Riksdagens revisorers förslag angående den lokala lantmäteriverksamheten 1979-04-26 (Framställning / redogörelse 1978/79:21)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förs. 1978/79:21

Förslag
1978/79:21

Riksdagens revisorers förslag angående den lokala lantmäteriverksamheten 1979-04-26

Till riksdagen

Nuvarande organisation av lantmäteriverksamheten inom landet
grundar sig på det principbeslut i ämnet som riksdagen fattade i december
månad 1970. Den nya organisationen genomfördes därefter fr. o. m.
den 1 januari 1972. På det lokala planet innebar omorganisationen i
huvudsak att verksamheten i viss utsträckning delades upp mellan stat
och kommun, även om man eftersträvade en helt statlig basorganisation.

Riksdagens revisorer har beslutat att undersöka huruvida denna ordning
med olika huvudmän för den lokala lantmäteriverksamheten är
ändamålsenlig. Undersökningen har dock begränsats till att avse enbart
fastighetsbildnings- och mätningsverksamheten. Som ett led i undersökningen
har en granskningspromemoria (nr 6/1978) med titeln Den lokala
lantmäteriverksamheten upprättats inom revisorernas kansli. Genom remiss
av promemorian har revisorerna låtit inhämta berörda myndigheters
och organisationers synpunkter i ämnet. En sammanfattning av de
i promemorian framförda synpunkterna och förslagen samt av de över
promemorian inhämtade remissyttrandena lämnas i en till denna skrivelse
fogad bilaga. Promemorian och remissyttrandena finns tillgängliga
på revisorernas kansli.

Den nuvarande organisationen innebär att det på det lokala planet
skall finnas dels en statlig organisation, som bygger på en indelning av
landet i distrikt med en förrättningsenhet i varje distrikt, dels statliga
specialenheter för vissa särskilda förrättningstyper, såsom t. ex. jordoch
skogsbruksförrättningar och förrättningar avseende bebyggelseutveckling.
För enhet för bebyggelseutveckling skall även kommun kunna
vara huvudman.

De mätningstekniska uppgifter som utgör ett led i fastighetsbildningen
skall kunna utföras av kommun med resurser härför — t. ex. i ärenden
som rör kommunal mark — även om fastighetsbildningen ligger på
statlig myndighet. Den fristående mätningsverksamhet som utförs vid
planering och byggande förutsätts som tidigare bli utförd av kommunalt
organ. Den statliga förrättningsorganisationen skall dock vara så dimensionerad
att kommun som så önskar skall kunna mot ersättning få hjälp
av det statliga lantmäteriet med denna arbetsuppgift.

Lantmäteriets kostnader för förrättningsverksamheten skall enligt

1 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr 21

Förs. 1978/79:21

riksdagens beslut år 1971 i princip helt täckas av avgifter sorn tas ut av
fastighetsägarna. Avgift skall därvid i största möjliga utsträckning utgå
i form av enhetligt belopp (s. k. sakersättning). Avgiften för varje åtgärdstyp
skall stå i relation till den genomsnittliga kostnaden för arbetet
och bestämmas efter den nytta förrättningen medför — inte efter åtgången
på tid och arbetskraft i det enskilda fallet.

Den ekonomiska samordningen mellan det statliga lantmäteriet och de
kommunala fastighetsbildningsmyndighetema innebär i princip att lantmäteriverket
svarar för uppbörd av taxeenliga förrättningsavgifter för
att till kommunerna återbetala standardbelopp som svarar mot deras
schablonmässigt beräknade kostnader.

Riket delas för närvarande in i 87 lantmäteridistrikt med ett distriktskontor
i varje distrikt. Inom vissa distrikt finns dessutom ett eller flera
lokalkontor. Vidare har 25 specialenheter för jord- och skogsbrukets
rationalisering och 43 specialenheter för utvecklingen av tätbebyggelse
inrättats. Av de senare enheterna är 42 ställda under kommunalt huvudmannaskap.
Fördelningen av de mätningstekniska uppgifterna regleras
genom s. k. normalavtal.

Huvudsyftet med den nya organisationen var att nå såväl största möjliga
effektivitet hos lantmäteriet som gynnsammast möjliga betingelser
för samverkan mellan lantmäteriorganen och andra samhällsorgan med
näraliggande uppgifter. Samtidigt skulle vid uppbyggandet av en ny
organisation all möjlig hänsyn tas till kommunernas synpunkter på denna
uppbyggnad.

