslaget till släckning av skogseld.

I proposition nr 123 till 1914 års senare lagtima riksdag med förslag
till lag örn förekommande och släckning av skogseld har föredragande
departementschefen i samband med redogörelse för ett av norrländska
skogsvårdskommittén i betänkande den 16 mars 1912 framlagt, förslag till
lag i sådant syfte framhållit, bland annat, följande:

Vad kommittén härutinnan (beträffande ersättning i vissa fall för deltagande
i släckning av skogseld) föreslagit finner jag mig kunna i huvudsak
biträda. Dock har jag ansett nödigt att något förtydliga de föreslagna
bestämmelserna. Såsom förut framhållits uppfattar jag, liksom
kommittén, arbetet med släckning av skogseld såsom en allmän medbor
serlig plikt, som icke utan vidare bör grunda rätt till anspråk på ersättning.
A andra sidan mäste det anses med rättvisa och billighet förenat,
att då arbetet för släckningen varit i väsentlig grad betungande eller
eljest särskilda omständigheter föreligga, ersättning eder särskild belöning
utbetalas, liksom det även torde kunna anses pakallat, att ersättning
lämnas för under släckningsarbetet liden skada, exempelvis förstörelse
av klädespersedlar och redskap. Härvid är även en praktisk
sida av saken att beakta, nämligen den. att utsikten till någon ersättning
kan verka såsom sporre till större beredvillighet. Ett med denna mening
överensstämmande innehåll har givits ät det omarbetade förslagen 14 V
Såsom exempel pa .särskilda omständigheter» må nämnas: att personer,
som icke äro släckningsskyldiga, biträtt, att mindre bemedlade genom
deltagande i släckningsarbetet gått miste örn arbetsförtjänst, att
släckningsmanskap visat prov på särskilt nit och rådighet, att långvarig
eftersläckning och därmed förenad vakthållning varit nödvändig o. s. v.
Att stadga en ovillkorlig rätt till ersättning eller belöning under de av
mig angivna förutsättningarna torde emellertid icke vara lämpligt, utan
har åt Kungl. Maj:ts befallningshavande överlämnats att i varje särskilt
fall pröva och avgöra, huruvida ersättning eller belöning bör utgå
eller ei Har den, som varit verksam för släckningen, haft dnekt Personligt
intresse därav, bör ersättning eller belöning naturligtvis icke
ut^å. Ersättning eller särskild belöning för militärens deltagande i släck
ningsarbetet synes icke böra förekomma, men gottgörelse för transport
kostnader samt för skadade eller förkomna effekter torde, såsom hittills
brukats, komma att, efter rekvisition från vederbörande truppbefalhavare,
gäldas av allmänna medel.

I stället för det av kommittén förordade sättet för uppgörande av tor
slag till dylik ersättning eller beliining har nu föreslagits ett mindre
omständligt sätt att ordna trugan.

252 —

I likhet med kommittén anser jag ett så stort statsintresse ligga bakom
hela ifrågavarande lagstiftning, att detsamma väl motiverar, att nu ifrågavarande
kostnader ersättas av allmänna medel. Att lördela dessa kostnader
bland ägarna av den för eldfaran utsatta, men räddade skogen
vore måhända det riktigaste; men en rättvis dylik fördelning torde oftast
vara nara nog omöjlig att åstadkomma. Vad kommittén anfört i fråga
om lämpligheten att använda en del av skogsvårdsavgifterna till bestridande
av nu ifrågavarande kostnader må vara värt beaktande, och det
låter väl tänka sig, att en ändring i sådant syfte vidtages i gällande
förordning örn skogsvårdsavgifter. Emellertid har jag icke ansett mig
böla i detta sammanhang framlägga något förslag härom.

Enligt det av Kungl. Majit framlagda förslaget till lag hade 17 § följande
lydelse:

Den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av
skogseld, må tillerkännas ersättning för skada till följd av arbetet. Har
detta varit mycket betungande eller föreligga eljest särskilda omständigheter,
må även ersättning eller särskild belöning för arbetet honom
tilldelas. ^Brandfogden eller annan, som utövat befälet vid brandstället,
åge till Konungens befallningshavande avgiva förslag rörande tilldelande
av ersättning eller belöning; har framställning därom inkommit
till honom, skall han med eget yttrande överlämna ärendet till Konungens
befallningshavande.

Konungens befallningshavande pröve förslag eller framställning, som
nu sagts, och utanordne till vederbörande dem tillerkända belopp. Kostnaden
skall bestridas av statsmedel, i den mån ej andra medel anslås
för ändamålet.

Klagan över Konungens befallningshavandes beslut må ej föras.

Sammansatta lag- och jordbruksutskottet ansåg, att ersättning för skada
borde utgå. I fråga om själva arbetet ville utskottet däremot gå
längre än departementschefen och i någon mån utvidga rätten till ersättning
eller belöning samt gav för den skull åt första punkten i paragrafen
den lydelse, den nu har. I denna del godkändes utskottets förslag
till sammanjämkning av riksdagen.

I skrivelse nr 244 förklarade sig riksdagen sålunda böra vidtaga vissa
ändringar i nyssnämnda förslag. Bätten till ersättning eller belöning för
deltagande i släckningsarbete hade riksdagen av hänsyn till vikten att
åt detta stadgande bereddes största möjliga effektivitet funnit böra i någon
mån utvidgas.

Da statskontoret den 25 oktober 1917 avgav utlåtande över kassaförlagskommitténs
betänkande den 20 mars 1917, framhöll ämbetsverket,
bland annat, att för bestridande av statsverkets kostnader för släckning
av skogsbrand, inberäknat trupptransporter m. m. för dylikt ändamål,
borde i riksstaten uppföras ett särskilt anslag, så att det dittillsvarande
systemet att förskottera medel till dessa utgifter och sedan anmäla förskotten
till ersättande av riksdagen måtte kunna upphöra.

I statsverkspropositionen till 1918 års riksdag, nionde huvudtiteln, punkt
78, förklarade sig vederbörande departementschef ansluta sig till stats -

253

kontorets förslag och hemställde, att för nu ifrågavarande ändamål måtte
från och med år 1919 i riksstaten uppföras ett ordinarie förslagsanslag
av 50,000 kronor.

[Riksdagen biföll (skr. 9 A/1918, p. 81) Kungl. Maj:ts framställning.
Från och med budgetåret 1931/1932 har anslaget i riksstaten upptagits
med 20,000 kronor.

Nedanstående sammanställning utvisar belastningen å anslaget under
budgetåren 1929—1934.

Budgetår

1929/1930

1930/1931

1931/1932

1932/1933

1933/1934

13

50

366

21

1,218

120

50

90

372

05

_

_

19,279

46

•Uppsala » ...........

—

—

60

—

—

299

144

90

67

250

250

228

31

183

80

3,483

3 6

51

2 0

30

_

364

80

40

_

1,740

35

1,167

16

2,757

36

70

220

_

1,050

348

20

1,916

92

_

_

60

91

_

74

_

239

25

_

_

_

_

80

_

108

—

_

_

_

_

_

2,851

67

_

—

_

_

_

_

_

_

—

—

—

_

_

266

60

_

_

_

_

2,226

6 3

! Göteborgs o. Bohus län......

1,952

69

699

—

—

-

1,036

1,179

1,234

300

41

1 7

12

6,542

30

43

S Skaraborgs » ............

—

-

827

56

02

985

80

14

50

1,759

52,844

67

1,347

31

_

_

_

7,669

68

_

_

_

_

181

_

13,880

4 0

72

1,095

50

349

_

3,049

886

81

39,075

04

1,251

75

61

964

50

800

_

_

8,383

67

5,901
1,448
5,< )94
42,365

64,543

38

12

_

104

75

18,264

09

77

69

34

_

774

10

39,443

61

Västerbottens » ..........

870

2,850

50

14

80

88

607

1,617

75

1,218

8,615

90

15

83,780
275,531

7 2

* 9

Summa netto utgifter

8,816

07

28

5,664

L

23,373

46

676,832

48

Med hänsyn till det betydande överskridande, som under senaste budgetår
ägt rum beträffande nämnda anslag hava revisorerna ansett det
vara av intresse att närmare undersöka, enligt vilka grunder ersättning
utgår för nu ifrågavarande ändamål.

Vid anlitande av militärhandräckning vid släckning av skogseld utanordnas
ersättning av länsstyrelse till vederbörande truppförband enligt
av arméförvaltningen respektive marinförvaltningen granskade och
godkända räkningar. Härvid tillämpas i stort sett enhetliga bestämmelser.

övrig ersättning utbetalas efter prövning av vederbörande länsstyrelse.
över länsstyrelses beslut i sådant hänseende må klagan ej föras. En
granskning av räkenskaperna har givit vid handen, att vid avgörandet
av frågan, huruvida ersättning i dylika fall bör utgå, olika principer
tillämpas. Sålunda hava revisorerna uppmärksammat, att i vissa fall

254

ersättning utgått till skogsägare, vars skog antänts eller varit i lara att
antändas, för av honom eller hans familjemedlemmar utfört personligt
arbete vid eldsläckning ävensom för vissa i samband därmed stående utgifter,
medan däremot i andra fall sådan ersättning icke utbetalats. Sålunda
utbetalades under år 1931 ersättning med 513 kronor 60 öre till deltagare
i släckning av skogseld, som utbrutit å en av öarna i Stockholms
skärgård. Bland dem, som erböllo ersättning, märktes ägaren av den
antända skogen samt hustrun till ägaren av en ä ön belägen fideikommissegendom,
vars marker gränsade omedelbart intill det eldhärjade området,
Ägare av större skogsmarker, som driva yrkesmässig skogsrörelse,
exempelvis trävarubolag, hava i ett flertal fall tillerkänts gottgörelse
för kostnader, som de fått vidkännas för lejning av släckningsmanskap
m. m. I samband härmed vilja revisorerna omnämna, att ett större trävaruaktiebolag
uppburit ersättning för kostnader vid släckning av skogseld
å bolaget tillhöriga skogsmarker inom ett län, medan samma bolag
däremot vägrats dylik ersättning vid skogsbrand inom ett annat län. Revisorerna
hava jämväl uppmärksammat, att Stockholms stads brandkår
beretts ersättning med 2,644 kronor 5 öre för kostnader i anledning
av utryckning och eldsläckning sommaren 1933 å skog tillhörig Vårby
egendom i Huddinge socken, vilken egendom enligt vad revisorerna inhämtat,
äges av Stockholms stad. Samtidigt utgick även ersättning till
vissa angränsande municipalsamhällens kommunalförbund för av för
bundets brandkår lämnat biträde med eldsläckning, ehuru vid tillfället
stor fara förelåg för eldens spridning till muncipalsamhällenas villaområden.
Till aktiebolaget Stockholms spårvägar utbetalades dessutom ersättning
med 145 kronor för transport i bolaget tillhöriga omnibussar av
militärmanskap, som anlitats för släckning av nämnda skogseld. I ett
likartat fall har Ulricehamns stad genom beslut av länsstyrelsen i Älvsborgs
län den 16 november 1933 tillerkänts ersättning med 581 kronor 95
öre för deltagande av stadens brandkår i sliickning av skogseld å staden
tillhörig mark.

Jämväl vid bestämmande av ersättningens storlek hava olika principer
tillämpats. Ersättning har i allmänhet utgått i enlighet med i orten
gällande dagsverkspris eller timpenning, men i vissa fall har ersättning
bestämts att utgå efter lägre grunder. Sålunda har en länsstyrelse i
anledning av gjord framställning örn ersättning för deltagande i släck
ning av skogseld beslutat att, enär deltagande i släckning av skogseld
vore en allmän medborgerlig plikt, men å andra sidan de i släckningsarbetet
deltagande icke borde betungas med avstående av all arbetsförtjänst
under den tid, de uppoffrat för arbetet ifråga, ersättning till släckningsmanskap
för biträde vid släckningen skulle utgå efter vissa närmare
angivna grunder och på grund härav nedsatt det yrkade ersättningsbeloppet
med över 50 procent.

På vissa håll har, enligt vad revisorerna konstaterat, ersättning utgått.

— 255 —

även där deltagare i släckningsarbetet uppoffrat allenast en kortare tid,
exempelvis 2 å 3 timmar, medan däremot i ett annat av revisorerna observerat
fall gränsen för ersättning satts till 7 timmar.

I några fall hava även brandfogde och kronobetjäning beretts gottgörelse
för deltagande i eldsläckningsarbete.

Enligt vad vissa av de granskade räkenskaperna giva vid handen har
gottgörelse för i samband med skogsbrand förorsakade skador å material
och dylikt utgått med belopp, som icke kan anses stå i rimlig proportion
till det förstörda eller skadade föremålets värde. Sålunda har brandstyrelsen
i ett stationssamhälle, vars brandkår deltagit i eldsläckningsarbete
under två timmar, medgivits ersättning för, bland annat, en vid eldsläckningen
förstörd motor till brandspruta, med belopp, motsvarande
hela kostnaden för anskaffning och inmontering av annan sådan. Av
handlingarna i ärendet framgår, att brandsprutan, som sju år tidigare
inköpts i begagnat skick, varit synnerligen bristfällig och tidigare åsamkat
brandstyrelsen dryga reparationskostnader.

Revisorerna hava vidare iakttagit, att vid ett tillfälle, då en pensionatsbyggnad
nedbrunnit, ersättning utgått till 25 man, som, till förekommande
av antändning av den kringliggande skogen, av vederbörande
landsfiskal och brandfogde anmodats halla vakt å olika platser under
sammanlagt 233 timmar.

I ett annat fall har, enligt vad revisorerna uppmärksammat, ägare av
skogsfastighet, varå brand uppstått, i anledning av att elden jämväl hotat
honom tillhöriga brandförsäkrade byggnader, av länets brandstodsbolag
gottgjorts hälften av eldsläckningskostnaderna samt sedermera av
vederbörande länsstyrelse erhållit ersättning för återstoden. Hos samma
brandstodsbolag har brandstyrelsen i ett municipalsamhälle framställt
krav på ersättning för släckningshjälp, som lämnats av municipalsamhällets
brandkår vid skogseld, vilken utbrutit cirka 30 meter från en i
brandstodsbolaget försäkrad torplägenhet. Bolaget hade emellertid överlämnat
framställningen till vederbörande länsstyrelse, som sedermera utbetalt
den begärda ersättningen.

Till belysande av hur anslaget till släckning av skogseld disponeras,
vilja revisorerna erinra, att länsstyrelsen i Gävleborgs län genom Kungl.
Maj:ts beslut den 7 mars 1930 bemyndigats att från berörda anslag till
viss person utbetala, dels ersättning för sjukvårdskostnader dels ock en
årlig livränta av 800 kronor.

I ett fall, där sådant bemyndigande icke givits, har länsstyrelsen ansett
sig kunna från samma anslag utbetala dylik livränta. Genom beslut
av länsstyrelsen i Östergötlands län den 16 februari 1924 tillerkändes sålunda
en brandfogde, som ådragit sig skada under deltagande i släckning
av skogseld å en svenska riddarhuset tillhörig egendom i Horns
socken i samma län, förutom ett belopp å 238 kronor 50 öre, utgörande
ersättning för utgifter för läkarundersökningar och sjukvård i anledning

— 256

Hevisorernas

uttalande.

av olycksfallet, även en årlig livränta av 250 kronor från den 1 augusti
1921.

Enligt av försäkringsbolagen för brandförsäkring av skogsegendom tilllämpade
särskilda försäkringsvillkor berättigar försäkring, varom här
är fråga, icke till ersättning för släckningskostnader. Däremot ersättas
sådana skador å oförsäkrad skog, vilka nödvändiggjorts till hämmande
av brand.

I anslutning till det nu anförda torde böra erinras, att svenska brandskyddsföreningen
låtit utarbeta ett den 13 oktober 1934 dagtecknat betänkande
med förslag till revision av lagen den 14 oktober 1914 örn förekommande
och släckning av skogseld m. m.

Den huvudsakliga anledningen till att nu ifrågavarande anslag i så
betydande grad överskridits under budgetåret 1933/1934 är givetvis att
söka i de talrika och förödande skogseldar, vilka sommaren 1933 hemsökte
särskilt det nord- och mellansvenska skogsområdet. En bidragande orsak
till berörda överskridande torde även hava varit, att anslaget i stor
utsträckning kommit att användas till beredande av ersättning i sådana
fall, då gottgörelse av statsmedel icke rimligen bort ifrågakomma.

Revisorerna, som tagit del av ett flertal länsstyrelsers beslut angående
utbetalande av ersättning vid släckning av skogseld, hava härvid iakttagit
att olika principer tillämpats. Vissa länsstyrelser hava sålunda ansett,
att enligt grunderna för 17 § i 1914 års lag stadgandet icke vore
avsett att bereda markägare ersättning för hans kostnader för skyddande
av sin egendom och på grund härav funnit sig icke kunna tillerkänna
gottgörelse åt sådan ägare eller annan, som haft direkt personligt intresse
av eldens släckande, medan däremot andra länsstyrelser i sådana fall
utbetalat full ersättning. Detta förhållande torde, såsom även framhållits
i svenska brandskyddsföreningens ovanberörda betänkande, hava
sin grund i att någon direkt ledning för länsstyrelsernas prövning i fråga
örn ersättning eller belöning av statsmedel icke lämnats genom 1914 års
riksdags beslut i ämnet. Särskilt anmärkningsvärt måste dock revisorerna
finna, att Stockholms stad och Ulricehamns stad kunnat beredas ersättning
för deltagande i släckning av skogsbrand å nämnda städer tillhörig
skog. Enligt revisorernas mening bör ersättning icke utgå till
skogsägare, vars skog antänts eller hotats av skogsbranden, för deras
personliga insatser i släckningsarbetet. Likaså torde anhöriga till nu
nämnda personer, som hava intresse av eldens hämmande, icke böra erhålla
ersättning. Huruvida gottgörelse i övrigt bör beredas skogsägare
för kostnader i anledning av skogsbrand, exempelvis för ledning av manskap,
torde böra göras till föremål för prövning i varje särskilt fall, varvid
hänsyn särskilt bör tagas till vederbörandes förmögenhetsförhållanden
samt huruvida vederbörande driver yrkesmässig skogsrörelse.

Enär deltagande i släckning av skogseld är att anse såsom en allmän

— 257 —

medborgerlig plikt, torde jämväl kunna ifrågasättas, huruvida ersättning
över huvud taget bör utgå till den, som under allenast kortare tid deltagit
i eldsläckningen.

I detta sammanhang må nämnas, att i brandskyddskommitténs ovannämnda
utlåtande framhållits, att, även örn genom riksdagens beslut örn
ersättning vid skogseld någon direkt ledning för länsstyrelsernas prövning
icke lämnades, vid tillämpningen av 17 § i lagen örn skogseld dock
borde gälla, att gottgörelse ej skulle utgå till den, som haft personligt intresse
av släckningsarbetet, varjämte länsstyrelserna borde beakta att ej
genom för stor rundhänthet den grundläggande uppfattningen örn skyldigheten
att deltaga i sådant arbete som en medborgerlig plikt bleve avtrubbad.

Enär numera skogsbrandförsäkring i stor utsträckning förekommer
sålunda kan nämnas, att i september år 1934 cirka 60,000 eller i runt tal
en fjärdedel av landets skogsägare brandförsäkrat sina skogar — vill det
synas revisorerna att brandförsäkringsbolagen böra deltaga i kostnaderna
för släckning av skogseld, som antänt eller hotat antända brandförsäkrad
skog.

Då statsverkets kostnader under senaste budgetår för släckning av
skogseld givit frågan örn grunderna för statens bidrag till dylikt ändamål
ökad aktualitet, hava revisorerna — utan att närmare ingå på vad
sätt ifrågavarande spörsmål bör lösas — ansett sig böra bringa de av
revisorerna gjorda iakttagelserna till riksdagens kännedom.

§ 57.

Kronan äger ett stort antal fiskevatten, dels å kronoparker här och var
i landet, dels å renbetesf jällen i Jämtlands län ävensom å områden ovan
odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län. Inom de förra områdena
äger domänstyrelsen jämlikt 7 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42)
örn rätt till fiske upplåta fiskerätt, dock endast till inom häradet eller
socknen boende. Inom de senare områdena är fisket i första hand jämlikt
55 och 56 §§ lagen den 18 juli 1928 (nr 309) örn de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige förbehållet lapparna, ehuru med rätt för vederbörande
länsstyrelse att efter lapparnas hörande upplåta fiske även till
andra.

Enligt vad revisorerna inhämtat är ett stort antal av de förra vattnen
utarrenderade, dock endast — jämlikt lagens bestämmelser till ortsbor.
Under senare år hava även ett stort antal av kronans inom fjällområdena
belägna, lapparna förbehållna fiskevatten upplåtits pa arrende,
i första hand till den bofasta befolkningen men därjämte även till
s. k. sportfiskare, d. v. s. huvudsakligen personer från andra trakter.

Då några enhetliga principer för dessa upplåtelser icke följts, hava i
många fall de direkta fiskevårdsintressena icke blivit i tillräcklig grad

- Hev.-berällelse ang. statsverket för dr 193b. I.

Utnyttjande
av kronan*
fiskevatten.

17

— 258 —

Revisorernas

uttalande.

tillgodosedda. De rådande förhållandena hava medfört klagomål såväl
från den bofasta befolkningens och sportfiskarnas sida över lapparnas
sätt att bedriva fiske som från lapparnas sida över den bofasta befolkningens
inkräktande på deras rättigheter.

Obestridligt torde vara, att fiskbeståndet i många av kronans ovan
odlingsgränsen belägna fiskevatten är mer eller mindre ödelagt genom
ett hänsynslöst fiske. Sålunda finnas många vatten, där för några tiotal
år sedan goda fiskefångster kunde göras, men som nu, särskilt i samband
med de på senare år förbättrade kommunikationerna, blivit totalt
skövlade. Samtidigt finnas åtskilliga, särskilt avlägset belägna fiskevatten,
som aldrig utnyttjas på den grund, att de ej ligga i lapparnas
stråkvägar och för närvarande ej äro kända av andra fiskeriintresserade.
I intetdera av nu angivna fall sker ett rationellt utnyttjande av fiskevattnen
i syfte att bereda största möjliga men samtidigt fortbestående
avkastning samt att förebygga fiskbeståndets minskning.

Såsom av det anförda framgår kunna nu rådande förhållanden i avseende
å kronans fiskevatten icke anses tillfredsställande.

En nödvändig förutsättning för en rationell fiskevård i kronans fiskevatten
är, att olika fiskevatten utlämnas till olika kategorier fiskande,
som var och en kunna och böra ha intresse av att fiskbeståndet förkovras
och vattnen ge en god avkastning. Visserligen torde man ej
kunna begära av lapparna, att de skola direkt syssla med fiskevårdande
åtgärder, inplanteringar etc. Däremot torde från lappfonderna medel
kunna utanordnas för dylika syftemål. Vid fiskeupplåtelser av ifrågavarande
vatten till ortsbefolkningen och sportfiskare böra dock uppställas
vissa villkor i avsikt att skydda fiskbeståndet. Säkerligen skulle
genom en uppdelning på ena eller andra sättet av kronans ovan odlingsgränsen
belägna fiskevatten, genom vattnens upplåtelse efter vissa enhetliga
principer och genom lämplig upplysnings- och propagandaverksamhet
dessa vatten kunna bliva av en mycket större betydelse för lapparna
och den bofasta befolkningen än de för närvarande äro.

Under hänvisning i övrigt till vad revisorerna i sin år 1933 avgivna
berättelse anfört beträffande ifrågavarande spörsmål vilja de förorda,
att en allsidig utredning beträffande möjligheterna att få till stånd ett
rationellt utnyttjande av kronans fiskevatten företages.

— 259

ELFTE HUVUDTITELN.

Pensions- och iml ragnitt gast ater na.

§ 58.

Revisorerna hava vid sin granskning av arméns pensionskassas räkenskaper
för budgetåret 1933/1934 uppmärksammat, att tryckningskostnaderna
uppgått till 15,994 kronor 20 öre, varav för överstyrelsens och dess
revisorers räkning 13,623 kronor 70 öre och för kassans egen räkning 2,370
kronor 50 öre, såsom närmare framgår av nedanstående från kassan infordrade
sammanställning:

För översty-

För arméns

relsens eller

pensions-

dess revisorers

kassas egen

räkning

räkning

kronor

kronor

Nya änkekassans utredning

930: —

Diverse tryck .......................................................

626: —

Förslag till reglemente för Nya änkekassan

............ 1,503:50

Direktionens skrivelse nr 1 ................................

............ 1,444: eo

» » » » ...............................

............ 1,100: -

» » » 2 ...............................

............ 82: —

» berättelse till överstyrelsen

............ 600: —

Diverse tryck .......................................................

182: —

» » .......................................................

12: —

Kungörelse ...........................................................

400: —

Diverse tryck .......................................................

678: 50

överstyrelsens avdelning

1,130: —

» » ...................................

55: —

D » ...................................

40: —

Diverse tryck .......................................................

44: 50

överstyrelsens protokoll m. m.

1,070: —

» » • » ...........................

5,118: 60

Diverse tryck .......................................................

307: —

Berättelse ..............................................................

550: —

Diverse tryck

32: —

» » .......................................................

88: 50

Summa

kronor 13,623: 7 o

2,370: so

Tryckningskostnader
vid
arméns pensionskassa.

Revisorernas

uttalande.

— 260 —

Kostnaderna för överstyrelsens protokoll m. m. hava som synes uppgått
till 6,188 kronor 60 öre.

Vidare framgår av räkenskaperna, att tryckning av »Direktionens skrivelse
nr 1» samt »Förslag till reglemente för Nya änkekassan» väsentligen
utförts på övertid, vadan kostnaden uppgått till icke mindre än sammanlagt
2,570 kronor 50 öre. I den mån räkenskapshandlingarna därom
lämna upplysning framgår, att korrigeringskostnaderna blivit anmärkningsvärt
höga i förhållande till sättningskostnaderna, såsom nedanstående
exempel utvisa:

1) Sättningskostnad 290 kronor, korrigeringskostnad 198 kronor

2) » 170 » , » 82 »

3) » 580 o , » 490 »

Käkningar å tryck hava, såvitt av räkenskapshandlingarna framgår,
icke alltid granskats av statens tryckerisakkunnige. I ett fall, då så
skett (exempelvis nr 2 här ovan, avseende beredningsavdelningens nr 2
betänkanden med därtill hörande bilagor), har emellertid den tryckerisakkunnige
å räkningen gjort följande anmärkning: »Godkännes med
hänsyn till beskaffenheten av företedda korrektur; dock synes i föreliggande
fall korrigeringskostnaderna anmärkningsvärt höga samt övertid
icke försvarlig i den utsträckning som debiterats.»

Kevisorerna hava i övrigt beträffande nu förevarande tryck inhämtat
följande.

Tryckningsarbetet har utförts å ett mindre tryckeri. Anbud från andra
tryckerier hava ej infordrats, ej heller har anvisning å lämpligt tryckeri
begärts hos tryckerisakkunnige. Dennes medverkan har i regel endast
bestått uti att lämna en på tidigare års tryckta publikationer grundad
förslagsberäkning av tryckningskostnader eller att granska räkningar
för redan utförd tryckning. I tabeller har delvis använts synnerligen fin
stil, varigenom höjd sättningskostnad uppstått, övertidsarbete betingar i
allmänhet 100 procent förhöjning av det normala arbetspriset.

Kevisorerna hava ej kunnat undgå att finna, att kassans tryckningskostnader
uppgått till belopp, som näppeligen låta sig försvara ur synpunkten
av god hushållning och omsorgsfull planläggning. Det vill synas
revisorerna, att, därest statens tryckerisakkunnige i detta fall beretts
tillfälle att i större omfattning och på ett tidigare stadium än som
varit fallet inverka på val av tryckeri, tryckets utstyrsel och arbetets ändamålsenliga
uförande, kassans utgifter kunnat stanna vid ett avsevärt
lägre belopp. Med hänsyn till att kassan för fullgörandet av sina uppgifter
åtnjuter statsbidrag hava revisorerna ansett sig böra bringa ovanstående
till riksdagens kännedom.

- 261 —

Statens affärsverksamhet,

§ 59.

Enligt avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän vid post- Partiell ledigverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, 19 §, meuJfeati0n™
äger vederbörande verks styrelse, om en dess tjänsteman erhållit befrielse verken m. m.
från viss del av tjänstgöringen, bestämma örn och i vad mån avdrag å
avlöningen för sådan tid må äga rum.

I 20 § 1 mom. samma reglemente lämnas föreskrift angående tjänstemans
skyldighet att åtaga sig vikariat å högre befattning och den ersättning
som skall utgå, därest den vikarierande fullgör samtliga med den
högre tjänsten förenade göromål. Enligt 2 mom. i sistberörda paragraf
må ersättning till vikarie för tjänsteman, som meddelats i 19 § omförmäld
befrielse från viss del av tjänstgöringen, där ej verkets styrelse undantagsvis
finner vikariatsersättning böra utgå enligt de i 1 mom. av
förevarande paragraf angivna grunder, bestämmas till det lägre belopp,
som prövas skäligt. I mom. 3 av 20 § är föreskrivet att vad i 1 mom.
stadgats, skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn tjänsteman, som
uppehåller ledig tjänst eller erhållit uppdrag att bestrida göromål, vilka
eljest ankomma på tjänsteman inom högre lönegrad.

I syfte att utröna den omfattning, i vilken kommunikationsverken
inom sina styrelser begagnat sig av möjligheterna att på grundval av
ovanberörda stadganden medgiva tjänsters uppdelning på två eller flera
befattningshavare eller att låta tjänstemän mot vikariatsersättning bestrida
göromål, vilka eljest ankomma på tjänstemän inom högre lönegrad,
hava revisorerna i nämnda hänseenden från kommunikationsverken
införskaffat de uppgifter, vilka sammanställts i nedanstående tabeller.

Denna undersökning kompletterar den utredning av motsvarande förhållanden
inom allmänna civilförvaltningen, som av revisorerna verkställts.

Såsom ovan berörts hava revisorerna i annat sammanhang lämnat en
redogörelse för motsvarande förhållanden vid de ämbetsverk och myndigheter,
beträffande vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk tillhörande
den civila statsförvaltningen är gällande. Vid en jämförelse mellan förhållandena
vid kommunikationsverken och den grupp av verk och myndigheter,
som avses i 1921 års ovanberörda författning (den s. k. allmänna
civilförvaltningen), är att beakta att 18 § i sistberöda författning motsvaras
av 19 § i kommunikationsverkens reglemente och 19 § 3 mom. i all -

— 262 —

manna civilförvaltningens lönereglemente av 20 § 3 mern. i kommunikationsverkens.

En jämförelse mellan de båda verksgrupperna utvisar till en början
att vid allmänna civilförvaltningen 18 § så gott som uteslutande kommit
till tillämpning. Vid kommunikationsverken hava däremot båda författningsrummen
(19 § och 20 § 3 mom.) tillämpats, det sistberörda dock
i vidare utsträckning än det förstnämnda. Detta förhållande synes hava
sin förklaring däri, att vid kommunikationsverken förefinnes ett betydligt
större antal tjänstemän i de lägre lönegraderna (B 20 och lägre grader).

Den verkställda undersökningen giver vidare vid handen, att de ledigheter,
varom i 19 § är fråga vid kommunikationsverkens styrelser förekommit
i ungefärligen samma omfattning under år 1933, d. v. s. det kalenderår,
revisionen omfattar, som under år 1929. Antalet ledighetsdagar uppgick
för samtliga dessa verk under sistberörda år till 1,327 och under 1933 till
1,109. En i förhållande till totalsumman relativt liten minskning kar
sålunda inträtt. Denna minskning hänför sig helt och hållet till generalpoststyrelsen
och telegrafstyrelsen under det att vad järnvägsstyrelsen
beträffar inträtt en ökning av 235 ledighetsdagar.

I regel synas ledigheterna hava föranletts av mera tillfälliga anordningar,
i flertalet fall av särskilda utredningsarbeten. I vissa fall har
dock ledigheten omfattat långa tidsperioder, såsom exempelvis, då i järnvägsstyrelsen
under åren 1932 och 1933 två byråchefsbefattningar varit
dubblerade under så gott som hela året. Den ena av dessa befattningar
har för övrigt, enligt vad revisorerna inhämtat, varit dubblerad alltsedan
år 1917 eller sålunda under 17 år. Visserligen har i detta fall Kungl.
Maj:ts tillstånd till åtgärden förelegat, men då under tidsperioden i fråga
omfattande organisatoriska förändringar inom verket förekommit synes
i samband därmed anordningar till undvikande av sådan dubblering hava
bort vidtagas.

Vad därefter beträffar tillämpningen inom kommunikationsverkens
styrelser av 20 § 3 mom. i avlöningsreglementet utvisar den verkställda
undersökningen en betydande stegring av det antal dagar, varunder ersättning
enligt nämnda moment utgått. Totala antalet sådana dagar utgjorde
år 1929 vid samtliga ifrågavarande styrelser 9,545 och under 1933
13,375. ökningen, sammanlagt 3,830 dagar, fördelar sig med 1,912 dagar
på generalpoststyrelsen, 1,450 dagar på telegrafstyrelsen och 497 dagar pa
järnvägsstyrelsen. Vid vattenfallsstyrelsen har däremot inträtt en minskning
med 29 dagar.

Till belysande av syftet med 20 § 3 mom. i kommunikationsverkens avlöningsreglemente
vilja revisorerna fästa uppmärksamheten å omständigheterna
vid stadgandets tillkomst. Bestämmelsen i fråga har erhållit sin
formulering av kommunikationsverkens lönekommitté, som i sitt den 20
februari 1919 avgivna betänkande angående gemensamt lönesystem samt

— 263 —

lönereglering för postverket, telegrafverket, statens järnvägar oell statens
vattenfallsverk, rörande ifrågavarande bestämmelse anförde följande:

X avlöningsreglementet för postverket förekommer följande stadgande.
»Postexpeditör, förste postiljon eller postiljon av klass 1 eller klass 2, som
erhållit uppdrag att bestrida göromål, vilka eljest ankomma på tjänsteman
av högre tjänstegrad än vederbörande själv tillhör, äger utöver egen
avlöning uppbära skillnaden mellan tjänstgöringspenningarna i lägsta
lönegraden för, å ena sidan, tjänst med göromål av det slag uppdraget av
ser och, å andra sidan, egen befattning.» En dylik bestämmelse är, vad
angår sådana befattningar, vilkas antal bestämmes av Kungl. Majit, a\
behovet påkallad, endast då det gäller tillfälligt uppdrag av nu nämnt
slag, alldenstund, därest permanent behov, av en dylik befattning uppkommer,
densammas uppförande på ordinarie stat kan utverkas hos
Kungl. Majit. Är det åter fråga örn uppdrag att bestrida göromål, vilka
eljest ankomma på tjänsteman inom sådan lönegrad, att tjänstens uppförande
på ordinarie stat är underkastad riksdagens prövning,, är det
nämnda stadgandet alltid behövligt, för att den, som erhållit dylikt uppdrag,
skall kunna erhålla något vederlag för sitt ökade arbete och ansvar
även under tiden intill dess tjänsten kan bliva ordinarie. Kommittén har
därför föreslagit ett generellt och för alla verken gällande stadgande av
innehåll att för uppdrag att bestrida göromål, vilka eljest ankomma pa
tjänsteman inom högre lönegrad, ersättning skall utgå, såsom örn det
vore fråga örn verkligt vikariat, varmed dylikt uppdrag ock måste anses
jämställt.

Bestämmelsen är sålunda ursprungligen tillkommen i syfte att bereda
verken möjlighet att i avvaktan på att en befattning, beträffande vilken
ett permanent behov föreligger, av Kungl. Majit uppföres på ordinarie
stat, låta tjänsteman, som fullgör de göromål, vilka nödvändiggöra befattningen,
tillfälligt uppbära ersättning för detta sitt arbete.

Ovanstående utredning visar, att 20 § 3 mom. i kommunikationsvei -köns lönereglemente vid dessa verks styrelser kommit till användning i
högst betydande omfattning. Då utredningen i fråga allenast omfattat
själva styrelserna och icke de ojämförligt större linjeförvaltningarna, äi
den ekonomiska innebörden av verkens tolkning av bestämmelsen ifråga
väsentligt större än de ovan intagna tabellerna angiva. Det möter givetvis
svårighet att beträffande styrelser av den storleksordning, varom bär
är fråga, med säkerhet kunna avgöra, i vad mån missbruk av ifrågavarande
bestämmelse föreligger. Den genomgående skillnaden i antalet
dagar, för vilka ersättning av detta slag vid skilda styrelser utgått goldet
emellertid sannolikt, att olika tolkning av bestämmelsen förekommer.
I generalpoststyrelsen synes exempelvis tillämpas en friare tolkning än i
järnvägsstyrelsen med dess talrikare personal. 1

1 fråga örn kommunikationsverkens tillämpning av 10 § i det lör dem
gällande avlöningsreglementet torde i stort sett kunna åberopas vad revi
sorerna ovan anfört beträffande allmänna civilförvaltningen. Även i fråga
örn kommunikationsverken lii* det sålunda angeläget, att den redan a\

Allmänt

uttalande.

264

Tabell 1. Uppgifter & ledigbeter jämlikt 19 g avlöningsreglementet

1

1

1

9 2 9

1

9 3 0

1

9 3 1

1

9 3 2

1

9 3 3

Be fattnings-h a v a r e

iAnta
befat
jninga
j hava
re

Tjänst
_ ledig-het
(dagar

Anta
’ befat
nings
j hava

Tjänst
ledig-het
'' (dagar

Anta

befatt

nings

hava

Tjänst

ledig-

het

(dagar

Antal

befatt

nings

hava

Tjänst

ledig-

het

(dagar

Anta!
'' befatt
nings
hava

Tjänst-ledig-; het
(dagar)

Generpostslyrelsen.

Byråchef ....................

2

35

—

—

1

36

l 1

48

i

21

1 Byrådirektör ..............

i

46

—

—

—

—

| ~~

—

—

—

Förste intendent .........

Sekreterare (26 lönegra-

—

—

—

—

—

—

1 1

113

i

102

den) ........................

Sekreterare (24 lönegra-

i

51

2

176

3

143

3

235

i

18

den) ........................

i

143

—

—

_

_

_

_

_

T. f. notarie ...............

i

60

_

_

_

_

_

_

_

__

Revisor........................

—

—

—

’ —

—

—

1

127

i

10

Kontrollör ..................

—

—

—

—

—

—

1

162

2

138

Förste postassistent ......

—

_

_

_

1

12

_

_

_

Förrådsmästare ............

i

11

—

—

—

—

■-

—

—

—

Förste expeditionsvakt...

—

—

—

—

—

—

1

9

—

—

T elegrafstyrelsen.

7

346

2

176

5

191

8

694

6

289

Bokhållare ..................

1

31

—

—

—

—

—

—

—

—

Kanslibiträde ..............

-

—

—

—

2

66

—

-

1

—

—

Kansliskrivare...............

1

365

1

243

2

396

1

243

2

66

—

—

—

—

Järnvägsstyrelsen.

Byråchef ......................

2

493

2

426

1

365

2

709

2

730

Konstruktör..................

i

92

i

365

1

90

- ■

—

—

—

Underingenjör...............

—

—

—

—

1

275

1

365

1

90

3

585

3

791

3

730

3

1074

3

820

Vattenfallsstyrelsen.

Sammandrag

Generalpoststyrelsen...

7

346

2

176

5

191

8

694

6

289

Telegrafstyrelsen ......

2

396

i

243

2

66

—

—

—

—

Järnvägsstyrelsen ......

3

585

3

791

3

730

3

1074

3

820

12

1327

6

1210

10

987

11

1768

91

1109

— 265 —

den 19 Juni 1919 för tjänstemän vid kommnnikationsverken.

''

Allmänna anledningar
till ledigheten

Anmärkningar

Ökning (+)
resp. minsk-ning (—) från
1929 till 1933
i antal da-gar

Vikariatsersättning per
dag enligt 20: 2

.. - ---- . . ........

Beredning av särskilda ären-den

----------—— •

— 14

För vikariatet under 1929
0: 60, i övriga fall 2: —.

D:o

.

— 46

Under 20 dagar med 3: 25
och under 26 dagar med

Forskningsarbete (beträffan-

+ 102

3: —

de sjöpostlinjernas hi-storia)

För tillhopa 211 dagar un-der 1929—30 2: 60, i öv-rigt 2: 26

Beredning av särskilda ären-den

— 33

D:o

— 143

1: 60

U tredningsarbete

— 60

0: 5 0

D:o

+ 10

Under 32 dagar 1: 45, under
121 dagar 0: 50

D:o

•

+ 138

Under 170 dagar 1:20 och
130 dagar 0: 7 5

D:o

+ 0

0: 50

Biträde vid personalntred-

— 11

0: 70

ningar

± o

0: 50

Biträde vid omläggning av

städning

- 57

Sjukdom

Den partiella ledigheten om-fattar 1 timme per dag

- 31

Ingen ersättning har utgått

Vård av spatt barn

Den partiella ledigheten om-fattar under 35 dagar 2
timmar per dag och un-der 31 dagar 4 timmar

-+- o

D:o

Sjukdom

Den partiella ledigheten om-fattar 4 timmar per dag

— 365

-396

D:o

Utredningsarbete eller av-Bevärd ökning av arbets-bördan

+ 237

Under 365 dagar ett vart av
åren 1929—1933 med
2: —, för den övriga tiden
med 1: 50

Sjukdom

Den partiella ledigheten om-fattar 3 timmar per dag

— 92

0: 50

Sjukdom

D:o

+ 90

+ 235

— 57

— 396
+ 235

— 218

1: 20

— 266 —

Tabell 2. Uppgifter å tjänstemän, vilka Jämlikt 20 g 3 mom. avlöningsreglementet

bestrida göromål, vilka eljest ankomma

Ilen förord-nades löne-grad

Lönegrad,
inom vilken
de bestridda
göromålen
falla

1 9

2 9

1 9

3 0

1 9

3 1

1 9

3 2

Antal

befatt-

nings-

havare

Förord-

nandets

varak-

tighet

(dagar)

Antal

befatt-

nings-

havare

Förord-

nandets

varak-

tighet

(dagar)

Antal

befatt-

nings-

havare

Förord-

nandets

varak-

tighet

(dagar)

Antal

befatt-

nings-

havare

Förord-

nandets

varak-

tighet

(dagar)

l

2

8

4

5

6

»

9

10

Gen eralpoststy reisen.

B 20

B 22

—

—

—

—

—

—

—

B 20

B 21

—

—

2

173

4

508

2

525

B 17

B 21

i

73

—

—

1

29

i

146

B 17

B 20

2

178

5

1,091

5

939

2

457

B 15

B 21

_

_

_

_

_

_

1

5

B 16

B 20

—

—

i

83

—

—

1

11

B 15

B 17

ii

874

13

1,190

9

2,182

11

2,719

B 11

B 12

—

—

1

53

1

45

1

46

B 7

B 11

—

—

2

131

3

250

3

369

B 6

B 7

—

—

—

—

1

9

—

—

B 5

B 8

— •

—

—

—

1

152

—

—

B 5

B 7

—

—

—

—

1

106

1

98

B 5

B 6

—

—

i

92

1

365

1

366

B 4

B 7

20

3,633

23

2,204

18

2,804

17

3,339

34

4,758

48

5,017

43

7,389

41

8,081

Telegrafstyrelsen.

B 28

B 30?

—

—

—

—

—

—

—

—

B 22

B 24

1

92

1

365

1

366

B 21

B 24

—

—

—

—

2

306

2

364

B 20

B 26

1

368

4

1,186

5

1,214

3

895

B 20

B 22

1

365

1

365

i

212

—

—

B 18

B 21

—

—

—

—

—

—

1

335

B 17

B 21

—

—

1

306

i

365

l

152

B 17

B 20

—

—

—

—

—

—

—

—

B 15

B 21

1

365

1

59

—

—

—

—

B 15

B 20

2

365

1

243

6

1,828

5

1,738

B 15

B 18

—

—

1

334

—

_

—

—

B 15

B 17

2

396

1

365

2

92

2

343

B 11

B 12

2

640

—

424

i

90

—

—

B 10

B 12

—

—

1

365

i

89

—

_

B 7

B 11

i

31

—

—

—

—

—

__

B 5

B 11

—

—

—

—

—

—

—

—

10

2,530

12

3,739

20

4,561

15

4,193

Järnvägsstyrelsen.

B 24

B 30

1

67

—

—

—

—

_

B 22

B 26

2

730

2

730

o

730

2

640

B 18

B 20

—

—

—

_

—

—

i

269

B 17

B 30

1

365

i

365

i

365

i

185

B 17

B 21

1

365

i

365

i

365

i

185

B 15

B 17

—

—

—

—

i

181

2

397

B 8

B 15

—

—

—

—

—

—

2

353

B 7

B 15

—

—

i

92

2

396

1

366

B 5

B 15

—

—

—

—

—

1

115

5

1,627

5

1,552

7

2,037

11

2510

1 Under åren 1930—1933 avser ledigheten förarbeten till kungörelsen om obeställbara för -

267 —

den 19 juni 1919 för tjänstemän vid kommnnikationsverken erhållit uppdrag att
p& tjänsteman inom högre lönegrad.

1 9

3 3

Allmänna anledningar till ledigheten

i

Ökning (-j-)
resp. minsk-ning (—) från
1929 till 1933
(antal dagar)

Vikariats-ersättuing
per dag en-ligt 20: 1

Antal

befatt-

nings-

havare

1

Förord-

nandets

varak-

tighet

(dagar)

ii i

12

13

14

16

i

91

Förordnande som särskild personalchei

-f

1

91

50

2

210

D:o samt utredningsarbete och skrifttjänstgöring

-i-

210

—

50

1

151

Utredningsarbete, skrifttjänstgöring m. m.

+

78

i

—

5

727

Granskningsarbete, ökade göromål å tryckeriexpedi-

"h

549

—

75

tionen m. m.

_

—

Ökade göromål å ombudsmannaexpeditionen

0

n

45

1

90

Skrifttjänstgöring m. m.

+

90

i

20

12

2,422

Ökade göromål å särskilda avdelningar m. m.

4- 1,548

—

50

1

44

Ökade kvalificerade göromål m. m. 1

+

44

—

50

3

158

Ökade kvalificerade göromål. Skrifttjänstgöring m. m.

+

158

—

50

—

—

Särskilt uppdrag (postens deltagande i fälttjänstövning)

±

0

—

50 j

1

120

Skrifttjänstgöring

+

120

—

5 01

1

106

Bindning av verifikationer

+

106

—

60

1

365

Ökade arkivgöromål

+

365

—

60

16

2,186

Ökade göromål å olika avdelningar

— 1,447

• —

50

45

6,670

4- 1,912

i

1

52

Handläggning av byråckefsgöromål

+

52

i

i

Ersättning be-

stämd av

Kungl. Majit

1

365

Handläggning av vissa ärenden

+

365

i

—

—

—

Ökat kvalificerat arbete

±

0

i

25

3

914

Särskilda uppdrag och utredningar

+

546

2

50

1

365

Utredningsarbete m. m.

-t-

0

50

—

—

Handläggning av vissa ärenden å förrådsbyrån

+

0

—

75

—

—

Handläggning av vissa ärenden

0

1

—

1

184

Orsak ej angiven

+

184

—

75

—

—

Handläggning av vissa ärenden

+

365

1

4 5

4

1,460

Uppdrag att utföra vissa kvalificerade arbeten m. m.

+ 1,095

1

20

—

—

L):o

±

0

—

70

1

275

Uppdrag att utföra vissa arbeten m. m.

—

121

j . -

50

—

—

Särskilda uppdrag

—

640

—

50

—

—

D:o

±

0

—

50

—

—

Kvalificerat kontorsarbete

—

31

—

50

1

365

Uppdrag att utföra kopistgöromål

+

365

—

65

13

3,980

+ 1,450

_

Handläggning av vissa ärenden

_

67

3

_

l

365

D:o enl. särskilda beslut av Kungl. Maj:t

—

365

2

—

1

255

Ökade arbetsuppgifter

4-

255

—

50

—

—

Förordnande som särskild föredragande

—

365

5

26

—

—

Handläggn. av särsk, ärenden enl. beslut av Kungl. Maj:t

365

1

—

2

730

Ökat kvalificerat arbete

4-

730

—

50

2

564

l):o

4-

564

1

—

1

110

D:o

4-

ilo

1

10

—

'' —

D:o

±

0

1

80

7

1 2,024

4-

497

sändelser.

— 268 —

1

*2

3

*

5

«

7

8

9

in S

Vattenfallsstyrelsen

B 27

B 28

1

365

2

438

2

730

2

613

B 15

B 17

—

—

—

—

_

_

_

— |

B 11

B 12

1

365

i

273

_

_

_

B 7

B 11

—

—

-

—

i

184

—

— |

2

730

3

711

3

914

2

613\

Sammandrag.

Generalpoststyrelsen ......

34

4,758

48

5,017

43

7,389

41

8,081

Telegrafstyrelsen ...........

10

2,530

14

3,739

20

4,561

15

4,193

Järnvägsstyrelsen............

5

1,527

5

1,552

7

2,037

11

2,510

Vattenfallsstyrelsen.........

9

730

3

711

3

914

2

613

51

9,545

70

11,019

73

14,901

69

15397

1 För en befattningshavare utgår ersättning enligt särskilda, av Kungl. Maj:t bestämda

1929 års revisorer väckta frågan om vidtagande av viss inskränkning i
ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare befrielse från
viss del av tjänstgöringen med det snaraste upptages till fortsatt behandling.
Som tänkbara riktlinjer för frågans lösning torde jämväl beträffande
dessa verk kunna tjäna vad 1929 års revisorer och 1928 års lönekommitté
i detta hänseende anförde (införda under uttalandet beträffande
allmänna civilförvaltningen).

Vad åter beträffar 20 § 3 mom. i lönereglementet i fråga, torde svårighet
möta att på ett tillfredsställande sätt utforma inskränkande bestämmelser.
Det lärer emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke momentet
ifråga utan nämnvärd olägenhet skulle kunna helt utgå ur författningen.
Redan genom tillvaron av 19 § synes nämligen möjlighet föreligga att i
viss, örn än begränsad omfattning, bereda ersättning åt sådana tjänstemän,
vilka fullgöra göromål, som egentligen tillkomma befattningshavare
i högre lönegrad. En annan och måhända mera tilltalande utväg vore
att ålägga vederbörande verks styrelser att i samband med ingivandet
till Kungl. Maj:t av förslag till påföljande års personalstat lämna en redogörelse
för den omfattning, i vilken 20 § 3 mom. i avlöningsreglementet
under tiden sedan senaste personalstatförslaget avgavs kommit att tilllämpas.
På sådant sätt skulle en viss garanti mot missbruk av bestämmelsen
kunna ernås.

Revisorerna finna det i varje fall vara av behovet påkallat, att nämnda
författningsrum erhåller en mera restriktiv och med författningens syfte
bättre överensstämmande tolkning än vad för närvarande synes vara
fallet.

§ 60.

Gratifikationer Revisorerna hava ansett sig böra undersöka, i vilken utsträckning gratin
tjänsteman tifikationer utbetalas till personalen vid affärsverken.

vid statens

affärsdrivande De i förevarande avseende gällande bestämmelserna återfinnas dels i

verk.

269 —

11

12

13

u

15

1

355

Särskilda förorda, att bestrida byrådirektörsgöromål

± o

1 _

50

2

335

Ökat kvalificerat arbete

-f- 33b

—

50

D:o

— 365

—

50

I _

—

D:o

± o

—

50

3

701

— 29

45

6,670

; __

+ 1,912

.

—

13

3,980

- -.

4- 1,450

—

—

7

2,024

—

+ 497

—

—

3

701

— —

— 29

68

13,376

+ 3,830

grunder.

vederbörande verks instruktioner och dels i de för kommunikationsverken
och domänverket gällande avlöningsreglementena.

Sålunda stadgas under rubriken »Belöningar och gratifikationer m. m.»
i § 8 av den för generalpoststyrelsen gällande instruktionen, följande:

Mom. 1. Har åverkan eller skada förövats å postverkets egendom eller
tillgrepp från postverket skett eller våld förövats å posten, må styrelsen
äga att, efter prövning i varje särskilt fall, utbetala belöning med högst
500 kronor för gärningsmannens upptäckande och gripande samt ersätta
av offentlig myndighet eller tjänsteman havda kostnader för efterspaningen
ävensom utgiva gratifikation för tillrättaskaffandet av tillgiipna
effekter, värdeföremål, penningar eller postförsändelser med högst 10 procent
av värdet av det, som återbekommits.

Mom. 2. Likaledes efter prövning i varje särskilt fall äger styrelsen
dels till den, som ådagalagt rådighet att avvärja våld mot posten eller
skada å eller förlust av postverkets egendom, under postverkets vård stående
värdeföremål, penningar eller postförsändelser utgiva gratifikation
med högst 500 kronor, dels ock till den, som tillrättaskaffa!: effekter, värdeföremål,
penningar eller postförsändelser, vilka förkommit under andra
förhållanden än i mom. 1 sägs, utgiva gratifikation antingen med högst
nu nämnt belopp eller med högst tio procent av värdet av det tillrättaskaffade Morn.

3. På styrelsen ankommer att utöver den ersättning, som genom
avtal må varda bestämd, tilldela postförare dels särskild vedergällning
för postens forslande vid mer än vanligt svårt och besvärligt väglag, dels
ock ersättning för fordon eller häst, som under postföring lidit svårare
skada. ''

Enahanda bestämmelser som i mom. 1 härovan återfinnas i tillämpliga
delar uti de instruktioner, som utfärdats för telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen
med underlydande linjebefäl och vattenfallsstyrelsen med underlydande
lokalförvaltningar vid statens vattenfallsverk.

Vidare stadgas i 40 § av gällande avlöningsreglemente för tjänstemän
vid de nu nämnda ämbetsverken, att ersättning till tjänsteman för tjänstgöring
vid vederbörande verk icke må — annorledes än såsom gratifika -

— 270 —

tion eller belöning från anslag, som anvisats för sådant ändamål — utbetalas
utöver vad i reglementet förutsattes eller eljest enligt beslut av
Kungl. Maj:t och riksdagen må utgå, så framt ej för fullgörande av visst
uppdrag eller arbete, som kan anses falla utom tjänstemannens vanliga
tjänstutövning, anvisats särskilda medel eller Kungl. Majit funnit skäl
medgiva särskild gottgörelse.

Bestämmelser av enahanda innehåll finnas jämväl intagna i gällande
avlöningsreglemente för domänverket.

Till belysande av den omfattning, i vilken dylika gratifikationer blivit
vid ifrågavarande ämbetsverk utanordnade och de förutsättningar, under
vilka sådant skett, hava revisorerna införskaffat uppgifter härutinnan
från vederbörande styrelser. Enligt dessa uppgifter hava i verkens kostnadsstater
för år 1933 följande belopp varit avsedda för gratifikationer
nämligen, vid postverket 13,000 kronor, vid telegrafverket 15,000 kronor,
vid statens järnvägar 6,500 kronor, vid vattenfallsverket 15.000 kronor och
vid domänstyrelsen 4,300 kronor.

Revisorerna vilja erinra, att frågan örn gratifikationer åt affärsverkens
personal varit föremål för undersökning av riksdagens år 1932 församlade
revisorer. I sin rörande statsverkets förvaltning avgivna berättelse
framliöllo dessa, under hänvisning till förarbetena till kommunikationsverkens
avlöningsreglemente, bland annat, att kommunikationsverkens
löneregleringskommitté i samband med utformningen av ovanberörda
40 § i avlöningsreglBmentet framhållit vikten av att genom uttrycklig
föreskrift förebyggdes, att så småningom under skilda former insmöge
sig avlöningsförmåner vid sidan av vad löneregleringen avsett och i sådant
syfte i 40 § infört ett stadgande av den generella innebörd, att ersättning
till tjänsteman för tjänstgöring vid vederbörande verk icke finge
utbetalas utöver vad i reglementet förutsattes eller eljest enligt sammanstammande
beslut av Kungl. Majit och riksdagen finge utgå. Vissa undantag
från ovannämnda allmänna förbud måste dock medgivas med
hänsyn till dels redan då kända behov och dels sådana, som framdeles
kunde uppstå och som antingen krävde så skyndsamt tillgodoseende, att
riksdagens medgivande i ämnet icke hunne inhämtas, eller eljest vöre av
den art, att Kungl. Majit borde äga befogenhet att utanordna särskild
gottgörelse. För gratifikationer samt för belöningar — exempelvis för
uppfinningar inom vederbörande verks arbetsområde, för visad rådighet
vid olyckstillfällen m. m. — borde till vissa, efter behovet avpassade
maximibelopp fixerade medel liksom för det dåvarande finnas åt verken
anvisade att disponeras efter vederbörande styrelses beprövande. Att med
ledning av 1918 års löneregleringskommittés motiv för paragrafen i fråga
med säkerhet angiva, i vilka fall gratifikationer finge av verken utbetalas
läte sig knappast göra. Detta förhållande kunde emellertid lätt föranleda,
att bestämmelsen i fråga successivt gåves en alltmer vidgad tolk -

— 271 —

ning, och fråga vore huruvida icke gratifikationssystemet vid herdi da
verk kommit att erhålla större omfattning än som ursprungligen avsetts.

Efter att hava omnämnt en del fall, i vilka gratifikationer utgått under
sådana omständigheter, att det syntes tvivelaktigt huruvida icke i
själva verket en maskerad avlöningsform mäste anses föreligga, framhöllo
1932 års revisorer bland annat, att det enligt deras mening vore
anmärkningsvärt, att de anslag till gratifikationer, som stöde till buds
för de olika verken, icke blivit ens tillnärmelsevis avpassade efter vare
sig omfattningen av verkens personalstater, beskaffenheten av deras arbetsuppgifter
eller omfattningen av deras affärsrörelse. Sålunda vöre
exempelvis postverkets tjänstemän i fråga örn möjligheten att erhålla
gratifikation i avgjort bättre ställning än tjänstemännen vid statens
järnvägar på grund av olikheten av de respektive verk tillmätta anslagen.
Det borde enligt revisorernas mening tillses, att en rättvis fördelning
mellan de olika statliga verken ernåddes och att enhetliga principer
för gratifikationernas tilldelande bleve fastslagna. Det syntes därför
böra tagas under övervägande, huruvida icke kompletterande bestämmelser
till de olika avlöningsreglementenas stadganden rörande gratifikation
eller belöning borde utfärdas.

De av revisorerna nu införskaffade uppgifterna utvisa, att gratifikationer
vid affärsverken alltjämt utbetalas i icke obetydlig omfattning.
För ändamålet har sålunda under år 1933 utbetalats, vid postverket 10,384
kronor, vid telegrafverket 13,130 kronor, vid statens järnvägar 6,690 kronor,
vid vattenfallsverket 3,725 kronor och vid domänverket 705 kronor.
Till jämförelse må nämnas, att under år 1931 för samma ändamål utgivits
respektive 7,124, 14,080, 6,250, 15,750 och 655 kronor. Någon avsevärd
minskning har sålunda icke inträtt utom vid vattenfallsverket.

Av uppgifterna framgår vidare, att gratifikationer fortfarande i åtskilliga
fall utbetalats under sådana förhållanden, att ett maskerat lönetilllägg
måste anses föreligga. Så torde framför allt vara förhållandet, då
gratifikation å betydande belopp årligen utbetalas till en och samma, i
lönehänseende relativt högt ställd tjänsteman. Hit höra vidare exempelvis
ersättningar för visat intresse i egen tjänst, mera brådskande arbete
under vissa tider på året, utsträckt arbetstid i sådana fall, då vederbörande
tjänsteman tillhör lönegrad, i vilken övertidsersättning ej får
åtnjutas, etc.

Revisorerna finna under ovan angivna förhållanden, att de av 1932 års
revisorer framställda anmärkningarna i stort sett alltjämt äga giltighet
och hålla därför före, att en rättvisare fördelning av de för gratifikationer
avsedda medlen mellan de olika verken bör komma till stånd, samt
att kompletterande bestämmelser böra utfärdas i syfte att enhetliga principer
för gratifikationernas tilldelande ernås.

Revisorernas

uttalande.

Arbetsordning
för generalpoststyrelsen.

Kerisorernas

uttalande.

Vissa förhållanden
inom
postsparbanken.

— 272 —

§ 61.

Enligt Kungl. Marits instruktion för generalpoststyrelsen den 30 maj
1930, § 5, Ilar styrelsen att i enlighet med instruktionen eller av Kungl.
Majit eljest stadgade grunder fastställa arbetsordning för ämbetsverket
samt utfärda erforderliga instruktioner och reglementen för underlydande
personal. En med denna likalydande bestämmelse fanns intagen i 1920
års instruktion för styrelsen.

Vid den av 1932 års revisorer verkställda granskningen av statsverkets
tillstånd och förvaltning framhöllo revisorerna, att den senast utfärdade
arbetsordningen för styrelsens personal vore dagtecknad den 30 december
1911. Sedan sistberörda tidpunkt bade emellertid arbetsförhållandena
vid verket ändrats så avsevärt att enligt vad revisorerna inhämtat, den
fastställda arbetsordningen i fråga örn vidsträckta områden av styrelsens
verksamhet icke längre kunde tillämpas. Kevisorerna ville i anledning
därav framhålla angelägenheten av att 1911 års arbetsordning snarast
möjligt ersattes med bestämmelser, som reglerade tjänstemännens arbetsuppgifter
med utgångspunkt från nuvarande arbetsförhållanden inom
postverket.

Enligt vad revisorerna inhämtat har någon förnyad arbetsordning för
postverket ännu ej kommit till stånd, vilket revisorerna härmed velat
bringa till riksdagens kännedom.

§ 62.

Revisorerna hava företagit vissa undersökningar rörande bokföringen
inom postsparbanken å insättarnas konton. För detta ändamål rekvirerades
bos postsparbanken kontokorten till följande motböcker.

105,100

serie

K

utfärdad

för Johanna Maria Blomstedt;

105,200

»

»

»

» Annie Kristina Öberg;

105,393

»

»

»

» »Institutkonto», disponeras av Carl Atle Öberg;

105,394

»

»

»

» Carl Atle Öberg;

111,000

»

»

»

> Annie Öberg;

100,231

»

N

»

» (Annie) Anna Kristina Öberg;

81,570

»

V

enligt uppgift utfärdad för Carl Atle Öberg.

Av dessa kunde kontokortet 81,570 serie V icke tillrättaskaffas och
kontokortet 105,393 serie K endast företes i avskrift. Till kontot 105,200
serie K bade bort finnas tre originalkort, av vilka endast två kunde tillrättaskaffas.
Emellertid bar enligt kvitto, intaget i Stockholms rådhusrätts
protokoll den 30 november 1932 bland annat kontokort 105,393 serie
K överlämnats till generalpoststyrelsens femte byrå den 17 maj 1932.

- 273 -

Kontot 105,393 serie K.

Av kontokortet framgår, att ingen insättning och intet uttag förekommit
efter den 12 januari 1931. Kontot utvisade denna dag en kapitalbehållning
av 6,646 kronor 82 öre. Den 20 juli 1931 har enligt avskrift
av motboken uttagits 15,000 kronor vid postkontoret Stockholm 11 och
samma dag ånyo insatts 15,000 kronor vid postkontoret Stockholm 6.
Såväl uppsägning och uttagningskvitto som insättningslista å dessa belopp
hava företetts. Enligt denna avskrift, intagen i Stockholms rådhusrätts
protokoll den 30 november 1932, utvisar motboken en behållning den
20 juli 1931 av 15,891 kronor 12 öre.

Jämlikt Kungl. Majrts kungörelse den 21 juni 1922 med däri den 27
juni 1924 vidtagna ändringar må en och samma persons tillgodohavande
ej ökas utöver 5,000 kronor annorledes än genom upplupen räntas läggande
till kapitalet.

Den 6 november 1929 hade 4,500 kronor 56 öre överförts från motboken
81,570 serie V till 105,393 serie K. Då kontokortet till den förra motboken
icke kunnat av postsparbanken tillrättaskaffas, har uppgiften hämtats
från en avskrift av förteckning över samtliga omsättningar å motboken
105,393 serie K. Här ifrågavarande belopp finnes icke bokfört å kontokortet
till sistnämnda motbok, ej heller å sektionskortet, ehuru anteckning
örn överföringen skett i motboken. Däremot har å kontot 105,100
serie K samma belopp bokförts som överförts dit den 28 december 1929.

Kontot 105,100 serie K.

Detta konto utvisade den 2 oktober 1929 en kapitalbehållning av 5 öre.
Den 28 december samma år bokfördes 4,500 kronor 56 öre såsom överförda
från 81,570 serie V, varigenom kontots kapitalbehållning jämte upplupna
räntor vid årets slut uppgick till 4,684 kronor 46 öre. Å sektionskorten
till serierna K och V för år 1929 är denna överföring bokförd såsom verkställd
den 8 januari, men bokföringsposten återfinnes bland övriga för
november bokförda poster. Under tiden januari—maj 1930 uttogos av
detta belopp 4,435 kronor, vilka medel enligt vad ovan anförts innestodo
å 105,393 serie K. Å kontot 105,100 serie K har antecknats »överfört till
nytt kort» men har det nya kortet icke från postsparbanken kunnat införskaffas.

Kontot 105,391 serie K.

Detta konto utvisar en överföring den 6 november 1929 av 4,825 kronor
till 105,393 serie K, varigenom kontot dödats. Denna överföring är bokförd
å sistnämnda konto och jämväl antecknad i motboken. Å kontot
har samma dag bokförts en insättning av 25 kronor, varjämte nederst
å kortet med hänvisning till denna insättning antecknats »ins. å 25: —
kr. gjord 6/11 ant. har 25 kr. fattats nån\stans>.

18 — Rev.-berättelse äng. statsverket för år 193b. I.

— 274

Allmänt

uttalande.

Kontot 105,200 serie K.

Den 22 december 1930 hava överförts 150 kronor och den 12 januari 1931

3.000 kronor från 105,393 serie K, vilka belopp bokförts å respektive konti,
men ej antecknats i motboken 105,393 serie K. Kontot 105,200 serie K utvisar
den 3 augusti 1930 ett kapitalsaldo av 155 kronor 51 öre, vilket enligt
anteckning överförts till nytt kort. Detta har icke kunnat tillrättaskaffas
av postsparbanken. Ett rekonstruerat kontokort har företetts, å
vilket emellertid utgående behållningen 1932 icke överensstämmer med
ingående behållningen å det överlämnade originalkortet III.

Kontot 111,000 serie K.

Den 15 april 1931 hava bokförts 225 kronor såsom överförda från 100,231
serie N, varefter kapitalbehållningen å 111,000 serie K uppgått till 250
kronor 21 öre. Sedermera hava 250 kronor uttagits, varefter kapitalbehållningen
utgjorde endast 21 öre.

Kontot 100,231 serie N.

M

I december 1931 har bokförts en insättning å 225 kronor, varefter kontot
utvisade en kapitalbehållning av 234 kronor 33 öre. Härefter hava
bokförts den 7 maj samma år såsom uttagna 225 kronor, överfört »från

111.000 serie K», varefter kontot utvisade en kapitalbehållning av endast
9 kronor 33 öre. Å reservkort har emellertid i april 1932 bokförts ytterligare
en uttagning av 220 kronor. Å sektionskortet till serierna K och
N har den 7 maj 1931 bokförts 225 kronor överförda från 100,231 serie N
till 111,000 serie K. Däremot har den å kontokortet 111,000 serie K den
15 april 1931 bokförda överföringen av 225 kronor icke bokförts denna
dag. Överföringen av 225 kronor från 111,000 serie K till 100,231 serie N
har icke bokförts å sektionskorten eller å kontot 111,000 serie K.

Såsom verifikationer till överflyttningar av belopp från ett konto till
ett annat har postsparbanken företett »Anteckningsbok rörande överflyttningar».
Dessa anteckningsböcker angiva på ena sidan månad och dag
ävensom det kontonummer, från vilket överflyttning skett. Dessutom
förekommer i regel en med stämpel åsatt signatur. Å andra sidan finnes
det kontonummer, till vilket överflyttning skett. Ingen uppgift finnes
däremot örn vilket belopp, som överflyttning avser.

Av det anförda framgår, dels att kontokort försvunnit vid bokföringen
inom postsparbanken, dels att överflyttning av belopp från ett konto till
ett annat skett utan att bokföringsåtgärden verificerats annat än genom
uppgift å kontonumren i en anteckningsbok, dels ock att å motbok mottagits
insättning av större belopp än postsparbanksreglementet medgiver.

De förhållanden, som sålunda kommit till synes, hava givit revisorerna
den uppfattningen, att bokföringen och den därmed sammanhängande

— 275 —

kontrollen inom postsparbanken i vissa hänseenden icke äro tillfredsställande
ordnade. I vad mån en omläggning av kontrollen låter sig göra
inom en rimlig kostnadsram, undandrager sig emellertid revisorernas
bedömande.

§ 63.

Enligt vad revisorerna inhämtat hava utgifterna för postverkets un- postverkets
dervisningsväsende under tioårsperioden 1924—1933 utgjort följande be- undervismngs väsende.

lopp:

Anslag

kronor

Förbrukat

belopp

kronor

Anslag

kronor

Förbrukat

belopp

kronor

1924

50,000

46,234

1929

150,000

167,288

1925

75,000

65,960

1930

150,000

210,146

1926

100,000

113,858

1931

200,000

219,631

1927

........ 100,000

140,072

1932

200,000

260,619

1028

........ 125,000

172,046

1933

........ 180,000

179,921.

Av uppställningen framgår, att utgifterna för postverkets undervis- Revisorernas
ningsväsende under nämnda tioårsperiod undergått en kraftig stegring uttalan<,psamt
att anslaget i allmänhet överskridits med betydande belopp.

Såvitt revisorerna kunna finna, böra utgifterna för ifrågavarande ändamål
bättre än som i allmänhet skett kunna hållas inom ramen för anvisade
anslagsbelopp.

Revisorerna vilja ifrågasätta huruvida icke postverkets utbildningsväsende
ställer sig väl dyrbart. Möjligheterna till undervisningens förbilligande
— exempelvis genom förkortning av den nuvarande treåriga utbildningstiden
för postassistenter — synas därför böra bliva föremål för
närmare undersökning.

§ 64.

Telegrafstyrelsen har den 10 juli 1929 utfärdat ett provisoriskt besparingsreglemente
för tjänstemän vid telegrafverket att tillämpas från och
med den 1 juli 1929.

Detta reglemente har följande lydelse:

Telegrafverkets
besparingsregleniente.

§ 1.

Vid resa för förrättning inom riket i telegrafverkets ärenden äger ordinarie
tjänsteman vid telegrafverket åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet med tilläggsbestämmelser
till detta, dock med de i 2—6 §§ här nedan angivna undantag.

§ 2.

Användande för tjänsteresor av eget motorfordon i stället för verket
tillhörigt dylikt fordon eller taxeautomobil må såsom regel icke ske,

— 276 —

linje-, telefon-, telegraf- oell trafikdirektör dock förbehållet att härifrån i
särskilda fall, då sådant är förenligt med telegrafverkets intressen, medgiva
undantag.

§ 3.

Traktamentsersättning må icke utgå för resa eller förrättning inom ett
avstånd av 5 kilometer, färdvägen räknat, från tjänstgöringsortens centraltelegrafstation
eller, där sådan ej finnes, från dess telefonstation.
Härvid skall dock iakttagas vad i 17 § i allmänna resereglementet stadgas.

§ 4.

Kesekostnadsersättning till de vid telegrafverkets distrikt och arbeten
placerade reparatörer, förste reparatörer och linjeförmän utgår med verkliga
kostnaden, dock icke med högre belopp än enligt föreskrifterna i allmänna
resereglementet. Vid användande av annat fortskaffningsmedel
än järnväg, fartyg, spårväg eller omnibus skall till reseräkningen fogas
kvitterad räkning å kostnaden. Omnibus skall användas i den utsträckning,
som betingas av telegrafverkets intressen.

Till nu nämnd tjänsteman utgår icke resekostnadsersättning vid nyttjande
av resdon, som av den resande personligen framdrives, eller vid
fotvandring.

§ 5.

1. Till de vid telegrafverkets distrikt och arbeten placerade reparatörer,
förste reparatörer, linjeförmän, linjemästare och ingenjörsassistenter
utgår vid resa eller förrättning inom de distrikt, där tjänstemannen är
stationerad, eller i och för det arbete, vid vilket han är anställd, traktamentsersättning
med följande belopp:

till reparatör
» förste reparatör
» linjeförman

» linjemästare ........

» ingenjörsassistent

för natt

utöver 1
timmes
bortovaro 3 4 4 5 6 -

för
utöver 1
upptill 6
timmars
bortovaro 4 4 4 4 5 -

dag

utöver 6
timmars
bortovaro 5 5 5 6


8

2. Vid sådan långvarig tjänstutövning å annan ort, som avses i avdelning
E i tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet för tjänstemän
vid kommunikationsverken, skall till de i mom. 1 här ovan angivna
befattningshavare tjänstgöringstraktamentet för lia—löte dygnen utgå
med de i nämnda moment angivna belopp.

§ 6.

Extra ordinarie och extra tjänstemän äga åtnjuta resekostnads- och
traktamentsersättning enligt samma grunder, som här ovan angivits för
motsvarande ordinarie tjänstemän, dock med följande undantag:

1) biträdande ingenjör åtnjuter samma ersättning som ordinarie ingenjörsassistent,
där ej styrelsen för särskilda fall annorlunda bestämmer;

2) extra ordinarie linjeförman åtnjuter samma ersättning som ordinarie
reparatör;

— 277 —

3) extra ordinarie reparatör nied linjetjänst åtnjuter traktamentsersättning
med kr. 2: 50 för dag och kr. 1: 75 för natt, under iakttagande därjämte
att dylik ersättning utgår vid arbete å plats, som är belägen minst
3 km., fågelvägen räknat, från hemortens telefonstation, dock icke vid
arbete inom det område, där jämlikt 17 § i allmänna resereglementet
traktamentsersättning icke må utgå.

För att närmare belysa verkningarna av ovanstående reglemente liava
revisorerna låtit verkställa en undersökning beträffande tjänsteresorna
inom första och fjärde linjedistrikten.

Vid denna undersökning har konstaterats, att övervägande antalet resor
företagas med anlitande av tjänstebil, tjänstecykel, buss, tåg och spårvagn.
Då under sådana förhållanden tjänstinnehavarnas kostnad och
ersättning för själva resorna blivit relativt små — verket håller dem ju
med bil och cykel — har någon anledning att närmare ingå på reseersättningen
icke ansetts föreligga. Undersökningen har i stället inriktats
på de inom distrikten utgående traktamentsersättningarna.

Resultatet av undersökningarna framgår av de nedan i bilagorna A
och B gjorda sammanställningarna.

Beträffande resornas omfattning finner man, att desamma till största
delen utgöras av endagars resor. Genom att tjänstebilar i mycket stor
utsträckning användas, bliva resorna i många fall mycket korta. Sålunda
har vid första linjedistriktet på en månad företagits 357 resor, omfattande
1—4 timmar och 220 resor, omfattande 4—6 timmar eller sammanlagt
577 resor, som varat mindre än 6 timmar, för en kostnad av
2,361 kronor. Härav belöpa 161 kronor på sådana befattningshavare, som
resa efter allmänna resereglementet.

På fjärde linjedistriktet hava på ett kvartal företagits 724 resor, omfattande
1—4 timmar och 401 resor, omfattande 4—6 timmar eller sammanlagt
1,125 resor som varat mindre än 6 timmar, för en kostnad av
4,787 kronor. Av detta belopp belöpa 590 kronor på de befattningshavare,
som resa efter allmänna resereglementet.

Beträffande de befattningshavare, som resa enligt allmänna resereglementet,
finner man, att sex linjeingenjörer i fjärde distriktet på en månad
företagit 73 resor med kortare tidslängd än 6 timmar och 74 resor,
som varat mindre än 10 timmar samt endast 3 resor med övernattning.
För dessa hava utgått ersättning med 6 kronor för resor, omfattande
1—6 timmar och 12 kronor för övriga resor med återkomst samma dag
samt 19 kronor för resor, omfattande dygn.

I detta sammanhang vilja revisorerna erinra örn, att Kungl. Majit för
nedbringande av statsverkets kostnader för tjänsteresor i anslutning till
bestämmelserna i 1 §, andra stycket, allmänna resereglementet bland annat
förordnat, att till vissa i bilaga C här nedan upptagna förrättningsmän
för tjänsteförrättningar inom eget tjänstgöringsområde och därav
föranledda resor, skall i stället för ersättning enligt allmänna resereglementet
utgå i nämnda bilaga upptagna belopp.

— 278

Bilaga A.

Tabell utvisande antalet resor och traktamentskostnaderna härför till befattningshavare
vid telegrafverkets IV linjedistrikt under kvartalet jall—september 1933»

Resornas

varaktighet

Sam-

Traktaments-kostnader vid

Sum-

ma

1

Ile-

se-

klass

..

Antal

resor

trakta-

Befattning

! Lö-j ne-1 grad

j

nattning

resor

med

m an-lagda
antalet

resor

omfat-

tande

i <jy-

ments-

kost-

1—4U—6

tim. jtim.

6—8

tim.

8 — 10
tim.

10-

tim.

över-

natt-

ning

1—6

timmar

Kr.

rigt

Kr.

neder

Kr.

|

Befattningshavare,som
resa enligt allmänna
resereglemente!

1 förste linjeingenjör B 27

lie

■

10

1

l

-

!

-

10

60

i

•

-

60

6 linjeingenjörer......

B 26

lie

38

35

60

14

—

3

150

438

933

1,371

1 ritare..................

B 15

Il E

7

5

—

—

—

—

12

48

48

2 e. o kontorister

B 8

lil E

5

6

13

1

—

—

25

44

112

156

Summa

—

60

46

73

15

3

197

590

1,046

1.635

Befattningshavare,som
resa enligt bespa-ringsreglcrnentet

2 biträdande ingen-jörer.....................

B 20

lil)

44

30

17

1

_

.

92

370

■

144

514

3 ingenjörsassistenter

B 20

II D

30

17

23

20

7

—

971

235

400

635

16 linjemästare.........

B 16

II E

72

17

41

19

18

2

169

356

502

858

20 linjeförman .........

B 12

III E

142

85

168

151

315 ,

39

900

908

4,622

5

5,530

77

4 förste reparatörer...

B 10

III E

18

—

1

—

_

—

19

72

46 reparatörer .........

B 7

lil E

358

206

286

578

527 |

22 j

1,977

2,256

7,572

9,828

Summa

—

664

355

536

769

867

63

3,254

4,197

13,245

17,442

Summa summarum

— |

724

401

609

784

867 !

66 1

8,451

4,787

14,290

19,077

Bilaga B.

Tabell utvisande antalet resor och traktamentskostnader härför till befattningshavare
vid telegrafverkets I linjedistrikt under oktober månad 1933.

j Befattningshavare, som
resa enligt allmänna
resereglementel.

1 linjedirektör...

2 förste linjeingenjörer
2 linjeingenjörer .

1 förrådsförvaltare
5 ritare ...........

Befattningshavare, som
resa enligt besparingsreglementet.

2 biträdande ingen -

2 förste reparatörer..

Summaj
Summa summarum!

Anm. 1 ovanståe ______ ______ _

omfatta längre tid, ofta hela månader.

l

B 30

I B

i

1

4

4

1 ■

2

11

1

7

156

163

B 27

lie

8

! 1

—

l

1 -

1

11

54

31

85

B 26

II C

7

3

10

3

1 7

8

38

60

392

452

B 21

II D

4

—

4

—

1 1

1

10

20

66

86

B 15

II E

4

1

19

5

1

26

56

20

538

558

24

5

37

13

9

38

126

161

1,183

1,344

B 20

11 1)

7

_

1

8

35

10

45

B 18

111)

—

1

—

0

—

1

4

5

30

35

B 16

II E

59

16

49

39

7

2

172

300

592

892

B 12 lil E

59

53

87

85

97

69

450

448

3,496

3,944

B 10 lil E

4

5

4

—

—

13

36

20

56

B 7 lil E

204

140

246

352

88

45

1,075

1,376

3,926

5,302

— |

333

215

386

478

193

117

1,722 j

2,200

8,074

10,274

- 1

- 1

357

220

423

491

202

155

1,848

2,861

9,257

11,618

e. o. reparatörernas resor, då dessa vanligen

— 279 —

Bilaga C.

Traktamentsersättning enligt av Kungl. Majit utfärdade besparlngsreglementen.

j Allmänna reseregle- j BesparingsbestSmmelserna

mentet

trakta- j traktamentsersättning

ments-

klass

mentser-sättning
för dygn

för dag

I

för natt j

tillhopa
för dygn

c

19

10

0

16

I)

16

8

6

14

E *

13

7

5

12

Fattigvårds- och barnavårdskonsulent

D

C

16

19

9

9

5

H

13

15

C

19

9

b

15

..........

E

E

13

7

5

12

13

6

4

10

c

19

9

6

15

E

16

8

5

13

18

7

4

11

C

19

9

o !

15

C.

19

9

4

13

D

16

(i

3

9

c

19

8

5

13

D

16

7

4

11

Lantbruksstipendiat, förste assistent,

E

13

6

4

10

C

19

8

5

13

D

16

7

4

11

Aspirant o. tekniskt biträde..............

Fiskeriintendent ..............................

K

i

13

19

13

6

10

7

4

:

10

16

12

c

19

8

3

11

n

E

16

7

3

10

13

4

2

6

Statsinsp. o. särsk, förordnad tillsyn.-man vid statens elektr. inspektion •••

C

D

19

16

10

8

6

6 1

16

14

c

19

10

6

16

Andre d:o o. extra funktionär vid får-tygsinspektionen ...........................

I)

16

8

(i

14

Till i bilaga C uppräknade förrättningsmän och tjänstebiträden utgår
icke traktamentsersättning för dag, varav högst 6 timmar tagits i anspråk
för resa eller förrättning.

Revisorerna finna det angeläget att ifrågavarande förvaltningskostnader,
såvitt möjligt är nedbringas. Med hänsyn härtill och då det dessutom
synes lämpligt, att i möjligaste mån likartade besparingshestämmelser
bliva gällande för samtliga statliga myndigheter, är det av vikt
att vissa ändringar vidtagas i det av telegrafstyrelsen utfärdade provisoriska
besparingsreglementet. Det torde icke kunna anses obilligt, att
traktamentsersättning icke utgår för dag, varav högst 6 timmar tagits
i anspråk för resa eller förrättning. Vidare torde kunna ifrågasättas,
örn icke jämväl linjeingenjörernas resor äro av karaktär att böra i besparingsreglementet
intagas.

Revisorernas

uttalande.

Rese- och
traktamentsersättningar

till sektionsföreståndare

m. fl. tjänsteman
vid statens
järnvägar,

— 280 —

§ 65.

Traktamentsersättning till sektionsföreståndare samt signal- ock trafikingenjörer
vid statens järnvägar utgår vid av dessa tjänstemän företagen
tjänsteresa inom eget distrikt jämlikt 2 § 2 mom. i järnvägsstyrelsens
bestämmelser den 27 juni 1932 angående traktamentsersättning till tjänstemän
vid statens järnvägar vid tjänsteresa eller förrättning utom stations''
orten, som icke avser tågpersonals tjänstgöring å tåg eller är att anse
såsom av dylik tjänstgöring direkt föranledd resa, ej heller ångfärjepersonals
tjänstgöring å ångfärja.

Bestämmelsen ifråga har följande lydelse:

Vid linjetjänstemans tjänsteresa inom eget distrikt utgår nattraktamente
i de fall och med det belopp, resereglementet stadgar.

Fullt dagtraktamente utgår vid sådan resa, i händelse minst 12 dagtimmar
ingå i den tid, resan omfattat.

Har resan varat minst 6 men icke fullt 12 dagtimmar, utgår dagtraktamente
med hälften av det i resereglementet för en resedag stadgade beloppet.

Har resan ej varat 6 dagtimmar, utgår intet dagtraktamente.

Vid tjänsteresa, varför enligt bestämmelserna i detta moment fullt dagtraktamente
utgår, beräknas traktamente endast för den tid, varunder
tjänstemannen varit frånvarande från egen stationsort, sålunda, att frånvaro,
som Täckt högst 18 dagtimmar, räknat från tiden för resans anträdande,
ersättes med ett traktamente; frånvaro, som räckt mer än 18 men
högst 36 dagtimmar med två traktamenten, frånvaro över 36 men högst
54 dagtimmar med tre traktamenten o. s. v.

Anm. 1) Vid beräknande av traktamentsersättning enligt bestämmelserna
i mom. 2 skall såsom dagtid räknas jämväl i resetiden
ingående nattid, för vilken nattraktamente ej utgår.

Anm. 2) Traktamentsersättning enligt bestämmelserna i mom. 2 må i
intet fall utgå med högre belopp än enligt bestämmelserna i
gällande resereglemente.

Bestämmelsens huvudsyfte är att nedbringa dessa tjänstemäns traktamentsersättningar
vid tjänsteresor av kortare varaktighet till ett lägre
belopp, än som skulle hava utgått med tillämpning av motsvarande bestämmelser
i allmänna resereglementet.

I syfte att utröna statsverkets kostnader för traktamentsersättning åt
ovan angivna tjänstemän hava revisorerna infordrat specificerad uppgift
angående de till dessa tjänstemän under år 1933 utgående traktamentsersättningar.
Uppgifterna hava sammanförts i nedan intagna tablå.

281

Under år 1933 utbetald traktamentsersättning till sektionslöreståndare samt signaloch
telegrafingenjörer vid statens järnvägar.

Trafikavdelningen.

—

Sektionens nr

Sektionens

längd,

km.

Utbetald

ersättning

kronor

Ersättning
per km.

i ....................................

0 .............................

pe i/8

\322 /8
236

901

2,231

15

3

9

80

45

3 ...............................

302

2,498

—

8

27

! 4 ...............................

....

324

1,464

10

4

52

114

592

—

5

19

~ ......................

; 6 .......................................

212

994

3 0

4

69

i 7 ....................................

383

1,689

75

4

41

! ft .................................

301

2,169

56

7

21

! 9 ...............................

■

329

2,410

76

7

3 8

in .........................

195

1,230

60

6

31

i ii ..................................

274

1,840

85

6

7 2

| 12 ...............................

282

1,533

—

5

44

j 13 .............................

418

541

—

i

29

! ij. ............................

1360 i ,
\467 /8
/316 1/s
».461 /8

2,245

75

5

55

»:............................

2,864

80

7

62

j 16 ...............................

500

1,95!

65

3

90

1 17 ...............................

P7>/8

»464 /8

2,044

25

4

81

-

1 19 ..............................

550

1,897

CO

3

45

20 ...............................

/485 ,,
\409 /l°

1,347

35

2

89

21 ...............................

»481 /l0

1,697

55

2

57 1

/_

418

60

4

15

23 ...............................

»404 1/io

1

1

34.663

G3

1

— 282 —

Banavdelningen.

Sektionens

1 .....

2 .....

3 .....

4 .....

5 .....

6 .....

7 .....

8 .....

9 ... .

10 .....

11 .....

12 .....

13 .....

14 .....

15 .....

16 .....

17 ... ,

18 .....

19 .....

20 .....

21 .....

22 .....

23 ......

Sektionens

Utbetald

längd,

ersättning

Ersättning
per km.

km.

kronor

inex,

\322 ''

2193

60

9

2 6

236

2 327

_

9

84

302

1883

70

6

24

324

1852

—

5

72

116

274

60

2

37

212

1 511

—

7

13

383

1 720

60

4

49

301

1248

91

4

16

327

2 434

86

7

45

195

1433

75

9

85

274

2105

25

7

68

282

2 226

60

7

90

418

2 099

—

5

02

1360 1(
\467 ''*

2 083

—

5

14

/Ml,,,

1461 /8

2 607

—

6

93

500

2 368

—

4

74

1383 1;
(450 /8

2 470

60

6

01

304

1 120

90

3

69

246

1453

50

5

91

485

2 024

36

4

17

255

1928

—

7

56

240

1733

35

7

22

1239 i,
\327 /l0

1069

60

4

10 |

42168

97

|

Maskinavdelningen.

1

Sektionens

Utbetald

Sektionens nr

längd,

ersättning

Ersättning
per km. i

km.

kronor

1

2

5

6

10

11

13

14

i''5

| 20

I 21

V»

500
538

744

595
1478,
\751
|273 Vio

871
1563,,
\738 /B
/688,,
(833 ''*
550
14831;
1573 /l0
734

1008
/ 293
\3 430

I 866

»1934

1859

2 365
2102

1538
1 759

80

893 j —
3093 | —
2 049 40

2190 85
25 382 bo

2

6

3

3

4
10

1

2

1

5
4
2

02

92

76

12

87

19

62

04

99

— 283 —

Telegraf- och signalingenjörer.

.

Distrikt

Distriktets

längd,

km.

Utbet

ersätta

krone

Ud

ing

r

Ersättning i
per km.

/I 038 ,,

1 187

1

08 i

I ......................................

\l 184 /b

2 036

—

1

85

1 653

45

0

49

11 .......................................

1 338

\1 208

78

0

90

/ 622

7 5

0

88

lil .....................................

751

\1 432

25

1

91

11 977 „

1017

—

0

48

i IV .......................................

12 296 /s

1052

—

0

50

1

<1 768 ,,

1223

60

0

68

V .......................................

\1 857

1312

—

0

78

11744

78

Revisorerna hava vidare i detta sammanhang ansett det vara av intresse
att jämväl undersöka den utsträckning, i vilken resekostnads- och
traktamentsersättning under en följd av år utbetalats vid sektions!öreståndarnas
expeditioner d. v. s. baningenjörs (biöx)-, maskiningenjörs
(miöx)- och trafikinspektörs (te)- expeditionerna. I dessa kostnader ingå
ovanberörda utgifter för sektionsföreståndarna men dessutom motsvarande
kostnader för viss dem underlydande personal. Resultatet av denna

undersökning framgår av

nedanstående tablå.

Kesekostnads- och

Biöx

traktamentsersättni o g
Miöx Te

1922

.................. 89,197

35,883

55,612

1923

.................. 39,985

36,893

52,242

1924 ..................

.................. 78,976

34,350

51,543

1925

.................. 78,419

37,410

50,557

1926

.................. 81,196

36,386

52,485

1927

.................. 81,628

36,281

53,409

1928 ..................

.................. 85,908

39,356

54,206

1929

.................. 81,860

36,650

51,766

1930

.................. 84,966

39,437

53,671

1931

.................. 90,064

38,757

58,239

1932

91,015

37,359

64,791

1933

96,536

36,535

73,481

Av ovanstående uppgifter framgår till en början att kostnaden för sektionsföreståndarnas
d. v. s. förste trafikinspektörers, förste ban- och maskiningenjörers,
trafikinspektörers samt ban- och maskingenjörers, ävensom
för telegraf- och signalingenjörernas traktamentsersättningar uppgå
till rätt betydande belopp. Sammanlagda kostnaden för år 1933 utgör
113,859 kronor 87 öre. Beloppet synes högt särskilt i betraktande av den
ringa numerär denna tjänstemannakategori omfattar samt att i kostna -

lie vi Bore ruus
uttalande.

284 —

den icke ingå utgifter för järnvägsresor utan endast den ersättning vederbörande
tjänstemän uppburit i traktamente och för det fåtal automobilresor,
som förekommit. Enligt vad revisorerna inhämtat har även
järnvägsstyrelsen haft sin uppmärksamhet riktad å saken och vidtagit
åtgärder i syfte att få kostnaderna i fråga för framtiden nedbringade.

dTppgifterna utvisa vidare, att en tendens till stegring av de ifrågavarande
expeditionernas kostnader föreligger. Det är att märka att under
år 1925 och senare i besparingssyfte utfärdats bestämmelser, enligt vilka
traktamentena undergått sänkning, varför stegringen av antalet förrättningar
i verkiigheten torde vara större än siffrorna giva anledning förmoda.
Ä andra sidan hava emellertid under tidsperioden 1922—1934 särskilt
i Norrlandsdistrikten bansträckorna ökats genom nybyggnader och
inköp av nya bansträckor.

Revisorerna vilja erinra, att bland ifrågavarande tjänstemäns arbetsuppgifter
ingå inspektionsskyldighet och andra åligganden, för vilkas
utförande resor i betydlig omfattning äro nödvändiga. Revisorerna tilltro
sig givetvis ej heller att kunna angiva var i detta fall gränsen går
mellan befogade och icke befogade resor. En jämförelse mellan, å ena
sidan, de olika sektionernas storlek och arbetsuppgifternas beskaffenhet
och, å den andra, traktamentsersättningarna till vederbörande föreståndare
utvisar emellertid att i åtskilliga fall en reducering av ifrågavarande
kostnad bör vara möjlig även med bibehållande av nuvarande bestämmelser
för dylik ersättning. Med omsorgsfullare planläggning av resorna
och ett bättre utnyttjande av tillgängliga tågförbindelser torde en
avsevärd besparing stå att vinna. Därest de av järnvägsstyrelsen vidtagna
åtgärderna icke skulle leda till åsyftat resultat torde böra tagas
under övervägande, vilka åtgärder, som vid sådant förhållande böra genomföras.

§ 66.

▼issa förluster Revisorerna hava funnit anledning att verkställa vissa undersökningar
1 förbunden!5" rörande statens och det statsunderstödda svenska trafikförbundets melrestaurar.
g- lanhavanden med turisttrafikförbundets restaurangaktiebolag. Då bolaaktieboiag.
gets räkenskaper icke varit för revisorerna tillgängliga har undersökningen
måst inskränkas till de allmänt tillgängliga förvaltnings- och styrelseberättelserna.

Ifrågavarande bolag har genom särskilda med statens järnvägar ingångna
kontrakt erhållit ensamrätt till bedrivandet av restaurangrörelse
i samtliga statens järnvägar tillhöriga restaurangvagnar och i ett flertal
dessa järnvägar tillhöriga järnvägshotell.

Bolaget stiftades år 1909 av turisttrafikförbundet — vars namn sedermera
ändrats till svenska trafikförbundet — i syfte att tillföra trafikförbundet
medel för dess propagandaverksamhet. Dess aktiekapital uppgår

— 285 —

* för närvarande till 375,000 kronor, fördelat nied 300,000 kronor ä preferensaktier
och 75,000 kronor å stamaktier.

Bolagets årliga omslutning lärer röra sig vid omkring 5 miljoner kronor,
dess årliga avkastning har i medeltal under femårsperioden 1929
1933 varit omkring 475,000 kronor. Aktiekapitalet är alltså jämförelsevis
litet i förhållande till bolagets uppgift och verksamhetsområde. Varje
stamaktie berättigar vid omröstning till 4 röster, varje preferensaktie till
1 röst. Stam- och preferensaktier uppväga sålunda varandra i röstetal.
Stamaktierna ägas av svenska trafikförbundet, preferensaktierna av inom
landet bosatta privatpersoner. Preferensaktierna medföra framför stamaktierna
företrädesrätt till årlig utdelning av bolagets vinst med högst
10 procent av aktiebeloppet, vilken rätt har ackumulativ verkan. Vad
därefter av vinsten återstår tillfaller enligt bolagsordningen, med viss
begränsning stamaktiernas ägare, svenska trafikförbundet. Skulle bolaget
upplösas, skall innehavare av preferensaktie ur bolagets tillgångar
erhålla endast aktiens nominella värde jämte eventuellt ännu icke gulden
del av utdelningen. Därutöver återstående tillgångar tillfalla stamaktiernas
ägare.

Enligt vad revisorerna inhämtat uppdagades år 1930, att en hos bolaget
anställd kassörska av bolagets medel förskingrat ett belopp av närmare

160,000 kronor, av vilket belopp, sedan viss del av förskingringen sedermera
täckts, såsom förlust för bolaget återstode 135,000 å 140,000 kronor.
Av från järnvägsstyrelsen införskaffade upplysningar framgår, att förskingringarna
tillgått på det sätt, att kassörskan verkställt missledande
anteckningar i räkenskaperna i avseende å datum för verkställda utbetalningar,
vilka bokförts under ett tidigare skede i räkenskaperna än de
data, dä de faktiskt ägt rum, varigenom en förskjutning av redovisade
månadssaldo nedåt till rimliga och mindre iögonfallande belopp ägt rum.
När förskingringen konstaterats och underskottet blivit till sitt belopp
fastställt, upptogs underskottet som en utbetalning till kassörskan, vilken
debiterades för beloppet. Därefter har å bolagets sålunda uppkomna
fordran hos kassörskan avskrivits 140,000 kronor, vilket belopp samtidigt
debiterats huvudkontorets omkostnadskonto. Vid den fördelning av
de å detta konto bokförda utgifterna, vilken vid bokslutet äger rum ä
olika restaurangavdelningar och övriga objekt, undantogs emellertid avskrivningen
å 140,000 kronor från fördelning å restaurangavdelningarna,
varigenom statens järnvägar icke komrno att beröras av förlusten. I stället
för att redovisa beloppet som omkostnad upptogs detsamma som avskrivning
i bolagets vinst- och förlusträkning per "V 12 1930.

Enligt denna relation av förskingringens förlopp och de vidtagna bokföringsåtgärderna
torde statens järnvägar icke hava förlorat något av det
förskingrade beloppet. Däremot torde statens järnvägar hava gjort vissa
ränteförluster därigenom att rörelsen fått bära utgifter under ett tidigare
skede än vad den bort göra.

— 286

Revisorerna finna i detta sammanhang anledning erinra att såsom verkställande
direktör i bolaget under många år varit anställd en av järnvägsstyrelsens
bokhållare. Det torde ligga i sakens natur, att en dylik förening
av tjänster icke låter sig göra utan men för båda uppgifterna. Vidare
bar järnvägsstyrelsen under tiden då ovanberörda förskingringar pågått
tillsatt en av revisorerna hos bolaget. Det synes emellertid som örn
berättigade erinringar kunde göras mot den granskning, som utövats av
nämnda revisorer. Det sätt på vilket förskingringarna utförts gör det
nämligen sannolikt, att någon effektiv kassainventering knappast kan
hava förekommit.

Av bolagets förvaltningsberättelser och ytterligare inhämtade upplysningar
vill det vidare förefalla som örn statens intresse i bolaget blivit
även i annat hänseende i viss mån eftersatt.

Bolaget är, tack vare de kontrakt, som avslutats med statens järnvägar,
ett lukrativt företag. Av den vinst, som bolaget redovisat, har svenska
trafikförbundet erhållit dels 10 procent utdelning varje år å aktierna
med 7,500 kronor per år, dels följande extra anslag:

1920 kronor 40,000

!921 » 40,000

!922 » 42,500

1923 » 12,500

1924 » 28,000

1925 » 28,000

1926 » 50,000

1927 1933 » 60,000 per år

Preferensaktierna hava erhållit 10 procent utdelning.

Utdelningarna till svenska trafikförbundet torde emellertid hava kunnat
vara åtskilligt större och därmed hade också de statsbidrag, som utgå
till svenska trafikförbundet, mindre, därest bolaget ej vidtagit vissa
åtgärder till utdelningarnas begränsning. Sålunda har bolaget i stället
för att lämna sådan ökad utdelning till svenska trafikförbundet, som det
vill synas i alltför hög grad, verkställt avskrivningar å bolagets tillgångar
samt fonderat medel.

Å bolagets nu innehavda fastighet, som inköptes år 1921 för 712,800 kronor,
har avskrivits 195,879 kronor 51 öre.

Till dispositionsfond har under åren 1921—1933 avsatts 375,000 kronor.

Till pensionsfond har under åren 1925—1933 avsatts 242,191 kronor 96
öre.

Å bolagets inventarier har under åren 1920—1933 avskrivits 663,045 kronor
88 öre eller i genomsnitt per år 47,360 kronor 42 öre.

Inventarierna äro per 31/i= 3933 upptagna till ett värde av 207,566 kronor
42 öre.

— 287 —

. Å aktierna i A. B. Skansborg har avskrivits år 1926 och 1927 29,999
kronor.

Å fordran hos A. B. Siljansborg har avskrivits år 1922 7,232 kronor 98
öre och år 1929 30,000 kronor.

Å aktierna i A. B. Svensk turisttidning Ilar avskrivits år 1927 449 kronor
och år 1932 1 krona.

Härtill kommer det förskingrade beloppet, som avskrevs år 1930, 140,000
kronor, samt slutligen en extra avskrivning (utan angivande av å vad)
år 1932 38,000 kronor samt år 1933 2,355 kronor 98 öre.

Genom ovanberörda avskrivningar och avsättningar, har företaget visserligen
konsoliderats, men denna konsolidering har varit anmärkningsvärt
stark, och som sagt, medfört, att svenska trafikförbundet blivit lidande.
I varje fall synes det vara ett statsintresse, att bolagets avkastning
så snart som möjligt kommer att fördelas efter andra grunder än
hittills. Det torde sålunda bland annat böra tagas under övervägande,
huruvida icke bolagets kontrakt med statens järnvägar böra revideras på
sådant sätt att statens intressen bliva bättre tillgodosedda.

Det kan vidare ifrågasättas, huruvida det ej vore lämpligt att inlösa
preferensaktiekapitalet, dä detta ej synes vara behövligt för bolagets
drift. Därigenom skulle en icke obetydlig ränteutgift inbesparas.

§ 67.

Den 5 oktober 1923 medgav Kungl. Majit efter framställning av vattenfallsstyrelsen
med stöd av 40 § av gällande avlöningsreglemente för
tjänstemän vid kommunikationsverken, att till distriktsingeniören vid
Älvkarleby kraftverk H. Edholm, vilken av styrelsen förordnats att å
styrelsens kraftverksbyrå biträda vid handläggning av ärenden, som sammanhängde
med pågående utredning örn rabattaxa för de till statens
kraftverk anslutna elektriska distributionsföreningarna och därmed jämställda
abonnenter m m., finge under högst ett år utöver honom tillkommande
avlöning utbetalas särskild ersättning efter 2,000 kronor för år
räknat, att utgå av statens vattenfallsverks medel. Sedan vattenfallsstyrelsen
därefter — med förmälan att de ärenden, med vilkas handläggning
Edholm biträtt styrelsen, fortfarande krävde central handläggning
— hemställt örn bemyndigande att tills vidare såsom dittills till Edholm
utbetala särskild ersättning, så länge ifrågavarande förordnanden erfordrades,
bemyndigade Kungl. Majit den 31 mars 1926 vattenfallsstyrelsen
att från och med utgången av tid, som avsåges i Kungl. Maj:ts iorenämnda
beslut, tills vidare under den tid, varunder förordnande för Edholm
att inom styrelsen handlägga ärenden rörande landsbygdsdistributionen
påkallades, till Edholm utbetala särskild ersättning, beräknad till
och med utgången av år 1925 efter 2,000 kronor för år och därefter med
ett belopp, motsvarande skillnaden mellan Edholms avlöningsförmåner

Utnyttjande
för enskild
räkning aF rön
trän offentlig
verksamhet.

288 —

såsom distriktsingenjör oell de löneförmåner, som skulle hava tillkommit
honom, därest han från tidpunkten för förordnandets början varit konstituerad
till ordinarie byrådirektör, dock med avdrag av ett belopp motsvarande
skillnaden mellan de å Edholms distriktsingeniörstjänst belöpande
avgifter för egen samt änke- och pupillpensionering och dylika avgifter
för byrådirektörstjänst.

Det arbete, som med den sålunda genom de olika besluten tillskapade
befattningen avsågs, kom emellertid inom några få år att skifta karaktär.
Redan omkring år 1925—1926 var distributionsföreningarnas organisationer
och ekonomi i det närmaste stabiliserad. Det befanns därför
lämpligt att förlägga arbetets huvudsakliga tyngdpunkt till en verksamhet,
som avsåg att åt elektriciteten finna nya avsättningsområden. I
syfte att åt Edholm bereda en bättre avlönad ställning vid statens vattenfallsverk
gjorde vattenfallsstyrelsen i skrivelse den 23 december 1932
framställning örn inrättande av en ordinarie byrådirektörsbefattning åt
denne. I motiveringen till denna framställning lämnades närmare uppgifter
örn det arbete, som numera vore Edholms huvuduppgift. I skrivelsen
anföres bland annat följande:

De arbetsuppgifter, som omhänderliavas av t. f. byrådirektören Edholm,
omfatta huvudsakligen ärenden rörande organisation av och tillsyn över
de till statens kraftverk anslutna distributionsföreningarna samt rörande
sådana åtgärder, som kunna medverka till en ökad användning av den
elektriska kraften inom lantbruket, för att landsbygdselektrifieringen
därigenom skall kunna bliva till största möjliga gagn för lantbefolkningen
och för att kostnaderna för denna elektrifiering därigenom ma
bliva lättare att bära. Denna sistnämnda verksamhet har bestått dels i
propagandaverksamhet för att sprida kännedom örn de ändamål, för vilka
den elektriska strömmen med fördel kan komma till användning, särskilt
genom anordnandet av demonstrationsgårdar, där elektricitetens rationella
användning i lantbrukets tjänst och det lämpliga utförandet av
de elektriska anläggningarna vid en lantgård direkt kunna visas, och
dels i arbete med utexperimenterande av nya metoder inom lantbruket,
varigenom dess avkastning kail ökas eller bättre tillvaratagas, såsom
exempelvis jorduppvärmning, spannmålstorkning, fodertorkning och äggkläckning.
För att med framgång kunna bedriva en dylik propagandaoch
experimentverksamhet fordras en speciell läggning och vissa personliga
kvalifikationer, som man icke kan förvänta hos vilken ingeniör
som helst, men som den nuvarande innehavaren av ifrågavarande befattning
i hög grad besitter.

Vattenfallsstyrelsen har med hänsyn härtill kommit till den uppfattningen,
att det mest lämpliga vore, örn för t. f. byrådirektören Edholm
inrättades en ordinarie byrådirektörsbefattning på övergångsstat, vilken
befattning sålunda finge disponeras för Edholms räkning, så länge han
kvarstår i tjänsten, men som därefter komme att indragas, såvida icke
vid den tidpunkt, då frågan örn en efterträdare blir aktuell, behov av
befattningen alltjämt föreligger och man har utsikt att till densamma
kunna förvärva en person, som besitter nödiga kvalifikationer för denna
speciella verksamhet. Styrelsen vill därför föreslå, att den vakanta förste
byråingenjörsbefattningen förändras till en byrådirektörsbefattning pä

- 289 —

övergångsstat, och att distriktsingenjören vid Älvkarleby kraftverk, t. f.
byrådirektören vid vattenfallsstyrelsens kraftverksbyrå Harald Edholm
må utan befattningens kungörande till ansökan utnämnas till innehavare
av den nyinrättade byrådirektörsbefattningen.

Skulle Kungl. Majit icke anse lämpligt att föreslå riksdagen inrättandet
av ifrågavarande byrådirektörsbefattning, skulle syftet med vattenfallsstyrelsens
ovanstående förslag dock delvis kunna vinnas, örn den vakanta
förste byråingenjörsbefattningen fortfarande finge bibehållas och
Edholm överflyttades från sin distriktsingenjörsbefattning till denna
förste byråingenjörsbefattning som är placerad i samma lönegrad. Härigenom
uppstode ingen ändring i Edholms nuvarande ställning och avlöningsförmåner,
men den av honom innehavda distriktsingenjörstjänsten
bleve ledig och kunde tillsättas i föreskriven ordning. Detta är synnerligen
önskvärt, för att besättandet av ifrågavarande distriktsingenjörstjänst
med ny innehavare måtte kunna ske, innan de extra ingenjörer
inom verket, vilka närmast kunna komma ifråga, uppnått alltför hög
levnadsålder, enär eljest den retroaktiva avgiften till änke- och pupillkassan
blir för betungande.

Denna framställning föranledde emellertid icke annan åtgärd än att
Kungl. Majit förordnade, att därest distriktsingenjören H. Edholm förflyttades
till förste byråingenjörsbefattning vad i Kungl. Majits beslut
den 31 mars 1926 stadgades i fråga örn beräkning av särskild ersättning
åt Edholm under förordnande att inom vattenfallsstyrelsen handlägga
ärenden rörande landsbygdsdistributionen skulle äga motsvarande tilllämpning
sedan Edholm konstituerats till förste byråingenjör.

Varken i instruktion, arbetsordning eller styrelsens protokoll återfinnes
någon bestämmelse angående de arbetsuppgifter, som äro förenade
med Edholms byrådirektörstjänst.

Enligt från vattenfallsstyrelsen införskaffade uppgifter, hava såsom
biträden åt Edholm varit anställda agronomen O. Busch, biträdande ingenjören
hos vattenfallsstyrelsen G. F. Seving och ingenjören Lindblom
Den sistnämnde har emellertid icke innehaft fastare anställning utan
uppburit arvode, beräknat per arbetstimme och utbetalat efter godkännande
i varje särskilt fall av vattenfallsstyrelsens chef.

Buschs och Sevings arbetsuppgifter och ersättning framgå av följande
»Tjänstememorial av den 14 december 1932».

Vattenfallsstyrelsen har under en följd av år nedlagt avsevärt arbete
och stora kostnader på att befrämja sådana åtgärder, som kunna medverka
till en ökad användning av elektrisk kraft inom lantbruket, för att
därigenom lantbrukselektrifleringen skall bliva till ökat gagn för lantbefolkningen
och därmed kostnaderna för densamma bliva lättare att
bära. Denna verksamhet har bestått dels i propagandaverksamhet för
att sprida kännedom örn do ändamål för vilka den elektriska strömmen
med fördel kan komma till användning, särskilt genom anordnandet av
demonstrationsgårdar, där elektricitetens rationella användning i lantbrukets
tjänst direkt kan visas och varav även framgår hur de elektriska
anläggningarna vid en lantgård lämpligen kunna utföras och dels i arbete
med utexperimenterande av nya metoder inom lantbruket, varige 1!)

— l(ev-berättelse ang. statsverket för år I

290 -

noin dess avkastning kan ökas eller bättre tillvaratagas, såsom exempelvis
jorduppvärmning, spannmålstorkning, äggkläckning och grästorkning.
Det torde vara all anledning att fortsätta denna pioniärverksamhet
både med avseende på propagandaverksamheten och utexperimenterandet
av nya användningsmetoder.

Vattenfallsstyrelsens medverkan i propagandaverksamheten har skett
därigenom, att vattenfallsstyrelsen understött vissa sammanslutningar,
Föreningen för elektricitetens rationella användning och Jordbrukstekniska
föreningen, vilka hava dylik propagandaverksamhet på sitt program,
dels genom anordnandet av demonstrationsgårdar, den första vid
Stockholmsutställningen 1930 och den andra vid hemmanet Gäddeväck
strax norr örn Trollhättan. I programmet för denna verksamhet ingår,
att så småningom anordna ytterligare dylika demonstrationsgårdar på
lämpliga platser i vårt land, även örn man får gå fram i något saktare
takt än som först var tänkt.

För denna verksamhét har vattenfallsstyrelsen under byrådirektör Edholms
ledning haft till sin hjälp agronom O. Busch och det torde vara
lämpligt att nu träffa en något fastare uppgörelse med honom angående
det fortsatta arbetet. Agronom Busch har under den senaste tiden varit
sysselsatt dels hos Jordbrukstekniska föreningen, dels hos vattenfallsstyrelsen
med ungefär halv tjänstgöring på vardera hållet och med ett arvode
av 400 kronor per månad, varav vattenfallsstyrelsen hittills betalat
200 kronor. Det torde icke finnas tillräcklig anledning att rubba
denna ordning. Däremot vill jag föreslå, att agronom Buschs arvod©
från vattenfallsstyrelsen från och med november månad 1932 höjes till
250 kronor per månad inklusive dyrtidstillägg. Därjämte skall han såsom
hittills åtnjuta rese- och traktamentsersättning enligt reseklass II D.

Vattenfallsstyrelsens experimentverksamhet på lantbruksområdet bär
likaledes stått under ledning av byrådirektör Edholm, och därvid har han
haft till sin hjälp biträdande ingenjör Seving, som till att börja med
lånats från Älvkarleby kraftverks huvudkontor. Då denna gren av verksamheten
synes giva värdefulla resultat men därför kräves ett uthålligt
och intresserat arbete, torde det vara lämpligt att giva detta arbete en
mera fast karaktär och att i främsta rummet avdela ingenjör Seving för
detta arbete. Med hänsyn till de krav, som ställas på honom i samband
därmed och som han hittills visat sig fylla på ett förtjänstfullt sätt, vill
jag härmed föreslå, att ingenjör Seving från och med den 1 januari 1933
uppflyttas från 18:o till 19 :e löneklassen och att han därvid tillgodoräknas
tid för framtida uppf lynning i löneklass från och med den 1 januari
1931. Ingenjör Sevings grundlön skulle i enlighet härmed från den 1
januari 1933 bli 492 kronor per månad, vartill kommer dyrtidstillägg och
extra ortstillägg för Stockholm.

Stockholm den 14 december 1932.

W. Borgquist.

Slutligen har vattenfallsstyrelsen lämnat Edholm bidrag till utgifterna
för egen automobil.

Börande ovanberörda samarbete med Jordbrukstekniska föreningen må
ytterligare meddelas följande:

Enligt föreningens årsberättelse för år 1933 äro såsom tjänstemän i för -

— 291 —

eningen upptagna, Edholm i egenskap av sekreterare i elektriska sektionen,
och Busch för undersökningar inom nämnda sektion.

Bland föreningens inkomster under år 1933, sammanlagt 83,634 kronor 54
öre, har upptagits:

Årsavgift från kungl, vattenfallsstyrelsen ................

Statsanslag för allmän verksamhet ........................

Statsanslag för standardiseringsverksamhet ..............

Bidrag från hushållningssällskap ........................

Bidrag från kungl, lantbruksakademien för undersökningar
över sädesbärgning ..............................

Statsbidrag till kontroll av ensileringen år 1932 enligt

A.I.V.-metoden ..........................................

Bidrag genom centralanstalten för försöksväsendet på
jordbruksområdet till undersökningar angående foderkonservering
............................................

Bidrag från kungl, lantbruksakademien för undersökningar
över artificiell grästorkning ....................

Bidrag från C. F. Lundströms stiftelse för undersökningar
över artificiell grästorkning ............................

2,500

12,000

3,000

2,600

2,000

3,000

5,S10

2,000

3,000.

Till Edholm har utgått.sekreterararvode med 3,000 kronor för år, till
Busch arvode med 2,400 kronor och till Seving för vissa arbeten i samband
med grästorkningsundersökningen å Qvallsta gård 464 kronor.

För byggandet av och undersökningar angående en för grästorkning
avsedd anläggning på Qvallsta har föreningens elektriska sektion under
året utgivit 9,036 kronor 29 öre samt för rese- och traktamentsersättning
till Edholm och Busch respektive 767 kronor 91 öre och 2,199 kronor 80 öre.

Ett nära samarbete föreligger alltså mellan å ena sidan vattenfallsstyrelsen
representerad av dess tjänstemän byrådirektör Edholm och dennes
ovanämnda medhjälpare samt å den andra Jordbrukstekniska föreningens
elektriska sektion, där Edholm är sekreterare och jämväl vissa av dennes
biträden äro anställda. Börande det arbete för lantbruksnäringens höjande,
som i dessa båda institutioner utförts och som, omsatt i praktiken,
torde lända till ökad användning av elektrisk kraft, hava revisorerna genom
Edholm inhämtat bland annat följande.

Efter påstötning från enskilt håll gjorde Edholm under åren 1925/1926
hos vattenfallsstyrelsen framställning örn understöd till undersökningar
beträffande spannm ålstorkning. Sedan vattenfallsstyrelsen underkastat
den för nämnda undersökningar uppgjorda planen vederbörlig granskning,
lät styrelsen för dessa undersökningars verkställande inrätta ett
laboratorium. I detta hava sedermera vetenskapliga undersökningar och
prov verkställts, vilka i sin tur lett till klarläggande av dittills obeaktado
rörhållanden på lantbruksfysikens och jordbruksfysiologiens områden,
exempelvis reglerna för spannmålstorkning genom luft. Utformningen

— 292 —

av de apparater oell installationer som erfordras för nyttiggörandet av
dessa rön, hava dock ej skett å laboratoriet eller med hjälp av från vattenfallsstyrelsen
tillhandahållen arbetskraft.

Från olika enskilda institutioner och firmor (Lundströms stiftelse för
uppfinnare, ASEA och dess dotterbolag Svenska fläktfabriken) samt från
lantbruksakademien har Edholm emellertid erhållit ekonomiskt stöd för
uppslagens bearbetning och omsättning i praktiken.

Edholm har vidare, sedan det för honom blivit känt, att den i Schweiz
mot vattenfalllsstyrelsen svarande institutionen förgäves ägnat intresse
åt frågan örn grästorkning, jämväl intresserat sig för detta spörsmål.
Lösningen har dock i detta fall utarbetats helt utan anlitande av vattenfallsstyrelsens
resurser.

Med anledning av vissa ogynnsamma erfarenheter från ett av vattenfallsstyrelsens
etablissement har slutligen Edholm utarbetat en ny metod
för avskiljande av sot från skorstenar.

På de anordningar för omsättningen i praktiken av ovan nämnda
spörsmål har Edholm med vattenfallsstyrelsens goda minne sökt och erhållit
patent. Såsom innehavare av patenten har han från den firma,
som sedermera utnyttjat dessa för sin fabrikation, uppburit inkomst å
patenten.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse i detta sammanhang att
lämna en redogörelse för de principer, som tillämpas av ingenjörsvetenskapsakademien
gentemot hos densamma anställda personer, vilka under
sitt arbete hos akademien göra uppfinningar, vilka leda till uttagande av
patent.

Akademien har enligt en till revisorernas förfogande ställd promemoria
i sådant hänseende fastställt vissa riktlinjer och i princip uttalat

att akademiens forskningsarbeten, evad de utföres av hos akademien
anställda tjänstemän eller bedreves av enskilda forskare med understöd
av akademien, skulle bedrivas uteslutande i syfte att genom publicering
av resultaten befordra den tekniska och industriella utvecklingen i allmänhet,

att sådan publicering skulle ske skyndsammast möjligt till förebyggande
av att forskningsresultaten obehörigen av enskilda utnyttjades genom
patent,

att patent för akademiens räkning å framkommande uppslag skulle
sökas allenast i sådana fall, då anledning funnes att antaga, att forskningsresultatens
karaktär av allmän egendom icke kunde på annat sätt
effektivt skyddas,

att sådan patentansökan finge av akademiens befattningshavare eller
vederbörande enskilda forskare ingivas allenast efter samråd med akademiens
verkställande direktör,

att sådan patentansökan borde av akademien fullföljas allenast intill
dess en effektiv publicering av forskningsresultatet kunde äga rum,

att frågan huruvida, därest särskilda skäl härför förelågo, att sådant
patent borde i undantagsfall av akademien för egen räkning upprätthållas,
skulle i förekommande fall av akademiens förvaltningsutskott upptagas
till noggrant övervägande, samt

— 293 —

att med akademiens befattningshavare skulle träffas sådana överenskommelser,
som i möjligaste mån bereda skydd mot missbruk i patentavseende
av den kännedom de äga örn de vid arbetena erhållna resultaten.

Vid behandling av de individuella fallen har det förekommit, att det
befunnits ändamålsenligt och berättigat att skydda utvunna arbetsresultat
genom patent i exploateringssyfte och har i sådant fall, särskilt då vederbörande
uppfinnare icke varit fastare knuten till akademien, det befunnits
lämpligt och erforderligt att låta uppfinnaren komma i åtnjutande
av viss andel i en eventuellt uppstående, från patentet härrörande
vinst.

Ovan angivna riktlinjer torde bland annat innebära, att ett patent i
utlandet får av uppfinnaren utnyttjas, under det att detsamma inom
Sverige av akademien utan kostnad ställes till förfogande åt lämpliga
och villiga fabrikanter.

Ovan relaterade förhållanden hava riktat revisorernas uppmärksamhet
på avsaknaden av fast avgränsning mellan statlig och enskild verksamhet
i förevarande fall. A vattenfallsstyrelsens stat finnes i en av de
högsta lönegraderna uppförd befattning, av vars innehavare givetvis kräves,
att hela hans arbetskraft skall stå till verkets disposition. Befattningshavaren
i fråga, från begynnelsen sysselsatt med andra uppgifter
för verkets räkning, har så småningom, genom den inom hans fackområde
fortlöpande utvecklingen, med verkets goda minne och önskan länkats
in på forskningarbete, som varit avsett att åt verket vinna ökad
kundkrets och popularisera användningen av verkets produkt, elektrisk
energi. För verkställandet av erforderliga prov och vetenskapliga undersökningar
har laboratorium inrättats på det allmännas bekostnad, och
till befattningshavarens hjälp hava anställts vetenskapligt utbildade assistenter,
avlönade delvis av ämbetsverket, delvis av den statsunderstödda
förening, där befattningshavaren själv mot arvode bestrider sekreterartjänsten.
I detta laboratorium och med berörda till förfogande stående
hjälpmedel hava gjorts vissa nya rön, otvivelaktigt av betydligt värde.
Med utgångspunkt från dessa rön har sedermera befattningshavaren utformat
de maskiner, apparater etc., som krävas för rönens användning i
praktiken, och det har från verkets sida uppenbarligen betraktats som en
självfallen sak, att uppfinnaren skulle äga rätt att sjiilv utnyttja sina
konstruktioner i ekonomiskt syfte. Patent har av befattningshavaren uttagits
för flera av dessa konstruktioner, och inkomsten från dem har
oavkortat tillfallit uppfinnaren-befattningshavaren. Såvitt revisorerna
kunna finna har befattningshavaren på detta sätt kommit att intaga en
privilegierad ställning. Ett stöd för denna sin mening hava revisorerna
funnit i det av ingenjörsvetenskapsakademien för liknande fall tillämpade
förfaringssättet. Ur det allmännas synpunkt är det givetvis önskligt,
att patent under sådana förhållanden, varom här är fråga, utarbe -

Revisorernas

uttalande.

— 294 —

tas för statens räkning ock att staten sedermera förfogar över dem på för
det allmänna fördelaktigaste sätt. Revisorerna vilja vidare i detta sammanhang
erinra örn bestämmelsen i 40 § i gällande avlöningsreglemente
för kommunikationsverken, enligt vilken ersättning till tjänsteman för
tjänstgöring vid vederbörande verk icke må — annorledes än såsom gratifikation
eller belöning från anslag, som anvisats för sådant ändamål —
utbetalas utöver vad i reglementet för utså tias eller eljest enligt beslut
av Kungl. Majit och riksdagen må utgå, så framt ej för fullgörande av
visst uppdrag eller arbete, som kan anses falla utom tjänstemannens
vanliga tjänstutövning, anvisats särskilda medel eller Kungl. Majit finner
skäl medgiva särskild gottgörelse. I förevarande fall har icke desto
mindre till Edholm utöver lönen utgått icke obetydliga förmåner. Detta
förhållande äger det närmaste samband med frånvaron av bestämd avgränsning
av Edholms åligganden å byrådirektörstjänsten. Enligt revisorernas
mening är det i hög grad angeläget, att den hittills rådande
sammanblandningen mellan Edholms tjänsteåligganden samt halvofficiella
och rent privata uppdrag med det snaraste bringas att upphöra och
att klara och tydliga bestämmelser meddelas beträffande Edholms avlönings-
och tjänstgöringsförhållanden.

Revisorerna måste beteckna det såsom anmärkningsvärt, att ifrågavarande
sammanblandning kunnat äga rum med vattenfallsstyrelsens goda
minne och anse det påkallat, att åtgärder med det snaraste vidtagas till
rättelses vinnande.

§ 68.

Kostnadsfri Revisorerna hava låtit verkställa utredning rörande den utsträckning,
bostadsteiefon i vilken på statens bekostnad anordnats bostadstelefoner till befattnings rid

kommu nations-

havare inom kommunikationsverken.
verken. Jämlikt kungl, brev den 3 oktober 1903 föreskrevs, att telefon icke finge
utan Kungl. Majits tillstånd i statens ämbetslokal uppsättas eller eljest
på bekostnad av statsmedel anordnas.

I skrivelse till Kungl. Majit den 11 juni 1918 framhöll telegrafstyrelsen,
att enligt vad styrelsen hade sig bekant anledningen till ovan angivna föreskrift
vore, att vinna kontroll över att statens verk och myndigheter i
största möjliga utsträckning tillgodosåge sitt telefonbehov medelst rikstelefon
och icke, även då behovet av telefon kunde tillfredsställande fyllas
medelst rikstelefon, av mera lokala hänsyn tecknade abonnemang i de
under rikstelefonens uppväxttid talrikt förekommande och med rikstelefonen
ofta konkurrerande enskilda näten. Telegrafstyrelsen anförde vidare,
att då de enskilda nät som vore av någon betydelse, upphört genom
att aktiebolaget Stockholmstelefons nät övertagits av staten, syntes det
styrelsen böra ifrågasättas, huruvida förbudet för ämbetsverken att utan
Kungl. Majits samtycke anordnad telefonförbindelse till sina lokaler

— 295 —

längre borde bibehållas. Med anledning härav homställde telegrafstyrelsen,
under åberopande av ifrågavarande kostnaders ringa storlek om
upphävande av ifrågavarande förbud. Genom kungl, brev till telegrafstyrelsen
den 6 december 1918 (nr 1082) medgav därefter Kungl. Maj:t,
att till statsverket hörande allmänna verk och styrelser finge, i mån av
behov och med iakttagande av nödig sparsamhet, hos telegrafverket teckna
abonnemang å rikstelefon, varjämte bestämdes, från vilket anslag kostnaderna
för telefoner skulle tagas.

Kedan före utfärdandet av 1918 års bestämmelser i ämnet hade emellertid
beträffande vissa av kommunikationsverken skett en uppmjukning
■av 1903 års stadgande, i det att i vederbörande verks instruktioner inrymts
vissa undantagsbestämmelser.

Beträffande innebörden av dessa bestämmelser och deras tillämpning
inom de olika kommunikationsverken må framhållas följande.

Beträffande statens järnvägar bestämdes i instruktionen för järnvägsstyrelsen
med underlydande distriktsförvaltningar den 31 december 1907
(nr 148) § 11 mom. 4 att »med undantag från gällande bestämmelser angående
villkoren för anordnande av telefon på bekostnad av statsmedel
äga vederbörande järnvägsmyndigheter att besluta i fråga örn uppsättande
för järnvägens räkning av rikstelefonapparater ävensom av telefoner
inom statens järnvägar tillhörande telefonnät».

Med stöd av sistnämnda bestämmelse har järnvägsstyrelsen låtit anordna
telefonförbindelser jämväl till vissa tjänstinnehavares bostäder.
Järnvägsstyreslsen har nämligen den 12 december 1914 beslutat, att - -sedan det visat sig behövligt att cheferna i järnvägsstyrelsen skulle kunna
anträffa de föredragande i styrelsen, då de vistas i hemmet ävensom
till underlättande av samarbetet de föredragande emellan — anordna
telefonförbindelser till följande tjänstemäns bostäder: överingenjören,
samtliga byråchefer och vissa byrådirektörer. Sedermera har vid olika
tillfällen, efter järnvägsstyrelsens beslut i varje särskilt fall, telefon anordnats
i bostäder åt ytterligare ett antal tjänstemän, bland andra förste
sekreterare, intendent och notarier. Genom beslut den 30 januari 1926
bär järnvägsstyrelsen bestämt, att »ifråga örn sådana bostadstelefoner,
för vilka statens järnvägar bekosta abonnemangsavgiften, från och med
år 1927 av statens järnvägars medel icke må bestridas högre avgift än för
lägsta abonuemangsklassen. Denna avgift utgör för närvarande 20 kronor
per kvartal. Antalet s. k. tjänsteabonnemang för befattningshavare
hos styrelsen utgör för närvarande 30, vari ingår telefon till 3 befattningshavare
på övergångsstat, närmare angivna i bifogade förteckning (Bil. 1).
Befattningshavare vid distrikten och huvudverkstäderna, som innehava bostadstelefon,
för vilken statens järnvägar erlägga abonnemangsavgift torde
uppgå till över 500 stycken.

Beträffande postverket föreskrevs i 11 § 6 mom. av generalpoststyrelsens
instruktion den 31 december 1909 (ur 177) följande. »Såsom undan -

— 296 —

tag från gällande bestämmelser angående villkoren för anordnande avtelefon
på statsverkets bekostnad äger styrelsen besluta i fråga örn uppsättande
av rikstelefonapparater för postverkets räkning.»

Med stöd av nämnda bestämmelser har generalpoststyrelsen låtit anordna
bostadstelefoner på postverkets bekostnad till bland andra generaldirektören,
samtliga byråchefer, byrådirektörer, sekreterare, intendent,
aktuarie och kontrollör, innalles 17 befattningshavare hos styrelsen och 76
befattningshavare hos distriktsförvaltningarna, på sätt bifogade uppgift
utvisar (Bil. 2).

Vidkommande statens vattenfallsverk bestämdes enligt instruktionen
för vattenfallsstyrelsen den 31 december 1908 (nr 177) i § 11 följande: »Med
undantag från gällande bestämmelser angående villkoren för anordnande
av telefon på bekostnad av statsmedel äger styrelsen besluta örn uppsättande
av rikstelefonapparater inom lokal, som tages i anspråk för styrelsens
eller underlydande verks eller förvaltnings räkning, ävensom att anordna
sådana egna telefonförbindelser, som erfordras för styrelsen eller
underlydande verk och förvaltning».

Enär enligt vattenfallsstyrelsens mening det vore tveksamt, huruvida
det läge inom styrelsens befogenhet att med stöd av ovannämnda bestämmelse
besluta örn uppsättande av telefon i tjänstemans enskilda bostad,
även där detta för tjänstens behöriga skötande vore nödvändigt, inlämnade
vattenfallsstyrelsen den 18 april 1914 till Konungen en underdånig
framställning i ämnet. Styrelsen anförde, att av den vid Trollhätte
kanal- och vattenverk anställda personalen voro innehavarna av vissa
befattningar vid driftverken, kanalverket och kraftverket på grund av
sina med tjänsten förenade åligganden nödsakade att hava telefonförbindelse
till sina privatbostäder för att kunna anträffas med meddelande örn
trafik- eller driftstörningar vid vilken tid på dygnet som helst. Så vore
till exempel förhållandet med kanalingenjören vid kanalverket samt med
överingenjören, drift- och distriktsingenjörerna vid kraftverket, vilka i
händelse av trafik- eller driftstörning utan uppskov måste vidtaga åtgärder
för felets avhjälpande. På grund av det anförda och då enahanda
förhållande även gällde för de övriga driftverk, som redan stöde eller
komme att ställas under vattenfallsstyrelsens förvaltning, hemställde styrelsen
örn bemyndigande att låta kostnaderna för rikstelefonförbindelser,
som redan anordnats eller kunde komma att ytterligare anordnas till de vid
statens vattenfallsverks anställda tjänstemännens bostäder, bestridas av
statsmedel i sådana fall, där dylik förbindelse av styrelsen prövades vara
nödvändig för tjänstens behöriga uppehållande. Enligt kungl, brev den
14 september 1914 angående anordnande av rikstelefonförbindelser i vissa
fall till vid statens vattenfallsverk anställda tjänstemäns bostäder Ilar
Kungl. Majit bifallit vattenfallsstyrelsens framställning.

Ender åberopande av nämnda kungl, brev har, på sätt bilagda förteckning
utvisar, vattenfallsstyrelsen vid olika tillfällen under årens lopp be -

— 297

slutat att på statens bekostnad anordna bostadstelefoner, dels med 35
telefoner till bland andra generaldirektören, överdirektören, samtliga
byråchefer, förste sekreterare, kamrer och revisor (driftdirektören och 4
ingenjörer hava vardera 2 stycken bostadstelefoner) inalles 30 befattningshavare
hos styrelsen, dels till vissa befattningshavare vid kraftverken.
(Bil. 3 och 4.)

Beträffande telegrafverket har sedan länge till telegrafverkets personal
anordnats dels telefonabonnemang mot nedsatt avgift, s. k. tjänsteabonnemang,
dels ock avgiftsfri bostadstelefon. I gällande kungörelsen den 26
september 1929 (nr 298) angående fastställelse av nytt telefonreglemente
§ 16 finnes intagen följande bestämmelse:

»Telegrafstyrelsen äger att för telegrafverkets i tjänst varande och pensionerade
personal medgiva nedsättning i de genom detta reglemente fastställda
avgifter och befrielse från erläggande av apparatavgift enligt
§ 14, ävensom att för tjänstebruk medgiva för i tjänst varande personal
avgiftsfrihet för abonnemang och samtal».

I anslutning härtill har telegrafstyrelsen meddelat följande föreskrifter.

A. Tjänsteabonnemang.

För tjänsteabonnemang med ett årligt samtalsantal, icke överstigande
det för vanliga abonnemang i lägsta avgiftsklassen medgivna maximiantalet,
utgör den årliga abonnemangsavgiften 30 kronor. I fråga örn
rätten att erhålla tjänsteabonnemang kunna ordinarie befattningshavare
ävensom extra ordinarie och extra tjänstemän med fortlöpande tjänstgöring
på framställning erhålla dylikt abonnemang.

Antalet tjänsteabonnemang inom hela riket utgjorde den 1 januari 1934
9,214 — häri ingår även pensionärernas tjänsteabonnemang. Givet är,
att den föreliggande möjligheten för telegrafverkets befattningshavare
att till reducerat pris få telefon anordnad till bostaden i realiteten innebär
en förmån av viss ekonomisk innebörd. Emellertid har man ansett densamma
icke kunna eller böra inverka på personalens avlöningsförhållanden.
Denna tankegång har också kommit till uttryck i 2 § 4 mom. av
gällande avlöningsreglemente för kommunikationsverken (1919 nr 343),
vari beträffande denna och vissa vid andra verk förekommande smärre
specialförmåner för vederbörande verks tjänstemän säges följande:

»De förmåner av mindre värde, vilka hittills plägat tillkomma tjänstemän
i vederbörande verk, såsom nedsatt avgift för abonnemang å rikstelefon,
fria resor och fria varutransporter å järnväg, fri elektrisk belysning
i bostad för tjänstemän vid statens vattenfallsverk eller annan dylik förmån,
anses icke såsom avlöningsförmåner och föranleda icke avdrag å
avlöningen».

— 298 —

Jtorisorernas

uttalande.

B. Avgiftsfri bostadstelefon.

Vid telegrafverket har det ansetts nödvändigt, att på verkets bekostnad
anordna telefonförbindelse till de tjänstemäns bostäder, vilkas tjänsteställning
eller åliggande medföra skyldighet för dem att när som helst
kunna anträffas i tjänsten respektive att även under tjänstfri tid öva
kontroll och allmän tillsyn över sina tjänsteområden. De befattningshavare
vid telegrafverket, rörande vilka sådan skyldighet ansetts föreligga
och vilka på den grund ålagts att i och för tjänsten hava telefon i bostaden,
äro dels tjänstemän i chefställning hos styrelsen, samt vid distriktsförvaltningarna
och stationerna (linje-, trafik-, telefon- och telegrafdirektörer,
linjesektionsföreståndare samt telegrafkommissarier), dels vissa såsom
avdelningsföreståndare eller arbetsledare placerade befattningshavare
(kontrollörer, vaktföreståndare och linjeunderbefäl), dels ock viss reparatörspersonal
i säkerhetstjänst.

Bestämmelser angående anordnande av telefoner hava icke influtit i
kommunikationsverkens senare instruktioner.

Av ovan angivna stadganden och instruktioner framgår icke med full
tydlighet, huruvida någon rätt förefinnes för vederbörande verks styrelser
att på sätt som skett låta på statens bekostnad anordna bostadstelefoner
åt tjänstemän vid verket. Vissa skäl tala emellertid för antagandet,
att man vid bestämmelsernas tillkomst icke haft för avsikt att lämna ett
generellt medgivande till ett dylikt förfaringssätt. Det torde snarare
kunna antagas, att Kungl. Maj:t med de i instruktionerna för järnvägsstyrelsen,
generalpoststyrelsen och vattenfallsstyrelsen givna undantagsbestämmelserna
endast avsett anordnandet av telefonförbindelser inom
verkens och dem underlydande linjeförvaltningars ämbetslokaler. En sådan
tolkning av bestämmelserna synes även hava föresvävat telegrafstyrelsen
i dess ovanberörda skrivelse den 11 juni 1918. I sin den 18 april
1914 till Kungl. Majit gjorda framställning åsyftade vattenfallsstyrelsen
närmast rätt för verket att anordna bostadstelefoner till vissa bland driftspersonalen,
vilka för att kunna fullgöra sina tjänsteåligganden voro nödsakade
att hava telefonförbindelse till sina bostäder. Någon tanke på att
enahanda rättighet skulle erfordras i fråga örn administrativa kamerala
befattningshavare synes icke hava förelegat. Kungl. Maj:ts beslut den 14
september 1914 innebar allenast ett bifall till vattenfallstyrelsen framställning.
På grund av kungl, brevets ordalag har detsamma emellertid
av verket kunnat givas en vidsträcktare innebörd.

Statsverkets årliga kostnader för de av järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen
och vattenfallsstyrelsen anordnade bostadstelefonerna torde
kunna beräknas till cirka 60,000 kronor medan värdet av tjänsteabonnemang
och avgiftsfria bostadstelefoner för telegrafverkets personal torde
kunna uppskattas till närmare 500,000 kronor. Revisorerna vilja fästa

— 299 —

■uppmärksamheten därå, att flertalet av ifrågavarande tjänstemän säkerligen
skulle hålla sig med telefon även örn ifrågavarande särskilda förmån
icke stöde dem till buds. Större delen av statens genom dessa förmåner
minskade inkomst, representerar under sådana förhållanden — i motsats
till fribiljetter och liknande förmåner — sakligt sett en motsvarande förlust
för statsverket.

Det torde ligga i sakens natur att vissa tjänstemän vid kommunikationsverken
hava sådana arbetsuppgifter, att det är nödvändigt för dem att
stå i ständig kontakt med verket och dess tjänstemän. Till denna kategori
höra befattningshavare, vilkas medverkan är erforderlig för att störningar
i verkets drift i möjligaste mån skall undvikas. Såsom exempel
på sådan personal torde kunna anföras viss teknisk och trafikutbildad
personal. Till ifrågavarande kategori lärer däremot i regel kameral och
administrativ personal icke vara att hänföra. Det är emellertid att märka
att även i fråga örn den personal beträffande vilken bostadstelefon är ur
tjänstens synpunkt berättigad, telefonen samtidigt tjänar ett lika stort
privat intresse. Revisorerna kunna icke finna det obilligt, att dessa
tjänstemän förpliktas att i högre grad än hittills deltaga i kostnaden för
telefonförbindelsen. Revisorerna vilja därför ifrågasätta, huruvida det
icke vore tillfyllest örn staten bidroge med hälften av avgiften i lägsta
abonnemangklassen. Från denna princip kunde ju eventuellt få göias undantag
i alldeles speciella fall exempelvis då bostadstelefon är absolut
nödvändig, men vederbörande tjänsteman icke intager den ställning i lönehänseende,
att bostadstelefon kan sägas ingå i hans levnadsstandard.

Vad slutligen beträffar telegrafverkets telefonabonnemang mot nedsatt
avgift — de s. k. tjänsteabonnemangen, vilka i detta avseende representera
den största kostnaden för statsverket — vilja revisorerna erinra, att denna
förmån i många fall utgör ett direkt lönetillskott för tjänstemännen. Enligt
revisorernas mening böra dessa tjänstemän erlägga högre abonnemangsavgift
än som för närvarande utgår. Vid bestämmande av avgifternas
storlek, må i de fall, där särskilda skäl därtill föranleda, undantag
från denna regel medgivas.

över befattningshavare i kungl, järnvägsstyrelsen, som innehava s. k. tjänstetelefon
i bostaden, för vilken S. J. erlägga abonnemangsavgift enligt lägsta

abonnemangsklass.

Rilaga 1.

Förteckning

Befattning

Generaldirektör

Verkstadsdirektör

Förrådsdirektör

Tjänsteställe

V erkstadsbyrån
Förrådsbyrån

— 300 —

Befattning

Byråchef

»

»

»

»

»

»

»

»

Byrådirektör

» , yrkesinspektör för

maskintjänst

Överinspektör för säkerhetstjänst
D:o för bantjänst
» » maskintjänst

» » trafiktjänst

Förste sekreterare
» *

» militärassistent
Intendent
Sektionsingenjör

Notarie

»

»

Tjänsteställe

Kanslibyrån
Ekonomibyrån
Bantekniska byrån
Byggnadsbyrån
Maskintekniska byrån
Elektrotekniska byrån
Drifttjänstbyrån
Godstrafik »

Person »

Militär »

Inrikes Taxebyrån
Utrikes »

Elektrotekniska byrån, (övergångsstat!
Maskintekniska byrån, (övergångsstat)

»

Persontrafikbyrån
Godstrafik »

Militär »

Biljett- och blankettkontoret
Elektrotekniska byrån, (övergångsstat)
(elektrifieringsarbeten)
Persontrafikbyrån

Godstrafikbyrån

x>

Drifttjänstbyrån

Bilaga 2.

Uppgift

å tjänstemän, vilka på postverkets bekostnad innehava bostadstelefon.

Kungl, generalpoststyrelsen
Generaldirektör
5 Byråchefer
1 Postdirektör

Byrådirektör och ombudsman

1 Byrådirektör

2 Sekreterare

— 301 —

1 Intendent
1 Aktuarie
1 Kontrollör
1 Verkmästare
1 Förste expeditionsvakt
1 Förste postiljon

Postdirektionen i Stockholms distrikt
Postdirektör
Överkontrollör
Förste kontrollör
Kontrollör

Postdirektionen i Södra distriktet
Postdirektör
Överkontrollör
Förste kontrollör
Kontrollör

Postdirektionen i Västra distriktet
Postdirektör
Överkontrollör
Förste kontrollör
Kontrollör

Postdirektionen i östra distriktet
Postdirektör
Överkontrollör
Förste kontrollör
Kontrollör

Postdirektionen i Mellersta distriktet
Postdirektör
Överkontrollör
Förste kontrollör

Postdirektionen i Nedre norra distriktet
Postdirektör
Överkontrollör
Kontrollör

Postdirektionen i övre norra distriktet
Postdirektör
Förste kontrollör
Förste postassistent

- 302

Postmästare

Överpostmästare Göteborg 1

Kontrollör Göteborg 1

Föreståndare för postgiroavdelningen Göteborg 1

Kontrollör Göteborg 1 ank.

Garageföreståndare Göteborg 1

Postmästare Hälsingborg

» Jönköping

» Jörn

Boden

Borås

Charlottenberg (ankn. till pkt:s tel.)
Eskilstuna
Falun
Gällivare
Gävle 1
Göteborg
Göteborg 1 avg.

»

»

Karlskrona 1

Karlstad

Katrineholm

Överpostmästare
Förste kontrollör
Postmästare

»

»

»

»

»

»

»

»

Kil

Kiruna (ankn. till pkhs tel.)

Krylbo

Linköping

Lycksele (ankn. till pkt:s tel.)

Malmö 1

Malmö 1

Nordmaling

Norrköping 1

Nynäshamn (ankn. till pkt:s tel.)
Nässjö

Ragunda (ankn. till pkt:s tel.)

Råda (ankn. till pkt:s tel.)

Skellefteå

Sollefteå

Stockholm 1

Stockholm Ban.

Storvik (ankn. till pkt:s tel.)

Strömsund

Sveg

Umeå

Uppsala 1

Vilhelmina

Visby

Västerås

Ånge (ankn. till pkt:s tel.)

— 303

Postmästare

»

»

Åsele

örebro

Östersund

Övertorneå (ankn. till pkt:s tel.)

Bilaga 3.

Förteckning

över av statens vattenfallsverk bekostade bostadstelefoner för
tjänstemän vid kungl, vattenfallsstyrelsen.

Generaldirektör

överdirektör

Överingenjör

Driftdirektör (2 telefoner)
3 Byråchefer

3 Förste byrådirektörer
Arbetschef

4 Byrådirektörer

3 Förste byråingenjörer
Förste sekreterare

Jägmästare

Byråingenjör

Kamrer

Revisor

Kontrollör

3 Ingenjörer (2 telefoner vardera)
Biträdande ingenjör (2 telefoner)
Förste expeditionsvakt
Portvakt

Bilaga 4.

Av verket bekostade bostadstelefoner för tjänstemän vid statens

vattenfallsverks lokalförvaltningar.

Antal

huvud-

Antal

anknytningar-till verkets

apparater

telefonväxel

Trollhätte kraftverk

36

25

Älvkarleby kraftverk

32 1

5

Motala kraftverk .............................................................

6

—

Västerås kraftverk.............................................................

5

2

Norrländska kraftverken

... 182

4

Trollhätte kanalverk.........................................................

26

—

Trollhätte fastighetsförvaltning

3

■ —

Södertälje kanalverk.........................................................

... 2

—

Götaälvsarbetena

3

—

Motalaströmsarbetena

... —

3

Stamlin jebyggnaderna

... 4

—

135

39

1 Därav halvt abounemang lör 10 apparater5
Bostad och tjänsteställe sammanfalla för två tjänstemän.

— 304

Särskilt uttalande beträffande de affärsdrivande verken m. m.

§ 69.

På graad av från statens affärsdrivande verk införskaffade uppgifter har
upprättats följande tablå över av riksdagen beslutade anläggningar, företag
och anordningar för nämnda affärsverk, för vilka de erforderliga anslagen
icke före den 1 oktober 1934 i sin helhet beviljats av riksdagen, anvisats
av Kungl. Majit eller disponerats av vederbörande verk. 1 2 3

Bevilja

t

■

i

Beräknad

kostnad

kr.

Beviljat av
riksdagen
till och nied
s0/e 1935

kr.

Därav
anvisat av
Kungl. Majit

kr.

Därav dispo-nerat genom
beslut av
vederbörande
verk
kr.

Återstår att
bevilja

kr.

1

2

8

4

5

Postverket.

Till- och ombyggnad av
posthuset i Linköping

657,000

1 657,000

657,000

165,000

Inköp för postverkets räk-ning av riksbankens fas-tighet i Visby...............

286,000

286,000

•

286,000

100,000

linköp av fastigheter.........

—

2 204,600

—

—

—

Mark till landningsfält för
flygplan .....................

460,000

350,000

3 179,886

149,293

110,000

Belysningsanläggningar för
luftfartsleder ...............

905,000

140,000

140,000

77,999

765,000

Telegrafverket.

Telefonstationsbyggnad i
kvarteret Jericho i Stock-holm...........................

3,850,000

2,800,000

2,800,000

Säger

2,000,000

875,000

1,050,000

Telefonstationsbyggnad i
Örnsköldsvik ...............

375,000

375,000

375,000

_

_

Inköp och bebyggande av
fastigheter ..................

300,000

300,000

100,245

90,100

Fortsatt utveckling av sta-tens telefon- och telegraf-väsende........................

*29,350,000

29,350,000

Statens järnvägar.

Dubbelspårsanläggning mel-lan Östansjö och Vretstorp

480,000

480,000

480,000

Säger

1,050,000

1 Härav kr. 92,000 ur postverkets förnyelsefond.

2 Med hänsyn till anslagets ändamål har detsamma upptagits med allenast det belopp,
som den 1 oktober 1934 kvarstod olyftat.

3 Beloppet avser endast köpeskillingar enligt av Kungl. Majit godkända köpeavtal om förvärvande
av mark till landningsfält. Dessutom äro anvisade erforderliga belopp för täckande
av kostnader för lagfarts vinnande.

— 305 — 1 * * 4

1

*

a

4

5

Ombyggnad och utvidgning
av rangerbangården i
Nässjö ........................

200,000

200,000

200,000

Gångbroar och gångtunnlar

—

1 300,000

300,000

—

—

Fortlöpande förstärkning av
spåröverbyggnaden .....

* 1,350,000

1,350,000

—

—

Skenfria vägkorsningar m.m.

1 800,000

800,000

—

—

Växel- och signalsäkerhets-anläggningar ...............

* 1,575,000

1,575,000

-

Telefonledningar och kabel-arbeten.......................

-

1 215,000

215,000

—

—■

Elektriska belysningsan-läggningar ..................

_

1 150,000

150,000

—

. —

Anordningar för förbättrad
driftsekonomi vid loko-motivstationer...............

1 170,000

170,000

_

Utvidgning och modernise-ring av centralverkstaden
i Örebro .....................

850,000

850,000

850,000

325,000

Förstärkning av spåröver-byggnaden å banan Sö-dertälje södra—Eskils-tuna central ...............

460,000

460,000

460,000

459,600

Elektrifiering av hanan
Järna—Norrköping—
Malmö m. fl. linjer ......

»51,600,000

51,600,000

51,600,000

44,700,000

Elektrifiering av banorna
Stockholm — Krylbo —
Ånge och Örebro—Krylbo

36,900,000

32,400,000

32,400,000

17,900,000

4,500,000

Elektrifiering av banorna
Göteborg—Malmö och
Ängelholm — Hälsingborg

29,050,000

22,150,000

22,150,000

7,000,000

''

6,900,000

Elektrifiering av banorna
| Laxå—Charlottenberg,
Södertälje södra—Eskils-tuna med bilinjer och
j Uppsala—Gävle ...........

25,430,000

4 15,000,000

11,000,000

''

10,430,000

|Dispositionsauslag för oför-! utsedda och mindre ar-beten ........................

—

1 1,800,000

1,800,000

1 Enär ifrågavarande anslag är avsett för ett flertal anläggningar, vilka successivt fullbordas,
har detsamma i denna tablå upptagits med allenast det belopp, som den 1 oktober 1934
kvarstod olyftat.

■ Med hänsyn till anslagets ändamål Ilar detsamma upptagits med allenast det belopp,
som den 1 oktober 1934 kvarstod olyftat.

* Ursprungligen beräknat till kr. 53,700,000.

4 Häri ingå kr. 4,000,000, vilka anvisats å riksstaten för budgetåret 1934/1935 under fonden
för förlag till .statsverket.

20 — Ilcp.-berältelte ang. *lärverket för år I.

— 306 —

1

2

3

4

6

1

Inlandsbanan mellan Volg-

i sjön och Gällivare.........

65,450,000

1 *56,550,000

56,550,000

54,250,000

9 8,600,000

Person- och resgodsvagnar

—

4 760,000

750,000

—

—

Postvagnar .....................

—

4 165,000

166,000

—

— i

Beredskapsarbeten för mot-verkande av arbetslöshet:
Skenfria vägkorsningar

4 190,768

190,768

i

. V 1

Statsbanan Malung—Vans-bro ...........................

6 3,500,000

6 7 e3,100,000

3,100,000

2,550,000

_ 1

Anläggningar för anslag till
allmänna arbeten:

.Skenfria korsningar •••

4 3,493,700

3,493,700

.

Tillverkning av vagnar m.in.

—

4 1,250,000

1,250,000

• t ,

Vissa banarbeten m. in. ...

—

4 950,000

950,000

—

—

Statens oattenfallsnerk.

Ny tilloppskanal vid Troll-hätte kraftstation .........

2,500,000

'' ?

500,000

500,000

Säger

30,430,000

2,000,000 !

Veckoreglering av Motala
ström ........................

1,400,000

1,400,000

1,400,000

900,000

1

I

KraftstaUon vid Malfors ...

9,800,000

8,800,000

8,800,000

3,900,000

1,000,000 !

Askfilteranläggning vid ång-kraftstationen i Västerås

100,000

100,000

100,000

- j

Ytterligare utvidgning av
ångkraftslaUonen i Väs-terås ...........................

1,250,000

750,000 :

750,000

'' ’ 1

j

150,000 «

i

1

500,000 j

En andra avloppstunuel vid
Porjus kraftstation 1 2 3 4 5 6 * 8 9 ......

1,600,000

150,000

150,000 1

j

1,450,000 i

1 Härav kr. 1,200,000 av överskott å anslag till andra statsbanebyggnader.

2 Härutöver hava anvisats kr. 200,000 av de å tilläggsstater för åren 1921 och 1922 samt
å riksstaten för budgetåret 1923/1924 uppförda anslagen till arbeten för telegrafverkets samt
statens järnvägars och vattenfallsverks räkning för bekämpande av arbetslösheten å Ullhopa
kr. 16,000,000 ävensom kr. 150.000 av de å 1921 års tilläggsstat under femte huvudtiteln
uppförda anslagen till bekämpande av arbetslösheten och lindrande av nöd å tillhopa kr.
34,500,000. Av berörda belopp å kr. 150,000 hava emellertid enligt senare meddelad föreskrift
kr. 3,200 använts Ull automobilvägbygget i Bohuslän och kr. 46,800 till täckande av
merkostnad genom beställning hos svenskt industriföretag av järnöverbyggnaden till stora
bågspannet för bron över Hammarbyleden vid Årsta holmar.

3 Att täckas av andra statsinkomster än lånemedel.

4 Med hänsyn till anslagets ändamål har detsamma endast upptagits med det belopp, sorn
den 1 oktober 1934 kvarstod olyftat.

5 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 3,300,000.

6 Härav kr. 900,000 av anslag till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet.

Häri ingår kr. 700,000, vilka anvisats å riksstaten för budgetåret 1934/1935 under fonden

för förlag till statsverket.

8 Härutöver hava anvisats kr. 400,000 att utgå nr statens järnvägars förnyelselond.

9 Påbörjandet av detta arbete har tills vidare uppskjutits.

3Ö7 -

1

2

8

*

5

Distributionsanlägguingar
och dänned sammanhän-gande arbeten vid Statens

1 3,200,000

i ij lii : . *

1 411,825

3,200,000

''

—

Inköp aV vattenfall och fas-tigheter samt utförande
av nyanläggningar.........

-

j- • .

Säger

4,950,000

Summa

37,305,000

Enligt förestående tablå skulle för fullföljande av å densamma upptagna
anläggningar, företag och anordningar i överensstämmelse med
före den 1 oktober 1934 uppgjorda planer och kostnadsberäkningar erfordras,
att riksdagen beviljade ytterligare 37,305,000 kronor. Från nämnda
summa avgå emellertid 8,600,000 kronor, beroende därpå, att utav den
beräknade kostnaden för inlandsbanan mellan Volgsjön och Gällivare
skall ett belopp av 8,600,000 kronor täckas av andra statsinkomster än
lånemedel. Under förutsättning av oförändrat medelanskaffningssätt
skulle alltså för ifrågavarande anläggningar m. m. återstå att upplåna

28,705,000 kronor.

Av de anslag av lånemedel för utgifter till kapitalökning, som riksdagen
anvisat för tiden till och med den 30 juni 1934, återstode den 1
innevarande december att utbetala 261,224,004 kronor 52 öre. Då härtill
lägges det belopp av 28,705,000 kronor, som enligt vad ovan meddelats
återstår att anvisa för beslutade företag, anläggningar och anordningar,
därest dessa komma att enligt hittills uppgjorda kostnadsberäkningar
fullbordas och medlen därför anskaffas genom upplåning, kommer man
till ett belopp av 289,929,004 kronor 52 öre, som inom de närmaste åren
skulle behöva utbetalas av upplånade medel. 1

1 Med hänsyn till anslagets ändamål har detsamma upptagits med allenast det belopp,
som den 1 oktober 1934 kvarstod olyftat.

— 308

Statsverkets Inkomster

§ 70.

I enlighet med gällande instruktion § 16 få revisorerna för budgetåret 1933/

upprättade budgetredovisningen

Inkomster

Utgifter

Behållen

inkomst

I riksstaten
beräknad in-komst

Statsverkets inkomster :

Egentliga statsinkomster .........

655,559,974

59

18,063,380

22

637,496,594

37

625,900,081

Inkomster av statens produktiva
fonder.................................

106,945,772

21

106,945,772

21

93,162,000

Andel i riksbankens vinst........

27,000,000

—

—

—

27,000,000

27,000,000

—

Kiksgäldskontorets inkomstmedel

12,413,316

2 7

1,304,896

69

11,108,419

58

12,100,000

—

I anspråk tagna kapitaltillgångar

1,978.607

99

—

—

1,978,607

99

1,683,819

—

Lånemedel ..............................

269,493,400

—

—

269,403,400

—

269.493,400

—

Summa

1,073,391,071

06

19,368,276! 9t

1,054,022,794

I5|l,029,339,300

—

Statsverkets utgifter:

Verkliga utgifter...........................

Utgifter för kapitalökning..............

Tillgång,

Anvisat å riks-staten för
budgetåret
1933/1934

Reservation

den

V» 1933

Inkomster för anslaget

Från andra
anslag eller
inkomsttitlar

Särskilda
uppbörds-, medel

720,370,300

308,969.000

-

8.3,595,353108
53,963,3191 s 2

13,283,554

2,193,855

28

04

101,535,387

5.135,061

08

86

Summa

1,029,339, B00|—

137,558,672| 6 o| 15,477,409

82

106,670,448

93

809 —

och utgifter.

1934 avlämna följande tabeller, grundade på den av riksräkenskapsverket
för ifrågavarande budgetår.

Underskott, som ersatts av:

Andra inkomsttitlar
eller utgiftsanslag -

Kassafonden

Summa

Överskott, som tillförts:

Andra inkomsttitlar
eller utgiftsansl
ag

Kassafonden

Samma

1,531,524

5,175,205

66

15

9,999,387

484,452

991,580

11,530,912

484,452

991,580

5,175,255

10,640,419

5,175,255 i6

30

12,487,006

14,268,224

294,788!99

23,127,425

14,268,224

294,788

5,175,255

6,706,779

71

11,476,420

18,182,200

16,815,674146

27,050,020| 08

42,865,694

58

—

Disposition

-

Merutgift,
som ersatts
av kassa-fonden

Besparing,
som tillförts
kassa-fonden

Summa

Utgifter för anslaget

Reservation
den ao/e
1934

Direkta

utgifter

Till andra
anslag eller
inkomsttitlar

Summa

1

918,784,594 44
370,261,238 41

873,793,378
2 13.618,218

18

96

1

3,529,175i 8 2
9,-333,427 lss

45,046,355168

I55,M09.14&|«4

922,368,909

370,260.791

08

97

17,254,744

9b

13,670,430

444

39

44

1,289,045,83o|»5

1,079,411,597

I8!l2,862,602|70

200,355,601 |i 7

1,292,629,701

-

17,254,744

9b

13,670,874

58

Revisorernas tabellverk.

§ 71. •

Enligt § 16 av den för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken
gällande instruktionen’ skall revisorernas berättelse åtföljas
av tabeller till jämförelse mellan statsinkomsternas beräknade och influtna
belopp under revisionsåret samt mellan de i stat uppförda anslagen
och de verkliga utgifterna för samma tid. I samma paragraf av instruktionen
stadgas dessutom, att det må ankomma på revisorerna att vid berättelsen
foga sådana tabeller och finansiella översikter i övrigt, som revisorerna
till belysande av statsverkets tillstånd och förvaltning under revisionsåret
finna erforderliga eller lämpliga. På grund av berörda stadgande
hava revisorerna hittills plägat årligen meddela vissa i tabellform
uppställda översikter rörande vissa riksstatsanslag och av vissa statsmyndigheter
förvaltade medel. Tid efter annan hava omläggningar av
detta tabellverk genomförts och under de senaste åren har antalet tabeller
inskränkts. Detta har föranletts i huvudsak därav, dels att flera förvaltningar
under de senaste åren erhållit dragningsrätt på statsverkets
giroräkning i riksbanken och sålunda kommit att erhålla konto i riks
huvudboken, dels att en del ämbetsverk och myndigheter avgiva tryckta
årsberättelser, i vilka intagits räkenskapssammandrag.

I samband med förslag till ändrad uppställning av riksstatens utgiftssida
m. m. föreslog Kungl. Majit 1934 års riksdag (prop. nr 220) att i samband
med en av föredragande departementschefen förordad omläggningav
anslags- och statuppställningen i anslutning till riksbokföringen söka
åvägabringa en systematisk redovisning av de faktiskt bestridda statsutgifterna
i enlighet med vissa vid propositionen fogade förslag till tabelluppställningar,
vilka förslag framlagts av statskontoret och riksräkenskapsverket
i ett av dessa ämbetsverk avgivet gemensamt utlåtande
rörande ändrade grunder för riksstatuppställningen. Denna redovisning
skulle möjliggöra en översikt av statsverkets utgifter under olika huvudtitlar
med fördelning såväl efter skilda förvaltningsgrenar och myndigheter
som efter utgiftsändamål. Ifrågavarande redovisning och därmed
följande sammanställningar avsågos att upprättas inom riksräkenskapsverket
och beräknades att för visst budgetår föreligga i korrektur redan
under nästföljande oktober månad. Härigenom skulle dessa uppställningar
bliva av synnerligt värde för såväl statsrevisorerna under deras granskningsarbete
som för statsdepartementen under budgetarbetet.

I anledning av departementschefens förslag framhöll statsutskottet i sitt
utlåtande nr 79, att genom den föreslagna anslagsuppdelningen möjlig -

— 311

gjordes att i anslutning till riksbokföringen åvägabringa en fullständig
redovisning av vissa statsutgifter, vilka ägde särskilt intresse. Utskottet
voro av den uppfattningen, att de tabeller, som skulle inom riksräken
skapsverket uppgöras samt tillhandahållas riksdagen och statsrevisorerna,
komme att underlätta riksdagsutskottens budgetbehandling samt
vara till betydande värde för statsrevisorerna vid deras arbete.

Det av statsutskottet i berörda hänseende gjorda uttalande godkändes
av riksdagen.

Med hänvisning till att inom kort en omläggning av riksstatens utgiftssida
kommer att genomföras i enlighet med de av 1934 års riksdag sålunda
godkända grunderna, och att i samband därmed en del av det arbete,
som tidigare i fråga örn upprättandet av vissa tabeller och översikter
verkställts inom revisionen, samtidigt överflyttas till riksräkenskapsverket,
hava revisorerna i avvaktan på omläggningens genomförande ansett
sig redan nu böra vidtaga en viss beskärning av tabellverket. Härvid
hava i första rummet uteslutits sådana tabeller, som huvudsakligen
hänvisa till riksräkenskapsverkets budgetredovisning ävensom sådana,
där meddelade sifferuppgifter utan större svårighet eller omgång kunna
hämtas från denna redovisning, i annan ordning publicerade meddelanden
eller ur vederbörliga räkenskaper. Revisorerna hava däremot ansett
önskvärt, att åtminstone tillsvidare i tabellform i revisionsberättelsen
lämnas uppgifter rörande inkomster och utgifter för sådana myndigheter,
för vilka kostnaderna till väsentlig del bestridas av fonder eller
andra inkomstkällor, som icke äro att hänföra till statsanslag. Därjämte
böra av revisorerna fortfarande uppgöras och meddelas sådana översiktstabeller,
vilkas uppgifter icke pläga i annan ordning förekomma eller
vilka kunna anses äga ett mera allmänt intresse ävensom tabeller och
sammanställningar i övrigt, som äro betydelsefulla antingen ur statistisk
synpunkt eller ock för att bevara önskvärd kontinuitet i de genom statens
försorg meddelade finansiella översikterna.

Sådana tabeller, vilka ansluta sig till av revisorerna gjorda speciella
undersökningar, hava i regel av praktiska skäl ansetts böra inflyta i texten
i samband med revisorernas uttalande i visst ämne. Övriga tabeller
och översikter hava sammanförts i en bilaga till revisorernas uttalande.
Härigenom kommer den tidigare genomförda uppdelningen av revisionsberättelsen
i tvenne särskilda delar att försvinna i och med föreliggande
berättelse.

Revisorerna utgå från, att, när riksräkenskapsverket kommer att övertaga
uppgörandet av ovan berörda tabeller och sammanställningar, samråd
äger rum mellan revisorerna och ämbetsverket rörande vissa frågor,
som sammanhänga med det nuvarande tabellverkets omfattning och publicering.

De av revisorerna vidtagna åtgärderna i avseende å viss omläggning
av revisionsberättelsen redan från och med berättelsen för budgetåret
1933/1934 hava de härmed ansett sig böra bringa till riksdagens kännedom.

— 312 —

Av revisorerna avlagda besök.

§ 72.

Efterföljande tabell utvisar, vilka institutioner som besökts av revisorerna,
utan att besöken föranlett särskilt uttalande från revisorernas sida.

Are: järnvägsstationen, poststationen, kuranstalten Fjällgården;

J arven—S tor lien: järnvägsbusslin jen;

Storlien: skidfrämjandets vänners turiststation, järnvägsstationen, järnvägshotellet,
postkontoret, tullstationen;

Duved: telefonstationen;

Skalstugan: tullstationen;

Norr forsen: kraftverket;

Umeå: lasarettets kuranstaltavdelning, folkskoleseminariet, flickläroverket,
skogsvårdsstyrelsen, statens stödlånenämnd, hushållningssällskapet,
tullkammaren, lantbruksskolan, Västerbottens regemente, överjägmästarexpeditionen,
postkontoret, telegrafstationen, järnvägsstationen, Norrlands
dr agonregemente;

Arbetarsmåbruk i Västerbotten;

Skellefteå: geologiska undersökningar för malmletningar, tullkammaren,
postkontoret, telegrafstationen, järnvägsstationen;

Rönnskär: malmsmältningsverket;

Boliden: gruvorna;

Lövholmen: sågverket;

Piteå: hamnen;

Luleå: domkapitlet, kronohäktet, tullkammaren, folkskoleseminariet,
hushållningssällskapet, kemisk-växtbiologiska anstalten, länsstyrelsen,
sjömanshuset, riksbankens avdelningskontor, vägingenjörsexpeditionen,
postkontoret, telegrafstationen, järnvägsstationen, femte järnvägsdistriktets
expedition, överjägmästarexpeditionen, skogsvårdsstyrelsen, överlantraätarexpeditionen,
kommunala flickskolan;

Notviken: järnvägsverkstaden;

Svar föns lastplats;

Karlsborgs sågverk;

Törefors sågverk;

Båtskärsnäs och Axelviks sågverk:

Vägarbeten vid Jämtön;

Sunderbyn: folkhögskolan;

Furunäset: sjukhus;

Sandträsk: Norrbottens läns sanatorium;

Kolonisationsområdet i Djupsjö;

Kolonisationsområdet i Ljusåtrakten;

Tallheden: skolhemmet för bildbara sinnesslöa, sinnesslöasylen;

- 313 —

Nederkalix: mejeriskolan;

Kalix: Norrbottens läns skyddshem för gossar; samrealskolan;

Töre: folkskolebyggnad i Bondersbyn;

Råneå: folkskolebyggnad i Rånbyn;

Haparanda: folkskolebyggnad i Haparanda, samrealskolan, statens,
småskoleseminarium, postkontoret, telegrafstationen, järnvägsstationen;
Uthamnen vid Karl Johans stad för Haparanda och Tornedalen;
Boden: Norrbottens regemente, tygstationen, garnisonssjukhuset, sjöhangarhyggnaden
för sjuktransportflygplan, flygstationen;

Seskarö;

Övertorneå: postkontoret, telegramexpeditionen, garaget för staten»
järnvägars bussar, bygdesanatoriet, Tornedalens bibliotek;

Matarengi: skolhemmet;

Hietaniemi: arbetsstugan;

Karungi: arbetsstugan, folkskolebyggnad;

Pello: arbetsstugan, folkskolebyggnad;

Svanstein: arbetsstugan;

Juoksengi: folkskolebyggnad;

Rantajärvi: folkskolebyggnad;

Pajala: folkskolebyggnad, Kassa jord förmedlingsf öretag, folkskolebyggnad
i Erkheikki;

Kiruna: tullkammaren, samrealskolan, praktiska ungdomsskolan, postkontoret,
telegrafstationen, järnvägsstationen, malmfältet;

Jukkasjärvi: ålderdomshem för lappar;

Riksgränsen: turiststationen;

Abisko: naturvetenskapliga stationen, folkskolebyggnad, statens järnvägars
anläggningar;

Porjus: kraftverket;

Harsprång^;

Malmberget: gruvfältet, postkontoret, telegrafstationen, järnvägsstationen,
folkskolan;

Jokkmokk: arbetsstugan;

Arvidsjaur: skolhemmet, postkontoret, telegrafstationen, jägmästarexpeditionen
i Södra Arvidsjaurs distrikt, salt- och fetmyrarna i Arvidsjaurs
socken;

Inlandsbanebygget;

Kåbdalis: skolhemmet och skolan;

Lycksele: järnvägsstationen, småskoleseminariet;

Metseken: kolonisationsområdet;

Aborr träskliden: kolonisationsområdet;

Fissa kolonisationsområden i Västerbotten;

Statens gruvfyndigheter i Västerbotten;

Smedsbro arbetshem för kvinnor i By socken;

Husby socken: Långmora arbetshem för män, nlkoholistanstalten hemmet
Älvgården;

— 314

Krylbo: posthus byggnaden, järnvägsstationen;

Hedemora: sinnesslöanstalten, sinnesslöasylen;

Stjärnsund: arbetskoloni i Kopparbergs län;

By socken: vårdhemmet Näs;

Grönsinka revirexpedition;

Malmö: frihamnstullförvaltningen, Malmöhus slott, yrkesinspektionen
i femte distriktet, högre allmänna läroverket, högre läroverket för flickor,
realskolan, kommunala mellanskola^ Malmö högre läroverk för flickor,
Anna och Eva Bunths skola för flickor, handelsgymnasiét, tekniska
läroverket, stadsbiblioteket, stadens arbetshem, centralfängelset, kontrollstationen
för smör och ägg, järnvägsstationen, postkontoret, telegraf- och
telefonstationen, första telegrafdistriktets expedition, länsarkitektsexpeditionen,
vägingeniörsexpeditionen, aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolcts
tobaksfabrik;

Bulltofta: flygplatsen;

Lund: domkapitelsexpeditionen, landsarkivet, S:t Lars sjukhus, vårdanstalten
för blinda med komplicerat lyte, högre allmänna läroverket, folkskoleseminariet,
postkontoret;

Vilan: folkhögskolan;

Landskrona: Weibullsholms växtförädlingsanstalt;

Svalöv: Sveriges utsädesförening;

Flyinge: hingstdepån och stuteriet;

T raneborg: tullkammaren, samrealskolan, ångfärjestationen;

Gislöv: fiskehamnen;

östra Tory: tullhuset, fiskehamnen;

östra Grevie: Månstorps gavlar, folkshögskolan;

Klagstorp: spannmålslagerhuset;

Smygehuks fyrplats;

Ystad: tullkammaren, högre alllmänna läroverket, hamnen, Södra skånska
infanteriregementet;

Västerås: straffängelset;

Växjö: dövstumskolan, folkskoleseminariet, lantmäterikontoret;

Stockholm: vanföreanstalten, centralfängelset å Långholmen, fångvårdsstyrelsen,
veterinärhögskolan, fiskerianstalten och observatoriet å Lovön.

Stockholm den 16 december 1934.

BJ. HOLMGREN.
TORSTEN STROM.
ELOF B. ANDERSSON.
ARTHUR GUSTAFSON.

ERNST ASTRÖM.

L. TJÄLLGREN.
NILS GABRIELSSON.
ERIK FAST.

EDV. UDDENBERG.

O. A. ERNFORS.
ERNST HAGE.
GUSTAV JOHANSON.

Karl H. Tottie.

Bilaga.

TABELLER.

— 316 —

Kungl.

Debet.

Balans den 1 juli 1933.

Tillgångar.

9.

3.

4.

5.

Inkomster:

Första huvudtiteln:

B. 1. Kapara tioner å Stockholms slott m. fl. för de kungl, hovell upplåtna byggnader
Förstärkning av anslaget till reparationer å Stockholms slott m. fl. för de kungl.

hoven upplåtna byggnader........................................................................

Polis-, lys- och renhållning samt braudväsendet vid Stockholms slott ............

Förstärkning av anslaget till polis-, lys- och renhållning samt brandväsendet vid

Stockholms slott..................................................................................

Underhåll m. m. av övriga kungl, slott......................................................

Från hovförvaltningen ..........................................................................................

Visningsmedel ......................................................................................................

Arrenden, hyror och tomtören .............................................................................

Jordbruket och skogen .........................................................................................

Parken och trädgården..........................................................................................

Bidrag från Stockholms stad till Hagaparkens underhåll ..........................................

Bygnads- och reparationsbidrag ...........................................................................

Inkomster av elektrisk energi.................................................................................

Dito av vatten.....................................................................................................

Försäljningsmedel för sand och grus m. m............................................................

Intressemedel ............................................................... ......................................

Diverse inkomstmedel ..............................................................

Säger

Balans den 30 juni 1934:

Skulder:

Amorteringslån för reparation av kavaljersbyggnaden och värdshuset å Ulriksdal,
övriga skulder.............................................................................................

Säger

Summa

slotten,

Stock-

Drottning-

Grips-

Ulriks-

Haga lnst

Ströms-

Kosors-

holms

holms

holms

dals

slott och

holms

bergs

Samma

slott

slott

slott

slott

park

slott

slott

1

2

8

4

5

6

7

8

168

65

i

1,251]

69

55,692

66

92,144

41

3,477

71

2,899

o>

155,633

84

63,000

1

63,000

60,000

33,750

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

33,750

—

24,350

_

_

_

_

_

_

_

_

—

24,350

—

_

80,500

_

40,000

—

21,500

—

9,500

—

6,000

—

3,000

—

160,500

—

15,000

_

8,000

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

23,000

—

_

_

__

3,108

28

3,108

28

_

__

51,250

75

8,617

50

40,365

—

28,774

49

1,410

—

13,285

—

143,702

74

_

_

70,882

8*

15,411

66

—

—

—

—

—

—

23,440

70

109,735

16

_

_

12,328

96

5,984

82

—

—

—

-

—

—

—

—

18,313

78

_

_

_

_

_

—

—

10,000

—

—

—

—

—

10,000

—

_

___

2,000

_

_

—

—

—

—

—

—

—

400

—

2,400

—

_

_

4,617

77

—

—

3,476

47

1,501

56

—

—

—

—

9,595

80

_

_

2,696

96

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

2,696

95

44

_

250

_

—

—

21,554

98

3,140

—

—

—

—

—

24,988

93

_

_

159

60

—

—

8,070

41

116

64

—

—

8,346

55

5

98

236

50

73

08

382

19

86

50

—

—

308

99

1093

49

186,14m

98

| 232,763

82

| 73,354

74

87,278|S9

61,072

96

7,526

64

40,434

69

688,581

67

9,000

9,000

—

—

19,200

3,000

| —

—

—

—

—

—

—

22,20<

—

—

—

IM,200

—

3,00U

—

| 9,00<

—

—

—

—

—

31,200

186,149

98

252,132

81

77,606|sf

| 151,971

44

153,217

87

| 11,004

85

43,333

72

875,415(61

- 318 —

Skulder

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

Utgifter:

I Avlöningar och pensioner m. m.......................

Värme, lyse, vatten och renhållning m. m..!........

Byggnader och reparationer...............................

| Fastighetsförvaltningen.....................................

Jordbruket och skogen...................................,

Parken och trädgården m. m.............................

Grusavverkningen ...........................................

i Nyanskaffning och underhåll av inventarier ........

Allmänna omkostnader.....................................

Till hovförvaltningen återlevererade medel...........

fr

l

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning .......................................................

Innestående i bank....................................................

Obligationer.............................................................

.

Summa1

Djurgårds -

Debet.

i v ä. -

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar............................................................................................. 1,530,200:14.

t ’

Inkomster :

Tomt-, hyres- och arrendeavgifter ...........................

Tillfälliga avgifter...................................................

Räntor .................................................................

Försäljning av virke och ved....................................

Parkskötsel och försäljning av hö..............................

Rosendals trädgård ................................................

Djurgårdens ladugård ...........................................

Diverse inkomster...................................................

Bidrag från Stockholms stad för underhåll och renhållning
jämte snöplogning å vissa Kungl. Djurgårdens
vägar ......................................................

Enligt Enligt

stat

räkenskap

274,600

— 283,202:78

22,200

— 25,471: ös

75,000

— 83,150: 88

10,000

— 19,779:84

2,700

— 3,646:94

16,500

— 15,025:26

3,000

— 3,388:06

3,000

4,164: 4 8

104,000

— 91,615:8 9

529,445: 60

Summa 2,059,645: 74

— 319 —

1

2

8

4

6

6

i

8

27,200

-

29,174

57

56,374

57

■

58,990

60

35,931

18,366

25

15,090

19,922

-j

2,890

8,770

159,959

36

12,100

63

4,655

—

15,916

03

3,732

60

4,075

96

640

19

370

68

41,490

99

107,422

39

35,150

88

10,208

10

45,081

88

11,079

46

2,201

75

14,007

11

225,151

02

[ -

—

36,353

71

363

80

—

—

—

—

—

—

—

—

36,717

51

_

51,117

06

9,199

76

—

—

—

—

- ''

—

5,044

17

65,360

97

2,975

_

47,957

16

9,537

53

15,552

48

10,000

—

2,118

70

2,363

80

90,504

17

_

_

—

—

—

175

99

3,140

—

—

—

—

—

3,315

99

f _

_

394

99

1,194

29

1,181

41

293

41

72

50

285

98

3,422

53

3,201

41

12,611

81

7,614

99

8,676|8i

8,207

66

1,014

79

2,103

19

43,429

66

1,460

—

—

—

1,000

—

—

—

—

—

-

—

~

2,460

—

| 186,149

98

224,171

10

73,400

74

89,490| 12

56,718

49

8,937

98

32,944

88

671,812169

é

j

489

48

4

79

150

56

12

479

72

742

81

1,867

48

271

79

4,200

80

33,156

19

9,031

26

1,586

70

9,646

58

57,893

27

87,467

50

—

—

—

87,467

50

— ~

F

761

2 7

4,205

59

33,306

76

96,498

88

2,066142

10,389

84

147,228|sb

186,149

19 8

1252,132! 8 7

| 77,606

38

j 151,971!44

153,217

87

11,004 8 5

43,333! 7 2

| 875,415151

kassan.

Kredit.

Utgifter:

Avlöningar och pensioner ..............

Expenser ......................................

Vägarna ......................................

Renhållning ..................................

Skogen och sågen ..........................

Byggnader ...................................

Inventarier ..................................

Vatten- och avloppsledningar...........

Vattenavgifter...............................

Brandförsäkringar .........................

Strandskoning..............................

Parker och jordbruk.......................

Stallet ........................................

Djurgårdens ladugård ...................

Rosendals trädgård .. ...................

Elektriska ledningar......................

Kungl, begravningsplatsen vid Haga

Skatter ........................................

Diverse och oförutsedda utgifter ....

Enligt

Enligt

stat

räkenskap

54,500: —

52,873: 66

11,000: —

10,126: —

69,200: —

60,201: 92

43,700: —

41,094: 81

13,600: —

• 19,618:48

50,000: —

47,701: 94

13,000: —

1

3,000: —

2,970: 22

5,500: —

3,973: 80

3,000: —

2,582: *1

1,300: —

1,071:68

51,200: —

47,750:41

8,700: —

7,679: —

2,800: —

2,412:6 6

15,000: —

14,668: 4 8

3,500: —

1,673: lc

2,500: —

1,989: 59

22,000: —

23,711:45

25,000: —

28,439:7»

i För inventarier har utgivits 10,301 kronor 93 öre, med vilket belopp, minskat med avskrivningar
å 5,817 kronor 66 öre, inventariebebållningen har ökats.

- 820

TPill förräntning och amortering av vissa Djurgärds

kassan åvilande ur Djurgårdsfonden upptagna län:

Enligt kungl, brev den 30 maj 1924 ...................... 45,000:— 45,000: —

j> » » » 12 mars 1926..................... 7,500: — 7,500: —

Avskrivning å inventarier m. m.............................. — — 6,580:6 8

429,620: s t

Leverering:

Till statskontoret, att tillgodoföras:

I. B. 5. Underhåll m. m. av övriga kungl, slott...

150,000:

150,000: — 150,000:

Balans den 30 juni 1934

Tillgångar:

Kassabehållning ........................................................

Innestående i bank.....................................................

Byggnader.................................................................

Inventarier.................................................................

Förråd ..................................................................

Fordringar.................................................................

6: 28
165,837: 96
1,242,920: —

17,793: 98
11,750:88

41,716:98 1,480,025:63
Summa 2,059,645: 7 i

Statens uppfostringsanstalt å Bona.

Högsta antalet elever under budgetåret 1933/1934 utgjorde 179 samt lägsta antalet 145.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar ............................................................................................... 136,838: 67

Inkomster

Andra huvudtiteln:

G-. 1. Statens uppfostringsanstalt å Bona................................. 301,362:16

2. Uppförande av en smedjebyggnad vid statens uppfostringsanstalt
å Bona ......................................................... 17,000: —

I. 12. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst ......... 15,594: —

Hyresmedel .............................................................................. 11,124: 67

Vinst å jordbruket .................................................................. 24,006: 28

» > verkstadsdriften ........................................................... 6,300:65

Diverse inkomstmedel ............................................................... 99: 20

Ökat värde å inventarier och förråd............................................. 6,290: 84

381,777: 7i

Skulder:

Diverse medel

Balans den 30 juni 1934

3,174: 6 5

Summa 521,790:98

Skulder ...

— 321 -

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

3,142:17

Utgifter:

Avlöningar........................................

Byggnader.........................................

Utspisning.........................................

Beklädnad och sängkläder ................

Inventarier .....................................

Värme och lyse m. m.......................

Renhållning .....................................

Hälso- och sjukvård .........................

Undervisning ...................................

Expenser och diverse.........................

Omkostnader för elever utom anstalten

Elevbelöningar..................................

Uppförande av en smedj åbyggnad .......

187,666: 66
17,220: 08
34,711: »l
25,937: 84
5.655: lo
28,040: 01
3,559: 9 2
5,955: 68
3,654: 28
17,439: 60
27,035:07

4,429:— 361,304:85
............... 15,050:28

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning .........................................................

Innestående i bank......................................................

Fordringar..................................................................

Inventarier och förråd ................................................

2,292: 63
2,033: 71
477:27
137,490: 02

142,293:68

Summa 521,790:98

Lönenämnder.

Debet.

Inkomster:

Försvars-

väsendets

löne-

nämnd

Allmänna

civilförvalt-

ningens

lönenämnd

dumma

Fjärde huvudtiteln:

S. 2. Försvarsväsendets lönenämnd .....................

Sjunde huvudtiteln:

R 19 Allmänna civilförvaltningens lönenämnd ......

6,127: ll

16,500: —

6,127:11

16,500: —

Summa

6,127: ll

16,500: —

22,627: ll

Kredit.

Utgifter:

Arvoden m. ........................................................

Lokalhyra samt lyse och städning ...........................

Expenser m. ........................................................

Återlevererade anslagsmedel ..................................

5,827: n

270: 16
29: 86

14,264: 2 4
1,585: 88
319: 60
330: 4 8

20,091: 86
1,585: 88
589: 66
360: 28

Summa

6,127: ll

16,500: —

22,627: ll

‘21 — Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1934. 1.

- 322 —

Riksförsäkringsanstalten.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar..............................................................................

Inkomster:

A. II. 5. Hyresmedel från under byggnadsstyrelsens vård stående

egendomar........................................................... 1,833:_

Femte huvudtiteln:

B. 15. Riksförsäkringsanstalten................................. 369,500:_

16. Riksförsäkringsanstaltens verksamhet........................... 1,210,173:97

F. 8. Provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i

statens tjänst..................... ................. ............... 39,500: —

9. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst ______ 104,000: —

Olycksfallsförsäkringsfondens bidrag till förvaltningskostnaderna... 22,000: —

Trafiklivräntefondens bidrag till dito ............... ....................... 327: 99

Försäljningsmedel för skadeblanketter m. m............................... 2,457:06

Ersättning för rättegångskostnader ........................................ 3,363:6 0

Ersättning för värme och varmvatten ....................................... 660: —

Diverse inkomstmedel ............................................................ 67: 15

Införselmedel ........................................................................ 9,974:21

Summa

Kredit.

Utgifter:

Avlöningar .............................. .1............................ 1,381,746:43

Kostnader för ombud............................................................. 215,346: 42

Läkarintyg .................. 313. _

Resekostnader ........................................................................ 7 999:86

Skrivmaterialier m. m............................................................. 13,293: 2»

Böcker och tidskrifter m. m.................................................... 6 796:52

Tryckningskostnader för blanketter .......................................... 19,885:8 6

» » publikationer....................................... 7,594:12

Inköp och underhåll av inventarier ......................................... 20,666: 84

Hyra för vissa statistiska maskiner .......................................... 4,491: 92

Värme, lyse och städning......................................................... 31,768: 08

Telefon- och telegramavgifter samt annonskostnader .................. 14,784: 25

Kostnad för fondförvaltningen.......................................... 16,576: 10

Diverse utgifter ..................................................................... 4,428: 69

Införselmedel ....................................................................... 10,012: 87

Till statskontoret.

Leverering:

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning .........................................................

Innestående å postgiroräkning ....................................

