REVISORERS RERÄTTELSE

Framställning / redogörelse 1959:SV

RIKSDAGENS

REVISORERS RERÄTTELSE

över den år 1958

av dem verkställda granskningen angående

STATSVERKET

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

SVENSKA

TRYCKERIAKTIEBOLAGET
STOCKHOLM 1958
581436

Innehållsförteckning

Sid.

Riksdagens revisorers skrivelse.................................. 1

J ustitiedepartementet

§ 1. Vikariatsförordnanden vid fångvårdsanstalterna.......... 3

Försvarsdepartementet

§ 2. Försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden .................. 14

§ 3. Vakthållningen vid försvarets ämbetsbyggnad »Tre vapen» 23

§ 4. Förhyrning av viss bergverkstad........................ 26

§ 5. Militärassistenternas pensionsålder ..................... 29

§ 6. Förmåner för viss å Revingehed tjänstgörande personal .... 33

§ 7. Upplåtelse till enskilda av försvarets badinrättningar i Karlskrona
och Karlsborg ................................ 3g

§ 8. Till chefen för kustflottan utgående mässpenningar m. m. 39

§ 9. Marinens proviantbod i Karlskrona..................... 44

§ 10. Elevtillgången vid försvarets läroverk................... 49

g 11. Förvaltningen in. m. av vissa å försvarets fabriksfond redovisade
maskiner .................................... 57

Socialdepartementet

§ 12. Synpunkter på den statliga långivningen till egna hem .... 67

g 13. Handläggningen av visst låne- och bidragsärende.......... 78

g 14. Samernas bostadsfråga ................................ 90

Kommunikationsdepartementet

g 15. Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget......... 100

g 16. Mellanriksvägen över Storlien .......................... 105

g 17. Vissa brobyggnader i Västerbottens län................. 111

g 18. Trådradionätets utbyggnad ............................ 118

g 19. Anläggande av nytt järnvägsspår vid Hallsberg .......... 134

g 20. Anordningar vid korsning mellan järnväg och väg........ 144

g 21. Aktiebolaget Trafikrestauranger ........................ 152

g 22. Flygplats vid Umeå...................................

Finansdepartementet

§ 23. Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m....... 167

§ 24. Vissa organisationsfrågor inom skatteväsendet........... 188

§ 25. Tullrestitutionsförfarandet för statliga myndigheter m.m. . . 200

§ 26. Vissa författningar som reglera förvaltningsverksamheten . . 207

§ 27. öreslös redovisning ................................... 212

§ 28. Redovisningen av vissa småbelopp inom statsförvaltningen 218
§ 29. Tillvaratagande av statens intressen med avseende på uppfinningar
.......................................... 224

Ecklesiastikdepartementet

§ 30. Kostnaderna för domkapitlens verksamhet............... 245

§ 31. Utbetalningen m. m. av de allmänna studiebidragen ...... 249

Jordbruksdepartementet

§ 32. Lantbruksstyrelsens byråorganisation ................... 251

§ 33. Lantbruksnämnderna ................................. 262

§ 34. Den centrala lantbruksadministrationen................. 276

§ 35. Lantbruksnämndernas fastighetsinnehav ................ 285

Inrikesdepartementet

§ 36. Vissa organisationsfrågor inom länsförvaltningen......... 302

§ 37. Blankettkommissionen m. m............................ 360

§ 38. Gränsbevakningen mot Finland......................... 368

Civildepartementet

§ 39. Vissa iakttagelser angående övertidstjänstgöringen inom

statsförvaltningen .................................. 376

Reservation angående den statsfinansiella utvecklingen ............ 387

Avlagda besök ................................................ 399

Jämlikt § 6 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen få revisorerna
härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning av
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning. Stockholm den 15 december
1958.

RUD. ANDERBERG MANNE STÅHL BERTIL ANDERSSON

T. G. von SETH LARS JONSSON AXEL LANDGREN

ERIK W. NORÉN J. W. PETTERSSON LARS LINDAHL

RAGNHILD SANDSTRÖM SVEN EM. OH LON E. BIRKE

Per Dahlberg

3

J ustitiedepartementet

§ 1

Vikariatsförordnanden vid fångvårdsanstallerna

Riksdagens revisorer ha funnit det vara av intresse att inhämta vissa uppgifter
om de vikariatsförordnanden som meddelats vid fångvårdsanstalterna
under tiden den 1 juli 1957—den 30 juni 1958. Innan de uppgifter som därvid
infordrats från fångvårdsstyrelsen närmare redovisas, torde få lämnas
en redogörelse för de grundläggande bestämmelser som härutinnan meddelats.

Då det prövas erforderligt att uppehålla ordinarie, extra ordinarie eller
extra tjänst med vikarie och därför anlitas innehavare av i statens allmänna
avlöningsreglemente (Saar) avsedd lönegradsplacerad tjänst, må tjänstemannen
enligt 8 § reglementet utan förändring av anställningen meddelas
vikariatsförordnande å tjänsten. Sådant förordnande må kunna meddelas
jämväl i det fall, att tjänstens innehavare för handläggning av visst ärende
eller viss grupp av ärenden inom verket eller eljest för fullgörande av särskilt
åliggande i tjänsten erhållit befrielse helt eller delvis från övriga honom
åliggande tjänstegöromål.

Kan ordinarie eller extra ordinarie tjänst förutses komma att uppehållas
på förordnande med full tjänstgöring under minst sex månader i följd, skall,
såframt icke Kungl. Maj :t för visst fall eller viss grupp av fall annorlunda
beslutit, vikariatslöneförordnande snarast möjligt meddelas å tjänsten.
Kungl. Maj :t må jämväl eljest, då särskilda skäl därtill föranleda, meddela
vikariatslöneförordnande å tjänst av angivna slag eller medgiva, att sådant
förordnande må meddelas.

Vikariatslöneförordnande skall, om ej annat följer av beslut eller bestämmelser
som meddelats av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
av vederbörande myndighet, meddelas i den ordning, i förekommande
fall efter kungörande till ansökning, som är stadgad för tillsättande av den
Ijänst förordnandet avser. Vikariatslöneförordnande må icke meddelas annan
än den, som äger behörighet för tjänst av det slag förordnandet avser
och i övrigt är fullt lämplig för förordnandet. Ifrågakommer till sådant förordnande
annan än den, som innehar i reglementet avsedd lönegradsplacerad
tjänst, skall han i stället anställas som extra tjänsteman med placering i

4

lönegrad med samma ordningsnummer, som gäller för den uppehållna
tjänsten.

Tjänsteman må endast under förutsättning att det uppenbarligen är betingat
av statens intressen förordnas att uppehålla tjänst, som är lägre än
den han innehar eller å vikariatslöneförordnande uppehåller.

Innehavare av i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst må, där ej
annat följer av beslut eller bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t,
kunna meddelas förordnande, vilket utan att innebära vikariat å viss tjänst
avser bestridande av göromål, som eljest ankomma på tjänstemän i viss
högre lönegrad. Beträffande sådant förordnande att bestrida göromål skall
vad ovan nämnts äga motsvarande tillämpning.

I anslutning till 6 § i tilläggsbestämmelserna till Saar ha meddelats vissa
anvisningar rörande vikariatsförordnanden m. in. Det heter där bl. a. följande.

Det åligger myndigheterna att begränsa meddelandet av vikaritsförordnanden
till vad som erfordras för arbetets behöriga gång. I överensstämmelse
med uttalanden av 1936 års lönekommitté böra myndigheterna uppmärksamma
att vikarie icke behöver förordnas vid varje fall av semester
eller tjänstledighet för vederbörande tjänstinnehavare. Om denne åtnjuter
ledighet under allenast en eller annan dag, synas i åtskilliga fall, särskilt i
vissa rent administrativa befattningar, honom åliggande göromål kunna utan
större olägenhet uppskjutas; i en del dylika fall kunna löpande eller mera
brådskande göromål uppdelas på andra tjänstemän i samma eller högre
lönegrad utan att dessa senare behöva befrias från egna arbetsuppgifter.
För nu antydda fall synes särskild vikarie icke behöva förordnas. Det sagda
synes, där så kan ske utan hinder för arbetets jämna gang, böra iakttagas
även vid ledigheter av längre varaktighet än allenast några dagar. Särskilt
synes det angeläget, att statens kostnader för semesterledigheter icke i
onödan ökas genom förordnande av vikarie i fall, då göromålen kunna anstå
under tjänstinnehavarens ledighet. En förutsättning för meddelande av vikariatsförordnande
i avlöningsreglementets mening å högre tjänst bör sålunda
vara, att hänsyn till arbetets behöriga gång kräver, att ersättaren
övertager samtliga eller den huvudsakligaste delen av de med den högre
tjänsten förenade göromålen och för detta ändamal maste befrias från
skötseln av arbetsuppgifterna i den egna tjänsten.

För sådana fall där de göromål, som icke utövas av vederbörande tjänstinnehavare,
kunna åläggas tjänsteman i lägre lönegrad i dennes innehavande
tjänst, är det för undvikande av onödiga kostnader av vikt att tillse, att
sådant åläggande men ej vikariatsförordnande meddelas. Inom reglerad befordringsgång
är användningen av de i olika lönegrader placerade tjänsterna
i princip beroende av den tid, under vilken tjänstemannen tidigare haft anställning,
men icke av göromålens art. Härav följer, att tjänsteman inom
reglerad befordringsgång i allmänhet bör kunna i innehavande tjänst åläggas
sådana göromål, som eljest skulle hava fullgjorts av innehavaren av annan
tjänst inom befordringsgången eller av ordinarie tjänst med motsvarande
arbetsuppgifter. Där fråga är om göromål av sadan art, att de regelmässigt
böra fullgöras av innehavare av tjänst i den högsta inom befordringsgången
förekommande lönegraden eller av motsvarande ordinarie tjänst, bör likväl

5

hinder icke möta att, under iakttagande av förut angivna allmänna begräns-r
ningar, meddela vikariatsförordnande för tjänsteman inom bef ordrings*
gången, såframt han ej är aspirant. Vikariatslöncförordnande å ordinarie
tjänst med arbetsuppgifter motsvarande dem, som ankomma på tjänstemari
inom reglerad befordringsgång, bör under den förutsättning, som nyss angivits,
och med tillämpning av de grunder, söm gälla för befordran till ordi-*
narie tjänst, kunna meddelas jämväl tjänsteman inom reglerad befordrings-j
gång, dock icke aspirant. j

1945 års lönekonunitté har uttalat, att anställning som aspirant, varunder
vederbörande skulle tillhöra en två nummer lägre lönegrad än den, till vil-*
ken motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänster hänfördes, i före-f
varande hänseende vore att betrakta som ett led i en reglerad beifordringsgång,
och att en aspirant därför icke borde kunna erhålla vikariatsförordnande
å sådan extra ordinarie tjänst, för vars erhållande aspiranttiden närmast
utgjorde en förberedelse, eller å motsvarande ordinarie tjänst. Icke
heller kunde i de fall, då en extra tjänst vore placerad i lägre lönegrad än
en motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst, förutsättningar för
vikariatsförordnande å dylik tjänst anses föreligga. :

Vad här anförts beträffande vikariatsförordnande är tillämpligt även beträffande
förordnande att bestrida göromål, som eljest ankomma på tjänstemän
i högre lönegrad.

I 31 § Saar ha lämnats föreskrifter om vikariatsersättning in, m. Dessa
innebära följande.

Då på grund av förordnande tjänsteman uppehåller högre ordinarie, extra
ordinarie eller extra tjänst eller bestrider göromål, som eljest ankomma på
tjänstemän i viss högre lönegrad, äger han, där ej fråga är om vikariatslöneförordnande,
åtnjuta vikariatsersättning. Sådan ersättning må dock
icke, med mindre Kungl. Maj :t för visst fall eller viss grupp av fall det medgiver,
utgå vid vikariatsförordnande, som omfattar högst sju dagar i följd.

Vikariatsersättning utgår enligt särskild av Kungl. Maj:t med stöd av riksdagens
beslut utfärdad tabell samt i anslutning därtill meddelade närmare
föreskrifter rörande ersättningens bestämmande.

Då förordnande undantagsvis meddelas att under del av dag uppehålla
annan tjänst, skall vikariatsersättningen minskas i förhållande till nedsättningen
av tjänstgöringstiden på den uppehållna tjänsten.

Vid vikariatsförordnande eller förordnande att bestrida göromål, som
eljest ankomma på tjänstemän i viss högre lönegrad, skall, då så med hänsyn
till göromålens art och omfattning finnes skäligt, vikariatsersättningen
bestämmas till lägre belopp än som eljest skolat utgå.

I anslutning Ull statens löneförordning ha meddelats föreskrifter rörande
vikariatsersättningens storlek in. in. Enligt dessa bestämmes ersättningen
med utgångspunkt från lönegradsnumret för den tjänst vikarien innehar
eller å vikariatslöncförordnande uppehåller. Ersättningens storlek är beroende
på vikariens lönegrad och ortsgrupp och är differentierad med hänsyn
till om vikariatet avser tjänst med lönegrad med nummer som är 1—4
enheter eller 5 eller flera enheter högre än numret å vikariens lönegrad.

Till belysande av vikariatsersättningens storlek i olika fall må hänvisas till
omståcnde tabell, som hänför sig till beloppen per den 1 juli 1957.

6

	Vikariatsersättning i	öretal för dag, då förordnande	avser	lönegrad
				med nummer som	är
Vika-		1—4 enheter			5 eller flera enheter
riens
löne- grad	högre	än numret	å vikariens lönegrad och vikarien uppbär lön enligt
		Löneplan A,			Löneplan A,
		ortsgrupp			ortsgrupp
nr	2	3	4	5	2	3	4	5
6	130	135	145	155	260	270	290	310
7	130	135	145	155	265	285	300	320
8	135	150	155	165	285	305	325	345
9	150	155	170	180	305	320	345	365
10	155	165	175	185	345	355	370	380
11	190	190	195	195	390	395	400	400
12	200	205	205	205	415	420	420	420
13	215	215	215	215	435	435	440	440
14	220	220	225	225	460	465	470	465
15	240	245	245	240	495	500	495	490
16	255	255	250	250	520	520	520	515
17	265	265	270	265	550	545	545	545
18	285	280	275	280	585	580	570	570
19	300	300	295	290	620	615	610	600
20	320	315	315	310	660	650	645	635

I skrivelse den 2 juni 1958 till fångvårdsstyrelsen ha revisorerna, såsom
ovan antytts, infordrat vissa uppgifter om de vikariatsförordnanden vid
fångvårdsanstalterna som omfattat minst 14 dagar och som helt eller delvis
infallit under tiden den 1 juli 1957—den 30 juni 1958. Beträffande ettvart
av dessa förordnanden har inhämtats följande uppgifter, nämligen vederhörandes
namn, innehavd tjänst (lönegrad) och stationering, uppehållen
tjänst (lönegrad) och därvid innehavd tjänstgöringsort, vikariatets tidsutdräkt
(i de fall förordnande börjat före den 1 juli 1957 och/eller beräknats
fortsätta efter den 30 juni 1958 har jämväl begynnelsedag respektive beräknad
slutdag härför angivits), vikariatsförordnandets art, i förekommande
fall storleken av sammanlagd uppburen vikariatsersättning samt resekostnads-
och traktamentsersättning (i förekommande fall jämväl för tid före
den 1 juli 1957 och/eller till beräknad slutdag efter den 30 juni 1958) ävensom
anledningen till förordnandet.

De uppgifter som fångvårdsstyrelsen lämnat revisorerna ha utgjorts av
sammanställningar, uppgjorda vid respektive anstalter. Det har vid granskning
visat sig, att uppgifterna i åtskilliga hänseenden varit bristfälliga. Det
har därför för revisorerna varit förenat med ett betydande arbete att få fram
ett material, som kan göra anspråk på tillräcklig tillförlitlighet. Detta har
emellertid i vad avser förordnanden mot vikariatsersättning sammanfattats
i omstående tabeller 1—9, som även om de på anförda skäl icke torde
vara helt rättvisande synas kunna giva en bild av förhållandena i förevarande
avseenden.

Tabell 1

Norra anstaltsgruppen

Sammanlagda antalet tjänstemän den 1 juli 1958 uppgick till 236

Anledning till förordnandet	Antalet tjänste-män som med-delats förord-nanden	Antal vikariat, omfattande de tidrymder i dagar räknat som nedan angivas	Sammanlagda antalet för-ordnanden	Sammanlagda antalet dagar med förord-nanden	Vikariats- ersättning kr.	Hese- och traktaments- ersättning kr.	Summa av kolumn 6 och 7 kr.
	14—20	21—27 28—34 35
i		2		3		4	5	6	7	8
		39	19	13 11	7	50	1 329	2 770:10	2 225: 95	4 996:05
Succession 1		33 13	42 3	18 20 3 3	32 7	112 16	4 097 865	8 450: 20 1 708:85	3 436:20	11 886: 40 1 708: 85
Sjukdom ........ Utbildningskurs . . Nyöppnad anstalt 2 Diverse ........	13 5 3 1	1 2 1	3 3 2 1 2 —	9 4 1	16 5 7 1	736 in 633 101	1 411:15 226:60 1 812:70 138:75	1 512: — 883: 50 10 208: 25	2 923:15 1 110:10 12 020: 95 138: 75
Summa	_	68	41 38	60	207	7 872	16 518:35	18 265:90	34 784: 25

i Med succession avses förordnande som meddelats å tjänst till följd av att innehavaren
av denna erhållit förordnande å högre tjänst.

- Med nyöppnad anstalt avses förordnande som meddelats å tjänst vid ny anstalt, innan
tjänsten där tillsatts.

Tabell 2

Östra anstaltsgruppcn

Sammanlagda antalet tjänstemän den 1 juli 1958 uppgick till 506

1	2			3		4	5	6	7	8
Semester ........	107	47	32	33	62	174	6 419	13 323:35	10 562: —	23 885: 35
Succession l ......	41	11	9	4	37	61	4 029	7 624:45	30 263: 48	37 887: 93
Vakans ..........	35	16	8	12	47	83	6 108	11 051:50	38 335: 70	49 387: 20
Sjukdom ........	31	13	11	5	28	57	3 434	6 256:15	2 532:40	8 788:55
Utbildningskurs . .	4	3	—	1	1	5	135	287:50	443: 85	731: 35
Nyöppnad anstalt 2	2	—	—	—	2	2	669	456: —	11 113:30	11 569: 30
Diverse ..........	3	—	—	—	3	3	411	159:60	6 522: 20	6 681:80
Summa	—	90	60	55	180	385	21 205	39 158: 55	99 772: 93	138 931: 48

Tabell 3

Västra anstaltsgruppen

Sammanlagda antalet tjänstemän den 1 juli 1958 uppgick till 331

1	2			t		4	5	6		7		8
Semester ........	54	21	32	11	13	77	2 183	4 186:	: 05	2 856:	63	7 042:	: 68
Succession i ......	31	24	12	6	32	74	4 196	8 006:	; _	7 805:	57	15 811:	57
Vakans ..........	14	10	2	3	20	35	2 433	5 096:	: 95	5 239:	55	10 336:	50
Sjukdom ........	18	12	3	2	16	33	1 603	2 719:	: 15	_		2 719:	15
Utbildningskurs . .	2	1	1	—	—	2	41	71:		666:	25	737:	25
Nyöppnad anstalt 2	1	—	—	—	1	1	90	117:	• _		117:
Diverse ..........	7	—	—	—	7	7	1 248	1 639:	95	12 052:	73	13 692:	68
Summa	—	68	50	22	89	229	11 794	21 836:	10	28 620: 73	50 456:	83

Tabell 4

Södra anstaltsgruppen

Sammanlagda antalet tjänstemän den 1 juli 1958 uppgick till 264
1 2 3 4 5 6-7-8

Semester ........ 47 15 13 9 17 54 1 616 3 091:35 3 344:— 6 435:35

Succession l ...... 33 26 18 8 31 83 3 957 7 057:05 13 907:95 20 965:-r Vakans

.......... 17 3 4 4 22 33 2 368 4 319:20 8 576:75 12 895:95

Sjukdom ........ 12 5 — 1 6 12 423 763:90 736:80 1 500:70

Utbildningskurs ..3 2 — — 1 3 83 121:— — 121: -—

Ombyggnadsarbete 2 — —• —-10 10 663 1 155:90 1 759:— 2 914: 90

Diverse ...........53 3 1310435658:— 3 312:30 3 970:30

Summa — 54 38 23 90 205 9 545 17 166:40 31 636:80 48 803:20

Tabell 5
Kvinnogruppen

Sammanlagda antalet tjänstemän den 1 juli 1958 uppgick till 42
1 2 3 456 7 8

Semester ........ 6 4 — 1 1 6 124 264:90 — 264: 90

Succession l ...... 2 — — — 2 2 244 802:60 4 608:50 5 411: 10

Vakans .......... 1 — — — 1 1 103 306:— 2 267:— 2 573: —

Sjukdom ........ 3 1 — 1 5 7 333 506:50 — 506:50

Summa — 5 — 2 9 16 804 1 880:— 6 875:50 8 755: 50

«5

©

Tabell 6

Säkerhetsgruppen

Sammanlagda antalet tjänstemän den 1 juli 1958 uppgick till 250
1 2 3 4 5 6 7 8

Semester ........ 59 31 18 14 15 78 2 282 4 215:20 1 007:85 5 223:05

Succession l ...... 25 10 3 3 23 39 2 472 5 528:— 5 631:10 11 159:10

Vakans .......... 6 — — — 9 9 924 2 163:90 — 2 163:90

Sjukdom ........ 17 5 3 6 11 25 1 446 2 590: 05 1 571: 40 4 161: 45

Diverse .......... 1 — — — 1 1 44 55:90 — 55:90

Summa — 46 24 23 59 152 7 168 14 553: 05 8 210:35 22 763:40

Tabell 7
Sinnessjukhus

Sammanlagda antalet tjänstemän den 1 juli 1958 uppgick till 45
1 2 3 4 5 6 7 8

Semester ........ 6 3 3 2 — 8 182 266:70 — 266:70

Successioni ...... 6 3 3 1 11 18 1 156 1 782:40 — 1 782: 40

Vakans .......... 1 — — 2 3 5 249 514:60 — 514:60

Sjukdom ........ 2 2 — — — 2 38 78:10 — 78:10

Summa — 8 6 5 14 33 1 625 2 641: 80 — 2 641:80

Tabell 8

Ungdomsgruppen

Sammanlagda antalet tjänstemän den 1 juli 1958 uppgick till 325

1 2 3 4 5 6 7 8

Semester .32 15 9 7 5 36 933 1 546:20 4 174:45 5 720:65

Succession i 16 10 2 3 12 27 1 413 3 463:90 9 371:30 12 835:20

Vakans .......... 25 7 5 1 29 42 3 844 7 137: 20 15 309: 90 22 447:10

Sjukdom ........ 10 3 2 1 6 12 934 1 468: 35 488: 1 956: 35

Utbildningskurs .. 3 1 1 — 1 3 140 209:45 1 842:50 2 051:95

Diverse .......... 2 2 — — — 2 38 — 1 583:07 1 583:07

Summa — 38 19 12 53 122 7lÖ2 13 825:10 32 769:22 46 594:32

Tabell »

Samman fattning av tabell 1—8

Sammanlagda antalet tjänstemän den 1 juli 1958 uppgick till 1 999
12 3 45678

Samtliga fångvårds- „ _____

anstalter, summa — 377 238 180 554 1 349 67 315 127 579:35 226 151:43 353 730:78

12

Utöver de uppgifter som framgå av tabellerna må nämnas, att sammanlagt
sju vikariatslöneförordnanden redovisats under ifrågavarande tidsperiod.

Revisorernas uttalande. Revisorerna ha funnit det vara av intresse att
inhämta upplysningar om de vikariatsförordnanden vid fångvårdsanstalterna
som omfattat minst 14 dagar och som helt eller delvis infallit under tiden
den 1 juli 1957—den 30 juni 1958. I skrivelse till fångvårdsstyrelsen ha revisorerna
därför infordrat vissa uppgifter härom. Det material som med anledning
därav tillställts revisorerna och som avser förordnanden mot vikariatsersättning
har sammanfattats i vissa tabeller, vilka redovisats i det föregående.
Av tabellerna framgår bl. a. att sammanlagt 1 349 förordnanden mot
vikariatsersättning med angiven tidslängd meddelats under nämnda tid. Den
vikariatsersättning som härför utbetalts utgör i runt tal 128 000 kronor; därtill
komma kostnaderna för resor och traktamenten med över 226 000 kronor.

Även om de tabellariska sammanställningarna på skäl som angivits i det
föregående icke kunna göra anspråk på full tillförlitlighet, giva de dock ett
tillräckligt underlag för revisorerna — som med hänsyn till materialets omfattning
givetvis icke kunnat ingå i prövning av huruvida det varit motiverat
att i de särskilda fallen meddela vikariatsförordnande — att framföra
vissa synpunkter i ämnet. Till att börja med må då erinras att fångvården
f. n. befinner sig i ett skede av stark utveckling, kännetecknat av bl. a. att
nya anstalter tillkomma och att gamla upprustas med ett betydande platstillskott
som följd. En naturlig konsekvens härav är, att fångvårdsstyrelsen
ställs inför betydande administrativa problem icke minst när det gäller att
anskaffa personal, som är tillräckligt utbildad och eljest användbar för sin
uppgift. Det är då många gånger lämpligt, att uppkommande personalsvårigheter
lösas genom att förordnanden meddelas tjänstemän att uppehålla
nyinrättade tjänster eller eljest vakanta sådana. Å andra sidan är det emellertid
uppenbart att vissa olägenheter uppstå, om dylika förordnanden måste
meddelas i en större omfattning. Den nödvändiga kontinuiteten i arbetet vid
olika anstalter kan sålunda lätt bli lidande till följd av en sådan ordning.
Beaktas bör även att det icke alltid -— trots de fördelar i ekonomiskt avseende
som ofta äro förbundna därmed — ligger i vederbörande personals
intresse att systemet med vikariatsförordnanden tillgripes i alltför stor
utsträckning med exempelvis långvarig bortovaro från hemmet som följd.
För revisorerna framstå givetvis de kostnader som äro förbundna med
ifrågavarande förordnanden som den främsta olägenheten. De förut redovisade
sammanställningarna i ämnet utvisa sålunda under budgetåret 1957/58
utgifter för detta ändamål med över 350 000 kronor. Det bör emellertid framhållas,
att de totala kostnaderna under nämnda tid för vikariatsförordnanden
vid fångvårdsanstalterna voro betydligt större, då här endast redovisats
förordnanden mot vikariatsersättning som omfattat minst 14 dagar.

13

Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden är det angeläget, att fångvårdsstyrelsen
i möjligaste män söker begränsa ifrågavarande utgifter. Detta
kan ske bl. a. därigenom att åtgärder i god tid vidtagas för att tillsätta ledigblivande
tjänster och genom i övrigt lämpligt avvägda personaldispositioner.

? Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att utförliga anvisningar
meddelats i anslutning till gällande avlöningsbestämmelser rörande
vikariatsförordnanden. Det förtjänar emellertid erinras, att flera myndigheter
därutöver utfärdat för respektive myndighet speciella direktiv rörande
de fall då dylika förordnanden böra meddelas. Revisorerna ha uppmärksammat,
att några sådana anvisningar icke utfärdats för fångvårdsanstalternas
del. Viserligen har fångvårdsstyrelsen i ett cirkulär den 28 februari
1958 meddelat vissa bestämmelser angående lönegradsplacering vid vikariat
m. m. Dessa bestämmelser innehålla emellertid icke några anvisningar av
den art revisorerna här avse. Med hänsyn till den omfattning vikariatsförordnandena
kunna väntas få vid fångvårdsanstalterna även för framtiden
synes det därför påkallat, att fångvårdsstyrelsen genom ett särskilt
cirkulär snarast meddelar sådana anvisningar som med beaktande av innehållet
i avlöningsbestämmelserna giva vägledning för en god hushållning
även på detta område. Enligt revisorernas mening kunna lämpligt utformade
anvisningar vara ett verksamt medel, vid sidan av andra, att astadkomma
en angelägen begränsning av kostnaderna för ifrågavarande vikariatsförordnanden.

14

Försvarsdepartementet

§ 2

Försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden

I sin år 1946 avgivna berättelse upptogo riksdagens revisorer bl. a. till
behandling frågan om en centralisering av försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden.
Av den därvid lämnade redogörelsen för tillkomsten av sagda meddelanden
må följande återgivas.

På hemställan av dåvarande chefen för försvarsdepartementet beslöt
Kungl. Maj:t den 16 december 1921 att en publikation, benämnd »Tjänstemeddelanden
rörande Lantförsvaret», skulle under år 1922 försöksvis utgivas
genom lantförsvarets kommandoexpeditions försorg. I publikationen,
som var avsedd att tillhandahållas vederbörliga myndigheter och
truppförband m. m. inom armén, skulle enligt vissa närmare angivna
grunder bl. a. införas från försvarsdepartementet utgående brev och skrivelser,
av arméförvaltningens olika underavdelningar utfärdade förvaltningsföreskrifter,
i kommandoväg meddelade beslut samt andra meddelanden
från kommandoexpeditionen. Det närmaste syftet med publikationens
utgivande var, enligt vad departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet
ovannämnda dag framhöll, att få utrönt, huruvida den föreslagna
anordningen skulle befordra en snabbare kommunikation mellan
högre och lägre myndigheter samt möjliggöra vissa förenklingar och besparingar
i de olika militära expeditionernas arbete.

I enlighet med Kungl. Maj:ts omförmälda beslut började »Tjänstemeddelanden
rörande Lantförsvaret», i förkortning benämnda TL, att utkomma
från och med år 1922. Genom särskilda kungl. brev den 24 november 1922
och den 4 maj 1923 har sedermera frågan om publikationens fortsatta utgivande
närmare reglerats. Några större redaktionella förändringar har den
sedan sin tillblivelse icke undergått; nämnas bör dock att dess olika avdelningar
(»upplagor») från ingången av år 1940 utökats med ytterligare en.

Även vid marinen finnes en med TL jämförlig form för publicering och
distribution av sådana allmänna bestämmelser som beröra försvarsgrenens
olika myndigheter. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 18 december 1936
erhöll nämligen sjöförsvarets kommandoexpedition i uppdrag att från och
med den 1 januari påföljande år påbörja utgivandet av en publikation,
benämnd »Tjänstemeddelanden rörande Sjöförsvaret». Publikationen, som
i förkortning benämnes TS, redigeras enligt ungefär samma principer som
TL.

Inom flygvapnet förefinnes icke någon direkt motsvarighet till ovannämnda
tjänstemeddelanden. Det behov som vid armén och marinen föranlett
utgivandet av ifrågavarande publikationer har här tillgodosetts på
annat sätt. Sålunda förordnade flygförvaltningen den 15 maj 1940, att

15

ekonomiska förvaltningsbeslut av allmän räckvidd skulle efter beslut i
varje särskilt fall publiceras genom införande i en särskild cirkulärsamling,
vilken skulle tillställas vederbörliga myndigheter. Denna cirkulärsamling
har från och med den 1 februari 1944 ersatts med »Ekonomiska
föreskrifter för flygvapnet» (Ekof), i samband varmed viss omredigering
av innehållet företagits. Även om vissa framför allt yttre olikheter föreligga
mellan TL och TS å ena sidan samt Ekof å den andra, kan dock sistnämnda
publikation, åtminstone i vad gäller själva förvaltningsverksamheten, sägas
utgöra ett slags flygvapnets tjänstemeddelanden.

I detta sammanhang torde slutligen böra nämnas, att försvarets sjukvårdsförvaltning,
med stöd av Kungl. Maj:ts i brev den 8 juni 1945 lämnade
bemyndigande, från och med år 1946 igångsatte utgivandet av en publikation,
benämnd »Tjänstemeddelanden från försvarets sjukvårdsförvaltning»
(Tsjv); efter det 1949 års riksdag beslutat ändring av benämningen på ämbetsverket
till försvarets sjukvårdsstyrelse kallas publikationen numera
»Tjänstemeddelanden från försvarets sjukvårdsstyrelse» (Tsjv). Däri införas
av sjukvårdsstyrelsen utfärdade cirkulärskrivelser och andra tjänstemeddelanden,
innefattande bestämmelser av natur att böra delgivas därav
berörda myndigheter m. fl.

Revisorerna ha från försvarets kommandoexpedition, försvarets sjukvårdsstyrelse
och flygförvaltningen infordrat vissa upplysningar rörande
de ovannämnda publikationerna TL, TS, Tsjv och Ekof. Uppgifterna, som
avse år 1956, äro till sitt huvudinnehåll tillämpliga även för innevarande år.
Av de lämnade uppgifterna samt av vad revisorerna i övrigt inhämtat
framgår bl. a. följande.

Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret

Tjänstemeddelandena uppdelas i fyra olika serier, benämnda A, B, C o. D.

I serien A införas kungl. brev, ämbetsskrivelser o. d. av allmänt intresse
för armén. Däri intagas även skrivelser och meddelanden av allmän
natur från försvarets centrala förvaltningsmyndigheter. Under år 1956

infördes i serien A följande antal meddelanden digheter:	från nedan angivna myn-
försvarsdepartementet	79
civildepartementet	14
ecklesiastikdepartementet	1
försvarets civilförvaltning	41
försvarets sjukvårdsstyrelse	4
försvarets fabriksstyrelse	1
armé tygförval l ningen	9
arméi ntcnden tur förvaltningen	55
Stockholms tygstalion	1
Gotlands tygstation	1

16

I serien B publiceras endast generalorder. År 1956 uppgingo dessa till
ett antal av 3 076.

I serien C intagas endast personalförändringar avseende officerare och
vederlikar, således icke beträffande underofficerare och underbefäl. Dessa
förändringar gälla exempelvis förordnanden, utnämningar, tillstånd att inträda
i reserven, entlediganden och avsked.

I serien D intagas samtliga arméorder. Dessa gälla huvudsakligen kurser,
utbildning, vissa förordnanden, personalplaceringar, ledigförklarade arvodesbefattningar,
fastställande av vissa reglementen, utbildningsföreskrifter
och minnesregler. Vidare intagas meddelanden från militärbefälhavare
och förbandschefer om ledigförklarade arvodestjänster, adressförändringar

o. d.

Omfattningen av de olika serierna framgår av följande tablå, där antalet
tryckta sidor och antalet utgivna nummer av de olika serierna angivas för
några år.

År A B C D Totalt

1945	108	328	125	386	28	84	133	396	394	1 194
1950	69	203	124	358	20	62	176	516	389	1 139
1955	74	207	77	262	26	89	155	426	332	984
1956	77	315	102	322	21	64	172	474	372	1 175

nr sid

nr

sid

nr sid

nr

sid

nr

sid

De olika seriernas upplagor voro år 1956 av följande storlek: A 2 400
exemplar, B 2 200 exemplar, C 2 100 exemplar, D 2 200 exemplar. Tryckning
sker hos Ivar Haeggströms Boktryckeri AB. Tryckningskostnaderna
uppgingo för nämnda år till 61 900 kronor. Antalet utgivningsdagar var
174, d. v. s. utsändning skedde något mera än varannan arbetsdag.

Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret
Nämnda publikation uppdelas liksom TL i fyra serier — A, B, C och D
— i vilka sker publicering på liknande sätt som ovan angivits beträffande
TL. Före år 1946 indelades TS i avdelningarna A:I, A:II, B:I, B:II, C:I och
C: II.

I serien A infördes år 1956 följande antal meddelanden från nedan angivna
myndigheter, nämligen

försvarsdepartementet 40

civildepartementet 14

ecklesiastikdepartementet 1

försvarets civilförvaltning 43

försvarets sjukvårdsstyrelse 4

försvarets fabriksstyrelse 1

marinförvaltningen 80

arméintendenturförvaltningen 1

17

Omfattningen av de olika serierna under åren 1945, 1950, 1955 och 1956
framgår av följande tablå.

År	A (I	o. II)	B (I	o. II)	C (C I)	D (C II)	Totalt
nr	sid	nr	sid	nr	sid	nr	sid	nr	sid
1945	in	440	67	160	50	117	55	279	283	996
1950	63	161	60	140	14	28	132	334	269	663
1955	70	197	53	127	11	23	107	282	241	629
1956	67	220	66	163	15	33	101	271	249	687

Tryckning sker hos AB P. A. Norstedt och Söner. Då fråga är om längre
meddelanden, vilka skola införas i såväl TL som TS, sker tryckning hos
Ivar Hseggströms Boktryckeri AB, vilket bolag såsom ovan nämnts trycker
TL. Tryckningskostnaderna för TS uppgingo år 1956 till 29 700 kronor.
TS-serierna tryckas normalt i 1 600 exemplar men vissa nummer i ytterligare
500 exemplar. Dessa senare exemplar äro avsedda för samlingsverket
»Samling för marinen av förvaltningsföreskrifter».

En officer, en underofficer och två ä tre värnpliktiga äro vid försvarets
kommandoexpedition sysselsatta med utgivandet av publikationerna TL
och TS.

Distributionen av TL och TS sker enligt fastställda avsändningslistor
(TLB nr 93/1951, TSB nr 51/1951). Utöver de exemplar som expedieras enligt
dessa avsändningslistor och som tilldelas myndigheterna gratis prenumerera
de militära myndigheterna på ytterligare exemplar efter behov.

Antalet icke statliga abonnenter av TL var år 1956 105. och av TS 25.
Prenumerationspriset per år är för serien A 5 kronor, B och D 12 kronor
och C 3 kronor. Samtliga fyra serier betinga ett prenumerationspris av 15
kx-onor per år.

Tjånstemeddelanden från försvarets sjukvårdsstyrelse
I publikationen Tsjv intagas meddelanden endast från försvarets sjukvårdsstyrelse
samt det styrelsen underställda militärapoteket. Tryckning
sker hos AB P. A. Norstedt och Söner. Publikationen omfattade år 1953 37
sidor, år 1954 46 sidor, år 1955 31 sidor och år 1956 68 sidor. Tryckningskostnaderna
uppgingo för år 1956 till 6 800 kronor. Redigeringen av publikationen
omhänderhas av expeditionsofficeren vid styrelsen. Korrekturläsning
utföres å respektive fackbyråer, och distributionen ombesörjes av
en expeditionsvakt eventuellt med biträde av en värnpliktig.

Upplagans storlek är normalt 1 400 exemplar. I de fall meddelande skall
införas i »Samling för marinen av förvaltningsföreskrifter» ökas upplagan
med 475 exemplar. Antalet utgivningsdagar var elva år 1956.

Ekonomiska föreskrifter för flygvapnet
Ekof har såsom tidigare nämnts i sin nuvarande utformning utgivits
av flygförvallningen sedan den 1 februari 1944. Publikationen är uppdelad

2 Rrv. berättelse ang. statsverket år 1958 I

18

i fyra serier, benämnda C, I, M och F. I serien C intagas kungl. brev, ämbetsskrivelser
och andra meddelanden rörande civilförvaltningstjänsten.
I vissa fall intagas emellertid dylika meddelanden i stället på s. k. flygvapenorder.
I serien I införes meddelanden angående intendenturärenden,
i M meddelanden angående materielärenden och i F meddelanden angående
flygfältsärenden.

Ekofupplagans storlek är för serien C 650 exemplar och för serierna I,
M och F vardera 600 exemplar. Antalet utgivningsdagar var 48 under år
1956. Tryckningskostnaderna för publikationen, som framställes av flygförvaltningen
medelst s. k. rotaprinttryck, uppgingo till ca 1 500 kronor
för år 1956.

Flygvapnet kungör order för flygvapnet i en av flygstaben utgiven, i det
föregående omnämnd publikation »Flygvapenorder», vilken är uppdelad i
en serie A för sådana order som avses skola äga längre giltighet och en
serie B för övriga. På flygvapenorder intagas kungl. brev, ämbetsskrivelser,
generalorder, meddelanden från överbefälhavaren m. m. Även meddelanden
om ledigförklarade arvodes- och andra tjänster intagas däri.

År 1956 omfattade serien A 56 order och serien B 114 order. Flygvapenorder
för år 1956 omfattade inklusive register 406 blad.

Såsom tidigare nämnts ifrågasatte 1946 års revisorer, huruvida icke en
centralisering av försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden borde genomföras.

Revisorerna hänvisade därvid bl. a. till att föredragande departementschefen
i bilaga till 1945 års statsverksproposition, fjärde huvudtiteln, i
samband med anmälan av viss fråga uttalat, att det syntes böra övervägas,
huruvida icke de för försvarsgrenarna särskilda publikationerna
av tjänstemeddelanden borde samlas till en för hela försvaret gemensam
publikation, uppdelad i serier för olika fackgrenar. Vad departementschefen
i ärendet anförde lämnade riksdagen utan erinran. Revisorerna
framhöllo, att systemet med efter försvarsgrenar uppdelade tjänstemeddelanden
framstode som föga rationellt särskilt mot bakgrunden av att en
av de ledande principerna vid omdaningen av den svenska försvarsorganisationen
varit att på olika områden inrätta för hela försvaret gemensamma,
centrala organ. De förvaltningsföreskrifter och grundläggande bestämmelser
i övrigt som utfärdades av de olika militära myndigheterna
hade därigenom alltmer kommit att avse försvaret i dess helhet, vilket i
sin tur haft till följd att de ifrågavarande tre publikationerna i växande omfattning
erhållit identiskt samma innehåll. Även andra olägenheter vore enligt
revisorernas mening förbundna med det rådande sättet för publicering
och distribuering av försvarets tjänstemeddelanden.

Det av revisorerna framförda förslaget om en centralisering av berörda
tjänstemeddelanden föranledde icke någon åtgärd. En av orsakerna här -

19

till torde ha varit, att det i en inom försvarets kommandoexpedition år
1946 upprättad promemoria gjorts gällande att några besparingar icke
stode att vinna på genomförande av en centralisering. I promemorian framhölls
bl. a. följande.

Förevarande spörsmål hade varit föremål för undersökning redan i slutet
av år 1943, då en beräkning gjordes över kostnaderna för tryckningen av
TL och TS under år 1942, under förutsättning att TL och TS varit sammanslagna
till en publikation om fyra gemensamma serier (upplagor) med
samma serieindelning som TL (A, B, C, D). Beräkningen, som gjordes av
Ivar Hajggströms boktryckeri och bokförlags AB, vilket under en följd
av år tryckt TL, gav vid handen, att en sammanslagning av TL och TS
skulle ha medfört en merkostnad för år 1942 av närmare 27 000 kronor.
TL och TS hade nämnda år utgått i en upplaga av 3 000 respektive 1 300
exemplar. Den beräknade kostnadsökningen vore att hänföra till att såväl
TL som TS i fall av en sammanslagning hade måst tryckas i förhållandevis
stor upplaga. En centralisering ansåges för den skull icke böra ifrågakomma,
och detta även av det skälet, att man därigenom skulle ha frångått
i vart fall dåmera gällande princip, att de olika försvarsgrenarna borde
genom TL och TS få del endast av de ärenden som berörde den egna försvarsgrenen.
Efter beredskapens upphörande hade upplagorna av TL och
TS uppgått till 2 300 respektive 1 400 exemplar, varför en sammanslagning
numera förmodligen icke skulle ställa sig fullt så dyrbar som beräkningen
för år 1942 givit vid handen.

Jämväl frågan om inrättande av ett särskilt tjänstemeddelande för flygvapnet
hade tidigare varit föremål för undersökning. Chefen för flygvapnet
hade emellertid genom en den 20 januari 1944 utfärdad flygvapenorder
fastställt ett centralt ordersystem, som väl fyllde samma behov som ett
tjänstemeddelande skulle kunna göra. I »Ekonomiska föreskrifter för flygvapnet
(Ekof)» — den publikation, som för flygvapnets vidkommande motsvarade
TL och TS -— publicerades kungl. brev, ämbetsskrivelser och meddelanden
av ekonomisk innebörd från för försvaret gemensamma förvaltningsmyndigheter
samt flygförvaltningen. Ekof mångfaldigades genom rotaprinttryck
å flygvapnets eget hjälptryckeri.

Under förra delen av år 1944 hade frågan om införande av en särskild
publikation, gemensam för de tre försvarsgrenarna och förslagsvis benämnd
»TK» (tjänstemeddelanden för krigsmakten), upptagits till behandling. Enligt
ett förslag skulle alla kungl. brev (ämbetsskrivelser) och meddelanden
från för försvaret gemensamma förvaltningsmyndigheter intagas i TK, enligt
ett annat skulle dessutom meddelanden från försvarsgrensförvaltningarna
publiceras i TK. Med hänsyn till att dessa alternativ visade sig innebära
en kostnadsökning av 9 000 kronor respektive 15 000 kronor i förhållande
till kostnaderna för utgivandet av befintliga publikationer, fick frågan
förfalla. Under januari månad 1945 verkställdes inom kommandoexpeditionen
undersökning rörande kostnaderna för TK, därest där intoges endast
sådana meddelanden som berörde samtliga — eller två — försvarsgrenar
och som tidigare varit föremål för publicering såväl i TLoch TS som
Ekof, nämligen kungl. brev (ämbetsskrivelser) samt meddelanden från
de gemensamma förvaltningarna och överbefälhavaren. Av vederbörande
leverantör gjord kostnadsberäkning visade att en besparing på omkring
2 000 kronor per år kunde beräknas uppkomma. En förutsättning för en

20

dylik besparing vore emellertid alt sidorna i publikationen kunde komma
att fyllas helt, ett krav som icke kunde beräknas komma att uppfyllas.
Med hänsyn bl. a. härtill och till att sjukvårdsförvaltningen dåmera avsåges
erhålla tillstånd att utgiva en egen publikation — tjänstemeddelanden
från sjukvårdsförvaltningen (Tsjv) — beslöts, att dubbelsättning av TL
och TS i större ärenden skulle undvikas på annat sätt än genom utgivandet
av en särskild publikation. Från och med år 1946 hade frågan i vart fall
tills vidare lösts på så sätt, att meddelanden av större räckvidd, som avsåges
att publiceras i TL och TS, intoges i specialnummer av dessa publikationer,
vilka specialnummer trycktes hos Haeggströms boktryckeri (TS
trycktes i övrigt hos Aktiebolaget P. A. Norstedt och Söner). Från och med
år 1946 hade även en viss besparing kunnat uppnås därigenom, att serieindelningen
av TS gjorts helt i överensstämmelse med den som tillämpades
beträffande TL, det vill säga begränsats från sex serier till fyra, varigenom
sidorna kunnat fyllas bättre än tidigare.

Fn av remissmyndigheterna, försvarets civilförvaltning, uttalade att, då
varken ekonomiska eller distributionstekniska skäl syntes tala för lämpligheten
av de åtgärder revisorerna förordat, något sammanförande av försvarsgrenarnas
tjänstemeddelanden icke för det dåvarande borde komma
till stånd. Ett framtida tillskapande av ytterligare för försvaret gemensamma
institutioner kunde emellertid, enligt civilförvaltningens uppfattning,
komma att giva ett annat underlag för spörsmålets bedömande, varigenom
frågan om en centralisering kunde komma att ånyo aktualiseras.

Revisorernas uttalande. Publicering av försvarets tjänstemeddelanden
sker för närvarande i tre för försvarsgrenarna särskilda publikationer, nämligen
Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret (TL), Tjänstemeddelanden
rörande sjöförsvaret (TS) och Ekonomiska föreskrifter för flygvapnet
(Ekof). Därjämte utgives av försvarets sjukvårdsstyrelse en publikation benämnd
Tjänstemeddelanden från försvarets sjukvårdsstyrelse (Tsjv), vari
intagas meddelanden från sjukvårdsstyrelsen samt det under styrelsen
stående militärapoteket.

Frånvaron inom försvaret av en samlad publikation för tjänstemeddelanden
har, såsom av den lämnade redogörelsen framgått, lett till att i betydande
utsträckning för försvarsgrenarna gemensamma bestämmelser måst
publiceras i såväl TL som TS och Ekof. Till belysande härav kan nämnas,
att i ett inom försvarets civilförvaltning upprättat sakregister rörande civilförvaltningens
ämbetsområde hänvisning i 285 fall gjorts till TL, TS och
Ekof, vilket innebär att i samma antal fall identiskt lika bestämmelser återgivits
i samtliga tre publikationer. Även om behovet av en för försvaret enhetlig
publikation starkast gör sig gällande i fråga om civilförvaltningstjänsten
— som i allt väsentligt är likartad inom försvaret och där grän
serna mellan försvarsgrenarna överbryggats genom att t. ex. kassaorgan
vid en försvarsgren betjäna förband ur andra försvarsgrenar — förekommer
här berörda tredubbla publicering även i fråga om andra för försvå -

21

ret gemensamma bestämmelser, vilka utfärdas i kungl. brev, ämbetsskrivelser
och generalorder samt meddelanden från överbefälhavaren och de
centrala förvaltningsmyndigheterna.

Nackdelarna med det nuvarande sättet för publicering och distribuering
av försvarets tjänstemeddelanden påtalades redan av 1946 års revisorer,
vilka ansågo att en centralisering av berörda meddelanden snarast borde
genomföras. Det underströks att föredragande departementschefen i bilaga
till 1945 års statsverksproposition, fjärde huvudtiteln, i samband med anmälan
av viss fråga framhållit, att det borde övervägas att sammanföra
meddelandena till en för hela försvaret gemensam publikation, uppdelad
i serier för olika fackgrenar. Någon ändring av publiceringsförfarandet
har emellertid ännu icke kommit till stånd. En av orsakerna härtill torde
ha varit, att vissa inom försvarets kommandoexpedition åren 1943 och 1945
gjorda beräkningar syntes ha utvisat att några nämnvärda besparingar
icke voro att förvänta av en omläggning. Det bör emellertid uppmärksammas
att kommandoexpeditionen vid sina beräkningar utgick från att en
gemensam publikation skulle behöva delgivas samtliga försvarsgrenar, oberoende
av om visst meddelande berörde endast en försvarsgren. Revisorerna
vilja i detta sammanhang vidare erinra om att, när 1946 års revisorer
behandlade förevarande spörsmål, den centrala förvaltningen inom
försvaret nyligen undergått en genomgripande omorganisation, varigenom
bl. a. nya gemensamma förvaltningsmyndigheter tillskapats. Nämnda myndigheters
publiceringsbehov torde vid ifrågavarande tidpunkt ha varit tämligen
oklart. Sedan den nya organisationen numera vunnit stadga, borde
enligt revisorernas mening här berörda problem kunna bedömas med större
säkerhet.

Revisorerna anse därför skäl tala för att en förnyad utredning verkställes
angående förutsättningarna i dagens läge för ett sammanförande
av försvarets tjänstemeddelanden till en gemensam publikation, förslagsvis
uppdelad i serier för de olika förvaltningsgrenarna m. m. Samtidigt
som all dubbelsättning och dubbeltryckning undvekes skulle genom en
sådan utformning av publikationen den fördelen vinnas, att icke någon
myndighet behövde tillställas andra meddelanden än dem som berörde
det egna verksamhetsområdet. Sakregistreringen, som med nuvarande system
är mycket betungande, då hänvisning ofta måste göras till samtliga
publikationer, skulle vidare avsevärt underlättas.

Utredningen borde vidare ägna uppmärksamhet åt frågan, huruvida icke
tryckning av tjänstemeddelandena kunde ske på ett billigare sätt än nu
är fallet. Som tidigare nämnts användes vid framställningen av Eko!'' rotaprinttryck
i stället för vanligt tryck. Erfarenheterna av förstnämnda framställningssätt
ha, enligt vad revisorerna inhämtat, varit uteslutande goda.
Hinder borde därför enligt revisorernas mening icke möta att helt övergå
till ifrågavarande tryekningsmetod. Det må i detta sammanhang ornnäm -

22

nas, att medan kostnaderna för tryckning av TL och TS år 1956 belöpte
sig till respektive 61 900 kronor och 29 700 kronor motsvarande kostnader
för Ekof uppgingo till allenast 1 500 kronor. Det förefaller därför
revisorerna uppenbart, att en övergång till rotaprinttryck skulle leda till
icke obetydliga besparingar.

Revisorerna vilja slutligen också i detta sammanhang ifrågasätta, om
icke meddelanden som kanske beröra endast en eller ett par myndigheter
kunde offentliggöras på ett enklare och billigare sätt än som nu sker, exempelvis
uppgifter om kommenderingar på en eller annan dag till en stab
eller förvaltning, ändrad uttagning och tilldelning av värnpliktiga, utbyte
av militärattachéer vid utländska beskickningar, inkallande av vapenfri
värnpliktig o. d., vilka meddelanden få anses vara av natur att icke kräva
allmän spridning. Enligt revisorernas mening torde det över huvud icke
vara behövligt, att meddelanden av sådan art delgivas andra än den eller
dem som direkt beröras därav.

23

§ 3

Vakthållningen vid försvarets ämbetsbyggnad »Tre vapen»

I försvarets ämbetsbyggnad »Tre vapen» på Ladugårdsgärde i Stockholm
äro inrymda försvarets civilförvaltning, armétygförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, marinstaben och flygstaben jämte vissa andra
militära organ, såsom andra flygeskadern och flygkrigshögskolan. Runt
byggnadens s. k. borggård finnas elva ingångar, betecknade med bokstäverna
A till K. Ingångarna A och B äro avsedda för flygvapnet, C och D för
marinen och E—G för armétygförvaltningen. H- och K-ingångarna användas
av såväl armétygförvaltningen som försvarets civilförvaltning. Ingångarna
I och J äro icke öppna för inpassering.

Revisorerna ha från försvarets civilförvaltning, armétygförvaltningen
samt marin- och flygförvaltningarna inhämtat vissa uppgifter rörande vakthållningen
i den ifrågavarande ämbetsbyggnaden. Ämbetsverken ha därvid
bl. a. meddelat följande.

Försvarets civilförvaltning

Under ordinarie arbetstid svarar en portvakt (expeditionsvakt) för inoch
utpasseringen (H-porten). Under övrig tid svarar armétygförvaltningen
för den inre och marinförvaltningen för den yttre bevakningen.

En särskild tillsynsman (expeditionsvakt hos verket) finnes, som efter
arbetstidens slut skall tillse bl. a. att fönstren äro stängda, portarna låsta
och lamporna släckta. Denna uppbär härför ett årligt arvode om 600 kronor.

Armétygförvaltningen

Ämbetsverket svarar endast för inre vakthållning inom lokalerna. Denna
skötes under ordinarie arbetstid av ämbetsverkets egen personal och eljest
av AB Svensk Nattvakt. Under ordinarie arbetstid hållas fyra ingångar
öppna (E, F, G och K) och utom arbetstid endast en (E). För vakthållningen
under arbetstid finnas fyra expeditionsvakter, varjämte en förste
expeditionsvakt och en expeditionsvakt disponera högst hälften av arbetstiden
för vakthållningen. En dagofficer övervakar vakthållningen.

Under budgetåret 1957/1958 uppgingo kostnaderna till 62 300 kronor för
vakthållningen under ordinarie arbetstid och 34 800 kronor för vakthållningen
efter nämnda tid.

Marinförvaltningen

Under ordinarie arbetstid svarar ämbetsverket för vakthållningen i C- och
D-ingångarna. Härför äro anställda tre vaktmästare i lönegrad Ae 7.

Nattbevakningen omfattar på sätt framgår av en särskild instruktion
såväl bevakning av D-ingången (porten C hålles stängd under icke ordinarie
tjänstetid) som ronder inom ämbetsverket och ronder utomhus vid hela
ämbetsbyggnaden. För nattbevakningen finnas fyra personer kontraktsanställda.

För såväl inner- som ytterbevakningen finnas nattvaktkontrollcr med
kontrollnycklar uppsatta på ett fyrtiotal ställen. Radioförbindelse upprätt -

24

hålles mellan yttervakten och vakten i D-ingången.

K°St?aderna under budgetåret 1957/58 utgjorde för dagbevakningen
it 980 kronor och nattbevakningen 57 962 kronor.

Flygförvaltningen

För in- och utpasseringskontrollen i flygvapnets lokaler (A- och B-ingångarna)
svara under ^ordinarie tjänstetid tre vaktmästare tillhörande
flygstaben (lönegrad A 7) med biträde av erforderligt antal värnpliktiga.
Under övrig tid svarar dagofficeren och honom underställda värnpliktiga
ordonnanser för såväl in- och utpasseringskontrollen som den inre bevakningen.
Ämbetsverket har ej någon personal särskilt avsedd för vakthållning
o. dyl. i ämbetsbyggnadcn. Ej heller har särskilt företag anlitats härför
under budgetåret 1957/58.

I anslutning härtill må ytterligare följande uppgifter lämnas.

Ämbetsbyggnaden är omgiven av ett högt ståltrådsstängsel, vars grindar
genom marinledningens försorg hållas låsta i regel mellan kl. 18.45—06.00.
Inpassering av fordon genom grindarna i huvudporten till borggården
under angivna tider ombesörjes av den personal som sköter kontrollen av
A-ingången, d. v. s. personal tillhörande flygvapnet. Då grindarna äro låsta
sker in- och utpassering av gående genom en grind (nr 10 A) i portiken
vid huvudporten. Den som önskar inpassera har att medelst en porttelefon
hos vakterna i respektive A-, D- och E-ingångarna begära detta. Genom
att vederbörande vakt trycker på en knapp kan grinden öppnas. Endast
vakten i A-ingången, som sköter inpasseringen till flygvapnets lokaler, kan
se den som ringer i porttelefonen. D-ingången ligger ca 100 meter från
grinden, och E-ingången är belägen i en del av byggnaden som ligger utom
synhåll för grinden. Vid utpassering behöva vakterna ej medverka utan
den utpasserande kan själv öppna grinden. Vakterna i D- och E-ingångarna
kunna således icke se om t. ex. flera personer inpassera samtidigt eller om
en utpasserande släpper in obehörig besökare.

Vid huvudporten har en särskild vaktlokal uppförts, vilken är så belägen
att vaktpersonal därifrån kan se in- och utpasserande genom grinden i
portiken. Lokalen utnyttjas emellertid icke för sitt ändamål.

Revisorernas uttalande. Omfattande anordningar äro vidtagna för vakthållningen
vid försvarets ämbetsbyggnad »Tre vapen», i vilken, såsom i
det föregående nämnts, ett flertal militära myndigheter ha sina tjänstelokaler.

Kontrollen av in- och utpassering under ordinarie arbetstid ombesörjes av
expeditionsvakter (vaktmästare). Vakthållningen på annan tid har organiserats
pa olika sätt av de berörda myndigheterna. Sålunda har armétvgförv
altningen träffat avtal med AB Svensk Nattvakt om kontroll av in- och
utpasseringen till nämnda ämbetsverk samt till försvarets civilförvaltning.
Vid marinförvaltningen ha för ifrågavarande kontroll anställts särskilda
vaktmästare. Sistnämnda personal skall också omhänderha den yttre bevak -

25

ningen av hela ämbetsbyggnaden. Vid flygförvaltningen har det icke ansetts
erforderligt att anställa särskild personal för här berörda ändamål,
utan en dagofficer med underställda värnpliktiga ansvarar helt för bevakningen
efter ordinarie tjänstetid. Kostnaderna för nattbevakningen under
sistförflutna budgetår ha uppgått till för armétygförvaltningen 34 800
kronor och marinförvaltningen 57 962 kronor eller tillhopa omkring 90 000
kronor. Flygförvaltningen har under samma tid icke haft några direkta
utgifter för sin nattbevakning.

På grund av det anförda och då armétygförvaltningens och marinförvaltningens
bevakningsorganisation årligen åsamkar statsverket förhållandevis
icke obetydliga utgifter anse revisorerna det böra undersökas, om icke
för nedbringande av kostnaderna såväl den inre som den yttre nattbevakningen
vid ämbetsbyggnaden »Tre vapen» i likhet med vad som är fallet vid
flygförvaltningen kunde i sin helhet handhavas av dagofficerare och värnpliktig
personal. Ianspråktagande av värnpliktiga för nämnda ändamål synes
revisorerna böra kunna komma i fråga även av den anledningen att bevakningstjänst
ingår som ett led i deras utbildning.

Enligt revisorernas uppfattning måste vidare det nu tillämpade förfaringssättet
i fråga om in- och utpasseringskontrollen efter tjänstetidens slut
betecknas som otillfredsställande. Såsom tidigare nämnts kan nämligen den
personal som avdelats för övervakning av D- och E-ingångarna icke se
de personer som begära inpassering eller som utpassera genom grinden vid
huvudingången. Några större svårigheter för obehöriga personer att bereda
sig tillträde till ämbetsbyggnaden torde därför icke föreligga. Då det givetvis
är angeläget att de ifrågavarande bevakningsanordningarna givas största
möjliga verkningsgrad, anse revisorerna att den vid huvudingången inrättade
vaktlokalen i fortsättningen bör tagas i anspråk för sitt ursprungliga
ändamål. En i nämnda lokal placerad vaktehef skulle med tillhjälp av värnpliktig
personal kunna utöva en effektiv kontroll över in- och utpasseringarna
genom huvudingången. Enligt revisorernas mening skulle den inre
vakthållningen härigenom i avsevärd grad underlättas, vilket i sin tur
skulle leda till minskat behov av personal för sistnämnda bevakning.

26

§ 4

Förhyrning av viss bergverkstad

I december 1940 träffades mellan flygförvaltningen och visst enskilt företag
avtal om leverans av flygmotorer och propellrar jämte därtill hörande
reservdelar samt om reparationer av sådan materiel. Företaget förband sig
därvid att verkställa den utvidgning av sina anläggningar som var erforderlig
för fullgörande av dess åtaganden enligt avtalet. Utvidgningen innefattade
bl. a. byggande av en särskild bergverkstad samt anskaffande av
erforderliga maskiner, verktyg m. m. Uppförandet av bergverkstaden betingade
en kostnad av ca 3,5 miljoner kronor.

I avtalet föreskrevs att företaget i priset för de till flygförvaltningen levererade
produkterna ägde rätt att inkalkylera och erhålla betalning för avskrivningar
på de till följd av avtalet gjorda nyanläggningarna och nyanskaffningarna
på sådant sätt och i sådan takt, att de ifrågavarande kapitaltillgångarna
bleve helt avskrivna åren 1941—1946. I enlighet med avtalet
fullgjorde företaget därefter under angivna tidsperiod leveranser till flygförvaltningen
och erhöll således därigenom av kronan betalning för sina
kostnader i samband med uppförandet av bergverkstaden. Eftersom ingenting
annat stadgats i avtalet bibehöll emellertid företaget äganderätten till
verkstaden.

År 1946 erbjöd företaget flygförvaltningen att övertaga bergverkstaden
mot en köpeskilling av 2,2 miljoner kronor. Enligt vad revisorerna inhämtat
var erbjudandet föranlett av en önskan hos företaget att erhålla medel för
att bygga en ovan jord belägen verkstad, som närmare skulle anslutas till
företagets övriga rörelse. Någon försäljning av bergverkstaden till flygförvaltningen
kom emellertid icke till stånd.

Sedermera hemställde fortifikationsförvaltningen och marinförvaltningen
i underdånig skrivelse den 22 december 1953 om godkännande av ett preliminärt
med berörda företag tecknat kontrakt angående upplåtelse till
kronan av den ifrågavarande bergverkstaden. Av skrivelsen framgick bl. a.
att ämbetsverken fört förhandlingar med företaget, vilka givit vid handen
att företaget vore villigt att utföra vissa servicearbeten åt marinen i bergverkstaden,
under förutsättning att överenskommelse kunde träffas med
kronan om förhyrning av densamma under en tid av tio år. Genom beslut
den 7 maj 1954 godkände Kungl. Maj:t efter vissa ändringar det preliminärt
träffade avtalet. I fråga om hyresersättningen har i avtalet bl. a. bestämts
följande.

Fortifikationsförvaltningen skall till företaget utbetala ersättning med
145 000 kronor per år, räknat från dagen för kontraktets ikraftträdande,
i nedanstående ordning.

610 000 kronor den 1/7 1954
280 000 „ „ 1/7 1958

27

280 000 „ „ 1/7 1960

280 000 „ „ 1/7 1962

Totalt har statsverket således förbundit sig att under åren 1954—1962 i
hyra till företaget erlägga ett belopp av 1 450 000 kronor. Mellan parterna
har vidare överenskommits att den förhyrda egendomen skall anses ha ett
dagsvärde av 3 250 000 kronor. Efter den för kontraktet avtalade giltighetstidens
början skall kronan äga rätt att förvärva egendomen till nämnda
värde, vilket dock skall vara underkastat indexreglering i enlighet med
skrivelse från finansdepartementet den 23 november 1951 angående reglering
av entreprenadsumma för befästnings- och andra bergrumsarbeten
på grundval av indextal. Vid ett eventuellt förvärv skall kronan genom erläggande
av den förenämnda hyresersättningen anses av den slutliga köpeskillingen
ha gäldat 3/70-delar per år. Kronan skall emellertid i intet fall
erlägga högre köpeskilling än 3 000 000 kronor, vilket belopp skall, på sätt
nyss sagts, vara underkastat indexreglering.

De handlingar som ligga till grund för den här lämnade redogörelsen
äro av hemlig natur.

Revisorernas uttalande. Genom beslut den 7 maj 1954 godkände Kungl.
Maj:t ett preliminärt mellan å ena sidan fortifikationsförvaltningen och
marinförvaltningen och å andra sidan ett enskilt företag träffat avtal, varigenom
företaget förband sig att mot enligt vissa grunder fastställd ersättning
utföra speciella servicearbeten åt marinen. I avtalet har bl. a. bestämts,
att kronan under en tid av tio år skall förhyra en av företaget ägd bergverkstad,
i vilken huvuddelen av de nämnda servicearbetena skola utföras.
Kronan har därvid utfäst sig att under åren 1954—1962 i hyra för verkstaden
erlägga ett sammanlagt belopp av 1 450 000 kronor. Därest kronan
efter den för kontraktet avtalade giltighetstidens början (den 1 juli 1954)
önskar förvärva verkstaden, skall kronan genom erläggande av den avtalade
hyresersättningen anses av den slutliga köpeskillingen ha gäldat 3/70
per hyresår.

Den ifrågavarande bergverkstaden byggdes, såsom tidigare nämnts, omkring
år 1940 och betingade en kostnad av i runt tal 3,5 miljoner kronor.
Anledningen till att den uppfördes var att förenämnda företag i ett år 1940
med flygförvaltningen träffat leveranskontrakt åtagit sig att verkställa en
för kontraktets fullgörande erforderlig utvidgning av sina anläggningar.
Kronan hade emellertid därvid å sin sida förbundit sig att bestrida de med
utvidgningen förenade kostnaderna på så sätt, att företaget tillerkändes rätt
att under åren 1941—1946 i priserna för de till flygförvaltningen levererade
produkterna inkalkylera avskrivningar på de till följd av kontraktet gjorda
nyanläggningarna och nyanskaffningarna med så stort belopp, att företaget
under sagda år av kronan erhöll täckning för sina kostnader i samband
med uppförandet av verkstaden.

28

Av vad ovan anförts framgår, att kronan genom det förenämnda hyresavtalet
förbundit sig att i hyra till företaget under en tioårsperiod erlägga
inemot 1,5 miljoner kronor för den i praktiken med statsmedel uppförda
bergverkstaden. Likaledes framgår att statsverket vid ett eventuellt köp av
verkstaden — oaktat köpeskillingen då skall minskas i förhållande till vad
som erlagts i hyra — kommer att två gånger erlägga betalning för en och
samma fastighet. Revisorerna ha funnit angivna förhållanden anmärkningsvärda
och förutsätta därför att förhandlingar upptagas om skälig jämkning
av det föreliggande hyresavtalet.

29

§ 5

Militärassistenternas pensionsålder

För att skapa erforderligt samarbete mellan vissa för riksförsvaret särskilt
viktiga civila myndigheter och försvarsledningen ha hos förstnämnda
myndigheter inrättats befattningar för militärassistenter. Dessa, som f. n.
i allmänhet äro uppförda på försvarsstabens stat eller militärt knutna till
denna stab, äro officerare på aktiv stat eller pensionsavgångna officerare i
arvodesbefattning. Till officer på aktiv stat utgår vid tjänstgöring såsom
militärassistent i regel särskilt fyllnadsarvode utöver lön. Förteckning å
dessa arvoden finnes intagen i den vid tilläggsbestämmelserna till statens
allmänna avlöningsreglemente fogade bilaga D. Arvodena variera mellan
960 och 2 700 kronor för år. Pensionsavgången officer i dylik befattning
åtnjuter i viss utsträckning fyllnadsarvode av civila avlöningsmedel
(driftmedel).

Enligt 1948 års riksdags beslut finnas å försvarsstabens stat upptagna
32 beställningar på aktiv stat för militärassistenter. Genom beslut av 1956
års riksdag har vidare tillkommit ytterligare en beställning å försvarsstabens
stat avsedd för befattning såsom militärassistent vid riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap. F. n. finnas således å försvarsstabens stat
uppförda sammanlagt 33 beställningar för officerare på aktiv stat avsedda
för befattningar såsom militärassistenter enligt följande fördelning:

i järnvägstjänst .................................. 10

vid rikets allmänna kartverk ...................... 1

vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen .............. 2

vid vattenfallsstyrelsen .......................... 1

vid televerket ................................... 3

vid civilförsvarsstyrelsen .......................... 1

vid riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap . . 1

vid envar av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro,
Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län ................ 14

Å försvarsstabens stat finnas vidare upptagna fem för pensionerade officerare
avsedda arvodesbcfattningar med placering som militärassistent vid
vattenfallsstyrelsen, televerkets distrikt och järnvägsstyrelsen. Vid envar av
de länsstyrelser samt överståthållarämbetet, där officer på aktiv stat icke
placerats som militärassistent, finnas inrättade sammanlagt tio arvodesbcfattningar
för pensionerad officer med tjänstgöring som militärassistent.
Förstnämnda å försvarsstabens stat upptagna arvodesbcfattningar äro
förenade med arvode motsvarande fyllnad till lön enligt löneklass A 24.

30

Bestämmelser om arvode till pensionsavgången officer i befattning som
militärassistent vid länsstyrelse finnas meddelade i kungl. brev den 4 juli
och den 10 oktober 1952. Dylikt arvode utgår i princip med sådant belopp
att arvodet jämte vederbörandes pensionsförmåner sammanlagt skola motsvara
lön enligt löneklass A 26.

Militärassistenternas nuvarande förmåner ha i huvudsak reglerats genom
beslut av 1945 års riksdag enligt i propositionen 1945: 170 framlagt förslag,
som grundats på en av 1943 års arvodessakkunniga gjord utredning.

I anslutning till spörsmålet om avvecklande eller bibehållande av arvodena
till militärassistenterna på aktiv stat ha de arvodessakkunniga berört
arbetsuppgifterna i befattningarna och därvid uttalat bl. a. följande:

De sakkunniga ha vid företagen undersökning av militärassistenternas
arbetsuppgifter kommit till den uppfattningen, att dessa befattningshavare
i allmänhet ha sig anförtrodda åligganden, som i fråga om art och omfattning
komma i paritet med dem som regelmässigt åvila sektionschef i
de centrala förvaltningarna och motsvarande befattningar vid örlogsvarven.
De officerare, som tjänstgöra vid de civila verken, måste på grund av
tjänstgöringens art icke blott hålla sig å jour med den militära utvecklingen
utan även tränga in i och efter hand vidga sina kunskaper på det civila
område, där de satts att tillhandagå med militär expertis; allmänt har ock
omvittnats, att fritid i icke obetydlig omfattning måste tillsättas för studier
inom det nya verksamhetsfältet. Därtill komma rekryteringssynpunkterna;
då tjänstgöringen som militärassistent trots dess förhållandevis kvalificerade
natur icke anses direkt meriterande för befordran och då de med
arvodena till militärassistenter närbesläktade kompaniofficersarvodena i de
centrala försvarsförvaltningarna avses skola bibehållas, skulle ett avskaffande
av assistentarvodena enligt arvodessakkunnigas förmenande med
nödvändighet föra med sig en försvårad rekrytering till de befattningar, om
vilka nu är fråga. — En särställning i arvodeshänseende intaga enligt de
sakkunnigas förmenande de militärassistenter, vilka inom respektive verk
intaga ställning av ledamot och i sådan egenskap ha att jämte verkschefen
deltaga i den slutliga handläggningen av militärt betonade ärenden med rätt
och skyldighet att till protokollet anteckna eventuellt avvikande mening.
Militärassistent, som är byråchef i den egentliga bemärkelsen, d. v. s. inrangerad
bland de styrelsens ledamöter, som med ämbetsverkets chef konstituera
verksstyrelsen, finnes endast i järnvägsstyrelsen, där en permanent
militärbyrå är organiserad, men militär befattningshavare i ledamots ställning
finnes även vid rikets allmänna kartverk, i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt i telegrafstyrelsen.

Av vederbörliga instruktioner framgår, att militärassistenten i allmänhet
har att taga befattning med frågor rörande samordnande av olika organ
inom hemortsförsvaret, verkshemvärn och i övrigt uppgifter för ordnande
av en effektivare beredskap inom respektive myndigheters förvaltningsområde.
Enligt exempelvis 14 § instruktionen för rikets allmänna kartverk
(SFS 1946: 468) skall militärassistenten biträda med handläggning av
frågor som röra kartverkets förhållande till försvarsväsendet samt mili -

31

tära specialkartors upprättande, varjämte stadgas att militärassistenten
åvilar som chef för militärbyrån enahanda skyldigheter som i 13 § instruktionen
angivas för byråchef. I 22 § länsstyrelseinstruktionen (SFS 1953:541)
föreskrives, att militärassistent åligger att vara sambandsman mellan länsstyrelsen
och de militära myndigheterna, att enligt vad i 25 § stadgas vara
föredragande, att enligt länsstyrelsens närmare bestämmande biträda sektionschef
med handläggning av försvarsärenden samt att i övrigt utföra de
göromål, som enligt arbetsordningen eller eljest av länsstyrelsen meddelade
föreskrifter ankomma på militärassistenten. Länsstyrelsernas arbetsordningar
innehålla i regel bestämmelse om att vid förfall för civilförsvarsdirektören
dennes göromål skall fullgöras av militärassistenten.

Av ovannämnda proposition framgår, att det förhållandet att kompaniofficerare
på aktiv stat placerats såsom militärassistenter vid vissa länsstyrelser
har sin orsak däri, att ifrågavarande län ansetts särskilt betydelsefulla
ur försvarssynpunkt. Emellertid har länsstyrelsen i Kopparbergs län
i samband med fråga om pensionsförbättring för innehavaren av den för
pensionerad officer avsedda befattningen som militärassistent vid länsstyrelsen
bl. a. uttalat, att arbetet som militärassistent vid länsstyrelsen varit
av samma natur, som de åligganden, vilka tillkomma militärassistenter på
aktiv stat. överståthållaräinbetet har i liknande ärende beträffande den vid
ämbetet inrättade arvodesbefattningen som militärassistent uttalat, att
arbetsuppgifterna i befattningen torde få anses mer komplicerade än de
som i allmänhet åvila innehavare av militära arvodesbefattningar. Beträffande
den för aktiv officer avsedda befattningen som militärassistent vid
rikets allmänna kartverk har kartverket på sätt framgår av förenämnda
proposition framhållit bl. a., att assistenten intoge byråchefs ställning, att
det visat sig svårt att erhålla och få bibehålla lämplig person på denna
befattning och att täta ombyten på befattningen vore till stor olägenhet för
kartverkets arbeten, särskilt som det numera icke kunde beräknas, att militärassistenten
före befattningens tillträdande erhållit någon egentlig kartteknisk
utbildning.

Pensionsåldern för regementsofficer (överstelöjtnant och major) samt
för kapten är i allmänhet 55 respektive 50 år. Detta innebär att officer på
aktiv stat, som placerats som militärassistent vid ett civilt verk, är nödsakad
att vid en i förhållande till de civila tjänstemännen vid samma verk
relativt tidig levnadsålder — därest undantagsvis anstånd med avsked icke
medgives — avgå ur tjänst och frånträda befattningen som militärassistent,
å vilken han efterträdes av yngre officer på aktiv stat.

Pensionskostnaderna för hd pension till överstelöjtnant, major och kapten
på aktiv stat belöpa sig f. n. i runda tal till respektive 20 000, 17 000
och 15 000 kronor för år. Lönekostnaderna för motsvarande beställningsbavare
i högsta löneklass (5-ort) uppgå i runda tal till respektive 34 000,
29 000 och 20 000 kronor för år.

32

Revisorernas uttalande. Av ovanstående redogörelse framgår, att för närvarande
33 beställningar för officer på aktiv stat samt 15 arvodesbefattningar
för pensionsavgången officer finnas inrättade vid civila myndigheter
i och för tjänstgöring såsom militärassistenter. När officer på aktiv stat
uppnår den för honom i hans militära beställning gällande, i förhållande
till civila statstjänstemän i allmänhet mycket låga pensionsåldern, måste
han avgå ur tjänst med pension. Han måste då även lämna den innehavda
befattningen som militärassistent, oberoende av om de med befattningen
förenade göromålen äro av sådan art, att han utan olägenhet kunnat kvarstå
i befattningen till högre levnadsålder och han i övrigt visat sig lämplig
för fortsatt tjänstgöring i befattningen. Såsom tidigare nämnts har länsstyrelsen
i Kopparbergs län i visst sammanhang uttalat, att de med den för pensionerad
officer avsedda befattningen som militärassistent vid länsstyrelsen
förenade arbetsuppgifterna vore jämförbara med de göromål som åvila
militärassistent på aktiv stat. Vidare har rikets allmänna kartverk hävdat,
att täta ombyten på befattningen som militärassistent vid kartverket vore
till stor olägenhet för kartverkets arbeten.

Enligt revisorernas uppfattning synes sannolikt, att med ett icke obetydligt
antal av de nuvarande för officerare på aktiv stat avsedda befattningarna
som militärassistent äro förenade sådana arbetsuppgifter, att vederbörande
officer med fördel skulle kunna kvarstå i befattningen jämväl
efter uppnådd pensionsålder i sin militära beställning, därest han i övrigt
visat sig lämplig för befattningen. Med hänsyn till de pensionskostnader
som därigenom skulle besparas statsverket anse revisorerna sig böra förorda
att utredning åvägabringas i syfte att klarlägga, huruvida och i vad
mån det kan vara möjligt att i stället för nuvarande befattningar som militärassistent
för officerare på aktiv stat inrätta ett ytterligare antal arvodesbefattningar
för pensionerad officer eller i vart fall alternativt dylika befattningar.
Upplysningsvis må nämnas att, därest exempelvis hälften av här
ifrågavarande befattningar uppehölles av pensionsavgångna officerare, statsverkets
besparade pensionskostnader skulle uppgå till mer än 225 000
kronor för år. Härtill komma inbesparade kostnader för flyttningsersättningar,
omplaceringstraktamenten och liknande utgifter, som ofta åsamkas
statsverket vid omstationering av militär personal på aktiv stat.

33

§ 6

Förmåner för viss å Revingehed tjänstgörande personal

I kungl. brev den 30 juni 1948 med bestämmelser om tjänstgöringstraktamente
m. m. för personal vid försvaret har i fråga om vissa å Revingehed
tjänstgörande befattningshavare föreskrivits följande.

Sådan södra skånska infanteriregementet tillhörande personal som är erforderlig
för ordinarie tjänstgöring på Revingehed skall placeras för tjänstgöring
därstädes under förutsättning att vederbörande kan erhålla bostad
(vid behov familjebostad) på orten eller på ett avstånd av högst 3 kilometer
därifrån. För sålunda placerad tjänsteman skall Revinge utgöra stationeringsort.
Annan personal vid regementet äger, med bibehållande av
Ystad som stationeringsort, under tiden för tjänstgöring på Revingehed rätt
till fri inkvartering, fri förplägnad eller kontant ersättning därför ävensom
tjänstgöringstraktamente enligt de grunder som gälla för deltagande i övningar
med trupp utom stationeringsorten.

Ovannämnda föreskrifter blevo i princip upphävda genom kungl. brev
den 30 april 1953 och ersatta av Särskilda bestämmelser om traktamente
m. m. vid vissa institutioner inom försvaret. Dock föreskrevs i samband
därmed, såvitt nu är i fråga, att utan hinder av vad i omförmälda brev
stadgats de äldre bestämmelserna fortfarande skulle tillämpas å tjänsteman
som före den 1 juni 1953 till försvarets civilförvaltning anmält, att han
icke önskade underkasta sig de nya föreskrifterna. Sådan anmälan inkom
sedermera från sammanlagt 19 tjänstemän. Enligt vad revisorerna inhämtat
åtnjuta för närvarande nio på Revingehed tjänstgörande befattningshavare
de i 1948 års brev angivna förmånerna. Vederbörandes tjänsteställning och

bostadsort samt uppställning.	den tid förmånerna	innehafts	framgå av nedanstående
Tjänsteställning		Tid		Bostadsort
Förrådsförman	fr.o.m.	1/7	1945	Lund
Överfurir	»»	1/7	1945	>>
>»	>>	3/12	1949	,,
		24/1	1950	>*
Tyghantverkare	>»	1/11	1950	Långebro
Överfurir	»»	1/6	1952	Lund
Fanjunkare	>»	3/6	1952	Hälsingborg
Överfurir	»»	1/12	1952	Holmby
Förrådsförman	»»	1/12	1952	Lund

Traktämentsersättningarna jämte kostnaderna för förplägnad uppgå till
i runt tal 2 700 kronor per tjänsteman och år. För sex av befattningshavarna
tillkomma därutöver kostnader för inkvartering i bostadsrum på

3 Rev. berättelse ang. statsverket är 1958 I

34

Revingehed; dessa belöpa sig till omkring 240—660 kronor per rum och
år. De genom förenämnda kungl. brev fastställda nya traktamentsbestämmelserna
tillämpas för närvarande beträffande två tjänstemän, nämligen
dels en arméingenjör som åtnjutit anstånd med omstationering fr. o. m.
den 1 mars 1953 och dels en kapten som haft sådant anstånd sedan den 1
september i år. De ungefärliga traktamentskostnaderna för sagda tjänstemän
uppgå till 2 300 respektive 3 200 kronor för år, vartill för vardera
kommer kostnaden för bostadsrum i officersbostaden, ca 850 kronor för
år. Kronans sammanlagda utgifter för nu nämnda förmåner belöpa sig
således till omkring 35 000 kronor för år.

Orsaken till att statsverket årligen tvingas vidkännas dessa förhållandevis
betydande extrakostnader för här angivna tjänstemän är att bostäder av
tillräckligt god standard hittills icke kunnat erbjudas dem i Revinge. På
av revisorerna gjord förfrågan ha emellertid representanter för vederbörande
kommun, Södra Sandby, upplyst att kommunen är villig uppföra erforderligt
antal bostäder under förutsättning att staten garanterar att dessa
bli uthyrda i tillfredsställande omfattning. Från kommunens sida har man
nämligen icke ansett sig kunna bortse från den möjligheten, att åtskilliga
av ifrågavarande tjänstemän komma att bo kvar på sin nuvarande bostadsort,
även om godtagbar bostad erbjudes dem i Revinge, vilket enligt kommunens
mening skulle kunna leda till att de nyuppförda bostadslägenheterna
helt eller delvis bleve outhyrda.

Revisorernas uttalande. Vissa på Revingehed tjänstgörande militära befattningshavare
åtnjuta med stöd av i kungl. brev den 30 juni 1948 och
den 30 april 1953 utfärdade bestämmelser särskilda förmåner i form av
tjänstgöringstraktamente, fri inkvartering och fri förplägnad eller kontant
ersättning därför. Flertalet av ifrågavarande tjänstemän har under en följd
av år — i vissa fall i mer än tio år — kommit i åtnjutande av sagda förmåner.
Såsom i det föregående nämnts uppgå statsverkets sammanlagda
utgifter i nu nämnt hänseende till förhållandevis icke obetydliga belopp;
de årliga kostnaderna torde belöpa sig till omkring 35 000 kronor.

Orsaken till här berörda förhållanden är att det hittills icke visat sig
möjligt att erbjuda angivna befattningshavare godtagbara bostäder i Revinge
eller dess närhet. Enligt vad revisorerna inhämtat har emellertid
vederbörande kommun, Södra Sandby, förklarat sig villig att uppföra erforderligt
antal bostadslägenheter på villkor att kronan ikläder sig garanti
för att lägenheterna bli uthyrda. Kommunen har nämligen icke ansett det
uteslutet att åtskilliga tjänstemän, oaktat godtagbara bostäder erbjudas
dem i Revinge, komma att bo kvar i sina nuvarande bostäder.

Med hänsyn till storleken av de extrakostnader kronan årligen måste vidkännas
för ifrågavarande tjänstemän anse revisorerna starka skäl tala för
att statsverket under viss tid påtager sig den av kommunen begärda garan -

35

tien. Revisorerna vilja i detta sammanhang framhålla, att vederbörande
tjänstemän självfallet icke kunna göra anspråk på bibehållande av här
berörda förmåner för det fall de avvisa erbjudande om godtagbar bostad
i Revinge. Om därför vissa av de nyuppförda bostadslägenheterna skulle
komma att stå outhyrda — en omständighet som i nuvarande läge på bostadsmarknaden
synes osannolik ■— torde statsverkets kostnader i anledning
av hyresgarantien mer än väl täckas av de besparingar som skulle uppkomma
i form av minskade traktamentskostnader etc.

På grund av anförda omständigheter anse revisorerna, att åtgärder snarast
böra vidtagas i av revisorerna angivet syfte.

36

§ 7

Upplåtelse till enskilda av försvarets badinrättningar i Karlskrona och Karlsborg

Sedan stadsfullmäktige i Karlskrona i skrivelse till marinförvaltningen
den 4 oktober 1938 förklarat, att förutsättningar saknades för ett samgående
mellan marinen och staden i fråga om byggande av en gemensam simoch
idrottshall i Karlskrona, beslöt marinförvaltningen föreslå Kungl. Maj :t
uppförande av en för marinens behov avsedd simhall. Med stöd av kungl.
brev den 26 maj 1939 byggdes sedermera Flottans simhall i Karlskrona,
vilken togs i bruk i slutet av år 1941. Enär Karlskrona saknar egen badinrättning,
har hallen alltsedan dess tillkomst på särskilda tider fått disponeras
av skolor, idrottsföreningar m. fl. civila sammanslutningar i staden.

Vid simhallens byggande förelåg med hänsyn till rådande råvaruläge
brist på fullgod materiel, varför underhållskostnaderna redan från början
blevo relativt höga. Sålunda tvingades man år 1946 att byta ut vissa vattenledningar
m. m. till en kostnad av omkring 20 000 kronor samt påföljande
år inmontera en ny varmvattensberedare till en kostnad av omkring
12 000 kronor. Sammanlagda underhållskostnaderna under de sex senaste
budgetåren ha uppgått till 79 000 kronor. Trots att således förhållandevis
betydande belopp av underhållsmedel nedlagts i simhallen, återstår enligt
vad revisorerna inhämtat en hel del arbetsobjekt som måste utföras under
de närmaste åren, såsom fortsatt utbyte av rörledningar, förbättrad ventilation,
moderniserat reningsfilter etc.

Simhallen utnyttjas i första hand av militär personal och vid militära
förband anställda civila personer. Härutöver ha emellertid, såsom ovan
nämnts, särskilda badtider anslagits för elever i Karlskrona stads skolor
samt medlemmar i idrottsföreningar m. fl. sammanslutningar. Badfrekvensen
är beroende på det antal elever som kommenderas till flottans skolor i
Karlskrona. Vid tider då elevantalet nedgår kunna försvaret utomstående
personer i ökad utsträckning beredas tillträde till badet. Badfrekvensen
under tiden 1/8 1957—31/7 1958 framgår av nedanstående tablå.

Månad	Militär personal	Skolor	Föreningar m. fl.	Summa
Augusti	5 998	—	—	5 998
September	3 538	567	640	4 745
Oktober	4 495	568	706	5 769
November	6 663	441	724	7 830
December	4 369	301	363	5 033
Januari	3 518	321	650	4 489
Februari	7 501	460	837	8 798
Mars	3 867	403	530	4 800
April	6 679	316	827	7 822

37

Maj	4 075	287	482	4 844
Juni	2 276	—	188	2 464
	Summa 52 981	3 664	5 947	62 592

Ersättning för avgiftsbelagda bad erlägges i enlighet med av försvarets
civilförvaltning den 19 december 1950 utfärdade föreskrifter. För varmbad
skall enligt nämnda föreskrifter betalas en avgift av för karbad 50 öre, för
bastubad 30 öre och för varmdusch 20 öre. Från och med den 1 oktober
innevarande år har priset för bastubad med simbad fastställts till 70 öre.
Inkomsterna krediteras en under anslaget till bränsle m. m. upplagd redovisningstitel,
kallad Inkomster från badinrättning.

Försvarets badinrättning i Karlsborg, vilken är den enda på orten, färdigställdes
år 1931. Inrättningen, som icke är utrustad med simhall, tillhandahåller
bastubad och karbad. De ursprungliga byggnadskostnaderna
uppgingo enligt inhämtad uppgift till omkring 50 000 kronor. Reparationsoch
underhållskostnader under budgetåren 1951/52—1958/59 ha belöpt sig
till inemot 15 000 kronor. I likhet med vad som är fallet i Karlskrona äga
elever från Karlsborgs kommuns skolor samt andra civila personer rätt att
mot ersättning utnyttja badanläggningen. Antalet civila bad uppgår årligen
till omkring 8 000, varav omkring 1 200 utgöras av skolbad. Ersättningen
erlägges enligt av arméintendenturförvaltningen den 30 maj 1958 utfärdade
bestämmelser. Avgiften är fastställd till för karbad 60 öre, för bastubad
50 öre och för varmdusch 30 öre. För kommunala bad betalar Karlsborgs
kommun dessutom ett engångsbelopp av 300 kronor per år. Inflytande
medel tillgodoföras arméns bränsleanslag.

Badinrättningen i Karlsborg är, även bortsett från att den saknar simhall,
i fråga om sin allmänna standard avsevärt sämre än marinens badanläggning
i Karlskrona.

I sin år 1956 avlämnade berättelse behandlade riksdagens revisorer bl. a.
frågan om skäligheten av de priser som Bodens stad i enlighet med ett med
försvarets fabriksstyrelse år 1945 träffat avtal debiterade kronan vid disposition
för militär personals räkning av stadens år 1950 uppförda badinrättning.
Därvid konstaterades att kronans direkta kostnader per bad uppgingo
till ca 3 kronor. I detta pris hade emellertid icke inkalkylerats ränta
och amortering å det belopp om 300 000 kronor varmed staten bidragit till
badinrättningens uppförande. Kronans verkliga kostnader per militärt bad
överstego därför icke obetydligt nyss angivna belopp.

Revisorernas uttalande. Sedan länge ha de av kronan i Karlskrona och
Karlsborg för militär personals räkning uppförda badinrättningarna fått
utnyttjas av respektive kommuners innevånare. Bl. a. ha anläggningarna
begagnats för tillhandahållande av skolbad, varjämte i stor utsträckning
enskilda föreningar m. fl. beretts tillfälle att använda dem.

I ersättning för dispositionen av berörda badinrättningar ha vederbörande

38

militära myndigheter tillämpat olika priser. I Karlskrona kostar sålunda
bastubad 30 öre, karbad 50 öre och varmdusch 20 öre. Från och med den
1 oktober innevarande år uttages en ersättning av 70 öre för bastubad med
simbad. I Karlsborg utgöras avgifterna av för bastubad 50 öre, för karbad
60 öre och för varmdusch 30 öre. Dessutom betalar Karlsborgs kommun
för kommunala bad årligen ett engångsbelopp av 300 kronor.

Enligt revisorernas mening måste det i och för sig anses riktigt, att
genom tillmötesgående från de militära myndigheternas sida civila personer
beredas möjlighet att intaga bad i de av kronan ägda badanläggningarna.
Såväl Karlskrona som Karlsborg sakna nämligen egna sådana. Revisorerna
ha emellertid funnit, att de avgifter som tillämpas äro förhållandevis
låga. I det föregående har såsom jämförelse angivits de badpriser som
av Bodens stad debiteras kronan för tillhandahållande av bad åt värnpliktiga
m. fl. i stadens badinrättning, i vilken staten såsom bidrag till byggnadskostnaderna
investerat 300 000 kronor. De där fastställda avgifterna,
vilka i stort sett torde överensstämma med de priser som i allmänhet gälla
vid allmänna badinrättningar, överstiga mångdubbelt de i Karlskrona och
Karlsborg tillämpade. Den låga prissättningen synes revisorerna så mycket
mer otillfredsställande som underhållskostnaderna för här berörda militära
badanläggningar, särskilt vad gäller simhallen i Karlskrona, äro betydande.
Det förhållandet att inflytande medel i sin helhet tillgodoföras vederbörande
bränsleanslag synes utvisa, att i de till grund för prissättningen liggande
kalkylerna icke inräknats bl. a. avskrivnings- och underhållskostnader.

Revisorerna vilja på grund av det anförda förorda, att undersökning
snarast verkställes rörande kronans verkliga kostnader för badanläggningarna
i Karlskrona och Karlsborg samt att därefter erforderlig jämkning av
nu tillämpade badpriser genomföres.

39

§ 8

Till chefen för kustflottan utgående mässpenningar m. m.

Under sjötjänstgöring å fartyg eller båt med inmönstrad besättning utgå
i enlighet med bestämmelserna i 7 § resereglementet för försvaret till personal
som bespisas i mäss särskilda mässpenningar med belopp för dag räknat
motsvarande summan av för vederbörligt fartyg eller båt gällande penningvärde
av skeppsportion jämte vissa fasta tillägg.

Enligt 35 § 2 mom. statens allmänna avlöningsreglemente och 23 § punkten
1 tilläggsbestämmelserna till nämnda reglemente äger vidare beställningshavare
att såsom särskild löneförmån under sjötjänstgöring uppbära
sjötillägg.

Slutligen åtnjuter beställningshavare under vissa förutsättningar traktamente
för det fall fartyg befinner sig å beställningshavarens stationeringsort
och vederbörande tages i anspråk för tjänstgöring ombord på fartyget.

Enligt vad revisorerna inhämtat har marinens förbindelsefartyg Marieholm
alltsedan år 1951 under varje vinterhalvår fungerat som chefens för
kustflottan (CKF) flaggskepp. CKF:s stab har därvid varit förlagd till fartyget.
Under den tid fartyget varit rustat för CKF:s räkning har det till
största delen legat förtöjt vid kaj — i regel inom örlogsvarvet i Stockholm.
Enligt uppgifter inhämtade från vederbörlig mönsterrulla har Marieholm
åren 1951—1958 varit rustat under följande tider.

Rustat den	Avrustat den	För räkning
17/9 1951	16/4 1952	CKF stab
6/10 1952	22/4 1953	»
1/10 1953	22/4 1954	»
1/10 1954	23/4 1955	»
27/6 1955	12/8 1955	KSSS regatta
20/9 1955	28/4 1956	CKF stab
28/5 1956	14/7 1956	Ryttarolympiaden
1/10 1956	18/4 1957	CKF stab
12/10 1957	10/5 1958	»
10/9 1958		*
Enligt uppgifter likaledes tagna ur mönsterrullan har CKF stab åren
1954—1958 embarkerat och	debarkerat Marieholm nedanstående dagar.
Embarkerat den	Debarkerat den	Skeppso nr
15/10 1954	13/4 1955	12/55
14/10 1955	15/4 1956	2/55 och 16/56
10/10 1956	31/3 1957	6/56 och 18/57
14/10 1957	15/4 1958	10/58

40

I CKF stab ingick den 1 september 1958 följande personal.

Befattning	Lönegrad Antal
Konteramiral; chef ...............	Bo 5	1
Kommendör; flaggkapten ..........	Bo 3	1
Marindirektör av 1. gr; stabsingenjör	Ao 26	1
Kkapt av 2. gr; stabsintendent......	Ao 23	1
Marinläkare av 1. gr; stabsläkare ..	Arvode	1
Kapten; flaggadjutant ............	Ao 21	5
Kapten; expeditionsofficer ........	Ao 21	1
Löjtnant; flaggadjutant ..........	Ao 13	1
Flaggunderofficer ................	Ao 13	2
Underofficer av 2. gr..............	Ao 11	4
Högbåtsman; hovmästare ..........	Ao 9	1
Högbåtsman ....................	Ao 9	4
Värnpliktig ......................	—	3
S:a personal	26
För att hålla Marieholm rustat erfordras, enligt vad revisorerna inhämtat, ungefärligen nedan angivna personal.
Befattning	Lönegrad	Antal
Flaggunderofficer ................	Ao 13	3
Underofficer av 2. gr..............	Ao 11	1
Högbåtsman ....................	Ao 9	7
Värnpliktig ......................	■—•	24

S:a personal 35

Dessutom tillkommer, när fartyget är i gång, ytterligare personal för maskinernas
skötsel.

Räkenskaperna för kassa nr 622 (CKF stab) och kassa nr 715 (Marieholm)
utvisa att för tjänstgöring på Marieholm tiden den 15 oktober 1957—den 15
april 1958 i mässpenningar, sjötillägg och traktamenten utbetalats följande
belopp.

Ändamål CKF stab Marieholm

kr kr

Mässpenningar .................................. 11 687 10 609

Dagskostnad för portion (utökning av mässpenningen) 11 972 10 296

Sjötillägg ........................................ 6 730 5 873

Traktamenten till vakthavande ombord ............ — 1200

S:a kronor 30 389 27 978

Tillhopa kronor 58 367

41

Enligt vad revisorerna inhämtat organiseras övningsåret för kustflottan
enligt följande.

Under vinterhalvåret sammandragas fartygen till egna marinkommandon.
Fartygen uppdelas i grupper: »Grupp Ost», förlagd till Hårsfjärden och
»Grupp Syd» förlagd till Karlskrona. Vid behov organiseras också »Grupp
Väst», förlagd till Göteborg. Med undantag för fartygens översynsperioder,
som i regel förläggas till isperioden februari—mars, äro fartygen i gång under
arbetsveckorna. Den tillämpade fartygsutbildningen och grundläggande
förbandsutbildningen äger rum under andra kvartalet. 1 ill nämnda kvartal
koncentreras även officerarnas yrkesutbildning ombord. Kustflottan baseras
då i huvudsak på Hårsfjärden och övar till sjöss utanför Stockholms
södra skärgård. Den tillämpade förbandsutbildningen och kustflottans operativa
utbildning förläggas till tredje kvartalet och bedrivas i huvudsak under
mörker. Slutligen må omnämnas att kustflottans fartyg året om upprätthålla
jourtjänst för att vid behov utföra övervakningsuppdrag, biträda
vid sjöräddning in. in. Under kustflottans ordinarie övningar till sjöss inom
Sverige omgivande farvatten hålles vidare uppsikt över uppträdande främmande
fartyg.

I fråga om CKF:s med stab funktioner under övningsåret må följande
framhållas.

CKF med biträde av staben planlägger, leder, kontrollerar och inspekterar
kustflottans verksamhet. Kustflottans personalstyrka uppgår till mellan 1 500
och 3 000 man. CKF leder själv kustflottans övningar under sommarhalvåret.
Arbetet med bearbetning och genomgång av det gångna övningsårets
erfarenheter sker under vinterhalvåret. CKF bedriver fortlöpande utbildningskontroll
inom hela kustflottan. Denna verksamhet har tillmätts särskild
vikt under vintern, enär det på hösten nytillträdande förbands- och
1''artygsbefälet har bristande erfarenhet av utbildningsarbete och utbildningen
under vintern är en förberedelse för kommande sommarhalvars avancerade
övningar. Enligt uppgift skall från och med innevarande år stamofficerarnas
yrkesutbildning ombord, för vilken CKF är utbildningschef,
påbörjas redan under vinterhalvåret.

Flaggkaptenen vid kustflottan har på av revisorerna gjord förfrågan lämnat
nedanstående motivering till att ett särskilt stabsfartyg ansetts erforderligt
under hela året.

CKF med stab representerar i fredstid inom flottan den sjögående verksamheten.
Som följd därav blir CKF en viktig remissinstans för de flesta
marina landmyndigheter. För att CKF och staben därvid skall kunna lägga
fram, bevaka och motivera den moderna sjökrigföringens krav på fartyg,
vapen och besättningar fordras att CKF och staben på nära håll följer förbandens
och stridsfartygens övningar.

Denna fordran säkerställes med nuvarande system, där CKF med stab är
rörlig året runt och hela tiden leder och kontrollerar verksamheten.

42

I och med att kryssare typ Tre Kronor, som hittills härbärgerat CKF
med stab under sommarhalvåret, i fortsättningen endast i undantagsfall
kommer att vara rustade i fredstid erfordras särskilt sjögående stabsfartyg
året runt för att CKF med stab skall kunna fylla ovan angivna uppgifter.
Detta bör ske utan att CKF tar utrymme i anspråk på stridsfartygen.

Efter många överväganden har det framkommit att Marieholm är lämpligast
för detta ändamål. Förutom att fartyget skänker CKF och staben tillräckligt
arbetsutrymme är det försett med modern telemateriel som säkerställer
sambandet såväl med kustflottans fartyg som marina landmyndigheter.
Marieholm är därjämte lämplig plattform för underhållande navigeringsutbildning
med officerare och kan med fördel tjänstgöra som målfartyg
för torpedskjutningar och vid den taktiska förbandsuthildningen.

Revisorernas uttalande. Under vinterhalvåret har de senaste åtta åren
marinens förbindelsefartyg Marieholm tjänstgjort som flaggskepp för chefen
för kustflottan (CKF). Till detta fartyg har därför under sagda tid CKF:s
stab varit förlagd. Stabspersonalen har utgjorts av ett 25-tal befattningshavare.
För att hålla Marieholm rustat ha härutöver, inberäknat de värnpliktiga,
erfordrats omkring 35 man. I de fall fartyget varit i gång har dessutom
tillkommit personal för maskinernas skötsel.

Såsom i det föregående nämnts utgå enligt härom utfärdade föreskrifter
under sjötjänstgöring å fartyg eller båt med inmönstrad besättning särskilda
förmåner i form av mässpenningar, sjötillägg och traktamenten. Under
sistförflutna vinterhalvår utbetalades i dylika förmåner till den å Marieholm
tjänstgörande personalen i runt tal 60 000 kronor.

Kustflottans fartyg sammandragas under vinterhalvåret till egna marinkommandon.
Även om fartygen under denna tid i viss utsträckning äro i
gång, ligger det i sakens natur att den sjögående verksamheten på vintern
är starkt begränsad. Härtill kommer att fartygen under isperioden äro föremål
för översynsarbeten.

Mot bakgrunden av nämnda förhållanden ha revisorerna ansett sig böra
aktualisera frågan, om det ur militär synpunkt kan anses nödvändigt att
under vinterhalvåret hålla ett särskilt fartyg rustat för CKF och dennes stab.
Den omständigheten att Marieholm de senaste åren under nämnda halvår
till större delen legat förtöjt vid kaj — som regel vid Stockholms örlogsvarv
— synes enligt revisorernas mening tala för att stabspersonalen denna
tid utan större olägenheter skulle kunna förläggas i land. Därest för ändamålet
erforderliga lokaler kunde ställas till stabens förfogande, skulle en
sådan anordning leda till avsevärda besparingar icke blott i fråga om de
tidigare nämnda sjöförmånerna utan även beträffande kostnaderna för att
hålla Marieholm rustat. De för CKF :s verksamhet erforderliga inspektionerna
av utbildningen på flottans fartyg skulle enligt revisorernas mening
vid en landbasering av stabspersonalen kunna ske genom inspektionsresor
till fartygens förtöjningsplatser av för inspektionernas genomförande erforderlig
personal ur staben. Så sker för övrigt redan nu enligt vad revi -

43

sorerna inhämtat i fråga om de till marinkommandona Syd och Väst förlagda
fartygen.

Då det icke minst med hänsyn till den starkt begränsade anslagstilldelningen
till marinen är nödvändigt att hålla driftskostnaderna för flottans
fartyg nere, anse revisorerna det angeläget att undersökning snarast verkställes
i av revisorerna här angivet syfte. Revisorerna förutsätta emellertid
därvid självfallet att före ett slutligt ställningstagande till förevarande spörsmål
tillbörlig hänsyn tages till de militära synpunkter som kunna anläggas
på frågan.

44

§ 9

Marinens proviantbod i Karlskrona

För försäljning till enskilda av i marinens förråd ingående eller vid
marinens livsmedelsfabriker tillverkade proviantartiklar har i Karlskrona
inrättats en s. k. proviantbod. Rätt att där verkställa inköp tillkommer
försvarsväsendet tillhörande, i Karlskrona tjänstgörande personal. Proviantboden
startades år 1923. Dessförinnan försåldes livsmedelsartiklar
till angivna personal direkt från de olika matinrättningarna samt i kronobageriet.

Ursprungligen svarade under stationsbefälhavaren chefen för underofficers-
och sjömanskårerna för driften vid proviantboden, varvid verksamheten
omhänderhades av dels kårchefens intendent såsom redovisande m. m.
och dels kasernbefälhavaren såsom kontrollant. Själva rörelsen i proviantboden
sköttes av en föreståndare, som var flaggunderofficer. Dessutom
kommenderades i erforderlig omfattning stamanställt och värnpliktigt manskap
för tjänstgöring därstädes.

År 1934 utsågs en civil befattningshavare såsom föreståndare, och tre
år senare ersattes all övrig militär personal med kvinnliga anställda. Organisatoriskt
underställdes proviantboden år 1946 chefen för intendenturförvaltningen
vid sydkustens marindistrikt, nuvarande marinkommando
syd.

Grundläggande föreskrifter för verksamheten vid proviantboden ha meddelats
dels i förvaltningsreglemente för marinen och dels i av marinförvaltningen
fastställda »Föreskrifter angående proviantboden i Karlskrona».
I sistnämnda föreskrifter har bl. a. stadgats, att de varor som utlämnas
till proviantboden för försäljning skola betalas av denna enligt för respektive
förråd eller fabrik gällande utlämningspriser. I den mån utlämningen
av varor medför särskilda kostnader för kronan, t. ex. för
transporter, omförpackning eller dylikt, skola dessa kostnader särskilt
debiteras. Prislista för de artiklar som försäljas i proviantboden skall
fastställas av förvaltningsmyndigheten, vilken, såsom ovan nämnts, utgöres
av chefen för intendenturförvaltningen vid marikommando syd. Samtliga
kostnader som äro förknippade med proviantbodens verksamhet skola
bestridas av proviantbodens medel, således även utgifter för hyra, värme,
lyse etc.

Under förvaltningsmyndigheten utövas kontrollen över och ledningen av
verksamheten vid proviantboden av en kontrollant, som utses av förvaltningsmyndigheten.
För kontroll av räkenskaperna finnas två av förvaltningsmyndigheten
utsedda revisorer. Sedan räkenskaperna i vederbörlig ordning
granskats, insändas samtliga bokslutstablåer under juli månad varje
år till marinförvaltningen.

Föreståndaren i proviantboden åtnjuter av proviantbodens medel arvode

45

motsvarande lön enligt löneklass A 17. Övriga anställda äro uppdelade i
två kategorier, nämligen dels kollektivavtalsanställda biträden och dels
timanställda extrabiträden. För de kollektivavtalsanställda, vilka uppgå
till ett antal av 9 personer, tillämpas i fråga om kontantlönen gällande
avtal mellan Kooperationens förhandlingsorganisation å ena sidan och
Handelsanställdas förbund å den andra. De timanställda erhålla timlön
enligt samma avtal.

I fråga om personalens pensionsförmåner har marinförvaltningen i skrivelse
den 16 december 1952 föreskrivit, att personalen i pensionshänseende
skall betraktas såsom arbetare i statens tjänst. I enlighet härmed skola de
anställda vara underkastade gällande pensionsreglemente för arbetare, oavsett
enligt vilken avlöningsform de äro anställda. För reglering av pensionskostnaderna
skall proviantboden till vederbörande riksstatsanslag varje budgetår
inbetala 10 % av utgående avlöningsförmåner till pensionsberättigad
personal.

Vid leverans till proviantboden av proviantartiklar från kronans förråd
tillämpas följande prispålägg: varor enligt arméintendenturförvaltningens
prislista 5 %, vissa övriga magasinsvaror 8 % samt kronobageriets och
kronocharkuteriets produkter 3 %; det sistnämnda tillägget överensstämmer
med det av marinförvaltningen fastställda s. k. civilbeställningspålägget.
Enligt vad revisorerna inhämtat tillfördes statsverket genom ovannämnda
prispålägg under år 1957 ca 38 000 kronor. Av sagda belopp belöpte
ca 22 000 kronor på leveranser från intendenturförvaltningens livsmedelsmagasin,
vilket motsvarar avlöningskostnaderna under ett år för
två av magasinets tre kollektivavtalsanställda arbetare.

Proviantbodens prissättning har avpassats så, att rörelsen icke lämnar
större vinst än som bedömes erforderligt för erhållande av ekonomisk
säkerhetsmarginal för verksamheten. Kapitalbehållningen utgjorde den 30
juni 1958 i runt tal 88 000 kronor. Inköpsrätt tillkommer som nämnts endast
militär personal och dess hushållsmedlemmar; den är för olika varuslag
maximerad. År 1957 uppgick årsomsättningen till 1,4 miljoner kronor.
Därav belöpte 57 % på livsmedelsmagasinet, 36 % på kronocharkuteriet
och 7 % på kronobageriet.

De av proviantboden disponerade lokalerna ha en yta av 84,5 kvm.
Dessutom tillkomma källarutrymmen om 94,8 kvm. Hyran har fastställts
av fortifikationsförvaltningen i samråd med hyresnämnden i Karlskrona.
För av kronan tillhandahållen elström och värme erlägges, såsom tidigare
nämnts, särskild ersättning. Kostnaderna för underhåll av lokalerna samt
all inredning ha, enligt vad revisorerna inhämtat, bestritts av proviantbodens
medel. I

I samband med riksdagsbehandlingen av 1957 års revisorers berättelse i
vad den avsåg vissa livsmedelsindustrier inom försvaret gjordes i ett an -

46

förande i andra kammaren bl. a. gällande, att proviantboden i Karlskrona
intoge en subventionerad ställning i förhållande till den enskilda handeln
samt att dess kundkrets utvidgats att omfatta även icke militär personal.
Det framhölls att, eftersom statsverket bestrede kostnaderna för affärslokalerna
m. in., proviantbodens verksamhet innefattade en osund konkurrens
med andra livsmedelsaffärer i staden. Talaren ansåg därför att proviantboden
borde avvecklas.

I detta sammanhang må omnämnas, att enligt vederbörliga förvaltningsföreskrifter
personal tillhörande armén, marinen och flygvapnet generellt
tillerkänts rätt att på vissa villkor mot ersättning utbekomma proviantartiklar
från kronans förråd. Frågan angående ändamålsenligheten av denna
i statlig regi bedrivna proviantförsäljning har tidigare varit föremål för
riksdagens revisorers uppmärksamhet. Sålunda ifrågasatte 1953 års revisorer,
huruvida icke sagda inköpsrätt borde bli föremål för omprövning.
Riksdagen lämnade det av revisorerna framförda förslaget utan erinran.

Beträffande proviantboden i Karlskrona har intendenturförvaltningen
vid marinkommando syd som främsta motiv för ett bibehållande av densamma
åberopat, att den därstädes bedrivna försäljningen möjliggör en
ökad omsättning av de i kronans förråd lagrade livsmedlen, vilket i sin
tur skapar underlag för en hög beredskapsmässig fredslagring. Nämnda
förhållande har ansetts särskilt betydelsefullt, emedan Blekinge i fråga
om livsmedel är att betrakta som ett underskottsområde med relativt begränsade
och sårbara förbindelser med inlandet. Vidare har proviantboden
ansetts ha en stor funktion att fylla i det avseendet, att den icke oväsentligt
bidrager till ett fullt utnyttjande av försvarets livsmedelsindustrier i Karlskrona.

I fråga om proviantbodens administrativa ställning synes viss oklarhet
råda. Intendenturförvaltningen har ansett, att den närmast är att jämföra
med manskapskassorna vid försvaret. Det torde emellertid böra nämnas,
att Kungl. Maj:ts reglemente den 12 november 1954 för läger- och manskapskassor
inom försvaret icke tillämpas i fråga om proviantboden och
följaktligen icke heller de av försvarets civilförvaltning med stöd av nämnda
reglemente den 12 april 1955 utfärdade föreskrifterna och anvisningarna
för redovisning av läger- och manskapskassor med därtill anslutna rörelser.

Revisorernas uttalande. I viss utsträckning och på särskilda villkor har
personal tillhörande armén, marinen och flygvapnet tillerkänts rätt att
mot ersättning utbekomma proviantartiklar från kronans förråd. Denna
inköpsrätt har i varierande omfattning utnyttjats av anställningshavarna
vid de olika truppförbanden. Medan vid vissa förband någon proviantförsäljning
över huvud taget icke förekommer, har försälj ningsverksamheten
vid andra förband tagit en icke oväsentlig omfattning. Det sistnämnda

47

gäller särskilt örlogsbasen i Karlskrona, där man för ändamålet inrättat
en särskild proviantbod.

Verksamheten vid proviantboden i Karlskrona har på senare tid väckt
viss uppmärksamhet. Bl. a. har gjorts gällande att proviantboden i betydande
utsträckning åtnjuter subventioner från statens sida och att till
följd därav en osund konkurrens i förhållande till den enskilda och den
konsumentkooperativa handeln skulle förekomma. Revisorerna ha fördenskull
funnit sig böra närmare undersöka i vad mån de mot försäljningsverksamheten
vid proviantboden riktade anmärkningarna kunna anses befogade.
Såsom av den tidigare redogörelsen framgått ha undersökningarna
utvisat, att några subventioner icke förekomma i fråga om den här berörda
verksamheten. Revisorerna anse därför de i nämnt hänseende åberopade
skälen för en avveckling av proviantboden omotiverade.

Revisorerna ha emellertid därmed icke tagit ställning till den principiella
frågan, om staten över huvud taget bör engagera sig i sådan proviantförsäljning
varom här är fråga. Beträffande nämnda spörsmål må erinras
om att riksdagens revisorer i sin år 1953 avgivna berättelse ifrågasatte,
huruvida icke den försvarets personal tillkommande inköpsrätten
i avseende å livsmedel borde bli föremål för omprövning. Vad revisorerna
därutinnan anförde lämnade riksdagen utan erinran. Några åtgärder i av
revisorerna angivet syfte synas emellertid ännu icke ha vidtagits. I avvaktan
på resultatet av den föreslagna omprövningen ha årets revisorer ansett
det angeläget att i förevarande sammanhang något beröra det sätt
på vilket proviantboden i Karlskrona för närvarande är organiserad.

Närmare bestämmelser angående proviantbodens organisation ha meddelats
i av marinförvaltningen utfärdade föreskrifter. I stort sett kan sägas,
att proviantboden i förhållande till de centrala förvaltningsmyndigheterna
intager en relativt självständig ställning. Sålunda tillsätter förvaltningsmyndigheten
— intendenturförvaltningen vid marinkommando syd —
föreståndare för boden samt utser kontrollant och revisorer. Viss oklarhet
synes råda i fråga om proviantbodens allmänna ställning i den statliga
förvaltningen. Intendenlurförvallningen har ansett den närmast vara att
jämföra med manskapskassorna vid försvaret. Såsom tidigare framhållits
äga emellertid de för sagda kassor utfärdade redovisningsföreskrifterna
icke tillämpning i fråga om proviantboden, vilket bl. a. har till följd att
dess verksamhet icke är underkastad granskning från försvarets civilförvaltnings
sida. Revisorerna anse nämnda förhållande otillfredsställande,
i delta sammanhang må omnämnas, att marinens manskapskassor och
av dem drivna rörelser (markententerier in. in.) före år 1955 redovisades
i gemensamma räkenskaper, som granskades av marinförvaltningens förrådskontrollkontor.
I samband med tillkomsten av reglementet för lägeroch
manskapskassor inom försvaret skedde emellertid den ändringen, alt
manskapskassorna fr. o. in. den 1 januari 1955 redovisas i statsmedels -

48

räkenskapen, under det att rörelserna redovisas i särskilda räkenskaper
för varje rörelse. Marinförvaltningen utövar därför icke längre någon revision
av manskapskassorna och deras rörelser. Såväl den kamerala som
den tekniska granskningen av verifikationerna ombesörjes i stället av försvarets
civilförvaltning vid den inom ämbetsverket inrättade läger- och
manskapskassedetaljen. Civilförvaltningen handhar även uppbördsgranskningen.
Manskapskassornas rörelser, vilka fortlöpande insända sina bokslutstablåer
till civilförvaltningen, bli också genom ämbetsverkets försorg
föremål för revision på platsen.

Enligt revisorernas mening är det önskvärt, att frågan om proviantbodens
i Karlskrona allmänna ställning i den statliga förvaltningen utredes.
Därest det vid en sådan utredning skulle visa sig att proviantbodens rörelse
är att jämställa med de rörelser som bedrivas av manskapskassorna,
anse revisorerna det angeläget att de för nämnda kassor gällande redovisningsföreskrifterna
tillämpas också i fråga om proviantboden. Härigenom
skulle automatiskt följa, att den centrala kontrollen över dess verksamhet
förlädes till försvarets civilförvaltning, som förfogar över för ändamålet
särskilt utbildad personal. Därjämte skulle vinnas att redovisningen av
de ifrågavarande rörelserna bleve enhetlig för hela försvaret.

49

§ 10

Elevtillgången vid försvarets läroverk

Efter beslut av 1925 års riksdag inrättades år 1926 en särskild arméns
underofficersskola, till vilken centraliserades all den underofficersutbildning
inom armén som tidigare skett truppslagsvis. Utbildningen omfattade såväl
rent militära som allmänbildande ämnen; därjämte öppnades möjligheter
för elever, vilka önskade kvalificera sig för fortsatt utbildning till officer,
att vid skolan avlägga begränsad studentexamen. Underofficersskolan inflyttade
år 1928 i förutvarande Upplands artilleriregementes kaserner i Uppsala,
där den alltjämt är förlagd.

En betydelsefull omläggning av verksamheten skedde sedermera såsom en
följd av 1942 års försvarsbeslut. Detta innebar, såvitt nu är i fråga, att den
vid arméns underofficersskola dittills bedrivna allmänbildande undervisningen
skulle överföras till en fristående läroanstalt, vilken skulle ombesörja
motsvarande undervisning för jämväl övriga försvarsgrenars behov.
Verksamheten utvidgades därjämte till att avse även värnpliktig personal.
Den nya läroanstalten, som fick namnet försvarets läroverk, trädde i verksamhet
år 1944. Läroverket disponerar egna lokaler i en särskild byggnad,
uppförd i omedelbar närhet till arméns underofficersskola.

Undervisningen vid läroverket är organiserad på tre linjer, allmänna linjen,
realskolelinjen och studentlinjen. Då läroverket bygger på den utbildning
som meddelas vid de olika truppförbanden, räknas sistnämnda utbildning
som klass 1 inom varje linje. Läroverkets bottenklasser kallas därför
2 A, 2 R och 2 S.

Allmänna linjen (A-linjen, klasserna 2 A och 3 A), som är avsedd för
blivande underofficerare, kan närmast betecknas som en realskolelinje med
endast ett främmande språk, så gott som undantagslöst engelska. Fordringarna
för godkänd examen på denna linje äro därtill reducerade i förhållande
till fordringarna i realexamen, så att examinand kan godkännas
i examen trots underbetyg i två av linjens nio ämnen, under förutsättning
att intet av dessa ämnen är svensk skrivning eller matematik. Däremot
äro fordringarna i varje enskilt ämne lika med fordringarna för realexamen.

Realskolelinjen (R-linjen, klasserna 2 R och 3 R), som också är avsedd
för blivande underofficerare, för fram till vanlig realexamen (utan franska).

Studentlinjen (S-linjen) är avsedd för blivande officerare och är treårig.
Första årskursen vid läroverket (klass 2 S) är gemensam för linjens samtliga
elever och motsvarar närmast klasserna 45 och 55 vid allmänt läroverk.
Under de båda sista åren är S-linjen delad i två underavdelningar.

Studentlinjen special (Ss-linjen, klasserna 3 Ss och 4 Ss) motsvarar de
allmänna läroverkens reallinje och är organiserad med såväl biologisk gren
(Ssl) som matematisk (Ss2). Denna linje är obligatorisk för elever från

4 Iicv. berättelse ang. statsverket <ir 1958 I

50

artilleriet, luftvärnet, ingenjörtrupperna, signaltrupperna och marinen, men
även elever från andra vapenslag kunna efter särskild ansökan intagas på
Ss-linjen.

Studentlinjen normal (Sn-linjen, klasserna 3 Sn och 4 Sn) motsvarar
den allmänna linjens sociala gren. Den är avsedd för elever ur andra truppslag
än de ovan uppräknade.

Flygvapnet har sedan flera år haft tillstånd av Kungl. Maj :t att på Slinjen
ha särskilda läsavdelningar för sina elever, vilka påbörja och avsluta
läsåret omkring två veckor tidigare än parallellklasserna för att bättre
kunna utnyttja sommarens flygmöjligheter.

Den ”begränsade studentexamen” som avlägges vid läroverket och
som berättigar till inträde vid krigsskola omfattar ett i jämförelse med vanlig
studentexamen reducerat antal ämnen. Obligatoriska examensämnen äro
på båda linjerna modersmålet, engelska, historia med samhällslära, matematik
och fysik samt på Sn-linjen geografi. Examensfordringarna i de enskilda
ämnena äro lika med fordringarna i vanlig studentexamen. Undervisning
med frivilligt deltagande meddelas vid läroverket i de ytterligare
ämnen som tillhöra reallinjen respektive den allmänna linjens sociala gren,
varför eleverna ha möjlighet att avsluta studierna vid läroverket med fullständig
studentexamen. De som endast avlägga begränsad studentexamen
ha möjlighet att erhålla fullständig examen enbart genom komplettering
med återstående ämnen under de närmast följande sex åren efter det begränsad
studentexamen avlagts (kungl. brev den 24/4 1953). Dessa möjligheter
att erhålla fullständig examen utnyttjas av allt fler elever — under
läsåret 1957/58 av sju direkt-examinerade och två efterprövande. Även utan
komplettering berättigar den begränsade studentexamen (med förbehåll i
vissa fall att realexamenskunskaper i franska måste vara styrkta) till inträde
vid universitet och högskolor.

Enligt det för läroverket fastställda reglementet (SFS 1944:497) äro fordringarna
för inträde vid läroanstalten följande.

1. Inträde i klass 2 på samtliga linjer vinnes utan inträdesprövning av
den som med godkända betyg i samtliga ämnen genomgått klass 1 (motsvarande)
vid försvarets manskapsskolor.

2. Inträde direkt i klass 3 på studentlinje vinnes utan inträdesprövning
av den som avlagt realexamen. Elev som avlagt realexamen må dock antingen
på egen önskan direkt placeras i klass 2 eller före utgången av
december dit överflyttas från klass 3, om lärarna i sistnämnda klass finna
honom ur stånd att följa undervisningen där.

3. Inträde direkt i övriga klasser vinnes efter godkänd inträdesprövning.

I fråga om den nuvarande tillämpningen av de sålunda meddelade föreskrifterna
för inträde vid försvarets läroverk har dess rektor upplyst
följande.

51

För närvarande gäller vid armén, som lämnar det ojämförligt största analet
elever till läroverket, att den, som kommenderas till underofficerslinjerna,
skall ha genomgått instruktörsskola I och instruktörsskola II
och i deras olika ämnen ha fått i genomsnitt (efter en tiogradig betygsskala)
8 (= AB enligt vanlig skolbetygsmodell); härifrån har Kungl. Maj :t
undantagsvis medgivit avsteg. Vid övriga försvarsgrenar gälla bestämmelser,
som ha rätt avvikande formulering. I sak är naturligt nog nivån rätt
olika hos de ynglingar, som från landets inemot 100 olika förband komma
till FL; att få detta heterogena material homogent är just en av de viktigaste
uppgifterna för läroverket, men proceduren brukar gå överraskande
liastigt. I sak bruka vi räkna med att eleverna stå ungefär på slutnivån

1 hittillsvarande klass 35 eller 24 vid allmänt läroverk, då de börja 2 R resp.

2 A vid FL. Undervisningen anses alltså ungefär kunna börja med 45:s eller
34:s kurser åtminstone i ämnena modersmålet och matematik. Däremot få
vi försöka att t. ex. i biologi med hälsolära, som så gott som alls icke lästs
vid förbanden, skumma över l5—45:s kurser i klass 2R resp. 2 A. Engelska
intar en mellanställning; allt flera elever ha nu åtnjutit åtminstone något
års undervisning däri. Det kunde vara önskvärt att under några övergångsår
i likhet med vad som numera gäller vid de allmänna läroverken få ha
någon extratimme per vecka däri med elever, som icke före FL fått någon
undervisning alls i detta språk. — — — För inträde på studentlinjen
fordras numera — fortfarande vid armén; övriga försvarsgrenar någorlunda
motsvarande — att ha genomgått kadettskola och därvid fyllt vissa
krav i fråga om maximiålder, ha förvärvat genomsnittsbetyget 7,5 i skolans
så gott som enbart militära ämnen och övningsgrenar samt ha förklarats
lämplig för utbildning till officer på stat. Av allmänbildande kunskaper
kan således föreligga blott så mycket, som getts i avslutad folkskola. Detta
är sällsynt, men graden av mottagen allmänbildande undervisning växlar
avsevärt. En viss utjämning i bottnen erhålles genom en preparandkurs
vid FL på omkr. 7 veckor under våren samma år som vederbörande skall
börja i 2 S. För övriga regleras problemet så, att aspiranter med avlagd
allmän realexainen prövningsfritt intagas i 3 S, om de så önska, men alternativt
med stöd av uttrycklig bestämmelse i reglementet medgivas börja i
2 S, om de föredraga detta, vilket blivit allt vanligare. För dem, som ha
teknisk eller handelsbetonad realexainen i stället för allmän sådan, fordras
i överensstämmelse med stadgan för de allmänna läroverken (§37) tentamen
i vissa ämnen, om de söka till klass 3 S. Till 2 S intagas de utan prövning.
Övriga fall regleras individuellt; just för närvarande är regleringen
ganska besvärlig, eftersom det ofta gäller betyg förvärvade enligt 1933 års
läroverksstadga, medan FL numera ansluter till 1954 års gymnasieorganisation.

Såsom framgår av omstående tablå, vilken också utvisar elevernas fördelning
på de olika utbildningslinjerna, har elevantalet vid läroverket under
de gångna åren kraftigt minskat. Medan under läsåret 1948/49 792 elever
undervisades vid läroanstalten, utgör antalet elever under innevarande läsår
blott 398.

52

Läsår	S	R	A	T	Totalt
1944/45	182	103	321	66	672
1945/46	217	103	292	119	731
1946/47	200	131	224	103	658
1947/48	218	132	222	128	700
1948/49	267	147	260	118	792
1949/50	285	155	207	134	781
1950/51	254	136	125	134	649
1951/52	237	96	80	91	504
1952/53	222	71	50	61	404
1953/54	200	80	35	50	365
1954/55	171	90	38	56	355
1955/56	153	96	34	53	336
1956/57	158	115	41	_	314
1957/58	183	141	60	_	384
1958/59 l	202	131	65	—	398

1 Avser antalet den 9 oktober 1958.

Läroverket lyder närmast under en styrelse, bestående av arméstabschefen,
chefen för arméns underofficersskola, läroverkets rektor, en representant
lör marinen och en för flygvapnet, en i pedagogiska och skolorganisatoriska
frågor förfaren civil ledamot samt en representant för läroverkets kollegium.
1 militärt hänseende är läroverket, vars elever äro förlagda i ett internat,
underställt chefen för arméns underofficersskola som jämväl förestår internatet.
Undervisningsverksamheten ledes av läroverkets rektor. I undervisningsfrågor
står läroverket under skolöverstyrelsens inseende. I förvaltningshänseende
är läroverket anslutet till arméns underofficersskola, vars chef
handlägger — förutom ärenden rörande internatet — frågor angående elevernas
utspisning, avlöning och redovisning m. in. ävensom förvaltningen
och vården av läroverkets byggnader. Ärenden som röra personal för undervisningsverksamheten
handhavas av rektor.

Vid krigsmakten fast anställda elever vid läroverket uppbära under den
lid de undervisas där lön enligt innehavd militär grad. Värnpliktiga elever,
som utgöra flertalet, erhålla penningbidrag och tilläggslön, tillsammans för
närvarande omkring 438 kronor per månad. De direkta utgifterna för avlöningar
till läroverkets personal samt omkostnaderna för läroanstalten under
budgetåren 1953/54—1957/58 framgå av nedanstående uppställning.

	Avlöningar	Omkostnader	Summa
1953/54	746 077	76 224	822 301
1954/55	747 482	76 846	824 328
1955/56	779 446	79 579	859 025
1956/57	776 666	69 137	845 803
1957/58	907 064	71518	978 582

I den för läroverket uppförda byggnaden ha vissa lokaler sedan lång tid
tillbaka upplåtits till den till arméns underofficersskola förlagda stabsbiträdesskolan.
Denna disponerar för närvarande sex rum i läroverket.

Såsom tidigare nämnts har tillströmningen av elever till läroverket under

53

de senaste åren företett en starkt minskande tendens i förhållande till elevantalet
under 1940-talet. Detta innebär att läroverkets undervisningskapacitet
i dagens läge icke på långt när är utnyttjad. Revisorerna ha fördenskull
ansett sig böra undersöka i vad män förutsättningar finnas för en utökning
av antalet studerande vid läroanstalten. I sådant syfte ha upplysningar inhämtats
från läroverkets rektor, vilken redovisat sin syn på frågan i en
till revisorerna överlämnad promemoria, vari bl. a. framhållits följande.

Lokalfrågorna---tala kraftigt för den ifrågasatta ökningen av an talet

elever. Lärosalar finnas lediga eller kunna åtminstone göras fria. Redan
detta är sällsynt i svenska skolor i dag. Vanliga lärosalar kunna dock kanske
annorstädes till nöds ordnas i baracker, i vanliga bostadsvåningar eller
dylikt. Men FL har möjlighet att ta emot ytterligare elever också i sina
naturvetenskapliga institutioner. — — — Några alltför svåra olägenheter
av den ifrågasatta elevökningen ser jag knappast. Dock bli de redan nu
hårt ansträngda — för att icke säga överansträngda — utrymmena i gymnastiksal
och matsal än mer ansträngda. — För de ifrågasatta nya eleverna
kunna FL:s rektor, dess institutionsvaktmästare och dess rektorsexpedition
tjänstgöra. Gentemot en helt ny skola innebär detta besparing.

För undervisningen räknar jag —---t. v. icke med några ordinarie

eller ens extra ordinarie lärartjänster. Antalet timlärartimmar har beräknats
efter samma timplaner, som nu gälla för FL. Om 6 klasser skola ifrågakomma
(2 motsv. FL klass 2 S = studentlinjens bottenklass + 1 klass
3 Sn = A II3 soc. + 1 klass 3 Ss = R II3, med 20 elever på biologisk gren,
10 på matematisk d:o-j-l klass 4 Sn = A III3 soc -j- 1 klass 4 Ss = R III3,
med biologisk och matematisk gren i samma proportioner som 3 Ss) blir
då medeltalet 291,75 lärartimmar per vecka. Om i stället 4 klasser ifrågakomma,
dvs om båda 2 S-klasserna utgå, blir siffran 184,75 lärartimmar
per vecka. Gymnastik, bestridd efter CT 14 =13: 70 kr per timme, har i
båda fallen medtagits i kalkylen, för de sex klasserna med 34 veckotimmar,
för de fyra med 22, båda siffrorna enligt FL:s nuvarande timplaner. (Vid
nuvarande FL bestrides gymnastikundervisningen av officerare [kaptener],
som i militär ordning kommenderas till denna tjänst och uppbära officerslön.
)

Jag har gjort ett par olika kalkyler över vad timlärararvoden för ifrågavarande
6 resp. 4 klasser skulle gå på. Jag har därvid räknat med två ytterlighetsalternativ,
nämligen dels att till buds stå lärare, berättigade till
högsta timarvode, alltså ÅT 23 (ordinarie adjunkt eller lektor; kalkylerna
A och C), dels att enbart filosofie magistrar utan provår kunna påräknas
(ÅT 17; kalkylerna B och D). Det faktiska lärarbeståndet i de ifrågasatta
klasserna komma förmodligen att vara blandat av dessa båda kategorier
och möjligen några mellanliggande och kostnaderna därför att hålla sig
på någon mellannivå. — Jag har räknat med ett läsår på 28 veckor och
antagit, att samtliga för fullständig studentexamen nödvändiga ämnen och
även tysk tilläggskurs på allmänna linjens sociala gren komma att läsas
och detta som sagt med de timtal, som nu gälla för FL. Vidare har jag
antagit, att i de delvis frivilliga laborationsämnena så många elever deltaga,
att delning vid laborationer blir påkallad överallt. Jag har vidare
räknat med att så många läsa frivilliga ämnen, att samläsning på ingen
punkt kan ifrågakomma (medan vid nuvarande FL t. ex. franska upptar
blott en läsavdelning för samtliga fyra klasser). De faktiska siffrorna

54

kunna av detta skäl förmodas bli lägre än de nedan angivna. I kostnadsstegrande
riktning verka å andra sidan de uppjusteringar av timlärarnas
arvoden, som då och da äga rum. Möjligen kunna sistnämnda båda faktorer
beräknas ungefär motväga varandra.

Under angivna förutsättningar kommer jag fram till en summa för samt -

liga timlärararvoden under ett läsår av:

A: för 6 klasser, helt undervisade av ord. adjunkter .......... 218 366kr.

B: för 6 klasser, enbart betjänade av fil. magistrar utan provår 143 309 kr.

C: för 4 klasser med adjunkter som lärare.................... 138 089kr.

D: för 4 klasser med fil. magistrar som lärare ................ 90 693 kr.

Angelägenheten av en utökning av elevantalet vid försvarets läroverk har
redan tidigare varit föremål för behandling av riksdagens revisorer. I sin
år 1953 avgivna berättelse framhöllo sålunda revisorerna i denna fråga bl. a.
att det — icke minst mot bakgrunden av det ansträngda läget vid de allmänna
läroverken, vilket bl. a. toge sig uttryck i att årligen ett avsevärt antal
inträdessökande måste avvisas — vore önskvärt att en undersökning
snarast verkställdes rörande möjligheterna av ett effektivare utnyttjande av
undervisningskapaciteten vid försvarets läroverk. I sitt utlåtande nr 104
framhöll statsutskottet vid 1954 års riksdag, såvitt nu är i fråga, följande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har statskontoret, under
hänvisning till vad revisorerna i förevarande sammanhang anfört, i underdånigt
utlåtande den 13 januari 1954 angående organisation och förläggning
av läroverket för vuxna uttalat, att goda skäl syntes tala för att detta läroverk
förlägges till Uppsala med anknytning till försvarets läroverk. Då det
torde få förutsättas, att vid prövningen av detta förslag jämväl de av revisorerna
anförda synpunkterna komma att beaktas, har utskottet ansett sig
kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen omförmäla.

Beslut om upprättande av det i berörda utlåtande omnämnda läroverket
för vuxna hade fattats av 1953 års riksdag (skr. 294). I den till grund för
beslutet liggande propositionen (1953: 158) hade föredragande departementschefen
bl. a. anfört, att skolöverstyrelsen föreslagit Stockholm som förläggningsort
för läroverket. Enligt departementschefens mening vore det emellertid
att föredraga, om läroverket kunde placeras på annan ort, under förutsättning
att tillräckligt gynnsamma förhållanden för läroverket erbjöde sig
där. Det finge emellertid ankomma på Kungl. Maj :t att efter närmare utredning
bestämma förläggningsorten. Kungl. Maj:t beslöt sedermera (kungl.
brev den 12 maj 1955), att läroverket skulle placeras i Norrköping. Läroverket
påbörjade sin verksamhet år 1956. Enligt vad revisorerna inhämtat
har elevtillströmningen varit mycket god, och läroverkets undervisningskapacitet
är för närvarande fullt utnyttjad.

Revisorernas uttalande. Försvarets läroverk i Uppsala, som började sin
verksamhet år 1944, har i enlighet med sitt reglemente till uppgift dels att
på sin studentlinje föra fram elever som blivit antagna för utbildning till
officerare på stat till begränsad eller eventuellt fullständig studentexamen,

55

dels att på underofficerslinjen åt blivande underofficerare före inträde på
underofficersskola meddela allmänbildning upp till en nivå som i huvudsak
motsvarar allmän realexamen.

Tillströmningen av elever till försvarets läroverk var till en början mycket
tillfredsställande. T. o. in. läsåret 1950/51 undervisades sålunda genomsnittligt
per år omkring 700 elever. Sedermera skedde emellertid en kraftig
minskning. Den lägsta nivån i fråga om antalet elever hänför sig till läsåret
1956/57, då allenast 314 elever erhöllo undervisning vid läroanstalten.
Innevarande läsår utgör elevantalet 398.

Självfallet har den minskade elevtillgången ställt läroverksledningen inför
svårlösta omställningsproblem, icke minst då det gällt att anpassa lärarkrafterna
efter den förändrade elevfrekvensen. Även om härvidlag alla möjligheter
till personalinskränkningar etc. tillvaratagits, kvarstår dock att läroverket
i fråga om lokaler är överdimensionerat i förhållande till det nuvarande
elevantalet. Revisorerna ha i detta läge ansett det angeläget att
närmare undersöka, huruvida icke möjligheter förefinnas att öka antalet
studerande vid läroverket genom en breddning av elevunderlaget till att
omfatta även civila elever. Det må i detta sammanhang erinras om att förevarande
spörsmål redan år 1953 var föremål för behandling av riksdagens
revisorer, vilka föreslogo att en undersökning snarast borde verkställas
angående förutsättningarna för ett effektivare utnyttjande av läroverkets
undervisningskapacitet. Statsutskottet hänvisade i sitt utlåtande över berörda
förslag till att statskontoret i sitt år 1954 avgivna utlåtande angående
organisation och förläggning av läroverket för vuxna uttalat, att goda skäl
syntes tala för att detta läroverk förlädes till Uppsala med anknytning till
försvarets läroverk. Det finge därför enligt statsutskottets mening förutsättas,
att de av revisorerna anförda synpunkterna komme att beaktas vid
prövningen av frågan om placeringen av läroverket för vuxna. Såsom tidigare
nämnts förlädes emellertid sedermera sistnämnda läroanstalt till Norrköping.

De av årets revisorer verkställda undersökningarna i avseende å försvarets
läroverk ha givit vid handen, att goda förutsättningar föreligga för en
avsevärd ökning av antalet elever vid läroanstalten. I en av läroverkets rektor
utarbetad och till revisorerna överlämnad promemoria har påvisats, att
ytterligare minst 120 elever kunna beredas undervisning utan att någon
utbyggnad av skollokalerna behöver företagas; enda villkoret är att de av
stabsbiträdesskolan nu disponerade lokalerna friställas för läroverkets räkning.
Även i fråga om tillgången till lärare äro förutsättningarna gynnsamma
för en elevökning. Läroverkets rektor har i förenämnda promemoria
framhållit att han räknat med att för undervisningen icke skulle behövas
några ytterligare ordinarie eller extra ordinarie tjänster utan enbart timlärartjänster.
Såvitt revisorerna kunna bedöma torde det heller icke möta
några större svårigheter att i Uppsala för sistnämnda tjänster erhålla kvali -

56

ficerade lärare, då åtskilliga akademiker, vilka på grund av sina studier
icke önska antaga tjänst utanför universitetsstaden, torde vara villiga att
ataga sig begränsad undervisningsskyldighet vid läroverket. För många
skulle en sådan tjänstgöring som lärare självfallet medföra en icke obetydlig
lättnad i fråga om finansieringen av fortsatta akademiska studier.

Såsom i det föregående redan berörts anse revisorerna, att den önskvärda
elevökningen vid försvarets läroverk bör kunna åstadkommas genom att
också civila elever beredas tillträde till läroverket. Genom en sådan åtgärd
skulle denna läroanstalt kunna fylla en betydelsefull uppgift som komplement
till det i Norrköping förlagda läroverket för vuxna, vars undervisningsresurser,
som tidigare nämnts, redan nu äro helt utnyttjade. I detta sammanhang
må framhållas, att den av revisorerna föreslagna breddningen av elevunderlaget
med all säkerhet kommer att i hög grad underlättas i och med
genomförande av enhetsskolan, då givetvis kunskapsnivån för elever från
sådan skola kommer att bliva avsevärt högre än i fråga om elever från vanlig
folkskola. Revisorerna vilja samtidigt understryka, att enhetsskolereformen
sannolikt även kommer att verka i den riktningen, att tillströmningen
av militära elever till försvarets läroverks underofficerslinje successivt
minskas, då det torde kunna förväntas att i framtiden flera blivande
underofficerare före inträde på underofficersskola ha förvärvat kunskaper
motsvarande den nuvarande realexamen. Därest mot förmodan en tillräcklig
elevökning icke skulle uppnås enbart genom att läroverket på angivet sätt
göres tillgängligt för civila elever, anse revisorerna det böra övervägas, om
icke i vissa fall åt tjänstemän i den civila statsförvaltningen kunde beredas
samma möjlighet till kostnadsfri undervisning vid läroverket som nu är
förbehållen den militära personalen. En sådan förmån, vilken i och för sig
icke behövde begränsas till anställda i statlig tjänst, skulle självfallet endast
komma i fråga för tjänstemän som ådagalagt stor duglighet och som i övrigt
visat sig ha förutsättningar för och vilja att utbilda sig för mera kvalificerade
poster.

Med hänsyn till ovan anförda omständigheter anse revisorerna det angeläget
att åtgärder snarast vidtagas i syfte att möjliggöra en sådan utökning
av elevunderlaget vid försvarets läroverk, att dess undervisningskapacitet
i fortsättningen kan bli till fullo utnyttjad.

57

§ 11

Förvaltningen m. m. av vissa å försvarets fabriksfond redovisade maskiner

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillsatte chefen för försvarsdepartementet
år 1954 en organisationsnämnd för den centrala försvarsförvaltningen
med uppgift att föreslå vissa åtgärder med avseende å den av
samma års riksdag beslutade omorganisationen av försvarets centrala tyg-,
intendentur- och civilförvaltning. Nämnden framlade i underdånig skrivelse
den 27 januari 1955 vissa förslag beträffande den framtida förvaltningen
och redovisningen av de s. k. skuggfabrikerna och de maskiner för krigsmaterieltillverkning
som för det dåvarande stodo under krigsmaterielverkets
förvaltning. Av skrivelsen framgick bl. a. följande.

Termen »skuggfabriker» användes enligt propositionen 1944: 75 angående
bildandet av försvarets fabriksfond såsom en sammanfattande benämning
på »kapitaltillgångar, vilka utgöras av andra staten tillhöriga anläggningar
inom krigsmaterielverkets anskaffningsområde än fabriksstyrelsen
underställda fabriker och anstalter och vilka äro avsedda att för
försvarets räkning utnyttjas i drift vid privata företag». Benämningen hade
emellertid kommit att tillämpas även på privatägda anläggningar, i vilka
staten på olika sätt investerat medel för att säkerställa viss tillverkningskapacitet
för försvarets behov. Kapitalinvesteringarna i skuggfabriker hade
tillkommit för att tillgodose försvarsgrenarnas, huvudsakligen arméns,
behov av ammunitionstillverkning. Skuggfabrikernas kapitaltillgångar redovisades
av försvarets fabriksstyrelse under försvarets fabriksfond på ett
konto, benämnt krigsmaterielverkets fastigheter m. m. Krigsmaterielverkcts
maskiner (motsvarande) voro uppställda hos statliga eller privata tillverkare,
i skuggfabriker eller förvarade i förråd. Maskinerna hade, liksom
skuggfabrikerna, anskaffats för ammunitionstillverkning. De ingingo likaledes
i försvarets fabriksfond och redovisades av fabriksstyrelsen på konto:
krigsmaterielverkets maskiner in. m.

I propositionen 1954: 109 angående organisationen av försvarets centrala
tyg-, intcndcntur- och civilförvaltning (sid. 71—76) berördes bl. a. en
skrivelse från dåvarande arméförvaltningens tygavdelning den 14 december
1953 med förslag beträffande skuggfabriker och maskiner. Förslaget

58

innebar i huvudsak, att skuggfabrikernas förvaltning borde överföras till
den blivande armétygförvaltningen men att någon ändring i fråga om fabrikernas
redovisning icke borde ske. Maskinerna i sin tur borde i princip
överflyttas från krigsmaterielverket till tygförvaltningen; i samband därmed
borde de avföras ur fabriksfonden och ställas under armétygförvaltningens
direkta förvaltning. Apparatur och andra anordningar som inginge
i skuggfabriker för kruttillverkning och vilkas användning vore bunden till
viss lokal borde dock alltjämt redovisas å fabriksfonden. Maskiner vid
krigsmaterielverkets sammansättningsverkstäder slutligen borde redovisas
enligt de grunder som gällde beträffande armétygförvaltningen underställda
tygverkstäder. Föredragande departementschefen framhöll, att han fann bärande
skäl förebragta för att skuggfabrikerna skulle underställas armétygförvaltningen.
Anläggningarna borde dock tills vidare redovisas av fabriksstyrelsen.
Beträffande maskinerna förordade departementschefen, att
förvaltningen av dessa skulle överföras till armétygförvaltningen, med undantag
dock för bl. a. maskiner som vore avsedda för driften vid fabriksstyrelsens
fabriker. Till frågan om redovisningen av maskinerna förklarade
sig departementschefen icke beredd att taga slutlig ställning, men ställde i
utsikt närmare utredning beträffande lämplig redovisningsform i samband
med den nya förvaltningsorganisationens genomförande. Det i propositionen
framlagda förslaget godkändes av riksdagen.

Organisationsnämnden för den centrala försvarsförvaltningen har i sin
förenämnda skrivelse indelat maskinerna och apparaturen i fem grupper.

1. Maskiner för tillverkning av handvapenammunition;

2. Maskiner för tillverkning av grövre ammunition;

3. Kemisk-teknisk apparatur för krutskuggfabriker;

4. Utrustning för trotylgjutning vid de till vissa centralförråd knutna
sammansättningsverkstäderna; samt

5. Dimsyreanläggningar.

Inköpsvärdet av ovannämnd materiel utgjorde enligt nämndens beräkningar
i avrundat tal 40 335 000 kronor, vilket belopp var helt avskrivet.
Anskaffningen hade till övervägande delen belastat driftbudgetanslag. De
under punkten 5 angivna dimsyreanläggningarna utgjordes av lagerbehållare
med tillhörande utrustning, vilka voro inbyggda i bergutrymmen. De
redovisades å försvarets fastighetsfond: befästningars delfond.

Nämnden har framhållit att den dryftat flera alternativ beträffande
spörsmålet om förvaltningen och redovisningen av berörda maskinpark och
apparatur. Utgångspunkten hade emellertid varit att i enlighet med uttalande
i förvaltningspropositionen de maskiner som vore avsedda för driften
vid fabriksverkets fabriker borde överföras till fabriksstyrelsens förvaltning.
Detta krävde i och för sig ingen annan redovisningsåtgärd än en omföring
mellan olika konton under fabriksfonden. De dimsyreanläggningar som
funnes inom berganläggningar, vilka redan vore invärderade å försvarets

59

fastighetsfond, vore närmast att betrakta som ett slags lagerutrymmen och
borde överföras till fortifikationsförvaltningen och redovisas under försvarets
fastighetsfond. De till centralförråden för ammunition knutna s. k.
sammansättningsverkstäderna hade viss maskinutrustning samt utrustning
för trotylgjutning. Då dessa verkstäder, sedan de underställts armétygförvaltningen,
skulle komma att bedrivas i samma ordning som övriga verkstäder,
vilka vore underställda nämnda ämbetsverks verkstadsavdelning,
syntes det nämnden ur alla synpunkter lämpligt, att maskinerna och utrustningen
avfördes ur fabriksfonden och förvaltades av armétygförvaltningen
i likhet med vad som gällde maskiner och utrustning vid förvaltningens
andra verkstäder.

Vad beträffar övriga maskiner, av vilka en icke ringa del mot ersättning
uthyrts till privatindustrin, hade, såsom ovan berörts, från armétygförvaltningens
sida ifrågasatts, om icke dessa — med undantag för apparatur
m. m. vid krutskuggfabriker — borde avföras ur fabriksfonden samt redovisas
under en särskild av armétygförvaltningen förvaltad maskinfond.
Ämbetsverket hade därjämte framhållit önskvärdheten av att inflytande
hyresmedel i första hand skulle få tagas i anspråk för underhåll och återanskaffning
och att först därefter återstående belopp skulle behöva inlevereras
till statsverket. Nämnden hade emellertid för sin del icke funnit tillräckliga
skäl att förorda en sådan lösning, vilken icke syntes innebära
några påtagliga fördelar i förhållande till den dittills tillämpade ordningen.
Nämnden hade därför föreslagit, att maskinerna fortfarande i samma ordning
som dittills skulle redovisas under försvarets fabriksfond och att inflytande
hyresmedel genom fabriksstyrelsens förmedling skulle inlevereras
till statsverket.

I enlighet med de av nämnden sålunda avgivna förslagen meddelade
Kungl. Maj :t genom beslut den It mars 1955 bl. a. följande föreskrifter
beträffande de av krigsmaterielverket förvaltade maskinerna för krigsmaterieltillverkning: a)

maskiner som äro avsedda för driften vid försvarets fabriksverks anläggningar
skola underställas fabriksstyrelsen;

b) dimsyreanläggningar inom sådana berganläggningar som äro upptagna
under befästningars delfond skola underställas fortifikationsförvaltningen
och redovisas å befästningars delfond;

c) maskiner vid de till vissa centralförråd för ammunition knutna sammansättningsverkstäderna
samt vid sådana verkstäder befintlig apparatur
för trotylgjutning skola underställas armétygförvaltningen för att av
nämnda ämbetsverk förvaltas och redovisas i samma ordning som maskiner
och övriga verket underställda verkstäder;

d) övriga maskiner skola underställas armétygförvaltningen.

Slutligen föreskrevs att vad som om krigsmaterielverket stadgas i de bestämmelser
som Kungl. Maj:t den 9 juni 1944 och den 21 juni 1946 medde -

60

lat angående förvaltningen av försvarets fabriksfond i stället skall avse
armétygförvaltningen.

Den 18 juni 1956 hemställde armétygförvaltningen i underdånig skrivelse,
att de maskiner som enligt nyssnämnda brev underställts ämbetsverket
måtte för redovisning överföras från försvarets fabriksfond till det beredskapsförråd
som förvaltades av ämbetsverket, dock med undantag av den
produktionsutrustning som vore avsedd för krut och annan explosivämnestillverkning,
vilken alltjämt föreslogs kvarstå å fonden. Tillika hemställdes
ånyo, att de inkomsthyror och försäljningsmedel som inflöte genom uthyrning
eller försäljning av maskiner m. m. överförda till beredskapsförrådet
finge användas till ersättningsanskaffning. Till stöd för sin framställning
anförde armétygförvaltningen bl. a. följande.

Den maskinpark som underställts armétygförvaltningen för fortsatt redovisning
på försvarets fabriksfond bestode av specialmaskiner och normalmaskiner.
En grupp av specialmaskinerna vore av sådan art att de ej kunde
användas för annat ändamål än tillverkning av viss krigsmateriel (krut
m. m.). De vore delvis avpassade för de anläggningar i vilka de uppmonterats
och kunde i fredstid endast nyttiggöras i samband med tillverkningen
i nämnda anläggningar. Då en fredstillverkning av krut därstädes ej
erfordrades för att tillgodose fredsbehovet och därjämte droge avsevärda
kostnader, hade produktionsutrustningen icke kunnat nyttiggöras sedan beredskapstillverkningen
upphörde. Någon uthyrning av ifrågavarande maskiner
kunde icke påräknas under normala fredsförhållanden. Produktionsutrustningen
syntes emellertid under ytterligare avsevärd tid vara fullt användbar
för avsett ändamål under förutsättning att den omsorgsfullt underhölles
och vårdades, särskilt mot korrosionsangrepp. — Den andra gruppen
av specialmaskiner, d. v. s. sådana för tillverkning av handvapenammunition,
vore ej på samma sätt som den förenämnda för sin användning
knuten till viss anläggning utan kunde uthyras till de privata företag som
även i fredstid hade tillverkning av finkalibrig ammunition på sitt program.
Uthyrningens omfattning bleve huvudsakligen beroende på storleken
av utlagda statliga fredsbeställningar. Hyresinkomsterna beräknades till ca
150 000 kronor per år. Maskinparken nedsletes successivt, varför behov av
fortlöpande ersättningsanskaffning förelåg, därest avsedd kapacitet för beredskaps-
och krigsproduktion skulle kunna vidmakthållas.

Normala maskiner, vilka anskaffats för att säkerställa tillverkning av
ammunition under beredskap och krig, vore ofta av sådan konstruktion, att
de kunde nyttiggöras även i rent civil produktion. Viss del av normalmaskinerna
hade därför kunnat uthyras både i samband med fredstillverkning av
ammunition och för civilproduktion. Andra maskiner hade stått oanvända,
antingen därför att de redan vore helt föråldrade och företagen icke ansett
det ekonomiskt lönsamt att förhyra dem eller därför att erforderlig maskin -

61

kapacitet för fredsbehov kunnat uttagas ur företagens egen maskinpark.
Hyresinkomsterna hade i genomsnitt uppgått till ca f)00 000 kronor per år
men befarades minska, dels därför att vissa maskintyper vore relativt nedslitna,
dels på grund av att en icke oväsentlig del av maskinerna uthyrts
med inlösningsrätt för hyrestagaren.

Gemensamt för den del av armétygförvaltningens maskinpark som alltjämt
redovisades på fabriksfonden vore enligt ämbetsverkets mening, att
den icke avsetts för förvaltningens anskaffningsverksamhet under normala
fredsförhållanden utan tillkommit enbart med hänsyn till anskaffning av
ammunition under beredskap och krig. Flertalet maskiner hade anskaffats
för anslag på driftbudgeten och samtliga maskiner vore till fullo avskrivna.

För att maskinparken ur beredskapssynpunkt skulle bibehålla sitt värde
och fylla avsett ändamål ansåg armétygförvaltningen det nödvändigt att
den anpassades efter de aktuella behoven. Frågan om ersättning och förnyelse
vore därför av synnerlig betydelse, vilken borde ägnas stor omsorg,
så att erforderlig anskaffning skedde planmässigt under hänsynstagande till
avsedd tillverkning och behovet att utfylla den industriella produktionsutrustningen.
Föråldrade, nerslitna och i övrigt icke aktuella maskiner in. m.
borde ersättas, varvid borde eftersträvas att nyanskaffade maskiner bleve
av sådan kvalitet och utformning att de kunde nyttiggöras i största möjliga
utsträckning vid industriföretagens normala fredsproduktion. Armétygförvaltningen
kunde icke finna att nuvarande system, där inkomster som erhölles
genom uthyrning och försäljning av maskiner icke finge disponeras
för ersättningsanskaffning, gynnade en rationell förvaltning av maskinparken.
Ämbetsverket ansåg därför, att vissa ändringar i gällande bestämmelser
angående redovisningen av maskiner å försvarets fabriksfond vore
påkallade. Till närmare belysning härav anförde ämbetsverket följande.

De nu å denna fond redovisade maskinerna utgöra en kapitaltillgång avsedd
för beredskapsändamål och synes därför närmast vara jämförbara
med de kapitaltillgångar, som redovisas i KATF underställt beredskapsförråd.
Ändamålet med såväl maskinerna som förnödenheterna i ett beredskapsförråd
är att säkerställa tillverkningen av krigsmateriel under beredskap
och krig. Beredskapsförrådet finansieras från ett kontant beredskapskapital,
som kan kontinuerligt omsättas genom att i samband med förnödenheternas
ianspråktagande för fredsanskaffning och försäljning av överflödiga
eller inkuranta varor inflytande medel få disponeras för ersättningsanskaffning.
Härigenom gives möjligheter att bibehålla tillgångarnas
värde och vidmakthålla avsedd beredskap. Därest maskinparken för beredskapsändamål
redovisades på i princip samma sätt, som föreskrivits angående
redovisning av förnödenheter i beredskapsförråd, skulle detta innebära
att maskinparken hänfördes till ett beredskapskapital, som ställts till
armétygförvaltningens förfogande samt att hyresinkomster och försäljningsmedel
skulle få användas även till ersättning och förnyelse av maskinparken
i princip enligt Kungl. Maj :ts bestämmelser angående medelsredovisning
för vissa beredskapsförråd. Härigenom skulle i varje fall vissa
möjligheter skapas att vidmakthålla maskinparkens ekonomiska och bered -

62

skapsmässiga värde. Som framgår av det föregående äro möjligheterna till
utnyttjande i fredstid för att på så sätt erhålla inkomsthyror nästan obefintliga
vad beträffar produktionsutrustningen för tillverkning av krut och
andra explosivämnen. Denna del av maskinparken kan sålunda knappast
förnyas genom självfinansiering. Dessutom må framhållas att mera genomgripande
förändringar av utrustningen i skuggfabriker knappast låter sig
göra utan ändringsarbeten även i själva anläggningarna. Då maskinpark
och anläggningar höra intimt samman finnes knappast någon anledning
att icke låta maskinparken redovisas på samma sätt som anläggningarna,
d. v. s. å fabriksfonden.

Det bör framhållas att, därest maskinparken i övrigt avföres från fabriksfonden
och i stället överföres till ämbetsverkets beredskapsförråd, erforderlig
ersättningsanskaffning ej helt torde kunna finansieras av inflytande
hyresinkomster och försäljningsmedel. Maskinparken är delvis nersliten
och i avsevärd utsträckning föråldrad eftersom hittills influtna inkomster
(ca 7 milj kr) ej disponerats för ersättningsanskaffning och någon plan för
dylik anskaffning icke blivit fastställd. Såvitt armétygförvaltningen har sig
bekant har anslag för ersättningsanskaffning i nämnvärd omfattning ej
ställts till vederbörande förvaltningsmyndighets förfogande. De maskinanskaffningar,
som efter 1953 gjorts medelst ianspråktagande av medel från
anslaget: »Engångskostnader för industriell krigsberedskap» hava nämligen
enligt ÖB direktiv till krigsmaterielverket avsett utökning av den maskinella
kapaciteten inom vissa särskilt trånga sektorer av ammunitionstillverkningen.
Med hänsyn till nu framlagda förslag om ändrad redovisning av
maskinparken avser ämbetsverket icke att i äskanden för hudgetåret
1957/58 upptaga frågan om särskilda medel för ersättningsanskaffning.

Enligt armétygförvaltningens mening skulle en övergång till ett redovisningsförfarande,
som möjliggjorde maskinparkens åtminstone delvisa förnyelse
genom självfinansiering, icke innebära något avsteg från tillämpade
budgetprinciper. Visserligen skulle, om skötseln av den ifrågavarande
maskinparken kunde anses hänförlig till statens löpande förvaltningsverksamhet,
den hittills tillämpade bruttoprincipen överensstämma med de
regler som i princip användes för redovisning av vissa statens inkomster.
Maskinparken representerade emellertid uteslutande ett beredskapskapital,
som ur beredskapssynpunkt måste vidmakthållas, och skötseln därav kunde
på intet sätt anses såsom löpande förvaltningsverksamhet. Som regel hade
för beredskapskapital av berörd art självfinansieringsprincipen tillämpats.
Ämbetsverket ansåg av angivna skäl den dittills använda redovisningsinetoden
varken sakligt eller ekonomiskt riktig.

I ett den 6 februari 1957 i ärendet avgivet utlåtande avstyrkte riksräkenskapsverket
den av armétygförvaltningen gjorda framställningen. Riksräkenskapsverket
anförde därvid bl. a. att för armétygförvaltningens maskiner
i princip borde tillämpas samma ordning för ersättningsanskaffning
som för fabriksverkets egna maskiner. Anskaffningen borde således ske
med anlitande av investeringsanslag, som anvisades för ändamålet. De inkomster
som uppkommo genom utnyttjandet av fabriksverkets egna maskiner
kunde lika litet som de genom uthyrning av armétygförvaltningens

63

maskiner inflytande inkomsterna direkt tagas i anspråk för ersättningsanskaffning,
och medel som inflöto genom försäljning av maskiner kunde
icke heller i någotdera fallet direkt disponeras för sådant ändamål. Riksräkenskapsverket
erinrade om att beträffande såväl armétygförvaltningens
som fabriksverkets egna maskiner gällde, att inkomsterna till den del de
motsvarades av årliga avskrivningar av maskinerna och övriga anläggningstillgångar
samt försäljningsmedlen till den del de hänförde sig till icke
avskrivna försäljningsvärden skulle via investeringsstaten för fabriksfonden
tagas i anspråk för täckande av förekommande utgifter för ersättningsanskaffning
och nyanskaffning. Riksräkenskapsverket underströk, att på
grund av de för fabriksfonden gällande avskrivningsreglerna genom redovisning
på fonden av ifrågavarande av armétygförvaltningen förvaltade
maskinpark garantier erhöllos för att värdet av det kapital som investerades
i maskinparken vidmakthölles, samtidigt som möjlighet bereddes att
fördela de kostnader för ersättningsanskaffning och nyanskaffning som
slutligt skulle belasta fjärde huvudtiteln på det antal år som motsvarade
maskinernas ekonomiska livslängd. Enligt riksräkenskapsverkets mening
skulle den fasta och konsekvent utformade ordning som gällde för redovisningen
av berörda anläggningstillgångar samt deras avskrivning och förnyelse
komma att helt sönderbrytas, därest i enlighet med armétygförvaltningens
förslag sådana maskiner som beräknades kunna uthyras skulle
överföras från fabriksfonden till det beredskapsförråd som förvaltades av
armétygförvaltningen. Efter en sådan omläggning skulle kostnaderna för
ersättningsanskaffning få bestridas på tre olika sätt, nämligen dels från
investeringsanslag för fabriksfonden i vad avser de maskiner som föreslagits
skola kvarstå å fonden, dels med anlitande av hyresinkomster och försäljningsmedel
och dels från anslag under fjärde huvudtiteln i vad avser de
maskiner som föreslagits skola överföras till beredskapsförrådet.

Vad armétygförvaltningen anfört om att genom medgivande att för ersättningsanskaffning
disponera inkomster som erhölles genom uthyrning
och försäljning av maskiner skulle skapas möjligheter att vidmakthålla
maskinernas värde ur beredskapssynpunkt ansåg riksräkenskapsverket icke
såsom något godtagbart skäl för en redovisningsomläggning, då enligt ämbetsverkets
uppfattning armétygförvaltningen borde ha möjlighet att erhålla
erforderliga medel för ersättningsanskaffning genom utverkande av
investeringsanslag för ändamålet. Riksräkenskapsverket kunde icke heller
dela armétygförvaltningens mening, att den kapitaltillgång som den ifrågavarande
maskinparken utgjorde närmast vore jämförbar med de kapitaltillgångar
som beredskapsförråden representerade och att därför de inkomster
som inflöto vid uthyrning och försäljning av maskinerna borde få
tagas i anspråk för ersättningsanskaffning på samma sätt som de medel
som inflöto vid utlämning från ett beredskapsförråd. Enligt riksräkenskapsverkets
uppfattning hade armétygförvaltningens maskiner karaktären av

64

anläggningstillgångar, vilka icke kunde likställas med de i ett beredskapsförråd
ingående förnödenheterna, vilka utgjordes av omsättningstillgångar.
De från maskinerna härrörande hyresinkomsterna voro därför av en helt
annan natur än de vid utlämning ur beredskapsförråd inflytande medlen.

Kungl. Maj :t lämnade genom beslut den 15 februari 1957 den av armétygförvaltningen
gjorda framställningen utan bifall.

Revisorernas uttalande. För att av beredskapsskäl säkerställa en tillfredsställande
tillverkningskapacitet för försvarets behov ha statsmakterna ansett
erforderligt att anvisa betydande belopp till anskaffning av vissa maskiner
och verktyg för krigsmaterieltillverkning. Anskaffningen har till övervägande
del belastat driftbudgetanslag. Inköpsvärdet av den ifrågavarande
materielen har i avrundat tal uppgått till 40 miljoner kronor, vilket belopp
är helt avskrivet. Maskinerna ha i stor utsträckning mot ersättning uthyrts
till den privata industrien. I fråga om maskinernas redovisning har Kungl.
Maj :t på grundval av förslag från organisationsnämnden för den centrala
försvarsförvaltningen den 11 mars 1955 meddelat närmare föreskrifter. I
det föregående har redogjorts för innehållet i nämnda föreskrifter. De
innebära i huvudsak att större delen av maskinparken, med undantag för
de maskiner som äro avsedda för driften vid försvarets fabriksverks anläggningar,
skall underställas armétygförvaltningen men redovisas på försvarets
fabriksfond. Såsom tidigare nämnts har armétygförvaltningen i underdånig
skrivelse den 18 juni 1956 hemställt att maskinerna i fråga måtte
för redovisning överföras från fabriksfonden till det beredskapsförråd som
förvaltas av ämbetsverket. Samtidigt har armétygförvaltningen anhållit att
de inkomsthyror och försäljningsmedel som inflyta genom uthyrning eller
försäljning av maskinerna och som enligt gällande bestämmelser oavkortat
skola inlevereras till statsverket i fortsättningen i överensstämmelse med
vad som är fallet i fråga om beredskapsförråden måtte få användas till ersättningsanskaffning.
Hyresinkomsterna ha beräknats till omkring 650 000
kronor per år. Ämbetsverket har i detta sammanhang bl. a. framhållit att,
eftersom dittills influtna inkomster — ca 7 miljoner kronor — icke disponerats
för ersättningsanskaffning och någon plan för dylik anskaffning
över huvud icke fastställts, maskinparken blivit delvis nersliten och i avsevärd
utsträckning föråldrad. Nämnda förhållanden ha enligt ämbetsverkets
mening lett till att maskinerna icke längre i tillräcklig grad kunna anses
fylla det beredskapsändamål för vilket de ursprungligen avsetts.