Det beslut som fattades innebar sålunda i sig en kompromiss mellan
skilda intressen men var samtidigt ett krav på att den förvaltningsorganisation
som man slutligen stannade för totalt sett skulle vara effektiv.

Det är mot denna bakgrund revisorerna genomfört sin undersökning.

Frågan om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan stat och kommun
har efter år 1972 kommit upp i skilda sammanhang. Genomgående har
därvid samma huvudargument för och emot olika lösningar som vid de
tidigare övervägandena förts fram. Så har även varit fallet under den
nu genomförda undersökningen.

I den av kansliet i ärendet upprättade granskningspromemorian konstateras
bl. a. att kommuner med större tätorter inom sina gränser i
stort sett utan undantag ställer starka krav på ökade möjligheter att inrätta
fastighetsbildningsmyndigheter under kommunalt huvudmannaskap
och även begär att verksamhetsområdena för redan befintliga sådana
myndigheter skall utökas. Behovet av en samordning av fastighetsbildningen
med plan- och byggnadsprocessen, omfattningen av de tjänster
som skall lämnas till allmänheten vid fastighetsbildningsåtgärder och den
i dag till statens förmån ojämna kostnadsfördelningen är därvid de
huvudargument som åberopas för en ökad kommunalisering.

De statliga myndigheterna har dock för sin del under hänvisning till
de antagna riktlinjerna för den nya lantmäteriorganisationen endast i

Förs. 1978/79:21

mindre utsträckning velat tillgodose kommunernas krav. Härvid har
särskilt poängterats att en utökad kommunalisering skulle minska underlaget
för de statliga lantmäteridistriktens verksamhet och därmed
påverka deras möjligheter att bistå mindre kommuner som inte har egen
lantmäteriorganisation och att en sådan åtgärd även skulle medföra
ändrade distriktsindelningar i berörda län.

Vid remissbehandlingen av granskningspromemorian har från kommunalt
håll särskilt strukits under att det övergripande målet vid uppbyggandet
av lantmäteriets organisation måste vara att organisationen
bidrar till en rationell plan- och byggnadsprocess, varjämte man har
erinrat om att det i 1970 års principbeslut fästes stort avseende vid att
detta mål kunde uppnås. Den genomförda granskningen hade emellertid
visat att detta krav inte helt tillgodosetts. Att täcka det statliga lantmäteriets
självkostnader hade i stället blivit något av ett självändamål, som
i enskilda fall inte sällan har lett till en för samhället totalt sett oekonomisk
lösning.

De statliga myndigheterna har å sin sida vid remissbehandlingen framhållit
att det statliga lantmäteriet, som fordrar visst verksamhetsunderlag
för att kunna ge nöjaktig service och kvalitet i sin verksamhet, för
närvarande har en från denna synpunkt i allt väsentligt väl avvägd organisation.
Dessutom bör, framhåller man, lantmäteriets långsiktiga planering
kunna få göras med utgångspunkt i fasta förutsättningar i fråga
om bl. a. verksamhetsområdets omfattning.

Efter omorganisationen har för riksdagens del frågan om den organisatoriska
gränsdragningen mellan statlig och kommunal verksamhet
varit aktuell senast under 1977/78 års riksmöte med anledning av en i
ämnet väckt motion. Civilutskottet uttalade därvid i ett betänkande bl. a.
följande. Det är ostridigt att det från specifik kommunal synpunkt kan
anföras beaktansvärda skäl för att överföra ytterligare uppgifter till kommunala
fastighetsbildningsmyndigheter. Samtidigt måste dock de konsekvenser
som vid en ändrad uppgiftsfördelning skulle uppkomma för det
statliga lantmäteriet beaktas. Detta bör nämligen vara dimensionerat så
och ha en sådan fasthet i planeringen att man med hög servicegrad kan
fullgöra sina uppgifter i kommuner utan egna lantmäteriresurser eller
med begränsade sådana resurser. Utskottet anförde vidare att de specifika
kommunala synpunkterna beaktats redan vid statsmakternas tidigare
prövning av organisationsfrågan.