1 8,008: 18
1,382: 86

Summa

1,420: 91

1,763,856: 97
1,765,277:8 8

1,754,701: 14

1,185: 7 6

9,390: 98
1,765,277: 88

1 Beloppet inlevererat till statskontoret den 3 juli 1934.

323

Pensionsstyrelsen1.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar......................................;........................................................ 14,346:69

Inkomster:

A. II. 5. Hyresmedel från under byggnadsstyrelsens vård stående

egendomar ........................................................... 1,626: —

Femte huvudtiteln:

B. 24. Pensionsstyrelsen..................................................... 667,082: 64

25. Pensionsstyrelsens verksamhet m. m........................ 446,926: —

F. 8. Provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i

statens tjänst........................................................ 29,500: —

9. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst ...... 80,000: —

Från pensionsförsäkringsfonden:

Ersättning för pensionsstyrelsens bestyr med fondförvaltningen 65,000: —

Från den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringens fond:

Ersättning för pensionsstyrelsens bestyr med fondförvaltningen 31,774: 6 2

Försäljningsmedel ................................................................. 27: 60

Införselmedel........................................................................... 1,262: 73 1.312,197:49

Summa 1,326,543: os

Kredit.

Utgifter:

Avlöningar.............................................................................

Resekostnader .......................... .............................................

Kostnader för ombud............................................................

Skrivmaterialier, kontorsutensilier, böcker m. m.........................

Tryckningskostnader ..............................................................

Inventarier.............................................................................

Värme och lyse .............................................................1.......

Städning av ärabetslokalen .....................................................

Införselmedel..........................................................................

1,094,994:3 0
1,230:15
88,865: —

70,068:10
404: 50
9,913: 86
12,989: 41
12,805: 73

302: 7 8 1,291,573:97

Till statskontoret

Leverering:

34,009:11

Tillgångar:

Kassabehållning

Balans den 30 juni 1934:

........... 960: -

Summa 1,326,543: 08

1 Denna tabell upptager endast de medel, med vilka bestritts kostnaderna för pensionsstyrelsens
egen verksamhet.

- 324 —

Statens tvångsarbetsanstalt och statens alkoholistanstalt

vid Svartsjö.

A tvångsarbetsanstalten hava under räkenskapsåret varit intagna 389 och å alkoholistanstalten
137 personer.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar................................................................................................ 604,979:45

Inkomster:

Femte huvudtiteln:

B. 30. Statens tvångsarbetsanstalter ....................................... 316,400: —

33. Statens alkoholistanstalter vid Svartsjö och i Landskrona 34,000: —

F. 9. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst ......... 23,900: —

Vårdavgifter m. m. för alkoholister............................................. 11,801: 66

Hyra för tjänstebostäder........................................................... 20,815:75

Överskott å jordbruks- och verkstadsdriften................................. 22,997:91 429 915: sa

Summa 1,034,894: 7 7

Kredit.

Utgifter:

Avlöningar ........................................,.......... .......................... 267,633:35

Byggnader................................................................................. 15,637: 10

Förplägnad .............................................................................. 38,586:60

Beklädnad och sängkläder ......................................................... 8,412: 79

Inventarier .........,................................................................. 2,637: 80

Eldning och lyse .................................................................. 13,640: 47

Renhållning.............................................................................. 4,678: 99

Hälso- och sjukvård.................................................................. 8,198:17

Undervisning ........................................................................... 1,325: 3 2

Skrivmaterialier m. m................................................................ 13,299:14

Omkostnader för frigivna m. fl.....................................„.............. 8,466: 66

Utgifter för internerade ............................................................ 27,204: 86

Besparingskassan .................................................................... 971: 67

Minskat värde å inventarier och förråd ....................................... 4,715: 73 415 408:88

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning ..................................................................... 2,294:50

Innestående i bank och å postgiroräkning................................. 26,783: 99

Fastigheter ........................................................................... 441,700: —

Värde å levande och döda inventarier samt förråd.................... 148,707:90 619 486:89

Summa 1,034,894: 7 7

— 325 —

Statens tvångsarbetsanstalt och statens alkoholistanstalt

i Landskrona.

Å tvångsarbetsanstalten hava under räkenskapsåret varit intagna 195 och å alkoholistanstalten
13 personer.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar.........................................................-......................................... 16,415: *1

Inkomster:

Femte huvudtiteln:

B. 30. Statens tvångsarbetsanstalter ..........................................

31. Utvidgning av tvångsarbetsanstalten i Landskrona m. m.
33. Statens alkoholistanstalter vid Svartsjö och i Landskrona

F. 9. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst............

Vårdavgifter .............................................................................

Vinst å verkstadsdriften...............................................................

» » jordbruket .....................................................................

Hyresmedel m. m.........................................................................

Ökat värde å kreatur och materialier...........................................-

189,475:50
18,000: —

8,000: —

7,600: —

1,482: —

9,284:4 7
1,530: 98
18,770: 04

3,777:10 257,920: o 9

Skulder:

Diverse medel..

Balans den 30 juni 1934:

.......... 5,512:96

Summa 279,848: 66

Skulder

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

Utgifter:

Avlöningar .......................................................

Förplägnad.......................................................

Beklädnad .......................................................

Inventarier .......................................................

Hälso- och sjukvård..........................................

Eldning, lyse och renhållning ............................

Undervisning ....................................................

Skrivmaterialier m. ..........................................

Omkostnader för frigivna ..................................

Byggnadsarbeten ............................................

Arbetspremier .................................................

Utvidgning av byggnader .................................

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning ........................................................

Innestående i bank och å postgirorftkning....................

Fordringar.................................................................

Värde å levande och döda inventarier samt förråd.........

5,082: 67

110,746:9 6
18,285:16
8,179: 95
2,118: 69
4,331: 78
24,736: 9 o
635: 90
19,559: 96
9,182: 08
24,990: 28

13,687:49 236,455:13
............... 18,000: —

840: 08
9,222: 7 5
929: 50

3,318: 68 20,310: 86

Summa 279,848: 66

Statens alkoholistanstalt å Venngarn.

A anstalten hava under räkenskapsåret vårdats 367 personer

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar................................................................................................... 174,637: 27

Inkomster:

Femte huvudtiteln:

B. 34. Statens alkoholistanstalt å Venngarn .............................. 180,590: 2 9

F. 9. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst............ 9,058: —

Vårdavgifter m. m..................................................................... 18,463: —

Vinst å jordbruket ..................................................................... 21,866:82

» » verkstadsdriften ............................................................... 7,036:46

Hyresmedel m. m......................................................................... 10,307: 51 247 322: 08

Balans den 30 juni 1934:

Skulder:

Diverse medel.......................................................................................... 6,973: 7 s

Summa 428,933: 10

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

Skulder...................................................................................................... 7,825:2 4

Utgifter:

Avlöningar ................................................................................ 104,248: 2 9

Förplägnad ........................................ 37,771:19

Beklädnad och sängkläder................................................... 12,964:24

Inventarier ..................................................... 5,813: 80

Eldning och lyse ...................................................................... 25,379:4 0

Renhållning .............................................................................. 3,913:6 7

Byggnader ................................................................................. 14,882:06

Hälso- och sjukvård.................................................................... 6,806: 58

Skrivmaterialier m. m................................................................... 9,355: 37

Flitpenningar.............................................................................. 25,429: 0 5

Övervakning av utskrivna m. m.................................................. 4,405:65 250 968: 74

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning ....................................................................... 1:54

Innestående i bank och å postgiroräkning.................................... 21,981:7 6

Fordringar ............................................................................. 3,736:2 7

Värde å levande och döda inventarier samt förråd........................ 144,419: 55 j?o 139: 12

Summa 428,933:10

— 327

Statens uppfostringsanstalt å Salbohed för sinnesslöa gossar.

Å anstalten hava under räkenskapsåret varit intagna 53 gossar.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar ................................................................................................ 32,230: "5

Inkomster:

Femte huvudtiteln:

C. 18. Avlöningar och vikariatsersättningar m. m. vid statens uppfostringsanstalt
för sinnesslöa gossar..................................... 21,200: —

19. Bidrag till driftkostnader i övrigt vid statens uppfostrings anstalt

för sinnesslöa gossar....................................... 22,700: —

20. Visst dräneringsarbete vid statens uppfostringsanstalt för

sinnesslöa gossar...................................................... 1,550: —

F. 7. Tillfällig löneförbättring för viss personal inom den civila

statsförvaltningen...................................................... 5,000: —

9. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst ......... 8,000: —

Vårdavgifter .............................................................................. 21,963: 14

Vinst å jordbruket ..................................................................... 1,473:2 7 81,886:41

Summa 114,117:18

Kredit.

Utgifter:

Avlöningar ................................................................................. 32,o06: 84

Förplägnad................................................................................. 13,839: 7 7

Beklädnad och sängkläder .......................................................... 5,686:36

Inventarier ................................................................................ 2,615: 7 4

Värme och lyse m. .................................................................... 7,213: SO

Renhållning................................................................................. 1,698: 94

Hälso- och sjukvård..................................................................... 2,285:34

Byggnader och dräneringsarbeten ............................................... 4,732: 81

Undervisning, arbetens bedrivande m. m........................................ 476:7 6

Skrivmaterialier m ................................................................... 6,968: 6 4

Elevbelöningar m. .................................................................... 654: 94 78,679: 83

Leverering:

Till statskontoret....................................................................................... 3,747:66

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning........................................................................ 263:01

Innestående å postgiroräkning ................................................... 1,181: 95

Förskott ................................................................................ 288: 3 6

Värde å kreatur, inventarier och förråd m. m............................... 29,956: 86 31,689:67

Summa 314,117:16

— 328 —

Statens uppfostringsanstalt i

Å anstalten hava under räkenskaps Debet.

Inkomster:

Femte huvudtiteln:

C. 21. Avlöningar och vikariatsersättningar m. m. vid statens uppfostringsanstalt
för sinnesslöa flickor...,..................................................... 13,900: —

22. Bidrag till driftkostnader i övrigt vid statens uppfostringsanstalt för

sinnesslöa flickor ................ 5,900: —

F. 7. Tillfällig löneförbättring för viss personal inom den civila statsförvaltningen
............ 2,700: —

9. Dyrtidstillägg ät befattningshavare i statens tjänst.............................. 4,400: —

Elevavgifter ................................................................................................ 15,332:64

Anmärkningsmedel .......................................................................... 3: 20

Summa 42,237: 74

— 329 —

Vänersborg för sinnesslöa flickor.

året varit intagna 39 flickor.

Kredit.

Utgifter:

Avlöningar........................................................

Förplägnad...................................................... •

Beklädnad och sängkläder..................................

Hälso- och sjukvård .........................................

Värme och lyse ...............................................

Renhållning .................................................. •

Inventarier........................................................

Byggnader........................................................

Skrivmaterial m. m...........................••••...........

Elevbelöningar..................................................

21,567: 95
7,451:11
1,147: 6 7
1,516: i»
3,464: 84
1,688:17
911:06
2,323: 77
1,807: 68
360: —

Summa 42,237: 7 4

— 330 —

Riks- och

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar...............................................................................................................

Inkomster:

A. II. 5. Hyresmedel från under byggnadsstyrelsens vård stående egendomar...............

Åttonde huvudtiteln:

Riksarkivet:

B. 1. Riksarkivet ............................................................................................

2. Inköp av arkivalier och tryckta arbeten för riksarkivet................................

3. Fortsatt utgivande genom riksarkivet av sådana handlingar, som äro av vikt

för fäderneslandets historia ...................................................................

4. Riksarkivets sigill vård..............................................................................

5. Expedition i riksarkivets nya lokaler vid Östermalmsgatan i Stockholm.........

Landsarkiven:

B. 6. Landsarkiven m. m.................................................................................

7.. Inköp av arkivalier och tryckta arbeten för landsarkiven m. m...................

N. 1. Ålderstillägg ............................................................................................

3. Extra utgifter.............................................................................................

5. Skrivmaterialier och expenser, ved m. m.......................................................

6. Tryckningskostnader....................................................................................

7. Tillfällig löneförbättring för viss personal inom den civila statsförvaltningen ...

10. Provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst ...............

11. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst........................................

Greve Erik Posses donationsfond:

Till utgivande av »Svenskt diplomatarium» ............................................................

P. W. Friis donationsfond ......................................................................................

Ersättning för konserverings- och bokbinderiarbeten ...................................................

Försäljningsmedel .................................................................................................

Inkomster å reproduktionsverksamhet ........................................................................

Diverse inkomstmedel .............................................................................................

Säger

Summa

Kredit.

Utgifter:

Avlöningar m. m...................................................................................................

Arkivalier och tryckta arbeten .................................................................................

Utgifter för reproduktionsverksamhet .......................................................................

Utgivande av sådana handlingar, som äro av vikt för fäderneslandets historia ...............

Utgivande av »Svenskt diplomatarium» .....................................................................

Bränsle, lyse, renhållning och transportkostnader m. m.

Konserverings- och bokbinderiarbeten, inventarier samt skrivmaterialier m. m................

Tryckningskostnader................................................................................................

Säger

Leverering:

Till statskontoret och länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus samt Jämtlands län

Tillgångar:

Kassabehållning

Balans den 30 juni 1934:

Summa

331

landsarkiven.

Riks-

arkivet

L a n d s a

r k i v e t

i

Läns-arkivet i
Östersund

Arkiv-depån i
Visby

Summa

Uppsala

Vadstena

Lund

Göteborg

|

_

1

1

73

8 2

■ _ j

_

3

40

_

_

514 5

1,725

—

1,725

—

174,268

88

174,268

88

1,800

1,800

—

9,958

30

_

_

_

_

_

_

—

—

—

—

—

—

9,958

30

3,400

3,400

—

4,000

4,000

—

_

23,756

__

15,401

38

23,761

50

23,075

53

13,024

14

2,450

—

101,468

55

_

_

. 260

_

260

—

260

—

260

—

190

—

118

60

1,348

60

_

_

_

_

_

'' _

_

—

—

—

—

300

—

300

—

1,750

—

400

2,150

—

71,690

_

17,071

45

9,159

95

8,350

—

12,900

—

4,400

—

3,811

3 5

127,382

75

8,000

8,000

—

_

_

_

_

—

—

—

—

—

—

—

—

300

—

300

—

4,500

4,500

—

15,168

—

2,634

—

1,262

—

2,081

—

1,917

—

1,079

—

801

—

24,942

—

1,000

1,000

—

51

2 8

—

—

51

28

13,487

31

1,134

09

80

—

—

—

2,637

08

125

10

—

—

17,463

68

207

98

207

98

1,293

60

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1,293

60

43

34

—

—

25

—

25

81

—

—

—

-

—

—

94

15

312,344

1 9

45/455

54

26,188

33

34,477

81

40,789

61

18,818 24| 7,780|9f

485,Br)4|*>7

312,344

19

45,255

54

26,190

06

34,478

13

40,789

61

18,821

64

7,780

96

485,660

12

198,604

77

26,379

0 5

17,383

38

25,842

50

24,992

53

14,103

14

3,851

311,156

37

2,373

20

176

15

261

62

284

38

260

—

192

99

118

60

3,666

94

6,102

81

6,102

81

5,514

63

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

5,514

63

453

26

453

26

23,441

5 2

2,965

28

3,412

80

3,290

02

4,290

01

2,300

41

1,707

01

41,406

66

52,294

38

15,636

84

5,132

65

4,805

85

11,247

07

2,224 56

2,104

84

93,445

69

2,133

98

2,139

9 8

290,918

5 5

45,157 8 2

26,189

96

34,222|7o

40,789

61

18,821lto| 7,78n

9 6

463,880|2 3

21,425

64

14

37

254

68

—

13

21,694

T7

_

83

85

-

11

1

2 5

1

41

1

85

62

1 312,344

19

45,255

54

26,190 06

34,478 6 8

40,789! 6 1

18,82i|g4

7,780

95

485,660 0 2

— 332 —

Svenska akademien.

Debet

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar....................................................................

Inkomster:

Åttonde huyudtiteln:

D. 1. Svenska akademien ................................

Arrendemedel för Post- och inrikes-tidningar ........

Intressemedel ..................................................

Försäljningsmedel för svenska akademiens ordbok ..
Vinst å utlottade obligationer .....................

Skulder:

I allmänhet

Balans den 30 juni 1934

8,250: —
277,319: 44
56,132:16
15,436:2 0
2,249: 59

Summa

Skulder

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

För ordboksarbetet..................

> Post- och inrikes-tidningar

Pensioner, understöd m. m.......

Omkostnader för högtidsdagen

» i övrigt ............

Snoilskys brev .....................

Utgifter:

194,495:85
5,725: 20
63,500: —
2,596: 81
4,196: 88
550: —

Tillgångar:

Innestående i bank

Obligationer.........

Fordringar............

Balans den 30 juni 1934:

................................................ 44,197: 51

............................................... 1,222,329:26

............................................... 51,157:48

Summa

1,211,040: 52

359,387: 89

18,420: 08
1,588,847:9 9

100: —

271,063:7 4

1,317,684: 25
1,588,847: 99

Vetenskapsakademien med naturhistoriska riksmuseet

A. Under akademiens omedelbara förvaltning.

I. Statsmedel.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar

Inkomster:

Åttonde huvudtiteln:

Vetenskapsakademien:

D. 4. Sveriges anslutning till vissa internationella vetenskapliga

sammanslutningar.........................................................

N. 3. Extra utgifter ...............................................................

Nionde huvudtiteln:

Utgifter för naturskyddsän damål:

K. 24. Kostnader för naturparker ..........................................

25. Vetenskapsakademiens förvaltning av naturskyddsärenden
Arrendemedel ..............................................................................

T |"| ...........................

Diverse bidrag m. m. till det s. k. andra internationella polaråret......

Diverse inkomstmedel ..................................................................

6,262: 40
1,800: —

2,500: —
6,000: —
100: —
697:6 7
7,473:02
1,762: 50

Skulder:

I allmänhet

Balans den 30 juni 1934:

Summa

Kredit.

Skulder

Balans den 1 juli 1933:

Utgifter:

Internationella unionerna..............i.......................................

Arbetsbord vid zoologiska stationen i Neapel .........................

Sveriges deltagande i det s. k. andra internationella polaråret...

Naturskyddsärenden ............................................................

Nationalparker....................................................................

Diverse ..............................................................................

6,262: 4 0
1,800: —
14,034: 10
8,118:45
5,275: 07
1,208: 60

Till statskontoret

Leverering:

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Innestående i bank......................................................

Förskott................................... .................................

50,743: 64
914:os

60,859: —

26,595: 5»

914:08
88,368: 6 7

1: os

36,698: 62

11: 38

51.657: 6 2

Summa 88,368:67

334

II. Arrendemedel för almanacksprivilegiet m. m.1

Tillgångar

Debet.

Balans från år 1932:

Inkomster.

Alnianacksarrendet ......... ......................................;............. 285380:_

Intressemedel m. m............................................................. 236 975; gg

Diverse inkomstmedel.............................................. ............ 7,504:25

Okade värden å inventarier m. m........................................... 71,372: 52

Balans till år 1934:

Skulder:

Diverse medel..................................................................... 4,245,588:86

Övriga skulder .............................,.................................... 374,043: 72

Summa

Kredit

Balans från år 1932:

Skulder......................................................

Utgifter:

Förvaltningskostnader............................................................ 54113:12

Akademiens publikationer ...................................................... 57 050: —

» sammankomster .................................................. 4 100:_

Observatorium ..................................................................... 60,420: 03

Biblioteket ............... 74,’209: 26

Fysiska kabinettet.................................................................. 14,000:_

Zoologiska stationen Kristineberg............................................. 20 587:_

Fastigheterna.......................... 18J82: 5 0

Diverse understöd m. m.............. 224,483: 28

Avskrivningar å invenlarievärden........................................... 4,230: 2 9

Balans till år 1934:

Tillgångar:

Innestående i bank ............................................................ 432 373; 3 4

Fastigheter........................................................................ 2,713,315:40

Inventarier ........................................................................ 2,721,816: 20

Obligationer och förlagsbevis .....................vi...................... 2,641,102:30

Uti äntå medel.................................................................... j 322 000:_

Aktier .............................................................................. 128|l20: —

Fordringar ....................................................................... 96,036:98

Summa

B. Under akademiens överinseende.
Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar................................................................

Inkomster:

Egentliga statsinkomster:

A. II. 5. Hyresmedel från under byggnadsstyrelsens vård stående

, egendomar............................................................ 2 352*_

Åttonde huvudtiteln:

Naturhistoriska riksmuseet:

Gemensamma anslag:

B. 27. Avlöningar m. m................................................. 254,161: 85

1 Räkenskaperna avse kalenderåret 1933.

10,079,957: 7 o

601,132:3 5

4,619,632: 5 7
15,300,722: 62

4,713,952: 97

531,975: 48

10,054,794: i?
15,300,722: 62

5,511,627: 94

— 335

28- Tjänsteresor för intendenter och assistenter ............ 2,000: —•

29. Samlingar m. m....................................... 85,000: —

30. Särskilt arvode åt en vaktmästare, tillika trädgårds skötare

............................. 300: —

31. Förstärkning av den i reservationsanslaget till sam lingar

m. m. ingående anslagsposten till expenser för

avdelningarna vid Frescati ................................. 13,700: —

botaniska avdelningen:

B. 32. Arbetsbiträde m. m. vid avdelningen ..................... 3,150: —

Paleozoologiska avdelningen:

B. 33. Arbetsbiträde vid avdelningen ........................ 2,520: —

Evertebratavdelningen:

B. 34. Vetenskapligt biträde för bearbetning av vissa samlingar
............................................................... 4,000: —

Etnografiska avdelningen:

B. 35. Arbetsbiträde vid avdelningen .............................. 2,670: —

36. Ökade medel till expenser m. m. för avdelningen ... 24,400: —

37. Fortsatt iordningställande av f. d. Livregementets

dragoners kasernetablissement till etnografiskt museum
m. ........................................................ 22,000: —

N. 3. Extra utgifter ............................................................ 1,600: —-

10. Provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i

statens tjänst ......................................................... 6,700: —

11. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst ......... 26,000: —

Bidrag från Sveriges geologiska undersökning .............................. 4,272: 97

Gåvomedel .............................................................................. 7,016:28

Hyresmedel.............................................................................. 2,000: —

Intressemedel .......................................................................... 572:3»

Inträdesavgifter ....................................................................... 2,137: 19

Bidrag från Statens Arbetslöshetskommission till arkivarbeten ...... 6,085: —

Ökade värden å samlingar, inventarier m. m.............................. 58,330:06

Balans den 30 juni 1034:

Skulder:

Diverse medel........................................................................ 20,024: 49

I allmänhet ........................................................................ 29,680: 7 6

Summa

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

Skulder .............. ......................................................

Utgifter:

Avlöningar m. m...................................................................... 298,813:7 6

Ritningar och fotografier............................................................ 7,375: —

Vård och underhåll av museets samlingar.................................... 148,765:8 3

Leverering:

Till statskontoret..................................................

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Innestående i bank............................................................... 48,690: 60

Förskott.............................................................................. 657:62

Samlingar, inventarier m. m.............................................. 5,511,642: 7 o

Fordringar......................................................................... 457: 03

Summa

530,967: 74

49,705: 25
6,092,300: 93

58,315: 30

454,954: 58

17,683: i o

5,561,347: 95
6,092,300:83 ’

— 336

Serafimerlasarettet.

Under tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 hava å lasarettet vårdats 8,272 patienter, därav
3,333 på medicinska och 4,937 på de kirurgiska avdelningarna.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar.............................................................*....... .......................... 5,993,941: 98

Inkomster.

Åttonde huvudtiteln:

Serafimerlasarettet:

E. 33. Understöd och ersättningar....................... 120,750: —

34. Ökade medel för lasarettets verksamhet.................. 470,000: —

Anslag från Stockholms stad till poliklinik .............................. 20,800: —

Bidrag från Stockholms stad och län till lasarettsombyggnaden . 66,288: 7 3

Ersättning för upplåtelse av lokal m. m. till undervisning i medicinsk
rörelsebehandling ..................................................... 4,250: —

Sjukvårdsavgifter ......................................... 885,174: 41

Poliklinikavgifter.................................................................. 223,218: 44

Intressemedel ...................................... ......................-......... 28,442:82

Försoningsmedel................................................................ 18,453: 89

Ersättning för röntgenplåtar m. m.......................................... 34,398: 94

Inkomster av fastigheten Pilträdet nr 2, 3 och 4 i Stockholm ... 86,532: 7 5

Diverse inkomstmedel............................................................ 559: 92 1,958,869:4 0

Skulder:

Utgiftsrester .
Övriga skulder

Balans den 30 juni 1934:

73,069: 06

• 4,199,343:07 4,972,412:13

Summa 12,225,223: 61

Skulder

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

4,564,470:6 7

Utgifter:

Avlöningar m. m................................................................... 617,139: 42

Pensioner och understöd m. m.............................................. 19,141: 68

Läkemedel och förbandsartiklar m. m..................................... 136,513: 49

Förplägnad.......................................................................... 311,900:6 9

Värme och lyse..................................................................... 65,152:99

Tvätt och renhållning.................................... 15,226:60

Kläder ................................................................................. 23,022: 46

Instrument och apparater samt andra inventarier ..................... 183,980: 06

Diverse utgifter för sjukvården................................................ 138,529: 90

Omkostnader för fastigheten Pilträdet nr 2, 3 och 4 i Stockholm 78,363: 71

Lasarettsombyggnaden............................................................ 369,471:48

Avskrivningar av sjukvårdsavgifter m. m.................................. 18,434: 86

1,976,877: 82

Balans den 30 juni 1934

Tillgångar:

Kassabehållning.........................................................

Innestående i bank och å postgiroräkning......................

Förskott ..................................................................

Fastighet...................................................................

Obligationer .............................................................

Aktier och kommanditlotter .......................................

Fordringar ...............................................................

2,294: 22
140,175: 20
3,424,024: 66
1,187,000: —
427,864: 69
75,060: —
427,456: 85

5,683,875: 62

Summa 12,225,223: 51

337

Allmänna barnbördshuset med asylen för fattiga barnaföderskor
och deras barn i Stockholm.

Antalet av de å allmänna barnbördshuset och asylen under räkenskapsåret vårdade
patienter har utgjort 4,591.

..... , Asylen för fattiga

Allmänna barn- ..., , ° ~

..... . barnaföderskor Samma

_ , bordshnset , , .

D 6 b 6 t och deras t>arn

"l

2

3

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar ....................................

.............. 2,169,246:88

1,002,569: 78

3,171,816:61

Inkomster:

Åttonde huvudtiteln:

E. 35. Allmänna barnbördshuset

i Stock.

holm .........................

............. 24,853: —

—

24,853: —

36. Verksamheten vid allmänna barn-

bördshuset i Stockholm .

............. 124,000; —

—

124,000: —

Bidrag från Stockholms stad ..........

............. 74,448:59

—

74,448: 59

» » » län.............

............. 46,427:49

- -

46,427: 49

Intressemedel m. m......................

............. 14,677:86

41,508:17

56,186: os

Ersättning för kost, städning m. m. .

............. 115,229: 67

—

115,229: 6 7

Legosängsavgifter .........................

............. 124,475: —

- -

124,475: —

Diverse inkomstmedel ...................

2,000: —

2,000: —

Från fonderna överförda ................

412: 73

412: 78

Säger 524,111: 61

43,920: 9 o

568,032: 51

Balans den 30 juni 1934:

Skulder:

Utgiftsrester..............................

............. 69,836: 37

7,026: 9i

76,863: 28

Fonder m. m.............................

............. 2,110,901:08

997,360: 71

3,108,261:7 9

Säger 2,180,737: 46

1.004,387: 6 2

3,185,125: 0 7

Summa 4,874,095: 94

2,050,878:2 6

6,924,974:19

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

Skulder .......................................

............. 2,168,814:21

1,002,569: 7 3

3,171,383: 94

Utgifter.

Avlöningar.....................................

............. 176,838:13

9,750:12

186,588: 25

Förplägning ..................................

............. 148,503: 64

17,988: 2 8

166,491: 92

Tvätt och renhållning ...................

............ 18,843:88

2,779: 51

21,623: 89

Inventarier och instrument m. m.....

............ 28,718: 92

1,583: 8 0

30,302:72

Omkostnader för fastigheten .........

............. 21,953: 28

3,017:20

24,970: 4 8

Värme och lyse ............................

............. 38,015:87

1,295:18

39,311:06

Medikamenter och förb andsartiklar .

.............. 62,088: 18

457: 75

62,545: 9*

Hyreskostnad ...............................

.............. ..

2,500: —

2,500: —

Skrivmaterialier och expenser m. m..

4,549:0 6

23,407: n

Fonderna tillgodoförda ..................

.............. 13,879: 90

—

13,879: 90

Säger 527,699:85

43,920: 90

571,620:7 5

Leverering:

Till statskontoret............................

............. 432:6 7

—

432: 6 7

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Innestående i bank.....................

.............. 32,520: o i

6,342: 91

38,862: 92

Förskott.....................................

.............. 1,500: —

1,000: —

2,500: —

Fastigheter..................................

.............. 1,769,222: 94

103,448: 4 4

1,872,671: 88

Inventarier .............................

.............. 7,500: —

- -

7,500: —

Obligationer...............................

.............. 284,388: 60

882,605: 88

1,166,994: 43

Fordringar.................................

.............. 82,017:66

10,990: 44

93,008: lo

Säger 2,177,149: 21

1,004,387: 62

3,181,536: 88

Summa 4,874,095: 94

2,050,878: 2 6

6,924,974:19

22 — Rev.-berättelse ang. statsverket för år 1934. I.

— 338 —

Tekniska högskolan.

Antalet studerande utgjorde 1,070 under höstterminen 1933 och 1,054 under vårterminen 1934.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar.............................................................. ................................. 2,170,187:52

Inkomster:

A. II. 5. Hyresmedel från under byggnadsstyrelsens vård stående

egendomar............................................................ 10,945: —

Åttonde huvudtiteln:

Tekniska högskolan:

Högskolan:

F. 1. Avlöningar ........................................................ 707,670: —

Vissa omkostnader för högskolans verksamhet:

F. 3. Stipendier åt studerande .................................... 7,000: —

4. Materiel m. m................................................ 358,364: 94

F. 5. Okade medel till samlingar och laborationer ............ 47,000: —

6. Okade medel till uppvärmning, belysning och diverse

utgifter ............................................................ 56,000: —

7. Reparation av högskolans modellsamling.................. 1,678:2 4

8. Bokinköp, bokbindning m. m. för högskolans bibliotek 5,000: —

9. Besekostnadsersättningar åt studerande vid högskolans

fackavdelning för lantmäteri för deltagande i exkursioner
och fältövningar ................ 1,400: —

10. Övergångskostnader för lantmäteriundervisningen...... 16,925: —

V. 10. Provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i

statens tjänst....................................................... 12,800: —

11. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst ...... 79,000: —

Tekniska högskolan:

F. 7/1932—33. Nyanskaffning av apparater och instrument för

vissa institutioners laboratorier ................. 18,229:21

Nionde huvudtiteln:

L. 3/1931—32. Lantmäteriundervisningen .............................. 1,200: —

Elfte huvudtiteln:

Allmänna indragningsstaten:

C. 1. Diverse föremål ................-................................... 11,940: —

Oförutsedda utgifter ............................................................... 12,500: —

Elevavgifter m. m............................................................... 248,675: —

Donations- och gåvomedel ................................................... 206,764:58

Intressemedel ............ 108,750:63

Kursvinster ........................................................................ 45,280: 89

Ersättning för å laboratorier och mekaniska verkstaden m. m.

utförda arbeten och undersökningar m. m............................... 17,069: 64

Ersättning för elektrisk energi, gas, vatten och bränsle............... 4,268: 76

Införselmedel ........................................................................ 6,053:70

Diverse inkomstmedel ............................................................ 2,125:01 1,986,640: 05

Summa 4,156,827: 57

Kredit

Utyifter:

Avlöningar m. m........................................................

Stipendier m. m.......................................................

Samlingar och laborationer............................. .............

Nyanskaffning av apparater och instrument ..................

Biblioteket m. m........................................................

Värme, lyse, vatten, renhållning m. m..........................

Reparation av modellsamlingen.....................................

Diverse utgifter för lantmäteriundervisningen ................

Iståndsättande av ackumulatorbatteriet .......................

Reparation av högspänningstransformator ......................

Från donations- och gåvomedel utbetalda stipendier m. m
Införselmedel .............................................................

1,100,854:08
8,979: 4 4
216,502:86
13,601: lö
31,964:18
196,315: 63
1,212: 88
280: 60
10,900: —

1,958: 87
96,920: 8 o

5,299: 10 1,684,788:09

Till statskontoret.

— 339 —

Leverering:

65,255: 69

Balans den 30 juni 1934 :

Tillgångar:

Kassabehållning .........................................................

Innestående i bank......................................................

Förskott....................................................................

Tomter vid Hinsholmen .............................................

Obligationer och förlagsbevis.....................................

Kommanditlotter...................................... ..................

Utlånta medel ............................................................

Fordringar.................................................................

4,636: 43
649,374: 04
1,360: —

11,000: —

1,126,670: 90
45,000: —

560,300: —

6,002: 59 2,406,733: 8 9
Summa 4,156,827:67

Anmärkning. I de i förestående tabell utbalanserade tillgångarna ingå behållningarna å
högskolans fonder och gåvomedel med tillhopa kr. 2,355,375:8 2.

Chalmers tekniska institut.

Antalet elever uppgick under höstterminen 1933 till 645 samt under vårterminen 1934
till 563.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar ............................................................................................... 78,619:83

Inkomster:

Åttonde huvudtiteln:

Chalmers tekniska institut:

Institutet:

F. 11. Avlöningar ...........................................................

Vissa omkostnader för institutets verksamhet:

F. 12. Stipendier och premier åt elever ...........................

13. Materiel m. m.......................................................

F. 14. Avlöningsförbättring m. m. åt innehavarna av de å övergångsstat
för institutet uppförda befattningarna .........

15. Ökade medel till uppvärmning, belysning och diverse

utgifter ..................................................................

16. Ökade medel till bibliotek, samlingar och laboratorier ...

17. Undervisning rörande arbetsledningens praktiskt ekono miska,

sociala, yrkeshygieniska och arbetspsykologiska

problem..................................................................

K. 3. Extra utgifter.............................................................

11. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst............

Inträdes- och terminsavgifter........................................................

Hyresmedel................................................................................

Intressemedel.............................................................................

Diverse inkomstmedel ................................................................

252,708: 0 3

600: —
62,000: —

3,300: —

17,000: —
9,000: —

1,500: —
1,000: —
24,667: —
84,350: —
2,157: so
20,410: 81
1,621: 6 0

480,314:

74

Summa 558,934: o 7

— 340 —

Kredit

Utgifter:

Avlöningar m. m......................................................................... 330,601:28

Stipendier och premier ............................................................... 13,324:12

Bibliotek, samlingar och laboratorier m. m..................................... 67,103: 04

Verkstaden................................................................................. 1,433:88

Värme, lyse, vatten, renhållning m. m.........................................66,084:19 467 445- 98

Leverering:

Till statskontoret...................................................................................... 5,896: 56

Balans elen 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning....................................................................... 1,609: 74

Innestående i bank .................................................................. 83,981:81 86 691:55

Summa 558,934: 07

Chalmers tekniska institut, materialprovningsanstalten.

Debet.

Tillgångar

Balans den 1 juli 1933:

19,055: so

Inkomster:

Manufakturförlagslånefondens bidrag................................................ 3,000: —

Avgifter för materialprovningar m. m. ............................................. 54,664: 28

Intressemedel................................................................................. 650: 29 gg 314; 53

Summa 77,370: 3 2

Kredit

Utgifter.

Avlöningar och pensioner m. m....................................................... 42,248:8 5

Övriga omkostnader........................................................................ 11,348:88 53,597:73

Tillgångar:

Innestående i bank

Balans den 30 juni 1934:

23,772: 59

Summa 77,370:82

341 —

Läroanstalterna för blinda.

Växjö

Kristinehamn

Uppsala

Summa

Debet.

Balans den 1 juli 1933:
Tillgångar.............................................

i

169,111:06

2

115,992:27

8

4

285,103: 83

Inkomster:

Åttonde huvudtiteln:

Förskolan för blinda i Växjö:

I. 52. Förskolan..............................

16,800: —

16,800: —

53. Förstärkning av anslaget till för-skolan ...........................

4,100: —

4,100: —

Hantverksskolan i Kristinehamn för
blinda:

I. 54. Avlöningar ...........................

17,300: —

17,300: —

55. Materialier, expenser m. m.......

---

20,500: —

— —

20,500: —

56. Förstärkning av reservations-anslaget till materialier, expen-ser m. m.............................

9,050: —

9,050: —

57. Skrivmaskiner åt avgående ele-ver, vilka överflyttas till hant-verksskolan från institutet för
blinda..............................

1,000: —

1,000: -

58. Fria frakter för arbetsmaterialier
till blinda hantverkare ........

3,000: —

3,000: —

I. 61. Hantverksskolan i Uppsala för
blinda kvinnor........................

25,000: —

25,000: —

63. Järnvägsresor för blindskolelever
jämte åtföljande vårdare .........

492: 8 5

318: —

_ __

810:85

N. 1. Ålderstillägg ...........................

1,500: —

1,200: —

—

2,700: —

7. Tillfällig löneförbättring för viss
personal inom den civila stats-förvaltningen ...........................

1,750: —

3,675: —

5,425: —

11. Dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst........................

4,840: —

8,341: —

_ _

13,181: —

Elevavgifter ..........................................

8,600: —

---■

—

8,600: —

Av landstingen inbetalda avgifter för ele-ver från institutet för blinda...............

__

5,600: —

_ _

5,600: —

Intressemedel .......................................

—

940: oi

- -

940: o i

Försäljningsmedel .................................

—

100,107: —

2,662: 08

102,769: 0 8

Ersättning för kost, lyse m. m................

316: —

—

—

316: —

Bidrag från Anna Wikströms stiftelse ......

- -

- -

2,528: 60

2,528:6 0

Diverse inkomstmedel ..........................

—

584: 51

340: 06

924: 57

Säger

38,398:8 5

171,615:62

30,530: 7 4

240,545:11

Summa 207,509:91 287,607:79 30,530:7 4 525,648:4 4

— 342 —

Växjö

Kristinehamn

Uppsala

Summa

Kredit.

1

2

3

4

Utgifter:

Avlöningar m. m.................................

Omkostnader för elever från institutet för

blinda................................................

Utackorderingsbidrag till behövande elever

Kosthåll, beklädnad, sjukvård m. m..........

Undervisnings- och arbetsmaterialier saint

23,252: -

8,019: os

37,501: 84

16,042:4 7
4,984: 50
6,080: —

92,711: 67

4,239: 30

6," 52: 22
1,199: 28

15,413: 38

7,913: 56

2,168: 79

4,650: -385: 0 7

76,167: 17

16,042:4 7
4,984: 50
22,012: 68

95,665: 9 o

4,239: 30
15,763: is
3,424: 7 5
992: lo

Bidrag till fria frakter för arbetsmateria-lier för blinda ....................................

Värme, lyse, tvätt och renhållning .........

Övriga expenser ....................................

Minskat värde å inventarier.....................

4,360: 91
1,840: 40
992: io

Säger

39,250: 03

169,511: 18

30,530: 74

239,291: 96

Leverering :

Till länsstyrelserna i Kronobergs län ......

140: 9 2

—

—

140: 92

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning .................................

Innestående i bank..............................

—

778:31
48,633: 4 o
3,931:70
11,233:19

53,520: oi

- -

778:31
48,633: 4 o
3,931:7 0
11,233:19
150,000: —
71,638: 97

Fordringar........................................

Fastigheter .......................................

Inventarier, materialier m. m................

150,000: —

18,118: 96

—

Säger

168,118: 96

118,096: 61

-- 286,215:57

Summa

207,509: 91

287,607: 79

30,530:74 525,648:4 4

Antalet elever under arbetsåret 1933—1934 utgjorde:
vid förskolan för blinda i Växjö:

under höstterminen 1933 ..................................................... 22

» vårterminen 1934 ..................................................... 21

» hantverksskolan i Kristinehamn för blinda:

under höstterminen 1933 ...................................................... 50

» vårterminen 1934 ...................................................... 50

» hantverksskolan i Uppsala för blinda kvinnor:

under höstterminen 1933 ..................................................... 21

» vårterminen 1934 ...................................................... 21.

— 343

Vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar.......................................................... ...................................... 74,254: 01

Inkomster:

Åttonde huvudtiteln:

Vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte:

I. 59. Anstalten..................................................................... 81,583: 88

60. Extra ordinarie lärarpersonal och vaktmästare.................. 5,700: —

I. 69. Bidrag till avlönande av vikarier för lärare vid blindundervisningsanstalter
...............................•_...................... 108- 60

63. Järnvägsresor för blindskolelever jämte åtföljande vårdare ... 1,682:70

N. 1. Ålderstillägg .............................................................. 4,333:82

7. Tillfällig löneförbättring för viss personal inom den civila

statsförvaltningen ................................................... 6,588:

9. Tillfälligt lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga
befattningshavare................................................ 960:

II. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst .............. 20,743: —

Elevavgifter................................................................................. 74,184: 4 6

Ersättning för kost, värme m. ..................................................... 8,110:66

Försäljningsmedel ........................................................................ 3,007:8 8

Intressemedel ......................................................................... 2,697: 68 209,698: 82

Summa 283,952: 8*

Kredit.

Utgifter:

Avlöningar m. .......................................................................... 100, <77:80

Gratifikationer m. .................................................................... 1,072:14

Kosthåll, beklädnad, sjukvård m. m.............................................. 62,124: 66

Undervisnings- och arbetsmaterialier samt inventarier ..................... 8,170: 18

Värme, lyse, vatten, renhållning m. ............................................ 21,628:08

Övriga expenser .................................................................... 11,891:81 205,664: 02

Leverering:

Till länsstyrelsen i Malmöhus län.................................................................. 10,277: 9 7

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning .................................................................... 675: 24

Innestående i bank och å postgiroräkning ................................. 67,435: 60 68.010:84

Summa 283,952: 83

<

Antalet skyddslingar utgjorde vid arbetsårets början 186, nämligen:

42 i skolan,

61 i arbetshemmet,

83 i asylen.

Vid arbetsårets slut utgjorde antalet skyddslingar 183, nämligen:

42 i skolan,

59 i arbetshemmet,

82 i asylen.

— 344 —

Tekniska

Tekniska

gymnasiet i

Örebro

Härnösand

Debet.

1

2

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar....................................................................

130,823

09

21,279

70

Inkomster:

Åttonde huvudtiteln:

J. 1. Tekniska läroverk .............................................

129,667

44

53,041

80

2. Fjärde parallellavdelning vid tekniska läroverket i

Örebro .......................................................

16,000

_

__

3. Undervisning i färgeriteknik vid tekniska elementar-

skolan i Norrköping ......................................

_

_

_

_

4. Laboratorieutrustning och undervisningsmateriel vid

tekniska elementarskolan i Norrköping...............

_

_

_

5. Parallellavdelning vid tekniska elementarskolan i

Norrköping ..................................................

_

_

_

_

6. Parallellavdelning vid tekniska gymnasiet i Härnö-

sand ...........................................................

_

__

2,316

29

7. Parallellavdelningar vid tekniska fackskolan i Eskils-

tuna...............................................................

_

_

_

_

8. Stipendier åt obemedlade och mindre bemedlade

elever vid de tekniska fackskolorna ..................

_

_

N. 1. Ålderstillägg......................................................

12,300

_

3,000

__

7. Tillfällig löneförbättring för viss personal inom den

civila statsförvaltningen................................. .

19,636

76

6,974

67

8. Provisorisk avlöningsförbättring för lärare vid de

allmänna läroverken m. fl...............................

16,472

82

1,415

_

9. Tillfälligt lönetillägg åt vissa vaktmästare och med

dem jämförliga befattningshavare .....................

930

_

823 34

11. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst

36,995

_

12,774

_

Norrköpings stads hyresanslag åt rektor vid tekniska elemen-

tarskolan i nämnda stad................................................

_

__

Donations- och gåvomedel ..................................

3,331

94

100

_

Inträdes- och terminsavgifter ..........................................

10,106

_

2.690

_

Intressemedel ...........................

4. ftf>4

Försäljningsmedel .......................................

405 91

Ersättning för materialprovningar, värme, lyse, förbrukade

materialier m. m....................

781

84

1.170 80

Diverse inkomstmedel........................

611

28

—

—

Sägerl

251,19716 2

84,994

18

Balans den 30 juni 1934:

Skulder:

I allmänhet......................

—

—

—

—

Sumrnaj

382,020161|

106,273|88

— 345 —

läroverk.

Tekniska
läroverket i
Malmö

Elektrotek-niska fack-skolan i
Västerås

Tekniska elementarskolan i

Tekniska fack-skolan för
maskinindustri i
Eskilstuna

Summa

Norrköping

Borås

8

4

6

6

7

8

157,284

91

16,458

14

125,654

83

252,713

54,697

04

758,910

7 1

101,744

37,832

45

59,180

88

53,008

45

36,117

97

470,492

49

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

16,000

—

—

—

—

—

1,600

—

—

—

—

-

1,600

—

—

—''

—

—

5,000

-

—

—

—

—

5,000

—

—

—

—

—

7,000

—

—

—

—

—

7,000

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

-

2,316

29

- ''

—

—

—

—

—

—

—

6,274

96

6,274

98

900

2,150

_

_

_

1,950

—

5,000

—

7,450

—

2,366

66

1,950

—

3,300

—

—

—

30,366

66

13,761

—

3,763

27

7,296

47

6,554

98

4,381

12

62,368

22

2,340

—

—

—

—

—

1,050

—

—

-

21,277

82

930

335

83

620

_

240

__

—

—

3,879

1 7

27,581

—

8,317

—

13,973

—

12,555

—

8,503

—

120,698

—

2,000

_

_

__

—

2,000

—

_

50

_

1,800

_

—

—

7,187

41

12,469

85

5,685

_

3,386

10

2,775

_

1,490

—

—

—

26,132

10

4,326

46

108

07

5,076

86

9,750

92

2,535

66

26,645

27

-

4

06

171

26

—

—

—

—

581

22

2,224

82

153

13

3,826

80

1,106

11

—

—

9,262

50

334

87

—

—

511

-

—

—

—

''—

1,356

60

167,276

66

58,466

67

| 112,78(

25

89,055

41

66,950

14

830,720

|67

1

11

1

i

11

324.56l|5c

74,924| 71

238,435

10 8

341,76É

41

121,648| 2 si

1,589,632

|4»

346

1

2

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

Skulder..........................................................................

—

—

—

—

Utgifter:

Avlöningar .....................................................................

211,058

40

68,064

60

Stipendier m. m............. ..............................................

8,991

79

2,077

17

Bibliotek, samlingar, undervisningsmateriel och inventarier...

7,654

40

1,969

63

Laboratorier .................................................................

5,478

28

2,654

Verkstaden .....................................................................

Värme, lyse, vatten, renhållning m. m...............................

11,826

26

3,664

84

Övriga expenser...............................................................

6,043

06

2,447

59

Säger

251,052

18

80,877

8 6

Leverering:

Till länsstyrelserna i Östergötlands, Västmanlands och Väster-

norrlands län..............................................................

—

—

3,014

87

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning..........................................................

807

88

2.649

84

Innestående i bank .....................................................

79,561

10

19,583

10

Fastigheter .........................................................

Inventarier .................................................................

Obligationer och förlagsbevis..........................................

50,600

_

_

_

Dtlånta medel...............................................................

_

_

Aktier .............................................

Fordringar .............................................................

—

—

149

1 7

Säger

130,968

4 8

22,382

11

Summa

382.020

61

106,273

83

Antalet lärjungar under läsåret 1933 — 1934 utgjorde:

vid tekniska gymnasiet i Örebro:

under höstterminen 1933..................................................

» vårterminen 1934 ..................................................

» tekniska gymnasiet i Härnösand:

under höstterminen 1933 ..................................................

» vårterminen 1934 .................................................

> tekniska läroverket i Malmö:

under höstterminen 1933.............................................................................. 18]

» vårterminen 1934 ............................................................................ 185

elektrotekniska fackskolan i Västerås:

under höstterminen 1933.............................................................................. Ö8

» vårterminen 1934 ............................................................................. 88

347

S

4

5

|

6

|

7

8

''

4

60

4

6 0

138,506

41,688

72

78,852

62

67,133

38

45,647

07

650,950

79

8,439

75

4,207

85''

4,560

—

6,161

20

4,515

20

38,952

96

2,717

38

4,761

22

17,189

70

3,576

13

4,101

89

41,970

20

3,391

77

1,054

17

1,219

52

522

25

—

—

14,320

11

__

_

—

905

86

968

47

—

—

1,873

88

7,494

75

2,136

59

8,809

87

6,564

90

4,281

08

44,777

89

3,735

34

1,566

21

8,223

64

3,173

89

1,27 i

83

26,465

06

164,284

54

55,414

76

119,760

71

88,100

2 2

59,820

57

819,310

38

181

26

461

3,656

63

169

28

1,383

83

1,320

98

01

6,331

27

87,487

74

17,883

46

13,341

09

57,868

18

17,265

12

292,989

79

_

_

_

—

—

40,000

—

—

—

40,000

—

_

_

_

_

—

—

63,800

—

—

—

63,800

—

43,720

_

_

—

103,551

30

28,000

—

21,000

—

246,871

80

_

_

_

—

—

64,000

—

23,558

—

87,558

—

28,900

_

—

-

—

—

—

—

—

—

28,900

—

1

—

61

40

—

—

—

—

—

—

210

57

160,277

0 2

19,328|« 9

118,213

37

253,668| 19

| 61.823

12

I 766,660

98

324,561

56

74,924

238,435

08

341,768

I41

121,648

29

1,589,632

|t9

vid tekniska elementarskolan i Norrköping:

under höstterminen 1933 .....................................

» vårterminen 1934 .....................................

> tekniska elementarskolan i Borås:

under höstterminen 1933 ..................................

» vårterminen 1934 ..................................

» tekniska fackskolan för maskinindustri i Eskilstuna

under höstterminen 1933 ....................................

» vårterminen 1934 .....................................

137

136

68

68

136

126.

348 —

Särskilda anstalter för yrkesundervisning.

Tekniska
skolan i

Bergsskolan

i

Vävskolan
i Borås

Summa

Stockholm

Filipstad

1

2

3

4

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar .............................................

827,656

29

125,914

86

170,033

10

1,123,604

25

Inkomster:

Åttonde huvudtiteln:

J. 16. Tekniska skolan i Stockholm ......

94,575

—

—

—

—

—

94,575

_

17. "Verksamheten vid tekniska skolan
i Stockholm ...........................

33,000

33,000

18. Bergsskolan i Filipstad ...............

—

—

20,000

—

—

—

20,000

_

20. Vävskolan i Borås ....................

—

—

—

—

13,050

—

13,050

_

21. Dyrtidstillägg åt befattningshavare
vid vissa statsunderstödda anstal-ter för yrkesundervisning .........

20,453

2,166

22,619

Bidrag från Stockholms stad .....................

61,846

38

—

—

—

—

61,846

38

» » järnkontoret ...........................

—

—

30,999

99

—

—

30,999

99

» » Älvsborgs läns landsting .........

—

—

—

—

14,727

—

14,727

_:

Elevavgifter .............................................

33,005

—

800

—

2.045

—

35,850

_

Intressemedel .........................................

36,992

16

16

87

1,165

45

38,174

48

Försäljningsmedel ....................................

76

87

6

—

2,477

51

. 2,560

38

Hyresmedel ...........................................

1,500

—

—

—

—

—

1,500

_

Ersättning för värme och lyse ..................

—

—

—

—

650

—

650

_

Gåvomedel .............................................

_

—

—

—

650

—

650

_

Diverse inkomstmedel ..............................

209

2 0

164

70

—

—

373

90

Okat värde å inventarier och materiel m. m.

—

—

5,084

96

—

—

5,084

96

Säger

281,657

61

57,072

ö2

36,930

96

375,H6l|09

Balans den 30 juni 1934 :

Skulder:

Diverse medel.......................................

—

—

21,405

90

—

_

21,405

90

Övriga skulder.......................................

3,490

87

2,000

—

—

—

5,490

87

Säger

3,490

87

23,405190

—

—

26,896

77

Summa

1,112,804

77

206,393

28

206,964

06

1,526,162

11

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

Skulder ................................................

543

76

23,405

91

—

—

23,949

67

349 —

1

2

8

4

Utgifter:

Avlöningar ........................... ................

Pensioner................................................

Stipendier m. m.......................................

Bibliotek, samlingar, undervisningsmateriel

och inventarier ....................................

Laborationer.............................................

Yärme, lyse, vatten och renhållning............

Övriga expenser.................:....................

Minskat värde å inventarier och materiel
m. m....................................................

203,275

34,050

15,112

660

24,325

4,903

32

45

76

65

98

40,726

533

5,084

1,631

1,987

2,757

4,640

31

98

96

23

84

28

42

23,250

2,511

1,438

4,584

2,099

2,355

1,800

24

95

69

86

26

267,251

2,511

36,022

24,782

2,291

27,623

10,021

6,440

87

93

10

99

85

42

42

Säger

282,333

11

56,661

97

37,950

—

376,945

08

Balans den 30 juni 1934:
Tillgångar:

Kassabehållning ...................................

51

97

53

104

97

Innestående i bank och å postgiroräkning

25,916

64

2,446

18

28,961

06

57,323

83

Fastigheter ..........................................

—

—

70,566

48

98,000

—-

168,566

43

Inventarier och materiel .......................

—

—

53,312

84

37,000

—

90,312

84

Obligationer och förlagsbevis..................

693,514

13

—

5,000

—

698,514

18

Utlånta medel.......................................

5,030

12

—

—

—

—

5,030

12

Aktier...................................................

59,701

04

—

—

—

—

59,701

04

Fordringar.............................................

45,714

—

—

—

—

45,714

—

Säger

829,927

so

126,-i25|io

169,014|o«

1,125,267|36

Summa

1,112,804|7 7

206,393 28

206,96410 611,526,162| 11

Antalet lärjungar under läsåret 1933—1934 utgjorde:
vid tekniska skolan i Stockholm:

under höstterminen 1933 ............................................................................ 1,095

» vårterminen 1934 .................................... 1,095

vid bergsskolan i Filipstad:

under höstterminen 1933................................................................................. 19

» vårterminen 1934 ........................................................ 19

vid vävskolan i Borås:

under höstterminen 1933................................................................................. 36

» vårterminen 1934 ................................................................................. 41.

— 350

Lantbruksakademien.

Antalet elever vid lantbruksakademiens trädgårdsskola har under räkenskapsåret varit 23.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Akademiens
trädgårdsavdelning
och
trädgårdsskola

Akademien

Summa

Tillgångar

Inkomster.

Nionde huvudtiteln:

C. 1. Lantbruksakademien ........................

2. Lantbruksakademiens museum, bibliotek

m. m......................................

Internationella lantbruksinstitutet i Rom:

C. 11. Övriga kostnader för Sveriges deltagande
i institutet......................................

D. 24. Lantbruksakademiens trädgårdsskola.......

O. 9. Provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befatt

ningshavare i statens tjänst ...............

10. Dyrtids tillägg åt befattningshavare i statens

tjänst ............................................

Bidrag från permanenta kommittén för fruktodlings försök

..........................................................

Vinst å försålda obligationer.................................

Intressemedel .................................... ...............

Hyresmedel .........................................................

Försäljningsmedel ................................................

Pensionsavgifter.................................................

Balans den 30 juni 1934:

Skulder:

Utgiftsrester.......................................

Diverse medel...................................

Säger

i

2

3

315,570:88

1,664,166: 21

1,979,737: 0 9

18,322: —

18,322: —

—

11,000: —

11,000: —

. 10,000: —

2,300: —

2,300: —
10,000: —

—

459: —

459: —

—

1,305: —

1,305: —

. 2,250: —

512: 53

111,352:43
1,605:9 c

302,669: 06
51,202: 97
21,905: —

2,250: —
302,669: 0 6
51,715: 50
21,905: —
111,352:48
1,605: 96

125,720: 92

409,163: 03

534,883: 96

—

3,474: 03
781,584:3 4

3,474: 0 8
781,584: 84

785,058: 8 7

785,058: 8 7

Summa 441,291:80 2,858,387:61 3,299,679:41

Skulder

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

Utgifter:

Avlöningar .....................................

Utredningsarbeten ................................

Internationella lantbruksinstitutet i Rom

28,034: 54

776,199: 59

29,537: —
10,616: 64
836: —

776,199: 59

57,571: 54
10,616: 64
836: —

— 351

Akademiens hus...........................................

» museum......................................

» bibliotek ...................................

» tidskrift......................................

Inventarier ..................................................

Expenser m. .............................................

Pensionsavgifter ..........................................

Avsättning till donationsfonden.......................

» » kapitalfonden.........................

Diverse........................................................

Bränsle och lyse .......................................

Växter och frön............................................

Reparationer ............................................

Försök med polinering m. m........................

Förbrukningsmateriel och transportmedel m. m.

Försäljningsprovisioner m. m........................

Avskrivningar.................................

Från fonderna överförda..................

Trädgårdsskolan:

Avlöningar.................................

Elevernas kosthåll .......................

3,373: 61
1,274: 04

6,151: 84
20,165: 72
5,450: 60
3,812: 87
16,327: —
1,266: 19

5,684: 27
8,825: 09
6,109:71
8,584:4 6
76:ss
9,007: 7 7
63:14
1,000: —
6,500: —
877: 80

5,684: 2 7
8,825: 09
6,109: 71
8,584: 45
76: 85
12,381:88
1,337:18
1,000: —
6,500: —
877: 80
6,151:84
20,165: 7 2
5,450: 60
3,812: 87
16,327: —
1,266:19
759:14

Leverering :

Till statskontoret

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Innestående i bank .....................

Förskott ....................................

Fastigheter .................................

Byggnader .................................

Trädskolor ................................

Inventarier och samlingar m. m. ...

Förråd (jetonger)...........................

Utlånta medel..............................

Obligationer...............................

6,500: —

6,500: —

. 15,765:3 9
. 16,740: —

6,181:41 38,686:80

38,686: 80

Säger 1*5,302:85

94,218: 7 2

219,521:07

6,500: —

6,500: —

............... 27,860:88

............... 114,200: —

............... 150,000: —

............... 5,000: —

............... 8,928:67

............... 10,000: —

727,603: 95
8: 80
599,610: —

154,083: 96
676: —
85,606: 60
413,880: 49

755,464: 88
8: 80
599,610: —
114,200: —
150,000: —
159,083: 96
676: —
94,535: 17
423,880:49

Säger 316,989: 4 5

1,981,469: 30

2.297,458: 7 5

Summa 441,291:8 0

2,858,387: 61

3,299,679:41

— 352 —

Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar ............................................................................................... 89,865: 6 7

Inkomster:

Nionde huvudtiteln:

C. 3. Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet 269,412:22

6. Försök att förbättra hållbarheten m. m. hos smör......... 6,000: —

8. Fast försöksgård för jordbruket vid Lanna Borregården i

Skaraborgs län ........................................................ 22,000: —

9. Fast försöksgård för jordbruket vid Offers gård i Väster norrlands

län............................................................ 21,000: —

F. 7. Avkastningsbedömning rörande avelssvin ........................ 25,000: —

O. 9. Provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i

statens tjänst .......................................................... 1,856: 82

10. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst ......... 15,034: —

H. 29/1932—33. Bidrag till anläggningar för ensileringsändamål ... 60,000: —

H. 38/1931—32. Ogräsens bekämpande ....................................... 2,566: 60

Utgifter för kapitalökning:

IV. 33. Byggnadsarbeten vid Offers gård i Västernorrlands län ... 25,000: —

Inkomst av jordbruk m. m.......................................................... 14,710: 84

Hyresmedel m. m...................................................................... 14,843:89

Inkomst från Lanna försöksgård................................................... 10,994: 51

» » Offers » .................................................. 13,362: 92

Bidrag från vattenfallsstyrelsen för utfodringsförsök med torkat hö 1,600: —

» » sockerfabriksaktiebolaget till undersökning rörande sockerbetans
näringsupptagande.................................... 1,200: —

Försäljning av baljväxtkulturer ................................................... 9,530: 54

Bidrag från donationsmedel......................................................... 29,164: 84

Diverse inkomstmedel ........................................................ 54:90 542 331-58

Balans den 30 juni 1934:

Skulder:

Utgiftsrester ......................................................................................... 8,940: is

Summa 641,127:48

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

Skulder ................................................................................................. 4,167:28

Utgifter:

Avlöningar................................................................................. 183,814:46

Reseersättningar till befattningshavare vid lantbrukshögskolan......... 3,502:46

Övriga utgifter för anstaltens olika avdelningar.............................. 114,676:89

Försök med elektrisk bestrålning av växter................................... 121:68

» att förbättra hållbarheten m. m. hos smör........................... 9,236: 61

Lanna försöksgård........................................................................ 32,941:51

Offers > ........................................................................ 39.921:34

* » byggnadsarbeten.............................................. 17,919: 19

Avkastningsbedömning rörande avelssvin ....................................... 25,000: —

Gräskonserveringsförsök m. m...................... 16,174:29

— 353

Anläggningskostnader för ensileringsändamål ............................... 15,521: »8

Utfodringsförsök med torkat hö .......... 1,793: 04

Undersökningar rörande sockerbetans näringsupptagande ........... 1,200: —

Ogräsens bekämpande.................................................................. 2,171: 65

Tillverkning av baij växtkul turer 7,429: *l

Prövning av betningsmedel ......................................................... 419: 81

Med donationsmedel anordnade diverse försök .............................. 41,394: 80 513,237: 86

Leverering:

Till statskontoret ...................................................................................... 41,391:9 7

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Förskott .................i......*—....................— ............''■.......... 538:08

Innestående i bank och å postgiroräkning.................................... 81,792: 79 82.330:87

Summa 641,127:43

Lantbrukshögskolan.

Antalet elever under läsåret 1933—1934 utgjorde 32.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar ............................................................................................... 25: 8 3

Inkomster:

Nionde huvudtiteln:

D. 1. Lantbrukshögskolan ...................................................... 305,635: 80

2. Inredning och inventarier vid lantbrukshögskolan............ 4,304: 26

3. Undervisningsmateriel vid lantbrukshögskolan.................. 66,000: —

O. 1. Ålderstillägg .......................... 1,200: —

7. Tillfällig löneförbättring för viss personal inom den civila

statsförvaltningen ..................................................... 2,000: —

10. DyrtuLtillägg åt befattningshavare i statens tjänst ......... 15,884: —

Oförutsedda utgifter .................................................................. 17,500: —

Fonden för förlag till statsverket:

Byggnadsarbeten och vissa andra engångskostnader avseende lantbrukshögskolan.
.................................. 10,000: —

Hyresmedel .............................................................................. 8,745: 4 t

Uppdebiteras den ingående tillgångsbalansen i räkenskaperna över

lantbrukshögskolans anslag till engångskostnader ........................ 64,523:58 495793;_

Summa 495,818:88

23 — Rev.-berältelse äng. statsverket för dr I.

— 354 —

Kredit.

Balans den 1 juli 1933;

Skulder................................................................................. —................. 25: —

Utgifter:

Avlöningar.............................................................................

Besekostnader till vissa befattningshavare ....................................

Styrelsens resor..........................................................................

Expenser:

Bränsle, lyse, vatten, renhållning och städning ............ 18,319: 34

Skrivmaterialier, papper, blankettryck o. d................... 3,371:68

Telegram, telefon och annonsering ............................ 3,246: 66

Inköp och underhåll av möbler, skriv- och räknemaskiner
m. fl. inventarier................................................ 10,742: 62

Bokinköp, bindning av böcker och handlingar m. fl. ända mål

..................................................................... 10,926:41

Benskrivning och duplicering .....................................

Tryckningskostnader .................................................

Elevstipendier .........................................................

Institutioner och samlingar ........................................

Exkursioner .............................................................

Besestipendier ..........................................................

Underhåll av byggnader.............................................

Underhåll av trädgård och planteringar .....................

Fortsatta jordbruksförsök ...........................................

Försöksledare ........................................................

Stall och kusk .........................................................

Trädgårdsmästare......................................................

Fria föredrag.............................................................

Försäkringar.............................................................

Oförutsedda utgifter ................................................

Vissa engångskostnader:

Iordningställande av byggnaden för lantbruksmaskiner

Yttre ledningar........................................................................

Provisoriska anordningar ........................................................

Inredning och inventarier .........................................................

Undervisningsmateriel...............................................................

terlevererade anslagsmedel:

Till statskontoret ...................................................... 1,495:65

» länsstyrelsen i Uppsala län ................................. 8,365:86

» byggnadsstyrelsen ............................................. 25,523: —

193,840: 55
1,558: 8u
661: 17

46,606: 61
2,927: 80
1,381:91
4,000: —
32,398: o 7
3,979: 21
1,500: —
26,138: 84
424: 63
1,989: 7 9
400: —
2,090: 61
2,700: —
229: 95
776: 93
1,494: 81

10,000: —
76: —
16,004: 36
4,187: 26
32,810: 66

3o,384: 51 423,561: 46

Tillgångar:

Innestående i bank

Balans den 30 juni 1934:

72,931: 87

Summa 495,818:33

— 355 —

Ultuna egendom jämte lantbruks- och ladugårds skötar skolorna

vid Ultuna.

Antalet elever utgjorde under läsåret 1933—1934 vid lantbruksskolan 34 och vid

ladugårdaskötarskolan 9.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar.................................................................................................. 211,199: 7 2

Inkomster:

Nionde huvudtiteln:

D. 15. Lantbruksskolan vid Ultuna .......................................... 9,850: —

18. Utbildningskurser för ladugårdsförman och svinskötare...... 2,700: —

O. 10. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst ......... 3,574: ■—

Elevavgifter .............................................................................. 3,500: —

Jordbruket ............................................................................... 59,917:19

Kreatursskötsel ....................................................................... 73,235:88

Arrenden.................................................................................... 6,941: 6 o

Skogsprodukter.................. 2,359:66

Kör- och arbetsförtjänster ............................................................ 5,289: 01

Diverse inkomster.....................................................................•_ 1,890: 5o 169,257:84

Balans den 30 juni 1934:

Skulder:

Utgiftsrester ...............i........................................................... 717: 7 7

Övriga skulder (av riksdagen medgivet rörelsekapital).................. 30,000: — 30,717: 77

Summa 411,174:88

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

Skulder..................................................................................................... 30,556:4»

Utgifter:

Avlöningar och understöd...................................... 56,031:27

Elevernas kosthåll och diverse utgifter för lantbruks- och ladugårds skötarskoloma

........................................................................ 8,908: 84

Foder, utsäde och gödselmedel m. m........................................... ... 11,365:61 . ;

Kreatursskötseln ........................................................................ 15,119:40

Elektrisk kraft, lyse och bränsle................................................... 11,426:86

Underhåll m. m. av byggnader och inventarier .............................. 31,869:45

Utskylder och försäkringsavgifter........................... 4,419:12

Diverse utgifter för husdjuren ...................................................... 4,603: 7 9

» » » växtodlingen ................................................ 1,007:89

Allmänna omkostnader ............................................................... 3,910: 81 148,663: 04

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning....................................................................... 1,326: 7 2

Innestående i bank .................................................................. 57,008: 58

Fordringar ............................................................................. 10,041:25

Inventarier och förråd m. .................................................... 163,578: 80 231,955:8 0

Summa 411,174: 88

— 356 —

Lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet jämte
hovbeslagsskolan vid Alnarp.

Antalet elever Ilar under läsåret 1933—1934 utgjort vid driftsledarekursen 28 och vid hovbeslagsskolan
12.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar ...................................................i........................... 1,321,750: 68

Inkomster:

För institutet:

Nionde huvudtiteln:

D. 4. Lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp... 36,316:40
5. Lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet vid

. Alnarp................................................... 129,534:83

O. 1. Ålderstillägg ............................................. 2,050: —

6. Extra utgifter ......................................... 400: —

7. Tillfällig löneförbättring för viss personal

inom den civila statsförvaltningen ............ 5,681:02

8. Tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och

med dem jämförliga befattningshavare ..... 200: —

10. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens

tjänst ............................................... 16,500: —

D. 7. 1932—1933. Byggnadsarbeten och andra engångskostnader
avseende Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut......... 161,850: —

Elevavgifter............................................................ 60,966:7 8

Hyres- och ersättningsmedel m. m............ ................ 32,777: 53 446,276: 06

För hovbeslagsskolan:

Nionde huvudtiteln:

D. 21. Hovbeslagsskolan vid Alnarp ..................... 4,400: —

Elevavgifter m. m................................................. 3,015:— 7 415:__

Från Alnarps egendom överförda värden å inventarier och byggnader.
...............••••......................................................... ...... 48,197:- 501,888: os

Skulder:

Utgiftsrester....
Övriga skulder

Balans den 30 juni 1934:

12,152: os

100,234:94 112,386:98

Summa 1,936,025: 78

357 —

Skulder

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

Utgifter:

För institutet:

Avlöningar m. m.................................................... 148,723: 66

Laboratorier och avdelningar..,.____..... 7,424:49

Varme, lyse och renhållning.................................... 9,790: 41

Underhåll av byggnader och inventarier m. m.......... 28,243: 90

Elevernas kosthåll.................................................. 61,050: 65

Expenser m. m.................................. 13,519:04 268,752:05

För hovbeslagsskolan:

Avlöningar............................................................ 3,981: lo

Elevernas kosthåll..................... 2,055:86

Underhåll av byggnader och inventarier .................. 333: 15

Expenser m. m...................................................... 1,045: 40 7 415;_

Avskrivning å inventarier ......................................................... 2,421: —

Till Alnarps mejeri överförda värden.......................................... 40,972:16

Aterlevererade anslagsmedel ...................................................... 8,015:81

Leverering:

Till statskontoret (elevavgifter för 1932/1933) .............................. 7,658:20

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning..........................................................

Innestående i bank ....................................................

Förskott .................................................................

Fastigheter ................................................................

Inventarier och förråd .................................................

Fordringar ................................................................

1,360: 08
136,000: —
8,069: 61
1,015,720: —
94,066: 50
231,444: 98

114,130: 19

335,234: 22

,486,661:02

Summa 1,936,025:18

— 358 —

Alnarps mejeri.

Antalet elever under läsåret 1933—1934 utgjorde vid den högre mejerikursen
mejeriskolan 26.

Debet.

Inkomster:

Nionde huvudtiteln:

D. 4. Lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp .................. 1,666:6 7

5. Lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet vid Alnarp ... 3,333:311

O. 7. Tillfällig löneförbättring för viss personal inom den civila

statsförvaltningen ..................................................... 585: —

10. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst......... 779: —

Försålda produkter m. m.......................................................... 322,036: 77

Från institutet överförda värden................................................................

Balans den 30 juni 1934:

Skulder:

Utgiftsrester......................................................................... 18,907: 71

Övriga skulder........................................................................ 100,762: 18

Summa

Kredit

Utgifter:

Avlöningar .............................................................................. 17,268:68

Bränsle och lyse........................................................................ 7,039:46

Underhåll av byggnader och inventarier...................................... 12,166:46

Förbrukningsartiklar och expenser m. m........................................ 25,002: 04

Inköp av mjölk och smör............................................................ 266,924: 18

Balans den 30 juni 1934:

Kassabehållning ........................................................................ 979: it

Inventarier och förråd ............................................................... 84,451: 60

Fordringar................................................................................. 75,211: *8

7 och vid

328,400:7 7
40,972:16

119.669: 8»

489,042: 82

328,400: 7 7

160,642: o 5

Summa 489,042: 82

— 359 —

Alnarps egendom jämte lantbruksskolan vid Alnarp.

Antalet elever har under läsåret 1933—1934 utgjort vid lantbruksskolan 44 och vid
ladugårdsförmanskursen 6.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar................................................................................................ 813,065: 4 8

Inkomster:

Jordbruket ..........................—.......................v...v 160,240: 85

Kreatursskötsel ............. —....................................................... 149,863:35

Arrendemedel ........................................................................... 4,221:19

Elevavgifter.............................................................................. 3,680:

Från institutet för utfodring, dagsverken och körslor................;... 3,460:58 321,465:47

Balans den 30 juni 1934:

Skulder:

Utgiftsrester............................................................... 10,702: 49

Övriga skulder........................................................................ 52,244: 60 62,947:#»

Summa 1,197,478:04

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

Skulder ................................................................................................... 7,303: 89

Utgifter:

Avlöningar och understöd ......................................................... 101,198: 30

Elevernas kosthåll..................................................................... 6,338:64

Foder, utsäde och gödselmedel m. ............................................ 72,249: 73

Mjölk och vassla ..................................................................... 18,755: 64

Bränsle och förbrukningsartiklar m. ......................................... 13,426: 23

Underhåll av byggnader och inventarier....................................... 47,244:62

Utskylder, försäkringsavgifter m. ............................................... 22,412: 91

Avskrivningar å byggnader och anläggningar ....................••••■...... 9,439: 71 291,065:64

Till lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp överförda värden å inventarier
och byggnader ....................................................................................

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning.....................................................................••• 094: 74

Innestående i bank ................................................................ 75,000: —

Fastigheter ............................................................................ 430,710: 82

Levande och döda inventarier samt förråd .............................. 222,656:83

Fordringar ........................................................................... 121,549: 6 2 850,911:61

Summa 1,197,478: 04

360 —

Alnarps trädgårdar jämte trädgårdsskolan vid Alnarp.

■ ■ ■ ‘ ''■ ■ >- a ■ *■ ■ .'' *

Antalet elever under läsåret 1933—1934 utgjorde vid den högre trädgård skursen 5 och vid
trädgårdsskolan 98.

Debet.

Balans den 1 juli 1933:

Tillgångar...................................A.......................,..................................... 245,356: 28

Inkomster:

Nionde huvudtiteln:

D. 25. Trädgårdsskolan vid Alnarp .......................................... 3,675: 7 0

26. Försöksverksamhet med köksväxter vid Alnarps trädgårdar 18,000: — ,

O. 7. Tillfällig löneförbättring för viss personal inom den civila

statsförvaltningen ...............................................,........ 3,664:54

10. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst............ 5,313: —

Försålda trädgårdsprodukter m. m................................,....... ....128,570:69

Ersättning för parkens underhåll m. m........................................... 1,200: —

Bidrag från permanenta kommittén för fruktodlingsförsök ............... 3,750: —

Ersättning för stamförsök och kontroll av odlingar .............. 25,762: 4 2 189936:35

Skulder:
Utgiftsrester ..
Övriga skulder

Balans den 30 juni 1934:

.................................................... 22,374:61

................................................... 9,949: 90 32,324: 61

Summa 467,617: 14

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

Skulder...................................................................................................... 31,077:7 8

Utgifter:

Avlöningar, dagsverken, körslor m. m........................................... 90,298: 59

Elevernas kosthåll ........................................................................ 15,274:90

Växter, frö och spannmål............................................................... 13,173: 06

Underhåll av byggnader och inventarier.......................................... 20,922: 84

Bränsle, förbrukningsartiklar och expenser....................................... 35,653: 22

Lokala försöksstationer och inspektionsresor.. .......................:......... 2,515:65 177 838:16

Återlevererade anslagsmedel ...............................................:...... 563:66

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning...........................................................

Innestående å postgiroräkning ......................................

Förskott ....................................................................

Fastigheter..................................................................

Inventarier och förråd........................................

Fordringar .................................................................

1,700: 77
5,245:17
5,449:98
169,000: —

47,680:35

29,061: 48 258,187: 70

Summa 467,617:14

— 361 —

'' ''X. ■. •; /''l| * ;•*) i''iV -ifl-si U1<i

Veterinärinrättningen i Skara med instruktionssmedjan.

v , r{ -. f. t

I den vid veterinärinrättningen anordnade civila hovbeslagskursen hava under räkenskapsåret
deltagit 12 elever. Undervisningen i husdjurssjukvård har under samma tid åtnjutits
av 45 personer.

Debet.

Veterinär-

inrättningen

Instruktions-

smedjan

Summa

Tillgångar....

Balans den 1 juli 1933:

16,633: 4 8

60,915:

Inkomster:

Nionde huvudtiteln:

G. 2. Veterinärinrättningen i Skara

Arrende- och hyresmedel ................

Intressemedel .................................

Ersättning för foder.........................

> » utförda arbeten ..........

Ersättningsmedel för ved m. m..........

8,500: — — — 8,500: —

5,175: — — — 5,175: —

1,627:58 544:68 2,172:26

1,853:68 — — 1,853:63

— — 8,279:38 8,279:88

1,750:58 — — 1,750:58

Säger 18,906: 74 8,824: o 6 27,73<>:80

Summa 64,188: to 24,457:64 88,646:2 4

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

Skulder.

Utgifter:

Avlöningar och arvoden ..........................................

Omkostnader för byggnader, inventarier och skogar

m. ............................................................V.......

Skrivmaterialier m. m.............................................

—

—

2: 52

2:

52

20,073:

02

1,627: 94

21,700:

96

1,467:

11

_ _

1,467:

11

591:

07

87:4 8.

678:

66

1,242:

56

236: 82

1,479:

38

1,302:

79

. - -

1,302:

79

1,096:

17

2,961: lo

4,057:

27

1,704:

68

85:10

1,789:

78

27,477:

40

4,998: 44

32,475:

84

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning..............................

Innestående i bank .........................

Utlånta medel.................................

Obligationer .................................

— — 53:42 53:42

__ 34,047:48 9,403: 16 43,450:59

.... 3,000:— — — 3,000: —

..... 9,663:87 — — 9,663:87

Säger 46,711: 80 9,456: 58 56.167:88

88,646: 24

Summa 74,188: 70

14,457:64

— 362 —

Statens lagerhus- och fryshusstyrelse.

Debet.

Balans den 1 juli 1933.

Tillgångar ..........................................................................................

Inkomster:

Nionde huvudtiteln:

H. 11. Statens lagerhus........................................................... 38,470:41

Vinst å lagerhuset i:

Eskilstuna .............................. 500: —

Eslöv .................................................................................... 42,712: 22

Hallsberg................................................................................. 38,706:2 5

Klagstorp ............................................................................. 42,769: 96

Linköping ................................................................. 24,424: 87

Tomelilla................................................................................ 40,240:72

Vara................. 750; _

Astorp.................................................................................. 32,877: 10

Vinst å bostadshuset i Hallsberg ................................................ 1,296:87

Skulder:

Utgiftsrester

Balans den 30 juni 1934:

Summa

Skulder

Kredit.

Balans den 1 juli 1933:

Utgifter:

Avlöningar och arvoden............................................................... 15,083: 6 o

Inspektörens för lagerhusen resekostnader....................................... 2,155:10

Hyra ....................................................................................:... ’900:—

Skrivmaterialier m. m................................................................ 866: n

Diverse utgifter för lagerhusen...................................................... 865: 9 9

ITndersökningskostnader för fryshuset i Hallsberg........................... 5,768: —

Leverering :

Till statskontoret ..........................................................

Balans den 30 juni 1934:

Tillgångar:

Kassabehållning .......................................................

Innestående i bank .....................................................

Fordringar ...............................................................

57: 25
86,196: 65
29,746: o»

73,605: 89

262,748:4 0

48,051: 6 7
384,405: 96

26,076: 3 8

25,638: 80

216,690: 88

115,999: 95

Summa 384,405: 96

— 363 —

Statens centrala frökontrollanstalt.

Debet.

Tillgångar..

Balans den 1 juli 193,1:

10,000: —

Inkomster:

A. IX. 5. Hyresmedel från under byggnadsstyrelsens vård stående

egendomar .............................................................

18. Inkomster av statens centrala frökontrollanstalt...............

Nionde huvudtiteln:

H. 18. Statens centrala frökontrollanstalt .................................

’ 19. Filial till statens centrala frökontrollanstalt.....................

O. 6. Extrautgifter.........................................................•••••••

9. Provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens
tjänst ...............................................................

10. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst............

Anmälningsavgifter ...................................................................

3,443: 92
164,739: si

127,532: 78
23,711: 97
2,000: —

1,407: —

3,939: —

ISO: 17 326,934:10

Summa 336,934: i o

Kredit.

Utgifter:

Huvudanstalten: _

Avlöningar m. ........................................................ 16-4,6.13. 9o

Resekostnader för styrelsen och befattningshavare vid

anstalten............................................................... 1^6:05

Provtagningar och plomberingar................................. 48,795. 5S

Fältkontrollverksamheten ......................................... 23,018:81

Underhåll av laboratorium och bibliotek ..................... l,loo: 52

Värme, lyse och vatten .............................................

Förbrukningsartiklar ................................................ o,044: 95

Skrifmaterialier och expenser .................................. o’r70.°6

Tryckningskostnader .............................................. 2,679. 96

274,540: 8 7

Filialen i Alnarp:

Avlöningar m. ..........................¥..................

Resekostnader .....................

Provtagningar och plomberingar......................

Värme, lyse och vatten..................................

Förbrukningsartiklar ....................................

Skrivmaterialier och expenser.........................

Underhåll av byggnader ...............................

Utsädeskontroll vid Svalöv ..............................

Kostnader för internationell frökontrollkongress...

22,374: 5 8
176: 10
1,582; 28
1,221: Sl

708: 14
721:62
20:7 0

26,804: 68
8,603: —
1,780: 80

311,729: 85

Till statskontoret

Leverering:

14,825: 8 8

Tillgångar:

Innestående i bank

Balans den 30 juni 1934:

.......... 10,379:87

Summa 336,934: lo

— 364 —

Statens mjölk

Tillgångar .

Debet

Balans den 1 juli 1933:

i _. , Inkomster:

Sjunde huvudtiteln:

B. UO. Statens bostadsnämnd......................................

Nionde huvudtiteln:

H. 37. Statens spannmålsnämnd m. m.........................

O. 5. Kommittéer och utredningar genom sakkunniga

6. Extra utgifter ...............................................

Svenska mejeriernas riksförening u. p. a.:

Mjölkavgifter ...........................................................

Införselavgifter ...........................................................

Statens slaktdjursfond ..............................................

Säger

i Balans den 30 juni 1934:

i Skulder:

I allmänhet (Redogörarens fordran) .............................

Summa

Kredit.

Utgifter:

Arvoden till ledamöter.........................................................

| Avlöning till sekreterare m. fl.........................................................................

j Reseersättningar och dagarvoden till ledamöter .......................................................

* » » » reseombud m. fl...............................................

I * * 1 för kontroll av inmalningsbestämmelsernas efterlevnad.

j Resekostnader i övrigt .....................................

I Lokal hyra samt lyse och städning..............................................

i Inventarier ..............................................................

| Telefon- och telegramavgifter samt porto ...............................................i!:"''"»".!!..!;.,

i Tryckningskostnader...........................................................

! Skrivmaterialier och expenser m. m...........................

1 Cerenia undersökningar.............................................

Aterlevererade medel......................

Säger

Tillgångar:
Kassabehållning ....
Innestående i bank.

Balans dm 30 juni 1934:

Säger

Summa

nämnd m. fl,

Statens

Statens

Statens

Statens

Statens

Statens

bostads-

spannmåls

-

mjölk-

socker-

slakteri-

potatismjöls-

Samma

nämnd

nämnd

nämnd

nämnd

nämnd

nämnd

5,215

89

4,347 1

18

222

30

9,785

52

6,000

1

1

1

6,000

61,536

90

_

_

_

_

_i

_

_

61,536

90

17,957

77

17,957

77

—

—

—

—

3,517

95

—

—

—

-

—

—

3,517

95

_

_

_

93,703

71

_

_

_

. -

_

93,703

71

_

_

—

—

—

—

2,950

—

—

—

—

—

2,950

—

—

—

—

—

—

—

—

—

22,142

09

—

-

22,142

09

6,000

—

61,536

90

97,221

66

2,950

—

22,142

09

17,957

77

207,808 ] 4 2

SO

—

-

501

6,000

1

50

66,752

79

101,568

79

3,172

50

22,142

09

17,957

217,594

44

600

7,500

2,620

60

1,100

11,820

50 j

! 3,129

75

15,825

—

23,130

84

650

—

7,714

74

1,110

39

51,560

72j

1,849

70

6,932

15

9,165

01

—

—

7,427

90

13,398

4 7

38,773

23

! _

—

—

—

54,144

04

—

—

—

—

—

—

54,144

041

_

—

13,107

70

—

—

--

—

. —•

—

—

—

13,107

70

37

_

1,672

05

—

—

—

—

—

—

—

—

1,709

06!

300

—

2,478

75

2,869

84

—

—

1,462

08

300

—

7,410

67

—

499

—

1,819

76

—

1,874

23

135

—

4,327

98

1 -

—

1,612

3 1

2,298

91

—

_

717

09

369

20

4,997

51

-

—

481

76

—

—

—

—

493

40

404

50

1,379

66

84

05

4,629

5«

2,455

10

48

50

868

50

269

08

8,354

76

—

10,912

87

1

10,912

87

—

—

—

—

| 2.314

80

—

—

—

—

—

-

2,314

30

6,000

5 0

65,651

lie,

! 100,818

79

1,798

5 0

20,557

94

15,986

6 9

210,813

4 8

187

|

118

1 —

69

9G

1

51

i

|C2

308

71

_

914

Iso

750

—

1,374

—

1,514

19

| 1,919

166

6,472

25

| —

1,101 lea

| 750

1 1,674

—

1,584

15| 1,971

lis

6,780 |.»«

6,000 |o(

| 66,752 l7»| 101,568 jis

| 3,172

50

22,142

oel 17,957 \t

217,594 kä

366

Fiskeriväsendet.

Statens lokala fiskeriadministration:

Av nionde huvudtitelns anslag till statens lokala fiskeriadministration (J. 1.), befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen (J. 5.), provisoriskt dyrortstillägg ät vissa befattningshavare
i statens tjänst (O. 9.) samt dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst
(O. 10.):

Sju fiskeriintendenter:

Avlöningar ........................................................ 64,582: o G

Bese- och traktamentsersättningar ........................ 19,879:70

Benskrivning och andra kontorskostnader............... 4,422: 10 88,883: 86

Fiskeriingenjören:

Två fiskeristipendiater:

En extra fiskeristipendiat:

.. 4,513: —

.. 2,074:20

6,587: 20

.. 6,794: —

.. 2,909:25

9,703: 25

.. 2,698: —

4,224:6 0

6,922: 60

112,096: di

Undersöknings- och försöksanstalt för sötvattensfisket:

Av nionde huvudtitelns anslag till undersöknings- och försöksanstalt för sötvattensfisket
(J. 2. och 3.) samt dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst (O. 10.):

Avlöningar .......................................................................... 25,602: 22

Arrendeavgift ....................................................................... 800: —

Övriga driftkostnader............................................................... 11,214:64 37,919:76

Fiskerinäringens understöd:1

Av nionde huvudtitelns anslag till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen

(J. 5.):

Svenska fiskareförbundet ......................................................... 10,700: —

Sveriges ål fiskares riksförbund ................................................ 4,000: —

Belöningar åt föreståndare för fiskeribokföringsstationer för år 1933 1,105: —

Undervisning i navigation för bohuslänska fiskare .................... 1,925: —

Undervisningskurser i fiskodling m. m................................. ... 677:25

» i navigation och motorlära för östersjöfiskare 275: —

Fiskeristatistiska uppgifter rörande sjön Vättern........................ 367: 50

Bapporter rörande sillfisket vid rikets västkust........................... 2,556: 36

Utexperimenterande m. m. av en fiskfiléskärningsmaskin ............ 2,000: —

Statistiska uppgifter rörande laxfisket i Övre Norrland............... 1,034: 70

Beseunderstöd för studieresa till svenska fiskodlingsanstalter ...... 250: —

Vissa fiskeriutgifter .......................■........................................ 1,053:2 7 35,944:08

Södra Sveriges fiskeriförening:

Av nionde huvudtitelns anslag till södra Sveriges fiskeriförening (J, 7.)......... 22,000: —

Hydrografisk-biologiska havsundersökningar:

Av nionde huvudtitelns anslag till Sveriges andel i kostnaderna för en internationell
hydrografisk-biologisk centralanstalt med laboratorium (J. 10.)...... 8,700: —

1 De under anslaget IX. J. 4. för budgetåret 1933/1934 upptaga» bidragen till hushållningssällskap,
landsting eller annan korporation hava utbetalts först under juli 1934.

— 367 —

Undersökningsfartyget Skagerak:

Av nionde huvudtitelns anslag till fartyget Skagerak (J. 11.) och dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst (O. 10.):

Avlöningar ........................................................................ 36.428: —

Förplägning ........................................................................... 13,603: 27

Kol och olja........................................................................... 12,056:48

Reparationer, utrustning och underhåll ................................... 18,167:97

Beklädnad, sjukvård, tvätt, transporter m. m............................ 4,452: 76

Fartyget Eystrasalt:

Av nionde huvudtitelns anslag till fartyget Eystrasalt (J. 12.) och
dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst (O. 10.):

Arvode och dyrtidstillägg åt befälhavaren .................................

Dagtraktamenten åt dito .........................................................

Arvoden m. m. till fartygets besättning ....................................

Olja och fotogen m. fl. förbrukningsartiklar ...........................

Nyanskaffning och reparationer av inventarier och redskap m. m.

Ersättning till strandägare för »listad fiskerätt m. m. (IX. J. 13.):

Genom Malmöhus länsstyrelse ................................................... 4,126:04

» Göteborgs och Bohus länsstyrelse.................................... 38,610: .so

Summa

2,159: —
1,016: —
4,280: 98
2,994: 84
1,763: 84

84,708: 48

12,212: 66

42,736:8 4
346,015: 28

— 368 —

''■IS'', .... .. ..... • i

Statliga och statsunder -

i

Civilstatens änke- och pupillkassa1 ...
Tullstatens enskilda pensions^rättning1 2 3

Hovkapellets pensionsinrättning 1 ......

Läraiinnornas pensionsanstalt2 .........

Pensionsinrättningen för lärarinnor vid
Sveriges högre skolor för kvinnlig

ungdom, understödsförening 1 .........

Svenska lärarinnornas pensionsförening,

understödsförening1.....................

Statens pensionsanstalt 2 ..................

Prästerskapets änke- och pupillkassa8
Lotsverkets enskilda pensionskassa1 ...

Haudelsflottans pensionsanstalt 2.........

Arméns pensionskassa 2.....................

Flottans pensionskassa 2.....................

Telegrafverkets änke- och pupillkassa1
Statens järnvägars änke- och pupillkassa
1 ..........................................

Nettobehållning vid
räkenskapsårets

i

n-

ingång

utgång

Statsbidrag
eller därmed
jämförlig för-mån, inklusive
pensions- och
dyrtidstillägg

Delägarnas

tillskott

60,508,182

41

63,156,689

57

553,849

76

1,867,977

06

8,028,710

97

8,501,561

96

150,808

60

298,658

98

1,506,593

74

1,529,560

70

15,000

—

10,418

04

7,880,061

b 4

8,352,369

1 1

611,052

61

149,527

0 5 j

j

2,773,527

60

2,780,396

06

12,882

—

6,750

1

4,382,307

75

4,462,402

49

17,175

80

48,915

__1

188,644,722

98

189,186,663

61''

4,633,270 66

3,994,325

7 21

20,207,271

31

21,047,766

46

849,993 -2 2

538,579

R 21

2,191,955

75

2,210,780

88

49,694 7 6

24,582

08 i

1,559,469

78

1,591,288

5 1

323,507

—

340

28!

33,752,674

77

34,553,714

98

11,213,325 6 0

641,880

77''

9,272,965

93

9,633,832

6 1

2,786,470 i 2

305,6fif>

84

9,182,590

08

9,690,255

06

64,264

55

206,618

88

74,750,846

47

78,007,553

81

898,706

09

2,136,466

87

1 Räkenskapsåret = kalenderåret.

» =1 juli—30 juni.

3 > — 1 maj—30 april.

- 369

stödda pensionsanstalter. 24

o m 8 t

e r

U t g

i

f t e

r

!

Intresse- j
medel, av-kastning av
fastigheter
m. m.

i

Andra ,,

. , . i Summa

inkomster

i

Förvaltnings-

kostnader

Pensioner,
inklusive
pensions-och
dyrtidstillägg,
m. m.

1

Andra

utgifter

Samma

i

2,882,321

07 i

257,511

| !

09 5,561,658 9 7

102,703

90

2,810,447

91

2,913,151

1

81

387,184

69

9

80 836,661 82

11,917

48

351,887

66

5

—

363,810

84

73,260

12

5,702

48 104,380 59

6,901

56

74,506

07

—

—

81,407

63

354,960

88

''

3,208

59, 1,118,748 68

11,817

73

634,623

48

—

—

646,441

16

133,671

26

—

-j 153,303

26

4,913

30

136,009

88

5,511

62

146,434

8°;

209,580

45

291

83 275,962

08

8,409

40

183,350

6 4:

4,107

80

195,867

84

8,272,518

os;

51,723

54 16,951,837

9 5

149,508

2 2

16,260,389

09

—

—

16,409,897

81

963,601

62

7,150

— 2,359,324

66

97,784

83

1,421,044

69

—

—

1,513,829

52

100,827

28;

296

60 175,400

62

15,949

99

140,625

60

—

—

156,575

49

64,844

78''

17,944

59! 406,716

60

11,460

09

363,431

78

—

—

374,897

82

1,613,894

18

10,095

36113,479,195

90

124,179

50

12,550,899

78

3,076

46

12,678,155

74

434,722

24''

98,378

70] 3,625,238 2o

49,397

—

3,214,429

83

545

29

3,264,371

62

454,899

87

—

—i 725,782

80

7,851

40

202,456

72

7,809

15

218,117

27

3,523,169

911

6,348 40 6,564,690

77

49,813

87

3,266,884

78

1,184

88

3,307,883

48

24 — Helt.-berättelse ang. statsverket för ur 1934. I.

RIKSDAGENS REVISORERS

BERÄTTELSE

OM DEN ÅR 1934 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

AV

STATSVERKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1933—30 JUNI 1934

DEL II

FÖRKLARINGAR

STOCKHOLM 1935
ISAAC MARCIS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

5 *•{ fj ( 5 f'' ;

r‘.

r i. ■ r j *

/,

C;:

l

fri

& "

lil

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sill.

Första huvudtiteln ............................................................................................ 1

Kungl, hov- och slottsstaterna ................................................................ j

Kungl, slottet........................................................................................ 1

Andra huvudtiteln................................................................................................ 2

Justitiedepartementet ................................................................................ 2

Högsta domstolens och nedre justitiere visionens räkenskaper.... 2

Tredje huvudtiteln ............................................................................................ 3

Utrikesdepartementet ................................................................................ 3

Utrikesdepartementets kalender ........................................................ 3

Fjärde huvudtiteln ............................................................................................ 6

Försvarsdepartementet................................................................................ 6

Arméns mathållningsanslag................................................................ 6

Förläggningsförhållandena för Stockholms garnison.................... 10

Övningar i skärgårdsnavigering vid 2. flygkåren........................ 36

Civilarbete åt samvetsömma värnpliktiga .................................... 38

Femte huvudtiteln...........t.................................................................................... 43

Socialdepartementet.................................................................................... 43

Fattigvård och barnavård för lappar ............................................ 43

Ersättning till vikarie för häradsskrivare under viss ledighet 51

Sjukkasseväsendet ................................................................................ 64

Sjätte huvudtiteln................................................................................................ 86

Kommunikationsdepartementet................................................................ 86

Av vissa befattningshavare i byggnadsstyrelsen innehavda enskilda
arkitektuppdrag .................................................................... 86

Av Stockholms stad utförda gatuarbeten för djurgårdskom missionens

räkning ........................................................................ 92

Automobil besiktnings väsendet........................................................... 103

Vägväsendet............................................................................................ 178

Eftergifter i fråga örn de tekniska kraven å vägföretag m. m. 178
Stämpelbeläggning av resolutioner jämlikt 54 7 st. väglagen 182

För högt debiterad vägskatt ............................................................ 183

Förbättringsarbetens utförande på underhållskon to .................... 183

Enskilda vägar intagna till allmänt underhåll ............................ 198

Skiljemannaförfarandets användning i tvister mellan vägdistrikt
oell entreprenörer ............................................................................ 199

IV

Olli.

Vägdistriktens förvaltningskostnader................................................ 203

Vägstyrelses ordförande och ledamöter som leverantörer till

distriktet ............................................................................................ 206

Landsfiskal som sekreterare i vägstyrelse .................................... 207

Ombyggnad av väg i Södra Vadsbo härads väghållningsdistrikt 209
Vissa erinringar rörande vägdistrikten ........................................ 213

Sjunde huvudtiteln ............................................................................................ 217

Finansdepartementet.................................................................................... 217

Provision för stämpelförsäljning .................................................... 217

Provision till flera hos samma ämbetsverk eller myndighet anställda
stämpelförsäljare ................................................................ 217

Kontrollkostnader för tillsyn över efterlevnaden av förordningen
örn en särskild stämpelavgift å vissa lyxvaror ................ 221

Pondstämpel vid transaktioner mellan enskilda personer............ 225

Partiella led i glader ............................................................................ 228

Medgivande för tulldirektören C. E. L. Sandquist att med tulltjänsten
förena visst uppdrag hos Stockholms handelskammare.
........................................................................................... 230, 241

Tullkammaren i Västerås................................................................... 230

Tullkammaren i Haparanda ............................................................ 230

Statsverkets kostnader för gränskontrollen.................................... 217

Åttonde huvudtiteln............................................................................................ 245

Ecklesiastikdepartementet ........................................................................ 245

Tillhandahållande av formulär för ansökning örn statens ränte fria

studielån .................................................................................... 245

Dyrtidstillägg åt personalen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala
.................................................................................................... 246

Tekniska högskolan ............................................................................ 251

Uppförande av prästgård med lån eller anslag från kyrkofonden 253

Ödebygdstillägg vid vissa prästerliga befattningar .................... 256

Vissa donationer m. m. vid de allmänna läroverken .........,...... 261

Försäkring av vissa befattningshavare vid högre allmänna läroverket
i Umeå mot olycksfall i arbete .................................... 281

Vissa läroverkslärares tjänstgöringsförhållanden m. m............. 282

Vissa seminarielärares tjänstgöringsförhållanden m. m............. 287

Vissa lärares vid tekniska läroverk tjänstgöringsförhållanden

in- in................................................................................................. 287

Inkomster från folkskoleseminariernas trädgårdar .................... 288

Småskoleseminariet i Murjek............................................................ 289

Kontroll över inkomster genom uthyrande av lokaler vid vissa

läroanstalter........................................................................................ 290

Upphandling av formulär m. m. vid vissa läroanstalter............ 291

Vissa tjänstledigheter inom folkskollärarkåren m. m................. 292

Tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor........ 295

Uppförande av ett skolhus i Slagnäs för Arjeplogs och Sorsele
skoldistrikt ........................................................................................ 298

__ v —

Sid.

Nionde huvudtiteln ............................................................................................ 302

Jordbruksdepartementet ............................................................................ 302

Ersättning av statsmedel för släckning av skogseld.................... 302

Utnyttjande av kronans fiskevatten ................................................ 331

Elfte huvudtiteln ................................................................................................ 342

Pensions- och indragningsstaterna ........................................................ 342

Tryckningskostnader vid arméns pensionskassa............................ 342

Statens affärsverksamhet.................................................................................... 343

Partiell ledighet vid kommunikationsverken m. m............................. 343

Gratifikationer till tjänstemän vid statens affärsdrivande verk 347

Arbetsordning för generalpoststyrelsen.................................................... 354

Vissa förhållanden inom postsparbanken................................................ 354

Postverkets undervisningsväsende ............................................................ 357

Telegrafverkets besparingsreglemente .................................................... 360

Bese- och traktamentsersättningar till sektionsföreståndare m. fl.

tjänstemän vid statens järnvägar ........................................................ 365

Vissa förluster i turisttraflkförbundets restaurangaktiebolag 368

Utnyttjande för enskild räkning av rön från offentlig verksamhet 371
Kostnadsfri bostadstelefon vid kommunikationsverken 380

— 1 —

Riksmarskalksämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 4, § 2.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har Eders Kungl. Majit anbefallt
riksmarskalksämbetet avgiva underdånigt utlåtande över vad i
riksdagens senaste församlade revisorers berättelse yttrats rörande Stockholms
slott och får ämbetet såsom svar i underdånighet åberopa sin skrivelse
till Konungen (kommunikationsdepartementet) den 14 sistlidna september.
Härutöver kan tilläggas att enligt vad ståthållarämbetet påpekat
— något som även riksmarskalksämbetet kan vitsorda — ifrågavarande
byggnadspartier sedan statsrevisorernas besök ytterligare förfallit,
så att behovet av snar reparation av desamma nu är ännu mera trängande.

Remissakten återgår härjämte.

Stockholm den 9 januari 1935.

Underdånigst
OSCAR von SYDOW.

Carl Sandgren.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 4, § 2.

Underdånigt utlåtande.

Byggnadsstyrelsen, som på sätt framgår av här i avskrift närslutna
skrivelse till ståthållaren på Stockholms slott den 7 september 1934 yttrat
sig beträffande den föreliggande kostnadsberäkningen, får på det
kraftigaste understryka det av riksdagens revisorer framhållna behovet
av snar reparation å slottet.

Stockholm den 28 december 1934.

Underdånigst
GEORG A. NILSSON.

ÄRLAND NORLEN.

1

Rev.-berättelse ang. statsverket för år 1934. II.

H. Öhman.

— 2 —

Bilaga.

Avskrift.

Till ståthållaren på Stockholms slott.

Till byggnadsstyrelsen har ingivits avskrift av skrivelse från slottsarkitekten
å Stockholms slott till Eder av den 4 innevarande september, vari
slottsarkitekten hemställt örn avlåtande av underdånig framställning till
Kungl. Majit örn vidtagande av åtgärder för anvisande av ett anslag av

192,000 kronor för utförande av restaurering av västra trappuppgången
och norra portiken i slottet, vilka arbeten borde genom byggnadsstyrelsens
försorg utföras under loppet av tre år. Anslagssumman borde enligt
slottsarkitektens hemställan uppdelas på 3 år med 64,000 kronor per år.

Sedan byggnadsstyrelsen granskat de för arbetenas utförande beräknade
kostnaderna, får styrelsen tillstyrka bifall till vad slottsarkitekten
sålunda hemställt, dock under framhållande av att det äskade anslagsbeloppet
synes väl knappt beräknat och förutsätter iakttagande av stor
sparsamhet.

Stockholm den 7 september 1934.

Georg A. Nilsson.

Ärland Noreen.

H. Öhman.

Nedre justitierevisionens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 5, § 3.

Till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet.
I

I anledning av skrivelse från herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
med anmodan att senast den 11 januari 1935 till finansdepartementet
inkomma med utlåtande i anledning av riksdagens revisorers
berättelse i vad angår högsta domstolens och nedre justitierevisionens räkenskaper
får nedre revisionen härmed vördsamt anföra följande.

Såsom riksdagens revisorer framhållit har nedre revisionen på sin tid
motsatt sig ett av riksräkenskapsverket år 1922 framfört förslag, att redovisningen
för avlöningsmedlen skulle omläggas samt att det formulär
till avlöningslista, som begagnas vid övriga statsinstitutioner, skulle komma
till användning. Anledningen härtill var, att nämnda formulär icke
lämnade utrymme för upptagande av samtliga å nedre revisionens stat
uppförda avlöningsposter. Dessa avlöningsposter äro icke mindre än elva
nämligen 1) avlöningar till ordinarie tjänstemän; 2) vikariatsersättningar;
3) särskilda arvoden; 4) avlöningar till extra revisionssekreterare;
5) avlöningar till övriga icke-ordinarie befattningshavare m. m.; 6) övergångsstat;
7) avlönande av fyra förordnade revisionssekreterare; 8) förstärkning
av arbetskrafterna; 9) avlöningsförhöjningar åt vissa icke-ordinarie
befattningshavare inom den civila statsförvaltningen; 10) pr oviso -

— 3 —

riskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst och 11)
dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst. Riksräkenskapsverkets
omlörmälda formulär R 4 a omfattar allenast sju avlöningskolumner.
Nedre revisionen delar emellertid den i riksdagens revisorers berättelse
uttalade uppfattningen, att det nu använda systemet för redovisning
av avlöningar är opraktiskt och medför en onödig utsvällning av räkenskaperna,
och hyser nedre revisionen numera den meningen, att en övergång
till det system, som i allmänhet användes vid statsinstitutionerna,
bör ske, därest sådana formulär tillhandahållas, som lämna utrymme för
upptagande av alla å högsta domstolens och nedre revisionens stater upptagna
anslagsposter. En dylik övergång synes dock ej höra äga rum
förrän vid början av nästkommande budgetår.

Vid uppgörande av formulär till avlöningslistor torde beaktas, att de
ovan under 2) och 9) omförmälda anslagsposterna från och med den 1 juli
1935 lära utgå ur staten. Nedre revisionen får därför hemställa att de
tillhandahållna formulären måtte, såvitt angår nedre revisionen, upptaga
åtminstone nio avlöningskolumner och innehålla minst två innerark.
Därest förslaget örn tillfällig förstärkning av högsta domstolens arbetskrafter
vinner riksdagens bifall, lärer ytterligare en avlöningskolumn
bliva nödvändig.

Stockholm den 2 januari 1935.

På nedre justitierevisionens vägnar:

GÖSTA SILJESTRÖM.

Carl Patric Ossbahr.

Utrikesdepartementets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 6, § 4.

Till finansdepartmentet.

Genom utdrag av protokollet över finansärenden den 21 nästlidne december
har utrikesdepartementet erhållit förständigande att senast den 11
innevarande januari till finansdepartementet insända utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer i § 4 av sin den 16 december 1934 avgivna
berättelse anfört angående utrikesdepartementets kalender.

Uti ifrågavarande punkt av sin berättelse hava revisorerna redogjort
för de med kalenderns utgivande förenade kostnader samt fäst uppmärksamheten
vid de möjligheter till besparingar, som i detta avseende kunde
föreligga. Med anledning härav har inom utrikesdepartementet företagits
en närmare undersökning, i första hand angående nödvändigheten
över huvud taget av ett fortsatt utgivande av kalendern samt därnäst
angående behovet var för sig av kalenderns särskilda delar. Denna undersökning
har givit vid handen, att — såsom i bifogade promemoria
närmare utvecklas — en indragning av utrikesdepartementets kalender
icke lämpligen torde kunna företagas. En dylik åtgärd skulle nämligen

— 4 —

medföra betydande olägenheter utan att verklig besparing därav vore att
påräkna tor statsverket. Däremot synas möjligheter erbjuda sig att genom
uteslutning eller förkortning av vissa i kalendern ingående avdelningar
— i ungefärlig överensstämmelse med vad revisorerna förordat —
i icke oväsentlig grad nedbringa kostnaderna för kalenderns utgivande.

Dessa möjligheter torde med hänsyn till besparingseffekten och den
lämpligaste anordningen av utgivandet eller uppgifternas tillhandahållande
i annan ordning böra underkastas närmare prövning.

Enligt uppdrag:

CARL HAMILTON.

B. Johansson.

Bilaga.

P. M. i anledning av riksdagens revisorers uttalanden
örn utrikesdepartementets kalender.

Till en början torde få erinras, att ifrågavarande kalender i sin nuvarande
form utgivits alltsedan år 1870 och att den till direkt föregångare
haft en av kommerskollegium alltifrån år 1824 publicerad förteckning
över svenska och norska konsulat i utlandet.

Då revisorerna, ehuru de sagt sig icke vilja närmare ingå på frågan
örn behovet av en handbok med det innehåll, utrikesdepartementets kalender
har, dock synas hava hyst vissa tvivel beträffande nödvändigheten
av en dylik publikation vid sidan av statskalendern, författningssamlingen
och Sveriges överenskommelser med främmande makter, torde i
första hand böra skärskådas eventuellt föreliggande möjligheter att helt
upphöra med kalenderns utgivande. En sådan åtgärd synes dock knappast
vara tillrådlig redan av det skälet, att den skulle förutsätta en ökad
distribution av den vida dyrare statskalendern. Nödvändigheten av att
samtliga utrikesdepartementet underlydande myndigheter hava tillgång
till korrekta och fullständiga uppgifter angående utrikesförvaltningens
övriga organ och deras personal torde icke sättas i fråga, och örn ingen
av departementet utgiven kalender funnes, kunde det med hänsyn härtill
svårligen undvikas att i högst väsentligt ökad omfattning distribuera
statskalendern även till de olönade konsilia™ representanterna, vilkas
sammanlagda antal uppgår till omkring 600. För dessas räkning har •—
som också av revisorernas berättelse framgår — hittills endast ett fåtal
exemplar av sistnämnda publikation tillhandahållits, ofta för övrigt använda
exemplar av äldre årgångar. Bortsett från att vederbörande icke
genom statskalendern skulle erhålla de fullständiga adressuppgifter, varav
behov ofta föreligger, torde böra framhållas, att statskalendern kostar departementet
15 kronor 75 öre för exemplar och utrikesdepartementets kalender
i dess nuvarande skick föga mer än 3 kronor.

I fråga örn de av revisorerna antydda olika möjligheter att i samband
med kalenderns utgivande åstadkomma besparingar, bland annat genom
att icke varje år omtrycka vissa uppgifter av endast historiskt eller el -

— 5 —

jest begränsat intresse, torde till en början kunna anföras, att det måhända
skulle kunna ifrågasättas, huruvida i berättelsen fullt avseende
kommit att lästas vid de mera allmänna synpunkter, som — alldeles frånsett
på olika håll föreliggande speciella behov — göra sig gällande vid
utgivandet över huvud taget av kalendrar och samlingseditioner av
olika slag. Det torde jämväl kunna göras gällande, att behovet av en
periodvis fullständigad och rättad samt metodiskt uppställd samling av
ett i och för sig svåröverskådligt material gör sig icke minst gällande
vid en förvaltningsgren, inom vilken ett jämförelsevis stort antal befattningshavare
tjänstgöra som självständiga chefer på mer eller mindre isolerade
poster, där lätt situationer uppstå, då exempelvis förbiseende av
någon i en överenskommelse eller författning vidtagen ändring kan medföra
väsentliga olägenheter. Det är för övrigt betecknande, att motsvarande
förhållanden inom andra länders utrikesförvaltningar tydligen skapat
liknande behov — publikationer motsvarande utrikesdepartementets
kalender utgivas i själva verket i ett stort antal länder — och ofta äro
ifrågavarande kalendrar, särskilt gäller detta den danska och den norska,
till uppställning och innehåll påfallande lika den svenska.

För att emellertid övergå till en detaljgranskning, så följer i kalendern
efter uppgifterna örn den svenska utrikesförvaltningen en avdelning angående
främmande makters beskickningar och konsulat i Sverige. Ehuru
i förevarande avseende onekligen lika fullständiga upplysningar kunna
hämtas ur statskalendern, torde denna del lämpligen böra kvarstå, då å
ena sidan dess omfång ej är alltför betydande, och å andra sidan dess
uteslutande redan med hänsyn till vedertaget bruk i avseende å uppställningen
av motsvarande publikationer i andra länder knappast synes vara
att förorda. Enligt vad utrikesdepartementet har sig bekant, anlitas kalendern
i ganska betydande utsträckning av härvarande utländska representanter,
vilka därvid hava ledning av den på franska avfattade innehållsförteckningen.

De därpå följande tjänsteförteckningarna undergingo till 1932/1933 års
upplaga en sträng gallring, varvid särskilt alla tillfälliga vikariatsförordnanden
med oförändrad tjänstgöringsort strökos, med undantag blott
för förordnanden att upprätthålla kabinettssekreterarebefattningen. Det
i berättelsen omnämnda exemplet torde just avse ett dylikt förordnande.
Den konsekvens, som allt kalenderarbete fordrar, synes göra det svårt att,
sedan väl en gräns dragits beträffande arten av de förordnanden, som
skola omnämnas, godtyckligt utesluta ett dylikt endast på grund av dess
kortvarighet, Tjänsteförteckningarna i kalendern äro visserligen, som
revisorerna anmärka, ej tillräckliga för att läggas till underlag vid befordringar,
men de äro till betydande hjälp vid de mångahanda övervä
ganden beträffande personalens placering, tillfälliga förordnanden rn. Husom
inom en administration sådan som utrikesförvaltningen ständigt återkomma.
För övrigt är det vid många tillfällen ett behov även för cheferna
för utlandsmyndigheterna, för vilka ju några andra uppgifter örn
personalen i allmänhet ej stå till buds, att hava tillgång till upplysningar
om olika befattningshavares tidigare tjänstgöring m. m.

Avdelningen örn förlikningsnämnder skulle i sparsamhetssyfte kunna
uteslutas, för att eventuellt endast omtryckas i en exempelvis vart femte
år utkommande mera fullständig upplaga.

Detsamma bör givetvis kunna ske beträffande do av revisorerna särskilt
uppmärksammade avdelningarna från och med »Rikskanslerer» till
och med »Främmande makters beskickningar i Sverige från 1720», lik -

6 —

som den redan tidigare uteslutna historiken över utrikes ärendenas behandling.

En viss besparing torde även kunna ernås genom uteslutande. ur kalendern
av samtliga däri återgivna författningar. Förefintligheten av
Svensk författningssamling vid varje beskickning och lönat konsulat synes
visserligen icke i och för sig utesluta önskvärdheten av att tillhandahålla
vederbörande en mera överskådlig samling av vissa administrativa
författningar, såsom exempelvis de ofta tillämpade författningarna örn ersättning
för resekostnader o. dyl., men detta torde kunna ske på annat
sätt och i varje fall så, att kostnaden för årligen återkommande omtryckning
bortfaller.

Avdelningen »Överenskommelser med främmande makter» torde höra
till dem, som minst kunna undvaras, och att endast omtrycka densamma
med vissa års mellanrum torde svårligen kunna komma ifråga. Ehuru
ett par exempel kunnat återfinnas på däri för fullständighetens skull
omnämnda traktater, vilka endast hava historiskt intresse, giver en blick
på förteckningarna vid handen, att beträffande flertalet så ingalunda bifallet
och att de uppräknade överenskommelserna till mycket betydande
del (de med asterisk försedda) fortfarande helt eller delvis äro i kraft.
Det torde ligga i öppen dag, att såväl för tjänsten inom utrikesdepartementet
som vid utlandsmyndigheterna en dylik överskådlig förteckning
måste vara snart sagt oumbärlig och ingalunda göres överflödig genom
förefintligheten av den kronologiskt ordnade samling traktattexter, som
publikationen »Sveriges överenskommelser med främmande makter» utgör.
Sedan emellertid under nästlidet år sista delen av arbetet »Sveriges
och Norges traktater» utkommit i tryck och i sammanhang därmed ett
utförligt sakregister till samtliga sex delarna, har inom departementet
övervägts möjligheten att i nästa upplaga av kalendern inskränka nu
ifrågavarande förteckningar till att omfatta endast de efter unionsupplösningen
träffade överenskommelserna ävensom de tidigare avtal, som
helt eller delvis äro i kraft.

Önskvärdheten av att i kalendern även i framtiden medtaga den sista
avdelningen, innehållande en överblick över i kraft varande handels- och
sjöfartsfördrag, har icke av revisorerna satts i fråga.

Stockholm den 10 januari 1935.

Arméförvaltningens intendents-
och civila departements yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 9, § 5.

Underdånigt utlåtande.

Arméförvaltningens intendents- och civila departement få i förevarande
ärende i underdånighet anföra följande.

Biksdagens revisorer säga sig efter verkställd undersökning hava kommit
till den uppfattningen, att de beräkningar, som för riksdagen fram -

— 7 —

läggas beträffande anslaget till arméns mathållning, icke vore så fullständiga,
att därav kunde på ett i allo tillfredsställande sätt bedömas,
huru anslaget i själva verket disponerades. Revisorerna anföra vidare,
att »genom en noggrannare och mera i detalj gående anslagsberäkning
än som nu förekommer, synes man jämväl kunna vinna en bättre anslutning
till de verkliga utgifterna, varigenom sådana överskridanden, som
skett exempelvis under budgetåret 1933/1934, i möjligaste mån undvikas».
Med anledning härav tillåta sig departementen framhålla, att den av revisorerna
påtalade merutgiften för arméns mathållning örn 268,392 kronor
och 31 öre, utöver det i riksstaten för budgetåret 1933/1934 upptagna beloppet,
i ingen män beror, såsom revisorerna förmena, på bristiällig anslagsberäkning,
utan -— på sätt närmare framgår av 1933 års statsverksproposition
— bär sin grund uteslutande i särskilda omständigheter'', sammanhängande
med indragningen av värnpliktsövningarna aret 1933. I
nämnda statsverksproposition, IV huvudtiteln, sid. 4, angav nämligen
chefen för försvarsdepartementet att vissa besparingar å förslagsanslagen
— beräknade till 530,000 kronor — skulle komma att uppstå under budgetåret
1932/1933, och att vid beräkning av förslagsanslagen för budgetåret
1933/1934 hänsyn icke tagits till att sistnämnda budgetår en motsvarande
merutgift komme att drabba nämnda anslag. Chefen för försvarsdepartementet
ansåg sig — efter samråd med chefen för finansdepartementet
— böra räkna med att sagda merutgift skulle ersättas av kassafonden.

Vid slutet av budgetåret 1932/1933 fanns en behållning å mathallmngsanslaget
av 475,136 kronor och 28 öre, vilken tillfördes kassafonden.

Örn budgetutfallet beträffande ifrågavarande anslag för omiörmälda
båda budgetår, såsom av nyssnämnda anledning bör ske, ses i ett sammanhang,
finner man alltså, att kassafonden under dessa båda budgetår,
långt ifrån att behöva ersätta brister å mathållningsanslaget, tvärtom
härifrån erhållit ett överskott på 206,743 kronor och 47 öre.

Vad beträffar det hittills tillämpade förfaringssättet vid beräkningen
av mathållningsanslaget samt noggrannheten av anslagsberäkningen får
intendentsdepartementet vidare anföra följande.

Såsom grund för denna beräkning ligger antalet tjänstgöringsdagar
för manskap samt normalportionsstatens uppskattade penningvärde under
det budgetår beräkningarna avse. Antalet tjänstgöringsdagar grundar
sig härvid på inom generalstaben gjorda beräkningar, vilka dock givetvis
icke kunna göra anspråk på någon större exakthet till följd av de
ständigt skeende tillfälliga växlingarna uti såväl de stamanställdas som
de värnpliktiges styrkeförhållanden. Vid uppskattandet av normalportionens
värde finnes ingen annan grund att lita till än de priser pa noimalstatens
olika artiklar, som gälla vid tiden för beräkningarnas uppgörande,
eventuellt något justerade med hänsyn till förmodade förändringar
i marknadsläget. Det är givet, att dessa priser kunna hinna fluktuera
väsentligt från den tid, då beräkningarna uppgöras, till den tid (10
—20 månader därefter), då tillämpningen sker. Stiga livsmedelspriserna,
föreligger risk för att anslaget skall komma att överskridas, sjunka däremot
priserna, uppstår besparing.

Till dessa grundläggande kalkyler rörande anslaget (uträkning av normalportionskostnaderna)
komma sedan särskilda beräkningar av:

dels merkostnaderna för statsverket genom att kvinnlig köks- och servispersonal
anställts i stället för militärhandräckning i truppförbandens

— 8 —

matinrättningar, allt i enlighet med av Eders Kungl. Maj:t med riksdagen
fastställda principer (varom mera nedan),

dels även ett visst belopp per tjänstgöringsdag, avsett att motsvara
»övriga utgifter» å anslaget, såsom för proviantartiklarnas anskaffning
och magasinering m. m., kostnaderna för särskild sjukföda, ökade kostnader
för förplägnaden vid övningar utom förläggningsorten o. s. v.

Storleken av detta belopp per tjänstgöringsdag uträknas med hänsyn
till vad ifrågavarande »övriga utgifter» i medeltal uppgått till under
de tre senaste budgetåren enligt inom intendentsdepartementet förd statistik
på området ilraga. Något annat tillförlitligare tillvägagångssätt
att beräkna dessa utgifter torde också knappast givas. Ty det är att märka,
att utgifterna i fråga — vilka grunda sig på tillämpningen av de reglementen
och övriga nådiga föreskrifter, som av Eders Kungl. Maj:t utfärdats
berörande arméns förplägnad i fred — äro beroende av ett stort
antal växlande faktorer, omöjliga att förutbestämma eller förutse. Bland
dessa må här nämnas de med marknads- och skördeförbållanden sammanhängande
fluktuationerna i magasineringskostnader; sjukligbeten
inom armén under året och därav beroende växlingar beträffande dietportioner
och extra sjuldöda; omfattningen och beskaffenheten av samt
årstiden för anbefallda större eller mindre fälttjänstövningar och andra
övningar utom förläggningsorten, kommenderingar av olika slag m. m„
vilka alla medföra större eller mindre förskjutningar uppåt i matbällningskostnaderna
genom tillkomsten av provianttransporter, måltidsstationer,
behovet av tillfälliga, lokala uppköp av färskvaror m. m.

Genom det hittillsvarande, här ovan skisserade förfaringssättet vid beräkningen
av anslaget för arméns mathållning har man, enligt intendentsdepartementets
mening, numera nått fram till en ganska god överensstämmelse
mellan beräknade och verkliga utgifter. Detta framgår bäst
av nedanstående sammanställning rörande resultatet av anslagsberäkningen
under de senaste fyra budgetåren:

Budgetår

1 Anslag

Kr.

Överskott

Kr.

Brist

Kr.

Felprocent

1930/IDBl ..............................

1931/1932 ...............................

1932/1933 och 1933/1934...................

6,610,1 00
6,587,000

1 11,489,'' 00

823 joe

1206,743 V

45,732 j 2

0.7

+ 0.(1 12
-f 1 .S

Intendentsdepartementet är av den bestämda uppfattningen, att — vilket.
tillvägagångssätt man än använder vid beräkningarna — det icke är
möjligt att vinna bättre anslutning till de verkliga utgifterna, än som
redan nu åstadkommits. Detta på grund av själva naturen av det ifrågavarande
anslaget. Det bör nämligen bemärkas, att beräkningarna bär
gälla ett framtida livsmedelsunderhåll av en icke fullt bestämbar manskapsstyrka
under växlande tjänstgöringsförhållanden. —

Vad beträffar den tankegång, som möjligen kan utläsas av revisorernas
berättelse, nämligen att den hittillsvarande anslagsberäkningen icke
skulle vara utförd med tillbörlig noggrannhet, så vill intendentsdepartementet
i detta sammanhang på det kraftigaste bestrida, att någon som
helst grund för en sådan mening föreligger. * 1

Med anledning av revisorernas uttalande om att de beräkningar, som

1 Av skäl, som förut berörts, gäller siffran de båda budgetåren sammantagna.

- 9 —

framläggas för riksdagen, sakna sådan fullständighet, att därav kan bedömas,
huru anslaget i själva verket disponeras, får intendentsdepartementet
här endast påpeka, att någon annan uppdelning eller disposition
av ifrågavarande anslag icke förekommer än den, som redan ovan antytts,
innefattande dels tilldelandet av »proviantanslag» till truppförbanden på
grundval av normalportionspris och tjänstgöringsdagar (med nedan angiven
minskning), dels anvisandet av särskilda medel till truppiörbanden
för den kvinnliga kökspersonalens avlöning. Alla »övriga utgifter», berörande
mathållningen vid truppförbanden, bestridas allt efter behovet i
enlighet med föreskrifterna i gällande reglementen, utan att någon särskild
medeisfördelning härför fastställts, emedan någon sådan förhandsdisposition
i själva verket icke kan vidtagas på detta av en mängd växlande
faktorer berörda förvaltningsområde.

I samband med frågan om anslagets disposition upptaga revisorerna
till granskning spörsmålet om, från vilka medel den kvinnliga kökspersonalens
avlöning lämpligen bör utgå. Härmed äro revisorerna inne pa
en punkt, där onekligen en brist på överskådlighet föreligger i fråga örn
mathållningsanslagets disposition. Enligt särskilda nådiga föreskrifter
(tillkomna på grund av sättet för den individuella utspisningens införande
i armén) skola nämligen 4 procent av truppförbandens jämlikt
fredsförplägnadsreglementet uträknade »proviantanslag» avses till att bekosta
viss del av avlöningen för den kvinnliga kökspersonalen, under det
att återstoden av denna avlöning jämte naturaförmåner bestridas av härför
särskilt beräknade medel från arméns mathållningsanslag. Givet är.
att en sådan anordning i avsevärd mån bidrager till att skymma överblicken
över anslagets användning.

Departementet har för den skull redan länge varit betänkt på att inga
med underdånig framställning örn ändring av nyssnämnda nådiga föreskrifter
i syfte att åstadkomma ett fullständigt särskiljande av truppförbandens
»proviantanslag» och kökspersonalens avlöningsmedel. Då emellertid
ett sådant särskiljande kräver förändrade bestämmelser i fråga om
uträkningen av berörda »proviantanslag» och detta i sin ordning intimt
sammanhänger med frågan örn normalportionsstatens sammansättning,
så har departementet nödgats uppskjuta detta ärende, till dess att slutliga
resultat föreligga av vissa ända till helt nyligen pågående utspisningsförsök,
berörande den sedan fem år tillbaka försöksvis gällande normal
portionsstaten. Da emellertid utredningarna härom, såvitt för närvarande
kan bedömas, böra bliva slutförda under förra hälften av innevarande
år, torde departementet komma att framlägga underdånigt förslag
i frågan nästkommande höst i samband med avgivandet av förslag till
anslagsäskanden för budgetåret 1936/1937.

Vad slutligen beträffar det av revisorerna framkastade förslaget, att
kostnaderna för den kvinnliga köks- och servispersonalens avlöning skulle
eventuellt överflyttas, helt eller delvis, till lantförsvarets avlöningsanslag,
få intendents- och civila departementen i underdånighet anföra följande.
Helt visst kunna talande skäl anföras för att någon del av nämnda personal,
särskilt den mera fast anställda, borde avlönas från samina stats
anslag, där avlöningen till ett stort antal andra extra ordinarie befattningshavare
äro uppförda. Å andra sidan kunna starka skäl också framdragas
för, att avlöningen av ifrågavarande personalgrupp — vars storlek,
sammansättning och arbetsuppgifter äro intimt sammanhängande med
växlingarna uti portionsstyrkan vid truppförbanden — bestrides från mat
hållningsanslaget eller, såsom revisorerna eventuellt ifrågasätta, från ett

— 10 —

särskilt för detta ändamål avsett riksstatsanslag. Departementen anse
emellertid, att ett slutligt avgörande av huru man härvid lämpligast hör
förfara, icke bör äga rum nu, då man kanske inom ett par år står inför
förändringar i arméns organisation, vilka kunna avsevärt inverka på
ifrågavarande personals sammansättning och åligganden m. m.

I detta sammanhang må erinras örn, att frågan örn överförande av den
kvinnliga kökspersonalen till extra ordinarie befattningshavare nyligen
varit föremål för yttrande till Eders Kungl. Majit. I underdånig skrivelse
den 16 oktober 1934, Pl. dnr 105 och 121, angående revision av vissa
tjänsteförteckningar rörande civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare
vid försvarsväsendet, har arméförvaltningen såsom sin
åsikt anfört, att med hänsyn till vissa lönetekniska omständigheter frågan
om överförande av husmödrar och biträdande husmödrar till extra
ordinarie befattningshavare för närvarande icke borde ifrågakomma,
ävensom att köks- och servishiträdenas anställnings- och avlöningsförhållanden
icke — efter de grunder som nu avses att tillämpas — motivera
någon dylik åtgärd.

Med anledning av vad revisorerna anfört, få departementen alltså såsom
sin mening uttala, att de ifrågasatta reformerna tillsvidare böra begränsas
till att den kvinnliga köks- och servispersonalens kontanta avlöningsförmåner
uppföras i äskandena för budgeten 1936/1937 såsom en
särskild fristående utgiftspost under anslaget till arméns mathållning.

Stockholm den 10 januari 1935.

Underdånigst

AXEL HULTKRANTZ. T. H. WIJNBLADH.

CARL EDY. STERKY. E. G. LILLIEHÖÖK.

Ivar Jarl.

Arméförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 12, § 6.

Underdånigt utlåtande.

Genom nådig remiss den 22 december 1934 har Eders Kungl. Majit anbefallt
arméförvaltningen att, efter vederbörandes hörande, avgiva underdånigt
utlåtande över av riksdagsrevisorerna påtalade vissa förhållanden
rörande förläggningen av Stockholm garnison, nämligen dels särskilt
det bristande yttre underhållet av vissa byggnader inom Svea och
Göta livgardens kasernetablissement och dels den otillfredsställande förläggningen
å Järvafältet.

Till åtlydnad härav får ämbetsverket — med närläggande av chefens
för östra arméfördelningen den 5 och garnisonskommitténs arbetsutskotts
den 4 innevarande januari i ämnet avgivna yttranden ävensom en av arméförvaltningens
domäntjänsteman den 5 denna månad avgiven ämbetspromemoria
— därutöver i underdånighet anföra beträffande!

— 11 —

Underhållet av vissa byggnader inom Svea och Göta livgardens kasernetablissemenl.

Vid avgivandet av förslag rörande lantförsvarets anslagsbehov bär arméförvaltningen
vid fyrfaldiga tillfällen framhållit, att underhållsmedlen
till kasernbyggnader m. m. med gällande beräkningsgrunder för desamma
visat sig så knappt tillmätta, att de icke äro tillräckliga för bestridande
av ett fullgott underhåll och för utförandet av erforderliga
mindre moderniseringsarbeten m. m. För budgetåret 1932/1933 anslogs
å byggnadsanslaget 200,000 kronor mindre än vad arméförvaltningen
äskat under framhållande, att med utförandet av åtskilliga inre reparationsarbeten
skulle anstå till elter sagda budgetär. Av besparingsskäl
har byggnadsanslaget sedermera minskats för budgetåret 1933/1934 med
987,100 kronor eller ungefär 33 % och för budgetåret 1934/1935 med 1,008,500
kronor eller ungefär 37 %. Följden av dessa stora reduceringar av byggnadsanslaget
bär blivit, att icke ens det nödvändigaste underhållet av
etablissementen m. m. helt kunnat ombestyras, och att deras iståndsättande
sannolikt kommer att kräva avsevärda kostnader. Detta har senast
i underdånig skrivelse den 27 oktober 1934 framhållits av ämbetsverkets
fortifikationsdepartement, som anmält, att underhållet av kasernetablissementen
icke kan bestridas med så avsevärt reducerade anslag,
ävensom påpekat vådan för framtiden av beskurna byggnadsanslag.

Kasernbyggnaderna vid Svea och Göta livgardens kasernetablissement
färdigställdes under åren 1888—1890. Det torde vara uppenbart, att underhållet
av så gamla etablissement kräver större kostnader än av senare
uppförda. Före 1933 kunde detsamma dock nödtorftigt bestridas.
Sålunda iståndsattes under åren 1930—1933 inom Göta livgarde de mot
kaserngården vettande byggnadsfasaderna. När sedermera behov av gatufasadernas
renovering uppstod, kunde med de beskurna byggnadsanslagen
detta behov icke tillgodoses. Arbetena härmed anmäldes för den skull i
skrivelse den 11 november 1932 till den av Eders Kungl. Majit jämlikt nådigt
beslut den 21 oktober 1932 tillsatta »1932 års utredning angående beredskapsarbeten».
År 1933 anmäldes ånyo ifrågavarande arbeten såsom av
behovet påkallade beredskapsarbeten i arméförvaltningens underdåniga
skrivelse den 9 augusti. Vidare hava medel för ändamålet äskats i chefens
för östra arméförvaltningen underdåniga skrivelse den 19 december
1933, vilken framställning ämbetsverkets fortifikationsdepartement jämte
eget yttrande insänt till Eders Kungl. Majit den 7 mars 1934. Departementet
har därvid dels vitsordat behovet, dels anmält, att medel saknades
för ändamålet, dels ock omförmält, att arbetet tidigare anmälts såsom
beredskapsarbete under beteckning »mycket angeläget». Genom ämbetsskrivelse
från statsrådet och chefen för socialdepartementet den 14 december
1934, har Eders Kungl. Majit låtit meddela beslut, varav framgår,
att utförandet såsom beredskapsarbete av vattrivning och avfärgning av
Svea och Göta livgardens kasernfasader icke föranlett någon Eders Kungl.
Majlis åtgärd. Beträffande den av chefen för östra arméfördelningen
ovan angivna underdåniga framställningen i ärendet den 19 december
1933 har nådigt beslut ännu icke meddelats.

Chefen för östra arméfördelningen har i sitt bär vid fogade yttrande
framhållit, att det tidigare äskade beloppet, 50,700 kronor, för reparation
av de båda gardesregementenas ytterfasader numera icke vore tillräckligt,
huvudsakligen till följd av det ytterligare försämrade tillståndet av
fasaderna m. m.

— 12

1 likhet med riksdagsrevisorerna anser ämbetsverket, att de nödvändigaste
reparationsarbetena å kasernbyggnaderna icke böra uppskjutas.
Kostnaden tor bristernas avhjälpande bär på den till buds stående tiden
för yttrandes avgivande icke kunnat till sitt belopp exakt fastställas.
Den torde dock komma att ställa sig väsentligt högre än tidigare beräknats.

Förläggningen å Järvafältet.

Av den härtill fogade av garnisonskommitténs arbetsutskott utarbetade
promemorian framgår, att de av riksdagsrevisorerna påtalade mindre
tillfredsställande förläggnings- och övningsförkållandena för en del
truppförband inom Stockholms garnison under långa tider gjort sig kännbara
och varit föremål för upprepade framställningar, vilka dock icke
lett till resultat.

Genom Ladugårdsgärdets exploatering bar dettas användning för militära
övningar praktiskt taget upphört och krav rests på förbättrade för
läggningsmöjligheter å Järvafältet.

För närvarande är inkvarteringen å Järvafältet otillfredsställande och
innebär hygieniska olägenheter samt medför stark förslitning av utrustning
och materiel. Chefen för östra arméfördelningen framhåller därför,
att — därest en utflyttning av truppförbanden till Järvafältet fortfarande
skall anstå — det synes nödvändigt att uppföra ytterligare värmestugor,
stallar och kokvagnshus m. m., anordna tvättlokaler, mathallar
och förvaringslokaler för proviant, vapen, motorer och annan materiel
m. m. Ävenså anföres, att vissa förbättringar i förläggningen och övningsfältets
användbarhet torde kunna vinnas vid tidpunkten för arrendekontraktens
upphörande den 14 mars 1938. Därjämte framhålles nödvändigheten
av Järvafältets planmässiga elektrifiering.

Frågan örn de åtgärder, som lämpligen böra vidtagas för förbättrande
av förläggnings- och övningsförhållandena å Järvafältet, synes arméförvaltningen
vara beroende av tidpunkten för garnisonens kasernering
på Järvafältet. Framflyttas denna ett flertal år, torde det bliva nödvändigt
att vidtaga en genomgripande och säkerligen dyrbar förbättring av
nuvarande inkvartering.

Det synes arméförvaltningen fördelaktigast, därest ett beslut rörande
truppförbandens förläggning å Järvafältet kunde fattas inom närmaste
framtid. Sker så, bör ett av kasernetablissementen kunna snarast utbyggas
till sådan omfattning, att det till en början kunde vid övningar å
fältet användas i och för förläggning av trupp ur samtliga regementen,
tillhörande Stockholms garnison. I detta sammanhang må erinras örn
dels den av garnisonskommittén år 1931 utarbetade generalplanen för
truppförbandens förläggning å Järvafältet, dels det av chefen för östra
arméfördelningen i underdånig skrivelse den 11 februari 1933 avgivna
förslaget till uppförande av en övningskasern vid Risne å Järvafältet.
Nyssnämnda generalplan insändes av ämbetsverkets fortifikationsdepartement
med underdånig skrivelse den 28 april 1931 under hemställan, att
åtgärder för uppförandet av etaldissementen för Svea artilleriregemente
och arméns intendenturförråd måtte komma till stånd. Framställningen
örn en övningskasern vid Risne föranledde jämlikt chefens för försvarsdepartementet
ämbetsskrivelse den 24 mars 1933 icke någon Eders Kungl.
Maj:ts åtgärd.

Såsom n5rss anförts, hyser arméförvaltningen den uppfattningen, att
utbyggandet av ett utav kasernetablissementen snarast bör komma till

13 —

stånd i ungefär den omfattning, som föreslagits för övningskasernen.
Denna stomme till ett blivande kasernetablissement, avsedd att lösa
truppförbandens förläggningsfråga å Järvafältet under övningar därstädes,
bör även kunna tillgodose den säkerligen inom kort uppstående bristen
på förrådsutrymmen. Sedan förslaget till övningskasernen vid Risne
år 1933 utarbetades, hava nämligen jämlikt nådigt brev den 14 juni 1933
återstående delar av förutvarande livregementets dragoners kasernetablissement
ställts till tekniska muséets förfogande, varvid dock de
båda stallarna disponeras intill den 1 januari 1943 för förrådsändamål.
Därjämte kan en uppsägning av inom förutvarande positionsartilleriregementets
kasernetablissement till förfogande ställda förrådsutrymmen
på grund av dettas pågående ombyggnad vara att förvänta. Förrådsutrymmesfrågan
måste sålunda inom en nära framtid ordnas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, synes det arméförvaltningen vara
av vikt, att såväl förläggningsförhållandena å Järvafältet som ock förrådsfrågan
snart finna sin lösning.

Den remitterade handlingen återgår.

Stockholm den 10 januari 1935.

Underdånigst

AXEL HULTKRANTZ. RICHARD ERHARDT.

TH. WIJNBLADH. OVE SYLVAN. H. GUSTAFSSON.

GUNNAR FOCK.

Nils Carlquist.

Östra arméfördelningens
stabsexpeditions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 12, § 6.

Till kungl, arméförvaltningens fortifikations departement.

Anmodad inkomma med yttrande över till försvarsdepartementet ingivet
utdrag ur riksdagsrevisorernas berättelse, avgiven den 16 december
1934, berörande förläggningsförhållandena för Stockholms garnison får
jag, med remisshandlingens återsändande, härmed äran anföra följande.

På grund av den korta tid örn endast tre dagar, som stått till förfogande
för yttrandets avgivande, får jag äran anföra dels att det varit
omöjligt att höra mig underställda truppförbandschefer i Stockholm, dels
att mitt yttrande i ärendet icke kan givas vare sig den fullständiga form
eller innehålla de positiva förslag med detaljutredningar och kostnadsberäkningar,
som vore erforderliga för ärendets uttömmande behandling.

Vad först beträffar frågan örn gardesregementenas kaserner har påtalats,
att särskilt det yttre underhållet å vissa byggnader företedde sådana
brister, att, därest icke snarast åtgärder vidtagas för utförande av

— 14 —

erforderliga reparationer, iståndsättningen måste bliva avsevärt dyr.
Itiksdagsrevisorerna framhålla vidare, att det måste anses nödvändigt att
vidtaga åtgärder för att reparera de mest framträdande bristerna, och
att det syntes revisorerna klart, att de nödvändigaste reparationsarbetena
icke borde uppskjutas, huru än frågan örn gardesregementenas framtida
förläggning komme att anordnas.

Genom de skarpt beskurna anslagsmedlen dels till det ordinarie underhållet
i titel 747, dels till större reparationer i titel 749 har det icke varit
möjligt att inom ramen av anvisade medel kunna ens tillnärmelsevis vidtaga
de nödtorftigaste åtgärderna för byggnadernas yttre underhåll, särskilt
vad det berört de båda gardesregementenas och Svea artilleriregementes
etablissement. Även det inre underhållet för truppens förläggning,
lokaler för förplägnad och sjukvård, sanitära anordningar m. m.
har måst åsidosättas. Jag har tidigare till departementet uttalat mig
angående verkningarna i allmänhet av vidtagna beskärningar under
kungl, arméförvaltningens fortifikationsdepartements titlar och bifogar
jag avskrift av detta mitt yttrande den 5 oktober 1934, nr 1360/III, såsom
varande belysande för det nuvarande läget i vad avser underhållet av
kronans etablissement i allmänhet och i alldeles särskild grad gardesregementenas.

Inseende vådan av att uppskjuta eller försumma underhållet av sistnämnda
etablissement liksom även av Svea artilleriregementes kasern
hemställde jag i underdånig skrivelse den 19 december 1933, nr 1366/III,
som i avskrift bifogas, örn ett extra anslag örn 50,700 kronor lör reparation
av de båda regementenas yttre byggnadsfasader och 38,600 kronor
för enahanda ändamål beträffande Svea artilleriregementes etablissement.
Denna min underdåniga hemställan har, så vitt av mig är känt,
icke ännu föranlett till någon åtgärd.

Jag anser mig böra framhålla, hurusom det då äskade beloppet icke
nu torde vara tillräckligt på grund av icke blott efter den tiden stegrade
priser å materialier m. m. utan fastmer det ytterligare försämrade tillstånd,
i vilket etablissementen befinna sig såväl beträffande fasader som
ock yttertak, vilka senare icke voro inbegripna i anslagsäskandet år 1933
för gardesregementenas vidkommande.

Vad så beträffar Järvafältet beröra de av revisorerna påtalade iakttagelserna
och uttalandena

dels önskvärdheten av att frågan angående vissa av garnisonens truppförbands
permanenta förläggning snarast upptages till allvarligt övervägande,

dels behovet av åtgärder för förbättrande av nu rådande förhållanden
å Järvafältet m. m. (värmestugor, hygieniska anordningar m. m.),

dels ordnandet av förläggningsmöjligheter å Järvafältet med medel,
som influtit på grund av tomtförsäljning å Ladugårdsgärdet.

Den förra och den senare delen torde, i avseende å av mig och andra
myndigheter vidtagna åtgärder, bäst belysas av bifogade V.P.M. från den
s. k. garnisonskommitténs arbetsutskott. Därutöver anser jag mig böra
hänvisa till bifogade utdrag ur mina inspektionsrapporter för åren 1930
—1934.

I avseende å den andra delen får jag anföra följande.

Järvafältet har sedan det bildades år 1905 förvaltats såsom en stor
fastighet.

Staten för Järvafältet — titel 762 — har varit upplagd så, att in -

— 15

komsterna skulle överskjuta utgifterna oavsett behovet av nybyggnader,
större reparationer och underhåll samt lorläggningslokaler och sanitära
anordningar m. m. för trupp. Inkomsterna hava utgjorts av arrenden,
hyror och allmänningmedel samt av intäkterna vid försäljning av skogsprodukter.
Inkomsterna av grusavverkningen vid Frösundavik fonderades
till en början, men fr. o. m. år 1922 hava även de upptagits i Järvafältets
stat.

Utöver utgifterna för förvaltningen av fastigheterna hava vissa belopp
utgått till uppförandet av värmestugor, stallar och kokvagnsskjul m. m.
för trupperna under åren 1914 och 1920—1927. Därjämte hava endast
smärre belopp (i medeltal 2,330 kronor per år) under åren 1929—1934 anslagits
till reparation av värmestugor m. m., till upptagandet av nya
brunnar, till renhållning och tillsyn m. m.

Före år 1933 hade genom kronans försorg endast en gård å Järvafältet
blivit elektrifierad. Härutöver hava emellertid fem arrendegårdar och
ett antal smärre lägenheter, belägna i fältets utkanter, blivit av vederbörande
arrendatorer och lägenhetsinnehavare på deras bekostnad elektrifierade.
För påbörjandet av elektrifieringen av Jär vafältet i sin helhet
anvisades i staten för budgetåret 1933/1934 ett belopp på 6,000 kronor. Enskild
motionär föreslog till 1933 års riksdag att 15,000 kronor skulle beviljas
till elektrifieringen, men motionen avslogs. I förslaget till stat för
Järvafältet för innevarande budgetår upptogs för samma ändamål 10,000
kronor, men ströks, enär det beräknades att medel härför skulle kunna
erhållas av anslagen till avhjälpande av arbetslösheten. I förslag till
beredskapsarbeten, avgivet den 3 augusti 1933, äskades 14,000 kronor till
elektriiieringen, men blevo icke anvisade.

I förslaget till stat för Järvafältet för nästkommande budgetår hava
för ändamålet upptagits 10,000 kronor. Skulle dessa medel bliva anvisade,
komma sålunda 16,000 kronor att stå till förfogande, vilka dock icke äro
ens tillnärmelsevis tillräckliga.

Av sakkunnig har den 2 oktober 1934 uppgjorts ett generalförslag till
hela Järvafältets elektrifiering, vilket förslag bildar grundstomme till
den elektrifiering, som skulle kunna utföras med anslagna medel. Emellertid
bör elektrifieringen så vitt möjligt och särskilt beträffande huvudledningar
utföras på en gång och icke i etapper.

Kostnaderna enligt detta förslag uppgå till approximativt 109500 kronor.
Läggas härtill vissa detaljkostnader och oförutsedda utgifter torde
beloppet komma att uppgå till i runt tal 125,000 kronor.

Vad anordningar för förläggning av trupp angår må framhållas följande.

Vissa arrandegårdar äro så bebyggda, att inkvartering kan beredas för
ett begränsat antal officerare och underofficerare. För manskapet äro
på sex olika platser uppförda eller inredda s. k. värmestugor, men dessa
äro relativt små och endast avsedda för tillfällig förläggning. Befintliga
kokvagnsskjul, bestående endast av ett plåttak på stolpar, äro för närvarande
under ombyggnad till inbyggda kokvagnshus. Befintliga avträden
äro i regeln otillräckliga. I övrigt saknas andra sanitära anordningar
och bekvämligheter för trupp, nödvändiga vid längre tids förläggning.

Skall utflyttningen av truppförbanden till Järvafältet fortfarande anstå,
synes nödvändigt att uppföra ytterligare värmestugor, stallar och
kokvagnshus m. m., medgivande förläggning under tak av trupp och
hästar. Under alla omständigheter böra de permanenta avträdena vid

— 16

de större och oftare anlitade förläggningsplatserna avsevärt utökas och
kalvpermanenta sådana uppföras vid de platser, där förläggning endast
undantagsvis och under kortare tidsperioder tagas i anspråk. I övrigt
böra anordnas tvättlokaler, mathallar och förvaringslokaler för proviant,
vapen, motorer och annan materiel m. m. Nya badplatser böra anläggas
och samtliga förläggningsplatser förses med vatten i tillräcklig mängd,
varvid synes vara önskvärt att så vitt möjligt anknyta till den permanenta
vattenledningen från Görveln. Sistlidne sommar sinade ett flertal
brunnar, trots vidtagna åtgärder, och vatten måste till stor utsträckning
köras till törläggningsplatserna, dragande icke obetydliga kostnader.

På grund av att vissa förläggningsfrågor höra samman med utarrenderingen
av Järvafältets gårdar och enär arrendekontrakten utgå den 14
mars 1938, har, för att få till stånd en generalplan i fråga örn Järvafältets
förvaltning och användbarhet, särskild skrivelse härom ingivits
till kungl, arméförvaltningens fortifikationsdepartement den 29 oktober
1934, avd. III nr 1459.

Slutligen får jag hänvisa till sekundchefens för kungl. Svea livgarde
skrivelse den 20 november 1934, nr 878 avd. I, som ingått med min förutnämnda
underdåniga inspektionsrapport den 23 november 1934, nr 5085
(Bil. D), angående förläggningsförhållanden och övningar å Järvafältet.

Stockholm den 5 januari 1935.

G. LILLIEHÖÖK.

Arméfördelningschef.

Sam Granfelt.

Bilaga A. Avskrift.

Till kungl, arméförvaltningens fortifikationsdepartement.

Med anledning av kungl, arméförvaltningens fortifikationsdepartements
skrivelse den 1 sistlidne september, dnr 2678 K, angående verkningar
av vidtagna beskärningar av anslagen under kungl, arméförvaltningens
fortifikationsdepartements titlar får jag, med bifogande av från
mig underställda truppförband m. fl. infordrade yttranden, härmed för
egen del anföra följande.

Vad först beträffar anslagen under titel 747 äro dessa i nuvarande beskurna
lorm otillräckliga. I stort sett räcka de blott till att täcka utgifterna
för årliga onera och yttre renhållning; endast obetydliga belopp
kunna disponeras för smärre reparationer och underhåll. Uppenbart
är, att följden härav måste bliva åsidosatt underhåll. Särskilt gäller
detta det viktiga yttre underhållet av tak, yttre puts och fönster med
bleck, vatten-, avlopps- och gasledningar m. m. Mindre bristfälligheter,
som skulle kunna avhjälpts i god tid, ökas till storlek och omfång, ofta
medförande sådana konsekvenser, att skadan genom vatten eller frost
sprider sig till andra delar och medför mångdubbelt dyrare reparatio -

— 17 —

lier, aär de en gång kunna utföras såsom större reparationer a anslag
under titel 749.

Beskärningen av titel 747 Ilar sålunda medfört en förskjutning mot
större reparationer och därmed en omgestaltning av det ordinarie underhållet,
sådant det är definierat i kasernvårdskungörelsen. Det truppförbandschef
enligt kasernvårdsreglementet § 4 åliggande ansvaret för
kasernvården vid truppförbandet torde därför bliva ganska illusoriskt.
Hail har i verkligheten endast att a det under hans ansvar stående anslag.
vilket icke får överskridas, verkställa utbetalningar för onera och
yttre renhållning samt i förslag till stat för större reparationer, titel
749, anmäla till utförande den del av det ordinarie underhållet, som omfattar
mindre reparations- och underhållsarbeten. Truppförbandschefens
ansvar för underhållet har därmed upphört.

I och med nyssnämnda förskjutning av arbeten under titel 747 till
större reparationer titel 74& har även denna titel omgestaltats, vilket
tydligt framgått vid verkställd granskning av trapp förbandens förslag
till större reparationer. Dels härigenom och dels på grund av att även
denna titel i hög grad beskurits, har möjligheterna att utföra erforderliga
större reparationer minskats i dubbelt avseende.

Vid granskningen av sagda förslag har därför huvuddelen av truppförbandens
äskanden måst strykas, även örn de varit mycket väl motiverade.
Även har det i flera fall varit nödvändigt att utesluta föreslagna
arbeten, vilka icke utan våda ansetts kunna uppskjutas, även örn
man därigenom varit fullt medveten örn att arbetets ställande .på framtiden
skulle medföra avsevärt större kostnader. Särskilt gäller detta
takreparationer, som måste anses vara en av de primära åtgärderna vid
en byggnads underhåll, även örn de i regel draga de förhållandevis största
kostnaderna. I flera fall hava sådana absolut erforderliga underhållsarbeten
på grund av anslagens otillräcklighet måst uppskjutas. Vidare
har i stor omfattning avsevärda rubbningar måst göras i de underhållsarbeten
å tak, avseende strykning eller tjärning, för vilka bestämda
tidsperioder äro angivna i för ändamålet uppgjorda takliggare, även
örn man därvid varit fullt medveten örn att takmaterielet därigenom
torde taga skada och i framtiden förorsaka betydligt fördyrade reparations-
eller ombyggnadsarbeten.

Uteslutet torde vara att vid underhållsförslagens granskande endast
taga hänsyn till det yttre underhållet och låta med det inre underhållet
anstå. Även detta sätt skulle framdeles förorsaka onödigt stora kostnader-,
var förutom förläggningslokaler för personal och trupp, sanitära
anordningar, lokaler- för förplägnad och sjukvård m. m. skulle komma
att befinna sig i icke ändamålsenligt skick.

Slutligen anser jag mig Iröra framhålla, hurusom militieombudsmannen
årligen i siria ämbetsrapporter upptagit anmärkningar mot huvudsakligast
det inre underhållet till en omfattning, sorn icke ens med tidigare
utgående anslag ä titel 747 och 749 kunna avhjälpas.

Beträffande anslagen under titel 761 och titel 762 gäller till en viss utsträckning,
vad här ovan anförts. Särskilt gäller detta Järvafältet, där
underhållet nv vissa gårdar m. m. är synnerligen nödtorftigt och föranlett
flerfaldiga anmärkningar från hälsovårdsmyndigheterna. Enär emellertid
i en blivande generalplan för Järvafältets användning och förvaltning
efter den 14 mars 1938, då samtliga arrendekontrakt utgå, en
genomgripande utrangering av dåliga gårdar, uthus m. m. måste ske,

2 — Rev .-berättelse unn- statsverket för år 193fr. II.

- 18 —

torde underhållet av kvarblivande byggnader bättre kunna tillgodoses
under förutsättning att anslagen icke ytterligare beskäras.

Stockholm den 5 oktober 1934.

G. LILLIEHÖÖK.

Arméfördelningschef.

Sam Granfelt.

Rätt avskrivet intygar:

IV. Engbrink
Kxp. lindero!!.

Bilaga B.

Avskrift.

Till Konungen.

Vid nyligen avslutad besiktning av under min förvaltning stående
etablissement bar befunnits, att kasernerna vid Svea och Göta livgarden
samt vid Svea artilleriregemente befinna sig, vad det yttre särskilt
beträffar, i så dåligt skick, att byggnadernas bestånd äventyras.

Ytterputsen har på stora ytor lossnat och fallit ned eller är på väg
att falla, skyddsblecken rosta sönder, varjämte fönsterkarmar och
fönsterbågar börja att förfaras. En genomgående reparation kan icke
utan allvarlig fara för byggnadernas förfall uppskjutas.

Med till förfogande ställda medel bar det icke varit möjligt att —
utan åsidosättande av erforderliga större reparationer å arméfördelningens
övriga etablissement —- kunna utföra ens det nödvändigaste av
det yttre underhållet å dessa etablissement.

Vid Göta livgarde hava under de tre sista åren visserligen de mot
kaserngården vettande delarna bättrats successivt, varjämte vid Svea
artilleriregemente en del mindre ytor nödtorftigt uppsnyggats.

Beträffande de yttre fasaderna av Göta livgardes etablissement mot
Linnégatan . böra dessa repareras på en gång och därjämte samtidigt
med Svea livgardes fasader mot såväl Banér- som Linnégatorna, enär
i annat fall det yttre utseendet av dessa moniimentala byggnader med
sitt i vissa avseenden exponerade läge skulle i stadsbilden te sig i ett
ännu sämre skick än vad nu är fallet.

Vad beträffar Svea artilleriregemente har underhållet av kasernetablissementet
tidigare i hög grad åsidosatts på grund av regementets
ifrågasatta utflyttning till Järvafältet. Sedan försvarskommissionen
meddelat att med Svea artilleriregementes utflyttning till Järvafältet
skulle komma att tills vidare anstå och det sålunda numera finnes skäl
för det antagandet, att regementet under alla förhållanden kommer att
kvarligga i sitt nuvarande etablissement åtskilliga år framåt, synes det
mig . ofrånkomligt att medel beviljas jämväl för underhåll av detta
etablissements fasader mot Valhallavägen, mot norr och mot söder samt
för de mest nödvändiga reparationerna av vissa plåttak.

För innevarande budgetår anslagna medel för större reparationer, titel
749, hava så starkt beskurits från föregående år, att jag av dem icke
kan avsätta för här omnämnt ändamål erforderligt belopp utan att till
stora delar åsidosätta det nödvändigaste underhållet av arméfördelningens
övriga byggnader, uppgående — utom landstormsförråd — till

— 19 -

14 kasernetablissement samt 12 andra etablissement (skolor, övningsplatser
och anstalter).

I syfte att kunna förverkliga nyssnämnda, sedan flera år tillbaka
kvarstående plan att sätta dessa byggnader i erforderligt och värdigt
skick har jag sistlidne sommar anmält omskrivna underhållsarbeten
vid Svea och Göta livgarden såsom beredskapsarbeten. Därest emellertid
dessa arbeten icke kunna i sin helhet utföras såsom beredskapsarbeten
enligt insänd plan, är det dock nödvändigt att medel i någon form
beviljas för underhållet av de båda livgardesregementenas fasader mot
Banér- och Linnégatorna.

övriga delar av ovannämnda tre kaserner skulle i så fall kunna
iståndsättas successivt inom rimlig tid med ordinarie medel.

Vidare anser jag mig böra anmäla, att olyckstillbud på grund av nedfallande
puts förekommit vid Göta livgarde.

På grund av vad här ovan anförts, får hos Eders Kungl. Maj:t jag i
underdånighet anhålla, att enligt här utförd kostnadsberäkning (här ej bifogad)
måtte ställas till mitt förfogande

dels 50,700 kronor för reparation av Svea och Göta livgardenas yttre
hyggnadsfasader,

dels 38,600 kronor för enahanda ändamål beträffande Svea artilleriregementes
etablissement.

Stockholm den 19 december 1933.

Underdånigst

G. LILLIEHÖÖK.

Arméfördelningschef.

Sam Granfelt.

Kätt avskrivet intygar:

W. Engbrink
Expeditionsunderoflicer.

Garnisonskommitténs

arbetsutskott.

Bilaga C. Avskrift.

V. P. M.

med anledning av remiss den 2 januari 1935 angående de av riksdagens
revisorer gjorda iakttagelserna beträffande förläggningsförhållandena
å Järvafältet för Stockholms garnison.

De av revisorerna påtalade iakttagelserna och uttalandena beröra:

1. Yttre underhållet av de bägge fotgardesregementenas kaserner.

2; önskvärdheten av att frågan angående vissa truppförbands permanenta
förläggning snarast möjligt upptages till allvarligt övervägande.

3. Behovet av åtgärder för förbättrande av nu rådande förhållanden
å Järvafältet (värmestugor, hygieniska anordningar m. m.).

4. Ordnande av förläggningsmöjligheter å Järvafältet med medel,
som influtit av tomtförsäljning å Ladugårdsgärdet.

20

Garnisonskommittén.

Av här ovan omnämnda spörsmål beröra endast frågorna 2 och 4 det
uppdrag, som jämlikt chefens för kungl, försvarsdepartementets skrivelse
den 18 januari 1929 anförtrotts åt chefen för kungl, arméförvaltningens
fortifikationsdepartement, chefen för östra arméfördelningen
och djurgårdskommissionen (garnisonskommittén).

Kortfattad historik.

De av revisorerna påtalade missförhållandena hava tidigare beaktats
av de militära myndigheterna. Sålunda anbefallde Kungl. Maj:t efter
därom gjord underdånig framställning redan år 1902 verkställandet av
en utredning angående förflyttning till Järvafältet av kasernetablissementen
tillhörande Stockholms garnison. Enligt statsrådsprotokoll den
7 april 1905 hade man emellertid kommit till den uppfattningen, att ännu
många ar skulle kunna förflyta, innan utflyttningen av kasernerna
behövde komma till stånd. Statsutskottet, som anslöt sig till Kungl.
Maj:ts proposition i frågan, framhöll bland annat att »särskilt vid det
förhållandet, att större delen av Ladugårdsgärdet fortfarande bibehålies
till exercisfält», kunde frågan örn kasern förflyttning för lång tid undanskjutas.
I skrivelse till Konungen den 18 maj 1905 uttalar emellertid
riksdagen beträffande från försäljningen av norra Djurgården inflytande
medel bland annat, att, sedan erforderliga medel för exploateringsverksamheten
m. m. tagits i anspråk, återstående del skulle, på sätt
Kungl. Majit föreslagit, tilläggas lantförsvarets fond för byggnader och
andra försvarsändamål samt att ifrågavarande medel i främsta rummet
skulle användas för bestridande av utgifter för kasernetablissement.

På grund av kända förhållanden dröjde det icke sa länge, som beräknats,
förrän frågan örn garnisonens utflyttning åter blev aktuell. I
skrivelse till statsrådet och chefen för kungl, lantförsvarsdepartementet
den 6 december 1916 avgav sålunda kungl, arméförvaltningens fortifikationsdepartement
yttrande och förslag rörande tidpunkten och ordningen
för en allmän kasernutflyttning till Järvafältet, och redan före
denna tidpunkt hade vissa bestämmelser utfärdats för kasernförläggning
till övningsfältet. Sålunda överlämnades till fälttelegrafkåren ett område
vid Nedre Frösunda för bland annat övningsändamål redan år
1912; år 1915 tilldelades nämnda kår Lilla Frösunda gård; åren 1916 och
1917 anvisades begränsade medel för befintliga byggnaders iordningställande
och uppförandet av förrådsskjul. Jämlikt kungl, brev den
22 mars 1918 bestämdes, att ett nytt etablissement för kåren skulle uppföras
vid Lilla Frösunda, vilket emellertid, sedan grundläggningsarbetena
påbörjats, inhiberades genom departementschefsskrivelse den 11 april
1919. Sedermera hava ett flertal byggnader av mer eller mindre undermålig
karaktär uppförts här. — År 1917 uppgjordes detaljplaner för en
förplägnadsanstalt vid Ulriksdals station. Grundläggning påbörjades,
men byggnadsarbetenas fortsättande inhiberades, likaledes genom departementschefsskrivelse
den 11 april 1919. — För Svea ingenjörkår anbefalldes
uppförandet av nytt kasernetablissement genom kungl, bredden
19 maj 1916, och detta förband är det enda, som erhållit kasernetablissement
å Järvafältet. Detta togs i anspråk av kåren år 1922.

Till följd av förhållanden, som uppstått eller beräknades uppstå vid
genomförandet av 1925 års härordning, upptogs på initiativ av forti -

— 21

fikationsdepartementet frågan år 1926 åter till prövning, men ledde ej
till resultat.

I utlåtande nr ISO till 1928 ars riksdag, angående bland annat grunder
för exploateringen av viss del av norra Djurgården på grund av det
mellan Kungl. Majit och kronan och Stockholms stad träffade avtalet,
underströk statsutskottet angelägenheten av att exploateringen av Ladugårdsgärdet
måtte komma till stånd utan onödig tidsutdräkt.

Samma år framhöll chefen för östra arméfördelningen i underdånig
skrivelse dels betydelsen av att frågan örn garnisonens utflyttning till
Järvafältet med hänsyn till den förestående exploateringen av Ladugårdsgärdet
snarast bringas till lösning såväl ur förläggnings- som ur
utbildningssynpunkt som även för att exploateringsverksamheten skulle
kunna genomföras i enlighet med av statsmakterna godkänd plan, dels
ock nödvändigheten av att åtgärder vidtoges för avhjälpandet av den genom
regementsindragningarna uppkomna förrådsutrymmesbristen.

Genom den här redan omnämnda departementschefsskrivelsen den
18 januari 1929 uppdrog sedermera också Kungl. Majit åt kungl, arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att i samråd med chefen för
östra arméfördelningen och djurgårdskommissionen verkställa utredning
i fråga örn för nämnda arméfördelning erforderliga förrådsutrymmen,
ävensom att i samband därmed undersöka möjligheterna för de till
Stockholms garnison hörande truppers utflyttning till Järvafältet samt
att till Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill berörda utredning
och undersökning kunde föranleda. Härigenom bildades den ovannämnda
»garnisonskommittén».

Av garnisonskommittén uppgjorda förslag äng. Jäv v afälts förläggningen.

År 1931 hade garnisonskommittén utarbetat en generalplan för truppförbandens
förläggning å Järvafältet. I underdånig skrivelse den
28 april samma år gjorde fortifikationsdepartementet framställning örn
att Kungl. Majit

dels måtte fastställa denna plan,

dels besluta örn uppförandet av nytt etablissement för Svea artilleriregemente
i första hand, emedan en exploatering av detta regementes
kasernområde ansågs av den exploaterande myndigheten nödvändig
inom närmaste åren, för att tomtförsäljningen skulle kunna planenligt
genomföras,

dels ock besluta örn uppförandet av ett etablissement för arméns intendenturförråd.

De skäl, som förestavade förslaget örn det sistnämnda etablissementets
uppförande, voro icke trängande behov av nya lokaler för detta förband,
utan det förhållandet, att ett kasernetablissement för ett intendenturförråd
innehåller ett stort antal byggnader, som utan olägenheter skulle
kunna utnyttjas för förråd. I dessa kunde alltså uppläggas den materiel,
som tilldelats garnisonens truppförband genom regementsindragningarna
inom II, IV och V arméfördelningarna, och som ej kunde beredas
plats vid kvarvarande truppförband, intill den framtida tidpunkt,
då intendenturförrådet självt behövde taga sitt nya etablissement i besittning.

Beträffande ovanstående framställning anförde 1930 års försvarskommission
uti underdånigt utlåtande den 26 januari 1932 bland annat, att

— 22 —

det borde austa med upptoraudet av nya etablissement, intill dess att
kommissionens utredningar voro slutförda, oell ifrågasatte, huruvida
icke Svea artilleriregemente kundo provisoriskt förläggas till förutvarande
Upplands artilleriregementes kaserner i Uppsala, vilka disponeras
av arméns underofficersskola.

En undersökning av detta alternativ gav emellertid vid handen, att
så stora kostnader voro förenade med dess genomförande, att det enbart
av dessa skäl ansågs böra förfalla.

Beträffande förrådsutrymmesbristen har genom tillmötesgående från
olika myndigheter flera tusen kvadratmeters golvyta kunnat disponeras
mom indragna regementens etablissement såväl i Stockholm som i landsorten,
varjämte ett antal förrådsskjul flyttats från dessa till kvarvarande
förband. Då det emellertid är en tidsfråga, när i Stockholm sålunda
upplåtna utrymmen komma att tagas i anspråk för annat ändamål,
måste garnisonens förrådsfråga åter betraktas såsom högst betänklig,
varom mera här nedan.

Genom Ladugårdsgärdets fortsatta exploatering hava utbildningsmöjligheterna
för de kring detsamma förlagda truppförbanden —- främst
Svea och Göta livgarden (stridsvagnsbataljonen) och Svea artilleriregemente
— kringskurits i betänklig grad. Härtill kommer, att Svea artilleriregementes
kvarliggande i sina nuvarande kaserner anses, såsom
redan framhållits, komma att verka hindrande för tomtförsäljningen.
För att uppfylla de av statsmakterna uppställda direktiven för exploateringens
genomförande, har därför djurgårdskommissionen, enligt vad
som under hand inhämtats, utarbetat ett förslag till stadsplan öster örn
hitintills stadsplanelagda delar av Ladugårdsgärdet. Härigenom skulle
exploateringen kunna fortgå utan att taga Svea artilleriregementes område
i anspråk. Men på grund härav skulle också fotgardesregementenas
övningsförhållanden i högsta grad ytterligare försämras. Huru situationen
i utbildningshänseende redan är, framgår bland annat därav,
att exempelvis den genom generalorder 940/1932 anbefallda försöksutbildningen
sommaren 1932 icke kunde genomföras vid Svea livgarde.

Inför dessa utsikter framtvingades tanken att å Järvafältet uppföra
ett mindre etablissement, som kunde utnyttjas av samtliga ovannämnda
truppförband under olika perioder. En sådan byggnad borde enligt
gjorda beräkningar uppföras för samtidig förläggning av en manskapsstyrka
av omkring 500 man jämte officerare och underofficerare, varjämte
skjul för 100 hästar, varmgarage för 10 vagnar, kokinrättning, utspisningslokal
och marketenteri för manskapet samt bensinlagringsanläggning
skulle tillkomma. På grund av vid olika tillfällen gjorda uttalanden
av riksdagen och dess statsutskott syntes det angeläget, att dessa
byggnader skulle kunna utgöra stommen till ett blivande, fullständigt
utbyggt kasernetablissement, varigenom kostnaderna torde kunna utgå
från influtna tomtförsäljningsmedel.

Med hänsyn till den relativt goda beskaffenheten av redan befintliga
byggnader vid Risne, dit stridsvagnsbataljonen enligt den ovannämnda
generalplanen, som efter granskning av särskild kommitté nu lär hava
vunnit försvarskommissionens gillande, avsågs att förläggas, utarbetades
ett förslag till ett mindre etablissement vid nämnda gård.

Detta upptogs av chefen för östra arméfördelningen, som i underdånig
skrivelse den 11 februari 1933, nr 127/IIT, med utförlig motivering

— 23 —

hemställde, att Kungl. Majit täcktes till den dä pågående riksdagen avlåta
proposition om uppförandet av en sådan »övningskasern» vid Risne.

Jämlikt chefens för försvarsdepartementet ämbetsskrivelse den 24
mars 1933 föranledde emellertid förslaget icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Såsom ovan redan framhållits, har förrådsutrymmesfrågan åter börjat
bliva brännande. Sedan förslaget örn nyssnämnda övningskasern år
1933 utarbetades, vilken av ekonomiska och militära skäl tänktes förlagd
till Risne, hava jämlikt kungl, brev den 14 juni 1933 återstående delar
av förutvarande livregementets dragoners etablissement ställts till tekniska
muséets förfogande. De båda stallängorna med omkring 5,000 m2
sammanlagd golvyta disponeras likväl alltjämt för förrådsändamål, dock
ej längre än till den 1 januari 1943. Inom förutvarande positionsartilleriregementets
etablissement disponeras omkring 4,000 m2, vilka, med undantag
för en mindre del, tagits i anspråk uteslutande för förrådsändamål.
Lokalerna skola emellertid jämlikt av kungl, byggnadsstyrelsen i
skrivelse den 18 april 1934 utfärdade föreskrifter kunna vara utrymda tre
månader efter därom gjord tillsägelse. På grund av etablissementets
pågående ombyggnad och upplåtande för annat ändamål måste räknas
med ett snart uppkommande krav på därvarande förrådslokalers evakuering.
Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke en eventuell övningskasern
i enlighet med ovanstående i stället borde uppföras vid Ulriksdals
station (Bagartorp), dit arméns intendenturförråd i Stockholm är avsett
att förläggas. Härigenom kunna vid uppkommande behov uppföras förrådsbyggnader
eller andra byggnader, som med lätthet och utan nämnvärd
kostnad låta sig omändras på sådant sätt, att de sedermera kunna
ingå i intendenturförrådets enligt plan utbyggda etablissement.

Stockholm den 4 januari 1935.

INGEMAR PETERSSON.

Ordförande i garnisonskommitténs arbetsutskott.

Y. Rydbeck.

Bilaga 1).

Utdrag ur chefens för östra arméfördelningen underdåniga
inspektionsrapporter 1930—1934.

Till Konungen.

Hos Eders Kungl. Majit får jag i underdånighet jämlikt TjR § 42:14
och I Exp § lii 6 avgiva inspektionsrapport för utbildningsåret 1929—1930.

Vid de i Stockholm förlagda förbanden (I. 1, I. 2 S, K. 1 och A. 1) har utbildningsarbetet
i avsevärd grad försvårats genom de minskade övningsmöjligheterna
å Ladugårdsgärdet. Härtill bidrager främst den för varje
år ökade trafiken och därjämte att ifrågavarande område även i övriga
avseenden av allmänheten alltmer tages i bruk. På grund av dessa omständigheter
är det uteslutet, att å Ladugårdsgärdet bedriva fältmässiga
övningar. Praktiskt taget utgör Järvafältet numera tr uppför bandens
enda övningsområde, dit all stridsutbildning mäste förläggas.

24 -

Det är fördenskull en bjudande nödvändighet, att förberedelsearbetet
för truppförbandens förflyttning till Järvafältet snarast avslutas, och
byggnadsarbetet därstädes kommer till utförande. Under rådande omständigheter
torde icke böra ifrågasättas att för tillfälliga förläggningsanordningar
nedlägga avsevärda kostnader utom i den mån dessa anordningar
kunna infogas i de blivande etablissementen. Av arméfördelningschefen
har föreslagits, att dessa skulle bestå av en vinterbonad del, avpassad
efter behov förekommande under hela året, och en annan del’ avsedd
för den under sommarhalvåret tillkommande styrkan. Angeläget
synes vara, att arbetena bedrivas i den ordning, att sistnämnda behov
närmast och successivt tillgodoses för möjliggörande av truppens förläggning
till Järvafältet under sommaren.

X vad män dessa synpunkter komma att beaktas av den genom d. s. den
18 januari 1929 tillsatta kommittén undandrager sig för närvarande mitt
bedömande liksom tidpunkten, då ifrågavarande arbeten kunna med säkerhet
beräknas påbörjade och avslutade. Det är dock av utomordentlig
betydelse, att någon del av de blivande etablissementen snarast uppföras
i syfte att närmast tagas i bruk för förläggning under sommarhalvåret.
Sannolikt komma dock flera år att förflyta, innan utbildningen sommartid
helt kan förläggas till Järvafältet.

Förbanden äro tillsvidare för sin förläggning inomhus å övningsfältet
hänvisade till de vid vissa platser befintliga värmestugorna, vilka icke
rymma mer än ett svagt kompani vardera. Under tiden för sommarsoldatskolan
kan visserligen förläggning under tak härigenom beredas för
huvuddelen av manskapet; under repetitionsövningarna återigen måste
större delen av truppen förläggas i tält. Av officerare och underofficerare
kan endast ett begränsat antal beredas kvarter hos vissa arrendatorer.

Det torde vara uppenbart, att en dylik förläggning under längre tid
och ofta återkommande måste för all personal bliva synnerligen påfrestande.
Exempelvis vid 1.1 har under tiden intill den 9 september kompanierna
varit förlagda å övningsfältet under minst 30 dagar, m. a. o.
de värnpliktiga hava under en tredjedel av sin första tjänstgöring varit
förlagda utan möjlighet att under natten avtaga kläderna och hava under
denna tid varit underkastade de primitiva anordningar i fråga örn utspisning,
hygien m. m., vilka äro förknippade med den provisoriska inkvarteringen.
Under regementsövningarna har regementet varit förlagt
utanför kasernen under fjorton av de tjugoen arbetsdagarna och därvid
huvudsakligen i bivack.

Det är givet, att här berörda förhållanden icke äro ägnade att göra
värnpliktstjänstgöringen omtyckt. Härtill kommer, att förläggningen pä
övningsfältet för befälet medför kostnader, vilka endast till en ringa del
ersättas av kronan. Att dessa omständigheter i förening komma att i
längden menligt inverka på arbetsglädjen och därmed även på utbildningsresultatet
är sannolikt.

Härtill kommer, att vården av materielen kan vid förläggning å Järvafältet
icke ske med sådan omsorg och grundlighet som vid förläggning i
kasern, varjämte slitningen av persedlarna blir avsevärt större än under
normala förhållanden.

På grund av otillräckliga anslag för truppförbandens övningar har förläggningen
till övningsfältet i regel uppdelats på tredagarsperioder, varigenom
traktamentena till officerare och underofficerare inbesparats. Vis -

— 25 —

serligen medför denna anordning vissa fördelar bland annat i fråga om vapen
och persedelvård, men olägenheterna äro samtidigt avsevärda. De
talrika marscherna till och från övningsfältet äro synnerligen tidskrävande
och inkräkta väsentligt på den otillräckliga övningstiden. Vid
gardesregementena måste ofta avsevärd styrka kvarlämnas i kasernerna
för bestridande av vakttjänst, då medel saknats för vaktkontingenternas
transporter mellan staden och övningsfältet; vid stridsvagnsbataljonen förslites
materielen hårt utan motsvarande utbyte i utbildningshänseende.
Det måste anses oskäligt att officerare och underofficerare förtages
varje ersättning för de med förläggningen utanför huvudstaden förenade
kostnaderna.

I syfte att möjliggöra en förläggning av trupperna till övningsfältet
under längre sammanhängande perioder ingick chefen för östra arméfördelningen
den 15 sistlidne mars med underdånig framställning (avd. IV
nr 371) örn erhållande av särskilt anslag för bestridande av vissa med
sådan förläggning förenade kostnader, vilken framställning dock icke
vann nådigt bifall.

Under följande utbildningsår komma ovan antydda olägenheter att
alltjämt göra sig gällande. I syfte att i någon mån förbättra utbildningsförhållandena
vid därav berörda truppförband synes ofrånkomligt

att de underdåniga förslag, vilka komma att insändas av kommissionen,
tillsatt genom d. s. den 18 januari 1929, givas skyndsammast möjliga
behandling, samt

att vid utmätande av anslag till truppförbandens övningar vederbörlig
hänsyn tages till de särskilda omständigheterna vid de i Stockholm
förlagda regementena och kårerna.

Stockholm den 29 november 1930.

Underdånigst
G. LILLIEHÖÖK.

Arméfördelningschef.

Ruppe.

1931.

I min för utbildningsåret 1929—1930 avgivna inspektionsrapport lämnas
en redogörelse för de svårigheter, som vidlåda utbildningsarbetet vid
vissa i Stockholm förlagda truppförband (1.1, I. 2 S, K. 1 och A. 1). Dessa
svårigheter ökas i samma mån som den numera igångsatta exploateringen
av Ladugårdsgärdet fortskrider. Det är fördenskull en bjudande nödvändighet,
att garnisonens utflyttning till Järvafältet på allt sätt påskyndas.

Stockholm den 20 november 1931.

Underdånigst
G. LILLIEHÖÖK.

A rméfördel ningschel.

Nils Stenbeck.

— 26 —

1932.

De svårigheter för utbildningsarbetet vid vissa i Stockholm förlagda
truppförband, vilka framhållits i mina åren 1930 och 1931 ingivna inspektionsrapporter,
äro alltjämt kvarstående. De olägenheter i berörda hänseende,
som av de nuvarande förläggningsförhållandena beredas 1.1,
framgå med önskvärd tydlighet av sekundchefens rapport rörande genom
go nr 940/1932 anbefalld försöksutbildning, vilken rapport bifogats min
underdåniga skrivelse1 den 21 innevarande månad avd. I nr 4717.

I detta sammanhang må framhållas, att det samtidiga förläggandet till
Järvafältet under en del av sommaren av signalofficerskursen (go nr
2336/1931) samt artilleriets fältmätskola (go nr 560/1932) kom att medföra
svårigheter, då det gällde att tillgodse garnisonens behov av förläggningsutrymmen
på övningsfältet. Dessa voro under juli—augusti så strängt
upptagna, att det sedvanliga förläggandet av AUS till Järvafältet för
utförande av fältskjutningar m. m. ej kunde komma till stånd på sätt,
som ur skolans synpunkt hade varit önskvärt.

Stockholm den 28 november 1932.

Underdånigst
G. LILLIEHÖÖK.

Armétördelningschef.

Nils Stenbeck.

1933.

De svårigheter för utbildningsarbetet vid vissa i Stockholm förlagda
truppförband, vilka framhållits i mina under de tre senaste åren ingivna
inspektionsrapporter, äro alltjämt kvarstående och synas komma att ytterligare
ökas, därest ett i dagarna framlagt förslag örn ändring av den för
Ladugårdsgärdets exploatering fastställda planen bliver genomfört. Kravet
på en snar lösning av frågan örn Stockholms garnisons utflyttning till
Järvafältet gör sig därför allt mera gällande.

Stockholm den 24 november 1933.

Underdånigst
G. LILLIEHÖÖK.

Arméfördelningschef.

Nils Stenbeck.

1934.

De svårigheter för utbildningsarbetet vid vissa i Stockholm förlagda
truppförband, vilka framhållits i mina under de fyra sista åren ingivna
inspektionsrapporter, hava ytterligare ökats genom Ladugårdsgärdets
fortgående exploatering och genom otillräckliga anslag för vidtagande
av erforderliga förbättringar å Järvafältet. Förhållandena å sistnämnda
övningsfält framgå av bilagda avskrift av sekundchefens för I. 1 skrivelse,
avd. I, nr 878 (bilaga 2). De i skrivelsen påtalade bristerna äro av mig

i Här ej bifogad.

— 27 —

uppmärksammade men kunna endast i ringa mån och i långsam takt avhjälpas
på grund av medelsbristen.

Stockholm den 23 november 1934.

Underdånigst
G. LILLIEHÖÖK.

Arméfördelningschef -

Kätt utdraget intygar:

IV. Engbrink
Expeditionsunderofficer.

E. Grill.

Bilaga E. Avskrift.

östra arméfördelningen.

Stabsexpeditionen.

Till kungl, arméförvaltningens fortifikations departement.

Erfarenheten från de senare åren beträffande arrende- m. fl. gårdar å
Järvafältet har givit vid handen, att en stor del av dessa gårdar i avseende
å underhåll och drift icke befinna sig i nöjaktigt skick. Sålunda finnas
gårdar, vilkas byggnader, såväl beträffande manbyggnader som framför
allt uthus, äro av ålderdomlig beskaffenhet och otidsenliga i avseende
på både hygien och driftsmöjligheter. Förr eller senare måste därför tagas
under övervägande, huruvida det för staten är eller kan bliva för
framtiden ekonomiskt bärande att företaga dyrbara ombyggnader för
att kunna utarrendera desamma, eller örn det blir mera lönande att nedlägga
en del arrendegårdar och beträffande andra vidtaga vissa förändringar.
Vissa gårdar äro i étt sådant skick, att hälsovårdsmyndigheterna
i en del fall redan ingripit; i andra fall kunna ingripanden förväntas.

De senare årens större reparationer och örn- eller nybyggnader hava
för kronans del inriktats på att sätta vissa gårdar i sådant tillstånd, att
kronan av dessa kan beräknas erhålla någorlunda normala arrenden.
Dessa gårdar äro sådana, som — så vitt nu kan förutses — kunna och jämväl
böra bibehållas såsom arrendegårdar även efter en eventuell utflyttning
till Järvafältet av Stockholms garnison. Å andra sämre gårdar har
intet åtgjorts, enär dels vederbörande arrendatorer svara för underhållet
och dels Järvafältets stat ännu icke medgivit de omfattande åtgärder,
som varit behövliga för dessa gårdars försättande i det skick, som numera
är erforderligt för ekonomisk drift.

Emellertid bör frågan örn arrendegårdarnas bibehållande eller slopande
icke enbart ses ur rent ekonomisk synpunkt. Möjligheterna för ett rationellt
användande och utnyttjande av Järvafältet såsom övningsfält, för
vilket ändamål det är inköpt, spelar härvid en betydande roll. Ju mera
de i Stockholm förlagda truppförbanden erhålla minskade möjligheter för
även den rent elementära utbildningen, desto mera ökas självfallet kravet
på Järvafältets användning och användbarhet.

— 28 —

Från garnisonens truppförband hava nämligen tid efter annan framställningar
inkommit angående ändring av bestämmelserna i arrendekontrakten
å Järvafältet i syfte att skapa bättre övningsmöjligheter.
Genom nu gällande avtal belastas övningsanslagen i alltför stor utsträckning
med ersättning för markskador o. d., varjämte utnyttjandet av övningsfältet
i många läll icke alls låter sig göra på grund av vissa arrendegårdars
lägen och omfattning. Förläggningsförhållandena å övningsfältet
äro även, såsom vid tidigare tillfällen upprepade gånger påpekats,
för närvarande ingalunda tillfredsställande. Åtgärder för ovan antydda
olägenheters avhjälpande måste sålunda förr eller senare oundvikligen
vidtagas.

Frågans lösande innebär sålunda ett avvägande mellan ekonomiska och
övningstekniska krav.

Den 14 mars 1938 utgå praktiskt taget samtliga kontrakt med arrendatorerna.
Till denna tidpunkt torde därför en allmän uppsägning av nu
gällande avtal bliva erforderlig i och för reglerandet av ovan nämnda
förhållanden. För arrendatorernas vidkommande bör, med anledning av
vad ovan anförts, senast under år 1936 meddelande givas örn de förändringar,
som kunna Idiva erforderliga att vidtaga för fortsatt utarrendering
efter förenämnda tidpunkt samt villkoren härför.

Detta skulle innebära, att en generalplan, omfattande riktlinjerna för såväl
övningsfältets framtida disponerande för garnisonens övningar som
ock beträffande den ekonomiska, administrativa och agrikulturella förvaltningen,
bör föreligga färdig redan år 1936. För att emellertid detta
skall bliva möjligt kräves, att det förberedande arbetet snarast igångsättes,
enär uppgörandet av en sådan plan otvivelaktigt kommer att bliva
både omfattande och tidsödande.

En sadan generalplan synes mig beträffande arrendena böra innehålla
utredning örn och förslag till åtgärder bland annat i följande hänseenden:

1. uppgift på de arrendegårdar, som böra nedläggas, och huruvida byggnaderna
å dessa böra helt eller delvis rivas eller, därest de härför lämpa
sig, omändras till inkvarteringsgårdar eller uthyrningslägenheter;

2. den på grund av arrendeindragningar eller av andra orsaker erforderliga
omgestaltningen av jordbruksdriften genom att exempelvis vissa
åkerdelar läggas i vall eller brukad mark överflyttas till annan arrendegård; 3.

omreglering av gränserna för kvarblivande arrendegårdar efter en
för varje gård lämpad storlek och form med frångående av gårdarnas benämning
i jordaböckerna, vilket vid nya kontraktsavtal möjliggöras därigenom,
att kronan övertager betalningsskyldigheten för samtliga fastighetsskatter
;

4. tillgodoseendet av det ökade behovet av artilleriskjutnings- och fältskjutningsområden,
varvid hänsyn även bör tagas till granatkastar-, infanterikanon-,
pansarbil- och stridsvagnsförband;

5. noggrannare och ändamålsenligare kontraktsbestämmelser rörande
kvarblivande arrendatorers skyldigheter i avseende på skötsel av åker och
äng samt underhåll av byggnader, hägnader, diken och vägar m. m.