Den av armétygförvaltningen gjorda framställningen lämnade Kungl.
Maj :t genom beslut den 15 februari 1957 utan bifall. Till grund för nämnda
beslut torde bl. a. ha legat ett av riksräkenskapsverket i ärendet avgivet
utlåtande. Riksräkenskapsverket har däri bl. a. framhållit, att för armétygförvaltningens
maskiner i princip bör tillämpas samma ordning för ersättningsanskaffning
som för försvarets fabriksverks maskiner, d. v. s. anskaff -

65

ningen bör ske med anlitande av investeringsanslag som anvisas för ändamålet.
Ämbetsverket har vidare hävdat att de kapitaltillgångar som armétygförvaltningens
maskiner representera närmast äro att anse som anläggningstillgångar
och alltså icke jämförbara med de i ett beredskapsförråd
ingående förnödenheterna, vilka utgöras av omsättningstillgångar. De inkomster
som inflyta vid uthyrning och försäljning av ifrågavarande maskiner
böra därför enligt riksräkenskapsverkets uppfattning icke i redovisningsavseende
jämställas med de vid utlämning ur förråd inflytande
medlen.

Enligt revisorernas mening är det självfallet i princip riktigt att, så länge
de av armétygförvaltningen övertagna maskinerna redovisas å försvarets
fabriksfond, de för nämnda fond gällande förvaltningsföreskrifterna tilllämpas
i fråga om t. ex. ersättnings- och nyanskaffning. Det må emellertid
erinras om att sagda bestämmelser utformats med hänsyn till att huvuddelen
av fondens tillgångar utgöras av kapitaltillgångar, d. v. s. att de anskaffats
med investeringsmedel, vilket icke är förhållandet beträffande de
ifrågavarande maskinerna. Vidare må framhållas att det vid fondens inrättande
år 1944 förelåg gynnsammare förutsättningar att utnyttja maskinparken
produktivt än vad som senare efter beredskapens upphörande blivit
fallet. Det framstår därför som naturligt att maskinerna från början upptogos
å fonden, även om de icke voro att anse som produktiva kapitaltillgångar
i egentlig mening. Mot bakgrunden av angivna förhållanden synes
det revisorerna tveksamt om tillräckliga skäl föreligga att, såsom riksräkenskapsverket
föreslagit, för ersättnings- och nyanskaffning anvisa investeringsmedel,
allrahelst som i enlighet med i Sverige tillämpade regler krigsmateriel
i princip icke skall behandlas som kapitaltillgång. Därest det skulle
befinnas lämpligt att för ifrågavarande maskiner även framdeles tillämpa
gällande ordning i redovisningshänseende, anse revisorerna därför att medel
för ersättnings- och nyanskaffning böra anslås över driftbudgeten. Enligt
revisorernas uppfattning är emellertid även en annan lösning av här berörda
problem tänkbar, nämligen att avföra maskinerna ur fabriksfonden
och överföra dem till en diversemcdelstitel för att redovisas efter liknande
grunder som tillämpas vid 1. och 2. klassens tygverkstäder, i fråga om vilka
den bestämmelsen gäller att gjorda avskrivningar krediteras ett särskilt
konto som disponeras av armétygförvaltningen för ersättningsanskaffning.

Ehuru delade meningar kunna råda om vilken redovisningsform som i
förevarande fall bör tillämpas, torde någon tvekan icke föreligga i fråga om
angelägenheten av att landets krigsindustriella beredskap hålles på en
sådan nivå, att industrins produktion av krigsmateriel icke äventyras. Med
hänsyn härtill anse revisorerna det vara av största betydelse alt här berörda
maskiner, vilka äro avsedda att utgöra eu viktig produktionsreserv i ett
skärpt läge, förnyas och underhållas på sådant sätt att deras beredskapsvärde
bibehålies. Därest garantier härför icke skapas, torde det av bered -

5 Rev. berättelse arta■ statsverket år 1958 I

66

skapsskäl i fortsättningen bli nödvändigt att begränsa deras användning
under fredstid. Enligt revisorernas mening kan det emellertid ur ekonomisk
synpunkt knappast anses försvarligt att på sådant sätt lösa här föreliggande
problem. Revisorerna anse därför att sådana åtgärder snarast böra vidtagas
som möjliggöra ett fortsatt utnyttjande av maskinerna utan att deras
värde som beredskapsfaktor nedgår. I första hand bör i detta syfte utarbetas
en plan för maskinernas användning, underhåll och förnyelse. Enligt
revisorernas uppfattning bör i samband därmed också undersökas om det
icke är möjligt att genom exempelvis modernisering av vissa maskiner
skapa förutsättningar för att utnyttja dem i ökad omfattning.

Socialdepartementet

§ 12

Synpunkter på den statliga långivningen till egna hem

I kungörelsen den 24 maj 1957 (nr 359) om egnahemslån m. m. ha meddelats
bestämmelser rörande de förutsättningar och villkor som gälla för
lån för nybyggnad eller därmed i fråga om resultatet likvärdig, mera genomgripande
ombyggnad av enfamiljshus som skall bebos av låntagaren eller av
tvåfamilj shus vars ena lägenhet skall bebos av låntagaren. Enligt 5 § må
egnahemslån endast beviljas om bostadshus, som uppföres eller ombygges
med hjälp av lånet, kan beräknas få stadigvarande användning för bostadsändamål.
Enligt 6 § gäller som regel att säkerhet i form av inteckning i
fastigheten skall lämnas för lånet. Fastighetens kreditvärde skall således
enligt gällande bestämmelser beaktas vid långivningen.

Till grund för ifrågavarande bestämmelser ligger bl. a. ett uttalande av
föredragande departementschefen vid anmälan av propositionen 1953: 138
angående anslag för budgetåret 1953/54 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. Det heter där i fråga om lokaliseringen, d. v. s. fastighetens
belägenhet i förhållande till annan bebyggelse, bl. a. följande.

Av det anförda torde framgå att statligt lån för uppförande av egnahem
på den rena landsbygden icke bör vägras enbart av det skälet att efterfrågan
på egnahem utanför tätorter på längre sikt möjligen kan förändras
på sådant sätt att staten i vissa fall skulle kunna komma att löpa vissa risker.
Det är ett önskemål att uttunningen av befolkningen på den egentliga
landsbygden icke blir för stor. Allmänt hållna bedömningar av kreditriskerna
bör därför icke få fälla utslaget vid prövning av ansökningar om egnahemslån
till hus på landsbygden. I de fall då en uppenbart olämplig plats
för egnahemmet har valts, bör dock lån icke beviljas. Liksom hittills bör
då fråga är om lån till egnahem på jordbruksfastighet hänsyn tagas till den
pågående strukturrationaliseringen inom jordbruket. Jag förutsätter, att
länsbostadsnämnderna vid prövning av låneansökningar avseende egnahem
på landsbygden kommer att beakta de legitima nybyggnadsbehov som där
kan föreligga.

I statsutskottets av riksdagen sedermera godkända utlåtande i ämnet
(1953: 153) framhålles följande.

En allmänt restriktiv inställning till egnahemsbyggandet på landsbygden
bör enligt utskottets mening icke få vara vägledande för långivningen. Lika
klart är att lån icke bör beviljas, om en uppenbart olämplig plats för egnahemmet
har valts. Allmängiltiga normer för bedömning av i vilka fall lån
icke bör utgå torde icke kunna uppställas. Det torde få ankomma på länsbostadsnämnderna
att med beaktande såväl av vad ovan anförts som av de
särskilda omständigheterna i varje enskilt fall avgöra, huruvida lån bör
beviljas eller ej. Utskottet godtager sålunda de av departementschefen angivna
riktlinjerna för lån till egnahem på landsbygden.

I Råd och anvisningar angående samverkan mellan lantmäteri- och bostadsmyndigbeter
in. in., utgivna år 1950 av lantmäteristyrelsen och bo -

68

stadsstyrelsen i samråd med byggnadsstyrelsen, ha sammanfattats de synpunkter
som böra vara vägledande vid prövningen av kreditvärdet. Det
heter där bl. a. följande.

Sedan länge förekommer och pågår alltjämt en minskning av de inom de
egentliga landsbygdsnäringarna sysselsatta befolkningsgrupperna och en
viss inflyttning till städer och övriga tätorter.

På grund av den förutsebara befolkningsutvecklingen, jordbrukets rationalisering
och den fortsatta dragningen till tätorterna torde antalet hushåll
på den egentliga landsbygden icke komma att öka, såvida icke landsbygdsbefolkningen
erhåller nya förvärvsmöjligheter genom förläggning till landsbygden
av industri och hantverk samt serviceverksamhet. Behovet av nya
bostäder på den egentliga landsbygden torde därför i huvudsak komma att
tillgodoses genom förbättring och ombyggnad av befintliga bostäder samt
ersättningsbyggnader i anslutning till tidigare bosättningar.

En följd av den sålunda förutsebara utvecklingen blir också att investeringar
i bostäder, vilka i förhållande till tätorter och kommunikationer eller
på rena landsbygden belägna småföretag äro mindre välbelägna, sannolikt
komma att vara förenade med betydande risker därest det aktuella bostadsbehov,
som skall tillgodoses, icke föranledes av sysselsättning inom de
primära näringarna jordbruk och skogsbruk samt därav betingad serviceverksamhet.

I samband med den statliga långivningen har det hittills ansetts angeläget
att verkställa granskning av samtliga tomtplatser med hänsyn till belägenhet
och beskaffenhet. En sådan granskning har befunnits särskilt
betydelsefull då fråga är om tomtplatser utanför de egentliga tätorterna,
där avstånden till arbetsplats, skolor m. m. kunna bli betydande. Såsom
en bedömningsgrund har man i sådana fall infört jämväl frågan om kreditvärdigheten
hos det tilltänkta låneobjektet. En bebyggd fastighet säges
ha lågt kreditvärde om efterfrågan på fastigheten vid en eventuell försäljning
kan väntas bli så ringa, att därvid icke kan erhållas ett pris för fastigheten,
som någorlunda motsvarar priset för liknande fastigheter med
bättre belägenhet. I sådana fall riskerar i första hand den enskilde att vid
en framtida försäljning förlora hela eller större delen av sitt i fastigheten
nedlagda kapital. Men även för en långivare innebär belåning av sådana
mindre välbelägna fastigheter stora risker.

Vad nu sagts får emellertid icke uppfattas så, att det allmänna i samband
med långivningen icke vore berett att taga risker för tillgodoseende av vissa
sociala önskemål. Sådana risker böra i viss omfattning tagas, men det är
angeläget att icke i onödan öka risktagandet genom att bevilja lån till bostäder
med uppenbart ringa kreditvärdighet. En viss familjs speciella sysselsättningsförhållanden
och även andra omständigheter kunna motivera
ett för övrigt icke försvarligt risktagande.

Huvudsynpunkten på frågan om kreditvärdigheten är att ifrågavarande
låneobjekt bör vara så beläget att det utan uppenbart risktagande för långivaren
eller låntagaren kan förväntas komma att få stadigvarande användning
för avsett ändamål.

Frågan om beviljandet av egnahemslån sammanhänger även intimt med
samhällsplanering och samhällsbyggande. Syftet med byggnads- och jorddelningslagstiftningen
är bl. a. att främja tillkomsten av välbyggda samhällen,
som tillgodose högt ställda krav hygieniskt, ekonomiskt och socialt,

69

samt att förhindra uppkomsten av illa planerade eller från allmän synpunkt
ej önskvärda samhällsbildningar.

De materiella kraven på avstyckning för bostadsändamål vid glesbebyggelse,
vilka äro av särskilt intresse i förevarande sammanhang, inskränka
sig till det för avstyckning generellt gällande s. k. allmänna lämplighetskravet
i 19 kap. 2 § andra stycket jorddelningslagen, att styckningsdel
skall till omfång och beskaffenhet i övrigt samt med hänsyn till belägenheten
vara sådan att den bildar fastighet, som är varaktigt lämpad för sitt
ändamål.

I de nämnda anvisningarna anföres i fråga om denna föreskrift bl. a.
följande.

Kravet på varaktig lämplighet innebär nämligen att det skall vara troligt,
att även framtida ägare skall finna med sin fördel förenligt att utnyttja den
tilltänkta fastigheten för samma ändamål. Belägenheten skall alltså vara
acceptabel med hänsyn till de anspråk, som i allmänhet uppställas. Däremot
torde man med stöd av jorddelningslagens bestämmelser icke vara
berättigad vägra avstyckning endast på den grund, att köparen av en tomtplats
kan förväntas göra en kanske relativt betydande förlust vid en framtida
försäljning av tomtplatsen med därå uppförd byggnad. I begreppet
belägenhet torde icke blott läget i terrängen (i backe, på kulle, i dalsänka
o. s. v.) anses böra ingå utan även läget i vidare bemärkelse, varvid kommer
under bedömande avstånd till allmän väg, till järnvägsstation, busshållplats,
skola, affärer o. s. v.

Riksdagens revisorer ha funnit det vara av intresse att genom besök i
vissa län inhämta närmare kännedom om hur angivna direktiv kommit att
tillämpas i praktiken. Resor ha därför i sådant syfte företagits i Södermanlands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Jämtlands och Västerbottens
län. Revisorerna ha därvid varit i tillfälle att bl. a. genom besök på
respektive platser taga del av ett stort antal låneärenden, där lokaliseringssynpunkterna
spelat en väsentlig roll. Av dessa ärenden torde redogörelse få
lämnas för följande.

Södermanlands län

Gnesta köping (3 241 innevånare den 1 januari 1958). Tomtplatsen är
belägen vid en biväg till länsväg nr 225 ungefär mitt emellan Gnesta köping
(tätorten) och Björnlunda stationssamhälle men omkring 5 km från köpingens
centrum. Goda landsvägsförbindelser finnas. Sökanden, som är
anställd som bonare i Gnesta, har förvärvat tomten av svärfadern, från
vilkens jordbruksfastighet den är avstyckad. Daga Härads Sparbank erbjöd
fullt bottenlån och byggnadskreditiv. Lån för ett egnahem på en närbelägen
tomt har tidigare beviljats. Vid länsbostadsdirektörens och kamrerarens
hos länsbostadsnämnden besök på platsen bedömdes denna icke vara
så avlägset belägen, att allmänna kreditvärdesynpunkter borde ge anledning
till avslag. Om man emellertid såge avståndet till tätorter med skolor

70

och affärer m. m. i förening med en viss närhet till gårdens ekonomibyggnader
och gödselstad, kunde viss tveksamhet anses befogad. Tomtplatsen
besöktes, därför även av ndmndledamöter och företrädare för olika länsmyndigheter,
med vilka nämnden samarbetar, vid länsbostadsnämndens
årliga resa i juni 1958. Resultatet av bedömningen vid detta tillfälle blev
att egnahemslån borde kunna beviljas, vilket skedde i september 1958 efter
viss komplettering beträffande vattenförsörjningen, som icke från början
var tillfredsställande planerad.

Runö kommun (2 770 innevånare den 1 januari 1958). Fastigheten är
belägen i tätortsbildningen vid Lids kyrka, där affär, skola och ett nybyggt
pensionärshem finnes; avståndet till Nyköping är ca 15—20 km. Sökanden
drev lanthandel i ett äldre hus på samma fastighet. Sedan detta hus nedbrunnit,
söktes egnahemslån för nybyggnad, innehållande bostadslägenhet
samt affärslokal jämte lager. På tillstyrkan av förmedlingsorganet, som
uppgav sig ha fått de bästa upplysningar om sökanden, meddelades preliminärt
beslut om egnahemslån i september 1954. Lånet utanordnades i
januari 1956.

Oaktat Rönö är en avfolkningskommun, ansågs egnahemslån i tätortsbildnmgen
vid Lids kyrka icke kunna nekas ur kreditvärdesynpunkt. Det
''isade sig emellertid att sökanden efter nybygget ej åter kunde driva upp
affärsrörelsen pa tillfredsställande nivå, troligen bl. a. beroende på konkurlensen
fiån en annan affär strax intill. Sökanden gjorde konkurs år 1957,
och på våren 1958 nödgades länsbostadsnämnden att vid exekutiv auktion
inropa fastigheten för 50 000 kronor; inget annat bud förekom. För att
täcka statens fordran skulle ha behövts en köpeskilling av ca 85 000 kronor.

I syfte att täcka nämndens fordringar har först prövats möjligheten att
kommunen skulle förvärva fastigheten och efter ombyggnad av affärslokalen
använda den till lärarbostäder. Då detta projekt icke synes kunna
realiseras, har fastigheten utannonserats, men försäljning har ej varit
möjlig. F. n. undersökas förutsättningarna för att kommunen tills vidare
skall hyra fastigheten för kommunalkassor och kommunalexpedition. Denna
expedition kommer emellertid på längre sikt att flyttas till annan plats.

Göteborgs och Bohus län

Kville kommun (4 849 innevånare den 1 januari 1958). Sökanden är
lantbrukare, fastigheten omfattar 12 hektar åker och 5,5 hektar skog. Avståndet
till Fjällbacka (750 inv.) är omkring 7 km. Fastighetens taxerings\ärde
är 23 900 kronor, sökandens skuld vid tidpunkten för ansökan om
egnahemslån uppgick till 35 000 kronor, varav statligt garantilån 23 000
kronor. Länsbostadsnämnden har beviljat denne ett egnahemslån med en
övre lånegräns av 62 000 kronor (år 1956). Lantbruksnämnden, som tidigare
hade beviljat sökanden lån till förvärv av fastigheten, hade från början
icke ansett sig böra tillstyrka annat bostadsstöd än förbättringslån men har

71

icke motsatt sig, att lånet beviljades. Det påpekas dock att saluvärdet på
fastigheten efter en ombyggnad ligger icke obetydligt under 50 000 kronor.
Sökanden har fem små barn, varför hans egna bostadskostnader med anledning
av ombyggnadslånet tack vare familjebostadsbidrag bli små och
väsentligt mindre än vid ett genomgripande förbättringsföretag. Huset var
helt obeboeligt utan en relativt kostnadskrävande upprustning.

Ekonomibyggnaderna på gården äro dåliga; en nödvändig reparation av
dessa beräknas kosta 20 000 kronor.

Vette kommun (5 301 innevånare den 1 januari 1958). Under hänvisning
till lantbruksnämndens avstyrkande avslogs en framställning från en lantbrukare
om egnahemslån för nybyggnad i Lilla Holma. Lantbruksnämnden
ansåg, att en nybyggnad skulle föregripa en framtida rationalisering. Fastigheten
(om 8 hektar åker och 13 hektar skog) anses icke bärkraftig. Ekonomibyggnaderna
bedömdes som bristfälliga. Utbudet av fastigheter i norra
länsdelen ansåges troligen bli större än efterfrågan, vilket bl. a. skulle medföra
risker vid högbelåning av denna typ av jordbruk. Sökanden besvärade
sig och anförde bl. a., att han idkade hönsskötsel som ”huvudnäring” och
att han icke vore beroende av några ekonomibyggnader utöver hönseriet,
som vore nybyggt. Länsbostadsnämnden anförde med anledning av besvären,
att kreditvärdet på en avstyckad tomt visserligen i och för sig vore
svagt men att det icke bedömdes vara förenat med någon risk att lämna
egnahemslån i detta fall (skulden å fastigheten var då 7 500 kronor, taxeringsvärde
20 300 kronor), varför frågan vore av jordpolitisk natur; nämnden
ställde inget yrkande. Bostadsstyrelsen upphävde efter lantbruksstyrelsens
hörande länsbostadsnämndens beslut och visade ärendet åter för ny
behandling. Erforderligt lån har numera beviljats.

Älvsborgs län

Svansjö kommun (2 522 innevånare den 1 januari 1958). Öxabäck och
Torestorp äro tätorter i kommunen. Övervägande delen av befolkningen har
sin utkomst inom jordbruket och genom hemarbete. En del har sysselsättning
inom industrien i Kinna och Skene köpingar, dit avståndet är ca 2 mil.
Jordbruket består av små bruksenheter, de flesta under 20 hektar. Det
aktuella ärendet avser nybyggnad av eget hem i Älekulla; låntagaren har
sin utkomst som chaufför i Kinna. Avståndet mellan arbetsplatsen och
hemmet är ca 2,5 mil. Älekulla är en typisk glesbygd utan andra sysselsättningsmöjligheter
än jordbruk och hemarbete. Nämnden ställde sig mycket
tveksam inför lånefrågan. Platsen besöktes av nämnden, innan beslut
fattades. Först efter starka påtryckningar från kommunen bifölls framställning
om lån.

Vårgårda kommun (8 012 innevånare den 1 januari 1958). Befolkningen
erhåller sin utkomst genom jordbruket. Detta ärende gäller nybyggnad av
mangårdsbyggnad å eu jordbruksfastighet. Denna är enligt lantbruksnämn -

72

den ett övergångsjordbruk med dåligt byggnadsbestånd. Skogen är uthuggen.
Stora svårigheter att klara de skulder fastigheten åsamkas genom
nybyggnad ha ansetts föreligga. Vid en uppdelning av jordbruket på grannarna
saknar bostadshuset som särskild fastighet varje värde. Länsbostadsnämnden
har avslagit låneframställningen, men ärendet har återförvisats
av bostadsstyrelsen med föreläggande för nämnden att bevilja lån.

Örebro län

Ett av de ärenden som varit aktuella i detta län har revisorerna funnit
vara av den karaktär, att det kommer att redovisas i särskild ordning.

Jämtlands län

Ströms kommun (8 254 innevånare den 1 januari 1958). Harrsjön är en
skogsby med ca 125 innevånare. Befolkningen erhåller sin utkomst huvudsakligast
genom skogsarbete. Under åren 1949—1957 ha tio nybyggnader
uppförts med stöd av egnahemslån. Härjämte har ett egnahemslån för ombyggnad
beviljats samt även fyra förbättringslån. Bostadsbeståndet var tidigare
dåligt men har genom nybyggnader och ombyggnader undergått en
väsentlig förbättring. Byn anses numera livskraftig och någon folkminskning
har icke under de senaste åren kunnat konstateras. Skola och affärer
samt ett gemensamt badhus finnas i byn. Ur skogsbrukets synpunkt har det
bedömts angeläget, att byns utveckling och fortsatta bestånd understödas.

Innan länsbostadsnämnden beviljade det första egnahemslånet för nybyggnad
i Harrsjön, gjordes omfattande utredningar angående förutsättningarna
för byns möjligheter att bestå och utvecklas. Dessa utredningar
gåvo vid handen, att befolkningen kunde räkna på att få jämn och god
sysselsättning i skogarna runt om byn och att det vore av intresse att tillgången
på arbetskraft för skogsbrukets behov inom detta område tryggades.
Det har senare visat sig att byn ”fått nytt liv” och att utvecklingen
gått i avsedd riktning.

Sjuisåsens by, som är belägen inom Frostvikens kommun (2 673 innevånare
den 1 januari 1958), består av några få gårdar; skola och affärer
saknas. Avståndet till sådana är 25 km. Innan regleringsdammen uppfördes
vid Bågedeforsen, fanns där en fiskodling; fiske bedrevs i forsen. Fiskeintressenterna
hade vid forsen uppfört en del byggnader, en inrymmande
pensionat samt en bostad för tillsyningsmannen. I samband med reglering
av forsen försåldes anläggningarna till regleringsföreningen.

Den tidigare av en fiskeklubb anställde tillsyningsmannen anställdes av
regleringsföreningen som dammvakt. Då han saknade egen bostad, gjorde
han framställning om egnahemslån för nybyggnad å tomt som gratis upplåtits
åt honom av föreningen. Länsbostadsnämnden ställde sig mycket
tveksam till framställningen med hänsyn till fastighetens belägenhet. Efter
ingående utredningar och efter att ha inhämtat upplysningar av reglerings -

73

föreningen angående dammvaktens försörjningsmöjligheter in. m. fann
länsbostadsnämnden skäligt bevilja det sökta lånet.

Västerbottens län

Dorotea (5 738 innevånare den 1 januari 1958). Lövsjö, en by i kommunen,
belägen 500 m från allmänna vägen Risbäck—Borgafjäll, 16 km väster
om Risbäck samt 9 km till närmaste grannar i Tvärsele och Båtas. I Lövsjö
har de senaste åren funnits en bebodd fastighet. Två söner till ägaren av
denna fastighet anhöllo år 1957 om egnahemslån för uppförande av var sitt
bostadshus. Den ene sonen övertog faderns jordbruksfastighet och den
andre var ägare till en intilliggande mindre jordbruksfastighet. Efter hörande
av lantbruksnämnden och efter viss utredning beviljade länsbostadsnämnden
de begärda egnahemslånen. Nämnden hade därvid haft att taga
ställning till frågan, om egnahemslån över huvud taget skulle beviljas i
Lövsjö och i så fall om två egnahemslån skulle beviljas. Främst i syfte att
förbättra trivseln på platsen ansågs det, att lån borde beviljas till båda
sökandena.

Granberget är beläget inom samma kommun vid enskild väg, ca 3 km
öster om allmänna vägen Storbäck—Strömnäs. Byn består av tre gårdar;
ägarna av dessa äro bröder. Lantbruksnämnden har enligt uppgift lämnat
lån till två ladugårdar på en sämjedelad fastighet i byn utan att kontakt
tagits med övriga länsmyndigheter.

Sökanden, som är gift och har fyra minderåriga barn, äger ett mindre
bostadshus å en tomt, som nyligen avstyckats. Vid avstyckningen uppgav
sökanden, att han ej ämnade söka statligt egnahemslån till nytt bostadshus.
Med hänsyn till belägenheten har tveksamhet uppstått, om egnahemslån,
som numera sökts, bör beviljas. Beslut i ärendet hade vid tidpunkten för
besöket å platsen ännu ej meddelats.

Revisorernas uttalande. Enligt de förutsättningar och villkor soin gälla i
fråga om egnahemslån må dylikt lån endast beviljas om bostadshus, som
uppföres eller ombygges med hjälp av lånet, kan beräknas få stadigvarande
användning för bostadsändamål; vidare skall säkerhet i form av inteckning
lämnas för lånet. Fastighetens kreditvärde skall med andra ord beaktas vid
långivningen. Bland de faktorer som komma in i bilden vid prövningen av
detta värde ingår även fastighetens lokalisering, d. v. s. dennas belägenhet
i förhållande till annan bebyggelse. Frågan härom har under senare år
uppmärksammats i skilda sammanhang; den har sålunda hl. a. vid upprepade
tillfällen föranlett diskussioner i riksdagen. De uttalanden från statsmakternas
sida som härutinnan skola vara vägledande återfinnas i den
förut omnämnda propositionen 1953: 138 samt statsutskottets utlåtande nr
153 med anledning därav. Det heter i propositionen, att då fråga är om
egnahemslån till hus på landsbygden lån icke bör beviljas, då en uppenbart

74

olämplig plats för egnahemmet valts. Uttrycket ”uppenbart olämplig plats”
är till sin natur sådant, att någon entydig tolkning av dess innebörd icke är
möjlig; för tydlighets skull bör dock framhållas att uttrycket knappast tar
sikte på sådana fall, där fråga är om tomtplatsens själva beskaffenhet.
Såsom statsutskottet framhöll i sitt nämnda utlåtande ankommer det på
länsbostadsnämnderna att med beaktande av departementschefens nyss
återgivna uttalande och omständigheterna i varje enskilt fall avgöra, huruvida
lån bör beviljas eller ej. Till ledning för nämndernas verksamhet härutinnan
har, såsom framgår av det föregående, bostadsstyrelsen gemensamt
med lantmäteristyrelsen utfärdat vissa anvisningar.

Mot bakgrunden av den förda diskussionen och då nu gällande direktiv
i ämnet tillämpats under så lång tid, att viss erfarenhet därav bör ha
vunnits, ha revisorerna funnit det vara av intresse att genom besök i vissa
län närmare informera sig om hur nämnda normerande uttalanden kommit
att tillämpas vid långivningen till egnahem. I anslutning till de iakttagelser
som därvid gjorts ha revisorerna ansett sig böra sammanfatta sin
syn på här avsedda frågor, vilka med hänsyn till den pågående samhällsutvecklingen
uppenbarligen måste antagas få stor betydelse jämväl i framtiden.

Det är enligt revisorernas mening två huvudsynpunkter som i första hand
böra beaktas vid en diskussion av förevarande spörsmål, nämligen dels de
risker som ur statsekonomisk synpunkt äro förenade med långivningen till
egnahem, dels angelägenheten av att åstadkomma en ur olika synpunkter
lämplig bebyggelse. Helt allmänt kan konstateras, att ett tillgodoseende av
sistnämnda synpunkt även innebär, att de ekonomiska riskerna elimineras
i väsentlig grad. I syfte att ge en uppfattning om storleken av dessa må
erinras, att statens utestående fordringar i egnahemslån f. n. uppgå till
över två miljarder kronor.

En fastighet har en sådan livslängd, att man vid övervägande av frågan
huruvida lån bör medgivas icke kan beakta enbart den lånesökandes intressen.
Jämväl förhållandena sådana de kunna gestalta sig i framtiden måste
tagas med i bilden. Fastigheten måste med andra ord beräknas få varaktig
användning för sitt ändamål. Detta krav ansluter sig således till det villkor
som i jorddelningslagen uppställts för avstyckning vid glesbebyggelse.

Det är enligt revisorernas mening naturligt, att den som önskar utnyttja
befintliga lånemöjligheter måste finna sig i att samhällets organ vid bedömande
av lånefrågan tager hänsyn till även andra förhållanden än dem
som åberopas av den lånesökande och som ofta kunna vara av så speciell
art, att det knappast tillkommer samhället att tillgodose dem. Vidare bör
i detta sammanhang erinras, att långivningen under de senaste åren skett
under en i stort sett fortlöpande högkonjunktur. Förändrade samhällsekonomiska
förhållanden kunna möjligen komma att ändra förutsättningarna
för långivningen. Å andra sidan är det uppenbart, att vissa risker måste

75

tagas för att tillgodose sociala önskemål; hela vår bostadspolitik har f. ö.
som bekant en starkt social inriktning.

Då man har att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av ett bostadsföretag
är det nödvändigt att även uppmärksamma, att med varje bosättning
följa andra utgifter än de som direkt sammanhänga med själva husbygget.
En olämplig lokalisering kan sålunda medföra ökade utgifter för
samhället i form av kostnader för skolskjutsar, läkarvård o. s. v. Det är
vidare ett självklart krav att bebyggelse lokaliseras på sådant sätt, att befintliga
eller projekterade vatten- och avloppsanläggningar kunna utnyttjas
i avsedd omfattning.

Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att de bostadspolitiska
organen ha en viktig uppgift att fylla, när det gäller upplysningsverksamhet
på detta område. Erfarenheten synes f. ö. visa, att en lånesökande som
till följd av länsbostadsnämndernas direktiv nödgas bygga ett eget hem
på annan plats än den ursprungligen avsedda oftast med tillfredsställelse
accepterar nämndens inställning, därest han tillräckligt informeras om de
vådor som kunna vara förbundna med en olämplig tomtplats.

Det göres stundom gällande att nu anförda synpunkter, som i väsentlig
mån anknutits till statsverkets intressen, skulle stå i motsatsförhållande
till de kommunala. En sådan uppfattning är emellertid enligt revisorernas
mening icke hållbar. Såsom är allmänt känt pågår bl. a. till följd av jordbrukets
rationalisering en uttunning av befolkningen på landsbygden. Oavsett
politisk uppfattning råder allmän enighet om att icke önskvärda konsekvenser
komma att uppstå, därest denna utveckling fortsätter alltför
länge; det göres f. ö. stundom gällande att den redan gått för långt. Revisorerna
ha icke anledning att taga ställning till hur därmed må förhålla
sig. Det kan dock konstateras, att det ur landsbygdssynpunkt måste vara
ett betydande intresse, att landskommunerna kunna bibehålla ett tillräckligt
befolkningsunderlag, som gör det möjligt för dem att åstadkomma
sådana levnadsbetingelser som icke blott uppmuntra till kvarboende på
landsbygden utan även kunna locka till viss utflyttning från städer och
andra större tätorter. Speciellt med tanke på ungdomen och dess betydelse
för landsbygdens framtid är det nödvändigt, att landskommunerna få förutsättningar
att ordna med sådana gemensambetsanordningar som kunna
bidraga till att ungdomen kvarbliver på landsbygden. Erfarenheten visar alt
möjligheterna härtill äro större, om bebyggelsen lokaliseras på lämpligt
sätt. Vid överläggningar som revisorerna haft med representanter för större
skogsbolag har framkommit, att det är lättare att exempelvis åstadkomma
livskraftiga s. k. skogsarbetarbyar, om dessa anslutas till redan befintlig
bebyggelse än om man söker skapa helt nya centralorter inom en kommun.
Det säger sig f. ö. självt, att ju mer man satsar på en enda sådan centralort,
desto större äro förutsättningarna för att man skall kunna giva denna en
tillfredsställande standard i olika hänseenden. Denna uppfattning delas

76

uppenbarligen av ansvariga kommunalmän, även om kommunindelningsreformen
fört med sig speciella problem i detta avseende. Utredningar som
utförts i olika sammanhang ge även vid handen, att handel och hantverk
i väsentlig grad äro beroende av tillräckligt stora tätorter för att kunna
erbjuda en tillfredsställande service. I anslutning till vad sålunda anförts
må understrykas det angelägna i att länsbostadsnämnderna realistiskt söka
bedöma den framtida utvecklingen i fråga om bebyggelselokaliseringen, när
det gäller att bevilja lån till hus avsett att innehålla även affärslokaler. I
annat fall föreligga risker för betydande felinvesteringar.

Under senare år har en medveten strävan förelegat att om möjligt förlägga
industri till landsbygden. Arbetsmarknadsmyndigheterna ha bl. a.
genom sin rådgivningsverksamhet sökt att verksamt bidraga därtill. En
fortsatt sådan utveckling är ur olika synpunkter önskvärd, i den mån tillräckliga
förutsättningar därför finnas. Man bör dock icke förbise att vid
nyetablering av företag vissa problem kunna uppkomma i fråga om bostadsbebyggelsens
lämpliga lokalisering. Revisorerna vilja därför understryka
betydelsen av det samarbete som redan förekommer mellan nämnda
myndigheter och länsbostadsnämnderna; av vikt är givetvis att även företagareföreningarna
i sin verksamhet beakta dessa synpunkter.

Såvitt revisorerna kunnat konstatera ha här redovisade synpunkter i
stort sett beaktats av de länsbostadsnämnder vilkas verksamhet närmare
studerats. Givetvis ha inom denna verksamhet förekommit även sådana
låneärenden, beträffande vilka olika meningar kunna råda; avgörande för
ställningstagandet i ett tveksamt fall måste alltid bli, vilken synpunkt som
skall anses väga tyngst. Det kan då ofta bli beroende på t. ex. intresseinriktningen
hos vederbörande vilket beslut som till sist fattas. Men oavsett
dessa fall bör den bedrivna lokaliseringspolitiken, vilken måste — och detta
anse sig revisorerna särskilt böra framhålla — vara till gagn för landsbygdens
framtid, med all kraft fullföljas, och detta gäller givetvis icke blott
i här aktuella län utan även i landet i dess helhet. Med den inställning
nämnderna i regel synas intaga till förevarande spörsmål tala goda skäl
för att så även skall bli fallet. Här må jämväl erinras om att nämnderna ha
en sådan sammansättning, att man kan utgå från att de lokala synpunkterna
i tillbörlig mån bli beaktade. Särskilt med hänsyn härtill måste det enligt
revisorernas mening föreligga synnerligen starka skäl för att överordnad
myndighet skall upphäva av vederbörande länsbostadsnämnd fattat beslut
i ärende rörande lokalisering.

I det föregående ha revisorerna understrukit betydelsen av samarbete
mellan bl. a. arbetsmarknadsmyndigheterna och länsbostadsnämnderna i
ärenden av förevarande natur. Än angelägnare framstår detta samarbete
mellan de bostadspolitiska och de jordbrukspolitiska organen, något som
f. ö. understrukits även från riksdagens sida. Revisorerna ha emellertid fått
kännedom om sådana fall, där vederbörande lantbruksnämnd vid överlå -

77

telse av jordbruksfastighet i rationaliseringssyfte icke i tillräcklig grad
beaktat, huruvida den nödvändiga bostadsförbättring som redan på ett
tidigt stadium av ärendets handläggning måste ha varit uppenbar även för
lantbruksnämnden kunde anses svara mot fastighetens framtida avkastning.
Ett av dessa ärenden har befunnits vara av den karaktär, att revisorerna
ansett påkallat att redovisa det i särskild ordning; till denna redogörelse
torde här få hänvisas. De sålunda gjorda iakttagelserna ge revisorerna
anledning att understryka det synnerligen angelägna i att lantbruksnämnderna
före påbörjande av rationaliseringsföretag noga beakta de
konsekvenser en tillfredsställande lösning av bostadsfrågan kan få för jordbrukets
framtida avkastning. Det kan vidare ifrågasättas, huruvida icke de
anvisningar som gälla för samarbetet mellan lantbruksnämnder och länsbostadsnämnder
och som utfärdats år 1949 av lantbruksstyrelsen i ljuset
av numera vunna erfarenheter böra ersättas av nya sådana, utfärdade gemensamt
av lantbruksstyrelsen och bostadsstyrelsen. De förut omnämnda
anvisningarna angående samverkan mellan lantmäteri- och bostadsmyndigheter
m. m. synas i åtskilliga hänseenden kunna tjäna som förebild härför.
Det kan f. ö. konstateras, att samarbetet mellan å ena sidan de bostadspolitiska
organen och å andra sidan lantmäteri- och övriga planmyndigheter
i stort sett synes vara gott, även om jämväl på detta område förekommit
fall som kunna ge anledning till erinran. Som en förklaring till att
samarbetet i vissa fall icke synes ha varit helt ändamålsenligt må erinras,
att länsbostadsnämnderna i sin långivande verksamhet i några hänseenden
äro skyldiga att uppställa högre krav på tomtplatsen än vad lantmäteri- och
planmyndigheterna i sin verksamhet för fastighetsbildning kunna göra med
stöd av jorddelnings- och byggnadslagarna.

Som en sammanfattning av sålunda gjorda iakttagelser må erinras, att
enligt nu gällande direktiv egnahemslån må vägras endast i det fall en
uppenbart olämplig plats valts. Även om man från länsbostadsnämndernas
sida tydligen strävar efter att giva detta uttryck och de i anslutning därtill
meddelade anvisningarna en så entydig tolkning som möjligt, måste dock
stora svårigheter uppkomma vid bestämmelsernas tillämpning. Å andra
sidan bör framhållas, att vilka regler som än gälla i detta avseende det i
största utsträckning måste ankomma pa de tillämpande myndigheterna att
på grundval av desamma finna praktiska lösningar. Det kan likväl ifrågasättas,
om det icke vore lämpligt att giva direktiven en mera positiv innebörd
och icke som nu är fallet en helt negativ. Revisorerna anse sig icke
kunna hysa någon bestämd uppfattning om hur dessa nya direktiv böra
närmare utformas. Helt allmänt ma dock framhållas att innebörden bör
vara sådan, att den möjliggör för de bostadspolitiska organen att bidraga
till en aktiv utveckling av landsbygden. Det torde få ankomma på bostadsstyrelsen
att på grundval av vad här anförts och efter hörande av länsbostadsnämnderna
framlägga erforderliga förslag i ämnet.

78

§ 13

Handläggningen av visst låne- och bidragsärende

Revisorerna ha i ett annat avsnitt av sin berättelse framfört vissa synpunkter
på den statliga långivningen till egnahem, varvid understrukits
betydelsen av samarbete mellan de bostadspolitiska och de jordbrukspolitiska
organen. Uttalandet har närmast föranletts av att revisorerna fått
kännedom om sådana fall, där vederbörande lantbruksnämnd vid överlåtelse
av jordbruksfastighet i rationaliseringssyfte icke i tillräcklig grad beaktat,
huruvida den nödvändiga bostadsförbättring som redan på ett tidigt
stadium av ärendets handläggning måste ha varit uppenbar även för lantbruksnämnden
kunde anses svara mot fastighetens framtida avkastning. I
nämnda avsnitt av berättelsen har framhållits, att ett av dessa ärenden befunnits
vara av den karaktär, att revisorerna ansett påkallat att redovisa
det i särskild ordning. Revisorerna vilja nu lämna denna redovisning.

Fastigheten 5/96 mtl av billmansboda 1: 6 i Fellingsbro kommun i Örebro
län — belägen vid enskild väg, omkring två km från allmänna vägen Rockhammar
Gällingsjötorp och omkring sju km från Sällinge järnvägsstation
— omfattar 15 hektar åker, 6 hektar naturlig äng, 23,5 hektar skogsmark
och 5,5 hektar övrig mark eller tillsammans 50 hektar.

Till lantbruksnämnden i Örebro län inkom den 12 april 1949 från dåvarande
ägaren av nämnda fastighet, här kallad A., en ansökan om lånegaranti
för amorteringslån och avskrivningslån; lånen voro avsedda till
att bestrida kostnaderna för ombyggnad av svinhus med magasin. Taxeringsvärdet
å fastigheten var vid denna tidpunkt 18 500 kronor, varav
skogsvärde 3 500 kronor. Genom beslut den 20 juni 1949 beviljade lantbruksnämnden
sökanden statlig lånegaranti för ett rationaliseringslån om
6 000 kronor. Som säkerhet för lånet skulle lämnas en inteckning i fastigheten
å ett belopp av 8 100 kronor, vilken inteckning med avseende å förmånsrätten
skulle vara belägen inom ett intecknat kapitalbelopp av 29 100
kronor. Amorteringstiden fastställdes till 20 år fr. o. m. år 1951. Vidare
erhöll sökanden ett avskrivningslån å 2 100 kronor.

På därom gjord anhållan beviljade lantbruksnämnden genom beslut den
17 april 1950 A. ytterligare statlig lånegaranti med 700 kronor mot inteckning
i fastigheten å 900 kronor inom ett intecknat kapitalbelopp av 28 500
kronor ävensom ett avskrivningslån å 200 kronor. Båda lånen voro avsedda
till att möjliggöra ett fullföljande av ombyggnaden av svinhuset.

A. inkom sedermera med ytterligare en ansökan om avskrivningslån och
lånegaranti i samband med elektrisk installation i ekonomibyggnaden och

79

bostadshus. Genom beslut den 28 april 1952 beviljades sökanden statlig
lånegaranti för ett rationaliseringslån om 1 000 kronor. Såsom säkerhet
lämnades inteckning i fastigheten om 1 640 kronor, liggande inom ett intecknat
kapitalbelopp av 30 140 kronor. Dessutom erhöll A. ett avskrivningslån
å 640 kronor. A. försålde emellertid fastigheten, varför den sistnämnda
lånegarantien ej kom att utnyttjas. Ej heller utbetalades avskrivningslånet.
I samband med fastighetens försäljning fullgjorde A. de skyldigheter
som ålågo honom till följd av ovannämnda lånegarantier.

Genom köpekontrakt den 18 juni 1952 försålde A. fastigheten till en
person, här kallad B., för en köpeskilling av 41 800 kronor; samtidigt övertog
B. vissa inventarier till ett belopp av 3 200 kronor. Köpeskillingen skulle
erläggas dels genom övertagande av lån om sammanlagt 32 430 kronor och
dels genom kontant betalning av 12 570 kronor. B. erhöll genom lantbruksnämndens
beslut den 27 augusti 1952 tillstånd att förvärva fastigheten, vars
taxeringsvärde vid denna tidpunkt var 27 400 kronor, härav skogsvärde
5 600 kronor.

Beträffande B:s person framgår av handlingarna följande. Han är född
år 1919; han var under åren 1935—1947 anställd som jordbruksarbetare
vid en och samma gård; under tiden den 3 september 1947—den 27 juni
1952 innehade han anställning som maskinformare vid ett industriföretag
i Örebro, i båda fallen med goda vitsord.

I en den 23 juni 1952 dagtecknad ansökan, vilken inkom till lantbruksnämnden
den 12 juli 1952, anhöll B. dels om lånegaranti för förvärv av
jordbruksegnahem för ett lån om 25 300 kronor, dels om lånegaranti för
ett driftslån om 3 200 kronor. Som säkerhet erbjödos inteckningar; amorteringstiden
angavs till 20 respektive 8 år. I ansökan uppgavs beträffande
mangårdsbyggnadernas beskaffenhet följande:

Timmer, brädf., på stensockel. Tegeltak. Tre rum och kök. Kök och 1
rum m.serat. Två rum behöver rustas o. y-tak. behöver överses.

Beträffande ekonomibyggnadernas beskaffenhet angavs följande.

Nytt svinhus. Ladug. o. loglänga, hönshus o. vedbod bra men delvis dåliga
tak, som på hönsh. och vedb. bör lägg. om.

På den tryckta ansökningshandlingen finnes vidare en kolumn, som upptager
följande text: ”Jag har för avsikt att vidtaga följande förbättringar på
byggnaderna.” Vid denna text har angivits följande.

Omläggning resp. rep. av taken: Mang.byggn., hönsh. o. vedboden omedelbart.
(Iordn.ställ, av de 2 rummen i M-g.byggn. avses utf. eft. hand).

I den kolumn som upptager texten ”Beräknad kostnad härför” har angivits
500 kronor.

Enligt ett till akten i ärendet hörande blyertsskrivet besiktningsinstrument
har fastigheten den 17 juli 1952 besiktigats av dåvarande lantbruksdirektören
i Örebro län i närvaro av köpare och säljare. Instrumentet har
hl. a. följande text

80

Värdering:

30 tnl åker å 300:—

20 tnl bete å 100:—

50 tnl skog enl. Skogsv.stn

Bostadshus

Ekonomibyggnader

= 9 000
= 2 000
= 23 000
= 6 000
= 9 000

49 000: —

Köpeskilling

45 000: —

Bottenlån

Lånegaranti

16 500: —

25 300: — tillstyrkes
41 800: —

Driftslån
S:a gar.

3 200:— tillstyrkes
28 500: —

Nederst på samma sida finnes följande anteckning. 30/7 1952 Samtal ang.

sökandens kvalifikation med arrendatorn från Solberga. — ----—

arbetsam och skötsam, (signatur)

Den 21 juli 1952 meddelade lantbruksnämnden under § 335 av sitt protokoll
följande beslut.

Lantbruksdirektören redogjorde för verkställd besiktning med anledning

av en av-----— gjord ansökan om lånegaranti för förvärv av Fill mansboda

1:6, Fellingsbro församling och kommun (SD 177, C 14—171).
Sökanden hade dessutom anhållit om ett driftslån å 3 200:— kr. (SD 178).
Efter överläggning beslöt delegationen bifalla framställningarna. Sökanden
beviljades således ett jordbruksegnahemslån å 25 300: — kr. samt ett driftslån
å 3 200: — kr. mot inteckningar liggande inom 28 500: — kr. För jordbruksegnahemslånet
skulle gälla en amorteringstid av 20 år med 3 års
amorteringsfrihet och för driftslånet 8 år. För driftslånet skulle dessutom
lämnas inventarieinteckning. Såsom kreditinrättning hade uppgivits vederbörande
jordbrukskassa.

Beträffande detta beslut bör anmärkas, att fastighetens beteckning är
5/96 mtl av Fillmansboda 1:6.

Av handlingarna i ärendet framgår att redan den 14 juli 1952 upprättats
två lånegarantihandlingar, å vilka angives att nämnden fattat beslut samma
dag (jfr ovan) samt att det s. k. inomvärdet för säkerheten angivits till
41 800 kronor och 45 000 kronor för respektive lån i Fillmansboda 1: 6.
Det är på grundval av dessa handlingar lån sedermera beviljats.

B. ansökte den 3 november 1952 om egnahemslån för ombyggnad av
bostadshuset å fastigheten med ett belopp av 35 000 kronor. Sökanden beräknade
kostnaderna för ombyggnaden av fastigheten till 41 400 kronor.
De årliga utgifterna efter ombyggnaden beräknades av sökanden till 3 577
kronor.

81

Enligt ansökan skulle huset efter ombyggnaden omfatta i bottenvåningen
tre boningsrum, ett kök, en tambur, fem garderober, ett badrum, i vindsvåningen
tre boningsrum, fyra garderober, ett wc samt i källarvåningen en
tvättstuga, ett pannrum, en matkällare, ett garage.

Enligt ansökan skulle ombyggnadsarbetet i huvudsak avse följande arbeten
:

ny källarvåning, förbättring av innerväggar delvis nya, förbättring av
ytterväggar, nya källar- och vindsbjälklag, samt förbättring av mellanbjälklag,
nytt yttertak, centralvärme och sanitära anläggningar.

Av en till akten i ärendet fogad kalkyl framgår att länsbostadsnämnden
beräknade ombyggnadskostnaderna till 39 000 kronor. Av anteckningar i
akten från ett besök som sökanden avlagt på länsbostadsnämnden före beviljandet
av lån framgår att vindsvåningen skulle inredas på bekostnad av
sökandens bröder.

På därom gjord framställning från länsbostadsnämnden förklarade lantbruksnämnden
i skrivelse den 5 januari 1953 att fastighetens värde av
lantbruksnämnden före ombyggnaden av bostadshuset uppskattades till
45 000 kronor, alltså motsvarande intecknad skuld, samt att sökanden syntes
äga möjligheter att med hänsyn dels till övriga för fastigheten kända
eller väntade investeringsbehov och dels till sökandens beräknade inkomster
i form av avkastning av jordbruket, arbetsinkomster samt familjebostadsbidrag
och bränslebidrag kunna erlägga de å bostadsbyggnadsföretaget
belöpande kapitalkostnaderna. Det upplystes i ärendet, att sökanden
syntes kunna påräkna familjebostadsbidrag och bränslebidrag med omkring
565 kronor per år.

Beträffande det kommunala förmedlingsorganets inställning till ombyggnaden
kan av handlingarna i ärendet inhämtas följande.

Det ansågs, att en ytterligare skuldbelastning av fastigheten ej vore önskvärd,
då fastigheten ur jordbrukssynpunkt ej kunde bära ytterligare skulder.
Bostadshuset var emellertid i ett sådant skick, att det icke kunde bebos
av ägaren och dennes familj, hustru samt tre barn, födda år 1943,
1944 och 1946. Vid besiktning som företogs den 24 november 1952 konstaterade
kommunens besiktningsman att ”i det skick som huset befinner sig
kan endast köket och ett rum användas för familjen”. I yttrande den 28
november 1952 över den preliminära låneansökan förklarade det kommunala
förmedlingsorganet följande.

Då den nuvarande bostaden är i det närmaste obeboelig, måste, trots att
sökanden får stora skulder, något göras för att förbättra densamma och
torde det framlagda förslaget kunna anses som lämpligt. Då fastigheten,
som är taxerad för kr. 27 400:—, redan är belånad för 45 000 kr, torde
något ytterligare lån i bank näppeligen kunna erhållas, utan förutsättningen
för att lån skall kunna tillstyrkas, är att hela eller åtminstone den
allra största delen av kostnaden, med undantag av den 10 % som sökande
själv skall svara för, erhålles i form av egnahemslån.

6 Rev. berättelse arifj. statsverket år 1058 I

82

Länsbostadsnämnden meddelade den 21 februari 1953 preliminärt beslut
om egnahemslån med ett belopp av 35 000 kronor, varav räntefri stående del
8 000 kronor, mot säkerhet av inteckningar liggande mellan 45 000 kronor
och 80 000 kronor. Som förutsättning för beslutet angavs bl. a. följande:

Vid oförändrade villkor på byggnadsmarknaden är länsbostadsnämnden
vid den slutliga handläggningen av låneärendet icke beredd godtaga högre
ombyggnadskostnad eller högre övre lånegräns än som angivits i preliminärt
beslut, samt att kommunen ställer borgen, varom stadgas i 11 § kungörelsen
[den 30 juni 1948 (nr 546)] om egnahemslån och förbättringslån.

I den slutliga ansökan om egnahemslån, som inkom till länsbostadsnämnden
den 21 januari 1955, redovisade sökanden en total produktionskostnad
å 56 470 kronor; i egnahemslån anhöll sökanden om ett belopp av 35 000
kronor mot säkerhet av inteckning liggande mellan 60 000 kronor och
95 000 kronor; de årliga driftkostnaderna beräknades till 3 986 kronor.
Sökandens sammanlagda skuldbelastning uppgavs till ett belopp av 95 000
kronor.

Med anledning av vad sålunda förekommit tillskrev länsbostadsnämnden
den 26 maj 1955 lantbruksnämnden med begäran om yttrande i ärendet. I
skrivelse den 8 juni anförde lantbruksnämnden följande.

1. Värdet å fastigheten efter verkställd ombyggnad av mangårdsbyggnaden
uppskattas till 50 000 kronor.

2. I skrivelse den 29 april 1955 har lantbruksnämnden anmodat Lindeortens
jordbrukskassa att uppsäga jordbruksegnahemslån D 351 å 25 300
kronor till omedelbar återbetalning.

Möjligheterna för —----att ekonomiskt genomföra företaget

torde vara små med hänsyn till de stora skulder som han ådragit sig i
samband med ombyggnaden.

Bakgrunden till denna skrivelse var följande.

Vid sammanträffande den 29 januari 1955 mellan B. och dåvarande t. f.
lantbruksdirektören i länet uppgav B., att hans skulder dåmera uppgingo
till 95 000 kronor, alt de årliga räntorna och amorteringarna utgjorde 4 150
kronor och att fastigheten icke kunde bära denna skuldbörda. Han ämnade
därför frånträda jordbruket och hålla lösöreauktion på inventarierna. Vid
denna tidpunkt (början av år 1955) uppgingo B:s restantier till 455 kronor
40 öre på jordbruksegnahemslånet och 57 kronor 60 öre för driftlånet. För
det senare lånet hade som ovan antytts såsom säkerhet ställts — förutom
en fastighetsinteckning — en inteckning i jordbruksinventarier om 3 200
kronor. B:s broder — en byggmästare som omhänderhaft ombyggnaden av
bostadshuset — hade även erhållit inteckning i jordbruksinventarierna till
ett belopp av 12 700 kronor. Sedan lösöreauktionen hållits, varvid bl. a.
gårdens besättning fyra kor och en kviga såldes, inlöstes driftslånet till
fullo.

Länsbostadsnämnden avslog genom beslut den 12 oktober 1955 B:s slutliga
ansökan om egnahemslån, och för återbetalning uppsades det såsom

83

förskott till Fellingsbro kommun utanordnande beloppet om 35 000 kronor.
Som skäl härför anförde länsbostadsnämnden följande.

De i preliminära låneansökningen, i lantbruksnämndens yttrande den 5
januari 1953 samt i länsbostadsnämndens preliminära lånebeslut den 21
februari 1953 angivna förutsättningarna för egnahemslån i vad avses dels
sökandens solvens och möjligheter att erhålla erforderliga under egnahemslånet
belägna krediter, dels ock det reala värdet av den för egnahemslånet
erbjudna inteckningssäkerheten synes icke kunna uppfyllas av sökanden
enär

1. lantbruksnämnden i Örebro län genom skrivelse den 29 april 1955
anmodat Lindeortens jordbrukskassa att för omedelbar återbetalning uppsäga
det till sökanden utbetalade jordbruksegnahemslånet D 351 om
25 300: — kronor;

2. sökanden enligt länsbostadsnämndens bedömande numera saknar ekonomiska
resurser för fullgörande av de betalningsskyldigheter gentemot
Statsverket, som är förenade med det preliminärt beviljande egnahemslånet;
samt enär

3. den i det preliminära lånebeslutet föreskrivna säkerheten i form av
inteckningar med förmånsläge inom 80 000 kronor ej längre befinnes vara
godtagbar på grund av att sökanden upphört att bruka jordbruksfastigheten.

Sökanden besvärade sig hos bostadsstyrelsen den 10 november 1955 över
detta beslut. I yttrande den 14 november 1955 över besvären erinrade
Fellingsbro kommun om sitt tidigare, i det föregående återgivna yttrande
i ärendet med anledning av sökandens preliminära låneansökan. Vidare
framhöll kommunen, att förmedlingsorganet övervakat det villkor som
uppställts vid beslutet, nämligen att byggnadsföretaget skulle utföras i enlighet
med av styrelsen godkända ritningar och teknisk beskrivning. I fortsättningen
anförde kommunen följande.

Länsbostadsnämnden har emellertid anfört några andra omständigheter,
som skulle ha förändrat förhållandena sedan det preliminära lånebeslutet
fattades. Dessa omständigheter äro:

1. lantbruksnämnden i Örebro län har genom skrivelse den 29 april 1955
anmodat Lindeortens jordbrukskassa att för omedelbar återbetalning uppsäga
det till sökanden utbetalade jordbruksegnahemslånet D 351 om
23 300: — kronor.

Från kommunens sida må härtill anmärkas, att kommunen väl knappast
haft någon möjlighet att påverka lantbruksnämndens beslut i vare sig den
ena eller andra riktningen, varför det vore orimligt om kommunen skulle
bli ekonomiskt lidande genom detta beslut i lantbruksnämnden. Kommunen
kan emellertid icke underlåta att uttrycka sin förvåning över detta
lantbruksnämndens beslut. Ansåg lantbruksnämnden att säkerheten för
jordbruksegnahemslånet hade blivit försämrat genom att boningshuset å
fastigheten hade blivit ombyggt? — Fellingsbro kommun får i detta sammanhang
vördsamt hemställa, att Kungl. Bostadsstyrelsen ville söka få
Kungl. Lantbruksstyrelsens medverkan till att yttrande infordras från lantbruksnämnden
i Örebro län angående nämndens åtgärder i detta fall. —■

2. enligt länsbostadsnämndens bedömande saknar sökanden numera resurser
för fullgörande av de betalningsskyldigheter gentemot Statsverket,
som är förenade med det preliminärt beviljade egnahemslånet.

84

Kommunen vill i anledning av detta inskränka sig till att erinra om sitt
yttrande över-----preliminära ansökan om egnahemslån.

3. den i det preliminära lånebeslutet föreskrivna säkerheten i form av
inteckningar med förmånsläge inom 80 000 kronor befinnes ej längre vara
godtagbar på grund av att sökanden upphört att bruka jordbruksfastigheten.

Härtill må anföras:-----har uppgivit, att han vid hänvändelse

till lantbruksnämnden fått det intrycket, att nämnden ansåg det hopplöst
för honom att fortsätta med jordbruket och att fastigheten nog måste säljas
exekutivt. Något besked om när detta kunde beräknas komma att äga rum
hade-----icke fått. Han hade därför ansett det hopplöst att sist lidna

vår söka skaffa utsäde och verkställa vårbruk, då han enligt egen
mening när som helst kunde bli nödsakad att lämna det hela. Ett försök
att låta en granne bruka jorden under sommaren strandade också på denna
ovisshet.

Beträffande antagandet att genom dessa omständigheter fastighetens
värde skulle — avsevärt? — ha sjunkit, så är ju detta en bedömningsfråga,
som i mycket hög grad måste ses mot bakgrunden av de tidigare av lantbruksnämnden
och länsbostadsnämnden företagna värderingarna. Emellertid
kan inte heller i detta fall riktas någon anmärkning mot kommunen, då
kommunen icke haft någon befogenhet att övervaka jordbruksdriften på
fastigheten.

Fellingsbro kommun anser det skulle strida mot andan i den lagstiftning,
som reglerar kommunernas medverkan i den statliga bostadslåneverksamheten,
om kommunerna såsom förmedlingsorgan skulle löpa ekonomiska
risker av anledningar, som ingenting ha att göra med kontrollen av att
företag, för vilka lån preliminärt beviljats, utföras och färdigställas i enlighet
med vid det preliminära lånebeslutet fästade villkor.

Fellingsbro kommun får därför hemställa:

att Kungl. Bostadsstyrelsen ville i anledning av de av lantbrukaren

------anförda besvären undanröja länsbostadsnämndens i Örebro

län beslut den 12 oktober 1955 att avslå-----ansökan om egna hemslån

för ombyggnad av bostadshus å Fillmansboda 1: 6 inom Fellingsbro
kommun samt att till återbetalning uppsäga det preliminärt beviljade
egnahemslåneförskottet om 35 000: — kr., samt

att Kungl. Bostadsstyrelsen antingen ville slutligt bevilja det sökta egnahemslånet
eller återvisa ärendet till länsbostadsnämnden för fattande av
dylikt beslut.

Länsbostadsnämnden vitsordade i sitt yttrande i ärendet, dagtecknat den
18 november 1955, de uppgifter kommunen lämnat samt anförde, att de
ofrånkomliga förlusternas fördelning mellan statsverket och Fellingsbro
kommun syntes vara det primära i detta besvärsärende. På denna punkt anslöt
sig nämnden till den av Fellingsbro kommun anförda synpunkten, att
det skulle strida mot andan i den lagstiftning som reglerade kommunernas
medverkan i den statliga bostadslåneverksamheten, om kommunerna såsom
förmedlingsorgan skulle löpa ekonomiska risker av här ifrågavarande storlek
av orsaker som uppkommit utan förmedlingsorganens förskyllan.
Nämnden överlämnade besvärsärendet till bostadsstyrelsen utan eget yrkande.

85

Genom beslut den 17 maj 1956 avslog bostadsstyrelsen besvären. Häröver
besvärade sig B. hos Kungl. Maj:t; därjämte hemställde kommunen, att
besvären måtte bifallas samt att statsverkets fordran gentemot kommunen
med anledning av ovannämnda förskott skulle avskrivas. I yttrande över
besvären och kommunens framställning uttalade bostadsstyrelsen den 31
maj 1956 bl. a. följande.

Genom den nu remitterade skrivelse har några ytterligare fakta icke
framkommit. Kommunen har under hand uppgivit att-----nu mera

har återgått till sin tidigare anställning hos ett industriföretag i
Örebro. Även om han finge behålla jordbruksegnahemslånet och vunne
bifall till sina besvär ifråga om egnahemslånet för bostadshuset skulle han
sakna ekonomiska möjligheter att behålla och driva jordbruksfastigheten.
Det måste alltså ankomma på kreditgivarna att reda upp företaget. Under
alla omständigheter torde detta komma att medföra ekonomiska förluster.
Enligt kommunens mening vore det fördelaktigast om bostadshuset jämte
erforderlig tomt kunde avsöndras från fastigheten, och åkerjord jämte skog
fördelas på ett par intilliggande jordbruksfastigheter. Man räknar med att
lantbruksnämnden icke skulle motsätta sig en sådan åtgärd. Exekutiva
åtgärder har inletts med avseende på fastigheten, men kommunen torde
söka att få dessa uppskjutna i avvaktan på Kungl. Maj :ts beslut i besvärsärendet.
Detta beslut kommer att bli avgörande för om fordringarna för de
till ombyggnaden utbetalade medlen skall bevakas av bostadsstyrelsen eller
av kommunen.

Vid prövningen av-----besvär över länsbostadsnämndens beslut

var bostadsstyrelsen väl medveten om det betänkliga i att kommunen på
grund av sin ansvarighet för återbetalning av utlämnade förskott skulle
åsamkas ekonomiska förluster, om de — såsom kommunen här gör gällande
— beror av orsaker som kommunen icke bort förutse eller kunnat råda
över. Styrelsen ansåg dock att detta knappast kunde påverka bedömningen
av besvären.

Inför den omedelbart förestående exekutiva auktionen synes det icke
vara möjligt att befria kommunen från dess ansvarighet för återbetalning
av förskottet; vid auktionen kommer en tjänsteman från bostadsstyrelsen
att närvara för att biträda kommunens ombud vid bevakningen av dess
fordran. Frågan om och på vad sätt kommunen skall hållas skadelös bör
upptagas senare.

Kungl. Maj :t fann genom beslut den 15 juni 1956 ej skäl göra ändring i
bostadsstyrelsens beslut. Kungl. Maj:t fann kommunens framställning ej
föranleda någon åtgärd.

Vid handlingarna i ärendet finnes fogat ett protokoll över en värdering av
fastigheten som en tjänsteman hos lantbruksnämnden i länet verkställt den
8 november 1955. Därav framgår följande.

Mangårdsbyggnad. 3 rum och kök på nedre botten, oinredd övervåning,
helt källarplan, fullt modernt.

Ekonomibyggnad. Stort svinstall som torde vara obrukbart på grund av
dålig värmeisolering. Ladugården i mindre tillfredsställande skick och i
behov av genomgripande upprustning.

Åkerjorden ligger i huvudsak runt gården, ca 7 ha kan anses vara värt
alt odla. 1 behov av dikning. Hävden mindre tillfredsställande.

86

Ängsmarken torde lämpligast planteras med skog. En del av denna har
redan blivit skogbevuxen.

Skogsmarken. Produktiv areal ca 25 ha, ca 60 m3sk per ha=l 500 m3sk.
Rotvärde ca 8:— kronor. Totalvärde 12 000:— kronor. Beståndet utgöres
huvudsakligen av gran med dålig slutenhet. Trasiga bestånd. Återväxten
synes dock vara relativt tillfredsställande. Ett mindre parti med vacker
björkskog finnes ned mot Köttsjön.

Värde 33 000:--35 000: — kronor.

Fastigheten försåldes på exekutiv auktion den 12 juni 1956 och inropades
av en lantbrukare, här kallad C., för 43 000 kronor; fastigheten hade av
utmätningsmannen saluvärderats till 35 000 kronor. Kronans förlust på
grund av lånegarantierna kom att uppgå till i runt tal 4 000 kronor.

Fastigheten brukas numera i sambruk med fastigheten Fillmansboda 1: 2
samt Fröddesboda 1:8 med en areal av 9 hektar åker, 20,9 hektar skogsmark
och 3 hektar övrig mark. C. erhöll den 27 juni 1956 lånegaranti för
yttre rationalisering för ett belopp av 23 500 kronor, liggande inom 40 000
kronor i Fillmansboda 1: 6 samt med ytterligare säkerhet i Fillmansboda
1:2m. fl. fastigheter.

Det må slutligen omnämnas, att ordföranden och en ledamot av lantbruksnämndens
i Örebro län yttre delegation till delegationens protokoll
den 13 oktober 1958 antecknat, att de ansågo den väsentligaste orsaken
till att B. ej kunnat fullfölja företaget varit att ombyggnadskostnaden för
mangårdsbyggnaden i så hög grad överstigit den ursprungligen beräknade
produktionskostnaden.

Revisorernas uttalande. Riksdagens år 1954 församlade revisorer gjorde
under § 27 av sin berättelse vissa uttalanden angående ett antal rationaliserings-
och jordbruksegnahemsärenden vid lantbruksnämnden i Örebro
län. Gemensamt för flertalet av dessa ärenden vore enligt revisorerna, att
fastigheterna för jämförelsevis höga köpeskillingar förvärvats av personer,
som haft för avsikt att försörja sig av jordbruket på desamma. Enär köparna
praktiskt taget saknat tillgångar, hade nämnden beviljat lånegaranti
för jordbruksegnahemslån, som täckt hela skillnaden mellan köpeskillingarna
och tidigare intecknade bottenlån. Därjämte hade som regel driftslån
beviljats. Då köparna, till följd av oförmåga att sköta fastigheterna, efter
jämförelsevis kort tid måst gå ifrån dem, hade nämnden för att skydda
statens rätt med anledning av lånegarantierna funnit sig föranlåten att
övertaga fastigheterna. Sedan därefter fråga uppkommit hur med fastigheterna
lämpligen borde förfaras, hade de ansetts böra disponeras som
kompletteringsjord till angränsande fastigheter. Vid de överlåtelser som med
anledning därav företagits hade förluster för statsverket icke kunnat undvikas.

Revisorernas uttalanden inneburo erinringar mot de nämnda ärendenas

87

handläggning huvudsakligen i två avseenden. För det första hade revisorerna
beträffande vissa av de ifrågavarande fastigheterna funnit att lantbruksnämnden,
när valet stått mellan att taga fastigheterna i anspråk för
rationaliseringen eller att förmedelst jordbruksegnahemslån förhjälpa personer
att slå sig ned på dem för att därstädes driva självständigt jordbruk,
utan tvekan bort stanna för det förstnämnda alternativet. För det andra
hade revisorerna ansett att det brustit i nämndens utredning beträffande
köparnas personliga kvalifikationer.

Det ärende som revisorerna återgivit i det föregående och som avser
fastigheten 5/96 mtl av Fillmansboda 1:6 i Fellingsbro kommun i Örebro
län utgör enligt revisorernas mening ett exempel på felbedömning från
lantbruksnämndens sida av liknande art som den 1954 års revisorer påtalade.

Vad som kommit det här förevarande ärendet att få en så beklaglig utgång
i olika hänseenden — och revisorerna åsyfta därvid icke främst den
ekonomiska förlust statsverket lidit — synes främst vara den värdering på
vilket lantbruksnämndens beslut i ärendet baserades och som innebar att
fastigheten skulle ha ett värde av 49 000 kronor. Denna värdering grundades
emellertid uppenbarligen på helt felaktiga förutsättningar rörande
markens beskaffenhet m. m. Det verkliga värdet var därför betydligt lägre
än det som låg till grund för nämndens beslut om statliga lånegarantier.
Det torde få erinras om att fastigheten, sedan mangårdsbyggnaden ombyggts
för nära 60 000 kronor, av en tjänsteman hos nämnden år 1955
uppskattats till ett värde av 33 000—35 000 kronor. Denna värdering synes
vara mera realistisk; härför talar bl. a. det förhållandet, att fastigheten
när den sedermera såldes exekutivt av utmätningsmannen värderades till
35 000 kronor.

Såsom den förut lämnade redogörelsen torde ge vid handen, uppvisar
detta ärende många synnerligen anmärkningsvärda förhållanden. Med hänsyn
till att så lång tid förflutit sedan de för ärendets utgång grundläggande
felen begingos ha revisorerna det oaktat ansett sig icke närmare än vad
som framgår av det följande böra ingå i prövning därav.

Revisorerna ha, såsom nämnts i ett annat avsnitt av förevarande berättelse,
fått kännedom om sådana fall där vederbörande lantbruksnämnd vid
överlåtelse av jordbruksfastighet icke i tillräcklig grad beaktat, huruvida
den bostadsförbättring som redan på ett tidigt stadium av ärendets handläggning
måste ha varit uppenbar även för lantbruksnämnden kunde anses
svara mot fastighetens framtida avkastning. Förevarande ärende utgör
enligt revisorernas mening ett så uppseendeväckande exempel på bristande
samarbete mellan de jordbrukspolitiska och de bostadspolitiska organen,
att revisorerna ansett sig böra upptaga ärendet till särskild behandling ur
just denna synpunkt. Även om den till fastigheten hörande mangårdsbyggnaden
vid tidpunkten för nämndens befattning med frågan om garantilån

88

till ägaren som förvärvat fastigheten under förutsättning att han av
lantbruksnämnden skulle beviljas dylik garanti — uppenbarligen var i sådant
skick, att lantbruksnämnden borde ha insett att de sammanlagda
utgifterna för bostadshusets iståndsättning måste bli avsevärda — sökandens
uppgift om att de skulle komma att uppgå till 500 kronor var minst
sagt orealistisk — borde lantbruksnämnden under alla förhållanden ha
tagit kontakt med länsbostadsnämnden för att närmare få bedömt, vilka
kostnader reparationen av mangårdsbyggnaden skulle medföra. Därest
detta ägt rum, måste lantbruksnämnden ha fått klart för sig att förutsättningar
för att jordbruket skulle ge tillräcklig avkastning för att giva sökanden
och dennes familj en rimlig försörjning icke förelågo. Genom lantbruksnämndens
åtgärder försattes nu de bostadspolitiska organen i ett
tvångsläge, ehuru dessa voro medvetna om de ekonomiska konsekvenserna
av bostadshusets iståndsättning, tvingades de medverka till att söka giva
ägaren en människovärdig familjebostad. Den bedömning som länsbostadsnämnden
gjorde i fråga om de beräknade kostnaderna för ombyggnaden
visade sig visserligen icke halla mattet; kostnaderna antogos av nämnden
komma att uppgå till 39 000 kronor mot i verkligheten 56 470 kronor. Detta
förhållande kan likväl icke utgöra den främsta anledningen till att ägaren
nödgades frånträda fastigheten. Enligt revisorernas mening hade nämligen
förutsättningar, oavsett byggnadskostnadernas storlek, över huvud ej förelegat
för vederbörande att i längden försörja sig och sin familj på ifrågavarande
jordbruk.

Av den redogörelse som lämnats i det föregående framgår bl. a. att Fellingsbro
kommun, som gått i borgen för det förskott om 35 000 kronor som
agaren till fastigheten erhöll för ombyggnaden, nödgats ersätta statsverket
detta belopp. En framställning från kommunen om att statsverket skulle
avskriva denna fordran har av Kungl. Maj :t lämnats utan bifall. I det
remissutlåtande som bostadsstyrelsen avgav över bl. a. kommunens framställning
härutinnan hette det, att frågan om och på vad sätt kommunen
borde hållas skadeslös borde upptagas senare. Någon tvekan om att kommunen
rättsligen var skyldig att till statsverket utgiva ifrågavarande belopp
föreligger icke. Enligt revisorernas mening kan det emellertid icke
vara staten värdigt att tvinga en kommun — utan att denna haft möjlighet

att påverka ärendets handläggning på ett tillräckligt tidigt stadium _ att

ikläda sig en utgift som uppkommit på grund av en allvarlig felbedömning
från en statlig myndighets sida. Hade kommunen givits tillfälle därtill,
hade den med all sannolikhet avrått från investeringar i denna fastighet,
som icke var lämplig som självständig brukningsdel utan som redan vid
denna tidpunkt borde ha tillagts angränsande fastighet. Vidare må erinras
om att det i ärendet är ostridigt, att kommunen i föreskriven ordning övervakat
att givna anvisningar beträffande ombyggnaden iakttagits. Visserligen
har Kungl. Maj :t redan prövat frågan, huruvida kommunen skall

89

befrias från ersättningsskyldighet. Såvitt av handlingarna i ärendet framgår,
har Kungl. Maj :t vid sitt ställningstagande i ärendet dock ej erhållit
tillräcklig kännedom om de förhållanden som legat bakom kommunens
borgensåtagande. Med hänsyn härtill anse sig revisorerna böra föreslå, att
till kommunen återbetalas ifrågavarande belopp om 35 000 kronor jämte
ränta.

90

§ 14

Samernas bostadsfråga

I fråga om lån och bidragsgivning till bostäder för samerna gälla i princip
samma bestämmelser som äro meddelade för medborgarna i allmänhet.
Härutinnan är främst att märka kungörelsen den 24 maj 1957 (nr 359) om
egnahemslån in. in. I detta sammanhang må även nämnas att i enlighet med
Kungl. Maj :ts förslag i propositionen 1950: 144 (jämför 1955 års statsverksproposition,
kapitalbudgeten, lånefonden för bostadsbyggande) förbättringslån
— utöver de fall som avses i nämnda kungörelse — kan beviljas för
ersättningsbyggnad av enkel standard samt att bostadsstyrelsen utan hinder
av vad härutinnan stadgas i kungörelsen äger föreskriva, om och i vilken
form säkerhet skall ställas för egnahemslån eller förbättringslån för byggnadsföretag
på renbetesmark. Dessutom ha utfärdats vissa särskilda bestämmelser
i förevarande ämne, nämligen i renbeteslagen, kungörelsen den 6 juni
1941 (nr 484) angående upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark
m. m., kungörelsen den 29 mars 1946 (nr 132) om upplåtelse åt lappar av
vissa lägenheter å renbetesfjällen i Jämtlands län, ävensom i nådiga breven
den 17 juni 1943 och den 19 december 1952.

Beträffande de renskötande samerna innebära bestämmelserna i huvudsak
följande.

1. Därest det är nödvändigt för renskötselns drivande, får samen bygga
sig stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad på lovlig renbetestrakt i
lappmarkerna eller på de jämtländska renbetesfjällen. Skall huset byggas
på enskild eller kommun tillhörig fastighet eller på kronomark, som icke
står under kronans omedelbara disposition, fordras samtycke av den som
äger eller brukar jorden. Skall stugan stå på kronomark under kronans
omedelbara disposition, kan tillstånd till bebyggelsen lämnas av länsstyrelsen,
när det är fråga om trakt ovan odlingsgränsen, och av domänstyrelsen
efter samråd med länsstyrelsen, när det gäller mark nedanför denna gräns
(§42 renbeteslagen).

2. Till bostadsbyggnad på mark under kronans omedelbara disposition
erhåller samen fritt virke från kronoskog. På annan mark får virke till
huset tagas endast efter samtycke av jordens ägare eller brukare, och virket
skall betalas enligt överenskommelse, vilket väl i regel innebär att betalning
måste erläggas efter gällande dagspris (§47 renbeteslagen).

3. Från statens lappfond kan penningbidrag erhållas till renskötande
sames bostad vare sig huset bygges på kronomark eller på enskild eller
kommun tillhörig fastighet (kungl. breven den 17 juni 1943 och den 19 december
1952). Bidragsverksamheten handhaves av lantbruksnämnderna. Bidragstilldelningen
sker efter behovsprövning; högsta bidragsbeloppet är
fastställt till 5 000 kronor.

91

Den författning som behandlar de icke-renskötande samerna upptager
två slag av upplåtelser, jordbrukslägenhet och bostadslägenheter. Verksamheten
beträffande båda lägenhetstyperna handhaves av lantbruksnämnderna.

I detta sammanhang skall endast behandlas bestämmelserna om bostadslägenhet.

Bostadslägenhet får upplåtas åt sådan same som förut drivit renskötsel
eller biträtt i denna näring men till följd av minskad arbetsförmåga lämnat
renskogen. Upplåtelseformen är med andra ord avsedd för gamla eller eljest
mindre arbetsdugliga f. d. renskötare. Upplåtelse får dock icke ske till den
som är så skröplig eller eljest i sådant läge, att han icke kan försörja sig
själv. Sådana personer måste socialvårdsmyndigheterna draga försorg om
även i vad det gäller bostadsanskaffningen.

Bostadslägenheterna färdigställas icke genom statens försorg. Lägenhetsinnehavaren
måste själv bebygga sin lägenhet. Ekonomiskt stöd får han dock
av staten. Bidragets storlek bestämmes med hänsyn till föreliggande omständigheter,
dock icke i något fall till högre belopp än 5 000 kronor. Dessutom
är lägenhetsinnehavaren berättigad att erhålla fritt byggnadsvirke
från kronomark.

Med arrenderätten följer, liksom i fråga om jordbrukslägenheterna, rätt
till fri vedbrand och fritt husbehovsvirke samt till jakt och fiske.

Någon arrendeavgift utkräves icke för dessa lägenheter.

Beträffande såväl jordbruks- som bostadslägenheterna gäller slutligen, att
de upplåtas antingen på redan befintlig kronomark eller på mark som kronan
förvärvar för ändamålet. Kostnaderna för lägenheternas färdigställande
ha hittills bestridits genom anslag från statens lappfond.

Av intresse är även att nämna att 1948 års sakkunniga för vissa bostadsförbättringsfrågor
den 1 februari 1951 avlämnat ett särskilt betänkande angående
bostadsfrågan för lappar (stencilerat). Deras förslag innebar, att
den förut omnämnda kungörelsen angående upplåtelse av jordbruks- och
bostadslägenheter åt icke renskötande lappar skulle upphävas och att även
den med stöd av kungl. brevet den 17 juni 1943 bedrivna bidragsverksamheten
beträffande de renskötande samernas bostäder skulle upphöra. I stället
för de gamla bidragsformerna föreslogs, att samerna, vare sig de vore
renskötande eller icke renskötande, skulle från statens lappfond erhålla en
enhetlig byggnadshjälp uppgående till 80 procent eller, där särskilda skäl
förelåge, till 90 procent av den godkända byggnadskostnaden. Bidrag skulle
dock utlämnas endast till byggnad på kronans mark.

Vid remissbehandlingen av betänkandet gjorde sig delade meningar gällande
rörande de framlagda förslagen; dessa ha ej heller föranlett något
statsmakternas beslut.

1 tabell 1—It ha revisorerna låtit sammanställa vissa uppgifter rörande
samernas bostadsförhållanden ävensom rörande vissa erhållna lån in. in.

92

Tabell 1

De renskötande samernas bostadsförhållanden i Jämtlands län

Antal

Lappby hus- Vår och höst Sommar Vinter Kommun

håll

Frostvikens n:a ....
Frostvikens mell.
Frostvikens s:a ....

Hotagens ..........

Offerdals ..........

Sösjö ..............

Kalls ..............

Tåssåsens ..........

Tranris ............

Tännäs ............

Idre ................

Mittådalens ........

Handölsdalens ......

tW (fl

[fl T3 eu	TJ eu			(fl eu	T3 eu
(fl O 43	efl O 43 T3	eu oCU 44 >	eu öcu 4*	(fl O 43 4->	"tfl O 43 T3	eu öcU 44 >	cj oeu 44
o	—	u		0)	it
to	>»	O	:CU	bo		O	::U
W	X	H	H	W	X	H	C-.

SA

3

43

sfl

TJ

sfl

O

43

QJ

bo

W

TJ

eu

sfl

O

43

TS

>>

X

cU

£u

44

t

o

u.

4	4		1		1		2i	Frostviken
8	6	1	2		8		4	»
2	1	1		2	4		2	»
2	2		2	2	2		2	Hotagen
4	2	2		4	4		4	Offerdal
3	3			3	3		3	Kall
2	2		2	1	1	2		»
9	7	1	2		9	1	8	Oviken
4	1	3		1	2 1		4	Öv. Ljungadalen
12	11		1	8	152		3	Tännäs
3	3				13	1	1	Idre
11	10		102	1	8*		35	Tännäs
6	36		1	1	62		23	Undersåker och

Åre kommuner

1 Flera hushåll dela samma bostad.

2 Några hushåll ha flera kåtor.

2 Huvuddelen av lappbymedlemmarna kvarbor på huvudvistet, renskötarna bo i renvaktarstugor.

4 Renvaktarstugor och vaktkåtor, ägda av lappby, disponeras.

5 Jämför punkt 2; renskötarna inhysas i skogskojor.

(i Flera hushåll dela samma bostad.

Tabell 2

Antal egnahemslån och förbättringslån som under de senaste fem budgetåren inom
nedannämnda kommuner i Jämtlands län beviljats åt samer jämte sammanlagt lånebelopp
kommunvis

Egnahemslån Förbättringslån

Kommun Antal Sammanlagt Antal Sammanlagt

belopp, kr. belopp, kr.

Frostviken ............ 1 17 000 2 21 400

Hallen ................ 1 18 000 3 27 450

Hotagen .............. 1 17 100

Offerdal .............. 3 33 960

Tännäs ................ 15 288 075

Undersåker ............ 3 70 070 2 26 120

93

Tabell 3

Bidrag till nyanläggning av bostadshus för renskötande samer, beviljade av lantbruksnämnden
i Jämtlands län under budgetåren 1955/56—1957/58

Kommun Beviljade bidrag

Antal Sammanlagt belopp, kr.

Offerdal ............................ 1 5 000

Åre ................................... 1 5 000

Tännäs .............................. 1 5 000

3 15ÖÖÖ

Rotvärdesersättning enligt kungl. brev den 6/2 1948:

Frostviken .......................... 1 846

Offerdal ............................ 4 3 360

Åre .................................. 1 325

Hallen .............................. 2 3 825

Tännäs .............................. 1 340

9 8 896

Tabell 4

De renskötande samernas bostadsförhållanden i Västerbottens län

Lappby -

Antal

hus håll -

Vår och höst Sommar

3

JS

w

o

-3

>

k,

E

3

-C

tc

W

•3

3

O “ «

^ 5 s

-3 ^

t- t. E

>1 O :3

E H H

Vinter Kommun

3

.3

O

ka "W

> 2

t. —

O :3

H H

Gräns fjällappby l .........	8	6	1	1	6	6	Sorsele
Rans fjällappby2 .........	10	10			1 8	9	»
Umbyns fjällappby2 .......	11	8	3		4 4	11	Tärna
Vapstens fjällappby 4 .......	4	3		1		4	»
Vilhelmina n :a fjällappby 4, 2	15	12	3		3 10	1 13	Vilhelmina
Vilhelmina s :a fjällappby 4, 2	10	6	1	3	1 9	9 1	»
Malå skogslappby 5 .........	17	13	4				Malå

1 Ett hushåll bor hela året i vår- och höstvistet.

2 En bor sommarhalvåret i vår- och höstvistet.

3 Tre bo sommarhalvåret i vår- och höstvistet.

4 Alla hushåll bo under sommarhalvåret i vår- och höstvistet.

8 Inget hushåll flyttar med renarna; renvaktarna hyra bostad under vintern.

Tabell 5

Antal egnahemslån och förbättringslån som under de senaste fem budgetåren inom
nedannämnda kommuner i Västerbottens län beviljats åt samer jämte sammanlagt

lånebelopp kommunvis _

Kommun, kategori samer Egnahemslån_Förhättringslån

		Antal	Sammanlagt belopp, kr.	Antal	Sammanlagt belopp, kr.
Sorsele		____ 5	151 360	2	8 800
			4	20 120
Tärna				9	32 7504
			4	17 940
Vilhelmina Malå				2	16 000
	____ 3	71 100	7	22 050
ej renskötande ......

l Dessutom har beviljats ett kommunalt lån på 9 800.

94

Tabell 6

Bidrag till nyanläggningar av bostadshus för renskötande samer, beviljade och utbetalda
av lantbruksnämnden i Västerbottens län under budgetåren 1954/55—1957/58

Kommun Beviljade bidrag

_Antal Sammanlagt belopp, kr.

Sorsele ........................................ 1 2 000

Tärna ........................................ 2 7 000

Vilhelmina .................................. 3 7 000

6 16 000

Tabell 7

De renskötande samernas bostadsförhållanden i Norrbottens norra lappfogdedistrikt

Lappby	Antal hus-	Vår och höst	Sommar	Vinter	Kommun
	håll

tfl

3

■C

tf

-C

a

tf)

o

rQ

O

bfi

K

T3

c«

ert

H

tf)

3

tf

3

tf

cd

tf

O

J3

bo

w

T3

«S

tf

O

A

T3

s K -

eu

ees

£

o

H

Könkämä 1	.. 36	1			332	18 4 13	4	32		Karesuando
Lainiovuoma 1 2 3 * * *	40				7-t	34	20	20
Saarivuoma 3	.. 40	96		197	3	4	17	21		Kiruna
Talma8 .......	. . 19	15		4		69 * 11 12 * * 15 2	1	13	2io
Rautasvuoma u	. 16	14	1	1		_12	Ilo	14	Ilo	»
Kaalasvuoma 11	. 23	19	2	2		—12	310	19
Norrkaitum 11	21	17	1	3		—12		21		Gällivare
Mellanbyn n	14	11		3		_12		14		»
Sörkaitum 13	. . 16	714			—15	10 —16	517	9		»

1 Ett hushåll har ej särskilt vår- och höstviste; ett hushåll bor i vintervistet året om.

2 Varav 19 endast höst.

3 Sex hushåll bo i vintervistet året om, 27 hushåll bo i vintervistet vår och höst.

l Endast höst; vår kvarbo de i vintervistet.

3 Två ensamstående bilda ej särskilda hushåll vintertid, åtta hushåll bo i vintervistet
året om, ett hushåll bor i vintervistet även vår, ett hushåll bor i vintervistet även
vår och sommar, ett hushåll bor i vintervistet även vår och höst, 27 hushåll bo i
vår- och höstvistet även under sommaren.

c Varav ett endast höst.

7 Varav ett endast höst och ett ej vår.

8 Endast fyra hushåll ha normalt särskilt sommarviste, för övriga sammanfaller
sommarvistet med vår- och höstvistet, tre hushåll bo året om i eget bostadshus på
vår- och höstvistet.

9 Varav fyra sammanfalla med vår- och höstvistet.

19 Sammanfaller med vår- och höstvistet.

11 Sommarvistet sammanfaller med vår- och höstvistet.

12 Renvaktarna bo tidvis i torvkåtor sommartid.

i® Sex hushåll bo i vår- och höstvistet även sommartid.

ll Nio hushåll ha ej särskilt vår- och höstviste.

15 Renvaktarna bo i tältkåtor vid flyttningar vår och höst.

i® Renvaktare från normalt tre hushåll bo i tältkåta sommartid.

17 Två hushåll bo i vår- och höstvistet även under vintern.

Tabell 8

De renskötande samernas bostadsförhållanden i Norrbottens södra lappfogdedistrikt

95

Lappby

Antal

hus håll -

Vår och höst Sommar

Vinter Kommun

73

3

A

73

T3

cd

73

O

A

to

W

cd

73

O

A

TJ

ti

X

Sirkas ............ 35 3 2 30 24 11 21 14 Jokkmokk

Jåkkåkaska ........ 12 2 10 12 4 8 »

Tuorpon ............ 22 15 1 6 22 1 21 »

Luokta-Mavas ...... 21 14 1 6 21 5 14 7 14 Arjeplog

Semisjaur; Njarg 12 8 1 3 1 41 2 7 12 »

Svaipa ............ 8 8 l3 4 3 l3 7 »

1 Samma som vår och höst.

2 Lappväsendets renvaktarstugor.

3 Samma som vår och höst.

Tabell 9

De renskötande samernas bostadsförhållanden i Norrbottens skogslappfogdedistrikt

Kommun

Lappby

Antal

hus håll -

Fast bostad

73

3

Vinter

73

3

Sommar

ä oCS

bo *
3 »

73

Anm.

} Endast vaktmanskap flyttar
till vinter- och sommarviste.

Arvidsjaur

Västra Kikkejaure . . 14

Östra Kikkejaure .... 16

Mausjaure .......... 11

Arjeplog

Ståkke ............ 5

Maskaure .......... 9

Jokkmokk

Udtja .............. 11

Serri .............. 4

Gällivare

Gällivare .......... 22

Kiruna

Vittangi 1 15

9 5 14

10 6 16

5 6 1 10

5 5 5 1

5 4 9 9 J

11 5 1

3 1

21 1 4 18 19

14 1 10 7

D:o

Fam. flyttar delvis.

Flyttar ej.

Endast vaktmanskap flyttar.

Endast vaktmanskap flyttar,
dock sällan från alla hushåll.
Ett hushåll har eget
bostadshus på såväl vinterviste
som sommarviste, den
familjen flyttar.

i För sex hushåll ligger den fasta bostaden i Pajala kommun.

96

Tabell 10

Antal egnahemslån och förbättringslån som under de senaste fem budgetåren inom
nedannämnda kommuner i Norrbottens län beviljats åt samer jämte sammanlagt

lånebelopp kommunvis

Kommun	Egnahemslån	Förbättringslån	Anm.
	Antal Samman-	Antal Samman-
Kategori samer	lagt	lagt
	belopp, kr.	belopp, kr.

Karesuando

renskötande ....		1	33 500	2	33 000	Ytterligare två ären-den aktuella.
Kiruna renskötande ....				2	29 400 6 000	Varav en skogslapp. Ytterligare två ären-den aktuella.
ej renskötande . .		2	41 000	3
Ansökta, men ännu renskötande från renskötande från	ej beviljade: Kiruna .... Karesuando			22 7	406 600 143 500	För bostad inom Kiruna stad.
Gällivare renskötande ....				4	100 900 58 000
ej renskötande ..		1	36 000	3
Ansökta, men ännu ej beviljade: renskötande ................			5	129 000 81 000
ej renskötande . .				3
Jokkmokk ......		13	455 2001	24	93 980	l Varav 12 nybyggn. och en ombyggnad efter 1953.
Arjeplog ........				1	8 000
Arvidsjaur ....		2	68 3002	9	33 180	2 Nybyggnad.

Tabell 11

Bidrag till nyanläggning av bostadshus för renskötande samer, beviljade av lantbruksnämnden
i Norrbottens län under budgetåren 1955/56—11957/58 1 2

Kommun		Antal	Beviljade bidrag Sammanlagt belopp, kr.
Karesuando
Kiruna .......		31	12 000
Gällivare .....		42	20 000
Jokkmokk .....		2	10 000
Arjeplog ..... Arvidsjaur		8	40 000
	tillhopa	17	82 000
	Varav utbetalade	6	25 000

1 Varav ett på 5 000 kr. återkallat.

2 Varav ett på 5 000 kr. åt icke renskötande.

97

Revisorernas uttalande. De samer som bedriva renskötsel uppehålla
sig med renarna i fjällområdena under månaderna maj—november/december
och i barrskogsområdet under återstående del av året. När renarna föras
på bete i fjällområdet, bo renskötarfamiljerna i egna hus eller kåtor i närheten
av den fasta bebyggelsen i trakten; under uppehållet i barrskogsområdet
hyras i allmänhet familjebostäder hos den bofasta befolkningen.
Skolpliktiga barn äro under läsåret inackorderade på statens nomadskolor,
medan barnen i förskolåldern hela året vistas hos föräldrarna.

Renskötseln är numera praktiskt taget helt inriktad på köttproduktion,
och arbetet därmed utföres i regel endast av de arbetsföra männen i familjen,
vilka följa renhjordarna. De övriga familjemedlemmarna bo under sommarhalvåret
på en och samma plats. Vintertid däremot medföljer hela familjen,
utom skolpliktiga barn, till betesmarkerna inom barrskogsområdet. Dessa
äro i allmänhet för små för att en familjs renar skola kunna få sin föda
på samma trakt under hela vintern; renhjordarna måste därför flyttas en
eller flera gånger till andra betesmarker. I syfte att undvika långa resor
mellan renhjord och bostad byter hela familjen om möjligt bostad.

De samer som driva skogsrenskötsel eller ägna sig åt annan näring än
renskötsel ha hela året fasta boplatser.

De bostäder som f. n. stå till samernas förfogande äro med få undantag
dåliga. Under sommartid är kåtan visserligen en ej hälsovådlig bostad, men
den är obekväm och fyller ej ens de blygsamma fordringar samerna ha
på en bostad. Vintertid få samerna ofta hålla till godo med de bostäder
den bofasta befolkningen ej önskar bebo under denna årstid.

Under de resor revisorerna under innevarande år företagit i Jämtlands
och Västerbottens län har intresse ägnats åt bl. a. samernas bostadsfråga.
Revisorerna ha därvid, bl. a. genom överläggningar som hållits med lappfogdar
och andra vederbörande tjänstemän, kommit till den uppfattningen,
att särskilda åtgärder i olika avseenden snarast måste vidtagas i syfte att
ernå mera tillfredsställande förhållanden på detta område. Vad särskilt gäller
fjällsamerna — vilka i det följande i första hand komma att uppmärksammas
— kan på grund av deras nomadiserande liv förevarande spörsmål
ej lösas på samma sätt som för samebefolkningen i övrigt.

De möjligheter som stå till buds för samerna när det gäller statlig hjälp
till bostadsbyggande äro i första hand desamma som tillkomma rikets övriga
medborgare, nämligen bl. a. egnahems- och förbättringslån. De senare
kunna utgå icke blott till egentliga förbättringsarbeten utan även till ersättningsbyggnad
av enklare slag. Vidare kunna samerna erhålla bidrag ur
statens lappfond om högst 5 000 kronor för uppförande av bostadsbyggnad
på höst- och vårvistet eller annat huvudviste. Dessutom äga samerna för
ifrågavarande ändamål rätt till fritt virke på rot från kronomark. Bidraget
ur lappfonden beviljas av vederbörande lantbruksnämnd, medan övriga bidrag
och lån i stort sett medgivas av länsbostadsnämnd.

7 Rev. berättelse any. statsverket år 1958 I

98

Under senare år har från statsmakternas sida förelegat en medveten strävan
att i medborgerligt avseende jämställa samerna med landets övriga
innevånare. Denna utveckling bör enligt revisorernas mening i möjligaste
mån fortsätta. Särskilda bestämmelser inom exempelvis socialvården böra
därför endast ifrågakomma, då detta är betingat av samernas speciella levnadsförhållanden
och yrkesutövning. Av de i det föregående lämnade uppgifterna
och av vad eljest härom är känt torde framgå, att det nu sagda
äger tillämplighet i fråga om lån och bidrag till samernas bostäder. Som
nyss erinrats finnas också i viss utsträckning särbestämmelser utfärdade
på förevarande område. Erfarenheten visar emellertid att dessa bestämmelser,
sådana de nu äro utformade, icke i tillräcklig grad tillgodose de speciella
krav om vilka här är fråga. Så gäller t. ex. enligt nuvarande grunder
att den lillämnade byggnaden, om vederbörande länsbostadsnämnd skall
äga bevilja egnahemslån, som regel måste utrustas med centraluppvärmning
samt vatten och avlopp. Byggnaden får ej heller annat än undantagsvis
omfatta mindre än tre rum och kök eller två rum och kök med inredningsbar
vind; även badrum skall i princip finnas. Hus med en sådan standard
äro dyra att uppföra, och för att ej ta skada måste de hållas uppvärmda
även vintertid, även om de då icke äro bebodda. Såsom tidigare nämnts vistas
samerna under december—april i barrskogsområdet; de kunna därför
i sitt huvudviste i fjällområdet utnyttja sina hus endast under den varmare
delen av året. Därest huset uppföres på en trakt där samerna vistas vintertid,
ställa sig kostnaderna alltför höga bl. a. med tanke på den begränsade
lid huset kan utnyttjas. En del år komma samerna kanske aldrig till den
trakt där huset är uppfört, men likväl måste det hållas uppvärmt. Visserligen
kan undantag medgivas från bl. a. kravet på att husen skola vara utrustade
med värmeledning och bad. I de fall varom här är fråga föreligga
emellertid ofta sådana speciella förhållanden, att det kan ifrågasättas om
lån över huvud bör lämnas enligt egnahemslånekungörelsen, som uppenbarligen
icke tager sikte på fall som de förevarande.

Förbättringslånen äro på visst sätt begränsade; i den mån lånen skola
amorteras, skola de vara slutbetalade inom viss tid, dock senast inom 25 år.
Nu gällande lånevillkor kunna i allmänhet ej uppfyllas av samerna. Över
huvud må framhållas att dessas ekonomiska möjligheter ofta äro mindre
goda. I sammanhanget må även erinras att avgörande för om en same skall
erhålla det förut omnämnda bidraget om 5 000 kronor är förmågan att själv
bidraga med penningar, material, transporter och eget arbete. Endast ett
fåtal samer ha begärt och erhållit dylika bidrag. De uppförda husen äro
enligt vad revisorerna inhämtat mestadels av sådan kvalitet, att de ej fylla
nutida krav på en familjebostad.

Av vad sålunda anförts torde framgå att de bestämmelser som f. n. finnas
meddelade i fråga om lån och bidrag till bostäder för de renskötande samerna
knappast tillgodose de förhandenvarande speciella förhållandena i

99

ekonomiska och andra avseenden. Därtill kommer att föreskrifterna förorsaka
ett omständligt och tidsödande administrativt arbete. I det fall en
same önskar uppföra ett bostadshus och härför söker statliga lån måste
sålunda hans ärende passera en mängd myndigheter. Sedan sökanden erhållit
länsstyrelsens upplåtelse av mark för byggnaden och förmedlingsorganet
i vederbörande kommun hjälpt honom med erforderliga ansökningshandlingar,
sändes ärendet till länsbostadsnämnden. Efter en förberedande
granskning har nämnden att infordra yttrande över ansökningen från lappfogde,
lantbruksnämnd och revirjägmästare. Sedan alla utredningar i ämnet
slutförts, skall länsbostadsnämnden underställa ärendet bostadsstyrelsens
prövning, om lån bör beviljas. Om styrelsen lämnar bemyndigande
härtill, meddelar länsbostadsnämnden erforderliga beslut.

Såsom i det föregående omnämnts framlade särskilda sakkunniga i början
av 1950-talet vissa förslag i förevarande ämne, vilka dock ej föranledde
några åtgärder från statsmakternas sida. Enligt revisorernas mening äro de
här aktualiserade frågorna av sådan räckvidd, att de böra underkastas en
ny och allsidig prövning. Syftet därmed bör vara att åstadkomma bestämmelser
som kunna bidraga till att på ett smidigt sätt och i snabbast möjliga
takt förbättra samernas bostadsförhållanden. Hur dylika bestämmelser närmare
skola utformas, därom kunna revisorerna givetvis ej hysa någon bestämd
mening. Här må endast antydas några frågor som böra närmare prövas.
Sålunda bör till behandling upptagas bostadsstandarden, d. v. s. byggnadens
storlek och utrustning, till vilket högsta belopp lån skall beviljas,
vilken säkerhet som skall ställas för beviljade lån, vilken låneform som bör
ifrågakomma, lokaliseringen av bebyggelsen, byggnadssättet in. in.

Vad revisorerna här anfört tager såsom nämnts i första hand sikte på de
renskötande samerna. Flera av de spörsmål som berörts ha jämväl avseende
å andra samer, även om deras förhållanden äro mera likartade med andra
medborgargruppers. Bostadsfrågan för dessa samer bör emellertid även
uppmärksammas i förevarande sammanhang.

Revisorerna få sålunda föreslå, att en allsidig prövning av samernas
bostadsfråga snarast kommer till stånd.

100

Kommunikationsdepartementet

§ 15

Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

Numera kvarstår endast en specialbudget av någon betydelse, nämligen
den som avser de s. k. automobilskattemedlen. Den inrättades år 1922 i
samband med att automobilbeskattningen genomfördes i avsikt att anskaffa
medel för att bestrida kostnaderna för vägväsendet. Specialstatens princip
är att kostnaderna för vägväsendet och de inflytande automobilskattemedlen
åtminstone på längre sikt skola balansera varandra samt att de sistnämnda
skola användas endast för vägändamål. Ursprungligen omfattade
specialstatens utgiftssida endast anslag till förbättrande och underhåll av
för automobiltrafiken viktiga vägar och gator, men den har efter hand utvidgats
till att omfatta flertalet utgifter för väg- och vägtrafikväsendet.
Från och med budgetåret 1929/30 inrättades även en fondtitel, automobilskattemedelsfonden,
över vilken överskott och brister inom specialbudgeten
regleras med anlitande av ett särskilt avsättningsanslag.

De reservationsanslag som höra till automobilskattemedlens specialbudget
avräknas med hela sitt belopp såsom utgifter på denna budget för det
budgetår för vilket de anvisats. I den mån reservationer uppkomma redovisas
dessa således icke såsom tillgångar för specialbudgeten. I realiteten
äro dock dessa reservationer direkt jämförbara med den på budgetutjämningsfonden
upptagna behållningen av aulomobilskattemedel; i båda fallen
rör det sig om belopp som äro avsedda att framdeles tagas i anspråk för
vägväsendet och dithörande ändamål. Reservationerna ha därför medtagits
såsom särskilda tillgångsposter i den in- och utgående balansen i efterföljande
sammanställning. På utgiftssidan ha däremot förts endast de belopp
varmed vederbörande anslag faktiskt belastats, d. v. s. poster som ha karaktär
av verkliga utgifter.

Den tidsbegränsade särskilda investeringsavgiftcn för motorfordon, som
tidigare tillfördes automobilskattemedlen, ersattes fr. o. m. den 1 december
1956 av en permanent omsättningsskatt för motorfordon. Inkomsterna av
denna skatt ingå ej i automobilskattemedlen utan redovisas under tullar
och acciser. Däremot har från och med budgetåret 1957/58 förrättningsavgifterna
vid statens bilinspektion och vissa inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket
tillförts nu ifrågavarande medel.

Utgifterna å vissa riksstatsanslag avräknas endast med vissa belopp mot
automobilskattemedlen. Här märkes att utgifterna för avlöningar och omkostnader
vid väg- och vattenbyggnadsverket samt för pensioner åt f. d.
anställda och deras efterlevande avräknas endast med nio tiondelar av de
verkliga kostnaderna. Principerna för denna avräkning återfinnas i propositionen
1954: 112. Vidare gäller beträffande vissa anslag under polis -

101

väsendet, att endast vissa bestämda belopp skola avräknas mot automobilskattemedlen.
De grunder som därvid tillämpas återfinnas i propositionen
1954: 174. (De sistnämnda anslagen ha under här redovisade budgetår beteckningen
XI D 1—5, 10—12, 18 och 24).

Inkomster och utgifter på automobilskattemedlens specialbudget under
budgetåret 1957/58 framgå av följande uppställning.

Ingående balans den II7 1957
Tillgångar:

Reservationer ..................................

Fordran å budgetutjämningsfonden..............

Inkomster:

A. I 2 a) Fordonsskatt ........................

2 b) Bensinskatt ........................

A. II 8) Förrättningsavgifter vid statens bilinspektion
............................

9) Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket
..............................

680 737 898: 35
287 081 713: 97

334 050 199: 02
728 230 013:41

3 120 040: —

1 510 837: 68

967 819 612:32

1 066 911 090:11

2 034 730 702:43

Utgifter:

VI HUVUDTITELN
B. Väg- och vattenbyggnadsväsendet
Väg- och vattenbyggnadsverket
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

1) Avlöningar (9/10 av styrelsens verkliga avlöningar)
..................................

2) Omkostnader (9/10 av styrelsens verkliga omkostnader)
................................

Vägförvaltningarna

3) Avlöningar (9/10 av förvaltningarnas verkliga
avlöningar) ........................

4) Omkostnader (9/10 av förvaltningarnas

verkliga omkostnader) ..................

5) De lokala vägnämnderna m. m...............

6) Reglering av vissa skador inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsområde ........

Vägunderhåll och vägbyggnader

Väghållningen på landet samt i städer och stadsliknande
samhällen, där kronan är väghållare:

7) Vägunderhållet ............................

8) Byggande av riksvägar ......................

9) Byggande av länsvägar ......................

10) Byggande av ödebygdsvägar ................

11) Byggande av storbroar ......................

12) Vissa vägbyggnadsarbeten ..................

12a)Ytterligare medel till vissa vägbyggnadsarbeten
....................................

Väghållningen i städer och stadsliknandc samhällen,
som är väghållare:

13) Bidrag till underhåll av vägar och gator ....

14) Bidrag till byggande av vägar och gator ....

6 998 665: 15

1 316 007: 26

20 047 575: 13

4 142 853:97
259 016: 15

683 941: 32

319 267 860: 39
85 498 755: 95
166 398 656: 61
8 363 259: 98
11 111 527: 89
54 107 169: 32

18 296 544: 50

8 314 672:41

25 133 386: 57

663 043 774: 64

48 142 200: —
81 981 250: 82

102

Enskild väghållning:

15) Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. 17 024 571:73

16) Bidrag till byggande av enskilda vägar ...... 12 803 534:10

Diverse ändamål:

17) Bidrag till vissa forsknings- och undersök "ingsarbeten

.............................. 426 897:42

18) Vissa kostnader i samband med internationella

vägkongresser .............................. 19 334-33

19) Väg- och vattenbyggnadsverkets civilförsvar

m- m....................................... 16 551:08

C. Vägtrafikoåsendet
Statens bilinspektion:

Il Avlöningar .............................. 2 528 570:27

2) Omkostnader ............................ 892 367: 09

3) Utrustning .............................. 66 213:43

5) Bidrag till vissa kommunikationsändamål .... 387 829: 45

6) Bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägs- 5 547 012: 84

korsningar ...........................

7) Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder

vid vissa järnvägskorsningar ................ 288 288:_

Statens biltrafiknämnd:

8) Avlöningar .............................. 423 620:31

9) Omkostnader ............................ 39 021-43

10) Statens trafiksäkerhetsråd m. m............. 132 223-53

11) Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhets _

i®?*** .................................. 96 084:29

12) Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande .......................... 450 000:

F. Tekniska institut

1) Statens väginstitut ..........................

I. Diverse

2) Ersättning till statens allmänna fastighetsfond:

Byggnadsstyrelsens delfond ..................

IX HUVUDTITELN

J. Skogsväsendet

28) Vägbyggnader å skogar i enskild ägo ........

N. Diverse

9) Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess ut -

övare erlagd bensinskatt .................... 819 742:_

10) Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess

utövare erlagd bensinskatt .................. 554 020-_

Äldre anslag (1956/57 N 9, 10; 1951/52 1 12) 271 717:__

X HUVUDTITELN
D. Sjöfart och handel
Hamnar och farleder

26) Bidrag till byggande och underhåll av mindre
hamnar och farleder .................

160 414 339:48

10 851 230:64

863 167:17

1 150 420: 54

127 367: 70

1 645 479: —

843 652:32

103

XI HUVUDTITELN
n. Polisväsendet

Statspolisintendenten m. fl.:

I) Avlöningar ..............................

Statspolisorganisationen:

2) Inköp av motorfordon m. m.................

3) Underhålls-, drift- och expeditionskostnader . .

4) Gottgörelse till polisdistrikten ..............

5) Polisradioväsendet ..........................

Statens polisskola:

10) Avlöningar ............................

II) Omkostnader ..........................

12) Utbildningsarvoden m. m...............

18) Vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet
m. m...........................

24) Bidrag till främjande av rekryteringen i vissa
polisdistrikt ................................

XII HUVUDTITELN

C. Statliga pensionsväsendet

1) Pensioner åt f. d. befattningshavare i statens

tjänst ......................................

3) Pensioner enligt tjänstepensionsreglementet
för arbetare m. m.........................

7) Pensioner åt efterlevande till befattningshavare
i statens tjänst ..........................

8) Pensioner åt efterlevande till arbetare i statens
tjänst ................................

Summa utgifter

364 000: —

722 421: 91
1 637 000: —
11 225 000: —
158 000: —

103 000: —

38 000: —

44 000: —

1 197 000: —

48 524:33 15 536 946:24

1 800 000: —
8 100 000: —
400 000: —
800 000: —

11 100 000: —
899 024 436: 71

Utgående balans den 30/6 1958
Tillgångar

Reservationer .................................. 547 647 114:29

Fordran å budgetutjämningsfonden .............. 588 059 151:43 1 135 706 265: 72

'' 2 034 730 702: 43

Revisorernas uttalande. Sedan några år tillbaka ha revisorerna i sin berättelse
intagit en sammanställning över inkomster och utgifter på automobilskattemedlens
specialbudget för det senast förflutna budgetåret. Såväl
i riksstaten som i budgetredovisningen upptagas nämligen dessa medel
blandade med övriga poster, och någon särredovisning av medlen förekommer
icke. Ej heller på annat håll i publicerade redovisningar av den statliga
medelsförvaltningen kan en samlad överblick erhållas över automobilskattemedlens
olika delposter för det senast förflutna budgetåret, motsvarande
den sammanställning som lämnas för exempelvis fastighetsfonderna.

Till grund för dessa medels redovisning på en specialstat ligger tanken
att statsinkomster som härledas direkt av biltrafikväsendet eller ha nära
samband därmed skola användas uteslutande för väg- och vägtrafikväsendet
och närstående ändamål. Genom redovisningssystemet är det möjligt
att följa i vad mån denna tanke realiseras. De uppkomna dillercnserna
mellan inkomster och utgifter redovisas i form av årliga överskott respek -

104

ti\e underskott, vilka samlas och efter hand kvittas mot varandra. Den
slutliga behållningen eller bristen ingår i redovisningen för statens budgetutjämningsfond
i den allmänna budgetens behållning eller brist men
kommer därefter till synes såsom en fristående redovisningspost som frånräknas
respektive tillägges innan det slutliga utfallet av fonden angives.
Härvid är dock att märka, att uppkomna anslagsreservationer icke redovisas
som en tillgång utan inräknas bland vederbörande budgetårs utgifter.
Då dylika reservationer lika väl som nyss angivna behållning avse belopp
som skola komma vägväsendet till godo, ha de medtagits såsom tillgångar i
revisorernas här gjorda sammanställning.

Såsom framgår av sammanställningen funnos vid sistförflutna budgetårs
ingång dels anslagsreservationer på närmare 681 miljoner kronor och dels
en fordran på budgetutjämningsfonden på 287 miljoner kronor. Sistnämnda
fordran innebär att för de med automobilskattemedlen avsedda ändamålen
influtit 287 miljoner kronor mera än vad som anvisats. Under budgetåret
1957/58 ha inkomsterna uppgått till 1 067 miljoner kronor och utgifterna utgjort
899 miljoner kronor. Av utgifterna ha emellertid 133 miljoner kronor
tagits av tidigare reservationer, varför automobilskattemedlens fordran på
budgetutjämningsfonden ökats dels med skillnaden mellan inkomster och
utgifter eller 168 miljoner kronor och dels med nyssnämnda belopp eller
133 miljoner kronor, d. v. s. sammanlagt 301 miljoner kronor. Som följd
härav utvisar specialbudgeten den 30 juni 1958 en behållning på inemot
1 136 miljoner kronor, varav närmare 548 miljoner kronor i form av reservationer
på anvisade men för sitt ändamål ännu icke utnyttjade anslag
samt 588 miljoner kronor som fordran å budgetutjämningsfonden. Sistnämnda
belopp motsvarar alltså vad som vid budgetårets utgång av influtna
medel ännu icke anvisats för vägväsendet och övriga hithörande
ändamål.

Det må erinras om att outnyttjade automobilskattemedel, antingen de
ha formen av överskott på specialbudgeten eller av reservationer under
riksstatsanslagen, enligt av riksdagen fastställda principer äro avsedda att
framdeles komma vägväsendet till godo. Någon fondering i egentlig mening
förekommer emellertid icke; endast i redovisningshänseende upprätthålles
en skillnad gentemot övriga statsmedel. Det må även anmärkas att principen
att vissa inflytande skatteinkomster skola användas för väg- och
vägtrafikväsendet och liknande ändamål givetvis icke kan innebära någon
definitiv och rättvis avvägning mellan de inkomster som det allmänna har
av biltrafiken och utgifterna därför. Denna trafik tillför samhället fördelar
i många andra former, även indirekt i form av skatteintäkter, liksom å
andra sidan det allmänna har åtskilliga utgifter som på ett eller annat sätt
sammanhänga med biltrafiken utan att täckning erhålles av automobilskattemedel.

105

§ 16

Mellanriksvägen över Storlien

Norr om landsvägen över Fjällnäs i Härjedalen till Röros i Norge har
tidigare icke funnits någon mellanriksväg som normalt hållits öppen under
vintrarna och under snösmältningstiden. Icke heller har någon av dessa
vägar varit utbyggd för eu tät biltrafik och än mindre för en regelbunden
tyngre lastbilstrafik.

Tanken på en större mellanriksväg från det centrala Jämtland till trondheimsområdet
över Storlien är av gammalt datum, men planerna härpå
togo fastare form först under 1950-talet. Som ett led i arbetet med planläggningen
av rikets ekonomiska försvarsberedskap upptogs år 1953 inom
handelsdepartementet frågan om importen till Sverige över norska västkusthamnar.
I en promemoria som utarbetats i november 1953 för att belysa
dessa spörsmål framhölls, att några speciella åtgärder för en kapacitetsökning
beträffande järnvägen över Storlien tills vidare icke betraktades
som erforderliga. Däremot ansågos de gällande järnvägsfrakterna utgöra ett
avgörande hinder mot en ökning av transitotrafiken, dels på grund av att
genomgående fraktberäkning icke tillämpades och dels på grund av att de
norska järnvägsfrakterna allmänt lågo högre än de svenska. Angående
landsvägsförbindelserna erinrades om att gränsbygdsbefolkningens naturliga
krav på goda förbindelser med de norska bebyggelsecentra, bilismens genombrott
efter kriget och turismens ökade betydelse för de berörda landsdelarna
gjorde det önskvärt, att åtminstone en vägförbindelse som hölls
öppen hela året kunde ordnas i västerbottensområdet och i jämtlandsområdet.
Beträffande jämtlandsområdet syntes ett fullföljande av projektet
över Storlien till det norska landsvägsnätet ned till Trondheim såsom det
bästa alternativet. — Vad gällde importen av speciella varor via Trondheimsfjorden
fästes uppmärksamheten särskilt på importen av olja. Därvid
framhölls, att med den utveckling oljekonsumtionen i Sverige tagit efter
kriget lagerutrymmena för flytande bränslen och drivmedel i östra Sverige
vore för små för att kunna säkra försörjningen med dessa förnödenheter
under en svår vinter med isspärr i sunden. Erfarenheten hade också visat,
att påfrestningarna på Göteborgs hamn i sådana fall kunde bli så stora, att
en avlastning vore önskvärd. Under dylika förhållanden skulle en oljetillförsel
via Trondheimsfjorden kunna lämna ett visst bidrag till den svenska
försörjningen. Åtgärder för att under olika avspärrningsalternativ underlätta
möjligheterna för en kontinuerlig tillförsel av oljor måste även få en
framträdande plats i beredskapsplaneringen.

Promemorian slutade med en rekommendation att uppföra mottagningsanordningar
för olja i Trondheimsfjorden, att förstärka de svenska och
norska vägförbindelserna samt att justera järnvägstaxorna för transittrafiken
över Storlien. En särskild transittaxa tillkom år 1955, och oljelag -

106

ringsanläggningar vid Trondheimsfjorden äro f. n. under uppförande. Vad
vägfrågan beträffar må följande redogörelse lämnas.

Sedan det konstaterats att även på norsk sida intresse förelåg för ifrågavarande
projekt, påbörjades år 1954 förhandlingar med representanter för
grannlandet. I anslutning till ombudens överläggningar med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade detta ämbetsverk tillsammans med de norska
vägmyndigheterna utarbetat detaljerade förslag rörande landsvägsförbindelserna
mellan Östersund och Trondheim. De båda ländernas ombud enades
därefter om att föreslå respektive regeringar att en mellanriksväg av
god standard utbyggdes på sträckan Enafors—Storlien—riksgränsen—
Turifoss—Stjördal för en beräknad kostnad av 27,6 miljoner norska kronor.
Kostnaderna förutsattes skola fördelas så, att 18,9 miljoner norska
kronor bestredes från svensk sida och återstoden eller 8,7 miljoner norska
kronor av Norge.

De föreliggande planerna anmäldes för riksdagen i propositionen
1955: 149, varvid emellertid riksdagens ställningstagande endast påkallades
såvitt gällde vissa oljelagringsanläggningar i det inre av Trondheimsfjorden,
nämligen en oljehamn med bergcisternanläggning samt en godskaj.
Frågan återkom emellertid i propositionen nr 201 till samma års höstriksdag.
Därvid anmäldes att planeringen fortskridit så långt, att företaget
skulle kunna igångsättas vid slutet av nämnda år och i så fall kunna färdigställas
hösten 1958. Planerna inneburo att de norska och svenska vägar
som då slutade i Turifoss respektive Enafors skulle sammanbindas genom
anläggandet av ny väg, som passerade gränsen ca 5 km söder om Storlien
och följde den norska älvdalen ned till Turifoss. Därutöver skulle vägsträckan
från Turifoss till Stjördal vid Trondheimsfjorden ombyggas. På
svensk sida skulle den nya vägen utbyggas enligt gängse svensk standard
för huvudvägar och på norsk sida enligt där gängse standard för tvåfiliga
vägar med 6 meters körbanebredd, i regel banketter, och med full bärighet.

Kostnaderna för hela vägföretaget beräknades komma att uppgå till ca 21
miljoner svenska kronor. Sveriges andel häri uppskattades till sammanlagt
14,7 miljoner svenska kronor, varav 6,8 miljoner kronor för delarna inom
Sverige. Dessa bestodo av delsträckorna Enafors—Storlien för 3,9 miljoner
kronor och Storlien—riksgränsen för 2,9 miljoner kronor. Av delarna i
Norge skulle Sverige bestrida hela kostnaden för nybyggnaden av sträckan
riksgränsen—Turifoss (=4,8 milj. sv. kronor), under det att bidragsandelen
till ombyggnaden av sträckan Turifoss—Stjördal skulle vara begränsad
till 3,1 miljoner svenska kronor. För svensk del förutsattes företaget
komma att inrymmas i flerårsplanen för åren 1955—1959 för byggande av
länsvägar inom Jämtlands län, givetvis under förutsättning av ökad medelstilldelning
till länet.

Med bifall till propositionen 1955:201 bemyndigade riksdagen Kungl.
Maj :t att för ifrågavarande ändamål taga i anspråk medel under anslaget

107

till Byggande av länsvägar. Statsutskottet underströk dock angelägenheten
av att särskilda medel ställdes till förfogande, så att övriga vägföretag
kunde komma till utförande i redan planerad omfattning.

Mellanriksvägen över Storlien öppnades planenligt för genomgående allmän
trafik den 1 oktober innevarande år. Därmed har en väg av hög klass
erhållits från Enafors över riksgränsen till Trondheimsfjorden. Vägen har
en längd av ca 87 km, varav 21 km på svensk och 66 km på norsk sida.
Den har en körbanebredd av 6 m jämte vägrenar och är konstruerad för
trafikbelastning av 10 tons axeltryck. Den svenska vägdelen är försedd
med asfaltbeläggning.

Den nya vägen utgör emellertid endast en del av den s. k. trondheimsleden.
Till detta begrepp bör i vart fall hänföras vägsträckan mellan hamnarna
i Trondheimsfjordens östra del och Östersund, som är den första
större trafikfördelningspunkten öster om riksgränsen — eventuellt kan begreppet
utsträckas till att avse hela vägförbindelsen ned till Sundsvall.

Avståndet mellan Trondheim och Östersund efter den nya leden uppgår
till ca 27 mil, varav 10 mil på norsk och 17 mil på svensk sida. På norsk
sida erhålles genom tillkomsten av den nya vägen och efter slutförande av
pågående arbeten mellan Stjördal och Trondheim, vilket beräknas ske under
år 1959, en genomgående väg av god klass trafikabel med 10 tons
axeltryck. På svensk sida har emellertid riksväg 14 Östersund—Duved och
dess fortsättning Duved—Storlien—riksgränsen motsvarande klass endast
mellan Östersund och Nälden samt mellan Staa (strax väster om Duved)
och riksgränsen. Den mellanliggande ca 9 mil långa vägsträckan Nälden—
Staa har icke tillnärmelsevis samma standard. Den är till större delen
smal och krokig samt har genomgående dålig bärighet och stor tjälkänslighet.
Redan vid normal tjällossning har det varit förenat med stora svårigheter
att hålla vägen trafikabel för hittills förekommande lastbilstrafik. Med
den ökning av sådan trafik som den nya vägen över Storlien sannolikt
kommer att medföra finnes — enligt vad som anmälts av vägförvaltningen
i länet — risk för att svårigheterna icke kunna bemästras utan tvinga till
avlysning av lastbilstrafiken. Vid svårare tjällossning väntas denna åtgärd
bli oundviklig.

Provisorisk förstärkning av vägen för tung trafik har enligt vägförvaltningens
bedömande icke ansetts kunna ifrågakomma, enär en dylik åtgärd
skulle bli så omfattande, att det icke kunde vara ekonomiskt försvarligt
att nedlägga härför erforderliga medel på vägen i dess nuvarande sträckning.
För övrigt anses det icke möjligt att provisoriskt förstärka broarna
över Järpströmmen vid Järpcn och över Indalsälven vid Staa, vilka äro
upplåtna för endast 6 tons axeltryck och därigenom utgöra definitiva hinder
för genomgående tung trafik — även vintertid då ett högre axcltryck kan

108

tillåtas på de frusna vägarna. En fullständig ombyggnad av vägen har
därför ansetts vara den riktiga lösningen.

De mest angelägna arbetena bestå av ombyggnad av vägdelen Mörsil—
Järpen, som är den enda vägförbindelsen mellan dessa orter och till vilken
således all trafik mellan länets centrala delar och västra Jämtland koncentreras,
samt vidare ombyggnad av de ovannämnda broarna vid Järpen
och Staa. Sedan dessa ombyggnader samt vissa smärre broförstärkningar
utförts, kan genomgående tung trafik medgivas vintertid. För att möjliggöra
sådan trafik året om måste även i första hand den 4 mil långa vägdelen
Järpen—Staa och i andra hand den ungefär lika långa delen Nälden—
Mattmar—Mörsil ombyggas. I avvaktan på ombyggnaden av sistnämnda del
kan parallellvägen Nälden—Alsen—Mörsil användas. Denna fyller visserligen
ej heller nutida krav men är bättre än riksvägen och beräknas efter
mindre förstärkning kunna under en övergångstid upplåtas för den genomgående
tunga trafiken.

Kostnaden för de mest behövliga arbetena, d. v. s. ombyggnad av vägdelen
Mörsil—Järpen, broarna vid Järpen och Staa samt vägdelen Järpen—
Staa, har uppskattats till ca 25 miljoner kronor. Enligt fastställd flerårsplan
för byggande av riksvägar, vilken förutsätter att riksväg 14 skall utsträckas
från sin nuvarande slutpunkt vid Duved till riksgränsen vid Storlien,
uppgår den beräknade medelstilldelningen under åren 1959—1962 till
sammanlagt 17 miljoner kronor. Enligt vägförvaltningens beräkningar
måste ett par miljoner kronor härav reserveras för andra ändamål, bl. a.
slutförande av pågående ombyggnad av riksvägen söder om Östersund. Till
ovannämnda ombyggnader mellan Mörsil och Staa skulle alltså disponeras
ca 15 miljoner kronor, vilket innebär att till år 1963 endast ungefär 60
procent av arbetena skulle kunna genomföras. Vid den beräknade medelstilldelningen
skulle det dröja ytterligare minst två år eller till år 1965, innan
arbetena vore helt genomförda och den nya vägen över Storlien kunde
komma till avsedd nytta. Ett genomförande av arbetena i sin helhet till år
1963 förutsätter således en medelstilldelning under åren 1959—1962 av
25 å 30 miljoner kronor eller 7 miljoner kronor per år. Ur projekteringsoch
byggnadssynpunkt har ett sådant bedrivande av arbetena uppgivits icke
möta hinder under förutsättning att medelstilldelningen ökas till nyssnämnda
omfattning redan från och med år 1959.

Kostnaden för ombyggnad av vägdelen Nälden—Mattmar—Mörsil, vilken
såsom ovan framhållits kan anstå under viss tid, uppskattas till ca 15
miljoner kronor.

Vad beträffar riksvägen söder om Östersund må framhållas, att inom
Jämtlands län en fortgående förbättring och ombyggnad därav sedan länge
pågått. Arbetena beräknas vara slutförda hösten 1959, då vägen erhållit hög
klass från Östersund till ea 4 km söder om Bräcke och återstående ca 14
km långa del till gränsen mot Västernorrlands län försetts med oljegrus.

109

Även inom Västernorrlands län återstå avsevärda arbeten. Ingenstädes på
vägsträckan från Bräcke till Sundsvall gäller dock så lågt axeltryck som
6 ton.

Revisorernas uttalande. Revisorerna ha innevarande år besökt Jämtlands
län och därvid bl. a. tagit del av det pågående byggnadsarbetet på mellanriksvägen
över Storlien mot Trondheim, vilken innevarande höst öppnats
för trafik.

Ifrågavarande vägbygge är givetvis avsett att främja den normala samfärdseln
för befolkningen i de närmast berörda bygderna samt turistutbytet
mellan Sverige och Norge i denna landsdel. Det väsentligaste skälet
för vägens tillkomst har dock varit dess betydelse i beredskapshänseende.
Såväl då isläggning hindrar sjöfarten på östersjöhamnarna som i andra
tänkbara avspärrningsalternativ väntas mellanriksvägen öppna en värdefull
förbindelseled till hamnarna vid den året runt isfria Trondheimsfjorden.

Vagföretaget utfördes under åren 1955—1958 och omfattar nybyggnad av
sträckan Enafors—Storlien—riksgränsen—Turifoss samt ombyggnad av
sträckan från Turifoss till Stjördal vid fjorden, sammanlagt 87 km, varav
21 km på svensk sida. Vägen har en körbanebredd av 6 m jämte vägrenar
och är konstruerad för en trafikbelastning av 10 tons axeltryck. Kostnaderna
ha uppgått till omkring 21 miljoner svenska kronor, varav den svenska
andelen uppgått till 14,7 miljoner kronor. Sistnämnda belopp motsvarar
kostnaderna för hela nybyggnadsdelen — såväl på svensk som på norsk
sida — samt en del av kostnaderna för ombyggnad av den norska vägsträckan
Turifoss—Stjördal. Kostnadsfördelningen belyser den betydelse
som från svensk sida tillmätts företaget.

Emellertid är beträffande ifrågavarande vägföretag att märka, att vägens
fortsättning från Enafors österut mot Östersund icke på långt när motsvarar
den höga standard som kännetecknar den nya vägförbindelsen västerut.
Särskilt gäller detta den omkring 9 mil långa sträckan Staa—Nälden,
vilken till större delen är smal och krokig med dålig bärighet och stor
tjälkänslighet och som icke tillåter högre axeltryck än 6 ton. Ej ens på
vintern, då den frusna vägbanan eljest skulle kunna tåla ett förhöjt axeltrvck,
är en tyngre trafik möjlig, emedan två på sträckan befintliga broar

_över Järpströmmen vid Järpen och över Indalsälven vid Staa — utgöra

definitiva hinder för ökad belastning.

Revisorerna befatta sig som regel icke med frågor angående den ordning
i vilken aktuella vägbyggnadsarbeten komma till utförande. Här som annorstädes
blir givetvis takten i vägarnas utbyggnad beroende av tillgång på
medel och arbetsresurser, varjämte en avvägning sker mot andra angelägna
arbeten. Med hänsyn till att mellanriksvägen äger speciell betydelse för
landet i dess helhet och då den tillkommit i främsta rummet av beredskapsskäl,
vilja revisorerna dock icke underlåta att fästa uppmärksamheten

no

på det mindre tillfredsställande läge i vilket denna vägplaneringsfråga befinner
sig. Då vägen för närvarande icke kan tagas i bruk för tung trafik,
är det uppenbart att det betydande belopp som nedlagts i vägföretaget icke
kommer till avsedd nytta. Det är önskvärt att planering och projektering
av återstående arbeten nu igångsättas och att dessa komma till utförande,
så snart tillgängliga resurser medgiva.

in

§ 17

Vissa brobyggnader i Västerbottens län

Den för närvarande pågående utbyggnaden av vattenkraften i Ångermanälven
medför att betydande byggnadsarbeten utföras i Västerbottens läns
fjälltrakter, avseende dels reglering av bl. a. de stora källsjöarna Malgomaj,
Kultsjön och Ransaren, dels anläggande av kraftverket Stalon, beläget vid
Kultsjöåns utlopp i sjön Malgomaj. Med dylika byggnadsarbeten följer givetvis
en mängd tyngre transporter, för vilka det svaga vägsystemet i fjälltrakterna
icke är dimensionerat. (Såsom exempel kan nämnas att transportvolymen
Vilhelmina—Stalon beräknats till 9 miljoner tonkm på 36
månader.) I samband med arbetenas planläggning aktualiseras därför ett
flertal väg- och brobyggnadsprojekt. Revisorerna avse att i det följande
redogöra för tre sådana brobyggnadsfrågor.

7. Broar över Ångermanälven vid dess utlopp ur Malgomaj

Malgomaj har sitt utlopp genom sjöarna Varris och Maksjön; den sistnämnda
har två utloppsgrenar. Den södra av dessa utgör huvudavloppet
och består i sin tur av två fåror, dels en huvudfåra (Storån) och dels en
högvattengren. Vid Maksjöns utlopp ha två regleringsdammar anlagts.
Dammen över huvudfåran har utförts som en jorddamm, och vid dess anslutning
till den vänstra stranden har ett regleringsutskov anordnats.

Arbetet med regleringen påbörjades i slutet av år 1955 och har avslutats
hösten 1958. Kostnaderna för hela regleringen ha beräknats till 33 miljoner
kronor.

Över den större av de båda utloppsgrenarna ha tidigare funnits två
broar, den ena över huvudfåran och den andra över högvattengrenen. Den
sistnämnda bron skadades under sommaren innevarande år och ersattes
därvid av en jordbank, en anordning som möjliggjordes genom att denna
gren i samband med regleringen skulle helt dämmas igen. Den kvarvarande
bron över den s. k. Storån samt bron över den mindre utloppsgrenen, Lillån,
äro båda uppförda år 1914. De äro fackverksbroar av stål med träfarbana
och med fria öppningar om 48 respektive 30 meter. Körbredden är 4 meter
och fria höjden 4,5 meter. De äro enligt gällande fordonskungörelse upplåtna
för 4 tons axeltryck och 8 tons fordonsvikt.

Medel till förstärkning av de befintliga broarna voro upptagna år 1956
i femårsplanen för byggande av broar under perioden 1952—1956 samt år
1958 i femårsplanen för byggande av länsvägar under perioden 1955—1959.
I nu gällande plan för åren 1958—1962 äro medel upptagna till hel ombyggnad
år 1960. Förskjutningen i tiden har varit betingad huvudsakligen av
prisstegringar och mindre anslagstilldelning än som förutsatts i planerna.

Utredning rörande broarnas ombyggnad påbörjades redan år 1954, varvid

112

möjligheterna undersöktes att såsom ett alternativ till förstärkningsförslaget
bygga en helt ny vägsträcka med utnyttjande av en i närheten befintlig
hank, som utlagts för en tidigare planerad järnväg. De höga kostnaderna
medförde dock att alternativet icke fullföljdes. Sedermera visade det sig
att även en förstärkning av de befintliga broarna skulle medföra sådana
kostnader, att det med största sannolikhet skulle bli en ekonomiskt icke
lönande investering. Broarna skulle därvid icke heller komma att medgiva
numera erforderligt axeltryck. Vägförvaltningen har därför frångått även
detta alternativ och i stället verkställt utredning för anläggning av helt
nya broar med tillfarter ungefär sammanfallande med den nuvarande
vägen. Detta senare alternativ möjliggör att vägen ombygges i etapper,
varvid början kan göras med broarna jämte korta tillfarter.

I samband med detta utredningsarbete har vägförvaltningen även med
vattenfallsstyrelsen under hand diskuterat möjligheten att ombygga dessa
broar med tillräcklig bärighet för transporter av bland annat tunga transformatordelar.
Vattenfallsverket ordnade emellertid sin transportfråga
genom att använda dels den nyssnämnda järnvägsbanken med däri ingående
bro över Lillån och dels sin egen dammanläggning i anslutning till
Storån. Vidare har diskuterats möjligheten att förlägga den slutliga broförbindelsen
över Storån till vattenfallsverkets regleringsdamm, belägen endast
200 meter uppströms den till vägväsendet hörande bron. En dylik lösning
ansågs emellertid vara ur väg- och trafiksynpunkt sämre, även om
kostnaden blivit lägre. Genom Malgomajs reglering har nämligen — enligt
till vattendomstolen inlämnat förslag — broarna över Ångermanälvens huvudfåra
kunnat reduceras till ett spann om 30 meters fri spännvidd med
korta tillfartsvägar. Bron över Lillån har enligt vägförvaltningens bedömande
under alla förhållanden icke kunnat kombineras med vattenfallsverkets
anläggningar.

2. Bro över Ångermanälven vid Stalon

Från de brolägen som nämnts under punkt 1 följer länsvägen nr 1067
mot fjälltrakterna utmed Malgomajsjöns södra strand. Vid sjöns övre ände
går vägen på en bro över Ångermanälven, som på denna del mellan Malgomaj
och Kultsjön benämnes Kultsjöån. Vägen sträcker sig i fortsättningen
utmed Kultsjöåns norra strand.

Vid Kultsjöåns utlopp i Malgomaj på norra sidan om älven utföres för
närvarande Stalons kraftverk. Byggnadsarbetena påbörjades av vattenfallsstyrelsen
sommaren 1958, och stationen beräknas kunna tagas i drift hösten
1961. Byggnadskostnaderna beräknas till 105 miljoner kronor. I den pågående
vattenkraftutbyggnaden ingår vidare reglering av den ovanför liggande
Kultsjön, varvid en regleringsdamm skall uppföras vid Kultsjöns utlopp
i Kultsjöån. Sistnämnda arbete påbörjades i februari 1958 och väntas
vara avslutat sommaren 1959. Arbetsplatserna vid båda de nu nämnda

113

byggnadsföretagen nås alltså genom länsväg 1067 efter passerandet av den
bro som vid Stalon leder över Kultsjöån.

Den nuvarande bron vid Stalon är uppförd 1933. Den är utförd som bågbro
i två spann av armerad betong med fria öppningar om 35 meter. Körbanebredden
är 3,5 meter och fria höjden 3,7 meter. Bron är upplåten för
trafik med 4 tons axeltryck och 10 tons totalvikt. Dess ombyggnad ingår ej
i femårsplanen för byggande av länsvägar i länet åren 1958—1962.

Den ifrågavarande bron äger emellertid icke på långt när den bärighet
som erfordras för de tunga transporter som äro förenade med vattenfallsverkets
byggnadsarbeten. För de tyngre transformatordelar som skola
fraktas i kraftverksbyggets slutskede räknas med en sammanlagd fordonsvikt
av 150 ton. I skrivelse den 20 augusti 1957 begärde vattenfallsstyrelsen
därför hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att förslag skulle upprättas
till ny bro med minst 5,5 meters körbredd och 6 meters fri höjd. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen var för sin del beredd att medverka till brons
tillkomst genom markundersökningar, konstruktionsarbete och upphandling
in. m. Samtidigt hävdades emellertid att brons ombyggnad icke påkallades
av vägtekniska skäl och att kostnaderna, beräknade till 380 000 kronor,
därför i huvudsak skulle ankomma på vattenfallsverket. Definitivt förslag
förelåg härefter i slutet av mars 1958, och vattenfallsstyrelsen erhöll i september
samma år vattendomstolens tillstånd till broanläggningen. En överenskommelse
mellan vattenfallsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppgjordes, enligt vilken den förstnämnda myndigheten skulle svara
för huvuddelen eller 83 procent av byggnadskostnaderna. De på väg- och
vattenbyggnadsverket ankommande kostnaderna motsvarade vad som belöpte
på vissa vägtekniska intressen, nämligen en ökning av bredden från
5,5 till 6 meter samt en ur trafikteknisk synpunkt något gynnsammare
sträckning. Upphandling av broföretaget pågick i november 1958.

Emellertid stod det redan tidigare klart, att ifrågavarande bro vid Stalon
icke skulle komma att färdigställas i så god tid, att den skulle kunna användas
för transport av de byggnadsmaskiner och materiel in. in. som behövdes
redan vid arbetenas igångsättande och under den första delen av
byggnadstiden. Då den befintliga brons bärighet icke heller var tillräcklig
för detta ändamål, måste transportfrågan under arbetstiden lösas provisoriskt.
Vattenfallsverket lät därför uppföra en s. k. krigsbro genom att utnyttja
försvarsväsendets beredskapsmateriel. Ifrågavarande tillfälliga bro
äger en bärighet av ca 40 tons sammanlagd fordonsvikt och har förlagts
något nedströms den befintliga bron. Kostnaderna ha uppgått till omkring
100 000 kronor, inberäknat den materielhyra som försvarsväsendet betingar
sig.

3. Bro över Stornässundet

Från Kultsjöns utlopp fortsätter länsvägen 1067 på Kultsjöns södra

8 Rev. berättelse ang. statsverket är 1958 t

114

strand förbi Saxnäs mot Stornässundet. I maj 1952 påbörjade vattenfallsverket
arbetet med reglering av Ransaren, en av Ångermanälvens övre källsjöar,
vars vatten genom Gikasjön avrinner till Kultsjön. Regleringen togs i
bruk hösten 1955.

Transporterna till det tidigare väglösa ransarområdet ordnades genom en
färjförbindelse över det nyssnämnda Stornässundet och genom nyanläggning
av en väg från sundet till Ransarens södra ände, där regleringsdammen
var belägen.

Arbetsplan för anläggning av en ödebygdsväg Saxnäs—Klimpfjäll upprättades
redan år 1934. I detta företag ingick även en bro över Stornässundet,
men vägen sträcktes enligt förslaget från norra brofästet västerut
mot Klimpfjäll, icke såsom den nu byggda vägen norrut mot Ransaren.
Förslaget dömdes till utförande genom länsstyrelsens utslag år 1935. Företaget
intogs därefter i flerårsplanen för nyanläggning av ödebygdsvägar
åren 1952—1956 med första medelstilldelning år 1953. Det infördes sedan i
nästa flerårsplan för åren 1955—1959 med första medelstilldelning år 1955.
Förskjutningen i tiden var betingad av prisstegringar och minskade anslag.

Under förberedelsearbetet för den kommande regleringen av Ransaren stod
det för vattenfallsverket klart, att en transportförbindelse över Stornässundet
skulle bli nödvändig och att det måste vara fördelaktigt, om en bro skulle
kunna anläggas som sedermera skulle kunna övertagas av vägmyndigheterna
för att fylla behovet av permanent broförbindelse på platsen. Vattenfallsverkets
första förslag överlämnades till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i december 1951 och avsåg en hängbro. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fann emellertid att den föreslagna bron varken i fråga om bärighet
eller konstruktion lämpade sig för permanent bruk. Styrelsen ansåg, enligt
vad som framgår av en skrivelse till vattenfallsstyrelsen den 8 mars 1952,
att det varit önskvärt att i stället en helt ny bro, beräknad för tung last,
kunnat komma till utförande och färdigställas vid sådan tidpunkt, att den
kunnat utnyttjas även för vattenfallsverkets transporter. Anbud på en
sådan bro hade inlämnats av en svensk entreprenadfirma, och enligt detta
anbud skulle bron ha kunnat vara färdigbyggd under våren 1953, om firman
erhållit beställningen före utgången av februari 1952. Anbudssumman var
emellertid för stor för att vägväsendet skulle kunna åtaga sig att utföra
bron enligt det lämnade anbudet, därest icke vattenfallsstyrelsens bidrag
ökades betydligt över ett tidigare erbjudet belopp, 150 000 kronor. Vattenfallsstyrelsens
bidrag skulle vid denna lösning av brofrågan behöva uppgå
till minst 500 000 kronor.

Vattenfallsstyrelsen fann sig emellertid icke kunna acceptera anbudet
att med 500 000 kronor bidraga till en broförbindelse som icke skulle vara
färdigställd förrän våren 1953. Styrelsen beslöt sig för att lösa sin transportfråga
genom att över Stornässundet anordna en provisorisk färjförbindelse
med en bärighet av 22 ton. Kostnaderna för denna färjas anläggande

115

och drift jämte isförstärkning ha uppgått till i runt tal 300 000 kronor. 1
verkligheten blev ej nöjaktig färjförbindelse ordnad förrän i slutet av april
1953.

Med denna lösning av vattenfallsstyrelsens transportbehov syntes anledning
icke finnas att forcera byggandet av en permanent bro. Upphandling
och byggande avpassades därför till vad som ur vägmyndigheternas synpunkt
var lämpligast. Arbetet påbörjades i februari 1956 och bron togs i
bruk i november 1957. Färjtrafiken hade då under två somrar uppehållits
av vägförvaltningen, sedan regleringsarbetena vid Ransaren blivit färdigställda
och vattenfallsverket icke längre hade behov av färjan. Byggnadskostnaderna
för bron uppgingo till ca 1 miljon kronor.

Revisorernas uttalande. Vattenfallsverkets utbyggnad av vattenkraften i
Ångermanälvens huvudgren omfattar bl. a. reglering av källsjöarna Malgomaj,
Kultsjön och Ransaren samt anläggande av Stalons kraftverk vid älvsträckan
mellan de förstnämnda båda sjöarna. Med en sådan utbyggnad
följer regelmässigt behov av omfattande, delvis tunga transporter, för vilka
det svagt utvecklade vägnätet i områdena på gränsen till fjälltrakterna alls
icke är dimensionerat. Till vattenfallsverkets förberedande åtgärder för
vattenkraftutbyggnaden hör därför i dylika fall att genom förstärkning
eller nybyggnad av vägar och broar säkerställa transporterna till arbetsplatserna.
Normalt sker givetvis denna upprustning av transportvägarna i
samråd och samarbete med vägmyndigheterna.

Revisorerna ha i det föregående redogjort för tre olika fall, i vilka bättre
vägförbindelse varit erforderlig för vattenfallsverkets arbeten men någon
samordning med vägförvaltningens åtgärder icke kunnat åvägabringas.

Det första fallet avser en broförbindelse nära Malgomajsjöns utlopp. De
där befintliga äldre broarna över två grenar av Ångermanälven bära endast
ett axeltryck av 4 ton eller en högsta fordonsvikt av 10 ton. Ombyggnad i
enlighet med nutida krav har sedan länge varit aktuell; bl. a. var arbetet
medtaget i länets femårsplan för åren 1952—1956. Endast 200 meter uppströms
från dessa broar har vattenfallsverket under åren 1955—1958 uppfört
regleringsdammen för Malgomaj. För transporterna såväl till detta
hygge som till byggnadsarbeten längre upp i älvsystemet har vattenfallsverket
emellertid fått använda sig av en tillfällig vägförbindelse jämte den
nu uppförda regleringsdammen över älven. Sedan regleringsarbetena på
platsen numera äro färdigställda, slutprojekterar vägförvaltningen de nya
broarna, och ombyggnaden väntas efter hand komma i gång. Det har därvid
icke ansetts möjligt att kombinera de båda anläggningarna, så att den närbelägna
dammbyggnaden med däri ingående bro kunnat användas för vägväsendets
behov.

Det andra fallet gäller en bro över Kultsjöån, d. v. s. den del av Ångermanälven
genom vilken vattnet från Kultsjön föres ned till Malgomaj. Även

116

här finnes en äldre bro, vilken dock har samma begränsade bärighet som
de nyss nämnda. Då vattenfallsverket för byggnadsarbetena vid Stalons
kraftverk och Kultsjöns reglering har behov av en bro med långt högre
bärighet, har mellan vattenfallsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
träffats en överenskommelse att vägmyndigheterna skola planera
och uppföra en ny bro, vilken fyller såväl vattenfallsverkets behov under
byggnadstiden som vägväsendets krav på en framtida permanent bro. Kostnaderna
skola i huvudsak bestridas av vattenfallsverket. Då emellertid byggandet
av denna bro ännu ej kommit i gång — upphandlingen pågick i november
1958, under det att arbetena på Stalons kraftverk och Kultsjöns
reglering påbörjades på våren samma år — har vattenfallsverket ej kunnat
vänta på den nya brons färdigställande. I stället har vattenfallsverket på
denna plats uppfört en tredje bro — en provisorisk broförbindelse med ca
40 tons bärighet — varvid från försvarsväsendet förhyrd krigsbromateriel
kommit till användning.

Slutligen ingår i den nu aktuella vattenkraftutbyggnaden även reglering
av sjön Ransaren, en källsjö belägen längre upp mot fjälltrakterna. Transportförbindelse
med byggnadsplatsen vid Ransaren har kunnat ordnas endast
genom att en befintlig väg kompletterats med en bro över det s. k.
Stornässundet vid Kultsjöns övre del. Länsstyrelsens beslut om byggande
av en bro på denna plats meddelades redan på 1930-talet, och arbetet intogs
i flerårsplanen för åren 1952—1956. överläggningar upptogos mellan vattenfallsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i syfte att få brobyggnadsarbetet
igångsatt i så god tid, att bron skulle kunna användas av
vattenfallsverket under tiden för arbetet vid Ransaren, men dessa överläggningar
ledde icke till resultat. Bland annat kunde enighet icke uppnås
om det belopp varmed vattenfallsverket borde bidraga till brobyggnadskostnaderna.
Vattenfallsverket bedrev arbetet vid Ransaren under tiden från
våren 1952 till hösten 1955 och löste därvid transportfrågan genom att anordna
och driva en provisorisk färjförbindelse över sundet. Vägmyndigheterna
påbörjade därefter brobyggnaden i februari 1956 och bron togs i
bruk i november 1957.

Samarbete mellan vattenfallsverket och väg- och vattenbyggnadsverket
kan måhända i vissa fall erbjuda svårigheter. Vattenfallsverkets projekt
aktualiseras ofta med mycket kort varsel, och ovissheten rörande utfallet av
vattendomstolarnas domar eller Kungl. Maj :ts beslut i tillståndsärenden
kan medföra att vägfrågorna icke kunna i förväg bedömas, varigenom utrymme
för förberedelser i vanlig ordning icke föreligger. Härtill kommer att
de båda myndigheternas krav och synpunkter på en transportförbindelse
ofta icke sammanfalla. Det synes dock revisorerna uppenbart, att ett nära
samarbete är oundgängligen nödvändigt och att åsidosättande därav icke
är godtagbart.

I viss utsträckning ha uppkomna merkostnader vid nu nämnda bygg -

117

nadsföretag kunnat angivas med bestämda belopp. Sålunda beräknas kostnaderna
för den provisoriska bron över Kultsjöån till omkring 100 000
kronor och kostnaderna för anläggning och drift av färjan vid Stornässundet
till omkring 300 000 kronor. Härjämte kan det förutsättas, att åtskilliga
merkostnader uppkommit genom tidsförluster och förseningar som sammanhängt
med de provisoriska förbindelser man under byggnadstiden varit
hänvisad till, eller omvänt, att besparingar skulle ha kunnat vinnas om
man under byggnadstiden haft tillgång till färdigställda, fullt bärkraftiga
broar. Ehuru revisorerna icke ha kunnat ingå på en sådan detaljprövning
av nu nämnda byggnadsärenden, att det inbördes ansvaret mellan de berörda
myndigheterna kunnat fördelas, ha revisorerna likväl velat lämna en
redogörelse för dessa företag såsom exempel på bristande samarbete.

118

§ 18

Trådradionätets utbyggnad

De svenska rundradioprogrammen utsändas dels på trådlös väg och dels
genom trådradio. Den trådlösa utsändningen sker antingen från de äldre
lång- eller mellanvågsstationerna eller från s. k. FM-sändare. Lång- och
mellanvågsstationerna ha en mycket varierande räckvidd; de kunna vara
verksamma inom en så begränsad radie som några få mil men kunna också
täcka ett område motsvarande större delen av södra Sverige. Utmärkande
för dessa stationer är, att de på längre distanser lätt störas av främmande
utsändningar. FM-stationerna (frekvensmodulerad ultrakortvåg) ha en
räckvidd av 7—8 eller inemot 10 mil (distansen varierar dock i hög grad
med hansyn till terrängen) och ha fördelen att sändningarna vanligen äro
störningsfria. Vid trådradiosystemet (TR) följer utsändningen de ordinarie
teleförbindelserna och distribueras därför i huvudsak till byggnader där
telefon redan finnes installerad, ehuru hinder ej möter att från en befintlig
teleledning förlänga förbindelsen till byggnad eller lägenhet utan telefon.
Systemet kräver dock en speciell, fast apparatanslutning i mottagarlokalen
och är alltså ej användbar för flyttbara s. k. batterimottagare.

Vid utgången av budgetåret 1957/58 funnos för distribution av program 1
36 sändarstationer på lång- och mellanvåg, åtta FM-stationer och ett antal
trådradionät, till vilka voro anslutna omkring 315 000 abonnenter. Program
2 utsändes över 21 mindre mellanvågsstationer med lokal räckvidd
(provisoriska anordningar med så begränsad räckvidd som 3—4 km) och
14 FM-stationer samt över trådradionäten. När den för budgetåret 1957/58
beslutade utbyggnaden är helt slutförd, komma 19 FM-stationer att vara i
drift, varav 18 utsända båda programmen.

De grundläggande förslagen till en utbyggnad av det svenska distributionsnätet
för rundradioprogrammen medelst trådradio framlades år 1946
av 1943 års radioutredning. Utredningens förslag utgick från dels att mer
än en tredjedel av radiolyssnarna vid denna tidpunkt, 20 år efter rundradions
införande, icke hade acceptabla lyssningsförhållanden och dels att
man icke kunde räkna med att Sverige genom internationellt beslut kunde
tilldelas ytterligare våglängder inom långvågs-, mellanvågs- eller kortvågsbanden.
Praktiskt taget alla för rundradio lämpliga våglängdsområden och
våglängder hade nämligen blivit belagda för trådlös överföring av telegram,
telefonsamtal och rundradioprogram. Under sådana omständigheter framträdde
det enligt utredningen som en gynnsam lösning att överföra program
på ledningsbanden i stället för på trådlös överföringsväg. Utredningen föreslog
därför att ett system med högfrekvent trådradio utbyggdes över hela
landet. Kostnaderna härför angåvos enligt två alternativ till 187 respektive
119 miljoner kronor. Det senare alternativet förutsatte att samtliga blivande
trådradioabonnenter redan hade telefonanslutning. Beräknat efter

119

dåvarande antal licensbetalare — 1 750 000 — beräknades en investeringskostnad
per abonnent av 107 respektive 68 kronor. Enligt utredningen
borde utbyggnaden av trådradionätet för att åstadkomma bättre mottagningsförhållanden
för abonnenter, som icke kunde tillfredsställande avlyssna
de trådlösa sändningarna, bedrivas jämsides med den utbyggnad av
trådradionätet som avsåg att bereda möjlighet till flera samtidiga program.
För den totala utbyggnaden räknade utredningen med en tjuguårsperiod
med början från och med budgetåret 1946/47. Den årliga kapitalinvesteringen
uppskattades till i runt tal 10 miljoner kronor.

Det må emellertid nämnas att de sakkunniga även framlade vissa beräkningar
till alternativ distributionsform. Enligt dessa skulle man med ca 150
FM-sändare kunna förse 75 procent av licensbetalarna med goda lyssningsmöjligheter
för en total investeringskostnad av endast 15 miljoner
kronor, samtidigt som man snabbare än på något annat sätt skulle kunna
förse övervägande antalet lyssnare med dubbelprogram. Utredningen avvisade
emellertid denna distributionsform eftersom den skulle kräva att
abonnenterna anskaffade nya mottagare. Den beräknade kapitalinvesteringen
för mottagare uppskattades därvid till mellan 135 och 600 miljoner
kronor, beroende på utbyggnadstiden för sändarnätet m. m. Vid den följande
remissbehandlingen restes icke några allvarliga invändningar från den
tekniska expertisens sida. Chalmers tekniska högskola förordade emellertid
i sitt Yttrande en utbyggnad med FM-sändare i de tätbebyggda delarna av
landet, och chefen för försvarsstaben avstyrkte av militära skäl utredningens
förslag, vilket skulle komma att medföra anskaffning av trådradiomottagare,
som icke kunde komma till användning för mottagning av trådlösa
utsändningar. Det framhölls även att det med tanke på den snabba
radiotekniska utvecklingen icke vore uteslutet, att det inom relativt kort tid
kunde bli lika billigt att anskaffa särskilda FM-tillsatser till befintliga
rundradiomottagare eller utbyta dessa mot mottagare, användbara jämväl
för avlyssning av FM-utsändningar, som att anskaffa de särskilda anordningar
i form av filter, extra ledningar m. m. som erfordras för varje trådradioabonnent.

Utredningens betänkande resulterade i beslut av 1947 års riksdag (prop.
nr 41). Under hänvisning till rådande brist på materiel och arbetskraft
ansågs därvid, att det icke funnes anledning för statsmakterna att binda sig
för en viss lösning. För den närmaste tiden borde man emellertid inrikta
tillgängliga resurser på att genom trådradio förbättra lyssningsförhållandena
för dem som icke tillfredsställande kunde höra ett program.

Frågan om trådradions ställning aktualiserades ånyo år 1952 i samband
med en ifrågasatt utredning av flerprogramsfrågan. Televisionen hade då
framträtt som en ny väsentlig faktor, vilken ställt flerprogramsfrågan i ett
ändrat läge. Härtill komrno de dittillsvarande svårigheterna att inom ramen
för ett program åstadkomma en för allmänheten tillfredsställande ordning.

120

\ idare hade en viss teknisk utveckling ägt rum på både mottagar- och
sändarsidan sedan radioutredningen framlagt sitt betänkande. Den 31 oktober
tillsatte Kungl. Maj :t en utredning, åt vilken uppdrogs att utreda de
programmässiga, tekniska och ekonomiska förutsättningarna för införande
av ett dubbelprogram i rundradion. Utredningsarbetet bedrevs av telestyrelsen
och Radiotjänst men leddes av en utomstående, opartisk ordförande.
Av naturliga skäl fördelades utredningsarbetet mellan företagen så, att
Radiotjänst svarade för det avsnitt som behandlade programproduktionens
utbyggnad, medan det ankom på telestyrelsen att utreda den distributionstekniska
sidan av problemet jämte kostnadsberäkningar därför.

Utredningen framlade sitt betänkande i januari 1955. Telestyrelsen hänvisade
därvid inledningsvis till det på 1943 års radioutredning följande
riksdagsbeslutet och anförde, att styrelsen i enlighet med dessa direktiv i
mån av tillgång på materiel och arbetskraft samt investeringsanslag byggt
ut trådradio i sådana områden där mottagningen av riksprogrammet varit
otillfredsställande. Antalet trådradioabonnenter vid utgången av budgetåret
1954/55 angavs till omkring 150 000. Enligt styrelsens framställning innebure
den principiella skillnaden i ekonomiskt avseende mellan de båda
utbyggnadsalternativen för distributionsnätet, att FM-systemet lade de
hu\udsakliga merkostnaderna beträffande både investerings- och årskostnaderna
direkt på abonnenten, under det att trådradiosystemet lade kostnaderna
på distributören för att uttagas av abonnenterna genom licensavgifterna.
Med tanke på den kommande televisionen anfördes vidare, att
det kunde förutses att en stor del av abonnenterna i väntan på denna och
inför de stora investeringskostnader som denna innebure för den enskilde
abonnenten icke vore beredda att acceptera en lösning av dubbelprogramsfrågan,
som tvingade dem till nya investeringar i radiomottagare för att få
del av program 2. Telestyrelsen utginge från att man vid distributionsnätets
utbyggnad överallt i första hand borde erbjuda den för abonnenten gynnsammaste
distributionsvägen. Den företagna utredningen utvisade att trådradio
vore det system som för abonnenten medförde lägsta investeringsoch
årskostnaderna. Med hänsyn till detta sitt principiella ställningstagande
samt vid utredningen företagna tekniska och ekonomiska bedömanden föreslog
telestyrelsen att man i glesbygderna skulle bygga ut trådradionätet för
samtliga radioabonnenter. För tätbygderna föreslogs dels ett nät av sändaroch
förstärkaranläggningar för trådradio på samtliga telefonstationer med
möjlighet för de radioabonnenter som så önskade att få trådradioanslutning,
dels ett nät av förslagsvis 19 FM-stationer för att bereda möjlighet till
FM-mottagning för de abonnenter som föredroge sådan.

Kostnaderna för utbyggnad av 19 FM-sändare beräknades till 20 miljoner
kronor (=14 kr. per abonnent) med en årskostnad av 2,9 miljoner kronor
(=2 kr. per abonnent). För trådradioutbyggnaden i glesbygderna beräknades
ett belopp av 35,8 miljoner kronor (=51:10 kr. per abonnent) med

121

en årskostnad av 5,08 miljoner kronor (=7: 25 kr. per abonnent). För trådradioutbyggnaden
i tätorterna slutligen beräknades ett belopp av 58,4 miljoner
kronor (=40: 20 kr. per abonnent) med en årskostnad av 6,6 miljoner
kronor (=4: 55 kr. per abonnent).

Dubbelprogramutredningens ordförande redovisade emellertid en mening
som avvek från telestyrelsens framlagda förslag till distributionsnätets utbyggnad.
Efter att ha framställt vissa principiella erinringar mot den av
telestyrelsen framräknade kostnadsjämförelsen mellan alternativen trådradio—FM
framhöll ordföranden, bland annat, att den pågående utbyggnaden
av trådradionätet inom de delar av landet som vid utredningen
betecknats som glesbygderna, d. v. s. de områden där svensk radiosändning
på lång- och mellanvåg icke kunde avlyssnas på ett tillfredsställande sätt,
borde fullföljas så snabbt tillgängliga resurser medgåve. Eftersom emellertid
denna utbyggnad normalt tilläte att anslutna abonnenter vid införande
av dubbelprogram utan vidare finge tillgång till bägge programkanalerna
medelst befintliga mottagare, funnes det intet skäl att bibehålla den
särskilda förmånen av avgiftsfri anslutning. I vidgad tillämpning skulle
den medföra olämpliga samhällsekonomiska konsekvenser och vid rådande
kapitalknapphet icke motsvara kravet på återhållsamhet med utgifter, särskilt
sådana på kredit. De avgifter för anslutning som skulle behöva tagas
ut av abonnenterna skulle utgöra en mycket måttlig ersättning för den
förnämliga centrala antennservice som trådradion erbjöde. Genom att vissa
kostnader sålunda överflyttades på den enskilde skulle statliga investeringsmedel
frigöras, vilka med måttlig förstärkning skulle kunna användas för
ett kombinerat distributionssystem med både trådradio och FM. Därigenom
skulle abonnenterna i stor utsträckning beredas valfrihet mellan båda möjligheterna
att ta in dubbelprogrammet. Trådradionätet borde sålunda enligt
ordförandens mening utsträckas över hela landet. I fråga om FM-systemets
utbyggnad framhölls att denna borde i huvudsak ske enligt den av telestyrelsen
föreslagna planen, d. v. s. för utsändning av dubbelprogrammet
inom tätbygderna. FM-systemets utbyggnad kunde emellertid icke i längden
begränsas till tätbygderna utan olägenheter för lyssnarna och utan att
framkalla ett berättigat intryck inom glesbygderna att vara missgynnade.
Med hänsyn till de stora kostnaderna borde ett slutligt beslut om full utbyggnad
av FM-stationer inom glesbygderna emellertid kunna anstå till
dess frågan om televisionen avgjordes. I distributionsfrågan framhölls slutligen
att kostnadsramen för rundradions distributionsnät borde från början
bestämmas till sådant belopp, att den även inrymde merkostnaderna för
televisionsnätets komplettering med FM-sändare.

Vid den på betänkandet följande remissbehandlingen samt på annat sätt
framfördes vissa divergerande uppfattningar mot de i utredningens delförslag
framförda synpunkterna. Svenska radioindustriföreningen framhöll
bl. a. inledningsvis, att utvecklingen på radiokommunikationernas område

122

efter kriget varit mycket stark i utlandet och att situationen vore en helt
annan än då rundradioutredningen sysslade med dessa problem. En omprövning
av distributionsfrågan vore därför nödvändig. Främst vore det
den tekniska utvecklingen av FM-systemet samt den snabba utbredningen
av televisionen som härvid hade betydelse. I anslutning härtill framhölls,
att man i flera länder inför problemet att införa dubbelprogram och ge
lyssnarna bättre mottagningsförhållanden hade gått in för att bygga nät
med FM-stationer. Det stora intresset för FM-systemet utomlands hade
vidare medfört stora tekniska framsteg såväl på sändar- som mottagarsidan,
innebärande ett förbilligande av såväl sändnings- som mottagningsapparaturen.
Beträffande den fortgående utbyggnaden av televisionen samt
dess eventuella samordning med ett FM-system påpekades, att i stor utsträckning
tillämpades samma teknik och gällde samma förhållanden i
övrigt för både FM och TV. Det vore därför naturligt att man strävade efter
att samordna utbyggnaden av FM-rundradio- och TV-näten, där så vore
möjligt. Efter att mera ingående ha redogjort för de alternativa systemen
jämte kostnadsfrågan framhöll föreningen sammanfattningsvis bl. a., att
det inte kunde vara rationellt att i ett land som vårt bygga ut ett trådnät för
rundradio ungefär samtidigt som ett radionät för television skulle anläggas.
Distributionen av det andra rundradioprogrammet och förbättring av
lyssningsmöjligheterna för riksprogrammet, där mottagningsmöjligheterna
voro otillfredsställande, borde därför ske genom utbyggnad av
ett FM-nät över hela landet i kombination med ett TV-nät. För platser
där det av topografiska och andra skäl vore lämpligare med trådradio
borde sådan fortfarande komma till användning. Enligt föreningens
mening borde därjämte en plan över den byggnadstakt och den byggnadsordning
som skulle följas vid utbyggnad av FM- och TV-stationerna
utarbetas. Föreningen ansåg vidare att det av utredningens ordförande
avgivna förslaget vore bäst ägnat att tillgodose de flesta av de av
föreningen företrädda synpunkterna. I yttrandet berördes jämväl den tänkbara
prognosen över mottagarbeståndets naturliga förnyelse, vilken fråga,
såsom framgår av det föregående, tillmätts stor betydelse vid televerkets
ställningstagande till förmån för trådradiodistribution. Enligt föreningens
uppfattning komme största delen av de befintliga mottagarna att förnyas
under den för distributionsnätet beräknade utbyggnadstiden, d. v. s. inom
loppet av tio år. Vidare skulle lyssnarna komma att väsentligt öka sitt
innehav av apparater samtidigt som de nya licenstagarna komme att köpa
nya mottagare. På grund av erfarenheterna från bl. a. Danmark och Finland
kunde med säkerhet antagas, att alla dessa mottagare skulle komma
att bli FM-apparater. Antagandet bestyrktes även av det förhållandet att,
trots att ingenting ännu vore bestämt om utbyggande av ett FM-nät i
Sverige, allmänhetens efterfrågan av FM-mottagare redan vore synnerligen
stark. Man kunde därför förutse, att nästan alla nytillverkade apparater

123

komme att bli FM-mottagare, sedan beslut i dubbelprogramfrågan fattats.
Med utgångspunkt från dessa antaganden skulle mottagarbeståndet ha i
det närmaste förnyats med moderna FM-apparater under utbyggnaden av
distributionsnätet, varigenom behovet av trådradio skulle alltmer minskas.
Det måste då anses vara en sund ekonomisk politik att göra trådradioinvesteringarna
såväl för staten som för allmänheten så små som möjligt.