En förnyad avvägning mellan dessa i vissa konkreta sammanhang
motstridiga ståndpunkter ledde utskottet till bedömningen att tillräckliga
skäl inte fanns för riksdagen att överväga en principiell ändring av
grunderna för organisationen. Enligt utskottets mening hade också regeringens
tillämpning av dessa grunder följt intentionerna bakom tidigare
riksdagsbeslut. Utskottet ansåg sig därför inte böra biträda den
föreslagna översynen av huvudmannaskapsfrågorna, varefter riksdagen
avslog motionen.

tl Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr 21

Förs. 1978/79:21

Det må anmärkas att utskottet i sitt betänkande över motionen hade
noterat att revisorerna då höll på att granska den lokala lantmäteriverksamheten
och därvid bl. a. samlade in synpunkter på lantmäteriets organisation
från ett urval kommuner.

Enligt revisorernas mening finns det för närvarande knappast anledning
att lägga fastighetsbildningsverksamheten enbart hos statliga eller
enbart hos kommunala myndigheter. Både den regionala fördelningen
av befolkningen i vårt land och skillnader i omfattningen av de kommunala
myndigheternas befattning med plan- och byggnadsväsende
talar mot en sådan åtgärd. Den lösning som valdes år 1970 är därför
ännu den mest lämpliga.

Revisorerna delar också rent principiellt den av civilutskottet uttalade
meningen om de förutsättningar som bör gälla för arbetsuppgifternas
fördelning mellan hithörande statliga och kommunala myndigheter.
Resultatet av den nu genomförda undersökningen visar dock att
kommunerna utövar hårt tryck för att få ökat utrymme inom fastighetsbildnings-
och mätningsverksamheten för de egna myndigheterna.
Uppenbarligen medför också den hittills strikta tillämpningen av 1970
års principbeslut vissa olägenheter för de kommuner som själva har ett
väl utvecklat mätningsväsende. Detta gäller såväl kommunernas egen
verksamhet som deras möjlighet att ge allmänheten service. Självfallet
är det också från samhällsekonomisk synpunkt otillfredsställande att
tillgängliga resurser inte utnyttjas effektivt.

Det största hindret för att kommunerna skall få sina krav beaktade
i ökad utsträckning synes vara de statliga myndigheternas oro för att
deras verksamhetsområden kommer att begränsas. Detta skulle i sin tur
leda till en försämring både av deras möjlighet att lämna service åt
mindre kommuner och av det statliga lantmäteriets ekonomi. Revisorerna
har stor förståelse för denna oro — som finns inte minst på personalhåll
— men anser inte att sådana synpunkter helt får skjuta samhällsekonomiska
synpunkter i bakgrunden eller hindra kommunerna
från att få det inflytande som deras uppgifter inom samhällsplaneringen
motiverar.

Under betonande av att det statliga lantmäteriet bör organiseras på
lämpligt sätt har i den förevarande granskningspromemorian föreslagits
att det i större utsträckning blir möjligt att inrätta kommunala fastighetsbildningsmyndigheter,
att utvidga redan inrättade fastighetsbildningsmyndigheters
verksamhetsområden och att utnyttja kommunala
resurser på mätningsområdet i fastighetsbildningsverksamheten. Även
om vid remissbehandlingen starka betänkligheter mot förslaget har redovisats
av representanterna för den statliga lantmäteriverksamheten,
anser revisorerna att det bör övervägas. Förslagets innebörd är självfallet
inte att en genomgripande omorganisation skall göras. Avsikten
är endast att en försiktig anpassning av olika parters krav på en ratio -

Förs. 1978/79:21

nell lantmäteriorganisation skall komma till stånd.

Genomförandet av förslaget kommer självfallet att påverka de nu
tillämpade principerna för kravet på full kostnadstäckning i lantmäteriverkets
verksamhet. En anpassning av dessa principer till de nya förutsättningarna
bör därför göras.

Av revisorerna förordade åtgärder bör emellertid samtidigt kopplas
samman med garantier för att å den ena sidan kommunerna verkligen
får vidgade möjligheter att ta del i verksamheten och att å den andra
det statliga lantmäteriets organisation inte görs mindre rationell. Vidare
bör mindre kommuner som inte har egen mätningsverksamhet, trots att
åtgärderna vidtas, tillförsäkras god service av det statliga lantmäteriet.

Sådana garantier torde kunna skapas om ärenden av förevarande slag
i fortsättningen avgörs av en till lantmäteriverket knuten partssammansatt
nämnd med opartisk ordförande, inför vilken de olika intressenterna
får redovisa sina krav och motivera sina ståndpunkter. Nämndens
beslut bör genom besvär kunna underställas regeringens prövning. Tanken
på att inrätta en sådan nämnd har väckts av ett par remissmyndigheter.
Som motiv för åtgärden har bl. a. anförts att den nuvarande ordningen
inte ger tillräckligt utrymme för en bred diskussion kring de
olika intressen som gör sig gällande i ärenden av förevarande slag.