Ovan har framhållits, att denna generalplan borde föreligga färdig redan
under år 1936, och att utarbetandet av densamma därför snarast bör
påbörjas. Såsom skäl härför må framhållas önskvärdheten av att vederbörande
arrendatorer erhålla god tid för erforderliga förberedelser för en
eventuell avflyttning eller för den omläggning av jordbruksdriften, som

— 29 —

kan bliva en följd av generalplanen. Emot ett uppgörande av en sådan
plan redan till denna tidpunkt kan visserligen det skälet anföras, att
statsmakterna bland annat i avvaktan på 1930 års försvarskommissions
utredningar ännu icke fattat beslut örn garnisonens sedan omkring 30
år tillbaka planerade utflyttning till Järvafältet. Att påbörja uppgörandet
av en generalplan med bär ovan angivet syfte torde emellertid
icke kunna uppskjutas till den tidpunkt, då försvarskommissionens utredning
föreligger färdig och statsmakterna tagit definitiv ställning till
densamma. Härtill kommer, att resultatet av den av Kungl. Majit år
1929 anbefallda utredningen angående bland annat garnisonsutflyttningen
till Järvafältet är av den beskaffenhet, att man har berättigad anledningantaga,
att några nämnvärda förändringar beträffande de härvid föreslagna
platserna för de olika etablissementen knappast kunna komma
ifråga. Något vägande skäl att uppskjuta den omskrivna generalplanens
snara utarbetande föreligger sålunda icke.

Med anledning av det ovan anförda får jag härmed äran anhålla, att
departementet ville gå i författning om åtgärders vidtagande för erforderlig
utredning i ovan angivet syfte.

Stockholm den 29 oktober 1934.

G. LILLIEHÖÖK.

Armétördelningschef.

Sam Granfelt.

Rätt avskrivet intygar:

IV''. Engbrink
Expeditionsunderofficer.

Bilaga F. Avskrift.

Kungl. Svea livgarde.

Regementsexpeditionen.

Till chefen för östra arméfördelningen.

Uti skrivelser avd. I nr 743/1930, 446/1932, 620/1932, 595/1933 och 790/1934,
avd, III nr 3/1931, 147/1932 och 81/1934 samt avd. IV nr 63, 76 och 268/1930
har jag upptagit förläggnings- och utbildningsförhållandena vid regementet
till behandling och framställt vissa önskemål, vilka dock, till
följd av brist på medel, endast i ringa grad kunnat förverkligats. Med
hänsyn till ärendets stora betydelse för regementets tjänstbarhet anser
jag mig icke kunna underlåta att ånyo bringa hithörande frågor, ehuru
väl kända, på tal till den åtgärd generalmajoren prövar lämpligt.

För utbildningens ändamålsenliga bedrivande måste kompanierna redan
några veckor efter tjänstgöringens början förläggas till Järvafältet.
Utmarschen dit äger vanligen rum på måndagar och återmarschen på fredagar
eller lördagar beroende på tillgängliga medel. Under förläggningen
bor truppen i regel i tält och utspisas ur kokvagn utan tillgång till servis.
Förläggning under längre tid anses med skäl synnerligen ofördelaktigt
för truppens tjänstbarhet, och äro här nedan endast de största olägenheterna
angivna.

Alla de bekvämligheter och fördelar, som kasernförläggningen medger,
får truppen avstå ifrån. Vid otjänlig väderlek har större delen av truppen
under fritid endast tälten att vistas i, vilket ur hygienisk synpunkt
är synnerligen ofördelaktigt, samtidigt som det verkar nedsättande pa

30 —

arbetsglädjen. Då permissionsmundering icke kan medföras, kan truppen
icke få den permission för att besöka sina hem, som den erhåller vid
förläggning i kasern, och på vilken densamma sätter ett mycket stort
värde. Ett av de förnämsta medlen för befälet att hålla arbetsintensiteten
uppe går härigenom förlorat. Genom de upprepade marscherna till
och från övningsfältet går mycken tid förlorad, som eljest kunde anslås
åt andra viktiga utbildningsgrenar. Till följd av brist på materiel kan
en sådan utomordentligt viktig utbildningsgren som gymnastik endast i
mycket ringa grad bedrivas. Man kan utan överdrift säga, att regementet
i jämförelse med andra truppförband med ordnade förläggningsförhållanden
är utomordentligt liandikapat.

För befälet medför den långvariga förläggningen på Järvafältet avsevärda
uppoffringar samt dessutom stora kostnader. De gårdar, där inomhusförläggning
kan äga rum kunna icke ens jämställas med tredje klassens
hotell. Övningsanslagets otillräcklighet medger icke en i följd utsträckt
förläggning över lördag—söndag, varigenom traktamente icke kan
utbetalas för dessa dagar. Då dessutom det mindre traktamentet utgår
endast fr. o. m. 4 dagen, får befälet vidkännas en icke obetydlig extra utgift.

Enär det torde dröja många år, innan regementets eventuella förflyttning
kan bliva avgjord och slutförd, måste här ovan framställda ogynnsamma
förhållanden i görligaste mån mildras, på det att regementets
tjänstbarhet icke må försämras. Det kan icke heller vara rättvist, att
truppförband tillhörande Stockholms garnison skola vara missgynnade
i jämförelse med truppförband i landsorten.

Uti bifogade VPM hava sammanställts de synpunkter och önskemål,
som blivit framförda av bataljons- och kompanichefer i av mig infordrade
yttranden. Genom vidtagande av erforderliga, där angivna åtgärder,
skulle givetvis många förbättringar kunna utvinnas. Därutöver
får jag för egen del anföra följande.

För att vinna tid kan ifrågasättas, huruvida icke kronan borde tillhandahålla
bussar, som transporterade truppen vissa dagar till och från övningsfältet,
framför allt vid allmän permission. Då tältförläggning torde
vara ofrånkomlig under ett flertal år fram i tiden, torde böra undersökas,
huruvida icke permanenta tältläger borde anordnas på vissa platser t. ex.
vid Kymlinge, Hägerstalund och Bög. För personalens trevnad skulle på
så sätt mycket kunna göras, och befälet skulle även kunna i viss utsträckning
befrias från skyldigheten att förläggas med truppen, vid vilken endast
erforderligt dagbefäl skulle behöva närvara. Bleve förläggningen
ordnad och finge permanent karaktär, skulle säkerligen kommunikationerna
komma att ordnas av härför intresserade bussbolag. Utan statsmakternas
ingripande torde dock föga kunna uträttas, och självfallet
måste förbättringarna komma att medföra ökade kostnader. Regementets
tjänstbarhet påfordrar dock obönhörligen, att åtgärder snarast vidtagas
för de största missförhållandenas avhjälpande.

Stockholm den 20 november 1934.

CARL TERSMEDEN.

Seknndschef.

Harald Pfeiff.

Rätt avskrivet intygar:

C. Rich. Zandrén
Adjutant.

- 31 —

Till bilaga F. Avskrift V.

P. M. rörande för läggnings för hållandena å Järva fältet.

Vattenförhållandena äro, särskilt under de i regel långvariga bivackförläggningarna
sommartid, så dåliga, att även de enklaste hygieniska
krav icke kunna tillgodoses. Vid ett flertal förläggningsplatser hava sålunda
under de senaste årens torra somrar ofta nog till och med svårigheter
uppstått att erhålla användbart dricksvatten åt manskap och hästar.

Anordningar för att giva truppen tillfälle till bad eller tvättning saknas
vid flera av de mest använda förläggningsplatserna, eller befinna sig
dessa i sådant skick (exempelvis badplatsen vid Bög och badanordningen
vid Kymlinge), att de icke på ändamålsenligt sätt kunna utnyttjas.

Ett iordningsställande av ytterligare ett antal brunnar med pumpar
och dessas förseende med cementerade anordningar för tvättning samt
för vattning av hästar synes därför vara av behovet påkallat. Likaså
torde nu befintliga pumpar i viss utsträckning vara i behov av reparation.

Latriner.

Vid en del förläggningsplatser saknas permanenta bekvämlighetsanordningar,
helt eller delvis, eller befinna sig dessa i ett bristfälligt skick.
Med den omfattning, som förläggningarna på Järvafältet särskilt under
de senaste åren tagit, delvis till följd av Ladugårdsgärdets bebyggande,
kan ett användande av latringropar i den utsträckning, som nu måst äga
rum, icke ur hälsovårdssynpunkt anses vara tillrådligt. Vissa terrängområden
i anslutning till förläggningsplatserna bestå snart blott av mer
eller mindre väl igengrävda latringropar och kunna knappast längre begagnas
som övningsterräng.

Permanenta bekvämlighetsinrättningar av tillräcklig storlek och tillräckligt
antal med hänsyn till samtidig förläggning av flera förband vid
samma förläggningsplats torde erfordras. Bestämmelser för dessa inrättningars
tillsyn och tömning böra i samband härmed utfärdas.

Matavfall m. m.

Permanenta anordningar för matavfall, konservburkar, emballage, sopor
o. dyl. böra likaledes ordnas och bestämmelser utfärdas för dessas
tillsyn och tömmande. I likhet med vad ovan sagts örn latringroparna,
äro områdena närmast omkring förläggningsplatserna översållade av mer
eller mindre noggrant nedgrävda avskrädeshögar, vilka sommartid sprida
en obehaglig lukt, och vilka ofta grävas upp av allehanda djur. Bestämda
platser för bränning (uppläggning) av begagnad halm, granris o. dyl.,
försedda med tydliga anslag, böra jämväl anordnas.

Stallutrymmen.

Erforderliga stallutrymmen tillhörande kronan saknas t. ex. vid Eggeby
och Akalla samt befinna sig i bristfälligt skick t. ex. vid Kymlinge.

Kokvagnsskjul m. m.

Nu befintliga kokvagnsskjul, försedda med väggar, liava visat sig
vara synnerligen ändamålsenliga. Ett anordnande av dylika (helst med

— 32 —

plats för två kokvagnar) på de platser, där sådana saknas, (t, ex. vid
Bög, Eggeby, Husby och Hästa) samt anbringande av väggar för de skjul,
som sakna dylika, skulle i hög grad underlätta koktjänsten.

Redskapsskjul innehållande dels för rengöring av bivackplatserna erforderliga
verktyg (krattor, kvastar, korgar, o. dyk), dels viss förläggningsmateriel
(tältsängar, bord, bänkar, belysningsmateriel o. dyl.) böra
uppsättas. Materielen ifråga bör förvaras under resp. arrendatorers vård.

Källarlokaler samt förrådslokaler, avsedda uteslutande för truppens
bruk, skulle givetvis även vara av stort värde.

Ved.

Kvaliteten å den ved, som tillhandaliålles truppen, bar ofta nog varit
för låg i förhållande till sitt pris. Veden bör uppläggas skyddad för regn
och icke i omedelbar anslutning till bivackplatserna, enär det då visat
sig medföra svårigheter att kontrollera vedåtgången.

Besådd mark.

Ur övningssynpunkt är det av största vikt, att de områden, som vissa
arrendatorer äga att beså utan att markskadeersättning skall utgå, nedbringas
till minsta möjliga. Enligt arrendekontraktens bestämmelser
lära vissa områden, där militära övningar ej hindra det, få besås med
säd. Den årligen besådda arealen är emellertid av avsevärd omfattning
och till stort förfång för utbildningen. Därest truppavdelningar under
övningar beträda dylika områden, uppstå lätt mindre tilltalande kontroverser
mellan befälet och arrendatorerna, vilka sistnämnda i vissa fall
hävda den uppfattningen att beträdande av dylik mark icke får äga rum.

Av största betydelse är vidare, att det fåtal områden, där fältskjutning
i trupp får äga rum, icke besås. Detta gäller såväl områden sydväst Hägerstalund
som områden i Bögdalgången, för vilka sistnämnda dock särskilda
arrendekontrakt gälla. En ändring härutinnan torde vara ofrånkomlig,
såvida över huvud taget fältskjutning i trupp skall kunna äga
rum.

Väg förbindelser.

Vägförbindelserna till förläggningsplatserna äro på ett flertal ställen
i stort behov av reparation och översyn. I sitt nuvarande skick äro de
vid regnig väderlek mångenstädes knappast framkomliga för lastbilar
och tyngre anspannsfordon.

Permanenta öv wings telef orin ätet.

Detta är i behov av reparation och komplettering för att möjliggöra
dess utnyttjande vid grundläggande övningar i användande av permanenta
nätet vid signalutbildningen.

Säkerhetsföreskrifter vid fältskjutning.

Den ökade bebyggelsen utanför Järvafältets gränser har medfört, att
civila personer i stor utsträckning ströva omkring i övningsterrängen
för att plocka bär, svamp o. s. v. En omarbetning av ovannämnda säkerhetsföreskrifter
torde därför vara erforderlig.

Infanterimarkörskydden äro å flera håll i behov av förstärkning och
nya dylika behöva upptagas i syfte att möjliggöra en ur taktisk synpunkt
mera ändamålsenlig uppställning av målen på djupet, än vad nu är fallet.

33 —

Försäljare.

En kontroll i någon form å försäljarna av förfriskningar o. dyl. är av
behovet påkallat. Förbud för dessa försäljare att uppehålla sig på bivackplatserna
och att där idka försäljning bör utfärdas, enär truppens
behov av dylika varor helt kan och bör tillgodoses ur kompaniernas marketenterier.
Under nu rådande förhållanden ströva en del löst folk omkring
i eller i närheten av bivackplatserna, såväl under dagen som efter
mörkrets inbrott. Att under sådana omständigheter materiel och utrustning
av olika slag på obekant sätt förkomma vid truppen är icke att förvåna
sig över.

Därest icke all civil ambulerande försäljningsverksamhet inom övningsfältet
kan förbjudas, borde särskilda tillståndsbevis utfärdas för ett antal
försäljare, vilka bevis vid anfordran av truppbefälet skulle företes.

Med hänsyn till befälets och manskapets trevnad å de olika förläggningsplatserna
kunna följande önskemål framställas:

a) förläggningsutrymmena för officerare och underofficerare utökas
(t. ex. vid Bög, Kista, värmestugan vid Järva skjutbanor),

b) reparation av bostäder, matsalar, kök, eldstäder samt komplettering
(nyanskaffning) av sängutredning, bord, stolar, tvättställ och tvättservis
samt matservis,

c) ordnande av bättre belysning (elektrisk) i rummen samt anordningar
för belysning (elektrisk) vid bivack- och utspisningsplatserna,

d) anskaffning av bord och bänkar av enklaste slag för manskapets utspisning,

e) enhetlig taxa för inkvartering, hyra av kök, matsal, porslin och linne
samt avsevärt lägre pris per bädd vid förläggning ett flertal dagar eller
då ett flertal bäddar äro ordnade i samma rum.

Rätt avskrivet intygar:

C. Rich. Zandrén
Adjutant.

Kungl, arméförvaltningens
domäntjänstemans

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 12. § 6.

Ä. P. M. angående förläggningsförhållandena å Järva fältet.

Möjligheterna till inkvartering i Järvafältets arrendegårdar äro mycket
små. Där så kunnat ske lia arrendatorerna avstått ett eller flera rum,
vari officerare och underofficerare kunna förläggas. För manskapets förläggning
under tak äro för omkring 10—15 år sedan s. k. värmestugor
uppförda invid ovan nämnda inkvarteringsgårdar. Värmestugorna voro
ursprungligen avsedda att tagas i bruk endast under kortare tidsperioder.
Liksom för officerare och underofficerare äro anordningarna i dessa

3 — Rev.-berällelse ang. statsverket för dr 1!)34. II.

— 34 —

primitiva. Sålunda saknas förläggningsmateriel m. m., vilket ur hygienisk
synpunkt är en betänklig brist, som snarast bör avhjälpas i synnerhet
som numera värmestugorna komma till flitig användning. I vad som
ankommer på fortifikationsdepartementet äro i den mån anslag beviljats
anstalter till förbättrande av förläggningsförhållandena redan vidtagna.
I staten för innevarande budgetår för Järvafältet äro omkring 12,000 kronor
och för nästa år omkring 20,000 kronor upptagna till arbeten, som
avse nyssnämnda ändamål, såsom anläggande av tvättstugor kombinerade
med kokrum vid fem förläggningsplatser, upptagning av brunnar,
reparation av förläggningsbyggnader m. m. En stor olägenhet är avsaknaden
av elektriskt ljus. För att så småningom få en elektrifiering av
hela Järvafältet till stånd begärdes i statförslaget för budgetåret 1932/
1933 6,000 kronor till förberedande arbeten, men framställningen blev ej
beaktad. En lika stor summa uppfördes i påföljande års stat och blev
beviljad. I statförslaget för 1935/1936 äro 10,000 kronor för samma ändamål
uppförda. Framställning gjordes dessutom år 1933 att få arbetet utfört
såsom beredskapsarbete, men utan resultat. Ävenledes bar genom
enskild motion under 1933 års riksdag försök gjorts att genom ett anslag
örn 15,000 kronor få elektrifieringsfrågan på väg, men motionen blev avslagen.
Det blir därför nödvändigt att upptaga kostnaderna för anläggningen
i innevarande års petita.

Frågan örn de åtgärder, som lämpligen böra vidtagas för förbättrande
i övrigt av förläggningsförhållandena, är beroende av tidpunkten för genomförandet
belt eller delvis av garnisonens kasernering på Järvafältet.
Dröjer man härmed ännu några år framåt, blir det nödvändigt att vidtaga
andra åtgärder än en upprustning av de nuvarande förläggningslokalerna,
vilket med hänsyn till deras otillräcklighet och dåliga beskaffenhet
säkerligen kommer att draga rätt så stora kostnader, örn de i hygieniskt
hänseende skola bliva fullt tillfredsställande för en längre tids
förläggning. Det synes mig vara mera ekonomiskt och ändamålsenligt
att i stället uppföra för en permanent förläggning av t. ex. en övningsbataljon
erforderliga byggnader, vilka sedermera kunna ingå som en del
i något av de blivande kasernetablissementen å Järvafältet.

Stockholm den 5 januari 1935.

N. WIKANDER.

Domäntjänsteman.

Djurgårdskommissionens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 12, § 6.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1934 har Eders Kungl. Majit anbefallt
djurgårdskommissionen att avgiva yttrande i anledning av riksdagens
revisorers berättelse av den 16 december 1934, i vad avser däri under fjärde
huvudtiteln: försvarsdepartementet, § 6, gjorda uttalanden angående

— 35 —

de mindre tillfredsställande förläggnings- oell övningsförliållanden, som
nu finnas vid en del truppförband inom Stockholms garnison. Revisorerna
ifrågasätta, örn icke någon del av de genom exploateringen av Ladugårdsgärdet
influtna försäljningsmedlen kunde tagas i anspråk för ordnandet
av förläggningen på Järvafältet och beredandet av ersättning för
den fördel, som tillgången till Ladugårdsgärdet inneburit för särskilt
gardesregementena. Härvid påpeka revisorerna, att sådana försäljningsmedel
anlitats, då det gällt att till Järvafältet utflytta artilleriets tygförråd
och laboratorier.

Med anledning av vad riksdagens revisorer sålunda anfört, får djurgårdskommissionen
i underdånighet anföra följande.

Kommissionen tillåter sig att hänvisa till sitt underdåniga yttrande
den 18 februari 1933, i vilket kommissionen förklarade sig ur de synpunkter,
sorn. den har att företräda och bevaka, icke hava något att erinra
emot den då gjorda underdåniga framställningen. Denna framställning
avsåg uppförandet av en s. k. övningskasern å Järvafältet att tjäna
såsom förläggning under de tider, då truppförband ur Stockholms garnison
för övningar uppehölle sig å Järvafältet. Enligt den då föreliggande
byggnadsplanen skulle övningskasernen ingå i ett av de kasernetablissement,
som avsåges att vid en utflyttning av de nu i Stockholm
förlagda truppförbanden till Järvafältet uppföras därstädes. I arbetsplanen
ingick, att medel till övningskasernen skulle tagas av försäljningsmedlen
från Ladugårdsgärdets exploatering. Då djurgårdskommissionen
icke hade något att erinra emot detta förslag, tog kommissionen sikte på
önskvärdheten därav, att med hänsyn till riksdagens uttalande örn skyndsam
exploatering de militära dispositionerna av det gamla övningsfältet
därstädes icke borde få lägga hinder i vägen för eller försvåra exploateringens
rationella fortgång.

Djurgårdskommissionen finner revisorernas nu föreliggande uttalande
avse ett förverkligande av samma tanke som det ovannämnda förslaget
till övningskasern, nämligen beredandet av hygieniskt tillfredsställande
förläggningsmöjligheter å Järvafältet i stället för de nu påtalade synnerligen
bristfälliga anordningarna. Revisorerna ange i sin åberopade berättelse
icke något visst sätt för avhjälpandet av de föreliggande bristerna
i fråga örn förläggningsanordningarna. Det synes djurgårdskommissionen
lämpligt, att den ovannämnda planen av år 1933, i detta sammanhang
upptages till prövning.

I detta ärendes slutliga handläggning hava djurgårdskommissionens
samtliga ledamöter deltagit.

Stockholm den 5 januari 1935.

Underdånigst

På djurgårdskommissionens vägnar
NILS EDÉN.

INGEMAR PETERSSON.

Sten Grönvall.

- 36 —

Flygstyrelsens intendenturbyrås yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 7.

Underdånigt utlåtande.

Med överlämnande av ett hit inkommet yttrande från 2:a flygkåren i
ärendet får flygstyrelsen för egen del anföra följande.

Vad nuvarande chefen för 2:a flygkåren upplyst beträffande de anordningar,
som vidtagits för övningar i skärgårdsnavigering, synes giva vid
handen, att förhållandena icke varit jämförliga med de förhållanden, under
vilka övningsmarscher och annan till vanliga övningar och skolor
hänförlig tjänstgöring med egen trupp utom förläggningsorten eljest bedrivas.

Flygstyrelsen, som i likhet med statsrevisorerna anser, att flygvapnets
personal vid övningar av nu ifrågavarande slag icke bör komma i åtnjutande
av högre ersättning än den, som i motsvarande fall befunnits lämplig
för personalen vid andra försvarsgrenar, får fästa uppmärksamheten
därå, att övningarnas planläggning i berörda avseenden får sin förklaring,
icke i några för flygvapnet säregna förhållanden utan allenast i
den omständigheten, att den båtmateriel, som står till buds för dylika
övningar, är mindre ändamålsenlig och icke jämförlig med kustartilleriets
båtmateriel. Intill nöjaktig båtmateriel må komma att disponeras,
böra emellertid, när övningar av ifrågavarande slag förekomma, träffas
sådana särskilda anordningar beträffande personalens förläggning och
bespisning, som hänsynen till de av statsrevisorerna åberopade föreskrifterna
fordrar. Däremot anser flygstyrelsen med hänsyn till det anförda
ett förtydligande av dessa föreskrifter icke vara påkallat.

I anslutning härtill har flygstyrelsen — som bemärkt, att en av styrelsen
meddelad föreskrift, att kostnad för manskaps förplägnad och inkvartering
skall begränsas till beloppet av traktamentsersättning för manskap,
icke blivit vid 2:a flygkåren iakttagen — ålagt kårchefen tillse, att
sagda föreskrift för framtiden iakttagas.

I ärendets handläggning hava deltagit, undertecknad, chef, Nilson samt
Jacobson, föredragande.

Stockholm den 8 januari 1935.

Underdånigst
På flygstyrelsens vägnar

T. FRIIS.

C. M. Iacobson.

Andra flygkårens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 7.

Till flygstyrelsen.

Genom flygstyrelsens resolution den 2 dennes nr 2 I.B. har flygstyrelsen
med anledning av riksdagsrevisorernas berättelse den 16 december
1934, fjärde huvudtiteln, § 7, anmodat mig avgiva yttrande beträf -

— 37 -

lande av revisorerna i nämnda paragraf gjorda uttalanden angående tilllämpligheten
vid flygvapnets övningar av vissa i tilläggsbestämmelserna
till de militära avlöningsreglementena förefintliga bestämmelser avseende
tjänstgöringstraktamente.

Med anledning härav får jag vördsamt anföra följande.

Jämlikt S.F.S. nr 260/1928, 8 kap., § 3 mom. 1, äger officer och underofficer
för deltagande i övningsmarscher och annan till vanliga vapenövningar
och skolor hänförlig tjänstgöring med egen trupp utom förläggningsorten
från och med fjärde dagen åtnjuta tjänstgöringstraktamente
med belopp, som finnes angivet i kol. 8 av den under 1 § intagna
tabellen. Färd i trupp till och från övningsområde anses därvid ingå i
själva övningen.

Ifrågavarande bestämmelse torde vinna praktisk tillämpning huvudsakligen
vid arméns truppförband.

Vid övningsmarscher måste förläggning av officerare och underofficerare
av rent militära skäl ordnas i omedelbart samband med manskapets
förläggning, och dylik förläggning torde städse kunna ordnas utan
någon kostnad för dessa beställningshavare. Vidare hava officerare och
underofficerare vid dylika övningar städse möjlighet att för en mycket
ringa kostnad erhålla portion in natura från det truppen åtföljande manskapsköket.

För kustartilleriet tillhörande officerare och underofficerare, vilka för
tjänstgöring äro inmönstrade å fartyg eller båt bemannad med kustartilleriets
eller för dess räkning förhyrd personal, gälla jämväl i S.F.S. 260/
1928, 8 kap., § 3 mom. 1, angivna bestämmelser angående viss minskning
i normalt utgående tjänstgöringstraktamente.

Även vid dylik tjänstgöring torde nämnda beställningshavare så gott
som undantagslöst äga möjlighet att erhålla inkvartering genom kronans
försorg samt att mot en ringa kostnad erhålla portion in natura från
ombord befintligt manskapskök.

Vid flygvapnet anordnade övningar utom förläggningsorten avse huvudsakligen
flygövningar eller i samband därmed varande övningar.

Dessa övningar hava icke karaktär av övning med trupp på samma
sätt som vid armén. Visserligen ingår i övningen i regel ett mindre antal
mekaniker, kulspruteskyttar, handräckningsmanskap m. m. till sådant
antal, att manskapsstyrkan jämlikt S.F.S. 260/1928, § 5, skall betraktas
såsom »trupp». Utspisningen av i övningen deltagande manskap kan
praktiskt taget aldrig ombesörjas från manskapskök, dels på grund av
att i flygplanen icke kunna medföras härför erforderliga kokkärl, servis
och proviantartiklar, dels ock på grund av de täta ombytena av baser,
som föranledas av flygövningarna. I regel måste på grund härav
bespisningen av i övningen deltagande officerare och underofficerare
ävensom manskap ombesörjas av å platsen befintlig privat matservering.
På grund av de korta uppehållen, ofta omfattande endast en eller ett par
timmar och stundom omöjliga att förutse, kan bespisningen av manskapet
icke ordnas på ett billigare sätt än därest traktamente skolat utgå till
manskapet. På grund härav synes det icke heller möjligt att i övningen
deltagande officerare och underofficerare kunna ordna sin bespisning på
ett billigare sätt än till do traktamentsbelopp, som angivits i kap. 8 § 1.

Vad nu anförts beträffande flygövningar gäller även vid övningar av
sådan natur, som omförmälts i riksdagsrevisorernas berättelse.

Den motorbåt, med vilken omförrnälda övningar i skärgårdsnavigering

— 38 —

utförts, saknar förläggningsmöjlighet för officerare oell underofficerare,
anordningar för matens tillredning samt möjlighet till förvaring av proviantartiklar.
Härigenom har besättningen å motorbåten varit helt hänvisad
till privata matserveringar för erhållande av lagad mat. Officerare
och underofficerare hava på egen bekostnad måst inkvartera sig i
land.

På grund av vad ovan anförts synes mig bestämmelser av den natur
riksdagsrevisorerna ifrågasatt för flygvapnets vidkommande ieke vara
påkallade.

Övningar i skärgårdsnavigering synas mig nödvändiga vid den flygkår,
som är avsedd att bedriva samövningar med marinen.

De av riksdagsrevisorerna påtalade förhållandena med avseende å planläggningen
och utförandet av de under föregående år bedrivna övningarna
i skärgårdsnavigering skola emellertid vinna beaktande i den mån
övningarnas natur göra detta möjligt.

På grund av ärendets brådskande art har jag icke haft tillfälle att i
ärendet inhämta yttrande från förre chefen för 2:a flygkåren, kommendörkaptenen
av 2:a graden Flory, samt ledaren för övningarna, kaptenen
N. Unnérus, vilka båda beställningshavare nu lämnat flygkåren.

Remisshandlingarna återgå härjämte.

Hägernäs den 5 januari 1935.

H. ENELL.

Kårchef.

E. Löwenberg.

Arméförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, §8.

Underdånigt utlåtande.

Arméförvaltningen har icke något att anföra mot de av riksdagens revisorer
gjorda uttalandena ifråga örn valet av civilarbete åt de samvetsömma
värnpliktiga. Den utredning rörande arbetsmöjligheter för
dessa värnpliktiga, som gjordes inom arméförvaltningen år 1932, giver
dock vid handen, att vissa svårigheter möta för beredande av lämpligt
arbete. I anslutning till vad ämbetsverket anfört i sitt yttrande den 14
september 1932 till chefen för försvarsdepartementet rörande beredande
av arbetstillfällen för samvetsömma civilarbetare, vill arméförvaltningen
i underdånighet framhålla önskvärdheten av att en förnyad utredning
rörande lämpliga arbetsuppgifter för de samvetsömma värnpliktiga företages,
för vilket ändamål särskilda sakkunniga lämpligen torde böra
tillkallas.

De av revisorerna påtalade höga underhållskostnaderna för de samvetsömma
värnpliktiga hava redan blivit föremål för ämbetsverkets uppmärksamhet,
Arméförvaltningens intendentsdepartement Ilar i görligaste
mån sökt begränsa dessa kostnader. Så har t. ex. under år 1934 efter
förhandlingar med vattenfallsstyrelsen kostnaderna för inkvartering och

39 —

iörplägnad kunnat sänkas från 3 kronor till 2 kronor 75 öre per man och
dag, under vilken sistnämnda summa vattenfallsstyrelsen icke ansett sig
kunna nedbringa kostnaderna. I avsikt att erhålla bättre kontroll och
en begränsning i utgifterna har beträffande de mera permanenta arbetsplatserna
(domänstyrelsens arbeten) vederbörande truppförbandschefer
från och med år 1934 ålagts, dels att tillhandahålla all intendenturmateriel,
dels ock att utfärda föreskrifter, lämpade efter de lokala förhållandena,
rörande denna materiels underhåll m. m. I samma syfte har inom
ämbetsverket utarbetats en plan för att truppförbandscheferna — trots
de i vissa fall relativt stora avstånden mellan truppförbandens förläggningsorter
och arbetsplatserna — må kunna i vidsträcktare mån än för
närvarande få inflytande även på andra delar av underliållsförvalDungen
beträffande de samvetsömma värnpliktiga.

Yad slutligen beträffar det av revisorerna framställda förslaget att för
framtiden ej längre under respektive anslag beräkna medel till bestridande
av kostnaderna för nu ifrågavarande värnpliktiga utan i stället
i riksstaten å fjärde huvudtiteln under rubrik »gemensamma anslag» upptaga
samtliga dessa kostnader å ett särskilt för ändamålet anvisat riksstatsanslag
vill ämbetsverket obetingat tillstyrka detsamma. Det sålunda
ifrågasatta anslaget till bestridande av kostnader för samvetsömma
värnpliktiga synes lämpligen kunna med ledning av vunna erfarenheter
beräknas efter vissa örestal per man och tjänstgöringsdag på följande
sätt, nämligen

till

penningbidrag ............................................

.... kr.

0: so

»

familjeunderstöd .......................................

.... »

0: o i

»

färdkostnader................................................

»

0: 0 7

»

expenskostnader............................................

»

0: 005

T>

mathållning ...............................................

»

2: —

y>

beklädnadsersättning ................................

.... »

0: 2 3

»

kasern- och förplägnadsutredning............

»

0: 10

»

bränsle, lyse, vatten och renhållning ....

3»

0: 2 5

»

tvätt..............................................................

»

0: 06

»

sjukvård.........................................................

»

0: 05

Utöver nu angivna kostnader uppkomma ytterligare sådana vid större
förläggningar till nya arbetsfält för uppförande därstädes av baracker,
framdragande av telefonledningar m. m. Sistberörda kostnader kunna
självfallet icke på förhand närmare beräknas. På grund härav och då
antalet samvetsömma värnpliktiga variera från år till år, synes det ifrågasatta
anslaget böra erhålla förslagsanslags natur.

Med utgående från ett antal tjänstgöringsdagar under hudgetåret 1933/
1934 av omkring 150,000 dagar skulle alltså ett efter nu angivna grunder
beräknat anslag för bestridande av kostnader för samvetsömma värnpliktiga
komma att uppgå till i runt tal 490,000 kronor.

Stockholm den 10 januari 1935.

Underdånigst

AXEL HULTKRANTZ. RICHARD ERHARDT.

TIL WIJNBLADH. OVE SYLVAN. OSCAR OSTERMAN.

M. KINNANDER.

Arvid Hane.

— 40 —

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, §8.

Domänstyrelsen får i ärendet anföra att, så vitt framgår av förevarande
utdrag ur riksdagsrevisorernas berättelse den 16 december 1934,
vilket angår civilarbete åt samvetsömma värnpliktiga, revisorerna ej
funnit anledning till erinran emot de arbeten av ifrågavarande slag, som
äro anordnade å områden under domänverkets förvaltning.

Vid detta ärendes avgörande har, förutom undertecknad, närvarit byråchefen
Aminoff, föredragande.

Stockholm den 3 januari 1934.

Underdånigst
G. KUYLENSTJERNA.

Magnus Alm.

V att enf allssty reise ns

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande dell, sid. 18, §8.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1934 har vattenfallsstyrelsen anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande över riksdagsrevisorernas berättelse i vad
den rör de styrelsen tilldelade samvetsömma värnpliktiga. Till åtlydnad
härav får styrelsen anföra följande.

Då vattenfallsstyrelsen på sin tid tillfrågades örn möjligheten för styrelsen
att sysselsätta samvetsömma värnpliktiga framhöll styrelsen, genom
skrivelse den 9 mars 1922 till dåvarande chefen för försvarsdepartementet,
svårigheten för styrelsen att fullgöra någon obligatorisk skyldighet
härvidlag och att denna fråga oundgängligen måste år från år underkastas
särskilt avgörande. Det hade i den redogörelse, som de kommitterade
lämnat, betonats, hurusom man endast i undantagsfall borde sysselsätta
värnpliktiga i mindre grupper eller var för sig. Styrelsen påpekade
med anledning härav, att, oaktat styrelsen till fullo insåge de skäl,
som tala emot en dylik förläggning av de värnpliktiga, det enligt styrelsens
förmenande dock kunde bliva nödvändigt tillgripa en sådan anordning,
i händelse styrelsen skulle påtaga sig att sysselsätta någon del
av de värnpliktiga även under den tid, då det i samma skrivelse omtalade
arbetet vid torvmossen i Ramnäs icke hölles igång. Här må anföras,
att arbetet i Ramnäs nedlades redan efter ett fåtal år.

Ursprungligen räknades med att antalet samvetsömma värnpliktiga
skulle hålla sig inom rätt snäva gränser och under första och andra
året mottog styrelsen värnpliktiga till ett antal av 34 respektive 39 stycken.
Sedermera ökades årligen totala antalet värnpliktiga, bland annat
genom tillkomsten av de s. k. etiskt samvetsömma, så att antalet värnpliktiga
nu vuxit till en helt annan storleksordning än tidigare.

— 41 —

Vattenfallsstyrelsen har under de gångna åren blivit ständigt anmodad
att omhändertaga allt större antal värnpliktiga. Styrelsen, som insett
svårigheterna att på annat håll sysselsätta dessa, har gjort sitt hästa
att efterkomma kommandoexpeditionens begäran och successivt sökt ut
sådana värnpliktsarbeten, emot vilka inga berättigade invändningar kunnat
göras av de arbetarorganisationer, med vilka styrelsen haft avtal.
Styrelsen har så småningom lyckats sysselsätta ett betydande antal värnpliktiga
och har härigenom säkerligen givit ett verkligt stöd åt de militära
myndigheterna.

Sysselsättning av detta stora antal värnpliktiga har visserligen endast
blivit möjlig därigenom, att de värnpliktiga utplacerats i mindre grupper
på smärre arbeten, förorsakande en hel del förflyttningar med därav
betingade högre kostnader för de värnpliktigas inkvartering och förplägnad,
men de värnpliktiga ha å andra sidan kunnat användas för rationellt
arbete, medan det först planerade arbetet på torvmossen i Ramnäs
blev mindre rationellt.

Även under de senaste åren har styrelsen vid olika tillfällen tillfrågats,
huruvida den kunde bereda arbete åt ett väsentligt större antal
värnpliktiga. Styrelsen har emellertid framhållit, att detta näppeligen
vore möjligt, bland annat i skrivelse av den 8 mars 1932 till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet.

Styrelsen är ense med riksdagsrevisorerna däruti, att det ur kostnadssynpunkt
är fördelaktigt att förlägga större kontingenter värnpliktiga
till en och samma plats. Styrelsen disponerar emellertid icke inom sitt
verksamhetsområde någon arbetsuppgift, som möjliggör dylik förläggning.
För att överhuvudtaget kunna efterkomma myndigheternas önskemål
örn beredande av arbete åt största möjliga antal värnpliktiga har
styrelsen, som ovan anförts, varit nödgad utplacera de värnpliktiga i
mindre grupper.

Under åren 1932—1934 har antalet styrelsen tilldelade värnpliktiga
växlat mellan 330 och 336 per år, varvid icke räknats de värnpliktiga, som
inryckt för fullgörande av andra omgångens tjänstgöring. Styrelsen
skulle gärna se, att detta antal värnpliktiga minskades till 200 å 225. Örn
det befinnes lämpligt att ytterligare begränsa styrelsens kontingent av
värnpliktiga, anser sig styrelsen böra betona, att det kommer att bliva
svårt och kanske praktiskt omöjligt, att, efter en en gång verkställd
minskning av vattenfallsstyrelsens kontingent av värnpliktiga, ånyo öka
denna, därför att do arbetare, som under tiden intagits, naturligtvis komma
att kräva företräde till arbetet framför de värnpliktiga.

Styrelsen har icke någon erinran mot riksdagsrevisorernas förslag, att
för framtiden samtliga här ifrågavarande kostnader upptagas å ett särskilt
för ändamålet anvisat r^statsanslag, vilket då lämpligen bör uppföras
under rubriken »Gemensamma anslag» å fjärde huvudtiteln.

Stockholm den 10 januari 1935.

Underdånigst
G. MALM.

W. HOlUiQlIIST.

Kurt Fr. Trägårdh.

— 42 —

Riksantikvariens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 8.

Till Konungen.

Till riksantikvarieämbetet bär för utlåtande remitterats utdrag ur
riksdagsrevisorernas den 16 december 1934 avgivna berättelse i vad avser
civilarbete för samvetsömma värnpliktiga.

Riksantikvarieämbetet får med anledning härav i underdånighet anföra
följande:

Till riksantikvarieämbetet framställdes på sin tid från vederbörligt
håll förfrågan, huruvida vid arbeten i fornminnesvårdens tjänst möjlighet
skulle finnas att använda s. k. samvetsömma värnpliktiga. Efter en
viss tvekan ansåg riksantikvarieämbetet sig böra bereda dylik möjlighet.
Resultatet har ur riksantikvariens synpunkt varit över förväntan gott,
särskilt i de fall, där mera än 40 man kunnat förläggas till samma ort
samt till följd härav särskilt drivet arbetsbefäl kunnat anställas. Arbetsprestationen
har i dylika fall varit god. Icke fullt så goda erfarenheter
hava vunnits vid mindre omfattande företag. Något intrång på ortsbefolkningens
arbetstillfällen har icke skett genom dessa arbeten och
detta av den anledningen, att det över huvud taget varit möjligt att anordna
arbeten allenast under den förutsättningen, att kostnadsfri arbetskraft
ställdes till riksantikvarieämbetets förfogande.

Beträffande de kostnader, som icke bestritts av riksantikvarieämbetet
må anföras, att i de olika fallen kostnadsförslag upprättats genom riksantikvarieämbetets
försorg, vilka förslag av vederbörande militära myndighet
godkänts.

I Falsterbo bär den ursprungliga förläggningen under arbetets gång
med vederbörligt tillstånd ändrats på sådant sätt, att Falsterbohus hotell
övertagit uppgiften av den tidigare anlitade entreprenören, Gamla pensionatet,
av den anledningen, att det sistnämnda företaget under sommarsäsongen
icke längre disponerade förläggningslokaler, vilka kunde godkännas
för ändamålet. Den nya förläggningen har varit utsatt för kritik,
vilken gått ut därpå att densamma på olämpligt sätt gynnat ifrågavarande
värnpliktiga. Med anledning härav må framhållas, att villkor
och kostnader för förläggningen icke påverkats genom förändringen. De
lokaler i Falsterbohus hotellbyggnad, som tagits i anspråk, hava varit av
kasernartad typ samt belägna i souterrängvåningen. Inkvarterings- och
förplägnadsförhållanden lia i stort sett motsvarat ordinär militärförläggning.
Under den egentliga badsäsongen har intet arbete bedrivits i Falsterbo
med samvetsömma värnpliktiga.

Riksantikvarien, som ur de synpunkter riksantikvarien har att företräda,
måste skänka sin livliga uppskattning åt den ökade möjlighet till bedrivande
av mera omfattande arbeten i fornminnesvårdande syfte, som
användandet av samvetsömma värnpliktiga i riksantikvarieämbetets
tjänst innebär, tillåter sig uttala den förhoppningen, att det skall visa
sig vara möjligt att dylik arbetskraft även framdeles kan ställas till för -

— 43 -

fogande för utförande av storin konserverings-, restaurerings- oell utgrävningsföretag.

Remissakten återgår.

Stockholm den 8 januari 1935.

Underdånigst
SIGURD CURMAN.

Erik Lundberg.

Länsstyrelsens i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 36, § 9.

Till kungl, socialdepartementet.

Jämlikt föreskrift i nådig remiss den 29 december 1934 får länsstyrelsen
i Västerbottens län härmed avgiva följande utlåtande i anledning av
riksdagens revisorers uttalande rörande vissa med ordnandet av lapparnas
anstaltsvård sammanhängande frågor.

Enligt länsstyrelsens mening kom ingen enhetlig uppfattning örn ändamålsenligaste
sättet för lösningen av lapparnas ålderdomshemsfråga till
synes i de yttranden, som avgåvos över det av en tillkallad sakkunnig
utarbetade förslag i ämnet, vilket förelädes 1927 års riksdag. Såväl när
det gällde sättet för lappålderdomshemmens anordnande som frågan örn
lämpligheten av särskilda ålderdomshem för lappar gingo meningarna
isär.

Den sakkunnige, som helt visst kommit till sin uppfattning efter överläggningar
med på området kunniga personer, förordade lappålderdomshem
i form av kolonier, omfattande små stugor örn två rum, inredda i
möjligaste överensstämmelse med lapparnas seder och bruk, vardera rummet
för två personer, samt en större byggnad, inrymmande kök, personalrum
och rum för lappar, som ej kunde vårda sig själva. Endast i
ett fall synes en lösning i överensstämmelse med detta program hava
ägt rum.

Vad som givit anledning till frångående av den sakkunniges förslag
i detta avseende är ej för länsstyrelsen känt. Någon normalplan synes
i varje fall ej hava utarbetats. Enligt gällande förordning skulle bland
annat, fullständiga ritningar åtfölja ansökning örn byggnadsbidrag. I
följd härav utarbetades av en arkitekt inom Västerbottens län ett förslag
till lappålderdomshem, inrett i en tvåvåningsbyggnad, vilken lösning ansågs
lämplig för detta län. Detta förslag, som för förhandsgranskning
underställdes den av fattigvårdsinspektionen anlitade arkitekten, underkändes
under förklaring att lapparna ej trivas i en tvåvåningsbyggnad
men finna sig väl i att ligga flera tillsammans i ett rum, varför byggnaden
borde planläggas som envåningshus med större rum, lämpligen
med fyra pensionärer i varje. Därtill gavs det rådet, att förslaget till

44 —

sådant hem borde uppgöras i samråd med någon person, som vore förtrogen
med lapparnas psyke och livsföring.

Av revisorernas berättelse framgår att upphovsmannen till den nya
byggnadstypen (envåningshus) efter överläggning med en del med lapska
förhållanden särskilt förtrogna personer uttalat, att de lapska pensionärerna
genom tidigare livsföring och bostadsförhållanden vore vanda
vid ett tätt sammanboende och att de trivdes bäst tillsammans, sällskapliga
och meddelsamma, som de voro. Denna uppfattning äger i allmänhet
sin riktighet, men mera sällan beträffande de lappar, som intagas
å ålderdomshem, beroende på dessa personers i regel höga ålder. Dess
bättre har också planen på stora rum för ett större antal pensionärer
övergivits, åtminstone i de hittills uppförda lappålderdomshemmen i Västerbottens
län.

Att kostnaden per vårdplats måste ställa sig väsentligt högre i envånings-
än tvåvåningshus är uppenbart. Den äldre byggnad som i Malå
kommer att inrättas till ålderdomshem, är uppförd i två våningar. Någon
invändning häremot har ej försports inom nämnda kommun, där man
icke står främmande för lapparnas uppfattning. Ett ålderdomshem av
annan typ torde komma att uppföras i Sorsele socken, där förslaget upptager
två rum i övre våningen. Härigenom och på grund av den begränsning
av utrymmena, som ägt rum, nedbringas anläggningskostnaden. Det
är dock icke uteslutet, att svårigheter komma att uppstå, örn nödiga bilokaler
ej lämna oundgängligt utrymme.

Det förslag till lappålderdomshem i två våningar, som utarbetades i
Västerbotten men underkändes av skäl, som numera övergivits, skulle enligt
lappfogdens uppgift hava kostat avsevärt mindre än de byggnader,
som hittills uppförts.

Såsom riksdagens revisorer framhållit, kommer ålderdomshemmet i
Malå socken att bliva gemensamt för svenskar och lappar. Mot denna
plan har inom socknen ingen erinran gjorts. I Tärna, där svenskar numera
få intagas på ålderdomshemmet, förväntas därav inga olägenheter
uppstå. På detta ålderdomshem, som har 20 vårdplatser, vårdas för närvarande
blott 5 personer, men antalet ökas i dagarna till 8, därav 5
svenskar och 3 lappar. Lappålderdomshemmet i Vilhelmina socken, vilket
är beläget i Dikanäs, har utrymme för 14, men blott 4 platser äro
för närvarande belagda. Kostnaden för dessa beräknas för närvarande
uppgå till ej mindre än 3 kronor per dag. Fattigvårdsstyrelsen har anmodats
att inkomma med framställning att få intaga även svenskar på
lappålderdomshemmet. Länsstyrelsen tror sig veta, att inga invändningar
häremot komma att göras inom kommunen.

Enligt länsstyrelsens mening bör å samtliga lappålderdomshem inom
Västerbottens län även svenskar få intagas i mån av utrymme. Revisorerna
ifrågasätta, huruvida icke vederbörande fattigvårdssamhällen för
sådana vårdtagare böra få vidkännas en särskild avgift, avvägd med
hänsyn till storleken av de till hemmets inrättande lämnade bidragen.
Länsstyrelsen ställer sig tveksam till lämpligheten härav, då de kommuner,
som här äro i fråga, bekostat utrustningen av lappålderdomsliemmen
och för övrigt äro hårt tyngda av skatter. Den särskilda avgiften
skulle kanske också medföra att de fattigvårdssamhällen, som hava ålderdomshem
för svenskar, belägga lappålderdomshemmen först sedan samtliga
övriga platser blivit belagda. Örn genom påläggandet av en viss

45

hyresavgift beläggningen av lediga platser motverkas, ökas dagskostnaden,
och då staten bestrider större delen av denna kostnad för lapparna,
är det icke uteslutet att de ökade kostnaderna bliva större än det
belopp, som hyresavgiften kan komma att inbringa. I det förslag till
lappålderdomshemsfrågans lösning, som utarbetats av en sakkunnig,
ifrågasattes att staten skulle bestrida bela kostnaden för lappålderdomshemmens
drift.

Yttrande från lappfogden i länet bifogas.

Umeå i landskansliet den 9 januari 1935.

GUSTAV ROSÉN.

ELIS ALMGREN.

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Västerbottens län.

Med återställande av närlagda remisshandlingar nr 87—333—1934 får
jag vördsamt anföra följande.

Revisorernas påpekande örn de höga kostnader som de lapska ålderdomshemmen
dragit äro riktiga. Jag kan i detta sammanhang ej underlåta
att framhålla hurusom, när hemmen i Västerbotten skulle uppföras,
framlidne arkitekt Laurell uppgjorde förslag till typritning för ett hem
med högst 20 vårdplatser och enligt min uppfattning var det en lycklig
lösning av frågan han kommit till. Kostnaden för hemmet beräknades,
örn jag ej minnes fel, till cirka 45,000 kronor. Ritningarna sändes till
Stockholm för förhandsgranskning, men blevo där helt underkända. I
stället rekommenderades den typ som godkänts i Norrbotten och den blev
även grundläggande för de hem som uppförts. Länsstyrelsen här har
alltså ingen del i att hemmen blivit onödigt dyra.

Beträffande revisorernas förslag att undersökning verkställes i vad
mån även å andra ålderdomshem än i Tärna, pensionärer av svensk nationalitet
kunna intagas, har jag intet att erinra. För Västerbottens län
skulle i detta fall hemmen i Dikanäs och Ammarnäs ifrågakomma. Jag
tror mig redan nu kunna försäkra att det icke torde stöta på större svårighet
att genomföra ett dylikt förslag.

Jag tror mig slutligen kunna försäkra att inom några år skola antalet
lapska pensionärer lia ökat något då lapparna i gemen hysa rätt stor
fruktan för ålderdomshemmen.

Umeå i lappfogdekontoret den 7 januari 1935.

Hans Cederberg.-

46 —

Länsstyrelsens i Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 36, § 9.

Till kungl, socialdepartementet.

I anledning av remissen den 29 december 1934 rörande riksdagens revisorers
uttalanden örn de lapska ålderdomshemmen får länsstyrelsen
hänvisa till bifogade P. M. i ämnet från lappfogden Pappila och för egen
del vördsamt anföra följande.

På sätt framgår av lappfogdens redogörelse hava de synpunkter revisorerna
givit uttryck åt i det hela vunnit beaktande vid ordnandet av
den lapska fattigvården inom Norrbottens län. Där utrymmet så medgivit
har man sålunda icke motsatt sig intagande även av personer från
den bofasta befolkningen på lapska ålderdomshem.

Att dessa tagits till för stora kan länsstyrelsen icke medgiva. Hemmen
i Arjeplog och Jokkmokk äro, respektive väntas innan året bli
fullbelagda med lapskt klientel. Beträffande Jukkasjärvi är den nomadiserade
lappbefolkningen i denna socken så talrik att densamma med
nödvändighet bör motsvaras av ett hem av den storleksordning som här
kommit till stånd. Att anstalten kom att draga anmärkningsvärt höga
byggnadskostnader är dessvärre riktigt, men detta berodde på förhållanden
som lågo utanför länsstyrelsens förfogande, såsom registerförda
priser och dylika av det närbelägna Kiruna influerade fördyrade förhållanden.

I fråga örn byggnadssättet — med övervägande rum för 2, 3 eller 4
personer —• måste länsstyrelsen hålla på den anordning som härvidlag
kommit till användning här i länet. De lappar som tagas in till vård på
hemmen äro mången gång så pass förkomna i andligt eller kroppsligt
avseende att deras inhysande många i ett rum skulle verka störande och
i många fall helt enkelt icke gå för sig.

Behovet av särskilda lapska ålderdomshem är för Norrbottens läns del
fyllt, utom beträffande Gällivare socken. Här hava de kommunala myndigheterna
av anförda skäl icke ansett det erforderligt med anstalt av
en storleksordning motsvarande den som kommit till utförande i de
andra socknarna som inhysa fjällappar. Man har här att börja med
tänkt sig en anordning med enbart småstugor av den typ som kommit
till utförande i samband med lapska ålderdomshemmen i Karesuando och
Jukkasjärvi, en anordning som länsstyrelsen funnit värd att prövas och
som för närvarande är under tillblivelse.

Vad angår det av revisorerna förordade system, varefter Malå socken
i Västerbottens län löst frågan örn sitt lappålderdomshem, så har länsstyrelsen
ingen erinran mot att samma system kommer till användning förde
kommuner i Norrbotten, där skogslappar förekomma. Utgående från
denna inställning till frågan har länsstyrelsen också motsatt sig uppförande
av särskilt ålderdomshem för lappar i Arvidsjaurs socken, där enbart
skogsrenskötsel bedrives av lappar, vilka allesammans hava fast bo -

47 —

stad, oftast i förening nied jordbruk och till levnadssättet icke väsentligt
skilja sig från den övriga befolkningen.

Luleå i landskansliet den 9 januari 1935.

A. B. GÄRDE.

R. SUNDBERG.

Bilaga. Avskrift.

Anteckningar angående av riksdagens revisorer gjorda anmärkningar
rörande de lapska ålderdomshemmen.

Riksdagens revisorer synas hava grundat sina anmärkningar på jämförelser
mellan de lapska ålderdomshemmen i Västerbottens och Norrbottens
län. Utan vidare kan fastslås, att lapskt folkliv uti dessa län
icke är av alldeles samma art. Förutom att exempelvis antalet fjällappar
i förstnämnda län är avsevärt mindre än i Norrbottens län, är det
lapska levnadssättet och vad därmed sammanhänger i stort sett mera
ursprungligt och mindre påverkat av kulturen i Norrbottens län än i de
nedre delarna av lappmarkerna. Ur nämnda synpunkter är det naturligt,
att man på vissa håll i Västerbottens län funnit lämpligt, och med
hänsyn till kostnadsfrågor nödvändigt, att i viss utsträckning å de lapska
ålderdomshemmen intaga jämväl andra vård tagare än lappar. I synnerhet
med hänsyn till folkrikedomen torde det ej behöva befaras, att utnyttjandet
av sagda hem i Norrbottens län skulle bliva otillfredsställande.
För övrigt har man även i sistnämnda län tillfälligtvis berett plats å lapphemmen
jämväl för andra än lappar, så exempelvis i Jukkasjärvi, där för
närvarande 5 bofasta vårdtagare finnas.

Å ålderdomshemmet i Jukkasjärvi vårdas för närvarande förutom nämnda
5 bofasta 13 lappar. Enligt inhämtad uppgift äro å hemmet i Arjeplog,
med dess 20 vårdplatser (ej 19) intagna för närvarande 17 lapska
vårdtagare, varjämte 2 ansökningar örn intagning av sådana vårdtagare
ingivits. — Vid personligt samtal med ordföranden i Arjeplogs sockens
fattigvårdsstyrelse har upplysts, att i många fall samtliga vårdplatser ej
kunna utnyttjas, enär en del vårdtagare äro behäftade med sådana defekter,
att de måste vårdas i enskilda rum; i Arjeplog vore alltså hemmet i
det närmaste fullbelagt; intagande av andra vårdbehövande än lappar å
hemmet kan därstädes icke ifrågakomma, då kommunens egen anstalt ej
vore fullbelagd.

Vad hemmet i Jokkmokks socken beträffar, vilket först sistlidna höst
börjat tagas i bruk, har ordföranden i Jokkmokks fattigvårdsstyrelse vid
samtal uppgivit, att hemmet blir fullbelagt redan innevarande år; under
den tid som hemmet varit under uppförande hava lapska åldringar inackorderats
i enskilda hem, varest en del fortfarande vårdas.

Å ålderdomshemmet i Karesuando, vilket hem uppförts av en enskild
stiftelse, äro för närvarande 6 platser lediga. Hemmet har emellertid i
regel varit fullbelagt, och där har intagits, mera tillfälligtvis, även andra
vårdbehövande än lappar.

Riksdagens revisorer synas hava uppmärksammat vissa i samband med
inrättande av lapskt ålderdomshem i Malå föreslagna åtgärder, som skulle

— 48 —

utgöra avsteg från hitintills tillämpade grunder vid ordnande av den
lapska anstaltsvården. Med hänsyn till de synpunkter, som anförts av de
kommunala myndigheterna i Malå socken (sid. 42 i revisorernas berättelse),
synes utnyttjandet av detta hem vara rationellt. Den enda socken i
Norrbottens län, som uti ifrågakomna hänseenden kan jämföras med Malå
socken är Arvidsjaurs socken. I sistnämnda socken synes alltså lapsk
anstaltsvård kunna ordnas i analogi med den vid hemmet i Malå. — Det
torde icke vara riktigt att med utgångspunkt från förhållanden vid sistnämnda
hem utstaka riktlinjer för omläggning av ifrågavarande anstaltsvård
i allmänhet. Utan vidare torde inses att livsföringen uti fjällappbyarna
i Norrbottens län är väsensskild från lapskt folkliv i Malå socken.

Beträffande den ifrågasatta nya bygnadstypen för ifrågavarande anstalter
må här allenast anmärkas, att hem med få och stora rum icke alltid
kunna tillfredsställande utnyttjas. Exempelvis å hemmet i Arjeplog
har man funnit det vara omöjligt att vårda flera pensionärer i samma
rum. Många bland sådana vårdtagare äro nämligen behäftade med antingen
kroppsliga eller själsliga defekter av sådan art, att vårdtagarna
måste vårdas ensamma i enskilda rum.

För Norrbottens läns vidkommande behöver helt säkert icke befaras, att
de inrättade lapska ålderdomshemmen icke utnyttjas i full utsträckning.
Som redan nämnts äro lappbyarna härstädes synnerligen folkrika, vadan
det snarare kan befaras, att antalet vårdplatser vid något hem och tillfälle
blir otillräckligt. Detta gäller i synnerhet örn ålderdomshemmet i
Jukkasjärvi socken, där det för närvarande finnes omkring 120 renskötande
lapphushåll, vartill kommer 30-tal icke renskötande lappfamiljer.

I den mån det mot förmodan skulle visa sig att ett större antal lediga
vårdplatser å ifrågakomna hem mera stadigvarande skulle förekomma, synes
det i och för sig icke vara något att erinra emot att efter viss omprövning
även andra vårdtagare än lapska intogos å hemmen. En dylik rättighet
för kommunerna synes dock icke böra göras beroende av villkor, som
omöjliggjorde utnyttjandet av rättigheten.

Luleå den 8 januari 1935.

Ragnar Pappila.

Inspektörens för fattigvård
och barnavård

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid- 36, § 9.

Till Konungen.

Anbefalld avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i fråga örn statens befattning med anordnande av ålderdomshem
för lappar får jag härmed i underdånighet anföra följande.

Revisorerna hava till en början anmärkt på, att anordningarna vid de redan
färdigställda ålderdomshemmen för lappar blivit alltför kostsamma. Att
statens kostnader till ålderdomshemmens inrättande, beräknade per vårdplats,
ställt sig så höga torde emellertid hava sina naturliga förklarings -

49

grundel’. Dels torde i allmänhet byggnadskostnaderna i nordligaste Sverige
hålla sig på en högre nivå än i övriga delen av landet. Dels torde
variationerna i byggnadskostnaderna de olika fattigvårdssamhällena emellan
kunna hänföras till sådana särskilda omständigheter som arbetslöner
och byggnadsplatsens belägenhet. Gentemot en av länsarkitekten i Norrbottens
län framställd anmärkning, att de för uppförande av ålderdomshem
för lappar i Jukkasjärvi socken beräknade kostnaderna voro så höga
i förhållande till dem, som beräknats för sådant hem i Arjeplogs socken,
anfördes sålunda av den för inrättandet av förstnämnda hem tillsatta
byggnadskommittén, att timlönen i Jukkasjärvi vore ungefär dubbelt så
hög som timlönen i Arjeplog. Därav förklaras, att Jukkasjärvi ålderdomshem,
ehuru inrättat för 25 platser, dragit ungefär samma kostnad i
uppförande per plats som Arjeplogs ålderdomshem, ehuru detta senare
endast avsetts för 19 platser. Vad Vilhelmina och Tärna ålderdomshem
beträffar, torde de ojämförligt högre byggnadskostnaderna för dessa hem
få tillskrivas deras belägenhet i trakter, där särskilda svårigheter och
därmed förenade ökade kostnader yppat sig i fråga örn anskaffande och
framforslande av byggnadsmaterial. I detta hänseende är att märka, att
ålderdomshemmen icke kunnat förläggas var som helst, utan att därvid
hänsyn måst tagas till lapparnas säregna levnadsförhållanden och därav
betingade särskilda önskemål. Slutligen må beträffande ifrågavarande
ärendens handläggning inom socialdepartementet anmärkas, att, innan
desamma förelagts Kungl. Majit för avgörande, all tillgänglig sakkunskap
på området anlitats för ärendenas behöriga utredning. Sålunda har i
fråga örn det för varje län erforderliga antalet särskilda ålderdomshem
för lappar samt deras förläggande och storlek samråd ägt rum mellan länsstyrelserna
samt lappfogdar, fattigvårdskonsulenter och andra med lapparnas
förhållanden förtrogna personer ävensom lapparna själva. Och
beträffande hemmens planering och de för desammas upprättande beräknade
kostnaderna har byggnadsstyrelsen utfört ett noggrant och ingående
granskningsarbete. Örn därvid byggnadskostnaderna befunnits
orimligt höga, har byggnadsstyrelsen genom att lämna anvisningar på
förenklingar och besparingsmöjligheter sökt nedbringa kostnaderna. Givet
är dessutom, att vid planerandet av eventuellt erforderliga ytterligare
ålderdomshem hänsyn kommer att tagas till erfarenheterna från de
redan upprättade hemmen.

Revisorerna hava vidare anmärkt på den i allmänhet låga beläggningen
av ifrågavarande ålderdomshem samt framhållit önskvärdheten av.
att det även i andra fall än beträffande Tärna socken undersöktes, i vad
mån det kunde vara möjligt och lämpligt att utan eftersättande av hemmens
egentliga uppgift i desamma intaga även andra vårdbehövande än
lappar. Härtill må till en början anmärkas, att det alltid visat sig taga
en viss tid, innan ett nytillkommet ålderdomshem blivit tillräckligt känt
och fått det erforderliga förtroendet hos det klientel, för vilket det avsetts,
samt att detta i ännu högre grad än eljest torde vara fallet i fråga örn
lappålderdomshemmen. Vad därefter den för Malå och Tärna socknars
vidkommande numera genomförda anordningen med gemensamma ålder
damshem för lappar och andra vårdbehövande beträffar, så har denna beslutats.
först sedan genom av länsstyrelsen vidtagen utredning konstaterats,
att i dessa trakter lapparnas levnadsförhållanden voro så pass libaltade
med den bofasta befolkningens, att de icke motiverade något särskiljande
i olika ålderdomshem. Huruvida förhållandet kan vara detsamma
i ytterligare någon eller några samhällen, där särskilda ålderdomshem för

4 — lien.-ber titt et se un)/, statsverket för år t93t. II.

— 50 -

lappar blivit uppförda, därom torde länsstyrelserna komma att yttra sig i
de utlåtanden, vilka blivit dem avfordrade. Här bör dock påpekas, att
samtliga övriga ifrågavarande fattigvårdssamhällen vid sidan av de särskilda
ålderdomshemmen för lappar även hava enligt 34 § i lagen örn fattigvården
godkända ålderdomshem samt att i dessa samhällen därför icke förefinnes
samma möjlighet till avhjälpande av lappålderdomshemmens låga
beläggning, utan att det andra hemmet användes för något annat ändamål.
Däremot torde måhända i något fall möjlighet finnas att i det för lappar särskilt
uppförda ålderdomshemmet intaga vårdbehövande, lappar eller andra,
från angränsande fattigvårdssamhällen. Därest de utlåtanden, som
avgivas av länsstyrelserna, icke skulle lämna besked i det hänseendet, är
jag villig att föranstalta örn en särskild utredning av denna fråga.

Slutligen hava revisorerna ifrågasatt, huruvida icke vederbörande fattigvårdssamkälle
borde få vidkännas en särskild avgift för vård å särskilt
ålderdomshem för lappar av andra vårdbehövande än lappar. Klart
är, att, örn i ett sådant hem skulle komma att mottagas vårdbehövande
från annat fattigvårdssamhälle, detta samhälle får erlägga inackorderingsavgift
till hemmet och detta antingen fråga är örn lappar eller andra.
Huruvida sådan inackorderingsavgift skall komma statsverket till godo
och örn Tärna sockens fattigvårdssamhälle skall erlägga avgift för de
vårdbehövande, som intagas å dess ålderdomshem och icke äro lappar, är
emellertid en annan fråga, som icke låter sig lika lätt besvara. Staten
har visserligen helt bekostat ålderdomshemmets i Tärna uppförande, men
kostnaderna för tomtens planering samt för anskaffande av inventarier, i
den mån särskilt därtill beviljat bidrag ur lappfonden icke räckt till, har
bestritts av fattigvårdssamhället, som även ansvarar för hemmets drift
med rätt att av staten erhålla vårdbidrag med tre fjärdedelar av vårdkostnaden
för varje i hemmet intagen sådan lapp, som avses i statsbidragskungörelsen.
Vårdkostnaden har för 1933 uppgått till 2 kronor 60 öre för
underhållsdag och statens vårdbidrag har även, med hänsyn till kommunens
svaga ekonomi, beräknats å detta belopp. Därest antalet understödstagare
ökas, kommer dagkostnaden och därmed även vårdbidraget att i
motsvarande mån sjunka. Inläggande å hemmet av andra än lapska understödstagare
skulle således på detta sätt komma även staten till godo.
A andra sidan berndes kommunen ekonomisk fördel av rätten att få använda
lappålderdomshemmet för andra vårdbehövande än lappar, därigenom
att den på kommunen fallande andelen av vårdkostnaden likaledes
minskas, men även därigenom att kommunen slipper bekosta dessa vårdbehövandes
vård annorstädes. Som det således synes tveksamt, örn Tärna
kommun bör avkrävas någon avgift för dylika understödstagare och något
villkor i sådant hänseende dessutom icke fästats vid det lämnade medgivandet
att intaga dem å lappålderdomshemmet, skulle jag vilja avstyrka
en sådan anordning. — Vad beträffar de avgifter, som kunna komma
att inflyta för vård å lappålderdomshem av angränsande kommuns
understödstagare, synas de, med hänsyn till det nyss anförda, lämpligen
böra tillföras hemmets kassa. Möjligen skulle kunna föreskrivas, att sålunda
inflytande belopp skola fråndragas hemmets driftkostnader vid beräknande
av dagkastnaden och därmed bidraga till nedbringande av denna
kostnad.

Stockholm den 8 januari 1935.

G. H. von KOCH.

Statens inspektör
för fattigvård och barnavård.

— 51 —

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 49, § 10.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1934 har länsstyrelsen anbefallts att före
den 10 januari 1935 avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört beträffande ersättning till vikarie för häradsskrivare under
sådan ledighet, som omförmäles i nådigt brev den 30 juni 1933 angående
viss årlig ledighet åt häradsskrivare.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen anföra följande:

De uppgifter angående ersättning av statsmedel åt vikarie för häradsskrivare
enligt förenämnda nådiga brev, vilka länsstyrelsen på anmodan
avgivit, kunna enligt länsstyrelsens åsikt icke på sätt som skett läggas till
grund för beräkning av statsverkets kostnader för sådana vikariat. Ifrågavarande
förordnanden tilldelas nämligen för länets vidkommande landskontorister
samt sådana befattningshavare vid länsstyrelsen, vilka innehava
förordnanden såsom vikarier för befattningshavare, som förordnats
att tills vidare vara häradsskrivare. Härav följer att de lönemedel, som
enligt länsstyrelsens skrivelser den 13 och den 21 november 1934 utbetalats
av statsmedel till vikarie å häradsskrivartjänst, skulle hava utgått även
örn vederbörande befattningshavare hos länsstyrelsen icke innehaft vikariatsförordnande.
För beräknande av statsverkets kostnader synes i
stället följande tillvägagångssätt böra användas: Därest en landskontorist
i 19:e löneklassen förordnas till vikarie för häradsskrivare, är han
skyldig att av sin lön avstå 5 kronor 50 öre örn dagen jämte dyrtidstillägg
därå eller för månad sammanlagt 178 kronor. Vikarien å landskontoristens
befattning, i regel en extra ordinarie landskontorist, erhåller vikariatsersättning
med 50 öre om dagen jämte dyrtidstillägg eller 16 kronor i
månaden. Förutsättes därjämte, att länsstyrelsen för arbetets behöriga
fullgörande å landskontoret nödgas anställa en extra tjänsteman, tilldelas
denne arvode med belopp icke överstigande 200 kronor i månaden jämte
dyrtidstillägg eller sammanlagt 218 kronor i månaden. Till bestridande
av sistnämnda två befattningshavares ersättningar har statsverket till
sitt förfogande det belopp av 178 kronor, som vikarien för häradsskrivaren
avstått. Statsverkets utgift i förevarande fall blir alltså 56 kronor.

Under tiden den 1 juli 1933—den 31 oktober 1934 hava häradsskrivarna
inom länet åtnjutit ledighet av angivet slag i 6 månader 27 dagar.
Vikarierna hava för samma tid avstått 1,212 kronor. Enligt här ovan
tillämpad beräkningsgrund skulle vikariatsersättningen åt vikarie å
landskontoristtjänst samt arvode åt tillfällig befattningshavare uppgå
till sammanlagt 1,638 kronor. Statsverkets kostnad skulle alltså uppgå
till 426 kronor. I detta sammanhang bör emellertid framhållas, att det
icke alltid inträffar, att länsstyrelsen anställer någon tillfällig befatt
ningsliavare vid förordnande av landskontorist å häradsskrivartjänst,
enär medel härtill ofta saknas på grund av knapphet i anslaget till avlöningar
åt icke ordinarie personal vid länsstyrelsen. Vidare har i de fall,
då en extra befattningshavare anställts, detta varit nödvändigt jämväl
av andra anledningar, såsom tillfällig arbetsanbopning, semesterledig -

- 52 —

heter med mera. Det är därför icke möjligt att exakt fastställa statsverkets
ifrågavarande kostnad, men enligt länsstyrelsens uppfattning är densamma
synnerligen ringa.

Det finns i detta sammanhang anledning framhålla, att vid förordnande
av befattningshavare hos länsstyrelsen å häradsskrivartjänst statsverkets
kostnader äro avsevärt mindre än örn annan person förordnas, I sistnämnda
fall blir nämligen statsverkets kostnader 203 kronor 70 öre per
månad.

Av det anförda torde framgå, att statsverkets kostnader för vikarie åt
häradsskrivare vid ledighet av angivet slag i verkligheten ställt sig betydligt
lägre än i remisshandlingarna angivits.

Med avseende härå och då det måste anses utgöra ett allmänt intresse,
att länsstyrelsernas befattningshavare, bland vilka häradsskrivarkåren
rekryteras, fortfarande erhålla möjlighet till praktisk utbildning å häradsskrivarförordnaden,
hemställer länsstyrelsen, att ändring av nu gällande
bestämmelser i ämnet, i vad de avse förordnanden för befattningshavare
vid länsstyrelserna, icke vidtages.

Däremot synes kunna ifrågasättas, huruvida icke av sparsamhetsskäl
bestämmelserna i cirkuläret den 11 november 1927 skulle kunna ändras i
så måtto, att ersättning av statsmedel vid nu avsedda slag av ledigheter
för häradsskrivare icke skulle utgå, då till vikarie förordnats annan person
än befattningshavare vid länsstyrelse. Avlönande av dylik vikarie
synes kunna till alla delar åläggas häradsskrivaren.

Stockholm å landskontoret den 8 januari 1935.

Underdånigst

På länsstyrelsens vägnar:

.1. G. LÖWGREN.

A. M. BECKIUS.

Länsstyrelsens i Malmöhus
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 49, § 10.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 29 december 1934 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande över de anmärkningar riksdagens revisorer
framställt ifråga örn ersättning till vikarie för häradsskrivare under viss
ledighet; och får länsstyrelsen med anledning härav i underdånighet anföra
följande.

Kevisorerna synas hava utgått från att statsverket åsamkats en merkostnad
motsvarande vad vederbörande vikarie fått uppbära minskat med
vad häradsskrivaren tillskjutit.

I verkligheten torde det — åtminstone i de fall där häradsskrivarens vikarie
är befattningshavare hos länsstyrelsen och detta torde väl vara det
vanliga — ställa sig annorlunda av den anledning, att vikariens göromål

— 53 —

vid länsstyrelsen utföras nied avsevärt mindre kostnad för statsverket.
Av vidfogade utredning framgår också, att under den tidsperiod som revisorernas
anmärkning avser, för detta läns vidkommande de sammanlagda
besparingarna t. o. m. överstiga merkostnaderna för statsverket
med 119 kronor 92 öre. Utredningen visar vidare att, på ett undantag
när, dylik kostnad uppstått allenast i de fall, då person, icke tillhörande
landsstaten varit förordnad såsom vikarie.

Vid nu angivna förhållanden synes det länsstyrelsen kunna ifrågasattas,
huruvida åtgärder i den av revisorerna åsyftade riktningen kunna
anses vara påkallade.

Malmö i landskontoret den 9 januari 1935.

A. ADLER.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

T. KINNMAN,

Malmöhus län.

- -

Utbetald ersättning ar statsmedel
(dyrtidstiliägg oberäknat)

Tjänst-ledighets-avdrag för
härads-skriva-rens
vikarie

Vikariats-ersättning
till vika-rie för
härads-skriva-rens
vikarie

Ersätt-ning till
ytterli-gare

vikarie i
succession

Mer-

Ledighet

till vikarie,
som är ordi-narie befatt-ningshavare
vid länssty-relse (anslag
V. D 3)

till vikarie,
som är icke-ordinarie be-fattnings-havare vid
länsstyrelse
(anslag V. D 7)

tillivikarie,
som icke är
befattnings-havare vid
länsstyrelse
(anslag V. D 7)

kostnad

för

stats-

verket

Bespa-

ring

1933

1— 8 juli
10—22 juli
8—17 aug.
15—30 nov.
1—14 dec.

7 o. 8 dec.
27—30 dec.

49: 7 3
120: 3 5

156: —
129: 61

12: 48

24: 3 7

62: 16

26: 4 0
71: 50

88: —
77: —
6: 60
13: 20

14: 65
29: 56

8: —

5: —

62:16

11: 75
41: 94

80: —
72: —
6: 6 0
13: 20

1934

1— 3 fehr.
20—30 juni
25—30 juni

40: 21
107: 2 5

39: 2 0

22: 20
60: 50

1: 60
5: 50

42: 59
19: —

21: 89

39: 20

36: —

640: 4 5

101: so

365: 4 0

64: 21

61: 59

123: 25

261:49

1—19 juli

1 — 23 juli
20—31 juli
1—11 aug.
20—25 aug.

175: 90

78: 3 7
71: 84
39: 18

142: 9 7

104: 50

42: 60
39: 05
21: so

19: is

5: 5o
25: 0 2

33: 10

142: 97

52: 22

37: 10
14: os
21: ao

365: 2 9

| 142: 97

| 207: 4 5

49: 70

33: io

142: 97

124: 6 5

54 -

Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 49, § 10-

Till kungl, socialdepartementet.

Sedan riksdagens revisorer under § 10 i sin granskningsberättelse för
budgetåret 1933/1934 framställt anmärkning i fråga örn utbetalda kostnader
för vikarier å häradsskrivaretjänst under viss medgiven årlig ledighet
samt länsstyrelsens utlåtande infordrats över vad sålunda förekommit,
får länsstyrelsen i ämnet anföra följande.

Revisorernas utredning visar, att i detta län icke förekommit större utgift
för statsverket än 81 kronor 23 öre för ifrågavarande lediglieter åt
häradsskrivare.

Endast 3 av länets 5 häradsskrivare hava begagnat sig av möjligheten
att erhålla ledighet enligt bestämmelserna i nådiga brevet den 30 juni 1933.

Av dessa har häradsskrivaren i Norrvikens fögderi, såsom bosatt i
Strömstads stad, till vikarie haft borgmästaren i staden, vilken icke gjort
anspråk på större ersättning än som motsvarade tjänstgöringspenningar,
tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg, från vilka häradsskrivaren
fick avstå under ledigheten, 13 dagar år 1933 och 20 dagar år 1934.

Av de båda andra har häradsskrivaren i Inlands fögderi varit ledig 30
dagar under år 1933 och 15 dagar år 1934, därvid en länsstyrelsens
tjänsteman har varit förordnad att jämte egen tjänst vid länsstyrelsen
uppehålla häradsskrivaretjänsten under nämnda tider med undantag av
dels några dagar, då vikarien fick tillgodoräkna sig semester från länsstyrelsetjänsten
och därför skulle behålla löneförmånerna därå, dels 6 dagar,
då vikarien enbart skötte häradsskrivaretjänsten och fick behålla
egen avlöning efter stadgat B-avdrag, så att en kostnad av 43 kronor 39
öre kan anses hava uppkommit för liäradsskrivaretjänstens uppehållande,
utöver lönemedel, som häradsskrivaren avstått.

Vad slutligen beträffar häradsskrivaren i Göteborgs fögderi har denne
åtnjutit ledighet 14 dagar år 1933 och 16 dagar år 1934, i båda fallen utan
annan merkostnad för statsverket än för 3 dagar 37 kronor 84 öre, då vikarien
icke såsom under tiderna i övrigt kunnat sköta häradsskrivaretjänsten
jämte egen tjänst vid länsstyrelsen.

Av förestående redogörelse framgår, att 2 av de 5 häradsskrivarna i
länet icke till någon del begagnat sig av den genom 1933 års beslut medgivna
rätten till viss tids ledighet samt att återstående 3 häradsskrivare
icke uttagit så lång tids ledighet, som kunnat dem medgivas. Detta får
antagas bero på att häradsskrivarna icke velat för erhållande av ledighet
vidkännas den ekonomiska uppoffring, som följer med en tillämpningav
1933 års föreskrifter. Ytterligare visar redogörelsen, att länsstyrelsen
sökt att bland annat genom dubblering av tjänster för vikarier bespara
statsverket den kostnad, som vikariers behållna löneförmåner å egen
statstjänst eljest motsvarat.

Då revisorerna nu göra gällande, att bestämmelser borde utfärdas, som
helt utesluta sådan kostnad för statsverket, anser länsstyrelsen sig dock
böra framhålla, att den tillämpning nådiga brevet den 30 juni 1933 fått i
detta län näppeligen visar, att statsverkets ekonomiska intressen och

— 55 —

riksdagens beslut i ämnet så förbisetts, att några ändrade bestämmelser i
frågan kunna vara av behovet påkallade.

Göteborg i landskontoret den 8 januari 1985.

MALTE JACOBSSON

BIRGER GILLNER.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 49, § 10.

Jämlikt föreskrift i punkt 2 av det av riksdagens revisorer åberopade
kungl, brevet den 30 juni 1933 äger vikarie, som i vederbörlig ordning förordnats
uppehålla häradsskrivartjänst, under viss närmare angiven ledighet
(här nedan benämnd semester) för häradsskrivaren, att — jämte
den gottgörelse som enligt mellan häradsskrivare och hans vikarie träffad
överenskommelse utgår till vikarien — åtnjuta de avlöningsförmåner vid
egen befattning eller den däremot svarande ersättning, som han enligt bestämmelserna
i cirkulären den 26 mars och den 30 december 1926 samt den
11 november 1927 äger uppbära vid förordnande å häradsskrivartjänst;
skolande nämnda avlöningsförmåner eller ersättning bestridas av de anslagsmedel,
som i nyssnämnda cirkulär förutsatts.

I enlighet med vad sålunda föreskrivits utgår i vissa fall av statsmedel
ersättning till vikarie för häradsskrivare, som åtnjuter semester. Riksdagen
har emellertid i skrivelse nr 393/1933 förutsatt, att häradsskrivare
skulle erhålla semester utan kostnad för statsverket. På grund härav och
då anledning ej föreligger att bereda häradsskrivarna större förmåner än
riksdagen avsett, synas bestämmelserna i ämnet böra ändras.

Ovanberörda föreskrifter i punkt 2 av kungl, brevet den 30 juni 1933
avse uppenbarligen att tillförsäkra vikarie för häradsskrivare samma er
sättning, oavsett örn den senare åtnjuter semester eller annan ledighet.
Med lika fog bör emellertid kunna göras gällande, att vikarie, varom nu
är fråga, ej bör erhålla högre ersättning, då vikariatet fullgores under
häradsskrivares semester än annars. Från dessa utgångspunkter skulle
det förefalla naturligt, att ersättningsfrågan ordnades på sådant sätt, att,
utan överenskommelse mellan häradsskrivaren och hans vikarie, häradsskrivaren
förpliktades att under semester till vikarien avstå så mycket,
som enligt särskilda kung. cirkulär skall tillkomma denne.

Emellertid föreligga beträffande häradsskrivarna särskilda förhållanden,
i det deras tjänstgöring är tämligen ojämt fördelad över året. _ I anledning
härav torde det — för möjliggörande av vikariatsersättningens
anpassning efter den faktiska arbetsmängden under tiden för ledigheten
— vara en lämplig anordning, att frågan örn ersättningen ordnas genom
överenskommelse mellan häradsskrivaren och vikarien. En sådan överenskommelse
bör dock givetvis förutsätta godkännande av vederbörande
länsstyrelse, som därvid har att pröva ersättningens skälighet.

Under hänsynstagande till nu anförda synpunkter vill det förefalla
statskontoret, att de nya bestämmelserna i ämnet böra kunna avfattas i
huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande, dock med de ändring -

— 56 —

arna, att punkt 2 utgår samt att punkt 3 förslagsvis erhåller följande
lydelse:

2. Överenskommelse, varom i punkt 1 stadgas, må av länsstyrelsen godkännas,
även örn den gottgörelse, som därigenom tillförsäkras vikarien,
icke skulle uppgå till i cirkulären den 26 mars och den 30 december 1926
samt den 11 november 1927 bestämda belopp, dock endast såframt gottgörelsen
prövas innefatta skälig ersättning för häradsskrivartjänstens
uppehållande under förordnandet. Där ej---avlöningsförmåner.

Stockholm den 9 januari 1935.

Underdånigst
Iv. BERGENDAL

•IOHN GIBSON.

Sture Dyberg.

Allmänna civilförvaltningens
lönenämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 49, § 10.

Till Konungen.

Genom beslut den 29 december 1934 bar Kungl. Majt anbefallt allmänna
civilförvaltningens lönenämnd att avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1934 församlade revisorer under § 10 av sin berättelse
anfört angående ersättning till vikarie för häradsskrivare under viss
ledighet. Till åtlydnad härav får lönenämnden anföra följande.

Sedan 1933 års riksdag i skrivelse nr 393 medgivit, att häradsskrivare
finge tillsvidare, i enlighet med i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 17 februari 1933 angivna grunder, utan kostnad för statsverket årligen
erhålla ledighet för enskilda angelägenheter under viss tid, med
rätt för honom att uppbära samtliga de med tjänsten förenade inkomsterna
med undantag för den del därav, vilken enligt träffad överenskommelse
skulle utgå till vikarie, utfärdade Kungl. Majit genom brev den
30 juni 1933 vissa närmare bestämmelser i ämnet. Dessa bestämmelser
äro av följande lydelse:

»1. Häradsskrivare må tillsvidare årligen erhålla ledighet för enskilda
angelägenheter under 20 dagar intill det år, under vilket han uppnår 40
års ålder, och 30 dagar från och med nämnda år, med rätt för honom att
under ledigheten uppbära samtliga med tjänsten förenade inkomster med
undantag av belopp, som enligt överenskommelse, vilken av vederbörande
länsstyrelse godkännes, skall såsom gottgörelse utgå till vikarie, som i vederbörlig
ordning förordnas att uppehålla tjänsten under ledigheten.

Vad här stadgas beträffande häradsskrivare skall jämväl äga tillämpning
å den, som förordnats att innehava ordinarie häradsskrivartjänst
mot åtnjutande av därmed förenade löneförmåner med undantag av ett
belopp, motsvarande vad ordinarie innehavare av tjänsten har att erlägga
för egen pensionering.

- 57

2. Jämte den gottgörelse, som enligt överenskommelsen skull av liäradsskrivaren
utgivas, äger vikarien åtnjuta de avlöningsförmåner vid
egen befattning eller den däremot svarande ersättning, som lian enligt
bestämmelserna i cirkulären den 2G mars och den 30 december 1926 samt
den 11 november 1927 äger uppbära vid förordnande å häradsskrivartjänst;
skolande nämnda avlöningsförmåner eller ersättning bestridas av
de anslagsmedel, som i nyssnämnda cirkulär förutsatts.

3. överenskommelse, varom i punkt 1 stadgas, må av länsstyrelsen godkännas,
endast såframt den gottgörelse, som därigenom tillförsäkras vikarien,
jämte den ersättning, som må tillkomma honom på grund av
föreskrifterna i punkt 2, prövas innefatta skälig ersättning för häradsskrivartjänstens
uppehållande under förordnandet. Där ej undantagsvis
särskilda omständigheter till annat föranleda, må överenskommelse ej
godkännas, örn den däri bestämda gottgörelsen understiger summan av de
på tiden för förordnandet belöpande, med häradsskrivartjänsten förenade
tjänstgöringspenningarna och därtill hörande tillfällig löneförbättring
jämte dyrtidstillägg å nämnda båda avlöningsförmåner.

4. Under år 1933 må häradsskrivare äga åtnjuta ledighet av ifrågavarande
art såsom örn de nu meddelade bestämmelserna varit gällande under
hela året.»

Riksdagens revisorer huva nu under förberörda paragraf av sin berättelse
anfört, att häradsskrivare vid ledighet, varom fråga är, i enlighet
med 1 mom. i nyssnämnda brev av sina avlöningsförmåner i regel avstått
ett belopp motsvarande de med häradsskrivartjänsten förenade
tjänstgöringspenningarna, därtill hörande tillfällig löneförbättring ävensom
å tjänstgöringspenningarna och löneförbättringen belöpande dyrtidstillägg.
Utöver nämnda ersättning hade enligt 2 mom. av samma brev
utgått vikariatsersättning av statsmedel dels från anslaget till befattningshavare
vid länsstyrelserna, dels ock från anslaget till vikariatsersättningar
vid fögderiförvaltningarna. Under framhållande av att riksdagens
avsikt varit, att ifrågavarande ledighet icke skulle medföra någon
kostnad för statsverket, hava revisorerna ifrågasatt, huruvida icke borde
tagas under övervägande frågan örn utfärdande av nya bestämmelser i
ämnet, som bättre stöde i överrensstämmelse med riksdagens beslut i
nämnda hänseende.

Till närmare belysning av ifrågavarande spörsmål torde lönenämnden
till en början få lämna en redogörelse för vad som tidigare förekommit
i frågan angående beredande åt härad sskrivarna av mot semester
svarande årlig ledighet.

Genom brev den 31 januari 1930 utfärdade Kungl. Majit vissa kompletterande
föreskrifter till kungörelsen den 14 juni 1917 (nr 472) angående
villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från 1918 års början fastställda
avlöningsförmånerna för landsstaten. Dessa föreskrifter, vilka
innefatta skyldighet för befattningshavare vid fögderiförvaltning att
vid ledighet av annan anledning än sjukdom eller semester avstå vissa
avlöningsförmåner, äro av följande innehåll:

»1. Fögderiförvaltning tillhörande ordinarie tjänsteman, vilken åtnjuter
ledighet av annan anledning än sjukdom eller semester, skall vara
skyldig att under ledigheten — utöver tjänstgöringspenningar med därtill
hörande tillfällig löneförbättring samt i förekommande fall förvaltningsbidrag
— avstå hela den honom eljest tillkommande lönen — inberäkna!
ålderstillägg men frånsett ortstillägg — jämte till lönen börande
tillfällig löneförbättring.

— 58

2. Viel ledighet av sådan anledning, som avses i 2 §, avdelning A—C,
i kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) med tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid
statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
äger länsstyrelsen dock medgiva, att den tjänstledige må av
lönen jämte ålderstillägg samt å lönen belöpande tillfällig löneförbättring
uppbära ett belopp, motsvarande högst en tredjedel av samtliga de
med tjänsten förenade avlöningsförmånerna.

3. I detta brev meddelade föreskrifter skola icke medföra ändring i
de av Kungl. Majit genom cirkulär den 26 mars 1926 till länsstyrelserna
i samtliga län meddelade bestämmelserna angående avlöningsförmåner
för befattningshavare tillhörande fögderiförvaltning vid uppehållande
av befattning vid länsstyrelse.

4. Vad sålunda föreskrivits skall jämväl äga tillämpning å den, som
förordnats att innehava ordinarie befattning vid fögderiförvaltning mot
åtnjutande av därmed förenade löneförmåner med undantag av ett belopp,
motsvarande vad ordinarie innehavare av tjänsten bar att erlägga
för egen pensionering.»

I skrivelse till Kungl. Majit den 26 februari 1930 framhöll styrelsen
för Sveriges bäradsskrivarförening, att de i förenämnda brev "den 31
januari 1930 meddelade föreskrifterna syntes vara för häradsskrivarkåren
synnerligen, hårda samt att frågan örn semester i och med nämnda
bestämmelser blivit aktuell. Denna fråga syntes väl med hänsyn till därmed
förknippade omständigheter icke omedelbart kunna lösas, men å
andra sidan måste det anses rättvist, att även häradsskrivarna med deras
huvudsakligen till tjänsterummet förlagda sysselsättning bereddes
tillfälle till semesterliknande ledighet på rimliga villkor. Styrelsen
hemställde fördenskull, att Kungl. Majit måtte bemyndiga länsstyrelserna,
att, utan hinder av bestämmelserna i nyssnämnda brev eller tidigare
utfärdade föreskrifter, bevilja häradsskrivare mot semester svarande
ledighet under högst 45 dagar årligen, därest avtal mellan häradsskrivaren
och vikarien angående vikariens avlöningsförmåner under vikariatet
kunnat träffas och av vederbörande länsstyrelse godkänts. Enligt
vad styrelsen inhämtat, hade ett dylikt förfaringssätt dittills tilllämpats
inom de flesta län utan att någon olägenhet därav försports, och
någon som helst kostnad drabbade härigenom icke statsverket.

I infordrat utlåtande den 7 mars 1930 över denna framställning framhöll
allmänna civilförvaltningens lönenämnd, att med hänsyn bland annat.
till de^ avsevärda extra inkomster, som i tjänsten tillfölle häradsskrivarna,
någon tvekan visserligen kunde råda, huruvida under förhandenvarande
förhållanden det kunde anses erforderligt att vidtaga åtgärder
för beredande åt häradsskrivarna av förmån av semester eller däremot
svarande ledighet. I betraktande emellertid därav, att Kungl. Majit
förelagt 1930 års riksdag förslag örn beredande av semester åt en annan
grupp av befattningshavare inom landsstaten, nämligen landsfiskalerna,
vilka i likhet med häradsskrivarna för det dåvarande icke ägde åtnjuta
sådan förmån, syntes det lönenämnden billigt, att häradsskrivarna
berättigades erhålla viss mot semester svarande årlig ledighet. Förutsättningen
härför borde emellertid — på sätt föreningen föreslagit —
vara, att sådant avtal träffades mellan häradsskrivaren och vikarien angående
vikariens avlöningsförmåner, som kunde av vederbörande länsstyrelse
godkännas, och statsverket sålunda icke betungades med någon
kostnad för vikariatsersättningar. Till förmån för beviljandet av dylik

ledighet talade ock det förhållandet, att det torde dröja någon tid, innan
häradskrivarnas löneregleringsfråga vunne sin lösning. Lönenämnden
ansåge sig därför icke höra framställa någon erinran mot att,
i avvaktan på blivande lönereglering, en åtgärd i den av föreningen
åsyftade riktningen vidtoges.

Frågan örn viss årlig ledighet för häradsskrivare förelädes 1930 års
riksdag i proposition nr 206. Såsom framgår av det vid propositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet i ärendet den 14 mars 1930, anförde
föredragande departementschefen följande:

»Såsom framgår av det anförda intaga för närvarande landsfiskaler oell
häradsskrivare så till vida en särställning bland statstjänstemännen,
som ingendera av dessa befattningsliavargrupper är berättigad till semester.
Beträffande landsfiskalerna har emellertid, på sätt myndigheterna
framhållit, på min hemställan i proposition till årets riksdag härutinnan
föreslagits en ändring av innebörd, att landsfiskal skulle, i avvaktan
på blivande lönereglering för landsfiskalerna, från och med den
1 juli 1930 tillerkännas rätt att på statsverkets bekostnad åtnjuta årlig
semester av 20 dagar intill det år, under vilket han fyller 40 år, och av
30 dagar för tid därefter. Tillräcklig anledning att, i avbidan på kommande
lönereglering för häradsskrivarna, nu föreslå införande av semesterrätt
även för dessa befattningshavare har, bland annat med hänsyn
till storleken av de inkomster i tjänsten, vilka häradsskrivarna i allmänhet
uppbära, icke synts mig föreligga. Häradsskrivarföreningens
nu ingivna framställning går emellertid icke ut på att häradsskrivarna
skulle tillerkännas någon verklig semesterrätt utan avser endast att bereda
dem möjlighet att erhålla viss tids årlig ledighet för enskilda angelägenheter
utan skyldighet för dem att därunder avstå större del av dem
tillkommande avlöningsförmåner, än som skrälle utgå till vikarien.
Denna förmån skulle för dem motsvara den befattningshavare i allmänhet
tillkommande semesterrätten. Med hänsyn härtill och då den föreslagna
anordningen icke skulle för statsverket medföra ökad kostnad,
finner jag mig kunna tillstyrka åtgärder i framställningens syfte. Jag
har därvid även beaktat, att häradsskrivarna i år komma att underkastas
viss inkomstminskning, i anledning av att riksdagen godkänt ett av
Kungl. Majit framlagt förslag örn nedsättning av ersättningen för röstlängders
upprättande från 50 till 40 öre för uppslag.

Jag anser alltså, att häradskrivarna böra i avbidan på lönereglering
tills vidare —■ under i framställningen angivna förutsättningar — tillförsäkras
viss tids årlig ledighet för enskilda angelägenheter med rätt
för dem att under dylik ledighet åtnjuta samtliga med tjänsten förenade
inkomster utom den del därav, som enligt träffat avtal tillkommer vikarien.
Givetvis bör därutöver möjlighet finnas för dem att med avstående
av lön enligt brevet den 31 januari 1930 erhålla ytterligare ledighet
för enskilda angelägenheter —. Närmare bestämmelser i ämnet synes
det böra ankomma på Kungl. Majit att utfärda. Därvid lära böra
meddelas föreskrifter till förhindrande av att länsstyrelserna godkänna
avtal mellan häradskrivaren och vederbörande vikarie, enligt vilket vikariens
ersättning skulle bliva oskäligt låg. I likhet med statskontoret
anser jag, att dylik ersättning endast i särskilda undantagsfall bör fä
understiga ett belopp, motsvarande do med häradsskrivartjänsten förenade
tjänstgöringspenningarna, därtill hörande tillfällig löneförbättring
ävensom å tjänstgöringspenningarna och löneförbättringen belöpande
dyrtidstillägg. Å andra sidan bör beaktas — något som för övrigt är en

— 60 —

* .

förutsättning för liela den nu ifrågasätta anordningen — att häradsskrivarnas
arbete, synnerligen forcerat och maktpåliggande under vissa perioder,
dessemellan är av mindre omfattning och enklare beskaffenhet.»

Förenåmnda proposition blev icke av riksdagen bifallen. I sin skrivelse
i ämnet, nr 207, uttalade riksdagen, att redan den omständigheten,
att förslag till ny lönereglering för häradsskrivarna inom en snar framtid
syntes komma att föreläggas riksdagen, hade föranlett riksdagen att
ställa sig avvisande mot förslaget, enligt vilket en ny form av ledighet
skulle införas för denna befattningshavargrupp. Riksdagen uttalade
även, att de till förmån för förslaget åberopade billighetsskälen icke
syntes vara alltför tungt vägande. I detta hänseende framhöll riksdagen,
att häradsskrivarna måste, åtminstone i allmänhet, vid jämförelse
med andra statstjänstemän genom sina sportelinkomster anses intaga
en relativt gynnsam ställning i avlöningshänseende och att de syntes
vara i tillfälle att så ordna sitt arbete, att de kunde utan nämnvärd
kostnad bereda sig mot semester svarande ledighet. Riksdagen erinrade
även därom, att för häradsskrivarna icke förelåge skyldighet till sju
timmars daglig tjänstgöring å tjänsterummet.

I skrivelse till Kungl. Majit den 20 november 1931 anhöll styrelsen för
Sveriges häradsskrivarförening, att Kungl. Majit måtte upptaga frågan
örn beredande åt häradsskrivarna av viss mot semester svarande ledighet
till förnyad behandling. Styrelsen framhöll härvid i avseende å häradsskrivarnas
ställning i lönehänseende, att även örn dessa befattningshavare
i en del fögderier på grund av gynnsamma omständigheter fortfarande
vore i stånd att hålla sina inkomster på en relativt gynnsam
nivå, det stora flertalet dock finge vidkännas betydande inkomstminskningar
därigenom, att försäkringsbolag, vägstyrelser m. fl. i allt större
utsträckning omhändertoge sin debitering själva. Vidare hade rätten
till ledighet från mantalsskrivningarna på statens bekostnad blivit häradsskrivarna
fråntagen, och ersättningen för röstlängderna vid val till
riksdagens andra kammare hade även undergått viss minskning. Örn
man således i allmänhet kunde peka på en nedåtgående tendens i fråga
örn häradsskrivarnas löneförmåner, så tillkomme dock från och med år
1932 en sä avsevärd ökning i häradsskrivarnas arbetsbörda, att enbart
detta väl syntes motivera en kompensation i en eller annan form. Styrelsen
avsage härmed kronouppbördens fördelning på två terminer, för
vilken genomsnittskostnaden per fögderi kunde beräknas till lägst 1,000
kronor.

Ett annat spörsmål, som i sammanhang med frågan om häradsskrivarnas
ledighet syntes vara värt beaktande, vore frågan örn kårens rekrytering.
Trots allt tal örn häradsskrivarnas goda inkomster läte det sig
icke förnekas, att de flestas ekonomiska ställning vore sådan, att den icke
tålde några större påfrestningar, och det vore under sådana omständigheter
naturligt, att flertalet hellre pressade sig till det yttersta, än begärde
ledighet under gällande hårda villkor. För aspiranterna hade tillfällena
att genom vikariatstjänstgöring förskaffa sig vana vid arbetet
i tjänsten sålunda blivit avsevärt minskade, varjämte svårighet uppstode
för aspiranterna att förskaffa sig föreskriven kompetens för sökande av
dylik tjänst. Även ur dessa synpunkter vore en ändring i gällande ordning
önskvärd.

Styrelsen uttalade slutligen den förhoppningen, att därest den form
för mot semester svarande ledighet åt häradsskrivarna, som föreslagits
i Kungl. Majits ovanberörda proposition, icke heller nu vunne
statsmakternas bifall, någon annan form måtte utfinnas, som utan kost -

— 61

nöd för statsverket beredde häradsskrivarna dylik ledighet po rimliga
villkor. Då såsom vikarie för häradsskrivare i regel anlitades någon
tjänsteman vid landskontoret, kunde ju denna för viss kortare tid — 30
å 40 dagar, beroende på vederbörande häradsskrivare ålder — förordnas
att jämte egen tjänst uppehålla häradsskrivartjänst. Arbetet å häradsskrivarkontoret
kunde nämligen för dylik kortare tid mycket väl
ordnas så, att detta läte sig göra. Ett dylikt tillvägagångssätt hade tidigare
praktiserats under årtionden, utan att vare sig statens eller allmänhetens
intressen därigenom trätts för nära och syntes styrelsen utan
våda kunna legaliseras åtminstone såsom provisorium, intill dess häradsskrivarnas
semesterfråga i sammanhang med lönereglering bleve slutgiltigt
ordnad. Av sina avlöningsförmåner borde den ordinarie häradsskrivaren
för dylikt fall behöva avstå allenast tjänstgöringspenningarna.

I utlåtande den 28 januari 1932 över denna framställning åberopade
allmänna civilförvaltningens lönenämnd i allt väsentligt vad nämnden
i ämnet anfört i sitt utlåtande den 7 mars 1930.

Örn det också förhölle sig så — yttrade nämnden bland annat — att
liäradsskrivarna genom de dem tillkommande sportlerna i många fall
vore synnerligen väl tillgodosedda i lönehänseende i jämförelse med
andra statstjänstemän, holle nämnden alltjämt före, att då det här vore
fråga örn en förmån, som nu och tidigare förutsatts icke skola åsamka
statsverket några särskilda kostnader, tillräcklig anledning icke förelåge
att förvägra dem densamma.

Lönenämnden erinrade därjämte, hurusom länsstyrelsen i Jönköpings
län i ett i ärendet avgivet utlåtande framhållit, att hur än frågan örn
uppehållande av häradsskrivartjänst å vikariat löstes, det dock torde för
ernående av likformighet och rättvisa i fråga örn de till vikarierna utgående
löneförmånerna vara nödvändigt, att dessa löneförmåner fastställdes
efter fullt enhetliga grunder. I anslutning därtill hade länsstyrelsen
i sitt utlåtande verkställt vissa beräkningar rörande det avdrag
å häradsskrivarens lön, som lämpligen borde ifrågakomma. För egen
del anförde lönenämnden, att även örn den anordning i detta avseende,
som upptagits i den till 1930 års riksdag avlåtna propositionen, nr 206,
och som inneburit, att häradskrivaren skulle under ledigheten uppbära
samtliga med hans tjänst förenade löneförmåner mot det att han träffat
privat uppgörelse med vikarien rörande ersättningen till denne och
att uppgörelsen blivit av länsstyrelsen godkänd, ur principiell synpunkt
icke kunde anses fullt tillfredsställande, nämnden dock för sin del funne
denna anordning vara att under det provisorium, varom här allenast
vore fråga, föredraga framför det av länsstyrelsen ifrågasatta beräkningssättet.
Därigenom att länsstyrelsen i varje särskilt fall finge granska
avtalets innehåll, syntes det bliva på ett nöjaktigt sätt sörjt för att
vikarien komme att erhålla skälig ersättning för sitt arbete, liksom ock
att tjänstegöromålen bleve på ett tillfredsställande sätt utförda under
häradsskrivarens frånvaro från tjänsten. Lönenämnden förutsatte härvid,
att örn häradsskri varén träffat avtal exempelvis med en tjänsteman
bos länsstyrelsen örn häradsskrivarbefattningens uppehållande under
ledigheten och denne för detta ändamål i sin tur erhölle ledighet från
tjänstgöringen hos länsstyrelsen, sistnämnda ledighet skulle betraktas
såsom åtnjuten för enskilda angelägenheter, utan rätt till lön under tiden.

Häradsskrivarföreningens ifrågavarande framställning företogs till
avgörande inför Kungl. Majit den 22 juni 1932, varvid Kungl. Majit fann
framställningen icke föranleda någon sin vidare åtgärd.

62

I ny skrivelse till Kungl. Majit den 28 november 1932 hemställde styrelsen
för Sveriges häradsskrivarförening, att enär frågan örn häradsskrivarnas
löneförmåner enligt vad som kommit till föreningens kännedom
dåmera tagits under förnyad prövning i anledning av riksdagens
skrivelse den 9 juni 1932, nr 213, angående sänkning av debiteringspro*
visionerna, jämväl ärendet örn beredande av semesterledighet åt häradsskrivarna
måtte samtidigt upptagas till behandling. Föreningen åberopade
därvid sin i förenämnda skrivelse den 20 november 1931 gjorda
hemställan.

Med föranledande härav upptogs frågan örn viss årlig ledighet för
häradsskrivare till behandling i den proposition, nr 151, som avläts till
1933 års riksdag angående genomförande av vissa inskränkningar i den
häradsskrivare dittills tillkommande rätten till sportler. I nämnda proposition
återgavs vad föredragande departementschefen anfört vid frågans
behandling inför Kungl. Majit år 1930 ävensom 1930 års riksdags
beslut i ämnet. För egen del anförde departementschefen i

»Under förutsättning att de förslag rörande nedsättningar i olika avseenden
av häradsskrivarnas extra ersättningar och provisioner, som
av mig i det föregående tillstrykts, vinna riksdagens bifall, lärer det
viktigaste skälet för riksdagens avslag å 1930 års proposition örn semesterliknande
ledighet för häradsskrivarna hava upphört att äga giltighet.
Med anledning av vad riksdagen i övrigt åberopade till stöd för
sitt avslagsbeslut ber jag att här få anföra, dels att på sätt jag redan
antytt frågan örn ny lönereglering för häradsskrivarna sannolikt ännu
icke på jämförelsevis lång tid torde kunna upptagas till slutligt avgörande,
dels ock att häradsskrivarna, som enligt sin instruktion äro
bundna vid två timmars daglig mottagning å tjänsterummet och enligt
gällande bestämmelser äro skyldiga att vid varje ledighet för enskilda
angelägenheter avstå, samtliga med tjänsten förenade avlöningsförmåner
utom ortstillägg, för närvarande knappast äga möjlighet att förskaffa
sig en med semester jämförlig ledighet utan mäste vid ledighet
vidkännas avsevärda ekonomiska uppoffringar.

Med hänsyn till det anförda anser jag, att häradsskrivarna -— under
förutsättning, att förslagen till inkomstbeskärningar bifallas — nu böra
berättigas att på sätt förordades i 1930 års proposition utan kostnad för
statsverket erhålla viss årlig ledighet samt att denna förmån bör komma
dem till del från och med innevarande kalenderår. I fråga örn såväl
ledighetens längd som dess anordnande i övrigt ansluter jag mig
helt till de synpunkter, vilka enligt vad nyss sagts anfördes av departementschefen
vid framläggandet av 1930 års förslag. Eätten till ledigheten,
vilken bör få åtnjutas av såväl ordinarie som tillförordnade häradsskrivare,
torde sålunda böra träda i kraft snarast möjligt efter det
riksdagens beslut anmälts för Kungl. Majit, och under år 1933 torde få
uttagas hela ledighetstiden, oaktat de ifrågasatta reglerna icke bliva
gällande under hela året. Närmare bestämmelser i ämnet, bland annat
i syfte att förekomma godkännande av avtal örn alltför låg ersättning
mellan häradsskrivaren och vederbörande vikarie, lärer det böra ankomma
på Kungl. Majit att utfärda.»

Såsom ovan antytts anmälde riksdagen i skrivelse den 28 juni 1933,
nr 393, sitt beslut bland annat i frågan angående viss årlig ledighet
för häradsskrivare, och anförde riksdagen därvid följande!

»Vad angår frågan örn beredande av viss årlig ledighet åt häradsskrivarna,
har riksdagen ansett, att vissa av skälen för riksdagens avslag
å 1930 års proposition örn semesterliknande ledighet för häradsskrivar -

— 63 —

na numera icke kunna med samma styrka åberopas. På grund härav
och då Kungl. Maj:ts förslag i denna del med hänsyn till beskärningarna
av häradsskrivarnas inkomster synts riksdagen skäligt och billigt samt
sålunda ägnat att kunna provisoriskt godtagas i avbidan på en kommande
lönereglering för befattningshavarna i fråga, har riksdagen bifallit
vad härutinnan föreslagits.»

Av den redogörelse, som lönenämnden här ovan lämnat rörande behandlingen
av frågan örn beredande åt häradsskrivare av en mot semester
svarande årlig ledighet, framgår, att nämnden vid avgivandet
av sina tillstyrkande yttranden i denna fråga avsett, att statsverket icke
skulle genom beredande åt häradsskrivarna av sådan förmån åsamkas
några kostnader. Denna lönenämndens ståndpunkt är tydligast angiven
i nämndens den 28 januari 1932 avlåtna, här ovan återgivna yttrande,
däri nämnden förutsatte, att örn häradsskrivare träffat avtal exempelvis
med en tjänsteman hos länsstyrelsen örn häradsskrivarbefattningens
uppehållande under ledigheten och denne för detta ändamål i sin tur erhölle
ledighet från tjänstgöringen hos länsstyrelsen, sistnämnda ledighet
borde betraktas såsom åtnjuten för enskilda angelägenheter, utan
rätt till lön under tiden. Givetvis avsåg nämnden härvid, att häradsskrivaren
skulle i dylikt fall av egna inkomster bereda vikarien skälig
ersättning för hans hos länsstyrelsen under tiden för vikariatet avstådda
löneförmåner.

Det synes lönenämnden, att enahanda uppfattning legat till grund för
det förslag i ämnet, som förelädes 1930 års riksdag. Då villkoret för
den föreslagna anordningen med viss årlig ledighet för häradsskrivare
enligt föredragande departementschefens uttalande skulle vara, att anordningen
icke för statsverket medförde ökad kostnad, lärer därmed få
anses hava åsyftats, att häradsskrivaren skulle hava att vidkännas utgift
icke blott för den särskilda vikariatsersättning, som kunde ifrågakomma
till vikarien, utan i förekommande fall även för ersättning till
vikarien för av honom avstådda löneförmåner. Uti propositionen till
1933 års riksdag ifrågasattes i detta hänseende icke någon förändring i
vad som av Kungl. Majit år 1930 föreslagits riksdagen.

Med hänsyn till avfattningen av de i Kungl. Maj:ts brev den 30 juni
1933 meddelade bestämmelserna i ämnet lärer emellertid någon befogad
anmärkning icke kunna framställas mot länsstyrelsernas förfarande att
— på sätt den utav revisorerna verkställda utredningen givit vid handen
—■ vid de ledigheter för häradsskrivare, varom här är fråga, bereda
vikarierna ersättning av statsmedel från anslaget till befattningshavare
vid länsstyrelserna och från anslaget till vikariatsersättningar
vid fögderiförvaltningarna. En ändring eller ett förtydligande av ifrågavarande
bestämmelser synes sålunda vara av nöden, därest man vill för
framtiden förhindra det hittills tillämpade förfaringssättet.

I avgörandet av förevarande ärende hava deltagit undertecknad lönenämndens
ordförande samt ledamöterna Elliot, Almgren, Koersner, Magnusson,
Nilsson och Reinwall.

Stockholm den 12 januari 1935.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

Alfred Carlsson.

64 —

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 54, § 11.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 december 1934 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att före den 10 januari 1935 avgiva utlåtande i anledning av
vad riksdagens år 1934 församlade revisorer under § 11 av sin berättelse
anfört i fråga örn det sätt, varpå styrelsen förvaltat till dess sjukkassebyrå
hörande ämbetsuppgifter.

Till åtlydnad härav får socialstyrelsen anföra följande.

Innan styrelsen ingår på en närmare belysning av de anmärkningar, som
revisorerna enligt remissakten synas framställa, får styrelsen framhålla,
att vissa av dessa anmärkningar utgöras av allmänt hållna uttalanden,
för vilka någon saklig motivering icke anförts.

Revisorernas anmärkningar synas väsentligen kunna inordnas under
följande fem rubriker, nämligen

1) sjukkasseomorganisationens genomförande;

2) handläggningen i allmänhet av till sjukkassebyrån hörande ärenden; 3)

anslagsberäkningar;

4) förordnande av styrelseledamöter och revisorer i centralsjukkassor;

5) visst ärende rörande Smedstorps sjuk- och begravningskassa.

1. Sjukkasseomorgan i sa tionens genom fö ra n d e.

I sitt allmänna uttalande erinra revisorerna örn syftemålet med 1931
års sjukkasselagstiftning och framhålla, hurusom med hänsyn till lagstiftningens
stora betydelse ur samhällelig synpunkt, det givetvis vore av
största vikt, att vid övergången till nya sjukkasseorganisationen sådana
anordningar bleve vidtagna, att övergången kunde ske på ett så mjukt
och smidigt sätt som möjligt. På grund av införskaffade uppgifter hade
emellertid revisorerna erhållit den uppfattningen, att övergången i verkligheten
varit förenad med ganska stora svårigheter. Revisorerna säga
sig också under sina resor ha erfarit, att man på sina håll hade åtskilliga
erinringar att framställa emot det sätt, varpå tillsynsmyndigheten
verkat för övergångens genomförande i flera viktiga detaljer. Olägenheter
hade sålunda i viss utsträckning beretts sjukkassorna därigenom,
att registreringsförfarandet dragit mycket långt ut på tiden. Jämväl i
andra avseenden hade emellertid den nya organisationens genomförande
mött svårigheter och det hade förefallit revisorerna, som örn dessa åtminstone
till någon mån förorsakats därav, att planläggningen icke skett
med erforderlig omtanke och i tillräckligt god tid.

Med anledning av vad revisorerna sålunda erinrat, får styrelsen anföra
följande.

Den år 1931 beslutade sjukkasselagstiftningen innebar, som bekant, att
det gamla statsunderstödda sjukkasseväsendet måste underkastas en till
grunden gående omdaning beträffande organisation och verksamhet, för
att sjukkassorna skulle kunna lämna de väsentligt utökade förmåner, som
lagstiftningen åsyftade att bereda de försäkrade. Denna omdaning sträckte
sig icke endast till en förändring av sjukkassornas rättsliga ställning

— 65

genom deras inordnande under en annan lagstiftning samt införande av
nya regler för verksamheten, utan innebar därutöver högst betydande
förändringar i andra hänseenden, bland annat beträffande medlemsbeståndets
sammansättning inom kassorna. Dessa förhållanden, liksom
även sjukkasserörelsens stora omfattning samt den bristande enhetligheten
hos densamma, har man givetvis haft att taga i betraktande vid omorganisationsarbetets
planläggning och utförande. Och man bör, enligt
styrelsens mening, icke heller bortse härifrån, då det gäller att bedöma
och värdesätta det utförda arbetet och dess resultat. Att missgrepp kunnat
göras och att missnöje i vissa fall uppstått i samband med en omdaningsprocess
av ifrågavarande omfattning, finner styrelsen därför helt
naturligt. Det hade enligt styrelsens mening varit mera förvånande, örn
arbetet hade kunnat fortlöpa helt friktionsfritt.

Vid bedömandet av omorganisationsarbetet får man vidare icke bortse
ifrån, att det icke berott uteslutande på tillsynsmyndighetens planläggning
och åtgöranden i övrigt i och för övergången, örn denna lett till
goda eller till mindre goda resultat i de särskilda fallen. Ty i sista hand
har det icke varit tillsynsmyndigheten, som haft att fatta slutligt avgörande,
huruvida en sjukkassa skolat övergå eller icke, utan har detta ankommit
på kassan själv, rättsligt fristående och självstyrande som ju en
sjukkassa är. Följaktligen är det icke på förhand givet, att, om svårigheter
i vissa fall mött under omorganisationen, dessa uppkommit till
följd av bristande planläggning från tillsynsmyndighetens sida, utan kan
det lika väl tänka sig, att man hos vederbörande kassa brustit i omtanke
vid frågans handläggning.

Med avseende på styrelsens åtgöranden i och för omorganisationen vill
styrelsen framhålla, att styrelsen under hela övergångstiden, så långt
dess befogenheter sträckt sig och med den begränsade personal, som stått
till förfogande, icke lämnat någon möda ospard, då det gällt att planlägga
och leda omorganisationsarbetet eller att genom råd och anvisningar
underlätta övergångsförfarandet för kassorna. Att planläggningen skett
med omtanke och varit fullt ändamålsenlig finner styrelsen framgå bland
annat av omorganisationens resultat vid övergångstidens slut.

För att närmare belysa omorganisationsarbetet lämnas i det följande
en kortfattad redogörelse för styrelsens åtgöranden i och för sjukkassereformens
genomförande ävensom vissa uppgifter avsedda att belysa den
erkända sjukkasserörelsens gestaltning vid övergångstidens slut.

1929 års sjukkassesakkunniga, på vilkas betänkande 1931 års sjukkasselagstiftning
i allt väsentligt grundar sig, upptogo icke i sitt betänkande
någon detaljerad plan för övergången från den gamla till den nya sjukkasseorganisationen
utan förutsatte, att det skulle tillkomma tillsynsmyndigheten
över sjukkasseväsendet att, i den mån övergångsförfarandet
icke vore reglerat genom uttryckliga bestämmelser i gällande lag och
sjukkassornas stadgar, utfärda för ändamålet nödiga föreskrifter och anvisningar.

I enlighet med dessa förutsättningar, varemot inga erinringar gjordes
varken i 1930 eller 1931 års propositioner i sjukkassefrågan, har ledningen
av arbetet med sjukkasseväscndets omorganisation varit anförtrodd åt
socialstyrelsen, närmast dess tredje byrå, som för ändamålet erhållit viss
förstärkning av sin personal.

Vid handläggningen av frågor sammanhängande med omorganisationen
har styrelsen under omorganisationens första tid biträtts av särskilda
sakkunniga, vilka enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallats av

5 — Kev.-berättelse ang. statsverket för år 193/t. II.

— 66

chefen för socialdepartementet. Dessa hava varit sex till antalet, varav
en medicinsk sakkunnig och fyra representanter för sjukkassorna. De angivna
sakkunnige hava sedermera utsetts till ledamöter i sjukkassenämnden
och i denna egenskap anlitats såsom rådgivare åt styrelsen. Enligt
bemyndigande har styrelsen därjämte anlitat experter pä olika områden,
nämligen dels på det försäkringstekniska området vid utarbetande av
grunderna för avgiftsbestämningen för de erkända sjukkassorna, samt
dels på moderskapsförsäkringens och därmed sammanhängande områden
vid utarbetande av föreskrifter och formulär rörande moderskapsunderstöd.

Som bekant äro de erkända sjukkassorna av två slag, lokalsjukkassor
och centralsjukkassor. Beträffande bägge slagen gäller den huvudregeln,
att de skola ha verksamhetsområden, som nära ansluta sig till den kommunala
indelningen. Sålunda skall lokalsjukkassas verksamhetsområde
utgöras av viss eller vissa närgränsande kommuner, dock att, där särskilda
omständigheter därtill föranleda, området må omfatta allenast viss
del av en kommun. För centralsjukkassa åter skall verksamhetsområdet
utgöras av ett eller flera landstingsområden eller stad, som icke deltager
i landsting. Även annan stad än nu nämnd må kunna utgöra dylikt område,
såvida sjukkasseverksamheten därstädes vid tiden för utfärdandet
av den nya sjukkasselagstiftningen nått större utbredning och varit mer
enhetligt organiserad.

Innan frågorna örn de erkända sjukkassornas verksamhetsområden upptogos
till behandling av tillsynsmyndigheten, lämnades samtliga registrerade
sjukkassor ävensom de bägge huvudorganisationerna inom sjukkasserörelsen
genom utsänd cirkulärskrivelse (den 18 juli 1931) tillfälle att
framföra sina synpunkter och önskemål i ämnet. Ett stort antal kassor
begagnade sig också härav och gåvo sin mening tillkänna genom skrivelser
till styrelsen.

Av dessa svarsskrivelser framgick, i den mån de berörde lokalsjukkassornas
blivande områden, att i ett flertal fall en och samma kommun önskades
såsom verksamhetsområde av mer än en av de gamla sjukkassorna.
I dylika fall har måst ifrågakomma för styrelsen att, innan antagande
av erkänd sjukkassa för kommunen kunnat beviljas, åvägabringa jämkning
mellan de konkurrerande kassorna eller att vidtaga annan åtgärd
jämlikt 5 § sjukkasseförordningen. I ett stort antal fall påyrkades i
svarsskrivelsen såsom verksamhetsområde en eller flera kommuner jämte
viss del av en närliggande kommun eller ock vissa delar av två eller flera
närliggande kommuner. Dessa framställningar, vilka enligt författningens
bestämmelser icke kunnat bifallas, hava föranlett styrelsen att söka
förmå kassorna att välja andra godtagbara områden. I de fall slutligen,
då sjukkassa anhållit örn endast viss del av en kommun såsom verksamhetsområde,
har styrelsen infordrat yttrande av de kommunala myndigheterna
angående lämpligheten av den ifrågasatta uppdelningen. Ifrågavarande
synnerligen betydelsefulla arbete med bestämmandet av lokalsjukkassornas
verksamhetsområden, vilket efter tillkomsten av centralsjukkassor
utförts i samråd med dessa kassor, har pågått under praktiskt
taget hela övergångstiden.

En uppgift av örn möjligt ännu större betydelse än den nyss berörda,
ehuru ej så tidskrävande, har gällt indelningen av riket i centralsjukkasseområden
samt de olika centralsjukkassornas upprättande och organisation.
Här har först och främst mött den mycket svårlösta frågan örn
de gamla rikssjukkassornas inplacering såsom centralsjukkassor. 1929

— 67 —

års sjukkassesakkunniga, vilka utgingo ifrån att de större rikssjukkassorna
skulle komma att på detta sätt ombildas, hade dock icke utarbetat
någon mera fullständig plan i detta hänseende, utan har ifrågavarande
angelägenhet ankommit på tillsynsmyndigheten att ordna i samråd med
sjukkasseorganisationerna och de tillkallade sakkunniga. Emellertid
hava icke alla centralsjukkasseområden kunnat besättas av rikssjukkassor,
beroende därpå, att tillräckligt antal för ändamålet lämpliga dylika
kassor ej funnits att tillgå. Endast för 7 av de 12 upprättade, av ett eller
flera landstingsområden bestående centralsjukkasseområdena kunde rikssjukkassor
antagas till centralsjukkassor, medan för återstående 5 områden
upprättandet av centralsjukkassa måste ske i annan ordning, nämligen
genom medverkan av förutvarande kassor av rent lokal typ, vilka
beslutat sig för övergång till nyorganisationen. Tillskapandet av centralsjukkassa
har därvid måst ske på sådant sätt, att ett tillräckligt antal
lokala kassor inom centralsjukkasseområdet ifråga genom utsedda
ombud konstituerat en helt ny sjukkasseorganisation, vilken sedan meddelats
erkännande som centraisjukkassa för området samtidigt med antagandet
av de lokala kassorna till erkända lokalsjukkassor.

För att i möjligaste mån bekantgöra den nya sjukkasselagstiftningen
för sjukkassemedlemmar och andra intresserade personer har tillsynsmyndigheten
särskilt under de bägge första åren av övergångstiden bedrivit
en ganska omfattande upplysningsverksamhet. Sedan på ett tidigt
stadium gjordes framställningar från såväl enskilda sjukkassor
som sjukkassesammanslutningar, att styrelsen måtte på ort och ställe
meddela nödiga upplysningar rörande den nya lagstiftningen samt angående
formerna för övergången från den gamla till den nya ordningen.
Genom cirkulärskrivelse (den 11 augusti 1931) till samtliga registrerade
sjukkassor samt centralföreningar av sjukkassor m. fl. meddelade styrelsen
i anledning härav sin avsikt att så långt som möjligt tillmötesgå de
framställda önskemålen och för ändamålet låta tjänstemännen å sjukkassebyrån
under resor till olika delar av landet meddela erforderliga
upplysningar i form av föredrag, överläggningar o. d. På grund av härefter
inkomna framställningar hava byråns tjänstemän på ett stort antal
platser, inom samtliga centralsjukkasseområden, hållit upplysningsföredrag
eller eljest tillhandagått vederbörande med råd och upplysningar.

Därutöver har upplysningsverksamhet i betydande omfattning ägt rum
genom besvarande av frågeskrivelser eller muntliga förfrågningar vid
personligt besök å tjänsterummet eller per telefon. Enbart de skriftliga
förfrågningarna hava under åren 1932—1934 utgjort sammanlagt icke
mindre än 1,670.

I upplysningsändamål har även utsänts särskild cirkulärskrivelse (den
22 december 1931) angående vad sjukkassa hade att iakttaga i och för
övergången till nyorganisationen.

För att lämna sjukkassorna vägledning vid det för omorganisationen
grundläggande arbetet med stadgar, anpassade efter den nya lagstiftningen
och de i övrigt förändrade förhållandena, har styrelsen i samråd
med de sakkunniga vidare upprättat normalstadgar för lokal- och ccntralsjukkassor,
vilka stadgar den 8 januari 1932 tillställdes samtliga registrerade
sjukkassor.

En av de allra svåraste och på samma gång ömtåligaste uppgifter, som
styrelsen haft att taga befattning med i samband med omorganisationsarbetet,
har gällt avgiftsbestämningen för de erkända sjukkassorna. Vid

- 68 —

fastställandet av grunderna härför har styrelsen i främsta rummet haft
att tillse, att avgifterna bleve så avvägda, att de gåve åt sjukkassorna
den ekonomiska styrka och trygghet, som är en nödvändig förutsättning
för verksamhetens sunda och jämna bedrivande. Avgiftsberäkningen har
icke kunnat grundas på tidigare inom sjukkasserörelsen konstaterade
sjuklighetsförkållanden utan hänsyn har måst tagas till den väsentligt
högre sjuklighet, som gjort sig gällande inom sjukkasserörelsen under de
senaste åren. Angelägenheten av att trygga kassornas ekonomi har å
andra sidan icke fått utesluta hänsyn till önskvärdheten av att ej genom
för höga avgifter motverka anslutningen till den statsunderstödda sjukkasseverksamheten
av de bättre riskerna och därmed sjukkasserörelsens
intressen.

Såsom underlag för beräkningarna har styrelsen varit hänvisad att
använda erfarenheter från den gamla sjukkasseverksamlieten, varvid,
såsom redan framhållits, den under den senaste tiden väsentligt stegrade
sjukligheten kommit till uttryck. För att framkomma till detta beräkningsunderlag
hava omfattande och tidskrävande statistiska utredningar
måst företagas. Dessutom hava införskaffats (genom cirkulärskrivelse
den 10 augusti 1931) och sammanställts uppgifter rörande åldersfördelningen
inom varje särskild kommun av där bosatta sjukkassemedlemmar.

Samtliga styrelsens åtgärder i fråga örn avgiftsbestämningen hava företagits
i samråd med de särskilt tillkallade försäkringstekniska experter,
örn vilka i det föregående nämnts. Sedan avgiftsfrågan lösts, verkställdes
beräkning av vissa serier normalavgifter, vilka till medlemmarnas
upplysning meddelades i cirkulärskrivelse (den 14 juli 1932) till samtliga
registrerade sjukkassor.

I enlighet med de sålunda fastställda grunderna har sedermera hos
styrelsen verkställts definitiv beräkning av avgifterna för samtliga sjukkassor,
vilka sedermera antagits till erkända sjukkassor.

Beträffande erkänd sjukkassa, som tidigare varit registrerad enligt
1910 års sjukkasselag, gäller enligt 48 § sjukkasseförordningen, att kassan
skall vara pliktig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som tillsynsmyndigheten
meddelar rörande överförande av medel, som vid tidpunkten
för antagandet turnros avsatta för sjukhjälpsverksamhetens bedrivande,
antingen till centralsjukkassa, till vilken medlemmarna skola
vara anslutna, eller till annan erkänd sjukkassa, till vilken medlem överflyttar
sin sjukförsäkring. Ifrågavarande föreskrifter hava av styrelsen
upprättats och meddelats i cirkulärskrivelse (den 12 april 1932) till samtliga
registrerade sjukkassor.

I samband härmed har styrelsen, i anslutning till de av 1929 års sjukkassesakkunniga
angiva riktlinjerna, även meddelat sjukkassorna (genom
cirkulärskrivelse den 12 april 1932), efter vilka grunder ifråga örn sjukoch
begravningskassor tillgångarna skola fördelas mellan sjuk- och begravningslijälpsverksamheten.
Dylik fördelning har sedan verkställts
för varje enskild sjukkassa, som därom gjort framställning.

Slutligen har i samråd med de av styrelsen anlitade försäkringstekniska
experterna utarbetats formulär dels för statistisk redogörelse för
erkänd sjukkassas verksamhet samt dels för ansökan örn statsbidrag och
för uppgifter, som skola hifogas sådan ansökan. I en utförlig cirkulärskrivelse
(den 1 februari 1934) till samtliga erkända sjukkassor har
styrelsen meddelat anvisningar till vägledning för kassorna vid upprättande
av statsbidragsansökningar och statistiska redogörelser.

För att informera de erkända sjukkassorna angående tolkningen och

— 69 —

tillämpningen, av bestämmelserna i sjukkasseförordningen angående överflyttningen
av medlemskap kassorna emellan ävensom vissa andra med
övergången sammanhängande frågor har styrelsen hållit särskild överläggning
med centyalsjukkassornas verkställande tjänstemän.

I och med att de lörsta centralsjukkassorna blivit antagna, vilket
skedde den 23 december 1932, kunde antagande börja meddelas även åt
lokalsjukkassor, vilka därom gjort ansökan. Huru omorganisationsarbetet
därefter successivt fortskridit under åren 1933 och 1934 belyses genom
efterföljande siffror över antalet erkända sjukkassor, vilka antagits
under varje kalenderkvartal av åren ifråga.

■

Antal erlända sjukkassor

År och kvartal

central-

lokal-

sjukkassor

sjukkassor

1932 -uln .................................

5

24

1933 Vi 81/s ...............................

2

14

>/4—80/e ..............................

13

71

V7-8°/9 ...............................

—

143

bie 81/i* ..............................

7

390

1934 7i 57s ..............................

i

144

74 S7 6 .................................

—

125

''h 30/o ...............................

—

107

7io—87>2 .................................

—

194

28

1.212

De erkända sjukkassorna voro alltså vid övergångstidens slut till antalet
1.240, därav 28 central- och 1,212 lokalsjukkassor. Av kassorna vörö
21 central- och 1,178 lokalsjukkassor organiserade för allmän anslutning,
medan återstoden 7 central- och 34 lokalsjukkassor voro specialkassor,
upprättade med hänsyn till bestämmelserna i 47 § sjukkasseförordningen.

De anförda siffrorna torde ge en viss föreställning om omorganisationsarbetets
omfattning och fortgång. Sedan det förberedande arbetet slutförts,
varom i det föregående talats, hava kassorna i jämn följd och i det
stora hela friktionsfritt inordnat sig under de nya formerna, så att vid
övergångstidens slut samtliga ansökningar örn erkännande voro avgjorda.
Den omständigheten, att erkännande måst vägras allenast i 9 fall, torde
i sin mån även giva stöd för den uppfattningen, att det förberedande
planläggnings- och upplysningsarbetet lämnat goda resultat.

I vilken omfattning sjukkasseorganisationen hunnit lokalt utbyggas intill
övergångstidens slut, framgår av efterföljande sammanställning rörande
dels antalet erkända lokalsjukkassor inom vart och ett av de tolv
allmänna centralsjukkasseområdena, dels antalet kommuner med och utan
erkänd lokalsjukkassa.

Såsom bekant skall centralsjukkassas verksamhetsområde utfyllas av
lokalsjukkassor, i den mån antalet sjukkassemedlemmar inom vederbörande
kommun det betingar. Där förutsättningarna för lokalsjukkassas
upprättande icke äro för handen utövas på lokalsjukkassa eljest ankommande
uppgifter av centralsjukkassan. Av de meddelade uppgilterna inhämtas,
att av samtliga landets kommuner — de 9 städer, som utgöra egna
centralsjukkasseområden undantagna — 1 705, motsvarande 67 procent
av hela antalet, vid 1934 års slut iått erkända lokalsjukkassor för sig upprättade,
medan i återstående 816 kommuner sådan kassa ännu icke kommit
till stånd.

— 70 —

Antal

Antal kommuner

Centralsjukkassa

V e rksamhetsområde

lokal-

kassor

med lokal-kassor

utan lokal-kassor

Östra Sveriges erkända cen-tralsjukkassa

Stockholm, Uppsala o. Got-lands län........................

10i

252

50

Sörmland—Västmanlands er-kända centralsjukkassa

Södermanlands o. Västman-lands län (utom Eskilstuna)

94

135

30

Östergötlands erkända central-sjukkassa

Östergötlands län (utom Norr-köping) .........................

91

123

29

Norra Smålands erkända cen-tralsjukkassa

Jönköpings län, Kalmar läns
norra landstingsområde •. •

93

128

48

Sydöstra Sveriges erkända
centralsjukkassa

Kronobergs län, Kalmar läns
södra landstingsområde.
Blekinge län .................

110

142

58

Skånes erkända centralsjuk-kassa

Kristianstads o. Malmöhus län
(utom Malmö, Hälsingborg,
Trälleberg och Landskrona)

141

300

90

Bohuslän—Hallands erkända
centralsjukkassa

Hallands o. Göteborgs o. Bohus
län (utom Göteborg)

57

76

108

Västgöta-Dals erkända central-sjukkassa

Älvsborgs o. Skaraborgs län...

81

199

295

Örebro och Värmlands er-

Örebro o. Värmlands län ...

69

90

68

kända centralsjukkassa

Dala-Gävleborgs erkända cen-tralsjukkassa

Kopparbergs o. Gävleborgs län
(utom Gävle) ...............

91

88

24

Mellersta Norrlands erkända
centralsjukkassa

Västernorrlands o. Jämtlands
län........................ ........

108

114

14

Övre Norrlands erkända cen-tralsjukkassa

Västerbottens o. Norrbottens
län.................................

ino

58

2

Summa

1138

1705

816

Vid ett första påseende kan man på grund av de anförda siffrorna få
det intrycket, att det ännu skulle återstå ett betydande arbete, innan omorganisationen
blivit slutförd. Så är dock ingalunda förhållandet i verkligheten.
Beträffande det stora flertalet av de 816 kommuner, som ännu
sakna erkända lokalsjukkassor, gäller nämligen, att antalet sjukkassemedlemmar
är för litet för att medgiva upprättande för dem av sådana
kassor. Enligt vad verkställd undersökning givit vid handen, är det endast
ett 20-tal kommuner, som uppfylla villkoren i medlemshänseende för
erkänd kassas upprättande. Med hänsyn till det intresse, som centralsjukkassorna
visa för den enligt sjukkasseförordningen på dem ankommande
uppgiften att föranstalta örn upprättande av lokalsjukkassor lärer
ock kunna förväntas, att sådana efter hand komma till stånd även för de
kommuner, som ännu sakna sådana. Det torde sålunda kunna sägas, att
den grundläggande omorganisationen, försåvitt på socialstyrelsen ankommer,
numera kan anses vara i huvudsak genomförd.

2. Handläggningen i allmänhet av till sjukkassebyrån hörande ärenden.

Till fullgörande av vad Kungl. Majit genom nådigt brev i ämnet den
2 november 1934 anbefallt överlämnade styrelsen till revisorerna med
skrivelse, dagtecknad den 10 november 1934, dels förteckning över till

— 71 —

styrelsen (byrån för sjukkasseväsendet) under tiden 1 juli 1933—30 juni
1934 inkomna ansökningar om registrering m. m. och dels förteckning
över till styrelsen (byrån för sjukkasseväsendet) under samma tid inkomna
ansökningar örn statsbidrag och ersättning för utgivna moder skapsunderstöd.

, ,

Förteckningarna utvisade för varje ärende tidpunkterna 1) da ärendet
inkom till styrelsen, 2) då ärendet av styrelsen upptogs till behandling,
3) då styrelsens beslut fattades och 4) då beslutet expedierades.

Med ledning av nämnda förteckningar ha revisorerna bland annat uppgjort
tvenne tabeller, av vilka den ena — här nedan kallad tabell I
utvisar, för de olika slagen av ärenden, den tid, som förflutit från ansökans
ingivande tills densamma upptagits till behandling eliel beslut
expedierats m. m.; den andra tabellen — här nedan kallad tabell II —
utvisar antalet ärenden, beslutade under varje månad från och med juli
1933 till och med oktober 1934. På dessa tabeller ha revisorerna grundat
en del av sina uttalanden rörande ärendenas handläggning och arbetsresultatet
på sjukkassebyrån. ..

Rörande handläggningen av de olika slagen av ärenden får styrelsen

anföra följande. ...

Ärenden rörande antagande av erkända sjukkassor ha redan i det föregående
berörts, varför styrelsen här ej särskilt ingår på desamma.

" I motsats till vad som varit fallet i fråga örn nyssnämnda slag av
ärenden, har vid behandlingen av ansökningar örn registrering såsom
understödsförening i många fall förekommit, att registrering icke kunnat
ske vid den tidpunkt, som föreningen önskat. Anledningen härtill har
emellertid i så fall varit, att ansökan icke, då den inkommit, befunnit sig
i sådant skick, att den kunnat beviljas. Styrelsen har i dylika fall haft
fullgoda skäl att med stöd av bestämmelserna i 72 § i understödsföreningslagen
vägra registrering, varigenom många ärenden — i synnerhet de
iner svårbehandlade — skulle ha avförts fran vidare handläggning. Pa
grund av mångårig praxis har emellertid styrelsen i regel icke avslagit
dylika ansökningar utan i stället meddelat föreningen de råd och upplysningar.
som erfordrats för vinnande av registrering. Antalet ärenden
med långvarig handläggning har härigenom ökats.

Att hithörande slag av ärenden krävt ett betydande arbete framgår av
en undersökning, som styrelsen verkställt rörande de understödsföreningar
som under år 1934 beviljats registrering. Av dessa föreningar,
vilkas hela antal utgjorde 268, erhöllo endast 33 registrering utan att
skriftväxling förekom mellan styrelsen och föreningen; av de övriga
erhöllo 234 föreningar anmärkningsskrivelser, medan ansökan avslogs för
en förening. Vanligen avgingo en eller ett par anmärkningsskrivelser,
men i många fall erfordrades, såsom följande sammanställning utvisar,
ett flertal skrivelser innan registrering kunde beviljas.

1 anmärkningsskrivelse

............ 99 föreningar

2 anmärkningsskrivelser

............ 72

3 » ................

30 »

4 »

............ 21 »

5 » ................

............ 8 »

6 » ................

......... 4 »

Summa 234 föreningar.

Hela antalet anmärkningsskrivelser till nämnda 234 föreningar utgjorde
ej mindre än 481. Då i många fall dessa anmärkningsskrivelser för -

72 —

anlett ingående prövning inom vederbörande förening — ofta vid föreningssammanträden
— ligger det i sakens natur, att dessa ärendens behandling
ofta ofrånkomligt måst medföra stor tidsutdräkt även av denna
anledning.

I samband med sin behandling av ärendena rörande antagande till erkänd
sjukkassa och registrering såsom understödsförening hänvisa revisorerna
bland annat till den tabell, styrelsen ovan betecknat såsom tabell
I, och som utvisar, att i åtskilliga fall relativt lång tid förflutit från
ansökans ingivande tills densamma upptagits till behandling eller beslut
expedierats. Styrelsen vill på grund härav påpeka, att det sålunda påvisade
förhållandet icke i och för sig ger belägg för att ärendenas handläggning
fördröjts vare sig av styrelsen eller kassorna själva. Särskilt
vid ansökan örn antagande till erkänd sjukkassa har nämligen ofta förekommit,
att kassan ingivit sin framställning till styrelsen lång tid innan
verksamheten såsom erkänd sjukkassa skolat börja, på grund av att kassorna
i god tid velat ge sina medlemmar kännedom örn de tilltänkta nya
stadgebestämmelserna.

Till den tabell, styrelsen ovan betecknat såsom tabell II, återkommer
styrelsen längre fram i utlåtandet.

I fråga örn ärenden rörande ansökningar om statsbidrag, oberäknat
förskottsbidrag, gäller liksom beträffande nyssberörda slag av ärenden,
att de sifferuppgifter, revisorerna lämnat, icke ge någon uppfattning om
omfattningen av det arbete, som varit förenat med handläggningen av
ärendena. Att detta arbete varit betydande, torde emellertid framgå av
följande uppgifter, som avse de statsbidragsansökningar, styrelsen slutbehandlat
under år 1934.

Hela antalet slutbehandlade ansökningar utgjorde 1,234, av vilka 1,038
avsågo statsbidrag enligt förutvarande — 1910 (1920, 1921) års — beräkningsgrunder
och 196 statsbidrag enligt nuvarande — 1931 års — grunder.
De förra föranledde i 323 fall anmärkningsskrivelser och de senare
i 147 fall, tillsammans således 470 fall, vilka fördela sig efter antalet
avlåtna skrivelser på följande sätt:

Ansökningar
enligt gamla

Ansökningar
enligt nya

Samtliga

grunderna

grunderna

1 anmärkningsskrivelse.............

.......................... 261

106

367

2 anmärkningsskrivelser ..........

.......................... 47

35

82

3 » ..........

.......................... 10

6

16

4 » ..........

.......................... 1

—

1

5 » ..........

.......................... 3

—

3

6 » ...........

......................... 1

—

1

Summa 323

147

470.

Hela antalet anmärkningsskrivelser rörande nämnda 470 ansökningar
uppgick till ej mindre än 604.

Styrelsen vill därjämte i anslutning till de uppgifter, revisorerna meddelat
i ovanberörda tabell I, framhålla, att handläggningstiden för statsbidragsärendena
nödvändigtvis måste bli relativt lång på grund av den
ingående kontroll, ansökningarna måste underkastas, innan statsbidragkan
beviljas. Härtill kommer, att dessa ansökningar inkomma till styrelsen
under endast en kort tid av året, företrädesvis under månaderna
mars—juni; före mars månad lia nämligen kassorna endast undantagsvis
hunnit få sina ansökningar färdiga, och å andra sidan utgår ansök -

— 73 —

ningstiden, enligt av Kungl. Majit utfärdad kungörelse, med juni månad.
Eftersom handläggningen av ärendena icke kunnat sammanträngas till
en lika kort tid, som står till buds för ansökningarnas ingivande till styrelsen,
måste följden bli en viss utdragning av handläggningstiden.

I fråga örn ärenden rörande förskott å statsbidrag, vilka av styrelsen
behandlas med förtursrätt framför övriga statsbidragsansökningar, får
styl elsen endast framhålla, att enligt de uppgifter, revisorerna meddelat,
handläggningstiden understigit en halv månad för ej mindre än 106 av
inkomna 122 ansökningar.

Vad slutligen beträffar ärenden rörande moderskapsunderstöd har styrelsen,
sedan under år 1934 arbetskrafterna å sjukkassebyrån utökats,
kunnat avsevärt nedbringa handläggningstiden så att densamma nu torde
få anses tillfredsställande.

Av de tabeller med sifferuppgifter, revisorerna anfört såsom stöd för
sina uttalanden, har en tabell — av styrelsen i det föregående benämnd
tabell II — ännu icke närmare berörts. Nämnda tabell, som revisorerna
uppgjort på grundval av styrelsens förteckningar över ärenden, inkomna
till styrelsen linder tiden 1 juli 1933—30 juni 1934, utvisar bland annat
dels huru många av ärendena styrelsen slutbehandlat under var och en
av månaderna juli 1933—oktober 1934 och dels medeltalet sålunda avgjorda
ärenden per månad. Tabellen har till rubrik »Antalet ärenden,
beslutade under nedan angivna månader». Med hänsyftning på tabellen
och dess uppgifter lia revisorerna i sin berättelse anfört följande:

»Revisor erna hava ansett sig även böra meddela uppgifter rörande arbetsresultatet
å socialstyrelsens sjukkassebyrå, i den mån detta framgår
av antalet under tiden 1 juli 1933—31 oktober 1934 avgjorda ärenden rörande
registrering, statsbidrag till sjukkassor och moderskapshjälp (bilaga
A).»

Styrelsen får framhålla, att såväl tabellens rubrik som vad revisorerna
här anfört är missvisande och felaktigt, enär tabellen omfattar endast de
ärenden, som inkommit till styrelsen under tiden 1 juli 1933—30 juni 1934,
men däremot icke ärenden, som inkommit till styrelsen före den 1 juli

1933 och som styrelsen handlagt under tiden 1 juli 1933—31 oktober 1934,
samt icke heller ärenden, som inkommit under tiden efter den 30 juni

1934 och som styrelsen handlagt under tiden 1 juli 1934—31 oktober 1934.
För att ge upplysning rörande arbetsresultatet å styrelsens sjukkassabyrå
måste tabellen kompletteras med nyssnämnda ärenden. Styrelsen
har verkställt dylik komplettering, vars resultat utvisas av bilaga A till
detta utlåtande; de av revisorerna angivna antalen äro i bilagan uppförda
inom parentes.

Såsom framgår av bilagan utgjorde antalet under tiden 1 juli 1933—
31 oktober 1934 av styrelsen beslutade ärenden icke, såsom revisorerna angivit,
2,092 utan 3,345, motsvarande i medeltal per månad 209 ärenden i
stället för 131. Under månaderna juli, augusti, september, oktober och
november år 1933 uppgick antalet beslutade ärenden till 158, 92, 263, 227
respektive 226 i stället för 27, 22. 62, 71 respektive 37. Under exempelvis
månaderna juli och augusti år 1934 utgjorde ärendenas antal 76 respektive
85 i stället för 36 respektive 11.

Eevisorerna hava funnit, att antalet beslutade ärenden under juli och
augusti månader år 1934 och i viss mån år 1933 varit anmärkningsvärt
lågt och ställt detta i sammanhang med att en stor del av personalen å
sjukkassebyrån under dessa månader begagnat sig av semester. De uppgifter
rörande antalet beslutade ärenden, revisorerna haft till utgångs -

— 74 —

punkt för sin anmärkning, voro för båda månaderna tillsammans år 1934
47 ärenden och år 1933 49 ärenden. Sedan dessa felaktiga uppgifter nu
ändrats till 161 respektive 250, synes grunden för revisorernas anmärkning
till större delen ha bortfallit. Beträffande förläggningen av tjänstemännens
å sjukkassehyrån semestrar vill emellertid styrelsen framhålla,
att den förläggning, som praktiserats och som för åren 1931—1934 framgår
av närslutna Bilaga B, enligt vunnen erfarenhet visat sig vara den
ur arbetssynpunkt lämpligaste och mest effektiva. Självfallet har styrelsen
icke underlåtit tillse, att befattningshavarnas semestrar icke förlagts
så, att arbetet inom verket blivit lidande.

Styrelsen får slutligen framhålla, att de uppgifter rörande ärendenas
antal, revisorerna anfört i sin berättelse, omfatta endast en ringa del av
sammanlagda antalet ärenden. Hela antalet till styrelsens sjukkassebyrå
inkomna ärenden under vart och ett av åren 1930—1934 uppgick enligt
förda diarier till

år 1930
» 1931
» 1932
» 1933
» 1934

7,838 ärenden
10,595 »

11,113 »

13,876 »

20,148 »

Dessa uppgifter ge en uppfattning örn, i vilken grad sjukkassebyråns
arbetsbörda stigit under senare år.

3. Anslagsberäkningar.

De av revisorerna framställda anmärkningarna avse följande anslag
för budgetåret 1933/1934.

A) Ordinarie förslagsanslaget till

sjukkasseväsendets befrämjande B)

Extra förslagsanslaget till bi drag

till moderskapsförsäkring
..........................

C) Extra förslagsanslaget till mo derskapsunderstöd

................

Beviljat

Utbetalt

Överskridet

anslag

från anslaget

med

kr.

kr.

kr.

5,560,000

5,655,060: 17

95,060: 17

315,000

346,166: 20

31,166: 20

10,000

194,542: 50

184,542:50.

De här ovan angivna, beviljade anslagsbeloppen överensstämma med
de belopp, som äskades av styrelsen genom framställning den 26 september
1932.

Från anslagen till sjukkasseväsendets befrämjande och till moderskapsförsäkringen
(A och B ovan) för budgetåret 1933/1934 skulle bestridas

a) dels vad som från och med den 1 juli 1933 komme att utanordnas
såsom statsbidrag för 1932 års verksamhet (på grund av ansökningar, för
vilka ansökningstiden utlöpte den 30 juni 1933);

b) dels vad som under tiden 1 januari—30 juni 1934 komme att utanordnas
för 1933 års verksamhet (på grund av ansökningar, för vilka ansökningstiden
utlöpte den 30 juni 1934); och slutligen

c) dels förskott å statsbidrag — åt erkända sjukkassor — i den mån
dylika kassor eventuellt komme att påkalla förskottsbetalning; sådan betalning
kunde ifrågakomma för den verksamhet kassorna komme att bedriva
under tiden 1 januari 1933—31 mars 1934.

75

Enligt av styrelsen hittills följd praxis skulle utanordnandet av statsbidragen
under löpande kalenderår fördelas på tiden före och efter den
1 juli så, att det i a) åsyftade beloppet komine att utgöra i runt tal 2U
av det på 1932 års verksamhet belöpande statsbidraget och det i b) åsyftade
beloppet i runt tal Va av statsbidraget för 1933 års verksamhet; härtill
skulle komma övriga belopp, som eventuellt komme att utbetalas förskottsvis
enligt c).

Anslagen till sjukkasseväsendets befrämjande och till moderskapsförsäkringen
beräknades av styrelsen genom att uppskatta

1) till vad belopp anslagen skulle behövt upptagas, därest enbart 1910
års sjukkasselag varit gällande;

2) den ökning av anslagsbehovet, som kunde väntas föranledd av den
nya sjukkasselagstiftningen och därmed sammanhängande ändringar av
grunderna för beräkningen av statsbidraget.

Rörande de olika anslagen samt de uppgifter och uppskattningar, som
legat till grund för beräkningarna av anslagsbeloppen, får styrelsen anföra
följande.

Vad först beträffar anslaget till sjukkasseväsendets befrämjande är anslagsbehovets
storlek beroende i främsta rummet av antalet medlemmar
i kassorna och sjukligheten bland medlemmarna under den tid, för vilken
bidraget skall utgå. Med hänsyn härtill och till de tider, bidraget skulle
avse, hade styrelsen, såsom i förenämnda framställning den 26 september
1932 framhölls, att vid beräknande av anslaget för budgetåret .1933/1934
först söka komma till en uppskattning av medlemsantalen vid utgången
av åren 1932 och 1933 samt sjukligheten under dessa båda år. Därefter
återstod att uppskatta den ökning i anslagsbehovet, som kunde väntas
föranledd av den nya sjukkasselagstiftningen.

Beträffande ifrågavarande slag av budgetberäkningar vill styrelsen
framhålla att den nödtvungna uppskattningen av medlemsantal oeh sjuklighet
relativt lång tid (intill 1 V= år) i förväg givetvis är synnerligen
vansklig. I fråga örn medlemsantalet har man i viss mån ledning av den
allmänna ekonomiska konjunkturutvecklingen. Det har nämligen visat
sig, att ökningen av medlemsantalet i allmänhet sker i stegrat tempo vid
uppåtgående konjunktur medan motsatsen inträffar, då konjunkturkurvan
sjunker. I många fall, såsom t. ex. år 1932, blir emellertid uppskattningen
knappast lättare härigenom. I fråga om sjukligheten är bedömningen
ännu svårare. En i stort sett sakta fortgående stegring av sjukhjälpsdagarnas
antal per medlem — det s. k. sjuktalet — är här praktiskt
taget den enda hållpunkten, och även dennas värde är ej alldeles oomtvistligt.
Stegringen av sjuktalet torde nämligen icke kunna tillskrivas
någon slags automatisk ökning av sjukligheten i egentlig mening. Det
är icke troligt, att hälsotillståndet skulle i stort sett förändras till det
sämre i tider, då levnadsstandarden enligt allmän uppfattning i stort sett
förbättrats för folkets stora flertal. I stället torde stegringen i sjukkassornas
sjuksiffror främst få tillskrivas den omständigheten, att medlemmarna
i och med att levnadsstandarden höjes lägga större vikt vid vården
av sin hälsa än förut, Vid sjukdom söka de läkarvård på ett tidigare
skede av sjukdomen, och då denna hävts, återgå de till arbete senare
än förut varit fallet. Är detta den huvudsakliga förklaringen till sjuktalsstegringen,
vore det emellertid, efter vad det vill synas, felaktigt att
antaga, att stegringstendensen måste bli bestående för all framtid; vissa
längre eller kortare perioder med motsatt tendens kan man sannolikt
vänta sig. Sedan åtskilliga år tillbaka har dock styrelsen för sin del

— 76 —

städse räknat med att tendensen till sjuktalsstegring tills vidare kommer
att kvarstå.

Andra faktorer, som mer eller mindre starkt och med större eller mindre
sannolikhet påverka sjuktalet äro arbetslöshetens utbredning, den därmed
i viss mån sammanhängande frekvensen av olycksfall i arbete, förskjutningarna
i mediemsbeståndets sammansättning elter ålder och kön,
ökning eller minskning av sjukkassornas prestationer genom stadgeändringar
m. m. Utan att närmare ingå härpå viii styrelsen endast framhålla
att styrelsen icke heller bortsett från dessa förhållanden vid uppskattningen
av de framtida sjuktalen i samband med anslagsberäkningarna.

Även med den omsorgsfullaste bedömning ur nu anförda synpunkter
kan emellertid någon större grad av säkerhet i uppskattningen av sjuktalen
icke åstadkommas. Oberäkneliga stegringar i sjukligheten uppkomma
nämligen tid efter annan genom att vissa sjukdomar — »influensa»
o. dyl. — l''å mycket stor, epidemiartad utbredning. Belysande för förekomsten
av dylika tillfälliga stegringar i sjukligheten är följande sammanställning,
utvisande sjuktalen under 10-årsperioden 1923—1932.

Å r

Sjuktal

1 antal sjuk-hjälpsdagar

Å r

Sjuktal
(antal sjuk-hjälpsdagar

1923 ..................

pr medlem)
.................. 8.08

1928 .................

pr medlem)

................... 9.84

1924 ..................

.................. 8.54

1929

................... 10.47

1925 .................

.................. 8.7 6

1930 .................

................... 10.35

1926 ..................

............... 9.59

1931 .................

................... 11.11

1927 ..................

.................. 10.63

1932 .................

................... 10.44.

De svåraste »epidemiåren» voro 1927, 1929 och 1931, då sjuktalen i jämförelse
med närmast föregående år ökades med I.04,0.63 respektive 0.7G sjukdagar,
medan den genomsnittliga ökningen per år under tidsperioden
1923—1932 varit endast 0.26 dagar. År 1931 exempelvis medförde således
influensaepidemien en stegring av antalet sjukhjälpsdagar per medlem
av ungefär 0.5 sjukdagar, motsvarande för samtliga sjukkassor mer än
en halv_ miljon sjukdagar under året. Eftersom statsbidraget per sjukdag
enligt de gamla statsbidragsbestämmelserna utgör — med vissa restriktioner
— 25 öre per sjukdag och enligt 1931 års statsbidragshestämmelser
50 öre per sjukdag, blir inverkan på anslagsbehovet av en dylik
epidemi betydande.

Styrelsen har härmed velat belysa de svårigheter, som möta vid uppskattning
i förväg av dels de medlemsantal och dels i ännu högre grad
de sjuktal, på vilka beräkningarna rörande behovet av anslag för bestridande
av statsbidragen basera sig. Vad anslaget för budgetåret 1933 1934
beträffar torde emellertid överskridandet icke ha sin grund i avvikelser
i fråga om här berörda faktorer.

För år 1932 kunde medlemsantalet och sjukligheten åtminstone någorlunda
bedömas vid tiden för beräkningarnas utförande (i början av september
månad 1932). Besuitatet av styrelsens uppskattning i dessa delar
framgår av följande sammanställning.

Antal sjukTörsäkrade
medlemmar i sjukkassorna
d 81 /12 1932

1,070,000

1,063,498

Antal sjukhjälpsdagar
pr medlem
under år 1932

10. j 7
10.44.

Socialstyrelsens uppskattning
Verkliga antal

— 77 —

Siffrorna rörande fortsättningskassorna, vilka äro av förhållandevis
ringa betydelse för statsbidragets storlek, visa ävenledes god överensstämmelse.

För år 1933 uppskattade styrelsen antalet den 31 december sjukförsäkrade
medlemmar till 1,095,000 och antalet sjukhjälpsdagar per medlem
lika som för år 1932 till 10.47. Huru denna uppskattning utfallit är icke
med säkerhet känt, enär bearbetningen av det statistiska materialet för
år 1933 ännu icke medgivit att erhålla jämförelsesiffror. En överslagsberäkning
rörande medlemsantalet har emellertid givit vid handen, att
styrelsen sannolikt räknat med för högt medlemsantal för 1933 års slut.

Eftersom, enligt vad nyss anförts, de av styrelsen antagna utgångssiffrorna
för medlemsantal och sjuklighet icke voro för låga ifråga örn
huvudparten av anslaget, som avsåg 1932 års verksamhet, och förhållandet
är enahanda ifråga örn 1933 års siffror åtminstone vad beträffar medlemsantalet,
synes den bristande överensstämmelsen mellan de av styrelsen
uppskattade och de sedermera utbetalade anslagsbeloppen för budgetåret
1933/1934 icke vara att söka i den hittills berörda delen av styrelsens
beräkningar. Återstår att betrakta styrelsens uppskattning av den
ökning av anslagsbehovet, som kunde väntas föranledd av den nya sjukkasselagstiftningen.

Rörande uppskattningen ifråga anfördes i styrelsens förenämnda skrivelse
den 26 september 1932 följande:

»Denna uppskattning stöter på betydande svårigheter. Man vet t. ex.
icke med säkerhet, i vilken utsträckning kassorna komma att övergå till
den nya ordningen och när övergången i allmänhet kommer att äga rum,
ej heller huruvida en större eller mindre del av kassorna komma att redan
från början låta sjukvårdsersättning ingå bland kassornas prestationer.
Slutligen är det obekant, örn de erkända kassorna mer allmänt komma
att begagna sig av den enligt § 1 andra stycket av statsbidragskungörelsen
förefintliga möjligheten till erhållande av statsbidrag kvartalsi
stället för årsvis. Det är därför icke möjligt att med någon större grad
av säkerhet verkställa ifrågavarande uppskattning. Styrelsen har emellertid
ansett sig kunna utgå från följande sannolika antaganden:

1) att vid 1933 års slut en tredjedel av sjukkassemediemmarna tillhöra
erkända centralsjukkassor;

2) att dessa centralsjukkassor i allmänhet börjat sin verksamhet den
1 juli 1933;

3) att sjukvårdsersättning ingår bland prestationerna i regel endast
för de central- respektive lokalsjukkassor, inom vilkas verksamhetsområden
läkarvård tidigare mera allmänt förekommit inom sjukkassorna;
samt

4) att statsbidraget utbetalas kvartalsvis för hälften av de erkända
sjukkassornas hela medlemsantal, medan för övriga medlemmar bidraget
utbetalas årsvis.»

Av dessa antaganden har endast det 2:a visat sig mer exakt överens- »
stämma med förhållandena sådana de sedermera kommo att utveckla sig.

I fråga örn l:a, 3:e och 4:e antagandena däremot finner man vid jämförelse att

vid 1933 års slut betydligt mer än en tredjedel av sjukkassemediemmarna
tillhörde erkända sjukkassor, nämligen inemot 500,000 i stället
för 350 000 (antagandet 1);

att sjukvårdsersättning från början ingått bland de erkända sjukkas -

— 78 —

sörnäs prestationer i något större omfattning än styrelsen beräknat (antagandet
3); och

att statsbidraget utbetalts kvartalsvis för endast ungefär fjärdedelen
i stället för hälften av de erkända sjukkassornas hela medlemsantal (antagandet
4).

Av dessa avvikelser gentemot styrelsens uppskattningar hava de två
första ökat anslagsbehovet medan den tredje minskat detsamma.

Möjligheten av avvikelser från de gjorda antagandena var, såsom ovan
anförda utdrag ur skrivelsen den 26 september 1932 utvisar, förutsedd av
styrelsen. Att svårigheterna för verkställande av en uppskattning voro
stora torde framgå av att vid nyssnämnda tidpunkt, såvitt utvisas av
hos styrelsen förvarade registreringshandlingar, endast 3 sjukkassor fattat
definitiva beslut rörande övergången till den nya ordningen. Av
dessa hade en i runt tal 47,000 medlemmar vid årsskiftet 1931/1932, en
omkring 7,000 och den tredje omkring 4,000 medlemmar (inalles således
endast 58,000 medlemmar), som styrelsen kunde förutsätta med säkerhet
komma att övergå till erkända sjukkassor och därigenom medföra ökat
anslagsbehov. Vad beträffar utbetalningarna av statsbidraget kvartalsvis
i stället för årsvis hava de hittills icke förekommit i den utsträckning
styrelsen räknat med ifråga örn centralsjukkassorna, medan förhållandet
är omvänt ifråga örn lokalsjukkassorna. Att uppskatta denna del
av anslagsbehovet är emellertid ytterst vanskligt, enär sjukkassorna
hava full frihet att begagna den i statsbidragskungörelsen givna möjligheten
till tidigare utbetalning av statsbidraget eller icke. Uppskattningen
måste med nödvändighet innefatta en rätt bred marginal för oförutsedda
påkallanden av kvartalsbetalning.

Vad därefter beträffar anslaget till bidrag till moder skaps för säkring,
som för budgetåret 1933/1934 likaledes överskridits, har detsamma alltsedan
riksstaten omlades efter budgetår i stället för kalenderår ofta företett
relativt större avvikelser från styrelsens beräkningar än som varit
fallet ifråga örn anslaget till sjukkasseväsendets befrämjande. Både
överskridanden och underskridanden hava förekommit å moderskapsanslaget
under senare år, medan däremot anslaget till sjukkasseväsendets
befrämjande under samma tid överskridits varje år. Orsaken härtill har
varit att nämnda båda anslag i regel icke belastats i samma grad alltefter
utanordnandet av statsbidragen fortskridit under ett kalenderår,
beroende på olikheter i kassornas stadgebestämmelser rörande moderskapshjälp.
Vissa av de enligt 1910 års lag registrerade sjukkassorna
hava icke alls berett moderskapshjälp, medan för de kassor, som upptagit
moderskapsförsäkringen, understödstiden varierat från 14 till 42 dagar.
Det har därför i praktiken icke varit möjligt att avpassa statsbidragsutanordningarna,
så att mot utbetalning av en viss del av anslaget
till sjukkasseväsendets befrämjande — såsom ovan nämnts har som regel
1U av statsbidraget för ett kalenderår utbetalts under tiden före tiden den
1 juli, medan återstående "U utbetalts under tiden från och med nämnda
dag — alltid svarat lika stor del av moderskapsanslaget. I och med att
utbetalningarna enligt de gamla statsbidragsbestämmelserna upphöra, vilket
som bekant kan väntas bli fallet med utgången av budgetåret 1935/
1936, torde emellertid dylika olikformigheter i anslagsbelastningen i allt
väsentligt försvinna.

Bortsett från här berörda förskjutningar mellan budgetåren har överskridandet
även orsakats av att medlemsantalet i de erkända sjukkassorna
under år 1933 (och början av år 1934) blev betydligt större än sty -

— 79 —

reisen förutsatt. Körande denna skiljaktighet får styrelsen hänvisa till
vad ovan anförts ifråga om anslaget till sjukkasseväsendets befrämjande.

Vad slutligen angår anslaget till moderskapsunderstöd berörde styrelsen
i sin skrivelse den 26 september 1932 först motsvarande anslag för
budgetåret 1932/1933, vilket utgjorde 5,000 kronor. Efter att ha erinrat om
att utbetalning från anslaget icke kunde ifrågakomma förrän någon erkänd
sjukkassa börjat sin verksamhet — vilket då ännu icke skett — anförde
styrelsen ifråga örn anslaget för nyssnämnda budgetår samt anslaget
för budgetåret 1933/1934 följande.

»Huruvida anslaget är tillräckligt eller kan väntas bli överskridet, saknar
styrelsen ännu tillräckligt fasta hållpunkter för att med större grad
av säkerhet bedöma.

Betydande svårigheter möta även för en örn också endast ungefärlig
uppskattning av det för budgetåret 1933/1934 behövliga anslaget. Styrelsen
har emellertid uppskattningsvis beräknat det behövliga beloppet till

10,000 kronor.»

Anledningen till det starka framhållandet av svårigheterna vid uppskattningen
av ifrågavarande anslag var främst, att vid nämnda tidpunkt
stor ovisshet rådde därom, huru förhållandena skulle komma att utveckla
sig. Styrelsen räknade med, att det skulle dröja relativt länge, innan
ifrågavarande helt nya understödsform, som ju är avsedd för dem som
icke tillhöra de erkända kassorna, komme att anlitas i större grad. I stället
visade sig att kännedom örn den nya möjligheten att erhålla understöd
vid barnsbörd spred sig mycket snabbt och att möjligheten från början
utnyttjades i mycket betydande utsträckning i synnerhet på landsbygden
samt i de mindre och medelstora städerna. En bidragande anledning till
överskridandet är dessutom, att styrelsen vid anslagsberäkningen utgick
från en strängare tolkning av bestämmelserna i moderskapsunderstödsförordningen
rörande understödsansökans ingivande (6 §) än styrelsen sedan
tillämpade. Slutligen har även för ifrågavarande anslag inverkat, att
övergången till den nya ordningen kommit till stånd tidigare och skett i
större omfattning, än styrelsen ansett sig kunna förutsätta.

Överskridandet, som för ifrågavarande anslag kommit att stiga till ett
förhållandevis betydande belopp, är således en följd av en rad sammanstötande
omständigheter, vilka emellertid enligt styrelsens mening varit
synnerligen svåra att förutse.

I fråga örn anslagsberäkningarna överhuvud vill styrelsen framhålla,
att de verkställts med den största omsorg och utan åsidosättande
av nödig noggrannhet. Resultatet kan kanske vid ett ytligt betraktande
förefalla mindre gott, då samtliga tre anslag kommit att överskridas, delvis
med rätt betydande belopp. Icke desto mindre anser sig styrelsen med
fullt fog kunna göra gällande, att åtminstone ifråga om anslagen till sjukkasseväsendets
befrämjande och anslaget till moderskapsförsäkringen
resultatet är så gott som rimligen kan förväntas. Det är styrelsens bestämda
mening, att den felmarginal, som måste vara medgiven vid varje
anslagsberäkning, då det gäller förslagsanslag av ifrågavarande art, icke
överskridits för nyssnämnda båda anslag, utan tvärtom — särskilt ifråga
örn det förstnämnda anslaget — underskridits.

Beträffande samtliga här berörda anslagsberäkningar gäller, att svårigheterna
ifråga om budgetåret 1933/1934 varit exeptionellt stora. I flera
avseenden ha hållpunkter till stöd för uppskattningarna fullständigt saknats,
i andra fall åter hava de varit synnerligen osäkra. De särskilt oberäkneliga
faktorer, som gjort sig gällande beträffande moderskapsunder -

— Bostället,
torde få anses väl förklara styrelsens feluppskattning av anslagsbehovet
för detta ändamål.

4. Förordnande av styrelseledamöter och revisorer i centralsjukkassor.

Med avseende på styrelsens åtgärder på grund av skyldigheten att utse
ledamot av styrelse för erkänd centralsjukkassa och revisor i sådan
kassa hava riksdagens revisorer anfört följande:

»Revisorerna kunna heller icke underlåta att som sin mening framhålla,
att bestämmelsen örn att tillsynsmyndigheten skulle äga utse en styrelseledamot
och en revisor i centralsjukkassa tillkommit i avsikt att bästa
möjliga sakkunskap skulle tillföras kassan. Revisorerna äro icke övertygade
örn att socialstyrelsen tillgodosett dessa synpunkter i önskvärd
grad».

Såvitt styrelsen kan förstå, riktar sig denna revisorernas anmärkning,
som icke upptager något särskilt fall, mot styrelsens sätt i allmänhet att
utse styrelseledamöter och revisorer i centralsjukkassorna. Härtill får
styrelsen anföra följande.

Jämlikt bestämmelse i 36 § första stycket av förordningen örn erkända
sjukkassor skall tillsynsmyndigheten efter förslag av centralsjukkassa
utse en ledamot av kassans styrelse. Angående sådan ledamot hava särskilda
kvalifikationer icke uppställts. Vidare må uppmärksammas, att
tillsynsmyndigheten icke kan utse annan person till styrelseledamot än
som av kassan föreslagits.

Vid utseendet av styrelseledamöter har tillgått så, att sedan centralsjukkassa
först inkommit med förslag i ärendet, styrelsen utsett den sålunda
föreslagne. Allenast i två fall har styrelsen funnit skäl vägra att
till styrelseledamot utse av centralsjukkassa föreslagen person, nämligen
beträffande Övre Norrlands erkända centralsjukkassa och Östra Sveriges
erkända centralsjukkassa.

I Övre Norrlands erkända centralsjukkassa är redaktören och ledamoten
av riksdagens andra kammare A. Wikström anställd såsom verkställande
tjänsteman. Wikström föreslogs av centralsjukkassan till ledamot
i kassans styrelse att utses av tillsynsmyndigheten. Vid ärendets
handläggning fann emellertid styrelsen, att befattning såsom av centralsjukkassa
avlönad verkställande tjänsteman (se 36 § sjukkasseförordningen)
icke vore förenlig med uppdrag att vara av tillsynsmyndigheten utsedd
ledamot av kassans styrelse, enär vederbörande därvid skulle hava att
bevaka både kassans och det allmännas intresse. Genom vederbörandes
ställning såsom avlönad tjänsteman hos kassan fann styrelsen det både
tänkbart och möjligt, att intressekollisioner för honom skulle kunna uppstå
vid utövandet av dessa hans båda funktioner.

Det andra fallet, där styrelsen vägrat utse föreslagen person till styrelseledamot
berör, såsom redan anförts, Östra Sveriges erkända centralsjukkassa,
vilken kassa föreslagit fil. lic. Erik Olof Wiklund till styrelseledamot,
Då Wiklund var anställd såsom ombudsman hos Sveriges allmänna
sjukkasseförbund, fann emellertid styrelsen, att denna Wiklunds befattning,
vilken måste anses medföra förpliktelser att bevaka de erkända siukkassornas
särskilda intressen, icke lämpligen kunde förenas med uppdrag
att vara av tillsynsmyndigheten utsedd ledamot av centralsjukkassas styrelse.

I intetdera av de anförda fallen ha besvär över styrelsens beslut anförts,
vadan man får antaga, att vederbörande funnit besluten lagligen
grundade.

— Sivid
utseende av revisor för erkänd centralsjukkassa Ilar styrelsen förfarit
på följande sätt.

I skrivelser till vederbörande borgmästare, stadsstyrelses ordförande
eller landskamrerare bär styrelsen anhållit örn uppgift å personer, vilka
kunde finnas lämpliga för ifrågavarande uppdrag. Sedan förslag inkom
mit har styrelsen utsett revisorer.

Vid inhämtandet av förslag, som här avses, har styrelsen, enligt sitt förmenande,
anlitat den bästa sakkunskap i anseende till såväl person —
som ortskännedom. Och styrelsen har icke i något fall kunnat konstatera,
att föreslagen person icke varit väl skickad att fullgöra uppdraget såsom
revisor i centralsjukkassa. Från kassornas sida har heller icke givits uttryck
åt den uppfattningen, att någon av styrelsen utsedd revisor icke
skulle hava på ett tillfredsställande sätt fullgjort sitt uppdrag.

Härutöver får styrelsen framhålla, att även örn det är önskvärt, att personer
med bästa möjliga kvalifikationer här ifrågakomma, exempelvis
auktoriserade revisorer, det icke alltid är möjligt att erhålla personer med
dylik kompetens, som äro villiga att åtaga sig uppdraget, beroende därpå
att vederbörande kassa själv bestämmer det arvode, som är förenat med
uppdraget.

Förteckning över styrelseledamöter och revisorer, varom ovan talats,
bifogas såsom bilaga C.

5. Ärende, angående Smedstorps sjuk- och hegravningskassa.

Riksdagens revisorer säga sig hava uppmärksammat vissa förhållanden
inom Smedstorps sjuk- och hegravningskassa. Under hänvisning tili
vissa förhållanden i avseende å revisionen av och beviljandet av ansvarsfrihet
för kassans förvaltning under år 1933 förklara de, att de icke vilja
ingå på ett bedömande av de sakliga åtgärder, tillsynsmyndigheten i
detta fall vidtagit, men att det förefaller dem, som örn frånvaron av klara
och tydliga direktiv i detta fall berett svårigheter för sjukkassan. Härjämte
anmärka revisorerna, att målets handläggning inom socialstyrelsen
dragit anmärkningsvärt långt ut på tiden.

I avseende å den av statsrevisorerna påtalade frånvaron av klara och
tydliga direktiv och de svårigheter, som därigenom förmodas hava beretts
kassan, synes vara att erinra, att någon framställning örn »direktiv» icke
framställts annat än i till styrelsen den 13 mars 1934 inkommen skrivelse
från kassans dåmera entledigade revisorer. Av denna framställning liksom
av vad eljest i de ifrågavarande ärendena framkommit har det synts
styrelsen, som örn meddelandet av direktiv åt den för kassans förvaltning
ansvariga styrelsen icke påkallats i vidare mån än som skett i styrelsens
skrivelse till kassans styrelse den 22 augusti 1934, däri styrelsen med anledning
av angiven formell brist i avseende å kallelsen till det den 11
mars 1934 avhållna sammanträde^ sett sig nödgad att — under förklaring
att de å påtalade sammanträdet fattade besluten på angiven grund
icke kunde tillerkännas giltighet — anmoda kassastyrelsen att snarast
möjligt föranstalta örn utfärdandet av kallelse till ordinarie sammanträde
i enlighet med viss paragraf i kassans stadgar.

Enligt § 35 i kassans stadgar skola revisorerna över sin granskning av
styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper senast den 1 mars avgiva
av deni underskriven berättelse, däri ansvarsfrihet för styrelsen bestämt
tillstyrkes eller avstyrkes. Med hänsyn till att de vid kassans sammanträde
den 11 mars 1934 entledigade revisorerna vid fullgörandet av sitt
upjnlrag efter vad av handlingarna framgår icke kunna anses hava iakt

<> Itel''.-berättelse ane/, statsverket för år 1934. II.

— 82 —

tagit dessa bestämmelser, har kassans å nyssnämnda sammanträde fattade
beslut örn revisorernas entledigande från deras uppdrag ävensom beslutet,
att arvode för deras uppdrag ej skulle utgå, icke synts påkalla något
inskridande från styrelsens sida.

De anmärkningar mot kassans förvaltning i övrigt, som i de nu ifrågavarande
ärendena bringats till styrelsens kännedom, hava i den mån de
icke kunna betraktas såsom gendrivna av kassans styrelse och vid det
förhållandet, att ansvarsfrihet för kassastyrelsens förvaltning under ifrågavarande
tid av vederbörligen tillsatta revisorer tillstyrkts och å allmänt
sammanträde med kassan i behörig ordning beviljats, icke synts
styrelsen böra föranleda till någon erinran mot kassan.

I avseende å den av riksdagens revisorer påtalade tidsutdräkten vid
ärendets handläggning inom styrelsen må under hänvisning till vad ovan
anförts endast framhållas, att styrelsens sjukkassebyrå vid fullgörandet
av sina olika arbetsuppgifter låter sig angeläget vara att i görligaste mån
giva de särskilda ärenden det inbördes företräde, vartill deras sakliga
betydelse och innebörd synas föranleda.

Till närmare belysning av såväl innebörden som behandlingen av förevarande
ärende rörande Smedstorps sjuk- och begravningskassa biläggas
de till dem hörande handlingarna härjämte i avskrift (bilaga D).1

I detta remissärendes handläggning har, förutom undertecknade, deltagit
byråchefen Bergsten.

Stockholm den 9 januari 1935.

Underdånigst
GUNNAR HUSS

EDY. TEGENDAL.

'' Ej här avtryckla

— 83 —

Bilaga A.

Antal ärenden, beslutade under nedan angivna månader.

1 9

3 3

19 3 4

juli

aug.

sept.

okt.

nov.

dec.

jan.

febr.

mars

1.

Antagande av erkänd
sjukkassa ..................

44

26

72

83

i

313

15

6

125

(21)

(18)

(54)

(46)

(3)

(277)

(15)

(6)

(116)

2.

Registrering av under-stödsförening .........

14

8

23

32

7

28

61

16

24

(6)

(2)

(8)

(24)

(5)

(27)

(49)

(4)

(8)

3.

Beslut om statsbidrag
exkl. lörskottsbidrag ■■

99

56

168

112

211

7

4

3

1

(-)

(-)

(-)

(1)

(23)

(2)

(2)

(1)

(1)

4.

Beslut om förskott å
statsbidrag ...............

1

2

_

_

4

2

5

(-)

(2)

(-)

(-)

(4)

(2)

(-)

(-)

(5)

5.

Beslut örn moderskaps-understöd.................

_

_

3

1

2

(-)

(-)

(-)

(-)

(2)

(-)

(-)

(1)

(2)

Summa

158

92

263

227

226

350

80

26

157

(27)

(22)

(62)

(71)

(37)

(308)

(66)

(12)

(132)

1

9 3 4

Medel-

april

maj

juni

juli

au g.

sept. |

okt.

Summa

tal per
mån.

1.

Antagande av erkänd
sjukkassa ..................

12

4

109

3

i

103

8

925

58

(11)

(4)

(108)

(-)

(-)

(27)

(2)

(708)

(44)

2.

Registrering av under-stödsförening ...........

14

29

4

9

2

14

20

305

19

(10)

(18)

(4)

(8)

(2)

(10)

(10)

(196)

(12)

3.

Beslut om statsbidrag
exkl. förskottsbidrag ...

169

226

254

__

3

197

165

1,675

105

(171)

(227)

(252)

(-)

(3)

(197)

(148)

(1,028)

(64)

4.

Beslut om förskott å
statsbidrag ...............

8

22

54

61

73

67

85

384

24

(7)

(21)

(55)

(26)

(-)

(-)

(-)

(122)

(8)

5.

Beslut om moderskaps-

4

4

3

0

9

19

(9)

(4)

(4)

(2)

(6)

(8)

(1)

(39)

(2)

Summa

208

285

425

76

85

390

297

3,345

209

(208)

(274)

(423)

(36)

(11)

(242)

(161)

(2,092)

(131)

Bilaga B.

Semestertider under åren 1931—34 för vissa befattningshavare å socialstyrelsens
Ssdje byrå.

Anta]

semesterdagar

under t

iden

Befattningshavare

1 jan.—
31 mars

1 april—
30 juni

1 juli —

31 äng.

1 sept.—-31 dec.

Icke ut-tagna un-der året

Anm.

1931

Byråchefen Andersson............

6

20

—

3

16

Byrådirektör Tegendal............

—

1

—

—

—

Sekreterare Rydin..................

6

—

38

—

Sekreterare Areschong............

7

6

22

—

—

Aktuarien Engström......... .....

—

—

7

10

7

Aktuarien Ek.......................

6

15

3

—

1932

Byråchefen Andersson............

10 (1931)

1

13

26

5

Byrådirektör Tegendal............

—

—

17

21

7

Sekreterare Rydin.................

—

—

—

45

—

Sekreterare Areschoug............

2

5

26

ii

1

Aktuarien Engström............ |

(1931)

4

30

—

—

i

Aktuarien Ek........................

7

17

—

—

—

1933

g (1932)

Byråchefen Andersson......... |

—

27

i

15

Byrådirektör Tegendal..........

5 (1932)

—

18

27

—

Sekreterare Rydin..................

2

2

39

2

—

Sekreterare Areschoug......... |

v} (1932)

—

18

20

—

Aktuarien Engström..............

—

1

29

4

1

Aktuarien Ek........................

2

2

20

—

—

1934

Byråchefen Andersson............

15 (1933)

31

14

Byrådirektör Tegendal...........

—

16

22

1

6

Sekreterare Rydin..................

1

3

33

8

Sekreterare Areschoug............

6

3

27

—

9

Aktuarien Engström..............

—

2

20

—

13

Aktuarien Ek........................

18

—

—

4

2

— 85 —

Bilaga C.

Fallande personer hava av k. socialstyrelsen utsetts till styrelseledamöter resp.
revisorer i de erkända centralsjukkassorna till utgången av år 1934.

Firma

1. Svenska Typografförbun dets

erk. esk.

2. Gelle stads erk. esk.

3. Trallebergs stads erk. esk.

4. Stockholms erk. esk.

5. Skånes erk. esk.

40. Sörmland-Västmanlands

erk. esk.

41. Eskilstuna stads erk. esk.

47. Östra Sveriges erk. esk.

48. Norra Smålands erk- esk.

49. Mellersta Norrlands erk.

esk.

54. Luossavaara-Kiiruna vaara

A.-B.:s arbetares
erk. esk.

64. Dala-Gävleborgs erk. esk.

65. Örebro och Värmlands

erk. esk.

66- Bohuslän-Hallands erk.
esk.

67. Östergötlands erk. esk.

68. Sydöstra Sveriges erk. esk.

69. Övre Norrlands erk. esk.

70. Västgöta-Dals erk. esk.

71. Svenska Tobaksmonopo lets

arbetares erk. esk.

72. Aseapersonalens erk. esk.

358. Hälsingborgs erk. esk.
357. Malmö stads erk. esk.
371. Göteborgs stads erk. esk.

382. Solidar, erk. esk. för

Landskrona

383. Norrköpings stads erk.

esk.

384. SverigesTräarbetareserk.

esk.

668. Sandvikens Jernverks

erk. esk.

669. De dövstummas erk. esk.

Styrelseledamot

Förtroendeman Carl Sigvard
Cruse

Exekutor Karl Hjalmar
Gustavsson

Exekutionsbiträde Johan Albert
Nilsson

Förgyllare Paul Magnusson

F. d. folkskollärare Fredr.
Kullenberg

Rådman Ernst Victor Åsberg

Brynaren Carl Albert Anton
Cederlund

Rektor Ernst Henrik Sjöberg

Stadskassör Martin Andrén

Stadsnotarie Per Viktor Permansson Municipalkamreraren

Erik
Napoleon Johansson

Vaktmästare Carl Johan Andersson Förlagschef

Osear Engelbert
Andersson

Kamreraren Axel Gerhard
Ejgert

F. d. folkskolläraren Oskar
Löwendahl

Exp.-föreståndare Frans Oscar
Magnusson

Byggmästare Erik Johan Sandberg Herr

Axel Emanuel Strömberg

Tjänsteman Anders Niwong

Tjänsteman Gustav Edvin
Lindén

Riksdagsman EdwinBemhard
Berling

Järnvägstjänsteman Axel
Svensson Törnqvist

Handlande Johan Alfred Cornér Verkmästare

Bror Johan
Johnsson

Verkmästare Gustav Larsson

Sekreterare Erik David Kärrfelt Parkföreståndare

Gustav Emanuel
Viklund

Dövstumpastor Sven Gerhard
Svanfors

Revisor

Kamreraren Thure Karlström

Sekreteraren Bertil Hagvik

Banktjänsteman Henning
Lundborg

Aukt. rev. Erik Karlstéen
Bankdirektör Gustaf Winblad

Landskontoristen Gunnar E.
O. Eklundh

Kamreraren Josua Bohlin

Aukt. rev. Erik Karlstéen
Länsassessorn Nils Albin Åhgren Kaptenen

Einar Eriksson

Bankkamreraren Ivar Ekstrand F.

Bankdirektören C. E. Collén Rektorn,

aukt. rev. Knut
Ramstedt

E. länsbokhållaren, jur. kand.

Folke Elfving
Revisorn Einar Berg

Länsbokhållare Ragnar Folin

Förvaltare Gust. Wigren

Sparbankskamreraren Birger
Högström

Kamreraren Thure Karlström

Landskontoristen Gunnar E.
O. Eklundh

Kamreraren Joli. Holmberg

Bankdirektören Carl Peterson

Kamreraren Axel Gerhard
Ejgert

Kamreraren Christian Aug.
Lassen

Kaptenen Erik Albert Eriksson Kamreraren

Thure Karlström
Handelslektorn Gustaf Rainer
Kamreraren Thure Karlström

86 —

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 68, § 12.

Underdånigt utlåtande.

i ^.ed ?,I!rlaJnmande av ett av undertecknad generaldirektör avgivet särskilt
utlåtande av denna dag får byggnadsstyrelsen med anledning av
vad riksdagens revisorer anfört i underdånighet åberopa vad styrelsen i
sitt underdåniga utlåtande den 11 januari 1932 i ämnet anfört.

I ärendets slutliga handläggning hava byggnadsråden Nilsson, Hjorth,
Linden och Hedqvist deltagit.

Stockholm den 9 januari 1935.

CHRISTIAN LOVÉN.

Underdånigst
IVAR TENGBOM

Sten Zethelius.

Generaldirektören I. Tengboms yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 68, § 12.

Till Konungen.

De anmärkningar, som 1931 års församlade revisorer anförde i fråga
örn vissa befattningshavares hos byggnadsstyrelsen enskilda arkitektuppdrag,
hava ingående bemötts i av styrelsen samt av undertecknad sås°“
ämbetsverkets chef avgivna utlåtanden den 11 januari 1932. Anmärkningarna
föranledde icke någon åtgärd från riksdagens sida. 1934
års revisorer hava nu upptagit samma ämne och »funnit det vara av intresse
att undersöka i vad mån 1931 års revisorers ovanberörda uttalande
och vad sedermera i saken förekommit påverkat omfattningen av generaldirektorens,
byråchefernas och intendenternas i byggnadsstyrelsen
enskilda arkitektuppdrag och formerna för meddelandet av tillstånd till
dylika uppdrags innehavande». Revisorerna hava därvid anfört, »att
den enda förändring, som inträffat synes vara, att vad byråchefer och
intendenter betraffar en viss frivillig övervakning av nytillkommande
uppdrag kommit till stånd», i det att med hänsyn till vad som förekommit
»generaldirektören uttalat en önskan att nämnda tjänstemäns priväta
uppdrag skola för honom anmälas. I fråga örn generaldirektörens
uppdrag synes däremot icke någon förändring hava inträtt».