Radiotjänst anslöt sig i sitt remissyttrande vad gäller val av distributionssystem
i stort sett till de åsikter som framförts av Svenska radioindustriföreningen.
Emellertid förordades en lösning i enlighet med ordförandens
förslag, innebärande bl. a. att särskild anslutningsavgift skulle utgå
för trådradioabonnenter. Dubbleringen skulle visserligen öka de nödvändiga
investeringarna, men å andra sidan skulle den onödiggöra alla kompensationsutgifter
för mindre gynnade grupper. Utbyggnaden av ultrakortvågssändarna
bleve också billigare genom att den i hög grad kunde samordnas
med televisionsutbyggnad. Med hänsyn till respektive distributionssystems
direkta konsekvenser för lyssnarna ansåg sig Radiotjänst vidare
ej kunna godkänna tanken på en utbyggnad av radioprogrammet enbart
med hjälp av trådradio. En fråga av största betydelse för bedömandet av
vilket system som borde användas vid distributionen av radioprogram vore
nämligen möjligheterna för enskilda lyssnare att så fritt som möjligt
kunna välja platsen för sitt lyssnande. Detta gällde såväl inom hemmet som
möjligheterna att lyssna på radio i sommarstugor, bilar och båtar etc.
Det av Radiotjänst avslutningsvis framförda förslaget för distribution av
flera program gick i stort sett ut på att trådradio utbyggdes för de ca 200 000
abonnenter som med hänsyn till de blivande ultrakortvågssändarnas täckningsförmåga
hade den sämsta belägenheten. Samtidigt skulle ultrakortvågssändare
utbyggas i glesbygderna och återstående telefonstationer därstädes
förses med trådradiosändare. Därigenom kunde i första hand de
lyssnare som hittills icke haft möjlighet att tillfredsställande avlyssna riksprogrammet
erbjudas förbättrade villkor. I största möjliga utsträckning
borde samtidigt härmed permanenta respektive provisoriska ultrakortvågssändare
— eventuellt till en början utrustade med endast en kanal — uppsättas
i tätbygderna, så att man även där snabbt kunde möjliggöra stor anslutning
av lyssnare till dubbelprogrammet. Därefter borde enligt Radiotjänsts
mening utbyggnad ske av utrustningar för trådradio på återstående
telefonstationer samt av sådana mindre ultrakortvågssändare som erfordrades
för att detta system skulle täcka så stora delar av landet som möjligt.
Radiotjänst underströk slutligen betydelsen av att den av utredningens ordförande
efterlysta utbyggnadsplanen snarast utarbetades samt framhöll att
om utbyggnaden av ultrakortvågssändarna kunde påskyndas genom att den
anförtroddes ett fristående entreprenadföretag, ville Radiotjänst förorda att
ett sådant tillvägagångssätt övervägdes.

Telestyrelsen konstaterade i sitt remissyttrande bland annat, att några

124

skiljaktigheter icke förelåge mellan utredningsordförandens förslag och det
av styrelsen i utredningen framlagda förslaget till distributionsnätets utbyggnad
i tätbygderna. Däremot ville styrelsen ifrågasätta, huruvida önskemålet
om valfrihet mellan distributionssystemen kunde motivera de ökade
kostnaderna för anläggning av såväl trådradio som FM-stationer i glesbygderna.
Vad vidare gällde förslaget om särskilda anslutnings- och årsavgifter
för trådradioanslutning fann styrelsen att övervägande skäl talade mot ett
sådant förslag. I fråga om radioindustriens synpunkter på val av distributionssystem
anförde styrelsen, att det endast i viss utsträckning ginge att
förutse inom vilka områden FM-stationerna icke kunde ge tillfredsställande
mottagningsförhållanden. Det skulle således bli mycket svårt att planera
utbyggnaden för trådradion, då man icke riktigt visste var den komme att
bli behövlig. Trådradions utbyggnad skulle endast kunna bedrivas i begränsad
omfattning, så länge icke FM-nätet utbyggts. Detta förhållande jämte
det faktum att abonnenterna inom FM-stationernas mottagningsområden
måste anskaffa nya mottagningsapparater skulle enligt styrelsens uppfattning
komma att verka fördröjande på det resultat man eftersträvade, nämligen
att snarast hjälpa radioabonnenterna.

I fråga om övriga remissvar må nämnas, att försvarsstaben icke hade
något att invända mot det av utredningens ordförande framlagda förslaget
till val av distributionssystem.

Utredningen resulterade i proposition (nr 146) till 1955 års riksdag. Departementschefen
konstaterade i denna, att enighet i huvudsak syntes råda
mellan ordföranden och remissinstanserna om att den tekniska lösningen
av de aktuella distributionsfrågorna låge i en kombination av FM- och TRsystemen
och att skiljaktigheterna främst gällde den utsträckning, i vilken
vartdera systemet borde utnyttjas, samt de båda systemens inbördes ordningsföljd
under utbyggnadsperioden. Med hänsyn till de rådande förhållandena
förordade han, att utbyggnaden i vad avsåg de områden som redan
hade goda mottagningsförhållanden borde inriktas på FM-systemet, varvid
stationerna i sitt definitiva utförande borde planeras så, att en blivande
utbyggnad för televisionen underlättades. Något TR-nät borde däremot tills
vidare icke anläggas i dessa områden. Som motiv för en FM-utbyggnad anförde
departementschefen bland annat, att en sådan i alla händelser förr
eller senare måste komma att aktualiseras i och med att beslut fattades om
televisionens införande. FM-systemet hade även den fördelen, att det icke
på samma sätt som TR begränsade abonnenternas möjligheter att fritt välja
plats för avlyssningen. Departementschefen ansåg ej heller, att den genom
ett FM-system nödvändiga anskaffningen av nya mottagare vore något skäl
mot ett sådant system, eftersom kostnaderna skulle komma att fördelas på
flera år och den årliga anskaffningen redan syntes ligga på hög nivå. Beträffande
de ur mottagningssynpunkt missgynnade delarna av landet förordades
i propositionen, att den på grund av 1947 års beslut påbörjade ut -

125

byggnaden av ett TR-nät fullföljdes och därvid inriktades på att möjliggöra
mottagning av båda de framtida programmen. Antalet abonnenter i
dessa delar av landet uppskattades i propositionen till omkring 850 000, av
vilka 300 000 över huvud taget icke utan extraordinära kostnader ansågos
kunna nås med andra sändningar än via TR. Den färdigställda delen av
trådradionätet kunde vid utgången av juni månad 1955 beräknas komma
att omfatta 150 000 abonnenter. I propositionen begärdes för budgetåret
1955/56 ett investeringsanslag om 10 miljoner kronor. Av beloppet beräknades
ca 1 miljon kronor komma att användas för FM-anläggningar samt ca
6 miljoner kronor för fortsatt utbyggnad av TR-nätet. Resterande belopp
— 3 miljoner kronor — beräknades komma till användning för fullföljande
av redan i gång varande arbeten på lång- och mellanvågsstationerna samt
för påbörjande av den nya motalastationen.

Det framlagda förslaget godkändes av 1955 års riksdag. Det innebar sålunda
i korthet en FM-utbyggnad i ”radiomässiga tätbygder” och en trådradioutbyggnad
i ”radiomässiga glesbygder”.

I enlighet med Kungl. Maj :ts uppdrag inkom telestyrelsen i september
1955 med en plan för realiserande under en sexårsperiod, räknad från budgetåret
1955/56, av det utbyggnadsprogram för rundradions distributionsnät
som framlagts i propositionen 1955: 146. Planen byggde på den kännedom
om mottagningsförhållandena i olika delar av landet, som styrelsen erhållit
genom fortlöpande tekniska undersökningar under många år samt kontakt
med radiolyssnarna genom televerkets störningstjänst och allmänhetens
lyssningsrapporter. Utbyggnaden av trådradionätet skulle icke kräva några
särskilda förberedelser, eftersom organisationen för detta arbete vore färdig
sedan flera år tillbaka. Telestyrelsen räknade därför med att redan under
de första två åren av utbyggnadsperioden kunna ansluta ca 40 procent av
de under sexårsperioden nytillkommande trådradioabonnenterna. Av det
redovisade materialet framgår att det totala antalet TR-abonnenter vid budgetåret
1954/55 års utgång var 145 000. Vid periodens slut 1960/61 beräknades
det antal radioabonnenter som skulle komma att försörjas genom trådradiodistribuering
ha stigit till 565 000. Investeringskostnaderna för utbyggnaden
beräknades till 38,5 miljoner kronor, d. v. s. i runt tal 92 kronor per
abonnent.

Utbyggnaden av FM-nätet skulle däremot kräva omfattande planläggningsarbeten
för att arbetet skulle kunna bedrivas rationellt. Härvid skulle
styrelsen inrikta sig på att kunna starta husbyggnader på flera ställen samtidigt
samt att kunna inköpa sändarapparater och master för flera stationer
på en gång, varigenom avsevärda prisreduktioner beräknades kunna ernås
vid inköpen av särskilt mastanläggningarna. Styrelsen påpekade därjämte
att, då kommande televisionsstationer av flera skäl borde samordnas med
FM-stationerna, det ur ekonomiska synpunkter skulle vara fördelaktigt att
slutgiltigt planera stationshus in. in. även för televisionen. Enligt styrelsens

126

mening måste man sålunda räkna med en viss igångsättningstid för ett nytt
projekt av sådan omfattning som FM-nätet, antingen detta utbyggdes i
kombination med TV eller ej. Med hänsyn härtill föreslog styrelsen i sin
sexårsplan, att under utbyggnadstidens första skede ett antal mindre, provisoriska
sändarstationer skulle inrättas. En sådan provisorisk sändarstation
kunde emellertid varken försörja lika många abonnenter eller ge lika
goda mottagningsförhållanden som en definitiv station. Ej heller kunde den
beräknas få samma driftsäkerhet. De provisoriska stationerna skulle endast
byggas för program 2, eftersom program 1 redan distribuerades trådlöst på
mellan- eller långvåg inom FM-stationernas täckningsområden. I fråga om
kostnaderna för provisoriet anförde styrelsen alt dessa icke torde komma
att öka slutkostnaderna för FM-nätet, enär sändarapparaturen vid nätets
slutliga utbyggnad beräknades komma till användning i de definitiva stationerna.
Övriga kostnader skulle komma att kompenseras genom de besparingar
som kunde göras vid den senare utbyggnaden av stationsnätet på
bred front. Med hänsyn till vissa praktiska synpunkter vid gränsdragningen
mellan områden täckta av FM respektive TR ansåg styrelsen lämpligt att
bygga 21 i stället för i propositionen angivna 19 FM-sändare. Anläggningskostnaderna
för FM-nätets utbyggnad enligt planen beräknades av styrelsen
till 26,8 miljoner kronor och sammanlagda antalet radioabonnenter med
möjlighet till FM-mottagning vid utbyggnadsperiodens slut till 2 010 000,
vilket således innebar en anläggningskostnad av omkring 13 kronor per
lyssnare.

I fråga om distributionsnätets utbyggnad underströk styrelsen slutligen,
att en viktig förutsättning för att den framlagda planen skulle kunna genomföras
var, att de angivna investeringsbehoven kunde tillgodoses samt att
televerket lyckades anställa ingenjör- och montörpersonal.

I anslutning härtill berörde styrelsen i sin plan jämväl vad i propositionen
till 1955 års riksdag anförts beträffande finansieringen av utbyggnaden,
nämligen att denna, för att kunna ske utan tidsutdräkt, skulle bestridas
med licensmedel. Enligt styrelsens beräkningar skulle rundradiorörelsens
sammanlagda drift- och kapitalkostnader under utbyggnadstiden
1955/56—1960/61 belöpa sig till ca 400 miljoner kronor. För att täcka dessa
utgifter under samma tid skulle licensavgiften behöva höjas från 20 kronor
till 30 kronor den 1 januari 1957. Då emellertid Radiotjänst icke ansett sig
kunna biträda en höjning förrän tidigast den 1 januari 1958, föreslog styrelsen
— med beaktande av Radiotjänsts synpunkter — att med den nya
höjningen av licensavgiften borde få anstå till sagda datum, varefter höjning
borde ske till 25 kronor. Såsom framgår av det följande höjdes emellertid
licensen sedermera till 30 kronor, vilken avgift fortfarande gäller.

Den av telestyrelsen framlagda sexårsplanen frångicks emellertid redan
från början. Med utgångspunkt från principen om rundradiorörelsens självfinansiering
måste på grund av knappheten på licensmedel investeringarna

127

i TR och FM för budgetåret 1956/57 reduceras till sammanlagt 6,3 miljoner
kronor mot i planen beräknade 9,7 miljoner kronor. Detta innebar att det
i planen för TR beräknade investeringsanslaget reducerades från 5 till 4,3
miljoner kronor, medan investeringarna i FM minskades från 4,7 till 2
miljoner kronor eller med icke mindre än 2,7 miljoner kronor.

Då det kunde förutses att rundradiorörelsen även under de närmast kommande
åren skulle uppvisa betydande underskott, beslöt Radiotjänst våren

1956 att låta verkställa en utredning om verksamhetens ekonomi under den
kommande femårsperioden samt om de vägar på vilka man skulle kunna
uppnå en samordnad avvägning av kraven på tillgängliga licensmedel. Utredningen
överlämnades redan samma år till Kungl. Maj :t. Den i utredningen
föreslagna höjningen av licensavgiften till 30 kronor fastställdes av

1957 års riksdag att gälla från och med den 1 juli samma år.

Vid nämnda riksdag behandlades jämväl telestyrelsens anslagsäskanden
för distributionsnätets utbyggnad under budgetåret 1957/58. Det må nämnas
att styrelsen därvid hade frångått den s. k. sexårsplanen av år 1955. För
trådradioinvesteringar begärdes sålunda 0,5 miljon kronor mer än i sexårsplanen,
d. v. s. 5,5 miljoner kronor, och för investeringar i FM 4,5 miljoner
kronor. Detta senare belopp understeg det i sexårsplanen beräknade med
3,2 miljoner kronor. De av statsmakterna fastställda investeringsanslagen
för budgetåret 1957/58 inneburo emellertid ytterligare reduceringar. För TR
beviljades sålunda 3,3 miljoner kronor (enligt planen 5,0) och för FM 3,5
miljoner kronor (enligt planen 7,7), vilket innebar en nära nog lika fördelning
av anslagsmedlen emellan TR och FM.

Vad gäller anslagstilldelningen för innevarande budgetår (1958/59) ingav
telestyrelsen i sin skrivelse den 31 augusti 1957 med framställning om
anvisande för budgetåret 1958/59 av investeringsanslag för ljudradioanläggningar
en reviderad plan för distributionsnätets utbyggnad under tiden till
och med budgetåret 1961/62. Inklusive de dittills beviljade anslagen för budgetåren
1955/56—1957/58 beräknas kostnaderna därvid uppgå till sammanlagt
36 miljoner kronor för utbyggnad av TR och 14,3 miljoner kronor för
utbyggnad av FM. Planen — som uppgjorts med beaktande av vad departementschefen
anfört i ett interpellationssvar den 6 mars 1957, nämligen att
den senaste licenshöjningen skapat det ekonomiska underlaget för en tilldelning
av erforderliga investeringsmedel för utbyggnad under den närmaste
femårsperioden av trådradio till abonnenter med otillfredsställande
mottagningsförhållanden — innebar betydande reduceringar, främst i fråga
om FM, i jämförelse med den ursprungliga sexårsplanen. Till FM-anläggningar
beräknades endast sammanlagt 14,3 miljoner kronor mot i sexårsplanen
förutsedda 26,8 miljoner kronor, oaktat i den senaste utbyggnadsplanen
inräknats ytterligare ett utbyggnadsår, budgetåret 1961/62. För trådradions
del innebar den nya investeringsplanen enligt samma beräkningar

128

en minskning med allenast 2,5 miljoner kronor, vilket innebar en i det
närmaste oförändrad utbyggnad av trådradionätet.

Sedan Radiotjänsts styrelse beretts tillfälle att taga del av telestyrelsens
petita för nämnda år jämte de däri redovisade planerna för en utbyggnad
av trådradionätet på längre sikt, beslöt styrelsen att hos Kungl. Maj:t hemställa
om en snabbutredning av rundradions distributionsfrågor (skrivelse
den 5 september 1957). I den närmare motiveringen till sitt ställningstagande
i frågan erinrade styrelsen inledningsvis om att enligt vad som framkommit
vid av telestyrelsen och Radiotjänst företagna beräkningar skulle
specialbudgeten för ljudradion trots den företagna licenshöjningen under
den närmaste femårsperioden komma att bli hårt belastad såväl av stigande
driftkostnader som av omfattande investeringar för utbyggnad av distributionsnätet
och uppförande av det för rörelsen oundgängligen nödvändiga
radiohuset i Stockholm, vilket enligt riksdagens beslut jämväl skulle finansieras
av löpande licensintäkter.

Styrelsen erinrade vidare om att den ojämförligt största posten på investeringssidan
näst radiohuset utgjordes av kostnaderna för trådradioanläggningar.
Med hänsyn härtill vore det därför naturligt att vid en genomgång
av den totala ljudradiobudgeten för de närmaste åren rikta särskild
uppmärksamhet på denna utgiftspost. Härtill kom emellertid att den snabba
utvecklingen inom ljudradion och televisionen sedan riksdagen år 1955
fattade sitt principbeslut om trådradioområdena enligt styrelsens mening
påkallade en förutsättningslös snabbutredning av rundradions distributionsproblem.
Stor risk kunde eljest förefinnas för allvarliga felinvesteringar,
varigenom även ljudradioröreisens såväl tekniska som programmässiga
utveckling kunde komma att hämmas av brist på medel.

Av de ovan anförda omständigheterna tillmätte Radiotjänsts styrelse dtn
pågående utbyggnaden av televisionen den största betydelsen. I detta sammanhang
anfördes, bl. a., att televisionens distributionsnät inom relativt
nära framtid skulle komma att omfatta delar av landet som på radiosidan
låge inom både planerade FM- och trådradioområden. En samordning
mellan FM- och TV-nätens utbyggnad vore därför av såväl ekonomiska
som tekniska skäl angelägen. En utbyggnad av television inom planerade
trådradioområden i sydöstra och norra Sverige borde sålunda enligt
Radiotjänsts mening starkt motivera en omprövning av planerna på trådradioutbyggnad
och motsvarande ändring i FM-planerna.

Radiotjänsts styrelse kom i sin skrivelse även in på en bedömning av den
av telestyrelsen starkt hävdade uppfattningen, att en utbyggnad av trådradionätet
ur ekonomisk synpunkt skulle ställa sig gynnsammare för abonnenterna,
eftersom dessa icke behövde anskaffa nya mottagare för trådradio
men däremot för FM. Styrelsen framhöll därvid under åberopande av
en utav Sveriges Radiohandlares Riksförbund företagen utredning, att praktiskt
taget hela apparatförsäljningen utgjordes av mottagare med FM-om -

129

råde. Även om man räknade med en så lång omsättningstid som 10—12 år
för apparatbeståndet, skulle enligt Radiotjänst allmänheten överallt vara
försedd med FM-apparater några få år efter det att de av telestyrelsen
planerade investeringarna i trådradio genomförts. Slutligen berördes televerkets
åtgärd att i en råd orter, varav många inom planerade trådradioområden,
montera upp små mellanvågssändare med begränsad räckvidd
(ombyggda fartygssändare). Enligt Radiotjänsts mening borde även denna
provisoriska distributionsform inrangeras i en ny plan för rundradions
distributionsnät.

Telestyrelsen avgav i oktober 1957 utlåtande över styrelsens för AB
Radiotjänst hemställan om snabbutredning av ljudradions distributionsproblem
och framhöll därvid sammanfattningsvis, att utbyggnaden av trådradionäten
— efter tillkomsten av de planerade små mellanvågssändarna i
vissa tätorter inom trådradioområdena — tills vidare skulle komma att
begränsas till de ”egentliga glesbygderna” samt att styrelsen — om så
skulle visa sig fördelaktigt med hänsyn till trådradioutbyggnaden och till
beståndet av FM-mottagare — skulle komma att i samband med utbyggnaden
av televisionsnätet inom trådradioområden föreslå att FM-sändare där
anordnades i kombination med televisionsstationer. Med hänvisning härtill
fann telestyrelsen icke några motiv föreligga för en ytterligare utredning
av ljudradions distributionsproblem.

Sedan ärendet behandlats i riksdagen anbefalldes telestyrelsen att i samråd
med Sveriges Radio (vilken nya benämning antagits av Radiotjänst
efter viss omorganisation) och i samband med styrelsens framställning om
investeringsmedel för budgetåret 1959/60 framlägga förslag om en reviderad
plan för utbyggnaden av ljudradioanläggningar.

Med anledning härav har telestyrelsen i sina petita för nämnda budgetår,
daterade den 30 augusti 1958, framlagt en ny utbyggnadsplan. Styrelsen har
därvid anfört, att situationen väsentligt förändrats genom den forcering av
utbyggnaden av TV-nätet som föreslagits i statsverkspropositionen B 1958
(bilaga 28) och sedermera godkänts av riksdagen. Nämnda forcering skapade
nämligen förutsättningar för en snabb vidareutbyggnad även av FMnätet.
Om en med TV-nätet samordnad utbyggnad av FM-nätet beslutades,
erhölles inom stora delar av de områden som nu hade en dålig mottagning
av program 1 relativt snabbt trådlösa mottagningsmöjligheter för såväl
program 1 som 2, dock under förutsättning att lyssnarna hade mottagningsanordningar
för FM.

Beståndet av FM-mottagare i landet hade enligt telestyrelsens framställning
ökat kraftigt de senaste åren. Utan tvivel hade distributionen av program
2 varit den huvudsakliga anledningen härtill, men försäljningen av
FM-mottagare även inom områden som ännu icke nåtts av FM-sändningarna
visade, att man i allt större utsträckning ginge över till FM-mottagare
vid normala utbytesköp. Härtill bidroge det förhållandet att de flesta nu

9 Rev. berättelse ang. statsverket <lr 1958 I

130

i handeln förekommande typer av ljudradiomottagare vore försedda med
FM-band. Enligt från radiohandeln inhämtade uppgifter uppginge antalet
per den 1 juli 1958 försålda dylika mottagare till ca 750 000 och beräknades
öka med ca 200 000 per år.

Komplettering av samtliga i TV-planen upptagna stationer inom trådradioområden
(ett 20-tal stationer) med FM-sändare innehure en relativt
låg investering. Med hänsyn härtill och till att FM-distributionen genom den
forcerade utbyggnaden av TV-nätet för vissa områden komme att kunna
tillhandahållas tidigare än trådradio ansåg styrelsen, att nämnda komplettering
under alla förhållanden borde komma till stånd. Den plan för ljudradionätets
utbyggnad som framlagts i samband med petita för budgetåret
1958/59 och som inneburit en investering i trådradioanläggningar av 23,2
miljoner kronor hade avsett utbyggnad av trådradio till större delen av
radioabonnenterna inom trådradioområdena, alltså även till abonnenter i
hus där telefon saknades och dit sålunda ledning måste framdragas
(etapp 2). Hittills hade i stort sett inga av de relativt kostnadskrävande
etapp-2-installationerna utförts, utan utbyggnaden hade inriktats på att
ansluta mindre arbetskrävande anläggningar, d. v. s. för abonnenter i hus
dit ledning för telefon redan funnes (etapp 1). På grund av de nya förutsättningar
för en snabb vidareutbyggnad av FM-nätet som nu förelåge och
med hänsyn till anbefalld återhållsamhet med statsutgifterna ansåg sig telestyrelsen
icke heller kunna förorda, att trådradio utbyggdes till etappsabonnenter
inom de närmaste åren.

Innan förslag till en ny utbyggnadsplan framlades måste dock ställning
tagas till frågan om de allmänna principer, efter vilka trådradionäten borde
vidareutbyggas. I sin framställning diskuterade styrelsen fyra olika alternativ
härför.

Enligt alternativ 1 skulle ingen trådradioutbyggnad utföras fr. o. m. budgetåret
1959/60, och distributionen över befintliga trådradionät skulle upphöra
allteftersom FM-nätet utbyggdes. Redan gjorda utfästelser beträffande
trådradions vidare utbyggnad under budgetåret 1959/60 skulle härigenom
komma att brytas. Vidare skulle befintliga trådradioabonnenter
tvingas att anskaffa nya radiomottagare för att icke få försämrad mottagning.
I många fall, där abonnenten redan hade en FM-mottagare och en
mottagare utan FM-band, skulle han dessutom förlora möjligheten att utnyttja
den senare. På grund av de uppenbara olägenheter för radiolyssnarna,
som ett genomförande av detta alternativ skulle medföra, kunde de
besparingar i investerings- och driftkostnader som alternativet skulle innebära
icke tillmätas avgörande betydelse. Telestyrelsen ansåg därför att
detta alternativ borde avföras ur diskussionen.

Alternativ 2 innebar att ingen utbyggnad skulle ske fr. o. m. budgetåret
1959/60 men att distributionen skulle upprätthållas över befintliga trådradionät.
Med hänsyn till den relativt låga anslutningskostnaden för nytill -

131

kommande etapp-l-abonnenter vore det emellertid enligt styrelsens mening
icke skäligt att vägra nytillkommande abonnenter eller abonnenter som
flyttade inom eller till området anslutning till trådradionätet. Vad beträffade
verkningarna av trådradioutbyggnadens upphörande fr. o. m. budgetaret
1959/60 hänvisades i övrigt till vad som anförts under alt. 1.

Enligt alternativ 3 skulle en successiv utbyggnad äga rum endast inom
redan etablerade trådradioområden, varmed avsågs anslutning av nytillkommande
abonnenter i hus dit ledning för telefon var eller blev framdragen.
Investeringskostnaderna för trådradion skulle enligt alternativet
uppgå till 5,4 miljoner kronor för femårsperioden 1959/60—1963/64. Ej
heller enligt detta alternativ skulle emellertid gjorda utfästelser komma att
infrias. Telestyrelsen ansåg därför icke heller detta alternativ utgöra en
acceptabel lösning.

Slutligen innebar alternativ 4 en successiv utbyggnad inom redan etablerade
trådradioområden enligt alt. 3 samt dessutom etapp-l-utbyggnad av
nya områden, som enligt nuvarande planering stode närmast i tur. Huruvida
utbyggnad skulle ske av övriga planerade trådradioområden gjordes
beroende av beståndet av FM-mottagare inom dessa områden, då trådradioutbyggnaden
där bleve aktuell. De områden som stode närmast i tur för
utbyggnad och beräknades vara färdiga vid utgången av budgetåret 1959/60
omfattade ca 5 000 abonnenter. Kostnaden härför beräknades till 2,9 miljoner
kronor. För de återstående fyra budgetåren i femårsperioden hade
kostnadsberäkningarna angivits med en gemensam post för vissa ljudradioanläggningar,
trådradio och FM. Övriga områden, för vilka beslut om trådradioutbyggnad
borde göras beroende av den kommande utvecklingen, omfattade
ca 25 000 abonnenter och beräknades i stort sett kunna få FM-försörjning
innan trådradioutbyggnad kunde påbörjas. Telestyrelsen stannade
för att förorda detta alternativ.

Revisorernas uttalande. För utbyggnad av den svenska ljudradions
distributionsnät ha hittills avsevärda belopp investerats. Även för framtiden
lära investeringarna för detta ändamål komma att bli betydande.
Sålunda må erinras om att enligt av telestyrelsen under senare år framlagda
prognoser kostnaderna för ljudradionätets utbyggnad under en femårsperiod
skulle uppgå till omkring 50 miljoner kronor. Vid sidan härav
har man nu att räkna med anläggningskostnaderna för den successivt
växande televisionen.

Frågan om det ur teknisk och ekonomisk synpunkt mest ändamålsenliga
sättet för utbyggnad av ljudradions distributionsnät har i olika sammanhang
ställts under debatt, bl. a. inom riksdagen och i pressen. Särskilt har
frågan gällt i vilken utsträckning utbyggnaden borde ske med trådlös respektive
trådbunden sändning. Med hänsyn till att den sistnämnda distributionsformen
icke kunde kombineras med ett kommande distributionsnät

132

för television ha särskilt framhållits riskerna för att utbyggnaden av trådradio
skulle i framtiden visa sig medföra en dubbelinvestering. Det har
även framhållits att televerkets kostnader för anläggning av trådradio äro
väsentligt högre per abonnent än vid trådlös distribution.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har televerket
hittills för de delar av landet där ett val mellan de olika distributionsformerna
varit aktuell, d. v. s. de områden som benämnts radiomässiga
glesbygder, i främsta rummet ansett sig böra planera utbyggnaden
på trådradiosystemets grund. Ett vägande skäl härtill synes ha varit
att detta alternativ för abonnenterna medfört den lägsta kostnaden. Gentemot
detta har Sveriges Radio — tidigare AB Radiotjänst — hävdat den
meningen, att distributionsnätets utbyggnad i valfria situationer i första
hand borde baseras på trådlös sändning på ultrakortvåg — FM-sändning —
och trådradion reserveras för sådana lyssnargrupper som icke på annat sätt
kunde beredas tillfredsställande mottagningsförhållanden.

En bestämd vändning i dessa meningsskiljaktigheter har emellertid inträffat
i och med att telestyrelsen i samband med sin framställning om
anslag för nästkommande budgetår framlagt en ny investeringsplan för
den närmast följande femårsperioden. Telestyrelsen har härvid framhållit
att frågan om ljudradionätet kommit i nytt läge genom riksdagens innevarande
år fattade beslut om TV-nätets utbyggnad. Därigenom skapades
nämligen förutsättningar för en snabb vidareutbyggnad även av FM-nätet,
vilket med fördel läte sig tekniskt samordnas med TV-nätet. Beståndet av
FM-mottagare i landet hade därjämte ökat kraftigt de senaste åren; vid
normala utbytesköp överginge man i allt större utsträckning till FM-mottagare
även inom områden som ännu icke nåtts av FM-sändningarna, vilket
syntes sammanhänga med att marknaden numera huvudsakligen förde
mottagare med FM-band.

Med hänsyn till dessa ändrade premisser har telestyrelsen i sin nyssnämnda
femårsplan räknat med en icke oväsentlig begränsning av trådradions
utbyggnad. Sålunda skall som regel någon utbyggnad icke ske till
abonnenter i hus där telefon saknas och dit alltså ledning måste framdragas.
Anslutning av trådradio till nya abonnenter i redan etablerade områden
skall emellertid fortgå och likaså utbyggnad till nya områden enligt tidigare
planer, i vart fall t. o. m. budgetåret 1959/60. Kostnaderna härför ha
för nämnda budgetår beräknats till 2,9 miljoner kronor. Utbyggnaden därefter
skulle bli beroende av beståndet av FM-mottagare inom dessa områden,
då trådradioutbyggnaden där bleve aktuell.

Det nyligen fattade beslutet om en forcerad utbyggnad av TV-nätet har
otvivelaktigt gjort det möjligt att med större säkerhet än tidigare bedöma
riktlinjerna för en fortsatt utbyggnad även av ljudradionätet. Med hänsyn
till de nya möjligheter för distribution över FM-sändare som numera föreligga
synes det revisorerna uppenbart, att trådradiosystemet kommer att

133

snabbt föråldras och att risk föreligger att däri gjorda investeringar komma
att starkt minska i värde. De skäl som av telestyrelsen åberopats såsom
väsentliga för en fortsatt utbyggnad av trådradionätet såväl inom redan
etablerade som inom nya områden under budgetåret 1959/60 och eventuellt
även därefter, särskilt att gjorda utfästelser eljest skulle komma att brytas,
synas revisorerna icke så övertygande, att icke en omprövning av frågan
skulle kunna äga rum. I varje fall synes man gentemot dessa skäl böra väga
frågan, huruvida det kan anses försvarbart att — låt vara i begränsad omfattning
— fortsätta med en utbyggnad som uppenbarligen är att betrakta
som en övergångsform och som därtill ställer sig betydligt kostsammare än
distributionen med FM-sändning.

Den av telestyrelsen nu framlagda planen för radionätets utbyggnad
under en förestående femårsperiod lärer under alla förhållanden inom kort
komma under statsmakternas prövning. Det synes revisorerna motiverat,
att man därvid allvarligt överväger möjligheterna att snarast avveckla trådradions
vidare utbyggnad. Det synes även angeläget, att man vid prövningen
äger tillgång till detaljerade uppgifter angående förutsättningar och
kostnader för att förse de radiomässiga glesbygder som ännu icke ha tillgång
till fullgoda avlyssningsförhållanden med trådlös distribution av definitiv
eller provisorisk natur samt angående de besparingar som skulle
vara att vinna genom en successiv avveckling även av distributionen
genom trådradio.

134

§ 19

Anläggande av nytt järnvägsspår vid Hallsberg

Hallsbergs järnvägsstation passeras av dubbelspåret Stockholm—Göteborg.
Stationens personbangård, som har sju tågspår samt fem spår för uppställning
av överstående vagnar och en längd av omkring 1 200 meter, är
belägen i spårområdets östra ände. Väster om personbangården och norr om
dubbelspårets fortsättning västerut mot Göteborg ligger Hallsbergs rangerbangård
med omkring 3,5 km längd. Rangerbangården består av en infartsgrupp
längst västerut, två rangergrupper i mitten och en utfartsgrupp
österut.

Till personbangårdens östra ände inlöpa tre järnvägslinjer, dels norrifrån
den dubbelspåriga linjen från Örebro, dels österifrån det nämnda dubbelspåret
från Stockholm, dels ock söderifrån den enkelspåriga linjen från
Mjölby. Den närmaste stationen på den sistnämnda linjen är Äsbro, 11 km
från Hallsberg. Linjen från Örebro har anslutning till rangerbangården i
spårområdets norra del genom något av de tre nordligaste av tågspåren på
personbangården utan att spåren på övriga linjer eller övriga spår på personbangården
behöva beröras av trafiken. Däremot måste anslutningen av
mjölbyspåret till rangerbangården korsa dubbelspåret Stockholm—Göteborg
och fyra av tågspåren på personbangårdens östra del. Växelförbindelser i
västra delen av personbangården möjliggöra gång till rangerbangården även
från övriga spår på personbangården. Mellan rangerbangården och dubbelspåret
finnas vidare anslutningar dels vid rangerbangårdens mitt, dels vid
dess västra ände.

Under senare år har järnvägsstyrelsen i samband med framställning om
investeringsanslag framhållit, att statens järnvägars trafikapparat är behäftad
med allvarliga brister. Bland annat har framhållits att kapaciteten hos
vissa bansträckor och bangårdar är otillräcklig genom att trafiken nått en
omfattning som väsentligt översteg den för vilken de dimensionerats. Den
bristande bangårdskapaciteten medför vidare ökade uppehållstider för tågen
och bidrager därigenom även till bristen på godsvagnar.

Investeringarna vid statens järnvägar uppgå numera till betydande belopp.
Under de fem budgetåren 1953/54—1957/58 ha förbrukats sammanlagt
mer än 1 504 miljoner kronor. Därav belöpa på upprustning av bangårdar
närmare 80 miljoner kronor. Bland de större ombyggnadsföretag som anmälts
i statsverkspropositionerna må följande anföras.

135

Beräknad

total År

Företag kostnad

milj. kr.

1954 Fortsatt utbyggnad av personbangården i Stockholm ................. • 10

Fortsatt utbyggnad av uppställningsbangården för personvagnar vid ^

Hagalunds övre ....................................................

Fortsatt utbyggnad och mekanisering av rangerbangården i Ange........ ’

Utbyggnad av bangården i Västerås västra, etapp I ....................

Utökning av spårsystemet vid Hallsberg .............................. ’

1955 Utökning av Ståthöga rangerbangård vid Norrköping .................. *

Mekanisering av rangerbangården vid Hallsberg ......................

1956 Utökning av rangerbangården vid Hallsberg .......................... ’

Utökning av Sävenäs rangerbangård vid Göteborg .................... "

Utbyggnad av rangerbangården i Hälsingborg ........................

1957 Utbyggnad av rangerbangården i Boden ..............................

Ny gods- och rangerbangård i Gävle ..................................

Ombyggnad av bangården i Mjölby ..........................'''' j

Ombyggnad och utökning av spårsystemen vid Goteborgs norra, Kimstad ^ g

och Luleå ............................................ i’

1958 Nya ankomstspår på rangerbangården vid Tomteboda ... ....----''

Bangård för partihandelscentrum vid Årsta och forbindelsespår från ^

Älvsjö ............................................................

Utöver de nu nämnda exemplen må nämnas att planer föreligga på omfattande
ombyggnad och utökning av rangerbangårdarna på ett flertal håll
i landet. Även i Hallsberg pågår en betydande upprustning av rangerbangården.
I nedanstående uppställning har angivits dels utförda och dels beslutade
men ännu ej slutförda arbeten samt verklig respektive beräknad
kostnad för de olika objekten. Endast sådana arbeten ha medtagits som
ha direkt samband med avvecklingen av godstågstrafiken, således ej t. ex.
nyttning av vagnverkstaden eller förbättringar i omlastningsmagasmet.

Objekt År för

Arbete

nr	beslut
1	1951—52 1
2	1952 1
3	1952 i
4	1954
5	1955
6	1956
7	1958
8	1958
Beträffande :
Objekt nr 1

1951_52 Uppställningsspår på Rala-bangården......

Nytt 650 m långt spår på U-gruppen......

Två nya stickspår på R-gruppen samt omläggning
av uppfartsspåret till I-gruppen . .
Anordnande av två 700 m långa nya spår på

I-gruppens södra sida ....................

Utbyggnad av ovannämnda spår på R-gruppen
till 700 m längd ....................

Utvidgning av U-gruppen m. m...........

Två nya spår på I-gruppen .
Två nya spår på R-gruppen

Kostnad

kr.

90 000
104 000

437 000

534 000

200 000
2 300 000

910 000
370 000

Anm.

Slutfört 1954
Slutfört 1953

Slutfört 1955

Slutfört 1956

Slutfört 1957
Slutfört men
ännu ej slutredovisat

Pågår
Pågår

Beträffande motiven för de olika objekten har följande anförts:

Objekt nr 1. Under besvärliga snöförhållanden, då kapaciteten på rangerbangården
nedsättes, blir till slut infartsgruppen (I-gruppen) fullbelagd;
ankommande tåg som normalt skulle få plats på I-gruppen måste ställas
upp på angränsande bangårdar. För att minska därmed sammanhängande
svårigheter beslöts att i avvaktan på beslut om nya spår på I-gruppen an -

136

ordna provisoriskt uppställningsspår på Rala-bangården, vilket snabbt kunde
åstadkommas.

Objekt nr 2. Trafikförhållandena hade blivit sådana, att det visade sig
lämpligt att öka kapaciteten på utfartsgruppen (U-gruppen) genom anordnandet
av nytt 650 m långt spår.

Objekt nr 3. Bästa transportstandard till lägsta kostnad erhålles om
godsvagnarna kan nå sitt mål med så få omväxlingar som möjligt. Undersökningar
hade visat att vagnmassa fanns för växling förbi Nässjö. En
första etapp i utbyggnad av bangården för att möjliggöra sådan förbiväxling
var att anordna två nya stickspår på R-gruppen m. m. Andra etappen
i detta arbete är objekt nr 5.

Objekt nr 4. Sedan det blivit möjligt att riva ett luftförsvarstorn, som
var beläget alldeles intill I-gruppen, kunde det länge närda önskemålet att
anordna två nya fullängdiga ankomstspår på I-gruppen förverkligas (jfr
objekt nr 1).

Objekt nr 5. Se objekt nr 3.

Objekt nr 6, 7 och 8. I rationaliseringssyfte har styrelsen strävat efter
att koncentrera godsvagnsrangeringen till de större rangerbangårdarna, vilket
medfört ytterligare krav pa kapacitetsökning av Hallsbergs rangerbangård.
Denna kapacitetsökning måste nås i etapper. En ytterligare utökning
av U-gruppen, anordnandet av två nya spår på I-gruppen samt anordnande
av två nya spår på R-gruppen är således delar i en första utbyggnadsetapp.

Sammanlagt ha alltså arbeten för ej fullt 5 miljoner kronor utförts under
den senaste 10-årsperioden. Ett betydande utbyggnadsarbete förestår därjämte,
som kan väntas bli utfört i etapper under tiden fram mot mitten av
1960-talet för en kostnad av ytterligare 10 miljoner kronor och som omfattar
utom utbyggnad av spårsystemen även mekanisering och automatisering
av bangården, motsvarande den som redan genomförts på rangerbangården
i Ånge. I

I de ovan nämnda beloppen ha icke inräknats kostnaderna för anläggande
av det s. k. åsbrospåret, som i förevarande sammanhang varit föremål för
revisorernas speciella intresse. Åsbrospåret har hittills icke belastat statens
järnvägars investeringsanslag utan påbörjats med arbetsmarknadsmedel.
Förutsättningarna för tillkomsten av detta spårarbete framgå av en på
trafikbyrån i järnvägsstyrelsen år 1956 utarbetad promemoria om utvidgning
och modernisering av huvudrangerbangårdarna. Ur denna skrivelse
må följande sammandrag återgivas.

Genom sitt järnvägsgeografiska läge och genom att flera betydelsefulla
huvudlinjer stråla samman i Hallsberg har stationen fått synnerligen stor
betydelse som replipunkt för godstrafiken inte bara i Mellansverige utan
framför allt för den långväga trafiken. Denna betydelse beräknar stationen
behålla också i framtiden. Även om rangerbangårdarna såväl i Stockholm

137

som i Göteborg byggas ut, är trafikens struktur sådan att en direktväxling
i ökad utsträckning av tåg mellan Stockholm och Göteborg kommer att få
mycket ringa värde för Hallsberg ur avlastningssynpunkt. Sin största betydelse
har stationen som sorteringsplats för trafiken söderifrån till Värmland,
Bergslagsområdet och Norrland. I sydlig riktning måste stationen tjäna
som uppsamlingsplats för den omfattande trafiken från det mellansvenska
industriområdet och från Norrland. Den bör på ett bättre sätt än nu kunna
samla denna trafik och fördela den på direktgående tåg såväl i riktning mot
Göteborg som mot Malmö och Hälsingborg. Den bör i viss omfattning kunna
försortera vagnar åt Örebro, Göteborg och Stockholm. Sålunda bör Hallsberg
kunna bilda tåg till Göteborg, varvid något eller några avses för vagnar till
Göteborgs norra, visst eller vissa för vagnar till göteborgsstationerna på
norra sidan om Göta älv och andra återigen för vagnar till stationerna på
södra älvstranden. Vad stockholmsområdet beträffar, bör Hallsberg utan
svårigheter i framtiden kunna påläggas uppgiften att dela upp vagnarna till
Stockholm på olika tåg, varvid vissa skulle avses för vagnar till stationer,
som ligga norr om strömmarna, och andra för vagnar till stationer söder
om strömmarna. För att få stadga i transportrörelsen är det vidare önskvärt,
att Hallsberg under ett helt dygn kan samla vagnar till övre Norrland och
befordra dem i särskilda tåg på Boden utan omrangering i Ånge. Över huvud
böra stationerna Malmö, Hallsberg, Ånge och Boden vara så rustade, att de
kunna växla tåg förbi framförliggande huvudrangerstationer. Detta har betydelse
inte bara under normala förhållanden utan kanske än mer vid topptrafik,
exempelvis vintertiden.

Det övervägande antalet godståg i Hallsberg måste antingen vid ankomst
eller vid avgång föras över personbangården. Detta medför stora olägenheter
för snälltågens och persontågens expediering och därmed för tågföringen
inom vidsträckta delar av järnvägsnätet. Förseningar, som uppstå
i Hallsberg, verka åt alla håll på andra tåg. Det är därför nödvändigt att
man på allt sätt söker minska antalet godståg, som berör personbangården.
Detta kan ske genom att ett nytt godstågsspår byggs från uppdragsspåret och
infartsgruppen och leds på viadukt över dubbelspåret Hallsberg—Laxå för
att sedan ansluta till den nu befintliga linjen mellan Hallsberg och Åsbro.
Anspråken på att hålla hög hastighet på detta spår böra inte ställas för
höga. Kunna kostnaderna bringas ner, syns spåret kunna ledas fram i terrängen
med relativt små kurvradier. På den nuvarande sträckningen mellan
Hallsberg och Åsbro finnas radier om 300 in. Eftersom spåret skall trafikeras
företrädesvis av godståg, bör man kunna räkna med en största tilllåten
hastighet av 60 eller 70 km/tim.

I det föreliggande förslaget till utvidgning vid Hallsberg har hänsyn inte
tagits till den sedan 40 år tillbaka närda tanken att framföra de personförande
tågen till Hallsberg från Åsbro västerifrån. Dessa tåg böra liksom
nu kunna föras fram över östra bangårdsänden på personbangården. Antalet
personförande tåg är inte särskilt stort, och sedan elektrisk drift i början
av 1930-talet infördes på sträckan Krylbo—Mjölby, finns inte samma
skäl som förr att låta persontågen vara vad man kallar genomlöpande i
Hallsberg. När tanken att leda in huvudlinjen från Åsbro till västra änden
av personbangården på sin tid väcktes, åtgick mycken tid för vändning av
ånglok i Hallsberg. Genom att ordna spårkryss på personbangården böra
de genomgående elcktroloken på kort tid och utan svårighet kunna växlas
från tågets ena ände till den andra under den lid som ändå går åt för gods -

138

och postutväxlingen. Om den nuvarande persontågslinjen bibehålies, får
man också ett slags dubbelspår på halva sträckan mellan Hallsberg och
Åsbro; det ena företrädesvis avsett för personförande tåg, det andra för
godståg. Om ett personförande tåg rör sig i riktning åt Hallsberg, kan ett
godståg skickas från rangerbangården så snart persontåget lämnat den
punkt söder om Hallsberg, där godstågsspåret och persontågsspåret löpa
samman. Godstågsspåret bör även vid behov, exempelvis vid tågrubbningar,
kunna användas för persontrafik.

För att undvika korsning i plan mellan avgående godståg mot Laxå och
personförande tåg pa dubbelspåret Laxå—Hallsberg och för att därigenom
också höja trafiksäkerheten har en ny godstågsutfart, som anknyter till nedspåret
Hallsberg—Laxå, lagts in. Även detta spår skulle föras på viadukt
över dubbelspåret Hallsberg—Laxå.

Vid överarbetning av det föreliggande projektet i järnvägsstyrelsen utformades
under år 1956 ett förslag, enligt vilket ett spår anslöt till västra
delen av Hallsbergs rangerbangård och korsade västra stambanan planskilt
genom bro strax väster om Hults banvaktsstuga. Linjen mot Äsbro var därefter
dragen i en kurva med 450 meters radie förbi ett höjdparti vid Hult
mot öster. Riksväg 6, delen Hallsberg—Vretstorp, korsades planskilt genom
anordnande av vägbro och höjning av vägbanan. Riksväg 8, delen Askersund—Hallsberg,
korsades ävenledes planskilt genom anordnande av vägport.

Da terrängförhallandena icke medgavo ett framdragande av linjen mera
direkt söderut mot Åsbro från kurvan vid Hult, måste linjen, för att den
stora nivåskillnaden skulle kunna övervinnas, dragas i ostlig riktning i slänten
av en förkastningsbrant, där dock vissa terrängavsnitt voro av svårare
beskaffenhet på grund av den myckna förekomsten av berg. Sedan nivåskillnaden
övervunnits hade spåret av militära skäl måst givas en sydlig
riktning, och anslutningen till den färdiga banan föreslogs bli förlagd till
en punkt omkring 1 km norr om Tisarbadens hållplats och ungefär 3 km
norr om Åsbro.

Den nya spårförbindelsen beräknades få en längd av omkring 7,6 km,
räknat från anslutningen till Hallsbergs rangerbangård. Hela längden av
det nya spåret, räknat från Hallsbergs stationshus, utgjorde 10,8 km. Motsvarande
avstånd på den redan befintliga linjen utgjorde 7,7 km.

Bortsett från de ovannämnda planskilda korsningarna med stambanan
och med riksvägarna 6 och 8 förekom i sträckningen en korsning i plan
med en enskild väg i spårets södra del. Denna korsning beräknades få ljusoch
ljudsignaler. Några större vattendrag funnos icke, men viss del av spåret
drogs över en mosse. Ett flertal kraftledningar och militärvägar korsade
linjen.

Ehuru den föreslagna spårförbindelsen — kallad åsbrospåret — ansågs
vara ett för trafiken mycket angeläget objekt, beräknades det dock ej kunna
inrymmas i investeringsplanen förrän tidigast med början av budgetåret
1958/59 och då i mycket begränsad omfattning. På grund härav upptogos

139

förhandlingar med arbetsmarknadsstyrelsen, som ställde i utsikt att spåret
eventuellt skulle kunna utföras som beredskapsarbete och bekostas av arbetsmarknadsmedel.
En förutsättning härför vore dock att arbetet kunde
påbörjas hösten 1957 och över vintern drivas med en arbetsstyrka på 75—100
man.

I januari 1957 anmodade järnvägsstyrelsen chefen för I distriktet att låta
utföra renstakning och kostnadsberäkning samt upprätta programhandlingar,
så att terrasseringsarbetena kunde utlysas på entreprenad hösten
1957. I oktober 1957 förelåg en kostnadsberäkning, som innehöll följande
huvudsakliga poster.

Terrasseringsarbeten (innefattande jordschaktning, bergssprängning,
bankfyllning, dränering, röjning, matjordsavtag ning

och efterplanering) ..............................kr. 2 290 651

Trummor och vägar ...................................... * 189 000

Hägnad .................................................. * 260 OM

Broar och viadukter ...................................... * 1055 000

Spåröverbyggnad ........................................ * 2 090 500

Korsning av högspänningsledningar ........................ » 60 000

Marklösen och intrång .................................... » 100 000

Diverse och oförutsett .................................... * 009 849

Signal- och säkerhetsanläggningar .......................... » 250 000

Telekabel ................................................ * 35 000

Elektrifieringsarbeten .................................... * 060 000

Summa kronor 7 600 000

Järnvägsstyrelsen hade för sin del icke något att erinra mot att arbetena
bedrevos i arbetslöshetsbekämpande syfte på de av arbetsmarknadsstyrelsen
angivna villkoren. Styrelsen beräknade dock kostnaderna till omkring 8 miljoner
kronor enligt denna fördelning.

Terrasseringsarbeten ...................................... kr- ^ 3®0 000

Trummor och vägar ...................................... * 200 000

Broar och viadukter ........................................ * 1 ^00 OM

Ballasteringsarbeten ...................................... * 500 000

Ändring av högspänningsledningar .......................... » 60 000

Diverse och oförutsett .................................... » 640 000

Snåröverbyggnad, signal- och säkerhetsanläggning, teleanlägg ning

och elektrifiering ................................ » 2 900 000

Summa kronor 8 000 000

Den 16 november 1957 beslöt arbetsmarknadsstyrelsen att såsom statligt
beredskapsarbete i statens järnvägars regi finge utföras en första etapp,
omfattande schaktnings- och utfyllnadsarbeten, dräneringar in. in. samt

140

trummor och vägomläggningar för ifrågavarande spår sträcka, för en beräknad
kostnad av omkring 2,5 miljoner kronor. Enligt arbetsplanen skulle
arbetena bedrivas huvudsakligen vintertid för att bereda sysselsättning åt
arbetslösa och mekaniseringsgraden borde rättas därefter.

Arbetena på linjen ha bedrivits i huvudsak enligt uppgjord plan under
vintersäsongen 1957—1958. Efter att ha varit nedlagda under sommarperioden
återupptogos arbetena hösten 1958.

På framställning av revisorerna har järnvägsstyrelsen lämnat följande
uppgifter angående de överväganden som förelegat vid styrelsens beslut
om igångsättning av åsbrospåret.

A. Fördelar med det nya spåret, som kunna uppskattas i pengar.

1. Genom spårets tillkomst har en annars nödvändig utbyggnad
på personbangården för ca 2 milj. kronor kun -

nat undvikas; uppskattad vinst 7 % av 2 000 000 ...... = 140 000 kr./år

2. Minskat spårunderhåll på personbangården.......... 5 000 »

3. Minskat antal loktimmar genom

a) kortare dispositionstid för lok till elva ankommande

godståg söderifrån ............................ 50 000 »

b) möjlig justering av tidtabellen för Mjölby—Hallsberg,
åtta avgående och ankommande tåg........ 25 000 »

c) minskat växlingsarbete på infartsgruppen genom
att 3. trafiksektionens söderifrån ankommande tåg

kommer in på infartsgruppen från rätt håll...... 5 000 »

4. Vinster i vagndygn genom justering av tidtabellen

(främst för tåg 4354).............................. 80 000 »

Summa uppskattad vinst 305 000 kr./år

B. Tågförings- och säkerhetssynpunkter, som ej kunna direkt uppskattas
i pengar.

1. Godstågen till och från Åsbro korsa för närvarande samtliga tågvägar
på personbangården utom spår 6. Denna nackdel, som berör 22 ordinarie
tåg på Mjölbylinjen, bortfaller.

2. Genom bortfall av 3. trafiksektionens godståg söderut (It ordinarie tåg)
synes det möjligt genomföra viss personalbesparing för personbangårdsväxlingen.

3. Förseningsriskerna vid nuvarande spetsmöten i Hallsberg och Åsbro
omkring kl. 07.00—08.30 och 15.30—18.10 minskas avsevärt.

4. Förseningsriskerna för tåg mot 8. trafiksektionen minskas.

5. Vid tågrubbningar kan personförande tåg framföras alternativt; närmast
Hallsberg erhålles i praktiken ett dubbelspår.

G. Den nya linjeutfarten för tåg mot Laxå ger större frihet i godstågsrörelsen
och en avsevärt förbättrad tågföring mot 8. trafiksektionen.

Ur säkerhetssynpunkt är det synnerligen värdefullt med den nya utfarten,
då förhållandena vid avgång från rangerbangården mot 8. trafiksektionen
för närvarande äro jämförbara med dem som rått vid platser,
där svåra tågsammanstötningar ägt rum bl. a. till följd av den s. k.
mänskliga faktorn.

141

Trafiken vid Hallsbergs station är livlig. Antalet ankomst- och avgångsrörelser
är mot Stockholm 26 persontåg och 20 godståg, mot Laxå 35 persontåg
och 40 godståg, mot Örebro 40 persontåg och 38 godståg samt mot Mjölby
(Äsbro) 17 persontåg och 22 godståg. De angivna antalen tågrörelser avse
flertalet vardagar. Vissa tåg kunna dock göra endast ett kort uppehåll i
Hallsberg eller i några fall passera Hallsberg utan uppehåll, men ha likväl
räknats såsom två tågrörelser. Vidare är att märka, att icke alla tåg, främst
icke godstågen till och från Laxå, beröra den plankorsning som bildas av
den nuvarande åsbro—mjölbylinjens infart till stationsområdet.

Av följande uppställning framgå tågrörelserna vid Hallsbergs station i
riktning till och från Åsbro—Mjölby. Tågtiderna ha upptagits i tidsföljd
utan angivande av om tåget är ankommande eller avgående.

Persontåg: Godståg:	0.22	1.20	1.36	2.28	3.43	3.45
Persontåg: Godståg:	5.19	5.20	6.02	6.28	7.12	7.40
Persontåg: Godståg:	8.14	8.17	8.44	9.14	10.01	10.33
Persontåg: Godståg:	10.48	12.18	12.45	13.53	15.04	15.48
Persontåg: Godståg:	15.53	16.12	16.46	17.01	17.42	18.08
Persontåg: Godståg:	18.57	19.03	19.31	20.04	20.13	21.46
Persontåg: Godståg:	22.09	23.31	23.40

Revisorernas uttalande. I slutet av år 1957 påbörjade statens järnvägar
anläggandet av det s. k. åsbrospåret i anslutning till Hallsbergs järnvägsstation.
Spårsystemet i Hallsberg är för närvarande så anordnat, att den
söderifrån ankommande linjen Mjölby(Åsbro)— Hallsberg inlöper i personbangårdens
östra ände. Godstågen pa denna linje maste för att na rangerbangården
— belägen norr om spårsystemet — överkorsa de spår som från
personbangården leda österut mot Stockholm och norrut mot Örebro. Det
nu föreliggande utbyggnadsprogrammet innebär att ett nytt spår för godstrafiken
anlägges från rangerbangården västerut; spåret dragés planskilt
över linjen Hallsberg—Laxå och därefter i huvudriktning söderut för att
3 km norr om Åsbro station ansluta till det nuvarande spåret Hallsberg—
Mjölby. Linjen Hallsberg—Mjölby skulle alltså på en sträcka närmast Hallsberg
bli dubbelspårig. Det ena spåret — det nuvarande — ansluter till
personbangården österifrån och skulle för framtiden avses för persontåg.
Det andra spåret — det som nu bygges — skulle leda in till rangerbangården
västerifrån och vara avsett i första hand för godståg.

Det nya spåret har eu längd av 7,6 km och ulbyggcs med planfria kors -

142

ningar vid fyra olika punkter, dels vid skärningen med järnvägsspåret Hallsberg—Laxå,
dels vid de båda riksvägarna 6 och 8, dels vid en enskild väg.
Samtidigt bygges en anslutning mellan åsbrospåret och spåret Hallsberg—
Laxå, så att den planskilda korsningen mellan de båda spåren kan utnyttjas
även för godståg från rangerbangården mot Laxå. Kostnaderna för arbetet
beräknas uppgå till 8 miljoner kronor. Då företaget icke kunnat beredas
plats på statens järnvägars ordinarie investeringsprogram, igångsattes det i
slutet av år 1957 såsom statligt beredskapsarbete inom en kostnadsram av
2,5 miljoner kronor. Denna del av arbetet beräknas vara färdig år 1960.

Statens järnvägars tekniska materiel undergår för närvarande en betydande
upprustning och modernisering i syfte att göra järnvägsdriften mera
lönsam på längre sikt. Under de senaste fem åren ha järnvägarnas investeringar
uppgått till mer än 1% miljard kronor. Upprustningsprogrannnet
omfattar även bangårdarna, som under den gångna femårsperioden krävt
omkring 80 miljoner kronor. Bangården i Hallsberg har under de senare
åren utbyggts för omkring 5 miljoner kronor, och ytterligare arbeten planeras
för omkring 10 miljoner kronor. Härtill kommer det nyssnämnda
åsbrospåret för en kostnad av 8 miljoner kronor, d. v. s. för bangården i
Hallsberg en investering på sammanlagt 23 miljoner kronor.

Revisorerna ha tagit del av den planläggning som föregått beslutet om
anläggandet av åsbrospåret samt av de kalkyler och lönsamhetsberäkningar
som förutsättas ha legat till grund för bedömningen. Att företaget igångsatts
såsom statligt beredskapsarbete inverkar givetvis icke på de krav man härvidlag
bör kunna ställa. Vad gäller företagets planläggning i stort anse sig
revisorerna icke kunna underlåta att uttala tveksamhet om nödvändigheten
av att tillgripa ett så omfattande byggnadsprojekt för att underlätta de tekniska
svårigheterna med spårsystemet på Hallsbergs personbangård. Det
hade enligt revisorernas mening varit av värde om det funnits tillgång till
beräkningar rörande alternativa och enklare lösningar än den här valda,
som ju innebär anläggande av en lång och svårbyggd spårsträcka med ett
tlertal kostnadskrävande planskilda korsningar. Otvivelaktigt kommer åsbrospåret
att medföra vissa fördelar vid tågföringen på Hallsbergs station,
men det bör beaktas att dessa fördelar äro relativt begränsade med hänsyn
till att spåret är avsett endast för godstågen på sträckan Hallsberg—Mjölby,
för närvarande vanligen 22 om dygnet.

I de kalkyler som av järnvägsstyrelsen framlagts för att belysa företagets
räntabilitet har vinsten av företaget angivits till omkring 300 000 kronor om
året, vartill kommer ett antal fördelar som icke kunnat till beloppet bestämmas.
I denna summa ingår emellertid en uppskattad vinst på 140 000 kronor,
motsvarande ränta efter 7 procent på ett belopp av 2 miljoner kronor,
för vilket belopp personbangården i Hallsberg beräknats behöva ombyggas,
om ej åsbrospåret kommit till utförande. Det må i anledning härav anmärkas,
att man mot den på sådant sätt beräknade vinsten har att väga

143

räntekostnaden för den betydande investering som företaget nu medför samt
att vissa kostnader måste beräknas även för drift och underhåll av det nya
spåret.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna framhålla, att det i ett fall som det
här förevarande och med hänsyn till företagets omfattning och karaktär
hade varit motiverat med en mera fullständig utredning rörande olika alternativa
lösningar samt mera klarläggande uppgifter om företagets lönsamhet
och ekonomiska konsekvenser.

144

§ 20

Anordningar vid korsning mellan järnväg och väg

Statens järnvägars kostnader för bevakningsanordningar vid korsning
mellan järnväg och väg uppgå till avsevärda belopp, särskilt i de fall då
bevakning genom personal eller automatiska anläggningar anses erforderlig.
Då säkerhetsanordningarna som regel äro desamma antingen banan är
starkt trafikerad eller mindre utnyttjad, komma givetvis dylika driftkostnader
att framstå som särskilt belastande vid trafiksvaga bandelar. Revisorerna
ha sökt bedöma i vad mån en förenkling av bevakningssystemet på
vissa svagare banor skulle vara möjlig.

Under år 1957 funnos vid statens järnvägar vägkorsningar vid huvudspår
i följande omfattning.

Allmänna Enskilda

vägar vägar

Bevakade bommar (grindar) .......................... 2 138 378

Automatisk anläggning med

både ringklockor och ljussignaler .................. 1 027 384

enbart ringklockor................................ 41 41

enbart ljussignaler................................ 7 3

Frisiktskorsning enligt SFS 1933:469 .................. 122 62

Annan korsning med kryssmärken .................... 79 1 340

Annan korsning utan kryssmärken .................... — 29 350

Summa 3 414 31 558

Summan av korsningarna med huvudspår blir alltså 34 972. Av de bevakade
bommarna vid allmänna vägar fällas 52 automatiskt. Ett mindre antal
av de automatiska anläggningarna äro försedda med halvbommar.

Utöver de nu nämnda finnes ett antal vägkorsningar vid hamn-, industrioch
grusgropsspår. Deras antal uppgår till 1 754, därav 115 bevakade och 13
med automatiska anordningar.

Antalet planskilda korsningar var vid 1957 års utgång 1 733.

Bestämmelser om de varningsmärken och säkerhetsanordningar som det
åligger järnvägsinnehavare att anordna vid korsningar i samma plan mellan
järnväg och väg äro intagna i en kungörelse den 26 juni 1933 (SFS nr 469).
Härjämte finnas i vägtrafikförordningen m. fl. författningar bestämmelser
om varningsmärken som det åligger vederbörande vägmyndighet att uppsätta
vid allmän väg.

Vad gäller den förstnämnda gruppen av varningsmärken och säkerhetsanordningar,
d. v. s. de som det åligger järnvägsinnehavare att anordna,
säges i 1933 års kungörelse att kryssmärke av visst föreskrivet utseende
skall uppsättas vid varje korsning i samma plan mellan järnväg och väg.

145

Med väg menas här dels allmän väg och dels sådan enskild väg som allmänneligen
befares. Om vägfarande på ömse sidor om korsningen och på
25 meters avstånd från denna har fri sikt över järnvägen, fordras icke
några ytterligare anordningar från järnvägsinnehavarens sida. För att bedöma
huruvida fri sikt föreligger eller icke har man att utgå från den högsta
tillåtna tåghastigheten på järnvägen. Om denna hastighet, uttryckt i kilometer
i timmen, multipliceras med sex erhålles den minsta järnvägssträcka
i meter som en vägfarande skall kunna fritt överblicka åt båda håll. (Om
högsta medgivna tåghastighet är 70 km/tim skall vägfarande, oavsett från
vilket håll han nalkas järnvägen och var han än befinner sig på vägen inom
ett avstånd av 25 meter från rälsen, kunna fritt överblicka järnvägen på
en sträcka av minst 420 meter åt båda hållen från korsningen.) Om flera
järnvägsspår korsa vägen ökas nämnda minimisträcka ytterligare.

Ha de vägfarande icke fri sikt över järnvägen på sätt nu nämnts skall
förutom kryssmärken även särskilda anordningar för trafiksäkerhetens
tryggande anbringas. Sådana säkerhetsanordningar äro dels grindar eller
bommar som hållas bevakade och stängda över vägen då tåg passerar, dels
ljussignaler som dag och natt visa rött blinkande sken åt vägen då tåg
nalkas och vitt blinkande sken då korsningen är öppen för vägtrafik, dels
ock ringklockor som ringa då tåg nalkas. Grind eller bom anses bevakad,
både då särskild vakt tjänstgör där och då den skötes från ställverk. Vid
val mellan de angivna säkerhetsanordningarna iakttages, att grindar eller
bommar skola användas då växlingsrörelser ofta förekomma på spåret ävensom
vid starkt trafikerad korsning, då där förekomma flera än ett järnvägsspår
eller korsningen är belägen i eller invid tätt bebyggt samhälle.
I övriga fall må ljussignaler komma till användning. Ringklockor
få användas endast vid vägar med ringa samfärdsel och där ingen eller
endast obetydlig automobiltrafik äger rum. Då så ur trafiksäkerhetssynpunkt
befinnes lämpligt, såsom vid korsning med livlig gångtrafik, skola
jämte ljussignaler även ringklockor användas.

Nu nämnda särskilda säkerhetsanordningar kunna användas även vid
korsningar med fri sikt, exempelvis vid ogynnsamma lutningsförhållanden
på vägen eller järnvägen eller då ett flertal spår med livlig trafik förekommer.
— Då säkerhetsanordning vid korsning är i olag, skall korsningen
bevakas av vakt som varskor vägtrafikanterna med röd flagga eller lykta
med rött sken.

Såsom nämnts förutsätter även 1951 års vägtrafikförordning att varningsmärkcn
uppsättas av vederbörande väghållare vid allmän väg, där
vägtrafikant bör göras uppmärksam på framförvarande fara. Dessa vägmärkens
utseende och placering äro reglerade i kungörelsen ang. vägmärken
in. in. (SFS 1951: 744, ändr. SFS 1955: 458). Enligt kungörelsen finnas
särskilda vägmärken för järnvägskorsningar i plan med bommar eller
grindar och för sådana korsningar utan bommar eller grindar. Utöver dessa

10 Rev. berättelse (ing. statsverket år 1958 I

146

vägmärken skola vid järnvägskorsningar uppsättas särskilda avståndsmärken,
där med hänsyn till omfattningen av väg- och järnvägstrafiken samt
övriga omständigheter så finnes lämpligt. — Slutligen må erinras om att
vägtrafikförordningen även innehåller bestämmelser om vägtrafikants förhållande
vid korsningen med järnväg och de särskilda försiktighetsåtgärder
han därvid har att iakttaga.

Genom ämbetsskrivelse den 24 maj 1934 har möjlighet öppnats att i vissa
fall medgiva undantag från bestämmelserna i 1933 års kungörelse om varningsmärken
och säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar. Där så med
hänsyn till obetydlig trafik eller eljest föreliggande förhållanden anses utan
fara eller olägenhet kunna ske, äger järnvägsstyrelsen beträffande statens
järnvägar och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande enskild järnväg
att efter prövning i varje särskilt fall medgiva, att de säkerhetsanordningar
som omnämnas i kungörelsen, nämligen grindar och bommar samt
ljus- och ljudsignaler, skola kunna ersättas med enklare anordningar. Sådant
avsteg från bestämmelserna må dock förekomma endast vid korsningar
med hamnspår, industrispår, grusspår eller därmed jämförligt järnvägsspår.
De anordningar som kunna ersätta de författningsenliga säkerhetsanordningarna
äro någon av följande:

1. Korsningen bevakas under tågrörelse av särskild vakt, som har att
varsko vägfarande för tåg vid dagsljus med utvecklad röd flagga och under
mörker medelst signallykta med rött sken.

2. Tågrörelse över korsningen bevakas av växlingspersonal så, att varning
för tåg kan vid behov på ovan angivet sätt givas vägfarande.

3. Tåg stannar omedelbart före passerandet av korsningen.

4. Tåg framföres över korsningen, eventuellt efter signal med lokomotivvissla,
med en hastighet av högst fem km/tim.

För vinnande av enhetlig tillämpning av det stadgade skall samråd ske
mellan järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Innan medgivande
lämnas skall yttrande inhämtas från vederbörande länsstyrelse.
För behandling av dylika frågor har järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bildat en särskild samarbetsdelegation.

Vid innevarande års B-riksdag framställdes i riksdagens andra kammare
en interpellation till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
rörande vissa åtgärder som syftade till besparingar inom järnvägsdriften,
särskilt med tanke på trafiksvaga bandelar. Bland de åtgärder som
enligt interpellantens mening borde övervägas i nämnda syfte vore införande
av stopplikt för rälsbussförare vid passerande av trafikerad väg
varigenom åtskilliga kostnader för bevakning av järnvägskorsningar skulle
kunna undvikas. I svaret på denna interpellation anfördes bl. a. att statens
järnvägar sökte genomföra besparingar, sådana som de av interpellanten
nämnda. Vad särskilt gällde förslaget om stopplikt för rälsbussförare hade

147

vissa upplysningar lämnats av den samarbetsdelegation för korsningar järnväg—väg
som tillsatts av järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Enligt delegationen skulle förslaget innebära minskad trafiksäkerhet,
men under vissa förutsättningar skulle en sådan minskad bevakning
kunna införas som ett provisorium vid järnvägslinjer, där trafiken komme
att läggas ned under de närmaste åren. Bland förutsättningarna för genomförande
av en minskad bevakning hade delegationen nämnt, att tillfredsställande
sikt funnes, att vägtrafikens art och omfattning inte kunde anses
utgöra hinder för förenklingen, att bommar, grindar och signallyktor mot
vägen toges bort samt att belysning anordnades vid korsningen. Såsom
ett exempel på de besparingar som kunde vinnas av dylika åtgärder nämndes
i interpellationssvaret, att indragning av samtliga väg- och platsvakter
vid banan Falkenberg—Limmared skulle medföra en kostnadsminskning
med omkring 100 000 kronor. Å andra sidan skulle stopplikten medföra
merkostnader på grund av längre gångtid för tågen. Ehuru besparingen
syntes relativt ringa, borde varje förslag till kostnadssänkningar undersökas
i syfte att nå en förenklad drift och ge en trafiksvag bana ökad livslängd.

Genom beslut den 12 april 1940 har Kungl. Maj:t medgivit undantag i
några särskilda fall från skyldigheten att enligt 1933 års kungörelse vidtaga
säkerhetsanordningar utöver kryssmärken. Medgivandet gäller de båda
bandelarna Beted—Skillingsfors och Åmål—Svanskog—Årjäng. Säkerhetsanordningarna
ha här ersatts av skyldighet för tåget att stanna omedelbart
före vägkorsningen och att därefter passera med starkt begränsad hastighet.
På linjen Beted—Skillingsfors finnas sju korsningar, av vilka sex med
länsvägar och en med en enskild väg. På linjen Åmål—Svanskog finnas fem
korsningar; medgivandet gäller endast två av dessa, båda avseende korsning
med enskild väg.

På banan Köping—Uttersberg—Biddarhyttan har numera all persontrafik
upphört, men linjen trafikeras alltjämt av godståg, ehuru i begränsad
omfattning. Banan har därför ansetts kunna jämställas med sådant industrispår
varom förmäles i ovanberörda ämbetsskrivelse av år 1934. Tillstånd
har därför lämnats att ersätta säkerhetsanordningarna vid flertalet av där
befintliga korsningar med sådana åtgärder som omnämnas under punkterna
3 och 4 i ämbetsskrivelsen.

Slutligen må nämnas att vid några järnvägar invid Stockholm och Göteborg
säkerhetsanordningar ansetts kunna utbytas mot skyldighet för tågföraren
att stanna tåg framför vägkorsning. Detta gäller vid några korsningar
på Djursholmsbanan och vid Lidingöbanan vid Stockholm samt på
Säröbanan vid Göteborg. Vid den sistnämnda banan torde dock på grund av
trafikens omfattning automatiska signalanordningar efter hand komma att
införas.

148

I det följande lämnas exempel på varnings- och säkerhetsanordningarnas
karaktär vid några mindre trafikerade bandelar.

Banan Uddevalla—BengIsfors har en längd av 87 km, därav delen Uddevalla
Bäckefors 59 km. På huvuddelen av banan förekomma i genomsnitt
nio tågrörelser per dag, varav flertalet rälsbussar. Enligt gällande tidtabell
utgör persontågens effektiva körtid på sträckan Uddevalla—Bengtsfors 2
timmar 20 minuter, under det att väntetiden vid stationerna uppgår till nästan
lika lång tid eller 2 timmar 14 minuter.

Säkerhetssystemet vid banan Uddevalla—Bengtsfors framgår av följande
uppställning.

Säkerhetsanordning	Standard för korsande väg	Antal korsningar
Fällbommar (manövrerade från station	Länsväg	8
eller ställverk)
D:o	Enskild väg	1
Bevakade grindar	Länsväg	4
Ljussignal + ringklocka	Gata i stad	2
D:o	Länsväg	1
Ringklocka (manövrerad från station eller
ställverk)	Länsväg	3
Kryssmärke vid fri sikt	Länsväg	4
D :o	Enskild väg	2
Kryssmärke, ej fri sikt	Enskild väg	10

Banan Falkenberg—Limmared har en längd av 102 km. Persontrafiken
uppehälles med rälsbuss med i genomsnitt 10 tågrörelser per dag; därtill
kommer en godstågsrörelse per dag. Enligt tidtabellen åtgår för hela sträckan
en effektiv körtid av 2 timmar 40 minuter; väntetiden vid stationerna är
mycket kort då flertalet uppehåll göres endast för passagerares på- och
avstigning. Följande tabell visar säkerhetsanordningarna vid banan.

Säkerhetsanordning Standard för

_ korsande väg

Bevakade grindar Länsväg

Bevakade grindar eller bommar Gata

Fällbommar, manövrerade från station m. m. Länsväg

D:o Gata

®''° Enskild väg

Ljus- och ljudsignaler Länsväg

^•° Enskild väg

Kryssmärke, ej fri sikt Enskild väg

Antal

korsningar

9

3

13

1

2

2

3

9

149

Beträffande denna bana må nämnas, att järnvägsstyrelsen i augusti 1958
till den tidigare nämnda delegationen för korsningar järnväg—väg överlämnat
ett förslag till förenklat säkerhetssystem, främst i syfte att åstadkomma
besparingar i fråga om vaktpersonal. Förslaget innebär att fem
korsningar omändras till fri-sikt-korsningar, vid fem korsningar manövreras
säkerhetsanordningarna av tågpersonalen och vid sju korsningar skulle
tåget stanna före korsningen med vägen. Styrelsens förslag är för närvarande
föremål för remissbehandling.

Järnvägen Eslöv—Ystad har en längd av 76 km. Persontrafiken sker med
rälsbuss med ca 10 tågrörelser per dag, vartill komma två godstågsrörelser.
Enligt tidtabellen är den effektiva körtiden för persontåg 1 timme 35 minuter.
Väntetiderna vid stationerna äro korta. Följande säkerhetsanordningar
finnas.

Säkerhetsanordning

Standard för Antal

korsande väg korsningar

Bevakade grindar eller bommar Bommar, manövrerade från station eller automatiska	Länsväg Riksväg el-ler gata	16 4
D:o	Länsväg	13
D:o	Enskild väg	3
Ljus- + ljudsignaler	Länsväg	6
D:o	Enskild väg	1
Kryssmärke, fri sikt	Länsväg	1
Kryssmärke, ej fri sikt	Enskild väg	5

Bandelen Gärsnäs—Köpingebro har en längd av 28 km och har tio tågrörelser
per dag, varav åtta rälsbussar för persontrafik. På bandelen finnas
fem bevakade bommar eller grindar och nio bommar som manövreras
från station eller liknande. Ljussignal (jämte ringklocka) finnes vid en
övergång och kryssmärken utan vidare anordningar vid fem övergångar,
alla vid platser där fri sikt ej råder. .

Revisorernas uttalande. I en kungörelse av år 1933 finnas utförliga bestämmelser
meddelade rörande de säkerhetsanordningar som det åligger
järnvägs innehavare att uppsätta vid korsning mellan järnväg och allmän
väg eller enskild väg som allmänneligen befares. Bestämmelserna innehålla
i huvudsak att varningsmärke är till fyllest, om den vägfarande enligt
vissa normer har fri sikt över en viss del av järnvägen, varierande efter tågets
hastighet. I annat fall fordras särskilda säkerhetsanordningar, exempelvis
bom eller ljussignal, som träder i funktion då tåg nalkas. Undantag
från nämnda bestämmelser har medgivits i ytterst ringa omfattning. Dock
har Kungl. Maj :t beträffande ett fåtal bandclar med ringa trafik medgivit

150

avsteg från säkerhetsbestämmelserna, varjämte järnvägsstyrelsen enligt
erhållet bemyndigande medgivit motsvarande lättnader beträffande industrispår
och därmed jämförliga bandelar. Dessa lättnader innebära som regel,
att tåg stannar omedelbart före korsning med allmän väg eller att det framföres
över korsningen med ytterst ringa hastighet.

Antalet korsningar i plan mellan statens järnvägar och för fordonstrafik
avsedda landsvägar uppgår till närmare 37 000, av vilka mer än 3 400 utgör
korsningar med allmänna vägar. Omkring 2 500 korsningar äro skyddade
av bommar eller grindar, vilka då tåg nalkas avstänga vägen, manövrerade
av särskild vaktpersonal eller från närbelägen station el. dyl. Omkring
1 500 säkerhetsanordningar bestå av automatiskt verkande ljus- och
ljudsignaler, i några fall av allenast endera av nämnda anordningar. Vid
övriga korsningar, vilka till övervägande del avse skärning med enskilda
vägar, äro endast varningsmärken anbringade. — Det må inskjutas att det
utöver här ifrågavarande varnings- och säkerhetsanordningar även ankommer
på vägväsendets företrädare att anbringa varningsmärken vid korsningar
mellan järnväg och väg som är upplåten för fordonstrafik.

Inom statens järnvägar pågår för närvarande ett omfattande utredningsarbete
rörande det ekonomiska resultatet av vissa mindre trafikerade banor
och bandelar i syfte att efter hand nedlägga sådan järnvägsdrift som
icke i längden är lönsam. I viss utsträckning har avvecklingen av svaga
banor redan påbörjats. Ofta kännetecknas sådana banor av att den begränsade
persontrafiken uppehälles av rälsbussar med ett fåtal turer om
dagen. Vad godstrafiken beträffar har styckegodset ofta överflyttats till
lastbillinjer som gå mer eller mindre parallellt med järnvägen; för vagnslastgodset
kan det vara tillräckligt med ett godståg om dagen, som växelvis
trafikerar banans båda riktningar. Dylika banor, som uppenbarligen
icke äro lönsamma, måste givetvis efter hand nedläggas, i den mån bygdens
trafikbehov kan tillgodoses på annat sätt och vägsystemet är rustat
att ta emot en ökad fordonstrafik. Innan så sker är det emellertid ett allmänt
intresse att de svaga banorna drivas så ekonomiskt som möjligt, d. v. s.
att banan beredes tillfälle att behålla sina trafikinkomster och att alla möjligheter
till förenklingar och besparingar tagas till vara. Exempelvis må
understrykas att styckegodstrafik icke bör överflyttas till lastbil förrän
detta medför påtagliga ekonomiska fördelar.

Särskild uppmärksamhet kräva vidare de många fasta kostnader som
järnvägsdriften för med sig och som vid en bana med svagt driftresultat
komma att framstå som en starkt belastande faktor. Kostnaderna för bevakningen
vid vägkorsningar torde höra till denna typ av fasta kostnader,
som särskilt lämpa sig för en översyn i rationaliseringssyfte. Redan utbyte
av personalbevakade bommar mot automatiska signalanordningar torde
på längre sikt vara ägnat att medföra en viss besparing. Då det gäller banor,
vilkas livslängd redan kan förutses vara begränsad, torde det däremot

151

vara mera tveksamt om dylika åtgärder äro ekonomiska, detta med hänsyn
till att automatiska signalanordningar medföra avsevärda investeringskostnader,
vartill komma icke obetydliga kostnader för löpande kontroll och
underhåll. Enligt revisorernas mening är det förtjänt att övervägas, om
man icke vid nu ifrågavarande banor skulle kunna i större utsträckning
pröva systemet med sådana lättnader i fråga om säkerhetsanordningarna
vid vägkorsningar som redan gälla för vissa industrispår och liknande spårtyper
och som innebära, att tåget stannar framför vägkorsningen och därefter
passerar med mycket låg hastighet. Revisorerna vilja understryka att
detta förslag icke innebär någon eftergift i fråga om trafiksäkerheten. Enligt
revisorernas mening torde det föreslagna systemet tvärtom medföra
mindre fara för vägtrafiken än om tåget med hög hastighet passerar en vägkorsning
där vägtrafiken varnas med ljus och ljudsignaler. Att tågens
gångtider något förlängas på grund av stopplikt vid ett begränsat antal
vägkorsningar synes revisorerna härvidlag äga mindre betydelse i jämförelse
med de fördelar som stå att vinna, om ifrågavarande banor genom
lämpliga rationaliseringsåtgärder kunna drivas till lägre kostnader under
sin återstående livstid. Man torde vidare i ökad utsträckning böra pröva
möjligheten att utnyttja enklare signalanordningar, vilka manövreras av
tågpersonalen. Stundom torde även ökad säkerhet kunna åstadkommas
genom röjningar eller genom flyttning av hinder som skymma sikten.

152

§ 21

Aktiebolaget Trafikrestauranger

Från och med år 1939 har restaurangrörelsen i statens järnvägars tåg och
tågfärjor samt restaurang- och hotellrörelsen m. m. vid ett flertal statens
järnvägars stationer omhänderhafts av Aktiebolaget Trafikrestauranger,
ett helt statligt företag, vars aktier ägas av statens järnvägar. Enligt bolagsordningen
äro riksdagens revisorer berättigade att granska bolagets förvaltning
och räkenskaper.

Följande uppgifter återge i något förenklad form (och med utelämnande
av öretal) bolagets vinst- och förlusträkning för år 1957 och torde ge en
summarisk bild av rörelsens natur och omfattning. I

Intäkter	Kronor
Bruttovinst av restaurangrörelsen	17 995 999
Bruttovinst av hotellrörelsen (logi) Räntor (därav från Fastighets AB Vasa-	680 043
palatset kr. 22 050)	112 265
Diverse intäkter	470 139
Summa kronor	19 258 446
Kostnader
Löner och personalkostnader	13 063 027
Pensionskostnader	454 282
Hyror	238 816
Arrende till statens järnvägar	2 150 000
Inventariers underhåll	437 170
Allmänna driftsomkostnader	1 644 055
Allmänna förvaltningskostnader	900 985
Provisioner och rabatter	5 673
Reklam	69 138
Skatter inkl. investeringsavgift	24 314
Räntor	7 047
Avskrivning å inventarier	247 654
Avskrivningar av fordringar och varor	9 473
Årets nettovinst	6 812
Summa kronor	19 258 446

I bolaget voro under år 1957 i medeltal anställda 1 346 arbetare av olika
yrkeskategorier. Antalet inspektörer, föreståndare och kontorspersonal uppgick
till 113. I jämförelse med närmast föregående år har skett en minskning
av personalantalet med 2,4 procent.

Bolagets totala omsättning har under de tre senaste åren uppgått till

153

respektive 39,6, 39,4 och 38,3 miljoner kronor. Av 1957 års omsättning hänförde
sig 11,8 miljoner kronor till restaurangvagnar och tågförsäljningar,
5,3 miljoner kronor till tågfärjor, 20,5 miljoner kronor till stationära restauranger
och kiosker samt 0,7 miljon kronor till hotellrörelse.

Såsom framgår av vinst- och förlusträkningen redovisas en i förhållande
till årsomsättningen ringa nettovinst. Emellertid torde det ekonomiska resultatet
av bolagets olika rörelsegrenar icke kunna utläsas av den årligen redovisade
nettovinsten eller nettoförlusten. Det belopp som bolaget erlägger i
hyra till statens järnvägar för de av statens järnvägar tillhandahållna, för rörelsens
bedrivande erforderliga lokalerna och vagnarna m.m. framräknas
nämligen icke enligt affärsmässiga principer på grundval av statens järnvägars
egna drift- och kapitalkostnader för dessa lokaler, materiel och tjänster.
Under bolagets tidigare verksamhetsår fanns i ett avtal mellan statens järnvägar
och bolaget intagen en föreskrift om att arrendebeloppet skulle utgå
med 10 procent av rörelsens omsättning. Under mitten av 1940-talet visade
det sig emellertid icke möjligt för bolaget att vidhålla denna överenskommelse,
vilken till följd därav modifierades genom tilläggsbestämmelser. I praktiken
har det numera blivit så, att hela det av rörelsen uppkommande överskottet
inlevereras till statens järnvägar såsom arrende. Detta belopp är emellertid
långt ifrån tillräckligt för att bestrida statens järnvägars samtliga
kostnader för lokaler, vagnar och färjor m. m. År 1949 gjordes inom järnvägsstyrelsen
en beräkning av samtliga kapital- och driftkostnader för järnvägens
bidrag till bolagets restaurang- och hotellrörelse m. in., varvid erhölls
en sammanlagd årlig kostnad av omkring 3 350 000 kronor. I dagens
läge torde på grund av allmänna prisfördyringar och även till följd av viss
utökning av det tillhandahållna lokal- och vagnbeståndet detta belopp kunna
beräknas till mellan 5 och 6 miljoner kronor. Härvid bör dock anmärkas,
att särskilt restaurangrörelsen kan beräknas indirekt bidraga till en ökning
av järnvägarnas trafikinkomster.

Till belysande av utvecklingen under den tidsperiod under vilken bolaget
hittills varit i verksamhet må följande sammanställning lämnas (beloppen
avrundade till närmaste tusental kronor).

År	Omsättning	Nettoresultat	Arrende till SJ
	kronor	kronor	kronor
1939	8 218 000	3 000	800 000
1940	10 437 000	5 000	1 121 000
1941	11 796 000	3 000	1 200 000
1942	14 264 000	5 000	1 626 000
1943	14 370 000	— 41 000	1 571 000
1944	16 059 000	— 118 000	1 200 000
1945	18 089 000	— 60 000	1 500 000
1946	20 116 000	6 000	1 450 000
1947	22 029 000	224 000	1 500 000
1948	24 549 000	66 000	1 700 000

154
1949	25 487 000	136 000	1 900 000
1950	25 643 000	15 000	1 900 000
1951	27 866 000	5 000	1 700 000
1952	31 834 000	5 000	1 500 000
1953	34 989 000	15 000	1 550 000
1954	37 909 000	11 000	2 000 000
1955	39 649 000	12 000	2 200 000
1956	39 423 000	16 000	1 900 000
1957	38 319 000	7 000	2 150 000

Såsom framgår av redan lämnade uppgifter driver AB Trafikrestauranger
i huvudsak restaurang- och hotellrörelse. Den senare rörelseformen bedrives
på åtta olika platser, främst på ett antal större järnvägsknutar och vid
några gränsstationer. Restaurangrörelsen bedrives dels vid ett antal stationära
restauranger eller byféer, dels på restaurangvagnarna. Även ett
antal kiosker ingår i rörelsen; kioskrörelsen är dock som regel av statens
järnvägar utarrenderad till annan företagare.

I följande sammanställning redovisas vissa uppgifter rörande de olika
rörelser som bolaget bedrivit på andra orter än Stockholm, Göteborg och
Malmö. Redovisningen av hotellrörelsen avser dock även ett hotell i Stockholm
ävensom i anslutning till hotellen på respektive platser drivna restauranger
och byfféer. Restaurangvagnarnas antal, som angivits till åtta,
avser antalet stationeringsorter; varje sådan ort utgör som regel utgångspunkt
för ett flertal vagnar. Vissa rörelsegrenar, såsom s. k. tågserveringar
och färjrestauranger, ha uteslutits. Vidare är beträffande inkomstuppgifterna
att märka att avdrag skett för råvaruanskaffning men däremot icke
för personallöner och andra driftkostnader. I

		1956	1957
	Antal	Inkomster kronor	Resultat kronor	Inkomster kronor	Resultat kronor
Hotell .......................	8	1 611 800	— 77 100	1 603 500	— 64 500
Stationära restauranger och byfféer .....................	23	3112 700	403 100	3 257 000	524 200
Kiosker ......................	3	217 300	134 600	206 100	131 000
Restaurangvagnar .............	8	1 217100	157 400	1 273 200	148 200

I det följande ha sammanställts ett antal uppgifter beträffande bolagets
rörelse i Stockholm, Göteborg och Malmö. Revisorernas intresse har främst
varit inriktat på de rörelsegrenar som visat sig medföra förluster, d. v. s.
restaurangerna i Stockholm och Malmö samt de i Stockholm och Göteborg
stationerade restaurangvagnarna. För att erhålla en bild av de redovisade
underskottens betydelse i sammanhanget ha dock även övriga uppgifter
ansetts böra återgivas såsom jämförelsematerial.

155

Resultatet av samtliga rörelsegrcnar

	1952	1953	1954	1955	1956	1957
		Tusental	kronor
Stockholm1
Restaurang ....	____ —266	—	99	+	23	—	81	—	346	+	295
Byffé ..........	. ... +184	+	291	+	200	+	268	+	300	+	217
Kiosker ........	____ +238	+	244	+	258	+	264	+	249	+	207
Perrongförs.....	... . +169	+	246	+	258	+	257	+	224	+	169
Vagnar ........	. ... — 59	—	319	—	399	—	287		193		349
Göteborg
Restaurang . . . .	____ +116	+	163	+	87	+	62	+	4	+	54
Byffé ..........	. .. . +162	+	189	+	177	+	206	+	269	+	254
Kiosker ........	. .. . +160	+	187	+	199	+	162	+	167	+	170
Perrongförs.....	____ _	+	1	+	8	+	15	+	33	+	44
Vagnar ........	.... — 56	—	53	+	1		4		13	+	1
Malmö
Restaurang . . . .	.... — 95	—	180	+	14	—	12	+	60	—	16
Byffé ..........	.... +94	+	114	+	99	+	78	+	48	+	56
Kiosker ........	.... +129	+	134	+	147	+	153	+	182	+	177
Perrongförs.....	.... +16	+	24	+	22	+	19	+	45	+	61
Vagnar ........	.... +399	+	342	+	259	+	285	+	291	+	414
Färjan .........	.... +787	+ 1	185	+ 1 682	+ 1 546	+ 1 441	+ 1	215
i Hotellrörelsen ej	redovisad.

Restaurangen i Stockholm

1952 1953 1954 1955 1956 1957

Inkomster Tusental kronor

Mat 498 503 541 598 523 775

Kaffe .......................... 62 53 100 97 124 144

Maltdrycker ................... 52 55 56 63 69 71

Läskedrycker .................. 85 88 79 71 58 52

Tobak ........................ 2 8 1 2 1

Vin ........................... 11 15 12 12 11 11

Sprit o. punsch ................ 87 74 59 60 32 39

Div. varor o. ink............... 4 9 5 122423

Summa inkomster 801 805 853 915 840 1 119

Utgifter

Löner ......................... 887 797 659 799 865 734

Allm. omkostnader ............. 109 77 77 134 131 108

Inventariers underhåll .......... 70 30 94 66 189 —20

Reklam, provision, nedskrivning

och hyror .................... 1 _—1_ 1_1_2

Summa utgifter 1 067

903

830

995

1 186

824

156

Restaurangvagnarna i Stockholm

		1952	1953	1954	1955	1956	1957
Inkomster			Tusental kronor
Mat .....		1 359 424 229 90 12 23 58			1 406	1 537 475 345 121 12 36 43	1 390
Kaffe .....
Maltdrycker			ooll	444	479
Läskedrycker		102		328	359 138
Tobak			12 28 65
Div. varor o. inkomster ..... Vin ..........	20 63	19 70	11 50 49
	Summa inkomster	2 195	2 159	2 121	2 422	2 569	2 476
Utgifter Löner		1 636 50 376 191				2 304 60 308 90	2 364
Hyror				2 260 50 298 101
Allm. omkostnader m. m....... Inventariers underhåll . .	314 148	291 144	64 304 93
	Summa utgifter	2 253	2 479	2 520	2 709	2 762	2 825
	Omsättning och resultat för	restaurang, byffé och vagnar

Stockholm

Göteborg

Omsättning Resultat

Omsättning

Resultat

Malmö

Omsättning Resultat

1947

1948

1949

1950

1951

1952

1953

1954

1955

1956

1957

5 644 000

6 035 000
6 226 000
6 251 000

6 329 000

7 299 000
7 343 000

7 539 000

8 018 000
7 997 000
7 840 000

313 600
264 700
254 300
263 800

- 40 400

- 158 100

- 166 300
-228 600

- 116 000
- 226 800

157 800

1 915 000

2 073 000
2 226 000
2 455 000
2 849 000
2 870 000
2 878 000

2 962 000

3 061 000
3 211 000
3 447 000

284 500
334 300
361 400
293 500

307 000
221 600
298 300
265 200
263 500
251 900

308 800

2 547 000
2 885 000
2 789 000

2 710 000

3 214 000
3 611 000
3 631 000
3 762 000
3 934 000
3 927 000
3 929 000

309 000
408 000
338 800
277 000
400 400
397 200
261 700
299 300
324 200
402 400
466 800

I anslutning till de här redovisade resultatsiffrorna ha från bolagets sida
vissa förklaringar lämnats. Vid de ifrågavarande tre större stationerna äro
kioskrörelse och perrongförsäljning redovisniiigsmässigt helt skilda från
rörelsen i övrigt. Dessa grenar drivas med låga omkostnader och visa därför
ett gott ekonomiskt utfall. Däremot råder ett visst samband mellan
restaurang, byffé och vagnar, främst i den formen att personal och varor
i viss utsträckning kunna utnyttjas gemensamt. Bolaget har visserligen
strävat efter att i sina ekonomiska tablåer m. m. särskilja de olika rörelsegrenarna,
men det har likväl icke varit möjligt att erhålla fullt rättvisande
siffror. På grund av samarbetets natur kan det i första hand antagas, att
kostnader för personal och varor kommit att belasta restaurangen, ehuru
de rätteligen tillhöra byffén eller vagnarna. Detta har givetvis medfört att
restaurangen utvisat förhållandevis svagare resultat än vad som i verklig -

157

heten är fallet. Det har också anmärkts att vissa ändringar vidtagits beträffande
redovisningssystemet, varför de olika resultaten icke äro fullt
jämförbara år från år.

Beträffande det skiftande resultatet vid restaurangvagnarna har framhållits,
att det normalt är att räkna med vissa skiljaktigheter olika vagnar
emellan. Av stor betydelse för det ekonomiska utfallet är sålunda den järnvägssträcka
som vagnen trafikerar och de tider under vilka vagn och personal
kunna utnyttjas. En vagn som kan gå från stationeringsorten och
åter på en dag och vars gångtid infaller med den vanliga lunch- respektive
middagstiden måste sålunda få ett avsevärt gynnsammare resultat än en
vagn med tvådagarstur, som har att bära kostnaderna för traktamenten
på annan ort och i vars gångtid endast en ordinarie måltid ingår. Serveringssättet
äger även sin betydelse; den större typen av restaurangvagn
med table d’höte-måltid är mera personalkrävande och vanligen kostsammare
än en vagn med byfféservering.

Vad särskilt rörelserna i Stockholm beträffar har framhållits, att dessa
under ett flertal år arbetat med bristfälliga lokaler och en betungande administration.
Såväl restaurang som vagnar ha dock hållit en hög standard,
förhållandevis högre än motsvarande avdelningar i Göteborg och Malmö.
Detta syntes dock icke förklara bruttovinstens fallande kurva. Trots de
svårigheter som stockholmsavdelningen onekligen hade att bemästra syntes
dock avdelningen kunna förbättra sin ekonomi bl. a. genom sanerade
inköp, skärpt intern personal- och varukontroll och genom långsiktig personalpolitik.

Av från bolaget lämnade kommentarer till resultaten må följande återgivas.

1950. Resultat +256 000 kronor.

Bruttovinstprocenten ökar genom gjorda prishöjningar, dock viss eftersläpning.
Lägre omkostnader i förhållande till omsättningen. Byffévagnar
ersätter restaurangvagnar på vissa linjer. 1/6 slopas notorna på kaffévagnarna.
Måttlig lönerörelse.

1951. Resultat — 58 000 kronor.

Personförändringar på ett flertal viktiga poster. Lägsta bruttovinstprocenten
under hela 10-årsperioden (45,9), trots att det även under detta år
skett prishöjningar. För restaurangen i Stockholm och vagnarna beordras
en allmän standardhöjning. Omkostnaderna stiger betydligt, beroende på
inventarieköp och kvalifikationstiden för treveckorssemestern (fr. 1/7).

1952. Resultat —141 000 kronor.

Prishöjningarna ger utslag i höjd bruttovinstprocent. Kostnaderna stiger
med 670 000 kronor i förhållande till 1951. Personalkontot visar en ökning
med 466 000 kronor (lönerörelse jämte treveckorsseinester). Linne- och
porslinsupphandlingen går i höjden. Byffévagnarnas notor slopas 9/6. Stockholmsavdelningens
kontor flyttas till södra resgodset 1/11.

1958. Resultat — 127 000 kronor.

Lägre bruttovinstprocent, betydligt under genomsnittet. Linneinköpen

158

sjunker med 60 000 kronor. I övrigt en kostnadsminskning i förhållande till
omsättningen. SJ:s upphandling börjar 1/12.

195b. Resultat —175 000 kronor.

Bruttovinstprocenten nere vid 46,2. Linneinköpen onormalt höga. Kaffepriset
i topp, men av rent taktiska skäl höjes inte utförsäljningspriserna i
motsvarande grad.

1955. Resultat — 99 000 kronor.

Bruttovinstprocenten upp, dock ej motsvarande prishöjning under året.
Den totala bruttovinsten når i förhållande till avdelningarna i Göteborg
och Malmö sitt lägsta tal. Personalkontot ökar genom avtalsuppgörelserna
med 403 000 kronor. Återhållsamhet beträffande inköp av linne och porslin.
Hårt inom restaurangbranschen i största allmänhet.

1956. Resultat — 239 000 kronor.

Brutto vinstprocenten totalt 51,2. Gästfrekvens och omsättning minskar.
Betydande omkostnadsökning -— enbart linnevaror 150 000 kronor.

1957. Resultat +6 000 kronor.

Bruttovinstprocenten 52,7. Restriktiva åtgärder från huvudkontoret för
upphandling. Procentuellt lägre personalkostnader.

Revisorernas uttalande. Aktiebolaget Trafikrestauranger bildades år 1939
såsom ett helt statligt företag med uppgift att driva restaurangrörelse på
statens järnvägars tåg, stationer och färjor. Bolaget handhar även viss annan
med huvuduppgiften närbesläktad rörelse, såsom hotell, kiosker samt
perrongförsäljning och tågservering. Det bör dock anmärkas, att bolaget
icke svarar för all sådan rörelse på och i anslutning till järnvägen. Huvuddelen
av stationernas hotell, restauranger och kiosker är sålunda av statens
järnvägar utarrenderad till andra företagare, och även viss tågförsäljning
går vid sidan av bolagets verksamhet.

Ehuru Aktiebolaget Trafikrestaurangers bokslut under de senare åren
utvisa ett mindre överskott torde företaget, sett såsom en isolerad ekonomisk
enhet, icke kunna betecknas som vinstgivande. Bolagets arrendeavgift
till statens järnvägar för tillhandahållna lokaler, restaurangvagnar och
utrymmen i färjor m. m. samt för driften av dessa bestämmes nämligen
till ett belopp motsvarande i huvudsak hela det årliga nettot av rörelsen,
men detta belopp understiger årligen med åtskilliga miljoner kronor statens
järnvägars egna drift- och kapitalkostnader för de nyttigheter som
ställts till förfogande. Å andra sidan måste i sammanhanget beaktas, att
bolaget genom sin verksamhet medverkar till en ökning av statens järnvägars
trafikinkomster.

Revisorerna ha vid en granskning av rörelseutfallet vid bolagets försäljningsställen
funnit, att resultaten i förhållande till bruttoinkomsterna förete
stora skiftningar mellan olika orter och även på samma ort mellan olika
år. I viss utsträckning har detta förklarats därav, att vid de fasta anläggningarna
förändringar i driften förekommit och rationaliseringsåtgärder
vidtagits i syfte att på längre sikt vinna ett bättre affärsresultat. På några
orter synas emellertid resultatsiffrorna mer än annorstädes vara i behov

159

av en närmare granskning. Särskilt har uppmärksammats att restaurangrörelserna
i Stockholm och Malmö samt de i Stockholm och Göteborg baserade
restaurangvagnarna under en följd av år visat betydande underskott.
Vid Stockholms centralstation redovisas ett sammanlagt underskott,
som vid restaurangen uppgår till 768 000 kronor för åren 1952—1956 och
vid restaurangvagnarna till 1 605 000 kronor för åren 1952—1957. Under
sistnämnda tidsperiod visar restaurangen i Malmö ett sammanlagt underskott
av 230 000 kronor och restaurangvagnarna i Göteborg ett underskott
av tillhopa 124 000 kronor. Av det föreliggande redovisningsmaterialet vill
det synas, som om det gynnsammare resultatet av rörelserna vid byfféer,
kiosker och perrongförsäljningar finge bära förlusterna vid restauranger
och restaurangvagnar.

Det är enligt revisorernas mening synnerligen angeläget med en ingående
analys av orsakerna till nyssnämnda underskott samt ett klarare redovisningssystem
för de olika rörelsegrenarna vid de tre större stationerna.
Därest det vid en utredning av dessa rörelsegrenars ekonomi skulle visa sig
att restaurangerna i Stockholm och Malmö icke äro lönsamma, kan det
enligt revisorernas mening ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning finnes
att fortsätta rörelserna i sin nuvarande form i dessa städer, vilkas
centrala delar äro väl rustade med näringsställen av god standard. Snarare
torde det kunna antagas att en utvidgning av byfférörelsen skulle tillgodose
såväl rimliga krav på service för den resande allmänheten som ekonomiska
synpunkter.

Även såvitt gäller restaurangvagnarna synas liknande synpunkter kunna
göras gällande. Såsom framgår av det föregående ha från bolagets sida vissa
omständigheter anförts som förklaring till att vagnrörelsen på vissa linjer
är lönsam och på andra icke. Revisorerna ha dock ej kunnat finna att så
stora skiljaktigheter i förutsättningarna för driften föreligga på olika håll,
att de redovisade differenserna kunna lämnas utan närmare utredning och
åtgärd. Det vill synas som om svårigheter föreligga att erhålla ett gynnsamt
utfall av vagnrörelsen på linjer, som föra restaurangvagnar med table
d’höte-måltider av traditionell typ, medan de mindre personalkrävande byffévagnarna
lämna bättre netto. Även beträffande vagnrörelsen synes man
därför böra överväga ett ökat utnyttjande av byfféservering.

160

§ 22

Flygplats vid Umeå

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 september 1945 framlade 1944 års flygplatsutredning
förslag till vissa utbyggnader av landets flygplatser. I första
hand borde enligt utredningen norrlandslinjen Stockholm—Sundsvall/Härnösand—Luleå
utbyggas och en mellanlandningsplats anordnas mellan Sundsvall
och Luleå. Trakten kring Umeå syntes lämpligast som förläggningsplats
för en ny flygplats, vilken även skulle bli av stort värde ur säkerhetssynpunkt
för flygtrafiken Stockholm—Luleå. Flygplatsen borde förläggas
till Alvik, omkring 3,5 km söder om Umeå invid västra stranden av Ume älv.
Anläggningskostnaderna, exklusive kostnaderna för markförvärv, beräknades
till 5 675 000 kronor.

I enlighet med den princip som under senare år tillämpats vid nyanläggning
av trafikflygplatser av större betydelse, såsom Visby, Karlstads och
Sundsvall/Härnösands flygplatser, ansåg utredningen vidare att Umeå stad
utan kostnad för staten borde ställa för flygplatsen erforderlig mark till förfogande,
bekosta framdragning av vägar och ledningar för elektrisk kraft,
vatten och avlopp, förvärva servitutsrätt till säkrande av inflygningen samt
bestrida kostnaderna för vissa lokaler, för vilka staten eljest principiellt
skulle svara, såsom för tull och polis.

I enlighet med förslag i 1946 års statsverksproposition beslöts av samma
års riksdag att en flygplats skulle anläggas invid Umeå och anläggningskostnaderna
bestridas av statsmedel. För det närmaste budgetåret beräknades
för ändamålet ett belopp av 900 000 kronor. I propositionen redovisades
jämväl flygplatsutredningens förslag om Umeå stads bidrag med
markförvärv m. m.

I sitt år 1946 avgivna betänkande (SOU 1946: 58) redovisade 1944 års
flygplatsutredning ett mera fullständigt förslag till utbyggnad av landets
flygplatser och framhöll därvid, att norrlandslinjen måste anses som en
viktig huvudlinje för den inrikes trafiken. I fråga om utbyggandet av Umeå
flygplats hänvisades till det tidigare avgivna förslaget.

Redan hösten 1945 upptogos förhandlingar mellan luftfartsstyrelsen och
Umeå stad om överlåtelse av den för flygfältet erforderliga marken. I september
och november 1946 hade dessa förhandlingar fortskridit så långt,
att ett avtal tecknades mellan parterna, vilket skulle bli gällande efter Kungl.
Maj:ts godkännande. Staden skulle förbinda sig att skyndsammast söka förvärva
ett visst angivet område. Efter verkställt förvärv skulle staden utan
ersättning överlåta området till kronan, som i sin tur förband sig att snarast
möjligt och senast inom ett år efter det att mark för ändamålet ställts till
förfogande påbörja anläggandet av en flygplats på området. Staden skulle
bekosta framdragandet av väg till flygplatsen samt erforderliga ledningar
för elektrisk kraft, vatten och avlopp. Vissa till fältet gränsande områden

161

skulle genom stadens försorg beläggas med servitutsrätt till säkrande av
hinderfri inflygning och till förhindrande av att träd planterades eller att
byggnader, ledningar, stängsel o. d. uppfördes. Genom stadsplane- och
utomplansbestäinmelser skulle staden efter hand medverka till förhindrande
av sådan nybebyggelse inom flygplatsens omgivningar, som kunde innebära
fara eller hinder vid flygplatsens användning. Särskilda bestämmelser funnos
vidare intagna rörande stadens åligganden i fråga om ledningar för
ljus och radio, lokaler, anordnande av bussförbindelser och ansvar för
eventuella immissioner.

Sedan avtalsförslaget underkastats granskning inom kommunikationsdepartementet
framställdes av luftfartsstyrelsen yrkande om att avtalets
föreskrift om skyldighet för kronan att påbörja anläggningen inom ett år
efter tillträdet måtte utgå. Umeå stad medgav att detta villkor slopades. Härefter
godkändes avtalet genom Kungl. Maj:ts beslut den 28 mars 1947, varjämte
Kungl. Maj :t förordnade att flygplats för allmänt bruk skulle genom
kronans försorg anläggas vid Umeå i huvudsaklig överensstämmelse med
av flygplatsutredningen avgivet förslag. Kungl. Maj :t skulle sedermera på
förslag av luftfartsstyrelsen upptaga till prövning frågan om påbörjande
av arbetena samt anvisande av medel därtill.

Genom Kungl. Maj :ts resolution den 11 april 1947 erhöll Umeå stad rätt
att expropriera den mark som erfordrades för flygfältet. Staden vidtog omedelbart
åtgärder för inköp av ett till 268 hektar uppgående område, och
förvärvet slutfördes år 1949. Anskaffningskostnaden uppgick till omkring
1 362 000 kronor. Av detta belopp erlade Umeå landskommun 100 000 kronor
och Västerbottens läns landsting 335 000 kronor.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1947/48 hemställde luftfartsstyrelsen
om medel för att den planerade flygplatsen vid Umeå skulle kunna utföras
så snart som möjligt. Emellertid anfördes i 1947 års statsverksproposition,
att förutsättningar icke syntes föreligga att genomföra luftfartsstyrelsens
byggnadsprogram i den omfattning och den takt som styrelsen önskade.
Med vissa föreslagna anläggningar borde därför få anstå, bl. a. med anläggandet
av den av 1946 års riksdag beslutade flygplatsen vid Umeå. Statsutskottet
uttalade emellertid i anledning av samtidigt föreliggande motioner,
att, därest möjligheter skulle visa sig föreligga att igångsätta flygfältsbygget
med utnyttjande av arbetskraft som icke på vintern hade full sysselsättning,
utskottet förutsatte att Kungl. Maj :t toge under övervägande att med utnyttjande
av till förfogande stående medel medgiva, att förberedande åtgärdei
igångsattes. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 anmälde luftfartsstyrelsen,
att styrelsen hoppades att arbetena med flygfältet vid Umeå skulle kunna
igångsättas under budgetåret 1947/48. Medel för ändamålet begärdes, men
framställningen föranledde icke någon åtgärd från statsmakternas sida.

I 1950 års statsverksproposition anmäldes alt Kungl. Maj:t i fortsättningen

It Rev. berättelse ang. statsverket år t!)58 I

162

förutsattes äga att omdisponera medel som tidigare anvisats under anslag
under luftfartsfonden för att — om och i den mån de med medelsanvisningarna
ursprungligen avsedda ändamålen saknade aktualitet — använda medlen
för sedermera aktuella ändamål. Någon erinran häremot framställdes
icke av riksdagen. I anslutning härtill har genom beslut av Kungl. Maj:t
bl. a. de för Umeå flygplats ursprungligen anslagna medlen använts för
andra ändamål, varför några medel icke längre finnas tillgängliga för umeåfältet.

Efter år 1950 ha möjligheterna undersökts att vid Umeå anordna en flygplats
gemensam för civilt och militärt behov, varvid kostnaderna skulle
kunna delas mellan luftfartsverket och flygvapnet. Frågan ansågs emellertid
icke äga intresse ur försvarets synpunkt.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1957/58 anförde luftfartsstyrelsen,
att den inrikes lufttrafiken syntes stå inför en mycket lovande utveckling.
Luftfartsstyrelsen hade för 1956 års långtidsutrednings räkning upprättat
en mera långsiktig plan för upprustningen av de svenska flygplatserna, i
vilken investeringsplan för perioden 1956—1965 upptagits en flygplats vid
Umeå.

Vid Olofsfors, 3 km väster om Nordmaling, fanns vid andra världskrigets
slut ett militärt flygfält på ett markområde om cirka 84 hektar. Fältet hade
ett 1 200 m långt start- och landnings stråk med gräsyta. Våren 1955 tillkännagav
flygförvaltningen, att fältet numera på grund av den flygtekniska
utvecklingen icke längre var användbart för militära ändamål, varvid luftfartsstyrelsen
förklarade sig beredd att övertaga det för civilt bruk. I skrivelse
till Kungl. Maj :t den 30 juni 1956 anförde styrelsen, alt Nordmalings
flygplats icke på längre sikt kunde ersätta den i princip beslutade flygplatsen
vid Umeå men åtminstone under en övergångstid kunde fylla en
begränsad funktion för tillgodoseende av den civila flygtrafikens behov i
dessa trakter. Genom beslut i mars 1957 förordnade Kungl. Maj :t, med bifall
till luftfartsstyrelsens framställning, att Nordmalings flygfält skulle överföras
till luftfartsstyrelsens förvaltning.

Sedan frågan om upptagande av civil flygtrafik på Nordmalings flygfält
väcktes, har Nordmalings kommun och enskilda för anläggande av ett längre
stråk samt för utrustning av fältet använt tillhopa ca 150 000 kronor. Fältet
har numera ett 1 600 in långt grässtråk, som dock korsar riksvägen Örnsköldsvik—Umeå.
Denna väg jämte ytterligare en väg måste avstängas vid
flygplanens start och landning.

Den civila trafiken på Nordmalings flygfält började sommaren 1956 med
tidningsflyg och har därefter utvecklats till reguljärt passagerarflyg.

Frågan om anläggande av ett flygfält vid Umeå eller på andra orter i
Västerbottens läns kustland har vid ett flertal tillfällen varit föremål för

163

yrkanden i olika former. Sålunda framfördes i motioner till 1955 års riksdag
förslag om skyndsam översyn av beräkningarna och planeringarna för flygfältet
i Umeå samt om färdigställande av flygplatsen. Av Umeå stad har
också de senare åren ett flertal framställningar gjorts i samma syfte. Å andra
sidan har örnsköldsviks stad och Själevads kommun in. fl. framfört önskemål
om att flygplatsen vid Nordmaling måtte utbyggas till permanent standard.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades sommaren 1957 inom
kommunikationsdepartementet sakkunniga för att verkställa utredning angående
vilken av de två föreslagna platserna vid Umeå eller Nordmaling som
lämpligast borde utbyggas till permanent civil flygplats. De sakkunniga
framlade resultatet av sin utredning i oktober 1957. De framhöllo därvid
att från byggnadstekniska synpunkter fullgoda flygplatser kunde anläggas
vid såväl Umeå som Nordmaling. Anläggningskostnaderna kunde i båda
alternativen beräknas till i runt tal 5 miljoner kronor för själva fältet, exklusive
markkostnaden, och omkring 2,5 miljoner kronor för stationsbyggnad,
banbelysning, radioutrustning in. in. Fortsatta geotekniska undersökningar
kunde komma att visa, att mera omfattande åtgärder mot tjälskjutningar
vore behövliga i umeåalternativet än som hittills befunnits erforderliga,
men eventuella merkostnader härför bedömdes icke inverka nämnvärt
på jämförelsen. Om hänsyn toges till vägbyggnader som i samband med
nordmalingsfältets utbyggnad måste tidigareläggas, bleve kostnaderna åtminstone
0,8 miljon kronor högre för detta alternativ.

Angående konsekvenserna av det föreliggande avtalet med Umeå stad anförde
de sakkunniga, att ett eventuellt hävande av avtalet skulle förutsätta
en uppgörelse efter förhandlingar med staden. Stadens utgifter, inklusive
sådana räntekostnader som vid en uppgörelse finge förutsättas stanna på
kronan, hade efter avdrag av markens värde beräknats till omkring 1,9 miljoner
kronor. Sett ur statsfinansiell synpunkt måste detta betraktas som en
extra utgift, som belastade nordmalingsalternativet. Driftkostnaderna syntes
bli desamma för de båda alternativen. Kostnadsfaktorerna talade därför enligt
de sakkunnigas mening klart för flygplatsens förläggande till Umeå.
I samma riktning talade även flygtekniska skäl samt markförbindelserna
och avstånden till närmaste trafikcentra och järnvägsstationer.

För bedömningen av trafikunderlaget framhöllo de sakkunniga, att en
större befolkningskoncentration förelåg inom umeårayonen än inom motsvarande
nordmalingsdistrikt. Storindustrien vore mera utvecklad inom det
senare — om till dess trafikområde räknades även Örnsköldsvik strakten —
medan däremot småindustri och hantverk övervägde i umeådistriktet. Handelns
omfattning syntes dock vara större i och kring Umeå. Umeå vore
vidare residensstad med vad detta innebure bl. a. i fråga om läns- och
regionalorgan i förvaltning in. in. Man borde också beakta Umeås växande
roll som centrum för forskning, undervisning samt sjuk- och hälsovård.

164

Utredningen hade på grund härav kommit till den uppfattningen, att umeåområdet
representerade ett trafikunderlag som motiverade en flygplats vid
Umeå. Den permanenta flygplatsen borde förläggas till Alvik vid Umeå.

I sin sistlidna augusti ingivna framställning om investeringsanslag under
luftfartsfonden för budgetåret 1959/60 har luftfartsstyrelsen framhållit, att
styrelsen utginge från att avgörande i frågan om anläggandet av flygplats
vid Umeå skulle träffas i så god tid att ärendet skulle kunna underställas
1959 års riksdag, eventuellt genom en särproposition. För projektering samt
lör eventuellt påbörjande av fältarbetena har styrelsen därför beräknat ett
belopp av 200 000 kronor för nämnda budgetår.

De marker som av Umeå stad för ifrågavarande ändamål förvärvats med
äganderätt uppgå till sammanlagt 268 ha, fördelande sig med 118 ha på åker,
med 10 ha på äng och annan odlingsmark samt med 140 ha på avrösningsjord.
Av den sistnämnda redovisas 78 ha som skogsmark. Därutöver ha vissa
marker som gränsa till fältområdet belagts med servitut för beredande av
hinderfri inflygning. Dessa marker uppgå till sammanlagt 80 ha, därav 59 ha
åker, 3 ha äng, 9 ha skog och 9 ha övrig mark.

Det största antalet av de tidigare ägarna till marken ha numera avflyttat,
och de hus som alltjämt kunna bebos använder staden som genomgångsbostäder.
Reparationer på byggnader ha företagits i ytterst ringa omfattning.
Några bostadsfastigheter ha rivits ävensom samtliga hölador. Åkerjorden
brukas icke. Skogen har avverkats på området, och några åtgärder för återväxt
ha icke vidtagits.

Revisorernas uttalande. År 1945 framlade 1944 års flygplatsutredning
förslag om utbyggnad av vissa flygplatser i landet, däribland anläggande av
en flygplats vid Umeå, vilken dels skulle betjäna flygtrafiken till staden och
dit hörande trafikområde i Västerbotten, dels skulle vara av värde för flyglinjens
fortsättning mot Luleå. I likhet med vad som skett vid nyanläggning
av vissa andra trafikplatser i landet ansågs därvid, att den mark som erfordrades
för ändamålet borde utan kostnad för statsverket ställas till förfogande
av Umeå stad eller från annat kommunalt håll, varjämte vissa andra
erforderliga anordningar, såsom för vägar och ledningar, borde kostnadsfritt
tillhandahållas. På grundval av utredningsförslaget beslöt 1946 års riksdag
att en flygplats skulle anläggas vid Umeå, och för påbörjande av byggnadsarbetena
anvisades för budgetåret 1946/47 ett investeringsanslag om
900 000 kronor. Ett flygfält vid Umeå ingick även i den fullständigare plan
för utbyggande av civila flygplatser i landet som hösten 1946 framlades av
1 lygplatsutredningen.

Under år 1946 upprättades ett avtal mellan luftfartsstyrelsen och Umeå
stad om stadens bidragande med marken. Däri var ursprungligen intagen
en föreskrift om skyldighet för kronan att påbörja arbetena med anläggandet
av flygplatsen senast ett år efter det alt marken ställts till förfogande.

165

Föreskriften utgick dock senare ur avtalet, vilket i sin förändrade form
godkändes av Kungl. Maj:t år 1947. Sedan staden sistnämnda år erhållit
medgivande att expropriera mark för ändamålet, har staden med äganderätt
förvärvat erforderligt markområde — omkring 270 hektar — varjämte ytterligare
områden om sammanlagt 80 hektar expropriationsvis belagts med
servitut till säkerställande av hinderfri inflygning. Stadens åtaganden i dessa
hänseenden voro i huvudsak avslutade år 1949.

Anskaffningskostnaderna ha uppgått till omkring 1 362 000 kronor, som
till huvudsaklig del bestritts av Umeå stad; dock ha Västerbottens läns
landsting och Umeå landskommun med vissa belopp deltagit i kostnaderna.

Redan till 1947 års riksdag anmäldes emellertid, att förutsättningar icke
syntes föreligga att genomföra byggnadsprogrammet beträffande civila flygplatser
i den omfattning och den takt som tidigare tänkts. Flygplatsen vid
Umeå tillhörde de företag som tills vidare icke kunde påbörjas, såvida icke
arbetskraftsförhållandena i länet särskilt påkallade en ändrad inställning.
Ehuru upprepade förslag framförts såväl av luftfartsstyrelsen som från enskilda
håll, ha några arbeten med flygplatsen icke heller senare kommit
i gång.

Under de senaste åren har ovissheten rörande tillkomsten av en flygplats
vid Umeå ytterligare skärpts genom att ett tidigare militärt flygfält vid Nordmaling
övertagits av luftfartsstyrelsen och viss civil trafik börjat utnyttja
denna plats. Under år 1957 ha särskilda sakkunniga på Kungl. Maj :ts uppdrag
haft att utreda, vilken av de nu nämnda båda platserna som bäst lämpade
sig som permanent flygplats. Utredningen har stannat för att umeåalternativet
såväl av kostnadsskäl som ur trafiktekniska synpunkter vore
att föredraga. Utredningen har även räknat med att ett eventuellt hävande av
avtalet med Umeå stad skulle medföra krav på gottgörelse, som inklusive
räntekostnader men efter avdrag av markens värde skulle uppgå till omkring
1,9 miljoner kronor.

Revisorerna ha innevarande år avlagt besök vid den tilltänkta flygplatsen.
Det närmare 270 hektar vidsträckta området, i vilket ingår 118 hektar åkermark,
har nu sedan mer än tio år legat obrukat och den växande skogen är
avverkad. Av byggnaderna har en del rivits. Några av de kvarstående användas
som genomgångsbostäder, men några underhållskostnader nedläggas
icke på byggnadsbeståndet.

Det torde kunna betraktas som ur allmän synpunkt mycket fördelaktigt,
att anordningar av nu ifrågavarande karaktär komma till stånd genom
gemensamma insatser från statligt och kommunalt håll. Vid åtskilliga allmänna
byggnadsföretag är också numera icke ovanligt att insatserna delas
så, att kommunerna bidraga med erforderlig mark. Då förläggningsplats
skall väljas för en viss allmän anläggning av nu ifrågavarande omfattning
måste det dock beaktas, att den inbördes konkurrensen kommunerna emellan
spelar en icke oväsentlig roll och att kommunerna därvid kunna åtaga

166

sig förpliktelser, som från deras sida innebära en betydande uppoffring.
Detta förhållande ställer i sin tur särskilda krav på statsmakternas handläggning
av hithörande ärenden. Med hänsyn till den långa tid, under vilken
ovisshet varit rådande om tillkomsten av en permanent flygplats på det av
Umeå stad inköpta området, synes från stadens sida berättigade anspråk
kunna ställas på att klarhet snarast vinnes om flygplatsens slutliga belägenhet.
Det må framhållas att åtskilliga kommunala problem, främst i fråga om
bebyggelse- och annan samhällsplanering, vanligen äro beroende av definitiva
besked i dylika markfrågor. Även hänsynen till markens och byggnadernas
nuvarande tillstånd talar för att frågan snarast vinner sin lösning.

*

Herr Norén har icke deltagit i behandlingen av förevarande ärende.

167

Finansdepartementet

§ 23

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.

I enlighet med den för riksräkenskapsverket gällande instruktionen ha
revisorerna från ämbetsverket erhållit vissa redogörelser för resultatet av
skatteuppbörden. Dessa avse den ordinarie uppbörden av dels preliminär
A- och B-skatt under uppbördsåret 1957—58 (tabell 1), dels kvarstående
skatt enligt 1957 års taxering (tabell 2). Redogörelserna omfatta vidare resultaten
av restindrivningen t. o. in. utgången av år 1957 för varje särskilt
utmätningsmansdistrikt i fråga om 1951—52 — 1956—57 års preliminära
B-skatt samt kvarstående skatt enligt 1950—1955 års taxeringar.

Av redogörelserna framgår bl. a., att under uppbördsterminerna uppbördsåret
1957—58 preliminärskatt inflöt med ett sammanlagt belopp av
9 643 miljoner kronor, varav 6 660 miljoner kronor (69 procent) såsom
A-skatt och 2 983 miljoner kronor (31 procent) såsom B-skatt. Närmast
föregående uppbördsår uppgick under uppbördsterminerna influten preliminär
skatt till 8 810 miljoner kronor. Preliminärskatten har således ökat
med 833 miljoner kronor. Av den debiterade B-skatten, 3 061 miljoner
kronor, restfördes 115 miljoner kronor (4 procent). För erhållande av en
fullständig bild av preliminärskatteuppbörden måste till tidigare nämnda
belopp läggas de fyllnadsinbetalningar av preliminärskatt som verkställts
efter uppbördsårets utgång. Med fyllnadsinbetalningar avses sådana skatteinbetalningar
som verkställts inom viss tid efter utgången av uppbördsåret
och som medtagas vid avräkningen av den preliminära skatten mot den
slutliga. För uppbördsåret 1957—58 uppgingo inbetalningar av sådant slag
till 695 miljoner kronor, varav 97 miljoner kronor (14 procent) såsom
A-skatt och 598 miljoner kronor (86 procent) såsom B-skatt. För närmast
föregående uppbördsår inflöto såsom fyllnadsinbetalningar 502 miljoner
kronor, av vilket belopp 79 miljoner kronor (16 procent) utgjorde A-skatt
och 423 miljoner kronor (84 procent) B-skatt. Enligt årets taxering belöper
sig det sammanlagda beloppet av den ränta med nio procent som med
vissa begränsningar utgår å kvarstående skatt till inemot 25 miljoner kronor,
d. v. s. obetydligt lägre än den ränta som påfördes enligt närmast föregående
års taxering.

Vad årets fyllnadsinbetalningar angår ba i fråga om A-skatt de största
beloppen inbetalats i Stockholms stad (20,1 miljoner kronor), Göteborgs
och Bobus län (17,0 miljoner kronor), Malmöhus län (10,3 miljoner kronor)
och Stockholms län (9,2 miljoner kronor). Beträffande B-skatten,
som i huvudsak avser aktiebolag in. fl. juridiska personer, ha de största
beloppen inbetalats i Stockholms stad (197,3 miljoner kronor), Göteborgs
och Bohus län (82,1 miljoner kronor), Malmöhus län (76,8 miljoner kro -

168

nor), Västernorrlands län (27,0 miljoner kronor) samt Östergötlands län
(25,0 miljoner kronor).

Den kvarstående skatten enligt 1957 års taxering uppgick till 962 miljoner
kronor; av detta belopp restfördes 148 miljoner kronor (15 procent).
Av den kvarstående skatten enligt närmast föregående års taxering, 1 027
miljoner kronor, restfördes 151 miljoner kronor (15 procent). Den kvarstående
skatten har minskat i 20 län och ökat i de återstående. Den största
minskningen uppvisa Västmanlands län (11 miljoner kronor) och Stockholms
stad (9 miljoner kronor). I fråga om uppbördsresultatet har en förbättring
ägt rum i 6 län och en försämring i återstående 19. Den högsta
inflytandeprocenten uppvisa Kronobergs län (91,40 procent), Hallands län
(89,74 procent), Älvsborgs län (89,64 procent), Jönköpings län (89,62 procent)
och Skaraborgs län (89,07 procent). Den lägsta förekommer i Norrbottens
län (75,38 procent) och Stockholms stad (78,86 procent).

Den kvarstående skatten enligt 1958 års taxering beräknas uppgå till
omkring 830 miljoner kronor och den överskjutande preliminära skatten
till omkring 839 miljoner kronor (tabell 1).

Av 1950 51 års resttörda B-skatt, 52,2 miljoner kronor, vilken numera

är preskriberad för indrivningsåtgärder, ha t. o. m. utgången av år 1957 16,5
miljoner kronor avkortats, 29,6 miljoner kronor levererats och 6,1 miljoner
kronor avskrivits. I tabellerna över restindrivningen ha levererade belopp
ställts i relation till restförda, varvid avdrag gjorts för avkortade belopp
med hänsyn till att avkortningsförfarandet är en från restindrivningen
skild företeelse. Efter denna beräkningsgrund ha för riket i dess helhet 83
procent levererats och 17 procent avskrivits. För landsbygd och städer utan
egna uppbördsverk ha 89 procent levererats och 11 procent avskrivits,
medan för städer med egna uppbördsverk 77 procent levererats och 23 procent
avskrivits.

Av den restförda kvarstående skatten enligt 1950 års taxering, 76,6 miljoner
kronor, ha t. o. in. utgången av år 1957 6,8 miljoner kronor avkortats,
46,8 miljoner kronor levererats och 22,5 miljoner kronor avskrivits. Levererat
belopp har även här ställts i relation till vad som efter avkortning
återstått att indriva. Totalt ha 67 procent levererats och 32 procent avskrivits.
Procenttalen för landsbygden äro 75 respektive 24 och för städerna 59
respektive 40.

I tabell 3 återfinnes en sammanställning över resultatet av restindrivningen
för varje särskilt utmätningsmansdistrikt i fråga om antalet restförda
poster för 1952—53 års preliminära B-skatt (B 52). De i tabellen och
i det följande inom parentes angivna talen avse 1951—52 års preliminära
B-skatt (B 51) efter lika lång tids indrivning. Av sammanställningen framgår
bl. a., att i fråga om landsbygd och städer utan egna uppbördsverk ha
vid utgången av år 1957 (1956) i 76 (69) distrikt 96 procent eller mer gul -

169

dits, i 124 (112) mellan 91 och 95 procent, i 74 (91) mellan 86 och 90 procent
och i 37 (52) mellan 81 och 85 procent. Mellan 91 och 95 procent ha
guldits i 2 städer med egna uppbördsverk, mellan 81 och 85 procent i 5 (1)
städer och mellan 76 och 80 procent i 5 (5) städer.

En liknande sammanställning i fråga om den kvarstående skatten enligt
1952 års taxering (K 53) återfinnes i tabell 4. De inom parentes angivna
talen avse den kvarstående skatten enligt närmast föregående års taxering
(K 52) efter lika lång tids indrivning. Av sammanställningen kan bl. a.
utläsas att för riket i dess helhet med undantag av Stockholms stad 70 (70)
procent av antalet restförda poster guldits vid 1957 års utgång. För landsbygd
och städer utan egna uppbördsverk ha 74 (74) procent guldits och
för städer med egna uppbördsverk 64 (64) procent. De siffermässigt bästa
resultaten ha för landsbygden uppnåtts i Kalmar län med 82 (82) procent,
Kronobergs, Hallands och Jämtlands län med 81 (80) procent, Kristianstads
län med 80 (81) procent, Skaraborgs län med 80 (79) procent samt
Västerbottens län med 80 (80) procent. Beträffande städer med egna uppbördsverk
ha de högsta procenttalen erhållits i Kristinehamn med 85 (82)
procent, Växjö med 78 (78) procent, Västervik med 77 (69) procent och
Sundsvall med 76 (74) procent. I fråga om landsbygden ha i 12 (11) distrikt
91 procent eller mer guldits, i 44 (34) mellan 86 och 90 procent, i 80
(77) mellan 81 och 85 procent och i 81 (85) mellan 76 och 80 procent. 85
procent ha guldits i 1 stad, mellan 76 och 80 procent i 3 (2) städer, mellan
71 och 75 procent i 5 (4) städer och mellan 66 och 70 procent i 9 (10)
städer. Vad landsbygden beträffar har en förbättring av indrivnmgsresultatet
ägt rum i 14 län och en försämring i 4, medan resultatet är oförändrat
i återstående 6 län. I fråga om de 22 län som omfatta städer med egen
uppbördsförvaltning ha för städerna en förbättring ägt rum i 9 län och en
försämring i 8, medan resultatet är oförändrat i 5.

Av tabellerna 5 och 6 framgår resultatet av restindrivningen beträffande
städer med egna uppbördsverk i fråga om preliminär B-skatt för uppbördsåren
1951—52 — 1956—57 (B 51 — B 56) samt kvarstående skatt enligt
1950—1955 års taxeringar (K 51 — K 56) vid utgången av år 1957.

I tabell 7 redovisas resultatet av restindrivningen i fråga om K 51 —
K 56 för landsbygd och städer utan egna uppbördsverk.

Tabell 1

Preliminär, slutlig, kvarstående och överskjutande skatt för beskattningsåret 1957

Län	Influten Under uppbördsterminerna	preliminär skatt Såsom fyllnadsinbetalningar	S:a prel. skatt	Restförd prel. B-skatt	S:a infl. o. restf. prel. skatt	Slutlig skatt	Kvar- stående skatt	Kvar- stå- ende skatt påförd ränta	Över- skju- tande prel. skatt
Prel. A-skatt	Prel. B-skatt	Prel. A-skatt	Prel. B-skatt
		% av s:a		% av s:a		% av s:a		% av s:a			% av s:a				% av slut-
	Milj.	infl. o. restf.	Milj.	infl. o. restf.	Milj.	infl. o. restf.	Milj.	infl. o.	Milj.	Milj.	infl. o.	Milj.	Milj.	Milj.	Milj.	Milj.
	kr.	prel.	kr.	prel.	kr.	prel.	kr.	prel.	kr.	kr.	prel.	kr.	kr.	kr.	Hg	kr.	kr.
		skatt		skatt		skatt		skatt			skatt				skatt
Stockholms stad .	1 178,99	54	778,93	35	20,12	i	197,27	9	2 175,31	26,96	i	" 2 202,27	2 251,55	180,11	8	7,08	122,28
Stockholms.....	483,98	75	125,90	20	9,25	i	18,93	3	638,06	7,79	i	645,85	649,38	54,23	8	1,72	52,77
Uppsala........	139,02	69	51,79	26	1,60	i	5,18	3	197,59	2,37	i	199,96	197,57	15,29	8	0,39	17,75
Södermanlands .	190,05	71	65,03	24	1,53	i	8,39	3	265,00	2,24	i	267,24	264,01	19,90	8	0,57	23,40
Östergötlands . . .	300,16	66	119,86	26	3,56	i	25,04	6	448,62	4,04	i	452,66	449,59	31,51	7	0,82	34,54
Jönköpings.....	204,42	67	86,20	28	2,02	i	8,85	3	301,49	2,99	i	304,48	306,36	26,42	9	0,61	26,12
Kronobergs.....	92,82	67	38,88	28	1,05	i	4,01	3	136,76	1,61	i	138,37	142,16	16,05	11	0,39	12,38
Kalmar........	151,24	68	61,32	28	1,86	i	4,63	2	219,05	2,80	i	221,85	223,97	21,77	10	0,51	20,44
Gotlands ......	32,24	69	12,41	27	0,14	—	0,83	2	45,62	0,97	2	46,59	47,99	5,55	12	0,09	4,53
Blekinge.......	106,29	75	27,91	20	1,54	i	4,57	3	140,31	1,77	1	142,08	138,94	10,73	8	0,21	12,99
Kristianstads ....	155,89	64	71,64	29	1,46	i	9,23	4	238,22	3,92	2	242,14	250,07	27,87	11	0,70	20,62
Malmöhus......	544,87	61	259,72	29	10,26	i	76,77	8	891,62	8,15	1	899,77	903,64	72,73	8	2,38	69,76
Hallands.......	109,50	67	45,10	27	1,47	i	5,95	4	162,02	1,82	1	163,84	167,87	18,51	11	0,44	14,50
Göteb. o. Bohus . Älvsborgs ......	642,96	61	297,52	28	17,03	2	82,15	8	1 039,66	10,16	1	1 049,82	1 029,57	70,12	7	2,39	87,22
291,39	70	98,41	23	3,58	1	20,14	5	413,52	3,48	1	417,00	414,84	33,71	8	0,80	35,63
Skaraborgs.....	155,28	66	69,08	29	2,05	1	6,14	3	232,55	3,03	1	235,58	238,84	24,33	10	0,59	21,30
Värmlands..... Örebro ........	232,77	64	108,54	30	2,66	1	13,54	4	357,51	3,67	1	361,18	344,05	26,00	8	0,60	41,26
240,79	69	89,75	26	2,57	1	10,54	3	343,65	2,91	1	346,56	344,61	25,84	7	0,81	27,19
Västmanlands . .	213,79	63	107,26	32	1,67	—	12,16	4	334,88	2,64	1	337,52	324,76	18,73	6	0,49	31,28
Kopparbergs ....	227,76	61	115,09	31	2,98	1	21,50	6	367,33	2,82	1	370,15	365,73	25,29	7	0,57	29,39
Gävleborgs.....	239,84	67	93,45	26	2,41	1	16,86	5	352,56	4,30	1	356,86	346,85	24,09	7	0,58	34,66
Västernorrlands .	242,95	66	91,40	25	2,21	1	26,97	7	363,53	4,37	1	367,90	357,72	22,99	6	0,57	33 J 2
Jämtlands......	99,35	72	32,04	23	0,84	1	3,33	2	135,56	2,37	2	137,93	136,64	13,79	10	0,29	15,14
Västerbottens . . .	168,10	71	56,83	24	1,60	1	6,28	3	232,81	3,61	1	236,42	229,52	19,76	9	0,44	26,43
Norrbottens ....	216,02	70	78,79	25	1,75	1	8,42	3	304,98	4,15	1	309,13	309,56	24,23	8	0,68	24,07
Hela riket	6 660,47	64	2 982,85	28	97,21	1	597,68	6	10 338,21	114,94	1	10 453,15|l0 435,79	829,55	8	24,72|	838 77

171

Tabell 2

Resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt 1957 års taxering

med fördelning efter län

Län	Debiterade belopp kr.	Influtna belopp kr.	Inflytande procent	Restförda belopp kr.	Å sjömans-förteckning uppförda belopp kr.
Stockholms stad......	161.708.290	127.519.811	78,86	34.176.259	12.220
Stockholms..........	69.067.449	56.644.442	82,01	12.414.568	8.439
Uppsala ............	18.339.768	15.971.017	87,08	2.368.751	—
Södermanlands......	24.190.906	21.222.056	87,73	2.968.064	786
Östergötlands........	37.489.071	32.651.919	87,10	4.836.048	1.104
Jönköpings..........	33.370.570	29.907.044	89,62	3.463.526	484
Kronobergs..........	18.635.613	17.033.323	91,40	1.601.806
Kalmar ............	26.852.126	23.575.392	87,80	3.270.206	6.528
Gotlands............	6.936.837	5.912.407	85,23	1.020.331	4.099
Blekinge............	13.433.164	11.051.392	82,27	2.375.181	6.591
Kristianstads ........	33.496.218	28.977.990	86,51	4.507.142	11.086
Malmöhus ..........	84.480.307	74.052.235	87,66	10.407.382	20.690
Hallands............	22.417.724	20 117.523	89,74	2.294.716	5.485
Göteborgs o. Bohus . .	84.793.409	70.084.295	82,65	14.657.947	51.167
Älvsborgs ..........	45.272.948	40.582.007	89,64	4.687.458	3.483
Skaraborgs..........	32.746.588	29.166.389	89,07	3.578.270	1.929
Värmlands..........	35.370.284	30.758.693	86,96	4.609.771	1.820
Örebro ............	30.426.844	26.684.281	87,70	3.741.005	1.558
Västmanlands........	25.105.634	21.165.999	84,31	3.938.672	963
Kopparbergs ........	27.799.198	24.184.687	87,00	3.613.578	933
Gävleborgs..........	32.357.369	26.908.783	83,16	5.448.332	254
Västernorrlands......	28.468.924	23.283.789	81,79	5.183.713	1.422
J ämtlands ..........	17.653.363	14.543.912	82,39	3.107.551	1.900
Västerbottens........	24.724.295	21.004.729	84,96	3.719.264	302
Norrbottens ........	26.399.795	19.899.573	75,38	6.500.174	48
Hela riket	961.536.694	812.903.688	84,54	148.489.715	143.291

172

Tabell 3

Preliminär il-skatt för uppbördsåret 1953—53 (B 52)

Utmätningsmansdistrikten fördelade länsvis efter förhållandet mellan antalet t. o. m. utgången av
år 1957 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster; talen inom parentes
avse preliminär B-skatt för uppbördsåret 1951—52 (B 51) efter lika lång tids indrivning.

Län (Lb = landsbygd och	Antal utmät	Antal utmätningsmansdistrikt
städer utan egna	nings-			Intlytandeprocentklasser
		46—
St = städer med egna	dis-	51 —	56—	61 —	66—	71 —	76—	81 —	86—	91 —	96 —
uppbördsverk)	trikt	50	55	60	65	70	75	80	85	90	95	100
Stockholms stad .....	1					—(1)	l(-)
Stockholms........Lb	18			2(1)	-(1)	-U)	1 (2)	5(1)	6(5)	2(4)	1 (3)	l(->
St	1						-<1)	l(-)
Uppsala ..........Lb	8						1(1)	-d)	2(3)	4(2)	1(1)
St	1	-U)			1(—)
Södermanlands .... Lb	9								1 d)	1 (4)	4(3)	3(1)
St Östergötlands......Lb	2 13						2(1)		1(1) 2(1)	-d) 1(5)	1(—) 5(3)	3(3)
St	2					1(2)	1(—)
Jönköpings........Lb	15					-d)	1(—)	1(—)	3(3)	3(4)	1(—)	6(7)
St	1					-U)			1(—)
Kronobergs........Lb	It								-(1)	2(2)	9(5)	-(3)
St	1						-d)	1(—)
Kalmar ..........Lb	16					1 (1)	-d)	3(1)	3(4)	8(5)	1 (4)
St	2						i<—)	-(2)	1(—)
Gotlands..........Lb	5					1(1)		—d)	3(3)	1(—)
Blekinge..........Lb	8					2(1)	i d)		1 (2)	3(4)	1(—)
St	1					-<1)	K-)
Kristianstads ......Lb	17						1(—)	4(8)	12(7)	-(2)
St	1					1(—)	-d)
Malmöhus ........Lb	17	-(1)				1(—)	1(—)		4(5)	10(10)	1(1)
St	5	-(1)	1(—)			2(1)	-(2)	1 d)	1(—)
Hallands..........Lb	9					1(—)	1 (1)	1 (2)	5(5)	1(1)
St	1						-d)	1(—)
Göteborgs och Bohus Lb	14						-d)	l(-)	KO	2(2)	7(9)	3(1)
St	2			-d)	1(—)	-(1)	l(-)
Älvsborgs ........Lb	19					-d)	1(1)	2(2)	5(7)	11 (8)
St	1						1(—)	-d)
Skaraborgs........Lb	18							-d)	3(3)	3(2)	4(6)	8(6)
Värmlands........Lb	18							-d)	1 (3)	7(6)	3(3)	7(5)
St Örebro ..........Lb	2 13			-d)		1 (1)		1(—)	3(3)	-d) 4(4)	1(—) 3(3)	2(2)
St	1					-d)	l(-)
Västmanlands......Lb	12				-(2)	2(1)	2(—)	2(3)	2(2)	2(3)	2(1)
St	1						1 (1)
Kopparbergs ......Lb	20(21)				1 (2)	1(—)	2(—)	l(-)	2(5)	4(4)	5(7)	4(3)
St	1					-d)	1(—)
Gävleborgs........Lb	19				-(1)	2(—)	1(1)	3(6)	3(3)	9(6)	1(2)
St	1				1(1)
Västernorrlands .... Lb	22					1 (2)	3(3)	2(1)	4(8)	8(6)	4(2)
St	1						-d)		1(—)
Jämtlands ........Lb	15							-d)	1 (2)	6(5)	8(7)
St	1					-d)	1(—)
Västerbottens......Lb	24(25)					l(-)	-(3)	6(5)	10(9)	7(8)
St	1							1 d)
Norrbottens ......Lb	19						3(1)	5(4)	1(5)	7(3)	1 (5)	2(1)
St	1					-d)	1(—)
Landsbygd och städer utan egna uppbörds-verk ...............	359	-<1)		2(2)	1 (6)		37(52)	74(91)		76(69)
6(5)
	(361)									(112)
Städer med egna upp-bördsverk ............	32(32)	-(2)	1(—)	-d)	3(1)	5(12)	11(8)	5(5)	5(1)	-(2)	-(-)
2(—)
Hela riket	391	-(3)	l(-)	2(3)	4(7)	11(17)	26(17)	39(19)	$3(53)	74(93)	136	76(69)
	(393)										(112)

173

Tabell 4

Kvarstående skatt enligt 1952 års taxering (K 53)

Utmätningsmansdistrikten fördelade länsvis efter förhållandet mellan antalet t. o. m. utgången
av år 1957 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster; siffrorna inom
parentes avse kvarstående skatt enligt 1951 års taxering (K 52) efter lika lång tids indrivning.

Län

(Lb = landsbygd
och städer utan
a uppbördsverk
St = städer med
a uppbördsverk)

tockholms .... Lb
St

ppsala ...... Lb

St

ermanlands Lb
St

tergötlands . . Lb
St

önköpings .... Lb
St

nobergs .... Lb
St

almar........ Lb

St

otlands ...... Lb

lekinge ...... Lb

St

''anstads . • Lb
St

almöhus .... Lb
St

allands...... Lb

St

bgs. o. Bohus. . Lb
St

vsborgs...... Lb

St

karaborgs .... Lb

ärmlands .... Lb
St

rebro........ Lb

St

ästmanlands . . Lb
St

opparbergs . . Lb
St

ävleborgs .... Lb
St

ästernorrlands Lb
St

ämtlands .... Lb

St

ästerbottens . . Lb
St

orrbottens .-. . . Lb
St

Landsbygd och
täder utan egna
ppbördsverk .....

Städer med egna
ppbördsverk.....

Hela riket

Antal	Antal utmätningsmansdistrikt
utmät-				Inflytandeprocentklasser
nings-
mans-	41— 46 —	51 —	56 —	61 —	66 —	71 —	76—	81 —	86— 91 —
distrikt	45	50	55	60	65	70	75	80	85	90	95
18				4(1)	3(6)	5(5)	5(3)	-G)	-G)	1(1)
1				1(1)
8						1(1)	3(3)	1(1)	2(2)	1(1)
1					-G)	1(—)
9						2(2)	2(4)	5(3)
2					1(—)	-(2)	l(-)
13				1(1)	1(1)	-G)	4(1)	4(5)	1(3)	2(1)
2				HD		1(1)
15				1(—)	l(-)	1(3)	1(2)	3(3)	3(3)	4(3)	1(1)
1					-G)		l(-)
11							1(1)	3(6)	4(2)	3(2)
1								1(1)
16						1(1)	1(1)	2(3)	6(5)	5(4)	1(2)
2						-G)	l(-)	1(1)
5						1(3)	1(2)	3(—)
8					l(-)	-G)	6(3)	1(3)	-G)
1							1(1)
17							2(3)	3(2)	12(11)	-G)
1						1(1)
17					1(—)	4(2)	2(5)	3(4)	7(6)
5		l(-)	-G)		3(2)	-(2)	1(—)
9								6(6)	1(2)	1(1)	l(-)
1						l(-)	-G)
14				1(1)		-G)	3(1)	3(3)	2(5)	4(2)	1(1)
2					1(1)	HD
19						1(2)	5(6)	3(4)	6(5)	3(2)	l(-)
1					-G)	l(-)
18						2(3)	2(1)	3(3)	3(6)	6(4)	2(1)
18			l(-)	-G)	1(1)	3(2)	2(3)	3(5)	5(3)	2(2)	1(1)
2				-G)	l(-)				1(1)
13				1(1)	-(2)	2(2)	5(4)	5(4)
1						l(-)	-G)
12	-G)		3(3)	2(1)	2(3)	2(1)	1(1)	1(1)	HD
1					1(1)
20(21)		1(—)	-G)		2(3)	3(5)	3(—	3(4)	4(5)	3(2)	1(1)
1				1(1)
19					1(2)	3(4)	4(4)	3(5)	7(4)	l(-)
1					1(1)
22				1(—)	3(3)	2(5)	5(6)	6(4)	3(3)	2(—)	-G)
1							-G)	1(—)
15						-G)	1(1)	5(6)	6(3)	3(3)	-G)
1						1(1)
24(25)						1(2)	1(3)	9(7)	7(6)	3(5)	3(2)
1						1(1)
19		1(1)	2(1	3(2)	3(6)	4(4)	3(3)	3(2)
1					1(1)
359	-G)	2(1)	6(5)	14(8)	19(27)	38(51) 63(61) 81(85)	80(77) 44(34) 12(11)
(361)
31	-(-)	1(-	-G)	3(4)	9(9)	9(10) 5(4)	3(2)	1(1)	-(-)	-(-)
(31)
390	-G)	3(1)	«(6)	17(12	28(36	47(61) 08(65) 84(87)	81(78)44(34) 12(11)
(392)

Genomsnittlig

inflytandeprocent

per län

65 (67)
57 (59)
76(76)

66 (65)

74 (72)
66 (67)
73(72)
61 (62)
76 (77)

73 (63)
81 (80)
78(78)
82 (82)

75 (74)

74 (70)

72 (75)
74 (73)
80(81)

68 (70)
76(76)

65 (65)
81 (80)
70(71)

76 (74)
61 (61)
78(76)

66 (65)

80 (79)
76 (75)

69 (66)

71 (70)
69 (72)
63 (60)
63 (61)

73 (71)
59 (59)
76 (74)

61 (63)

72 (72)
76 (74)

81 (80)
68 (67)
80 (80)
66 (67)

62 (62)
62 (62)

74 (74)

64 (64)
70 (70)

174

Tabell 5

Städer med egna uppbördsverk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande preliminär B-skatt för uppbördsåren 1951-52,
1952-53, 1953-54, 1954-55, 1955-56 och 1956-57 (B 51—B 56) t. o. m. år 1957. Uppgifterna om resultatet
efter ett års indrivning avse förhållandena vid utgången av det kalenderår, under vilket den sista av de
sex uppbördsterminerna infallit.

Städer med egna
uppbördsverk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

Stockholm

Göteborg

Malmö

Norrköping

Hälsingborg

Örebro

Uppsala

Västerås

		B 51	B 52	| B 53	| B 54	B 55	B 56	B 51	B 52	| B 53	B 54	B 55
Efter 1 år	29	32	32	34	39	33	29	29	32	34	39
»	2 »	51	56	58	58	60		57	57	62	61	62
»	3 »	60	66	66	67			66	68	70	70
»	4 »	65	71	71				71	72	75
»	5 »	69	73					73	75
»	6 »	70						75
»	1 »	26	27	28	27	31	28	42	29	29	27	34
»	2 »	45	48	50	48	50		63	54	55	51	55
»	3 »	54	58	60	58			71	64	66	62
»	4 »	58	62	64				75	70	71
»	5 »	60	64					76	72
»	6 »	61						77
»	1 »	50	49	55	32	36	29	57	56	53	36	42
»	2 »	60	58	66	54	53		67	67	65	63	65
»	3 »	69	65	73	62			73	74	73	70
»	4 »	71	69	78				75	76	76
»	5 »	72	70					76	78
»	6 »	73						76
»	1 »	33	32	29	38	42	40	37	35	35	43	47
»	2 »	55	55	51	46	56		62	63	62	51	62
»	3 »	62	67	58	58			70	72	68	66
»	4 »	66	68	66				73	73	74
»	5 »	66	70					73	75
»	6 »	66						73
»	1 »	22	22	23	25	29	23	27	25	30	33	32
»	2 »	37	40	36	39	40		49	52	49	54	49
»	3 »	46	47	43	46			60	59	55	61
»	4 »	48	50	48				62	62	59
»	5 »	49	51					63	63
»	6 »	50						64
»	1 »	28	33	39	39	39	34	27	39	47	47	44
»	2 »	51	59	64	61	58		54	69	71	70	67
»	3 »	64	71	72	68			68	77	78	77
»	4 »	68	74	76				71	81	81
»	5 »	69	75					72	82
»	6 »	70						73
»	1 »	28	28	29	43	46	45	31	36	30	47	46
»	2 »	35	47	45	54	58		42	56	50	61	61
»	3 »	41	55	56	62			49	64	61	69
»	4 »	46	62	61				53	71	66
»	5 »	49	64					55	73
»	6 »	51						57
»	1 »	35	32	33	49	67	68	47	30	36	49	61
»	2 »	53	50	52	63	78		63	49	58	66	75
»	3 »	63	64	65	75			73	64	69	78
»	4 »	71	71	70				79	71	73
»	5 »	73	72					81	72
	6 » 1	74						81

35

29

36

49

35

36

51

67

175

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 51	B 52	B 53	B 54	B 55	B 56	B 51	B 52	B 53	B 54	B 55	B 56
Rorås	Efter 1	år	48	50	57	65	67	67	53	56	64	71	78	80
	»	2	»	69	69	70	76	73		74	75	77	83	83
	»	3	»	74	73	74	79			78	78	80	84
	»	4	»	75	74	75				78	79	81
	»	5	»	77	75					79	80
	»	6	»	77						79
Linköping	»	1	»	35	37	37	40	42	54	39	38	44	49	50	66
»	2	»	55	59	61	61	62		61	69	70	72	71
	»	3	»	63	68	69	68			70	77	78	78
	»	4	»	66	72	73				72	79	81
	»	5	»	67	73					73	80
	»	6	»	69						74
Eskilstuna	»	1	»	51	53	58	72	67	71	62	62	66	81	72	79
	»	2	»	72	72	81	82	83		83	82	87	90	88
	»	3	»	78	80	87	88			87	86	91	92
	»	4	»	80	82	89				89	87	92
	»	5	»	81	83					89	87
	»	6	»	82						89
Gävle	»	1	»	31	32	31	38	42	36	36	40	39	39	45	39
	»	2	»	49	50	47	46	50		55	57	56	49	55
	»	3	»	57	58	55	55			64	64	62	57
	»	4	»	61	59	59				67	66	66
	»	5	»	64	61					70	67
	»	6	»	66						71
Jönköping	»	1	»	27	26	25	32	17	17	27	26	26	32	33	33
»	2	»	41	54	64	51	35		46	48	47	53	54
	»	3	»	57	62	73	61			55	56	56	60
	»	4	»	62	75	82				60	60	62
	»	5	»	68	84					63	64
	»	6	»	71						66
Karlstad	»	1	»	32	31	36	35	33	38	39	42	42	38	32	44
	»	2	»	53	58	59	59	64		66	68	69	66	63
	»	3	»	64	67	65	68			76	76	75	74
	»	4	»	66	69	67				78	78	78
	»	5	»	69	69					80	81
	»	6	»	69						80
Lund	»	1	»	41	42	40	43	42	38	48	50	51	51	51	49
	»	2	»	58	58	58	60	61		71	73	70	73	72
	»	3	»	62	62	61	65			76	78	76	77
	»	4	»	65	66	65				78	82	79
	»	5	»	66	68					80	83
	»	6	»	66						80
Halmstad	»	1	»	36	35	37	36	43	35	35	40	44	40	51	42
	»	2	»	55	58	58	57	53		56	67	64	63	62
	»	3	»	66	67	64	65			68	76	72	74
	»	4	»	72	74	72				73	80	79
	»	5	»	75	76					76	83
	»	6	»	77						78

176

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 51	B 52	B 53	B 54	B 55	B 56	B 51	B 52	B 53	B 54	B 55	B 56
Karlskrona	Efter 1	år	42	40	43	56	51	49	49	46	50	62	56	52
	»	2	»	62	63	68	68	70		72	74	76	74	77
	»	3	»	67	72	77	76			77	81	82	82
	»	4	»	68	73	79				77	82	84
	»	5	»	69	74					78	83
	»	6	»	70						78
Uddevalla	»	1	»	34	31	36	33	39	45	34	40	49	31	39	44
	»	2	»	54	53	59	57	62		64	73	76	63	66
	»	3	»	62	64	68	67			75	81	82	74
	»	4	»	66	69	72				79	85	84
	»	5	»	70	74					82	88
	»	6	»	71						84
Södertälje	»	1	»	40	46	48	42	47	46	35	47	46	42	46	44
	»	2	»	60	62	69	64	63		66	70	71	67	66
	»	3	»	68	72	75	73			74	80	79	75
	»	4	»	72	76	79				76	83	83
	»	5	»	73	78					78	84
	»	6	»	74						78
Kalmar	»	1	»	45	42	41	52	50	43	49	51	45	58	58	45
	»	2	»	70	66	66	68	72		72	74	71	74	80
	»	3	»	77	70	70	73			79	77	76	78
	»	4	»	79	72	74				81	78	80
	»	5	»	80	75					82	79
	»	6	»	80						82
Luleå	»	1	»	43	46	51	48	50	41	52	55	56	48	46	42
	»	2	»	58	64	64	67	71		73	76	70	68	70
	»	3	»	62	67	69	74			78	78	76	76
	»	4	»	65	69	71				80	80	77
	»	5	»	67	72					82	80
	»	6	»	67						82
Sundsvall	»	1	»	32	38	42	50	58	70	41	43	48	54	66	81
	»	2	»	61	66	73	81	79		70	75	82	84	89
	»	3	»	69	76	83	87			79	83	89	88
	»	4	»	74	80	85				83	88	90
	»	5	»	75	81					83	88
	»	6	»	75						83
Landskrona	»	1	»	45	50	48	47	44	43	52	61	59	58	52	49
	»	2	»	64	71	70	70	64		74	83	81	81	73
	»	3	»	69	75	76	74			80	86	84	84
	»	4	»	72	79	78				82	87	86
	»	5	»	73	80					82	88
	»	6	»	73						83
Kristianstad	»	1	»	39	40	39	44	40	30	43	42	40	54	41	33
	»	2	»	59	58	58	54	49		64	63	62	62	49
	»	3	»	65	65	63	60			71	68	66	67
	»	4	»	70	68	67				75	70	68
	»	5	»	72	69					76	72
	»	6	»	73						77

177

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 51	B 52	B 53	B 54	B 55	B 56	B 51	B 52	B 53	B 54	B 55	B 56
Östersund	Efter	1	år	39	43	30	43	42	45	46	55	32	47	48	46
	»	2	»	52	55	52	49	53		59	70	59	54	62
	»	3	»	62	63	63	58			68	77	69	64
	»	4	»	66	68	70				73	81	78
	»	5	»	69	71					76	82
	»	6	»	70						77
Nyköping	»	1	»	66	67	55	66	87	90	69	67	69	83	94	94
	»	2	»	83	80	79	79	92		82	82	88	92	96
	»	3	»	87	89	87	82			85	89	91	94
	»	4	»	88	92	88				86	93	92
	»	5	»	88	92					86	93
	»	6	»	89						87
Växjö	»	1	»	47	59	49	54	58	62	53	64	56	60	67	71
	»	2	»	60	69	77	74	68		67	74	83	78	77
	»	3	»	68	77	82	78			77	84	85	81
	»	4	»	72	79	82				81	86	86
	»	5	»	72	79					81	86
	»	6	»	73						83
Kristinehamn	»	1	»	55	72	67	65	64	50	61	78	75	64	66	51
	»	2	»	86	87	86	85	84		94	93	90	87	85
	»	3	»	90	90	87	86			96	95	91	88
	»	4	»	90	91	87				96	95	92
	»	5	»	90	91					96	95
	»	6	»	90						96
Falun	»	1	»	32	46	43	47	44	38	35	48	56	46	49	40
	»	2	»	55	65	55	55	52		61	69	69	58	58
	»	3	»	63	69	65	61			67	74	76	66
	»	4	»	66	72	67				71	77	80
	»	5	»	69	73					73	78
	»	6	»	70						74
Umeå	»	1	»	40	42	48	51	57	55	46	47	63	64	63	61
	»	2	»	70	64	69	68	72		74	76	83	78	80
	»	3	»	74	69	77	74			79	81	89	84
	»	4	»	75	75	81				80	84	91
	»	5	»	77	76					82	85
	»	6	»	77						82
Trelleborg	»	1	»	44	44	42	40	49	39	48	49	48	48	58	51
	»	2	»	64	70	72	68	73		69	76	78	77	83
	»	3	»	78	80	80	73			80	84	85	82
	»	4	»	80	82	82				83	86	86
	»	5		80	82					83	86
	»	6	»	80						83
Västervik	»	1	»	46	49	44	51	60	50	46	54	55	55	55	49
	»	2	»	68	68	71	75	80		70	73	77	78	77
	»	3	»	74	82	78	82			75	84	80	81
	»	4	»	79	85	80				77	85	81
	»	5	»	79	85					77	86
	»	ö	»	79						77

12 Rev. berättelse ang. statsverket är 1958 I

178

Tabell 6

Städer med egna uppbördsvcrk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1950,1951,1952,
1953, 1954 och 1955 års taxeringar (K 51—K 56) vid utgången av resp. första, andra, tredje, fjärde!
femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
Köl	K 52	K 53	K 54	K 55	K 56	K 51	K 52	K 53	K 54	K 55	K 56
Stockholm	i Efter 1 år	_	_	47	52	47	54	32	32	38	43	44	48
	»	2 »	—	—	57	60	55		42	43	50	55	55
	»	3 »	—	—	61	63			48	50	56	61
	»	4 »	—	—	63				52	53	60
	»	5 »	—	—					55	55
	»	6 »	—						57
Göteborg	»	1 »	39	43	44	48	47	48	31	31	34	36	38	38
	»	2 »	48	53	53	59	57		41	43	47	50	53
	»	3 »	52	58	59	64			48	51	54	58
	»	4 »	55	61	61				52	54	58
	»	5 »	58	63					55	57
	»	6 »	60						57
Malmö	»	1 »	55	56	62	56	51	52	54	52	54	56	55	57
	»	2 »	60	66	68	65	59		60	63	63	64	64
	»	3 »	64	68	72	67			64	67	67	68
	»	4 »	65	70	73				65	69	69
	»	5 »	67	71					66	70
	»	6 »	68						67
Norrköping	»	1 »	45	48	45	53	49	55	44	44	45	47	45	49
	»	2 »	52	54	56	56	59		54	56	58	54	59
	»	3 »	55	59	57	61			60	63	61	62
	»	4 »	59	60	59				63	64	64
	»	5 »	59	60					63	64
	»	6 »	59						64
Hälsingborg	»	1 »	35	38	37	42	37	36	34	37	42	45	36	37
	»	2 »	42	47	45	49	44		44	50	54	54	43
	»	3 »	47	52	48	53			50	55	57	58
	»	4 »	50	54	50				53	56	58
	»	5 »	53	56					55	57
	»	6 »	56						57
Örebro	»	1 »	47	55	54	59	53	54	39	46	53	56	57	56
	»	2 »	56	65	63	68	63		50	60	63	68	68
	»	3 »	63	69	67	73			60	64	69	74
	»	4 »	66	72	69				63	66	71
	»	5 »	68	73					64	67
	»	6 »	69						65
Uppsala	»	1 »	43	51	51	58	57	61	36	46	50	56	55	56
	»	2 »	54	58	58	67	64		51	56	59	66	66
	»	3 »	58	63	64	70			57	61	66	71
	»	4 »	60	65	66				60	63	69
	»	5 »	62	66					62	65
	»	6 »	62						63
Västerås	»	1 »	38	40	40	52	58	68	29	36	37	44	49	58
	»	2 »	48	51	54	62	66		41	49	59	58	60
	»	3 »	55	59	60	68			52	59	67	66
	»	4 »	58	61	63				55	62	71
	»	5 »	59	62					57	63
	»	6 »	59						57

179

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 51	K 52	K 53	K 54	K 55	K 56	K 51	K 52	K 53	K 54	K 55	K 56
Borås	Efter 1 år	44	54	54	56	58	59	45	57	60	66	68	71
	»	2 »	53	59	60	65	64		55	63	65	72	72
	»	3 »	56	62	64	70			58	66	67	75
	»	4 »	58	65	66				59	67	69
	»	5 »	61	68					60	68
	»	6 »	62						61
Linköping	»	1 »	50	56	55	61	61	63	43	46	51	58	60	55
	»	2 »	58	63	62	69	68		53	57	61	70	69
	»	3 »	61	66	65	73			60	60	67	75
	»	4 »	64	68	67				63	62	68
	»	5 »	67	70					64	63
	»	6 »	69						66
Eskilstuna	»	1 »	50	57	53	59	66	59	47	54	58	64	66	60
	»	2 »	53	61	59	66	72		56	61	65	71	72
	»	3 »	56	64	62	68			60	65	69	74
	»	4 »	59	66	64				62	67	70
	»	5 »	61	67					64	68
	»	6 »	62						65
Gävle	»	1 »	42	41	40	43	45	49	34	31	38	35	37	46
	»	2 »	49	50	51	52	55		47	47	48	45	49
	»	3 »	53	59	57	57			53	57	55	52
	»	4 »	56	63	61				55	62	59
	»	5 »	56	65					57	65
	»	6 »	57						58
Jönköping	»	1 »	42	47	47	45	47	40	37	31	45	44	42	43
	»	2 »	50	56	64	60	61		46	54	58	54	57
	»	3 »	54	60	71	67			57	61	64	62
	»	4 »	62	63	73				62	65	68
	»	5 »	65	64					66	67
	»	6 »	65						68
Karlstad	»	1 »	42	46	49	56	57	59	43	48	54	66	53	57
	»	2 »	49	54	57	65	65		57	62	66	76	67
	»	3 »	53	57	62	68			63	66	72	80
	»	4 »	56	60	64				66	69	74
	»	5 »	60	62					68	70
	»	6 »	60						68
Lund	»	1 »	51	53	52	54	50	51	48	40	44	56	59	50
	»	2 »	57	59	59	61	58		58	53	58	66	72
	»	3 »	60	62	62	65			62	61	63	72
	»	4 »	63	65	64				68	64	66
	»	5 »	65	67					71	66
	»	6 »	65						71
Halmstad	»	1 »	53	56	55	55	54	57	43	49	51	54	45	52
	»	2 »	62	64	62	65	63		54	63	62	67	55
	»	3 »	67	68	67	70			64	67	68	73
	»	4 »	69	71	70				67	70	71
	»	5 »	72	73					68	72
	»	6 »	73					t	70

180

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 51	K 52	K 53	K 54	K 55	K 56	K 51	K 52	K 53	K 54	K 55	K 56
Karlskrona	Efter 1 år	55	58	59	66	65	66	42	50	57	67	69	66
	»	2 »	63	65	67	75	74		55	63	67	79	77
	»	3 »	66	71	72	78			61	69	73	83
	»	4 »	67	73	74				63	71	75
	»	5 »	69	74					65	72
	»	6 »	71						66
Uddevalla	»	1 »	45	50	50	49	51	53	44	48	56	48	60	47
	»	2 »	56	59	58	59	60		57	65	73	62	84
	»	3 »	60	65	64	63			67	71	78	70
	»	4 »	64	67	68				70	74	80
	»	5 »	64	69					72	76
	»	6 »	67						73
Södertälje	»	1 »	36	42	43	50	52	57	29	37	42	48	49	51
	»	2 »	48	54	51	65	61		42	50	51	62	63
	»	3 »	52	57	56	70			52	55	58	69
	»	4 »	54	59	57				55	58	59
	»	5 »	55	60					56	59
	»	6 »	55						56
Kalmar	»	1 »	60	62	61	66	61	63	50	57	59	68	65	56
	»	2 »	67	70	71	73	69		64	70	72	76	75
	»	3 »	74	75	73	76			72	76	74	79
	»	4 »	76	76	75				75	77	76
	»	5 »	77	77					76	78
	»	6 »	78						76
Luleå	»	1 »	42	45	47	49	50	49	38	43	51	47	46	40
	»	2 »	52	55	57	59	60		48	58	62	61	59
	»	3 »	56	59	61	62			59	63	68	65
	»	4 »	59	62	62				62	66	71
	»	5 »	60	63					63	68
	»	6 »	60						63
Sundsvall	»	1 »	49	55	57	62	65	71	46	50	60	63	64	66
	»	2 »	59	65	69	75	78		56	66	75	74	79
	»	3 »	65	71	73	81			69	72	78	78
	»	4 »	68	74	76				72	74	79
	»	5 »	69	76					73	75
	»	6 »	70						74
Landskrona	»	1 »	44	53	48	59	55	60	47	52	57	61	52	57
	»	2 »	47	56	57	64	60		52	57	67	69	60
	«	3 »	48	62	60	67			54	62	72	73
	»	4 »	51	64	62				56	64	74
	»	5 »	54	65					57	65
	»	6 »	55						58
Kristianstad	»	1 »	50	54	52	59	55	54	46	48	52	57	49	42
	»	2 »	60	62	62	67	63		61	61	63	66	56
	»	3 »	64	68	66	71			68	68	67	69
	»	4 »	68	70	68				71	70	68
	»	5 »	70	72					72	72
	»	6 »	70 |						72

181

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 51	K 52	K 53	K 54	K 55	K 56	K 51	K 52	K 53	K 54	K 55	K 56
Östersund	Efter 1	år	45	48	49	50	49	52	43	46	49	50	36	46
	»	2	»	52	57	60	61	60		53	59	61	65	49
	»	3	»	60	63	66	67			61	66	68	74
	»	4	»	63	67	68				64	70	71
	»	5	»	67	68					65	71
	»	6	»	69						67
Nyköping	»	1	»	63	61	67	68	73	80	60	53	75	78	84	86
»	2	»	68	66	73	75	79		66	68	79	85	89
	»	3	»	68	69	75	77			70	72	82	86
	»	4	»	70	70	75				71	73	82
	»	5	»	71	71					73	76
	»	6	»	71						75
Växjö	»	1	»	66	69	67	70	67	62	56	65	63	72	68	69
»	2	»	71	74	74	77	72		72	72	72	80	76
	»	3	»	73	77	77	79			76	75	75	82
	»	4	»	74	78	78				77	76	76
	»	5	»	75	79					78	77
	»	6	»	75						78
Kristinehamn	»	1	»	63	75	78	80	74	78	70	76	81	81	65	77
	»	2	»	72	78	81	86	77		82	81	86	87	71
	»	3	»	73	80	85	86			83	82	88	88
	»	4	»	74	82	85				84	84	88
	»	5	»	77	82					85	84
	»	6	»	77						85
Falun	»	1	»	47	43	49	34	39	47	46	36	52	40	43	41
	»	2	»	53	52	54	48	49		55	47	58	53	54
	»	3	»	58	56	58	53			61	56	63	61
	»	4	»	59	59	59				62	59	69
	»	5	»	60	59					64	61
	»	6	»	60						64
Umeå	»	1	»	51	54	55	51	60	56	50	47	66	60	67	57
	»	2	»	61	60	61	63	67		62	59	71	67	74
	»	3	»	65	64	65	66			68	63	75	71
	»	4	»	65	67	66				69	69	76
	»	5	»	66	67					70	69
	»	6	»	66						71
Trelleborg	»	1	»	45	57	50	67	73	60	46	70	67	70	73	63
»	2	»	53	61	61	72	78		56	76	76	80	79
	»	3	»	56	65	64	74			60	79	82	82
	»	4	»	58	66	65				64	80	82
	»	5	»	59	67					69	81
	»	6	»	59						69
Västervik	»	1	»	48	53	62	67	67	52	42	51	69	53	62	55
	»	2	»	55	65	71	76	77		52	66	78	70	70
	»	3	»	61	68	76	81			61	72	81	74
	»	4	»	63	69	77				63	73	82
	»	6	»	64	69					63	74
	»	6	»	64						65

182

Tabell 7

Landsbygd och städer utan egna uppbördsverk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1950, 1951,
1952, 1953, 1954 och 1955 års taxeringar (K 51—K 56) vid utgången av resp. första, andra, tredje,
fjärde, femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Gul dna poster i % av Levererat belopp i % av

restförda efter avdrag restfört efter avdrag

Län för avkortade för avkortat

Stockholms

Uppsala

Södermanlands

Östergötlands

Jönköpings

Kronobergs

Kalmar

			K 51	K 52	K 53	K 54	K 55	K 56	K 51	K 52	K 53	K 54	K 55
Efter 1	år	44	48	47	54	53	54	34	34	43	48	46
»	2	»	55	59	59	64	62		45	52	57	61	58
»	3	»	61	65	63	69			56	60	64	68
»	4	»	65	67	65				60	63	67
»	5	»	66	68					62	64
»	6	»	66						62
»	1	»	59	66	66	72	72	72	62	69	74	81	77
»	2	»	68	73	74	77	78		74	79	82	86	83
»	3	»	71	76	75	79			78	82	85	88
»	4	»	72	76	76				80	82	86
»	5	»	72	76					80	83
»	6	»	72						80
»	1	»	55	58	61	67	66	69	58	60	65	70	68
»	2	»	63	67	70	73	76		59	71	78	79	82
»	3	»	67	71	73	76			75	76	81	84
»	4	»	69	72	74				77	78	83
»	5	»	69	73					77	78
»	6	»	69						77
»	1	»	57	59	61	60	61	64	60	59	65	67	60
»	2	»	64	67	68	70	70		69	71	75	78	73
»	3	»	67	70	72	74			74	75	80	83
»	4	»	69	72	73				75	77	82
»	5	»	69	73					76	78
»	6	»	69						76
»	1	»	62	64	62	65	65	67	51	57	61	66	58
»	2	»	69	75	71	72	75		60	72	72	75	73
»	3	»	72	75	74	76			68	78	77	81
»	4	»	74	77	76				70	80	78
»	5	»	75	78					72	81
»	6	»	75						72
»	1	»	67	72	71	71	69	71	68	72	73	71	68
»	2	»	73	77	78	78	77		77	79	81	81	80
»	3	»	75	79	80	80			80	82	84	84
»	4	»	75	80	81				81	83	85
»	5	»	76	80					81	83
»	6	»	76						81
»	1	»	69	71	70	69	68	71	68	67	71	71	67
»	2	»	77	78	78	78	77		79	81	82	81	79
»	3	»	80	81	81	82			84	85	86	85
»	4	»	81	82	82				85	85	87
»	5	»	82	83					85	86
»	6	»	82						86
»	1	»	59	59	63	67	67	71	58	59	65	69	71
»	2	»	66	66	71	73	75		66	70	74	77	80
»	3	»	69	70	74	76			72	74	76	80
»	4	»	70	70	74				73	75	77
»	5	»	70	70					73	75
»	6	»	70						73

K 56

52

74

65

63

60

69

69

75

Gotlands

183

Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 51	K 52	K 53	K 54	K 55	K 56	K 51	K 52	K 53	K 54	K 55	K 56
56	60	55	55	55	57	49	54	56	57	56	58
66	69	65	65	68		61	68	69	70	73
70	74	69	70			70	74	75	77
72	75	72				73	76	77
74	76					75	77
74						75
65	68	69	68	66	68	63	67	70	69	66	65
73	76	76	76	76		73	79	78	78	78
76	79	79	80			78	82	82	82
77	81	80				80	84	84
78	81					81	84
78						81
67	67	66	65	66	65	67	63	67	68	68	66
72	73	73	73	74		74	76	76	79	78
74	75	75	76			78	80	80	83
74	76	76				79	82	81
75	77					79	83
75						80
67	67	69	68	70	70	64	63	69	66	70	69
74	75	76	76	77		73	77	79	78	80
77	79	79	80			79	81	83	85
79	80	81				81	82	84
79	81					82	83
79						82
55	59	61	62	65	66	49	51	61	60	58	62
64	68	70	71	73		63	66	73	71	70
70	73	73	75			71	72	79	78
72	74	76				74	74	81
73	75					75	75
74						75
62	66	68	69	71	74	62	69	70	71	72	73
69	72	74	78	79		71	77	78	81	82
72	74	77	81			77	80	82	85
73	76	78				78	81	84
74	77					79	82
75						79
63	66	67	70	70	72	60	62	65	68	69	65
72	73	75	78	78		71	75	76	77	78
75	78	79	82			77	79	81	82
77	79	80				79	81	83
78	79					80	82
78						80
59	61	61	59	62	65	59	59	67	64	60	61
67	69	70	69	72		70	72	79	77	73
71	74	74	74			77	78	84	83
73	75	76				79	80	86
73	76					80	81
74						81

Län

Blekinge

Efter 1 år
2 »

3 »

4 »

5 »

6 »

Kristianstads

Malmöhus

Hallands

Älvsborgs

Skaraborgs

Värmlands

Göteb. o. Bohus

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

1 »

2 »

3 »

4 »

5 »

6 »

1 »

2 »

3 »

4 »

5 »

6 »

1 »

2 »

3 »

4 »

5 »

6 »

1 »

2 »

3 »

4 »

5 »

6 »

1 »

2 »

3 »

4 »

5 »

6 »

1 »

2 »

3 »

4 »

5 »

6 »

1 »

2 »

184

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
Köl	K 52	K 53	K 54	K 55	K 56	K 51	K 52	K 53	K 54	K 55	K 56
Örebro	Efter 1 år	53	56	56	55	54	56	49	50	56	53	54	54
	»	2 »	62	64	65	63	64		62	65	68	64	68
	»	3 »	66	69	69	68			69	72	75	71
	»	4 »	68	70	71				72	74	78
	»	5 »	68	71					72	75
	»	6 »	69						73
Västmanlands	»	i»	45	49	50	52	58	65	44	50	57	57	64	69
	»	2 »	53	55	57	61	68		55	61	67	70	74
	»	3 »	56	59	61	65			62	68	73	76
	»	4 »	58	60	63				64	71	75
	»	5 »	59	61					65	71
	»	6 »	59						65
Kopparbergs	»	1 »	55	54	56	57	58	62	54	50	55	52	54	56
	»	2 »	63	63	66	65	67		63	64	68	64	66
	»	3 »	69	69	70	71			72	71	75	72
	»	4 »	72	71	73				76	74	78
	»	5 »	73	73					78	76
	»	6 »	74						79
Gävleborgs	»	1 »	54	56	59	59	59	61	51	52	60	59	59	58
	»	2 »	64	67	70	69	69		64	67	75	71	72
	»	3 »	69	72	75	74			73	74	81	79
	»	4 »	71	74	76				75	77	83
	»	5 »	72	75					76	78
	»	6 »	72						77
Västernorrlands	»	1 »	56	58	57	58	61	62	54	57	61	65	67	65
	»	2 »	65	67	66	69	71		65	70	73	76	77
	»	3 »	69	71	70	73			72	75	78	81
	»	4 »	71	72	72				74	76	80
	»	5 »	71	73					75	77
	»	6 »	72						75
Jämtlands	»	1 »	65	67	66	63	66	70	62	64	65	64	59	67
	»	2 »	73	76	76	73	77		73	76	79	76	74
	»	3 »	76	79	79	79			79	81	84	83
	»	4 »	78	80	81				81	83	87
	»	5 »	79	81					82	84
	»	6 »	79						83
Västerbottens	»	1 »	65	68	65	66	67	69	62	63	64	62	61	62
	»	2 »	73	76	75	76	76		74	76	77	77	75
	»	3 »	77	79	79	80			80	80	83	83
	»	4 »	78	80	80				82	82	85
	»	5 »	79	80					83	82
	»	6 »	79						83
Norrbottens	»	1 »	42	42	42	41	42	42	41	37	41	40	38	38
	»	2 »	52	53	52	51	53		53	54	54	53	55
	»	3 »	58	58	59	59			63	60	62	62
	»	4 »	62	62	62				67	64	66
	»	5 »	64	64					69	66
	»	6 »	65						70

185

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår inflöto
under uppbördsåret 1957—58 såsom A-skatt 6 660 miljoner kronor
och såsom B-skatt 2 983 miljoner kronor, vilket innebär att jämfört med
närmast föregående uppbördsår A-skatten ökat med 579 miljoner kronor
och B-skatten med 254 miljoner kronor. Vidare uppgingo fyllnadsinbetalningarna
för uppbördsåret 1957—58 till 695 miljoner kronor, varav 97
miljoner kronor utgjorde A-skatt och 598 miljoner kronor B-skatt. Av
sistnämnda belopp avse 515 miljoner kronor aktiebolag m. fl. juridiska
personer samt 83 miljoner kronor i huvudsak fysiska personer. Jämfört
med närmast föregående uppbördsår ha fyllnadsinbetalningarna ökat med
193 miljoner kronor. Resultatet av den ordinarie uppbörden av preliminär
B-skatt för uppbördsåret 1957—58, då 96,2 procent inflöto, är i stort sett
oförändrat jämfört med närmast föregående uppbördsår. I fråga om resultatet
av den ordinarie uppbörden av den kvarstående skatten enligt 1957
års taxering må nämnas att inflytandeprocenten uppgick till 84,5 procent,
vilket innebär en försämring med inemot trekvarts procent jämfört med
den kvarstående skatten för närmast föregående taxeringsår.

Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas såsom förut
nämnts uppgå till omkring 830 miljoner kronor och den överskjutande
preliminära skatten till omkring 839 miljoner kronor. Jämfört med de
uppgifter som vid motsvarande tidpunkt förra året förelågo i fråga om
1957 års taxering har den kvarstående skatten minskat med omkring 168
miljoner kronor, medan överskottsskatten ökat med ca 150 miljoner kronor.
Den kvarstående skatten enligt årets taxering uppgår till omkring 8
procent av den slutliga skatten. Enligt närmast föregående års taxering
uppgick den till omkring 10 procent av motsvarande slutliga skatt.

I anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna ha revisorerna funnit
sig böra ingå på vissa spörsmål som ha avseende å resultatet av skatteuppbörden.
Härom må anföras följande.

Revisorerna ha varit i tillfälle att taga del av länsstyrelsernas yttranden
över de i det föregående redovisade tabellerna och ha därvid uppmärksammat,
att vissa länsstyrelser i ganska stor omfattning tillgripit konkursförfarande
såsom ett medel att utfå restförd skatt. Vederbörande utmätningsmän
och exekutionsbiträden ha därjämte i ett mycket stort antal fall förrättat
utmätning av lös egendom hos de restförda skattskyldiga. Nämnda
förhållande ge revisorerna anledning framhålla, att det synes angeläget att
försäljning av utmätt gods sker snabbare än vad många gånger f. n. är
fallet. Såsom riksdagens revisorer tidigare erinrat är vidare en väsentlig
förutsättning för ett gott indrivningsresultat, att tillgång finnes till ett tillräckligt
antal dugande och för sina uppgifter intresserade indrivningsmän.
Det skulle f. ö. utan tvekan vara till fromma för indrivningsväsendet, om
vissa exekutionsbiträden finge ägna sig enbart åt indrivningsverksamhet.
Revisorerna ha även uppmärksammat, att vissa svårigheter gjort sig gäl -

186

lande att besätta sådana ledigblivna tjänster som äro förenade med indrivningsarbete.
Revisorerna finna det önskvärt att berörda förhållanden särskilt
beaktas av vissa pågående utredningar, nämligen 1955 års stadsutredning
samt den nyligen tillsatta kommittén med uppdrag att verkställa
utredning och framlägga förslag rörande eventuell omorganisation inom
folkbokförings-och uppbördsväsendet och därmed sammanhängande frågor.

Beträffande den kvarstående skatten, som enligt nu gällande regler förfaller
till betalning under uppbördsterminerna i mars och maj månader,
ha på vissa håll önskemål framförts om införandet av en gemensam restlängd
för båda uppbördsterminerna. Ur kostnadssynpunkt skulle en dylik
åtgärd för det allmänna otvivelaktigt vara till fördel. Med hänsyn till vikten
av att indrivningsförfarandet snarast möjligt kan igångsättas, vilket icke
minst är av betydelse i tider med vikande konjunkturer, anse sig revisorerna
likväl icke kunna förorda, att en sammanslagning av de båda uppbördsterminernas
restlängder kommer till stånd. I detta sammanhang må
emellertid erinras om att i restlängderna för första uppbördsterminen i
viss omfattning uppföres belopp om en krona; detta beror i allmänhet på
att i det fall den kvarstående skatten uppgår till ojämnt belopp denna uppdelas
så, att under den första uppbördsterminen till betalning förfaller ett
belopp som motsvarar halva det kvarstående beloppet höjt till närmast hela
krontal, medan under den andra uppbördsterminen förfaller ett belopp
som är en krona lägre. I det fall vederbörande under första uppbördsterminen
av misstag betalar sistnämnda belopp, blir han restförd för en krona,
vilket i sin tur medför bl. a. merarbete för det allmänna. Det är därför
önskvärt att denna olägenhet elimineras, vilket kan ske på olika sätt. Revisorerna
förutsätta, att frågan uppmärksammas i samband med den översyn
av vissa uppbördsfrågor varom 1958 års B-riksdag i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställt.

Enligt 10 § sista stycket uppbördsförordningen skall preliminär A-skatt
icke utgå å ersättning som utbetalas till person, vilken är i konkurs. Enligt
vad revisorerna erfarit kan denna bestämmelse medföra olämpliga konsekvenser
såväl för konkursgäldenären som för statsverket. Konkurser dra
ofta ut på tiden, och de flesta konkursgäldenärer torde under konkursen
inneha avlönade anställningar. Vid tidpunkten för konkursens avslutande
kan därför den resterande skatten vara betydande. Enligt revisorernas mening
böra ifrågavarande bestämmelser ändras på sådant sätt, att preliminär
A-skatt efter vederbörlig prövning kan utgå å ersättning som utbetalas till
person, vilken är i konkurs.

Vid debitering av slutlig skatt skall i vissa fall påföras ränta. I samband
därmed skall i den preliminära skatten ej inräknas sådan av den skattskyldige
erlagd preliminär skatt som inbetalts efter den 30 april året näst efter
inkomståret. I det fall taxeringsnämnd avviker från av den skattskyldige
lämnad deklaration, skall underrättelse härom vara den skattskyldige till

187

handa senast den 15 juli, varefter denne kan anföra besvär över taxeringsnämndens
beslut senast den 15 augusti under taxeringsåret. En sådan ändring
av den deklarerade inkomsten som här avses kan komma att innebära
skyldighet att erlägga ränta å kvarstående skatt. Någon möjlighet att genom
fyllnadsinbetalning förhindra en dylik påföljd föreligger enligt gällande
bestämmelser icke i dessa fall. Denna påföljd kan därför komma att verka
stötande, om ändringen i deklarationen beror på förhållanden varöver
deklaranten icke kan anses råda. Det kan därför ifrågasättas en sådan
komplettering av gällande bestämmelser, att rätten till fyllnadsinbetalning
vid avvikelse från deklaration utsträckes till förslagsvis den 31 juli. Det
må emellertid erinras om att en skattskyldig redan enligt nu gällande föreskrifter
kan erhålla befrielse från honom eljest åliggande skyldighet att
gälda ränta å kvarstående skatt. Förutsättningen härför är bl. a. att särskild
framställning göres till länsstyrelsen i det län där räntan påförts. I
anvisningarna till 85 § uppbördsförordningen har som exempel på befrielsegrund
f. ö. nämnts just det fall, att den kvarstående skatten beror på att
beskattningsnämnd frångått den skattskyldiges deklaration. Ifrågavarande
möjlighet torde emellertid icke i någon större utsträckning vara känd av
de skattskyldiga. Då en sådan regel som revisorerna nyss ifrågasatt kan
komma att få vissa icke önskvärda konsekvenser, synes det tills vidare vara
tillräckligt att vederbörande myndigheter ha sin uppmärksamhet riktad på
här avsedda fall och upplysa om möjligheten att efter särskild ansökan
erhålla befrielse från skyldighet att erlägga ränta.

Sammanfattningsvis få revisorerna sålunda hemställa, att här framförda
synpunkter i fråga om åtgärder i syfte att ernå ett förbättrat resultat av
skatteuppbörden måtte vinna beaktande.

188

§ 24

Vissa organisationsfrågor inom skatteväsendet

Enligt 18 § taxeringsförordningen (SFS 1956:623) förordnar Kungl.
Maj .t en för hela riket gemensam nämnd (riksskattenämnden) med uppgift
att genom en rådgivande och vägledande verksamhet främja en riktig och
enhetlig tillämpning av nämnda förordning ävensom av de skatteförfattningar
enligt vilka taxering verkställes på sätt i förordningen sägs. Nämnden
äger, såsom kommer att framgå av det följande, på begäran meddela
förhandsbesked i taxeringsfrågor.

Riksskattenämnden består enligt 19 § samma förordning av ordförande
och ytterligare sex ledamöter, vilka utses för en tid av fyra år. En av ledamöterna
skall förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden
tjänstgöra i sådan egenskap. Ordföranden skall vara lagfaren. Vice ordföranden
och ytterligare två av nämndens ledamöter skola vara lagfarna eller
ha avlagt examen vid handelshögskola. De nu nämnda ledamöterna skola
tillika vara erfarna i domarvärv eller i administrativ verksamhet, övriga
ledamöter skola utses så, att kännedom om förhållandena inom olika områden
av förvärvslivet kommer att förefinnas hos nämnden.

Vidare ha meddelats bestämmelser om suppleanter m. m.

I 2 § instruktionen för riksskattenämnden (SFS 1957:664) har nämndens
ämbetsbefattning angivits på följande sätt.

1. Riksskattenämnden åligger att genom rådgivande och vägledande
verksamhet främja en riktig och likformig taxering samt verka för en effektiv
och ändamålsenlig taxeringskontroll. Till fullgörande av dessa uppgifter
har nämnden, utöver vad därom är föreskrivet i taxeringsförordningen,
särskilt

att där i anledning av ny lagstiftning eller eljest så finnes påkallat till
ledning för taxeringsmyndigheterna meddela anvisningar i taxeringsfrågor;

att på framställning av landskamrerare eller taxeringsintendent avgiva
utlåtanden i taxeringsfrågor; samt

att fastställa för taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande erforderliga
blankettformulär, i den mån denna uppgift icke tillkommer annan.

2. Riksskattenämnden har att i enlighet med vad därom särskilt är
stadgat meddela förhandsbesked i taxeringsfrågor samt att i övrigt fullgöra
vad i särskilda författningar är eller kan bliva nämnden ålagt.

Det ankommer på riksskattenämnden att under iakttagande av gällande
bestämmelser om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
offentliggöra av nämnden tillämpade principer i ärenden om förhandsbesked.

31 syfte att hålla sig underrättad om förhållanden inom taxeringsväsendet
äger riksskattenämnden, dess ordförande eller av nämnden utsedd ledamot
besöka taxeringsmyndigheterna samt övervara i taxeringsförordningen
föreskrivna sammanträden inför landskamreraren.

Nämndens ordförande är deltidsanställd mot visst arvode.

Inom nämnden finnes ett kansli bestående av två byråer, nämligen kontrollbyrån
för ärenden angående taxeringskontroll samt kanslibyrån för öv -

189

riga ärenden. Vardera byrån förestås av en byråchef. Av nedanstående sammanställning
framgår personalen hos riksskattenämnden.

Kanslibyrån Kontrollbyrån

1 byråchef	Br 2	1 byråchef	Bo 1
2 byråsekreterare	Ae 19	2 byrådirektörer	Ae 24
1 kansliskrivare	Ao 10	2 d:o	Ag 24
1 kontorist	Ao 9
1 kanslibiträde	Ao 7
1 kammarrättsassessor
såsom föredragande	arvode
1 regeringsrättssekr.		Gemensam personal
såsom föredragande	arvode	1 kontorsbiträde	Ao 5
Extra och tillfälliga föredragande		3 d:o	Ae 5
Tillfälliga kontorsbiträden		1 expeditionsvakt	Ae 7

Såsom tidigare nämnts äger riksskattenämnden lämna förhandsbesked i
taxeringsfrågor. Bestämmelserna härom innefattas i förordningen den 1
juni 1951 (SFS nr 442). I 1 § stadgas följande.

Riksskattenämnden må, därest sådant för någon finnes vara av synnerlig
vikt, efter ansökan lämna besked på förhand (förhandsbesked) angående
viss fråga, som avser sökandens taxering till kommunal inkomstskatt,
statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt eller ersättningsskatt.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, när ägare till fastighet
eller den, för vilken ehuru han icke är ägare garantibelopp för fastighet
likväl skall upptagas såsom skattepliktig inkomst i enlighet med vad därom
stadgas i 47 § kommunalskattelagen, önskar på förhand erhålla besked
angående viss fråga, som avser taxering av fastigheten.

Riksskattenämnden har vidare enligt särskilda författningsföreskrifter att
handlägga dispensansökningar av olika slag, ofta i anslutning till ny lagstiftning.

Av uppgifter som författningsenligt åligger nämnden kan vidare nämnas
fastställande årligen av värden å djur och inventarier i jordbruk i och för
taxering av jordbruksinkomst enligt bokföringsmässiga grunder.

Nämnden har därjämte i stor utsträckning tagits i anspråk som remissinstans
i frågor rörande ny skattelagstiftning.

I enlighet med vad som förutsattes vid riksskattenämndens tillkomst har
dess verksamhet efter hand utökats med nya uppgifter. Särskilt må framhållas
att nämnden från finansdepartementet övertagit en del arbetsuppgifter,
till största delen rutinmässiga men dock tämligen omfattande. Sålunda
ankommer det numera på nämnden att fastställa de årliga källskattetabellerna
med däri angivna värden på naturaförmåner samt vidare
— såsom nämnts — alla formulär till självdeklarationer, meddelanden,
längder, debetsedlar m. m. som användas för taxeringen och skatteuppbördcn.
Likaså har till nämnden och dess kansli överförts sådana ärenden

190

enligt dubbelbeskattnings- och handräckningsavtalen med de nordiska länderna
som tidigare handlagts inom finansdepartementet.

Nämndens anvisningar liksom dess uttalanden och beslut i ärenden av
mera principiell art offentliggöras fortlöpande i skriftserien ”Meddelanden
från riksskattenämnden”.

För finansiering av riksskattenämndens verksamhet finnas under sjunde
huvudtiteln uppförda särskilda avlönings- och omkostnadsanslag, vilka för
budgetåret 1958/59 anvisats med respektive 417 000 och 60 000 kronor.

Jämlikt 72 § uppbördsförordningen (SFS 1953:272) förordnar Kungi.
Maj :t en för hela riket gemensam nämnd (centrala uppbördsnämnden)
med uppgift att

dels, efter framställning från länsstyrelse, lokal skattemyndighet, arbetsgivare
eller skattskyldig eller när anledning därtill eljest uppkommer, meddela
bindande förklaring beträffande frågor om sättet för uttagande av
preliminär skatt samt om verkställande av skatteavdrag,

dels, lämna anvisningar i frågor rörande uppbördsförfarandet,

dels, efter framställning från länsstyrelse eller lokal skattemyndighet,
avgiva yttranden i ärenden rörande uppbörd av skatt,

dels ock, när anledning därtill föreligger, till Kungl. Maj :t avgiva förslag
till föreskrifter rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden består av ordförande och fyra ledamöter. Fn av ledamöterna
skall förordnas till vice ordförande.

Ordföranden och vice ordföranden skola vara lagkunniga och erfarna i
domarvärv, allmänna eller administrativa, eller eljest väl kvalificerade för
sin uppgift. Av övriga ledamöter skola en äga särskild insikt och erfarenhet
i uppbördsfrågor samt två vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga.
Sistnämnda båda ledamöter förordnas för två år i sänder, en efter förslag
av svenska arbetsgivarföreningens förtroenderåd och en efter förslag av
landsorganisationen i Sverige.

Nämnden är beslutför, då tre medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må i den utsträckning Kungl. Maj :t förordnar åtnjuta biträde
av sakkunniga.

I kungl. brev den 27 juni 1957 ha meddelats bestämmelser om ersättning
till ordförande, vice ordförande, ledamöter och suppleanter i nämnden. Med
stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 29 mars 1946 har chefen för finansdepartementet
förordnat en länsassessor att vara sekreterare åt nämnden.
För expeditionsarbete anlitar nämnden allenast tillfällig personal.

Enligt förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt föreligger
skyldighet att utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt till staten i
form av kupongskatt för utdelning å aktie i svenskt aktiebolag för den som,
när utdelningen blir tillgänglig för lyftning, i egenskap av ägare av den till

191

aktien hörande kupongen eller eljest är berättigad lyfta utdelningen, därest
den utdelningsberättigade är fysisk person, vilken ej är bosatt eller stadigvarande
vistas här i riket, eller oskift dödsbo efter sådan person eller utländskt
bolag eller juridisk person, som enligt 25 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall likställas med utländskt
bolag, och utdelningen ej är hänförlig till inkomst av rörelse som här bedrivits;
eller den utdelningsberättigade genom annat fång än arv eller testamente
förvärvat rätt till utdelningen utan att också ha förvärvat aktien.
Skyldighet att utgöra kupongskatt åligger ock utdelningsberättigad, som
uppträder såsom bulvan för annan, i det att han huvudsakligen för dennes
räkning framträder såsom ägare till aktie, å vilken utdelningen belöper, försåvitt
bulvanförhållandet är i strid med ett enligt lag gällande förbud eller
det avser att bereda obehörig förmån vid taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt eller kommunal inkomstskatt.

För att besluta i ärenden rörande kupongskatt finnes en av Kungl. Maj :t
utsedd nämnd (kupongskattenämnden), bestående av tre ledamöter med
suppleanter för envar av dem. För handhavande i övrigt av ärenden rörande
kupongskatt finnes dessutom ett särskilt under överståthållarämbetet lydande
organ, kupongskattekontoret. Å detta kontor finnes anställd en föreståndare
samt ett antal biträden. Nämndens verksamhet består huvudsakligen
i prövning av ärenden rörande restitution av kupongskatt.

1958 års A-riksdag har beslutat om en särskild förordning för beräkningen
av skatt för sjömän och för uppbörden av sådan skatt (sjömansskatt;
SFS 1958:295). För ärenden angående denna skatt skall finnas en
av Kungl. Maj :t förordnad nämnd (sjömansskattenämnden) samt ett särskilt
till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hörande organ (sjömansskattekontoret)
under ledning av en föreståndare. Närmare bestämmelser
om nämndens uppgifter och sammansättning in. m. ha meddelats i bl. a.
nämnda förordning.

Det åligger sålunda sjömansskattenämnden att

1) lämna besked beträffande de fartyg, ombord på vilka de anställda
skola erlägga sjömansskatt, ävensom beträffande den tabell, enligt vilken
sjömansskatt skall beräknas,

2) fastställa grunder, enligt vilka drickspengar skola uppskattas vid beräkning
av sjömansskatt,

3) meddela beslut om jämkning och om rättelse av skatteavdrag,

4) pröva ärenden angående revisionskrav,

5) meddela beslut i andra frågor rörande erläggande och beräknande av
sjömansskatt,

6) fastställa de belopp, med vilka ersättning skall utgå till kommun,
landstingskommun, municipalsamhälle och allmänna sjukkassor,

192

7) lämna anvisningar i frågor angående erläggande och uppbörd av sjömansskatt,
samt

8) när anledning därtill föreligger, till Kungl. Maj :t avgiva förslag till
föreskrifter angående tillämpningen av sjömansskatteförordningen.

Sjömansskattenämnden äger, då särskilda omständigheter därtill föranleda,
meddela befrielse från skyldighet att erlägga restavgift.

Sjömansskattenämnden består av ordförande och ytterligare fyra ledamöter,
vilka utses för en tid av fyra år. En av ledamöterna skall förordnas
till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan egenskap.
Ordföranden och vice ordföranden skola vara lagfarna och ha erfarenhet
i domarvärv eller i administrativ verksamhet. Av övriga ledamöter
skall en äga särskild insikt och erfarenhet i allmänna värv samt två vara
i arbetsförhållandena ombord på fartyg erfarna och kunniga. Av sistnämnda
ledamöter skall en företräda redarna och en de ombordanställda. För
envar ledamot skall utses en suppleant enligt samma regler som gälla för
utseende av ledamöter.

Sjömansskattenämnden är förlagd till Göteborg. Vissa beslut som meddelas
av sjömansskattenämnden skola intagas i särskilda, av sjömansskattenämnden
utgivna meddelanden.

Föreståndaren för sjömansskattekontoret är föredragande i sjömansskattenämnden.

Kungl. Maj :t förordnar en befattningshavare vid länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län att i kammarrätten och hos Kungl. Maj :t föra det allmännas
talan i mål angående sjömansskatt.

Arbetet inom riksräkenskapsverket är enligt den för verket gällande instruktionen
(SFS 1957: 573) fördelat på fem byråer, nämligen tre revisionsbyråer,
budgetbyrån och finansstatistiska byrån ävensom på ett för ämbetsverket
gemensamt kansli.

Varje revisionsbyrå består av två revisionskontor med en byrådirektör
i Ao 24 som chef.

Granskningen av skatteräkenskaperna och i anslutning därtill utövad
tillsyn över skatteuppbördens effektivitet verkställes på tredje revisionsbyrån.

Granskningen av taxeringslängderna skall avse kontroll, att i längderna
upptagna skatter efter av vederbörande beskattningsnämnder verkställda
taxeringar blivit rätt uträknade i enlighet med fastställda skatteberäkningstabeller
och andra föreskrifter. Granskningen skall därjämte avse, att
i taxeringslängderna påförd skatt uppdebiterats i uppbördsredogörelserna.

Efter kontorschefens bestämmande böra för varje år vissa delar av taxeringslängderna
kontrollsummeras.

Granskningen av uppbörds- och bötesredogörelserna skall, efter närmare
anvisning av kontorschefen, omfatta

193

inprickning från underredogörarnas redovisningar till länsstyrelsernas
sammandrag samt därifrån till uppbörds- och bötesredogörelserna;

summering av underredogörarnas redovisningar samt kontroll beträffande
dessas överensstämmelse med bilagda verifikationer ävensom beträffande
verifieringens fullständighet; samt

granskning och summering av verifikationer.

I granskningen av skatteräkenskaperna skall även ingå kontroll av redovisningsräkningarna
å kommunalskattemedel.

I fråga om tillsynen över skatteuppbörden ankommer det särskilt på
byrån

att med ledning av avskrivnings- och balanslängder följa indrivningens
förlopp och övervaka, att föreliggande indrivningsmöjligheter tillvaratagas;
samt att hos länsstyrelser, lokala skattemyndigheter och utmätningsmän
verkställa inventeringar och undersökningar ävensom inhämta de underrättelser
i övrigt, som kunna befinnas erforderliga.

I sitt förslag till effektivare taxering (SOU 1954: 24) uttalade 1950 års
skattelagssakkunniga den meningen, att taxeringsverksamheten endast i
ringa mån kunde främjas enbart genom en central myndighets rådgivning
och vägledning av mera allmän art. För att taxeringsarbetet skulle kunna
tillräckligt effektiviseras borde enligt deras uppfattning det centrala organet
överta ledningen och samordningen av taxeringsavdelningarnas arbete.
Härvid utgingo de sakkunniga från att länsstyrelsernas taxeringssektioner
skulle ombildas till självständiga, från landskontoren fristående
taxeringsavdelningar inom länsstyrelserna.

Skattelagssakkunniga föreslog, att riksskattenämndens kansli skulle ombildas
och utbyggas till en taxeringsstyrelse. Riksskattenämnden skulle därvid
bibehållas såsom beslutande myndighet i fråga om förhandsbesked, anvisningar
rörande skatteförfattningarnas tillämpning, fastställande av deklarationsblanketter
o. d. Den verksamhet som nämnden och dess tjänstemän
förutsatts skola utöva genom rådgivning åt taxeringsavdelningarna
o. d. skulle däremot övertagas av taxeringsstyrelsen. Denna skulle ombesörja
riksskattenämndens kansligöromål.

Förslaget tillstyrktes i några yttranden. På många håll, icke minst från
riksskattenämndens sida, anfördes emellertid kritik mot förslaget, varvid
man i allmänhet förordade en mindre långt gående utbyggnad. Förslaget
föranledde icke någon statsmakternas åtgärd.

Jämväl 1955 års taxeringssakkunniga upptogo frågan om ett centralt
taxeringsorgan till behandling och föreslogo inrättandet av en särskild riksskattestyrclse.
Beträffande styrelsens uppgifter uttalade de sakkunniga i
sitt betänkande (SOU 1955: 51) följande.

Till en början skall detta organ ha samtliga de uppgifter som nu ombesörjas
av riksskattenämnden. Verksamheten avses väl skola utvidgas och 13

13 Rev. berättelse ang. statsverket är 1958 I

194

i vissa delar intensifieras, däremot åsyftas inte att någon av de nuvarande
uPPS''fterna skall inskränkas eller överflyttas till annat organ.

Vad som tillkommer är i första hand en skyldighet för det centrala
organet att mera än hittills följa utvecklingen av taxeringsarbetet på olika
håll i landet. Det är angeläget, om en tjänstemannaorganisation inom
taxeringsväsendet nu bygges upp, att det centrala organet håller sig underrättat
om hur denna uppbyggnad sker och fungerar i de olika länen. Organet
bör vidare ha tillgång till aktuell statistik från taxeringssektionerna
rörande arbetsbelastning, resultat av granskningsverksamheten m. m. Härigenom
bör organet sättas i stånd att lämna inrikesdepartementet biträde
vid bedömande av anslagsfrågor m. m. Vidare bör organet förskaffa sig en
viss personkännedom beträffande taxeringssektionernas personal.

För att vinna dessa syften bör det centrala organet dels från tid till
annan infordra och sammanställa uppgifter från taxeringssektionerna och
dels genom sina tjänstemän besöka länsstyrelserna. Om härvid brister anses
föreligga eller förbättringar anses kunna åstadkommas genom omläggning
av arbetsmetoder o. d. bör sådana frågor tagas upp till diskussion med vederbörande.
I vissa fall torde härav kunna föranledas centrala anvisningar
från organet rörande någon viss organisationsdetalj. Det är emellertid att
märka att verksamheten nu liksom tidigare skall utgöra en del av det
centrala organets vägledande och rådgivande verksamhet, vilken härigenom
i högre grad än tidigare kommer att inriktas även på organisatoriska spörsmål.
Därav följer också att organet i denna verksamhet alltid bör eftersträva
lösningar i samförstånd med vederbörande på länsstyrelserna och att
anvisningar i mera viktiga frågor helst bör föregås av överläggningar vid
möten med landskamrerarna eller taxeringsintendenterna.

I detta sammanhang bör även omnämnas det centrala organets uppgift
att avgiva yttrande i vissa befordringsärenden. Enligt vad vi tidigare anfört
skulle detta gälla ärenden angående utnämning till landskamrerare.

Den nu angivna kontakten med länsstyrelserna — i första hand dess
taxeringssektioner — bör ge det centrala organet förutsättningar att göra
väsentliga insatser för taxeringsarbetets rationella bedrivande. Det kan invändas
att organet saknar befogenhet att direkt ingripa i länsstyrelsernas
eller taxeringssektionernas verksamhet. Erfarenheten visar emellertid att
detta i praktiken inte behöver förminska värdet av dylik central verksamhet.
Även härförutan lär organets uttalanden vinna beaktande.

Det andra verksamhetsområdet, inom vilket det centrala organet enligt
de sakkunnigas mening skulle få en vidsträcktare uppgift än dittills, var
taxerings kontrollen. Vad som då avsågs var främst att organet skulle göra
de aktiva insatser inom bokgranskningskontrollen, varom ofta talats i detta
sammanhang. Det funnes anledning att pröva, om icke centralt planlagda
kategorigranskningar och andra kontrollaktioner skulle utgöra ett värdefullt
komplement till den taxeringskontroll som eljest utövades. Det vore
emellertid därvid av vikt att taxeringssektionerna vore utrustade med tillräcklig
personal för att kunna genomföra de centralt väckta förslagen. Om
detta villkor uppfylldes, borde även denna verksamhet kunna komma till

195

stånd i samförstånd med taxeringsintendenterna och utan att inkräkta på
deras självständighet som sektionschefer.Man kunde här göra en jämförelse
med annan till länsstyrelserna knuten verksamhet, där samtidigt en central
myndighet hade att vidtaga dispositioner av samordnande natur, exempelvis
civilförsvarsstyrelsens verksamhet i förhållande till länsstyrelsernas
civilförsvarssektioner, statistiska centralbyråns anvisningar till uppbördsoch
folkbokföringssektionerna, riksräkenskapsverkets direktiv rörande kameralsektionernas
verksamhet o. s. v.

Det centrala organet skulle vidare bidraga till en effektiv taxeringskontroll
bl. a. genom att insamla och distribuera kontrollmaterial, genom att
tillhandahålla statistiskt material, genom att besöka länsstyrelsernas bokgranskningsdetaljer
för jämförelse av deras organisation och effektivitet
samt genom att utarbeta blankettformulär. I detta sammanhang kunde erinras
om de upplysningar för taxeringskontrollen, som kunde erhållas hos
valutakontoret, statens sakrevision m. fl. myndigheter. Endast genom ett
centralt organ med erforderliga fullmakter syntes dylika upplysningar
kunna utvinnas och vidarebefordras till de lokala taxeringsmyndigheterna.

Inom den byrå hos det centrala organet, som handhade taxeringskontrollen,
borde vidare finnas anställd granskningspersonal som kunde tas i anspråk
dels för uppgifterna inom byrån och dels för arbetsuppgifter ute hos
de olika taxeringssektionerna.

Det centrala organet borde vidare få sin verksamhet utvidgad genom att
till detta överfördes centrala uppbördsnämnden och kupongskattekontoret.
Vidare ifrågasattes att till detsamma överföra den till länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län förlagda verksamheten för handhavande av frågor om
särskild sjömansskatt samt det vid länsstyrelsen i Stockholms län inrättade
skattereklamationskontoret för omhändertagandet av skattebelopp som på
grund av ofullständiga uppgifter icke kunnat identifieras och tillgodoföras
de skattskyldiga. De sakkunniga stannade emellertid för att avböja en inordning
av de båda sistnämnda organen.

Vid anmälan av proposition i ämnet (1956: 150) erinrade föredragande
departementschefen, att invändningar under remissbehandlingen framförts
mot det sålunda framlagda förslaget, som dock tillstyrktes av bl. a. statskontoret
och statens organisationsnämnd. Departementschefen framhöll
bl. a., att det anmärkts på att den föreslagna styrelsens chef skulle få en
dubbelställning såsom ordförande i ett dömande organ och målsman för
den fiskaliska verksamheten och att denna dubbelställning icke vore invändningsfri
från principiella utgångspunkter. Departementschefen erinrade
emellertid att riksskattenämnden redan då hade vissa uppgifter på
taxeringskontrollens område — principiellt av samma karaktär som de
föreslagna uppgifterna — låt vara att de dittills av olika skäl icke kunnat
utföras i avsedd omfattning. Anordningen hade icke mött någon kritik.
Inrättades den föreslagna byrån för taxeringskontroll, komme ordförandens

196

befattning med dylika uppgifter att öka. Departementschefen funne det uteslutet,
att byrån skulle kunna i huvudsak helt självständigt handlägga på
den ankommande frågor. Dessa vore nämligen till stor del nya och delvis avså
utomordentligt ömtålig art, att en kvalificerad ledning och övervakning
vore nödvändig. För egen del skulle departementschefen icke finna olämpligt,
om ledningen och övervakningen på föreslaget sätt lades i händerna
på en verkschef med väsentligen dömande funktioner. En sådan ordning
skulle kunna sägas ligga i linje med strävandena på olika rättsområden att
ställa användningen av utredningsmedel under domstolsmässig kontroll.
Föredraganden underströk, att dessa problem i huvudsak bleve desamma,
vare sig man bibehölle riksskattenämnden i dåvarande form eller i överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag byggde in nämnden i en riksskattestyrelse.

I fortsättningen anförde departementschefen.

Frågan om centrala uppbördsnämnden, kupongskattekontoret och kupongskattenämnden
bör förenas med riksskattenämnden blir enligt min
uppfattning väsentligen beroende av huru man löser spörsmålet om riksskattenämndens
ordförande. Bibehålies anordningen med en deltidsanställd
ordförande måste tanken på en införlivning förfalla. Göres åter ordföranden
heltidsanställd, synes lämpligt att utnyttja hans kapacitet för de uppgifter
som nu tillkommer centrala uppbördsnämndens och kupongskattenämndens
ordförande. Härför talar också att det måste anses rationellt och
att det åtminstone på längre sikt bör medföra besparingar att så långt möjligt
sammanföra centralt handlagda uppgifter på beskattningsväsendets område
hos ett organ. Om man vid en sådan omorganisation bör låta verksamheten
drivas i riksskattenämndens namn eller ge organet karaktär av ämbetsverk
med därtill knuten nämnd är, som de sakkunniga framhållit, i
mycket en namnfråga.

För de sakkunnigas ståndpunkt att göra riksskattenämndens ordförande
heltidsanställd kan åtskilliga skäl anföras. Redan vid den utredning, som
föregick riksskattenämndens inrättande, förutsattes för övrigt, att ordföranden
skulle vara heltidsanställd. Vid frågans vidare behandling ansågs
emellertid möjligt att pröva ordningen med ordförandeskapet som en deltidssyssla.
Erfarenheten har visat att arbetsuppgifterna ingalunda blivit
mindre än beräknat. De nya uppgifter som följer med inrättandet av en
kontrollbyrå kommer att ställa ökade krav på ordföranden, och det är ett
viktigt samhällsintresse att dessa uppgifter fylles på ett tillfredsställande
sätt. På längre sikt är det därför sannolikt ofrånkomligt att den centrala
verksamheten på taxeringsväsendets område ledes av en heltidsanställd befattningshavare
och att en omorganisation i huvudsaklig överensstämmelse
med sakkunnigförslaget företages.

Departementschefen förordade sammanfattningsvis, att en byrå för taxeringskontroll
inrättades inom riksskattenämndens kansli, medan den slutliga
prövningen av de sakkunnigas övriga förslag på förevarande område
borde anstå tills vidare.

Riksdagen beslutade i enlighet härmed (skr. nr 368).

197

Revisorernas uttalande. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
föreslogo 1955 års taxeringssakkunniga, att riksskattenämnden, centrala
uppbördsnämnden och kupongskattenämnden skulle sammanslås till en
särskild riksskattestyrelse. Denna skulle ha till uppgift att vara rådgivande
och vägledande rörande tillämpningen av taxeringsförordningen samt de
skatteförfattningar enligt vilka taxering verkställes enligt förordningen; på
styrelsen skulle även ankomma att samordna taxeringskontrollen samt att
meddela förhandsbesked i taxeringsfrågor. Förslaget ställdes emellertid av
föredragande departementschefen vid anmälan av propositionen 1956: 150
med förslag till taxeringsförordning m. m. på framtiden.

Under senare år har ett relativt livligt reformarbete pågått på skatteområdet.
Åtskilliga förändringar ha vidtagits i bl. a. kommunalskattelagen,
varjämte en ny taxeringsförordning utfärdats. Härvid har huvudsyftet varit
att skapa ökad effektivitet i taxeringsarbetet med sikte främst på en förbättrad
granskning av svårkontrollerade deklarationer men även att tillgodose
de skattskyldigas krav på ett förbättrat rättsskydd. Oavsett politisk
uppfattning har också allmän enighet rått om att alla åtgärder som
rimligen kunna vidtagas för att i tekniskt avseende underlätta allmänhetens
och myndigheternas arbete på skatteområdet böra vidtagas.

Enligt revisorernas mening får som ett led i dessa strävanden jämväl ses
taxeringssakkunnigas förut omnämnda förslag om ett sammanförande av
riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden
till en riksskattestyrelse. Icke minst med hänsyn härtill finns det anledning
beklaga, att de sakkunnigas förslag icke redan upptagits till slutlig prövning.
Såsom även framhölls i den nyss omnämnda propositionen måste det
vidare anses rationellt och på längre sikt medföra besparingar, om man så
långt som möjligt sammanför centralt handlagda uppgifter på beskattningsväsendets
område inom ett och samma organ. Revisorerna ha därför funnit
sig böra aktualisera frågan om ett förenhetligande av de myndigheter som
ha att ombesörja dessa uppgifter. Till att börja med må då erinras om att
taxeringssakkunnigas berörda förslag tillstyrktes av bl. a. myndigheter med
god överblick över förvaltningen, såsom statskontoret och statens organisationsnämnd,
medan de närmast berörda ställde sig avvisande.

De göromål som bestridas av nu ifrågavarande myndigheter avse i stor
utsträckning olika sidor av beskattningsväsendet. Denna omständighet förändrar
dock icke det faktum, att arbetsuppgifterna rent principiellt äro av
likartat slag; gemensamt för myndigheterna är nämligen att de skola tillse
att beskattningen i olika avseenden och ur olika synpunkter blir riktig och
rättvis. Ett så nära samarbete som möjligt mellan de tjänstemän som ha
att tillgodose dessa intressen måste framstå såsom önskvärt. Visserligen
förekommer redan nu samråd och även formligt remissförfarande mellan
de olika organen i gemensamma frågor, men detta samarbete kan uppenbarligen
icke bidraga till en lika ändamålsenlig handläggning av de olika

198

ärendena som den som kan äga rum inom ramen för ett enda organ under
ledning av en enda chef. Då man har att taga ställning till frågan om en
sammanslagning av ifrågavarande myndigheter, bör enligt revisorernas mening
även beaktas att desamma upprätthålla en icke obetydlig kontakt med
allmänheten. För denna måste det uppenbarligen vara till gagn att kunna
vända sig till så få myndigheter som möjligt i frågor som röra beskattningen.

Några principiella skäl mot att sammanföra de centralt verksamma organen
på skatteområdet till ett enda kunna knappast anföras. Visserligen
framfördes vid remissbehandlingen av taxeringssakkunnigas förslag den
invändningen, att det föreslagna organets chef skulle få en dubbelställning
såsom dels ordförande i ett dömande organ och dels målsman för den fiskaliska
verksamheten. I detta hänseende torde emellertid få erinras om att
riksskattenämnden redan nu har uppgifter i fråga om taxeringskontrollen.
Denna anordning har, såsom föredragande departementschefen anförde vid
anmälan av den förut nämnda propositionen, icke föranlett någon kritik.
Departementschefen tilläde, att han icke skulle finna olämpligt, om ledningen
och övervakningen på föreslaget sätt lades i händerna på en verkschef
med väsentligen dömande funktioner. En sådan ordning skulle kunna
sägas ligga i linje med strävandena på olika rättsområden att ställa användningen
av utredningsmedel under domstolsmässig kontroll. Såsom departementschefen
även underströk äro dessa problem i huvudsak desamma,
vare sig man bibehåller riksskattenämnden i nuvarande form eller inordnar
den i ett större sammanhang.

Revisorerna anse således, att taxeringssakkunnigas förslag om tillskapandet
av en central myndighet för nu ifrågavarande ändamål på nytt bör
prövas. Detta förslag, som innefattade en sammanslagning av riksskattenämnden,
centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden, går emellertid
enligt revisorernas mening knappast tillräckligt långt. Såsom framgår
av det föregående finnas nämligen utöver nyssnämnda myndigheter ytterligare
sådana med centrala uppgifter på beskattningsväsendets område. Det
kan sålunda ifrågasättas, huruvida icke i fortsättningen det hör ankomma
på det nya organet att utfärda de anvisningar m. m. som röra uppbördsförfarandet
och som det nu enligt föreskrifter i särskilda författningar
åligger riksräkenskapsverket att lämna. Denna verksamhet ansluter sig nämligen
väl till de göromål som i övrigt skulle ankomma på det nya organet.
Vidare finnas en sjömansskattenämnd och ett sjömansskattekontor, förlagda
till Göteborg. Skäl kunna anföras för att inordna även dessa organ i
den nya centrala myndigheten. Med hänsyn till att de så nyligen organiserats,
torde dock lämpligen ytterligare erfarenheter böra avvaktas, innan
denna fråga slutligt prövas. Om av revisorerna här förordade eller ifrågasatta
åtgärder vidtagas, skulle till det nya centralorganet komma att på
ett ändamålsenligt sätt koncentreras i stort sett samtliga de uppgifter som

199

nu ankomma på centrala myndigheter i fråga om den direkta beskattningen.

Hur det nya centralorganet i detalj skall organiseras och om det skall ha
karaktär av styrelse eller nämnd, härpå ha revisorerna icke ansett sig böra
närmare ingå. Organisationsformen torde f. ö. i stort sett giva sig själv
med hänsyn till de tillämnade uppgifterna. Revisorerna vilja dock framhålla,
att i likhet med vad som f. n. gäller bl. a. beträffande riksskattenämnden
företrädare för olika intressen böra knytas till den nya myndigheten
med uppgift att deltaga i avgörandet av viktigare spörsmål. Med hänsyn
till att myndigheten kommer att handlägga frågor som beröra skilda
intresseområden torde det vara lämpligt att låta dessa representeras av
olika personer, beroende på ärendenas natur.

Sedan revisorerna tagit ställning till de i det föregående aktualiserade organisationsförslagen,
har Kungl. Maj :t genom beslut den 30 oktober 1958
bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla särskilda utredningsmän
med uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag
rörande eventuell omorganisation inom folkbokförings- och uppbördsväsendet
och därmed sammanhängande frågor. Till grund för utredningen
skall bl. a. ligga en promemoria i ämnet från statens organisationsnämnd.
I denna ifrågasättes, jämte annat, huruvida icke centrala uppbördsnämnden
bör uppgå i ett centralorgan för folkbokföring och uppbörd. Då frågan
härom utgör en del av de av revisorerna här berörda spörsmålen, torde det
vara lämpligt att utredningsmännen vid fullgörandet av sitt uppdrag pröva
de organisatoriska frågorna jämväl i ljuset av vad revisorerna i det föregående
anfört rörande önskvärdheten av en närmare samordning av de
centrala organen för den direkta beskattningen.

200

§ 25

Tullrestitutionsförfarandet för statliga myndigheter m. m.

Jämlikt bestämmelser i Kungl. Maj:ts förordning den 4 oktober 1929
(nr 307) angående tullrestitution äger näringsidkare på framställning erhålla
restitution av tull i enlighet med föreskrifterna i förordningen, därest
han är känd såsom redbar och i övrigt prövas lämplig för erhållande av
denna förmån. De olika slagen av restitution äro allmän industrirestitution,
varvsindustrirestitution, flygindustrirestitution, kvarnindustrirestitution,
handelsrestitution och särskild restitution. De fyra första typerna av restitution
kallas gemensamt industrirestitution.

Revisorerna ha funnit sig böra till granskning upptaga vissa frågor som
ha avseende å tullrestitutionsförfarandet för de statliga myndigheternas
del och komma då att i första hand uppmärksamma bestämmelserna om
varvsindustrirestitution. Därom stadgas i 3 § av nämnda förordning följande.

läkare av varvs- eller verkstadsrörelse ävensom fartygsägare äger att
efter verkställd byggnad, ombyggnad, reparation, inredning eller utrustning,
inberäknat förseende med reservdelar, av svenskt eller utländskt
fartyg av mer än 70 tons bruttodräktighet, utländskt järnfartyg även av
70 tons bruttodräktighet eller därunder, eller av skeppsdocka, dockport,
ponton, slip, stapelbädd eller mudderverk för vilkas byggnad, ombyggnad,
reparation, inredning, utrustning eller sjösättning använts av honom
från utlandet införda materialier eller andra artiklar, åtnjuta restitution
av tull för en motsvarande myckenhet materialier eller andra artiklar
av samma slag, vilka inom fem år före arbetets slutförande av honom
införts från utlandet. I fråga om svenskt fartyg, som är undantaget från
ovillkorlig mätningsskyldighet, skall beträffande varvsindustrirestitution
70 tons bruttodräktighet anses motsvara 20 meters längd, mätt enligt
gällande förordning angående fartygs byggnad och utrustning. Rätt till
varvsindustrirestitution gäller jämväl i avseende å materialier, som gått
förlorade vid arbetets utförande.

Prövning i fråga angående rätt till tullrestitution ävensom fastställande
av de närmare villkor för rättighetens åtnjutande, som i särskilda fall må
finnas erforderliga, ankommer på generaltullstyrelsen efter samråd med
kommerskollegiet.

Rätt till sådan restitution, varom här är fråga, kan beviljas för särskilt
fall, för viss tid eller tills vidare. Därest de förutsättningar som legat till
grund för meddelandet av rätten till restitution sedermera UDDhöra. skall

201

rätten förklaras förfallen. Vad sålunda stadgas skall äga tillämpning jämväl
för det fall, att näringsidkare till annan överlåter sin rörelse eller varder
försatt i konkurs.

Vill den som medgivits rätt till varvsindustrirestitution åtnjuta befrielse
från erläggande av tull för vara, intill dess fråga om verkställande av restitution
blivit avgjord, vare han därtill berättigad, därest han till tullverket
avlämnar säkerhet för belopp, som enligt vad nedan sägs kan åligga
honom att sedermera inbetala.

Har rätten till tullrestitution förfallit, skall tullbeloppet inbetalas tillika
med sex procent årlig ränta därå, räknad från införseln. Angående tullverkets
rätt att av den ställda säkerheten erhålla täckning för sagda belopp
jämte ränta gälla i tillämpliga delar vad eljest om sådan rätt är
föreskrivet.

Kungl. Maj:t har i en särskild kungörelse (SFS 1929: 308) meddelat tilllämpningsföreskrifter
till förordningen om tullrestitution; vidare har generaltullstyrelsen
utfärdat cirkulär med dylika föreskrifter. Till belysande
av den närmare innebörden av sålunda meddelade bestämmelser må följande
anföras.

Ansökan om rätt till restitution göres hos generaltullstyrelsen. För bevarande
av rätt till industrirestitution beträffande viss vara skall i varuanmälan
till förtullningen meddelas, att varan införes under anspråk på
tullrestitution; dock må generaltullstyrelsen i särskilt fall medgiva restitution
utan hinder därav, att dylikt meddelande icke lämnats.

Vid tulltaxering av vara som införes under anspråk på industrirestitution
skola i tullklareringsattesten antecknas de uppgifter rörande varan
som kunnat tjäna till ledning för dess identifiering.

Näringsidkare som vill åtnjuta industrirestitution är skyldig att ordna
sin bokföring på sådant sätt, att denna möjliggör kontroll över användningen
av de under restitutionsanspråk införda varorna ävensom att på
anfordran av tullanstalt tillhandahålla prov å varorna samt ritningar och
beskrivningar över desamma. Tullanstalt äger rätt att granska bokföring,
varom nyss nämnts, samt att genom tulltjänstemans besök i fabriksanläggning
eller å varulager göra sig underrättad om användningen av de
under restitutionsanspråk införda varorna. Kostnaden för denna kontroll
skall bestridas av näringsidkaren och beräknas enligt vad för tullklarering
av gods är stadgat.

För åtnjutande av varvsindustrirestitution skall, så snart det avsedda
arbetet slutförts, uppgift därom avgivas till tullanstalt.

Prövning av fråga om utbekommande av restitutionsbelopp eller om avförande
av sådant belopp i fall, då befrielse från erläggande av motsvarande
tullbelopp åtnjutits, ankommer på generaltullstyrelsen, i den mån styrelsen
icke finner prövningen lämpligen kunna överlåtas på lokal tullmyndigliet.
Ansökning om utbekommande eller avförande av restitutionsbe -

202

lopp skall göras, där ansökningen avser varvsindustrirestitution inom tre
år från den dag, då arbetet slutförts. Då skäl därtill äro, må generaltullstyrelsen
för särskilt fall medgiva utsträckning av ansökningstiden.

I fråga om industrirestitution skall vid ansökning om restitution vara
fogat avräkningsdiarium enligt formulär, som fastställes av generaltullstyrelsen.
Sådant diarium skall innehålla uppgifter om restitutionsgodsets
myckenhet samt, i förekommande fall, om lägenheten för godsets
utförsel, varjämte skall angivas å vilken eller vilka förtullningsposter restitutionsbeloppet
bör avskrivas.

Därest varans in- eller utförsel ombesörjts av annan än sökanden, skall
ansökningen åtföljas av en av sökanden på tro och heder avgiven försäkran,
att den som omhänderhaft in- eller utförseln varit sökandens befullmäktigade
ombud för ändamålet, och skall detta förhållande vara av
ombudet bestyrkt.

Ansökningen skall därjämte åtföljas av, då den avser varvsindustrirestitution,
en av näringsidkaren avgiven försäkran beträffande tidpunkten,
då arbetet slutförts, samt myckenheten av varje särskilt slag av de
materialier eller andra artiklar, för vilka tullrestitution sökes, ävensom,
i fråga om järnfartyg av 70 tons bruttodräktighet eller därunder, beträffande
fartygets utländska nationalitet.

Försäkran som nyss nämnts skall avgivas på tro och heder och vara
till riktigheten styrkt av två personer, vilka kunna förutsättas äga kännedom
om de förhållanden som avses i försäkran. Formulär till sådan försäkran
fastställes av generaltullstyrelsen.

Till belysande av den närmare innebörden av ifrågavarande bestämmelser
må följande redogörelse lämnas för handläggningen inom försvarsväsendet
av ett restitutionsärende.

1. Vid införtullningen skall anspråk på framtida tullrestitution framställas.
Därvid skall avlämnas en kopia av fakturan å de aktuella varorna
samt varuanmälan och en s. k. värdeförsäkran. Varuanmälan skall avlämnas
i fyra exemplar i sammanhängande skick på en av tullverket
tillhandahållen blankett, upptagande närmare ett 20-tal olika uppgifter.
Värdeförsäkran avgives likaledes på en av tullverket tillhandahållen
blankett, upptagande ett 40-tal uppgifter. Vid införtullningen erlägges
tullavgift, varvid tullsedel och kassakvitto erhålles. Vederbörande mottagande
statliga myndighet bokför tullavgifterna å en särskild titel, som
med hänsyn till det framtida tullrestitutionsförfarandet är upplagd vid
sidan av övriga inkomster och utgifter.

2. De varor som införtullats förtecknas å vänstra sidan i ett avräkningsdiarium
för varvsindustrirestitution, vilket tillhandahålles av tullverket och
innehåller ett 20-tal kolumner. Samtidigt införes i diariet vissa tullbehandlingsdata,
som återfinnas å tullsedeln och kassakvittot.

203

3. Ansökan om tullrestitution föregås av anmälan till tullverket å därför
avsedd blankett, att det arbete vid vilket den aktuella materielen använts
slutförts.

4. Allteftersom den införtullade materielen tagits i anspråk, har vederbörande
att ingiva ansökan om tullrestitution å härför avsedd blankett,
varvid uppgifter skall lämnas i en mängd avseenden. Till ansökan skola
fogas vederbörande tullsedel, kassakvitto ävensom utdrag ur det förut
omnämnda avräkningsdiariet, vars högra sida upptager uppgifter om
förbrukade kvantiteter, deras värde m. m. Det må nämnas, att vederbörande
tullmyndigheter synas vara mycket rigorösa i sin kontroll. Som
exempel kan angivas att fall förekommit då man krävt att Stockholms
örlogsvarv skulle utfärda intyg på att varvet överläte restitutionsrätten
på marinförvaltningen; speditören hade felaktigt angivit varan till
förtullning under restitutionsanspråk för varvets räkning. Tullbeloppet
utgjorde 15 kronor 30 öre.

Därest restitutionsanspråket av någon anledning icke anmälts vid införtullningen,
måste till ansökan fogas ett s. k. ombudsintyg, avfattat
på visst sätt, vilket skall vara undertecknat av det befullmäktigade
ombud som ombesörjt införtullningen samt sökanden.

5. Sedan vederbörande organ inom tullverket behandlat den inkomna ansökningen
och meddelat erforderligt beslut om restitutionen, insättes
beloppet i fråga å den restitutionsberättigade myndighetens postgirokonto;
myndigheten krediterar därefter ovan angiven titel.

Revisorernas uttalande. Under de förutsättningar och villkor som angivas
i en särskild förordning med därtill hörande författningar kan restitution
av tull erhållas. Den allmänna bakgrunden till dessa bestämmelser
är, att man därigenom vid sidan av andra medel velat bereda transithandeln
och exportindustrien ökade möjligheter att konkurrera på världsmarknaden.

Inledningsvis ha redovisats de olika slag av restitution som förekomma,
varvid uppmärksamhet särskilt ägnats varvsindustrirestitutionen sådan
denna tillämpas för de statliga myndigheternas del. Vad i det följande
anföres härom har emellertid till väsentlig del avseende jämväl å andra
restitutionsformer, i den mån dessa beröra den statliga verksamheten.

Den nuvarande förordningen om tullrestitution tillkom år 1929. Det
förslag som låg till grund för förordningen byggde framför allt på den
uppfattningen, att förfarandet i avsevärt högre grad än dittills varit fallet
borde baseras på förtroende för den enskilde näringsidkaren, vilkens kvalifikationer
med avseende å redbarhet och lämplighet i övrigt för erhållande
av restitutionsrätten därför skulle underkastas en noggrann prövning,
innan dylik rätt medgåves. Vid anmälan av propositionen i ämnet
uttalade föredragande departementschefen, att de då gällande bestämmel -

204

serna vore alltför stela och komplicerade för att tillfredsställa moderna
krav på ett smidigt och i övrigt ändamålsenligt restitutionsförfarande.
Det förslag som förelädes riksdagen och sedermera godkändes av denna
ansågs tillfredsställa de krav som ur olika synpunkter kunde uppställas.

Ovan har lämnats en redogörelse för handläggningen av ärenden avseende
varvsindustrirestitution. Av denna redogörelse och av de uppgifter
revisorerna i övrigt inhämtat framgår, att förfarandet är mycket omständligt
och förorsakar en stor mängd administrativt arbete. Till ytterligare
belysning härav må nämnas att revisorerna varit i tillfälle att taga del av
ett s. k. avräkningsdiarium vid Stockholms örlogsvarv. Däri har närmare
studerats ett restitutionsärende som omfattat 41 poster, var och en upptagande
ett flertal varuslag, ofta med olika statistiska nummer, med restitutionsbelopp,
varierande mellan 40 öre och 2 197 kronor 77 öre; flertalet
poster äro av relativt ringa storlek. Det sammanlagda belopp som
skulle restitueras utgjorde 16 196 kronor 2 öre. De sålunda gjorda iakttagelserna
ge revisorerna anledning konstatera, att det bestyr som handläggningen
av ett dylikt ärende förorsakar ej synes stå i rimligt förhållande
till de restituerade beloppens storlek. Då man har att bedöma innebörden
av de nuvarande bestämmelserna i ämnet, bör vidare beaktas att dessa
i bokföringshänseende för den myndighet som skall bevaka att restitution
erhålles medför ett både tidsödande och komplicerat arbete, som för ett
enda ärendes skull kan utsträckas till en tidrymd uppgående till tio år.

De motiv som åberopades vid tillkomsten år 1929 av den alltjämt gällande
tullrestitutionsförordningen och som i huvudsak inneburo krav på
ett smidigt och i övrigt ändamålsenligt restitutionsförfarande kunna enligt
revisorernas uppfattning med minst samma styrka även i dag åberopas
till stöd för enklare och mera rationella handläggningsformer. Även om
förfarandet givetvis delvis förändrats under de 30 år som snart förflutit
sedan förordningens promulgation, kvarstår det dock i huvudsak oförändrat.
Det ligger enligt revisorernas mening i sakens natur, att ett förfarande
som år 1929 ansågs uppfylla dåtida krav på ändamålsenlighet i våra dagar
måste anses föråldrat. Därtill kommer att det vill förefalla, som om
vissa tullmyndigheter i sin strävan efter att tillgodose de fiskaliska intressena
gå alltför långt i sitt nit. Det kan sålunda knappast anses nödvändigt
att kräva, vilket faktiskt förekommit, att en statlig myndighet med
exakta uppgifter skall styrka den längd ett fartyg håller; en uppgift helt
allmänt om att fartyget hade en större längd än den som är stadgad för
rätt till restitution godtogs sålunda icke. Ett annat exempel i detta hänseende
utgör det förut omnämnda fallet, där en icke obetydlig skriftväxling förekommit
på grund av att speditören råkat angiva Stockholms örlogsvarv
som importör i stället för marinförvaltningen; det aktuella beloppet utgjorde
15 kronor 30 öre.

En huvudtanke bakom förordningens bestämmelser var såsom nämnts

205

förtroende för den enskilde näringsidkare som efter vederbörlig prövning
av tullverket skulle tillerkännas rätten till tullrestitution. Enligt revisorernas
mening måste det i och för sig anses anmärkningsvärt, att en ordning
som grundas på förtroende parterna emellan skall nödvändiggöra så rigorösa
bestämmelser som här är fallet. Med särskild styrka framträder detta förhållande
när fråga är om ett mellanhavande statliga myndigheter emellan.
Det må f. ö. erinras, att de motorreservdelar som exempelvis örlogsvarven
importera kunna utnyttjas endast för marinen tillhöriga fartyg och således
icke kunna säljas till andra förbrukare.

Revisorerna ha för sin del kommit till den bestämda uppfattningen,
att bestämmelserna på förevarande område böra ersättas av nya sådana,
vilka under hänsynstagande även till tullverkets berättigade intressen tillgodose
nutida krav på en enkel och smidig administration. Olika möjligheter
äro härutinnan tänkbara. Den enligt revisorernas mening närmast
till hands liggande lösningen är att införa en sådan ordning, att det vid
införtullningen av vederbörande myndighet skriftligen försäkras, att den
importerade materielen uteslutande kommer att användas för sådant ändamål,
att tull slutligt ej skall utgå. Någon tull skulle vid sådant förhållande
ej behöva uttagas. Härigenom skulle det arbete som nu måste utföras
med erläggande av tull, ifyllande av blanketter, vidtagande av olika
bokföringstransaktioner o. s. v. bortfalla. Rationaliseringsvinsten skulle
utan tvekan bli betydande och detta icke blott för de importerande myndigheterna
utan även för tullverket, för vilket den nuvarande ordningen
måste vara både tidsödande och kostsam.

Vad här anförts tager som nämnts sikte på det förfarande som sammanhänger
med tillämpningen för de statliga myndigheternas del av bestämmelserna
om restitution och då i första hand varvsindustrirestilution.
Det bör emellertid framhållas, att man enligt vad revisorerna inhämtat
även inom exportnäringen finner den tillämpade redovisningsmetodiken
betungande. Det anses att denna i vissa fall är så kostnadskrävande,
att restitutionsmedgivandet ur samhällsekonomisk synpunkt ter sig meningslöst.
Även om på detta område delvis andra synpunkter än de förut
anförda måste göra sig gällande, kanske framför allt ur tullverkets synpunkt,
synes mycket av vad som ovan framhållits därför kunna åberopas
till stöd för enklare regler över huvud på detta område. Då man bedömer
frågan om tullrestitutionsförfarandet bör man enligt revisorernas uppfattning
vidare beakta, att den nya tulltaxan, som träder i kraft den 1 januari
1959 och som innebär ett värdetullsystem, torde komma att medföra en
ytterligare komplicering av redovisningen i samband med tullrestitutionen.
Det framstår därför såsom angeläget, att man söker åstadkomma ett enklare
system i fråga om hela restitutionsförfarandet.

Tilläggas må att ett eventuellt genomförande av ett europeiskt frihandelsområdc
uppenbarligen kan komma att påverka frågan om tullrestitutio -

206

nen. Med hänsyn till att det torde komma att dröja viss tid innan ett
sådant frihandelsområde kan införas och att detta berör endast en del av
den svenska handeln, böra förhandlingarna om frihandelsområdet och därmed
sammanhängande problem enligt revisorernas mening icke få utgöra
hinder för att spörsmålet om ett enklare och smidigare förfarande beträffande
handläggningen av tullrestitutionsärenden nu aktualiseras. Revisorerna
få därför föreslå, att frågan härom snarast upptages till prövning.

207

§ 26

Vissa författningar som reglera förvaltningsverksamheten

Riksdagens revisorer ha funnit det vara av intresse att upprätta en sammanställning
av vissa författningar som reglera den statliga förvaltningsverksamheten
och som avse verkställande av utbetalningar, bokföring, revision
m. m. I sammanställningen, där författningarna grupperats efter sitt
huvudsakliga innehåll, ha i förekommande fall upptagits deras nummer
och publiceringsår i svensk författningssamling, deras huvudsakliga innehåll,
deras omfattning i sidor räknat m. m. Sammanställningen har följande
lydelse.

År Nr

1830 85

1911 106

1905 76

1920 917

1945 699

1939 380

1939 976

1940 490

1940 707

1945 829

1945 860

1947 323

1951 481

1953 716

1954 115

1955 32

1940 123

1949 166

1955 697

1955 723

1955 729

Ang.

Antal

sidor

behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärk ningsmål

...................................................... 5

extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar 2

föreskrifter rörande inventering hos redogörare för verk eller inrättning,
vars räkenskap för granskning skall överlämnas till kammarrätten
(numera riksräkenskapsverket enl. 891/1920) ............ 6

skyldighet för vissa ämbetsverk och myndigheter att avgiva uppgifter
till riksräkenskapsverket .................................. 2

statsverkets räkenskapsår samt avlämnande till riksräkenskapsverket
av årsräkenskaper m. m......................................... 2

anmälningsskyldighet beträffande utbetalning av avlöning till pensionerad
lärare vid högre kommunal skola ...................... 1

anmälningsskyldighet beträffande utbetalning av avlöning till pensionerad
folkskollärare m. fl..................................... 1

inleverering av vissa familjepensionsavgifter .................... 1

inbetalning till statens pensionsanstalt av belopp, motsvarande pensionsavdrag
enl. tjänste- och familjepensionsreglementena för folkskollärare
m. fl. samt för lärare vid högre kommunala skolor, m. m. 1

återställande eller utgallring av vissa ansökningshandlingar ...... 1

utgallring ur statliga ämbetsverks och myndigheters arkiv av till
telefon- och telegramräkningar hörande specifikationer å samtals och

telegramavgifter ............................................ 1

utgallring ur statliga ämbetsverks och myndigheters arkiv av till

apoteksräkningar hörande bilagor .............................. 1

utgallring av handlingar hos vissa av försvarets myndigheter .... 3

utgallring av handlingar hos vissa statsmyndigheter .............. 3

utgallring av vissa handlingar rörande folkbokföringen och den allmänna
skatteuppbörden ........................................ 4

återställande eller utgallring av vissa ansökningshandlingar hos
myndigheter tillhörande försvaret ................................ 1

insändande till kungl. biblioteket av offentliga publikationer ...... 1

skyldighet att avlämna för bibliotek avsedda ex. av tryckt skrift . . 2

anvisningar beträffande regleringen av statstjänstemän m. fl. tillkommande
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m............... 9

sjukkontroll för vissa statsanställda m. fl......................... 4

rätt för statlig myndighet att bestrida kostnader för sjukhusvård
och vaccination i vissa fall ...................................... 2

208

År	Nr
1956	322
1956	373
1954	831
1954	832
1956	134
1957	473
1956	390
K.br.15/2	1957
1940	695
1941	535
Försvarets civilförvaltn. skr.30/1 1945 (TL A nr 9)
1863	82
1922	247
1931	72
1931	200
1931	213
1933	573
1934	512
K.cirk.12/4 1940
K.br.13/12 1940 K.br.15/6 1944
1945	329
K.br.1/2 1946
K.br.29/6	1946
K.br.29/6	1946
1948	347
1949	217
1949	357
1950	404
K.br.22/6	1950
1950	650

Ang.

Antal

sidor

placering i sjukpenningklass i vissa fall, då medlem av allmän sjukkassa
tillträder tjänstepension .................................. 2

anvisningar i anslutning till k. kung. 7/6 1956 (nr 322) ang. placering
i sjukpenningklass i vissa fall då medlem av allmän sjukkassa

tillträder tjänstepension ........................................ 1

bestridande av kostnader för avlöning enligt statens allmänna avlö ningsreglemente

m. m. åt civil personal .......................... 2

bestridande av kostnader för avlöning enligt statens allmänna avlö ningsreglemente

åt militär och civilmilitär personal m. m......... 4

överskridande av vissa poster i avlöningsstaterna ................ 1

viss föreskrift rörande besparingar under vissa poster i avlöningsstaterna
........................................................ 1

statsmyndigheternas medverkan vid uppbörd av föreningsavgifter

och försäkringspremier m. m................................... 2

bemyndigande att verkställa löneavdrag för vissa försäkringpremier
m. ............................................................ 1

vissa bestämmelser angående bokföring av utgifter å riksstatsanslag 2
vissa föreskrifter angående bokföring och redovisning av utgifter
från omkostnadsanslag för statliga verk och myndigheter m. m. 2
föreskrifter och anvisningar i fråga om dispositionsbokföring vid
lokala förvaltningar samt utfärdande och redovisning av anvisningssedlar
.......................................................... 4

nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar, samt om

gottgörelse för fjärdingsmän för vissa uppdrag ..................

tiden för ingivande till Kungl. Maj :t av sådana framställningar, som

avse äskanden eller meddelanden till riksdagen ..................

åtgärd för upprättande av en årsbibliografi över Sveriges offentliga
publikationer ..............................................

aktgivande på framställda räkenskapsanmärkningar till statens förvaltande
myndigheter ..........................................

remissers verkställande och besvarande ..........................

ombesörjande av avsättning till skatt m. m. genom inbetalning till

ett vid postgirokontoret anordnat intressekontor .................. 1

tillämpning av vissa stadganden å checkräkning i riksbanken ...... 1

bestämmelser i fråga om sättet för förvaring m. m. av hemliga handlingar
rörande rikets försvar .................................... 6

bestämmelser rörande redovisning av återbetalta kapitalmedel .... 1

bestridande av utgifterna för elektrisk belysning i för statsverkets

räkning förhyrda av flera myndigheter disponerade lokaler....... 1

utgörandet av postavgifter för tjänsteförsändelser m. m........... 3

förvaltningsbestämmelser för statens allm. fastighetsfond.......... 6

reglering av förluster å statliga kapitalfonder .................... 1

disposition av köpeskillingar som inflyta vid försäljning av viss

staten tillhörig egendom m. m................................... 5

skyldighet att till statens sakrevision avgiva redogörelse för användningen
av statsunderstöd ........................................ 1

expeditioner m. m. som skola vara försedda med Konungens underskrift
och kontrasignation av vederbörande föredragande .......... 2

skyldighet att tillhandahålla riksdagens revisorer vissa handlingar

och upplysningar m. m................................. 2

vad som skall iakttagas vid beredskapstillstånd m. m. (beredskaps kungörelse)

.................................................... 3

statens självrisk för skador genom brand och stöld beträffande staten
tillhöriga konstföremål ...................................... 2

granskning av rapporter och räkningar m. m. i anledning av vissa
av läkare verkställda förrättningar .............................. 2

209

År Nr

Ang.

Antal

sidor

1950

1951
1951
1951

1951

651 granskning av rapporter och räkningar i anledning av vissa av veterinär
verkställda förrättningar ..................................

25 sättet för vissa utbetalningar till kommuner m. fl...............

81 rationaliseringsverksamhet inom den civila statsförvaltningen
453 skyldighet för medelsförvaltande statliga myndigheter m. fl. att i
vissa fall anlita riksbanken, postgirorörelsen eller Sveriges kreditbank
AB .........................•••••_..................... '''' '' ''

456 statsmyndigheternas redovisning av viss lös egendom samt angående

avskrivning av nämnda egendom m. ............................

1952 523 anlitande av statens järnvägars resebyråer vid vissa resor ........

Försvarets civilförvaltnings skr.

30/9 1952 anvisningar för anslagsövervakning ............................ • •

1953 53 iakttagande av tystlåtenhet rörande förhållanden av betydelse för

1953	475
1953	738
1954	317
1954	325
1954	355
1954	366
1954	514
1954	587
1954	820
K.br.14/1	1955
R br.29/6	1956
K.bx.18/1	1957

rikets säkerhet m. ...........................................

eftergift i vissa fall av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt

bistånd av utlandsmyndighet ....................................

föreskrifter om statsverkets checkräkning i riksbanken .......•••••

redovisning av andel i restavgift m. m., som utgår till vissa polismän
föreskrifter rörande försäkring av staten tillhörig egendom m. m.

besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut............

mottagande för statsverkets räkning av gåvo- och donationsmedel

råd och anvisningar för anordnande av arkivlokaler ..............

allmänna grunder för förvaltningen inom försvaret (allmänt för svarsförvaltningsreglemente)

....................................

centralarkiv för upplysningsmaterial vid Svenska institutet för kulturellt
utbyte med utlandet ..................................

indragning av vissa till länsstyrelsernas förfogande stående bötes andelar

m. .................................................

fortsatt decentralisering av vissa försvarsväsendet berörande ersätt ningsärenden

....................................................

förvaltningen av vissa till statskontoret överlämnade lånefonder

m. ............................................................

1957 131 av riksdagen lämnat bemyndigande att försälja kronan tillhörig

fast egendom, m. ..............................................

K.br.10/5 1957 bemyndigande att försälja viss allmänna arvsfonden tillfallen fast

egendom, m. ..................................................

K.br.24/5 1957 föreskrifter bl. a. angående utdelande av belopp till tjänstemän inom
den civila statsförvaltningen för förtjänstfulla rationaliseringsför slag

............................................................

K.br.27/6 1957 vissa provisoriska föreskrifter beträffande kassarörelsen vid försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter ........................

1

2

1

1

2

1

3

2

1

2

1

1

1

1

1

4
1
2

5
1
2
2

1

3

Revisorerna ha jämväl ansett sig böra upprätta en motsvarande sammanställning
av vissa författningar som reglera frågan om upphandling
och arbeten för statens behov m. m. Densamma har följande lydelse.

År	Nr
1907	55
1918	286
1946	614
1946	615
1948	801

Ang.

Antal

sidor

de slag av papper, bläck, skrivmaskins- och stämpelfärger, som må

till vissa offentliga handlingar användas ........................ 13

rätt att medgiva undantag från vissa best. i förordningen den 12/7
1907 (55/1907) ang. de slag av papper, bläck, skrivmaskins- och
stämpelfärger, som inå till vissa offentliga handlingar användas 1
bestämmelser rörande inköp och användning av vissa slag av papper,
kuvert och läskpapper för statens behov .................... 3

användning av skrivpapper av standardiserade format (SIS-format) 1
användningen av kulspets- och reservoarpennor, m. m............. 1

14 Rev. berättelse ang. statsverket är 1958 /

Ang.

Antal

sidor

210

År	Nr	Ang. Antal smör
1940	735	viss föreskrift i fråga om upphandling och arbeten för statens behov	1
1942	662	särskilt förfarande i vissa fall vid förhandlingar rörande avtal om leveranser till staten m. m...............	1
1944	7	förlängd giltighetstid för kontrakt om leverans av normalpapper m. m. till vissa statliga myndigheter samt ämbets- och tjänstemän	1
1944	8	förlängd giltighetstid för kontrakt om leverans av standardpapper till vissa statliga myndigheter samt ämbets- och tjänstemän ......	1
1944	9	förlängd giltighetstid för kontrakt om leverans av standardkuvert till vissa statliga myndigheter samt ämbets- och tjänstemän ......	1
1945	850	upphandling av kontorsmateriel för statsverkets behov .	2
1950	18	upphandling och försäljning av kontorsinventarier för statsverkets räkning, m. m............................	2
1955	90	upphandling av tvätt- och rengöringsmedel för vissa statsmyndigheter	i
1955	91	upphandling av kontorsinventarier för statsverkets behov m. m.	i
1956	624	rörligt pris vid vissa avtal om upphandling och arbeten för statens behov ........................................................	2
1937	780	vissa bestämmelser ang. tryckning för statens räkning ........	2
1945	311	statsmyndigheternas rätt att verkställa tryckning av publikationer	5
K.br.1/2	1946	tryckningsverksamheten inom försvaret ..............	9
G o 20/2	1946	tryckning av publikationer för försvarets räkning ................	o
1946	278	sparsamhet med papper och kuvert .........	i
1947	178	sparsamhet med papper och papp .................	i
1956	611	sparsamhet med flytande bränsle ................................	i
1952	206	användningen av staten tillhöriga motorfordon . . .	i
K.br.7/5	1954	tillsyn över vissa staten tillhöriga motorfordon .	i
1955	246	skötselföreskrifter för motorfordon ..............................	i
Gen.poststyr. :ns
skr.9/12	1941	uthyrning av skriv- och räknemaskiner .	2
1944	724	verkställande genom generalpoststyrelsens försorg av reparations-och rengöringsarbeten å vissa statsverket tillhöriga skriv- och räkne-maskiner ..........................................	1
1946	334	utnyttjande av viss statsmyndigheterna tillhörig teknisk materiel	2
1954	116	anlitande av statistiska centralbyråns maskincentral ......	1
1954	117	anlitande av statistiska centralbyråns utredningsinstitut ..........	1
1922	609	ämbetsverks och andra myndigheters samlingar av kungörelser, cir-kulär m. m. ,	1
1926	200	fångvårdens persedeltillverkning för andra statsinstitutioners räkning	1
K.br.19/11 1948	kontrakt om tillhandahållande av statskalendern.	2
K.br.14/1	1949	papper till vissa mantalslängder m. m........	1
1949	42	begränsning av städningskostnaderna inom statsförvaltningen	i
1955	144	kollektivavtal betr. städning .	8
1955	537	användningen av registrerade varumärken i vissa publikationer____	i

Revisorernas uttalande. Åtskilliga bestämmelser finnas meddelade, som
reglera den statliga verksamhetens form och innehåll. För de administrativa
myndigheterna ha de grundläggande föreskrifterna härutinnan upptagits
i verksstadgan och vederbörande instruktioner. Utöver dessa föreskrifter
ha i skilda sammanhang utfärdats regler som avse mera speciella förhållanden,
exempelvis medelsredovisning, upphandling m. in. I syfte att
erhålla en uppfattning om vilka författningar som gälla rörande verkställande
av utbetalningar, bokföring och revision ävensom upphandling och

211

arbeten för statens behov m. m. ha revisorerna i dessa ämnen upprättat
vissa sammanställningar, som redovisats i det föregående. Dessa göra icke
anspråk på att upptaga samtliga de bestämmelser på förevarande områden
som finnas utfärdade — åtskilliga föreskrifter äro sålunda meddelade i
andra sammanhang än de här avsedda — men sammanställningarna torde
dock kunna giva en bild av förhållandena i berörda avseenden.

Vad som vid ett studium av författningsförteckningarna främst faller i
ögonen är omfattningen av bestämmelserna. Enbart sammanställningen av
dem som röra verkställande av utbetalningar m. m. upptager närmare ett
80-tal. Härtill kommer att föreskrifterna i fråga delvis äro av mycket gammalt
datum. De äldsta här redovisade datera sig sålunda från år 1830 och
gälla behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärknings-;
mål. Då man närmare granskar ifrågavarande sammanställningar, framstår
det vidare som anmärkningsvärt, att föreskrifter i alldeles likartade ämnen
meddelats i ett flertal författningar. Som exempel härutinnan må anföras
att ovan upptagits sju olika författningar, som avse utgallring av handlingar.
Det ligger i sakens natur att bestämmelser, vilka som här är fallet
tillkommit vid skilda tidpunkter men likväl reglera likartade förhållanden,
måste utgöra ett mycket svåröverskådligt författningsmaterial. Även om
omfattningen av detta till en del kan förklaras av att det avser skilda förvaltningsområden,
måste de nuvarande förhållandena te sig allt annat än
tillfredsställande.

Enligt revisorernas mening bör det vara möjligt att väsentligt nedbringa
både antalet och omfattningen av dessa bestämmelser. En detaljerad genomgång
av dem bör fördenskull snarast komma till stånd i angivet syfte.
Denna genomgång bör likväl icke allenast vara av formell art utan även
ha till ändamål att förenkla och i möjligaste mån för olika delar av förvaltningen
förenhetliga här avsedda bestämmelser. Målet bör vara att till
komplettering av verksstadgan och vederbörande verks instruktioner åstadkomma
ett slags ordningsstadga för rikets ämbetsverk, som upptager föreskrifter
om medelsredovisning, revision, viss upphandling, gallring av handlingar
m. m. Revisorerna föreslå därför, att åtgärder i här angivet syfte
snarast måtte vidtagas.

212

§ 27

Öreslös redovisning

Av de bokföringsföreskrifter som i olika sammanhang utfärdats för de
statliga myndigheterna framgår, att inkomster och utgifter i räkenskaperna
skola redovisas med exakta belopp, d. v. s. med kronor och ören. I vissa
speciella fall har dock en förenkling skett genom att öresbeloppen uteslutits.
Detta gäller främst i fråga om uträkningen av den statliga inkomstskatten.
Även beträffande vissa avlöningsutbetalningar tillämpas en liknande
metod.

Inom det privata näringslivet har man, enligt vad revisorerna inhämtat,
i viss utsträckning övergått till öreslös redovisning. På därom gjord anhållan
ha vissa företag i skrivelser till revisorerna redovisat sina erfarenheter
härutinnan. Ur desamma må följande uppgifter lämnas.

Ett av landets största försäkringsbolag har upplyst, att det under senaste
åren successivt övergått till premieavisering i hela kronor. För närvarande
återstode av denna omläggning ett mindre bestånd av månadsbetalda livpremier,
som fortfarande aviserades med öresbelopp medtagna. Erfarenheterna
av de genomförda åtgärderna vore goda. Inom huvudbokföringen
hade bolaget fortfarande kvar öresbeloppen. Bolaget avsåge dock att utreda
möjligheterna till helt öreslös redovisning, sedan bolagets egen avisering
och fakturering gjorts öreslös. I sammanhanget nämnes att öresbeloppen
utlämnats i bolagets tryckta årsredovisning för att göra denna
mera lättläst.

Ett stort rederibolag har såsom exempel på det enligt bolagets uppfattning
meningslösa i att räkna med ören annat än då det vore fråga om små
belopp, t. ex. inom detaljhandeln, uppgivit följande.

Fraktsatsen för ett visst varuslag är 201 sh 3d per 1 000 kg.

Om 10 579 kg skeppas därav, blir frakten 10 579 kg å 201/3
= £ 106.9.— å 14.51 1 544:61

En avrundning till jämnt krontal innebär en differens av + 0:39

vilken bör jämföras med följande differenser:

I praktiken är stegen mellan fraktsatserna å vissa linjer 3 pence,
medan de å andra linjer är 6 pence. Om stegen är 3 pence, ligger
den kalkylerade fraktsatsen någonstans mellan 201/1 y2 —

201/4%. Detta betyder att det fakturerade beloppet kan ligga mellan
kronor 1 543:65 och 1 545:57 = ±0:96

Om vi antager, att den uppgivna kvantiteten exakt överensstämde
med verkliga förhållandet vid vägningstillfället, vilket ofta inte
är fallet p. g. a. att de vågar som användas inte är konstruerade
för sådan noggrannhet, kan kort tid därefter viktsdifferenser uppkomma
genom torkning m. m. En måttlig avvikelse om ± 0,5 %
innebär, att det fakturerade beloppet kan ligga mellan kronor
1 536:87 och 1 552:35 =

7:74

213

Av praktiska skäl tillämpas kursen första lastedagen vid omräkning
av fraktbeloppen till svenskt mynt, även när fartygen
lastar under flera dagar. En annan möjlighet vore att tillämpa betalningsdagens
kurs. En avvikelse av ± 0:01 per £ innebär, att
det fakturerade beloppet avviker med ± 1:07

Lika stor blir den räntedifferens vid 5 % ränta, som uppstår vid
en avvikelse från förfallodagen med ± 5 dagar, d. v. s. ±1:07

De till synes exakta beloppen med öretal visade sig sålunda vid närmare
undersökning vara en ren illusion på grund av de många approximationer
man oftast omedvetet rörde sig med. Om avståndet mellan Göteborg och
Alingsås angåves, skedde detta i kilometer, vilket ansåges tillräckligt noggrant
för praktiskt bruk. Ett fakturabelopp på kr. 45 263:72 innebure
emellertid detsamma som att detta avstånd skulle angivas på centimetern
när.

Avrundningen skedde enligt principen höjning fr. o. m. 50 öre. Denna
metod vore teoretiskt icke helt tillfredsställande, eftersom 0,50 utgjorde
»mittpunkten» mellan två krontal och höjning därför borde ske varannan
gång, t. ex. då entalssiffran för krontalet vore udda.

Statistiken hade visat att de genomsnittliga belopp som behandlades
understege 1 000 kronor, d. v. s. beloppen innehölle i genomsnitt tre krontals-
och två öretalssiffror. En eliminering av öretalssiffrorna innebure
således, att 40 procent av sifferantalet bortfölle; vid maskinbokföring med
saldokontroll bleve sifferbortfallet 3X2 = 6 siffror för varje transaktion,
eftersom ingående saldot för kontrollens skull vanligen insloges två gånger.
När ett stort tal markerades i bokförings- eller additionsmaskin, vore risken
för fel större än för ett mindre tal. Om därför de två sista siffrorna
i varje tal kunde elimineras, hade en felkälla bortfallit samtidigt som
arbetsmängden kunde ökas.

Avstämningen av bokföringsböckerna hade visat sig gå mycket lättare
sedan öresutjämningen infördes, varjämte dyrbart och irriterande sökande
efter ören bortfölle. Utrymme sparades i blanketter och kort, eftersom beloppskolumnerna
kunde göras smalare. Särskilt värdefullt vore detta vid
uppläggning av hålkortsrutiner, då de inbesparade kolumnerna i hålkorten
kunde användas för viktigare uppgifter samtidigt som dyrbara räkneverk
sparades. Maskinerna finge därigenom större kapacitet och kunde användas
för lösandet av andra problem.

Beträffande det sätt på vilket metoden genomförts har bolaget lämnat
följande upplysningar.

1.1.53 genomfördes avrundning av alla belopp, som vi direkt kunde
påverka, d. v. s. vid utskrift av frakt- och andra räkningar, vid omräkning
av belopp i utländska myntslag till svenskt mynt samt i fråga om alla interna
transaktioner.

Avrundningen av frakträkningarnas belopp föregicks av ett cirkulär till
avlastare och speditörer, varjämte vi påstämplade (numera påtryckt) räk -

214

ningarna att beloppet avrundats. Det var endast gentemot en firma vi hade
svårigheter att få metoden genomförd, medan å andra sidan ett flertal firmor
uttryckte sitt gillande.

Hösten 1955 utsände vi ett cirkulär till våra agenter i Sverige med begäran
att de skulle avrunda alla belopp, som upptogs i avräkningar för
fartygsanlöp.

Fr. o. m. 1.4.56 kunde de ombordanställdas löner avrundas efter överenskommelse
mellan Sveriges Redareförening och de ombordanställdas organisationer.
Då vi redan tidigare fått tillstånd att avrunda avgifter till pensionsinrättningarna,
kunde vi då genomföra fullständig avrundning i befälhavarnas
månadsredovisningar.

Det största problemet är inkommande fakturor och vi ha därvid gått tillväga
på följande sätt:

Fr. o. m. 1955 bifogade vi en begäran med alla rekvisitioner, att leverantörerna
om möjligt skulle avrunda fakturornas slutbelopp. Detta gav ett
relativt gott resultat, men vi fick fortfarande ett stort antal fakturor med
öretal från mera sällan förekommande leverantörer. I januari 1957 utsände
vi därför ett cirkulär vari vi meddelade, att vi från en viss dag kommer att
avrunda slutbeloppen å alla fakturor, om vederbörande leverantörer icke
meddelade oss, att så ej fick ske. Denna metod tillämpas numera och givetvis
avrunda vi även alla kassarabatter vid betalningar till dem. Det
är endast några leverantörer, som icke kan godkänna metoden beroende
på att vederbörande har långt driven mekaniserad fakturering och bokföring;
vi avrunda emellertid alla remissor till dem med undantag för
vissa statliga och kommunala verk, vartill vi återkommer i slutet av detta
brev.

Numera bokföres ören endast på ett ytterst litet antal konton, nämligen
kassa, bankräkningar och postgiro. Att avrunda sådana konton är icke
möjligt utan att kontrollmöjligheterna försvinner. I den mån öretal förekommer
på kassaposter, som berör andra än de nämnda kontona, uppsamlas
differenserna i en särskild kolumn, vars slutsumma för dagen bokföres
på ett öresutjämningskonto. Slutbeloppet år 1957 uppgick till endast 1 188
och 1956 till 1 352 kronor.

En undersökning av det faktiskt bokförda materialet visade följande tal.

Inkomna räkningar april 1958	Kassaallegat 25—31.3.58	Memorial allegat
Antal %	Antal %	Antal %

Avrundade
Icke avrundade statl.

» » kommun

» » privata

2 620 100 ca 1 300 100 100

2 484	94,8	ca 1 200 ca	92
9	0,3	49	4,8
87	3,3	10	0,8
40	1,5	47*)	3,6

alla 100

De största svårigheterna vid genomförandet av principen hade bolaget
mött i fråga om statliga och kommunala myndigheter, då dessa vore bundna

*) Häri inginge transaktioner på bankräkningarna samt utländska remissor, vilka enigt
senare överenskommelse med banken skulle avrundas i större utsträckning.

215

av lagar och författningar. Frakträkningarna för post finge bolaget fr. o. in.
den 1 januari 1957 avrunda enligt medgivande från generalpoststyrelsen,
men detta hade kunnat ske först efter fyra års påverkan.

Telestyrelsen godkände, att bolaget avrundade räkningar som vore utställda
på styrelsen av bolaget, men kunde icke godkänna, att bolaget avrundade
betalningarna för styrelsens räkningar.

Bolaget kunde icke förstå annat än att det borde vara möjligt att i televerkets
bestämmelser införa ett stadgande om att räkningarnas slutbelopp
skulle avrundas till krontal. En mängd arbete skulle härigenom inbesparas
bl. a. för postverket. Givet vore att icke de enskilda telefon- och telegramavgifterna
kunde avrundas, lika litet som det vore möjligt att tillämpa
den öreslösa metoden inom detaljhandeln eller t. ex. vid postens försäljning
av frimärken. Från hamnkontoret i Göteborg erhölle bolaget ett stort antal
räkningar avseende hamn-, varuskjuls- in. fl. avgifter, vilka upptoge öretal.
Någon avrundning kunde enligt vad som uppgåves icke ske på grund
av att kommerskollegiet ej gjort något sådant medgivande vid fastställandet
av taxan.

En inkonsekvens vore att skatterna debiterades utan öretal men att inlöiselavgifterna
fortfarande uttoges med öretal.

Sammanfattningsvis framhåller bolaget, att systemet med öreslös bokföring
hade mycket stora fördelar genom att det vore arbetsbesparande,
minskade felrisken samt gåve en mycket bättre översikt över bokföringen,
eftersom helt oväsentliga siffror icke fastnade på näthinnan. Detta omdöme
kunde bolaget ge, trots att det hade lagt ned arbete på att pröva olika vägar
och i vissa fall måste godtaga nödlösningar, som bolaget räknade med att
kunna avveckla, då metoden tilllämpades allmännare. Del vore främst de
anförda svårigheterna gentemot statliga och kommunala organ som bolaget
avsåge härmed, eftersom genomförandet i övrigt gått bra.

Ett av landets största företag inom bl. a. järnhanterings- och irävarubranschen
har upplyst, att reformen med öreslös bokföring sedan år 1952
genomförts i etapper. Redan tidigare hade emellertid avlöningar utbetalats
i avrundade belopp, öretalen hade först slopats vid interfaktureringen, och
slutligen hade avrundning skett även till hela kronor vid betalning av leverantörsfakturor.
I den praktiska tillämpningen av systemet hade bolaget
konstaterat enbart fördelar. Endast i några enstaka undantagsfall hade kunder
och leverantörer reagerat, men numera tycktes man allmänt ha accepterat
förfaringssättet vid fakturering och remittering.

Bolaget har vidare redovisat visst utredningsmaterial som legat till grund
för reformen; detta överensstämmer i väsentliga avseenden med det som
nyss nämnda rederiföretag lämnat revisorerna och som i sina huvuddrag
återgivits i det föregående.

En av landets största städer har meddelat, att öreslös bokföring förekoinme
när det gällde lönc- och pensionsulbetalningar samt vissa slag av

216

inkomster. Frågan om införande av total sådan bokföring hade förberedelsevis
diskuterats, men på grund av ärendets komplicerade natur hade det
hittills stannat därvid.

Revisorernas uttalande. Såsom av den föregående redogörelsen framgår
har på vissa håll inom det privata näringslivet en icke oväsentlig förenkling
av kontorsarbetet kunnat åstadkommas genom att öretalen slopats
inom redovisningen. Så har skett i fråga om bl. a. avlöning, kostnadsbokföring,
fakturering in. m. De erfarenheter som hittills vunnits härutinnan
äro goda; liknande rön ha f. ö. gjorts även utomlands. Enligt en uppgift i
en facktidskrift på området har ett företag i Amerikas Förenta Stater genom
att införa ett motsvarande redovisningssystem kunnat minska antalet
anställda på bokföringsavdelningen med femton procent och reducera bokföringens
totala kostnader med omkring tio procent.

Inom den svenska statsförvaltningen ha som bekant i vissa speciella
fall vidtagits liknande åtgärder; härvidlag må särskilt erinras om att den
statliga inkomstskatten numera uträknas i hela kronor. I övrigt tillämpas
emellertid beträffande såväl redovisningen av till staten inflytande inkomster
som bokföringen av utgifter på riksstatsanslag och därtill hörande
hjälpkonton ett system, omfattande även öresbelopp. Av förklarliga skäl
förefinnes icke någon exakt uppgift om storleken av det antal poster som
dagligen uträknas, kontrolleras och bokföras inom statsförvaltningen. Det
är dock uppenbart att antalet sådana redovisningstransaktioner måste vara
högst betydande. Därav följer i sin tur, att jämväl den belastning på det
kamerala arbetet som medtagandet av öresbelopp utgör måste ha en avsevärd
omfattning.

Enligt revisorernas mening bör det emellertid vara möjligt att mera allmänt
övergå till ett system med öreslös redovisning inom den statliga förvaltningen.
Genom en sådan övergång skulle framför allt den fördelen
uppnås, att man kunde rationalisera redovisningsförfarandet och därmed
i icke ringa grad även minska administrationskostnaderna. Revisorerna
vilja härutinnan hänvisa till den erfarenhet som vunnits inom det privata
näringslivet och för vilken redogjorts i det föregående. Därutöver torde
få erinras om de stora vinster i olika avseenden som den öreslösa redovisningen
medför vid användningen av moderna kontorsmaskiner. Det kan
vidare antagas, att genomförandet av ifrågavarande ordning skulle uppmuntra
såväl kommuner som ytterligare privatföretag att följa samma väg.
Åtgärden skulle således få icke blott statsfinansiell utan även samhällsekonomisk
betydelse. Revisorerna förbise icke, att vissa svårigheter kunna
vara förbundna med en dylik övergång; dessa svårigheter höra dock icke
överbetonas. Det är också givet att systemet icke kan genomföras i ett
sammanhang, utan detta får ske successivt efter en i förväg uppgjord plan.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter anse sig revisorerna böra

217

föreslå, att förutsättningarna för en övergång, helt eller delvis, inom statsförvaltningen
till öreslös redovisning närmare prövas. Denna prövning synes
lämpligen kunna ske genom en expertgrupp, sammansatt av representanter
för statens organisationsnämnd och de närmast berörda verksmyndigheterna.

218

§ 28

Redovisningen av vissa småbelopp inom statsförvaltningen

För de anslag som stå till försvarets förfogande finnes en av försvarets
civilförvaltning upprättad titelförteckning, som innebär en synnerligen
vidsträckt anslagsspecificering. Under innevarande budgetår ha sålunda
under fjärde huvudtiteln anvisats medel å 193 olika anslag, vilka disponeras
av myndigheter som i bokföringstekniskt avseende äro knutna till försvarets
civilförvaltning. För nämnda anslag finnas i titelförteckningen icke
mindre än 1 441 särskilda redovisningstitlar uppförda. Därtill komma 139
titlar för redovisning av inkomster och utgifter på försvarets fastighctsfond,
668 för redovisning av kapitalinvesteringar rörande försvarets fastighetsfond
ävensom 382 titlar för redovisning av diverse medel m. m. vid
sidan a^ budgeten. På grund härav ha i titelförteckningen totalt kommit att
upptagas 2 630 olika redovisningstitlar.

Avsikten med den långt drivna titeluppdelningen är givetvis, att statistiskt
material därigenom skall kunna erhållas för eu närmare analvs av
olika slag av utgifter (inkomster) under ifrågavarande anslag. Revisorerna
ha emellertid uppmärksammat, att en konsekvens av anslagsuppdelningen
bl. a. blivit, att arbete nedlägges på rättelser av felkonteringar avseende
ringa belopp m. m. Vid de undersökningar som revisorerna utfört i syfte
att bilda sig en uppfattning om omfattningen därav har även uppmärksammats,
att inom vederbörande myndigheter tid ägnas åt att erinra om
små felaktigheter i medels- och materialräkenskaper utan att en anmärkningsprocess
i egentlig mening föreligger samt att utställa krav på obetydliga
fordringar försvarets myndigheter emellan o. s. v.

Till belysning avsålunda gjorda iakttagelser må följande exempel lämnas.

1. A 3 har utställt en räkning på armétygförvaltningens inköpsavdelning
på 20 öre.

2. Armétygförvaltningen har mottagit en räkning från A 3 å 428 kronor
46 öre men har av någon anledning betalat endast 428 kronor 1 öre. En ny
räkning har utskrivits på resterande 45 öre och tillställts armétygförvaltningen.

3. Avd VI vid Hälsinge flygflottilj i Söderhamn har utställt en räkning på
Sundsvalls luftvärnskår på 94 öre.

4. Karlskrona örlogsvarv har utställt en räkning på marinverkstäderna
i Karlskrona, som äro en del av örlogsvarvet, på 6 kronor för cykeltransporter.
Till grund för denna räkning ligga vissa uppgifter om det antal timmar
som transportcyklarna använts för marinverkstädernas rökning.

5. Avlöningsreglementenas föreskrifter om sjukvård ha medfört ett betydande
arbete vid samtliga försvarets myndigheter bl. a. på grund därav,
att tjänsteläkare tillkommande ersättning för läkarvård åt civila anställda
i vissa fall skall fördelas på ett mycket stort antal titlar. Den totala ersätt -

219

ningen till tjiinsteläkaren debiteras preliminärt respektive försvarsgrens
(i förekommande fall vederbörande myndighets) omkostnadsanslag, titel
sjukvård. Härefter utställas räkningar på de allmänna sjukkassor till vilka
de anställda äro anslutna, avseende som regel 3/4 av läkarvårdsersättningen.
I det fall vederbörande avlönas från sakanslag, skall resterande 1/4
genom omföring debiteras de sakanslag från vilka lönerna bestridas. De
belopp som skola omföras äro i allmänhet ringa, då det vanligen gäller
fjärdedelar av två, fyra eller sju kronor. Antalet redovisningstitlar som
komma i fråga för debitering äro ofta ett flertal. Följande exempel åskådliggör
närmare nämnda förhållanden.

Av en läkarvårdsräkning för juli månad 1957 till Karlstads fo-stab på
sammanlagt 42 kronor, avseende fem arbetare, återbetalades efter det att
räkningar utställts på olika allmänna sjukkassor 31 kronor 50 öre eller
3/4 av 42 kronor. Av resterande belopp, 10 kronor 50 öre, skulle 1 krona
75 öre debiteras titeln 32: 1411, 2 kronor 75 öre titeln 7811 och 1 krona
titeln 5011; resterande belopp eller 5 kronor skulle slutligt belasta ovannämnda
delpost till sjukvård. Med hänsyn till att de angivna titlarna tillhöra
anslag som stå till olika centrala förvaltningars förfogande erfordrades enligt
gällande föreskrifter för dessa bokföringstransaktioner icke mindre än
15 bokföringslistor i A 4-format, å vilka vederbörande förvaltningsgrenschef
(intendent, läkare och tygofficer) måste skriva namn eller signatur lika
många gånger.

6. I en den 2 september 1957 dagtecknad iakttagelse konstaterade arméintendenturförvaltningens
förrådskontrollkontor bl. a. att respektive 3, 2
och 2 kronor, avseende tre olika verifikationer, debiterats titel 37717 i stället
för titel 37711, d. v. s. att bokföring skett å oriktig statistiktitel (traktamente
i stället för resekostnader). Denna titel hänför sig emellertid icke
blott till samma anslag utan även till samma anslagspost och delpost inom
anslaget. Den felaktiga bokföringen måste därför anses sakna varje betydelse
ur budgetredovisningssynpunkt. Någon rättelse påfordrades visserligen
icke, men utskrift och besvarande av iakttagelsen medförde visst
arbete.

7. Av en inom försvarets civilförvaltnings revisionsbyrå upprättad förrättningsrapport
rörande 111 framgår bl. a., att man vid regementets serviceverkstad
antecknat att för visst arbete till intendenturavdelningen
åtgått 12 nitar å 1 öre per styck.

Med anledning av sålunda gjorda iakttagelser ha revisorerna ansett sig
böra undersöka vilka regler eller vilken praxis som i angivna hänseenden
gälla icke blott inom försvaret utan även vid vissa civila myndigheter med
mera omfattande förvaltningsverksamhet.

Vad beträffar försvaret må erinras om att i provisorisk instruktion för
försvarets civilförvaltning den 18 juni 1954 ämbetsverket bemyndigats låta

220

saken förfalla, då revisionsanmärkning rör belopp av ringa storlek eller
ärendets fortsatta handläggning anses medföra mera arbete än som motsvarar
det belopp varom fråga är.

Vidkommande de i förevarande sammanhang aktuella civila myndigheterna
må följande uppgifter lämnas.

I överensstämmelse med vad som gäller för riksräkenskapsverket äger
arbetsmarknadsstyrelsen enligt sin instruktion rätt att i avseende på anmärkningsärenden,
då beloppet endast är av ringa storlek, låta saken förfalla
eller, då anmärkningen är lagligen grundad men skäl därtill föreligger,
eftergiva ersättningsanspråket. Härutöver har Kungl. Maj :t lämnat
styrelsen bemyndigande att varje år fr. o. m. budgetåret 1955/56 under
vissa förutsättningar avskriva uppkomna fordringar till belopp ej överstigande
500 kronor.

Generalpoststyrelsen har erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande att för
täckande av förluster å oundvikliga bokföringsfel i postgirorörelsen i boksluten
för denna rörelse såsom driftkostnad avföra ett belopp, motsvarande
högst 5 öre för varje under vederbörande budgetår i postgirorörelsen omsatt
belopp av 1 miljon kronor. Vidare äger postsparbankschefen enligt den för
styrelsen utfärdade arbetsordningen besluta om avskrivning av postverkets
fordran i ärenden angående tillgripna, felsalderade eller förkomna postsparbanksmedel
eller obehörigen uttagna postgiromedel, allt i den mån
fordringen icke överstiger 50 kronor samt utsikt icke anses föreligga att av
den betalningsskyldige, om denne är känd, utfå beloppet.

I bokföringsbestämmelserna för järnvägsstyrelsen finnes beträffande rättelser
i den interna bokföringen av felaktigt bokförda belopp angivet, att
obetydliga belopp icke skola omföras.

I instruktionen för generaltullstyrelsen har liksom beträffande arbetsmarknadsstyrelsen
intagits en bestämmelse om befogenhet för styrelsen att
låta anmärkning, som rör belopp av ringa storlek eller vars fullföljande
skulle vara ekonomiskt ofördelaktigt, förfalla. Styrelsen har därjämte medgivits
rätt att eftergiva ersättningsanspråk även i de fall, då anmärkning
prövas vara lagligen grundad men den anmärkta åtgärden finnes ha varit
ur det allmännas synpunkt gagnelig eller skälig eller om eljest särskilda
skäl föreligga.

Lantbruksstyrelsen har beträffande likvider samt arrende- och andra avgifter
som härflyta ur den mera affärsmässiga delen av lantbruksnämndernas
verksamhet medgivit att, om sådan fordran ej erlägges inom föreskriven
tid, nämnderna må avstå från att enligt föreskrifterna i handelsbalken
9: 10 kräva dröjsmålsränta å för sent erlagt belopp, under förutsättning att
dröjsmålet med betalningens erläggande endast omfattat ett mindre antal
dagar och med räntans uträkning och indrivning förknippade besvär och
kostnader följaktligen ej skulle stå i rimlig proportion till det fordrade
beloppets storlek. Vidare har styrelsen i fråga om tillämpningen av lant -

221

bruksnämndstaxan föreskrivit, att utmätning som regel ej bör begäras för
uttagande av ersättning som ej överstiger 15 kronor.

En granskning som revisorerna utfört i fråga om vissa lantbruksnämnders
verksamhet ger dock vid handen, att åtskilligt arbete hos dessa nämnder
nedlägges på att indriva smärre fordringar, att verkställa omföringar av
bagatellbelopp in. m. Härom må anföras följande.

1. För varje fastighet som står under en lantbruksnämnds förvaltning
finnes hos respektive nämnd upplagt ett speciellt konto. Det händer t. ex.,
att en lantbruksnämnd nödgas flera gånger under samma år begära gravationsbevis
för en viss fastighet. En lösen av 25 öre uttages i sådant fall av
vederbörande domsaga; denna kostnad debiteras fastigheten i fråga. Under
budgetåret 1957/58 ha vid samtliga nämnder förekommit sammanlagt 433
dylika poster. En granskning av nämnda konton visar, att dessa i vissa fall
vid budgetårets slut kommit att visa ett minussaldo, till följd av att fastigheten
debiterats 25 öre. Detta har i sin tur nödvändiggjort omföringar mellan
olika anslag vid budgetårets utgång.

2. En granskning av räkenskaperna för lantbruksnämnden i Norrbottens
län för månaderna juli—december 1957 vad beträffar räkningar utställda å
förrättningsavgifter ger vid handen, att nämnden kort tid efter förfallodagen
utställt ny räkning å beloppet i fråga jämte straffränta. Sedan likvid
sedermera influtit, har i nära 60 fall omföring av belopp, varierande mellan
14 öre och 2 kronor 55 öre, skett från titeln inkomster enligt förrättningstaxa
till titeln räntemedel. Visserligen har lantbruksnämnden i Norrbottens
län genom beslut den 8 november 1957 föreskrivit att ränta understigande
5 kronor icke skall uttagas, men detta beslut synes icke helt ha vunnit
beaktande. För övrigt ha samma iakttagelser som beträffande lantbruksnämnden
i Norrbottens län gjorts även på andra håll.

3. En genomgång av räkenskaperna för lantbruksnämnden i Skaraborgs
län för budgetåret 1957/58 har bl. a. givit vid handen, att till arvoden in. m.
för 77 ortsombud under tiden den 1 juli—den 31 december 1957 utbetalts
i runt tal 7 700 kronor; härav ha sammanlagt 64 kronor 75 öre i 17 olika
poster, avseende telefon- och portokostnader, omförts från en titel till en
annan.

I fråga om länsstyrelsernas förvaltningsområde må nämnas att länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus lön uppgivit, att några föreskrifter om att
åtgärder rörande bagatellbelopp icke behöva vidtagas icke utfärdats med
undantag av riksräkenskapsverkets rekommendation att restavgift understigande
2 kronor icke bör uttagas utan samband med skattekrav.

Revisorernas uttalande. Enligt vad revisorerna kunnat konstatera förekommer
det inom försvaret, att ett betydande arbete nedlägges på exempelvis
att rätta felkonteringar avseende ringa belopp, att erinra om smärre
felaktigheter i medels- och materielräkenskaper utan att eu anmärknings -

222

process i egentlig mening föreligger, att utställa krav på obetydliga fordringar
försvarets myndigheter emellan o. s. v. I det föregående ha anförts
några belysande exempel på angivna förhållanden. Här må allenast erinras
om att Wendes artilleriregemente vid ett tillfälle utställt en räkning på
armétygförvaltningens inköpsavdelning på 20 öre samt att Karlstads fo-stab
vid ett annat tillfälle nödgats verkställa en omföring med anlitande av
icke mindre än 15 bokföringslistor i A 4-format för att en utgift om sammanlagt
10 kronor 50 öre skulle komma att belasta vederbörliga anslag.
Det bör särskilt framhållas, att vad nu anförts icke utgör exempel på undantagsförhållanden
utan att liknande iakttagelser ha kunnat göras i skilda
sammanhang.

Då dylika åtgärder merendels måste framstå som helt onödiga, ha revisorerna
ansett sig böra närmare undersöka, vilka regler som gälla eller
vilken praxis som eljest iakttages i dessa avseenden icke blott inom försvaret
utan även inom andra delar av förvaltningen. Vad som därvid framkommit
kan sammanfattas så, att det jämväl på andra håll än inom försvaret
— om också ej i samma omfattning — förekommer att omföringar
mellan olika anslag ske till följd av att felaktigt anslag belastats med obetydliga
belopp. Sålunda har kunnat iakttagas, att vid vissa lantbruksnämnder
ett betydande arbete nedlägges på dylika bestyr. Som exempel härpå
må erinras om att vid lantbruksnämnden i Norrbottens län under viss tid
omföring skett i ett 60-tal fall av belopp, varierande mellan 14 öre och 2
kronor 55 öre. Det synes vidare icke vara ovanligt att krav avseende ringa
belopp utställes även mellan andra statliga myndigheter än dem som tillhöra
försvaret.

De bestämmelser som reglera ifrågavarande förhållanden — i den mån
sådana över huvud förekomma — äro till sitt innehåll i allmänhet mycket
vaga. Många gånger torde vederbörande tjänsteman anse sig böra utställa
krav på exempelvis bagatellbelopp, även om gällande regler synas ge visst
utrymme för att underlåta detta. Anledningen härtill torde främst vara
risken för revisionsanmärkning. Vanligast torde emellertid vara, att några
föreskrifter som möjliggöra för vederbörande myndigheter att underlåta att
vidtaga åtgärder beträffande bagatellbelopp icke finnas utfärdade.

De sålunda gjorda iakttagelserna — särskilt i vad avser försvaret — ge
revisorerna anledning framhålla, att den nuvarande ordningen i förevarande
avseenden icke kan anses tillfredsställande. Det ter sig sålunda skäligen
meningslöst att, såsom sker i icke ringa utsträckning, olika myndigheter
emellan utställa krav på endast någon krona. Vidare kan det icke ha någon
praktisk betydelse, vare sig ur budgetredovisningssynpunkt eller i andra
hänseenden, om det ena eller andra anslaget belastas med en utgift på en
eller annan krona. I synnerhet gäller detta då de aktuella anslagen ha karaktär
av förslagsanslag.

Revisorerna ha i annat sammanhang i årets berättelse förordat, att förut -

223

sättningarna för öreslös redovisning inom statsförvaltningen närmare skola
undersökas. Motivet till detta förslag är den betydande arbetsbesparing en
sådan redovisning skulle innebära. Av alldeles samma skäl anse revisorerna
det kunna ifrågasättas, om icke bestämmelser böra utfärdas som möjliggöra
att i förekommande fall obetydliga fordringar kunna eftergivas statliga
myndigheter emellan, rättelse av felkonteringar kunna underlåtas o. s. v.
Även om dylika regler eller direktiv uppenbarligen måste utformas på sådant
sätt, att det i viss utsträckning överlåtes åt vederbörande tjänsteman
att avgöra om viss åtgärd skall vidtagas eller ej, bör det enligt revisorernas
mening vara möjligt att åstadkomma en i olika avseenden mera tillfredsställande
ordning än den nuvarande. Såsom tidigare framhållits ha de
gjorda iakttagelserna främst avseende å försvaret. Det synes revisorerna
emellertid motiverat, att dylika regler givas en generell räckvidd; därigenom
skulle kraven på ett så enkelt administrativt förfarande som möjligt
och en samstämmig praxis inom olika delar av förvaltningen tillgodoses
på ett långt bättre sätt än vad nu är fallet. Behovet av dylika regler har
f. ö. vitsordats av ett flertal myndigheter som revisorerna hört i denna
fråga.

De här berörda spörsmålen sammanhänga i viss mån med frågor som
avse det s. k. redogöraransvaret. Härutinnan må erinras om att med stöd
av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1955 särskilda sakkunniga tillkallats
med uppgift att verkställa utredning rörande redogöraransvaret och
anmärkningsprocessen jämte därmed sammanhängande frågor. Såvitt revisorerna
kunnat finna ha i de sakkunnigas direktiv icke direkt berörts
frågor av här behandlad karaktär. Då dessa emellertid såsom nämnts
uppenbarligen äga visst samband med redogöraransvaret, anse revisorerna
det lämpligt att vad här diskuterats upptages till närmare prövning i anslutning
till de förslag som enligt tillgängliga uppgifter nämnda utredning
kan väntas framlägga inom en nära framtid.

224

§ 29

Tillvaratagande av statens intressen med avseende på uppfinningar

Den snabba tekniska utvecklingen och den omständigheten, att staten på
olika områden mer och mer engagerats i denna utveckling, har gjort att staten
fått ökad anledning att såsom ekonomiskt intresserad part taga
ställning i patenträttsliga frågor. Hur uppfinnarverksamheten stegrats
belyses delvis av ökningen av antalet till patent- och registreringsverket
inkomna patentansökningar under den tid detta ämbetsverk fungerat. År
1885 inkommo sålunda 703 patentansökningar. Medeltalet per år inkomna
sådana ansökningar utgjorde åren

1885—1889 722

1890—1894 1 048

1895—1899 1 870

1900—1904 2 315

1905—1909 2 969

1910—1914 3 443

1915—1919 4197

1920—1924 4 405

1925—1929 5 015

1930—1934 5 423

1935—1939 6 304

1940—1944 8 179

1945—1949 11 388

1950—1954 11 527

Följande år inkommo nedan angivna antal ansökningar, nämligen

1955 11 838

1956 11 901

1957 11 859

De flesta av dessa ansökningar avse uppfinningar som tillkommit utanför
den statliga verksamheten. Även inom den statliga sektorn har emellertid
förekommit ett alltmer ökat forsknings- och utvecklingsarbete, som resulterat
i mer eller mindre betydelsefulla uppfinningar. På vissa håll inom
den statliga verksamheten har behovet av forskning — grundforskning och
målforskning — t. o. m. varit så starkt, att särskilda forskningsanstalter
ansetts böra inrättas, varjämte staten genom olika avtal förbundit sig att
bidraga till finansieringen av verksamheten vid vissa halvstatliga forskningsinstitut.

Med hänsyn till denna utveckling och för att få närmare upplysning om
vissa inom den statliga förvaltningen förekommande frågor som sammanhänga
med uppfinnarverksamhet ha revisorerna från ett antal myndigheter
infordrat uppgifter avseende förekomsten av forsknings-, konstruktionseller
andra arbeten som kunna leda till uppfinningar av betydelse för den

225

statliga verksamheten, frekvensen av sådana uppfinningar, patentansökningar
och förvärv av rätt till uppfinningar, tvister om påstådda patentintrång,
behov av och tillgång till patentteknisk expertis, exploateringsmöjligheter
in. m. Ifrågavarande uppgifter ha inhämtats från civilförsvarsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, luftfartsstyrelsen, statens väginstitut,
statens geotekniska institut, domänstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, statens provningsanstalt,
flygtekniska försöksanstalten, statens skeppsprovningsanstalt,
statens nämnd för byggnadsforskning, atomkommittén, matematikmaskinnämnden,
statens skogsforskningsinstitut och statens forskningsanstalt för
lantmannabyggnader. Dessutom ha revisorerna varit i kontakt med försvarets
patentorgan. Innan redogörelse lämnas för det från nämnda myndigheter
infordrade materialet synas emellertid böra något beröras inom
förevarande område gällande bestämmelser och överenskommelser liksom
bakgrunden till och på vilket sätt statens här ifrågavarande intressen tillvaratagits
inom försvaret, vid sidan av televerket det enda större statliga
förvaltningsområde som sedan längre tid haft tillgång till ett speciellt samordnande
organ för handläggning av uppkommande patentfrågor.

Enligt förordningen den 16 maj 1884 angående patent kan på i förordningen
stadgade villkor meddelas patent på nya uppfinningar, som avse
alster eller förfaranden och kunna utnyttjas i industriell verksamhet. Berättigad
att erhålla patent är endast uppfinnaren eller hans rättsinnehavare.
För att staten skall kunna erhålla patent på en vid statligt verk eller
statlig institution gjord uppfinning, måste staten alltså först förvärva rätt
till uppfinningen. Vad anställdas uppfinningar angår gäller i detta avseende
lagen den 18 juni 1949 om rätten till arbetstagares uppfinningar. I
fråga som avser tillämpningen av lagen äger emellertid arbetsgivare eller
arbetstagare inhämta upplysningar från en särskild nämnd, statens nämnd
för arbetstagares uppfinningar. I främsta rummet har nämnden att uttala
sig i ersättningsfrågor. Inom den privata industrien ha vidare överenskommelser
träffats mellan å ena sidan svenska arbetsgivareföreningen och
å andra sidan svenska industritjänstemannaförhundet samt Sveriges arbetsledareförbund,
enligt vilka vissa uppfinningar, gjorda av arbetstagarna,
utan vidare skola vara arbetsgivarens egendom. Enligt nämnda överenskommelser
skola frågor som avse tillämpningen av avtalen, om parterna äro
därom ense, hänskjutas till en särskild enligt avtalen inrättad skiljenämnd

_ industriens uppfinnarnämnd. Staten, som icke är ansluten till berörda

överenskommelser, måste däremot inom viss i lagen angiven tid lämna
arbetstagare meddelande om huruvida och i vilken omfattning den önskar
förvärva av denne gjord uppfinning. Sker icke detta äger arbetstagaren fritt
förfoga över uppfinningen. 15

15 lie v. berättelse ang. statsverket är 1958 I

226

Arbetstagare är enligt i ovannämnda lag givna tvingande bestämmelser
med visst undantag berättigad till ersättning av arbetsgivaren för den rätt
denne förvärvar till uppfinningen. Vid bestämmande av ersättningens storlek
föreskrives i 6 §, att särskild hänsyn skall tagas till den betydelse anställningen
må ha haft för tillkomsten av uppfinningen.

Slutligen må nämnas att uppfinning, som är av särskild betydelse för
försvaret, enligt lagen av den 29 november 1946 måste förvärvas av staten.
Om uppfinnaren motsätter sig sådant förvärv, kan rätten till uppfinningen
exproprieras. Anledningen till att staten måste förvärva all rätt till sådan
uppfinning är, att ingen annan än staten kan erhålla hemligt patent.

Frågan om inrättande av ett särskilt patentorgan för försvarets vidkommande
väcktes av den enligt 2 § i den numera upphävda lagen den 30 juni
1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. tillsatta granskningsnämnden.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 november 1942 erinrade sålunda
nämnden, att den under sin dittillsvarande verksamhet i åtskilliga fall
lunnit anledning fästa de militära förvaltningsmyndigheternas uppmärksamhet
på uppfinningar, vilkas förvärvande eller utnyttjande för statens
rökning synts förtjänt att närmare övervägas. Nämnden hade emellertid
under sysslandet med hithörande frågor bibragts den övertygelsen, att ett
effektivt tillgodoseende av det statsintresse varå förevarande lagstiftning
toge sikte krävde en komplettering av den militära förvaltningsorganisationen
med eu för samtliga försvarsgrenar gemensam patentavdelning.
Nämnden anförde i huvudsak, att patentavdelningen skulle ha att följa
uppfinnarverksamheten inom försvaret och hålla de olika försvarsgrenarnas
förvaltningsmyndigheter orienterade om nämnda verksamhet, i vad
den fölle utanför den egna försvarsgrenens område. Den skulle också utgöra
en mottagningscentral för utomstående personers utbud av uppfinningar
till försvaret och med eget yttrande hänskjuta dem till vederbörande
myndighet, följa teknikens utveckling på olika områden genom studium avpatent-
och annan litteratur samt taga del av till patentverket ingivna patentansökningar
rörande uppfinningar av särskild betydelse för försvaret,
utföra utredningar för vilka fordrades speciell kännedom om patentlitteraturen
samt även i övrigt biträda vid konstruktions- och forskningsarbeten
för försvarets räkning. Den skulle ock medverka vid affärsuppgörelser
rörande uppfinningar och konstruktioner samt biträda vid behandling avfrågor
rörande patent, intrång i patent och dylikt, tillvarataga försvarets
intressen med avseende på uppfinnar- och konstruktionsverksamhet som
på förslag av eller i samråd med militär myndighet bedreves inom privatindustrien
ävensom tillse att spörsmål rörande hemlighållande av anordningar
eller förfaringssätt, vilka under dylika förhållanden framkommit
utanför försvaret, hänskötes till granskningsnämnden. Slutligen skulle avdelningen
bereda ärenden rörande statsbidrag till uppfinnare och över

227

huvud taget tillhandagå försvarsledningen och försvarsdepartementet med
upplysningar och yttranden i ärenden angående uppfinningar och patent.

Uppgiften att vara försvarets patentorgan tilldelades sedermera det enligt
1943 års riksdagsbeslut inrättade krigsmaterielverket, vars arbetsuppgifter
i avseende å uppfinningar senare reglerades genom kungl. brev den 28 juni
1946.

I enlighet med propositionen 1954: 109 angående organisation av försvarets
centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning m. m. beslöt riksdagen,
att försvarets civilförvaltning skulle övertaga krigsmaterielverkets
uppgift såsom försvarets patentorgan. För handläggningen av patentärenden
inom civilförvaltningen inrättades inom ämbetsverkets juridiska byrå
en särskild patentsektion, som handhar den tekniska delen av verksamheten.
Ekonomiska och juridiska frågor behandlas på byråns allmänna
sektion. Sedermera utfärdade Kungl. Maj :t i brev den 8 oktober 1954 bestämmelser
angående försvarets civilförvaltnings uppgifter med avseende å
uppfinningar m. m. av betydelse för försvaret. Bestämmelserna äro så utformade,
att det tydligt framgår att verksamheten är begränsad till service
åt försvarsmyndigheterna. Enligt uppgift förekommer det emellertid, att
försvarets patentorgan rådfrågas i patentärenden även av andra myndigheter
än dem som äro att anse som försvarsmyndigheter. De arbetsuppgifter
som ha avseende på försvaret äro dock, enligt vad revisorerna inhämtat,
av sådan omfattning, att patentorganets möjligheter att åtaga sig
uppgifter åt andra myndigheter äro starkt begränsade.

Patentansökningar som avse uppfinningar av betydelse för försvaret
skola enligt 1946 års lag med till ansökningarna hörande handlingar av
patentmyndigheten för granskning beträffande uppfinningarnas betydelse
för rikets försvar hållas tillgängliga för myndighet som Konungen bestämmer
(granskningsmyndigheten). Granskningsmyndighet är en för ändamålet
särskilt tillsatt nämnd, kallad granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. in.

Såsom tidigare framhållits ha revisorerna införskaffat vissa uppgifter
som avse inom området för den statliga förvaltningen bedriven uppfinnarverksamhet.
Av dessa uppgifter framgår bl. a. följande.

Forsknings-, konstruktions- eller andra arbeten som kunna leda till att
personal i sådant arbete åstadkommer uppfinningar av betydelse för den
statliga verksamheten synas förekomma inom verksamhetsområden för 20
av de tillfrågade myndigheterna. Endast en, nämligen statens skeppsprovningsanstalt,
har uppgivit att sådana arbeten icke förekomma.

Civiltörsvarsstyrelsen uppger, alt underlaget för utarbetande av typritningar
och beskrivningar avseende civilförsvarets tekniska anordningar till
stor del erhålles från forskningsinstitutioner (fortifikationen, FOA m. fl.).
Vissa praktiska lösningar av konstruktiv art kunna vara sådana, att de äro

228

patenterbara och ha ekonomiskt värde, då typhandlingar avse anordningar
för allmänt bruk (t. ex. enskilda skyddsrum).

Generalpoststyrelsen framhåller, att något egentligt forskningsarbete icke
bedrives inom postverket. Däremot förekomma konstruktionsarbeten med
syfte att få fram eller förbättra för posttjänsten lämpliga typer av möbler,
såsom diskar och sorteringsfack, transportanordningar, frimärksautomater,
brevstämplingsmaskiner m. m. Dessa arbeten utföras huvudsakligen inom
generalpoststyrelsens arkitektkontor och vid postverkets industrier (verkstad
och tryckeri).

Telestyrelsen framhåller, att sådant arbete varom nu är fråga förekommer
inom televerket i betydande omfattning. Genom såväl sin industriella
produktion som eget tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete har televerket
fått i allt väsentligt samma struktur och samma problem som övriga
större industriföretag i landet. Vid verkstadsbyrån i Nynäshamn drivas
sådana utvecklingsprojekt som närmast ha att göra med nya tillverkningsmetoder
och arbetsmaskiner inom verkstadstekniken. Utvecklingsarbetet
inom telefon- och telefonstationstekniken, telefon- och telegrafapparattekniken,
transmissionstekniken samt radiotekniken är i övrigt förlagt till
särskilda organisatoriska enheter vid telestyrelsen.

Järnvägsstyrelsen utför konstruktioner av bl. a. rullande materiel, spårmateriel
och geoteknisk borrutrustning, utveckling av signal- och säkerhetsanläggningar,
teleanläggningar och anläggningar för elektrisk tågdrift.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför, att uppfinningar som gjorts av
personal inom verket ej varit sådana, att de ansetts vara av betydelse för
den statliga verksamheten.

Vattenfallsstyrelsen bedriver arbete som kan leda till uppfinningar praktiskt
taget inom varje styrelsens verksamhetsgren, dock företrädesvis inom
den elektrotekniska verksamheten.

Byggnadsstyrelsen, som betonat att ämbetsverket icke är affärsdrivande,
ser som sin uppgift att ge såväl det offentliga som det enskilda byggandet
en god service genom att bl. a. sprida kunskaper om lämpliga tillvägagångssätt
samt om konstruktioner och material. Styrelsen hänvisar i nämnda
hänseende till sin instruktion, vari 4 § lyder:

På grundval av det kunskapsmaterial på husbyggnadsväsendets område,
som samlas hos byggnadsstyrelsen, skall styrelsen genom utgivande av en
skriftserie, benämnd ”meddelande från byggnadsstyrelsen”, utöva upplysningsverksamhet,
omfattande nyare erfarenheter och rön, som gjorts vid
husbyggnadsföretag.

Ifrågavarande meddelanden böra tryckas samt tillställas de statens och
andra offentliga myndigheter, som handlägga byggnadsärenden, ävensom
de statens och andra mera betydande undervisningsanstalter, vari undervisning
i byggnadskonsten meddelas. Meddelandena skola vidare tillhandahållas
envar, som därom framställer begäran, mot den ersättning, som av
styrelsen prövas skälig.

Register över meddelandena böra med lämpliga mellantider upprättas.

229

Den ersättning som nämnes i författningsrummets andra stycke avser
enligt styrelsens uppfattning endast kostnaden för mångfaldigandet av önskat
antal exemplar av styrelsens ”meddelanden” eller annan bärare av
styrelsens erfarenheter och rön.

Inom byggnadsstyrelsens verksamhetsområde förekommer, att dess anställda
komma på idéer som kunna leda till för byggnadsbranschen allmänt
värdefulla uppfinningar och konstruktioner. Något forskningsarbete i egentlig
mening bedrives däremot icke i styrelsens regi. I mindre omfattning
förekommer det dock, att styrelsen gör systematiska undersökningar för
att bland givna material eller metoder utvälja det för viss uppgift lämpligaste.

Sveriges meteorologiska och hgdrologiska institut uppger, att där förekommande
konstruktionsarbeten beträffande instrument och apparater av
olika slag kunna tänkas leda till uppfinningar som här avses.

Luftfartsstgrelsen anför, att arbetet inom de styrelsens arbetsenheter som
syssla med utrustningar, anläggningar och apparatur avsedda som landningshjälpmedel
vid flygplatserna kan leda till uppfinningar av betydelse
för den statliga verksamheten.

Statens väginstitut förklarar, att uppfinningar kunna göras inom alla områden
av institutets verksamhet. Detta anses naturligt med hänsyn till institutets
uppgift att bedriva forskning och utvecklingsarbete inom väg- och
vägtrafikområdet.

Statens geotekniska institut nämner utveckling av geotekniska apparater
och metoder som sådant arbete som kan leda till uppfinningar.

Domänstyrelsen anför, att i första hand konstruktions- och andra arbeten
inom skogsodlings- och avverkningsteknik kunna leda till uppfinningar.

Sjöfartsstyretsen uppger, att uppfinningar kunna göras i utprickningsverksamhet,
sjömätning och sjökortsframställning, fyrteknisk konstruktionsverksamhet,
elektrisk anläggningsproj ektering, radioteknisk verksamhet,
konstruktion av radarreflektorer, fyr- och husbyggnadsarbeten, hamnbyggnadsverksamhet,
farledsarbeten, fartygskonstruktioner och reparationsarbeten
å fartyg o. d.

Statens provning sanstalt hänvisar till att anstalten enligt sin instruktion
har till uppgift alt utföra provningar och undersökningar av materiel, konstruktionsdelar,
instrument och apparater med avseende på deras mekaniska,
kemiska och fysiska egenskaper och beskaffenhet samt att i övrigt
åtaga sig provningar, besiktningar, kontrolluppdrag och andra uppdrag
liggande inom anstaltens kompetensområde. Under det forsknings- och
konstruktionsarbete som bedrives i samband med provningsverksamheten
kunna erbjuda sig möjligheter för personalen att åstadkomma uppfinningar
av betydelse för anstaltens egen verksamhet, speciellt med tanke på metodik
och utformning av provningsapparatur. I praktiken har dock detta
icke lett till några uppfinnings- eller patentanspråk från vare sig provnings -

230

anstaltens befattningshavare eller provningsanstalten, vilket får ses mot
bakgrunden av bestämmelsen i anstaltens instruktion (§ 2), att vid provningar
erhållna undersökningsresultat, i den mån de beröra det allmännas
eller vetenskapens intresse, böra offentliggöras så fort ske kan.

Flygtekniska försöksanstalten anger den verksamhet varom här är fråga
såsom aerodynamisk, hållfasthetsteknisk och mätteknik forskning, mekaniska
konstruktionsarbeten samt tillverkningsverksamhet i försöksanstaltens
verkstad (snickar-, instrument- och mekanisk verkstad).

Statens nämnd för byggnadsforskning erinrar om att nämnden enligt sin
instruktion har till uppgift att främja forskning och rationalisering inom
byggnadsområdet med huvudvikten på husbyggnadsfacket. Till fullgörande
av denna uppgift äger nämnden att med anlitande av fonden för byggnadsforskning
samt de statliga anslag och eventuella andra medel som ställas
till dess förfogande stödja eller själv låta verkställa sådana åtgärder som
äro ägnade att befordra utvecklingen på området samt att på lämpligt sätt
bekantgöra vunna forsknings- och försöksresultat samt de erfarenheter i
övrigt som äro av betydelse i sagda hänseende. Nämndens arbete bedrives
huvudsakligen i tre olika former, nämligen såsom forsknings- och utredningsarbete
i egen regi, såsom forskningsuppdrag till vetenskapliga institutioner
och andra forskningsinrättningar samt genom utdelning av bidrag
till enskilda forskare eller institutioner för av dem bedriven forskning.
Arbetet i egen regi utiöres genom anställd personal. Forskningsuppdrag till
\ etenskapliga institutioner och bidrag till enskilda forskare regleras genom
avtal. Nämnden känner visserligen icke till något fall, där sådana arbeten
som regleras genom avtal lett till uttagande av patent, men framhåller att
forsknings-, konstruktions- eller andra arbeten torde kunna leda till uppfinningar
av betydelse i fråga om t. ex. byggnadsmaskiner, material eller
värmepannor.

Atomkommittén erinrar om att sedan år 1947 den industriella verksamheten
omhänderhas av AB Atomenergi, under det att atomkommitténs verksamhet
rör grundforskning. Uppfinningar kunna dock åstadkommas i samband
med den vetenskapliga forskning som bedrives med ekonomiskt stöd
av kommittén. Anslagsinnehavare uppges vara kontraktenligt skyldig att
göra anmälan om uppfinning.

Statens skogsforskningsinstitut uppger, att inom dess verksamhetsområde
förekomma forsknings- och konstruktionsarbeten som kunna föranleda
uppfinningar. Särskilt gäller detta avdelningen för arbetslära, vid vilken
t. ex. konstruerats markberedningsmaskiner, transportanordningar för
virke och handredskap av olika slag. Uppfinnarverksamheten intager emellertid
ej någon framträdande plats på institutets arbetsprogram och måste
i regel anses vara av underordnad betydelse.

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader uppger att dess verksamhet
är av den karaktär, att vissa av de resultat som där vinnas äro helt

231

nya och av sådan teknisk beskaffenhet, att de i en del fall skulle kunna
tänkas patentbelagda. Om så skulle ske vore emellertid hela verksamheten
meningslös. Vid en institution av forskningsanstaltens natur måste nämligen,
hävdar anstalten, ur det allmännas intresse varje patent betraktas
som dels en fördyring av en viss nyttighet för konsumenten och dels som
ett hinder i vidare utveckling.

Av myndigheterna ha 15 förklarat, att de mottagit anmälningar om anställdas
uppfinningar. Atomkommittén uttalar sig endast om anslagsinnchavares
ovanberörda skyldighet att anmäla uppfinning.

Byggnadsstyrelsen uppger, att det i praktiken veterligen icke förekommit,
att någon styrelsens arbetstagare i tjänsten gjort en patenterbar uppfinning,
vars utnyttjande faller inom styrelsens verksamhetsområde. Vissa
konstruktioner som gjorts under byggande verksamhet och som möjligen
skulle ha varit patenterbara ha med hänsyn till styrelsens uppfattning av
sin uppgift fått fritt utnyttjas av andra.

Statens geotekniska institut anför, att underrättelse jämlikt bestämmelserna
i 4 § av 1949 års lag lämnas till institutet endast om uppfinnaren
avser att söka patent på uppfinningen.

När myndighet mottagit anmälan om anställds uppfinning, föranleder
detta enligt de lämnade uppgifterna undersökning i vad mån uppfinningen
kan vara av betydelse för myndigheten i dess verksamhet. För denna prövning
anlitas sakkunniga som finnas inom myndigheten eller, om sådan sakkunskap
icke finnes där, av sakkunniga utanför densamma. Enligt lagens
föreskrift underrättas vederbörande uppfinnare, om och i vilken omfattning
myndigheten såsom arbetsgivare gör anspråk på uppfinningen. Om
sådant anspråk göres, upptagas förhandlingar med uppfinnaren för att få
till stånd ett formligt avtal med honom.

Vattenfallsstyrelsen har utfärdat särskilda bestämmelser angående rätten
till uppfinningar av personer, anställda vid statens vattenfallsverk. Bestämmelserna
äro utformade i överensstämmelse med lagen om rätten till
arbetstagares uppfinningar. Anmälan skall göras till styrelsens juridiska
hyrå, som omedelbart efter det underrättelse om uppfinning inkommit har
att inhämta yttrande från chefen för den byrå eller avdelning som uppfinningen
närmast berör ävensom de övriga personer vilkas hörande anses
påkallat. Sedan ärendet på detta sätt förberetts, skall juridiska byrån inleda
förhandlingar med arbetstagaren angående den rätt styrelsen skall förvärva
och uppfinnarens ersättning.

Domänstyrelsen har intill dagen för uppgifternas lämnande icke ställt
några anspråk på anmälda uppfinningar, vilket i samtliga fall delgivits uppfinnarna
i form av skriftliga beslut.

I intet fall synes myndighet ha övervägt att på ett eller annat sätt medverka
till uppfinningens exploatering utanför det egna verksamhetsområdet.

232

I följande tablå ha sammanställts lämnade uppgifter om det antal uppfinningar
som sedan lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar trädde
i kraft anmälts till myndigheterna, i vilken omfattning och av vem dessa
uppfinningar patentsökts samt i vilken omfattning myndigheterna förvärvat
rätt till uppfinningarna. Med förvärv av licens avses, därest annat icke
angives, förvärv av rätt att utnyttja uppfinningen i den egna verksamheten.

Myndighet	Anmälda uppfin- ningar	Därav patentsökta av uppfin- arbets- naren givaren	Arbetsgivaren förvärvat all rätt licens
Civilförsvarsstyrelsen	0	—	—	- -
Generalpoststyrelsen	2	2	—	1 —
Telestyrelsen	4001)	351	—	— 359
Järnvägsstyrelsen	27	27	—	— 14
Väg- och vattenbyggnads-styrelsen	19	19
Vattenfallsstyrelsen	1501)	731)	2	2 48
Byggnadsstyrelsen	0	—	—	-- -
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut	1
Luftfartsstyrelsen	2	1	—	— 1
Statens väginstitut	2	2	—	— 2
Statens geotekniska institut	2	2	—	— I2)
Domänstyrelsen	101)	2	1	1 —
Sjöf artsstyrelsen	6	6	—	— 4»)
Statens provningsanstalt	0	—	—	- -
Flygtekniska försöksanstalten 23	4	1	— 20*)
Statens skeppsprovnings-anstalt	0
Statens nämnd för byggnads-forskning	0
Atomkommittén	1	1	—	--- -
Matematikmaskinnämnden	101)	4	—	1 O Öl
Statens skogsforsknings-institut	151)	101)	2	— 1°)
Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader	0

1) Ungefärlig uppgift.

2) Fri nyttjanderätt för staten.

3) Se texten.

4) I ett fall all rätt till uppfinningen i Sverige, USA och Canada.

5) Därav två användningsrätt för Skandinavien.

6) Andel i avkastningen.

Telestyrelsen medverkar till sökande av patent på arbetstagares uppfinning
som regel endast om styrelsen finner sig böra helt eller delvis inträda

233

såsom arbetstagares rättsinnehavare med avseende på uppfinningen. I sådana
fall bekostar styrelsen sökande och upprätthållande av patent i Sverige.
Patent sökes som regel i uppfinnarens namn. Telestyrelsens förvärv
av rätt till uppfinning avser i allmänhet användning i televerkets verksamhet.
Sådan ”licens för televerket” brukar alltid närmare definieras och som
regel anges den innefatta rätt för televerket att utnyttja uppfinningsföremålet
för egna anläggningar och inom eget verksamhetsområde, att för
detta ändamål låta egna eller verket icke tillhöriga verkstäder tillverka
alster i enlighet med uppfinningsföremålet eller att vid sådan tillverkning
begagna sig av uppfinningsföremålet, att förfoga över uppfinningsföremålet
vid avtal med enskild person eller företag inom Sverige rörande för televerkets
anläggning avsedd leverans, vid vilken uppfinningsföremålet kommer
till användning, samt att i och för utbyte eller för provningsändamål
till andra leverera enstaka alster enligt uppfinningen. För de undantagsfall
då alster enligt uppfinningsföremålet försäljes till utomstående förvärvas
även rätt att försälja alstret.

Mera omfattande rätt än angivna ”licensrätt för televerket” uppges
ifrågakomma huvudsakligen endast beträffande uppfinningar inom sådana
grenar av den tekniska forsknings- och utvecklingsverksamheten, där televerket
bedriver avtalsbundet samarbete med andra företag i in- och utlandet.
I vissa sådana fall har styrelsen funnit anledning att helt inträda såsom
arbetstagarens rättsinnehavare med avseende på uppfinningen.

Endast sex av de angivna myndigheterna ha kommit i beröring med tvister
till följd av påstått patentintrång.

Inom televerkets område förekomma icke sällan tvister om patentintrång.
Under de senaste två årtiondena ha frågor om förmodat eller befarat
patentintrång begånget av televerket föranlett avsevärt utredningsarbete
men icke lett till rättegång.

Byggnadsstyrelsen har någon gång vid upphandling träffat på anbudsgivare,
som inför styrelsen beskyllt annan anbudsgivare för patentintrång.

Statens provningsanstalt upplyser, att det kan förekomma, att uppdragsgivare
vid tvister om påstådda patentintrång anlita provningsanstaltens
expertis för att erhålla objektiva utlåtanden.

Behov av att följa den tekniska utvecklingen inom sina respektive verksamhetsområden
har deklarerats av 13 myndigheter, medan åtta förklarat
sig icke ha sådant behov. Två av de 13 myndigheterna ha förklarat sig av
brist på personal icke kunna tillfredsställande följa den tekniska utvecklingen.

Generalpoststyrelsen anför, att styrelsen genom världspostföreningens internationella
byrå i Bern erhåller informationer i vad avser utvecklingen
av bl. a. tekniska hjälpmedel i posttjänsten och att postverkets verkstad i
möjligaste mån följer den patenttekniska utvecklingen inom sitt område.

234

Telestyrelsen måste fortlöpande bevaka sådana i Sverige kungjorda patentansökningar
som kunna beröra televerkets verksamhetsområde för att
undvika patentintrång och för att, om televerkets intressen så påkalla, göra
invändning mot dylik ansökan. Inom speciella tekniska områden föreligger
behov av att fortlöpande bevaka även i andra länder nytillkommande patent,
främst i USA.

Telestyrelsen förfogar sedan mitten av 1920-talet över personal med patentteknisk
utbildning för handläggning av patenttekniska arbetsuppgifter.
Personalen i fråga är organisatoriskt knuten till styrelsens tekniska byrå.

Järnvägsstyrelsen har uppdragit åt olika tjänstemän att följa den patenttekniska
utvecklingen på bestämda områden, där statens järnvägar bar
en ledande ställning och bedriver experimentell verksamhet. Det åligger
ifrågavarande tjänstemän att underrätta berörda avdelningar om sina iakttagelser.

1 åt t enfallsst yreisen låter i förekommande fall följa den patenttekniska
utvecklingen inom visst område genom anlitande av konsulterande patentbyrå.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har på grund av brist
på personal med patentteknisk utbildning icke kunnat i större utsträckning
följa den tekniska utvecklingen.

Statens väginstitut har för att tillgodose sitt ur forskningssynpunkt föreliggande
behov att följa den patenttekniska utvecklingen uppdragit åt en
patentbyrå att tillhandagå med kopior av patentansökningar som förefalla
vara av värde. Enligt utbytesavtal med The Patent Office i London erhåller
institutet dessutom engelska patentbeskrivningar av vägmaskiner och vägfordon
i löpande följd.

Av de tillskrivna myndigheterna uppges ingen mer än telestyrelsen förfoga
över personal med patentteknisk utbildning.

Byggnadsstyrelsen anför att, om behov vid något enstaka tillfälle skulle
uppstå av patentteknisk expertis, styrelsen förfogar över både civilingenjörer
och jurister som nöjaktigt skulle kunna ombesörja patentansökningar,
verkställa nyhetsgranskning, bevaka kungjorda patentansökningar och
framställa invändning mot patentansökan.

Statens väginstitut, som saknar personal med patentteknisk utbildning
och därför icke anser sig själv kunna söka eller bevaka patent etc., anför
att institutet även saknar ekonomiska resurser att engagera sig i dylik
patentverksamhet. Om personal inom institutet gör en patenterbar uppfinning,
överlåtes åt uppfinnaren att själv söka patent, eller också söker institutet
sälja uppfinningen mot ersättning, varur uppfinnaren erhåller lagstadgad
gottgörelse.

Myndigheterna ha också tillfrågats om de ha möjlighet att exploatera
inom deras verksamhet åstadkomna uppfinningar och om sådan exploate -

235

ring förekommit. Tio ha svarat att de ha sådan möjlighet, men exploatering
synes ha förekommit endast vid sex myndigheter.

Telestyrelsen anför i denna fråga, att styrelsen icke funnit motiverat att
i större omfattning engagera sig i uppfinningarnas exploatering. Exploatering
av de anställdas uppfinningar i vidare omfattning än inom den egna
verksamheten skulle förutsätta förvärv av större rätt än förut berörda
”licensrätt för televerket”. En dylik spekulativ verksamhet — som även
måste innefatta uppfinningarnas patenterande i utlandet — anses till sin
art vara för televerket helt främmande och skulle kräva tillskapandet av
helt nya organ och agenturer.

Flertalet myndigheter synas enligt lämnade uppgifter upprätta konstruktions-
och tillverkningsritningar som skulle kunna utnyttjas vid tillverkning
även för annans räkning och som därför kunna anses ha ett visst
saluvärde. Endast fem myndigheter ha emellertid gjort försök att tillgodogöra
statsverket sådant värde genom försäljning av ritningar m. in.

Civilförsvarsstyrelsen anför, att typritningar och beskrivningar främst
avse sådana anläggningar som enskilda och kommuner samt statliga myndigheter
enligt eivilförsvarslagen skola uppföra. Dessa handlingar kunna
utnyttjas av enskilda i samband med annan liknande byggnadsverksamhet.
Någon försäljning av berörda ritningar har icke ifrågasatts av styrelsen.

Telestyrelsen anför bl. a., att det — för att tillgodose underhållstjänstens
behov — över nykonstruktionerna uppgöras förutom ritningar även detaljerade
beskrivningar, som utges och spridas i avsevärda upplagor. Beskrivningarna
användas även vid ofta förekommande utbildningskurser
inom televerket. Vill någon för sin tillverkning använda sådana ritningar
och beskrivningar, kan vederbörande få inköpa dem till ett pris som svarar
mot deras framställningskostnad. Undantagsvis förekommer att utomstående
gör framställning om att få tillgodogöra sig nykonstruktioner som
utarbetats inom televerket på så tidigt stadium, att tillverkning och användning
för televerkets räkning ännu ej påbörjats och nykonstruktionerna
därför ej kunna anses ha öppet utövats. Sådana framställningar har styrelsen
ansett sig kunna bifalla endast om vederbörande är villig att med
skäligt belopp bidraga till televerkets utvecklingskostnader för de ifrågavarande
konstruktionerna.

Järnvägsstyrelsen meddelar, att ritningar i ett mindre antal fall försålts
till självkostnadspris. I andra fall ha ritningar utlämnats gratis, liksom
också statens järnvägar begärt och fått sådana av andra företag utan att
lämna kontant ersättning. Det har ej ansetts lämpligt att i vinstsyfte utnyttja
eventuella möjligheter till försäljning av ritningar på järnvägskonstruktioner
till andra företag eller tillverkare av järnvägsfordon.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upprättar i viss utsträckning konstruktions-
och tillverkningsritningar, som kunna utnyttjas vid tillverkning även

236

för annans räkning än verkets. Så är exempelvis fallet med konstruktionsritningar
till vägmärken, vilka emellertid utan kostnad ställas till städers
m. fl. förfogande. Vidare nämnes att vissa av styrelsens konstruktionsbyrå
upprättade standardritningar till brokonstruktioner användas även vid icke
statliga brobyggnadsföretag. Någon avgift eller motsvarande för dessa ritningars
användande har ej uttagits, då i de flesta fall statsbidrag utgått till
byggnadsföretagen.

Vattenfallsstyrelsen uppger, att vissa konstruktions- och tillverkningsritningar
som upprättas inom styrelsen skulle kunna utnyttjas även för annans
räkning. De få därför anses ha ett visst saluvärde. Försök har dock
icke gjorts att tillgodogöra statsverket sådant värde genom försäljning av
ritningar in. m. annat än mot fastställd kommissionärstaxa.

Byggnadsstyrelsen finner det icke uteslutet, att konstruktions- eller tillverkningsritningar,
standard- eller typritningar eller annat av allmänt
intresse framkomma under styrelsens arbete med att lösa sina byggnadsuPPgifter.
Dylika ritningar ställas i förekommande fall till övriga statsmyndigheters
och byggnadsnämnders förfogande; i den mån de tillgodose
ett allmänt intresse i övrigt, hållas de tillgängliga för envar intresserad.

Statens väginstitut uppger, att institutets konstruktions- och tillverkningsritningar
i många fall äro värdefulla för utomstående. I enlighet med
sin instruktion skall emellertid institutet offentliggöra vunna rön av sin
verksamhet. När det gäller icke patenterade konstruktioner o. d. har väginstitutet
därför haft den principen att utlämna ritningar till självkostnadspris.

Statens provningsanstalt hänvisar till § 2 i sin instruktion, som förhindrar
anstalten att utnyttja eventuella förslag till förbättringar av konstruktioner
i samband med provning av inlämnade föremål. Däremot beskrivas
provningsanordningar i provningsintyg. Anordningarna kunna senare användas
för likartad provning åt annan uppdragsgivare men äro icke
exploaterbara.

Statens nänind för byggnadsforskning har att utarbeta informationsmaterial,
som grundar sig bl. a. på inom nämnden verkställda undersökningar.
Avsikten är att informationsmaterialet skall användas av inom
byggnadsfacket praktiserande projektorer, byggnadsföretagare etc. Informationsmaterialet
(handlingar, rapporter, småskrifter, särtryck, blanketter
m. m.) försäljes till ett pris som fastställes i samråd med statskontorets
tryckeriexpedition.

Statens skogsforskningsinstitut uppger, att hittills icke förekommit
några s. k. know how”-avtal inom institutets verksamhetsområde. Det
har nämligen ansetts önskvärt, att vid institutet utförda konstruktioner av
allmänt intresse skola, i den mån de ej varit patentskyddade, fritt stå till
förfogande liksom övriga vid institutet framkomna forskningsresultat. I
sådana fall, då ett fritt utnyttjande av en uppfinning är önskvärt, brukar

237

institutet låta lämna en redogörelse för konstruktionen i någon av sina
publikationer eller i den skogliga fackpressen.

Enligt förut nämnda bestämmelser angående försvarets civilförvaltnings
uppgifter med avseende å uppfinningar m. m. av betydelse för försvaret
avses med försvarsmyndighet försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen,
försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets fabriksstyrelse, armétygförvaltningen,
arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
försvarets forskningsanstalt, försvarsväsendets radioanstalt
och sjökarteverket. Det sistnämnda verket har numera uppgått i sjöfartsstyrelsen.

. När anmälan om arbetstagares uppfinning inkommit, överlämnar försvarsmyndigheten
den med eget yttrande till det vid civilförvaltningen inrättade
patentorganet. Om skäl därtill anses föreligga, uppdrages därvid
åt sagda organ att söka patent på uppfinningen och att åt försvaret förvärva
den rätt som anses erforderlig. Icke sällan föregås försvarsmyndighetens
ståndpunktstagande av underhandssamråd med patentorganet om
möjligheterna att erhålla patent m. m.

I förekommande fall underrättar patentorganet övriga försvarsmyndigheter
om anmäld uppfinning och anhåller samtidigt om yttrande, huruvida
och i vilken omfattning rätt därtill anses böra förvärvas och om myndigheterna
ha intresse av att uppfinningen skyddas genom patent. I den mån
så är fallet, uppdrar vederbörande myndighet i samband med sitt yttrande
åt patentorganet att förvärva den önskade rätten och att söka patent.

Har patentorganet erhållit uppdrag att förvärva rätt till uppfinning, ombesörjer
det att uppfinnaren inom behörig tid får meddelande om det förvärv
som försvaret med stöd av lagens bestämmelser gör. I den mån sådant
förvärv icke kan ske ensidigt inledas förhandlingar med uppfinnaren. Med
denne måste f. ö. intim kontakt upprätthållas under utarbetandet av patentansökningshandlingarna
och under hela patentansökningsförfarandet.

Försvarets civilförvaltning fick från krigsmaterielverket övertaga 247
aktuella patentärenden, inberäknat invändnings- och patentintrångsärenden
m. in., enligt följande uppställning.

Uppdragsgivare	Antal
Armétygförvaltningen	71
Marinförvaltningen	It
Flygförvaltningen	44
Fortifikationsförvaltningen	4
Krigsmaterielverket	12
Försvarets forskningsanstalt	83
Försvarets fabriksstyrelse	19
Övriga ärenden	1 ce i Tf b*

238

Hos civilförvaltningen ha därefter under åren 1954—1957 och första
halvåret 1958 diarieförts tillhopa 474 ärenden som ha avseende å uppfinningar.
Dessa ärenden fördela sig på följande sätt.

A n t al

Uppdragsgivare	1954	1955	1956	1957	1958 1/1-30/6	Samman- lagt
Armétygförvaltningen	5	26	35	24	14	104
Arméintendenturförvaltningen	1	9	2	3	2	17
Marinförvaltningen	3	4	6	12	2	27
Flygförvaltningen	16	24	15	14	4	73
Fortifikationsförvaltningen Krigsmaterielverkets avvecklings-	—	4	2	1	1	8
organisation	2	1	—	—	—	3
Försvarets forskningsanstalt	6	35	21	20	9	91
Försvarets fabriksstyrelse	15	24	43	15	12	109
Övriga ärenden	6	12	6	16	2	42
Summa	54	139	130	105	46	474

Förhandlingarna mellan patentorganet och en uppfinnare resultera som
regel i ett förslag till avtal mellan vederbörande försvarsmyndighet och
uppfinnaren. Denne undertecknar vanligen förslaget för att därmed bekräfta,
att han för sin del godkänner det. Avtalsförslaget överlämnas till
vederbörande försvarsmyndighet för vidare åtgärd. Vissa försvarsmyndigheter
pröva själva om föreslaget avtal skall godkännas. De flesta överlämna
emellertid dit inkomna förslag till Kungl. Maj :t med anhållan om bemyndigande
att träffa avtal på i förslaget angivna villkor.

Tvister om påstådda patentintrång förekomma och föranleda ofta omfattande
utredningar om patents giltighet, dess tillämplighet på ifrågavarande
materiel, vilken del därav som kan beröras av patent vari intrång
påstås ske, anskaffningens storlek och materielens användning m. in. Ofta
beröra utredningarna på grund av föreskrifter i leveranskontrakt leverantörer.
Utredning måste i dylika fall ske i samråd med leverantörerna, särskilt
när dessa åtagit sig ansvar för eventuellt patentintrång. Att sådana
utredningar i många fall av hänsyn till sekretessföreskrifter måste ske
under iakttagande av största möjliga diskretion komplicerar i hög grad
dessa ärenden.

Att det inom försvaret är angeläget att väl följa den tekniska utvecklingen
torde framgå av vad tidigare anförts om tillkomsten av försvarets
patentorgan. Här tillkommer emellertid intresset av att bevaka patentansökningar
som ha avseende å krigsmateriel av sådan särskild betydelse
för landets försvar, att det anses erforderligt att hemlighålla uppfinningarna.
Denna bevakning ombesörjes av den förut nämnda granskningsnämnden.
Genom dennas förmedling komma uppfinningarna -— oavsett
vem som är uppfinnare — till vederbörande försvarsmyndighets kännedom.

239

Därest denna anser en uppfinning vara av sådan beskaffenhet, att hemligt
patent hör utverkas, överlämnas ärendet till patentorganet för förvärv av
all rätt till uppfinningen och sökande av hemligt patent.

Patentorganet har att i erforderlig utsträckning följa teknikens utveckling,
att taga del av här i riket kungjorda patentansökningar rörande uppfinningar
av betydelse för försvaret och att i anslutning därtill hos vederbörliga
myndigheter inom försvaret anmäla sådan ansökning som antages
vara av betydelse inom myndighetens arbetsområde. Teknikens utveckling
följes hl. a. genom studium av patentlitteraturen, huvudsakligen i samband
med nyhetsgranskning vid utarbetande av patentansökningar, samt vid undersökning
om visst patent kan vara giltigt eller om skäl finnes att göra
invändning mot av annan gjord ansökan om patent in. m. För att kunna
verkställa nyhetsgranskning på effektivast möjliga sätt har civilförvaltningen
utverkat tillstånd för sina patentingenjörer att, i den mån så erfordras,
under vissa villkor hos patentverket taga del av dess klassade patentskriftsmaterial.
Detta möjliggör utredning om hur långt tekniken på
visst område och vid en given tidpunkt ur patentsynpunkt kan anses ha
hunnit. Nyhetsgranskning föranleder även studium av in- och utländska
facktidskrifter och annan litteratur inom olika grenar av ingenjörskonsten.
Det synes uppenbart att vidgad tillgång till patentverkets klassade patentskriftsmaterial
etc. är av den största betydelse för forskarna, då dessa
härigenom på ett tidigt stadium kunna erhålla upplysning om teknike«s
ståndpunkt på visst forskningsområde, så att ansträngningar icke i onödan
behöva ödas på saker som redan äro kända. Betydelsen härav torde belysas
av följande konkreta exempel. Sedan patent sökts på ett mätinstrument,
som en forskare fått i uppdrag att konstruera, meddelade patentverkets
granskare åtta månader efter det ansökningen inkommit dit, att uppfinningen
var känd genom ett i Amerika tidigare beviljat patent, för vilket
skyddstiden redan utgått. Tre forskare hade gemensamt löst ett problem
att åstadkomma en effektiv anordning till förhindrande av fortplantning
av explosion i en rör- eller trumledning för explosiva gaser eller vätskor.
Uppfinningen patentsöktes. Genom patentverkets nyhetsgranskning avslöjades,
att uppfinningen sedan flera år var känd genom en tysk patentskrift.
En annan forskare hade löst problemet att åstadkomma en chocksäker
termosflaska. Efter det att lösningen patentsökts på 1950-talet påvisade
patentverket efter nyhetsgranskning, alt lösningen redan var känd
genom en amerikansk patentskrift från år 1924.

