Riksdagens revisorers verksamhetsberättelse för år 1978 (Framställning / redogörelse 1978/79:2)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1978/79: 2

Redogörelse
1978/79:2

Riksdagens revisorers verksamhetsberättelse för år 1978

1 Riksdagen 1978179. 2 sami. Nr 2

Innehållsförteckning

Riksdagens revisorers skrivelse 3

1.1 Uppgift 5

1.2 Organisation 6

1.3 Arbetsformer 8

1.4 Medelstilldelning U

1.5 Personaladministration 12

2 Granskningsverksamheten 13

2.1 Granskningsplanen 13

2.2 Av revisorerna slutförda granskningsärenden 14

2.3 Ej slutbehandlade granskningspromemorior 31

2.4 Pågående utredningar 35

2.5 Projekterade ärenden 40

2.6 Granskningen av riksdagsförvaltningen 43

2.7 Övriga hos revisorerna väckta granskningsärenden 43

3 Resultatet av de till regeringen under år 1977 avlåtna skrivelserna 44

4 Särskilda föredragningar och besök m. m 47

4.1 Särskilda föredragningar 47

4.2 Länsresorna 48

4.3 Besvarade remisser 52

Bilagor

Till regeringen och till riksdagen under år 1978 avlåtna skrivelser .. 53
Sakregister till granskningsärendena åren 1976—1978 82

Till RIKSDAGEN

Enligt föreskrift i 14 § instruktionen för riksdagens revisorer får revisorerna
härmed avlämna redogörelse för sin verksamhet under år 1978.

I fjolårets skrivelse anmälde revisorerna att de hade för avsikt att se över
de principer som hittills har tillämpats för verksamhetsberättelsens utformning.
En sådan översyn har sedermera verkställts och resulterat i vissa
ändringsförslag. Grundtanken i dem är att i fortsättningen endast sådana
förhållanden som har ett direkt samband med revisorernas egen verksamhet
skall redovisas i berättelsen.

Den nu framlagda verksamhetsberättelsen har utarbetats i huvudsaklig
överensstämmelse med de nämnda förslagen, vilka revisorerna har funnit
vara väl avvägda med hänsyn till det syfte som skall tillgodoses i förevarande
fall. Omläggningen innebär framför allt att de hittillsvarande avsnitten
om den statsfinansiella utvecklingen, om skatteuppbörden och om
viktigare förvaltningsorganisatoriska förändringar m. m. har utgått. Å andra
sidan har redovisningen av granskningsverksamheten i vid mening både
breddats och fördjupats, varjämte vissa redigeringstekniska förändringar
har vidtagits. Revisorerna vill samtidigt framhålla att jämkningar i de
sålunda tillämpade principerna kan komma att göras framdeles sedan
erfarenhet av omläggningen och dess konsekvenser har vunnits.

Till sist må nämnas att revisorerna överväger att i särskild ordning låta
granska olika sidor av budgetutfallet såsom en ersättning för de nu slopade
redogörelserna för den statsfinansiella utvecklingen och för skatteuppbörden.
Avsikten är vidare att uppgifter om viktigare förvaltningsorganisatoriska
förändringar skall tas in i tidskriften Från Riksdag & Departement,
sedan plats inte längre kommer att beredas dem i revisorernas verksamhetsberättelse.
Stockholm den 25 januari 1979.

FRITZ BÖRJESSON

STURE PALM

PER-ERIC RINGABY

NILS HJORTH

JAN-IVAN NILSSON

HUGO BENGTSSON

GEORG ÅBERG

GUDRUN SUNDSTRÖM

BERTIL JONASSON

HAGAR NORMARK

ALLAN ÅKERLIND

RALF LINDSTRÖM

/Per Dahlberg

1 Riksdagens revisorers uppgift
och organisation m. m.

1.1 Uppgift

Enligt den för riksdagens revisorer gällande instruktionen har revisorerna
till uppgift att på riksdagens vägnar granska den statliga verksamheten.
Från detta s. k. portalstadgande, som får sin särskilda tyngd genom att
revisorerna i sitt handlande uttryckligen anges företräda riksdagen själv,
finns två undantag. Den administrativa praxis som tillämpas vid regeringsarbete!
är sålunda undantagen från revisorernas prövning. Ej heller har
revisorerna rätt att granska verksamhet som bedrivs i form av aktiebolag
eller stiftelse.

Riksdagen kan både utvidga och begränsa revisorernas befogenheter i
förhållande till instruktionens nu återgivna föreskrifter. Beslut av sådan
innebörd har meddelats i fråga om statsmedel som kommun eller annan har
tagit emot för finansieringen av viss verksamhet. Användningen av dessa
medel får granskas av revisorerna, vilka därvid skall beakta de särskilda
betingelser som kan gälla för verksamheten.

Till skillnad från den tillsyn över den offentliga förvaltningen som utövas
av riksdagens ombudsmän har den av revisorerna bedrivna granskningen
företrädesvis en ekonomisk syftning. I instruktionen har detta uttryckts
med orden, att granskningen främst skall ta sikte på förhållanden med
anknytning till statens budget. Dock står det revisorerna fritt att göra en
bedömning av statliga insatser i allmänhet. Om revisorerna finner skäl
därtill kan således deras granskning ta formen av en allmän förvaltningskontroll.

Vid granskningen skall huvudintresset knytas till de resultat i stort som
har uppnåtts inom olika statliga verksamhetsområden. I enlighet därmed
skall revisorerna framför allt beakta frågor som är av mera väsentlig
betydelse för den statsfinansiella och förvaltningsekonomiska utvecklingen
eller som berör grunderna för det administrativa arbetets organisation
och funktioner.

Senast återgivna bestämmelser i instruktionen går tillbaka till ett uttalande
av riksdagen, enligt vilket revisorernas verksamhet i första hand skall ta
sikte på frågor av principiell och generell innebörd. Samtidigt har påpekats
att detta inte behöver utesluta att uppmärksamhet ägnas även mera perifera
eller särpräglade förhållanden inom granskningsområdet, om speciella
skäl därtill är för handen. Revisorerna kan likaledes, om de så önskar, ta
upp en enstaka myndighets ekonomiska förvaltning till bedömning.

Den huvudinriktning som således skall känneteckna granskningen har i
gällande instruktion fått en speciell innebörd genom den passus som säger

att revisorerna är oförhindrade att uttala sig om behovet och angelägenheten
av olika statliga åtaganden. Revisorerna har därmed tillerkänts en
friare ställning än de under regeringen lydande tillsynsmyndigheterna när
fråga är om val av granskningsobjekt och bedömning av den med statsmedel
finansierade verksamheten.

Bedömningen är dock inte fri i den meningen, att revisorerna kan pröva
olika sakförhållanden helt efter gottfinnande. Riksdagen har förbundit ett
bestämt ändamål med granskningen, och i instruktionen är vissa normer
eller kriterier angivna, vilka kan sägas utgöra ett rättesnöre för revisorerna
vid deras beslut i granskningsärendena. Revisorerna skall således påtala
förhållanden som de finner otillfredsställande samt verka för att en god
hushållning med statens medel iakttas och att statens tillgångar utnyttjas
efter rationella grunder. De skall därvid fästa uppmärksamheten på möjligheter
till ökning av statens inkomster, till besparing i statens utgifter och
till effektivisering av det statliga förvaltningsarbetet. Granskningens syfte
har uttryckts med orden, att revisorerna skall främja en sådan utveckling
att staten av sina insatser på skilda områden får det utbyte som med
hänsyn till både kostnader och allmänna samhällsintressen kan synas
rimligt.

Instruktionen i denna del anger den principiella ram inom vilken revisorerna
har att handla i de enskilda fallen och är därmed ett styrmedel för den
löpande verksamheten. Den slår samtidigt fast att revisionen skall vara
positiv och i de olika fallen framför allt ta sikte på rättelser för framtiden.

Utöver den kontroll som åligger revisorerna enligt deras instruktion
skall de för varje avslutat räkenskapsår granska riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning. Vid denna granskning, som
har karaktären av en extern revision av riksdagsförvaltningen, skall i
synnerhet tillses att verkens organisation av och kontroll över bokföringen
samt medels- och värdeförvaltningen är tillfredsställande. En motsvarande
granskning skall göras av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond.

1.2 Organisation

Grundläggande bestämmelser om revisorernas organisation är intagna i
12 kap. 7§ regeringsformen, vari stadgas att riksdagen inom sig väljer
revisorer att granska den statliga verksamheten. Av stadgandet framgår att
enbart den som är ledamot av riksdagen kan utses till revisor.

I riksdagsordningen föreskrivs att revisorerna skall vara tolv och att de
utses för riksdagens valperiod. Detta betyder att revisorernas mandattid i
princip är treårig. Som ersättare för de ordinarie ledamöterna utses lika
många suppleanter.

Riksdagen väljer bland revisorerna en ordförande och en eller flera vice
ordförande. I instruktionen har antalet vice ordförande fastställts till två.
Ordföranden och de båda vice ordförandena är ordförande på envar av de

tre avdelningar på vilka revisorerna sammanträder för granskningsärendenas
förberedande behandling. Varje avdelning består av fyra ledamöter
och lika många suppleanter. Dess granskningsområde omfattar tre å fyra
departement (motsvarande) jämte till dessa hörande myndigheter och institutioner.

Avdelningarna har enbart förslagsrätt. Varje ärende, vare sig det gäller
granskningen eller revisorernas interna angelägenheter, skall avgöras vid
plenisammanträde.

Revisorerna har under år 1978 varit fördelade på respektive avdelningar
enligt följande.

FORSTA AVDELNINGEN

Ledamöter

Fritz Börjesson (c), ordförande
Nils Hjorth (s), vice ordförande
Georg Åberg (fp)

Hagar Normark (s)

Suppleanter
Eric Carlsson (c)

Frida Berglund (s)
Ingegärd Fraenkel (fp)
Ingemar Konradsson (s)

ANDRA AVDELNINGEN

Ledamöter

Per-Eric Ringaby (m), ordförande
Hugo Bengtsson (s), vice ordförande
Jan-Ivan Nilsson (c)

Ralf Lindström (s)

Suppleanter
Lars Schött (m)

John Johnsson (s)

Maj Pehrsson (c)
Wivi-Anne Radesjö (s)

TREDJE AVDELNINGEN

Ledamöter

Sture Palm (s), ordförande
Bertil Jonasson (c), vice ordförande
Gudrun Sundström (s)

Allan Åkerlind (m)

Suppleanter
Curt Boström (s)

Ivan Svanström (c)
Kjell Nilsson (s)

Ove Nordstrandh (m)

För den löpande verksamheten förfogar revisorerna över ett av dem
tillsatt kansli, som förestås av en kanslichef. Under denne är kansliet
organiserat på en stabsenhet och två utredningsenheter.

Den i stabsenheten ingående personalen har till uppgift att sköta vissa
göromål av administrativ natur och att direkt biträda kanslichefen vid
verksamhetens planläggning och samordning. Utredningsenheterna återigen
har, som namnet anger, att svara för utredningen av de granskningsärenden
som har beslutats av revisorerna. Varje sådan enhet består under
en byråchef av fyra handläggande tjänstemän och två kontorsassistenter.
Inalles omfattar kansliet 20 tjänstemän.

Revisorerna har möjlighet att i viss omfattning anlita experter och sakkunniga.
Enligt ett särskilt riksdagsbeslut skall utomstående expertis på
externrevisionens område regelmässigt biträda vid granskningen av riksdagsförvaltningen.
Därutöver brukar revisorerna årligen ta två å tre kon -

sulter i anspråk för särskilda utredningsuppdrag inom ramen för den allmänna
granskningsverksamheten.

1.3 Arbetsformer

De arbetsformer som tillämpas vid revisionsverksamhetens bedrivande
kännetecknas av en fortlöpande samverkan mellan revisorerna och kansliets
tjänstemän. 1 enlighet med den precisering av uppgifter och ansvar
som har gjorts av riksdagen ankommer det därvidlag på kansliet att fortlöpande
bevaka statsverksamheten, att ta fram förslag till granskningsobjekt
och att utreda beslutade granskningsärenden, medan revisorerna har att
bedöma granskningsärendena i deras olika faser och att fatta för ärendenas
fortgång och avslutande erforderliga beslut. Samtidigt har förutsatts att
revisorerna skall berika granskningsarbetet med egna initiativ.

Grunden för revisionsverksamheten utgörs numera av den granskningsplan
som enligt föreskrift i instruktionen årligen skall fastställas av revisorerna.
På denna plan, innefattande även en viss reserv, förs de ärenden
upp som skall undersökas närmare under det aktuella arbetsåret. För varje
sådant ärende fastställer revisorerna samtidigt en s. k. projektplan, som i
korthet anger granskningens bakgrund och syfte i det förevarande fallet.
Granskningsplanen kan därmed sägas inbegripa lika många utredningsuppdrag
för kansliet som den innehåller granskningsärenden.

I den av revisorerna antagna arbetsordningen är föreskrivet, jämte annat,
att kanslichefen årligen skall upprätta förslag till granskningsplan.
Förslaget prövas av revisorerna, vilka genom tillägg eller strykningar kan
vidta de ändringar däri som de finner önskvärda. Så görs också i växlande
omfattning. Den granskningsplan som slutligt fastställs ger således uttryck
för revisorernas uppfattning om verksamhetens lämpligaste utformning det
aktuella året. Revisorerna har därjämte möjlighet att besluta om granskning
i särskild ordning av ärenden som inte är upptagna på planen.

Verksamhetens inriktning på frågor av principiell och generell innebörd
utesluter en fullständig granskning av det område som kan omfattas av
revisorernas tillsyn. Av riksdagen har också förutsatts att revisorernas
granskning skall ha karaktären av stickprovsvis insatta undersökningar.
Detta ställer revisorerna inför svåra avvägningsproblem vid de årliga besluten
om granskningsplan. Med hänsyn till arten och omfattningen av det
uppdrag som har lämnats av riksdagen får det anses vara naturligt om
revisorerna strävar efter att genom sin granskning skapa ett underlag för
ett allmänt omdöme om tillståndet inom den statliga och statsunderstödda
verksamheten i viktigare avseenden. De utredningsresurser som står till
revisorernas förfogande sätter å andra sidan bestämda gränser för granskningens
omfång. Dessa gränser är mycket snäva. Det är därför inte möjligt
för revisorerna att ta upp mer än ett fåtal nya ärenden till granskning varje
år.

I och med att granskningsplanen med vidhängande projektplaner har

antagits av revisorerna kan första fasen i den kontinuerligt fortskridande
revisionsprocessen sägas vara avslutad.

Den andra fasen avser själva utredningen av de ärenden som är upptagna
på granskningsplanen. Ärendena granskas i en viss av revisorerna
bestämd turordning och fördelas på utredande tjänstemän (i förekommande
fall på utomstående experter) allt eftersom resurser för ändamålet är
tillgängliga. I regel påförs en tjänsteman två ärenden för att önskvärd
flexibilitet och långsiktighet i utredningsverksamheten skall kunna upprätthållas.

På grundval av vid utredningens inledningsstadium preliminärt utfärdade
granskningsanvisningar upprättas inom kansliet en arbetsplan för det
aktuella ärendet. I arbetsplanen görs såsom dess viktigaste del ett försök
till närmare bestämning och avgränsning av utredningsuppdraget. Tanken
med denna probleminventering och problemidentifiering är att klarhet i
sakläget skall skapas, vilket är en förutsättning för att utredningen skall ge
revisorerna önskade upplysningar. 1 arbetsplanen anges vidare tänkt uppläggning
av det fortsatta arbetet jämte avsedd utredningsmetodik, eventuellt
behov av medhjälpare och specialundersökningar, uppskattad tidsåtgång
och beräknade kostnader. En preliminär innehållsförteckning för den
granskningspromemoria i vilken utredningsresultatet så småningom skall
redovisas är även fogad vid arbetsplanen.

Arbetsplanen föredras på den revisionsavdelning till vars kompetensområde
det aktuella ärendet hör. Avdelningen får därigenom kännedom om
det sätt på vilket kansliet avser att lösa det i förevarande fall mottagna
utredningsuppdraget, samtidigt som kansliet blir informerat om de synpunkter
och önskemål som revisorerna kan ha beträffande det fortsatta
arbetet. Förutsättningar för en fruktbringande dialog mellan revisorerna
och deras kansli skapas därmed redan på ett tidigt stadium av utredningsarbetet.

Sedan arbetsplanen sålunda har föredragits och dryftats på vederbörande
avdelning, gäller den som en vägledning och ram för det fortsatta
utredningsarbetet.

Vid utredningar av det slag som förekommer hos riksdagens revisorer är
det vanligt att arbetet utförs som ett lagarbete i en särskild projektgrupp.
Denna arbetsmetod är inte okänd hos revisorerna, men av organisatoriska
skäl har den kunnat praktiseras endast i mycket begränsad omfattning. De
utredningar som görs inom revisorernas kansli har därför mestadels formen
av enmansutredningar.

Utredningsarbetet avslutas med att en granskningspromemoria upprättas.
Promemorian utgör det dokument vari resultatet av den av revisorerna
anbefallda utredningen redovisas. Därmed är ärendets utredningsfas slutförd.

Revisionsprocessens tredje fas inleds med att granskningspromemorian
föredras på vederbörande avdelning. Revisorerna får därigenom tillfälle att

göra en jämförelse mellan det slutliga utredningsresultatet och den tidigare
presenterade utredningsplanen samt att lägga fram de synpunkter på den
lämnade redovisningen som de kan finna skäl till. Emellanåt föranleder
detta jämkningar i promemorians text, men det måste strykas under att den
behandling som en granskningspromemoria undergår på en avdelning och
sedermera vid ett plenisammanträde inte innebär något ställningstagande
från revisorernas sida till de påpekanden och rekommendationer som
promemorian innehåller.

1 instruktionen föreskrivs nämligen att revisorerna, innan de beslutar i
ett granskningsärende, i allmänhet skall inhämta yttrande av den som har
berörts av granskningen eller äger speciell sakkunskap i den behandlade
frågan. Detta förfarande, i förening med den tidigare utredningsfasen kallat
tvåstegsförfarandet, har motiverats med angelägenheten av att revisorerna
skall kunna grunda sina beslut på ett så allsidigt och tillförlitligt material
som möjligt. Den ställning i det aktuella ärendet som avdelningen tar efter
granskningspromemorians föredragning får därför i stort sett enbart formen
av ett förslag till revisorerna i plenum att remittera promemorian till
vissa namngivna myndigheter och organisationer. Beslut om remiss fattas i
plenum, likaledes efter föredragning.

Sedan begärda remissyttranden har kommit in till revisorerna, underkastas
de en förberedande behandling på kansliet. Därmed tarten avslutande
beslutsfasen sin början. Yttrandena föredras på vederbörande avdelning,
som nu för tredje gången konfronteras med det aktuella granskningsärendet.
Avdelningen gör en bedömning av de åsikter som remissinstanserna
har uttalat, ställda i relation till granskningspromemorians påpekanden och
förslag, och anger på grundval härav sin uppfattning om hur ärendet
lämpligen bör avslutas. Om en skrivelse anses böra avlåtas till regeringen
eller till riksdagen, drar avdelningen även upp riktlinjerna för skrivelsens
innehåll.

Med ledning av de synpunkter som har kommit till uttryck vid avdelningens
behandling av avgivna remissyttranden har sedan kansliet att göra
upp ett förslag till revisorernas slutliga åtgärd i ärendet. Förslaget, som
förutom en skrivelse kan avse en tilläggspromemoria, föredras för avdelningen
som efter eventuella jämkningar lämnar över det till plenum för
godkännande. Det definitiva beslutet fattas så av revisorerna i plenum.
Revisorerna ger därmed sin officiella syn på den fråga eller det komplex av
frågor som har varit uppe till revisionell bedömning. Detta innebär att det
aktuella granskningsärendet är avslutat.

Verksamheten hos riksdagens revisorer präglas i allt väsentligt av det
arbete som föregår fastställelsen av den årliga granskningsplanen och av
det arbete, särskilt i form av utredningar, som denna plan föranleder. Vid
sidan härav har två inslag i verksamheten sådan betydelse att de är förtjänta
av att nämnas här.

Med det sagda åsyftas i första hand de länsresor som revisorerna gör

årligen. Till skillnad från de resor som företas inom ramen för utredningen
av ett visst ärende har dessa resor inte något omedelbart samband med den
aktuella granskningsverksamheten. De idéer till nya ärenden som kan
komma fram under länsresorna tas självfallet till vara, men avsikten med
resorna är dock en annan än den som vanligen förknippas med den förvaltningsbevakande
och uppslagssökande verksamheten. Huvudsyftet är således
att revisorerna genom länsresorna skall få tillfälle att dels bilda sig en
uppfattning om tillståndet inom den offentliga förvaltningen på regional
och lokal nivå, dels ta del av de erfarenheter av både positiv och negativ
art som har vunnits inom berörda samhällsorgan vid genomförandet av
centralt fattade beslut. I allmänhet besöker revisorerna varje år två län,
varvid sammanträdena på respektive länsstyrelser utgör inte bara en informationskälla
av rang utan också utgångspunkten för besök i olika delar av
länen i fråga.

Ett liknande ändamål har de särskilda föredragningar som revisorerna
anordnar under våren och hösten varje år. Till dessa föredragningar inbjuds
verkschefer och andra framstående företrädare för den statliga eller
med statsmedel finansierade verksamheten att inför revisorerna redogöra
för aktuella förhållanden och problem inom de områden som de har det
närmaste ansvaret för. Ofta tar föredragningarna sikte på olika sidor av ett
gemensamt tema. Tyngdpunkten är lagd på sammanhangen i stort och
skönjbara utvecklingstendenser.

Liksom länsresorna kan de särskilda föredragningarna sägas vara ett
medel för att hos revisorerna och deras kansli vidmakthålla och förmera de
allmänna kunskaper om den offentliga sektorn som är oumbärliga i en
verksamhet av förevarande slag. Deras betydelse för personalens vidareutbildning
är också stor.

I en den 26 januari 1978 dagtecknad skrivelse till riksdagen (Förs.
1977/78: 12) har revisorerna lagt fram förslag till vissa organisatoriska
förändringar. Revisorerna har samtidigt förutsatt viss jämkning av den
praxis som nu tillämpas i fråga om verksamhetsformer och arbetsrutiner.
Syftet med denna jämkning är att revisorerna därigenom skall få möjlighet
till fördjupad insyn i den löpande granskningsverksamheten utan att gällande
principer för verksamheten rubbas.

Skrivelsen, som har tillkommit efter förhandlingar med vederbörande
personalorganisationer, har överlämnats till utredningen angående en allmän
översyn av riksdagens arbetsformer.

1.4 Medelstilldelning

Medel för revisorernas verksamhet anvisas i form av ett förslagsanslag
under driftbudgetens XVII huvudtitel, Riksdagen och dess verk m. m.
Utgifterna under budgetåret 1977/78 samt de för budgetåren 1978/79 och
1979/80 anvisade respektive av revisorerna äskade medlen framgår av
nedanstående sammanställning. Beloppen är angivna i tusental kronor.

	1977/78 utgift	1978/79 anslag	1979/80 äskande
Arvoden till revisorerna	158	170	170
Lönekostnader	3000	2757	3 176
Sjukvård	9	6	9
Reseersättningar	80	50	60
Lokalkostnader	156	643	798
Expenser	96	93	146
Utrustning av nya kanslilokaler	343	450	-
Totalt	3842	4169	4 359

Revisorernas kansli har den 1 juni 1978 flyttat in i moderna kanslilokaler,
vilket medfört en avsevärd ökning av lokalkostnaderna. Till en mindre del
beror detta på att de nya lokalerna omfattar ett något större antal rum än de
tidigare disponerade.

1 samband med att riksdagen fattade beslut om revisorernas anslag för
budgetåret 1978/79 erhöll revisorerna efter särskild framställning även
medel för utrustning av de nya lokalerna. Av det belopp som därvid
anvisades för ändamålet har 343 000 kronor redovisats under budgetåret
1977/78. Sålunda återstod av dessa särskilt beviljade medel 107 000 kronor
vid ingången av efterföljande budgetår.

1.5 Personaladministration

Med anledning av den förestående omlokaliseringen av vissa departement
från Gamla Stan till Södra Klara i Stockholm har revisorernas kansli
den 1 juni flyttat från tidigare innehavda lokaler i kv. Rosenbad till nya
ändamålsenliga lokaler i kv. Beridarebanan nr 66 vid Regeringsgatan 65.
Sedan länge eftersatta behov av en rationell arbetsmiljö har därmed kunnat
bli tillgodosedda.

Revisorerna har under året inrättat en extra tjänst som byrådirektör i
högst F 19. Efter sedvanliga avtalsförhandlingar har sex innehavare av
tjänster i rörlig lönegrad erhållit ändrad lönegradsplacering.

Inom ramen för den fortlöpande vidareutbildningen av kansliets personal
har en kontorsassistent under tre dagar deltagit i en av statens personalutbildningsnämnd
anordnad kurs om information och kommunikation
och en expeditionsassistent genomgått en tvådagarsutbildning i skötsel av
ny offsetmaskin. Vidare har sex tjänstemän deltagit i statskontorets orienterande
ADB-kurs om en och en halv dag.

I anslutning till arbetet med visst granskningsärende har en handläggande
tjänsteman genomgått försvarshögskolans höstkurs, omfattande ca två
månader, för att därigenom tillägna sig den bakgrundskunskap om totalförsvarets
uppgifter och organisation som ansetts nödvändig för granskningsuppdragets
fullgörande.

Viss facklig utbildning på arbetstid har bedrivits under året. Sålunda har
en handläggare under tre dagar deltagit i en SACO/SR-kurs om löneförhandlingar
inom den statliga sektorn.

Kanslipersonalen hos riksdagens revisorer och hos Nordiska Rådets
svenska delegation har gjort arbetsplatsbesök hos varandra, varvid information
lämnats om respektive organs verksamhet och organisation.

Därjämte har kanslichefen varit inbjuden till justitieombudsmännen för
att där inför personalen informera om revisorernas verksamhet.

2 Granskningsverksamheten

Den av revisorerna för år 1978 fastställda granskningsplanen omfattade
ursprungligen 24 ärenden, av vilka dock två sedermera har blivit avförda
från planen samtidigt som ett nytt ärende har tagits upp på den. Efter den
företagna jämkningen finns således 23 ärenden uppförda på granskningsplanen.
Ett av dessa ärenden har redovisats i form av fem delprojekt.