Med anledning av dessa uttalanden tillåter jag mig påpeka, att jag i
™in av revisorerna omförmälda P. M. av 25 oktober 1933, varav avskrift
har buägges, framhållit, att jag med hänsyn till gjorda uttalanden
»överenskommit med byggnadsråden, att dessa lämna mig uppgifter örn
deras privata arkitektverksamhet samt även anmoda vederbörande in -

— 87 —

tendenter att lämna dylika uppgifter». Detta betraktar jag icke endast
såsom en önskan utan som en överenskommelse med mina underordnade,
att sa skulle i detta hänseende förfaras. Härigenom är jag i tillfälle
att på förhand skaffa mig kännedom örn vederbörandes enskilda
uppdrag och därvid pröva i vad mån dessa kunna tänkas bliva hinderliga
för tjänsten. Skulle jag därvid — såsom jag i mitt P. M. framhållit
— finna något sådant uppdrag ägnat att menligt påverka vederbörande
befattningshavares tjänstgöring, vidtager jag givetvis åtgärder enligt
gällande författuingsföreskrift. Jag kan ej finna annat än att härigenom
tillgodosetts det av 1931 års revisorer framförda önskemålet.

.Beträffande mig själv har ingen annan ändring inträffat än att omfattningen
av mina enskilda uppdrag ytterligare minskats. Några särskilda
åtgärder har jag härvid desto mindre ansett påkallade från min
sida som jag, såsom framgår av mitt utlåtande den 11 januari 1932, mottagit
även mitt senaste förordnande under förutsättning av bibehållande
av min enskilda arkitektverksamhet. Sedan dess har emellertid som
nämnts omfattningen av denna verksamhet minskats. Jag hade. icke
varit villig mottaga chefskapet under andra villkor och kommer ej heller
i framtiden att kunna göra det, detta både av ekonomiska skäl och
nied hänsyn till min konstnärliga gärning.

Då revisorerna ifrågasätta, huruvida icke nämnda »vid sidan av
tjänsten bedrivna verksamhet förekommer i en utsträckning, som ej är
förenlig med statens intressen», vill jag liksom tidigare byggnadsstyrelsen
i sitt utlåtande den 11 januari 1932 påstå, att det näppeligen torde
vara möjligt att endast av de nakna uppgifter, som statt revisorerna till
buds, bedöma denna fråga. I varje fall vill jag bestämt bestrida, att det
allmännas intresse skulle hava åsidosatts. Något sådant hava ej heller
revisorerna påstått. Jag vågar för min del uttala, att ämbetsverkets
arbete väl knappast tidigare kännetecknats av sådan intensitet och effektivitet
som för närvarande, medan arbetsbördan dessutom ständigt
ökats; under 10-ärsperioden 1924—1934 har exempelvis antalet inkomna
ärenden stegrats från omkring 3,600 till omkring 5,000. Jag har behov
av att i detta sammanhang giva uttryck åt min erkänsla å den beredvillighet,
den samvetsgrannhet och det intresse för uppgifterna inom
ämbetsverket, som alla mina medarbetare städse ådagalägga. Såvitt
jag kunnat bedöma, hava tjänstens krav alltid satts främst, och enligt
min uppfattning visa styrelsens tjänstemän samma hängivenhet för uppgifterna
och samma lojalitet, som känneteckna den svenska ämbetsmannakåren
i övrigt.

Jag vågar aven tro, att Eders Kungl. Majit icke skall tinna några
vägande anmärkningar mot det sätt, pa vilket byggnadsstyrelsen söker
fullgöra sina skiftande och i manga fall betydelsefulla uppgifter. Jag
vill emellertid samtidigt uttala, att ett i stort sett så gott resultat med
säkerhet icke stöde att vinna, örn. icke för de ledande tekniska tjänsterna
kunnat förvärvas inom de olika omradena erkänt framstående fackmän.
Detta hade a andra sidan säkerligen icke lyckats, örn icke möjlighet lämnats
vederbörande tjänsteman att vid sidan av tjänsten bedriva enskild
arkitektverksamhet i viss omfattning. Att för byråchefslön förvärva
fackmän av den standard, som för närvarande är representerad inom
styrelsen, vill jag under normala förhållanden pa arbetsmarknaden anse
såsom omöjligt.

Att en viss kontroll över omfattningen av tjänstemännens privata
arkitektverksamhet är nödvändig, har aldrig bestritts från ämbetsverkets
sida. dag vill emellertid alltjämt göra gällande, att säkerheten för

— 88 —

att sysslandet med privata uppdrag'' icke inverkar hinderlig! pa tjänstgöringen
inom ämbetsverket är vederbörligen tillgodosedd.

Revisorerna huva vidare uttalat, att »vad 1931 års revisorer anfört
rörande olämpligbeten av att tjänstemännen åtaga sig privata uppdrag»
vilka i en eller annan form kunde bliva föremål för byggnadsstyrelsens
prövning, torde alltjämt äga giltighet». I detta avseende vill jag beröra
det av revisorerna anförda fallet, att »enligt vad revisorerna erfarit»
byggnadsrådet Hedqvist »på senaste tid jämväl åtagit sig uppförandet
av det nya läroverket i Bromma». Jag kan till en början nämna,
att detta icke är fullt överensstämmande med verkliga förhållandet.
Efter att hava inhämtat mitt medgivande har Hedqvist atagit sig att
göra en skissutredning för byggnadsföretaget. Hedqvist har emellertid
även rådgjort med mig örn bur det skulle ställa sig, om bans skisser antoges
och han bleve anmodad att åtaga sig utarbeta det slutliga förslaget.
Vid bedömandet av denna fråga, bar jag tagit hänsyn till att Hedqvist
såsom chef för utredningsbyrån har att granska förslag till omoch
nybyggnader av de mest skilda slag. Bland dessa förekomma läroverksbyggnader,
vartill förslag för fastställelse underställas byggnadsstyrelsens
prövning, och av dessa uppgå nybyggnaderna till omkring
hälften. Jag måste nu betrakta det såsom en betydelsefull tillgång för
ämbetsverkets auktoritet vid handläggningen av dylika ärenden, att såsom
chef för denna granskande byrå förvärvats en av landets främsta
fackmän på området, och anser jag det givetvis av synnerlig vikt, att
denne byråchef bibehåller denna sin rangställning, vilket emellertid icke
torde vara möjligt, med mindre han bliver i tillfälle att någon gång själv
taga i tu med utförandet av en mera betydande uppgift på detta område.

Vad nu beträffar granskningen av ett sådant förslag, som såsom privatuppdrag
utarbetats av en tjänsteman å den byrå, till vars handläggning
ärendet bör, vill jag endast upprepa vad byggnadsstyrelsen tidigare
betonat, att det givetvis noga tillses, att vid en sådan granskning
alla krav på opartiskhet bliva tillbörligen beaktade. Jag kan emellertid
icke i detta sammanhang underlåta att på det livligaste ånyo framhålla,
att det enligt mitt förmenande vore i hög grad olyckligt att avstänga
verkets tjänstemän från det praktiska utförandet av sådana uppdrag,
på vilka de ägnat större delen av sin verksamhet som arkitekt och genom
vilken specialisering de kanske i flera fall just erhållit sina befattningar.
Först då synes mig en viss misstro mot en befattningshavare kunna
sägas vara befogad, då denne skall sätta sig till doms över tekniska förslag,
som han själv är förbjuden att utarbeta. Jag måste m. a. o. finna
det högst betänkligt, örn t. ex. chefen för kulturhistoriska byrån och
dennes medarbetare, vilka årligen handlägga bortåt ett tusental ärenden
rörande byggnadsrestaureringar, vore förhindrade att själva åtaga
sig ett eller annat restaureringsuppdrag. Likaledes kan befaras, att
stadsplanebyråns tjänstemän i det oavbrutet fortlöpande arbetet med
granskning av andras förslag, för närvarande uppgående till omkring

1,000 per år, skulle stelna i detaljer och byråkratiska former, därest de
icke hade möjlighet att åtminstone en eller annan gång omsätta sina
kunskaper i lösandet av en given uppgift inom deras specialområde.

Jag tillåter mig jämväl fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på
de ytterst få fall enligt de lämnade uppgifterna, då den av revisorerna
förmenade intressekonflikten kan tänkas förekomma.

Revisorerna hava slutligen anfört, att det syntes tvivelaktigt, huruvida
någon effektiv ändring beträffande befattningshavarnas »vid sidan

— 89 —

av tjänsten bedrivna verksamhet» kunde förväntas komma till stånd,
förrän generaldirektören och byråcheferna i detta ämbetsverk förpliktades
att inhämta »Kungl. Maj:ts tillstånd till innehav av enskilda uppdrag».
Ehuru jag av skäl, som från byggnadsstyrelsens sida tidigare
framhållits, alltjämt finner en dylik åtgärd obehövlig, kan jag dock icke
undgå att fästa avseende vid dessa tid efter annan återkommande uttalanden
från revisorernas sida, vilka, såsom byggnadsstyrelsen i utlåtandet
den 11 januari 1932 påpekat, utan tvivel äro ägnade att hos allmänheten
framkalla en viss misstro mot ämbetsverkets arkitektutbildade
personal, en misstro som i sin tur helt naturligt icke kan undgå att inverka
på dennas arbetsglädje. Med hänsyn härtill vill jag för min del
icke ställa mig avvisande mot vidtagandet av lämplig åtgärd, som hädanefter
må kunna utesluta talet örn att byggnadsstyrelsens tjänstemän
åtaga sig privata arkitektuppdrag i en omfattning, som icke är förenlig
med statens intresse. I betraktande av de synpunkter, som från
byggnadsstyrelsens sida i denna fråga utvecklats, bör emellertid intet
ingripande företagas förrän efter en ingående prövning av det svårlösta
problemet, på det att den åtgärd, som kan komma att vidtagas, icke måtte
leda till svårighet att på nöjaktigt sätt rekrytera ämbetsverkets högre
tjänster, chefsplatsen däri inräknad, och därmed till ett sämre arbetsresultat.

Stockholm den 9 januari 1934.

Underdånigst
IVAR TENGBOM.

Hilana.

Avskrift.

P. M.

Under oktober 1933 företedde byggnadsrådet Linden för mig ett honom
tillsänt utdrag av protokoll vid drätselkammarens i Hedemora sammanträde
den 26 september 1933, varav avskrift här bifogas, och anhöll Linden
örn ett uttalande av mig såsom generaldirektör och chef för byggnadsstyrelsen,
huruvida han i sin egenskap av ordinarie tjänsteman hos
byggnadsstyrelsen vore oförhindrad att åtaga sig uppdraget,

I anledning härav har jag samrått med byggnadsråden och byråchefen
för att få frågan belyst i vad mån det vore möjligt för styrelsens ordinarie
befattningshavare att åtaga sig privata arkitektuppdrag (hänvisning
till bestämmelse i k. kungörelsen nr 272/1925).

I frågan hava 1931 års statsrevisorer yttrat, bland annat, (sid. 72 o. ff.).

»---med fog kan ifrågasättas, huruvida ej tjänstemännens enskilda

arkitektverksamhet vuxit ut till en omfattning, som sträcker sig utöver
vad som ur statsintressets synpunkt kan anses tillbörligt. Särskilt
anmärkningsvärt är, att i vissa fall tjänstemännen åtagit sig privata
uppdrag av sådan beskaffenhet, att av dem utarbetade förslag och ritningar
enligt gällande författningar skola bliva föremål för granskning inom
den byrå, dit vederbörande haft sin tjänstgöring förlagd. — — — överhuvudtaget
torde det kunna betecknas såsom mindre lämpligt, att tjänstemännen
åtaga sig privata uppdrag, vilka i en eller annan form skola
bliva föremål för byggnadsstyrelsens prövning».

— 90 —

revisorerna inhämtat hade bestämmelsen i kungörelsen nr
i-i ff mec^ ordinarie befattning må ej förenas sådant enskilt ar kitektuppdrag,

som, vad angar chefen, Kungl. Maj:t och, vad angår annan
befattning, styrelsen finner inverka hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket
— av »vederbörande tolkats såsom icke innebärande skyldighet
för befattningshavare att hos Kungl. Majit respektive byggnadsstyrelsen
från fall till fall. göra anmälan örn och inhämta medgivande tili
innehav av enskilda arkitektuppdrag. Den av revisorerna nu verkställda
undersökningen torde få anses hava ådagalagt behovet av att en dylik
provning äger runi. Med hänsyn härtill anse revisorerna det önskvärt,
att en sådan, ändring av bestämmelsen vidtages, som otvetydigt angiver,
att vederbörligt tillstånd till innehav av enskilt arkitektuppdrag skall för
varje särskilt fall inhämtas».

Byggnadsstyrelsen utlät sig härom den 11 januari 1932 och bifogade ett
särskilt yttrande av mig.

Statsutskottet (utlåtande till 1932 års riksdag nr 86):

»Av revisorernas uttalande framgår, att i vissa fall, då tjänsteman vid
byggnadsstyrelsen åtagit sig privata uppdrag, det av dem därvid utförda
arbetet senare blivit föremål för granskning inom den byrå, där vederbörande
haft sin tjänstgöring förlagd. Utskottet har ställt sig synnerligen
betänksamt inför ett dylikt förfaringssätt, som enligt utskottets mening
måste betecknas såsom olämpligt. Såsom av revisorerna vidare framhållits,
har inom byggnadsstyrelsen gjorts gällande, att det i ovannämnda
författningsrum i avlöningsreglementet föreskrivna anmälningssystemet
icke innebure skyldighet för befattningshavare att från fall till fall inhämta
vederbörligt tillstånd till innehav av enskilt arkitektuppdrag, utan
att ett. för visst uppdrag lämnat dylikt tillstånd finge anses hava generell
innebörd. Denna av byggnadsstyrelsen företrädda uppfattning, som jämväl
kommer till uttryck i styrelsens i ärendet avgivna förklaring, kan utskottet
icke dela, utan anser för sin del att medgivande bör inhämtas i
varje särskilt fall.

Med tillkännagivande av den ståndpunkt, utskottet intager beträffande
detta ärende, har utskottet velat vad sålunda förekommit för riksdagen
omförmäla».

Denna punkt i revisionsberättelsen Indes av riksdagen till handlingarna.

Min ståndpunkt i denna fråga är följande.

Statsrevisorernas och statsutskottets uttalanden hava ej föranlett änd
ring i den enligt ovanberörda författningsföreskrift gällande principen,
att styrelsens ordinarie befattningshavare må innehava privata arkitektuppdrag,
som ej inverka hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket.
Ehuru jag, såsom naturligt måste vara, äger en allmän kännedom örn de
fyra byg.gnadsrådens och fyra intendenternas, varom här är fråga, privata
arkitektverksamhet, har jag emellertid med hänsyn till nämnda uttalanden
överenskommit med byggnadsråden, att dessa lämna mig uppgifter
örn deras privata arkitektverksamhet samt även anmoda vederbörande
intendenter att lämna dylika uppgifter. Skulle jag finna någon av
dessa befattningshavares tjänstgöring menligt påverkas av det privata
arbetet, vidtager jag givetvis åtgärder i enlighet med denna föreskrift.

Vad beträffar mina egna privata arkitektuppdrag erhöll jag mitt senaste
förordnande såsom generaldirektör efter framhållande från min sida
av omfattningen av den av mig bedrivna arkitektverksamheten, varför
jag för närvarande icke anser någon ytterligare anmälan påkallad, vilken

— 91 —

mening delas av byråcheferna. Vid anfordran av statsrådet är jag naturligtvis
beredd att göra anmälan örn mina enskilda arkitektuppdrag.

Vad angår uttalandet att befattningshavare utarbeta förslag, som sedan
granskas på samma byrå, kommer jag alltjämt såsom hittills att tillse,
att dylikt ärende behandlas av annan tjänsteman såsom ansvarig föredragande.
I något fall kan tänkas, att generaldirektören själv övertager
beredning och föredragning av dylikt ärende. Jag anser att på det sättei
en fullt saklig och opartisk granskning skall kunna säkerställas.

Beträffande slutligen den av Linden gjorda anmälan angående erbjudet
uppdrag att uppgöra förslag till stadsplan över Hedemora har jag, med
kännedom örn den obetydliga omfattningen för närvarande av Lindens
privata arkitektverksamhet samt med hänsyn till det från stadens sida
starkt framhållna önskemålet att få anlita Linden, denna dag lämnat
Linden besked, att hinder icke ur tjänstgöringens synpunkt synes möta
för honom att åtaga sig uppdraget.

Kungl, byggnadsstyrelsen den 25 oktober 1933.

Ivar Tengbom.

Allmänna civilförvaltningens
lönenämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 68, § 12.

Till Konungen.

Genom beslut den 21 december 1934 bär Kungl. Majit anbefallt allmänna
civilförvaltningens lönenämnd att avgiva yttrande i anledning av riksdagens
år 1934 församlade revisorers under § 12 av deras berättelse gjorda
uttalanden angående av vissa befattningshavare i byggnadsstyrelsen
innehavda enskilda arkitektuppdrag. Till åtlydnad härav får lönenämnden
anföra följande.

Jämlikt föreskrift i kungörelsen 272/1925 må med ordinarie befattning
hos byggnadsstyrelsen ej förenas sådant enskilt arkitektuppdrag, som, vad
angår chefen, Kungl. Majit och, vad angår annan befattning, styrelsen
finner inverka Underligt för tjänstgöringen i ämbetsverket.

Enligt lönenämndens mening förutsätter denna föreskrift, att enskilda
arkitektuppdrag i varje särskilt fall och i vederbörlig ordning anmälas,
så att prövning må kunna äga rum, huruvida uppdragen kunna anses
inverka Underligt för vederbörandes tjänstgöring. Lönenämnden finner
det därför erforderligt, att åtgärd vidtages i syfte att säkerställa, att vederbörande
befattningshavare ingiva dylik anmälan örn enskilda uppdrag,
som han mottagit eller avser att mottaga och som ej äro av alldeles obetydlig
omfattning. Något i författningsväg meddelat åläggande härutinnan
synes dock nämnden icke vara erforderligt, utan torde det vara tillfyllest,
att Kungl. Majit på annat lämpligt sätt''meddelar byggnadsstyrelsen
erforderlig föreskrift i ämnet.

Enligt åberopade stadgande i kungörelsen 272/1925 skall prövning, huruvida
mottaget enskilt arkitektuppdrag kan anses verka Underligt för

— 92 —

tjänstgöringen, såvitt angår chefen för byggnadsstyrelsen ske av Kungl.
Majit samt, vad angår annan befattningshavare, av styrelsen. Det kunde
ifrågasättas, huruvida ej Kungl. Majit borde verkställa sådan prövning
även beträffande styrelsens ledamöter i allmänhet. Det må erinras, att
enligt 3 § 2 mom. i gällande avlöningsreglemente fråga örn rätt att mottaga
där omförmält uppdrag skall, vad angår tjänsteman i högre lönegrad
än den 27ie, underställas Kungl. Majits prövning. Emellertid torde
lönenämnden få framhålla, hurusom frågan örn befattningshavares
rätt att mottaga uppdrag vid sidan av tjänsten är föremål för Kungl.
Majits övervägande i anledning av de förslag, 1928 års lönekommitté
framlagt. Nämnda kommitté, som i sitt i betänkande den 21 juli 1930
framlagda förslag till allmänt avlöningsreglemente föreslagit väsentligt
skärpta bestämmelser i fråga örn tjänstemans skyldighet att anmäla innehav
av bisyssla, har i ett till Kungl. Majit den 27 maj 1931 ingivet förslag
till kungörelse med vissa föreskrifter beträffande statstjänstemäns bisysslor
bland annat föreslagit (1 §), att tjänsteman i chefs- eller därmed
jämförlig ställning samt ledamot av verksstyrelse skola göra anmälan,
som här avses, till Kungl. Majit. I utlåtande den 4 september 1931 över
nämnda kungörelseförslag har lönenämnden ifrågasatt den jämkningen,
att anmälningsskyldigheten till Kungl. Majit såvitt angår ledamot av
verksstyrelse begränsas till att avse sådan ledamot, som innehar löneställning
i 30ie lönegraden. Då sålunda frågan örn den ordning, i vilken ledamot
av byggnadsstyrelsen skall anmäla innehavda privatuppdrag, lärer i
ett annat och större sammanhang komma att bliva föremål för övervägande,
vill lönenämnden nu icke ifrågasätta någon ändring i vad som i
detta hänseende för närvarande gäller. Det må tilläggas, att den nu gällande
föreskriften i ämnet tillkom redan vid den från och med den 1 januari
1918 genomförda omorganisationen av här ifrågavarande ämbetsverk.

I avgörandet av förevarande ärende hava deltagit undertecknad lönenämndens
ordförande samt ledamöterna Elliot, Almgren, Koersner och
Reinwall.

Stockholm den 5 januari 1935.

Underdånigst:

ERIK STRIDSBERG.

Alfred Carlsson.

Djurgårdskommissionens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 73, § 13.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har Eders Kungl. Majit anbefallt
djurgårdskommissionen att avgiva utlåtande i anledning av vad
riksdagens år 1934 församlade revisorer, på sätt av bilagda handling framgår,
under § 13 av sin berättelse anfört angående av Stockholms stad utförda
gatuarbeten för djurgårdskommissionens räkning.

— 93

I anledning härav får djurgårdskommissionen i underdånighet anföra
följande.

Kommissionen har anmodat sin verkställande ledamot, vilken är den
ende, som av kommissionens nuvarande ledamöter deltagit i behandlingen
av de av riksdagens revisorer påtalade ärendena angående de av
Stockholms stad utförda gatuarbetena, att avgiva en redogörelse över ifrågavarande
ärenden. Då kommissionens övriga ledamöter, som antytts,
icke deltagit i arbetet under den tid, som revisorernas anmärkningar avse,
och sålunda sakna möjlighet att ingå i diskussion örn vad som förekom
på denna tid, anser sig kommissionen icke kunna för egen del avgiva för
klaring, utan överlämnar härhos den ovanberörda av dess verkställande
ledamot avlämnade redogörelsen.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava djurgårdskommissionens
samtliga ledamöter deltagit.

Stockholm den 5 januari 1935.

På djurgårdskommissionens vägnar:

Underdånigst
NILS EDÉN.

INGEMAR PETERSSON.

Sten Grönvall

Verkställande ledamotens i
djurgårdskommissionen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 73, § 13.

Till djurgårdskommissionen.

Med anledning av 1934 års riksdags revisorers anmärkningar i fråga örn
likvidering av stadens räkningar för gatuarbeten får undertecknad lämna
nedanstående redogörelse.

1. Grunder för likvidering av stadens räkningar.

Som huvudgrund för likvidering av ovannämnda räkningar har legat
det mellan Stockholms stad och kronan ingångna avtal av 1905, vilket
avtal blivit i denna fråga berörande hänseende godkänt av 1905 års riksdag.
Enligt ifrågavarande överenskommelse punkterna 2, 3 och 6 skola
gator, torg och allmänna platser överlämnas till staden i planerat skick
och föresedda med trummor och ledningar för spill- och regnvattnets avledande
ävensom med permanent beläggning, varvid arbetena skola utföras
genom stadens försorg vå kronans bekostnad. Vidare innehåller punkt
5, att provisoriska åtgärder, som under byggnadsperioden behöva vidtagas
för att gatorna skola kunna upplåtas för trafik, skola verkställas
genom stadens försorg ävenledes på kronans bekostnad. Att Stockholms
stad erhållit denna befogenhet att utföra alla gatuarbeten lärer grunda
sig på nedanstående huvudförutsättningar.

Riksdagen torde hava ansett, att Stockholms stad, som i sitt byggnadskontor
(numera gatukontoret) förfogade över en sakkunnig stab av ledare
för de förutsatta arbetena ävensom hade tillgång till fackutbildat under -

94 —

befäl och arbetare saint slutligen ägde nödiga redskap och maskiner för
arbetets bedrivande, vore bättre skickad att utföra här ifrågavarande arbeten
än ett av .staten själv för ändamålet tillskapat organ. Vidare torde
man hava avsett att genom denna anordning skapa säkerhet för att de
utförda gatuarbetena skulle bliva av staden godkända och övertagna
efter deras slutförande och för att sålunda risk icke skulle uppstå, att
staden skulle av en eller annan orsak vägra övertaga desamma. Slutligen
torde man inom riksdagen hava hyst tillit till att Stockholms stads vederbörande
kommunala organ, med frånseende av eventuella ekonomiska
särintressen, skulle utföra arbetena för kronans räkning med debitering
endast av de verkliga arbets- och materialkostnaderna jämte ett skäligt
tillägg för administration, arbetsledning samt redskap och maskiner.

Den summariska avfattningen av överenskommelsen av 1905 inrymmer
icke någon som helst befogenhet för kronan att bestämma vare sig om
arbetets utförande eller örn granskning av de räkenskaper, som utgöra
grunden för de av staden utfärdade räkningarna. Granskningen från
kronans sida av räkningarna har sålunda endast kunnat omfatta en
lindel sökning av behörigheten, d. v. s. en kontroll, huruvida respektive arbeten
blivit utförda samt huruvida ett arbete vore av beskaffenhet att
kunna hänföras till de i avtalet omförmälda arbeten, som skulle bekostas
av kronan. Försök ifrån djurgårdskommissionens sida att bestämma örn
exempelvis beskaffenheten av den beläggning, som skulle utföras å gatorna.
bie vo av stadens vederbörande omedelbart och kategoriskt avvisade.
Och likaledes hava avvisats av djurgårdskommissionen framförda
krav på rätt till granskning av primäruppgifterna för de djurgårdskommissionen
tillställda räkningarna. Att emellertid arbetet kunnat fortskrida
utan alltför stora dissonanser har berott på att ett kollegialt sam
arbete etablerats mellan stadens vederbörande arbetsbefäl (överingenjör
och distriktsingenjör) å ena sidan samt djurgårdskommissionens tekniska
ledamot å andra sidan. Detta samarbete har resulterat däruti, att stadens
arbeten i huvudsak utförts i den ordningsföljd och på de tider, som överensstämma
med från djurgårdskommissionens representants sida framställda
önskemål. Dessa önskemål hava grundat sig på de krav heträfStornäs
iordningställande, som uppstått i och med den successiva
försäljningen och bebyggandet av tomterna inom exploateringsområdena.

2. Praxis i fråga örn arbetenas utförande.

Arbetenas utförande har sålunda fått rätta sig i möjligaste mån efter
exploateringen. Man har från djurgårdskommissionens sida sökt att
sköta försäljningen på ett sådant sätt, att bebyggelsen av de försålda
tomterna kunde ske undan för undan med utgående från tidigare bebyggda
områden. På detta sätt hava extra anordningar kunnat undvikas och
staten undgått att betala de med sådana åtgärder förenade kostnader.

Emellertid må här omnämnas, att, då markbeskaffenheten i synnerhet
å det s. k. Karlaplansområdet var i högsta grad ogynnsam för bebyggelse,
arbetena icke kunnat alltid bedrivas och framför allt slutföras i den
ordning, som varit oneklig och som skulle hava tillämpats, därest icke
dessa ogynnsamma markförhållanden förelegat. I sistnämnda avseende
torde böra framhållas, att största delen av Karlaplansområdet ävensom
en avsevärd del av Diplomatstaden bestå ända till ett djup örn över 20
meter av lös plastisk lera, å vilken ligger en skorpa av fastare jordmassor-
Fyllningsarbetena, som av kostnadsliänsyn givetvis icke kunnat utföras
på så sätt. att grunden först förstärkts, hava skett genom massor -

— 95 —

nas anbringande direkt pa den naturliga marken. Man måste för den
skull räkna med ej blott att de påförda jordmassorna skulle komprimeras,
utan även att undergrunden skulle sammantryckas, allt medförande betydande
sättningar i gatukropparna. Det bär av denna anledning legat
vikt uppå att i möjligaste mån uppskjuta gatornas färdigställande, d. v. s.
förseende med beläggning, för att gatorna under mellantiden mellan tyll
nmgsarbetets och beläggningsarbetets utförande skulle hinna att sätta
sig.

Emellertid fanns ett intresse, som gick i motsatt riktning, nämligen det,
att tomtförsäljningen och byggnadsverksamheten krävde gatornas iordningställande
sä fort som möjligt.

Djurgardskommissionen hade sålunda att söka linna en utväg i varje
speciellt fall för ett lämpligt tillgodoseende av båda dessa motsatta intressen
och att överväga vad som därvid kunde vara för kronan förmånligast.
Som framgår vid en jämförelse mellan tidpunkten för gatas iordningställande
och tiden för respektive fastighets bebyggande har djurgårdskommissionen
i regel begärt och vanligen också fått gatornas förseende
med beläggning det år, då vid ifrågavarande gata — kvarter efter
kvarter — bebyggelsen avslutats eller till sin huvudsakliga del blivit utförd.
Kommissionen har också härvid varit nödsakad att taga hänsyn
till, vad gällande lagstiftning stadgar, nämligen uti lagen örn fastighetsbildning
i stad 34 §. Och klagomål hava icke saknats från fastighetsägare
och hyresgäster inom området över att gatorna icke varit i ordning i rätt
tid. Emellertid har, som ovan nämnts, av kostnadshänsyn beläggningens
utförande uppskjutits sä länge som möjligt, för att gatan skall i möjligaste
mån hava satt sig före beläggningens utförande. Då emellertid
byggnadsverksamhet vid samma gata pågått före beläggningen och sålunda
gatan varit utsatt för mycket stark och tung trafik, har det varit
nödvändigt att utföra en provisorisk körbana, sorn, då bärlager av packsten
icke ingick i arbetsplanen, billigast åstadkommits genom påläggande
av ett lager av makadam med avjämning med grus. En sådan provisorisk
körbana är emellertid icke vidare hållbar, utan har krävt på grund
av trafiken samt inverkan av väder och vind betydande underhållskostnader.
Stöi-sta delen utav de imderhållskostnader, som debiterats djurgårdskommissionen,
hänför sig till dessa provisoriska körbanor, och kronans
skyldighet att täcka dessa kostnader framgår tydligt av 5 punkten
i överenskommelsen av 1905. När sedan djurgårdskommissionen på grund
av exploateringens framåtskridande ansåg sig nödsakad att hos staden begära
utförandet av beläggning, så skedde detta ofta med full insikt örn
att denna beläggning så till vida var lagd för tidigt, att gatukroppen
skulle komma att undergå ytterligare sättningar under de närmaste åren.
Det var sålunda klart för djurgårdskommissionen, att staten måste för
tillgodoseendet av exploateringsintressena ikläda sig kostnader för nödiga
efterarbeten å beläggningarna. Man stod med andra ord inför dan
frågan: Huru länge oell huru mycket skall kronan vara nödsakad att
bekosta utav sådana efterarbeten''? Då några som helst föreskrifter i detta
avseende icke förekomma i överenskommelsen av 1905, måste i detta fall
parterna lita till den praxis, som i ifrågavarande hiinseende föreligger för
arbeten av liknande slag som de här förekommande. Enligt den praxis,
som tillämpas i fråga örn ontreprenadarbeten för vägar och gator, gäller i
allmänhet 2 års garantitid. Djurgårdskommissionen ansåg sig häruti hava
en viss ledning. Visserligen hade kommissionen ej detta formellt, men
ansåg den nyssnämnda 2-åriga garantitiden så till vida i praktiken före -

— 96 —

bildlig, att med hänsyn till det ansvar, som djurgårdskommissionen hade i
fråga örn de på dess föranstaltande och för dess räkning utförda arbetena,
det ansågs skäligt att utföra erforderliga efterarbeten under två år, motsvarande
vad i entreprenadkontrakten föreskrives, för att undanröja risken
att Stockholms stad i annat fall skulle vägra mottaga gatorna tili
underhåll på sin bekostnad med den motiveringen, att desamma, då de
allt fortfarande vörö föremål för sättningar, ej vore slutligt färdigställda.
Och att sådan risk förelåg fick kommissionen full insikt örn genom uttalanden
av stadens arbetsbefäl för ifrågavarande arbeten. Djurgårdskommissionen
ansåg sig sålunda vara nödsakad att betala sådana kostnader
för efterarbeten å beläggningen, som infalla under de närmaste två
åren efter beläggningens utförande. Denna princip har också i praktiken
strängt tillämpats, vilket torde framgå utav härtill fogade kostnadsuppställning
för varje särskild gata.

Det bör i detta sammanhang meddelas, att i anslutning till 1928 års avtal
punkt 8 en garantitid av två år numera fastslagits i skriftliga överenskommelser
mellan djurgårdskommissionen och Stockholms stad angående
sådana arbeten, som djurgårdskommissionen låter utföra genom privat
entreprenör. Sålunda förekommer denna garantitid på grund av krav
från Stockholms stads sida uti de separata överenskommelser örn beläggnings
utförande å vissa gator å Ladugårdsgärdet, vilka överenskommelser
ingåtts 1933 och 1934.

Emellertid uppstå under denna två-årsperiod även underhållskostnader,
som icke kunna sägas vara försorsakade av sättningar i grunden, utan av
slitage genom trafiken ävensom av åverkan genom väder och vind. Dessa
s. k. rena underhållskostnader åligga jämlikt punkt 7 i överenskommelsen
av 1905 staden och skola sålunda icke gäldas av kronan. Det bör här
omnämnas, att stora och mycket dyrbara efterarbeten bekostats av Stockholms
stad efter den garantitid av 2 år, som här ovan omtalats; bland
annat har staden varit tvungen att på sin bekostnad efter två-årsperiodens
utgång bekosta omläggningen av flera sträckor av stora avloppsledningar,
vilka genom undergrundens hoppressning kommit ur sitt rätta
läge och delvis också krossats.

3. De s. k. underhållskostnaderna.

Till belysande av betydelsen och fördelningen av de s. k. underhållskostnaderna
hava här bilagda kostnadstablåer blivit utarbetade med tilllämpning
av statsrevisorernas uppställning och med kontroll av slutsiffrorna,
som fullständigt stämma med statsrevisorernas slutsiffror.

Som framgår av statsrevisorernas huvudtablå hava 86,471 kronor 94
öre rubricerats såsom underhållskostnader. Här bilagda tablåer visa, att

dessa kostnader fördela sig på följande sätt:

a. S. k. underhåll under respektive gatas byggnadstid
till och med det år, då beläggningen å gatan blev

fullbordad ........................................ kronor 75,477: 83

b. S. k. underhåll (efterarbeten) under en tid av två år

efter det, då beläggning av respektive gata fullbordats
............................................ » 2,270:83

c. Underhåll av ännu ej färdiga (1934) gatudelar efter

det år, då hitintills färdiga delar av samma gator senast
blevo försedda med beläggning ................ » 8,723: 28

Summa kronor 86,471: 94.

— 97

Av ovanstående uppdelning iramgår, att efterarbetena för justering av
beläggningar å färdiga gator belöpt sig till 2,270 kronor 83 öre. Detta belopp
är sålunda det, som djurgårdskommissionen riskerat för att få gatorna
färdiga för tillgodoseende av fastighetsägarnas och hyresgästernas krav
på att slippa gå uti ävjan och leran samt för att sålunda undgå att få
exploateringen impopulär och försäljningen försvårad. Örn. för att erhålla
ett begrepp örn kostnadens innebörd, detta belopp — 2,270 kronor
83 öre —■ fördelades å den totala belagda gatuarealen, som utgör 111.891
kvadratmeter, blir medeltalet 1 öre per kvadratmeter och år.

Det allmänna underhållet av gatstensbeläggningar inom Stockholm betinga
en årskostnad av 5.9—5.2 öre per kvadratmeter (enligt kommunaltekniska
föreningens statistik 1929). Dessa siffror avse färdiga gator och
ej efterarbeten å belagda gator.

Renhållningen av gator i Stockholm kostar O.40—O.os kronor per år och
kvadratmeter.

Om man nu gör det antagandet, att djurgårdskommissionen för att
spara de angivna 2,270 kronor 83 öre väntat under två år med vissa beläggningar
och härigenom fått sin försäljning av exempelvis fem tomter
fördröjd, var och en ett år, skulle ränteförlusten hava uppgått till c:a

30,000 kronor. Det torde väl kunna sägas, att djurgårdskommissionen i
kronans ekonomiska intresse skulle i så fall hava handlat i hög grad
oklokt genom att, för att spara 2,270 kronor 83 öre i s. k. gatuunderhåll,
riskera kanske det 10 å 20-dubbla beloppet i form av fördröjd tomtförsälj
ning, varjämte den med säkerhet åsamkat sig andra för kronans exploatering
ödesdigra olägenheter, vilka icke kunnat evalveras uti vissa penningebelopp.

Det bör i detta sammanhang meddelas, att djurgårdskommissionen funnit
sig böra gå i rakt motsatt riktning i fråga örn tiden för gatuarbetenas
utförande emot den, som skulle blivit en följd, därest de av statsrevisorerna
påtalade kostnaderna skulle sparats. Erfarenheten har nämligen givit
vid handen, att exploateringen bäst befrämjas och ger det bästa resultatet,
örn gatuarbeten ligga så före bebyggelsen, att gatorna äro iordningställda,
innan eller samtidigt med att byggnaderna, kvarter efter kvarter,
bliva färdiga till inflyttning. I konkurrensen örn tomtförsäljningen
har denna anordning visat sig som den effektivaste »reklam».

Till kontroll av de här ovan angivna totalsiffrorna bilägges här ett sammandrag
av de s. k. underhållskostnaderna med ett totalbelopp för varje
särskild gata.

I fråga örn det här ovan angivna beloppet 8,723 kronor 28 öre kan av de
hos djurgårdskommissionen förvarade räkenskaperna och annotationerna
(den s. k. kalkylationsboken) icke avgöras, huru stor del därav i verkligheten
avser efterarbeten under den tillämpade garantitiden av två år.
Resten av beloppet utgör ju sådan underhållskostnad, som avses i mom.
5 av 1905 års överenskommelse, d. v. s. den avser erforderliga »provisoriska
åtgärder» för att under byggnadstiden möjliggöra gatudelarnas användning
för trafik. Om man fördelar hela beloppet (8,723 kronor 28 öre) på
det antal år, som dessa utgifter i verkligheten omfattat, utgör årsbeloppet
i genomsnitt 2,044 kronor 57 öre. Däri ingår främst underhåll avgång-
och ridbanor, vilket underhåll består i borttagandet av ävja och
lerhaltigt grus och påföring av nytt rent grus. Det bör bemärkas, att kronan
icke betalt några renhållningsavgifter för dessa icke färdiga gatudelar.
Hade kronan i stället för underhållskostnader belastats med renhållningsavgifter,
skulle utgifterna blivit flerdubbelt så stora. I om7
Iler.-berättelse ling. statsverket för år t!)t!''i. II

— 98 —

handlade underhållskostnad ingår slutligen även underhäll av skydds
räcke av trä, där gatan ligger avsevärt högre än angränsande naturliga
marker (å Valhallavägen och Banérgatan).

Vad här ovan anförts beträffande nyssnämnda kostnad (8,723 kronor 28
öre) gäller även i fråga örn den stora kostnaden 75,477 kronor 83 öre. Denna
innesluter självfallet också till en mindre del kostnad för efterarbeten
under två år, nämligen för sådana delar av respektive gata, vilka blivit
tidigare än under sista beläggningsperioden försedda med beläggning
Fördelningen mellan underhåll enligt mom. 5 av 1905 års överenskommelse
och efterarbeten framgår ej heller av de hos djurgårdskommissionen
befintliga handlingarna. Vidare bör örn nu senast omhandlade siffra bemärkas,
att såsom ovan meddelats över 33,000 kronor avse genom tvenne
plötsliga oförmodade stora sättningar nödvändiggjorda reparationer.

Det bör slutligen meddelas, att alla gator ännu icke äro fullt färdiga.
Sålunda återstår beläggning av gångbanor å Valhallavägen, Erik Dahibergsgatan
och Värtavägen samt utläggande av Banérgatan till full bredd.
Genom år 1934 träffad överenskommelse har emellertid i samband med
genomförandet av 1931 års stadsplan vissa gångbanedelars å Valhallavägen
och Värtavägen förseende med beläggning slutligt ordnats. Underhåll
av dessa ej belagda gångbanor har givetvis ålegat djurgårdskommissionen
och åligger alltså delvis fortfarande kommissionen jämlikt
punkt 6 i 1905 års avtal.

4. Planteringarna.

De sex små belopp å sammanlagt 808 kronor 50 öre, som utgivits under
rubriken »planteringar», kan undertecknad för det närvarande ej erinra
sig. Den möjligheten är ej utesluten, att några av beloppen av misstag
erhållit rubriken »plantering» i stället för rätteligen »planering». Detta
gäller i första hand Banérgatan (138 kronor 62 öre), och Stora Bältgatan
(165 kronor 3 öre), å vilka gator icke finnas någon anläggning, som kan
betecknas såsom »plantering». Ifråga örn Breitenfeldsgatan är kostnaden
(89 kronor 1 öre) intagen i den av Kungl. Majit villkorligt medgivna
kostnad, som finge gäldas av djurgårdskommissonen. Å Värtavägen och
Lutzengatan äro uppsatta alléträd och torde respektive kostnader (210
kronor 45 öre och 185 kronor 84 öre) antagligen avse något arbete i samband
med dessa träds plantering. På Lovisagatan uppsattes i ett hörn
ett träd, numera utgånget och borttaget. Posten (19 kronor 55 öre) synes
möjligen avse detta träd.

5. Arbetenas slutförande och totalkostnaderna för gatuarbetena.

Som framgår av här bilagda tabeller hava gatorna färdigställts, d. v. s.
försetts med beläggning i huvudsak under 1920-talet. Då beläggningarna
äro de dyrbaraste delarna av samtliga gatuarbeten, hänför sig alltså en
högst betydlig del av gatukostnaderna till sistnämnda period.

I fråga örn de medel, som stå till djurgårdskommissionens disposition
för utförande av arbetena, hänvisas till bilagda uppställning över anslag
och verkliga kostnader för gatuarbetena.

I uppställningen angivas de nådiga brev. enligt vilka Kungl. Majit av
försäljningsmedel anvisat vissa i uppställningen ävenledes angivna belopp.
De belopp, som sålunda ställts till djurgårdskommissionens förfo
gande vid olika tillfällen, grunda sig på framställningar från kommissionen
jämte till dessa fogade av Stockholms stads byggnadskontor uppgjorda
arbetsplaner. Att medel sålunda ställts till disposition vid olika tillfällen

9.9 —

är beroende pa att nådiga breven i torsta hand avse skilda försäljningsområden,
vilka områden icke på en gång, utan vid olika tidpunkter anbefallts
djurgårdskommissionen till exploatering. I fråga örn ett anslag torde
särskilt här böra lämnas det meddelandet, att det tillkommit såsom förstärkning
samlag till tidigare anslag. Anledningen härtill var, att i slutet
av 1910-talet arbetslöner och material hastigt stego till en oförutsedd
höjd, varigenom de tidigare kostnadsberäkningarna, som voro baserade
på då förevarande arbets- och materialpriser, icke kunde följas. Den 28
januari 1921 beviljade sålunda Kungl. Majit ett tilläggsanslag på 1,263,457
kronor, av vilket anslag emellertid i det närmaste l.o miljon kronor icke
hitintills behövt tagas i anspråk. Som synes av tablån, hava de av Kungl.
Majit medgivna anslagen till gatuarbeten totalt sett ieke överskridits,
utan återstår ett överskott, som vid arbetenas slutliga färdigställande torde
komma att belöpa sig till cirka 800 000 kronor.

Beträffande frågan örn storleken av kostnaden för de olika arbetena får
undertecknad för egen del framhålla, att de gjorda debiteringarna äro
höga, men att detta förhållande delvis är beroende på den för kommunalarbetarna
högre än för privatanställda arbetare i samma fack liggande lönenivån.
Särskilt vill jag framhålla debiteringen för beläggningarna,
vilken debitering enligt mitt förmenande grundats på alltför höga materialpriser,
i första hand för storgatsten, men också för smågatsten och
andra stensorter. Dessa priser överstiga i betydlig grad motsvarande
priser i den allmänna marknaden. Av djurgårdskommissionen gjorda
försök att pruta ned dessa priser eller att genom utbyte av exempelvis
storgatstenen mot annat billigare material erhålla lägre kostnader hava på
grund av motstånd från stadens sida misslyckats. För att undgå dessa
enligt mitt förmenande allt för höga priser för gatstensmaterialet gick
djurgårdskommissionen i början av 1920-talet in för att vid sidan av den
gällande överenskommelsen av 1905 anskaffa gatsten utan anlitande av
Stockholms stad. Sålunda erhöll djurgårdskommissionen genom den s. k.
statens stencentral (generaldirektör Pegelow) gatsten, som för arbetslöshetens
lindrande tillverkats och inköpts från gatstenshuggerier i Bohuslän
ävensom å andra platser utefter väst- och ostkusterna. Då detta stenmaterial
utgjorde sten av sådan kvalitet och modell, som icke kunde med
fördel avyttras av stencentralen, erhöll djurgårdskommissionen stenen så
tillvida kostnadsfritt, att endast frakt samt lastnings- och lossningskostnader
betalades av kommissionen. Denna sten blev oaktat stadens protester
använd på flera gator, i första hand Valhallavägen. Att alltså djurgårdskommissionen
varit inriktad på att försöka att få ner kostnaderna
för beläggningsarbetena, torde vara tydligt; och har en avsevärd besparing
också genom nyssnämnda åtgärd erhållits. (En betydande del av
det här ovan angivna anslagsöverskottet å 800,000 kronor hänför sig härtill.
)

6. Plötsliga och stora sättningar.

Det bör i detta sammanhang omnämnas, att under arbetenas gång åren
1924 och 1926 inträffade tvenne plötsliga stora sättningar; dessa förorsakade
kronan betydande utgifter, vilka kommit att i räkenskaperna figurera
såsom underhållskostnader. Den först timade sättningen var en kraftig
rubbning av jämviktsliiget å Skeppargatan i sammanhang med fyllningsarbetena
å den angränsande tomt, å vilken patentverkets byggnad
tidigare blivit uppförd. Genom denna fyllning rubbades jämviktsläget,
och den i Skeppargatan nedlagda avloppsledningen, som av kostnadshän -

100 —

syn icke var grundlagd pa pålar, utan direkt utlagd på den befintliga
fasta jordskorpan, blev sä skadad, att den måste omläggas med grundläggning
å pålar och betongplatta. Den andra katastrofen inträffade i
korsningen mellan Liitzengatan, Stora Bältgatan (Wittstocksgatan), Breitenfeldsgatan
samt Tysta gatan. Vid grundläggningsarbetenas utförande
å tomten nr 15 i kvarteret Furillen blev grundvattenytan inom närmaste
området sänkt med den påföljd, att de lösa lermassornas volym minskades
och en hastig sättning ägde rum en natt på hösten 1926, vilken plötsliga
sättning var så kraftig, att den uppgick till 0.5 å 0.75 meters höjd samt
förorsakade brott å gas- och vattenledningar m. m. Gatukorset samt angränsande
gator måste sålunda rivas upp (de voro utom Tysta gatan redan
försedda med beläggning), ny fyllning påföras samt beläggningen
åter nedläggas. Någon möjlighet att begära skadeersättning av ägaren
av fastigheten nr 15 i kvarteret Furiren förefanns icke, då han icke verkställt
något arbete, till vilket han icke hade rätt jämlikt byggnadsnämndens
byggnadstillstånd. Dessa två katastrofer representera en kostnad
för kronan av över 33,000 kronor. Å räkningarna från Stockholms stad
äro de som nämnt rubricerade såsom »underhåll», alldenstund de icke innebära
någon ny avloppsledning eller beläggning.

7. Breitenfeldsgatan.

Förhållandena vid Breitenfeldsgatan kräva sitt särskilda omnämnande.
Samtliga tomter vid gatan utom de två hörntomterna mot Wittstocksgatan
(Stora Bältgatan) inköptes 1922 av hyresgästföreningar anslutna till

H. S. B. (dessa inköp voro II. S. B:s första och utgångspunkten för dess
fortsatta bostadsbyggande). Då dessa hyresföreningar genom arkitekt
Sven Vallander underhandlade örn inköpet av tomterna, förutsattes en
stadsplaneändring, gående ut på att vissa hus skulle byggas till blott fyra
våningars höjd ävensom att Breitenfeldsgatan skulle å sin mellersta del
breddas. Sedan byggnaderna å de inköpta tomterna blivit uppförda, in
träffade att byggnaderna ä tomterna n:ris 9, 10 och 11 samt delvis 13 satte
sig. I vad mån fyllningarna å Breitenfeldsgatan bidrogo till att husens
grunder rubbades är icke möjligt att avgöra. Dessa sättningar krävde
grundernas friläggande i och för vidtagande av erforderliga iörstärkningsarbeten.
Det bör här framhållas, att terrängen vid Breitenfeldsgatan
och närmast omgivande område är synnerligen otillförlitlig. Ett djup
intill 23 meter från gatuplanet har enligt utsago konstaterats. Gatorna
äro härstädes betydligt uppfyllda över naturliga markytan, varför man
redan från början var på det klara med att betydande sättningar här
skulle komma att inträffa. För att i möjligaste mån undvika följderna
av sådana sättningar med hänsyn till erforderliga reparationer å Breitenfeldsgatan,
anordnades ä den breddade gatudelen en gräsplan, som
försänktes under gatunivån (»sunkgarden»), vilken gräsplan skulle kunna
bibehållas till den nivå, som den efter sättningarna komme att intaga, under
det att de smala körbanorna å ömse sidor givetvis måste justeras efter
sättningarna. För att få ett tilltalande utseende på denna försänkta
gräsplan, som icke enligt stadsplanen är park, anordnades på förslag av
och enligt ritning av arkitekt Vallander en trapetsformad bassäng i gräsplanens
mitt. Denna plaskbassäng framgår närmare av bilagda planritning.
Plaskbassängen, kanske den första i sitt slag i Stockholm, har i räkenskaperna
fått namnet »fontän». Bassängens utförande sammanhänger
sålunda helt och hållet med det ändamål, till vilket man syftade genom
att utföra endast smala körbanor och härintill likaledes smala gångbanor

- LOI

med beläggning, uuder det att gatan i övrigt lämnades fri fran anordningar,
vilka skulle kräva dyrbara justeringar.

Till belysande av kostnadsfrågan må följande kalkyl lämnas: Parkarealen
inklusive arealen för plaskdammen utgör 624.5 kvadratmeter. Av
medelpriset för iordningställande av gatorna å Karlaplansområdet, per
kvadratmeter 33 kronor 46 öre, torde cirka 20 kronor belöpa på beläggningskostnaderna.
Gräsplanens iordningställande å Breitenfeldsgatan
skulle sålunda hava kostat 12,490 kronor, om beläggning därstädes utförts.
Nu har med den fördelning mellan staden och djurgårdskommissionen,
som ägt rum, kostnaden för ifrågavarande områdes iordningställande
för djurgårdskommissionens del belöpt sig till 8,784 kronor 80 öre.
Det är således en besparing örn cirka 3,700 kronor i rena anläggningskostnader,
som här ovan omförmälda anordning tillfört kronan.

Genom de nyssnämnda sättningarna i husen å gatans östra sida måste
gatan uppgrävas närmast intill husen oell sedermera återställas. Detta
bekostades givetvis av hyresgästföreningen eller dess entreprenör. På
detta sätt blev gatans färdigställande fördröjd, och ansåg djurgårdskommissionen
det skäligt, att den tiden av två år, som utbildat sig till praxis
i fråga örn kronans skyldighet att vidtaga erforderliga efterarbeten på
grund av sättningar, borde förlängas med ett år. Genom uppgrävningarna
intill de ovannämnda fastigheterna kom också gångbanan intill
dessa fastigheter att vila på nyutfylld gatubank, varför en betydande sättning
snart började att äga rum. Det bör bemärkas att markens bärighet
här är så svag, att nu, 10 år efter gatans iordningställande, dessa
sjunkningar fortsätta med ganska stor hastighet, och det torde säkerligen
dröja ytterligare 5 å 6 år, innan gatan har »stannat». Samma är förhållandet
med de närmaste liggande delarna av Wittstoeksgatan, Lutzengatan
och Tysta gatan, där djupet till fast botten är i det närmaste lika
stort. Alla kostnader för reparationer, som efter den praktiserade garantitidens
slut och allt fortfarande behöva vidtagas till följd av sättningar,
betalas givetvis av Stockholms stad.

8. Av djurgårdskommissionen vidtagna åtgärder i anledning av gatuarbetenas
höga kostnad.

I det föregående har här meddelats, att djurgårdskommissionen vidtagit
flera åtgärder för nedbringandet av kostnaderna för gatuarbetena. Så
har kommissionen genom att vid sidan av 1905 års överenskommelse inköpa
gatsten utan anlitande av Stockholms stad gjort en besparing, som
för djurgårdskommissionens del kan uppskattas till 300,000 å 400,000 kronor.
De försök, som gjorts för att få ned kostnaderna genom hänvändelse
direkt till Stockholms stad, hava däremot misslyckats.

Då emellertid 1905 års överenskommelse endast omfattade vissa i jämförelse
med kronans fortsatta exploateringsverksamhet i Stockholm relativt
små områden, har djurgårdskommissionen redan tidigt inriktat sig
på att söka för kommande nya exploateringsområden erhålla förmånligare
överenskommelser med Stockholms stad. Redan under första året,
undertecknad var kommissionens chef, grep jag mig an med att för regeringen
klarlägga behovet av helt andra grunder för kronans skyldighet
att bekosta gatuarbeten samt att utan lösen till staden avstå mark
för gator, öppna platser och parker. Så ingåvos till cheferna för finansoch
försvarsdepartementen vid olika tidpunkter V. P. M. i sådant syfte.
Även officiellt gjorde djurgårdskommissionen till Kungl. Majit under
dåniga framställningar, som berörde dessa spörsmål. Framställningarna

102 -

liava också blivit av Kungl. Majit beaktade. Så hav Kungl. Majit i nådigt
brev den 23 januari 1920 på djurgårdskommissionens initiativ anbefallt
kommissionen att i samråd med byggnadsstyrelsen och i vissa fall
med riksmarskalksämbetet vidtaga förberedande åtgärder för införlivande
med Stockholms stads stadsplanelagda område av nya delar av norra
Djurgården, varvid Kungl. Majit bland annat uppdragit åt kommissionen
att beträffande ekonomiska frågor, som stå i samband med ett sådant införlivande
inleda underhandlingar med Stockholms stad samt att, örn sa
visade sig erforderligt, avgiva förslag till ändringar av gällande lag örn
fastighetsbildning i stad.

Vidare har Kungl. Majit den 22 april 1921 på framställning av djurgårdskommissionen
funnit det lämpligt förordna, att, för fullgörande av
det ovannämnda den 23 januari 1920 lämnade uppdrag, kommissionens
chef i utlandet toge kännedom örn därstädes tillämpade grunder för uppgörelser
örn exploatering av vederbörande stat tillhöriga större områden.
Kungl. Majit återger bland annat djurgårdskommissionens motivering i
följande ordalag i ».De principer, varpå en överenskommelse med Stockholms
stad borde vila, torde vara helt andra än dem som i motsvarande
fall hitintills tillämpats. Vidare hade den sista tidens omvälvningar inom
kommunikationsväsendet medfört, att en planläggning av ett så stort område
som norra Djurgården måste ske efter riktlinjer, vilka högst avsevärt
avveke från de hitintills i vårt land tillämpade. Det syntes Eder av
vikt, att man beträffande såväl ekonomiska frågor som kommunikationsfrågor
sökte uti tillämpliga delar tillgodogöra sig, vad i liknande fall i
utlandet kommit till användning och som befunnes under våra mindre
förhållanden och resurser vara efterföljansvärt.» Det ovannämnda uppdraget
av den 23 januari 1920 kunde djurgårdskommissionen icke genomföra
på grund av motstånd från Stockholms stads sida. Detta meddelades
regeringen i början av år 1925 samtidigt som djurgårdskommissionen
avlämnade sitt förslag till program för pristävling örn en skelettplan för
de genomgående trafiklederna över norra Djurgården m. m. (den 27 januari
1925). Frågan togs emellertid upp av riksdagen. Redan samma år
fick djurgårdskommissionens chef lämna en redogörelse i frågan inför ett
av statsutskottets avdelningar. Sedan på grund av motioner 1925 års riksdag
tagit initiativet, tillsattes den 12 juni samma år »Kronans fastighets
kommission av 1925». De svårigheter denna kommission hade att genomkämpa
för att erhålla en överenskommelse örn den fortsatta exploateringen
av norra Djurgården (Ladugårdsgärdet) äro nogsamt bekanta. Ej
förrän på våren 1928 förelåg en överenskommelse mellan kommissionen
och stadens delegerade, vilken överenskommelse i sitt ursprungliga skick
blev av Stockholms stadsfullmäktige avslagen; och först efter en betydelsefull
ändring blev överenskommelsen slutligt av båda parter antagen.

Redan 1926 hade djurgårdskommissionens chef inkommit till fastighetskommissionen
med tvenne P. M.. innehållande förslag till bestämmelser
för kronans skyldigheter i fråga örn dels bekostandet av gatuarbeten dels
avstående utav lösen av mark till gator och parker. Det kan nämnas,
att dessa förslag voro betydligt förmånligare för kronan än vad från
kronans sida sedermera kunde genomdrivas i den ovannämnda överenskommelsen
av 1928 samt i dess komplement, avtalet av 1931.

Beträffande de nya avtalen av 1928 och 1931 må särskilt framhållas,
att i desamma intagits detaljerade bestämmelser, som uttryckligen angiva
kronans rätt att granska stadens räkenskaper, i vad de beröra djurgårds
kommissionens arbeten. I fråga om medbestämmanderätt vid valet av be -

- 103 —

läggningsmaterial för gatorna är avtalet svävande. Den erfarenhet, som
vunnits i fråga om 1905 års avtals ofullständighet och därav förorsakade
möjlighet till olika tolkning av de summariska bestämmelsernas mnebörd,
har framtvingat dessa detaljerade bestämmelser.

Djurgårdskommissionen, som emellertid före nu omhandiade avtals tillkomst
haft att direkt taga ställning till alla de spörsmål, vilka i praktiken
voro förknippade med kronans skyldighet att bekosta gatuarbetenas
utförande ävensom med frågan örn stadens skyldighet att efter gatornas
färdigställande övertaga desamma till underhåll, har i brist på klara bestämmelser
måst utbilda och lita till en viss praxis som komplement till
bestämmelserna. Det har av det ovanstående framgått, huru sådan praxis
i olika hänseenden tillämpats.

Det bör särskilt åter framhållas, att denna under tiden före 1931 tilllämpade
praxis icke i något hänseende i fråga örn kronans skyldigheter
gått utöver, vad som sedermera blivit genom överenskommelser fastslaget.
Man torde kunna fastslå, att denna tillämpade praxis blivit vid överenskommelserna
följd.

Stockholm den 5 januari 1935.

INGEMAR PETERSSON.

överståthållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har Eders Kungl. Majit anbefallt
Överståthållarämbetet att senast den 11 januari 1935 avgiva underdånigt
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i avgiven berättelse
anfört angående automobilbesiktningsväsendet.

Vidkommande det av revisorerna upptagna spörsmålet örn den s. k. flygande
besiktningens överflyttande å statspolisen har överståthallarämbetet,
då särskilt yttrande häröver lärer komma att avgivas av statspolisintendenten,
för sin del icke funnit anledning att närmare inga därå.

Vad härefter angår nuvarande bestämmelser för beräkning av ersättning
till vikarie för besiktningsman vill Överståthållarämbetet vitsorda,
att desamma måste betecknas såsom föga tillfredsställande och i behov
av ändring. Huruvida sådan ändring lämpligast bör ske på sätt revisorerna
ifrågasätta, torde emellertid kunna vara föremål för tvekan. Införandet
av fasta tjänstgöringspengar för. vikarierna synes ej heller utan
vidare kunna genomföras, då ju ersättningens belopp bör stå i viss proportion
till arbetsbördan. Därest man emellertid anser övervägande skäl
tala för den ena eller andra av nu ifrågasatta åtgärder, synes, innan bestämmelser
i ämnet meddelas, en mera ingående utredning vara påkallad.

Ifrågavarande spörsmål torde dock på annan väg kunna ernå en enklare
lösning, därest statsmakterna vore beredda att taga definitiv ståndpunkt
till den mera omfattande frågan örn förstatligande av besiktningsmannabefattningarna.
En sådan åtgärd skulle innebära, att besiktnings -

— 104

männen gjordes till fast avlönade statstjänstemän, lydande under vederbörande
länsstyrelse, samt att förrättningsavgifterna i deras helhet indro
goe till statsverket. Åtskilliga fördelar, ej blott ekonomiska, synas Överståthållarämbetet
stå att vinna genom en dylik åtgärd, och frågan örn
vikanatsersättningarnas belopp, som närmast föranlett revisorernas framställning,
bleve ju därmed automatiskt reglerad.

Överståthållarämbetet, som i frågans nuvarande läge icke anser det
kunna ifrågakomma att framlägga något detaljerat förslag till en dylik
reglerings genomförande, tillåter sig dock hemställa, att Eders Kungl.
Majit ville taga lämpligheten därav under övervägande.

Ett av polismästaren i Stockholm avgivet yttrande närslutes.

Stockholm den 11 januari 1935.

Underdånigst
RICHARD BRING.

G. Sandström.

Polismästarens i Stockholm

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, 114.

Till herr överståthållaren.

Med återställande av närlagda remissakt får jag vördsamt anföra följande.

De synpunkter å besiktningsmannainstitutionen, som riksdagens revisorer
framlägga, torde till största delen förtjäna synnerligt beaktande.
Utöver vad revisorerna anfört synes mig särskilt böra tagas under övervägande,
huruvida icke besiktningsmännen böra under länsstyrelserna
göras till tjänstemän hos dessa. En omorganisation av institutionen torde
böra komma till stånd. Jag får därför vördsamt föreslå, att herr överståthållaren
behagade hos Kungl. Majit påyrka utredning i sådant avseende.

Stockholm den 7 januari 1935.

ERIC HALLGREN.

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, sid. 84, § 14.

Underdånigt utlåtande.

I anledning av nådiga remissen har länsstyrelsen infordrat yttranden
från besiktningsmyndigheten för motorfordon i Stockholm och besiktningsmannen
Carl Stiernsvärd i Norrtälje, och får länsstyrelsen, som för

— 105 —

egen del icke tinner sig hava något i saken att anföra, överlämna ifrågavarande
yttranden.

Stockholm å landskansliet den 10 januari 1935.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

ALARIK WIGERT. BERTIL H:son RABE.

Besiktningsmyndighetens lör
motorfordon i Stockholm

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Kungl. Maurts befallningsha vande i Stockholms län.

Till besvarande av länsstyrelsens resolution av den 24 december 1934,
i vilken besiktningsmyndigheten för motorfordon i Stockholm anmodas
inkomma med yttrande över vad riksdagens år 1934 församlade revisorer
hava anfört under § 14 av sin berättelse angående automobilbesiktningsväsendet,
får myndigheten, med återställande av remisshandlingarna, härmed
vördsamt anföra följande.

Det av herrar statsrevisorer påtalade underskottet inom besiktningsväsendet,
som uppstått under åren 1932 och 1933, belöpande sig till cirka

19,000 kronor, torde helt få tillskrivas de dåliga tiderna. Detta underskott
är ju emellertid så gott som täckt genom den minskning i arvodet för flygande
besiktning som trädde i kraft år 1934, uppgående till cirka 17,200
kronor, och då underskottet dessutom visar en fallande tendens och i dagarna
gjorda beräkningar visa att det belopp som för 1934 kommer att
inlevereras till statsverket från besiktningsmyndigheten i Stockholm med
cirka 22 % kommer att överstiga motsvarande belopp 1933, och då det finnes
anledning förmoda att ett liknande förhållande kommer att uppstå
på åtminstone de mera betydande stationsorterna inom landet, förefaller
det oss som man med fog borde kunna räkna med att besiktningsväsendet
inom landet återigen är självbärande och rent av lämnar överskott till
statsverket.

Det arbete, som åvilar besiktningsmannen kan, örn vi i detta sammanhang
helt bortse från allt arbete i samband med körkortsprövningar, uppdelas
i fyra större kategorier, nämligen: nybesiktning, efterbesiktning,

inspektion av fordonsbeståndet och flygande besiktning.

Nybesiktning. Hit räknas ju även typbesiktning och örn denna kategori
torde intet vara att erinra i detta sammanhang.

Efterbesiktning. Denna tjänar i stor utsträckning till att framtvinga
ett gott underhåll av vagnar i yrkesmässig trafik. Att så sker framgår
också därav att cirka 90 % av de vagnar, som framföras för efterbesiktning,
enligt ägarens uppgift komma direkt från verkstad. Härigenom
uppstår en ökad säkerhet för att dylika fordon, även mot slutet av deras
användningsperiod, äro i görligaste mån i lika driftsäkert skick, som då
de voro nya.

Inspektionen av fordonsbeståndet synes hava varit avsedd att försöks -

— 106

vis genom stickprov få fram en kontroll av även andra än yrkesmässiga
motorfordons allmänna tillstånd ur trafiksäkerhetssynpunkt samt att
snabbast möjligt få därvid upptäckta fel avhjälpta. Det är därför besiktningsmannens
skyldighet att i enlighet med av länsstyrelse fastställd
plan verkställa sådan inspektion.

Den flygande besiktningen däremot, vilken förordningsmässigt sett bör
skiljas från ovannämnda inspektion, avser att giva en besiktningsman
möjlighet och rättighet att, då han under andra förhållanden uppehåller
sig å färdevägar, undersöka fordon, som kunna misstänkas vara i otillfredsställande
skick.

Erfarenheten under den gångna 4-årsperioden giver vid handen att såväl
inspektionen av fordonsbeståndet som ock den flygande besiktningen
varit av stort värde även som komplettering av efterbesiktningen å fordon
i yrkesmässig trafik.

De arvoden, som besiktningsmännen uppburit för fordonsinspektion och
flygande besiktning äro dock relativt små i förhållande till det arbete
som måste nedläggas på denna del av besiktningsverksamheten örn avsett
resultat skall utvinnas. Det torde böra framhävas att i det beviljade arvodet
ingår icke endast ersättning för själva arbetet och därmed förenade
kontorsomkostnader utan även ersättning för resor som äro förknippade
med inspektionsarbetet och som kunna uppgå till ganska avsevärda belopp.
Förrättningen är ju icke slutförd i och med den första undersökningen
av ett fordon, som är behäftat med felaktigheter och på grund därav
inkallats till eftersyn hos besiktningsmannen. Därvid undersökes, dels
att de påtalade felen blivit avhjälpta och dels kontrolleras att inga ytterligare
sådana förefinnas. Det förekommer därvid ej så sällan att dylik
eftersyn måste företagas upprepade gånger med ett och samma fordon,
då ägaren ej alltid verkställt eller låtit verkställa påtalade reparationsarbeten
i full utsträckning. Det finnes exempel på vagnar som uppvisats
5 å 6 gånger innan de kunnat godkännas, vilket givetvis vållar ganska
mycket extra arbete, utan någon kostnad för vagnägaren.

Särskilt sista årets erfarenheter giva vid handen att inspektionen av
fordonsbeståndet varit synnerligen välbehövlig, då ett mycket stort antal
av undersökta vagnar, ej enbart gamla utan även relativt nya, visat
allvarliga brister såväl i styrinrättningar som bromssystem, allt synnerligen
allvarligt ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Törhända skulle detta arbete vinna i effektivitet örn statspolisen i viss
utsträckning härvidlag kunde vara besiktningsmännen till hjälp, särskilt
vad beträffar den flygande besiktningen. Detta skulle dock, enligt redan
vunnen erfarenhet, snarare öka än minska besiktningsmännens arbete, då
eftersvnen under alla förhållanden måste verkställas och fordonet godkännas
av en besiktningsman med den utbildning och de erfarenheter som
dagligt och mångårigt sysslande med uteslutande hithörande förhållanden
ger och sådant arbete ovillkorligen kräver.

Visserligen anföra herrar statsrevisorer: »Den flygande besiktningen

lärer i regel icke kräva större apparat eller fackkunskap än att en motoriserad
poliskår, som bibragts visst mått av motorkännedom, kan utföra
densamma». Vi tillåta oss dock härvidlag hysa en avvikande mening
då vi, med hänvisning till vad ovan anförts hava den uppfattningen
att statspolisens skiftande verksamhet icke medger den utbildning som
måste anses nödvändig för att åt polismannen bibringa erforderlig sakkunskap
i detta hänseende.

Beträffande inkomsternas beräkning i samband med redovisningen för

— 107 —

vikarier är f. n. bestämt att vikarien redovisar för egen del endast under
besiktningsmans semester, (en månad pr år), under tjänstledighet
för besiktningsman på grund av offentligt uppdrag samt under styrkt
sjukdomsförfall. Vad beträffar ett av de av herrar revisorer påtalade
fallen har en vikarie i Borås redovisat en inkomst ungefär lika stor som
den ordinarie besiktningsmannens. Detta förhållande bottnar ju däri att
vederbörande besiktningsman är riksdagsman vilket ju är en säregen omständighet.
I vissa fall hava dödsfall inom kåren gjort att tvenne besiktningsmän
under delar av året uppehållit samma plats, varvid givetvis
principen blivit delvis förryckt. Sådana undantagsfall synas dock
icke böra få influera på principen.

I statsrevisorernas sammandrag äro på vissa ställen en vikaries inkomster
vid tjänstgöring för olika besiktningsmän sammandragna i en
summa. Härigenom kan det synas som örn en besiktningsman haft onormalt
stor ledighet, vilket dock ej varit fallet.

De i kolumn 8, »Behållen andel», upptagna slutsummorna, angiva endast
redovisad bruttoinkomst. Det har synts oss angeläget framhålla att
besiktningsmannen på denna inkomst får vidkännas alla utgifter tor befattningens
upprätthållande såsom lokalhyra, telefon, expeditionskostnader,
trycksaker m. m. vilket beträffande Stockholm rör sig örn ett belopp
av cirka 2,800 kronor pr man, ett belopp som för en ensamstående besiktningsman
i landsorten kan springa upp ännu högre.

Med hänsyn till de ekonomiskt ojämna förhållanden under vilka en besiktningsman
arbetar, samt osäkerheten i det honom endast på kort tid
meddelade förordnandet samt att han under ordinarie semester, sjukdom
och offentligt uppdrag icke kan intjäna några förrättningsavgifter, då
andra tjänstemän härunder åtnjuta lön, synes det ej obilligt att besiktningsman
under ovan berörda perioder fortfarande borde vara befriad
från redovisningsskyldighet för under dylik tid genom vikarie influtna
medel.

Herrar statsrevisorer ha även fört ett annat spörsmål på tal, hänförande
sig till sådana besiktningsmän, som i egenskap av befattningshavare
på övergångsstat eller såsom pensionärer åtnjuta avlöning av statsmedel.

Med anledning härav bedja vi vördsamt få framhålla att besiktningsman
icke åtnjuter någon fast avlöning utan är beträffande sina intäkter
helt beroende av det ekonomiska läget, samtidigt som inkomsten på olika
platser därjämte är mycket olika. Även örn han under flera tiotal år
uppehållit ett besiktningsförordnande åtnjuter han icke något slag av
pension, utan måste själv sörja för sin ålderdom. Under sådana förhållanden
synes det oss rimligt att dylika f. d. statstjänstemän, som äro på
indragningsstat och framför allt de som åtnjuta pension, måtte få behålla
densamma. Under alla förhållanden hemställes alt en eventuell minskning
bör göras så liten som möjligt.

Under hänvisning till ovanstående får besiktningsmyndigheten för motorfordon
i Stockholm härmed vördsamt hemställa

att det under tvenne år påvisbara relativt låga underskottet inom besiktningsväsendet
icke måtte läggas till grund för någon ytterligare
minskning av nu utgående fasta arvoden för besiktningsmännen,

att den flygande besiktningen fortfarande bör omhänderhavas av besiktningsmännen,

att besiktningsmännen ej skola åläggas redovisa för av vikarie intjänta
medel under ordinarie besiktningsmans semester, styrkt sjukdom eller
ledighet för offentligt uppdrag

— 108 —

samt att någon reduktion av avlöningsförmåner eller pension för f. d.
statsanställda ej bör komma i fråga.

Stockholm den 3 januari 1935.

Besiktningsmyndigheten för motorfordon, Stockholm.

AXEL CLAESSON.

Besiktningsmannens för motorfordon
i Norrtälje

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, g 14.

Till länsstyrelsen i Stockholms län.

På anmodan får jag härmed vördsamt inkomma med yttrande över
statsrevisorernas betänkande över automobilbesiktningsväsendet.

I sammanställningen av besiktningsmännens inkomster äro uppgifterna
angående Norrtälje icke med rätta förhållandet överensstämmande. Under
år 1933 anlitade jag vikarie från och med den 24 till och med den 27
februari samt från och med den 13 till och med den 22 oktober. Under
den förstnämnda tiden uppgingo vikariens inkomster till 70 kronor. Då
jag vid detta tillfälle hade tjänstledighet, ej semester, har jag i min rer
dovisning upptagit nämnda summa, vadan alltså statsverket i detta fall
icke gått miste örn någon inkomst. Vid min ledighet i oktober åtnjöt
jag däremot semester. De av mig under året intill den 13 oktober uppburna
avgifterna utgjorde 10,015 kronor. Vikariens inkomster under min
semester uppgingo till 405 kronor. Av den av statsrevisorerna såsom inkomst
för vikarien i Norrtälje upptagna summan 3,330 kronor är det alltså
endast 405 kroonr, som kunde hava blivit föremål för delning med en
andel av 202 kronor 50 öre för statsverket. Återstoden av vikariens inkomster,
2,885 kronor, har han tydligen uppburit vid vikariat i Stockholm
eller på andra platser. Statsrevisorernas uppgifter äro alltså i detta fall
i hög grad missvisande och oriktiga.

Beträffande statsrevisorernas förslag att överflytta den flygande besiktningen
till statspolisen synes mig detta, åminstone under nuvarande
förhållanden, icke vara lämpligt. En förutsättning för den flygande besiktningens
effektivitet är givetvis, att den som utövar densamma äger
fullgod kännedom örn och mångårig erfarenhet av vad som vid en sådan
besiktning bör bliva föremål för undersökning, en förutsättning som statspolisen
för närvarande icke uppfyller. Till belysande härav vill jag
nämna, att icke i en enda av statspolisens talrika, mig delgivna rapporter
har någon annan anmärkning än örn felaktig handbroms förekommit
mot automobilens skick med avseende på trafiksäkerheten. När sedan
automobilen uppvisats inför mig i och för kontroll, har jag i ett mycket
stort antal fall upptäckt andra, allvarliga brister, som, örn de förblivit
opåtalade, med all sannolikhet skulle lett till katastrofala olyckshändelser.
Jag anser därför, att den flygande besiktningen fortfarande bör åvila besiktningsmännen,
som säkerligen äro bäst kvalificerade för ändamålet.
I mitt distrikt har under innevarande år ett fruktbärande samarbete med

109 —

statspolisen ägt ram, varvid statspolisen ägnat sin uppmärksamhet åt
kontroll av körkort, skyltar m. m. under det att min verksamhet inriktat
sig på undersökningen av fordonet ur trafiksäkerhetssynpunkt. Ett dylikt
samarbete, genomfört i hela landet, skulle bliva till stor fromma för
ökad trafiksäkerhet.

Örn statsrevisorernas åsikt att, örn samma besiktningsmannabefattning
under ett kalenderår uppehälles av flera personer, statsverkets andel i avgifterna
skulle beräknas såsom örn tjänsten uppehållits av en enda person,
vunne gehör, skulle detta leda till rätt så egendomliga konsekvenser.
Vid en medelinkomst av 1,000 kronor pr månad skulle en besiktningsman
som tager en månads semester, förutom det att hans årsinkomst minskas
med 1,000 kronor dessutom till statsverket betala 500 kronor för vilan och
nöjet av en semester. Detta får väl dock anses vara absurt. De nu gällande
bestämmelserna synas mig vara väl avvägda och böra därför kvarstå
orubbade.

Norrtälje den 31 december 1934.

CARL STIERNSWÄRD.

Besiktningsman för motorfordon.

Länsstyrelsens i Uppsala

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, §14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1934 församlade revisorer i sin berättelse anfört angående automobilbesiktningsväsendet;
och får i anledning härav befallningshavanden,
med överlämnande av infordrade yttranden i ärendet från besiktningsmännen
inom länet (Bil. 1 och 2), för egen del i underdånighet anföra
följande.

Revisorerna hava uttalat sig för ändringar i besparingssyfte i vissa delar
av nu gällande bestämmelser, vilka ändringar skulle avse dels en överflyttning
till statspolisen av den för närvarande av besiktningsmännen
utövade så kallade flygande besiktningen, dels att arvodet till besiktningsman
och eventuellt förordnad vikarie för honom skulle under ett kalenderår
utgå med tillhopa samma belopp, som skulle utgått till besiktningsmannen,
därest denne ensam uppehållit befattningen under året, dels ock
att besiktningsmän, som i annan ordning åtnjöte inkomst från statsverket,
exempelvis på övergångsstat eller såsom pensionärer, skulle, på sätt
vore fallet med, bland andra, hos domänverket anställda, få vidkännas någon
reducering i arvodet.

Slutligen hava revisorerna bragt på tal frågan örn en revision av besiktningsbestämmelserna
i deras helhet.

Befallningshavanden biträder vad revisorerna framhållit i fråga örn såväl
den flygande besiktningens överflyttande på statspolisen som ock reducering
av arvodet för sådana som jämväl i annan form uppbära in -

- Ilo -

komst från statsverket, och befallningshavanden finner därför skäl föreligga
för utfärdande av bestämmelser av sådant innehåll.

Befallningshavanden delar också revisorernas uttalade åsikt örn önskvärdheten
av en omgestaltning av besiktningsmannainstitutionen i dess
helhet. Huruvida tidpunkten för en sådan omgestaltning ännu kan vara
inne torde vara tveksamt, men i avvaktan därå synes kunna anstå med
frågan örn grunderna för vikaries avlöning, vilken fråga lämpligen borde
lösas i sammanhang med avlöningsfrågan för besiktningsmännen.

Uppsala slott i landskansliet den 10 januari 1935.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

ELIS STENIUS. ADOLF LUNDEVALL.

Bilaga 1.

Till länsstyrelsen i Uppsala län.

Genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes resolution den 28 december
1934, nr 215-—40 A. D. 1934, anbefalld inkomma med yttrande över statsrevisorernas
erinringar beträffande automobilbesiktningsväsendet, får jag
härmed vördsamt anföra följande:

Vår nuvarande motor fordonsförordning ävensom instruktionen för besiktningsmän
för motorfordon äro daterade så sent som år 1930, men på
grund av den oerhört snabba utveckling, som motorismen är stadd i är
det ju ingalunda underligt, örn förordningarna tid efter annan måste undergå
revision. Statsrevisorerna hava i sin berättelse till 1935 års riksdag
bland annat påpekat, att besiktningsväsendet numera lämnar underskott,
örn än obetydligt. Att statens inkomster av besiktningsväsendet
minskat är kanske vid en närmare granskning av förhållandena icke så
underligt. Depressionen med ty åtföljande penningknapphet har naturligen
bidragit, men det finnes enligt mitt förmenande även andra orsaker.

Genom 1930 års motorfordonsförordning infördes den s. k. typbesiktningen
för personbilar och motorcyklar och den förutvarande första besiktningen
för dessa slag av fordon avskaffades. Örn jag icke alltför mycket
misstager mig, så var det just statsrevisorerna, som i sin berättelse
till 1927 års riksdag, väckte just denna fråga. På grund av den korta tid,
som står till buds, så kan jag tyvärr icke statistiskt belysa, vad staten
förlorat på denna omändring pr år, men ett är säkert, att för år 1927,
det enda år för vilket jag har tillgängliga siffror, uppgick antalet i hela
riket förrättade första besiktningar av personbilar och motorcyklar till
respektive 17,171 och 11,391 stycken. Med en besiktningsavgift av 15 kronor
pr bil och 5 kronor pr motorcykel, så tillfördes besiktningsväsendet
en icke föraktlig summa. Vad inkomsten av typbesiktningen uppgått till
pr år är mig tyvärr icke bekant, men för att ytterligare belysa saken kan
här framhållas, att 1927 års motorfordonssakkunniga beräknade, att antalet
besiktigade typer pr år skulle komma att uppgå till, för bil 125 stycken
och för motorcykel 75 stycken motsvarande en inkomst av cirka

16,000 kronor. Huruvida dessa beräkningsgrunder hållit streck är mig
tyvärr omöjligt att avgöra.

lil —

Genom typbesiktningens införande sjönk sålunda det stora flertalet besiktningsmäns
inkomster högst väsentligt, vilket i sin tur medförde att
inlevereringen till staten minskades eller rent av upphörde. Här ha vi
nog den egentliga förklaringen till statens minskade inkomster av besiktningsväsendet.

Yad statsrevisorernas förslag örn den s. k. flygande besiktningens överflyttande
till statspolisen beträffar, så tror jag knappast, att detta skulle
komma att medföra vare sig förbättring eller minskade utgifter för staten.
För det arvode av 300 kronor pr år, som besiktningsman åtnjuter,
får han, örn han intresserar sig för sitt arbete, sannerligen göra rätt. Det
är icke nog med kontrollen på vägarna, ty sedan tillkommer ju eftersynen,
örn fordonen vid den flygande besiktningen ej äro i trafikdugligt
skick, aviseringen till bilägarna m. m. Kommer härtill eftersynen av de
fordon, som statspolisen befunnit på ett eller annat sätt bristfälliga, så
räcker nog arbetet till. Örn för övrigt den flygande besiktningen skulle
komma att läggas över på statspolisen, vem skulle då övervaka att upptäckta
och påtalade defekter blevo eftersedda, eller vem skulle med andra
ord hava hand örn eftersynen? Skulle denna också skötas av statspolisen,
så bleve ju denna i viss mån en besiktningsinstitution, vilket jag ingalunda
tror skulle vara lyckligt.

Yad kostnadsfrågan beträffar, så har väl statspolisen dagtraktamente
under sina resor, så att även här uppstå väl kostnader. Min uppfattning
är att kontrollen på våra vägar i vad avser motortrafiken bör utövas av
statspolisen och besiktningsmännen hand i hand. Samarbetet med statspolisen
har varit av angenämaste slag.

Remisshandlingarna återgå.

Tierp den 5 januari 1935.

G. Horney

Besiktningsman.

Bilaga 2

Till Kungl. Maj : t s befallnings hav an de i Uppsala län.

Med återställande av remisshandlingarna i ärendet angående utlåtande
i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade revisorer under §14
av sin berättelse anfört angående automobilbesiktningsväsendet får jag
härmed vördsamt avgiva infordrat yttrande.

Jag bifogar en avskrift av det yttrande, som besiktningsmyndigheten
för motorfordon i Stockholm i ärendet avgivit. I huvudsak instämmer
jag med vad besiktningsmyndigheten i detta yttrande anfört. Jag vill
emellertid därutöver för egen del framhålla följande synpunkter.

Statsrevisorernas utlåtande i frågan örn beräkning av ersättning till
vikarie för besiktningsman synes mig icke tillräckligt beakta det redan
enligt nu gällande rätt föreliggande förhållandet, att det endast är i tre
fall, nämligen då tjänstledigheten och det därav föranledda förordnandet
av vikarie har sin grund i semester, behörigen styrkt sjukdom eller fullgörande
av offentligt uppdrag, som vid beräkning av avgifternas summa
hänsyn icke skall tagas till de avgifter, vilka inflyta till besiktningsmans
vikarie. Örn besiktningsman av annan anledning åtnjuter ledighet och

112 —

vikarie förordnats, skall ju redan enligt nu gällande bestämmelser vid
beräkning av avgifternas summa hänsyn tagas jämväl till de avgifter,
som inflyta till vikarie. Redan av denna anledning synes det uteslutet,
att en besiktningsman skulle försöka att av annan anledning än de tre
ovan angivna förskaffa sig tjänstledighet och få vikarie förordnad. Man
behöver således icke befara, att en besiktningsman skulle försöka att erhålla
viss tids ledighet för att ägna sig åt annat, mera inkomstbringande
arbete, ty den högst avsevärda reduktion av hans inkomster, som detta
redan enligt nu gällande bestämmelser skulle medföra, torde utesluta en
sådan möjlighet. En besiktningsman har ju för övrigt icke någon möj
lighet att utan vidare och av vad skäl som helst erhålla tjänstledighet,
varjämte det endast på kort tid meddelade förordnandet utgör en garanti
för att icke några försök att på illojalt sätt utnyttja gällande bestämmelser
skola förekomma. Örn åter besiktningsmannens ledighet och det därav
föranledda förordnandet av vikarie har sin grund i semester, behörigen
styrkt sjukdom eller fullgörande av offentligt uppdrag, synes det mig
innebära en uppenbar obillighet, om besiktningsmannen skulle behöva
vidkännas den stora inkomstminskning, som herrar revisorer föreslå. Den
av besiktningsmyndigheten i Stockholm därvid gjorda jämförelsen med
andra tjänstemän är enligt min mening synnerligen belysande. Även
med de nu gällande bestämmelserna medför en ledighet av någon av de
tre anförda grunderna en icke oväsentlig inkomstminskning för besiktningsmannen.
Örn man t. ex. observerar det av herrar revisorer påpekade
fallet, då en besiktningsmans och hans vikaries inkomster blivit praktiskt
taget desamma (11,985 respektive 11,205 kronor), finner man, att därest
vederbörande besiktningsman icke åtnjutit någon ledighet, skulle hans
inkomst hava uppgått till 15,797 kronor 50 öre, medan den nu efter återbäring
till statsverket endast utgjort 10,992 kronor 50 öre. Ledigheten
har således för besiktningsmannen medfört en inkomstminskning av närmare
5,000 kronor, d. v. s. inemot 1/3 av inkomsten. Jag kan icke se annat
än att det måste betecknas som en uppenbar obillighet mot en besikt
ningsman, örn man skulle tvinga honom till en sådan inkomstminskning,
när hans ledighet föranletts av ordinarie semester, nödvändiggjorts av
sjukdom eller betingats av skyldigheten att fullgöra ett offentligt uppdrag.
För övrigt måste det betecknas såsom ganska missvisande, när det
ifrågavarande fallet karakteriseras såsom »ett belysande exempel», då
det här i själva verket är fråga örn ett enstaka undantag, föranlett av
den omständigheten, att vederbörande besiktningsman är riksdagsman.

Vad beträffar herrar revisorers erinringar i fråga örn den flygande besiktningen,
kan man naturligtvis tänka sig en överflyttning av dessa göromål
till annan myndighet, exempelvis statspolisen. Jag betvivlar emellertid,
att en sådan åtgärd skulle medföra någon besparing för statsverket.
Redan nu tillgår det i praxis så, att när statspolisen konstaterat, att
ett motorfordon icke befinner sig i föreskrivet skick, sändes rapporten
härom till vederbörande besiktningsman, vilken därefter förelägger vederbörande
att inom viss tid inställa fordonet till eftersyn hos besiktningsman.
Detta arbete kan för besiktningsmannen vara rätt avsevärt,
men såvitt jag vet utgår ingen särskild ersättning därför, utan detta arbete
torde få anses vara i viss mån kompenserat genom arvodet för den
flygande besiktningen. Skulle nu denna avskaffas eller helt överflyttas
på statspolisen, så skulle väl även det arbete, för vilket nu redogjorts,
utföras av statspolisen, men nian måste i så fall räkna med att kostnaderna
för statspolisens verksamhet ökas. Vidare torde tilli-äcklig sakkun -

— 113 —

skap icke i alla fall stå statspolisen till buds utan besiktningsman på sätt
även herrar revisorer antytt få lov att anlitas. Om arvodet för den flygande
besiktningen avskaffats, böra väl automobilbesiktningsmännen i
så fall erhålla annan ersättning för detta arbete. Lägger man tillsammans
dessa kostnader med den kostnadsökning för statspolisen, som den
flygande besiktningens förläggande dit skulle medföra, är det åtminstone
min uppfattning, att reformen snarare skulle medföra en kostnadsökning
än en besparing.

Naturligtvis är det alltid en omdömesfråga, vad den som utför ett visst
-arbete »skäligen» bör erhålla för inkomst av detta arbete. Jag förmenar
emellertid, att en besiktningsman rimligen bör kunna göra anspråk på en
icke alltför blygsam inkomst med hänsyn till det krävande arbetet, osäkerheten
i anställningsförhållandet, avsaknaden av pension samt det
icke minst nr samhällets synpunkt föreliggande intresset, att besiktningsmannen
har en sådan ekonomisk standard, att hans självständighet
icke på något sätt äventyras. Att på grund av det av depressionen föranledda
mindre goda resultatet för statsverket av besiktningsverksamheten
under ett par år göra några ändringar i de nu gällande bestämmelserna
i syfte att beskära besiktningsmännens inkomster synes mig omotiverat.

Uppsala den 6 januari 1935.

Emil Karlsson.

Av Kungl. Majis befallningshavande i Uppsala
län förordnad besiktningsman för motorfordon.

Länsstyrelsens i Södermanlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Genom remissresolution den 21 december 1934 anbefalld avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade revisorer i sin
berättelse yttrat angående automobilbesiktningsväsendet får länsstyrelsen
anföra följande.

Enligt den i statsrevisorernas yttrande anmärkta bestämmelsen i 2 § av
kungörelsen den 3 oktober 1930 angående ersättning till besiktningsmän
för motorfordon jämte förrättningstaxa m. m. gäller som regel, att vid
beräkning av det belopp, besiktningsman ur influtna förrättningsavgifter
äger tillgodogöra sig som arvode, hänsyn skall tagas till samtliga i tjänsten
under året influtna avgifter, vare sig de uppburits av besiktningsmannen
själv eller av vikarie. Från denna regel har dock undantag gjorts
beträffande avgifter, som influtit till vikarie under tid, besiktningsman
åtnjuter 1) semester, 2) sjukledighet och 3) tjänstledighet för fullgörande
av offentligt uppdrag. Statsrevisorerna hava funnit dessa bestämmelser
otillfredsställande, enär statsverkets inkomster av förrättningsavgifterna
härigenom i vissa fall gjorts beroende av huruvida och i vilken omfattning
»vikarie anlitats» av besiktningsman. (Härtill må invändas, att det

8 — Itev.-berättelse ling. statsverket för år 1934. II.

114 —

icke är beroende av något besiktningsmannens eget åtgörande, huruvida
vikariatsförordnande inverkar på statsverkets inkomster av förrättningsavgifterna
eller icke. Såsom framgår av bestämmelserna, inverkar nämligen
endast sådant vikariatsförordnande, som, bortsett från semesterförordnande,
har sin grund i att besiktningsmannen av sjukdom eller offentligt
uppdrag är förhindrad att uppehålla tjänsten. Vikarie kan för
övrigt icke utan vidare anlitas av besiktningsman, då vikarie skall förordnas
av länsstyrelsen.) Statsrevisorerna ifrågasätta sådan ändring i
nämnda bestämmelser, att statsverkets andel i förrättningsavgifterna i
fall, då samma besiktningsmannabefattning under ett kalenderår uppehälles
av flera personer, under alla omständigheter skulle beräknas såsom
örn tjänsten uppehållits av endast en person. Huruvida vad av statsrevisorerna
i denna fråga anförts kan anses utgöra skäl för en sådan ändring,
synes länsstyrelsen tveksamt. Det synes nämligen icke obilligt, att
avgifterna för den tid, tjänsten på grund av omständigheter, varöver besiktningsmannen
icke kan råda, måste uppehållas av vikarie, icke behöva
medräknas vid beräkning av besiktningsmannens arvode. Av den i yttrandet
intagna sammanställningen rörande besiktningsmännens inkomster
framgår, att de fall, som av statsrevisorerna närmare berörts och som
anförts som skäl för ändring i bestämmelserna, äro undantagsfall. Deras
antal uppgår nämligen blott till tre eller fyra. Ett fall däremot, där
gällande bestämmelser möjligen föranleda en tolkning, som får anses medföra
en opåkallad minskning av statsverkets andel i avgifterna, kan föreligga,
dä en besiktningsman i ett län erhåller dylik befattning i ett annat
län. Han kan nämligen därvid anse sig berättigad beräkna den avgift,
han är skyldig inleverera till statsverket, särskilt för vardera tjänsten,
eftersom redovisning skall avgivas till olika länsstyrelser.

Därest den av statsrevisorerna ifrågasatta ändringen anses påkallad,
synes emellertid ett upphävande av förenämnda undantagsbestämmelser
beträffande beräkningen av statsverkets andel i förrättningsavgifter böra
kombineras med föreskrift, att denna andel skall erläggas av envar, som
under året tjänstgjort å en besiktningsmannatjänst, i förhållande till de
avgifter, han därvid uppburit.

I § 3 av ovannämnda kungörelse och § 11 i gällande instruktion för besiktningsmän
för motorfordon skiljes mellan flygande besiktning och inspektion
av fordonsbeståndet inom länet. Flygande besiktning angives
såväl i sistnämnda lagrum som i § 5 i motorfordonsförordningen såsom
en besiktningsman tillkommande rättighet, men icke såsom en skyldighet.
I § 3 av nämnda kungörelse är dock denna besiktning angiven såsom
»åliggande» besiktningsmannen. I instruktionen angives, att denna
besiktning främst skall övas, då besiktningsmannen av annan anledning
är stadd å resa i förrättningsärende. Det är emellertid icke alla besiktningsmän,
som hava att företaga resor i tjänsten. De, som icke äro iorordnade
att inspektera körskolor och icke hava skyldighet att hålla mottagningar
å annan ort än stationsorten, synas icke hava några tjänsteresor,
därest icke, vilket torde vara sällan förekommande, sakägare påkallar
förrättning utom stationsorten. Som emellertid närmare bestämmelser
saknas angående omfattningen av den skyldighet, som må åligga
besiktningsman att verkställa sådan förrättning, som i författningarna
benämnes flygande besiktning, torde sådan besiktning icke ilga rum i
nämnvärd utsträckning, varför det för dylik besiktning nu utgående arvodet
av 300 kronor för är och besiktningsman av denna anledning torde
kunna indragas.

- 115 —

På vad sätt »inspektion av fordonsbeståndét inom länet» skall ske, har
icke i författningarna närmare angivits. Efter ordalydelsen synes avses
en inspektion endast av de fordon, som äro i länet registrerade. Särskilt
arvode utgår gemensamt för dylik inspektion oell för inspektion av körskolor
i länet. Detta arvode bestämmes av länsstyrelsen inom en gräns
av 1,500 kronor årligen för besiktningsman oell utgår av ett anslag, som
av Eders Kungl. Majit halvårsvis bestämmes för varje län. Ur detta
anslag skall jämväl utgå rese- oell traktamentsersättning för besiktningsmännens
resor för nämnda båda slag av inspektioner. För detta läns vidkommande
utgår anslaget för närvarande med 1,600 kronor för halvår
eller 3,200 kronor för år. Härav utgår enligt beslut av länsstyrelsen 400
kronor för år och besiktningsman i arvode eller tillhopa 1,200 kronor.
Till reseersättning för inspektion av körskolor och i övrigt yrkesmässigt
bedriven verksamhet för utbildning av förare åtgår 600 kronor. Återstoden
eller 1,400 kronor användes till reseersättning vid inspektion av fordousbeståndet.
Sådan inspektion bär verkställts i medeltal 12 gånger örn
året av varje besiktningsman. Länsstyrelsen anser för sin del, att bestämmelsen
örn årlig inspektion av körskolor oell annan yrkesmässig verksamhet
för utbildning av förare borde utgå, enär dylik inspektion enligt
länsstyrelsens mening saknar betydelse. Det ligger nämligen i varje dylik
körskolas eller lärares intresse att så utbilda sina elever, att de bliva
godkända av besiktningsmannen, varför upplysningar från besiktningsmannen,
hur verksamhet bör bedrivas, torde inhämtas utan att denne för
sådant ändamål behöver uppsöka varje lärare. Dessa torde för övrigt i
allmänhet vid prövningen av eleverna närvara och kunna då erhålla nödiga
instruktioner av besiktningsmannen. Därest bestämmelsen örn inspektion
av körskolor och annan yrkesmässig verksamhet upphävdes,
skulle inbesparas arvode, resekostnads- och traktamentsersättning för dylik
inspektion.

Att skilja mellan »flygande besiktning» och »inspektion av fordonsbeståndet»
synes opåkallat. Sistnämnda beteckning synes kunna borttagas
och undersökning av motorfordon för utrönande, huruvida de ur trafiksäkerhetssynpunkt
äro mindre tillfredsställande, benämnas enbart flygande
besiktning, vilket uttryck torde innebära, att den äger rum under
det fordonet användes i trafik. Arvodet för den sålunda betecknade besiktningen
synes till förekommande av att detsamma utgår med olika belopp
i olika län böra bestämmas av Eders Kungl. Majit, därvid även i viss
mån torde böra angivas omfattningen av verksamheten, t. ex. att varje
besiktningsman skall utföra flygande besiktning minst 12 dagar under
året.

Lämpligheten av att, såsom statsrevisorerna föreslagit, överflytta arbetet
med den flygande besiktningen till statspolisen finner länsstyrelsen
kunna ifrågasättas. Visserligen torde, såsom statsrevisorerna iittalat,
större delen av den granskning av motorfordon, som kan utföras vid en
flygande besiktning, kunna verkställas även av en motorkunnig poliskår.
Anledningen till att denna besiktning anförtrotts åt besiktningsmännen
och icke åt polismän torde emellertid i viss mån vara den, att de förseelser
mot trafiksäkerhetsbestämmelser, som vid denna besiktning kunde
upptäckas, i allmänhet icke hordo bliva föremål för åtal. Härpå tyder
föreskriften örn uppvisande av fordonet inom viss tid hos besiktningsman
för eftersyn. I varje fall torde besiktningen av motorfordon i trafik
för allmänheten kännas mindre besvärande, örn den utföres av en besiktningsman
än av en polisman. Ävenledes komma de anvisningar, som

hg —

i fråga om avhjälpande av bristfälligheter meddelas, att mera respekteras,
då de lämnas av en å området särskilt sakkunnig person. Inställande
av motorfordon till eftersyn hos statspolisen, något som väl bleve
en följd av statspolisens övertagande av den flygande besiktningen, torde,
då statspolisen är stationerad endast å en plats inom varje län, ävenledes
medföra större olägenheter för allmänheten än nuvarande anordning
och kanske därjämte föra med sig en ej ringa ökning i statspolisens arbete
med därav följande kostnad för utökning av denna kårs antal. De
uttalanden, som av statsrevisorerna åberopats angående statspolisens verksamhet
för övervakande av motorfordonstrafiken, torde åtminstone i
första hand hava avsett kontroll över själva trafiken, nämligen kontroll
över att vägtrafikstadgans bestämmelser efterlevas, samt över förarna,
deras sätt att framföra fordonet, deras nykterhet m. m., ävensom över att
bestämmelserna beträffande den yrkesmässiga trafiken följas, men icke
hava åsyftat kontroll över motorfordonens trafikduglighet.

Nyköping i landskansliet den 7 januari 1935.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

HERMAN EKVALL.

EMIL GUSTAFSSON.

Länsstyrelsens i Östergötlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

I nådig remiss av den 21 december 1934 har det blivit länsstyrelsen anbefallt
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade
revisorer under § 14 av sin berättelse anfört angående automobilbesiktningsväsendet.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen, som ansett sig böra i ämnet infordra
yttranden från automobilbesiktningsmannen, kaptenen Nils Sundin
och föreståndaren för statspolisens avdelning i Norrköping, med överlämnande
av dessa yttranden (Bil. 1 och 2), för egen del i underdånighet
anföra följande.

Statsrevisorerna hava bland annat ifrågasatt, huruvida icke de till omkring
25,000 kronor årligen uppgående utgifterna för den flygande besiktningen
skulle kunna minskas eller rent av inbesparas genom en förändring
av organisationsformen. I sådant hänseende hava revisorerna
ifrågasatt överflyttning av detta slag av besiktningar till statspolisen.
Enligt § 11 av instruktionen för automobilbesiktningsmännen definieras
den flygande besiktningen såsom ett utövande av besiktningsmännens befogenhet
enligt motorfordonsförordningen att undersöka motorfordon, som
kan antagas vara ur trafiksäkerhetssynpunkt mindre tillförlitligt, samt
föreskrives, att denna besiktning främst skall övas, då besiktningsman av
annan anledning är stadd å resa i förrättningsärende. Med införandet av

— 117 —

den flygande besiktningen har avsetts att erhålla en viss fortlöpande kontroll
å fordonsbeståndet i landet. Kontrollen begränsas emellertid till fordon,
som av någon anledning antagas vara mindre tillförlitliga ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Härav blir en följd, att den flygande besiktningen, då
den utövas under tjänsteresor, i allmänhet måste inskränka sig till fordon,
beträffande vilka bristerna hos fordonet framträda redan vid ett
yttre, mera hastigt iakttagande. Det torde icke fordras några speciella
fackmannainsikter för att uppmärksamma brister av detta slag och det
synes utan vidare klart, att statspolisen, då den under sin vägpatrullerande
verksamhet konstaterar dylika mera påfallande brister hos ett motorfordon,
även bör inskrida till rättelse av missförhållandet på annat
sätt än genom anmälan till åtal. Under förutsättning att åtgärder vidtagas
för att bibringa befattningshavarna vid statspolisen en något mera
ingående kännedom örn motorfordons konstruktion och förutsättningarna
för deras funktionsduglighet, torde några betänkligheter knappast möta
mot att tillerkänna befattningshavare vid statspolisen befogenhet att förelägga
ägare till eller förare av automobil att inställa densamma till eftersyn
hos besiktningsman eller att i fall, då automobil ej utan uppenbar
fara för trafiksäkerheten kan vidare nyttjas, i avbidan på länsstyrelsens
prövning förbjuda automobilens användande i dess anmärkta, bristfälliga
skick. Genom bestämmelser i nu antydd riktning tofde ökad effektivitet
av fordonskontrollen vinnas. Detta innebär emellertid icke, att den av
besiktningsmännen utövade flygande besiktningen blir värdelös eller bör
helt avskaffas. Det måste dock anses oegentligt, örn en besiktningsman,
som iakttager allvarliga brister hos ett motorfordon, icke skall äga befogenhet
att vidtaga åtgärder för åvägabringande av rättelse. Men örn
statspolisens verksamhet på området kommer att motsvara de förväntningar,
som torde kunna ställas på densamma, lärer något inskridande
i nu åsyftad ordning från besiktningsmännens sida för förhindrande av
trafik med trafikvådliga bilar endast mera undantagsvis behöva ifrågakomma.
Under sådana förhållanden synes åtminstone beträffande Östergötlands
län särskild gottgörelse åt besiktningsmännen för den flygande
besiktningen knappast vara på sin plats, utan torde kunna inbegripas i
den ersättning, som tillkommer besiktningsmännen för fordonsinspektion
enligt § 11 andra stycket av besiktningsmannainstruktionen. Sådan fordonsinspektion
utövas nämligen inom Östergötlands län av alla besiktningsmännen,
en var för sitt distrikt.

Från statsrevisorernas sida har vidare i besparingssyfte ifrågasatts
ändrade bestämmelser för beräkning av ersättning till vikarie för besiktningsman.
Revisorerna påpeka nämligen, att statsverkets andel i förrättningsavgifter
enligt § 2 i nådiga kungörelsen den 3 oktober 1930 (sv. förf.
sami. 353) väsentligen reduceras, örn en besiktningsman under någon
längre del av ett år åtnjuter ledighet av anledning, som angives under
a, b eller c i nyssnämnda lagrum. Det låter sig emellertid enligt länsstyrelsens
uppfattning knappast göra att utan obillighet mot besiktningsmännen
vidtaga sådan ändring i bestämmelserna på detta område, som
skulle erfordras för tillgodoseende av statsrevisorernas önskemål. Örn
nämligen, såsom revisorerna synas åsyfta, samtliga i ett besildningsmannadistrikt
under ett kalenderår av ordinarie besiktningsmannen och hans
vikarier uppburna förrättningsavgifter skulle sammanslås till en summa
för att tjäna såsom utgångspunkt vid beräkningen av statsverkets andel
i förrättningsavgifterna, rubbas grunderna för hela det antagna systemet
för gottgörelse åt besiktningsmännen, vilket system väl får anses in -

— 118

nebära, att en besiktningsman först vid uppnående av relativt hög inkomst
skall vara skyldig avstå någon del av inkomsten till statsverket.
Det innefattar exempelvis icke någon obillighet, örn en besiktningsman
med en inkomst i förrättningsavgifter av 16,000 kronor får avstå 3,000
kronor till staten och sålunda behålla endast 13,000 kronor. Men örn besiktningsmannen
på grund av sjukdom under halva året uppburit endast

8,000 kronor i förrättningsavgifter och vikarien 8,000 kronor samt statsverkets
andel i avgifterna beräknas efter den sammanlagda inkomsten
av 16,000 kronor, ställer sig saken helt annorlunda. Den ordinarie besiktningsmannen
skulle då av sina ganska blygsamma inkomster få avstå
ett relativt så betydande belopp som 1,500 kronor.

Vad revisorerna ifrågasatt om reducering av förrättningsavgifterna
eller den behållna delen därav för besiktningsmän, som tillika i någon
form uppbära statsavlöning, till exempel officerare på övergångsstat eller
pensionerade statstjänare, synes visserligen värt att tagas under övervägande,
men fråga är, örn icke avlöningssystemet härigenom varder allt
för komplicerat, särskilt som det icke rättvisligen låter sig göra att i detta
hänseende likställa pensioner, till vilka pensionären själv bidragit, med
avlöningar å övergångsstat eller ersättning för särskilda uppdrag i det
allmännas tjänst med arbetsfria statsinkomster.

Länsstyrelsen anser den av statsrevisorerna förebragta utredningen
icke böra föranleda till omedelbar ändring av de i fråga örn besiktningsmännens
avlöningsförhållanden gällande bestämmelser. Men därest utredning
om en mera fullständig omorganisation av besiktningsmannainstitutionen
i enlighet med vad revisorerna ifrågasatt inom en snar framtid
igångsättes, bör i samband därmed spörsmålet rörande omläggande av
det nuvarande, icke i allo tillfredsställande systemet för gottgörelse åt
besiktningsmännen upptagas till behandling.

Linköpings slott i landskansliet den 10 januari 1935.

Underdånigst
KAEL TISELIUS.

V. E. von dkr LANCKEN.

inlaga 1.

Till länsstyrelsen, Linköping.

Beordrad avgiva yttrande över riksdagens år 1934 församlade revisorers
förslag till omorganisation av automobilbesiktningsväsendet, får jag
härmed vördsamt anföra följande:

Herrar statsrevisorer framhålla i sitt uttalande önskvärdheten av att
statsverkets inkomster från besiktning av motorfordon skola täcka utgifterna
för denna besiktning. För att nedbringa kostnaderna för statsverket
föreslås i första hand en förändring av organisationen av den s. k.
flygande besiktningen, eventuellt ett borttagande av densamma. Värdet
av denna besiktning synes såväl från de år 1927 tillsatta motorsakkunnigas
som från statsrevisorernas sida vara tämligen minimalt. De sakkunniga
framhålla nödvändigheten av att besiktningsman anordnar
nämnda förrättning så, att därav såvitt möjligt rubbning i automobils tra -

— 119 —

likförhållande ej föranledes eller i övrigt större olägenhet förorsakas,
än som kan anses oundgängligen nödigt. En erinring härom kan visserligen
vara motiverad, men torde väl höra beaktas, att besiktningen göres
i allmänhetens intresse, och bör väl hellre en rubbning av trafikförhållanden
ifrågasättas, än att andras liv eller egendom äventyras. Besiktningsmännen
ingripa i regel ej, örn inte skälig anledning därtill förefinnes.
Den flygande besiktningen omfattar enligt statsrevisorerna i regeln
tillsyn av bromsar och andra säkerhetsanordningar, ävensom av
ratt, belysning m. m. Bromsar och styrinrättning äro visserligen viktiga
detaljer, men vid en flygande besiktning lägges minst lika. stor vikt
vid bedömning av hjullager, spindelbultar, fjäderanordningar, ringutrustning
samt kopplingsanordningar. Det kan ifrågasättas, huruvida statspolisen
besitter sådan kompetens att densamma kan fullgöra dylika undersökningar.
Skulle statspolisen, utom sitt ordinarie arbete med undersökning
av körkort, plåtar m. m., dessutom företaga en ingående besiktning
av automobilen, torde säkerligen en ofrånkomlig rubbning av trafikförhållandena
förorsakas. Det kräves inte alltid kontant ersättning
för att utföra en förrättning, men det kan ej undvikas att värdet av densamma
i allmänhet torde bliva större, om förrättningsmannen tillerkännes
någon ersättning för sitt arbete.

Statsrevisorernas anmärkning mot det förhållandet, att vikarier för
besiktningsmän komma upp i ungefär samma inkomst som ordinarie befattningshavare,
måste delvis anses obefogad. Besiktningsmannens arbete
är mera krävande än vad i allmänhet förmodas, i synnerhet är prövandet
av elever nervslitande, och att den ordinarie besiktningsmannen
är tilldelad en månads semester per år kan ej anses vara oskäligt. De
påtalade fallen i berörda avseende äro endast två, varav det ena (i Älvsborgs
län) har sin grund i att den ordinarie besiktningsmannen är riksdagsman,
samt i det senare fallet torde påtalade missförhållande hava
sin grund i den omständighet, att antalet ordinarie besiktningsmän är
för litet.

På grund av vad ovan anförts får jag vördsamt anföra såsom varande
min åsikt, att sådana förändringar i gällande författningar icke böra
vidtagas, att den s. k. flygande besiktningen överflyttas på statspolisen
och att den besiktningsmännen tillkommande rätten till semesterledighet
borttages.

Linköping den 29 december 1934.

Nils Sundin.

liesiktningsman.

Bilaga 2.

Till Kungl. Majlis befallnings havande i Östergötlands

1 ä n.

Med remisshandlingarnas återställande får jag såsom infordrat yttrande
i ärendet, i vad detsamma berör statspolisens verksamhet, vördsamt
anföra följande:

Otvivelaktigt har den autombilbesiktningsman tillagda befogenheten
att undersöka motorfordon, som kan antagas vara mindre tillförlitligt (fly -

— 120 —

gande besiktning), numera såsom en följd av det biträde vid trafikkontrollen,
som av statspolisen lämnas, förlorat en stor del av sin betydelse för
en fortlöpande kontroll å fordonsbeståndet.

En överflyttning av detta slag av besiktning till statspolisen möter ej
heller, så vitt jag kan bedöma, några olägenheter med hänsyn till statspolisens
tjänstgöring och allmänna verksamhet under förutsättning dock,
att statspolisen genom erforderliga ändringar i gällande författningar
tillägges med besiktningsman jämförlig befogenhet till dylik besiktning
och dessutom på ett eller annat sätt bibringas det ytterligare mått av
motorkännedom, som uppgiften kan anses kräva.

Mina här uttalade åsikter överensstämma, enligt vad jag övertygat mig
örn, med statspolisintendentens inställning till ifrågavarande spörsmålNorrköping,
statspolisavdelningen den 4 januari 1935.

Johan Lager.

föreståndare.

Länsstyrelsens i Jönköpings
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Genom remissresolution den 21 december 1934 har länsstyrelsen fått sig
anbefallt att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer,
på sätt framginge av en remissresolutionen bilagd promemoria, under
§ 14 i sin berättelse anfört angående automobilbesiktningsväsendet.

Med anledning härav har länsstyrelsen infordrat och får härmed överlämna
från besiktningsmännen för motorfordon i länet avgivet yttrande i
ärendet.

För egen del får länsstyrelsen anföra:

Anmärkningarna synas närmast hava föranletts av att statsverket, som
under budgetåret 1931/1932 haft överskott av besiktningsmännens verksamhet,
under vartdera av budgetåren 1932/1933 samt 1933/1934 fått vidkännas
vissa utgifter för densamma. För bedömande av omfattningen
utav den påtalade nedgången och särskilt för bedömande, huruvida minskningen
kan betraktas såsom permanent eller mera tillfällig, hade tillgång
till jämförelsematerial från tidigare budgetår än 1931/1932 varit önskvärd.
I brist härpå är det av de anförda siffrorna vanskligt att bedöma,
huruvida inkomstminskningen tenderar att fortsätta eller örn den är av
blott tillfällig art. Då antalet motorfordon här i länet vid utgången av
sistförflutna kalenderår med något mer än 350 översteg motsvarande antal
vid nästföregående års utgång, synas skäl finnas för antagandet, att
man enbart av den omständigheten, att minskning av inkomsterna från
besiktningsmannaverksamheten inträtt under senast förflutna båda budgetår,
ej kan anses berättigad draga slutsatsen, att en minskning kan
komma att bliva beståndande. Det synes vid sådant förhållande, som om
tillräcklig anledning saknades att taga nu angivna inkomstminskning till
intäkt för åtgärder i de av revisorerna ifrågasatta hänseenden.

— 121

I reformhänseende hava revisorerna ansett sig böra föreslå

att nuvarande utgifter för den flygande besiktningen, för närvarande

25,000 kronor årligen, minskades eller överhuvudtaget inbesparades genom
en förändring av organisationsformen;

att ändrade bestämmelser infördes i fråga örn ersättning åt vikarier för
besiktningsmän i så måtto, att, örn samma besiktningsmannabefattning
under ett kalenderår uppehölles av flera personer, statsverkets andel i avgifterna
i regel skulle beräknas såsom örn tjänsten uppehållits av endast
en person; och

att personer, som i annan form åtnjuta avlöning av statsmedel, i överensstämmelse
med vad i sådant avseende gäller på andra områden av
statsförvaltningen, exempelvis domänverket, skulle få vidkännas någon
reducering i denna avlöning.

Beträffande den flygande besiktningen hava revisorerna föreslagit, att
bestyret med denna överflyttades å ett annat organ, nämligen statspolisen.
Gentemot denna för ett ytligt sätt att se på saken nära till hands
liggande tankegång hava besiktningsmännen i sitt yttrande övertygande
och sakligt erinrat, att den flygande besiktningen avser att tekniskt
undersöka fordonen, att statspolisen, vars insatser i avseende å motorfordonskontrollen
länsstyrelsen vill skänka sitt största erkännande,
dock saknar härför erforderliga förutsättningar samt att en genom statspolisen
verkställd undersökning kan vara ägnad att minska förtroendet
för undersökningen. De av besiktningsmännen sålunda andragna synpunkter
äro enligt länsstyrelsens mening värda största beaktande. Vikten
och betydelsen av att den undersökning, som sker vid flygande besiktning,
vilken å vägen måste företagas skyndsamt för att sedermera i
mån av behov fullständigas, företages sakkunnigt måste starkt betonas
och kan för övrigt icke tillräckligt kraftigt understrykas. Den flygande
besiktningen, vilken för närvarande är respekterad av allmänheten
och visat sig vara till stort gagn för trafiken i allmänhet, måste ock
betecknas såsom värdefull för höjande av den allmänna trafikkulturen.
Det är sakkunskapen, som bidrager härtill genom att sakkunskapen kan
vägleda, ge råd och anvisningar samt ingripa, där så behövs, ävensom i
övrigt med vederhäftighet vederlägga den quasisakkunskap, som ej sällan
gör sig bred bland bilister, ej minst yrkesutövare. Berövas besiktningen
sakkunskapen, vilket naturligen kan ske, örn statspolisen — såsom
redan förekommer vid dess för andra ändamål företagna inspektionsresor
å vägarna — skall inskränka sig till granskning av bromsinrättningar,
beskaffenheten av lyse, möjligheten att blända och andra dylika till
ett motorfordons yttre utrustning hörande formella ting. mister den därmed
ock sin udd; och fara är, att värdet av hittills i sådant avseende utfört
kulturarbete kommer att så småningom gå förlorat. På lång sikt
torde de besparingar, som kunna göras genom slopande av den flygande
besiktningen, betala sig dåligt.

Vad angår frågan örn ersättning till vikarie för besiktningsman kunna
naturligen, örn man, såsom revisorerna synas förmena, anser, att besiktningsmännen
i allmänhet hava för höga inkomster, olika möjligheter
övervägas till beskäring av dessa. Utan att överhuvudtaget vilja yttra
sig örn rättvisan och billigheten i revisorernas i denna del av saken framställda
krav vill länsstyrelsen emellertid i likhet med besiktningsmännen
erinra, att revisorerna uppenbarligen sett på denna del av saken alldeles
för ensidigt. Det synes, som örn inkomsterna varit av det intresse för revisorerna,
att yrkets nackdelar — omkostnaderna för att icke tala örn

- 122

den ständiga risk för livet, för vilken en besiktningsman åtminstone i ett
samhaHe med livligare trafikvimmel oftast dagligen får utsätta sig —
belt portglömts. Länsstyrelsen ifrågasätter, om befattningen såsom besiktningsman
— sedan man verkligen bemödat sig att sätta sig in i vad
en sadan medför av möda, ansvar, förpliktelse och omkostnader — verkligen
är så överbetald, att innehavaren ej blott skall avstå alla inkomster
under ledighet utan därtill ock delvis avlöna vikarie. Såvitt länsstyrelsen
har sig bekant, förekommer inom svenskt förvaltningsväsen hittills
intet sådant avlöningssystem; och länsstyrelsen kan för sin del ej finna,
att revisorerna förebragt något rimligt skäl för ett sådant avsteg från
gängse använd sedvänja i fråga örn avlöning. Länsstyrelsen erinrar i
detta sammanhang att, då befattningshavare i statens tjänst i huvudsak
skola hava sin inkomst på grund av utförda förrättningar, staten, såsom
exempelvis är fallet med lantbruksingenjörerna, därjämte bereder dessa
kontant avlöning. I viss mån kan såsom exempel härutinnan även tjäna
läkare och veterinärer, som delvis hava sin inkomst på utförda förrättningar.

att den, som uppehåller befattning såsom besiktningsman och
tillika redan förut i någon egenskap av staten har avlöning, skall vidkännas
någon reducering i den utgående avlöningen kan måhända tekniskt
genomföras, ehuru det synes vara svårt att finna någon lämplig
grund, efter vilken beräkning under sådana förhållanden av löneförmå
-erna niå äga rum. Frågan, huruvida förslaget härom må anses rättvist
och billigt, kan naturligen däremot bliva föremål för delade meningar.

Länsstyrelsen, som i övrigt hänvisar till de av besiktningsmännen i saken
framdragna faktiska förhållanden, anser sig med hänsyn till hela
tendensen i revisorernas anmärkning icke kunna undgå att här framhålla,
att, enligt den erfarenhet, länsstyrelsen vunnit av besiktningsmännens
verksamhet, länsstyrelsen tilltror sig örn denna kunna göra det uttalandet,
att den utföres skickligt och omsorgsfullt i förening med den
skärpa i fordringarna, förutan vilken institutionen skulle sakna den respekt
hos allmänheten, den synes hava tillvunnit sig.

Med tanke på det med befattningen förenade ansvar och densamma nödvändigt
åtföljande omkostnader kan länsstyrelsen icke finna något rimligt
fog anfört för revisorernas yrkanden.

Det synes länsstyrelsen fördenskull, som örn dessa ej borde föranleda
någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.

Jönköping i landskansliet den 10 januari 1935.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

H. BhKCiKI.IN. vits \ hc.ih.v

Bilaga.

J£unsl. M a j: t s befallnings havande i Jönköpings län.

Med anledning av länsstyrelsens resolution den 22 dee. 1934 angående
riksdagens revisorers berättelse § 14, få vi, besiktningsmän för motorfordon
inom länet, härmed vördsamt avgiva följande gemensamma yttrande.

— 123

Allmänna synp u n k t e r.

Det är beklagligt, att tiden icke medgiver ett ingående behandlande i
princip oell i detalj av de anmärkningar, som revisorerna framställt mot
besiktningsmannainstitutionen, utan att, vi våga säga det, tillräckligt
hava satt sig in i, varken kårens uppgift i stort och ej heller de förhållanden
varunder den arbetar.

Liksom yrkesinspektionen är till för att förebygga skador under arbete,
är besiktningsmännens uppgift att förebygga, eller i varje fall förminska
antalet trafikolyckor. Det torde ej vara någon som väntar, att staten skall
hava någon inkomst av yrkesinspektionen, vilken i själva verket är en
ganska dyrbar institution. Hur man då kan påstå att den ringa kostnad.
7,761 kronor, som vår kår betingar kan betraktas som obillig kunna vi ej
fatta. Detta underskott, vilket uppkom såsom en följd av de för automobilismen
kritiska åren 11)32/1933 har minskats i år, och torde för nästkommande
år ytterligare komma att minskas. Vi vilja hänvisa till, att bruttoinkomster
av förrättningar år 1928 för Jönköpings- Eksjö- och Värnamodistrikten
jämfört med åren 1933/1934 äro resp. 18,700—12,400. 16,000—
10,700 och 12,400—9,400, eller för hela länet en inkomstminskning av 14,600
kronor. Till inkomsterna för år 1928 torde man ej vidare nå, enär prövningar
av förarelever i framtiden endast kommer att hänföra sig till den
årsklass, som under året uppnår 18 år, under det att dessa prövningar
förut hänförde sig till alla åldrar.

Att statsverket från besiktningsväsendet under senare år erhållit
mindre, eller ingen inkomst är sålunda beroende på, att besiktningsmännen
haft mindre inkomster. Att nu ytterligare nedskära dessa inkomster
för att tillföra staten ett eller annat tusental kronor kan icke vara rättvist.

Det kan tyckas, att en årsinkomst 10—15,000 kronor är hög för en befattningshavare.
Vi kunna icke underlåta att uttrycka vår förvåning, att
revisorerna icke med ett ord framhållit eller ens låtit utreda omkostnaderna
för arbetet. Det iir nämligen så, vilket närmare framgår av vederbörande
befattningshavares självdeklarationer, att våra omkostnader belöpa
sig i runt tal till */, av bruttoinkomsterna. Tiden medgiver oss icke
att lämna siffror, styrkande detta förhållande. Det förefaller oss ävenledes
egendomligt att revisorerna i totalinkomsterna medräkna rese- och traktamentsersättningar,
en inkomstform avsedd att täcka gjorda utlägg, och
som enligt svensk lag icke ens skall deklareras för beskattning.

Vi anse oss även böra framhålla en del olägenheter för familjelivet
m. m., som äro en följd av yrket, såsom en ständig ström av konsulterande
personer, telefonens ringande från tidigt på morgonen till sent på aftonen,
besvarande av brev med frågor i allehanda bilärenden m. m., allt
förhållanden, för vilka vi anse vår skyldighet att ställa oss och våra familjer
utan ersättning till förfogande.

Och till sist den för oss kanske viktigaste frågan — pensionen. När en
besiktningsman blir överårig skall han hava intjänat en sådan summa
att han på den kan existera under sin ålderdom.

Vi hade hoppats, att en viss succession skulle för besiktningsmannen
möjliggöra förflyttning till ett mera inkomstbringande distrikt, vilket ju
skulle kunna betraktas som motsvarande ålderstillägg. Sedan Kungl.
Majit år 1933 genom att ej återförvisa ett av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, i strid mot denna princip gjort förordnande, är även denna
form för befordran tor oss stängd.

— 124 —

Vikarier.

En av revisorernas största anmärkningar rör vikarierna. Härvid hava
revisorerna särskilt anmärkt på förhållandet i Borås. Nämnda besiktningsman
fullgör emellertid offentligt uppdrag i egenskap av riksdagsman.
Vi veta ej, örn revisorerna anse, att riksdagen kan undvara den
fackkunskap, som representeras av besiktningsmannen ifråga, och att en
besiktningsman sålunda ej bör vara valbar till riksdagsman. Vad vi dock
anse oss kunna fordra är, att en vikarie erhåller lön för sitt arbete. Att
förena dessa synpunkter torde ej vara möjligt.

Det andra fallet, som av revisorerna berörts torde hänföra sig till Göteborg.
Anledningen till en vikaries höga inkomstsiffra måste bero på, att
en ordinarie besiktningsman under året avled, samt att Kungl. Maj:ts
fastställande av förordnande av ny besiktningsman drog ut över en stor
del av året. Detta måste betraktas som ett exeptionellt förhållande.

Vi kunna ej finna anledning att beröva besiktningsmannen den rätt till
semester, som tillkommer varje annan befattningshavare. Örn vikariens
inkomster under denna semestermånad skulle sammanräknas med en ordinarie
befattningshavares, betyder detta i själva verket, för så vitt den
sammanlagda inkomsten överskrider 10,000 kronor, icke endast, att den
ordinarie besiktningsmannen såsom nu lever sin semester utan inkomst,
utan att han dessutom till staten måste inbetala hälften av varje förrättning
som hans ställföreträdare utfört. Det måste minst sagt anses obilligt.

Flygande besiktning och inspektion av motorfordons beståndet.

Allmänna synpunkter:

Vad flygande besiktning och inspektion av motorf ord onsbeståndet beträffar
förefalla revisorerna att hava sammanblandat dessa begrepp,
vilka enligt gällande förordning äro att hänföra till olika besiktningsförfaranden.

I båda fallen är det revisorernas mening, att något slag av polis skulle
ersätta besiktningsmannen. Det verkar onekligen rätt förvånande, att
riksdagen närstående personer kunna framkomma med principer, sorn
riksdagen själv genom statspolisens instiftande visat sig icke gilla.’ Endast
polisutbildad trupp är nämligen lämpad att på ett övertygande och
sakkunnigt sätt handhava förhallanden, som beröra ordning och trygghet
i landet. Militär trupp har härför ansetts mindre lämpad. Nu vili
statsrevisorerna till polisen (ordningsmannen) giva en befogenhet av teknisk
art, som de ingalunda behärska. Följden härav blir, därom äro vi fullständigt
övertygade, endast irritation och minskande av det förtroende
från allmänhetens sida som statspolisen i dess egenskap av ordningsmän,
numera tillkämpat sig. Det synes oss fullständigt nödvändigt att skilja
på ordningen på vägarna och det tekniska undersökandet av motorfordon.
Bägge sakerna innefattas i ordet trafikkultur och äro lika viktiga. Revisorernas
sätt att taga på den tekniska undersökningen, och kvalifikationen
för densammas utförande måste bero på brist på erforderlig kännedom
örn föreliggande faktiska förhållanden.

Som ett exempel önska vi framhålla att den flygande besiktningen och
fordonskontrollen enligt gällande förordning icke får onödigt fördröja
den farande allmänheten. På grund härav kan på landsvägen endast en
flyktigare undersökning verkställas. Det bör med skärpa framhållas att

— 125 —

t. o. m. smärre anmärkningar föranleda »eftersyn». Vid denna eftersyn
göres en grundligare undersökning varvid ofta framkomma brister, vilka
å landsvägen ej kunnat konstateras. Automobilen får i så fall repareras
och åter uppvisas, varefter ett trafikdugligt fordon ånyo erbålles.

Vi önska framhålla, att de inkomster, som komma besiktningsmannen
till del av dessa förrättningar äro så blygsamma i jämförelse med det
arbete han utför, att det icke är rädslan för inkomstminskning, som föranleder
vårt yttrande i denna fråga. Detta är helt dikterat av oro för
huru framtiden skulle komma att gestalta sig om statsrevisorernas förslag
skulle bliva verklighet. Såväl besiktningsmännens som statspolisens
auktoritet skulle komma att i hög grad minskas.

Flygande besiktningar:

Vad de s. k. flygande besiktningarna beträffa har denna form bl. a.
visat sig vara det enda sätt, på vilket polismyndighet direkt kan begära
sakkunnigt yttrande över ett motorfordons kondition. Vi hava, sedan
denna form av undersökning tillkom, vid upprepade tillfällen och i eget
motorfordon utfört resor inom distrikten för att utföra dessa undersökningar.
Några medel stå i detta fall ej till polismyndigheternas förfogande,
och hava vi utfört dessa förrättningar i form av flygande besiktningar,
för vilka vi ju åtnjuta ett arvode av 300 kronor örn året. Skulle
detta komma att indragas måste vi se oss förhindrade att på egen bekostnad
gå polisen tillhanda, vilket säkerligen skulle försvåra dennas arbete.

Inspektion av motorf or donsbeståndet:

Inspektion av motorfordonsbeståndet regleras ju av vederbörande länsstyrelse,
och torde kanske enhetliga föreskrifter i detta hänseende av
Kungl. Majit böra utfärdas. Inom Jönköpings län lia förrättningen utförts
under samarbete med statspolisen, en form som visat sig ändamålsenlig.
Det har för såväl oss som för statspolisen och först och främst för
allmänheten ingivit ett särskilt förtroende, att såväl teknisk sakkunskap
som ordningsmakt gemensamt varit tillstädes. En borgen för saklig undersökning
har härigenom förelegat.

Som inkomster av dessa förrättningar inom Jönköpings län endast
uppgår till 1/2 å V4 av i övriga län, anse vi oss ej hava anledning förmoda,
att statsrevisorernas anmärkningar i detta hänseende beröra vårt län.

Sammanfattning.

Det är till slut, synes det oss, tydligt att utvecklingen strävar hän mot
besiktningsmannainstitutionens införlivande med statsförvaltningen (såsom
införande av en sakkunnig överbesiktningsman, reglering av befordran,
löner och pensioner) men vi kunna icke i något fall finna att de
vägar, som riksdagens revisorer anvisa för att avhjälpa förefintliga brister.
skulle komma att verka annat än i motsatt riktning.

Det torde snart vara på tiden att även den lojalt, och under länsstyrelsens
ledning arbetande besiktningsmannakåren finge arbetsro. Besiktningsmannen
måste nu alltid känna sig som en säsongarbetare; varje år
anmärkes på hans inkomster, han tillsättes på ett år i sänder och kan riskera
att när detta år är tillända bliva arbetslös. Han har ingen möjlighet
till befordran, erhåller icke pension och saknar all möjlighet att kontrollera
kårens rekrytering (en synnerligen betänklig sak).

Vi besiktningsmän anse oss ej förtjänta av ett dylikt bemötande från
statsmakternas sida. Vi vilja gärna vara en lojal och nyttig kugg i det

126 —

stora samhällsmaskineriet, vi känna vårt stora ansvar och vi veta att vi
göra nytta i trafiksäkerhetens tjänst.

Jönköping, Eksjö och Värnamo den 3 januari 1935.

IVAR NORLING. OSCAR PHILIPSON. G. BERGENGREN.
Besiktningsmän för motorfordon.

Länsstyrelsens i Kronobergs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 nästlidne december har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade
revisorer anfört angående automilbesiktningsväsendet.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen, som i ärendet infordrat yttrande
från besiktningsmannen för motorfordon i Växjö distrikt civilingenjören
Y. Bergström, med överlämnande av dennes yttrande för egen del i underdånighet
anföra:

Riksdagens revisorers förslag att besiktningsmännen för motorfordon,
skulle befrias från dem åliggande skyldighet att undersöka motorfordon,
som kan antagas vara ur trafiksäkerhetssynpunkt mindre tillförlitligt
(flygande besiktning), synes länsstyrelsen föga lämpligt. Den kontroll
över motorfordonsbeståndet, som är avsedd att vinnas genom besiktningsmännens
flygande besiktning, torde icke lämpligen kunna överflyttas på
annan. Denna besiktningsmännens skyldighet synes länsstyrelsen böra
bibehållas men däremot kan ifrågasättas huruvida, då flygande besiktning
skall främst övas, när besiktningsman av annan anledning är stadd å resa
i förrättningsärende, särskilt arvode för den flygande besiktningen bör
utgå.

Revisorernas förslag örn ändrade bestämmelser för beräkning av ersättning
till vikarie för besiktningsman samt örn reducering i avlöning för
sådana besiktningsmän, som samtidigt åtnjuta avlöning från statsverket i
annan form, torde böra göras till föremål för särskild utredning, varemot
frågan örn en omorganisation av besiktningsmannaninstitutionen i dess
helhet synes kunna tillsvidare anstå.

Växjö i landskansliet den 14 januari 1935.

Underdånigst
A. BESKOW.

MORTIMER JOHANSSON.

- 127 —

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Kronobergs län.

Beträffande statsrevisorernas utlåtande angående automobilbesiktnings—
väsendet, nr 133, Da/1934.

Med återställande av reinissliandlingarna av den 22 december 1934 i rubricerade
ärende, ber jag vördsamt få anföra följande:

Anledningen till ^statsrevisorernas erinringar torde bland annat vara
ett underskott på 7,761 kronor 51 öre, som uppstått genom samtidigt angivna
vissa inkomst- och utgiftssiffror under budgetåret 1933/1934 samt den
därefter följande sammanställningen av besiktningsmännens förrättningsavgifter
under kalenderåret 1933 oell ersättningar under budgetåret 1933/
1934, angivande att statsverkets inkomster utgöra 106,736 kronor 25 öre
(tab. 9) och utgifter 113,017 kronor (talj. 4 och talj. 5 å respektive 43,000
kronor och 70,017 kronor 79 öre), som ger ett underskott på 6,280 kronor 75
öre.

Utgiftsposten för flygande besiktningar är grundad på ett arvode av 500
kronor per besiktningsman och år, men, då detta numer är sänkt till 300
kronor, kommer sålunda denna utgift för budgetåret 1934/1935 att utgå
med 25,000 kronor i stället för 43,000 kronor och följaktligen är i stället
för underskott ett överskott på cirka 10,000 kronor att förvänta. Härmed
torde farhågan för att statsverkets inkomster från besiktningen av motorfordon
icke skola täcka utgifterna för den flygande besiktningen vara eliminerad.

Ett spörsmål, som till ökning av statsverkets inkomster anföres av revisorerna,
är frågan örn ändring av nuvarande beräkning för ersättning till
vikarie för besiktningsman. Synpunkterna därvid torde huvudsakligast
rikta sig mot 2, mom. c och a, (ledighet på grund av offentligt uppdrag och
semester) men även i viss mån mot mom. b, (ledighet på grund av sjukdom).
(Sv. förf. sami. 350/1930.)

Av offentligt uppdrag betingad tjänstledighet, torde väl närmast vara
den form av ledighet, som betecknades skälig hänföra till begreppet »ett
fortsatt upprätthållande av en och samma tjänst medelst vikarie», men
svårigheten synes ligga i hur den ekonomiska återbäringen till statsverket
skall regleras, vilket icke får förbises. Återbära de i proportion till
uppburna förrättningsavgifter, erhåller den ordinarie besiktningsmannen
alltid ett avdrag å sitt redan influtna belopp. Denna förlust kan ju möjligen
anses ersatt genom de löne- och andra förmåner, som det offentliga
uppdraget givit, men är att märka, att den skäligen bort täcka även den
summa, som skulle hava uppburits, därest tjänstledigheten icke anlitats.
Även skulle kunna tänkas som ytterlighet, att elen ordinarie förrättningsmannen
finge återbära hela beloppet medan den vikarierande slapp undan
utan någon förpliktelse häri, oaktat omsättningen varit störst för den
sistnämnda. En åsyftad reglering på nuvarande grunder synes därför endast
kunna nås genom begränsad tjänstledighet (en månad) i dylikt fall.

Beträffande semester åter är det ju en efter gängse begrepp behövlig ledighet
från en tjänst, som beviljas med oavkortade löneförmåner i akt
och mening att vederbörande icke skall frestas avstå från den på grund
av ekonomisk förlust. Denna förmånen åtnjuter visserligen icke besiktningsmännen
nu och ännu mindre sedan, örn förrättningarna samman
slogos avseende en och samma tjänst, med ty åtföljande regleringssvårig -

— 128 —

heter beträffande återbäringen resulterande i icke blott en semester med
avkortad lön utan även mot extra ekonomisk uppoffring.

Sammalunda är förhållandet vid inträffad sjukdom, som kanske rent
av ådragits på grund av tjänsten under dennas delvis hälsokrävande tidpunkter.

Som synes är en reglering i av revisorerna antydd riktning förenad med
åtskilliga olägenheter, som med nuvarande enbart rörliga avlöningssystem
icke kan undvikas. Däremot inbjöde ett system bestående av dels
fast, dels rörligt arvode, till större rättvisor ur återbäringssynpunkt. (Det
fasta arvodet tillkom endast ordinarie besiktningsmannen, det rörliga
samtliga ordinarie oell vikarie.)

Beträffande statspolisens trafikkontroller bör ju dessa varken kräva
eller sikta på någon större teknisk färdighet utan syfta å förutom den
förebyggande verkan väl endast såsom vanlig polisuppgift till ett konstaterande
av fakta, vars karaktär är avgörande för vidare rapportering
till länsstyrelse, och utgöra material för sedermera påkallat åtal. Organisatoriskt
synes således ej något hinder möta för att antingen det ena
eller det andra »flygande organet» slopas, men ej heller, att båda fortfarande
finnas. Är det så att statsverket inte ser sig kunna ersätta besiktningsman
för hans flygande besiktningar, så anser jag dock, att det
för besiktningsmannens eget vidkommande vara av synnerligen stort välde
fortfarande äga befogenhet verkställa flygande undersökning, ty härigenom
skapar han sig dels en utmärkt bild av hur besiktigade och obesiktigade
fordon i praktiken förslitas parallellt till variationerna i belastning,
materialets kvalitet och trafikintensitet, dels i vilken riktning
transportmedlen tendera beträffande utveckling, behov och utnyttjande.
Samtidigt utvinnes ju ett större antal trafikkontroller och därmed större
effekt.

Gäller det skapande av inkomst till statsverket, borde mer betonas, att
de fordon, som rapporteras av statspolisen, åläggas undergå fullständig
besiktning mot stadgad avgift, enär de tydligt falla under 5, mom. 4,
nämligen: »när skäl därtill prövas föreligga, äger länsstyrelse förordna
om besiktning etc.». (De fordon, som icke äro i gott skick, bruka vanligen
vid en noggrannare undersökning — besiktning varvid alltid besiktningsinstrument
skall företes — uppvisa förutom övriga förslitningar
även, genom icke i laglig ordning anmälda ombyggnader, höjda tjänstevikter
och följaktligen ökning i skatt, som statsverket sålunda gått förlustig.
) Denna förrättningsavgift skulle ju kunna anses som en bötessats
och utgöra ett mellanting av nuvarande ytterligheter, som å ena sidan
bestå i åtal och böter, när statspolisen rapporterat, samt å andra kostnadsfri
eftersyn utan åtal och böter, när besiktningsman gjort den flygande
undersökningen. Sammalunda skulle ock fordon, som av besiktningsman
vid den ytliga flygande besiktningen ålagts uppvisning för
eftersyn, undergå fullständig besiktning mot avgift.

Växjö den 4 januari 1935.

Y. Bergström.

— 129 —

Länsstyrelsens i Kalmar län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Sedan länsstyrelsen genom nådig remiss den 21 december 1934 anbefallts
att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin till innevarande
års riksdag avgivna berättelse, under § 14, anfört rörande automobilbesiktningsväsendet,
får länsstyrelsen i sådant avseende i underdånighet
anföra följande.

Av berättelsen framgår, att statsverkets inkomster från besiktningen
av motorfordon ej längre fullt täcka utgifterna för besiktningen — även
örn underskottet ej är av någon större betydelse — vilket förhållande
dock, såsom revisorerna själva påpekat, säkerligen till stor del bär sin
grund i det på senare tiden starkt reducerade motorfordonsbeståndet.

För att i någon mån minska utgifterna för besiktningsväsendet föreslår
emellertid revisorerna att överflytta den s. k. flygande besiktningen på
statspolisen, varigenom en besparing på omkring 25,000 kronor årligen
skulle vinnas. Länsstyrelsen har för sin del ej något att erinra mot att
en sådan överflyttning sker, särskilt som statspolisen numera under sin
verksamhet ifråga örn trafikkontrollen å de allmänna vägarna torde hava
förvärvat en viss sakkännedom på detta område och möjlighet alltid förefinnes
att i mera komplicerade fall hänvända sig till vederbörande besiktningsman.

Däremot anser länsstyrelsen, att någon mera genomgripande omgestaltning
av besiktningsmannainstitutionen för närvarande och intill dess ytterligare
erfarenhet härvidlag vunnits icke bör ske, då nämnda institution,
såvitt länsstyrelsen har sig bekant, i stort sett fungerat tillfredsställande.

Ifråga örn besiktningsmännens av revisorerna påtalade stora inkomster
vill länsstyrelsen erinra, att ifrågavarande befattningshavare hava att
själva av dessa bestrida utgifter för expeditionslokaler och andra kostnader
för sin verksamhet samt att befattningarna endast tillsättas medels
förordnande på viss tid och ej heller äro förenade med rätt till pension.
Under sådana förhållanden kunna de nu utgående arvodena, enligt länsstyrelsens
förmenande, ej anses oskäliga.

Kalmar i landskansliet den 9 januari 1935.

Underdånigst
JOHN FALK.

K. LIDMAN.

9 - Rev.-berättelse ang. statsverket för år II.

Länsstyrelsens i Gotlands

län

— 130 —

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har länsstyrelsen fått sig
anbefallt att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade
revisorer under § 14 av sin berättelse anfört angående automobilbesiktningsväsendet.

I anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Körande automobilbesiktningsväsendet hava riksdagens revisorer till
en början framhållit vissa önskemål, som närmast avse smärre förändringar
för tillgodoseende av statsverkets intresse inom ramen för den nuvarande
besiktningsorganisationen. Vad riksdagens revisorer i sådant hänseende
andragit beträffande beräkningen av ersättning åt vikarie för besiktningsman
samt i fråga örn jämkning i rätten att tillgodogöra sig inflytande
förrättningsavgifter för sådan innehavare av besiktningsmannabefattning,
som i annan form samtidigt åtnjuter avlöning och pension av
statsmedel, finner länsstyrelsen värt beaktande. Såsom riksdagens revisorer
påpekat synes det oegentligt att statens inkomster av förrättningsavgifter
göras beroende av huruvida och i vilken omfattning vikarie anlitats
av besiktningsman. Detta måste anses så mycket mera otillfredsställande,
som någon kontroll över i vilken omfattning de av vikarien
uppburna förrättningsavgifterna verkligen kommit honom tillgodo icke
finnes. Vidare synes det länsstyrelsen ej obilligt att besiktningsman, som
uppbär avlöning eller pension av statsmedel, skall anses pliktig underkasta
sig skälig minskning i nämnda förmåner. Innehavaren av befattningen
som besiktningsman i detta län har icke innehaft ordinarie anställning
i statens tjänst. Under den tid han tjänstgjort som besiktningsman
i länet har han hittills icke anlitat vikarie annat än vid kortare ledighet,
ej något år överstigande fjorton dagar.

Riksdagens revisorer beröra härefter frågan örn en omgestaltning av
besiktningsmannainstitutionen i sin helhet. Revisorerna hava härvid icke
angivit på vad sätt en dylik omgestaltning borde ske i annan mån än att
de föreslagit avlyftande av viss del av besiktningsmännens arbetsuppgifter
på polismyndigheten, men i övrigt inskränkt sig till att framhålla
möjligheten till besparingar för det allmänna genom en förenkling av
institutionen i fråga.

Vidkommande revisorernas förberörda förslag att till ordningspolisen
överflytta vissa åligganden, som tillagts besiktningsmännen i fråga örn
s k. flygande besiktning (§ 5 mom. 4 motorfordonsförordningen och § 11
första stycket i instruktionen för besiktningsmän för motorfordon) och
inspektion av fordonsbeståndet (§ 11 andra stycket förenämnda instruktion)
finner sig länsstyrelsen böra framhålla angelägenheten av att .skillnaden
mellan trafikkontroll, å ena, samt s. k. flygande besiktning och
fordonsinspektion, å andra sidan, alltjämt upprättliålles. Till sin innebörd
äro dessa funktioner helt artskilda, vilket givetvis icke hindrar att
de organ, som utöva dessa funktioner, polisen och besiktningsmännen, ofta
nog med fördel kunna samverka. Trafikkontrollen är en uppgift, som
ankommer på ordningspolisen, och avser en övervakning av efterlevna -

— 131 —

den av gällande föreskrifter för alla arter av trafik och trafikmedel. Den
flygande besiktningen och fordonsinspektionen hava till föremål allenast
motorfordon och deras tekniska utrustning. Den erfarenhet, som vunnits
under den tid gällande föreskrifter örn flygande besiktning och fordonsinspektion
hittills varit i tillämpning, har befäst länsstyrelsen i den uppfattningen
att besiktningsmännen böra bibehållas vid dem tillagda befogenheter
i förevarande avseende. Skulle någon ändring härutinnan ur
besparingssynpunkt anses påkallad, är alltid den möjligheten öppen att
helt indraga arvodet för besiktningsmännen åliggande undersökning och
eftersyn av motorfordon (flygande besiktning).

Från besiktningsmannen för motorfordon i länet infordrat yttrande
bilägges.

Visby i landskansliet den 10 januari 1935.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

B.-A. LJUNGHOLM.

G. A. BROMS.

Bilaga.

Till Konungens befallningskavande i Gotlands län.

Anmodad yttra mig över inneliggande statsrevisorernas berättelse angående
automobilbesiktningsväsendet får jag vördsamt anföra följande.

Statsrevisorerna ifrågasätta minskning eller rent av slopande av det
belopp av 300 kronor per år, som f. n. utgår till varje besiktningsman för
s. k. flygande besiktningar jämte eftersyn, och likaså^ ifrågasättes överflyttande
till statspolis av den fordonsinspektion som för närvarande på
förordnande av länsstyrelse verkställes av besiktningsmän.

Vad beträffar besiktningsmännens flygande besiktningar äro dessa huvudsakligast
av teknisk art samt av förebyggande natur. I de fall då
flygande besiktningar ej resultera i förbud mot fordons begagnande och
då vederbörande fullgör sin skyldighet att avhjälpa bristerna och inom
föreskriven tid uppvisar fordonet hos besiktningsmannen för eftersyn
komma ifrågavarande bristfälligheter icke till länsstyrelsens eller fiskala
myndigheters kännedom, varför åtal jämte böter då ej heller ifrågakommer.
Härav kan slutas, att det varit sakkunniges och lagstiftares mening,
att dylika smärre tekniska bristfälligheter ej skola bli föremål för åtal.
I denna vetskap blir det då också lättare för besiktningsman att — enär
givetvis alla stadier av gränsfall kan förekomma örn anordningars effektivitet
eller ineffektivitet, lämplighet eller olämplighet — uppehålla en
hög standard.

I de fall då besiktningsman på länsstyrelses förordnande verkställer
fordonsinspektion ingives till respektive länsstyrelse rapport angående
de förelägganden respektive förbud som under förrättningen utfärdats,
varvid en del länsstyrelser låta dessa rapporter ligga till grund för åtal
mot försumliga, under det att andra länsstyrelser i analogi med de flygande
besiktningarna i regel låta det bero vid att vederbörande i enlighet
med föreläggandet inställer fordonet för eftersyn i laga ordning. Till
de senare länsstyrelserna hör länsstyrelsen i Gotlands län, och har detta

— 132 —

glädjande faktum gjort det lättare att även under fordonsinspektionerna
hålla samma höga standard som vid flygande besiktningar.

Då fordonsinspektion eller trafikkontroll verkställes av statspolis ligger
det i sakens natur, att förrättningen kommer att bliva av vidlyftigare
art än besiktningsmännens fordonsinspektion, i det att statspolis även
kan ha anledning samt bar befogenhet till ingripande av fiskalisk art
mot förutom tekniska ofullkomligbeter hos motorfordon även mot andra
förhållanden t. ex. för höga belastningar respektive bjultryck, vårdslös
körning, lyktlösa cyklister m. m. I de fall då rapport kommer till stånd
torde även åtal komma att följa under det att — i motsats mot vid besiktningsmännens
fordonsinspektion — någon eftersyn av eventuella brister
hos fordon ej kommer till stånd.

I sådana fall där besiktningsman och statspolis samarbeta vid fordonsinspektion
och trafikkontroll resultera eventuella tekniska brister hos motorfordon
i åtal mot den försumlige ävensom eftersyn bos besiktningsman.

Av det ovan sagda framgår, att en väsentlig artskillnad föreligger
mellan besiktningsmäns och statspolis’ inspektioner respektive trafikkontroll,
och synes de mig vara väl motiverade vid sidan av varandra. Åtminstone
å Gotland där det icke finnes mer än en statspolis torde dennes
tid ej medge övertagande av fordonsinspektionerna, och att för ändamålet
begagna statspolis från fastlandet torde vara både opraktiskt och betydligt
dyrare.

Med stöd av det ovan anförda avstyrkes sålunda överflyttande av fordonsinspektionerna
från besiktningsmännen till statspolisen, vilket dock
inte hindrar, att det är önskvärt att även å Gotland statspolis från fastlandet
någon eller några gånger örn året gör trafikkontroll, varvid bland
annat lyktlösa cyklister torde bliva efterhållna.

Att slopa besiktningsmännens flygande besiktningar avstyrkes likaledes
och mycket kraftigt, enär i annat fall besiktningsman blir maktlös
gentemot aldrig så bristfälliga fordon och i dylika fall blir nödsakad
kalla på den i tekniskt avseende ej lika kompetenta statspolisen.

De av statsrevisorerna påtalade missförhållandena beträffande vikariatsersättningar
ba ej förekommit på Gotland. Likaså förekommer ej heller
dubbelavlönad tjänst.

Visby den 7 januari 1935.

I vördsamhet
Harald Pöpke.

Länsstyrelsens i Blekinge
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Länsstyrelsen får härmed underdånigst avgiva infordrat utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1934 församlade revisorer under § 14 i sin
berättelse anfört angående automobilbesiktningsväsendet.

— 133 —

Revisorerna hava med påpekande av att statsverkets inkomster från
besiktning av motorfordon icke längre täckte utgifterna för denna besiktning,
framhållit några utvägar, som synts revisorerna kunna vara
ägnade att nedbringa utgifterna för besiktningsväsendet. Sålunda föreslås,
att den s. k. flygande besiktningen skulle överflyttas till statspolisen.
Länsstyrelsen håller före, att en dylik överflyttning icke skulle vara lycklig
och vill därför bestämt avstyrka detta förslag. Statspolisen, åtminstone
i allmänhet, äger icke den fackkunskap, som är erforderlig. Däremot
kunna statspolismännen mycket väl användas såsom trafikpoliser, när
det gäller tillsyn beträffande överdådig framfart, förefintlighet av körkort,
skattemärke och dylikt samt belysningsanordningar m. m. Att polisen
skulle vid behov hänvisa vederbörande till en mera kvalificerad
myndighet skulle säkerligen komma att vålla allmänheten mycket onödigt
besvär. Den jämförelsevis ringa utgiften av 300 kronor för år, som
vållas av en sakkunnig besiktningsmans flygande besiktning, torde icke
kunna anses vara ett för stort offer på trafiksäkerhetens altare. Här i
länet har med fördel praktiserats det tillvägagångssättet, att statspolismän
ofta deltagit i besiktningsmännens flygande besiktningar.

Revisorerna ifrågasätta ytterligare, att ändrade bestämmelser för beräkning
av ersättning till vikarie för besiktningsman lämpligen borde
åstadkommas. Vad revisorerna härutinnan anfört synes hava visst fog
för sig, men är länsstyrelsen icke i tillfälle att framställa något förslag
i ämnet. Därest emellertid dylik ändring vidtages, synes man dock böra
tillse, att den ordinarie besiktningsmannen tillförsäkrade inkomster icke
i avsevärd grad beskäras.

Vidare föreslå revisorerna, att besiktningsmän, som i annan form åtnjuta
avlöning av statsmedel, skulle få vidkännas någon reducering i avlöningen.
Detta tyckes emellertid strida mot principen örn lika lön för
lika arbete och torde det därför vara rätt så betänkligt att i detta särskilda
fall giva sig in på den vägen.

Från de båda automobilbesiktningsmännen i länet i ärendet infordrade
yttranden bifogas. (Bil. 1 och 2.)

Karlskrona å landskansliet den 10 januari 1935.

Underdånigst
SVEN HAGSTRÖMER.

JOSEF FRÖBERG.

inlaga 1.

Till Kungl. Maj:ts befallnings havande i Blekinge län.

Med återsändande av remisshandlingarna i ärendet »Statsrevisorernas
uttalande och förslag» rörande vissa inbesparingar för besiktningsmannainstitutionen,
får undertecknad härmed vördsamt inkomma med yttrande.

Revisorerna hava i sitt uttalande velat göra gällande, att statsverkets
inkomster från besiktningsmannainstitutionen icke längre täcka utgifterna
och skulle detta tillskrivas den samtidigt rådande depressionen med

— 134 —

därav föranledd reducering av motorfordonsbeståndet. Enligt min mening
torde största skulden till underskottet ligga i typbesiktningen. Cirka
85 procent av samtliga importerade och i Sverige tillverkade personbilar
oell cirka 65 procent av alla motorcyklar undergå numera s. k. typbesiktning,
varigenom i hög grad statsverkets inkomster minskats. Som ett
exempel härför vill jag endast anföra följande: Förrättningsavgifterna för
3 besiktningsmän i Malmöhus län voro för år 1930 i runt tal respektive
32,000, 29,000 och 26,000 kronor, summa 87,000 kronor, varav till statsverket
inlevererades i runt tal summa 32,100 kronor.

Under åren 1933/34 voro förrättningsavgifterna respektive 13,050, 11,640
och 11,365 kronor, summa 36,055 kronor, varav till statsverket inlevererades
6,055 kronor.

Skillnaden för år 1930 och 1933, bara i Malmöhus län 26,045 kronor.

Skillnaden är ju påtaglig i och med det att typbesiktningen tillkom.
Då på sill. tid denna typbesiktning var på förslag så avstyrktes densamma
enhälligt av oss besiktningsmän, icke förty anse nu herrar statsrevisorer,
för täckande av detta underskott, att det nu ånyo vöre lämpligt
att låta besparingarna gå ut över besiktningsmännens arvoden m. m. Ett
enligt min personliga åsikt högst egendomligt förslag till besparing och
gent emot oss besiktningsmän fullständigt obefogat.

En bidragande orsak lill underskottet är även de höga skatterna i
form av bilskatt, gummiskatt och bensinskatt, som nu nått bristningsgränsen
för våra motorfordonsägare, vilka på grund härav måst upphöra
med biltrafiken och avfört sina motorfordon.

Att denna typbesiktning icke är helt ägnad till att höja trafiksäkerheten.
har jag under dessa år haft flera tillfällen att konstatera! Största
fördelen med typbesiktningen tillfaller herrar bilförsäljare, samtidigt som
det först nu visat sig att man kalkylerat fel med inkomsterna till statsverket.
Har en person råd att köpa en bil, så har han säkert råd till att
låta den undergå besiktning! Ännu större kommer underskottet att bliva,
när tillverkningen av bussar och lastbilar standardiserats.

Besparingen skulle enligt revisorernas förslag även beröra den flygande
besiktningen, genom att överlåta densamma på statspolisen och
härigenom skulle enligt deras mening ytterligare 25,000 kronor inbesparas!
Jag betvivlar i hög grad att den saken är så enkel att realisera!
Det torde helt enkelt vara otänkbart att en arbetsuppgift som nu utföres
av cirka 80 besiktningsmän, kan utan vidare överflyttas på nuvarande
numerär av statspolisen. Härtill erfordras med säkerhet en utökning av
en polisman i^varje län. D. v. s. 25 man med lågt räknat 3,000 kronor örn
året, summa 75,000 kronor. Hur går det då med inbesparingen? Jag betvivlar
i hög grad att statspolisen är lämplig till ifrågavarande uppdrag!
Ett fatal av dem kan »anses äga förutsättningar för dylik tjänst, som
fordrar fackkunskap, förvärvad genom mångårig praktisk verksamhet
inom automobilindustrien. Att poliskåren är motoriserad är väl inte detsamma
som fackkunskap! Herrar revisorer tycks anse den flygande besiktningen
vara en mycket enkel apparat. Ja så enkel till och med att
det. endast erfordras en del s. k. motorkännedom! Hur många av statspolisen
äga nu denna s. k. motorkännedom? Hur många av dem äro kapabla
att köra vilket motorfordon som helst? Det skulle icke vara vidare
lämpligt, örn do torst av respektive förare skulle få undervisning hur bilen
ifråga skall köras, för att de sedan skulle kunna giva sitt utlåtande
över densamma ifråga örn trafiksäkerhet!

Örn statspolisen till ex. stoppar en bil vid Holmsjö och ägaren bestri -

— 135 —

der de anmärkningar som gjorts å densamma och polisen på grund av
bristande sakkunskap måste hänvisa ägaren till besiktningsmannen, så
måste denne företaga en dyrbar och tidsödande resa till besiktningsmannen
eller också måste besiktningsmannen göra resan till platsen ifråga
för att konstatera fakta! Vem skall i detta fall bestrida resekostnaderna1?

Företages resan av ägaren kan följande uppstå: ...

1. Ägaren kan på vägen till besiktningsmannen få sin bil justerad och
sedan uppvisa densamma utan fel, varför den måste godkännas!

I detta fall ställes statspolisen och besiktningsmannen emot varandra!

2. Har statspolisen under enahanda former stoppat en bil som av dem
ansågs så bristfällig att åtal av ägaren verkställes, så kan densamme på
förut anförda grunder skaffa sig ett intyg av besiktningsmannen att bilen
ifråga vid uppvisandet var felfri.

I detta fall kan statspolisen och besiktningsmannen vid en kommande
rättegång — ställas som vittnen mot varandra!

Hur skulle det bliva med den eventuellt flygande besiktningen då statspolisen
på grund av strejker eller andra oroligheter blir bortkommenderad
på t. ex. längre tid. Blir kanske då icke trafiksäkerheten på grund av
bristande kontroll eftersatt?

Kan detta över huvud taget anses lämpligt och förtroendeingivande folden
bilande allmänheten, som till minst 50 procent får anses vara goda
motormän, ja i de flesta fall fackmän på området, att de skola nödgas
lägga avgörandet, huruvida deras motorfordon äro i reglementsenligt och
för trafik lämpligt skick i händerna på statspolisen, som till högst 10 å
15 procent äga s. k. motorfordonskännedom?

Jag kan inte finna annat än att här kommer svåra tillfällen till förvecklingar
att uppstå och trafiksäkerheten kommer att bliva lidande på
det.

Det har av herrar revisorer framhållits att statspolisen i stor utsträckning
anlitats vid flygande besiktning i en del län. Ja så har även varit
fallet här i Blekinge län, och uteslutande därför att de hava tjänstgöringsrätt
över hela länet, vilket landsfiskaler och fjärdingsman sakna.
Dels även på grund av behov av vittne samt i oell för polisrapport för
åtals verkställande.

Vid dessa förrättningar brukar i regel statspolisen kontrollera motorfordonets
utrustning (skattelcvitto, besiktningsskylt, viktskylt, tillståndsbevis
för yrkesmässig trafik samt örn körkort) etc. då jag däremot undersöker
motorfordonets tillförlitlighet ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Det torde utan tvivel vara bäst att besiktningsmannen, som tack vare
erfarenhet och fackkunskap konstaterat fel och brister å motorfordonet
ifråga, också får giva direktiv örn felens avhjälpande, samt konstatera att
desamma blivit avhjälpta vid den s. k. eftersynen!

Under de år jag biträtts av länets statspolismän vid flygande besiktning
och nattkontroller, har jag städse konstaterat deras tjänstenit och
duglighet som ordnings- och trafikpoliser, men beträffande föreliggande
förslag örn flygande besiktning, så anse de själva liksom jag att de icke
äro och icke kunna vara kvalificerade för en sådan tjänstgöring.

Sidan 21. Ytterligare besparingsförslag!

Den besparing som här föreslås, torde icke kunna realiseras på grund
av följande:

1. En besiktningsman som har en medelstor stationsort, med en inkomst
på 8,000 kronor, kan med lätthet få en vikarie, som intill 10,000 får uppbära
hela summan av förrättningsavgifterna.

136

2. På de större stationsorterna däremot, där behållningen är över 10,000
kronor, skulle vikarien få redovisa för hälften över 10,000 eller också
får ordinarie besiktningsmannen betala honom den felande hälften. Detta
för att överhuvud taget kunna få en vikarie när man kommit upp till

10,000 kronor. Skulle man därtill råka bliva sjuk en tid, så får man betala
vikarien för den tiden också. Som nu föreslagits, så kommer de besiktningsmän
som gå under 10,000 att i första hand få vikarier! Då det
beträffande denna tjänstgöring gäller samma arbete för vikarien som
för den ordinarie besiktningsmannen, så kan man icke frångå likaberättigande
i löneavseende, oavsett örn det gäller vikarie över eller under

10,000 kronorsstrecket.

En statsanställd har vid semester full lön, då däremot vi besiktningsmän
vid semester bliva utan inkomst.

Skola vi nu därtill enligt revisorernas förslag få betala vikarien vid
semester och eventuellt vid sjukdomsfall d. v. s. då vi kommit över 10,000
kronor, så anser jag en felaktig beräkning föreligga.

De belysande exemplen på en vikaries stora arvoden på sidan 17, 1 och
2 stycket kan jag icke värdesätta, enär det saknas uppgift örn, under
vilka omständigheter vikarien tjänstgjort. Här kan föreligga längre
sjukdomsfall för den ordinarie besiktningsmannen. Ser man däremot, t.
ex. på ersättningstabellen för Malmöhus län för 1933/34, så har vikarien
tjänstgjort för 4 besiktningsmän i länet under 4 månader, samt dessutom
för en som genomgått operation. Han har därvid kommit upp till ett
arvode av 8,400 kronor.

Under sådana omständigheter är det väl icke så underligt att arvodet
blir högt.

Vad därjämte ‘herrar revisorer framhålla å sidan 21, beträffande dubbelbefattningar
och ersättning från statsverket i annan form, anser även
jag vara förkastligt. Det är bättre att två får sitt dagliga bröd, än att
en får dubbelt.

Därtill kommer i regel, att sådana befattningshavare i de flesta fall
icke äro kvalificerade för sina befattningar!

Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang framhålla, att jag anser
tidpunkten nu olämplig att eventuellt genomföra ett sådant förslag.
Detta vore ju anser jag att gå händelserna i förväg, då ju en särskild
kommitté tillsatts i och för revidering av gällande motorfordonsförordning.

Dels på grund härav, dels på grund av vad jag i mitt yttrande framhållit,
med undantag av dubbelbefattningar, gör att jag för min personliga
del icke kan tillstyrka en sådan ändring av bilbesiktningsmannainstitutionen.

Karlskrona den 4 januari 1935.

På tjänstens vägnar:

Robert Peitzold.

Besiktningsman.

Bilaga 2.

Till länsstyrelsen i Blekinge län.

Med återsändande av remisshandlingen angående statsrevisorernas erinringar
beträffande automobilbesiktningsväsendet får jag vördsamt anföra
följande.

— 137 —

Flygande besiktning.

Under de fyra år som motorfordonen underkastats flygande besiktning
bar en påtaglig förbättring av bilbeståndet inträtt beroende på att dels
den tekniska utvecklingen fulländat bilarna särskilt beträffande bromsar
dels en fortlöpande besiktning tvingat fordonsägarna att överse sina
vagnar och hålla dem i trafikdugligt skick. Man kan därför utgå ifrån
att en fortsatt ständig kontroll är önskvärd.

Automobilbesiktningsmannen bär som tjänstetecken en blåoxiderad eller
brunbronserad skylt i mössan. Detta märke är ej känt av allmänheten
och är ej heller i ögonen fallande. Uppträder han ensam i tjänsten
händer därför ibland att hans stopptecken ej respekteras av allmänheten
och i övrigt får han ofta ingå i förklaringar för att allmänheten skall
förstå vad det är fråga örn. Jag har därför funnit det lämpligt att vid
dessa kontroller bilbesiktningsmannen är åtföljd av statspolisen eller
annan polisman i uniform. Denna del av bilkontrollen kan också lämpligen
helt övertagas på landet av statspolisen och landsfikalerna och i
städerna av stadsfiskalerna eller stadspolisen. Detta kan också ske utan
att säkerheten eftersättes då de vanligen förekommande felen beträffande
bromsar, styrinrättning, belysning o. d. äro lätta att konstatera av varje
automobilman.

Inleverans till statsverket av besiktningsavgifter.

I vissa fall ha vikariatinkomsterna uppgått till anmärkningsvärt höga
belopp jämförda med den ordinarie befattningshavarens. Det synes
lämpligt att statsverkets andel beräknas å de sammanlagda inkomsterna.

Ang. samtidigt uppbärande av statsmedel från annan statstjänst.

Frågan om en besiktningsman, som samtidigt uppbär avlöning eller
pension från annan statstjänst, skall vidkännas något avdrag får väl
prövas med hänsyn till storleken av de inkomster han uppbär.

Karlshamn den 4 januari 1935.

Knut L-son Eneby.

Länsstyrelsens i Kristianstads
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Sedan länsstyrelsen genom nådig remiss den 21 sistlidne december anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i
sin senaste berättelse anfört angående automobilbesiktningsväsendet, får
länsstyrelsen med överlämnande och åberopande av infordrat yttrande
från en av länets besiktningsmän i underdånighet anföra. (Bilaga).

Det är möjligt, att genom ändrade bestämmelser rörande dispositionen
av de utav besiktningsmännens vikarier uppburna avgifterna statsverket
kan beredas ytterligare inkomster. Förhållandena här i länet giva

— 138 —

emellertid — såsom den vid berättelsen fogade tabellen utvisar — icke
anledning till någon ändring i nämnda avseende.

Statsrevisorerna hava såsom en besparingsutväg angivit, att den s. k.
flygande besiktningen skulle kunna verkställas av statspolisen, och synes
hava tänkt sig, att detta kunde ske i samband med polisens patrulleringsresor
eller resor i andra ärenden. Statspolisen användes numera
bland annat till trafikkontroll och är därvid till synnerlig nytta. Huruvida
den även skulle kunna utföra den flygande besiktningen, som fordrar
mera ingående teknisk kännedom örn motorer och motorfordon, är väl
mera ovisst. Efter någon kortare utbildning är det väl dock troligt, att detta
skulle låta sig göra. Härvid torde emellertid enligt länsstyrelsens mening
böra tagas någon hänsyn även till den omständigheten, att besiktningsmännen
genom den flygande besiktningen vinna en god kännedom
örn motorfordonsbeståndet, som kan vara av en viss betydelse för deras
verksamhet.

Såvitt länsstyrelsen kan finna föreligger icke för närvarande någon anledning
till omgestaltning av besiktningsmannainstitutionen, vilken så
sent som 1930 varit föremål för statsmakternas övervägande. I varje fall
synes det jämförelsevis obetydliga underskott vid besiktningsverksamhetens
finansiering, som de två sista budgetåren haft att uppvisa, icke i
och för sig utgöra giltigt skäl för en sådan omorganisation.

Kristianstad i landskansliet den 10 januari 1935.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

JOSEF FISCHER. RICH. LUNDBERG.

Bilaga.

Till länsstyrelsen, Kristianstad.

Anmodad yttra mig med anledning av riksdagens år 1934 samlade revisorers
anföranden angående automobilbesiktningsväsendet får jag vördsamt
anföra följande:

Revisorernas berättelse innehåller endast i ett fall (flygande besiktning)
förslag, i övrigt påpekanden. Det är givetvis för mig omöjligt att komma
med något förslag till de berörda frågornas lösning utan får jag nöja
mig med att här framhålla några synpunkter som jag anser värda att
beakta.

Besiktningsmännens omkostnader för tjänsten äro icke medtagna i den
uppgjorda tablån varför denna blir missvisande beträffande behållen inkomst.
Omkostnaderna för tjänsten äro ej heller så små att man kan
bortse från dem. Här i länet ha vi i runt tal 3,000 kronor per år och man i
omkostnader för tjänstens rätta skötsel.

Besiktningsmännen ha ingen pension utan äro hänvisade att själva sörja
för sin ålderdom. Deras ställning är också ytterst oviss.

< Beträffande den s. k. flygande besiktningens överflyttande på statspolisen
så tror jag icke att det vore en lycklig lösning. Det finnes massor
av fel som det fordras den erfarne fackmannens tränade öga att upptäcka
och dock kunna de vara av stor vikt för trafiksäkerheten. Jag tror icke

- 139 —

att det blir billigare ty statspolisen skriver väl reseräkningar för sina resor
oell dessa bliva säkerligen större än de 300 kronor som besiktningsmannen
nu får. Resultatet bleve endast att kostnaderna flyttades över
på en kår som för närvarande synes segla i politisk medvind.

Kristianstad den 5 januari 1935.

Victor Almgren.

Länsstyrelsens i Malmöhus
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remissresolution den 21 december 1934 bar länsstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade
revisorer under § 14 av sin berättelse anfört angående automobilbesiktningsväsendet.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorer hava ifrågasatt minskning eller inbesparing av
besiktningsman tillkommande arvode för flygande besiktning. Det är
ytterst sällan som länsstyrelsen erfar, att sådan besiktning företagits
av besiktningsmännen i detta län, och därför tvekar länsstyrelsen icke att
tillstyrka inbesparing av härför utgående belopp. Dessutom är flygande
besiktning knappast behövlig här i länet. En fortlöpande kontroll av
motorfordon äger rum dels vid besiktningsmännens inspektioner av fordonsbeståndet,
som till ett antal av 5 i månaden skola hållas enligt av
länsstyrelsen uppgjord plan å olika orter inom länet, och dels därigenom
att statspolisen så gott som dagligen vid patrulltjänst med 2 motorfordon
har sin uppmärksamhet fäst å det skick, i vilket påträffade automobiler
befinna sig. Statspolisernas kontrollering giver gott resultat, som framgår
därav, att statspolisen ofta till länsstyrelsen inkommer med rapporter
angående påträffade motorfordon, å vilka bristfälligheter konstaterats.
Visserligen förekomma å motorfordon fel, som statspoliserna ej
kunna upptäcka, men den utvägen står dem öppen att de, örn anledning
finnes till antagande, att sådana fel förekomma, anmiila förhållandet till
länsstyrelsen, som äger förordna örn besiktning av motorfordonet. Enligt
11 § första stycket i instruktionen för besiktningsmän för motorfordon
skall flygande besiktning främst företagas, då besiktningsman är
stadd å resa i förrättningsärende. Man torde med denna bestämmelse
hava åsyftat, att besiktningsmannen skall verkställa besiktning, när han
under färd å vägar inom sitt tjänstgöringsdistrikt får syn på motorfordon,
som han anser behöva undersökas. Men dels torde besiktningsmännen
mångenstädes, såsom fallet är i Malmöhus län, icke vara i behov
av automobil för skötande av sin befattning och dels bruka vägfarande,
enligt vad uppgivits, icke efterkomma besiktningsmans tecken att stanna
i rörelse varande motorfordon, enär besiktningsmannen icke innehar något
kännetecken, som tydligt utmärker hans befattning. Av sistnämnda

140 —

orsak erhålla besiktningsmännen i länet vid ovannämnda månatliga inspektioner
av fordonsbeståndet hjälp av polismän tillhörande statspolisen
eller städernas polis. De felaktigheter, som i allmänhet konstateras å
motorfordon vid undersökning under fordonsinspektion, äro av den art,
att statspoiiserna äro i stånd att upptäcka dem. Besiktningsmyndigheten
för motorfordon i Malmö anser att flygande besiktning utan olägenhet
kan slopas.

Riksdagsrevisorerna förmena, att en ytterligare besparing i utgifterna
för besiktningsväsendet synes kunna vinnas genom ändrade bestämmelser
för beräkning av ersättning till vikarie för besiktningsman. Detta
är också länsstyrelsens uppfattning. På sina ställen är det så ordnat,
att besiktningsmännen bereda sig ökade inkomster genom att taga semesterledighet.
Så får t. ex. den person, som vikarierar för besiktningsmännen
tillhörande besiktningsmyndigheten för motorfordon i Malmö behålla
1A av besiktningsman tillkommande del av förrättningsavgifter men
får till besiktningsmännen avstå återstoden, som fördelas lika dem emellan.
En ojämn fördelning av arbetsbördan kan härav lätt komma att
bliva följden. Vikarien strävar givetvis efter att uppnå så hög inkomst
som möjligt, oell han måste därför utföra jämförelsevis många fler förrättningar
än de besiktningsmyndigheten tillhörande besiktningsmän,
vilka icke åtnjuta semester, medan å andra sidan dessa senare, för envar
av vilka förrättningsavgifternas summa överstiger 10,000 kronor, frestas
att avhålla sig från att utföra förrättningar, enär de få större anpart, örn
avgiften ingår i vikariens förteckning över verkställda förrättningar än
i deras egna. Vikarien för besiktningsmannen i Hälsingborg får hälften
av behållen del av förrättningsavgifterna. Länsstyrelsen anser, att vikarie
icke bör förordnas för besiktningsman, som åtnjuter semester, örn
hans befattning under tiden kan upprätthållas av annan besiktningsman
å stationsorten. Antalet besiktningsmän tillhörande besiktningsmyndigheten
för motorfordon i Malmö är under sommarmånaderna större än nödigt,
och därför torde, medan en besiktningsman åtnjuter semester, de
tre övriga besiktningsmännen vara tillräckligt många för att utan medhjälpare
verkställa ifrågakommande förrättningar. Än vidare anser länsstyrelsen
att, örn vikarie förordnas för besiktningsman, avgifter, som inflyta
till vikarien och till besiktningsmannen, skola sammanräknas vid
beräkning av besiktningsmannens andel i förrättningsavgifterna ävensom
att besiktningsmannen i fortsättningen liksom nu skall utgiva ersättning
till vikarien. Enär vikariatsförordnande för besiktningsmän äro
mycket eftersökta, torde vikarie i allmänhet kunna erhållas utan större
ekonomiska uppoffringar för besiktningsmännen. Av sammanställningen
å sidan 12 i avskriften av riksdagsrevisorernas ifrågavarande berättelse
framgår, att uppburna och till statsverket inlevererade avgifter för förrättningar
under år 1933 utgjort för

1 besiktningsman i Malmö........................... 16,100: — 3,050: —

1 » » » 13,280:— 3,640: —

1 » » » 12,730:— 1,365: —

1 » » » 13,205:- 1,602:50

vikarie för besiktningsmännen » » ............................ 8,400: — —

1 besiktningsman » Hälsingborg ................ 15,115:— 2,740: —

» » besiktningsmannen » » ................ 1,960: — —

Örn besiktningsmännen tillhörande besiktningsmyndigheten varit skyldiga
att tjänstgöra för varandra under semestrar, hade dessa besiktnings -

— 141

män skolat till statsverket inleverera 11,857 kronor 50 öre i stället för
7,657 kronor 50 öre och om beräkningen skett på summan av utgifterna
för besiktningsmannen i Hälsingborg och hans vikarie skulle till statsverket
hava inlevererats av sistnämnda ordinarie besiktningsman 3,537
kronor 50 öre i stället för 2,740 kronor, vadan statsverket skulle erhållit
4,997 kronor 50 öre utöver nu levererade belopp.

I detta sammanhang får länsstyrelsen framhålla, att icke oväsentliga
besparingar torde kunna göras beträffande utgifterna för körskoletillsyn,
varmed såsom framgår av 14 § i ovanberörda instruktion även avses tillsyn
över annorledes än i körskola yrkesmässigt bedriven utbildning av
förare. Besiktningsmännen här i länet anse sådan tillsyn onödig. När
en elev undergår prov för erhållande av körkort, visar det sig, huru
grundlig undervisningen varit. För att få visshet härom erfordras därför
icke, att besiktningsmannen far till den ort, där verksamheten bedrives,
vilket medför utgifter för statsverket i form av resekostnads- och
traktamentsersättning samt arvode. Läraren plägar åtfölja eleven vid
dennes inställelse för undergående av prov och besiktningsmannen påpekar
omedelbart för läraren, örn brister i utbildningen förmärkas. Inspektionen
å den ort, där verksamheten bedrives, består däri, att besiktningsmannen
tillser, örn läraren för förteckningar över utbildade elever,
och att han besiktigar den för utbildningen använda automobilen. Såväl
förteckningar som automobil kunna lika bra granskas och inspekteras å
besiktningsmannens stationsort eller mottagningsort. Oftast brukas vid
avläggande av prov inför besiktningsman användas den automobil, som
begagnats vid undervisningen, vilken automobil besiktigas, innan provkörningen
tager sin början. Örn skyldigheten för besiktningsman att öva
nu påbjuden tillsyn över körslor och annorledes än i körskola yrkesmässigt
bedriven utbildning av förare upphäves, varom länsstyrelsen hemställer,
torde lämpligen föreskrivas, att innehavare av körskola eller lärare,
som nyss nämnts, skall på anfordran för besiktningsman uppvisa ovanberörda
förteckningar och automobil, som användes för undervisningen. Örn
körskoletillsynen slopas, skulle statsverkets utgifter för sådan tillsyn
inom Malmöhus län minskas med omkring 1,100 kronor.

Malmö i landskansliet den 10 januari 1935.

Underdånigst

F. RAMEL.

K. WESSMAN.

Länsstyrelsens i Hallands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14

Till Konungen.

I anledning av nådig remiss å riksdagens revisorers uttalanden angående
automobilbesiktningsväsendet får länsstyrelsen i Hallands län anföra
att den gjorda utredningen synes ådagalägga bebovet av vissa förändringar
i detta avseende.

— 142

Det synes sålunda vara principiellt felaktigt att denna till allmänhetens
tjänst och trygghet anordnade inrättning icke skall bära sina egna
omkostnader utan vålla staten utgifter, örn än tillsvidare med endast obetydligt
belopp. Liksom andra avgifter, som pålagts den allmänna rörelsen,
böra däremot besiktningsavgifterna kunna tillföra staten inkomst.

Den genom automobilbesiktningsmännen bedrivna flygande besiktningen
har, så vitt länsstyrelsens erfarenhet sträcker sig, icke nått någon
nämnvärd omfattning, vilket är ganska naturligt, då ju dessa tjänstemän
ej kunna ha tid att annat än mera tillfälligtvis ge sig ut i distrikten och
verkställa dylik besiktning. Förrättningen har för övrigt mera karaktären
av en polisåtgärd än av en bilteknisk kontroll. Länsstyrelsen instämmer
därför med revisorerna i att dess utförande bör överflyttas till
polismakten, främst statspolisen. Måhända behöver denna i någon mån
utökas, vilket för övrigt även ur andra synpunkter är önskligt. Det särskilda
arvodet till besiktningsmännen för dylik besiktning bör i varje
fall kunna indragas.

Inom detta län har hittills icke några sådana olägenheter av nuvarande
bestämmelser angående beräknandet av ersättning till besiktningsmans
vikarie uppkommit, som revisorerna omförmäla. Men det synes uppenbart
att ändrade föreskrifter äro nödvändiga för sagda olägenheters avvärjande
och länsstyrelsen tillstyrker, att årsinkomsterna av en besiktningsmannatjänst
betraktas såsom en enhet, oberoende av huruvida tjänsten
delvis skötts av vikarie. Revisorerna tillfoga orden »i regel». Länsstyrelsen
kan icke finna tillräcklig anledning till den härigenom beredda
möjligheten att medgiva undantag från regeln.

Förslaget att särskild inkomstreduktion skall stadgas för den besiktningsman,
som samtidigt åtnjuter avlöning från statsverket i annan
form, exempelvis å övergångsstat eller såsom pensionär, synes däremot
icke välgrundat. Det torde vara ganska vanligt att besiktningsmännen
icke hava denna syssla såsom uteslutande verksamhet utan såsom mer
eller mindre betydelsefull bisyssla. Det synes då obilligt varför just den
som från statsverket i en eller annan form täger sin övriga arbetsinkomst
(övergångsavlöning, pension eller dylikt), skulle bli missgynnad gent emot
rena privatpersoner. Av de båda besiktningsmännen i Halland äger och
sköter den ene en ganska stor mekanisk verkstad för träbearbetningsmaskiner
och den andre är ordinarie folkskollärare, ehuru civilingenjör. Det
bör observeras att besiktningsmännen icke hava fullmaktstjänster och ej
ens äro uppförda på ordinarie stat utan tillsättas av länsstyrelserna medelst
korttidsförordnanden mot arvode, som står i visst förhållande till
omfattningen av deras verksamhet. Örn verksamheten blir behörigen fullgjord,
bör den enligt länsstyrelsens mening inbringa den ene inkomst efter
samma grunder som den andre.

Länsstyrelsen kan emellertid ej underlåta att ge uttryck åt siu åsikt att
de nuvarande reglerna angående den inkomstandel, som besiktningsmännen
själva få behålla, äro gent emot dem alltför frikostigt tillmätta med
hänsyn till arbetets beskaffenhet. Av den i revisorernas berättelse intagna
tablån framgår exempelvis att 22 besiktningsmän haft en inkomst
av mer än 12,000 kronor, eller sålunda mer än en byråchef i högsta lönegraden
å dyraste ort, dyrtidstillägg oberäknat. 23 andra besiktningsmän
hade mellan 10,000 och 12,000 kronor. En reduktion av andelstariffen synes
fullt motiverad, exempelvis så att besiktningsman må behålla hela
den del av avgifternas summa, som ej överstiger 8,000 kronor, hälften av

— 143 —

avgifterna, som överstiga 8,000 men ej 15,000 kronor och en fjärdedel av
avgifterna över 15,000 kronor.

Länsstyrelsen anser förändringar i nu angivna riktningar böra vidtagas,
innan man tar i övervägande frågan örn en omgestaltning av besiktningsmannainstitutionen
i dess helhet. För en sådan genomgripande åtgärd
synes tiden ännu knappast vara mogen.

Halmstads slott i landskansliet den 31 december 1934.

Underdånigst
AXEL MÖRNER.

GUNNAR WENNERGREN.

Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade
revisorer under § 14 av sin berättelse anfört angående automobilväsendet.

Med anledning härav får länsstyrelsen, med överlämnande av från besiktningsmyndigheten
för motorfordon i Göteborg samt besiktningsmännen
Axel Cronhielm och Henry F. Thorburn inkomna yttranden (Bil. 1—
3), i underdånighet anföra följande.

Revisorerna hava framhållit, att statsverkets inkomster från besiktning
av motorfordon icke längre täcka utgifterna för denna besiktning. Visserligen
vore underskottet icke betydande och kunde måhända till någon
del tillskrivas depressionen med därav föranledd reducering av motorbeståndet,
men oavsett denna omständighet ansåge sig revisorerna böra undersöka,
huruvida icke utgifterna för besiktningsväsendet kunde i något
hänseende nedbringas samt därvid i första hand taga under övervägande
örn icke utgifterna för den flygande besiktningen, vilka för närvarande
uppginge till omkring 25,000 kronor årligen, kunde minskas eller rent utav
inbesparas genom en förändring av organisationsformen. En överflyttning
av detta slag av besiktning till exempelvis statspolisen syntes därför
revisorerna motiverad.

För sin del kan länsstyrelsen icke dela revisorernas uppfattning, att besiktningsmännens
befattning med den s. k. flygande besiktningen skulle
upphöra. Den borde nämligen enligt länsstyrelsens mening fortfarande
äga bestånd, då den ur trafiksäkerhetssypunkt visat sig vara till stort
gagn. Av revisorernas uttalande torde också framgå, att huvudskälet för
omorganisationen vore, att utgifterna för den flygande besiktningen härigenom
skulle inbesparas. Väl medföra dessa besiktningar en del arbeten
för besiktningsmännen, men då avsikten är, att besiktningarna skola
främst verkställas, då besiktningsmannen av annan anledning är stadd å
resa i förrättningsärende, borde arvodet för dessa besiktningar, såsom

— 144 —

länsstyrelsen i skrivelse den 16 november 1932 till chefen för kommunikationsdepartementet
framhållit, kunna indragas. Vid sådant förhållande
borde icke heller ur ekonomisk synpunkt någon omorganisation vara påkallad.
Ett bibehållande av besiktningsmännens flygande besiktning utesluter
givetvis icke, att ordningsstatspolisens verksamhet i fråga örn trafikkontrollen
göres alltmer effektiv.

Redan i sitt underdåniga utlåtande den 7 december 1925 angående ifrågasatt
omorganisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet har länsstyrelsen
framhållit angelägenheten av att taga i övervägande, huruvida icke
samtliga avgifter för automobilbesiktningen och prov för erhållande av
körkort borde indragas till statsverket och besiktningsmännen i stället avlönas
med fasta arvoden. Därefter har länsstyrelsen vid upprepade tillfällen
framhållit i fråga örn ersättningen för besiktningsmannaarbetet,
att en löneform med fast arvode vore att föredraga, därvid arvodena borde
avpassas i förhållande till den arbetsbörda, som uppdraget på skilda orter
medförde, samt att arvodena lämpligen borde regleras vart fjärde år.