I Post- och Inrikes Tidningar intagna kungörelser om patentansökningar
granskas av patentorganet. Patentansökningar som, såvitt av de knapphändiga
kungörelserna framgår, avse uppfinningar som kunna vara av
intresse för försvaret anskaffas i utdrag i erforderligt antal exemplar för
delgivning med de myndigheter som kunna ha intresse av uppfinningen.
Härigenom hållas myndigheterna underrättade om den tekniska utveck -

240

lingen samtidigt som de beredas tillfälle att, om skäl härtill skulle föreligga,
uppdraga åt patentorganet att göra invändning mot ansökningarna.

Patentorganet skall vidare biträda försvarets övriga myndigheter med
undersökning beträffande förekomsten av och innehållet i svenska och
utländska patent samt delgiva myndigheterna sin kännedom om patent
som kunna antagas vara av betydelse inom deras arbetsområden.

Exploatering av uppfinningar ombesörj es icke av patentorganet, som
dock i några fall medverkat till att exploatering kommit till stånd. Detta
har i allmänhet skett genom upplåtelse av rätt till tillverkare att mot viss
avgift, som gjorts beroende av tillverkningens och försäljningens omfattning,
utnyttja uppfinning, patenterad eller icke patenterad. I anslutning
till avtal om sådan upplåtelse har utnyttjaren av uppfinningen också i
förekommande fall beretts tillgång till inom försvaret utarbetade ritningar
och till vid uppfinningens utveckling eljest vunna rön om lämpligaste framställningssättet
m. in. Av de inkomster försvarsmyndighet fått enligt
exploateringsavtal har uppfinnaren med stöd av särskilt avtal tillförsäkrats
viss andel. Hittills har verksamheten för främjande av exploatering inskränkts
till några få fall, där tillfällen som mera påtagligt erbjudit sig
kunnat utnyttjas. Någon målmedveten strävan att exploatera uppfinningar
utom försvaret ha försvarsmyndigheterna — möjligen med undantag för
försvarets fabriksstyrelse — icke kunnat visa, då de sakna härför lämpad
organisation.

Försvarets fabriksstyrelse bedriver industriell verksamhet och levererar
varor även till andra än försvarets myndigheter. I viss utsträckning bedriver
styrelsen rent civil verksamhet, t. ex. tillverkning av symaskiner. Styrelsen
har även ådagalagt intresse för exploateringsverksamhet och därvid
utverkat patentskydd för av styrelsen förvärvade uppfinningar i ett flertal
länder. Patentansökningarna ombesörjas även i dessa fall av försvarets patentorgan.
Däremot brukar fabriksstyrelsen själv — om ock i vissa fall i
samråd med patentorganet — handlägga frågor om den ekonomiska uppgörelsen
med uppfinnarna för den rätt styrelsen förvärvar.

Revisorernas uttalande. Den snabba utveckling som numera sker på det
tekniska området är i första hand betingad av tillgången på goda tekniker
med blick för aktuella problem och med tillräckliga kunskaper och erforderlig
fantasi för att åstadkomma nykonstruktioner, ägnade att bidraga till
problemens lösning. För att teknikerna skola få tillfälle att utveckla sin
uppfinningsrikedom och omsätta denna i praktiskt användbara nykonstruktioner
fordras emellertid som regel dessutom betydande ekonomiska
insatser, tillgång till laboratorier och verkstäder m. in. Mera sällan har den
enskilde uppfinnaren egna resurser att omsätta sin idé i en fullt färdig
produkt, som möjliggör tillfredsställande exploatering av uppfinningen. De
flesta uppfinningar göras numera av anställda, som av arbetsgivaren be -

241

redas tillgång till lokaler, verktyg, material och annan utrustning, litteratur,
erfarenhet om behoven, provningsverksamhet med servicepersonal och annat
av betydelse för åstadkommande av uppfinningar och deras vidare utveckling.

Uppfinningar som framkomma inom privat industri torde som regel
genom företagens försorg bliva utnyttjade i sådan grad som motiveras av
deras kommersiella värde. Det torde därför kunna antagas, att både företagarnas
och de anställda uppfinnarnas intresse av att uppfinningarna
exploateras på tillfredsställande sätt blir väl tillgodosett inom den privata
industrien.

När det gäller uppfinningar, gjorda av anställda inom statlig förvaltning,
synas däremot förhållandena vara i viss mån annorlunda. Såsom i det
föregående nämnts, ha vissa myndigheter i till revisorerna lämnade uppgifter
hänvisat till sitt allmänna åliggande att ge såväl offentliga institutioner
som det enskilda näringslivet en god service genom att sprida kunskaper
om lämpliga tillvägagångssätt, konstruktioner och material. I de
fall ersättning härför förekommer, beräknas denna med hänsyn till enbart
kostnaden för mångfaldigandet av önskat antal exemplar av tillhandahållna
upplysningsskrifter. Till eventuella kostnader för förvärv av uppfinning
tages ingen hänsyn.

Av de till revisorerna lämnade uppgifterna synes vidare framgå, att statliga
myndigheter som regel nöja sig med att skaffa licens att i egen verksamhet
nyttja uppfinningar som gjorts av deras anställda. Intresse att
medverka till att patent erhålles på anställdas uppfinningar synes däremot
icke föreligga hos andra myndigheter än dem som äga tillgång till särskild
patentexpertis, d. v. s. försvarets myndigheter och telestyrelsen. Målmedveten
strävan att utanför den statliga verksamheten exploatera i anslutning
till samma verksamhet åstadkomna uppfinningar har icke ådagalagts.
Erfarenheten synes dock peka på att statsverket och uppfinnarna själva
härigenom i vissa fall kunna ga miste om inkomster, som skäligen borde
kunna utvinnas ur uppfinningarna. Formellt hinder för uppfinnarna själva
att exploatera sina uppfinningar, i den mån staten icke förvärvat rätt till
dem, föreligger icke. Uppfinnarna sakna emellertid ofta resurser och förmåga
att på ett affärsmässigt sätt utnyttja den för dem fria förfoganderätten.
Även om användningen i statens verksamhet är relativt obetydlig,
kunna uppfinnarna i sådana fall frestas att i ersättning för statens rätt
begära belopp som icke kunna motiveras med mindre ersättningen skulle
avse all rätt. Understundom torde också föreligga risk att andra spekulanter
än staten pruta ned uppfinnarnas ersättningsanspråk under hänvisning
till alt kronan redan förvärvat delrätt. Vid förhandlingar i ersättningsfrågor
mellan kronan och dess anställda uppfinnare finnes icke minst på
grund härav stort utrymme för olika meningar om vilken ersättning som
kan anses skälig. Erfarenheten har visat, att på detta område kunna upp- 16

16 Rrv. berättelse ang. statsverket år I!)58 /

242

komma stora meningsmotsättningar mellan myndigheterna och de enskilda
uppfinnarna och att tidsödande förhandlingar erfordras för att genom
ömsesidiga eftergifter nå enighet. Sådana motsättningar synas icke med
samma styrka göra sig gällande inom den privata sektorn. Detta kan delvis
bero på att utnyttjandet där är mera kommersiellt inriktat än inom
den statliga förvaltningen och därför fullständigare.

Såsom revisorerna redan inledningsvis berört, har den snabba tekniska
utvecklingen liksom tillväxten av den statliga förvaltningsapparaten medfört
att hithörande problem kommit att öka i betydelse inom en allt vidare
del av den statliga verksamheten. På grund av bland annat de ökade kraven
på en rationell ekonomisk drift har sålunda staten — liksom det enskilda
näringslivet blivit nödsakad att företaga betydande investeringar för
forskning och industriellt utvecklingsarbete m. in. Angivna förhållande
aktualiserar enligt revisorernas mening alltmer betydelsen av att förutsättningar
skapas för staten att bättre än för närvarande kunna tillgodose
sina berättigade ekonomiska intressen med avseende på sådana tekniska
utvecklingsarbeten som tillkommit på statligt initiativ eller genom statlig
finansiering. Härtill kommer också, att vissa personalorganisationer på
senare tid inrättat ett särskilt organ — TCO:s uppfinnarkommitté — som
har att tillvarataga medlemmarnas intressen i hithörande frågor.

En förutsättning för att uppkommande patenträttsliga frågor skola bedömas
på ett enhetligt sätt är, att erforderlig patentexpertis finnes tillgänglig
att konsulteras i patentfrågor eller att anlitas för sökande av patent
m. in. Det ligger emellertid i sakens natur att icke varje myndighet kan
utrustas med sådan expertis. Av ekonomiska skäl samt för att erhålla en
rationell och i övrigt ändamålsenlig handläggning av ifrågavarande ärenden
lär det också bliva erforderligt, att de åtgärder som i berörda avseende
ankomma eller böra ankomma på myndigheterna samordnas på något sätt.
Den ur skilda synpunkter lämpligaste utformningen av en sådan samordning
synes enligt revisorernas mening böra göras till föremål för närmare
övervägande. Därvid torde särskilt böra undersökas, om icke åt lämplig
myndighet bör anförtros att tillhandagå övriga myndigheter med erforderlig
sakkunskap, att för deras räkning handlägga ärenden om förvärv av
rätt till uppfinningar och att i förekommande fall söka patent eller eljest
bevaka statens intressen i patentfrågor inför patent- och registreringsverket
eller andra myndigheter.

Genom en centralisering av hithörande ärenden liknande den som redan
skett inom försvaret skulle möjlighet skapas att effektivare utnyttja befintlig
patentexpertis och att åtminstone på lång sikt nedbringa kostnaderna
för patentsökning och handläggning av andra ärenden med patentteknisk
och patenträttslig anknytning. Samtidigt skulle statens ekonomiska
intressen i övrigt på här ifrågavarande område bliva tillgodosedda
på ett bättre sätt än som f. n. är möjligt. En sådan anordning skulle vidare

243

medföra, att uppfinning som göres inom viss gren av den statliga förvaltningen
fortare skulle bliva känd och kunna utnyttjas även inom andra
grenar därav. Härvid bortses icke från det förhållandet, att varje myndighet
enligt 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar som regel
skall betraktas som en arbetsgivare för sig. Den omständigheten att en anställd,
bortsett från försvaret, icke har skyldighet att avstå rätt till uppfinning
annat än till den egna myndigheten synes icke innebära hinder för
att uppfinningen efter överenskommelse med uppfinnaren skulle kunna få
utnyttjas också inom andra grenar av statsförvaltningen än den där uppfinnaren
är anstäld. En sådan utvidgning av användningsområdet skulle
utgöra ett led i uppfinningens exploatering utanför det arbetsområde inom
vilket den gjorts. Härifrån är steget icke långt till försök att intressera även
enskilda företagare inom och utom landet för uppfinningar som äro härför
lämpade. Som förut anförts torde det ligga i både arbetsgivares och anställdas
intresse, att av de senare gjorda uppfinningar vinna så stor spridning
som möjligt. I den mån uppfinnarna sakna initiativkraft eller förmåga
att själva på angivet sätt exploatera sina uppfinningar, skulle den hjälp
staten i egenskap av arbetsgivare lämnar i sådant hänseende kunna vara
av utomordentligt värde. Det torde visserligen blott i undantagsfall kunna
komma i fråga, att staten i egen regi skulle bedriva tillverkning annat än
för egen räkning eller försäljning av alster, vilka härröra från i statlig
verksamhet tillkomna uppfinningar. Genom en för ändamålet lämpad organisatorisk
anordning skulle emellertid staten kunna förmedla goda kontakter
och medverka vid upplåtelse av licenser m. m. En sådan verksamhet
skulle sannolikt i många fall resultera i ökat utbyte av inom den statliga
verksamheten tillkomna uppfinningar till gagn för både uppfinnarna
och det allmänna.

Ett för större delen av statsförvaltningen gemensamt patentorgan skulle
som remissinstans kunna yttra sig i ärenden avseende krav på ersättning
för intrång i patent och därvid lämna sakkunniga yttranden om åberopade
patents giltighet och omfattning samt möjligheter att undvika patentintrång
in. m.

Ett patentorgan av nyss angivet slag synes även kunna utnyttjas i forskningens
tjänst. Inom ett sådant organ utvecklas nämligen förmågan och
rutinen att utforska hur långt den tekniska utvecklingen, sådan den återspeglas
framför allt i patentskriftslitleraturen, hunnit på ett givet område.
Även om forskargrupper ofta hunnit längre på sina specialområden än som
kan utläsas ur nämnda litteratur, torde det icke sällan inträffa att forskarna
av händelsernas utveckling tvingas in på områden som ligga vid
sidan om deras egentliga uppgifter eller att de tilldelas helt nya uppgifter,
där det måste vara angeläget att, innan den tekniska forskningen sättes in,
utröna vad som tidigare uträttats på området. Här utgör den erfarenhet
och de kunskaper som magasineras i patentskriftslitteraturen en förnäm -

244

lig källa, vilken bör tillvaratagas. Det kan icke vara rationellt, att forskare
ägna tid och krafter åt lösning av problem som redan förut lösts på fullt
tillfredsställande sätt. I det föregående ha givits konkreta exempel på hur
långvarigt forskningsarbete i onödan ägnats saker som sedan lång tid
tillbaka varit kända. Icke heller kan det vara riktig hushållning med begränsade
personal- och andra resurser att mer än som är oundgängligen
nödvändigt lägga ned arbete och kostnader på patentsökning av uppfinningar
som vid nyhetsgranskning hos patentverket visa sig icke uppfylla
det nyhetskrav som är förutsättning för patenterbarhet.

På grund av vad sålunda anförts anse revisorerna det angeläget, att åtgärder
snarast vidtagas för att i anslutning till statlig verksamhet tillkomna
och andra för den statliga verksamheten betydelsefulla uppfinningar
av staten utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Till främjande av
detta syfte bör den service i patentfrågor som redan finnes hos vissa myndigheter
genom lämpliga organisatoriska anordningar göras tillgänglig för
hela statsförvaltningen. I samband därmed böra även utredas möjligheterna
för staten att i ökad utsträckning medverka till uppfinningarnas
exploatering utanför den statliga sektorn. Slutligen bör undersökas i vad
mån patentskriftslitteraturen och annat jämförbart material skall kunna
på ett effektivare sätt än f. n. sker utnyttjas i forskningens tjänst.

245

Ecklesiastikdepartementet

§ 30

Kostnaderna för domkapitlens verksamhet

Den genomgripande reform i avseende å skolväsendets lokala och regionala
ledning som beslöts av 1956 års riksdag (prop. nr 182, r. skr. nr 420)
bar i fråga om domkapitlens verksamhet fått till följd, att deras befattning
med skolväsendets administration fr. o. in. den 1 juli innevarande år helt
upphört. Tidigare voro stiftsstyrelsernas uppgifter i hithörande hänseende
av betydande omfattning. Redan 1686 års kyrkolag stadgade skyldighet för
biskoparna att ha uppsikt över gymnasier och skolor. En parallellbestämmelse
till nämnda stadgande utgjorde § 65 folkskolestadgan, vilken ålade
biskop och domkapitel i varje stift att ha ”en sorgfällig uppsikt över anstalterna
för folkundervisningen samt vaka över deras ledning och utveckling
till uppfyllande av deras viktiga bestämmelse”. Den år 1951 tillsatta
skolstyrelseutredningen har i sitt år 1955 framlagda betänkande (SOU
1955:31) sammanställt de viktigaste folkskoleärenden med vilka domkapitlen
för det dåvarande togo befattning. I sammanställningen, som återgives
här nedan, har domkapitel förkortats Dk och skolöverstyrelsen SO. 1

1. Dk prövar och godkänner förslag till organisationsplan. Förutsätter förslaget
inackordering eller skolskjutsar och kan Dk och skoldistrikt ej
enas, eller om Dk ej anser sig kunna godtaga av folkskolinspektören
gjort yrkande, skall Dk med eget yttrande överlämna förslaget till SÖ
för prövning och godkännande. Dk skall tillse, att organisationsplanen
och ordningsstadgan för distriktet står i överensstämmelse med folkskolestadgan
och i övrigt gällande författningar rörande folkundervisningen.

2. Dk yttrar sig till SÖ över förslag till väsentliga avvikelser från normalundervisningsplanen
för fortsättningsskolan.

3. Dk skall avgiva utlåtande till SÖ över förslag till tim- och kursplaner
för folkskolans högre avdelning och för sådana klasser av den obligatoriska
folkskolan, vilka icke omfattas av de av Kungl. Maj :t fastställda
tim- och kursplanerna.

4. Då ordinarie lärartjänst blir ledig, skall behovet av tjänsten omprövas.
Är därvid skolstyrelsen och inspektören ej ense, skall — om ändring av
organisationsplanen erfordras — ärendet underställas Dk och i annat
fall SÖ för avgörande.

5. Vid oenighet mellan skolstyrelse och inspektör angående förslag till
ordinarie lärartjänst skall Dk upprätta slutligt förslag till tjänsten.

6. Skolstyrelses beslut om förflyttning inom landsbygdsdistrikt av ordinarie
lärare skall underställas Dk:s prövning och fastställelse.

Finner inspektören mot styrelsens mening att ordinarie lärare bör
flyttas inom distriktet, må frågan av honom underställas Dk:s avgörande.

Om Dk och inspektören är av olika mening angående förflyttning
som här avses, skall ärendet av Dk underställas Sö:s prövning.

246

7. Vid oenighet mellan inspektör och skolstyrelse rörande förflyttning av
lärare till annat skoldistrikt skall ärendet — om ändring av organisationsplanen
erfordras — underställas Dlc. I annat fall underställes ärendet
SO.

8. Dk prövar förslag om lärartjänsts förening med prästerlig tjänst.

9. Dk skall med vissa undantag fastställa kyrkorådets förslag till distriktsindelning,
tjänstetyp och instruktion för kantorstjänst. Förslag till instruktion
upprättas av kyrkorådet, som, innan förslaget insändes till
Dk, inhämtar yttrande av skolstyrelsen och inspektören.

10. Dk kan i vissa fall medgiva, att lärartjänst avskiljes ur kantorstjänst.

11. Dk skall bestämma resekostnadsersättning och traktamente åt kantor
och vikarierande kantor samt ersättning för flyttningskostnader.

12. Kantorstjänst må ej ledigförldaras utan Dk:s medgivande.

13. Om det befinnes ändamålsenligt att lärjunge hänvisas till skola i annat
skoldistrikt än det han tillhör, bör överenskommelse mellan distrikten
träffas om att sådan hänvisning skall ske. Kan överenskommelse ej träffas,
äger Dk föreskriva, att barn från ett distrikt skall gå i skola i ett
annat. Dk må också fastställa ifrågakommande ersättningar.

Är det vid oenighet mellan distrikten fråga om samtliga barn på folkeller
småskolestadiet, skall Dk med eget yttrande underställa Kungl.
Maj:t ärendet för avgörande.

14. Om skolstyrelsen, kyrkoherden och inspektören icke kan enas om lärjunges
ledighet från skolan för deltagande i konfirmationsundervisning,
skall Dk avgöra frågan.

15. Om skolstyrelse vägrat upplåta med statsbidrag uppförd skollokal för
annat än undervisningsändamål, skall skolstyrelsen, om den som begärt
upplåtelsen fordrar det, hänskjuta ärendet till Dk för avgörande.

16. Dk skall till SO avgiva utlåtande vid tillsättning av skolhemsföreståndarinna.

17. Efter förslag av vederbörande folkskolinspektör utser domkapitlet två
ledamöter av en för varje läroverk tillsatt intagningsnämnd.

Domkapitlen i Luleå och Härnösand har härutöver att fullgöra vissa
uppgifter rörande nomadundervisningen, vilka behandlas särskilt i
kap. 15.

Slutligen fyller domkapitlen den viktiga funktionen att i regel som
första instans pröva besvärsmål rörande folkskoleväsendet, såväl när
det gäller besvär över skolstyrelsebeslut, som fattats på grund av kommunallagarnas
allmänna bestämmelser, kommunalbesvär, som i fråga
om besvär över beslut fattade på grund av bestämmelse i specialförfattning,
s. k. självförvaltningsbesvär.

Kostnaderna för domkapitlens och stiftsnämndernas verksamhet bestridas
dels i form av ett under riksstatens åttonde huvudtitel uppfört anslag kallat
Domkapitlen och stiftsnämnderna, dels genom bidrag ur kyrkofonden. För
innevarande budgetår är riksstatsanslaget beräknat till för avlöningar
1 028 800 kronor och för omkostnader 151 400 kronor, vilket i förhållande
till närmast föregående budgetår innebär en höjning med respektive 124 700
kronor och 7 300 kronor. Kyrkofondens bidrag till angivna ändamål uppföres
i form av särskilda uppbördsmedel i den för domkapitlen och stifts -

247

nämnderna fastställda avlönings- och omkostnadsstaten. Ifrågavarande bidrag
utgör för innevarande budgetår tillhopa 1 869 000 kronor. Av de kostnader
som avses skola bestridas av ovannämnda avlöningsanslag falla på
statsverket alla utgifter för den vid domkapitlet i Stockholm avlönade personalen
ävensom utgifter för vissa arvoden och andra ersättningar till den del
de avse övriga domkapitel samt på kyrkofonden alla utgifter för avlönande
av den skogliga personalen hos stiftsnämnderna, för arvoden och andra ersättningar
avseende stiftsnämnderna och för avlönande av kyrkoherdarna
för döva. De kostnader i övrigt som bestridas från anslaget delas lika mellan
statsverket och kyrkofonden. I fråga om omkostnaderna utgår ur kyrkofonden
bidrag med belopp motsvarande hälften av de beräknade sjukvårdsoch
expenskostnaderna för samtliga domkapitel utom Stockholms, hälften
av en nu utgående hyresersättning av 4 000 kronor till Uppsala domkyrka
och hela den beräknade kostnaden för stiftsnäinndernas verksamhet och
kyrkoherdarnas för döva verksamhet. Återstoden av de beräknade kostnaderna
bestrides med medel från riksstaten.

Principerna för här nämnda uppdelning av kostnaderna för stiftsstyrelsernas
verksamhet synas i viss män oklara. En viss vägledning härutinnan
erbjuder emellertid lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond, som
i 1 § stadgar att kyrkofonden skall användas för kyrkliga ändamål på sätt
i lagen bestämmes och förvaltas av statskontoret utan sammanblandning
med andra medel. Mot bakgrunden av nämnda stadgande torde få antagas
att ett av de väsentligaste motiven för att en del av utgifterna för domkapitlens
verksamhet hittills bestritts av direkta statsmedel varit dessa institutioners
befattning med rent statliga förvaltningsgöromål, framför allt ovan
angivna uppgifter i fråga om undervisningsväsendet.

I detta sammanhang må slutligen omnämnas att kyrkofondens kapitalbehållning
alltsedan tillkomståret 1914 utvisat en betydande stegring. Enligt
bokslutet för budgetåret 1957/58 utgöra sålunda fondens kapitaltillgångar
för närvarande i runt tal 80 miljoner kronor.

Revisorernas uttalande. Före ikraftträdandet den 1 juli innevarande år
av den vid 1956 års riksdag beslutade omorganisationen av skolväsendets
lokala och regionala ledning ålåg det domkapitlen på grund av därom meddelade
föreskrifter att utöva den lokala statliga effektivitetskontrollen och
allmänna uppsikten över skolväsendet, i första hand folkskolorna. Sedan
den nya organisationen trätt i kraft, ha emellertid nämnda åligganden anförtrotts
andra organ, nämligen länsskolnämnderna och skolstyrelserna.
Domkapitlens befattning med hithörande frågor har därigenom helt upphört.

Såsom tidigare nämnts bestridas kostnaderna för domkapitlens och stiftsnäinndernas
verksamhet dels i form av riksstatsanslag, dels genom bidrag
ur kyrkofonden. För innevarande budgetår är förstnämnda anslag beräknat
till för avlöningar och omkostnader sammanlagt i runt tal 1 180000 kronor,

248

under det att kyrkofondens bidrag för samma ändamål uppgår till 1 869 000
kronor.

Såvitt revisorerna kunnat finna, saknas för närvarande fasta utgångspunkter
för ett säkert bedömande av vilka principer som legat till grund
lör den angivna kostnadsfördelningen. Emellertid torde ett av de mest vägande
skälen för att domkapitlens verksamhet delvis finansierats med direkta
statsmedel ha varit nämnda institutioners tidigare befattning med rent
statliga förvaltningsuppgifter, främst på skolväsendets område. En viss betydelse
i detta sammanhang torde vidare kunna tillmätas förberörda stadgande
i kyrkofondslagen, som uttryckligen begränsar kyrkofondens användningsområde
till kyrkliga ändamål.

Oberoende av vilka principer som varit vägledande vid fördelningen av
här berörda kostnader, aktualiserar emellertid enligt revisorernas mening
den nya skolorganisationen frågan om i vilken utsträckning domkapitlen
i fortsättningen skola finansieras över riksstaten. Revisorerna vilja i detta
sammanhang understryka att någon gemenskap över huvud icke längre föreligger
mellan domkapitlens primära och dominerande uppgifter som kyrklig
myndighet och de lokala och regionala skolmyndigheternas åligganden. Det
förefaller därför revisorerna mest naturligt — icke minst med hänsyn till de
betydande kapitaltillgångar över vilka kyrkofonden förfogar och till det
ändamål dessa medel äro avsedda för — att kostnaderna för domkapitlen
i sin helhet bestridas genom bidrag ur kyrkofonden. Enligt revisorernas
mening bör i vart fall, som en konsekvens av att nämnda institutioner numera
befriats från varje befattning med skolväsendet, en minskning av de
direkta statsanslagen för deras verksamhet genomföras. Revisorerna få därför
föreslå, att åtgärder i här angivet syfte snarast vidtagas.

249

§ 31

Utbetalningen m.m. av de allmänna studiebidragen

Jämlikt av Kungl.Maj:t den 30 maj 1958 fastställt allmänt studiehjälpsreglemente
(SFS 1958: 326) utgår enligt de grunder och i den ordning som
i reglementet sägs statlig studiehjälp dels i form av allmänt studiebidrag,
särskilt studiebidrag, stipendier och studielån till elever vid statliga eller
under statlig tillsyn ställda läroanstalter och kurser, dels i form av stipendier
till elever vid brevskolor. I fråga om de allmänna studiebidragen har
i reglementet bl. a. stadgats följande.

Allmänna studiebidragen utgå till elever i sådan skola eller kurs med
minst fyra månaders heltidsundervisning, där statlig studiehjälp kan utgå
i form av studielån ur allmänna studielånefonden, särskilt studiebidrag eller
annat stipendium än till kursavgifter vid brevskola. Allmänt studiebidrag
utgår med 34 kronor i månaden från och med kvartalet efter det, varunder
eleven fyllt 16 år, till och med det kvartal, varunder eleven fyller 18 år, dock
endast under läsåret eller kurstiden.

Ansökan om allmänt studiebidrag skall, innan bidraget första gången må
erhållas vid vederbörande läroanstalt, ingivas till denna senast en månad
före terminens eller kursens slut. Ansökan göres på formulär, som fastställes
av studiehjälpsnämnden.

Allmänt studiebidrag beviljas och utbetalas, om läroanstalten står under
kommunens skolstyrelse, av denna och eljest av rektor. För skolstyrelse
erforderliga uppgifter om elevs närvaro lämnas av rektor. Medel för studiebidragens
bestridande rekvireras som regel från länsstyrelsen. Bidragen utbetalas
före terminens eller kursens slut mot kvitto till elevens målsman.

Allmänna studiebidragen skola, i vad avser läroanstalt vars räkenskaper
granskas av riksräkenskapsverket, redovisas i läroanstaltens räkenskaper.
Beträffande annan läroanstalt skall över bidragen föras särskild redovisning.
Redovisningen skall så snart ske kan insändas till den myndighet, från vilken
medel till bidragen rekvirerats, för att bifogas myndighetens till riksräkenskapsverket
ingående kassaverifikationer. Vid slutet av varje läsår
skall skolstyrelsen (rektor) som regel till studiehjälpsnämnden lämna uppgift
om del sammanlagda beloppet av de under året utbetalade allmänna
studiebidragen. Ansökan om allmänt studiebidrag skall förvaras av skolstyrelsen
(rektor) intill utgången av tredje kalenderåret efter det då den
ingavs.

Såsom framgår av ovanstående är varje elev i sådan skola eller kurs som
angives i reglementet berättigad till allmänt studiebidrag under förutsättning
att eleven uppfyller villkoret i fråga om ålder. Någon behovsprövning
föregår således icke utbetalandet av bidraget. Ej heller ha några kvalifikationskrav
uppställts i fråga om t. ex. elevens uppförande, ådagalagd studie -

250

flit etc. Det allmänna studiebidraget kan därför i viss mån betecknas såsom
ett förlängt barnbidrag.

Revisorernas uttalande. Enligt allmänt studiehjälpsreglemente utgår
till elever mellan 16 och 18 år, vilka undervisas i sådan skola där eleverna
kunna få statlig studiehjälp, allmänt studiebidrag med 34 kronor i månaden.
För att utfå bidraget skall elevens målsman till vederbörande läroanstalt
ingiva ansökan på särskilt formulär, som fastställes av studiehjälpsnämnden.
Lyder läroanstalten under skolstyrelse beviljas och utbetalas studiebidraget
av skolstyrelsen. I fråga om annan läroanstalt fullgör rektor nämnda åligganden.
Medel för bidragens bestridande rekvireras som regel från länsstyrelsen.

Rätt till allmänt studiebidrag tillkommer alla elever i ovan angivna skolor
under förutsättning att de uppfylla villkoret i fråga om levnadsålder. Utbetalningen
av bidraget föregås således icke av någon behovs- eller annan
kvalifikationsprövning. Mot bakgrunden härav framstår enligt revisorernas
mening det i studiehjälpsreglementet föreskrivna ansökningsförfarandet som
överflödigt. Revisorerna anse därför att bestämmelsen härom bör slopas.

Såsom förut nämnts utbetalas det allmänna studiebidraget antingen av
skolstyrelsen eller av vederbörande läroanstalts rektor. Då fråga är om skola
vars räkenskaper granskas av riksräkenskapsverket, redovisas de gjorda utbetalningarna
i skolans räkenskaper. Beträffande annan läroanstalt är föreskrivet,
att särskild redovisning över bidragen skall insändas till den myndighet,
från vilken medel till bidragen rekvirerats, för att bifogas myndighetens
till riksräkenskapsverket ingående kassaverifikationer. Revisorerna
anse det tillämpade förfaringssättet i fråga om utbetalningen och redovisningen
av det allmänna studiebidraget alltför komplicerat. Det må i detta
sammanhang erinras om att det allmänna barnbidraget, vilket såsom hjälpform
är av ungefärligen samma beskaffenhet som det allmänna studiebidraget,
utbetalas av barnavårdsnämnderna. Enligt revisorernas mening synas
starka skäl tala för att de båda bidragsformerna i utbetalnings- och
redovisningshänseende samordnas. Enklast synes en dylik samordning kunna
åstadkommas genom att barnavårdsnämnderna övertaga de åligganden
som nu åvila skolstyrelser och rektorer i avseende å de allmänna studiebidragen.
Sistnämnda myndigheters befattning med ifrågavarande ärenden
skulle genom en sådan anordning kunna helt upphöra och vederbörande
läroanstalters uppgifter i hithörande hänseende inskränkas till enbart en
anmälan till barnavårdsnämnderna om vilka elever som uppfylla fordringarna
för erhållande av allmänt studiebidrag.

251

J ordbruksdepartementet

§ 32

Lantbruksslyrelsens byråorganisation

I anslutning till det vid 1947 års riksdag fattade principbeslutet om riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken framlade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 149 till 1948 års riksdag förslag till organisation av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område. Detta förslag godkändes i
huvudsak av riksdagen. Enligt beslutet skulle den centrala organisationen
av rationaliseringsverksamheten handhas av ett centralorgan, benämnt
lantbruksstyrelsen, som skulle bildas genom sammanslagning av dåvarande
lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen. Det nybildade ämbetsverket
skulle organiseras på två avdelningar — rationaliseringsavdelningen och
lantbruksavdelningen — med ett antal byråer på varje avdelning. Till rationaliseringsavdelningen
skulle höra jordförbättringsbyrån, byggnadsbyrån,
planläggningsbyrån och sociala byrån, medan lantbruksavdelningen skulle
bestå av lantbruksbyrån, stuteribyrån och undervisningsbyrån. Dessutom
skulle finnas en kanslibyrå och en kameralbyrå, vilka icke skulle ingå i
någon av ovannämnda avdelningar.

Genom beslut av 1954 års riksdag utökades antalet byråer med ytterligare
en, nämligen jordbruksekonomiska byrån, vilken tillhör lantbruksavdelningen.

Vid 1958 års riksdag beslöts, att husdjurssektionen inom lantbruksbyrån
skulle utbrytas ur denna byrå och bilda stomme i en ny byrå — husdjursbyrån
— i vilken stuteribyrån skulle uppgå.

Antalet byråer i lantbruksstyrelsen är således för närvarande tio.

Kostnaderna för lantbruksstyrelsen uppgingo under det första budgetåret
till i det närmaste 1 700 000 kronor, varav 1 460 000 kronor i avlöningar.
För innevarande budgetår ha anvisats sammanlagt 3 162 100 kronor, varav
för avlöningar 2 815 600 kronor.

Frågan om lantbruksstyrelsens organisation har tidigare berörts av riksdagens
revisorer. I sin år 1952 avgivna berättelse uttalade revisorerna, att
det av närmare angivna skäl syntes antagligt, att fördelar skulle vara att
vinna genom att samtliga administrativa ärenden hos lantbruksstyrelsen
koncentrerades till en byrå, varför revisorerna föreslogo att frågan om en
sammanslagning av styrelsens kansli- och kameralbyråer toges under övervägande.

Med anledning härav anförde lantbruksstyrelsen i skrivelse till Kungl.
Maj :t den 10 januari 1953 bl. a., att styrelsen tidigare i anslagsäskanden
och i andra sammanhang framhållit, att den år 1948 fastställda organisationen
för styrelsen och lantbruksnämnderna vore att betrakta som ett provi -

252

sorium i avbidan på närmare erfarenheter beträffande verkningarna av
rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område samt att en allmän
översyn av organisationen i en framtid kunde komma att visa sig erforderlig.
Under den tid organisationen varit i tillämpning hade styrelsen haft
tillfälle att göra vissa erfarenheter och därvid uppmärksammat, att en del
brister vidlådde organisationen. Styrelsen hade dock dittills icke ansett tidpunkten
vara inne för en översyn utan hade velat avvakta ytterligare erfarenheter
på området. Styrelsen hade även funnit, att organisationen av
kansli- och kameralbyråerna i vissa avseenden icke vore helt tillfredsställande.
Gränsdragningen mellan de båda byråernas arbetsuppgifter hade
sålunda icke kunnat ske på det sätt, som ursprungligen varit avsett. Utan
att taga ställning till hur frågan i sak borde lösas kunde styrelsen vitsorda,
att spörsmålet om organisationen av de båda byråerna behövde närmare
utredas. Detta borde enligt styrelsens uppfattning lämpligen ske i samband
med eu översyn av styrelsens organisation i dess helhet.

Med anledning härav anhöll 1953 års riksdag (statsutsk. uti. nr 102, r.
skr. nr 227), att Kungl. Maj :t ville föranstalta om att frågan om en eventuell
sammanslagning av styrelsens kansli- och kameralbyråer upptoges till
närmare övervägande.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 september 1953 anmälde lantbruksstyrelsen,
att styrelsen med beaktande av statsrevisorernas erinringar
igångsatt utredning rörande fördelningen på styrelsens olika byråer av de
administrativa arbetsuppgifterna. Styrelsen framhöll därvid, att vissa fördelar
skulle stå att vinna genom jämkning i någon mån av den dåvarande
fördelningen samt att den övervägde att försöksvis vidtaga åtgärder för en
sådan jämkning.

Med anledning härav förklarade Kungl. Maj :t i skrivelse till 1954 års
riksdag (skr. nr 50, p. 15), att någon åtgärd från Kungl. Maj :ts sida icke
för det dåvarande ansetts påkallad.

Någon allmän översyn av lantbruksstyrelsens organisation har hittills
icke kommit till stånd.

Ärets revisorer ha funnit det vara av intresse att granska vissa av lantbruksstyrelsens
fackbyråer och vilja härom lämna följande redogörelse.

A jordförbättringsbyrån handläggas ärenden rörande lån och bidrag ur
statens avdikningslånefond respektive statens avdikningsanslag samt ärenden
rörande jordbrukets inre rationalisering av övervägande teknisk natur;
dock icke ärenden rörande husbyggnad. Byrån sammanställer årsstatistik
över beviljade och indragna understödsmedel ur statens avdikningslånefond
och statens avdikningsanslag.

Det väsentligaste arbetet på byrån har varit handläggning av ärenden
rörande statliga bidrag och lån till torrläggningsföretag. Genom beslut av
1951 ars riksdag överflyttades emellertid beslutanderätten i vissa torrlägg -

253

ningsärenden från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna. I enlighet
därmed ha lantbruksnämnderna genom kungörelsen den 15 juni 1951 (nr
413) om ändring i kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt
stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. erhållit bemyndigande
att i viss utsträckning bevilja kreditgaranti för lån till torrläggningsföretag
ävensom statsbidrag ur rationaliseringsanslaget till sådana företag.
På byrån skola alltjämt handläggas ärenden angående lån och bidrag till
större eller mera komplicerade företag såsom invallningsföretag m. fl. Denna
decentralisering har emellertid medfört en betydande avlastning av arbetet
på byrån, vilket närmare framgår av nedanstående tablå.

År	Antal beviljade ansökningar	Beviljade bidrag ur statens avdik-ningsanslag kr.	Beviljade lån ur statens avdik-ningslånefond kr.
1949	691	3 558 850	2 655 960
1950	894	5 292 010	4 365 310
1951	603	2 717 335	1 986 800
1952	279	3 945 754	3 662 610
1953	86	2 343 863	3 718 740
1954	152	3 637 043	5 851 190
1955	82	2 803 620	4 061 480
1956	69	2 071 320	4 590 630
1957	59	2 638 580	3 209 460

Tidigare handlades på jordförbättringsbyrån även ärenden rörande låneoch
bidragsgivning samt verksamhet i övrigt för jordbrukets inre rationalisering.
Sådana ärenden gällde främst nyodling, stenröjning, jordkörning,
täckdikning, betesförbättring in. fl. Byrån handlade även besvärsmål rörande
nämndernas beslut i sådana ärenden. Dessa ärenden överflyttades år
1957 till planläggningsbyrån. På jordförbättringsbyrån behöllos endast dithörande
ärenden av övervägande teknisk — dock icke byggnadsteknisk —
natur. En å denna byrå befintlig byrådirektörsbefattning (Ae 24), som inrättades
för att handha vissa frågor rörande den inre rationaliseringen, har
under några år hållits vakant men nyligen ånyo tillsatts. Innehavaren av
tjänsten skall handlägga ärenden rörande inre rationalisering, inklusive
erosions- och markvårdsfrågor.

Personalen på byrån har genom det minskade arbetet kunnat betydligt
reduceras. En del tjänster hållas sålunda vakanta, och vissa befattningshavare
ha överflyttats till annan byrå. För närvarande tjänstgör å byrån
följande personal, nämligen en byråchef i Bo 1, en byrådirektör i Ae 24, en
förste byråsekreterare i Ae 23, två byråingenjörer i respektive Ao 19 och
Ae 19, en kontorist i Ao 9 samt elt kontorsbiträde i Ao 5 (reglerad befordringsgång).

254

Föredragning av låne- och bidragsärenden inför vederbörande överdirektör
handhas av ordinarie lantbruksingenjören i Gotlands län, som har
Stockholm som stationeringsort. Utom ärenden från eget distrikt handlägger
denne även vissa ärenden från Kalmar läns södra område, där lantbruksingenjörsbefattningen
hålles vakant.

Förste byråsekreteraren granskar och förvarar av torrläggningsföretagen
avlämnade säkerhetsförbindelser samt biträder inom kanslibyrån såsom
organisationsföredragande beträffande lantbruksnämnderna. De båda byråingenjörerna
handha granskningen av arbetsplaner och kostnadsförslag.

Enligt gällande instruktion handläggas på byggnadsbyrån ärenden av
övervägande husbyggnadsteknisk natur (inbegripet ärenden angående gödselvårds-
och siloanläggningar).

Genom byrån utövar lantbruksstyrelsen överinseendet över den del av
lantbruksnämndernas verksamhet som rör planlösning och konstruktion av
ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar för jordbruket. Byrån
meddelar föreskrifter samt lämnar råd och anvisningar till nämndernas
byggnadskonsulenter och byggnadskontrollanter och utfärdar — för att
underlätta byggnadskonsulenternas arbete — detalj- och typritningar, konstruktionsberäkningar,
modeller och byggnadsutredningar.

Byrån handlägger även besvär över lantbruksnämndernas beslut i ärenden
av övervägande teknisk natur rörande lånegaranti och avskrivningslån
till ekonomibyggnader.

Byggnadsbyrån biträder vid behov andra byråer inom styrelsen — såsom
undervisnings-, husdjurs-, lantbruks- och sociala byråerna — i byggnadstekniska
frågor som sammanhänga med där förekommande ärenden.

Samarbetet med planläggningsbyrån omfattar huvudsakligen bebyggelseplanering
och byggnadsvärdering samt uppförande av andelsladugårdar och
andra byggnadsfrågor på föreningsjordbruk.

Slutligen samlar, sammanställer och bearbetar byrån statistiskt material
rörande lantbruksnämndernas låne- och bidragsgivning till byggnadsverksamhet,
förekomsten av olika byggnadstyper och konstruktioner, byggnadskostnader
in. m.

Byrån är organiserad på tre sektioner, nämligen en för byggnadsutredningar,
en för konstruktionsberäkningar och en för besvärsärenden. Utom
byråchefen finnas följande befattningshavare: på sektionen för byggnadsutredningar
en förste byråingenjör i Ao 23, en befattningshavare i Ag 21,
en befattningshavare i Ae 19 och en befattningshavare i Ag 1, på sektionen
för konstruktionsberäkningar en befattningshavare i Ae 21 och ett kanslibiträde
i Ao 7 samt på sektionen för besvärsärenden en förste byråingenjör
i Ae 23 och en amanuens i Ae 15. Sammanlagt finnas således på byrån —
byråchefen inräknad — nio befattningshavare.

Byråchefen och befattningshavaren i lönegrad Ag 21 ha arkitektutbildning.
Befattningshavarna i lönegraderna Ao 23, Ae 23 och Ae 21 ha erhållit

255

ingenjörsutbildning inom husbyggnadstekniska facket vid tekniskt institut.
Ingen av byråns befattningshavare har utbildning inom jordbruksområdet.

Revisorerna ha granskat byråns koncept till utgående skrivelser för kalenderåren
1953—1957 ävensom genomgått personregistren till diarierna
för samma tid. Något sakregister har icke förts på byrån. Revisorerna äro
medvetna om att man icke genom en sådan granskning kan fullt tillförlitligt
bedöma själva arbetsbelastningen, enär åtskilliga göromål kunna vara
av den art, att de icke komma till synes i diarierna; så har uppgivits vara
förhållandet för byggnadsbyråns del. Byråns utgående skrivelser kunna i
huvudsak uppdelas på i nedanstående sammanställning angivna ärendesgrupper.

		1953	1954	1955	1956	1957
1.	Besvär över lantbruksnämnds beslut i bidragsärende	19	16	28	24	17
2.	Skrivelser ang. överlämnande av för-slag till byggnader, ritningar m. m.	67	23	20	39	24
3.	Utlåtanden på grund av remiss från departement	1	2	2	1	1
4.	Uppskov med färdigställande av bygg-nadsarbete	1	1	10	6	14
5.	Skrivelser ang. statsbidrag, lånegaran-tier, avskrivningslån m. m.	1	2	6	7	2
6.	Infordrande av anbud, materialbeställ-ningar m. m.	2		5	4	5
7.	Diverse utgående meddelanden, rap-porter m. m.	17	30	23	49	34
	Summa	100	74	94	130	97

Såsom av tabellen framgår är antalet utgående skrivelser i sin helhet
förhållandevis ringa. Antalet inkomna ärenden enligt personregistret är
dock något högre.

En väsentlig del av dessa skrivelser utgöres emellertid av underhandsskrivelser
från byråns tjänstemän avseende exempelvis rekvisitioner av diverse
materiel, meddelanden och förfrågningar av olika slag, överlämnande
av skioptikonbilder, fotografier in. m. Antalet besvärsärenden har i medeltal
icke uppgått till två i månaden. Till grupp 2 i sammanställningen ha
hänförts ett antal missivskrivelser angående översändande av ritningar,
oavsett om dessa varit standardritningar o. d. — vilket icke närmare framgått
av skrivelserna — och åtgärden således närmast varit en expeditionssak
eller ritningarna varit för det speciella fallet särskilt utarbetade. Under
grupp 5 ha upptagits skrivelser, som utgöra svar på förfrågningar från
lantbruksnämnder och enskilda angående statsbidrag och lån.

I anslutning till revisorernas granskning av diarier och register har från
byggnadsbyrån lämnats bl. a. följande uppgifter, som belysa verksamheten.

256

På byrån diarieföres endast vissa ärenden, såsom besvärsärenden med
frågor av huvudsakligen byggnadsteknisk natur, yttranden till myndigheter
utanför lantbruksstyrelsen, korrespondens m. m.

På grund av att byrån är en byggnadsteknisk fackbyrå, där agronomisk
och juridiskt utbildad personal saknas, handlägges sådana besvärsärenden
angående byggnader, där huvudproblemet gäller ekonomisk behovsprövning,
brukningsenhetens ekonomiska bärkraft, brukningsenhetens produktionsinriktning,
säkerheter för lån in. m. av andra byråer på lantbruksstyrelsen.
Denna typ av ärende översändes i regel till byrån endast då det
gäller yttrande över ärendenas byggnadsfrågor.

En annan stor grupp av ärenden, som ej diarieföres på byrån, utgöres
avyttranden över ansökningar om statligt stöd till lagerhus för spannmål,
frukt, potatis in. m., ridhusanläggningar, ekonomibyggnader för lantmannaskolor,
lanthushållsskolor, yrkesskolor m. m.

För kontroll av lantbruksnämndernas låne- och bidragsverksamhet till
ekonomibyggnader granskar byggnadsbyrån en del av dessa ärenden.

Byggnadsbyråns arbetsuppgifter utöver dessa ärenden omfattar projektering
av byggnader i olika delar av landet. Denna projekteringsverksamhet
syftar till att åstadkomma nya typer av byggnader anpassade till nya
driftsformer, nya byggnadsmaterial och nya konstruktionsmetoder. Genom
att dessa projekt utnyttjats som demonstrationsobjekt har lantbruksnämnderna
kunnat påverka lantbrukarna att bygga billigare och bättre ekonomibyggnader.

För att förse lantbruksnämndernas byggnadskonsulenter med byggnadsteknisk
information utarbetar byggnadsbyrån typritningar, detaljritningar,
kostnadskalkyler, byggnadstekniska utredningar, litteraturförteckningar.
Till denna informationsverksamhet hör också översättningar och utdrag ur
utländsk fackpress.

Vid genomförandet av den nya lantbruksorganisationen fr. o. m. den 1
juli 1948 förutsattes, att byggnadsbyrån skulle ersätta egnahemsstyrelsens
byggnadskontor men därjämte få betydelsefulla nya uppgifter i samband
med utveeklingsplaneringen in. m. I instruktionen den 7 juni 1940 (nr 593)
för egnahemsstyrelsen med underlydande lokalförvaltningar föreskrevs
bl. a., att å byggnadskontoret skulle upprättas eller granskas ritningar, arbetsbeskrivningar
och kostnadsberäkningar i de byggnadsärenden, som
handlades hos egnahemsstyrelsen, ävensom utarbetas normalplaner, typoch
detaljritningar samt byggnadstekniska föreskrifter för byggnadsföretag
såväl å fastigheter under styrelsens egen förvaltning som å andra fastigheter,
med vilkas bebyggande styrelsen hade befattning. Å byggnadskontoret
skulle vidare handläggas ärenden rörande övervakningen över sådan
byggnadsverksamhet, vartill lån eller bidrag beviljats av egnahemsorganen,
samt rörande bedrivandet av lämplig upplysningsverksamhet till främjande
av byggnadskulturen på landsbygden. Vid nämnda tid var byggnadskontoret
den enda myndighet som bedrev sådan verksamhet. Egnahemsnämnderna
hade huvudsakligen till uppgift att svara för låne- och bidragsverksamheten,
handhava förmedlingen och biträda egnahemsstyrelsen vid jordanskaffnings-
och arrendeegnahemsverksamheten in. in., men något arbete

257

motsvarande det som ålåg byggnadskontoret utfördes icke vid nämnderna.
Något organ dit jordbrukarna kunde vända sig för att erhålla råd och upplysningar
på byggnadsområdet fanns icke.

En stor del av det arbete som sålunda tidigare centralt utfördes av egnahemsstyrelsens
byggnadskontor har genom omorganisationen överflyttats
på lantbruksnämnderna. Byggnadskonsulenterna biträda där vid granskning
av ritningar, arbetsbeskrivningar och kostnadsberäkningar m. m. i
samband med ansökningar om bidrag och lån. Nämnderna meddela därvid
råd och upplysningar. Numera utövas också rådgivningsverksamhet av ett
flertal enskilda företag, som specialiserat sig på jordbrukets byggnadsfrågor.
Bland större sådana märkes Lantbruksförbundets byggnadsförening
u. p. a. (LBF), som bildades under 1940-talet och nu har ett 20-tal kontor
i landet. LBF upprättar ritningar till lantgårdar, kvarnanläggningar, större
magasinsanläggningar, lagerhus och torkanläggningar.

Jordbrukets upplysningsnämnd har till uppgift att sprida kännedom om
de resultat som uppnås vid statliga och statsunderstödda forsknings-, försöks-
och provningsanstalter på jordbrukets och trädgårdsodlingens områden
ävensom vid annan med understöd av statsmedel bedriven forsknings-,
försöks- och provningsverksamhet på dessa områden. I detta syfte
utger upplysningsnämnden bl. a. tidskriften ”Försök och forskning”, som
distribueras genom Jordbrukarnas föreningsblad, vilken för närvarande
utgår i en upplaga om 360 000 exemplar.

Vidare må nämnas att statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader
har till uppgift att genom vetenskaplig forskning och praktiska försök
verka för att lantmannabyggnader av olika slag erhålla en ändamålsenlig
utformning, främst ur byggnadsekonomiska, jordbruksekonomiska och
hygieniska synpunkter. Vid anstalten vunna forsknings- och försöksresultat
skola genom anstaltens försorg samlas, ordnas och bearbetas samt på lämpligt
sätt bekantgöras, så att de kunna utnyttjas vid jordbruket.

På sociala byrån handläggas ärenden rörande social låne- och bidragsverksamhet
på jordbrukets område och den sociala jordbruksegnahemsverksamheten
i övrigt ävensom vanhävdsärenden. Byrån meddelar erforderliga
föreskrifter och anvisningar till ledning för nämnderna vid handhavande
av den statliga lånegarantiverksamheten rörande jordbruksegnahcmslån
och driftslån, upplåtelser av arrendeegnahem och uppsikt över
jordbruk enligt bestämmelserna i vanhävdslagen. Jordbruksegnahemslånen
ha till ändamål att underlätta för mindre bemedlade eller obemedlade personer
alt under vissa förutsättningar förvärva bärkraftiga jordbruk eller
stödjordbruk. Upplåtelse av arrendeegnahem innebär, att på kronan tillhörig
mark brukningsenhet upplåtes på arrende till enskild jordbrukare
med rätt för denne att inlösa den till honom upplåtna marken. De driftslåneärenden
som byrån handlägger avse statlig lånegaranti till förenämnda
båda kategorier av brukare för att tillgodose deras behov av kredit för an- 17

17 Rev. berättelse ang. statsverket år 1958 I

258

skaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödselmedel, foder o. d.
samt för bestridande av andra nödvändiga utgifter för igångsättande av
driften på fastigheten. Byrån handlägger vidare besvär över nämndernas beslut
i förenämnda ärenden samt i ärenden rörande stödlån och bidrag i
anledning av skördeskador.

Därjämte handlägger byrån ärenden rörande kronolägenheter ovan odlingsgränsen
i de tre nordligaste länen. Lantbruksnämnderna sköta den
lokala verksamheten under ledning av lantbruksstyrelsen. Vissa ärenden
underställas styrelsens prövning, såsom frågor om byggnadshjälp till lägenhetshavarna,
upplåtande av nya och nedläggande av gamla lägenheter samt
överförande av lägenheter till s. k. norrländska fjällägenheter, vilket sistnämnda
innebär att kronan i fortsättningen svarar för lägenheternas bebyggande.
Styrelsen avgör dessa ärenden eller vidarebefordrar dem med
yttrande till Kungl. Maj :t.

I övrigt handhar byrån fördelningen av de anslag, vilka anvisats för de
verksamhetsgrenar som sålunda sortera under byrån, ävensom beräkningen
av medelsbehovet på samma anslag.

Personalen på byrån utgöres av en byråchef i Bo 1, en byrådirektör å
övergångsstat i Ao 23, som huvudsakligen handlägger ärenden rörande norrländska
fjällägenheter m. m., ett kanslibiträde i Ae 7 samt ett kontorsbiträde
i Ae 5.

Enligt nedanstående sammanställning fördela sig ärendena under åren
1953—1957 på följande grupper.

	1953	1954	1955	1956	1957
Arrendeegnahemsverksamheten ........	39	34	45	32	28
Arbetarsmåbruksverksamheten ........	256	128	17	4	1
Lappkolonisation ....................	4	15	17	14	18
Fjällägenheter m. m...................	56	54	47	54	56
Egnahemslån (jordbruks- och bostads-)	41	16	9	_	1
Stödlån (skördeskador) ..............	952	20	434	465	37
Lånegaranti för jordbruksegnahemslån . .	146	160	150	172	147
Lånegaranti för driftslån ..............	75	83	102	87	73
Ackords- och hjälplån ................	3	2	4	3	2
Tillämpning av uppsiktslagen ..........	13	30	25	15	10
Diverse ...............................	17	9	7	4	6
	1 602	551	857	850	379

Av sammanställningen framgår att antalet ärenden under ovannämnda
5-årsperiod väsentligt nedgått. Byråns befattning med arbetarsmåbruksverksamheten
har sålunda praktiskt taget upphört, då numera lån för
sådant ändamål icke längre utlämnas, utan i stället statens stöd till finansiering
av verksamheten utgår i form av statlig kreditgaranti för lån, upptagna
i enskilda kreditinrättningar. En oviss faktor är emellertid ärendena
angående besvär över lantbruksnämndernas beslut i fråga om stödlån för
skördeskador. Dessa ärenden variera högst betydligt i antal, givetvis beroende
på omfattningen av föreliggande skador.

259

1947 års centrala lantbrukskommitté hade i sitt år 1947 avgivna betänkande
rörande organisationen av verksamheten för jordbrukets yttre och
inre rationalisering (SOU 1948:2) föreslagit, att på planläggningsbyrån
skulle handläggas ärenden tillhörande den sociala verksamheten, exempelvis
jordbruksegnahemslån, driftslån och arrendeegnahemslån, samt ärenden
rörande lantbruksföreningar och andelsladugårdar. Med hänsyn till de
stora och tämligen skiftande uppgifterna för planläggningsbyrån hade kommittén
övervägt, huruvida icke byrån lämpligen borde delas i två byråer,
av vilka en huvudsakligen skulle ägna sig åt de konstruktiva uppgifterna
och den andra svara för den sociala jordverksamheten, fastighetsförvaltningen
och löpande ärenden rörande yttre rationalisering m. m. Uppenbarligen
måste dock enligt kommitténs mening gränsen mellan dessa båda
byråer bli mycket flytande på grund av det intima samband som rådde
mellan planläggnings- och verkställighetsåtgärder. Kommittén hade icke
heller funnit sig övertygad om att uppdelningen i två byråer för det dåvarande
vore nödvändig för bemästrande av arbetsuppgifterna utan ansåge,
att erfarenhet borde avvaktas, innan ytterligare en byrå inrättades.

I förutnämnda proposition till 1948 års riksdag ifrågasatte emellertid
vederbörande departementschef lämpligheten av att planläggningsbyrån
handlade samtliga ärenden rörande den sociala låne- och bidragsverksamheten
på jordbrukets område samt likartade ärenden. Dessa ärenden vore
av i viss mån annan karaktär än de som utgjorde byråns egentliga arbetsuppgift.
Härtill komme, att redan de ärenden som mera direkt hade samband
med den yttre rationaliseringen kunde väntas bliva så omfattande och
arbetskrävande, att de i och för sig komme att bereda full sysselsättning för
en byrå av lämplig storlek. Departementschefen ansåg det under sådana
förhållanden vara lämpligt att ärenden rörande den sociala jordbruksverksamheten,
fastighetsförvaltningen och löpande ärenden rörande yttre rationalisering
m. m. skulle handläggas på en särskild social byrå. Dessa ärenden
motsvarade till stor del dem som dittills handlagts å egnahemsstyrelsens
jordanskaffningsbyrå. Enligt departementschefens mening borde det
få ankomma på lantbruksstyrelsen att närmare överväga fördelningen av
arbetsuppgifterna mellan de båda byråerna. Enligt gällande instruktion för
lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna handläggas ärenden rörande
fastighetsförvaltningen och den yttre rationaliseringen på planläggningsbyrån.

Revisorernas uttalande. Vid den nya jordbruksreformens genomförande
förelågo betydande svårigheter att bedöma icke blott omfattningen av de
arbetsuppgifter som kunde komma att åvila de olika rationaliseringsorganen
utan även den lämpligaste fördelningen av uppgifterna dem emellan.
Personalbehovet kunde till följd härav icke med säkerhet beräknas. Detta
bar gällt såväl den centrala som den regionala organisationen. Frågan om
en allmän översyn av lantbruksstyrelsens byråorganisation har också i

260

olika sammanhang under senare år berörts. Det har därvid ansetts, att en
sådan översyn borde företagas men att dessförinnan ytterligare erfarenheter
av rationaliseringsverksamheten borde inhämtas. Då nu tio år förflutit
efter reformens tillkomst och under denna tid tillräcklig erfarenhet
borde ha vunnits beträffande densamma, ha revisorerna funnit det vara av
intresse att ingå på en närmare granskning av styrelsens byråorganisation.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1959/60 har lantbruksstyrelsen
framlagt vissa synpunkter på lantbruksnämndernas organisation och arbetsuppgifter.
Styrelsen har därvid anfört, bland annat, att den allmänna
utvecklingen på jordbrukets område lett till att förutsättningarna för verksamheten
med jordbrukets rationalisering successivt ändrats under den
gångna tioårsperioden. Arbetsuppgifterna för lantbruksnämnderna hade
förskjutits väsentligt. Medan arbetet med den yttre rationaliseringen fortgående
intensifierats alltmera, hade verksamheten för den inre rationaliseringen
totalt sett undergått en påtaglig minskning.

De förändringar och förskjutningar som styrelsen sålunda påvisat ha
enligt vad revisorerna vid sin granskning kunnat konstatera även kommit
att beröra rationaliseringsavdelningen inom styrelsen. En väsentlig minskning
av arbetsbelastningen har inträtt särskilt på jordförbättringsbyrån och
sociala byrån, medan däremot arbetet på planläggningsbyrån ökat. Denna
utveckling torde bliva ännu mera framträdande, allteftersom den yttre
rationaliseringen effektiviseras, samtidigt som den inre rationaliseringen
avtager i omfattning. Vad jordförbättringsbyrån beträffar har emellertid
den största avlastningen i arbetet skett genom att beslutanderätten i vissa
torrläggningsärenden överflyttats till nämnderna. På byrån skola alltjämt
handläggas ärenden angående lån och bidrag till större eller mera komplicerade
företag, men dylika företag torde för framtiden bliva ganska fåtaliga.

Byggnadsbyrån, som enligt 1948 års riksdagsbeslut i frågan skulle ersätta
egnahemsstyrelsens byggnadskontor, avsågs att få betydelsefulla nya uppgifter
i samband med utvecklingsplaneringen m. m. Byråns verksamhet
synes emellertid icke ha fått den omfattning som tillämnats den. På grund
av svårigheten att erhålla för vissa befattningar tillräckligt kvalificerad
personal ha vidare svårigheter förelegat för byrån att fullfölja de uppgjorda
arbetsprogrammen. Väsentliga delar av det arbete som utföres på byrån
äro vidare av den natur, att de handhas även av andra organ. Särskilt må
erinras om den verksamhet som bedrives av jordbrukets upplysningsnämnd
och av statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. Den sistnämnda
har att utöva forsknings- och försöksverksamhet samt att sprida kännedom
om resultaten av denna verksamhet, vari ingår jämväl uppgiften att utarbeta
nya typer samt uppgöra normer och ritningar för jordbrukets ekonomibyggnader.
Det må även nämnas att en särskild kommitté, i vilken representanter
för lantbruksstyrelsen och forskningsanstalten ingå, behandlar

261

brandskyddsfrågorna inom jordbruket. Vid lantbruksnämnderna biträda
byggnadskonsulenter med granskning av ritningar m. m. samt utföra i vissa
fall projekteringsarbeten o. dyl. Byggnadsbyråns verksamhet i nu angivna
hänseende har således en motsvarighet på andra håll.

Enligt det av 1947 års centrala lantbrukskommitté framlagda förslaget
till byråindelning hade kommittén icke ansett inrättandet av en särskild
byrå för ärenden tillhörande den sociala jordverksamheten vara erforderligt,
utan sådana ärenden syntes kommittén böra handläggas på planläggningsbyrån.
I propositionen föreslogs emellertid — vilket jämväl bifölls av
riksdagen — att en social byrå skulle tillskapas för att svara för utom den
sociala jordbruksverksamheten även fastighetsförvaltningen och löpande
ärenden rörande yttre rationalisering m. m. Ärenden tillhörande de båda
sistnämnda grupperna kommo dock icke att tilldelas byrån, utan sådana
ärenden ha från början handlagts på planläggningsbyrån. Sociala byrån har
sålunda fått ett mycket begränsat verksamhetsområde, vilket även framgår
av den i det föregående intagna sammanställningen. Byråns personal är
också ytterst fåtalig.

Såsom framgår av det anförda ha beträffande de tre byråer inom lantbruksstyrelsen
vilka nu varit föremål för revisorernas intresse — nämligen
jordförbättringsbyrån, byggnadsbyrån och sociala byrån — avsevärda förändringar
inträffat under den tioårsperiod som styrelsens nuvarande organisation
varit i tillämpning. Dels ha arbetsuppgifterna betydligt minskat och
dels ha dessa uppgifter icke kommit att helt motsvara vad som förutsattes
vid organisationens tillblivelse. Även om dessa uppgifter alltjämt äga stor
betydelse för respektive grenar av jordbruksadministrationen, vilja revisorerna
starkt ifrågasätta om verksamheten vid de nämnda byråerna är av
den omfattning, att en särskild byrå för var och en av dessa grenar alltjämt
är behövlig, eller om icke snarare dessa verksamhetsgrenar jämte
erforderlig personal skulle kunna inordnas såsom sektioner i den övriga
byråorganisationen. Bevisorerna föreslå därför att en omprövning snarast
kommer till stånd rörande detta spörsmål.

Såsom förut nämnts ha revisorerna tidigare varit inne på frågan om en
sammanslagning av kansli- och kameralbyråerna. Revisorerna anse att
denna fråga ånyo bör tagas under övervägande i nyssnämnda sammanhang.

262

§ 33

Lantbruksnämnderna

Det principbeslut angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
som fattades av 1947 års riksdag åsyftade i främsta rummet att underlätta
och främja den fortsatta rationaliseringsverksamheten inom jordbruket
samt därigenom skapa förbättrade försörjningsmöjligheter för jordbrukets
utövare. Genom beslut angående den statliga låne- och bidragsverksamheten
för jordbrukets yttre och inre rationalisering avsåg man sålunda
att i väsentligt högre grad än dittills ekonomiskt stödja och stimulera av
jordbrukarna planerade rationaliseringsåtgärder.

Vad beträffar den lokala organisationen av rationaliseringsverksamheten
förutsattes därvid, att hushållningssällskapen alltjämt skulle handhava
verksamheten för rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden samt att
verksamheten för yttre och inre rationalisering skulle omhänderhavas av
särskilda för varje hushållningssällskaps område inrättade lantbruksnämnder,
vilka skulle ersätta egnahemsnämnderna och torrläggningsnämnderna.

Något i detalj utformat organisationsförslag för länsorganen framlades
emellertid icke för riksdagen. Därmed sammanhängande spörsmål skulle bli
föremål för utredning av särskilda sakkunniga. Genom beslut den 20 juni
1947 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för jordbruksdepartementet att för
verkställande av utredning rörande vissa med uppbyggandet av den nya
organisationen för ärenden angående den yttre och inre rationaliseringen
inom jordbruket sammanhängande spörsmål tillkalla dels sakkunniga såsom
central utredningskommitté, dels sakkunniga inom varje hushållningssällskaps
område att utgöra underavdelningar till den centrala kommittén.
Dessa underavdelningar skulle bl. a. på grundval av sin kännedom
om förhållandena i vederbörande område göra preliminära beräkningar
rörande personalbehovet vid lantbruksnämnderna. Centralkommittén — den
s. k. 1947 års centrala lantbrukskommittén — avgav sitt betänkande den
19 december 1947 (SOU 1948: 2).

På grundval av kommitténs betänkande framlade Kungl. Maj :t år 1948
proposition i ämnet (nr 149), vilken i huvudsak godkändes av riksdagen.

Enligt sedermera utfärdad instruktion den 17 juni 1948 (nr 349) för
lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna skall för varje län finnas en
lantbruksnämnd. Kalmar och Älvsborgs län skola dock med avseende å här
ifrågavarande verksamhet vartdera vara uppdelade på två områden, sammanfallande
med hushållningssällskapens verksamhetsområden. Lantbruksnämnd
utgöres av sju ledamöter. Tre av dem utses av Kungl. Maj :t för en
tid av fyra år. Kungl. Maj:t förordnar en av dessa ledamöter att vara ordförande
i nämnden samt utser en suppleant för envar av dem. Två ledamöter
jämte suppleanter utses av hushållningssällskapet eller dess förvaltningsutskott
för samma tid som de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna. Såsom

263

självskrivna ledamöter i nämnden ingå lantbruksdirektören hos nämnden
samt hushållningssällskapets sekreterare.

Lantbruksnämnd är som regel uppdelad på fyra avdelningar, nämligen en
för yttre rationalisering, en för inre rationalisering, en lantbruksingenjörsavdelning
och en administrativ avdelning.

Inom avdelningen för yttre rationalisering, som i regel står under lanthruksdirektörens
direkta ledning, handläggas bl. a. ärenden rörande jordbrukets
utvecklingsplanering samt ärenden av jordpolitisk art. I allmänhet
torde även frågor rörande förvaltningen av lantbruksnämndernas fastigheter
och den sociala jordbrukskreditgivningen handläggas inom denna avdelning.

Avdelningen för inre rationalisering står i regel under en lantbrukskonsulents
ledning. Inom avdelningen handläggas bl. a. frågor rörande jordförbättringsåtgärder
och jordbrukets byggnader.

Lantbruksingenjörsavdelningen med lantbruksingenjören som chef utgör
en direkt fortsättning av den tidigare lantbruksingenjörsorganisationen.
Inom avdelningen handläggas frågor rörande torrläggning av mark m. m.

Den administrativa avdelningen med en kamrerare som chef sköter förutom
de rent kamerala uppgifterna såsom kassaförvaltning etc. även verkställighetsåtgärderna
beträffande lån och bidrag.

En stor del av lantbruksnämndens ärenden avgöres av inom nämnden
tillsatta delegationer. En delegation för yttre rationalisering och en delegation
för inre rationalisering äro obligatoriska.

Till lantbruksnämndernas förfogande finnas ortsombud — som regel
ett ombud inom varje kommun — vilka ha till uppgift bl. a. att tillhandagå
jordbrukarna med upplysningar om låne- och bidragsmöjligheter och att
till lantbruksnämnderna vidarebefordra ansökningar samt lämna uppgifter
rörande förhållanden som äro av betydelse för nämndernas behandling av
låne- och bidragsärenden.

Kostnaderna för avlöningar och omkostnader vid lantbruksnämnderna
framgå av följande uppställning, som visar belastningen på anvisade anslag.

Budgetår	Avlöningar	Omkostnader	Summa
1948/49	5 300 290	1 654 483	6 954 773
1949/50	6 005 546	1 978 016	7 983 562
1950/51	6 600 206	1 791 229	8 391 435
1951/52	7 724 130	2 137 485	9 861 615
1952/53	8 970 588	2 292 415	11 263 003
1953/54	9 206 938	2 622 806	11 829 744
1954/55	9 467 067	2 343 365	11 810 432
1955/56	10 220 881	2 483 520	12 704 401
1956/57	10 675 182	2 546 935	13 222 117
1957/58	11 347 079	2 565 422	13 912 501
Summa	85 517 907	22 415 676	107 933 583

264

Härtill komma utgifterna på det särskilda anslaget till Ersättning åt ortsombuden,
vilka utgifter för den redovisade tioårsperioden uppgå till omkring
2 270 000 kronor, ävensom utgifterna under särskilda anslag för planeringskommittéer,
för utrustning m. m.

Vid behandling av Kungl. Maj :ts förenämnda proposition nr 149 förklarade
jordbruksutskottet (uti. nr 27/1948) beträffande lantbruksnämndernas
personalbehov, att utskottet icke hade anledning att göra någon erinran mot
den ram för organisationen, som angivits i propositionen. Utskottet ville
emellertid understryka, att denna ram endast borde betraktas som ett
provisorium i avbidan på närmare erfarenheter rörande arbetsbelastningen
hos nämnderna och på den ökning av anslagen för rationaliseringsändamål,
som borde ske, då mera normala förhållanden inträdde. Organisationen har
sedermera undergått vissa förändringar. Sålunda ha nämnderna — delvis i
samband med att nya arbetsuppgifter pålagts dem — erhållit mindre personalförstärkningar.
Bl. a. må nämnas tillkomsten av ett antal befattningar
som biträdande lantbruksdirektörer. Huvuddelen av de successiva kostnadsökningarna
sammanhänga dock med de allmänna löneregleringar som ägt
rum under perioden.

Den under innevarande budgetår gällande personalorganisationen vid
lantbruksnämnderna framgår av tablån på följande sida.

Under den tid som förflutit sedan den nya lantbruksorganisationen trädde
i verksamhet ha från olika håll framlagts förslag om ändrad fördelning
av arbetsuppgifterna mellan rationaliseringsorganen samt omorganisation
av dessa.

I flera vid 1951 års riksdag väckta motioner förordades sålunda, att förmedlingen
av statsunderstöd till betesförbättring skulle överflyttas från
lantbruksnämnderna till hushållningssällskapen. I andra motioner framställdes
yrkande om utredning angående överförande av lantbruksnämndernas
arbetsuppgifter till länsstyrelser och hushållningssällskap. I utlåtande
häröver (nr 17/1951, p. 6) avstyrkte jordbruksutskottet motionerna.
Utskottet framhöll därvid, bl. a., att det med hänsyn till den relativt korta
tid, som förflutit efter tillkomsten av lantbruksorganisationen, icke vore
möjligt att få till stånd en allsidig bedömning av frågan huruvida förändringar
i organisationens uppbyggnad och arbetsuppgifter kunde vara erforderliga.
Mot vad utskottet sålunda uttalade gjorde riksdagen icke någon
erinran.

I två vid 1952 års riksdag väckta motioner hemställdes om utredning
angående sammanslagning av hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna.
Lantbruksstyrelsen, vars yttrande i frågan inhämtats, framhöll bl. a.
att de olika grenar av den med statligt stöd bedrivna verksamheten till det
svenska jordbrukets rationalisering, som hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna
var för sig omhänderhade, otvivelaktigt stode i sådant

Lantbruks- nämnds- område	Teknisk personal	Kontorspersonal	Extra befattnings- havare	S:a totalt	O •“» 5T 0 3 er c 0-
er a	w p f» a	r er ►i 5T- O 3 CA	ed era 85 3 ?r o 3 CA	r er ra CA CA	C/5 ?T O -ra CA 3 ra: 3	r er 3* CA p	Cd era era 3 ?r o 3 P	r er 3* era	0 er fi 3* era	3 era er n era ra» 3 era	CD ra CA CA	> CA CA	H K 3	C/5 ‘ra	8* ra 3	* ra 3 CA CA* ?r •i <	* 0 3 0 <-t CA*	* ra 3 CA g ►7 ra: Cl n	ra g H ra: a <x>	<2 0 ?r 3 2. So 0 0 • er	C/5 rä
Stockholms...... Uppsala......... Södermanlands. . . Östergötlands .... Jönköpings...... Kronobergs...... Kalmar norra omr. » södra » gotlands ........ Glekinge......... Kristianstads..... Malmöhus....... Hallands........ Göteborgs o. Bohus Älvsb. norra omr. . » södra » . Skaraborgs ...... Värmlands....... Örebro.......... Västmanlands .... Kopparbergs..... Gävleborgs....... Västernorrlands . . Jämtlands....... Västerbottens..... Norrbottens......	i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i	i i i i i i i i	1 2 3 2 4 2 1 2 1 2 2 2 2 2 2 3 2 2 3 2 1 3 2 4 3 4	1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 2 2	2 1 1 1 1 1 2 1 2 1 1 3 1 2 2 3	i i i i l 1 2 2 3 3 2 2	1 2 3 3 4 3 2 2 1 2 1 3 3 1 5 2 6 4 2 3 3 4 7 7 5 8	i i l	1 1 1 2 1 1 1 1 2 2 2 2 1 1 1 1 1 1 1	1 1	1	2 1 1 1 1 1 1 1 1 2 1 2 1 1 3 1 2 2 1 1 1 2 1	1 4 2 1 2 1 1 2 4 2 1 1 5 2 3 1 1 1 1 2	4 2 3 3 1 2 3 2 1 4 1 1 1 1	11 16 12 16 13 13 4 11 8 8 13 17 14 7 17 11 25 12 15 18 15 16 19 20 22 26	1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1	1 1 1 1 1	3 4 3 3 3 2 1 2 2 2 3 3 3 1 2 2 2 3 3 2 3 3 2 2 2 2	1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 2 2 1 2 2	1 1 1 1 1 1 1 1 1 1	8 5 5 6 4 4 2 5 2 3 5 6 3 2 5 5 10 8 4 7 4 6 8 6 9 10	12 10 9 11 8 8 5 9 6 7 10 11 7 6 9 9 16 13 8 12 9 10 15 12 16 17	1 2 2 1 1 1 2 1 3 1 2 3 4 1 4 3 1 1	24 28 23 27 22 21 10 20 15 15 23 30 22 16 27 20 43 28 27 31 24 30 37 33 39 43	47 25 59 100 65 68 21 47 22 29 75 65 49 29 65 45 56 74 56 63 45 36 63 45 32 30
Hela landet	26	8	59	26	25	20	87	3	24	2	1	31	38	29	379	26	5	63	19	10	142	265	341)	678	1 311
							+ 4		+ 1	+ 8	4- 5			+ 6
							vak.		vak.	vak.	vak.			vak.

*) Därav 3 med halvtid.
a) Uppgivet antal 1 juli 1956.

to

05

o*

266

förhållande till varandra, att en ömsesidig, intim samverkan mellan de
båda organisationerna vore en förutsättning för att resultatet av rationaliseringsarbetet
fullt ut skulle kunna motsvara förväntningarna. De ekonomiska
förutsättningarna för yttre och inre rationalisering måste bedömas
på grundval av överväganden rörande möjligheterna att genomföra driftsrationalisering.
Driftsrationaliseringen ägde å andra sidan ofta sådant samband
med olika åtgärder avseende inre och yttre rationalisering, att den
borde bedömas i sammanhang med förslag till sådana åtgärder. Samverkan
mellan sällskap och nämnd hade dittills i allmänhet fungerat till belåtenhet
å ömse sidor. Klart vore emellertid, att ännu mycket kunde göras —
icke minst med stöd av vunnen erfarenhet — för att intensifiera och effektivisera
denna samverkan. Styrelsen ville vidare framhålla, att det, sedan
ytterligare erfarenheter vunnits av verksamheten vid lantbruksnämnderna,
eiter några år torde bli ofrånkomligt, att den statliga lantbruksorganisationen
översåges, därvid även sådana frågor som fördelningen av arbetsuppgifterna
och samverkan mellan sällskap och nämnd ånyo borde övervägas.

Styrelsen för hushållningssällskapens förbund, som även yttrade sig över
motionerna, erinrade om att styrelsen tidigare i skrivelse till Kungl. Maj :t
föreslagit, att förmedlingen av statsunderstöd till betesförbättringar skulle
överflyttas från lantbruksnämnderna till hushållningssällskapen. Styrelsen
framhöll vadare, att de skäl, som anförts för att betesförbättringsåtgärderna
skulle sammankopplas med driftsrationaliseringen, även gällde för flertalet
andra av de åtgärder, som vore hänförda till den inre rationaliseringen. Det
vore därför enligt förbundsstyrelsens mening mest ändamålsenligt, om sistnämnda
åtgärder handhades av samma organ som svarade för driftsrationaliseringen.
Hushållningssällskapen syntes sålunda böra svara för bägge
grupperna av åtgärder. Härigenom skulle också kostnaderna för rationaliseringsverksamheten
i viss utsträckning kunna begränsas, eftersom med nuvarande
förhållanden befattningshavare från två organ ofta måste fara till
samma gård för att handlägga likartade och sammanhängande ärenden.

Jordbruksutskottet (uti. nr 50/1952) förklarade sig icke böra frångå den
ståndpunkt, som utskottet intagit vid 1951 års riksdag. I likhet med lantbruksstyrelsen
ville utskottet emellertid framhålla, att — sedan verksamheten
hunnit att ytterligare stabiliseras -— en översyn av ifrågavarande
organisation syntes böra ske. Vid denna översyn borde prövas de spörsmål,
som kunde föreligga beträffande samverkan mellan lantbruksnämnd och
hushållningssällskap samt gränsdragningen mellan de båda organens arbetsuppgifter.

I motioner vid 1953 och 1955 års riksdagar väcktes olika förslag om
översyn av lantbruksnämndsorganisationen. Motionerna blevo emellertid
avslagna av riksdagen under hänvisning till den tidigare intagna ståndpunkten.

267

Samma fråga behandlades ånyo motionsvis såväl vid 1957 års riksdag
som vid B-riksdagen innevarande år. De vid 1957 års riksdag väckta motionerna
föranledde jordbruksutskottet att inhämta ett antal yttranden, vilkas
innehåll redovisas i utskottets utlåtande nr 34. Av remissmyndigheterna
anförde hushållningssällskapens förbund, att skäl förelåge för en ändrad
gränsdragning mellan lantbruksnämnder och hushållningssällskap, på så
sätt att arbetsuppgifterna med den inre rationaliseringen överfördes till
hushållningssällskapen för att där sammanföras med driftsrationaliseringsärendena,
vilka redan åvilade sällskapen. Lantbruksstyrelsen ställde sig i
sitt yttrande helt avvisande till tanken på en ändring av den lokala nämndorganisationen.
Enligt styrelsens mening kunde man icke vänta någon besparing
därigenom och några nya skäl hade icke anförts sedan frågan senast
varit föremål för prövning. Styrelsen framhöll vidare bl. a. att lantbruksnämnderna
under hela den tid de varit verksamma hade måst arbeta
med en reducerad personalstyrka, ehuru verksamheten under årens lopp
kunnat intensifieras alltmer. Väntade man sig ökade insatser för främjande
av jordbrukets rationalisering,måste man också vara beredd att ställa
ökade resurser till nämndernas förfogande. I detta sammanhang kunde
nämnas att det på flera håll vore förenat med svårigheter för lantbruksnämnderna
att på ett smidigt sätt och utan lång tidsutdräkt genomföra
yttre rationaliseringsåtgärder, på grund av att lantmäteriet icke hade tillräckliga
resurser till sitt förfogande för att någorlunda snabbt genomföra
de lantmäteriförrättningar, som påkallades av nämndernas projekt. Under
praktiskt taget nämndernas hela tillvaro hade det sålunda varit mycket
svårt att få hjälp av lantmäterimyndigheterna i tillnärmelsevis den utsträckning
som varit önskvärd. Det syntes styrelsen vid sådant förhållande
vara föga framkomligt att söka få till stånd en intensifiering av den yttre
rationaliseringen genom att låta lantmäterimyndigheterna helt taga hand
om denna verksamhet. För övrigt torde det enligt styrelsen förhålla sig så,
att tyngdpunkten inom lantmäteriets verksamhetsfält under de senaste årtiondena
alltmer förskjutits från den rena landsbygden till tätortsbebyggelsen.
Vad därefter anginge hushållningssällskapens möjligheter att övertaga
någon del av lantbruksnämndernas arbetsuppgifter vore att märka, att
sällskapen liksom nämnderna hade brist på personal, sedan verksamheten
därstädes undergått en betydande utökning och intensifiering. Det syntes
därför icke föreligga någon möjlighet att dess befattningshavare vid en
överflyttning av den inre rationaliseringen till sällskapen till någon del
skulle kunna åläggas även därmed sammanhängande uppgifter utan men
för sällskapens verksamhet i övrigt.

1957 års motioner föranledde icke någon riksdagens åtgärd. Jordbruksutskottet
erinrade om att yrkanden av liknande slag tidigare vid flera tillfällen
varit föremål för riksdagens prövning utan att föranleda några åtgärder.
Vidare frainginge, att jordbruksupplysningskommittén enligt givna

268

direktiv hade att närmare granska och pröva den gällande gränsdragningen
mellan hushållningssällskapens och nämndernas arbetsuppgifter i fråga om
upplysnings- och rådgivningsverksamheten inom jordbruket. Slutligen syntes
1954 års fastighetsbildningskommitté och 1956 års lantmäterikommitté
få anledning att komma in på vissa samordningsproblem på ifrågavarande
område.

Ej heller de vid B-riksdagen innevarande år behandlade motionerna i ämnet
ha vunnit riksdagens bifall. Jordbruksutskottet fann i sitt utlåtande i
anledning av motionerna, att tiden ännu icke vore inne för en omprövning
av hela organisationskomplexet. Bland annat borde man först avvakta resultatet
av ett flertal pågående utredningar, vilka berörde formerna för den
fortsatta rationaliseringsverksamheten.

Under § 26 i sin år 1954 avgivna berättelse framhöllo riksdagens revisorer
bl. a., att frågan om en sammanslagning av lantbruksnämnderna i Kalmar
län borde övervägas. Därigenom skulle enligt revisorernas mening icke obetydliga
besparingar kunna vinnas, i främsta rummet beträffande personal
men därjämte i fråga om utgifter för lokaler och andra omkostnader, även
om en viss ökning måste motses beträffande resekostnaderna. En utredning
i det av revisorerna angivna syftet har sedermera kommit i gång genom
Kungl. Maj:ts uppdrag i mars 1958.

Antalet jordbruk i landet har sedan en följd av år undergått en successiv
minskning, som varit särskilt märkbar i fråga om de mindre brukningsenheterna.
I sin föregående år avgivna berättelse ha revisorerna i samband
med en redogörelse för vissa bidrag till jordbrukets inre rationalisering
framlagt uppgifter härom, till vilka i detta sammanhang må hänvisas.
Därav framgår bl. a. att antalet jordbruk i landet enligt de senaste fyra
jordbruksräkningarna, företagna 1937, 1944, 1951 och 1956, nedgått från
303 000 till 268 000 i runda tal. Angående utvecklingen under tiden mellan
de senaste båda jordbruksräkningarna må följande uppgifter anföras.

Storleksgrupp	Antal jordbruk år 1951	Minskning under perioden 1951-—-1956	Minskning genomsnitt per år
Totala antalet över 2 ha	282 140	— 14 038	— 2 808
därav 2—5 ha	95 945	— 8 791	— 1 758
» 5—10 ha	89 755	— 6 509	— 1 302
» 10—20 ha	59 790	— 249	— 50

Lantbruksstyrelsen lämnar vissa statistiska redogörelser angående lantbruksnämndernas
verksamhet för den yttre rationaliseringen. I redogörelsen
för perioden 1/7 1955—31/12 1957 lämnas bl. a. följande uppgifter om
antalet brukningsenheter som under den angivna perioden undergått storleksrationalisering,
varvid vederbörande lantbruksnämnd på ett eller annat
sätt varit inkopplad på ärendet.

269

Storleksgrupp efter åkerareal före åtgärd	Antal	Antal, genomsnitt för ett år	Medelareal före åtgärd	åker, ha efter åtgärd
högst 2 ha	423	170	1,4	4,4
2—5 ha	1 060	424	3,9	6,7
5—10 ha	1 825	730	7,7	11,5
10—20 ha	1 315	526	14,4	19,2
över 20 ha	577	230	38,1	43,4
summa	5 200	2 080	11,5	15,4

I följande tabell lämnas motsvarande uppgifter om brukningsenheter som
under perioden undergått storleksrationalisering på grund av lantbruksnämndernas
aktiva ingripande.

Storleksgrupp
efter åkerareal
före åtgärd

Antal Antal, genomsnitt
för ett år

Medelareal åker, ha

före åtgärd efter åtgärd

högst 2 ha
2—5 ha
5—10 ha
10—20 ha
över 20 ha

summa

99	40
496	200
1 125	450
757	303
201	80

1,5	4,8
4,0	7,5
7.7	12,0
14,2	19,5
31,2	36,3

2 678 1 070

10,4

14,8

(Rationaliseringen har utöver här angiven åkerareal även avsett skogsmark).

Lantbruksnämndernas aktiva medverkan till de jordrationaliseringar som
redovisas i den senare tabellen har kunnat lämnas i olika former. Åtgärdernas
natur framgår av följande uppställning. 1

Åtgärd	Antal rationali-	Antal,
seringar under	genom-
	tiden 1/7 1955—	snitt under
	31/12 1957	ett år

1. Lantbruksnämnden har sålt egna fastigheter eller delar
därav

2. Nämnden har underlättat förvärv genom att bevilja
köparen statligt stöd i form av lånegaranti, avskrivningslån
eller direkt bidrag

3. Åtgärd under 1 och 2 i förening

4. Nämnden har underlättat förvärv genom att taga initiativ
till förhandlingar med säljare av lämpliga fastigheter
och lämpliga köpare av dessa fastigheter

5. Åtgärd under punkterna 2 och 4 i förening

6. Annan kombination av åtgärder enligt punkterna 1 5

eller annan aktiv åtgärd

7. Nämnden har meddelat jordförvärvstillstånd i samband
med rationalisering på jordbrukares eget initiativ
(angives ej i de fall nämndens åtgärder framgå
av föregående punkter)

8. Nämnden har vidtagit en eller flera åtgärder enligt
punkterna 1—7 och har dessförinnan förhindrat annan
köpare att förvärva ifrågavarande fastighet genom att
vägra förvärvstillstånd eller statligt stöd

681	272
590	236
445	178
413	165
293	117
177	71

2 522 1 009

79 32

5 200

Summa

2 080

270

De medel som erfordras för statlig stödverksamhet för yttre och inre
rationalisering anvisas å det under riksstatens nionde huvudtitel uppförda
anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering. I vilken utsträckning dessa
medel tagits i anspråk belyses av nedanstående uppställning, som avser
åren 1949—1957.

År	Yttre	rationalisering	Inre rationalisering
Lånegaranti kronor		Statsbidrag kronor	Lånegaranti 0. lån kronor	Statsbidrag kronor
1949	2 214 815		428 660	9 524 225	13 273 311
1950	4 216 590		564 153	13 770 839	19 719 618
1951	4 625 555		470 517	9 560 195	15 124 172
1952	4 553 494		645 900	11 638 175	19 603 638
1953	6 717 755		772 964	14 353 863	20 415 229
1954	7 547 295		846 139	18 240 345	20 793 978
1955	7 692 575		704 203	16 760 495	17 756 129
1956	7 883 075		463 898	14 295 900	16 719 039
1957	9 135 460		444 009	14 502 210	17 545 920
Summa	54 586 614		5 340 443	122 646 247	160 951 034
Lantbruksnämndernas	verksamhet för	den inre rationaliseringen och
deras befattning med vissa	andra större ärendesgrupper åskådliggöres
genom följande uppgifter, hämtade ur lantbruksstyrelsens statistiska sam-
mandrag för åren 1949—	-1957.
				Åren	Genomsnitt
				1949—1957	per år
1. Statligt stöd till inre	rationalise-
ringsåtgärder:
a.	Täckdikning, hektar		51 653	5 739
b.	Vägar (ägovägar),	km		1 644	183
C.	Nyodling, hektar			14 945	1 661
d.	Betesförbättring, hektar		20 853	2 317
e.	Stenröjning, hektar		65 212	7 246
2. Tillstånd till jordförvärv:

a. Bifallna ansökningar

b. Avslagna eller återkallade

3. Lånegaranti för jordbruksegnahemslån
och driftslån:

38 998
7 675

4 333
853

a. Antal lånegarantier för jord -

bruksegnahemslån 11 393

b. Garanterat belopp för d:o,

milj. kr. 19g

c. Antal lånegarantier för drifts lån

7 062

d. garanterat belopp för d:o, kr. 55

4. Beviljat statligt stöd till jordbru kare

som lidit skada på grund av
felslagen skörd (avser åren 1952,

1954 och 1955):

a. Antal stödlån 51 553

b. Belopp för stödlån, milj. kr. 137

c. Antal stödbidrag och arealbidrag
156 565

d. Belopp för d:o, kr. 89

5. Producentbidrag:

a. Antal bidragsberättigade _

b. Bidragsbelopp milj. kr. 495

1 266

22

785

6

17 184
45,7

52 188
29,6

165 703
55

271

Till här redovisade uppgifter må vidare anmärkas, att arbetsuppgifterna
under vissa verksamhets- eller stödgrenar successivt minskat, under det
att tendensen beträffande andra områden varit stabil eller ökande. En
väsentlig nedgång har sålunda inträffat beträffande nyodling (från 3 179
hektar år 1949 till 482 hektar år 1957), betesförbättring (från 2 863 till
1 279 hektar) och stenröjning (från ca 8 000 till 5 445 hektar). Detsamma
gäller beträffande antalet lånegarantier för jordbruksegnahemslån och
driftslån samt i fråga om producentbidragen. En väsentlig ökning har däremot
ägt rum beträffande jordförvärvstillståndsärenden och beträffande
rationaliseringsbidrag för vägar.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 12 maj 1958 har lantbruksstyrelsen
framlagt vissa synpunkter på lantbruksnämndernas organisation och arbetsuppgifter.
Styrelsen anför inledningsvis, att flyttningen från jordbruket
till andra näringar gått snabbare än man tidigare ansett sig böra räkna
med och att denna flyttning under det kommande decenniet säkerligen
komme att ske i ökat tempo. Även om den ökade mekaniseringen och jordbrukets
rationalisering på grund av bortfall av ett antal jordbruk icke medfört
någon större produktionsökning totalt sett, hade dock produktionsframstegen
i andra länder och särskilt den senaste tidens utveckling på
den europeiska marknaden lett till aktuella avsättningssvårigheter. Jordbruket
syntes därför vara hänvisat till att genomföra den fortsatta rationaliseringen
med utgångspunkt bl. a. från att produktionsapparaten komme
att undergå viss krympning. Frågan om nedläggning av de sämsta jordarna
och de svagaste jordbruken finge därigenom ökad aktualitet. Genom den
antydda utvecklingen hade arbetsuppgifterna för lantbruksorganisationen
undergått betydande förskjutningar. I fråga om den inre rationaliseringen
hade sålunda nyodlingen reducerats till obetydlig storlek i förhållande till
dess omfattning vid organisationens tillkomst år 1948. Torrläggning för
nyodlingsändamål hade så gott som helt bringats att upphöra. Stenröjning
och betesförbättring vore på nedgående allteftersom de bättre och mest
odlingsvärda markerna behandlats. Dikningen hade fått sin tyngdpunkt på
företag av mindre omfattning, under det att de stora torrläggningsföretagen,
som dominerat verksamheten ända in på början av 1950-talet, numera
vore rätt fåtaliga. Av täckningen förelåge alltjämt ett stort behov, men man
hade alltmer frångått de äldre metoderna med tämligen schablonartade
system och i stället eftersträvat att lösa dräneringsfrågan på enklare sätt,
t. ex. genom enkla avloppsdiken.

Den berörda utvecklingen belystes bl. a. av antalet avslutade förrättningar
avseende projektering för inre rationalisering. Detta antal var år
1950 ca 18 000 och år 1957 ca 10 500. Nedgången hade varit kraftigast beträffande
nyodling, från 4 128 slutförda förrättningar år 1950 till 384 år
1957, samt beträffande betesförbättring, från 2 895 till 1 043, och stenröj -

272

ning, från 6 330 till 3 134. De projekterade arealerna utgjorde år 1957 (med
1950 års tal inom parantes) för nyodling 363 ha (3 751), för betesförbättring
1 450 ha (5 284) och för stenröjning 5 615 ha (10 280). Det framhölls
emellertid att nedgången vore mycket ojämn, om man betraktade dess geografiska
fördelning inom landet.

Lantbruksstyrelsen framhöll vidare, att personalorganisationen alldeles
särskilt måste komma alt beröras av den anpassning som föranleddes av de
ändrade förutsättningarna. Den starka personella övervikt på den inre
rationaliseringens område, som till en början präglat organisationen, hade
styrelsen sökt att successivt utjämna genom en omfördelning till förmån
för den yttre rationaliseringen, som i detta läge krävde starkare insatser.
Som exempel kunde nämnas, att styrelsen inom den gällande personalramen
lyckats bygga upp en skoglig organisation, som täckte det mest
trängande behovet, och även lantbruksutbildad personal hade fått övergå
till uppgifter med yttre rationalisering. Vidare vore att märka, att lantbruksingenjörskåren
av olika skäl minskats med ungefär en tredjedel under
de senaste fem åren utan att motsvarande nyrekrytering ägt rum. Enligt
styrelsens mening borde den begynnande anpassningen nu påskyndas. Inom
styrelsen hade därför igångsatts en utredning om de ändringar i organisationen
som nu borde genomföras, vilket styrelsen nu ville bringa till Kungl.
Maj :ts kännedom. Styrelsen ville härtill framhålla, att det av olika skäl
kunde befinnas motiverat att göra en vidare översyn av lantbruksorganisationen
än den styrelsen här åsyftade. För sådant fall hade styrelsen icke
något att erinra mot utan funne det tvärtom önskvärt att utredningen anförtroddes
åt särskilda sakkunniga.

Revisorernas uttalande. För handhavande av den statliga stödverksamheten
för jordbrukets rationalisering, vilken enligt 1947 års riksdagsbeslut
skulle åvila det allmänna, tillskapades år 1948 en ny organisation, lantbruksorganisationen,
centralt knuten till lantbruksstyrelsen och regionalt
bestående av lantbruksnämnderna. De sistnämnda uppbyggdes på den äldre
egnahemsorganisationen och övertogo det väsentliga av dess uppgifter.
En betydande personalförstärkning ägde dessutom rum för att lantbruksnämndernas
kapacitet skulle komma att motsvara det mera omfattande
arbetsprogrammet. Samtidigt inordnades lantbruksingenjörsorganisationen
inom lantbruksnämndernas ram.

Gränsdragningen mellan lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen
skedde på så sätt att den s. k. inre rationaliseringen — innefattande förbättringsåtgärder
för jord, ekonomibyggnader och anläggningar — uppdrogs
åt nämnderna, under det att sällskapen liksom tidigare skulle ombesörja
driftrationaliseringen. På lantbruksnämnderna skulle vidare ankomma
den s. k. yttre rationaliseringen, d. v. s. åtgärder för förbättring
av brukningsenheterna i fråga om storlek, ägosammansättning och ägoan -

273

ordning. Lantmäteriorganisationens arbetsuppgifter berördes icke av de genomförda
förändringarna.

Under den tid som förflutit sedan lantbruksnämnderna påbörjade sin
verksamhet ha flerfaldiga gånger genom motioner i riksdagen och på annat
sätt yrkanden eller förslag framställts om en omprövning av lantbruksorganisationen
i syfte att begränsa dess omfattning. Stundom ha samtidigt
därmed förelegat förslag om en begränsning även av arbetsuppgifterna,
exempelvis nämndernas prövning av jordförvärven. I vissa fall ha angivits
de riktlinjer efter vilka förslagsställaren tänkt sig den ifrågasatta organisationsminskningen
— som regel en sammanslagning med hushållningssällskapen,
eventuellt även med lantmäteriorganisationen. De berörda förslagen
ha emellertid hittills genomgående blivit avvisade. Bland skälen härför
har nämnts bl. a., att tillräcklig erfarenhet först borde vinnas av den tämligen
nya organisationen samt att det icke kunde vara något att vinna av
en sammanslagning, enär de nämnda myndigheterna var för sig hade mer
än nog av arbetsuppgifter.

Lantbruksnämnderna ha nu varit i verksamhet under jämnt tio år, och
tillräcklig erfarenhet bör alltså ha vunnits av deras uppgifter och organisationens
ändamålsenlighet. Personalstyrkan, som under angivna tid icke
undergått några större förändringar, uppgår för närvarande till omkring
680 personer och den sammanlagda årliga medelsförbrukningen för avlöningar
och omkostnader till i runt tal 14 miljoner kronor. Samtidigt må
erinras om att statens motsvarande kostnader för bidrag till hushållningssällskapen
under sistförflutna budgetår uppgingo till omkring 11,6 miljoner
kronor.

Det svenska jordbruket har under senare år undergått en märkbar strukturförvandling,
en utveckling som alltjämt pågår. Bland de påtagliga tecknen
på denna förvandling märkes minskningen i antalet smärre brukningsenheter.
Under tiden mellan de senaste tre jordbruksräkningarna — åren
1944, 1951 och 1956 — minskade sålunda antalet jordbruk i storleksgruppen
2 -10 hektar med sammanlagt mer än 16 procent. I storleksgruppen
2—20 hektar var motsvarande nedgång mer än 12 procent.

Till stor del försiggår denna utveckling som eu självrationalisering, oberoende
av ingripanden eller impulser från allmänna organs sida. Små jordbruk
försvinna ofta som självständiga brukningsenheter i och med att innehavarna
upphöra med driften, och en betydande förstärkning av ofullständiga
jordbruk äger rum genom att friställda mindre brukningsdelar genom
arrendering eller liknande läggas till närbelägna gårdar. Visserligen torde
bland de rationaliseringar till vilka lantbruksnämnderna lämnat en mera
aktiv medverkan redovisas åtskilliga fall av mera komplicerad natur, där
någon rationalisering knappast hade kunnat komma till stånd utan nämndernas
ingripande eller biträde, men å andra sidan inrymma nämndernas
arbetsredogörelser många fall, där en godtagbar lösning kunnat åstadkom- 18

18 Rev. berättelse ang. statsverket år 1958 I

274

mas utan medverkan av ett statligt rationaliseringsorgan. I fråga om den
inre rationaliseringen visar utvecklingen ett starkt minskat behov av vissa
typer av jordförbättringsåtgärder, exempelvis nyodling, betesförbättring
och torrläggning. Starkare krav på lönsamhet hos företagen har också medverkat
till den nedåtgående tendensen.

Som redan nämnts fortgår nu nämnda utveckling i huvudsak oberoende
av utifrån verkande faktorer. Det är sålunda naturligt att arbetskraften
lämnar sådana sysselsättningsobjekt som icke ge skäligt utbyte. Därjämte
kan det emellertid enligt revisorernas mening göras gällande, att en medveten
begränsning skulle kunna ske på vissa av lantbruksnämndernas verksamhetsområden.
Föregående års revisorer framhöllo att stödåtgärderna för
den inre rationaliseringen i tämligen stor omfattning syntes vara inriktade
på små gårdar eller eljest av ringa omfattning. Stundom gällde det så obetydliga
belopp att det kunde ifrågasättas, huruvida icke kostnaderna för
lantbruksnämndernas arbete med planläggning, administration och kontroll
motsvarade eller t. o. in. överstege de utgående bidragen. Revisorerna
förordade därför en begränsning av bidragsgivningen och en koncentrering
till företag av mera väsentlig betydelse. I en särskild redogörelse innevarande
år ha revisorerna vidare riktat uppmärksamheten på att lantbruksnämndernas
aktiva inköpspolitik i fråga om jordbruksfastigheter i
icke ringa utsträckning synes ha lett till att fastigheter och fastighetsdelar
blivit kvarliggande år efter år i en s. k. rationaliseringsreserv; revisorerna
ha därför framhållit önskvärdheten av en större restriktivitet även på detta
område. Det må här även erinras om att särskilda sakkunniga innevarande
är erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att pröva det fortsatta beståndet av bl. a.
jordförvärvslagen och uppsiktslagen, varvid i sammanhanget skola beaktas
de betydande förändringar som under senare år skett beträffande jordbrukets
struktur och produktionsförhållanden. Då sistnämnda frågor alltså
befinna sig under utredning ha revisorerna saknat anledning att närmare
ingå därpå. Den allmänna beröring med frågor om förvärvstillstånd som
erhållits vid granskningen av den yttre rationaliseringen har dock givit
revisorerna ett allmänt intryck av att i vart fall prövningen av förvärvstillstånd
beträffande mindre fastigheter utan olägenhet skulle kunna väsentligt
lättas.

Det program som innefattas i 1947 års beslut om statligt stöd till jordbrukets
rationalisering medför alltjämt betydande arbetsuppgifter för en
statlig organisation. Det synes dock revisorerna uppenbart att så väsentliga
förändringar inträffat på detta område, att förutsättningarna för lantbruksnämndernas
arbete och organisation icke äro desamma som för tio år
sedan. De förändringar som ägt rum och som ovan i korthet berörts tala
samtliga i riktning mot att arbetsuppgifterna minska. Vid sådant förhållande
vill det synas som om risk föreligger att den nuvarande i huvudsak
statliga administrationsapparaten med två var för sig omfattande regionala

275

länsorganisationer — lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen —
snart nog kommer att visa sig överdimensionerad. En koncentration av
arbetsuppgifterna synes därför vara möjlig, vilket i sin tur skulle kunna
öppna vägen för en begränsning av organisationen.

Revisorerna föreslå därför att en översyn företages rörande denna organisations
uppgifter och utformning.

I diskussionen om lantbruksnämndernas organisation har framhållits att
såväl nämnderna som den lokala lantmäteriorganisationen äro aktivt verksamma
på den yttre rationaliseringens område. Så snart en rationalisering
förutsätter ändring i fastighetsindelningen, fordras medverkan från lantmäteriets
sida. Vidare företer å ena sidan lantbruksnämndernas arbete med
den inre rationaliseringen och å andra sidan hushållningssällskapens göromål
i fråga om driftrationaliseringen mycket stora likheter. Det kan förutsättas
att en uppdelning på olika myndigheter av så inbördes närbesläktade
göromål, inriktade på samma arbetsobjekt, måste föranleda åtskilligt dubbelarbete
och att genom en samordning besparingar skulle kunna göras, i
första hand beträffande kostnaderna för fältarbete, resor och kamerala
uppgifter. Ehuru revisorerna icke äro beredda att ange de riktlinjer efter
vilka en begränsning av organisationen kan tänkas bli möjlig, torde man
kunna utgå från att det i sammanhanget måste prövas, huruvida förutsättningar
finnas för dels överförande till lantmäteriorganisationen av de
delar av lantbruksnämnderna som närmast handha den yttre rationaliseringen,
dels ock ett sammanförande i en eller annan form av hushållningssällskapen
och lantbruksnämndernas avdelningar för inre rationalisering.

Såsom framgår av redogörelsen i det föregående är den tendens mot ett
minskat behov av rationaliseringsåtgärder som utgör utgångspunkten för
revisorernas förslag icke geografiskt jämnt fördelad över hela landet utan
framträder starkare på vissa håll och mindre markerat på andra. Likaså
torde flerstädes åtminstone den inre rationaliseringen efter hand hli så
långt framskriden, att ekonomiskt försvarbara förbättringsåtgärder på den
odlingsvärda marken äro i huvudsak slutförda. Befolkningspolitiska och
sociala skäl kunna vidare göra det motiverat att i vissa län behålla eu
starkare organisation för det statliga rationaliseringsstödet, under det att
andra län kunna ha en sådan struktur i näringshänseende, alt jordbrukets
anpassning sker mera självständigt. Revisorerna vilja framhålla att det
icke hör betraktas som självskrivet, att en eventuell sammanslagning av
vissa lokala organ måste äga rum samtidigt och likformigt över hela landet.
Snarare kan det antagas medföra fördelar att eu sammanslagning prövas
såsom försöksorganisation inom några län för all därefter successivt
genomföras i den mån förutsättningar därför visa sig föreligga. Därigenom
skulle också erfarenheter vinnas rörande organisationens lämpligaste utformning.

276

§ 34

Den centrala lantbruksadministrationen

Enligt den för lantbruksstyrelsen gällande instruktionen (SFS 1956: 553)
åligger det styrelsen bl. a. att

i den mån sådant ej ankommer på annan myndighet utöva ledningen av
och kontrollen över de statliga åtgärderna för att förbättra jordbrukets
brukningsenheter i fråga om storlek, ägosammansättning eller ägoanordning
(yttre rationalisering);

främja mera varaktig förbättring av jord, ekonomibyggnader eller tekniska
anordningar å befintliga eller planerade brukningsenheter (inre rationalisering)
;

i samarbete med rikets hushållningssällskap främja övriga åtgärder för
förbättring av driftsförhållandena och det ekonomiska utbytet av jordbruket
(driftsrationalisering); samt

leda och övervaka den sociala jordbruksegnahemsverksamheten ävensom
verksamheten för beredande av särskilt stöd åt vissa mindre jordbruk.

Under lantbruksstyrelsen lyda lantbruksnämnderna och deras ortsombud
samt statens hingstdepå och stuteri. Under styrelsens överinseende stå
Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, statens centrala frökontrollanstalt,
statens maskinprovningar samt jordbrukets upplysningsnämnd.
Styrelsen handhar överinseendet över och inspektionen av statens och med
statsmedel understödda lantbruksundervisningsanstalter med undantag av
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök. Under styrelsens tillsyn
stå därjämte hushållningssällskapen samt med statsmedel understödda lokala
lantbrukskemiska kontrollstationer och frökontrollanstalter.

Lantbruksstyrelsen utgöres av en generaldirektör och chef, två överdirektörer,
varav en tillika souschef, och fyra av Kungl. Maj :t för en tid av fyra
år förordnade särskilda ledamöter.

överdirektörerna förestå var sin avdelning, nämligen rationaliseringsavdelningen
och lantbruksavdelningen. Såsom nämnts redan under § 32 höra till
rationaliseringsavdelningen en jordförbättringsbyrå, eu byggnadsbyrå, en
planläggningsbyrå och en social byrå, medan i lantbruksavdelningen ingå en
lantbruksbyrå, en husdjursbyrå, en undervisningsbyrå och en jordbruksekonomisk
byrå. Vidare finnas en kanslibyrå och en kameralbyrå, vilka
enligt instruktionen skola vara underställda generaldirektören eller den av
överdirektörerna som generaldirektören bestämmer. Varje byrå förestås av
en byråchef, vilken ingår såsom ledamot av styrelsen vid handläggning av
ärende som tillhör hans byrå.

Den vid lantbruksstyrelsen tjänstgörande personalen uppgick den 1 oktober
1958 till ett antal av 132, fördelade med 35 på rationaliseringsavdelningen,
med 53 på lantbruksavdelningen och med 44 på de båda admini -

277

strativa byråerna. För innevarande budgetår ha styrelsens avlönings- och
omkostnadsanslag anvisats med respektive 2 815 600 och 346 500 kronor.

Enligt den för statens jordbruksnämnd gällande instruktionen (SFS 1956:
376) åligger det nämnden

att såsom centralt organ under Kungl. Maj :t handha den prisreglerande
verksamheten på jordbrukets område och övriga frågor rörande avsättningen
inom och utom landet av jordbruksprodukter och förnödenheter för
jordbrukets behov, däribland klassificeringen av kött, i den mån ej dessa
frågor enligt Kungl. Majrts bestämmande ankomma på annan myndighet;

att såsom centralt organ under Kungl. Maj :t handha den prisreglerande
verksamheten på fiskets område och därmed sammanhängande avsättningsfrågor,
däri inbegripet frågor rörande handelsregleringen för fisk, ävensom
åtgärder i syfte att främja kvaliteten på fisk och fiskprodukter;

att under inseende av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
svara för sådana uppgifter beträffande den ekonomiska försvarsberedskapen
som avse livsmedel, fodermedel, utsäde, gödselmedel och fettråvaror,
dock att inköp och lagerhållning av dylika varor i beredskapssyfte skola
ankomma på jordbruksnämnden endast i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer; att

fullgöra de uppgifter i övrigt med avseende å livsmedel, livsmedelsråvaror
och jordbruksförnödenheter som Kungl. Maj :t överlämnar till nämnden;
samt

att handlägga frågor rörande restitution av skatt å bensin som förbrukas
vid jordbruket.

Det skall vidare, i den mån Kungl. Maj :t icke annat föreskrivit, ankomma
på jordbruksnämnden

att, såvitt avser livsmedel, livsmedelsråvaror och jordbruksförnödenheter,
under Kungl. Maj :t handha utredningar och regleringar som hänföra
sig till Sveriges varuutbyte med utlandet och till landets medverkan i internationella
organisationer;

att utöva tillsyn över den prisreglerande verksamhet som enligt beslut
av riksdagen eller Kungl. Maj :t bedrives av sammanslutningar på jordbrukets
och fiskets områden; samt

att utgöra tillsynsmyndighet över svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter
och ägg.

Jordbruksnämnden utgöres av en generaldirektör och chef, tillika ordförande
i nämnden, samt högst fem ledamöter, vilka förordnas av Kungl.
Maj :t.

Inom nämnden finnes ett kansli bestående av fem byråer, nämligen byrån
för animaliska produkter (animaliebyrån), vari ingå en sektion för ärenden
rörande fetlvaror (fettvarusektionen) och en sektion för ärenden rörande
fisk (fisksektionen), byrån för vegetabiliska produkter (vegetabiliebyrån),

278

administrativa byrån, utredningsbyrån och utrikeshandelsbyrån. Administrativa
byrån inrymmer två sektioner, en beredskapssektion och en kanslisektion.
I utredningsbyrån ingår en statistiksektion. Varje byrå förestås
av en byråchef.

Den vid jordbruksnämndens kansli tjänstgörande personalen uppgick
den 1 oktober 1958 till ett antal av 146.

För överläggningar med jordbruksnämnden, dock utan rätt att deltaga
i dess beslut, är inrättat statens jordbruksnämnds råd. Rådet består av två
avdelningar, en för frågor på jordbrukets område och en för prisregleringsfrågor
på fiskets område. Ledamöterna i rådet utses av Kungl. Maj :t, som
ock bestämmer antalet ledamöter och dessas fördelning på de båda avdelningarna.

Till ledning för jordbruksnämndens prisreglerande verksamhet skola
verkställas beräkningar över jordbrukets inkomstförhållanden av en särskild
expertdelegation (kalkylsakkunniga). Delegationen utses av Kungl.
Maj :t, som även bestämmer antalet ledamöter däri. Kalkylsakkunniga äga
erhålla biträde av nämndens kansli, främst utredningsbyrån.

För innevarande budgetår ha jordbruksnämndens avlönings- och omkostnadsanslag
anvisats med respektive 2 874 400 och 647 000 kronor.

Enligt den för lantmäteristyrelsen gällande instruktionen (SFS 1958:
263) åligger det styrelsen bl. a. att, i enlighet med instruktionen samt i
lag och särskilda författningar givna föreskrifter,

leda och öva tillsyn över fastighetsbildningen enligt den för landsbygden
gällande lagstiftningen och övriga grenar av rikets lantmäteriväsende, till
den del tillsyn däröver ej tillkommer annan ämbetsmyndighet, ävensom
över arbetet med förande av jordregister; samt

hava överinseendet över mätningsväsendet i rikets städer, köpingar och
andra samhällen där den för städerna gällande ordningen för bebyggande
skall iakttagas, orter å landet där fastighetsregister skall föras enligt de
för stad meddelade bestämmelserna samt områden å landet för vilka, ändå
att sådant register ej skall föras där, stadsplan fastställts eller där eljest
tomtindclning sasom i stad finnes ävensom över arbetet med uppläggande
och förande av fastighetsregister enligt de för stad gällande bestämmelserna.

Lantmäteristyrelsen, som är chefsmyndighet för länslantmäterikontoren
och lantmäteriets distriktsorganisation, utgöres av en generaldirektör och
chef samt såsom ledamöter fyra byråchefer. Dessa förestå var sin byrå,
nämligen administrativa byrån, landsbyrån, stadsbyrån och utredningsbyrån.
I administrativa byrån ingå ett arkiv och ett kamrerarekontor.

Den vid lantmäteristyrelsen tjänstgörande personalen uppgick den 1 oktober
1958 till ett antal av 89, varav 5 deltidsanställda. För innevarande budgetår
ha styrelsens avlönings- och omkostnadsanslag anvisats med respektive
1 348 200 och 162 800 kronor.

279

Vid 1957 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (I: 53 och
11:61), att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära en utredning
i rationaliserings- och besparingssyfte om sammanslagning av statens
jordbruksnämnd med kungl. lantbruksstyrelsen.

Till stöd för sitt yrkande anförde motionärerna bl. a. följande.

Det har från början varit klart att det råder ett nära samband mellan
den verksamhet som lantbruksstyrelsen bedriver för jordbrukets rationalisering
och den prisreglerande verksamhet som omhänderhaves av jordbruksnämnden.

Som exempel kan nämnas strukturrationaliseringen å ena sidan och prisoch
avsättningsfrågan å andra sidan. För att främja det nödvändiga samarbetet
äger lantbruksstyrelsens chef rätt att närvara vid jordbruksnämndens
plenarsammanträden vid behandlingen av ärenden, som beröra lantbruksstyrelsens
verksamhetsområde, samt att yttra sig där och få sin mening
antecknad till protokollet. Motsvarande rätt tillkommer jordbruksnämndens
chef vid lantbruksstyrelsens plenarsammanträden.

Bland de frågor, som intimt beröra båda organen, kunna nämnas utformningen
av särskilt prisstöd åt de mindre jordbruken, särskilda stödåtgärder
vid felslagen skörd, såsom areal- och kontantbidrag samt stödlån, kvalitetskontroll
å jordbruksprodukter, i den mån sådan kontroll utövas av statliga
organ, samt kvalitetsfrämjande åtgärder i övrigt, regleringen av importen
och exporten av utsäde och levande djur ävensom fodermedelskontrollen.

över motionerna avgåvos yttranden av bl. a. lantbruksstyrelsen och statens
jordbruksnämnd.

Lantbruksstyrelsen, som ansåg att den av motionärerna väckta tanken
kunde med hänsyn till det nära sambandet mellan de båda verken i och
för sig synas ändamålsenlig, framhöll därutöver bl. a. följande.

Från lantbruksstyrelsens sida sett torde behovet av en fortlöpande nära
samverkan med jordbruksnämnden främst göra sig gällande på lantbruksavdelningens,
och särskilt då lantbruksbyråns, men även på jordbruksekonomiska
byråns verksamhetsfält. Bland de frågor, vilkas handläggning i särskilt
hög grad påkallar att en sådan kontakt upprätthålles, framhåller
styrelsen — i likhet med motionärerna — bl. a. sådana, som rör kvalitetsbefrämjandc
åtgärder samt vissa frågor avseende reglering av import och
export ävensom fodermedelskontrollen. Ehuru gränsdragningen mellan de
båda ämbetsverkens kompetensområden i dylika frågor ännu icke är helt
klar har dock samarbetet mellan styrelsen och jordbruksnämnden även i
dessa hänseenden enligt styrelsens mening kunnat förlöpa på ett i stort
sett tillfredsställande sätt. I den mån det alltjämt förekommer brister i sådant
avseende, torde det böra ankomma på ämbetsverken att överenskomma
om lämpliga former för eu önskvärd fortsatt utbyggnad av samarbetet.
Något tvivel om att detta skall lyckas föreligger icke på lantbruksstyrelsens
sida. I den mån det likväl skulle komma att kvarstå olösta gränsdragningsproblem,
torde sådana enskilda frågor böra av ämbetsverken underställas
Kungl. Maj :ts prövning. Att ifrågasätta en sammanslagning av verken på
grund av att sådana problem kan förekomma inom eu förhållandevis begränsad
sektor av deras verksamhet, bör enligt styrelsens mening icke
ifrågakomma. Vad angår övriga av motionärerna särskilt omnämnda frå -

280

gor exempelvis stödåtgärder vid felslagen skörd — har några olägenheter,
såvitt styrelsen har sig bekant, icke försports av att handläggningen
måst ske i samråd mellan ämbetsverken. Samrådet har härvid alltid kunnat
ske i smidiga former och utan att det medfört tidsutdräkt.

Det synes även böra framhållas, att lantbruksstyrelsens verksamhetsfält
är icke endast mycket vidsträckt utan även synnerligen mångskiftande,
ett förhållande, varom redan det stora antalet fackbyråer inom styrelsen
samt den omfattande lokala förvaltning, som står under styrelsens direkta
ledning eller tillsyn, ger en i detta sammanhang tillräcklig antydan. Även
om det rent teoretiskt skulle kunna anses önskvärt att sammanföra den
produktionsbefrämjande verksamheten och den prisreglerande verksamheten
på jordbrukets område under en gemensam central myndighet, skulle
detta stöta på praktiska hinder av stor räckvidd. Bl. a. skulle verksamhetsfältet
få en sådan omfattning, att det i praktiken måste bli omöjligt för en
person att överblicka, samordna och leda arbetet inom det organ^ som då
skulle bildas. Även i övrigt skulle ett sådant organ bli otympligt och medföra
organisatoriska nackdelar, vilka till ingen del skulle uppvägas av de
besparingar, som möjligen skulle vinnas genom att kamerala och i viss mån
även andra administrativa ärenden kunde handläggas av gemensam personal.

Efter att ha lämnat en redogörelse för de omständigheter som på sin tid
föranledde statsmakterna att inrätta två olika centralmyndigheter för den
statliga jordbruks rationaliseringen och för prisregleringen på jordbrukets
område anförde statens jordbruksnämnd bl. a. följande.

Jordbruksnämnden vill för sin del till en början framhålla, att det nära
samband, som föreligger mellan den prisreglerande verksamheten och rationaliseringsverksamheten,
i och för sig måste anses tala för att de båda
verksamhetsgrenarna — därest så även ur andra synpunkter är möjligt —
skall handhas av ett och samma centralorgan. Redan nu har man även genom
vissa organisatoriska åtgärder sökt trygga ett intimt samarbete mellan
de båda organen. Sålunda föreskrives i lantbruksstyrelsens instruktion,
att jordbruksnämndens chef äger närvara vid behandlingen inom lantbruksstyrelsens
plenum av ärende, som är av intresse för båda verken, samt därvid
deltaga i överläggningen men ej i beslutet. Motsvarande bestämmelse
finnes i jordbruksnämndens instruktion, såvitt gäller lantbruksstyrelsens
chef. Det torde även vara anledning att konstatera, att samarbetet mellan
de båda verken under de gångna åren har förflutit friktionsfritt. Å andra
sidan är det emellertid också klart, att instruktionsmässiga föreskrifter av
den art, som nyss har berörts, ej kan utgöra någon fullständig garanti för
den samordning av de båda verksamhetsgrenarna till jordbrukets främjande,
som är en nödvändig förutsättning för ett gott resultat av verksamheten
i dess helhet. Säkerhet för att för jordbrukets utveckling viktiga
frågor bedömes och handlägges på samma sätt, såväl när det gäller den
prisreglerande verksamheten som när det gäller rationaliseringsverksamheten,
ernås därför otvivelaktigt bäst genom att dylika frågor centralt handlägges
av ett och samma organ.

Det nära samband, som föreligger mellan de båda organens arbetsuppgifter
och arbetsområden, tager sig även uttryck i att i många fall frågor
av likartad karaktär handlägges av båda organen eller arbetsuppgifterna i
viss mån griper in i varandra. Åtskilliga exempel härpå har anförts i motionerna.
Som ytterligare exempel kan nämnas, att nämnden i viss omfatt -

281

ning äger disponera över prisrcgleringsmedel till stöd åt forsknings-, försöks-
och upplysningsverksamhet, medan den statliga stödverksamheten på
dessa områden eljest i väsentliga delar sorterar under lantbruksstyrelsen.
Beträffande mjölkstandardiseringen är lantbruksstyrelsen kontrollorgan
men jordbruksnämnden åtalsmyndighet. Lantbruksstyrelsen ordnar kurser
i köttklassificering, under det att denna klassificering i övrigt ankommer
på jordbruksnämnden. Frågor angående de ekonomiska förhållandena inom
trädgårdsnäringen och andra speciella produktionsgrenar handlägges, vid
remissbehandlingen av utredningar o. d., såväl av nämnden som av styrelsen.
Gränsdragningen inom några av de uppräknade specialområdena har
vid olika tillfällen ändrats. Handläggningen av vissa typer av ärenden —
frågor rörande missväxtbidrag, köttklassificering, producentbidrag in. m.
— har sålunda ankommit under vissa perioder på jordbruksnämnden (eller
livsmedelskommissionen), under andra på lantbruksstyrelsen. Det synes
icke minst med hänsyn till vad nu anförts om det nära sambandet mellan
de olika organens arbetsuppgifter vara sannolikt, att en sammanföring
av de båda organen till en enhet skulle öppna möjlighet till administrativ
förenkling och besparingar.

Jordbruksnämnden har hittills uppehållit sig vid de skäl, som kan anses
tala för en sammanslagning av lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden.
Det är emellertid anledning att understryka, att det jämväl finnes omständigheter,
som kan anses tala mot en sammanslagning eller i vart fall
göra värdet av en sammanslagning mera tveksamt. Jordbruksnämnden
hänvisar härvidlag i första rummet till frågan om ej det organ, som skulle
bildas genom en dylik sammanslagning, skulle bli alltför stort för att det
skulle bli möjligt för verkets ledning att på önskvärt sätt överblicka och
hålla samman verksamheten i dess helhet. Såsom inledningsvis erinrats
synes det främst ha varit farhågor i detta avseende, som var avgörande
för 1942 års jordbrukskommitté, då kommittén icke ansåg sig kunna förorda
att den prisrcglerande verksamheten och rationaliseringsverksamheten
skulle sammanföras till ett enda centralt organ. Läget är visserligen nu
annorlunda än det var, då jordbrukskommittén avgav sitt betänkande.
Jordbruks kommittén torde hl. a. ha räknat med att den statliga rationaliseringsverksamheten
skulle få väsentligt större omfattning än vad som
sedermera blivit fallet. Även om man bortser från de överväganden, som
kan ha legat till grund för jordbrukskommitténs ställningstagande, och
bedömer frågan med utgångspunkt från den personalorganisation, som
nu finnes vid jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen, ävensom de arbetsuppgifter,
som nu åvilar de båda organen, kan det dock icke förnekas,
att en viss tveksamhet inställer sig med tanke på möjligheten att under eu
enhetlig ledning effektivt hålla samman dessa omfattande och mångskiftande
arbetsuppgifter.

I sitt utlåtande nr 27 avstyrkte jordbruksutskottet bifall till den i motionerna
begärda utredningen. Till stöd för sitt ställningstagande framhöll
utskottet bl. a. följande.

Såsom framgår av utredningen i ärendet har bildandet av ett gemensamt
centralorgan för att handha de båda leden i den statliga jordbrukspolitiken
visserligen övervägts rent teoretiskt men icke ansetts genomförbart i praktiken.
Enligt utskottets mening skulle ett sådant organ uppenbarligen bli
så stort och tungrott, att dess ledning svårligen skulle kunna överblicka
och hålla samman verksamheten. Detta har även understrukits i de remiss -

282

yttranden, som avgivits i ärendet. Vidare torde ett organ av traditionell
verkstyp såsom lantbruksstyrelsen knappast lämpa sig för handläggning
av prisregleringsärenden, som kräver snabba avgöranden och en smidig
anpassning till prisväxlingarna på den internationella marknaden. Än
mindre skulle enligt utskottets förmenande ett dylikt verk vara ägnat att
fungera som beredskapsorgan på jordbruks- och livsmedelsområdet.

I en vid utlåtandet fogad reservation hemställdes om bifall till de förevarande
motionerna. Denna reservation segrade i första kammaren, medan
andra kammaren följde utskottet. Frågan hade därmed fallit vid 1957 års
riksdag.

Revisorernas uttalande. Under ett annat avsnitt av årets berättelse ha
revisorerna förordat en översyn rörande den regionala lantbruksorganisationens
uppgifter och utformning. Enligt revisorernas mening borde därvid
prövas, huruvida förutsättningar finnas för dels överförande till lantmäteriorganisationen
av de delar av lantbruksnämnderna som närmast
handha den yttre rationaliseringen, dels ock ett sammanförande i en eller
annan form av hushållningssällskapen och lantbruksnämndernas avdelningar
för inre rationalisering. Under hänvisning till de väsentliga olikheter
som föreligga mellan skilda delar av landet ha revisorerna rekommenderat,
att den ändrade organisation som kunde följa av förslaget måtte prövas
försöksvis inom några län för att därefter successivt genomföras i den
mån förutsättningar därför visade sig vara för handen.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår är lantbruksstyrelsen
chefsmyndighet i vad avser såväl den inre rationaliseringen som driftsrationaliseringen
inom jordbruksnäringen. En eventuell sammanslagning av
hushållningssällskapen och lantbruksnämndernas avdelningar för inre rationalisering
påverkar därför icke frågan om verksamhetens centrala ledning.
Förhållandena äro däremot annorlunda försåvitt gäller den yttre rationaliseringen.
Därest lantbruksnämndernas befattning med hithörande
arbetsuppgifter överfördes till länslantmäterikontoren, skulle nämligen vid
oförändrad organisation i övrigt ledningen av denna verksamhet komma att
utövas av två centrala ämbetsverk, lantbruksstyrelsen såväl som lantmäteristyrelsen.
Detta vore redan ur arbetsorganisatorisk synpunkt mindre lämpligt.
Därtill kommer att de sakliga skäl som tala för ett samgående mellan
de på förevarande område regionalt verksamma organen med samma styrka
kunna åberopas för en enhetlig central administration. Erinras må att lantmäteristyrelsen
redan enligt sin nuvarande instruktion har att leda och
öva tillsyn över fastighetsbildningen på landsbygden och att varje yttre
rationaliseringsåtgärd i princip innebär att fastighetsindelningen ändras.

Ett överförande av de på lantbruksnämnderna nu ankommande göromålen
i fråga om den yttre rationaliseringen till länslantmäterikontoren, vilka i sådant
fall självfallet måste få en med hänsyn till de vidgade uppgifterna förändrad
organisation, leder alltså till vissa konsekvenser även beträffande

283

utformningen av verksamhetens centrala administration. De problem som
därvid uppkomma torde enklast kunna lösas genom ett infogande av lantbruksstyrelsens
rationaliseringsavdelning i lantmäteristyrelsen. Enligt revisorernas
mening bör därför jämväl detta spörsmål upptagas till övervägande
i anslutning till den översyn av den regionala lantbruksorganisationen
som revisorerna i ett tidigare avsnitt förordat. Det torde få förutsättas
att därvid vederbörligt samråd sker med såväl 1954 års fastighetsbildningskommitté
som 1956 års lantmäterikommitté.

En organisationsändring av nu åsyftat slag skulle leda till att lantbruksstyrelsen,
bortsett från den organisationsenhet som kunde erfordras för
rent administrativa arbetsuppgifter, komme att bestå av allenast fyra byråer,
nämligen lantbruksbyrån, husdjursbyrån, undervisningsbyrån och
jordbruksekonomiska byrån. Därvid är då att märka att en utredning f. n.
pågår av frågan om den centrala ledningen av hela yrkesutbildningen och
därmed sammanhängande spörsmål. Skulle denna utredning resultera i att
hithörande arbetsuppgifter koncentrerades till en enda myndighet, kommer
av allt att döma undervisningsbyrån inom lantbruksstyrclsen att avvecklas.
Huru denna fråga än löses är det emellertid uppenbart, att bortfallet av
lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning skulle innebära en så kraftig
krympning av byråorganisationen att det aktualiserar trågan, huruvida
styrelsen i detta förminskade skick längre utgör en lämplig administrativ
enhet. Revisorerna äro för sin del av den uppfattningen, att i ett dylikt läge
möjligheterna att tillföra lantbruksstyrelsen nya arbetsuppgifter böra ingående
prövas. En organisatorisk samordning med statens jordbruksnämnd
framstår därvid såsom mest ändamålsenlig.

Frågan om en sammanslagning av jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen
behandlades, såsom av det föregående framgår, vid 1957 års riksdag
med anledning av ett motionsledes framfört förslag om en utredning
i ämnet. I sitt utlåtande nr 27 avstyrkte jordbruksutskottet detta förslag,
väsentligen med hänsyn till att det genom en dylik sammanslagning bildade
organet skulle bli så stort och tungrott, att dess ledning svårligen skulle
kunna överblicka och hålla samman verksamheten. Motionerna föranledde
heller icke någon riksdagens åtgärd; en vid utlåtandet fogad reservation med
tillstyrkande av den begärda utredningen segrade dock i första kammaren.

Revisorerna dela den uppfattning som kom till uttryck i jordbruksutskottets
nyssberörda utlåtande, nämligen att en sammanslagning av den
nuvarande lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden skulle leda till eu
administrativt otymplig och svårhanterlig anordning. Det må sålunda framhållas,
att ett organ av denna karaktär skulle få ett antal byråer, vida överstigande
vad som härutinnan är normalt inom statsförvaltningen. De betänkligheter
som sålunda kunna anföras mot 1957 års motionsförslag drabba
emellertid icke tanken på ett sammanförande av lantbruksstyrelsens lantbruksavdelning
med jordbruksnämnden. Såsom ovan angivits tala tvärtom

284

starka organisatoriska skäl för en dylik åtgärd. Även ur rent sakliga synpunkter
kunna vägande motiv åberopas härför. Uppenbarligen föreligger
ett mycket påtagligt inbördes samband mellan den produktionsfrämjande
verksamhet som ankommer på nyssnämnda Iantbruksavdelning och den
prisreglerande verksamhet som handhaves av jordbruksnämnden. Produktionens
både omfattning och inriktning inom jordbruksnäringen bestämmes
sålunda i hög grad av prissättningen liksom omvänt de prisreglerande
åtgärdernas effektivitet påverkas av produktionsresultatet. I sitt yttrande
över de förenämnda motionerna lämnade f. ö. såväl lantbruksstyrelsen som
särskilt jordbruksnämnden en rad exempel på arbetsuppgifter och arbetsområden,
vilka mer eller mindre äro gemensamma för de båda organen.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter anse revisorerna att — därest
den av revisorerna förordade översynen av den regionala lantbruksorganisationen
skulle leda till att lantbruksnämndernas nuvarande befattning
med jordbrukets yttre rationalisering överfördes till länslantmäterikontoren
och i anslutning därtill lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning
infogades i lantmäteristyrelsen — en undersökning bör verkställas rörande
förutsättningarna för och lämpligheten av ett organisatoriskt samgående
mellan lantbruksstyrelsens Iantbruksavdelning och statens jordbruksnämnd.

Reservation

av herr Pettersson, vilken ansett att förevarande paragraf icke hade bort
inflyta i berättelsen.

285

§ 35

Lantbruksnämndernas faslighetsinnehav

1947 års beslut angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
innebar bl. a., att statsverket genom lantbruksnämnderna skulle understödja
den s. k. yttre rationaliseringen. Arbetet därmed skulle sikta på
att inom jordbruksnäringen skapa brukningsdelar, vilka med hänsyn till
storlek och sammansättning vore lämpade att lämna sina brukare en tillfredsställande
inkomst antingen genom utvidgning av arealen eller genom
förbättring av arronderingen och ägosammansättningen. Som en riktpunkt
för rationaliseringsarbetet angavs ett arealinnehåll av 20 hektar åker som
önskvärt; rationaliseringsarbete i det allmännas regi borde icke inriktas
på brukningsdelar med större arcalinnehåll.

Bland de statliga åtgärder som skulle kunna komma till användning för att
underlätta den yttre rationaliseringen nämndes dels låne- och bidragsverksamhet,
dels en aktiv inköpspolitik, dels ock införande av viss förköpsrätt
för det allmänna.

Beträffande den aktiva inköpspolitiken framhölls under förarbetena till
jordrationaliseringsreformen, att det allmännas inköpsverksamhet ingalunda
enbart borde taga sikte på att staten skulle förvärva sådana brukningsdelar
som behövdes för den yttre rationaliseringens genomförande och
sedan i sin tur överlåta dessa. En minst lika viktig uppgift borde vara att
förmedla överlåtelser av jord i rationaliseringssyfte från den ene jordägaren
till den andre. Å andra sidan betonades, att staten genom rationaliseringsorganen
ej borde inskränka sig till att pröva inkomna ansökningar
om lån och bidrag utan borde genom sina organ aktivt verka för genomförandet
av rationaliseringsåtgärder. I sådana områden där behov av yttre
rationalisering förelåge borde det allmänna sålunda genom lantbruksnämnderna
undersöka möjligheterna att genomföra dylika åtgärder, söka
stimulera jordbrukarnas intresse för desamma samt över huvud aktivt verka
för sådana uppgörelser som fordrades för att få till stånd den önskade rationaliseringen.
Statens ekonomiska medverkan behövde ej nödvändigtvis
taga den formen att staten utlämnade lån och bidrag. I vissa fall kunde det
befinnas lämpligt att staten själv inträdde som köpare av en fastighet eller
fastighetsdel för att sedan i sin tur överlåta denna mark till jordbrukare
som vore i behov av tillskottsjord. Ett dylikt förfaringssätt syntes särskilt
kunna komma i fråga i sådana fall då en viss fastighets mark vore avsedd
att uppdelas på två eller flera angränsande brukningsdelar. Statliga inköp
av jord i rationaliseringssyfte kunde befinnas lämpliga ej blott i sådana
fall, då avsikten vore att marken åter skulle försäljas i samband med förvärvet
eller endast kort tid därefter. Dylika köp kunde vara lämpliga även
om det måste beräknas förflyta viss tid, innan den önskade rationaliseringen
kunde genomföras. Några snäva riktlinjer för organens handlande på detta

286

område borde icke uppdragas, utan organen borde ha befogenhet att anpassa
sina åtgärder efter vad som i varje särskilt fall befunnes mest lämpligt.

Vid behandlingen av frågan om inköpspolitiken underströks vidare det
starka samband som kunde beräknas komma att råda mellan å ena sidan
låne- och bidragsverksamheten och å andra sidan inköpspolitiken. Det
kunde sålunda tänkas, att den aktiva inköpspolitiken användes som en
form för att lämna rationaliseringsbidrag då inköp gjordes i statens eget
namn. En lantbruksnämnd kunde exempelvis förvärva en fastighet som
erfordrades för komplettering av en annan brukningsdel och sedan överlåta
densamma till den senare brukningsdelens ägare till ett pris som låge
under den av nämnden erlagda köpesumman. — Rörande frågan om möjligheterna
för nämnderna att biträda med förstärkning av jordbruk med
skog framhölls bl. a., att det syntes naturligt att i skogsbygderna arbetet
med den yttre rationaliseringen vid sidan av den rationalisering av själva
jordbruket, som lämpligen kunde genomföras, också skulle inriktas på att
komplettera brukningsdelarna med skog, så att de brukningsdelar där jordbruket
utgjorde brukarens huvudsakliga sysselsättning i största möjliga
utsträckning skulle bli bärkraftiga brukningsdelar, där vad som kunde
brista i jordbrukets lönsamhet uppvägdes av tillgången på egen skog. En
dylik utveckling syntes utgöra en förutsättning för att man i dessa trakter
skulle kunna uppehålla jordbruket i önskvärd omfattning och på ett effektivt
sätt utnyttja den till jordbruket knutna arbetskraften.

Såsom ett led i förverkligandet av 1947 års beslut om jordbrukets rationalisering
infördes med giltighet fr. o. m. den 1 juli 1948 de bestämmelser
som innefattades i 1947 års lag om kronans förköpsrätt och 1948 års lag
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Förköpslagen
syftade till att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar. För sådant
ändamål ägde vederbörande lantbruksnämnd, då försäljning skedde
av jordbruksfastighet, att å kronans vägnar inlösa fastigheten till det pris
som köparen utfäst. Jordförvärvslagen hade till syfte att förhindra olämpliga
förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter, främst spekulationsförvärv
och vissa slag av kapitalplaceringsinköp. Dylika förvärv ställdes genom lagen
under statlig kontroll genom att jordbruksfastighet i princip ej finge förvärvas
genom köp, byte eller gåva utan tillstånd av vederbörande lantbruksnämnd.
De grunder efter vilka tillståndsprövningen skulle ske angåvos
i 3 § jordförvärvslagen. Tillstånd skulle icke meddelas, bl. a. om anledning
förelåge till antagande att fastigheten skulle bli vanskött i sökandens
ägo eller att sökanden med förvärvet huvudsakligen åsyftade att utan nytta
för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång som vore behövlig
såsom stöd för ortens jordbruk eller att bereda sig vinst genom snar avyttring
av fastigheten eller liknande. En viss restriktivitet skulle vidare
tillämpas om det kunde antagas att förvärvet huvudsakligen avsåg kapital -

287

placering eller köparen av en jordbruksfastighet kunde antagas icke ha för
avsikt att själv ägna sig åt jordbruket eller redan ägde jordbruksfastighet;
i dylika fall förutsattes för tillstånd att förvärvet skulle medföra övervägande
nytta för jordbruket eller näringslivet i orten eller att egendomen
för sökanden hade synnerligt värde utöver det ekonomiska.

Såväl förköps- som jordförvärvslagarna undergingo vissa ändringar år
1951. År 1955 ersattes båda lagarna av en ny jordförvärvslag (SFS 1955:
272), i det väsentliga byggande på samma principer som de tidigare bestämmelserna.
Jordbruks- och skogsfastigheter få sålunda alltjämt ej genom
köp, byte eller gåva förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. De grunder
efter vilka lantbruksnämndernas tillståndsprövning skall ske överensstämma
i stora delar med motsvarande regler i 1948 års jordförvärvslag. I
likhet med vad som tidigare gällde kan förvärvstillstånd vägras, om egendomen
befinnes böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till
storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter. Såsom en nyhet
har emellertid år 1955 den bestämmelsen tillkommit att säljaren, om
förvärvstillstånd av sådan anledning vägras, kan påfordra att kronan löser
fastigheten till det av köparen utfästa priset, såvida detta icke uppenbarligen
överstiger egendomens värde eller egendomen häftar för intecknad
gäld till högre belopp än priset. Denna bestämmelse har givetvis motiverats
av att en jordägare under angivna förhållanden icke har möjlighet att avyttra
egendomen till annan än nämnden eller av nämnden anvisad köpare.

1955 års jordförvärvslag äger giltighet t. o. m. juni 1961. Vid lagens tillkomst
förutsattes, att spörsmålen om dess bibehållande och om utformningen
av en fortsatt lagstiftning på området skulle upptagas till prövning
efter viss tid. I enlighet härmed har Kungl. Maj :t den 16 maj 1958 tillkallat
sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning av nyssnämnda frågor,
i vilket sammanhang även bolagsförbudslagen och uppsiktslagen skola bli
föremål för översyn. I direktiven för utredningen erinras om de betydande
förändringar som under senare år skett beträffande jordbrukets struktur
och produktionsförhållanden. Vidare framhålles att ifrågavarande lagbestämmelser
grundats såväl på ekonomiska betraktelsesätt som på sociala
och befolkningspolitiska aspekter ävensom på önskemålet att förhindra
uppenbara spekulationsköp av jordbruks- och skogsfastigheter.

Under åren 1949—1957 ha av lantbruksnämnderna i riket inköpts och försålts
fastigheter enligt omstående uppställning, av vilken också framgår
innehavet av mark vid respektive års slut och dess fördelning på åker och
skog.

288

År	Antal köpta	Antal sålda	antal
1949	139	62	200
1950	204	139	304
1951	306	189	461
1952	376	269	660
1953	486	392	861
1954	443	409	1 020
1955	421	405	1 180
1956	420	469	1 265
1957	484	532	1 395

Innehav vid årets slut

areal	areal	tax. värde
åker	skog	kronor
1 332	23 384	3 296 970
1 806	26 224	4 332 519
2 739	30 687	6 476 307
3 717	38 966	10 858 160
5 264	44 927	15 508 988
5 897	49 059	17 953 362
6 646	53 865	20 964 012
6 501	57 420	22 365 821
6 850	60 695	32 944 248

Följande tabell visar inkomster och utgifter på jordfonden, på vilken inoch
utgående köpeskillingar ävensom vissa driftkostnader redovisas.

Budgetår	Inkomster kronor	Utgifter kronor
1948/49	136 279	1 479 401
1949/50	558 048	2 966 752
1950/51	1 828 308	5 366 412
1951/52	3 192 892	8 642 260
1952/53	4 913 869	13 091 288
1953/54	7 607 092	13 265 342
1954/55	9 756 809	14 802 254
1955/56	9 410 375	13 755 835
1956/57	12 291 161	18 399 946

Frågan om lantbruksnämndernas fastighetsförvärv och förvaltningen av
nämndernas fastighetsinnehav har vid ett flertal tillfällen varit föremål
för riksdagens intresse. Sålunda framställdes vid 1956 års höstriksdag en
interpellation rörande bl. a. lämpligheten av att nämnderna ökade sitt jordförvärv
i den omfattning som skedde även i sådana fall då ett uppenbart
kompletteringsbehov av närliggande fastigheter icke inom rimlig tid kunde
förutses. Vidare förekom vid 1957 års riksdag en interpellation angående
användningen av lantbruksnämndernas skogsinnehav, varvid ifrågasattes
möjligheterna för lantbruksnämnderna att i raskare takt disponera sina
skogsinnehav för komplettering av ofullständiga jordbruk, varjämte vissa
frågor rörande lantbruksnämndernas försäljning av virke från sina skogsfastigheter
upptogos till behandling. Då besvarandet av dessa interpellationer
lämna en god bild av hur man från lantbruksnämndernas sida hittills
sett på frågorna om fastighetsförvärv och förvaltning av fastigheterna,
torde en redogörelse här få lämnas för det väsentliga av svarens innehåll.

Vid besvarandet av nyssnämnda interpellationer framhölls till en början,

289

att lantbruksnämndernas förvärv av fastigheter uteslutande skedde i syfte
att disponera ifrågavarande mark för komplettering av jordbruk antingen
direkt eller efter byte med annan markägare. Att nämndernas verksamhet
icke finge ha till syfte att utöka statens jordinnehav vore klart angivet i
1947 års riksdagsbeslut. Nämndernas inköp grundades därför alltid på utredning
om hur marken skulle kunna disponeras. — När det vore fråga
om mark som direkt skulle användas för komplettering av ett annat jordbruk
kunde lantbruksnämnden vanligen inom kort tid sälja marken. I en
del fall måste det emellertid draga ut på tiden innan försäljningen kunde
avslutas. Som exempel härpå kunde nämnas, att det toge en viss tid om den
inköpta marken skulle delas mellan flera jordbrukare och man skulle försöka
nå enighet mellan dem. Likaså finge man räkna med dröjsmål då
lantmäteriförrättning erfordrades, och alldeles särskilt bleve detta fallet
när det vore fråga om mera genomgripande omarronderingar av flera brukningsenheter.
I vissa mera komplicerade rationaliseringsfall inköpte lantbruksnämnderna
mark i fullt medvetande om att det kanske toge förhållandevis
lång tid, eventuellt några år, innan försäljning kunde ske. Särskilt
gällde detta då nämnden efter hand köpte gårdar i ett skifteslag, där behovet
av omreglering av ett flertal fastigheter vore stort och där man kunde räkna
med att inom en ej alltför avlägsen framtid sådan omreglering kunde genomföras.
I lantbruksnämndernas verksamhet med komplettering av jordbruk
med skog förekomme det också, att nämnderna förvärvade skogsmark
som kunde användas för markbyte med bolag. Genom sådana byten
kunde det bli möjligt att från bolagen till jordbruket återföra skogsmark
som låge väl till ur jordbrukets synpunkt. Det låge i sakens natur att dylika
transaktioner ofta kunde taga ganska lång tid att genomföra. Det gällde
ju i dessa fall förhandlingar om planlösningar, priser och köpevillkor dels
mellan lantbruksnämnd och bolag, dels mellan nämnd och vederbörande
jordbrukare. Dessutom erfordrades ofta lantmäteriförrättning i samband
med markbytet. Av det sagda framginge, att det vore naturligt att lantbruksnämnderna
ständigt innehade vissa marker för kompletteringsändamål.
Att markinnehavet ökat efter hand under de gångna åren hade bl. a.
sin förklaring i att rationaliseringsverksamheten fortlöpande tilltagit i omfattning,
efter hand som nämnderna kommit i gång med sina uppgifter.
Det kunde också nämnas, alt de fastigheter som nämnderna inköpte utgjorde
endast en ringa del av vad som årligen utbjödes till dessa.

Vad därefter angår frågan om skötseln av de av lantbruksnämnderna förvärvade
fastigheterna framhölls i 1956 års interpellationssvar, att den mark
som nämnderna inköpte ofta vore i mindre gott skick. Inköpen berörde
ju vad inägojorden beträffade praktiskt taget endast gårdar som visat sig
sakna förutsättningar att bestå som särskilda brukningsenheter. I allmänhet
hade i sådana fall skötseln av jordbruket i större eller mindre grad försämrats
under åren närmast före försäljningen till nämnden. I fråga om 19

19 Rev. berättelse ang. statsverket är 1998 I

290

skogen förekomme det ej sällan att denna vore hårt uthuggen och att ägaren
velat sälja fastigheten vid en tidpunkt, då skogen vore i behov av kostsamma
skogsvårdande åtgärder. Byggnaderna vore också i de flesta fall
ganska dåliga. När en lantbruksnämnd förvärvade mark som den hade för
avsikt att så snart som möjligt sälja vidare för kompletteringsändamål,
kunde det självfallet icke bli fråga om att genomföra något upprustningsprogram
i nämndens egen regi. Detta borde i stället ankomma på den nye
brukaren. Om nämnden bleve tvungen att behålla åkerjorden någon tid,
arrenderade nämnden alltid ut jorden och sökte givetvis då också se till att
skötseln icke eftersattes. Några nyinvesteringar, exempelvis täckdikning,
förekomme emellertid icke i allmänhet. Ej heller skedde som regel någon
upprustning av byggnader, enär dessa ofta bleve överflödiga sedan den
avsedda rationaliseringen ägt rum och vanligen ej heller behövdes under
mellantiden. Med hänsyn till att den skog som lantbruksnämnderna förvärvade
vore avsedd att bli stödskog till jordbruk ägde avverkningar rum med
återhållsamhet, huvudsakligen endast för att tillgodose kraven på skogsvård,
och avsåge företrädesvis gallring av utvecklingsbar skog.

Revisorerna ha sökt bilda sig en uppfattning om hur lantbruksnämndernas
fastigheter komma till användning för avsedda ändamål och ha i detta
syfte bl. a. studerat aktmaterial vid lantbruksnämnderna i Värmlands, Västernorrlands
och Jämtlands län ävensom avlagt besök vid några fastigheter
och fastighetskomplex. I det följande må återgivas vissa uppgifter som inhämtats
från dessa lantbruksnämnder ävensom redogöras för omständigheterna
beträffande ett antal fastighetsförvärv. Det må nämnas att urvalet
skett i huvudsak stickprovsvis, dock har sådana lantbruksnämnder kommit
i fråga, där man i sin ägo behållit ett icke alltför litet antal fastigheter.
Beträffande de särskilda förvärven har granskningen inriktats på sådana
fastigheter som någon längre tid varit i vederbörande nämnds besittning.
Sådana fastigheter som förvärvats och ånyo överlåtits inom en relativt kort
tidrjmd ha ur nu aktuella synpunkter icke varit föremål för revisorernas
intresse. Det här redovisade siffermaterialet lämnar emellertid även vissa
uppgifter om nämndernas samtliga förvärv.

Till en början må följande uppgifter lämnas rörande fastighetsinnehavets
fördelning på olika nämnder och på skilda ägoslag vid utgången av år 1957.

Lantbruksnämnds- område	Antal	Areal åker hektar	Areal skog hektar	Tax.-värde kr.
Sthlms län o. stad	40	242	636	853 700
Uppsala	24	287	254	617 600
Södermanlands	43	420	956	1 449 049
Östergötlands	26	503	1 856	2 633 800
Jönköpings	45	252	1 672	1 299 509
Kronobergs	18	98	763	874 900

291

Kalmar norra	40	232	970	1 346 700
Kalmar södra	23	155	711	940 650
Gotlands	42	214	1 005	577 900
Blekinge	66	224	1 283	1 222 000
Kristianstads	53	317	471	971 300
Malmöhus	26	188	23	545 850
Hallands	46	224	711	711 050
Göteborgs o. Bohus	33	188	701	739 300
Älvsborgs norra	39	227	748	611 650
Älvsborgs södra	72	219	1 324	1 656 300
Skaraborgs	65	311	525	897 300
Värmlands	56	271	1 805	1 841 300
Örebro	50	257	525	785 750
Västmanlands	15	84	315	407 800
Kopparbergs	103	245	2 602	1 893 040
Gävleborgs	38	169	2 185	1 449 200
Västernorrlands	178	613	8 033	3 394 200
Jämtlands	109	302	8 366	1 595 500
Västerbottens	74	230	10 135	1 962 600
Norrbottens	71	378	12 120	1 666 300
Hela riket	1 395	6 850	60 695	32 944 248

De tre län från vilka revisorerna valt de efterföljande exemplen torde i
fråga om det procentuella antalet jordbruk i storleksgruppen 2—20 hektar
ungefär motsvara genomsnittet för riket. Inom den grupp som innefattas
av nyssnämnda arealgränser uppvisa emellertid de nämnda länen en förhållandevis
större koncentration av jordbruken mot de lägre arealerna. Det
sagda belyses av denna uppställning, som bygger på 1951 års jordbruksräkning.

	Procentuell andel	Därav i storleksgruppen
	brukningsenheter			10—20
	i storleksgruppen	2-5	5—10
	2—20 hektar	hektar	hektar	hektar
Hela riket	65 %	25 %	24 %	16 %
Värmlands län	61 %	28 %	22 %	11 %
Västernorrlands län	65 %	36 %	24 %	5 %
Jämtlands län	66 %	36 %	23 %	7 %

De valda länen kunna samtliga betecknas som skogslän, och inkomstei
av ett till jordbruket hörande skogsskifte är det för lantbruksnäringen i orten
normala. Lantbruksnämndernas rationaliseringsarbete kommer därför
här mer än annorstädes att inriktas på förstärkning av jordbruk med skog.
Särskilt Värmlands och Västernorrlands län ha också ett jämförelsevis stort

292

inslag av bolagsskog med otillfredsställande arrondering, och även enskild
skog är därstädes ofta delad i långsmala, svårbrukade skiften. Det har
därför ansetts som ett framträdande önskemål, att lantbruksnämndernas
yttre rationalisering vid sidan om den primära uppgiften att skapa bärkraftiga
brukningsenheter även medverkar till en omarrondering av skogsmark
i större skala. Vanligen sker detta genom triangelbyten bolag—lantbruksnämnd—jordbrukare.
Lantbruksnämnderna inköpa skogsmark som
lämpar sig att överföra i bolagshand; bolagen förvärva denna mark i utbyte
mot skogsmark med sådan belägenhet, att den med nämndernas förmedling
kan lämnas som förstärkning av enskilda jordbruk.

Av följande tabell framgår hur fastighetsinnehavet i de tre länen successivt
tillvuxit och i vilken omfattning inköpta fastigheter efter hand försålts
av nämnderna.

År	Värmlands län	Västernorrlands län	Jämtlands län
An-tal i	Areal ha	An-tal 1	Areal ha	An-tal 1	Areal ha
Åker	Skog	Åker	Skog	Åker	Skog
194 9 Förvärvade	4	26	155	3	12	29	13	50	182
Sålda	—	—	—	4	8	20	8	34	87
Innehav	4	26	155	14	83	406	8	25	125
1950 Förvärvade	11	78	202	6	13	275	21	75	572
Sålda	7	48	103	1	—	—	10	30	116
Innehav	8	56	253	20	96	681	23	70	581
1951 Förvärvade	22	200	676	18	71	1132	19	61	546
Sålda	8	20	138	3	15	78	13	30	126
Innehav	25	235	792	35	152	1735	31	101	1002
1952 Förvärvade	49	371	957	23	114	1195	22	90	1150
Sålda	32	230	293	12	47	293	9	26	54
Innehav	56	376	1456	50	211	2552	45	165	2098
1953 Förvärvade	28	259	378	51	202	1565	32	148	950
Sålda	24	in	224	40	90	389	29	61	490
Innehav	68	524	1610	88	323	3728	57	252	2558
1954 Förvärvade	25	206	380	41	168	1440	30	141	1622
Sålda	43	246	483	25	80	313	27	159	1080
Innehav	66	484	1507	no	411	4855	63	234	3100
1955 Förvärvade	19	148	346	48	224	1701	33	102	1614
Sålda	43	285	699	46	125	715	30	68	589
Innehav	54	347	1154	137	510	5841	78	268	4125
1956 Förvärvade	17	105	627	54	185	1987	31	129	3912
Sålda	36	189	166	48	151	816	36	118	1332
Innehav	53	263	1615	147	544	7012	86	270	6714
1957 Förvärvade	24	194	430	64	292	2352	44	106	2287
Sålda	42	186	240	72	197	945	38	74	635
Innehav	56	271	1805	178	613	8033	109	302	8366

1 Uppgifterna äro hämtade ur lantbruksstyrelsens årliga statistiska redogörelser för
lantbruksnämndernas verksamhet. Om man till innehavet under ett år lägger det följande
årets förvärv och frånräknar samma års försäljningar, borde slutsumman bli lika
med innehavet under sistnämnda år. Emellertid redovisas i vissa fall andra tal för
innehavet. Förhållandet förklaras därav, att nämnderna icke år från år enhetligt redovisat
antalet fastigheter, exempelvis i de ofta förekommande fall då en brukningsdel

293

består av ett stort antal jordregisternummer. Stundom kan en konsekvent redovisning
icke vara möjlig. Såsom exempel kan nämnas att en nämnd inköpt ett flertal smärre
fastigheter, vilka sammanläggas och ett följande år säljas som en brukningsenhet. Omvänt
kan en större fastighet bli föremål för delförsäljningar vid skilda tillfällen, såsom
då jorden och skogen säljas till olika köpare och därvid redovisas som olika försäljningar.

Lantbruksnämnderna eftersträva i princip att snarast möjligt överlåta
inköpta fastigheter till enskilda brukare. Såsom framgår av det ovan sagda
kan emellertid icke sällan åtskillig tid förflyta, innan försäljningen kommer
till stånd, exempelvis då nämnden successivt inköper mark i ett skifteslag
i avsikt att genomföra en större omarrondering eller då avvecklingen fördröjes
av en mera tidsödande lantmäteriförrättning. Nedan intagna uppställning
visar genomsnittet av de tider under vilka de försålda fastigheterna
varit i vederbörande lantbruksnämnds ägo. Uppgifterna rörande de kvarvarande
fastigheterna visa antal och fördelning på inköpsår. Det må nämnas
att uppgifterna ej äro helt uttömmande; vissa fastigheter som undergått
delförsäljningar vid olika tidpunkter ha uteslutits, emedan en redovisning
i denna förenklade form icke skulle bli rättvisande.

A. Försålda fastigheter

Län	Inköpsår	Antal	Genomsnittlig tid som fas-tigheterna varit i lantbruks-nämndens hand
Värmlands län	1949—53	50	1 år 3 mån.
»	1954	6	7	»
»	1955	3	9	»
»	1956	4	3	»
»	1957	8	2	»
Västernorrlands län	1948—53	49	1 år 9	»
»	1954	24	9	»
»	1955	18	9 y2	»
»	1956	14	3	»
»	1957	15	1	»
Jämtlands län	1948—53	77	1 år 7	»
»	1954	19	1 » 1	»
»	1955	15	6V2	»
»	1956	14	4	»
»	1957	9	2	»
B. Kvarvarande fastigheter
	Län	Inköpsår	Antal
Värmlands län	1949—53	24
	»	1954	9
		1955	4

294

Län	Inköpsår	Antal
Värmlands län	1956	6
»	1957	6
Västernorrlands län	1948—53	47
»	1954	23
»	1955	24
	1956	24
»	1957	42
Jämtlands län	1948—53	22
»	1954	8
»	1955	14
»	1956	14
»	1957	29

För ytterligare belysning av arbetet med fastigheternas överförande i
enskild ägo må återgivas en sammanställning, vilken gjorts av lantbruksnämnden
i Värmlands län och innehåller ett försök att systematisera de
huvudsakliga skäl som vid utgången av 1957 förelågo för att fastigheterna
alltjämt funnos kvar hos nämnden.

Fastigheten avsedd att ingå i
kommande bolagsbyte
Lämplig köpare avvaktas
Försäljning eller byte pågår
Ytterligare köp avvaktas
Fastigheten färdig för försäljning
Förlagsköp för fastighetsreglering

Antal	Areal:	i hektar
	åker	skog
13	7	689
15	85	209
3	18	109
7	55	97
10	36	536
6	75	181

I det ovan berörda interpellationssvaret av år 1956 rörande lantbruksnämndernas
jordförvärv m. m. lämnades såsom ett exempel på hur verksamheten
utvecklades inom en nämnd, där rationaliseringen hade tämligen stor
omfattning, följande uppgifter från Jämtlands län. Av de fastigheter som
nämnden sålt under tiden 1948—1956 hade 68 procent överlåtits oförändrade
och de hade varit i nämndens ägo genomsnittligt nio månader. De återstående
fastigheterna hade delats upp i samband med att de använts för komplettering,
och de hade stannat i nämndens ägo under i genomsnitt 16 månader.
Av de fastigheter som vid svarets avgivande voro i nämndens ägo
voro ungefär 30 procent avsedda att säljas odelade, och beträffande omkring
20 procent pågingo planeringar och förhandlingar om uppdelning
och överlåtelse. Drygt 30 procent ingingo i holagsbyten som lågo under beredning.
I återstående fall voro försäljningarna beroende av sådana åtgärder
som laga skifte, sjöreglering, byte med kommuner o. d.

295

Följande redogörelser för vissa speciella fastighetsförvärv avse att tjäna
som exempel på sådana fall, där fastigheter av skilda anledningar kommit
att under längre tid kvarbliva i vederbörande lantbruksnämnds besittning.

Bålhyttan l36, Färnebo socken, Värmlands län.

Fastigheten, som innehåller omkring 63 ha, varav 6 ha åker och 57 ha
skog, var föremål för överlåtelse år 1949. Då köparen redan tidigare var
innehavare av ett tillräckligt jordbruk, övertog lantbruksnämnden fastigheten
med stöd av förköpslagen för en köpeskilling av 21 800 kronor. År

1950 upplätos två mindre områden med åbyggnader till sommarnöjen; det
ena såldes år 1953 för 6 000 kronor.

Fastigheten är av lantbruksnämnden avsedd att försäljas till ett större
skogsbolag, som äger angränsande skog. Att överlåtelse ännu icke kommit
till stånd beror på att fastigheten skall ingå i ett större bolagsbyte, som
bl. a. skall tillförsäkra lantbruksnämnden skogsmark lämplig för komplettering
av jordbruk.

Västra Mals jo, Grums socken, Värmlands län.

Det skifteslag i vilket lantbruksnämndens fastigheter ingå omfattar 819
ha mark, varav 115 ha åker och 670 ha skog. Åkermarken fördelar sig på
15 fastigheter, av vilka 9 innehålla mindre än 10 ha. Därjämte ingå i skifteslaget
25 lägenheter utan åkermark, så att totala antalet jordregisterfastigheter
uppgår till 40. Lantbruksnämnden har under år 1950 inköpt två fastigheter
i byn med en sammanlagd areal av 81,7 ha (därav 16,2 ha åker
och 59,8 ha skog) för en köpeskilling av 53 200 kronor. Härav har hittills
försålts endast ett åkerskifte om 1,4 ha.

Syftet med nämndens förvärv har varit att åstadkomma en bättre arrondering
av hela det jordbruksområde som skifteslaget utgör. Rationaliseringsarbetet
har emellertid fördröjts, bl. a. genom att förhandlingarna med
ägaren till en av de fastigheter som har en nyckelposition i byn icke lett
till resultat. Då det nu anses tveksamt om sistnämnda fastighet framdeles
kommer att bli tillgänglig för förvärv, överväger lantbruksnämnden att avveckla
sitt fastighetsinnehav i byn.

Åsebyn, Silleruds socken, Värmlands län.

Den av nämnden innehavda fastigheten saknar åkerareal; den innehåller
262 ha mark, varav 208 ha redovisas som skogsmark. Då fastigheten år

1951 blev till salu hade stiftsnämnden i länet överenskommit med säljaren
om överlåtelse för en köpeskilling av 100 000 kronor. Stiftsnämnden erhöll
emellertid icke Kungl. Maj:ts medgivande till förvärvet, och lantbruksnämnden
inköpte i stället fastigheten för 135 000 kronor.

Till hyn Åsehyn hör omkring 100 ha åker och 1 800 ha skog; av skogsmarken
ligga 700 ha i »hemskogen» och återstoden i »utskogen». Nämndens
skifte ligger i utskogen. Flertalet fastigheter i byn äro stödjordbruk; endast
tre gårdar kunna betecknas som bestående småbruk och äro därför

296

ägnade att förstärkas med skog. Lantbruksnämnden har emellertid valt
att disponera skogen för ett kommande bolagsbyte, varvid vederbörande
bolag skulle avstå viss skogsmark i Åsebyns hemskog. Ett skogsbolag som
äger mark, angränsande till nämndens skifte, har tillfrågats år 1951 men
har intill senaste år icke visat intresse för bytesaffär. Numera ha dock förhandlingar
upptagits om överlåtelse.

Silkesta, Väse socken, Värmlands län.

Åkerjorden i ifrågavarande by är splittrad på sju gårdar, av vilka lantbruksnämnden
— i syfte att åstadkomma en bättre arrondering — köpt två.
Delförsäljningar ha skett från båda dessa gårdar. Den fortsatta omarronderingen
har emellertid stagnerat på grund av svalt intresse från några''av
de övriga fastighetsägarna, varjämte även äganderättsförhållandena inom
ett dödsbo vållat svårigheter. Nämnden anser sig tills vidare böra behålla
sitt innehav i väntan på att motståndet skall ge med sig.

Nämndens ursprungliga inköp omfattade 97 ha, varav 40 ha åker och 37
ha skog. Priset var 95 000 kronor. Efter försäljningarna har nämnden kvar
57 ha, varav 12,7 ha åker och 27,7 ha skog.

Rud, Hammarö socken, Värmlands län.

I december 1951 avslog lantbruksnämnden (med Kungl. Maj :ts senare
fastställelse) en ansökan från en ingenjör i Hammarö köping att förvärva
ifrågavarande fastighet, som då angavs innehålla 1 ha åker och 2,7 ha
skog. Sökanden ägde redan tidigare en angränsande fastighet, innehållande
2,5 ha åker och 2 ha skog, vilken fastighet betecknades som »hobbygård»
och var tänkt att tjäna som bostad efter pensioneringen. Ingendera av nu
nämnda båda fastigheter hade ekonomihus. Inom stamhemmanet hade tidigare
flera tomter avstyckats för sommarbebyggelse.

Efter nyssnämnda avslagsbeslut var den tidigare ägaren villig att sälja
skogen för förstärkning av något närbeläget jordbruk. Skogen köptes därför
av lantbruksnämnden för 8 000 kronor, under det att tomt och byggnad
såldes till annan person.

Sedermera har det emellertid visat sig att i Rud icke finnes någon fastighet
som har behov av komplettering med skog. Jordbruken där äro mest
stödjordbruk; den största gården på listan över tänkbara spekulanter upptager
10 ha åker och 20 ha skog. Jordbruket i byn betecknas numera allmänt
som »nedgånget», och det finns knappast någon lämplig jordbrukare
att övertaga det lilla skogsskiftet.

Rödmossen, Väse socken, Värmlands län.

Fastigheten innehåller 69 ha, varav 25 ha åker och 34,5 ha skog. Den
förvärvades i maj 1955 efter hembud från en ägare som av åldersskäl ville
upphöra med driften. Då jordbruket var svagt och byggnaderna dåliga, ansåg
lantbruksnämnden icke lämpligt att en ny ägare investerade kapital i
gården; då därtill de övriga jordbrukarna i byn syntes vara intresserade

297

av en rationalisering, inköpte nämnden gården i sistnämnda syfte. Intresset
för ytterligare markförvärv har emellertid därefter icke varit lika framträdande,
och gårdens framtida användning var ännu hösten 1958 icke klar.
Sedan ladugården nedrivits har tomt och boningshus frånsålts fastigheten.

Berg m. fl., Ekshärads socken, Värmlands län.