Sju ärenden och delprojekt har slutbehandlats under året, medan revisorerna
i fyra fall ännu inte har tagit ställning till upprättade granskningspromemorior.
Undersökningar pågår för närvarande i nio ärenden.

2.1 Granskningsplanen

De sammanlagt 23 ärenden och fem delprojekt som finns uppförda på
1978 års granskningsplan fördelar sig på departementens verksamhetsområden
enligt följande.

Ärendet redovisas i
berättelsen på s.

Gemensamma för flera departement

1. Det statliga redovisningssystemet 36

2. Programbudgetering hos civila myndigheter 36

3. Försvarets planerings- och ekonomisystem 36

4. Redovisningsrevisionen inom statsförvaltningen 37

5. I statsmyndigheternas anslagsframställningar redovisade
besparingsförslag 38

6. Statsmyndigheternas ärendebalanser 38

7. Affärsverkens intäkts- och kostnadsutveckling 38

8. Statliga entreprenader 40

Försvarsdepartementet

9. Tjänstledighet för frivillig utbildning inom totalförsvaret 32

Socialdepartementet

10. Statsbidrag till sammanslutningar för stöd och hjälp åt

läkemedelsmissbrukare 41

Kommunikationsdepartementet

11. Av statens vägverk administrerade beredskapsarbeten 15

12. Viss omorganisation vid statens järnvägars banavdelning 39

Budgetdepartementet

13. Den statliga finansförvaltningens centrala organisation 32
Statsmyndigheternas ärendebalanser:

mellankommunala skatterätten (ingår i projekt 6) 22

Statsmyndigheternas ärendebalanser:

kammarkollegiet (ingår i projekt 6) 23

14. Kontrollen av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter m. m. 41

Utbildningsdepartementet

15. Det datorbaserade informationssystemet för vetenskapliga
bibliotek, LIBRIS 19

16. Viss av staten finansierad konsertverksamhet 33

17. Dispositionen av medel för hemspråksundervisning 41
Statsmyndigheternas ärendebalanser:

centrala studiestödsnämnden (ingår i projekt 6) 26

Jordbruksdepartementet

18. Inom jordbruksprisregleringen inflytande avgifter 40

19. Statens stöd till idrotten 41

Bostadsdepartementet

20. Den lokala lantmäteriverksamheten 34
Industridepartementet

21. Strukturstödet till industrin 42

22. Kostnaderna för byggande av visst kärnkraftaggregat 42

23. Återbetalning av lokaliseringsbidrag 42

Kommundepartementet

Statsmyndigheternas ärendebalanser:

länsskatterätterna (ingår i projekt 6) 27

Statsmyndigheternas ärendebalanser:

vissa länsstyrelsers planeringsavdelningar (ingår i projekt 6) 30

Om de på planen upptagna ärendena kan i vaije särskilt fall följande
uppgifter lämnas.

2.2 Av revisorerna slutförda granskningsärenden

Som nämnts i det föregående har revisorerna under år 1978 tagit slutlig
ställning i sju ärenden. De avgöranden som därvid träffats har föranlett
skrivelse till regeringen i fyra fall. Övriga ärenden har avslutats på så sätt
att revisorerna beslutat tillställa berörda myndigheter eller motsvarande
organ de inom kansliet upprättade granskningspromemoriorna för kännedom
eller för de åtgärder som kunde finnas befogade.

De sålunda slutförda ärendena har berört följande förhållanden.

Av statens vägverk administrerade beredskapsarbeten

Revisorernas beslut den 1 juni 1978
Granskningspromemoria nr 1/1978

De samlade anslagen till statens vägverk för drift, byggande och beredskapsarbeten
vid den statliga väghållningen var under åren 1972—1976
drygt 11 miljarder kronor. Av detta belopp utgjorde medlen till beredskapsarbeten
nära 15 procent. De arbetslösa som anvisats beredskapsarbeten
vid vägverket uppgick under samma period till omkring fem procent av
verkets samtliga anställda.

Medlen till beredskapsarbeten och liknande insatser på vägar har i
huvudsak anvisats över statsbudgetens reservationsanslag till sysselsättningsskapande
åtgärder och ställts till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande
eller underkastats styrelsens bedömning.

Riksdagens revisorer har i detta granskningsärende låtit undersöka i vad
mån för ändamålet anvisade medel disponerats på det sätt som åsyftats.
Den i ärendet upprättade granskningspromemorian innehåller i stort sett
följande.

Arbetslöshetens sammansättning är beroende av säsongsvängningarna i
efterfrågan på arbetskraft, den regionala obalansen i tillgången på arbete
inom landet och de strukturella förändringarna i näringslivet. Behovet av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, bl. a. behovet av beredskapsarbeten,
skiftar därför ständigt.

Ursprungligen var syftet med beredskapsåtgärderna att direkt ge de
arbetslösa en tillfällig hjälp. Det vidgades senare till att avse en ökning av
de offentliga investeringarna för att man direkt och indirekt skulle kunna
påverka den totala sysselsättningen vid en konjunkturavmattning. Av olika
skäl har samhället dessutom tvingats att i ökad omfattning vidta särskilda
åtgärder för att sysselsätta svårplacerade arbetslösa.

Beredskapsarbeten på vägar är sedan många år ett beprövat arbetsmarknadspolitisk!
medel. Den utförda granskningen har också visat att dessa
arbeten i stort sett är ändamålsenliga. Granskningen har dock samtidigt
gett vid handen att det finns vissa problem och brister i den nuvarande
ordningen.

Sålunda blir en allmän följd av investeringar i rationaliseringssyfte ofta
bl. a. att behovet av arbetskraft i allmänhet och av arbetskraft utan yrkeskunskaper
i synnerhet minskar. Denna effekt har blivit särskilt framträdande
i fråga om vägarbetena. Till arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa
som anvisats vägverkets beredskapsarbeten på vägar har under senare år
utgjort mindre än hälften av arbetsstyrkan vid vägobjekten. Den direkta
sysselsättningseffekten av offentliga investeringar i vägar, varav vägverket
administrerat nära 1,3 miljarder kronor under åren 1972—1976, har härige -

norn blivit mindre än man väntat sig. Av de höga dagsverkskostnaderna
vid arbetena har vidare de anvisades löner svarat för betydligt mindre än
hälften.

I fråga om vägarbetenas indirekta eller sekundära effekter på den totala
sysselsättningen visar granskningen att dessa effekter till större delen
ligger utanför arbetsmarknadsverkets kontroll. Det är vidare inte för närvarande
en administrativ uppgift för vägverket att ansvara för sysselsättningsutbytet
av verkets egna beredskapsarbeten.

Den vid granskningen konstaterade ändamålsenligheten med vägarbeten
som beredskapsarbeten har i stort bekräftats vid remissbehandlingen av
granskningspromemorian. Dock understryks att vägarbetena på senare tid
blivit mindre sysselsättningsintensiva på grund av de mycket höga dagsverkskostnader
som arbetena drar.

Riksrevisionsverket har i sitt remissvar tagit upp svårigheterna att väga
angelägenheten av vägarbetena mot deras sysselsättningseffekter. Verket
anser sålunda att vägverkets planeringskriterier behöver utvecklas och att
olika avvägningsproblem bör ges en bättre belysning. Riksrevisionsverket
lämnar också i en till remissvaret fogad promemoria vissa synpunkter på
hur sådana planeringskriterier skall kunna utformas. I den skrivelse som
avlåtits i ärendet har revisorerna sagt sig dela denna uppfattning. De har
vidare förklarat att de med hänsyn till den betydelse vägarbetena fortfarande
har och även framdeles synes få som beredskapsobjekt är av den
uppfattningen, att utbytet av de statliga satsningarna på området bör göras
mera effektivt bl. a. genom en förbättrad planering.

Den statistik som för närvarande ställs samman eller det informationsmaterial
som i övrigt finns tillgängligt synes inte ge en tillfredsställande
uppfattning om effekterna av de insatta sysselsättningsåtgärderna. Bedömningen
av beredskapsarbetena görs därför i dag i huvudsak endast med
ledning av uppgifter som inhämtas enligt bestämmelserna i arbetsmarknadskungörelsen,
dvs. behovet av beredskapsarbeten bestäms efter antalet
till arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa. Inom det numera vidgade
syftet med beredskapsarbetena bör dock såväl den direkta som den indirekta,
eller sekundära, påverkan på sysselsättningen rymmas. Som exempel
på här åsyftade indirekta effekter kan nämnas de arbeten som skapas åt
planerings- och projekteringspersonalen hos vägverket.

En del av det totala sysselsättningstillskottet på grund av vägbyggande
kan vidare beräknas falla utanför den region där en väg byggs. Kunskaperna
om sådant utbyte vid olika slag av vägobjekt är i dag bristfälliga. Om
dessa verkningar är positiva eller negativa är vidare svårt att konstatera.
Arbete på att utveckla registreringsmetoder härför pågår dock.

Nu berörda indirekta sysselsättningseffekter av beredskapsarbetena på
bl. a. vägar synes fortsättningsvis böra redovisas så, att en mera skärpt
resultatbevakning av insatta beredskapsåtgärder kan åstadkommas. Införandet
av en sådan redovisning stämmer också överens med riktlinjerna

för det utvecklingsarbete rörande den statliga vägplaneringen som tillämpats
på senare år. Vid detta har som bekant intresset alltmer riktats mot de
s. k. kvalitativa effekterna, i vilka olika vägobjekts verkan på sysselsättningsläget
ingår.

Behovet av beredskapsarbete för andra än för dem som anmält sig
arbetslösa till arbetsförmedlingen bör vidare registreras av arbetsmarknadsverket.
Härmed avses registrering av t. ex. sådana arbetstagargrupper,
exempelvis maskin- och fordonsförare, som skulle ha blivit arbetslösa
om de inte hade sysselsatts i beredskapsarbete. Dessutom synes det med
hänsyn till personalsituationen vid vägverket och utvecklingen av anslagen
till verkets väghållning vara motiverat att verket bättre redovisar hur den
fast anställda personalen används för olika arbeten.

Med den sålunda skisserade redovisningen av både behovet av och
effekten på sysselsättningen som grund synes arbetsmarknadsverket bättre
kunna genomföra sin granskning av utbytet av medel satsade på beredskapsarbeten
i form av väghållning. Därtill kommer större möjlighet att
genom en bättre framförhållning tillämpa olika former för arbetenas utförande
- arbeten i egen regi eller med utnyttjande av entreprenör - under
lika villkor utan att de för arbetena ansvariga drabbas av den tidsbrist som i
dag är för handen.

Syftet med beredskapsarbetena är att den arbetslöse så fort som möjligt
skall sysselsättas på den öppna marknaden. Därför bör resultatet av arbetsförmedlingens
insatser härvidlag bättre följas. För genomförande av
sådana studier torde det i första hand behövas en mera systematisk undersökning
av vilka faktorer som främst medverkat till att en arbetslös åter får
arbete i den öppna marknaden. Med stöd av erfarenheter från sådana
undersökningar kan sedan nya beredskapsarbeten utformas. En utveckling
av undersökningsmetodiken på detta område synes vara en angelägen
åtgärd. Nya metoder torde med fördel kunna utvecklas med utgångspunkt i
det arbete som arbetsmarknadsverket tidigare utfört på området.

Det synes även böra övervägas om inte en viss andel av de medel som
satsas på beredskapsarbeten, bl. a. på vägområdet, bör användas till efterhandsgranskning
av utbytet av beredskapsarbetena.

Nu angivna synpunkter på arbetsmarknadsverkets kontroll av verkningarna
av vidtagna åtgärder, frågan om mera allmänna analyser av sysselsättningseffekterna
av beredskapsarbetena på vägar och registreringen av
sekundära effekter av beredskapsarbeten delas även av de i ärendet hörda
remissinstanserna. Hur långt man skall gå vid registreringen av olika
sysselsättningseffekter råder det dock delade meningar om.

Ett större utbyte av satsningarna på vägar som beredskapsobjekt skulle
vidare vinnas, om längre förberedelsetider för igångsättning av vägarbetena
infördes, om tilldelningen av medel för beredskapsarbetena tidigarelades
och om totalkostnadsramar för de vägarbeten som utförs som beredskapsobjekt
tillämpades.

2 Riksdagen 1978179. 2 sami. Nr 2

Vägverket strävar efter att skilja ut och i sitt särskilda sammanhang
planera in mera sysselsättningsintensiva moment i vägbyggandet innan ett
beredskapsobjekt sätts i gång. Såvitt granskningen visat saknas tyvärr inte
sällan förutsättningar för att sådana planeringsåtgärder skall hinna genomföras
i tid. Tidtabellerna för igångsättning av beredskapsarbetena är nämligen
regelmässigt sådana att tillräckligt utrymme inte alltid finns för utförande
av förberedelsearbetet mellan beslutet om medel till ett beredskapsarbete
och beslutet att sätta i gång samma arbete.

Den tid som löper mellan beslutet att anvisa medel till ett beredskapsarbete
och beslutet att sätta i gång samma arbete bör uppenbarligen göras
längre, så att större utrymme för förberedelser erhålls. Vidare synes beslut
om båda dessa åtgärder böra fattas på samma nivå inom arbetsmarknadsverket.

Flertalet av de i ärendet hörda remissinstanserna ställer sig positiva till
att längre tid ges för planeringen av vägarbetena. Bl. a. betonas att tidsplaneringen
kräver flexibilitet, dvs. förmåga att anpassa igångsättningen av
beredskapsarbetena till rådande sysselsättningssituation. Vidare understryker
man att en tillräckligt god tidsplan fordras för att varje objekt skall
kunna bedrivas på ett rationellt sätt och med den för objektet optimala
arbetstakten och kunna färdigställas under avsett budgetår.

När det gäller frågan om totalkostnadsramar kan konstateras att under
år 1978 bestämmelser trädde i kraft av innebörd att tioåriga flerårs- och
fördelningsplaner för väg- och gatuhållning skall upprättas. Samtidigt som
dessa bestämmelser utfärdades, gavs direktiv om planeringen av beredskapsarbeten
inom vägområdet.

För statsvägarna har hittills vid flerårsplanearbetet länsvis upprättats
femåriga beredskapsplaner (R-planer). Avsikten är att motsvarande beredskapsplaner
skall kunna upprättas för de statskommunala vägarna. Dessa
beredskapsplaner utgör dels ett styrmedel för den budgetårsvis inriktade
beredskapsplaneringen (beredskapsprogram etc.), dels bas för projekteringsplaneringen.

Planering av arbetskraftens utnyttjande, arbetstakten och över huvud
taget ett rationellt genomförande av ett vägobjekt som beredskapsarbete
skulle underlättas om objektet i sin helhet lades upp med en flerårig
totalkostnadsram som grund, inom vilken ram medel tilldelades objektet
för varje budgetår efter länsmyndigheternas överenskommelse. Därför
synes de olika vägobjekten böra ges sådana totalkostnadsramar, att inom
dessa varje objekt tilldelas medel för vatje budgetår av länsarbetsnämnderna
efter överenskommelse mellan länsmyndigheterna. Härigenom skulle
en bättre planering av arbetskraftens användning och över huvud taget
en rationellare väghållning erhållas.

Dessa synpunkter har också till övervägande delen vunnit stöd vid
remissbehandlingen. Arbetsmarknadsstyrelsen har dock ställt sig negativ
till förslaget med en allmän hänvisning till att beredskapsarbetenas natur
inte medger sådan planering.

Vid den nu genomförda granskningen har i övrigt vissa andra frågor om
utbytet av de statliga satsningarna på vägarbeten som beredskapsobjekt
aktualiserats. Vissa av dem avser vidtagande av regionalt inriktade åtgärder,
såsom viss delegering och decentralisering av beslutanderätt, införande
av större andel av s. k. riktade delentreprenader och införande av
regionalpolitiska anslag. Nämnda frågor bör göras till föremål för ytterligare
överväganden med utgångspunkt i vad som framkommit med anledning
av granskningen.

I skrivelse till regeringen har revisorerna hemställt att vissa åtgärder
vidtas från regeringens sida, så att ett bättre utbyte av de statliga satsningarna
på beredskapsarbeten på vägar erhålls. De åtgärder som sålunda har
satts i fråga av revisorerna avser

- införande av en förbättrad kontroll från AMS sida av de sysselsättningsskapande
åtgärderna,

- skapande av en bättre kunskap om de totala effekterna av beredskapsarbetena,

- komplettering av den nuvarande arbetslöshetsstatistiken,

- införande av en längre förberedelsetid för igångsättning av vägarbeten,

- tidigareläggning av tilldelning av medel för vägändamål och

- införande av totalkostnadsramar för beredskapsarbeten som avser vägobjekt.

I fråga om övriga vid granskningen aktualiserade frågor hemställer revisorerna
att dessa genom regeringens försorg görs till föremål för ytterligare
överväganden.

Skrivelsen är som bilaga 3 fogad vid denna berättelse.

Det datorbaserade informationssystemet för vetenskapliga bibliotek — LIBR1S

Revisorernas beslut den 28 februari 1978
Granskningspromemoria nr 10/1977

Under senare delen av år 1976 påbörjades hos riksdagens revisorer en
granskning av det datorbaserade informationssystemet för vetenskapliga
bibliotek (LIBRIS), som sedan år 1972 försöksvis har tillämpats vid flera
vetenskapliga bibliotek inom landet. Syftet har varit att genom granskningen
en bedömning skall göras dels av resultatet av den hittills bedrivna
försöksverksamheten, dels av de faktiska möjligheter till rationaliseringsvinster
som systemet erbjuder.

Med hjälp av LIBRIS-systemet avsåg man att, genom att utnyttja ett
datorbaserat informationssystem, få bort det dubbelarbete som dittills
hade funnits vid de vetenskapliga biblioteken, framför allt vid katalogisering
av vetenskaplig litteratur. Även framställningen av bokkataloger skulle
kunna förenklas. Systemet har utvecklats av statskontoret, som också
fram till den 1 januari 1978 har ansvaret för den försöksmässiga driften.

Kartong: S. 30. rad 3 Står: 9/1977 Rättat till 7/1978

Bedömningen av LIBRIS-projektet har varit förenad med stora svårigheter,
eftersom de mål som satts upp för projektet varit alltför allmänt
formulerade och noggrannare principer för mätning av verksamhetens
effekter inte angetts av statskontoret. Såsom framgår av den i ärendet
upprättade granskningspromemorian har dock den genomförda granskningen
visat att de anmärkningar som från skilda håll och i olika sammanhang
framförts mot LIBRIS-systemet varit befogade.

Försöksverksamheten har sålunda präglats av svag driftekonomi och låg
verksamhetsvolym. Av statskontoret beräknade 200000 katalogiseringar
per år, vilket också synes motsvara aktuellt behov, utfördes under den
period granskningen omfattat endast ca 50000 per år. Den låga katalogiseringsvolymen
kan beräknas innebära en förlust på flera miljoner kronor per
år för statsverket. Under senare delen av år 1977 har dock verksamhetsvolymen
i viss mån kunnat ökas. Den allmänna bilden blir också ljusare om
man beaktar att bland de faktorer som ej har kunnat värderas vid lönsamhetsbedömningen
fördelarna vida överstiger nackdelarna.

Det mindre goda resultatet av den hittills bedrivna verksamheten synes
ha sin grund i brister i organisationen för LIBRIS-projektet, tekniska
brister i ADB-tillämpningen och använd maskinpark, knapphet på personal,
både centralt och lokalt, och brister i bibliotekspersonalens utbildning.

För att få en uppfattning om systemets kvalitet från teknisk synpunkt
och den använda maskinutrustningens prestanda har revisionen låtit en
teknisk konsult granska systemet. Vid denna granskning har framkommit
att klagomålen från bibliotekshåll i fråga om systemets begränsade prestanda,
t. ex. långa svarstider vid terminalerna, har varit riktiga. Dessutom
har visats att terminal- och datorkapaciteten varit otillräcklig i förhållande
till uppgiften att registrera all förvärvad litteratur i systemet.

Enligt den mening som har kommit till uttryck i granskningspromemorian
bör emellertid LIBRIS-systemet kunna ge framtida vinster, vilket
torde gälla såväl katalogiseringsvolymen som framställningen av katalogprodukter.
En nedläggning av systemet synes därför inte böra övervägas.

I första hand bör man dock i fråga om de funktioner som i dag ingår i
LIBRIS fastställa såväl kortsiktiga som mer långsiktiga mål för verksamheten
vid de vetenskapliga biblioteken.

När det gäller formerna för LIBRIS vidareutveckling bör stor vikt läggas
vid möjligheterna att få fram en rationell och kraftfull organisation. Denna
fråga får dock slutligt avgöras i samband med att man tar definitiv ställning
till organisationen av den framtida driften av LIBRIS. En nationell instans
för bedömning av katalogregelfrågor, vid vilken tolkningstvister mellan
biblioteken i katalogiseringsfrågor kan lösas och genom vilken erforderliga
översyner av reglerna kan genomföras, bör i detta sammanhang också
övervägas.

Det är även angeläget att man finner fasta former för samarbete mellan
LIBRIS och det kommunala bibliotekssystemet BUMS. Detta gäller sär -

skilt i fråga om katalogiseringen av svenskt tryck och vid en eventuell
utbyggnad av ADB-funktioner inom svenskt biblioteksväsende. I sådana
fall torde ett samarbete uppenbarligen kunna ge samhällsekonomiska vinster.

Vid den fortsatta planeringen av LIBRlS-systemets tekniska utbyggnad
på såväl kort som lång sikt bör beaktas vad som anförts i den rapport som
utarbetats av den vid granskningen anlitade tekniske konsulten. En teknisk
förbättring av LIBRIS-systemet i sig kommer att medföra att verksamhetsvolymen
kan öka. Mot denna bakgrund framstår den planerade omläggningen
av LIBRIS-systemet till en ny dator som ytterligt angelägen och
brådskande. Samtidigt med den systemöversyn som är erforderlig vid ett
sådant datorbyte bör övervägas om inte den nuvarande ambitionsnivån i
fråga om antalet tecken i systemet kan minskas. Dessutom synes en
förstärkning av datorkapaciteten under den tid som återstår till datorbytet
vara nödvändig.

För de forsknings-, företags- och folkbibliotek som ej har tillgång till
LIBRIS-terminaler har eftersläpningen i utgivningen av den s. k. accessionskatalogen
över utländsk litteratur, vilken utges av kungl, biblioteket,
skapat stora problem och därmed hämmat Qärrlånetrafiken och informationsförsörjningen
i stort. Med hänsyn härtill synes åtgärder för att säkerställa
en snar utgivning av accessionskatalogen, vars utgivning för närvarande
släpar efter åtskilliga år, böra prioriteras. Hävs eftersläpningen
kommer även lönsamhetsbilden att bli väsentligt ljusare.

Av väsentlig betydelse är också att utbildningen såväl av redan tjänstgörande
som av nytillkommande personal bedrivs med kraft. Sålunda bör
införande av en samlad organisation för utbildningen övervägas. Ansvaret
härför bör falla på det driftansvariga LIBRIS-organet (nationalbiblioteket).

De i granskningspromemorian förordade åtgärderna har i princip tillstyrkts
av de remissinstanser som har hörts i ärendet. I skrivelse till
regeringen har revisorerna, med hänvisning till vad som har framkommit
vid granskningen, hemställt att regeringen måtte se till

- att erforderliga åtgärder för uppnående av en tillfredsställande organisatorisk
förankring av LIBRIS-systemet vidtas,

— att såväl kortsiktiga som långsiktiga mål för systemets utveckling fastställs,

- att LIBRIS-systemets tekniska funktioner ses över och

— att tillfredsställande utbildning ges den personal som är engagerad i
LIBRIS-verksamheten.

Skrivelsen är som bilaga 1 fogad vid denna berättelse.

Statsmyndigheternas ärendebalanser: mellankommunala skatterätten

Revisorernas beslut den 27 april 1978

Granskningspromemoria nr 7/1977

Med utgångspunkt i de balansförteckningar över ej avslutade ärenden
som statliga myndigheter varje år skall ge in till justitiekanslern har en
granskning av ärendebalanserna hos mellankommunala skatterätten genomförts.

Ärendebalansen hos mellankommunala skatterätten har påtagligt ökat
under senare år, särskilt markant under år 1976. Balansen av mål som
kommit in t.o. m. detta år uppgick per den 1 mars 1977 till 1600 mål.
Balansen av samtliga vid sistnämnda tidpunkt inkomna mål var sålunda
något högre och utgjorde uppskattningsvis ca 1900 mål. Med tillämpning
av vanliga grunder för beräkning av vad som kan anses vara nödvändig
balans i fråga om skattemål skulle denna utgöra ca 1 200 mål. Den balans
som, vid sidan av arbetet med inkommande mål, skulle behöva avarbetas
uppgår sålunda till ca 700 mål. Med hänsyn särskilt till att målen ofta gäller
stora värden - de flesta börsnoterade bolag och många andra större
företag faller inom skatterättens kompetensområde — är det givetvis angeläget
att denna balans avarbetas snarast möjligt.

Med oförändrad avverkningskapacitet, ca 1 500 mål per år, och en beräknad
måltillströmning av ca 2 000 mål torde det inte vara möjligt att i
någon mån nedbringa merbalansen. Den skulle i stället komma att ytterligare
öka. En personalförstärkning synes följaktligen erforderlig. En sådan
förstärkning är dock enligt ett i ärendet från riksskatteverket inhämtat
yttrande knappast behövlig i fråga om domstolens sammansättning utan
bör avse personalen vid rättens kansli, vid vilket det för närvarande finns
tre handläggartjänster. Verket har också i sina petita för budgetåret 1978/
79 begärt förstärkning med en kvalificerad handläggartjänst jämte en biträdestjänst,
ett yrkande som också bifallits i fråga om handläggartjänsten.
Härigenom skulle sålunda skatterätten tillföras ytterligare en arbetskraft
som föredragande och ensamdomare (delvis), vilket bör medföra en icke
oväsentlig höjning av avverkningskapaciteten.

Om den nämnda förstärkningen är tillräcklig för att merbalansen skall
kunna avvecklas inom rimlig tid kan givetvis inte bedömas nu. Det torde
dock kunna antas att balansen i varje fall inte skall behöva öka ytterligare.

Då ärendebalansen relativt sett är av begränsad omfattning och riksskatteverkets
önskemål om personalförstärkning i det väsentliga blivit tillgodosett,
har revisorerna inte funnit skäl att för närvarande vidta ytterligare
åtgärder i ärendet än att däri upprättade promemorior tillställts riksskatteverket
för kännedom.