Med en dylik anordning bör man utan svårighet kunna reglera ersättningen
till vikarie för besiktningsman vid dennes semester samt tjänstledighet
på grund av behörigen styrkt sjukdom eller för fullgörande av
offentligt uppdrag. Även här torde ersättningen utgå med fast arvode,
avpassat efter det till besiktningsmannen utgående arvodet.

Länsstyrelsen får dessutom framhålla, att de i den av revisorerna
gjorda sammanställningen av besiktningsmännens inkomster år 1933 av
förrättningsavgifter m. m. för en under länet upptagen besiktningsman
angivna 14,060 kronor avse av besiktningsmannen G. R. Liljegren, som
avled den 10 november 1932, under sistnämnda år uppburna förrättningsavgifter.

Göteborg, i landskansliet, den 10 januari 1935.

Underdånigst
MALTE JACOBSSON.

ERNST THORIN.

Bilaga 1.

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och

Bohus län.

Besiktningsmyndigheten, som i och för yttrandes avgivande, erhållit
på remiss vad riksdagens år 1934 församlade revisorer under § 14 av sin
berättelse anfört angående automobilbesiktningsväsendet, får härmed
vördsamt anföra följande.

I stort sett hava statsrevisorerna beträffande automobilbesiktningsmannaväsendet
framkommit med förslag i följande punkter:

1. Den s. k. flygande besiktningens överflyttande till statspolisen.

2. Ändrade bestämmelser för ersättning till vikarie.

3. Hela besiktningsmannainstitutionens omorganisation.

- 145 —

1. Flygande besiktningens överflyttande till statspolisen:

A. Ur organisatorisk synpunkt.

Besiktningsmännen äro t'', n. de enda tjänstemän, som så gott som uteslutande
syssla med frågor rörande motorfordonsbeståndet och dess övervakande.
Enligt nu gällande motorfordonslörordning, § 5 mom. 4, äger
besiktningsman rättighet undersöka automobil, som han har anledning
antaga är mindre tillförlitlig. Besiktningsman kan till och med förbjuda
automobils användande. Dock skall dylikt beslut underställas länsstyrelses
prövning. Örn dessa rättigheter, man skulle nästan vilja kalla dem
skyldigheter, överflyttas till statspolisen, blir situationen den, att besiktningsmannainstitutionen,
som uteslutande sysslar med motorfordon, ej
har rättighet påkalla reparation av bristfälligt fordon, under det att statspolisen,
i vars verksamhet sysslande med motorfordon endast utgör en
ringa del av arbetsprogrammet, har denna rättighet. Förändringen skulle
säkerligen bidraga till att undergräva besiktningsmännens prestige.

Varest skola slutligen de fordon, som statspolisen eventuellt underkänt,
uppvisas för godkännande? Hos statspolisen eller hos besiktningsmännen?

B. Ur teknisk synpunkt.

För att kunna bilda sig ett säkert omdöme örn ett fordons beskaffenhet
bör den undersökande själv köra fordonet.

Besiktningsmännen, som dagligen sitta vid ratten å fordon av varierande
modeller och årgångar, äro mer lämpade och mer kompetenta till
denna ofta mycket delikata uppgift än personalen hos statspolisen f. n. är.

C. Ur ekonomisk synpunkt.

Besiktningsmännens verksamhet har under år 1933 gått med ett, örn
också litet, underskott, enligt vad statsrevisorerna tro beroende på depressionen.
Huru har besiktningsmannainstitutionen ställt sig ekonomiskt
under de föregående åren?'' Enligt 1927 års motorsakkunnigas betänkande
har verksamheten givit följande överskott:

1924 .............................. kronor 61,886

1925 .............................. » 85,031

1926 .............................. » 110,329

1927 .............................. » 123,644

För aren 1928 till och med 1930 hava vi ej siffror tillgängliga men våga
med ledning av arbetets omfattning påstå, att under dessa år till stats
verket inlevererats belopp av säkerligen 100,000 kronor per år. Av statsrevisorernas
utredning framgår, att år 1931 givit ett överskott av 64,000
kronor. Under de senaste åren har alltså statsverket från besiktnings
mannakåren erhållit betydligt mer än 500,000 kronor. Med dessa siffror
för ögonen förefaller det som örn 1933 års underskott med 7,700 kronor
ej vore tillräcklig anledning ingripa, isynnerhet som förlusten under år
1933 är mindre än under 1932 och sålunda krisen tycks vara på återtåg.

2. Ändrade bestämmelser för vikaries ersättning.

Enligt nu gällande bestämmelser har besiktningsman en årlig semester
av en månad. För samtliga andra befattningsinnehavare ligger i ordet
semester ledighet med full lön. Besiktningsman har ej någon inkomst
linder semester. Huru skulle vikarieproblemet ställa sig, örn av statsreviso
rerna föreslagen beräkningsgrund tillämpades? Vi taga en besiktningsman

Itev.-berättelse atifj. statsverket för dr 1934. Ii.

lil

— 146 —

nied en bruttointäkt av 1,500 kronor per månad. Av dessa 1,500 kronor, som
inflyta under vikariatet, går 750 kronor till statsverket. Återstå 750 kronor.
Vikarien får under vikariatet stå för samtliga kontorskostnader,
såsom personal, hyra, ljus, städning, telefon, blanketter o. s. v. här uppskattade
till cirka 350 kronor per månad. Återstå för vikarien 400 kronor.
Säkerligen kommer det att visa sig vara förenat med svårigheter
att uppbringa en vikarie, som är villig under en månad lämna sin ordinarie
sysselsättning för ett vikariat, som betalas med endast 400 kronor.

Nu gällande regler för besiktningsmännens redovisning hava givits sådan
formulering, att de inkomster, som inflyta under vikariat, räknas på
den ordinarie innehavaren, utom vid semester, sjukdom samt offentligt
uppdrag. Den beräkningsgrund, som statsrevisorerna påpeka som önskvärd,
är sålunda redan delvis vidtagen.

Det av statsrevisorerna påtalade exemplet, en besiktningsman med vikarie,
vilka vardera haft en inkomst av 10,000 kronor avser tydligen en
kollega, som sitter i första kammaren. Det förefaller dock underligt att
en hel kår skall vidkännas inskränkningar (semester blir omöjliggjord enligt
statsrevisorernas förslag) därför att en av dess medlemmar befunnits
värdig sitta i första kammaren, d. v. s. är medlem av den institution, varifrån
denna anmärkning kommer.

3. Besiktningsmcinnaväsendets omorganisation.

Med de bestämmelser som intogos i 1930 års motorfordonsförordning
blevo besiktningsmännens inkomster avsevärt minskade. Enär förhållandena
nu ej kunna sägas för besiktningsmännen vara mer ekonomiskt fördelaktiga
än de voro år 1930, snarare sämre, anse vi, att det för närvä
rande ej finnes anledning ändra deras ekonomiska betingelser. Statsrevisorerna
tro själva att ekonomiska krisen är på retur. Man behöver ej
vara stor optimist för att tro att besiktningsmannainstitutionen redan
under detta år åter är självbärande.

Från det år besiktningsmannainstitutionen inrättades, i början av 1900
talet till och med år 1929 har statsverket ej haft några som helst utgifter
för besiktningsmännen, endast inkomster. Av statsrevisorernas betänkande
framgår, att revisorerna anse, att meningen är, att statsver
kets utgifter för besiktningen böra jämt täckas av inkomsterna.

Vad skulle nu följden bli, örn, som ovan antytts, arvodet för flygande
besiktningen bortföre ? Jo, att statsverket skulle på besiktningsmännens
verksamhet få ett överskott av 25,000 kronor. År 1927 blev ett överskott
för statsverket av 123,644 kronor, något som ej föranledde någon slags åtgärd
»för att vinna avsevärda besparingar för det allmänna». Men år
1933, då besiktningsmännen kostat statsverket 7,700 kronor, föreslås åtgärder,
som gå ut över besiktningsmännen.

Vi kunna ej helt värja oss för den tanken att statsrevisorernas erinringar
ej bottna i önskan att åstadkomma »avsevärda besparingar för det
allmänna» samt »besiktningsmannaväsendets rationella ordnande». Vi
tro däremot att de omtalade 7,700 kronor tagits som synbar anledning att
rikta uppmärksamheten på besiktningsmannaväsendet och att verkliga
orsaken är den, att statsrevisorerna anse besiktningsmännens inkomster
för höga.

Med anledning härav anse vi anledning föreligga, att med ett pär rader
belysa en besiktningsmans verkliga nettoinkomst. Vi taga som exem
pel den första besiktningsmannen i statsrevisorernas tabeller över besiktningsmännens
inkomster under år 1933 och finna då uppburna avgifter

— 147 —

19,130 kronor samt behållen andel 14,500 kronor. Frän denna summa avgår
samtliga kostnader för kontor m. m., vilka kostnader vid denna inkomst
beräknas till 3,500 kronor. Örn man vidare fastslår, att besiktningsman
ej har pension utan måste för att erhålla en pension av cirka 50 procent
av inkomsten avsätta cirka 25 procent av inkomsten per år, återstår
en inkomst av cirka 8,250 kronor, en nettoinkomst, som dock utgör en av
de högsta inom kåren.

Statsrevisorerna år 1926 påpekade att »i de mindre städerna samt å
landsbygden syntes besiktningsmannaarbetet i allmänhet utövas såsom
bisyssla». Även örn detta påstående är delvis riktigt visar en undersökning
att f. n. cirka 3/« av besiktningsmannakåren hava besiktningsarbetet
som enda syssla. Detta gör att varje sänkning av besiktningsmännens
inkomster är kännbar i stora delar av kåren.

Under hänvisning till ovanstående motivering anser besiktningsmyndigheten
i Göteborg, att så länge förhållandena inom besiktningsmannaväsendet
till sin omfattning äro ungefär lika med eller ekonomiskt sämre
än de vörö år 1930, då nu gällande ekonomiska linjer uppdrogos, finnes
ingen rimlig anledning att nu genom nya bestämmelser beskära besiktningsmännens
inkomster.

Göteborg den 27 december 1934.

Besiktningsmyndigheten för motorfordon — Göteborg.

Åke Eklund.

Bilaga 2.

P. M.

Utöver vad besiktningsmyndigheten i Göteborg till länsstyrelsen i infordrat
yttrande angående statsrevisorernas betänkande rörande besiktningsmannatjänsten
anför, får jag härmed vördsamt tillägga följande:

Enligt mitt förmenande hava icke statsrevisorerna tillräckligt uppmärksammat
att de av besiktningsmännen under rubriken »Behållna» redovisade
medlen icke äro nettobehållning. Dels avgår i de större städerna,
där tjänsten är mera krävande, ett betydande belopp till kontor, kontorshjälp
o. dyl., dels skall besiktningsmannen betala expenser, telefon m. m.
I Göteborg uppgår dessa omkostnader till cirka 4,000 kronor per år. 1927
års motorfordonssakkunniga uppmärksammade dessa betydande avdrag
och föreslogo i sitt betänkande skälig ersättning. Föregående år redovisade
jag 23,820 kronor. Av dessa medel inreverserades till staten 7,865
kronor. Såsom behållen bruttoinkomst redovisades 15,955 kronor. Från
denna bruttoinkomst avgår för omkostnader 4,000 kronor. Återstår således
11,955 kronor såsom nettoinkomst. Det torde uppmärksammas att denna
inkomst icke kan betraktas såsom stadigvarande, dels emedan förordnandet
nu gives endast för 1 år i sänder, och enär besiktningsmannen när
som helst kan entledigas, dels ock enär inkomsten i hög grad är beroende
på konjunkturerna. Kunde besiktningsmannen givas en tryggare ekonomisk
ställning med en inkomst som fast kunde beräknas för flera år
framåt och med en i någon mån tryggad ålderdom genom pension, skulle
även örn nuvarande inkomster beskures, inkomsten vara tillräcklig för
att erhålla kvalificerat folk till befattningarna.

— 14S

Så krävande som tjänsten nu är i de större städerna gives icke möjlighet
att jämsides med befattningen såsom besiktningsman driva någon annan
verksamhet, under förutsättning att tjänsten skall skötas väl. Skall
besiktningsmannen år efter år sköta sin krävande, men också ytterst enformiga
tjänst, torde det väl vara skäligt att han, utan ekonomisk uppoffran
för egen del, får komma i åtnjutande av semester. Att kalla en
ledighet med sammanblandning av egna och vikariens tjänsteförättningar
och influtna medel för semester torde icke kunna anses riktigt.

De exempel som valts av statsrevisorerna för att visa att staten kunde
hava förskaffat större del av förrättningsavgifterna synes egendomligt
valda. I det ena fallet, omnämnt i besiktningsmyndighetens i Göteborg
yttrande, har påtalats, att en besiktningsman under riksdagsmannatiden
haft en vikarie som redovisat för sig och icke sammanfört med riksdagsmannens
redovisning. I det andra exemplet avses besiktningsmännens
i Göteborg verksamhet.

Jämför man arbetsbördan för besiktningsmännen i de tre största städerna
i Sverige skall man finna att i Stockholm, där sju ordinarie besiktningsmän
tjänstgöra, i influtna medel redovisats 130,755 kronor, varav
31,229 kronor 50 öre inreverserats till staten. Hade vikarier icke tjänst
gjort skulle per ordinarie besiktningsman kommit 18,682 kronor att redo
visa. I Malmö tjänstgöra 3 ordinarie besiktningsmän och här influtit
63,715 kronor och inreverserats 7,657 kronor, per ordinarie således 21,238
kronor. I Göteborg tjänstgöra 2 ordinarie besiktningsmän, i influtna medel
har redovisats 57,895 kronor och inreverserats 15,707 kronor 50 öre, per
ordinarie 28,945 kronor. Skulle i proportion med förhållandena i Stockholm
minst 3 ordinarie besiktningsmän tjänstgjort i Göteborg, skulle arbetet
per man inbringat brutto 19,298 kronor samt det inreverserade beloppet
från nu inreverserat 15,707 kronor 50 öre sjunkit med cirka 3,000
kronor. I Göteborg har således en ren ökning av statsverkets proportionella
inkomst gjorts pä grund av besiktningsmännens här större arbetsbörda.
Räknat i procent har i Stockholms stad av influtna medel inreverserats
till statsverket cirka 22.5 procent, i Malmö stad 12 procent, i Göteborgs
stad 27 procent.

Med den ökade arbetsbördan följer ökade omkostnader. Det torde kunna
sägas att den av 1927 års motorsakkunnige föreslagna och senare av
riksdagen bestämda beskärningen av inkomsterna var rättvis och skälig
1930, och är det ännu. Förhållandena hava under de fyra gångna åren
beträffande besiktningsväsendet icke förändrat sig i någon högre grad.
Möjligen till besiktningsmännens nackdel i det att de influtna beloppen
på de flesta håll minskat, oell därmed även de behållna beloppen. Denna
nackdel kompenseras dock av de åtminstone nu rådande något lägre levnadskostnaderna.
Skulle rätten till semester utan ekonomisk beskärning
borttagas, kommer detta att kännas betungande särskilt för de av större
arbetsbörda belastade. Ifrågasättas kan också huruvida icke tjänsten
skulle komma att lida av att icke besiktningsmannen finge detta tillfälle
till rekreation.

Statsrevisorerna ifrågasätta även huruvida icke de besiktningsmän
som jämte befattningen som besiktningsman innehar statstjänst eller
pension borde få vidkännas någon minskning av det belopp han har att
tillgodoräkna sig.

Det kan möjligen synas skäligt att så sker då beloppet från staten utgår
såsom lön eller arvode för tjänst på stat eller på övergångsstat, men
torde väl näppeligen vara rimligt då det gäller pension. Pensionen för

— 149 —

officerare har tillkommit genom med egna medel under 30-arig statstjänst
gjorda inbetalningar. En dylik beskärning på grund av pension utbetald
av privat pensionskassa skulle icke kommit ifråga, lika litet som
en beskärning på grund av andra biinkomster. Även i detta sammanhang
framträder besiktningsmannens otrygga ställning och orimligheten
att jämföra denna tjänst med statstjänst.

Göteborg den 29 december 1934.

Axel Cronhielm.

inlaga II.

Till Kungl. Maurts befäl Iningshavande i Göteborgs och

Bohus län, Göteborg.

Änmodad att inkomma med yttrande örn vad riksdagens ar 1934 församlade
revisorer under § 14 av sin berättelse anfört angående automobilbesiktningsväsendet,
har jag tagit del av detta anförande ävensom av besiktningsmyndighetens
i Göteborg vördsamma yttrande i ärendet den 27
december 1934, och får jag vördsamt instämma i sistnämnda yttrande.

I frågan örn återbärandet av viss del av den sammanlagda inkomst, som
överskjuter 10,000 kronor, vilken besiktningsman och vikarie för denne
under året åtnjutit, kan jag ej av egen erfarenhet yttra mig, då jag under
de 24 år jag innehaft förordnande som besiktningsman endast vid
styrkta sjukdomsfall och därvid sammanlagt endast under några få veckor,
måst överlåta mitt arbete åt vikarie. Dock anser jag det orättvist,
örn besiktningsman skulle föreläggas återbära någon del av sin årsinkomst
för den tid, då han på grund av styrkt sjukdom eller för fullgörande
av allmänna uppdrag icke åtnjutit någon inkomst av sitt arbete
såsom besiktningsman.

För övrigt anser jag mig böra vördsamt betona, att i fråga örn den flygande
besiktningen besiktningsmännen, som under en lång följd av år
handhaft det mycket större antalet vanliga föreskrivna besiktningarna
av motorfordon, hava mycket större erfarenhet av de olika vagnfabrikatens
och årsklassernas »svaga punkter», liksom även större vana och teknisk
förmåga att bedöma felaktigheter, än vad man kan begära av statspolisen,
och att i fråga örn besiktningsmännens inkomster man ej får förbise,

att besiktningsmännen själva måste betala alla kostnader för sina kontor
med skrivmaterial, telefon, brevporton m. m.,
att besiktningsmännen ej komma i åtnjutande av föreskriven pension,
vårföre en beaktansvärd del av deras årliga inkomst måste beräknas åtgå
för att de själva skola kunna förskaffa sig betryggande pension för sig
själva och för sina familjer,

att besiktningsmännens arbete medför större risk för olyckshändelser
och större påfrestning av hälsan än de flesta andra därmed jämförliga yrken,
och att besiktningsmännen därför äro betungade med utgifter för
försäkringar mot olycksfall och sjukdom,
att besiktningsmännen numera äro så strängt upptagna med verkställandet
av föreskrivna prov, besiktningar, granskningar, flygande besiktningar.
inspektioner av beståndet av omnibussar och andra motorfordon.

— 150

inspektioner av körskolor m. m., att endast ett fåtal, särskilt bland dem,
vilkas bruttoinkomst överstiger 10,000 kronor, hava tillfälle åtaga sig
något annat, fast arbete, som kan lämna dem någon mera avsevärd biinkomst,
och

att besiktningsmännen ej komma i åtnjutande av någon semester i
vanlig bemärkelse, då de ej erhålla någon som helst inkomst av sin befattning
såsom besiktningsman, örn de komma i åtnjutande av hela eller
del av den författningsenliga »semestermånaden» och förordnad vikarie
då utför deras åligganden.

Uddevalla den 1 januari 1935.

Henry F. Thorburn.

Länsstyrelsens i Älvsborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, sid. 84,114.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 nästlidne december har länsstyrelsen anbe
fällts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade
revisorer, på sätt av remissen bifogad handling framginge, under § 14
av sin berättelse anfört angående automobilbesiktningsväsendet.

I anledning härav får länsstyrelsen, med överlämnande av från besiktningsmannen
för motorfordon i Borås distrikt civilingenjören Axel Nylander
inskaffat yttrande i ärendet (Bilaga 1), för egen del i underdånighet
anföra följande.

Vad besiktningsman Nylander anfört rörande statsrevisorernas kritik
av den flygande besiktningen vill länsstyrelsen helt biträda. Vad beträffar
revisorernas anmärkning mot att statsverkets inkomster av förrättningsavgifter
i vissa fall gjorts beroende av huruvida och i vilken omfattning
vikarie anlitats av besiktningsman, vill länsstyrelsen erinra örn
att detta icke är något för besiktningsmannatjänsten säreget. Såväl staten
som andra arbetsgivare påtaga sig kostnader i viss utsträckning för
tjänsts upprätthållande med vikarie. Men aldrig är det beroende på ordinarie
tjänsteinnehavares godtycke, huru stora vikariatskostnaderna
bli. Tjänstledighetens befogenhet prövas alltid av den, som har rätt att
bevilja tjänstledighet, och vad beträffar statstjänst är det endast i vissa
angivna fall som kostnaderna för vikarie helt bestridas av staten. Så
är även fallet vid besiktningsmans tjänstledighet. Att besiktningsman
avlönas på särskilt sätt kan ej förändra det enligt länsstyrelsens mening
principiellt riktiga i att staten i vissa fall även vidkännes kostnad för
besiktningsmans tjänstledighet. Detta utesluter emellertid icke möjligheten
av, att en närmare utredning skulle visa, att till statens fördel en
jämkning av nu gällande bestämmelser skulle vara befogad. Att däremot,
som statsrevisorerna vilja, för alla fall lägga kostnaden för vikarie
på ordinarie besiktningsman, anser länsstyrelsen skulle vara obilligt.

— 151 —

Den av revisorerna påyrkade jämkningen av löneförmånerna för sådana
besiktningsmän, som i annan form åtnjuta avlöning av statsmedel,
synes länsstyrelsen åter vara befogad.

Vänersborg i landskansliet den 10 januari 1935.

Underdånigst
AXEL von SNEIDERN.

GUSTAF LIDSTRÖMER.

Bilaga 1.

Till länsstyrelsen i Älvsborgs län.

1 anledning av länsstyrelsens remiss den 3 januari 1935 får jag härmed
vördsamt avgiva följande yttrande.

Flygande besiktning.

Statsrevisorerna föreslå, att den flygande besiktningen överflyttas till
statspolisen för att inbespara den härför nu till automobilbesiktningsmännen
utgående kostnaden å cirka 25,000 kronor.

Visserligen torde flertalet av de till tjänstgöring ur statspolisen beordrade
polismännen inneha körkort, men kan enbart detta ingalunda
kvalificera till kompetens för utövandet av flygande besiktning ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Medan sådan flygande besiktning som endast omfattar
ordningsföreskrifternas efterlevnad, såsom körkort, trafikkort,
skattekvitto, namnplåtar, igenkänningsmärken o. dyl., givetvis kan verkställas
av vilken polis- eller fjärdingsman som helst, så fordras å andra
sidan för undersökning av ett motorfordon ur trafiksäkerhetssynpunkt en
ingående och på många års erfarenhet uppbyggd kännedom örn olika
bilars konstruktioner och egenskaper, så att ett objektivt bedömande kan
ske angående de fordringar i olika avseenden, som rimligen kunna uppställas
för varje motorfordon.

Givetvis är det icke uteslutet, att åtskilliga av de till tjänstgöring vid
statspolisen beordrade polismännen kunna genom särskilda utbildningskurser
bibringas erforderliga kunskaper för utövande av även teknisk
flygande besiktning, men då kommenderingen till statspolisen endast omfattar
3 år, varefter polismannen återgår till lokal tjänst, synes det mindre
väl betänkt, att för nämnda korta tid anordna särskilda kurser.

Statsrevisorernas uttalande att: »Skulle i något fall större sakkunskap
befinnas nödig än den, som inspekterande statspolisen besitter, torde hänvisning
av denna kunna ske till undersökning hos mera kvalificerad myndighet,
exempelvis automobilbesiktningsman» tyder på en otillräcklig
kännedom örn de förhållanden, under vilka den flygande besiktningen
måste verkställas. Ofta sker denna på vägar och orter, belägna många
mil från närmaste besiktningsman, och mäste det på förrättningsmannen
uppställas det oavvisliga kravet, att han kan på stående fot klart och
tydligt i form av skriftligt föreläggande angiva upptäckta brister.

Att för undersökning hänvisa en bilförare att köra kanske 8 å 10 mil
till en besiktningsman kan knappast överensstämma med lagens krav på
»nödig hänsyn till motortrafiken».

— 152 —

Vad kostnaden för den flygande besiktningen i dess nuvarande organisationsform
beträffar, torde det böra observeras, att det är automobilbesiktningsmännen
själva, som genom utförda andra förrättningar intjäna
det belopp, som erfordras för att bestrida kostnaden för den flygande
besiktningen, varvid de besiktningsdistrikt, som lämna överskott,
få hjälpa de distrikt, som endast lämna en obetydlig inkomst. Av den i
statsrevisorernas yttrande återgivna tabellen framgår, att icke mindre
än 42 bilbesiktningsmän på detta sätt erhålla ett visst lönetillägg från
de större distrikten. Särskilt för de norrländska distrikten har denna
lönefyllnad särskild betydelse såsom utgörande ett hjälpmedel för respektive
länsstyrelse att få kompetenta bilbesiktningsmän även i de mindre
distrikten. Denna synpunkt torde också lia beaktats av 1927 års motorfor
donssakkunniga, på vilkas förslag riksdagen år 1930 beslöt införandet av
den flygande besiktningen.

Enligt statsrevisorernas nu framlagda förslag skulle de mindre distrikten
bliva berövade den så att säga säkra inkomst, som nu erhålles för den
flygande besiktningen, och skulle i stället överskottet från de större distrikten
inlevereras till statsverket för att sedan bestrida statspölisens
extra kostnader för samma förrättningar, en anordning, som synes uppenbart
orimlig.

På annat ställe i sitt utlåtande yttra statsrevisorerna att »de senare
åren hava även medfört en genomgripande förändring av motorfordonsbeståndet
i riktning mot standardisering och ökad trafikduglighet». Den
ökade trafikdugligheten av motorfordonsbeståndet är just det påtagliga
beviset för den utomordentliga betydelsen av automobilbesiktningsmännens
arbete framför allt under den flygande besiktningen, varj genom de
givits befogenhet att systematiskt undersöka alla slags motorfordon och
genom förelägganden tvinga fram erforderliga förbättringar. Det synes
innebära en svårförklarlig inkonsekvens, när statsrevisorerna efter att
ha konstaterat den ökade trafikdugligheten hos motorfordonen föreslå, att
från arbetet med den flygande besiktningen utesluta den besiktningsmannakår,
som i väsentlig grad bidragit till samma ökade trafikduglighet.

Besiktningsmännens ersättning.

Statsrevisorerna påpeka, att »statsverkets inkomster av förrättningsavgifter
i vissa fall gjorts beroende av, huruvida och i vilken omfattning
vikarie anlitats av besiktningsman. Det synes revisorerna ej obilligt,
att örn samma besiktningsmannabefattning under ett kalenderår
uppehälles av flera personer, statsverkets andel i avgifterna i regel beräknas
såsom örn tjänsten uppehållits av endast en person».

I detta yttrande se statsrevisorerna endast på möjligheten att bereda
statsverket ökade andelar av förrättningsavgifterna, men beakta icke,
huru saken ställer sig för de enskilda besiktningsmännen. Statsverkets
behållna överskott av besiktningsväsendet för år 1931 utgjorde 64,191 kronor
59 öre, vilket överskott för 1932 och 1933 förbyttes i underskott å tillsammans
19,411 kronor 18 öre, vilket innebär, att för dessa tre år sammanslagna
uppstått ett överskott av 44,780 kronor 41 öre. Ur budgetssynpunkt
kan således inga allvarliga erinringar göras mot det nuvarande
arvodessystemet, särskilt i betraktande av att åren 1932 och 1933 kännetecknats
av lågkonjunktur och ekonomisk kris. Det finnes dessutom all
anledning antaga, att den nu örn några dagar förestående redovisningen
från besiktningsmännen kommer att åter visa överskott.

För de enskilda besiktningsmännen skulle däremot statsrevisorernas

— 153 —

förslag medföra avsevärt avbräck. Det mäste vid bedömandet av bilbesiktningsmännens
arvoden ikågkommas

1. att besiktningsmännen icke äro fast anställda tjänstemän utan endast
åtnjuta ersättning för fullgjorda förrättningar;

2. att förordnandena i regel löpa på endast 4 år (de nu givna förordnandena
för endast ett år, 1935);

3. att besiktningsmännen få själva vidkännas alla omkostnader för
verksamheten, kontor, skrivbiträde, telefon, porto, blanketter, registerkort
och andra kontorsutensilier, avgifter för sjuk-, olycksfalls- och skadeståndsförsäkringar
och för avsättningar till egen- och familjepension.

Av ovanstående framgår, att besiktningsmännens behållna andelar
ingalunda utgöra wetfo-inkomster, utan måste i varje fall åtskilliga belopp
avdragas. Särskilt för de större distrikten bliva omkostnaderna
ganska höga, i det att besiktningsmannen måste betala även alla de omkostnader,
som belöpa sig på de förrättningar, för vilka inleverans till
statsverket skall ske.

De omständigheter, under vilka vikaries inkomster icke sammanräknas
med den ordinarie besiktningsmannens äro, då denne senare har

a) semester

b) tjänstledighet på grund av behörigen styrkt sjukdom eller

c) tjänstledighet för fullgörande av offentligt uppdrag.

Vad semestern beträffar, så hör det erinras örn att besiktningsmannen
icke åtnjuter någon lön under semestertiden, men har den förmånen, att
han slipper betala sin vikarie, vilken i stället gör sig betald genom de
under semestern inflytande förrättningsavgifterna.

Efter ett genomförande av statsrevisorernas förslag skulle man ej längre
kunna tala örn någon »semester», åtminstone inte i de större distrikten.

Vid ledighet på grund av sjukdom ankommer det givetvis på vederbörande
länsstyrelse pröva, att skälig anledning till ledighet föreligger.
Är emellertid sjukdomen behörigen styrkt, vore det med hänsyn till besiktningsmännens
osäkra anställningsform, som ovan berörts, uppenbart
obilligt, örn den sjuke under sjukledigheten icke blott skulle, såsom nu
sker, stå utan inkomster utan dessutom betala sin vikarie.

Vad slutligen beträffar ledighet för fullgörande av offentligt uppdrag,
så hava statsrevisorerna såsom särskilt belysande relaterat ett sådant
fall, »då en besiktningsmans och hans vikaries inkomster blivit praktiskt
taget desamma (11,985 respektive 11,205 kronor). I detta fall har till
statsverket återburits av den ordinarie besiktningsmannen 992 kronor 50
öre och av hans vikarie 602 kronor 50 öre eller tillhopa 1,595 kronor. Hade
endast de sammanlagda inkomsterna ä tjänsten lagts till grund för beräkningen,
hade statsverket i stället erhållit 7.392 kronor 50 öre eller
5,797 kronor 50 öre mera än som nu blev fallet.

Ifrågavarande besiktningsman är stationerad i Borås och mäste såsom
ledamot av riksdagens första kammare hava vikarie under riksdagstiden
cirka 5 månader, av vilka vårmånaderna april, maj och början av juni
giva mycket besiktningsarbete med ty åtföljande inkomster.

I motsats till vad förhållandet är beträffande ett stort antal riksdagsmän,
vilka under riksdagstiden helt eller delvis bibehålla sina löner såsom
statliga, tjänstemän, uppbär nämnda besiktningsman inga inkomster såsom
sådan under riksdagstiden och är således betydligt sämre ställd än
övriga statstjänstemän. Statsrevisorerna hava uträknat, vad statsverket
förlorat i inlevererade medel genom nämnde besiktningsmans ledamotskap
av riksdagen men hava icke fullföljt sina beräkningar att utvisa den för -

— 154 —

lust, som besiktningsmannen redan med nuvarande bestämmelser får vidkännas
under riksdagstiden.

Örn besiktningsmannen i Borås själv uppehållit tjänsten hela året 1933,
skulle den behållna andelen hava uppgått till 15,797 kronor 50 öre i stället
för det i verkligheten uppburna beloppet 11,985 kronor. Ledamotskapet
av riksdagen har således förorsakat en inkomstminskning av 3,812 kronor
50 öre eller nära nog samma belopp som hela riksdagsarvodet. Vid
en tillämpning av statsrevisorernas förslag skulle endast 15,797 kronor
50 öre stått till förfogande för avlöning av såväl besiktningsmannen som
vikarien, vilka härvid, med fördelning enligt förrättningsbeloppen, skulle
erhållit cirka 8,200 respektive 7,600 kronor. Besiktningsmannens årsinkomst
skulle härvid hava minskats från 15,797 kronor 50 öre till 8,200
kronor eller med 7,600 kronor, vilken inkomstminskning långt ifrån kompenseras
genom riksdagsarvodet (4,000 kronor). Givetvis har det icke varit
statsrevisorernas avsikt att genom sitt förslag hindra en bilbesiktningsman
att mottaga ett riksdagsmannaskap, men skulle förslaget uppenbarligen
verka i sådan riktning.

Borås den 7 januari 1935.

Axel Nylander.

Länsstyrelsens i Skaraborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 nästlidne december har länsstyrelsen i Skaraborgs
län anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1934 församlade revisorer under § 14 av sin berättelse anfört angående
automobilbesiktningsväsendet.

Revisorerna anmärka, att statsverkets inkomster från besiktning av motorfordon
icke längre täcka utgifterna för denna besiktning, varför ifrågasättas
åtgärder till nedbringandet av berörda utgifter. I första hand
synes enligt revisorerna därvid böra tagas under övervägande örn icke utgifterna
för den flygande besiktningen, f. n. uppgående till omkring 25,000
kronor årligen, kunde minskas eller inbesparas genom en förändring av
organisationsformen. En överflyttning av detta slag av besiktning till
exempelvis statspolisen syntes motiverad.

Länsstyrelsen anser visserligen det arvode å 300 kronor per år till varje
besiktningsman, som f. n. utgår för flygande besiktning, i och för sig
icke högt och den besparing, som genom en indragning av arvodet skulle
vinnas, torde bliva relativt obetydligt, men då de inkomster, som f. n.
uppbäras av besiktningsmännen, i förhållande till arten och omfattningen
av besiktningsmännen åvilande arbetsuppgifter, förefalla mycket goda, vill
det synas, att ifrågavarande besiktning, som på ett intimt sätt sammanhänger
med besiktningsmannens övriga åligganden, bör kunna fullgöras
utan särskild ersättning. Att helt överflytta den flygande besiktningen å
statspolisen anser länsstyrelsen icke lämpligt, varemot intet, enligt länsstyrelsens
mening, hindrar, att statspolisen jämsides med besiktningsmän -

— 155 —

nen utövar ifrågavarande kontroll. Länsstyrelsen vill härvid omförmäla,
att i den av länsstyrelsen fastställda planen för ordningsstatspolisens verksamhet
ingår övervakande av vägtrafiken, särskilt med hänsyn till föreskrifterna
i vägtrafikstadgan och motorfordonsförordningen.

I revisorernas anmärkning att, för det fall att en och samma besiktningsmannabefattning
under ett år uppehållits av flera personer, statsverkets
andel i förrättningsavgifter hör beräknas såsom örn tjänsten uppehållits
av en person finner sig länsstyrelsen kunna instämma med framhållande,
att fall av antydd beskaffenhet icke inträffat inom detta län.

Revisorerna påpeka, att besiktningsmän, vilka samtidigt åtnjuta avlöning
från statsverket i annan form, exempelvis i egenskap av befattningshavare
på övergångsstat eller såsom pensionärer, böra få vidkännas någon
reducering i nämnda avlöning. Länsstyrelsen anser väl, i likhet med revisorerna,
att en dylik reducering vore i viss mån rättvis och hillig. Emellertid
synes utvecklingen, såvitt länsstyrelsen kan finna, alltmer tendera
till att besiktningsmannabefattningarna besättas med tekniskt utbildade
personer, ingenjörer, vilka helt ägna sig åt befattningen. Att befattningarna
i besiktningsväsendets första skede, innan ännu erfarenhet vunnits,
mera betraktades såsom bisysslor torde varit ganska förklarligt. Numera
lärer emellertid dylik befattning vara av den beskaffenhet, att den kan och
bör var fullt självständig och icke betraktas såsom tillfälligt uppdrag.
Härvid bör jämväl tagas hänsyn därtill, att besiktningsmannatjänst även
utan förening med annan syssla i de flesta fall kan, såsom ovan antytls,
bereda fullt tillfredställande inkomst åt en person. Länsstyrelsen ifrågasätter,
med hänsyn till nyss anförda förhållande, huruvida icke bör
tagas under övervägande, att besiktningsmannabefattningarnas antal
minskas och innehavarna beredas fastare anställning mot visst arvode per
år samt besiktningsavgifterna i sin helhet inlevereras till statsverket. En
utredning i dessa och de övriga hänseenden, som må befinnas lämpliga, synes,
såsom statsrevisorerna antytt, påkallad.

Från besiktningsmannen i Mariestads distrikt infordrat yttrande bilägges.

Mariestad å landskansliet den 10 januari 1935.

Underdånigst
AXEL EKMAN

SUNNERHOLM.

bilaga

Till Kungl. M a j :t s befallningshavande i Skaraborgs

1 ä n.

Anmodad i resolution av den 24 december 1934 inkomma med yttrande
över av herrar statsrevisorer framställda vissa anmärkningar rörande automobilbesiktningsväsendet,
får jag härmed, jämte återställande av remisshandlingarna,
vördsamt anföra.

Beträffande s. k. flygande besiktning.

I föreliggande ärende hava herrar statsrevisorer ifrågasatt möjligheten
av ett överlåtande till statspolisen av den besiktningsman för närvarande

— 156 —

tillkommande rätten att verkställa flygande besiktning. Herrar statsrevisorer
hava därvid såsom motiv bl. a. åberopat den till grund för statspoll
sens verksamhet liggande instruktionen, vilken föreskriver ett övervakande
av vägtrafiken. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida
denna kontroll av vägtrafiken egentligen avsetts omfatta en mera ingående
undersökning av fordonens rent tekniska utrustning, broms- och
säkerhetsanordningar. Det förefaller mig helt naturligt, att för dylika
undersökningar besiktningsmannen måste anses såsom den mest kvalificerade
och i övrigt lämpligaste.

Den av statspolisen hittills utövade fordonskontrollen har som regel
endast föranlett ett bötfällande av vederbörande fordonsägare eller chauf*
för, men har sedan icke tillsetts eller kontrollerats att anmärkta brister
blivit avhjälpta, vilket sistnämnda dock torde hava den största betydelsen
och även vara den flygande besiktningens egentliga uppgift. En statspolisens
fortsatta fordonskontroll enligt förutvarande grunder kan därför
icke anses betryggande och i överensstämmelse med trafiksäkerhetens
krav, varför jag anser det olyckligt att från besiktningsmännen ev. överflytta
denna fordonskontroll.

Avses däremot ett samarbete mellan besiktningsmännen och statspolis
så, att statspolisen för s. k. eftersyn hänvisar till besiktningsman, bör denne
givetvis härför åtnjuta skäligt arvode.

En utveckling av statspolisens fordonskontroll därhän, att den även
kom att omfatta eftersynen, skulle för den enskilde medföra ökade kostnader
och avsevärd olägenhet, alldenstund för eftersynen endast kunde
hänvisas till statspolisens ganska fåtaliga förläggningsorter, blott ett 20-tai
i riket.

Det arvode av 300 kronor, som besiktningsman för närvarande äger årligen
utbekomma för flygande besiktning, synes mig icke mer än skäligt
utan snarare för lågt beräknat i förhållande till den verksamhet han utövar
till främjande av trafiksäkerheten, och är det min uppfattning, att
statsverket, vid en ev. omändring av ovannämnda fordonskontroll i enlighet
med att herrar statsrevisorer föreslagna, komme att få vidkännas
betydligt ökade kostnader.

Mariestad den 4 januari 1935.

G. Jacobson.

Besiktningsman för motorfordon.

Länsstyrelsens i Värmlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del i, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riks
dagens år 1934 församlade revisorer under § 14 i sin berättelse anfört an
gående automobilbesiktningsväsendet.

— 157 —

Med anledning härav får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande —
med överlämnande av från automobilbesiktningsmannen Carl Axel Olson
infordrat yttrande (Bilaga) — såsom utlåtande i ärendet i underdånighet
anföra.

Beträffande den flygande besiktningen ifrågasätta riksdagens revisorer
en överflyttning av detta slag av besiktning till statspolisen. Till en bör
jan vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande erinra, att man med den
flygande besiktningen avsett att erhålla en viss fortlöpande kontroll å fordonsbeståndet
inom landet, och att densamma ansetts komma att bliva särskilt
värdefull beträffande lastautomobiler i privat bruk. Eders Kungl.
Marits befallningshavande förmenar, att den flygande besiktningen genom
sin förebyggande verksamhet fyllt och fortfarande fyller en icke
oviktig uppgift vid övervakandet av motorfordonens tekniska beskaffenhet.

Under år 1934 hava sålunda besiktningsmännen här i länet i 12 fall funnit
automobil så bristfällig, att den ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten
kunde vidare nyttjas, i följd varav förbud för automobilens användande
meddelats enligt 5 § 4 mom. 3 st. motorfordonsförordningen. Den
år från år tilltagande motortrafiken kräver från det allmännas sida ökade
övervakningsåtgärder. Örn den flygande besiktningen överflyttas å statspolisen,
torde emellertid icke kunna undgås, att kontrollen över trafiksäkerheten
kommer att minskas. Med hänsyn till den stora betydelsen av att
denna kontroll icke i något avseende eftersättes, synes det för ändamålet
använda beloppet eller cirka 25,000 kronor för år icke vara för högt. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande kan således icke biträda förslaget om
den flygande besiktningens överflyttande å statspolisen. Därest en sådan
överflyttning av ekonomiska skäl anses motiverad, synas dock samtidigt
åtgärder böra vidtagas för höjande av statspolisens tekniska kompetens.
Exempelvis kan föreskrivas såsom förutsättning för kommendering till
statspolisen, att vederbörande innehar körkort eller annorledes förskaffat
sig förtrogenhet med automobils verkningssätt och manövrering.

I likhet med statsrevisorerna anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att örn samma besiktningsmannabefattning under ett kalenderår
uppehållits av flera personer, statsverkets andel i avgifterna i regel bör
beräknas såsom örn tjänsten uppehållits av endast en person. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande utgår dock härvid från att besiktningsman berättigas
till semester med bibehållen avlöning under semestertiden.

Besiktningsmännen här i länet åtnjuta icke avlöning från statsverket i
annan form. Det synes emellertid icke vara något att erinra mot att befattningshavare
på övergångsstat, som utses till besiktningsman, får vidkännas
någon reducering i sin avlöning. Däremot synes det Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande obilligt, att pensionär, som ju själv bidragit tili
sin pension, skulle underkastas minskning i till honom utgående pensionsbelopp.

Karlstad i landskansliet den 31 december 1934.

H. SUNDEIUS.

Underdånigst
ABB. UNGEK.

— 158 —

Bilaga.

Till Konungens befallningshavande i Värmlands län.

Karlstad.

Med anledning av Konungens befallningshavandes skrivelse av den
27 december nr 14607 med anmodan örn yttrande i anledning av vad riksdagens
år 1934 församlade revisorer under § 14 av sin berättelse anfört
angående automobilbesiktningsväsendet kallade undertecknad besiktningsmännen
i länet till sammanträde den 28 dennes, efter vilket jag
vördsamt anhåller få anföra följande:

Då det kan förmodas, att minskningen i inlevereringsmedel till statsverket
till stor del beror på, att en del besiktningsmän innehaft offentligt
uppdrag i egenskap av riksdagsmän e. d. föreslås, att vid beräkningen
av avgifterna samma hänsyn jämväl tages till de avgifter, som inflyta
till vikarie under den tid besiktningsman åtnjuter ledighet för sådant
uppdrag.

För besiktningsmän som från statsverket erhålla inkomst i form av
övergångsstat, pension e. d. föreslås att den sålunda från statsverket erhållna
inkomsten tillägges de från besiktningsmannatjänsten erhållna
förrättningsavgifterna och den sålunda uppkomna summan lägges till
grund för inleverering i vanlig ordning. Örn t. ex. en besiktningsman i
förrättningsavgifter erhållit 10,000 och samtidigt från statsverket 5,000
skulle han således inleverera 2,500, vilket bör kunna anses motiverat.

Beträffande det av revisorerna framkastade förslaget att på statspolisen
överföra viss del av den flygande besiktningen vilja besiktningsmännen
i länet avstyrka under den motiveringen, att statspolisens verksamhet
bör begränsas till rena ordningsfrågor och icke omfatta frågor
av teknisk natur, för vilkas avgörande vi anse besiktningsmännen innehava
större såväl kompetens som erfarenhet. Jag tillåter mig citera
vissa delar av ett i oktober månad år 1931 av Automobilbesiktningsmännens
Förening utsänt meddelande rörande flygande besiktning och inspektion
av fordonsbeståndet.

»Från olika håll har styrelsen erhållit förfrågan örn, hur ovan rubricerade
förrättningar böra utföras för att avsikten och ändamålet med
det hela skall kunna tillgodoses.

Vid frågans bedömande är det företrädesvis tre synpunkter, som böra
hållas i sikte.

1) Rätten att verkställa flygande besiktning föreligger, då besiktningsman
finner anledning antaga, att motorfordon är mindre tillförlitligt
ur trafiksäkerhetssynpunkt.

2) Med den åt besiktningsmannen lämnade befogenheten att undersöka
motorfordon, som kan antagas vara mindre tillförlitligt, avses att erhålla
en viss fortlöpande kontroll å fordonsbeståndet inom landet.

3) Besiktningsman tillkommannde befogenhet att undersöka motorfordon,
som kan antagas vara ur trafiksäkerhetssynpunkt mindre tillförlitligt,
skall främst övas då han av annan anledning är stadd å resa i förrättningsärenden.

Det gemensamma för dessa frenne direktiv är, att i samtliga framhålles,
att besiktningsmannen bör först ingripa, där han finner anledning
antaga, att motorfordonet brister ur trafiksäkerhetssynpunkt. Detta
måste med nödvändighet leda till slutsatsen, att man får döma ''hund
efter hårsen’, d. v. s. först ingripa, när fordonet på grund av ett vanvår -

— 159 —

dat yttre eiler eljest ger anledning till antagandet att det brister ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Det är följaktligen fordonens trafiksäkerhet, som besiktningsmannen
vid dessa förrättningar bör hava i sikte och han bör icke låta denna tekniska
uppgift övergå i ett polisförfarande, som fastställer, huruvida vederbörande
har körkort, örn fordonet är försett med författningsenliga
skyltar o. dyl. Väl kan det vara i sin ordning påpeka, att fordonet
skall vara utrustat i enlighet med gällande föreskrifter, och där det finnes
anledning antaga, att föraren brister i kompetensen, är ju en undersökning
rörande hans körkort på sin plats, men som rättesnöre gäller,
att den kontroll, som skall utövas skall företrädesvis vara av teknisk
och mindre av fiskal natur. Det har ifrågasatts, särskilt i samband med
den s. k. fordonsinspektionen, örn ej denna borde företagas tillsammans
med någon av länsstyrelsen förordnad polisman. Det är svårt att förstå
varför denna komplicerade utväg skulle behöva anlitas. Det må än en
gång framhållas, att den föreliggande uppgiften är teknisk, och lika litet
som besiktningsmannen behöver ett ojävigt vittne vid sina ordinarie
förrättningar, lika litet är detta påkallat vid här avsedda inspektionsfärder.
Erfarenheten har givit vid handen, att den färdande allmänheten
i regel visat förståelse för och insett nyttan av den flygande besiktningen,
men får den karaktär av en polisvisitation kan ett omslag härutinnan
befaras.

I tredje punkten betonas, att befogenheten skall främst övas, då besiktningsmannen
av annan anledning är stadd på resa i förrättningsärenden.
Härav torde ej böra utläsas annat, än att då besiktningsmannen av
annan anledning är stadd på resa såsom t. ex. vid besök av körskolor eller
vid mottagningar utom stationsorten, bör han lia sin uppmärksamhet riktad
på de motorfordon han påträffar för att ingripa då anledning föreligger.
Däremot bör ej föreskriften tolkas, som örn den flygande besiktningen
ej finge utövas med mindre man befinner sig på resande fot. Det
icke allenast står besiktningsmannen fritt att när som helst och var som
helst inom sitt distrikt företaga undersökningar av detta slag, det är
därjämte hans skyldighet att ingripa, när helst han påträffar ett fordon,
som av yttre tecken att döma lämnar rum för antagandet, att det
brister ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Vare sig det gäller flygande besiktning eller inspektion av fordonsbeståndet
är det en oeftergivlig förutsättning för ingripandet, att fordonet
kan antagas brista ur trafiksäkerhet. Där skäl saknas för detta antagande
saknas ock skäl för ett ingripande. Att följaktligen utan åtskillnad
stanna fordon efter fordon är ett förfarande, som saknar stöd i förordningen.

I detta sammanhang må påpekas, att det realiter ej föreligger någon
skillnad mellan flygande besiktning och inspektion av fordonsbeståndet.
Båda dessa förrättningar lia till uppgift att slå ned på det mindervärdiga
materialet, men medan den flygande besiktningen är att anse såsom ett
inlägg i besiktningsmannens dagliga verksamhet, kan inspektion av fordonsbeståndet
betraktas såsom ett utbyte av de dagliga bestyren mot ett
planmässigt utövande av den befogenhet, som tillkommer besiktningsman
enligt § 5, mom. 4 Förordningen örn motorfordon.»

Den erhållna remisshandlingen återsändes samtidigt härmed.

Sunne den 31 december 1934.

Carl Olson.

— 160 —

Länsstyrelsens i Örebro län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 bär Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
erhållit befallning att avgiva utlåtande i anledning av
vad riksdagens revisorer i sin berättelse till 1935 års riksdag anfört angående
automobilbesiktningsväsendet.

På grund härav får Eders Kungl. Marits befallningshavande anföra
följande.

Statsrevisorerna hava funnit, att statsverkets inkomst av besiktningsväsendet
icke längre täcka utgifterna för detsamma, och hava fördenskull
övervägt vissa åtgärder för kostnadernas nedbringande.

I sådant syfte har till en början ifrågasatts indragning av det nuvarande
anslaget, 25,000 kronor, för den s. k. flygande besiktningen och att
denna övervakning i stället skulle fullgöras av statspolisen. En dylik
åtgärd kan Eders Kungl. Majrts befallningshavande icke tillstyrka.
Statspolisen utövar visserligen redan nu en mycket gagnande verksamhet
för trafikkontroll och övervakar därvid bland annat, att gällande bestämmelser
örn färdhastighet, fordonsbredd, hjultryck och tillåtet personantal
icke överträdas. Givetvis bör polisen ock ingripa vid uppenbara
och för trafiksäkerheten vådliga fel å motorfordonen. Däremot
kan det icke förutsättas, att polismännen annat än i undantagsfall skola
vara kompetenta att verkställa en mera teknisk undersökning, och det
bör givetvis icke ifrågakomma, att en sådan företages av annat än fullt
skickliga och för uppdraget ansvariga personer. Den flygande besiktningen,
sådan den nu fullgöres, är enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
uppfattning av mycket stort värde i trafiksäkerhetshänseende
och bör fortfarande handhavas av vederbörande besiktningsmän.

Statsrevisorerna hava vidare framhållit, att statsverket gått miste örn
andel i besiktningsavgifter därigenom att besiktningsmannabefattning
tidvis uppehållits av vikarie, som uppburit en del av de utav tjänsten inflytande
avgifterna. Till förebyggande härav hava revisorerna ifrågasatt,
att i dylikt fall statsverkets andel i avgifterna regelmässigt måtte beräknas
såsom örn tjänsten uppehållits av endast en person. En dylik föreskrift
synes i och för sig befogad, men den torde, såsom även av revisorerna
antytts, förutsätta ändrade grunder för ersättning åt vikarie för
besiktningsman.

Revisorerna hava ansett, att besiktningsmän, som i annan form åtnjöte
avlöning av statsmedel, borde — i överensstämmelse med vad i sådant
avseende gällde på andra områden av statsförvaltningen — få vidkännas
någon reducering i denna avlöning. Även örn denna anmärkning kan anses
principiellt riktig, bör dock framhållas, att ett dylikt system ingalunda
ännu torde vara allmänt tillämpat inom förvaltningen. Att införa
detsamma på förevarande område lärer ock vara förknippat med särskilda
svårigheter med hänsyn därtill, att inkomsten av besiktnings
mannabefattningar skiftar avsevärt såväl de olika befattningarna emellan,
som även, ehuru i mindre grad, för varje särskild befattning under
olika år. I detta sammanhang bör tillika erinras, att de ofta till synes
mycket stora inkomstbeloppen icke utgöra nettoinkomst utan mera eller

— 161 —

mindre reduceras genom omkostnader för befattningens uppehållande. En
åtgärd i det av statsrevisorerna ifrågasatta syftet måste således i varje
fall förutsätta en noggrann utredning i samtliga nyssangivna hänseenden.

Statsrevisorerna hava slutligen uppkastat spörsmålet, huruvida icke
tidpunkten vore inne för en omgestaltning av besiktningsmannainstitutionen
i dess helhet. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande hyser
jämväl den uppfattningen, att en ändrad organisation av besiktningsväsendet
är av behovet påkallad. Då det emellertid lärer vara önskvärt, att
den nyinrättade vägtrafikinspektionen inom kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
erhåller tillfälle att samla erfarenhet angående de nuvarande
förhållandena och att bilda sig en säkrare uppfattning örn de lämpliga
riktlinjerna för en nyorganisation, håller Eders Kungl. Maj:ts be- *
fallningshavande före, att med åtgärder i sådant syfte ännu bör under
någon tid anstå.

örebro slott i landskansliet den 11 januari 1935.

Underdånigst
BROR HASSELROT.

ALB. NISSER.

Länsstyrelsens i Västmanlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 anbefalld avgiva utlåtande i
anledning av vad riksdagens år 1934 församlade revisorer anfört angående
automobilbesiktningsväsendet får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i underdånighet anföra följande.

För nedbringande av statsverkets kostnader för besiktning av motorfordon
hava statsrevisorerna i första hand tänkt sig, att utgifterna för
den flygande besiktningen, som för närvarande uppgå till omkring 25,000
kronor förutom resekostnader, skulle kunna minskas eller rent av helt
inbesparas. Detta skulle ske genom att bestyret med dessa förrättningar
överflyttades till exempelvis statspolisen.

Enligt befallningshavandens mening torde en sådan anordning kunna
genomföras utan fara för trafiksäkerheten. Med den utbildning, den till
statspolisen kommenderade personalen givetvis erhållit i bilkörning och
motorskötsel, torde den kontroll av motorfordon, som med den flygande
besiktningen avses, väl kunna anförtros sagda personal.

För uppnåendet av syftet med statsrevisorernas erinran måste emellertid
förutsättas, att en sålunda ökad arbetsuppgift för statspolisen icke
kommer att medföra ökade kostnader för densamma, då i senare fallet
givetvis med den föreslagna anordningen föga eller intet vinnes i ekonomiskt
avseende för statsverket. För detta läns vidkommande torde emel 11

— Rev-berättelse ting. statsverket för dr 1934. II.

— 162

lertid några ökade kostnader icke böra bliva följden av den föreslagna
anordningen, då den här befintliga statspolisstyrkan är i så gott som
daglig tjänstgöring ute på landsbygden. Ehuru icke av ekonomisk art
torde man likväl kunna vänta sig en annan fördel av den föreslagna anordningen,
varigenom ett i tidigare utredningar uttalat önskemål skulle
bliva tillfredsställt. Det torde nämligen, med hänsyn till den ständiga
rörlighet, som utmärker statspolisens tjänstgöring, kunna förväntas, att
motorfordonskontrollen blir mera jämn och därigenom ock mera effektiv
än vid besiktningsmännens mera sporadiskt förekommande resor.

En ytterligare besparing i utgifterna för besiktningsväsendet hava
statsrevisorerna vidare trott kunna vinnas genom ändrade bestämmelser
för beräkning av ersättning till vikarie för besiktningsman.

I denna punkt torde man enligt befallningsbavandens mening kunna
giva revisorerna rätt. Det härom i betänkandet anförda exemplet giver
nämligen vid handen, att ur statsverkets synpunkt nuvarande grunder
för arvodenas beräkning icke äro väl avvägda.

Den av revisorerna visserligen mera i förbigående rekommenderade utvägen
till rättelse, nämligen att beräkningen av ersättning till vikarie
för besiktningsman borde ske med hänsyn till sammanlagda inkomsterna
å tjänsten förefaller rimlig och torde vara förtjänt av ett närmare beaktande.
Efter en sådan beräkningsgrund skulle i det anförda exemplet
den ordinarie besiktningsmannens och vikariens sammanlagda inkomster
av tjänsten hava uppgått till 15,797 kronor 50 öre, av vilket belopp den
ordinarie besiktningsmannen skulle hava bekommit 10,992 kronor 50 öre
samt vikarien 4,805 kronor. Någon berättigad anmärkning mot ett sådant
vikariatsarvode torde icke kunna göras.

I detta sammanhang har i revisionsberättelsen även vidrörts det förhållandet,
att ett flertal besiktningsmän samtidigt åtnjuta avlöning från
statsverket i annan ordning, i de flesta fall då löner på övergångsstat
eller pension, samt att en reducering av härifrån härflytande löner kunde
ifrågasättas böra ske.

Att åstadkomma någon ändring härutinnan torde enligt befallningshavandens
mening vara ogörligt i nu förevarande sammanhang, då detta
givetvis förutsätter ändringar i avlöningsreglementena för de stater och
kårer, vederbörande tidigare tillhört, lika litet som därtill torde böra
tagas någon hänsyn vid utarbetande av de förslag till ändrade bestämmelser
rörande ersättning till besiktningsmän, som med föranledande av
nu framkomna erinringar eventuellt må komma till stånd.

Västerås slott i landskansliet den 15 januari 1935.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

DAVID WILÉN.

E. HOLMQVIST.

— 163 —

Länsstyrelsens i Koppar bergs

län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Såsom anbefallt utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade
revisorer under § 14 av sin berättelse anfört angående automobilbesiktningsväsendet
får länsstyrelsen i Kopparbergs län, med överlämnande
av yttrande från besiktningsmännen i länet, anföra följande.

Revisorerna hava ansett, att det bör tagas i övervägande, örn icke utgifterna
för den flygande besiktningen kunde minskas eller rent av inbesparas
genom en förändring av organisationsformen, exempelvis besiktningens
överflyttning till statspolisen.

Revisorerna anse nämligen, att de senare åren medfört en genomgripande
förändring av motorfordonsbeståndet i riktning mot standardisering
och ökad trafikduglighet, varför den flygande besiktningen endast torde
kräva tillsyn av bromsar och andra säkerhetsanordningar ävensom av ratt,
belysningsanordningar o. s. v. jämte ett enklare körprov, en kontroll, som,
med beaktande av nödig hänsyn till motortrafiken, torde kunna i regel
handhavas av statspolisen.

Härutinnan är emellertid länsstyrelsen av avvikande mening. Länsstyrelsen
anser, att den konkurrens på liv och död, som för närvarande råder
på motortrafikens område, isynnerhet beträffande lastbilarna, icke medför
någon ökad trafikduglighet hos motorfordonsbeståndet utan tvärtom.
Den naturliga benägenheten att till det yttersta utnyttja det dyrbara materialet
gör att på landets vägar färdas ett stort antal motorfordon, som
knappast kunna anses trafikvärdiga och som i många fall äro direkt trafikfarliga.
För att i detta hänseende avgiva ett omdöme fordras, enligt
länsstyrelsens förmenande, en verklig fackkunskap och det räcker icke med
förmågan att bedöma huruvida ratt, bromsar etc. äro funktionsdugliga.
Länsstyrelsen håller därför före, att den flygande besiktningen, örn den
fortfarande skall motsvara ändamålet bör handhavas av besiktningsmännen.
I detta sammanhang vill länsstyrelsen anföra, att det inom länet
praktiserade förfarandet att landsvägskontrollen sker under samarbete
mellan besiktningsmännen samt statspolisen, visat sig praktiskt och nyt
tigt, icke blott därför att det, såsom besiktningsmännen påpekat, ger förrättningen
större pondus, utan därför att det underlättar utredning och bevisning
i de fall, då åtal måste följa.

Länsstyrelsen ansluter sig till vad revisorerna anfört ifråga örn ändrade
bestämmelser för beräkning av ersättning till vikarie för besiktningsmän.

Revisorerna hava ifrågasatt huruvida tidpunkten redan nu är inne för
en omgestaltning av besiktningsmannainstitutionen i sin helhet.

Utan att taga bestämd ställning till spörsmålet vill länsstyrelsen endast
framhålla, att den nuvarande organisationen visat sig kunna på ett erkännansvärt
sätt bemästra sin uppgift och att, så länge den nu rådande måttlösa
konkurrensen mellan de olika trafikmedlen får fortfara, det icke är
tillrådligt att radikalt omstöpa samma organisation.

Falun i landskansliet den 14 januari 1935.

Underdånigst
BERNH. ERIKSSON

•IOHN FAHLROTH.

164 —

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Kopparbergs län, Falun.

Som svar på länsstyrelsens remisshandling nr 10363 får jag å länets besiktningsmäns
vägnar vördsamt avgiva följande utlåtande.

Före år 1930 gjorde statsrevisorerna ett flertal anmärkningar på besiktningsmännens
tjänste- och arvodesförhållanden.

I stort sett utmynnade dessa i den uppfattningen, att allmänheten fick
vidkännas onödigt stora utgifter, att antalet avgiftsbelagda förrättningar
vore orättvist fördelade samt samlade på för få händer. Det rekommenderades
typbesiktning av standardvagnar, särskilt för att härigenom bespara
köpare av automobiler en tyngande utgift, varjämte i trafiksäkerhetens
intresse en form av fortlöpande avgiftsfri kontroll på landsvägarna
förordades.

Den instruktion, som sedermera lagfästes för besiktningsmännen, tog
sikte på dessa anmärkningar; sålunda infördes typbesiktning, distriktsindelning,
sänkning av återbetalningsgränsen, flygande besiktning samt till
sättande av flera besiktningsmän på platser där återbetalningarna till statsverket
blevo för stora, t. ex. i Stockholms stad ökning från 5 till 7 besiktningsmän,
i Stockholms län från 3 till 4.

Vår nuvarande instruktion är sålunda fotad på föregående statsrevisorers
uppfattning, att allmänheten skulle tillhandagås utan för stora utgifter,
och att återbetalningens storlek skulle giva en anvisning på arbetsanhopning
med eventuell utökning av besiktningsmannaantalet som följd.
I ock för sig själv kan det därför ej vara ägnat att förvåna, örn återbetalningarna
i betydlig grad minskat och ej förmått fullt täcka utgifterna
för besiktningsväsendet för de två sista åren. För att kompensera denna
inkomstminskning, vill revisorerna vidtaga en omorganisation med avsikt
att beskära arbetsfältet och därmed nedbringa omkostnaderna för
statsverket.

När nu ett flertal år efteråt samma institution, som förut i återbetalningarna
sett ett allvarligt gravamen, hävdar att bilbesiktningsmännen
nära nog bort utgöra en inkomstkälla för staten, må det ej förtänkas oss,
att med oro se på framtiden i ett yrke, där uppfattningen örn dess rätta utövande
från högsta ort tyckes pendla mellan ytterligheterna från år till år.

Vi besiktningsmän inom Kopparbergs län, hava, väl vetande att bristfälligheter
vidlåter vår instruktion rörande vikarier, ej velat utnyttja
denna möjlighet att undandraga oss återbetalningsskyldighet, utan i stället
föredragit, att vikariera för varandra och redovisa influtna medel såsom
egna.

Beträffande den flygande besiktningen hava vi funnit, att besiktningsmännens
uppträdande i samarbete med läns- eller statspolis givit landsvägskontrollerna
en avsevärt större tyngd än örn enbart polismän verkat.
Vi erkänna gärna, att en van motorman lätt kan avgöra örn bromsar och
styranordningar ej äro i fullgott skick, men tro icke att folk utan speciella
fackkunskaper kunna hava erfarenhet nog att avgöra var gränsen går vid
förbjudandet av en automobils användande i trafik. Sådana uppgifter
hava i stor utsträckning förelagts oss. Ävenså måste vi ständigt vara beredda
att med vår. i följd av tjänsten, utvecklade lokal- och personkännedom
gå myndigheterna tillhanda.

Vi hava erfarit, att statspolisen redan nu anser sig på grund av ökat ar
bete behöva begära personalökning. Skulle denna institution ytterligare

— 165 —

belastas med en del av det arbete, som hittills utförts av oss, torde det vara
mycket tvivelaktigt, örn någon besparing av statens medel härigenom
skulle uppnås.

Vi hava märkt, att all den kritik, som år från år riktats mot besiktningsmännen
först siktat på den ekonomiska sidan, för att däröver söka
sig fram till vissa förbättringar för staten eller den enskilde.

Huru lätt det därvid är för icke fackmannen att bedraga sig torde framgå
av följande exempel: Från och med 1931 infördes typbesiktning av
standardvagnar, då det gamla förfarandet ansågs av dåvarande statsrevisorer
enligt deras egna ord vara »en för allmänheten onödigt stor omgång».
Besiktningen utfördes då i regel genom bilfirmorna och debiterades
kunderna.

Trots att typbesiktningen avsett att ekonomiskt avlasta bilköparen från
en enligt revisorernas uppfattning onödig utgift, fortsätta dock bilförsäljare
att debitera sina kunder för besiktningsinstrument å typvagnar. Det
torde väl vara frågan örn ej dessa penningmedel kommit till bättre användning
örn de direkt eller över besiktningsmännen tillförts statskassan.

Vad alltså påpekningen att genom vikarier staten undandrages medel,
förekommer detta ej i Kopparbergs län, alldenstund besiktningsmännen
vikariera för varandra, så att influtna medel ej delas på flera personer
än antalet besiktningsmän.

Vad den flygande besiktningen beträffar, anse vi, såvida effektiviteten
ej skall eftersättas, att den för statsverket ej kan utföras billigare än vad
som nu är förhållandet. För besiktningsmännen är det intet att eftersträva,
då de 300 kronor som årligen erhållas som ersättning härför är lågt
tilltaget i förhållande till arbete och kostnader härför. Örn denna kontroll
lägges helt över på statspolisen kunna vi dock ej tänka oss att det under
för handen varande omständigheter skall bliva billigare, utan snarare motsatsen.

Falun den 5 januari 1935.

För Kopparbergs läns besiktningsmän:

Auf). Åkerström.

Länsstyrelsens i Gävle

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Majit genom nådig remiss den 21 december 1934
förelagt länsstyrelsen att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av
vad riksdagens år 1934 församlade revisorer under § 14 av sin berättelse
anfört angående automobilbesiktningsväsendct, får länsstyrelsen, med
överlämnande av från besiktningsmannen i Gävle samt kommissarien vid
statspolisen därsammastädes infordrade yttranden, i sådant hänseende i
underdånighet anföra följande:

Det kan icke bestridas att tillvaron av tvenne kontrollorgan för »flygande
besiktning» av motorfordon, ehuru av delvis skild karaktär, till -

— 166 —

fälligtvis kan vålla trafiken onödiga uppehåll. Ur kvantitativ kontrollsynpunkt
torde dock få sägas att med hänsyn till dagligen uppenbarade
brister i bilars beskaffenhet och utrustning (broms- och styrinrättning,
belysning m. m.) kontrollen i nuvarande omfattning icke är för stor. I
vilken grad statspolisen med nu tillgänglig personal får tid och ekonomisk
möjlighet att ute i länets skilda delar utöva tillräcklig kontroll kan
ännu icke heller bedömas. I detta län bör den av tre i Hälsingland (Söderhamn,
Hudiksvall, Bollnäs) bosatta besiktningsmän utförda flygande
besiktningen givetvis utgöra ett värdefullt komplement till vad den i
Gävle förlagda statspolisen vid kortvariga förläggningar till andra orter
kan åtgöra.

Såsom från båda sidor erinrats hava besiktningsmännen också ur kvalitativ
kontrollsynpunkt en uppgift att fylla som ligger utanför statspolisens
vanliga kompetensområde och som för trafiksäkerheten i fostrande,
förebyggande syfte alltjämt är av stor betydelse.

Utan att kunna bedöma örn för hela riket den nu beräknade kostnaden
för besiktningsmännens flygande besiktning skäligen bör jämkas, vill styrelsen
på anförda skäl uttala sig för att denna besiktning för närvarande
icke slopas. Särskilt i distrikt med relativt lågt bilbestånd är det också
av vikt att icke minska besiktningsmännens inkomster under vad som är
skäligt i förhållande till den fordrade kompetensen. — I detta syfte kan
visserligen, såsom länsstyrelsen i annat samband framhållit, efter hand
ifrågakomma en omreglering i vissa fall av besiktningsdistriktens storlek,
vilken dock vid vederbörlig hänsyn till avstånden måste ske med
försiktighet.

I fråga örn vikarieverksamheten biträder länsstyrelsen det av besiktningsmannen
i Gävle gjorda förslaget att vid beräkning av avgifternas
summa hänsyn skall tagas även till de avgifter, som inflyta till vikarie
under besiktningsmans ledighet, överstigande en månad.

Någon statlig dubbelinkomst för besiktningsmännen förekommer icke
inom detta län.

Gävle slott å landskansliet den 11 januari 1935.

Underdånigst
SVEN LUBECK.

H. A. BARRING.

Bilaga 1.

Till länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Med återställande av remisshandlingarna rörande herrar statsrevisorers
uttalande beträffande besiktningsväsendet får jag härmed efter samråd
med länets övriga besiktningsmän, vördsamt anföra följande:

Statsrevisorernas åsikt att besiktningsväsendet icke numera täcker sina
egna omkostnader, synes något formell, alldenstund det under de angivna
två sista åren — påtagliga depressionsår — utvisat endast obetydligt och
fallande underskott.

Då redan 1934 torde komma att utvisa normala förhållanden i berörda
avseende, synes en förändring av besiktningsväsendet, evad detta berör

— 167 —

den s. k. flygande besiktningen, av denna anledning lämpligen böra bero
till dess besiktningsväsendet visar stadigvarande underskott.

Statsrevisorernas förslag, att helt överflytta den flygande besiktningen
på statspolisen kan av här nedan angivna skäl icke tillstyrkas, enär statspolisens
uppgift är avsedd att huvudsakligen vara beivrande och i mindre
omfattning förebyggande medan den flygande kontrollen verkställd av
besiktningsmännen däremot är avsedd att huvudsakligen vara förebyggande
utan onödiga olägenheter för allmänheten.

Den flygande besiktningen har dessutom icke blott visat mycket goda
resultat utan i hög grad vunnit allmänhetens såväl erkännande som uppskattning
och förståelse beträffande nyttan av denna vagnskontroll och
i samband därmed givna direktiv och anvisningar, och då vidare denna
kontroll icke avsevärt torde bliva billigare, verkställd genom statspolisens
försorg, och dessutom även äventyra den tanke som legat till grund
för 1927 års motorsakkunnigas anvisningar rörande önskvärdheten och
behovet av en smidig tillämpning av fordonskontrollen i regel utan därmed
förenat rättsligt åtal, synes denna flygande vagnsbesiktning icke, såsom
föreslagits, böra avvecklas, utan snarare utvecklas, jämsides med
förtydligande bestämmelser rörande ren trafikkontroll genom statspolisens
försorg.

Statsrevisorernas uttalanden beträffande besiktningsmännens vikariers
redovisningsskyldighet ger anledning framhålla, att befattningshavare i
allmänhet åtnjuta semesterförmån med bibehållen lön.

Till förhindrande av ett onormalt utnyttjande av vikarieverksamheten
föreslås emellertid, att bestämmelserna i Kungl. Maj:ts kungörelse nr
353/1930 § 2 skärpes därhän, att vid beräkning av avgifternas summa skall
jämväl hänsyn tagas till de avgifter, som inflyta till vikarie under tid
besiktningsmannen åtnjuter ledighet mera än sammanlagt 1 månad under
samma kalenderår.

Revisorernas uttalanden beträffande förekomsten av statliga dubbelinkomster
berör påtagligen icke enbart besiktningsväsendet utan är fast
mera en allmänt förekommande företeelse som torde böra lösas i ett sammanhang
vid reglering av pensionsvillkoren inom statsförvaltningen i
allmänhet.

Gävle den 4 januari 1935.

Erland U. Hedlund

Besiktningsman för motorfordon.

Bilaga 2.

Till länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Såsom av mig avfordrat yttrande rörande av statsrevisorerna enligt här
återgående remisshandlingar gjorda uttalanden beträffande besiktningen
av motorfordon får jag härmed vördsamt anföra följande:

Det synes mig, såsom den så kallade flygande besiktningen i vad det
gäller undersökning, huruvida motorfordonens bromsar, styrinrättning,
belysningsanordning och en del andra säkerhetsanordningar äro i sådant
skick, att fordonen utan uppenbar fara för trafiksäkerheten kunna brukas,
icke kräver någon större fackkunskap än vad en polisman med mo -

— 168 —

^utbildning besitter, och att sådan undersökning utan olägenhet skulle
kunna ombesörjas av statspolisen. Denna undersökning skulle av statspolisen
kunna verkställas av personalen vid olika statspolisavdelningar
under patrulleringsverksamheten inom respektive tjänstgöringsområden,
varigenom några särskilda utgifter för statsverket därför icke skulle behöva
ifrågakomma. Genom tydliga föreskrifter skulle denna verksamhet
av statspolisen kunna utföras på ett lika smidigt sätt som av besiktningsmännen
och så, att undersökningen bleve förebyggande utan onödig olägenhet
för allmänheten.

I fråga örn andra än här ovan omnämnda anordningar å motorfordonen
torde statspolisen dock icke besitta den tekniska utbildning, som är erforderlig
för undersökning av dessa. Bristfälligheter å sådana anordningar
torde dock icke vara av någon större betydelse i fråga örn fara
för trafiksäkerheten.

Skulle det uppdragas åt statspolisen att ombesörja denna verksamhet
böra tydliga föreskrifter dock utfärdas rörande dels denna befogenhet
och dels hur verksamheten skall bedrivas.

Gävle, statspolisens avdelning den 7 januari 1935.

J. Persson.

Poliskommissarie och föreståndare.

Länsstyrelsens i Västernorrlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har länsstyrelsen anbefallts
att senast den 11 innevarande januari avgiva utlåtande i anledning av
vad riksdagens år 1934 församlade revisorer enligt remissen bifogad handling
anfört angående automobilbesiktningsväsendet.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Länsstyrelsen finner de av riksdagens revisorer framförda synpunkter
rörande besparingar i utgifterna för automobilbesiktningsväsendet värda
allt beaktande. Länsstyrelsen anser visserligen behov icke föreligga fölen
omgestaltning av automobilbesiktningsmannainstitutionen i sin helhet
men tillstyrker författningsändringar i syfte att åstadkomma besparingar
i utgifterna för automobilbesiktningsväsendet i den av riksdagens
revisorer angivna riktning.

Härnösand i landskansliet den 10 januari 1935.

Underdånigst
A. WIJKMAN.

RAGNAR STATTIN.

— 169 —

Länsstyrelsens i Jämtlands
län •

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid- 84, § 14.

Till Konungen.

Genom nådigt beslut den 21 december 1934 bär Eders Kungl. Majit anbefallt
länsstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1934 församlade revisorer under § 14 av sin berättelse anfört angående
automobilbesiktningsväsendet och får till åtlydnad därav länsstyrelsen
i underdånighet anföra.

Revisorerna hava i nämnda berättelse konstaterat, att statsverkets inkomster
från besiktning av motorfordon icke längre täcka utgifterna för
den flygande besiktning, som det enligt gällande bestämmelse åligger besiktningsmännen
att utföra. Revisorerna hava ifrågasatt, huruvida icke
utgifterna för den flygande besiktningen kunde minskas eller rent av
inbesparas genom förändring av organisationsformen samt därvid förmenat
att överflyttning av dettta slag av besiktning till exempelvis statspolisen
syntes motiverad.

I likhet med vad 1927 års motorfordonssakkunniga anfört angående den
flygande besiktningen, anser länsstyrelsen att denna besiktning, på det
sätt som densamma nu bedrives, endast kan utövas i ringa omfattning,
vartill kommer att den kontrollerande verksamheten dessutom måste bliva
mycket ojämn. Statspolisen, som numera tjänstgör såsom en ordningspolis
inom hela länet, skulle utan tvivel, därest den flygande besiktningen komme
att anförtros åt densamma, kunna på ett helt annat sätt utöva en fortlöpande
kontrollerande verksamhet angående beskaffenheten av fordonsbeståndet
inom länet. För att sätta statspolisen i stånd att utöva ifrågavarande
verksamhet måste dock dess befogenheter att ingripa vid vägtrafikkontrollen
ökas. I samband med genomförande av de ändringar i gällande
författningar, som för sådant ändamål lära vara erforderliga, torde
enligt länsstyrelsens förmenande hinder icke föreligga att överflytta
denna verksamhet från besiktningsmännen till statspolisen.

Statsrevisorerna hava vidare ansett, att en ytterligare besparing av utgifterna
för besiktningsväsendet kunde vinnas genom ändrade bestämmelser
för beräkning av ersättning till vikarie för besiktningsman, varjämte
revisorerna framhållit, att det icke syntes uteslutet, att avsevärda besparingar
kunde vinnas för det allmänna genom en förenkling av besiktningsmannainstitutionen
utan att trafiksäkerhetens krav eftersattes.

Att med det nuvarande avlöningssystemet för besiktningsmännen införa
bestämmelser örn att statsverkets andel av avgifter, därest tjänsten
uppehållits jämväl av vikarie, skulle beräknas såsom om tjänsten uppehållits
av endast en person, torde medföra åtskilliga svårigheter. Under
sådana omständigheter skulle först efter budgetårets utgång besiktningsman
och dennes vikarie kunna erhålla kännedom örn, huru stor del av influtna
medel, som skulle tillfalla en var av dem, samt huru stor del, som
skulle tillfalla statsverket. Frågan örn tillfredsställande bestämmelser i
detta avseende torde lämpligen böra avgöras i sammanhang med spörsmålet
huruvida det nuvarande avlöningssystemet för besiktningsmännen
skall bibehållas eller annan ordning beträffande avlöningen komma till
stånd. I detta sammanhang torde även lämpligen upptagas till helland -

— 170 —

ling frågan om skyldighet för besiktningsman att avstå viss del av avlöning
från statsverket, som han i egenskap av befattningshavare på övergångsstat
eller såsom pensionär kan åtnjuta.

Östersund i landskansliet den 8 januari 1935.

Underdånigst

M. MUNCK af ROSENSCHÖLD.

E. GUNNAR HELLSTRÖM.

Länsstyrelsens i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 nästlidne december har länsstyrelsen i Västerbottens
län anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av de erinringar
och förslag riksdagens revisorer framställt i fråga örn automobilbesiktningsväsendet
i riket.

Till underdånig åtlydnad härav får länsstyrelsen med överlämnande av
infordrat yttrande från landsfogden i länet (bilaga) för egen del anföra
följande.

Vad till en början angår förslaget örn överflyttning av den flygande
besiktningen till statspolisen, vill länsstyrelsen erinra, att statspolisen
inom länet för närvarande är för fåtalig för att kunna utnyttjas för kontroll
över efterlevnaden av motorfordonsförordningens föreskrifter, varför
länsstyrelsen i underdånig skrivelse den 11 sistlidne november hemställt
örn åtgärder för utökning av antalet statspoliser. Därest denna
framställning leder till önskat resultat, har länsstyrelsen icke något att
erinra mot att statspolisen i mån av kompetens anlitas för flygande besiktning.
Länsstyrelsen håller emellertid före, att automobilbesiktningsmännens
bibehållande vid den flygande besiktningen skulle medföra väsentliga
fördelar i förhållande till den obetydliga utgiftsbesparing, som
skulle bliva en följd av deras befriande från detta åliggande. Det är
nämligen uppenbart, att en besiktningsman, som tjänstgjort några år inom
ett visst distrikt, skaffat sig sådan ingående kännedom örn fordonsbeståndet
och fordonsägarna inom distriktet, att han betydligt lättare än statspolisen
kan slå ned på de fall, som tarva eftersyn. Tillsynen över fordonsbeståndet
blir därigenom i möjligaste mån effektiv. Bortsett från huruvida
den ifrågasatta överflyttningen bör komma till stånd eller ej, bör
åtgärder vidtagas för eliminerande av den påtalade dualismen mellan
statspolis och lokalpolismyndighet.

Vad beträffar ersättningen till vikarie för besiktningsman synes hinder
icke böra möta mot fastställande av skäligt dagarvode utan rätt till
inflytande besiktningsavgifter. Erfarenheten utvisar nämligen, att vikariaten
å besiktningsmanstjänsterna äro så eftersökta för meriternas skull,
att den ekonomiska ersättningen saknar betydelse.

— 171 —

Att göra frågan om ersättning till automobilbesiktningsmännen beroende
av huruvida befattningshavaren uppbär avlöning av statsmedel i
egenskap av befattningshavare på övergångsstat torde vara skäligt, men
att taga sådan hänsyn jämväl till pensionär synes näppeligen kunna
komma i fråga. Däremot synes enhetlig bestämmelse önskvärd, till vilken
ålder bilbesiktningsman, som är pensionär, längst får kvarstå såsom bilbesiktningsman.

Därest en omorganisation av besiktningsmannainstitutionen nu anses
påkallad, har länsstyrelsen för sin del icke något att däremot erinra.

Umeå i landskansliet den 4 januari 1935.

Underdånigst
GUSTAV ROSÉN.

ELIS ALMGREN.

Bilaga.

Vördsamt yttrande.

Jag har intet att erinra mot att den flygande besiktningen överflyttas
på statspolisen under förutsättning att för detta läns vidkommande en
utökning av ordningsstatspolisavdelningens personal sker med det antal
polismän i konstapelgraden, varom länsstyrelsen hemställt hos Kungl.
Maj:t, att särskilt motorkunniga polismän måtte få tjänstgöra vid statspolisen
utöver den stadgade treårsperioden och att polismännen under
viss övergångsperiod berättigas till erhållande av instruktion av den tekniskt
bäst utbildade bilbesiktningsmannen i länet.

Umeå i landsfogdeexpeditionen den 3 januari 1935.

Alvar Ekstrand.

Länsstyrelsens i Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Till åtlydnad av nådiga remissen den 21 december 1934 varigenom länsstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1934 församlade revisorer under § 14 av sin berättelse anfört i fråga örn
automobilbesiktningsmannaväsendet får länsstyrelsen med överlämnande
av yttrande, som i ärendet infordrats från föreståndaren för statspolisens
avdelning i Luleå, i underdånighet anföra följande.

Statsrevisorerna, vilka konstaterat, att statsverket under de två senaste
budgetåren fått vidkännas vissa — låt vara förhållandevis obetydliga —

utgifter för besiktningsmannaväsendet, vilket tidigare lämnat statsverket
inkomster, hava ansett sig böra undersöka, huruvida icke statens utgifter
för ifrågavarande ändamål skulle kunna i något hänseende nedbringas.
Härvid hava revisorerna i första hand föreslagit sådan ändring av organisationsformen,
att besiktningsmännens befattning med den s. k. flygande
besiktningen skulle överflyttas till statspolisen. Härigenom beräknas
kunna inbesparas omkring 25,000 kronor årligen.

Mot ett överflyttande till statspolisen av besiktningsmännens befattning
med den flygande besiktningen kan givetvis göras den principiella
invändningen att statspolismännens utbildning i allmänhet icke skulle
göra dem skickade till annan uppgift vid trafikkontrollen än övervakande
av gällande trafikregler och ordningsföreskrifter (körreglers iakttagande,
kontroll av körkort, skattemärken, belastning o. dyl.). Man skulle
sålunda icke kunna uppställa samma fordringar på teknisk sakkunskap
rörande motorfordon hos statspolisen som hos besiktningsmännen.

Huru förhållandena härvidlag gestalta sig på andra håll känner länsstyrelsen
icke. Inom statspolisavdelningen i Luleå finnes emellertid tillräcklig
sakkunnighet rörande motorfordons trafikvärdighet representerad,
rekryterad som avdelningen är med åtskilliga trafikchaufförer och
eljest vana bilförare, några med praktik från bilreparationsverkstad, så
att jämväl kontrollen av trafiksäkerheten (undersökning av styrinrättning,
bromsanordningar, bussningar m. m.) torde kunna anförtros statspolisen.
Här i länet har också under statspolisens hela tillvaro av denna
utövats dylik fordonsbesiktning i rätt stor utsträckning och under erforderlig
rapportering till besiktningsmännen. Fördenskull och då statspolisen
för sina övriga förrättningar kan vara till vägs oftare och i större
utsträckning på Norrbottens vidsträckta vägnät än besiktningsmännen,
så synes för detta läns vidkommande sålunda den flygande besiktningen
kunna läggas på statspolisen, givetvis under hållande av nödig kontakt
med besiktningsmyndigheten.

— I detta sammanhang torde måhända förtjäna att uppmärksammas,
huruvida bestämmelserna örn cirkulation mellan statspolisavdelningarna
och polispersonalen i förläggningsstäderna kunna tänkas bliva påverkade
av förevarande fråga. Och vidare lärer böra undersökas frågan örn ersättning
till besiktningsmännen för den efterkontroll från deras sida, som
statspolisens flygande besiktning måste föra med sig. —

Vad angår statsrevisorernas påpekning örn sättet för beräknande av
besiktningsmännens förrättningsavgifter under vikariat, så torde en
ändring i den riktning revisorerna föreslagit vara både billig oell av behovet
påkallad.

Beträffande statsrevisorernas ifrågasättande av att besiktningsman
som i annan form åtnjuter avlöning av statsmedel (befattningshavare på
övergångsstat eller pensionär) skulle nödgas vidkännas viss jämkning i
sin avlöning, så undandrager sig frågan örn lagligheten överhuvud taget
av en sådan reduktion länsstyrelsens bedömande. I allt fall lärer den icke
kunna fixeras generellt, då detta i många fall, särskilt i distrikt med relativt
små förrättningsinkomster, skulle komma att innebära en orättvisa.

Förutom dessa reformförslag inom den nuvarande besiktningsmannaorganisationens
ram hava statsrevisorerna till slut framfört några allmänna
reflexioner rörande omgestaltning av besiktningsmannainstitutionen
i dess helhet. Då revisorerna för denna reformering icke angivit

— 173 —

några som helst riktlinjer, tinner länsstyrelsen något dess uttalande härutinnan
icke påkallat.

Luleå i landskansliet den 11 januari 1935.

Underdånigst
A. B. GÄRDE.

R. SUNDBERG.

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Norrbottens län.

Med återställande av bilagda remisshandlingar får jag härmed efter
samråd med bilbesiktningsmannen i Piteå distrikt vördsamt anföra följande.

Förenämnda bilbesiktningsman har såsom sin uppfattning framhållit,
att det ur bilbesiktningsmannasynpunkt anses lämpligt och ändamålsenligt
att den flygande besiktningen liksom hittills måtte handhavas av bilbesiktningsmännen,
enär dessa genom nämnda besiktning bättre kunna
bibringa sig nödig kännedom örn motorfordonsbeståndet inom sina distrikt,
särskilt då vad beträffar de privata fordonen.

Enligt min uppfattning skulle den flygande bilbesiktningen vad Norrbottens
län beträffar utan olägenhet kunna överflyttas å den i Luleå stationerade
statspolisens avdelning, vilken besiktning skulle kunna utföras
i samband med den kontroll av vägtrafiken, som redan utföres av avdelningens
personal å de mera allmänneligen trafikerade vägarna inom länet
i enlighet med en av länsstyrelsen fastställd plan. I samband härmed
må framhållas, att statspolisens i Luleå personal allt sedan statspolisens
tillkomst under sina patrullresor utövat rätt omfattande undersökningar
beträffande motorfordonsbeståndet, och har vederbörande fordonsägare
eller förare, då orsak därtill förefunnits, uppmanats att avhjälpa förefintliga
felaktigheter och därefter uppvisa fordonet för vederbörlig bilbesiktningsman.
I dylika fall har i regel bilbesiktningsmännen underrättats
genom kopia av upprättad polisrapport.

Vid en eventuell överflyttning av nämnda bilbesiktning å statspolisen
torde det bliva nödvändigt, att sådan ändring i nu gällande författning
vidtages, att statspolisen skulle äga befogenhet att företaga kontroll över
trafiken jämväl inom städer, där magistrat finnes.

Då det skulle kunna ifrågasättas, att statspolisens personal icke vore
kompetent att utföra flygande besiktning av motorfordon, må framhållas,
att det vad avdelningen i Luleå beträffar finnes kvalificerad personal för
här ifrågavarande besiktning, vilken personal genom verkstadspraktik
och mångårig erfarenhet som bilförare måste anses hava förskaffat sig
nödig kompetens.

Luleå, statspolisens avdelning den 4 januari 1935.

David Carlsson.

— 174 —

Statspolisens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Såsom utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade revisorer
under § 14 av sin berättelse anfört angående automobilbesiktningsväsendet
får jag i underdånighet anföra följande.

Vad först angår den av statsrevisorerna påtalade dualismen mellan
statspolis och lokalpolis i magistratsstäderna beträffande trafikkontroll
därstädes, torde denna fråga kunna lösas på ett rationellt sätt därest det
av särskilda sakkunniga utarbetade förslaget till omorganisation av
landsfogdetjänsterna genomföres (statens offentliga utredningar 1934:31).

Beträffande frågan örn överflyttning av den flygande besiktningen till
statspolisen får jag åberopa vad jag därutinnan anfört i ett den 12 april
1934 avgivet underdånigt utlåtande, så lydande.

»Såsom yttrande över underdånig framställning från Motor förarnas
helnykterhetsförbund örn vidtagande av åtgärder för höjande av den flygande
besiktningens effektivitet får jag härmed i underdånighet anföra
följande.

I framställningen har bland annat andragits, att det borde tagas ''under
allvarligt övervägande, att genom ordnandet av ett effektivt samarbete
mellan statspolisen och bilbesiktningsmännen skapa förutsättning för
större effektivitet av den flygande besiktningen än vad nu är fallet.
Eventuellt kunde även tagas under övervägande att helt överflytta verkställigheten
av den flygande besiktningen till statspolisen’.

Redan på ett tidigt stadium av statspolisens verksamhet under år 1933
har samarbete inletts mellan de olika statspolisavdelningarna och vederbörande
besiktningsmän. Detta samarbete har därefter alltmer utvidgats
och har exempelvis inom Stockholms län för närvarande den innebörden,
att statspolismän biträda besiktningsmännen vid flygande besiktningar
å olika platser, varigenom polismännen förvärva insikter i besiktningens
tekniska utförande, ävensom att statspolisavdelningen underrättar
besiktningsmyndigheten örn sådana motorfordon, som vid statspolismännens
trafikkontroll befinnas vara behäftade med maskinella defekter
såsom obrukbara eller dåliga bromsar o. dyl., varefter besiktningsmyndigheten
kallar ägarna av fordonen att inställa dessa hos besiktningsmyndigheten
för eftersyn.

I den mån erfarenheterna skulle utvisa, att detta samarbete bör erhålla
ändrad eller vidsträcktare innebörd, kommer detta att beaktas.

Den av förbundet ifrågasatta överflyttningen av verkställigheten av
den flygande besiktningen till statspolisen torde icke kunna genomföras
inom ramen för besiktningsväsendets nuvarande organisation och kan
därför icke behandlas såsom en fristående fråga utan bör upptagas till
prövning i samband med eventuell allmän överarbetning av hithörande
författningar.»

Stockholm i statspolisintendentens expedition den 8 januari 1935.

Underdånigst
ERIK ROS.

— 175 —

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Sedan Kungl. Majit anbefallt statskontoret att avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1934 församlade revisorer under § 14 av sin
berättelse uttalat angående automobilbesiktningsväsendet, får statskontoret
i underdånighet anföra följande.

Statskontoret ansluter sig till den av revisorerna uttalade uppfattningen
att kostnaderna för den s. k. flygande besiktningen, vilken nu utföres
av automobilbesiktningsmännen, böra kunna nedbringas genom att detta
besiktningsuppdrag övertages av statspolisen. En utredning härom ävensom
rörande de författningsändringar, som kunna påkallas av en dylik
förändring i nuvarande organisation, synes därför böra verkställas. Vid
denna utredning lära — för vinnande av ett rationellt ordnande av automobilbesiktningsväsendet
på grundval av under senare år vunna erfarenheter
— böra undersökas jämväl vissa andra av revisorerna berörda frågor,
som avse besiktningsmannainstitutionens organisation.

Beträffande nu gällande avlöningsbestämmelser, vilka enligt revisorernas
mening påkalla ändring, synes enligt statskontorets mening en utredning
erfordras för vinnande av ur flera synpunkter önskvärd minskning
av utgifterna under vikariat. Huruvida man därvid skall gå fullt
så långt som revisorerna påyrkat, torde emellertid vara tveksamt. Vidare
är statskontoret i likhet med revisorerna av den uppfattningen att
besiktningsman, vilken exempelvis i egenskap av pensionär eller befattningshavare
å övergångsstat uppbär ersättning av statsmedel till mera
avsevärt belopp, bör få vidkännas visst avdrag å de från staten uppburna
förmånerna.

Stockholm den 10 januari 1935.

Underdånigst

K. BERGENDAL.

KARL H. TOTTIE.

Sture Dyberg.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har Kungl. Maj:t anbefallt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av
vad riksdagens år 1934 församlade revisorer under § 14 av sin berättelse
anfört angående automobilbesiktningsväsendet.

— 176 —

Till åtlydnad av den sålunda givna befallningen får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
med remissaktens återställande, i underdånighet anföra
följande.

Revisorerna hava framhållit, att statsverkets inkomster av besiktning
av motorfordon icke längre täcka utgifterna för denna besiktning, men
påpeka samtidigt, att underskottet icke vore betydande och att det måhända
till någon del kunde tillskrivas den rådande depressionen. Då
underskottet för två år icke är större än sammanlagt 19,411 kronor 18 öre
på en omsättning av i runt tal en miljon kronor per år synes det sannolikt,
att underskottet helt kan tillskrivas den nedgång i motorfordonsbeståndet,
som ägt rum under senare år, och att under de närmast kommande
åren ett visst överskott i stället är att förvänta, detta så mycket
mera som statsverkets utgifter för den s. k. flygande besiktningen på
grund av arvodets sänkning kan beräknas komma att minskas från 43,000
kronor till 25,800 kronor eller med 17,200 kronor per år.

Revisorerna hava även tagit under övervägande, huruvida icke utgifterna
för den flygande besiktningen kunde minskas eller rent av inbesparas
genom en överflyttning av detta slag av besiktning till exempelvis
statspolisen.

Den flygande besiktningen, som mnebär, att besiktningsman, envar
inom sitt tjänstgöringsområde, äger, där han finner anledning antaga,
att automobil ur trafiksäkerhetssynpunkt är mindre tillförlitlig, undersöka
automobilen, skall enligt instruktionen för besiktningsmännen
främst övas, då besiktningsmannen av annan anledning är stadd å resa
i förrättningsärende. Denna anordning, innebärande att besiktningsmännen
äga befogenhet att ingripa mot trafikvådliga motorfordon samt
skyldighet att utöva denna verksamhet under tjänsteresor inom sina distrikt,
synes vara synnerligen ändamålsenlig, och kan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
icke finna några skäl, som tala för borttagande av den
flygande besiktning, som nu utövas av besiktningsmännen och för vilken
inga särskilda resekostnadsersättningar utgå. Däremot torde det,
såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i det följande framhåller, böra
övervägas, huruvida icke en viss del av besiktningsmännens arbete med
den s. k. tillsynen av fordonsbeståndet lämpligen kunde överflyttas till
statspolisen. Givetvis synes det även lämpligt att överväga, huruvida
den ersättning, som nu utgår för den flygande besiktningen kan anses
vara skälig. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger icke någon erfarenhet
örn, i vilken omfattning den flygande besiktningen tager besiktningsmännens
tid i anspråk men, då arvodet från och med år 1934 är
sänkt från 500 kronor till 300 kronor per år och i detsamma även skall
ingå ersättning för den eftersyn, som föranledes av den flygande besiktningen,
vill det synas styrelsen, som örn någon ytterligare sänkning av
arvodet nu icke vore lämplig.

Den s. k. tillsynen över fordonsbeståndet består däri, att varje besiktningsman
är skyldig att jämlikt 11 § i Kungl. Maj:ts instruktion för
besiktningsmän på uppdrag av länsstyrelsen och enligt av länsstyrelsen
godkänd plan inspektera fordonsbeståndet inom länet eller del därav.
Härför äger besiktningsmannen att uppbära resekostnads- och traktamentsersättning
ävensom arvode enligt länsstyrelsens närmare bestämmande.
Enligt vad framgår av den sammanställning över besiktningsmännens
inkomster, som revisorerna upprättat, fördela sig kostnaderna
för inspektionen av fordonsbeståndet tämligen likformigt på de olika
länen, och voro dessa kostnader för år 1933 mera än dubbelt så stora som

— 177 —

de beräknade kostnaderna för den flygande besiktningen enligt nu gällande
arvoden härför. Beträffande kostnaderna för tillsynen över fordonsbeståndet
hava dock länsstyrelserna möjlighet att, utan att författningsändringar
behöva ske, vidtaga de åtgärder i besparingssyfte, som
kunna befinnas nödiga och lämpliga.

Revisorerna hava anfört, att en överflyttning av den flygande besiktningen
till statspolisen syntes motiverad, men de hava däremot icke berört
frågan örn en motsvarande överflyttning av tillsynen över fordonsbeståndet.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som anser sig böra förorda,
att länsstyrelsens befogenhet att förordna besiktningsman att verkställa
inspektion av fordonsbeståndet fortfarande kommer att bibehållas,
vill dock i detta sammanhang föreslå, att det tages under övervägande,
huruvida icke kostnaderna för ifrågavarande slag av besiktning kunna
minskas, genom att statspolisens befogenhet beträffande trafikkontrollen
utökades med att även omfatta kontroll av motorfordonens trafikduglighet.
Denna fordonskontroll synes dock endast böra utövas av härför särskilt
godkänd personal inom statspolisen, och den befogenhet, som sålunda
skulle tillerkännas statspolisen, torde icke böra vara större än den, som
nu tillkommer besiktningsman enligt 5 § 4 mom. motorfordonsförordningen.
Det torde emellertid redan nu böra framhållas, att vid den fordonskontroll,
som nu utövas av besiktningsmännen, upptäckta bristfälligheter
hos automobil icke behöva föranleda åtal, och att det synes skäligt,
att kontrollens överflyttande till statspolisen icke kommer att föranleda
ändring i detta avseende.

Revisorerna hava vidare framhållit, att de nuvarande bestämmelserna
för beräkning av ersättning till vikarie för besiktningsman icke kunna
anses tillfredsställande, och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser sig
böra ansluta sig till detta uttalande. Enligt den sammanställning över
besiktningsmännens inkomster, som revisorerna lämnat, hava uppburna
avgifter för besiktningsman och vikarie uppgått till högst 33,710 kronor.
Vikarie på en dylik befattning skulle således kunna beräknas erhålla en
månadsinkomst av cirka 2,800 kronor, vilket icke lärer kunna anses rimligt.
Skulle däremot statsverkets andel i avgifterna, i enlighet med vad
revisorerna föreslagit, beräknas såsom örn tjänsten uppehållits av endast
en person, skulle vikarien däremot i ogynnsammaste fall icke erhålla mera
än fjärdedelen av detta belopp eller cirka 700 kronor per månad. Det
senare beräkningssättet skulle också leda därtill, att en vikarie på en
befattning med en avgiftssumma av 24,000 kronor per år skulle kunna
erhålla en ersättning av endast cirka 500 kronor per månad, medan en
befattning med avgiftssumman 20,000 kronor per år även vid för vikarien
ogynnsammaste fördelning skulle giva honom betydligt mera eller cirka
830 kronor per månad. Ett mera skäligt beräkningssätt synes vara, att
vikarie för besiktningsman skulle, i analogi med vad som nu gäller för
besiktningsman, äga att ur influtna förrättningsavgifter tillgodogöra sig
arvode med för kalenderår räknat:

hela den del av de under vikariatstiden influtna avgifternas summa,
som icke överstiger — förslagsvis — 800 kronor per månad;

hälften av den del av samma summa, som överstiger 800 kronor men
icke 1,600 kronor per månad; samt

en fjärdedel av den del av samma summa, som överstiger 1,600 kronor.

Slutligen hava revisorerna ifrågasatt, huruvida icke på grund av de
senare årens genomgripande förändring av motorfordonsbeståndet i riktning
mot standardisering och ökad trafikduglighet tidpunkten voro inne
lii — Rev.-berättelse ang. statsverket för år 1934. II.

— 178

för en omgestaltning av besiktningsmannainstitutionen i sin helhet. I
anledning härav får styrelsen endast framhålla, att man torde få beräkna,
att de ändrade bestämmelser, som lära komma att framläggas dels av
1932 års trafikutredning och dels av 1934 års vägtrafiksakkunniga, torde
komma att tillföra besiktningsmännen ökad arbetsbörda.

Stockholm den 11 januari 1935.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

RAGNAR von SEGEBADEN.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 100, § 15.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har Kungl. Majit anbefallt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av
vad riksdagens år 1934 församlade revisorer under § 15 av sin berättelse
anfört angående eftergifter i fråga örn de tekniska kraven å vägföretag
m. m.

Till åtlydnad av den sålunda givna befallningen får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med remissaktens återställande i underdånighet anföra
följande.

Riksdagens revisorer hava åberopat bestämmelserna angående vägs
lämpliga planläggning och beskaffenhet i 3 § av 1934 års lag örn allmänna
vägar, vilken träder i kraft den 1 januari 1937.

Motsvarande bestämmelser i den nuvarande, intill nämnda tidpunkt gällande
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891 återfinnas i dess 3 §, där det stadgas, att »allmän väg skall
läggas där den tarvas och var den genast och jämnast göras kan».

Uti väg- och vattenbyggnadsstyrelsens år 1931 utfärdade »Normalbestämmelser
för vägbyggnad» äro införda följande »Allmänna bestämmelser».

»Väg förlägges med hänsyn till dess avsedda betydelse för den allmänna
samfärdseln på sådant sätt, att den med behörigt tillgodoseende av
berörda orters behov av väg framdrages, där den med minsta kostnad
kan utföras så gent, som förhållandena medgiva, utan eftersättande av
fordringarna på goda lutningsförhållanden och god väggrund.

Vägens bredd, lutningar, plan och byggnadssätt i övrigt lämpas efter
förväntad trafik samt med hänsyn till vägens framtida bestånd och underhållskostnad.
Där behov inom överskådlig framtid kan uppstå av
varaktig beläggning, skall hänsyn tagas därtill vid planläggningen.

Enkel bygdeväg skall dock planläggas med större hänsynstagande till
kostnaden, även örn detta i viss mån skulle ske med uppoffring i fråga
örn väglängd, planläge och lutningsförhållanden.

— 179 —

Såsom allmän regel för anläggning av ödebygdsväg gäller, att vägen
så vitt möjligt framdrages över fast mark och gives ett sådant läge, att
terrasseringen i allmänhet kan begränsas till rena planeringsarbeten.»

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har sålunda så vitt möjligt sökt tillse,
att vägs utstakning och planläggning kommer att stå i rimligt förhållande
till vägens ändamål och den påräkneliga trafiken, alltså just de
synpunkter, vilka av riksdagens revisorer i deras berättelse framhållits
såsom vägledande vid vägnätets örn- och nybyggnad.

Vad särskilt vägarnas krökningsförhållanden beträffar innehålla normalbestämmelserna
under rubriken »Kurvor» (sid. 5) följande.

»Kurva bör å landsväg givas minst 500 meters radie och å bygdeväg
eller ödebygdsväg minst 150 meters radie. Då avsevärd kostnadsbesparing
eller förbättring därigenom kan erhållas, må radien minskas intill
150 meter å landsväg och 50 meter å bygdeväg eller ödebygdsväg.»

Till komplettering av nämnda bestämmelser innehålla normalbestämmelserna
följande till trafiksäkerhetens tryggande givna föreskrifter angående
åstadkommande av »Fri sikt» (sid. 5):

»Örn vid livligt trafikerad väg kröknings-, lutnings-, röjnings- eller
andra förhållanden äro sådana, att fri sikt mellan mötande fordon ej
lämpligen kan åstadkommas till ett avstånd av minst 20 gånger den fastställda
körbanebredden böra åtgärder vidtagas för trafikens uppdelning i
skilda körliler.»

Sådan utvecklingen hittills tett sig å vägväsendets område torde nu
återgivna bestämmelser icke innebära alltför stora fordringar i fråga örn
vägnätets ny- och ombyggnad, utan torde desamma, rätt tolkade och tilllämpade,
kunna anses hava varit väl avvägda.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har låtit sig angeläget vara att vid
den granskning av arbetsplaner och renstakningsförslag, vilken äger rum
i styrelsen och genom väginspektörerna i viss mån ute i landet, söka tillse,
att de av revisorerna framhållna synpunkterna genom en riktig tillämpning
av normalbestämmelserna följts. Härvid har styrelsen ävenledes
sökt tillse, att kurvradier (samt övriga tekniska bestämmelser) så
vitt möjligt lämpats efter vederbörande vägs vikt och betydelse för trafiken,
alltså med tillämpning från fall till fall sökt framskapa en efter
vägarnas betydelse lämpad standard.

Styrelsen anser sig dock i detta sammanhang icke kunna underlåta att
framhålla, att enligt intill den 1 juli 1934 för styrelsen gällande instruktion
allenast en mindre del av samtliga vägförslag kunnat bliva föremål
för obligatorisk granskning i styrelsen, nämligen:

arbetsplaner och kostnadsförslag för brobyggnader och konstarbeten,

arbetsplaner och kostnadsförslag för varaktiga beläggningar av vägbana,

arbetsplaner och kostnadsförslag för större vägföretag, avseende för
den allmänna trafiken mera viktiga genomfartsvägar.

Ovan angivna kategorier av vägförslag utgöra allenast en mindre del
av samtliga uppgjorda förslag, av vilka som känt en stor del kommit
till utförande genom försorg av statens arbetslöshetskommission.

En förbättring härutinnan har numera ägt rum i och med ikraftträdandet
den 1 juli 1934 av styrelsens nya instruktion av den 31 maj 1934,
enligt vilken styrelsen utöver sin ovan angivna tidigare granskningsskyldighet
äger att »därest styrelsen så finner påkallat, för granskning
infordra arbetsplaner och kostnadsförslag för andra vägföretag.---»

I båda instruktionerna, såväl den gamla som den nu gällande, stadgas

— 180 —

därjämte, att styrelsen har att granska de arbetsplaner i övrigt, vilka för
sådant ändamål av länsstyrelserna överlämnas. Endast ett mindre antal
arbetsplaner hava på detta sätt kommit under granskning i styrelsen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ovan framhållit, att dess nu gällande
normalbestämmelser icke torde innebära någon som helst överdrift
med hänsyn till utvecklingen, sådan den hittills tett sig å vägväsendets
område.

Enär motorfordonstrafiken och vägbyggnadsväsendet alltjämt befinna
sig i fortsatt utveckling, synes det i detta sammanhang lämpligt att något
redogöra för, huru utvecklingen i de av riksdagens revisorer berörda
hänseendena ter sig i den utredning rörande vägväsendets utveckling, vilken
lämnas i väg- och hrosakkunnigas nyligen publicerade teknisk-ekonomiska
utredningar rörande vägväsendet, del I: Vägar.

I kap. X av nämnda utredning framhålla de sakkunniga under rubriken
»Grundläggande principer» bland annat följande.

»Det som i denna konflikt mellan genhet och jämnhet hör vara utslagsgivande,
är givetvis kostnaden, icke allenast kostnaden för vägens anläggning
och underhåll, utan även kostnaden för trafiken.---Det

riktigaste läget av en väg bör sålunda vara det, som ger minimum av
totalkostnad, d. v. s. minimum av summan av anläggningskostnad, underhålls-
och trafikkostnad, de håda senare kapitaliserade.

Vid valet mellan en skarp kurva och en brant lutning bör man med
hänsyn till den moderna motortrafiken välja den senare.

Vägar för nutida trafik böra sålunda stakas möjligast raka och med
minsta möjliga antal kurvor mellan de punkter, som äro fastlagda av
trafikbehovet. Varje kurva bör vara motiverad av trafikbehovet eller
av olika slag av hinder såsom terränghinder, byggnader m. m., som förorsaka
särskilt stor kostnad att genombryta eller borttaga.»

Vad minsta kurvradien beträffar, uttala de sakkunniga, att följande
minimiradier äro önskvärda med hänsyn till slirningsrisken, därest hastigheten
ej skall behöva nedbringas avsevärt under den för byggnadstypen
eljest vanliga:

För byggnadstyp IE = 150 meter.

» » II R = 75 »

» » III R = 30 »

Enligt kap. IX äro byggnadstyperna följande:

I. Huvudvägar: a) riksvägar,
b) länsvägar.

II. Bygdevägar: a) vanliga bygdevägar,

b) enkla bygdevägar,

c) ödebygdsvägar.

III. Lokala vägar, som ej ingå i I och II.

Överensstämmelsen mellan minimikurvradierna enligt de sakkunniga och
styrelsens ovan återgivna normalbestämmelser är påfallande, med det
undantaget, att i normalbestämmelserna för bygdevägar och ödebygdsvägar
föreskrives minimiradien 50 meter.

Svenska vägföreningen framhåller i sitt den 24 oktober 1934 avgivna
underdåniga yttrande över de väg- och brosakkunnigas betänkande bland
annat följande.

Det torde »bland annat böra beaktas, att utvecklingen synes gå mot
ökad rörlighet hos landets innevånare, att motoriseringen ännu ej är
genomförd i vårt land i samma utsträckning, som i vissa andra länder,
där förhållandena i övrigt äro jämförbara; att utvecklingen synes gå mot

— 181 —

ökad hastighet hos vägtrafiken och att man i framtiden torde komma
att ställa betydligt större krav på trafiksäkra vägar än för närvarande».

I fråga örn kurvradierna (såväl i plan som vertikalt) uttalar föreningen
följande.

»De sakkunnigas förslag rörande horisontalkurvor i plan och vertikalkurvor
i profil synas vara väl avvägda. Såsom föreningen tidigare framhållit,
torde man dock höra räkna med att utvecklingen går emot högre
fordonshastighet. Föreningen vill dock härmed icke hava sagt, att en
skärpning av de av de sakkunniga föreslagna minimimåtten rörande fri
sikt, plankurvor och vertikalkurvor höra vidtagas. Det synes föreningen
endast angeläget, att riktlinjerna för vägarnas utbyggnad utformas på
ett sådant sätt, att minimimåtten endast komma till användning i sådana
fall, där större mått skulle medföra en oskälig ökning av anläggningskostnaden.
Det hör understrykas, att ur trafiksäkerhetssynpunkt är kravet
på fri sikt av fundamental betydelse, och även med hänsyn till framtida
underhållskostnad är det av stor vikt att t. ex. kurvradierna väljas
så stora — förslagsvis inemot 1,000 meter — som förhållandena i övrigt
medgiva.»

Styrelsen anser sig slutligen höra framhålla, att styrelsen även framdeles
avser att söka ernå en så vitt möjligt efter förhållandena avpassad
differentiering av vägarnas byggnadssätt och allmänna standard efter
respektive vägars vikt och betydelse för den allmänna samfärdseln —
alltså med ökade fordringar i tekniskt avseende på riks- och länshuvudvägar
samt minskade fordringar på vägar av mera sekundär betydelse.
Styrelsen väntar därvid icke oväsentlig nytta av den ökade granskningsbefogenhet,
vilken styrelsen som ovan nämnts enligt sin nu gällande instruktion
äger. Likaså torde bliva av betydelse det ökade samarbetet mellan
styrelsen och statens arbetslöshetskommission, vilket numera äger
rum enligt av Kungl. Majit den 28 september 1934 gillade riktlinjer av
innebörd bland annat, att samtliga arbetsplaner för statliga reservarbeten
utförda genom kommissionens försorg skola granskas av styrelsen.

Styrelsen avser sålunda att framdeles liksom hittills söka differentiera
de tekniska fordringarna å ny- och ombyggnader av vägar på sätt styrelsen
ovan framhållit och avser därjämte att i de på grund av vägväsendets
utveckling omarbetade normalbestämmelser, vilka inom kort
tid måste utgivas, söka anpassa de tekniska bestämmelserna på ett för
det närvarande och för den närmare framtiden tillfredsställande sätt,
med iakttagande givetvis av all den ekonomiska återhållsamhet, som är
möjlig.

På grund av vad sålunda anförts får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i underdånighet hemställa, att revisorernas anmärkning icke måtte föranleda
vidare åtgärd.

Stockholm den 11 januari 1935.

E. G. BRAUNE.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

— 182 —

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 101,116.

I likhet med riksdagens år 1934 församlade revisorer håller statskontoret
före, att den genom kungl, förordningen den 19 november 1914 under
§ 7 meddelade bestämmelsen örn stämpelfrihet för kommuner och
väghållningsdistrikt i mål och ärenden rörande de allmänna vägarna och
deras underhåll hör tolkas på det sätt, att kommuner och väghållningsdistrikt
i alla frågor rörande vägväsendet skola åtnjuta stämpelfrihet.
Då emellertid en annan tolkning av bestämmelsen ifråga synes hava på
vissa håll förekommit, har statskontoret icke något att erinra mot att
författningsrummet förtydligas i nu angivet syfte.

Stockholm den 3 januari 1935.

Underdånigst

S. T. ÖRTENGREN.

K. BERGENDAL.

Sture Dyberg.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 101, § 16.

Till Konungen.

Till åtlydnad av remiss den 21 december 1934 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1934 församlade revisorer under § 16 av sin berättelse anfört angående
stämpelbeläggning av resolutioner jämlikt 54 § 7 stycket väglagen.

I likhet med revisorerna anser riksräkenskapsverket, att meningen med
det under 7 § stämpelförordningen meddelade stadgandet örn befrielse för
kommuner och väghållningsdistrikt från stämpelavgift i mål och ärenden
rörande de allmänna vägarna och deras underhåll varit den, att
kommuner och väghållningsdistrikt i alla frågor rörande vägväsendet
skulle åtnjuta stämpelfrihet. I enlighet härmed bör någon stämpelbeläggning
av resolutioner jämlikt 54 § 7 stycket väglagen icke äga rum.

Riksräkenskapsverket har för sin del intet att erinra emot att stadgandet
i 7 § stämpelförordningen förtydligas, på sätt revisorerna föreslagit.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Runemark deltagit.

Stockholm den 5 januari 1935.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

G. JEHANDER.

H. Ledin.

— 183 —

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 103, § 17.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1934 församlade revisorer under § 17 av sin berättelse anfört
angående för högt debiterad vägskatt.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med remissaktens
återställande i underdånighet anföra följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen instämmer med revisorerna, att det
påtalade missförhållandet är anmärkningsvärt och att detsamma i huvudsak
bör kunna undvikas.

Anmärkningen har av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bragts till
samtliga länsstyrelsers, vägingenjörers och vägstyrelsers kännedom genom
översändande av avskrifter av anmärkningen, och synes man kunna
förvänta, att härigenom rättelse i nämnda förhållande för framtiden
kommer att ske.

Härtill kommer, att bestämmelserna i lagen örn vägdistrikt angående
upprättande och fastställande av utgifts- och inkomststat träda i tilllämpning
år 1936. Enligt dessa bestämmelser skall avskrift av vägstyrelsens
förslag till stat insändas till länsstyrelsen, som då torde hava att i
samråd med vägingenjören granska förslaget, bland annat ur nu ifrågavarande
synpunkt. Skulle vid dylik granskning visa sig, att blivande statsbidrag
beräknats till för lågt belopp, bör detta förhållande givetvis
bringas till vägstyrelsens eller vägstämmans kännedom, eventuellt kan
vägingenjören inställa sig vid vägstämman i augusti månad, då fastställandet
av staten skall ske, och där påpeka felaktigheten.

På grund av vad sålunda anförts anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
några särskilda åtgärder i anledning av anmärkningen ej erforderliga.

Stockholm den H januari 1935.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

E. G. BRAUNE.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 105, § 18.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1934 församlade revisorer under § 18 av sin berättelse anfört angående
vägförbättringsarbetens utförande på underhållskonto.

— 184 —

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som över
anmärkningen infordrat yttranden från länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, med
remissaktens återställande och med överlämnande av sålunda inkomna
yttranden i underdånighet anföra följande.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening äro, i motsats till vad
vissa av de hörda myndigheterna gjort gällande, de i ämnet gällande
bestämmelserna fullständiga och så tydligt avfattade som torde vara möjligt.
De av revisorerna påtalade olägenheterna torde därför icke vara att
tillskriva bestämmelsernas avfattning utan fast mera deras tillämpning,,
vilket kommit till uttryck i den olika omfattning, vari länsstyrelserna
meddelat tillstånd till dylika arbetens utförande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anser därför, att åtgärder böra vidtagas i syfte att i möjligaste
mån åvägabringa enhetlighet och likformighet i förevarande avseende.

Revisorerna föreslå, bland annat, att Kungl. Majit skulle vid fördelningen
av till förfogande stående utjämningsmedel taga hänsyn till den
omfattning, i vilken vederbörande länsstyrelser begagnat sig av sin befogenhet
att medgiva förbättringsarbetens utförande på underhållskonto.
Detta förslag har tillstyrkts av länsstyrelsen i Norrbottens län. Genom
en sådan anordning skulle tydligen den av revisorerna påtalade
olägenheten, att ett allt för vidsträckt bruk av nämnda befogenhet blir til!
direkt förfång för övriga län, i större eller mindre omfattning kunna neutraliseras.
Men kravet på enhetlighet och likformighet i nu förevarande
avseende bleve icke därigenom tillgodosett; de olika länsstyrelserna skulle
fortfarande såsom hittills kunna avgöra ärendena envar efter sin subjektiva
uppfattning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan därför icke
biträda revisorernas förslag i denna del, utan anser, att andra åtgärder
böra vidtagas.

En möjlighet härutinnan vore, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom
den centrala uppsiktsmyndigheten över vägväsendet bereddes tillfälle
att yttra sig i samtliga ärenden av förevarande slag (avgörandet i
dylika ärenden synes böra, i likhet med vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i annat underdånigt utlåtande denna dag anfört örn ärenden angående
enskild vägs förändrande till allmän, tillkomma länsstyrelserna).
En sådan anordning skulle emellertid med hänsyn, bland annat, till dylika
ärendens talrikhet bliva allt för betungande för styrelsen.

Enligt gällande författning är det allenast »smärre» förbättringsarbeten,
som må upptagas såsom vägunderhåll. För tillgodoseende av nu
ifrågavarande önskemål synes man lämpligen kunna uppdela ärenden av
förevarande art i två grupper, en där tvekan icke kan råda örn, att det är
fråga just örn »smärre» arbeten, och en annan, där sådan tveksamhet kan
inställa sig. Ärenden av förstnämnda slag böra handläggas i hittills vanlig
ordning, under det i övriga ärenden väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bör erhålla tillfälle att avgiva yttrande.

För sådana arbeten, vilkas omedelbara utförande betingas antingen av
uppkommet trafikavbrott eller av mycket stor risk för trafiksäkerheten,
hör länsstyrelsen oavsett arbetets storleksordning kunna medgiva detsammas
utförande.

Vidkommande därefter —■ beträffande övriga arbeten —- frågan, varest
gränsen mellan ovannämnda tvenne grupper skall dragas, är tydligt, att
detta spörsmål kan giva anledning till olika meningar. Länsstyrelsen i
Malmöhus län har i sitt yttrande föreslagit antingen en i kostnad uttryckt

— 185 —

gräns eller att gränsen bestämmes till visst procenttal av underhållskostnaden.
Ehuruväl vissa skäl tala för det sistnämnda alternativet, anser
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen dock, särskilt av praktiska skäl, det
första alternativet vara att föredraga. Den av länsstyrelsen föreslagna
siffran, 20,000 kronor, synes emellertid vara alltför hög; förbättringsarbeten,
vars kostnad beräknas till så högt belopp, torde väl allenast i undantagsfall
kunna räknas till »smärre». Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
mening bör gränsen lämpligen sättas vid ett belopp av 5,000 kronor,
så att ärenden, i vilka de beräknade kostnaderna överstiga detta belopp,
böra remitteras till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, innan länsstyrelsen
träffar slutligt avgörande.

Vid remissen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör ett ärende givetvis
vara så utrett som möjligt. De principer, som vid utredningen skola
följas, böra lämpligen fastställas av styrelsen genom anvisningar och cirkulär
till -länsstyrelserna.

Ifrågavarande förslag synes kunna genomföras på så sätt, att länsstyrelserna
av Kungl. Majit anbefallas att i ärenden av förevarande art,
där kostnaderna beräknas överstiga 5,000 kronor, inhämta yttrande från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, samt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utfärdar de särskilda föreskrifter i ämnet, som kunna anses lämpliga
och nödiga.

Beträffande broarbeten vill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erinra örn,
att styrelsen i underdånig skrivelse den 19 november 1934 hemställt örn
anvisande tillsvidare av ett årligt belopp av intill 3 miljoner kronor för
ombyggnad, förstärkning eller nybyggnad av broar. I nämnda skrivelse
anförde styrelsen, efter att hava omnämnt, bland annat, att behovet av
förstärkning av broar vore mycket stort, att av sålunda »erforderliga ar
beten torde emellertid en viss mindre del icke behöva bekostas av byggnadsanslag.
Styrelsen syftar här på sådan ombyggnad och förstärkning
av mindre träbroar och stenbroar samt på andra broarbeten, som till sin
natur närmast äro att hänföra till underhållsarbeten. Kostnaderna för
sådana arbeten böra enligt styrelsens mening utgå av underhållsmedel.
Styrelsen har också i vissa fall i yttranden till länsstyrelser förklarat
sig icke hava något att erinra mot en dylik anordning.»

Styrelsens sålunda framlagda mening innebär, bland annat, att broarbeten
i vissa fall, även örn de röra sig örn större belopp, skola, såsom
hittills skett, kunna få upptagas såsom vägunderhåll.

Vidkommande slutligen den av länsstyrelsen och vägingenjören i Västerbottens
län i deras yttranden framdragna frågan om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
rätt att lämna tillstånd till utförande av halvpermanenta
beläggningar å vägunderhållet, får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anföra följande.

Först och främst torde vara att märka, att utförande av halvpermanenta
beläggningar enligt gällande författning är att betrakta såsom underhållsarbete,
vilket däremot icke är fallet med de förut här ovan omhandlade
arbetena. Vidare torde vara tydligt, att ojämnhet mellan länen i
fråga örn medelstilldelning för ifrågavarande ändamål måste förefinnas;
det skulle helt enkelt vara oförklarligt, örn så ej skedde. Detta beror i
huvudsak därpå, att beläggningar av förevarande art bliva ekonomiskt berättigade
först när trafiken på vederbörande väg nått en jämförelsevis
stor omfattning, det vill säga när trafikintensiteten nått ett visst mått,
Det är därför fullt i sin ordning, att omfattningen av kostnaderna för dy -

— 180 —

lika arbeten i till exempel Malmöhus län och Västerbottens län bliva helt
olika. Härtill kommer också, att intresset för dylika beläggningar är mycket
växlande i olika delar av landet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kan slutligen tillägga, att styrelsen i allmänhet kunnat bevilja samtliga
från visst län inkomna framställningar örn tillstånd att utföra dylika
beläggningar. Endast i de fall, då kostnaderna för ett län synts styrelsen
bliva i jämförelse med andra län alltför stora, har styrelsen nödgats begränsa
gjorda framställningar.

Med stöd av vad sålunda anförts får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemställa, att av styrelsen här ovan föreslagen åtgärd måtte vidtagas.

Stockholm den 11 januari 1935.

Underdånigst

NILS BOLINDER.

E. G. BRAUNE.

Länsstyrelsens i Malmöhus
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 105, § 18.

Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Sedan Kungl. Majit genom remissresolution den 21 december 1934 anmodat
Eder att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1934
församlade revisorer, på sätt av remissen bilagd handling framginge,
under § 18 av sin berättelse anfört angående förbättringsarbetens utförande
på underhållskonto, har Ni den 22 december 1934 infordrat länsstyrelsens
yttrande i ärendet.

I anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

I den tabell som återgives i riksdagens revisorers ifrågavarande berättelse
har för varje län upptagits kostnaden för med vederbörligt tillstånd
på underhållskontot utförda förbättringsarbeten under åren 1932—
1934. Tabellen utvisar, säges i berättelsen, att vissa länsstyrelser, exempelvis
länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Norrbottens
och Västerbottens län, givit tillstånd till förbättringsarbetens utförande
på underhållskontot i långt större utsträckning än de andra. För
en jämförelse länen emellan synes det emellertid vara riktigare att fastställa
huru ifrågavarande kostnad förhåller sig till sammanlagda vägunderhållskostnaden.
Örn så sker beträffande år 1932, som är det sista
år för vilket officiell statistik föreligger, finner man, att Malmöhus län
kommer ned till en ganska låg siffra vid jämförelse med kostnadsbeloppen
i andra län. Därest kostnaden för de på underhållskonto utförda förbättringsarbeten
beräknas i procent av utgiften för egentliga underhållsarbeten,
kommer man till en genomsnittsprocent för alla länen av 5.22. För
Malmöhus län blir procenten blott 3.30, vilket innebär att blott åtta län
hava lägre procenttal under det att femton hava högre.

— 187 —

Att mellan länen uti ifrågavarande avseende råder så stor olikhet som
av tabellen framgår, torde få anses hava sin huvudsakliga grund däri,
att bestämmelserna örn förbättringsarbetens utförande på underbållskontot
äro särdeles vaga. Detta gäller i fråga örn såväl »förbättringsåtgärd
av helt obetydlig omfattning», vilken får vidtagas utan länsstyrelsens tillstånd,
som övriga i bestämmelserna avsedda förbättringsarbeten. En närmare
precisering av gränserna mellan olika slag av arbeten, varom här är
fråga, är således enligt länsstyrelsens mening önskvärd, vare sig den ena
eiler den andra myndigheten skall hava avgörandet. Icke minst viktigt
är härvid att närmare bestämma gränsen för vägstyrelses befogenhet
Lämnas denna gräns lika obestämd som nu är fallet, kan det tänkas att en
snävare begränsning för det slag av arbeten, som nu få medgivas av länsstyrelserna,
komme att leda till en utvidgning av området för vägstyrelsens
befogenhet i bär avsedda fall, beträffande handhavandet av vilken
befogenhet kontrollen påvilar vägingenjörerna, som ju kunna vara av
olika meningar i fråga örn tolkningen av bestämmelserna.

För den händelse det skulle för vinnande av en enhetlig behandling av
bär avsedda ärenden anses lämpligt att överflytta avgörandet från länsstyrelserna
till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, får länsstyrelsen
tillkännagiva, att länsstyrelsen icke i och för sig har något att invända
däremot. Länsstyrelsen föreställer sig emellertid, att en sådan anordning
komme att verka särdeles betungande för kungl, styrelsen. Det
förefaller länsstyrelsen, som örn målet skulle kunna lika väl vinnas på
det sätt att avgörandet fortfarande ankomme på länsstyrelsen men med
den begränsning att, där fråga vore örn större kostnad, exempelvis överstigande
20,000 kronor eller belopp, motsvarande visst procenttal av underhållskostnaden,
ärendet skulle bänskjutas till kungl, styrelsens prövning.

På grund av vad sålunda anförts, får länsstyrelsen, som anser sig böra
meddela, att länsstyrelsen tillämpat en vidare tolkning av ifrågakomna
bestämmelse än den av länets vägingenjör omfattade, uttala att bestämmelserna
rörande vägförbättringsarbetens utförande på underhållskontot
böra förtydligas men att på länsstyrelserna fortfarande bör ankomma att
besluta beträffande dylika arbeten, dock att frågan bör hänskjutas till
kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens prövning i de fall, där kostnaden
för arbetets utförande beräknats överstiga belopp bestämt enligt
ovan angivna grunder.

Malmö i landskansliet den 28 december 1934.

FREDEIK RAMEL.

HJ. KJÄLL.

— 188 —

Tablå över 1932 års underhållskostnader.

Län

A

Kostn, för sommar-underhåll exkl. på
kontot utförda väg-förbättringar

B

På underh ållskonto
utförda vägför-bättringar

B i % av Å

Kr.

Kr.

Stockholms....................................

2,533,867

38,993

1.54

Uppsala .......................................

1,094,342

13,195

1.21

Södermanlands ..............................

1,364,709

41,000

3.oo

Östergötlands.................................

2,451,932

65,181

2.66

Jönköpings....................................

1,993,808

105,500

5.29

Kronobergs...................................

1,639,921

69,000

4.21

Kalmar .......................................

1,477,757

94,500

6.39

Gotlands......................................

644,902

23,375

3.62

Blekinge......................................

659,960

21,860

3.81

Kristianstads.................................

2,893,820

19,718

0.68

Malmöhus ....................................

4,430,809

146,000

3.30

Hallands......................................

1,256,862

150,883

12.oo

Göteborgs och Bohus .....................

1,421,756

95,854

6.74

Älvsborgs ....................................

2,296,992

92,460

4.08

Skaraborgs..................................

2,024,537

91,800

4.63

Värmlands..................................

2,042,302

40,000

1.96

Örebro........................................

1,475,820

85,760

5.81

Västmanlands ..............................

1,029,657

31,000

3.oi

Kopparbergs ................................

2,206,564

118,600

5.3 7

Gävleborgs................................

1,185,587

42,240

3.56

V astern orri ands..............................

2,712,352

81,700

3.oi

Jämtlands ............................

1,431,350

135,500

9.47

Västerbottens...............................

2,508,607

477,465

19.08

Norrbottens .................................

2,417,288

279,820

11.58

Summa

45,195,501

2,361,404

5.22

Vägingenjörens i Göteborgs och
Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 105, § 18.

Till Kungl. Marits bef allningshavande i Göteborgs

och Bohus län.

Med återställande av till mig för yttrande remitterade handlingar i
ärendet nr 147 fol. 117 Väg D. 1934 eller av riksdagens år 1934 församlade
revisorer gjord anmärkning, att inom Göteborgs och Bohus län förbättringsarbeten
a vägar i allt för stor utsträckning utförts på vägunderhållskontot,
får jag härmed avgiva följande yttrande:

För utförandet av vägförbättringsarbeten på vägunderhållskontot gälla
de i Kungl. Maj:ts kungörelse den 22 oktober 1927 angående disposition
av anslag till bidrag till vägunderhållet på landet m. m. fogade anvisningar
enligt med där den 21- maj 1931 (S. F. S. nr 230) vidtagna ändringar.

Enligt dessa anvisningar må vid bestämmandet av de kostnader, som
skola tjäna till underlag för tillmätandet av ifrågavarande bidrag såsom

— 189 —

vägunderhåll, icke upptagas förbättringsarbeten; dock att smärre dylika
arbeten, vilkas utförande utan uppskov prövas påkallat av trafiksäkerhetskänsyn
eller vilkas verkställande av ekonomiska skäl eller eljest finnas
böra lämpligen ske i samband med vissa underhållsarbeten, må räknas
såsom underhåll, under förutsättning, att, där ej fråga är örn förbättringsåtgärd
av helt obetydlig omfattning, före arbetets påbörjande vederbörande
länsstyrelses medgivande till utförande av detsamma inhämtats.

För att fastställa orsaken till och storleken av kostnaden för de inom
länet under åren 1932—1934 å vägunderhållskontot efter vederbörligt tillstånd
utförda olika vägförbättringsarbeten har uppgjorts bilagda tablå,
som på grund av den knappa tid jag haft till avgivande av detta yttrande
ej kunnat bliva fullt komplett, men dock så tillförlitlig, att arten av de
olika arbeten lätt kan bedömas.

Vid vägsyner å hösten 1930 och våren 1931 påtalades den synnerligen
dåliga sikten, som förefanns på vägarna, och bestämdes sedermera, att de
å nämnda vägsyner påpekade bristerna efter jämförelse med § 24 i 1891
års lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skulle avhjälpas
med tillhjälp av förutnämnda bestämmelser i S. F. S. nr 230 av
år 1931.

Vid tolkningen av dessa bestämmelsers del »---där ej fråga är om

förbättringsåtgärd av helt obetydlig omfattning---» ansågs lämpli gast,

att länsstyrelsen för att kunna erhålla en fullgod kontroll över alla
dylika arbetens omfattning inom länet lämnade tillstånd till samtliga
omskrivna arbeten ävensom till reparation av större vägtrummor och fallfärdiga
broar. Kostnaden för arbeten av ifrågavarande art har således
blivit skenbart stor inom detta län. Borttages t. ex. arbeten, som draga
en kostnad av högst 2,500 kronor per styck, vilka arbeten det torde vara
berättigat att inräkna i gruppen: »av helt obetydlig omfattning» sjunker
kostnaden för dessa förbättringsarbeten ned till 3,285 kronor 63 öre för
år 1931, 79.789 kronor 7 öre för år 1932, 154,260 kronor 44 öre för år 1933
och 172,144 kronor 28 öre för år 1934.

Enligt kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens skrivelse den 29 december
1931 till länsstyrelsen i Södermanlands län, vari det heter:

»— --Med underhållsmedel skola författningsenligt bekostas endast

sådana vägförbättringsarbeten, vilkas utförande utan uppskov prövas påkallat
av trafiksäkerhetshänsyn. Hit höra således sådana arbeten som:
av röta angripen träbros utbyte mot bro av bättre slag, sten, järn eller
betong; skadat brostöds ersättande med ett bättre sådant: I

I överensstämmelse med vad som anföres i denna P. M. anser styrelsen
att, alldenstund här ifrågavarande ombyggnad av en trafikvådlig bro är
att betrakta som underhållsarbete, i samband med vilket uträtning av vägen
bär utföras, arbetet i sin helhet bör få upptagas som underhåll — —- —»,
skall kostnaden för reparation och förstärkning av en ur trafiksynpunkt
farlig bro bestridas från underhållsmedel.

För dylika reparationsarbeten har disponerats under åren 1933 och 1934
respektive 56,608 kronor 93 öre och 68.789 kronor 68 öre.

Tager man i betraktande, att den säregna topografien i detta län gjort,
att inom länet tidigare byggda vägar slingrat sig fram mellan de oftast
fristående bergknallarna utan hänsyn till fri sikt är det lättförklarligt,
att behovet av erhållande av fri sikt just inom detta Ilin gjort sig starkt
kännbart för den under de senaste åren hastigt ökade motorfordonstrafiken,

— 190 —

vilket framtvingat ett forcerande av förbättringsarbeten för erhållande
av fri sikt.

I 23 § av 1891 års lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
står: »Väg, bro och färja skola hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick etc.» och i 24 § heter det: »Kungl. Maj:ts befallningshavande
tillkommer att övervaka vägarnas hehöriga underhåll och vidtaga
därför erforderliga åtgärder — — —», samma gäller tydligen även för
hroars underhåll.

Under hänvisning till förestående och till att inom detta län det mest
trängande behovet av förbättringsarbeten för erhållande av fri sikt numera
i stort sett är fyllt medelst de hittills för länets olika delar nu fastställda
arbetena, synes det mig icke för närvarande böra göras någon ändring
i nu gällande bestämmelser för lämnande av tillstånd till dylika arbetens
utförande å vä gunder hållsmedel, vad detta län beträffar.

För att jämnare kunna fördela nämnda arbeten för erhållande av fri
sikt på olika år, torde det vara fördelaktigt uppgöra en flerårsplan i likhet
med vad, som nu göres för s. k. halvpermanenta beläggningar, vad
återigen beträffar reparations- och förstärkningsarheten av trummor och
broar ävensom andra arbeten för trafiksäkerheten, bör ej någon dylik plan
uppgöras. För dessa sistnämnda arbetens utförande måste inom gränserna
för nu gällande författningar lämnas den allra största frihet, då arbetenas
utförande oftast måste utan tidsutdräkt ske så fort brister uppträda.

Göteborg den 2 januari 1935.

ERNST ,T. MILLÉN.

VSgingenjörens i Jämtlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 105, § 18.

Till länsstyrelsen i Jämtlands län.

Med återställande av remisshandlingarna i ärendet nr 35/134 BD. angående
på underhållskontot utförda förbättringsarbeten i Jämtlands län
under åren 1932—1934 får jag vördsamt anföra följande.

Av den i handlingarna ingående sammanställningen över kostnad för
med vederbörligt tillstånd på underhållskontot utförda förbättringsarbeten
under åren 1932, 1933 och 1934 framgår, att dessa kostnader för Jämtlands
län uppgå till respektive 135,500, 188,405 och 243,100 kronor.

Med den alltmera ökade tyngden och bredden av de fordon, som trafikera
vägarna, har det blivit nödvändigt att för denna trafiks ohehindrade
fortgång ombygga en del av de gamla broarna samt att vidtaga en del
smärre förbättringsarbeten. Sålunda har företagits ombyggnad av broar,
där dessa befunnit sig i ett ur trafiksäkerhetshänsyn bristfälligt skick.
Vägförbättringar hava på ett flertal ställen kommit till utförande, där
undergrunden bestått av tjälskjutande jord, vilket i hög grad skulle fördyrat
det ordinarie underhållet, därest icke ganska omfattande schaktnings-,
dränerings- och isoleringsarheten kommit till utförande. Därjämte
hava på några ställen större dikningsarbeten verkställts för att härigenom
horteliminera risken av svallisbildningar vintertid.

— 191 —

Äldre vägar med bredd understigande 4.so meter hava i samband med
dikesrensningsarbeten antingen utlagts till 4.so meters bredd eller ock försetts
med mötesplatser. Därjämte har i samband med dikningen för trafiken
vådliga kurvor breddats eller sådana åtgärder vidtagits, att sikten
förbättrats.

Samtliga ovannämnda arbeten hava påkallats av trafiksäkerhetshänsyn
och därav att annat anslag för dessa arbeten icke kunnat påräknas inom
de närmaste åren.

Östersund den 31 december 1934.

VILH. BENGTSSON.

t. f. vägingengör.

Länsstyrelsens i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 105, § 18.

Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I anledning av härkos återgående remiss den 22 nästlidne december
rörande riksdagens revisorers erinringar angående förbättringsarbetens
utförande på underhållskonto får länsstyrelsen i Västerbottens län härmed
överlämna från vägingenjören infordrat yttrande samt för egen del
anföra följande. •

Inledningsvis hava revisorerna erinrat örn gällande bestämmelser örn
förbättringsarbetens utförande såsom vägunderhåll. I syfte att kunna
bilda sig en uppfattning örn den utsträckning, vari sådana förbättringsarbeten
utföras, hava revisorerna införskaffat uppgifter, av vilka inhämtas,
att totalbeloppen för samtliga län växlat mellan 2.36 och 2.52 miljoner
kronor under de senaste tre åren. Revisorerna framhålla, att länsstyrelserna
i vissa angivna län, framförallt Västerbottens, i långt större utsträckning
än de andra givit tillstånd till dylika arbetens utförande, och
då ett sådant förfarande länder de övriga länen till direkt förfång, angivas
olika riktlinjer för vinnande av rättelse i påtalade missförhållanden.

För den händelse statsmakternas mening varit, att utförandet av förbättringsarbeten
på vägunderhållets konto skulle förekomma i en med
ledning av någon norm fastställd lika omfattning i samtliga län, synes
det länsstyrelsen som örn de olika länen bort tilldelas bestämda belopp,
vilka ej finge överskridas. Då länsstyrelsen emellertid icke kunnat tolka
bestämmelserna eller de till grund för dessa anförda motiveringarna på
dylikt sätt, hava förbättringsarbeten inom länet utförts, Här sådana med
hänsyn till trafiksäkerheten varit ofrånkomliga. Revisorerna hava heller
icke påvisat något fall, där ett utfört förbättringsarbete enligt deras
mening kunnat anstå.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att i Västerbottens
län breddning av smala vägar och borttagande av skarpa kurvor utförts
i väsentligt mindre omfattning än i flertalet andra län, beroende på att

— 192 —

bilskattemedlen fördelats efter andra grunder än föreliggande behov av
anslag för vägförbättringar. Men dessutom tillkommer, att arbetslöshetsmedlen
i mycket ringa utsträckning fått komma till användning för
arbeten av nyssnämnda beskaffenhet i Västerbottens län, medan län,
som även baft tillgång till bilskattemedel i större omfatning, fått betydande
vägförbättringar utförda genom arbetslöshetskommissionens försorg.
I följd härav återstå avsevärda förbättringar att utföra å gamla
vägar inom länet, innan dessa kunna betecknas såsom tillfredsställande.

I anledning av revisorernas uttalande örn de menliga verkningarna för
andra län av det nu tillämpade förfarandet kan länsstyrelsen ej underlåta
att framhålla, vad t. f. vägingenjören i sin förklaring erinrat örn, nämligen
att den ojämnhet som förefinnes mellan de olika länen i fråga örn
utförande på underhållskontot av vägbeläggningar med begränsad varaktighet,
s. k. halvpermanenta beläggningar, även verkar till förfång för
övriga län. Till en fullständigare belysning av frågan örn förbättringsarbeten,
som utförts å vägunderhållet, har länsstyrelsen på därom hos
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjord framställning erhållit följande

Sammanställning

över kostnader tor av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämnade tillstånd till utförandet av
halvpermanenta beläggningar å vägunderhållet under åren 1932, 1933 och 1934.

Beräknade kostnader, kronor

Totalsumma

1932

1933

1934

Kronor

Stockholms ....................................

273,250

630,000

631,165

1,534,415

Uppsala ..........................................

—

—

70,060

70,060

Södermaulands.................................

65,300

—

284,535

349,835

Östergötlands....................................

153,300

149,800

•246,860

549,960

Jönköpings.......................................

25,200

—

39,300

64,500

Kronobergs.......................................

—

24,000

110,300

134,300

Kalmar .........................................

21,900

85,700

58,850

166,450

Gotlands.........................................

2,500

6,500

49,000

58,000

Blekinge..........................................

—

8,631

46,400

55,031

Kristianstads....................................

206,655

460,500

502,050

1,169,205

Malmöhus .......................................

668,600

654,050

788,118

2,110,768

Hallands..........................................

366,300

42,696

115,700

524,696

Göteborgs och Bohus ........................

37,500

—

12,000

49,500

Älvsborgs .......................................

121,900

142,700

341,500

606,100

Skaraborgs......................................

4,800

68,000

5,550

78,350

Värmlands.......................................

28,000

71,475

274,350

373,825

Örebro ..........................................

47,461

59,400

78,779

185,640

Västmanlands ................................

—

—

129,700

129,700

Kopparbergs ....................................

—

24,400

225,587

249,987

Gävleborgs......................................

—

9,600

11,800

21,400

Västernorrlands ..............................

—

232,700

232,700

Jämtlands .......................................

—

64,600

64,600

Västerbottens....................................

__

34,190

55,200

89,390

Norrbottens ....................................

7,500

5,000

95.500

108,000

^ Totalsumma

2,030,166

2,476,642

4,469,604

8,976,412

Ehuru sistnämnda medel fördelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
föreligger även här en ojämnhet, vilken synes vara väsentligt mera
framträdande än i det av revisorerna åberopade avseendet. Men även
denna ojämnhet torde få anses betingad av de i olika län rådande olika
förhållandena.

— 198 —

Länsstyrelsen vill slutligen framhålla att de av revisorerna berörda
förbättringsarbeten, som inom landet utförts på vägunderhållets konto,
uppgått till en kostnad av något över 3 öre per meter väg årligen, därav
i Västerbottens län 7.5 öre, samt att, örn även arbeten på samma konto
med utförande av halvpermanenta beläggningar medräknas, medelkostnaden
för samtliga län uppgår till 7 öre, därav för Västerbottens län till
omkring 8 öre, för Kristianstads län 14 öre, Stockholms län 21 öre och
Malmöhus län 23 öre per meter väg.

Umeå i landskansliet den 5 januari 1935.

GUSTAV BOSÉN.

ELIS ALMGREN.

Vägingenjörens i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 105, § 18.

Till länsstyrelsen i Västerbottens län.

Anmodad avgiva yttrande över vad riksdagens år 1934 församlade revisorer
under § 18 av sin berättelse anfört angående vägförbättringsarbetens
utförande på underhållskontot får jag härigenom med remisshandlingens
återställande vördsamt anföra följande.

För belysande av vilka slag av vägförbättringsarbeten, som inom länet
utförts på underhållskontot, har jag upprättat bilagda förteckning
över samtliga av länsstyrelsen hittills meddelade tillstånd att utföra dylika
arbeten,1 omfattande åren 1931—1934 och fördelade vägdistriktsvis
med för varje företag angiven beräknad kostnad. Därjämte har jag upprättat
närslutna sammanställning över de av de olika vägdistrikten nedlagda
verkliga kostnaderna för ifrågavarande arbeten under åren 1932—
1934;1 i fråga örn åren 1932 och 1933 enligt av vägingenjören granskade
räkenskaper och i fråga örn innevarande år enligt från vägstyrelserna
införskaffade uppgifter. De mindre skiljaktigheter, som för åren 1932
och 1933 förefinnas mellan de sålunda angivna verkliga kostnaderna och
de i statsrevisorernas berättelse upptagna, bero på att statsrevisorernas
från kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inhämtade uppgifter grunda
sig på de preliminära uppgifter, som styrelsen varje år under oktober månad
infordrat från vägingenjören och som i följd av de under slutet av
varje år utförda arbetena i någon mån avvika från de verkliga kostnaderna.
Skiljaktigheten mellan de beräknade kostnader, som legat till
grund för länsstyrelsens beslut att under ett år lämna tillstånd till utförande
av vägförbättringsarbeten på underhållskontot, och de verkliga
för samma år angivna kostnaderna beror på, förutom att en beräknad
kostnad ej brukar exakt överensstämma med den verkliga, det förhållandet,
att vissa arbeten ej hunnit slutföras eller ej påbörjats det år länsstyrelsens
tillstånd erhållits och att för vissa arbeten föreskrivits kostnadernas
fördelning på två eller flere år.

1 Ej här avtryckta.

13 — Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 193b. II.

— 194 —

Samtliga <le framställningar örn vägförbättringsarbetens utförande på
underliållskontot, som av länsstyrelsen bifallits, hava av vägingenjöreu
prövats och i avgivna yttranden förordats till utförande. I fråga om
verkställda ombyggnader av broarna över Stafseleån å vägen Åsele—
Anundsjö, Djäknebölebäcken å vägen Röbäck—Gräsmyr och Ume älv vid
Lycksele å den s. k. militärvägen, belägna inom respektive Åsele sockens,
Umeå tingslags och Lycksele sockens väghållningsdistrikt, hava framställningarna
örn dessa arbetens utförande på underhållskontot därjämte
varit underställda kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens prövning. I
enlighet med av kungl, styrelsen avgivna utlåtanden har länsstyrelsen
medgivit dessa företags utförande på underhållskontot. För bron över
Ume älv vid Lycksele Ilar länsstyrelsen sålunda föreskrivit, att en del av
byggnadskostnaderna, uppgående till 130,500 kronor, skulle lika fördelas
på underhållskontot under åren 1933—1936 medan kostnaderna för en del
arbeten såsom ej hänförliga till brounderhåll ej finge påföras sagda konto.
Bland förbättringsarbeten, vartill länsstyrelsen lämnat tillstånd, märkas
en del dikningar, särskilt inom Skellefteå tingslags väghållningsdistrikt.
Dylika arbeten höra emellertid till vanligt vägunderhåll, vartill ej erfordras
något särskilt tillstånd. I samband med utförandet av dessa underhållsarbeten
har det ansetts vara angeläget att utföra vissa vägförbättringsarbeten.
Vid planläggandet av arbetenas utförande har emellertid
någon åtskillnad på sådana arbeten, som höra till vägunderhåll och sådana,
som äro att hänföra till vägförbättring, ej gjorts och tillstånd har sålunda
sökts och erhållits för båda slagen av vägarbeten. På grund härav
skulle vid frånskiljandet av alla till vanligt vägunderhåll hörande arbeten,
som sålunda felaktigt blivit rubricerade som vägförbättringsarbeten,
en avsevärd minskning av kostnaderna för av länsstyrelsen medgivna arbeten
erhållas.

Vid avgivande av yttranden över framställningar angående ifrågavarande
arbetens utförande på underhållskontot, som inkommit under den
tid jag varit t. f. vägingenjör i länet, d. v. s. för tiden från den 10 februari
1934, har jag med i varje fall full kännedom örn förhållandena på ort
och ställe följt gällande bestämmelser härom med iakttagande av de närmare
direktiv i saken, som finnas angivna i det uttalande, som utan erinran
från riksdagens sida gjorts i 1931 års statsverksproposition, sjätte huvudtiteln,
av dåvarande statsrådet och chefen för kungl, kommunikationsdepartementet.
Sålunda har främst arbeten avseende breddning av kurvor
och Tätning av S-kurvor liksom andra arbeten, som betingats av hänsyn
till trafiksäkerheten, förordats till utförande. Framställningar örn
utförande av större vägomläggningsarbeten på underhållskontot hava
däremot ej förordats och ej heller av länsstyrelsen beviljats. I detta hänseende
hava arbeten för en beräknad kostnad av omkring 33,000 kronor
under detta år blivit utgallrade. I detta sammanhang vill jag emellertid
framhålla, att ifrågavarande bestämmelser örn vissa vägförbättringsarbetens
utförande på underhållskontot enligt min mening äro ganska vaga.
Spörsmålet örn ett arbete är att hänföra till egentligt vägunderhåll eller
till vägförbättring kan mången gång vara svårt att avgöra, då dessa båda
slag av arbeten ofta övergå i varandra. Mera detaljerade bestämmelser i
förevarande avseende vore därför önskvärda.

Vidkommande det av statsrevisorerna påtalade förhållandet att vissa
länsstyrelser givit tillstånd till förbättringsarbetens utförande på underhållskontot
i långt större utsträckning än de andra, synes det mig att
man till grund för bedömandet av omfattningen av dylika tillstånd ej bör

— 195 —

lägga de absoluta kostnadssummorna utan fastmer beakta längden av de
olika länens vägnät och vägarnas beskaffenhet m. fl. faktorer. Att sålunda
Västerbottens län kommit upp till högre kostnadssummor i detta
hänseende än något annat län synes mig vara helt naturligt, eftersom
detta län har det största allmänna vägnätet i riket med en väglängd, som
är ungefär lika stor som Göteborgs och Bohus, Hallands och Blekinge län
tillsammans hava. Jag vill också framhålla, att många av länets äldre
vägar äro i ganska stor utsträckning försedda med för trafiken besvärande
kurvor, vilkas snara borttagande eller förbättrande är betingat ur
trafiksäkerhetssynpunkt. Då Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län enligt gällande bestämmelser angående fördelning av landsbygdens
automobilskattemedel höra till de län, som per kilometer allmän väg räknat
hittills erhållit de lägsta andelarna av dessa medel för utförande av
vägomläggningar och vägförbättringar och dylika arbetens utförande på
grund härav och med hänsyn till de höga vägskatterna en vägskatt, som
för länets vidkommande i genomsnitt är ungefär dubbelt så hög som i södra
och mellersta Sverige — ej kan komma till stånd så snabbt som i de flesta
andra län, synes det mig att särskilda betingelser enligt gällande bestämmelser
för utförandet av vägförbättringar på underhållskontot föreligga
för länen i övre Norrland. För belysande av sagda förhållande angående
automobilskattemedlens fördelning har jag upprättat närslutna
tablå, avseende fördelningen av under budgetåret 1932/1933 influtna automobilskattemedel.

Vad slutligen beträffar det av statsrevisorerna gjorda påpekandet örn
att ett alltför vidsträckt bruk av en del länsstyrelser att meddela tillstånd
av här ifrågavarande art bleve till förfång för de övriga länen i form av
minskade länsfonder av automobilskattemedel, vill jag framhålla, att den
ojämnhet, som förefinnes mellan de olika länen ifråga örn utförande på
underhållskontot av vägbeläggningar med begränsad varaktighet, s. k.
halvpermanenta beläggningar, verkar på samma sätt. Medan länet hittills
utfört dylika beläggningar för en kostnad av i runt tal endast 37,000
kronor, har jag mig bekant att vissa län i södra och mellersta Sverige,
särskilt Malmöhus län och Stockholms län, utfört dylika beläggningar i
betydande omfattning. Visserligen komma genom utförandet av dylika
beläggningar de framtida underhållskostnaderna att i allmänhet minskas
men detta är i viss mån även fallet med utförandet av vägförbättringsarbeten
å grusvägar. Som halvpermanenta vägbeläggningar endast i jämförelsevis
ringa utsträckning kunna komma till utförande i övre Norrland,
är att förvänta att framdeles liksom hittills dylika vägbeläggningar
till största delen bliva utförda i de sydligare länen, där betingelserna
härför äro för handen. Jag skulle därför vilja ifrågasätta, om ej den
av statsrevisorerna framhållna angelägenheten av att åtgärder måtte vidtagas
i syfte att åstadkomma en jämnare och mera rättvis avvägning länen
emellan av vägförbättringars utförande med för underhåll egentligen
avsedda medel jämväl bör omfatta enahanda åtgärder ifråga örn utförande
av s. k. halvpermanenta vägbeläggningar, vartill kungl, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen enligt gällande bestämmelser har att lämna
tillstånd.

Umeå den 31 december 1934.

O. H. (bähner.

— 196 —

Länsstyrelsens i Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 105, § 18.

Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Angående riksdagens revisorers anmärkningar rörande utförande av
förbättringsarbeten på underhållskonto.

Våghagen jören upplyser i bifogade yttrande i ämnet (Bilaga 1) att av
de i Norrbottens län under åren 1932, 1933 och 1934 medgivna dylika arbeten
till sammanlagt belopp av 779,240 kronor utgöras arbeten för 317,515
kronor av rena underhållsarbeten och de återstående, såsom vägförbättringar
rubricerade, av arbeten som till övervägande del jämväl kunde
hänföras till liknande underhållsarbeten. Revisorernas anmärkningar
träffa således icke den inställning till dessa frågor som intages av länsstyrelsen
här och som måste anses stå i god överensstämmelse med
gällande bestämmelsers innebörd, nämligen tillbörlig återhållsamhet i
fråga örn tillstånd till särskilda »förbättringsarbeten». Prövningen av
ifrågavarande slags ansökningar sker alltid efter vägingenjörens hörande.
Någon anledning att för länsstyrelsens del ändra på bestämmelserna
rörande handläggningen av dessa frågor föreligger sålunda icke; eventuella
oriktigheter på andra håll synes man kunna komma till rätta med
utan dylik åtgärd. Skulle emellertid någon ändring anses böra komma
till stånd, så synes länsstyrelsen den utvägen böra givas ett bestämt företräde,
enligt vilken Kungl. Majit vid fördelningen av den till förfogande
stående utjämningsandelen skulle taga hänsyn till den omfattning, i vilken
vederbörande länsstyrelser begagnat sig av ifrågavarande befogenhet.

Luleå i landskansliet den 9 januari 1935.

A. B. GÄRDE.

R. SUNDBERG.

Bilaga 1.

Till länsstyrelsen i Norrbottens län.

I enlighet med närslutna sammanställning,1 har länsstyrelsen för år
1932 medgivit arbeten på underhållskontot för vägdistrikten å samman -

lagt 279,800 kronor.

Denna kostnad fördelar sig på följande sätt.

»Vägförbättringsarbeten» ............................... kronor 198,900

Broombyggnader 4 st. (på grund av trafikrisk) ........ » 49,000

Borttagning av hinderliga stabbstenar (trafikrisk) och anläggning
av snöskärmar .............................. » 12,200

Ändring av färja ...................................... » 6,000

Garagebyggnad ......................................... » 10,000

Trumreparationer ....................................... » 3,700

Kronor 279,800.

1 Ej här avtryckt.

— 197 —

Vägförbättringsarbetena hava 1932 huvudsakligen bestått av dikningar
och isolering mot jäslera, bortsprängning av hinderliga stenar å banketter,
vilka försvåra plogaggregatens framförande samt påförande av pinnou)
och grus å mot jäslera isolerade sträckor.

Samtliga arbeten som sålunda härovan rubricerats såsom vägförbättringsarbeten
för 198,900 kronor kunna anses som rena underhållsarbeten
och hava utförts efter vägar där ett visst försummat vägunderhåll före funnits.

o

För år 1933 fördelar sig den medgivna kostnaden 264,490 kronor pa föl -

jande sätt.

»Vägförbättringsarbeten» ............................... kronor 117.280

Broombyggnader 3 st. (på grund av trafikrisk) .......... » 59,950

Borttagning av hinderliga stabbstenar (trafikrisk) ...... » 8,000

Förbättring av färjlägen ................................ » 23,700

Trumreparationer ....................................... * 10,600

Mötesplatser efter smala vägar ........................ » 37,060

Påfyllning av vägbank som sjunkit .................... » 4,900

Stensprängning å banketter (trafikrisk) ................ » 8,000

Kronor 264,490.

Under år 1933 med tillstånd utförda arbeten på underhållskontot utgöras
sålunda med 147,210 kronor av rena underhållsarbeten, som varit betingade
av trafikrisker, medan s. k. vägförbättringsarbeten medgivits för
117.280 kronor. Dessa senare arbeten utgöras till övervägande del av liknande
underhållsarbeten, som omnämnts för år 1932.

Därjämte har medgivits i ovan angiven kostnad 117,280 kronor ett rent
vägförbättringsarbete för Jokkmokks vägdistrikt å 40,500 kronor. Detta
avser ombyggnad av västra tillfartsvägen till bro över Lule älv vid Porsiforsen
och har denna ombyggnad nödvändiggjorts av att nuvarande tillfartsväg
är belägen å sidosluttande jäslereterräng. Nuvarande tillfartsväg
har därför under årens lopp förskjutits i sidled, och dess diken gå
årligen igen. Härigenom måste denna tillfartsväg betecknas som trafikfarlig,
särskilt som den även är belägen i skarp lutning.

För år 1934 fördelar sig den medgivna kostnaden 234,950 kronor på föl -

jande sätt.

»Vägförbättringsarbeten» ................•_........

Broombyggnader 3 st. (på grund av trafikrisk) ...

Förbättring av färjlägen och färjbyggnad .......

Garagebyggnad ..................................

Trumreparationer ................................

Grusinventeringar ...............................

Krossgrustillverkning ............................

Förstärkningsarbete å bro som vårflod ramponerat

kronor 145,545

» 30,450

» 12,300

» 27,475

» 2,580

» 8,600

» 7,000

» 1,000

Kronor 234,950.

Under år 1934 med tillstånd utförda arbeten på underhållskontot utgöras
enligt ovanstående sammanställning med 89,405 kronor av rena underhållsarbeten,
som varit betingade av trafikrisker.

Vägförbättringsarbeten, vilka uppgå till 145,545 kronor utgöras till
övervägande del av liknande underhållsarbeten, som härovan omnämnts
för år 1932.

Av den härovan lämnade redogörelsen framgår sålunda, att s. k. vägförbättringsarbeten
under åren 1932—1934 egentligen utförts för:

— 198 —

1932 ................................ kronor 198,900

1933 ................................ » 117,280

1934 ...:.......................... » 145,545.

eller i medeltal 153,908 kronor per år. Då samtliga 18 st. vägdistrikt fått
utföra dylika underhållsarbeten på sina vägar, kan man säga, att varje
distrikt i medeltal fått utföra för 8,550 kronor per år.

I betraktande av vägdistriktens storlek och antalet vägkilometer inom
länet, vilket i medeltal för åren 1932—1934 utgör eirka 5,000 kilometer,
kan man lugnt säga att denna utgift för vägunderhållet varit fullt befogad.

Samtliga medgivna arbeten hava av vägingenjören tillstyrkts, innan
länsstyrelsen lämnat sitt medgivande till deras utförande på underhållskontot.

Ett mycket stort antal rena grundförbättringsarbeten, varom framställningar
ingivits, hava avstyrkts, och länsstyrelsen har också nekat dylika
arbetens utförande på vägunderhållet.

Det kan sålunda som sammanfattning påpekas, att de medgivna vägförbättringsarbetena
till huvudsaklig del äro att betrakta som rena underhållsarbeten,
fastän de rubricerats som vägförbättringsarbeten.

Luleå den 4 januari 1935.

N. Wolff.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 118, § 20.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1934 församlade revisorer under § 20 av sin berättelse anfört angående
enskilda vägar intagna till allmänt underhåll.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med remissaktens
återställande i underdånighet anföra följande.

Lika med revisorerna finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att be
stämmelserna örn enskild vägs förändring till allmän giva de olika länsstyrelserna
tillfälle att avgöra dylika ärenden efter mer eller mindre
subjektiva grunder.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening lärer enhetlighet och
likformighet vid behandling av ärende av förevarande art icke kunna ernås
på annat lämpligt sätt, än att den centrala uppsiktsmyndigheten över
vägväsendet — väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — gives tillfälle att deltaga
i ärendet. Dock bör detta icke ske så, att styrelsen får avgöra ärendet;
en sådan anordning skulle onödigtvis rubba reglerna för behandlingen
av vägmål i allmänhet. Det synes lämpligare och mera principiellt
riktigt, att styrelsen, efter samråd med vederbörande väginspektör,

— 199 —

allenast får avgiva yttrande till länsstyrelsen, som därefter har att fatta
det avgörande beslutet i ärendet. I så fall bör ärendet givetvis vid remissen
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara så utrett som möjligt.

Att vid utredningen särskild vikt bör läggas på att få frågan örn det
trafikbehov, vägen har att fylla, så klarlagd som kail ske, synes vara
tydligt. De principer, som därvid skola följas, torde lämpligen böra fastställas
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom cirkulär till länsstyrelserna
och vägingenjörerna. Sålunda torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kunna föreskriva, att trafikräkning örn sådan anses erforderlig
skall ske, att uppgift skall lämnas örn vägens betydelse för genomgångsoch
annan trafik, att erforderligt kartmaterial skall bifogas akten m. m.
Likaså torde vara lämpligt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen later
ombesörja upprättande för varje län av karta över vägnätet inom länet.

Ifrågavarande förslag synes kunna genomföras på så sätt, att Kungl.
Majit anbefaller länsstyrelserna att i ärenden av förevarande art inhämta
yttrande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, samt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
därefter utfärdar de särskilda föreskrifter i ämnet,
som kunna anses lämpliga och nödiga.

På grund av vad ovan anförts får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
underdånighet hemställa, att Kungl. Majit måtte vidtaga sålunda föreslagen
åtgärd.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, deltagit byråchefen
Valsinger.

Stockholm den 11 januari 1935.

- Underdånigst

NILS BOLINDER.

ERNST BRAUNE.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 120, § 21.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1934 församlade revisorer under 21 § av sin berättelse anfört angående
skiljemannaförfarandets användning i tvister mellan vägdistrikt
och entreprenörer.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som över
anmärkningen inhämtat yttrande från vägingenjören i Göteborgs och
Bohus län, med remissaktens återställande och med överlämnande av sålunda
inkommet yttrande i underdånighet anföra följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner lika med revisorerna och vägingenjören
det påtalade förhållandet vara synnerligen anmärkningsvärt,
ävensom att åtgärder böra vidtagas till förhindrande i görligaste mån av
dylikt förfarande.

— 200 —

Den prövning, som länsstyrelse jämlikt 64 § av 1891 års väglag kar atf
underkasta entreprenadkontrakt örn vägunderhåll, är enligt föreskrift i
lagrummet begränsad till att skola avse entreprenörens personlighet och
den avlämnade borgensförbindelsens beskaffenhet. Någon skyldighet
eller rättighet för länsstyrelsen att pröva kontraktet ur andra synpunkter
finnas icke.

Enligt § 6 nådiga kungörelsen den 31 maj 1934 (nr 207) angående statsbidrag
till allmänna vägars byggande m. m. har länsstyrelse att i fråga
örn arbetsföretag granska entreprenadanbud och godkänna entreprenör.
Någon bestämmelse örn att länsstyrelsen skall granska mellan vägdistriktet
och entreprenören upprättat kontrakt finnes däremot icke.

. I lagen örn valdistrikt bar emellertid intagits bestämmelser, som bättre
tillgodose nu ifrågavarande behov av prövning. Där stadgas nämligen i
62 §, att länsstyrelse vid prövning av vägstyrelses beslut örn upplåtande
av vägarbete på entreprenad, vilka beslut enligt samma lagrum skola underställas
länsstyrelsen, äger »förordna i saken efter ty prövas lämpligast».
Länsstyrelserna torde således framdeles hava att underkasta dylika
beslut en granskning ur samtliga de synpunkter, som kunna ifrågakomma,
bland annat huruvida parternas alla mellanhavanden blivit nöjaktigt
reglerade och örn bestämmelse angående tvisters avgörande kan
anses lämplig och ändamålsenlig. Detta gäller såväl beträffande underhåll
som byggande eller annat vägarbete. Ifrågavarande stadgande träder
i tillämpning under år 1936.

Härtill kommer att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med den befogenhet
i fråga örn uppsikten över vägväsendet, som numera tillförsäkrats
styrelsen, torde äga att genom anvisningar och normalbestämmelser meddela
länsstyrelserna och vägdistrikten de föreskrifter i ämnet, som kunna
anses erforderliga. Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har också
verkställts vissa förarbeten för upprättande av förslag till normalkontrakt
mellan vägstyrelse och entreprenör. Styrelsen kommer att utfärda
bestämmelser härom, därvid styrelsen givetvis kommer att nogsamt beakta
vad som i förevarande ärende andragits.

. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill slutligen tillägga, att styrelsen
jämväl ägnat uppmärksamhet åt det av vägingenjören i hans yttrande
framdragna spörsmålet angående inköps- och entreprenadförfarandet bos
vägdistrikten. Även i denna fråga har styrelsen verkställt vissa förarbeten,
och kommer styrelsen att utfärda erforderliga anvisningar i ärendet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i underdånighet, att nu förevarande anmärkning icke
måtte föranleda vidare åtgärd.

Stockholm den 11 januari 1935.

ERNST BRAUNE.

Underdånigst
NILS BOLINDER

— 201 —

Vägingenlorens i Göteborgs och
Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 120, § 21.

Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Med återställande av till mig för yttrande remitterade handlingar i
ärendet K 6475 eller av riksdagens år 1934 församlade revisorer gjorda
erinringar angående skiljemannaförfarandets användning i tvister mellan
vägdistrikt och entreprenör får jag härmed avgiva följande yttrande.

Frånsett skiljedomarna mellan entreprenören I. Mosse och olika vägdistrikt
har inom detta län, sedan den 1 juli 1930 skiljedomsförfarandet
mig veterligt tillämpats endast två gånger. Ena gången var efter fullbordandet
av ett arbete, där entreprenören gjort konkurs och andra
gången angående ersättning för underhållet av nyomlagd väg under den
tid, som låg mellan första avsyningen och den avsyning, som verkställdes
för godkännande av de vid första avsyningen anmärkta bristernas
avhjälpande. I båda dessa fall, som inträffade år 1931 gällde det relativt
små belopp och hänförde sig till entreprenadkontrakt, som avslutats
långt före vägorganisationens tillkomst.

I det av riksdagens revisorer å sid. 188 relaterade fallet eller skiljedom
mellan Tanums vägdistrikt och I. Mosse, vari det bland annat heter:

»---Vägdistriktets kostnader för reglering av tvisten med entre prenören

uppgå sålunda till följande belopp: Ersättning till entreprenören
kronor 71,185:86 + 17,800 = 88,985 kronor och 86 öre---.»

får jag härmed lämna följande uppgift:

Av posten 17,800 kronor utbetalade vägdistriktet en fjärdedel eller 4,450
kronor till entreprenören Mosse, och resten 13,350 kronor skulle likvideras,
då statsbidrag erhållits på posten 17,800 kronor, vilket statsbidrag
beräknat efter 75 procent blir 13,350 kronor. Statsbidrag blev ej beviljat
för posten 17,800 kronor, och beloppet 13,350 kronor således aldrig utbetalat
till entreprenören, varför den statsbidragsberättigade delen av
förutnämnda post 88,985 kronor 86 öre härigenom minskats till 71,185 kronor
86 öre, varå statsbidrag utgått.

I samband härmed kan jag för ett närmare bedömande av de Mosseska
skiljedomarna i detta län icke underlåta framhålla en del märkliga förhållanden,
som äro förknippade därmed. Så t. ex. har det i nu mellan
Inlands Fräkne härads vägdistrikt och Mosse pågående skiljedomsförfarandet
visat sig, att Mosse försökt tillskansa sig vissa fördelar med tillhjälp
av handlingar, som varit av sådan beskaffenhet, att de föranlett
polisundersökning, som för närvarande pågår, för konstaterande, huruvida
de åberopade handlingarna äro äkta eller ej. Under dessa jämte
å andra platser företagna polisundersökningar angående de Mosseska
transaktionerna ha vissa förhållanden förekommit, som förorsakat, att
en del polisundersökningar även företagits rörande tvisten mellan Tanums
härads vägdistrikt och I. Mosse, men ej ännu avslutats, varför det
slutliga bedömandet angående skiljenämndsförfarandets lämplighet baserat
på de Mosseska skiljedomarna torde göras först i samband med de
resultat, som de nu pågående polisundersökningarna leda till.

Enligt 64 § i 1891 års lag angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet skall, därest vägunderhållet inom ett vägdistrikt utlämnas på en -

— 202 —

treprenad, kontrakt härom slutas av vägdistriktet eller vägstyrelsen med
entreprenören, och skall detta kontrakt försett med antaglig borgen för
fullgörande av entreprenörens åtagande underställas Kungl. Majlis befallningshavandes
prövning. Finner Kungl. Maj:ts befallningshavande
kontraktet kunna, med avseende å entreprenörens personlighet och den
avlämnade borgensförbindelsens beskaffenhet, godkännas, meddela Kungl,
Maj:ts befallningshavande fastställelse å kontraktet, som sålunda bliver
gällande.

Av detta framgår, att statens representant eller Kungl. Maurts befallningshavande
i detta fall icke har någon större laglig rätt att granska
och godkänna entreprenadkontraktet beträffande det verkliga sakförhållandet.

Detta förfaringssätt torde hava varit berättigat på den tid statsbidraget
till vägunderhållskostnaderna var relativt litet t. ex. sammanlagt 45
procent. Nu återigen, då statens bidrag uppgår till lägst 75 procent och
högst 85 procent av den verkliga kostnaden, är det av största vikt, att staten
snarast erhåller såväl bestämmanderätt som kontrollrätt beträffande
vägdistriktens uppgörelser i dylika frågor.

Genom den nyinrättade vägingenjörstjänsten Ilar Kungl. Maj:ts befallningshavande
numera erhållit ett tekniskt lokalorgan, som möjliggör dylika
frågors behandling hos Kungl. Maj:ts befallningshavande även i tekniskt
och ekonomiskt avseende.

I de entreprenadkontrakt, som sedan 1930 inom länet avslutas i väghållningsfrågor,
finnes insatt en klausul, som föreskriver, att i fall, där tvisten
ej skall hänskjutas till domstol, skall den avgöras enligt lagen örn
skiljemän, varvid vardera parten utser en skiljeman och Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Göteborgs och Bohus län den tredje, som tillika är
skiljenämndens ordförande. Detta förfaringssätt gör, att någon tvist örn
den tredje skiljemannens utseende ej uppstår, att denne blir opartiskt
tillsatt och särskilt lämpad för varje speciellt fall, och att staten erhåller
en fullgod medbestämmanderätt i avgörandet av omskrivna tvister
mellan vägdistrikten och dess entreprenörer, vilka numera även skola i
vederbörlig ordning godkännas av antingen kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
eller Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Det av riksdagens revisorer föreslagna sättet, att över vägdistriktets
skiljeman bör kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ifråga örn kompetens
och lämplighet avgiva yttrande, är synnerligen lämpligt men ej
absolut nödvändigt, därest skiljenämndens tillsättande sker enligt i detta
län tillämpade normer. För det i detta län tillämpade förfarandet behöver
ej heller någon ändring i nu gällande lag örn skiljemän göras.

Med avseende på revisorernas yttrande angående entreprenadkontraktens
granskning får jag härmed framhålla den praxis, som tillämpas inom
detta län, sedan den 1 juli 1930, och som består i att alla entreprenadkontrakt
för granskning och godkännande insändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i tre exemplar, vederbörligen underskrivna av vägstyrelsen
och entreprenören samt försedda med en paragraf, som föreskriver,
att kontraktet ej är giltigt förrän det blivit av Kungl. Maj:ts befallningshavare
godkänt.

Efter granskning, eventuell ändring och godkännande återsändes två
entreprenadkontrakt med meddelande örn godkännande till respektive
vägstyrelse och ett exemplar kvarstannar hos vägingenjören i länet som
arkivexemplar.

Detta sistnämnda gransknings- och godkännandeförfarandet förordas

— 203 —

varmt, då det visat, att i detta län har hittills icke förekommit några
tvister angående vägliållningsarbeten, som kontrakterats efter den 1 juli
1930.

En annan fråga, som av riksdagens revisorer ej i detta sammanhang
vidrörts, men som är nära förknippat härmed och av största vikt vid inköps-
och entreprenadförfarandet, är lämpligaste sättet för anbudsinfordran.
Det sätt, som användes för närvarande, har visat många brister,
varför jag hemställer, att frågan, huruvida anbud skola infordras genom
vägstyrelsen, såsom hittills skett, eller överflyttas på respektive läns
vägingenjörer, måtte upptagas till behandling i detta sammanhang.

Göteborg den 7 januari 1935.

Ernst J. Millén.

De av vägingenjören gjorda uttalandenas riktighet örn de pågående polisundersökningarna
angående av entreprenören I. Mosse gjorda transaktioner
m. m. i samband med omskrivna skiljedomar bestyrkas.

Göteborg den 8 januari 1935.

Gerhard von Sydow.

Landsfogde i Göteborgs och Bohus län -

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 127, § 22.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1934 församlade revisorer under § 22 av sin berättelse anfört
angående vägdistriktens förvaltningskostnader.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som över
anmärkningen inhämtat yttranden från vägingenjörerna i Blekinge och
i Västernorrlands län, med remissaktens återställande och med överlämnande
av sålunda inkomna yttranden i underdånighet anföra följande.

Särskild ersättning till vägstyrelseordförande.

I 54 § av 1891 års väglag, sådant detta lagrum lyder efter däri den 21
maj 1931 vidtagen ändring, återfinnas bestämmelserna örn den gottgörelse
vägstyrelseledamöter, däribland ordförande, äga uppbära. I § 3
av nådiga kungörelsen angående statsbidrag till allmänna vägars byggande
m. m. den 31 maj 1934, vilken ersatt den i förevarande del likalydande
nådiga kungörelsen den 16 maj 1930, föreskrives vidare, att ersättning
för särskild arbetsdirektion för vägföretag ej må inräknas i
kostnaden för arbetet med mindre vederbörande länsstyrelse efter gjord
framställning prövat dylik direktion behövlig, och må sådan ersättning
i intet fall upptagas med högre belopp än länsstyrelsen fastställt.

— 204 —

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som redan tidigare vidtagit särskilda
åtgärder för att få ifrågavarande bestämmelser kända bland vägstyrelserna,
finner det egendomligt, att fall sådana som de av revisorerna
påtalade kunnat förekomma. Styrelsen vågar emellertid göra gällande,
att sedan nämnda bestämmelser trädde i kraft, statsbidrag icke utgått å
sålunda felaktigt uppburen ersättning.

Gudmundrå vägdistrikt.

Beträffande revisorernas anmärkning rörande Gudmundrå tingslags
väghållningsdistrikt får styrelsen under hänvisning till vägingenjörens
uttalande framhålla, att enligt distriktets huvudräkenskap för år 1933
uppgingo de sammanlagda kostnaderna för vägunderhåll och vägbyggnad
under året till i runt tal 800,000 kronor, varav för vägbyggnad omkring
500,000 kronor. Även örn dessa byggnadsarbeten till större delen
icke utförts i distriktets egen regi, torde arbetena ändock hava förorsakat
styrelseledamöterna och särskilt ordföranden en myckenhet arbete.
Den av vägingenjören godkända förvaltningskostnaden, cirka 7,500 kronor,
uppgår icke till fullt en procent av utgifterna. Vid sådant förhållande
synes ifrågavarande kostnad icke kunna anses vara oskälig.

Ljustorps tingslags vägdistrikt.

Anmärkningen rörande Ljustorps tingslags vägdistrikt synes väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen befogad.

Då emellertid vägingenjören, såsom av hans yttrande framgår, redan
har sin uppmärksamhet riktad på saken, torde någon vidare åtgärd ej
vara erforderlig.

Asarums sockens vägdistrikt.

Beträffande den mot Asarums sockens väghållningsdistrikt framställda
anmärkningen vill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhålla, att
statsbidrag å representationskostnader med säkerhet icke utgått till något
distrikt. Sådana kostnader falla sålunda helt och hållet på de väghållningsskyldiga.
I likhet med revisorerna anser styrelsen att dessa
utgifter böra starkt begränsas.

På grund av vad som förekommit ämnar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
underrätta samtliga vägstyrelser örn revisorernas uttalande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i underdånighet hemställa, att ifrågavarande anmärkningar
icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Stockholm den 11 januari 1935.

ERNST BRAUNE.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

— 205 —

Väg!ngenjfireris i Blekinge län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 127, § 22.

Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Genom remiss den 22 december 1934 har kungl, styrelsen infordrat undertecknads
yttrande i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade
revisorer under § 22 av sin berättelse anfört angående vägdistriktens förvaltningskostnader,
och får jag i anledning härav vördsamt anföra följande.

Inom Blekinge län bar icke någon vägstyrelseordförande eller annan
ledamot av vägstyrelse under år 1933 åtnjutit särskild ersättning för
övervakande av väg- och brobyggnadsarbeten utan att vägstämma härför
anvisat medel.

I en del vägdistrikt har, i de fall då omfattande vägbyggnadsarbeten
pågå inom distriktet, vägstämman, med hänsyn till härmed följande utökat
arbete för vägstyrelsens ordförande, höjt dennes arvode med ett
belopp, motsvarande omfattningen av det utökade arbetet. Beslut härom
har fattats å ordinarie vägstämma och i vederbörlig ordning underställts
länsstyrelsens prövning.

Av vad statsrevisorerna anfört angående av vägstyrelserna utövad representation
synes mig framgå, att de belopp, som härför debiterats vägkassan,
blivit medtagna i det kostnadsunderlag, som legat till grund för
beräkning av till vägdistrikten utgående underhållsbidrag.

För Blekinge läns vidkommande är emellertid detta ej förhållandet, utan
har jag vid räkenskapsgranskningen alltid från sagda kostnadsunderlag
fråndraga dessa kostnader. På de av revisorerna anförda representationskostnaderna
för år 1933 inom Asarums vägdistrikt har sålunda ej
utgått något statsbidrag. Enligt vad vägstyrelsens ordförande i Asarums
väghållningsdistrikt på tillfrågan meddelat, har vägstämman tidigare beslutat,
att han i förekommande fall ägde att utöva representation på vägkassans
bekostnad. Någon anmärkning mot kostnaderna härför lärer
icke hava framställts av vägdistriktets revisorer.

Karlskrona den 29 december 1934.

W. Mannerfelt.

Vägingenjörens i Västernorrlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 127, § 22.

Till kungl, väg och vattenbyggnadsstyrelsen.

Anmodad avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade
revisorer under § 22 av sin berättelse anmärkt angående vägdistriktens
förvaltningskostnader, får jag härmed i vad anmärkningen
berör distrikt inom Västernorrlands län vördsamt anföra följande.

— 206 —

Bevisorerna hava funnit förvaltningskostnaderna för Gudmundrå
tingslags väghållningsdistrikt för år 1933 synnerligen höga i det nämnda
kostnader uppgått till sammanlagt cirka 8,600 kronor. Å hela nämnda
belopp har dock icke statsbidtag utgått, utan har vid av mig den 21
april 1934 företagen granskning av vägdistriktets vägunderhållsräkenskaper
för år 1933 genom verkställda avdrag den statsbidragsberättigade
förvaltningskostnaden nedsatts till i runt tal 7,500 kronor.

Vid granskningen har sålunda å det av vägstämman anslagna arvodet
till vägstyrelsens ordförande, tillika sekreterare och kassör, 4,800 kronor,
endast upptagits ett belopp av 4,000 kronor, motsvarande det av länsstyrelsen
fastställda arvodet.

Även sistnämnda belopp kan synas högt, men enligt mitt förmenande
är detsamma dock icke oskäligt med hänsyn till den stora arbetsbörda,
som åvilar vägstyrelsen och dess ordförande i ifrågavarande distrikt.

Längden av allmänna vägar inom distriktet är visserligen jämförelsevis
ringa, men råder i stor utsträckning en mycket livlig och tung trafik
å vägarna ifråga. Då därtill grundförhållandena äro synnerligen
ogynnsamma förorsakas väghållningsdistriktet en underhållskostnad per
meter väg, som överstiger dubbla medelkostnaden inom länet i dess helhet.
På grund av nämnda förhållande jämte förekommande vägbyggnadsarbeten
åvilar vägstyrelsen betydande arbetsuppgifter.

Vid granskning av Ljustorps tingslags väghållningsdistrikts räkenskaper
för år 1933 hava revisorerna funnit, att vägstyrelsen förlagt flertalet
av sina under år 1933 hållna sammanträden till Sundsvall, varigenom
resekostnaderna blivit fördyrade. Berörda förhållande, att vägstyrelsen
sammanträder å ort utanför sitt vägdistrikt, synes mindre lämpligt,
och har detta även framhållits för vägstyrelsen. Vid av mig den
14 juli 1934 företagen granskning av distriktets vägunderhållsräkenskaper
har även visst avdrag i kostnaderna för resor vidtagits med hänsyn till
ifrågavarande omständigheter.

Ärendet tillhörande remisshandlingar återställas härjämte.

Härnösand den 5 januari 1935.

Per Hellström.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 128, § 23.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1934 församlade revisorer under § 23 av sin berättelse anfört
angående vägstyrelses ordförande och ledamöter som leverantörer till
distriktet.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med remissaktens
återställande i underdånighet anföra följande.

— 207

Ifrågavarande anmärkning, vilken av väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen
bragts till samtliga länsstyrelsers, vägingenjörers och vägstyrelsers
kännedom genom översändande av avskrifter av densamma, överensstämmer
i huvudsak med den av riksdagens år 1930 församlade revisorer under
§ 16 i deras berättelse framställda anmärkningen angående ledamöter
av vägstyrelse såsom entreprenörer för arbeten åt vägdistriktet. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen tillåter sig hänvisa till ifrågavarande anmärkning
och styrelsens däröver avgivna förklaring (statsutskottets utlåtande
nr 158 sid. 22). Utskottet, som förutsatte, att Kungl. Majit komme
att hava sin uppmärksamhet riktad på de i anmärkningen angivna
förhållandena, ansåg på grund därav icke erforderligt, att någon särskild
åtgärd i denna fråga då vidtoges från riksdagens sida.

Beträffande nu förevarande anmärkning kan framhållas, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen vid stickprovsgranskning och granskning av
byggnadsräkenskaper i flera fall framhållit olämpligheten av att vägdistrikts
förtroendemän eller dem närstående åtaga sig leveranser till
distriktet.

Emellertid bör här anmärkas, att det givetvis kan tänkas fall, då ett
sådant förfarande är det enda, som lämpligen kan ifrågakomma, till
exempel då inom ett vägdistrikt endast finnes ett grustag eller en makadamfabrik,
och dessa disponeras av någon distriktets förtroendeman eller
denne närstående person; under sådana omständigheter kunde det vara
förenat med extra kostnader för distriktet att anlita andra leverantörer.

Inom kommunikationsdepartementet pågår för närvarande arbete med
upprättande av normalförslag till i 30 § lagen örn vägdistrikt avsett reglemente
för vägstyrelse. Enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
med vilken samarbete under hand äger rum i förevarande avseende, inhämtat,
avses att i berörda förslag upptaga, bland annat, bestämmelser
och föreskrifter ägnade att i görligaste mån förebygga missförhållanden
av nu ifrågavarande slag.

På grund av vad sålunda anförts torde några särskilda åtgärder i ämnet
i nu förevarande ordning icke vara erforderliga.

Stockholm den 11 januari 1935.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

ERNST BRAUNE.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 128, § 24.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1934 församlade revisorer under § 24 av sin berättelse anfört
angående landsfiskal som sekreterare i vägstyrelse.

— 208 —

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som över
anmärkningen infordrat yttrande från vägingenjören i Västernorrlands
län, med remissaktens återställande och med överlämnande av sålunda
inkommet yttrande, härmed i underdånighet anföra följande.

Lika med revisorerna och vägingenjören finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
det vara mindre lämpligt, att landsfiskal åtager sig avlönat
uppdrag inom vägförvaltningen.

Några bestämmelser, som lägga hinder i vägen härför, finnas varken
i 1891 års lag örn väghållningshesvärets utgörande på landet eller i 1934
års lag örn vägdistrikt eller i instruktionen för landsfiskalerna.