År 1952 förvärvade Uddeholmsbolaget från AB Skånska banken ett större
skogskomplex, det s. k. Elindebolkomplexet, om 995 ha i Norra Ny socken
för en köpeskilling av 1 200 000 kronor. Som villkor för Kungl. Maj :ts tillstånd
till förvärvet träffades ett avtal mellan bolaget och lantbruksnämnden,
enligt vilket bolaget förband sig att såsom kompensation för förvärvet
till nämnden eller till av nämnden anvisade köpare under en tidsperiod av
10 år överlåta skogsmark i motsvarande omfattning, i första hand skogsmark
belägen inom Ekshärads socken. Grunden härtill var, att det inom
Norra Ny socken icke fanns något större behov av skogskomplettering, under
det att denna fråga var mera aktuell i den angränsande Ekshärads
socken. En förteckning på fastigheter som i första hand skulle överlåtas var
bifogad avtalet.

Med stöd av detta avtal ha efter hand vissa överlåtelser kommit till stånd.
Sålunda har bolaget till två enskilda jordbrukare försålt skogsområden om
34 respektive 28 ha. Till lantbruksnämnden ha enligt olika köpekontrakt
åren 1952 och 1956 försålts sammanlagt 422 ha för köpeskillingar om tillhopa
996 200 kronor. Härigenom har bolaget slutligt fullgjort sina åtaganden
enligt kontraktet. Enligt lantbruksnämndens mening har emellertid
det här tillämpade systemet icke lämnat så goda erfarenheter, att det manar
till efterföljd; nämnden har funnit att genomförandet av de avtalade överlåtelserna
gått trögt. Exempel härpå utgöra de meningsbyten som ägt rum
rörande skogens värdering. Den skog bolaget förvärvat i Norra Ny socken är
sämre belägen än den som avstås i de mera tätbefolkade bygderna i Ekshärad,
vilket givetvis måste beaktas vid överlåtelserna. Bolaget har också
till en början gjort gällande, att skogsmark icke borde avstås med mindre
det kunde konstateras att de följande skogskompletteringarna stode i överensstämmelse
med de allmänna riktlinjerna för jordbruksrationaliseringen,
d. v. s. att kompletteringen avsåge att tillskapa bärkraftiga, bestående brukningsenheter.
Enligt bolagets mening borde lantbruksnämnden först göra
upp en fullständig plan för hur den övertagna skogen skulle disponeras.
Innan så skett vore det ej heller lämpligt att företaga taxering av det aktuella
skogskapitalet, eftersom det då vore alltför stor risk för att taxeringen
om några år måste göras om. Lantbruksnämnden å sin sida har ansett det
angeläget att en taxering snarast komme till stånd. Innan så skett kunde
man nämligen icke förhandla med de tilltänkta köparna; dessa måste ju
veta vilka områden på marken det kunde bli fråga om att övertaga och vilket
pris skogen skulle betinga.

298

I september 1958 har lantbruksnämnden av ifrågavarande förvärv frånsålt
skogsmark i följande omfattning.

Hemman	Såld areal	Köpeskilling	Köparens hela areal efter
	prod. skog	kronor	komplettering
	ha		åker	skog
1. Nästorp m. fl.	45	80 000	6	51
2. Ärntbjörk	27	85 000	7	37
3. »	30	85 000	9	33
4. Bergsäng	37	114 000	6	37
5. Tönnet	6	13 000	6	46
6. Mossberg	40	58 200	7	44
7. »	36	57 150	8	37

Färesta i1, Ytterlännäs socken, Västernorrlands län.

Fastighetens areal uppgår till 21,5 ha, varav 5 ha åker och 16 ha produktiv
skog. Den inköptes av lantbruksnämnden efter hembud i september 1948
för 11 000 kronor. Till fastigheten hörde två bostadshus men ingen ladugård.
De båda husen jämte mindre tomtområden såldes av nämnden åren
1952 och 1953 för sammanlagt 2 300 kronor.

Lantbruksnämndens avsikt är att sammanlägga åkerjorden med ett närbeläget
mindre jordbruk. Detta äges av en äldre kvinna, vars son nu brukar
jorden och räknas som den blivande ägaren. Skogen avser nämnden att
avveckla genom att den intages i större byten med andra ägare; den är
sämjedelad och kräver mera utredningsarbete än åkern.

Ett flertal spekulanter på fastigheten har anmält sig, men nämnden har
avböjt köpeanbud under hänvisning till att fastighetens disposition redan
i princip är klar.

öppom 25, Ljustorps socken, Västernorrlands län.

Fastigheten består av 69 ha, varav 3 ha åker och 55 ha skog. Den förvärvades
av lantbruksnämnden genom förköp i april 1951 för 25 000 kronor.
Förköpet motiverades av att fastigheten var att anse som övcrgångsjordbruk
med dåligt byggnadsbestånd och därför borde sammanläggas med någon
angränsande fastighet. Tre närbelägna fastigheter kunna ifrågakomma för
förstärkning därest ägarna visa sig intresserade. Någon försäljning har emellertid
ännu icke kommit till stånd, emedan individualplanering av byn först
anses böra äga rum.

Gässjö l25, Edsele socken, Västernorrlands län.

hastigheten omfattar 2,6 ha, varav 2 ha åker och 0,6 ha äng. Den inköptes
av lantbruksnämnden efter hembud i november 1952 för 2 500 kronor, varvid
hus och ett mindre tomtområde undantogos för förre ägarens räkning.

Nämnden har diskuterat försäljning till en ägare av en grannfastighet,
men denne har av personliga skäl icke kunnat bestämma sig för förvärv.

299

Hälle 62, Brunflo socken, Jämtlands län.

Fastigheten förvärvades av lantbruksnämnden efter hembud hösten 1953.
Den tidigare ägaren, som skulle upphöra med jordbruket, undantog vid försäljningen
bostadshus och tomt. Fastigheten, som innehåller 18 ha mark,
varav 4 ha åker och 14 ha skog, har dålig vägförbindelse och saknar lyse.

Fastigheten är så belägen, att åkerjorden icke gärna kan disponeras på
annat sätt än genom sammanslagning med en enda, närbelägen fastighet.
Ägaren till denna fastighet har emellertid ställt sig tveksam till förvärv,
möjligen i avsikt att erhålla ett förmånligt pris. Nämnden har därför valt
att tills vidare utarrendera jorden till annan person.

Olingdal 33, Lillhärdals socken, Jämtlands län.

Fastigheten innehåller 13 ha, varav 5 ha åker och 10 ha produktiv skog.
Den inköptes av nämnden efter hembud i maj 1954. Då de fåtaliga jordbruken
i trakten äro svaga och ha dåliga byggnader, är någon rationalisering
knappast aktuell.

Revisorernas uttalande. Enligt 1947 års beslut angående riktlinjerna för
den framtida jordbrukspolitiken skulle det ankomma på det allmänna att
med lantbruksnämnderna som förmedlingsorgan understödja den s. k. yttre
rationaliseringen, d. v. s. verka för tillskapandet av tillräckligt stora och
välarronderade brukningsenheter. Bland de hjälpmedel som för ändamålet
skulle stå till lantbruksnämndernas förfogande framhölls särskilt den s. k.
aktiva inköpspolitiken. Lantbruksnämnderna skulle sättas i tillfälle att förvärva
sådana brukningsenheter som behövdes för rationaliseringsarbetet, i
syfte att efter hand överlåta dessa till enskilda jordbrukare, vilkas fastigheter
vore i behov av tillskottsjord eller förstärkning med skog.

Den aktiva inköpspolitiken påbörjades redan under lantbruksnämndernas
första verksamhetsår och har därefter tilltagit i omfattning. Det samlade
fastighetsinnehav som vid varje årsskifte funnits i lantbruksnämndernas
hand har också successivt ökat. Vid ingången av innevarande år ägde lantbruksnämnderna
närmare 1 400 fastigheter med en akerareal av 6 850 hektar
och en skogsareal av omkring 60 000 hektar samt med ett sammanlagt
taxeringsvärde av inemot 33 miljoner kronor.

Verksamheten för anskaffande av tillskottsjord till mindre jordbruksfastigheter
bedrives i första hand i den formen, att fastighetsöverlåtelser förmedlas
direkt från säljare till köpare,eller alternativt så,att fastigheterna endast
under någon kortare tid äro i nämndernas ägo. I andra fall kunna emellertid
fastigheterna av olika skäl kvarbliva hos nämnderna under längre tid.
Då fråga är om rationalisering av ett flertal jordbruk i ett skifteslag, orsakas
icke sällan en viss tidsutdräkt av planeringar och lantmäteriförrättningar
eller av att ytterligare markförvärv behöva avvaktas. Stundom fördröjas
ärenden på grund av svårigheter att åstadkomma enighet om en lös -

300

ning eller på grund av att en skogskomplettering ingår som ett led i ett
större skogsmarkbyte.

Revisorerna ha ägnat uppmärksamhet åt lantbruksnämndernas fastighetsinnehav
och i samband därmed införskaffat det i det föregående redovisade
siffermaterialet. För att erhålla en mera detaljerad bild av förhållandena
ha revisorerna även närmare tagit del av fastighetsinnehavet hos tre
stickprovsvis valda lantbruksnämnder och därvid särskilt granskat sådana
fastigheter som någon längre tid varit i vederbörande lantbruksnämnds
hand. Såsom framgår av redogörelsen kvarbliva de inköpta fastigheterna i
tämligen stor utsträckning under lång tid i nämndernas besittning. De fastigheter
som försålts under tidsperioden 1949—1953 ha sålunda genomsnittligt
innehafts av nämnderna under omkring iy2 år, varvid är att märka
att i det angivna genomsnittet ingå även de normalfall i vilka överlåtelse
skett utan dröjsmål och utan speciella åtgärder från nämndernas sida. Av
de fastigheter som vid början av innevarande år alltjämt ingingo i lantbruksnämndernas
fastighetsinnehav hade omkring 30 procent förvärvats
under tidsperioden 1949—1953, d. v. s. varit i nämndernas besittning sedan
4—8 år. Den närmare granskningen av ett antal särskilda fall synes vidare,
utvisa, att i nämndernas fastighetsinnehav ingår ett antal fastigheter, beträffande
vilka osäkerhet råder om deras framtida disposition. Åtskilliga fastigheter
synas vara belägna i trakter, där jordbruket befinner sig på tillbakagång
och där något större intresse för förvärv av ytterligare jordbruksjord knappast
förefinnes. Vissa, särskilt under det tidigare verksamhetsskedet förvärvade
fastigheter ha övertagits med anlitande av förköpslagen.

Det ligger i sakens natur att en fastighetsmassa av nu nämnd omfattning
medför icke obetydliga förvaltningsuppgifter vid sidan av det regelmässiga
arbetet med den yttre rationaliseringen. Normalt kräves beträffande
alla eller flertalet fastigheter fortlöpande göromål med arrenden,
skatter, försäkringar och tillsyn. Även om större investeringar som regel
icke förekomma beträffande nämndernas fastigheter, fordrar dock byggnadsbeståndet
viss tillsyn, varjämte skogsvårdsåtgärder icke kunna uppskjutas
alltför länge. Därtill kommer i speciella fall det arbete som följer,
då fastigheter beröras av frågor angående vägar, jaktvård, vattenregleringar,
kraftledningar o. d.

Den aktiva inköpspolitik som hittills bedrivits av lantbruksnämnderna
har i huvudsak följt de riktlinjer som uppdrogos genom 1947 års jordbruksbeslut.
Det torde dock knappast ha varit avsett, att fastigheter under en
följd av år skulle kvarligga under lantbruksnämndernas förvaltning i väntan
på att komplicerade rationaliseringsfrågor skulle lösas. Helt allmänt
torde man kunna uttala tveksamhet rörande lämpligheten av att så betydande
och starkt splittrade fastighetstillgångar samlas och förvaltas i den
ordning som nu sker, icke minst då det gäller skogsmark, för vars skötsel
lantbruksorganisationen är mycket knappt rustad. Den aktiva inköpspoli -

301

tiken i sin hittills bedrivna form synes vidare medföra en viss risk för att
hos lantbruksnämnderna samlas en bottensats av sämre fastigheter som
knappast efterfrågas på marknaden. Med hänsyn härtill kan det enligt
revisorernas mening ifrågasättas, om det allmännas kostnader för ifrågavarande
verksamhet uppvägas av den nytta som vinnes genom rationaliseringarna.
Det bör här märkas, att många av de jordbruk som tillskapas
genom rationaliseringsverksamheten icke heller efter förstärkningen med
tillskottsjord nå upp till sådana arealer, att de kunna anses som bärkraftiga
och bestående brukningsenheter.

Den nu företagna granskningen har givit revisorerna anledning framhålla,
att en ökad restriktivitet är önskvärd i fråga om lantbruksnämndernas
förvärv av fastigheter, när ifrågasatt rationalisering icke synes kunna
genomföras i en nära framtid. Det sagda bör i första hand gälla fastigheter
i sådana trakter, där intresset är svagt för utveckling av jordbruket, samt
fastigheter som på grund av sin ringa storlek icke ha någon egentlig betydelse
för bildandet av bärkraftiga jordbruk. Vid den yttre rationaliseringen
synes man i största möjliga utsträckning böra lösa frågor om förstärkning
med tillskottsjord genom att fastigheter överföras direkt mellan de enskilda
parterna utan att lantbruksnämnderna inträda som ägare.

Den stundom avsevärda tidsåtgången vid mera komplicerade rationaliseringsärenden
torde i viss utsträckning sammanhänga med dröjsmål med
erforderliga lantmäteriförrättningar. Med den stora arbetsbörda som flerstädes
åvilar den lokala lantmäteriorganisationen kan det synas naturligt,
att de ofta brådskande ärenden som närmare anknyta till bebyggelsen vid
tätorterna och dithörande planeringsfrågor erhålla förtur vid handläggningen,
under det att omständliga och tidsödande jordbruksrationaliseringsärenden
få stå tillbaka. Å andra sidan lärer det flerstädes vara så, att de
sammanlagda göromål som jordbrukets yttre rationalisering ålägger lantmäteriorganisationen
fylla åtminstone en förrättningsmans arbetstid. Med
hänsyn till dessa ärendens speciella natur och då verksamheten i hög grad
skulle gagnas om förrättningsmannen kunde odelat ägna sig åt sin uppgift,
torde det böra undersökas om icke inom vissa län en speciell befattningshavare
inom lantmäteriet kunde avdelas för dessa göromål. En dylik
organisatorisk omdisponering av redan tillgänglig personal synes enligt revisorernas
mening böra prövas i de län, där dröjsmål med av lantbruksnämnderna
beställda lantmäteriförrättningar är särskilt märkbar.

302

Inrikesdepartementet

§ 36

Vissa organisationsfrågor inom länsförvaltningen

1948 års länsstyrelseutredning avgav i juli 1950 betänkande angående
länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen (SOU
1950: 28). I detta behandlades i nu nämnd ordning två huvudfrågor, nämligen
dels länsstyrelsens yttre organisation och arbetsuppgifter och dels dess
inre organisation. De framlagda förslagen (här nedan kallade 1950 års förslag)
inneburo genomgripande förändringar. Beträffande den yttre organisationen
utgjorde förslaget ett brett upplagt försök att bryta den under
en följd av år pågående utvecklingen av den statliga länsförvaltningen,
kännetecknad av tillkomsten av allt flera från länsstyrelsen fristående statliga
förvaltningsorgan i länsinstansen. I fråga om den inre organisationen
innebar förslaget likaledes en väsentlig nyordning, den mest betydelsefulla
sedan länsstyrelseorganisationens tillkomst.

Sedan 1950 års förslag varit föremål för remissbehandling, prövades förslaget
av Kungl. Maj:t, som därvid fann att man borde nöja sig med mindre
genomgripande förändringar beträffande den yttre organisationen än vad
utredningen föreslagit. Med anledning härav uppdrog dåvarande chefen
för inrikesdepartementet åt länsstyrelseutredningens sekreterare att i vissa
avseenden överarbeta utredningens förslag. Enligt de för uppdraget meddelade
direktiven skulle det nya förslaget bygga på att flertalet av de fristående
nämnder, vilka enligt 1950 års förslag skulle inordnas i länsstyrelsen,
tills vidare skulle fortbestå i dittillsvarande form.

I en promemoria den 14 juli 1951 (stencilerad) framlades vissa förslag
(här nedan benämnda 1951 års förslag) till en partiell länsstyrelsereform.
Sedan promemorian varit föremål för remissbehandling, framlades i propositionen
1952: 155 förslag till viss omorganisation av länsstyrelserna
m. m. Förslaget, som tillstyrktes av statsutskottet (uti. 1952: 129), godkändes
av riksdagen (skr. 1952: 240).

Den beslutade omorganisationen sattes i kraft i två etapper. Den nya
inre organisationen trädde i huvudsak i tillämpning den 1 januari 1953,
medan de mera blygsamma förändringarna beträffande den yttre organisationen
genomfördes fr. o. in. den 1 augusti 1953, då dels en ny länsstyrelseinstruktion
(SFS 1953:541) ersatte den förutvarande landshövdinginstruktionen
och dels vissa ändringar vidtogos i bl. a. de fristående länsorganens
instruktioner (SFS 1953:542—559). Dels i syfte att bringa instruktionens
bestämmelser till bättre överensstämmelse med föreskrifterna i allmänna
verksstadgan och dels till följd av vissa utav riksdagen beslutade
ändringar i taxeringsförfarandet har numera en ny länsstyrelseinstruktion
utfärdats (SFS 1958: 333).

303

1950 års förslag

Den yttre organisationen

Ännu långt fram på 1800-talet innehade länsstyrelsen ställningen som
verklig lantregering. Under seklets senaste del och särskilt under 1900-talet
har utvecklingen gått i riktning mot minskat inflytande för länsstyrelsen.
Det ena förvaltningsområdet efter det andra har utsöndrats från länsstyrelsen
och anförtrotts fristående länsorgan, i regel lydande direkt under
någon central myndighet. Exempel härpå är skogs- och domänväsendet,
lantmäteriväsendet och det ecklesiastika boställsväsendet, alla på sin tid
omfattande och viktiga länsstyrelseuppgifter. Förslag ha vidare i olika sammanhang
väckts om utbrytning ur länsstyrelsen av ytterligare förvaltningsuppgifter,
t. ex. polisväsendet, socialvården och taxeringsväsendet.

Denna utvecklingstendens har än tydligare framträtt vid tillkomsten av
nya förvaltningsuppgifter. Sådana ha i regel anförtrotts nyinrättade förvaltningsorgan.
Det enda undantaget av betydelse under senare tid är civilförsvaret,
som emellertid även det ursprungligen föreslogs bli administrerat
av fristående organ. Folkbokförings-, uppbörds- och taxeringsreformerna
under 1940-talet medförde förändringar och utbyggnader i länsstyrelsen
av ålder tillkommande uppgifter på befolkningsredovisningens och beskattningsväsendets
områden; i detta sammanhang bortses från organ för statens
affärsdrivande verk liksom från vissa organ av utpräglat teknisk eller
eljest speciell natur (t. ex. bergsstaten samt lots- och fyrväsendet).

De nyinrättade organen äro av två olika slag. Det ena består av organ
av konsulent- eller expertkaraktär och dit kan främst hänföras vägförvaltning,
länsarkitekt, distriktsingenjör för vatten och avlopp, socialvårdskonsulent,
skyddskonsulent, bilinspektör och yrkesinspektör m. fl. Det andra
slaget utgöres av kollegiala organ, nämnder av mer eller mindre allmän
förvaltningskaraktär inom olika grenar av statsverksamheten. Hit höra
länsarbetsnämnd, lantbruksnämnd, länsbostadsnämnd, mödrahjälpsnämnd
och numera även länsskolnämnd samt — ehuru i viss mån av annan karaktär
— länsnykterhetsnämnd och länsvägnämnd.

Den ovan antydda utvecklingen hade enligt länsstyrelseutredningen medfört,
att länsstyrelsen från att ha varit en lantregering övergått till att bli ett
förvaltningsorgan vid sidan av flera andra dylika. Länsstyrelsen vore dock
fortfarande det centrala länsorganet och utrustad med mera allmän befogenhet
än de övriga. Om utvecklingen tillätes fortskrida, kunde dock den
centrala ställningen äventyras, vilket ur flera synpunkter och icke minst
för allmänhetens del skulle vara olyckligt.

Länsstyrelsens betydelse som allmänt remiss- och utredningsorgan skulle
minska, vilket i sin tur kunde påverka beredningen av ärenden hos Kungl.
Maj:t. Länsstyrelsens olika verksamhetsgrenar vore i stor utsträckning av
den karaktär, att en tillfredsställande handläggning inom en av dem förut -

304

satte levande kontakt även med andra grenar av förvaltningen och samhällslivet.
Hos länsstyrelsen förefanns i betydande grad allmänt administrativ
erfarenhet och rutin, medan de fristående organen i allmänhet representerade
teknisk eller annan speciell sakkunskap. Även om den administrativa
rutinen så småningom kunde inläras och den juridiska sakkunskapen
kunde erhållas konsultvägen utifrån, vore det föga rationellt att bygga
upp en organisation på dessa förutsättningar. Det måste innebära slöseri
med arbetskraft med därav följande fördyring, särskilt av kansli- och
kameralarbetet.

Praktiskt taget alla de fristående organen hade att handlägga spörsmål
av vital betydelse för länet, vilka frågor dessutom ofta hade nära samband
med olika länsstyrelseuppgifter. Frågor om koordinering, såväl av de fristående
organens arbete inbördes som i förhållande till länsstyrelsen, måste
ständigt uppkomma. De olika krisregleringarna under och efter kriget hade
bidragit till att framhäva systemets brister. Speciellt framträdde behovet
av samordning i fråga om den planeringsverksamhet, som bedreves på
många viktiga områden dels för att öka beredskapen för t. ex. ekonomiska
kriser och dels för att skapa underlag för en statlig ledning av utvecklingen
inom skilda delar av samhällslivet.

Utredningen pekade vidare på att länsstyrelsens åligganden vore mera
vidsträckta än vad som direkt följde av i lagar och författningar givna konkreta
föreskrifter, i det att länsstyrelsen instruktionsenligt jämväl hade att
»giva noggrann akt på länets tillstånd och behov samt i allt söka främja
länets utveckling och dess befolknings bästa». För att lösa denna uppgift
måste länsstyrelsen gå vida utöver de områden, där länsstyrelsens vanliga
arbetsuppgifter vore att finna. Skulle stadgandet i fråga ha någon mening,
finge från länsstyrelsens kontroll och ledning icke undantagas arbetsuppgifter,
som utgjorde en integrerande del av denna allmänna verksamhet,
eller områden av samhällslivet, vilka bildade naturliga föremål för dylik
verksamhet.

Icke minst vid krislägen eller andra extraordinära belastningar av statsverksamheten
krävdes en nära samverkan mellan olika statsorgan, om en
effektiv insats skulle kunna åstadkommas. Det vore ett vitalt statsintresse
att ett snabbt och effektivt ingripande icke äventyrades, därför att de organisatoriska
förutsättningarna icke i tid skapats. I angivna lägen bleve ändå
alltid landshövdingen den för verksamheten i länet ytterst ansvarige och
den på vars initiativ och ledning de statliga åtgärdernas effektivitet till
stor del komme att bero.

Redan de sålunda anförda synpunkterna talade för att man borde undersöka
möjligheten att sammanföra de olika organen till en gemensam
myndighet. Med hänsyn till länsstyrelsens allmänna ställning vore det
naturligt, att detta skedde så att de fristående organen inordnades i länsstyrelsen.

305

Åtskilliga fördelar vore att vinna med en sådan åtgärd. Det vore lättare
att få till stånd ett kontinuerligt samarbete inom ett organ än mellan olika
organ. Samarbetet inom ett organ kunde också göras mera formlöst och
mindre tidskrävande. De rikliga remisserna mellan olika länsorgan skulle
komma att ersättas av formlösa samråd och överläggningar, varvid beslut
kunde fattas omedelbart utan förnyade överväganden inom varje särskilt
organ. Oöverensstämmelser eller eljest bristande samordning i direktiv

o. d. från centrala instanser kunde lättare rättas till, om de riktades till
ett gemensamt organ.

Beträffande det inre arbetet skulle betydande rationaliseringsmöjligheter
öppnas bl. a. genom att förutsättningar skapades för stordrift särskilt på
det kamerala området, varigenom många manuella arbetsmoment kunde
ersättas av maskinarbete samt en avsevärd besparing kunde ske av den kamerala
chefspersonalen. Vissa slag av specialutbildad arbetskraft, särskilt
den byggnadstekniska sakkunskapen, skulle kunna utnyttjas mer rationellt.
Dubbeltjänster skulle undvikas, och utnyttjandet av personalen skulle bli
effektivare. Icke minst skulle resc- och kontrollverksamheten kunna rationaliseras.
Även i fråga om biträdespersonalen skulle rationaliseringar
och besparingar bli lättare att genomföra. Utredningen framhöll emellertid,
att vissa av de antydda rationaliseringsvinsterna icke kunde till fullo
inhöstas, förrän de olika organen fått såväl enhetlig ledning som gemensamma
lokaler.

Utåt skulle fördelarna särskilt visa sig däri, att allmänheten finge endast
en myndighet att vända sig till. Mest tydligt komine vinsten att framträda
i olika slag av byggnadsärenden. Ett sådant ärende kunde nu behöva passera
åtta—tio länsmyndigheter, av vilka åtminstone tre—fem hade att meddela
beslut i något avseende. En sammanslagning av organen skulle innebära,
att en sökande finge hela sitt byggnadsärende behandlat på ett enda
ställe.

En annan praktiskt viktig följd av en sammanslagning kunde härledas
ur den därigenom inträdande förändringen av de fristående organens allmänt
administrativa kompetens. Denna skulle genom inordningen i länsstyrelsen
obestridligen bli större, varigenom säkerligen goda förutsättningar
skulle skapas för en betydligt vidgad decentralisering.

Utredningen berörde härefter vissa erinringar, som kunde tänkas anföras
mot en sammanslagning av de olika länsorganen. Först upptogs till granskning
frågan, huruvida det starka lekmannainflytande som kännetecknade
förfarandet i åtskilliga av de fristående organen skulle komma att förkvävas
vid inordning i länsstyrelsen av dessa organ. Utredningen erinrade om att
landshövdingarna redan vore ordförande i flertalet av de olika länsnämnderna
och alt enligt utredningens förslag förändringen i ställningen i praktiken
komme att inskränka sig till alt landssekreteraren i egenskap av landshövdingens
ställföreträdare bleve självskriven vice ordförande i stället för

20 Rev. berättelse ang. statsverket år t''J58 I

306

att vice ordförande förut utsetts bland vederbörande nämnds ledamöter.
Utredningen pekade även på att särskilda garantier för lekmannainflytandet
kunde skapas i form av föreskrifter rörande organisation och förfarande.

Utredningen granskade vidare sådana invändningar som att de speciella
synpunkter, som ettvart fristående organ hade att tillgodose, skulle eftersättas
i den större enheten. Skulle mot förmodan i något enstaka fall tecken
härpå yppas, skulle rättelse härutinnan kunna ske genom ingripanden från
vederbörande centrala verk eller Kungl. Maj :t.

Ett särskilt avsnitt av den yttre organisationen utgör frågan om de s. k.
länsstyrelseexperternas ställning. Utredningen påpekade, att de skilda experternas
organisatoriska ställning utformats på väsentligt olika sätt. En
av experterna, barnavårdsassistenten, vore länsstyrelsens tjänsteman och
en, landsfogden, direkt underställd länsstyrelsen, medan de andra antingen
fungerade som vederbörande centrala myndighets regionala organ eller vore
helt fristående. En av experterna, vägdirektören, vore föredragande i länsstyrelsen
i vägärenden. En för övriga experter gemensam, mer eller mindre
väsentlig uppgift vore att med sin expertis på olika sätt biträda länsstyrelsen
i dess verksamhet. Delvis kunde det vara fråga om inspekterande eller
eljest utåt rådgivande samt initiativtagande verksamhet, men till stor del
bestode deras medverkan i att till länsstyrelsen avge yttranden. Dessa hade
i regel karaktär av sakkunnigutlåtanden och utgjorde därmed en grundval
för länsstyrelsens beslut.

Utredningen ansåg, att redan denna omständighet att experterna på så
sätt hade att medverka i det inre länsstyrelsearbetet aktualiserade den frågan,
varför de ej vore länsstyrelsens tjänstemän. Den gällande ordningen
medförde en onödig omgång genom att facksynpunkterna skulle presenteras
i formliga yttranden. Den innebure också ett underskattande av experternas
insats, i det att de icke deltoge i avgörandet i länsstyrelsen och
därför ej heller hade reservationsrätt.

Om experterna inordnades i länsstyrelsen, kunde man vinna vissa ej
obetydliga fördelar. Remissgången och den flerdubbla diarieföringen skulle
kunna avskaffas. Rationaliseringar kunde genomföras beträffande biträdesarbetet
och den kamerala verksamheten. Experternas medverkan i samhällsplaneringsarbetet
kunde samordnas bättre. En inordning i länsstyrelsen
vore vidare en förutsättning för en effektiv arbetsfördelning och
samordning beträffande hela den statliga konsulent- och inspektionsverksamheten.
Vidare skulle kommunikationen mellan de centrala verken och
länsstyrelsen bli mera omedelbar och aktiv.

I samband med frågan om den yttre organisationen behandlade utredningen
även spörsmålet om lckmannamedverkan i länsstyrelsen. Utredningen
konstaterade därvid, att inordningen av de fristående nämnderna
i länsstyrelsen förutsatte, att den i dessa nämnder befintliga lekmannamedverkan
bibehölles. Utredningen ansåg emellertid, att lekmannamed -

307

verkan även borde anordnas inom vissa av länsstyrelsens tidigare verksamhetsområden,
nämligen socialvården, samhällsplaneringen samt väg- och
trafikväsendet. Som skäl för lekmannamedverkan i länsstyrelsen pekade
utredningen på vissa allmänna synpunkter, bl. a. önskemål att i en del fall
förstärka länsstyrelsens kompetens i olika avseenden genom att tillföra
länsstyrelsen viss fackkunskap, bättre orts- eller personkännedom eller annan
särskild sakkunskap. I några fall kunde det vara önskvärt med partsrepresentation,
och i andra fall kunde medverkan från det allmänna medborgerliga
omdömet vara av vikt. I sistnämnda avseende vore lekmannamedverkan
värdefull bl. a. för beredande av insyn i det inre arbetet och
för strävandena att bevara och utveckla förtroendet för länsstyrelsen och
dess verksamhet.

Slutligen är här att nämna att utredningen hänvisade till skilda kommittéer
eller andra organ som i sitt arbete påtalat olika avigsidor hos länsförvaltningens
organisationssystem. I sammanhanget nämndes särskilt 1948
års riksdagsrevisorers berättelse § 17 (angående den statliga inspektionsoch
tillsynsverksamheten) samt § 20 (angående samordning av kameraloch
kansliarbete) med därtill anslutande, av riksdagen godkända statsutskottsutlåtande
nr 143. Vidare framhölls norrlandskommitténs principbetänkande
(SOU 1949: 1) samt decentraliseringsutredningens promemoria
den 23 november 1948, nr 21, ävensom ett av särskilt tillkallad sakkunnig
den 9 mars 1946 avgivet betänkande (stencilerat) med förslag till rationalisering
av länsstyrelsernas arbetssätt m. m.

Den omständigheten att man i åtskilliga län sett sig nödsakad att tillskapa
ett särskilt samarbetsorgan, länsråd, med speciell uppgift att främja
samordningen måste enligt utredningen ses som ett bevis för att de i länsförvaltningen
rådande organisatoriska förhållandena icke vore tillfredsställande.
Tillkomsten av dylika organ visade, hur det praktiskt taget vore
omöjligt för landshövdingen att dirigera det erforderliga samarbetet.

Frågan huruvida ett länsrådssystem kunde läggas till grund för organisationen
av länsförvaltningen besvarade utredningen nekande. Skälet härtill
vore främst att, även om medverkan i länsråden lagfästes, dessa icke
skulle kunna utrustas med beslutanderätt. Remissväsendet mellan länsrådens
medlemmar skulle därför ej kunna avskaffas. Ej heller skulle ett
gemensamt utnyttjande av personal kunna åstadkommas. Dessutom riskerade
man, alt en ny instans mellan länsorganen och de centrala myndigheterna
skulle uppkomma.

Utredningen diskuterade även ett organisationssystem uppbyggt efter
förebild av länsprövningsnämnden. Enligt detta skulle de nuvarande organen
i princip bibehållas som fristående myndigheter, men personalen anknytas
till länsstyrelsen, som då skulle fungera som myndighetens kansli.
Utredningen avvisade emellertid även denna tanke. Genom att reglerna
för kompetensfördelningen ändå måste strikt iakttagas med hänsyn till

308

rättskraftsfrågorna och besvärsförfarandet skulle det icke bli möjligt att
nämnvärt inskränka remissväsendet mellan länsorganen. Ärendena kunde
icke bli föremål för gemensamma, sammanfattande beslut. Oklarhet skulle
uppstå om skyldigheten att vidtaga åtgärder av blandad eller mera allmän
natur. Slutligen måste frågorna om personaldispositionen bli komplicerade.

Länsstyrelseutredningen framhöll vidare, att under § 20 i 1948 års riksdagsrevisorcrs
berättelse påtalats bristen på samordning mellan olika länsmyndigheter
bl. a. i vad anginge kamerala arbetsuppgifter, men uttalade
samtidigt, att frågan icke minst med hänsyn till det särskilda redogöraransvaret
vore ganska komplicerad. Det stode emellertid klart, att det dåvarande
systemet med minst en högre kvalificerad kameral tjänsteman
inom varje länsorgan vore ett uppenbart slöseri med arbetskraft.

I sina förslag till inordning av vissa myndigheter i länsstyrelsen hänvisade
utredningen bl. a. till rationaliseringsvinsterna i fråga om det kamerala
arbetet. Större delen av de redovisade personalbesparingarna hänförde sig
till den kamerala personalen. Men utredningen diskuterade även frågan
om en separat överflyttning av den kamerala verksamheten från fristående
länsorgan till länsstyrelsen. Härom anförde utredningen bl. a. följande.

I den mån sakgranskning i någon mera väsentlig mån inginge i prövningen
av de kamerala ärendena, vore det rationellt, att denna granskning
låge hos de organ, där den speciella sakkunskapen vore till finnandes. Det
kunde icke vara lämpligt att låta befattningshavare inom länsstyrelsen sätta
sig in i de speciella ämnesområden i fråga om vilka sakkunskap redan
funnes på annat håll. Visserligen kunde man tänka sig en uppdelning, så
att sakgranskning verkställdes inom det särskilda länsorganet, medan siffergranskning,
utbetalning och bokföring skulle ankomma på länsstyrelsen.
Härför krävdes emellertid först och främst en revidering av redogöraransvaret.
Vidare skulle en sådan uppdelning av de kamerala funktionerna
medföra dubbelarbete redan därför, att sakgranskning och siffergranskning
ofta ej kunde skiljas åt. Dessutom måste ärendena försenas, då de måste
behandlas av två myndigheter. Även om man i princip lade även siffergranskningen
hos det fristående organet, måste ändå en viss granskning
ske hos länsstyrelsen, bl. a. avseende att rätt anslag belastades.

Om redogöraransvaret kunde reformeras så, att ansvaret ålades endast
den myndighet som hade att träffa det sakliga avgörandet, förelåge emellertid
intet hinder för den antydda uppdelningen. Någon egentlig vinst
skulle man dock ej uppnå därmed, då man ju ändå måste hålla kvalificerad
granskningspersonal både hos det fristående organet och hos länsstyrelsen.

Under hänvisning till ovan antydda principiella överväganden samt med
åberopande av vissa nedan berörda speciella skäl föreslog utredningen, att i
länsstyrelsen skulle inordnas dels länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd och
mödrahjälpsnämnd och dels länsnykterbetsnämnd och länsvägnämnd.
Härvid skulle länsarbetsnämndens kansli ingå som en sektion i lands -

309

kansliet, varjämte arbetsförmedlingsanstalterna skulle underställas länsstyrelsen.
Viss direktivrätt skulle tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen gentemot
länsstyrelserna, men en betydande decentralisering av framför allt
personalärenden och kamerala ärenden förutsattes skola ske. Länsbostadsnämnden
åter skulle ingå som en särskild detalj i landskansliets planeringssektion.
Även här förutsattes viss direktivrätt liksom decentralisering.
Mödrahjälpsärendena föreslogos skola övertagas av landskansliets socialsektion,
varvid viss direktivrätt i dessa ärenden skulle tillkomma socialstyrelsen.
I såväl arbetsmarknads- som bostads- och mödrahjälpsärenden
skulle lekmän deltaga i besluten.

Länsnykterhetsnämndens uppgifter föreslogos likaledes skola övertagas
av landskansliets socialsektion, varvid dock nämndens konsulent — vilken
befattning ansåges böra sammanslås med befattningen som sociaivårdskonsulent
— skulle få vissa självständiga befogenheter och åligganden i samband
särskilt med omhändertaganden och andra ingripanden mot enskilda.
I dylika liksom i vissa andra socialärenden skulle lekmän deltaga i besluten.
Länsvägnämnderna föreslogos bli avskaffade i samband med att medverkan
av lekmän i länsstyrelsens beslut i väg- och trafikfrågor infördes.

En betydande personalbesparing ansågs kunna ske genom inordnande av
dessa nämnder i länsstyrelsen. Det angavs en bruttobesparing av 94 befattningshavare
i länsförvaltningen, vartill kommo möjligheter till vissa besparingar
i de centrala verken. Härav hänförde sig 24 till länsbostadsnämndernas
personal, medan 70 belöpte på länsarbetsnämnderna. Med hänsyn
till andra samtidigt föreslagna organisationsförändringar kunde nettobesparingen
i länen beräknas bli 79 befattningshavare. Dessutom skulle särskilda
arvoden till ordförande och vice ordförande i nämnderna samt till ombudsmän
i länsbostadsnämnderna och sekreterare i mödrahjälpsnämnderna
bortfalla. Arvodena till ordförande och vice ordförande uppgingo tillhopa
till cirka 200 000 kronor och övriga bortfallande arvoden till ungefär lika
mycket.

Utredningen övervägde även frågan om att inordna lantbruksnämnden i
länsstyrelsen men stannade för att föreslå, att denna nämnd skulle bibehållas
som ett fristående organ. I en vid betänkandet fogad reservation
föreslogs dock att även lantbruksnämnden skulle inordnas i länsstyrelsen.

Beträffande länsarbetsnämnd anfördes som särskilda skäl bl. a. behovet
av nära samarbete mellan länsstyrelse och länsarbetsnämnd i exempelvis
frågor rörande samhällsbildning, bebyggelseplanering och kommunikationer.
Vidare pekades på nödvändigheten av samverkan i mera omfattande
arbetslöshetskriser, då landshövdingen måste leda och samordna de statliga
åtgärderna i länet för krisbekämpning. Det pekades även på alt inordningen
av länsarbetsnämnden i länsstyrelsen vore en förutsättning för
att vid arbetslöshetsbekämpning en effektiv samordning på Iänsstadiet av
arbetsförmedling, arbetslöshetsförsäkring, socialhjälp och arbetslinje skulle

310

kunna ske. Ytterligare erinrades om länsstyrelsens och nämndens nära sammanfallande
uppgifter på försvarsberedskapens område, t. ex. användning
av arbetskraft för olika beredskapsändamål ävensom viss planering för
undanförsel och förstöring.

I fråga om länsbostadsnämnden påpekade utredningen att länsstyrelsen
hade att svara för eller eljest ta befattning med många av de frågor, av
vilka bostadspolitikens praktiska tillämpning berodde, framför allt samhällsplaneringen
med allt vad däri innefattades, såsom bebyggelseplanering,
vatten- och avloppsfrågor, kommunikationsfrågor m. in. Särskilt underströks
vikten av samordning mellan lånefrågor och de egentliga planfrågorna,
d. v. s. stadsplane- och byggnadsplanefrågor. I samband därmed framhölls
angelägenheten av att allmänheten kunde få ett samtidigt och entydigt
besked i sina byggnadsfrågor i båda dessa avseenden, vilket förutsatte att
prövningen sammanfördes till en myndighet.

Vad angår mödrahjälpsnämnden förklarade utredningen, att mödrahjälpsärendena
icke till sin innebörd skilde sig från andra socialvårdsfrågor,
i vart fall icke så att de för sin handläggning krävde särskilda organ.
Mödrahjälpsärenden borde såsom utgörande en integrerande del av socialvården
naturligen handläggas av länsstyrelsen. Härvid erinrade utredningen
även om socialvårdskommitténs uttalande i sitt betänkande XVI,
att de olika socialvårdsformerna i de skilda instanserna borde handhas av
gemensamma organ.

Beträffande skolväsendets metlaninstanser förklarade utredningen bl. a.,
att med den organisation av länsstyrelsen, som utredningen föreslog, och
därest lekmannamedverkan i länsstyrelsen infördes, vid mellaninstansfrågans
slutliga lösning borde övervägas att inordna densamma som en sektion
i länsstyrelsen. Som skäl härför åberopades bl. a. det mycket nära
sambandet mellan skolväsendets utveckling och samhällsplaneringen. Tillsynen
över kommunernas skolväsen låge också i linje med den allmänna
tillsyn över den kommunala förvaltningen, som ålåge länsstyrelsen. Alla
skolorganisations frågor, skolbyggnadsfrågor samt frågor om skolskjutsar
och inackorderingsanordningar hade i varje fall nära samband med länsstyrelsens
arbetsuppgifter.

Av de fristående experterna föreslogos allenast socialvårdskonsulent samt
lappfogde och lappfogdeassistent skola ingå i länsstyrelsen som dennas
tjänstemän. I övrigt föreslogs att landsfogde, länsarkitekt, förste provinsialläkare,
länsveterinär, distriktsingenjör för vatten och avlopp samt länsbrandinspektör
skulle kunna förordnas att vara föredragande eller eljest
åläggas att deltaga i handläggningen i länsstyrelsen av dem berörande ärenden.
överlantmätaren liksom lantbruksdirektören föreslogos skola ha skyldighet
att närvara vid handläggning i länsstyrelsen av dem berörande ärenden.
Samtliga experter liksom lantbruksdirektören skulle ha reservationsrätt
och -plikt.

311

Beträffande vissa av de enligt förslaget även fortsättningsvis fristående
experterna anförde emellertid utredningen olika omständigheter som i och
för sig talade för en inordning i länsstyrelsen. Av skilda orsaker fann utredningen
en sådan icke för det dåvarande lämplig.

Utredningen erinrade om att länsstyrelsen enligt gällande bestämmelser
ägde förfoga över länsarkitekten, såsom en länsstyrelsens biträdande tjänsteman
med den inskränkning, som föranleddes av att länsarkitekten vore
befattningshavare hos byggnadsstyrelsen. Länsarkitekten hade alltså en
dubbelställning. Det kunde icke anses tillfredsställande, att en tjänsteman,
vars uppfattning ofta var av avgörande betydelse för länsstyrelsens beslut,
skulle tillhöra en annan myndighet. Om såväl länsbostadsnämnd som länsarkitekt
samt möjligen även distriktsingenjör för vatten och avlopp inordnades
i länsstyrelsen, skulle goda förutsättningar föreligga för att sammanföra
samtliga tekniska experter i länsstyrelsen till en organisatorisk enhet.
Vissa skäl talade emellertid för att länsarkitekten i första hand borde inordnas
i planeringssektionen. Därvid skulle svårigheter uppstå bl. a. att
rationellt ordna chefsfrågan för denna sektion. Då samordningsfrågan ändå
kunde godtagbart lösas genom att länsarkitekten gjordes till föredragande
i länsstyrelsen, syntes man få nöja sig därmed.

Utredningen förordade i princip, att distriktsingenjören för vatten och
avlopp skulle inordnas i länsstyrelsen men föreslog att denna organisationsförändring
skulle vidtagas först då varje län (utom möjligen Gotlands län)
fått egen distriktsingenjör. Några skäl att i längden bibehålla distriktsingenjörens
fristående ställning funnes ej.

Beträffande landsfogden ansåg utredningen, att man tills vidare kunde
nöja sig med att göra honom till föredragande i länsstyrelsen men att vid
ett eventuellt förstatligande av polisen landsfogden borde ingå i länsstyrelsen
som chef för en polissektion.

Utredningen framhöll, att skyddskonsulenternas arbetsuppgifter nära sammanhängde
med de egentliga socialvårdsorganens arbete, icke minst i vad
anginge ungdomsvården. Kriminalvårdens och den egentliga socialvårdens
i stort sett sammanfallande syften påkallade ofta gemensamma eller samordnade
insatser. Dessa omständigheter i förening med det förhållandet
att skyddskonsulenterna icke hade närmare anknytning till någon annan
regional organisation talade i och för sig för en närmare anslutning av
skyddskonsulenterna till länsstyrelsen. I samma riktning pekade sådana
omständigheter som att länsstyrelsen tidigare haft ingående befattning med
fångvården ävensom att länsstyrelsen nu ägde besluta i frågor om anstånd
med verkställighet av frihetsstraff. Utredningen, som förklarade att cn anknytning
av skyddskonsulenterna till länsstyrelsen så småningom syntes
bli ofrånkomlig, förordade likväl att avgörandet härom uppsköts tills varje
län fått åtminstone en konsulent.

312

Den inre organisationen

Länsstyrelseutredningen framhöll bl. a., att oaktat länsstyrelsens arbetsuppgifter
i samband med den allmänna utvidgningen av den statliga verksamheten
blivit flera och delvis skiftat karaktär, länsstyrelsens organisation
endast i ringa mån hade anpassats efter det förändrade läget. Den mera
spontana och aktiva verksamhet, som på många områden vore den primära,
hade delvis med hänsyn härtill i flera fall lagts på speciella, från länsstyrelsen
mer eller mindre fristående befattningshavare (experter). Länsstyrelsens
allmänna karaktär och dess organisationsform hade vidare medfört,
att ett flertal nya statliga uppgifter av stor betydelse för länet och
för länsstyrelsens verksamhet, vilka fordrat en från länsstyrelsens avvikande
organisationsform eller som krävt annan sakkunskap än länsstyrelsens,
lagts på nybildade från länsstyrelsen fristående organ.

Olägenheterna med det gällande systemet yttrade sig i huvudsak däri,
att en enhetlig ledning av verksamheten bleve allt svårare att åstadkomma
samt att själva organisationsformen som sådan visat sig hinderlig för en
tillräcklig aktivisering och utåtriktning av förvaltningsverksamheten.

Liksom beträffande samordningen inom länsförvaltningen i stort gällde
beträffande samordningen inom länsstyrelsen att landshövdingen vore den
ende, som hade ansvar därför och vissa formella tillsynsbefogenheter. Avdelningscheferna
(landssekreterare och landskamrerare) vore endast
främste föredragande och personalchef, var på sin avdelning, men hade
i regel icke någon kontakt med ärenden, som handlades av andra föredragande.
Den överblick över och ledning av länsstyrelsens dagliga verksamhet
i alla detaljer, som landshövdingen tidigare kunde ha, vore icke
längre möjlig. Å ena sidan vore länsstyrelsens verksamhet alltför mångskiftande
och omfattande, och å andra sidan hade landshövdingen även
vid sidan av den egentliga länsstyreiseverksamheten alltför många och viktiga
uppgifter. Redan länsstyrelsens egen mångförgrenade verksamhet
krävde i och för sig själv en samordnande och ledande kraft. För att åter få
effektivitet i länsförvaltningen måste man tillse att en verklig samordning
och ledning av verksamheten i de stora linjerna ånyo bleve möjlig. Härför
krävdes att man skapade möjligheter för landshövdingen att hålla sig underrättad
om verksamhetens fortgång utan att i högre grad behöva syssla
med detaljärenden. Särskilt i de större länen måste detta ske genom att
landshövdingen bereddes möjlighet att på kvalificerade medhjälpare överlåta
att enligt landshövdingens direktiv självständigt leda verksamheten
på vissa områden. För att säkra effektiviteten i länsförvaltningen vore det
därjämte nödvändigt att tillse, att landshövdingen i full omfattning kunde
utnyttja länsstyrelsens personal och särskilt avdelningscheferna även för
den allmänna verksamhet vid sidan av de egentliga länsstyrelseuppgifterna,
som av ålder åvilat landshövdingen. Det vore nödvändigt att skapa de or -

313

ganisatoriska förutsättningarna för att begreppen landshövding och länsstyrelse
åter skulle sammanfalla.

Vidkommande det inre arbetet i länsstyrelsen framhöll utredningen vidare,
att det utmärkande för detsamma vore att arbetet i princip vore uppdelat
på tjänstemännen icke med hänsyn till ärendenas inre samhörighet
utan efter deras svårighetsgrad, varigenom kontinuitet och enhetlighet i
hög grad äventyrades.

För att avhjälpa olägenheterna med det bestående systemet föreslog utredningen,
dels att avdelningscheferna skulle befrias från egen föredragning
och givas en ställning som motsvarade både överdirektör och expeditionschef
och dels att envar av länsstyrelsens huvudavdelningar skulle indelas
i ett antal byråer eller sektioner. Med användande av byråsystemet kunde
man åstadkomma ett friare samspel mellan sakliga och formella överväganden
och den inre decentraliseringen skulle främjas utan att enhetligheten
behövde äventyras. Varje verksamhetsområde skulle komma att bilda en
organisatorisk enhet under en hl. a. för samordningen ansvarig chef.

Utredningen föreslog sålunda, att den förutvarande indelningen av länsstyrelsen
i två huvudavdelningar, landskansli och landskontor, skulle bibehållas,
men utredningen diskuterade även vissa andra alternativ, varav
här må nämnas utbrytning av taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsärendena
ur länsstyrelsen och nybildande av ett särskilt skatteverk för dessa
ärenden. I och för sig vore, ansåg utredningen, dessa arbetsuppgifter troligen
tillräckliga för att bilda underlag för ett självständigt verk i länsförvaltningen.
Som ytterligare skäl för en utbrytning kunde anföras att
landshövdingen reellt och i vissa avseenden även formellt (taxeringen)
icke hade nämnvärd möjlighet att deltaga i ärendena eller utöva något
nämnvärt inflytande på deras behandling.

Utredningen avvisade emellertid detta alternativ. Inrättande av ett nytt
självständigt verk i länsförvaltningen skulle strida mot de kärande principerna
för en effektiv länsförvaltning. Tillkomsten av ett sådant verk skulle
medföra en ytterligare stark splittring av den kamerala verksamheten med
nya kamerala chefstjänster. Den smidiga personalorganisationen för prövningsnämndsarbetet
och för uppbörden skulle äventyras; det vore vidare
tveksamt, om arbetsuppgifterna för ett sådant verks chef skulle bli tillräckligt
stora. Slutligen skulle eu sådan organisation draga större kostnader
och kräva mer personal.

Samtidigt som länsstyrelsens indelning i landskansli och landskontor
skulle bibehållas med landssekreteraren och landskamreraren som chef
för var sin av dessa avdelningar, föreslogs att envar av avdelningarna skulle
uppdelas i sektioner. Landskansliet skulle indelas i tre sektioner i Gotlands
län, i fyra sektioner i Uppsala, Kronobergs, Blekinge, Hallands och Västmanlands
län samt i fem sektioner i övriga län. Landskontoret skulle indelas
i tre sektioner i samtliga län.

314

Landskansliets sektioner skulle i femsektionslänen vara allmänna sektionen,
socialsektionen, planeringssektionen, arbetsmarknadssektionen och
försvarssektionen. I Uppsala m. fl. län skulle socialsektionen sammanslås
med allmänna sektionen, medan i Gotlands län både socialsektionen och
planeringssektionen skulle förenas med allmänna sektionen. Landskontorets
sektioner skulle vara en allmänt ekonomisk sektion (sedermera benämnd
kameralsektion), en taxeringssektion samt en uppbördssektion.

Beträffande de olika sektionernas verksamhetsområden torde få hänvisas
till avsnittet i det följande om 1952 års beslut, som — med undantag
för arbetsmarknadssektionen och bostadsdetaljen i planeringssektionen
samt socialsektionen på vissa medelstora länsstyrelser — praktiskt taget
oförändrat var upptaget i 1951 års förslag.

Personalorganisationen skulle i stort sett utgöras av länsstyrelsernas
förutvarande personal med viss mindre utökning (16 tjänster) samt de
inordnade länsorganens personal, dock att dessas kamerala tjänstemän
skulle indragas. Härigenom skulle en nettobesparing om 79 befattningshavare
vinnas. Genom att vissa arbetsuppgifter överflyttades från landskontor
till landskansli, skulle landskontoren utan personalökning kunna
övertaga de inflyttade länsorganens kamerala uppgifter ävensom vissa kamerala
arbetsuppgifter, som handlades på landskanslierna. Landskanslierna
skulle, enligt vad den vid ett antal länsstyrelser bedrivna försöksverksamheten
utvisade, med den ovan angivna förstärkningen (tillhopa 16 tjänstemän)
väl kunna fullgöra de ökade arbetsuppgifterna.

Med den ökade personalorganisationen skulle utrymme finnas för en
viss differentiering av kompetensen hos länsstyrelsens befattningshavare.
Det vore ej längre anledning att ha uteslutande jurister som föredragande.
Redan inflyttningen av de fristående länsorganen innebure, att de strikta
kompetensreglerna skulle brytas. För en effektivisering av de ursprungliga
länsstyrelseuppgifterna krävdes också en differentiering av föredragandepersonalens
kompetens. Särskilt vore det viktigt, att planeringssektionen
och socialsektionen tillfördes för dithörande uppgifter i allmänt ekonomiska
respektive sociala samhällsvetenskaper speciellt utbildad personal.

Enligt utredningens förslag skulle vidare i länsstyrelsernas handläggning
och avgöranden i vissa ärenden som medbeslutande deltaga särskilt utsedda
lekmän. Dessa lekmän, kallade bisittare, skulle utses efter något olika
regler för skilda arbetsuppgifter av Kungl. Maj.''t samt av landstingen. Bisittare
skulle deltaga i 1) arbetsmarknadsfrågor, 2) bostadspolitiska frågor,
3) frågor berörande sovialvård, nykterhetsvård och behandling av lösdrivare,
4) frågor berörande samhällsplanering och därmed sammanhängande
frågor samt 5) frågor berörande vägväsendet och trafikväsendet. Lekmännen
avsåges i allmänhet endast skola deltaga i viktigare och större ärenden,
varjämte förutsattes att de skulle medverka vid fastställande av riktlinjer
för övriga ärendens behandling. Som viktiga ärenden skulle alltid

315

anses frågor om att beröva någon hans personliga frihet eller företaga inskränkning
däri. Lekmännen skulle äga rösträtt efter huvudtalet.

Kostnaderna för lekmannamedverkan beräknades bli desamma som kostnaderna
för ledamöter i länsnämnderna. Någon ökad medelstilldelning ansågs
således ej erforderlig för detta ändamål.

Totalt beräknades förslaget innebära en kostnadsbesparing om cirka
300 000 kronor.

Remissyttrandena

Beträffande yttrandena över 1950 års förslag må följande uppgifter lämnas.

Arbetsmarknadsstyrelsen anförde, att med hänsyn till omfattningen av
den regionala statsförvaltningen en samordning mellan de olika verksamhetsgrenarna
vore av väsentlig betydelse. Kn bristande samordning pa länsstadiet
kunde medföra betänkliga konsekvenser. Man måste därför stärka
länsstyrelsens ställning som centralorgan i länet. Länsstyrelsen borde få
största möjliga överblick över länets samtliga angelägenheter, av vilka arhetskraftsfrågorna
vore av väsentlig betydelse.

Styrelsen kunde emellertid icke tillstyrka utredningens förslag beträffande
länsarbetsnämnderna. Arbetsförmedlingen, inklusive yrkesvägledning
och arbetsvärd, vore nämndernas väsentliga uppgift. Dess karaktär av riksangelägenhet
skulle äventyras. Med hänsyn till lokalförhållandena i flertalet
län skulle det dagliga samarbetet mellan arbetsmarknadssektion och
länsstyrelsen i övrigt bli tungt. Klyvningen av personalen i en länsstyrelsedel
och en huvudkontorsdel innebure stora nackdelar, bl. a. därför att även
de befattningshavare som skulle ingå i länsstyrelsen måste deltaga i det
löpande förmedlingsarbetet. Länsarbetsdirektören skulle förlora sin självständiga
ställning och sin karaktär av chefstjänsteman. Han komme ej
längre att kunna företräda arbetsmarknadsområdet och föra dess talan.
Landssekreterarna hade endast begränsad erfarenhet av arbetsmarknadsproblemen,
och det vore därför olämpligt, att länsarbetsdirektörerna underordnades
dem. Den kamerala verksamheten borde bibehållas hos länsarbetsnämnden;
redogörartjänsterna kunde ej indragas. Kansliassistenterna vore
de enda administrativa tjänstemännen och kunde ej heller som utredningen
föreslagit undvaras. Någon besparing kunde man därför ej räkna med.

Av länsarbetsnämnderna tillstyrkte en (Blekinge) förslaget, en (Kalmar)
ville icke motsätta sig förslaget, en (Kronoberg) förklarade sig varken vilja
till- eller avstyrka förslaget och en (Gotland) angav icke någon ståndpunkt.
Övriga 21 nämnder avstyrkte förslaget, en (Västerbotten) dock med den
motiveringen alt samordningen enligt förslaget ej ginge långt nog.

1050 års arbetsförmedlinysutredning avstyrkte under åberopande av förmedlingens
rikskaraktär. Kansliassistenterna kunde ej undvaras, och nå -

316

gon nämnvärd besparing i övrigt vore ej att räkna med. Utredningen förordade,
att samordning skulle sökas efter andra linjer.

Bostadsstyrelsen påpekade, att styrelsens och länsbostadsnämndernas
huvuduppgift vore av bankmässig natur, nämligen att utgiva lån mot hypotek.
Ur verksamhetens egen synpunkt skulle det vara en fördel, om densamma
fortfarande kunde handhas av organ, som icke tillika handhade
sådana statliga förvaltningsuppgifter, i vilka statens överhöghet gentemot
medborgarna vore betonad. Det skulle också vara en nackdel, om verksamheten
splittrades upp mellan bostadsstyrelsen och länsstyrelser i stället
för att vara samlad inom en organisation. Dessa allmänna synpunkter talade
mot förslaget.

Emellertid inginge tills vidare i nämndernas verksamhet vissa betydelsefulla
arbetsmoment, vilka krävde en bättre samordning än för närvarande.
I den bostadspolitiska organisationens utgångspunkter gällde detta nämndernas
granskning av markfrågan, som vore en del av den fastighetsekonomiska
granskningen. Denna nämndernas uppgift att granska låneärendena
ur allmän lokaliseringspolitisk synpunkt utgjorde ett huvudskäl för
förslaget att inordna nämnderna under länsstyrelsen. När emellertid bebyggelseplaneringen
enligt 1947 års byggnadslag på allvar kommit i gång,
borde det vara möjligt att som låneobjekt godtaga alla fastigheter som därefter
kommit till stånd, efter prövning allenast av markprisfrågan. Under
övergångstiden måste emellertid i görligaste mån förhindras att byggandet
ställde planeringsarbetet inför fullbordade fakta. I detta avseende hade det
med länsarkitekterna inledda samarbetet varit av stor nytta.

Nämnden hade i lokaliseringsfrågor framför allt behov av samarbete
med överlantmätare, länsarkitekt och distriktsingenjör för vattenförsörjning
och avlopp. Detta samarbete borde ledas av länsstyrelsen som vore
det beslutande organet i planfrågor. Samarbetet förefölle ha bättre förutsättningar
i de län, där det utfördes i ständig kontakt med eller under ledning
av länsstyrelsen. Vad anginge behovet av samarbete med länsarbetsnämnden
gällde det icke att åstadkomma gemensamma bedömningar utan
endast samtidighet.

Bostadsstyrelsen befarade att nämndernas inordnande i länsstyrelsen
skulle få till följd att långivningen komme att användas som ett medel i
planmyndighctcrnas syften.

Kassörens uppgifter vore av den art, att även om de kamerala uppgifterna
överflyttades till landskontoret en befattningshavare motsvarande kassören
ej kunde undvaras. Styrelsen befarade vidare, att en ytterligare decentralisering
av lånefrågorna komme att stoppas upp, då en sådan förutsatte, att
styrelsen hade intim kontakt med länsorganen.

Bostadsstyrelsen avstyrkte preliminärt förslaget och hävdade, att ytterligare
erfarenheter av det pågående samarbetet borde avvaktas. Bedöm -

317

ningen borde uppskjutas i avvaktan på utredningarna om stadsplaneväsendet
och om näringslivets lokalisering; härom talas ytterligare i det följande.

Av nämnderna tillstyrkte en (Malmöhus), två (Örebro och Gävleborg)
hade intet att erinra, en (Stockholm) angav ej ståndpunkt men syntes välvilligt
inställd till förslaget, medan en (Västmanland) ansåg att definitivt
ställningstagande borde anstå, övriga 19 nämnder avstyrkte.

Socialstyrelsen deklarerade, att behovet av en förändring av länsstyrelsernas
organisation och ställning i länsförvaltningen länge varit kännbart.
Organisationsformen vore olämplig, och tillräckliga arbetskrafter saknades.
Sistnämnda faktum hade utredningen ej tillräckligt beaktat. Utredningens
förslag vore i väsentliga delar ägnat att främja en effektiv modern socialvård.
Väsentliga fördelar skulle vinnas genom att hos länsstyrelserna sammanföra
de mångskiftande arbetsuppgifter som tillhörde modern socialvård
och som nu låge på de fristående organen. Styrelsen anslöt sig — dock med
undantag beträffande länsnykterhetsnämnden — till tanken på en koncentration
till länsstyrelserna av det statliga arbetet inom socialvården i länen;
(fyra reservanter förordade att även länsnykterhetsnämnderna skulle
anknytas till länsstyrelserna).

Åtta fattigvårds- och barnavårdskonsulenter tillstyrkte förslaget, en konsulent
avstod från att yttra sig, två voro tveksamma och två konsulenter
avstyrkte detsamma;

en länsnykterhetsnämnd tillstyrkte förslaget, åtta länsnykterhetsnämnder
voro tveksamma och 15 avstyrkte;

tio mödrahjälpsnämnder tillstyrkte förslaget, tre voro tveksamma och 13
avstyrkte förslaget.

Pensionsslyrelsen ansåg, att förslaget innehar tillskapande av en effektivare
statlig förvaltning i länen och ökade möjligheter för decentralisering.

Riksförsäkringsanstälten anförde, att splittringen av socialförsäkringarna
i organisatoriskt avseende medförde besvärligheter vid försäkringarnas tilllämpning,
fördyring av förvaltningskostnader och olägenheter för allmänheten.
Anstalten anslöt sig därför i princip till utredningens ståndpunkt
men kunde ej ange, hur den borde tillämpas på socialförsäkringsområdet.
Det vore emellertid angeläget, att länsstyrelsernas inre organisation snarast
gjordes om, så att spörsmålet om att koncentrera vissa socialförsäkringsfrågor
till länsstyrelsen ej fölle på organisationssvårigheter i länsstyrelserna.

Socialvårdskommittén tillstyrkte inordnande i länsstyrelsen av länsarbetsnämnd,
länsbostadsnämnd, mödrahjälpsnämnd och länsnykterhetsnämnd
i konsekvens med kommitténs i tidigare sammanhang tillkännagivna
mening om behovet av samordning i länsinstansen.

Byggnadsstyrelsen anförde, att landshövdingarnas ordförandeskap i
nämnderna och förefintligheten av länsråden icke vore tillräckliga för att
åstadkomma samordning och enhetlighet på viktiga områden. Styrelsen

318

underströk allmänhetens krav på ökad samordning och ansåg de föreslagna
åtgärderna för att stärka länsstyrelsens centrala ställning välbetänkta, men
framhöll samtidigt att det hade varit önskvärt att ett definitivt bedömande
av förslagen kunnat anstå tills utredningarna om stadsplaneväsendet, om
näringslivets lokalisering och om vatten och avlopp framlagts.

Föredragningsskyldighet för länsarkitekterna skulle, om den inskränkte
sig till de viktigare frågorna, knappast medföra ökad bundenhet. Genom
föredragningen skulle länsarkitekten erhålla större möjligheter att effektivt
tillvarataga plan- och byggnadsväsendets intressen, ett visst dubbelarbete
skulle undvikas och länsarkitekten skulle få ökade och direkta kontakter
med övriga berörda tjänstemän. Om länsarkitekten, som föreslagits,
i vissa ärenden ensam finge meddela beslut på länsstyrelsens vägnar skulle
detta innebära en enklare och snabbare handläggning.

Styrelsen framhöll önskvärdheten av att den byggnadstekniska expertisen
samlades i ett organ, så att dess verksamhet kunde samordnas och
dubbelarbete undvikas. Styrelsen föreslog därför, att länsbostadsnämndens
tekniska personal samt distriktsingenjören för vatten och avlopp skulle
knytas till länsarkitektkontoret. Länsstyrelsen förfogade ju över dettas
tjänstemän som sina biträdande tjänstemän och kunde dirigera deras verksamhet.
Styrelsen ansåg, att i länsstyrelsen borde organiseras en särskild
avdelning för planeringsfrågor, jämställd med landskansli och landskontor.

Föredragningsskyldighet för länsarkitekterna tillstyrktes i huvudsak eller
lämnades utan egentlig erinran av 16 länsarkitekter, medan fem länsarkitekter
voro synnerligen tveksamma och tre länsarkitekter avstyrkte.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ifrågasatte, huruvida det icke vore
bättre att nödig samordning söktes genom utvecklande av länsråden, samt
förklarade att länsindelningen borde överses innan en så genomgripande
reform som den föreslagna genomfördes. En särskild planeringsavdelning
vid sidan av landskansli och landskontor borde inrättas i länsstyrelsen.
Samma skäl som talade för att länsarkitekten icke skulle vara länsstyrelsens
tjänsteman gällde även för distriktsingenjören för vatten och avlopp.
Distriktsingenjören kunde icke anses representera teknisk-ekonomiska synpunkter,
och om man ville tillföra länsstyrelsen dylik expertis borde man
inrätta en särskild befattning hos länsstyrelsen. Frågan borde t. v. lämnas
öppen i avvaktan på vatten- och avloppssakkunnigas betänkande. Styrelsen
avstyrkte förslaget om avskaffande av länsvägnämnderna och deras ersättande
med lekmannamedverkan i länsstyrelsens beslut.

Statens biltrafiknämnd ansåg att, om lekmannamedverkan i trafikärenden
komme till stånd, den borde organiseras som intresserepresentation
(trafikanter och trafikutövare) liksom fallet vore i biltrafiknämnden.

Statskontoret fann det angeläget, att åtgärder vidtoges för att få till stånd
en koordination av den starkt splittrade statsförvaltningen på länsstadiet.
Statskontoret anslöt sig därför i princip till tanken på en koncentration

319

och samordning av länsförvaltningen. Statskontoret ansåg sig dock icke av
materialet kunna draga några mera säkra slutsatser, huruvida ett realiserande
av samordningsförslaget komme att ställa sig ekonomiskt fördelaktigt
för statsverket. Om förslaget icke godtoges, måste länsråden utbyggas.
Därjämte borde i så fall övervägas inrättande av en »kameralcentral»
på så sätt, att länsstyrelsen finge ställning som notariatorgan.

Statskontoret ansåg, att skälen för inordnande av lantbruksnämnden i
länsstyrelsen vore minst lika starka som då det gällde länsarbetsnämnd och
länsbostadsnämnd, och fann även goda skäl tala för inrättande framdeles
av en skolsektion i länsstyrelsen.

Riksräkenskapsverket uttalade, att mödrahjälpsnämndens, länsnykterhetsnämndens
och länsvägnämndens kansligöromål skulle kunna utföras
på ett mera ekonomiskt sätt inom den större enhet, som länsstyrelsen utgjorde,
och verket tillstyrkte därför, att dessa nämnder inordnades i länsstyrelsen.
Även om vissa skäl kunde anföras mot inordning av länsarbetsnämnden
(den rena arbetsförmedlingen påkallade endast i mindre grad
samarbete), vore å andra sidan behovet av samordning mellan arbetslöshetsbekämpningen,
krisberedskapen m. m. och vissa av länsstyrelsens viktigare
uppgifter (bebyggelseplanering, vägväsende, civilförsvar) av så stor
betydelse, att verket tillstyrkte även länsarbetsnämndens inordnande. Den
bostadspolitiska verksamheten syntes äga så nära samband med bebyggelseplaneringen
och vissa av länsstyrelsens sociala uppgifter, att en fastare
samordning inom länsstyrelsens ram vore önskvärd. Även länsbostadsnämndens
inordnande tillstyrktes därför. Vid inordnande av länsarbetsnämnderna
bleve arbetsmarknadsstyrelsens specialrevision överflödig. I stället
måste riksräkenskapsverkets granskningspersonal utökas.

Statens organisationsnamnet ansåg, att de föreslagna organisatoriska åtgärderna
vore ägnade att skapa en mera lämplig organisation för länsförvaltningen.
Behovet av samordning bleve bättre tillgodosett. Nämnden hade
därför i princip icke något att erinra mot förslaget, som även medförde
ökade möjligheter till effektivisering och förenkling samt decentralisering.
Oavsett i vilken omfattning en organisatorisk samordning skedde, borde
alla möjligheter till koncentration av länsorganens förvaltningslokaler tillvaratagas.
Icke oväsentliga rationaliseringar kunde enbart härigenom ernås.

Beträffande den inre organisationen tillstyrkte organisationsnämnden
sektionsindclningcn, men ansåg att densamma för landskontorets del borde
anstå i avbidan på vissa utredningar. Det vore svårt att avgöra personalbehovet,
och innan personalorganisationen fastställdes, borde särskilda organisationsundersökningar
företagas.

Statens sakrevision hade icke varit i närmare beröring med förevarande
organisationsfrågor och utlåtandet begränsades därför till vissa allmänna
synpunkter. Att ledningen av förvaltningsverksamheten i länen kommit
att i väsentliga hänseenden åvila från den centrala länsledningen fristående

320

organ innebure olägenheter genom ansvällning av förvaltningsapparaten
och försvårade kommunikationer mellan förvaltning och allmänhet. Med
hänsyn härtill förelåge anledning till en sådan koncentration av länsförvaltningen,
som medförde en enhetlig planläggning av verksamheten och en
effektivitetsökning. Enligt förslaget skulle den direkta ledningen av detaljarbetet
i länsstyrelsen i väsentliga hänseenden överflyttas från landshövdingen
till underordnade tjänstemän. Detta vore i viss mån betänkligt, men
å andra sidan innebure det större möjligheter för landshövdingen att ägna
sig åt den egentliga planläggningen och ledningen i stort. Verksarbetet
skulle erhålla en rationellare utformning.

Den synnerligen blygsamma besparing som redovisades gjorde det önskvärt
att mera ingående organisationsundersökningar utfördes, innan slutlig
ställning toges till personalorganisationen. I samband härmed borde undersökas,
om icke redan inrättandet av en kameral central hos länsstyrelserna
även för nämnderna skulle medföra besparingar.

Lanlbruksstyrelsen ansåg, att den starkare ställning såväl inåt som utåt,
som borde beredas länsstyrelserna, kunde förlänas dem utan alltför
störande ingrepp på områden, som låge utanför deras verksamhet. Under
alla förhållanden syntes försiktighet böra iakttagas vid överförande av uppgifter
till länsstyrelsen. Fara förelåge eljest, att ett stort ämbetsverk med
vitt skilda uppgifter tillskapades och att kravet på snabb och smidig handläggning
bleve eftersatt. Särskilt vore det anledning att hysa tvekan om
lämpligheten att till länsstyrelsen överföra uppgifter av mera teknisk natur.
De befattningshavare som sysslade därmed vore i allmänhet på grund
av specialutbildning icke användbara på andra områden. Inflyttades de i
länsstyrelsen, måste de i vart fall bilda tämligen slutna sektioner. De bleve
vidare icke längre på samma sätt som förut ansvariga för verksamheten.
Ansvaret komme att i viss mån övervältras på en icke tekniskt kunnig eller
erfaren avdelningschef.

Klart vore emellertid, att framför allt planeringsverksamheten måste nära
samordnas i länen. Det vore icke uteslutet, att denna samordning kunde
vinnas genom utvecklande av länsråden. Därvid borde länsstyrelsen utrustas
med en befattningshavare med huvudsaklig uppgift att biträda landshövdingen
med att sammanhålla olika slag av social och ekonomisk verksamhet.
Styrelsen underströk de av utredningen anförda skälen för att
bibehålla lantbruksnämnderna som fristående organ och tilläde bl. a., att
inordnandet av lantbruksnämnderna i länsstyrelserna skulle medföra stora
svårigheter för lantbruksstyrelsen att fullgöra sin uppgift att i stora drag
planera, leda och övervaka rationaliseringsverksamheten. Även styrelsens
samverkan med andra centrala organ skulle försvåras. Slutligen framhöll
styrelsen, att om lantbruksnämnderna inordnades i länsstyrelserna den kamerala
verksamheten likväl måste bibehållas på den mot nämnden svarande
avdelningen i länsstyrelsen. Kamrerartjänsten kunde icke indragas.

321

Samtliga lantbruksnämnder avvisade tanken på inordnande i länsstyrelsen.
Några nämnder avstyrkte över huvud varje i samordningssyfte föreslagen
förändring.

Statens jordbruksnämnd uttalade sig endast om lantbruksnämnderna,
vilkas inordnande i länsstyrelserna tillstyrktes. Jordbruksnämnden anförde
härom, att en lantbrukssektion i länsstyrelsen borde kunna framstå som
en verklig målsman för jordbrukets intressen likaväl som lantbruksnämnden.
Om lantbruksnämnden inordnades i länsstyrelsen, ökades garantierna
för att jordbrukets intressen bleve tillvaratagna i länsstyrelsens allmänna
verksamhet att främja utvecklingen i länet. Härtill komme andra synpunkter
som t. ex. att allt för en slutlig föredragning erforderligt material
lättare kunde sammanställas inom ett verk än vid samarbete mellan
olika verk. För att icke jordbruksrationaliseringen skulle fördröjas, vore
det angeläget, att den administrativa apparaten fungerade så smidigt som
möjligt. Fn icke oväsentlig förbättring härutinnan kunde vinnas, om en
organisatorisk samordning mellan länsstyrelse och lantbruksnämnd komme
till stånd. Ur rent organisatorisk synpunkt kunde det ifrågasättas, om något
av de organ, som föreslagits skola inordnas i länsstyrelsen, skulle ha större
nytta av en inordning än lantbruksnämnden.

Domänslyrelsen fann det angeläget, att en verklig samordning komme
till stånd och att länsstyrelsen bereddes erforderliga möjligheter att fylla
sin samordnande och ledande uppgift. Styrelsen hade i princip intet att erinra
mot utredningens förslag i detta syfte, d. v. s. inordnandet av nämnderna,
lekmannamedverkan i länsstyrelsen och sektionsindelningen. Ehuru
styrelsens erfarenheter av samarbetet med lantbruksnämnderna i stort sett
vore gynnsamma, låge det i sakens natur, att i samband med jordbrukets
yttre rationalisering intressekonflikter lätt kunde uppkomma mellan å ena
sidan jordbruksnäringen och det därmed förbundna mindre skogsbruket
och å andra sidan det som självständig näring arbetande större skogsbruket.
Det borde vara till samhälleligt gagn, om intresseavvägningen i dylika
fall handhades av en gentemot båda näringarna fristående och opartisk
lokal myndighet, som kunde samordna redan i första instans. Med hänsyn
härtill tillstyrktes inordnandet av lantbruksnämnderna i länsstyrelserna.

Skogsstyrelsen menade, att behov otvivelaktigt förelåge av starkare samordning
mellan olika verksamhetsgrenar i länsförvaltningen. Ur denna synpunkt
syntes vissa fördelar vara att vinna genom att de föreslagna nämnderna
inordnades i länsstyrelserna.

Veterinärstyrelsen hade intet att erinra mot att remissystemet mellan
länsstyrelse och länsveterinär utbyttes mot skyldighet för länsveterinärerna
att vara närvarande vid handläggning av vissa ärenden i länsstyrelsen.

Kommerskollegiet yttrade, att även om någon fördel vore förknippad med
nämndernas fristående ställning förslaget om deras inordnande i länsstyrelsen
finge anses värdefullt genom att ett ändamålsenligt samarbete skulle

21 Ren. berättelse ang. statsverket år 1958 I

322

underlättas. Kollegiet förordade, att även lantbruksnämnderna inordnades
i länsstyrelserna.

Svenska landskommunernas förbund anförde, att förbundsstyrelsen i annat
sammanhang gett uttryck åt sina krav på bättre samordning och större
koncentration av den kommunala nämndsorganisationen. Kommunernas
arbetsformer och förvaltningstekniska organisation bleve i allt större utsträckning
beroende av statsförvaltningen, särskilt länsförvaltningen. Ur
kommunal synpunkt vore det därför ej likgiltigt, hur denna vore organiserad.
På många sätt hade kommunerna känning av den bristande samordningen
på länsstadiet. Talrika exempel funnes på att viktiga kommunala
frågor bleve oskäligt fördröjda, därför att ett flertal fristående organ haft
att ta befattning med dem. Det sätt på vilket den nödiga samordningen
borde vinnas undandroge sig förbundsstyrelsens bedömande. Så långt styrelsen
kunde bedöma, förefunnes emellertid ur landskommunala synpunkter
inga större betänkligheter mot att lägga förslaget till grund för en reform.

Svenska landstingsförbundets styrelse ansåg, att många skäl talade för
utredningens förslag. Om styrelsen icke desto mindre vore tveksam inför
förslaget, berodde detta i första hand på farhågan, att länsstyrelserna skulle
förlora sin självständighet och bli beroende av de centrala verken. Man
kunde ej heller bortse från den ökade arbetsbördan, som kunde leda till
ökad byråkratisering. Det kunde vidare befaras, att länsstyrelserna bleve så
stora verk att samordningen och överblicken skulle äventyras. Då länsorganen
i de flesta fall vore belägna i residensstäderna, torde en ökad samordning
och förenkling av arbetsformerna kunna genomföras utan en så
radikal reform som föreslagits. I vart fall syntes något inordnande av länsarbetsnämnd
och länsbostadsnämnd ej böra ske liksom ej heller av lantbruksnämnd.
Någon erinran mot inordnande av mödrahjälpsnämnden hade
styrelsen ej, även om något större behov av en sådan förändring ej förelåge.
Beträffande övriga nämnder vore även betänkligheterna mindre än i
fråga om länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd.

Även om vissa nackdelar vore förenade med lekmannamedverkan i länsstyrelsen,
erbjöde förslaget härom en framkomlig väg. Om lekmannamedverkan
i länsstyrelsen komme till stånd, bleve det naturligt att landstingen
utsåge vissa av lekmännen. Härigenom skulle samarbetet länsstyrelse—
landsting befrämjas.

Av de förvaltningsutskott som yttrat sig över förslaget i vidare mån än
som berör socialvården anslöt sig 12 (Uppsala, Södermanland, Östergötland,
Kalmar norra, Blekinge, Kristianstad, Halland, Göteborg och Bohus, Älvsborg,
Gävleborg, Jämtland och Norrbotten) helt eller i huvudsak till landstingsförbundets
yttrande. Ett förvaltningsutskott (Jönköping) ville att dåvarande
system skulle prövas ytterligare och ett (Skaraborg) var tveksamt,
medan två (Malmöhus och Västmanland) i huvudsak tillstyrkte utredningens
förslag. Ett förvaltningsutskott (Värmland) anslöt sig till landstingsförbun -

323

det utom beträffande länsarbetsnämnden, som ansågs böra inordnas i länsstyrelsen.
Som skäl härför anfördes bl. a., att lekmannainflytandet i nämnden
vore ringa eller intet och begränsat till yttrande över vissa frågor som
avgjordes centralt i Stockholm. Utredningens förslag ansågs på denna punkt
ägnat att stärka lekmannainflytandet.

Socialvårdsförbundet avstyrkte i det väsentliga förslaget som ansågs beröva
länsstyrelserna deras auktoritet. De nytillkommande ärendena skulle
i vissa fall fordra en skälighetsprövning, som vore främmande för länsstyrelserna.

Hushållningssällskapens förbund delade utredningens uppfattning om
önskvärdheten av decentraliseringar men ansåg, att förutsättningar för ytterligare
sådana kunde skapas genom att förse de fristående organen med
erforderlig kvalificerad arbetskraft. Förbundet ville icke göra gällande, att
en länsstyrelse i och för sig skulle betjäna allmänheten sämre än ett fristående
organ, men länsstyrelserna kunde växa ut till så stora ämbetsverk, att
ärendenas handläggning icke kunde bli tillräckligt snabb och effektiv. En
alltför långt gående samordning kunde lätt leda till att beslut även i ärenden
av relativt liten vikt uppskötes.

Förbundet avstyrkte i princip inordnande i länsstyrelsen av fristående
organ och uppehöll sig vidare vid förhållandet lantbruksnämnd—hushållningssällskap.
Härom anfördes bl. a. att samordningen icke främjades genom
att den lokala beslutanderätten rörande statligt understödda åtgärder
inom av varandra helt avhängiga områden delegeras på två olika organ.

Sveriges lantbruksförbund påpekade, att allmänheten ofta kände sig oförstående
till nödvändigheten av att i närliggande eller samma frågor behöva
vända sig till olika organ och än mer förvånande måste saken te sig för
allmänheten, när den allt som oftast märkte, att dessa organ hade olika
uppfattningar och komme fram till olika resultat. Denna bristande samordning
vore ur samhällelig synpunkt kostsam och skadlig. En organisering
av länsförvaltningen så att en verklig samordning mellan olika verksamhetsgrenar
komme till stånd framstode därför som ett starkt intresse såväl för
samhället som för allmänheten. Förbundet tillstyrkte förslaget om inordnande
av samtliga nämnder utom lantbruksnämnden ävensom förslaget
beträffande experterna och i fråga om lekmännen. Vad anginge lantbruksnämnden
anförde förbundet bl. a., att man borde undvika att ge sken av att
lantbruksnämndens och hushållningssällskapets arbete på något sätt skulle
vara artskilda, så att det ena organet skulle representera statens intressen
och det andra jordbrukarnas.

Länsvägnämndernas förbund avstyrkte länsvägnämndernas avskaffande
och ersättande med lekmannamedverkan i länsstyrelserna.

Svenska väg föreningen avstyrkte införande av lekmannamedverkan i vägoch
trafikfrågor.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation tillstyrkte i princip den före -

324

slagna omorganisationen men avstyrkte lekmannamedverkan i trafikärenden.

Länsstyrelsernas ståndpunktstaganden företedde ett flertal olika varianter
såväl principiellt och i de stora frågorna som i många detalj spörsmål,
övervägande positiva till samordningsprinciperna i utredningens förslag
voro länsstyrelserna i elva län, nämligen Stockholms, Östergötlands, Uppsala,
Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Örebro, Västmanlands
och Västerbottens län. Huvudsakligen negativa i principfrågan om än
i något olika mån i fråga om vissa detaljer voro länsstyrelserna i övriga tretton
län, nämligen Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län. Reservationer
hade dock avgivits, i Älvsborgs län av landssekreteraren och i Skaraborgs
län av landssekreteraren och landskamreraren, till förmån för en avgjort
positiv ståndpunkt.

Bland de motiv, som anförts av den första (positiva) gruppen länsstyrelser,
må följande framhållas. KB i Kalmar län ansåg att det skälet för samordning,
att allmänheten finge endast ett i stället för som nu flera organ
att vända sig till, vore så vägande att detsamma måste anses fullt tillräckligt
för att motivera den organisatoriska samordningen. KB i Örebro län
anförde bl. a., att olägenheterna bestode dels i bristande samordning mellan
länsstyrelsen och övriga länsorgan och dels i att länsstyrelserna stode vid
sidan av den verksamhet landshövdingen som ordförande i andra länsorgan
bedreve. Utredningens strävan efter samordning behövde ej motiveras med
besparingssynpunkter. Den vore motiverad redan av det föreliggande samordningsbehovet.
KB i Blekinge län ansåg, att länsstyrelserna vid sidan av
sina rent administrativa uppgifter även hade den uppgiften att vara ett
samlande, sammanhållande och framdrivande organ på samtliga de områden,
där den statliga verksamheten hade beröring med länets näringsliv,
sociala frågor och liknande problem. Länsrådsorganisationen hade olägenheter
av allvarlig natur. Länsrådet med sina experter kunde bl. a. lätt
komma i konfliktsituationer med nämnderna med deras lekmän. KB i Malmöhus
län anförde bl. a. att frågor som berörde flera myndigheter lättare
kunde lösas, om de handlades inom ett och samma verk än om de skulle
behandlas samrådsvägen. Sistnämnda utväg bleve också mera betungande
för de tjänstemän, som skulle svara för samordningen. KB i Västerbottens
län framhöll bl. a., att villrådigheten hos allmänheten i länet vore
stor både i fråga om till vilket statligt organ i länet man skulle vända sig
och hur det skulle ske. Särskilt allmänheten skulle vara betjänt av en samordning
till ett enda länsorgan av flertalet administrativa statsuppgifter i
länet. KB i Uppsala län ansåg, att förslaget om inordnande av länsnämnderna
i länsstyrelsen, sådant förslaget var utformat, i och för sig måste
anses medföra ringa ingrepp i den bestående förvaltningen. Samma KB

325

liksom KB i Västmanlands län gjorde dock i viss mån sina ställningstaganden
beroende av att de centrala verkens direktivrätt finge en godtagbar utformning
(allmänna tillämpningsföreskrifter, anvisningar i tekniska frågor,
o. s. v.).

De ståndpunkter som intagits av KB i Stockholms län, KB i Östergötlands
län och KB i Hallands län vore något mera nyanserade. KB i Stockholms
län anförde, att den föreslagna reformen icke kunde komma till sin
fulla rätt, förrän lokalfrågorna lösts så att alla avdelningar inom den utvidgade
länsstyrelsen även lokalt kunde sammanföras. Där detta ej kunde
ske, saknades en väsentlig förutsättning för samordningen. Vissa skäl talade
för att man endast successivt utbyggde länsstyrelsen, och till en början
begränsade samordningen till de organ, beträffande vilka lämpligheten
av en dylik åtgärd kunde anses mera oomtvistlig. Närmast syntes då ifrågakomma
mödrahjälps- och länsnykterhetsnämnderna. Dessutom syntes
även länsbostadsnämnden kunna inordnas under länsstyrelsen. En bestämd
gränsdragning mellan bebyggelseplaneringen och bostadspolitiken vore i det
närmaste omöjlig. KB i Östergötlands län fann de principiella skäl, som
utredningen anfört, i många avseenden beaktansvärda, åtminstone teoretiskt
sett. Med hänsyn till de praktiska konsekvenserna tedde sig reformen
måhända icke så lätt ordnad. För att reformens syfte helt skulle vinnas
tarvades först och främst lämpliga lokalförhållanden. KB i Hallands län
underströk betydelsen av förbättrad samordning i länsförvaltningen. Huruvida
samordningsfrågan skulle lösas genom inordnande i länsstyrelsen av
de fristående organen eller på annat sätt, vore för KB icke någon principfråga.
KB framhöll betydelsen av att hela den personal, som sysslade med
samhällsplaneringen, sammanfördes till en organisatorisk enhet.

Bland de länsstyrelser, som i stort sett ställde sig negativa till förslaget,
kunna vissa olika grupper urskiljas. KB i Värmlands län liksom KB i Gävleborgs
län och KB i Jämtlands län delade utredningens uppfattning, att en
bättre lokal samordning av statligt ledda åtgärder vore önskvärd. Samordningen
borde dock kunna åvägabringas med mindre genomgripande åtgärder.
Fn organisatorisk samordning vore även, fast den innebar en viss
rationalisering, icke i och för sig någon garanti för större effektivitet. Det
förelåge också fara för att länsstyrelserna skulle förlora sin tämligen självständiga
ställning, om förslaget genomfördes.

KB i Skaraborgs län och KB i Kopparbergs län ansåg, att behovet av en
organisatorisk samordning överdrivits och att de olika verksamhetsgrenarna
bleve bäst tillgodosedda genom specialorgan. KB i Jönköpings län
anförde bl. a., att frågan om att stärka länsstyrelsens ställning borde lämnas
ur räkningen, då det gällde att pröva konkreta förslag till ändamålsenlig
organisation av skilda förvaltningsangelägenheter. Tyngdpunkten i
länsstyrelsens ämbetsuppgifter borde väsentligen avgränsas till att avse ledande,
övervakande och kontrollerande befogenheter.

326

(Samtliga nu uppräknade negativa KB utom KB i Skaraborgs län hade
dock tillstyrkt eller lämnat utan erinran att en eller flera av nämnderna
inordnades i länsstyrelserna.)

KB i Södermanlands län, KB i Gotlands län, KB i Kristianstads län, KB
i Älvsborgs län, KB i Västernorrlands län och KB i Norrbottens län intogo
en mera deciderat negativ ståndpunkt.

KB i Södermanlands län, vars inställning i viss mån är representativ för
de övriga senast nämnda KB om än något mera tillspetsat uttryckt, ansåg,
att förslaget skulle på ett betänkligt sätt försvaga länsstyrelsernas ställning
och göra dem mindre skickade att övertaga nya arbetsuppgifter. Om man
ville stärka länsstyrelsernas ställning, vore säkerligen vägen därtill att bereda
länsstyrelsernas tjänstemän högre löneställning. Vidare vore en del av de
ärendesgrupper, som förcsloges till inflyttning i länsstyrelsen, av den natur
att det skulle bli en belastning för länsstyrelserna att engagera sig däri.
Tilldelning av statsbidrag efter skälighetsprövning vore främmande för
länsstyrelsens verksamhet och kunde rubba den viktiga tillförsikten till att
länsstyrelserna endast hade att skipa rätt. KB — som särskilt vände sig mot
direktivrätten för de centrala verken — ansåg, att hela uppläggningen av
utredningens förslag vittnade om en förvånande brist på sinne för vad som
traditionsenligt varit det bärande i länsstyrelsernas organisation och en därmed
följande, oroande tendens att utifrån vissa teoretiska utgångspunkter
på ett opraktiskt sätt stöpa om länsstyrelserna till ett slags underämbetsverk
av central administrationstyp var på sin ort.

KB i Västernorrlands län ■— som medgav att ett visst behov av bättre
samordning förelåge och att förslaget innehölle mycket av värde — uttryckte
sin negativa ståndpunkt på följande sätt. Totalintrycket inncbure
från KB:s synpunkt en svår besvikelse. Det gåve icke KB den behövliga
förstärkningen. Förslaget avsåge att skapa en lantregering med mycket
omfattande kompetensområde. Resultatet hade blivit en koloss, som möjligen
kunde imponera genom sitt omfång men näppeligen genom sin ändamålsenliga
byggnad, sin smidighet och sin effektivitet. Lekmannanämnder
tyngde förvaltningsapparaten och försvagade handlingskapaciteten. Den genomgående
direktivrätten koinme att undergräva länsstyrelsens auktoritet.
Förslaget tedde sig ur organisatoriska synpunkter som en styggelse. KB
såg framför sig ett siamesiskt monstrum med många huvuden. Varje kroppsdel
hade sitt huvud i sitt centrala verk. Om man hortsåge från de överdrifter
som utredningen låtit förleda sig till i sin allt uppslukande lidelse
för den i och för sig riktiga samordningsidén, funnes likväl kvar en värdefull
kärna, som snarast borde tillvaratagas. Sektionssystemet borde bli den
hävstång, varmed länsstyrelserna upplyftes ur sitt alltmer betryckta läge.
KB skisserade även i grova drag en samordningsorganisation, som i stort
sett innebure, att de fristående länsorganen skulle underordnas länsstyrelsen.

327

övriga KB i denna grupp intogo en något mindre fullständigt negativ
inställning. Särskilt underströk man de olyckliga verkningar, som direktivrätten
ansågs medföra, men framhöll att starkt behov av en förbättrad
samordning förelåge.

Vad härefter angår de olika länsstyrelsernas inställning till vissa avsnitt
av den yttre organisationen kan nämnas,
beträffande lantbruksnämnderna

* att fem länsstyrelser tillstyrkte inordnande i länsstyrelsen (Stockholm,
Kronoberg, Malmöhus, Halland, Västerbotten),

att 16 länsstyrelser avstyrkte inordnande (Södermanland, Östergötland,
Jönköping, Gotland, Blekinge, Kristianstad, Göteborgs och Bohus, Älvsborg,
Skaraborg, Värmland, Örebro, Kopparberg, Gävleborg, Västernorrland, Jämtland,
Norrbotten) samt

att tre länsstyrelser ej angåvo någon ståndpunkt (Uppsala, Kalmar, Västmanland)
;

beträffande länsarbetsnämnderna

att åtta länsstyrelser tillstyrkte inordnande i länsstyrelsen (Uppsala, Kronoberg,
Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Örebro, Västmanland, Västerbotten)
och

att 16 länsstyrelser avstyrkte inordnande (Stockholm, Södermanland, Östergötland,
Jönköping, Gotland, Kristianstad, Halland [prövningen borde
anstå], Göteborgs och Bohus, Älvsborg [reservation av landssekreteraren],
Skaraborg [reservation av landssekreterare och landskamrerare], Värmland,
Kopparberg, Gävleborg, Västernorrland, Jämtland [ståndpunkten
kunde ändras i händelse av decentralisering], Norrbotten);
beträffande länsbostadsnämnderna

att 13 länsstyrelser tillstyrkte inordnande i länsstyrelsen (Stockholm,
Uppsala, Östergötland, Jönköping [bör dock anstå något], Kronoberg, Kalmar,
Blekinge, Malmöhus, Halland, Örebro, Västmanland, Kopparberg, Västerbotten)
samt

att 11 länsstyrelser avstyrkte inordnande (Södermanland, Gotland, Kristianstad,
Göteborgs och Bohus, Älvsborg [reservation], Skaraborg [reservation],
Värmland [tveksamt], Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Norrbotten)
;

beträffande mödrahjälpsnämnderna

att 17 länsstyrelser tillstyrkte inordnande i länsstyrelsen (Stockholm,
Uppsala, Östergötland, Jönköping, Kronoberg, Kalmar, Blekinge, Malmöhus,
Halland, Värmland, Örebro, Västmanland, Kopparberg, Gävleborg, Jämtland,
Västerbotten, Norrbotten) och

att sju länsstyrelser avstyrkte inordnande (Södermanland, Gotland, Kristianstad,
Göteborgs och Bohus, Älvsborg [reservation], Skaraborg [reservation],
Västernorrland);

beträffande länsnykterhelsnämnderna

328

att 15 länsstyrelser tillstyrkte inordnande i länsstyrelsen (Stockholm,
Uppsala, Östergötland, Jönköping, Kronoberg, Kalmar, Blekinge, Malmöhus,
Halland, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanland, Gävleborg, Jämtland,
Västerbotten) och

att nio länsstyrelser avstyrkte inordnande (Södermanland, Gotland, Kristianstad,
Älvsborg [reservation], Skaraborg, Värmland, Kopparberg, Västernorrland,
Norrbotten);

beträffande länsvägnämnderna

att sju länsstyrelser tillstyrkte inordnande i länsstyrelsen (Kronoberg,
Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Örebro, Västmanland, Västerbotten),

att 14 länsstyrelser avstyrkte inordnande (Södermanland, Jönköping, Gotland,
Kristianstad, Halland, Göteborgs och Bohus, Älvsborg, Skaraborg,
Värmland, Kopparberg, Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Norrbotten)
samt

att tre länsstyrelser ej angåvo någon ståndpunkt (Stockholm, Uppsala,
Östergötland); samt

beträffande lekmannamedverkan i länsstyrelsen

att 16 länsstyrelser tillstyrkte medverkan (Stockholm, Uppsala, Östergötland,
Kronoberg, Kalmar, Blekinge, Kristianstad [frihetsberövandcn], Malmöhus,
Halland, Skaraborg, Värmland [frihetsberövanden], Örebro, Västmanland,
Kopparberg, Jämtland, Västerbotten) och

att åtta länsstyrelser avstyrkte medverkan (Södermanland, Jönköping,
Gotland, Göteborgs och Bohus, Älvsborg [reservation], Gävleborg, Västernorrland,
Norrbotten).

1951 års förslag

I den inledningsvis berörda promemorian den 14 juli 1951 framlades vissa
förslag till en partiell länsstyrelsereform. Till grund för förslagen hade lagts
antagandet, att någon inordning i länsstyrelsen av länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd,
länsnykterhetsnämnd eller länsvägnämnd för det dåvarande
icke skulle komma till stånd men att länsstyrelseutredningens förslag i övrigt
i tillämpliga delar borde genomföras.

I promemorian föreslogs att mödrahjälpsnäinnden skulle inordnas i länsstyrelsen
samt att lekmannabisittare skulle deltaga i länsstyrelsens beslut i
mödrahjälpsärenden och i ärenden om frihetsberövanden samt — efter viss
ytterligare utredning — i bebyggelseplaneringsfrågor. Beträffande samordningen
mellan de olika länsmyndigheterna föreslogs, att landshövdingen
skulle vara självskriven ledamot och ordförande i länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd
och lantbruksnämnd samt att landssekreteraren skulle vara
personlig suppleant för landshövdingen i dennes egenskap av ledamot. Alternativt
föreslogs att om landshövdingarna icke ansåges obligatoriskt böra
vara ordförande i nämnderna man borde eftersträva att vid vakanser lands -

329

hövdingen eller eventuellt landssekreteraren borde utses till ordförande.
Landssekreteraren eller annan av länsstyrelsen utsedd befattningshavare
borde ha rätt och skyldighet att närvara vid nämndernas sammanträden,
oavsett vem som var ordförande.

För att ytterligare stärka garantierna för samordning och samtidigt förenkla
samarbetsformerna borde såväl chefstjänstemännen hos nämnderna
som de s. k. länsstyrelseexperterna (överlantmätare, vägdirektör, länsarkitekt,
förste provinsialläkare, länsveterinär, distriktsingenjör för vatten och
avlopp m. fl.) ha skyldighet att närvara vid handläggningen i länsstyrelsen
av dem berörande ärenden. Vissa av experterna borde dessutom åläggas
föredragningsskyldighet. Dessa bestämmelser skulle ge länsstyrelserna tillfälle
att i mån av behov utveckla och effektivisera länsrådsinstitutionen
genom att låta experterna direkt deltaga i handläggningen av länsstyrelseärenden,
utan att man därvid skulle behöva anlita formliga remisser.

I fråga om den inre organisationen upptogs i promemorian utredningens
förslag om sektionsindelning i tillämpliga delar. I förhållande till utredningens
förslag skulle för landskansliernas del arbetsmarknadssektionen
samt bostadsdetaljen av planeringsscktionen bortfalla. På grund av att i
förhållande till utredningens förslag personalramen krymptes med en föredragande
vid envar av 16 länsstyrelser föreslogs vidare att vid alla länsstyrelser
utom de fem största samt de två nordligaste den allmänna sektionen
och socialsektionen skulle sammanslås. Vid landskontoren skulle i enlighet
med utredningens förslag inrättas tre sektioner.

De hörda centrala verken hade i förevarande avseenden i stort sett ingen
annan erinran mot det i promemorian framlagda förslaget än att arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen avstyrkte obligatoriskt
ordförandeskap för landshövdingarna i nämnderna. Bostadsstyrelsen
yrkade vidare på att länsråden borde lagfästas. Samma styrelse föreslog,
att länsarkitekten obligatoriskt skulle vara föredragande i länsstyrelsen
i alla planärenden. Lantbruksstyrelsen återkom till sitt tidigare avstyrkande
av samverkan i vidare mån än vad anginge regionalplaneringen eller
annan vidsträcktare planering. Statskontoret ansåg jämväl, att länsråden
borde lagfästas.

Även vissa länsstyrelser (Södermanland, Jönköping, Gotland, Halland,
Älvsborg, Skaraborg, Värmland, Kopparberg, Jämtland) avstyrkte uttryckligen
förslaget om landshövdingarnas obligatoriska ordförandeskap i nämnderna.
En negativ inställning eller åtminstone viss tveksamhet beträffande
förslaget om experternas föredragningsskyldighet och deras deltagande även
eljest i länsstyrelsens handläggning av ärenden förekom också hos några
länsstyrelser (Kalmar, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborg, Skaraborg).
I övrigt tillstyrktes förslaget eller lämnades detsamma utan erinran av länsstyrelserna.
Två länsstyrelser (Uppsala, Blekinge) ansågo det oundgängligen
nödvändigt, att landshövdingen obligatoriskt vore ordförande i läns -

330

nämnderna. Två länsstyrelser (Blekinge, Malmöhus) yrkade, att länsråden
skulle lagfästas. En länsstyrelse (Västerbotten) föreslog, alt instruktionsvägen
bestämmelser skulle meddelas om förbud för landshövding och landssekreterare
att i länsstyrelsen handlägga ärenden, i vilka jäv för dem förelåg
på grund av deras deltagande i ärendena i länsnämnd.

Endast ett fåtal av de hörda centrala verken yttrade sig om den inre organisationen.
Bland undantagen märkes socialstyrelsen, som yrkade att en
särskild socialsektion skulle inrättas vid alla länsstyrelser utom länsstyrelsen
i Gotlands län, samt statskontoret, som ansåg att de föreslagna socialsektionerna
generellt borde slopas. Sistnämnda verk ifrågasatte även, huruvida
i vart fall vid de mindre länsstyrelserna en särskild planeringssektion
erfordrades. Statens organisationsnämnd ansåg, att i avvaktan på resultatet
av nämndens fortsatta undersökningar personalorganisationen icke borde
definitivt fastställas.

Länsstyrelserna tillstyrkte samtliga i stort sett förslaget i denna del.
Från nio länsstyrelser (Östergötland, Jönköping, Kalmar, Blekinge, Skaraborg,
Värmland, Kopparberg, Gävleborg, Jämtland) restes dock yrkanden
om inrättande av särskild socialsektion. Två av dessa (Värmland, Jämtland)
åberopade därvid erfarenheterna från den vid dessa länsstyrelser
bedrivna försöksverksamheten. En länsstyrelse (Göteborgs och Bohus) yrkade,
att i de fem största länen två taxeringssektioner skulle inrättas, en
för besvärsmål och en för övriga mål. Slutligen ansåg en länsstyrelse (Kristianstad)
att den angelägnaste frågan för länsstyrelsernas del icke vore en
omorganisation, hur önskvärd och angelägen den än i och för sig kunde
vara. Den mest brännande frågan vore, hur en tillfredsställande rekrytering
av länsstyrelsens föredragande skulle kunna ske. Den till följd av dåliga
befordringsutsikter fortgående försämringen i personalbeståndet i kvalitativt
avseende komrne att inom en snar framtid göra läget ohållbart.

1952 års beslut

Förslag till omorganisation av länsstyrelserna förelädes riksdagen i propositionen
1952: 155. Denna byggde med vissa smärre förändringar på 1951
års ovan refererade förslag. I propositionen anfördes, såvitt här är i fråga,
bl. a. följande.

Länsförvaltningen vore splittrad på ett flertal från varandra fristående
länsorgan. De särskilda organen kunde koncentrera sig på sina specialuppgifter
på ett sätt, som utan tvivel varit till stort gagn, men samtidigt
vore olägenheterna av splittringen avsevärda icke minst för allmänheten,
som ofta måste i samma ärende vända sig till ett flertal länsorgan. Framför
allt framträdde olägenheterna på samhällsplaneringens, byggnadsväsen -

331

dets och socialvårdens områden. Det förelåge ett starkt behov av en samordning
de olika myndigheterna emellan, men regler och fastställda former
för detta samarbete saknades i stort sett. Den under rådande förhållanden
lämpligaste vägen till samordning inom länsförvaltningen vore emellertid
att skapa bättre förutsättningar för en intensivare samverkan på tjänstemannaplanet.
De administrativa föreskrifterna borde emellertid utformas
på sådant sätt, att experternas fältarbete ej hindrades. Det vore vidare naturligt,
att landshövdingarna skulle vara ordförande i länsnämnderna, men
denna ordning borde icke göras obligatorisk.

Beträffande lekmannamedverkan i länsstyrelsen erinrades om att detta
spörsmål behandlats av alkoholistvårdsutredningen, 1948 års lösdriveriutredning
och socialvårdskommittén, till vilkas förslag i detta avseende slutlig
ställning ännu icke tagits. Motsvarande frågor vore under övervägande
inom barnavårdsutredningen och 1947 års psykopatvårdsutredning. Vidare
väntades frågan om administrativa frihetsberövande!! över huvud komma
att bli föremål för utredning. Med hänsyn till angivna förhållanden kunde
för tillfället slutlig ställning icke tagas till förslaget om lekmannamedverkan
i länsstyrelserna. Till följd härav kunde förslaget att inordna mödrahjälpsnämnderna
i länsstyrelsen ej förordas.

Vad gäller länsstyrelsernas inre organisation framhölls bl. a. att länsstyrelsens
uppgifter vore så omfattande, att den inre organisationen måste
rationaliseras, om de förefintliga olägenheterna skulle kunna elimineras.
Detta syntes kunna vinnas genom tillämpning av ett byråsystem, som skulle
öppna möjligheter dels för såväl landshövdingen som avdelningscheferna
att i ökad omfattning delegera göromål av mindre vikt till underlydande
befattningshavare och dels för avdelningscheferna att fullgöra uppgifter
motsvarande expeditionschef och överdirektör. Eu förutsättning härför vore
emellertid, att arbetsuppgifterna inom vardera huvudavdelningen allt efter
sin art sammanfördes inom mindre enheter, var och en under ledning av
en kvalificerad chef. En sådan uppdelning på smärre enheter, samordnade
under avdelningschefen, skulle främja kontinuitet och enhetlighet, tillgodose
tidens krav på en aktiv förvaltningsverksamhet samt möjliggöra en
rationell arbetsfördelning och en smidig personalorganisation. Byråsystemet
skulle slutligen medföra, att vid behov ytterligare verksamhetsgrenar
kunde läggas på länsstyrelsen genom inrättande av nya sektioner. Då fördelarna
med en ordning enligt byråsystemet således vore påtagliga, förordades
införande av ett sådant system i form av en sektionsorganisation.
— Samtidigt föreslogs en avsevärd utbyggnad av taxeringsorganisationen,
vilket förslag dock ej grundades på 1951 års promemoria utan på länsstyrelsernas
egna framställningar.

Vid utskottsbehandlingen (statsutsk. uti. 1952: 129) tillstyrktes i huvudsak
de framlagda förslagen. Utskottet underströk för sin del angelägenheten
av att förenkla instruktioner in. in., så att dubbelarbete undvekes så långt

332

möjligt, utan att ändamålet med inspektioner och annat förvaltningsarbete
äventyrades. Riksdagen godkände de i propositionen föreslagna grunderna
för omorganisation av länsstyrelserna (skr. 240). Vid handläggningen av
ärendet i riksdagens kamrar förekom såvitt angår förevarande frågor allenast
ett yttrande (se första kam. prot. den 14 maj 1952, nr 17, sid. 43) och
i detta uttalades ett beklagande av att länsstyrelseutredningens förslag i dess
helhet icke kunnat framläggas och att följaktligen riksdagen stode inför
att besluta en stor kostnadsökning, föranledd av taxeringsorganisationens
utbyggnad, utan att samtidigt de av länsstyrelseutredningen föreslagna besparingsåtgärderna
kunde vidtagas.

Den nya organisationen, som i huvudsak trädde i kraft den 1 januari och
den 1 augusti 1953, innebär — efter vissa sedermera gjorda smärre ändringar
huvudsakligen i fråga om taxeringsorganisationen (se numera SFS
1958:333) — beträffande den yttre organisationen bl. a. att länsstyrelsen
ålagts att i erforderlig omfattning följa verksamheten inom länsarbetsnämnd,
länsbostadsnämnd, lantbruksnämnd och länsskolnämnd samt hos
andra statliga myndigheter i länet, vilkas arbetsuppgifter beröra till länsstyrelsens
ämbetsbefattning hörande frågor. Det åligger länsstyrelsen att verka
för att den statliga verksamheten inom sådana områden, med vilka länsstyrelsen
har att taga befattning, i möjligaste mån samordnas. Jämväl eljest
skall länsstyrelsen i erforderlig utsträckning samråda med andra statliga
myndigheter ävensom med kommunala myndigheter samt företrädare
för menigheler och sammanslutningar.

Som komplettering till dessa bestämmelser finnas föreskrifter i nämndernas
instruktioner, att representant för länsstyrelsen äger deltaga i nämndernas
sammanträden med rätt för honom att avge reservation. Länsstyrelsen
skall underrättas om nämndernas sammanträden.

Vidare föreskrives i länsstyrelseinstruktionen (med kompletteringsföreskrifter
i vederbörande specialinstruktioner), att vägdirektören skall vara
föredragande i länsstyrelsen dels i vissa särskilt angivna vägärenden och
dels i andra till kommunikationsväsendet hörande ärenden, som länsstyrelsen
bestämmer, att länsstyrelsen under vissa villkor äger utse även annan
tjänsteman vid vägförvaltningen att vara föredragande i samma slag av
ärenden, att länsstyrelsen må uppdraga åt landsfogden, biträdande landsfogde
och landsfogdeassistent, länsarkitekten, biträdande länsarkitekt och
assistent vid länsarkitektkontoret, förste provinsialläkaren, länsveterinären,
distriktsingenjören för vatten och avlopp, socialvårdskonsulenten samt lappfogde
att vara föredragande i vissa ärenden ävensom att länsstyrelsen (i
vissa fall landshövdingen eller avdelningschef) äger bestämma, att ovannämnda
tjänstemän ävensom överlantmätare, biträdande överlantmätare,
kontorslantmätare, länsbrandinspektör och länsskogsbrandinspektör samt
länsarbetsdirektör, länsbostadsdirektör, lantbruksdirektör, länsskolinspektör
och skolinspektör eller annan tjänsteman hos ifrågavarande nämnder

333

skola deltaga i handläggningen i länsstyrelsen av visst ärende eller vissa
ärenden även utan att vara föredragande.

Beträffande den inre organisationen gäller i huvudsak följande. Länsstyrelsen
består av två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Landssekreteraren
är chef för landskansliet och landskamreraren för landskontoret.
De äro var för sin avdelning landshövdingens ställföreträdare.

På landskansliet handläggas bl. a. ärenden rörande polisväsendet samt
allmän ordning och säkerhet ävensom socialvården, allmänna hälsovården,
plan- och byggnadsväsendet, trafikväsendet, brandförsvaret, civilförsvaret
och annan försvarsberedskap, utsökningsväsendet, naturskyddet m. m. samt
på landskontoret ärenden som angår kameralväsendet, taxerings-, skatteoch
uppbördsväsendct samt folkbokföringen.

Landskansliet är indelat i en allmän sektion, en planeringssektion och en
civilförsvarssektion. I Stockholm, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län finns å landskansliet
jämväl en socialsektion. Landskansliet i Gotlands län är i sin helhet
organiserat som en sektion. Dessutom finns enligt särskilda bestämmelser
å alla landskanslier en provisoriskt organiserad ekonomisk försvarssektion.
Chef för allmänna sektionen är en förste länsassessor, som jämväl är landssekreterarens
ställföreträdare. Socialsektionen och planeringssektionen har
vardera en länsassessor till chef. För civilförsvarssektionen är civilförsvarsdirektören
chef, medan till chef för ekonomiska försvarssektionen kan utses
person utom eller inom länsstyrelsen. Sistnämnda befattning är ett
arvodesuppdrag utan bestämd tjänstgöringsskyldighet.

På de olika sektionerna handläggas företrädesvis följande grupper av
ärenden, nämligen å

allmänna sektionen allmän ordning och säkerhet, polisväsendet, personalfrågor,
utsökningsväsendet, enligt kommunallagarna förekommande frågor
samt allmänna val ävensom socialvård, nykterhetsvård samt hälso-och sjukvård
så ock övriga frågor som icke höra till annan sektion,

planeringssektionen plan- och byggnadsväsendet, fastighetsbildning, naturskydd,
fornminnen, elektrifiering, vägväsendet, trafikväsendet ävensom
kommunal, administrativ, judiciell eller ecklesiastik indelning,

civilförsvarssektionen civilförsvaret och brandförsvaret samt försvarsfrågor
i övrigt som ej handläggas på annan sektion,

socialsektionen (där sådan finnes), socialvård, nykterhetsvård samt hälsooch
sjukvård samt

ekonomiska försvarssektionen den ekonomiska försvarsberedskapen.
Landskontoret är indelat i en kameralsektion, en taxeringssektion och en
uppbördssektion. Till kameralsektionen hör prövningsnämndens kansli.
Vid landskontoret i Göteborgs och Bohus län finnes därjämte en särskild
sektion för sjömansskatteärenden (sjömansskattekontoret). För taxerings -

334

sektionen är taxeringsintendenten chef, medan för envar av övriga sektioner
en länsassessor är chef.

På dessa sektioner handläggas företrädesvis följande grupper av ärenden,
nämligen på

kameralsektionen allmänt ekonomiska ärenden samt andra kameralärenden
än uppbördsärenden, vissa ärenden rörande taxeringsorganisationen
m. m. samt frågor om arvsskatt, gåvoskatt och kvarlåtenskapsskatt,

taxering ssektionen skatte- och taxeringsfrågor, som ej höra till annan
sektion,

uppbördssektionen uppbörds- och indrivningsväsendet, nöjesskatt och
vissa andra speciella skatter samt folkbokföringen samt

sjömans skatte kontoret sjömansskatteärenden.

Sektionsindelningen innebär bl. a., att den förutvarande horisontella uppdelningen
av ärendena på föredragande efter ärendenas svårighetsgrad ersatts
av en i huvudsak vertikal fördelning, där ärendena efter sin sakliga
beskaffenhet fördelas mellan olika sektioner. Inom envar av dessa utövar
sektionschefen den omedelbara ledningen av det dagliga arbetet och har
särskilt ansvar för ärendenas fortgång. Han har beslutanderätt i vissa
ärenden och skall själv föredraga större och svårare ärenden. Under sektionschefens
tillsyn handlägga de underordnade föredragandena de ärenden
som överlämnas till dem.

I och med sektionsindelningen har avdelningscheferna befriats från föredragningsskyldighet
och i stället ålagts ansvar för samordning, enhetlighet
och kontinuitet (expeditionschefsuppgifter). De ha vidare att närmast under
landshövdingen leda länsstyrelsens verksamhet (överdirektörsuppgifter).

Liksom hittills är landshövdingen ensam beslutande i alla ärenden som
föredragas för honom. För att avdelningschefen skall kunna fylla sin uppgift
att svara för samordning, enhetlighet och kontinuitet gäller i princip,
att han skall deltaga i handläggningen av alla ärenden som föredragas för
landshövdingen. För att en smidig anpassning efter lokala förhållanden
skall kunna ske, är detta dock ej en oeftergivlig regel.

Avdelningscheferna ha i vidgad omfattning fått möjlighet att i stället för
landshövdingen avgöra förekommande ärenden (s. k. avdelningschefsärenden).
Helt ny är föreskriften om att sektionschef eller annan föredragande
äger att på föredragning av eller eljest i närvaro av annan befattningshavare
meddela beslut i vissa ärenden (s. k. sektionsärenden). Denna föreskrift
är ett led i en med omorganisationen avsedd inre decentralisering. I detta
syfte har också den föreskriften tillkommit, att föredragning regelmässigt
skall kunna anförtros förste landskanslist och landskanslist. Tidigare kunde
denna personalgrupp endast under vissa förutsättningar och i begränsad
omfattning utnyttjas som föredragande. Slutligen ha liksom förut fastställts
vissa ärendesgrupper, i vilka länsstyrelsen äger uppdraga åt föredra -

335

ganden att ensam meddela beslut (s. k. enmansärenden). I detta avseende
har i stort sett endast den ändringen skett, att i princip inga besvärsmål
skola få avgöras som enmansärenden.

Bland övriga nyheter i handläggningsordningen må nämnas att länsstyrelsen
kan föranstalta om muntligt förhör inför länsstyrelsen för vinnande
av utredning i där anhängigt ärende. Härmed har man velat öka möjligheterna
för ett muntligt förfarande vid länsstyrelserna.

Slutligen må nämnas att till kameralsektionen koncentrerats all kameral
verksamhet utom den med uppbörden sammanhängande. Kameralsektionen
har därmed övertagit vissa förut på landskansliet ankommande kamerala
göromål.

Den av länsstyrelseutredningen föreslagna organisationen beräknades
skola medföra en neHobesparing på 310 000 kronor. Bruttobesparingen utgjorde
cirka 900 000 kronor, men därifrån avgingo vissa förstärkningar av
den förutvarande länsstyrelseorganisationen. Beräkningen avsåg endast
grundlöner och fotade sig på 1950 års löneläge. Omkostnadsanslagen ansågos
kunna hållas oförändrade men en viss omfördelning föreslogs, betingad
särskilt av anordnandet av lekmannamedverkan i länsstyrelsen. Vid
reformens genomförande 1952'' indrogos tillhopa tio tjänster, under det att
66 nyinrättades. Av dessa hänförde sig fem till utredningens förslag, medan
de övriga avsågo en förstärkning av taxeringsorganisationen vid sidan av
utredningens förslag.

Erfarenheter av den nya organisationen

Beträffande erfarenheterna av den nya organisationen må följande av
revisorerna inhämtade uppgifter lämnas.

Vad först angår länsnämnderna i allmänhet må följande anföras.

Beträffande behovet av organisatorisk samordning mellan länsnämnderna
och länsstyrelsen torde utvecklingen ha visat att 1950 års förslag
i och för sig var välgrundat. Åtminstone måste så anses vara fallet ur länsstyrelsens
synpunkt, även om erfarenheterna från olika länsstyrelser icke
äro alldeles entydiga, beroende delvis på i hur hög grad man lyckats organisera
samarbetet och delvis på inriktningen av länsstyrelsens egen yttre
verksamhet och behovet av aktivitet i densamma. Det ligger vidare i sakens
natur, att specialorganen ofta icke ha samma känsla för behovet av samordning
och cj heller i samma omfattning som länsstyrelsen komma i kontakt
med följderna av bristande samordning.

Det i promemorian med 1951 års förslag framförda antagandet, att den
uteblivna fullständiga organisatoriska samordningen skulle ställa särskilt
stora krav på länsstyrelsens initiativverksamhet för samverkan och samordning,
synes i allt väsentligt ha besannats. Det är dock sant, att även do

336

begränsade åtgärder som vidtagits i syfte att stärka den yttre samordningen,
haft sin betydelse och medfört förbättringar.

I såväl 1950 som 1951 års förslag liksom i 1952 års beslut underströks
att tyngdpunkten i samordningsverksamheten måste ligga på tjänstemannaplanet,
särskilt såvitt angår det löpande arbetet och behandlingen av de
enskilda sökandenas ärenden. Denna samordning skulle enligt 1950 års
förslag ha kontrollerats och letts av avdelningschefen, särskilt genom utövandet
av expeditionschefsgranskning. Då de fristående nämndernas ärenden
nu givetvis ej är underkastade denna granskning, har man som ersättning
härför tänkt sig den i stället införda ordningen med landssekreterarens
(eller annan länsstyrelsetjänstemans) närvaro vid nämndernas sammanträden.
I och för sig har denna ordning fungerat bra, men det är att märka
att den verkar väsentligen endast beträffande sådana ärenden som avgöras
som pleniärenden. Som var att antaga har också erfarenheten visat, att
samordning fortfarande är svår att vinna i ärenden som avgöras som ordförandeärenden,
kansliärenden e. d., även om vissa åtgärder beträffande
sådana ärenden på sina håll kunnat vidtagas, t. ex. kontinuerligt översändande
till länsstyrelsen av förteckningar över vissa slag av ärenden.

Vad härefter angår lantbruksnämnden synes samordningen ha blivit betydligt
mindre maktpåliggande än som ursprungligen antogs. Anledningen
härtill är främst den, att lantbruksnämndernas planeringsverksamhet blivit
av ganska underordnad betydelse. Särskilt har så varit fallet beträffande
den i samordningsavseende viktiga regionalplaneringen. Det torde därför
kunna göras gällande, att skälen för lantbruksnämndens inordnande i
länsstyrelsen på sätt och vis nu äro mindre än tidigare eller rättare att
de icke blivit så starka som man tidigare antagit.

Om också således kraven på lantbruksnämndens inordnande i länsstyrelsen
med hänsyn till verksamhetens art icke för närvarande kunna
anses särskilt starka, synas dock de allmänna skälen för en organisatorisk
samordning kvarstå. I den mån planeringsverksamheten skulle komma att
utvidgas, växa kraven automatiskt. Det bör jämväl framhållas, att länsstyrelseutredningen
— med den ståndpunkt utredningen intog beträffande
lantbruksnämnderna — icke gjorde några närmare undersökningar av möjligheten
till rationaliseringar och besparingar beträffande kansli- och kameralarbetet
vid en organisatorisk samordning.

För länsarbetsnämndens del äro skälen för ett inordnande fortfarande påtagliga
i vissa avseenden, även om ett mera nyanserat bedömande numera
kanske är på sin plats. De allmänt organisatoriska skälen kvarstå orubbade.
Ej oväsentliga personalbesparingar skulle säkerligen kunna vinnas, särskilt
om både länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd samtidigt inordnades.

Å andra sidan är det sant, att dessa besparingar kunna väntas bli något
reducerade i den mån lokalsamband mellan länsstyrelse och länsarbetsnämnd
icke etableras liksom att samorganisationen skulle bli i viss grad

337

omständlig, om ej lokalsamband finnes. På många, kanske de flesta håll
föreligga svårigheter att ordna gemensamma lokaler.

Arbetsförmedlingen med den därtill anslutna yrkesvägledningen och arbetsvärden
är nämndens huvudsakliga arbetsuppgifter. Denna verksamhet
torde under normala förhållanden i regel endast mycket sporadiskt ha pakallat
närmare samarbete, nämligen dels i vissa arbetsvårdsfall och dels
i fråga om tillsynen över de kommunala åtgärderna vid arbetslöshet. I sistnämnda
avseende kan det gälla dels anvisningar för den kommunala socialvårdsverksamheten
och dels kommunernas möjligheter att skapa arbetstillfällen.
Det förhållandet att den större, antalsmässigt kanske den väsentligaste
delen av en verksamhet icke påkallar närmare samarbete med länsstyrelsen
synes emellertid i förevarande avseende icke i och för sig böra
tillmätas avgörande betydelse. Inom den nuvarande länsstyrelsen administreras
ett stort antal olika verksamhetsområden, där endast vissa enstaka
frågor måste samordnas, medan verksamheten i övrigt på varje område
är helt utan samband med andra områden.

Som i arbetsmarknadsstyrelsens remissyttrande framhölls är det av väsentlig
betydelse att länsstyrelsen har största möjliga överblick över arbetskraftsfrågorna.
Och det gäller icke blott dessa frågor i och för sig, ty kunskapen
om dem är det säkert hästa sättet att förvärva förtrogenhet med
länets arbets- och näringsliv, en förtrogenhet som länsstyrelsen ovillkorligen
måste besitta för att kunna rätt fylla många av sina uppgifter. Ett av
de särskilt viktiga skälen för nämndens inordning anses därför vara —
sett ur länsstyrelsens synpunkt — att därigenom skulle skapas ett långt
bättre och fylligare underlag för länsstyrelsens verksamhet på många områden,
då det skulle bli möjligt att inom tjänstemannaleden i länsstyrelsen
vidga kännedomen om länets näringsliv.

Behovet av samarbete rörande byggnadstillståndsgivningen var tidigare
mycket starkt, både ur allmänhetens och länsstyrelsens synpunkt. Genom
vissa lättnader i reglerna för tillståndsgivningen synes behovet av mera
detaljmässigt samarbete åtminstone vad angår antalet ärenden ha minskat.
Tyngdpunkten i samarbetet har i viss mån förskjutits och kommit att koncentreras
kring lokaliseringsverksamheten och vad därmed sammanhänger.

Ehuru länsstyrelserna icke uttryckligen tillagts några arbetsuppgifter
rörande sådan verksamhet utöver en viss mindre befattning med lnitikslokaliscring
(se Kungl. Maj :ts beslut den It december 1953 i handelsdepartementet),
ligger det i sakens natur att länsstyrelserna — och särskilt
landshövdingarna i egenskap av ordförande i länsarbetsnämnd och i företagarförening
— i åtskilliga fall fält syssla med lokaliseringsspörsmål. Ofta
har det därvid gällt att i ett aktuellt fall sammansmälta industrilokaliseringssynpunkter
med samhällsplaneringssynpunkter.

Det är därför här anledning alt ställa erfarenheterna i belysning av den
utveckling som lokaliseringsfrågan i stort undergått. Sedan länsstyrelsc -

22 Rev. berättelse ann. statsverket år 1958 I

338

utredningens förslag framlagts i juli 1950, avgav lokaliseringsutredningen
i januari 1951 sitt betänkande angående näringslivets lokalisering (SOU
1951:6). Utredningen föreslog därvid bl. a., att länen skulle vara enheter
för den regionala lokaliseringsplaneringen samt uttalade vidare, att endast
länsstyrelsen kunde komma i fråga som lokaliseringsorgan för länets del.
Utredningens förslag har i huvudsak icke föranlett andra konkreta åtgärder
(se bl. a. prop. 1952: 127) än att arbetsmarknadsstyrelsens personal för
lokaliseringsfrågor något ökats. Det har till revisorerna framförts, att det
är att beklaga, att den regionala organisationsfrågan icke såsom i propositionen
förutsattes blivit föremål för fortsatta mera ingående undersökningar.
Det kan i detta sammanhang nämnas, att man från arbetsmarknadsstyrelsens
sida vid flera tillfällen under hand uttalat önskemål om
medverkan från länsstyrelsernas sida i den inom styrelsens lokaliseringsoch
utredningsbyrå bedrivna verksamheten, främst i vad den avser vissa
länsplaneringar, varvid länsstyrelserna genomgående uttryckt sitt stora intresse
och sin beredvillighet att medverka. Det anses emellertid uppenbart,
att den planering det här gäller i utomordentligt hög grad är en angelägenhet
av allra största vikt för länsstyrelserna och deras verksamhet. Om —
såsom av allt att döma är fallet — länsstyrelserna i allmänhet icke mera
ingående kunnat deltaga i eller följa denna planläggning, torde detta kunna
ses som ett mycket påtagligt bevis för behovet av bättre organisatorisk
samordning men samtidigt kanske också som ett uttryck för en brist i strukturen
och den personella utrustningen hos länsstyrelsernas planeringssektioner.

I någon grad synes emellertid i enstaka konkreta frågor samarbete ha
ägt rum. Samordningsspörsmålen synas i första hand ha gällt byggnadsfrågor
och avsett dels mera detaljmässiga ströfall av enklare lokaliseringsnatur
och dels vissa angelägenhetsgraderingar och planeringar av bl. a.
den kommunala investeringsverksamheten, det sistnämnda icke minst i
samband med den pågående konjunkturavmattningen. I regel synes initiativ
till samverkan och samordning härvid ha utgått från länsstyrelserna.
Från nämndens speciella synpunkter har oftast samarbete härvidlag icke
framstått som erforderligt. Därutöver har emellertid även på en del håll
förekommit samverkan på samhällsplaneringsområdet. Samarbetet har bl. a.
gällt problem, som aktualiserats av omorganisationen av skolväsendet. Enligt
vad som kunnat utrönas har på flera håll länsstyrelserna härvidlag spelat
en viss initiativtagande och samordnande roll såväl när det gällt planeringen
för det allmänna skolväsendet som också i fråga om yrkesundervisningens
organisation. Särskilt i samband med denna verksamhet anses
bristen på kvalificerad samhällsekonomiskt utbildad personal i länsförvaltningen
ha inneburit stora olägenheter. På sina håll ha utomstående sakkunniga
anlitats för undersökning av vissa detaljproblem, vilket medfört
rätt stora kostnader.

,139

Slutligen må här erinras om att enligt särskilt beslut gäller numera, att
länsarbetsnämnden vid krig skall ingå som en särskild sektion i länsstyrelsen.

Även beträffande länsbostadsnämnden anses i huvudsak skälen för inordnande
i länsstyrelsen kvarstå orubbade. De kunna t. o. m. så till vida
anses ha blivit starkare, att åtskillig bostadsbyggnadsverksamhet numera
ej längre kan kontrolleras via byggnadstillståndsgivningen utan måste bevakas
ur bl. a. plansynpunkter genom direkt kontakt mellan nämnden och
länsstyrelsen eller å dess vägnar länsarkitekten. En annan förändring, vars
inträffande förutsågs och vars betydelse för övrigt påpekades redan i bostadsstyrelsens
remissyttrande, är att i och med alt 1947 års principer beträffande
byggnadslagstiftningen och fastighetsbildningen helt trätt i tilllämpning
en viss förenkling i länsbostadsnämndernas bedömning av lokaliseringsfrågorna
inträtt, varigenom samarbetsbehovet i detaljärenden i viss
mån minskat. Det må dock framhållas, att denna förenkling icke gått fullt
så långt som bostadsstyrelsen antagit. Anledning härtill är att de för lånefrågan
avgörande synpunkterna kommit att bli av utslagsgivande karaktär
vid fastighetsbildningen. I stället för att — som bostadsstyrelsen befarade
— långivningen skulle komma att användas som ett medel för planmyndigheternas
syften har tvärtom fastighetsbildningen måst rätta sig efter ställningstagandet
i lånegivningsärendena på så sätt att avslag på låneansökan
ansetts utgöra hinder för avstyckning, då aktualitetskravet därmed ej varit
uppfyllt. Fastighetsbildningen är å andra sidan givetvis praktiskt taget helt
beroende av planväsendet. I propositionen 1950: 177 (sid. 70) har detta
uttryckts bl. a. så, att den reella prövningen i fastighetsbildningsfrågor borde
ligga hos planmyndigheterna, även om det formella avgörandet tillkomme
fastighctsbildningsorganen. Det finge icke bli så, att en myndighet medverkade
till uppkomsten av en fastighet för bebyggelse, emedan en annan myndighet
vägrade medge dess bebyggande. I detta sammanhang har också
framhållits, att länsbostadsnämnderna i sin verksamhet för främjande av
gruppbebyggelse på landsbygden komme in på planmyndigheternas område
och kunde komma att föregripa deras ställningstaganden.

Detaljerna i samordningen med den bostadspolitiska verksamheten ha i
regel handhafts eller förmedlats av länsarkitekten och distriktsingenjören
för vatten och avlopp. I stort sett torde samordningen ha fungerat på ett
godtagbart sätt, men det är givet att det på grund av de nämnda myndigheternas
var för sig fristående karaktär icke varit möjligt att i nämnvärd
omfattning komma till rätta med remissväsendet och den dubbla diarieföringen.
Exempel har emellertid också förekommit på att samordningen
icke heller i avseende på ärendens sakbehandling varit helt tillfredsställande.
Till största delen torde anledningen härtill ha varit att det brustit
i fråga om insikt rörande behovet av samråd med även andra än de nämnda
instanserna, varigenom särskilda synpunkter som representeras av exem -

340

pelvis vägförvaltning, förste provinsialläkare eller överlantmätare icke blivit
behörigen iakttagna. Stundom skulle även den samlade bedömningen i länsstyrelsen
av enstaka sådana ärenden ha varit värdefull. Man är också benägen
att här understryka det i ett remissyttrande framförda uttalandet
(KB i Stockholms län), att en bestämd gränsdragning mellan bostadspolitik
och bebyggelseplanering vore i det närmaste omöjlig att draga.

I fråga om mödrahjälpsnämnden anses heller intet ha inträffat av beskaffenhet
att påverka grunderna för 1950 och 1951 års förslag. Det är här uteslutande
fråga om sociala åtgärder av sedvanlig karaktär, som länsstyrelsen
har stor erfarenhet av. Det anses således knappast riktigt som i ett remissyttrande
gjordes gällande, att tilldelning av statsbidrag vore främmande
för länsstyrelsens verksamhet. Bl. a. erinras om att länsstyrelsen prövar
besvär om tilldelning av socialhjälp eller meddelande av samhällsvård åt
behövande. Länsstyrelsen yttrar sig i ärenden om understöd ur allmänna
arvsfonden och lån till samlingslokaler. Länsstyrelsen beslutar vidare om
statsbidrag till enskilda vägar.

De av länsstyrelseutredningen beträffande länsmjkterhetsnämnd och
länsvägnämnd anförda synpunkterna och förslagen torde även de alltfort
ha i huvudsak oförändrad giltighet, även om beträffande den förstnämnda
vissa personalökningar ägt rum under senare tid. I princip synes någon
ändring dock ej inträtt.

Vad länsstyrelseutredningen anförde rörande de regionala skolorganen
torde ej heller ha förlorat i aktualitet. Snarare synes som förut antytts utvecklingen
ha visat, att organisationsarbetet särskilt för enhetsskolan krävt
medverkan även från länsstyrelsens sida. Det framhålles också, att länsskolnämnderna
icke förfoga över någon för planeringsändamål avsedd personal.
Skolinspektörerna äro visserligen väl förtrogna med skolorganisatoriska
problem, men dessa äro i förevarande sammanhang sekundära och
av tillämpningskaraktär i förhållande till den vidsträcktare samhällsplanering
som måste utgöra grunden för alla större skolorganisatoriska åtgärder.

Det må erinras om att länsstyrelseutredningen förutsatte, att vid det slutliga
ståndpunktstagandet i fråga om skolväsendets regionala organisation
även alternativet med inordning av det regionala skolorganct i länsstyrelsen
skulle komma under bedömande. Inga överväganden i detta avseende ha
dock redovisats. Som ovan antytts har det redan vid det förberedande planeringsarbetet
varit nödvändigt med initiativ och samordningsverksamhet
från länsstyrelsens sida. Utan ett mycket nära samarbete mellan länsstyrelse
och länsskolnämnd i praktiskt taget alla skolärenden med något slag
av organisationsanstrykning kan man råka ut för både felinvesteringar och
andra olämpliga anordningar, exempelvis på trafikväsendets område. Från
tidigare erfarenheter kunna många exempel uppvisas på vådorna av skolplanering
som utförts av skolmyndigheterna ensamma utan kontakt med
planorgan i kommunen och framför allt i länet. I detta sammanhang fram -

341

hålles vidare, att man i och med länsskolnämndernas tillkomst fått ännu
en högre kvalificerad kameral chefstjänst.

I 1945 års folkskolesakkunnigas utredning om skolväsendets mellaninslanser
berördes flyktigt frågan om att konstituera länsstyrelserna som
sådana mellaninstanser, men denna tanke avvisades. Som skäl härför anfördes
dels att länsstyrelserna saknade pedagogisk sakkunskap och erfarenhet
och dels att det icke vore möjligt att konstituera länen som verksamhetsområden
för skolväsendets mellaninstanser. Vad det sistnämnda skälet
angår synes utvecklingen ha visat riktigheten av länsstyrelscutredningens
antagande i motsatt riktning. Beträffande det förstnämnda skälet påpekas,
att de nu inrättade länsskolnämnderna icke fått annan kompetens eller personell
utrustning än vad länsstyrelseutredningen förutsatte skulle kunna
ordnas inom en skolsektion i länsstyrelsen.

Här kan slutligen jämväl nämnas att i propositionen 1950: 133 angående
vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation förklarades,
att frågan om nya mellaninstanser skulle vila i avbidan på slutförandet
av länsstyrelseutredningens då ännu pågående arbete. Vid det slutliga beslutet
rörande mellaninstanserna redovisades emellertid ej något ställningstagande
härutinnan.

Som framgår av det föregående äro de genomförda organisatoriska förändringarna
beträffande experterna av förhållandevis måttliga proportioner.
Väl innebär skyldigheten för experterna att vara föredragande i länsstyrelsen
eller eljest deltaga i handläggningen av länsstyrelseärenden vissa ej
obetydliga rationaliseringsmöjligheter, men dessa möjligheter torde endast
delvis ha blivit utnyttjade. Åtskilliga orsaker härtill kunna påvisas. En av
de mera framträdande sammanhänger med att det ligger i länsstyrelsens
skön att bestämma, huruvida och i vilken omfattning den ifrågavarande
skyldigheten skall tillämpas. Vissa länsstyrelser ha på grund av lokalförhållanden
icke ansett sig kunna samordna experternas föredragning med
det interna expeditionsarbetet på lämpligt sätt och därför bibehållit den
gamla ordningen. Några länsstyrelser anse av principiella skäl, att experterna
böra leverera sakkunnigutlåtanden, vilka länsstyrelsens egna föredragande
och beslutande tjänstemän skola bedöma tillika med annat aktuellt
material. Även om dessa länsstyrelser utnyttja möjligheten till muntliga
överläggningar med experterna för att komplettera deras skriftliga utlåtanden,
bli de sistnämnda dock ofrånkomliga, varigenom alltid dubbel
uppsättning skriftliga yttranden respektive beslut erfordras.

Det må emellertid framhållas, att även andra faktorer än den nämnda
inställningen till experternas uppgift kunna verka i samma riktning som
den nyss antydda. Erfarenheterna torde som antytts ha bestyrkt den av
länsstyrelseutrcdningcn framförda uppfattningen, att en fullt rationell arbetsgång
kräver bl. a. både gemensamma lokaler och gemensam biträdespersonal.
Frånvaron av lokalsamband medför cn allmän benägenhet att öka

342

remissväsendet. Hinder ur anslagssynpunkt e. d. kunna möta mot att
experterna nyttja sin biträdespersonal för att uppsätta förslag till länsstyrelsens
beslut eller skrivelser i av experterna handlagda länsstyrelseärenden.
Många gånger sakna experterna för detta ändamål kompetent biträdespersonal.
Även dessa faktorer medverka till konserverande av den gamla
ordningen med dess utpräglade remissväsende.

I detta sammanhang synes det förhållandet böra nämnas att länsstyrelser,
som infört den nya ordningen med gemensamma yttranden, råkat ut för
att få ärenden återsända från centrala verk med anmodan att redovisa separata
yttranden från experterna. En sådan inställning från verkens sida
underlättar givetvis ej rationaliseringssträvandena i länsförvaltningen.

Enligt såväl 1950 som 1951 års förslag torde ha förutsatts att den dubbla
diarieföringen till stor del borde ha kunnat slopas, men den torde fortfarande
kvarleva i praktiskt taget oförändrad omfattning beträffande alla experter.
Något sakligt skäl härtill kan väl i regel icke påvisas. I den mån statistik
behövs rörande vederbörandes arbetsbelastning torde den kunna åvägabringas
med mindre arbetskrävande åtgärder.

Redan före länsstyrelsereformen hade i många län inrättats s. k. länsråd.
Genom reformen gjordes det bl. a. möjligt att i länsrådet föredraga och där
omedelbart avgöra åtskilliga länsstyrelseärenden, utan att besluten behövde
föregås av remisser med åtföljande formliga yttranden från länsrådets
övriga ledamöter, låt vara att i många fall föredragningen måste föregås
av en på mera formlöst sätt gjord granskning av ärendena hos de berörda
länsnämnderna och experterna. Enligt de nya bestämmelserna kunna nämndernas
representanter och experterna i stället för att skriva egna yttranden
antecknas som deltagande i länsstyrelsens beslut eller yttrande. Vidare innebär
reformen rätt för länsstyrelsen att vara representerad vid länsnämndernas
sammanträden även av annan än landshövdingen.

De nya föreskrifterna ha medfört en förbättring bl. a. av möjligheterna
att initiera samarbete och att vidga kännedomen om och förståelsen för
behovet av samrad. Möjligheten att avskaffa större delen av remisserna
och att vid länsrådens sammanträden fatta gemensamma beslut torde emellertid
ha använts i ytterst ringa omfattning. Vad nyss anförts om samarbetsordningen
beträffande experterna gäller även länsråden. Ofta torde en eller
flera av de fristående myndigheterna förbehålla sig att få avge skriftligt utlåtande.
Såvitt angår länsnämnderna kan detta bero på att nämndens representant
i länsrådet icke är formellt behörig att på nämndens vägnar
fatta ståndpunkt. Beträffande experterna däremot föreligger i ett stort antal
ärenden icke några sådana hinder.

Som redan förut anförts har inordnande av de fristående nämnderna i
länsstyrelsen ansetts förutsätta, att lekmannamedverkan införes i länsstyrelsen.
Så har hittills icke skett. Några erfarenheter av lekmannamedverkan
i länsstyrelsen kunna därför ej redovisas. Det kan dock nämnas, att en i

343

någon mån motsvarande anordning på sina håll tillämpats. Hos vissa länsstyrelser
har nämligen i fråga om naturskyddsrådet begagnats en organisation
och ett förfarande, som nära motsvarar den föreställning om lekmannamedverkan
i länsstyrelsen man i regel torde ha bildat sig. Erfarenheterna
av denna anordning synas ha varit positiva.

I fråga om erfarenheterna av den inre organisationen må följande nämnas.

Tack vare den omständigheten att på länsstyrelseutredningens föranstaltande
en viss försöksverksamhet med sektionsindelning kunde hedrivas
vid fem länsstyrelser (Kronobergs, Malmöhus, Värmlands, Västernorrlands
och Jämtlands) under någon tid, innan det slutliga förslaget framlades,
kunde detta i vissa delar grundas på redan vunna praktiska erfarenheter.

I allt väsentligt torde också den nya organisationen ha fungerat väl och
motsvarat förväntningarna. Såvitt nu kan bedömas, torde på några punkter
iakttagna olägenheter mindre bero på organisationsprinciperna än på personella
eller andra svårigheter vid deras praktiska tillämpning. Framför
allt ha sådana på några håll kunnat iakttagas dels i fråga om övergången
från systemet med helt självständiga föredragande till ordningen med samarbete
sektionsvis under sektionschefens ledning och dels beträffande sammanslagningen
av de för smärre arbetsområden förut inrättade arbetsdetaljerna
till en gemensam sektionsexpedition.

I enlighet med vad som förutsattes vid reformens genomförande har statens
organisationsnämnd under de gångna aren verkställt en grundlig genomgång
av arbetsformer vid länsstyrelserna. För landskansliernas del
torde denna genomgång i stort sett vara avslutad, medan den ännu fortgår
beträffande landskontoren. Genomgången har föranlett ett flertal förslag
och påpekanden in. m. På grundval av dessa förslag ha bl. a. fastställts
diarieplaner för länsstyrelserna samt nytt exempel på arbetsordning. I den
mån så ansetts erforderligt har nämnden även gjort särskilda undersökningar
på vissa länsstyrelser hl. a. för bedömande av'' framkomna krav på personalökningar.
På vissa avsnitt ha de allmänna undersökningarna haft t. o. m.
mycket vittgående organisatoriska syften. Så har varit fallet särskilt beträffande
civilförsvarets administration samt uppbördsorganisationen. I
båda dessa avseenden ha nyligen framlagts genomgripande omorganisationsförslag,
som grunda sig på en omfattande försöksverksamhet. Även beträffande
bilregistreringen och bilskatteuppbörden samt i fråga om körkorten
ha vissa förslag diskuterats.

Organisationsnämndens undersökningar torde verksamt ha bidragit till
att den nya organisationen alltmer verkar på det avsedda sättet och att
från föregående system kvardröjande olägenheter undan för undan bortarbetas.
Undersökningarna torde också ha medverkat till att personalökningen
vid länsstyrelserna kunnat hållas inom relativt snäva gränser. Avsikten
torde vara att nämnden, som förvärvat omfattande kännedom och

344

erfarenhet rörande länsstyrelsearbetet, även fortsättningsvis skall följa länsstyrelsernas
verksamhet.

Systemet med avdelningschefernas ställning ovanför sektionerna synes
ha medfört en betydligt bättre samordning av det inre arbetet och givit goda
möjligheter till ökad decentralisering och annan rationalisering. Det är betecknande,
att den nya organisationen — frånsett taxeringssektionen —- kan
eller åtminstone länge kunnat arbeta med ett totalt sett oförändrat eller
t. o. m. något lägre antal tjänstemän i landskanslist- och högre grader än
den tidigare organisationen. Nedflytlningen av arbetsuppgifter har alltså
kunnat bemästras genom rationaliseringar m. m. Den nya ordningen med
avdelningschefernas expeditionschefsgranskning av viktigare ärenden har
vidare uppenbarligen ökat säkerheten för riktiga och skäliga avgöranden.
Framför allt har givetvis garantien för formellt fullt författningsenliga avgöranden
ökats genom denna granskning.

Sektionsindelningen torde i och för sig ha medfört stora vinster beträffande
personaldispositionen och arbetseffektiviteten. Sektionschefens ledande
verksamhet härutinnan har haft stor betydelse, men det ifrågasätts
om icke än större vikt måste fästas vid förste landskanslisternas arbetsledande
funktioner. Erfarenheterna synas ge vid handen, att den omedelbara
ledningen och arbetsfördelningen beträffande landskanslisterna och biträdespersonalen
böra åligga en förste landskanslist på varje sektion, låt vara
med en viss modifikation i fråga om dels bilregisterdetaljen och dels uppbördssektionen.
På de större länsstyrelserna finnas i en del fall två förste
landskanslister på samma sektion, och det anses då vara av vikt att den
ene av dem utövar den arbetsledande funktionen beträffande hela sektionen.
Det anses också vara av synnerlig vikt, att man vid befordringar till
dessa poster fäster största avseende vid förmågan att vara arbetsledare.

För landskansliernas del har allmänt sett den nya organisationen inneburit
de största förändringarna och i praktiken kanske också de största
rationaliseringarna. I och för sig är detta naturligt, då utredningen ju närmast
aktualiserades av förhållandena på landskanslierna såväl internt som
beträffande relationerna till övriga länsorgan. Först i ett senare skede visade
det sig erforderligt att noggrannare undersöka även landskontorens
organisation, och till följd härav utökades utredningen med en särskild
sakkunnig beträffande landskontoren.

Som redan ovan anförts har sektionsindelningen otvivelaktigt i allt väsentligt
visat sig värdefull och ägnad att på många sätt ge större effektivitet
och stadga åt länsstyrelsens verksamhet. Alldeles särskilt har detta
varit fallet beträffande landskanslierna, som tidigare voro uppdelade på ett
stort antal smärre arbctsdetaljer, ofta olika på skilda länsstyrelser, och
där systemet med helt självständiga föredragande på många områden omöjliggjorde
all överblick och samordning. Icke minst blev den kontinuerliga
samordningen i detaljfrågor med de fristående länsorganen lidande härpå.

345

Den nya organisationsformen med självständiga sektioner och avdelningschefens
ställning ovanför sektionerna har tydligt visat sig vara en oeftergivlig
förutsättning för en någorlunda godtagbar samordning med de fristående
länsorganen. Intet anses finnas som motsäger antagandet, att organisationsformen
utan nämnvärda svårigheter skall medge, att nya arbetsuppgifter
upptagas av länsstyrelserna medelst för ändamålet nyinrättade
sektioner.

Praktiskt taget allt på länsstyrelserna ankommande ansvar för samordningen
med experterna och övriga fristående länsorgan vilar på landskanslierna.
Inom dessa är bestyret därmed — under landssekreterarens ledning
.— till övervägande del koncentrerat till planeringssektionen. I större eller
mindre utsträckning har denna sektion kommit att fungera som kansli åt
länsrådet eller liknande samarbetsorgan. Samtidigt som en ökning och intensifiering
av initiativ- och samordningsverksamheten kommit till stånd
har denna — till följd av den uteblivna yttre organisatoriska samordningen
—- blivit tyngre och mera omfattande än vad som enligt 1950 års förslag
förutsattes. Vidare vill det synas, som om åtminstone på sina håll landshövdingarna
i ökad utsträckning anlitat länsstyrelsens tjänstemän i den del
av sin yttre verksamhet som eljest ligger vid sidan av länsstyrelsens egentliga
arbetsuppgifter. Även detta belastar till större delen planeringssektionen.
Antalet och omfattningen av de egentliga länsstyrelseärendena inom
denna sektion har också vuxit på ett sätt som knappast var förutsett av
länsstyrelseutredningcn. Bl. a. kan här nämnas tillkomsten av strandlagen
och den nya naturskyddslagen samt den ökade betydelsen av va-planläggningen
ävensom bilismens oväntat snabba utveckling. Slutligen har som
en i och för sig åsyftad verkan av den nya organisationen åtskilliga vilande
ärenden eller latenta problem av större räckvidd kunnat upptagas till ingående
behandling och därmed ökat arbetsbelastningen.

Främst på grund av nu antydda omständigheter har planeringssektionens
arbetsbelastning dels från början blivit större och dels sedermera ökat snabbare
än vad som tidigare bedömdes skola bli fallet. Därför anses det icke
förvånande, att en förstärkning av den kvalificerade personalen på denna
sektion redan i något fall måst ske. Det antages att en motsvarande förstärkning
så småningom mera allmänt blir erforderlig.

Däremot synes utvecklingen beträffande övriga sektioner på landskansliet
mera ha överensstämt med de gjorda antagandena. En särskilt på de större
länsstyrelserna kännbar extraordinär ökning av arbetet har dock inträffat
för allmänna respektive socialsektionen i och med ökningen av antalet ärenden
rörande omhändertagande av alkoholmissbrukare. Genom att muntliga
förhör äga rum i ett stort antal av dessa ärenden bli de förhållandevis arbetskrävande.

Vad slutligen angår civiltörsvarssektionen har arbetsmängden där varierat
något i relation till den utrikespolitiska situationen. I stort sett har väl dock

346

efter den första upprustningen i samband med koreakrisen en viss återhållsamhet
präglat arbetet i avvaktan på den väntade omorganisationen av civilförsvaret.
Kommer en sådan nu till stånd, blir givetvis uppbyggnaden av
den nya organisationen och planläggningen synnerligen arbetskrävande. En
erfarenhet från sektionens verksamhet som måhända bör nämnas är, att
vissa av sektionens tjänstemän i ej ringa omfattning måst anlitas för att
biträda vid utförandet av den planläggning som egentligen åvilar de lokala
civilförsvarsmyndigheterna eller t. o. m. för att helt utföra sådan planläggning.
Denna inadvertens skulle försvinna, om nu föreliggande förslag beträffande
civilförsvarssektionerna genomfördes, då nämligen lokalmyndigheternas
fredsuppgifter i huvudsak skulle centraliseras till länsstyrelsen.

Som förut antytts innebar omorganisationen för landskontorens del i
praktiken icke samma genomgripande omdaning som beträffande landskanslierna.
Vad angår taxeringssektionen och uppbördssektionen innebar
reformen i stort sett endast ett stadfästande av i praktiken redan gällande
ordning. Kameralsektionens tillkomst utgjorde sålunda det i egentlig mening
nya i fråga om landskontoren.

Även beträffande landskontoren har såvitt kunnat utrönas erfarenheterna
av det nya systemet varit positiva. Måhända vill det dock förefalla, som om
på sina håll en viss eftersläpning föreligger vid tillämpningen av de nya
organisatoriska och därav betingade arbetstekniska principerna. Det är emellertid
att förvänta, att organisationsnämndens nu pågående undersökningar
skola medverka till en snabbare övergång till det nya systemets arbetsmetoder.

Kameralsektionens övertagande av vissa förut på landskansliet ankommande
kamerala göromål synes ha visat sig lämpligt och ändamålsenligt.

I detta sammanhang må omnämnas att 1956 års statsrevisorer under
§ 37 föreslogo, att en närmare undersökning skulle verkställas rörande
förutsättningarna för en samordning av den kamerala verksamheten vid
länsnämnderna. Förslaget föranledde dock icke någon statsmakternas åtgärd.

Revisorernas uttalande. Såsom av den föregående redogörelsen framgår
innehade länsstyrelsen ännu på 1800-talet ställning som verklig lantregering.
Under senare delen av detta sekel och särskilt under 1900-talet gick
emellertid utvecklingen mot minskat inflytande för länsstyrelsen. Allt flera
förvaltningsområden utsöndrades därifrån och anförtroddes fristående
länsorgan, i regel lydande under central myndighet. Än tydligare har denna
utvecklingstendens framträtt under senaste årtionden vid tillkomsten av
nya förvaltningsuppgifter. Här må sålunda erinras om att bl. a. särskilda
länsarbetsnämnder, länsbostadsnämnder och lantbruksnämnder inrättats.

Det är mot denna bakgrund man får se länsstyrelseutredningens förslag
att inordna flera av de fristående organen i länsstyrelsen.

Mot de av länsstyrelseutredningen anförda allmänna synpunkterna på
fördelarna med en organisatorisk samordning i länsförvaltningen framfördes
vid remissbehandlingen mycket få erinringar. Det förtjänar sålunda att
understrykas, att dessa synpunkter och de därpå grundade förslagen i allt
väsentligt vunno gillande av centrala verk med mera allmänna verksamhetsområden,
såsom statskontoret, riksräkenskapsverkct, statens organisationsnämnd
och kommerskollegiet. Motstånd restes framför allt av de verk,
vilkas länsorgan skulle inordnas i länsstyrelsen, ävensom av vissa länsstyrelser,
som särskilt vände sig mot förslagen om lekmannamedverkan och
om direktivrätt för vissa centrala verk, vilka båda anordningar befarades
komma att minska länsstyrelsernas auktoritet.

Det kanske mest värdefulla hos länsstyrelseorganisationen är länsstyrelsernas
karaktär av samlande länsorgan med vidsträckt och allmän kompetens.
Deras allmänna befogenheter och förmåga att ingripa stödjande, ledande
och rådgivande men även, då så erfordras, påbjudande eller förbjudande
ha utan ringaste tvekan i mångahanda både små och stora angelägenheter
varit av största värde såväl för kommunerna och de enskilda
som för det mer vidsträckta statsintresset. Samhällsutvecklingens fortgång
har i dessa hänseenden ställt alltjämt ökande krav på länsstyrelserna. Det
är uppenbarligen helt orealistiskt att förutsätta annat än att den framtida
utvecklingen kommer att medföra behov av ökad ledning samt kontroll och
tillsyn från det allmännas sida. Redan den tekniska utvecklingen med därav
följande ständigt ökande möjligheter till intressekollisioner av mångahanda
slag nödvändiggör detta, alldeles oberoende av politiskt betingade uppfattningar.
Det är vidare uppenbart att tyngdpunkten i denna ledning, kontroll
och tillsyn måste förläggas i de regionala och lokala instanserna, om icke
de erforderliga regleringarna skola åstadkomma stagnation i utvecklingen
i stället för att stödja och främja densamma. En effektiv och smidig ledning
och tillsyn förutsätter nära samband och samarbete med dem som äro
verksamhetens föremål, vilket med andra ord betyder att den kanske viktigaste
förutsättningen för en rationell utveckling av den statliga ledningen
av samhällslivet är decentralisering på bred front. Det må i sammanhanget
erinras, att innevarande års B-riksdag på förslag av föregående års statsrevisorer
beslutat att hos Kungl. Maj :t hemställa om vissa åtgärder i syfte
att vinna ökad decentralisering inom länsstyrelsernas ämbetsområde.

Det är naturligt, ja ofta nödvändigt, att i den centrala instansen för olika
verksamhetsområden inrätta särskilda organ av utpräglad specialistkaraktär.
Ju flera sådana organ som tillkomma, desto större bli svårigheterna att
samordna organens verksamhet. Denna splittring i den centrala instansen
kan emellertid särskilt vid en decentraliserad handläggning ganska enkelt
och effektivt motverkas, om en och samma myndighet i en lägre instans
fungerar som regional- eller lokalorgan åt flera olika centrala myndigheter.

För att härefter återgå till de ovan antydda linjerna i samhällsutveck -

348

lingen och deras betydelse för den regionala statsförvaltningen synes det
höra betraktas som ett betydande allmänt intresse att i den regionala instansen
ha statliga förvaltningsorgan med den auktoritet, kvalitet, kompetens
och kapacitet som erfordras för att vid varje tillfälle och på de mest
skilda områden kunna lösa de ständigt uppkommande nya problemen och
arbetsuppgifterna. Om staten för sådant ändamål har tagit på sig stora
kostnader, ter det sig i vart fall oekonomiskt att icke i all möjlig och rimlig
omfattning utnyttja befintliga organ av denna karaktär för nytillkommande
arbetsuppgifter. All erfarenhet visar att det för nybildade organ
åtgår avsevärd tid, innan den rutin och administrativa kunnighet samt den
förankring och det förtroende vinnas, som äro oeftergivliga förutsättningar
för en effektiv och framgångsrik verksamhet. Erfarenheten visar även att
det inom sådana nya organ, vilka i regel äro små enheter, är vanskligt att
åstadkomma en rationell och ekonomisk arbetsorganisation, varjämte möjligheterna
till decentralisering bli sämre än vid ett system med större,
administrativt mer kvalificerade länsorgan.

Men även om den hittillsvarande tendensen att i länsinstansen för nya
verksamhetsområden tillskapa särskilda organ skulle fortsätta, vilket i och
för sig enligt revisorernas mening vore beklagligt, tillkomma likväl oupphörligt
arbetsuppgifter som måste anförtros länsstyrelserna. Dessa måste
därför ständigt såväl organisatoriskt och personellt som med avseende på
sin ställning som samlande länsorgan vara beredda att på ett effektivt och
ändamålsenligt sätt lösa både gamla och nya arbetsuppgifter.

Beträffande länsstyrelsens inre organisation synes 1952 års beslut ha
inneburit en genomgripande förbättring, som alltjämt i olika detaljer utbygges.
Även i personellt avseende synes reformen ha skapat vissa förutsättningar
för förbättringar. Den har vidare inneburit, att länsstyrelsens
karaktär av samlande länsorgan uttryckligen fastslagits, ehuruväl de organisatoriska
konsekvenserna av detta konstaterande icke dragits fullt ut.

Det ligger emellertid i sakens natur, att organisatoriska åtgärder gärna
släpa efter och framtvingas av arbetsuppgifternas faktiska utveckling. Om
man emellertid med tillämpning på länsstyrelsen accepterar de ovan uppställda
kraven på ett regionalt statsorgan, bjuder konsekvensen att man
söker lösa länsstyrelsens organisationsproblem vartefter de anmäla sig. Det
är därför av vikt, att länsstyrelsernas organisationsfrågor ständigt hållas
i blickpunkten — både av länsstyrelserna själva och av statsmakterna —
och att uppmärksamhet kontinuerligt ägnas organisationens sätt att fungera,
så att brister härutinnan snabbt kunna avlägsnas, vare sig det är
fråga om opraktiska arbetsmetoder eller mindre ändamålsenliga detaljer i
själva organisationen.

Enligt revisorernas mening kan på grund av nu anförda förhållanden
länsstyrelseorganisationen sådan den utformats enligt 1952 års beslut icke
anses definitiv. Revisorerna ha därför i ljuset av hittills vunna erfaren -

349

heter ansett sig till behandling böra upptaga vissa frågor, som böra särskilt
aktualiseras i det fortsatta reformarbetet. Innan så sker må emellertid
beröras ett par synpunkter, som stundom bruka åberopas mot en organisatorisk
samordning inom länsstyrelsen av olika organ.

Karakteristiskt för länsstyrelseorganisationens arbetsuppgifter är, att
dessa spänna över så talrika och från varandra så väsentligt artskilda områden.
Juridiska, sociala, allmänt ekonomiska, tekniska, polisiära och andra
problem av en mångfald olika slag falla under länsstyrelsernas bedömande.
Det synes därför föga verklighetsbetonat att, såsom stundom sker, göra
gällande att den ena eller andra administrativa arbetsuppgiften skulle vara
oförenlig med länsstyrelsernas vanliga verksamhet.

En annan invändning mot kravet på samordning är, att sådan sällan
påfordras i den stora mängden detaljärenden och att därför behovet av
samordning bäst tillgodoses med sporadiska samråd utan koncentrerad organisation.
Det hänvisas ofta i sådana sammanhang till det av olika centrala
verk inledda samarbetet mellan representanter för verkens ledning
och de därvid vunna goda erfarenheterna. Man synes emellertid därvid
bl. a. förbise den omständigheten, att samarbetet i den centrala instansen
i regel avser frågor om principer eller eljest frågor av omfattande natur.
I länsförvaltningen åter gäller det i mycket större utsträckning detaljärenden,
i vilka samarbetet i första hand vilar på mera underordnade
tjänstemän, som naturligt nog icke ha särdeles stor kännedom om arbetsuppgifter,
metoder och principer i andra länsorgan. I något förenklad form
kan man karakterisera det praktiska ändamålet med samarbetet i dessa
detaljärenden så, att det gäller att tillse att varje ärende som kan tänkas
bli behandlat av mer än en myndighet får samma bedömande hos varje
myndighet. En sådan samordning måste även tillämpas i åtskilliga ärenden
som handläggas inom olika sektioner i länsstyrelsen. En viktig uppgift
för avdelningschefen är just bl. a. att vid expeditionschefsgranskningen
tillse att denna samordning fungerar.

En annan sak är att de löpande ärendena av mindre omfattning (ej
planärenden o. d.), i vilka en verklig sammanjämkning till slut blir erforderlig,
i regel äro ringa till antalet. I en jäktad och tungt arbetande organisation
kan därför någon gång den uppfattningen skönjas, att risken för
felaktiga eller oöverensstämmande beslut stundom får lagas därför att den
i regel är så liten, att den ligger inom en rimlig felmarginal. Enda sättet
att motarbeta sådana tendenser är att skapa en samordningsorganisation
som fungerar så rutinmässigt som möjligt.

Det förhållandet, att det länsstyrelsen ålagda ansvaret för den yttre samordningen
trots de vidtagna organisatoriska åtgärderna kommit att ställa
stora krav på länsstyrelsens rent formella övervakning därav, gör det i och
för sig önskvärt alt tanken på cn organisatorisk samordning av bättre
kvalitet än den nuvarande även fortsättningsvis hålles aktuell. Målet bör

350

vara ett system där samordningen kan vinnas rutinmässigt och där den ej
som nu i så många fält kräver en omständlig kontrollverksamhet. Kan
detta mål uppnås utan fullständig organisatorisk samordning, bortfaller ett
av de tyngst vägande skälen för nämndernas inordning. Andra viktiga skäl
skulle dock kvarstå; bl. a. måste framhållas det otillfredsställande i att
man avstår från att utnyttja möjligheten till de personal- och kostnadsbesparingar
som sammanhänga med en organisatorisk samordning.

Då det gäller att åstadkomma en bättre ordning i förevarande avseenden
än den nuvarande, kan måhända ett lagfästande av länsråden vara en framkomlig
väg. Om även fortsättningsvis tanken på ett fullföljande av den
organisatoriska samordningen avvisas och framför allt om man tillika
fortsätter att nyinrätta specialorgan, torde både ur allmänhetens och ur
statsnyttans synpunkt en fullt utbyggd länsrådsorganisation bli ofrånkomlig.
Den tidpunkt i utvecklingen är kanske ej så avlägsen, då länsstyrelserna,
särskilt de största, ej längre mäkta med den yttre samordningen,
om de skola behöva famna över allt vidsträcktare områden vid sidan av sin
egen löpande verksamhet.

I och för sig och icke minst med hänsyn till de av länsstyrelseutredningen
anförda olägenheterna synes emellertid i vart fall än så länge alternativet
med en fullständig organisatorisk samordning, d. v. s. inordning av
läns nämnder na, erbjuda större fördelar. Ovan har redogjorts för det ur
mera konkreta och praktiska synpunkter av erfarenheterna belagda behovet
av samordning. För bedömning av frågan måste dock beaktas även
andra synpunkter. En avvägning måste göras mellan specialintressenas
krav på särskilda organ och den större enhetens fördelar ur allmänna synpunkter.
En viss betydelse har väl den omständigheten, att vid tiden för
utredningens förslag de fristående nämnderna hade varit i verksamhet
endast några år, länsarbetsnämnderna åtta—nio år samt lantbruks- och
länsbostadsnämnderna ett—två år. Under de gångna ytterligare nära tio
åren har nämndernas verksamhet stabiliserats. Erfarenhet och rutin ha
förvärvats samt förankring och förtroende för verksamheten ha vunnits.
Dessa omständigheter kunna måhända öka tveksamheten inför tanken på
att åstadkomma mera genomgripande förändringar. Å andra sidan har numera
också den nya länsstyrelseorganisationen vunnit stadga, och erfarenheterna
inifrån sett synas klart bestyrka antagandet, att den inre organisationen
utan svårighet kan byggas ut för nya arbetsuppgifter.

Då lekmannamedverkan i länsstyrelsen torde vara en förutsättning för
att nämnderna skola kunna inordnas i länsstyrelsen och då frågan om
sådan medverkan enligt vad nedan anföres inom en relativt nära framtid
kan antagas komma under övervägande, vore det naturligt att i det sammanhanget
överse länsförvaltningens organisation ur den nya synpunkt
som då kan uppkomma. Om lekmannamedverkan i länsstyrelsen införes
och situationen i övrigt är i stort sett oförändrad, skulle det framstå som

351

önskvärt att därvid ånyo mera noggrant undersöka möjligheterna för att
i länsstyrelsen inordna i första hand länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden
och mödrahjälpsnämnden. Det torde därvid böra anmärkas att de
största besparingarna torde komma att inträda, därest både länsarbetsnämnd
och länsbostadsnämnd samtidigt inordnas. Även frågan om länsskolnämndens
ställning torde böra övervägas. Med nuvarande inriktning
av lantbruksnämndernas verksamhet synes däremot det praktiska behovet
av deras inordnande ej vara så framträdande.

Som nyss anförts synes det vara en förutsättning för att nämnderna
skola kunna inflyttas i länsstyrelsen att lekmannamedverkan i denna kan
ordnas. Detaljerade förslag i detta avseende finnas i länsstyrelseutredningens
betänkande. I 1952 års beslut ställdes såsom nämnts under hänvisning
till vissa utredningar frågan på framtiden. Av de berörda utredningarna
ha två numera avgivit sina förslag, nämligen psykopatvårdsutredningen
(SOU 1952:46) och barnavårdskommittén (SOU 1954:61).
Ingendera av dessa utredningar har framlagt slutligt förslag om lekmannamedverkan
i länsstyrelsen, ehuru barnavårdskommittén — under uttalande
att barnavårdsärendena som hittills borde handhas av länsstyrelserna —
skisserat vissa riktlinjer för lekmannamedverkan, därest en sådan kommer
till stånd. Båda utredningarna ha i förevarande avseende hänvisat till
utredningen om administrativa frihetsberövanden, vilken sistnämnda utredning
tillkallats enligt Kungl. Maj :ts den 4 december 1953 lämnade bemyndigande.
Enligt senaste riksdagsberättelsen avser utredningen att slutföra
sitt arbete i huvudfrågan under år 1958. Måhända är även från den
senare tillsatta eftervårdsutredningen att vänta förslag av betydelse i detta
sammanhang.