Statsmyndigheternas ärendebalanser: kammarkollegiet

Revisorernas beslut den 27 april 1978

Granskningspromemoria nr 11/1977

Vid granskningen av ärendebalanserna hos kammarkollegiet har konstaterats
att det stora flertalet balanser förekommer inom advokatfiskalskontoret.
Balanserna är numerärt sett betydande men utgörs till helt övervägande
del av ärenden som i första hand inte är beroende av kollegiets
handläggning. Årligen avgörs som regel flera ärenden än det antal som
kommer in, och balanserna visar totalt sett en nedåtgående tendens. Arbetsläget
synes därför med avseende på de löpande ärendena inte vara av
beskaffenhet att påkalla någon åtgärd från revisorernas sida.

Däremot har vid genomgången av advokatfiskalskontorets balanser uppmärksammats
att kammarkollegiet synes ha vissa svårigheter att hinna
med den kollegiet åliggande granskningen av beskattningsmyndigheternas
beslut om arvsskatt och gåvoskatt. Årligen inflyter sådana skatter till
belopp som för närvarande kan beräknas uppgå till omkring 400 milj.
kronor, fördelade på många tiotusentals beslut av tingsrätter och länsstyrelser.
Det är alltså fråga om skatteintäkter av betydande storlek och om
ett mycket omfattande beslutsunderlag som skall granskas.

Den i ärendet upprättade granskningspromemorian innehåller i övrigt i
stort sett följande uppgifter och synpunkter.

Förhållandena på förevarande skatteområde har i tidigare lagstiftningssammanhang
inte ansetts svara mot kravet på effektivitet och rättssäkerhet,
och kapitalskatteberedningen lade också år 1971 fram förslag om en
reformering av skattesystemet. Då denna reformfråga emellertid synes ha
ställts på framtiden, borde det finnas anledning att överväga vad som inom
ramen för gällande ordning kan göras för att tillgodose det angivna kravet.
Flera frågor, avseende tingsrätternas och länsstyrelsernas handläggning av
förevarande skatteärenden och kammarkollegiets granskning av myndigheternas
beslut i dessa ärenden, har sålunda aktualiserats vid den nu
genomförda granskningen. Bl. a. har följande frågor tagits upp till behandling,
nämligen på vilken nivå ärendena bör behandlas inom beskattningsmyndigheterna
för att tillräcklig säkerhet i handläggningen skall vinnas,
bevakningen av ärenden rörande s. k. framskjutna äganderättsförvärv,
kammarkollegiets möjligheter att erhålla upplysningar från tingsrätterna i
arvsskattemål och utformningen av kollegiets personalorganisation för
beskattningskontrollens handhavande.

Arvsskatte- och gåvoskattelagen anses allmänt innehålla invecklade och
svårtillgängliga bestämmelser, som för sin tillämpning kräver ingående
kännedom om det civilrättsliga regelkomplexet. Det är därför angeläget att
dessa ärenden, som kan vara av mycket varierande svårighet, handläggs
av personal med de kvalifikationer som ärendenas olika beskaffenhet
kräver. För tingsrätternas del gäller problemet främst beslutanderättens

delegering till tingsnotarier, som enligt tingsrättsinstruktionen inte är behöriga
att handlägga ärende av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller vars
avgörande eljest kräver särskild erfarenhet. Kritik har tidigare riktats mot
att tingsnotarierna i alltför stor utsträckning brukar handlägga komplicerade
arvsskatteärenden, och någon nämnvärd ändring i detta förhållande
synes inte ha inträtt under senare tid. Det synes därför angeläget att
åtgärder snarast vidtas för att i praxis bringa handläggningen i överensstämmelse
med tingsrättsinstruktionens behörighetsregler.

Domstolsverket har också i en nyligen utgiven handbok berört det
avgränsningsproblem som här föreligger, och verket har frågan aktuell
även i samband med ett annat projekt som är under arbete. Domareförbundet
har i ärendet för sin del förklarat sig berett att fästa sina medlemmars
uppmärksamhet på samma fråga. Och när det gäller motsvarande problem
i fråga om länsstyrelsernas handläggning av gåvoskatteärenden har länsstyrelsernas
organisationsnämnd framhållit att nämnden har avgränsningsfrågan
aktuell i samband med ett pågående utredningsarbete.

Med hänsyn till vad som sålunda upplysts torde det kunna hysas förhoppning
om att handläggningen av arvsskatte- och gåvoskatteärenden
framdeles kommer att omhänderhas av personal med de kvalifikationer
som ärendenas beskaffenhet kräver. Någon särskild åtgärd från revisorernas
sida i denna del har därför inte ansetts vara påkallad för närvarande.

Vad som framkommit vid granskningen om tingsrätternas bristfälliga
bevakning av ärenden om s. k. framskjutna äganderättsförvärv har föranlett
domstolsverket att förklara att verket kommer att utarbeta förslag till
erforderliga bevakningsrutiner. Någon särskild åtgärd från revisorernas
sida erfordras därför inte heller i denna del.

När det gäller frågan om tingsrätternas skyldighet att lämna kammarkollegiet
upplysningar om tillämpade beräkningsgrunder vid beslut i arvsskatteärenden
har kollegiet i ärendet förklarat att behov föreligger av en
uttrycklig föreskrift härom, under det att domstolsverket och domareförbundet
satt i fråga behovet och värdet av en sådan föreskrift. Enligt
allmänna verksstadgan föreligger skyldighet för länsstyrelse att i gåvoskatteärende
gå kollegiet till handa med de upplysningar och det biträde som
fordras för kollegiets verksamhet och som kan lämnas av länsstyrelsen.
Någon föreskrift om motsvarande skyldighet för tingsrätt i fråga om arvsskatteärenden
finns däremot inte.

1 princip torde det emellertid inte finnas anledning att upprätthålla någon
skillnad mellan beskattningsmyndigheternas skyldigheter i berörda hänseende.
En effektiv granskningsverksamhet torde i båda fallen förutsätta att
kammarkollegiet i komplicerade ärenden, i vilka beslutens motivering inte
lämnar tillräcklig vägledning, skall ha befogenhet att begära närmare upplysningar.
Det är också en allmän princip att organ med granskande och
kontrollerande uppgifter i sina instruktioner har tillagts uttrycklig befogenhet
att av de myndigheter som är föremål för granskning påkalla erforder -

ligt biträde. På grund härav och då kollegiet förklarat sig ej sällan ha
svårigheter att av tingsrätterna erhålla de handlingar och upplysningar som
kollegiet behöver för sin granskning, synes det - oaktat att såväl domstolsverket
som domareförbundet i ärendet satt behovet och värdet av en
sådan åtgärd i fråga - i lämplig ordning böra utfärdas en föreskrift som ger
kollegiet befogenhet att också i arvsskatteärenden erhålla de upplysningar
och det biträde som erfordras.

Det har vidare satts i fråga om inte en översyn bör göras av personalorganisationen
på kammarkollegiets granskningssektion för att effektivisera
den fiskala kontrollen på arvsskatte- och gåvoskatteområdet. Under
erinran om att denna kontroll ställer speciella krav på personlig kontinuitet
i granskningsarbetet har man därvid särskilt pekat på att tjänsterna inom
sektionen erhållit en sådan placering att de i allmänhet blivit passagetjänster
och sålunda ofta växlat innehavare. Kollegiet och personalorganisationen
SACO/SR har i ärendet vitsordat att en mindre tjänlig personalcirkulation
förekommit, och enligt personalorganisationen, som finnér det angeläget
att arbetssituationen förbättras, är det stor risk för att berört förhållande
kommer att fortfara. Vissa uppslag för att motverka en sådan otillfredsställande
utveckling har i sammanhanget också förts fram.

Då det synes vara ett viktigt allmänt intresse att skattekontrollen på
området fungerar effektivt, bör vad söm förekommit motivera att en allmän
översyn av personalorganisationen snarast möjligt kommer till stånd i
syfte att tillgodose berörda intresse.

Kammarkollegiets granskningsverksamhet har under senare år på grund
av vissa akuta personalsvårigheter hållits på en alltför låg nivå, ett förhållande
som enligt kollegiet i huvudsak kommer att bestå under ytterligare
flera år. Det synes därför önskvärt att kollegiets granskningssektion, i
avvaktan på att organisationsfrågan löses på ett tillfredsställande sätt,
temporärt förstärks med personal som har för granskningsarbetet erforderliga
kvalifikationer. Frågan om hur detta lämpligen bör göras bör tas upp
till närmare övervägande. Kammarkollegiet har i ärendet framhållit att en
sådan åtgärd synes vara lämplig, medan man från personalhåll ställt sig
tveksam till förslaget.

Med anledning av vad som förekommit i ärendet har revisorerna i
skrivelse till regeringen hemställt

- att kammarkollegiet ges möjlighet att i arvsskatteärenden hos vederbörande
myndighet infordra de upplysningar och erhålla det biträde som
erfordras för kollegiets verksamhet,

- att en allmän översyn av personalorganisationen på kollegiets granskningssektion
genomförs och

- att, i avvaktan på att översynen av personalorganisationen genomförs,
en temporär förstärkning av granskningssektionen övervägs.
Revisorerna har vidare för kännedom tillställt kammarkollegiet och

domstolsverket en i ärendet upprättad tilläggspromemoria.

Skrivelsen är som bilaga 2 fogad vid denna berättelse.

Statsmyndigheternas ärendebalanser: centrala studiestödsnämnden

Revisorernas beslut den 14 december 1978

Granskningspromemoria nr 4/1978

Vid granskningen av ärendebalanserna hos centrala studiestödsnämnden
har konstaterats att nämnden årligen har att handlägga ett betydande
och till synes växande antal ärenden av löpande natur. De ärendebalanser
som de till justitiekanslern ingivna balansförteckningarna visat har dock
inte kunnat anses som anmärkningsvärt stora. Å andra sidan har granskningen
gett vid handen att det i fråga om andra slag av ärenden - sådana
som inte omfattas av nämnda förteckningar - förekommer betydande
eftersläpningar. Iakttagelser av detta slag har bl. a. gjorts rörande nämndens
befattning med ärenden om återbetalning och återkrav av studiestöd.

När det gäller återbetalningssystemet har konstaterats att verksamheten
hos nämnden präglas inte bara av det stora och ökande antalet betalningsskyldiga
utan också av det förhållandet att betalningsskyldigheten i allmänhet
omfattar en lång följd av år och dessutom årligen föranleder flera
inbetalningar. Med de regler som nu gäller kräver denna verksamhet,
särskilt med hänsyn till den stora frekvensen av såväl uppskovsberättigade
som betalningsförsumliga personer, ett synnerligen omfattande administrativt
arbete, som på längre sikt synes kunna ta oroande proportioner
och vars ändamålsenlighet i vissa avseenden framstår som diskutabel.

Åtgärder ägnade att förenkla och effektivisera arbetet med
återbetalningarna av studiestöd torde vara ökade möjligheter att meddela
fleråriga uppskov, decentralisering av beslutanderätten i uppskovsärenden,
begränsning av utsändandet av påminnelser, höjning av utgående
påminnelseavgift och vissa åtgärder i fråga om indrivning av obetalda
belopp. I det senare fallet märks särskilt frågorna om en koncentration av
indrivningsförfarandet till att avse oguldna årsbelopp i stället för flera
smärre delbelopp och uttagande av obetalda belopp genom införsel i lön.

Vidtagande av nämnda åtgärder har vid remissbehandlingen av den i
ärendet upprättade granskningspromemorian i flertalet fall tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. I några fall har dock vissa invändningar gjorts.
Sålunda sätter man från ett par av remissmyndigheternas sida i fråga det
ändamålsenliga i att beslutanderätten i uppskovsärenden decentraliseras
och att begränsningar vid utsändandet av påminnelser om återbetalning
införs. En myndighet ställer sig negativ till att införsel används för utfående
av oguldna belopp.

Sakliga skäl talar för att de av studiestödsnämnden tillämpade åtgärderna
och rutinerna vid återbetalning och återkrav av studiestöd omprövas
och att i anslutning härtill erforderliga åtgärder vidtas för att få till stånd en
rationell och effektiv handläggning på området. Revisorerna har därför i
skrivelse till regeringen hemställt att regeringen måtte ta det initiativ i
frågan som krävs för att det sålunda angivna önskemålet utan dröjsmål
skall kunna förverkligas. Det har förutsatts att de synpunkter som förts
fram vid granskningen och vid remissbehandlingen av den i ärendet upprättade
granskningspromemorian därvid beaktas.

Statsmyndigheternas ärendebalanser: länsskatterätterna

Revisorernas beslut den 28 februari 1978

Granskningspromemoria nr 2/1978

En granskning har under de senaste två åren genomförts av målbalanserna
hos länsskatterätterna. Resultatet av granskningen har redovisats i
två särskilda granskningspromemorior med titeln Statsmyndigheternas
ärendebalanser: länsskatterätterna (nr 8/1977 och nr 2/1978).

1 granskningspromemorian nr 8/1977 lämnades, efter en redogörelse för
länsskatterätternas uppgifter och organisation m. m., vissa statistiska uppgifter
om antalet vid länsskatterätterna inkomna, avgjorda och balanserade
mål, senast avseende budgetåret 1975/76. Av uppgifterna framgick att
antalet inkomna mål under de senaste åren hållit sig i stort sett konstant,
under det att antalet avgjorda mål visat en anmärkningsvärd nedgång.
Följden hade blivit att antalet balanserade mål kraftigt ökat.

Vidare erinrades det i promemorian om att regeringen i januari månad
1977 tillsatt länsdomstolskommittén med uppdrag att utreda frågan om
länsdomstolarnas organisatoriska ställning m.m. Enligt direktiven skulle
kommittén utgå från att de tre länsdomstolarna (länsskatterätten, fastighetstaxeringsrätten
och länsrätten) skulle läggas samman till en enda domstol.
Vidare skulle kommittén pröva bl. a. om domstolarna borde brytas ut
från länsstyrelserna och byggas ut enligt samma mönster som de allmänna
domstolarna. Kommitténs övervägande i organisationsfrågan skulle redovisas
i ett delbetänkande som väntades föreligga under hösten 1977.

I promemorian framfördes därefter vissa synpunkter på

balansutvecklingen. Det framhölls att den anmärkningsvärda nedgång i
fråga om avverkningskapaciteten som totalt sett kunde konstateras och
som var förklaringen till de kraftigt ökade balanserna inte avsåg alla
länsskatterätter och att variationerna i detta hänseende var betydande. Det
ansågs dock inte möjligt att utan närmare undersökningar hos vederbörande
länsskatterätter ange rimliga förklaringar till dessa variationer och att
föreslå åtgärder för att avhjälpa eventuella missförhållanden. Det förutsattes
vidare att länsdomstolskommittén skulle företa sådana undersökningar
och redovisa resultatet i sitt delbetänkande under hösten 1977.
Betänkandet skulle också komma att innehålla uppgift om det statistiska
utfallet under budgetåret 1976/77. Betänkandet borde därför avvaktas innan
frågan om vidare åtgärder togs upp till övervägande.

Revisorerna noterade vad som anförts i promemorian och lade den
sedan till handlingarna.

Sedan länsdomstolskommittén avlämnat sitt betänkande i november
månad 1977, har frågan om ärendebalanserna vid länsskatterätterna ånyo
tagits upp till granskning.

1 en med anledning av den fortsatta granskningen upprättad granskningspromemoria
har bl. a. följande angående balanssituationen konstaterats.

De nuvarande balanserna hos länsskatterätterna håller sig på en nivå
som är långt ifrån acceptabel. Under de första åren av 1970-talet uppgick
sålunda balanserna till drygt 90000 mål, vilket länsdomstolskommittén för
sin del ansåg vara en godtagbar balans. Men under de tre senaste budgetåren
har balanserna ökat nästan lika mycket och uppgick vid halvårsskiftet
1977 till över 170000 mål. Med utgångspunkt i kommitténs beräkningar
skulle detta innebära en oacceptabel balans på ca 80000 mål.
Balansökningen berodde dock inte så mycket på en ökad tillströmning av
mål som på en anmärkningsvärd nedgång i avverkningskapaciteten i förhållande
till tidigare år. Förklaringen till denna nedgång hade kommittén
inte kunnat ange i vidare mån än att störningar på personalsidan i form av
personbyten, vakanser o. dyl. på sina håll ansågs ha fått mycket kraftiga
genomslag.

Kommittén, som i sitt betänkande framhöll att balansproblemen var
koncentrerade till skattemålen, räknade i varje fall inte med att man med
den nuvarande organisationen skulle kunna nämnvärt höja sin genomsnittliga
avverkningskapacitet. Inte heller fann kommittén anledning anta att
måltillströmningen skulle minska. Detta innebar enligt kommittén att man
under de närmaste åren kunde räkna med att det årligen skulle komma in
ca 25000 fler mål än vad som kunde avverkas, vilket i sin tur innebar att
balansen av skattemål vid halvårsskiftet 1979 - då den nya organisationen
föreslogs träda i verksamhet - skulle ytterligare öka med ca 50000 mål och
springa upp till inte mindre än ca 220000 mål. Av dessa skulle ca 130000
mål utgöra en ej godtagbar balans.

Enligt granskningspromemorian finns det emellertid omständigheter
som talar för att ökningen i själva verket kommer att bli ännu större än vad
kommittén beräknat. Kommittén har sålunda bl. a. utgått från att tillströmningen
av mål skall hålla sig på i stort sett nuvarande nivå. Med hänsyn till
de betydande resurser som inom ramen för det s. k. RS-projektet avses bli
satsade på offensiv skattekontroll och ökad fiskal verksamhet synes man
dock böra räkna med att också antalet besvär i mål om taxering och
skattetillägg kan komma att väsentligt öka. Vidare kan det sättas i fråga om
det är möjligt att på den korta tid som återstår efter det att principbeslut om
en ny organisation fattats hinna med den detaljplanering och det förberedelsearbete
i övrigt som erfordras för att reformen skall kunna träda i kraft
redan den 1 juli 1979. Om reformens genomförande på grund av tidsbrist
eller av annan anledning måste skjutas upp till senare tidpunkt, kan balansläget
också på grund härav komma att ytterligare förvärras.

I promemorian har vidare anförts att länsstyrelserna för budgetåret
1978/79, såvitt angår de avdelningar som berör länsdomstolarnas verksamhet,
har begärt förstärkning med ca 30 tjänster, främst avseende handläggning
av skattemål. Av dessa tjänster har i budgetpropositionen endast fyra
tjänster förordats bli inrättade.

Mot bakgrunden av länsdomstolskommitténs beräkningar i fråga om

minimibehovet av personella förstärkningar - som innebären förstärkning
med 70-80 tjänster i olika karriärer, därav 15-20 domartjänster - framstår
enligt promemorian länsstyrelsernas petitayrkanden som i hög grad
befogade och angelägna.

En sådan förstärkning av den fasta organisationen skulle vara ägnad att
fr. o. m. budgetåret 1978/79 förbättra balanssituationen i den meningen att
den av länsdomstolskommittén beräknade balansökningen kunde begränsas
om än inte förhindras. Däremot skulle förstärkningen uppenbarligen
inte göra det möjligt att ens till någon del nedbringa de redan befintliga
balanserna. Med hänsyn till storleken av dessa balanser och till de allvarliga
olägenheter de medför framstod det därför som angeläget att nyssnämnda
förstärkning kompletteras med åtgärder som var ägnade att på
kort sikt, inom 3-4 år, bringa ned balanserna till en dräglig nivå. För detta
ändamål krävdes att organisationen - i nuvarande eller reformerad gestaltning
- temporärt tillfördes ett betydande antal arbetskrafter med erforderlig
kompetens.

1 granskningspromemorian har vidare erinrats om att revisorerna när det
gällt att nedbringa balanserna i kammarrätterna, hos vilka problemet är
långt mindre allvarligt, har pekat på möjligheten att för temporär tjänstgöring
anlita den kompetenta arbetskraftsreserv som utgörs av nyligen pensionsavgången
personal från förvaltningsdomstolarna och andra skatteinstanser.
Denna möjlighet föreligger givetvis också när det gäller arbetet
med att nedbringa länsskatterätternas balanser. Genom sådana åtgärder
skulle organisationen kunna tillföras kompetent och rutinerad personal,
som snabbt skulle kunna göra en verksam insats. Från rent ekonomisk
synpunkt skulle också ett sådant arrangemang vara till fördel för det
allmänna. I det ytterst bekymmersamma läge som förelåg syntes det därför
angeläget att denna möjlighet till tillfällig förstärkning blev föremål för
närmare överväganden.

De åtgärder som diskuterats i promemorian avser alltså dels att redan
fr. o. m. budgetåret 1978/79 tillföra den nuvarande organisationen den förstärkning
som länsstyrelserna begärt i sina anslagsframställningar, dels att
skyndsamt åstadkomma en temporär förstärkning genom att anlita den
arbetskraftsreserv som nyss nämnts.

Då frågan om en förstärkning av länsskatterätterna under våren 1978 var
under riksdagens prövning på grundval av förslaget i ämnet i detta års
budgetproposition, har revisorerna beslutat att överlämna den upprättade
granskningspromemorian till riksdagens civilutskott och chefen för kommundepartementet
för de åtgärder som syntes befogade, varigenom ärendet,
åtminstone tills vidare, har lagts till handlingarna. Vidare har promemorian
översänts till chefen för budgetdepartementet för kännedom.

Statsmyndigheternas ärendebalanser: vissa länsstyrelsers planeringsavdelningar

Revisorernas beslut den 14 december 1978

Granskningspromemoria nr 7/1978

En granskning av ärendebalanserna hos planeringsavdelningarna vid
länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands. Göteborgs och Bohus samt Värmlands
län har genomförts.

Enligt länsslyrelseinstruklionen skall, med visst undantag, i varje länsstyrelse
finnas en planeringsavdelning, en skatteavdelning och en förvaltningsavdelning,
var och en med ett länsråd som chef.

Planeringsavdelningen är i regel uppdelad i sex enheter, nämligen juridiska
enheten, regionalekonomiska enheten, naturvårdsenheten, planenheten,
lantmäterienheten och försvarsenheten.

Den nu genomförda granskningen har visat att ärendetillströmningen
och balansutvecklingen vid de granskade planeringsavdelningarna under
senare år inte visar några större variationer. Balanserna är vidare antalsmässigt
sett av måttlig storlek. Beträffande ärenden vilkas prövning är
beroende på yrkande av enskild part synes det som har iakttagits vid
granskningen inte heller vara av den arten, att särskild åtgärd är påkallad
från revisorernas sida. Det bör här också noteras att en organisationsöversyn
av länsstyrelsernas planeringsavdelningar nyligen företagits av en
statlig utredning, OPAL-utredningen, och att vissa hithörande frågor för
närvarande är föremål för övervägande inom länsdemokratikommittén.

När det gäller ärenden om bildande av naturreservat, en ärendegrupp
som länsstyrelserna i princip har att ex officio ta upp till prövning, har
dock vid här ifrågavarande länsstyrelser iakttagits att dessa ärenden vanligen
är föremål för en påfallande långt utdragen handläggning. De ärenden
som handläggs på naturvårdsenheten utgör visserligen endast en förhållandevis
liten grupp i de redovisade balansförteckningarna, men enligt vad
som inhämtats finns det i de olika länen ett stort antal reservatsobjekt som
det återstår för länsstyrelserna att pröva. Balanstalen återspeglar därför
inte den faktiska arbetssituationen. I själva verket föreligger på detta
område en betydande arbetsbalans.

Långsamheten med reservatsärendenas handläggning synes ej sällan
medföra väsentliga olägenheter såväl för det allmänna som för enskilda
markägare. Det framstår därför som angeläget att åtgärder vidtas för att så
långt möjligt nedbringa handläggningstiderna. I detta syfte synes vissa vid
granskningen diskuterade organisations- och rationaliseringsfrågor förtjäna
att uppmärksammas.

Vad frågan om behovet av ytterligare personal för handläggning av
ärenden om naturreservat först angår synes den äga visst samband med det
av OPAL-utredningen behandlade spörsmålet om organisationen av arbetet
inom naturvårdsenheterna. Enligt utredningen borde sålunda en klarare
ansvarsfördelning och bättre samordning genomföras mellan funktionerna

för allmän naturvård, dit reservatsärendena hör, och miljöskydd. Efter
diskussion av olika alternativ har utredningen stannat vid att förorda en
reglering genom interna föreskrifter samt föreslagit att frågan skulle gemensamt
utredas av naturvårdsverket och länsstyrelsernas organisationsnämnd.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då vissa yrkanden om
personalförstärkning förts fram i länsstyrelsernas anslagsframställningar
för kommande budgetår, synes för revisorernas del anledning för närvarande
saknas att ta någon ställning i personalfrågan.

Ett annat spörsmål av betydelse i sammanhanget avser länsstyrelsernas
möjligheter att anlita sakkunnigt biträde i värderingsfrågor som rör bildandet
av naturreservat. Det har uppgetts att svårigheter föreligger att få tag
på lämpliga sakkunniga och att värderingsuppdragen tar alltför lång tid i
anspråk. För att en snabbare handläggning skall komma till stånd, har
föreslagits att ett centralt värderings- och förhandlingsförfarande, åtminstone
för bedömningen av mera invecklade frågor, skall tillämpas. I vilken
utsträckning det är möjligt och lämpligt att på sådant eller annat sätt
underlätta för länsstyrelserna att få värderingsfrågorna utredda inom rimlig
tid torde böra bli föremål för närmare övervägande.

Vidare har påpekats att oklarhet råder om innebörden av vissa föreskrifter
i naturvårdslagen om förutsättningarna för rätt till ersättning och inlösen
vid avstående av mark. Det har sagts att förhållandet är ägnat att
komplicera och fördröja reservatsärendenas handläggning. Frågan om
möjligheten att på grundval av domstolsavgöranden och annan vunnen
erfarenhet utfärda vägledande anvisningar i dessa frågor synes därför böra
tas upp till prövning.

Det har vidare påpekats att handläggningen av reservatsärendena onödigt
betungas genom att vissa av naturvårdsverket utfärdade anvisningar
är alltför detaljerade i fråga om föreskrifter angående förfogandet och
skötseln av beslutade reservat. Med hänsyn härtill torde en översyn av
berörda föreskrifter böra företas.