Nådiga kungörelsen den 14 juni 1917 (nr 472) angående villkor och bestämmelser
för åtnjutande av de från 1918 års början fastställda avlöningsförmåner
för landsstaten innehåller emellertid en föreskrift, som
torde kunna hindra uppkomsten av förhållande av förevarande slag. I
nämnda kungörelse stadgas nämligen, bland annat, att med ordinarie
befattning må ej »förenas — — — eller annan tjänstbefattning av vad

slag som helst, så framt ej--— Kungl. Maj:ts befallningshavande,

uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande
uppdrag eller tjänstbefattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen
vid landsstaten, finner uppdraget eller tjänstbefattningen kunna
få mottagas och tills vidare bibehållas».

Ehuruväl ifrågavarande stadgande, vilket i huvudsak överensstämmer
med stadgandet i 3 § av avlöningsreglemente den 22 juni 1921 (nr 451),
vid sin tillkomst allenast torde hava avsett att förhindra befattningshavare
att åtaga sig bisyssla, som kunde taga befattningshavarens tid
och krafter i sådant anspråk, att statstjänstens behöriga skötande kunde
äventyras, synes ifrågavarande bestämmelse dock böra tolkas så, att även
lämplighetssynpunkter få beaktas vid prövning av ärenden av förevarande
art. En snävare tolkning skulle tydligen kunna leda till mer eller
mindre orimliga konsekvenser.

Då sålunda enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening möjlighet
redan förefinnes för länsstyrelserna att förhindra landsfiskal att
åtaga sig uppdrag, som här avses, men denna omständighet i vissa fall
icke torde beaktas, synes annan åtgärd i anledning av anmärkningen ej
erforderlig, än att Kungl. Majit i cirkulär till länsstyrelserna lämnar erinran
härom.

Skulle emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens här ovan anförda
åsikt icke vinna godkännande, torde kunna antagas, att ifrågavarande
spörsmål kommer att beaktas vid den revision av landsfiskalernas avlöningsförhållanden
m. m., som inom ej allt för avlägsen tid kan förväntas
komma till stånd. Att i så fall bestämmelse i ämnet bör intagas i instruktion
för befattningshavarna synes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vara lämpligast.

Stockholm den 11 januari 1935.

ERNST BRAUNE.

Underdånigst
NILS BOLINDER,

— 209 —

Vägingenjörens 1 Västernorrlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 128, § 24.

Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Anmodad avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade
revisorer under § 24 av sin berättelse anfört angående landsfiskal
som sekreterare i vägstyrelse, får jag härmed vördsamt anföra
följande.

Med hänsyn till att landsfiskalerna såsom länsstyrelsens tjänstemän i
orten hava att bland annat utöva viss tillsyn över vägväsendet, synes det
mindre lämpligt att landsfiskal åtager sig avlönat uppdrag inom vägförvaltningen.
För landsfiskaler synes böra gälla vad som för vägingenjörer
är stadgat i fråga örn deras förhållande till vägstyrelse.

Ärendet tillhörande remisshandlingar återställas härjämte.

Härnösand den 5 januari 1935.

Per Hellström.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 129, § 25.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som allenast hänvisar till vad vederbörande
länsstyrelse och vägingenjör anfört i bifogade av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
från dem infordrade yttranden, instämmer i den
av länsstyrelsen i dess yttrande gjorda hemställan.

Stockholm den 11 januari 1935.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

ERNST BRAUNE.

Länsstyrelsens i Skaraborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 129, § 25.

Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I remiss den 22 december 1934 har kungl, styrelsen anhållit, att länsstyrelsen
ville efter vägingenjörens hörande avgiva yttrande i anledning
av vad riksdagens år 1934 församlade revisorer under § 25 av sin

14 — Rev.-berättelse ang. statsverket för år 1934. II.

— 210 —

berättelse anfört angående ombyggnad av vägen Rör—Råstad—Tidavad
i Södra Vadsbo härads väghållningsdistrikt.

Med anledning därav har länsstyrelsen från vägingenjören i länet
inlordrat och erhållit yttrande, som här närslutes, och har länsstyrelsen
äran tor egen del antora följande.

Enligt revisorernas mening hava vid ifrågavarande vägärendes handläggning
felaktigheter blivit begångna såväl av vederbörande arbetsdirektion
som av vägingenjören och länsstyrelsen.

I lråga örn de mot arbetsdirektionen och vägingenjören framställda
anmärkningarna får länsstyrelsen endast åberopa, vad vägingenjören
härom anlört, med framhållande tillika, att ifrågavarande vägarbete utförts
på ett synnerligt tillfredsställande sätt lör en kostnad, som med
18,153 kronor 15 öre understigit den beräknade.

Vidkommande det felaktiga förfarande, som lagts länsstyrelsen till
last, uppgives detta bestå däri att länsstyrelsen skulle hava såsom entreprenör
godkänt en firma, som icke blivit av vägdistriktets organ, i detta
fall arbetsdirektionen, antagen till entreprenör.

Varilrån revisorerna inhämtat de upplysningar, som revisorerna lagt
till grund för sin anmärkning härutinnan, i den mån den ej grundats på
rent antagande, framgår ej av deras berättelse. Det vill emellertid synas,
som örn dessa upplysningar härleda sig ur helt annan källa än de
officiella handlingarna i vägärendet. Länsstyrelsens här i huvudskrift
bilagda skrivelse till ordlöranden i arbetsdirektionen den 8 december
1930 jämte därvid fogade handlingar utvisar nämligen, att, sedan länsstyrelsen
med hänsyn till vad vägingenjören anlört ansett sig icke kunna
godkänna Liss Nyström i Timmersdala såsom entreprenör för ifrågavarande
väglöretag, länsstyrelsen återställt handlingarna till arbetsdirektionen
lör den förnyade prövning, som ankommit på direktionen, ävensom
att direktionen i skrivelse till länsstyrelsen samma dag anhållit om
godkännande av aktiebolaget C. J. Åberg såsom entreprenör, eller med
andra ord, att länsstyrelsen vid ärendets handläggning förfarit i full
överensstämmelse med de regler, som enligt det av revisorerna gjorda
påpekandet bort iakttagas. På grund härav föranlåtes länsstyrelsen anhålla,
att kungl, styrelsen ville vid avgivande av sin förklaring i ärendet
finna iirågakomna vägärende rätteligen handlagt och i följd därav
hemställa, att anmärkningen måtte lämnas utan avseende.

Remisshandlingarna varda härvid återställda.

De till vägärendet hörande härvid fogade handlingarna, vilka länsstyrelsen
till låns bekommit från vederbörande vägstyrelse, torde i sin tid få
återbekommas.

Mariestad å landskansliet den 5 januari 1935.

EINAR JOHNSON.

AXEL EKMAN.

— 211 —

Vägingenjörens i Skaraborgs län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 1129, § 25.

Till Kungl. Maj :ts befallningshavande i Skaraborgs län.

Anmodad i resolution den 24 december 1934 avgiva yttrande i anledning
av vad riksdagens år 1934 lörsamlade revisorer, på sätt av bilagda
handling tramgår, under § 25 av sin berättelse aniört angående ombyggnad
av väg i Södra Vadsbo härads väghållningsdistrikt, Skaraborgs län,
får jag med remisshandlingarnas återstäbande vördsamt antora iöijande.

Då mot mig personligen riktas den anmärkningen^ att jag vid avgivande
av mitt yttrande till länsstyrelsen skulle hava lorhastat mig i mitt
omdöme örn Nyström och hans kompanjon som vägbyggare, lår jag meddela,
att Nyström icke vid anbudets ingivande och icke heller senare under
detta ärendes behandling hatt någon kompanjon, i varje lall icke
vägbyggmästare Joli. M. Grahn (se biiogade intyg),

att det anbud, som av Nyström inlämnades, var undertecknat allenast
av honom själv,

att Nyström icke själv avfattat sitt anbud, utan att å-prislistan upprättats
och anbudssumman uträknats av vågmästaren Karl Eklind i
Hassleröd vägdistrikt (se bifogade intyg),

att Nyström vid sitt besök hos mig ombads styrka sin kompetens som
vägbyggare och arbetsledare,

att något som helst intyg härom icke inkom till mig, innan ärendet avgjordes,

att Nyström aldrig för mig nämnt något örn, att Grahn var hans kompanjon.

Jag visste örn Nyström endast, att han var försäljare av vägmaskiner,
variör jag inom flera vägdistrikt iörhörde mig örn honom och lick den
upplysningen, att Nyström aldrig byggt någon väg vare sig i Skaraborgs
län eller annorstädes. Ej heller kunde jag vid förfrågan hos vägingenjörer
i angränsande län konstatera, att Nyström halt något med vägbyggnad
att skalla. Då således Nyström icke själv kunde styrka sin kompetens
som vägbyggare och jag genom diverse förtrågningar icke kunnat
konstatera annat än att Nyström som vägbyggare är obekant, och att
han själv icke räknat sitt eget anbud, kan jag väl icke sägas hava lörhastat
mig i mitt uttalande örn Nyströms inkompetens. En kompetent
vägbyggare låter sannerligen ej andra räkna sina inlämnade anbud.

Av biiogade från Grahn lämnade intyg lramgår för övrigt att Nyström
aldrig haft med vägbygget Ek—Låstad att skaffa annat än med sitt
namn. Då denna vägbyggnads utiörande Iramdrages som ett bevis lör
mitt påstådda förhastande örn Nyström, får jag antora, att i mitt uttalande
till länsstyrelsen, då anbud tor Ek—Låstad-bygget prövades,1 jag
särskilt framhöll, att jag tillstyrkte anbudets antagande under förutsättning,
att arbetsledningen helt och hållet sköttes av Grahn och att dessutom
kompetent vägmästare placerades på arbetsplatsen. Någon ära i
detta bygges förtjänstlulla utförande torde således ej kunna påbördas
Nyström.

Vad sntreprenadförfarandet i övrigt beträffar, så infordrades aldrig

1 Detta ägde rum den 12 februari 1932, under det att entreprenör för vägen Rör—Håstad
—Tidavad antogs redan den 17 december 1930.

— 212 —

något nytt anbud, sedan vägbredden fastställts till 6 meter, utan ombads
endast de två lägsta anbudsgivarna så komplettera sina anbud med ledning
av förut inlämnad å-prislista, att desamma omfattade den sålunda
ändrade arbetsplanen från 5 till 6 meters vägbredd. Variör endast dessa
ombads komplettera sina anbud var däriör, att de övriga lågo så högt
över, att de icke kunde komma ifråga. En komplettering av alla anbud
var således överflödig, då ju samma å-prislista alltjämt utgjorde grundval
för anbuden.

Detta förfaringssätt torde kunna jämställas med det, att entreprenör
först antagits enligt den första arbetsplanen och att sedan ett tilläggskontrakt
gjorts för de arbeten, som tillkomma för ökad vägbredd. Det
måste här poängteras, att anbudets karaktär ej ändrades, då ju samma
å-pris gällde, utan att det senare endast var en komplettering med hänsyn
till ökade massor.

Det har förut hänt, innan jag kom till detta län, att imkompetent person
antagits att utiöra ett vägarbete och följden blev även den, att vägbyggaren
icke fullföljde arbetet utan vägdistriktet fick uppdraga åt annan
att fullfölja detsamma, varvid arbetet avsevärt fördyrades. Då något
dylikt ej bör upprepas och vägingenjören är till för att lämna vägstyrelser
och länsstyrelsen råd i vägfrågor, är det givetvis vägingenjörens
plikt och skyldighet att ge sitt omdöme vid entreprenadförfarande och
att detta omdöme icke gives av en ansvarig statens man utan övertänkande
torde statens revisorer förstå. Det synes mig därför upprörande,
att ett sådant uttalande kan göras av statsrevisorerna, utan att ens vägingenjören
lämnas tillfälle till yttrande, innan saken framlägges. Genom
en förklaring från min sida i tid torde det hela helt kunnat skrinläggas
i stället för att låta ett ovederhäftigt uttalande ge stoff åt en massa ortstidningar,
som i sin mån ytterligare förvrängt saken och tävlats örn att
smutskasta en statens tjänsteman.

Mariestad den 28 december 1934.

A. Westgren.

Bilaga 1.

Vägingenjören A. Westgren, Mariestad.

På begäran intygas härmed, att något kompanjonskap mellan L. Nyström,
Timmersdala, och undertecknad å väglöretaget Eör—Råstad—Tidavad
ej förekommit eller ens varit ifrågasatt.

Sandhem den 28 december 1934.

Joh. M. Grahn.

V ägbyggmästare.

Bilaga 2.

Vägingenjör A. Westgren, Mariestad.

Med anledning av statsrevisorernas berättelse vilken refererats i Skaraborgaren
under rubrik »Erfaren vägbyggare blev ratad» intygas härmed
följande:

att jag ej i kompanjonskap med Liss Nyström lämnat något anbud å
vägföretaget Rör—Råstad—Tidavad;

— 213

att vägföretaget Ek—Låstad utfördes cirka två år senare än vägen
Rör—Råstad—Tidavad;

att å vägföretaget Ek—Låstad Liss Nyström enligt oss emellan upprättat
kontrakt ej hade med arbetsledningen att göra utan var undertecknad
ensam arbetsledare;

att Liss Nyström under vägföretagets fullgörande kom på ekonomiskt
obestånd så att ban blev skild från företaget och detta såväl byggdes som
fullgjordes av undertecknad ensam.

Sandhem den 20 december 1934.

Joh. M. Grahn.

V ägbyggmästare.

Bilaga 3.

Till vägingenjör A. Westgren, Mariestad.

Med anledning av statsrevisorernas berättelse, vilken refererats i Skaraborgaren
m. fl. ortstidningar, ber jag få intyga följande:

att jag på begäran av herr Liss Nyström uppgjort den å-prislista och
uträknat den kostnad, som låg till grund för Nyströms inlämnade anbud
å vägen Rör—Råstad—Tidavad,

att jag senare kompletterat detta anbud på begäran av Nyström och att
denna komplettering bestod i omräkning av anbudskostnadsförslaget enligt
arbetsplanens ändring från 5 till 6 meters vägbredd med tillämpning
av samma å-prislista, som förut inlämnats.

Ullervad den 19 december 1934.

Carl A. Eklind.

Vägmästare.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 132, § 26.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbelallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1934 församlade revisorer under § 26 av sin berättelse anlört angående
vissa erinringar rörande vägdistrikten.

Till åtlydnad bärav lår väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som över anmärkningen
inhämtat yttrande från vägingenjören i Göteborgs och Bohus
län, med remissaktens återställande och med bifogande av sålunda
inkommet yttrande i underdånighet anföra följande.

Vidkommande anmärkningen, att ordföranden i Tanums väghållningsdistrikt
av vägdistriktet uppburit ersättning för bevistande av kommunalstämma,
instämmer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med revisorer -

— 214

na, att ett sådant förfarande måste anses oriktigt. Vägingenjörens yttrande
torde emellertid förklara, huru ett dylikt system kunnat uppkomma.

Enligt lagen örn vägdistrikt skola kommunombud väljas för fyra år,
och skall sådant val ske första gången redan under hösten innevarande
år. Då genom denna bestämmelse anledningen till det påtalade missförhållandet
torde försvinna, synes nu förevarande anmärkning icke böra föranleda
vidare åtgärd.

Beträffande anmärkningen örn antagandet av entreprenör för grustransport
inom Sävedals vägdistrikt finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anmärkningsvärt, att en vägstyrelseledamot betingat sig ersättning
till så avsevärt högre pris än annan anbudsgivare som här skett.

Det av revisorerna klandrade förfarandet, att vägstyrelsen ej antagit
lägsta anbudet, synes emellertid nöjaktigt förklarat i vägingenjörens
yttrande, varför anmärkningen icke torde böra föranleda vidare åtgärd.

Stockholm den 11 januari 1935.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

ERNST BRAUNE.

Vägingenjörens i Göteborgs och
Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 132, § 26.

Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Med återställande av till mig för yttrande remitterade handlingar i
ärendet nr K 6480 eller av riksdagens år 1934 församlade revisorer gjorda
anmärkningar mot vägdistriktens förvaltning under år 1933 får jag härmed
avgiva följande yttrande.

I sin anmärkning mot ordföranden i Tanums härads vägstyrelse skriva
revisorerna följande:

»Sålunda har i Tanums vägdistrikt förekommit, att vägstyrelsens ordförande
under år 1933 uppburit ersättning för, att han vid sex olika tillfällen
bevistat kommunalstämma, vid vilken val av vägombud förekommit.
Ersättningen har utgått med 3 kronor i reseersättning och 5 kronor
i dagtraktamente för varje stämmobesök. För kostnaden i fråga har
vägdistriktet uppburit statsbidrag.

De till ordföranden utbetalade beloppen äro visserligen i detta fall obetydliga,
men ur principiell synpunkt måste det anses oriktigt och klandervärt,
att fullgörandet av en allmänt medborgerlig förpliktelse ersättes
med allmänna medel.»

Denna anmärkning måste vid ett bedömande ses mot bakgrunden av
det speciella förhållande, som för närvarande är rådande i Tanums härads
vägdistrikt. Vägdistriktet representeras å vägstämmorna av ett
vägombud från vardera av Tanums kommun, Luhrs kommun och Greb -

— 215 —

hestads köping. Det vägfyrktal, som dessa tre vägombud representera,
var år 1933 för Tanums vägombud 116 915, för Luhrs vägombud 28,391
och för vägombudet från Grebbestads köping 30,732, och för år 1934 var
det för respektive ombud 108,898, 27,571 och 28,633. Av dessa vägfyrktal
framgår, att vägombudet från Tanums kommun praktiskt taget behärskar
vägstämmans beslut.

Vägombudet för Tanums kommun väljes å kommunalstämma, hållen
omedelbart före varje vägstämma och ibland utses ett speciellt ombud
för varje ärende, som är kungjort till behandling å vägstämman. Å
kommunalstämman ges olta det valda ombudet direktiv — ej protokollförda
— som han har att följa å vägstämman. Det har enligt mig lämnad
uppgift hänt, att ombudet blivit valt på kvällen ena dagen, och påföljande
dags förmiddag har vägstämman hållits. Detta gör, att den
verkliga vägstämman hålles å Tanums kommunalstämma. För att få
respektive vägärenden så orienterande klarlagda, som det å en kommunalstämma
är möjligt, har vägstyrelsens ordförande måst infinna sig,
för att avgiva orientering i och redogörelse för de vägfrågor, som skola
behandlas å blivande vägstämma.

Vidare torde ifrågasättas, örn det ens i något fall kan vara lämpligt,
att vägstyrelsens ordförande deltager i utseendet av vägombud, och i
vissa fall, såsom då det gäller t. ex. utseende av vägombud lör väljande
av revisorer för granskning av vägdistriktets räkenskaper, torde det rent
av vara lagstridigt.

Huruvida ordförandens närvaro vid en dylik kommunalstämma under
omskrivna förhållande är att betrakta såsom en vägdistriktets angelägenhet
eller en allmän medborgerlig förpliktelse torde vara svårt att avgöra.
Enligt min uppfattning är det här fråga örn en vägdistriktets angelägenhet,
varför vägstyrelsens ordförande enligt § 54 i 1891 års lag
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, där det heter:

»---Ledamot av vägstyrelse ävensom revisorer äga för deltagan de

i sammanträde eller förrättning i vägliållningsdistriktets angelägenhet
ur vägkassan åtnjuta gottgörelse i form av dagarvode med skäligt
belopp---».

Vid resa för sammanträde eller förrättning, som nu sagts, utgår ur
vägkassan enligt av vägstämman fastställda grunder tillika rese- och

traktamentsersättning med-----

- - - - - - - - - - - - - - - ,

är berättigad uppbära den debiterade ersättningen för rese- och traktamentsersättning.

Nämnda förhållande blottar behovet av, att en författningsenlig föreskrift
för närvarande snarast måtte utfärdas med innehåll, att å kommunalstämma
e. dyl. skola vägombuden utses för längre tid t. ex. för ett
år i sänder.

I sin anmärkning mot Sävedals härads vägstyrelse skriva revisorerna
följande:

»I Sävedals vägdistrikt har det vidare förekommit, att vägstyrelsen till
entreprenör för grustransport från grustaget ''Wägen’ till vägen genom
Lexby och Kåhög antagit vägstyrelseledamoten Th. Eneroth med en ersättning
av 2 kronor och 25 öre, oaktat att ett annat anbud å 1 krona och
50 öre per kubikmeter förelegat.

Några bärande skäl, varlör ej det lägsta anbudet antagits har icke an
förts. I. protokollet angives endast, att Jonsereds Fabrikers Aktiebolag

216 —

— som är ägare till grustaget och försäljer grus till vägdistriktet, för
ett pris av 2 kronor per kubikmeter — ej velat godkänna någon annan
entreprenör än Eneroth. Då det emellertid är vägstyrelsen och icke ifrågavarande
bolag, som antager entreprenörer lör vägdistriktet, är det
åberopade skälet givetvis icke godtagbart.»

Från ifrågavarande grustag, som troligen skall vara »Högens grustag»,
bär under år 1933 uttagits 377 kubikmeter grus till underhållet av den cirka
4 kilometer långa vägen Lexby—Kåhög. Frånsett detta grustag linnes enligt
av vägstyrelsen lämnad uppgift och mig veterligt ej annat lämpligt
grustag närmare ifrågavarande väg än vid Gunnilse i Angereds socken
å ett avstånd av cirka 19 kilometer och vid Landvetter å ett avstånd av
cirka 15 kilometer.

För grus från Högens grustag är priset 4 kronor 25 öre per knbikmeter
framkört på ifrågavarande väg och från Gunnilse grustag blir priset
enligt lämnade uppgifter detsamma.

Det lägre anbudet, som avgivits av herr Carl Andersson i Lexby antogs
ej av vägstyrelsen under motivering, att ägaren till Högens grusgrop
eller Jonsereds Fabrikers Aktiebolag ej godkände annan transportör
än bolagets arrendator av Högens egendom eller förutnämnde Eneroth.
Skulle det lägre anbudet ändå hava antagits, hade vägstyrelsen blivit
tvungen vidtaga särskilda åtgärder, för att komma åt gruset såsom expropriation
e. dyl.

Då den i Högens grusgrop befintliga grusmängden vid detta tillfälle
ej var större, än att, sedan en kvantitet av 377 kubikmeter uttagits under
år 1933 och cirka 350 kubikmeter under år 1934, det till väggrus lämpliga
materialet praktiskt taget numera är slut, ansågs, att på grund av
de relativt dryga kostnaderna för ett exproprierande e. dyl. av denna
lilla grusmängd skulle ett antagande av det lägre anbudet å körningen
för vägdistriktet och staten bliva oekonomiskt, varlör det högre anbudet
godkändes.

Detta är belt säkert med verkliga förhållandet överensstämmande, då
kostnadsskillnaden mellan det högre och lägre anbudet uppgått till endast
(2.25—1.5o) 377 = 282 kronor 75 öre.

För ordnande av den lör dessa trakter synnerligen invecklade grusfrågan
har under år 1934 vissa undersökningar gjorts för frågans lösande
med tillhjälp av s. k. konstgrus och har detta resulterat i att vägdistriktet
beslutat inköpa en gruskrossanläggning och har tillstånd härtill av
kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beviljats i skrivelse den 11 december
1934.

Under åberopande av förestående hemställes, att de mot ordföranden
i Tanums härads vägstyrelse, C. G. Olsson, och Sävedals härads vägstycke
gjorda anmärkningarna ej måtte föranleda någon vidare åtgärd.

Göteborg den 4 januari 1935.

Ernst J. Millén.

— 217 —

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 133, 173,
§§ 27, 28, 29 och 35.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har statskontoret anbefallts att avgiva
utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast iörsamlade revisorers
berättelse yttrats rörande provision lör stämpelförsäljning (§ 27),
provision till flera bos samma ämbetsverk eller myndighet anställda
stämpellörsäljare (§ 28), kontrollkostnader för tillsyn över efterlevnaden
av förordningen örn en särskild stämpelavgift å vissa lyxvaror (§ 29)
och statsverkets kostnader för gränskontrollen (§ 35).

Vad till en början beträffar revisorernas uttalande rörande provision
för stämpelförsäljning delar statskontoret revisorernas upplattning, att
bestyret med denna försäljning måste anses ingå i vederbörande befattningshavares
uppgifter i tjänsten och därför, vad nyreglerade tjänster
beträffar, icke bör särskilt honoreras i andra fall än dem, i vilka uttryckligt
medgivande därtill lämnats. Provisionen i fråga bör fördenskull enligt
ämbetsverkets mening indragas till statsverket. Beträffande befattningshavare
vid länsstyrelserna iramgår av vad revisorerna anfort, att
statsmakterna vid lämnandet av medgivande åt nämnda kategori av befattningshavare
att fortfarande uppbära dylik provision utgått från att
provisionen icke komme att uppgå till avsevärdare belopp och endast i
undantagsfall till mer än 1,000 kronor örn året. Utredningen visar emellertid,
att provisionen till länsstyrelsens tjänstemän numera i åtskilliga
fall belöper sig till avsevärt större belopp. Ämbetsverket vill därför
ifrågasätta, huruvida icke för sådana befattningshavare vid dessa myndigheter,
vilka redan tidigare uttryckligen berättigats att uppbära provision,
en maximering, förslagsvis till högst 1,000 kronor, bör komma till
stånd. Tillräcklig anledning att låta övriga tjänstemän vid länsstyrelserna
bibehålla sin hittillsvarande undantagsställning torde knappast föreligga.
Även beträffande dem synes sålunda enligt statskontorets mening
en indragning av törmänen i fråga böra ske.

Vad revisorerna anfört och föreslagit under rubriken »Provision till
flera hos samma ämbetverk eller myndighet anställda stämpellörsäljare»
kommer visserligen, för den händelse provisionen på sätt nyss nämnts
indrages lör tjänstinnehavare vid ilertalet nyreglerade verk och myndigheter,
att för sådana verks vidkommande förlora sin betydelse. I fråga
örn länsstyrelserna samt magistrater och rådhusrätter skulle däremot
även elter nyssberörda åtgärd spörsmålet alltjämt äga aktualitet. Statskontoret
— som förutsätter att i sådana fall, där av rent praktiska skäl
en anordning med liera stämpellörsäljare är ofrånkomlig, undantag från
regeln bör kunna medgivas — ansluter sig till revisorernas under denna
rubrik gjorda uttalande.

Av vad revisorerna anfört under rubriken »Kontrollkostnader för tillsyn
över efterlevnaden av förordningen örn en särskild stämpelavgift å
vissa lyxvaror» framgår, att övervakningen av efterlevnaden av berörda
förordning förorsakar statsverket utgifter, vilka, frånsett ett fåtal större
städer, icke stå i rimlig proportion till den influtna skatten. Till minskande
av statens kostnader lör kontrollen hava revisorerna föreslagit, att
densamma skulle överflyttas till någon myndighet, exempelvis vederbö -

218

rande polismyndighet, i vars tjänsteuppgifter övervakningen därefter
skulle ingå, sålunda utan särskild kostnad för statsverket. Då revisorernas
ifrågavarande förslag synes innebära en möjlighet till besparing
utan försämring av kontrollens eflektivitet, får statskontoret förorda, att
de av revisorerna under denna rubrik föreslagna åtgärderna måtte genomföras.

I anledning slutligen av vad revisorerna anfört beträffande statsverkets
kostnader för gränskontrollen lår statskontoret erinra örn sitt utlåtande
den 6 juni 1929 angående ersättning till vissa tulltjänstemän lör
biträde vid gränskontrollen, i vilket utlåtande statskontoret ifrågasatte,
huruvida icke åtgärder borde vidtagas lör att granskningen av pass och
s. k. nordiskt resekort (S. F. nr 106/1929) komme att ingå i tulltjänstemännens
å gränsorter vanliga tjänstutövning och särskild ersättning härför
sålunda icke skulle utgå.

Vad 1934 års revisorer härutinnan anfört har ytterligare bestyrkt statskontoret
i dess år 1929 uttalade uppfattning i denna fråga. Ämbetsverket
får därför såsom svar å den nu föreliggande remissen i denna del
allenast åberopa sitt ovanberörda tidigare uttalande i denna fråga.

Stockholm den 7 januari 1935.

Underdånigst
K. BERGENDAL.

S. T. ÖRTENGREN.

Sture Dyberg.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 133, § 27.

Till Konungen.

Till åtlydnad av remiss den 21 december 1934 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens
senast lörsamlade revisorer under § 27 av berättelsen angående statsverket
anfört rörande provision för stämpelförsäljning.

De grundläggande bestämmelserna örn stämpeliörsäljningens handhavande
och örn till stämpeliörsäIjare utgående ersättningar återfinnas i
förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.

Genom förordning den 14 juni 1928 (nr 317) om ändring i vissa delar
av nämnda förordning fastställdes jämlikt stadgande i 28 § skyldighet
för ämbets- och tjänsteman, som har att å tjänstens vägnar mottaga
stämpel underkastad handling, att vara stämpel!örsäljare.

Av bestämmelserna i 42 § av stämpeliörordningen framgår vidare, att
stämpelförsäljare såsom ersättning för besvär och kostnader äger uppbära
provision efter grunder, som närmare angivas i samma paragraf.

På grund av angivna stadganden i 28 och 42 §§ av stämpelförordningen
och då i gällande avlöningsreglementen eller eljest uttrycklig föreskrift
icke meddelats örn undantag från stämpelförordningens stadgande angående
ersättning till stämpelförsäljare, måste riksräkenskapsverket för

— 219 —

sin del anse, att hinder icke kan anses föreligga för angivna ersättnings
utgående till beiattningshavare vid löneregJerade verk i allmänhet.

I anledning av vad riksdagens revisorer aniört angående särställning
för tjänstemännen vid länsstyrelserna i förevarande avseende vill riksräkenskapsverket
framhålla, att en dylik särställning icke varit avsedd
vid löneregleringen för landsstaten. På sätt framgår av propositionen i
ämnet (1925:183 sid. 27) yttrade nämligen 1902 års löneregleringskommitté,
att enligt dess mening den provision å försålda stämplar, som enligt gällande
föreskrifter tillkomme tjänstemän vid landsstaten på grund av deras
tjänsteställning, icke borde beröras av sportlernas indragning till kronan.
Även i andra fall, där sportlerna indragits — aniörde kommittén
vidare — hade denna provision fått av vederbörande tjänstemän bibehållas.
Av kommittén, som ju förberett 1921 års lönereglering för allmänna
civilförvaltningen, framlades icke något förslag örn utverkande av särskilt
medgivande för landsstatstjänstemännen att bibehålla rätt till stämpelprovisionen.
Kungl. Majit begärde ej heller något uttryckligt medgivande
av riksdagen.

Med hänsyn till den ändring av stämpelförordningen, som genomfördes
år 1928 och varigenom stämpelförsäljningen blev ett tjänsteåliggande,
ävensom till önskvärdheten av att jämväl sportelinkomster av nu ifrågavarande
slag i görligaste mån utmönstras ur det statliga avlöningssystemet,
finner riksräkenskapsverket sig emellertid böra tillstyrka, att
åtgärder vidtagas i syfte att begränsa eller helt avveckla nu utgående
stämpelprovision till befattningshavare med nyreglerad avlöning.

I detta ärendes handläggning har, jämte undertecknade, byråchefen Jehander
deltagit.

Stockholm den 5 januari 1935.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

P. S. RUNEMARK.

Generalpoststyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 133,
§§ 27 och 28.

Till Konungen.

Med återställande av Kungl. Maj:ts remiss den 21 december 3934 med
yttranden av riksdagens revisorer rörande dels provisionen för stämpelförsäljning
(§ 27) och dels provision till flera hos samma ämbetsverk eller
myndighet anställda stämpelförsäljare (§ 28) får generalpoststyrelsen
anföra följande.

I. Angående provisionen för stämpel för säljning.

Spörsmålet, huruvida de kategorier av ämbets- och tjänstemän, varom
i revisorernas yttrande är fråga, äro skyldiga att utan annan ersättning
än sin avlöning från vederbörande verk utöva stämpeliörsäljning för ver -

— 220

kets räkning, undandrager sig generalpoststyrelsens bedömande. Därest
sådan skyldighet föreligger och iörhållandet tagits i särskilt betraktande
vid bestämmandet av vederbörandes avlöning eller hans arbetsuppgifters
omfattning, synes rätt för honom att för egen räkning behålla den
uppburna stämpelprovisionen näppeligen vara för handen.

Ehuru generalpoststyrelsen alltså icke anser sig kunna närmare ingå
på frågan, huruvida här avsedda befattningshavare äro berättigade till
provision eller icke, så finner styrelsen sig böra erinra örn, att därest rätten
till provision skulle fråntagas dem, fråga torde komma att uppstå
angående beredandet åt dem av felräkningspenningar för handhavandet
av stämplarna och likviderna för dem. Med den omfattning stämpeluppbörden
har är den givetvis förbunden med icke blott ett betydande ekonomiskt
ansvar i och för sig, utan även med stora risker för felväxling
vid transaktionerna med allmänheten.

II. Angående ''provision till flera hos samma ämbetsverk eller myndighet
anställda stämpelförsäljare.

Med stämpelförsäljare förstås i stämpelförordningen egentligen icke försäljare
i vanlig mening. Därest en handling enligt förordningens II kapitel
skall vid företeendet inför offentlig myndighet förses med stämpel,
måste stämplarna köpas hos och stämpelbeläggningen verkställas av den
ämbets- eller tjänsteman, som har att å tjänstens vägnar mottaga handlingen.
Dylik ämbets- eller tjänsteman, liksom den som har att å tjänstens
vägnar stämpel belägga utgående expeditioner, är i förordningens mening
stämpelförsäljare. 1910 års kommitté anför i sitt betänkande den 23
januari 1912, speciell motivering till § 29, att den med tanke på stämpelförsäljarnas
uppgifter efter någon tvekan beslutat föreslå uttrycket
stämpellörsäljare; benämningen stämpeluppbördsman hade »även varit
på tal men befunnits väl tung och obekväm».

Benämningen stämpeluppbördsman torde i sak närmast motsvara den
verkliga ställningen. Den stämpeluppbörd, som äger rum hos olika befattningshavare,
särskilt vid de större domstolarna, är av så skiftande
beskaffenhet, att den icke lämpligen torde kunna samlas på en hand.
Visserligen kunde det tänkas att, exempelvis vid Stockholms rådhusrätt,
en enda stämpelexpedition inrättades, som hade att från generalpoststyrelsen
rekvirera alla behövliga stämplar och sedan tillhandahålla de
olika avdelningarna vid rådhusrätten de stämplar, som hos dem erfordrades.
Detta skulle emellertid — förutom eventuellt ökade kostnader för
rådhusrätten, varom emellertid styrelsen icke kan göra något uttalande
— medföra, att det för generalpoststyrelsen bleve svårare att övervaka
tillämpningen av den viktiga bestämmelsen i stämpelförordningen 26 §
andra stycket, att inteckningskontrollstämplar och dubbla beläggningsstämplar
under inga villkor få utlämnas till andra befattningshavare än
sådana, som äga att å ämbetets eller tjänstens vägnar därmed taga befattning.
Med nuvarande anordning är denna övervakning fullt effektiv,
då stämplarna från generalpoststyrelsen utsändas direkt till den rekvirerande
befattningshavaren och det för varje gång särskilt prövas, att
han är behörig i här nämnt avseende.

Generalpoststyrelsen äger enligt stämpelförordningens nuvarande avfattning
icke att bestämma, vilka som skola vara stämpelförsäljare. Den
har allenast att, då någon anmäler sig som stämpelförsäljare, pröva, huruvida
han fyller de i stämpelförordningen § 29 uppställda betingelserna.
Det förstås härvid givetvis, att därest befattningshavaren icke är ensam

— 221 —

stämpelförsäljare inom verket eller vid rätten, instruktioner och arbetsordningar
därifrån därjämte måste företes till styrkande av hans behörighet.

Generalpoststyrelsen finner stämpelförordningens bestämmelser angående
vem, som skall vara stämpeliörsäljare, lämpliga och motsvarande
sitt ändamål. Därest vid verk eller domstol antalet stämpelförsäljare
kan inskränkas, synes inskränkningen, enligt styrelsens förmenande, böra
ske genom ändring av vederbörlig instruktion eller arbetsordning.

I behandlingen av detta ärende hava, utom undertecknade, deltagit byråcheferna
Lager, Högner, Carstensen, Sandberg och Enger.

Stockholm den 10 januari 1935.

Underdånigst
ANDERS ÖRNE.

F. DAHLANDER.

I. Broquist.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 142, § 29.

Till Konungen.

Till åtlydnad av remiss den 21 december 1934 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer under § 29 av berättelsen angående statsverket
anfört rörande kontrollkostnaderna för tillsyn över efterlevnaden av förordningen
örn en särskild stämpelavgift å pärlor m. fl. lyxvaror.

Riksräkenskapsverket vill till en början erinra därom, att, då 1929 års
bevillningsutskott tillstyrkte Kungl. Maj:ts i proposition nr 23 framlagda
förslag örn bibehållande av förevarande stämpelskatt under budgetåret
1929/1930, utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 2
anförde bland annat följande:

»Då stämpelskatt vid förvärv eller import av pärlor och vissa andra
slag av lyxvaror år 1919 infördes, avsågs med skatten att bereda statsverket
en välbehövlig inkomstökning genom att taga i anspråk den skattekraft,
som komme till uttryck genom förvärv av vissa slag av utpräglade
lyxvaror. Man utgick ifrån att inköp av sådana lyxföremål, som
skatten skulle omfatta, betecknade en skattekraft, vilkens särskilda utnyttjande
kunde anses berättigat. Emellertid gjordes redan då mot det
förslag till lagstiftning i ämnet, som sedan antogs av riksdagen, den anmärkningen,
att kontrollen över stämpelpliktens fullgörande icke kunde
bliva effektiv. I sådant hänseende framhölls, dels att skattskyldighetens
fullgörande, då skattepliktiga varor medfördes från utlandet, måste bliva
fullständigt beroende av de resandes pliktkänsla, dels ock att underhands!
ör säljning av de skattepliktiga artiklarna syntes vara oåtkomlig
för kontroll. Anmärkningar av nu angiven innebörd hava framförts
även mot de förslag till fortsatt uttagande av lyxstämpeln, som sedermera
varje år förelagts riksdagen. Då den vunna erfarenheten visat, att

— 222 —

stämpelavgiften i fråga icke tillför statsverket någon större inkomst, och
det numera lår anses uppenbart, att beskattningen i själva verket knappast
kan komma att fylla någon statsfinansiell uppgift, torde man icke
kunna undgå att skänka ökat beaktande åt ovanberörda, ur skatteteknisk
synpunkt anförda skäl. Vid nu angivna förhållanden bär inom bevillningsutskottet
vid behandlingen av den föreliggande propositionen ifrågasatts,
huruvida icke tiden nu vore inne att uppgiva det genom den ifrågavarande
beskattningen gjorda försöket att beskatta ett visst slag av
lyxkonsumtion.

Bevillningsutskottet har emellertid ansett de sålunda åberopade skälen
icke böra vara avgörande, då det gäller ett av Kungl. Majit framlagt förslag
örn bibehållande av en ^beskattning, örn vilkens principiella berättigande
ingen meningsskiljaktighet torde råda.»

På sätt framgår av det vid 1930 års statsverksproposition fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över iinansärenden den 3 januari 1930, lät
chefen för finansdepartementet, under anförande att lian de ade de synpunkter,
som innefattades i ovan återgivna uttalande av 1929 års bevillningsutskott,
anmäla, att han icke hade för avsikt att tillstyrka framställning
till riksdagen örn fortsatt giltighet av förordningen örn ifrågavarande
stämpelskatt.

Förslag örn förlängning av förordningens giltighet hade emellertid
framlagts i en inom riksdagens andra kammare väckt motion.

1930 års bevillningsutskott, som avstyrkte motionen, anförde i utlåtande
nr 8 i ärendet bland annat följande:

»Såsom 1929 års bevillningsutskott framhållit, får det också anses uppenbart,
att beskattningen knappast kan komma att fylla någon statsiinansiell
uppgift. Härtill kommer att stämpelskatten, som endast drabbar
ett visst slag av lyxkonsumtion, är behäftad med väsentliga olägenheter.
Trots de i förhållande till skatteintäkten mycket avsevärda kontrollkostnader,
som äro förenade med denna beskattning, är kontrollen
säkerligen icke effektiv och det torde sannolikt icke heller vara möjligt
att för en rimlig kostnad åstadkomma en tillfredsställande kontroll. Svårigheten
att övervaka skattens utgörande lärer även hava medfört, att
man, till men för de lojala affärsmännen i branschen, vid inköp och försäljningar
i icke ringa utsträckning använt mindre nogräknade mellanhänder
och därigenom undandragit sig beskattningen. På nu anförda skäl
och i anslutning till den uppfattning, varåt 1929 års bevillningsutskott och
riksdag givit uttryck, har utskottet, i likhet med chefen för finansdepartementet,
ansett, att förlängd giltighet icke bör givas åt den nu tili utgången
av juni månad 1930 gällande förordningen i ämnet.»

Mot bevillningsutskottets hemställan anmäldes reservation, vari yrkades,
att med bifall till motionen omhandlade förordning måtte givas fortsatt
tillämpning till och med den 30 juni 1931.

Kiksdagens beslut utföll i enlighet med reservationens yrkande.

Sedermera hava 1931—-1934 års riksdagar i enlighet med av Kungl.
Majit i särskilda propositioner framställda förslag beslutat fortsatt till
lämpning under ett år av ifrågavarande förordning.

Den av riksdagens revisorer nu framlagda utredningen finner riksräkenskapsverket
otvetydigt giva vid handen, att kostnaderna för kontrollen
å ifrågavarande stämpelavgifts utgörande icke stå i skäligt förhållande
till avkastningen av skatten. Vidare framgår det med all tydlighet,
att den nuvarande kontrollen är i hög grad ineffektiv. På annat sätt
kan enligt riksräkenskapsverkets mening icke förklaras, att inom flera

— 223 —

av rikets större städer inga eller alldeles obetydliga skattebelopp redovisats.

Därest det icke låter sig göra att genomföra en verksam kontroll, vilken
är avsevärt mindre kostsam än den nu tillämpade, bör enligt riksräkenskapsverkets
mening ilrågavarande beskattning ej längre lörnyas,
helst som den ur statsiinansiell synpunkt måste anses vara av mycket
underordnad betydelse.

Riksdagens revisorer hava emellertid utgått från att stämpelavgiften
kommer att bibehållas samt tillika yttrat, att bestyret med kontrollen
över avgiftens utgörande bör kunna utan särskild kostnad för statsverket
utövas av någon myndighet, exempelvis polismyndigheten i orten.

I anledning av revisorernas sålunda gjorda uttalande vill riksräkenskapsverket
framhålla, att huru än kontrollen ordnas, densamma måste
förorsaka arbete och därmed kostnad, även örn detta ej erhåller direkt
uttryck i statsräkenskapen. En överflyttning av kontrollen på polismyndigheterna,
örn vilken anordnings genomiörbarhet riksräkenskapsverket
saknar möjlighet att yttra sig, kommer enligt ämbetsverkets mening icke
att innebära någon arbetsbesparing. Ej heller kan en sådan anordning
i och för sig anses medföra någon nämnvärd skärpning av kontrollen.

Därest det av finanspolitiska skäl anses nödvändigt att alltjämt särskilt
beskatta föremål av nu omhandlade slag, synes det riksräkenskapsverket
kunna ifrågasättas, örn ej beskattningen kan helt anknytas till införseln
till riket av varorna ifråga. Härvid skulle det nuvarande skattesystemet
antingen kunna i stort sett vidhållas eller ock utbytas mot förhöjd
tull. Vid båda dessa lösningar skulle kontrollen komma att förläggas
till statsorgan, som i allt fall måste taga befattning med de beskattning
underkastade föremålen, varför kostnaden skulle bliva relativt
obetydlig, samtidigt som den skulle bliva i möjligaste mån effektiv.

Skulle det anses att genom en begränsning av beskattningen till varor,
som införas till riket, en i och för sig icke motiverad inkomstminskning
skulle inträda, förefaller det riksräkenskapsverket ej vara uteslutet att
kunna något utvidga ramen för de lyxföremål, vilka träffas av beskattningen.

I detta ärendes handläggning har, jämte undertecknade, byråchefen Jehander
deltagit.

Stockholm den 5 januari 1935.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

P. S. RUNEMARK.

Överståthållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 142, § 29.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har Överståthållarämbetet
anbefallts att avgiva utlåtande med anledning av vad i remissen bifogat
transumt av riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats rö -

— 224 —

rande kontrollkostnaden för tillsynen över efterlevnaden av förordningen
om en särskild stämpelavgift å vissa lyxvaror.

Med överlämnande av i ärendet infordrat yttrande från polismästaren
får i underdånighet Överståthållarämbetet anföra följande.

För ernående av effektivitet har det visat sig påkallat, att, som lagstiftningen
också förutsätter, tilisyningsmannen ej åtnöjer sig med att
granska blott den särskilda försäljningsboken utan tar del även av de
skilda affärsföretagens bokföring i allmänhet. Det lärer vara uppenbart,
att vid sådant förhållande granskningsarbetet kräver icke blott avsevärt
arbete utan också särskild insikt och förfarenhet hos tilisyningsmannen,
i synnerhet som bokföringssystemen bland affärsföretagen ofta äro varandra
olika. Tillsyningsuppgiiten är alltså av den art och omfattning,
att den icke lämpligen bör åvila den ordinarie polispersonalen. I varje
fall kan, såsom ock polismästaren framhållit, denna uppgift icke här i
Stockholm åläggas polismyndigheten utan att nödvändiggöra arbetsförstärkning.

Åtminstone för såvitt Stockholms stad angår synes därför den nuvarande
anordningen med förordnad tillsyningsman mot särskild ersättning
böra bibehållas.

Under åberopande härav med hänvisning till vad polismästaren i sitt
ovanberörda yttrande anfört får i underdånighet ämbetet för sin del hemställa,
att riksdagens revisorers ifrågavarande yttrande icke måtte till
någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Stockholm i överståthållarämbetets kansli den 10 januari 1935.

Underdånigst
RICHARD BRING.

Knut Eriksson.

Överståthållarämbetets för
polisärenden

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 142, § 29.

Till herr överståthållaren.

Med återställande av närlagda remissakt får jag vördsamt anföra följande.

Riksdagens revisorer föreslå, att den tillsyn över efterlevnaden av förordningen
örn en särskild stämpelavgift å vissa lyxvaror, som enligt nu
gällande bestämmelser utövas av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
genom särskilda tillsyningsmän, i stället skall uppdragas åt polismyndigheten
i orten utan särskild kostnad för statsverket.

För Stockholms del lärer polismyndigheten redan nu vara så överhopad
med arbete, att övertagande av ifrågakomna tillsyningsverksamhet
icke torde kunna ifrågakomma utan personalökning. Förslagets genomförande
torde därför realiter innebära, att tillsynskostnaden överflyttas
från statsverket på Stockholms stad.

Jag tillåter mig i detta sammanhang dessutom erinra såväl därom, att

— 225 —

ifrågakomna tillsynsverksamhet ligger åtskilligt vid sidan om polismyndighetens
allmänna uppgilter, som ock örn de klagomål mot polispersonalens
användande för den egentliga polistjänsten ovidkommande arbete, vilka
kommit till uttryck i Stockholms stads kommunalförvaltning.

Jag hemställer därför vördsamt, att herr överståthållaren behagade avstyrka
riksdagens revisorers förslag.

Stockholm den 27 december 1934.

ERIC HALLGREN.

Bank- och fondinspektionens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 146, § 30.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1S34 har Eders Kungl. Majit anbefallt
bank- och fondinspektionen att avgiva utlåtande över vad riksdagens år
1934 församlade revisorer i § 30 av sin berättelse anfört rörande fondstämpel
vid transaktioner mellan enskilda personer.

På grund av berörda remiss får bank- och fondinspektionen i underdånighet
anföra följande.

Till en början må därvid, till komplettering av den av revisorerna lämnade
redogörelsen för innehållet i gällande förordning angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, framhållas, att med
beteckningen fondhandlare i nämnda förordning förstås fondkommissionär
i allt utom ifråga örn skyldighet att vid utfärdande av avräkningsnota
taga densamma ur en på särskilt sätt inrättad blankettbok samt att
underkasta sig förordningens bestämmelser angående tillsyn, i vilka båda
sistnämnda hänseenden under fondhandlare inbegripes jämväl sådan yrkesmässig
utövare av fondhandel, som icke är fondkommissionär. Bestärpmelserna
örn halv stämpelavgift äro sålunda tillämpliga allenast i
sådana fall, där den ena kontrahenten är fondkommissionär och avtalet
örn köp eller byte avslutas icke för dennes räkning utan i kommission.

Riksdagens revisorers förevarande uttalanden beröra dels frågan örn
utvidgning av tillsynen över fondstämpelskyldighetens behöriga fullgörande
till sådana fall, där avräkningsnota visserligen upprättats men där
någon granskning för närvarande icke äger rum, dels ock spörsmålet örn
åtgärder i syfte att vinna kontroll däröver att i förekommande fall avräkningsnota
verkligen upprättas och vederbörligen stämpelbelägges.

Tillsynen över efterlevnaden av fondstämpelförordningens föreskrifter
är visserligen genom en år 1921 vidtagen ändring i förordningen generellt
överlämnad till bank- och fondinspektionen, men den praktiska anordningen
av densamma träffar endast sådana överlåtelser, där fondhandlare
deltager såsom kontrahent, och detta vare sig det gäller fondkommissio
när eller annan fondhandlare.

Fondkommissionärerna hava alltifrån anordnandet av denna tillsyn i
vederbörlig ordning fullgjort sin skyldighet att till inspektionen för

15 — Reo.-berättelse ang. statsverket för dr 193i. II.

— 226 —

granskning insända av dem upprättade avräkningsnotor. Sedan, på sätt
revisorerna angivit, år 1963 iniörts en viss anmälningsskyldighet för fondhandlare,
som icke är fondkommissionär, insända även dylika fondhand
lare avräkningsnotor till inspektionen. Det har emellertid visat sig, att
antalet irån sådana fondhandlare till inspektionen inkomna avräkningsnotor
är iörsvinnande litet. En förklaring till detta förhållande torde
vara, att dessa fondhandlare i stor omfattning anlita fondkommissionärer
för sina fondaflärer. Detta utgör även belägg för inspektionens vid ti
digare tillfällen uttryckta upplattning, att det övervägande antalet afla
rer i värdepapper göres via iondkommissionärer.

Utanför inspektionens direkta tillsyn stå för närvarande allenast sådana
fall, där skyldigheten att utfärda avräkningsnota icke påvilar varken
fondkommissionär eller annan fondhandlare.

Revisorerna synas förmena, att alla londaffärer, som avslutas i utlandet,
skulle stå utanför kontroll. I den mån fondkommissionär är part i ett
utomlands slutet avtal, på vilket fondstämpelförordningen äger tillämplighet,
eller annan fondhandlare deltar i ett dylikt avtal på sådant sätt, att
han är skyldig att upprätta avräkningsnota, skola emellertid enligt gäl
lande bestämmelser överlåtelserna komma under inspektionens granskning
i fondstämpelhänseende. Jämväl ifråga örn utlandsavtal gäller sålunda,
att det endast är sådana fall, där skyldighet att upprätta avräkningsnota
påvilar annan än fondhandlare i vidsträckt bemärkelse, vilka
falla utanför kontrollen.

Såsom revisorerna framhållit, hava under år 1933 genom postanstalterna
i riket försålts fondstämplar för ett belopp av i runt tal 1.7 miljoner
kronor. En jämförelse mellan nämnda belopp och beloppet av de fondstämplar,
som enligt av inspektionen offentliggjorda statistiska uppgifter
samma år använts av bankbolag och andra fondkommissionärer vid fullgörande
av deras stämpelplikt, i runt tal l.i miljoner kronor, — hänförliga
till överlåtelser som i stämpelhänseende varit föremål för inspektionens
granskning — utvisar ett skillnadsbelopp av 0.6 miljon kronor

För åren 1928—1932 utgjorde motsvarande belopp:

Vid postanstalter

A fondkommissionärer

försålda överlå-

använda Överlåtelse-

Skillnad

telsestämplar

stämplar

1928 ....................

.................... 6,425,230: 10

5,111,053: —

1,314,1''T7: 10

1929 ...................

.................... 4,610,722: 35

3,191,210: -

1,419,512: 35

1930 ....................

................... 3,296,628:15

2,289,396: —

1,007,232: 15

1931 ....................

................... 2,635,704:3 5

2,186,949: -

448,755: 35

1932 ....................

.................... 2,006,268:25

1,125,991: -

880,277: 25

I skillnadsbeloppet för år 1933, 0.6 miljon kronor, ingå till en början de,
låt vara till ganska obetydliga belopp uppgående, överlåtelsestämplar, vilka
använts av andra fondhandlare än fondkommissionärer. Överlåtelser,
varom i dylika fall varit fråga, skola numera, såsom förut angivits, underställas
inspektionens granskning i fondstämpelavseende.

Vidare kan skillnadsbeloppet hava påverkats av förändringar i beståndet
av hos fondhandlare och andra inneliggande behållning av fond
stämplar. I detta avseende kan bemärkas, att vid utgången av år 1933
en något större livaktighet än vid årets början förmärktes å börsområdel,
vilket kunde föranleda ökat behov av fondstämplar.

I övrigt hänför sig skillnadsbeloppet till överlåtelser, vilka icke kommit
under inspektionens fondstämpelgranskning.

— 227

En sannolikt icke oväsentlig del av de överlåtelser, varom nu senast är
fråga, torde kava varit sådana, som skett vid ionabörsauktion eller annan
av ofientiig myndighet anorunad auktion. Att i dylika lall, där veuerbörande
auktionsförrättare varit skyldig att upprätta avräkmngsnota och
förse densamma med iondstämpei, stämpelplikten blivit vederbörligen
fullgjord, bör kunna förutsättas.

En annan del av de okontrollerade överlåtelserna har utgjorts av sådana,
som hänfört sig till den pågående utredningen av Kreuger-koncernen.
Beloppet av de fondstämpiar, som inom koncernen under 1933 inköpts
och använts å där upprättade avräkningsnotor, har uppskattats till
omkring 50,000 kronor. Jämväl i detta fall kan man utgå från, att stämpelplikten
blivit vederbörligen tungjord.

Ytterligare kunna vara att hit räkna sådana fång, där jämlikt gällan
de föreskrifter skyldigheten att upprätta avräkningsnota påvilat försäk
ringsinrättningar, sparbanker eller andra penningförvaltande inrättningar.
Man torde kunna förutsätta, att dessa äro så organiserade, att icke
någon stämpelplikt blir eftersatt.

Elter denna avgränsning av de icke kontrollerade överlåtelserna, för
vilka fondstämpelavgift erlagts, torde med största sannolikhet allenast
en mindre del återstå, där en granskning skulle kunna vara av behov påkallad.
Av de förut meddelade silferuppgifterna lör åren 1928—1932 torde
man kunna sluta till att denna återstående del under åren 1928—1930
varit absolut taget större än under senare år. Men det är att bemärka, att
under nämnda treårsperiod utlandsaffärer utan förmedling av fondkommissionär
eller annan fondhandlare förekommo i en utsträckning, som i
varie fall under 1932 och senare år saknat sin motsvarighet.

Man torde kunna antaga, att värdet av en anordning, varigenom den
nuvarande fondstämpelkontrollen utsträcktes till sådana nu omhandlade
områden, där densamma icke verkar, skulle uttryckt i ökad stämpelintäkt,
bliva skäligen ringa. Utfärdandet av föreskrifter örn skyldighet för
auktionsförrättare eller för sådana penningförvaltande inrättningar, som
i det föregående avsetts, att till inspektionen för granskning insända av
dem upprättade avräkningsnotor torde helt säkert komma att medföra ej
oväsentliga olägenheter och kostnader för notornas upprättare samt kostnader
för staten, vilka icke skulle stå i proportion till gagnet ur granskningssynpunkt
av anordningen. Detsamma gäller i än högre grad en utvidgning
av kontrollen till överlåtelser mellan privatpersoner exempelvis
genom införande av något registreringsförfarande.

Allenast i ett speciellt hänseende anser sig inspektionen kunna angiva
en åtgärd, som åtminstone teoretiskt skulle utvidga området för inspektionens
granskningsverksamhet.

Enligt gällande föreskrifter åligger det vid överlåtelse av fondpapper
säljaren att upprätta avräkningsnota och förse densamma med föreskriven
stämpel. Örn fondkommissionär är köpare, vare sig för egen räkning
eller i egenskap av kommissionär, och örn den andra kontrahenten icke
är fondkommissionär, skall köparen upprätta avräkningsnota. En konsekvens
av dessa bestämmelser är den, att då den ena kontrahenten är
annan fondhandlare än fondkommissionär och den andra kontrahenten är
enskild person, skyldigheten att upprätta avräkningsnota påvilar fondhandlare
endast då han är säljare men däremot icke då han är köpare. T
det senare fallet skulle upprättad avräkningsnota sålunda icke komma under
inspektionens granskning.

Man skulle möjligen kunna tänka sig sådan förändring av do gällande

— 228 —

bestämmelserna, att skyldighet att upprätta avräkningsnota ålades fondhandlare
i det tall, då denne är köpare och enskild person säljare. In*
spektionen vill emellertid framhålla, att den ifrågasatta författningsändringen
icke torde bliva av någon större betydelse ur kontrollsynpunkt. Det
har för övrigt iakttagits, att det ifrågasatta tillvägagångssättet redan nu,
utan några bestämmelser i ämnet, blivit i många fall tillämpat av fondhandlare.

Vad så angår åstadkommandet av kontroll däröver, att avräkningsnota
verkligen upprättas i förekommande fall och förses med vederbörlig fondstämpel,
synas lämpliga utvägar ännu svårare att angiva. Inspektionen
har icke någon anledning antaga, att iondkommissionärer och andra
fondhandlare icke fullgöra sin skyldighet i berörda avseende, och detsamma
torde gälla auktionsförrättare och sådana penningförvaltande inrättningar
som förut nämnts. Att sådana fall, som av revisorerna åsyftats,
kunna inträffa, är uppenbart och lära väl icke kunna uteslutas ens med
de rigorösaste kontrollföreskrifter. Exempel härpå torde kunna hämtas
från överlåtelser mellan privatpersoner av aktier i familjebolag eller j
bolag med mycket inskränkt intressentkrets. Ett regulativ mot under
låtenhet att fullgöra stadgad skyldighet i nu berörda avseenden finnes
emellertid redan i fondstämpelförordningens straffbestämmelser. Erfarenheten
från de senare åren har visat, att en tillämpning av dessa straffbestämmelser
i sådana fall, som på ett eller annat sätt kommit till kännedom
utom de direkt intresserades krets, haft en påfallande inverkan pä
andras benägenhet att fullgöra dem åliggande skyldighet att upprätta av
räkningsnota och att förse densamma med föreskriven stämpel.

Stockholm den 11 januari 1935.

Underdånigst

F. von KRUSENSTJERNA.

JOHN SWARTLING. ALBERT TONDÉN. ROLF STEFFENBURG.

Allmänna civilförvaltningens
lönenämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 150, § 31.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har Kungl. Majit anbefallt allmänna
civilförvaltningens lönenämnd att avgiva yttrande i anledning av vad
riksdagens år 1934 församlade revisorer under § 31 av sin berättelse anfört
rörande partiella ledigheter för tjänstemän inom den allmänna civilförvaltningen.
I anledning härav får lönenämnden anföra följande.

I 18 § av allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente stadgas, att
örn tjänsteman erhållit befrielse från viss del av tjänstgöringen, i vederbörlig
ordning må bestämmas, örn och i vad mån avdrag å avlöningen för
sådan tid må äga rum. Därjämte föreskrives i reglementets 19 § 2 morn.,
att ersättning till vikarie för tjänsteman, som meddelats i 18 § omförmäld

— 229

befrielse från viss del av tjänstgöringen, må, där ej undantagsvis vikariatsersättningen
finnes böra utgå enligt de i 19 § 1 morn. angivna allmänna
grunderna, bestämmas tili det lägre belopp, som prövas skäligt.

De av revisorerna meddelade uppgifterna giva vid handen, att partiella
ledigheter förekomma i tämligen stor omfattning, väsentligen dock vid
länsstyrelserna. Emellertid vill det förefalla nämnden, som örn den av
revisorerna förebragta statistiken icke i allo kan anses ägnad att tjäna
såsom allmängiltig grund för ett bedömande av frågan, huruvida partiella
ledigheter förekommit i en omfattning och på ett sätt, som icke varit avsedd
vid de nuvarande avlöningsbestämmelsernas tillkomst. Sålunda
framgår icke av de meddelade uppgifterna, huruvida och i vad mån i de
särskilda fallen av ledighet tjänsteman haft att vidkännas avdrag å sin
lön. Av uppgifterna framgår ej helier, i vad män vikarie förordnats i der.
tjänstlediges ställe och därlör åtnjutit särskild ersättning. I uppgifterna
synas i allmänhet sådana partiella ledigheter icke hava medtagits. som
tjänsteman åtnjutit exempelvis för tjänstgöring hos riksdagen, liksom ej
heller — annat än undantagsvis — ledigheter, som tjänsteman använt för
företagande av resor i tjänsten. I vissa andra fall åter torde i uppgifterna
hava upptagits ledigheter, varunder vederbörande haft att vidkännas
avdrag å lön.

Vid ett bedömande av den föreliggande frågan torde närmast sådana
fall av partiell ledighet förtjäna uppmärksamhet, där vederbörande tjänsteman
beviljats ledigheten utan skyldighet att avstå någon del av honom
eljest tillkommande lön och samtidigt annan tjänsteman förordnats
att mot särskild ersättning fullgöra viss del av de den
förre åvilande göromålen. Nämnden avser dock härvid icke så mycket
de fall, då vederbörande medgivits befrielse från tjänstgöringen under
någon kortare tidsperiod, exempelvis för avverkande av en tillfällig arbetsanhopning
eller för beredning av ett visst ärende el. dyl., och de
löpande göromålen under tiden överflyttats på annan befattningshavare,
utan fastmera fall, då en sådan anordning fått fortgå under någon mera
avsevärd tidsperiod och det sålunda i mer eller mindre grad varit fråga
örn en verklig dubblering av tjänster. Att genom en dylik dubblering av
tjänster statsverket kan, på sätt revisorerna närmare utvecklat, tillskyndas
kostnader utöver vad som avsetts vid avlöningsanslagens beviljande,
är uppenbart.

Såsom ett regulativ till förhindrande av de av revisorerna påtalade olägenheterna
hava revisorerna uttalat sig för en viss inskränkning i vederbörande
ämbetsverks befogenhet att bevilja partiella ledigheter. 1
sådant hänseende hava revisorerna upptagit det av 1929 års revisorer framförda
förslaget örn införande inom statsförvaltningen i allmänhet av föreskrifter
liknande dem. som gälla för hovrätternas ledamöter. I gällande
arbetsordningar för hovrätterna stadgas nämligen, att där ledamot för beredande
av mål till föredragning eller eljest för fullgörande av visst arbete
är i behov av särskild befrielse från övriga göromål, hovrätten må
bevilja honom tjänstledighet under högst åtta dagar örn året, med förpliktelse
för den tjänstledige att under tiden vidkännas sådant avdrag a
lönen, som finnes angivet i 16 § 1 mom. av avlöningsreglementet. Därest i
särskilt fall hovrätten med hänsyn till föreliggande omständigheter finner
skäligt, att ledigheten åtnjutes utan avdrag å lönen, eller därest ledighet
för ändamålet erfordras i större utsträckning, skall frågan underställas
Kungl. Maj:ts prövning.

Det synes lönenämnden, att en dylik fiireskrift, tilliimpad å befattnings -

— 230 —

havare i allmänhet inom1 statsförvaltningen, skulle på ett olämpligt sätt
begränsa möjligheten för vener hörande verk att vid tillfällig arbetsanhopning
m. m. sörja för ett behörigt fullgörande av på verket ankommande
arbetsuppgifter.

Lönenämnden hyser därjämte vissa betänkligheter inför den av revisorerna
ifrågasätta åtgärden att meddela föreskrift därom, att då ickeordmarie
befattningshavare i anledning av partiell ledighet förordnats
att uppehålla ordinarie tjänst (eller tjänst å extra stat), honom tillkommande
lön fortfarande skall bestridas av de till avlöningar till icke-ordinarie
befattningshavare anvisade anslagsmedlen. En sådan särbestämmelse
skulle onekligen försvåra tillämpningen av de i och för sig invecklade föreskrifterna
rörande anslagsmedlens disposition.

Därest man vill förebygga en alltför vidsträckt tillämpning av gällande
bestämmelser på förevarande område, synes detta lönenämnden kunna i
huvudsak vinnas därigenom, att frågor örn partiell ledighet för verkschef
eller ledamot av verksstyrelse underställas Kungl. Maj:ts prövning i
sådana fall, då det är avsett, att ersättning skall utgå till vikarie. Däremot
bör det enligt nämndens mening alltjämt få ankomma på vederbörande
verksstyrelse att bevilja dylika ledigheter för andra tjänstemän,
dock skulle verksstyrelserna kunna åläggas att vid budgetårets slut till
Kungl. Majit anmäla ledigheter, under vilka vikariatsersättning utgått.

I avgörandet av förevarande ärende hava deltagit undertecknad lönenämndens.
ordförande samt ledamöterna Elliot, Almgren, Köersner, Magnusson,
Nilsson och Reinwall.

Stockholm den 14 januari 1935.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

Alfred Carlsson.

Generaltullstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 171 —
173, §§ 32-35.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har Kungl. Majit anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande medgivande för
tulldirektören C. E. L. Sandquist att med tulltjänsten förena visst uppdrag
hos Stockholms handelskammare (§ 32), tullokalerna i Västerås och
Haparanda (§§ 33 och 34) och statverkets kostnader för gränskontrollen
($ 35).

Till fullgörande härav får styrelsen, efter inhämtande av yttranden
från Stockholms handelskammare och byråchefen hos styrelsen C. E. L.
Sandquist ävensom tullkamrarna i Västerås, Mon, Charlottenberg, Storlien,
Haparanda och Kiruna, gränstullkammaren i Karlstad samt cheferna
för Strömstads och Östersunds gränsdistrikt, anföra följande.

Revisorerna hava i fråga örn det av styrelsen lämnade medgivandet för

— 231

förre tulldirektören i Stockholm, numera byråchefen hos styrelsen C. E.
L. Sandquist att med tulltjänsten förena visst uppdrag hos Stockholms
handelskammare under § 32 betecknat det såsom mindre lämpligt, att
Sandquist i egenskap av tulldirektör i Stockholm innehade berörda uppdrag.
I sitt avgivna yttrande har handelskammaren bland annat anfört,
att handelskammaren, så länge den varit i verksamhet, brukat hänvända
sig till någon tulltjänsteman för erhållande av upplysningar i tulltekniska
frågor, vilket vore till fördel icke endast för handelskammaren utan
även för generaltullstyrelsen och andra myndigheter, som mottoge handelskammarens
framställningar och utlåtanden. Handelskammaren hade
alltsedan år 1922 för sagda ändamål anlitat Sandquist, som då innehade
tjänst som byråinspektör hos styrelsen. Under de gångna åren hade
Sandquist dels närvarit vid sammanträden inom handelskammarens tullutskott
vid de tillfällen, då viktigare frågor förelegat, dels verkställt utredningar
eller lämnat skriftliga utlåtanden, som handelskammaren behövt
för att kunna besvara inkomna förfrågningar. Härvid hade Sandquist
åtnjutit ekonomisk ersättning endast för de skriftliga utredningar
han verkställt eller för de svar han lämnat på kommersiella förfrågningar.
Ersättningen hade i varje särskilt fall anpassats efter storleken av
det utförda arbetet. Då handelskammaren ansåge det synnerligen önskvärt,
att fortfarande få anlita Sandquists sakkunskap, hemställde handelskammaren,
att tillstånd måtte beredas honom att fortsätta sin verksamhet
hos handelskammaren. Sandquist har i avgivet yttrande anfört,
att han alltsedan år 1922 efter särskild kallelse plägat infinna sig till viktigare
sammanträden inom handelskammarens tullutskott för att vid behov
lämna upplysningar i tulltekniska spörsmål. De sammanträden, vid
vilka Sandquist sålunda varit närvarande, hade under år 1934 uppgått
till 5 och varje sammanträde torde genomsnittligt hava upptagit en tid
av omkring en timma. Ersättning för sitt bevistande av sagda sammanträden
hade Sandquist icke uppburit. Vidare hade Sandquist sedan liera
är tillbaka på uppdrag av bland andra Stockholms handelskammare dels
enligt förelagda riktlinjer biträtt med utarbetandet av framställningar
m. m., för vilkas utformande krävts tullteknisk sakkunskap, dels lämnat
skriftliga utlåtanden i tulltekniska frågor. För detta sitt arbete hade
Sandquist i vissa fall uppburit kontant ersättning, som sammanlagt icke
under något år överskridit 900 kronor.

Stockholms handelskammares och Sandquists ovannämnda yttranden
ävensom en bestyrkt avskrift av styrelsens skrivelse den 10 januari 1934
angående ifrågavarande för Sandquist lämnade medgivande bifogas härjämte.

Beträffande revisorernas anmärkning i denna del utgår styrelsen från
att revisorerna velat såsom olämpligt beteckna, att uppdrag från enskild
person eller enskild sammanslutning innehaves av tjänsteman i tulldirektörs
tjänsteställning eller i annan sådan tjänsteställning, att han såsom
tjänsteman kan hava att själv besluta eller deltaga i beslut i ärende,
som sammanhänger med dylikt uppdrag, eller att i sådant ärende avgiva
yttrande. Diirest riksdagen skulle gilla den framstiillda anmärkningen,
kommer styrelsen att för framtiden i förekommande fall känna
sig bunden av ett uttalande i sådan riktning. Vad nu närmast angår
byråchefen Sandquist lärer, därest medgivande ifrågasättes för honom,
att han med sin tjänst fortfarande må förena bär avsett uppdrag bos
Stockholms handelskammare, sådant medgivande ankomma på Kungl.
Maj:ts prövning jämlikt 3 § 2 mom. i avlöningsreglementet den 22 juni

— 232 —

1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra
verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, sådant författningsrummet
lyder enligt kungl, kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 270) angående
ändrad lydelse i vissa delar av sagda reglemente.

I detta sammanhang vill styrelsen såsom mera allmänt uttalande hava
anfört, att det även för tullverkets del kan vara av betydelse, örn lämpliga
informationer från tullverkets sida i erforderliga fall lämnas auktoliserad
handelskammare i tullfrågor, som ligga under sådan handelskammares
behandling.

I fråga örn tjänstelokalerna för tullkammaren i Västerås hava revisorerna
under § 33 uttalat, att desamma vore otillräckliga och otidsenliga.
Den av revisorerna sålunda framförda uppfattningen överensstämmer
med styrelsens mening. Styrelsen har också i skrivelse till stadsfullmäktige
i Västerås den 9 september 1932 under hänvisning till den av revisorerna
nu åberopade kungörelsen den 7 juni 1878 (nr 20) anhållit, att
åtgärder från stadens sida måtte snarast möjligt vidtagas, i syfte att tillräckliga
och fullt tidsenligt anordnade tjänstelokaler på platsen komme
att stå till tullverkets förfogande. Skrivelsen föranleddes närmast av
en av tullkammaren den 19 juli 1932 hos styrelsen gjord anmälan, att, sedan
tullkammaren i skrivelse till drätselkammaren i Västerås den 27 november
1931 gjort framställning örn avhjälpande av vissa brister med avseende
å tullokalerna i staden samt tullförvaltaren därstädes i två den
14 och 21 mars 1932 till drätselkammaren avlåtna promemorior angivit
av honom såsom erforderliga ansedda örn- och tillbyggnadsarbeten å tullhuset
i Västerås, drätselkammaren vid sammanträde den 9 juni 1932 besluta,
att framställningen icke skulle föranleda någon dess åtgärd. De
önskemål, som tullkammaren ansåg böra beaktas vid en blivande örn- eller
åbyggnad av tullhuset, voro följande, nämligen:

anordnande i packhuset av utrymme för två expeditioner samt av ett
särskilt rum för köldömtåligt gods och ett rum för packhuskarlar;

utökning av tullkammarens expeditionsrum med ett utrymme, motsvarande
hälften av det nuvarande, till beredande av plats för två pulpeter
och anordnande av ett arkiv- och kassavalv i omedelbar anslutning tili
expeditionsrummet;

inrättande av ett provsamlings- och laboratorierum, ett kollationeringsoch
lunchrum samt kapp- och toalettrum; ävensom

inrättande för bevakningspersonalen av ett sov- och lunchrum samt
ett tork- och tvättrum, helst anordnat i samband med kapp- och toalettrum.

De närmare undersökningar, som styrelsen i anslutning till tullkammarens
anmälan uppdrog åt en i tullhusbyggnader särskilt förfaren arkitekt
att verkställa, liksom ock de särskilda upplysningar, som av under
tecknad generaltulldirektör inhämtades vid en företagen inspektion hos
tullkammaren, gåvo vid handen, att de av tullkammaren sålunda ifrågasatta
förbättringarna av dess lokaler voro oundgängligen nödiga för tillgodoseende
av de fordringar, som måste ställas på beskaffenheten av dylika
lokaler.

På sin skrivelse till stadsfullmäktige erhöll styrelsen icke något svar.
Sedan jämväl tullbevakningspersonalen i Västerås hos tullkammaren
gjort framställning örn utvidgade och förbättrade lokaler för tullbevakningen,
vilken framställning den 20 juli 1934 överlämnades till styrelsen,
begärde styrelsen därför i skrivelse till stadsfullmäktige den 21 septem -

233 —

ber 1934, att stadsfullmäktige ville snarast möjligt lämna styrelsen upplysning
örn i vilket läge berörda fråga då befunne sig. Även denna skrivelse
blev obesvarad.

Emellertid erfor styrelsen genom tullkammaren, att utredning av frågan,
huruvida tullkammarlokalerna skulle örn- eller tillbyggas eller ett
nytt tullhus uppföras, liänskjutits till behandling av en särskild kommitté,
som under hösten 1933 tillsatts av drätselkammaren. Då så lång
tid som omkring ett år därefter och nära två år efter styrelsens framställning
till stadsfullmäktige i ämnet ännu icke något resultat av kommitténs
arbete försports, uttalade — enligt vad tullkammaren på förekommen
anledning i skrivelse till styrelsen den 12 oktober 1934 upplyst
— handelskammaren för örebro och Västmanlands län i skrivelse till
drätselkammaren den 24 augusti 1934 sitt beklagande av dröjsmålet med
nämnda kommittés arbete samt erinrade tillika örn att klagomål över tullpackhusets
i Västerås otidsenlighet och otillräcklighet med hänsyn till de
senaste årens starka trafikökning redan tidigare framförts.

Frågan synes likväl ännu befinna sig under utredning hos kommittén,
och i den 28 december 1934 till styrelsen avgivet yttrande har tullkammaren
rapporterat, att efter revisorernas besök i Västerås den 6 november
1934 icke några som helst åtgärder vidtagits för avhjälpande av de
brister å tullokalerna, som av revisorerna iakttagits.

Handläggningen från stadens sida av förevarande byggnadsärende giver
ytterligare stöd för nödvändigheten av att åtgärder, vilka berörts i
styrelsens skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 januari 1934 i anledning av
vissa uttalanden av riksdagens då senast församlade revisorer, vidtagas
till befästande och utvidgande av styrelsens befogenheter gentemot städerna
för att förmå dessa att fullgöra dem åliggande tullhusbyggnadsskyldigheter
eller möjligen till avvecklande av städernas tullhusbyggnadsskyldigheter
och överflyttande på statsverket av anskaffningen av
tullverkets lokaler även i städerna. Emellertid vill styrelsen — som den
5 oktober 1934 anmodat vederbörande tullmyndigheter att. i fall där fråga
väckts örn nybyggnad, ombyggnad eller reparation av tullokaler genom
stadsmyndighets försorg, vid ingången av varje kalenderkvartal till
styrelsens kameralbyrå inkomma med kortfattad redogörelse för de åtgärder,
som i anledning därav blivit av tullmyndigheten eller staden
under det nästföregående kvartalet vidtagna, samt de underhandlingar,
som i samma ärenden ägt rum, ävensom, därest ej något blivit i sådant
avseende åtgjort, meddelande örn anledningarna härtill — i möjligaste
mån söka tillse, att frågan örn åstadkommande av förbättrade tullokaler
i Västerås icke under oskälig tid ytterligare förhalas. I

I anledning av de av revisorerna under § 34 gjorda uttalandena i fråga
örn tullverkets byggnader i Haparanda, får styrelsen lämna följande
upplysningar. Uppgiften, att samtliga fönsterbågar i huvudbyggnaden
å övre tullgården vore gamla och ruttna, synes vara förhastad. Vid den
ombyggnad av berörda hus, som verkställdes under vissa delar av åren
1932 och 1933, insattes nämligen ej mindre än tjugotre nya fönsterlufter
i byggnaden; återstående tjugofyra fönsterlufter ansågos av fackmän
vara av beskaffenhet att ännu någon tid kunna bibehållas. Framhållas
må, att med hänsyn till det begränsade anslag till byggnader, som stod
till styrelsens förfogande, och till det föreliggande kravet på nedbringande
av tullverkets utgifter styrelsen såg sig nödsakad begränsa byggnadsarbetenas
omfattning till vad som vid tillfället kunde anses oundgäng -

— 234 —

ligen nödvändigt att låta utföra. Att vid en ombyggnad, som jämväl innefattade
inläggande av ny. grund för huset och utbytande av åtskilliga
golvbjälkar i detsamma, vissa sättningar i byggnaden måste uppstå, som
kunnat inverka på fönstrens täthet, är uppenbart. Entreprenören för
bygget sökte emellertid på bästa sätt justera denna olägenhet. De ojäviga
synemän, som därefter under år 1933 förrättade ekonomisk besiktning
å tullverkets fastigheter i Haparanda ansågo också, att det med insättandet
av nya fönster jämte bågar borde tills vidare anstå. De smärre
arbeten, som till äventyrs kunna behöva numera verkställas till förnyad
justering av fönstren, låta sig helt visst med lätthet utföras.

Vad angår revisorernas uttalande örn önskvärdheten av att vattenklosetter
anordnats i vakt- och bostadshuset å nedre tullgården vill styrelsen
omförmäla, att frågan örn inredande av sådana klosetter på sin tid
varit på tal och att närmare undersökningar i sådant syfte då vidtagits.
Det visade sig emellertid därvid icke vara möjligt att på antagbara villkor
träffa överenskommelse med vederbörande byggnadsentreprenör
om utförande av därför erforderliga arbeten. Härtill kom att, därest
vattenklosettanläggning skulle införas i förevarande byggnad, vilken
saknade värmeledning, synnerlig risk för anläggningens sönderfrysning
Lomme att uppstå, för så vitt ej tillträdet till varje klosettutrymme förlädes
från uppeldad lokal. En sådan förläggning komme emellertid att
väsentligt inknappa på lägenheterna, enär i så fall med hänsyn till gällande
hälsovårdsföreskrifter ett rum av varje lägenhet måst förändras
till tambur, ett förfarande, som skulle i sin tur hava menligt inverkat
på reparationskostnadernas förräntning. Vad särskilt angår den av revisorerna
omnämnda klosett, som avsetts för vaktrumslokalerna, skulle
det enligt av sakkunnig person i ärendet den 2 maj 1933 gjort uttalande
icke hava varit möjligt att utan risk för anläggningens förstöring anordna
vattenklosett å den plats, där sedermera den nuvarande torvmullsklosetten
anbragts. Då ej heller annorstädes inom vaktrumslokalerna
utrymme kunnat för anordningen beredas, hade det blivit nödvändigt
att för vattenklosetten taga i anspråk ett uppeldningsbart rum av vidliggande
bostadslägenhet, något som ställt sig alltför oekonomiskt. Det
må, i anledning av vad revisorerna uttalat örn visst obehag till följd av
den ifrågavarande kloset tens placering på sätt skett, omnämnas, att därest,
trots omsorgsfullt utförda ventilationsanordningar, någon egentlig sådan
olägenhet skulle anses föreligga, klosettutrymmet kan avstängas
och vaktpersonalen i stället få tillträde till en av personalen förut under
viss tid utnyttjad bekvämlighetsinrättning å övre tullgården.

Revisorerna hava vidare haft vissa erinringar mot det garage, som
inrättats i källarvåningen till huvudbyggnaden å övre tullgården. 1
anledning därav får styrelsen till en början framhålla, att vid tiden för
beslutet örn garagets anordnande, eller den 27 maj 1932, behov icke förelåg
för förvaring i Haparanda av flera än en av tullverkets tjänstebilar.
För Haparanda gränsdistrikt hade nämligen då enligt beslut den 3 oktober
1930 och den 17 februari 1931 till gränsbevakningens förfogande visserligen
ställts två tjänsteautomobiler; men av dessa skulle endast den
ena vara stationerad i Haparanda, medan den andra skulle hava och
fortfarande har sin station i Övertorneå i byn Matarengi. Först genom
beslut den 31 januari 1933 erhöll gränsdistriktet den av revisorerna omnämnda
automobil, som vintertiden vore för kustbevakningens behov
stationerad i Haparanda. Sistnämnda automobil är en i Hedenäset eljest
stationerad automobil, som vintertiden omändras så, att de främre hju -

— 235 —

len borttagas oell ersättas med långa medar, varefter framhjulen genom
en särskild anordning omplaceras framför de bakre hjulen; över
bägge hjulparen anbringas därefter mattliknande stålkedjor. Detta speciella
vintermotorfordon har på försök införts vid kustbevakningen och
endast ett sådant har hittills anskaffats. Det är givet, att vid garagets
anordnande behovet av detta specialfordon icke kunde förutses. I varje
fall kan ifrågasättas, huruvida det verkligen skulle kunnat anses vara
ekonomiskt tillrådligt att för den begränsade tid av året, då det skrymmande
fordonet behöver förvaras i Haparanda, låta anordna ett väsentligt
ökat garageutrymme för detsammas härbärgerande.

Beträffande garagets utförande må upplysas, att före garagets inredande
i källarvåningen till huvudbyggnaden ingående undersökningar
med biträde av hos styrelsen tjänstgörande arkitekt verkställts för utrönande
av lämpligaste platsen för garaget. Därvid undersöktes jämväl,
huruvida detsamma borde inrymmas i en för ändamålet nyuppförd
fristående byggnad å övre tullgården. Av de förslag, som då förelågo,
befanns det sedermera genomförda vara med hänsyn till bland annat
uppvärmnings- och grundläggningsfrågorna ur ekonomisk synpunkt så
väsenligt överlägset de övriga, att någon tvekan örn riktigheten av det
gjorda valet icke kunde föreligga. Garagets anordnande inom den nya
källarvåningen under den äldre byggnadsstommen föll sig så mycket
naturligare som ett överskottsutrymme i nämnda våning, motsvarande
just behovet av ett rymligt garage för den enda i Haparanda fast stationerade
tjänstebilen, stod till förfogande. Då yttermurarna och en av
hjärtmurarna i huvudbyggnadens grund kunde få utgöra garagets
väggar, erhölls på detta sätt för en jämförelsevis obetydlig kostnad ett
synnerligen säkert garage, för vars uppvärmande husets värmeledning
kunde utan anordnande av något dyrbart ledningssystem anlitas. Nedfarten
till garaget har av ombyggnadsarbetenas arkitekt ansetts böra
anbringas på det sätt, som skett, med hänsyn dels till läget för infarten
till byggnadens tomt, dels till lämpligheten ur besparings- och utseendesynpunkter
av att få nedgångarna till garaget och till källarens delar i
övrigt sammanförda under endast en tillbyggnad, vars läge, liksom ock
garagets bredd, var beroende av en hjärtmurs läge inom byggnadskroppen.

Storleken av det för egentligen endast en tjänstebil avsedda garaget
gör det möjligt att enbart genom avlyftande av ett par vindfångsdörrar,
som anbragts vid nedre delen av nedfartsgången, erhålla så stort ökat
utrymme i garaget, att, om så skulle visa sig erforderligt, bereda ytterligare
en automobil av normal konstruktion god plats i garaget.. Gångens
ytterväggar och innertak samt ytterportar skulle emellertid i samband
därmed behöva ombonas med ett värmeisoleringsskift. Kostnaden
därför komme dock enligt uppgift av ombyggnadens arkitekt att bliva
obetydlig.

Det å övre tullgården befintliga äldre uthuset hava revisorerna funnit
vara i hög grad i behov av reparation. Frågan örn sådan reparation
har styrelsen senast den 16 oktober 1934 haft under övervägande
men funnit icke för det dåvarande böra vidtagas. Enligt vid tillfället
föreliggande syneprotokoll skulle nämligen kostnaderna för reparationen
belöpa sig till ej mindre än 4,200 kronor. Uppenbart är, att nedläggandet
av så stor kostnad på iordningställande av ett 45 år gammalt,
förfallet uthus, som i uppförande kostat omkring 3,000 kronor, icke bör
få ifrågakomma, allrahelst som den 26.r> meter långa, 7 meter breda och

— 236 —

6.6 meter höga byggnaden numera påtagligen är onödigt stor för sitt
ändamål. Styrelsen har i stället för avsikt att så snart tillgängliga medel
därtill kunna anslås, låta uppföra en ny mindre uthusbyggnad i den
äldre byggnadens ställe.

Den av revisorerna lämnade uppgiften, att ersättningen till Haparanda
stad för nastad tolag under räkenskapsåret 1933/1934 uppgått till
1,829 kronor 11 öre, är icke riktig. Synbarligen föreligger felskrivningar,
i det att avsikten torde hava varit att angiva ifrågavarande ersättning
för räkenskapsåret 1932/1933, vilken belöpte sig till 11,829 kronor
11 öre. Beloppet av ersättningen för räkenskapsåret 1933/1934 utgjorde
9,800 kronor 43 öre.

I fråga örn statsverkets kostnader för gränskontrollen har revisorerna
under § 35 uttalat, att de ersättningar, som, jämlikt särskilda Kungl.
Maj:ts brev, utgå till vissa tulltjänstemän i de mot Finland och Norge gränsande
länen för biträde vid kontrollens utövande icke vidare borde utgå
och att sagda kontroll sålunda borde fullgöras av tulltjänstemännen
utan särskild ersättning utöver deras lön från tullverket. Såsom revisorerna
erinrat har statskontoret i ett den 6 juni 1929 avgivet yttrande
i anledning av en framställning från länsstyrelserna i Norrbottens,
Jämtlands och Värmlands län angående ersättning till vissa tulltjänstemän
för biträde vid gränskontroll ifrågasatt, huruvida icke åtgärder
borde vidtagas för att granskningen av pass och s. k. nordiskt resekort
komme att ingå i tulltjänstemännens å gränsorter vanliga tjänstutövning
och särskild ersättning härför sålunda icke utgå. Styrelsen har i
detta ärende den 15 oktober 1929 avgivit underdånigt utlåtande, varav
en avskrift bifogas. Vidare har länsstyrelsen i Norrbottens län i skrivelse
till statsrådet och chefen för socialdepartementet den 11 mars 1932
— vid fullgörande av ett länsstyrelsen lämnat uppdrag att verkställa
undersökning, vilka åtgärder kunde och borde vidtagas i syfte att minska
kostnaderna för de nuvarande särskilda anordningarna inom länet för
gränskontroll — på anförda skäl uttalat den uppfattning, att den minskning
i berörda kostnader, som enligt länsstyrelsens mening vore tänkbar,
skulle bestå däri, att den särskilda ersättning, som utginge till viss
inom länet stationerad tullpersonal för biträde med gränskontrollen, indroges
och att sålunda detta biträde skulle av tullpersonalen lämnas utan
gottgörelse. Härigenom skulle vinnas en besparing på omkring 11,000
kronor för år. I anledning av länsstyrelsens berörda skrivelse har generaltullstyrelsen
till statsrådet och chefen för socialdepartementet avgivit
infordat yttrande, som likaledes i avskrift bifogas.

I sina ovannämnda yttranden har styrelsen angående kostnaden för
tulltjänstemännens biträde vid gränskontrollen i huvudsak anfört följande.
övervakandet av persontrafiken över rikets gränser och kontrollen
över i riket vistande utlänningar vore angelägenheter, som enligt
sakens natur ankomme på vederbörande polismyndigheter och endast av
praktiska skäl — förnämligast av kostnadshänsyn — delvis överlåtits å
tullpersonal i vissa gränstrakter. Vid sådant förhållande och då uppdrag
av nu omförmält slag alltså avsåge att tillgodose ett tullverket såsom
sådant icke vidkommande intresse, borde skälig ersättning för dylika
uppdrag tillgodokomma tullpersonalen.

Av tullkamrarna i Mon, Charlottenberg, Storlien, Haparanda och Kiruna,
gränstullkammaren i Karlstad samt cheferna för Strömstads och
Östersunds gränsdistrikt avgivna utlåtanden i ärendet får styrelsen här -

— 237 —

med överlämna. Då, såsom ovan framhållits, förslag vid olika tillfällen
framkommit, att vederbörande tulltjänstemän vid rikets landgränser
borde utan särskild ersättning verkställa den polismyndighet eljest tillkommande
gränskontrollen, får styrelsen för egen del ifrågasätta, huruvida
icke det föreliggande förslaget borde göras till föremål för särskild
utredning, vilken i så fall borde omfatta även det inbördes förhållandet
mellan tull- och polispersonalen vid landgränserna beträffande tillsynen
å efterlevnaden av lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel
samt lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
generaltulldirektör, jämväl byråcheferna Jansson, föredragande
beträffande §§ 33 och 34, samt Leander, föredragande beträffande §§ 32
och 35.

Stockholm den 10 januari 1935.

Underdånigst
NILS WOHLIN.

Ed. Linders.

Bilaga 1. Avskrift.

Till Konungen.

Sedan länsstyrelserna i Norrbottens, Jämtlands och Värmlands län hos
Kungl. Majit gjort framställning örn bemyndigande att till vissa tulltjänsteman,
vilka erhållit respektive länsstyrelsers uppdrag att biträda
vederbörande polismyndighet med kontrollen över persontratiken vid
gränsen mot Finland eller Norge, utbetala ersättning lör det bestyr med
granskning av pass m. m., som i följd av uppdraget skulle ankomma på
tullpersonalen,

har statskontoret i häröver avgivna yttranden ifrågasatt, huruvida icke
åtgärder borde vidtagas för att granskningen av pass och s. k. nordiskt
resekort komme att ingå i tulltjänstemannens å gränsorter vanliga tjänstutövning
och särskild ersättning härför sålunda icke utgå.

Genom remiss den 13 juli 1929 har Kungl. Majit anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad statskontoret anfört.

I detta ärende har generaltullstyrelsen inhämtat yttranden från tullkamrarna
i Haparanda, Östersund, Storlien och Charlottenberg samt
gränstullkammaren i Karlstad.

Vidare har Kungl. Majit den 20 augusti 1929 till styrelsen överlämnat,
för att tagas i övervägande vid avgivande av det genom förenämnda remiss
den 13 juli 1929 infordrade utlåtandet, en av länsstyrelsen i Älvsborgs
län gjord framställning, likaledes avseende bemyndigande att utbetala
ersättning till vissa tulltjänsteman för bestyr med granskning av
pass m. m.

Med återställande av remissakterna och överlämnande av de till styrelsen
inkomna yttrandena får styrelsen anföra följande.

övervakningen av persontrafiken över rikets gränser och kontrollen

— 238 —

över i riket vistande utlänningar äro angelägenheter, som enligt sakens
natur böra ankomma på polismyndigheterna i riket, och detta är jämväl
förhållandet enligt de i ämnet gällande författningar. Av praktiska
skäl har emellertid en del av de åtgärder, som erfordras för ifrågavarande
kontroll, nämligen passgranskning och någon gång vissa andra,
därmed i sammanhang stående bestyr, å en del orter vid rikets landgränser
överlämnats till tulltjänstemän. Då sådant uppdrag avser ett
tullverket i och för sig icke vidkommande intresse, kan styrelsen icke
annat än finna skäligt, att tulltjänstemän, som erhållit uppdraget, gottgöras
därför. De anordningar, som vore erforderliga för passgranskning
m. m. å orter, varom nu är fråga, därest sådant bestyr icke där förrättades
av tullverkets personal, skulle säkerligen i många fall betinga
högre kostnader än de nu utgående, i regel obetydliga ersättningsbeloppen.
Å andra sidan må framhållas, att ett överflyttande av passkontrollen
i allmänhet från polismyndigheterna till tullverket skulle av olika
skäl, berörda i en del av de avgivna yttrandena, medföra särskilda kostnader
för tullverket i form av därför erforderlig personalökning eller
kontant övertidsersättning. Tullverket skulle alltså belastas med kostnader
för ändamål, som äro för tullverket främmande — något som icke
torde stå i överensstämmelse med en numera allmänt erkänd grundsats
för statsförvaltningen.

På grund härav får generaltullstyrelsen hemställa, att vad statskontoret
anfört beträffande skyldighet för tulltjänsteman å gränsorter att
såsom ett tjänståliggande och utan särskild ersättning förrätta granskning
av pass och nordiska resekort icke måtte föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd, utan att de till styrelsen remitterade framställningarna
örn ersättning för ifrågavarande passgranskningsbestyr till de tulltjänsteman,
som erhållit uppdrag av sådan beskaffenhet, måtte jämväl lör tid
efter utgången av innevarande år bifallas eller ersättning eljest utgå
med belopp, som må finnas skäliga.

Styrelsen anser sig emellertid böra erinra, att ersättning för bestyr med
passgranskning utgår till tulltjänsteman även i åtskilliga andra fall än
de, som avses i de remitterade framställningarna. Dylik ersättning utbetalas
sålunda:

enligt brev den 13 juni 1919 till sex tulltjänsteman i Kopparbergs län;

enligt brev den 12 september 1919 till sexton tulltjänstemän i Dalsland
och Värmland; samt

enligt brev den 6 maj 1927 till två tulltjänsteman i Göteborgs och Bohus
län.

I behandlingen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
generaltulldirektör, byråchefen Beyer, föredragande, samt tillförordnade
byråchefen, revisorn Ström.

Stockholm den 15 oktober 1929.

Underdånigst
A. E. M. ERICSSON.

Ed. Linders.

Bilaga 2-

— &59 —

Avskrift.

Till herr statsrådet och chefen för kungl, socialdepartementet.

I skrivelse till herr statsrådet den 11 mars 1932 har länsstyrelsen i
Norrbottens län — vid fullgörande av ett länsstyrelsen lämnat uppdrag
att verkställa undersökning, vilka åtgärder kunde och borde vidtagas i
syfte att minska kostnaderna för de nuvarande särskilda anordningarna
inom länet för gränskontroll — på anförda skäl uttalat den uppfattning,
att den minskning i berörda kostnader, som enligt länsstyrelsens mening
vore tänkbar, skulle bestå däri, att den särskilda ersättning, som utginge
till viss inom länet stationerad tullpersonal för biträde med gränskontrollen,
indroges och att sålunda detta biträde skulle av tullpersonalen
iämnas utan gottgörelse. Härigenom skulle vinnas en besparing på omkring
11,000 kronor lör år.

Genom remiss den 15 juli 1932 har herr statsrådet anmodat generaltullstyrelsen
att avgiva yttrande i detta ärende; och får i anledning härav
styrelsen, med remissaktens återställande samt med överlämnande av
ett från tullförvaltaren i Haparanda i egenskap av chef för Haparanda
gränsdistrikt infordrat yttrande — uttalande i ämnet från tullförvaltaren
i Kiruna finnes biand remisshandlingarna — äran anföra följande.

För övervakande av trafiken över de inom Norrbottens län fallande
delarna av rikets gränser har anordnats passkontroll vid järnvägsstationen
i Haparanda samt å järnvägslinjen från riksgränsen mot Norge till
Kiruna, varjämte dels tre särskilda gränspolismän anställts för övervakande
av trafiken över gränsen mot Finland dels förordnande meddelats
för ett större antal under tullkammaren i Haparanda och numera
även under tullkammaren i Kiruna lydande tjänstemän att biträda vederbörande
polismyndigheter med gränskontrollen. Kostnaden för passkontrollen
vid järnvägarna samt för gränspolisen synas enligt länsstyrelsens
mening icke kunna nedbringas. Däremot skulle, enligt vad länsstyrelsen
framhållit, en betydande besparing kunna vinnas genom indragning av
den särskilda gottgörelse, som under en följd av år utgått till den med
gränskontrollen biträdande tullpersonalen.

Ifrågavarande gottgörelse har från och med år 1929 utgått med femton
kronor i månaden till envar under tullkammaren i Haparanda lydande
tjänsteman, som tjänstgjort vid den s. k. Handolinska bron (numera väghanken
till Torneå), samt med sex kronor i månaden till envar av övriga
tullkammaren underställda tjänstemän, vilka biträtt med gränskontrollen.
Under åren 1924—1928 utgick gottgörelse med högre belopp, respektive
25 kronor och 12 kronor 50 öre. Till personal, lydande under tullkammaren
i Kiruna, har ersättning utgått med 6 kronor i månaden.

Sedan länsstyrelserna i vissa län, däribland Norrbottens, under år 1929
gjort framställning örn bemyndigande att till vissa tulltjänstemän, som
enligt erhållet uppdrag biträdde polismyndigheterna med kontrollen över
persontrafiken vid gränsen mot Finland eller Norge, utbetala ersättning
för det bestyr med granskning av pass m. m., som i följd av uppdraget
skulle ankomma på tullpersonalen, hade statskontoret i häröver avgivet
yttrande ifrågasatt, huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att granskningen
av pass och s. k. nordiskt resekort skulle ingå i tulltjänstemännens
å gränsorter vanliga tjänsteutövning och särskild ersättning härför
sålunda icke utgå.

I häröver den 15 oktober 1929 avgivet underdånigt utlåtande, av vilket
avskriit här bifogas, hemställde generaltullstyrelsen, att vad statskontoret
sålunda ifrågasatt icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd
utan att framställningarna örn ersättning till tulltjänstemännen för ifrågavarande
bestyr måtte bifallas jämväl lör tid efter utgången av år 1929.

Genom beslut den 5 juli 1929 iörordnade Kungl. Maj:t, att ersättning
till under Haparanda tullkammare lydande personal, som biträdde polismyndighet
med gränskontrollen, skulle under år 1929 utgå med ovanberörda
belopp, respektive 15 kronor och 6 kronor. Liknande beslut
hava sedermera av Kungl. Maj:t meddelats den 6 december 1929, den
29 augusti 1930 och den 9 oktober 1931. Sistnämnda två beslut, av vilka
beslutet den 9 oktober 1931 gäller för räkenskapsåret 1931/1932, avse ersättning
till personal, lydande under tullkamrarna i Haparanda och
Kiruna.

Av vad chefen för Haparanda gränsdistrikt anfört rörande gränsbevakningspersonalens
verksamhet lör övervakande av trafiken över riksgränsen
mot Finland torde framgå, att denna verksamhet icke rimligen
kan anses vara av så ringa värde, som länsstyrelsen nu synes vilja göra
gällande. Generaltullstyrelsen är för sin del övertygad, att tullpersonalens
biträde med gränskontrollen är av ganska stor betydelse och icke
utan olägenheter och ökade kostnader skulle kunna undvaras. Att den
ersättning, som under en följd av år utgått för detta biträde, från och
med år 1929 nedsatts, lärer icke få anses såsom bevis för någon mindervärdighet
av tullpersonalens arbete utan beror helt visst på andra förhållanden.

På sätt styrelsen framhållit i ovanberörda utlåtande den 15 oktober
1929 äro övervakandet av persontraiiken över rikets gränser och kontrollen
över i riket vistande utlänningar angelägenheter, som enligt sakens
natur ankomma på vederbörande polismyndigheter och endast av
praktiska skäl — förnämligast av kostnadshänsyn — delvis överlåtits å
tullpersonal i vissa gränstrakter. Vid sådant förhållande och då uppdrag
av nu omförmält slag alltså avse att tillgodose ett tullverket såsom
sådant icke vidkommande intresse, kan generaltullstyrelsen icke annat
än vidhålla sin i berörda utlåtande uttalade uppfattning, att skälig ersättning
för dylika uppdrag bör tillgodokomma tullpersonalen, och hemställer
fördenskull, att länsstyrelsens förslag örn indragning av ersättningen
icke måtte vinna beaktande.

Stockholm den 30 augusti 1932.

Kungl, generaltullstyrelsen.

NILS WOHLIN.

Hilding Lindberg.

Bilaga 3.

Vördsamt utlåtande.

Anbefalld att avgiva utlåtande med anledning av kungl, finansdepartementets
skrivelse till kungl, generaltullstyrelsen angående riksdagens
revisorers berättelse rörande statsverkets kostnader för gränskontrollen

— 241 —

D:nr I 2620/1934 får tullkammaren med återställande av remissakten härmed
vördsamt anföra följande.

Vad revisorerna anfört örn gränskontrollen i allmänhet kan icke tilllämpas
vad tullkammaren i Mon beträffar. Resandetrafiken från och
till Norge med järnväg över Mon är mycket livlig och synes snarare
till- än avtaga. Innevarande år hava sålunda icke mindre än mellan
12,000 och 13,000 utlänningar, vilka äro skyldiga att avlämna skriftlig
uppgift vid ankomsten till riket, inrest över Mon. Då snälltågen endast
göra en minuts uppehåll vid Mon, måste de resandes passhandlingar
granskas under tågens gång före ankomsten till Mon. Tiden, som åtgår
för att resa in till den norska stationen Halden, där passgranskningen
börjar, uppehållet där och resan tillbaka till Mon uppgår till sex timmar.
För varje passresa måste alltså tulltjänstemannen vara borta från
tjänstgöringsorten sex timmar, och för denna tid uppbär han i ersättning
för passkontrollen 5 kronor. Då tvenne passresor företagas varje
dag, uppgår alltså kostnaden för passresorna till 3,650 kronor för år. För
passkontrollen vid Mons station av resande, som anlända med godstågen,
uppbär dessutom tullkammaren 60 kronor per månad. Hela kostnaden
för passkontrollen uppgår alltså till 4,370 kronor, vilket ställer sig avsevärt
billigare för statsverket än örn särskilt avlönade passkontrollörer
skulle anställas. Härtill skulle erfordras tvenne passkontrollörer med
vardera en lön ej rätt gärna understigande 6,000 kronor per år, enär
vissa kompetensfordringar med avseende på språkkunnighet m. m. måste
ställas på dem.

Enär övervakandet av persontrafiken över rikets gränser och kontrollen
över i riket vistande utlänningar är angelägenheter, som enligt sakens
natur ankomma på vederbörande polismyndigheter, böra alltså tulltjänstemän,
som fått dylika uppdrag, erhålla skälig ersättning för sitt
arbete, enär uppdrag av nu omförmält slag avse att tillgodose ett tullverket
såsom sådant icke vidkommande intresse. Revisorernas förslag
att tulltjänsteman utan ersättning skulle verkställa passkontroll, skulle
leda till en betydande ökning av tullverkets personal, örn all passkontroll
längs rikets landgränser och kuster skulle läggas på tullverket. Tullkammaren
får alltså för Mons vidkommande vördsamt yrka avslag på
revisorernas framställning och vördsamt föreslå, att ersättningen för bestyret
med passkontrollen måtte fortfarande utgå som hittills eller också
att polismyndigheterna själva övertaga passkontrollen.

Mons tullkammare den 26 december 1934.

Herman Dahlbäck.

Byråchefen C. E. L. Sandquist»

yttrande I anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 171, § 32.

Vördsamt yttrande.

I anledning av förestående remiss får jag vördsamt anföra följande.
På begäran av Stockholms handelskammare har jag alltsedan år 1922
efter särskild kallelse plägat infinna mig till viktigare sammanträden

16 — Rev.-berättelse ang. statsverket för år 193i. II.

— 242 —

inom handelskammarens tullntskott för att vid behov lämna upplysningar
i tulltekniska spörsmål. De sammanträden, vid vilka jag sålunda varit
närvarande, hava under år 1934 uppgått till 5, och varje sammanträde
torde genomsnittligt taget hava omfattat en tid av omkring 1 timme.
Någon ersättning för mitt bevistande av sammanträdena i fråga har
självfallet icke utgått.

Sedan flera år tillbaka har jag dessutom på begäran av såväl enskilda
riksdagsmän och näringsidkare som olika näringsorganisationer — däribland
Stockholms handelskammare — dels enligt förelagda riktlinjer biträtt
med utarbetandet av riksdagsmotioner och andra framställningar
m. m., för vilkas utformande krävts tull teknisk sakkunskap, dels lämnat
skriftliga utlåtanden i tulltekniska frågor. För detta mitt arbete har jag
i vissa fall uppburit kontant ersättning. Det sammanlagda beloppet av
dylik ersättning har icke under något år överskridit 900 kronor. Vanligen
har den totala ersättningen per år avsevärt underskridit nämnda
belopp.

Då ovannämnda arbetsuppgifter sålunda uteslutande bestått i att besvara
framställda förfrågningar rörande tulltekniska spörsmål och att
efter givna direktiv utforma framställningar o. dyl. i tullfrågor på ett
ur tullteknisk synpunkt tillfredsställande sätt, har berörda verksamhet
icke varit av beskaffenhet att kunna påverka min obundenhet i rena
sakfrågor.

Stockholm den 3 januari 1935.

Edv. Sandquist.

Bilaga. Avskrift.

Till herr tulldirektören m. m. C. E. L. Sandquist,

Stockholm. I

I skrivelse till kungl, generaltullstyrelsen den 9 januari 1934 har ni
anhållit att med eder tjänst i tullverket få förena uppdrag att vara
Stockholms handelskammare behjälplig med upplysningar i frågor, som
kräva tullteknisk sakkunskap.

Vid föredragning av detta ärende har styrelsen medgivit, att ni må
tills vidare innehava berörda uppdrag, så länge detsamma icke visar sig
hinderligt för eder tulltjänst.

Stockholm den 10 januari 1934.

Kungl, generaltullstyrelsen.

Nils Wohlin.

Henrik Kristiansson.

— 243 —

Stockholms Handelskammares

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 171, § 32.

Till kungl, generaltullstyrelsen.

Genom skrivelse den 24 december har generaltullstyrelsen anhållit örn
Stockholms handelskammares yttrande i anledning av vissa av riksdagens
revisorer framställda anmärkningar mot att byråchefen Edv. Sandquist
innehaft visst uppdrag hos handelskammaren. I anledning därav
får handelskammaren anföra följande.

Så länge handelskammaren varit i verksamhet har den brukat hänvända
sig till någon tulltjänsteman för erhållande av upplysningar i
tulltekniska frågor. Under flera år anlitades tullkontrollören Joh. Elvin
för ändamålet. Efter dennes frånfälle år 1922 åtog sig dåvarande byråinspektören
Sandquist att tillhandagå handelskammaren med de upplysningar,
som kunde vara av behovet påkallade. Under de gångna åren
har herr Sandquist dels närvarit vid sammanträden inom handelskammarens
tullutskott vid de tillfällen, då viktigare frågor förelegat, dels
verkställt utredningar eller lämnat skriftliga utlåtanden, som handelskammaren
behövt för att kunna besvara inkomna förfrågningar.

Anledningen till att handelskammaren anlitat en befattningshavare i
tullverket är synnerligen naturlig, då spörsmål som beröra tullväsendet,
med ett flertal interna och tekniska detaljer, svårligen kunna ingående bedömas
av näringslivets representanter utan medverkan av experter. Under
sådana förhållanden är det också uppenbart, att det icke endast för
handelskammaren är en fördel att hava tillgång till en tulltjänstemans
sakkunskap, utan att även kungl, generaltullstyrelsen och andra myndigheter,
som mottaga handelskammarens framställningar och utlåtanden,
hava nytta av att de tulltekniska synpunkterna bliva vederbörligen beaktade,
och att de sakliga uppgifterna äro korrekta.

Den ekonomiska ersättning, som byråchefen Sandquist åtnjuter och
som beräknas endast för de skriftliga utredningar han verkställer eller
för de svar han lämnar på kommersiella förfrågningar, är beroende på
det arbete, som i varje särskilt fall behöver presteras. Inga medel äro
såsom avlöning upptagna på handelskammarens stat.

Någon nämnvärd tidsförlust kan icke ha åsamkats herr Sandquist genom
deltagande i handelskammarens sammanträden.

Då handelskammaren anser det synnerligen önskvärt att fortfarande få
anlita byråchefen Sandquists sakkunskap, vågar handelskammaren hemställa,
att tillstånd måtte beredas honom att få fortsätta sin verksamhet
hos handelskammaren.

Stockholm den 31 december 1934.

För Stockholms handelskammare.
AXEL VENNERSTEN.

H. Rosman.

— 244 —

Länsstyrelsens i Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 173, § 35.

Till kungl, finansdepartementet.

I anledning av remissen den 21 december 1934 angående riksdagens
revisorers uttalanden rörande statsverkets kostnader för gränskontrollen
(§ 35 i berättelsen) får länsstyrelsen anföra följande.

Länsstyrelsen är väl alltjämt närmast av den uti åberopade skrivelsen
den 11 mars 1932 uttalade meningen, att tullpersonalen borde kunna utan
särskild ersättning lämna ifrågavarande biträde vid gränskontrollen under
fullgörande av sin egentliga tjänstgöring, helst det praktiska värdet
av tullmännens insats å främlingspolitikens område knappast torde böra
överskattas. Det är givetvis ock denna länsstyrelsens allmänna uppfattning
av förevarande spörsmål, som legat till grund för länsstyrelsens
medverkan till de under senaste 10-årsperiod företagna synnerligen kraftiga
beskärningarna av dessa arvoden. Å andra sidan lärer ej kunna
bestridas, att det även ligger visst fog i vad från tullverkets sida i ärendet
anförts rörande det principiellt oriktiga i att pålägga en del av verkets
personal arbetsuppgifter, avseende ett tullverket såsom sådant ej
vidkommande intresse, utan att härför skäligen gottgöra av anordningen
berörda befattningshavare. Klart är ock, att en ifrågasatt indragning
av ännu utgående reducerad ersättning för hithörande bestyr måste befaras
ytterligare nedsätta effektiviteten hos kontrollen.

Emellertid lärer hela denna fråga å sistone hava kommit uti ett i viss
mån förändrat läge genom framläggandet i årets statsverksproposition
av förslag till omorganisation av gränsbevakningen i Tornedalen på det
sätt, att de nuvarande tre gränspolismännen fördubblas till antalet, inlemmas
i statspolisen och utrustas med, bland annat, motorfordon. Därest
— såsom länsstyrelsen livligt förhoppas — denna synnerligen önskvärda
rationalisering av bevakningsapparaten genomföres, blir sannolikt möjligt
att i fortsättningen åtminstone i någon mån nedsätta anspråken på
tullens medverkan vid främlingsuppsikten vid gränsen. Detta skulle uppenbarligen
i sin tur i olika hänseenden underlätta en ur statsfinansiell
synpunkt önskvärd avskrivning av tullpersonalens nuvarande arvodesförmåner
för hithörande funktioner. — Innan den förordade nya ordningen
för gränsbevakningen blivit bragt i tillämpning, lärer emellertid,
så vitt länsstyrelsen förstår, tiden näppeligen vara inne vare sig att begränsa
tullpersonalens sysslande med utlänningskontrollen eller att beskära
den härför för närvarande utgående blygsamma gottgörelsen.

Luleå i landskansliet den 10 januari 1935.

A. B. GÄRDE.

OLOF ÅKESSON.

— 245

T. f. expeditionschefens i

ecklesiastikdepartementet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 203, § 38.

Till ecklesiastikdepartementet.

Med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer i sin
berättelse anfört rörande tillhandahållande av formulär för ansökning
örn statens räntefria studielån har jag från kommissionären i ecklesiastikdepartementet
infordrat här bilagda promemoria. Kommissionärens
uppgift rörande den tid, under vilken ifrågavarande praxis torde hava
tillämpats inom departementet får jag härmed vitsorda.

När i början av oktober 1934 frågan örn riktigheten av berörda praxis
underställdes mig, lät jag omedelbart verkställa en närmare undersökning
i saken. Såsom resultat av denna undersökning bestämdes, att från
och med den 1 januari 1935 alla framställningar örn erhållande av formulär
för sökande av studielån skulle — vare sig framställningarna vore
ställda till kommissionären eller icke — överlämnas till registratorn, som
skulle hava att utan kostnad för vederbörande översända formulären till
rekvirenterna.

Med hänsyn därtill att ett stort antal sökande genom kommissionären
redan erhållit dylika formulär och härför fått erlägga sedvanlig avgift
och då det för allmänheten möjligen kunde te sig stötande att för tillhandahållande
av formulär, som avsåge samma ansökningsperiod, i vissa
fall utkrävdes avgift och i andra icke — medgavs, att den praxis, som
dittills tillämpats beträffande formulärens tillhandahållande mot avgift
genom kommissionären skulle få fortgå intill utgången av år 1934.

Redan före avgivandet av riksdagens revisorers berättelse har sålunda
rättelse vidtagits i det av revisorerna anmärkta hänseendet.

Stockholm den 31 december 1934.

C. A. LÖWENHIELM

t. f. expeditionschef.

Bilaga.

P. M.

Undertecknad förordnades den 10 juni 1933 att vara kommissionär i
ecklesiastikdepartementet.

Vid denna tidpunkt tillämpades den av riksdagens revisorer nu påtalade
praxis ifråga örn tillhandahållande av formulär för ansökning örn
statens räntefria studielån.

Då jag vid samma tidpunkt av dåvarande expeditionschefen erhöll närmare
instruktioner rörande uppdragets fullgörande, berördes icke särskilt
frågan örn kommissionärsarvode för tillhandahållande av ansökningsformulär
för sökande av studielån, utan torde det hava tagits för givet, att
därmed skulle förfaras på sätt dittills varit brukligt.

— 246 —

Så vitt framgår av en numera av mig verkställd undersökning torde
ifrågavarande praxis hava tillämpats alltsedan tillkomsten år 1919 av
Kungl. Maj:ts reglemente för utdelning av statens räntefria studielån.

Av en tidningsnotis i början av oktober 1934 uppmärksamgjord därå,
att befogenheten av ifrågavarande debitering kunde ifrågasättas, anmälde
jag omedelbart förhållandet för tjänstförrättande expeditionschefen.

Stockholm den 31 december 1934.

G. v. Krusenstierna

Amanuens.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 204, § 39.

Såsom av handlingarna framgår, har statskontoret tidigare fäst uppmärksamheten
vid att landstinget genom det sätt, på vilket avlöningsförhållandena
vid akademiska sjukhuset ordnats, icke kommit att deltaga
i utgifterna för den betydande del av löneförmånerna till sjukhusets befattningshavare,
som utgöres av dyrtidstillägg. Ämbetsverket har även
i sammanhang härmed förordat, att frågan örn ändring av gällande ordning
rörande landstingets bidragsskyldighet till sjukhuset tages under
övervägande.

Vad riksdagens revisorer anfört i föreliggande paragraf av sin berättelse
har ytterligare understrukit angelägenheten av att hithörande förhållanden
göras till föremål för reglering. En möjlighet synes härvid
vara att uppföra personalens samtliga avlöningsförmåner i sjukhusets
stat. Detta skulle emellertid innebära ett avsteg från gällande bestämmelser
örn dyrtidstillägg. Härtill kommer, att även kostnaderna för befattningshavarnas
pensionering, vilka bestridas från i särskild ordning
anvisade medel och till vilkas täckande landstinget jämväl synes böra
bidraga, i så fall borde upptagas å sjukhusets stat. Med hänsyn härtill
synes det statskontoret böra tagas under övervägande, huruvida icke förevarande
spörsmål bäst skulle lösas genom en förnyad överenskommelse
med landstinget, varigenom landstingets bidragsskyldighet icke göres beroende
av den brist, som kan uppstå i sjukhusets stat, utan ställes i förhållande
till det saldo, som uppkommer, därest bland sjukhusets omkostnader
inräknas jämväl utgifter för sjukhusets personal, för vilkas bestridande
medel anvisats i annan ordning än å nämnda stat.

Vad angår den av revisorerna berörda frågan, huruvida beloppen av
de utbetalade dyrtidstilläggen ansluta sig till bestämmelserna i dyrtidstilläggskungörelsen,
vill statskontoret, som icke funnit anledning att i
förevarande sammanhang närmare ingå på detta spörsmål, endast framhålla,
att det icke synes vara utan vidare klart, att på grund av bestämmelserna
i kungl, brevet den 6 juni 1925 angående nya stater för universitetet
i Uppsala m. m. hinder mött att medgiva dyrtidstillägg till ifråga -

— 247 —

varande befattningshavare vid akademiska sjukhuset efter de för oreglerade
verk bestämda grunderna.

Stockholm den 29 december 1934.

E. JOHNSSON.

Underdånigst
K. BEEGENDAL.

Sture Dyberg.

Direktionens för Akademiska
sjukhuset i Uppsala

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 204, § 39.

Till Konungen.

Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala har anbefallts att avgiva
utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 39 yttrat rörande dyrtidstillägg åt befattningshavare vid
sjukhuset. Till åtlydnad härav får direktionen i underdånighet anföra
följande.

Av revisorerna hava framställts två anmärkningar. I första rummet
hava revisorerna funnit anmärkningsvärt, att icke kostnaderna för dyrtidstilläggen
med beaktande av statens intresse härutinnan fördelats mellan
staten och landstinget (1). I det andra rummet hava revisorerna uttalat,
att dyrtidstilläggen synas hava bort utgå efter de för nyreglerade
verk angivna grunderna (2).

Ad 1. Eättsförhållandet mellan universitetet och landstinget med avseende
på akademiska sjukhuset kan i nära anslutning till statskontorets
av revisorerna åberopade, den 3 maj 1934 till kammarrätten avgivna utlåtande
i korthet angivas sålunda. Sjukhuset är en till universitetet hörande
institution och drives i statens regi. Landstingets ställning till
sjukhuset regleras genom ett mellan universitetet och landstinget upprättat
kontrakt, enligt vilket universitetet åtagit sig att tillhandahålla
landstinget ett antal sjuksängar samt att ansvara för de sjukas vård och
underhåll mot vissa av landstinget till universitetet utgivna ersättningsbelopp.
Eättsförhållandet ifråga, örn vars uppkomst och närmare utveckling
hänvisas till bilagda skrift av professorn U. Quensel, Örn Hälso- och
sjukvårdens utveckling i Uppsala län, Uppsala 1931, sid. 10 f., svarar
alltså närmast mot ett entreprenadförhållande, där universitetet i undervisningens
intresse såsom entreprenör tillhandahåller landstinget bestämt
antal sjuksängar jämte vård och underhåll av de sjuka mot i kontraktet
angivet vederlag.

Det från landstingets sida utgående vederlaget utgöres huvudsakligen
av de belopp, som angivas i § 4 av kontraktet, nämligen dels en viss avgift
för varje sjukdag, dels viss andel av den brist, som kan uppstå i kostnaderna
för vård vid sjukhuset av sjuka från Uppsala län.

Av dessa ersättningsformer är dagavgiften den normala och väsentliga.
Den utgår för närvarande med fyra kronor och representerade i sjukhu -

— 248

sets senaste bokslut före ankängiggörande av det av revisorerna omförmälda
anmärkningsmålet eller budgetåret 1931/1932 ett belopp av 593,448
kronor, varemot svarade en bristandel för landstinget av 158,818 kronor
71 öre. Motsvarande poster äro i sjukhusets stat för innevarande budgetår
beräknade till resp. 640,000 kronor och 153,532 kronor.

Bristandelen har i jämförelse med dagavgiften allenast karaktären av
en säkerhetsventil. Klart framgår detta förhållande därav att för landstingets
vidkommande andelen i fråga ursprungligen och ända till och
med kalenderåret 1918 var maximerad till 7,500 kronor och att å statens
sida det i riksstaten för ändamålet upptagna förslagsanslaget ända till
och med kalenderåret 1920 beräknades till 10,000 kronor.

Av rättsförhållandet mellan universitetet och landstinget följer utan
vidare att avlöningarna till befattningshavarna vid sjukhuset åvila staten
ensam. När under världskriget de sjunkande reallönerna för befattningshavare
i statens tjänst år 1917 kompenserades med krigstidstillägg,
kan icke hava rått någon tvekan därom, att för befattningshavare vid
akademiska sjukhuset krigstidstillägget skolat utgå enbart av statsmedel.
Landstingets bristandel utgick vid denna tid med nyssnämnda maximibelopp
av 7,500 kronor och enligt kontraktet fanns icke någon form för
att belasta landstinget med berörda tillägg. I överensstämmelse härmed
äskade direktionen den 30 juni 1917 och beslöt mindre akademiska konsistoriet
den 17 juli samma år för första gången, att dyrtidstillägg skulle
utgå till befattningshavarna vid sjukhuset jämlikt § 7 kungörelsen den
29 maj 1917 nr 224.

Sedan under kristiden missförhållandet mellan inkomster och utgifter
i sjukhusdriften avsevärt stegrats, underställde universitetsmyndigheterna
samma år 1917 principfrågan örn sjukhusstatens uppgörande
Eders Kungl. Maj:ts prövning genom en hemställan, att Eders Kungl.
Majit täcktes lämna mindre akademiska konsistoriet särskilt bemyndigande
att fastställa förslaget till inkomst- och utgiftsstat för akademiska
sjukhuset för nämnda år. Denna framställning besvarades i princip
genom kungl, brev till kanslersämbetet för rikets universitet angående
revision av kontraktet emellan universitetet och landstinget angående
akademiska sjukhuset den 18 januari 1918. I detta brev föreskrevs
att universitetet skulle söka åstadkomma erforderliga ändringar
i kontraktet i syfte att överskridande av förslagsanslaget till sjukhuset
i möjligaste måtto undvekes, och borde i avseende å dessa ändringar
framför allt ifrågakomma dels ytterligare höjning av landstingets avgifter
för sjukdag, dels upphävande av den förut gällande maxirneringen
av landstingets bristandel, dels ock höjning av landstingets årliga bidrag
till sjukhusbyggnadernas underhåll.

Vid den tid då berörda föreskrifter angående ordnandet av sjukhusets
ekonomi av Eders Kungl. Majit lämnades, hade alltså redan under närmast
föregående år utgått dyrtidstillägg enbart av statsmedel. Det är
tydligt att örn ändring i detta särskilda förhållande ansetts påkallad,
statskontoret, på vars utlåtande 1918 års brev grundade sig, och Eders
Kungl. Majit icke underlåtit att därom lämna föreskrift. Det är självklart
att vid universitetets på grund av samma brev förda underhandlingar
med landstinget såsom ostridig förutsättning ansetts gälla att dyrtidstilläggen
skulle även i fortsättningen åvila staten, något som även
utan vidare följde av universitetets ställning till landstinget såsom entreprenör
för sjukvården. Därför var det även med utgångspunkt från denna
förutsättning som landstinget år 1918 och följande år beslöt en högst vä -

— 249 —

sentlig höjning av dagavgiften, nämligen från en krona 90 öre under år
1918 till tre kronor 15 öre under år 1919 och fyra kronor 50 öre under år
1920 samt därefter med växlande belopp fram till år 1926, från och med
vilket år dagavgiften utgått och fortfarande utgår med fyra kronor. Det
var vidare med utgångspunkt från samma förutsättning som landstinget
år 1918 åtog sig att deltaga i bristens täckande med hälften av bristbeloppet
och med frånfallande av den förut gällande maximeringen av
7,500 kronor. Samma förutsättning förelåg även vid den senare tidpunkt,
då landstinget år 1928 beslöt, att för framtiden bidraga till sjukhusbyggnadernas
underhåll med 7,500 kronor i stället för dittillsvarande 1,000
kronor för år. Det sätt, på vilket saneringen av sjukhusdriftens ekonomi
genomfördes, underställdes även riksdagens prövning genom propositionen
376/1920 angående anslag till driftkostnader för akademiska sjukhuset
i Uppsala. Även denna proposition och de till grund för densamma
avgivna framställningarna från universitetets myndigheter grundade sig
på den förutsättningen att dyrtidstilläggen, vilka då oförändrat utgått
av dyrtidstilläggsanslaget under de tre åren 1917—1919, fortfarande skulle
utgå på samma sätt. Det vid 1920 års riksdag beslutade och allt sedan
dess i riksstaten upptagna förslagsanslaget av 110,000 kronor till täckande
av statens andel i bristen å sjukhusdriften är alltså beräknat på grundval
av samma förutsättning.

Av denna redogörelse torde framgå att det är i överensstämmelse med
Eders Kungl. Maj:ts år 1918 givna direktiv och 1920 års riksdags gillande
som kontraktet mellan universitetet och landstinget ändrats på det sätt
att landstingets bidrag till sjukhuspersonalens dyrtidstillägg liksom i allmänhet
till de ökade kostnaderna för sjukhusdriften utgått i form av väsentligt
förhöjd dagavgift, förhöjt årsbidrag till sjukhusbyggnadernas underhåll
och en till hälften bestämd andel i den årliga bristen, beräknad
under förutsättning att dyrtidstilläggen liksom förut i första hand skulle
belasta statens dyrtidstilläggsanslag. I denna form har i realiteten från
landstingets sida utgått så betydande bidrag till sjukhusets drift, att i
det av revisorerna åberopade anmärkningsärendet riksräkenskapsverkets
revision till och med kunnat bestrida sjukhuspersonalens rätt till dyrtidstillägg
av statsmedel med användande av det befängda argumentet att
»av sjukhusets räkenskaper framgår att sjukhusets inkomster till allra
största delen utgöras av andra medel än statsmedel». Därmed torde i
varje fall effektiviteten uti landstingets bidragsskyldighet få anses vitsordad
såsom fullt tillfredsställande.

Den av revisorerna uppställda frågan huruvida universitetsmyndigheterna
bort — inom ramen för deras genom kammarrättens utslag den 31
maj 1934 prövade behörighet — besluta att dyrtidstillägg skulle utgå från
dyrtidstilläggsanslaget till sjukhusets befattningshavare kan alltså icke,
såsom hos revisorerna skett, utbrytas till isolerad prövning av beslutets
materiella rättmätighet. Denna fråga mäste i stället bedömas såsom lod
i ett helhetsbedömande av statens och landstingets ömsesidiga förmåner
och uppoffringar nied avseende å driften vid akademiska sjukhuset. Det
är en enhällig mening inom direktionen, som är sammansatt av representanter
för universitetet och landstinget till lika antal, att ett sådant
helhetsbedömande utvisar att de allmänna kostnaderna för sjukhusdriften,
tvärt emot revisorernas antagande, fördelats mellan staten ocdi landstinget
på sådant sätt, att därvid till fullo beaktats statens intresse med
avseende därå, att de särskilda kostnaderna lör dyrtidstilläggen utgått
enbart av statsmedel. Att helt och hållet avskära dyrtidstillägg till ifrå -

— 250 —

gavarande befattningshavare från statens dyrtidstilläggsanslag skulle
alltså enligt direktionens mening innebära ett brott mot grunderna för
det genom avtal reglerade förhållandet mellan staten och landstinget.

Ad. 2. Revisorerna hava i andra rummet anmärkt, att dyrtidstilläggen
jämlikt kungl, brev den 6 juni 1925 angående nya stater för universitetet
i Uppsala m. m. bort utgå efter de för nyreglerade verk angivna
grunderna.

Den lönereglering för befattningshavarna vid universitetet i Uppsala,
som genomfördes genom 1925 års brev, omfattade icke till någon del befattningshavarna
vid akademiska sjukhuset. Att sjukhusets ekonomiska
ställning skulle bibehållas oförändrad enligt gällande kontrakt med landstinget
framgår med all tydlighet av departementschefens uttalande i propositionen
115/1925 sid. 374 angående avlösning i 1925 års universitetsstat
av ett till sjukhuset utgående anslag av ved in natura. Vidare framgår
sjukhusets oförändrade ställning därav att i riksstaten år 1925 det ordinarie
förslagsanslaget till sjukhuset vid sidan av de genom 1925 års
kungl, brev fastställda nya staterna för universitetet i Uppsala upptagits
till oförändrat belopp av 110,000 liksom ock därav att från statsmakternas
sida icke väckts fråga örn ändring i kontraktet mellan universitetet
och landstinget angående sjukhuset. En så väsentlig förutsättning för såväl
beräkningen av anslaget för statens bristandel som storleken av landstingets
dagavgift som den, att statens dyrtidstillägg till befattningshavare
vid sjukhuset skulle utgå efter procenttalet för oreglerade verk,
kunde uppenbarligen icke ändras därhän, att tilläggen skulle utgå efter
de för nyreglerade verk angivna grunderna utan att såsom oundgänglig
konsekvens medföra såväl motsvarande höjning av förenämnda förslagsanslag
som sänkning i landstingets dagavgift för sjukvården. Visserligen
föreskrives i p. XII av 1925 års brev att jämväl till de befattningshavare
vid universitetet, för vilka det civila avlöningsreglementet icke
vore avsett att gälla, skulle utgå dyrtidstillägg enligt samma grunder
som till de befattningshavare, å vilka nämnda avlöningsreglemente ägde
tillämpning. Men denna föreskrift synes icke med nödvändighet böra tolkas
så, att. den avser jämväl befattningshavarna vid sjukhuset. Dessa äro
nämligen icke uppförda å någon av de universitetets stater, som uteslutande
avses med berörda kungl, brev, utan å den för sjukhuset gällande
specialstaten. Akademiska sjukhusets självständiga ställning i detta avseende
har i senare riksstater vunnit ytterligare bekräftelse därigenom
att sjukhuset numera avförts från rubriken Uppsala universitet och i
stället sammanförts med övriga undervisningssjukhus under den gemensamma
rubriken universitetssjukhus.

På grund av det anförda får direktionen angående dyrtidstilläggens
belopp hävda såsom sin mening, att det av revisorerna åberopade kungl,
brevet den 6 juni 1925 varken är formellt tillämpligt å befattningshavarna
vid sjukhuset eller att den genom detta brev genomförda löneregleringen
för universitetets befattningshavare reellt innebär någon som helst anledning
till ändring i befattningshavarnas vid sjukhuset rätt till dyrtidstillägg
eller i statens och landstingets ömsesidiga skyldigheter med avseende
a dyrtidstilläggen. Da emellertid genom den av revisorerna nu
framställda anmärkningen en annan tolkning av nämnda kungl, brev
framställts, hemställer direktionen att föreskrift måtte uttryckligen meddelas
örn grunderna för dyrtidstilläggens beräknande, enär dyrtidstilläggens
bestämmande efter de för nyreglerade verk angivna grunderna

— 251 —

måste komma att återverka på de ekonomiska bestämmelserna i avtalet
mellan universitetet och landstinget.

Uppsala den 10 januari 1935.

Underdånigst

På sjukhusdirektionens vägnar:

FOLKE WETTER.

Erik Stenkil.

Styrelsens för tekniska högskolan yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 209, § 40.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har styrelsen för tekniska
högskolan anbefallts avgiva utlåtande med anledning av vad i den berättelse,
som avgivits av riksdagens senast församlade revisorer, yttrats
rörande tekniska högskolan.

I anledning av remissen har högskolans kollegienämnd till styrelsen inkommit
med yttrande den 3 januari 1935.

Med överlämnande av berörda yttrande får styrelsen beträffande förutvarande
vaktmästarne Klaes August Johanssons och Carl Alfred Svenssons
tjänstgöring vid högskolan efter erhållet avsked med pension anföra,
att styrelsen principiellt intager den ståndpunkten, att innehavare av
vaktmästarebefattning, efter det han avgått med pension, icke bör meddelas
förordnande att uppehålla dylik befattning.

Styrelsen överlämnar bestyrkt avskrift av detta utlåtande för kännedom
till kollegienämnden, som jämlikt bestämmelse i 96 § 2 mom. av högskolans
stadgar har att tillsätta bland annat högskolans vaktmästarpersonal.

Stockholm den 8 januari 1935.

Underdånigst
Å styrelsens vägnar:

G. MALM.

Kollegienämndens vid tekniska
högskolan

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 209, §40.

Till Konungen.

I anledning av Eders Kungl. Maj:ts nådiga remiss till tekniska högskolan
med transumt av vad i riksdagens revisorers berättelse yttrats rörande
tekniska högskolan får högskolans kollegienämnd härmed i underdånighet
anföra följande.

252 —

I avseende på Klaes August Johanssons förordnande vill kollegienämnden,
som enligt högskolans stadgar äger att besluta angående förordnande
av vaktmästarpersonal m. m., meddela, att Johansson alltid visat sig besitta
en synnerligen berömvärd tjänsteduglighet, varför kollegienämnden,
såsom även framgår av revisorernas berättelse, förordnade honom
att kvarstå i befattningen såsom förste vaktmästare vid tekniska högskolan
intill fyllda 70 år, då hans fortsatta anställning av kollegienämnden
ansågs vara till stort gagn för det allmänna. Efter avgången från förste
vaktmästarebefattningen förordnade kollegienämnden honom att vid högskolans
kansli uppehålla en annan befattning, en extra vaktmästarebefattning,
då kollegienämnden ansåg, att högskolan vore synnerligen betjänt
av att fortfarande taga hans krafter i anspråk. Detta Johanssons
förordnande fortgår ännu, men har sedan länge förutsatts, att Johansson
under innevarande år kommer att frånträda sin befattning vid högskolan.

I avseende på Carl Alfred Svenssons förordnande att uppehålla en del
av laboratorievaktmästarebefattningen inom fackavdelningen för bergsvetenskap
vill kollegienämnden framhålla, att innehavaren av ifrågavarande
laboratorievaktmästarebefattning skall tjänstgöra vid icke mindre
än sex institutioner, ett förhållande, vilket visat sig ohållbart och har
därför högskolan i sina riksdagspetita under flera år hemställt, att ytterligare
en laboratorievaktmästarebefattning skulle inrättas vid högskolans
fackavdelning för bergsvetenskap och har även föregående år gjorts
framställning i ärendet i högskolans riksdagspetita, som avse 1935 års
riksdag. I avvaktan på statsmakternas bifall till denna framställning
har kollegienämnden i enlighet med beslut den 10 maj 1932 satt befattningen
Dråga på vakans och har kollegienämnden vidare ansett det
fördelaktigt att förordna Svensson, som varit helt insatt i de åligganden,
som åvila laboratorievaktmästaren inom nämnda fackavdelning, att
tillsvidare uppehålla en del av befattningen, — för uppehållande av resterande
del av befattningen har annan person förordnats — då kollegienämnden
knappast ansett det möjligt att under nuvarande förhållanden
en helt ny befattningshavare skulle kunna på ett hjälpligt sätt utföra
samtliga till laboratorievaktmästarebefattningen hörande göromål. Det
är emellertid kollegienämndens avsikt att innevarande år söka vidtaga
ändring i nu av statsrevisorerna påtalade förhållande och anser kollegienämnden,
att denna fråga skulle kunna erhålla en tillfredsställande lösning,
örn 1935 års riksdag bifaller högskolans framställning örn ytterligare
en vaktmästarebefattning för fackavdelningens för bergsvetenskap
behov.

Kollegienämnden kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla,
att de göromål, som åligga ovan nämnda befattningshavare, ej såsom
av statsrevisorerna framhållits äro av »jämförelsevis okvalificerad»
art, utan måste av kollegienämnden fordras ej obetydliga kvalifikationer,
för att respektive befattningshavare väl skola kunna utföra till befattningarna
hörande göromål.

I avseende på av statsrevisorerna påtalade förhållanden angående besättandet
av vaktmästarebefattningen inom fackavdelningen för lantmäteri
vill kollegienämnden framhålla svårigheten att finna den av de 395
sökandena, vilken vore mest kvalificerad att utföra till befattningen hörande
göromål, och vill kollegienämnden i detta sammanhang framhålla,
att ifrågavarande ärende av kollegienämnden behandlats på dess sam -

— 253 —

manträden den 17 januari, den 7 februari, den 18 april, den 9 och 23 maj
samt den 23 oktober 1934.

Stockholm den 3 januari 1935.

Underdånigst

Å kollegienämndens vägnar:

H. KEEUGER.

Erik Philip.

Riksarkivets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 210, § 41.

Till Konungen.

Genom nådig remiss av den 21 december 1934 har riksarkivet anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande över riksdagens senast församlade revisorers
yttrande rörande Växjö domkapitels arkiv.

Till åtlydnad härav får riksarkivet, som redan vid inspektioner 1928
och 1931 framhållit de nuvarande arkivlokalernas olämplighet, i underdånighet
vitsorda vad revisorerna rörande detta ärende anfört. Vad beträffar
det av domkapitlet framlagda förslaget till uppförande av ett
domkapitelshus m. m. åberopar riksarkivet de bägge underdåniga yttranden,
som detsamma efter nådiga remisser avgivit den 16 februari och
den 2 maj 1934.

I ärendets behandling hava, förutom riksarkivarien, deltagit arkivråden
Almquist (föredragande) och Brulin.

Stockholm den 2 januari 1935.

Underdånigst
HELGE ALMQUIST.

JOH. AX. ALMQUIST,

Birger Lindén.

Kammarkollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 211, § 42.

, ;• / ''

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har kammarkollegium anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande med anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer i sin berättelse under § 42 yttrat rörande uppförande
av prästgård med lån eller anslag från kyrkofonden.

Med återställande av remissakten får kammarkollegium i ärendet anföra
följande.

254 —

Beträffande det i revisorernas yttrande närmare omförmälda prästgårdsbygget
inom Sorsele pastorat må erinras följande.

Genom Kungl. Maj:ts resolution den 26 maj 1922 fastställdes lönereglering
för prästerskapet i Sorsele församlings pastorat att träda i kraft
den 1 maj 1923. Därvid förordnades bland annat, att fri bostad skulle
beredas kyrkoherden och komministern i Sorsele kyrkoby genom upplåtelse
av prästgård på sätt i ecklesiastik boställsordning stadgades, för kyrkoherden
å kyrkoherdebostället 19/32 mantal krono Sorsele nr 1 i Sorsele
socken och. för. komministern i Sorsele kyrkoby å plats därstädes, som
Kungl. Maj:t ville framdeles bestämma.

Vid husesyn enligt 64 § ecklesiastik boställsordning å sagda kyrkoherdeboställe
den 11 och den 12 september 1922 föreskrev synerätten att den
gamla sätesbyggningen skulle, efter viss ombyggnad, bibehållas såsom bostad
för kyrkoherden. Sedermera förordnades genom Kungl. Majits beslut
^en augusti 1924, att prästgård för bemälde komminister skulle
förläggas å kyrkoherdebostället i enlighet med de närmare föreskrifter,
som av vederbörande synerätt kunde komma att meddelas. Sedan husesyn
hållits å bostället den 13 oktober 1924, men synerättens därvid fattade
beslut blivit överklagat, bestämdes genom Svea hovrätts utslag den 9
juni 1925 till plats för prästgård åt komministern ett å en synerättens protokoll
bilagd kartskiss under benämningen »kyrkoherdens förslag» angivet,
genom streckade linjer utmärkt område örn 1.2 hektar, vilket begränsades
i norr av Vindelälven och i söder av den s. k. Prästtjärn.

_ Sos Kungl. Majit anhöll därefter Sorsele församling dels att församlingen
måtte jämlikt lagen den 21 november 1925 (nr 456) angående anlitande
av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av
Härnösands och Lulea stift erhålla ett anslag å 57,000 kronor utan återbetalningsskyldighet
till bestridande av hela kostnaden för uppförande av
ny prästgård för kyrkoherden i huvudsaklig överensstämmelse med ansökningen
bifogade ritningar, dels ock, under förutsättning av bifall till sagda
ansökning, att berörda till plats för prästgård åt komministern bestämda
tomt måtte godkännas såsom plats för prästgård åt kyrkoherden samt att
den nya kyrkoherdebostaden måtte få uppföras å denna tomt och den
gamla kyrkoherdebostaden bliva prästgård åt komministern.

Genom brev den 12 januari 1929 förklarade Kungl. Majit hinder från
det allmännas sida icke möta för att vid ny syn å kyrkoherdebostället till
förnyad prövning upptoges frågan örn anordnande av prästgårdar för
kyrkoherden och komministern i Sorsele kyrkoby. Härjämte medgav
Kungl. Majit, att Sorsele församling finge — därest den hittillsvarande
sätesbyggnaden å kyrkoherdebostället komme att insynas till bostad åt
komministern i Sorsele'' kyrkoby — för byggande av ny prästgård åt kyrkoherden
ur kyrkofonden erhålla dels ett räntefritt lån å 20 000 kronor
att av församlingen återbetalas med 2 000 kronor årligen under 10 år,
räknat från det prästgården blivit i vederbörlig ordning insynad dels ock
såsom anslag utan återbetalningsskyldighet ett ytterligare belopp av
högst 30,000 kronor; skolande såsom villkor för detta medgivande gälla,
att församlingen förbunde sig att utan bidrag av allmänna medel iordningställa
den gamla kyrkoherdebostaden till laga prästgård åt nämnde
komminister. Tillika anbefallde Kungl. Majit länsstyrelsen dels att —
sedan församlingen med entreprenör, vars lämplighet och vederhäftighet
kunde av länsstyrelsen vitsordas, slutit avtal om prästgårdens uppförande
i huvudsaklig enlighet med berörda ritningar med de modifikationer däri,
som kunde komma att av synerätten föreskrivas, ävensom till länsstyrel -

— 255 —

sen avlämnat behörig skuldförbindelse å beloppet, vilken förbindelse
skulle av länsstyrelsen förvaras och bevakas — till församlingen utbetala
ovannämnda lånebelopp å 20,000 kronor, dels ock att efter byggnadsarbetets
igångsättande på rekvisition i mån av behov och mot redovisningsskyldighet
inför länsstyrelsen till församlingen utbetala förutnämnda
anslagsbelopp å högst 30,000 kronor med iakttagande, att därav 5,000 kronor
utbetalades först sedan prästgården insynats.

Den 17 och 18 juni 1930 förrättade därefter vederbörande synerätt laga
syn för fastställande av föreskrifter rörande beskaffenheten av blivande
prästgård för kyrkoherden i Sorsele pastorat.

Vid synen närvoro, förutom vederbörande boställshavare, ombud för
pastoratet och konsistorieombud. Genom utslag sistnämnda dag den 18
juni 1930 förordnade synerätten, att prästgården ifråga skulle uppföras
på visst angivet sätt till en beräknad kostnad av 54,270 kronor.

Utslaget vann laga kraft, varefter kyrkoherdebostaden uppförts i enlighet
med de därom sålunda meddelade bestämmelserna.

Enligt vad pastorsämbetet i Sorsele nu meddelat kollegium har prästgårdens
iordningställande dragit följande kostnader:

Grund och trädgård .................................. kronor 5,945: —

Byggnaden ........................................... » 37,800: —

Sanitära anläggningar ................................ » 8,568: —

övriga arbeten, kontroll etc.......................... » 6,307:74

Kronor 58,620: 74.

Pastorsämbetet har därvid anmärkt, att i synerättens kostnadsberäkning
ej medtagits kostnaden för ritningar, kontrollant m. m., vilket medverkat
till att den verkliga kostnaden överstigit den av synerätten beräknade.

På sätt revisorerna påpekat, har Sorsele kyrkoherdeprästgård iordningställts
i enlighet med föreskrifter, som i vederbörlig ordning meddelats av
vederbörande synerätt med stöd av gällande bestämmelser. Den av synerätten
därvid föreskrivna byggnadsplanen utgöres av ett utav de i enlighet
med Kungl. Maj:ts beslut den 6 december 1918 genom byggnadsstyrelsens
försorg utarbetade förslagen till prästgårdar i övre Norrland, vid
vilkas utarbetande hänsyn jämväl tagits till önskvärdheten av att särskilt
inom ödebygdspastoraten förse prästerskapet med goda bostäder.

I likhet med revisorerna anser kollegium det emellertid angeläget, att
vederbörande myndigheter städse tillse, att vid prästgårdars iordningställande
noggrant iakttages, att icke det allmänna åsamkas större kostnader
än omständigheterna påkalla.

I ärendets handläggning hava förutom undertecknade deltagit kammarrådet
Nyborg samt t. f. kammarråden Pehrzander och Nilsson.

Stockholm den 10 januari 1935.

Underdånigst
LENNART BERGLÖF.

STEN GRÖNVALL,
föredragande.

256 —

Kammarkollegii och statskontorets yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 213, § 43.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 hava kammarkollegium och statskontoret
anbefallts att efter hörande av domkapitlen i Härnösand och
Luleå avgiva underdånigt utlåtande med anledning av vad riksdagens
senast församlade revisorer i sin berättelse under § 43 yttrat rörande ödebygdstillägg
vid vissa prästerliga befattningar.

Med överlämnande av remissakten samt underdåniga utlåtanden av
domkapitlen i Härnösand och Luleå få ämbetsverken för egen del anföra
följande.

I lagen den 21 november 1925 angående nu ifrågavarande ödebygdstilllägg
förutsattes i 2 §, att en omprövning skall tid efter annan ske i vad
mån, efter det dylikt tillägg blivit för viss befattning fastställt, sådana
ändrade förhållanden inträtt, att befattningen kan helt eller delvis anses
hava förlorat den karaktär, som i 1 § avses, ävensom att, därest omprövningen
därtill giver anledning, förordnande skall meddelas därom, att
ödebygdstillägget skall vid tjänstinnehavarens avgång upphöra att utgå
eller, efter ty prövas skäligt, nedsättas.

En dylik omprövning förutsättes jämväl i de Eders Kungl. Maj:ts beslut
av den 19 maj 1933, enligt vilka ödebygdstilläggen för närvarande utgå.
Därvid medgivna ödebygdstillägg skola nämligen, vad beträffar ordinarie
befattning utgå tills vidare under den tid, nu gällande lönereglering
för varje särskild prästerlig befattning äger tillämpning, samt, ifråga örn
stifts- och kontraktsadjunkter, tills vidare under tiden till och med den 30
april 1935.

Vad revisorerna anfört i ämnet, torde giva ytterligare stöd för att en
sådan omprövning, som ovan omförmälts, tid efter annan äger rum. Ämbetsverken
tillåta sig härvidlag jämväl erinra örn, vad som förekommit
beträffande motsvarande extra lönetillägg till vissa provinsialläkare. Vid
löneregleringen år 1926 för förste provinsialläkare och provinsialläkare
förutsattes, att vissa provinsialläkare inom ödebygder skulle tills vidare
åtnjuta tillfälligt lönetillägg (prop. 74/1926 sid. 26—27, 27—28 samt 29).
1929 års riksdag fann sig emellertid böra ifrågasätta, huruvida vid uppkommen
vakans åtminstone i ett eller annat av de distrikt, där lönetilläggen
utginge, dessa tillägg borde bibehållas. På sätt framgår av 1934 års
statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkt 45 (sid. 68—69) hava numera
de flesta av ifrågavarande lönetillägg blivit indragna eller nedsatta.
Den 19 maj 1933 har Eders Kungl. Majit också anbefallt medicinalstyrelsen
att, då någon av ifrågavarande läkartjänster bleve ledig, verkställa
utredning, huruvida icke tillfälligt lönetillägg kunde indragas.

Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt förekommit hava ämbetsverken
icke något att erinra mot, att vid vakans å prästerlig befattning inom
ödebygd spastorat utredning verkställes, huruvida och i så fall med vad
belopp ödebygdstillägg skall fortfarande utgå till innehavare av befattningen.

— 257 —

I detta ärendes handläggning hava förutom undertecknade deltagit
statskommissarien Spilhammar, t. f. kammarrådet Pehrzander och t f.
statskommissarien Örtengren.

Stockholm den 10 januari 1935.

Underdånigst

LENNART BERGLÖF. K. BERGENDAL.

STEN GRÖNVALL,
föredragande.

Domkapitlets i Härnösand

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 213, §43.

Till Konungen.

Genom remiss den 27 nästlidne december har Eders Kungl. Maurts och
rikets kammarkollegium anhållit örn domkapitlets underdåniga yttrande
över vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande
ödebygdstillägg vid vissa prästerliga befattningar i Härnösands
och Luleå stift.

Domkapitlet får i anledning härav i underdånighet anföra följande.

Lagen örn ödebygdstillägg har så sent som år 1929 efter medverkan av
riksdag och kyrkomöte blivit ändrad såtillvida att maximibeloppet höjts
med 200 kronor. Vid tillkomsten av denna lagändring var — åtminstone så
vitt av remisshandlingarna framgår — ödebygdstilläggens existensberättigande
icke ens ifrågasatt. Det kan därför icke annat än verka överraskande
att det så kort tid efter ett höjningsbeslut, ifrågasättes huruvida
ödebygdstilläggen alltjämt skola utgå.

Riksdagens revisorer anföra bland annat att den reglerade medellönen,
oavsett ödebygdstillägg m. m., i ödebygdspastoraten utgör för kyrkoherde
6,760 kronor och för komminister 4,475 kronor under det att samma medellön
för hela riket utgör 5,495, respektive 3,714 kronor. På grund härav
skulle prästerna i ödebygdspastoraten hava gynnsam löneställning i förhållande
till övriga prästerliga befattningshavare. Det är utan vidare
uppenbart att denna högre medellön för ödebygdspastoraten får tillskrivas
fyllnadsbeloppet för areal samt för besvärlig tjänstgöring och dylikt.
Den till akten hörande tablån visar att fyllnadsbeloppet för areal inom
ödebygdspastoraten i Härnösands stift utgör i medeltal 688 kronor. För
det stora flertalet pastorat i södra och mellersta Sverige synes detta belopp
i allmänhet icke uppgå till mer än något hundratal kronor och mycket
ofta helt saknas. Likaså är det klart att fyllnadsbeloppen för besvärlig
tjänstgöring och höga levnadskostnader lätt springa i höjden inom
pastorat där t. ex. vägar i stor utsträckning saknas och alla livsmedel
fördyras av höga fraktkostnader. Den högre reglerade lön, som ödebygdspastoratens
präster sålunda tillerkänts, har alltså sitt givna berättigande
och är avsedd att kompensera helt andra delar av tjänsternas särskilda
svårigheter än det mera psykologiska obehag, som skall lindras av ödebygdstillägget.

— Ren.-berättelse äng. statsverket för år 193b. II.

17

258 —

Lagen förutsätter för beviljande av ödebygdstillägg att vistelsen oell
verksamheten i pastoratet på grund av hårt klimat, outvecklade kommu
nikationer och allmän kulturell isolering måste antagas utöva en särskild
påfrestning å den prästerliga tjänsteinnehavaren. Vad då först an
går det hårda klimatet har detta av revisorerna helt förbigåtts. Det är
ju också klart att i detta stycke icke inträtt någon förändring, som kail
åberopas till stöd för minskad ödebygdskaraktär. Att kommunikatio
nema utvecklats sedan 1925 lärer icke kunna bestridas men detta tordis
huvudsakligen hava skett inom de tätare bebyggda områden, där busstra
fik kunnat locka den enskilda företagsamheten. Har sådan kommunika
tionsförbättring inträtt, gäller förbättringen över hela landet och ödebygdsorterna
intaga därför i förhållande till övriga landsdelar samma
ofördelaktiga ställning som förut. Det är t. ex. väsentlig skillnad mellan
å ena sidan en ort som trafikeras av postdiligens en gång örn dagen elier
varannan dag och å andra sidan orter med järnvägsförbindelser eller privata
busslinjer med ett flertal turer dagligen.

Den allmänna kulturella isoleringen har väl påtagligen hindrats genom
rundradions tillkomst men ingen lärer kunna påstå att f jällby gdspasto
raten därmed förlorat sin ödebygdskaraktär. För övrigt måste det pras
terliga arbetet alltmera förläggas till eftermiddagarna, då åhörarna äro
lediga från sitt förvärvsarbete, och därmed förlorar prästen de bästa radioprogrammen.
Vad som i övrigt förtjänar beaktande är att prästen
ofta är praktiskt taget ensam, utan tillgång till något umgänge på samma
bildningsnivå. I detta avseende har en försämring inträtt de senaste
åren. Enligt vad som uppgives av en av stiftets ödebygdskyrkoherdar
centralisera numera bolag och även statliga myndigheter i stor utsträckning
sin förvaltning och flytta sin personal till central ort; revir och
apotek indragas. Den kulturella isoleringen bliver härigenom mera tryckande.
— Ödebygdsprästen har lång och dyrbar väg att färdas vid behov
av lasaretts vård; är ett sjukdomsfall icke av den art att flygambulans
kan tillkallas, tager också resan oroande lång tid. Vill han uppsöka en
ämbetsbroder eller vid en rekreationsresa uppsöka andra orter blir resan
besvärligare och dyrbarare för honom än för andra. För prästen är fa
rån av isolering i gärningen större än för andra tjänstemän.

Revisorerna finna att en jämförelse med andra befattningshavaregrup
per giver vid handen att dessa icke eller endast i obetydlig utsträckning
erhålla någon mot ödebygdstillägget svarande löneförmån. — Här som eljest
gäller det att prästerna icke kunna jämföras med civila statsförvaltningens
eller kommunikationsverkens tjänstemän, som för övrigt kunna
åtnjuta så kallat kallortstillägg. Något inordnande av prästerna i löneplan
motsvarande den som gäller för nyreglerade befattningshavare, torde
ej heller för närvarande vara aktuellt.

Kommunikationsverkens tjänstemän hava att i sitt yrke hålla förbindelse
med yttervärlden. Domänverkens tjänstemän och landsfiskaler ha,
va en så rörlig tjänst att jämförelsen med dem bliver haltande.

Det förtjänar slutligen uppmärksammas att kyrkoherde icke på grund
av egen ansökan må uppföras på förslag till prästerlig tjänst om han icke
i fem år tjänstgjort på den plats han senast erhållit.

Prästbristen är i stort sett örn ock icke fullständigt hävd. Därmed är
emellertid icke sagt att svårigheterna att erhålla sökande till mindre lockande
pastorat bortfallit. Först örn ett överflöd av obefordrade präster
skulle finnas, kunde det vara att vänta att även ödebygdspastoraten skulle
bliva eftersökta. Rå kan emellertid aldrig bliva fallet, då till präster iokJ

— 259 —

få ordineras flera än deni domkapitlet kan bereda tjänstgöring. Någon
reserv av prästerliga krafter, som kunna rycka in vid behov men som
också hava svårt att finna ordinarie tjänst, finnes icke.

Ur denna synpunkt haltar även jämförelsen med folkskollärarne; av
sådana torde lättare uppstå överskott.

Revisorerna anse att vid vakans å ödebygdstjänst utredning bör verkställas
huruvida ödebygdstillägg allt fortfarande skall utgå. ödebygdstillläggen
hava tidigare fastställts för tre år men hava genom senaste nådiga
beslut i ämnet den 19 maj 1933 fastställts att gälla tills vidare, Då sålunda
redan nu ödebygdstilläggen, då omständigheterna därtill föranleda,
kunna ändras men å andra sidan någon sådan omständighet enligt domkapitlets
förmenande för närvarande icke föreligger, får domkapitlet i
underdånighet föreslå att revisorernas yttrande icke måtte föranleda någon
Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.

I handläggningen av detta ärende, som föredragits av stiftssekreteraren
C. O. Wallgren, hava förutom undertecknad domprost deltagit adjungerade
ledamöterna kyrkoherdarna Axel Olsson och Oscar Svedberg samt läroverksadjunkten
Frid Arbman.

Härnösands domkapitel den 2 januari 1935.

Underdånigst
På domkapitlets vägnar:

PER SÖDERLIND.

Carl-Olof Wallgren.

Domkapitlets i Luleå

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 213, § 43.

Till Konungen.

Domkapitlet får härigenom på anmodan av kungl, kammarkollegium
avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse yttrat rörande ödebygdstillägg vid vissa
prästerliga befattningar i Härnösands och Luleå stift och i sådant avseende
anföra följande.

Ifrågavarande ödebygdstillägg utgå jämlikt lagen den 21 november 1925
angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar
inom Härnösands och Luleå stift.

Riksdagens revisorer ifrågasätta nu, huruvida verkliga skäl finnas för
nämnda tilläggs fortsatta utgående.

Som motiv för sin tvekan i detta avseende anföra revisorerna,

att de skäl, som åberopats till stöd för ödebygdstilläggen icke längre äga
giltighet i samma utsträckning som tidigare, i det att kommunikationerna
förbättrats och den förut rådande isoleringen numera brutits genom tillkomsten
av radio ävensom att den tidigare prästbristen avtagit, vange
nom den förut rådande svårigheten att få tjänsterna besatta med innehavare
upphört.

— 260 —

Vidare anställa revisorerna en jämförelse mellan ödebygdsprästerna och
andra befattningshavaregrupper å samma orter och framhålla, att dessa
senare icke kommit i åtnjutande av någon löneförmån, som i likhet med
ödebygdstillägget är avsedd att utgöra kompensation för vissa besvärliga
tjänstgöringsförhållanden.

Revisorerna betona ock, att prästerna i ödebygdspastoraten redan före
ödebygdstilläggens tillkomst hade en gynnsammare löneställning än prästerliga
befattningshavare i landet i övrigt.

Domkapitlet vill till en början erinra därom att ödebygdstilläggen icke
ännu utgått under fullt 10 år. Visserligen har under denna tid utvecklingen
gjort stora framsteg även i de vidsträckta lappmarksbygderna och
övriga därmed jämförliga bygder i nordligaste Sverige, varigenom tillvaron
därstädes blivit drägligare. Men domkapitlet anser dock icke, att
förhållandena undergått en så genomgripande förändring och förbättring,
att frågan örn ödebygdstilläggens avskaffande redan nu bör kunna anses
vara aktuell. Det väsentligaste av vad som motiverade beviljandet av
dessa tillägg kvarstår ännu. Klimatet är alltjämt hårt, och det långa
vintermörkret ligger tryckande över människorna och verkar deprimerande
på sinnet. Särskilt gäller detta dem, som icke äro födda och upp
växta i dessa trakter, och detta är fallet med de flesta präster, som äro där
anställda.

Revisorerna hänvisa till förbättringen av kommunikationerna med där
av följande lättare förbindelser och erinra i detta sammanhang örn tillkomsten
av radio. Därigenom skulle ödebygdskaraktären väsentligen försvunnit.
Detta kan äga sin riktighet beträffande själva kyrkbyarna, där
prästerna äro bosatta. Men beträffande församlingarna i deras helhet
gäller det icke. Fortfarande finnas många delar av de vidsträckta ödebygdsförsamlingarna.
där inga vägar ännu blivit byggda. Prästen måste
emellertid för utövande av sin församlingsvård göra resor även till de
mera periferiska och isolerade delarna. Dessa resor kunna ofta vara mycket
påfrestande. Under vintertiden kan prästen få riskera sin hälsa på
sina tjänsteresor. Häftiga oväder kunna inträffa och nästan omöjliggöra
framkomsten genom ödemarken. Också händer det. att prästen får ligga
i iskalla sängkläder i tillfälligt och hastigt uppeldade runi. I de stora församlingarna
kan han icke för varje dag återvända till sitt hem. Såsom
exempel på församlingarnas stora utsträckning vill domkapitlet erinra örn
att Stensele församling omfattar 40 kvadratmil i land. Sorsele 75. Tärna
35, Vilhelmina 81, Dorotea 28, Arvidsjaurs 57. Arjeplogs 129. Jokkmokks
181, Gällivare 159, Jukkasjärvi 132 och Karesuando 62 kvadratmil. Givet
är, att tjänstgöringen i så vidsträckta församlingar medför hårda strapatser
för prästerskapet och med rätta alltfort måste betecknas såsom en
ödebygdstjänstgöring, även örn prästen är bosatt på en plats med relativt
gynnsamma kommunikationsförhållanden.

Domkapitlet anser, att det är av betydelse, att prästerskapet i de s. k
ödebygdspastoraten är väl avlönat. Till dessa pastorat är det synnerligen
önskvärt, att man kan förvärva de bästa krafterna. Tidigare har det ansetts,
att man icke behövde kräva samma kvalifikationer av en präst i en
ödebygdsförsamling som i andra församlingar, men detta är utan tvivel
en felaktig uppfattning. Tvärt örn behöves just för dessa pastorat de allra
hästa krafter, bland annat, emedan inom dem viktiga och krävande organisationsfrågor
förekomma, som ställa stora anspråk på prästen. För att
kunna locka dugande krafter till dylika orter är det nödvändigt, att goda
löneförmåner kunna erbjudas. Under sådana förhållanden synes påpe

261 —

kandet, att prästbristen numera väsentligen upphört icke vara något bärande
argument för ödebygdstilläggens avskaffande. För övrigt är prästbristen
i Luleå stift ännu ej fullt avhjälpt. Sålunda har den ledigblivna
ständiga adjunkturen i Tärna församling av brist på tillräckligt antal
prästerliga krafter ej kunnat återbesättas.

Vad slutligen angår jämförelsen mellan ödebygdsprästerna och andra
befattningshavaregrupper på samma orter vill domkapitlet framhålla, att
inga andra tjänstemän måste i samma grad som prästerna underkasta sig
strapatser för utövande av sin tjänst. Lärarpersonalen vid folkskolor behöver
sålunda icke göra några resor, och tjänstemännen vid kommunikationsverken
ha sin tjänstgöring inom begränsade områden. Detsamma
gäller också tjänstemännen i domänverket, som icke behöva företaga resor
utom sitt revir. De enda, som i någon mån kunde jämföras med prästerskapet,
äro landsfiskalerna, men deras resor äro mera tillfälliga och ha ej
samma utsträckning som prästernas, vilka årligen måste företaga av församlingsvården
påkallade täta och omfattande resor, vilka delvis jämväl
äro betingade av bestämmelser i löneregleringsresolutionerna.

Med åberopande av vad sålunda anförts får domkapitlet i underdånighet
hemställa, att vad riksdagens senast församlade revisorer i sin berättelse
anfört angående ödebygdstillägg vid vissa prästerliga befattningar inom
Härnösands och Luleå stift icke föranleder till någon Eders Kungl. Maj:ts
åtgärd.

I detta ärendes handläggning hava deltagit undertecknad biskop, domprosten
Hanson samt lektorerna Lundblad och Lidén.

Föredragande: undertecknad biskop.

Luleå domkapitel den 3 januari 1935.

Underdånigst
På domkapitlets vägnar:

O. BERGQVIST.

Torsten Caap.

Kammarkollegii och statskontorets yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 226, §44.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 hava kammarkollegiet och statskontoret
anbefallts att, med anledning av vad i bifogat transumt av riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande vissa donationer
m. m. vid de allmänna läroverken, gemensamt avgiva utlåtande,
vilket skulle insändas till ecklesiastikdepartementet senast den 11 januari
1935.

Med anledning härav få ämbetsverken till en början i underdånighet
erinra örn följande.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 maj 1930 (nr 175 sid. 15) anhöll 1930
års riksdag, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa skyndsam utredning
av frågan örn indragning till statsverket eller övertagande till förvalt -

— 262 —

a.v statsverket av de av kronan till de allmänna läroverken gjorda
förläningar av hemman och andra donationer, varjämte riksdagen bemyndigade
Kungl. Majit att vidtaga sådana jämkningar i från och med
budgetåret 1930/1931 gällande stater för de allmänna läroverken, att största
möjliga överensstämmelse vunnes mellan den beräknade och den verkliga
avkastningen av de av kronan till de allmänna läroverken lämnade
donationer. Riksdagens ifrågavarande beslut hade framgått vid en sam
man jämkning mellan kamrarnas olika beslut i avseende å frågan, huru
vida jämkningarna i läroverkens nyssnämnda stater skulle gälla alla donationer,
vilken mening omfattats av andra kammaren, eller allenast de
av kronan lämnade donationerna, vilken åsikt kommit till uttryck i första
kammarens beslut (se statsutskottets memorial nr 104 år 1930).

Med anledning av riksdagens ovannämnda skrivelse anbefalide Kungl.
Majit den 13 juni 1930 kollegiet och statskontoret att

I. dels verkställa skyndsam utredning av frågan örn indragning till
statsverket eller övertagande till förvaltning av statsverket av de av kronan
till de allmänna läroverken gjorda föreningar av hemman och andra
donationer samt med sagda utredning och det utlåtande, vartill densam
ma kunde föranleda, inkomma till Kungl. Majit,

.II- dels ock till Kungl. Majit inkomma med förslag till sådana jämkningar
i från och mini budgetåret 1930/31 gällande stater för de allmänna
läroverken, att största möjliga överensstämmelse vunnes mellan den
beräknade och den verkliga avkastningen av de av kronan till de ali
männa läroverken lämnade donationer.

I sistnämnda hänseende avgåvo ämbetsverken den 15 oktober 1930 un
derdånigt utlåtande. I denna del av frågan meddelade Kungl. Majit be
slut den 16 oktober 1931, därvid Kungl. Majit medgav, att nu befintliga,
av kronan till avlöning av lärare vid de allmänna läroverken anvisade
hemman och jordar finge fortfarande, och intill dess annorlunda bleve
forordnat, vid lärartjänsterna bibehållas, emot skyldighet för tjänstinnehavaren
att efter den uppskattning, som bleve bestämd, vidkännas avdrag
för boställsavkomsten å den vid lärartjänsten utgående avlöningen.
Beträffande sättet för bestämmande av ifrågavarande avdrag föreskrev
Kungl. Majit samtidigt, att avkomsten av den fasta egendomen skulle
uppskattas på enahanda sätt som i fråga örn uppskattning gäller för de
kronans hemman och lägenheter, som skola till arrende utbjudas; och
skulle det åligga länsstyrelsen att insända de vid förrättningarna förda
protokollen jämte egna utlåtanden till kammarkollegiet, som hade att
fastställa det belopp, vartill avkomsten av varje fastighet, till skäligt
arrende beräknad, borde i stat upptagas samt därom lämna statskontoret
och vederbörande länsstyrelse underrättelse: varjämte det på prövning
framdeles skulle bero, örn oell efter vilken tid förnyad uppskattning av
avkomsten av den fasta egendomen borde äga rum. — Med anledning
härav fastställde kollegiet genom särskilda beslut den 18 juni 1934 värdet
å avkastningen från de av kronan till lärare vid högre allmänna läroverken
i Strängnäs, Linköping, Växjö, Lund, Malmö och Skara anslagna
hemman.

Den 20 oktober 1931 avgåvo ämbetsverken utlåtande angående den under
mom. I härovan angivna frågan, nämligen angående indragning till
statsverket eller övertagande till förvaltning av statsverket av kronans
donationer till de allmänna läroverken. I detta utlåtande gävo ämbets
verken uttryck åt den uppfattningen, att annat hinder för indragning till
statsverket av /rronodonationerna ej förelåge än som kunde möta i riks -

- 263

dagens medbestämmanderätt. Ämbetsverken — som erinrade därom, att
de redan den 29 november 1921 i första hand uttalat sig för indragning
till statsverket av dessa donationer, i vad de bestå av fastigheter, och
förty icke ansåge sig hava att i då föreliggande sammanhang ånyo yttra
sig angående lämpligheten och billigheten av indragningen såsom sådan
— tillstyrkte därför, bland annat, att det täcktes Kungl. Majit föreslå
riksdagen, att vissa närmare angivna anslag av kronan skulle från
den 1 maj året efter det vederbörliga beslut meddelats eller, där
fastigheterna blivit genom offentlig myndighets försorg utarrenderade,
från och med fardagen näst efter sagda beslut indragas till statsverket
mot fyllnad i de kontanta löneförmånerna för indelningshavarna i enlighet
med gällande stater. Frågan i denna del är ännu beroende ä Kungl.
Maj:ts prövning.

i den berättelse, 1934 års statsrevisorer avgivit, hava revisorerna under
ecklesiastikdepartementet, § 44, till behandling ånyo upptagit frågan örn
donationerna till lärarna vid de allmänna läroverken. Revisorerna hava
därvid erinrat, att något slutligt avgörande beträffande dessa spörsmål
ännu icke vunnits, enligt revisorernas mening förmodligen beroende därpå,
att svårighet mött för Kungl. Majit att träffa ett tillfredsställande
avgörande på grundval av den avfattning, berörda riksdagsbeslut innebure.
Till frågans belysande hava revisorerna nu framhållit följande.
Den ifrågavarande läroverkslärare tillkommande rätt till avkomst av donationer
vore av två slag dels sådan rätt, som hänför sig till kronodonationer,
dels och sådan, som härledes från donationer lämnade av enskilda.
Vederbörande lärare vore emellertid enligt gällande avlöningsbestämmelser
i båda fallen skyldiga vidkännas avdrag å lönen motsvarande förmå
nene värde. I enlighet med 1930 års riksdagsbeslut hade nyvärdering av
ifrågavarande förmåner av kronodonationer kommit till stånd. Någon
ny värdering av förmånen av enskilda donationer hade däremot ej vidtagits.
Härigenom hade uppkommit en, så vitt revisorerna kunnat finna,
icke sakligt motiverad åtskillnad mellan vissa läroverkslärare i avlöningshänseende.
De lärare, som uppbära förmåner av enskilda donationer,
hade sålunda erhållit en förmånligare ställning än de övriga lärarna.
Enligt revisorernas mening borde detta missförhållande rättas. En dylik
rättelse kunde ske, utan att den juridiskt vanskliga frågan örn dona
tionens ursprung behövde komma under prövning, då ju här icke vore
fråga örn förmåner, som tillkomme vederbörande utöver lönen, utan om
sådana, för vilka fullt avdrag å lönen skulle äga rum. Örn den av revisorerna
påyrkade rättelsen vidtoges, komme enligt revisorernas mening frågan
örn indragning till kronan eller övertagande till förvaltning av kro
nan av donationerna att förlora en avsevärd del av sin betydelse. En
ligt revisorernas mening borde emellertid även sistberörda fråga snarligen
vinna sin lösning. Önskvärt vore emellertid, att därvid även de av
enskilda gjorda donationerna medtoges. Om därvid endast alternativet
örn övertagande till förvaltning foges under övervägande, torde enligt re
visorernas åsikt det största hindret för frågans lösning vara bragt ur
världen. På grund av vad sålunda förekommit hade revisorerna icke kun
nät underlåta att ånyo bringa detta ärende under riksdagens prövning.

Statsrevisorernas nu förevarande framställning synes avse, i första
hand, att, till förekommande av en icke sakligt motiverad åtskillnad
mellan vissa läroverkslärare i avlöningshänseende. en nyvärdering av

— 264

förmånen av enskilda donationer måtte snarast vidtaga» samt, i andra
hand, att indragningen till statsverket eller övertagande till förvaltning
av statsverket av samtliga de till lärare vid de allmänna läroverken lärn
aade anslag och donationer — således såväl av kronan gjorda som av en
skilda lämnade — måtte påskyndas.

Vidkommande då först frågan om en nyvärdering av förmånen av en
skilda donationer, till vilka torde få hänföras även anslag av menighe
ter och föreningar, finna ämbetsverken i likhet med statsrevisorerna, att
en dylik värdering snarast bör företagas, detta desto hellre som, såsom
redan nämnts, under år 1934 ny värdering ägt rum beträffande fastighe
ter anslagna av kronan till vissa läroverkslärare.

Vad angår frågan örn indragning till statsverket av donationerna eller
dessas övertagande till förvaltning av statsverket få ämbetsverken beträffande
de av kronan lämnade donationerna allenast hänvisa till sitt
ovannämnda utlåtande den 20 oktober 1931 i sagda ämne. Jämväl vidkommande
de enskilda donationerna hava ämbetsverken i nyssnämnda
utlåtande redan gjort ett uttalande. Ämbetsverken anförde nämligen
beträffande denna kategori av donationer följande: »Ehuru donationer

av angivna kategori icke synas falla under det föreliggande uppdraget,
anse sig ämbetsverken böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på den omgång och onödiga inveckling av räkenskapsväsendet, redovisningen
av dessa donationer innebär, särskilt där de hesta i fastigheter
som ej avsetts till bostad åt vederbörande tjänstinnehavare. Det synes av
sådan anledning och då statsverket numera helt övertagit ansvaret för
läroverksorganisationens uppehållande, kunna ifrågasättas — i varje fall
där ej till stöd för donationerna kunna åberopas donationsurkunder, som.
föreskriva en annan disposition — att nämnda fastighetsdonationer övertagas
till förvaltning av staten samt inkomsterna av desamma såsom upp
bördsmedel tillföras reservationsanslaget till de allmänna läroverken mot
fyllnad i vederbörande tjänstinnehavares lön till fastställt belopp samt
med rätt för denne att, där avkastningen av donation överstiger den
reglerade lönen, efter avräkning årligen uppbära överskottet. Härvid
må erinras, att Kungl. Majit, efter riksdagens hörande, den 12 maj 1876
i sammanhang med förändrad organisation av överstyrelsen för hospitalen
och statens övertagande av ansvaret för hospitalsväsendet förordnad
att med vissa undantag alla hospitalens fastigheter, frälseräntor och
andra avgälder av fast egendom ävensom övriga tillgångar (enskilda donationer
medräknade) skulle indragas till statsverket, dock att hospitalens
hemman och lägenheter skulle bibehållas vid sin natur enligt jorde
boken (Sv. förf.-saml. nr 26/1876)». Vad ämbetsverken sålunda anfört
beträffande båda kategorierna av donationer vidhålla ämbetsverken alltfort.
Skulle frågan örn indragning till statsverket eller övertagande till
förvaltning av statsverket jämväl av de enskilda donationerna bliva föremål
för särskild utredning, böra därvid också uppmärksammas vissa i
äldre tid av kronan på grund av dess allmänna administrativa be fogen
heter meddelade anslag från utskylder, som ej tillkommit statsverket —
djäknepenningar, helgonskyld, studieskatt — eller från andra ecklesia
stikå lönetillgångar — landgillen och klockarpensioner — samt av stata
verket sedan 1800-talet utgjorda ersättningar på grund av utskyldernas
avskrivning eller anslagens indragning. Dessa anslag från utskylder
intaga nämligen en mellanställning mellan fcrawodonationerna och de*
enskilda donationerna och hava därför i ämbetsverkens utlåtande den
20 oktober 1931 ansetts falla utom ramen för det då förevarande ämnet.

— 265 —

Inom kammarkollegiet har upprättats här bilagda förteckning över av
menigheter, föreningar och enskilda med flera gjorda donationer till läroverkslärare
vid de allmänna läroverken. Med hänsyn till den korta tid,
som stått till förfogande för uppdragets verkställande, torde måhända
förteckningen i ett eller annat avseende tarva komplettering.

I detta ärendes handläggning hava förutom undertecknade deltagit från
kammarkollegiet kammarrådet Schalling och från statskontoret statskommissarie
Tottie och t. f. statskommissarie Örtengren.

Stockholm den 8 januari 1935.

Underdånigst

LENNART BERGLÖF. K. BERGENDAL.

’ ERNST P. PEHRZANDER,
föredragande.

Bilaga.

t ■ . . - * Vi-t ..... t . . ! ; \ . r, • * \ . f V

Donationer av menigheter, föreningar, enskilda o. dyl. till lärare vid

allmänna läroverken.

Använda källor:

1) Utredning, bifogad Kungl. Maj:ts skrivelse den 30 december 1859
(nr 77) till rikets ständer.

2) överstyrelsens för rikets allmänna läroverks underdåniga skrivelse
den 15 juni 1909 angående donationer och fonder vid läroverk, som ombildats
till samskolor.

3) Sveriges officiella statistik: Stiftelser år 1910.

4) Sveriges officiella statistik: Donationer vid allmänna läroverk, kommunala
mellanskolor och privatläroverk år 1919.

5) Bilaga till domkapitelskommitténs betänkande I: Avlöningstill gångar

anslagna---till vissa rektorer och lärare vid rikets högre

allmänna läroverk, av H. Skoglund.

6) Kammarkollegiets och statskontorets underdåniga utlåtande den 29
november 1921 i fråga örn värdering av särskilda förmåner, förenade med
vissa lärartjänster.

7) Kammarkollegiets och statskontorets underdåniga utlåtande den 20
oktober 1931 angående indragning till statsverket eller övertagande till
förvaltning av statsverket av kronans donationer till de allmänna läroverken
m. m.

8) Regium Gustavianum Gymnasium Strengnense MDXXVI—

MCMXXVI. Avd. III Strängnäs läroverks kassor och fonder.

Norrtälje samrealskola.

Billborgs skolfond med förmögenhet av 24,069 kronor enligt 3) sid. 127.
Synes motsvara i 1) omnämnda donationer av handlanden J. N. Billborg
och änkefru A. E. Almgren, född Billborg, till skolinrättningen i Norrtälje
stad »till avlöning för en särskild skollärare och övriga inrättningens
utgifter».

Donation av handlanden E. Grönstedt. Har sedan år 1810 ingått i skolkassan
till belopp av 100 rd. rmt. enligt 1). Årliga räntan avsedd att

— 266 —

»tillfalla den som skolmästaresysslan i staden förrättar, till förbättring i
dess knappa lön».

Enköpings samrealskola.

Skolmästarbostället. Se härom 7). Avdrag å rektors lön enligt statsliggaren
105 kronor 66 öre.

Rektorsboställets fond med förmögenhet av 6,500 kronor enligt 4). Utgöres
av lösen för en del av skolmästarbostället.

Strängnäs högre läroverk.

Skolmästar hagen. Se härom 7), däri avkastningen uppgives till 50 kronor.
Innehaves av lie adjunkten.

Olivehällska eller Paulinska gården i Strängnäs stad. Se härom 7). De
två äldsta lektorerna inneha där boställsvåningar, för vilka hyra erlägges
med 137 kronor 26 öre till läroverkets enskilda kassa. Detta belopp
ersättes emellertid av statsmedel jämlikt kungl, brev den 15 februari 1850.
jfr statsliggaren.

Lidadonationen. Se härom 8) sid. 42 o. f. Utgöres av en ränta å 50
kronor årligen från Lida gård i Åkers socken. Utgår till lektorerna. Avdrag
å envar av 5 lektorslöner sker enligt statsliggaren med 8 kronor 33
öre.

FeUingsbromedél. Se härom 8) sid. 26 o. f. Hushyror utgå till envar
av 3 lektorer med 162 kronor och avdragas enligt statsliggaren samma
belopp från lönerna.

Sereniska fonden. Se härom 8) sid. 97 o. f. Till 4:e lektorn utgår årligen
300 kronor, vilket belopp enligt statsliggaren avdrages från lönen.

Eldsundsfonden. Se härom 8) sid. 39 o. f. Förmögenheten angives där
till 86 kronor 20 öre. Räntan uppbäres av lie adjunkten.

Konrektorsfonden eller Hysingska donationen. Se härom 8) sid. 40 o. f.
Förmögenheten utgör 18,596 kronor 2 öre och uppbäres räntan av 2:e adjunkten.
Avdrag å lönen sker med 3.5 procent av 18,289 kronor 22 öre
eller 640 kronor 12 öre.

Anonymidonationen. Se härom 8) sid. 13 o. f. och 38. Förmögenheten
utgör 1,000 kronor. Avkastningen tillfaller 3:e adjunkten med 2/«, 4:e

adjunkten med 3A> och 5:e adjunkten med */«•

Wattrang ska fonden. Se härom 8) sid. 44. Förmögenheten uppgives
till 50 kronor 61 öre. Räntan tillfaller 3:e, 4:e och 5:e adjunkterna.

Hallbergska fonden. Se härom 8) sid. 38 o. f. Förmögenheten uppgives
till 292 kronor 53 öre. Räntan tillfaller 5:e adjunkten.

Enligt statsliggaren sker avdrag från lönerna till 3:e adjunkten med
2 kronor 68 öre (Anonymidonationen och Wattrangska fonden), till 4:e
adjunkten med 3 kronor 68 öre (desamma) samt 5:e adjunkten med 16
kronor 18 öre (desamma och Billborgska fonden).

Linköpings högre läroverk.

Lektorshagen i Linköpings stad. Angående denna se 7). Jorden innehaves
numera av förste, fjärde, femte och sjätte lektorn till 1,U vardera.
Arrendeinkomsten uppgavs 1930 till 240 kronor årligen.

De s. k. Tornbylyekorna i Linköpings stad jämte expropriatiohsmedel.
Angående dessa se jämväl 7). De vid 1853 års laga skifte utlagda lotterna
litt. Fa, Fb, Fc och Fd innehavas av respektive lie, 2:e, 3:e och 4:e lektor.
Lotten litt. Ff torde innehavas av 6:e lektorn. Lotten litt. Fe, som
skulle innehavas av 5:e lektorn, är exproprierad och räntan å expropria -

— 267

tionsmedlen, den 30 juni 1931 32,633 kronor 20 öre, uppbäres av denne. Vid
litt. Fa eller Fb finnas också expropriationsmedel, den 30 juni 1931 418
kronor 80 öre. Jämväl vid litt. Fd böra finnas av domkapitlet förvaltade
expropriationsmedel. Verkliga arrendeinkomsten utgjorde 1930 sammanlagt
1,920 kronor för 5 lotter.

Avdrag å lönerna utgöra enligt statsliggaren respektive 35 kronor, 35
kronor, 35 kronor, 35 kronor 67 öre, 37 kronor 33 öre och 33 kronor 52 öre.

Norrköpings högre läroverk.

Thilanders fond för lärare. Angående tillkomsten se 1). Enligt 4) samt
rektors uppgift den 31 augusti 1931 (handlingarna till 7) utgör förmögenheten
1,000 kronor. Den årliga avkastningen 60 kronor tillfaller de två
äldsta adjunkterna med 30 kronor vardera. Motsvarande belopp avdragas
enligt statsliggaren.

Vadstena samrealskola.

Rektors löningsjord. Enligt 2) utgöres denna av stadsjord, som på
olika tider blivit upplåten åt skolans rektor. Årliga avkomsten utgör
enligt rektors uppgift den 29 augusti 1931 (handlingarna till 7) 360 kronor.
Avdrag enligt statsliggaren 100 kronor.

Söderköpings samrealskola.

Rektors löningsjord. Angående denna se handlingarna till 7). Enligt
rektors uppgift den 24 augusti 1931 utgjorde avkastningen nämnda år 51
kronor 25 öre.

Fonderade medel av jorden. Behållningen utgjorde den 31 december
1930 717 kronor 12 öre.

Forsemanska kollegatkassan med förmögenhet av 44,350 kronor enligt
3) sid. 271. Angående tillkomsten se 1).

Jönköpings högre läroverk.

Köpeskilling för rektors vid högre allmänna läroverket i Jönköping
löningsjord. Enligt kammarrättens utslag den 11 september 1928 skall
rektorn äga uppbära avkastningen av fonden utan minskning i honom enligt
stat tillkommande löneförmåner. Se vidare 7).

Visingsö skolegodsfond. Enligt statsliggaren utgår från fonden till rektor,
en lektor, sex adjunkter, teckningslärare^ gymnastikläraren och musikläraren
sammanlagt 3,390 kronor, varför avdrag med motsvarande belopp
ske å lönerna. Dessutom utgår hyresmedel till fem adjunkter med
sammanlagt 390 kronor utan avdrag å respektive löner.

Eksjö högre läroverk.

Rektors löningsjord. Uppgives innehålla l.i ar och ej lämna någon inkomst
(handlingarna till 7). Avdrag å lönen enligt statsliggaren 3 kronor.

Växjö högre läroverk.

Sjögrenska apologistfonden. Angående tillkomst se 1). Enligt 4j utgjorde
förmögenheten 6,000 kronor och utdelningen 342 kronor. Sistnämnda
belopp avdrages enligt statsliggaren från en adjunktslön.

Kalmar högre läroverk.

Ekmanska fonden. Angående tillkomst se 1). Ingår i den s. k. stipendiekassan.
Enligt 4) och rektors uppgift den 24 augusti 1931 (handlingar -

— 268 —

na till 7) utgör förmögenheten 150 kronor och utdelningen 8 kronor 55
öre, vilken utgår till en adjunkt. Motsvarande belopp avdrages enligt
statsliggaren från lönen.

Vimmerby samrealskola.

Rektors löningsjord. Uppgifter om densamma lämnas i 1). Huruvida
rektorn fortfarande åtnjuter avkomsten av densamma är icke känt.

Karlskrona, högre läroverk.

Enligt statsliggaren avdragas »donationsmedel» från rektorns lön med
59 kronor 88 öre samt från vardera av två adjunktslöner med 35 kronor
74 öre eller sålunda tillhopa med 131 kronor 36 öre. Huru dessa belopp
framkommit framgår av 1) samt statsliggarens anm. 1. Av avdragen
avser 50 kronor, 22 kronor av rektorslönen samt 14 kronor av vardera
adjunktslönen, ersättning för förut av Karlskrona stad utgående bidrag.
Återstoden, 37 kronor 88 öre av rektorslönen samt 21 kronor 74 öre av
vardera adjunktslönen eller tillhopa 81 kronor 36 öre, skulle utgöra avkomsten
av ett utav blekingska prästerskapet och allmogen år 1731 till
löneförbättring för lärarna skänkt kapital. Örn detta saknas senare uppgifter.

Psarskis stipendiefond nr 6. Räntan, utom 100 kronor, utdelas årligen
till två adjunkter såsom hyresbidrag. Förmögenheten utgjorde den 1
april 1929 14,248 kronor 9 öre och utdelades under läsåret 1928—1929 till
allenast en adjunkt 298 kronor 9 öre (handlingarna till 7).