Samtidigt som nu förordade förslag genomförs synes en revision av
gällande lantmäteritaxa böra göras, så att taxans utformning inte lägger
hinder för kommunernas deltagande i fastighetsbildningsarbetet. Enligt
vad som har framkommit under den nu gjorda undersökningen synes
så för närvarande vara fallet.

Lantmäteriverket har i sitt remissyttrande anfört att den nuvarande
ekonomiska regleringen mellan stat och kommun på området studeras
inom en samarbetsgrupp som upprättats mellan lantmäteriverket och
Svenska kommunförbundet. Utredningsarbetet berör även lantmäteritaxan.
Några ytterligare åtgärder på detta område synes därför nu inte
vara erforderliga.

Under åberopande av vad ovan anförts får revisorerna hemställa att
riksdagen måtte besluta

— att ovan förordad utvidgning av kommunernas deltagande i fastighetsbildningsverksamheten
genomförs och

— att frågor om gränsdragningen mellan statliga och kommunala myndigheters
arbetsuppgifter på fastighetsbildnings- och mätningsområdet
skall avgöras av en till lantmäteriverket knuten partssammansatt
nämnd.

På riksdagens revisorers vägnar

FRITZ BÖRJESSON

/ Per Dahlberg

Förs. 1978/79:21

Bilaga

RIKSDAGENS REVISORER 1979-04-05

Sammanfattning av synpunkter och förslag i granskningspromemoria
nr 6/1978 angående den lokala lantmäteriverksamheten och
de däröver avgivna remissyttrandena

1 Granskningspromemorian

Under betonande av att det statliga lantmäteriet organiseras på lämpligt
sätt föreslås i granskningspromemorian att

— större möjligheter för inrättande av kommunala fastighetsbildningsmyndigheter
och utvidgning av redan bildade fastighetsbildningsmyndigheters
verksamhetsområden skapas

— ökade möjligheter bereds att i fastighetsbildningsverksamheten utnyttja
kommunala resurser på mätningsområdet.

I promemorian konstateras bl. a. att kommuner med större tätorter
inom sina gränser ställer starka krav på ökade möjligheter att inrätta
fastighetsbildningsmyndigheter under kommunalt huvudmannaskap och
även begär att verksamhetsområdena för redan befintliga sådana myndigheter
skall utökas. Dessa krav har kommit till uttryck såväl i särskilda
framställningar till lantmäteriverket och regeringen som i en under
granskningen genomförd enkät till ett urval kommuner. De argument
som därvid åberopats för en ökad kommunalisering är huvudsakligen
behovet av att samordna fastighetsbildningen med plan- och byggnadsprocessen,
servicen till allmänheten vid fastighetsbildning samt
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.

Regeringen och de statliga lantmäteriorganen har emellertid med utgångspunkt
i de riktlinjer för lantmäteriverksamhetens organisation som
antogs av statsmakterna år 1970 endast i mindre utsträckning tillgodosett
kommunernas krav. Som skäl för avslag har bl. a. anförts att ett
bifall skulle minska underlaget för det statliga lantmäteridistriktets verksamhet
och även aktualisera en ändrad distriktsindelning i länet med
en därav följande negativ inverkan på lantmäteriets servicemöjligheter
gentemot länets övriga kommuner.

Den i granskningsärendet gjorda enkäten har haft till syfte att ge en
översiktlig bild av uppfattningen bland rikets kommuner rörande nuvarande
uppgiftsfördelning mellan stat och kommun inom den lokala
lantmäteriverksamheten. Enkäten har riktats främst till kommuner med
fler än 30 000 invånare. Av de 53 tillfrågade kommunerna har 25 både
kommunal och statlig fastighetsbildningsmyndighet. I resterande 28
enkätkommuner är staten huvudman för fastighetsbildningsverksamheten
varjämte fördelningen av de mätningstekniska uppgifterna mellan
lantmäteriet och det kommunala mätningskontoret i allmänhet regleras i
samverkansavtal.