Vad som framkommit vid granskningen har inte föranlett revisorerna att
vidta annan åtgärd än att den i ärendet upprättade granskningspromemorian
har överlämnats till statens naturvårdsverk och länsstyrelsernas
organisationsnämnd för kännedom och vidtagande av de åtgärder i
fråga om underlättande och påskyndande av handläggningen av ärenden
om bildande av naturreservat som må ankomma på myndigheterna.

2.3 Ej slutbehandlade granskningspromemorior

Revisorerna har inte tagit ställning till tre under året upprättade granskningspromemorior.
Över två av promemoriorna har begärda yttranden
avgetts av hörda myndigheter, medan den återstående promemorian är

under remissbehandling. Revisorerna har ej heller tagit slutlig ställning i ett
ärende, i vilket en granskningspromemoria tidigare har upprättats.

Om de sålunda av revisorerna ännu inte prövade ärendena kan följande
upplysningar lämnas.

Den statliga finansförvaltningens centrala organisation

Granskningspromemoria nr 8/1973

De finansförvaltande uppgifter inom statsverksamheten som fullgörs i
central instans är spridda på ett flertal myndigheter, trots att därmed
förenade göromål visar stora inbördes likheter i sakligt hänseende. Mot
denna bakgrund har en undersökning i ämnet gjorts inom revisorernas
kansli, varvid syftet varit att få utrönt om möjligheter till rationaliseringsvinster
föreligger genom en koncentration av hithörande administrativa
arbete.

Undersökningens resultat har redovisats i en granskningspromemoria, i
vilken förslag till en viss organisatorisk omläggning av verksamheten har
framförts. Promemorian har remissbehandlats, men ärendet har ännu inte
slutligt prövats av revisorerna utom i vad avser frågan om central personaladministration
och administrativ utveckling. I detta ärende avläts en skrivelse
till regeringen under år 1975. För revisorerna återstår således att ta
ställning till frågan om den egentliga finansförvaltningens centrala organisation.
En promemoria med synpunkter till ytterligare belysning av denna
fråga har upprättats inom kansliet men ännu inte slutbehandlats av revisorerna.

Tjänstledighet för frivillig utbildning inom totalförsvaret

Granskningspromemoria nr 5/1978

Anställda med lön enligt det statliga avlöningsavtalet erhåller lön med Bavdrag
under högst 32 dagar per år vid tjänstledighet för frivillig utbildning
inom försvaret, om utbildningen fordras för att vederbörande skall vinna
eller behålla kompetens för befattning i totalförsvaret. 1 annat fall utgår lön
med C-avdrag. Den civila statliga arbetsgivaren har dock ofta svårt att
bilda sig en uppfattning om utbildningens betydelse för den sökandes
krigsbefattning, vilket medför oklarheter om vilken löneförmån som skall
utgå.

Mot denna bakgrund har en undersökning i ämnet gjorts inom revisorernas
kansli, varvid syftet varit att finna enkla administrativa rutiner som ger
arbetsgivare sådant underlag att de utan omfattande arbete kan fatta korrekta
beslut om vilken civil statlig löneförmån som skall utgå.

Undersökningens resultat har redovisats i en granskningspromemoria, i
vilken förslag till nya administrativa rutiner och till klarare riktlinjer för det
statliga avlöningsavtalets tillämpning på förevarande område har lagts
fram.

Promemorian har remissbehandlats, men ärendet har ännu inte prövats
av revisorerna.

Viss av staten finansierad konsertverksamhet

Granskningspromemoria nr 3/1978

Staten lämnar bidrag till flera regionala och lokala musikinstitutioner
men är även direkt engagerad i olika slag av konsertverksamhet genom den
statliga stiftelsen Institutet för rikskonserter och genom regionmusiken.
Rikskonserter har till uppgift att främja det allmänna musiklivet genom att
ge råd och informera i frågor om konsertverksamhet och andra musikframträdanden,
genom att anordna och förmedla konserter som komplettering
till annan musikverksamhet i landet och genom att i övrigt verka för
musiklivets utveckling, medan regionmusiken i sin tur har uppgifter både
inom det allmänna musiklivet och inom försvaret. I sin verksamhet står
båda institutionerna under tillsyn av statens kulturråd från såväl kulturpolitisk
som musikalisk synpunkt.

Vid den nu företagna granskningen har undersökts om den av rikskonserter
och regionmusiken bedrivna verksamheten genomförs på ett ändamålsenligt
sätt och om de administrativa kostnaderna därför står i rimligt
förhållande till det faktiska utbudet av musikarrangemang och andra tjänster.
Med hänsyn till den synnerligen omfattande och varierande verksamhet
som bl. a. institutet bedriver har granskningen dock måst begränsas till
sådana frågor som bedömts vara särskilt aktuella och därför krävt en
närmare belysning.

Vid granskningen har bl. a. följande frågor berörts, nämligen rikskonserters
och regionmusikens organisation, de båda institutionernas personalomslutning,
både centralt och regionalt, deras inkomster av olika slag,
institutets kostnadsredovisning, regionmusikens arbetsuppgifter såväl på
det civila området som inom försvaret och regionmusikens s. k. profilering.
Även regionmusikens produktionskapacitet och dess utnyttjande,
samarbetsförhållandena mellan de båda institutionerna och förekommande
taxor för lämnade tjänster har behandlats. Dessutom har rikskonserters
fonogramproduktion granskats.

Vid granskningen har särskilt intresse ägnats frågan om behovet av en
allmän översyn av de båda institutionernas organisation och uppgifter från
allmänt administrativa och organisatoriska synpunkter. Därvid har särskilt
övervägts om det i dagens läge är organisatoriskt och ekonomiskt motiverat
att ha två statliga centrala organ med var sin regionala organisation
för förverkligande av varandra näraliggande och i vissa delar sammanfallande
kulturpolitiska uppgifter.

När det gäller rikskonserters verksamhet har granskningen bl. a. avsett
kostnaderna för institutets allmänna verksamhet och dess fonogramproduktion.
I den del granskningen avser regionmusiken har främst frågor om

3 Riksdagen 1978179. 2 sami. Nr 2

regionmusikens organisation, tillgången på producenter, sysselsättningen
vid musikavdelningarna och regionmusikens uppgifter inom försvaret behandlats.

Granskningspromemorian utmynnar i ett förslag om en allmän översyn
av de båda institutionernas verksamhet, varvid särskilt en sammanläggning
av dem förutsättningslöst bör prövas.

Då en sådan översyn av de båda institutionernas verksamhet torde ta
tämligen lång tid i anspråk föreslås dessutom, i avvaktan på denna översyn,

- att rikskonserters kostnadsredovisning ses över,

- att möjligheterna att - utan eftergift i fråga om de kulturpolitiska målen
- med ekonomisk fördel finna andra produktionsformer för institutets
fonogramverksamhet undersöks,

- att regionmusikens organisation i administrativt avseende förstärks,

- att regionmusikens kapacitet på producentsidan utökas,

- att regionmusikens musikkapacitet tas till vara bättre,

- att försvarets behov av militärmusik tillgodoses och

- att ansvaret för och vården av försvarets noter och andra musikalier
preciseras.

Den i ärendet upprättade granskningspromemorian har för yttrande
sänts ut på remiss till ett stort antal av ämnet berörda myndigheter och
organisationer. I promemorian framlagda förslag har därvid i stort sett
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Ärendet är för närvarande föremål för revisorernas prövning.

Den lokala lantmäteriverksamheten

Granskningspromemoria nr 6/1978

En ny organisation av den lokala lantmäteriverksamheten trädde i kraft
den 1 januari 1972 i enlighet med principbeslut av 1970 års riksdag. Avsikten
med lantmäterireformen var att en såvitt möjligt enhetlig organisation
skulle åstadkommas. Principbeslutet innebar dock en kompromiss av innebörd
att huvudmannaskapet för lantmäteriverksamheten på det lokala
planet i viss utsträckning blev delat mellan stat och kommun.

Mot denna bakgrund har en undersökning gjorts inom revisorernas
kansli, varvid syftet har varit att granska om nuvarande organisation med
olika huvudmän för lantmäteriverksamheten på lokal nivå är ändamålsenlig.
Undersökningen har begränsats till att avse fastighetsbildnings- och
mätningsverksamheten.

I en upprättad granskningspromemoria konstateras bl. a. att de större
kommunerna nästan genomgående är missnöjda med den nuvarande ordningen
och önskar få ökade möjligheter att inrätta egna fastighetsbildningsmyndigheter
och även begär att verksamhetsområdena för redan befintliga
kommunala myndigheter skall utökas. Denna inställning har tagit sig ut -

tryck såväl i särskilda framställningar till lantmäteriverket och regeringen
om ändringar i förhållandena som i framförda önskemål vid en under
granskningen genomförd enkät till ett urval kommuner.

Regeringen och de statliga lantmäteriorganen har emellertid med hänsyn
till de riktlinjer för lantmäteriverksamhetens organisation som antogs år
1970 endast i mindre utsträckning velat tillgodose kommunernas krav.

Den företagna granskningen visar att det knappast finns anledning att
uppdra åt antingen enbart statliga eller enbart kommunala myndigheter att
handha fastighetsbildningsverksamheten. Både den regionala fördelningen
av befolkningen i vårt land och skillnader i omfattningen av de kommunala
myndigheternas befattning med plan- och byggnadsväsendet omöjliggör en
sådan lösning. En radikal förändring av organisationen är inte heller nödvändig.
Genom endast en mindre justering av gällande principer för ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun synes väsentliga fördelar kunna
uppnås. Sålunda torde flera kommunala fastighetsbildningsmyndigheter
och en ökad flexibilitet i fråga om dessa myndigheters verksamhetsområden
kunna ge rationaliseringsvinster och ett bättre utnyttjande av de samlade
kommunala och statliga resurserna. 1 promemorian rekommenderas
också en generösare inställning från statsmakternas sida gentemot kommunerna.

Åtgärder i sådan riktning kommer enligt promemorian självfallet att
påverka det statliga lantmäteriets verksamhet. Dels kommer arbetsunderlaget
för lantmäteriets distrikt att förändras, dels får det statliga lantmäteriet
andra ekonomiska villkor att arbeta under. De negativa verkningarna
för det statliga lantmäteriets del borde dock kunna elimineras genom en
ändrad teknik vid distriktsindelningen. Sålunda synes inom storstadsregionerna
nuvarande distriktskontor vid behov kunna slås samman och allmänheten
betjänas från lokalkontor.

Förändringarna av lantmäteriorganisationen torde även påverka lantmäteritaxan
och utgående ersättningar till lantmäteriet.

Granskningspromemorian är för närvarande föremål för remissbehandling.

2.4 Pågående utredningar

Inom revisorernas kansli pågår för närvarande undersökningar i nio
ärenden. Av dessa berörs i fyra var för sig fristående projekt olika sidor av
statens ekonomiadministrativa system (SEA). De undersökningar som
ingår i detta större granskningsuppdrag gäller det statliga redovisningssystemet,
programbudgetering hos civila myndigheter, försvarets planeringsoch
ekonomisystem och redovisningsrevisionen inom statsförvaltningen.

Den närmare innebörden av de pågående utredningarna är i vaije särskilt
fall som följer.

Det statliga redovisningssystemet

Vid 1967 års riksdag beslöts en genomgripande omläggning av det statliga
redovisningssystemet. Den innebar i stort att myndigheternas bokföringsarbete
centraliserades och standardiserades, att en statlig normalkontoplan,
den s. k. S-planen, infördes och att hela redovisningen lades över
på automatisk databehandling (system S).

Enligt det av revisorerna fastställda syftet med granskningen skall kansliet,
under särkilt beaktande av kostnadsaspekten, undersöka hur det nya
redovisningssystemet fungerar och om avsedda fördelar med omläggningen
har nåtts. Ändamålsenligheten i system S skall prövas med hänsyn till
de olika syften redovisningen skall tjäna. Därvid skall också organisationen
för system S granskas.

Granskningen begränsas i detta projekt till att gälla det redovisningssystem
som införts för den civila statsförvaltningen exklusive de affärsdrivande
verken.

Granskningen baseras - förutom på studier av systemets tekniska uppläggning
- på intervjuer och enkäter till olika myndigheter och organ. För
de tekniska delarna av utredningen torde i viss utsträckning extern expertis
komma att anlitas.

Granskningsarbetet beräknas kunna slutföras under våren 1979.

Programbudgetering hos civila myndigheter

En mera allmän försöksverksamhet med programbudgetering inleddes
år 1968 inom den civila statsförvaltningen. Programbudgetering är en speciell
metod för planering, budgetering och redovisning av myndigheternas
förvaltningsarbete. Huvudtanken däri är att verksamheten skall delas in i
s. k. program som återspeglar de uppgifter eller mål myndigheterna har. De
anslag genom vilka programmen finansieras är ändamålsinriktade och inte
knutna till vissa utgiftsslag. Metoden har förväntats kunna underlätta
statsmaktens prioriteringar och leda till ett effektivare resursutnyttjande.

Enligt det av revisorerna fastställda syftet med granskningen har kansliet
undersökt de resultat som har nåtts under försöksverksamheten med
programbudgetering. Därvid har särskilt uppmärksammats i vad mån systemet
svarat mot ställda förväntningar och i vilken utsträckning det bör
genomföras i statsförvaltningen.

Vid granskningen har bl. a. en inventering och genomgång av tidigare
utvärderingar av programbudgetering företagits. Genom en enkät till riksdagsutskotten
har vidare vissa kompletterande uppgifter om utskottens
erfarenheter av programbudgetering m. m. inhämtats.

En i ärendet utarbetad granskningspromemoria beräknas kunna föreligga
i början av år 1979.

Försvarets planerings- och ekonomisystem

Sedan den 1 juli 1972 tillämpas inom försvaret ett nytt planerings- och

ekonomisystem som bygger på programbudgeteringens idéer. Systemet
har fått en annan utformning än inom statsförvaltningens civila sektor, där
en omfattande försöksverksamhet bedrivits på förevarande område. Kansliets
uppgift är att undersöka om försvarets nya planerings- och ekonomisystem
(FPE-systemet) är rationellt uppbyggt och fungerar tillfredsställande.

FPE-systemet består av dels ett övergripande planeringssystem, dels ett
produktionsledningssystem, förankrat företrädesvis på lokal nivå. Då
kansliet saknar erforderlig miljökännedom för en granskning av FPEsystemets
förutsättningar och tillämpning på lokal nivå, har en militär
expert engagerats för denna del av granskningsarbetet.

Arbetet med att leda och utveckla den omfattande samhällssektor som
totalförsvaret utgör hålls samman inom ramen för försvarets planeringssystem.
Huvudvikten vid granskningen av planeringssystemet kommer att
läggas på spörsmålet om det förser beslutsfattarna med lämplig styrinformation.
Planeringssystemets rent tekniska sida kommer därför ej närmare
att värderas.

Granskningen av produktionsledningssystemet inriktas på en analys av
hur FPE-systemet tillämpas i praktiken, företrädesvis på lokal nivå. Syftet
med denna granskning är att undersöka om systemtillämpningen kan rationaliseras.

Granskningsarbetet beräknas kunna slutföras under hösten 1979.

Redovisningsrevisionen inom statsförvaltningen

Det beslut om en omläggning av det statliga redovisningssystemet som
fattades vid 1967 års riksdag avsåg även en förändring av grunderna för
den under regeringen lydande revisionen. Den tidigare formellt och kameralt
inriktade granskningen av myndigheternas redovisning fick därvid en
ändrad inriktning. Samtidigt fördes ansvaret för denna nya form av revision,
kallad redovisningsrevision, över från riksrevisionsverket till myndigheterna
själva, vilka till sitt förfogande fick ett visst antal nyinrättade
revisionskontor.

Efter det att revisorerna beslutat utreda om den nya organisationen för
redovisningsrevision är ändamålsenligt utformad och om granskningsarbetet
bedrivs enligt rationella principer, har riksrevisionsverket på eget initiativ
påbörjat en undersökning av i huvudsak samma förhållanden. Med
hänsyn härtill vilar ärendet för närvarande. Vissa förberedande studier har
gjorts i ämnet, varvid särskilt frågan om revisionens oberoende har övervägts.

Projektets fortsatta handläggning är avhängig av de resultat som riksrevisionsverket
kan komma fram till i sin undersökning.

I statsmyndigheternas anslagsframställningar redovisade besparingsförslag

Enligt de allmänna anvisningarna för myndigheternas anslagsframställningar
som utfärdades av regeringen för budgetåren 1976/77—1978/79 skulle
samtliga myndigheter lägga fram förslag till verksamhetens inriktning
och omfattning inom ramen för minst två alternativ. Det beloppsmässigt
lägsta alternativet, det s. k. O-alternativet, skulle innefatta en på visst sätt
framräknad medelsreduktion. I petitaanvisningarna ströks härvidlag under
att myndigheterna noggrant skulle ompröva existerande verksamhet och
lämna konkreta förslag till besparingar. Förslagen skulle vidare så exakt
som möjligt ange vilken verksamhet som vid denna prioritering bedömdes
vara mindre angelägen liksom på vilket sätt de föreslagna begränsningarna
kunde genomföras.

Vid granskningen skall undersökas innebörden och räckvidden av de i
myndigheternas anslagsframställningar för nämnda tid redovisade besparingsförslagen
samt den utsträckning i vilken de har lett till konkreta
åtgärder.

Material för utförande av granskningen har insamlats genom en enkät till
ett större antal statliga myndigheter, jämnt fördelade över statsverksamheten.
I denna enkät har myndigheterna fått redogöra för hur de fullgjort de i
petitaanvisningarna ställda kraven. Bearbetning av inkommet material pågår.

Utredningsarbetet beräknas vara avslutat under första halvåret 1979.

Statsmyndigheternas ärendebalanser

Enligt allmänna verksstadgan skall statlig myndighet för den 1 april varje
år lämna justitiekanslern en förteckning över de ärenden som har kommit
in till myndigheten under tidigare år men inte blivit slutligt handlagda före
utgången av februari månad det år under vilket förteckningen skall lämnas.

Granskningen avser att med utgångspunkt i de enligt verksstadgans
bestämmelser redovisade ärendebalanserna hos ett lämpligt antal myndigheter
pröva den sakliga anledningen till balanserna och myndigheternas
sätt att handha sina förvaltningsuppgifter.

Under åren 1976-1978 har flera myndigheter granskats. Resultatet av
granskningen har redovisats i särskilda granskningspromemorior för varje
särskild myndighet.

Granskningen beräknas bli avslutad under våren 1979.

Affärsverkens intäkts- och kostnadsutveckling

De kostnader som uppstår i affärsverkens löpande förvaltningsverksamhet
redovisas på särskilda driftstater, vilka fastställs av regeringen utan
riksdagens medverkan. Anslag för ändamålet anvisas således inte på den
allmänna statsbudgeten. De nämnda kostnaderna finansieras i stället genom
att tillgängliga driftmedel tas i anspråk. Även intäkterna redovisas

under olika poster på driftstaterna. De rörelseöverskott som kan uppkomma
tillförs statsbudgeten enligt vissa regler.

Granskningen skall under beaktande av likheter och olikheter i affärsverkens
intäkts- och kostnadsstruktur avse de på respektive driftstater
upptagna posternas sakliga innebörd och finansiella betydelse, varvid försök
skall göras att bedöma den utveckling som ter sig sannolik på förevarande
område och konsekvenserna av utvecklingen.

En analys av driftstaternas sakliga innebörd förutsätter att verkens
marknads- och produktionssituationer belyses. Därför har bl. a. produktionssystemens
allmänna förutsättningar, utformning och funktion undersökts
i samband med granskningen. Även den med intäkts- och utbudssidorna
sammanhängande prisutvecklingen och prissättningen har utretts.
Utöver den rikhaltiga skriftliga dokumentation som berör ämnet har källmaterialet
utgjorts av de upplysningar som har erhållits vid besök hos
företrädare för de undersökta verken. De flesta huvudavdelningar inom
respektive verk har bidragit med information. Ett av verken har föredragit
att i huvudsak skriftligen besvara de frågor som ställts av revisorernas
kansli.

Ärendet avser främst förhållanden på verksnivån.

Redovisningen av granskningsärendet kommer att delas upp på två
avdelningar, en som omfattar kommunikationsverken (postverket, televerket,
statensjärnvägar och luftfartsverket) och en annan som avser industriverken
(förenade fabriksverken, statens vattenfallsverk och domänverket).
Redovisningen av arbetet kommer att göras separat för varje avdelning.

Granskningen beräknas vara avslutad under hösten 1979.

Viss omorganisation av statens järnvägars banavdelning

Vid statensjärnvägar (SJ) har den 22 oktober 1974 beslutats att enheten
för elektrobyggnader vid banavdelningen skall organiseras om samtidigt
som verksamheten skall skäras ned. Beslutet innebär dels att förråd och
verkstad för elteknisk utrustning med komponentsammansättning och prefabrikation
skulle koncentreras till Nässjö för hela SJ, dels att den regionala
administrationen av ny- och ombyggnad av ledningsanläggningar för
starkström, signalsäkerhetsanläggningar och teleanläggningar liksom den
tekniska ledningen av förekommande arbetslag efter hand skulle föras över
till bandistrikten.

Vid granskningen skall undersökas effekterna av det ifrågavarande beslutet.

Hittills har följande granskningsåtgärder vidtagits, nämligen

- granskning av det beslutsmaterial som SJs ledning haft till grund för

beslutet,

- analys av utvecklingen inom SJ efter det att beslutet har fattats,

- undersökning av vederbörande personalorganisationers uppfattning om

beslutet,

- undersökning av följderna för Nässjö kommun av beslutet och

- studier inom vissa bandistrikt angående verkningarna av beslutet.

Granskningen beräknas vara avslutad under våren 1979.

Inom jordbruksprisregleringen inflytande avgifter

Gällande prisreglering av viktigare jordbruksprodukter bygger på avgifter
som tas ut dels på importerade och exporterade livsmedel, dels på
inhemsk produktion och konsumtion. Avgifterna uppbärs av statens jordbruksnämnd
och tillförs särskilda regleringsföreningar, som använder dem
bl. a. för täckande av exportförluster, för inhemsk prisutjämning och för
andra åtgärder som erfordras för att en för respektive varugrupp avsedd
prisnivå skall kunna upprätthållas. Förutom dessa avgifter tillförs regleringsföreningarna
numera betydande belopp över statsbudgeten, utgörande
framför allt ersättning till jordbruket för prisstopp m. m. på vissa baslivsmedel.

Regleringsföreningarna är organiserade som ekonomiska föreningar. De
har att följa av regeringen fastställda stadgar och av jordbruksnämnden
meddelade allmänna föreskrifter och anvisningar.

Granskningen avser dispositionen av de inom ramen för jordbruksprisregleringen
inflytande avgifterna och de därvid tillämpade administrativa
formerna.

Under utredningsarbetets gång har uppdraget avgränsats att omfatta
endast vissa viktiga frågor, såsom frågor som rör regleringsföreningarnas
verksamhet och tillsyn, konsumentinflytandet på olika nivåer samt olika
ekonomiska problem i regleringsmekanismen. Granskningen baseras på
tillgänglig dokumentation samt i hög utsträckning på intervjuer med företrädare
för staten, jordbrukets intressenter, konsumentintressena m.fl.

Granskningen beräknas vara avslutad under våren 1979.

2.5 Projekterade ärenden

I resterande åtta på granskningsplanen uppförda ärenden har någon
undersökning ännu inte inletts.

Bakgrunden till och syftet med de beslutade men inte påbörjade granskningsprojekten
kan sammanfattas enligt följande.

Statliga entreprenader

Verksamheten hos statliga myndigheter bedrivs i huvudsak av personal
och med utrustning som myndigheterna själva förfogar över. 1 varierande
grad förekommer det emellertid att myndigheterna helt eller delvis lägger
ut olika uppdrag på utomstående företag. Dylika entreprenader är förhål -

landevis vanliga inom byggnads-, anläggnings- och underhållsverksamhet
vid t. ex. försvaret, vägverket, postverket, televerket och statensjärnvägar.

Avsikten med projektet är att kartlägga omfattningen av den statliga
entreprenadverksamheten och undersöka dennas ekonomiska konsekvenser.

Statsbidrag till sammanslutningar för stöd och hjälp åt läkemedeismissbrukare

Ur anslaget Bidrag till organisationer m. m. får socialstyrelsen disponera
vissa belopp för bidrag till sammanslutningar för stöd och hjälp åt läkemedeismissbrukare
och liknande organisationer. Bidrag kan även avse verksamhet
med rehabilitering.

Granskningen skall omfatta användningen av dessa bidragsmedel.

Kontrollen av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter m. m.

Näringsidkare är skyldig att erlägga mervärdeskatt för de varor han
omsätter i sin rörelse. Han är vidare skyldig att för sig och sina anställda
erlägga olika slag av arbetsgivaravgifter. Han skall därjämte leverera in de
preliminära skatter för vilka avdrag har gjorts på de anställdas löner.
Mervärdeskatten och arbetsgivaravgifterna debiteras på grundval av deklarationer
eller arbetsgivaruppgifter. Att granska och debitera avgifterna
ankommer på skilda myndigheter.

Mot bakgrunden härav skall undersökas de principer och administrativa
former som tillämpas av myndigheterna dels vid kontrollen av de uppgifter
som lämnas av näringsidkare till grund för debitering av mervärdeskatt och
arbetsgivaravgifter, dels vid kontrollen av arbetsgivares inbetalning till
staten av de inkomstskatter som preliminärt har tagits ut av de anställda.

Dispositionen av medel för hemspråksundervisning

Statsbidrag utgår från den 1 juli 1977 till hemspråksundervisning för
invandrarbarn i förskola, grundskola och gymnasieskola. Fram till nyssnämnd
dag har statsbidrag av detta slag kunnat åtnjutas av kommunerna
enbart för hemspråksundervisning och studiehandledning i grundskolan.

Granskningens syfte är att undersöka hur utgående statsbidrag till hemspråksundervisning
disponeras av vederbörande kommuner.

Statens stöd till idrotten

Statens finansiella stöd till idrotten omfattar två på driftbudgeten uppförda
reservationsanslag, benämnda Organisationsstöd m.m. respektive
Anläggningsstöd m. m. Anslagen disponeras i förra fallet av Sveriges riksidrottsförbund
och i senare fallet av statens naturvårdsverk.

I ärendet skall undersökas om de ifrågavarande anslagsmedlen används
på mest ändamålsenliga sätt.