Lunds högre läroverk.

Frälsejordlägenheten Källby nr 2 i Lunds socken jämte tillhörande expropriationsfond.
Se härom 7). Inkomsten av lägenheten utgjorde 1930
cirka 1,100 kronor, ränta å från densamma härrörande två expropriationsfonder
(rektors löningsfond å 101 kronor 59 öre och rektors nya löningsfond
å 651 kronor 30 öre) 33 kronor 90 öre. Avdrag å rektorslönen
utgör enligt statsliggaren 356 kronor.

Malmö högre läroverk för gossar.

Docenternas medel. Enligt 4) bildade genom sammanslagning av 24
donationer under åren 1546—1815, utökade 1870 med 300 kronor enligt
stadsfullmäktiges beslut 1864. Avkomsten utgår såsom bidrag till avlöning
av 5 adjunkter. Förmögenheten utgjorde enligt 4) 912 kronor 50
öre och utdelningen 45 kronor 63 öre. Angående tillkomsten se vidare 1),
enligt vilken räntemedlen då upptogos i läroverkets stat till 35 rd. 31 öre.
Enligt statsliggaren avdrages från 5 adjunktslöner respektive 7 kronor
37 öre, 8 kronor 75 öre, 7 kronor 91 öre, 5 kronor och 6 kronor 31 öre eller
tillhopa 35 kronor 34 öre.

Vidare upptagas i statsliggaren såsom avdrag från 5 adjunktslöner
följande bidrag »av staden», nämligen respektive 3 kronor 6 öre, 3 kronor
6 öre, 2 kronor 6 öre, 1 krona 81 öre och 1 krona 28 öre. Härom anmärkes
i 1): »Rörande tiden och villkoren för detta åtagande från stadens
sida har ingen upplysning blivit lämnad.»

Hälsingborgs högre allmänna läroverk för gossar.

Rektors löningsjord. Angående denna se handlingarna till 7). Årliga
arrendet utgjorde enligt uppgift den 14 september 1918 250 kronor. Enligt
statsliggaren avdrages härför å rektorslönen 60 kronor.

269 —

Riksrådet Anders Billes donation. Förmögenheten utgjorde enligt 3)
sid. 454 500 kronor. Angående tillkomsten se 1). Enligt statsliggaren
avdragas, från rektorns lön 10 kronor, från vardera av två adjunktslöner
5 kronor och från musiklärarens lön 7 kronor 85 öre.

Ystads högre läroverk.

Enligt statsliggaren avdrages från musiklärarens lön »donationsmedel»
5 kronor 37 öre. Beloppet utgår enligt rektors uppgift den 14 augusti
1931 (handlingarna till 7) sedan lång tid tillbaka ur läroverkets premieoch
fattigkassa, men saknas närmare upplysning örn anledningen härtill.

Halmstads högre läroverk.

Rektors löningsjord. Angående denna se 7). Inkomsten utgjorde 1930
281 kronor, varför enligt statsliggaren avdrag å lönen gjordes med 27
kronor 75 öre.

Vidare ske enligt statsliggaren avdrag med följande bidrag »av staden»,
nämligen från rektorslönen med 25 kronor 25 öre och från en adjunktslön
med 16 kronor 25 öre. Anledningen härtill har icke kunnat utrönas.

Varbergs samrealskola.

Rektor Grimbergs stipendiefond. Angående tillkomsten se 1). Avkomsten
består, enligt rektors uppgift den 27 augusti 1931 (handlingarna till
7), utav avgäld av statsägan nr 736 till årligt belopp av 3 kronor 60 öre.

Fora Döbelns fond. Angående tillkomsten se 1). Enligt 4) utgjorde förmögenheten
224 kronor 23 öre och lades då räntan till densamma.

Enligt statsliggaren sker från rektors lön avdrag med 8 kronor 33 öre,
avseende bidrag »av staden». Möjligen kan detta avdrag hava samband
med den i 1) omnämnda Severentsonska donationen.

Göteborgs högre latinläroverk.

Collanderska donationen. Angående tillkomsten se 1), enligt vilken avkomsten
skall användas till »löneförbättring för frenne kolleger». Förmögenheten
utgjorde enligt 4) 4,825 kronor 77 öre samt utdelningen sammanlagt
205 kronor 48 öre till de 3 äldsta adjunkterna.

i Alingsås samrealskola.

Kollegabostället. Se 1) och 2). Har tidigare innehafts av äldsta ordinarie
kollegan. Nyare uppgifter saknas.

Lendahlska donationen. Angående tillkomsten se 1) och 2). Enligt 1)
åtnjöt en kollega av donationen 117 rd. 50 öre, och avdrages enligt statsliggaren
från en adjunktslön fortfarande 117 kronor.

Åmåls samrealskola.

Rektors löningsjord. Förvärvad genom byte med staden jämlikt medgivande
i kungl, brev den 11 oktober 1918. Värdet uppskattades då till
6,350 kronor.

Rektors lönefond. Enligt uppgift av rektor den 26 augusti 1931 (handlingarna
till 7) utgjorde förmögenheten den 30 juni samma år 7,494 kronor
39 öre. Av avkomsten hade rektor under budgetåret 1930—1931 upp
burit 196 kronor 87 öre.

Skara högre läroverk.

Lägenheten Teglagärdet m. m. i Skara stad. Se härom 7). Inkomsten
uppgives till 450 kronor för år, varför en lektor enligt statsliggaren får
vidkännas avdrag å lönen med 48 kronor.

— 270

MoreUska donationen. Angående tillkomsten se 1). Enligt 4) utgjorde
förmögenheten 1,000 kronor och utdelningen till en adjunkt 50 kronor.
Från en adjunktslön avdrages enligt statsliggaren 57 kronor.

Mariestads samrealskola.

Sederholmska donationen. Angående tillkomsten se 1). Enligt statsliggaren
avdrages från en adjunktslön 10 kronor.

Lidköpings samrealskola.

Lidrothska donationen. Enligt 3) sid. 583 och 4) utgjorde förmögenheten
500 kronor och årliga utdelningen 30 kronor. Från rektorslönen och en
adjunktslön ske enligt statsliggaren avdrag med 15 kronor.

Rektor Nils Wennerstens donation. Förmögenheten utgjorde enligt 4)
16,000 kronor och består enligt rektors uppgift den 23 augusti 1931 (handlingarna
till 7) av länderiet Christinelund eller Kvarnegården. Fastigheten
skall enligt testamente av Wennersten den 12 augusti 1846 disponeras
av andre läraren vid skolan såsom en ringa löneförbättring. Värdet
av förmånen av hyresfri hostad jämte arrendeinkomst uppgives av
rektor till cirka 1,500 kronor, varifrån avgår vissa omkostnader.

Karlstads högre läroverk.

Geijerska lönefonden. Angående tillkomsten se 1). Förmögenheten utgjorde
enligt 4) 3,959 kronor 88 öre. Från en lektorslön sker enligt statsliggaren
avdrag med 201 kronor 9 öre.

Filipstads samrealskola.

Rektors skogsrop. Se härom utredning i handlingarna till 7).

Rektors vret. Enligt uppgift av rektor den 29 september 1931 (handlingarna
till 7) donerad den 22 mars 1791 av M. Wennersten och hans
maka. Rektorn uppbär arrendet.

örebro högre läroverk för gossar.

Frälsehemmanet Åsskog nr 1 i Almby socken. Se härom Kungl. Maj:ts
dom den 3 juli 1929. Årliga avkomsten utgjorde enligt 6) cirka 750 kronor.
Enligt statsliggaren får rektor härför vidkännas avdrag med 120
kronor.

Ett trädgårdsland å Örebro stads område. Se härom 5), där årliga avkomsten
uppgives till 35 å 50 kronor. Rektor får enligt statsliggaren vidkännas
avdrag med 16 kronor 65 öre.

Ola Månssons fond. Se härom 1). Förmögenheten utgjorde enligt 3)
sid. 634 62 kronor och utdelningen 3 kronor. Avdrag enligt statsliggaren
3 kronor 48 öre, eller det i 1) uppgivna beloppet.

Robsahms fond. Se härom 1). Förmögenheten utgjorde enligt 3) sid.
634 475 kronor.

Åhmanska fonden. Se härom 1). Förmögenheten utgjorde enligt 3)
sid. 635 254 kronor.

Ur Robsahms och Åhmans fonder utgingo enligt 4) bidrag till 3 adjunkter
med tillhopa 30 kronor. Enligt statsliggaren avdrages å envar
av 3 adjunktslöner 7 kronor 95 öre.

Askersunds samrealskola.

Rektors löningsjord. Se härom 2). Från rektorslönen avdrages enligt
statsliggaren 24 kronor 75 öre »av löningsjord».

— 271

Grundtondskassan. Angående tillkomsten se 1). Förmögenheten utgjorde
enligt 4) 9,097 kronor 75 öre samt utdelning till rektor och en
adjunkt tillhopa 694 kronor 80 öre. Enligt statsliggaren avdrages från
rektorslönen 95 kronor och från en adjunktslön 368 kronor 20 öre.

Västerås högre läroverk.

Kyrkoherden Anders Franzelius’ donationsfond. Bildad jämlikt kungl.
brev den 12 maj 1922 av löseskilling, 655 kronor, för ett av Franzelius
1722 donerat planteringsland. Avdrag å en adjunktslön enligt statsliggaren
25 kronor.

Westmanska donationsfonden. Angående tillkomst se 1). Förmögenheten
utgjorde enligt 3) sid. 669 1,700 kronor. Utdelningen till äldste
adjunkten utgjorde enligt 1) 83 rd. 33 öre eller det i anmärkning uti
statsliggaren angivna beloppet.

Arboga samrealskola.

Lagerquistska donationsfonden. Se härom 2). Förmögenhet enligt 4)
870 kronor med utdelning av 43 kronor 67 öre.

Ahllöfska fonden. Se härom 2). Förmögenhet enligt 4) 1,458 kronor 33
öre med utdelning av 58 kronor 34 öre.

Hellsteniska donationsfonden. Se härom 2). Förmögenhet enligt 4) 850
kronor med utdelning av 41 kronor 65 öre.

Utdelningarna från samtliga 3 fonder uppbäras av äldste adjunkten,
från vars lön enligt statsliggaren avdrages 150 kronor »av donationsmedel».

Från nämnda lön sker även avdrag med 3 kronor för bidrag »av kyrkokassa^.
Enligt 2) är grunden för bidraget okänd och har detsamma ej
sedan år 1886 utgått.

Sala samrealskola.

Löningsjord. Se härom 2). Avdrag ske enligt statsliggaren från rektorslönen
med 2 kronor 25 öre samt från vardera av två adjunktslöner med
1 krona 12 öre.

Eklöfska fonden. Angående tillkomsten se 1). Förmögenheten utgjorde
enligt 3) sid. 675 2,000 kronor, varav till en adjunkt utgick 50 kronor.

Köpings samrealskola.

Rektors löningsjord. Se härom 2). Avdrag sker enligt statsliggaren
å rektorslönen med 49 kronor 9 öre.

Skolfonden. Se härom 2). Avdrag å rektorslönen sker med 50 kronor
51 öre.

Ramsellska donationsfonden. Se härom 2). Förmögenheten utgjorde
enligt 4) 670 kronor och utdelningen 33 kronor. Avdrag å rektorslönen
sker med 20 kronor 83 öre.

Adjunktens löningsjord. Se härom 2). Avdrag å en adjunktslön sker
med 230 kronor.

Falu högre läroverk.

Elzbergska donationen. Angående tillkomst se 1). Förmögenheten utgjorde
enligt 4) 875 kronor, och utdelningen tillhopa 37 kronor 95 öre
till 4 adjunkter.

lhrmanska fonden. Angående tillkomsten se 1). Förmögenheten utgjorde
enligt 3) sid. 704 1,500 kronor, varav utgick till 3 adjunkter tillhopa
25 kronor.

272

Enligt statsliggaren avdrages från vardera av 3 adjunktslöner 23 kronor
12 öre samt från en fjärde 13 kronor 12 öre. Dessa avdrag grundas
på de i 1) angivna utdelningarna, 13 rd. 12 öre från Elzbergska donationen
och 10 rd. från Ihrmanska fonden.

Härnösands högre läroverk.

Bergman-Millerska donationsfonden. Angående tillkomst se 1). Förmögenheten
utgjorde enligt 4) 891 kronor 84 öre med årlig utdelning av
sammanlagt 37 kronor 50 öre till 5 adjunkter. Motsvarande belopp avdrages
enligt statsliggaren.

Sundsvalls högre läroverk.

Olivenbaumska donationsfonden. Angående tillkomst se 1). Förmögenheten
utgjorde enligt 4) 511 kronor 93 öre och utdelningen till en adjunkt
20 kronor. Enligt statsliggaren avdrages 18 kronor å lönen.

Stockholm och kungl, kammarkollegiets 3:dje byrå den 8 januari 1935.

F. H. Morssing.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 226, § 44.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har Eders Kungl. Majit
anbefallt skolöverstyrelsen att avgiva utlåtande med anledning av vad
i ett till remisskrivelsen fogat transumt av riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats rörande vissa donationer m. m. vid de allmänna
läroverken. Med anledning härav får överstyrelsen, med återställande
av remissakten, i underdånighet anföra följande.

Såsom revisorerna framhålla, äro de här ifrågavarande donationerna
av två slag, nämligen dels sådana som härröra från kronan, dels sådana
som härröra från enskilda. Visserligen kan man också tala örn ett tredje
slag av donationer, nämligen sådana som härröra från kommuner, men
dessa torde i nu förevarande avseende kunna anses ingå under rubriken
enskilda donationer.

Revisorerna hava icke framställt något fullt preciserat yrkande i de
frågor, som deras uttalande berör; man torde emellertid kunna sammanfatta
deras mening i följande punkter:

1) Det bör företagas ny värdering av sådana förmåner, som härflyta
från enskilda donationer.

2) Frågan örn indragning till kronan eller övertagande till förvaltning
av kronan av samtliga här ifrågavarande donationer bör snarligen vinna
sin lösning; och synas revisorerna därvid böjda att giva företräde åt det
alternativet, att kronan skulle till förvaltning övertaga ifrågavarande
donationer.

Med anledning av revisorernas uttalande anser sig överstyrelsen böra
något ingå på vissa mera principiella frågor rörande sådana enskilda

— 273 —

donationer, som avse lärares avlöning. Till utgångspunkt tager överstyrelsen
därvid det förhållandet, att revisorerna erinra därom, att ny
värdering numera kommit till stånd i fråga örn här ifrågavarande kronodonationer
men icke i fråga örn enskilda donationer, och framhålla, att
det icke kan anses riktigt, att de läroverkslärare, som uppbära förmåner
av enskilda donationer, härigenom kommit i bättre ställning än de, som
uppbära förmåner av kronodonationer, samt ytterligare erinra därom,
att det här är fråga endast örn förmåner, för vilka fullt avdrag å lönen
skall äga rum, men icke om sådana förmåner, som tillkomma vederbörande
utöver lönen.

Med anledning av den sist anförda av dessa synpunkter tillåter sig
överstyrelsen uttala, att den sedan lång tid tillbaka såsom självklar ansedda
uppfattningen, att annan donationsförmån än bostad skall föranleda
avdrag å lönen, i själva verket icke kan anses självklar. När det
gäller att bedöma, huru en donation bör behandlas och användas under
förhållanden, som blivit väsentligt förändrade efter tiden för donationens
tillkomst, då bör enligt en, såvitt överstyrelsen kan finna, hos de
myndigheter, som yttrat sig i denna principfråga, enhällig mening den
avgörande synpunkten vara den, att donationen kommer till en användning,
som så nära som möjligt motsvarar donators avsikt. Överstyrelsen
tillåter sig i detta avseende erinra örn ett uttalande, som överstyrelsen
gjort i sitt den 27 juni 1932 avgivna underdåniga utlåtande angående av
kommarkollegium och statskontoret verkställd utredning rörande indragning
till statsverket eller övertagande till förvaltning av statsverket av
kronans donationer till de allmänna läroverken m. m. Uttalandet lydde
på följande sätt:

»Slutligen anser sig överstyrelsen böra ägna någon uppmärksamhet åt
vissa uttalanden, som ämbetsverken göra angående donationer, som icke
härröra från kronan. Ämbetsverken säga härom i slutet av sin principiella
framställning: ''Ehuru donationer av angivna kategori icke synas
falla under det föreliggande uppdraget, anse sig ämbetsverken böra fästa
Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på den omgång och onödiga inveckling
av räkenskapsväsendet, redovisningen av dessa donationer innebär,
särskilt där de bestå i fastigheter som ej avsetts till bostad åt vederbörande
tjänstinnehavare. Det synes av sådan anledning och då statsverket
numera helt övertagit ansvaret för läroverksorganisationens uppehållande,
kunna ifrågasättas — i varje fall där ej till stöd för donationerna
kunna åberopas donationsurkunder, som föreskriva en annan disposition
— att nämnda fastighetsdonationer övertagas till förvaltning av
staten samt inkomsterna av desamma såsom uppbördsmedel tillföras
reservationsanslaget till de allmänna läroverken mot fyllnad i vederbörande
tjänstinnehavares lön till fastställt belopp samt med rätt för
denne att, där avkastningen av donation överstiger den reglerade lönen,
efter avräkning årligen uppbära överskottet. Härvid må erinras, att
Kungl. Maj:t, efter riksdagens hörande, den 12 maj 1876 i sammanhang
med förändrad organisation av överstyrelsen för hospitalen och statens
övertagande av ansvaret för hospitalsväsendet förordnat, att med vissa
undantag alla hospitalens fastigheter, frälseräntor och andra avgälder
av fast egendom ävensom övriga tillgångar (enskilda donationer medräknade)
skulle indragas till statsverket, dock att hospitalens hemman och
lägenheter skulle bibehållas vid sin natur enligt jordeboken (Sv. förf.-saml. nr 26/1876).’ Liknande synpunkter framträda också någon gång i

Ren.-berättelse äng. statsverket för är 1934. II

IS

— 274 —

framställningen rörande de särskilda läroverken, t. ex. vid behandlingen
av vissa ägor, som av Jönköpings stad anslagits åt rektor vid stadens
läroverk.

Vad ämbetsverken i detta avseende anför ligger tydligen Irnit utanför
deras uppdrag. Under sådana omständigheter anser sig icke heller överstyrelsen
böra ägna någon mer ingående behandling at ämnet. Men överstyrelsen
anser sig dock böra framhålla, att ämbetsverken synas överstyrelsen
synnerligen ensidigt betona den formella bokföringssynpunkten
och med alltför lätt hand vidröra den reella synpunkt, som, såvitt överstyrelsen
kan finna, bör vara den verkligen avgörande, nämligen att en
donation bör komma till sådan användning, som kommer dess ursprungliga
syfte så nära som möjligt. Denna synpunkt har överstyrelsen upprepade
gånger gjort gällande, t. ex. i sitt underdåniga utlåtande angående
läroverkskollegiets i Jönköping underdåniga framställning angående
sådan utredning om Visingsöfonden, som sedermera igångsatts och för
närvarande pågår. Möjligen kan det vara önskvärt, att liknande utredningar
verkställas rörande flera vid allmänna läroverk förefintliga donationer,
icke minst sådana, som avse lärarelöner men icke härröra från
kronan. Men en sådan utredning kan enligt överstyrelsens bestämda övertygelse
aldrig bliva till verkligt gagn, såvida icke den reella hänsynen till
varje särskild donations syfte får väga tyngre än den formella hänsynen
till likformighet i bokföring.»

När revisorerna nu upptagit ämnet, sker detta delvis från andra utgångspunkter,
än fallet är med kammarkollegiets oell statskontorets nyss
anförda uttalande. Men även vid bedömande av revisorernas synpunkter
bibehåller den av överstyrelsen hävdade grundsatsen, att en donation
bör komma till sådan användning, som kommer dess ursprungliga syfte
så nära som möjligt, sin fulla giltighet. Överstyrelsen anser sig därför
böra något närmare belysa denna grundsats.

Det är tydligen denna grundsats, som har varit huvudmotivet för åstadkommande
av den Lag örn tillsyn över stiftelser, som utfärdades den 24
maj 1929 (nr 116). Att så varit fallet, framgår tydligt av de förarbeten
till lagen, vilka finnas refererade i den till nyssnämnda års riksdag avgivna
propositionen i ämnet (nr 83).

Så t. ex. säger statsrådet och chefen för justitiedepartementet i det till
propositionen fogade utdraget av protokollet över justitiedepartementsärenden
den 20 januari 1928 (sid. 17): »Då stiftelserna äga bestånd långt
efter det att stiftarna och de, som närmast äro intresserade av att förverkliga
dessas vilja, upphört att finnas till, kunna stiftelserna i högre
grad än de rättsbildningar, som i en krets av medlemmar äga ett städse
befintligt personligt underlag, löpa fara att pä grund av glömska eller
likgiltighet eller av annan anledning i tidernas längd dragas vid sidan
av vad med dem är åsyftat. Antingen kunna de komma att tjäna andra ändamål
än stiftarna bestämt, eller ock försvinna de, såsom icke sällan torde
hända, i förtid såsom självständiga rättssubjekt, därigenom att deras medel
uppgå i annan egendom. För stiftarna liksom för dem, som enligt
deras vilja skola åtnjuta förmån av stiftelserna, är det därför av stor vikt
att genom tillsyn från det allmännas sida stiftelsernas bestånd tryggas
och de syften, stiftarna angivit, upprätthållas.»

I de sålunda anförda orden uttalas fullt tydligt den grundsatsen, att
donerade medel skola komma till den användning, som framgår av donationsurkunden.
Nu kan det emellertid inträffa, att donationsurkun -

— 275

dens bestämmelser på grund av ändrade tidsförhållanden bliva omöjliga
att helt efterleva. Även huru i så fall bör förfaras, finnes tydligt angivet
av nyssnämnda statsråd. Han säger (sid. 38 f.): >1 stiftelsebegreppet
ligger ett visst mått av oföränderlighet. Grunden för stiftelsens
tillvaro, uppgift och verksamhet är stiftarens vilja, sådan den kommit
till uttryck i hans förordnande om stiftelsen. Denna själv kan icke genom
sina organ häri göra någon ändring, örn ej annat särskilt föreskrivits.
Och icke heller stiftaren äger någon allmän befogenhet att förändra
stiftelsen. Denna oföränderlighet kan dock icke vara ovillkorlig. Därest
på grund av ändrade faktiska eller rättsliga förhållanden det nied en
stiftelse åsyftade ändamålet icke kan vinnas eller stiftelsen med den organisation,
densamma erhållit, icke längre kan verka för detta ändamål,
bleve stiftelsens upphörande en nödvändig följd, därest ändring i ena
eller andra hänseendet ej finge ske. Även i andra fall kan jämkning i
gällande föreskrifter beträffande en stiftelse utgöra en förutsättning för
att stiftarens avsikter med stiftelsen skola kunna fullföljas. Att erforderliga
ändringar då få vidtagas, synes bäst överensstämma med de intressen,
som äro förbundna med stiftelsen, och torde även i regel kunna
anses överensstämma med stiftarens vilja. Hos oss hava ock dylika
ändringar städse ansetts kunna vinnas genom beslut av Kungl. Majit.
Denna Kungl. Majlis befogenhet att medgiva ändring av stiftelse, den
s. k. permutationsrätten, torde grunda sig på den Konungen i regeringsformens
§ 89 tillerkända allmänna ekonomiska lagstiftningsrätten.»

Statsrådet citerar vidare (sid. 39 i.) — utan någon invändning och delvis
med uttryckligt instämmande — ett utlåtande av justitiekanslersämbetet,
där det bl. a. förekommer följande uttalande:

»Det tillkommer utövaren av den högsta statsmakten såsom en politiåtgärd
att upphäva en stiftelse, vars ändamål är lagstridigt eller osedligt,
samt att eljest i mån av förändrade förhållanden meddela jämkning
i stiftelse. De nu givna stadganden, som kunna anses beröra detta ämne,
framstå mera såsom inskränkande undantagsbestämmelser i berörda befogenhet
hos den högsta statsmyndigheten. Sålunda stadgas t. ex. i 5 §
av Prästerskapets privilegier, att utan kammarkollegii, domkapitlets och
vederbörandes vetskap och samtycke får ingen bortsälja några kyrko-,
hospitals-, akademi-, gymnasii- eller skolägor. Enär många sådana ägor
äro grundade på enskilda donationer, framträder ofta frågan om föryttring
av sådana ägor såsom en fråga örn jämkning i stiftelse.------

Vid utövning av ifrågavarande myndighet tages såsom allmänt känt
är all tillbörlig hänsyn till stiftarens vilja, och först efter en ingående
utredning angående vederbörande stiftelses uppkomst och verksamhet
samt efter hörande av myndigheter och av enskilde, som saken kan anses
angå, meddelas nådigt beslut i iirendet. Till följd av stiftelsernas skiftande
natur och oberäkneligheten av de förhållanden, som kunna framstå
såsom giltig grund för ändring i stiftelse, torde det vara en ytterst
vansklig sak att genom särskilda lagbestämmelser noggrant angiva de
förutsättningar, under vilka den s. k. permutationsrätten skall inträda,
samt de begränsningar, som i avseende å densammas utövande skola gälla.
Då något rättsbehov i detta avseende icke förefinnes, men det för framtiden
bör förekommas, att stiftelser, såsom hittills ofta skett, själva förändra
sitt innehåll efter nya tidsförhållanden torde i vårt land en ny allmän
lag angående stiftelser i fråga örn förevarande ämne allenast böra inne -

— 276 —

hålla en bestämmelse därom, att det tillkommer Konungen att besluta
angående förändring i stiftelse.»

Likaledes anföres (sid. 42) utan någon invändning ett utlåtande av
Överståthållarämbetet, där det förekommer följande uttalande:

»Sedan länge har det visat sig, att medel, som tillhört en stiftelse sedan
kanske hundratals år tillbaka, enligt stiftarens förordnande skola
disponeras för ändamål, som icke längre äro lämpliga för nutiden. Föreligga
sådana förhållanden, brukar Kungl. Maj:t finna sig befogad att
ändra de från början lämnade förordnandena och medgiva medlens användande
för andra ändamål, örn vilka man är säker på att de stå i överensstämmelse
med stiftarens önskningar under föreliggande förändrade
förhållanden.»

Delvis med stöd av dessa båda utlåtanden av justitiekanslersämbetet
och Överståthållarämbetet stannar statsrådet vid att avstyrka, att det
i den planerade lagen i ämnet införes några bestämmelser angående
Kungl. Maj:ts här ifrågavarande s. k. permutationsrätt. Men detta beror
tydligen icke på någon tvekan vare sig i fråga örn lämpligheten av
en sådan rätt eller i fråga örn de grunder, efter vilka den bör utövas,
utan allenast på svårigheten »att genom särskilda lagbestämmelser noggrant
angiva de förutsättningar, under vilka permutationsrätt skall inträda,
samt de begränsningar, som skola gälla med avseende å dess utövande».

Bortsett från frågan, huruvida de sålunda antydda svårigheterna varit
tillräckligt tungt vägande, för att man borde i lagen lämna en så viktig
fråga som den örn permutationen utan något slags behandling, vill överstyrelsen
uttala sin fulla anslutning till de grundsatser, som sålunda gjorts
gällande av justitiekanslersämbetet, Överståthållarämbetet och dåvarande
chefen för justitiedepartementet och örn vilka det i själva verket tyckes
hava rått full enighet bland de myndigheter, som förberett meranämnda
lag örn tillsyn över stiftelser, nämligen att donerade medel böra förvaltas
och användas i överensstämmelse med de i donationsurkunden meddelade
bestämmelser eller, för den händelse dessa bliva omöjliga att tillämpa,
på ett sätt, som kommer desammas syfte så nära som möjligt.

Örn nu en enskild donation, som enligt donators bestämmelser skall
komma en läroverkslärare till godo, användes på det sätt, att vederbörande
lärare erhåller avkastningen men vidkännes motsvarande minskning
i sina av statsmedel utgående avlöningsförmåner, så är det uppenbart,
att den, som egentligen uppbär den av donator avsedda förmånen, är
staten. Men det kan icke anses självklart, att det är detta, som donator
avsett med sin donation. Hade han avsett att giva en gåva till staten,
så hade han kunnat göra detta direkt och icke behövt anlita omvägen
med en läroverkslärare som mellanhand. Det ligger minst lika nära att
antaga, att donator egentligen velat gagna en viss läroanstalt, och att
han med hänsyn till de förhållanden, som förelågo vid den tid, då donationen
gjordes, funnit ett lämpligt sätt att bereda läroanstalten det avsedda
gagnet vara att bidraga till avlöningen åt en vid densamma anställd
lärare. Huruvida han därvid närmare tänkt sig in i frågan, om
läraren härigenom skulle komma att få bättre avlöning än flertalet lärare,
är måhända icke säkert; sannolikt torde förhållandet i detta avseende
växla vid olika donationer. Men vare sig donator velat bereda
läraren en bättre ställning än den genomsnittliga eller endast velat tillförsäkra
honom en ställning jämförlig med den genomsnittliga, så är det

— 277 —

minst lika sannolikt, att donator med sin gåva velat tjäna den bestämda
läroanstalten som att lian velat tjäna staten i ali allmännelighet. Såvitt
överstyrelsen kan linna, skulle följaktligen varje utredning angående den
framtida förvaltningen oell användningen av de här ifrågavarande enskilda
donationerna komma i strid med den grundsats angående tillgodoseende
av donators syfte, åt vilken Eders Kungl. Majit och riksdagen givit
ett kraftigt uttryck genom den i det föregående omnämnda lagen örn
tillsyn över stiftelser, örn utredningen bundes vid den förutsättningen,
att donationerna direkt eller på en omväg skola bereda staten en besparing.
För att stå i överensstämmelse med sagda grundsats och bliva till
gagn i densammas anda, måste utredningen vara fullständigt fri i alla
andra avseenden, än att den bör undersöka bästa sättet att under förändrade
förhållanden tillgodose varje särskild donations syfte. Häri
ligger jämväl, att utredningen icke bör syfta till någon likformig behandling
av alla de avsedda donationerna utan tvärtom underkasta varje
särskild donation en undersökning angående dess särskilda syfte och
lämpligaste sättet att förverkliga detsamma. Skulle då resultatet bliva,
att donationen i vissa fall indroges till staten, i andra fall fortfarande
komme vederbörande lärare till godo antingen med eller utan motsvarande
avdrag å övriga löneförmåner och i åter andra fall komme läroverket
på annat sätt till godo, så kan häri icke ligga någon olägenhet;
det är tvärtom helt naturligt, att donationer, som från början varit växlande
till syfte, förvaltning och användning, alltfort förbliva växlande.

Såvitt överstyrelsen kan finna, är det sådana synpunkter, som överstyrelsen
nu framhållit, som ligga till grund för Eders Kungl. Majits i
det föregående antydda beslut att anbefalla en särskild utredning angående
Visingsöfonden. Att denna utredning begränsats till denna enda
fond, har sin naturliga förklaring i fondens storlek och invecklade historia.
Men i själva verket skulle det enligt överstyrelsens mening vara påkallat
att verkställa motsvarande utredning i fråga örn ett stort antal
donationer, som givits till läroverk från annat håll än från kronan men
som blivit mer eller mindre avlägsnade från sitt ursprungligen avsedda
syfte. Man skulle kunna tänka sig, att en sådan utredning sattes i gång
för varje särskilt fall, som komme att bliva uppmärksammat. Men det
synes lämpligare, att undersökningen finge en mera allmän karaktär;
örn så icke sker, synes det föreligga risk å ena sidan för att det företages
dubbelarbete, som borde vara överflödigt, å andra sidan för att arbetet
i de särskilda fallen icke komme att utföras enligt enhetliga grunder.

Fråga uppstår då, hur pass vidsträckt omfattning som borde {(ivas åt
en dylik utredning. Därvid synes det överstyrelsen lämpligt att. åtminstone
till en början, begränsa undersökningen till de enskilda (däruti inneslutna
jämväl kommunala) donationer, som revisorerna nu hava i sikte.
Men en sådan utredning borde, såsom av det föregående framgår, läggas
efter väsentligt andra grunder än de av revisorerna antydda.

Överstyrelsen kan således icke tillstyrka åtgärder, som bindas vid de
av revisorerna angivna syftena, men vill i stället i underdånighet hemställa,
det täcktes Eders Kungl. Majit föranstalta örn utredning angående
sådana icke från kronan härrörande donationer, sorn avse en eller annan
form av avlöningsförmån åt lärare vid allmänna läroverk, i syfte att
sagda donationer må komma till ett bruk, som ansluter sig till deras ursprungliga
syfte så nära, som förhållandena medgiva.

T den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit general -

278 -

direktören Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Wallin och
undervisningsrådet Johansson, föredragande.

Stockholm den 10 januari 1935.

AUGUST JOHANSSON,
föredragande.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

Ingeborg Blomberg.

Domkapitlets i Växjö

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 210, § 44.

Till Konungen.

Sedan domkapitlet anbefallts avgiva underdånigt utlåtande med anledning
av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats
rörande domkapitlet i Växjö, får domkapitlet i underdånighet anföra
följande.

Riksdagens revisorer hava förmält, hurusom de vid sitt besök i Växjö
konstaterat, att domkapitlets expeditionslokaler, som äro inrymda i biskopshuset
å Östrabo, hysa vissa delar av domkapitlets arkiv, till stor
del bestående av yngre arkivserier, som användas i det löpande arbetet,
att större delen av domkapitlets arkiv, huvudsakligen äldre handlingar,
förvaras i domkyrkans i Växjö båda tornkammare, att dessa
tornkamrar, särskilt det södra tornrummet, där de äldsta arkivalierna
förvaras, äro mycket olämpliga som förvaringsrum för arkivalier, att
denna olämpliga förvaring redan genom fukt och mögel samt insekter
förorsakat skada och delvis förstörelse av särskilt äldre handlingar, att
arkivbeståndet till stor del utgöres av handlingar av oersättligt värde
och av stor betydelse för forskningen, särskilt för bestämmandet och
klargörandet av äganderättsförhållanden, samt att risken för arkivaliernas
förstöring jämväl genom eld i händelse av brand i kyrkan förefaller
synnerligen stor på grund av träkonstruktionen i tornets inre och
de elektriska ledningarna därstädes m. m. Revisorerna hava på dessa
grunder funnit angeläget, att ifrågavarande arkivalier erhålla en mera
betryggande och i övrigt ändamålsenligare förvaringsplats.

Med detta sitt yttrande hava revisorerna till fullo bekräftat vad tidigare
efter på platsen gjorda undersökningar anförts från riksarkivariens
och riksarkivets sida och i likhet med dessa funnit snara och effektiva
åtgärders vidtagande för arkivaliernas säkerställande mot skada
och förstörelse vara av synnerligt behov påkallade.

Revisorerna erinra i sitt uttalande örn det av Eders Kungl. Majit år
1932 åt domkapitlet meddelade nådiga tillståndet att tills vidare förvara
sina arkivalier i lämpligt arkivrum i lantmäterikontorets nyuppförda
byggnad, men ävenledes örn huru domkapitlet i sin underdåniga
skrivelse den 8 februari 1934 hade upplyst, att de betingelser för ett lämpligt
och tillräckligt förvaringsrum därstädes, som vid tiden för detta
medgivande förefunnos, icke längre voro för handen. En detaljerad

279 —

redogörelse för de omständigheter, sorni vållat detta förändrade läge,
har avgivits av överlantmätaren Sten Ström i skrivelse till domkapitlet
dea 20 sistlidne oktober. Skrivelsen innehåller följande.

Då fråga örn inrymmande av domkapitlets arkivalier härstädes för
omkring två och ett halvt år sedan var föremal för överläggningar mellan
numera avlidne biskopen Reuterskiöld och undertecknad voro förutsättningarna
icke desamma som nu. — Dels var den stora vinden då
alldeles tom och kunde hava lämnat utrymme för kontorets instrumentsamling,
några skåp och en samling kartonger, men numera är den i
sin helhet inredd till lokaler för länsarkitekten, landsfogden och vägingenjören,
och mot förmodan finnes intet utrymme över för nämnda
föremål, vilka varit och fortfarande äro inrymda i det mindre av de två
arkivrummen, som domkapitlet önskat få använda; dels var då blott
fråga örn att arkivalierna skulle förvaras här under de år, som kunde
förflyta medan arkivfrågan för domkapitlet slutligt ordnades. Då der
mindre av rummen således nu ej kan undvaras, mäste, om det större
komme till användning för domkapitlets arkivalier, möjlighet till genomgång
i detta rum finnas för lantmäterikontorets personal för åtkomst
av det förra oell detta vore ju ej lämpligt. Enligt vad det numera
meddelats mig hava mätningar oell undersökningar av domkapitlets
bokförråd och handlingar gjorts, och därvid har det befunnits, att
enbart det större rummet, vars disponerande först var i fråga, är alldeles
otillräckligt och att, även örn det mindre kunde erhållas, utrymmet
icke är tillräckligt. Framhållas må ock att, om arkivalierna i fråga
skulle för en mycket lång tid inrymmas härstädes, utrymmet för detta
kontors eget arkiv kunde bliva för trångt.

Jag anser mig på grund av det anförda icke kunna förorda, att domkapitlets
arkivalier hit överflyttas.

Enär alltså Eders Kungl. Maj :ts ovan angivna medgivande, vilket dock
avsåg allenast en provisorisk och temporär anordning, icke later sig utnyttjas,
samt övriga tillförene ifrågasatta och noga undersökta vägar till
arkivfrågans lösning, på skäl som domkapitlet i sin underdåniga skrivelse
den 8 februari 1934 närmare angivit, visat sig vara oframkomliga,
finner domkapitlet alltfort ingen annan lösning av denna fråga möjlig
än uppförandet av för ändamålet avsedd nybyggnad.

I sin sistnämnda underdåniga skrivelse upptog domkapitlet, i samband
med arkivfrågan, det med åren alltmer aktuellt blivna behovet av
rymligare och mera ändamålsenliga lokaler för sitt kansli, vilka lokaler
genom tillkomsten av stiftsnämnden blivit fullkomligt otillräckliga.
Dessa lokaler utgöras nämligen endast av två till sessionsrummet gränsande
förutvarande bostadsrum av ganska ringa utrymme. Det omdöme
örn arkivet, som riksarkivarie!! Sam Clason år 1919 uttalade av innehåll
att »intet av Sveriges domkapitel har en så otillfredsställande förvaring
av sitt arkiv», gäller ostridigt även örn kansliet, enär numera intet av
rikets stift har så opraktiska och otillräckliga arbetslokaler för domkapitlets
personal. Detta missförhållande är så mycket mera kännbart
som Växjö stift är i förvaltningshänseende det tredje i ordningen inom
riket. Angående de nuvarande kanslirummens användning och de otillfredsställande
och riskfyllda temporära anordningar, domkapitlet nödgats
vidtaga för att bereda plats åt stiftsniimndens tjänstemän och handlingar,
förefinnes i förenämnda underdåniga skrivelse en utförlig redogörelse,
som torde till iullo hava konstaterat, att de nuvarande lokalförhållandena
äro förbundna med de allvarligaste olägenheter för ar -

- 280

betets behöriga utförande och för tjänstemännen innebära betydande
hinder och svårigheter.

En lösning av arkivfrågan utan sammanhang med domkapitlets kanslifråga
skulle icke blott medföra ett uppskjutande till en oviss framtid av
en för domkapitlet såsom ämbetsverk trängande angelägenhet, utan
dessutom, såsom framhållits i domkapitlets tidigare underdåniga skrivelse,
komma att, förutom ovan påtalade olägenheter för arbetet, låta
riskerna för eldfara beträffande de i kansliet och stiftsnämndsexpeditionen
befintliga arkivalier, handlingar och kartor m. m. allt fortfarande
kvarstå. Dessa olägenheter och risker hava gång efter annan vid inspektion
eller eljest påtalats. Riksarkivarien uttalade år 1930 i underdånigt
yttrande såsom önskvärt, »att de olika delarna av domkapitelsarkivet
snarast kunde återförenas och samordnas i anslutning till domkapitlets
expedition och tjänsterum». Arkivrådet H. Brulin anförde år
1931 i sitt protokoll över verkställd inspektion att »såsom önskemål för
ett definitivt ordnande av lokalfrågan måste uppställas ett sammanförande
av arkivets nu splittrade beståndsdelar», samt att »en anordning,
som lokalt skiljer de äldre och de aktuella arkivaliegrupperna, kan icke
betraktas som slutgiltig». Detta uttalande och vad övrigt i samband
därmed anförts föranledde riksarkivarien att sistnämnda år ånyo anmoda
domkapitlet »att snarast möjligt vidtaga sådana åtgärder, som
kunde leda till en tryggad och enhetlig förvaring av domkapitlets arkivalier».

Till upplysning må slutligen erinras att revisorernas berättelse, över
vilken domkapitlet nu utlåter sig, kommit att missförstå vad domkapitlet
i underdåniga skriften av den 8 februari 1934 hemställt beträffande
»nuvarande sessionsrummet jämte annex». Med sistnämnda, säkerligen
alltför otydliga uttryck åsyftas icke någon annexbyggnad utan endast
nyssnämnda till sessionsrummet gränsande, förutvarande två bostadsrum
av ganska ringa utrymme.

Med erinran såväl örn vad tidigare blivit i detta ärende anfört som om
vad förut ingiven ritning jämte arbetsbeskrivning och kostnadsberäkning
utvisar, samt i synnerhet med åberopande av vad riksdagens revisorer
nu uttalat, får domkapitlet, efter att hava här ovan sammanfattningsbevis
berört vad i ärendet torde vara av huvudsaklig betydelse,
härmed i underdånighet upprepa sin av Eders Kungl. Majrts prövning redan
beroende hemställan, vars väsentliga innebörd är att det täcktes
Eders Kungl. Maj:t träffa åtgärd, som i nåder kan finnas påkallad, för
anvisande av 142,000 kronor att huvudsakligen användas till tjänstebyggnad
för domkapitlets i Växjö, inklusive stiftsnämndens därstädes,
kansli och arkiv.

_ I behandlingen av detta ärende hava deltagit förutom undertecknad,
biskop, domprosten Brundin samt lektorerna Borelius, Rosén, Terner
och Edmar med undertecknad, stiftssekreterare, såsom föredragande.

Växjö domkapitel den 5 januari 1935.

N. CERVIN.

På domkapitlets vägnar:
Underdånigst
SAM. STÄDENER.

— 281 —

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 231, §45.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har Eders Kungl. Majit
anbefallt skolöverstyrelsen att efter börande av vederbörande lokalstyrelse
och rektor avgiva utlåtande med anledning av vad i ett till remisskrivelsen
fogat transumt av riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats rörande försäkring av vissa befattningshavare vid
högre allmänna läroverket i Umeå. Men anledning härav har överstyrelsen
inhämtat yttrande av lokalstyrelsen och rektor och får nu, sedan
sådant yttrande inkommit till överstyrelsen, i underdånighet överlämna
detsamma jämte remissakten och för egen del anföra följande.

Rörande det särskilda fall, som föranlett revisorernas uttalande, har
överstyrelsen intet att tillägga till vad i det avgivna yttrandet av rektor
och lokalstyrelse anföres. Med hänsyn till vad revisorerna anföra
därom, att likartade förhållanden möjligen kunna föreligga även vid
andra läroanstalter, har överstyrelsen tagit i övervägande, huruvida det
kunde vara lämpligt att genom cirkulär till rektorsämbetena vid de statliga
läroanstalterna, som stå under överstyrelsens inseende, fästa uppmärksamhet
vid vad i ärendet förekommit. Emellertid har överstyrelsen
av riksräkenskapsverket under hand inhämtat, att det anmärkta
fallet efter allt att döma synes äga ytterst få motsvarigheter, och har
överstyrelsen under sådana omständigheter icke funnit tillräckliga skäl
föreligga till cirkulärs utfärdande.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningscheferna undervisningsråden Fredriksson,
Wallin och Engvall, undervisningsrådet Johansson, föredragande,
och t. f. undervisningsrådet Falck.

Stockholm den 9 januari 1935.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

AUGUST JOHANSSON,
föredragande.

Ingeborg Blomberg.

Lokalstyrelsens för högre allmänna
läroverket i Umeå

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 231, §45.

Till kungl, skolöverstyrelsen, läroverksavd.,

Stockholm.

Till åtlydnad av kungl, skolöverstyrelsens skrivelse av den 29 december
1934 vilja undertecknade, ledamöter av lokalstyrelsen vid högre allm.
läroverket i Umeå anföra följande.

— 282 —

Undertecknad Granfelt meddelade den 24 oktober 1934 — då på begäran
påtalade försäkringsbrev tillsändes statsrevisorerna — att undertecknad
ämnade föreslå lokalstyrelsen, att försäkringarna, som upphöra
att gälla den 1 oktober 1935, icke skulle förnyas, och har lokalstyrelsen redan
beslutat i enlighet med detta förslag.

Vi vilja framhålla, att lokalstyrelsen tillsattes först år 1928 och nuvarande
rektor år 1930. Lokalstyrelsen och rektorn hade ju ej något annat
att göra än att övertaga av läroverket förut gjorda åtaganden. — Lokalstyrelsen
har i övrigt betraktat försäkringarna som naturaförmåner till
vaktmästare och eldare.

Umeå den 3 januari 1935.

AXEL RUDBERG.
ERIK MÅHLÉN.

Vördsamt
EINAR SILÉN.

EDVIN SJÖSTEDT.
HELGE GRANFELT.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 232, § 46.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 i anledning av riksdagens
revisorers uttalande angående vissa läroverkslärares tjänstgöringsförhållanden
m. m. har Eders Kungl. Majit anbefallt skolöverstyrelsen att
senast den 11 januari 1935 avgiva utlåtande.

Med anledning härav får överstyrelsen med återställande av remissakten
i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorer —- vilka för sin del förklara sig intet hava att
invända mot att tillstånd att med ordinarie lärartjänst vid allmänt läroverk
förena annan lärarbefattning meddelas i de fall, då det otvivelaktigt
är klart, att det egna läroverkets intressen därmed icke åsidosättas
— hava verkställt en undersökning av förhållandena vid läroverken i
Stockholm och Göteborg med avseende på de ordinarie lärarnas tjänstgöringsförhållanden
under läsåret 1933—1934. De hava därvid funnit,
att ordinarie ämneslärare i dessa städer i stor utsträckning erhållit sådant
tillstånd, i det att av 333 lektorer, adjunkter och ämneslärarinnor
vid de allmänna läroverken 27 samtidigt meddelat undervisning i andra
läroanstalter under 12 och 10 under 11 veckotimmar; 26 lärare hava 10
veckotimmars dylik tjänstgöring. I första hand med tanke därpå, att i
sådana fall undervisningen vid det egna läroverket lätt kan bliva lidande,
synes det revisorerna kunna ifrågasättas, huruvida icke det nu medgivna
maximitalet, 12 undervisningstimmar i veckan vid annan läroanstalt,
bör ytterligare nedbringas. Samtidigt framhålla revisorerna
också, att genom läroverkslärarnas tjänstgöring vid andra läroanstalter
från dessa undanträngas lärarkrafter, vilka eljest torde hava åtminstone
i viss utsträckning där kunnat erhålla arbetstillfällen.

— 283 —

I underdånigt utlåtande den 9 januari 1929 angående en liknande framställning
av riksdagens dåvarande revisorer har övei-styrelsen sökt i enskildheter
belysa de förhållanden, som sammanhänga med förevarande
spörsmål, och vad överstyrelsen nedan anför kommer därför att i viktiga
avseenden bliva en upprepning av vad överstyrelsen dä yttrade.

För att kunna meddela undervisning vid annan läroanstalt måste ordinarie
lärare vid allmänt läroverk, jämlikt bestämmelserna i nådiga kungörelserna
den 22 juli 1918, nr 660, och sedermera den 2 juni 1933, nr 251,
först erhålla tillstånd därtill av det egna läroverkets rektor. Enligt bestämmelserna
i samma nådiga kungörelser äger rektor därvid att följa
av skolöverstyrelsen angivna riktlinjer. Genom cirkulär till rektorsämbetena
vid de allmänna läroverken den 28 februari 1929 har skolöverstyrelsen
i detta avseende föreskrivit, att medgivande av tjänstgöring vid
andra läroanstalter .skulle i fortsättningen begränsas till att, vad anginge
lektor, adjunkt och ämneslärarinna, avse för vecka räknat högst 12 undervisningstimmar.
Före sagda tidpunkt hade utan direkt föreskrift
men genom praxis gällt ett maximum av 15 undervisningstimmar i veckan.

Genom terminliga rapporter till skolöverstyrelsen från läroverkens
rektorer har överstyrelsen haft tillfälle övertyga sig örn, att överstyrelsens
ifrågavarande föreskrifter av den 28 februari 1929 blivit noggrant
iakttagna. Det ligger emellertid i sakens natur, att fastställande av ett
maximila] extratimmar av här berörda slag icke tillika innebär någon
som helst rätt för lärare att under alla förhållanden erhålla rektors tillstånd
till 12 veckotimmars undervisning vid annan läroanstalt. Det förutsättes
tvärtom, att rektor skall meddela sådant tillstånd efter individuell
prövning av de särskilda fallen med hänsyn tagen till arten och
omfattningen av lärarens undervisning och arbete i övrigt, och under
tillseende, att undervisningen vid det egna läroverket icke bliver på något
sätt lidande genom cist medgivande, som rektor lämnar.

Överstyrelsen finner starka skäl föreligga för att, under nyss angivna
förutsättning, det ifrågavarande maximitalet sättes någorlunda högt.
Trots den jämförelsevis obetydliga tjänstgöringsmarginal, som läroverksstadgan
medgiver, kan den tjänstgöring, som påvilar de enskilda
lärarna, förete ganska avsevärda olikheter både ifråga örn undervisningens
art och omfattning och framför allt i fråga örn det hemarbete,
som är förenat med undervisningen. Till denna omständighet har rektor
givetvis att taga hänsyn vid tillståndets meddelande. I vissa fall innehava
lärarna offentliga uppdrag av det ena eller andra slaget eller
idka vid sidan av sin tjänst sådan verksamhet, vartill de direkt erhållit
överstyrelsens medgivande eller vartill intet medgivande erfordras, t. ex.
privatundervisning, pedagogiskt, vetenskapligt eller litterärt författarskap
eller journalistiskt arbete. Överstyrelsen finner uppenbart, att i
dylika fall, i den mån rektor äger kännedom örn förhållandena, tillstånd
att jämväl meddela undervisning i andra läroanstalter bör lämnas med
ännu större varsamhet och begränsning än eljest. Oell slutligen får det
icke förbises, att synnerligen betydande olikheter förefinnas i de enskilda
lärarnas arbetsförmåga och arbetsduglighet liksom i deras allmänna
förutsättningar för ett framgångsrikt undervisnings- och uppfostringsarbete.

Det är icke minst denna sistnämnda omständighet, som motiverar bibehållande
av en någorlunda stor marginal i förevarande hänseende.
För ett stort antal lärare torde tjänstgöringen vid det egna läroverket

284 —

innebära det ungefärliga maximum av undervisning, som de kunna pä
ett tillfredsställande sätt fullgöra. Härför talar i viss mån även den omständigheten,
vilken framgår av riksdagens revisorers egen utredning,
att av 333 ordinarie ämneslärare vid de allmänna läroverken i Stockholm
och Göteborg 158 icke åtagit sig någon som helst tjänstgöring vid
annan läroanstalt. Av de återstående hade de flesta endast ett mindre
antal timmar. Vid de allmänna läroverken i övriga städer, med undantag
för några enstaka orter, gäller örn de allra flesta bland lärarna, att
de icke hava någon tjänstgöring vid andra läroanstalter eller överhuvudtaget
hava någon möjlighet till sådan tjänstgöring.

Att inom en yrkeskategori av den storlek, som läroverkens lärarkår
uppvisar, det skall finnas ett antal personer med en arbetsförmåga och
arbetsduglighet, som möjliggöra en betydande arbetsprestation utöver
den genomsnittliga, torde få anses vara ett naturligt, för att icke säga
självklart förhållande. Dylika särskilt arbetsdugliga och skickliga lärare,
vilka givetvis också bliva i hög grad efterfrågade såsom undervisare
vid enskilda läroanstalter, torde ofta uppbära denna utökade och i
och för sig stora arbetsbörda utan större svårighet än många andra lärare
kunna uppbära den med den ordinarie tjänsten förenade undervisningsskyldigheten.

Med vad överstyrelsen här yttrat vill överstyrelsen sålunda icke hava
bestritt, att 11 å 12 veckotimmars undervisning vid sidan av den ordinarie
undervisningen innebär en stark och påfrestande arbetsbelastning
och att den icke bör medgivas annat än mera undantagsvis. Huruvida
rektorerna i varje enskilt fall iakttagit nödig varsamhet, då det
gällt att medgiva lärare rätt till sådan extra tjänstgöring, varom här är
fråga, är givetvis svårt att med säkerhet bedöma. Men det i förhållande
till lärarkåren i dess helhet mycket ringa antalet lärare med en extra
tjänstgöring av nämnd omfattning synes dock knappast giva anledning
förmoda, att medgivandet skulle ha varit förenat med några olägenheter
för de allmänna läroverken.

En anledning att minska omfattningen av den undervisning, som bestrides
av ordinarie läroverkslärare vid andra läroanstalter, utöver vad
som skedde år 1929, vore onekligen önskvärdheten att bereda ökade arbetstillfällen
för nyutbildade lärare. Därest något väsentligt därvid
kunde vinnas genom en minskning av den nu gällande maximisiffran
med en eller ett par timmar — och en större sänkning synes icke hava
varit ifrågasatt och torde av olika skäl icke för närvarande kunna komma
ifråga —, skulle överstyrelsen icke tveka att meddela föreskrift i sådan
riktning. Men enligt överstyrelsens uppfattning blir detta icke fallet.
En sänkning av maximisiffran till 11 timmar skulle enligt revisorernas
utredning — från förhållandena i andra städer än Stockholm och
Göteborg kan i detta sammanhang bortses — frigöra sammanlagt 27 undervisningstimmar,
och en sänkning av maximisiffran till 10 timmar
skulle frigöra sammanlagt 64 undervisningstimmar. I bästa fall synes
på detta sätt alltså anställning kunna beredas för omkring 3 nya lärare.
Detta är emellertid endast en teoretisk möjlighet, då läget i verkligheten
är ett annat. De frigjorda timmarna äro nämligen splittrade på
ett flertal skolor och beröra vitt skilda ämnen. Hedan av denna anledning
kan det icke bli fråga örn annat än timlärartjänstgöring. Därtill
kommer, att det i allmänhet är fråga örn tjänstgöring i dimissionsberättigad
skolas gymnasium. Det gäller alltså undervisningsuppgifter, för
vilka de enskilda skolorna finna sig vara i behov av särskilt väl kvalifi -

285 —

cerade lärarkrafter. Detta är redan av formella skäl nödvändigt, dä ett
bland villkoren för dimissionsrätten är, att undervisningen på gymnasiet,
därest icke skolöverstyrelsen på grund av särskilda förhållanden
medgiver undantag, skall till minst halva sin omfattning bestridas av
lektorskompetenta lärare eller lärare, som avlagt filosofie licentiatexamen
och genomgått provår. Med hänsyn till gällande löneturs- och pensionsförhållanden
kunna de enskilda läroanstalterna sällan konkurrera
med de statliga örn på detta sätt kvalificerade lärarkrafter, vilka skulle
anställas med full tjänstgöring. De äro följaktligen för sin gymnasienndervisning
väsentligen hänvisade till timlärare, och de söka erhålla
dessa bland läroverkslärare med de erforderliga formella och reella kvalifikationerna,
i universitetsstäderna även bland de akademiska lärarkrafterna.
En undersökning av de enskilda fall, som ligga till grund
för revisorernas påpekanden, bekräftar också, att det särskilt är lärare
med licentiatexamen eller doktorsgrad, framför allt sådana med framstående
kompetens i visst ämne eller med vissa speciella kvalifikationer,
som kommit att i större utsträckning utnyttjas av de enskilda läroanstalterna.

Den ifrågakommande sänkningen av maximisiffran för läroverkslärarnas
tjänstgöring i andra läroanstalter kan under sådana förhållanden
knappast få någon betydelse för de nyblivna lärarnas placeringsmöjligheter.
En reglering av antytt slag skulle med ali säkerhet endast innebära
en förskjutning inom kategorien av de redan anställda läroverkslärarna.
Den skulle närmast få den följden, att vissa läroverkslärare, som
för närvarande hava ingen eller endast obetydlig tjänstgöring i enskilda
skolor, då erhölle sådan eller ökad sådan, under det att de nu mest utnyttjade
lärarnas undervisning något minskades. Ju lägre maximitalet
sättes, desto större blir därvid antalet både av dem, som komma att
befinna sig vid den medgivna maximigränsen och av dem, som överhuvud
taget hava tjänstgöring vid sidan av sin ordinarie befattning. Då
maximitalet ändå icke är högre än 12 timmar, äro fördelarna av en sådan
förskjutning omtvistliga; av de enskilda skolorna torde den i varje fall
icke vara önskad; ur allmänna synpunkter torde den vara mindre betydelsefull.

Att lärare med full tjänstgöring vid ett allmänt läroverk underkasta
sig extra tjänstgöring av stor omfattning, har i flertalet fall sin grund i
ett ekonomiskt tvångsläge. De synnerligen höga utbildningskostnaderna
hava föranlett en ofta betydande skuldsättning. Uteblivandet
för lärarnas vidkommande av den väntade löneregleringen har ökat de
ekonomiska svårigheterna, och detta alldeles särskilt å de orter, det här
gäller, med deras höga levnadsomkostnader. För åtskilliga lärare torde
det för närvarande helt enkelt vara oundgängligt med hänsyn till deras
ekonomi, att de erhålla viss möjlighet till extrainkomster, och för flertalet
lärare i denna ställning torde det därvid falla sig naturligast att söka
förvärva dessa möjligheter genom åtagande av undervisning vid enskild
skola.

Då lärare, sorn icke befinna sig i ett sådant tvingande ekonomiskt
läge, i enskilda fall likväl åtaga sig extra undervisning av sådan omfattning,
varom här är fråga, torde det huvudsakligen bero på önskan att
tillmötesgå därom framställd begäran från vederbörande enskilda läroanstalt,
som är särskilt angelägen att förvärva läraren i fråga. I speciella
fall kan det även röra sig örn arbetsuppgifter, där valet av fullt
kompetent person är synnerligen begränsat.

— 286 —

Det är skäl av här anförd art, som enligt överstyrelsens mening göra
det önskvärt, att den erforderliga smidigheten i bestämmelserna icke
äventyras genom en alltför rigorös generell begränsning. För sex år
sedan ansåg överstyrelsen, i anslutning till riksdagens revisorers då
gjorda uttalanden, anledning föreligga att successivt sänka det då i berörda
avseende gällande timtalet till 12 undervisningstimmar per vecka
såsom ett maximum. Att redan efter så kort tid och utan samband med
en lönereglering företaga en ytterligare nedskärning till exempelvis 10
veckotimmar finner överstyrelsen däremot vara en åtgärd, vars lämplighet
av anförda skäl kan starkt ifrågasättas, överstyrelsen skulle i
detta sammanhang även vilja citera, vad överstyrelsen på ett ställe anförde
i sitt ovannämnda yttrande i denna fråga den 9 januari 1929. Överstyrelsen
yttrade därvid bland annat.

»I sie tulla omfattning gäller frågan, huruvida och i vad mån statsanställd
lärare äger utföra enskilt arbete vid sidan av tjänsten, detta
arbete må bestå i undervisning vid enskilda skolor, enskilda eller offentliga
uppdrag, affärsverksamhet av olika slag, privatlektioner eller annat.
Örn nu stränga restriktioner införas angående ett särskilt slag av
enskilt arbete, medan verksamhet av annan beskaffenhet med hänsyn till
svårigheten eller omöjligheten av kontroll lämnas obeaktad, kan en betydande
orättvisa tillfogas vissa befattningshavare i jämförelse med
andra, I den män en lärare har enskilt arbete, torde det snarast vara
en fördel ur den ordinarie tjänstens synpunkt, örn detta arbete är av
samma natur som det till den ordinarie befattningen hörande. Vid lektionsgivning
i enskilda skolor gäller det t. ex. vanligen en undervisning,
som löper parallell med den ordinäre och därför kräver jämförelsevis
ringa förberedelse. Frågans egentliga innebörd är alltså enligt överstyrelsens
mening den, huruvida i det särskilda fallet en lärare bär enskilt
arbete av den omfattning vid sidan av den ordinarie tjänsten, att
denna blir lidande därpå. Är så fallet, bör en rektor äga ingripa, även
örn lärarens undervisning i enskilda skolor kommer betydligt under en
eventuellt fastställd maximigräns.»

I anslutning till här uttalade uppfattning finner överstyrelsen det sålunda
vara mest angeläget, att vederbörande rektorer iakttaga erforderlig
varsamhet vid meddelande av sådan rätt, varom här är fråga, samt
att noggrann individuell prövning därvidlag sker ur synpunkten därav,
att det egna läroverket icke i det enskilda fallet kan tänkas bliva lidande,
därest det ifrågasatta medgivandet lämnas. Men samtidigt har överstyrelsen
också velat uttala, att det icke för närvarande synes lämpligt
att utfärda nya föreskrifter nied ytterligare begränsning av omfattningen
av den undervisning, som rektor vid allmänt läroverk kan medgiva
vid läroverket anställd ordinarie lärare att meddela vid annan läroanstalt.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Wallin, undervisningsråden
Johansson, Hänninger, Kärre, föredragande, och Jonzon

Stockholm den 9 januari 1935.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

KARI. KÄRRE.

föredragande.

(lustaf Tits.

— 287 —

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 234, f 47.

Till Konungen.

Med återställande av närslutna nådiga remiss av riksdagens senast
församlade revisorers yttrande rörande vissa seminarielärares tjänstgöringsförhållanden
m. m. får överstyrelsen hänvisa till vad överstyrelsen
anfört i sitt underdåniga utlåtande denna dag angående samma revisorers
uttalande rörande vissa läroverkslärares tjänstgöringsförhållanden,
då i detta yttrande omnämnda tjänstgöringsförhållanden i stort
sett torde kunna anses hava sin motsvarighet i fråga örn seminarielärarna.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall och
t. f. undervisningsrådet Falck, föredragande.

Stockholm den 9 januari 1935.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

KURT FALCK.

Gurli Hultengren.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 235, § 48.

Till Konungen.

Sedan skolöverstyrelsen genom nådig remiss den 21 december 1934 anbefallts
att avgiva och senast den 11 innevarande januari till ecklesiastikdepartementet
insända utlåtande med anledning av vad av i bifogat
transund av riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats
rörande vissa lärares vid tekniska läroverk tjänstgöringsförhållanden
m. m., får överstyrelsen med remissaktens återställande i underdånighet
anföra följande.

Revisorerna framhålla till en början, att infordrade uppgifter giva
vid handen, att av de cirka 40 ordinarie lärarna vid de tekniska läroverken
allenast 9 meddela undervisning jämväl vid annan läroanstalt, samt
att av dessa endast en lärare haft en tjänstgöring vid sistnämnda slag
av läroanstalter överstigande 10 veckotimmar. I detta särskilda fall hade
tjänstgöringen uppgått till 12 veckotimmar.

Den lärare, revisorerna avse, torde vara lektorn vid tekniska elementarskolan
i Borås, Stig Kjellstrand. Lektor Kjellstrands jämförelsevis
omfattande tjänstgöring vid annan läroanstalt förorsakas emellertid av
alldeles särskilda omständigheter, överstyrelsen tillåter sig erinra om
att Kjellstrand, som alltsedan läsåret 1932—1933 varit föreståndare för
vävskolan i Borås, den 29 december 1933 utnämndes och förordnades till

— 288 —

lektor vid tekniska elementarskolan i Borås. Kjellstrand tillträdde lektorstjänsten
den 1 januari 1934. Med hänsyn till det nära sambandet
mellan undervisningen i vävskolan och i den tekniska elementarskolans
textiltekniska linje hade styrelsen för tekniska elementarskolan i Borås,
som är styrelse jämväl för vävskolan, redan innan Kjellstrand sökte lektorstjänsten,
utgått ifrån att han även i fortsättningen skulle få kvarstå
som vävskolans föreståndare och erhålla ledighet från sin lektorstjänst
i nödig utsträckning. Då överstyrelsen ansåg, att under för handen
varande omständigheter goda skäl talade för en sådan anordning, medgav
överstyrelsen på förslag av skolornas styrelse Kjellstrand rätt att
med sin lektorstjänst tills vidare förena befattningen som föreståndare
och lärare vid vävskolan. I samband därmed beviljades Kjellstrand ledighet
från lektorstjänsten 12 timmar i veckan, det vill säga från hälften
av den honom som lektor åliggande undervisningsskyldigheten, under
vårterminen 1934 med skyldighet att av sina avlöningsförmåner avstå
till avlönande av vikarie under 12 veckotimmar erforderligt belopp.
Denna ledighet förlängdes sedermera att gälla tills vidare under innevarande
läsår. Den undervisning vid elementarskolan från vilken Kjellstrand
erhållit ledighet, bestrides av fullt kompetenta vikarier.

Under åberopande av vad överstyrelsen i underdånig skrivelse denna
dag anfört angående riksdagens revisorers uttalande rörande vissa läroverkslärares
tjänstgöringsförhållanden får överstyrelsen till sist meddela,
att överstyrelsen kommer att beakta det av revisorerna uttalade
önskemålet örn utfärdande av vissa riktlinjer för de tekniska läroverkens
lärares rätt att åtaga sig undervisning vid annan läroanstalt m. m.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Fredriksson, föredragande,
samt undervisningsråden Berglund och Schenke.

Stockholm den 9 januari 1935.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

NILS FREDRIKSSON.

Glustaf Brunnberg.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 236, § 49.

Till Konungen.

I anledning av erhållen remiss å vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats angående inkomster från folkskoleseminariernas
trädgårdar får riksräkenskapsverket meddela, att ämbetsverket
uppgjort förslag till föreskrifter angående kontrollen å inkomster av
försålda trädgårdsprodukter och av hyror m. m. vid statens folk- och
småskoleseminarier, att sagda förslag genom cirkulär redan den 10 november
1934 tillställts samtliga seminarier för .yttrande, att enligt i förslaget
intagen bestämmelse föreskrifterna äro avsedda att tillämpas

- 289 —

från och med den 1 juli 1935 samt att riksräkenskapsverket snarast möjligt
kommer att fastställa ifrågavarande föreskrifter.

I detta ärendes handläggning hava, jämte undertecknade, byråcheferna
Runemark och Jehander deltagit.

Stockholm den 5 januari 1935.
t Underdånigst

ERIK STRIDSBERG.

Helmer Andersson.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 236, § 49.

Till Konungen.

Med återställande av närslutna nådiga remiss av riksdagens senast
församlade revisorers yttrande rörande inkomster från folkskoleseminariernas
trädgårdar får skolöverstyrelsen erinra därom, att överstyrelsen
i anledning av riksdagens revisorers år 1931 gjorda uttalande beträffande
seminarieträdgårdarnas egentliga uppgift i underdånigt utlåtande
den 8 januari 1932 över nämnda revisorers yttrande rörande folkskoleseminariernas
omkostnadsstater för budgetåret 1930/1931 förklarat sig ej
ha något att i princip erinra mot revisorernas uttalande, ävensom meddela,
att överstyrelsen för sin del icke har något att erinra mot att föreskrifter
angående kontroll å inkomster av trädgårdsprodukter vid statens
folkskoleseminarier utfärdas. Beträffande arten och omfattningen
av ifrågavarande kontrollåtgärder torde samarbete lämpligen böra äga
rum mellan riksräkenskapsverket och rektorerna vid seminarierna. Enahanda
kontrollföreskrifter torde höra gälla även för statens småskoleseminarier.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall och
t. f. undervisningsrådet Falck, föredragande.

Stockholm den 9 januari 1935.

KURT FALCK.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

Gurli Hultengren.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 237, § 50.

\ Till Konungen.

Med anledning av härmed återgående nådig remiss får skolöverstyrelsen
— under erinran örn att byggnaderna för det nedlagda småskoleseminariet
i Murjek stå under byggnadsstyrelsens inseende och vård —

19 — Rev.-berättelse ang. statsverket för år 193/t. II.

— 290

i underdånighet anföra, att överstyrelsen för sin del icke har något att
erinra emot, att den av statsrevisorerna förordade utredningen beträf-i
fande ifrågavarande byggnaders framtida användning må komma till
stånd.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall och
undervisningsrådet Nylund, föredragande.

Stockholm den 4 januari 1935.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

SVEN NYLUND.

Gustaf Redelius.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 238, § 51.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har Eders Kungl. Majit anbefallt
skolöverstyrelsen att avgiva utlåtande med anledning av vad i ett
till remisskrivelsen fogat transumt av riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats rörande kontroll över inkomster genom uthyrande
av lokaler vid vissa läroanstalter. Med anledning härav får överstyrelsen,
med remissaktens återställande, i underdånighet anföra följande.

Revisorerna meddela, att berörda fråga upptagits till övervägande inom
riksräkenskapsverket, som jämväl utarbetat förslag till kontrollåtgärder.
Då överstyrelsen förutsätter, att detta förslag kommer att i sinom tid
remitteras till överstyrelsen, torde det icke vara lämpligt, att överstyrelsen
nu gör något uttalande i saken och därmed föregriper sin fortsatta
behandling av ärendet.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningscheferna undervisningsråden Fredriksson,
Wallin och Engvall, undervisningsrådet Johansson, föredragande, och
t. f. undervisningsrådet Falck.

Stockholm den 9 januari 1935.

Underdånigst

OTTO HOLMDAHL.

AUGUST JOHANSSON,
föredragande.

Ingeborg Blomberg.

— 291 —

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 239, § 52.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har Eders Kungl. Majit anbefallt
skolöverstyrelsen att avgiva utlåtande med anledning av vad i
ett till remisskrivelse fogat transumt av riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats rörande upphandling av formulär m. m. Med
anledning härav får överstyrelsen, med återställande av remissakten, i
underdånighet anföra följande.

Kevisorerna hava icke närmare specificerat, vare sig vilka formulär
eller vilka läroanstalter de avse med sitt uttalande. Under sådana omständigheter
är det omöjligt att göra sig en bestämd föreställning örn
räckvidden av revisorernas uppslag angående centralisering av formuläranskaffningen.
Vare sig man giver en sådan centralisering större eller
mindre omfattning, har överstyrelsen svårt att föreställa sig, att densamma
skulle medföra några mera väsentliga fördelar vare sig ur prisbillighetens
synpunkt eller ur andra synpunkter. I alla händelser böra
givetvis åtgärder för centralisering icke vidtagas utan en grundlig utredning
av ämnet. Skulle saken anses vara av den betydelse, att dylik utredning
bör verkställas, har överstyrelsen. intet att erinra däremot, att så
sker; men överstyrelsen anser sig böra för sådant fall framhålla följande
synpunkter.

Utredningen bör icke vara bunden genom några direktiv i den riktningen,
att centralisering skall åstadkommas, utan bör fullt fritt undersöka,
icke blott på vad sätt en eventuell centralisering bör anordnas utan
också huruvida den överhuvudtaget bör anordnas. Utredningen bör icke
anförtros åt överstyrelsen, enär överstyrelsen icke kan anses äga den särskilda
erfarenhet och sakkunskap, som erfordras för en dylik utredning,
och dessutom till följd av anhopat arbete är på avsevärd balans i fråga
örn viktiga utredningar och utlåtanden, som falla mera direkt inom överstyrelsens
arbetsområde. Skulle utredningen utmynna däri, att överstyrelsen
bör tjänstgöra som central myndighet i här ifrågavarande avseende,
blir det nödvändigt att bereda överstyrelsen ökad arbetskraft för
detta särskilda arbete.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningscheferna undervisningsråden Fredriksson,
Wallin och Engvall, undervisningsrådet Johansson, föredragande,
samt t. f. undervisningsrådet Falck.

Stockholm den 9 januari 1935.

Underdånigst

OTTO HOLMDAHL.

AUGUST JOHANSSON,
föredragande.

Nils M. af Malmborg.

292 —

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 239, § 53.

Underdånigt utlåtande.

. Statskontoret delar riksdagens revisorers uppfattning att, åtgärder böra
vidtagas till förhindrande av uppkomsten av sådana uppenbara missförhållanden,
som påvisas i den remitterade paragrafen av revisionsberättelsen.

Ämbetsverket vill emellertid erinra, att folkskolan icke är den enda
skoltyp, vid vilken dylika förhållanden kunna förekomma. Enahanda
bestämmelser angående sjukavlöning gälla nämligen även vid andra skolformer.
^ De författningsändringar, som böra vidtagas, borde därför rätteligen
icke inskränkas till folk- och småskolor — på vilka revisorerna
närmast tagit sikte •— utan borde omfatta alla sådana skolor, vilkas avlöningsbestämmelser
möjliggöra förhållanden av den art revisorerna här
påtalat.

Statskontoret vill i detta sammanhang erinra, hurusom spörsmålet örn
statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet varit föremål
för utredning av inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga,
vilka nyligen avgivit betänkande och förslag i detta ämne. Nämnda
förslag innebär bl. a., att staten skulle i avsevärt större utsträckning än
hittills påtaga sig kostnaderna för folkskoleväsendet och däribland jämväl
utgifterna för folk- och småskollärarnas löner. Såvitt statskontoret
kan finna, vöre tillfället lämpligt att i samband med ett dylikt åtagande
upptaga till övervägande den av revisorerna antydda utvägen att vid beviljande
av anslag till löneförmåner åt lärare fästa sådana villkor, att
de påtalade missförhållandena bringas att upphöra.

Stockholm den 9 januari 1935.

Underdånigst
K. BERGENDAL.

S. T. ÖRTENGREN.

Sture Byberg.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 239, § 53.

Till Konungen.

Med anledning av härmed återgående nådiga remiss får skolöverstyrelsen
i underdånighet anföra följande.

Revisorerna erinra att börja med därom, att de år 1932 verkställde en
undersökning rörande vissa tjänstledigheter inom folkskollärarkåren, avseende
sådana fall, då ledigheten vore förorsakad av enskilda angelägenheter.
Revisorerna hade därvid uttalat, att de funne det otillfredsställande,
att i de fall, då med tjänstledigheten avsetts befrielse från all

- 293 —

tjänstgöring under en eller flera terminer, ledigheten beviljades endast
för lästiden, under det att efterföljande eller mellanliggande ferier icke
inbegrepes i tiden för ledigheten. Revisorerna hava nu funnit anledning
att ytterligare betona detta sitt uttalande. Överstyrelsen får med
anledning härav hänvisa till sitt den 3 januari 1933 häröver avgivna underdåniga
utlåtande.

Vid sin nu verkställda granskning hava revisorerna funnit anledning
att från enahanda synpunkter upptaga frågan örn tjänstledigheter inom
folkskollärarkåren, då dylika ledigheter äro förorsakade av sjukdom. Revisorerna
hava sålunda funnit åtskilliga fall, där folk- och småskollärare
under flera år i följd beviljats tjänstledighet för sjukdom under lästerminerna
men icke under mellanliggande ferietid. Revisorerna yrka, att
sådana författningsföreskrifter skola meddelas för lärare vid folk- och
småskolor, att i här ifrågavarande fall i ledigheten skall inbegripas jämväl
jul- eller sommarferier.

De nuvarande bestämmelserna angående tjänstledighet för folk- och
småskollärare på grund av sjukdom torde vara grundad på en förutsättning,
mot vilken i och för sig icke synes kunna göras någon berättigad
anmärkning, nämligen att sådan ledighet icke bör omfatta annan tid,
än då den är erforderlig. Till grund för sjukledighet skall ligga av läkare
utfärdat intyg om, att läraren är urståndsatt att vederbörligen uppehålla
sin tjänst. Något fastställt formulär för sådant läkarintyg finnes icke,
men i regeln torde intyget angiva den tid, under vilken enligt läkarens
uppfattning befattningshavaren är oförmögen att tjänstgöra. Det synes
ligga i sakens natur, att en läkare, när det gäller vanliga akuta sjukdomar,
icke utskriver tjänstledighetsintyg för längre tid än den som innefattas
i den för handen varande lästerminen. Skulle därefter fortsatt
ledighet behövas, måste ju sådan bliva beroende på förnyat läkarintyg,
som då kommer att avse del av eller hela följande lästermin. Mot ett sådant
förfarande synes icke heller vara något att erinra vare sig från avlönings-
eller statsbidragssynpunkt. Enligt gällande bestämmelser skall
sjuktjänstledig lärare åtnjuta samtliga honom eljest tillkommande avlöningslörmåner
med avdrag av ett belopp, motsvarande en tredjedel av
den för honom stadgade kontanta begynnelseavlöningen. Det är detta
som nu sker. För varje hel månad, som sjuktjänstledigheten varar, avstår
befattningshavaren V3 av den för samma månad belöpande lönen i
första lönegraden.

Det synes icke heller vara mot dylika fall, då sjukledigheten sträcker
sig utöver allenast någon termin eller något år, som revisorerna rikta sin
anmärkning. De tala nämligen om sådana fall som de i motiveringen anförda
exemplen, nämligen då lärarens oförmögenhet att kunna uppehålla
tjänsten sträckt sig över flera år i följd. Enligt ett av dessa fall hade en
lärarinna i många år vistats på sinnessjukhus. Såsom redan förut anförts
hemställa nu revisorerna örn sådan ändring, att i dylika fall sjuktjänstlediglieten
skall omfatta även mellanliggande ferier, varav givetvis
följden bleve, att löneavdrag enligt gällande bestämmelser skulle ske
under ifrågavarande ferietid.

Även överstyrelsen är av den meningen, att de av revisorerna anmärkta
förhållandena böra föranleda ett övervägande, huruvida en ändring av
de nu gällande bestämmelserna beträffande avdrag av lönen vid sjuktjänstledighet
för folkskolans lärare må anses vara påkallad, samt i så
fall i vilken riktning en sådan ändring borde gå. Skall efter verkställd
erforderlig utredning en ändring komma till stånd, bör den givetvis örn -

— 294 —

fatta även andra lärargrupper vid statsunderstödda kommunala läroanstalter
med enahanda bestämmelser i fråga örn avlöning vid sjukledighet,
som gälla för folkskollärare, sålunda lärare vid högre folkskolor, kommunala
mellanskolor och kommunala flickskolor.

Den av revisorerna anvisade vägen skulle så tillvida leda till det av
dem åsyftade målet, att tjänstledighet, som omfattar ett helt år (12 månader),
också medför, att befattningshavaren får avstå 1U av den för år
bestämda minimilönen. Genomförandet skulle dock onekligen komma att
bereda vissa praktiska svårigheter, enär den torde leda till olika tillämpning
i olika fall, allteftersom sjukledigheten omfattat längre eller kortare
tidsperioder. Det torde icke heller kunna förbises, att tillämpningen
skulle komma att verka högst olika för olika lärare, beroende på olika
läkares sätt att bedöma behovet av ledighetens längd och därmed förknippade
omständigheter.

Ett enligt överstyrelsens mening mera rationellt sätt att lösa frågan
vöre genomförande av närmare likställighet med vad som gäller statsanställda
lärare. Dessa hava begynnelselönen uppdelad i lön och tjänstgöringspenningar,
och de senare äro fördelade på lästiden, ej på ferietid.
Därav följer, att en sådan lärare kommer att under sjukledighet under
två på varandra följande terminer få avstå samtliga i årslönen ingående
tjänstgöringspenningar, och någon fingerad tjänstledighet under ferietid
behöver aldrig komma i fråga.

En dylik ordning tillämpad på folkskollärare skulle giva följande resultat.
En tredjedel av manlig folkskollärares begynnelselön utgör 700
kronor. Utslaget på läsårets 8 månader gör detta belopp 87 kronor 50 öre
per månad. Läraren skulle alltså vid sjukledighet avstå för månad i stället
för nuvarande 58 kronor 33 öre (= Va av månadslönen, som är 175 kronor)
87 kronor 50 öre, vilket utgör hälften av samma månadslön. En dylik
ändring innebär sålunda på nu ifrågavarande punkt en löneförsämring,
som icke torde kunna tillämpas på nu i tjänst varande lärare.

Enligt överstyrelsens mening synes en reform av nu gällande bestämmelser
beträffande avlöning av lärare vid statsunderstödda kommunala
skolor vid tjänstledighet på grund av sjukdom lämpligast böra genomföras
i sammanhang med den förestående löneregleringen för de olika lärarkårerna.
I enlighet med 1928 års lönekommittés förslag skulle denna
fråga komma att för befattningshavare vid undervisningsväsendet lösas
efter enkla och enhetliga grunder genom föreslagna s. k. tjänstledighetsavdrag
per dag. Någon sjuktjänstledighet under ferietid ifrågasättes icke
heller i det nya löneregleringsförslaget.

_I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall och
undervisningsrådet Nylund, föredragande.

Stockholm den 4 januari 1935.

Underdånigst

OTTO HOLMDAHL.

SVEN NYLUND.

Gustaf Redelius.

— 295 —

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 241; § 54.

Till Konungen.

Med återställande av närslutna nådiga remiss med anledning av. riksdagens
senast församlade revisorers uttalanden rörande tillsättning i
vissa fall av lärare vid folk- och småskolor får skolöverstyrelsen i underdånighet
anföra följande.

Av handlingarna framgår, att riksdagens revisorer verkställt en undersökning
beträffande tillsättning av lärare vid folk- och småskolor i
enlighet med bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 20 juli 1933 (nr
507) i syfte att utröna huruvida, att döma av vunnen erfarenhet, avsikten
med ifrågavarande kungörelse kan förväntas bliva uppnådd. Denna undersökning
har givit vid handen, att såvitt revisorerna kunnat utröna,
skoldistrikten i stort sett lojalt ställt sig författningens föreskrifter till
efterrättelse medan å vederbörande lärares sida i allmänhet icke visats
någon benägenhet att begagna sig av rättigheten att söka de tjänster,
som kungjorts lediga med begränsning av ansökningsrätten. Revisorerna
hävda, att en snabbare avveckling av antalet övertaliga tjänster kunde
ske, därest de i författningen givna bestämmelserna i vissa hänseenden
ändrades eller kompletterades.

Med anledning av revisorernas uttalanden och de av dem framförda
förslagen vill överstyrelsen först erinra därom, att den av Eders Kungl.
Majit den 20 juli 1933 utfärdade kungörelsen, nr 507, örn tillsättning i
vissa fall av lärare vid folk- och småskolor visserligen trädde i kraft den
17 augusti samma år men att, i enlighet med kungörelsens övergångsstadganden,
någon ordinarie lärartjänst vid folk- och småskola eller tjänst
med anställning tills vidare såsom biträdande lärare vid folkskola eller
lärare vid mindre folkskola icke finge kungöras till ansökan ledig före
utgången av år 1933. Då ansökningstiden omfattar 42 dagar, torde härav
framgå, att alltför kort tid förflutit, under vilken denna kungörelses bestämmelser
angående lärarval kunnat tillämpas, för att man därav skall
kunna draga några säkra slutsatser. Överstyrelsen anser sig dock kunna
vitsorda, att avvecklingen av de övertaliga lärarbefattningarna synes
komma att ske i långsammare tempo än vad överstyrelsen tidigare haft
anledning räkna med. Det synes därför önskvärt, att sådana åtgärder
övervägas, som kunna bidraga till att giva ökad effektivitet åt bestämmelserna
i här omförmälda kungörelse.

Beträffande de av revisorerna påkallade eller övervägda åtgärderna får
överstyrelsen anföra följande.

I första hand anse revisorerna det önskvärt, att sådana föreskrifter införas,
som giva ökad garanti för att de med begränsad ansökningsrätt
ledigförklarade tjänsterna erhålla tillräckligt antal sökande för tjänsternas
återbesättande. Nyssberörda syfte torde enligt revisorernas uppfattning
kunna uppnås genom en utvidgning av områdesgrupperna, så att
varje grupp komme att omfatta ett större antal inspektionsområden än
för närvarande är fallet. Det ifrågasättes också, om ej indelningen i områdesgrupper
borde kunna ändras med hänsyn tagen till förhållandet mellan
antalet lediga och övertaliga tjänster i inspektionsområden, så att
områden med relativt stort antal beräknade lediga tjänster i ansöknings -

— 296 —

hänseende sammanfördes med områden, där antalet övertaliga tjänster
är förhållandevis stort. Det synes övejstyrelsen lämpligt, att författningsändring
i den av revisorerna angivna riktningen tages under övervägande.

Vidare ifrågasätta revisorerna en ändring av föreskriften i § 9 av
kungörelsen i syfte att, därest till en ledigförklarad tjänst med begränsad
ansökningsrätt endast en sökande anmält sig, skoldistriktet skulle
hava att utse denne, såvida överstyrelsen ej på framställning av den lokala
skolmyndigheten medgåve nytt ledigförklarande av tjänsten. Överstyrelsen
vill med anledning härav framhålla, att en författningsändring
i denna riktning innebär en inskränkning i skoldistriktens rätt
att utöva inflytande på lärartillsättningen. Att detta på olika håll torde
framkalla betänkligheter, finner överstyrelsen naturligt. Å andra sidan
synes det önskvärt, att när sökande från skoldistrikt med övertalig lärartjänst
anmält sig till en ledigförklarad befattning, denne -— örn icke några
särskilda skäl häremot kunnat anföras — utses till innehavare av den
ifrågavarande tjänsten. Överstyrelsen vill därför icke motsätta sig att
bestämmelserna i 9 § skärpas på det sätt, revisorerna ifrågasatt. Örn den
transportsökande läraren av någon anledning kan anses mindre lämplig
för den befattning, han sökt, borde överstyrelsen på sätt revisorerna föreslagit
äga rätt att på den lokala skolmyndighetens framställning medgiva,
att tjänsten ånyo må ledigförklaras.

Kevisorerna påkalla vidare en undersökning, huruvida ej i skoldistrikt
med övertaliga tjänster lärare, som av ohälsa eller liknande skäl icke
lämpligen kunna bestrida sin tjänst, måtte kunna erhålla frivillig pensionering.
Mot åtgärder i denna riktning har överstyrelsen icke anledning
göra någon invändning. Skall det av revisorerna i detta fall avsedda
syftet uppnås, måste emellertid pensionsvillkoren vid en dylik förtidig
avgång göras så fördelaktiga, att de innebära en lockelse för befattningshavarna
att utnyttja denna bestämmelse.

Mot revisorernas yttrande i vad det avser överväganden i syfte att bereda
sökande från skoldistrikt med övertaliga lärartjänster ersättning
för de utgifter, de måste vidkännas genom att underkasta sig en frivillig
förflyttning, har överstyrelsen intet att erinra.

Slutligen ha revisorerna ansett syftet med bestämmelserna örn tillsättning
i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor motverkat genom innehållet
i 22 § folkskolestadgan, som enligt revisorernas uppfattning möjliggör
att under vissa förutsättningar en lärare vid en skola i utkanten
av ett skoldistrikt kan förflyttas till en bättre belägen skola, varefter den
mindre lockande tjänsten kungöres ledig med begränsad ansökningsrätt.

Det av revisorerna beskrivna förfaringssättet står enligt överstyrelsens
uppfattning icke i överensstämmelse med 22 § folkskolestadgan. I
det av överstyrelsen avgivna yttrandet över besvär rörande förflyttning
av en lärare i Gunnarskogs skoldistrikt anförde överstyrelsen den 18 september
1934 bland annat: »Här har icke förelegat några skolorganisatoriska
skäl till förflyttningen, utan denna har motiverats endast av önskan
att tillmötesgå ett enskilt lärarintresse. Men just den omständigheten,
att genom nådiga kungörelsen den 22 juli 1933 (nr 507) örn tillsättning i
vissa fall av lärare vid folk- och småskolor en särskild lagstiftning tillkommit,
som förbehåller ansökningsrätten vid uppkommande lärarvakanser
allenast åt lärare i vissa skoldistrikt med övertaliga lärartjänster, synes
böra vara vägledande för skolans myndigheter, så att syftet med

— 297 —

denna särskilda lagstiftning icke motverkas genom godtyckliga lärarförflyttningar.
»

I ett den 11 december 1934 avgivet underdånigt yttrande med anledning
av Mora skolråds besvär över domkapitlets i Västerås beslut rörande förflyttning
av två lärarinnor hänvisar överstyrelsen till Eders Kungl.
Marits beslut den 7 december 1923 i ett liknande mål (regeringsrättens
årsbok årg. 1923 E. not. 168).

Då enligt den av överstyrelsen hävdade uppfattningen bestämmelsen
i § 22 folkskolestadgan icke för skoldistrikten konstituera någon rätt att
vid uppkommen vakans inom distriktet först förflytta en ordinarie lärare
till den lediga tjänsten och därefter kungöra den tjänst, som innehafts
av den förflyttade läraren, ledig för sökande från skoldistrikt med
övertaliga tjänster, synas några åtgärder icke påkallade med anledning
av revisorernas yttrande i denna del.

Protokollsutdrag, utvisande skiljaktig mening, bifogas.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall, undervisningsrådet
Nylund och undervisningsrådet Wagnsson, föredragande.

Stockholm den 4 januari 1935.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

RUBEN WAGNSSON.

Hjalmar Werner.

Bilaga.

Utdrag av protokoll, hållet hos kungl, skolöverstyrelsens folkskolavdelning
den 4 januari 1935.

§ 1. Föredrog undervisningsrådet Wagnsson Kungl. Maj:ts remiss med
anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse
yttrats rörande tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor;
och beslöt överstyrelsen avgiva underdånigt utlåtande enligt registraturet.

Mot överstyrelsens beslut anmälde föredraganden skiljaktig mening
samt avgav till protokollet följande yttrande:

»Då den förordade skärpningen av bestämmelserna i § 9 av kungl, kungörelsen
den 20 juli 1933, nr 507, örn tillsättning i vissa fall av lärare vid
folk- och småskolor icke synes mig för skolväsendet gagnelig, har jag icke
kunnat ansluta mig till överstyrelsens uttalande rörande statsrevisorernas
förslag i denna del.»

Ur protokollet:
Hjalmar Werner.

— 298 -

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 246, § 55.

Till Konungen.

I anledning av härmed återgående nådiga remiss samt med överlämnande
av yttrande i ärendet av folkskolinspektören i Norrbottens södra
inspektionsområde får skolöverstyrelsen i underdånighet anföra följande!.

I likhet med statsrevisorerna anser överstyrelsen, att det hade varit
önskvärt, att en utredning örn möjligheten och lämpligheten av att inköpa
ifrågavarande byggnad och omändra densamma till skollokaler förebragts,
innan frågan örn statsbidrag till uppförande av vissa byggnader
för folkskoleväsendet i Arjeplogs skoldistrikt av Eders Kungl. Majit
upptagits till prövning.

Av den i ärendet nu förebragta utredningen framgår emellertid, att
ett inköp av byggnaden icke ansetts lämpligt med hänsyn till skolväsendets
i trakten ändamålsenliga anordnande. En ombyggnad och eventuell
förflyttning av fastigheten skulle därjämte sannolikt hava dragit större
kostnader än den nu utförda nybyggnaden.

Under åberopande av vad sålunda anförts får överstyrelsen i underdånighet
hemställa, att vid vad i ärendet förekommit måtte få bero.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall och
undervisningsrådet Almkvist, föredragande.

Stockholm den 4 januari 1935.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

N. J. F. ALMKVIST.

Henning Bruce.

Folkskolinspektörens i Norrbottens
södra insp. omr.

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 246, § 55.

Till kungl, skolöverstyrelsen.

Med återställande av remisshandlingarna får undertecknad beträffande
statsrevisorernas uttalande örn skolbyggnadsfrågan i Slagnäs vördsamt
avgiva yttrande.

Det är framför allt trenne omständigheter, som i denna fråga spelat
en avgörande roll och som i uttalandet endast delvis berörts.

1. Ärendets brådskande art och omöjligheten att — förrän saken ställts
på sin spets — från den presumerade säljaren av »ingenjörsbostaden» erhålla
något bestämt besked, särskilt i prisfrågan.

2. Ingenjörsbostadens olämpliga läge inom det av byggnadsfrågan berörda
området. Dess otillräcklighet vid avsedd centralisering.

— 299 —

3. Behovet av lärarbostäder i Slagnäs och försöken att därtill förvärva
byggnaden.

Vid inspektionen i Slagnäs den 17 april 1931 befunnos folkskolans lokalförhållanden
vara ytterligt otillfredsställande. Snara åtgärder voro
av nöden, men enär statsbidrag till nytt skolhus hämera icke kunde förväntas
komma att utgå och distriktets ekonomiska läge tydligen icke var
sådant, att det självt skulle kunna bekosta nytt skolhus, ansåg jag enda
utvägen vara att söka få en provisorisk lösning till stånd.

Jag ansåg inköp av ingenjörsbostaden utgöra en sådan, under dåvarande
förhållanden acceptabel lösning, varom jag i brev till skolrådet
den 30 april 1931 meddelade. Utan dyrbar ombyggnad skulle folkskolans
lokalförhållanden i varje fall bli bättre än de förutvarande. Men
den som annars äger erfarenhet av som skolhus använda eller till skolbus
nödtorftigt apterade bostadshus inser, att det var en nödfallsutväg,
som sålunda anvisades, och icke en utväg att anlita, därest en fullt tillfredsställande
möjlighet att lösa lokalfrågan yppade sig. Detta framgår
närmare av vad som nedan säges örn ifrågavarande byggnads läge samt
användbarhet framför allt som lärarbostäder, varjämte erfarenhet örn
kostnaderna för tillfredsställande ombyggnad av bostadshus till skolbus
lett till den uppfattningen, att sådan ställer sig lika dyr som nybyggnad.

I varje by med en skolbyggnadsfråga torde annan möjlighet än nybyggnad
kunna uppsökas. Säkert skall alltid och allestädes någon befinnas
villig att göra affär med skolstyrelsen, därest blott denna kan eller
vill betala tillräckligt. Det synes dock vara en uppgift för en folkskolinspektör
att efter förmåga söka främja den för varje tillfälle bästa möjliga
lösningen av dylika som av andra frågor. Sedan våren 1933, då möjligheter
yppade sig att få skolhusfrågan i Slagnäs rationellt ordnad genom
en under alla omständigheter mera tillfredsställande nybyggnad,
kom »nödfallsutvägen» belt naturligt i bakgrunden. Att under sådana
omständigheter ytterligare räkna med den kan jag icke finna ha varit
mera nödvändigt än att beträffande övriga, samtidigt föreliggande skolbyggnadsförslag
framdraga de nödfallsutvägar, som ifråga örn dem
kunde tänkas men som syntes först ifall av avslag på statsbidragsansökning
böra komma under av nödtvång framkallat övervägande. Framläggande
av dylika alternativ, som enligt sakens natur måste åtföljas av
det allra kraftigaste avstyrkande, synes icke kunna vara av större intresse
för någon myndighet, huru stort än intresset härutinnan från enskilt
båll kan befinnas vara.

Det var emellertid först sedan statsbidraget till skolhusbyggnaden i
Slagnäs blivit beviljat, som undertecknad genom avskrift av skrivelse
från arbetschefen C. Westfelt till folkskolstyrelsen i Arjeplog erfor, att
ett intresse i frågan från detta håll förelåg. På föregående upprepade
förfrågningar hos skolstyrelsen i Arjeplog om hur långt förhandlingarna
i ärendet fortskridit, bade alltid som svar erhållits, att något bestämt
besked icke hade kunnat av skolstyrelsen utverkas. Vid personligt sammanträffande
med arbetschefen Westfelt, i Moskosel den 9 november
1932, då hithörande frågor berördes, kunde jag icke heller erhålla intrycket,
att ifrågavarande transaktion var för arbetsledningen aktuell. För
skolledningen var den det då i allra högsta grad. Att den strax därpå
genom riksdagens beslut om anslag till kommunala beredskapsarbeten
helt förlorade i aktualitet var, efter vad som senare visat sig, av sagda
arbetsledning vare sig förutsett eller önskat. Om härigenom bar uppkommit
en misstämning, som senare tagit sig hörbara yttringar, så måste

— 300

jag dock såsom skolans företrädare hävda, dels att skolans intressen
böra få väga lika tungt som järnvägens affärsintressen, dels att detta
affärsintresse gjorde sig för sent gällande, enär det avhördes, först sedan
statsbidrag beviljats och arbetet redan satts i gång. Ett tillmötesgående
vid denna tidpunkt av sagda intresse hade i enlighet med vid statsbidraget
fästade villkor inneburit, att rätten till statsbidraget förverkats och
skolbyggnadsfrågans lösning förfuskats eller helt omöjliggjorts.

Förfuskats? Ja. Bilagd ritning över ingenjörsbostaden1 (Förslag till
omändring av barack nr 82 vid Åskilje till tjänstemannabostad i Slagnäs)
visar, att väl två salar kunnat erhållas men varken slöjdsal eller
gymnastiksal, som i det utförda förslaget innehållas. I detta ingår även
skolkök, men sådant hade — möjligen — kunnat inredas också i tjänstemannabostaden.
Behovet av alla dessa utrymmen framgår icke närmast
med tanke på nuvarande barnantal i Slagnäs, men det torde lätteligen
inses, örn man besinnar de omfattande väganläggningar, som nu i dessa
trakter utföras (»miljonvägen», anläggningen för Adakgruvan) eller utförts
(järnvägen) och som lämna möjligheter för en avsedd centralisering
av skolväsendet i dessa trakter. En sådan centralisering är särskilt för
dessa trakter i hög grad önskvärd och behövlig, och den skulle enligt undertecknads
uppfattning lämpligen kunnat bedrivas i den omfattning,
att till och med ett större förslag än det nu utförda blivit försvarligt.

Det synes vidare icke antagligt, att »barack nr 82», redan en gång flyttad
och ombyggd, ägt den konsistens, som för en genomgripande ombyggnad
till skolhus genom t. ex. borttagande av mellanväggar är erforderlig.
Det var nämligen vid denna tid icke längre fråga örn ett provisorium
utan örn en från centraliseringssynpunkt och övriga skolsynpunkter för
framtiden tillfredsställande lösning.

Men härtill kommer, att byggnaden även måst flyttas till annan tomt.
Utan kostsam utredning inses, att småbitarnas inpassande i ett större,
från ovannämnda synpunkter tillfredsställande skolhus icke kan betyda
annat än ett fördyrande av skolbyggnaden. Det är särskilt för dessa
trakter icke så mycket virket som fastmera arbetet, vilket konstituerar
totalkostnaderna. Till dessa skulle så kommit av arbetschefen »antydda»
8,000—10,000 kronor för inköpet av byggnaden. Med utredning örn så tydligt
omöjliga projekt synas mig icke myndigheter kunna vara i någon
måtto betjänta, och utan kostnad avlöpa de icke.

För överläggningar och undersökningar i skolfrågan hölls av undertecknad
den 13 mars 1932 föräldramöte i Slagnäs. Läraren samt 18 målsmän
voro närvarande. Av samtliga ansågs »ingenjörsbostaden» med hänsyn
till dess läge olämplig som skolhus. Slagnäs är av en tämligen stor
sjö delad i norra och södra byn. Mellan dessa byns båda delar rådde beträffande
läget av ett eventuellt skolhus de allra största meningsskiljaktigheter
— utom däri att tomten för ingenjörsbostaden var oduglig.
Den ligger nämligen i södra kanten av södra byn, därtill alldeles invid
järnvägslinjen. Icke heller jag kunde därefter hysa annan uppfattning,
än att skolhus i Slagnäs måste förläggas till annan tomt, vare sig berörda
byggnad inköptes eller icke. Någorlunda enighet uppnåddes vid tillfället
örn platsen för skolhus, och föräldramötet ingick till skolstyrelsen
med anhållan örn uppförande av nytt sådant.

Sedan det härefter var tydligt, att enbart inköp av nämnda byggnad
och nödtorftig omändring av densamma icke skulle vara möjlig lösning av

1 Ej här reproducerad.

— 301 —

frågan utan att sådan också innebure flyttning av huset och fullständig
ombyggnad av detsamma, var det för undertecknad med kännedom örn
skoldistriktets resurser även klart, att skolbyggnadsfrågan icke utan bidrag
av statsmedel kunde lösas. Alltmera stadgade sig emellertid hos
skolledningen här den uppfattningen, att därest sådant statsbidrag kunde
erhållas, frågan ingalunda borde lösas genom ett provisorium eller en
nödfallsåtgärd, som under mörka förhållanden övervägts, utan efter linjer,
som skulle innebära en för skolväsendet och behövlig centralisering
av detsamma fullt tillfredsställande anordning. Som bekant inträdde
möjligheterna härtill på våren 1933, och att de togos i akt skall utan tvivel
åtminstone i framtiden lända skolstyrelsen i Arjeplog till berömmelse.
Sällan torde enligt min uppfattning något statsbidrag till skolbyggnad
ha varit mera nödigt eller kommit till mera riktig användning.

Såsom förut antytts hade, därest under inträdda omständigheter det gamla
förslaget beträffande tjänstemannabostaden ännu haft någon inneboende
kraft att hos skolmyndigheter göra sig påmint och sålunda framlagts
såsom alternativ, detta måst göras till föremål för det allra kraftigaste
avstyrkande. Till det förut anförda kommer nämligen, att man vid denna
tid inom skolledningen börjat anse meromförmälda ingenjörsbostad såsom
under förhandenvarande förhållanden bäst av allt lämpad till lärarbostäder,
varav heller inga funnos i Slagnäs.

Den 23 december 1933, samma dag som undertecknad erhöll förutnämnda
avskrift av arbetschefen Westfelts skrivelse, riktade jag till skolstyrelsen
i Arjeplog en anhållan att från denna utgångspunkt upptaga frågan
örn ingenjörsbostaden till förnyad prövning. Enligt uppgift av skolstyrelsens
ordförande hade skolstyrelsen tillstyrkt kommunalfullmäktige
att till sådant ändamål inköpa byggnaden och kommunalfullmäktige
ännu icke slutgiltigt behandlat frågan, då det den 28 februari innevarande
år ryktades, att byggnaden försålts såsom i handlingarna angives.

På nyåret 1935 har skolhusbyggnaden i Slagnäs kommit så långt, att
den kan tagas i anspråk för undervisningsändamål, och de upprörande
lokalförhållandena i Slagnäs hava därmed tagit en ände. Jag känner mig
övertygad örn att de, därest ärendet erhållit av arbetschefen Westfelt
önskad behandling, ännu länge hade fortfarit eller att i varje fall skolbyggnadsfrågan
icke erhållit någon från skolans synpunkt nyttig eller
lämplig lösning. Och det torde icke kunna befinnas rimligt, att en fattig
lappmarkskommun som Arjeplog skulle kunna genom ett företag som
statens järnvägar ställas inför tvånget att avsluta en affär, som icke av
kommunen befunnits antaglig, då den i enlighet med vad ovan anförts
icke är för skolväsendet nyttig eller önskvärd. Då dessutom skoldistriktets
slutbehandling av ärendet icke avvaktats och skolmyndigheternas
ådagalagda vilja att på det förnuftigaste sättet tillgodogöra sig föreliggande
möjligheter sålunda negligerats, måste jag anse det föga rättvist,
örn vad som eventuellt kan hava brustit i behandlingen av detta ärende
skulle läggas någon skolmyndighet till last.

Piteå den 31 december 1934.

Ernst Nilsson.

— 302 -

Överståthållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 bar Eders Kungl. Majit anbefallt
överståtbållarämbetet att avgiva underdånigt utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer i avgiven berättelse anfört rörande stats*
verkets kostnader under senaste budgetår för släckning av skogseld.

Överståthållarämbetet, för vars verksamhetsområde de frågor, revisorerna
i förevarande avseende behandlat, äro av förhållandevis ringa praktisk
betydelse, finner sig såsom infordrat utlåtande endast böra åberopa vad
polismästaren i Stockholm anfört i härvid fogat yttrande.

Stockholm den 10 januari 1935.

Underdånigst
BICHARD BRING.

G. Sandström.

överståthållarämbetets för
polisärenden

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till herr överståthållaren.

Enligt remissakten närlagd tablå har av Överståthållarämbetet under
budgetåret 1933/1934 utbetalts för släckning av skogsbrand 366 kronor 21
öre. Denna utgiftspost omfattar dels kostnad för transport av militärhandräckning
till Skarpnäcks gård i Brännkyrka församling samt handräckningens
förseende med dricksvatten, dels ersättning till militära myndigheter
för skada å kläder dels ock gottgöreise åt enskilda för skada å
kläder.

De anmärkningar mot gjorda utbetalningar, som riksdagens revisorer
framställa, synas följaktligen icke hava avseende å Överståthållarämbetet.

Den olika uppfattning örn rätta innebörden av 17 § i lagen den 14 oktober
1914 örn förekommande och släckning av skogseld, som här och var
kommit till uttryck, synes kunna motivera ett förtydligande av lagrummet

Stockholm den 7 januari 1935.

Eric Hallgren.

— 303 —

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 bar länsstyrelsen anbefallts att
senast den 10 januari 1935 inkomma med underdånigt utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört angående tillämpningen av lagen
den 14 oktober 1914 örn förekommande och släckning av skogseld. Till
åtlydnad härav får länsstyrelsen anföra följande.

Släckande av skogseld har sedan gammalt ansetts utgöra ett allmänt
intresse. Skyldighet att deltaga i sådant arbete stadgades redan i en den
10 november 1690 utfärdad förordning, vilken jämväl föreskrev bötesstraff
vid försummelse härutinnan. Senare författningar i ämnet hava
innehållit motsvarande bestämmelser. Av grunderna till lagen den 14
oktober 1914 synes framgå, att statsmakterna av nationalekonomiska skäl
ansett önskvärt åstadkomma mer effektiva åtgärder än hittills till hämmande
av skogseld.

Från deltagande i menighetsbesvär äro icke de befriade, som till äventyrs
hava privatekonomiskt intresse av att besväret fullgöres. Örn ersättning
av statsmedel av nationalekonomiska skäl ansetts böra utgå för deltagande
i ett menighetsbesvär, synes någon principiell skillnad icke böra
göras vid ersättningens utmätande mellan olika kategorier av i arbetet
deltagande personer.

Gällande lagstiftning torde vara grundad å denna uppfattning, varför
de utbetalningar av ersättning i förevarande hänseende inom Stockholms
län, som beröras av revisorerna i deras berättelse, få anses stå i överensstämmelse
med författningen såväl till bokstav som innehåll.

Länsstyrelsen vill emellertid icke bestrida att nu rådande, i jämförelse
med äldre tider komplicerade ekonomiska förhållanden — länsstyrelsen
åsyftar härvid särskilt försäkringsväsendets betydelsefulla utveckling —
måhända göra en revision av de hittills gällande principerna för lagstiftningen
i ämnet påkallad i vissa hänseenden.

Stockholm å landskontoret den 9 januari 1935.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

J. G. LÖWGREN. A. M. BECKIUS.

Länsstyrelsens i Uppsala län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anbefallts avgiva underdånigt utlåtande i anledning av
vad riksdagens revisorer i sin berättelse anfört i fråga örn ersättning av
statsmedel för släckning av skogseld.

— 304

Revisorerna hava, med framhållande dels av de stora skiljaktigheter,
som gjort sig gällande i fråga örn tillämpningen av gällande bestämmelser
i ämnet, dels ock av den omständigheten, att det i riksstaten uppförda förslagsanslaget
för ifrågavarande ändamål under det senast förflutna budgetåret
så väsentligt överskridits, ansett sig böra bringa av dem gjorda
iakttagelser i saken till riksdagens kännedom.

Härjämte hava revisorerna uttalat sig beträffande de allmänna förutsättningarna
för ersättning av statsmedel i förevarande fall liksom också
angående vissa riktlinjer, som borde följas vid prövningen av ersättningsärendena.
Av revisorernas meddelanden synes framgå, att alltför stor rundhänthet
tillämpats på sina håll samt att anledningen härtill särskilt har
varit att de vägledande bestämmelserna äro otillräckliga. Dock bör betonas,
att det ofta vid skogsbrand är fråga örn så stora värden och undeistundom
tillika örn människors hus och hem, så att det skulle vara felaktigt
att tillmäta ersättningen med njugghet, helst som arbetet ofta är
både riskfyllt och synnerligen besvärligt. Därjämte anser sig befallningshavanden
böra draga i tvivelsmål revisorernas åsikt, att brandförsäkringsbolagen
borde deltaga i kostnaderna för släckning av skogseld, som antäut
eller hotat att antända brandförsäkrad skog. Försäkringen av skog torde
ännu icke hava nått en sådan utveckling, att försäkringsbolagen skulle
kunna, utan en avsevärd höjning av premierna, bära en så svårberäknelig
utgift som den sålunda av revisorerna ifrågasatta.

Då det emellertid får anses synnerligen önskvärt, att mera enhetliga
principer komma till tillämpning vid prövningen av dessa ersättningsfrågor,
får befallningshavanden för sin del tillstyrka, att närmare bestämmelser
härom bliva utfärdade.

Uppsala slott i landskansliet den 8 januari 1935.

Underdånigst
B. LINNÉR.

ELIAS STENIUS.

Länsstyrelsens i Södermanlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

I nådig remiss den 21 december 1934 har länsstyrelsen anbefallts att senast
den 10 januari 1935 till jordbruksdepartementet inkomma med underdånigt
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i fråga örn
ersättning av statsmedel för släckning av skogseld.

Med anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

I vissa av de utav statsrevisorerna påtalade fallen synes det länsstyrelsen
härstädes uppenbart, att gottgörelse av statsmedel icke bort medgivas.
Men då det är fråga örn gränsfall, är det lika uppenbart, att enhetlighet
i rättstillämpningen ej kan vinnas, med mindre antingen överlämnas
åt en central myndighet att besluta örn ersättning eller ock detaljerade

— 305

bestämmelser meddelas, i vilka fall och under vilka förutsättningar ersättning
må utgå. Anses länsstyrelserna fortfarande böra äga att besluta i
ärenden av ifrågavarande beskaffenhet, vill länsstyrelsen dock ifrågasätta,
örn icke länsstyrelses beslut bör underställas central myndighets prövning.
I varje fall synes så böra ske, när fråga är örn utbetalning av större belopp.
Men för bedömande bärav erfordras föreskrift, inom vilken tid förslag örn
tilldelande av ersättning skall inkomma till vederbörande länsstyrelse.

Slutligen vill länsstyrelsen framhålla att, även örn de av statsrevisorerna
ifrågasatta besparingsåtgärderna vidtagas, beröres bärav ej den högst
betydande ersättning, som vid större skogsbrand plägar utgå för tillkallad
militärpersonal. I sammanhang härmed må framhållas, att det för ett riktigt
bedömande av ifrågavarande spörsmål synes vara av stor vikt att få
utrönt, huru stor del av de i statsrevisorernas sammanställning av utgifterna
under budgetåren 1929—1934 upptagna belopp utbetalts för militär
handräckning.

Nyköping i landskansliet den 5 januari 1935.

Underdånigst
G. SEDERHOLM.

IVAR SCHALIN.

Länsstyrelsens i Östergötlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Sedan det genom nådig remissresolution den 21 december 1934 blivit länsstyrelsen
anbefallt att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer i 56 § av sin senast avgivna berättelse anfört angående disponerandet
av det i riksstaten upptagna förslagsanslaget till kostnader för
släckning av skogseld, får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Vad revisorerna påvisat synes länsstyrelsen vara av beskaffenhet att
böra föranleda en revision av gällande bestämmelser örn ersättning för
deltagande i släckning av skogseld. I likhet med revisorerna anser länsstyrelsen
ersättning icke böra utgå till skogsägare, vars skog antänts eller
hotats av skogsbrand, för dennes personliga insats i släckningsarbetet.
Denna regel torde även böra gälla ägares husfolk och personal. Upplysningsvis
må meddelas, att länsstyrelsen i flera täll avslagit framställningar
örn ersättning under ovan angivna förhållanden.

Någon allmän bestämmelse om att ersättning över huvud taget icke bör
utgå till den, som endast kortare tid deltagit i släckning av skogseld, synes
länsstyrelsen däremot icke påkallad. Huruvida ersättning bör utgå eller
icke torde lämpligen böra prövas med hänsyn till omständigheterna i varje
särskilt fall.

Länsstyrelsen är icke för närvarande beredd att taga ställning till frågan,
om och på vad sätt brandförsäkringsbolagen böra åläggas deltaga i
kostnaderna för släckning av skogseld, som antänt eller hotat antända

20 — Keij.-berättelse ang. statsverket för är 193b. II.

— 306 -

brandförsäkrad skog. Detta spörsmål, vars lösning både praktiskt och
principiellt torde erbjuda betydande svårigheter, synes emellertid vara av
så stort intresse, att det bör bliva föremål lör utredning.

Linköpings slott i landskontoret den 7 januari 193,5.

E. STÅRCK.

Underdånigst
KARL TISELIUS.

Länsstyrelsens i Jönköpings
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Genom remissresolution den 21 december 1934 har länsstyrelsen fått sig
anbefallt att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
i fråga örn principerna för ersättning av statsmedel för släckning av
skogseld.

Revisorerna hava påtalat de olika grunder, som i saken tillämpats av
olika länsstyrelser och särskilt erinrat, att ersättning beretts ägare av
mark, å vilken skogseld utbrutit, eller anhöriga till sådan ägare, vilka kunde
antagas hava intresse av eldens släckning.

I saken får länsstyrelsen anföra:

Den i 17 § lagen örn förekommande och släckning av skogseld den 14
oktober 1914 förefintliga bestämmelse, att länsstyrelse må kunna bereda
den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av
skogseld, ersättning av statsmedel eller särskild belöning därför ävensom
ersättning för skada till följd av arbetet, »efter ty skäligt prövas» är ju
tämligen tänjbar. Sedd mot bakgrunden av den i lagen fastslagna principen,
att deltagande i dylikt arbete betraktas såsom en medborgerlig skyldighet,
bereder bestämmelsen i dess praktiska tillämpning länsstyrelsen ock
i nästan varje fall stora svårigheter. Det måste därför hälsas med tillfredsställelse,
att revisorerna upptagit spörsmålet till behandling; och önskvärt
vore, örn mera hestämda riktlinjer i frågan kunde utfärdas att tjäna
till ledning vid behandling av ärenden utav förevarande art.

I känsla av här mötande svårigheter och i syfte att så långt görligt varit
söka förekomma skogseld utfärdade länsstyrelsen förlidet år vissa allmänna
riktlinjer till förekommande och släckning av skogseld. Beträf.
fande dessa vill länsstyrelsen särskilt framhålla, att länsstyrelsen, med
tanke på de merendels avsevärda kostnader, anlitande av organiserad
brandkår medförde för statsverket, och den särskilt i förhållande till kostnaden
relativt obetydliga verkan, tillitande av sådan kår medförde i fråga
örn släckning av skogseld, framhöll, att sådan kår i regel icke borde tillkallas.

Vid den prövning av frågor om ersättning i förevarande avseende, länsstyrelsen
förehaft, har länsstyrelsen tillämpat den principen att i regel till -

— 307 -

erkänna deltagare ersättning efter 50 öre i timmen samt till och med något
daruntier, när arbetstiden uppgått till sju timmar. Från rätt till ersättning
har länsstyrelsen uteslutit ägare av mark, som varit föremål för
skogseld, och dennes nära anhöriga. Utöver ersättning för själva arbetet
har ersättning beretts för iörstörda eiler skadade persedlar. Då, oaktat
skyldighet att deltaga i förevarande slags släckningsarbete förelegat, länsstyrelsen
ansett sig böra bereda gottgörelse för sjalva arbetet, har detta
sammanhängt med vissa psykologiska företeelser, som i saken gjort sig
starkt gällande. I sådant avseende vill länsstyrelsen framhålla, hurusom
känslan hos befolkningen av att arbetet med deltagande i släckning av en
skogseld skall vara en medborgerlig skyldighet i icke obetydlig grad med
åren kommit att avtrubbas. Länsstyrelsen, som lämnar frågan, varpå
detta beror, därhän, inskränker sig i detta sammanhang att fastslå förhållandet,
vilket kommit till uttryck i krav från deltagares sida på ersättning
av det allmänna. Vid utredningar, som föregått beslut örn beredande
av ersättning, har irån vederbörande kronobetjänings sida emellanåt framhållits,
att, örn ersättning icke komme att beredas, sannolikhet kunde föreligga,
att vid nya skogseldar villigheten att deltaga i släckningsarbetet
kunde minskas. I valet mellan dessa möjligheter har länsstyrelsen med
tanke jämväl på de större värdens tilispillogivande, det här ofta gällde, så
mycket mer ansett lämplighetsskäl tala för att bereda ersättning, som det
enligt lagen är vederbörande betaget att söka ändring i länsstyrelses beslut
i ersättningsfrågan.

De grunder, som riksdagens revisorer framhållit såsom efterföljansvärda,
synas länsstyrelsen i stort sett godtagbara. Länsstyrelsen ifrågasätter,
huruvida de icke borde ytterligare fullständigas med en föreskrift örn
skyldighet för skogsägare att ersätta statsverket åtminstone viss del av
den kostnad, statsverket kan få vidkännas för släckning av skogseld, varigenom
frågan örn försäkring av skog i allmänhet skulle framtvingas. Till
skogsägares skydd och med tanke jämväl på den större eldrisk, för vilken
skogen nu för tiden utsättes genom den numera utbredda sedvänjan att
vistas i skog under helt andra förhållanden än tillförne synes ock kunna
övervägas åstadkommande av annat och särskilt straff för den, som genom
vårdslöshet orsakar skogseld än det, som nu kan utdömas enligt allmänna
strafflagen (19: 22).

Såsom riksdagens revisorer anmärkt, har Svenska Brandskyddsföreningen
låtit utarbeta ett den 13 oktober 1934 dagtecknat betänkande med förslag
till revision av nu förevarande lag. Det synes länsstyrelsen lämpligt,
att vid övervägande av frågan om revision av denna lag vilken fråga enligt
länsstyrelsens mening är av behovet synnerligen påkallad, det av riksdagens
revisorer nu framlagda spörsmål även tagas i beaktande.

Ett exemplar av länsstyrelsens kungörelse, innefattande ovan omförmälda
föreskrifter till förekommande och släckning av skogseld, bifogas härjämte.

Jönköping i landskansliet den 9 januari 1935.

H. BERGELIN.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

NILS ÅHGREN.

308 —

Länsstyrelsens i Kronobergs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Till åtlydnad av nådig remiss den 21 nästlidne december, varigenom länsstyrelsen
anbefallts inkomma med underdånigt utlåtande i anledning av
vad riksdagens revisorer ani ört rörande grunderna för statens bidrag till
släckning av skogseld, får länsstyrelsen i underdånighet anföra.

Vid prövning av fråga huruvida ersättning för deltagande i släckning
av skogseld skall utgå har länsstyrelsen tillämpat den principen, att ersättning
endast bör utgå i den mån deltagandet uti släckningsarbetet kan
hava varit för vederbörande särskilt betungande. I följd härav har den,
som på grund av sin egenskap av ägare till skog eller annan egendom i
eldens närhet eller eljest haft direkt personligt intresse av eldens släckande,
ansetts icke böra bekomma ersättning för sina besvär och omkostnader i
förevarande avseende. Ersättning har ej heller ansetts böra utgå till den,
som till följd av sina förmögenhetsförhållanden icke kunnat anses hava
blivit betungad genom sina uppoffringar i samma hänseende eller till arbetare,
som icke gått förlustig arbetsförtjänst den dag, han deltagit i släckningen.
Ersättning har i regel ej heller utgått till kronobetjänt eller
brandfogde. Den sistnämnde har ansetts böra erhålla ersättning i enlighet
med 15 § i lagen örn förekommande och släckning av skogseld. Där ersättning
för deltagande i släckning av skogseld ansetts böra utgå, har ersättning
utgått jämväl för kortare tid.

I likhet med riksdagens revisorer anser länsstyrelsen att frågan om
skyldighet för bolag, som meddela skogsbrandsförsäkring, att deltaga i
kostnaderna för släckning av skogseld, som antänt eller hotat antända
brandförsäkrad skog, bör göras till föremål för utredning.

Växjö i landskansliet 10 januari 1935.

t. '' , '' ’ V

Underdånigst
A. BESKOW.

MORTIMER JOHANSSON.

Länsstyrelsens i Kalmar län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Sedan länsstyrelsen genom nådig remiss den 21 december 1934 anbefallts
att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin till innevarande
års riksdag avgivna berättelse, under § 56, anfört rörande ersättning av
statsmedel för släckning av skogseld får länsstyrelsen i sådant avseende i
underdånighet anföra följande.

309

Uti ifrågavarande ärende hava revisorerna påtalat den olika praxis,
som rådde inom länsstyrelserna med avseende å grunderna för utbetalande
av ersättningar för biträde vid släckning av skogseld. Med anledning härav
tillåter sig länsstyrelsen meddela, att länsstyrelsen för sin del i dylika
fall noggrant iakttagit föreskrifterna i 17 § av lagen örn släckning avskogseld
och förty endast, efter i vederbörlig ordning verkställd utredning,
utanordnat ersättning till sådana personer, som befunnits hava deltagit i
släckning av skogseld. Någon ersättning till enskilda markägare eller
andra, som veterligen haft personligt intresse av eldens släckande, har sålunda
ej utbetalts, ej heller till samhällen för deltagande i släckning av
skogsbrand å dem tillhörig skog. Då emellertid, såsom av revisorernas berättelse
framgår, så synes hava skett på andra håll och för åstadkommande
jämväl i övrigt av önskvärd enhetlighet härvidlag, torde det vara lämpligt,
att närmare direktiv till ledning för länsstyrelsernas prövning av dylika
ärenden utfärdas. J

I detta sammanhang vill länsstyrelsen erinra, att det, på sätt revisorerna
ifrågasatt, synes skäligt, att brandstodsbolagen, där skogarna numera i
stor utsträckning äro försäkrade, åläggas att deltaga i kostnaderna för
släckning av skogseld, som antänt eller hotat antända brand försäkrad skog.
Kalmar i landskansliet den 9 januari 1935.

Underdånigst
.TOHN FALK.

E. LIDMAN.

Länsstyrelsens i Gotlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 anbefalld att avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående ersättning av
statsmedel för släckning av skogseld får Elders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i underdånighet anföra följande.

Såsom av statsrevisorernas utredning jämväl framgår hava inom länet
till ersättningar för släckning av skogseld utbetalts jämförelsevis obetydliga
belopp. Sålunda hava under de senaste fem budgetåren allenast tre
ersättningsbelopp utbetalts, nämligen den 7 juli 1931 och den 6 juni 1933
för skjutsar för militärhandräckning med respektive 74 kronor och 97 kronor
25 öre samt till Visby stads brandkår för utryckning till och biträde vid
släckning av skogseld å kronoparken Skogsholm den 11 juli 1932 med 142
kronor.

Med hänsyn till betydelsen av ett raskt ingripande vid uppkommande
skogseld samt då eldsläckningen ofta kan taga lång tid, anser Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande nödigt, att statsmedel fortfarande finnes till
förfogande för utbetalande av ersättning eller särskild belöning m. m. till
deltagare i eldsläckning.

- 310

Då emellertid anslaget för ifrågavarande ändamål i vissa län avsevärt
belastats, synas vissa inskränkande bestämmelser härutinnan böra utlärdas.
Sålunda anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i likhet med
statsrevisorerna att ersättning i regel icke bör utgå till skogsägare, vars
skog antants eller hotats av skogsbranden, för deras personliga insatser
,c,?ln®s?rl?etet samt ej heller till andra personer, som allenast kortare
uddeltagih eldsläckning. Dock synes ersättning åtminstone i sistnämnda
fall bora utgå till den, som lidit bevislig förlust eller skada, förorsakad
V1tv- er 1 om&delkar anslutning till eldsläckningsarbetet.

Därest skogsbrandförsäkring förekommer, synes vederbörande brandförsakrmgsbolag
böra deltaga i kostnaderna för släckning av skogseld, som
amant eller hotat antända brandförsäkra^! skog.

För vinnande av enhetlig tillämpning av ifrågavarande bestämmelser,
torde kompletterande föreskrifter angående tillämpningen av 17 § i lagen
den 14 oktober 1914 i enlighet med vad ovan antytts böra utfärdas.

Visby i landskansliet den 9 januari 1935.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

GUSTAF MELIN.

ABR. LÖF

Länsstyrelsens i Blekinge
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 anmodad avgiva underdånigt
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört örn släckning
av^skogseld får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Såsom framgår utav den av revisorerna uppställda tablån har inom
Blekinge län endast i två fall under den senaste femårsperioden utgått ersättning
för släckning av skogseld, för vilket ifrågavarande riksstatsanslag
ansetts kunna tillämpas. Det ena rörde militärmanskaps bort- och
nemtransporterande, förplägnad m. m., för vilket ifrågavarande anslag
ostridigt bort användas jämlikt kungl, cirkuläret den 5 mars 1920. Det
andra fallet däremot gällde statens arbetslöshetskommission, som hade begärt
ersättning i viss utsträckning åt vissa arbetslösa. Det torde vara något
tveksamt örn detta fall, åtminstone i full utsträckning, bort ersättas, i
ali synnerhet örn villkoret för användningen av anslaget skall givas den
innebörd, som revisorerna förmena.

Länsstyrelserna hava obestridligen förfarit högst olika, då det gäller
anlitandet av ifrågavarande anslag. För lösning av spörsmålet torde
ej annat återstå än att antingen övergå till det förut tillämpade förfaringssättet
eller att särskilda föreskrifter utfärdas för ifrågavarande
anslags användning. Då det gäller valet mellan dessa alternativ, är må
hända det mest lämpliga, att föreskrifter meddelas länsstyrelserna, varav

— 311 —

framgår tydligare, än vad som nu är fallet, ändamålet med riksstatsanslaget.
Därvid böra då lämpligen de »särskilda omständigheter», som omförmälas
å sid. 251 i riksdagens revisorers berättelse, i huvudsak komma
till användning.

Karlskrona i landskontoret den 9 januari 1935.

Underdånigst

På länsstyrelsens vägnar: ,

JOSEF FRÖBERG. MAGNUS FALCK.

Länsstyrelsens t Kristianstads
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, sid. 249, i 56.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 sistlidne december anbefalld att avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse anfort
beträffande ersättning äv statsmedel för släckning av skogseld, får länsstyrelsen
i underdånighet anföra. ,, . , .. , ...

Länsstyrelsen vill till en början lämna en kortfattad redogörelse för
några av de principer länsstyrelsen följt vid bedömandet av hithörande

Vid1" användande av militär för släckning av skogseld har länsstyrelsen
brukat utbetala ersättning i enlighet med av arméförvaltningen

granskade räkningar. , . . , u

Ågare av skog, som härjats eller allvarligare hotats av skogseld, samt
medlemmar av deras familj eller husfolk hava icke, i den mån deras
ställning varit för länsstyrelsen känd, brukat tillerkännas ersättning

eller belöning. ....... ,

Framställning örn ersättning för deltagande i släckning av skogseld,
som varat endast några timmar, torde i regel icke hava bifallits. 1 allmänhet
har emellertid skogseld, för vars släckande ersättning påkallats,

haft längre varaktighet. , . , .... , ,. ,,

Ersättning har i regel beviljats med den i orten gallande tim- eller
daglönen. Med hänsyn till det ansträngande och ofta farliga arbetet har
någon nedsättning icke ansetts böra ske. Ersättning till brandkårer har
dock ansetts böra under begränsad tid utgå med högre timlön på grund
av gällande taxor och i sådana fall förefintliga särskilda förhållanden.

Vid bestämmande av ersättning för skada å egendom har länsstyrelsen
sökt avväga ersättningen så, att endast den verkliga skadan bleve er -

Det är givet, att frånvaron av närmare bestämmelser för tillämpningen
aV länsstyrelsernas prövningsrätt mäste ■ vålla en viss oenhetlighet vid
de särskilda länsstyrelsernas . handläggning av ifrågavarande ärenden.
Mera detaljerade bestämmelser skulle fördenskull vara av värde, men
torde å andra sidan kanske vara svåra att åvägabringa. ;

Deltagandet i släckning av skogseld är visserligen enligt gallande lag

— 312 —

en allmän medborgerlig skyldighet, för vars fullgörande ersättning icke
borde utgå. Vid flera tillfällen, särskilt då elden fått fäste i mossmark,
har det emellertid kunnat dröja några veckor innan elden blivit
fullt släckt. Under sådana förhållanden kan det knappast vara billigt
att påfordra ifrågavarande skyldighets fullgörande utan ersättning.
Det ,h^r för övrigt under senare tid hlivit allt svårare för länsstyrelsen
att tillämpa nämnda av länsstyrelsen härstädes alltid uppmärksammade
grundsats, då allmänheten allt mer fått en annan inställning till saken
än som gällde vid 1914 års lags tillkomst. Det har av polismyndigheter
och brandfogdar framhållits, att en strängare genomförd vägran
att ersätta arbetet trots gällande ansvarspåföljd skulle försvåra och i
varje fall säkerligen fördröja inkallandet av tillräckligt släckningsmanskap.
Vid skogseld är ju det viktigaste att hjälp kommer så skyndsamt
som möjligt innan elden hunnit alltför mycket sprida sig. Då stora värden
ofta stå på spel, skulle det därför enligt länsstyrelsens mening icke
vara klokt att förfara med alltför stor njugghet vid utbetalande av ersättningar.

I statsrevisorernas yttrande att skogsbrandsförsäkringsbolagen böra
deltaga i kostnaderna för släckning av skogseld, som antänt eller hotat
antända brandförsäkrad skog, vill länsstyrelsen instämma. I sammanhang
därmed anser sig länsstyrelsen höra framhålla, att i de icke sällsynta
fall, då eld härjat kronopark eller kronopark allvarligare hotats
av skogseld, bidrag till kostnaderna för skogselds släckning enligt länsstyrelsens
mening borde utgå av domänstyrelsens medel.

Kristianstad i landskansliet den 9 januari 1935.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

JOSEF FISCHER. RICH. LUNDBERG.

Länsstyrelsens i Malmöhus
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i fråga örn ersättning av statsmedel för släckning av skogseld;
och får länsstyrelsen i anledning därav i underdånighet anföra följande.

På sätt framgår av det vid remissen fogade transumt av riksdagens
revisorers berättelse har inom Malmöhus län icke under däri angivna
budgetår utbetalts några ersättningsbelopp, varom här är fråga. Så har
däremot skett under innevarande budgetår i ett fall. Efter en ganska
omfattande mossbrand å Lönshults ägor inom Högseröds socken den 11
och 12 juli 1934 inkom till länsstyrelsen framställning örn ersättning dels
till Löberöds frivilliga brandkår för användning av motorspruta vid

— 313

branden, dels ock till såväl brandkårens personal sorn andra, personer,
vilka deltagit i branden. Efter utredning i ärendet utbetaltes ett belopp
av sammanlagt 471 kronor 50 öre, medan det begärda beloppet uppgick
till 909 kronor 45 öre. De poster som utbetaltes voro 262 kronor åt motorsprutans
manskap för sammanlagt 262 timmars tjänstgöring, 71 kronor
20 öre för bensin och olja, 6 kronor åt en brandfogde efter 1 krona i
timman samt till åtskilliga andra personer sammanlagt 132 kronor 30
öre efter 60 öre i timman. Följande poster blevo däremot ej godkända
av länsstyrelsen, nämligen 220 kronor för användning av motorsprutan
i 22 timmar, 243 kronor 75 öre för »utlagd 975 meter slangledning å 25
öre per meter», 32 kronor 40 öre till personer anställda å en gård, vars ägor
ansåges hotade av branden, och 13 kronor till en fjärdingsman. Med stöd
av landsfiskalens i orten uppgift kan länsstyrelsen meddela att de utanordnade
ersättningsbeloppen icke i något fall kommit sådana personer
till godo som haft direkt ekonomiskt intresse av brandens släckande.

Anledningen till den olikhet som råder i fråga örn tillämpningen av
förevarande bestämmelse i lagen örn släckning av skogseld är uppenbarligen
den att bestämmelsen är alltför generellt avfattad. Ej heller synes
den förberedande behandlingen av nämnda lag lämna tillräcklig ledning,
för att en enhetlig tolkning skall bliva möjlig. Följaktligen anser länsstyrelsen
förtydligande av bestämmelsen vara påkallat Emellertid håller
länsstyrelsen före att vid en närmare utformning av de regler, som
böra gälla i fråga örn ersättningar i föreliggande fall, det bör tillses att
icke alltför snäva gränser bestämmas. Principen att bekämpande av
skogseld är en allmän medborgerlig skyldighet bör nog ej helt uppgivas,
men å andra sidan bör man räkna med dels att denna princip i verkligheten
blivit avtrubbad i samma mån som arbetsförhållandena i allmänhet
reglerats med avseende å arbetstid och dylikt, vilket haft till följd
uppställande i regel av krav på att varje arbete skall betalas, dels ock
att svårigheter under alla förhållanden finnas att göra denna medborgerliga
arbetsplikt gällande på ett sådant sätt att den ene icke blir gynnad
framför den andre, vilka omständigheter torde kunna åberopas till
stöd för en anordning som bygger på en kombination av plikt och ekonomiskt
intresse.

Malmö i landskansliet den 8 januari 1935.

Underdånigst
F. RAMEL.

HJ. KJÄLL.

Länsstyrelsens i Hallands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har länsstyrelsen anmodats avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer anfört
under § 56 i sin berättelse rörande ersättning av statsmedel för

— 314

släckning av skogseld; och får länsstyrelsen i anledning härav anföra
följande.

Länsstyrelsen biträder till alla delar de av revisorerna framställda
förslagen till inskränkningar uti rätten att av statsmedel utbekomma
sådan ersättning, som nu är i fråga, och vill länsstyrelsen förorda att bestämmelser
till ledning för prövning av dylik ersättning måtte utfärdas
i enlighet med ifrågavarande förslag.

Halmstads slott i landskontoret den 9 januari 1935.

Underdånigst
AXEL MÖRNER.

PER KJELLMAN.

Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till kungl, jordbruksdepartementet.

Sedan riksdagens revisorer under § 56 i sin granskningsberättelse för
budgetåret 1933/1934 framställt erinringar beträffande ersättning av
statsmedel för släckning av skogseld samt länsstyrelsens utlåtande infordrats
över vad sålunda förekommit, får länsstyrelsen i ämnet anföra
följande.

Av revisorerna uppmärksammat, avsevärt överskridande av riksstat*»
anslaget för släckning av skogseld har icke föranletts av de utgifter,
varom länsstyrelsen i detta län beslutat. Sammanställningen för senaste
fem budgetåren visar, att förhållandevis obetydliga utgifter för
statsverket belöpt å detta län.

Efter den av revisorerna verkställda utredning örn tillämpningen av
lagen den 14 oktober 1914 örn förekommande och släckning av skogseld
vill länsstyrelsen konstatera, att dess beslut örn ersättning till vederbörande
följt en uppfattning, som icke föranlett utgifter för statsverket i
dep utsträckning, som annorstädes synes hava förekommit.

Här må även framhållas, att länsstyrelsen vid uppkommen ersättningsfråga
alltid brukat genom landsfiskal utreda, örn någon till ersättning
föreslagen haft direkt intresse av släckningen, såsom skogsägare, ägare
av grannfastighet eller hos sådan anställd, i vilket fall ersättning icke
medgivits. Vid prövning av ersättningsanspråk har vidare begärd timersättning
reducerats till i regel 50 öre per timma för såväl släckning
som bevakning. Endast för nattimmar har en till 75 öre höjd timersättning
brukat lämnas. I övrigt har länsstyrelsen fasthållit vid att deltagande
i släckningsarbete vore en allmän medborgerlig plikt, och hava
framkomna ersättningsförslag därefter bedömts.

Revisorernas påpekande att från brandförsäkringsbolag, vilka brandförsäkrat
eldhärjad skog, borde lämnas gottgörelse för eller bidrag till
släckningskostnaderna, finner länsstyrelsen vara förtjänt av beaktande
vid förevarande ersättningsfrågors bedömande och innebära något, soöl

— 315

säkerligen icke tidigare varit uppmärksammat i den utsträckning som
vederbör.

Göteborg i landskontoret den 8 januari 1935.

MALTE JACOBSSON.

BIRGER GILLNER.

Länsstyrelsens i Älvsborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Enligt den 3 januari 1935 mottagen nådig remiss har länsstyrelsen att
senast den 10 i samma månad inkomma med underdånigt utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer uti år 1934 avgivet betänkande anfört
i fråga örn ersättning av statsmedel för släckning av skogseld; och
får länsstyrelsen i ärendet anföra följande.

Revisorerna hava funnit, att från varandra synnerligen avvikande
principer av olika länsstyrelser tillämpats vid bestämmande av sådan
ersättning, som jämlikt 17 § i lagen örn förekommande och släckning
av skogseld den 14 oktober 1914 må kunna av statsmedel utgå till den,
•sorn deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av skogseld.
För Älvsborgs läns vidkommande hava sålunda revisorerna funnit
det anmärkningsvärt, att en av länets städer tillerkänts ersättning med
visst belopp för stadsbrandkårens deltagande i släckning av skogseld å
staden tillhörig mark. Härmed förhåller sig sålunda. Den avbrända
skogen tillhörde visserligen staden, men alldeles intill denna skog inom
grannsocknens område befann sig annan, enskild tillhörig skog av synnerligen
värdefull beskaffenhet. Denna skog var så hotad av elden, att
vakthållning måste anordnas under natten efter branden. Av det utbetalda
ersättningsbeloppet 581 kronor 95 Öre belöpte 240 kronor 60 öre
på denna vakthållning. Det är otänkbart, att en vakthållning med samma
effektivitet, men mot lägre kostnad, kunnat anordnas från den hotade
grannsocknen, där man givetvis icke kunde haft tillgång till vid
släekningsbestyr vant folk och följaktligen måst anlita ett talrikare
vaktuppbåd. Vidare var det tack vare det raska ingripandet av ett organiserat
brandmanskap under erfaren ledning som elden kunde begränsas,
innan den hann taga den fruktade större omfattningen inåt grannsocknen.
Vid nu anförda förhållanden ansåg länsstyrelsen rättvist bereda
staden gottgörelse för de direkta kostnaderna för de åtgärder, varigenom
hotad värdefull egendom bevarats från skadegörelse.

Såsom revisorerna också antyda, är det saknaden ay närmare föreskrifter
till ledning för ersättningsprövningen, som varit orsaken till
den bristande enhetligheten vid bedömandet. Revisorernas föreliggande
initiativ till åstadkommande av enhetlighet är därför ägnat att väcka
tillfredsställelse och bör enligt länsstyrelsens mening föranleda till utarbetande
av kompletterande föreskrifter såväl i fråga örn villkoren för åt -

— 316 —

njutande av ersättning överhuvud, som beträffande ersättningens beräkning
för olika fall.

Vänersborg i landskontoret den 8 januari 1935.

Underdånigst
AXEL von SNEIDERN.

CARL MALM.

Länsstyrelsens i Skaraborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 anbefalld att avgiva underdånigt
utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade revisorer
under § 56 av sin berättelse anfört i fråga örn ersättning av
statsmedel för släckning av skogseld får länsstyrelsen i Skaraborgs län,
som i ärendet infordrat yttrande från landsfogden i länet, härmed i underdånighet
anföra följande.

Ersättning till enskilda för deltagande i arbete med släckning av
skogseld har av länsstyrelsen under den sistförflutna femårsperioden
utbetalts endast i jämförelsevis ringa omfattning och huvudsakligen
allenast i sådana fall, där ersättning betingats av särskilda omständigheter
såsom uppkomna skador å klädespersedlar och redskap och mindre
bemedlades förluster i form av mistad arbetsförtjänst till följd av deltagandet
i släckningsarbete. Gottgörelse har ock ansetts böra lämnas
för kostnader för transporter av släckningsmanskap och långvarig vakthållning
vid brandplats. Till skogsägare eller andra, som haft personligt
intresse av eldens släckning, har någon ersättning icke kommit i
fråga. Trots talrika och långvariga skogseldar inom länet under senare
halvåret 1933, av vilka en omfattande skogs- och mossbrand pågick i ej
mindre än en hel månad, har sålunda av det under budgetåret 1933/1934
från anslaget för bestridande av statsverkets kostnader för släckning av
skogsbrand här utbetalta beloppet, 1,759 kronor, till sådana ersättningar
ej åtgått mer än 1,261 kronor 85 öre. Återstoden har utgjort ersättning
för militärhandräckning enligt i vederbörlig ordning granskade räkningar.
De stora belopp, som annorstädes under samma budgetår utgivits
från ifrågavarande anslag, utvisa emellertid, att behov föreligger
av tydligare reglerande bestämmelser på hithörande område. Länsstyrelsen
föranlåtes alltså i underdånighet hemställa, att vad statsrevisorerna
i förevarande hänseende anfört måtte föranleda endast åtgärders
vidtagande för åvägabringandet av sådana bestämmelser.

Landsfogdens yttrande i ärendet bifogas.

Mariestad å landskansliet den 9 januari 1935.

Underdånigst
AXEL EKMAN.

EINAR JOHNSON.

317 —

Landsfogdens i Skaraborgs ian

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Kungl. Majlis befallningshavande i Skaraborgs

län.

Anmodad inkomma med yttrande över vad riksdagens revisorer anfört
rörande av länsstyrelserna tillämpade principer vid utbetalning av
ersättning av statsmedel för släckning av skogseld, får jag med remisshandlingarnas
återställande vördsamt anföra följande:

I avgivna yttranden över inkomna ansökningar örn ersättning vid
släckning av skogseld har jag, i överensstämmelse med av länsstyrelsen
tillämpade principer, tillstyrkt ersättning av statsmedel endast för
bortkomna redskap och förstörda kläder ävensom en mindre dagspenning
till dem, som blivit beordrade att under kortare eller längre tid sedan
skogseld begränsats hålla vakt vid brandplatsen. Därutöver hava
inkomna ansökningar örn ersättning för skjuts av släckningsmanskap
till brandplats tillstyrkts i enlighet med den lägsta taxa per mil, som
kunnat ifrågakomma vid längre godstransporter och endast då bilägare
varit boende å avsevärt avstånd från brandplatsen.

Ersättning har i enlighet med vad ovan sagts sålunda icke ansetts böra
utgå till dem, som deltagit i själva eldsläckningen, enär sådant deltagande
vore en allmän medborgerlig skyldighet. Ej heller har någon ersättning
ansetts böra utgå till markägare eller andra, bolag eller enskilda,
som haft ett direkt personligt intresse av eldens begränsning.

Mariestad i landsfogdens expedition den 6 januari 1935.

Emil Nyström.

Länsstyrelsens i Värmlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anbefallts att avgiva yttrande över av riksdagens revisorer
i berättelse till innevarande års riksdag gjorda uttalanden i fråga örn
ersättning av statsmedel för släckning av skogseld.

Med anledning härav får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i underdånighet
anföra följande.

Revisorerna hava, med utgångspunkt från att ett betydande överskridande
under senaste budgetår ägt rum beträffande förslagsanslaget för bestridande
av statsverkets kostnader för släckning av skogseld, ansett sig
böra bringa till riksdagens kännedom av revisorerna gjorda iakttagelser
rörande de olika principer, som av länsstyrelserna tillämpats i fråga om
grunderna för bidrag av statsmedel till ifrågavarande ändamål.

Nu gällande lag örn förekommande och släckning av skogseld lämnar
icke erforderlig ledning för länsstyrelsernas prövning av ersättningsfrå

— 318

gan, utan har åt länsstyrelserna överlämnats att i varje särskilt fall avgöra,
huruvida ersättning bör utgå eller ej. Några detaljerade bestämmelser
i detta avseende torde ej heller lämpligen kunna i lagstiftningen
upptagas, då förhållandena inom skilda delar av landet med hänsyn till
skogsbestånd, befolkningstäthet, transportmöjligheter m. m. äro alltför
skiftande. Vissa enhetliga grunder synas dock kunna i lagstiftningsväg
fastslås. Sålunda lär icke ersättning för deltagande i släckningsarbete
böra utgå till person, som äger skogsmark å eller invid brandplats eller
eljest har direkt intresse av eldsläckningen. Likaledes bör sådan person
anses skyldig att utan gottgörelse av allmänna medel för eldsläckning
ställa till förfogande all honom tillhörig och lör ändamålet lämplig och
tillgänglig material m. m., men givetvis kunna omständigheter inträffa,
då det måste anses med rättvisa och billighet lörenat, att ersättning herodes
jämväl i dylika fall.

Jämväl vid bestämmandet av ersättningens storlek torde i stort sett enhetliga
principer kunna bestämmas. Med beaktande av att deltagande i
släckning av skogseld anses vara en allmän medborgerlig skyldighet, som
icke utan vidare bör grunda rätt till anspråk på ersättning, men att de i
eldsläckning deltagande icke skäligen böra gå miste örn hela sin arbetsförtjänst
under den tid de ställt sig till förfogande, torde ersättning i angivna
hänseende kunna fastställas att utgå efter exempelvis 50 procent
av i orten gällande dagsverkspris. Härvid bör dock iakttagas, att ersättning
i regel icke bör lämnas för kortare tid. Gränsen bör kunna sättas
till förslagsvis åtta timmar.

Beträffande ersättning för skador å material o. d. bör i de fall, ersättning
anses böra utgå, ersättningsbeloppet givetvis icke överskrida det förstörda
eller skadade föremålets värde. I tveksamma fall, särskilt då fråga är örn
större ersättningsbelopp, torde sakkunniga böra anlitas för uppskattning
av skadorna.

Skador till följd av olycksfall under släckningsarbete böra ersättas med
styrkta kostnader för läkarvård m. m., för såvitt icke vederbörande genom
olycksfallsförsäkring eller eljest beretts ersättning härför. Ersättning för
på grund av olycksfall mistad arbetsförtjänst bör jämväl lämnas med belopp,
som efter verkställd utredning skäligen anses böra utgå.

Att anslaget för bestridande av statsverkets kostnader för släckning av
skogseld i anmärkningsvärd grad överskridits under senaste budgetår har
sin naturliga förklaring i de förhärjande skogseldar, som ägt rum under år
1933, särskilt i Norrland. Även i Värmland eldhärjades under detta år, i
synnerhet genom den s. k. Gustafsforsbranden, stora skogsarealer. Givetvis
kan under sådana förhållanden icke undvikas, att överskridande äger
rum av tillgängligt anslag. Vid tillämpning av vissa lagstadgade grunder
för utbetalande av ersättningar torde emellertid ersättningsbeloppen
kunna hållas inom måttliga gränser. Med hänsyn till de stora värden,
som äventyras genom skogseldarna, lära emellertid ersättningsbeloppen
icke böra för snävt tilltagas, då härigenom kan alstras en viss ovilja att
personligen eller genom tillhandahållande av material m. m. deltaga i
släckningsarbetet.

Karlstad i landskansliet den 9 januari 1935.

Underdånigst
ABR. UNGER,

R. SUNDELIUS

319 -

Länsstyrelsens i Örebro
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 bar Eders Kungl. Majlis befallningshavande
erhållit befallning att inkomma med underdånigt utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse till 1935
års riksdag anfört i fråga örn ersättning av statsmedel för släckning av
skogseld.

Till åtlydnad härav får Eders Kungl. Marits befallningskavande anföra
följande.

Vad av statsrevisorerna anmärkts är enligt Eders Kungl. Maj:ts be
fallningshavandes uppfattning i allt huvudsakligt berättigat. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande får emellertid å andra sidan framhålla,
att tillämpningen av ersättningsbestämmelserna i skogseldslagen är förenad
med stora vanskligheter. Detta sammanhänger med lagstiftningens
dubbla inställning i det att å ena sidan skyldigheten att deltaga i släckning
av skogseld enligt densamma utgör en medborgerlig plikt, medan å
andra sidan medgives att ersättning eller belöning må kunna härför utgå,
och detta utan annan vägledande föreskrift för de prövande myndigheterna
än uttrycket »efter ty skäligt prövas».

I sammanhang härmed får Eders Kungl. Majrts befallningshavande anföra,
att framställningar örn gottgörelse för biträde vid inträffad skogsbrand
numera förekomma i väsentligt större omfattning än tidigare. Det
är tydligt, att uppfattningen örn skyldigheten att deltaga i skogsbrandsläckning
såsom en medborgerlig plikt håller på att försvinna och att i
stället en var. som fullgör sådant arbete, regelmässigt anser sig berättigad
till gottgörelse härför. Givetvis är det ock knappast möjligt att, örn
gottgörelse i visst fall lämnats, förvägra sådan, då detta sedermera i ett
annat fall påkallas under ungefär enahanda förhållanden.

Principiellt har Eders Kungl. Majrts befallningshavande emellertid ansett
sig icke böra lämna någon ersättning vare sig till vederbörande markägare
eller till annan, som haft fördel av brandens släckande, i den mån
sådant kunnat utrönas.

Däremot har ersättning vanligen utbetalts även för kortvarigare släckningshjälp,
särskilt när fråga varit om mindre bemedlade personer, som
genom deltagandet i släckningen helt eller delvis gått förlustiga sin vanliga
dag- eller timpenning.

För tillrättaläggande av lagens tillämpning samt vinnande av enhetlighet
härutinnan de olika länsstyrelserna emellan torde det vara nödvändigt,
att närmare direktiv i sådant hänseende utfärdas.

Såsom huvudregel härvid torde böra gälla, att ersättning, såsom ovan
angivits, icke bör utgå till markägare eller annan, som kan förutsättas
hava haft nytta av brandens begränsande. Ej heller synes ersättning
böra lämnas till personer, som vid tiden för brandens inträffande varit
anställda i markägarens eller annan nyss avsedd persons tjänst, önskvärt
vore tillika, örn i promemorieform eller på annat sätt några anvisningnr
bleve lämnade örn grunderna för ersättning till i släckningsarbetet
deltagande brandkårer, särskilt beträffande slitning av material m. m.

— 320

Med hänsyn till de ofta mycket stora summor, för vilka statsverket på
grund av skogsbrandlagen iklädes ersättningsskyldighet, vill Eders
Kungl. Maj:ts befalhlingshavande slutligen ifrågasätta, huruvida icke
länsstyrelsernas befogenhet att träffa avgörande härom bör begränsas till
visst maximibelopp, förslagsvis 5,000 kronor, varemot då högre gottgörelse
anses böra utgå eller då fråga är örn fortlöpande ersättning eller livränta,
sådant ärende skulle hänskjutas till Eders Kungl. Maj:ts avgörande
örebro slott i landskansliet den 10 januari 1935.

Underdånigst
BROR C. HASSELROT.

ALU. NISSER.

Länsstyrelsens i Västmanlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, f 56.

Till Konungen.

Anmodad inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört beträffande utbetalande av ersättning för släckning av skogseld
får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i underdånighet anföra
följande.

Under sommaren 1933 härjades länet av många och svåra skogseldar.
För eldens släckning kräves en myckenhet folk. I vissa fall anlitades
militärmanskap, men i allmänhet uppbådades traktens manliga befolkning
för att biträda vid släckningen. I synnerhet anlitades manskap från
de i länet under arbetslöshetskommissionens regi på flera ställen pågå
ende vägarbetena, men även ett stort antal bruksarbetare biträdde.

Innan utbetalning av ersättning skedde till släckningsmanskapet, gjorde
sig befallningshavanden underrättad därom, att vederbörande, som biträtt
vid släckningen, icke själv vore ägare av den brunna skogen eller
eljest kunde anses hava något ekonomiskt intresse att bevaka. De ingivna
räkningarna utremitterades för sådant ändamål till vederbörande jägmästare
eventuellt länsjägmästaren, samt landsfiskalen i orten, vilka hade
att yttra sig dels i nyssnämnt avseende och dels över skäligheten av de begärda
ersättningarna. Timersättningarna kommo att i någon mån variera,
beroende därpå, att befallningshavanden hyste den uppfattningen, att
arbetare från arbetslöshetskommissionen borde erhålla åtminstone samma
ersättning som de skulle uppburit från kommissionen och att bruksarbetare
borde få den ersättning, som de eljest skolat intjäna. Så långt
det var möjligt, utan att skäligheten träddes för nära, tillämpade befallningshavanden
i övrigt den principen, att för de första 8 timmarna icke
utgick någon ersättning, och att för tid därefter ersättning fastställdes så
att lägsta grovarbetarelönen å orten icke överskreds.

Av de utanordnade ersättningarna åtgick en stor del för transporter
av manskap till och från brandplatserna och för anskaffande av mat och
dryck åt detsamma. Då dessa kostnader icke kunde anses annat än skäli

- 321 —

ga blevo <ie erlagda, eljest vidtogs erforderlig jämkning. I några fall anlitades
brandkåren från närbelägna städer, varvid skälig ersättning för
arbetet och slitning av material utbetalades.

Befallningshavanden anser i likhet med revisorerna, att ersättning icke
utan vidare bör utgå till släckningsmanskap utan bör skäligheten prövas.

Det är emellertid synnerligen vanskligt att avgöra vad som kan vara
skäligt. Vad som är skäligt i ena fallet kan vara för mycket eller lör
litet i ett annat. Att intaga några bestämda föreskrifter i författningen
synes befallningshavanden icke lämpligt, men det vore av stort intresse
och till stor hjälp för befallningshavanden, därest Kungl. Majit till ledning
för ersättningens fastställande utfärdade direktiv, som dock icke
böra vara absolut förbindande. Så är det exempelvis skäligt att ersättning
ej utgår för viss tid, förslagsvis de första 8 timmarna, men örn till brandplatsen
kommenderats folk från en arbetslöshetsförläggning, således i regel
folk från andra orter, vore det hårt, örn de skulle nödgas avstå från
sin rätt så måttliga förtjänst. Att den som har ett ekonomiskt intresse att
bevaka eller hans husfolk eller anhöriga icke böra tillerkännas ersättning
bör vara klart, åtminstone för så vitt detta intresse är av någon betydelse,
Så vore det måhända allt för hårt, örn en skogsägare, som ägde ett eller
annat tunnland skog i farozonen, skulle förvägras ersättning, örn han i
större omfattning biträdde vid släckning av eld, som hotade att sprida
sig till exempelvis kronans därbortom belägna stora skogsarealer. Direktiven
böra därför som sagt avfattas så, att de icke äro absolut bindande,
utan att befallningshavanden har rätt att jämka efter skäligheten.

Den av revisorerna väckta frågan örn bidragsskyldighet’ från försäkringsbolag
är av intresse. Det torde emellertid bliva mycket svårt att i
det fallet liksom ock i fråga örn skogsägares eventuella bidragsplikt få
fram någon lämplig fördelningsgrund. Man kan mången gång ej säga,
huru långt elden utan ett ingripande skulle hava sträckt sig. Därvid
spelar in sådana oberäkneliga faktorer som vindriktning och regnskurar.

Att affärsmän m. fl. för levererade varor liksom ock bussägare och
andra för skjutsar o. dyl. böra få skälig ersättning bör vara klart, dock att
även härvid bör tagas hänsyn till den fördel vederbörande må hava haft
av eldens begränsning.

Västerås slott i landskontoret den 8 januari 1935.

Underdånigst
WALTER MURRAY.

CARI. FR. JOHANSON.

Länsstyrelsens i Kopparbergs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Jämlikt nådig resolution den 21 december 1934 har länsstyrelsen i Köp
parbergs län att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens reviso
rer anfört i fråga örn av länsstyrelserna utbetalad ersättning för delta

21 — Reu.-berättetse ant), statsverket för år 1934. II.

- 322 —

gande i släckning av skogsbrand och får länsstyrelsen såsom svar a remissen
anföra.

Länsstyrelsen har vid prövning av frågor om ersättning av statsmedel
till personer, som varit verksamma vid släckning av skogseld beaktat de
synpunkter som av riksdagens revisorer framförts.

De av vederbörande brandfogdar till länsstyrelsen i och för ersättnings
utanordnande insända förteckningar å deltagare i släckningsarbete hava
överlämnats till landsfiskalen i orten för utredning, huruvida däri upptagna
personer eller deras närmaste anhöriga haft skog å eller invid
brandplats eller varit bosatta i närheten av det brandhotade områdetI
fall där sökanden sålunda kan anses hava haft intresse av eldens hämmande
har ersättning vägrats. För deltagande i själva släckningen har
länsstyrelsen med hänsyn till bestämmelsen i 8 § av lagen den 14 oktober
1914 örn förekommande och släckning av skogseld, icke heller annat än
i något undantagsfall utbetalat gottgörelse. Sålunda har krav på ersättning
plägat underkännas, då skogsbrand kunnat begränsas inom loppet
av i regeln intill sju timmar. För eftersläckning och för vakthållning
efter skogsbrand har brukat beräknas en timersättning av 50 till 60 öre.
Därest emellertid styrkts, att vederbörande genom deltagande i släckningsarbetet
gått miste om arbetsförtjänst såsom fallet varit beträffande
exempelvis nödhjälps- samt flottnings- och järnvägsarbetare, har ersättning
plägat utgå för hela den tid de måst vara frånvarande från arbetsplats
med belopp, som de kunnat visa sig hava gått miste örn. För transport
med bil eller buss av släckningsmanskap har gottgörelse medgivits
med i genomsnitt 20 öre för kilometer och för förstörd eller förkommen
släckningsmateriel samt skadade kläder och skodon med belopp, som efter
verkställd utredning befunnits skäligt. För av olycksfall under släckningsarbetet
föranledd läkarvård och mistad arbetsförtjänst har ersättning
utbetalats efter företedd läkarräkning och i övrigt styrkta förhållanden.
Ersättning för eldsläckningsmanskap tillhandahållen proviant har
förekommit allenast vid mera omfattande skogseldar, då inkallat manskap
vistats på från brandområdet mera avlägsna platser eller släckningsarbetet
tagit särskilt lång tid i anspråk.

Falun i landskontoret den 8 januari 1935.

TJnderdånigst
BERNH. ERIKSSON.

LAUS FERNKVIST.

Länsstyrelsens i Gävle

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 anmodad avgiva underdånigt
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående
ersättning av statsmedel för släckning av skogseld får länsstyrelsen i underdånighet
anföra följande.

323 -

Vid meddelande av ersättning eller belöning till sådana, som deltagit
i eller på annat sätt varit verksamma för släckning av skogseld, har
länsstyrelsen städse sökt iakttaga en viss begränsning. En ledande princip
har därvid varit, att ersättning ej skulle meddelas dem, som hatt ett
personligt intresse av släckningsarbetet, förnämligast ägare till och arrendatorer
av mark, som berörts av branden eller gränsat till brandplatsen.
Trävarubolag hava sålunda förvägrats ersättning för kostnader, som
de måst vidkännas för lejning av manskap för släckning av skogseld å
deras marker. Särskilt avseende har därvid fästs vid det förhållandet, att
i bolagens tjänst anställt manskap anlitats lör släckningen. Jämväl i
fall, då skogsbrand förekommit å under domänverkets förvaltning stående
skogar har länsstyrelsen ansett sig icke kunna till av vederbörande
kronojägare särskilt lejt släckningsmanskap meddela ersättning enligt
lagen örn förekommande och släckning av skogseld. Därest skogsbrand
uppstått genom gnistor från tåg, har länsstyrelsen till vederbörande järnvägsförvaltning
överlämnat inkomna ansökningar örn ersättning för deltagande
i släckningsarbete. Gottgörelse för deltagande i sådant arbete har
ansetts icke böra beredas kronobetjänter och brandfogdar. Vidare har
från ersättning uteslutits sådana, som med hänsyn till sin ekonomiska
ställning ansetts icke hava varit beroende av gottgörelse för deltagandet.
Hänsyn till ersättningssökandenas släktskap med ägaren till eller brukaren
av den mark, varöver skogseld framgått, har av länsstyrelsen icke
tagits i annan mån, än att ersättning icke synts böra utgå till hemmavarande
medlemmar av vederbörande ägares eller brukares familj. Vidlyftigare
prövning i ifrågavarande hänseende synes överhuvudtaget av
praktiska skäl icke vara lämplig.

Med sålunda anförda inskränkningar har ersättning av länsstyrelsen
meddelats lör deltagande i släckningsarbete, för under släckningsarbete
liden skada, för transport av manskap till och från släckningsarbete och,

1 något enstaka fall, för proviantering av släckningsmanskap. Ersättning
lör deltagande i släckningsarbete, vilken icke begränsats till sådana
fall, då särskilda omständigheter förelegat, har länsstyrelsen ansett böra
utgå, även örn allenast kortare tid tagits i anspråk för arbetet. Länsstyrelsen
hyser nämligen den uppfattningen, att ett snabbt sammankallande
av släckningsmanskapet underlättas, därest deltagare i släckningen
kunna påräkna att från början erhålla åtminstone någon ekonomisk gottgörelse
för sitt arbete. Bekämpande av skogseldar synes därjämte vara
av den samhälleliga betydelse, att deltagande däri bör i görligaste mån
premieras, ej minst vid ett snabbt ingripande, som leder till snar släckning.
Då deltagande i släckningsarbete emellertid även är en allmän
medborgerlig plikt, har ersättning därför ansetts böra något understiga
eller åtminstone ligga i underkant av gängse arbetslöner i orten. Länsstyrelsen
har i regel räknat med en timpenning av 50 öre. Ersättning för
kroppsskada, som ådragits under släckningsarbete, har länsstyrelsen utanordna!
med de belopp, vederbörande haft att vidkännas i läkararvode
och andra direkta utgifter. Gottgörelse har därjämte lämnats för förlust
av arbetsförtjänst, som föranletts av arbetsoförmåga till följd av sådan
kroppsskada. Dylik gottgörelse har exempelvis i något fall utgått med

2 kronor per dag. Särskild utredning har därvid förebragts, att ersättning
icke kunnat påräknas från riks!örsäkringsanstalten eller annan försäkringsinrättning.
Skada å kläder och redskap har ersatts med de belopp,
varti!! skadan skäligen kunnat, uppskattas. Ägare av fordon, vari
släckningsmanskap transporterats, hava bevetts ersättning, ungefär mot

— 324 —

svarande vederbörandes direkta omkostnader ävensom någon gottgörelse
för tidsspillan. Till lastbilsägare har ersättning i regel utgått efter 4
kronor per mil för enkel färd med tillägg av 2 kronor per mil, då manskap
forslats såväl till som från brandställe.

Länsstyrelsen har icke kunnat undgå att finna det som en brist i nuvarande
lagstiftning, att densamma saknar närmare bestämmelser örn
de grunder, varefter ersättning må utgå. Ehuru den länsstyrelserna sålunda
lämnade friheten att efter eget skön avgöra, i vilken utsträckning
ersättning må meddelas, väl visat sig fördelaktig vid den praktiska tilllämpningen,
synas för vinnande av enhetlig lagtillämpning mera detaljerade
bestämmelser i fråga örn grunderna för ersättningens utgående
vara påkallade. Härigenom skulle även länsstyrelserna beredas lättnad
i deras nog så tidsödande arbete med fastställande av ersättningar enligt
lagen örn förekommande och släckning av skogseld. En något utförligare
reglering av ifrågavarande ersättningsbestämmelser vore så
mycket mera önskvärd, som särskilt hos fordonsägare en tendens visat
sig att framkomma med väl höga ersättningsanspråk.

Gävle slott i landskontoret den 9 januari 1935.

Underdånigst
SVEN LUBECK.

ZACHR. NORDIN.

Länsstyrelsens i Västernorrlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har länsstyrelsen anbefallts att i
anledning av vad riksdagens revisorer uti § 56 av remissen bilagt tran
sumt anfört, avgiva underdånigt utlåtande.

Till efterkommande härav får länsstyrelsen anföra följande.

På sätt framgår av den av riksdagens revisorer gjorda sammanställningen
angående av statsmedel för förevarande ändamål utbetalade ersättningar
under budgetåren 1929—1934 har, vad Västernorrlands län
beträffar, summan av verkställda utbetalningar under budgetåret 1933/
1934 uppgått till 18,264 kronor 9 öre, medan utbetalningarna under föregående
budgetår varit synnerligen obetydliga. Den avsevärda stegringen
i de utbetalade ersättningarna under det sistförflutna budgetåret är helt
beroende på att länet berörda år hemsöktes av ett ovanligt stort antal
omfattande och svårsläckta skogseldar. Av bifogade utdrag1 ur länets
utgiftsbok framgår närmare de olika skogseldar, som föranlett utbetalningarna,
och beskaffenheten av de utbetalade ersättningarna ävensom
desammas storlek.

Vid prövning av inkomna framställningar örn ersättning har länsstyrelsen
så långt görligt varit städse sökt att tillämpa de riktlinjer därför,
som angivits i förarbetena till gällande lag örn släckning av skogseld.

1 Ej här avtryckt.

— 325

För vinnande av enhetlig tillämpning av lagens bestämmelser i ämnet har
länsstyrelsen i cirkulärskrivelse till samtliga brandfogdar samt magistrater
och landsfiskaler i länet ävensom stadsstyrelsen i Sollefteå jämväl angivit
de grunder efter vilka länsstyrelsen prövar framställda ersättningsanspråk.
Ett exemplar av cirkulärskrivelsen bifogas.1

Åberopande det anförda tillåter sig länsstyrelsen sålunda framhålla,
att länsstyrelsen redan sökt att i all den utsträckning, sådant är möjligt,
vid prövning av ärenden av förevarande slag iakttaga just de principer
som av riksdagens revisorer framhållits.

I övrigt vill länsstyrelsen såsom sin mening uttala, att utsikten till erhållande
av skälig ersättning för deltagande i släckning av skogseld är
av synnerlig betydelse för åstadkommandet av ett effektivt släckningsarbete
och att en alltför rigorös prövning av framställda ersättningsanspråk
är ägnad att menligt inverka på villigheten att deltaga i släckningsarbetet.
Emellertid anser länsstyrelsen det vara lämpligt och jämväl av lörhållandena
påkallat, att närmare direktiv utarbetas för länsstyrelsernas
prövning av förevarande ersättningsfråga.

Härnösand i landskansliet den 3 januari 1935.

Underdånigst
A. WIJKMAN.

RAGNAR STATTIN.

Länsstyrelsens i Jämtlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Genom nådig remissresolution den 21 december 1934 har Eders Kungl.
Majit anbefallt länsstyrelsen att i anledning av vad riksdagens revisorer
uti 56 § av sin berättelse för budgetåret 1933/1934 anfört i fråga örn
ersättning av statsmedel för släckning av skogseld avgiva och till jordbruksdepartementet
senast den 10 januari 1935 inkomma med underdånigt
utlåtande. I anledning därav får länsstyrelsen i underdånighet anföra
följande.

Inom Jämtlands län förekommo under sommaren 1933 ett stort antal,
till en del mycket omfattande skogseldar, vilkas släckning medförde betydande
kostnader för statsverket. De utbetalningar, som av länsstyrelsen
verkställts till släckningsmanskap eller eljest i anledning av dessa
skogseldar, hava emellertid skett efter omsorgsfull prövning i varje särskilt
fall. Därvid har, liksom tidigare, den principen följts, att ersättning
för egentligt släckningsarbete endast utanordnats till personer, som
enligt gällande föreskrifter icke kunnat anses pliktiga att deltaga i släckningen,
samt till personer, som enligt föreliggande utredning anlitats vid
eftersläckning och bevakning, oell har ersättningen så gott som undan

'' Ej här avtryckt.

326

tagslöst begränsats till 50 öre per timme. Ersättning till brandfogdar
har icke lämnats, då detta närmast ansetts åligga vederbörande kommun.

Då skogseldsläckningslagen icke utesluter möjlighet att utanordna ersättning
eller belöning även till släckningspliktigt manskap för egentligt
släckningsarbete, torde länsstyrelsen genom tillämpning av ovan
nämnda princip få anses hava iakttagit nödig sparsamhet även örn i något
lall ersättning kommit att utbetalas till personer, som biträtt vid eldsläckning
å skog tillhörig bolag, som bedriver yrkesmässig skogsrörelse,
eller till sådant bolag, som förskotterat ersättning till släckningsmanskap.

Länsstyrelsen vill i anledning av revisorernas härutinnan uttalade mening
tillägga att, åtminstone inom detta län med dess vidsträckta skogsarealer,
ägarna av skog, som antänts eller hotats av skogsbranden, i regel
utgöra ett försvinnande fåtal av hela släekningsmanskapet samt att,
oavsett detta, frågan örn vilkas skogar, som skola anses ha varit hotade
av brand, ofta är svår att bedöma. Det torde därför i många fall möta
svårigheter att avgöra vilka personer haft så stort intresse av skogseldens
släckning att de icke böra komma i åtnjutande av ersättning för
släckningsarbete, och torde för varje fall utredningen härom komma att
vara förenad med mera besvär än som motsvarar vad som därav står att
vinna.

Med hänsyn till nödvändigheten av ett effektivt bekämpande av förekommande
skogseldar anser länsstyrelsen någon inskränkning i rätten
att utbetala ersättning av statsmedel till släckningsmanskap icke böra
ifrågakomma. Dock anser länsstyrelsen i likhet med riksdagens revisorer
brandförsäkringsbolagen böra deltaga i kostnaderna för släckning av
skogseld.

Östersund i landskansliet den 8 januari 1935.

Underdånigst

M. MUNCK af ROSENSCHÖLD.

ERLAND MONTELL.

Länsstyrelsens i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 nästlidne december har länsstyrelsen i Västerbottens
län anbefallts att avgiva underdånigt utlåtande i anledning
av utav riksdagens revisorer framställda erinringar rörande utbetalda
ersättningar av statsmedel för släckning av skogseld.

I anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

På grund av de talrika och förödande skogseldar, som sommaren 1933
förekommo på en mångfald platser inom länet, i stor utsträckning å
kronoparker, voro omfattande åtgärder för eldsläckning ofrånkomliga.
Sedan hela den i de olika orterna befintliga manliga befolkningen uppbå -

327 -

dals och visat sig otillräcklig för skogseldarnas bekämpande och det militärmanskap
vid de båda i Umeå förlagda regementena, som kunde undvaras,
tagits i anspråk, nödgades länsstyrelsen utverka militärh,iälp även
från Västernorrlands regemente.

Den av länsstyrelsen under budgetåret 1933/1934 utbetalade ersättningen
av statsmedel för kostnader, som härav föranletts, uppgick till 83,780 kronor
72 öre. Av detta belopp belöper 12,033 kronor 37 öre å ersättningar
till militärmanskap med mera enligt av arméförvaltningen godkända räkningar.
Återstoden, 71,747 kronor 35 öre, utgör ersättning till den civila
befolkningen för släckningsarbete, transport av släckningsmanskap och
proviant samt för skador å material och beklädnadspersedlar. Några utbetalningar
av den art, som revisorerna framhållit såsom anmärkningsvärda,
hava ej förekommit i detta län.

Vid prövning av ersättningskraven från enskilda har länsstyrelsen tilllämpat
en ersättning av 4 kronor för dygn och för transporter av släckningsmanskap
högst halv automobiltaxa. Då arbetstiden i allmänhet
avsevärt överstigit 8 timmar, synes den av länsstyrelsen tillämpade ersättningen
icke med fog kunna betraktas såsom rundhänt. I fråga örn
ersättning för skador å material och klädespersedlar har noggrann utredning
verkställts rörande skadornas omfattning och de skadade föremålens
värden, därvid ofta avsevärda nedsättningar gjorts i de begärda
beloppen.

Länsstyrelsen delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att deltagande
i släckning av skogseld är att anse såsom en allmän medborgerlig
plikt. Av denna anledning har länsstyrelsen sedan den 1 juli 1934
också tillämpat den principen, att ersättning för deltagande i släckning
av skogseld icke utgått under de första 24 timmarna. Att denna princip
icke kom till tillämpning under de omfattande skogseldarna sommaren
1933 berodde därpå, att den långvariga arbetslösheten i skogsbygderna
uttömt befolkningens ekonomiska resurser, och då släckningsmanskapet
måste hava tillgång till föda, fann länsstyrelsen skäligt att en så
låg ersättning som 4 kronor per dygn utginge av statsmedel redan från
arbetets början. Sedan förhållandena i angivna avseende numera äro
icke väsentligt förbättrade, tillämpas en därigenom möjliggjord ändrad
princip.

Enligt länsstyrelsens förmenande lärer det svårligen låta sig göra att
genom ändrade bestämmelser skapa en för olika landsdelar användbar
och under alla förhållanden rättvis ersättningsnorm. Eedan den omständigheten
att skogsarealerna inom landet äro mycket ojämt fördelade
vållar, att den allmänt medborgerliga plikten att deltaga i släck
ning av skogseld måste drabba befolkningen synnerligen ojämt. Det blir
huvudsakligen den fåtaliga skogsbefolkningen, som får vidkännas denna
tunga. Länsstyrelsen kan därför icke finna det oberättigat att de, som
måhända ganska ofta nödgas deltaga i sådan eldsläckning få en blyg
sam gottgörelse för förlorad arbetsinkomst och för proviantering. Men
att bestämmelser böra utfärdas, som förebygga tillgodoseendet av oberättigade
anspråk synes länsstyrelsen uppenbart.

Umeå i landskansliet den 4 januari 1935.

HUS AI.MGIIKN.

Underdånigst
GUSTAV ROSEN.

328 -

Länsstyrelsens i Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, sid. 249, § 56.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 nästlidne december har länsstyrelsen anmodats
att avgiva och senast den 10 dennes inkomma med underdånigt
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i punkt 56 anfört rörande
ersättning av statsmedel för släckning av skogseld, och får länsstyrelsen
med anledning därav underdånigst anföra följande.

Allt sedan tillkomsten av lagen den 14 oktober 1914 örn förekommande
och släckning av skogseld har länsstyrelsen i detta län som regel ansett
sig böra betala en viss ersättning åt dem, som inkallats för släckningen,
beräknad elter en timpenning, alltid något understigande den i öppna
marknaden för grovarbeten gällande, och med reducering av uppgivna
tjänstgöringstiden för beräknad erforderlig vila. Länsstyrelsen har därvid
låtit den synpunkten vara avgörande, att utebliven ersättning säkerligen
skulle medföra stora svårigheter för vederbörande brandbefäl att
med nödig skyndsamhet få ihop erforderligt manskap.

När så på sommaren 1933 skogseldar av hittills ej känd utsträckning
på skilda håll inom länet uppstodo, ansåg sig länsstyrelsen så mycket
mindre böra avvika från denna hittills tillämpade princip angående ersättningarna,
som det här gällde ett arbete, vilket måste utföras under
de ogynnsammaste förhållanden och krävde hög grad av uthållighet,
raskhet och sinnesnärvaro. Att statens kostnader för dessa skogseldar
bie vo så onormalt höga berodde givetvis i främsta rummet på deras väldiga
omfattning, men även på de flesta brandplatsernas avlägsna läge
och saknaden av alla kommunikationer dit. Enbart kostnaderna för militärhandräckningarnas
och övrigt manskaps snabba transport krävde
stora summor, och då ingen som helst mat kunde anskaffas på platsen
utan måste hämtas flera mil därifrån, nödgades brandbefälet ombestyra
manskapets proviantering, för vilken kostnaden i sista hand drabbade
statsverket.

Det bör ock i detta sammanhang framhållas, att inom hela länet under
år 1933 ännu rådde en utbredd arbetslöshet, för vilkens bekämpande såväl
staten som kommunerna anordnat omfattande arbeten, och att en stor
del av det till skogseldsläckningarna utkommenderade manskapet just
utgjordes av i dylika arbeten sysselsatta. Att vägra dem ersättning för
deras deltagande i släckningen skulle föga lia överensstämt med de av
staten tillämpade principerna för arbetslöshetens bekämpande.

Med de avskräckande siffrorna för 1933 års skogseldsläckningskostnader
för ögonen har länsstyrelsen år 1934 gått in för en nedsättning av
ersättningsbeloppen, i det att sådan ersättning i regel utbetalats endast
för tid, som överstigit 24 timmar. Men denna nedprutning har väckt
mycket missnöje, och fråga är, om ej ersättningsbeloppen för framtiden
åter måste höjas för att ej äventyra effektiviteten av nu gällande bestämmelser
angående skyldighet att deltaga i släckning av skogseld.

Beträffande de av riksdagens revisorer gjorda särskilda anmärkning
ar rörande utbetalning av vissa slag av ersättningar kan länsstyrelsen ej
finna, att dessa anmärkningar till någon del drabba de av länsstyrelsen

— 329 —

gjorda utbetalningar. Med den stora utsträckningen av statens skogar
i detta län är det ganska naturligt, att de flesta skogseldar här drabbat
dessa skogar, och när enskild mark hemsökts av sådan olycka, har länsstyrelsen
åtminstone under de senaste åren gått så långt, att ej blott
markägarna själva, utan även alla övriga inom samma by bosatta personer
förvägrats ersättning, då de alla ansetts ha direkt personligt intresse
av eldens släckande.

Med den synnerligen svävande avfattning, bestämmelserna örn ersättning
för deltagande i släckning av skogseld erhållit i 1914 års lag är det
naturligt, att dessa bestämmelser kommit att tillämpas olika inom olika
län. Mera enhetliga principer i detta avseende synas länsstyrelsen önskvärda,
men enda utvägen för uppnående av detta önskemål torde vara,
att lagen lämnar närmare föreskrifter örn sättet för ersättningarnas beräkning.
Såsom revisorerna i sin berättelse påpekat, har Svenska brandskyddsiöreningen
låtit utarbeta ett betänkande med förslag till revision av
1914 års lag och enligt vad länsstyrelsen inhämtat är detta betänkande
numera ingivet till Eders Kungl. Maj:t. Då detsamma även berör frågan
örn ersättningarna för deltagande i släckning av skogseld, torde denna
fråga alltså snart komma under Eders Kungl. Maj:ts prövning.

Luleå i landskontoret den 7 januari 1935.

Underdånigst
A. B. GÄRDE.

A. HOLM.

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid- 249, § 56-

Domänstyrelsen anser i likhet med riksdagens revisorer att det icke
är tillfredsställande att olika principer tillämpas av länsstyrelserna vid
utbetalning av ersättning från riksstatsanslaget till släckning av skogseld.
Likaså finner styrelsen framgå av revisorernas utredning, att vissa
länsstyrelser från anslaget utbetalat ersättning i sådana fall, då ersättning
av statsmedel skäligen icke bort utgå. Till undvikande härav anser
styrelsen, att för anslagets användning böra utfärdas kompletterande bestämmelser.

Vid detta ärendes avgörande hava, förutom undertecknad, närvarit
överdirektören samt byråcheferna Cassel, Aminoff, Wahlestedt och Lindeberg.
Föredragande har varit byråchefen Wahlestedt.

Stockholm den 9 januari 1935.

Underdånigst
G. KITY LENST JERN A.

L. Carlquist.

380 —

Centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas
förbund

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 249, f 56.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har Eders Kungl. Majit anbefallt
centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund att senast den 10 januari
1935 inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer uti
§ 56 av bifogad transund anfört angående ersättning av statsmedel för
släckning av skogseld.

Med anledning härav får centralrådet anföra följande.

Det förhållandet, att länsstyrelserna tillämpat olika principer vid fast
ställandet av de ersättningar, som utgått för nu ifrågavarande ändamål,
finner även centralrådet vara värt uppmärksamhet.

Lika med revisorerna anser centralrådet att 17 § i lagen den 14 oktm
ber 1914 örn förekommande och släckning av skogseld principiellt bör tol
kas på det sätt, att gottgörelse ej skall utgå till skogsägare, vars skog
antänts eller hotats av skogsbranden, för deras personliga insatser i
släckningsarbetet. Icke heller synes ersättning böra utgå till anhöriga
till nu nämnda personer, som hava intresse av eldens hämmande. Frågan
huruvida gottgörelse i övrigt bör beredas skogsägare för kostnader
i anledning av skogsbrand, torde böra göras till föremål för prövning i
varje särskilt fall. Centralrådet finner det överhuvud taget vara av vikt,
att den lagstadgade skyldigheten att deltaga i skogseldsläckning såsom
en medborgerlig plikt icke göres mer eller mindre illusorisk, på grund
av alltför frikostigt utmätta ersättningar eller belöningar för deltagande
i skogseldsläckningsarbete.

Orsaken till att länsstyrelserna i nu ifrågavarande hänseenden förfarit
olika torde närmast böra tillskrivas det förhållandet, att 1914 års lag och
de motiv, varpå den grundats, icke lämna direkt ledning vid prövning
av dylika ersättningsfrågor. Enligt centralrådets mening föreligger därför
anledning undersöka, huruvida icke föreskrifter borde utfärdas med
mera klarläggande direktiv i ämnet. Som revisorerna påpekat har svenska
brandskyddsföreningen låtit utarbeta ett den 13 oktober 1934 dagtecknat
betänkande med förslag till revision av 1914 års lag örn skogseld, vilket
betänkande inom den närmaste tiden torde komma att överlämnas
till Kungl. Majit. I detta betänkande har även frågan örn ersättningar
och belöningar för deltagande i släckning av skogseld gjorts till föremål
för behandling. Centralrådet anser för sin del lämpligt, att den här ovan
ifrågasatta undersökningen kommer till utförande i samband med prov
ning i dess helhet av de förslag, vilka inrymmas i omförmälda betänkande.

Stockholm den 7 januari 1935.

Underdånigst

A centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas förbund vägnar:

G. SEDERHOLM.

Erik Lundh.

— 331

Länsstyrelsens i Jämtlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 257, § 57.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har Eders Kungl. Majit anbefallt
länsstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i fråga örn utnyttjande i högre grad än vad nu är fallet av
kronans fiskevatten; och får länsstyrelsen i sådant avseende anföra följande.

Enligt länsstyrelsens mening kan det ej ifrågakomma att upphäva lapparnas
rätt till fiske i de fiskevatten, som av dem utnyttjas. En uppdelning
av fiskevattnen på olika kategorier fiskande, såsom statsrevisorerna
ifrågasatt, synes på grund härav ej kunna genomföras. Visserligen
finnas enstaka fiskevatten, som ej av lapparna begagnas och som
alltså efter vederbörlig lagändring skulle kunna upplåtas åt andra med
ensamrätt. I övriga fiskevatten, lämpliga för utarrendering, böra lapparna
bibehållas vid rätten att fiska jämte arrendatorerna.

Emellertid anser länsstyrelsen, särskilt med hänsyn till behovet av en
förbättrad fiskevård i dessa fiskevatten, en utredning i det av statsrevisorerna
angivna syftet böra komma till stånd och synes denna utredning
lämpligen böra ske i samband med den nu pågående lapputredningen.

Av lappfogden i länet avgivet yttrande i ärendet bifogas.

Östersund i landskontoret den 15 januari 1935.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

ERLAND MONTELL. GUNNAR LEKANDER.

Lappfogdens i Jämtlands län''

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 257, § 57.

Till Kungl. Majis be fällnings lia v ande i Jämtlands län.

Anmodad inkomma med yttrande över vad riksdagens revisorer anfört
beträffande utnyttjandet av kronans fiskevatten och förordandet
av en allsidig utredning angående möjligheterna att få till stånd ett rationellt
utnyttjande av dessa vatten får jag i vad frågan berör renbeteslanden
i Jämtlands län vördsamt anföra följande.

Den 3 januari 1934 avgav jag yttrande i denna fråga, som riksdagens
revisorer ånyo tagit upp med förordande av en allsidig utredning. Några
nya synpunkter angående fiskets utnyttjande utöver vad jag i förenämnda
yttrande framlört har jag icke. Fiskeherrarna klaga väl på lapparna
och dessa på inkräktning från både bygdebefolkning och turister. Där
sådant kommit till min kännedom, har jag vidtagit åtgärder för rättelse,

332 -

så att olovligt fiske beivrats. För upphjälpandet av fisket i Ottsjöarna i
Kalls socken hava lapparna beslutat att under 5 år icke fiska i dessa vatten
och jag skall ombesörja inplantering av yngel. Det vore önskvärt
att de som klagade ville framföra sina klagomål till länsstyrelsen, så att
man kunde bliva i tillfälle att kontrollera deras uppgifter. Enbart dylika
allmänna klagomål synas mig icke tillräckligt motivera en utredning.

Fjällområdet i Jämtlands län har som bekant jämfört med förhållandet
inom lappmarkerna mycket ringa utsträckning i bredd. Fiskevattnen
å dessa renbetesland äro i allmänhet lättillgängliga för både lappar och
arrendatorer, vilka befolkningsgrupper i första hand böra få komma i
åtnjutande av fisket. I den mån fiskevattnen icke direkt böra förbehållas
någon eller båda dessa grupper och kunna lösas från sin förbindelse
med jakten — också jaktherrarna vilja disponera fiskevatten — upplåtas
de på arrende, örn sådant eljest är lämpligt. Skulle man utarrendera
varje liten bäck eller tjärn till förste bäste sökande, så skulle man till
fjället få folk, som hade olika ärenden in i fjället på skilda tider och i
fjället finnes mycket annat som i förbigående kan langas. Fjället torde
också i fortsättningen företrädesvis böra få disponeras av lapparna med
minsta möjliga intrång från svenskbefolkningens sida.