I enkätsvaren har 39 kommuner uttalat sig mer eller mindre kritiskt
mot den nuvarande organisationen av lantmäteriverksamheten i den
egna kommunen och därvid i varierande grad, beroende på kommunens
folkmängd och tätortsförhållanden, framfört önskemål om utökade
kommunala befogenheter. Sålunda har vissa kommuner klart deklarerat

Förs. 1978/79:21

sin principiella uppfattning att all lantmäteriverksamhet bör stå under
kommunalt huvudmannaskap, medan andra allmänt har uttalat att den
kommunala fastighetsbildningsmyndighetens verksamhetsområde fortlöpande
borde anpassas till tätortsutvecklingen. En del kommuner har
anfört att kommunerna i större utsträckning än hittills borde få utföra
de mätningstekniska momenten i fastighetsbildningen. Vidare hävdas
att fördelningen av arbetsuppgifter inom lantmäteriverksamheten är
ogynnsam för kommunerna och har ofördelaktiga ekonomiska konsekvenser.
I gruppen om 39 kommuner ingår, med ett undantag när, de
kommuner som har både kommunal och statlig fastighetsbildningsmyndighet.

Övriga 14 kommuner som i enkätsvaren har ansett att organisationen
i den egna kommunen fungerar tillfredsställande har i allmänhet utöver
detta konstaterande inte närmare motiverat sin uppfattning eller eljest
fört fram synpunkter på den lokala lantmäteriorganisationen. Dock har
betydelsen av närhet till det statliga lantmäterikontoret betonats. Bland
dessa positiva kommuner återfinns flertalet av de kommuner, där staten
ombesörjer all fastighetsbildnings- och mätningsverksamhet.

Kommunerna har också i enkäten tillfrågats om behov fanns av en
utbyggd och med andra kommunala förvaltningsenheter (gatukontor,
elverk) samordnad mätningsorganisation.

Av enkätsvaren framgår att tolv kommuner redan nu anser sig ha en
tillfredsställande samordning av de olika enheternas mätningsverksamhet,
16 kommuner har i någon form påbörjat en sådan samordning och ytterligare
tolv kommuner uttalar att samordning bör eftersträvas. En kommun
har inte besvarat frågan. Återstående tolv kommuner anför att behov
av samordnad verksamhet inte föreligger.

Den företagna granskningen visar att det knappast finns anledning
att uppdra åt antingen enbart statliga eller enbart kommunala myndigheter
att handha fastighetsbildningsverksamheten. Både den regionala
fördelningen av befolkningen i vårt land och skillnader i omfattningen
av de kommunala myndigheternas befattning med plan- och byggnadsväsende!
strider mot en sådan lösning.

Enligt promemorian bör dock av rationella skäl en till olika intressenters
behov mera anpassningsbar organisation tillskapas inom ramen
för 1970 års kompromissbeslut i huvudmannaskapsfrågan. Såväl de förslag
till förändringar, vilka framförts från kommunalt håll, som den
nästan totala bundenhet de statliga organen visat till de vid omorganisationen
givna förutsättningarna för lantmäteriorganisationen talar härför.
Genom endast en mindre justering av gällande principer för ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun synes väsentliga fördelar kunna
uppnås. Sålunda torde ett större tillmötesgående av kommunernas önskemål
om att få inrätta egna fastighetsbildningsmyndigheter och en ökad
flexibilitet i fråga om dessa myndigheters verksamhetsområden kunna ge
rationaliseringsvinster och ett bättre utnyttjande av de samlade kommunala
och statliga resurserna.

Åtgärder i sådan riktning kommer enligt promemorian självfallet att
påverka det statliga lantmäteriets verksamhet. Dels kan arbetsunderlaget
för lantmäteriets distrikt komma att förändras mer eller mindre i de
olika länen beroende på kommunstrukturen, dels får det statliga lantmäteriet
som helhet andra ekonomiska villkor att arbeta under. De negativa
verkningarna för det statliga lantmäteriets del borde dock kunna
elimineras genom en ändrad teknik vid distriktsindelningen. Sålunda

Förs. 1978/79:21

torde för mindre områden, som inte uppfyller förutsättningarna för att
utgöra ett eget distrikt, den regionala myndigheten kunna svara för verksamheten
där, samtidigt som lokalt servicekontor upprättas för området.
Inom storstadsregionerna synes distriktskontoren vid behov kunna slås
samman och allmänheten även där betjänas från lokalkontor.

En ökad överföring till kommunerna av fastighetsbildningsverksamhet
för tätortsbebyggelse torde även påverka lantmäteritaxan och utgående
ersättningar till lantmäteriet. Kravet på full kostnadstäckning för
det statliga lantmäteriets tjänster torde inte längre kunna vidhållas,
också med hänsyn till att taxan under senare år blivit så hög att den kan
motverka de syften som ligger bakom olika plangenomföranden. Det
bortfall av inkomster som en omläggning av organisationen medför torde
i stället få bäras av statskassan och regleras över budgeten.