Strukturstödet till industrin

Statens industriverk administrerar särskilda stödprogram som är till för
att underlätta strukturomvandlingen i vissa industribranscher. Program
finns för tekoindustrin, pälsindustrin, skoindustrin, den träbearbetande
industrin, gjuteriindustrin, glasindustrin och delar av metallmanufakturindustrin.
Komponenterna i programmen är omställningsstöd (strukturstöd),
utbildning och hjälp genom tekniska konsulenter samt exportstöd.
Bidragen kan avse enskilda företag eller grupper av företag eller hela
branscher. Därutöver kan strukturgarantier lämnas, dvs. statliga lånegarantier
för underlättande av strukturomvandlingen inom de branscher som
omfattas av stödprogrammen, vartill kommer särskilda strukturgarantier
och inemot ett tiotal andra stödformer av speciellt slag. Vid sidan härav
har staten gjort och gör alltjämt stora insatser för att genom aktieteckning
eller lån eller bidrag eller bankgarantier eller på annat sätt medverka vid
strukturomvandlingen inom industrin. Dessa insatser omfattar särskilt
varvsindustrin, stålindustrin, tekoindustrin och i viss mån skogsindustrin.
Sammanlagt uppgår det statliga strukturstödet till industrin till mycket
stora belopp.

Utredningsuppdraget avser en undersökning av dels de principer som
tillämpas för strukturstödet till industrin, dels det sätt på vilket de olika
stödformerna är samordnade.

Kostnaderna för byggande av visst kämkraftaggregat

Syftet med granskningsprojektet är att undersöka de ekonomiska konsekvenserna
av fattade beslut om en fördröjd fortsatt utbyggnad av ett tredje
aggregat vid Forsmarks kärnkraftstation.

Då de förhållanden som är förknippade med utbyggnaden av Forsmark 3
har ändrats i viktiga avseenden sedan den tidpunkt då granskningsplanen
fastställdes, har revisorerna beslutat att granskningen skall anstå tills vidare.
Ärendet kvarstår dock på granskningsplanen.

Återbetalning av lokaliseringsbidrag

Enligt förordningen om statligt regionalpolitisk! stöd kan lokaliseringsbidrag
krävas åter inom tio år från utbetalningen, om bidragstagare genom
oriktig eller vilseledande uppgift har föranlett att bidrag har beviljats.
Lokaliseringsbidrag kan krävas åter även i andra särskilt angivna fall, bl. a.
om bidragstagaren avhänder sig den rörelse för vilken bidraget beviljats
eller annan väsentlig ändring inträffar i äganderätten till rörelsen.

Genom granskningsärendet, som aktualiserats under årets resa i Gävleborgs
län, önskar revisorerna få belyst hur de återgivna bestämmelserna
efterlevs.

2.6 Granskningen av riksdagsförvaltningen

Såsom redan nämnts i den inledande översikten åligger det revisorerna
att för varje avslutat räkenskapsår verkställa extern revision av riksbankens,
riksgäldskontorets och Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds tillstånd,
styrelse och förvaltning. Resultatet av granskningen delges riksdagen
i särskilda berättelser, vilka ingår i det material som ligger till grund för
finansutskottets och utbildningsutskottets årligen återkommande förslag i
fråga om ansvarsfrihet för bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige respektive
styrelsen för jubileumsfonden.

Uppdraget att för revisorernas räkning utföra det egentliga granskningsarbetet
har åvilat aukt. revisorn Bruno Svensson som för denna uppgift
biträtts av medarbetare i Bohlins Revisionsbyrå AB. Revisor Svensson har
avlidit under året. Genom beslut av revisorerna har uppdraget förts över
på revisionsbyrån samtidigt som aukt. revisorn Björn Markland utsetts till
huvudansvarig för granskningen.

De under året avlämnade berättelserna har avsett riksbankens och Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfonds verksamhet under år 1977 och riksgäldskontorets
verksamhet under budgetåret 1976/77. Beträffande den närmare
innebörden av granskningen och de därvid gjorda iakttagelserna
torde få hänvisas till revisorernas berättelser (redog. 1977/78: 10, 11 och
20) samt till finansutskottets betänkanden 1977/78: 25 och 27 och utbildningsutskottets
betänkande 1977/78: 25.

För att tillmötesgå ett av riksbanksledningen framfört önskemål om
särskilt sekretesskydd för vissa avgränsade delar av bankens redovisning
har revisorerna beslutat vidta vissa jämkningar av hittills tillämpade
granskningsrutiner. Beslutet innebär i huvudsak att de särskilt sekretessskyddade
uppgifterna i riksbankens redovisning framdeles kommer att
granskas av en speciell arbetsgrupp bestående av revisorernas ordförande
(eller ersättare för denne), revisorernas kanslichef och den revisor vid
Bohlins Revisionsbyrå som är huvudansvarig för granskningen. Övriga
delar av riksbankens förvaltning granskas på oförändrat sätt av annan för
ändamålet lämpad personal från revisionsbyrån.

2.7 Övriga hos revisorerna väckta granskningsärenden

För att skapa ökat utrymme för helt nya projekt i den fortsatta utredningsverksamheten
har revisorerna beslutat avföra två ärenden från den
ursprungliga granskningsplanen för år 1978. Av dessa avsåg det ena ärendet
en granskning av försvarsutgifternas fördelning på olika ändamål,
medan det andra berörde den arbetsmarknadsutbildning som under senare
år har bedrivits i företag med stöd av utbildningsbidraget för permitteringshotade
(25/15-kronan). Skälen till att dessa båda ärenden inte ansetts böra
stå kvar på granskningsplanen är följande.

Utgångspunkten för det förstnämnda ärendet var administrationskostnadernas
snabba stegring inom försvaret, vilket förorsakat en viss snedvridning
till förfång för materielanskaffning och utbildning. Sedan statsmakterna
fattat beslut om en rad åtgärder i syfte att begränsa försvarets administrationskostnader
har emellertid frågan kommit att sakna omedelbar
aktualitet för revisorernas vidkommande.

Beträffande utbildningen av anställda, för vilka påtaglig risk för permittering
eller uppsägning föreligger, har en mot revisorernas tilltänkta projekt
svarande undersökning nyligen lagts fram inom ramen för det arbete som
bedrivs av expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor.
Arbetsmarknadsministern har vidare i ett interpellationssvar i kammaren
förklarat att en översyn av bestämmelserna om utbildningsbidraget
pågår inom departementet. Med hänsyn härtill har revisorerna inte funnit
anledning att låta undersöka frågan vidare.

I ytterligare två under löpande år väckta ärenden har revisorerna beslutat
avvakta den fortsatta utvecklingen innan de tar ställning till om frågorna
skall underkastas eventuell granskning. De sålunda behandlade
ärendena har avsett dels utbetalning av medel från den statliga lönegarantifonden,
dels planeringen av riksdagens hus på Helgeandsholmen.

Till revisorerna har vidare från enskilda personer inkommit två skrivelser
med klagomål över å ena sidan fördelningen av kostnaderna för
ålderdomshemmens läkemedelsinköp, å andra sidan ombyggnaden av visst
vägavsnitt i Älvsborgs län. Revisorerna har i de båda ärendena inhämtat
yttranden från berörda myndigheter men själva ännu inte prövat klagomålen.

3 Resultatet av de till regeringen under år 1977 avlåtna
skrivelserna

Av verksamhetsberättelsen för år 1977 framgår att revisorerna under
detta år har avlåtit fem skrivelser till regeringen med anhållan om vissa
åtgärder. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för resultatet av
de sålunda gjorda framställningarna.

Effekterna av vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder

I detta ärende har revisorerna föreslagit vissa åtgärder, avsedda att
förbättra effektiviteten av samhällets styrsystem på det arbetsmarknadspolitiska
området. Sammanfattningsvis har revisorerna uttalat följande.

Vid den genomförda granskningen har bl. a. arbetsmarknadssituationen
för vissa utsatta arbetstagargrupper och effekterna av den yrkesinriktade
arbetsmarknadsutbildningen belysts. Ett komplicerat och över tiden föränderligt
samspel råder mellan de olika såväl externa som interna faktorer

som bestämmer arbetslöshetens omfattning. Att närmare analysera olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärders effekter är därför förenat med stora
svårigheter.

Allmänt önskar revisorerna framhålla vikten av att arbetsmarknadens
obalansproblem tidigt observeras så att motåtgärder kan sättas in. De
problem som är förenade med ungdomens arbetslöshet bör härvid särskilt
beaktas. För att förbättra effektiviteten av samhällets styrsystem på det
arbetsmarknadspolitiska området föreslår revisorerna att följande åtgärder
vidtas.

1. Statistiska centralbyrån och arbetsmarknadsstyrelsen bör i utvecklingsarbetet
på arbetsmarknadsstatistiken närmare överväga de förslag till
utvidgningar och förändringar av statistiken som framkommit.

2. Kostnaderna för den arbetsmarknadsmässigt betingade förtidspensioneringen
bör särredovisas i fortsättningen. Denna redovisning bör göras
regionalt. För att en beräkning av dessa kostnader skall bli möjlig måste de
förtidspensionerade delas upp på de båda kategorier som omfattas av
pensioneringen, nämligen pensionerade huvudsakligen av arbetsmarknadsskäl
och pensionerade av medicinska skäl. Kostnadsutvecklingen såväl
för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna som för den allmänna försäkringen
skulle härigenom klarare kunna följas.

3. De undersökningsresultat som framkommit beträffande den yrkesinriktade
arbetsmarknadsutbildningen pekar på behovet av att arbetsmarknadsutbildningens
inriktning och resultat kontinuerligt följs, så att utbildningen
snabbt kan anpassas till de växlande förhållandena på arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadsutbildningens effekter synes härvid även böra vägas
mot kostnaderna för de resurser som tagits i anspråk för ändamålet.
Dylika studier erfordras för att man skall kunna bedöma lämpligheten av
en alternativ användning av resurserna.

I 1978 års budgetproposition (bilaga 15, s. 32-34) har dåvarande chefen
för arbetsmarknadsdepartementet lämnat en ingående redogörelse för innehållet
i revisorernas skrivelse och i anslutning därtill anfört följande.

För egen del får jag efter samråd med chefen för socialdepartementet
anföra följande. Att i statistiken över förtidspensioner särredovisa dem
som pensionerats huvudsakligen av arbetsmarknadsskäl möter inte några
större praktiska svårigheter. En sådan särredovisning kommer därför att
införas av riksförsäkringsverket.

Arbetsmarknadsutbildningens resultat redovisas fortlöpande i AMS statistik,
som bl. a. innehåller uppföljningar av AMU-eleverna tre månader
efter kursernas slut. Viss forskning om arbetsmarknadsutbildningen bedrivs
av den s. k. FAMU-gruppen, som arbetar på uppdrag av AMS och
skolöverstyrelsen, samt av expertgruppen (In 1968: 14) för utredningsverksamhet
i arbetsmarknadsfrågor.

I övrigt ankommer det, som revisorerna påpekar, på statistiska centralbyrån
och AMS att i sitt utvecklingsarbete rörande arbetsmarknadsstatistiken
närmare överväga de olika förslag till utvidgningar och förändringar av
statistiken som har kommit fram genom revisorernas granskning.

När det gäller det i revisorernas skrivelse upptagna förslaget om särredovisning
av förtidspensioner som har beviljats främst av arbetsmark -

nadsskäl kan vidare nämnas, att regeringen genom beslut den 22 december
1977 har uppdragit åt riksförsäkringsverket att - mot bakgrunden av
revisorernas skrivelse - i den statistiska redovisningen så långt möjligt
särredovisa antal och kostnader för förtidspensioner som har beviljats på
arbetsmarknadsmässiga grunder.

Karolinska sjukhusets upprustning

I detta ärende har revisorerna påtalat vissa förhållanden vid karolinska
sjukhuset som de funnit otillfredsställande och samtidigt lagt fram förslag
till åtgärder, ägnade att undanröja de konstaterade bristerna.

Genom beslut den 15 december 1977 har regeringen förordnat, att handlingarna
i ärendet skall överlämnas till byggnadskommittén för upprustning
av karolinska sjukhuset att beaktas i samband med framläggandet av
upprustningsförslag.

Bevakning och avskrivning av vissa statens fordringar

I detta ärende har revisorerna, med hänvisning till en inom revisorernas
kansli företagen undersökning, hemställt att regeringen låter verkställa en
översyn av bestämmelserna i avskrivningskungörelsen och därmed sammanhängande
frågor.

Som svar på en under hand gjord förfrågan har expeditionschefen i
budgetdepartementet meddelat, att frågan om en sådan översyn för närvarande
övervägs inom departementet.

Av expeditionschefen har vidare lämnats följande upplysningar.

I skrivelsen behandlas även frågan om bibehållande av nuvarande beloppsgränser
vid avskrivning, ackord och eftergift enligt avskrivningskungörelsen.
En höjning av dessa beloppsgränser avses ske inom kort. I övrigt
kan det betänkande som väntas från företagsobeståndskommittén föranleda
ytterligare åtgärder på ifrågavarande område.

Det bör vidare i detta sammanhang nämnas att frågan om höjning av
beloppsgränsen i 1946 års brev till riksgäldskontoret om reglering av förluster
på statlig kapitalfond kommer att ses över inför kommande budgetreform.

Frågan om ökad delegering av eftergiftsrätt m. m. enligt 1940 års riksdagsbemyndigande
bereds f. n. inom flera departement. Inom budgetdepartementet
övervägs cirkulär till övriga departement angående ökad delegering.

Restaurering av gotländska kyrkor m. m.

I detta ärende har revisorerna hemställt om åtgärder rörande dels den
fortsatta restaureringen av Gotlands medeltida kyrkor, dels vissa frågor på
kulturminnesvårdens område.

Genom beslut den 16 mars 1978 har regeringen förordnat, att revisorernas
skrivelse jämte bilagor skall överlämnas till byggnadsvårdsutredningen
för att tagas under övervägande i utredningens arbete.

Statsbidragsberättigade kommunala arbeten

I detta ärende har revisorerna förordat vissa utvecklingslinjer på förevarande
område, avseende en ökad betoning av konkurrensmomentet vid
den kommunala byggnads- och anläggningsverksamheten, ett förbättrat
beslutsunderlag i form av utbyggda kalkyl- och kostnadsredovisningssystem
och en ökad medverkan av bidragsbeviljande statlig myndighet i
byggprocessens inledande skeden. Revisorerna ifrågasätter också åtgärder,
ägnade att minska behovet av statlig detaljkontroll.

Dåvarande chefen för kommundepartementet har den 6 december 1977
beslutat, att ärendet skall överlämnas till kommittén med uppdrag att
utreda frågan om minskad statskontroll över kommunerna och landstingskommunerna.

4 Särskilda föredragningar och besök m. m.

Även under år 1978 har revisorerna kallat verkschefer och andra chefstjänstemän
till särskilda föredragningar i plenum. Revisorerna har också
liksom under tidigare år företagit studieresor i två län. Såsom närmare har
berörts i den inledningsvis lämnade översikten över revisorernas arbetsformer
har de särskilda föredragningarna och länsresoma i regel inte någon
anknytning till det löpande granskningsarbetet. Deras syfte är i stället att
till revisionen förmedla allmän information om utvecklingstendenser, aktuella
problem och andra praktiska erfarenheter inom den offentliga förvaltningen.

4.1 Särskilda föredragningar

De särskilda föredragningarna har i första hand tagit sikte på den generella
och principiella sidan av olika samhällsfrågor, medan berörda myndigheters
och institutioners löpande förvaltningsarbete har berörts mer
som en konkret bakgrund. Intresset under året har varit koncentrerat på
bl. a. den statsfinansiella och samhällsekonomiska utvecklingen samt på
organisatoriska nybildningar på rättsväsendets område.

Sålunda har riksbankschefen Carl-Henrik Nordlander, riksgäldsdirektören
Lars Kalderén och överdirektören i konjunkturinstitutet Lars Lindberger
var för sig belyst olika aspekter på det statsfinansiella och samhällsekonomiska
läget.

Riksbankschefen lämnade därvid en allmän orientering om den penningpolitiska
utvecklingen. Vid föredragningen berördes också vissa andra
aktuella frågor, såsom formerna för beräkning av det officiellt redovisade
underskottet i bytesbalansen, effekterna för riksbankens del av Sveriges
utträde ur den s. k. valutaormen samt budgetunderskottets och den växande
statsupplåningens inverkan på riksbankens verksamhet.

Statsupplåningen togs även upp av riksgäldsdirektören, som i sin föredragning
tecknade en bakgrund till den betydande ökningen av statsskulden
och de former som tillämpats vid upplåningen liksom de principer som
följts vid valet av kreditgivare.

Av överdirektör Lindberger blev revisorerna informerade om konjunkturinstitutets
uppgift och organisation, varvid särskilt intresse ägnades åt
det sätt på vilket institutet arbetar och de metoder som tillämpas vid
avstämning av gjorda analyser. Vid föredragningen fick revisorerna också
ta del av institutets då aktuella bedömning av konjunkturutsikterna.

En allmän översikt över organisation och verksamhetsformer vid de nya
myndigheterna domstolsverket och brottsförebyggande rådet lämnades för
verket av generaldirektören Mats Börjesson och byråchefen Lennart Thorelli
och för rådet av dess ordförande f. d. polismästaren Kurt Lindroth och
kanslichefen Ingrid von Möller.

Generaldirektör Börjesson redogjorde därvid för domstolsverkets uppgifter
som central förvaltningsmyndighet mot bakgrunden av den kritik
som inför tillkomsten av verket hade riktats mot tanken på en särskild
administrativ myndighet inom domstolsväsendets område. Erfarenheterna
hade visat att verket väl fyller sin funktion utan att därmed inkräkta på
principen om domstolarnas självständighet. Det personaladministrativa
arbetet vid verket belystes av byråchefen Thorelli.

Om brottsförebyggande rådet informerade ordföranden Lindroth att detta
är en myndighet som skall verka för en samordning av samhällets och
enskildas insatser mot brott. Rådet skall vidare genom utredningar och
initiativ medverka i det kriminalpolitiska arbetet. Utredningsarbetet bedrivs
i arbetsgrupper, i vilka företrädare för andra berörda myndigheter
och organ ingår. Kanslichefen von Möller gav exempel på aktuella utredningsprojekt
och på de resultat som rådets verksamhet hittills har nått.

Inför årets resa till Malmöhus län hade revisorerna önskat ta del av
generaltullstyrelsens och invandrarverkets synpunkter på frågor om bl. a.
illegal varuinförsel och invandring.

Den begärda informationen lämnades av chefen för generaltullstyrelsen
Lennart Eriksson och av generaldirektören Kjell Öberg i invandrarverket.
Därutöver pekade generaltulldirektören i sin föredragning på de förenklingar
som har genomförts i tulltaxeringsarbetet och som har utfallit positivt.
Generaldirektör Öberg gav även en redogörelse för de åtgärder som
vidtas för invandrarnas anpassning till svenskt samhällsliv och för effekterna
härav.

4.2 Länsresorna

Revisorerna har besökt Malmöhus län under fem dagar i juni månad. Ett
lika långt besök gjordes av revisorerna i augusti månad i Gävleborgs län.

Malmöhus Ian

Besöket i Malmöhus län inleddes med ett sammanträde på länsstyrelsen.
Vid sammanträdet lämnade landshövding Nils Hörjel en redogörelse för
det allmänna tillståndet i länet. I anförandet framhöll landshövdingen den
oro som sysselsättningsläget gav anledning till. Därvid betonades den
allvarliga situation som genom driftinskränkningar inom varvs- och gummiindustrin
uppstått i de tre kommunerna Landskrona, Malmö och Trelleborg.
I sitt anförande pekade landshövdingen vidare på att i rådande läge
även arbetsmarknadspolitiska skäl kunde anföras för byggandet av fasta
förbindelser över Öresund. Vid de expertföredragningar som gavs i anslutning
till landshövdingens anförande erhöll revisorerna ytterligare upplysningar
om länsplaneringen, arbetsmarknadsläget, polisverksamheten samt
om naturvårdsarbetet och länets markhushållningsprogram m. m.

Vid ett besök på tulldirektionen i Malmö följande dag fick revisorerna ta
del av redogörelser för verksamheten inom södra tullregionen. Därvid
informerades bl. a. om tullverkets övervägande positiva erfarenheter av de
år 1974 introducerade förenklingarna av tulltaxeringsförfarandet samt om
vissa problem i bevakningsverksamheten, hänförliga till bl. a. smuggelbekämpningen
— främst narkotika och högbeskattade varor — och incidensberedskapen.

Revisorerna besökte vidare kraftstationen i Barsebäck, som tillhör det
till övervägande del kommunalt ägda Sydsvenska Kraft AB (Sydkraft). I
anslutning till visningen av kraftstationen orienterades revisorerna om
Sydkraft och dess verksamhet, om kärnkraftens betydelse för landets
elförsörjning samt om säkerhets- och miljöfrågor.

Nästföljande dag kunde revisorerna göra sig underrättade om verksamheten
vid universitetet i Lund och vid Sveriges Utsädesförening i Svalöv.
Företrädare för universitetet gav revisorerna en ingående orientering om
det nya universitetets organisation, om det nya antagningssystemet samt
om forskning och utbildning vid universitetets olika sektorer. Revisorerna
fick därvid ta del av uppgifter om den minskande elevtillströmningen vid
de matematisk-naturvetenskapliga och tekniska institutionerna — av de
totalt 6000 tillgängliga platserna på dessa institutioner var endast ca hälften
besatta — och revisorerna uppmärksammades på de därmed förenade
riskerna för en teknisk utarmning i landet. Samtidigt belystes villkoren för
universitetsforskningen som ansågs vara mera ogynnsamma än för forskningen
inom industrin.

Vid besöket på växtförädlingsinstitutionen i Svalöv fick revisorerna
tillfälle att närmare studera Sveriges Utsädesförenings verksamhet. Revisorerna
intresserade sig särskilt för de projekt som avsåg möjligheterna att
öka växternas sjukdomsresistens som ett alternativ till användningen av
bekämpningsmedel.

Det svåra läget för varvsindustrin i länet och försöken att mildra konsekvenserna
av den rådande krisen, bl. a. i form av ändrad produktionsin 4

Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr 2

riktning, belystes vid ett besök på Öresundsvarvet i Landskrona. Revisorerna
gavs därvid tillfälle att från både varvsledningen och de anställdas
representanter inhämta upplysningar om föreliggande problem och synpunkter
på dessa. Från Landskrona kommuns sida framhölls att flera
företag i kommunen hade drabbats av krisen och att befolkningsunderlaget
minskat. Utvecklingen hade enligt kommunens företrädare medfört att
Landskrona kommun ställts inför problem av stödområdeskaraktär.

Vid besöket i Landskrona for revisorerna även till ön Ven. I samband
därmed och under den bussrundtur som företogs under Iänsresans sista
dag i länets södra delar tog länsstyrelsens representanter upp vissa frågor
med lokal anknytning inom ramen för kultur- och naturvården i länet. Vid
en rundvandring i stadskärnan i Ystad fick revisorerna studera exempel på
hur man försökt förena kraven på sanering och bevarande av värdefull
bebyggelse.

Gävleborgs län

Resan i Gävleborgs län inleddes med föredragningar på länsstyrelsen.
Därvid introducerades de problem, vilka revisorerna fick tillfälle att studera
under studiebesöken senare under veckan.

Landshövding Hans Hagnell m.fl. redgjorde för sysselsättningsproblemen
inom länet. Bl. a. framhölls att det rådde stor undersysselsättning,
särskilt bland kvinnor, och en ofördelaktig ålderssammansättning med hög
medelålder bland arbetskraften samt utslagningsproblem för viss arbetskraft.

Enligt landshövdingens uppfattning var arbetslöshetsstatistiken missvisande,
eftersom de AMS-anställda, de förtidspensionerade och de latent
arbetssökande kvinnorna inte ingick i statistiken. Han hävdade att samhället
i stället för att lämna hjälp till den utslagna arbetskraften borde genom
en mera aktiv sysselsättningspolitik se till att människor ej blev utslagna.
En sådan politik skulle bl. a. kräva regionala fonder, som gav länsstyrelserna
möjlighet att agera snabbt och självständigt, och nya organisationsformer
för att hjälpa uppfinnare och småföretagare att starta produktion,
export etc.

Från länsarbetsnämndens sida framfördes bl. a. önskemål om att allmän
platsanmälan skulle införas i länet och att antalet tjänstemän inom arbetsförmedlingen
skulle utökas.

Sysselsättningsproblemen togs även upp vid besöken i Ljusdals och
Bollnäs kommuner.

Överläkare Bengt Lundgren redogjorde för ett nytt initiativ med uppsökande
verksamhet bland kvinnor för att upptäcka bröstcancer. Genom
detta initiativ upptäcktes fyra gånger så många cancerfall som annars
normalt skulle ha upptäckts, varigenom överlevandegraden hade ökat till
88 procent att jämföras med 25-45 procent för landet i övrigt.

Lantbruksdirektör Lennart Hansson redogjorde för rationaliseringen av

jord- och skogsbruket i länet. Ett problem för lantbruksnämnderna var att
fastighetsmarknaden på jordbrukssidan hade stagnerat och att lantbruksnämndernas
rationaliseringsreserv därigenom hade minskat. Orsakerna
var bl. a. inflationen och den relativt hårda realisationsvinstbeskattningen.
Beskattningen tycktes gynna ett passivt ägande av skog, vilket föranledde
ett förslag om att man i stället borde skärpa den årliga beskattningen.

Vid ett studiebesök i Järvsö återkom revisorerna till frågan om den
splittrade ägandestrukturen av jord och skog. Ett problem var att markägare
behöll även mycket små lotter för att därigenom ha kvar jakträtten.
Dessutom hävdades att lantbruksnämnderna inte kunde åstadkomma något
om inte andra skatteregler infördes som gjorde det ofördelaktigt för
markägare att inte vårda och avverka skog.

1 samband med ett studiebesök på SKF Steel, Hofors, redogjorde landshövding
Hagnell för vissa problem med olika stödformer till företag. Reglerna
för det tillfälliga sysselsättningsbidraget - vilket uppburits av SKF
Steel — kritiserades, eftersom detta bidrag endast fick lämnas om personalen
sysselsattes med icke-ordinarie arbetsuppgifter. Landshövdingen hävdade
att det ofta kunde vara samhällsekonomiskt olönsamt att omplacera
människor till nya ovana arbetsuppgifter i stället för att stödja sådana
nedläggningshotade arbetsplatser, som skulle kunna tänkas ha utvecklingsmöjlighet.