Örn utredning i angivet syfte anses oundgänglig, synes mig denna böra
ingå i den nu pågående lapputredningen, varvid sakkunnig person må
kunna anlitas för råd och förslag i specialfrågor. En utredning så lagd
ger tillräcklig trygghet mot faran att utredningsarbetet blott tar sikte på
att göra pengar på lapparnas gamla fiskevatten.

Kemissakten återställes.

Östersund i lappfogdekontoret den 7 januari 1935.

W. Gardham.

Länsstyrelsens i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 257, §57.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 nästlidne december har länsstyrelsen i Västerbottens
län anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer år 1934 anfört i fråga örn utnyttjande av kronans fiskevatten.

I anledning härav får länsstyrelsen, med överlämnande av infordrat
yttrande från lappfogden i länet, för egen del i underdånighet anföra
följande.

Länsstyrelsen vill till en början hänvisa till sitt den 4 januari 1934 avgivna
yttrande över ett av riksdagens revisorer år 1933 gjort uttalande i
fråga örn ökat utbyte genom utarrendering m. m. av kronans fiskevatten.
Då lapparnas och den bofasta ortsbefolkningens behov av fisk främst
måste tillgodoses framhöll länsstyrelsen att upplåtelse av rätt till sportfiske
borde ske med försiktighet. Den av revisorerna omnämnda möjlig
heten för ortsbefolkningen till ökade inkomster genom gottgörelse för logi,
mathållning, rodd o. s. v. åt sportfiskarna vore enligt länsstyrelsens

— 333 -

erfarenhet ej av den betydelse att densamma kunde uppväga olägenheterna
av minskade tillfällen till fiske. Länsstyrelsen vidhåller sin sålunda
uttalade mening.

I det av 1934 års revisorer gjorda uttalandet i ämnet framhålles såsom
en nödvändig förutsättning för en rationell fiskevård i kronans fiskevatten
de olika fiskevattnens utlämnande till olika kategorier fiskande, som
var och en kunna och böra lia intresse av att fiskbeståndet förkovras och
vattnen ge god avkastning. I sådant syfte skulle kronans ovan odlingsgränsen
belägna fiskevatten pa ena eller andra sättet uppdelas och upplåtas
elter vissa enhetliga principer och — utom när det gäller lapparna
— mot vissa villkor för fiskbeståndets skyddande.

Såvitt länsstyrelsen rätt fattat saken skulle genom den av revisorerna
förordade utredningen vinnas bl. a. att fiskevattnen ovan odlingsgränsen
indelades i tre kategorier, nämligen en för lapparna, en för de bofasta
och en för sportfiskare. Upplåtelse av rätt till fiske förekommer även till
en annan kategori, nämligen till tjänstemän, som betinna sig på tjänsteresor
i fjällbygden och därunder ha behov av fiske för uppehället. Antalet
sådana upplåtelser uppgår för närvarande till 26. Avgörande hinder
torde måhända ej kunna möta att bereda dessa möjlighet till fiske
även örn den föreslagna uppdelningen av fiskevattnen skulle komma till
stånd. Men stridigheter komma sannolikt att följa, då fiskevårdsåtgärder
knappast kunna åläggas tillfälligt fiskande tjänstemän. Enligt länsstyrelsens
förmenande komma dock betydande praktiska svårigheter att
möta för fiskevattnens uppdelning på föreslaget sätt. Såsom förut framhållits
kunna varken lapparna eller de bofasta för sin försörjning undvara
fisket. De fiskevatten som skola upplåtas för lapparnas behov böra
emellertid vara belägna nära lapparnas visten och färdevägar. Den bofasta
befolkningens fiskevatten böra örn möjligt ligga nära boplatserna.
Till sportfiskarnas förfogande skulle sålunda kunna ställas de vattendrag,
som ej erfordras för lapparnas och den bofasta befolkningens behov.
Av allt att döma torde åt sportfiskarna kunna upplåtas huvudsakligen
sådana sjöar och vattendrag, som äro avsides belägna och som sakna både
vägförbindelser och bebyggelse. Med hänsyn till den i tillväxt stadda
stam av rovdjur, vilkas sällskap i allmänhet ej eftertraktas av lapparna
eller den i fjällbygderna bofasta befolkningen och sannolikt i ännu mindre
grad av sportliskande turister, förmodar länsstyrelsen att de svårtillgängliga
fiskevattnen skulle bliva mycket litet eftersökta av sportfiskarna
och på grund härav föga inkomstbringande för lappfonden.

Länsstyrelsen kan så mycket mindre finna den av revisorerna för fiskets
rationalisering ifrågasatta utredningen påkallad, som en utredning
efter dessa linjer enligt länsstyrelsens mening icke kan medföra praktiska
resultat av sådant värde som motsvarar de nedlagda utredningskostnaderna.

Emellertid hava inom länet vissa åtgärder vidtagits eller planeras,
vilka avse att främja just do syften, som revisorerna önska tillgodose.
Sålunda har Eders Kungl. Majit medgivit att av lappfondens medel ett
belopp av 1,500 kronor får användas för uppförande av fiskodlingsanstalter
vid härför lämpade vattendrag ovan odlingsgränsen inom Västerbottens
län. De första anstalterna av detta slag inom nämnda område
komma att anläggas under innevarande år. Länsstyrelsen har för avsikt
att framdeles begära ytterligare anslag för samma ändamål, då
minst 5 å 6 dylika anstalter äro erforderliga. Sådana åtgärder äro flerstädes
nödvändiga för ökandet av tillgången på fisk i de vattendrag, som

- 334

till följd av rovfiske blivit för hart beskattade. För förhindrande av
bland annat olaga fiske och rovfiske ha anställts 13 extra jakt- och fisketillsyningsmän
ovan odlingsgränsen. Slutligen har Västerbottens läns
hushållningssällskap vid sitt senaste årsmöte beslutat anställa ytterligare
en fiskeriinstruktör inom länet med tjänstgöring inom lappmarken,
under förutsättning att utöver ordinarie anslag till lön och resor kan
utverkas fyllnadsanslag av lappfonden.

Behovet av en sådan tjänsteman har starkt framträtt särskilt ovan
odlingsgränsen. Ofta avstyrkas ansökningar örn fiskerätt under motivering
att tillgången på lisk är så ringa att den är otillräcklig för lapparnas
behov. Från andra sidan har i ett par sådana fall gjorts gällande
att tillgången på lisk är så stor att dess försörjning äventyras, örn ej
fiske i ökad omfattning äger rum. Örn en på området sakkunnig tjänsteman
funnes, som ägde kunskap örn fiskeiörhållandena, skulle dylika meningsskiljaktigheter
sannolikt icke komma till synes. I varje fall vore
det av synnerligt värde lör länsstyrelsen att från sådant håll kunna
inhämta erforderliga upplysningar. Den ifrågasatta nya fiskeriinstruktören
skulle givetvis erhålla till uppgift bland annat att verkställa den
inventering av fiskevatten ovan odlingsgränsen, som är behövlig. En
sådan inventering blir emellertid avsevärt billigare och sannolikt även
av större bestående värde än örn arbetet skulle utföras genom utredning
i vanlig ordning.

_ Länsstyrelsen skulle gärna se, om fiskevårdsföreningar kunde komma
till stånd inom olika delar av länet och framförallt inom nu ifrågavarande
områden. En för saken intresserad sportfiskare har vidtagit förberedande
åtgärder i sådant sylte, men av allt att döma lärer ingenting
kunna åtgöras utan att något ekonomiskt understöd kan lämnas föreningarna.
De blivande medlemmarna äro nämligen i regel obemedlade
personer, som ej kunna bidraga med nämnvärda avgifter. Skulle från
lappfonden smärre belopp, som för länets del torde kunna sättas till några
hundra kronor årligen, kunna utgå i bidrag till dylika föreningar, skulle
säkerligen rätt mycket uträttas för ernående av en god fiskevård.

I detta sammanhang får länsstyrelsen framhålla, att för närvarande
116 sportfiskare innehava tillstånd till fiske i sjöar och vattendrag ovan
odlingsgränsen och att debiterade avgifter för jakt och fiske under år
1934 uppgingo till 5,729 kronor, därav 1,869 kronor för enbart jakt, 2,304
kronor för enbart fiske och 1,556 kronor för jakt och fiske. En ökning
av inkomsterna för fiske kan endast ske så småningom i den mån åtgärder
vidtagas till fisketillgängens ökande och resultaten därav börjat visa
sig.

Länsstyrelsen har i ett den 18 juli 1934 avgivet yttrande över'' kommunalfullmäktiges
i Sorsele underdåniga framställning örn ökad rätt för de
bofasta att idka fiske förordat en av fiskeriintendenten ifrågasatt inventering
av kronans fiskevatten ovan odlingsgränsen. Då genom hushållningssällskapets
förutnämnda beslut om tillsättande av en fiskeriinstruktör
med verksamhet även inom nu berörda områden, frågan kommit i förändrat
läge, får länsstyrelsen, alldenstund inventeringen snabbare och
säkrare kommer att leda till resultat, örn denna utföres på sätt nu föreslagits,
avstyrka den av riksdagens revisorer ifrågasatta utredningen.

Umeå i landskansliet den 11 januari 1935.

GUSTAV ROSEN.

KJ.1S AI.MGHKN.

335 —

Lappfogdens i Västerbottens län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 257, § 57.

Till länsstyrelsen i Västerbottens län.

Med återställande av närlagda remisshandlingar, får jag vördsamt anföra
följande.

Statsrevisorerna hava här ånyo upptagit frågan om utnyttjandet av
kronans fiskevatten till behandling och föreslå att en allsidig utredning
beträffande möjligheterna att få till stånd ett rationellt utnyttjande av
den företages.

I motiveringen framhålles bland annat att många av kronans vatten
ovan odlingsgränsen äro mer eller mindre ödelagda genom hänsynslöst
rovfiske och detta är tyvärr förhållandet. Jag måste dock med skärpa
understryka att i regel sköta lapparna (nomaderna) sina fiskevatten mycket
väl. Däremot är det svårt att hos nybyggarna inpränta nödvändigheten
av att ej fara för hårt fram.

Beträffande förslaget att ställa medel ur lappfonderna till förfogande
för fiskets upphjälpande kan jag framhålla att Kungl. Majit till länets
lappfond ställt 1,500 kronor till förfogande för att uppföra fiskeodlingsanstalter.
Förliden sommar har av fiskeriintendenten och undertecknad
nppgjorts en plan att i första hand uppföra sex anstalter i fjälltrakterna
oeh örn allt går väl i lås komma två anstalter att kunna tagas i bruk
instundande höst.

Dessutom har Kungl. Majit till lappfonden anvisat medel till anställande
av 13 extra jakt- och fisketillsyningsmän ovan odlingsgränsen.
Antalet är visserligen ännu allt för ringa men hoppas jag att så småningom
få medel till organisationens utbyggande.

Slutligen ber jag få framhålla att jag på det livligaste tillstyrker förslaget
örn utredning av denna för fjällborna så viktiga fråga. Jag måste
dock yrka på att i den blivande utredningen en representant för lappväsendet
i länet måtte få deltaga. Genom den stora bebyggelsen i fjälltrakterna
och de relativt goda kommunikationerna hava vi här i länet
problem att lösa, som icke torde förekomma på andra håll.

Umeå i lappfogdekontoret den 7 januari 1935.

Hans Cederberg.

LAnsstyrelsens i Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del T, sid. 257, §57.

Tili Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1934 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
i deras år 1934 avgivna berättelse under § 57 anfört i fråga örn ut -

336 -

nyttjande av kronans fiskevatten. Till åtlydnad härav får länsstyrelsen
med bifogande av yttrande i ärendet från lappfogdarna i länet i underdånighet
anföra följande.

Då länsstyrelsens befattning med upplåtelser av rätt till fiske i kronans
vatten, med visst i detta sammanhang betydelselöst undantag (Torne
älvs regala laxfiske), inskränker sig till vattnen ovan den s. k. odlingsgränsen,
begränsar sig länsstyrelsen i det följande till dessa vatten. I
anledning av en av Svenska sportfiskareiörbundet gjord underdånig
framställning, syftande till ett rationellare utnyttjande av kronans fiskevatten,
avgav länsstyrelsen den 22 november 1932 i avskrift bifogade underdåniga
utlåtande. Vad länsstyrelsen däri anfört kan i stort sett äga
giltighet jämväl i nu förevarande fråga. Med den erfarenhet länsstyrelsen
har örn förhållandena på området, hyser länsstyrelsen den meningen,
att något i nämnvärd omfattning förbättrat ekonomiskt resultat icke
står att erhålla utöver vad som för närvarande utvinnes genom fiskerättsupplåtelser
i kronans vatten ovan odlingsgränsen. Länsstyrelsen är
däremot ense med statsrevisorerna örn vikten och värdet av fiskevårdande
åtgärder i här ifrågavarande vatten. I detta sammanhang vill länsstyrelsen
bringa i erinran, att länets hushållningssällskap hos Eders Kungl.
Maj:t nyligen anhållit, att anslag måtte ställas till dess förfogande för
anställande av en fiskeriinstruktör, avsedd för insjöfisket. Säkerligen
skulle en sådan befattningshavare genom upplysnings- och annan verksamhet
åstadkomma mycken nytta till fromma för en förbättrad fiskevård
och fiskbeståndets vidmakthållande. Länsstyrelsen vill ingalunda
motsätta sig den av revisorerna förordade allsidiga utredningen beträffande
möjligheterna att få till stånd ett rationellt utnyttjande av kronans
fiskevatten, men betvivlar, att något avsevärdare resultat därmed
skulle ernås, så vitt angår de vatten inom detta län. vilka länsstyrelsen
här avser.

Luleå i landskontoret den 8 januari 1935.

Underdånigst
A. B. GÄRDE.

H. GLIMSTEDT.

Bilaga.

Avskrift.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 7 oktober 1930 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva underdånigt utlåtande över Svenska sportfiskareförbundets underdåniga
hemställan örn uppgörande av förteckning med förslag till
brukningsplaner över sådana Eders Kungl. Majit och kronan tillhöriga
fiskevatten, som kunna anses lämpliga för utarrendering särskilt till
sportfiskare.

Med anledning härav får länsstyrelsen med överlämnande av yttrande
i ärendet från vederbörande fiskeriintendent och lappfogdar i underdånighet
anföra följande.

Då länsstyrelsens befattning med upplåtelser av fiskerätt i kronan
tillhöriga vatten inskränker sig till dem, som äro belägna ovan den s. k.

337 —

odlingsgränsen, Ilar länsstyrelsen ansett sig böra i det följande behandla
förevarande spörsmål endast så vitt dessa vatten angår.

Frågan om ordnandet av fiskerättsupplåtelser i kronans vatten ovan
odlingsgränsen och vad därmed sammanhänger har upptagits till behandling
i samband med den utredning, som jämlikt Eders Kungl. Maj:ts beslut
den 30 maj 1930 anförtrotts åt länsstyrelsen med biträde av särskilt
tillkallade personer. Denna utredning, som benämnts 1930 års lapputredning,
skulle avse sådana åtgärder, som borde vidtagas för avhjälpande
av de inom vissa delar av lappmarken i Norrbottens län yppade missförhållanden
med avseende å renskötselns bedrivande och lapplörfattningarnas
tillämpning i övrigt, har hittills medhunnit erforderligt fältarbete
för insamlande av material för frågans bedömande, vars bearbetning
återstår. Länsstyrelsens avsikt har varit att avvakta resultatet av
denna bearbetning, innan förevarande remiss besvarades, men då länsstyrelsen
från vederbörande statsdepartement erhållit anmodan att före
den 1 december 1932 inkomma med svaret, återstår icke denna möjlighet.
Då länsstyrelsen här framlägger en del synpunkter, från vilka förevarande
fråga bör ses, sker det därför med förbehåll örn fri prövning av det
förslag, till vilket den s. k. 1930 års lapputredning i denna del må komma.

Såsom grund för sin framställning örn vidgade möjligheter för upplåtelse
av sportfiskerätt i kronans vatten åberopar sportfiskareförbundet
det ekonomiska intresse, som kronan måste anses äga av fiskevattnens
utnyttjande genom sportfiskare, vilka kunna erbjuda och betala arrenden,
vars storlek icke enbart beror av den mängd fisk, som kan utvinnas,
utan fast mera av det nöje, som sportfiskets utövande bereder dem.

Vad som sålunda framhållits är visserligen riktigt för ett mera snävt
ekonomiskt betraktelsesätt, men i här berörda fall måste framför allt den
synpunkten vara avgörande, att den befolkning, som vistas eller är bosatt
i de trakter, varom är fråga, i första hand får sin försörjning i möjligaste
mån tryggad. Trots de stora områden, som kronans fiskevatten
utgöra och den spridning de ha, måste det sägas, att en viss trängsel redan
nu råder på fiskevattnen. Det må sålunda för skingrande av den
uppfattning, som kommit till synes bland annat i lantbruksstyrelsen
yttrande i ärendet, att kronans fiskevatten endast i ringa utsträckning
skulle vara utnyttjade, framhållas, att antalet av de fiskerättsupplåtelser,
som länsstyrelsen meddelat ovan odlingsgränsen, under de senaste
åren hållit sig omkring ett antal av 600 stycken, däri inbegripet upplåtelser
till den beliovsfiskande bofasta befolkningen.

Vid upplåtelser av fiskerätt har länsstyrelsen låtit sig vägledas av den
principen, att, i den mån lapparnas i lag tillförsäkrade fiskerätt sådant
medgivit, i första hand tillgodose den i orten fastboende befolkningens
behov av fiskevatten, antingen det gällt fångst av fisk för förbrukning
i eget hushåll eller för avsalu. Härvid har det större eller mindre behovet
för de sökande fått vara avgörande för ordningsföljden mellan
dem. Denna befolkning bedriver visserligen ett primitivt jordbruk samt
något boskapsskötsel, men dessa näringsgrenar kunna icke lämna nödig
bärgning, utan de äro i stor utsträckning hänvisade till jakt och fiske för
tryggande av sin försörjning. I sista hand hava de, som idka iiske såsom
nöje eller sport kommit ifråga, men ingen sökande av sistnämnda
kategori har likväl hittills behövt avvisas, även örn det understundom
inträffat, att upplåtelse måst förvägras i visst av sökanden begärt vatten
av den anledning, att detta ansetts böra uteslutande förbehållas lapparna.
Att sådant förbehåll i vissa fall måste göras är mindre betingat

‘_>2 — Itai.-berättelse einistatsverket för år 193U. II.

338 —

av den beskattning av fiskebeståndet som sker genom upplåtelse till verkliga
sportfiskare, och det äventyrande av fisktillgången till förfång för
lapparna, som därigenom möjligen kunde befaras. Enbart från denna
synpunkt sett kunde det däriör tänkas, att upplåtelse i viss utsträckning
medgåves jämväl till verkliga sportfiskare, och länsstyrelsen har också
tidigare praktiserat ett sådant förlänande, men det visade sig tämligen
snart, att svårigheter ur bevakningssynpunkt härigenom uppstodo, varför
länsstyrelsen funnit sig böra intaga en konsekvent avvisande ståndpunkt
gentemot sportiiskeupplåtelser i sådana vatten, som prövats oumbärliga
för lapparna.

Ehuru, såvitt länsstyrelsen kunnat finna, sådant icke förutsättes i förevarande
framställning, har vederbörande fiskeriintendent i sitt i ärendet
avgivna yttrande föreslagit, att anstalter skulle träffas för att upplåtelse
av fiskerätt till sportfiskare skulle kunna ske med ensamrätt. Han
avser härvid bland annat sådana vatten, som varken nu eller framdeles
kunna tänkas bliva utnyttjade av lapparna. I likhet med lappfogden i
Norrbottens norra distrikt (numera norra fjälldistriktet) hyser emellertid
länsstyrelsen den mening, att det icke låter sig avgöras, i vad mån
ett fiskevatten är obehövligt för lapparna. Lappbefolkningens behov härutinnan
växlar nämligen och kan icke inskränkas till vissa för framtiden
bestämda, geografiskt avgränsade områden, ty tillfälliga eller mera
bestående omgrupperingar av lapparna kunna bliva nödvändiga, varigenom
ändring sker i belägenheten av deras visten och sträckningen av
deras flyttningsvägar, som betingar tillgång till fiskevatten, vilka måhända
tidigare aldrig eller endast tillfälligtvis utnyttjats av dem. Därtill
kommer, att enligt vad ovan nämnts den fastboende ortsbefolkningens
intressen jämväl måste tagas i betraktande, innan sportfiskeupplåtelser
lämnas. Däremot torde hinder ej möta att, i likhet med vad som nu skett
på ett par håll, i viss utsträckning medgiva sportfiskare att, med förbehåll
örn rätt till fiske för lapparna och den behovsiiskande befolkningen,
med ensamrätt i förhållande till andra sportfiskare idka fiske i vissa
vatten.

I det stora hela torde nog de principer, som enligt vad ovan nämnts
varit vägledande för länsstyrelsen vid upplåtelse av fiskerätt inom här
ifrågavarande områden, alltjämt böra följas, men detta bör ingalunda
hindra, att ett för den sportliskeintresserade allmänheten enklare och
bekvämare förfarande för fiskerätts erhållande kommer till stånd. Redan
nu har länsstyrelsen sökt att så långt det varit möjligt tillgodose
de berättigade intressena härutinnan. Sålunda bär beträffande områden,
som särskilt frekventeras av turister, lapparna förmåtts att eftergiva på
sin lagliga rätt att i varje särskilt fall bliva hörda över sportfiskeansökningar,
varigenom fiskerätt kunnat av länsstyrelsen upplåtas utan den
tidsödande omgång, som lapparnas hörande innebär.

Länsstyrelsen har i det föregående i korthet berört de synpunkter, som
enligt länsstyrelsens mening måste anläggas på frågan om sportfiskeupplåtelser
i kronans vatten ovan odlingsgränsen, men har därmed icke velat
motsätta sig ett tillmötesgående av den begäran, vari sportfiskareförbundets
framställning utmynnar, nämligen upprättandet av en förteckning
över de fiskevatten, som kunna anses lämpliga för sportfiske. Att
såsom från visst håll ifrågasatts inrätta ett särskilt organ för ändamålet
torde icke vara erforderligt, utan uppdraget torde mycket väl kunna anförtros
åt lappväsendets tjänstemän, vilka besitta god lokalkännedom på
området och därjämte ha möjlighet att förskaffa sig ytterligare upplys -

— 339 —

ningar, där sådant kräves. Tidpunkten kan ju också anses lämplig härför
med hänsyn till ovanberörda nu pågående utredning angående förhållandena
på renskötselområdet m. m., i samband varmed den ifrågasatta
förteckningen utan större arbete borde kunna åstadkommas.

Under hänvisning till vad som sålunda anlörts får länsstyrelsen i underdånighet
föreslå, att förevarande framställning icke måtte föranleda
till annan åtgärd från Eders Kungl. Maj:ts sida, än att densamma överlämnas
till länsstyrelsen för beaktande i samband med fullgörandet av
ovanberörda av Eders Kungl. Maj:t den 30 maj 1930 åt länsstyrelsen anförtrodda
utredning.

Luleå i landskontoret den 22 november 1932.

Underdånigst
A. B. GÄRDE.

H. GLIMSTEDT.

Lappfogdarnas i Norrbottens län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 257,§57.

Till länsstyrelsen i Norrbottens län.

Angående riksdagens revisorers anmärkningar beträffande upplåtelse
av fiske uti kronan tillhöriga vatten ovan odlingsgränsen i Norrbottens
län.

De grundsatser för upplåtelser av fiske riksdagens revisorer förordat
har också lappväsendet i Norrbottens län ansett böra komma i tillämpning.
Inom Jukkasjärvi socken kunna iiskevattnen redan nu anses vara
fördelade mellan de olika intressegrupperna, nämligen lapparna, den bofasta
fjällbefolkningen och sportfiskarena. En sammanslutning av jaktoch
fiskeintresserade i Kiruna hava fått sig upplåtet ett större område
inom socknen, varest medlemmarna i sammanslutningen, eller Kiruna
jakt- och fiskevårdsförening, äga med ensamrätt utöva rättigheterna.
Föreningen ifråga, som redan upptar hundratals medlemmar, har sedan
ett par år tillbaka med vederbörligt tillstånd bedrivit fiskodlingsverksamhet
inom sina fiskevatten. En sammanslutning för tillvaratagande av
fiske- och jaktintressen är för närvarande under vardande i Gällivare socken.
Inom Jokkmokks och Arjeplogs socknar hava de fiskevatten, vid
vilka lapparna hava sina visten i huvudsak reserverats denna befolknings
uteslutande begagnande. Fjällbefolkningen uti sistnämnda två socknar
har ej framfört några önskemål örn upplåtelse med ensamrätt av fiske
uti vissa vatten. Den beskattning av fisket, som sker genom sportfiskare
i dessa socknar, får man anse vara betydelselös, vilket framgår bland annat
därav, att sådana sportfiskare i många fall skänka sin fångst till ortsbefolkningen.
— Vad slutligen Karesuando socken beträffar utnyttjas där
fisket sedan gammat i huvudsak av ortsbefolkningen själv.

I Jukkasjärvi och Gällivare socknar bedrives sportfisket av befolkningen
i malmfälten, vilken i rekreationssyfte söker sig till omgivande skogsoch
fjälltrakter. Här har det varit förenat med stora svårigheter att vin -

— 340

na förståelse för ett rationellt sportfiske. Förhållandena härvidlag kunna
emellertid dess bättre sägas ha förbättrats på sista tiden. I främsta rummet
har härtill bidragit den stränga tillsyn, som genom myndigheternas
försorg utövas. Enbart i Jukkasjärvi socken finnas för närvarande anställda
icke mindre än fyra tillsyningsmän över jakt och fiske. I Gällivare
socken finnes en sådan, varjämte särskild tillsyningsman finnes anställd
för bevakning av fisket efter Stora-Lulevattnen. Den särskilda
jakt- och fisketillsynen i Jokkmokks socken ombesörjes av två tillsyningsmän
och i Arjeplogs socken av tre sådana. Förutom av domänverkets bevakande
personal bevakas fisket slutligen av lappväsendets tjänstemän,
vilka i synnerhet sommartid ofta hava tillfällen att besöka fjälltrakterna.
— Fiskeriintendenten i länet har härjämte genom upplysningsverksamhet
i form av föredrag arbetat för fiskets bästa; exempelvis den 20 denna
månad kommer denne att hålla ett föredrag i ämnet i Jukkasjärvi hushållsgille.

Förutom i Jukkasjärvi socken, varest som nämnts fiskodling igångsatts
av en förening, har man i Arjeplogs socken redan år 1933 vidtagit liknande
åtgärder till skydd för fiskbeståndet, varvid erforderliga penningmedel
tagits ur Norrbottens lappfond.

Till skydd för fiskbeståndet tjäna jämväl av länsstyrelsen utfärdade
kungörelser, såsom den år 1927 fastställda stadgan för fisket i Torneträsks
fiskeområde. Härjämte gäller för närvarande en kungörelse, avseende
förhud under viss tid av året mot fiske i rinnande vatten i Arjeplogs
socken.

Det finnes naturligtvis ingenting att erinra mot en allmän inventering
av ifrågakomna fiskevatten, vilket tvärtom är att förorda. Härjämte
synes det vara synnerligen angeläget att bestämmelser rörande rationellt
bedrivande av fisket i sagda vatten snarast utfärdas, varvid givetvis tiderna
för fiske samt redskapen härför bestämmas.

Slutligen får här nämnas, att i de fall fiskevatten upplåtits med ensamrätt,
hava innehavarna av rättigheten förbundit sig att träffa lämpliga
anstalter för fiskbeståndets förkovran.

Luleå den 7 januari 1935.

Ragnar Pappila. Erik Hedbäck. Erik Malmsträm.

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 257, § 57.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 sistlidna december har domänstyrelsen anmodats
avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer i §
57 av bifogat transumt anfört angående utnyttjande av kronans fiskevatten.

I anledning härav får styrelsen, återställande remissakten, underdånigst
anföra följande.

De fiskevatten, som äro belägna å kronans marker ovan odlingsgrän -

- 341 —

sen i Västerbottens och Norrbottens län samt å renbetesfjällen i Jämtlands
län äro, i likhet med vad där gäller i fråga örn jakt och slåtter
m. m., undantagna från domänstyrelsens förvaltning. Där å dylik mark
upplåtelse av, bland annat fiske, kan ske utan skada för lapparna, äger
vederbörande länsstyrelse att, efter lapparnas hörande tillsvidare tillåta
annan att mot avgift å området jämte lapparna utöva fiske. Ehuru det
alltså icke tillkommer styrelsen att handhava vården av fisket inom kronans
områden i dessa trakter, får styrelsen dock, med den kännedom
styrelsen genom sin underlydande personal erhållit angående utnyttjande
av kronans fisken i dessa trakter, för sin del tillstyrka den allsidiga utredning,
som riksdagens revisorer föreslagit.

Vid detta ärendes avgörande har, förutom undertecknad, närvarit byråchefen
Cassel, föredragande.

Stockholm den 7 januari 1935.

Underdånigst
G. KUYLENSTJERNA.

Martin Basch.

Lantbruksstyrelsen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 257, § 57.

Till Konungen.

Genom remiss har Kungl. Majit anbefallt lantbruksstyrelsen att avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer under § 57 uti sin
år 1934 avgivna berättelse anfört rörande utnyttjandet av kronans fiskevatten.

Till åtydnad härav får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Lantbruksstyrelsen anser sig kunna helt instämma i revisorernas ifrågavarande
uttalande. Under åberopande av vad lantbruksstyrelsen anfört
uti underdåniga utlåtanden i ämnet den 24 september 1929, den 5 december
1932, den 30 december 1933 och den 13 december 1934 vill styrelsen
framhålla, att liknande önskemål örn utredning framkommit såväl
tidigare från sportfiskehåll som senast från en kommun (Sorsele) i Västerbottens
län, ävensom att jämväl länsstyrelsen i sagda län tillstyrkt företagande
av en dylik utredning.

Lantbruksstyrelsen biträder alltså riksdagens revisorers förslag örn
verkställande av en allsidig utredning beträffande möjligheterna att åvägabringa
ett rationellt utnyttjande av kronans fiskevatten.

I detta äa-endes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören
Insulander, tjänstförrättande byråchefen Holmström och byrådirektören
Alm.

Stockholm den 5 januari 1935.

Underdånigst
ERIK INSULANDER.

GUNNAR ALM.

342 —

Arméns Pensionskassas
direktions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 259, § 58.

Till herr statsrådet och chefen för kungl, finansdepartementet.

Sedan herr statsrådet i skrivelse av den 21 sistlidne december månad
anbefallt direktionen över arméns pensionskassa att med anledning av
vad i ett bifogat transumt av riksdagens senast församlade revisorers berättelse
yttrat rörande tryckerikostnader vid arméns pensionskassa (§ 58)
avgiva utlåtande och senast den 11 dennes därmed inkomma till finansdepartementet
får direktionen meddela följande.

Vad då först beträffar tryckning av Arméns fullmäktiges handlingar
och protokoll m. m. ombesörjes densamma genom dess kansli och har direktionen
i avseende å planläggning, manuskripts redigering, bestämmande
av tryckerifirma och kostnader m. m. icke haft något att bestämma.
Då direktionens framställningar till arméns fullmäktige reglementsenligt
i tryck skola överlämnas till fullmäktige och även ingå i dess
protokoll, har dock fullmäktige av praktiska skäl bland annat för undvikande
av kostnader för nysättning anlitat samma tryckerifirma, aktiebolaget
Ikatryck, som direktionen för eget bruk sedan flera år tillbaka
plägat anlita. Fullmäktiges tryckeriräkningar hava attesterats och godkänts
till utbetalning av fullmäktige.

För att emellertid utröna örn någon omläggning i riktning mot förbilligande
av dessa kostnader kan åstadkommas hava nu församlade fullmäktige,
enligt vad dess sekreterare under hand meddelat, anmodat statens
tryckerisakkunniga att, i den mån så låter sig göra, från lämpliga
tryckerier infordra kostnadsförslag å dess tryck samt att i övrigt med
praktiska anvisningar söka eliminera fördyrande arbetskostnader.

Vad så beträffar direktionens egna tryckerikostnader, har direktionen
förutom tryck till de regelbundet vart femte år sammanträdande fullmäktige
att reglementsenligt för den årliga revisionen i tryck utgiva dels
förvaltningsberättelse, dels ock kungörelse angående tillkomst och avgång
å pensionsstaten, varav enligt statens tryckerisakkunniga den förstnämnda
beräknas draga en kostnad i 50 exemplar av 750 kronor och den
senare i 200 exemplar av 400 kronor, vilken kostnadsram icke heller överskridits.
För övrigt har direktionen endast att årligen trycka erforderliga
meddelanden och blanketter för att författningsenligt kunna utbetala
pension och dyrtidstilläggsförmåner i alla dess olika former och har
direktionen härtill sedan flera år tillbaka anlitat aktiebolaget Ikatryck,
som på ett förstklassigt, snabbt och i förhållande till andra tryckeriers
priser billigt sätt utfört allt sådant tryck.

Vad så beträffar tryckerikostnaderna av direktionens skrivelse nr 1 med
förslag till reglemente för nya änkekassan, vilken skrivelse härmed bifogas,
1 får direktionen meddela, att vissa däri ingående bilagor förelåge
i manuskript så sent att övertidsarbete blev nödvändigt för att hinna
få trycket färdigt för remiss till respektive regementen, innan arméns
fullmäktige sammanträdde den 1 november 1933.

1 Ej här avtryckt.

— 343 —

Före räkningens likviderande infordrades korrigeringsmanuskript
jämte uppgift å övertid, varav framginge att dessa tilläggskostnader voro
med verkligheten överensstämmande.

I fråga örn den påtalade fördyringen av tabellsättningen torde nog en
felbedömning föreligga, ty, örn större stil härför använts, hade sättningskostnaden
icke blivit lägre, men tabellerna ökat i utrymme och medfört
större trycknings-, pappers- och bindningskostnad.

Slutligen får direktionen med remisshandlingens återställande upplysa,
att direktionen för att för framtiden undvika ett sådant påtalande som
att kassans tryckerikostnader uppgå till belopp, som näppeligen låta sig
försvara ur synpunkten av god hushållning och omsorgsfull planläggning,
beslutat dels att, därest något tryck av någon större omfattning
för kassans räkning hädanefter kommer att äga rum, dessförinnan inhämta
statens tryckerisakkunnigas råd i avseende å val av tryckeri, tryckets
utstyrsel och arbetets ändamålsenliga utförande, dels ock att anbud
å tryck skall underställas tryckerisakkunnigas prövning ävensom att räkningar
å tryck för kassans räkning i de fall, då anbud ej infordrats, skola
före likvideringen överlämnas till granskning av statens tryckerisakkunniga.

Stockholm den 9 januari 1935.

CARL Alson SJÖGREEN.

A. BREITHOLTZ. CARL A. BÄCKSTRÖM.

KNUT R. STANLER. ELIS BRUSEWITZ.

E. Hallin. A. Ljungström.

Kommunikationsverkens

lönenämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 261, § 59.

Till Konungen.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 december 1934 har kommunikationsverkens
lönenämnd anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad
riksdagens år 1934 församlade revisorer under § 59 av sin berättelse anfört
rörande partiella ledigheter för tjänstemän vid kommunikationsverken
m. m. I anledning härav får lönenämnden anföra följande.

I 19 § av kommunikationsverkens avlöningsreglemente föreskrives, att
därest tjänsteman erhållit befrielse från viss del av tjänstgöringen, verkets
styrelse äger bestämma, örn och i vad mån avdrag å avlöningen för
sådan tid må äga rum. I reglementets 20 § 2 mom. stadgas, att ersättning
till vikarie för tjänsteman, som meddelats i 19 § omförmäld befrielse
från viss del av tjänstgöringen, må, där ej verkets styrelse undantagsvis
finner vikariatsersättningen böra utgå enligt de i 20 § 1 mom. angivna
allmänna grunderna, bestämmas till det lägre belopp, som prövas skäligt.
Vidare gäller enligt 20 § 3 morn., att bestämmelserna i paragrafens

344 —

1 mom. skola äga motsvarande tillämpning i fråga örn tjänsteman, som
uppehåller ledig tjänst eller erhållit uppdrag att bestrida göromål, vilka
eljest ankomma på tjänsteman inom högre lönegrad.

Riksdagens revisorer hava verkställt en undersökning angående den
omfattning, i vilken kommunikationsverken beviljat tjänstemän hos styrelserna
s. k. partiella ledigheter eller förordnat tjänstemän att mot åtnjutande
av vikariatsersättning bestrida göromål, vilka eljest ankomma
på tjänstemän inom högre lönegrad. Såsom partiella ledigheter hava
därvid karakteriserats dels sådana verkliga ledigheter, som innebära en
avkortning av den tjänsteman eljest åliggande dagliga tjänstgöringen,
dels sådan befrielse helt eller delvis från göromålen i den egna tjänsten,
som meddelats tjänsteman i syfte att taga hans arbetskraft i anspråk
för beredning av större och tidsödande ärende eller grupp av ärenden.
För angivna ändamål hava revisorerna från vederbörande verk införskaffat
uppgifter härutinnan avseende åren 1929—1933. Undersökningen
är avsedd att komplettera den utredning av motsvarande förhållanden
inom allmänna civilförvaltningen, för vilken revisorerna redogjort under
§ 31 av sin berättelse. Revisorerna hava i detta sammanhang tillika
erinrat örn den utredning rörande partiella ledigheter, som tidigare verkställts
av riksdagens år 1929 församlade revisorer.

Beträffande tillämpningen av 19 § av kommunikationsverkens avlöningsreglemente
hava 1934 års revisorer ansett sig kunna i stort sett åberopa
vad de i motsvarande hänseende anfört beträffande allmänna civilförvaltningen.
Revisorerna hava sålunda funnit det angeläget, att även
för kommunikationsverkens del den av 1929 års revisorer väckta frågan
örn vidtagande av viss inskränkning i ämbetsverkens befogenhet att medgiva
befattningshavare befrielse från viss del av tjänstgöringen snarast
upptagesi till fortsatt behandling. Såsom tänkbara riktlinjer för frågans
lösning har hänvisats till vad sistnämnda revisorer ävensom 1928
års lönekommitté uttalat i frågan.

Vad åter angår 20 § 3 mom. i avlöningsreglementet, har det synts revisorerna
kunna ifrågasättas, huruvida icke detta moment skulle utan olägenhet
kunna helt utgå ur avlöningsreglementet. En annan utväg skulle
enligt revisorernas mening vara, att kommunikationsverkens styrelser
ålades att i samband med avgivande till Kungl. Majit av förslag till påföljande
års personalstat lämna en redogörelse för den omfattning, i vilken
sagda moment kommit att tillämpas under tiden sedan senaste personalstat
avgavs. Härigenom skulle enligt revisorernas mening en viss
garanti mot missbruk av bestämmelsen kunna ernås. Revisorerna hava
i varje fall funnit det vara av behovet påkallat, att nämnda författningsrum
erhåller en mera restriktiv och med författningens syfte bättre överensstämmande
tolkning, än vad för närvarande synts revisorerna vara
fallet.

För ett rätt bedömande av de föreliggande spörsmålen torde till en början
böra beaktas, att 19 § i kommunikationsverkens avlöningsreglemente
allenast innehåller en allmän föreskrift örn rätt för vederbörande verksstyrelse
att bestämma i fråga örn avdrag å lön för tjänsteman, som meddelats
befrielse från viss del av tjänstgöringen, men att densamma icke
reglerar styrelsens rätt att medgiva sådan befrielse. Detta förhållande
framgår också tydligt av den motivering till ifrågavarande paragraf, som
kommunikationsverkens lönekommitté anförde i sitt betänkande den 20
februari 1919 angående lönereglering för kommunikationsverken. Kommittén
yttrade:

345 —

»Det har synts kommittén vara en lucka i nuvarande avlöningsreglementen,
då däri icke antytts, huru med avlöningen skall förhållas under
tjänsteman meddelad partiell tjänstledighet. Dylik ledighet kan avse antingen
befrielse från handläggningen av vissa av de med tjänsten förenade
göromål eller ock minskning i den dagliga arbetstiden. Anledningen
till partiell ledighet kan vara av olika slag. För utredning av
visst eller vissa vidlyftigare ärenden, särskilt örn de äro av brådskande
beskaffenhet, erfordras ofta befrielse från de löpande ärendenas handläggning.
För fullgörande av särskilt uppdrag, såsom riksdagsmannaskap,
tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller i kommitté
eller annan dylik beredning, kan det ofta vara tillfyllest med tjänstledighet
under vissa dagar i veckan eller under viss del av dagen. Vid
nedsättning av arbetsförmågan efter inträffat olycksfall eller genomgången
sjukdom skulle säkerligen mången gång såväl verket som tjänstemannen
själv hava fördel av att tjänstemannen i stället för total tjänstledighet
meddelades tillstånd att under någon tid tjänstgöra mindre antal
timmar örn dagen än det i gällande instruktion fastställda. Genom
sådan anordning torde ock utbrottet av sjukdom understundom kunna
förebyggas.

I nu angivna och andra likartade fall måste prövning varje gång ske,
huruvida full avlöning må tiligodonjutas eller avdrag å avlöningen ske.
Är fråga örn ledighet för särskilda ärendens beredande, skall givetvis full
avlöning utgå. Vid vissa offentliga uppdrag, som taga mindre tid i anspråk,
kan det understundom befinnas ändamålsenligt att, för undvikande
av onödig omgång, icke göra avdrag å avlöningen. Då emellertid avdrag
finnes höra ske, vilket givetvis såsom regel blir fallet under partiell ledighet
för hälsans vårdande, bör ett förhållandevis mindre avdrag göras
än örn total ledighet av enahanda anledning hade meddelats. Generella
regler torde åtminstone i avlöningsreglementet icke kunna fastställas, utan,
såsom i förslagets 19 § sägs, vederbörande verks styrelse böra äga att bestämma,
örn och i vad män avdrag å avlöningen må äga rum.»

Den del av revisorernas anmärkning, som satts i samband med avlöningsreglementets
19 §, träffar sålunda icke närmast verksstyrelsernas
tillämpning av sagda paragraf utan fastmera det sätt, på vilket verksstyrelserna
begagnat sig av den genom instruktionsbestämmelser eller annorledes
reglerade befogenheten för dem att bestämma rörande befattningshavarnas
tjänstgöring.

Den av revisorerna meddelade statistiken synes emellertid lönenämnden
knappast ådagalägga, att tjänstemän hos kommunikationsverkens styrelser
i någon anmärkningsvärd grad meddelats befrielse från sin normala
tjänstgöring för att tagas i anspråk för särskilda tjänsteuppgifter.
Lönenämnden föranledes till detta uttalande särskilt i betraktande av
den storleksordning, dessa verk intaga, och mångfalden av de nya problem
av stor räckvidd, som ständigt framkomma vid affärsverk stadda i stark
utveckling eller under organisatorisk omdaning till följd av teknikens
framsteg. Lönenämnden kan fördenskull icke finna det motiverat att
för dessa verks vidkommande genomföra någon skärpning av gällande
bestämmelser i detta hänseende.

Det skulle visserligen kunna ifrågasättas att för åstadkommande av
en viss, örn ock mera formell kontroll på förevarande område ålägga styrelserna
vid kommunikationsverken att till kommunikationsdepartementet
anmäla förekomna fall, då tjänsteman för fullgörande av visst uppdrag
eller beredande av visst ärende vid verket helt eller delvis befriats

— 346 —

från sina normala göromål och annan tjänsteman förordnats att mot vikariatsersättning
enligt 20 § 2 mom. uppehålla hans befattning. I denna
händelse bör dock enligt nämndens mening rapportskyldighet införas
jämväl beträffande sådana fall, då befattningshavare förordnats att mot
ersättning enligt 20 § 3 mom. bestrida göromål, vilka ankomma på tjänsteman
inom högre lönegrad. Med hänsyn till rådande tjänstgöringsförhållanden
vid dessa verk torde det nämligen icke alltid vara möjligt att bestämt
skilja mellan förordnanden med ersättning enligt det ena eller det
andra av dessa moment.

Då emellertid något missbruk av ifrågavarande bestämmelser icke påvisats
och då affärsverkens styrelser hava obegränsad befogenhet att antaga
icke-ordinarie personal för åstadkommande av erforderlig utökning
av arbetskrafterna — en utväg, som tvivelsutan skulle ställa sig för statsverket
avsevärt dyrare och för verken olörmånligare än det nu tillämpade
förfaringssättet — ställer sig nämnden tveksam beträffande nyttan
av att införa omförmälda anmälningsskyldighet vid dessa verk.

Vad härefter angår revisorernas uttalanden i fråga örn tillämpning
inom kommunikationsverkens styrelser av bestämmelserna i avlöningsreglementets
20 § 3 morn., kunna väl de av revisorerna meddelade statistiska
uppgifterna synas giva vid handen, att ersättningar enligt sagda
författningsrum medgivas i avsevärd omfattning. Uppgifterna böra
emellertid sättas i relation till antalet tjänstemän inom verksstyrelserna.
Detta antal var vid slutet av år 1933 sammanlagt omkring 2,600. Hänsyn
måste vidare tagas till de särskilda förhållanden, under vilka kommunikationsverken
arbeta. Till skillnad från de rent administrativa verken
äro arbetsmängderna, särskilt vid trafikverken, synnerligen variabla
från tid till annan och detta ej blott för den egentliga driftpersonalen
utan även för personal med administrativa och kontrollerande arbetsuppgifter.
Vad särskilt beträffar post- och telegrafverken, bör ej förbises,
att vid dessa verk tillkommit nya verksamhetsgrenar och arbetsuppgifter,
som varit stadda i så stark utveckling, att den ordinarie personalens
lönegradsplacering kunnat endast provisoriskt ordnas genom tillämpning
av ifrågavarande stadgande. Ur synpunkten av en rationell ekonomisk
skötsel av statens affärsföretag låter det sig ej heller göra att anpassa
antalet befattningshavare i olika tjänstegrader och löneställningar så, att
personaluppsättningen är tillräcklig för alla förekommande behov. Fastmera
är man hänvisad till att söka så ordna personallörhållandena, att
vid inträdande minskning i arbetet personalöverskott i möjligaste mån
undvikes. Under sådana förhållanden erbjuda bestämmelserna i 20 §
3 mom. en lämplig utväg för vederbörande verk att vid tillfällig ökning
i arbetsmängden, utan inrättande av nya ordinarie tjänster, vid varje
tidpunkt och i varje föreliggande situation tillgodose behovet av ledningsoch
övervakningspersonal. Bestämmelserna i fråga möjliggöra en smidig
och framför allt ekonomiskt fördelaktig anpassning av personalen efter
de skiftande arbetsförhållandena.

Ur befattningshavarnas synpunkt måste det anses otillfredsställande,
att den, som får sig anförtrott ett särskilt uppdrag i tjänsten av kvalificerad
art, icke skulle kunna erhålla vikariatsersättning, medan ett tillfälligt
vikariat å en tjänst med motsvarande göromål skulle vara förenat
med sådan ersättning.

Lönenämnden linner med hänsyn till det anförda ett upphävande av
det i 20 § 3 mom. givna stadgandet icke kunna ske utan stora olägenheter
för vederbörande verk. Vad beträffar revisorernas uttalanden rö -

- 347 —

rande lämpligheten av att styrelserna för kommunikationsverken åläggas
skyldighet att årligen lämna en redogörelse lör omfattningen av beviljade
ersättningar enligt förevarande moment, lärer visserligen en sådan
utväg kunna erbjuda en viss möjlighet till kontroll över tillämpningen
av stadgandet i fråga. Lönenämnden anser sig emellertid böra
framhålla, att dylika redogörelser måste i betraktande av de stora personalgrupper,
som finnas anställda vid dessa verk, bliva tämligen omfattande
och tidskrävande att granska.

I avgörandet av förevarande ärende hava deltagit undertecknad lönenämndens
ordförande samt ledamöterna Eriksson, Lindblad, Magnusson,
Mattelin, Nilsson och Wold.

Stockholm den 16 januari 1935.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

Alfred Carlsson.

Kommunikationsverkens

lönenämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 268, § 60.

Till Konungen.

Genom beslut den 21 december 1934 har Kungl. Majit anbefallt kommunikationsverkens
lönenämnd att avgiva utlåtande i anledning av vad
riksdagens år 1934 församlade revisorer under § 60 av sin berättelse anfört
angående gratifikationer till tjänstemän vid statens aftärsdrivande
verk. Till åtlydnad härav får lönenämnden anföra följande.

Såsom riksdagens revisorer erinrat, var frågan örn gratifikationer åt
affärsverkens personal föremål för undersökning och uttalanden jämväl
av de år 1932 församlade revisorerna. Under § 54 av sin berättelse anförde
sistnämnda revisorer bland annat, att det visserligen kunde under
vissa förhållanden vara av värde för statens verk att till sitt förfogande
hava medel, som möjliggjorde utdelande av gratifikationer till personalen.
Emellertid borde härvid tillses, att en rättvis fördelning mellan
de olika statliga verken ernåddes och att enhetliga principer för gratifikationernas
tilldelande bleve fastslagna. Det syntes därför revisorerna
böra tagas under övervägande, huruvida icke kompletterande bestämmelser
till de olika avlöningsreglementenas stadganden rörande gratifikationer
eller belöning (40 § i kommunikationsverkens avlöningsreglemente
och 29 § i domänverkets avlöningsreglemente) borde utfärdas.

Sedan Kungl. Majit anbefallt lönenämnden att avgiva utlåtande i anledning
av vad ifrågavarande revisorer sålunda uttalat, framhöll nämnden
i sitt i ärendet den 14 januari 1933 avgivna yttrande till en början,
att nämnda paragrafer icke innehölle några bestämmelser, som vore avsedda
att reglera utbetalning av gratifikationer eller belöningar från de
särskilda anslag, som för sådant ändamål sedan lång tid tillbaka varit

348 —

anvisade åt dessa verk. Detta överensstämde jämväl med den motivering
till lörstnämnda paragraf, som hade aniörts av kommunikationsverkens
lönekommitté i dess den 20 iebruari 1919 avgivna betänkande angående
lönereglering vid kommunikationsverken. Kommittén bade nämligen
framhållit, att för gratifikationer samt för belöningar — exempelvis för
uppfinningar inom vederbörande verks arbetsområde, för visad rådighet
vid olyckstillfällen m. m. — borde till vissa, efter behovet avpassade
maximibelopp fixerade medel liksom förut finnas åt verken anvisade att
disponeras efter vederbörande styrelses beprövande. I övrigt syntes kommittén
hava avsett, att frågor örn särskilda ersättningar till trafikverkens
personal, utöver vad avlöningsreglementet stadgade eller riksdagen
eljest beslutat, i allmänhet skulle prövas av Kungl. Majit. Någon bestämd
ledning för bedömande av huruvida gottgörelse för ett visst uppdrag
kunde beslutas av vederbörande verk genom anlitande av gratifikationsanslaget
eller ersättningsfrågan borde bänskjutas till Kungl.
Maj :ts prövning stöde dock icke att hämta vare sig i lönekommitténs betänkande
eller från löneregleringsfrågans fortsatta behandling hos
Kungl. Majit och riksdagen.

Det syntes emellertid lönenämnden ligga i sakens natur, att de till styrelsernas
vid statens affärsdrivande verk disposition ställda gratifikationsanslagen
icke finge anlitas på ett sätt, som skulle kunna giva de därifrån
utgående ersättningarna sken av att utgöra förtäckta löneförmåner.
Sålunda syntes gratifikation eiler belöning i allmänhet icke böra ifrågasättas
exempelvis tor tämligen regelbundet återkommande övertidsarbete
av till övertidsersättning icke berättigad tjänsteman, för så vitt dylikt
övertidsarbete vore att betrakta såsom tillhörande tjänstemannens befattning,
eller för annat brådskande arbete i egen tjänst, vilket regelbundet
återkomne under vissa tider på året, eller överhuvud taget såsom löneförhöjning
för arbete, som normalt ålåge vederbörande tjänsteman och
vars utförande icke åsamkat tjänstemannen särskilda utgifter.

Att uppställa några enhetliga regler för användande av de till nu ifrågavarande
verks förfogande ställda gratifikationsanslagen syntes emellertid
lönenämnden med hänsyn till de mångskiftande tjänstgörings- och
arbetsförhållanden, som vore rådande vid dessa verk, varken vara möjligt
eller lämpligt. En dylik anordning skulle lätt kunna medföra en begränsning
i den enskilda styrelsens möjligheter att genom tilldelande av gratifikationer
tillgodose sitt verks speciella intressen. Det vore icke givet,
att en bestämmelse på området, som väl kunde lämpa sig för efterföljd
vid det ena verket, också vore ägnad att kunna godtagas för det
andras vidkommande. Lämpligast syntes vara, att styrelserna vid ifrågavarande
verk framgent liksom dittills ägde befogenhet att inom ramen
av beviljade anslagsbelopp och med hänsyn till de vid de särskilda verken
rådande förhållandena besluta i fråga örn gratifikationer och belöningar
till underlydande personal.

Därefter yttrade lönenämnden i

»Därest man vill förebygga, att — såsom revisorerna synas befara —
gratifikationssystemet vid de affärsdrivande verken erhåller större omfattning
eller annan karaktär än därmed ursprungligen avsetts, torde
detta lämpligen kunna ske på det sätt, att dessa verks styrelser åläggas
skyldighet att vid varje års slut till Kungl. Majit avgiva redogörelse
över de utbetalningar, som skett från det i vederbörande verks driftkostnadsstat
upptagna gratifikationsanslaget. Därigenom skulle Kungl.
Majit erhålla möjlighet att fortlöpande granska gjorda utbetalningar

— 349 —

och, där så erfordrades, ingripa medelst föreskrifter. En sådan anordning
skulle enligt nämndens mening på ett enklare men i stort sett ändock
tillfredsställande sätt tillgodose det syfte, som statsrevisorerna velat
ernå, då nu frågan örn utfärdande av kompletterande bestämmelser till
de olika avlöningsreglementenas stadganden rörande gratifikationer eller
belöning av dem förts på tal.»

Vad 1932 års revisorer anfört i fråga örn gratifikationer till affärsverkens
personal föranledde ingen åtgärd från riksdagens sida.

En sammanställning av de utav 1934 års revisorer meddelade uppgifterna
rörande utbetalda gratifikationer vid de affärsdrivande verken utvisar
följande:

Post-

Telegraf-

Statens järn-

Statens vatten-

Domän-

Summa

År

verket

verket

vägar

lallsverk

verket

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

1931

7,124

14,080

6,250

15,750

655

43,859

1933

10,384

13,130

6,690

3,725

705

34,634.

Av sammanställningen framgår, att utgifterna för gratifikationer vid
postverket, statens järnvägar och domänverket varit större under år 1933
än under år 1931 men att utgiftsökningen vad angår statens järnvägar
och domänverket varit belt obetydlig. Sammanlagt för samtliga bär
ifrågavarande verk hava nämnda utgifter under år 1933 varit omkring
21 procent lägre än under år 1931. Särskilt i betraktande av sistnämnda
förhållande anser sig lönenämnden sakna anledning att frångå vad nämnden
anfört i sitt förenämnda utlåtade den 14 januari 1933. Enligt nämndens
mening kunna de belopp, som vid de särskilda affärsverken utgivits
i gratifikationer under år 1933, icke sägas vara anmärkningsvärda, örn
hänsyn tages till den stora personalstocken och de skiftande tjänstgöringsförhållandena
vid dessa verk ävensom till omslutningen av verkens
driftkostnadsstater.

Skulle i allt fall särskilda åtgärder anses erforderliga för åstadkommande
av kontroll över att gratifikationsanslagen vid sagda verk icke
tagas i anspråk för ändamål, som ej varit med dem avsedda, vill lönenämnden
hänvisa till sitt i meranämnda utlåtande framlagda förslag örn
åläggande för vederbörande verks styrelse att vid varje års slut till
Kungl. Maj:t avgiva redogörelse över de utbetalningar, som skett från
sådant anslag.

I avgörandet av förevarande ärende hava deltagit undertecknad lönenämndens
ordförande, ledamöterna Eriksson, Lindblad, Magnusson, Mattelin,
Nilsson och Wold.

Stockholm den 15 januari 1935.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

Alfred Carlsson.

— 350 —

Generalpoststyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 268, § 60.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 Ilar generalpoststyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört beträffande gratifikationer till tjänstemän vid statens
aifärsdrivande verk.

Med anledning härav får generalpoststyrelsen anföra följande.

Generalpoststyrelsen har den 2 november 1934 tillställt riksdagens då
församlade revisorer en uppgift å de under år 1933 vid postverket utbetalade
gratifikationerna. En avskrift av denna uppgift närslutes.1 Det
för år 1933 i postverkets stat upptagna anslaget till gratifikationer uppgår
till i allt 20,000 kronor, nämligen 7,000 kronor för resor till och från
postmännens semesterhem, 3,000 kronor till belöningar för uppfinningar
och 10,000 kronor till gratifikationer i vanlig bemärkelse. Av dessa 10,000
kronor hava disponerats 9,734 kronor. Härvid är att märka, att av detta
belopp 750 kronor (för en studieresa) beviljats redan under år 1930 samt
2,000 kronor (för utgivande av en matrikel över viss postverkets personal)
beviljats i mars 1932, således i båda fallen innan riksdagens revisorer
år 1932 gjorde sitt uttalande i detta ämne. Beloppet av sådana gratifikationer,
som både beviljats och utbetalats under år 1933, uppgår således
till 6,984 kronor. Generalpoststyrelsen har vid beviljande av dessa gratiiikationer
alltid haft i tankarna det uttalande, som riksdagens revisorer
gjorde under år 1932 och således undvikit att utbetala gratifikationer
för rent övertidsarbete och liknande. I de fall då styrelsen tilldelat
tjänsteman gratifikation för arbete under jul- och nyårsperioden, har
gratifikationen icke utgjort ersättning för direkt övertidsarbete, icke
heller ersättning för nit och intresse i egen oförändrad tjänstgöring utan
varit avsedd som uppmuntran för ospard möda och visad duglighet vid
utförande av särskilt förelagt arbete, vanligen bestående uti organiserande,
ledande och övervakande av särskilt anordnade avdelningar, eller
av särskilt viktigt och omfattande transport- och lastningsarbete och liknande,
beroende på att posttrafiken under denna period sväller ut till
en sådan omfattning, att arbete, som eljest ingår som en detalj i en viss
större enhet, måste brytas ut samt organiseras och ledas särskilt för sig.

I sitt underdåniga utlåtande den 3 januari 1933 i detta ämne framhöll
generalpoststyrelsen beträffande de gratiiikationer, som utbetalats till
bland andra postmästarna vid sådana postkontor, under vilka vore förlagda
postdiligenslinjer, att dessa gratifikationer tillhörde den grupp,
där tjänsteman i särskild grad visat nit och intresse vid utövande av
sin tjänst i synnerhet vid organisering och ledning av arbete, som skall
utföras under prövande förhållanden, i viss mån liggande utanför de
arbetsuppgifter, som i allmänhet äro förenade med tjänst av det ifrågavarande
slaget. Förhållandet är, att postdiligenstrafiken ligger helt vid
sidan av postverkets arbetsuppgifter i allmänhet. Det arbete, som en
postmästare vid ett postkontor med postdiligenstrafik har på grund av
just denna trafik, är alltid betungande och kräver arbete i stor utsträckning
å tid utöver den, som är den normala för en postmästare i allmän -

1 Ej här avtryckt.

— 351

het. Det skulle icke vara rättvist, att utan någon som helst gottgörelse
av en postmästare utkräva det särskilda intresse och det arbete, som
erfordras för diligenstrafikens goda skötsel. Skulle det anses, att sådan
gottgörelse icke bör lämnas under form av gratifikation, måste generalpoststyrelsen
finna nödvändigt hemställa, att i avlöningsreglementet i
analogi med vad som skett i §§ 36—38 intages en bestämmelse örn att till
postmästare eller annan tjänsteman vid postkontor med underlydande
diligenslinjer må kunna utbetalas ett särskilt arvode för det särskilda
arbete, som på grund av diligenstrafiken ålägges honom.

I sin nyss nämnda skrivelse gjorde generalpoststyrelsen vidare i princip
det uttalande, att generalpoststyrelsen icke ansåg några särskilda,
reglerande bestämmelser i fråga örn gratifikationsanslagets användning
behövliga. Generalpoststyrelsen hyser fortfarande denna uppfattning
och är övertygad örn att de gratifikationer, som utbetalats, varit till båtnad
och av stort praktiskt värde för postverket och därmed även för
statsverket.

I behandlingen av detta ärende hava förutom undertecknade deltagit
byråcheferna Lager, Högner, Sandberg och Enger.

Stockholm den 8 januari 1935.

Underdånigst
ANDERS ÖRNE.

K. A. CARSTENSEN.

T elegraf styrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 268, §60.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har Kungl. Majit anbefallt telegrafstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer anfört beträffande gratifikationer till tjänstemän
vid statens affärsdrivande verk. Till åtlydnad härav får styrelsen anföra
följande.

Vad revisorerna anfört är i huvudsaklig överensstämmelse med vad
riksdagens år 1932 församlade revisorer anförde i ämnet. I anledning
därav avgav styrelsen utlåtande den 7 januari 1933. I detta utlåtande
anförde styrelsen bland annat, att det vore ett oavvisligt behov för styrelsen
att för gratifikationer disponera medel, att åt styrelsen för ändamålet
hittills anvisade belopp icke varit högre än erforderligt, samt att
enligt styrelsens förmenande det läge i sakens natur, att enhetliga bestämmelser
rörande utdelning av gratifikationer icke gärna kunde meddelas.

Styrelsen har härutinnan icke ändrat uppfattning; och vill styrelsen
beträffande de jämförelsevis få fall, då gratifikation flera år å rad tilldelats
samma person, framhålla, att styrelsen i vissa fall stått inför valet
att antingen höja vederbörande befattningshavares tjänst eller också

— 352 —

låta honom på annat sätt erhålla kompensation för de arbetsuppgifter,
som ålegat honom utöver de för tjänsten normala. Av ekonomiska och
organisatoriska skäl har styrelsen då föredragit det senare. Så har
exempelvis varit fallet i fråga örn de föreståndare för radiostationer, som
tilldelats gratifikationer. I andra fall ha gratifikationer utbetalats till
reparatörer för livsfarligt arbete i t. ex. radiomaster, och återigen i andra
fall till vissa expeditionsvakter för mera regelbundet återkommande
övertidsarbete, för vilket övertidsersättning enligt gällande grunder icke
ansetts böra utbetalas.

Styrelsen kan alltjämt icke ansluta sig till förslaget örn kompletterande
bestämmelser angående gratifikationers tilldelande.

Vid detta ärendes avgörande hava närvarit generaldirektören greve
Hamilton, byråcheferna Ljungqvist, Olson, Lundgren och Hedén, t. f.
byråchefen Petri samt förste byrådirektören Holmgren.

Stockholm den 8 januari 1935.

Underdånigst
A. HAMILTON.

.!. ALFR. LUNDGREN.

A. Hämming.

Järnvägsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 268, § 60.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har Kungl. Majit anbefallt järnvägsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1934
församlade revisorer under § 60 av sin berättelse anfört angående gratifikationer
till tjänstemän vid statens affärsdrivande verk.

Till åtlydnad härav får styrelsen, med återställande av remisshandlingarna
och med bifogande av bestyrkt avskrift av den handling, som
innefattar de till revisorerna lämnade uppgifterna rörande vid statens
järnvägar under år 1933 utbetalda gratifikationer,1 härigenom anföra
följande.

Av berörda uppgifter framgår, att utbetalning av gratifikation vid
statens järnvägar under nämnda tid icke i något fall skett under sådana
förhållanden, att gratifikationen rimligen skulle kunna påstås utgöra ett
sådant maskerat lönetillägg, varom förmäles i revisorernas framställning
och varemot denna synes huvudsakligen vara riktad.

I detta sammanhang vill styrelsen erinra därom att styrelsen i utlåtande
den 27 december 1932 över riksdagens år 1932 församlade revisorers
anmärkningar i samma ämne som det nu föreliggande hade tillfälle framhålla,
att styrelsen delade revisorernas uppfattning, att gratifikation ej
borde ifrågakomma under sådana förhållanden, att den vore att betrakta
såsom en maskerad löneförmån.

Under åberopande av vad styrelsen i övrigt anfört i detta utlåtande

Ej här avtryckt.

— 353 —

lår styrelsen meddela, att. styrelsen fortfarande är av den meningen, att
från statens järnvägars sida icke är något att invända mot ett fastslående,
på sätt av revisorerna ifrågasatts, av enhetliga principer för
utdelande vid de affärsdrivande verken av gratifikationer, under förutsättning
dock att åtgärd i dylik riktning icke medför någon försämring
av möjligheterna för styrelsen att genom utdelning av gratifikationer
tillgodose verkets intressen.

I behandlingen av detta ärende har även byråchefen Ruist deltagit.

Stockholm den 8 januari 1935.

Underdånigst
AXEL GRANHOLM.

EBIK MALMKVIST.

Vattenfallsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 268, § 60.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har Kungl. Majit anbefallt vattenfallsstyrelsen
att senast den 11 januari 1935 avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1934 församlade revisorer under § 60 i sin berättelse
anfört angående gratifikationer till tjänstemän vid statens affärsdrivande
verk.

I anledning härav får vattenfallsstyrelsen åberopa vad styrelsen i sitt
underdåniga utlåtande den 9 januari 1933, som härvid hilägges i avskrift,*
anfört rörande det förevarande spörsmålet. Styrelsen har intet ytterligare
att tillägga i detta ämne.

Stockholm den 9 januari 1935.

Underdånigst
G. MALM.

AXEL JACOBSON.

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 268, § 60.

Domänstyrelsen har intet att erinra mot vare sig att en rättvisare fördelning
av de för gratifikationer avsedda medlen mellan de olika verken
kommer till stånd eller att kompletterande bestämmelser utfärdas i syfte
att enhetliga principer för gratifikationernas tilldelande ernås.

1 Se statsrevisorernas berättelse till 1933 års riksdag. Del III, sid. 249.

23 — Rev.-berättelse ang. statsverket för år 1934 IL

— 354 —

Vid detta ärendes avgörande har, förutom undertecknad, närvarit byråchefen
Wahlstedt, föredragande.

Stockholm den 7 januari 1935.

Underdånigst
I). af WÅHLBERG.

L. Carlquist.

Generalpoststyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 272, § 61.

Med anledning av 1932 års riksdagsrevisorers uttalande angående ny
arbetsordning för generalpoststyrelsen anmälde generalpoststyrelsen i sitt
underdåniga utlåtande den 3 januari 1933 sin avsikt att bedriva arbetet
med färdigställande av ny arbetsordning, så att denna skulle kunna träda
i tillämpning under år 1933. Under sistnämnda år kom emellertid ombyte
av byråchef att äga rum å såväl femte som fjärde byrån, och generalpoststyrelsen
fann det angeläget, att de nya cheferna för dessa byråer
erhölle tillfälle att skaffa sig noggrann kännedom örn arbetet inom respektive
byråer, innan ny arbetsordning utfärdades.

Sedan generalpoststyrelsen den 23 november 1934 enligt i samband med
postsparbankens inordnande i postverket meddelad föreskrift underställt
Kungl. Majit förslag till arbetsordning, i vad den avser vissa bestämmelser
örn skyldigheter och befogenhet för byråchefen å femte byrån, och
Kungl. Majit godkänt förslaget, har generalpoststyrelsen den 28 innevarande
december fastställt ny arbetsordning för styrelsen att tillämpas
från och med den 1 januari 1935.

I behandlingen av detta ärende hava jämväl byråcheferna Carstensen»
Sandberg och Enger samt t. f. byråchefen Andrée deltagit.

Stockholm den 31 december 1934.

Underdånigst
ANDERS ÖRNE.

GUNNAR LAGER.

S. Z. Hörnström,

Generalpoststyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 272, § 62.

Till Konungen.

Genom ämbetsskrivelse från kungl, kommunikationsdepartementet den
21 december 1934 anbefalld avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1934 församlade revisorer anfört angående vissa förhållanden

355

inom postsparbanken får generalpoststyrelsen med remisshandlingarnas
återställande härmed anföra följande.

Under år 1932 befanns en å postsparbanken anställd kansliskrivare,
Annie Kristina Öberg, hava gjort sig skyldig till vissa oegentligheter, för
vilka hon jämlikt domstolsutslag samma år ådömts straff och skadeståndsplikt.
Öberg hade genom en serie förfalskningsåtgärder beträffande
dels egna och vissa henne närstående anförvanter tillhöriga postsparbanksböcker
dels även å postsparbanken förvarade kontokort, avseende
sådana böcker, obehörigen utbekommit ett förhållandevis stort belopp.
Oegentligheterna hade möjliggjorts bland annat därigenom att i Öbergs
tjänsteåligganden ingick att taga viss befattning med bankens kontokort.

Efter det målet mot Annie Öberg, vilket vidarefördes till hovrätten,
slutligt avdömts, förde hennes broder, Carl Atle Öberg, rättslig talan mot
generalpoststyrelsen med anledning av att styrelsen ansett sig på grund
av vad i saken förekommit berättigad att innehålla vissa för honom utfärdade
postsparbanksböcker, vilka förekommit i målet mot Annie Öberg.
Nu omhandlade kravmål blev slutligt avdömt genom hovrättsutslag under
år 1934.

Genom föranstaltande av Carl Atle Öberg hava vissa omständigheter
beträffande postsparbankens arbetssätt m. m. varit föremål för prövning
av justitiekanslersämbetet dock utan att föranleda någon ämbetets åtgärd.

Samtliga de konton, som omnämnts av riksdagens revisorer i den till
generalpoststyrelsen remitterade delen av deras berättelse, stå i samband
med de av Annie Öberg begångna oegentligheterna eller hava berörts
av utredningen av dessa. De mot kontona ifråga korresponderande
kontokorten hava därför såsom utredningsmaterial vid olika tillfällen
varit från postsparbanken utlämnade för att stå till olika rättsinstansers
med fleras förfogande. Att postsparbanken icke kunnat tillhandahålla
revisorerna visst kontokort torde böra ses mot bakgrunden av ovan angivna
förhållande. Beträffande vissa andra saknade kort må framhållas,
att förlusten av dessa kort konstaterades redan vid den förberedande utredningen
av Annie Öbergs falsarier. Öberg har medgivit, att hon disponerat
kontokort i sviklig avsikt och (åtminstone i ett fall) att hon medfört
kort från banken till sin bostad, men det har icke kunnat med bestämdhet
påvisas, huru de förkomna originalkorten frånhänts banken
eller förkommit.

Det förhållandet, att å postsparbanksbok innestått större belopp än som
varit författningsenligt medgivet, måste väsentligen tillskrivas svårigheten
att härutinnan uppehålla en omedelbart verkande kontroll. Denna
svårighet sammanhänger givetvis med postsparbanksrörelsens stora omfattning
och hastiga tillväxt samt med det förhållandet, att postsparbanksgöromålen
måste bedrivas genom förmedling av samtliga postanstalter.
Det må erinras örn att under år 1934 funnos utlämnade i runt
tal 1,800,000 postsparbanksböcker med ett sammanlagt tillgodohavande
vid årets slut av 462 miljoner kronor. Under året gjordes 2,858,000 insättningar
örn tillsammans 224 miljoner kronor och verkställdes 2,800,000 uttagningar
till ett totalbelopp av 202 miljoner kronor.

Generalpoststyrelsen har emellertid icke uraktlåtit att vidtaga åtgärder,
åsyftande att möjliggöra en skärpt kontroll såväl i nyssangivna som
andra hänseenden. Såsom framgår av bifogade exemplar av general -

— 356

poststyrelsens cirkulär nr 29 för år 1932 1 Ilar styrelsen för postanstalterna
framhållit angelägenheten av att gällande bestämmelser angående
högsta medgivna tillgodohavande ä postsparbanksbok m. m. iakttagas.
Vad vidare angår postsparbankens interna bokföringsarbete så har styrelsen
med anledning av de Öbergska oegentligheterna låtit ingående undersöka
hithörande förhållanden och sökt genomföra sådana arbetsmetoder
och kontrollåtgärder, som synts vara erforderliga för att förebygga
eventuella bokföringsfalsarier. Sålunda har, å generalpoststyrelsens
femte byrå (postsparbanken och postgirot) inrättats en kontrollavdelning,
som trädde i verksamhet redan den 1 juli 1932. Denna avdelning, som
f. n. sysselsätter utom föreståndaren en arbetsstyrka av 26 personer, är
omedelbart underställd byråns chef och har till uppgift allmänt sett att
övervaka och kontrollera postsparbankens och postgirokontorets delägarbeliållningar
samt att verkställa vissa övriga interna kontrollgöromål.
Genom inrättandet av denna kontrollavdelning har vunnits, att å byrån
förekommande gransknings- och kontrollverksamhet centraliserats till att
utföras av viss med detta arbete uteslutande sysselsatt personal inom särskilda,
från byråns övriga arbete skilda lokaler.

För att få till stånd en objektiv undersökning i största möjliga utsträckning
av arbetsförhållandena å femte byrån har generalpoststyrelsen vidare
genom beslut den 27 maj 1932 uppdragit at en byråchef hos styrelsen
(dåvarande chef för dess fjärde byrå, ekonomi- och revisionsbyrån)
att i förening med en auktoriserad revisor (alltså icke posttjänsteman)
verkställa utredning och avgiva yttrande ifråga om lämpligheten och
möjligheten att åvägabringa åtgärder till vinnande av förstärkt kontroll
och säkerhet inom byrån. Med anledning av de förslag till vissa ändringar
m. m. av bankens arbete, som avgåvos av dessa utredningsmän,
har numera verkställts viss omläggning av arbetet. I enlighet med utredningsmännens
förslag äro vidare under utarbetande dels nya, dels
ändrade och skärpta samt mer detaljerade föreskrifter beträffande arbe
tet inom byrån. För vissa arbetsdetaljer äro dessa föreskrifter nu utfärdade
och återstående föreskrifter torde bliva färdiga under detta år. Då
revisorerna mera utförligt dröjt vid sättet för medelsöverföringar mellan
olika postsparbankskonton, vill styrelsen särskilt framhålla, att den
na detalj av bankarbetet för länge sedan omlagts och numera sker på ett
sätt, som synes böra förhindra obehöriga manipulationer. Sålunda måste
bland annat varje överföringsorder (som skall vara underskriven av två
tjänstemän) handläggas av tre tjänstemän däribland vederbörande manliga
tjänsteman i befälsställning och blir dessutom efter mycket kort tids
förlopp granskad av bankens kontrollavdelning.

Vissa ytterligare omläggningar av arbetet äro under övervägande. För
dessas genomförande erfordras emellertid en ökning av antalet tjänstemän
i befälsställning. Åv kostnadsskäl har generalpoststyrelsen icke ansett
sig böra på en gång ifrågasätta tillsättandet av dessa tjänster, utan
har styrelsen tänkt sig att den på dessa nya tjänsters tillsättande beroende
omläggningen skulle ske först så småningom. Den ökning av arbetskrafterna
av nu ifrågavarande slag, som hittills skett, består däri att
under år 1933 anställts en juridiskt utbildad tjänsteman i notaries tjänstegrad,
vilken huvudsakligen har att handlägga inom postsparbanken före
kommande rättsärenden.

Såsom en sammanfattning av det ovan anförda får generalpoststyrelsen
till sist anföra,

Ej här avtryckt.

— 357 —

att bokföringen och den därmed sammanhängande kontrollen inom
postsparbanken numera äro ordnade på annat sätt än som var fallet vid
de tidpunkter, som finnas angivna i revisorernas berättelse,
att denna omläggning skett i huvudsakligt syfte att stärka kontrollen
inom banken samt

att styrelsen och bankens omedelbara ledning ägna stor uppmärksamhet
åt nu berörda spörsmål och åt de åtgärder, som kunna vara erforderliga
för att ytterligare öka bokföringens säkerhet.

I behandling av detta ärende hava jämväl deltagit byråcheferna Lagera
Högner, Carstensen och Enger.

Stockholm den 10 januari 1935.

Underdånigst
ANDERS ÖRNE.

K. SANDBERG.

Generalpoststyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 275, § 63.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har generalpoststyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört beträffande postverkets undervisningsväsende.

Med anledning härav får generalpoststyrelsen anföra följande.

På grund av den allmänna nedgång, som några år efter världskrigets
slut drabbade all handel och näring och som givetvis också inverkade på
poströrelsen, inskränkte generalpoststyrelsen då nyrekryteringen av personal
till det minsta möjliga. Under sådana förhållanden är det naturligt,
att de förbrukade beloppen för personalens utbildning, vilken står i
nära samband med nyrekryteringen, under vissa av efterkrigsåren voro
relativt låga. En viss bild av hithörande förhållanden kan man få, örn
man kompletterar de av revisorerna återgivna siffrorna för 10-årsperioden
1924—1933 med siffrorna för de närmast därförut liggande åren. För
4-årsperioden 1920—1923 äro de förbrukade beloppen på undervisningens
konto följande: 296 047 kronor, 185,281 kronor, 47.497 kronor och 25,904
kronor. Vågdalens botten nåddes således 1923. Därefter återupptogs nyrekryteringen
och utbildningen, alltjämt med försiktighet, så att postverk
ket icke under hela denna tid behövt avskeda någon personal eller eljest
haft någon oläglig känning av personalöverskott. Av en bifogad sammanställning
framgår närmare, huru det för vart och ett av de nu ifrågavarande
10-årsperiodens år förbrukade totala beloppet fördelat sig på
olika speciella titlar under anslaget. De drygaste utgiftsposterna äro
som synes elevarvoden och tjänstgöringstraktamenten.

Brevbärarelev åtnjuter elevarvode under högst 3 månader av den till
ungefär ett år uppgående utbildningstiden. Under den återstående tiden
har han ingen ersättning som elev, men då tilldess honom i största utsträckning
vikariatstjänstgöring eller annan självständig tjänstgöring,

— 358 -

Sammanställning av utgifterna för

Å r

Anslaget till under-visningsväsendet
har utgjort:

De förbrukade beloppen

‘ördela sig

Arvoden till:

Tjänstgörings-

traktamenten

Kesor under utbild-ningen

Ersättning till
lärare och före-läsare ra. fl.

Författararvoden
för läroböcker, ord-listor, examens-uppgifter ra. m.

Brevbärarelever

Postexpeditörs-

elever

Postassistents-

elever

Anvisat

belopp

Förbrukat

belopp

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

1924

50,000

46,234

—

—

—

13,964

6,070

7,993

1,850

1925

75,000

6ö,960

20,700

—

—

21,935

7,496

9,737

480

1926

100,000

113,858

17,500

23,300

—

30,000

14,890

16,200

1,380

1927

100,000

140,072

26,100

35,500

—

39,300

16,200

11,600

2,060

1928

125,000

172,046

43,100

21,400

17,500

49,500

14,900

16,000

2,260

1929

150,000

167,288

52,200

29,300

10,830

40,870

11,570

12,420

3,600

1930

150,000

210,146

63,000

25,000

22,000

50,000

19,800

17,400

5,500

1931

200,000

219,631

68,300

43,800

22,180

41,600

16,900

15,700

5,500

1932

200,000

260,619

81,400

61,100

22,900

43,400

24,500

18,600

1,910

1933

180,000

179,921

43,000

39,700

19,400

35,600

13,700

17,800

2,435

1 Antalet avser antagningsåret. Utbildningskostnaderna för elever i brevbärarutbildningen
året närmast efter antagningen, beträffande postassistentselever dessutom på året därefter,
världspostkongressen i Stockholm 1924. — s År 1924 utgjordes brevbärareleverna till största
avkortats. — * Därutöver utbildades fem äldre tjänstemän i postsparbanken enligt Kungl.

vid sidan av vilken han Ilar att fullfölja honom ålagda teoretiska självstudier.

Postexpeditörselev har en utbildningstid av 14 å 15 månader. Under de
första tre månaderna av denna tid har eleven ingen ersättning. Under
den övriga utbildningstiden åtnjutes elevarvode under sammanlagt högst
sju månader, beroende på i vilken omlattning då kan beredas honom vikariats-
eller annan självständig tjänstgöring.

Vad postassistentskursen beträffar, ifråga örn vilken revisorerna särskilt
riktat sig mot dess längd, cirka 3 år, må framhållas, att postassistentseleverna
först genomgå postexpeditörskurs gemensamt med postexpedi
törseleverna, samt att det är med denna kurs inberäknad som postassistentsutbildningen
uppgår till cirka 3 år. Efter genomgående av postexpeditörskurs
tjänstgör postassistentseleven under cirka 10 månader i
samma ordning som de efter genomgången postexpeditörskurs nyantagna
postexpeditörsaspiranterna å självständiga uppdrag vid postanstalterna,
detta för att de skola erhålla den erfarenhet örn den praktiska posttjänsten;
som är ett nödvändigt underlag för den högre teoretiska utbildning som
därefter gives dem. Även dessa 10 månader av självständig tjänstgöring
är inräknad uti den nyss omnämnda utbildningstiden av omkring 3 år.
Den övriga delen av den egentliga postassistentsutbildningstiden är uppdelad
mellan övningstjänstgöring och teoretiska studier, och under denna
tid uppbäres elevarvode.

— 359 —

sinder visnings väsendet 1924—1933.

på följande sätt (ungefärliga belopp)

Antal deltagare1 i: . |

Ersättning till hand-

ledare av elevera
provtjänstgöring

Särskilt anordnade

språkkurser

Litteratur och under-

visningsmateriel

Korrespondens-

kurser

__________

Annonsering om nya

kurser

Partiell realexamen

1926—1928

Stipendier till brev-

bärare, som genomgått
postexpeditörskurs

brevbärarutbild-

ningen

förste postiljons-

kurser

postexpeditörs- och
postassi stentskurser

CO

c*-

Z? ©''
P 3

03

S B

-$ v>--

03

s

*1

1

korrespondens-

kurser

föreläsningskurser

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

st.

st.

st.

st.

st.

1

st.

—

2 12,777

316

3,264

—

—

—

5119

41

—

—

239

52

—

1,725

475

2,976

—

—

—

66

—

—

—

221

60

2,500

800

1,030

3,630

—

2,620

—

87

48

*57

15

340

70

300

1,200

285

1,600

—

890

5,000

177

56

107

—

63

1,500

3,300

100

880

—

600

1,000

165

91

55

—

146

_

2,000

300

1,300

890

2,000

—

213

64

55

—

162

—

2,000

2,980

800

600

1,000

—

—

216

68

78

12

161

—

2,000

—

800

1,070

2,000

—

—

303

67

119

—

229

—

3,150

100

540

860

2,100

—

—

110

60

95

—

231

—

2,000

400

1,900

1,900

2,000

—

—

90

66

65

10

393

—

samt i förste postiljons-, postexpeditörs- och postassistentskurserna falla huvudsakligast på
— 2 Språkutbildning av ett större antal tjänstemän (för särskilda uppdrag) i anledning av
delen av personer, som tidigare tjänstgjort såsom tillfälliga biträden, varför utbildningstiden
Maj:ts föreskrift.

Tjänstgöringstraktamentena hänföra sig huvudsakligen till kurser för
vidareutbildning av tjänstemän, företrädesvis förste postiljonskurser och
stationsmästarekurser med repetitionskurser ävensom administrativa föreläsningskurser.

Generalpoststyrelsen har den erfarenheten, att en väl utbildad och för
ain uppgift högt kvalificerad tjänstemannakår är den bästa förutsättningen
för en rationell och fullt ekonomisk drift. Vidare är generalpoststyrelsen
angelägen örn att å denna utgiftstitel, liksom å alla övriga, inskränka
utgifterna till det minsta möjliga och skall givetvis icke underlåta
att tillse, huruvida, utan att utbildningen kvalitativt försämras, några
ytterligare besparingar kunna göras.

I behandlingen av detta ärende hava förutom undertecknade deltagit
byråcheferna Lager, Högner, Sandberg och Enger.

Stockholm den 8 januari 1935.

TJnderdånigst
ANDERS ÖRNE.

K. A. CARSTENSEN.

— 360

T elegrafsty nelséns

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 275, § 64.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har telegrafstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade re
visorer under under § 64 i sin berättelse anfört angående telegrafverkets
besparingsreglemente.

Med anledning härav får telegrafstyrelsen till en början meddela, att
styrelsen tidigare i annat sammanhang yttrat sig i ämnet, nämligen dels
i skrivelse den 17 april 1925 till t. f. chefen för finansdepartementet med.
förslag till särskilda bestämmelser för resekostnads- och traktamentsersättning
åt viss personal vid telegrafverket, dels ock i utlåtande till Kungl.
Majit den 15 juli 1925 angående av kommunikationsverkens lönenämnd
den 6 juli 1925 avgivet förslag till särskilda bestämmelser för resekostnadsoch
traktamentsersättning vid kommunikationsverken med flera verk. Slutligen
har telegrafstyrelsen den 9 september 1930 avgivit yttrande över ett
av generaldirektören E. Stridsberg avgivet sakkunnigutlåtande angående
planläggning av tjänsteresor och bespariugsreglementen med mera.

Av de åtgärder Kungl. Majit med anledning av sistnämnda sakkunnigutlåtande
vidtagit har telegrafstyrelsen funnit, att dess framförda synpunkter
väsentligen vunnit beaktande.

Telegrafstyrelsen får nu med upprepande av i ämnet tidigare framlagda
synpunkter anföra följande.

Riksdagens revisorers förslag innebär, att ingen som helst traktamentsersättning
skulle utgå vid resor av kortare varaktighet än 6 timmar. Det
är dock obestridligt, att även dylika kortare resor medföra extra kostnader
för befattningshavarna. Man kan icke rimligen begära, att befattningshavare
skola begiva sig bort frän hemorten under förhållanden, som
måste medföra ekonomisk förlust på resorna. Allbekant torde vara, att de
dagtraktamenten, som nu utgå vid långa resor, ingalunda äro för högt
tilltagna. Att då göra även de kortare resorna förlustbringande kan icke
vara riktigt och kommer endast att medföra olust för resor med därav
följande ekonomisk förlust för statsverket i sista hand. Riksdagen har
också vid tillkomsten av 1929 års allmänna resereglemente framhållit, att
man bör framgå med försiktighet vid utformande av besparingsreglementen
och därvid iakttaga såväl statsverkets som vederbörande befattningshavares
berättigade intressen. De nu ifrågasatta bestämmelserna skulle
enligt telegrafstyrelsens övertygelse komma att bliva till nackdel såväl
för telegrafverket som för befattningshavarna.

Telegrafstyrelsen kan, liksom tidigare, icke underlåta att framhålla den
enligt styrelsens mening skeva uppfattning, som synes råda i fråga örn
reseersättningens karaktär. Det förefaller, som örn den ensidiga uppfattningen
vore förhärskande, att reseersättning endast vore en onödig
utgift för statsverket till befattningshavarnas fördel, vilken man ständigt
borde sträva att beskära. Man synes förbise, att reseersättningen
icke är annat än en gottgörelse för merkostnader i samband med resan och
för den ofta betydligt utsträckta arbetstid, som befattningshavaren presterar,
icke till egen utan till statens fördel.

För den, som i mera avsevärd utsträckning måste företaga tjänsteresor.

361 —

Ilar en sådan sannerligen icke karaktären av rekreation. Dä det är ofrånkomligt
att befattningshavarna för resornas fullgörande måste vara beredda
att offra både tid oell hemmets trevnad, borde det väl vara lika
klart, att det minsta de kunna begära är, att de icke utöver dessa otter
skola nödgas underkasta sig särskilda försakelser i fråga örn kost och logi
eller bliva tvungna att av egna medel utfylla en för lågt beräknad eller
helt utebliven ersättning för kostnaderna.

Vad beträffar de personalgrupper, som särskilt omnämnas i revisorernas
berättelse, är ersättningen till linjeförmän, förste reparatörer, reparatörer
och extra ordinarie reparatörer av övervägande ekonomisk betydelse.
I de av revisorerna i bilagorna A och B valda exemplen utgöra dessa
befattningshavares traktamentsersättningar cirka 80 procent av däri
angivna totala ersättningsbeloppet. Därvid bör märkas, att revisorerna
helt utelämnat uppgifter rörande extra ordinarie reparatörer. Medtagas
traktamentsersättningarna till dessa tjänstemän, kommer ovanstående
procenttal att bliva ännu högre.

Denna kategori av tjänstemän är ansluten till telegrafverkets personal
förbund. Vid upprättandet av särskilt besparingsreglemente, gällande telegrafverkets
personal, ha överläggningar ägt rum mellan representanter
för telegrafstyrelsen och förbundet, varvid man, utgående från att traktamente
skulle utgå även för resor av kortare varaktighet än 6 timmar,
enats örn att, vad beträffar förste reparatörer och reparatörer, övertid och
övertidsersättning icke må beräknas för dag, då traktamentsersättning upp
bäres. Denna överenskommelse har genom underskrift av det vid sammanträdet
förda protokollet av båda parterna godkänts och äger enligt
förbundets mening samma karaktär som ett avtal. Vid senare vidtagen
förändring i besparingsreglementet har förhandling med representanter
för nämnda förbund likaledes ägt rum. Varje ytterligare beskärning av
traktamentena måste medföra nya förhandlingar, och skulle samförstånd
härvid icke uppnås, vilket torde vara uteslutet, kommer förslagets genomförande
att medföra skyldighet för telegrafverket att utbetala övertidsersättning
och, till följd av arbetstidens begränsning, göra framställning
örn inrättandet av nya tjänster.

Borttagande av traktamentsersättning skulle enligt revisorernas förslag
komma att gälla även för extra ordinarie reparatörer, vilka redan nu äro
undantagna från övertidsersättning, i den mån de erhålla traktamentsersättning
lika med reparatörerna. Sådan traktamentsersättning utgår
till en viss kategori av extra ordinarie reparatörer, under det att de övriga
erhålla visst lägre belopp efter i huvudsak samma grunder, som gälla
för utbetalning av måltidspengar och nattlogiersättning till linjearbetare.
Dessa linjearbetarnas förmåner äro fastställda genom kollektivavtal och
kunna därför ej av telegrafstyrelsen ensidigt ändras. Skulle en längre
traktamentsfri tid införas, komma dessa extra ordinarie tjänstemän i ett
flertal fall i sämre ställning i fråga om traktamentsersättning än linjearbetarna,
från vilken personalgrupp de rekryteras. Detta är så mycket
mindre rättvist, som redan nu extra ordinarie reparatörerna genom dyrtidstilläggets
sänkning fått sina löneförmåner minskade i betydligt högre
grad än linjearbetarna, så att avlöningen för nämnda tjänstemän i de
lägre löneklasserna numera ligger under den avtalsenliga avlöningen till
liniearbetare med samma tjänstetid.

Vissa linieförmän, som tjänstgöra i de större nätens omgivningar, ut
föra åtskilliga kortare tjänsteresor, under det att de linjeförman, som ha
sin verksamhet förlagd inom landsområdon, i regel vistas under längre

— 362 -

tid utom stationsorten. För de senare blir en besparing enligt revisorernas
förslag av mycket ringa betydelse. För den förstnämnda gruppen av
linjeiörmän kommer i förhållande till de som extra förmän tjänstgörande
linjearbetarna samma ojämnhet i traktamentsersättning att bliva rådande
som mellan vissa extra ordinarie reparatörer och linjearbetare.

Vid bedömandet av frågan örn traktamentsersättningar i vad rör telegrafverkets
resande personal får man icke släppa ur sikte, att arbetsförhållandena
vid telegrafverket intaga en särställning inom statens verk
Ledningsnätet är utbrett inom alla delar av landet. Ledningarna följa
ej endast järnvägar och de stora landsvägarna utan även de allra flesta
mindre vägar och framgå till och med där banad väg saknas. Det finns
icke något samhälle av betydenhet utan telefonnät. Knappast någon by,
hur anspråkslös den än må vara, saknar telefonförbindelse.

Uppsättning av telefonapparater och dessas underhåll utföres i regel
av verkets reparatörspersonal, likaså underhåll av alla stationer, alla tele
graf-, riks- och landsledningar samt det stora flertalet abonnentledningar.
En telefonapparats och en stations invecklade konstruktion med en mängd
små känsliga detaljer gör, att möjligheterna till fel äro många, samtidigt
som undersökningen för att finna dessa fel tager längre eller kortare tid,
beroende på omständigheter, som det i allmänhet är omöjligt att bedöma
av någon annan än den, som avhjälper felet. Detsamma gäller i många
fall beträffande uppträdande fel å ledningar, där en mindre, för ögat
nästan omärklig bristfällighet kan förorsaka svåra trafikstörningar, som
hastigt måste avhjälpas. Anläggning av en abonnentstation eller en abonnentledning
är beroende av många lokala förhållanden, omöjliga att på
förhand bedöma.

Organisationen av dessa telegrafverkets många, så att säga »småarbeten»
är lagd på sådant sätt, att särskilt utbildad personal verkställer dem.
varigenom ytterligare inspektion av desamma kan undvikas. Någon kon
troll på platsen över den tid, som för varje arbete erfordras, förekommer
därför icke. En sådan kontroll skulle erfordra ytterligare tjänstemän och
därmed ytterligare resor. Det är därför givet, att man önskar, att arbetet
icke må utföras efter ett sådant system för traktamentsersättning, att
vederbörande föranledes att genom långsam arbetstakt, som enligt det
ovanstående icke utan stora kostnader kan efterhållas, draga ut på arbetstiden,
utan tvärtom efter ett system, som uppmuntrar till raskhet ej
endast under själva arbetet utan även under den tid, som erfordras för
resan till och från arbetsplatsen.

Ett system, som grundar traktamentsersättningen på en för långt driven
tidsbegränsning för traktamentets erhållande, skulle medföra en direkt
premiering av den mindre skicklige tjänstemannen, som behöver längre
tid för ett arbetes utförande; och icke endast detta, det kan även bliva
frestelse för den skicklige, att genom utdragande på arbetet skaffa sig
större traktamentsersättning.

Även örn man hyser den allra bästa tanke örn personalen, torde mau
dock icke misstaga sig. örn man påstår, att ett sådant system skulle medföra
en avsevärd minskning av arbetsintensiteten, vilken måste påkalla
antingen insättande av nya tjänstemän för kontrollering av arbeten, som
hittills kunnat utföras utan kontroll, eller också tillsättande av ytterligare
ett stort antal befattningshavare för att kunna utföra samma arbete, som
hittills utförts av ett mindre antal.

Under alla omständigheter skulle det, därest den traktamentsfria tiden
utvidgas, ej vara möjlig att bibehålla den bestämmelsen, att övertidser -

— 363 —

sättning — även sådan för övertid å hemorten — ej heller utgår för dag,
då traktamentsersättning åtnjutes. Införandet av 6-timmarsgränsen
skulle således medföra ej endast att det avsevärda övertidsarbete, som nu
förekommer på resor och som där icke kan undvikas och ej heller till siu
längd kontrolleras, med nödtvång mäste till största delen bortlåna, och
alltså en avsevärd personalökning därigenom uppstå, utan även att ersättning
skulle komma att utgå för det övertidsarbete, Kungl. Maj:ts kungörelse
den 4 juni 1920 medgiver och som i sin iulia utsträckning torde
komma att uttagas. Verket skulle sålunda tillskyndas en säkerligen betydligt
ökad kostnad och den föreslagna ändringen således hava rakt
motsatt verkan mot den åsyftade.

Den till telegrafverkets personalförbund icke anslutna personal, som
medtagits i revisorernas tablåer i bilagorna A och B, utgöres i stort sett
av personer med högre eller lägre teknisk utbildning samt linjemästare.
I de av revisorerna valda exemplen enligt bilagorna A och B utgör deras
traktamentsersättning mindre än 20 procent av totala utgående traktamentsersättningarna.
Den besparing, som genom ändring i bestämmelserna
kunde för dessa åvägabringas, spelar för telegrafverket en mycket
underordnad roll. Denna personal har emellertid till uppgift att planera,
organisera, leda eller övervaka alla linjeavdelningens arbeten. Det har
av styrelsen utan vidare förutsatts och av erfarenheten bestyrkts, att denna
personals tjänstgöringstid i betydlig grad överstiger den för statstjänstemän
normala, särskilt vid tjänsteresor. Det torde också böra framhållas,
att denna tjänstemannagrupp till stor del utgöres av äldre tjänstemän,
vilka under sina resor icke kunna allt för mycket underkasta sig
kroppsliga försakelser för nedbringande av sina reseutgifter. De före
slagna restriktionerna komma att, och det med rätta, även av denna per
Bonal betraktas såsom obefogade och orättvisa.

Bevisorerna ifrågasätta vidare, örn icke jämväl linjeingenjörernas resor
äro av karaktär att böra intagas 5 besparingsreglementeL För de
förste linjeingenjörer och linjeingenjörer, som tjänstgöra inom telegrafstyrelsen
och å linjedistriktsbyråerna, finns givetvis intet som helst skäl
att tillämpa något besparingsreglemente och något sådant torde väl icke
av revisorerna hava åsyftats. Förslaget skulle således gälla de förste
linjeingenjörer och linjeingenjörer, som tjänstgöra såsom sektionsförestån
dare. Linjesektionerna äro i regel av avsevärd utsträckning, i en del fall
omfattande mera än ett län. Med den spridning telefonen nu har inom landet,
komma också sektionsföreståndarnas resor att omfatta besök på en
mängd olika orter, varför längre eller ofta återkommande uppehåll på
samma ort sällan kommer ifråga. Någon möjlighet för dessa ingenjörer att
genom särskilda överenskommelser med till exempel hotellägare nedbringa
sina resekostnader föreligger icke. Sektionsförestån darna hava att vid resorna
uppgöra plan för arbetenas utförande, att ordna dessa arbeten så.
att de kunna utföras på ett tekniskt riktigt sätt och till lägsta kostnad,
samt att ordna viktiga ekonomiska mellanhavanden med allmänheten med
flera dylika angelägenheter, vilka icke kunna handläggas genom skriftväxling
eller rapporter utan endast genom att på platsen studera de lokala
förhållandena. För verkets ekonomi är det därför av allra största bety
delse att ingenting företages, som så att säga uppmuntrar dem till att
icke resa, utan bör man tvärtom liksom inom det privata affärslivet se
till, att de, som genom sin verksamhet hava ett större inflytande på det
ekonomiska resultatet av rörelsen, icke genom dåliga reseersättningar
frestas att stanna hemma.

— 364 —

Telegrafstyrelsen kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla
att, trots det att under tiden 1 januari 1929—1 januari 1934
antalet telefonapparater ökats från 472,205 till 516,774 det vill säga med
22.i procent,

antalet kilometer telegrafverket tillhöriga lokalledningar från 393,898 till
534,068 det vill säga med 35.6 procent och
antalet kilometer telegraf-, riks- och landsförbindelser från 503,210 till
721,834 det vill säga med 43.4 procent,
så har under samma tid antalet linjesektioner endast ökats från 26
till 27. Redan denna avsevärda ökning i arbetsmängden inom varje linjesektion
har ställt ökade krav på sektionsföreståndarnas tjänstgöring.
Därtill kommer att med införandet av allt mera komplicerade tekniska
anordningar, såsom automatstationer, kabelanläggningar med överdragsstationer
och högfrekvensanläggningar, högre teknisk utbildning blivit
alltmera nödvändig vid handläggning av telegrafverkets arbetsuppgifter.
Sektionsingenjörernas personliga ingripande på allt flera orter har
därför blivit nödvändigt. Att ökningen av antalet linjesektioner kunnat
begränsas till en enda, beror endast därpå, att linjeingenjörernas intresse
aldrig slappnat och att dagens arbetstimmar icke räknats.

Någon utredning angående den arbets- och restid, som sektionsingenjcrerna
i allmänhet påtagit sig. har nu icke medhunnits. Föreståndaren
för Stockholms landssektion, vilken såsom placerad i Stockholm vid varje
förrättning inom sektionen måste företaga resa, har dock på anmodan
lämnat ungefärliga uppgifter härom. Denne sektionsingenjör har under
år 1934 företagit 90 resor med halvt och 41 resor med helt dagtraktamente.
Av dessa resor ha 55 respektive 40 utförts med anlitande av tid utöver
normal tjänstgöringstid. Sammanlagda restiden under året utgör 636
timmar. För å hemorten utfört arbete med utredningar, utarbetande av
skrivelser och dylikt har även använts ett stort antal timmar utöver
normal tjänstgöringstid. Några anteckningar härom finnas icke, men
denna tid har beräknats variera mellan 70 och 100 timmar per månad.
Härav framgår att sektionsföreståndaren för att bereda sig möjlighet att
utföra erforderliga resor i motsvarande mån måst öka sin arbetstid å
hemorten.

Skulle antalet resor eller å hemorten använd extratid komma att minskas,
måste som biträden åt sektionsingenjörerna för utförandet av nu förekommande
arbetsuppgifter anställas ytterligare ett motsvarande antal
högskolebildade ingenjörer. För sektionsingenjörernas vidkommande
skulle den ifrågasatta beskärningen av traktamentsersättningen räknemässigt.
sett medföra en besparing för hela landet av cirka 13,000 kronor.
Detta belopp motsvarar ungefär avlöningen till 2 st. ingenjörsassistenter,
och då äro ej heller dessas resekostnads- och traktamentsersättningar
medräknade. Under dylika förhållanden måste det anses uppenbart, att
den av revisorerna nu föreslagna ändringen skulle medföra ökade kostnader
för statsverket.

Härutöver må erinras om det betydande ekonomiska ansvar för arbetenas
behöriga planering och utförande, som påvilar sektionsingenjörerna.
En enda utebliven eller försenad tjänstresa kan förorsaka statsverket
förluster, som i förhållande till sektionsingenjörens resekostnadsersättning
är betydande.

Den korta tid, som nu stått till telegrafstyrelsens förfogande för avgivande
av detta utlåtande, har icke medgivit upprättandet av någon statistik
över resorna inom de linjedistrikt, vilka av revisorerna icke tagits i

— 365 —

#

betraktande. De av revisorerna valda exemplen omfatta Malmö- och
Stockholmsdistrikten eller just sådana distrikt, där bebyggelsen och te
lefonnätets utbyggnad måste i hög grad föranleda relativt korta resor.
Den besparing revisorerna anse kunna göras, kommer således icke att för
landet i dess helhet uppgå till proportionsvis det belopp man av exemplen
vore föranledd att vänta.

Då de för telegrafverket säregna förhållandena alltjämt äro rådande,
då nu gällande bestämmelser visat sig väl fylla sitt ändamål och då
telegrafstyrelsen fortfarande anser sig böra ställa samma stora krav på
personalen som hittills, får telegrafstyrelsen på det allvarligaste avråda
från vidtagandet av de ändringar i telegrafverkets besparingsreglemente,
vilka riksdagens revisorer i sin berättelse föreslagit.

Remissakten återgår härjämte.

Vid detta ärendes avgörande hava närvarit generaldirektören greve
Hamilton, byråcheferna Ljunqvist, Olson, Lundgren och Hedén, förste
byrådirektören Holmgren samt t. f. byråchefen Petri.

Stockholm den 8 januari 1935.

N. HEDÉN.

Underdånigst
A. HAMILTON.

Einor Bergh.

Järnvägsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 280, § 65.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 Ilar Kungl. Majit anbefallt järnvägsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1934
församlade revisorer anfört angående rese- och traktamentsersättningar
till sektionsföreståndare med flera tjänstemän vid statens järnvägar.

Med remissaktens återställande får järnvägsstyrelsen härigenom anföra
följande.

Till en början torde några mera allmänna synpunkter på den föreliggande
frågan böra framhållas och därmed samhörande bestämmelser och
förhållanden vidröras.

Sektionsföreståndarnas och i viss mån även telegraf- och signalingenjörernas
arbetsuppgifter äro till väsentlig del av den beskaffenhet, att de
icke kunna bestridas från skrivbordet å placeringsorten, utan det kräves
av ifrågavarande tjänstehavare, att de tid efter annan besöka de olika delarna
av arbetsområdet i och för inspektion och tjänstens övervakande på
ort och ställe och i detalj. Det erfordras sålunda många gånger tjänste
resor för direkt ingripande i planläggandet eller ledandet av vissa arbe
ten och för utnyttjandet på ett rationellt sätt av den dyrbara transport
materielen, för utförandet av oundgängligen behövlig inspektion av säkerhetstjänsten
berörande förhållanden ävensom för förhandlingar med
över-, sido- och underordnade och med verket utomstående, i främsta rum -

— 366

niet med trafikanterna. Sistnämnda förhandlingar, vilka i regel ankomma
på trafikinspektörerna, äro särskilt i dessa tider av stor betydelse
och få icke eftersättas, örn järnvägen skall kunna hävda sig i den skarpa
konkurrensen med andra transportföretag. Det föreligger således, enligt
.järnvägsstyrelsens bestämda uppfattning, ett oavvisligt behov av en stor
rörlighet inom respektive områden för de tjänstehavare, varom här är
fråga. Det är därför ägnat att ingiva stora betänkligheter, om med avseende
på dessa tjänstehavares inspektionsresor och andra tjänsteresox*
skulle mera allmänt göras ingripanden av restriktiv art, som, örn de bleve
verklighet, med säkerhet bomme att medföra raka motsatsen till vad
riksdagens revisorer för visso åsyfta. Järnvägsstyrelsen är sålunda av
den uppfattningen, att man, utan att på något sätt böra tolerera missbruk
av något slag i fråga örn inspektions- och tjänsteresorna, härvidlag bör
gå fram med synnerlig försiktighet och urskiljning.

Jämlikt gällande arbetsordning för distriktsbefälet, intagen såsom avdelning
III i särtryck 3 (den 22 juli 1932), förefinnes ett bestämt åläggande
för sektionsföreståndarna att företaga inspektionsresor. Samma
direkta åläggande är icke för handen beträffande telegraf- och signalingenjörerna,
men dem påvilande tillsyn och teknisk kontroll över vissa
anläggningar måste anses innebära skyldighet även för dem att företaga
tjänsteresor i stor utsträckning. Redan genom dessa i arbetsordningen
intagna uttryckliga föreskrifter att företaga inspektionsresor eller utöva
viss tillsyn, som i många fall nödvändiggör tjänsteresor, har järnvägsstyrelsen
såsom ansvarig för den fastställda arbetsordningen för distriktsbefälet
betonat vikten och betydelsen av särskilt sektionsförestånd
arnäs inspektionsarbete. Att sedan detta arbete ävensom i övrigt påkallade
tjänsteresor medföra kostnader för statsverket i form av rese- och
traktamentsersättningar är ofrånkomligt. Nyssnämnda kostnader liksom
utgifterna i övrigt för verksamheten inom statsbaneföretaget äro dock
självfallet ställda under fortlöpande, noggrant och ständigt övervakande
såväl från verksledningens som jämväl från distriktschefernas sida.

Det kan i detta sammanhang förtjäna omnämnas, att i de arbetsordningar
för distriktsbefälet (linjeförvaltningarna), som olika perioder varit
i tillämpning under ett 25-tal år före den nu gäldande arbetsordningen,
vilken såsom redan angivits är daterad den 22 juli 1932, för sektionsföreståndarna
var föreskrivet, att de ofta skulle företaga inspektionsresor.
Ordet »ofta» har i den nuvarande arbetsoi''dningen ersatts med »i erforderlig
utsträckning». Med denna ändring har järnvägsstyrelsen velat säkerställa,
att arbetsordningen icke även rent formellt skall inbjuda till
frestelsen att företaga inspektionsresor, som icke äro behövliga.

Riksdagens revisorer framhålla nu i § 65 av sin berättelse, att traktamentsersättningen
under år 1933 till sektionsföreståndarna samt telegrafoch
signalingenjörerna utgjort 113,859 kronor 87 öre samt att beloppet
synes högt särskilt i betraktande av den ringa numerär denna tjänstemannakategori
omfattar samt att i kostnaden icke ingår avgifter för järnvägsresor.
Järnvägsstyrelsen anser för sin del icke, att beloppet är oväsentligt,
men kan å andra sidan icke finna, att detsammas storlek bör ingiva
särskilda betänkligheter. I medeltal per man blir kostnaden i runt
tal endast 1,725 kronor. Visserligen finnas här variationer, som antyda
möjlighet på vissa håll till nedskärning, men under alla föidiållanden
torde dylik minskning sammanlagt giva ett ganska blygsamt och i varje
fall för driftsekonomien betydelselöst belopp. Åtgärden att ställa den
utanordnade traktamentsersättningen i relation till antalet tjänstehavare,

— 367 —

som uppburit densamma, anser järnvägsstyrelsen för övrigt icke giva
rättvisa, utan måste bliva vilseledande. Riktigare synes vara att ställa
det ifrågavarande beloppet i relation till de totala utgifter, som de berörda
tjänsteliavarna, främst sektionsföreståndarna, närmast bära ansvaret
för och på vars storlek de i sitt arbete hava möjlighet och skyldighet
att utöva en för verkets driftsekonomi gynnsam inverkan. För år 1933
utgjorde samtliga driftsutgifter (alltså oberäknat utgifter för förändrings-
och nybyggnadsarbeten) vid ban-, maskin- och trafikavdelningarna
i runt tal 90 miljoner kronor. I denna summa ingå icke kostnaderna
för lokbränsle och elektrisk energi och icke ångfärjedriitens kostnader.
På dessa 90 miljoner kronor utgör det påtalade traktamentsbeloppet på
i runt tal 113,000 kronor endast 1/io procent. I betraktande av betydelsen
för en tillfredsställande driftsekonomi av ett effektivt och intresserat inspektionsarbete
från sektionsbefälets sida kan det nyss nämnda traktamentsbeloppet
icke anses vara av någon anmärkningsvärd storleksordning.

Riksdagens revisorer göra vidare gällande, att med omsorgsfullare
planläggning av resorna och ett bättre utnyttjande av tågförbindelserna
borde en avsevärd besparing stå att vinna. Härtill vill järnvägsstyrelsen
endast erinra, att sådan planläggning icke alltid är möjlig och ibland
icke heller lämplig, örn inspektionen skall få nöjaktig effekt. Detta gäller
bland annat den betydelsefulla säkerhetsinspektionen. Det bör också
beaktas, att inspektionsresornas planläggning måste göras beroende av
arbetet å befälsexpeditionen, vilket i sin tur kan omöjliggöra en annan
och i och för sig lämpligare planläggning av en inspektionsresa. Därjämte
bör icke förbises, att inspektionsresor i många fall, kanske de flesta,
måste göras och i andra fall med bättre effekt utföras med anlitande av
dressin i stället för med tåg. Dressinfärden ger nämligen större frihet
för den inspekterande att ägna de förevarande förhållandena uppmärksamhet,
än om denne uteslutande är hänvisad att anlita de vid tidtabell
bundna tågen. Å andra sidan förbiser järnvägsstyrelsen ingalunda, att
icke fall kan hava förekommit, då resorna kunnat läggas på ett för verket
ur kostnadssynpunkt fördelaktigare sätt, till vilket styrelsen återkommer
i det följande.

Vad riksdagens revisorer anfört rörande de ifrågavarande expeditionernas
traktamentskostnader, föranleder järnvägsstyrelsen omnämna, att
beträffande baningenjörsexpeditionerna torde kunna räknas med minskade
kostnader bland annat av den anledningen, att de hittillsvarande så
kallade avlöningsresorna, som dragit åtskillig traktamentsersättning, under
året komma att helt upphöra och avlöningarna i stället utsändas genom
postgiro eller med postanvisningar. För maskiningenjörsexpeditionerna,
där tendensen redan är nedåtgående, torde kunna räknas med ytterligare
minskning. För trafikinspektörsexpeditionerna däremot torde
någon nämnvärd nedgång icke kunna påräknas, beroende bland annat
på den sedan några år i trafikförvärvssyfte inrättade tralikombudsverksamheten,
som för med sig ideliga tjänsteresor för trafikombuden.

Örn således järnvägsstyrelsen, såsom framgår av förestående, icke kan
dela riksdagens revisorers uttalanden i den föreliggande frågan, att särskilda
åtgärder, utöver vad från järnvägsstyrelsens sida redan företagits,
böra vidtagas lör nedskärning av traktamentskostnaderna till vissa
i berättelsen berörda tjänstemän, är icke detta liktydigt med, att järnvägsstyrelsen
icke finner saken vara värd beaktande. Tvärtom är det
järnvägsstyrelsens avsikt att framdeles liksom hittills med uppmärksam

368 —

het följa hithörande förhållanden för att, nied fortsatt vidmakthållande
av en fullt betryggande inspektion av drifttjänsten i dess olika faser,
övervaka, att den frihet med avseende på inspektionsresorna, som ifrågavarande
tjänstemän obetingat måste hava för att inspektionsarbetet icke
skall till någon del äventyras, icke göres till självändamål eller förän
leder till missbruk. Påträffas dylikt, kommer det såsom hittills att påtalas
och, örn förhållandena det påkalla, även beivras.

Järnvägsstyrelsen anser sig till slut böra säga några ord örn den sista
punkten i sista stycket av § 65, nämligen örn det övervägande, riksdagens
revisorer ställa i utsikt, därest de av järnvägsstyrelsen redan vidtagna
åtgärderna i denna sak icke leda till åsyftat resultat. Vad här av
revisorerna avses, förefaller något oklart. Örn nyssnämnda uttalande
emellertid ställes i samband med vad anförts i början av § 65 i berättelsen,
vill det förefalla, som örn riksdagens revisorer varit inne på den
tankegången, att de nu gällande inskränkningarna i resereglementets bestämmelser
skulle för här ifrågavarande tjänstemän göras ännu snävare.
Därest detta antagande skulle vara riktigt, vill järnvägsstyrelsen redan
på detta stadium bestämt avråda från en dylik åtgärd, som säkerligen ali
varligt skulle äventyra en betryggande inspektion av drift- och säkerhetstjänsten
vid statsbanorna. Den nu utgående nedsatta traktamentsersättningen
är nämligen så pass snävt tilltagen, att ytterligare beskärning
icke bör ifrågasättas.

I behandlingen av detta ärende hava förutom undertecknade även deltagit
byråchefen Ruist och t. f. byråchefen Malmkvist.

Stockholm den 10 januari 1935.

Underdånigst
AXEL GRANHOLM.

.1. K. LINDBLAD.

Järnvägsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 284, § 66.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har järnvägsstyrelsen anbefallts
att senast den 11 januari 1935 avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1934 församlade revisorer under § 66 av sin berättelse anfört
angående vissa förluster i Turisttrafikförbundets restaurantaktiebolag.

I anledning härav får järnvägsstyrelsen med återställande av remissakten
anföra följande.

Beträffande först den av riksdagens revisorer i sin berättelse påtalade
förskingringen av bolagets medel, vartill en bolagets kassörska gjort sig
skyldig och vilken förskingring uppdagades under år 1930, så erhöll järnvägsstyrelsen
omedelbart under hand underrättelse från bolaget om förskingringen.
I samband med förskingringens uppdagande hade den skyl
diga kassörskan begått självmord. Vid sådant förhållande och sådant
melLanvarandet mellan statens järnvägar och Turisttrafikförbundets res

— 369

taurantaktiebolag ordnats, hade järnvägsstyrelsen oell den av bolagsstämman
utsedda, järnvägsstyrelsen representerande revisorn i främsta rum
met att dels bevaka, att statens järnvägar genom de i samband med förskingringen
vidtagna bokföringsåtgärderna icke hade att till någon del
bära förlusten av det förskingrade beloppet, dels ock tillse att bolagets
bokföring och revision för framtiden omlades på sådant sätt, att förluster
genom kriminella åtgöranden från hos bolaget anställda i möjligaste
mån kunde förhindras. Såsom riksdagens revisorer också påpeka, hade
statens järnvägar icke att bära förlusten av någon del av det förskingrade
kapitalbeloppet. Då riksdagens revisorer emellertid synas vilja göra
gällande, att statens järnvägar skulle hava lidit vissa ränteförluster därigenom
att rörelsen fått bära utgifter under ett tidigare skede än vad den
bort göra, så vill järnvägsstyrelsen meddela, att några ränteförluster icke
härigenom torde hava drabbat statens järnvägar utan i stället bolagets
leverantörer, vilka fått sina likvider senare än vad som blivit fallet, örn
förskingring icke förelegat. Även örn tillgreppen ur bolagets kassa möjliggjorts
genom en bokföring av vissa utbetalningar under tidigare data
i kassaboken än de verkliga utbetalningsdagarna, torde en sådan bokföring
icke hava åstadkommit någon obehörig förskjutning mellan de redo
visade årsresultaten under de år tillgreppen förekommo. Därest kassaboken
såsom i detta fall under bokslutsmånaden ej fått ligga »öppen» för
bokföring av sådana utgifter, vilka hänförde sig till det tilländalupna räkenskapsåret,
hade vid bokslutstillfället obetalade räkningar från leverantörer
och andra oguldna kostnader måst (memorial-) bokföras och i
de årliga balansräkningarna redovisas såsom skulder, varigenom årsresultaten
skulle bliva desamma som örn utgifterna i fråga kassabokföras.

Beträffande nyss omnämnda tillsyn över bolagets bokföring och revision
så hade före förskingringen periodiskt återkommande kassainventeringar
på grund av det sätt, varå räkenskaperna fördes, icke kunnat företagas
utan betungande förarbeten. Bokföringen omlades efter förskingringens
uppdagande med anlitande av modernare bokföringssystem och
som siffergranskare anställdes en auktoriserad revisor. Denne utövar en
löpande kontroll över bolagets förvaltning och företager tid efter annan
återkommande kassainventeringar.

I samband med behandling av nyss berörda frågor hava riksdagens revisorer
funnit anledning erinra därom, att såsom verkställande direktör
i Turisttrafikförbundets restaurantaktiebolag under många år varit anställd
en av järnvägsstyrelsens bokhållare, vilket riksdagens revisorer
anse skulle medföra men för såväl den ena som den andra tjänsten.
Järnvägsstyrelsen vill i anledning härav omnämna, att även bolagets
föregående verkställande direktör var fäst vid järnvägsstyrelsen såsom
ordinarie tjänsteman, nämligen såsom registrator. Det påtalade förhål
landet har sålunda existerat redan från bolagets stiftande. Bolagets sätt
att omhänderhava sin verksamhet berör självfallet statens järnvägar på
étt mycket intimt sätt och för tillgodoseende av de resandes — d. v. s. statens
järnvägars kunders — berättigade krav i olika avseenden har det va
rit av största vikt, att bolagets rörelse gentemot den tralikerande allmän
heten skötts på sätt, som sammanfaller med statens järnvägars önskningar
och intresse. Det har därför legat stor vikt på, att bolagets ledning
från början av bolagets tillblivelse varit i nära kontakt med järn
vägsstyrelsen. Ur denna synpunkt har det således varit ett även statens
järnvägars intresse att hava kunnat i bolagets ledning till och med äga
en i statens järnvägars tjänst anställd person, då sådan utan olägenhet

J4 — Ilen.-berättelse ling. statsverket för är II

— 370 —

för tjänsten vid statens järnvägar kunnat för ändamålet avses. Ehuru
bolagets verksamhet alltjämt måste tillmätas stor betydelse för rätta tillgodoseendet
av statens järnvägars kundkrets, är det likväl numera, sedan
bolagets verksamhet och bolagets sätt att betjäna statens järnvägars
och sina egna kunder blivit under järnvägsstyrelsens överinseende så att
säga stabiliserade, icke från järnvägsstyrelsens sida sett av samma vikt
som förut, att bolagets verkställande direktör är nära knuten till statens
järnvägar och då under innevarande år nuvarande verkställande direktören
kommer att ersättas med en ny direktör, är denna också en person,
som icke samtidigt är anställd vid statens järnvägar. Den nuva
rande verkställande direktören, som sedan 1 januari 1929 varit på över
gångsstat upptagen som övertalig tjänsteman, kommer att under årets
lopp efter uppnådd pensionsålder lämna sin tjänst vid statens järnvägar.

Vad därefter beträffar den av riksdagens revisorer uttalade åsikten, att
det bör tagas under övervägande, huruvida icke bolagets kontrakt med sta
tens järnvägar böra revideras på sådant sätt, att statens intressen bliva
bättre tillgodosedda, får järnvägsstyrelsen meddela, att bolagets verksamhet,
förutom restaurangrörelse vid vissa statens järnvägar tillhöriga stationer,
å statens järnvägars ångfärjor samt i vissa restaurangvagnar framförda
i tåg å statens järnvägars linjer, även omfattar restaurangrörelse å
vissa statens järnvägar icke tillhöriga platser och tåg. I allt väsentligt är
det emellertid statens järnvägar, som tillföra bolaget dess kundkrets, varför
bolaget måste sträva efter att samtidigt som rörelsen i varje särskilt fall
drives efter sådan standard, som statens järnvägar fordra, bolaget tilhör
sin hyresvärd — statens järnvägar — största möjliga ersättning och vinst
Denna bolagets strävan fick, vid upprättandet av de första kontrakten
mellan statens järnvägar och bolaget angående bedrivande av restaurangrörelse
inom statens järnvägars områden, sin utformning genom att i
kontrakten stipulerades, att ersättningen skulle utgå med 50 procent av
den å varje rörelse uppkommande nettovinsten. I vissa fall stipulerades
därjämte en fixerad minimiavgift. Bolagets verksamhet inom statens
järnvägars områden kom år efter år att omfatta allt flera objekt, och vid
upprättande av nya överenskommelser härom bibehölls nyssnämnda bestämmelse
örn, att ersättningen skulle utgå med 50 procent av nettovinsten,
i vissa fall kompletterad med en fixerad minimiavgift.

Bedrivandet av restaurangrörelsen vid Stockholms centralstation och
bedrivandet av den därmed i viss mån sammanhängande restaurangvagnsrörelsen
i vissa större tåg, utgående från och ankommande till
Stockholm, utgöra de utan jämförelse största av bolagets, statens järnvägar
berörande verksamhetsgrenar. Kontrakten rörande bedrivandet av
dessa rörelser gälla för en tid av tjugo år fr. o. m. 1919 eller således t. o. m.
utgången av år 1938. Anledningen till att kontrakten gåvos så lång giltighetstid
var den, att bolaget åtagit sig vissa bolaget eljest icke åliggande
förpliktelser, exempelvis skyldighet att i stället för statens järnvägar
tillhandahålla för rörelsen erforderliga effekter, vidare skyldighet
att övertaga restaurangrörelse vid statsbanestation, även om rörelsen beräknades
komma att gå med förlust. Det bör härvid bemärkas, att förlängningen
av kontraktstiden ägde rum under det första året efter världskrigets
slut, då utvecklingen av förhållandena å reselivets område var
särdeles svår att förutse.

Under senaste åren och långt innan riksdagens revisorer verkställt undersökning
i frågan, har järnvägsstyrelsen kommit till insikt örn att mellanvarandet
mellan bolaget och statens järnvägar borde kunna ordnas

- 371 —

så, att statsverket av bolagets avkastning erhölle en större anpart än hittills,
utan att dock järnvägsstyrelsens krav på en hög standard linge
minskas. Järnvägsstyrelsen har också, i den mån gällande kontrakt icke
lägga hinder i vägen, redan vidtagit åtgärder i sådan riktning. Så hava
kontrakten rörande bolagets bedrivande av restaurangrörelserna å de
routerna Trälleberg—Sassnitz och Malmö—Köpenhamn trafikerande, statens
järnvägar tillhöriga ångfärjorna numera ersatts med nya kontrakt,
vilka tilli örsäkra statens järnvägar större ersättning än förut. Enligt
de nya kontrakten erlägger bolaget en viss procent å bruttoomsättningen.

Att såsom riksdagens revisorer ifrågasatt, statens järnvägar, för att få
förhållandena ordnade på förmånligare sätt, skulle inlösa bolagets preferensaktiekapital
har också redan tidigare varit föremål för diskussion
inom järnvägsstyrelsen, då styrelsen liksom riksdagens revisorer nog är
böjd för att anse det lämpligast att bolagets aktiestock innehaves av staten.
Järnvägsstyrelsen har dock ännu icke fattat slutligt avgörande i saken
och i varje fall lär en sådan åtgärd som inlösen av en nu befintlig
aktiestock knappast vara erforderlig för ifrågavarande syftes vinnande.
Järnvägsstyrelsen kommer att, örn icke förr, så räknat fr. o. m. 1939, då
kontrakten angående stationsrestaurangen vid Stockholm C och angående
restaurangvagnsrörelsen, som nyss nämnts, upphöra, söka få mellanvarandena
mellan statens järnvägar och bolaget ordnade på ett för
statens järnvägar förmånligt sätt, och torde järnvägsstyrelsen dessförinnan
få anledning att i och för godkännande inkomma med förslag i ärendet
till Kungl. Maj:t.

Vid behandlingen av detta ärende har jämväl byråchefen Lindblad deltagit.

Stockholm den 8 januari 1935.

Underdånigst
AXEL GRANHOLM.

ERIK MALMKVIST.

Vattenfallsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 287, § 67-

Till Konungen.

Genom nådig remiss av den 21 december 1934 har Eders Kungl. Majit
anmodat vatteniallsstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer under § 67 av sin berättelse anfört angående utnyttjande
för enskild räkning av rön från offentlig verksamhet. Till åtlydnad
därav får vattenfallsstyrelsen härmed anföra följande.

Bidraget till byrådirektör Edholms bil.

I sin redogörelse anföra riksdagens revisorer, att vattenfallsstyrelsen
lämnat Edholm bidrag till utgifterna för egen automobil, i sådant sammanhang
att läsaren torde få det intrycket, att Edholm därigenom erhållit
en extra löneförmån.

— 372

Med anledning därav vill styrelsen framhålla, att en stor del av Edholms
tjänsteresor äro av den art, att de lämpligen böra verkställas med
bil. Edholm har till år 1930 vid dylika resor använt sig av vattenfallsstyrelsens
hilar, men har därefter vid bilresor för vattenfallsstyrelsens
räkning i allmänhet använt egen bil.

Edholm har före den 1 april 1933 fått ersättning för i tjänsten företagna
bilresor efter 2 kronor 25 öre per mil, dock med högst det belopp, som
skulle utgått, örn resan företagits med tåg resp. taxebil. För tiden efter
den 1 april 1933 har ersättningen utgått med ett fast belopp av 420
kronor per år jämte 1 krona per mil. För tiden 1 april—31 december

1933 har den totala ersättningen blivit 1 krona 60 öre per mil, och för år

1934 1 krona 58 öre per mil. Hänsyn har härvid tagits endast till de
tjänsteresor, som Edholm företagit för styrelsens räkning.

Enligt resereglementet skulle ersättningen för resa med »annan automobil»
hava utgått med 3 kronor 50 öre respektive 3 kronor per mil före
respektive efter den 1 januari 1934.

Styrelsens kostnader lör egna bilar av den mindre Volvotypen, som nu
användes av vattenfallsverkets ingenjörer och även använts av Edholm,
ha varit 1 krona 80 öre per mil år 1930, 1 krona 60 öre per mil år 1931, 1
krona 71 öre per mil år 1932 och 1 krona 61 öre per mil år 1933.

Ersättningen till Edholm har sålunda varit avsevärt lägre än enligt
resereglementet och av ungefär samma storlek som den kostnad, styrelsen
fått vidkännas, örn Edholm i stället använt styrelsen tillhörig bil.

Den överenskommelse, som träffats mellan styrelsen och Edholm, har
från styrelsens synpunkt varit lämplig, därför att styrelsens bilpark varit
knapp, vilket sammanhänger med att dess garageutrymmen äro starkt
begränsade.

Bilbidraget är alltså en till fullo motiverad reseersättning och icke en
löneförmån.

Instruktion för byrådirektör Edholm.

Statsrevisorerna anföra, att det varken i instruktion, arbetsordning eller
styrelsens protokoll återfinnes någon bestämmelse angående de arbetsupp
gifter, som äro förenade med Edholms byrådirektörstjänst.

Med anledning härav må anföras följande:

Edholms förflyttning till centralförvaltningen har föranletts därav, att
han förordnats att inom vattenfallsstyrelsen handlägga de ärenden, som
röra landsbygdsdistributionen, varmed vattenfallsstyrelsen avser kraftavsättningen
till och verksamheten inom distributionsföreningarna eller
med dessa jämställda företag på landsbygden. Redan därigenom har Edholms
arbetsuppgift blivit angiven.

När det icke för Edholm utarbetats någon detaljerad instruktion, så
sammanhänger det därmed, att Edholms arbetsuppgifter icke kunnat på
förhand specificeras. Edholms arbeten äro i stor omfattning icke mer
eller mindre regelbundet återkommande rutinarbeten, utan nydaningsarbeten
inom det relativt nya och vidsträckta arbetsområde, som landsbygdsdistributionen
representerar. Det är vanskligt att lämna instruktion
rörande bearbetningen av ett nytt problem, vars innebörd först blir
klar, i den mån det tages under behandling. Varje erfaren arbetsledare
vet, att när det gäller skapandet av en ny verksamhet, så är en skriftlig
instruktion en byråkratisk anordning, som är föga lämplig och snarare
till skada än till gagn.

Edholms arbeten ha utförts i nära kontakt med generaldirektören och

373

överdirektören, nied vilka Edholms arbeten planlagts och diskuterats ina
nåd för månad. »Instruktion» har sålunda lämnats muntligt undan för
undan och det är säkerligen den arbetsmetod, som ger det hästa arbetsresultatet
i ett dylikt fall. Det har icke heller bestritts, att Edholm verkställt
ett mycket värdefullt, på många håll banbrytande arbete inom
landsbygdselektrif leringen.

Den påtalade sammanblandningen mellan Edholms tjänsteåligganden
och hans halvofficiella uppdrag.

När riksdagens revisorer tala örn den hittills rådande sammanblandningen
mellan Edholms tjänsteåligganden och hans halvofficiella uppdrag,
torde med Edholms halvofficiella uppdrag avses hans sekreterarebefattning
i jordbrukstekniska föreningen.

Vattenfallsstyrelsen har medverkat vid bildandet av jordbrukstekniska
föreningen och lämnar till densamma, såsom statsrevisorerna angiva, ett
årligt bidrag av 2,500 kronor. Styrelsen anser det vara värdefullt att styrelsen
inom jordbrukstekniska föreningen far nära kontakt med framstående
representanter för jordbruket från skilda delar av landet och
från industrien. Därigenom får styrelsen, vidgad kännedom örn jordbrukarnas
problem och önskemål och blir i tillfälle att med jordbrukets och
industriens män diskutera, huru dessa problem skola lösas. Det intima
samarbetet mellan jordbrukstekniska föreningen och vattenfallsstyrelsen
har bland annat tagit sig uttryck däri, att vattenfallsverkets generaldirektör
valts till ordförande för jordbrukstekniska föreningens elektriska

avdelning. .

Det ligger i sakens natur, att det icke alltid är lämpligt att uppdraga
en klar rågång mellan vattenfallsstyrelsens och jordbrukstekniska. föreningens
arbeten. Styrelsen kan ha ifrågasatt, planerat eller påbörjat en
undersökning, som jordbrukstekniska föreningen -— vilken huvudsakligen
består av andra intressenter än vattenfallsstyrelsen — finner vara av sådant
inresse såväl ur jordbrukarnas synpunkt i allmänhet som med hänsyn
till de två tredjedelar av landet, där vattenfallsstyrelsen icke är verksam,
att föreningen vill deltaga i undersökningen, för att denna skall
ordnas pä sådant sätt, att även dess intressen fullt beaktas. Styrelsen anser
det lämpligt att i sådana fall etablera ett samarbete med. jordbrukstekniska
föreningen utan att låta sig hindras av den omständigheten, att
styrelsen kan komma att lämna ekonomiskt bidrag till sadan undersökning
på två vägar, nämligen dels direkt, dels ock i mindre grad indirekt
genom sin årsavgift till jordbrukstekniska föreningen.

Vattenfallsstyrelsen har ovan behandlat samarbetet mellan jordbruks
tekniska föreningen och styrelsen ur principiell synpunkt, ty frågan bör
enligt styrelsens mening bedömas oberoende av huruvida det linnes någon
tjänsteman inom styrelsen, som uppbär något arvode från föreningen
eller icke.

Jordbrukstekniska föreningens elektriska sektion har funnit det lämpligt
att till sekreterare välja byrådirektör Edholm. Det sammanhänger
givetvis med löreningens höga värdesättning av Edholms arbete, varom
föreningens elektriska avdelnings i avskrift bifogade skrivelse av den 8
januari 1935 bär vittne. Styrelsen har icke velat förvägra Edholm tillstånd
att åtaga sig sekreterarebefattningen, eftersom detta otvivelaktigt
är till allmänt gagn och till större nytta än olägenhet för vattenfallsstyrelsen.
De nydaningsarbeten Edholm verkställt inom jordbruket få väl

— 374 —

Sbru“Teln"ka“ö‘ré“ing:iSamarb<!te‘ mellan V*“m,ills8t^''!l8“ «*

Jordbrukstekniska föreningens elektriska sektion har fastställt ett arw®
aV M00 kronor a} sin sekreterare. Vattenfallsstyrelsen har icke
bestämmanderätt rörande denna fråga, som givetvis får ses mot den bak att

det*ru0™S}’ ^uru länge en tjänsteman från vattenfallsstyrelsen
kommer att bekläda denna post.

Styreisen anser, att Edholms arbete inom jordbrukstekniska föreningen,
vilket i stor utsträckning avser områden, där vattenfallsstyrelsen icke har

vaftcn Sfitdlwlb”tl0n’ lck° kan ^begripas i Edholms tjänstgöring inom
vattenfallsverket, aven örn det i vissa fall kan vara svårt eller omöjligt
att exakt avgöra varest arbetet inom vattenfallsverket slutar och arbetet
inom jordbrukstekniska föreningen vidtager. När Edholm mottagit
arvode såsom sekreterare inom jordbrukstekniska föreningen, så innebär
detta enligt styrelsens mening icke någon avvikelse från § 40 i det för
kommunikationsverken gällande avlöningsreglementet.

De?i påtalade sammanblandningen mellan Edholms tjänsteåligganden
och hans rent privata uppdrag. Patentfrågan.

oriksdagens revisorer tala örn sammanblandningen av Edholms
tjansteahgganden och hans rent privata uppdrag, torde med nämnda upp Ifua

r-det a^bete Edholm nedlagt på de påtalade patenten. Härom
må då anföras följande.

m-?,fLft,yreJSfn S,UCCessiZt ^dersökt olika möjligheter för kraftavsättar}dSiby^fe-n
— !ov. elektrisk Plöjning, fältbevattning, användning
av elektrisk kraft i mejerierna, elektrisk uppvärmning av kyrkor elektrisk
kolding och uppvärmning, spannmålstorkning, foderkonservering,
vaxtdnvmng, jorduppvärmning m. m., - så har styrelsen i allmänhet
åtnöjt sig med att genom lämplig publikation ställa resultaten till ali
mannetens förfogande.

Styrelsen har icke hittills räknat nied att själv uttaga sådana patent eller

w^alVfk°^ruki1Vt. utf°rma sådana maskiner eller apparater, som erordras
för tillgodogörandet av nya idéer rörande användning av elektriciteteii.
Styrelsen har utgått ifrån, att patent leder till utgifter och

skinatt d-T konstruktiva utformningen av jordbruksredfkap„.
e,1,ler ?yllk* llgSer vid sidan av vattenfallsstyrelsens normala arbetsuppgift
och medför väsentliga kostnader. Värdet av en ny idé är dess lämnas

““ bedöma 1 det tidiga stadium'' di stenta Jokan bör ta Styrelsen

anser det mycket osannolikt, att styrelsen i förevarande fall

med hänsyn till det sätt, på vilket uppfinningarna tillkommit —- haft
någon sadan ratt till dem, att styrelsen på den grund kunnat göra anspråk
på patenten.

Sannolikt har styrelsen icke heller haft möjlighet att hindra Edholm
fran att uttaga patenten.

Ej heller ha ifrågavarande patent någon direkt användning inom styre
sens egen verksamhet, utan deras betydelse för styrelsen ligger däri
att deras utnyttjande inom jordbruket leder till ökad användning av elektrisk
kraft, varigenom styrelsen får ökade inkomster

Det gällde sålunda att så snabbt och så effektivt som möjligt sprida metodens
användning inom styrelsens distributionsområde. För att detta
mal skulle nås, var det enligt styrelsens mening nödvändigt att få ett
lämpligt industriellt företag att omhändertaga metodens genomarbet -

— 375 —

liing och utformning efter olika lokala förutsättningar samt dess spridning
bland jordbrukarna.

Utan patentskydd är det näppeligen möjligt att förmå ett solitt industriellt
företag att lägga ned mera avsevärda kostnader på en uppfinnings
genomarbetande och konstruktiva fulländning samt på den upplysningsoch
propagandaverksamhet, som är erforderlig för att få uppfinningen
tillämpad och spridd. Det förhåller sig ju så, att även synnerligen goda
nya idéer ofta bliva icke alls eller föga fruktbärande, därför att de icke
omhändertagas av lämpliga organ. Att styrelsen skulle syssla med nyssnämnda
organisations- och försäljningsfrågor har naturligtvis varit uteslutet.

Styrelsen kan icke finna, att de inkomster, som byrådirektör Edholm
erhållit av dessa patent, utövat något praktiskt inflytande på möjligheten
att tillämpa dessa uppfinningar.

För styrelsen har den dominerande synpunkten varit att befordra utvecklingen.
Örn genom förhållandenas makt och Edholms speciella läggning
denne därvid ernått vissa privata fördelar, har styrelsen icke ansett
detta vara av ondo.

Styrelsen har ansett sig böra undersöka och understödja alla nya idéer
inom jordbrukselektrifieringen, vilka synts vara av värde. Därvid har
styrelsen visat samma intresse för nya metoder och uppfinningar, vare
sig de framkommit från tjänstemän inom vattenfallsverket eller från
annat håll. Så tillvida har Edholm icke intagit någon privilegierad ställning.
Det vore att beklaga, örn styrelsen skulle behöva behandla uppfinningar,
patenterade av dess egna tjänstemän, mindre välvilligt än uppfinningar,
patenterade av utomstående.

Det har lämnats betydande statliga understöd till utarbetande på privat
väg av foderkonserveringsmetoder. Så lär till disponenten Persson
ha lämnats bidrag utan återbetalningsskyldighet örn inalles cirka 16,000
kronor för framställande av hömjöl. Såvitt styrelsen har sig bekant, har
detta understöd lämnats utan någon begränsning av uppfinnarens rätt
att patentera sin metod och att fritt utnyttja patentet. I jämförelse därmed
är det stöd, som lämnats åt Edholm, måttfullt.

Riksdagens revisorer hava icke, trots att den föreliggande frågan efteråt
kan överblickas bättre än på förhand, utvisat någon användbar väg, som
skulle hava lett till ett bättre positivt resultat än det nuvarande. Den
avgränsning, som anbefalles mellan Edholms tjänsteåligganden samt hans
halvofficiella och hans rent privata arbeten, skulle väl närmast leda till,
att Edholm får avgå från sekreterarebefattningen i jordbrukstekniska föreningen,
enär det sannolikt icke blir möjligt att uppdraga en klar gräns
mellan vattenfallsstyrelsens oell föreningens problem, och att styrelsen
får underlåta att verkställa undersökningar och prov med av Edholm pa
tenterade uppfinningar. Intetdera vore emellertid lyckligt.

För styrelsen är det en överraskning, att den inkomst Edholm får av
sina patent, kan anses strida mot § 40 i kommunikationsverkens avlöningsreglemente.
Den utbetalas icke av styrelsen, och det stöd, som styrelsen
lämnat åt Edholm genom vissa undersökningar, är av samma natur som
det stöd styrelsen skulle lämnat åt vilken som helst person, som kommit
med en idé. vilken kunnat bli till väsentligt gagn för styrelsens verksamhet.

Vatten fal Issi yreisen måste beklaga, att statsrevisorerna tolka avlöningsreglementet
på dylikt för de dugligare tekniska tjänstemännens rörelsefrihet
så hämmande sätt. För varje år berövas vattenfallsstyrelsen allt

- 376 —

flera av de mest effektiva arbetskrafterna på grund av ett avlöningssystem,
som icke lämpar sig för styrelsens industriellt och kommersiellt
betonade samt utan stöd av monopol bedrivna verksamhet. Enligt styrelsens
mening bör man icke ytterligare skärpa dessa svårigheter genom
onödigt snäv behandling av tjänstemännen. Visst kan man därigenom
åstadkomma en allt större likformighet tjänstemännen emellan, men man
nivellerar även arbetsresultaten. Säkerligen befordrar man icke utan.
undertrycker på detta sätt lusten att göra nya uppfinningar och skapa
nya arbetsmetoder.

_ Det är självklart, att, därest tjänsteman i samband med arbetet i sin
tjänst uttager patent, så bör arbetsgivaren tryggas för att hans verksamhet
varken hindras, försvåras eller fördyras av patentet, och ifall ett dylikt
patent berör arbetsgivarens direkta verksamhet, så bör naturligtvis
arbetsgivaren lia rätt att kostnadsfritt använda sig av patentet. Det är
dock tvivelaktigt, örn nuvarande svenska lagstiftning utan vidare ger arbetsgivaren
detta skydd.

Det synes likaledes vara klart för styrelsen, att örn en tjänsteman på sin
lediga tid gör en uppfinning, som icke berör arbetsgivarens verksamhet,
så är detta tjänstemannens privatsak, och tjänstemannen har rätt att fritt
förfoga över eventuella patent å sådana uppfinningar.

Det finns emellertid en mängd mellantal!, där det blir en lämplighetsfråga,
hur man bör förfara.

. Ingenjörsvetenskapsakademiens riktlinjer i patentfrågan, vilka varit
för styrelsen bekanta, anser vattenfallsstyrelsen icke vara tillämpliga på
uppfinningar, som tillkommit på initiativ av tjänsteman utanför de honom
vid uppfinningarnas tillkomst direkt tilldelade arbetsuppgifterna.

Då det kan vara av intresse att klargöra uppfinnarens ställning till detta
problem, bifogar vattenfallsstyrelsen ett yttrande av byrådirektör Edholm.

Vad som är huvudsaken är ju att få betydelsefulla uppfinningar till
stånd samt att få dem nyttiggjorda till utvecklingens fromma. En över^
driven schablonisering av patentfrågan kan vara till skada härför, utan
torde detta mål bäst främjas genom behandling från fall till fall.

Stockholm den 11 januari 1935.

Underdånigst
G. MALM.

\V. BORGQUIST.

Bilaga 1-

Till kungl, vattenfallsstyrelsen.

Sedan jag tagit del av styrelsens yttrande till Kungl. Majit angående
statsrevisorernas anmärkning i fråga örn min uppfinnareverksamhet, får
jag härmed framhålla följande.

Sedan 1919 har Kungl. Majit utbetalt mycket betydande penningsummor,
111,000 kronor, till ett antal uppfinnare eller med dem samarbetande
organisationer för utarbetande och provning av deras uppfinningar inom
jordbruksområdet. I intet av dessa fall har åtgärd från statens sida vidtagits
för att begränsa uppfinnarens rätt att förfoga över sina patent.

377 —

När jag pä eget initiativ vid sidan om min verksamhet inom kraftverksbyrån
bearbetade vissa jordbrukstekniska problem och därvid framkom
till lösningar, som enligt min egen uppfattning skulle visa sig tekniskt
ekonomiskt bärkraftiga, och när jag anhöll örn anslag dels från vattenfallsstyrelsen,
dels från jordbrukstekniska föreningen för att i praktisk
drift utarbeta desamma, så hade jag redan kännedom örn de av staten
lämnade uppfinnareanslagen och tog det som en naturlig sak, att staten
ville understödja sådan uppfinnareverksamhet; att jag i min egenskap
av statstjänsteman skulle — enligt statsrevisorernas nuvarande åsikt
— vara mindre berättigad till uppiinnareanslag, hade jag ingen anledning
antaga.

Det 1 örhåller sig nämligen icke så, att jag fran början erhållit uppdrag
att i tjänsten utforma de ifrågavarande konstruktionerna, och därefter
framkommit med själva idén örn dess utformande, utan det förhåller sig
faktiskt så, att jag på eget initiativ och oombedd utarbetat själva idén
och sedan efter ansökan erhållit möjlighet att vidare utforma densamma.

Den första av mina patenterade uppfinningar, angående spannmålstorkning,
gjordes nämligen vid sidan av min dåvarande egentliga verksamhet
inom vattenfallsstyrelsens kraftverksbyrå. Det var sålunda först sedan
själva grundidén till förfaringssättet förelåg färdig, som jag erhöll
möjlighet att med vattenfallsstyrelsens bistånd och sedermera, då jordbrukstekniska
föreningen bildats, inom dess elektriska sektion vidare utarbeta
densamma på i huvudsak analogt sätt som en av de förutnämnda
privata uppfinnarna erhållit möjlighet att med statsmedel utforma sin
uppfinning och få den undersökt inom jordbrukstekniska föreningen.

Den anora av de ifrågavarande patenterade uppfinningarna angående
grästorkning gjordes först sedan man inom en annan avdelning av jordbrukstekniska
föreningen verkställt ingående undersökningar beträffande
ett svenskt patent samt sökt lösa grästorkningsproblemet med tillhjälp
av ett engelskt patent och på basis av dessa undersökningar kommit till
den slutsatsen, att den artificiella grästorkningen icke var ekonomiskt genomiörbar
i praktiken i fråga örn jordbrukets normala grödor. Sedan
dessa undersökningar — i vilka jag icke haft tillfälle medverka -—- avslutats,
föreslog jag, att undersökningarna skulle upptagas efter helt nya
riktlinjer, och erhöll på grund därav möjlighet att tack vare vattenfallsstyrelsen,
jordbrukstekniska föreningen och enskilda organisationer på
analogt sätt som de förutnämnda enskilda uppfinnarna vidare utarbeta
min uppfinning.

Den tredje av dessa uppfinningar, gnist- och sotavskiljaren, avser icke
användning av elektrisk ström och har utarbetats helt utanför vattenfallsstyrelsen
och jordbrukstekniska föreningen efter det de förutnämnda undersökningarna
angående grästorkningen slutförts. Den avser att lösa ett
värmetekniskt problem, som visserligen blivit aktuellt i samband med en
av de typer av eldningsapparater, som kunna användas för torkningsändamåi,
men som icke är direkt anknutet speciellt till de ovan nämnda,
patenterade torkningsmetoderna. Vattenfallsstyrelsens enda intresse i
denna sak har ju varit metodens eventuella användning vid ett av kraftverken,
en fråga, som emellertid blivit aktuell först efteråt och som gjort,
att vattenfallsstyrelsen därefter haft ett visst intresse av att följa uppfinningens
utarbetande.

Av det anlörda framgår ju, att jag icke gjort de ifrågavarande upp
tinningarna i egenskap av statstjänsteman. Det är därför klart, att en
begränsning av min förfoganderätt till uppfinningarna i samband med

378 —

att det beviljades anslag av statsmedel skulle ha inneburit, att de förut
nämnda privata uppfinnarna skulle ha kommit i privilegierad ställning
i förhållande till en uppfinnare, som råkar vara statstjänsteman.

Örn en begränsning av upplinnarens rätt att fritt förfoga över sina privata
uppfinningar skulle genomföras endast därför, att han är statstjänsteman,
så borde det finnas — och borde i mitt fall ha funnits — bestämda
regler härför, och dessa regler måste väl vara så utformade, att
uppfinnaren i varje fall har rätt att fritt förfoga över patenten, därest
staten icke vill begagna sig av den förmenta rätten till patenten. Denna
fråga är mycket viktig för uppfinnaren att veta redan vid uppfinningens
bearbetande, enär beslut örn nedläggandet av eventuella kostnader för
ett patent måste fattas på ett ofta mycket tidigt stadium.

Om en uppfinnings utarbetande tager flera år i anspråk, men uppfinningen
under denna tid måste utprovas under sådana förhållanden, att
dess offentliggörande icke kan förhindras, så måste nämligen eventuellt
patentskydd anskaffas, redan innan värdet av uppfinningen har kunnat
slutgiltigt konstateras. Örn nu uppfinnaren enligt statsrevisorernas åsikt
skulle berövas möjligheten att tillgodogöra sig avkastningen från det
svenska patentet, kan det ju icke begäras, att han på ett tidigt stadium
— innan värdet av de av honom disponerade eventuella utlandspatenten
kan överblickas — skall påtaga sig kostnaden för de grundläggande svenska
patenten, vars ekonomiska utbyte sedan skulle undandragas uppfinnaren
själv. Det måste väl i så fall finnas en av staten godkänd form
för patentering inom Sverige av statstjänstemännens uppfinningar.

I fråga örn de utländska patenten synas statsrevisorerna anse, att uppfinnaren
i varje fall skall ha fri förfoganderätt. Men för de utländska
patenten har uppfinnaren prioritet endast ett år från dagen för den
svenska patentansökans inlämnande, inom vilken tid de utländska patenten
alltså måste sökas, örn patenträtten skall kunna skyddas. Det kan
naturligtvis inträffa, att uppfinningens värde icke hunnit konstateras ens
vid tiden för utgången av utlandsprioriteten. Kostnaden för utlandspatenten
rör sig emellertid örn ett för den enskilde uppfinnaren mycket betydande
belopp, och det är betydligt vanskligare för uppfinnaren att få
sina patentutgifter täckta enbart genom inkomsterna från dessa utlandspatent,
vilka ju äro betydligt svårare att avsätta än de inhemska patenten.
En alltför restriktiv inställning mot uppfinnaren skulle otvivelaktigt
försvåra — i mitt fall med säkerhet förhindrat — utlandspatenteringen
och skulle försvåra en ur landets synpunkt önskvärd försäljning
till utlandet.

I ifrågavarande fall har jag personligen påtagit mig höga kostnader
för patenteringen, för den första uppfinningen cix-ka 12,000 kronor, redan
före den tidpunkt, då de första försöksanläggningarna i praktisk drift utprovades
och därmed bragtes till offentlig kännedom, alltså vid en tid
punkt, då värdet av uppfinningen ännu icke kunnat konstateras och då
man bland dem, som bevaka den jordbrukstekniska utvecklingen inom
landet, icke hade något intresse eller förståelse för ifrågavarande uppfinningar.

Statsrevisorerna ha framhållit önskvärdheten av att patenten ur det allmännas
synpunkt borde lia kommit jordbruket bättre till godo. Härtill
må anföras, att jag redan på ett tidigt stadium hade klart för mig önskvärdheten
av att placera patenten direkt hos jordbrukarnas egna organisationer.
Sålunda erbjöd jag redan hösten 1932 Svenska lantmännens
riksförbund — genom dess ordförande — att övertaga grästorkningspa -

379 —

tentet, ett erbjudande, som emellertid icke ens ledde till närmare diskussion,
tydligen beroende på att den tro jag själv hade på saken icke delades
av honom.

Stockholm den 11 januari 1935.

Harald Edholm.

Bilaga % Avskrift.

Till styrelsen för jordbrukstekniska föreningen.

Alltsedan jordbrukstekniska föreningens elektrotekniska sektion år

1927 bildades, har den i samverkan med vattenfallsstyrelsen samt under
ledning av byrådirektör Edholm i vattenfallsstyrelsen arbetat i syfte att
förbättra möjligheterna för jordbruket att tillgodogöra sig den elektriska
kraften samt för ändamålet till behandling upptagit en serie problem
och uppgifter, för vilka närmare redogörelse lämnas i vidlagda promemoria.

Verksamheten har finansierats dels av vattenfallsstyrelsen direkt, dels
av jordbrukstekniska föreningens elektrotekniska sektion, som alltsedan

1928 åtnjutit ett årligt bidrag av 2,500 kronor från vattenfallsstyrelsen.
I nedanstående tablå äro utgifterna för de olika åren angivna.

Sammanställning av kostnaderna för iordbruksteknisk forskning, utförd av byrådirektör
Edholm, dels inom vattenfallsstyrelsen, dels med stöd av Jordbrukstekniska
föreningens elektrotekniska sektion.

År

Vattenfallsstyrelsens
direkta kostnader

Jordbrukstek-niska förening-ens elektrotek-niska sektions
kostnader

Summa

kostnader

Löner o.
resekostn.
uppskattade

Övriga

kostnader

Summa

1928 ...........................

1929 ...........................

1930 ...........................

1931 ...........................

1932 ...........................

1933 ...........................

1934 ...........................

Anm. Under 1933 och

7,000

7,000

11.500
10,000

14.000

18.500

22.000

1934 har eft

5,700

600

3.300

4.300
5,400

14,100

9,500

er särskilda

12,700

7,600

14,800

14,300

19,400

32,600

31,500

beslut anslag

10,350

7,030

4,130

9,430

7,730

13,700

8,700

lämnats för

23,050

14,630

18,930

23,730

27,130

46,300

40,200

;rästorknings-

försöken, vilket anslag ingår i ovanstående.

Av den i promemorian lämnade redogörelsen framgår, att beaktansvärda
resultat vunnits, men också att den bedrivna forskningen lett in
på områden, som endast i ringare mån höra samman med ökad elektrisk
kraftförbrukning vid jordbruket utan framförallt sammanhänga med utveckling
av den teknik, vartill den elektriska kraftens rationefla användning
vid jordbruket leder.

En följd härav har blivit, att i vattenfallsstyrelsen uppstått tvekan, örn
styrelsen i fortsättningen kan medverka uti ifrågavarande verksamhet i
samma utsträckning som hittills. Dessutom har framträtt behov av att

— 380

lämna råd och anvisningar åt jordbrukare, som ligga utom de områden»
där vattenfallsstyrelsen har sina intressen.

Å andra sidan äro ju de problemkomplex, som under arbetets gång framvuxit,
av utomordentlig betydelse för jordbruket. Det har också visat sig,
att man i Edholm, som från början varit den ledande och initiativgivande
kraften inom arbetet, har en person, som äger en sällsynt förmåga »att
ställa problemen» samt att intränga i dem med både forskarens grundlighet
och den praktiske ingenjörens och uppfinnarens fyndighet.

De jordbrukare inom den jordbrukstekniska föreningens elektrotekniska
sektion, som på nära håll följt Edholms arbete, ha också med styrka
framhållit den stora betydelsen för jordbruket av, att Edholm sättes i tillfälle
att fullfölja sitt forskningsarbete. Man tror sig skymta stora möjligheter
för jordbrukets modernisering efter linjer, som giva rika löften
för framtiden.

Den sannolikt enda möjligheten att ordna denna fråga synes vara, att
Edholms verksamhet brytes loss från vattenfallsstyrelsen samt med statens
stöd gives en självständig ställning, måhända anknuten till annan
lämplig forskningscentral.

Av vattenfallsstyrelsen har förklarats, att styrelsen vore beredd att tillstyrka
visst årligt bidrag att utgå på styrelsens driftkostnadsstat, örn
det nya forskningsorganet övertoge vattenfallsstyrelsens nuvarande forskningsverksamhet
på området.

Elektrotekniska sektionen får med hänvisning till det anförda hemställa,
att styrelsen för jordbrukstekniska föreningen ville hos Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för, att Edholm
må sättas i tillfälle att under lämplig organisationsform med statens stöd
fortsätta sin forskningsverksamhet på det jordbrukstekniska området

Stockholm den 8 januari 1935.

G. Malm. Äng. Treschow.

Generalpoststyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 294, § 68.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har Kungl. Majit anbefallt generalpoststyrelsen
att senast den 11 januari 1935 avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1934 församlade revisorer under § 68 av sin berättelse
anfört angående kostnadsfri bostadstelefon vid kommunikationsverken.
Med anledning härav får generalpoststyrelsen anföra följande.

Revisorerna uttala till en början, att det icke med full tydlighet framginge,
huruvida någon rätt förefunnes för, bland andra, generalpoststyrelsen
att på sätt som skett låta på statens bekostnad anordna bostadstelefoner
åt tjänstemän vid postverket. Såsom revisorerna framhålla, har
generalpoststyrelsen genom stadgande i instruktionen för generalpoststyrelsen
den 31 december 1909 meddelats befogenhet att besluta i fråga om
uppsättande av rikstelefonapparater för -postverkets räkning. General -

381

poststyrelsen har utgått ifrån, att denna befogenhet — som rimligtvis icke
kan anses upphävd på den grund att motsvarande bestämmelse ej influtit
i senare instruktioner — innefattar rätt för generalpoststyrelsen att
anordna telefon även till tjänstemäns bostäder, och styrelsen har styrkts
i denna uppfattning av det förhållandet, att tjänstetelefon till bostad på
postverkets bekostnad tidigare medgivits av Kungl. Majit på framställning
av generalpoststyrelsen.

Det torde vara uppenbart, att det för postverket med dess omfattande
och mångskiftande verksamhet är nödvändigt, att vissa tjänstemän kunna
på det bekväma sätt, som telefonen erbjuder, i tjänsteärenden anträffas
även å andra tider än deras ordinarie arbetstider å tjänsterummen. Detta
förhållande vitsordas även av revisorerna, som framhålla, att det torde
ligga i sakens natur, att vissa tjänstemän vid kommunikationsverken
hava sådana arbetsuppgifter, att det är nödvändigt för dem att stå i ständig
kontakt med verket och dess tjänstemän. Behovet av sådan telefonförbindelse
kan givetvis vara mer eller mindre stort. För sin del har
generalpoststyrelsen intagit den ståndpunkten, att bostadstelefon anordnats
allenast i de fall, då det med hänsyn till postverkets intressen varit
erforderligt att erhålla telefonförbindelse med bostäderna. Bostadstelefon
har därför anordnats först efter noggrann prövning i varje särskilt
fall. I allmänhet har det varit omfattningen och beskaffenheten av de
trafikfrågor, med vilka vederbörande tjänsteman haft att taga befattning,
som nödgat generalpoststyrelsen att besluta örn anordnande av bostadstelefon.
Även andra arbetsuppgifter — handhavande av större personalstyrkor,
föreståndarskap för verkstäder, vid vilka arbetstiden ej
sammanfaller med tjänstemannens ordinarie arbetstid, skötsel av tekniska
anordningar och dylikt — hava emellertid befunnits vara av den
beskaffenhet, att generalpoststyrelsen beslutat örn anordnande av telefon
på postverkets bekostnad till vederbörandes bostäder. Att generalpoststyrelsen
sökt begränsa antalet tjänstetelefoner till bostäderna torde ock
framgå av det förhållandet, att antalet på postverkets bekostnad anskaffade
bostadstelefoner för närvarande utgör endast 90, därav i 10 fall anknytningsapparater
till telefoner i tjänsterummen.

Med de principer, som enligt vad ovan anförts, tillämpas av generalpoststyrelsen
vid tilldelandet av bostadstelefon, kan generalpoststyrelsen
icke finna det vara rätt att, på sätt av revisorerna ifrågasatts, ålägga vederbörande
tjänstemän att deltaga i vare sig kostnaderna för den vid
tecknande av abonnemang utgående inträdesavgiften eller för den årliga
avgiften enligt den abonnemangsklass, vartill telefonen med hänsyn till
omfattningen av tjänstetelefonsamtalen skäligen bör hänföras. För postverkets
vidkommande torde antalet från varje bostadsapparat utgående
tjänstesamtal icke vara större än att det rymmes inom ramen för lägsta
abonnemangsklassen. Generalpoststyrelsen har också bestämt, att postverket
endast skall gälda kostnaderna för bostadstelefoner enligt sistnämnda
abonnemangsklass.

Huruvida och i vilken utsträckning nu omhandlade telefoner sandi
digt tjäna ett privat intresse är knappast möjligt att avgöra, då härvidlag
förhållandena variera från fall till fall.

För postverket är frågan örn bestridande av utgifterna för tjänstetelefon
i bostäder ur ekonomisk synpunkt ej av nämnvärd betydelse. Årskostnaden
för postverkets samtliga bostadstelefoner utgör för närvarande
omkring 7,500 kronor.

På anförda skäl kan generalpoststyrelsen sålunda i vild postverket rö -

— 382 —

rer icke biträda revisorernas uppfattning, att staten i regel endast bör
deltaga med hälften av avgiften i lägsta abonnemangsklassen för de
tjänstetelefoner, som på postverkets bekostnad anordnas till posttjänstemäns
bostäder.

I detta ärendes slutliga behandling hava, förutom undertecknade, deltagit
jämväl byråcheferna Lager, Carstensen, Sandberg och Enger.

Stockholm den 10 januari 1935.

Underdånigst
ANDERS ÖRNE.

ERNST HÖGNER.

R. Humbla.

Telegrafstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 294, § 68.

Till Konungen.

I anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 21 december 1934 angående
riksdagens revisorers anmärkningar angående kostnadsfri bostadstelefon
vid kommunikationsverken samt angående tjänsteabonnemang vid telegrafverket
får telegrafstyrelsen med remisshandlingarnas återställande
anföra följande.

Vad först angår kostnadsfri bostadstelefon till personal vid telegrafverket
får styrelsen meddela, att antalet hos telegrafverkets tjänstemän uppsatta
fritelefoner den 31 december 1934 för hela landet uppgick till 1,666-Fördelningen å olika grupper befattningshavare framgår av bilagan.

Anledningen till att dylika fritelefoner medgivits har varit, att det ansetts
nödvändigt att på verkets bekostnad anordna telefonförbindelse till
de tjänstemäns bostäder, vilkas ställning eller åligganden medföra skyldighet
för dem att när som helst kunna anträffas i tjänsten och att även
under tjänstefri tid öva kontroll och allmän tillsyn över sina tjänsteområden.
De befattningshavare vid telegrafverket, rörande vilka sådan
skyldighet ansetts föreligga och vilka på den grund ålagts att i och för
tjänsten ha telefon i bostaden, äro tjänstemän i chefsställning hos styrelsen
samt vid distriktslörvaltningarna och stationerna (linje-, telefon-, telegraf-
och trafikdirektörer, linjesektionsföreståndare samt telegrafkommissarier),
vissa såsom avdelningsföreståndare eller arbetsledare placerade
befattningshavare (såsom kontrollörer, vaktföreståndare, linjemästare
och linjeförman) ävensom viss reparatörspersonal i säkerhetstjänst

En avgiftsbeläggning av dessa fritelefoner skulle visserligen, såsom revisorerna
framhållit, i varje fall för den högre personalen icke föranleda,
att vederbörande upphörde att ha telefon, men styrelsen anser sig
å andra sidan böra fästa uppmärksamheten därå, att abonnemangsavgiften
växer med stigande samtalsantal och att det icke kan vara med verkets
intresse förenligt, örn nu omhandlade tjänstemän skulle tvingas att
ransonera sina samtal i tjänsten från bostaden för att icke få sina abonnemang
uppflyttade i högre avgiftsklass. I ett stort antal fall, där fritele -

- 383 -

fonér uppsatts hos personal i de lägre lönegraderna t. ex. vaktföreståndare,
linjemästare, linjeförman och reparatörer (sammanlagt 69 procent
av antalet befattningshavare med fri telefon), torde vederbörande icke bibehålla
sin telefon, örn han ålades att betala avgift för densamma. Eftersom
telegrafstyrelsen saknar möjlighet att ålägga vederbörande att ikläda
sig utgiiter för telefon, skulle i sådana fall stora olägenheter kunna uppkomma
av ett slopande av anordningen med fritelefon.

Att fritelefoner i tjänstemännens bostäder även utanför statsförvaltningen
bruka anses vara väl motiverade och försvarliga framgår enligt
telegrafstyrelsens uppfattning även av den icke ringa utsträckning, i vilken
denna anordning förekommer även inom stadsförvaltningar och vid
privata företag.

Med anledning av statsrevisorernas nu gjorda uttalande rörande kostnadsfria
bostadstelefoner kommer styrelsen givetvis att företaga en ytterligare,
ingående undersökning rörande behovet i varje särskilt fall ur
telegrafverkets synpunkt sett av sådan telefons bibehållande eller ej.

Vad därefter angår de s. k. tjänsteabonnemangen hava sådana sedan
mycket lång tid tillbaka utlämnats mot en årsavgift av 30 kronor. I sitt
den 20 februari 1919 avgivna betänkande angående gemensamt lönesystem
samt lönereglering för kommunikationsverken erinrade kommunikationsverkens
lönekommitté bland annat, att vid de ifrågavarande verken förekomme
vissa smärre förmåner, såsom nedsättning av abonnemangsavgift
för telegrafverkets tjänstemän, fria resor och fria varutransporter för
tjänstemän vid statens järnvägar och fri elektrisk belysning för tjänstemän
vid statens vattenfallsverk. Dylika smärre förmåner, som hade
hävd för sig och som åtnjötes från det egna verket utan att medföra
någon direkt kostnad för verket, syntes kommittén icke vara att hänföra
till avlöningsförmåner, helst som åtminstone vissa av ifrågavarande
förmåner torde kunna anses vara av betydelse för tjänstgöringen. Kommittén
föreslog därför ett stadgande i ämnet uti avlöningsreglementet,
vilket ock godtogs av statsmakterna och erhöll följande avfattning (2 §
4 mom):

»De förmåner av mindre värde, vilka hittills plägat tillkomma tjänstemännen
i vederbörande verk, såsom nedsatt avgift för abonnemang å rikstelefon,
fria resor och fria varutransporter å järnväg, fri elektrisk belysning
i bostad för tjänsteman vid statens vattenfallsverk eller annan dylik
förmån, anses icke såsom avlöningsförmåner och föranleda icke avdrag
å avlöningen.»

Någon tid efter det nämnda avlöningsreglemente utfärdats fann sig telegrafstyrelsen
böra, i den bestämda avsikten att förebygga att förmånen
med tjänsteabonnemang skulle kunna bliva föremål för befogad anmärkning,
vidtaga vissa restriktioner i fråga örn dessa abonnemang. Styrelsen
föreskrev sålunda, att den hävdvunna avgiften av 30 kronor skulle få
avse allenast abonnemang i lägsta abonnemangsklassen, således abonnemang
med ett högsta samtalsantal av 1,200 vid av telegrafverket bekostade
stationer och 900 vid övriga stationer. Vidare stadgade styrelsen, att om
samtalsantalet översteg 1,200 respektive 900 men dock icke 2,500 respektive
2,000 samtal och abonnemanget således vore att hänföra till näst lägsta
abonnemangsklassen, skulle för abonnemanget erläggas hälften av
full abonnemangsavgift. Örn samtalsantalet överstege sistnämnda antal
och abonnemanget alltså vore att hänföra till någon av de högre abeline
mangsklasserna, skulle innehavaren icke äga tillgodonjuta någon ned
sättning i den för abonnenter i allmänhet gällande avgiften.

384

Rätt att teckna tjänsteabonnemang tillkommer ordinarie, extra ordiHarie
och extra tjänstemän med fortlöpande tjänstgöring. Telegrambärare
få såsom regel dock icke teckna dylikt abonnemang. Linjearbetare
kan erhålla tjänsteabonnemang under förutsättning att han innebar fast
anställning, att han är familjeförsörjare samt att varken han själv eller
någon av bans familjemedlemmar bedriver bandel eller affärsrörelse, för
vars utövande telefon kan komma till användning. Vad angår telegrafverkets
verkstadsarbetare medgav telegrafstyrelsen vid de förhandlingar
rörande nytt kollektivavtal, som fördes år 1930, att arbetare, som hade fem
tjänsteår och var lägenhetsinnehavare, skulle ha rätt erhålla tjänsteabon
nemang.

Antalet tjänsteabonnemang uppgick den 31 december 1934 till 9,328. Fördelningen
å olika grupper befattningshavare framgår av bilagan.

Anledningen till införande! av de särskilda tjänsteabonnemangen mot
nedsatt avgift för telegrafverkets tjänstemän är att söka i de för verket
säregna arbetsförhållandena, vilka göra det nödvändigt lör vederbörande
befäl att lätt kunna anträffa personalen under dess från tjänstgöring lediga
tid. Å telegraf- och telefonstationerna är vid varje tidpunkt av da
gen den fasta besättningen till sin storlek noga avpassad elter den normala
trafikmängden, varom erfarenhet vinnes genom kontinuerliga statistiktagningar
och undersökningar. Därest, såsom mycket ofta sker och
när som helst kan inträffa, trafiken oförutsett stiger över det normala,
måste för densammas avveckling förstärkning skyndsamt tillkallas. Uppenbart
är, att vid dylika tillfällen minuterna äro dyrbara — det gäller
telegram och telefonsamtal, som icke få försenas; en stockning i expedi
tionen kan medföra mycket svåra olägenheter såväl för trafikanterna
som för verket självt. Även vid uppkommande linjefel är det nödvän
digt att genast kunna uppbåda erforderlig personal för felens snara avhjälpande.
För verket är det sålunda av stort intresse, att personalen i
erforderlig omfattning har telefon i sina hem. En eljest nödvändig anordning
med särskild beredskapstjänst kan därigenom undvikas, vilket
innebär betydande besparingar. Genom nedsättning i avgiften har verket
därför sökt stimulera sina befattningshavare att anskaffa telefon
och har även lyckats härutinnan i den utsträckning, som anses önskvärd.
Ä andra sidan har verket sökt utestänga från rätten att erhålla tjänsteabonnemang
de personalgrupper, för vilkas innehav av telefonförbindelse
till bostadens något egentligt behov icke är ur tjänstens synpunkt påvisbart,
varjämte verket genom den förhöjda abonnemangsavgiften vid
högre samtalsantal sökt förhindra ett obehörigt utnyttjande för privatändamål
av anordningen i fråga. Givet är, att den föreliggande möjligheten
för telegrafverkets befattningshavare att till reducerat pris få telefon
anordnad till bostaden i realiteten innebär en förmån av viss ekonomisk
innebörd. Dä storleken av ifrågavarande förmån emellertid är svår
att fastställa och i själva verket är från fall till fall mycket varierande,
har man ansett densamma icke kunna eller böra inverka på personalens
avlöningsförhållanden. Denna tankegång fick sitt uttryck i det ovan
återgivna stadgandet i avlöningsreglementet.

De särskilda skäl för tjänsteabonnemang, som ovan anförts, gälla måhända
icke i fråga örn dylika abonnemang för pensionärer, men telegrafstyrelsen,
som enligt § 16 i det av Kungl. Majit fastställda telefonreglementet
äger rätt att medgiva nedsättning av telefonavgifterna även för
pensionärer, har av billighetsskäl icke velat vid avskedstagandet beröva
vederbörande befattningshavare den förmån, som han tidigare haft i sitt

- 385

tjänsteabonnemang — en förmån, som verkets pensionärer städse tillgodonjuta.
Antalet av pensionärer innehavda tjänsteabonnemang uppgick
den 31 december 1934 till 457 eller 4.9 procent av hela antalet dylika abonnemang.
... .

Skillnaden mellan å ena sidan nu utgående avgifter for tjansteabonnemang
och å andra sidan de avgifter, som skulle lia utgått för samma
abonnemang, därest vanliga bestämmelser blivit tillämpade, kan för närvarande
beräknas till ett belopp av 423,000 kronor. Denna siffra anger
alltså vad telegrafverket skulle lia erhållit i merinkomst av ifrågavarande
abonnemang, därest desamma varit fullt betalda. Skulle man höja avgiften
för tjänsteabonnemang till hälften av vanlig abonnemangsavgift,
bomme avgifterna att ökas med sammanlagt 69,000 kronor. . Telegrafstyrelsen
anser sig emellertid med styrka böra framhålla, att riksdagens revisorers
förmodan, att flertalet av ifrågavarande tjänstemän säkerligen
skulle hålla sig med telefon, även örn denna särskilda förmån icke stöde
dem tillbuds, ingalunda kan anses gälla för telegrafverkets tjänsteabonnemang.
Tjänsteabonnemangen hava nämligen såsom av bilagan framgår
i mycket stor utsträckning eller
sonal, och skulle avgifterna, såsom revisorerna föreslå, undergå en förhöjning,
måste nian räkna med att en stor del av tjänsteabonnemangen
bomme att annulleras. För telegrafverket skulle detta medföra betydande
olägenheter, enär enligt vad ovan anförts personalens anpassning efter
trafikens växlingar o. s. v. kan ske betydligt smidigare och därigenom
mera ekonomiskt, därest erforderliga reserver kunna tillkallas medelst
telefon. Någon kalkyl över vad detta ekonomiskt betyder för telegrafverket
är icke möjlig att utföra, men telegrafstyrelsen vågar hysa den
uppfattningen, att nuvarande anordning med tjänsteabonnemang — samtidigt
som den betraktas som en förmån av personalen — icke medför nagoli
förlust för stut sverket och detta särskilt, då i detta sammanhang också
måste beaktas att såväl fritelefonerna som tjänstetelefonerna tillföra
telegrafverket icke oväsentliga inkomster i form av samtalsavgifter, i
första hand naturligtvis i form av avgifter för rikssamtal från dessa
apparater, men även för rikssamtal till deni. Telegrafstyrelsen kan därför
icke finna revisorernas påstående att skillnaden mellan vanlig, abonnemangsavgift
och avgiften för tjänsteabonnemang i motsats till fribiljetter
och liknande förmåner — är en motsvarande förlust för statsverket;
i varje fall är rätten till tjänsteabonnemang för vederbörande befattningshavare
av betydligt mindre värde än förmånen av fribiljetter

D<ft synes styrelsen synnerligen litet tilltalande att borttaga den kostnadsfria
telefonen i bostäderna och att höja avgifterna för tjänsteabonnemang,
då detta till övervägande del, 93 procent, skulle ga ut över den
lägre personalen utan att något tvång med hänsyn till verkets ekonomiska
bärighet föreligger. Än mindre tilltalande blir det. då man tar i betraktande
att en minskning av antalet befattningshavare med telefon i bostaden
skulle bliva till förfång för verkets möjligheter att snabbt och rationellt
ordna arbetsförhållandena och sålunda framkalla ökning av andra
utgiftskonton samt alltså i sista hand kanske rent av medföra ett minskat
nettoöverskott på verkets rörelse. Telegrafstyrelsen anser sig därför böra
hemställa, att någon ändring av nuvarande bestämmelser för fritelefoner
och tjänsteabonnemang icke måtte vidtagas.

Vid detta ärendes avgörande hava närvarit generaldirektören greve

25 _ Hev.-ierältclse emy. statsverket för år 193i. II.

— 386 —

Hamilton, byråcheferna Ljungqvist, Olson, Lundgren och Hedén, t
rachefen Petri samt förste byrådirektören Holmgren
Stockholm den 10 januari 1935.

f. by -

Underdånigst
A. HAMILTON.

J. ALFR. LUNDGREN.

Bilaga.

H. Heimburger.

Antal kostnadsfria bostadstelefoner och tjänsteabonnemang den sl/<» 1934
vid telegrafverket, fördelade & olika befattningshavare.

Befattningshavare

Antal

fritelefoner

Antal tjänste-abonnemang

Summa

åhs.

i % av
bela
antalet

åhs.

i % av
liela
antalet

åhs.

i % av
bela

1. Generaldirektör, byråchefer, förste byrådi-rektör, byrådirektörer, byråingenjörer, sek-reterare, kameralintendent, förrådskamrer,
kontorschef, aktuarie, huvudkassör, nota-rier, revisorer, bokhållare och kontors-skrivare samt militärassistent ...............

78

4.7

47

I

0.5

125

1.2 I

2. Verkstadsdirektör, telefon-, telegraf-, linje-och

trafikdirektörer, linje- och verkstadsingen-jörer, telegraf-, och radiokommissaricr......

216

I 13.0

1

217

2.1 I

3. Trafikinspektör, kontrollörer,förrådsförvalta-re, avdelningsingenjörer, ingenjörsassisten-ter, bitr. ingenjörer, assistenter och ritare...

218

13.1

170

1.9

388

]

3.7 |

, 4. Vaktföreståndare, telegrafexpeditörer och ra-diotelegrafister...........................

141

8.4

680

7.7

821

7.s !

! 5. Kansliskrivare, kassörer, kopister, kontorister,
kansli-, kontors- och skrivbiträden .........

20

1.2

565

6.4

585

5.6

| 6. Linje- och verkmästare, materialförvaltare,
förråds- och verkstadsmästare, linje- och för-rådsförman, reparatörer, linjevakter m. fl....

857

51.4

361

4.1

1,218

11.6

i 7. Stationsförman, inkasserare, expeditionsvak-ter och stationsbiträden .......................

7

0.4

207

2.3

214

2.0

j 8. Telefonister och växelstationsföreståndare ...

68

4.1

5,021

56.6

5,089

48.3

! 9. Telegrambärare ............................

5

0.8

—

_

5

10. Linje- och verkstadsarbetare ................

48

2.9

1,817

20.5

1,865

17.7

! 11. Vilohem för rikstelefonister m. m............

8

0.5

2

_|

10

0.1

Summa exkl. pensionärer

1,666

lOO.o I

8,871

lOO.o I

10,537

lOO.o

12. Pensionärer..................................

—

-1

1 457

_|

457

_

!

Totalsumma

1,666

-1

9,328

-1

10,994

Av totalsumman exkl. pensionärer tillhörde
grupperna:

1—3 .......................................

512

30.8

218

2.4

730

7.0

4—11......................................

1,154

69.2 1

8,653

97.6 1

9,807

93.0

Motsvarande 4,9 /Q av hela antalet tjänsteabonnemang.

387 —

Järnvägsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 291, § 68.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har järnvägsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade revisorer
under § 68 av sin berättelse anfört angående kostnadsfri bostadstelefon
vid kommunilcationsverken.

Styrelsen, som anser sig sakna anledning yttra sig över revisorernas
uttalande, i vad detsamma icke berör statens järnvägar, får beträffande
detta uttalande i övrigt anföra följande.

Revisorerna havn utgått ifrån, att vissa tjänstemän vid kommunikationsverken
hava sådana uppgifter,att det är nödvändigt för dem att stå
i ständig kontakt med verket och dess tjänstemän och att beträffande
dessa bostadstelefoncn ur tjänstesynpunkt är berättigad. Detta är också
otvivelaktigt riktigt. Men då revisorerna gjort gällande, att denna telefon
samtidigt tjänade »ett lika stort privat intresse» är detta enligt styrelsens
mening ett allt för kategoriskt påstående.

Att ett privat intresse tillgodoses genom telefonen ifråga lärer val i
regel vara fallet, men förekomma givetvis många gradationer vid en jämförelse
mellan detta intresse och det tjänsteintresse, telefonen är avsedd
att tjäna, beroende på, bland annat lokala förhållanden, örn vederbörande
har familj eller icke och dennas storlek in. m.; för en ogift tjänsteman
utan eget hushåll exempelvis torde telefonen komma till minimal användning
för privata samtal.

Styrelsen kan därför icke finna, att revisorernas uppdelning av nu berörda
intressen kan läggas till grund för beräkning av statens och vederbörande
tjänstemäns deltagande i kostnaderna för telefonen; och örn en
fördelning av dessa kostnader skulle genomföras, komme det förvisso att
erbjuda icke ringa svårigheter att finna en tillfredsställande norm därför.

Det må jämväl anmärkas beträffande revisorernas förslag rörande eventuell
befrielse — örn helt eller delvis framgår icke — från skyldigheten
att bidraga med hälften av kostnaderna, att den omständigheten att
tjänstemannen intager den ställning i lönehänseende, att bostadstelefon
kan sägas ingå i hans levnadsstandard, icke lämpligen kan få vara avgörande.
Uteslutet är ju nämligen icke, att tjänstemän med berörda ställning
av olika skäl ändock icke önska hålla sig med telefon för enskilt
bruk, varför det för dem skulle innebära en direkt löneminskning, örn de
nödgas ens till någon del bidraga till ifrågavarande kostnad.

Över huvud taget torde emellertid f. n. en tjänsteman icke kunna påtvingas
bostadstelefon, örn än aldrig så nödvändig för utövandet av hans
tjänst, därest han själv mäste bidraga till kostnaden därför, vadan ett
genomförande av överrevisorernas förslag skulle kunna medföra olägenheter
för driftens behöriga uppehållande.

Med anledning av vad nu anförts och under framhållande tillika, att
styrelsen redan genom begränsning av antalet bostadstelefoner till det,
som kan anses nödvändigt, sökt hålla kostnaderna ifråga nere, samt att
styrelsen allt fortfarande har sin uppmärksamhet fäst på angelägenheten
härav, anser styrelsen någon ändring i förevarande avseende icke påkallad
för statens järnvägars del.

- 388

I behandlingen av detta ärende hava även deltagit byråcheferna Öfverholm,
Lindblad och Ruist.

Remissakten återgår härjämte.

Stockholm den 11 januari 1935.

Underdånigst
AXEL GRANHOLM.

ERIK MALMKVIST.

Vattenfallsstyrelsens

3rttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 294, § 68.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1934 har Kungl. Maj:t anbefallt vattenfallsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1934
samlade revisorer under § 68 i sin berättelse anfört i fråga örn kostnadsfri
bostadstelefon vid kommunikationsverken. Till åtlydnad härav får styrelsen
anföra följande.

I vattenfallsstyrelsens av revisorerna omförmälda skrivelse till Kungl.
Majit den 18 april 1914 hemställde styrelsen örn bemyndigande att med
statsmedel bestrida kostnaderna för rikstelefonförbindelser till de vid
statens vattenfallsverk anställda tjänstemännens bostäder i sådana fall,
där dylik förbindelse av styrelsen prövas vara nödvändig för tjänstens
behöriga uppehållande. Denna hemställan, som bifölls av Kungl. Majit
den 14 september 1914, var således icke begränsad till att endast avse vissa
tjänstemän bland driftpersonalen.

Ifrågavarande spörsmål har under de senare åren varit föremål för
skriftväxling mellan riksräkenskapsverket och vattenfallsstyrelsen. Styrelsens
i detta sammanhang den 4 april 1933 avlåtna skrivelse till riksräkenskapsverket
bifogas härmed i avskrift (bil. 1). Dessutom har styrelsens
beslut att bekosta bostadstelefon i ett fall föranlett anmärkning
av riksräkenskapsverkets revision. Avskrift av den utav undertecknade
Malm och Jacobson den 22 oktober 1934 avgivna förklaringen över denna
revisionsanmärkning, som ännu är beroende på riksräkenskapsverkets
prövning, bifogas även (bil. 2). Av nämnda handlingar torde framgå,
att det i vissa fall kan vara motiverat att med statsmedel bekosta bostadstelefon
jämväl åt administrativ och kameral personal vid ett affärsverk.

De tre ingenjörer och en biträdande ingenjör, för vilka verket bekostar
två bostadstelefoner vardera, äro placerade vid styrelsens kraftverksbyrås
driftavdelning och alternera såsom vakthavande ingenjör, varvid
vakten utom kontorstid upprätthålles i hemmet. Vakthavande ingenjören
har under sitt skift hand örn samkörningen inom hela centralblocket
samt även med vissa med nämnda block samarbetande privata kraftföretag.
För det behöriga handhavandet av ifrågavarande driftledning, som
pågår dygnet runt, erfordras minst två telefoner i den vakthavandes bostad.
Detsamma gäller beträffande föreståndaren för driftavdelningen,

— 389 —

driftdirektören, sorn vid behov skall kunna inträda såsom vakthavande
ingenjör. Med avseende å tjänstemän vid statens vattenfallsverks lokalförvaltningar
är behovet av bostadstelefoner för tjänstebruk jämförelsevis
stort, enär en stor del av dessa tjänstemän, jämväl i lägre grader,
vilka delvis fullgöra beredskapstjänst i hemmet, måste även utom den
vanliga tjänstgöringstiden kunna stå i förbindelse med vederbörande befäl
och abonnenter med hänsyn till inträffande driftstörningar eller för
avhandlande av andra med driften sammanhängande frågor.

Vad angår revisorernas förslag i fråga örn fördelning mellan staten
och tjänstemännen av kostnaden för bostadstelefon får vattenfallsstyrelsen
framhålla, att en dylik fördelning redan nu i stor utsträckning
förekommer, i det att tjänstemannen själv får bekosta skillnaden mellan
avgifterna för den abonnemangsklass, som staten ersätter, och en högre
abonnemangsklass, när det antal avgående avgiftsfria samtal, som erhålles
i den av staten bekostade abonnemangsklassen, icke räcker till det
totala samtalsbehovet.

Det torde bliva omöjligt att uppdraga några bestämda och allmängiltiga
riktlinjer ifråga örn en sådan klassificering av tjänstemännen med
hänsyn till levnadsstandard, som revisorerna ifrågasätta, då därvid olika
personliga omständigheter kunna inverka. En dylik klassificering skulle
dessutom säkerligen i många fall komma att verka ojämnt med hänsyn
till att bostadstelefonens användning för tjänstebruk kan variera för
olika tjänstemän.

Då ifrågavarande bostadstelefoner äro behövliga ur vederbörande verks
intressesynpunkt, och då tjänstemännen icke kunna åläggas att hålla telefon,
synes det vattenfallsstyrelsen, att någon fördelning av avgifterna
i lägsta abonnemangsklassen mellan verket och tjänstemännen i allmänhet
icke bör ifrågakomma.

Stockholm den 9 januari 1935.

Underdånigst
G. MALM.

AXEL JACOBSON.

26 — Rev.-berättelse ang. statsverket för år 193b.

II.

Tillbaka till dokumentetTill toppen