Av allt att döma torde således spörsmålet om lekmannamedverkan i länsstyrelsen
ånyo komma att aktualiseras vid prövningen av de angivna specialfrågorna.
I och för sig skulle spörsmålet därför här kanske kunna förbigås.
Det synes emellertid allmänt sett av så stor vikt att frågan fortlöpande
hålles aktuell, att vissa synpunkter torde böra framläggas i detta
sammanhang.

Förslaget om lekmannamedverkan i länsstyrelserna har från flera länsstyrelsers
sida mött motstånd om än av varierande styrka. Ur praktisk synpunkt
pekar man på den tungroddhet och omständlighet som måste följa
med lekmannamedverkan. I allmänhet vill det dock synas, som om farhågorna
i detta avseende äro betydligt överdrivna. Bl. a. erfarenheterna
från de befintliga länsnämndernas verksamhet tala för att så är fallet.

Vissa av de länsstyrelser som tillstyrkt lekmannamedverkan ha därvid
förklarat sig beredda att godtaga medverkan i den mån sådan är en förutsättning
för att länsstyrelserna skola kunna anförtros nya viktiga arbetsuppgifter.
Andra tillstyrkande länsstyrelser ha mera reservationslöst givit
uttryck för en önskan att även i detta avseende fullfölja moderniseringen

352

av länsstyrelserna. Sedan dessa med avseende på den inre organisationen
gjorts lämpade att vid behov påtaga sig nya större eller mindre arbetsuppgifter,
synes även det hindret därför böra undanröjas, som består i att lekmannamedverkan
i länsstyrelsen saknas. Den strävan efter nära samband
mellan myndigheter och allmänhet samt behovet för myndigheterna av en
stark förankring i det allmänna medvetandet tala i och för sig för en
sådan åtgärd. Därtill kommer att flertalet ärenden i länsnämnderna behandlas
under medverkan av lekmän, medan samma eller liknande ärenden
i länsstyrelsen avgöras uteslutande av tjänstemän.

I fråga om experterna torde först frågan om distriktsingenjörernas för
vatten och avlopp ställning böra upptagas till prövning. Det kan erinras
om att såväl kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation (SOU
1950:45) som 1946 års vatten- och avloppssakkunniga (SOU 1951:26)
biträtt länsstyrelseutredningens förslag att inordna distriktsingenjören i
länsstyrelsen. Numera ha praktiskt taget alla län egen distriktsingenjör.
På senare tid har tillkommit ett starkt behov av samordning i den betydligt
vidgade vattenvårdande verksamheten (se prop. 1958: 133). Det bör framhållas
att distriktsingenjörernas chefsmyndighet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
i samband med prövningen av den senast aktuella frågan om
vattenvårdens organisation givit uttryck för att styrelsen numera tillstyrker
denna förändring, som därför torde böra genomföras.

Även frågan om skijddskonsulenternas ställning bör upptagas till prövning.
Anledning härtill torde yppa sig i vart fall i samband med behandlingen
av 1956 års eftervårdsutrednings blivande betänkande.

Vidare får ej heller socialvårdskonsulenternas organisationsfråga avföras
från dagordningen. Så länge icke varje eller åtminstone flertalet län
har egen konsulent, synes dock frågan böra vila.

Det synes även önskvärt att en förnyad undersökning kommer till stånd
av frågan om inordnande av länsarkitekten i länsstyrelsen. Denne är den
av experterna med vilken länsstyrelsen har det ojämförligt mest omfattande
samarbetet. Det kan visserligen medgivas, att det genom 1952 års beslut
tillskapade systemet medfört en förbättring av länsarkitektens ställning i
förhållande till länsstyrelsen och att detta system innesluter vissa möjligheter
att ytterligare rationalisera samverkan. Men det framstår som säreget
och medför trots allt tyngande formaliteter att på sätt som här är
fallet en tjänsteman, vars verksamhet i själva verket utgör en integrerande
del av en myndighets ämbetsbefattning, skall ha en från denna fristående
ställning. Genom att inordna länsarkitekten skulle man kunna realisera
det bl. a. av 1956 års riksdagsrevisorer framförda kravet på en bättre
organisatorisk samordning av hela samhällsplaneringsverksamheten i länet.
En sådan samordning skulle säkerligen även innebära vissa möjligheter till
besparing i fråga om biträdespersonalen, bl. a. genom avskaffande av den
dubbla diarieföringen och dubbleringen av kartarkivet.

353

Det starkaste skälet för länsstyrelseutredningens förslag att ej inordna
länsarkitekten i länsstyrelsen var svårigheten att på ett rationellt och enhetligt
sätt ordna frågan om chefskapet för planeringssektionen inom
landskansliet. Utredningen, som påpekade att med hänsyn till rationaliseringskravet
länsarkitekten vid inordnande i länsstyrelsen måste placeras
inom denna sektion, framhöll tillika att länsarkitekterna måste utväljas
på grundval av sin skicklighet som arkitekter och icke med hänsyn till
föredragningsskicklighet eller lämplighet som administrativa chefstjänstemän.
Det vore därför ej möjligt att generellt placera länsarkitekten som
chef för planeringssektionen. Med hänsyn till sektionschef stjänstens placering
i byrådirektörsgraden vore det ej heller möjligt att ställa länsarkitekten
under en administrativ sektionschef.

I och för sig äro dessa synpunkter beaktansvärda, men fråga är om icke
problemet likväl bör angripas på nytt. Som nedan närmare kommer att angivas
kan måhända till de förutvarande premisserna fogas en eller annan
ny synpunkt.

Vidare tala skäl för att inom en snar framtid frågan om att helt inordna
landsfogdarna i länsstyrelsen bör upptagas till prövning. Detta torde lämpligen
böra ske i samband med pågående utredning om huvudmannaskapet
för polisväsendet.

Behovet av åtgärder av någorlunda räckvidd beträffande länsstyrelsernas
inre organisation är självfallet avhängigt av bl. a. vilka åtgärder som kunna
komma att vidtagas beträffande den yttre organisationen och arbetsuppgifterna
i anslutning till de ovan antydningsvis framförda förslagen. Dessutom
torde införandet av lekmannamedverkan i länsstyrelserna i och för
sig kunna medföra vissa organisatoriska konsekvenser, vilka dock icke
kunna antagas bli särskilt omfattande. Det finnes emellertid anledning att
även eljest ifrågasätta vissa förändringar av den inre organisationen.

Det kanske största intresset knyter sig till landskansliets planeringssektion.
Denna synes icke i allo ha blivit vad länsstyrelseutredningen åsyftade,
nämligen ett verkligt planeringsorgan med huvuduppgift att initiera,
samordna, syntetisera och komplettera annan samhällsplanering i länet.
Delvis beror detta på den i det föregående omnämnda ökningen av arbetsmängden.
Kn annan och viktig orsak torde vara, att länsstyrelseutredningens
förslag endast delvis genomfördes, i det att det av utredningen
föreslagna tillskottet till sektionens personal av samhällsekonomisk expertis
icke kom till stånd.

Om man jämför den nuvarande planeringssektionen med den del av länsstyrelseutredningens
tänkta planeringssektion som svarar däremot, skall
man finna att den nuvarande planeringssektionen på de flesta länsstyrelser
har alt ännu snart tio år efter utredningen arbeta med en personal
som, vad angår den högre kvalificerade personalkategorien, med ca 1/4—1/2
årsarbetskraft understiger vad utredningen ansåg erforderligt. Det är där -

23 Rev. berättelse ang. statsverket år 1958 I

354

för knappast att förvåna, att vissa förstärkningar av ifrågavarande personalgiupp
under senaste tid måst ske på några av de större länsstyrelserna.

Denna tendens låter förmoda, att dylika förstärkningar efter hand bli
erforderliga ganska allmänt. En sådan mera genomgående personalökning
ger i och för sig anledning att samtidigt granska vissa organisatoriska
problem. Härvid synas särskilt två frågor träda i förgrunden. Den ena är
den redan av länsstyrelseutredningen väckta frågan om sektionens behov
av speciell kompetens på det samhällsekonomiska området. Denna fråga
behandlas också ur vissa synpunkter i en inom inrikesdepartementet
upprättad promemoria angående länsstyrelsernas behov av arbetskraft med
statistisk-ekonomisk utbildning, vilken promemoria under år 1957 varit
föremål för remissbehandling. Som ett tillägg till denna promemoria må
anföras, att en sådan tjänsteman som avses i promemorian skulle kunna
användas ej blott för utredningsarbeten o. d. utan även som föredragande
i en mångfald av sektionens ärenden.

Den andra frågan har större räckvidd och gäller sektionens organisation
i stort. Det synes nämligen önskvärt — i anslutning dels till vad tidigare
anförts beträffande den yttre organisationen och dels till de här ovan senast
framlagda synpunkterna — att frågan om planeringssektionens framtida
organisation, oavsett vilka åtgärder som komma att vidtagas beträffande
länsstyrelsens organisation i övrigt, särskilt uppmärksammas. Därvid bör
i första hand övervägas huruvida icke sektionen — i samband med inordning
i länsstyrelsen av ifrågavarande myndigheter — kan ombildas till en
byrå, bestående av tre sektioner, en teknisk (länsarkitektkontoret och
distriktsingenjören för vatten och avlopp), en juridisk-samhällsekonomisk
(den nuvarande planeringssektionen) samt en bostadspolitisk (länsbostadsnämnden).
Måhända bör till den tekniska sektionen även hänföras länsbostadsnämndens
ingenjörspersonal. Det är givetvis icke möjligt för revisorerna
att i detalj angiva, hur den juridisk-samhällsekonomiska sektionen
skall utrustas i personellt avseende. Det synes emellertid, som om denna
tills vidare i medelstora och mindre län skulle kunna bestå av en jurist
och en samhällsekonomiskt utbildad tjänsteman jämte erforderliga landskanslister
och biträden. Nagon personalökning torde genom ombildningen
ej bli erforderlig, utan i stället kan säkerligen en minskning ske, dels på
grund av att länsbostadsnämndens kamerala göromål överflyttas till landskontoret,
där åtminstone för närvarande viss ledig arbetskapacitet bör
finnas, och dels därför att biträdespersonalen kan minskas bl. a. till följd
av den dubbla diarieföringens slopande.

Det skall emellertid medgivas, att frågan om chefskapet för byrån är
komplicerad och tarvar noggranna överväganden. Men även om stort beaktande
måste skänkas de av länsstyrelseutredningen anförda skälen mot
länsarkitektens chefskap för byrån, kan man kanske göra gällande att den
tänkta uppdelningen på tre sektioner kommer att innebära en sådan arbets -

355

fördelning, att mindre vikt behöver läggas vid byråchefens rent administrativa
färdigheter. En tänkbar möjlighet vore kanske också att från fall till
fall utse vilken som helst av sektionscheferna till byråchef. Därest det dock
anses omöjligt att med hänsyn till länsarkitektens tjänsteställning underställa
honom en byråchef, kan man måhända undersöka den möjligheten
att visserligen knyta länsarkitekten till byrån men ej underställa honom
byråchefen. Något motsvarande gäller nu i fråga om militärassistenten i
länsstyrelsen, som tjänstgör vid civilförsvarssektionen och får biträde av
dess personal utan att dock vara underställd sektionschefen.

Därest — som antagligt är — arbetsbelastningen inom den juridisksamhällsekonomiska
sektionen (d. v. s. nuvarande planeringssektionen)
inom en relativt nära framtid kommer att kräva personalökning, kan byråchefsbefattningen
lösgöras från omedelbar anknytning till någon av sektionerna,
vilket skulle möjliggöra ett friare val av byråchef med bättre möjligheter
att lägga största vikten på fallenhet för planeringsarbete över
huvud jämte allmän administrativ lämplighet.

I andra hand och såsom möjligt att omedelbart genomföra torde vara
lämpligt, att tills vidare endast distriktsingenjören för vatten och avlopp
inordnas i planeringssektionen i enlighet med vad ovan anförts. Fristående
föranleder denna åtgärd icke någon ytterligare ändring i planeringssektionens
organisation. För fullständighetens skull bör här framhållas, att
distriktsingenjören även bör få till uppgift att biträda allmänna sektionen
(respektive socialsektionen) vid handläggning av vissa hälsovårdsfrågor.

Därest frågan om de sålunda antydda förändringarna av den yttre organisationen
ej skulle lösas eller dess prövning uppskjutas för längre tid,
synes det oaktat skäl tala för att åtgärder vidtagas för att förse länsstyrelserna
med samhällsekonomiskt utbildad expertis. I några fall kan detta
måhända ske redan inom bestående personalram, och i vart fall kan det
göras i samband med de av allt att döma inom överskådlig tid ändå erforderliga
personalökningarna.

Slutligen är det ett viktigt önskemål att bilregistreringen och bilskatteuppbörden
rationaliseras. Vissa förslag, delvis kanske av förberedande
karaktär, föreligga, men frågan hör oförtövat drivas vidare. Hithörande
arbetsuppgifter äro nu särskilt personalkrävande. Det är angeläget att
genom rationaliseringar personal- och lokalbehovet nedbringas. Med bilismens
snabba tillväxt kan i annat fall organisationen komma att bli onödigt
kostsam.

Vad härefter angår allmänna sektionen samt den i vissa län befintliga
socialsektionen synas önskemålen från länsstyrelsernas sida knyta sig till
vissa väntade utredningsförslag, nämligen utredningen rörande administrativa
frihetsherövanden, eftervårdsutredningen och utredningen rörande
polisväsendets huvudmannaskap. Visserligen har hittills intet bekantgjorts
om förslagens innehåll, men vissa drag i deras allmänna inriktning kunna

356

måhända skönjas av direktiven. I allt väsentligt blir dock följande tills
vidare av rent hypotetisk karaktär.

\ id förstatligande av polisväsendet torde såsom ovan antytts en polissektion
böra inrättas på landskansliet. Denna sektion bör från allmänna
sektionen övertaga polisärenden samt ärenden rörande allmän ordning och
säkerhet, däri inbegripna tillståndsfrågor av ordningsnatur. Därigenom avlastas
allmänna sektionen en del av sin nuvarande arbetsbörda och kan — i
län där socialsektion ej finnes — i stället tillföras de arbetsuppgifter som
kunna beräknas uppkomma, i första hand genom inordnande av skyddskonsulentorganisationen
i länsstyrelsen — måhända i samband med sammanslagning
med socialvårdskonsulentorganisationen — och i andra hand
genom en eventuell inkorporering av länsnykterhetsnämnden. I län där
socialsektion finnes ökas i stället dennas arbetsbörda. I dessa län kan därför
viss personal böra överföras från allmänna sektionen till socialsektionen.
I flertalet övriga län lär någon ändrad personaldisposition i detta sammanhang
knappast behövas. I vissa av de medelstora länen — de största av
dessa — kan det dock tänkas, att socialärendena böra utbrytas ur allmänna
sektionen och en särskild socialsektion bildas. Detta synes kunna ske utan
några större personalökningar.

Beträffande civiltörsvarssektionen föreligger nu ett förslag till omorganisation
i samband med omdaningen av civilförsvaret. Detta förslag har
nyligen remissbehandlats och torde nu vara föremål för övervägande inom
Kungl. Maj :ts kansli. Oavsett hur ställningstagandet till förslaget utfaller,
är det emellertid ett önskemål att en närmare organisatorisk samordning
kommer till stånd mellan civilförsvarssektionen och den mera provisoriskt
organiserade ekonomiska försvarssektionen. I denna fråga finnes en inom
inrikesdepartementet den 16 oktober 1956 dagtecknad promemoria, vilken
varit föremål för remissbehandling.

I olika sammanhang har framförts krav på en uppdelning av landskansliet.
Så långt möjligt bör man emellertid enligt revisorernas mening
söka behålla det nuvarande landskansliet som en enhet, även om det genom
inkorporeringar eller eljest skulle växa till och med ganska avsevärt. Som
förhållandena nu äro utgör landskansliet i fråga om personalantalet icke
någon stor enhet vid jämförelse t. ex. med många byråer i centrala verk.
Vid en medelstor länsstyrelse kan det röra sig om ca 50 befattningshavare
(landskontorens personal är i regel ungefär dubbelt så stor som landskansliernas).
Svårigheterna torde i stället i första hand böra bemästras
genom en ökad delegering av beslutanderätt och andra uppgifter från landssekreteraren
dels till sektionscheferna och dels till förste länsassessorn i
dennes egenskap av landssekreterarens ställföreträdare.

För landskontorens del må först erinras om att det vid olika tillfällen
påtalats, att vissa olägenheter äro förenade med den utpräglat självständiga
ställning som tillkommer taxeringssektionens chef, taxeringsintendenten.

357

Den ställning som sålunda tillagts honom anses emellertid vara en integrerande
del av rättssäkerhetsgarantierna i skatteprocessen, som bl. a. därigenom
gives bättre parallellitet med processen vid de allmänna domstolarna.
Det är visserligen tydligt att taxeringsintendenten i fråga om sin handläggning
av skattemålen icke kan underställas avdelningschefen, landskamreraren,
då ju denne är ordförande i prövningsnämnden. Men det borde kunna
undersökas, huruvida icke en viss ytterligare tillsynsbefogenhet i berörda
avseende skulle kunna tilläggas landshövdingen.

För kameralsektionens del må särskilt framhållas önskvärdheten av att
frågan om mera allmänt införande av maskinell bokföring föres vidare.
Den maskinella bokföringen spar personal och ökar bokföringskapaciteten
väsentligt. Om den också icke utgör en förutsättning för att länsstyrelsen
skall kunna påtaga sig nya större kamerala arbetsuppgifter i samband med
inordnande av fristående länsorgan i länsstyrelsen eller eljest, skulle den
dock betydligt underlätta en sådan nyordning. Förstatligande av polisväsendet
kan möjligen tänkas komma att medföra en större ökning av kameralsektionens
arbetsmängd. Det torde icke vara någon överdrift att säga,
att införandet av maskinell bokföring är en av de särskilt viktiga åtgärderna
för att ytterligare effektivisera länsstyrelsens arbete och åstadkomma
personalbesparingar. Till frågan om en koncentration av den kamerala
verksamheten på länsplanet återkomma revisorerna i det följande.

De av revisorerna här aktualiserade spörsmålen äro delvis av betydande
räckvidd och kunna uppenbarligen icke bringas till en lösning inom några
få år. Åtskilliga skäl tala emellertid för att de snarast upptagas till närmare
överväganden. Särskilt må framhållas att 1957 års riksdag efter förslag av
samma års revisorer beslutat, att viss översyn av länsindelningen skall äga
rum. En väsentlig förutsättning för att man skall kunna inkassera de betydande
vinster som enligt revisorernas mening otvivelaktigt stå att få genom
en ny länsindelning är just att länsstyrelsen i såväl yttre som inre avseende
får en helt ändamålsenlig utformning. 1952 års beslut om länsstyrelseorganisationen
var enbart provisoriskt i avvaktan på resultatet av vissa då pågående
utredningar. Sedan dessa numera antingen slutförts eller kunna
väntas bli slutförda inom en nära framtid och mot bakgrunden av i det
föregående anförda utvecklingslinjer inom länsförvaltningen, synes det därför
angeläget att parallellt med det utredningsarbete som kan komma att
pågå om en ny länsindelning de av revisorerna här framförda synpunkterna
på länsstyrelsens organisation upptagas till prövning. Med hänsyn till det
omfattande utredningsmaterial som redan föreligger i ämnet och numera
vunna erfarenheter av 1952 års organisation synes det emellertid knappast
påkallat att en ny utredning — likartad med länsstyrelseutredningen —
tillkallas. Det material som erfordras för etL beslut om eu mera definitiv
organisation av länsstyrelsen synes i första band böra införskaffas i annan
ordning. I denna del må erinras om — såsom framgår av den föregående

358

redogörelsen — att länsstyrelseutredningen var i tillfälle att genom en försöksorganisation
i några län pröva lämpligheten av vissa av de utav utredningen
aktualiserade förslagen. Det visade sig som väntat värdefullt att i
praktiken få pröva dessa. Liknande rön ha gjorts genom de försök statens
organisationsnämnd verkställt vid bl. a. vissa militära förband. Mot bakgrunden
härav vilja revisorerna framföra den tanken, att såsom ett led i de
fortsatta övervägandena rörande länsstyrelseorganisationen en mera omfattande
försöksverksamhet inom länsförvaltningen än den länsstyrelseutredningen
genomförde bör komma till stånd. Enligt revisorernas mening böra
emellertid dylika försök anordnas, oavsett vilket resultat man kan komma
till i fråga om en ny länsindelning.

För att ett provisorium som öppnar möjlighet till gemensamma beslut
av de i försöket deltagande myndigheterna skall kunna anordnas, erfordras
uppenbarligen lagstiftningsåtgärder av viss omfattning, beträffande vilka
kräves närmare utredning. Det torde dock kunna förutskickas, att det kan
bli vanskligt att med hänsyn till besvärsregler och rättskraftsfrågor åstadkomma
en anordning som med hänsyn till försöksändamålet reservationslöst
kan godtagas. — Formellt är det givetvis möjligt att temporärt ställa
personalen hos de fristående organen under länsstyrelsen. Även härför erfordras
dock tydligtvis riksdagens medgivande, bl. a. därför att de fristående
organen åtminstone formellt berövas en förutsättning för sin verksamhet.
Detta skulle uppvägas av skyldighet för länsstyrelsen att tillhandahålla
personal i erforderlig utsträckning. Även om sålunda svårigheter torde föreligga
att anordna en försöksverksamhet med koncentrerad länsförvaltning,
torde en närmare utredning komma att visa att dessa svårigheter äro överkomliga
och att försöket bör göras.

Föremål för här avsedda försök bör enligt revisorernas mening i första
hand bli en sådan organisation som innefattar inordnandet i länsstyrelsen
av länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd och mödrahjälpsnämnd. Därest betänkligheter
skulle föreligga mot att genomföra så relativt omfattande försök,
synes det alternativ böra undersökas som framgår av det i det föregående
framlagda förslaget beträffande planeringssektionen. Försöket skulle
alltså närmast avse inordning i länsstyrelsen av länsbostadsnämnd, länsarkitekt
och distriktsingenjör. Det bör dock betonas, att såvitt angår den
sistnämnde tiden borde vara mogen för ett definitivt beslut utan att något
försöksresultat behöver avvaktas. Det må emellertid understrykas, att försöket
bör äga rum vid den eller de länsstyrelser där gemensamma lokaler -—
med eller utan byten eller omdispositioner i övrigt — kunna ordnas för hela
den genom inordningen bildade byrån.

Sedan länge har i olika sammanhang, bl. a. av riksdagens revisorer, framförts
krav om att koncentrera hela eller större delen av länsförvaltningens
kamerala verksamhet till länsstyrelsen, och detta oberoende av om någon
organisatorisk samordning i övrigt kommer till stånd eller ej. Länsstyrelse -

359

utredningens undersökningar avsågo även delvis denna fråga, och utredningen
anförde i anledning därav vissa synpunkter som i huvuddrag tidigare
refererats. Som en sammanfattning därav kan anföras att överförande
av andra länsorgans kamerala arbetsuppgifter till länsstyrelsen i första
hand förutsätter en reformering av redogöraransvaret. En utredning härom
tillkallades år 1955 och beräknas slutföra sitt arbete i år.

Revisorerna anse sig för sin del ånyo böra framföra krav på en koncentration
av den kamerala verksamheten på länsplanet. Vid de ifrågasatta
organisationsförsöken bör denna fråga därför särskilt uppmärksammas.
Vad angår förslaget om inordnande av länsbostadsnämnd, länsarkitekt och
distriktsingenjör i länsstyrelsen må framhållas, att länsbostadsnämndens
kamerala verksamhet icke synes vara av den särpräglade beskaffenhet, att
den behöver föranleda större svårigheter för kameralsektionens personal.
Framhållas må att tillfället för närvarande i det avseendet skulle vara gynnsamt
att pröva en överflyttning av kameraluppgifter till länsstyrelsen, då
vid kameralsektionerna bör finnas en viss ledig arbetskapacitet, sedan länsskolnämnderna
nu övertagit vissa arbetsuppgifter därifrån.

En sådan försöksverksamhet som här skisserats bör givetvis genomföras
under medverkan av statens organisationsnämnd. Därest dylika försök
icke anses böra komma till stånd, bör i varje fall nämnden erhålla i uppdrag
att verkställa en noggrann genomgång av metoder, arbetsgång m. m.
vid samarbetet mellan länsstyrelserna och de fristående länsorganen. Oavsett
vilken ställning som slutligt tages till länsstyrelsens organisationsfråga,
synes en sådan genomgång kunna ge ytterst värdefulla resultat. Om det
nuvarande systemet inom länsförvaltningen skall bibehållas, torde en dylik
undersökning vara en förutsättning för den närmare och mera enhetliga
reglering av länsrådens organisation och arbetsmetoder som torde bli en
ofrånkomlig nödvändighet.

Vilka ekonomiska konsekvenser en ändrad organisation vid länsstyrelserna
kunna få, är det givetvis icke möjligt att på detta stadium angiva.
Värdet av rationaliseringsvinsterna bör emellertid mätas icke blott rent
penningmässigt utan även och kanske främst i andra hänseenden. Det må
emellertid erinras om — såsom även länsstyrelseutredningen på sin tid
framhöll — att den fulla rationaliseringsvinsten kan inhöstas först då de
olika länsmyndigheterna fått såväl gemensam ledning som ock gemensamma
lokaler. Med enbart gemensam ledning kan man vinna en hel del
och med endast gemensamma lokaler kan även något vinnas.

Länsstyrelsen intager enligt revisorernas mening en så viktig ställning
inom den svenska statsförvaltningen, att inga ansträngningar böra skys för
att återgiva länsstyrelsen ställningen som en verklig lantregcring. Därest de
synpunkter revisorerna här givit uttryck åt vinna beaktande, äro revisorerna
övertygade om att ett gott steg tagits på denna väg. Revisorerna få
fördenskull föreslå, att här berörda organisationsförslag snarast upptagas
till övervägande.

360

§ 37

Blankettkommissionen m. m.

Jämlikt bestämmelser i kungörelsen den 27 november 1919 (nr 754) med
föreskrifter angående vissa för länsstyrelserna och fögderiförvaltningen erforderliga
blanketter finnes inrättad en särskild blankettkommission.
Denna har till uppgift att fastställa för länsstyrelserna eller fögderitjänstemännen
(landsfogdar, häradsskrivare och landsfiskaler) erforderliga blanketter
till handling, för vilken blankett icke blivit bestämd genom allmän
författning eller av central myndighet och som utan olägenhet kan givas en
för samtliga eller flertalet vederbörande lika lydande avfattning.

Därest i övrigt till vinnande av tidsbesparing och enhet i uppställning vid
länsstyrelserna eller hos fögderitjänstemännen blankett finnes erforderlig
till handling, som nyss nämnts, må sådan blankett av vederbörande länsstyrelse
kunna fastställas och anbefallas till användande, såframt sådant
ur kostnadssynpunkt anses lämpligt.

För länsstyrelserna och fögderitjänstemännen erforderliga blanketter,
vilka icke tillhandahållas av central myndighet och ej heller enligt vad nyss
nämnts fastställas av vederbörande länsstyrelse, skola även tryckas och tillhandahållas
enligt bestämmelserna i ovannämnda kungörelse. Av länsstyrelserna
fastställda blanketter tryckas och tillhandahållas genom vederbörande
länsstyrelses försorg.

I blankettkommissionens uppgift att fastställa blanketter ingå bl. a. följande
åliggande:

att ha under ständig uppmärksamhet, i vad mån nya blanketter lämpligen
böra fastställas till gemensamt begagnande eller äldre av kommissionen
fastställda blanketter böra på grund av inträffade omständigheter ändras
eller upphävas;

att, innan ny blankett fastställes eller äldre blankett ändras eller upphäves,
i ärendet höra samtliga eller av frågan berörda länsstyrelser, varvid,
då frågan gäller för födgeritjänstemännen erforderlig blankett, dessa skola
av vederbörande länsstyrelse beredas tillfälle att yttra sig;

att vid fastställande eller ändring av blankett bestämma icke blott blankettens
lydelse utan även, under iakttagande av därutinnan gällande allmänna
föreskrifter, blankettens format samt beskaffenheten av det papper,
varå blanketten skall tryckas;

att även för sådan blankett, som fastställes genom allmän författning
eller central ämbetsmyndighet och tryckes enligt denna kungörelse, likaledes
under iakttagande av nyssberörda allmänna föreskrifter, bestämma
format och papperssort, där föreskrift i sådant avseende icke meddelats vid
blankettens fastställande;

att, i fråga om blankett, som fastställes av kommissionen, föreskriva
från vilken tidpunkt fastställd ny eller ändrad blankett skall användas eller
upphävd blankett icke vidare bör begagnas; samt

att delgiva vederbörande länsstyrelser och leverantör kommissionens
beslut i förenämnda frågor.

361

Blankettkommissionen äger föreskriva, att eller i vad mån dess beslut
rörande fastställande, ändring eller upphävande av blankett för fögderitjänstemännen
skall gälla jämväl för magistraterna.

I den mån blankettkommissionens beslut berör fögderitjänstemännen
eller magistraterna, skola dessa genom vederbörande länsstyrelse så snart
ske kan om beslutet underrättas.

Kostnaderna för tryckning av ifrågavarande blanketter skola för varje
län gäldas av vederbörande länsstyrelse i enlighet med bestämmelserna i
det med statens leverantör av blanketterna träffade avtalet.

I den mån magistrat är skyldig eller berättigad att använda här avsedda
blanketter äger magistrat att av statens leverantör erhålla dylika blanketter
mot ersättning, som i allmänhet utgår efter de för leverans av fögderitjänstemännens
blanketter gällande grunderna men som, där blankettkommissionen
så finner skäligt, må i någon mån höjas därutöver.

Länsstyrelse eller fögderitjänsteman, som erhållit del av förslag om fastställande,
ändring eller upphävande av gemensam blankett, må icke för i
förslaget avsedd handling anskaffa blankett i större mängd än som kan
beräknas åtgå, intill dess underrättelse erhållits om blankettkommissionens
beslut i frågan.

Efter erhållen del av blankettkommissionens beslut om fastställande,
ändring eller upphävande av blankett må länsstyrelse eller fögderitjänsteman
icke anskaffa förut för den ifrågavarande handlingen använd blankett
i större mängd än som erfordras intill den tid, då enligt kommissionens
beslut blanketten icke längre må användas.

Det åligger blankettkommissionen att upprätta och låta trycka fullständig
förteckning över blanketterna.

I kungörelsen ha vidare meddelats utförliga bestämmelser om tryckning
av blanketterna, infordrande av anbud härom m. in. Blanketterna rekvireras
skriftligen direkt hos vederbörande leverantör.

Blankettkommissionen består av två ledamöter, vilka av Kungl. Maj :t för
viss tid förordnas, den ene bland personer, särskilt förtrogna med ärenden
tillhörande landskansliet, och den andre bland personer, särskilt förtrogna
med ärenden tillhörande landskontoret. Kungl. Maj :t utser en av de sålunda
förordnade att vara kommissionens verkställande ledamot samt förordnar
en suppleant för vardera ledamoten. Kungörelsen reglerar även formerna
för kommissionens beslut in. in.

Blankettkommissionen skall tillhandagå vederbörande myndigheter med
upplysningar i ärenden, som beröra de på kommissionen ankommande
uppgifterna. Kommissionen äger å sin sida hos vederbörande påkalla dylika
upplysningar. I sådant hänseende må kommissionen särskilt av länsstyrelser,
fögderitjänstemän och vederbörande leverantörer erhålla uppgifter
om kvarvarande blankettlager och vad därmed har samband.

362

Statsverkets utgifter för ändamål som avses i denna kungörelse gäldas
från länsstyrelsernas expensanslag.

Beträffande det sätt varpå kommissionen bedriver sitt arbete har kommissionen
lämnat följande uppgifter. Ledamöterna ha, en för landskontorets
och en för landskansliets verksamhetsområde, att studera svensk författningssamling
och undersöka, om författningsändringar eller nya författningar
fordra ändring av fastställda blanketter eller fastställelse av nya
sådana. Förslag härtill upprättas. Då så anses erforderligt, lämnas länsstyrelserna
tillfälle att yttra sig över förslag. Samarbete sker beträffande de
för fögderiförvaltningen erforderliga blanketterna med representanter för
befattningshavares organisationer, föreningen Sveriges häradsskrivare och
föreningen Sveriges landsfiskaler. Efter erforderlig justering av förslagen
fastställes blankett och bestämmes format, papperssort och upplagas storlek.
Med blankettleverantör träffas avtal om tryckning. Leverantör är sedan
länge statens reproduktionsanstalt, som distribuerar blanketterna till beställarna
och svarar för lagerhållningen. För rekvisition användes särskild
blankett. I ett fåtal fall fastställas blanketternas lydelse inom vederbörande
departement, i vilket fall kommissionen endast har att ombesörja tryckning
av blanketterna. Allteftersom blanketter nytryckas sker omarbetning
i anslutning till de normer för blankettryck, vilka förordats av 1948 års
blankettkommitté.

I ämbetsskrivelse den 6 februari 1953 har Kungl. Maj :t uppdragit åt
kommissionen att för länsstyrelsernas räkning upprätta och därefter fortlöpande
föra och till länsstyrelserna distribuera förteckning över lagar, förordningar
och andra stadganden, enligt vilka åligganden eller befogenheter
tillagts länsstyrelserna. För sådant ändamål studeras svensk författningssamling
och upprättas koncept till registerkort, avdelningsvis. Tryckning
och distribution sker genom reproduktionsanstalten.

Av kommissionens årsberättelse för senaste budgetår kan bl. a. följande
rörande kommissionens verksamhet inhämtas.

Den nu gällande blankettförteckningen upptager för länsstyrelsernas del
omkring 280 och för fögderiförvaltningen m. fl. omkring 250 blanketter.
Under det senaste budgetåret har ett 30-tal nya blanketter fastställts. Allteftersom
tidigare fastställda blanketter nytryckas, sker enligt kommissionen
omarbetning i anslutning till de normer för blankettryck, vilka förordats
av 1948 års blankettkommitté. Under senaste budgetår omarbetades
70 tidigare fastställda blanketter. Omsättningen av blanketter har under
nedannämnda budgetår utgjort:

1955/56 1956/57 1957/58

411 000 438 000 495 000

Beträffande kostnaderna för kommissionens verksamhet må lämnas

följande uppgifter.

363

	1955/56	1956/57	1957/58
	Kr.	Kr.	Kr.
Arvoden till ledamöterna, fastställda av	Kungl.
Maj :t .............................	....... 4 000	4 000	4 800
Biträdesarvode ......................	....... 2 000	2 000	2 400
Expenser och övriga utgifter .........	....... 920	835	1 060

Det må nämnas, att statens organisationsnämnd i en den 20 juni 1956 till
Kungl. Maj :t överlämnad promemoria behandlat bl. a. blankettkommissionens
verksamhet. Det framhålles där, att nämnden kunnat konstatera, att
större delen av de blanketter som fastställts av blankettkommissionen och
praktiskt taget alla av vederbörande länsstyrelse fastställda vore utformade
utan nämnvärt hänsynstagande till moderna blanketttekniska regler. Det
hade vidare iakttagits, att i åtskilliga fall länsstyrelserna låtit framställa
egna blanketter, oaktat blankettkommissionen tillhandahölle blanketter för
samma ändamål. Stundom hade förhållandet bottnat däri, att sakinnehållet
i blankettkommissionens utgåva lämpat sig mindre väl för användningsområdet,
stundom hade länsstyrelsernas version omfattat ändringar och
tillägg, som kunnat te sig alltför bagatellartade för att motivera förfarandet.
De övriga blanketter som länsstyrelserna själva fastställt företedde i
många fall och av naturliga skäl endast oväsentliga skiljaktigheter sinsemellan;
användningsområdena voro oftast desamma.

Det sagda antydde enligt organisationsnämnden, att vissa betänkliga
brister vidlådde de nuvarande förhållandena med avseende på blankettväsendet
inom landsstaten. Det heter härom följande.

Sålunda innebär den omständigheten, att länsstyrelserna ha att beställa
blanketter från flera olika håll, ökat arbete vid länsstyrelserna med beställning,
likvidering av kostnader och bokföring samt ökat arbete och
ökade kostnader för distributionen. Därjämte föreligger viss risk, att för
användningsområdet inom landsstaten ur arbetssynpunkt betydelsefulla
frågor icke tillräckligt beaktas vid konstruktion av blanketter, som tillhandahållas
av de centrala verken.

Vidare medför den bristande anpassningen av en stor del av blankettbeståndet
till moderna principer för blankettkonstruktion ökade kostnader
därigenom, att möjligheterna till rationalisering såväl i form av minskat
arbete vid utskrift av enskilda handlingar som till rationalisering i form av
förenklade arbetsrutiner icke tillvaratagas. — Givetvis kan man icke undantagslöst
bygga upp alla blanketter helt med utgångspunkt från nämnda
regler. Stundom kan önskemålet att erhålla en löpande text böra tillmätas
större betydelse än en viss arbetsbesparing.

Betydande och onödiga kostnader åsamkas slutligen statsverket genom
att länsstyrelserna var för sig framställa eller låta framställa blanketter för
eget bruk, vilka lika väl kunnat framställas och tillhandahållas centralt
med de ökade möjligheter till ekonomiskt tryckförfarande detta innebär.

Åtskillig tid och tankemöda offras sålunda samtidigt på kanske 24 länsstyrelser
för att avfatta blankettexter och inrymma dem på lämpligt sätt
på blanketten och framställningen genom stencilering eller boktryck blir

364

avsevärt dyrare genom de begränsade upplagor, det vid varje enskild länsstyrelse
kan bli fråga om.

Särskilt när det gäller tryckta blanketter ligger det nära till hands, att
just med hänsyn till styckpriset beställa upplagor, avsedda att täcka flera
års förbrukning. Risk föreligger då, att, om blanketten av någon anledning
måste ändras, en större eller mindre del av den tidigare upplagan måste
makuleras. Man får i detta sammanhang icke heller helt bortse från lagringskostnader.

I fortsättningen av organisationsnämndens promemoria framhålles bl. a.,
att revision av ett så omfattande blankettbestånd som det här ifrågavarande
vore en synnerligen tidsödande uppgift, alldeles särskilt som det vid en
dylik icke allenast gällde att anpassa blanketterna till vissa tekniska normer
och att överse det sakliga innehållet utan även att anpassa blanketten
till det arbetsförlopp, i vilket den skulle användas. Då ett arbetsförlopp
dessutom av olika anledningar då och då ändrades, och använda blanketter
därvid kunde behöva omarbetas, vore revisionen icke ett engångsarbete utan
en fortlöpande uppgift. Blankettkommissionens båda ledamöter syntes på
grund av sin framskjutna ställning inom landsstaten endast i ringa mån
kunna ägna sig åt hithörande spörsmål och saknade dessutom av naturliga
skäl den utbildning som krävdes för den rent tekniska översynen. Vad nu
sagts om blankettkommissionens ledamöter syntes äga tillämpning jämväl
på många organisationsföredragande. Dessutom syntes fråga uppkomma,
huruvida icke åtskilliga av de av länsstyrelserna fastställda blanketterna
lämpligen borde tillhandahållas centralt. Därvid syntes i viss utsträckning
jämkningar få genomföras, för att blanketterna skulle kunna användas vid
samtliga länsstyrelser. I dylika fall syntes organisationsföredragandena
sakna erforderlig överblick för att kunna verkställa revisionen.

Vidare framhålles i promemorian, att länsstyrelserna funne sig^oförhindrade
att använda egna versioner av de blanketter som blankettkommissionen
fastställde. En kommande revision borde emellertid ta sikte på att
ge blanketterna en sådan utformning, att inga berättigade invändningar
mot att nyttja dem i oförändrat skick kunde framföras. Därefter borde
länsstyrelserna icke äga att själva fastställa egna typer av sådana blanketter
som tillhandahölles centralt.

Sammanfattningsvis framhåller organisationsnämnden, att den nuvarande
ordningen för att upprätta och fastställa inom landsstaten behövliga
blanketter icke längre vore den mest ändamålsenliga. Vid tiden för blankettkommissionens
tillkomst hade visserligen givits uttryck åt den uppfattningen,
att blanketten genom sin text kunde inskränka arbetet med att
utskrha handlingar, men det vore först under de senaste tioårsperioderna,
som man fått fullt klart för sig i vilken omfattning icke endast själva
utskriftsarbetet utan även arbetsformerna i övrigt kunde rationaliseras
genom lämpligt utformade blanketter. Då fastställandet av en blankett således
numera ofta innebure eller borde innebära både att till ett formulär

365

samla förekommande uppgifter och ordna dem efter vissa regler och att
undersöka och ta ställning till formen för ett arbetsförlopp, syntes det icke
längre kunna anses lämpligt eller ens möjligt att ålägga blankettkommissionen
denna uppgift. Någon central instans, som hade att handlägga frågor
rörande länsstyrelsernas inre organisation, utom inrikesdepartementets
landsstatsavdelning, funnes emellertid icke. Förstärktes denna avdelning,
såsom organisationsnämnden i en den 20 juni 1956 dagtecknad promemoria
rörande rationaliseringsverksamheten inom landsstaten föreslagit, med
viss personal med uppgift att handlägga rationaliseringsfrågor och angränsande
spörsmål, ville det synas naturligt och riktigt att åt denna arbetsdetalj
inom landsstatsavdelningen anförtro uppdraget att ha överinseendet
över blankettväsendet inom landsstaten. På arbetsdetaljen borde då bl. a.
ankomma att fastställa blanketter för gemensamt bruk inom landsstaten i
den mån de icke fastställdes av centralt ämbetsverk, att föra och tillhandahålla
förteckning över sålunda fastställda blanketter, att verkställa revision
av förekommande blanketter och att handha ett anslag för gäldande av
blankettkostnader inom landsstaten. Av centrala verk tillhandahållna blanketter
borde därefter för att säkerställa fullt ändamålsenlig avfattning och
uppställning även i vad avsåge deras användningsområde inom landsstaten
fastställas av verket först efter samråd med inrikesdepartementets landsstatsavdelning.

Vad beträffade av Kungl. Maj :t fastställda formulär till blanketter syntes
det önskvärt, att i de fall det funnes önskvärt att i författning hänvisa till
formulär till blankett bestämmelserna normalt utfärdades endast beträffande
formulärets innehåll men ej för dess uppställning. Erfarenheter från
blankettrevision inom skilda områden för statsförvaltningen visade nämligen,
att en rent teknisk omarbetning av en blankett kunde ge icke oväsentliga
förenklingar i arbetsrutinen, och då det vore angeläget att städse samordna
blankettuppställningar och arbetsförfaranden, vilka senare av skilda
skäl då och då omlades, borde man såvitt möjligt undvika att författningsmässigt
reglera själva blankettuppställningen.

Organisationsnämndens promemoria i förevarande ämne har icke föranlett
någon Kungl. Maj :ts åtgärd i angivet syfte.

Revisorernas uttalande. Formulär till flertalet inom landsstaten använda
blankettyper utarbetas och fastställas av den s. k. blankettkommissionen,
vars ämbetsbefattning regleras genom eu särskild kungörelse. Enligt denna
åligger det kommissionen, bland annat, att ha ständig uppmärksamhet på i
vad mån nya blanketter lämpligen böra fastställas till gemensamt begagnande
eller äldre av kommissionen fastställda blanketter böra ändras eller
upphävas samt alt vid fastställande eller ändring av blankett bestämma
icke blott dennas lydelse och format utan även, under iakttagande av i
ämnet gällande allmänna föreskrifter, beskaffenheten av det papper varå

366

blanketten skall tryckas. Ifrågavarande blanketter, som tryckas genom blankettkommissionens
försorg vid statens reproduktionsanstalt och distribueras
därifrån efter beställning av varje enskild länsstyrelse, finnas upptagna
i en av kommissionen upprättad och tillhandahållen förteckning.
Kostnaderna för blanketter, frakt m. m. gäldas av respektive länsstyrelse.

Det bör i sammanhanget uppmärksammas, att vissa för verksamheten
inom landsstaten behövliga blanketter även tillhandahållas av olika centrala
ämbetsverk. Sålunda må exempelvis erinras om att riksräkenskapsverket
enligt 4 § i sin instruktion äger meddela föreskrifter om sättet för
räkenskapsposternas behöriga bokföring och verifiering samt i samråd med
vederbörande myndighet fastställa formulär för dessa räkenskaper och övriga
redovisningshandlingar. Slutligen framställa de enskilda länsstyrelserna
med stöd av bestämmelser i den förut omnämnda kungörelsen i betydande
utsträckning blanketter för olika ändamål.

Det är ett numera välkänt förhållande att en lämpligt utformad blankett,
rätt använd, har en viktig funktion att fylla i det administrativa arbetet,
som därigenom kan förenklas och förbilligas i åtskilliga hänseenden. Riksdagens
revisorer ha därför i skilda sammanhang framhållit angelägenheten
av att alla möjligheter till rationaliseringar även på detta område tillvaratagas.
Årets revisorer ha för sin del kunnat konstatera, att de blanketter
som nyttjas inom länsstyrelsernas ämbetsområde och som fastställas av
blankettkommissionen i åtskilliga fall icke erhållit en ändamålsenlig utformning.
Revisorerna ha därför övervägt att underkasta hela det ifrågavarande
blankettbeståndet en närmare granskning men ha, med hänsyn till
att statens organisationsnämnd såsom ovan nämnts redan uppmärksammat
frågan, icke funnit detta påkallat. De iakttagelser som gjorts ge emellertid
revisorerna anledning att ansluta sig till de synpunkter som organisationsnämnden
framfört i den förut delvis återgivna promemorian rörande bristerna
i de nuvarande formerna för fastställande m. m. av här avsedda blanketter.
Det ligger f. ö. enligt revisorernas mening i sakens natur att en organisationsform
som år 1919 fyllde dåtida krav med hänsyn till blankettväsendets
utveckling m. m. i våra dagar icke kan vara lämplig.

Ett aktuellt exempel på de vådor som kunna vara förbundna med blankettkommissionens
verksamhet har f. ö. helt nyligen blivit för revisorerna
bekant. Det gäller i detta fall en blankett, som tryckts i 100 000 exemplar
och som avser underrättelse om verkställd utmätning av överskjutande
skatt. Den terminologi som använts i blanketten hänför sig till förhållanden
som voro aktuella för flera år sedan men som nu äro föråldrade. Enligt vad
som upplysts revisorerna kan det bli nödvändigt att makulera hela upplagan.
Exemplet är f. ö. icke enastående.

Det förslag som organisationsnämnden framfört i detta ämne har ännu
icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Då det enligt revisorernas uppfattning
är synnerligen angeläget, att man snarast söker åstadkomma en

367

bättre ordning i förevarande avseenden — och detta oberoende av om organisationsnämndens
övriga i sammanhanget framlagda förslag komma att
genomföras eller ej — ha emellertid revisorerna funnit sig böra aktualisera
frågan. Revisorerna anse i likhet med organisationsnämnden att blankettkommissionen
— till vars förfogande icke står någon blanketteknisk expertis
— snarast bör avskaffas. Det är emellertid uppenbart, att man icke kan
undvara ett centralt organ med vissa uppgifter i fråga om fastställande
m. m. av blanketter för landsstatens del. Organisationsnämnden har i sin
promemoria föreslagit, att inrikesdepartementets landsstatsavdelning i samband
med viss upprustning skulle anförtros uppdraget att ha överinseendet
över ifrågavarande blankettbestånd. Revisorerna anse sig för sin del icke
kunna hysa någon bestämd mening om hur förevarande spörsmål bör lösas.
Det är emellertid tydligt, att dessa göromål måste handläggas i nära kontakt
med länsstyrelserna. Tilläggas må att revisorerna förutsätta, att vid
prövning av den här berörda organisationsfrågan även övriga av organisationsnämnden
framförda förslag som äga samband därmed komma att
slutligt prövas. Bl. a. bör övervägas, huruvida de blanketter som nu utfärdas
av annan myndighet än blankettkommissionen men som nyttjas inom
landsstaten i fortsättningen böra fastställas av det organ som bör ersätta
blankettkommissionen.

Revisorerna få sålunda föreslå, att frågan om en mera ändamålsenlig
handläggning av landsstatens blankettärenden snarast upptages till prövning.

368

§ 38

Gränsbevakningen mot Finland

Gränsbevakningen mot Finland är, till den del den fullgöres av tullverket,
i huvudsak organiserad på följande sätt.

Vad gäller stationär tullförvaltning kontrolleras samfärdseln över gränsen
i fråga om järnvägstrafik vid tullkammaren i Haparanda samt i fråga
om landsvägs- och småbåtstrafik dels vid tullstationer, lydande under tullkammaren
i Haparanda, dels ock beträffande väg- och vattenförbindelsen
från Sverige till Finland vid Torneå direkt vid denna tullkammare. Tullkammaren
i Haparanda är i likhet med övriga tullkammare en lokal tullförvaltning
med fullständiga befogenheter, medan tullstationernas befogenheter
äro begränsade. Huvuduppgiften för gränstullstationerna är i regel
klarering av transportmedel i turisttrafik. Den godstrafik som därvidlag
förekommer är obetydlig i fråga om av resande medförda varor utöver vad
som är tullfritt medgivet. Vid sidan av turisttrafiken sker även varuförsel
i s. k. egentlig gränstrafik, dvs. den upphandling och transport av främst
livsmedel som de på ömse sidor om gränsen närmast boende företaga från
grannlandet.

De tullverkets resurser som äro avsedda främst för att förhindra och
bekämpa olovlig varuförsel över landgränserna ha fördelats på gränsdistrikt,
nämligen i detta fall Haparanda gränsdistrikt med tullkammarchefen
(tullförvaltaren) i denna stad såsom tillika gränsdistriktschef. Detta
distrikt är indelat i sex gränstullmästarområden.

Gränsbevakningspersonalen — förutom gränstullmästare — utgöres av
gränsöveruppsyningsmän, förste gränsuppsyningsmän, gränsuppsyningsmän
samt gränsuppsyningsmansaspiranter. Förutom till rörlig bevakningstjänst
genom patrullering från gränsposteringarna med bil, båt, skidor etc.
användes denna personal till att förestå och betjäna tullstationer vid landgränsen.
Alla gränstullstationer äro även gränsposteringar med personalen
gemensam för respektive arbetsuppgifter. Till vissa platser — särskilt
överfartsställena vid torneälvsgränsen — är emellertid gränspostering förlagd
utan att där tullstation inrättats. Sådan postering har dock rätt att tullklarera
gods, som införes i egentlig (lokal) gränstrafik.

Vid gränsdistriktschefsexpeditioncn erhåller chefen arbetshjälp av tullkammarens
personal, vartill kommer en gränstullmästare.

Huvudsakligen i fråga om bevakningens ordnande och bedrivande samt
beträffande försörjningen med motordrivna fortskaffningsmedel och med
radiomateriel lyder gränsdistriktschefen närmast under gränschefen hos
generaltullstyrelsen, medan han i fråga om exempelvis personaladministrations-,
klarerings- och medelsredovisningsärenden sorterar direkt under generaltullstyrelsen,
i vilken gränschefen då i vissa fall (t. ex. beträffande
tjänstetillsättning och i disciplinmål) ingår.

369

Haparanda gränsdistrikt omfattar gränstrakterna av Haparanda tulldistrikt,
dvs. hela landgränsen mot Finland och den del av norska gränsen
som sträcker sig från treriksröset ned till gränsen mellan Karesuando
kommun och Kiruna stad. Sin särskilda karaktär har detta gränsdistrikt
av den långa gränslinje som Torne och Muonio älvar bilda utan att vara
egentlig skiljelinje mellan befolkningen på ömse sidor om älvarna.

Tullverkets gränsbevakning — såväl den stationära som den rörliga —
har att i första hand söka förhindra och upptäcka olovlig in- och utförsel
av varor, andra brott mot tullförfattningarna samt överträdelser av övriga
författningar, vilkas efterlevnad det åligger tullpersonalen att övervaka.

Sistnämnda uppgift innefattar främst tillämpning av förbuds- eller andra
regleringsbestämmelser rörande import och export, tillkomna i syfte att
främja allmän hälsovård eller allmän säkerhet eller för att motverka alkoholmissbruk
eller växt- eller djursjukdomar eller ock med hänsyn till särskild
beskattning, produktionsskydd, skydd mot undermåliga varor etc.

Jämlikt kungörelsen den 20 maj 1955 (nr 275) åligger det gränsbevakningspersonalen
att utan eftersättande av tulltjänsten dels utöva tillsyn
över efterlevande av jaktstadgan och andra bestämmelser om jakt, dels,
efter länsstyrelsens förordnande, tillse att olovligt fiske icke utövas. Någon
särskild gottgörelse utgår icke för nu nämnda uppdrag med undantag av
att befattningshavare, som av länsstyrelsen förordnats som fisketillsyningsmän
inom Torneälvs fiskeområde, kunna erhålla ersättning härför.

Med upphörandet av passkontrollen vid de nordiska innergränserna har
tullpersonalens övervakningsskyldighet enligt den s. k. gränsövervakningskungörclsen
(SFS 1944: 728) fått ökad betydelse. Kungörelsen avser att
reglera övervakningen av rikets gränser vid krig eller krigsfara men gäller
även i fredstid och innefattar dels tillsyn över att gällande föreskrifter i
avseende å person- och godstrafiken med utlandet noggrant efterlevas, dels
ock övervakning av att underrättelser som kunna vara till men för rikets
försvar eller säkerhet icke överbringas till obehöriga.

Gränsbevakningspersonal biträder i viss utsträckning vid utövandet av
sådana samhällsfunktioner — t. ex. polis-, brandskydds- och räddningsverksamhet
— som närmast tillkomma andra statliga eller kommunala organ
men som väl låta sig förena med tulltjänsten i gränstrakterna.

Haparanda gränsdistrikt är såsom nämnts uppdelat i sex gränstullmästarområden,
nämligen från söder till norr Haparanda, Karungi, Övertorneå,
Pcllo, Pajala och Muodoslompolo gränstullmästarområden. I varje
sådant finnas två—tre gränsposteringar med skilda, till varandra gränsande
och hela gränstullmästarområdet täckande bevakningsområden. Sammanlagt
har distriktet 15 gränsposteringar. Posteringarnas bemanning varierar
normalt mellan sex och 13 man; personalstyrkan var den 1 juli 1958 sammanlagt
123.

Å gränsposteringsorterna övertorncå, Pcllo och Karesuando äro för till 1-

24 Rev. berättelse ang. statsverket år 1958 I

370

klarering av transportmedel och i viss utsträckning av gods inrättade även
tullstationer under distrikttullanstalten, dvs. tullkammaren i Haparanda.

Gränsposteringspersonalen är blott i undantagsfall i sin helhet placerad
på den ort efter vilken posteringen benämns. Till en del är den nämligen
spridd inom posteringens bevakningsområde i grupper om två—fyra man.
Dessa s. k. förläggningar äro oftast placerade i närheten av de av länsstyrelsen
fastställda gränsöverfartsställena.

Vintertid, då plogad allmän väg användes, fungera gränsövergångsställena
vid Muoniovaara och Kaunisjoensuu i Pajala socken i tullklareringshänseende
såsom tullstationer.

Inom varje gränstullmästarområde utövas närmast under gränsdistriktschefen
(tullförvaltaren) i Haparanda ledningen av gränsbevakningens verksamhet
ävensom för manskapet över den inom området tjänstgörande gränsbevakningspersonalen
av en gränstullmästare. Denne är placerad på den
ort efter vilken området benämns.

Gränsdistriktschefen biträdes såsom tidigare nämnts förutom av tullkammarens
personal av en gränstullmästare.

Posteringsförmännen äro gränsöveruppsyningsmän. De leda posteringsarbetet
och förestå i förekommande fall å posteringsorten inrättad tullstation.
Därvid äro de skyldiga — i motsats till gränstullmästarna — att även
utföra på gränsbevakningspersonal i gemen ankommande göromål.

Gränsbevakningen inom Haparanda gränsdistrikt förfogar för närvarande
över åtta tjänstebilar.

Patrullering på gränsälvarna och i torneälvsmynningen utföres huvudsakligast
med lcgobåtar, både motor- och roddbåtar. Därjämte har tullverket
två älvbåtar, utrustade med ulombordsmotor.

Radiosambandstjänsten inom Haparanda gränsdistrikt är baserad på vissa
radiostationer. Mellan tullverket och polisen äger samverkan inom hela
distriktet rum vid radioförbindelsernas upprätthållande. I samtliga tjänstebilar
äro rörliga uk-radiostationer installerade. Vidare äger distriktet bärbara
mindre radiostationer och förfogar även över från militären såsom lån
erhållna större bärbara stationer.

Gränsövervakning ombesörjes även av vederbörande polismyndigheter.
Denna övervakning är ett led i den sedvanliga polisverksamheten, som avser
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, verkställande av spaning
och annan undersökning angående brott ävensom den verksamhet i
övrigt, som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk åligger
polispersonal i denna dess egenskap. Härutinnan är bl. a. att beakta den
tidigare omnämnda gränsövervakningskungörelsen. Det heter i denna bl. a.,
att övervakandet av gällande föreskrifter i avseende å samfärdseln över
rikets land- och sjögränser ankommer på polis-, passkontroll- och tullper -

371

sonal samt militär personal (gränsövervakningspersonal) i enlighet med
vad i kungörelsen stadgas.

Ansvaret för och ledningen av gränsövervakningen tillkommer i varje
län länsstyrelsen. I fråga om samfärdseln till eller från sådant gränsområde,
som direkt beröres av militära operationer till lands, ankommer dock
ansvaret och ledningen på vederbörande militära myndigheter. Under länsstyrelsen
utövar landsfogden ledningen av och uppsikten över verksamheten.

Där förhållandena det påkalla, äger länsstyrelsen förordna särskild person
(gränsövervakningschef) att inom det område och i den utsträckning
länsstyrelsen bestämmer närmast under landsfogden utöva den omedelbara
ledningen av verksamheten.

Vid handhavandet av ledningen av övervakningsverksamheten åligger det
landsfogden att tillse, att verksamheten bedrives med erforderlig omsorg
och kraft. Härvid tillkommer det honom särskilt

att medverka till att samarbete fortlöpande upprätthålles mellan övervakningsorganen
inom länet samt med övervakningsorganen i angränsande
län liksom med vederbörande civila och militära myndigheter,

att tillse att övervakningspersonalen fullgör och på lämpligaste sätt utnyttjas
för sina uppgifter samt

att genom anvisningar och råd på allt sätt främja gränsövervakningen.

Landsfogden skall genom inspektioner tillse, att en betryggande övervakning
upprätthålles, samt till länsstyrelsen anmäla förekommande brister,
i den mån de ej genom landsfogdens föranstaltande kunna avhjälpas.
Det åligger landsfogden att till länsstyrelsen även anmäla annat förhållande
rörande övervakningsverksamheten av beskaffenhet att böra komma
till länsstyrelsens kännedom.

I den mån det finnes erforderligt äger landsfogden uppdraga åt lämplig
befattningshavare att i landsfogdens ställe förrätta inspektion samt därom
avgiva rapport till landsfogden.

Det åligger generaltullstyrelsen samt vederbörande militärbefälhavare och
inarindistriktschef att tillse, att tull- och militärpersonal finnes att tillgå i
den omfattning som är bestämd i organisationsplanen.

Uppstår tillfälligt behov av förstärkning av tull- eller militärpersonal,
äger länsstyrelsen eller, där särskild brådska är för handen, landsfogden
hos vederbörande tull- och militärmyndigheter göra framställning därom. Sådan
framställning skall efterkommas i den mån trängande åligganden, som
ankomma å tull- eller militärmyndigheten, härigenom ej bliva allvarligt
eftersatta.

Kan behovet av tull- och militärpersonal icke tillgodoses på nämnda sätt,
har länsstyrelsen att göra framställning till Kungl. Maj.-t om erforderlig
förstärkning. Detta gäller även i fråga om särskilda övervakningsanordningar,
som ej kunna ombesörjas genom länsstyrelsens föranstaltande.

372

Den polispersonal som står till polismyndighetens förfogande inom ifrågavarande
områden uppgår, landsfiskaler och landsfiskalsassistenter oräknade,
till sammanlagt följande antal i de olika distrikten, nämligen i Haparanda
18, i övertorneå tio, i Pajala sex och i Karesuando en. Jämlikt den
polisorganisation som gäller fr. o. m. den 1 juli 1957 finnas enligt 4 § polislagen
anställda följande antal polismän i de olika distrikten, nämligen i
Haparanda sex, i övertorneå fem och i Pajala två. Den enligt nämnda paragraf
anställda personalen skall huvudsakligen användas för gräns- och
främlingskontroll. Övrig polispersonal inom ifrågavarande område ägnar
givetvis jämsides med annan tjänst uppmärksamhet även åt gräns- och
främlingskontrollen. Denna beaktas jämväl av personal från Norrbottens
statliga poliskår och statspolisavdelningen i Luleå vid den patrullering som
i viss utsträckning sker inom gränsområdet.

Enligt uttalande i propositionen 1956: 114 angående organisationen av
polisväsendet i vissa delar av Norrbottens län skola i här avsedda landsfiskalsdistrikt
upprättas arbetsplaner för den särskilda polisverksamheten.
Dessa ha enligt uppgift ännu icke färdigställts; anledningen härtill är att
det synts lämpligt att avvakta någon tids erfarenhet av tjänsten.

Polisen inom ifrågavarande områden är försedd med sedvanlig utrustning
med bl. a. bilar och s. k. polisradio, som repliera på de fasta stationerna
inom distrikten.

Revisorernas uttalande. Vid rikets gränser ombesörjes, såsom framgår
av den förut lämnade redogörelsen, under fredstid gränsövervakning dels av
vederbörande polismyndigheter, dels i vissa hänseenden av personal från
tullverket. Sistnämnda personal har till främsta uppgift att ägna uppmärksamhet
åt varuförseln vid gränsen; därutöver skall den fullgöra sådan personkontroll
som betingas av bestämmelserna i den s. k. gränsövervakningskungörelsen
och den av Kungl. Maj :t den 1 december 1944 fastställda allmänna
instruktionen för gränsövervakningspersonal. Den omständigheten
att tullverkets personal har att övervaka varuförseln fritager icke polisen
från att ägna uppmärksamhet även åt denna verksamhet och att medverka
till att förseelser mot härutinnan gällande bestämmelser beivras. Någon motsvarande
skyldighet att, utöver vad ovan sagts, bistå polispersonalen föreligger
icke för befattningshavarna vid tullverket. Den kontroll som utövas
av tulltjänstemännen är en del av den egentliga polisverksamheten; dessa
tjänstemän kunna alltså i sin övervakningstjänstgöring betraktas såsom en
specialpolis med inriktning så gott som uteslutande på olovlig varuförsel
och vissa speciella uppgifter enligt gränsövervakningskungörelsen.

Ansvaret för samordningen av den verksamhet som bedrives av polisoch
tullpersonal inom gränsövervakningen åvilar enligt nyssnämnda kungörelse
de polisiära organen, d. v. s. närmast landsfogden och gränsövervakningscheferna
(polischeferna).

373

Den främsta uppgiften för gränsbevakningen när det gäller den olovliga
varuförseln är kanske att verka preventivt: att avhålla från smuggling.
Denna är vid svensk-finländska gränsen — vilken gräns här närmast
är av intresse —- sedan länge relativt obetydlig; olovlig införsel av hästar
synes vara den enda smuggling som är av någon betydelse. Dessa förhållanden
måste självfallet påverka tjänstgöringen för tullpersonalcn, vars
främsta åliggande just är att förhindra olovlig varuförsel.

Vad polisen angår har arbetsbördan för denna av kända orsaker snabbt
ökat. I detta sammanhang bör även uppmärksammas att passunion mellan
de nordiska länderna införts fr. o. m. den 1 maj 1958. Detta har inneburit,
att passkontrollen vid finländska gränsen så gott som helt upphört.
Härigenom har, enligt vad revisorerna inhämtat, ett betydande merarhete
lagts på polisen i form av s. k. inre främlingskontroll. Hur denna omläggning
av främlingskontrollen kommer att verka i detalj på längre sikt, är
ännu för tidigt att uttala sig om. Hittills vunna erfarenheter tala emellertid
för att en förstärkning av polisorganisationen kommer att bli erforderlig,
såvida icke effektiviteten i kontrollen skall avsevärt nedgå. Någon förstärkning
av polisen har icke skett i samband med att passunionen genomfördes.
I den tidigare organiserade passkontrollen vid finländska gränsen
— vilken kontroll liksom all personkontroll är att anse som en allmänt
polisiär uppgift var en betydande del av tullpersonalen engagerad. Sålunda
ombesörjdes den direkta övervakningen vid passkontrollerna av tullmän.
Denna tjänst fullgjordes i omedelbar anknytning till tulltjänsten och
mot särskilt arvode. Sedan denna inresekontroll upphört, har den sammanlagda
för främlingskontroll disponibla arbetsstyrkan betydligt nedgått.

Vid en diskussion av de förhållanden som påverka ifrågavarande gränsbevakning
bör ihågkommas, att gränstrafiken i detta område är synnerligen
livlig. Gränsen går genom en gammal enhetlig bebyggelse, som ursprungligen
liksom i andra älvdalar vuxit fram jämsides på båda sidor om älven.
Socknarna omfattade från början områden på båda dessa sidor; älven var
i allmänhet mera en föreningslänk än en skiljelinje. Den nuvarande gränsen
delar därför på ett onaturligt sätt eu gammal bygd. Denna omständighet
sätter fortfarande i mångt och mycket sin prägel på trafiken över gränsen.
Någon språkskillnad finnes icke inom gränsområdet. Det dagliga samtalsspråket
är fortfarande på båda sidor till övervägande del finska. I syfte
att underlätta den livliga gränstrafiken har för gränsbefolkningen medgivits
rätt att överskrida gränsen på, utöver gränsövergångsställen, vissa bestämda
gränspasscrställcn; inom Karesuando och norra delen av Pajala
socken (norr Luntankiniva) får gränsbefolkningen fritt passera gränsen.

En sammanfattning av nuvarande förhållanden beträffande gränsbevakningen
vid svensk-finländska gränsen ger vid handen, att arbetsuppgifterna
utföras av två skilda kårer med helt skilda ledningar. Samordningen av
verksamheten sker genom polischefernas försorg. Även om samarbetet

374

uppenbarligen varit gott, måste den nuvarande dualismen medföra svårigheter
att rätt disponera insatt personal. En bättre samordning skulle otvivelaktigt
giva större möjligheter att rationellt utnyttja personalen. Givetvis
tages all personal f. n. tidsmässigt i anspråk fullt ut, men det synes icke
omotiverat antaga, att tullpersonalen i allmänhet skulle kunna hinna med
ytterligare arbetsuppgifter. Det bör likväl framhållas, att tullpersonalen
enligt vad revisorerna inhämtat beredvilligt ställts till förfogande för förstärkning
av polispersonalen i samband med större polispådrag, såsom mera
omfattande spaningar, polisspärrar, trafik-, jakt- och fiskekontroller. Med
hänsyn till bl. a. nuvarande organisation har tullpersonalen dock kunnat
tagas i anspråk för sådana uppgifter endast mera sällan.

Revisorerna, som under en resa studerat gränsbevakningen mot Finland,
anse på grund av vad sålunda anförts anledning föreligga att närmare överväga
den nuvarande organisationen av tull- och polisväsendet inom det
ifrågavarande gränsområdet. Därvid synes främst böra prövas att till polisväsendet
helt eller delvis överföra den för rörlig bevakning avsedda tullpersonalen.
Vilka konsekvenser en sådan organisationsförändring skulle få
i olika avseenden kan givetvis icke i detalj angivas utan närmare undersökningar,
men det synes uppenbart att personalen — mot vars sätt att fullgöra
nu anförtrodda uppgifter enligt revisorernas bedömande icke finnes
något att invända — skulle kunna utnyttjas på ett mera ändamålsenligt
sätt än vad nu är fallet. Den föreslagna omorganisationen skulle bl. a. medverka
till att lösa den aktuella frågan om förstärkning av polisorganisationen
i gränsområdet, samtidigt som en minskning av den sammanlagda
personalstyrkan icke skulle vara utesluten. Ur beredskapssynpunkt synes
en bättre förankring av gränsbevakningen i polisväsendet medgiva uppenbara
fördelar med hänsyn till bl. a. de större möjligheter en enhetlig polisorganisation
i detta hänseende skulle erbjuda. Det må tilläggas, att en sådan
organisation som här ifrågasatts icke var, såvitt revisorerna ha sig bekant,
under övervägande vid den nyligen företagna omorganisationen av polisväsendet
i vissa delar av Norrbotten.

Givetvis får icke i samband med en organisationsförändring tullverkets
intressen åsidosättas. Men det bör beaktas att vid förändringar av det slag
varom här är fråga statsnyttan måste gå före de enskilda ämbetsverkens
mera begränsade intressen. En sådan organisationsform som här avses synes
emellertid icke behöva medföra någon egentlig försämring för tullverkets
del, när det gäller att ombesörja åt detta verk anförtrodda göromål.
Här bör f. ö. uppmärksammas tillvägagångssättet, då den tidigare militärt
anknutna fästningspolisen i Boden överfördes till den civila statliga poliskåren.
I syfte att tillgodose de militära synpunkterna har föreskrivits, att
militärbefälhavaren till landsfogden skall meddela sina önskemål beträffande
poliskårens användning. Dessa skola tillgodoses, i den mån icke
trängande polisuppgifter av annat slag därigenom skulle eftersättas. En lik -

375

nande direktivrätt skulle kunna stadgas beträffande generaltullstyrelsen
eller möjligen någon denna underordnad instans. I syfte att tillgodose tullverket
skulle polispersonalen inom gränsområdet kunna åläggas vissa tullnära
uppgifter på samma sätt som tullpersonalen tidigare under sin tjänstgöring
svarat för vissa polisuppgifter.

En omorganisation av antytt slag måste givetvis medföra vissa omskolnings-
och utbildningsproblem. Dessa torde dock icke böra överskattas. Uppmärksammas
bör f. ö. att övertalig personal hos tullverket vid svensknorska
gränsen i viss utsträckning avses bli utbildade till poliser.

Revisorerna få sålunda föreslå, att här aktualiserade organisationsfrågor
på lämpligt sätt snarast upptagas till närmare prövning.

376

Civildepartementet

§ 39

Vissa iakttagelser angående övertidsljänstgöringen inom statsförvaltningen

Grundläggande bestämmelser angående övertidstjänstgöringen vid statliga
verk och myndigheter samt gottgörelse för dylik tjänstgöring in. m.
finnas meddelade i 32 § statens allmänna avlöningsreglemente (Saar)
ävensom i 19 § tilläggsbestämmelserna till detta reglemente (TB Saar).

Med övertidstjänstgöring förstås i detta sammanhang tjänstgöring utöver
den som av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet fastställts såsom
normal för den tjänst eller det slag av tjänstgöring, varom fråga är. Vad
angår tjänsteman med avkortad tjänstgöring avses med övertidstjänstgöring
vad som överskjuter full tjänstgöring. Såsom övertidstjänstgöring
anses icke tjänstgöring, vars fullgörande icke påkallats eller godkänts av
vederbörande myndighet.

Av betydelse för frågan huruvida viss tjänstgöring skall rubriceras som
övertidstjänstgöring eller icke blir sålunda hur man i det enskilda fallet
bestämmer normaltjänstgöringens omfattning och förläggning. Rörande begreppet
normaltjänstgöring innehåller Saar endast spridda föreskrifter.
Dylika föreskrifter återfinnas i regel i vederbörande instruktioner, arbetsordningar
m. in. Det bör även uppmärksammas att gränsen för normaltjänstgöring
och för övertidstjänstgöring icke alltid behöver sammanfalla.
I vissa fall kunna exempelvis mellanliggande tidsintervaller uppkomma
(bufferttider). En speciell sådan intervall uppkommer exempelvis då personal
med viss daglig arbetstid medges inskränkning däri under sommarmånaderna.
Arbete på sådan tid anses således icke som övertidstjänstgöring.

Såsom kvalificerad övertid betecknas natt — varmed förstås tiden mellan
kl. 22 och 6 — sön- och helgdag, påskafton, midsommarafton eller julafton
eller tid som infaller mellan kl. 18 och 22 å dag före sön- och helgdag.
Övertid, som icke är kvalificerad, betecknas som enkel övertid.

Beträffande övertidsbegreppet må i anslutning till det sagda ytterligare
anföras följande.

För vissa personalgrupper gälla arbetstidsbestämmelser, enligt vilka
arbetstiden i regel icke må överstiga visst antal timmar för viss tidsperiod.
Detta antal utgör i vissa fall 48 timmar för normal arbetsvecka och är i
andra fall med beräkning efter samma norm fastställt till 208 timmar för
30 dagar. Såsom huvudregel gäller härvid att gränsen mellan normal
tjänstgöring och övertidstjänstgöring dragés efter angivna timantal per
tidsperiod. I vissa fall bestämmes emellertid tjänstgöringstiden till lägre
timantal på den grund, att tjänstgöringen är av mera ansträngande beskaffenhet,
och i sådant fall är att såsom övertidstjänstgöring anse tjänst -

377

göring, vilken överskjuter det timantal, som med hänsyn till tjänstgöringens
beskaffenhet av vederbörande verksmyndighet prövas rimligtvis kunna
normalt uttagas. Å andra sidan må enligt arbetstidsbestämmelserna vid
tjänstgöring, som medför synnerligen ringa ansträngning, längre tjänstgöringstid
än den eljest normala kunna förekomma på det sätt, att för sådan
tjänstgöring den verkliga tjänstgöringstiden beräknas motsvara viss kortare
tjänstgöringstid, och i sådant fall är endast tid utöver det sålunda fastställda
högre timantalet att betrakta som övertid.

Där i tjänstgöringslista eller jämförlig handling hela det för viss tidsperiod
fastställda antalet arbetstimmar fördelats å de i tidsperioden ingående
dygnen, är det för visst dygn upptagna timantalet alt betrakta såsom
normalt för dygnet i fråga, övertidstjänstgöring anses således detta dygn
föreligga så snart nämnda timantal överskridits, så vida icke myndigheten
— efter förhandlingar med vederbörande personalorganisationer — annat
föreskrivit. Med förskjutning av hel tjänstgöringstur är att jämställa utbyte
av egen tjänstgöringstur mot annan tjänstgöringstur.

I fråga om de centrala ämbetsverkens tjänstemän angives normaltjänstgöringen
numera i 12 § allmänna verksstadgan (SFS 1955: 3). Enligt denna
skall, där ej för vissa personalgrupper särskilda föreskrifter givits, för
tjänsteman med full tjänstgöring arbetstiden på arbetsplatsen i regel utgöra
42 timmar per vecka eller då vecka innehåller mindre än sex arbetsdagar,
ett i förhållande till antalet arbetsdagar minskat antal timmar. Där, såsom
i allmänhet sker,angivna arbetstid uppdelas i viss daglig tjänstgöringstid,är
denna att anse som den normalt gällande tjänstgöringstiden. Arbetet skall
förläggas till tider som bestämmas i arbetsordningen eller eljest av myndigheten,
med iakttagande av att arbetstiden icke någon arbetsdag må
understiga 4*/2 timmar. I arbetstiden må icke inräknas måltidsrast.

Om och i den mån omständigheterna det tillåta må myndigheten för
högst tre månader under tiden juni—september medgiva att arbetstiden
inskränkes med högst 9 timmar i veckan. Med iakttagande av föreskrifterna
i 32 § Saar må förman, då göromålens gång det kräver, påfordra utsträckning
av arbetstiden samt expcditionsvakt eller motsvarande tjänsteman
åläggas den tjänstgöring nattetid, som erfordras för bevakning av myndighetens
lokaler.

Där särskilda arbetstidsbestämmelser gälla, medföra dessa stundom, att
tjänstgöring av den omfattning som tjänstgöringens beskaffenhet i och för
sig bort föranleda icke kan helt uttagas; om sålunda av arbetstidstekniska
skäl å turlista måste upptagas färre antal arbetstimmar för viss tidsperiod
än som med hänsyn till tjänstgöringens beskaffenhet kunnat normalt uttagas,
skall tjänstgöringen utfyllas till detta timantal, innan gottgörelse för
övertidstjänstgöring under tidsperioden må utgå.Härvid måste dock beaktas
att sådan fyllnadstjänstgöring icke må förläggas till frisöndag eller däremot

378

svarande fridag. Med sistnämnda uttryck avses endast en fridag per kalendervecka.

Därest tjänsteman ålägges att å övertid utföra göromål, som eljest ankomma
på tjänstemän inom lägre lönegrad än den egna, anses en ändrad
arbetsfördelning föreligga, i följd av vilken tjänstemannen anses fullgöra
övertidstjänstgöringen å egen tjänst. Det anförda är icke tillämpligt beträffande
övertidstjänstgöring, som frivilligt fullgöres å tjänst i lägre lönegrad
än den egna.

Berättigad till särskild gottgörelse för övertidstjänstgöring är endast
tjänsteman med lönegradsbeteckningen Ao, Ae, Af eller Ag, varvid dock
tjänstemannen högst må tillhöra lönegrad 16 eller beträffande aspirant
lönegrad 14. Såsom förutsättning för gottgörelse gäller vidare, att tjänsten
enligt vederbörande myndighets beprövande avser arbete av sådant slag, att
behovet och varaktigheten av övertidstjänstgöring kunna kontrolleras samt
att tjänstemannen inom arbetsområdet icke utövar mera självständigt befäl.
I anledning av sistnämnda förutsättning må framhållas att av gällande
anvisningar i ämnet framgår, att fråga huruvida gottgörelse bör kunna utgå
eller ej, icke kan göras beroende av en bedömning vid varje särskild tidpunkt;
från gottgörelse bör därför undantas sådan tjänstgöring, vid vilken
behovet och varaktigheten av övertidstjänstgöring i allmänhet icke kunna
kontrolleras (utan särskilda administrativa anordningar och utan särskilda
kostnader). För övrigt rekommenderas vederbörande myndighet att fastställa
en förteckning å de tjänster, vid vilka övertidsersättning kan utgå,
eller därest detta är lämpligare, ej må utgå.

Vid en sådan bedömning, som nyss sagts, måste beaktas huruvida de
med tjänsten förenade arbetsuppgifterna äro av sådan natur, att den för
deras fullgörande erforderliga tiden på ett mer påtagligt sätt står i relation
till vederbörande tjänstemans förmåga och fortfärdighet. Därest detta är
förhållandet, anses behovet och varaktigheten av övertidstjänstgöring knappast
kunna på ett tillfredsställande sätt kontrolleras. Gottgörelse för övertidstjänstgöring
anses i enlighet härmed endast undantagsvis kunna tillkomma
exempelvis amanuenspersonal i reglerad befordringsgång och därmed
jämförlig personal.

Gottgörelse för övertidstjänstgöring utgår antingen i form av ledighet
från annan tjänstgöring (kompensationsledighet) eller såsom kontant
övertidsersättning.

Tidigare gällde att övertidsersättning utbetalades endast om kompensationsledighet
icke kunde beredas vederbörande. Efter vid 1956 års riksdag
fattat beslut beror numera på tjänstemannens eget önskemål, i vilken form
gottgörelsen skall uttagas, dock att myndigheten skall kunna bestämma att
kompensationsledighet skall ifrågakomma, då särskilda skäl det föranleda,
exempelvis om det anses motiverat med hänsyn till tjänstemannens behovav
vila och rekreation efter en forcerad arbetsperiod eller om det undan -

379

tagsvis erfordras för att utjämna en ojämn arbetsbelastning under olika
perioder inom ett arbetsområde.

Tiden för kompensationsledighet skall motsvara en och en halv gånger
den tid övertidstjänstgöringen omfattat. Kompensationsledighet för arbete,
som utförts å kvalificerad övertid, skall likväl, om den beredes å annan
tid än sådan, å vilken övertidstjänstgöring anses utgöra arbete å kvalificerad
övertid, omfatta dubbelt så lång tid som den, varunder övertidstjänstgöringen
fullgjorts. Detta innebär att en timmes ledighet å sådan tid,
å vilken övertidstjänstgöring anses som arbete å enkel övertid, utgör kompensation
för % timmes övertidstjänstgöring å enkel övertid eller för Vz
timmes övertidstjänstgöring å kvalificerad övertid. En timmes ledighet å
sådan tid,åvilken övertidstjänstgöring anses som arbete å kvalificerad övertid
utgör kompensation för % timmes övertidstjänstgöring, oberoende av
om denna fullgjorts å enkel eller kvalificerad övertid.

övertidstjänstgöring skall kompenseras genom ledighet i den tidsföljd
den fullgjorts. Sådan ledighet skall beredas vederbörande tjänsteman senast
inom månaden efter den under vilken övertidsarbetet utförts.

Övertidsersättningen utgår för timme med belopp, som framgår av statens
löneförordning. Ersättningen beräknas efter den ortsgrupp och löneklass,
efter vilken tjänstemannen åtnjuter lön. För övertidsarbete, som utförts
på högre tjänst, skall dock övertidsersättningen utgå med belopp, som gäller
för löneklassen närmast över den, efter vilken tjänstemannen åtnjuter lön
eller för den högre löneklass, som utgör lägsta löneklassen inom den uppehållna
tjänstens lönegrad, övertidsersättning må ej utgå enligt högre löneklass
än 19.

övertidsersättning utgår med olika lönebelopp för enkel respektive kvalificerad
övertid. Ersättningarna äro i princip så avvägda, att de motsvara normal
timlön (om denna räknas efter 200 timmar för månad) ökad med 50
respektive 100 procent.

Följande tablå utvisar exempel på f. n. utgående belopp (ortsgrupp 5)
för vissa kategorier befattningshavare.

Löneklass	Kategori	övertidsersättning per timme, kr
enkel	kvalificerad
5	kontorsbiträde............................	6: 25	8: 30
7	kanslibiträde ............................	6. 90	9: 25
	expeditionsvakt ..........................
9	kontorist ................................	7: 65	10: 20
10	kansliskrivare ............................	8 10	10: 75
12	assistent..................................	8: 95	11: 95
13	kontorsskrivare ..........................	9: 45	12: 55
15	kammarskrivare..........................	10: 45	13: 95
17	kammarskrivare..........................	11: 60	15: 41
19	kammarskrivare..........................	12: 85	15: 75

380

Alltsedan 1019 års lönereglering för kommunikationsverken har förutsatts
att övertidstjänstgöring endast undantagsvis skall ifrågakomma vid
de statliga myndigheterna. I detta hänseende förklarade 1945 års lönekommitté
— vilket uttalande alltjämt är gällande — att den redan i tidigare avlöningsreglcmenten
hävdade grundsatsen, att arbete å tid utöver fastställd
arbetstid borde förekomma endast undantagsvis, borde gälla även för den
nya löneregleringsperiodcn och därvid i möjligaste mån iakttagas. I den
mån det emellertid bleve nödvändigt att uttaga övertidsarbete, borde man
från vederbörande myndigheters sida söka ernå en sådan begränsning av
det övertidsarbete, som uttoges av en och samma tjänsteman, att hans arbetsbörda
ej bleve större än vad de föreliggande omständigheterna oundgängligen
påfordrade. För sådana fall borde det sätt, varpå lagen om arbetstidens
begränsning tillämpades på den allmänna arbetsmarknaden, vara
vägledande, så att man under alla förhållanden sökte undvika att inom
statstjänsten uttaga övertidsarbete i större omfattning än som i motsvarande
fall kunde ske vid privatanställning. Dessa lönekommitténs uttalanden
avsåge jämväl tjänstemän, vilka icke erhölle särskild övertidsersättning.

I anslutning till detta uttalande inskärptes i Saar att myndigheterna vid
arbetets organiserande böra eftersträva största möjliga begränsning i användandet
av övertidstjänstgöring.

Revisorerna ha funnit det vara av intresse att närmare undersöka, i vilken
utsträckning övertidstjänstgöring ifrågakommer vid olika statliga verk samt
vilka kostnader som därvid uppkomma för statsverket. Revisorerna ha
därför från ett antal myndigheter införskaffat uppgifter ägnade att belysa
dessa förhållanden. Undersökningen har begränsats till personalgrupper,
för vilka enligt gällande avlöningsbestämmelser särskild gottgörelse för
övertidsersättning må utgå. Sådana — i regel högre — tjänstemän som icke
äga uppbära dylik ersättning omfattas alltså icke av utredningen. Ej heller
ha inedtagits lokalförvaltningar, underställda central myndighet.

Av tabell 1 framgår totala antalet övertidstimmar, fullgjorda budgetåret
1957/58, med fördelning på enkel respektive kvalificerad övertid. Det bör
beträffande denna och följande tabeller framhållas att i fråga om vissa
verk uppgift icke kunnat lämnas på sådan övertidstjänstgöring, som ersatts
i form av kompensationsledighet. Med hänsyn härtill torde det faktiska
antalet övertidstimmar överstiga det i tabellerna upptagna antalet.

Av tabell 1 framgår att övertidsersättning förekommer tämligen allmänt
inom förvaltningen. För att särskilt utröna, om sådan tjänstgöring tillgripes
endast för att möta speciella arbetstoppar vid vederbörande verk
eller utgör ett mer eller mindre normalt inslag i verksamheten, ha revisorerna
kompletterat tabellen med uppgifter utvisande övertidstjänstgöringens
omfattning under varje månad under budgetåret. Resultatet av denna un -

381

Tabell 1

Antal övcrtidstiminar budgetåret 1957/58 vid vissa myndigheter

Myndighet	Antal över! enkel övertid	idstimmar kvalificerad övertid	Totalt
Svea hovrätt ............................	708	17	725
Hovrätten f. övre Norrland ..............	740	—	740
Fångvårdsstyrelsen ......................	2 097	370	2 467
Försvarets civilförvaltning ................	6 019	3 003	9 022
Armétygförvaltningen ....................	8 672	848	9 520
Arméintendenturförvaltningen ...........	613	80	693
Marinförvaltningen ......................	5 356	928	6 284
Flygförvaltningen ......................	12 300	700	13 000
Socialstyrelsen ..........................	2 138	67	2 205
Riksförsäkringsanstalten ................	1 502	11	1 513
Arbetsmarknadsstyrelsen ................	946	179	1 125
Bostadsstyrelsen ........................	483	—	483
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ........	5 711	1 138	6 849
Generalpoststyrelsen ....................	18 344	11 595	29 939
Telestyrelsen ..........................	16 570	2 298	18 868
Järnvägsstyrelsen ......................	37 217	1 573	38 790
Vattenfallsstyrelsen ......................	51 083	8 418	59 501
Luftfartsstyrelsen ......................	682	61	743
Generaltullstyrelsen ....................	1 429	71	1 500
Skolöverstyrelsen ......................	2 066	240	2 306
Lantbruksstyrelsen ......................	480	25	505
Domänstyrelsen ........................	4 462	542	5 004
Kommerskollegiet ......................	1 044	72	1 116
Sjöfartsstyrelsen ........................	3 359	164	3 523
Medicinalstyrelsen ......................	1 248	113	1 361
Civilförsvarsstyrelsen ....................	792	61	853

dersökning ger sammanfattningsvis vid handen, att tabellens totaltimmar
vid flertalet verk företer en tämligen jämn spridning över hela budgetåret
bortsett från sommarmånaderna, då — sannolikt på grund av arbetstidens
begränsning och semestertiderna — antalet övertidstimmar regelmässigt
sjunker.

Som av den lämnade redogörelsen framgår utgår den gottgörelse, som
ifrågakommer i samband med övertidstjänstgöring antingen i form av kontant
övertidsersättning eller som kompensationsledighet. Tjänstemannen
har i princip valrätt beträffande ersättningsformen. I båda fallen evalveras
ersättningen efter särskilt gynnsamma grunder. Tabell 2 utvisar den ersättningsform
som vid de undersökta myndigheterna ifrågakommit beträffande
övertidstjänstgöring fullgjord under budgetåret 1957/58.

Som av tabell 2 framgår uttages vid flertalet verk gottgörelsen i form av
kontant ersättning. Vid några större verk är dock regeln den motsatta.

Tabell 3 utvisar storleken av den övertidsersättning som utbetalats bos
berörda myndigheter under ett antal år.

Genomsnittligt ha vid de undersökta myndigheterna under de senast förflutna
fem budgetåren utbetalats sammanlagt ca 1,4 miljoner kronor per

382

Tabell 2

Ersättningsform beträffande ävertidstimmarna under budgetåret 1957/58

Myndighet	Antal övertidstimmar ersatta i form av	Procentuell fördelning
kompensations- ledighet	övertids- ersättning	kompensa- tionsledighet	övertids- ersättning
Svea hovrätt ...............	425	300	59	41
Hovrätten f. övre Norrland .	250	_	100	_
Fångvårdsstyrelsen .........	36	2 431	1	99
Försvarets civilförvaltning . .	154	8 868	2	98
Armétygförvaltningen .......	2 128	7 235	23	77
Arméintendenturförvalt ningen	10	683	1	99
Marinförvaltningen .........	36	6 248	1	99
Flygförvaltningen .........	400	12 600	3	97
Socialstyrelsen .............	545	1 660	25	75
Riksförsäkringsanstalten	58	1 455	4	96
Arbetsmarknadsstyrelsen	—	1 125	—	100
Bostadsstyrelsen ...........	—	483	—	100
Väg- och vattenbyggn.styr.	—	6 849	_	100
Generalpoststyrelsen .......	201	29 552	1	99
Telestyrelsen .............	—	18 868	_	100
Järnvägsstyrelsen .........	6 385	31 107	17	83
Vattenfallsstyrelsen .........	_	59 501		100
Luftfartsstvrelsen .........	42	701	6	94
Generaltullstyrelsen .......	782	718	52	48
Skolöverstyrelsen .........	623	1 683	27	73
Lantbruksstyrelsen .........	349	156	69	31
Domänstyrelsen ...........	1 749	3 199	35	65
Kommerskollegiet .........	733	383	66	34
Sjöfartsstyrelsen ...........	561	2 962	16	84
Medicinalstyrelsen .........		1 361		100
Civilförsvarsstyrelsen .......	—	853	—	100

år i övertidsersättningar. En närmare granskning av de enskilda verken
utvisar i några fall en markant stegring av utbetalningarnas storlek under
perioden, i vissa fall innebärande en mångdubbling av dessa kostnader.

För att särskilt belysa övertidstjänstgöringens relativa omfattning och
kostnader vid olika verk ha revisorerna som komplement till i tabell 1
lämnade uppgifter verkställt beräkningar över antalet övertidstimmar respektive
utbetalade övertidsersättningar under budgetåret 1957/58 i förhållande
till antalet den 30 juni 1958 vid vederbörande myndighet anställda
befattningshavare. Resultatet härav framgår av tabell 4.

Revisorernas uttalande. I anslutning till verkställda löneregleringar har
alltsedan 1919 års lönereglering för kommunikationsverken den principen
hävdats, att arbete å tid utöver fastställd arbetstid bör förekomma endast
i undantagsfall. Senast har denna grundsats fastslagits i 32 § statens allmänna
avlöningsreglemente. I den mån undantagsvis tjänsteman måste anlitas
för övertidstjänstgöring, erhåller vederbörande — med vissa begränsningar
och under vissa förutsättningar — gottgörelse för sådan tjänstgöring
enligt föreskrifterna i sagda reglemente med därtill hörande bestäm -

383

Tabell 3

Utbetalad övertidsersättning budgetåren 1953/54—1957/58

Myndighet	1953/54	1954/55	1955/56	1956/57	1957/58	Summa
Svea hovrätt ..........	1 072	2 153	2 184	2 161	1 816	9 386
Hovrätten f. Övre Norrland	_	_	_	280	_	280
Fångvårdsstyrelsen ....	23 460	9 767	15 718	21 869	20 406	91 220
Försvarets civilförvaltn.	22 872	17 787	30 657	57 792	72 799	201 907
Armétygförvaltningen	34 814	36 195	59 060	64 538	64 440	259 047
Arméintendenturförv.	3 285	2 096	2 001	1 209	6 076	14 667
Marinförvaltningen ....	20 919	34 376	36 376	33 841	54 786	180 298
Flygförvaltningen ......	59 000	56 000	91 000	83 000	94 000	383 000
Socialstyrelsen ........	9 833	7 421	10 653	6 308	12 867	47 082
Riksförsäkringsanstalten	5 886	12 808	20 803	13 380	10 575	63 452
Arbetsmarknadsstyrelsen	5 576	4 421	5 565	6 919	5 535	28 016
Bostadsstyrelsen ......	6 914	3 778	3 064	3 252	3 434	20 442
Väg- och vattenbyggn.styr.	58 671	65 185	77 610	47 579	59 566	308 611
Generalpost styrelsen	464 976	315 949	377 175	224 302	240 718	1 623 120
Telestyrelsen ..........	80 530	74 450	113 120	122 534	174 304	564 938
Järnvägsstyrelsen ......	148 432	177 391	210 796	244 108	274 790	1 055 517
Vattenfallsstyrelsen ....	262 773	315 454	356 074	369 408	536 459	1 840 168
Luftfartsstyrelsen ......	2 042	2 070	1 193	1 865	4 760	11 930
Generaltullstyrelsen ....	19 372	14 987	9 093	8 159	6 581	58 192
Skolöverstyrelsen ......	4 051	7 052	6 244	5 506	12 165	35 018
Lantbruksstyrelsen ....	417	1 219	1 121	896	1 179	4 832
Domänstyrelsen ........	31 962	28 660	31 168	27 426	27 967	147 183
Kommerskollegiet ......	3 848	3 934	1 486	1 199	2 959	13 456
Sjöfartsstyrelsen ......	—	_	12 653	13 435	16 292	42 380
Medicinalstyrelsen ......	5 373	4 298	5 099	5 484	10 512	30 766
Civilförsvarsstyrelsen	9 763	7 601	10 109	7 330	7 688	42 491
Summa	1 285 841	1 205 052	1 490 022	1 373 780	1 722 704	7 077 399

melser. Gottgörelse medges icke tjänstemän i högre löneställning samt
personal med arbetsledande funktioner eller utövande självständigt befäl.

Revisorerna ha mot bakgrunden av de sålunda fastslagna principerna
funnit det vara av intresse att närmare undersöka, i vilken omfattning
övertidstjänstgöring f. n. förekommer inom statsförvaltningen samt vilka
konsekvenser gällande bestämmelser angående gottgörelse för sådan tjänstgöring
medföra för statsverket.

Av den i ämnet verkställda undersökningen får anses framgå, att övertidstjänstgöring
numera i större eller mindre utsträckning förekommer
inom flertalet förvaltningsområden. Totalt kan vid enbart de undersökta
myndigheterna det årliga beloppet av utbetalade övertidsersättningar under
senare år uppskattas till i genomsnitt 1,4 miljoner kronor. Därtill kommer
sådan övertid som ersättes i form av s. k. kompensationsledighet. Frekvensen
övertidsarbete varierar dock påtagligt olika verk emellan. På vissa håll
förekommer sådan tjänstgöring endast i smärre omfattning samt därvid i
huvudsak för att möta rent tillfälliga ökningar av arbetsbelastningen. Beträffande
flertalet myndigheter synes emellertid övertidstjänstgöringen ha
blivit ett mer eller mindre normalt inslag i verksamheten med tämligen
jämn fördelning över årets samtliga månader.

384

Tabell 4

Antal övertldstimmar per anställd budgetåret 1957/58

Myndighet	Antal övertids- timmar	Utbetalad övertidser- sättning kr	Antal tjänste- män 1/7 1958	Antal över-tids timmar per anställd tjänsteman	Utbetalad övertidsers. per anställd tjänsteman kr
Svea hovrätt ..........	725	1 816	204	3,6	8: 90
Hovrätten f. övre Norrland	740	—	28	26,4	—
Fångvårdsstyrelsen ....	2 467	20 406	115	21,5	177: 44
Försvarets civilförvaltn.	9 022	72 799	292	30,9	249: 31
Armétygförvaltningen . .	9 520	64 440	1 426	6,7	45: 19
Arméintendenturförv.	693	6 076	216	3,2	28: 13
Marinförvaltningen ....	6 284	54 786	735	8,5	74: 54
Flygförvaltningen ....	13 000	94 000	1 376	9,4	68: 31
Socialstyrelsen ........	2 205	12 867	234	9,4	54: 99
Riksförsäkringsanstalten	1 513	10 575	555	2,7	19: 05
Arbetsmarknadsstyrelsen	1 125	5 535	426	2,6	12: 99
Bostadsstyrelsen ......	483	3 434	262	1,8	13: 11
Väg- och vattenbyggn.styr.	6 849	59 566	490	14,0	121: 56
Generalpoststyrelsen	29 939	240 718	3 730	8,0	64: 54
Telestyrelsen ........	18 868	174 304	1 621	11,6	107: 53
Järnvägsstyrelsen ....	38 790	274 790	1 923	20,2	142: 90
Vattenfallsstyrelsen ....	5 950	536 459	2 583	23,0	207: 69
Luftfartsstyrelsen ....	743	4 760	153	4,9	31: 11
Generaltullstyrelsen	1 500	6 581	245	6,1	26: 86
Skolöverstyrelsen ....	2 306	12 165	302	7,6	40: 28
Lantbruksstyrelsen ....	505	1 179	134	3,8	8: 80
Domänstyrelsen ......	5 004	27 967	404	12,4	69: 23
Kommerskollegiet ....	1 116	2 989	181	6,2	16: 51
Sjöfartsstyrelsen ......	3 523	16 292	234	15,1	69: 62
Medicinalstyrelsen ....	1 361	10 512	182	7,5	57: 76
Civil försvarsstyrelsen	853	7 688	128	6,7	60: 06

övertidstjänstgöringen som arbetsform synes sålunda på många håll
numera ingalunda som ursprungligen avsetts höra till undantagen. Tvärtom
synes sådan tjänstgöring alltmer ha tillgripits för att även i reguljära former
bemästra en alltmer växande arbetsbörda. Huruvida den ökade omfattningen
av övertidstjänstgöringen får ses som ett uttryck för en mindre
väl avvägd arbetsorganisation låter sig knappast fastställas utan detaljerade
undersökningar. Helt allmänt torde dock såväl för den enskilde som ur
statsverkets synpunkt vara betydelsefullt, att systemet med övertidstjänstgöring
hålles inom snäva gränser.

Å andra sidan kan man knappast bortse från att möjligheten att i vissa
lägen tillgripa tjänstgöring på övertid alltid måste föreligga för myndigheterna.
Under vissa betingelser får övertidstjänstgöringen som sådan anses
ha obestridliga arbetsorganisatoriska fördelar, vilka icke till rimliga kostnader
stå att vinna i annan ordning. Det torde sålunda knappast vara möjligt
eller i varje fall icke ekonomiskt försvarbart att dimensionera den reguljära
organisationen med hänsyn till alla de rent tillfälliga behov som kunna
uppkomma i den dagliga rutinen eller ens för att möta det permanenta be -

385

hovet, om detta gör sig gällande endast vissa kortare tider under året eller
i veckan. Tvärtom synes vara angeläget ur verkssynpunkt att för sådana
arbetstoppar i möjligaste mån anlita den permanenta personalen på övertid
i stället för att tillgripa med uppgiften helt orutinerad extra personal. De
något större kostnader ett sådant arrangemang nominellt kan innebära få
anses uppvägda av att uppgifterna lösas med större snabbhet, säkerhet och
rutin.

Även om således övertidstjänstgöringen som sådan måste accepteras som
en nödvändig och under vissa förhållanden till och med lämplig form inom
varje förvaltningsområde, därest verksamheten skall kunna upprätthållas
på ett tillfredsställande sätt, är dock sådan tjänstgöring ur andra synpunkter
förenad med avsevärda nackdelar för både statsverket och personalen.
Ur ekonomiska synpunkter är tjänstgöring på övertid en för statsverket
avgjort dyrbar driftform. Den kontanta övertidsersättningen är i princip så
avvägd, att den motsvarar normal timlön ökad med 50 respektive 100 procent,
medan tiden för kompensationsledighet motsvarar en och en halv
respektive dubbelt så lång tid som den varunder övertidstjänstgöringen
fullgjorts. Som regel föreligger dessutom numera full valrätt för personalen
mellan dessa ersättningsformer. Med hänsyn till belastningen på den enskilde
befattningshavaren torde i och för sig intet vara att erinra mot sådana
ersättningsgrunder. I betraktande av de ekonomiska konsekvenserna synes
emellertid böra eftersträvas att för göromål som kunna bedömas som permanenta
i möjligaste mån anlita andra arbetsformer.! många fall kan sålunda
anses fullt motiverat att för sådana uppgifter anställa särskild, reguljär
personal i den mån kostnaderna därvid icke överstiga den gottgörelse som
skulle utgå vid övertidstjänstgöring. Sistnämnda slag av tjänstgöring bör
därvid reserveras för rent tillfälliga arbetstoppar samt för sådan mer permanent
arbetsbelastning som icke är av den omfattning, att heltidsanställd
personal är motiverad. Det synes angeläget att vederbörande myndigheter
tid efter annan utföra beräkningar rörande förutsättningarna ur organisatoriska
och kostnadsmässiga synpunkter att verkställa en anpassning
av sin personalorganisation i angivna hänseenden. I mångaf fall synes emellertid
icke vara nödvändigt att ens nyanställa personal för mötande av
uppkommande arbetsbelastning. Stora möjligheter torde särskilt vid större
myndigheter föreligga att verkställa tillfälliga omdisponeringar av personal
mellan olika enheter inom ett verk. Den omständigheten att viss personal
tilldelats viss arbetsenhet får icke — såsom på sina håll synes vara fallet —
tagas till intäkt för att personalen under alla förhållanden skall tjänstgöra
på ifrågavarande enhet, medan på andra, starkare belastade enheter övertidstjänstgöring
måste tillgripas. Även personal med helt andra arbetsuppgifter
men inom samma karriär bör i sådana fall omplaceras vid uppkommande
behov, över huvud synes angeläget att arbetsorganisationen göres
så elastisk som möjligt och att alla möjligheter av vederbörande vcrkslcd -

25 Rev. berättelse åt\y. statsverket år 1958 l

386

ning tillvaratagas att inom ramen för de samlade resurserna verkställa
sådan fördelning av göromålen, att permanenta nyanställningar eller tillfällig
övertidstjänstgöring undvikas. Revisorerna vilja i detta sammanhang
särskilt peka på angelägenheten av att under s. k. sommartid iakttaga gällande
förbud mot gottgörelse på övertid. På sina håll lär exempelvis föreskriften
ha kringgåtts på det sättet, att under sådan tid under sommarmånaderna
då övertidsarbete måste tillgripas beslutet om den minskade arbetstiden
tillfälligt upphäves för att i stället sättas i tillämpning vid en
senare tidpunkt, då övertidstjänstgöring icke längre är aktuell.

En begränsning av övertidstjänstgöringen synes möjlig även i andra
hänseenden. De bestämmelser som reglera övertidstjänstgöringen och kompensationen
därför äro naturligt nog delvis summariska och allmänt avfattade.
I stor utsträckning har det överlämnats åt vederbörande myndigheter
själva att bedöma, när förutsättningar för övertidstjänstgöring skola
anses föreligga. Följden härav har blivit en skiftande praxis i tillämpningen
vid olika verk. I princip medges exempelvis icke gottgörelse för övertidstjänstgöring
åt personal i arbetsledande ställning. Denna grundsats synes
emellertid ha blivit föremål för mer eller mindre restriktiva tolkningar
inom skilda områden. För personal med i stort sett likartade funktioner och
med i det hela samma arbetsorganisatoriska ställning tillämpas olika ersättningsgrunder.
På sina håll medges exempelvis föreståndare för skrivcentral,
kassör eller förste expeditionsvakt regelmässigt särskild gottgörelse
då övertidsarbete ifrågakommer, medan i andra fall så icke alls eller
endast undantagsvis är fallet. Av värde vore därför om föreliggande möjligheter
att fastställa särskilda förteckningar över personal, beträffande
vilken gottgörelse må eller icke må utgå, i större utsträckning utnyttjades
av myndigheterna.

De av revisorerna gjorda iakttagelserna peka sammanfattningsvis på angelägenheten
av att omfattningen av övertidstjänstgöringen inom statsförvaltningen
nedbringas. I sådant syfte torde andra, mindre kostnadskrävande
former för fullgörande av här aktuella arbetsuppgifter eller organisatoriska
åtgärder i rationaliseringsriktning böra övervägas. Revisorerna få
därför föreslå, att här anförda synpunkter genom ett särskilt cirkulär
bringas till statsmyndigheternas kännedom.

387

Reservation

av herrar Ståhl, von Seth och Pettersson, fru Sandström samt herrar Ohlon
och Birke, vilka under hänvisning till stadgandet i § 13 gällande instruktion
ansett, att revisorerna såsom första paragraf i berättelsen hade bort
intaga följande redogörelse för och uttalande om

Den statsfinansiella utvecklingen

Det är ett välbekant förhållande att omfattningen av statsverkets inkomster
och utgifter undergått en kraftig utveckling sedan tiden före senaste
världskrig. Medan inkomsterna å driftbudgeten för budgetåret 1938/39
belöpte sig till 1 442 miljoner kronor och utgifterna till 1 349 miljoner kronor,
voro motsvarande tal för budgetåret 1957/58 respektive 12 019 miljoner
kronor och 12 120 miljoner kronor. Orsakerna härtill äro flera; när det
gäller inkomsterna må pekas på den stigande nationalinkomsten, ett ökat
skattetryck samt penningvärdeförändringen. Denna har självfallet också en
väsentlig betydelse i fråga om utgifternas storlek vid sidan av bl. a. stegringen
av försvarskostnaderna och socialutgifterna. Vissa uppgifter om de
båda sistnämnda utgiftsfaktorerna komma att lämnas i det följande. Innan
så sker må emellertid redovisas en tabellarisk sammanställning (tabell 1),
ägnad att belysa den statsfinansiella utvecklingen under tioårsperioden
1948/49—1957/58. I tabellen återfinnas inkomster (kol. 2) och utgifter (3) å
driftbudgeten samt till följd därav uppkommande saldon (4). Automobilskattemedlen
redovisas som bekant över en specialbudget; avsikten därmed
är att utgifterna för ifrågavarande ändamål skola täckas av motsvarande
inkomster. Under senare år ha emellertid inkomsterna kommit att väsentligt
överstiga utgifterna, varför överskottet av automobilskattemedlen (5)
påverkat saldona på driftbudgeten (6). I tabellen redovisas jämväl utfallen
av kapitalbudgeten (7) och av den s. k. totalbudgeten (8). Den senare uppgiften
är såtillvida av särskilt intresse som den i stort sett utgör ett mått
på statsverkets upplåningsbehov.

Samtliga belopp i denna liksom i efterföljande tabeller äro angivna i
miljoner kronor.

388

Tabell 1

Budgetår	Ink. å driftbudg.	Utg. å driftbudg.	Saldo (2-3)	Utf. av automo-bilsk:s spec. budget	Utf. av drift-budgeten med frånräkn. av automobilsk. (4-5)	Utf. av kapital-budg.	Utf. av totalbudg. (4+7)
1	2	3	4	5	6	7	8
1948/49	4 953,9	4 643,0	310,9	174,7	136,2	— 470,0	— 159,1
1949/50	4 839,1	5 001,7	— 162,6	171,1	— 333,7	— 263,6	— 426,2
1950/51	5 820,6	5 449,3	371,3	150,0	221,3	— 568,4	— 197,1
1951/52	7 507,2	6 422,5	1 084,7	— 17,5	1 102,2	— 776,1	308,6
1952/53	7 808,2	7 646,7	161,5	— 90,9	252,4	— 1 019,8	— 858,3
1953/54	8 534,7	8jl29,7	405,0	19,7	385,3	— 1 032,9	— 627,9
1954/55	8 906,8	8 619,0	287,8	190,7	97,1	— 1 077,0	— 789,2
1955/56	10 071,6	9 691,0	380,6	319,4	61,2	— 1 028,0	— 647,4
1956/57	10 691,2	10 978,0	— 286,8	197,0	— 483,8	— 643,1	— 929,9
1957/58	12 019,0	12 119,6	— 100,6	167,9	— 268,5	— 1 203,9	— 1 304,5

Såsom tidigare antytts ha revisorerna funnit det vara av intresse att lämna
en översiktlig redogörelse för inkomsterna och utgifterna å driftbudgeten
under budgetåren 1948/49— 1957/58 med fördelning på olika huvudgrupper.
I tabell 2 återfinnas ifrågavarande uppgifter såvitt angår inkomsterna,
medan i tabell 3 utgifterna redovisas på motsvarande sätt.

Av tabell 2 framgår bl. a. att inkomst- och förmögenhetsskatt (inkl. folkpensionsavgifter)
samt vissa indirekta konsumtionsskatter såväl absolut
som relativt äro de allt dominerade grupperna.

Av tabell 3 kan utläsas att utgifterna för försvarsväsendet och sociala
ändamal ävensom för undervisning samt kyrkliga och kulturella ändamål
representera de största utgiftsgrupperna.

Statsskulden har sedan länge uppdelats i fonderad och tillfällig statsskuld.
Till fonderad skuld räknas lån med en ursprunglig löptid av minst
fem år. Statsskuldens fördelning efter denna indelningsgrund vid slutet av
budgetåren 1948/49—1957/58 framgår av tabell 4.

Av tabellen framgår bl. a. att den tillfälliga skuldens andel i den totala
statsskulden den 30 juni 1958 var lika stor som vid motsvarande tidpunkt år
1949 eller 27 procent; den lägsta här redovisade andelen hänför sig till åren
1953 och 1954.

Jämlikt reglementet för riksgäldskontoret åligger det kontoret att, i händelse
statsverkets inkomster skulle visa sig otillräckliga för bestridande av
dess utgifter, tillhandahålla statskontoret det belopp Kungl. Maj :t finner
gott bestämma; dock med skyldighet för statskontoret att, så snart statsverkets
tillgångar det medgiver, återgälda vad riksgäldskontoret sålunda
förskjutit. Då statens löpande inkomster och utgifter huvudsakligen redovisas
över driftbudgeten, kommer budgetutfallet, sedan hänsyn tagits till
■vissa avsättningar, att bli avgörande för storleken av de medel riksgäldskontoret
måste försträcka statsverket respektive kan återfå av tidigare

Tabell 2

	1948/49	1949/50	1950/51	1951/52	1952/53	1953/54	1954/55	1955/56	1956/57	1957/58
	mkr	0/ /o	mkr	%	mkr	%	mkr	%	mkr %	mkr %	mkr	0/ /o	mkr	%	mkr	O/ /o	mkr	%
Inkomst- och förmögen-hetsskatter (inkl. folk-pensionsavgifter) ....	2 114	42,7 2 029	41,9 2 741	47,1 4 108	54,7	4 145	53,1	4 526	53,0	4 399	49,4	4 999	49,6	5 377	50,3	5 953	49,5
Övriga skatter å inkomst, förmögenhet o. rörelse	131	2,6	146	3,0	154	2,6	166	2,2	159	2,0	188	2,2	201	2,3	213	2,1	222	2,1	257	2,2
Fordons- och bensin-skatter ............	436	8,8	444	9,2	472	8,1	518	6,9	520	6,7	602	7,1	819	9,2	1 043	10,4	1 018	9,5	1 062	8,8
Tullmedel (inkl. skatt å kaffe) och varuskatt. .	415	8,4	391	8,1	529	9,1	579	7,7	658	8,4	683	8,0	718	8,1	779	7,7	851	8,0	923	7,7
Tobaksskatt, rusdrycks-medel, skatt å läske-drycker och statlig nöjesskatt samt totali-sator-, tips- och lotteri-medel ..............	1 331	26,9 1 276	26,4 1 373	23,6 1 536	20,5	1 667	21,3	1 762	20,6	1 896	21,3	2 133	21,2	2 288	21,4	2 405	20,0
Övriga egentliga stats-inkomster ..........	199	4,0	187	3,8	156	2,7	167	2,2	194	2,5	232	2,7	278	3,1	319	3,2	368	3,4	696	5,8
Inkomster av statens affärsverks fonder. .. .	169	3,4	173	3,6	194	3,3	217	2,9	195	2,5	260	3,1	298	3,3	242	2,4	177	1,7	274	2,3
Inkomster av övriga kapitalfonder ......	159	3,2	193	4,0	201	3,5	216	2,9	270	3,5	282	3,3	298	3,3	344	3,4	390	3,6	449	3.7
Summa	4 954 100,0 4 839 100,0 5 820 100,0 7 507 100,0 7 808 100,0	8 535 100,0	8 907 100,0 10 072 100,0 10 691 100,0 12 019 100,0

389

Tabell 3

	1948/49	1949/50	1950/51	1951/52	1952/53	1953/54	1954/55	1955/56	1956/57	1957/581 2
	mkr	%	mkr	O/ /o	mkr	%	mkr	0/ /o	mkr	0/ /o	mkr	%	mkr	0/ /o	mkr	%	mkr	%	mkr	%
Styrelse, representation, allmän förvaltning och rättsväsende m. m. . .	379	8,1	427	8,6	437	8,0	501	7,8	551	7,2	574	7,1	680	7,1	680	7,0	758	7,1	732	6,0
Försvarsväsendet (inkl. avskrivningar för för-svarsväsendet) ......	933	20,1 1 027	20,5 1 280	23,5 1 616	25,2 1 948	25,5	2 091	25,7	2 210	25,6	2 331	24,0	2 455	22,9	2 684	22,1
Sociala ändamål......	1 594	34,3 1 661	33,2 1 756	32,2	1 974	30,7 2 238	29,3	2 556	31,4	2 792	32,4	2 962	30,6	3 3611	31,4	3 896	32,2
Kommunikationsväsen-det ................	268	5,8	295	5,9	339	6,2	450	7,0	635	8,3	608	7.5	650	7,5	748	7,7	834	7,8	980	8,1
Undervisning samt kyrk-liga och kulturella än-damål ............	607	13,1	612	12,2	663	12,2	817	12,7	991	12,9	1 069	13,1	1 142	13,2	1 253	12,9	1 432	13,4	1 529	12,6
Näringarnas främjande in. m...............	417	9,0	560	11,2	503	9,2	521	8,1	655	8,6	484	5,9	440	5.1	580	6,0	512	4,8
Allmänna kommunala ändamål ..........	22	0,5	16	0,3	18	0,3	48	0,8	72	0,9	70	0,9	74	0,9	78	0,8	78	0,7
Avskrivningar för civila ändamål ..........	102	2,2	89	1,8	122	2,3	153	2,4	259	3,4	339	4,2	353	4,1	627	6,5	817	7,6	2 299	19,0
Räntor på statsskulden m. m...............	321	6,9	315	6,3	331	6,1	343	5,3	298	3,9	339	4,2	350	4,1	432	4,5	456	4,3

Summa 4 643 100,0 5 002 100,0 5 449100,0 6 423 100,0 7 647 100,0 8 130 100,0 8 619 100,0 9 691 100,0 10 703 100,0 12 120 100,0

1 Exklusive 275 milj. kr. avseende Fondering för framtida pensionsändamål.

2 Uppgifterna för budgetåret 1957/58 äro preliminära. Uppgiften om undervisning etc.
avser för detta budgetår allenast undervisning; utgifterna för kyrkliga och kulturella
ändamål ha sammanförts med de fyra i tabellen sist nämnda grupperna.

390

Tabell 4

Den 30 juni
	1949		1950		1951		1952		1953		1954	1955	1956	1957	1958
	mkr	0/ Jo	mkr	%	mkr	%	mkr	0/ Jo	mkr	%	mkr	O/ Jo	mkr	OJ Jo	mkr	%	mkr	OJ JO	mkr	%
Fonderad statsskuld .	. 8 663	73	8 879	74	8 999	72	9 653	78	10 043	80	10 934	80	12 503	86	12 709	82	12 956	77	13 445	73
Tillfällig statsskuld . ..	. 3 198	27	3 194	26	3 421	28	2 676	22	2 489	20	2 653	20	2 021	14	2 768	18	3 862	23	4 917	27
Total statsskuld .....	. 11861	100	12 073	100	12 421	100	12 329	100	12 532	100	13 587	100	14 524	100	15 477	100	16 818	100	18 362	100

392

lämnade kassaförstärkningar. Av tabell 5 framgå riksgäldskontorets kassaförstärkningar
till statskontoret under ettvart av budgetåren 1939/40—
1957/58 (utbetalningar + och återbetalningar—).

Tabell 5

Budgetår Mkr

1939/40 ...................... + 3751

1940/41 ...................... + 1 425

1941/42 ...................... + 1 300

1942/43 ...................... + 1 400

1943/44 ...................... + 900

1944/45 ...................... + 850 + 6 250

1945/46 ......................—— 25Ö 1946/47

...................... — 550

1947/48 ...................... — 390

1948/49 ..................... — 110 — 1 300

1949/50 ...................... + 100

1950/51 ...................... — 350

1951/52 ............... — 1 400

1952/53 ................... — 500

1953/54 ...................... — 100

1954/55 ...................... — 50

1955/56 ...................... — 50 — 2 450

1956/57 ......................~+ 58Ö"

1957/58 .................. + 245 + 825

Netto 3 425

1 Dessutom återbetalade riksgäldskontoret till statskontoret tidigare insatta kassabehållningar
å 400 mkr.

Av tabellen framgår tydligt krigsårens budgetunderskott, de första efterkrigsårens
budgetöverskott samt de två senaste budgetårens underskott.

De uppgifter revisorerna hittills redovisat hänföra sig samtliga till förfluten
tid. Vad beträffar det beräknade budgetutfallet för innevarande budgetår
har chefen för finansdepartementet i bilaga 1 till statsverkspropositionen
B år 1958 (s.20) beräknat statsutgifterna till 12 509 miljoner kronor,
medan inkomsterna upptagits till 12 733 miljoner kronor, vilket ger ett
överskott på driftbudgeten om 224 miljoner kronor. Härifrån skall emellertid
dragas ett belopp av 200 miljoner kronor av kommunalskattemedel,
som avsatts till budgetutjämningsfonden. I fråga om det sannolika utfallet
av driftbudgeten för innevarande budgetår framhåller departementschefen,
att hänsyn måste tagas till bl. a. reservationsmedelsförbrukningen. Denna
uppskattas till 150 miljoner kronor. I fortsättningen anför departementschefen
följande.

Vidare får man rent erfarenhetsmässigt vara beredd på att oförutsedda
omständigheter kan föranleda tillkommande utgifter i form av tilläggsstater
och anslagsöverskridanden. Någon precisering av dessa utgifter har själv -

393

fallet inte kunnat göras. En öppen punkt i detta avseende är bland annat
resultatet av kommande avtalsförhandlingar med de statsanställda. Sammanfattningsvis
torde man, med reservation för att inkomsterna vid en
konjunkturförbättring kan komma att bli högre än beräknat, ha anledning
att förutse en ökad belastning på driftbudgeten. En särskild osäkerhetsfaktor
är det labila sysselsättningsläget. Det är inte uteslutet, att anslagshöjningar
kan komma att erfordras för att direkt eller indirekt motverka
eventuellt hotande arbetslöshet.

Sammanfattningsvis har underskottet på den s.k. totalbudgeten av finansministern
uppskattats till 1 540 miljoner kronor.

I årets förnyade statsverksproposition ha redovisats vissa beräkningar
rörande den statsfinansiella utvecklingen på längre sikt. Dessa bygga på
uppgifter som riksräkenskapsverket framräknat på grundval av verkets
beräkningar för budgetåret 1958/59. Kalkylen bygger beträffande ''den fortsatta
utvecklingen bl. a. på den hypotetiska förutsättningen av en fortgående
jämn stegring av produktionen,god sysselsättning och relativt goda betingelser
för utrikeshandeln. I anslutning härtill antagas såväl fysiska personers
som bolags inkomster komma att stiga med fyra procent årligen. Dessa förutsättningar
innebära alltså att kalkylen är avsedd att åskådliggöra utvecklingen
av de statsfinansiella resurserna vid ett schablonmässigt normalfall
för den samhällsekonomiska utvecklingen under förhållandevis gynnsamma
omständigheter. Beräkningen utgår vidare från att gällande skatteregler
och övriga bestämmelser som ha inflytande på statsinkomsterna förbli oförändrade,
d. v. s. bl. a. oförändrade statliga skatteskalor och en kommunal
utdebitering av 13 kronor 70 öre. Enligt dessa förutsättningar skulle de
årliga förändringarna kunna sammanfattas på följande sätt (miljoner
kronor):

Driftbudgetens totala kassamässiga inkomster ----

Avsättning till budgetutjämningsfonden av kommunalskattemedel
..............................

Summa

1958/59— 1959/60—
1959/60 1960/61

+ 280 + 660

+ 300 + 50

+ 580 + 710

Som jämförelse kan nämnas, att chefen för finansdepartementet i årets
första statsverksproposition redovisade ökningstalen 580 och 660 miljoner
kronor för respektive budgetår. Uppgången är delvis influerad,säger finansministern,
av höjningen av folkpensionsavgiften från januari 1959. En
»normal» inkomststegring vid oförändrade skatteregler kunde uppskattas
till i runt tal en halv miljard kronor vid den antagna stegringstakten i
skatteunderlaget.

Beträffande den framtida utgiftsutvecklingen framhöll chefen för finansdepartementet
redan i årets första finansplan, att en »normal» automatisk
årlig utgiftsstegring på driftbudgeten — bortsett från effekten av prisstegringar
och teknisk utveckling — med minst 300 miljoner kronor förefölle

394

sannolik. Denna ökning vore bl. a. ett uttryck för befolkningsmässigt betingade
förändringar samt genomslag av redan beslutade smärre reformer.
Härtill finge läggas de stigande utgifterna för förräntning av statsskulden,
vilka direkt sammanhängde med storleken av riksgäldskontorets upplåning
och räntelägets höjd. Vidare måste hänsyn tagas till framtida förändringar
av de statsanställdas löne- och pensionsförmåner, där man kunde räkna
med att varje procents stegring representerade ett belopp av närmare 50
miljoner kronor. Yttterligare arbetstidsförkortning ledde till merkostnader,
och den då träffade överenskommelsen med de statsanställda om förbättrade
pensioner och kompensation för de höjda folkpensionsavgifterna medförde
ökad belastning på budgeten. Bland speciella utgifter som kunde förutses
under budgetåret 1959/60 kunde vidare nämnas 100 miljoner kronor
som beräknats skola ställas till förfogande som finansiell grund för en blivande
skördeskaderegleringsfond. Under budgetåret 1960/61 tillkomme utbetalningar
av premier på premiesparandet under åren 1955 och 1956 med
uppskattningsvis 150 miljoner kronor.

Revisorerna vilja för sin del ytterligare hänvisa till de ökande kostnaderna
för folkpensionsförmånerna. Härutinnan kan nämnas att pensionsstyrelsen
för budgetåret 1959/60 äskat anslag med 2 100 miljoner kronor;
motsvarande belopp för innevarande budgetår är 1 963 miljoner kronor. En
fortsatt höjning av folkpensionerna enligt allmänna pensionsberedningens
av riksdagen i princip biträdda förslag kommer att i framtiden medföra än
större utgiftsstegringar. Enligt beredningen skola sålunda statens direkta
kostnader för folkpensioneringen under förutsättning av oförändrat penningvärde
och konstant inkomstnivå öka med i runt tal 600 miljoner kronor
budgetåret 1960/61 för att fram till budgetåret 1968/69 språngvis stiga med
ytterligare nära 1 miljard kronor. Den tekniska utvecklingen, stegrade krav
på undervisningsväsendet o. s. v. komma vidare att medföra kraftigt ökad
belastning å budgeten. Slutligen må nämnas att försvarskostnaderna skola
tillatas stiga med 2,5 procent för teknisk utveckling och därutöver med
kompensation för löne- och prisstegringar.

Chefen för finansdepartementet har i statsverkspropositionen B i år sammanfattningsvis
uttalat, att — såvitt vid tidpunkten för framläggandet av
årets andra statsverksproposition kunde bedömas — totalbudgetsaldona för
budgetåren 1959/60 och 1960/61 vid ett »normalt» konjunkturläge syntes
komma att ge ännu större underskott än vad som kalkylerats för innevarande
budgetår.

Statsrådet anför slutligen följande.

Med denna bakgrund för den skönjbara statsfinansiella utvecklingen är
jag angelägen om att liksom i den förra finansplanen understryka, att det
måste vara en av de mest väsentliga uppgifterna under de närmaste åren
att eliminera den hotande klyftan mellan statens inkomster och utgifter.

I detta sammanhang vill jag erinra om, att jag i direktiven till den nyligen
tillsatta besparingsutredningen framhållit önskvärdheten av att utredningen

395

anger vägar för att öka den finanspolitiska rörelsefriheten nu och i framtiden
genom att i sina förslag sikta på en samlad besparingseffekt av någorlunda
betydande storlek. Jag har vidare framhållit, att utredningen i
sina besparingssträvanden bör syfta till en långsiktig anpassning av budgetens
innehåll och omfattning, ägnad att främja allmänt omfattade målsättningar
för en sund och önskvärd samhällsekonomisk utveckling.

Direktiven för den nämnda utredningen framgå av chefens för finansdepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet den 18 april 1958. Det erinras
där, att det statsfinansiella läget f. n. vore pressat och syntes komma
att förbli så under de år framöver som kunde överblickas. Nya kostnadskrävande
reformer, om vilkas angelägenhet i stort sett enighet rådde, innebure
en bindning för ytterligare utgifter och krav på framtida finansieringskällor.
Mot denna bakgrund vore det av vikt att rensa bort utgifter
till ändamål som minskat i aktualitet och angelägenhet och därför borde
lämna plats för andra och mera trängande utgifter. Risken vore annars stor
att en statsfinansiell tvångssituation uppstode.

I fortsättningen framhålles bl. a., att den för varje budgetår fastställda
riksstaten i och för sig givetvis vore att fatta som ett uttryck för statsmakternas
intentioner vid de aktuella beslutens fattande. Möjligt vore emellertid
att en genomgång i ett sammanhang av statsutgifterna vid sidan av det
ordinarie budgetarbetet gåve anledning till överväganden, som kunde leda
fram till förslag om besparingar och rationaliseringar. En sådan genomgång
borde syfta såväl till omedelbara nedskärningar av befintliga anslag som
till en begränsning av takten i den statliga utgiftsexpansionen. Inga delar
av budgeten, vare sig på drift- eller kapitalbudgeten, borde undantagas från
utredningsuppdraget. Utredningen borde såsom tidigare framhållits i första
hand syfta till en mera långsiktig anpassning av budgetens innehåll och
omfattning, ägnad att främja allmänt omfattade målsättningar för en sund
och önskvärd samhällsekonomisk utveckling.

Revisorernas uttalande. Revisorerna — som enligt sin instruktion må i
sin berättelse intaga sådana tabeller och finansiella översikter som till belysande
av statsverkets tillstånd och förvaltning befinnas erforderliga eller
lämpliga — ha funnit sig böra lämna en sammanfattning av vissa uppgifter,
som äro ägnade att giva en bild av den statsfinansiella utvecklingen och
som kunna tjäna som underlag för vissa synpunkter i ämnet. Iill att börja
med må då erinras om att det av krigsförballandena betingade kraftiga
underskottet å driftbudgeten under de närmaste åren efter krigets slut
förbyttes i ett icke obetydligt överskott. Om hänsyn tages endast till den
senaste tioårsperioden, utvisar budgetåret 1951/52 det största överskottet
eller 1 085 miljoner kronor. Det senaste budgetår som gav ett positivt utfall
var 1955/56, då överskottet å driftbudgeten blev 381 miljoner kronor. Under
de två senast tilländalupna budgetåren ha däremot underskott uppkommit,
belöpande sig till respektive 287 och 101 miljoner kronor. Därest överskotten

396

å automobilskattemedlens specialbudget under dessa budgetår beaktas, bli
underskotten än större eller respektive 484 och 269 miljoner kronor. Den
s. k. totalbudgeten har under allenast ett budgetår givit överskott, nämligen
1951/52, då överskottet blev 309 miljoner kronor. Underskotten under" de
två senaste budgetåren voro respektive 930 och 1 305 miljoner kronor.

En närmare analys av driftbudgetens inkomster utvisar, att det är framför
allt två huvudgrupper av inkomster som dominera, nämligen inkomstoch
förmögenhetsskatter (inklusive folkpensionsavgifter) samt vissa indirekta
konsumtionsskatter m. m. Beträffande den förstnämnda gruppen må
nämnas, att den under budgetåret 1948/49 utgjorde 42,7 procent av de totala
inkomsterna å driftbudgeten; motsvarande tal för de två senaste budgetåren
äro respektive 50,3 och 49,5 procent. De indirekta konsumtionsskatterna
representerade under budgetåret 1957/58 20,0 procent av de totala inkomsterna,
vilket innebär en betydande minskning från budgetåret 1948/49,
då motsvarande tal var 26,9 procent.

Av en liknande gruppindelning beträffande utgifterna på driftbudgeten
framgår, att sociala ändamål, försvarsväsendet och undervisning svara för
de största utgifterna eller för sistförflutna budgetår respektive 32,2, 22,1
och 12,6 procent. Motsvarande tal för budgetåret 1948/49 voro respektive
34,3, 20,1 och 13,1 procent. Det är emellertid då att märka att i fråga om
uppgifterna för budgetåret 1948/49 talet 13,1 även inrymmer utgifter för
kyrkliga och kulturella ändamål.

Den statsfinansella situationen kan avläsas på skilda sätt. Ovan har
nämnts att driftbudgeten under de senaste två budgetåren givit underskott
till resultat. Av intresse i detta sammanhang äro vidare vissa uppgifter i
fråga om statsskulden. Även om dennas omfattning i och för sig icke utgör
något mått på det statsekonomiska läget — avgörande måste i stället bl. a.
vara för vilka ändamål de upplånade medlen disponeras — kunna dock
vissa slutsatser dragas av bl. a. placeringen av statsskulden. Denna har
sedan länge uppdelats i fonderad och tillfällig statsskuld; till det förra
slaget räknas då lån med en ursprunglig löptid av minst fem år. Tillgängliga
uppgifter utvisa att den tillfälliga statsskulden, d. v. s. den som täckts
genom mera kortfristiga lånetransaktioner, den 30 juni 1958 representerade
27 procent av den totala statsskulden; år 1955 var motsvarande tal 14 procent
och år 1957 23 procent. Vidare må nämnas att av statsskulden icke
mindre än 26 procent voro placerade i riksbanken den 31 december 1957;
motsvarande andel den 31 december 1956 var 24 procent.

Ett annat uttryck för den nuvarande budgetsituationen är omfattningen
av riksgäldskontorets kassaförstärkningar åt statskontoret. Av den tabellariska
sammanställning som lämnats i det föregående kan tydligt utläsas
krigsårens budgetunderskott, de första efterkrigsårens budgetöverskott
ävensom de två senaste budgetårens underskott. Den sammanlagda kassaförstärkningen
under dessa båda år uppgår till 825 miljoner kronor.

397

Vad revisorerna nu anfört hänför sig till det statsfinansiella läget under
de senaste tio åren. När det sedan gäller den nu förutsebara utvecklingen
under innevarande och närmast följande budgetår ha revisorerna inledningsvis
redovisat visst siffermaterial, som återfinnes i den senaste statsverkspropositionen.
I fråga om innevarande budgetår räknar chefen för finansdepartementet
med ett överskott på driftbudgeten av 224 miljoner
kronor. Härifrån skall emellertid dragas ett belopp av 200 miljoner kronor,
som avser kommunalskattemedel. Därtill kommer en beräknad reservationsmedelsförbrukning
om 150 miljoner kronor ävensom ökade utgifter i
form av tilläggsstater och anslagsöverskridanden. Underskottet på driftbudgeten
kan, såsom chefen för finansdepartementet understrukit, med hänsyn
härtill väntas bli betydande.

Som en sammanfattning av de uppgifter som hänföra sig till budgetläget
på längre sikt kan nämnas att åtskilliga faktorer — här må erinras om
ökande folkpensioneringskostnader, den tekniska utvecklingen, stigande
försvarskostnader och alltmera stegrade krav på undervisningsväsendet -tala för att budgetunderskotten under den närmaste framtiden komma att
bli än större än det för innevarande budgetår beräknade. Då man har att
bedöma de uppgifter som sålunda framlagts rörande den statsfinansiella
situationen på längre sikt, bör emellertid beaktas att dessa uppgifter framräknats
under antagande av ett tämligen gynnsamt konjunkturläge. Om
den nuvarande ekonomiska avmattningen skulle fortsätta under någon
längre tid, kommer den givetvis att avspegla sig i ökade utgifter i arbetslöshetsbekämpande
syfte, samtidigt som en minskad eller helt avstannad
produktionsökning får bl. a. lägre statsinkomster som en oundviklig konsekvens.
I sammanhanget böra även beaktas de påfrestningar som den handelspolitiska
utvecklingen kan få för samhällsekonomien och därmed även
för statsfinanserna. Givet är att alla prognoser av det slag varom här är
fråga rymma stora möjligheter till felberäkningar i såväl positiv som negativ
riktning. Ett realistiskt bedömande synes emellertid ge vid handen, att det
såsom chefen för finansdepartementet framhållit måste vara en av de mest
angelägna uppgifterna under de närmaste åren att eliminera den hotande
klyftan mellan statens utgifter och inkomster. Som ett uttryck för denna
uppfattning får även ses den nyligen tillsatta besparingsutredningen, som
har att ange vägar för att öka den finanspolitiska rörelsefriheten nu och i
framtiden.

Det är mot bakgrunden av här berörda omständigheter icke förvånande,
att allmän enighet numera råder om att åtgärder måste vidtagas i sytte att
minska omfattningen av statens utgifter. De förslag till besparingar och
rationaliseringar i olika avseenden som framläggas i förevarande berättelse
böra enligt revisorernas mening ses som ett bidrag härtill. Det ligger emellertid
i sakens natur, att genomförandet av dessa förslag icke i väsentlig
män kan påverka den statsekonomiska situationen. Därest revisorernas

398

framställningar prövas i en positiv anda, kunna likväl icke obetydliga utgiftsminskningar
komma till stånd. Med hänsyn härtill synes med prövningen
av de framlagda förslagen icke böra anstå i avvaktan på resultatet
av besparingsutredningens arbete.

I direktiven för den nyss nämnda utredningen har framhållits att vissa
kostnadskrävande reformer, om vilkas angelägenhet i stort sett enighet
råder, inneburit en bindning för ytterligare utgifter och krav på framtida
finansieringskällor. Från utredningens sida borde därför en genomgång
ske av statsutgifterna för att få till stånd såväl omedelbara nedskärningar
av befintliga anslag som en begränsning av takten i den statliga utgiftsexpansionen.
Utan att föregripa resultatet av utredningens arbete härutinnan
ha revisorerna mot bakgrunden av den nu skönjbara statsfinansiella
utvecklingen ansett sig böra något beröra den framtida budgetpolitiken i
mera teknisk mening. Såsom nyss framhållits ha statsmakterna genom olika
beslut bundit sig för flera kostnadskrävande reformer inom den närmaste
framtiden. Med hänsyn härtill och till övriga kända förhållanden framstår
det enligt revisorernas mening nu mer än någonsin som angeläget att statsmakterna,
innan beslut fattas om nya kostnadskrävande reformer, noga
överväga på vad sätt utgifterna i en framtid skola finansieras. Det synes
även påkallat att en angelägenhetsgradering kommer till stånd mellan olika
utgifter. Sant är att redan nu inom ramen för det ordinarie budgetarbetet
prognoser uppgöras rörande den förutsebara utvecklingen för de närmaste
budgetåren. I betraktande av den statsfinansiella situationen synes det
emellertid ur många synpunkter önskvärt att dylika planer, även om de
naturligt nog i många hänseenden måste innehålla en mängd osäkra faktorer,
upprättas för något längre tid än vad nu vanligen är fallet. Härigenom
skulle skapas förutsättningar för en mera långsiktig planering med
ökade möjligheter att anpassa utgifterna till de beräknade inkomsterna. Det
må i sammanhanget erinras om att man inom vissa kommuner gjort försök
med en s. k. rambudget. Denna innebär, att man för en viss tidrymd undersöker
vilka inkomster man kan räkna med på grundval av bl. a. en bestämd
skattesats och att beslut om driftutgifter och investeringar därefter fattas
inom den inkomstram som sålunda erhålles. Även om det med hänsyn bl. a.
till omslutningen av statens driftbudget måste vara förenat med större svårigheter
att tillämpa ett dylikt förfaringssätt för statsverkets del än för en
kommun, anse revisorerna det vara förtjänt att övervägas av besparingsutredningen,
huruvida en sådan ordning skulle kunna bidraga till att lösa
det statsfinansella problem för vars skull utredningen tillkallats.

399

Avlagda besök

Följande myndigheter, institutioner
dagens revisorer eller deras kansli.

Stockholms stad

Marinledningen
Mynt- och justeringsverket
Statens biografbyrå
Lantbruksstyrelsen
Riksbankens sedeltryckeri

Stockholms lön

Marinens anläggningar på Muskö
Hammargårdens skolhem, Drottningholm Statens

vårdanstalt å Svartsjö för
alkoholmissbrukare
Riksbankens pappersbruk, Tumba
Riksbankens sedelförstöringskontor,
Tumba

Uppsala län

Försvarets läroverk, Uppsala

Södermanlands län
Vissa statsbelånade fastigheter

Blekinge län

Marinkommando Syd, Karlskrona
Intendenturförvaltningen vid marinkommando
Syd, Karlskrona
Örlogsvarvet med marinverkstäderna
i Karlskrona
Länsstyrelsen, Karlskrona
Högre allmänna läroverket i Karlskrona -

in. in. ha under året besökts av riks Kristianstads

län

Skånska flygflottiljen, Barkåkra

Malmöhus län

Södra skånska infanteriregementets
anläggningar i Ystad och
Revingehed

Statens järnvägars huvudverkstad
och driftverkstad, Ystad
Statens järnvägars huvudverkstad
och driftverkstad, Malmö

Hallands län

Statens järnvägars driftverkstad,
Halmstad

Göteborgs och Bohus län

Marinkommando Väst
Göteborgs örlogsvarv
Marinens örlogsbas vid Gullmaren
Vissa statsbelånade fastigheter

Älvsborgs län

Vissa statsbelånade fastigheter

Värmlands län

Flygplatsen i Karlstad
Lantbruksnämnden, Karlstad
Vissa jordbruksrationaliseringsföretag Länslantmäterikontoret,

Karlstad

400

Örebro län

Vissa statsbelånade fastigheter
Järnvägsspårbygge vid Hallsberg

Västernorrlands län
Lantbruksnämnden, Härnösand

Jämtlands län

Fångvårdsanstalten, Östersund
Fångvårdsanstalten, Ulriksfors
Militärbefälhavaren för II. militärområdet,
Östersund
Norrlands artilleriregemente, Östersund Jämtlands

flygflottilj, Frösön
Vissa statsbelånade fastigheter
Mellanriksvägen över Storlien
Radiostationen vid Östersund
Länsmuseet, Östersund
Vissa kulturhistoriskt märkliga
platser

Änge nomadskola
Hållands folkhögskola
Lantbruksnämnden, Östersund
Wångens hingstuppfödningsanstalt,
Alsen

Frösö sjukhus vid Östersund
Länsstyrelsen, Östersund

Västerbottens län

Norrlands dragonregemente, Umeå
Arbetsförmedlingskontoret, Lycksele Vissa

statsbelånade fastigheter
Postverkets bussrevisionsverkstad,
Lycksele

Stornorrfors kraftstationsbygge
Vissa sjöregleringar m. m. i Ängermanälvens
flodsystem
Tandläkarinstitutet i Umeå
Seminariet för huslig utbildning i
Umeå

Folkskoleseminariet i Lycksele
Statens folkskolinspektör i Västerbottens
läns södra inspektionsområde,
Umeå
Vissa skolbyggnader
Stadsbiblioteket i Umeå
Norrlands lantbruksförsöksanstalt
Röbäcksdalen

Statens växtskyddsanstalts filial,
Röbäcksdalen

Statens maskinprovningars lantbruksavdelning,
Röbäcksdalen
Malgomajs lantmannaskola och
lanthushållsskola, Laxbäcken
Statens skogsforskningsinstituts
försökspark, Vindeln
Landstingets sjukvårdsinrättningar,
Umeå

Länsstyrelsen, Umeå
Norrbottens län

T ullverkets gränsbevakningsorganisation
i Tornedalen
Landsfogden, Luleå

Trondheim

Byggnadsarbeten för vissa oljelagringsanläggningar
vid Trondheimsfjorden -

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1958

av dem verkställda granskningen angående

STATS VE RKET

DEL II

FÖRKLARINGAR

Innehållsförteckning

Justitiedepartementet

§ 1. Vikariatsförordnanden vid fångvårdsanstalterna .......... 1

Försvarsdepartementet

§ 2. Försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden .................. 5

§ 3. Vakthållningen vid försvarets ämbetsbyggnad »Tre vapen» 16

§ 4. Förhyrning av viss bergverkstad ........................ 18

§ 5. Militärassistenternas pensionsålder ...................... 23

§ 6. Förmåner för viss å Revingehed tjänstgörande personal---- 35

§ 7. Upplåtelse till enskilda av försvarets badinrättningar i Karlskrona
och Karlsborg .................................. 40

§ 8. Till chefen för kustflottan utgående mässpenningar m. in. . . 45

§ 9. Marinens proviantbod i Karlskrona ...................... 50

§ 10. Elevtillgången vid försvarets läroverk .................... 55

§ 11. Förvaltningen in. in. av vissa å försvarets fabriksfond redovisade
maskiner .................................... 85

Socialdepartementet

§ 12. Synpunkter på den statliga långivningen till egna hem...... 73

§ 13. Handläggningen av visst låne- och bidragsärende .......... 97

§ 14. Samernas bostadsfråga ................................ 103

Kommunikationsdepartementet

§ 15. Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget.......... 120

§ 16. Mellanriksvägen över Storlien............................ 120

§ 17. Vissa brobyggnader i Västerbottens län .................. 124

§ 18. Trådradionätets utbyggnad .............................. 127

§ 19. Anläggande av nytt järnvägsspår vid Hallsberg ............ 134

§ 20. Anordningar vid korsning mellan järnväg och väg.......... 140

§ 21. Aktiebolaget Trafikrestauranger ........................ 142

§ 22. Flygplats vid Umeå .................................... 150

Finansdepartementet

§ 23. Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden in. m......... 151

§ 24. Vissa organisationsfrågor inom skatteväsendet ............ 169

§ 25. Tu 11 restitution sförfarandet för statliga myndigheter m. m. . . 180

§ 26. Vissa författningar som reglera förvaltningsverksamheten . . 194

§ 27. öreslös redovisning .................................... 206

§ 28. Redovisning av vissa småbelopp inom statsförvaltningen .... 2IG

§ 29. Tillvaratagande av statens intressen med avseende på uppfinningar
.............................................. 220

Ecklesiastikdepartementet

§ 30. Kostnaderna för domkapitlens verksamhet ................ 230

§ 31. Utbetalningen in. m. av de allmänna studiebidragen........ 236

Jordbruksdepartementet

§ 32. Lantbruksstyrelsens byråorganisation .................... 242

§ 33. Lantbruksnämnderna .................................. 256

§ 34. Den centrala lantbruksadministrationen .................. 269

§ 35. Lantbruksnämndernas fastighetsinnehav ................ 273

Inrikesdepartementet

§ 36. Vissa organisationsfrågor inom länsförvaltningen .......... 285

§ 37. Blankettkommissionen m. m............................. 398

§ 38. Gränsbevakningen mot Finland .......................... 408

Civildepartementet

§ 39. Vissa iakttagelser angående övertidstjänstgöringen inom statsförvaltningen
........................................ 431

Vid tryckningen av de till departement och ämbetsverk inkomna förklaringarna
och yttrandena har vissa vid dylika officiella skrivelser brukade
formaliteter utan betydelse för innehållet uteslutits.

JUSTITIEDEPARTEMENTET

§ 1 Vikariatsförordnanden vid fångvårdsanstalterna
Fångvårdsstyrelsen

Omfattningen av vikariatsförordnanden å befattningar inom fångvårdsstaten
betingas såsom revisorerna framhåller bland annat av den pågående
ansvällningen av anstaltsorganisationen. Härtill kommer emellertid såsom
den i sammanhanget väsentligaste orsaksfaktorn att anstalternas personal
i tillsynstjänst och arbetsdrift har en strängt schemabunden tjänstgöring,
vilken som regel icke ger utrymme för någon s. k. bufferttid. Administrationspersonalens
tjänstgöring är visserligen icke med samma fasthet reglerad,
men denna personal är likväl så knappt beräknad att arbetstrycket icke
medger någon ens tillfällig reducering av antalet tjänstemän. Dessa speciella
förhållanden innebär att även kortare ledigheter för fångvårdsanstalternas
befattningshavare föranleder ett vikariebehov som med hänsyn till ordningen
och säkerheten på anstalterna och verksamhetens ostörda bedrivande icke
rimligen kan åsidosättas.

Till fångvårdsanstalternas styresmän har på sin tid för kännedom och
iakttagande översänts kungl. cirkulär den 29 juni 1945 (SFS 518) angående
begränsning av vikariatsförordnanden in. m. samt kungl. cirkulär den 30
juni 1947 (542) till statsmyndigheterna angående vissa anställnings- och
tjänstgöringsförhållanden inom statsförvaltningen. Ytterligare föreskrifter
i begränsande syfte finner fångvårdsstyrelsen mot bakgrund av den föreliggande
faktiska situationen för närvarande icke påkallade.

Beträffande vikariatsförordnanden å befattningar inom skyddskonsulentorganisationen,
vilken icke omfattats av revisorernas förevarande undersökning,
har fångvårdsstyrelsen däremot från tid till annan —- senast genom
rundskrivelse den 31 juli 1958 — bland annat framhållit att vikarie icke kan
påräknas vid kortare ledigheter. Vidare har styrelsen i syfte att nedbringa
traktamentskostnaderna den 28 mars 1958 med stöd av 7 § 5 mom. kungl.
kungörelsen den 21 november 1952 (SFS 736) med tilläggsbestämmelser till
allmänna resereglementet utfärdat rundskrivelse med särskilda bestämmelser
gällande såväl fångvårdsanstalternas som skyddskonsulentorganisationens
befattningshavare. Nämnda rundskrivelser bilägges.1

I handläggningen av detta ärende har deltagit biträdande överdirektören
Anneli, byråchefen Forssell och tillförordnade byråchefen Fischier, föredragande.
Stockholm den 29 januari 1959.

ERIK ANNELL

B. Ccirlberg

1 Ej avtryckta.

1 Itev. berättelse ang. statsverket år 1958. It

2

Statskontoret

I anslutning till 6 § tilläggsbestämmelserna till Saar ha, såsom revisorerna
framhållit, vissa anvisningar utfärdats, vilka syfta till att begränsa meddelandet
av vikariatsförordnanden till vad som erfordras för arbetets behöriga
gång. Statskontoret delar revisorernas uppfattning alt vid sidan härav
lämpligt utformade direktiv kunna utgöra ett verksamt medel alt åstadkomma
en angelägen reducering av utgifterna för sådana förordnanden. Detta
synes framför allt gälla myndigheter med stora lokalförvaltningar. Vid ett
ställningstagande till frågan om behovet av särskilda anvisningar i förevarande,
speciella fall torde följande böra beaktas.

Av den av revisorerna lämnade redogörelsen framgår, att kostnaderna för
de vikariatsförordnanden vid fångvårdsanstalterna, som omfattat minst 14
dagar och som helt eller delvis infallit under tiden 1 juli 1957—30 juni
1958, uppgått till sammanlagt omkring 354 000 kronor, varav i runda tal
för vikariatsersättningar 128 000 kronor samt för resor och traktamenten
226 000 kronor. Härjämte ha lämnats vissa uppgifter angående antalet förordnanden
inom de olika anstaltsgrupperna.

Enligt den av riksräkenskapsverket utarbetade budgetredovisningen för
budgetåret 1957/58 eller samma tid, som avses i revisorernas utredning, belöpte
fångvårdsanstalternas avlöningskostnader för nämnda budgetår till i
runt tal 25 700 000 kronor. I detta belopp ingå dock icke löner till personal
vid tillfälliga förläggningar, vilkas samtliga driftkostnader bestridas från
särskilt anslag. I budgetredovisningen äro dessa sistnämnda avlöningskostnader
icke specificerade, men de sammanlagda driftkostnaderna vid förläggningarna
under liden 1 juli 1957—30 juni 1958 utgjorde drygt 1 000 000 kronor.
Den under budgetåret utgivna vikariatsersättningen — 128 000 kronor
~ uppgår således till ganska exakt 0,5 % av de på angivet sätt avgränsade
lönekostnaderna. Statskontoret kan mot bakgrunden härav icke finna den
utbetalda ersättningen anmärkningsvärt hög.

För att emellertid kunna bilda sig en mera bestämd uppfattning om den
relativa storleken av kostnaderna för vikariatsersättningar inom fångvården
har statskontoret funnit det angeläget att från ett i detta sammanhang näraliggande
område införskaffa visst jämförelsematerial. Under hand har ämbetsverket
därför från medicinalstyrelsen inhämtat vissa uppgifter angående
motsvarande utgifter vid ett antal sinnessjukhus under budgetåret 1957/58.
Någon sammanställning av djlika kostnader berörande samtliga sinnessjukhus
i landet finnes icke upprättad, men de utvalda sjukhusen, bland
vilka ingå såväl större som mindre anstalter, äro enligt uppgift fullt representativa
för det ändamål, varom här är fråga. Utredningen visar, att kostnaderna
för vikariatsersättningar vid berörda sjukhus i procent uttryckt av
de totala avlöningsutgifterna vid samma sjukhus visserligen understiga men
likväl icke nämnvärt skilja sig från motsvarande kostnader inom fångvården.

Härvid är att märka — vilket även revisorerna framhållit — att fångvården
för närvarande till följd av ett ständigt stigande fångantal befinner sig i
ett skede av stark utveckling. Uppförandet av nya och utvidgning av äldre
anstalter ha i sin tur medfört behov av ökade personella resurser. På grund
av förhållandena torde i åtskilliga fall provisoriska åtgärder ha måst vidtagas
för att lösa aktuella personalsvårigheter. I detta sammanhang förtjänar
även uppmärksammas, att personalen vid de nya anstalterna i stor utsträckning
erhållit endast extra anställning. Nu angivna omständigheter ha
självfallet bidragit till att öka antalet vikariatsförordnanden.

Av de av revisorerna upprättade tabellerna torde vidare vissa allmänna

3

slutsatser kunna dragas beträffande strävandena att begränsa vikariatsförordnanden.
Detta gäller särskilt i fråga om semesterledigheter, enär varje
tjänsteman är tillförsäkrad rätt till årlig sådan ledighet. Visserligen redovisas
i tabellerna endast ledigheter av minst 14 dagars längd, men det torde
böra till undantagen, att en befattningshavare icke någon gång under året
åtnjuter en sammanhängande semester av denna omfattning. Den bild, som
erhålles av sammanställningarna, stärker statskontoret ytterligare i den uppfattning
ämbetsverket erhållit vid granskningen av kostnaderna för vikariaten.
Tabellerna utvisa, att det sammanlagda antalet tjänstemän vid fångvårdsanstalterna
den 1 juli 1958 uppgick till 1 999. Under det aktuella budgetåret
utgjorde vidare antalet semestervikarier 350 och antalet förordnanden
483. Materialet ger således vid handen, att i ett mycket stort antal fall särskilda
vikarier icke tillsatts. Detta förhållande tyder i sin tur på att åtskilliga
befattningshavare även under längre semesterledigheter utan särskilda
vikariatsförordnanden samtidigt uppehållit mer än en tjänst. Då fångvårdsanstalterna
i högre grad än rent administrativa myndigheter av säkerhetsoch
andra skäl ständigt måste ha en förhållandevis stor personalstyrka i
tjänst, förefalla de lämnade uppgifterna överraskande och synas vittna
om en medveten strävan till återhållsamhet vid meddelande av förordnanden.
Att uppehållande av dubbla tjänster i icke ringa omfattning tillämpats
har även fångvårdsstyrelsen på iförfrågan bekräftat.

Vad därefter gäller kostnader för resor och traktamenten i samband med
vikariatsförordnanden pågå, såsom redan nämnts, sedan några år tillbaka
omfattande nybyggnadsarbeten inom fångvården. Det är uppenbart, att de
nya anstalterna icke kunna fungera med helt nyanställd arbetskraft utan befattningshavarna
måste i viss utsträckning rekryteras från redan rutinerad
personal vid andra anstalter. Det torde på grund härav och med beaktande
av nuvarande bostadssvårigheter icke kunna undvikas att förhållandevis
höga kostnader uppkomma för resor och traktamenten till denna personal.

Revisorerna ha slutligen uppmärksammat, att några särskilda direktiv rörande
de fall, då vikariatsförordnanden böra meddelas, icke utfärdats för
fångvårdsanstalternas del. Med hänsyn till den omfattning vikariatsförordnandena
kunna väntas få vid fångvårdsanstalterna även för framliden ha revisorerna
ansett det påkallat, att fångvårdsstyrelsen genom ett särskilt cirkulär
snarast meddelar sådana anvisningar, som med beaktande av innehållet
i avlöningsbestämmelserna ge vägledning för en god hushållning på detta
område.

Med anledning av vad revisorerna sålunda uttalat har statskontoret vänt
sig till fångvårdsstyrelsen för att få närmare upplysningar om de åtgärder
styrelsen vidtagit för att begränsa vikariatsförordnanden vid fångvårdsanstalterna.
Fångvårdsstyrelsen har därvid uppgivit, att styrelsen vid bestämmelsernas
tillkomst för kännedom och iakttagande tillställt samtliga
styresmän Kungl. Maj :ts alltjämt gällande cirkulär dels den 29 juni 1945
(nr 518) angående begränsning av vikariatsförordnanden in. in., dels den
30 juni 1947 (nr 542) till statsmyndigheterna angående vissa anställningsoch
tjänstgöringsförhållanden inom statsförvaltningen. Därjämte ha styresmän
vid fångvårdsanstalter, som tillkommit efter cirkulärens utfärdande,
erhållit dessa föreskrifter i samband med all anstalterna tagits i bruk.

Av det ovan anförda torde framgå, alt statskontoret icke kunnat finna de
under budgetåret 1957/58 uppkomna kostnaderna för vikariatsförordnanden
vid fångvårdsanstalterna särskilt höga. De allmänna slutsatser, som kunna
dragas av utredningen, peka snarare på alt återhållsamhet iakttagits vid
meddelande av dylika förordnanden i enlighet med av Kungl. Maj it utfärdade
föreskrifter. Till detta resultat synas ha bidragit de åtgärder, vilka

4

fångvårdsstyrelsen vidtagit för att hos anstalternas styresmän inskärpa
vikten av att begränsa statsverkets kostnader för förordnandena. Vid angivna
förhållanden kan statskontoret icke finna något mera framträdande behov
föreligga av ytterligare direktiv.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit statskommissarien Jerdenius.
Stockholm den 12 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Rolf Rudhe Gustav-Adolf Wastesson

Föred ragande

5

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

§ 2 Försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden

Överbefälhavaren

Med anledning av nådig remiss 19/12 1958 angående riksdagens revisorers
utlåtande över försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden får jag med biläggande
av försvarsgrenschefernas yttranden anföra följande. (Bilagor
A—G)

Nuvarande bestämmelser för tryckning och distribution av försvarsgrenarnas
tjänstemeddelanden tillfredsställer i huvudsak behovet av snabb delgivning
av meddelanden till berörda myndigheter.

Tjänstemeddelandenas utformning beror till stor del på organisationen
av de myndigheter, som har att upprätta och ta del av dem. Förändringar i
försvarets organisation, som gjort tidigare utredningar helt inaktuella, synes
ej ha skett. Det synes därför tveksamt om den av revisorerna föreslagna
centraliseringen till en för försvarsgrenarna gemensam publikation kommer
att innebära väsentliga besparingar.

Det är möjligt att vissa besparingar kan göras genom ett billigare framställningsförfarande.
En minskning av antalet meddelanden kan även övervägas
men kommer att leda till att utgallrade meddelanden måste distribueras
på annat sätt eller genom annan myndighets försorg.

Det finns intet att erinra mot att en förnyad utredning göres i enlighet
med riksdagsrevisorernas uttalande. En eventuell utredning bör ske i
samarbete med bl a försvarsstaben och försvarsgrensledningarna. Jag vill
emellertid i detta sammanhang framhålla att arbetsläget vid de militära staberna
redan nu är hårt ansträngt. En förnyad utredning bör heller ej igångsättas
förrän kommittéerna för utredning av dels försvarets högsta ledning,
dels kommandoexpeditionens ställning och arbetsuppgifter kommit så långt
i sitt arbete att detta kan läggas till grund för ifrågavarande utredning.
Stockholm den 30 januari 1959.

Ärendet berett av Kapten S. Torfgård.

På uppdrag av överbefälhavaren

C. GÖRANSSON

Chef för försvarsstaben

Sam Mghrman

Bilaga A

Yttrande från Chefen för Armén

Mot den av riksdagens revisorer föreslagna utredningen beträffande ett
sammanförande av TL, TS m in har chefen för armén intet att erinra.

Ett övergivande av nuvarande väl inarbetade och fungerande system synes
dock endast böra ifrågaltomma därest verkliga ekonomiska och andra
fördelar stå all vinna.

6

För arméns de] skulle eu omläggning närmast innebära, att de delar av
TLA och TLB, som gälla samtliga försvarsgrenar, skulle extraheras och i
stället utgivas i en för försvarsgrenarna gemensam publikation.

Fn genomgång av nämnda TL för år i958 visar, att i TLA omkring 70 av
200 kbr, äs m m samt i TLB omkring 300 av 650 go m m ägde intresse för
samtliga försvarsgrenar. Det i revisorernas uttalande angivna antalet publicerade
go år 1956 (sid 3 B 1. st) ger en felaktig bild av sakläget. Den sist
publicerade go detta år hade nr 3076, vilket emellertid ej är liktydigt med att
så många publicerats i TL.

Därest resultatet av den ovan redovisade granskningen av en årgång TLA
resp B skulle visa sig utgöra ett genomsnittsvärde, synes det tvivel underkastat
att den föreslagna reformen skulle innebära större fördelar. Det bör anmärkas,
att huvuddelen av publicerade go utgöres av två—treradiga order.

Av större betydelse skulle kunna vara, att utredningen inriktades på en
undersökning av de förhållanden som påtalas på sid 9 B 3. st i vad avser
uppgifter om ändrad uttagning och tilldelning av vpl, inkallelse av vapenfria
vpl in m.

Revisorerna framhålla på sid 8 B och 9 B »att en övergång till rotaprinttryck
skulle leda till icke obetydliga besparingar». Det påtalas härvid att
tryckningskostnaderna för TL 1956 utgjordes av 61 900 kr mot för Ekof
1 500 kr. Med hänsyn till skillnaden i upplagornas storlek bör jämförelsen i
stället göras med utgångspunkt från tryckningskostnad per sida.

Vid tryckning av reglementen inom armén användas både boktryck och
rotaprinl. Det har stundom visat sig att anbuden för boktryck understigit
rotaprinttryck. Boktryck kan utföras på tunnare papper och kräver i allmänhet
mindre utrymme än rotaprint. Publikationen blir i det senare fallet
tyngre och svårhanterlig.

Beträffande utsändning är en differentiering av varje serie i och för sig
tänkbar men kräver mer arbete, bl a därför att en avsändningslista måste
utarbetas för varje särskilt fall. Tjänstemeddelanden fylla även syftet att
orientera om vad som försiggår inom försvaret. Nackdelen av att vissa order
tillställas fler än dem som äro direkt berörda synes därför icke så stor att
den motiverar en sådan differentiering.

Kostnaderna för tryckning skulle sannolikt bäst kunna nedbringas, om
tjänstemeddeladena trycktes på ett försvaret tillhörigt hjälptryckeri. Stockholm
den 28 januari 1959.

Bilaga B

Yttrande från Chefen för Marinen

Riksdagens revisorer ha föreslagit att en förnyad utredning verkställes
angående förutsättningarna i dagens läge för ett sammanförande av försvarets
tjänstemeddelanden till en gemensam publikation, förslagsvis uppdelad
i serier för de olika förvaltningsgrenarna in in. Revisorerna ha vidare ifrågasatt
om icke därvid en övergång till rotaprinttryck skulle leda till betydliga
besparingar. Slutligen ha revisorerna efterlyst ett enklare och billigare satt
för publicering av meddelanden, som endast beröra en eller ett par myndigheter
exempelvis kortfristiga kommenderingar, utbyte av militärattachéer
o d.

Enligt revisorernas uppfattning skulle genom införandet av eu gemensam
tjänstemeddelandepublikation i första hand följande fördelar vinnas.

Dubbelsättning och dubbeltryckning undvikas.

7

Utformning i serier medger att myndighet endast tillställes meddelanden,
som beröra det egna verksamhetsområdet.

Sakregistreringen underlättas.

Som ytterligare stöd för revisorernas förslag om förnyad utredning har
framförts att förevarande spörsmål nu torde kunna bedömas med större
säkerhet än då 1946 års revisorer behandlade samma fråga. Bl a torde under
början av 40-talet tillkomna gemensamma förvaltningsmyndigheters publiceringsbehov
nu lättare kunna överblickas.

Efter att ha tagit del av revisorernas överväganden vill chefen för marinen
biträda förslaget om en ny utredning, varvid förutsättes att även nedan
framförda synpunkter komma att beaktas.

Snabbhet

Det ursprungligen angivna syftet — att en tjänstemeddelandepublikation
skulle möjliggöra en snabb kommunikation mellan högre och lägre myndigheter
— får icke åsidosättas. Besparingssynpunkter med krav på »fyllda
sidor» få således icke givas större hänsyn vid ifrågasatt gemensam publikation
än tidigare.

Sakregistrering

Chefen för marinen har i annat sammanhang till kommandoexpeditionen
framhållit att värdet av TS som uppslagsverk är helt beroende av utformningen
av vederbörande sakregister. Konsekvenserna för sakregistreringen
vid införande av en eventuell gemensam publikation böra således även utredas,
varvid system för och metodik vid sakregistrering om möjligt böra fastställas.
Ur marin synpunkt synes lämplig utgivningsnorm därvid vara, förutom
de årliga registren, ett sammanfattande sakregister vart femte år.
Dessutom erfordras för marinens del ett dylikt register för TS utkomna under
tiden från 1950 fram till den eventuella sammanslagningen.

Kostnadsbesparingar

Förutsatta kostnadsbesparingar torde främst stå att vinna genom övergång
till annan tryckform. Eventuella upplageändringar bedömda med hänsyn
till erfarenheter från tidigare undersökningar ge ingen eller endast
ringa vinst. Chefen för marinen önskar förutskicka att viss del av förutsatta
besparingar sannolikt måste reserveras för personalförstärkning vid
kommandoexpeditionen bl a för att möjliggöra en »initierad gemensam sakregistrering».

Förenklat publiceringsförf''arande för vissa tjänstcmcddclanden

För offentliggörande av meddelanden, som endast beröra en eller ett par
myndigheter exempelvis tillfälliga kommenderingar bör, som revisorerna
framhållit, väljas en annan publiceringsform än »tjänsteineddelandet». Inom
och mellan marina myndigheter utnyttjas därvid som regel signalmeddelandeformen,
vilken befunnits lämplig. Det synes önskvärt att utredningen i
denna fråga presenterar normgivande föreskrifter för de olika försvarsgrenarna
så att en enhetlig utformning kan givas de olika serierna i den tänkta
publikationen.

Chefen för marinen önskar slutligen fästa uppmärksamheten vid revisorernas
uttalande om att de gemensamma förvaltningsmyndigheternas publiccringsbehov
kan bedömas säkrare nu än 1946. Eu yllig granskning visar
nämligen att av meddelanden publicerade i serie A i TL respektive TS för
1956 mer än 50 % utgöres av »samma» meddelanden från olika förvaltningsmyndigheter
och departement. Därvid äro tjänstemeddelanden från
försvarets sjukvårdsstyrelse ändå oräknade.

8

Chefen för marinen bedömer sålunda att det nu finnes tillräckligt underlag
för en förnyad utredning och vill med åberopande av ovan framförda
synpunkter biträda revisorernas förslag därom. Stockholm den 23 ianuari
1959. J

Bilaga C

Yttrande från Chefen för Flygvapnet

Med anledning av riksdagsrevisorernas uttalande över försvarsgrenarnas
tjänstemeddelanden får chefen för flygvapnet anföra följande.

Enligt chefens för flygvapnet uppfattning fyller de av revisorerna berörda
tjänstemeddelandena inom flygvapnet (Ekof och flygvapenorder) de krav
som bör ställas på ett administrativt enkelt, snabbt och billigt ordersystem.
Något avsevärt förbilligande av tjänstemeddelandena torde icke vara möjligt
uppnå för flygvapnets del genom en centralisering av tjänstemeddelanden
i den av revisorerna antydda riktningen. Anledningen härtill är främst
den att tjänstemeddelanden inom flygvapnet mångfaldigas medelst stencil,
vilket ställer sig billigare än såväl rotaprint som vanligt tryck. I sin ekonomiska
jämförelse mellan de olika typerna av tjänstemeddelanden inom
försvaret utgår revisorerna ifrån att Ekof framställes genom rotaprint och
icke som numera är fallet med stencil, vilket gör den av revisorerna redovisade
jämförelsen delvis missvisande.