Vidare kritiserade landshövdingen det förhållandet att varken AMS eller
arbetsmarknadsdepartementet i vissa fall krävde tillbaka lokaliseringsstöd
från företag. Han gav exempel på företag som endast några år efter det att
de erhållit bidrag sålts utan att AMS utnyttjat den författningsenliga möjligheten
att kräva bidragen åter. Som framgår av den tidigare redovisade
granskningsplanen ämnar revisorerna ta upp formerna för återbetalning av
lokaliseringsbidrag i ett särskilt granskningsprojekt.

Vidare gjorde revisorerna studiebesök på centralnämnden för fastighetsdata
(CFD), statens lantmäteriverk och statens institut för byggnadsforskning
(SIB). En fråga som diskuterades med var och en av dessa
myndigheter gällde deras utlokalisering till Gävle.

Gemensamt för myndigheterna var att hälften eller mer av personalen
hade slutat sin anställning på grund av utlokaliseringen. Orsaken var i regel
att medflyttande familjemedlemmar ej fick arbete. Detta påverkade givetvis
produktionen negativt. Som exempel nämndes att man inom kartframställningen
förlorade halva årsproduktionen under två år trots att personalkadern
var fulltalig. SIB redovisade speciella svårigheter som hängde
samman med verksamhetens forskningskaraktär. Bl. a. hade forskarnas
deltagande i doktorandutbildning i Stockholm försvårats. Dessutom hade
kostnaderna för tjänsteresor ökat med 70 procent efter utlokaliseringen.
Från samtliga myndigheter nämndes att personalens bostadsfrågor, barntillsyn
m. m. hade lösts på ett positivt sätt, medan vissa andra faktorer
såsom tandvård och kommunikationer ansågs vara sämre än i Stockholm.

Enligt lantmäteriverket hade sjukfrånvaron sjunkit efter utlokaliseringen.

I övrigt redogjorde myndigheterna för sin verksamhet och de problem
som var förknippade med den. Inom CFD nämndes särskilt datorfrågan.
CFD ansåg att den nuvarande datorn medförde låga kostnader och hög
tillförlitlighet, medan DAFA (datamaskincentralen för administrativ databehandling)
ville byta ut datorn mot en modernare och mer flexibel.

Företrädare för lantmäteriverket berörde särskilt problemen med att få
full kostnadstäckning för sin förrättningsverksamhet. Det förhållandet att
fastighetsbildningsavgift betalades efter den lantmäteritaxa som gällde då
fastighetsägaren sökte förrättning hade på grund av långa handläggningstider
i kombination med höjda kostnader medfört att full kostnadstäckning
inte kunnat erhållas. Uppkomna underskott hade därför finansierats genom
successiva taxehöjningar.

4.3 Besvarade remisser

Under året har revisorerna eller deras kansli avgett yttranden i följande
frågor.

- Till riksdagens förvaltningsstyrelse den 29 september över förslag till
program för jämställdhet inom den inre riksdagsförvaltningen.

- Till budgetdepartementet den 26 oktober över betänkandet Statlig personalutbildning;
utbildning för administration och ledning (SOU
1978:41).

- Till riksdagens förvaltningsstyrelse den 23 november över förslag till
arvodesstadga för riksdagen och dess organ.

Bilagor

Till regeringen och till riksdagen under år 1978 avlåtna skrivelser

Bilaga I

Riksdagens revisorers skrivelse till regeringen den 28 februari 1978
med anledning av granskningspromemoria nr 10/1977 angående det
datorbaserade informationssystemet för vetenskapliga bibliotek —
LIBRIS jämte däröver avgivna remissyttranden

Under slutet av år 1976 påbörjade riksdagens revisorer en granskning av
det datorbaserade informationssystemet för vetenskapliga bibliotek (LIBRIS)
som sedan år 1972 försöksvis tillämpats vid ett antal vetenskapliga
bibliotek inom landet. Syftet med granskningen har varit att bedöma resultatet
av den hittills bedrivna försöksverksamheten och de faktiska möjligheter
till rationaliseringsvinster som systemet erbjuder.

Vid granskningen framkomna resultat har sammanfattats i en den 19
september 1977 dagtecknad granskningspromemoria med titeln Det datorbaserade
informationssystemet för vetenskapliga bibliotek - LIBRIS (nr
10/1977). Promemorian, som i vanlig ordning sänts på remiss till berörda
myndigheter och organisationer, biläggs denna skrivelse liksom förteckning
över avgivna remissyttranden och kopior av yttrandena. Därjämte
biläggs en av teknisk konsult utförd utredning avseende några för närvarande
tillämpade utländska ADB-system för bibliotek.1

Avsikten med LIBRIS-projektet var att man genom att utnyttja ett datorbaserat
informationssystem skulle få bort det dubbelarbete som dittills
hade funnits vid de vetenskapliga biblioteken, framför allt vid katalogisering
av vetenskaplig litteratur. Även framställningen av bokkataloger skulle
kunna förenklas. Systemet har utvecklats av statskontoret, som också
fram till den 1 januari 1978 ansvarat för den försöksmässiga driften.

Under försöksverksamhetens gång har företrädare för de vetenskapliga
biblioteken vid skilda tillfällen påtalat allvarliga brister i LIBRIS-systemet
och projektorganisationen. Även från statskontorets sida har i olika sammanhang
pekats på vissa svårigheter i utvecklingsarbetet.

År 1975 tillsattes biblioteks- och dokumentationssamverkanskommittén
(BIDOK). I kommitténs uppdrag ingick bl. a. att utreda frågan om organisationen
av den framtida driften av LIBRIS. Kommittén avlämnade under år
1977 sitt betänkande Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning
(SOU 1977:71). I detta föreslås bl. a. att nationalbiblioteket, d. v. s. kungl,
biblioteket, skall tilldelas ansvaret för ledning, drift och underhåll av
LIBRIS samt att en nyinrättad delegation för informationsförsörjning skall

1 De till denna och efterföljande skrivelser fogade bilagorna är ej medtagna i detta
sammanhang.

svara för utvecklingen inom hela detta informationsområde. Till delegationens
arbetsuppgifter skall bl. a. höra att delta i planering och finansiering
av mer omfattande försöksdrift med datasystem för informationsförsöijning.

I avvaktan på ställningstagandena till kommitténs förslag har regeringen
genom särskilt beslut den 15 december 1977 beslutat, att kungl, biblioteket
fr. o. m. den 1 januari 1978 skall svara för den löpande driften av L1BRIS
och att statskontoret tillsammans med forskningsbiblioteksrådet från samma
tidpunkt skall ansvara för det utvecklingsarbete som är förknippat med
LIBR1S. Vidare skall statskontoret ha det sammanhållande ekonomiska
ansvaret för LIBRlS-verksamheten.

Den nu genomförda granskningen har dock visat att de anmärkningar
som från skilda håll och i olika sammanhang framförts mot LIBRIS-systemet
varit befogade. Försöksverksamheten har sålunda präglats av svag
driftekonomi och låg verksamhetsvolym. Av statskontoret beräknade
200000 katalogiseringar per år - vilket också synes motsvara det i dag
aktuella behovet — utfördes under den period granskningen omfattat endast
ca 50000 per år. Den låga katalogiseringsvolymen kan beräknas
innebära en förlust på flera miljoner kronor per år för statsverket. Under
senare delen av år 1977 har dock verksamhetsvolymen i viss mån kunnat
ökas. Den allmänna bilden blir också ljusare om man beaktar att av de
faktorer som ej har kunnat värderas vid lönsamhetsbedömningen fördelarna
vida överstiger nackdelarna.

Det dåliga resultatet av den hittills bedrivna verksamheten synes ha sin
grund i brister i organisationen av LIBRIS-projektet, tekniska brister i
ADB-funktionerna och använd maskinpark, knapphet på personal, både
centralt och lokalt, samt brister i bibliotekspersonalens utbildning.

Statskontoret har som nämnts haft i uppdrag att leda försöksverksamheten
med LIBRIS, medan de enskilda biblioteken svarat för systemets
genomförande. Från bibliotekens sida har man dock önskat få större
möjligheter att påverka systemets utformning och har successivt även fått
ett utökat driftansvar. Ansvarsfördelningen mellan statskontoret och biblioteken
har emellertid varit oklar, vilket i stor utsträckning synes ha
påverkat resultatet av försöksverskamheten. Även om klarare linjer i detta
avseende dragits upp genom det ovan nämnda regeringsbeslutet den 15
december 1977, synes vissa oklarheter såvitt avser ansvarsfördelningen
alltjämt bestå. Det finns dock anledning att förutsätta att det slutliga
ställningstagandet till BIDOK-kommitténs förslag i ämnet helt undanröjer
alla kvarstående oklarheter.

Till de organisatoriska aspekterna hör även frågan om samordning mel -

lan LIBR1S och det datasystem som under 1970-talet har byggts upp för
folkbibliotekens räkning, BUMS. En allmän mening bland biblioteksföreträdare
synes vara att man kan uppnå samhällsekonomiska fördelar genom
ett organiserat samarbete mellan de båda systemen. Av revisorerna företagen
teknisk granskning har dock visat att vissa tekniska svårigheter kan
lägga hinder i vägen för en integrering av systemen.

Från bibliotekshåll har i olika sammanhang påtalats de tekniska brister
som finns i LIBRIS-systemet. För att få en uppfattning om systemets
kvalitet och den använda maskinutrustningens prestanda har revisorerna
låtit en teknisk konsult granska systemet. Konsultrapporten ingår som
bilaga 3 i granskningspromemorian. Av rapporten framgår att de framförda
klagomålen från bibliotekens sida i fråga om systemets begränsade prestanda,
t. ex. långa svarstider vid terminalerna, har varit riktiga. Dessutom
har visats att terminal- och datorkapaciteten varit alldeles otillräcklig i
förhållande till uppgiften att registrera all förvärvad litteratur i systemet.

Personalresurserna inom LIBRlS-projektets ledning synes vidare ha varit
för knappt tilltagna med hänsyn till de krav som man kan ställa på en
driftorganisation för ett rikstäckande datorsystem av LIBR1S storleksordning
och komplexitet. I den av statskontoret år 1973 framlagda rapporten
LIBRIS - ett informationssystem för bibliotek redovisades dessutom möjligheter
till personalinbesparingar, något som uppenbarligen hämmat en
initial satsning på LIBRIS och även utvecklingen av LIBRIS-arbetet i
övrigt vid de vetenskapliga biblioteken.

På utbildningssidan borde kraftigare insatser än de som förekommit ha
satts in för utbildning av bibliotekspersonalen, varvid behovet både av
mera allmänna ADB-kunskaper och av kunskaper om LIBRIS-systemets
praktiska tillämpning borde ha beaktats.

Såväl i den upprättade granskningspromemorian som i den till promemorian
fogade konsultrapporten har förslag lagts fram till åtgärder för
undanröjande av nu kvarstående brister i LIBRIS-systemet. Förslagen har
vid remissbehandlingen av promemorian i stort tillstyrkts av remissinstanserna.

Såvitt revisorerna kan bedöma kan LIBRIS-systemet väntas ge framtida
vinster, vilket torde gälla såväl katalogiseringsvolymen som framställningen
av katalogprodukter. En nedläggning av systemet synes därför inte böra
övervägas, under förutsättning att erforderliga tekniska översyner genomförs.

Vad som framkommit vid remissbehandlingen ger också vid handen att
det åtgärdspaket som förordats i promemorian kan få systemet att fungera
tillfredsställande. På ett par punkter ställer sig remissinstanserna dock
avvisande.

Främst bör de ansvariga myndigheterna för de funktioner som i dag
ingår i LIBRIS fastställa såväl kortsiktiga som mer långsiktiga mål för
LIBRIS-verksamheten vid de vetenskapliga biblioteken.

I avvaktan på slutligt ställningstagande till BIDOK-kommitténs förslag i
ämnet vill revisorerna, såvitt gäller formerna för genomförandet av LIBRlS-projektet,
endast understryka vikten av att dess organisation ges så
rationell och kraftfull utformning som möjligt. Dock vill revisorerna fästa
uppmärksamheten på det behov som synes föreligga av inrättande av en
nationell instans för bedömning av katalogregelfrågor, vid vilken tolkningstvister
mellan biblioteken i katalogiseringsfrågor kan lösas och genom
vilken erforderliga översyner av reglerna kan genomföras.

Enligt revisorerna är det angeläget att man finner fasta former för samarbete
mellan LIBRIS och det kommunala bibliotekssystemet BUMS. Detta
gäller särskilt i fråga om katalogiseringen av svenskt tryck och vid eventuell
utbyggnad av ADB-funktioner inom svenskt biblioteksväsende. I sådana
fall torde ett samarbete uppenbarligen kunna ge samhällsekonomiska
vinster.

Vid den fortsatta planeringen av LIBRIS-systemets tekniska utbyggnad
på såväl kort som lång sikt bör vad som framförts i den tidigare berörda
konsultrapporten beaktas. Enligt vad flera remissinstanser anfört kommer
en teknisk förbättring av LIBRIS-systemet i sig att medföra att verksamhetsvolymen
kan öka. Mot denna bakgrund framstår omläggningen av
systemet till en ny dator som ytterligt angelägen och brådskande. Samtidigt
med den systemöversyn som är erforderlig vid ett datorbyte bör
övervägas om inte den nuvarande ambitionsnivån i fråga om antalet tecken
i systemet kan minska. Dessutom synes en förstärkning av datorkapaciteten
under den tid som återstår till datorbytet vara nödvändig.

För de forsknings-, företags- och folkbibliotek som ej har tillgång till
LIBRIS-terminaler har eftersläpningen i utgivningen av den s. k. accessionskatalogen
över utländsk litteratur vilken utges av kungl, biblioteket,
skapat stora problem och därmed hämmat fjärrlånetrafiken och informationsförsöijningen
i stort. Med hänsyn härtill synes åtgärder för att säkerställa
en snar utgivning av accessionskatalogen, vars utgivning för närvarande
släpar efter åtskilliga år, böra prioriteras. Hävs eftersläpningen,
kommer även lönsamhetsbilden att bli väsentligt ljusare.

Mot bakgrunden av de hittills uteblivna rationaliseringsvinsterna inom
LIBRIS, ökningen vid högskolorna av antalet studerande under den senaste
tioårs-perioden, forskningsbibliotekens ökande restantier samt den i
budgetsammanhang uttalade prioriteringen av forskningssektorn är det av
vikt att LIBRIS-systemets genomförande i vad avser de driftsatta rutinerna
garanteras. De reguljära anslagen till universitet och högskolor bör dock
inte påverkas av en sådan åtgärd.

Möjligheterna att framdeles genomföra de ursprungligen planerade rutinerna
inom LIBRIS får bedömas i anslutning till att de mer långsiktiga
planerna för LIBRIS fastställs.

Av väsentlig betydelse är också att utbildningen såväl av redan tjänstgörande
som av nytillkommande personal bedrivs med kraft. Sålunda bör

införande av en samlad organisation för utbildningen övervägas. Ansvaret
härför bör falla på det driftansvariga LIBRIS-organet.

I granskningspromemorian har även föreslagits att ekonomiska ersättningar
tillerkänns de bibliotek som primär- respektive sekundärregistrerar
litteratur i LIBRIS-systemet. Förslaget har emellertid avstyrkts av flertalet
av remissinstanserna. Revisorerna förordar därför inte ett genomförande
av ett sådant system för närvarande men anser att systemet bör övervägas
i den mån övriga nu förordade åtgärder inte ger tillfredsställande resultat.

Under hänvisning till vad nu anförts och vad som framförts i den upprättade
granskningspromemorian samt i de över denna avgivna remissyttrandena
får revisorerna hemställa att genom regeringens försorg

- erforderliga åtgärder vidtas för att uppnå en tillfredsställande organisatorisk
förankring av LIBRIS-systemet,

- såväl kortsiktiga som långsiktiga mål för systemets utveckling fastställs,

- systemets tekniska funktioner ses över och

- tillfredsställande utbildning ges den personal som är engagerad i LIBRlS-verksamheten.

Revisorerna emotser underrättelse om de åtgärder som fortsättningsvis
kommer att vidtas i detta ärende.

Bilaga 2

Riksdagens revisorers skrivelse till regeringen den 27 april 1978 med
anledning av granskningspromemoria nr 11/1977 angående statsmyndigheternas
ärendebalanser, kammarkollegiets handläggning
och granskning av ärenden om arvs- och gåvoskatt jämte däröver
avgivna remissyttranden

Arvsskatt tas ut av tingsrätt i samband med registrering av bouppteckning
eller, i vissa fall, på grundval av särskilt avgiven deklaration. Årligen
registreras omkring 80000 bouppteckningar, av vilka ungefär en tredjedel
skattebeläggs. Antalet arvsskattedeklarationer uppgår vanligen till omkring
500 stycken per år. I arvsskatt inflyter för närvarande årligen ca 350
milj. kronor.

Gåvoskatt erläggs till länsstyrelse och påförs skattskyldig enligt särskilt
avgiven deklaration. Vanligen inges omkring 15000 deklarationer per år.
Uppbörden av gåvoskatt uppgår årligen till omkring 50 milj. kronor.

Sedan den 1 juli 1965 åligger det kammarkollegiet att granska beskattningsmyndigheternas
(tingsrätternas och länsstyrelsernas) beslut i ärenden
angående fastställande, eftergift eller återvinning av arvs- och gåvoskatt
samt att föra det allmännas talan i sådana mål. Tidigare låg granskningen
på advokatfiskalerna i rikets sex hovrätter. Genom att uppgiften centraliserades
till kammarkollegiet avsåg man vinna ökade garantier för enhetlig
rättstillämpning och bättre förutsättningar för en mer rationell granskningsverksamhet.

Riksdagens revisorer har under en granskning av den sakliga anledningen
till olika myndigheters ärendebalanser bl. a. undersökt ärendebalanserna
hos kammarkollegiet. I samband härmed har vissa iakttagelser gjorts
rörande beskattnings- och kontrollmyndigheternas befattning med ärenden
rörande arvs- och gåvoskatt. Dessa iakttagelser har redovisats i en i
ärendet upprättad granskningspromemoria nr 11/1977 med titeln Statsmyndigheternas
ärendebalanser, kammarkollegiet.

I promemorian erinras om att förhållandena på förevarande skatteområde
i tidigare lagstiftningssammanhang inte ansetts svara mot kravet på
effektivitet och rättssäkerhet och att kapitalskatteberedningen år 1971 lagt
fram förslag om en reformering av skattesystemet. Då emellertid denna
reformfråga synes ha ställts på framtiden bör enligt promemorian övervägas
vad som inom ramen för gällande ordning kan göras för att tillgodose
det angivna kravet. Samtidigt aktualiseras i promemorian ett antal frågor
avseende tingsrätternas och länsstyrelsernas handläggning av skatteären -

dena och kammarkollegiets granskning av myndigheternas beslut i dessa
ärenden. Bl. a. behandlas frågan om på vilken nivå ärendena bör behandlas
inom beskattningsmyndigheterna för att tillräcklig säkerhet i handläggningen
skall vinnas, kammarkollegiets möjligheter att erhålla upplysningar från
tingsrätterna i arvsskattemål och kollegiets personalorganisation för handhavandet
av kontrollen av beskattningen.

Yttranden över promemorian har. efter remiss, avgetts av domstolsverket,
kammarkollegiet, statskontoret, länsstyrelsernas organisationsnämnd.
Sveriges Domareförbund samt Centralorganisationen SACO/SR. I
anslutning till remissbehandlingen har inom revisorernas kansli en tilläggspromemoria
upprättats i ärendet. Kopior av granskningspromemorian,
avgivna remissyttranden och tilläggspromemorian biläggs denna skrivelse.

Med hänsyn till vad som framkommit i ärendet vill revisorerna fästa
regeringens uppmärksamhet på följande frågor berörande här ifrågavarande
beskattning, nämligen kammarkollegiets möjligheter att i arvsskatteärenden
erhålla upplysningar från tingsrätterna och kollegiets personalorganisation
för handhavandet av kontrollen av beskattningen.

Under den genomförda granskningen har från kammarkollegiets sida
förts fram en önskan om att få bemyndigande att i arvsskattemål inhämta
yttranden från tingsrätterna rörande tillämpade grunder för skatteberäkningen,
något som enligt kollegiet skulle vara ägnat att i hög grad underlätta
den granskning som kollegiets advokatfiskalskontor har att verkställa.

Enligt 4§ allmänna verksstadgan har myndighet skyldighet att på begäran
tillhandagå andra myndigheter med de upplysningar och det biträde
som den kan lämna. Den har i sin tur befogenhet att av andra myndigheter
erhålla de upplysningar och det biträde som fordras för dess verksamhet
och som kan lämnas av dem. Allmänna verksstadgan, som är tillämplig på
kammarkollegiet, skall enligt 1 § tingsrättsinstruktionen tillämpas också på
tingsrätterna. Dock är inte alla bestämmelser i stadgan tillämpliga på
tingsrätterna, bl. a. inte stadgans 4 §. Någon allmän skyldighet för tingsrätt
att lämna kammarkollegiet erforderliga upplysningar är sålunda inte föreskriven.
Härutinnan föreligger en skillnad i förhållande till vad som gäller
för länsstyrelserna, på vilka verksstadgans nu berörda föreskrift är tillämplig.
När det gäller de speciella ärenden som det här är fråga om — ärenden
om arvs- och gåvoskatt - finns det knappast någon saklig grund för att
göra åtskillnad mellan myndigheterna i nu berört hänseende. I båda fallen
torde en effektiv granskningsverksamhet förutsätta att kammarkollegiet
har möjlighet att i komplicerade ärenden erhålla upplysningar om de av
beskattningsmyndigheterna tillämpade beräkningsgrunderna. Möjligen
skulle kunna hävdas att det redan av bestämmelserna om kollegiets åligganden
att granska och föra det allmännas talan i hithörande mål följer
befogenhet att i konkreta fall inhämta erforderliga upplysningar. Någon
särbestämmelse skulle därför inte vara behövlig just när det gäller ärenden
om arvsskatt.

Vid remissbehandlingen har kammarkollegiet framhållit att kollegiet inte
sällan har svårigheter att få erforderliga handlingar och upplysningar av
tingsrätterna, varför behov föreligger av föreskrift som ger verket möjlighet
att få de handlingar och upplysningar som verket behöver för sin
granskning.

Domstolsverket ifrågasätter dock behovet och värdet av en sådan föreskrift.
Verket framhåller att tingsrätterna enligt gällande bestämmelser är
skyldiga att i princip motivera alla arvsskattebeslut och att det därför
knappast torde föreligga behov av en bestämmelse om skyldighet att lämna
motiveringar i efterhand. Värdet av en sådan bestämmelse torde vidare
enligt verket vara i hög grad begränsat, då det kan antas att kollegiets
begäran om upplysning i regel framställs så lång tid efter beslutet att det
inte med säkerhet kan klarläggas vad som varit bestämmande för tingsrättens
ställningstagande. Om tingsrätternas beslut likväl inte bedöms ge
tillräcklig vägledning, anser verket i första hand att bestämmelserna i 62 §
arvsskatte- och gåvoskattelagen om vad besluten skall innehålla bör kompletteras
med mer detaljerade regler om motiveringspliktens omfattning.

Domareförbundet anser att behovet av ifrågavarande föreskrift är diskutabelt.
Enligt förbundet bör nämligen ett domstolsbeslut inte kunna överprövas
på annat sätt än som framgår av lag eller författning. Den som
handlagt ett arvsskatteärende torde för övrigt ha svårt att ange skälen till
beslutet med hänsyn till den merendels långa tid som förflyter mellan
beslut och kammarkollegiets kontroll. Förbundet anser att man i stället
kan komma till rätta med problemet dels genom att det i den av domstolsverket
utfärdade handboken i ämnet tas in påpekande om angelägenheten
av fullgod motivering av beslut i komplicerade ärenden, dels genom att
sådana ärenden alltid handläggs av eller under tillsyn av erfarna domare.

Revisorerna noterar för sin del att enligt allmänna verksstadgan skyldighet
föreligger för länsstyrelse att i gåvoskatteärende tillhandagå kammarkollegiet
med de upplysningar och det biträde som fordras för kollegiets
verksamhet och som länsstyrelse kan lämna, fågon föreskrift om motsvarande
skyldighet för tingsrätt i fråga om arvsskatteärenden finns däremot
inte utfärdad. I princip torde det emellertid inte finnas anledning att upprätthålla
någon skillnad mellan beskattningsmyndighetemas skyldigheter i
berört hänseende. En effektiv granskningsverksamhet torde i båda fallen
förutsätta att kollegiet i de komplicerade ärenden i vilka redovisade motiv
för besluten inte lämr. r tillräcklig vägledning har befogenhet att begära
närmare upplysningar. Det är också en allmän princip att organ med
granskande och kontrollerande uppgifter i sina instruktioner tilläggs uttrycklig
befogenhet att av de myndigheter som är föremål för granskning
påkalla erforderligt biträde. På grund härav och då kammarkollegiet förklarat
sig ej sällan ha svårigheter att av tingsrätterna erhålla de handlingar och
upplysningar som kollegiet behöver för sin granskning, torde i lämplig
ordning böra utfärdas föreskrift som ger kollegiet befogenhet att också av
tingsrätterna erhålla de upplysningar och det biträde som erfordras.