Efter remiss har yttranden över granskningspromemorian avgetts av
statens lantmäteriverk, Svea hovrätt, riksrevisionsverket, statens planverk,
länsstyrelserna i Stockholms län, Kristianstads län, Göteborgs och Bohus
län, Gävleborgs län och Västerbottens län, överlantmätarmyndighetema
i Stockholms län, östergötlands län, Kalmar län och Jämtlands län,
kommunstyrelserna i Eskilstuna, Karlskrona, Norrtälje, Uppsala, örebro
och östersund, Svenska kommunförbundet, TCO-S samt SACO/SR.
Yttrande har även på eget initiativ lämnats av lantmäteriets civilingenjörsförening
i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har hört länets kommuner, överlantmätarmyndigheten
i Stockholms län har bifogat yttranden från de statliga
fastighetsbildningsmyndigheterna inom länet.

2 Remissammanställning

2.1 Positiva remissvar

Om remissutfallet kan sägas att styrelsen för Svenska kommunförbundet
och kommunstyrelserna i Eskilstuna, Karlskrona, Norrtälje, Uppsala,
örebro och östersund har funnit förslagen i granskningspromemorian
välmotiverade och tillstyrker desamma. Enligt kommunförbundets
mening kan kommunernas önskemål beaktas i större utsträckning än
hittills utan ändring av 1970 års principbeslut. Riksrevisionsverket säger
sig i princip dela de i promemorian redovisade uppfattningarna och
finner skäl föreligga för en översyn av fastighetsbildningens organisation.
Majoriteten av statens planverks styrelse stöder en successivt ökad kommunalisering
av fastighetsbildningsverksamheten för bebyggelse. De
kommunala fastighetsbildningsmyndigheternas verksamhetsområden bör
därvid inte som nu ofta är fallet begränsas till centralorterna.

Tillstyrker förslagen gör också styrelsen för länsstyrelsen i Kristianstads
län (skiljaktig mening av tjänstemän) och noterar att nuvarande
avgränsning av olika fastighetsbildningsmyndigheters verksamhetsområden
gjordes med hänsyn till kommunsammanläggningama den 1
januari 1972. Åtskilliga större sammanläggningar kom inte till stånd
förrän två år senare. Majoriteten (ordf. + 7 led.) av länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län anser att förslagen inte skulle komma att få
någon inverkan av betydelse på verksamheten i länet, medan minoriteten
(7 led.) klart utsäger att förslagen är positiva då de ger kommunerna
större möjligheter att få den form och organisation på lantmäteriverksamheten
som kan vara mest rationell i det enskilda fallet. Styrelsen för

Förs. 1978/79:21

länsstyrelsen i Gävleborgs län (skiljaktig mening av tf. ordf. + tjänstemän)
tillstyrker promemorians förslag och anför bl. a. att en statlig
organisation är behövlig i stora delar av landet, men den får inte utsträckas
och organiseras så att konsumenterna, allmänheten och kommunerna,
missgynnas. Lantmäteriet är en oumbärlig faktor i vårt samhälle,
men dess verksamhet och verksamhetsområde måste givetvis ändras
i ett föränderligt samhälle.

Även centralorganisationen SACO/SR förordar att möjlighet ges till
översyn av gränserna för de kommunala fastighetsbildningsmyndigheterna
inom ramen för 1970 års principbeslut. Denna översyn bör grundas
på principen att inom varje kommun bör endast finnas en fastighetsbildningsmyndighet
och under beaktande av storlekskravet för sådan myndighet.