Vad beträffar kammarkollegiets organisation för handhavandet av kontrollen
av beskattningen framhålls i granskningspromemorian att personalorganisationen
på den sektion inom kollegiet där granskningen av beskattningsmyndigheternas
beslut äger rum omfattar fem tjänster som handläggare,
varav en tjänst i lönegrad F 21/22 och de andra i lönegrad F 14-F 17.
Med hänsyn till övriga på sektionen vilande uppgifter beräknas befattningshavarna
kunna anslå endast omkring 20 procent av sin tid åt den
löpande granskningen av de inemot 100000 ärenden som årligen förekommer.
Detta innebär med andra ord att det på handläggarplanet sammantaget
finns blott en arbetskraft som på heltid kan ägna sig åt denna granskning.
Trots att resurserna normalt inte medger granskning av mer än
omkring en åttondel av arvsskatteärendena, brukar vid granskningen upptäckas
hundratals fel årligen. Härigenom tillförs statsverket betydande
belopp. Även om den höga felfrekvensen kan reduceras genom säkrare
handläggning hos beskattningsmyndighetema, är dock lagstiftningen på
detta område mycket svårtillgänglig, vilket lämnat utrymme både för tolkningstvister
och för transaktioner av diskutabla slag. Det har därför satts i
fråga om inte, främst med hänsyn till statens fiskala intressen, det är
önskvärt med en mer intensiv granskning på området än vad nuvarande
personalorganisation synes medge. Härvid bör särskilt beaktas att befattningarna
på granskningssektionen har getts sådan lönegradsplacering att
de i allmänhet blivit ”passagetjänster” och sålunda ofta växlat innehavare,
ett förhållande som bör ses mot bakgrunden av att man beträffande beskattningsmyndigheter
i allmänhet anser det vara av vikt att ärenden av
detta slag handläggs av personal som genom längre tids tjänstgöring hunnit
förvärva erforderliga kvalifikationer för arbetet. Denna synpunkt gör sig
givetvis inte gällande med mindre styrka när det är fråga om en central
granskningsmyndighet som tillika är det enda fiskala organet på området.
En översyn av personalorganisationen har därför föreslagits i granskningspromemorian.
Översynen bör i första hand syfta inte till inrättande av flera
tjänster utan till sådana förändringar att kravet på personlig kontinuitet i
granskningsarbetet blir tillgodosett.

Vid remissbehandlingen har kammarkollegiet framhållit att granskningsbehovet
kan variera från tid till annan och att det inte går att ange någon
viss nivå som eftersträvansvärd. Under senare år har rörligheten bland
tjänstemännen blivit större, vilket är särskilt olägligt när det som här gäller
ett ämnesområde som kräver ganska lång erfarenhet. Ett sätt att minska
olägenheterna är att införa ett högstlönesystem för handläggare, en fråga
som också övervägts inom kollegiet. Under de senaste två—tre åren har
granskningen på grund av personalsvårigheterna kommit att få en alldeles
för liten omfattning anser man vidare, men man räknar dock med att en
viss stabilisering skall inträda. I sin senaste anslagsframställning har kollegiet
uttalat att det torde bli ofrånkomligt att senare begära personalförstärkning
för att åstadkomma en intensifierad granskning.

Statskontoret anser för sin del att kollegiet bör överväga lämpliga former
för att förbättra organisationen och planeringen inom granskningssektionen
i syfte att utnyttja en större del av tillgängliga resurser för
granskningsarbete, t. ex. genom en viss begränsning av den rådgivning
som nu lämnas beskattningsmyndigheter och andra. Enligt statskontoret
synes också en mer kvalificerad handläggning hos beskattningsmyndigheterna
i och för sig kunna ge utrymme för en intensifiering av kollegiets
granskningsverksamhet.

Från personalorganisationernas sida framhåller SACO/SR att det är
angeläget att åtgärder vidtas för att förbättra arbetssituationen på granskningssektionen.
Organisationen framhåller att det under den senaste tiden
förekommit ovanligt stor personalrörlighet på sektionen och att det är stor
risk för att nuvarande befattningshavare på grund av tjänsternas förhållandevis
låga placering söker sig till andra tjänster. Som lämpliga åtgärder
föreslås införande av högstlönetjänster för att hindra den oönskade personalcirkulation
som för närvarande äger rum vid befordringar, inrättande
av ytterligare en handläggartjänst på relativt hög nivå och en allmän
höjning av lönenivån på sektionen.

Vid granskningen har även aktualiserats frågan om en temporär förstärkning
av personalorganisationen vid kollegiets granskningssektion. Sålunda
framhålls att granskningsarbetet under senare år på grund av vissa akuta
personalsvårigheter måst ytterligare inskränkas. I avvaktan på att frågan
om en översyn av personalorganisationen får sin lösning sätts därför i
promemorian i fråga om inte en temporär förstärkning av sektionen bör
övervägas. En sådan synes lämpligen kunna ernås genom att ett par
tjänstemän med hovrättsfiskalskompetens förordnas att tjänstgöra vid
granskningssektionen. Därigenom skulle sektionen tillföras personal som
redan är förtrogen med arbetsuppgifterna och kan beräknas göra en kvalificerad
insats i granskningsarbetet. Arrangemanget skulle dessutom kunna
vara av visst värde för en närmare bedömning av frågan om behovet av en
intensifierad granskning på området.

Bilaga 3

Riksdagens revisorers skrivelse till regeringen den 1 juni 1978 med
anledning av granskningspromemoria nr 1/1978 angående av statens
vägverk administrerade beredskapsarbeten jämte däröver avgivna
remissyttranden

Medlen till beredskapsarbeten och liknande insatser på vägar anvisas i
huvudsak över statsbudgetens reservationsanslag till sysselsättningsskapande
åtgärder och ställs till arbetsmarknadsstyrelsens (AMS) förfogande
eller underkastas styrelsens bedömning. Av nämnda reservationsanslag
får ett belopp av högst 200 milj. kronor tas i anspråk för att bekosta
beredskapsarbeten på vägar. För innevarande budgetår har i samma syfte
på tilläggsstat anvisats 300 milj. kronor.

Riksdagens revisorer har låtit granska i vad mån de medel som anvisats
för beredskapsarbeten på vägar disponerats på sätt som av statsmakterna
åsyftats. Härvid har revisorerna utgått från de riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
som riksdagen beslutat om vid 1966 års riksdag (prop.
1966:52).

Resultatet av granskningen har redovisats i en den 11 januari 1978
dagtecknad granskningspromemoria (nr 1/1978) med titeln Av statens vägverk
administrerade beredskapsarbeten. Promemorian har sänts på remiss
till närmast berörda myndigheter och institutioner. Promemorian, förteckning
över avgivna remissvar och kopior av remissvaren biläggs denna
skrivelse (bilagorna 1-28).

Den nu genomförda granskningen har begränsats till att avse utbytet av
de medel som satsas på beredskapsarbeten på vägar. Det har vid granskningen
därför inte funnits anledning att närmare gå in på frågan om vägarbetenas
sysselsättningsskapande effekt i förhållande till andra former av
beredskapsarbeten, bl. a. att bereda olika kategorier av arbetslösa sysselsättning.

Däremot har en central fråga varit att undersöka hur beredskapsmedel
bör fördelas mellan olika slag av vägobjekt med hänsyn till deras belägenhet,
maskininsats m. m. Granskningen har vidare av naturliga skäl kommit
att koncentreras till de mellersta och nordligare delarna av vårt land, där
undersysselsättningen varit mera markant och beredskapsarbetena på vägar
fått spela en större roll.

Det kan i detta sammanhang finnas anledning att något beröra frågan
huruvida den nu genomförda granskningen, såsom AMS i sitt yttrande
påstått, skulle sammanfalla med en granskning som riksrevisionsverket

5 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr 2

(RRV) genomfört på området. RRV:s här avsedda granskning, som avslutades
år 1975, ingick i den förvaltningsrevision av AMS verksamhet som
RRV då arbetade med. Härvid berördes alla slag av beredskapsarbeten,
även beredskapsarbetena på vägar men i det senare fallet mera översiktligt.

Den nu av riksdagens revisorer genomförda granskningen är en fördjupad
studie av vägarbetena som beredskapsobjekt. Något dubbelarbete av
det slag som enligt AMS skulle ha förekommit existerar sålunda inte.
Innehållet i det av RRV i ärendet avgivna remissyttrandet bestyrker även
att så inte är fallet. Ej heller sammanfaller arbetena tidsmässigt.

De samlade anslagen till statens vägverk (VV) för drift, byggande och
beredskapsarbeten vid den statliga väghållningen uppgick under åren
1972-1976 till drygt 11 miljarder kronor. Av detta belopp utgjorde medlen
till beredskapsarbeten nära 15 procent. De arbetslösa som under samma
tid anvisades beredskapsarbeten vid VV utgjorde i genomsnitt drygt fem
procent av VV:s samtliga anställda.

Ursprungligen var syftet med beredskapsåtgärderna att direkt ge de
arbetslösa en tillfällig hjälp. Det vidgades senare till att avse en ökning av
de offentliga investeringarna för att direkt och indirekt påverka den totala
sysselsättningen vid en konjunkturavmattning. Av olika skäl har samhället
dessutom tvingats att i ökad omfattning vidta särskilda åtgärder för att
sysselsätta svårplacerade arbetslösa.

De arbetslösa skall enligt arbetsmarknadskungörelsen anmäla sig till
arbetsförmedlingen som arbetssökande. Såsom hjälp vid arbetslöshet anvisar
då förmedlingen enligt kungörelsen bl. a. beredskapsarbete. Med
utgångspunkt i de arbetslösas behov har vissa krav ställts på beredskapsarbetena.
De skall sålunda vara möjliga att genomföra även om en stor andel
av arbetsstyrkan saknar specialiserade yrkeskunskaper och skall vidare
vara från allmän synpunkt angelägna, aktuella och över huvud taget rationellt
bedrivna.

Beredskapsarbetena skall också vara sysselsättningsintensiva, så att de
ger ett verkligt tillskott till möjligheterna att motverka arbetslösheten eller
risker härför. För den skull måste arbetena kunna tidigareläggas med
hänsyn till säsong, konjunktursvängningar och andra förändringar på arbetsmarknaden.
De skall vidare utan större olägenhet kunna sättas i gång,
avbrytas, utvidgas eller inskränkas alltefter växlingarna i arbetslösheten.
Förtur ges åt sådant arbete som kan utföras oberoende av årstid.

Med hänsyn till arbetsmarknadens regionala olikheter skall beredskapsarbetena
lokaliseras så att de lämpar sig för arbetslösa som på grund av

ålder eller av annan orsak är lokalt bundna. Bl. a. därför bör arbetena inte
ge betydande sekundära verkningar i form av ökat arbetskraftsbehov vid
ett i övrigt gott konjunkturläge.

För att statens satsningar på beredskapsarbeten skall ge avsett utbyte
bör de göras så att beredskapsarbetena inte föranleder alltför höga dagsverkskostnader.
Möjligheten att så fort som möjligt få den arbetslöse
sysselsatt på den öppna marknaden bör vidare noga följas genom att
resultatet av arbetsförmedlingens insatser härvidlag bevakas.

Beredskapsarbeten på vägar är ett sedan många år beprövat arbetsmarknadspolitisk!
medel. Genom den utförda granskningen har ändamålsenligheten
av detta slag av beredskapsarbeten i stort bekräftats. Samtidigt har
vid granskningen dock vissa problem och brister i den tillämpade ordningen
kunnat konstateras. Sålunda redovisas för närvarande verkningarna av
beredskapsarbetena bristfälligt och osystematiskt. Det är därför omöjligt
att enkelt kartlägga och konstatera om de anslagna medlen disponerats på
det sätt som avsetts.

Genomförandet av investeringar i rationaliseringssyfte kan medföra att
behovet av arbetskraft i allmänhet och av arbetskraft utan yrkeskunskaper
i synnerhet minskar. Denna verkan har blivit särskilt framträdande beträffande
vägarbetena. Till arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa som anvisats
till VV:s beredskapsarbeten på vägar har under senare år utgjort
mindre än hälften av arbetsstyrkan vid vägobjekten. Den direkta sysselsättningseffekten
av offentliga investeringar i vägar, varav VV administrerat
nära 1,3 miljarder kronor under åren 1972—1976, har härigenom blivit
mindre än man förväntat sig. Av de höga dagsverkskostnaderna vid arbetena
har vidare de anvisades löner svarat för betydligt mindre än hälften.

I fråga om vägarbetenas sekundära effekter på den totala sysselsättningen
visar den företagna granskningen att dessa effekter till större delen
ligger utanför arbetsmarknadsverkets (AMV) kontroll. Det är vidare inte
för närvarande en administrativ uppgift för VV att ansvara för sysselsättningsutbytet
av verkets egna beredskapsarbeten.

Flertalet av remissinstanserna har i stort instämt i det allmänna resultatet
av granskningen.

Landstingsförbundet understryker i sitt remissvar bl. a. att beredskapsmedlen
för vägar är ett sedan många år beprövat arbetsmarknadspolitiskt
medel. Via ett tidigareläggande eller ett utökande av väginvesteringar har
man, anför förbundet, inte bara någorlunda snabbt och bra kunnat främja
balansen på arbetsmarknaden. Man har också kunnat främja ekonomisk
tillväxt i samhället och bidra till en ändamålsenlig bas för långsiktig utveckling
av näringslivet. Inte minst det senare har inneburit att beredskapsarbeten
på vägar dessutom haft och har en väsentlig regionalpolitisk betydelse
speciellt i norrlandslänen.

Förbundet betonar i sammanhanget att byggande och underhåll av vägar
främst bör betraktas som basinvesteringar i en infrastruktur som är nöd -

vändig för att medge ett effektivt utnyttjande av landets naturresurser och
tillgodose regionalpolitiska syften. Fördelningen av statliga medel till vägbyggande
inom länen — inklusive AMS-medlen - bör därför tidigt kopplas
till och ingå i den regionala utvecklingsplaneringen som ett viktigt genomförandeinstrument.
En sådan mer offensiv inriktning bör också kunna
underlättas genom riksdagens nyligen fattade beslut om att ge fastställelserätten
över åtgärder inom länsvägnätet till länsstyrelserna, anser förbundet.

Svenska kommunförbundet framhåller för sin del vikten av att vägarbeten
bedrivs som beredskapsarbeten med hänsyn såväl till de rent arbetsmarknadspolitiska
effekterna som till de positiva effekter av arbetena som
kan uppnås för vägtrafiken och väghållningen.

AMS understryker i sitt yttrande att arbetsmarknadspolitiken under
senare år i allt större utsträckning riktats in på att förebygga arbetslöshet
genom att möta uppkomna problem redan inne i företagen. Detta har
bidragit till att behovet av direkt sysselsättningsskapande åtgärder för
personer som redan är etablerade på arbetsmarknaden hållits tillbaka.
Beredskapsarbetena har därigenom i ökad utsträckning riktats in på att ge
sysselsättning åt nytillkommande på arbetsmarknaden, framför allt ungdomar
och tidigare hemarbetande kvinnor, anför styrelsen vidare. Detta har
också medfört att sammansättningen av beredskapsarbeten förändrats för
att bättre svara mot behovet av sådana arbeten, varför främst sysselsättningsintensiva
objekt inom tjänste- och vårdsektorn ökat i omfattning,
medan tyngre investeringsarbeten t. ex. inom vägområdet, minskat sin
andel.

När det gäller beredskapsarbeten på vägar nämner AMS att de av
arbetsförmedlingen anvisade arbetslösa vid vägverkets beredskapsarbeten
under senare år har utgjort mindre än halva arbetsstyrkan vid de aktuella
arbetsplatserna. De stora kostnaderna, utöver löner till anvisade arbetslösa,
har medfört mycket höga dagsverkskostnader för denna form av
beredskapsarbeten. Detta har också enligt AMS varit ett av skälen till ett
ökat utnyttjande av andra mera sysselsättningsintensiva former av beredskapsarbeten
och en minskande omfattning av arbetena inom vägsektom.

Självfallet har beredskapsarbeten inom vägsektorn, liksom andra arbetsmarknadspolitiska
insatser, indirekta effekter av olika slag utöver den
direkt sysselsättningsskapande effekten, anför AMS. Sådana indirekta
effekter skall också beaktas så långt möjligt vid planering och val av objekt
för beredskapsarbeten. Höga dagsverkskostnader är ett uttryck för stora
indirekta effekter av satsningarna som inte är styrbara utan mycket väl kan
gälla områden där resurserna redan är högt ianspråktagna.

Även andra remissorgan, bl. a. Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) och Centralorganisationen SACO/SR, har i denna del anlagt synpunkter
som överensstämmer med vad AMS nu anfört rörande valet av
sysselsättningsobjekt.

RRV tar i sitt remissvar upp svårigheterna att väga angelägenheten av ett
vägarbete och dettas sysselsättningseffekter. Verket anser att VV:s planeringskriterier
behöver utvecklas och att dessa avvägningsproblem bör ges
en bättre belysning. RRV lämnar i en till svaret fogad promemoria (1978-04-17) vissa synpunkter på hur sådana planeringskriterier skulle kunna
utformas. Verket nämner i denna att den nuvarande planeringsordningen
sannolikt kan förbättras genom medverkan av AMV även i det långsiktiga
planeringsarbetet och genom att ett samhällsekonomiskt mer relevant beslutsunderlag
tas fram.

VV framhåller från sin sida att det inte varit möjligt för VV att under den
korta tid som stått till förfogande bedöma de i promemorian angivna
planeringsprinciperna men säger sig dock avse att studera användbarheten
av dessa.

Revisorerna anser att med hänsyn till den betydelse vägarbetena fortfarande
har och också synes få framdeles som beredskapsobjekt utbytet av
de statliga satsningarna på området bör göras mera effektivt genom en
förbättrad planering, styrning och kontroll av sysselsättningen.

Av granskningspromemorian framgår att varken den statistik som för
närvarande ställs samman eller det informationsmaterial i övrigt som tillhandahålls
synes ge en tillfredsställande uppfattning om de olika effekterna
av insatta sysselsättningsåtgärder. Effekten av beredskapsarbetena på vägar
bedöms därför i dag i huvudsak med ledning av de uppgifter som
inhämtas enligt bestämmelserna i arbetsmarknadskungörelsen, vilket innebär
att behovet av beredskapsarbeten bestäms efter antalet till arbetsförmedlingen
anmälda arbetslösa. Som tidigare nämnts bör dock såväl den
direkta som den indirekta, eller sekundära, påverkan på sysselsättningen,
som ökningen av de offentliga investeringarna bör ge, rymmas inom det
vidgade syftet med beredskapsarbetena.

Som exempel på här åsyftade indirekta, eller sekundära, effekter av
beredskapsarbetena kan nämnas de arbeten som skapas åt planerings- och
projekteringspersonalen hos vägverket.

En del av det totala sysselsättningstillskottet på grund av vägbyggande
kan vidare beräknas falla utanför den region där en väg byggs. Kunskaperna
om detta utbyte vid olika slag av vägobjekt är i dag bristfälliga. Om det
uppstår positiva eller negativa sekundära verkningar av verksamheten är
emellertid svårt att konstatera. Arbete på att utveckla registreringsmetoder
härför pågår dock.

Inte heller undersöks systematiskt den betydelse som beredskapsarbetena
har haft för de personer som lämnat beredskapsarbetena, vägarbetena
inbegripna. Dålig yrkeserfarenhet och andra individuella arbetshinder
medför dock allmänt sett att det är svårare att skaffa arbete på den öppna
marknaden för personer som sysselsatts i särskilda beredskapsarbeten än
för dem som sysselsatts i allmänna beredskapsarbeten. Beredskapsarbetet
som sådant synes dock ofta inte ge någon varaktig lösning på den enskildes
sysselsättningsproblem.

6 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr 2

Den indirekta sysselsättningseffekten av beredskapsarbetena på bl. a.
vägar synes därför fortsättningsvis böra redovisas så att en mera skärpt
resultatbevakning av insatta beredskapsåtgärder kan åstadkommas. Införandet
av en sådan redovisning överensstämmer också med riktlinjerna för
det utvecklingsarbete rörande den statliga vägplaneringen som tillämpats
på senare år. Vid detta har nämligen intresset alltmer riktats mot de s. k.
kvalitativa effekterna, vari olika vägobjekts verkan på sysselsättningsläget
ingår.

Registrering av behovet av beredskapsarbete för andra än dem som
anmält sig arbetslösa till arbetsförmedlingen bör vidare prövas inom AMV,
så att t. ex. även sådana maskin- och fordonsförare som skulle ha blivit
arbetslösa om de inte sysselsatts i beredskapsarbete registreras. Sådan
registrering kan göras genom utnyttjande av bl. a. ett underlag liknande det
som Sveriges Schaktentreprenörers riksföbund (SER) i dag använder för
att kartlägga sysselsättningsläget hos sina medlemsföretag. Dessutom är
det med hänsyn till personalsituationen vid VV och utvecklingen av anslagen
till VV:s väghållning motiverat att VV bättre redovisar hur den fast
anställda personalen används till olika arbeten.

Med den sålunda skisserade redovisningen av såväl behovet av som
effekten på sysselsättningen som grund synes AMV bättre kunna genomföra
sin granskning av utbytet av medel satsade på beredskapsarbeten i form
av väghållning. Därtill kommer större möjligheter att genom bättre framförhållning
tillämpa olika regiformer - egenregi eller entreprenad — under
lika villkor utan att drabbas av den tidsbrist som i dag är för handen.

Ett fullföljande av syftet med beredskapsarbete förutsätter att man så
fort som möjligt får den arbetslöse sysselsatt på den öppna marknaden.
Därför bör resultatet av arbetsförmedlingens insatser härvidlag bättre följas.
För genomförande av sådana studier torde det i första hand behövas en
mera systematisk undersökning av vilka faktorer som främst verkat för att
en arbetslös åter får arbete i den öppna marknaden. Med stöd av erfarenheter
från sådana undersökningar kan sedan nya beredskapsarbeten utformas.
En utveckling av undersökningsmetodiken på detta område synes
vara en angelägen åtgärd. Nya metoder torde med fördel kunna utvecklas
med utgångspunkt i det arbete som AMV tidigare utfört på detta område.

Nu angivna, från granskningspromemorian hämtade synpunkter på
AMV:s kontroll av verkningarna av vidtagna åtgärder, frågan om mera
allmänna analyser av sysselsättningseffekterna av beredskapsarbetena på
vägar och registreringen av sekundära effekter av beredskapsarbeten har
vid remissbehandlingen av granskningspromemorian i stort sett vunnit
gillande hos de remissinstanser som yttrat sig.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför bl. a. att vägbyggande sannolikt ger

stora sekundära effekter på sysselsättningen och övrig samhällsutveckling.
Länsstyrelsen understryker vikten av att storlek och typ av dessa sekundära
effekter utreds och att hänsyn tas även till dem när man ställer
väginvesteringar mot andra typer av beredskapsarbeten. Länsstyrelsen
anser det vidare alltför kortsiktigt handlat att fördela beredskapsmedel
efter huvudsakligen den direkt sysselsättningsskapande effekten eller med
andra ord att i alltför hög grad betona vikten av att ett beredskapsarbete
skall hålla låg dagsverkskostnad.

Även flera andra remissinstanser anser det vara alltför kortsiktigt handlat
att fördela beredskapsmedlen efter huvudsakligen den direkt sysselsättningsskapande
effekten, d. v. s. i alltför hög grad betona vikten av låg
dagsverkskostnad.

När det gäller hur långt man skall gå vid registreringen av olika sysselsättningseffekter
går meningarna hos de olika remissmyndigheterna i sär.
Från vägmyndigheternas sida är man angelägen om att få bättre metoder
för att mäta effekterna av den totala sysselsättningen, vari även sysselsättningen
för använd maskinpark räknas in. Vägverket har sålunda bl. a.
bekostat en undersökning vid Göteborgs universitet som rör de direkta
sysselsättningseffekterna vid beredskapsarbeten på vägar, och avsikten är
att i nästa fas studera de indirekta sysselsättningseffekterna.

Svenska kommunförbundet vill för sin del sätta i fråga om inte genomförandet
av en registrering av de sekundära effekterna av beredskapsarbetena
skulle medföra en alltför stor administrativ omgång.

Beträffande registreringen av de indirekta sysselsättningseffekterna av
vägarbetena anför AMS att styrelsen så långt resurserna medger följer upp
och värderar genomförda åtgärder. Bl. a. nämns att man nyligen undersökt
hur det gått för arbetslösa ungdomar en viss tid efter det att de lämnat
beredskapsarbetena.

När det gäller redovisning av vägarbetenas indirekta effekter anser AMS
att denna fråga är mycket komplicerad och låter sig svårligen beskrivas i
den enkla löpande sysselsättningsstatistik som efterlyses. Vidare hänvisar
styrelsen till det omfattande forskningsarbete som görs inom ramen för
expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA).
Styrelsen delar emellertid den framförda uppfattningen om att man vid
urval av beredskapsarbeten också måste ägna särskild uppmärksamhet åt
de sekundära effekterna. Man anser att det är bl. a. mot denna bakgrund
angeläget att ytterligare resurser kan ställas till AMV:s förfogande, som
gör det möjligt för verket att följa upp och bedöma de arbetsmarknadspolitiska
insatserna.

I fråga om registrering av de fall i vilka arbetstagare kan väntas bli
friställda om beredskapsarbete inte anordnas framhåller Sveriges Schaktentreprenörers
riksförbund att det i beredskapsarbeten på vägar i inte
oväsentlig utsträckning sysselsätts maskin- och traktorförare som inte är
anmälda som arbetslösa - och som således betecknas som övrig arbets -

kraft i redovisningen — men som skulle ha varit arbetslösa om beredskapsarbete
inte kommit till stånd.

Förbundet säger sig vara medvetet om att, särskilt enmansföretagare,
ogärna anmäler sig som arbetslösa till arbetsförmedlingen men är i och för
sig berett att utifrån sina förutsättningar medverka till att det till arbetsförmedlingen
anmäls även sådana personer med ordnat arbete som skulle bli
friställda om beredskapsarbete inte kommer till stånd.

Enligt förbundets mening bör man emellertid i första hand pröva möjligheterna
att kartlägga förhållandena genom fortlöpande överläggningar mellan
länsarbetsnämnderna och berörda branschorganisationers regionala
företrädare och i vissa fall genom särskilda undersökningar. Att mer allmänt
anmäla befarad arbetslöshet till arbetsförmedlingen synes innebära
ett inte oväsentligt merarbete och skulle även i vissa fall kunna leda till
icke önskvärda bieffekter, anser förbundet.

Enligt revisorernas mening talar starka skäl för att åtgärder vidtas i syfte
såväl att förbättra AMV:s kontroll av effekterna av de sysselsättningsskapande
åtgärderna i form av vägarbeten som att erhålla bättre kunskaper
om de totala effekterna av beredskapsarbetena på vägar. För att dessa
bedömningar skall underlättas, bör den nuvarande arbetslöshetsstatistiken
kompletteras i den omfattning som ovan angetts. Vid det fortsatta arbetet
bör såväl vad som anförts i den föreliggande granskningspromemorian som
vad som framkommit vid remissbehandlingarna beaktas.

I granskningspromemorian har satts i fråga om inte ett förbättrat utbyte
av vägarbetena som beredskapsobjekt kunde nås om förberedelsetiden för
igångsättning av vägarbetena gjordes längre, medel på tilläggsstat anvisades
tidigare och fleråriga totalkostnadsramar för vägobjekten infördes.