2.2 Negativa remissvar

De statliga lantmäteriorganen, statens lantmäteriverk och överlantmätarmyndigheterna
i Stockholms, Östergötlands, Kalmar och Jämtlands
län motsätter sig bestämt ett genomförande av promemorians förslag.
Lantmäteriverket framhåller att visst verksamhetsunderlag är nödvändigt
för att verksamheten skall kunna bedrivas med nöjaktig servicegrad och
kvalitet i övrigt. Från den synpunkten är, enligt verket, nuvarande organisation
i allt väsentligt väl avvägd. Vidare krävs att lantmäteriets långsiktiga
planering kan ske med utgångspunkt i fasta förutsättningar i fråga
om bl. a. verksamhetsområdets avgränsning. överlantmätarmyndigheten
i Stockholms län och de tre övriga överlantmätarmyndigheterna gemensamt
har i huvudsakligen likalydande yttranden framfört stark kritik
mot promemorian och efterlyst en detaljerad beskrivning av hur en
lantmäteriorganisation bör se ut med hänsyn till alla de krav som samhället
och medborgarna kan ställa på denna. Dessa myndigheter anser att
promemorians förslag i realiteten leder till en genomgripande förändring
av lantmäteriorganisationen och en uppsplittring av resurserna med
ökade kostnader för samhället som följd. Genomgående kritiska synpunkter
på promemorian har även den lokala fackklubben, lantmäteriets
civilingenjörsförening i Göteborgs och Bohus län, som utan anmodan
inkommit med yttrande.

Distriktslantmätama i Stockholms norra lantmäteridistrikt och Stockholms
östra lantmäteridistrikt för fram divergerande uppfattningar om
hur lantmäteriverksamheten bör organiseras. Enligt den ena uppfattningen
torde det vara mest effektivt med en organisation inom varje
kommun för samtliga förrättningsärenden inkluderande nödvändiga
samråd och mätnings- och värderingstekniska spörsmål. Enligt den
andra uppfattningen bör all mätningsteknisk verksamhet, även den som
har direkt samband med fastighetsbildningen, vara en kommunal angelägenhet,
medan fastighetsbildningen i sig bör vara statlig och helt fristående
från den tekniska organisationen.

Svea hovrätt vidhåller i huvudsak sin tidigare i organisationsfrågan
uttalade uppfattning, att staten skall vara huvudman för fastighetsbildningsverksamheten,
och avstyrker förslaget till ändring av gällande riktlinjer.
Länsstyrelsen i Stockholms län, där beslutet om remissyttrandet
fattats på tjänstemannaplanet, bedömer att ett genomförande av de i
promemorian redovisade förslagen leder till genomgripande förändringar
av lantmäteriorganisationen i Stockholms län, acceptabla endast under

Förs. 1978/79:21

förutsättning att man kan erhålla en för hela länet ändamålsenlig organisation.
Länsstyrelsen vill för sin del ej motsätta sig en begränsad anpassning
till ändrade förutsättningar, varigenom de mest angelägna
kommunala önskemålen om utökad kompetens skulle kunna tillgodoses.
Om däremot mer genomgripande förändringar skall företas måste dessa
grundas på en förnyad allsidig utredning. Länsstyrelsen anser sig för
närvarande inte böra tillstyrka promemorieförslagen.

Styrelsen för länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar att det väsentliga
i dagens lantmäteriorganisation inom länet är att skapa förutsättningar
för en bättre samverkan mellan stat och kommun och att utnyttja
alla tillgängliga resurser. Detta kan för länets del lösas med nuvarande
uppgiftsfördelning. Några nya kommunala enheter för fastighetsbildning,
utöver de två befintliga, torde knappast bli aktuella. TCOs
statstjänstemannasektion slutligen avstyrker förslagen till organisationsförändringar
med särskild hänsyn till personalens intresse av att nuvarande
organisation ligger fast.

2.3 Övriga av remissinstanserna framförda synpunkter

Frågan om en översyn av lantmäteriorganisationen
är för tidigt väckt anser flera remissinstanser, bl. a.
lantmäteriverket, överlantmätarmyndigheterna, Svea hovrätt, planverket,
länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens län samt TCO-S,
och hänvisar till att riksdagen så sent som våren 1978 uttalat att nuvarande
riktlinjer för lantmäteriorganisationen bör ligga fast. Lantmäteriverket
bör nu, efter den serie av organisationsförändringar som ägt
rum under 1970-talet, ges arbetsro och möjlighet att konsolidera organisationen,
finna nya arbetsformer och fördjupa samverkan med kommunerna.

Lantmäteriverket, länsstyrelsen i Västerbottens län och överlantmätarmyndighetema
har särskilt bemött den i enkätsvaren anförda
kritiken mot nuvarande organisation. Man framhåller att
dessa kritiska synpunkter i viss utsträckning avser förhållanden inom
den statliga lantmäteriorganisationen som bör och kan — inom ramen
för gällande organisation — rättas till eller förbättras. Exempel på sådana
förhållanden är fördröjd handläggningstid, bristande samordning
eller otillräcklig åtkomlighet i några fall. Åtgärder vidtas för närvarande
för att i sådana fall minska handläggningstiderna, öka samordningen
respektive genom lokalsamordning, ändrade mottagningstider
el. dyl. vidta förbättringar. I andra fall redovisar kritiken en skev bild
av de faktiska förhållandena. Sålunda är t. ex. handläggningstiderna
inom den statliga lantmäteriorganisationen numera kortare än motsvarande
tider inom de kommunala fastighetsbildningsmyndighetema.

Vad gäller kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun i lantmäteriverksamheten har från flera remissorgan framförts
att det knappast kan vara rimligt att tillgripa en organisationsförändring
för att få till stånd en mera tillfredsställande fördelning. Styrelsen
för Svenska kommunförbundet säger sig dock dela promemorians
uppfattning att en ändrad inriktning på tillämpningen av 1970 års principbeslut
om lantmäteriorganisationen uppenbarligen leder till att det
statliga lantmäteriets självkostnader till viss del måste täckas med anslag
via statsbudgeten. Styrelsen vill också erinra om att lantmäteriets
självkostnader för fastighetsbildningen under senare år inte har täckts

Förs. 1978/79:21

fullt ut genom lantmäteritaxan, vilket förutsattes i 1970 års principbeslut.
Den trots detta höga nivån på lantmäteritaxan tyder på behov
att på olika sätt effektivisera verksamheten. Överlantmätarmyndigheterna
menar att det blir svårt att, vid en successiv övergång till kommunal
fastighetsbildning, finna den tidpunkt då finansieringssystemet
skall förändras.

Bl. a. SACO/SR anser att en översyn av lantmäteritaxan och de s. k.
återbäringstaxoma bör komma till stånd så att en rättvis avvägning kan
ernås mellan de statliga och de kommunala insatserna i fastighetsbildningen.
Detta torde enligt organisationen också medföra att den s. k.
kostnadstäckningsprincipen för det statliga lantmäteriet ses över. SACO/
SR erinrar om att i planeringsprocessen i övrigt uppställs inte några
kostnadstäckningskrav. Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar att kostnadsfördelningen
inte kan avfärdas som en i sammanhanget ovidkommande
taxefråga utan utgör en rättviseaspekt med organisatoriska konsekvenser.

Promemorians förslag om ökade möjligheter att i fastighetsbildningsverksamheten
utnyttja kommunala resurser
på mätningsområdet har särskilt tillstyrkts av
länsstyrelsen i Gävleborgs län och Svenska kommunförbundet. Dessa
remissinstanser menar att kommunerna i dag har uppenbara svårigheter
att erhålla s. k. C-avtal och i detta avseende är sämre ställda än när
detaljorganisationen utformades inför 1972 års omorganisation. Länsstyrelsen
i Västerbottens län anser däremot att möjligheterna att ingå
C-avtal måste utnyttjas med varsamhet så att inte fastighetsbildningsmyndigheterna
tvingas arbeta orationellt. SACO/SR föreslår att kompetenskravet
på kommunalt mätningskontor, som skall medverka i fastighetsbildningen,
skärps.

I fråga om mätningsverksamhetens organisation
uttalar Svenska kommunförbundet att man anser det vara av vikt att
kommunerna bereds tillfälle överväga i vilken utsträckning basresurser
för mätning skall finnas inom den egna kommunen. Om vissa mindre
kommuner därvid väljer att anlita det statliga lantmäteriet för denna
löpande verksamhet, är det väsentligt att kommunernas behov tillgodoses
genom lokalkontor med anknytning till den kommunala förvaltningen.

Frågor rörande inrättande och utvidgning av kommunala fastighetsbildningsmyndigheter
bör inte avgöras av lantmäteriverket utan av en
till verket knuten partssammansatt nämnd föreslår planverket
i sitt yttrande. Planverket finner att nuvarande ordning inte ger
tillräckligt utrymme för bred diskussion kring de olika intressen som
gör sig gällande i dessa ärenden. I en sådan nämnd bör ingå representanter
för lantmäteriverket, jord- och skogsbruksnäringarna, Svenska
kommunförbundet samt personalorganisationerna. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län för också fram tanken på ett partssammansatt organ som
-skulle lösa tvister i avtalsfrågor mellan lantmäteriverket och kommunerna.

I remissyttranden från riksrevisionsverket och Svenska kommunförbundet
väcks även frågan om en organisatorisk samordning
av fastighetsbildning och fastighetsregistrering.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1979

'''' :e