VV strävar efter att skilja ut och i sitt särskilda sammanhang planera in
mera sysselsättningsintensiva moment i vägbyggandet, innan ett beredskapsobjekt
sätts i gång. Såvitt utredningen visar saknas tyvärr inte sällan
förutsättningar för att sådana planeringsåtgärder skall hinna genomföras i
tid. Tidtabellerna för igångsättning av beredskapsarbetena är nämligen
regelmässigt sådana att tillräckligt utrymme inte alltid finns för utförande
av förberedelsearbetet mellan beslutet om medel till ett beredskapsarbete
och beslutet att sätta i gång samma arbete.

Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan ställer sig positiva
till att längre tid ges för planeringen av vägarbetena. Bl. a. betonas att
tidsplaneringen kräver flexibilitet, d. v. s. förmåga att anpassa igångsättningen
av beredskapsarbetena till rådande sysselsättningssituation. Vidare
understryker man att en tillräckligt god tidsplan fordras för att varje objekt
skall kunna bedrivas på ett rationellt sätt och med den för objektet optimala
arbetstakten och kunna färdigställas under avsett budgetår.

VV stryker under att det för mindre ombyggnads- och förbättringsarbeten,
s. k. MOF-arbeten, är viktigt att besluten kommer så tidigt på hösten
att arbetet kan påbörjas innan tjäle kommit i marken. Även för större
objekt bör utrymme ges för förberedelse av lämpliga vinterarbeten, anser
verket. Flerårsobjekt kan dock vara mindre känsliga för sen byggstart än
ettårsobjekt.

Vägförvaltningen i Jämtlands län påpekar att det varje år utgår i stort
sett samma volym medel till vägarbetena men att man märkt en tendens av
innebörd att besluten har blivit allt fler och kommit allt senare under
vintern de senaste åren, vilket enligt förvaltningen inte kan gagna vare sig
de arbetslösas situation eller beredskapsarbetenas ekonomi.

Östra byggnadsdistriktet vid statens vägverk påpekar att sysselsättningseffekterna
är störst under våren och att distriktet har svårt att påverka
dessa effekter, eftersom besluten om igångsättning tenderar att komma
allt senare under budgetåret. År 1978 kom samtliga beslut efter den 1
februari för distriktets del.

AMS anför i detta sammanhang att produktionsplaneringen inom vägväsendet
måste betraktas som föredömlig. Fortlöpande kontakter mellan
VV och AMV äger också rum såväl centralt som på länsnivå. Dessa syftar
till en kontinuerlig beredskapsplanering. Samrådet mellan verken är enligt
styrelsens erfarenhet effektivt.

En annan faktor som bidrar till att igångsättningen av beredskapsarbetena
försenas är att medlen för ändamålet anslås för sent. Större sysselsättningseffekt
under vinterhalvåret skulle därför kunna vinnas, om tilläggsanslagen
anvisades tidigare än vad som nu är fallet, t. o. m. redan före det
löpande budgetåret, vilket även föreslagits i granskningspromemorian.
Förslaget har i princip mottagits positivt vid remissbehandlingen.

Såväl VV som verkets regionala organ stryker under betydelsen av att
beslut om tilläggsanslag inte kan dröja så länge som nu utan menliga följder
för syftet med beredskapsarbetena. Från vägverkets synpunkt vore, anför
VV, förslagets förverkligande av stort värde. De sena besluten om beredskapsåtgärder
är som i olika sammanhang framhållits synnerligen besvärande
och försvårar möjligheten att bedriva arbeten på ett tekniskt/ekonomiskt
riktigt sätt.

En av vägförvaltningarna framhåller att medelsanvisningen bör göras i
så nära anslutning till upprättandet av det preliminära beredskapsprogrammet
som möjligt. Anvisningen bör vid s. k. ettårsobjekt omfatta den tid
som behövs för att objektet skall kunna förses med beläggning. För norrlandslänen
innebär detta att åtgärder bör kunna vidtas i regel ett kvartal in
på det följande budgetåret.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att förslaget är bra förutsatt att
man känner till sysselsättningsbilden för budgetåret. Erfarenheterna i länet
visar att anslagstilldelning i två etapper är av stort värde. Medelstilldelning
för förberedelsearbeten är vidare av mycket stor betydelse. Genomförda

förberedelsearbeten medför att man på ett bättre sätt kan anpassa igångsättning
av beredskapsarbetena till rådande sysselsättningssituation.

AMS framhåller å andra sidan att det ligger i de arbetsmarknadspolitiska
insatsernas natur att de skall kunna sättas in med kort varsel när sysselsättningsproblem
uppkommer. Möjligheten till sådana snabba insatser blir
naturligtvis mindre om anslagen binds upp för särskilda vägprojekt lång tid
i förväg. Detta kan enligt AMS försämra möjligheterna att nå syftet med
beredskapsarbetena.

När det gäller frågan om totalkostnadsramar kan konstateras att det
enligt i dagarna ikraftträdande bestämmelser skall upprättas tioåriga flerårs-
och fördelningsplaner rörande väg- och gatuhållningen. Samtidigt som
bestämmelserna om dessa planer utfärdades, gavs direktiv om planeringen
av beredskapsarbeten inom vägområdet.

För statsvägarna har hittills vid flerårsplanearbetet länsvis upprättats
femåriga beredskapsplaner (R-planer). Avsikten är att motsvarande beredskapsplaner
skall kunna upprättas för de statskommunala vägarna. Dessa
beredskapsplaner utgör dels ett styrmedel för den budgetårsvisa beredskapsplaneringen
(beredskapsprogram etc.), dels bas för projekteringsplaneringen.

Planering av arbetskraftens utnyttjande, arbetstakten och över huvud
taget ett rationellt genomförande av ett vägobjekt som beredskapsarbete
skulle underlättas om objektet i sin helhet lades upp med en flerårig
totalkostnadsram som grund, inom vilken ram medel tilldelades objektet
för varje budgetår efter länsmyndigheternas överenskommelse. Därför
synes - som föreslagits i granskningspromemorian - de olika vägobjekten
böra ges en flerårig totalkostnadsram, inom vilken varje objekt tilldelas
medel för varje budgetår av länsarbetsnämnderna efter överenskommelse
mellan länsmyndigheterna. Härigenom skulle en bättre planering av arbetskraftens
användning och över huvud taget en rationellare väghållning
erhållas.

Av det tiotal remissinstanser som yttrat sig över detta förslag är så gott
som samtliga eniga om att dess genomförande är både eftersträvansvärt
och möjligt. För närvarande tillämpade system i övrigt utgör inget hinder
för en sådan planering. Upprättandet av en sådan kostnadsram gäller i
princip redan för länet, upplyser länsstyrelsen i Norrbottens län.

AMS har dock som ovan nämnts intagit en negativ hållning till förslaget
under en allmän hänvisning till att beredskapsarbetenas natur inte medger
planering på detta sätt.

VV anför att ett genomförande av förslaget från verkets synpunkt är
synnerligen önskvärt. VV tillägger, att den ovan nämnda femåriga beredskapsplanen
(R-planen) enligt verkets mening bör vara ett steg i rätt
riktning för att förbättra underlaget vid valet av lämpliga beredskapsobjekt.

En av vägförvaltningarna anser att detta starka önskemål borde upp -

fyllas även i de fall där det i dag bedrivs en serie s. k. MOF-arbeten år efter
år.

En av de hörda länsarbetsnämnderna påpekar att den nuvarande ordningen
med medelstilldelning etappvis under budgetåret försvårar planeringen
för såväl vägverket som länsarbetsnämnden. Dessutom finns risk
för att den planerade sysselsättningseffekten inte blir den önskade. Rapportens
förslag om fleråriga totalkostnadsramar för de olika objekten medför
inte bara en rationellare vägplanering utan också en bättre planering för
arbetskraften. Förslaget, som länsarbetsnämnden stöder, innebär att arbetsmarknadsstyrelsen
får möjligheter att lämna länsarbetsnämnderna
rambeslut om medel för ett eller flera budgetår. Beslutsrätten inom de
givna ramarna bör därefter kunna lämnas åt länsarbetsnämnderna.

Betecknande för flera remissinstansers inställning är att man noterat
sambandet mellan detta förslag och det föregående förslaget om att tillläggsanslag
skall anvisas i god tid. Syftet med dem båda är detsamma,
nämligen att motverka icke ändamålsenliga följder av att medlen tilldelas i
etapper.

Ett större utbyte av satsningarna på vägar som beredskapsobjekt skulle
enligt revisorernas mening vinnas om de i granskningspromemorian föreslagna
åtgärderna om införande av längre förberedelsetid för igångsättning
av vägarbeten, tidigareläggning av tilldelning av medel för ändamålet och
införande av totalkostnadsramar för de beredskapsarbeten som avser vägobjekt
genomfördes. Revisorerna har styrkts i sin uppfattning härom av vad
som framkommit vid remissbehandlingen av granskningspromemorian.

I den nu remitterade granskningspromemorian har i övrigt aktualiserats
flera frågor berörande utbytet av de statliga satsningarna på vägarbeten
som beredskapsobjekt. Vissa av dem avser vidtagande av regionalt inriktade
åtgärder, såsom viss delegering och decentralisering av beslutanderätt,
införande av större andel s. k. riktade delentreprenader och införande av
regionalpolitiska anslag. Av dessa åtgärder finner revisorerna skäl att
närmare beröra frågan om användningen av s. k. riktade delentreprenader.

I dag medger upphandlingskungörelsen knappast att VV särskilt styr
besluten när det gäller anlitandet av entreprenörer. Reglerna om konkurrens
genom anbudsgivning om lägsta pris bör nämligen gälla.

I granskningspromemorian framhålls att, om man går över till att ha en
större andel mindre objekt i reserven av vägarbeten, så torde delentreprenader
riktade mot områden med arbetslöshet vara ett önskvärt stöd för
denna åtgärd. Användning av riktade delentreprenader bör övervägas,
eftersom behovet av arbete på den lokala arbetsmarknaden då bättre torde
kunna beaktas.

Från remissinstansernas sida har anförts synpunkter både för och emot
en sådan lösning.

RRV framhåller för sin del att en enskild ort ofta inte utgör en naturlig
avgränsad arbetsmarknad för delentreprenörerna utan att marknaden om -

fattar en viss större region. Införandet av riktade delentreprenader skulle
då enligt RRV innebära att man delar upp den ”naturliga” entreprenadmarknaden,
varigenom man får en minskad konkurrens, vilket kan leda till
en överdimensionering av den ifrågavarande näringslivssektorn. Ett förfarande
från VV:s sida av detta slag kan även komma i strid med bestämmelserna
i upphandlingskungörelsen, påpekar verket.

Även W.i centralförvaltning understryker att användning av riktade
delentreprenader kräver ändringar i gällande upphandlingskungörelse.

Svenska Byggnadsentreprenörföreningen (SBEF) anser att anbudskonkurrens
i största möjliga utsträckning skall utgöra ett villkor för statsbidragsberättigat
byggande. SBEF kan vidare inte finna annat än att en
ökad användning av delentreprenader ytterligare skulle förstärka överdimensioneringen
av VV:s ledningspersonal i förhållande till vad som är
rimligt utifrån VV:s normala anslag. Beredskapsarbeten på vägar bör därför
utföras som helentreprenad.

I frågan om eventuell överdimensionering nämner dock östra byggnadsdistriktet
att distriktets möjligheter att i framtiden vara lika flexibelt och
kunna aktivt bidra till att utjämna konjunkturer och säsongvariationer
alltmer begränsas, eftersom konjunkturmedlens andel ökar medan funktionerna
arbetsledning/kontroll dimensioneras i huvudsak mot de ordinarie
anslagen.

När det gäller att inrikta entreprenader anför SBEF emellertid dessutom
att om särskilda skäl föreligger att stödja sysselsättning i visst område kan
entreprenader riktas genom att tilläggsersättning (per dag) utgår för från
orten sysselsatt personal, t. ex. till forare av maskiner eller fordon och till
anvisade arbetslösa.

De arbetsmarknadspolitiska insatser som görs i en region - t. ex. i form
av beredskapsarbeten på vägar — kommer inte alltid i sin helhet regionen i
fråga till godo, framhåller Sveriges Schaktentreprenörers riksförbund
(SER). Det förfarande som tillämpas för upphandling av bl. a. entreprenader
och material medför i vissa fall att beredskapsmedlen tillförs andra
regioner, t. ex. på grund av att företagen där kan offerera lägre priser.

SER säger sig vara medvetet om detta problem och anser i princip att
beredskapsmedel som avsatts för att stödja sysselsättningen inom en region
så långt det över huvud taget är möjligt också skall komma regionen till
godo.

Sveriges Arbetsledareförbund (SALF j föreslår att man gör ett tillägg till
anbudsunderlaget, så att man bättre skall kunna använda sig av riktade
delentreprenader. Sålunda bör en entreprenör få åta sig skyldighet att i
första hand nyttja maskiner och transportfordon som finns tillgängliga på
den ort där arbetet skall bedrivas.

Från två länsstyrelser och en länsarbetsnämnd har det lämnats i huvudsak
positiva synpunkter på möjligheten att söka nå en riktad effekt av
satsningarna på vägarbeten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län delar den i granskningspromemorian
framförda uppfattningen på denna punkt men påpekar vikten av att vägverket
vid antagande av anbud i så fall tillåts ta hänsyn till var entreprenören
har sin stationering. Enligt upphandlingskungörelsen måste dock den entreprenör
väljas som ger in det lägsta anbudsbeloppet. Den önskade förbättringen
av effektriktningen kräver således vissa ändringar i kungörelsen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län slår fast att möjligheten att rikta delentreprenader,
så att man bättre kan beakta det lokala arbetsmarknadsbehovet,
är en viktig princip. Den principen uppger styrelsen gälla redan i
Norrbottens län. Länsstyrelsen konstaterar vidare att vid nuvarande upphandlingar
de flesta entreprenörer och underentreprenörer är etablerade
inom länet. Utomstående entreprenörer används endast vid speciella projekt
där lokala entreprenörer saknar tekniska resurser för byggnationens
genomförande.

Länsarbetsnämnden i samma län anför att granskningspromemorians
förslag om riktade delentreprenader enligt nämndens bedömning bör innebära
en bättre kontroll av att de åsyftade sysselsättningseffekterna uppnås
inom visst geografiskt område.

Såvitt revisorerna på grundval av föreliggande material kunnat finna
torde flertalet av berörda parter vara beredda att med hjälp av olika
åtgärder, t. ex. tillägg till anbudsunderlag och tilläggsersättning för personal
från orten, söka nå en effekt som står i överensstämmelse med beredskapsarbetenas
syfte. Revisorerna anser, att i den mån som denna effekt
skulle stå i strid med upphandlingskungörelsens syfte, bör en översyn av
upphandlingskungörelsen övervägas med beaktande av de synpunkter
RRV anfört i sitt yttrande.

Här nu nämnda fråga samt övriga frågor om vidtagande av regionalt
inriktade åtgärder bör enligt revisorernas mening göras till föremål för
ytterligare överväganden med utgångspunkt i vad som anförts i granskningspromemorian
och vid remissbehandlingen av denna. Detta gäller
även de förslag som i övrigt lagts fram i promemorian.

Med hänvisning till vad ovan anförts om möjligheterna att erhålla bättre
utbyte av de statliga satsningarna på beredskapsarbeten på vägar, nämligen —

införande av förbättrad kontroll från AMS sida av de sysselsättningsskapande
åtgärderna

— skapande av bättre kunskap om de totala effekterna av beredskapsarbetena —

komplettering av den nuvarande arbetslöshetsstatistiken

- införande av längre förberedelsetid för igångsättning av vägarbeten

- tidigareläggning av tilldelning av medel för vägändamål

- införande av totalkostnadsramar för beredskapsarbeten som avser
vägobjekt

får revisorerna hemställa att från regeringens sida åtgärder i sådant syfte
vidtas.

Beträffande övriga här berörda frågor hemställer revisorerna att dessa
genom regeringens försorg görs till föremål för ytterligare överväganden.

Revisorerna emotser meddelande om de åtgärder som framdeles vidtas i
ärendet.

Bilaga 4

Riksdagens revisorers skrivelse till regeringen den 14 december 1978
med anledning av granskningspromemoria nr 4/1978 angående statsmyndigheternas
ärendebalanser, centrala studiestödsnämnden jämte
däröver avgivna remissyttranden

Återbetalning och återkrav av studiestöd

Riksdagens revisorer har under en granskning av den sakliga anledningen
till olika myndigheters ärendebalanser bl. a. undersökt ärendebalanserna
hos centrala studiestödsnämnden. Därvid har konstaterats att nämnden
årligen har att handlägga ett betydande och till synes växande antal
ärenden av löpande natur. De ärendebalanser som balansförteckningarna
visar har dock inte kunnat anses som anmärkningsvärt stora. Å andra
sidan har granskningen gett vid handen att det i fråga om andra slag av
ärenden — sådana som inte omfattas av nämnda förteckningar — förekommer
betydande eftersläpningar. Iakttagelser av detta slag har bl. a. gjorts
rörande nämndens befattning med ärenden om återbetalning och återkrav
av studiestöd.

Resultatet av den hos nämnden genomförda granskningen har redovisats
i en granskningspromemoria nr 4/1978 med titeln Statsmyndigheternas
ärendebalanser, centrala studiestödsnämnden. Promemorian har i vanlig
ordning genom remiss tillställts berörda myndigheter och organisationer
för yttrande. Promemorian och förteckning över de i ärendet avgivna
remissyttrandena samt kopior av dessa biläggs denna skrivelse (bilagorna
1-8).

Centrala studiestödsnämnden är enligt sin instruktion central förvaltningsmyndighet
för ärenden om studiesocial verksamhet och därmed sammanhängande
frågor. Nämnden är vidare chefsmyndighet för studiemedelsnämnderna
och vuxenstudiestödsnämnderna. Förutom de allmänna
uppgifter som åligger nämnden i dess egenskap av central förvaltningsmyndighet
och chefsmyndighet ankommer det på nämnden att handlägga
ett stort antal ärenden av löpande natur, såsom bl. a. nämnda frågor om
återbetalning och återkrav av studiestöd.

När det gäller återbetalningssystemet har vid granskningen kunnat konstateras
att verksamheten hos nämnden präglas inte bara av det stora och
ökande antalet betalningsskyldiga utan också av det förhållandet att betalningsskyldigheten
som regel omfattar en lång följd av år och dessutom
årligen föranleder flera inbetalningar. Med de regler som nu gäller kräver
denna verksamhet, särskilt med hänsyn till den stora frekvensen av såväl
uppskovsberättigade som betalningsförsumliga personer, ett synnerligen

omfattande administrativt arbete, som på längre sikt synes kunna ta
oroande proportioner och vars ändamålsenlighet i vissa avseenden framstår
som diskutabel. Det finns därför anledning att pröva om det inte vore
möjligt att företa vissa förändringar i syfte att begränsa det omfattande
arbete av förevarande slag som belastar inte bara centrala studiestödsnämnden
utan också landets kronofogdemyndigheter. I den i ärendet upprättade
granskningspromemorian har därför satts i fråga om inte åtgärder i
sådant syfte bör vidtas beträffande förfarandet vid uppskov med återbetalning,
utfärdande av påminnelse om återbetalning och indrivning av studiestöd
som skall återbetalas. Vidare föreslås att pågående arbete med rationalisering
och effektivisering av nämndens förfarande vid återkrav av
oriktigt utbetalat studiestöd fortsätter.

Som åtgärder ägnade att förenkla och effektivisera arbetet med återbetalningarna
av studiestöd har i promemorian bl. a. föreslagits ökade möjligheter
att meddela fleråriga uppskov, decentralisering av beslutanderätten i
uppskovsärenden, begränsning av utsändandet av påminnelser, höjning av
utgående påminnelseavgift samt vissa åtgärder i fråga om indrivning av
obetalda belopp. I senare fallet märks särskilt frågorna om en koncentration
av indrivningsförfarandet till att avse oguldna årsbelopp i stället för
flera smärre delbelopp och uttagande av obetalda belopp genom införsel i
lön.

Vid remissbehandlingen har förslagen i promemorian i flertalet fall tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. I några fall har dock vissa invändningar
gjorts. Sålunda sätter studiestödsnämnden i fråga det ändamålsenliga i att
beslutanderätten i uppskovsärenden decentraliseras och att begränsningar
vid utsändandet av påminnelser om återbetalning införs. Motsvarande
synpunkter förs fram av Sveriges förenade studentkårer. Inte heller Sveriges
elevers centralorganisation (SECO) önskar en begränsning av utsändandet
av betalningspåminnelser.

Sveriges förenade studentkårer ställer sig också negativa till att införsel
används för utfående av oguldna belopp.

Med anledning av vad studiestödsnämnden i sitt remissvar anfört angående
uppgifterna i granskningspromemorian om vissa kronofogdemyndigheters
uppskattningar av utfallet av indrivningsverksamheten har inom
kansliet utarbetats en tilläggspromemoria i ämnet. Tilläggspromemorian
bifogas som bilaga 9.

Sakliga skäl talar enligt revisorernas mening för en omprövning av de av
studiestödsnämnden tillämpade åtgärderna och rutinerna vid återbetalning
och återkrav av studiestöd. Revisorerna finner det dock inte nödvändigt
att här gå in på en detaljprövning av de olika förslag som väckts vid
granskningen utan nöjer sig med ett allmänt uttalande om att erforderliga
åtgärder bör vidtas för att få till stånd en rationell och effektiv handläggning
på området. Härvid bör de i granskningspromemorian och de i remissyttrandena
över denna framförda synpunkterna och förslagen beaktas.

Revisorerna hemställer att regeringen måtte ta det initiativ i frågan som
krävs för att det sålunda angivna önskemålet utan dröjsmål skall kunna
förverkligas.

Revisorerna emotser underrättelse om de åtgärder som fortsättningsvis
kommer att vidtas i detta ärende.

Sakregister till granskningsärendena åren 1976-1978

Registret upptar de ärenden som revisorerna under åren 1976-1978 slutbehandlat
eller i vilka deras kansli under motsvarande period påbörjat
granskningsarbete.

Administrativa göromål vid universitet och högskolor 76:125
Affärsverkens intäkts- och kostnadsutveckling 78:38

Arbetsmarknadspolitik 77:116

Avskrivningskungörelsen, tillämpningen av 77:107

Bangladesh, katastrofbistånd till 76:104

Befälsutbildning 76:106

Beredskapsarbeten administrerade av statens vägverk 78:15
Besparingsförslag i statsmyndigheternas petitor 78:38

Bibliotek, informationssystem för vetenskapliga 78:19

Centrala studiestödsnämnden 78:26

Databehandling

Informationssystem för vetenskapliga bibliotek 78:19

Dödsbodelägda skogsbrukse gendomar 76:104

Fastighetsbildnings- och mätningsväsendet 78:34

Finansförvaltningens centrala organisation 78:32

Försvarsväsen

Befälsutbildning 76: 106

Civilförsvarsstyrelsens materielupphandling 76:109

Planerings- och ekonomisystem 78:36

Tjänstledighet vid frivillig utbildning 78: 32

Förvaltningslagens effekter 76: 100

Glesbygdsfrågor 76:115

Gotländska kyrkor, restaurering av 77:113

Hälso- och sjukvård

Karolinska sjukhusets upprustning 77: 101

Socialstyrelsens tillsynsverksamhet 76:110

Högskolornas administrativa göromål 76:125

Indrivning av parkeringsbot 76:102

Institutet för rikskonserter 78: 33

Internationellt bistånd

Katastrofbistånd till Bangladesh 76: 104

Invandrarverket 76: 127

Jordbruksprisreglering 78:40

Kammarkollegiet 78:23

Kammarrätterna 77: 100

Karolinska sjukhuset, upprustning av 77:101

Kommunal byggnads- och anläggning sverksamhet 77:120
Konsertverksamhet finansierad av staten 78:33

Kulturminnesvård

Restaurering av gotländska kyrkor 77:113

Lantmäteriverksamhet, lokal 78:34

LIBRIS — ett datasystem för bibliotek 78: 19

Luftfartsverket 77:104

Länsskatterätterna 78:27

Länsstyrelsernas planeringsavdelningar 78:30

Mellankommunala skatterätten 78:22

Omkostnader för statsmyndigheterna 76:117

Parkeringsbot, indrivning av 76:102

Patent- och registreringsverket 76:127

Planerings- och ekonomisystem inom försvaret 78: 36

Programbudgetering hos civila myndigheter 78: 36

Rationaliseringsorgan inom statsförvaltningen 76:120

Redovisningsrevisionen inom statsförvaltningen 78:37

Redovisningssystemet för statsmyndigheter 78: 36

Regionmusiken 78:33

Revisionen av riksdagsförvaltningen 76:128

Riksskatteverket 77: 108

Samhällsinformation 76: 122

Service i glesbygd 76:115

Skogsbruksrationalisering 76:104

Socialstyrelsens tillsynsverksamhet 76:110

Statens fordringar, bevakning och avskrivning av 77:107

Statens järnvägars banavdelning, viss omorganisation 78:39
Statens personalnämnd 77:110

Statsbidragsberättigade kommunala arbeten 77:120

Statsförvaltningens rationaliseringsorgan 76:120

Statsmyndigheter

Besparingsförslag i anslagsframställningar 78: 38

Finansförvaltningens centrala organisation 78: 32

Omkostnader 76:117

Programbudgetering 78:36

Redovisningsrevision 78:37

Redovisningssystem 78:36

Ärendebalanser, se även under Ärendebalanser hos 78:38
vissa statsmyndigheter
Studiestödsnämnden 78:26

Tandvårdsreformen
Tillsynsverksamhet hos socialstyrelsen

76:112
76:110

Universitetens administrativa göromål 76: 125

Utbildning

Arbetsmarknadsutbildning 77:116

Befälsutbildning 76: 106

Tjänstledighet vid försvarsutbildning 78:32

Vägverkets administration av beredskapsarbeten 78:15

Ärendebalanser hos vissa statsmyndigheter 78: 38

Centrala studiestödsnämnden 78: 26

Invandrarverket 76:127

Kammarkollegiet 78:23

Kammarrätterna 77: 100

Luftfartsverket 77:104

Länsskatterätterna 78:27

Länsstyrelsernas planeringsavdelningar 78: 30

Mellankommunala skatterätten 78:22

Patent- och registreringsverket 76: 127

Riksskatteverket 77:108

Statens personalnämnd 77:110

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979