^ Inga ekonomiska fördelar torde stå alt vinna genom att centralisera föreskrifter
med kortare giltighetstid som endast berör en försvarsgren. Genom
en centralisering av för längre tid gällande bestämmelser, som är gemensamma
för två eller flera försvarsgrenar, torde vissa fördelar kunna uppnås,
främst på förvaltningssidan. Mot dessa fördelar bör emellertid vägas nackdelarna
med centralt utgivna tjänstemeddelanden, t ex att utgivandet av inom
försvarsgrenarna erforderliga tilläggsbestämmelser i direkt anslutning till
huvudföreskifterna — vilket bl a tillämpas vad gäller Ekof och flygvapenorder
— försvåras bl a genom att de centralt utfärdade bestämmelserna kan
behöva helt eller delvis upprepas såsom grund för tilläggsbestämmelserna.

En av förutsättningarna för en centralisering av gemensamma föreskrifter
måste vara att ett sådant tjänstemeddelandesystem väljes som i fråga
om uppställning, klassificering och register — t ex genom saknummer och
särskilda uppslag för varje ämnes- eller sakområde i stort — ger överskådlighet
och möjlighet att snabbt återfinna olika bestämmelser i publikationen.
Det system som f n användes i TL och TS synes i dessa avseenden
icke vara helt tillfredsställande.

Vidare ställes fordringar på en samordning av ordersystem i fråga om
format, disposition, sakregister m m i det fall att endast för försvaret gemensamma
föreskrifter framställes centralt medan övriga interna försvarsgrensbestämmelser,
vilka har samband med de centralt utgivna föreskrifterna
— t ex vissa flygvapenorder A och vissa serier av nuvarande Ekof —
utgives genom resp försvarsgrens försorg. Från praktisk handhavandesynpunkt
synes det vara nödvändigt att såväl gemensamma föreskrifter som
ovan angivna försvarsgrensvis utfärdade bestämmelser, vilka avses gälla
under längre tid, kunde samlas i så få typer av publikationer som möjligt.

Ehuru inga ekonomiska eller distributionstelmiska skäl synes tala för en
centralisering av tjänstemeddelandena för flygvapnets del, vill chefen för
flygvapnet i princip icke motsätta sig att en utredning — i samarbete med
försvarsgrenarna — kommer till stånd, men anser att tidpunkten för utredningens
igångsättande bör anpassas till arbetsläget i övrigt, vilket f n
för flygledningens del är hårt ansträngt. Stockholm den 28 januari 1959.

9

Försvarets civilförvaltning

Frågan om en samlad publikation för försvarets tjänstemeddelanden upptogs
till övervägande inom arméförvaltningens civila departement redan år
1943. Då emellertid inom försvarets kommandoexpedition verkställda utredningar
rörande kostnaderna visade, att endast en ringa besparing härigenom
vid denna tidpunkt skulle kunna uppnås, ansåg civilförvaltningen, att
med eu centralisering av tjänstemeddelandena tills vidare borde anstå.

I likhet med revisorerna anser civilförvaltningen tiden inne för en förnyad
prövning av förutsättningarna för att sammanföra försvarets tjänstemeddelanden
till en gemensam publikation. Däremot synes det civilförvaltningen
tveksamt, om revisorernas förslag att uppdela publikationen i serier
för de olika förvaltningsgrenarna är den mest lämpliga lösningen. Enligt
civilförvaltningens uppfattning torde den mest rationella åtgärden vara att i
en allmän serie samla meddelanden av allmän natur från försvarsdepartementet,
försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse och fortifikationsförvaltningen
samt eventuellt från överbefälhavaren och försvarsstaben.
Härigenom skulle kunna vinnas fördelar i flera hänsenden. Bland
annat skulle sättningskostnaderna nedbringas genom att endast ett tryckeri
behövde anlitas. Kostnaderna torde även i övrigt komma att bli lägre. En
blick i statsliggaren över IV. huvudtiteln torde dessutom ge vid handen, att
det är angeläget, att eu reducering av hänvisningarna till olika bestämmelser
snarast kommer till stånd. Detta skulle kunna åstadkommas genom
tillskapande av en gemensam publikation. Även den av revisorerna nämnda
sakregistreringen skulle härigenom betydligt förenklas.

Enligt civilförvaltningens mening är det betydelsefullt, att meddelandena
från försvarsdepartementet in fl samtidigt komma till de olika försvarsgrenarnas
kännedom. För närvarande uppstå ofta olägenheter genom att meddelanden,
som publicerats i viss försvarsgrens tjänstemeddelanden, först avsevärt
senare inflyta i övriga försvarsgrenars motsvarande publikationer.
Även denna olägenhet skulle elimineras vid införandet av gemensamma
tjänstemeddelanden för försvaret.

Vad övriga tjänstemeddelanden beträffar torde någon ändring icke behöva
göras i serieindelningen. Civilförvaltningen vill understryka vad revisorerna
anfört beträffande meddelanden av natur att icke kräva allmän spridning.
Det synes böra övervägas, hur dylika meddelanden på enklaste och billigaste
sätt kunna publiceras.

Vad slutligen angår sättet för tryckningen av tjänstemeddelandena ha revisorerna
ifrågasatt, om icke en övergång till rotaprinttryck borde ske. Revisorerna
ha hänvisat till att rotaprinttryck tillämpas beträffande Ekof och
att kostnaderna för år 1956 belöpte sig till allenast 1 500 kronor. I anslutning
härtill vill civilförvaltningen framhålla, att Ekof för närvarande icke
mångfaldigas genom rotaprinttryck utan från och med år 1947 genom stencilering.
De låga kostnaderna i förevarande fall torde bero på att endast
material kosi naderna upptagits, medan personalkostnaderna för utskrivning,
kollationering in m icke medräknats. Vid små upplagor innebär dock
stencilförfarandet lägre tryckningskostnader än övriga framställningssätt.
De i detta sammanhang föreslagna tjänstemeddelandena skulle dock få eu
upplaga av sådan storleksordning, att boktryck torde komma att bliva den
billigaste framställningsmetoden.

Under hänvisning till vad ovan anförts tillstyrker försvarets civilförvaltning,
alt en förnyad utredning verkställes angående förutsättningarna för
alt sammanföra försvarets tjänstemeddelanden Iill en gemensam publikation,
uppdelad i serier på sätt utredningen efter samråd med vederbörande
myndigheter kan finna lämpligt.

10

I detta ärendes handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och
byråsekreteraren Bergh, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet
Brunskog och byrådirektören Nilsell. Stockholm den 20 januari 1959.

RAGNAR LUNDBERG

A.-G. Bergh fl. Törnberg

Försvarets sjukvårdsstyrelse

Dåvarande försvarets sjukvårdsförvaltning avgav den 16 januari 1947 underdånigt
utlåtande över 1946 års revisorers uttalande i föreliggande ämne
samt anförde därvid:

»Sjukvårdsförvaltningen finner sig kunna i allt väsentligt instämma i
revisorernas uttalande. Det måste ur alla synpunkter anses vara fördelaktigt
att erhålla en för hela försvaret gemensam publikation för de olika
försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden. Sjukvårdsförvaltningen har intet att
erinra mot att den genom ämbetsverkets försorg utgivna publikationen Tsjv
komme att såsom en särskild serie ingå i den ifrågasatta gemensamma publikationen,
under förutsättning givetvis att denna serie kommer att tillhandahållas
därav berörda myndigheter in. fl. i samma utsträckning vari Tsiv
hittills blivit utsänd.»

Under tiden efter det berörda utlåtande avgavs har enligt sjukvårdsstyrelsens
mening intet inträffat som kan föranleda sjukvårdsstyrelsen att
frångå sin däri uttalade uppfattning och tillstyrker förty att den föreslagna
utredningen kommer till stånd.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknade
Hesselblad och Kinnander, den senare föredragande, tf byråöverläkaren
Järnmark, byråchefen Braun samt förste byråläkarna Svensson och Lundberg.
Stockholm den 20 januari 1959.

G. HESSELBLAD

Tf. generalläkare

Nils Kinnander Glas Malmberg

Fortifikationsförvaltningen

Då fortifikationsförvaltningens ämbetsområde omfattar samtliga försvarsgrenar,
skulle det ur ämbetsverkets synpunkt vara till fördel, om en övergång
till det av revisorerna ifrågasatta systemet med för hela försvaret gemensamma
tjänstemeddelanden genomfördes. En uppdelning i serier för de
olika förvaltningsgrenarna m. m. synes därvid vara att förorda.

Antalet utgivningsdagar synes kunna begränsas, förslagsvis till en dag i
veckan.

Det av llygförvaltningen för närvarande för Ekof använda dupliceringsförfarandet
(stenciltryck, ej — såsom revisorerna angivit — rotaprinttryck)
anser fortifikationsförvaltningen icke tillfredsställande, då både tryck och
papper äro av så dålig kvalitet, att meddelandena icke tåla det slitage, som
många års användning medför. De meddelanden av förvaltningsnatur, som
nu distribueras i t. ex. TLA, äro ofta av sådan art, att man tid efter annan
måste taga del av desamma vid handläggning av nya ärenden.

Fortifikationsförvaltningen har intet att erinra mot den av revisorerna föreslagna
utredningen.

11

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade Christianson
och Höijer, den senare föredragande, byråcheferna Sjögren och Lindholm
samt tf. byråchefen Raab. Stockholm den 30 januari 1959.

GUNNAR CHRISTIANSON

Gunnar Höijer K jell Sjöstedt

Armétygförvaltningen

Uti förevarande avsnitt av sin berättelse ha revisorerna bland annat framhållit,
att frånvaron inom försvaret av en samlad publikation för tjänstemeddelanden
lett till att i betydande utsträckning för försvarsgrenarna gemensamma
bestämmelser måst publiceras i såväl Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret (TL) som Tjänstemdelanden rörande sjöförsvaret (TS) och
Ekonomiska föreskrifter för flygvapnet (Ekof). Även om behovet av en för
försvaret enhetlig publikation gjorde sig starkast gällande i fråga om civilförvaltningstjänsten
förekom den tredubbla publiceringen även i fråga om
andra för försvaret gemensamma bestämmelser. Enligt revisorerna ansågs
därför skäl tala för att en utredning verkställdes angående förutsättningarna
för ett sammanförande av försvarets tjänstemeddelanden till en gemensam
publikation, förslagsvis uppdelad i serier för de olika förvaltningsgrenarna
in m.

I anslutning till vad revisorerna sålunda uttalat vill armétygförvaltningen
för sin del framhålla, att det nuvarande systemet med, bland annat, särskild
publikation för tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret fungerat fullt tillfredsställande
och synes därför icke i sin helhet böra ersättas med en ifrågasatt
för försvaret gemensam publikation under annan förutsättning än att
mera betydande fördelar ur ekonomiska eller distributionstekniska synpunkter
därmed kunna vinnas. Ämbetsverket har emellertid i princip intet att erinra
mot att här avsedda spörsmål bliva föremål för förnyad utredning i
ovan angivet syfte. Enligt ämbetsverkets uppfattning synes därvid särskild
uppmärksamhet böra ägnas frågan om förutsättningarna för ett utbrytande
ur de nuvarande skilda publikationerna av uppgifter rörande civilförvaltningstjänsten
såsom i allt väsentligt gemensamma för de olika försvarsgrenarna
och tillskapande av en allenast för dessa uppgifter avsedd gemensam
publikation.

Revisorerna ha vidare velat ifrågasätta om icke vissa meddelanden, som
vore av natur att icke kräva allmän spridning, kunde offentliggöras på ett
enklare och billigare sätt än som nu skedde. Såsom exempel härpå ha, bland
annat, angivits uppgifter om vissa kortare koinmenderingar samt ändrad uttagning
och tilldelning av värnpliktiga. Enligt revisorernas mening torde det
icke vara behövligt alt meddelanden av här avsedd art delgivas andra än den
eller dem, som direkt därav beröras.

Med anledning härav får armétygförvaltningen framhålla, att det inom
lantförsvaret för närvarande vedertagna sättet för delgivning av utfärdade
order eller andra meddelanden visat sig vara en praktisk och tillförlitlig metod
att åt dessa giva erforderlig spridning. Med hänsyn härtill synes skäl icke
föreligga att härutinnan vidtaga några mera genomgripande ändringar. Ämbetsverket
anser emellertid att även denna fråga hör bliva föremål för beaktande
i den av revisorerna förordade utredningen. Stockholm den 28 januari
1959.

Nils Wetlcrgrcn

BIRGER HEDQVIST

Anders Grufmun

12

Arméintendenturförvaltningen

Revisorerna ha uttalat, att de ansåge skäl tala för att verkställa förnyad
utredning angående förutsättningarna i dagens läge för ett sammanförande
av försvarets tjänstemeddelanden till en gemensam publikation, förslagsvis
uppdelad i serier för de olika förvaltningarna in m, samt att därvid uppmärksamhet
jämväl horde ägnas åt frågan, huruvida icke tryckning av tjänstemeddelandena
kunde ske på billigare sätt än nu vore fallet.

Arméintendenturförvaltningen har för sin del intet att erinra emot att av
revisorerna sålunda föreslagen utredning kommer till stånd.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit förutom souschefen och undertecknad
Norrman, den senare föredragande, jämväl byråcheferna Swedenborg,
Odensjö, Diurlin och Leijonhufvud. Stockholm den 29 januari 1959.

ÅKE NORRMAN

Bo Radhe

Marinförvaltningen

Marinförvaltningen anser liksom revisorerna skäl tala för att en förnyad
utredning verkställes angående bl a förutsättningarna i dagens läge för att
sammanföra försvarets tjänstemeddelanden till en gemensam publikation,
förslagsvis uppdelad i serier för de olika försvarsgrenarna m m.

Därest en sådan utredning kommer till stånd, bör det måhända vara lämpligt
att anknyta dessa till nu pågående utredning rörande kommandoexpeditionens
ställning, uppgifter och organisation.

Marinförvaltningen, som icke nu anser sig böra närmare ingå på frågan
om den ifrågasatta gemensamma publikationens närmare utformning, hemställer
att ämbetsverket i sinom tid måtte beredas tillfälle att inför eventuellt
tillsatta utredningsmän framföra synpunkter i denna fråga grundade
på marinförvaltningens erfarenhet.

I ärendets slutliga handläggning hava deltagit undertecknad souschef,
Wedin och Nettelbladt, den sistnämnde föredragande. Stockholm den 22 januari
1959.

GUNNAR J.-PALMGREN

Flygförvaltningen

Ekof har av flygförvaltningen utgivits sedan 1944 (1*940). Före 1947
skedde mångfaldigandet genom rotaprinttryck, men har sedan 1947 skett
med stencil. De av revisorerna angivna tryckningskostnaderna för Ekof under
år 1956, omkring 1 500 kronor, avse således ej som uppgives kostnader
för rotaprinttryck utan för stencilering, innefattande kostnader för stencil
och papper, utskrift och övrig arbetskostnad. Skulle rotaprinttryck ha använts,
hade kostnaderna blivit omkring 2 400 kronor vid direktskrivning
(format A 4) och 2 800 kronor vid fotografisk överföring (till förminskat
format, t ex A 5). Till angivna tryckningskostnader böra för samtliga fall
läggas expedierings- och distributionskostnader om cirka 850 kronor.

Vid en eventuell omläggning av försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden är
valet av tryckmetod givetvis en faktor av bl a ekonomisk betydelse. Stencil
med maskinskrift är principiellt billigast men förutsätter formatet A 4,

13

kompakt text och välfyllda sidor. Rotaprinttryck, som också fordrar maskinskrift,
torde principiellt icke bli billigare än boktryck men medger liksom
detta mer ekonomiskt format. En fördel med boktryck är bl a att man
lätt kan få varation i stilval och rubriksättning, som underlättar läsningen.

Kostnaderna för Ekof torde icke direkt vara jämförbara med kostnaderna
för TL och TS. Till de förra böra i varje fall läggas kostnader för flygvapenorder.
Arbete på övertid, i synnerhet kvalificerad sådan, torde sällan få
tillsättas för flygvapnets meddelanden, och kostnadsskillnaden lär i övrigt
få hänföras till skiljaktigbeter i fråga om — förutom tryckmetod och upplagestorlek
— nedlagd arbetsmängd och arbetsorganisationen.

En fråga är om man genom någon ändring i publiceringen kan nedbringa
totala tryckkostnader för försvarets tjänstemeddelanden. Detta synes möjligt
om man t ex överlag tillämpar ett enklare tryckförfarande (stencil) för en
väsentlig del, nämligen för meddelanden, som inte kräva en allmännare
spridning eller som äro av mer tillfällig natur. Sådana meddelanden synas
böra utgivas försvarsgrensvis, medan för övriga kunde övervägas en centraliserad
utgivning med boktryck. Frågan har emellertid många aspekter.

önskvärt är givetvis att både försvarsgrensvis och centralt utgivna meddelanden
(order) samlas i så få publikationer som möjligt. Nämnas må, att
flygförbanden för närvarande måste hålla sig med ett antal ex av TL for
att få kännedom om exempelvis vissa uppgifter angående värnpliktstjänstgöring,
vissa leverans- och avropsavtal m in, vilka icke publiceras annorstädes.
Ehuru flygförvaltningen strävat efter att söka uppfölja, att sådana
meddelanden även publiceras inom flygvapnet, saknas dock en effektiv
organisation härför.

Vid en kostnadsberäkning bör man ej räkna endast med framstallmngskostnaderna,
utan man måste ta hänsyn även till behandlingskostnader i övrigt,
ej minst å förbanden, t ex lönekostnad för tid, som åtgår för distribuering,
genomläsning, framtagning o d.

Omkring hälften av intagna Ekof kan beräknas innehålla bestämmelser,
som äro gemensamma för försvarsgrenarna. Flertalet övriga torde emellertid
innefatta långtidsbestämmelser tillhörande samma eller närliggande ämnes-
och förvaltningsområden som de gemensamma. I några fall är fråga
om försvarsgrensvisa tillämpningsbestämmelser. Det torde medföra vissa
olägenheter, om här angivna föreskrifter meddelas i skilda publikationer,
vilken omständighet kan tala mot en centralisering.

Skall en centralisering ske, erfordras ett meddelandesystem, som i fråga
om uppställning, klassificering och register bättre än nu är fallet ger överskådlighet
och möjlighet att snabbt återfinna olika bestämmelser. I möjligaste
mån bör i dessa och andra hänseenden, format, disposition m m, samordning
eftersträvas mellan försvarsgrensvis och centralt utgivna meddelanden.

Flygvapnets tjänstemeddelanden synas i stort uppfylla kraven på ett enkelt,
snabbt och billigt ordersystem. De ringa kostnaderna och distributionstekniska
skäl tala icke direkt" för att en centralisering skulle vara av större
intresse för flygvapnets vidkommande. Vissa olägenheter ha dock påtalats
i det föregående. Med hänsyn till de skilda synpunkter som av riksdagsrevisorerna
och ovan anförts, har flygförvaltningen intet att erinra mot att
frågan enligt revisorernas förslag utredes.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknad souschef samt Rosin,
Tägil och Kollind, den sistnämnda föredragande. Stockholm den 28 januari
1959.

Hans Kollind

T. RAPP

./. Lidströmer

14

Statskontoret

Genom remiss den 19 december 1958 har statskontoret anbefallts att avgiva
utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört i sin
berättelse angående försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden (§ 2). Med anledning
härav får ämbetsverket, med överlämnande av närslutna av statskontorets
tryckeriintendent upprättade promemoria, anföra följande.

Ett sammanförande av försvarets tjänstemeddelanden till en gemensam
publikation torde, såsom framgår av förenämnda promemoria, i någon mån
nedbringa kostnaderna för desamma. Vid sådant förhållande och då —
förutom att all dubbelsättning och dubbeltryckning skulle komma att undvikas
— vissa andra fördelar skulle kunna nås med en omläggning av publiceringssättet,
anser statskontoret skäl tala för den av revisorerna föreslagna
utredningen.

För den händelse utredning av ifrågavarande slag icke skulle anses böra
ifrågakomma, torde i allt fall — med hänsyn till vad revisorerna anfört
rörande offentliggörandet av sådana meddelanden, som beröra endast en
eller ett par myndigheter — försvarets tjänstemeddelanden böra bli föremål
för en översyn med avseende på innehållet.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. statskommissarien
Lindblad. Stockholm den 24 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Ragnar Andersson Gunnar Zimmerman

Föredragande

PM

Betr. riksdagens revisorers förslag om eu förnyad utredning angående förutsättningarna
för ett sammanförande av försvarets tjänstemeddelanden
(TL, TS, Ekof och Tsjv) till en gemensam publikation, får tryckeriexpeditionen
anföra följande.

Enligt vad tryckeriexpeditionen kunnat utröna förekommer ingen dubbelpublicering
av meddelanden ingående i Tsjv. Ett uppgående av dessa meddelanden
i en gemensam publikation skulle alltså icke innebära någon skillnad
ur ekonomisk synpunkt, i det fall nuvarande Tsjv kommer att utgöra
en särskild serie, varvid upplagan torde komma att bli oförändrad.

Betr. Ekof synes en relativt stor del av innehållet jämsides även publiceras
i TL och/eller TS. Publikationen framställes ej genom kontorsoffsettryck,
som angivits i revisorernas berättelse, utan genom stencilering, vilket
framställningssätt synes vara det mest ekonomiska, emedan upplagan
endast är 650 ex. Framställningskostnaderna för år 1956 har angivits till
1 500 kr. Vid underhandskontakt med flygförvaltningens organisationskontor
har emellertid enligt tryckeriexpeditionens uppfattning framgått, att
kostnaderna tydligen har beräknats något i underkant. Sålunda har kostnaderna
för utskrift av stencil beräknats efter 2 000 typer per sida, medan
fullskrivna sidor i publikationen innehåller närmare 4 000 typer. Ej heller
har avskrivningar å maskiner och lagerkostnader av material medräknats i
det nämnda beloppet. Trots den uppräkning av kostnaderna, som kan anses
motiverad av vad som ovan framhållits, torde framställningssättet vara det
mest ekonomiska. I detta sammanhang kan emellertid framhållas att stencilering
ej alltid ställer sig förmånligt. Enligt en utredning, utförd inom
statsdepartementens organisationsavdelning, beräknas exempelvis betänkanden
vid upplagor överstigande 600—800 ex. vara förmånligare att utföra i
boktryck än genom stencilering inom statsdepartementen. För en gemensam

15

publikation för försvarets tjänstemeddelanden skulle huvudupplagan bliva
så stor, att framställning genom stencilering icke torde vara ekonomiskt
lönsam. Dessutom skulle läsbarheten försämras.

Beträffande den del av Ekof, som kommer alt ingå i den föreslagna gemensamma
publikationen, torde kostnaderna icke bliva större än de nuvarande,
då tryckningen i så fall kommer att ske som fortsätiningstryck från
i press intagna formar. Huruvida vid en event. gemensam publikation även
den del av Ekof, som icke kommer att ingå i huvudupplagan, bör utgivas
som en särskild serie inom publikationen och alltså utföras i samma format
och med samma tryckförfaringssätt som denna, undandrager sig tryckeriexpeditionens
bedömande. Det torde dock ur ekonomisk synpunkt vara mest
förmånligt alt denna del av nuvarande Ekof även i fortsättningen framställes
genom stencilering.

Sedan riksdagens revisorer år 1946 påtalat att dubbelpublicering förekom
inom TL och TS, sker tryckningen numera vid sådana tillfällen i stor utsträckning
från samma sättning. Då dessutom, enligt vad som underhand inhämtats
från försvarets kommandoexpedition, det endast i undantagsfall förekommer,
att samma myndigheter erhåller såväl TL som TS, torde vid en
övergång till eu gemensam publikation den ekonomiska vinsten bliva av relativt
blygsam omfattning.

I revisorernas berättelse ifrågasättes huruvida icke vissa i TL och TS ingående
meddelanden — exempelvis angående tillfälliga förordnanden och
vapenfria värnpliktiga — bör publiceras på annat sätt. I det fall så skulle
anses lämpligt, torde upplagorna för dessa meddelanden bliva av så obetydlig
omfattning, att en övergång till annat framställningssätt (stencilering
eller kontorsoffsettryck) bör övervägas.

Under hänvisning till vad som ovan framhållits, synes ur ekonomisk synpunkt
icke finnas anledning till erinran mot ett sammanförande av försvarets
tjänstemeddelanden till eu gemensam publikation. Dock torde kostnaderna
komma att påverkas med endast några enstaka procent. Härvid har
förutsatts enligt revisorernas förslag, att publikationen uppdelas i serier för
de olika förvaltningsgrenarna, så att myndigheterna endast erhåller meddelanden,
som berör deras resp. områden.

TL och TS är uppdelade i fyra upplagor, som benämnes A, B, C och D. I
det fall dessa upplagor sammanslås torde viss inbesparing kunna göras genom
att antalet blanka sidor minskas. Huruvida detta låter sig göra ur redigeringssynpunkt
undandrager sig dock tryckeriexpeditionens bedömande.

Beträffande att en övergång till kontorsoffsettryck för framställning av
tjänstemeddelandena i allmänhet skulle leda till icke obetydliga besparingar,
får tryckeriexpeditionen uttala en avvikande uppfattning. Vid en jämförelse
mellan kontorsoffsettryck — varvid beräkningarna baserats på Svenska
Skrivbyrå- och kontorstryckeriförbundets prislista — och nuvarande framställningssätt
framkommer alt kontorsoffsettryck skulle innebära en merkostnad
med ca 50 %. För ett arbete av denna omfattning torde visserligen
viss rabattering kunna påräknas — dock antagligen icke i den utsträckning
att kontorsoffsettryck skulle ställa sig billigare än boktryck. Härvid har förutsatts
samma typantal per sida vid de olika framställningssätten, vilket
torde innebära väsentligt minskad läsbarhet betr. kontorsolfsettrycket. Stockholm
den 19 januari 1959.

Statens organisationsnämnd

Nämnden anser på av revisorerna anförda skäl, alt försvarets nuvarande
tjänstemeddelanden (TL, TS, Ekof, Tsjv) i möjligaste mån bör sammanfö -

16

ras. Eu förnyad utredning rörande förutsättningarna härför bör därför verkställas
i huvudsak enligt av revisorerna uppdragna riktlinjer.

I samband härmed bör undersökas möligheterna att begränsa innehållet
och delgivandet av försvarets tjänstemeddelanden i enlighet med vad revisorerna
ifrågasatt.

Likaledes bör tryckningsmetoder och tryckningskostnader utredas.

Den föreslagna förnyade utredningen hör utföras genom överbefälhavarens
försorg och förslagsvis samordnas med det arbete som utföres av den
arbetsgrupp för utarbetande av expeditionstjänstinstruktion för krigsmakten,
vilken tillsatts av överbefälhavaren genom skrivelse till försvarsgrenscheferna
den 2 juni 1958 (Fst/PV nr 48: 25). I denna arbetsgrupp ingår
representant för statens organisationsnämnd.

I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Elofsson, Löfqvist och Göran Petterson
samt såsom föredragande majoren C. O. Rosenius. Stockholm den 15 januari
1959.

C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

§ 3 Vakthållningen vid försvarets ämbetsbyggnad »Tre vapen»

Försvarets civilförvaltning, armétygförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen Genom

remiss den 19 december 1958 har försvarets civilförvaltning m fl
myndigheter anmodats avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1958 församlade
revisorer anfört i § 3 av sin berättelse rörande vakthållningen vid
försvarets ämbetsbyggnad »Tre vapen».

I anledning härav få civilförvaltningen, armétygförvaltningen, marinförvaltningen
och flygförvaltningen efter samråd med cheferna för marinen
och flygvapnet samt med fortifikationsförvaltningen och krigsarkivet anföra
följande.

Ämbetsbyggnaden »Tre vapen» är belägen invid den obebyggda, nattetid
helt mörklagda delen av Gärdet. Ett relativt högt ståltrådsstängsel omger
det militära området, men enbart detta är icke tillfyllest för att utestänga
obehöriga. Det har sålunda inträffat att personer nattetid tagit sig in på området
genom att klippa hål i stängslet. Bevakning nattetid av området måste
fördenskull anses vara ofrånkomlig.

Efter att ha lämnat en ingående beskrivning över hur de olika ämbetsverkens
vakthållning är ordnad och hur den fungerar ifrågasätta revisorerna,
om icke för nedbringande av kostnaderna såväl den inre som yttre nattbevakningen
i likhet med vad som är fallet vid flygförvaltningen kunde i sin
helhet handhavas av dagofficerare och värnpliktig personal.

Den yttre nattbevakningen av hela etablissementet — flygledningens del
därav icke undantagen — ombesörjes av den av marinledningen för ändamålet
särskilt anställda polisutbildade personalen. Denna bevakning är så
tillfredsställande den kan vara med de begränsade medel, som stå till förfogande.
För ernående av fullgod bevakning skulle därutöver erfordras fasadbelysning
av de nedre våningarna och larmanordningar för såväl brand
som inbrott. Kostnaderna för dylika anordningar ha av fortifikationsförvaltningen
uppskattats till mellan 300 000—400 000 kronor.

Det är teoretiskt möjligt att utbyta de civila nattvakterna mot värnpliktig
personal. Sådan personal kan emellertid icke uttagas ur den kategori
värnpliktiga, som inkallas till armétygförvaltningen samt marin- och flyg -

17

ledningarna för tjänstgöring såsom skrivbiträden eller ordonnanser och för
viss inre vakttjänst. Dessa värnpliktiga, som tillhöra besiktningsgrupp IV
och endast få begränsad militär utbildning, äro icke skickade att nattetid
bevaka ett större militärt område.

De värnpliktiga, som kunna komma ifråga för yttre nattbevakning av
»Tre vapen», måste vara fysiskt bättre rustade än de, som tillhöra grupp
IV, och ha erforderlig, kontinuerligt upprepad militär utbildning. Vaktstyrkan
måste vidare kompletteras med överfurirer såsom vaktchefer. Att, såsom
revisorerna ifrågasätta, låta dagofficerare handhava denna vakthållning
låter sig icke göra. Dessa officerare åliggande arbetsuppgifter torde i
regel tillåta allenast ett visst begränsat överinseende över en dylik vakthållning.

För en sålunda skisserad vaktstyrka finnas lokaler inrättade vid huvudingången.
Dessa lokaler äro emellertid avsedda att för sitt egentliga ändamål
tagas i bruk först vid beredskapstillstånd och äro för närvarande upptagna
av den gemensamma budcentralen. Andra lokaler för budcentralen anser
flygförvaltningen för närvarande icke kunna åstadkommas inom »Tre
vapen».

Det kan på grund av vad sålunda anförts ifrågasättas, om anlitande av
värnpliktiga för den yttre nattbevakningen av »Tre vapen» konime att medföra
lägre kostnader än den nuvarande.

Revisorerna ha vidare på anförda skäl funnit förfaringssättet ifråga om
in- och utpasseringskontrollen efter tjänstetidens slut otillfredsställande och
anse att en i vaktlokalen vid huvudingången placerad vaktchef skulle med
hjälp av värnpliktiga kunna utöva en effektiv kontroll över in- och utpasseringarna
genom huvudingången.

Den inre vakthållningen skulle härigenom underlättas i avsevärd grad och
därmed kräva minskat behov av personal.

Den vid huvudingången belägna vaktlokalen är, som ovan antytts, avsedd
att tagas i bruk av militär bevakningsstyrka först vid beredskapstillstånd.
Myndigheterna ha funnit sig icke kunna begära att en sådan ställes till förfogande
under fredstid utan nöjt sig med nuvarande kostnadsbesparande
bevakningssystem, som ger en viss ehuru icke fullt tillfredsställande
trygghet.''

Det är ställt utom tvivel att en vaktstyrka av kvalificerad militär personal
skulle kunna effektivt kontrollera in- och utpassering genom huvudingången.
Den skulle även kunna övertaga den yttre nattbevakning, som för
närvarande handhaves av den av marinledningen kontrakterade personalen.

Fn sådan militär bevakning skulle emellertid icke i nämnvärd grad inverka
på behovet av inre nattbevakning med mindre sådana tekniska anordningar
(fasadbelysning och larmledningar), som ovan berörts, komme
till utförande för att förhindra att obehöriga över eller genom stängslet toge
sig in på området och vidare in i byggnaderna samt för att i tid varsko om
brandfara. Ett system med vaktposter på utsatta platser måste på grund
av områdets storlek få anses uteslutet.

Från armétygförvaltningen och marinledningen har framhållits, att det
med hänsyn till de för försvaret stora värden, som stå på spel, icke kan
rekommenderas att låta värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp IV ombesörja
den inre nattbevakning, som för närvarande inom dessa myndigheter
handhaves av civil kontraktsanställd vaktpersonal. Härför skulle erf
ord ras en särskilt beordrad militär vaktstyrka av fullt vapenutbildade värnpliktiga.
Flygledningen, som av personella och ekonomiska skäl ordnat den
inre nattbevakningen och inpasseringskontrollen med dagofficer respektive
värnpliktiga, anser eu förbättring härav vara önskvärd.

2 Rev. berättelse ang. statsverket år 1958. It

18

Civilförvaltningen, armétygförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen
föreslå, att en teknisk-ekonomisk utredning av bevakningsproblemet
kommer till stånd och att denna utredning anförtros försvarsstabens
inrikesavdelning och de av överbefälhavaren jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallade sakkunniga med uppgift bl a att utreda bevakningen av
sådana försvaret tillhöriga anläggningar, som icke bevakas av militär personal
eller flottiljpolis (TLB sid 305/1951 och 42/1954).

Vid ärendets handläggning ha deltagit från civilförvaltningen undertecknade
Lundberg och Swedberg, den senare föredragande, samt krigsrådet
Brunskog, från armétygförvaltningen stf souschefen fälttygmästaren Malm
och krigsrådet Wettergren, föredragande, från marinförvaltningen stf souschefen
marinöverdirektören Oldenburg och säkerhetschefen kaptenen Gattberg,
föredragande, samt från flygförvaltningen souschefen generalmajoren
Rapp och krigsrådet Kollind, föredragande. Stockholm den 27 januari 1959.

RAGNAR LUNDBERG

Bertil Swedberg /. Malmgren

Statens organisationsnämnd

Med anledning av remiss den 19 december 1958 rörande vad riksdagens
senast församlade revisorer i § 3 av sin berättelse framhållit beträffande
vakthållningen vid försvarets ämbetsbyggnad »Tre Vapen», får statens organisationsnämnd
anföra följande.

Nämnden anser i likhet med revisorerna att vakthållningen vid försvarets
ämbetsbyggnad »Tre Vapen» i olika avseenden icke är fullt tillfredsställande.

Rättelse härutinnan bör snarast ske.

Under hand har statens organisationsnämnd inhämtat att överbefälhavaren
i underdånig skrivelse den 10 oktober 1958 (Fst/In nr H 140:22) bland
annat anhållit att få uppdraga åt »förrådskommittén» (Fst/In nr 55:10,
4.10.1951 — TLB nr 99 — och Fst/In nr 55:12, 15.1.1954 — TLB nr 6) att
utarbeta detaljerade förslag — med kostnadsberäkningar — till samordning
och effektivisering av bevakningen och tillsynen av försvaret tillhörande, i
Stor-Stockholm belägna skyddsföremål, som icke bevakas av militär personal
eller flottilj polis. Därest överbefälhavaren erhåller begärt bemyndigande
kommer vakthållningen vid ämbetsbyggnaden »Tre Vapen» att omfattas av
förslaget.

Förrådskommittén bör vid sitt förslags uppgörande beakta vad riksdagens
revisorer anfört i sin berättelse.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Elofsson, Löfqvist och Göran Petterson
samt såsom föredragande majoren C. O. Rosenius. Stockholm den 15 januari
1959.

C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

§ 4 Förhyrning av viss bergverkstad
Fortifkationsförvaltningen

Ämbetsverket får till en början erinra om att det företag, varom här är
fråga, i december 1951 erbjudit förvaltningen förvärva den förhyrda berg -

19

verkstaden. Förvaltningen avböjde emellertid detta erbjudande med hansyn
till bland annat de\ pris, som begärdes för anläggningen, och da ämbetsverket
hade sig bekant det av revisorerna åberopade mellan flygförvaltningen
och företaget år 1940 ingångna avtalet. Ehuru redan vid denna tidpunkt
förelåg stort behov för kronan att disponera dylika lokaler fick frågan om
förvärv av nämnda skäl därför förfalla.

Under år 1952 upptogs av marinförvaltningen förhandlingar om serviceavtal
för vissa typer av marina motorer. Ett av marinförvaltningen tecknat
serviceavtal med ett större företag i Stockholmstrakten skulle upphöra att
»älla under 1955 bland annat därför att företaget skulle upphöra med all
motorverksamhet av aktuellt slag, varför det vore ett oefteigivligt krav att
motsvarande avtal träffades med annat företag. Det av revisorerna asyl tade
företaget erbjöd sig då ånyo att ställa bergverkstaden till disposition. \ ld
förhandlingar med bolaget härom hävdade bolaget att ersättning för en upplåtelse
borde bestämmas med utgångspunkt i att bolaget hade full ägande
rätt till bergverkstaden och hade förvaltningen att utgå från detta torhal lande.

, , . , ...

Förelaget erbjöd till kronan nyttjanderätt till hela underjordsanlaggningen
med tillhörande ekonomibyggnader, varvid förutom verkstad, däri
företaget skulle utföra servicearbelen, visst förrådsutrymme, som Kunde utnyttjas
för förvaring av marin krigsmateriel, medföljde upplåtelsen. Ur tortifikationsförvaltningens
synpunkt har den mellan marinförvaltningen och
fortifikationsförvaltningen å ena samt företaget å andra sidan år 1953 träffade
uppgörelsen huvudsaklig karaktär av serviceavtal. I en den 20 februari
1953 dagtecknad hemlig promemoria, upprättad inom marinförvaltningen,
har också framhållits, hur viktigt det i då rådande läge varit för försvaret
att genomföra serviceavtalet med företaget.

För fortifikationsförvaltningens del syntes den avtalade hyresersättningen
med hänsyn till det ovan anförda utgångsläget godtagbar, icke minst sedan
företaget på förvaltningens förslag medgivit att hyresbetalningarna till viss
del finge tillgodoräknas kronan som avräkning i händelse av framtida förvärv
av anläggningen.

Slutligen får fortifikationsförvaltningen anföra, att vissa smärre tor kronan
fördelaktiga ändringar i avtalet ägde rum, innan avtalet slutligt godkändes
av Kungl. Maj :t.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknade
Christianson och Lans, den sistnämnde föredragande, jämväl byråchefen
Höi jer samt tjänstelörrättande byråchefen Raab. Stockholm den 30 januari
1959.

GUNNAR CHRISTIANSON

S. Lens E- Dahlqvist

Marinförvaltningen

När förhandlingarna om förhyrning och serviceavtal upptogos med det i
revisorernas berättelse avsedda enskilda företaget var det för alla berörda
instanser väl känt alt ifrågavarande bergrumsanläggning med tillhörande
ovanjordsbyggnad m in tillkommit genom ett med flygförvaltningen tecknat
kontrakt. För marinförvaltningen var ävenledes den ungefärliga anläggningskostnadens
storlek känd, vilket — så vitt marinförvaltningen har sig
bekant kommer att klarläggas i flygförvaltningens utlåtande. Marinförvaltningen
var även underknnnig om att anläggningskostnaden, om icke
helt så dock till avsevärd del, täckts genom den ersättning som företaget
uppburit från flygförvaltningen för vid verkstaden utförda arbeten. För ma -

20

rinförvaltningen, som bereddes tillfälle taga del av nämnda kontrakt, stod
det dock klart att anläggningen ostridigt var företagets egendom, vilket förhållande
vid alla fortsatta förhandlingar icke heller torde hava ifrågasatts.

Ovan anförd uppfattning av äganderätten till trots framfördes från marinförvaltningens
sida vid förhandlingarna, att en förutsättning för ett avtal
vore, att skälig hänsyn toges till de ekonomiska omständigheter under
Vilka anläggningen kommit till stånd. De resultat, som förhandlingarna
ledde till i vad avser såväl hyresbeloppets och amorteringsdelens storlek som
fastighetens dagsvärde, komrno att innebära en väsentlig nedskärning av
de villkor för förhyrning m m, som från början uppställdes från företagets
sida. Marinförvaltningen anser att härvid hänsyn tagits till de synpunkter
som ämbetsverket enligt ovan framfört.

Överenskommen liyresersättning utgår — förutom med det av revisorerna
för förrådslokaler nämnda beloppet — genom ett visst pålägg vid debiteringen
av servicearbetena. Vid bedömning av hyresbeloppet måste beaktas
att detta icke blott innebär fri dispositionsrätt till lokalerna utan även till
alla de lyftanordningar, anordningar för luftkonditionering och uppvärmning,
för elkraft och vattenförsörjning ävensom till en stor anläggning för
motorbränsle in. in., som rymmas inom dessa lokaler och vilka äro°en förutsättning
för rationell drift. I hyresbeloppet ingå även alla kostnader för
fastighetens underhåll och för leverans av viss elektrisk kraft. Vid avtalets
träffande åtog sig företaget dessutom att utan särskild kostnad för ämbetsverket
i icke obetydlig omfattning komplettera ovan angivna lyftanordningar.
Vid bedömning av det dagsvärde, på vilket en eventuell inlösen skulle
baseras, måste hänsyn tagas till all den maskinella och elektriska utrustning
som rymmes inom byggnaderna.

I detta sammanhang vill marinförvaltningen framhålla, att ämbetsverket
parallellt med undersökningen av denna bergrumsanläggnings lämplighet
för avsett ändamål även prövade andra utvägar för erhållande av en
mots\ arande serviceverkstad. Salunda förhandlade marinförvaltningen med
det företag, som vid den aktuella tidpunkten omhänderhade servicen av
marinens Isotta-Fraschini-motorer. Förhandlingarna ledde till att detta förre
tåg under hand framlade förslag om byggande av en bergverkstad med en
total golvyta av ca 2 000 in2. Enbart denna bergrumsbyggnad utan någon som
helst utrustning skulle betingat ett pris av ca 2,15 milj. kronor. Som villkor
uppställdes att byggnadskostnaderna skulle helt bestridas av Kronan men
att verkstaden skulle vara företagets egendom. Den nu aktuella, slutligen
förhyrda bergrumsanläggningen har en golvyta av ca 6 150 in2, varjämte i
avtalet inrymmes bl. a. en i mycket gott stånd varande ekonomibyggnad av
tegel om ca 1 450 in2 golvyta.

Det avtal, som träffades mellan fortifikationsförvaltningen och marinförvaltningen
å ena och det enskilda förtaget å andra sidan den 18 resp. den
17 december 1953 och som underställdes Kungl. Maj :ts prövning, innebar
bl a att den i hyresbeloppet ingående amorteringsdelen per år räknat
skulle utgöra 1/35 av den vid eventuellt förvärv överenskomna slutliga köpeskillingen
samt att anläggningens dagsvärde angavs till 3,5 milj. kronor.
Genom ytterligare förhandlingar direkt mellan försvarsdepartementet och
företaget — i vilka förhandlingar marinförvaltningen icke tagit del__träf fades

överenskommelse om vissa ändringar i det av ämbetsverken till Kungl.
Maj :l överlämnade kontraktet. Dessa ändringar inneburo i huvudsak att
amorteringsdelen höjdes från 1/35 till 3/70 av ovan angivet pris, att dagsvärdet
bestämdes till 3,25 milj. kronor samt att köpeskillingen vid eventuellt
förvärv maximerades till 3,0 milj. kronor.

Marinförvaltningen kan slutligen icke underlåta att framhålla följande.

21

På grund av nödvändigheten att snabbt få till stånd en serviceverkstad lämnades
avtalsförhandlingarna största prioritet i ämbetsverket. För företaget
vore genomförandet av vissa planerade nyinvesteringar helt beroende av att
en uthyrning av anläggningen snabbt komme till stånd, vilket öppet uppgavs
av företagets representanter. Trots detta krävdes en tid av ca 14 månader
från det förhandlingarna påbörjades (oktober 1952) till dess (mitten
december 1953) ett enligt marinförvaltningens åsikt godtagbart avtal kunde
överlämnas till Kungl. Maj:t. För de därpå följande, ytterligare förhandlingarna
direkt mellan chefen för försvarsdepartementet och företagets
ledning, avseende vissa av departementet påfordrade jämkningar, för vilka
redogörelse ovan lämnats, och utan vilka Kungl. Maj :ts godkännande icke
kunde påräknas, åtgick ytterligare en tid av ca 4 månader.

Marinförvaltningen anser att det ingångna avtalet är förmånligt och bedömer,
att ett för Kronan förmånligare avtal icke varit möjligt att träffa.
Marinförvaltningen föreslår på grund härav att vad revisorerna anfört icke
måtte föranleda vidare åtgärd.

I ärendets slutliga handläggning ha deltagit undertecknad souschef, 01-denburg, Wedin och Hafström, den sistnämnde föredragande. Stockholm
den 29 januari 1959.

GUNNAR J.-PALMGREN

Flygförvaltningen

Aktiebolaget Bolinder-Munktell, som enligt särskilda avtal med flygförvaltningen
1940 och 1942 åtagit sig att anlägga en bergverkstad i samband
med medverkan i flygmotortillverkning, anhöll den 15 januari 1945 hos
Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t måtte för täckande av vissa merkostnader
för ifrågavarande bergverkstad till bolaget utbetala visst belopp. I ärendet
avgavs utlåtande av ämbetsverket den 11 maj och 19 oktober 1945 samt
av försvarets civilförvaltning den 25 september 1945 och av statskontoret
den 16 november 1945. Kungl. Maj :t avslog genom beslut den 29 november
1946 denna bolagets framställning. Av handlingarna i ovan angivna ärende
framgår, alt anläggningskostnaderna för bergverkstaden enligt bolagets beräkningar
hade uppgått till cirka 2 700 000 kronor. Den avskrivningsgaranti
för anläggningen, som flygförvaltningen hade åtagit sig jämlikt de ovannämnda
avtalen av 1940 och 1942, utgjorde 1 950 000 kronor. Merkostnaden
utöver avskrivningsgarantin, d. v. s. enligt bolagets beräkningar cirka 750 000
kronor, har bolaget således icke fått täckning för. Ämbetsverket tillstyrkte
i ärendet efter ekonomisk och saklig granskning av bolagets framställning,
att merkostnader upp till ett belopp av cirka 500 000 kronor skulle utbetalas
till bolaget. Kungl. Maj:t biträdde emellertid som framgått icke detta förslag.

Riksdagens revisorer har angivit att uppförandet av bergverkstaden betingat
en koslnad av i runt tal 3 500 000 kronor och att denna kostnad ersatts
av statsmedel. Denna revisorernas uppgift torde vara oriktig, vilket
framgår av det ovan anförda.

Den ifrågavarande bergverkstaden är belägen cirka 3 kilometer från bolagets
huvudverkstäder. Bolagets villighet att medverka som medleverantör
vid flygmotortillverkningen var då det ovannämnda avtalet uppgjordes icke
särskilt stor ur affärsmässiga synpunkter för bolaget. Med hänsyn till vid
tidpunkten rådande försvarsberedskapsläge ansåg sig bolaget dock böra
medverka i det av flygförvaltningen önskade syftet till försvarets fromma.
Bolaget hade, då avtalen med förvaltningen gjordes upp, inga möjligheter
att överblicka eu användning av bergverkstaden för framtida fredstillverk -

22

ning. Det undandrar sig ämbetsverkets bedömande vilket totalt vinstresultat,
som slutligen utföll för bolaget som följd av bolagets medverkan vid
tillverkning av flygmaskiner, men enligt bolagets egna uppgifter till Kungl.
Maj :t i det ovan berörda ersättningsärendet var affären icke lönande.

Ur affärsmässiga synpunkter bedömde ämbetsverket sig ha uppnått för
verket gynnsamma villkor i avtalen med bolaget 1940 och 1942. Bolagets
medverkan till anläggande av bergverkstaden torde icke ha kunnat komma
till stånd om icke viss avskrivningsgaranti hade lämnats. Avskrivningen
skulle ske under tillverkningstiden, d. v. s. till och med år 1946. Såsom framgår
av bifogade avskrift1 av skrivelse från bolaget den 6 november 1942 hade
verket garanti för att få beställa tillverkning i anläggningen intill slutet avår
1952, utan att ytterligare avskrivningar beräknades i prissättningen. Med
detta tillägg till avtalen bedömde verket sig ha ernått så gynnsamma villkor,
som det i dåvarande läge över huvud var möjligt att erhålla.

Slutligen bör nämnas, att det torde stå i överensstämmelse med industrimässiga"
principer att avskrivningar inlägges i priskalkylerna. För specialutrustning
och specialanläggningar förekommer ofta snabbavskrivning i sådana
fall då anläggningarna icke kan beräknas komma till nytta för bolagen
vid tillverkning för andra än beställaren. Man torde därför icke kunna anse,
att då en anläggning är avskriven på nu angivet sätt, staten har rätt att betrakta
sig såsom i praktiken ägare till den gjorda investeringen.

I ärendets handläggning har "deltagit, förutom undertecknad souschef, Hildebrandt
och Kollind, den sistnämnde föredragande. Stockholm den 23 januari
1959.

T. RAPP

Hans Kollind Rolf De Geer

Statskontoret

Genom remiss den 19 december 1958 har statskontoret anbefallts att avgiva
utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört i sin
"berättelse beträffande förhyrning av viss bergverkstad (§ 4). Med anledning
härav får statskontoret anföra, att ämbetsverket tagit del av statens
sakrevisions remissyttrande i ärendet. Statskontoret ansluter sig till vad
sakrevisionen föreslagit. Stockholm den 28 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Carl W. Lindblad Gunnar Zimmerman

Föredragande

Statens sakrevision

Enligt inhämtade uppgifter uppgingo anläggningskostnaderna för nu ifrågavarande
bergverkstad till ca 2,7 milj. kronor, varav det enskilda företag,
som uppfört nyanläggningen, genom leveranser till flygförvaltningen under
åren 1941—1946 erhållit "täckning för ca 1,95 milj. kronor. Skillnadsbeloppet,
ca 750 000 kronor, utgjordes av merkostnader, vilka tillkommit under
anläggningsarbetets förlopp och vilka till viss del voro att hänföra till ändrade
direktiv från förvaltningens sida. Företaget begärde år 1945 i underdånig
framställning ersättning jämväl för dessa kostnader. Flygförvaltningen
värderade emellertid merkostnaderna endast till ca 500 000 kronor
och Kungl. Maj :t lämnade framställningen utan bifall.

1 Ej avtryckt.

23

Enligt vad sakrevisionen erfarit kompletterades det år 1940 ingångna avtalet
mellan flygförvaltningen och företaget år 1942 med ett tilläggsavtal,
enligt vilket verkstaden skulle utnyttjas för flygets räkning även under
åren 1946—1952. Med hänsyn till att anläggningen vid ingången av denna
nya avtalsperiod beräknades vara helt avskriven stipulerades, att avskrivningskostnader
icke längre skulle inkalkyleras i produktpriserna. Någon
överenskommelse, att anläggningen efter avtalsperiodernas slut skulle tillfalla
staten, träffades icke. Det förhållandet, att kostnader för avskrivning
av det i anläggningen investerade kapitalet ingå i företagets produktkalkylering,
synes med utgångspunkt från sedvanliga industriella kalkyleringsnormer
icke heller utgöra motiv för en dylik transaktion. I det nu aktuella
fallet kan dock invändas, att avskrivningstiden var osedvanligt kort för en
dylik anläggning.

I fråga om hyresersättningen enligt det av Kungl. Maj :t år 1954 godkända
avtalet ha riksdagens revisorer räknat med ett årligt belopp av 145 000
kronor, eller för hela avtalstiden 1,45 milj. kronor. Såvitt sakrevisionen kan
bedöma synes emellertid härtill böra läggas ett årligt belopp av 80 000 kronor,
eller för hela avtalstiden 800 000 kronor, vilka belopp enligt avtalet
som lokalhyror skola inräknas i företagets servicepålägg. Det belopp, som
kronan utfäst sig att betala i hyra för verkstaden under åren 1954—1962,
synes därför komma att uppgå till 2,25 milj. kronor.

Sakrevisionen har emellertid inhämtat, att vid de förhandlingar med företaget,
som föregingo träffandet av 1954 års avtal, från statens sida med all
styrka åberopats i stort sett samma synpunkter som de nu av riksdagens
revisorer framförda. Endast en obetydlig prisreduktion kunde dock härigenom
åstadkommas. Här anförda omständigheter böra tagas i beaktande vid
de av riksdagens revisorer föreslagna förhandlingarna.

I detta ärendes avgörande hava deltagit, förutom undertecknad ordförande,
samtliga ledamöter.

Särskild föredragande förste revisor Grönlund. I övrigt närvarande undertecknad
tjf. kanslichef samt byrådirektör Sjövall. Stockholm den 19 januari
1959.

WILHELM BJÖRCK

B. M. von Willcbrand

§ 5 Militärassistenternas pensionsålder
Försvarets civilförvaltning

Mot bakgrunden av de syften, militärassistenlorganisationen skall tjäna,
måste det ligga i såväl försvarets som vederbörliga civila myndigheters intresse
att såsom militärassistenter kunna avses för ändamålet väl kvalificerad
befattningshavare. Civilförvaltningen föreställer sig, att från nu angivna
utgångspunkter i flertalet fall beställningshavarc på aktiv stat bör
ifrågakomma såsom militärassistent. Sådan beställningshavare måste nämligen
med hänsyn till sin nära anknytning till det aktuella läget inom det
militära försvaret förutsättas vara häst skickad att fylla ändamålet med sin
placering såsom militärassistent. Härtill kommer, att den större rörlighet i
personalplaceringarna, som inrym mes i ett system med militärassistenter
på aktiv stat, måste vara till fördel ur skilda synpunkter.

Även om det nu sagda torde få anses äga principiell giltighet, lärer dock
icke vara uteslutet, att del på vissa håll och under vissa förutsättningar kan
vara till fyllest med arvodesanställda militärassistenter. Civilförvaltningen

24

har emellertid det allmänna intrycket, att förhållandena f. n. äro sådana,
att ett ökat behov av militärassistenter på aktiv stat anses föreligga från
såväl militära som civila myndigheters sida. Sålunda har till civilförvaltningen
i skilda sammanhang, bl. a. från vissa länschefer m. fl., framförts
önskemål om utbyte av nu befintliga arvodesbefattningar för militärassistent
mot tjänster på aktiv stat. Chefen för försvarsstaben har också i medelsäskanden
för tidigare budgetår framställt yrkanden i motsvarande riktning.
I äskande för budgetåret 1954/55 föreslog sålunda chefen för försvarsstaben,
att principbeslut skulle fattas, att nuvarande organisation med pensionsavgångna
officerare såsom militärassistenter vid länsstyrelserna under
en femårsperiod successivt skulle avvecklas och att för befattningarna i fortsättningen
skulle avses officerare på aktiv stat. I yttrande häröver anförde
civilförvaltningen bl. a. följande.

»Civilförvaltningen får erinra, att Kungl. Maj :t genom beslut den 14 september
1944 uppdrog åt cheferna för försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen
att, med beaktande av vad som anförts i riksdagens skrivelse 1944: 472
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag angående anslag till civilförsvaret för
budgetåret 1944/45, gemensamt undersöka, dels huruvida i gällande personalförteckning''
upptagna officerare å aktiv stat kunde i någon utsträckning
placeras till tjänstgöring å försvarsavdelning i länsstyrelse, dels ock huruvida
för ytterligare något eller några län utöver vad i riksdagen nyssnämnda
skrivelse förutsatts kunde utan eftersättande av civilförsvarets intressen avses
pensionsavgångna officerare. Resultatet av denna utredning framlades
av dåvarande chefen för försvarsstaben med underdånig skrivelse den 30
oktober 1944. I skrivelsen framhölls, att det ur civilförsvarets synpunkt
vore nödvändigt, att i det stora flertalet län placera aktiva officerare såsom
militärassistenter. Möjligen kunde, om så av statsfinansiella skäl ansåges
nödvändigt, pensionsavgångna officerare placeras såsom militärassistenter
— förutom, såsom i 1944 års riksdagsbeslut förutsatts, i Gotlands och Blekinge
län — jämväl i Jönköpings och Kronobergs län. Med angivna utgångspunkter
skulle den ytterligare kaderökning, som bleve nödvändig för genomförande
av 1944 års beslut rörande civilförsvaret i vad avsåge militärassistenter
i länsstyrelserna, uppgå till 14 (eventuellt 16) kaptensbeställningar.
Vidare må framhållas, att 1945 års försvarskommitté, i anledning
av ett av 1945 års civilförsvarsutredning gjort uttalande om att militärassistenterna
vid länsstyrelserna i princip borde vara officerare på aktiv stat,
framhållit (SOU 1947:72 s. 79), ait försvarskommittén, ehuru kommittén
icke vore benägen att reservationslöst ansluta sig till den uppfattning, åt
vilken civilförsvarsutredningen sålunda givit uttryck, dock ville förorda, att
för flertalet av ifrågavarande befattningar tills vidare avsåges personal å
aktiv stat. I betraktande komme härvid bland annat, att ett icke obetjrdiigt
antal officerare enligt kommitténs förslag till försvarsordning bleve övertaligt,
varigenom kostnaderna för ifrågavarande befattningars bestridande
med sådan personal komme att begränsa sig till skillnaden mellan lön på
aktiv stat och lön på övergångsstat eller reservstat. I Gotlands, Blekinge,
Jönköpings och Kronobergs län borde dock enligt kommitténs mening mililärassistentbefattningarna
även i fortsättningen kunna besättas med pensionsavgångna
officerare. Försvarskommittén har således icke såsom angivits
i försvarsstabschefens föreliggande framställning (s. 9) anslutit sig till
principen om uteslutande aktiva officerare såsom militärassistenter vid
länsstyrelserna.

Mot bakgrunden av de uttalanden som sålunda tidigare gjorts i förevarande
ämne ställer civilförvaltningen sig tveksam till det nu föreliggande
förslaget. I vart fall synes, därest ett principbeslut av den innebörd för -

svarsstabschefen åsyftat skulle komma till stånd, med tanke på det för närvarande
rådande ekonomiska läget beslutets realiserande böra ske i en något
långsammare takt än den som försvarsstabschefen skisserat.»

Med hänsyn till de yrkanden och uttalanden, som sålunda föreligga beträffande
militärassistentorganisationen, anser civilförvaltningen befogat,
att frågan om behovet av sådana assistenter av olika kategorier tages upp
till nytt övervägande i ett sammanhang, därvid en närmare kartläggning
bör ske av vederbörandes arbetsuppgifter och därvid också bör undersökas,
i vad mån behovet av militär sakkunskap inom en civilmyndighet måhanda
kan tillgodoses i annan ordning än genom heltidstjänstgörande militärassistent.
Utredning i förevarande hänseende synes lämpligen kunna ske i anslutning
till nu pågående utredning om försvarets högsta ledning.

I avvaktan på resultatet av de överväganden, som alltså böra komma till
stånd, är civilförvaltningen icke beredd förorda någon jämkning i den nuvarande
personalsammansättningen beträffande militärassistenterna. Skulle
emellertid några åtgärder i av revisorerna antydd riktning anses böra vidtagas,
synas de böra få den formen, att Kungl. Maj :t hos riksdagen utverkar
bemyndigande att efter prövning i varje särskilt fall medgiva att vid pensionsavgång
för militärassistent på aktiv stat en arvodesbefattning för pensionerad
officer, avsedd för sådan assistent, må inrättas mot att beställningen
på aktiv stat hålles vakant.

I detta ärendes handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och tf
förste byråsekreteraren Hellström, den sistnämnde föredragande, samt
krigsrådet Hallin och byrådirektören Krook. Stockholm den 23 januari 1959.

RAGNAR LUNDBERG

Bo Hellström U. Sarwe

Chefen för försvarsstaben

Revisorerna ha förordat, »att utredning åvägabringas i syfte att klarlägga,
huruvida och i vad mån det kan vara möjligt att i stället för nuvarande befattningar
som militärassistent för officerare på aktiv stat inrätta ett ytterligare
antal arvodesbefattningar». För att den av revisorerna väckta frågan
om militärassistenternas pensionsålder skall kunna utredas på ett ändamålsenligt
sätt, är det emellertid nödvändigt, att även allsidigt och förutsättningslöst
granska alla de andra frågor, som sammanhänga med militärassistentorganisationen
inom riksförsvaret. En sådan utredning kommer att vara
mycket beroende av det resultat, till vilket den nu arbetande försvarsledningskommittén
och den därpå följande utredningen om det totala försvarets
ledning kommer. Det är därför icke lämpligt att nu igångsätta en utredning.
Dessutom är åldersläget inom officerskåren (på grund av de stora
officerskurserna under åren 1940—44) f. n. sådant, att en ökning av antalet
arvodesbeställningar eller en höjning av pensionsåldrarna för vissa kategorier
av officerare icke är att rekommendera. Läget beräknas emellertid bli
annorlunda om 5—10 år. Jag får därför i underdånighet föreslå, dels att ÖB,
sedan ovannämnda utredningar slutförts, måtte få återkomma med ett förslag
till hur militärassistentorganisationen bör uppbyggas, dels att ingen
förändring av den nuvarande organisationen och de nuvarande anställningsförhållandena
fn vidtages. Stockholm den 31 januari 1959.

G. GÖRANSSON

Cnrl Herlilz

26

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

I det uttalande av 1943 års arvodesutredning, som refererats av revisorerna,
framhålles, att vid järnvägsstyrelsen — till skillnad från bl. a. väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen — en militärbyrå finnes organiserad. 1946 inrättades
emellertid vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen en försvarsbyrå, med
chefen för byrån som ordinarie ledamot av styrelsen, varför förhållandena i
detta avseende vid järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
numera äro fullt jämförbara.

Enligt beslut av 1946 års riksdag angående väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
organisation skall i styrelsens försvarsbyrå ingå tre militärassistenter,
varav en byråchef. Vid styrelsen tjänstgöra emellertid för närvarande
endast två aktiva officerare som militärassistenter — chefen för försvarsbyrån
och förste militärassistenten. Styrelsens framställningar hos chefen
för försvarsstaben att i enlighet med riksdagsbeslutet ytterligare en militärassistent
måtte beordras till tjänstgöring vid styrelsen ha icke vunnit bifall.
Personalförstärkningen till försvarsbyrån har i stället tillgodosetts genom att
den officer, som tidigare tjänstgjort som förste militärassistent, såväl före
inträdet i pensionsåldern (1/10 1949) som under tiden 1/10 1949—1/10 1956
av styrelsen på tillgängliga medel anställts som arvodist vid försvarsbyrån.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har för sin del intet att erinra mot revisorernas
förslag att utredning åvägabringas i syfte att klarlägga, huruvida
och i vad mån det kan vara möjligt, att i stället för nuvarande befattningar
som militärassistent för officerare på aktiv stat inrätta ett ytterligare antal
arvodesbefaltningar för pensionerad officer.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Vahlberg,
överdirektören Hall, överingenjören Klingberg, byråchefen Jägerbäck och
byråchefen Fjellström, den sistnämnde föredragande. Stockholm den 28 januari
1959.

GUST. VAHLBERG

C. G. Fjellström

Telestyrelsen

Vid televerket finnas nio befattningar såsom militärassistenter, nämligen
en befattning såsom chef för telestyrelsens försvarsbyrå, tre befattningar
såsom respektive armé-, marin- och flygassistenter vid försvarsbyrån samt
fem befattningar såsom militärassistenter vid televerkets distrikt.'' I remissakten
omnämnas tre på försvarsstabens stat uppförda beställningar för officerare
på akliv stat, vilka äro avsedda för befattningar såsom inilitärassislenter
vid televerket. Dessa tre äro befattningen såsom chef för försvarsbyrån
och två av befattningarna såsom militärassistenter vid televerkets distrikt.
De övriga tre befattningarna såsom militärassistenter vid televerkets distrikt
(likaledes omnämnda i remissakten) utgöras av arvodesbefattningar avsedda
för pensionerade officerare och upptagna på försvarsstabens stat. De tre
befattningarna såsom armé-, marin- och flygassistenter vid försvarsbyrån
uppehållas av aktiva officerare upptagna på vederbörande truppslags respektive
försvarsgrens stat, vilka kommenderats till tjänstgöring på respektive
befattning.

Telestyrelsen vill i fråga om sitt arbetsområde helt instämma med det i
riksdagens revisorers berättelse, § 5 sidan 3 C, återgivna uttalandet av rikets
allmänna kartverk beträffande befattningen som militärassistent vid
kartverket. För televerkets del skulle det vara till väsentlig fördel såväl för
det löpande arbetet som för bevarande av kontinuiteten, om militärassistent,

27

som genom tjänstgöring i verket under en följd av år förskaffat sig erfoiderlig
kännedom om i första hand eget arbetsområde men även med detta
sammanhängande arbetsområden inom verket, kunde kvarbliva i tjänst efter
inträdet i den pensionsålder, som gäller för ifrågavarande militära beställningar.
Telestyrelsen skulle därför för sin del hälsa med tillfredsställelse,
att förutsättningar skapades härför.

Vid detta ärendes handläggning ha närvarit generaldirektören Sterky,
tekniska direktörerna Nordström och Esping, verkstadsdirektören Mattsson,
förrådsdirektören Svensson, byråcheferna Heimburger, Roos (föredragande)
och Steffen samt tf. överdirektören Svedhem. Stockholm den 29 januari
1959

HÅKAN STERKY

Nils Roos si9urd Hersson

J ärnvägssty rtlsen

Till belysning av nuvarande organisation och avlösningssystem, såvitt avser
militärassistenterna vid statens järnvägar, meddelas följande.

Organisation

Vid statens järnvägar finnas tio militärassistenter på aktiv stat och en i
arvodesbefattning. De äro placerade till tjänstgöring enligt nedanstående
översikt:

Vid järnvägsstyrelsens försvarsbyrå tjänstgöra
en byråchef, regementsofficer i generalstabskåren,
en förste militärassistent, major på aktiv stat%
en andre militärassistent, major eller kapten på aktiv stat,
en militärassistent, major eller kapten på aktiv stat (lönen användes f. n.
för att på försök möjliggöra utbildning under helt år, se nedan), samt
en militärassistent, pensionerad kapten i arvodesbefattning.

Vid SJ distrikt tjänstgöra ...

fem militärassistenter, kaptener på aktiv stat, placerade som cheter tor loisvarsavdelningarna
vid distriktskanslier, och o

en militärassistent (f. n. pa försök tva militärassistenter), kapten på aktiv
stat, under utbildning till militärassistent vid distrikt. Utbildningstiden är
f. n. ett år.

.4 vlösningssystem

Byråchef avlöses i särskild ordning. För befattningen ifrågakommer endast
generalstabsofficer, som tidigare tjänstgjort vid försvarsstabens kommunikationsavdelning.
Efter tjänstgöringen som byråchef återgår vederbörande
till fortsatt trupptjänstgöring.

Tjänsten som förste militärassistent är slutbefattning. Forste mihtarassistenten
är byråchefens ställföreträdare och skall svara för kontinuiteten i
försvarsbyråns verksamhet, eftersom byråcheferna avlösas relativt ofta. Befattningshavare
utses bland lämpliga militärassistenter. Som regel har han
förut tjänstgjort som andre militärassistent.

Beträffande andre militärassistenten eftersträvas också långtidstjänst,
helst slutbefattning, ehuru detta av olika skäl ej alltid varit möjligt. Befattningshavare
utväljes bland lämpliga militärassistenter. Samma förhållande
borde vara gällande även för den vid styrelsen tjänstgörande återstående militärassistenten.

Övriga militärassistenters tjänstgöringstid är som regel fyra ar, varav ett

28

år åtgår för utbildning i järnvägstjänst omfattande samtliga tjänstegrenar
vid SJ. Utan att vara stadgat anses det önskvärt, att befattningshavarna ha
genomgått krigshögskolan.

Mot bakgrunden av vad ovan upplysts får styrelsen framföra följande
Synpunkter i anslutning till statsrevisorernas förslag
Befattningarna vid styrelsen

I kort sammanfattning är försvarsbyråns uppgift att svara för järnvägarnas
insatser i det totala försvaret. Det är alltså försvarsbyrån, som tager initiativet
och giver impulser till samt utfärdar erforderliga riktlinjer för krigsförberedelsearbetet
vid SJ. Detta arbete har ofta lång tidsmässig räckvidd.
Byråchefen vid försvarsbyrån intager, som statsrevisorerna också framhållit,
en särställning bland militärassistenterna såtillvida, att han ingår bland
de styrelseledamöter, som konstituera järnvägsstyrelsen. Med hänsyn härtill
vore det önskvärt, att byråchefstjänsten finge innehas av samma befattningshavare
under en tid av minst 5 å 6 år. Så har varit fallet med den nuvarande
befattningshavaren och före honom med ytterligare två av de senaste sex
befattningshavarna efter 1932. Däremot finner styrelsen icke tillräckliga
skäl föreligga att göra befattningen till en slutbefattning. Mot en sådan ordning
talar nämligen den omständigheten, att vederbörande åtminstone så
småningom skulle bli äldre än de befattningshavare på den militära sidan
med vilka han har att närmast samverka samt att han skulle kunna befaras
så småningom icke längre kunna uppehålla den intima kontakt med den militära
utvecklingen och målsättningen, som är en förutsättning för att kunna
rätt sköta byråchefsbefattningen.

Styrelsen anser däremot, att pensionsåldern för förste och andre militärassistenten
icke behöver vara lägre än för civila tjänstemän i styrelsen.
Främst av utbildnings- och rekryteringsskäl torde det emellertid inte vara
lämpligt, att befattningarna tillträdas först vid inträde i den militära pensionsåldern,
d. v. s. 55 resp. 50 år. Det synes därför vara olämpligt att omändra
befattningarna till enbart arvodesbefattningar. Däremot anser styrelsen,
att ett system med alternativa tjänster på aktiv stat och arvodesbefattningar
kan övervägas. Detta skulle innebära att vederbörande befattningshavare
kvarstannade i befattningen efter inträdet i pensionsåldern, om han
befanns vara lämplig för fortsatt tjänstgöring.

Befattningarna vid distrikten

Nu tillämpade system med avlösning ungefär vart fjärde år har främst
följande orsaker.

Inom arméns krigsorganisation finnas vissa befattningar i högre staber,
som avse handläggning av militära järnvägstransportärenden, för vilka ingående
kunskaper i järnvägstjänsten krävas. Omedelbart efter sin avgång
från SJ återgå militärassistenterna till trupptjänst men krigsplaceras samtidigt
i ovannämnda transportbefattningar. I denna krigsbefattning kvarstå
de i regel till nästa avlösning inom samma distrikt, d. v. s. i fyra år. Det andra
skälet är av personlig natur. Befordran i militärassistentbefattningen kan
inte ske. Om utsikterna till befordran icke skola väsentligt försämras är
längre tjänstgöringstid som militärassistent än fyra å fem år icke tillrådlig.
För befordran inom armén kräves nämligen även"betyg i trupptjänst. Därest
synpunkterna på befordran icke beaktas skulle detta medföra en kvalitativ
försämring vid rekrytering av nämnda befattningshavare.

Ur SJ synpunkt vore det givetvis önskvärt med längre tjänstgöringsperioder
även för militärassistenterna vid distrikten. Styrelsen har emellertid icke
ansett sig vilja begära en förlängning främst med hänsyn till riskerna för
ovan berörda kvalitetsändring.

29

Krigsplaceringarna efter avslutad tjänst vid SJ talar mot, att befattningarna
omändras till arvodesbefattningar. Detta är emellertid en fråga som i
huvudsak ligger utanför styrelsens bedömande. Då vissa möjligheter finnas
att omändra militärassistentbefattningar på aktiv stat vid SJ till alternativa
befattningar, får styrelsen tillstyrka statsrevisorernas förslag om utredning i
ärendet.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Upmark,
överdirektören och souschefen Oredsson, byråchefen Siedman (föredragande)
och byråchefen Alstermark. Stockholm den 31 januari 1959.

ERIK UPMARK

Harald Siedman

Vattenfallsstyrelsen

De militärassistenter vid centrala verk, som är chefer för försvarsavdelning,
torde med hänsyn till dem åliggande uppgifter knappast kunna jämställas
med militärassistent vid länsstyrelse.

Chef för försvarsavdelning vid kommunikationsverk bör helst kvarbliva
i sin befattning under så lång tid som möjligt, då täta ombyten vållar stor
olägenhet. Detta torde speciellt gälla sådana kommunikationsverk, exempelvis
vattenfallsstyrelsen, vars problem icke närmare studeras under officersutbildningen
utan måste inläras under lång tid, sedan tjänsten som chef för
försvarsavdelning tillträtts. För att få kvalificerad personal på aktiv stat att
kvarstanna under lång tid bör befordran kunna ske i innehavd tjänst genom
inrättande av erforderligt antal alternativa löner för militärassistenterna.

Vattenfallsstyrelsen har intet att erinra mot att chef för försvarsavdelning
beredes möjlighet att kvarstå i tjänsten även efter pensioneringen, varigenom
denne kan få längre tjänstetid i befattningen. Emellertid torde denna
tjänst vara så krävande, att ett kvarblivande i befattningen efter pensioneringen
icke alltid är önskvärt. Eventuella bestämmelser bör därför så formuleras,
att ett avgörande kan ske i det speciella fallet. Stockholm den 29
januari 1959.

FOLKE PETRI

C.-H. von Hartmansdorff

Statskontoret

I likhet med riksdagens revisorer håller statskontoret för sannolikt, att i
vart fall vissa av de nuvarande befattningarna såsom militärassistent för
officerare på aktiv stat skulle kunna utan olägenhet ersättas med arvodesbefattningar
för pensionerad officer. Då en dylik åtgärd, som lämpligen
synes kunna genomföras efter hand som vederbörande beställningshavare
uppnå pensionsåldern, skulle medföra icke obetydliga kostnadsbesparingar
för statsverket, har statskontoret för sin del icke någon erinran mot att den
av revisorerna förordade utredningen kommer till stånd.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit statskommissarien Sjönell.
Stockholm den 16 januari 1959.

Arne Sundberg
Föredragande

IVAR LÖFQVIST

Elsc Diethelm

30

Rikets allmänna kartverk

Kartverket har såsom framgår av revisorernas berättelse tidigare hävdat
den uppfattningen att täta ombyten på befattningen som militärassistent vid
kartverket är till stor olägenhet för verkets arbeten. Denna uppfattning grundar
sig bland annat på den erfarenheten att militärassistenten för att kunna
fullgöra sina åligganden som kontaktman mellan försvarsväsendet och kartverket
samt som chef för verkets militärbyrå måste vara väl förtrogen med
olika karttekniska problem, en kunskap som knappast kan förvärvas på
annat sätt än under tjänstgöring vid kartverket.

Tidigare ha som militärassistenter vid kartverket tjänstgjort generalstabsofficerare.
Militärassistenttjänsten blev härvid en detalj i denna personals
utbildning. Efter år 1937, då kartverket blev ett civilt ämbetsverk, ha tre
militärassistenter tillhörande denna officerskategori tjänstgjort under cirka
4, 1 respektive 2 år. I avsikt att möjliggöra längre tjänstgöringsperioder ha
efter år 1944 som militärassistenter beordrats regementsofficerare med militär
högskoleutbildning. Två sådana officerare ha tjänstgjort 4 respektive
9 år, intill pensionsåldern vid 55 års ålder. Nuvarande militärassistenten
kommer, därest han kvarstår som militärassistent intill 55 års ålder, att ha
tjänstgjort vid kartverket under 5 år.

Även om de senast tjänstgörande militärassistenterna sålunda tjänstgjort
under längre perioder än vad tidigare varit fallet, synes det lämpligt, att
tjänstgöringstiden ytterligare förlänges, därest vederbörande militärassistent
visat sig vara lämplig för befattningen i fråga. Beträffande lämplig ålder
för avgång från befattningen som militärassistent synes böra anläggas samma
synpunkter, som tillämpas vid fastställande av pensionsålder för de övriga
cheferna för kartverkets byråer.

Kartverket har sålunda intet emot alt möjlighet öppnas för militärassistenten
vid kartverket att kvarstå i sin befattning intill en uppnådd ålder av
65 år. Kartverket kan däremot icke förorda att militärassistentbefattningen
vid kartverket helt överföres till en arvodestjänst för pensionsavgången officer
främst med hänsyn till att en pensionsavgången regementsofficers ålder
vid tillträdandet av tjänsten som militärassistent blir för hög.

På anförda grunder biträder kartverket i vad avser verkets militärassistent
det av riksdagens revisorer framlagda förslaget att militärassistentbefattning
alternativt skall kunna innehavas antingen av officer på aktiv stat
eller av pensionsavgången officer med arvode, varigenom en för ifrågavarande
befattning lämpad officer efter uppnådd pensionsålder kan kvarstanna
vid kartverket intill normal pensionsålder för motsvarande tjänster
på verkets civila stat.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Lundgren, militärassistenten
överstelöjtnanten Torne samt byrådirektören Johansson
(föredragande). Stockholm den 28 januari 1959.

BÖRJE LUNDGREN

Olof Johansson

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

Av revisorernas uttalande framgår att för närvarande 33 beställningar för
officer på aktiv stat samt 15 arvodesbefattningar för pensionsavgången officer
finns inrättade vid civila myndigheter i och för tjänstgöring såsom militärassistenter.
Revisorerna framhålla att genom en överföring — helt eller
delvis — av de aktiva beställningarna till arvodesbefattningar enligt ovan

31

skulle avsevärda besparingar för statsverket i pensionskostnader kunna ernås.
De förorda därför en utredning för att klarlägga möjligheterna härtill.

Gentemot en utredning av ifrågasatt slag har riksnämnden i princip intet
att erinra. Nämnden vill dock framhålla att frågan icke i första hand bör
ses ur ekonomisk synpunkt. Utvecklingen har efter hand framtvingat en allt
intimare samverkan mellan krigsmakten och de civila delarna av totalförsvaret.
Behovet av militär personal väl förtrogen med dylika i många fall
svårbemästrade samverkansproblem kommer vid beredskapstillstånd och
krig att vara stort. För att tillgodose detta behov är därför en viss omsättning
av militärassistenter i fred önskvärd. Betydelsen av den utbildning för
militärassistenter som tjänstgöring vid civila myndigheter (centrala och
regionala) innebär får icke underskattas. Den insikt i och förståelse för
samarbetet mellan militära och civila myndigheter, som dylik tjänstgöring
för med sig, bör likaså kunna nyttiggöras vid återgång till tjänstgöring inom
krigsmakten. Kravet på såväl fysiskt (fältdugliga) som intellektuellt väl
kvalificerade befattningshavare som militärassistenter får icke heller eftersättas.

Vad nämnden här framhållit gäller närmast de viktigaste militärassistentbefattningarna.
Med hänsyn till att militärassistentorganisationen vuxit fram
efter hand som sambands- och samordningsbehoven inom totalförsvaret utvecklats
— nämnden erhöll exempelvis militärassistent först genom beslut
av 1956 års riksdag — torde i sinom tid en allmän översyn av organisationen
bliva aktuell. Därvid torde också en omprövning av nuvarande differentiering
av befattningarna böra ske, varigenom erforderligt underlag för en bedömning
av militärassistenternas pensionsålder kan erhållas. Den nu ifrågasatta
utredningen synes därför enligt riksnämndens mening böra ingå i en
sådan allmän översyn av militärassistentorganisationen.

Detta ärende har avgjorts av undertecknad Qvistgaard efter föredragning
av förste kanslisekreteraren Persson. Stockholm den 30 januari 1959.

H. QVISTGAARD

Sven Persson

Länsstyrelsen i Stockholms län

Militärassistentbefattningen vid denna länsstyrelse, som tidigare innehades
av pensionsavgången officer, är numera besatt med en aktiv officer.
Länsstyrelsen har för sin del bestämt konstaterat fördelarna av att i militärassistenten
äga tillgång till en kvalificerad aktiv officer med krigshögskoleutbildning
och tjänstgöring i högre militär stab bakom sig. Icke minst militärassislentens
tidigare stabstjänstgöring synes ha varit ägnad att för länsstyrelsen
möjliggöra snabba och goda kontakter med berörda militära myndigheter.
Den normala förordnandetiden på 3 år har emellertid förefallit
länsstyrelsen vara alltför kort.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen ha i dagarna efter eu i samarbete
verkställd utredning till Kungl. Maj:t avlåtit förslag rörande såväl en gemensam
krigsorganisation som en fredsadministration inom Stockholms stad och
län av det totala civila försvaret. I båda dessa fall har räknats med en gemensam
militärassistent.

Militärassistenten hos överståthållarämbetet är i motsats till länsstyrelsens
arvodesanställd. 1 länsmyndigheternas nyssnämnda förslag har icke
berörts frågan om vilken typ av militärassistent, som skulle knytas till den
nya organisationen. Av största betydelse är emellertid självfallet alt för

32

uppgiften som kontaktman mellan den regionala civila sektorn av det totala
försvaret inom detta område och krigsmaktens motsvarande staber förvärva
en för uppgiften lämplig person. Enligt länsstyrelsens erfarenhet torde sådan
stå att finna främst inom den förutnämnda kategorien aktiva officerare. Även
om farhågor måste hysas för att, när en militärassistent väl lämnat den aktiva
tjänsten, han lätt förlorar kontakten med det militära och blir länsstyrelsen
till mindre nytta, kan man ej bortse från att det under ett antal år
efter den aktiva tjänstens slut bör vara möjligt för en i övrigt lämplig person
att tillföra länsmyndigheten de orienteringar och impulser från krigsmaktens
sida, vilka bedömas vara av vikt för den civila försvarsplanläggningen, och
vice versa. Att höja åldersgränsen till vad som gäller för de civila befattningshavarna
inom länsstyrelserna, torde dock som regel komma att medföra för
stort tidsavstånd från avslutandet av den aktiva tjänstgöringen och därav
föranledda olägenheter. Nyssnämnda tidsavstånd torde knappast böra överstiga
fem år. Stockholm den 12 januari 1959.

GÖSTA FALK

Herman Löfgren
Länsstyrelsen i Malmöhus län

För samordningen av den militära och civila försvarsplanläggningen är militärassistentbefattningen
i länsstyrelserna av mycket stor betydelse. Det är
därför av vikt att befattningen kan besättas med högt kvalificerade krafter.
Förutom allmän duglighet och lämplighet för befattningen anser länsstyrelsen
det vara särskilt betydelsefullt att vederbörande officer är väl å jour med
den militära utvecklingen. En officer på aktiv stat torde i allmänhet bättre
fylla detta krav än en pensionsavgången officer. Den aktive officeren har modernare
utbildning och aktuellare erfarenheter i tjänsten än den pensionerade.
En militärassistentbeställning för officer på aktiv stat utgör därför en
väss garanti för att man skall kunna ei-hålla befattningshavare, som fyller
förevarande betydelsefulla krav.

Länsstyrelsen anser, att nuvarande anordning beträffande militärassistenters
placering till tjänstgöring i länsstyrelserna är lämplig samt att behovet
av att väl kvalificerade sådana befattningshavare ställes till länsstyrelsernas
förfogande väl motiverar de högre kostnader, som må kunna vara förenade
med nuvarande anordning.

Även om länsstyrelsen sålunda anser, att befattningen i fråga bör innehavas
av aktiv officer, vill länsstyrelsen dock framhålla, att skäl i det särskilda
fallet kan förefinnas att en militärassistent, som under pågående
tjänstgöring å länsstyrelse uppnår militär pensionsålder, kvarstår i sin befattning,
därest länsstyrelsen anser att han i alla delar uppfyller kraven även
efter denna tidpunkt. Det är därför önskvärt att möjligheter skapas för en
sådan anordning i det särskilda fallet.

Slutligen vill länsstyrelsen framhålla, att såvitt länsstyrelsen har sig bekant
icke på långt när alla nu befintliga arvodesbefattningar för pensionerade
officerare kunnat besättas med dylika, varför befattningarna uppehållas
av reservofficerare eller andra för vilka full lön måste utbetalas. De av statsrevisorerna
åsyftade besparingarna torde sålunda i själva verket ej kunna
uppnås.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, deltagit jämväl
landssekreteraren Hulterström och civilförsvarsdirektören Larsson. Malmö
den 29 januari 1959.

G. A. WIDELL

Sten Lundberg

33

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Länsstyrelsen, som begränsar sig till förhållandena i detta län, vill erinra
om länets särskilda ställning inom totalförsvaret. Detta medför bl. a. att stora
krav måste ställas på militärassistentens förmåga av överblick. Vid planläggningen
av civilförsvaret och länsstyrelsens övriga försvarsuppgifter är
det nämligen önskvärt att länsstyrelsen äger tillgång av en sambandsman
med erforderliga kvalifikationer. Länsstyrelsen finner att detta icke kan
uppnås på annat sätt än att härvarande militärassistent är en officer å aktiv
stat. Det kan enligt länsstyrelsens uppfattning icke vara riktigt att nödvändiga
miliära besparingsaktioner gå ut över den erforderliga samverkan, som
civilförsvaret och försörjningsförsvaret behöver med det militära försvaret.

I fråga om krav på militärassistentens utbildning och erfarenhet vill länsstyrelsen
framhålla, att militärassistenten bör äga militär högskoleutbildning
och flerårig erfarenhet av stabstjänstgöring och att lägre kvalifikationer
icke gärna böra godtagas. Därutöver har erfarenheten visat, att tjänsten
som militärassistent i detta län kräver, att vederbörande officer är fullt insatt
i den militära krigsplanläggningen. Även ur denna synpunkt är det således
varken önskvärt eller lämpligt, att befattningen tillsättes med pensionsavgången
officer. Nuvarande principer vid tillsättandet av militärassistent
i detta län ha inneburit, att vederbörande officer (35—40 år) kommenderats
till tjänstgöring under en period omfattande 3 år. Erfarenheterna ha emellertid
visat, att så täta ombyten i allt för hög grad stört verksamheten.
Länsstyrelsen finner det därför önskvärt, att militärassistent, som visat sig
lämplig för sin befattning, kunde efter den första tjänstgöringsperiodens slut
erhålla förlängd kommendering.

I behandlingen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade, landssekreteraren
Uddenberg. Göteborg den 2 februari 1959.

PER NYSTRÖM

B. Håkerberg

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Länsstyrelsernas militärassistenter ha tillkommit genom riksdagens beslut
år 1944, varigenom förordnats att militärassistent skall tjänstgöra i civilförsvarssektionen
(förutvarande försvarsavdelningen). Militärassistenternas
huvudsakliga uppgift skulle vara att förmedla och upprätthålla kontakt
mellan länsstyrelserna och de militära myndigheterna. 1943 års civilförsvarsutredning,
vars förslag i denna fråga föranlett det ovan nämnda riksdagsbeslutet,
torde ha avsett att länsstyrelsernas militärassistenter skulle
vara officerare på aktiv stat. Så är fallet i Västernorrlands län.

Länsstyrelsen har den uppfattningen att militärassistenten bäst kan fullgöra
sina militära kontaktuppgifter, om han är officer på aktiv stat. En pensionsavgången
officer torde ganska snart förlora den nära kontakt med militära
staber in. m., vilket torde vara en nödvändig förutsättning för att militärassistenternas
kontaktuppgifter effektivt skall kunna fullgöras.

Då länsstyrelsen sålunda är av den uppfattningen, att militärassistent i
länsstyrelse bör vara officer på aktiv stat, följer därav att för honom bör
gälla samma pcnsionsregler som för annan statofficer i motsvarande tjänsteställning.

Länsstyrelsen vill i detla sammanhang hänvisa till att 1953 års civilförsvarsutredning
i samråd med statens organisationsnämnd föreslagit eu annan
organisation än den nuvarade för civilförsvarets administration inom
länen. I den föreslagna organisationen ingår cj militärassistcnl i civilför$
Rev. berättelse (ing. statsverket år 19511. 11

34

svarssektionerna. Frågan om militärassistenternas bibehållande inom länsstyrelseorganisationen
m. m. borde enligt civilförsvarsutredningen göras till
föremål för särskild utredning. Förslaget har i här nämnda delar biträtts av
länsstyrelsen i avgivet nådigt remissvar.

Av militärassistenten i länsstyrelsen, kaptenen T. Egerstad, upprättad promemoria
bifogas.'' Härnösand den 30 januari 1959.

SUNE LUNDBORG

E. Sköllerstedt

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Spörsmålet huruvida militärassistenten bör vara officer på aktiv stat eller
pensionsavgången officer har belysts av bland annat 1943 års och 1945 års
civilförsvarsutredningar. De båda utredningarna har utgått från att militärassistenten
skulle ingå i försvarsavdelningen, sedermera civilförsvarssektionen,
samt framhöll att i princip en väl kvalificerad officer på aktiv stat
borde utses till tjänsten. Utvecklingen under senare år har medfört att länsstyrelsens
befattning med försvarsärenden av skiftande slag — i all synnerhet
beredskapsplanläggning för en stor del av totalförsvarets civila sektor —
avsevärt ökats. Därigenom har också militärassistentens arbetsfält vidgats
och hans betydelse som sambandsman och militär fackman blivit allt större.
De skäl som de nämnda utredningarna anfört för att nyttja officerare på aktiv
stat har sålunda alltmera förstärkts.

1953 års civilförsvarsutredning har visserligen funnit att militärassistenten
icke längre erfordras i civilförsvarssektionen, därest den av utredningen
föreslagna utformningen av sektionen genomföres. Däremot har utredningen
icke tagit ställning till behovet av en militärassistent för länsstyrelsen som
sådan. Såsom redan antytts, biträder militärassistenten landskansliets samtliga
sektioner vid beredskapsplanläggningen. Det är därför av stor betydelse
för länsstyrelsens beredskap att ha tillgång till en officer med goda kvalifikationer.
För att rätt kunna fylla sina uppgifter måste befattningshavaren
dels hålla sig å jour med den militära utvecklingen och planläggningen och
dels tränga in i och vidga sina kunskaper om totalförsvarets "civila sektor.
Detta torde i princip kräva att till militärassistent utses en modernt taktiskt
utbildad officer om möjligt med administrativt kunnande.

Med hänsyn till detta läns militära betydelse och dess stora areal och säregna
struktur i övrigt måste man räkna med såväl kvalitativt som kvantitativt
stora arbetsuppgifter för en militärassistent. Han bör därför alltjämt
vara officer på aktiv stat med de kvalifikationer som ovan framhållits.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, undertecknade, landssekreterare
och civilförsvarsdirektör, föredragande. Luleå den 30 januari 1959.

TORSTEN SEGRELL

T. Bergland

Civilförsvarsstvrelsen

Civil försvar sstyrelsen har tidigare, senast den 30 mars 1955, i yttrande
över chefens för försvarsstaben framställning angående avgångsålder för
militärassistenter framfört krav på kvalitativt fullgoda militärassistenter.
Styrelsen anser fortfarande att höga krav böra ställas på militärassistenterna.
1 Ej avtryckt.

35

Styrelsen vill också erinra om de viktiga sambandsuppgifter, som under
krig påvila militärassistenterna. Dessa uppgifter torde ställa så stora krav
på fältmässighet, att de som regel icke nöjaktigt kunna lösas av en pensionsavgången
officer.

Civilförsvarsstyrelsen får därför framhålla som sin åsikt att militärassistenterna
höra vara yngre statofficerare. Det är också värdefullt från det
totala försvarets synpunkt, att de kunskaper, som en yngre statofficer erhållit
genom sin tjänstgöring som militärassistent, kunna tillgodogöras inom
det militära området. Militärassistenterna vid länsstyrelserna och civilförsvarsstyrelsen
förskaffa sig t ex goda kunskaper om civilförsvaret, vilka
kunna tillgodogöras då han återinträder i rent militär befattning. En pensionsavgången
officer däremot återinträder efter avslutad tjänstgöring icke
i befattning å det militära området. Styrelsen finner det sålunda olämpligt
att i stället för nuvarande befattningar som militärassistent för officerare
på aktiv stat inrätta ett ytterligare antal arvodesbefattningar för pensionerad
officer. Styrelsens härovan redovisade synpunkter hänföra sig i första hand
till de militärassistentbefattningar som finnas å civilförsvarsstyrelsen och
länsstyrelserna.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade Hollander,
tjf. generaldirektör, och Laurell, föredragande, deltagit byråchefen Abelin,
tf. byråcheferna Levy och Frosle samt militärassistenten, major Lundquist.
Stockholm den 28 januari 1959.

HANS HOLLANDER

Einar Laurell

§ 6 Förmåner för viss å Re vingehed tjänstgörande personal
Försvarets civilförvaltning

På sätt revisorerna framhållit är en grundförutsättning för åtnjutande
av de enligt åberopade breven 30 juni 1948 och 30 april 1953 utgående förmånerna,
att personalen icke kunnat anskaffa godtagbar familjebostad inom
visst kortare avstånd från tjänstgöringsplatsen. Civilförvaltningen har tagit
kontakt med försvarsstabens bostadsdetalj, i vars uppgifter det ingår att
verka för anskaffning av bostäder för framför allt försvarets personal. Därvid
har upplysts, att alltsedan budgetåret 1953/54 i till detaljen inkomna
rapporter från chefen för I 7 uppgivits, att brist på bostäder icke förcfunnes
å Revingehed. Med anledning av sålunda upplysta förhållanden har civilförvaltningen
infordrat yttrande i ärendet från chefen för I 7. Denne har därvid
anfört bl. a., att de tjänstemän, som avses i revisorernas berättelse, fått en
så stark anknytning till de orter, där de skaffat sig familjebostäder, att de
icke önskade företaga flyttning till Revingehed. Regementschefen erinrar i
detta sammanhang i sitt yttrande till civilförvaltningen om ett av kammarrätten
20 juni 1951 (årsboken not 210) avgjort mål, där en å Revingehed
tjänstgörande befattningshavare, som avvisat ett erbjudande om bostad å
stationeringsorten därför att den enligt befattningshavarens mening icke
varit godtagbar, befunnits berättigad att alltjämt åtnjuta i brevet 30 juni
1948 angivna förmåner. De uppgifter, som förbandschefen årligen i samband
med redogörelse för personalverksamheten lämnat till försvarsstaben
rörande frånvaron av brist på bostäder i Revingehed, hade byggt på för
regementet kända önskemål om bostäder från personalens sida. Regements -

3G

chefen anför vidare, alt etl betydande antal bostäder åt annan regementet
tillhörande personal än den som avses i revisorernas berättelse uppförts av
S. Sandby kommun, som därvid erhållit viss garanti från fortifikationsförvaltningen.
Beträffande innebörden av denna garanti har civilförvaltningen
inhämtat att fortifikationsförvaltningen förbundit sig, att 13 av kommunen
uppförda bostadslägenheter i första hand skulle erbjudas befattningshavare
vid regementet, även om kronans egna bostäder därigenom skulle komma att
stå outhyrda.

Av regementschefens ovannämnda yttrande till civilförvaltningen synes
framgå, att under årens lopp för den i revisorernas berättelse avsedda personalen
några nämnvärda svårigheter att få familjebostad å stationeringsorten
knappast lära ha förefunnits. Civilförvaltningen har inhämtat, att samtliga
här avsedda befattningshavare nyligen tillställts frågeformulär, vari de
anmanats att skriftligen besvara frågan, huruvida de önska bosätta sig å
Revingehed. Den som därvid förklarar sig icke önska bosätta sig å tjänstgöringsplatsen
eller i dennas närhet blir givetvis icke längre berättigad åtnjuta
nu ifrågavarande traktamentsförmåner. Jämväl den, som må komma
att uttrycka dylikt önskemål men som icke kan styrka, att han under de
gångna åren vidtagit fortlöpande försök att skaffa bostad å stationeringsorlen
eller dennas närhet, lärer för framtiden gå förlustig sagda förmåner.
Ämbetsverket avser, att med hänsyn till numera upplysta förhållanden beträffande
envar av den i revisorernas berättelse avsedda personalen undersöka,
huruvida förutsättningar för omförmälda förmåners åtnjutande längre
äro för handen. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att vid visst
annat förband än I 7 förbandschefen efter av civilförvaltningen under hösten
1958 därom gjord erinran förklarat det stora flertalet av den utom förbandets
stationeringsort bosatta personalen icke äga att fr. o. in. 1 januari 1959
åtnjuta tidigare medgiven förmån av fria resor mellan bostadsort och stationeringsort.

I dagens läge åtnjuta av personalen å Revingehed sammanlagt tolv befattningshavare
särskilda traktamentsförmåner av den anledningen att de äro
bosatta å annan ort än stationeringsorten — nämligen nio befattningshavare
enligt brevet 30 juni 1948 och tre enligt brevet 30 april 1953 (förutom de två
som avses i revisorernas berättelse har ytterligare en tillkommit). Såsom
ovan sagts kan ifrågasättas, huruvida i vart fall beträffande flertalet av ovannämnda
befattningshavare förutsättningar för åtnjutande av nämnda förmåner
numera kunna anses vara för handen. I jämförelse med förhållandena
på åtskilliga andra förläggningsplatser torde bostadsläget på Revingehed
få betraktas såsom relativt gott. Man torde enligt vad som uppgivits
kunna räkna med att bostadsbehovet inom ett eller annat år skall vara helt
tillgodosett. Enligt vad civilförvaltningen inhämtat ha fyra bostadslägenheter,
vilka bliva inflyttningsklara 1 april innevarande år, erbjudits befattningshavare
vid regementet. Dessa lägenheter äro emellertid s. k. insatslägenheter,
vid vilkas förhyrande en kontantinsats av 3 000 kr. måste
fullgöras. Civilförvaltningen vill i detta sammanhang erinra om sin skrivelse
till Kungl. Maj :t 17 januari 1958 i anledning av remiss å riksdagens
revisorers berättelse 1957 i vad densamma avser vissa kostnader in. in. vid
omstationering av statstjänstemän. Civilförvaltningen har där erinrat om
de möjligheter, som genom Kungl. Maj :ts beslut 12 juli och 20 september
1957 beretts järnvägsstyrelsen och försvarets fabriksstyrelse att bevilja omstationerad
tjänsteman lån för fullgörande av kontantinsats i bostadsrättsförening.
Civilförvaltningen har inhämtat, att chefen för försvarsstaben avser
att underställa Kungl. Maj :ts prövning frågan om inrättande av en
lånefond för enahanda ändamål för försvarets personal. I avvaktan på re -

37

sultatet av en sådan framställning samt i betraktande av att läget på bostadsmarknaden
å Revingehed enligt vad ovan anförts icke lärer kunna
anses vara av den art, att extraordinära åtgärder äro påkallade, anser civilförvaltningen,
att för Revingeheds vidkommande ett system med statlig
garanti av det slag revisorerna skisserat icke bör införas.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och Egertz,
den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Engdahl. Stockholm den 16
januari 1959.

RAGNAR LUNDBERG

Äke Egertz B. Hauschildt

Fortifikationsförvaltningen

Genom remiss den 19 december 1958 har Kungl. Maj :t anmodat fortifikationsförvaltningen
att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört i § 6 av sin berättelse angående förmåner
för viss å Revingehed tjänstgörande personal. I anledning härav får
fortifikationsförvaltningen meddela följande.

Såsom fortifikationsförvaltningen tidigare framhållit i sitt den 10 februari
1958 avgivna underdåniga utlåtande i anledning av remiss den 14
oktober 1957 rörande ett inom försvarsstaben utarbetat förslag till personalvårdsorganisation
inom försvarsväsendet, i vad detta avsåge bostadsverksamheten
för krigsmaktens personal, ingår i fortifikationsförvaltningens
arbetsuppgifter, såvitt fråga är om bostadsfrämjande verksamhet, endast
att anskaffa och tillhandahålla sådana bostäder, som enligt beslut av statsmakterna
med äganderätt skola anskaffas och därefter bibehållas för försvarets
räkning. Övriga åtgärder, som syfta till att underlätta för försvarets
personal att erhålla bostäder, är en verksamhet, som delvis har social
karaktär och delvis syftar till alt nedbringa statsverkets kostnader för omplaceringstraktamenten
o. d. Eu verksamhet av dylik art ligger icke i linje
med fortifikationsförvaltningens övriga uppgifter och bör icke åläggas ämbetsverket.
Med hänsyn härtill synes det ej i princip böra ankomma på fortifikationsförvaltningen
att lämna garanti för hyresförlust för bostäder,
som i allmänna hyresmarknaden kunna erbjudas kronan för upplåtelse till
personal vid försvaret. Förvaltningen saknar för övrigt medel för bestridandet
av eventuellt uppkommande kostnader för en sådan garanti.

Fortifikationsförvaltningen har emellertid i förevarande fall med hänsyn
till rådande speciella bostadsförhållanden i Revinge ansett sig böra göra
avsteg från den ovan uttalade principen angående ämbetsverkets befattning
med frågor rörande anskaffning av bostäder för försvarets personal.
Sålunda har förvaltningen, på framställning av Södra Sandby kommun,
jämlikt tre särskilda skrivelser av den 5 april 1955, den 26 oktober 1956
och den 1 mars 1958 träffat en överenskommelse med kommunen i syfte
att medverka till att sammanlagt 13 i kommunens regi såsom allmännyttigt
bostadsföretag nyuppförda bostadslägenheter i Revingeby, vilka av kommunen
reserverats för försvarets räkning för upplåtelse till å Revingehed
tjänstgörande personal, bleve uthyrda, överenskommelsen har givits det
innehållet alt fortifikationsförvaltningen förbundit sig tillse att berörda
13 lägenheter, så länge försvaret tillhörig personal vore förlagd till Revingehed,
i första hand erbjödes bostadssökande befattningshavare vid försvaret,
även om kronans egna bostäder på platsen därigenom skulle komina att
stå outhyrda. Förvaltningen har ansett sig kunna träffa en sådan överenskommelse
hland annat med hänsyn till alt flera av försvarets bostäder i

38

Revinge befinna sig i så dåligt skick att det kan övervägas, huruvida dessa
efter nuvarande hyresgästers avflyttning alltjämt böra användas för bostadsändamål.
Överenskommelsen har hittills icke medfört, att någon av
försvarets berörda bostäder kommit att stå outhyrd.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit förutom undertecknade
Christianson och Lindholm, den senare föredragande, krigsrådet Höijer.
Stockholm den 30 januari 1959.

GUNNAR CHRISTIANSON

il/. Lindholm Agne Ewerbring

Chefen för armén

I fråga om tjänsteman med eget hushåll, som befordras eller som förflyttas
utan att ha uttryckt önskan därom, må enligt 7 § tilläggsbestämmelserna
till statens allmänna avlöningsreglemente vederbörande myndighet besluta,
att med ändring av stationeringsort skall anstå tills vidare intill dess tjänstemannen
kunnat erhålla bostad av sådan beskaffenhet, att han skäligen bort
godtaga densamma. Sådant anstånd får medgivas endast under villkor att
tjänstemannen vidtager alla de åtgärder, som böra åvila honom, för att
anskaffa dylik bostad. Här angivna villkor för medgivande av anstånd med
omstationering synas även böra vara uppfyllda för att förmåner enligt kbr
30/6 1948 och 30/4 1953 skola kunna utgå.

^ Eders Kungl. Maj:t har i cirkulär till statsmyndigheterna 28/11 1958 (SFS
554) erinrat om vikten av att omsorgsfullt kontrollera, att de för anstånd med
omstationering stadgade villkoren behörigen uppfyllas samt framhållit, att
medgivet anstånd skall upphöra att gälla, om angivna villkor icke längre
kunna anses uppfyllda.

Av chefens för Södra skånska infanteriregementet yttrande, som bifogas,
framgår icke om berörda tjänstemän vidtagit alla de åtgärder, som böra åvila
dem, för att anskaffa bostäder av sådan beskaffenhet, att de skäligen bort
godtaga desamma. Enligt vad chefen för armén under hand inhämtat avser
försvarets civilförvaltning närmare utreda omständigheterna härvidlag. Om
denna utredning skulle visa att föreskrivna villkor icke längre äro uppfyllda,
synas förmånerna enligt kbr 30/6 1948 och 30/4 1953 icke böra utgå till berörd
personal. Stockholm den 28 januari 1959.

På uppdrag av chefen för armén

S. HALLENBORG

Chef för sektion III

Sven Werner

Bilaga

Yttrande från Södra skånska infanteriregementet

I bif. VPM redogöres för uppkomsten av den bostadssituation på Revingehed
som behandlas i riksdagens revisorers berättelse § 6.

I avsikt dels att utröna det aktuella behovet av bostäder, dels att bereda
berörd personal förnyat tillfälle att uttrycka önskemål beträffande bostadsstandard
in. in., dels slutligen att erhålla en uppfattning i vilken grad av

39

kronan ställd garanti kan bli erforderlig vid kommunalt bostadsbygge har
bifogade cirkulärskrivelse jämte frågeformulär1 utsänts.

Avsändningslistan har omfattat:

A. Personal som åtnjuter förmåner med stöd av Kungl. brev den 30 juni
1948 och den 30 april 1953, angiven i riksdagens revisorers berättelse § 6;

B. dels personal som nu är tjänstgöringsplacerad på Revingehed men är
bosatt på annan ort men icke åtnjuter nämnda förmåner;

dels även sådan personal som under år 1959 avses att fast tjänstgöringsplaceras
på Revingehed.

Av inkomna svar från grupp A ovan framgår att 7 på vissa angivna villkor
äro villiga att flytta. I 1 fall har svaret blivit nej. I 1 fall har muntligen svarats
att den tillfrågade efter samråd med advokat förklarat sig icke kunna
uttala några önskemål.

Beträffande grupp B ovan — 9 befattningshavare — ha 2 svarat ja, 2 nej
samt 4 givit svävande svar, och i 1 fall har intet svar lämnats på grund av
sjukdom.

Vid en granskning av svaren från dem som förklarat sig villiga att flytta
torde böra beaktas att gjorda uttalanden icke kunna betraktas som garanti
för att vederbörande befattningshavare verkligen komma att ta erbjudna
bostäder i anspråk. I några fall äro önskemålen så speciella att de redan nu
kunna sägas att de äro svåra att uppfylla. Erfarenhet från tidigare gjorda erbjudanden
visar vidare att då försök gjorts att utbjuda bostad åt någon av
här berörda befattningshavare har denne ofta kunnat finna något godtagbart
skäl att avvisa erbjudandet. (Jfr kammarrättsutslag KK 26/6 1951 not 210.)
Stockholm den 16 januari 1959.

Bilaga till bilaga

VPM

över bostadssituationen på Revingehed och därav föranledda förmåner för
viss personal

De diskussioner som under åtskilliga år fördes rörande förläggningen av
Södra Skåningarna medförde stor osäkerhet för berörda kommuner. Det
måste anses naturligt att Veberöd och S. Sandbys kommuner, inom vilka
regementets övningsplats Revingehed är belägen, icke funno anledning att
investera kapital i nya bostadshus för regementets räkning, som erfordrades
utöver det ca 70-talet uthyrningsfastigheter till vilka reg. var ägare. Först år
1952 kunde förläggningsförhållandena anses så reglerade att bostadsbehovet
med någorlunda tillförlitlighet kunde bedömas.

Under den tid som förläggningsfrågan diskuterades hade emellertid en del
av den regementets personal, som tjänstgjorde på Revinge och som inte kunnat
få bostäder där, sökt sig bostäder på andra platser. De kompenserades
för sina med resor till och från tjänstgöringsplatsen förenade merkostnader
med vissa traktamenten m. m. (fr. o. in. 1945; se vidare riksdagsrevisorernas
berättelse). Förmånerna skulle utgå intill dess att godtagbara bostäder kunde
erhållas i närheten av Revingeförläggningen.

Nu uppstod härigenom denna situation: I närheten av Revinge funnos icke
bostäder i erforderligt antal. Kommunerna förklarade dock att de voro villiga
att på begäran uppföra sådana. De befattningshavare varom bär är fråga

1 Ej avtryckta.

40

hade emellertid rotat sig på sina bostadsplatser, deras fruar hade fått arbete,
de voro inte hågade att låta sina barn byta skolor etc., varför de förklarade
att de icke önskade flytta. Under sådana förhållanden kunde självfallet kommunerna
inte åtaga sig att uppföra de nya bostäder som skulle göra det
möjligt att spara in de extra förmåner som utgingo.

Vid något tillfälle inträffade att bostad i samband med avflyttning av befattningshavare
på Revinge blev ledig. Denna utlystes då hyresledig på regementsorder.
På tillfrågan förklarade den utom Revinge boende personal som
uppbar extraförmåner att de icke kunde godtaga standarden på den erbiudna
bostaden och vägrade att flytta. Då regementschefen det oaktat beslöt att
fråntaga de tillfrågade deras förmåner klagade berörd personal hos kammarrätten,
som beslöt att förmånerna alltjämt skulle utgå (KK 26/6 1951, not

Sedermera har ytterligare tillkommit några befattningshavare som, då de
icke genast kunnat erbjudas bostäder i närheten av Revingeförläggningen,
bosatt sig i Malmö eller Lund (i något fall, vid förflyttningen mellan Ystad
och Revinge, bibehållit bostad på förstnämnda ort).

På detta sätt har bostadsläget delvis blivit fastlåst: kommunerna erbjuda
sig att uppföra bostäder för här berörd personal om garanti kan lämnas att
de bli ianspråktagna. Då regementschefen emellertid känner till att denna
personal är ovillig att flytta, har sådan garanti icke kunnat lämnas.

Det bör tilläggas att S. Sandby kommun uppfört ett betydande anta] bostäder
åt annan regementet tillhörande personal än den tidigare i denna
skrivelse berörda. Kommunen har kunnat göra detta tack vare garantier som
lämnats av Kungl. Fortifikationsförvaltningen på begäran av chefen för I 7
(jfr FortF Dnr 5816/57; Kbo 1/3 1958). Dessutom ha många befattningshavare
byggt egna hem eller inträtt i bostadsrättsförening. — Härutöver
har helt nyligen bostadsrättsföreningen »Harlösahem» i Harlösa, Löberöds
kommun, erbjudit reg. personal fvra lägenheter. Utdrag ur rego nr 3
13/1 1959 p. 12 följer nedan:

»12 Bostäder

Bostadsrättsföreningen ''Harlösahem’ erbjuder personal vid reg. 4 st lägenheter
om tre rum och kök. Lägenheterna beräknas inflyttningsklara omkring
1/4 1959 och äro hypermoderna samt omfattar ca 70 in2 golvyta. Insats
per lägenhet 3 000:— och månadshyra, inkl. värme, beräknas till
200: —. Ritningar över lägenheterna äro tillgängliga på avd. K exp. på Revingehed.
Närmare upplysningar om bostäderna lämnas av godsägare Äke
Nilsson, Christinetorp, Löberöd, tel. Hurva 97, dit ev. ansökan jämväl ställes.
» Stockholm den 16 januari 1959.

§ 7 Upplåtelse till enskilda av försvarets badinrättningar i Karlskrona

och Karlsborg

Försvarets civilförvaltning

Revisorerna ha beträffande badinrättningen i Karlskrona uttalat bland
annat, att ersättning för avgiftsbelagda bad erlägges i enlighet med av civilförvaltningen
19 december 1950 utfärdade föreskrifter. I anledning härav
vill civilförvaltningen erinra om att Kungl. Maj:t 5 april 1957 förordnat, att
punkt 6 av de bestämmelser i fråga om tillhandahållande av varmbad åt personal
vid försvarsväsendet, som meddelats i ämbetsskrivelse till civilförvaltningen
30 december 1947, skulle erhålla följande ändrade lydelse:

41

6. De närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för tillämpningen
av förevarande bestämmelser, meddelas av arméintendentur-, marinoch
flygförvaltningarna, beträffande förfarandet vid uppbörd och redovisning
av inkomster i badinrättning i samråd med försvarets civilförvaltning.

Enligt nyssnämnda bestämmelser ankommer det sålunda på arméintendentur-,
marin- och flygförvaltningarna att fastställa badpriserna. I anslutning
härtill har arméintendenturförvaltningen 30 maj 1958 (TLA s. 103)
och flygförvaltningen i juni månad 1958 (i bilaga till Intendenturtjänstinstruktion
för flygvapnet) utfärdat föreskrifter angående avgifter för tillhandahållande
av bad åt personal vid armén respektive flygvapnet. Härvid ha
priserna vid håda försvarsgrenarna fastställts till 60 öre för karbad, 50 öre
för bastubad och 30 öre för varmdusch. Sedermera har en viss prisjustering
uppåt vidtagits.

De förhållandevis låga avgifterna vid Flottans simhall i Karlskrona ha
påtalats av civilförvaltningens revision i samband med en i november 1955
företagen revisionsförrättning på platsen. Civilförvaltningen anser i likhet
med revisorerna, att även avskrivnings- och underhållskostnaderna böra
inräknas i kalkylerna vid fastställandet av badpriserna och tillstyrker revisorernas
förslag, att en undersökning av de verkliga kostnaderna för badanläggningarna
i Karlskrona och Karlsborg verkställes samt att erforderlig
jämkning av nu tillämpade avgifter vidtages.

I detta ärendes handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och
byråsekreteraren Bergh, den sistnämnda föredragande, samt krigsrådet
Brunskog och byrådirektören Nilsell.

RAGNAR LUNDBERG

A.-G. Bergh B. Törnberg

Arméintendenturförvaltningen

Revisorerna ha uttalat, att de funnit de avgifter, som tillämpades vid kronans
badinrättningar i Karlskrona och Karlsborg vid tillhandahållande av
bad åt respektive kommuners invånare, vara förhållandevis låga. Som
jämförelse åberopades de badpriser, som av Bodens stad debiterades kronan
för tillhandahållande av bad åt värnpliktiga in. fl. i stadens badinrättning,
vilka priser vore mångdubbelt högre än de i Karlskrona och Karlsborg
tillämpade, trots att staten såsom bidrag till byggnadskostnaderna för badanläggningen
i Boden investerat 300 000 kronor. Revisorerna förordade, att
undersökning snarast verkställdes rörande kronans verkliga kostnader för
badanläggningarna i Karlskrona och Karlsborg samt att därefter erforderlig
jämkning av nu tillämpade badpriser genomfördes.

De grundläggande bestämmelserna angående tillhandahållande av varmbad
åt personal vid försvarsväsendet in. in. återfinnas i ämbetsskrivelse den
30 december 1947, enligt vilken bl. a. militär personal och dess familjemedlemmar
samt vid försvarsväsendet anställd civil personal må mot kontant
ersättning motsvarande kronans självkostnadspris tillhandahållas bad i
kronans badinrättning i den mån så prövas lämpligen kunna ske och såframt
särskild badpersonal icke anställes för ändamålet.

I anledning av en framställning från dåvarande arméförvaltningens intendenturavdclning
om att få höja ersättningen till en vid kronans badinrättning
i Karlsborg anställd baderska, som tjänstgjorde å tider, då badinrättningen
disponerades av kvinnlig personal vid försvarsväsendet, familjemedlemmar
till personal vid Karlsborgs garnison ävensom kvinnlig skol -

42

ungdom och andra kvinnliga medlemmar av Karlsborgs kommun, har
Kungl. Maj:t genom beslut den 16 januari 1948 medgivit, att kronans badinrättning
i Karlsborg må, i den mån så prövas lämpligt, fortsättningsvis
upplåtas för i framställningen avsett ändamål under villkor, där fråga är
om bad åt andra än som avses i beslutet den 30 december 1947, att kontant
ersättning erlägges med belopp motsvarande kronans självkostnadspris.

Vid Karlsborg tillämpas samma badavgifter som vid övriga kronans badinrättningar
för arméns förband d. v. s. för närvarande 60 öre för karbad,
50 öre för bastubad och 30 öre för varmdusch. Avgifternas storlek har icke
bestämts med hänsyn till en specificerad kostnadskalkyl upptagande samtliga
de kostnader som kunna tänkas belöpa på de vid arméns badinrättningar
tillhandahållna baden. Sålunda ha reparationskostnaderna beträffande
badinrättningarna ansetts utgöra en så ringa del av totalkostnaden,
att de icke medräknats i kalkylen. Ämbetsverket har av flera skäl eftersträvat
att hålla badavgifterna vid sådan nivå, att främst de egentliga driftskostnaderna
bli ersatta. När det gäller de avgiftsbelagda baden bör vid avgifternas
bestämmande beaktas, att sådana endast tillhandahållas i anslutning
till att badinrättningen uppvärmts och iordningställts för militära bad.

Tillämpningen av nu gällande taxor i Karlsborg beräknas medföra en årlig
intäkt i badavgifter å 4 400 kronor, vartill kommer ett årligt bidrag från
kommunen med 300 kronor. Inkomstbeloppet fördelar sig på följande sätt:

Bastubad

Bad till personal vid garnisonen och

familjemedlemmar ......		å	50	öre	2 750: —
Kommunala bad..........	.............. 550 »	»	60	»	330: —
Skolbad ..................	.............. 1200 »	»	50	»	600: —
K arbad ..................	.............. 1 200 »	»	60	»	720: —
	Summa 8 450 st				4 400: —

Förutom ovan angivna bad tillhandahållas vid badinrättningen i Karlsborg
årligen cirka 25 000 avgiftsfria militära bad. Totala antalet bad i Karlsborg
är sålunda omkring 33 450. De totala omkostnaderna vid badinrättningen
exklusive byggnadsunderhåll kunna beräknas till 18 725 kronor,
motsvarande en kostnad per bad av i runt tal 50 öre.

Intäkterna från kommunala bad, skolbad och karbad jämte det kommunala
bidraget täcka sålunda driftskostnaderna för ifrågavarande bad. Även
om full täckning möjligen icke skulle erhållas för byggnadsunderhåll —
kostnaden härför beräknas f. n. till 1 000 kronor per år för badinrättningen
i Karlsborg — anser arméintendenturförvaltningen det icke lämpligt att
ytterligare höja badavgifterna. Däremot torde kronan i Karlsborg kunna
bereda sig ökade inkomster vid badinrättningen genom att utverka höjning
av det årliga bidraget från kommunen.

Med anledning av att revisorerna gjort jämförelse med de avgifter kronan
debiterats för bad vid kommunens badanläggning i Boden må slutligen
tilläggas, att denna är en modern anläggning med simbassäng och i övrigt
modern utrustning, medan badinrättningen i Karlsborg saknar simbassäng
och är inrymd i mycket gamla lokaler, som ursprungligen icke voro avsedda
för badinrättning.

I detta ärendes handläggning ha deltagit förutom souschefen och undertecknad
Norrman, den senare föredragande, jämväl byråchefen Diurlin.
Stockholm den 29 januari 1959.

ÅKE NORRMAN

Bo Radhe

43

Marinförvaltningen

1. a) Genom äs. den 30 dec. 1947 (TS A nr 97/47) har Kungl. Maj :t meddelat
bestämmelser i fråga om tillhandahållande av varmbad åt personal vid
försvarsväsendet, varigenom bl. a. medgavs alt viss militär personal jämte
familjemedlemmar samt vid försvarsväsendet anställd civil personal må mot
kontant ersättning motsvarande kronans självkostnadspris tillhandahållas
bad i kronan tillhörig badinrättning, i den mån så prövas lämpligen kunna
ske och såframt särskild badpersonal icke anställdes för ändamålet. Närmare
föreskrifter skulle meddelas av försvarets civilförvaltning i samråd med
bl. a. marinförvaltningen.

b) Genom äs. den 27 febr. 1948 (TS A nr 13/48) förklarade Kungl. Maj :t
att bestämmelserna må äga tillämpning jämväl å vid försvarsväsendet anställd
civil personals familjemedlemmar.

c) Genom äs. den 8 maj 1948 (TS A nr 27/48) utsträcktes bemyndigandet
att omfatta skolungdom, medlemmar av lottakårer och idrottsföreningar
in. fl.

d) Genom äs. den 5 april 1957 (TS A nr 22/57) har Kungl. Maj :t, med
ändring av punkt 6 av ovan under a) nämnda äs., uppdragit åt bl. a. marinförvaltningen
att meddela de närmare föreskrifter som kunna finnas erforderliga,
beträffande förfarandet vid uppbörd och redovisning av inkomster i
samråd med försvarets civilförvaltning.

e) Badpriser har fastställts av försvarets civilförvaltning senast den 19
december 1950 (TS A nr 63/50; karbad 50 öre, bastubad 30 öre och varmdusch
20 öre) samt av marinförvaltningen i samråd med KAIF den 19 juni
1958 (TS A nr 31/58; karbad 60 öre, bastubad 50 öre samt varmdusch 30
öre) ävensom den 16 september 1958 för bastu, varmdusch och bassäng 70
öre. Av marinförvaltningen fastställda badpriser har intagits i Provisorisk
Bränsleinstruktion för marinen, fastställd den 30 maj 1958 (TS A nr 25/58).

2. Flottans simhall i Karlskrona har i första hand tillkommit för försvarets
personal i följande huvudsyften:

Utbildning (simundervisning, grodmansutbildning, hantering av livräddningsmateriel
m. in.).

Personalvård (idrott i form av simning, simhopp, polo m. m.).

Hygien

Vissa tider på dagen (ex.vis under måltider) kan anläggningen icke utnyttjas
för nämnda ändamål utan håltimmar uppkommer.

Med stöd av förenämnda medgivanden har tillfälle beretts för personal
tillhörande frivilliga försvarsorganisationer (lottor m. fl.), skolor och
idrottsföreningar att under sådana tider använda simhallen mot ersättning.

3. För karbad, bastubad och varmdusch gäller för försvarsväsendet gemensamma
ersättningsbelopp. De för marinen nu gällande priserna har
fastställts av marinförvaltningen efter samråd med arméintendenturförvaltningen.
Badformen bastu, varmdusch och simbassäng förekommer för
närvarande endast vid marinen. Nu gällande ersättning för denna badform,
vilken är den enda som förekommer vid upplåtande av simhallen i Karlskrona
till skolor och idrottsföreningar, fastställdes av marinförvaltningen
efter samråd med arméintendenturförvaltningen den 16 september 1958.

4. Vid full beläggning kan ca 50 badande/timme samtidigt utnyttja simhallen.
Med nuvarande ersättning, 70 öre, utgör därvid inkomsten 35 kr./
timme. Enligt den kalkyl, som låg till grund för fastställande av nämnda
ersättningsbelopp, utgjorde timkostnaden räknad efter år 1956 gällande
pris- och löneläge 14 kr./timme enligt följande:

44

bränslekostnad .......

lön för 2 badmästare .

slitage ...............

lyse, renhållning m. m.
extra vattenkostnader .

kr

»

»

»

4: 50
5: —
2: —
2:

Summa kr 14

50

De i kalkylen ingående delposterna för slitage och lyse, renhållning m. in.
är desamma som är gällande enligt grundtaxa m. m. för upplåtelse av
marinen tillhöriga gymnastiksalar, exercishus o. d. (TS A nr 10/50).

För att täcka timkostnaderna erfordras 20 badande/timme.

Vid full beläggning blir med nuvarande badpris mer än dubbla timkostnaden
täckt.

5. En uppräkning av kalkylen efter nuvarande pris- och löneläge ger
följande timkostnad:

bränslekostnad .......

lön till badpersonal . . .

slitage ...............

lyse, renhållning in. in.
extra vattenkostnader.

kr 6: —

» 7: —

» 3: —

» 2:50

* 1: —

Summa kr 19: 50

För att läcka denna timkostnad erfordras, vid nuvarande ersättning av
70 öre, 28 badande/timme. Vid fullt utnyttjande (50 badande/timme) utgör
timinkomsten 35 kronor, således icke fullt dubbla timkostnaden.

6. I delposten »slitage» i kalkylen har räknats med underhållskostnader
men icke avskrivningskostnader. Marinförvaltningen finner för sin del det
icke vara skäligt att inräkna sistnämnda kostnad i kalkylen. De kategorier,
till vilka simhallen upplåtes, företräder försvarsintressen (frivilligorganisationer),
allmännyttiga ändamål (idrottsföreningar) samt hygien och utbildning
(skolor). Enligt utfärdade bestämmelser får bad mot ersättning
tillhandahållas endast i anslutning till de tider, då badinrättningen uppvärmes
och iordningställes för militär personal. Upplåtandet sker således
på tider då anläggningen icke utnyttjas för militära ändamål men ändå är
så att säga »påeldad».

Den omständigheten slutligen, att anläggningen tillkommit under tid då
fullgott byggnadsmaterial icke kunnat komma till användning, synes icke
böra medföra att högre ersättningsbelopp uttagas av de kategorier, varom
här är fråga, än om underhållskostnaderna varit mera normala.

7. Vid upplåtande av anläggningen till idrottsföreningar och skolor torde
böra uppställas som villkor, att vederbörande organisation eller skola
garanterar att en viss minimiersättning per timme erlägges, så avpassad
att den täcker timkostnaden enligt en kalkyl, som ansluter till rådande
pris- och löneläge. Vid upplåtelse till frivilligorganisationer vid försvaret
torde nämnda villkor dock icke böra uppställas.

8. Slutligen finner marinförvaltningen sig böra tillrättalägga riksdagens
revisorers uttalande i vad avser följande.

Såsom framgår av ovanstående är det sedan år 1957 marinförvaltningen
som har att fastställa badpriser. Sådana har senast fastställts våren 1958.
Därjämte har marinförvaltningen den 19 september 1958 fastställt ersättning
för den särskilda badform som förekommer vid simhallen i Karlskrona.

Marinförvaltningen får även erinra om att kommunal badinrättning finnes
i Karlskrona, dock att bassäng tillräcklig för simundervisning och
simsport icke ingår i densamma.

45

9. På grundval av vad ovan anförts anser marinförvaltningen att skäl
f. n. icke föreligger att nu vidtaga ändring av de senast fastställda taxorna;
dock avser marinförvaltningen, att i anslutning till vad som anförts i pkt 7
ovan, utfärda föreskrift att organisation eller skola garanterar en viss minimiersättning
per timme.

I ärendets slutliga handläggning hava deltagit undertecknad tjänstelörrättande
souschef, Malm och Lindahl, den sistnämnde föredragande. Stockholm
den 29 januari 1959.

JARL BRING

Curt Lindahl

§ 8 Till chefen för kustflottan utgående mässpenningar m. m.

Försvarets civilförvaltning

Såsom framgår av den utav revisorerna lämnade redogörelsen har marinens
förbindelsefartyg »Marieholm» under åren 1951—1958 under varje
vinterhalvår fungerat som chefens för kustflottan flaggskepp, därvid dennes
stab varit förlagd ombord å fartyget,
der tiden detsamma varit rustat för chefens för kustflottan räkning, till
största delen legat förtöjt vid kaj — i regel inom örlogsvarvet i Stockholm.
Genom att stabens personal haft sin tjänstgöring förlagd ombord å »Marieholm»
under fartygets vistelse i Stockholm ha författningsenliga förutsättningar
förelegat för att till personalen utbetala sådana förmåner som tillkomma
sjötjänstgörande personal, d. v. s. mässpenningar och sjötillägg. Vad
sjötillägget beträffar har denna förmån dock utgått endast under delar av
åsyftad tid, nämligen under fartygets rustning respektive avrustning. Av
revisorerna redovisad kostnad för sjötillägg är såtillvida felaktig, att däri,
såvitt civilförvaltningen kunnat utläsa av tillgängliga handlingar, till icke
ringa del ingår kostnaden för sjötillägg till personal ur staben för tillfällig
tjänstgöring ombord å annat fartyg än »Marieholm». Samtlig personal ur
staben har haft Stockholm som stationeringsort och skulle, därest staben
varit förlagd i land, icke ha kommit i åtnjutande av ifrågavarande särskilda
förmåner. Med hänsyn till att personalens tjänstgöring under här
berörda förhållanden knappast kan sägas ha nämnvärt skilt sig ifrån en
tjänstgöring i land, ter det sig onekligen icke sakligt motiverat, att personalen
under dylika förhållanden kommer i åtnjutande av angivna förmåner.
Dessa ha uppgått till icke obetydliga belopp. Härtill komma kostnaderna
för att hålla fartyget rustat och för dess besättning. Från de av
revisorerna angivna utgångspunkterna skulle följaktligen åtskilligt stå att
vinna, därest staben kunde förläggas i land. Det må emellertid framhållas,
att »Marieholm» alltsedan ingången av innevarande vinterhalvår och fortsättningsvis
året runt avses skola vara rustat för chefen för kustflottan
jämte dennes stab. Skälen härför ha redovisats i flaggkaptenens i chelens
för kustflottan stab, av revisorerna återgivna yttrande i ärendet. »Marieholm»
har således fr. o. in. 10 september 1958 rustats såsom sjögående
fartyg och fullbemannats. Enligt vad civilförvaltningen inhämtat är avsikten,
att fartyget, sedan det numera ställts till chefens för kustflottan
förfogande under hela året, icke längre skall vara förlagt till Stockholm
under vinterperioden utan i likhet med kustflottans övriga fartyg skall
uppträda sjögående. Förläggningen vid örlogsvarvet i Stockholm har förklarats
i fortsättningen komma att inskränka sig till korta perioder, exem -

46

pelvis övningsuppehåll. I enlighet härmed har fartyget sedan 14 oktober
1958 huvudsakligen varit förlagt till Hårsfjärden och endast under övningsuppehållet
10 december 1958—15 januari 1959 varit förlagt till Stockholm.
Även om det förändrade utnyttjandet av »Marieholm» får anses ha
medfört, att de lönemässiga motiven för en förändring av stabens förläggning
i enlighet med vad revisorerna efterlyst förlorat i betydelse, anser civilförvaltningen
det likväl ur andra synpunkter vara av värde, att den av
revisorerna aktualiserade frågan i förevarande avseende blir föremål lör
närmare övervägande. Såsom revisorerna påpekat måste emellertid härvid
de militära synpunkterna i första hand få bli utslagsgivande.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och Egertz,
den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Engdahl. Stockholm den 16
januari 1959.

RAGNAR LUNDBERG

Äke Egertz B. Hanschildt

Chefen för marinen

Efter hörande av chefen för kustflottan får jag i underdånighet avgiva följande
utlåtande.

1. Förhållandena intill hösten 1958

Anledningen till att före detta förbindelsefartyget Marieholm från och med
hösten 1951 under vinterhalvåren tagits i anspråk som huvudsakligen stillaliggande
stabsfartyg'' för chefen för kustflottan och dennes stab har varit följande.

Det hade under vintrarna närmast före vintern 1951/52 visat sig mycket
olägligt att chefen för kustflottan bibehöll sin förläggning på det ordinarie
flaggskeppet, kryssaren Tre Kronor eller Göta Lejon. Detta fartyg hade nämligen
regelmässigt under vintrarna översyns- och ombyggnadsperiod under
1 å 2 månader vid örlogsvarvet i Karlskrona och bedrev i övrigt under huvuddelen
av 4. och 1. kvartalen övningar inom Marinkommando Syd. Chefen
för kustflottan och hans stab hade för sitt arbete med att förbereda det
kommande sommarhalvårets utbildning och övningar samt att bearbeta och
nyttiggöra det gångna övningsårets erfarenheter stort behov av att under
denna period kunna uppehålla en nära kontakt med marinstaben, tjänstegrensinspektörerna,
marinförvaltningen och andra organ i Stockholm. Sådan
kontakt var svår att uppehålla från Karlskrona. Det var icke möjligt
för chefen för kustflottan att på sätt som skedde under tiden före andra
världskriget fullgöra dessa arbetsuppgifter i lokaler i land, eftersom lämpliga
lokaler icke kunde ställas till förfogande.

När problemet blev aktuellt på hösten 1951 undersöktes olika möjligheter
för förläggning av chefen för kustflottan med stab, och efter ingående överväganden
valdes förläggning på det huvudsakligen i Stockholm stillaliggande
stabsfartyget Marieholm.

2. Förhållandena från hösten 1958

Bland annat till följd av den begränsning av medelstilldelningen till flottan,
som blivit en följd av 1958 års riksdagsbeslut, ha ändringar i kustflottans
organisation och verksamhet vidtagits under år 1958, som i avgörande
grad understryka behovet av ett rörligt flaggskepp även under vinterhalvåret.
De förändringar, som påverka den aktuella frågan äro främst:

bortfallet av rustad kryssare,

47

omläggning av övningarna till ökade samövningar även under vinterhalvåret
för alt motverka minskade övningsanslag, samt

chefens för kustflottan övertagande av de uppgifter, som tidigare var ålagda
»chefen för vintereskadern» och dennes stat).

Dessa förändringar äro delvis nämnda i revisorernas redogörelse, men
konsekvenserna av desamma för chefen för kustflottan med stab synas icke
ha beaktats i uttalandet.

a) Samövningar med kustflottans fartyg under vinterhalvåret

Under vinterhalvåret förläggas de rustade örlogsfartygen, som ingå i kustflottan,
principiellt till egna marinkommandon, varigenom besättningarna
beredas möjlighet att efter sommarhalvårets bortovaro mera regelbundet besöka
hemmen. Därjämte utföres i regel under isperioden årlig översyn på
fartygen. Utbildningen under denna tid avser huvudsakligen grundläggande
stridstjänst och bedrives fartygsvis. För att säkerställa ett effektivt utnyttjande
av gemensamma utbildningsresurser sammanföras fartygen i regionala
utbildningsgrupper med äldste förbandschefen som gruppchef. Under
innevarande vinter har en »Grupp Ost» förlagd till Hårsfjärden och
Stockholm samt en »Grupp Syd» förlagd till Karlskrona bildats. Organisationen
av utbildningsgrupper innebär icke någon ändring av kustflottans
taktiska förbandsindelning. En jagare tillhörande Marinkommando Syd och
förlagd till Karlskrona lyder sålunda alltjämt under chefen för 1. jagarflottiljen
— inmönstrad på jagare i Grupp Ost — i alla avseenden utom vissa
gemensamma utbildningsfrågor, i vilket fall jagaren är underställd chefen
Grupp Syd. Sedan det framkommit att behov av och möjlighet till samövningar
i större skala förelågo även under denna del av övningsåret, samlades
kustfloltans fartyg till Hårsfjärdsområdet till gemensamma övningar
under cirka en månad i november—december 1958. Skälen härtill voro följande.

1. Den moderna komplicerade materielen kräver — även om utbildningen
sker fartygsvis — omfattande samövningar typ »övande fartyg — målfartyg»
(till exempel fregatt-ubåt, jagare-torpedbåt-målfartyg). Detta samövningsbehov
har avsevärt ökat sedan yrkesutbildningen av stamofficerare
från och med år 1958 förlagis ombord med början redan under vinterhalvåret.
En sammandragning av kustflottans fartyg skapar möjligheter till effektiv
övningsverksamhet (rationellt utnyttjande av basresurser, gångtid
m. in.) och underlättar genomförandet av utbildningsprogrammet.

2. Målsättningen för utbildningen under övningsåret är redan från början
att skapa operationsdugliga förband. Det är därför angeläget för förbandscheferna
att på ett tidigt stadium följa verksamheten på underlydande fartyg
för att ge utbildningen en ändamålsenlig inriktning.

3. Fartygen behöva i stor utsträckning utnyttja utbildningsanordningarna
vid Bergaskolorna, dit utbildningsmateriel och instruktörer av rationaliseringsskäl
koncentrerats.

Under den tid under 4. kvartalet, som kustflottans fartyg sålunda sammandragas
till Hårsfjärdsområdet för gemensamma övningar, är närvaron av
chefens för kustflottan stab erforderlig. Det huvudsakliga skälet härtill är
att sammanförandet av kustflottans lägre förband till en vintereskader numera
icke äger rum. Chefen för denna eskader — en kommendör — utövade
tidigare under chefen för kuslflottan den omedelbara ledningen av verksamheten
vid kustflottan och avlastade därmed chefen för kustflotlan eu
mångfald spörsmål sammanhängande med den dagliga tjänsten ombord. Sedan
denna befattning utgått, har chefen för kustflottan ilen direkta samordningen
av kuslflottans övningar även under vinterhalvåret. Av denna anled -

48

ning måste chefen för kustflottan med stab — utöver den sedvanliga sammanhållande
verksamhet, som åligger chefen för kustflottan såsom sjöstyrkechef
— utföra utbildningskontroll på fartygen. Det på hösten nytillträdande
befälet har i allmänhet bristande erfarenhet av utbildningsarbetet ombord,
och den handledning, som chefen för kustflottan med stab kan lämna,
bedömes vara nödvändig. Samtliga förbands- och fartygschefer uttalade enstämmigt
efter den gemensamma övningsperioden under november—december
1958, att den nya uppläggningen av övningarna hade i väsentlig grad underlättat
utbildningen och förbättrat resultatet.

Fortsatta samövningar pågå under början av 1. kvartalet 1959, då jagare,
fregatter och ubåtar sainmandragits för utbildning i ubåtsjakt under vinterförhållanden.

b) Bortfallet av kryssare typ Tre Kronor under fred

Kryssare typ Tre Kronor, som hitintills fungerat som flaggskepp sommartid,
kan av ekonomiska skäl i fortsättningen icke påräknas bli rustad under
fred annat än i undantagsfall. Detta medför att — såsom framgår av revisorernas
redogörelse — chefen för kustflottan med stab måste inmönstras på
annat fartyg. De rustade stridsfartygen ha icke tillräckliga utrymmen disponibla
för att hysa chefen för kustflottan med stab samt erforderliga expeditionslokaler.
Marieholm har däremot befunnits vara lämpligt för ändamålet
och bär för alt utnyttjas som flaggskepp utrustats med omfattande teleinstrumentering
samt särskilda anordningar för att möjliggöra basering av
helikopter ombord.

Marieholm måste således under alla förhållanden rustas årligen för att
tjänstgöra som flaggskepp under sommarhalvåret. Några extra rustningskostnader
för Marieholms utnyttjande under vintertid uppstår därför icke
med den nya organisationen. Skulle chefen för kustflottan med stab förläggas
i land vintertid, komma i stället kostnaderna för Marieholms rustning
och avrustning att tillkomma — med belopp, som kan uppskattas till i runt
tal 35 000 kronor.

Kryssare typ Tre Kronor har vidare i stor utsträckning utnyttjats som målfartyg
för kustflottans övriga fartyg. Behovet av målgång är stort och föreligger
året runt. Tillgången på målfartyg är i viss män bestämmande för övningsprogrammets
uppläggning och redan under tidigare år ha svårigheter
att tillgodose behovet förelegat. Sedan nu kryssarna icke komma regelmässigt
att rustas i fred och då samtidigt utrangering av ubåtsdepåfartyget Patricia
och radarskolfartyget Prins Carl, vilka fartyg även utfört målgång vid kustflottan,
^ är nära förestående, får Marieholm en stor uppgift att fylla även
som målfartyg. Det är en vinst om flaggskepp och målfartyg så långt som
möjligt kan förenas, då chefen för kustflottan därigenom får möjlighet att
från sitt flaggskepp bedöma utförda skjutresultat. Av vad ovan sagts framgar,
att denna uppgift, som redan nu föreligger och är av stor betydelse för
övningarnas programenliga genomförande, kommer att tilltaga i omfattning
under de närmaste åren. Det förtjänar framhållas, att Marieholm är mycket
driftsekonomisk både för målgång och för navigeringsövningar. Ett regelmässigt
utnyttjande av Marieholm under alla delar av året för målgån°-etcetera, Rån därför förväntas medföra besparingar på övningsanslaget.

c) Övriga förhållanden, som påverka behovet av flaggskepp vintertid

De rustade sjöstyrkorna utgöra en värdefull del av den omedelbara krigsberedskapen.
Det är emellertid uppenbart, att denna beredskap i avgörande
grad påverkas av ledningens — chefen för kustflottan med stab _"möjlig heter

att leda mobiliseringsarbetet på ett effektivt sätt och att utan dröjs -

49

mål få samband med underlydande fartyg. Marieholm är i detta hänseende
lämplig intill dess verksamheten kan överflyttas till ordinarie krigsuppehållsplats.
Fartyget kan snabbt krigsförtöjas på plats i skärgården och maskeras
utan svårighet. Vidare stå tillräckliga tråd- och radioförbindelser till förfogande
ombord. Förläggning iland av chefen för kustflottan med stab skulle
tvivelsutan innebära en försvagning av krigsberedskapen vid kustflottan.

Såsom tidigare angivits har chefen för kustflottan numera, sedan vintereskadern
utgått ur organisationen, det direkta ansvaret för och ledning av
kustflottan under hela året. Det intima samband, som av denna anledning
måste kontinuerligt upprätthållas mellan chefen för knstflottan och honom
underställda förband, förutsätter också, att ett flaggskepp disponeras även
vintertid, så att möjligheter föreligga att utöva ledningen från den plats,
som av olika skäl är lämpligast. Denna kontakt med förbanden är också nödvändig
för att chefen för kustflottan med stab skall kunna företräda den sjögående
verksamheten på ett tillfredsställande sätt.

För att belysa hur kustflottans nya organisation fungerar kan nämnas att
Marieholm från och med 4. kvartalet 1958 har utnyttjats som rörligt flaggskepp.
Chefen för kustflottan embarkerade med sin stab i Karlskrona. Programmet
för Marieholm har hitintills omfattat förflyttning från Stockholm
till Karlskrona och åter under oktober samt deltagande i kustflottans gemensamma
övningar i Hårsfjärdsområdet under november december. Efter
förläggning till Stockholms örlogsvarv under övningsuppehållet i samband
med jul- och nyårshelgerna har Marieholm inlett övningarna under
1959 med avgång den 15/1 för övningar i Stockholms skärgård, vilka beräknas
pågå till isläggningen.

d) Möjligheter att förlägga chefen för kustflottan med stab i land

Militära skäl tala otvetydigt för behovet av ett flaggskepp under hela året.
Den enda period, då det skulle vara tänkbart att avrusta flaggskeppet och
förlägga chefen för kustflottan med stab i land, skulle vara den del av 1.
kvartalet, då isen förhindrar övningar under gång, det vill säga normalt
februari—mars.

En avrustning av flaggskeppet under denna tid skulle förutom ovan berörda
militära nackdelar vara ekonomiskt ogynnsammare än att bibehålla
fartyget rustat. Linder isperioden sker normalt översyn av fartyget under
vilken tid det förlägges till varv utan att sjötillägg utgår. Genom att fartygets
besättning deltar i översynsarbetena kunna väsentliga besparingar i
underhållskostnader göras. En avrustning med följande rustning inför 2.
kvartalets övningar skulle medföra kostnader som överstiga mässhållningen
under liden ifråga. Härtill skulle komma utgifter för flyttningar av staben
jämte eventuella hyreskostnader för lokaler i land.

I sitt uttalande ha revisorerna icke redovisat någon kostnad för förhyrning
av lokaler i land, varför tanken tydligen varit, att plats skulle beredas i statligt
(militärt) etablissemcnt. Möjligheterna att erhålla lokaler (10—15 rum)
i Stockholm, där chefen för kustflottan med stab vid en eventuell landförläggning
skulle kunna stationeras ha undersökts. Av undersökningen har
framgått, alt lokaler icke kunna ställas till förfogande.

Sammanfattning

Betydelsefulla ändringar av kustflottans organisation och verksamhet har
genomförts, vilka inverkar på behovet av att chefen för kustflottan med stab
är embarkerad även under vinterhalvåret. Dessa förändringar beräknas bli
bestående för den närmaste framtiden.

Bortfallet av fredsrustade kryssare medför att Marieholm utnyttjas som

4 K er. berättelse ant), statsverket år 19!>S. It

50

flaggskepp även under somniarhalvaret. Rustnings- och avrustningskostnader
bortfalla därigenom.

De minskade rustningarna i övrigt medföra krav på Marieholm som målfartyg
och som plattform för navigeringsövningar m. m. under hela året.

En avrustning av Marieholm och ilandflyttning av chefen för kustflottan
med stab under den enda tidsperiod som skulle vara militärt möjlig_un der

isläggningen — skulle ställa sig ekonomiskt ogynnsammare än att bibehålla
fartyget rustat.

Under den nya verksamhetsformen är Marieholm i likhet med kustflottans
övriga fartyg rörlig även under vinterhalvåret och ligger sålunda icke
fortojd vid örlogsvarv annat än i samband med övningsuppehåll, översyn
och då isförhållanden icke medge övningar. Jag finner de former under vilka
kustflottan och dess ledning arbetar från och med budgetåret 1958/59 vara
förmanliga med hänsyn till att halla driftskostnaderna nere och ändock utvinna
största möjliga effekt ur utbildningsverksamheten. Stockholm den 27
januari 1959.

STIG H:SON ERICSON

Stig Bergelin

Statskontoret

Revisorerna anse att undersökning bör verkställas rörande möjligheterna
att under vinterhalvåret förlägga chefen för kustflottan och hans stab i land.
En sådan anordning skulle leda till avsevärda besparingar i fråga om kostnaderna
för vissa sjöförmåner och beträffande utgifterna för att hålla förbindelsefartyget
Marieholm rustat.

Statskontoret kan för sin del tillstyrka, att en dylik utredning företages.
Det kan emellertid komma att visa sig ur militära synpunkter eller av andra
skal svårgenomförbart eller icke rationellt med den ifrågasatta landbaseringen.
Med hänsyn till denna eventualitet vill statskontoret framhålla att
det icke synes rimligt att sådana särskilda förmåner, som äro avsedda för
sjötjänstgöring, skola kunna utgå även om fartyg under längre tid ligger
förlagt vid kaj. Ifrågakommer icke landbasering, synes utredningen därför
bora taga sikte på sådana åtgärder, att förmånerna icke få utgå under förhållanden,
för vilka de icke äro avsedda. Stockholm den 17 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Carl W. Lindblad Gunnar Zimmerman

Föredragande

§ 9 Marinens proviantbod i Karlskrona

Försvarets civilförvaltning

Proviantboden torde vara att betrakta som en i statlig regi driven rörelse
och bör med hänsyn härtill närmast kunna jämställas med de marketenterim.
fl. rörelser, vilka drivas av manskapskassorna. Sistnämnda rörelser redovisas
liksom proviantboden i särskilda räkenskaper vid sidan av statsmedelsrakenskapen.
Marketenterirörelsernas resultat bokföras emellertid på särskilda
diversemedelstitlar i statsmedelsräkenskapen, under det att någon motsvarighet
härtill icke gäller beträffande proviantboden. Det synes lämpligt,
att proviantbodens rörelse redovisas på liknande sätt.

De månatliga bokslutstablåerna för proviantboden insändas för närvarande
efter varje budgetars slut till marinförvaltningen. Någon fortlöpande

51

kontroll av verksamheten sker sålunda icke vare sig hos marinförvaltningen
eller civilförvaltningen. Civilförvaltningen anser emellertid, att härför böra
gälla motsvarande bestämmelser som beträffande manskapskassornas rörelser.
Proviantboden bör sålunda insända revisionsberättelser med däri ingående
bokslut till marinförvaltningen och civilförvaltningen inom en månad
efter det bokslutet verkställts.

Med hänsyn till den tid, som förflutit sedan nuvarande föreskrifter för
proviantboden fastställdes år 1951, böra desamma även i övrigt överses, varvid
från redovisningen av manskapskassornas rörelser vunna erfarenheter
böra utnyttjas.

Civilförvaltningen biträder revisorernas uttalande, att den centrala kontrollen
av proviantboden bör handhavas av civilförvaltningen.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och förste
byråsekreteraren Boiinder, den sistnämnde föredragande, krigsrådet Brunskog
samt byrådirektören Nilsell. Stockholm den 13 januari 1959.

RAGNAR LUNDBERG

C. Boiinder /• von Eggers

Marinförvaltningen

Proviantbodens allmänna ställning i den statliga förvaltningen

Ur beredskapssynpunkt är det av vikt, att de marina livsmedelsmagasinen
ha största möjliga fredslager. Detta önskemål är av särskilt stor betydelse
för magasin, som ligga inom områden, vilka ur livsmedelssynpunkt äro underskottsområden.
Exempel på dylikt område är Blekinge, varför ett bibehållande
av så hög fredslagring som möjligt vid här beläget marint regionalmagasin
(Karlskrona) är ett starkt önskemål. Denna lagerhållning fordrar
emellertid, att jämväl den fredsmässiga omsättningen är av sådan storleksordning,
att livsmedlen icke förfares genom bristande omsättningsmöjligheter.
Vid sidan av utlämningen till militära matinrättningar, mässar, försvaret
icke tillhörande statliga institutioner (t. ex. fångvårdsanstalter) m. fl.
utgör försäljningen vid proviantboden till enskilda en betydande omsättningsfaktor,
vars storlek 1957 representerade ca 28 % av livsmedelsmagasinets
omsättning.

I provianIboden försäljas även de produkter, som framställas vid livsmedelsindustrierna
i Karlskrona, varigenom möjliggöres ett bättre ekonomiskt
utnyttjande av det i dessa industrier investerade kapitalet och som en följd
härav förmånligare prissättning på sagda produkter, till fromma icke minst
för industriernas statliga avnämare.

Försäljningen i proviantboden regleras av vederbörande militära myndighet,
intendenturförvaltningen vid marinkommando Syd.

Då ärenden som angå anskaffning, förrådshållning, vård och försäljning
av livsmedel hänföras till intendenturförvaltning, synes den verksamhet,
som bedrives av marinens proviantbod i Karlskrona, böra anslutas till övrig
intendenturförvaltning och organisatoriskt helt inlemmas i statsförvaltningen.
Överensstämmelse med försäljning till enskilda direkt från livsmedelsupphörd,
såsom är förhållandet vid andra marina förvaltningar, skulle
härigenom ernås.

Redovisning och kontroll

Grundläggande föreskrifter för verksamheten — vid sidan av i förvaltningsreglemente
för marinen intagna — ha fastställts 1951 av marinförvalt -

52

ningen efter samråd med försvarets civilförvaltning. I nämnda föreskrifter
ingående del avseende redovisning av proviantbodens inkomster, utgifter,
kapital, varulager in. in. utarbetades efter samma princip, som då gällde för
redovisning av manskapskassors och marketenteriers vid marinen tillgångar
och skulder. Fr. o. in. den 1 januari 1955 skedde emellertid i vad avser
de senare den ändringen, att marinens manskapskassor redovisas i statsm,
edelsräkenskapen, under det att marketenterirörelserna alltjämt redovisas
i särskilda räkenskaper för varje rörelse.

Revisorerna ha i samband med jämförelse mellan proviantboden och manskapskassorna
vid försvaret erinrat om, att den tekniska och kamerala
granskningen ävensom den centrala kontrollen av proviantbodens verksamhet
icke är förlagd till försvarets civilförvaltning och rekommendera, att
central kontroll över verksamheten i fråga förlägges dit. Enligt instruktionen
för detta ämbetsverk har det att utöva kameral revision, kontroll över
förvaltning av läger- och manskapskassor skall jäml. 4 § 2 reglementet för
nämnda kassor utövas av central myndighet, varmed enligt 2 § förstås bl. a.
marinförvallningen gemensamt med försvarets civilförvaltning, alltså ej
försvarets civilförvaltning ensam. Marinförvaltningen vill i detta sammanhang
framhålla, att proviantbodens räkenskaper — i likhet med av manskapskassa
bedriven marketenterirörelse — lokalt är underkastad revision.
I central instans utövas kontroll och ledning av verksamheten enligt för
marinförvaltningen gällande arbetsordning — i överensstämmelse med rörelsens
natur — av marinförvaltningens intendenturavdelning med däri ingående
förplägnadssektion och förrådskontrollkontor. På det senare ankommer
bl. a. att granska proviantbodens bokslutstablåer, vilka årligen skola
insändas till ämbetsverket, ävensom i gransknings- och kontrollhänseende
verkställa inspektioner på platsen.

Genom nådigt brev den 18 februari 1955 har Kungl. Maj :t fastställt bestämmelser
rörande redovisning av tillgångar och skulder m. in. vid kronobageriet
och kronocharkuteriet i Karlskrona varvid bl. a. föreskrevs att tillgångar
och skulder samt inkomster och utgifter skall redovisas på särskilda
diversemedelstitlar. Vid ett genomförande av proviantbodens ovan
föreslagna organisatoriska inlemmande i statsförvaltningen och dess anslutning
till intendenturförvaltningen vid marinkommando Syd synas inga
principiella hinder föreligga för ett fastställande av redovisningsföreskrifter
för proviantboden analoga med dem som gälla för nyssnämnda livsmedelsindustrier.
På så sätt skulle också den centrala kontrollen och revisionen
automatiskt komma att verkställas enligt de principer, som gälla för dessa
industrier. Verksamhetens i proviantboden nära anknytning till produktionen
vid livsmedelsindustrierna får i detta sammanhang ånyo framhållas.
Ämbetsverket får därför föreslå

att proviantboden i Karlskorna organisatoriskt anslutes till intendenturförvaltningen
marinkommando Syd och helt inlemmas i statsförvaltningen;

att proviantbodens tillgångar och skulder samt inkomster och utgifter
redovisas å särskilda diversemedelstitlar;

att åt marinförvaltningen uppdrages att utfärda de ytterligare föreskrifter
som erfordras angående prissättning, affärsbokföring m. m. samt
att den centrala kontrollen verkställes av marinförvaltningen och försvarets
civilförvaltning i enlighet med för dem gällande instruktioner.

I ärendets slutliga handläggning hava deltagit undertecknad tf. souschef,
Malm och Hallgren, den sistnämnda föredragande. Stockholm den 27 januari
1959.

JARL BRING

B. Lång

53

Chefen för marinkommando Syd

1. Revisorerna ha erinrat om, att de tidigare ifrågasatt omprövning av
den principiella frågan, huruvida sådan försäljning från Kronans förråd
m. in., varom här är fråga, alltjämt bör fortgå. I denna del konstatera Revisorerna
nu endast, att vad från visst håll gjorts gällande, nämligen att
försäljningsverksamheten i viss utsträckning skulle vara subventionerad
av statsmedel, icke är riktigt. De skäl för en avveckling av försälj ningsverksamheten,
som härpå ansetts kunna grundas, finna Revisorerna därför
omotiverade.

I principfrågan må från min sida härutöver endast ytterligare betonas
den ytterst betydelsefulla roll, som försäljningen i proviantboden har för
en ökad omsättning av i härvarande livsmedelsmagasin lagerhållna livsmedel
och därmed för en högre beredskapsmässig fredslagring än vad eljest
skulle vara möjlig samt jämväl för ett tillfredsställande ekonomiskt
utnyttjande av försvarets livsmedelsindustrier i Karlskrona med därav
följande lägre priser för de producerade varor, som utlämnas till Kronans
förplägnadsanstalter. I sistnämnda avseende torde jämväl få hänvisas till
statsutskottets utlåtande under punkt 7 i nr B 34/1958.

2. I avvaktan på ett framtida ställningstagande till, huruvida försäljningen
till enskilda skall bibehållas eller icke, ha Revisorerna nu uttalat,
att frågan om proviantbodens i Karlskrona allmänna ställning i den statliga
förvaltningen, vilken enligt Revisorernas mening vore oklar, borde utredas.
Därest det därvid skulle visa sig, att proviantbodens rörelse vore
att jämställa med manskapskassornas rörelse, borde de för nämnda kassor
tillämpade redovisningsföreskrifterna göras gällande även för proviantboden
och den centrala kontrollen över verksamheten förläggas till försvarets
civilförvaltning.

I fråga om vad sålunda ifrågasatts må följande anföras.

Den ställning, som proviantboden f. n. intager i den statliga förvaltningen,
är säregen dels i personalavseende, dels i redovisningsmässigt hänseende.
Proviantbodens personal — föreståndare och biträden — har icke
ansetts inneha statsanställning i egentlig mening, ehuiuväl densamma i enlighet
med vad i särskild ordning fastställts skall i pensionshänseende betraktas
såsom arbetare i statens tjänst. Redovisningen av rörelsen sker helt
lokalt och är i kameralt hänseende icke föremål för central kontroll.

Mot revisorernas uttalade uppfattning att proviantbodens ställning i berörda
avseenden nu bör klarläggas och rörelsen på ett annat sätt inordnas
i den statliga förvaltningen är från min sida intet att erinra.

3. I fråga om proviantbodens inordnande i redovisningsmässigt avseende
föreligga alternativa möjligheter.

Ett alternativ är att marinförvaltningens nuvarande föreskrifter för proviantboden
kompletteras med föreskrift om utvidgad central kontroll genom
ämbetsverkets försorg av proviantbodens räkenskaper. Härigenom
skulle på enklaste sätt tillgodoses statsrevisorernas uttalade önskemål att
dylik kontroll hör vara för handen.

Ett annat och längre gående alternativ har berörts av statsrevisorerna,
då del ifrågasatts att de för manskapskassorna gällande redovisningsbcstämmelserna
kunde tänkas tillämpas även för proviantboden. Denna ordning
skulle redovisningsmässigt innebära, att proviantbodens tillgångar och
skulder samt resultatet av rörelsen enligt den särskilt förda rörelsebokföringen
skulle redovisas på diversemedelstillar i stalsräkenskapen. Mot redovisningsformen
som sådan kan ingen erinran riktas. Statsrevisorerna ha
emellertid förutsatt, att av redovisningsformen jämväl skulle följa eu lik -

54

het i övrigt med manskapskassorna och att den centrala kontrollen över
rörelsen såsom en följd därav skulle åvila försvarets civilförvaltning. Då
proviantbodens verksamhet varken i avseende på ändamål eller i fråga om
tillhandahållna varor eller i övrigt har några som helst beröringspunkter
med de av manskapskassorna bedrivna rörelsegrenarna, kan jag icke finna
några bärande skäl som tala för en sådan ordning, vilken skulle innebära,
att en verksamhet av så renodlad livsmedelskaraktär som den varom här
är fråga, skulle handhavas av annan centralförvaltningsmyndighet än den,
som enligt gällande instruktion har att handlägga frågor av härberörda
slag, nämligen marinförvaltningen. Det må i sammanhanget ytterligare
fastslås, att verksamheten i proviantboden såväl till sitt ursprung som till
sin nuvarande karaktär är en från härvarande livsmedelsmagasin till särskilt
organ överflyttad verksamhetsdel. Därest den här berörda redovisningsformen
skulle komma att anbefallas, bör den centrala kontrollen
följdriktigt åvila marinförvaltningen, som genom sitt förrådskontrollkontor
torde besitta den för den centrala kontrollens utövande erforderliga
expertisen.

Ytterligare en annan tänkbar redovisningsform för proviantboden är att
på diversemedelstitlar i statsräkenskapen icke blott såsom ovan sagts
redovisa tillgångar och skulder samt resultatet av rörelsen utan fortlöpande
även inkomster och utgifter. En sådan redovisningsform, som närmast
kommer att överensstämma med den för härvarande livsmedelsindustrier
gällande, skulle medföra att verifikationshandlingarna inflöte i statsräkenskapen,
varigenom enligt gällande instruktioner den kamerala granskningen
kornme att utföras av försvarets civilförvaltning, under det att den centrala
kontrollen i övrigt komme att åvila marinförvaltningen, som jämväl skulle
ha att meddela för driften och i övrigt erforderliga bestämmelser.

Därest det första alternativet ovan icke anses vara tillfyllest, synes mig
det sist skisserade vara att förorda.

4. I vad rör proviantbodens personal är det av största vikt, att det nu
fastställes, att föreståndaren för och de anställda biträdena i proviantboden
inneha statsanställning i verklig mening. Härutinnan äro de nuvarande
förhållandena icke tillfredsställande. Det må i sammanhanget erinras om,
att nådigt förslag om upptagande av föreståndaren för provianlboden på
personalförteckningen över sakanslagsavlönad personal ingivits av marinförvaltningen
den 11/12 1956. Förslaget föranledde dock ingen Kungl.
Maj :ts åtgärd. Härigenom är bl. a. frågan om föreståndarens pensionsförhållanden
alltjämt icke tillfredsställande löst.

5. I samband med att proviantboden inordnas i den statliga förvaltningen
på sätt här ifrågasatts uppkommer även frågan om, huru skall förfaras
med det kapital, som proviantboden innehar vid tiden för övergången till
den nya ordningen. Detta kapital torde knappast med hänsyn till rådande
uppfattning i övrigt angående proviantbodens hittillsvarande status vara
att anse såsom statsmedel i egentlig mening. Ställningstagande till detta
spörsmål torde emellertid få anstå, intill dess beslut i principfrågorna föreligger.
Karlskrona den 28 januari 1959.

S. LAGERMAN

K. Segrell

55

§ 10 Elevtillgången vid försvarets läroverk
Försvarets civilförvaltning

Ämbetsverket ifrågasätter, om över huvud taget tillräckliga skäl redan nu
kunna anses föreligga att i försvarsorganisationen bibehålla ett särskilt försvarets
läroverk. Efter genomförande av enhetsskolan med den utbildning,
som denna avses skola bibringa sina elever, torde än mindre skäl vara för
handen att belasta fjärde huvudtiteln med särskilda kostnader för drivande
av en sådan anstalt. I detta sammanhang erinrar civilförvaltningen, att
chefen för armén i utredning 31 maj 1954 angående befälsordningen vid
armén framhållit, att alla officersaspiranter, då de börja sin militära utbildning,
borde starta från samma allmänbildningsnivå och att de, som
ägde intellektuella förutsättningar men icke genom egen försorg kunde
vinna nödvändig allmänbildning, borde beredas möjlighet till undervisning
på statens bekostnad före påbörjandet av den egentliga yrkesundervisningen.
Chefen för armén har härvid som en framkomlig väg angivit en
sådan utvidgning av systemet med statliga stipendier, att alla som kunde
komma i fråga för officersutbildning finge komplettera sina allmänna kunskaper
vid de vanliga gymnasierna. För vissa elever borde ett statligt
internatgymnasium inrättas. I samband härmed bleve försvarets läroverk
ej erforderligt.

Frågan om sagda läroverk även i fortsättningen behöver vara inordnat
inom försvarsorganisationen och därmed sammanhängande frågor torde i
anslutning till det anförda i första hand böra klarläggas av vederbörliga
militära myndigheter i samverkan med skolöverstyrelsen. Därvid synes
böra särskilt undersökas, om läroverket icke lämpligen bör ombildas till
ett civilt statligt internatläroverk, främst avsett för blivande officersaspiranter
(militära elever) samt — därest den av riksdagsrevisorerna framkastade
tanken härpå skulle vinna genklang — elever från den civila statsförvaltningen.
Fjärde huvudtiteln bör därvid självfallet belastas allenast
med kostnaderna för de elever, som komplettera sin utbildning för erhållande
av tjänster inom försvaret.

Skulle en sådan utredning likväl ge vid handen, att försvarets läroverk
i nuvarande form måste bibehållas inom försvarsorganisationen, synes det
uppenbart, att åtgärder böra vidtagas för ett bättre utnyttjande av läroverket
än som f. n. är möjligt. I detta hänseende vill civilförvaltningen framhålla,
att ämbetsverket i underdånigt utlåtande 14 december 1957 över ett
av chefen för flygvapnet avgivet förslag angående bl. a. inrättande av ett
flygvapnets läroverk i Herrevadskloster, till vilken bl. a. fältflygar- och
flygnavigatörsutbildningen skulle förläggas bl. a. anförde följande.

»Vad därefter angår den föreslagna utbildningsorganisationen har civilförvaltningen
ställt sig tveksam till tanken att förlägga densamma till Herrevadskloster,
---. Enligt civilförvaltningens mening skulle det i och

för sig ligga nära till hands att förlägga den nya utbildningsorganisationen
till Uppsala med den allmänbildande undervisningen anknuten till försvarets
läroverk och militärutbildningen samt flyggallringen förlagd till F 1(5.
Emellertid ha i utredningen framförts olika skäl mot en förläggning till
Uppsala. Dessa skäl ha sedermera vid muntliga överläggningar mellan representanter
för civilförvaltningen och flygstaben ytterligare utvecklats,
därvid särskilt understrukits omöjligheten att till F lfi/F 20, där under senare
tid färdigställts vissa med nuvarande verksamhet förknippade speciella
anordningar, förlägga ytterligare flygverksamhet. Från flygstabens
sida har vidare på därom gjorda förfrågningar uppgivits, alt verkställda

56

beräkningar givit vid handen, att det i förslaget angivna alternativet vore
det minst kostnadskrävande av olika tänkbara lösningar.»

Över samma förslag avgav överbefälhavaren 30 december 1957 underdånigt
utlåtande, i vilket anfördes, att beslut om det föreslagna läroverkets
omfattning borde anstå i avvaktan på närmare utredning om bl. a. behovet
av flygande personal i framtiden och den framtida användningen av försvarets
läroverk.

Sedermera har chefen för flygvapnet i underdånig skrivelse 8 november
1958 avgivit förslag till ändringar i flygvapnets organisation i anslutning
till 1958 års försvarsbeslut och bl. a. föreslagit förläggning av fältflygaroch
fältnavigatörsutbildningen till F 14 i Halmstad. Enär detta förslag i
viss mån anslöt sig till civilförvaltningens tidigare uttalade tankegång att
förlägga utbildningen till någon befintlig flottilj eller utbildningsanstalt,
har civilförvaltningen med hänsyn jämväl till ovan redovisade synpunkter
från flygvapnets sida i yttrande till överbefälhavaren förklarat sig icke ha
något att erinra mot förslaget. Civilförvaltningen vill emellertid i detta
sammanhang framhålla, att lokaliseringsutredningen för statlig verksamhet
i sitt underdåniga utlåtande 12 december 1958 över chefens för flygvapnet
sistberörda förslag uttalat, att det ej vore uteslutet, att man genom
en annan förläggning än i Halmstad av den förberedande fältflygarskolan
ocli/eller trupputbildarskolan skulle kunna skapa förutsättningar för en
lokalisering till nämnda stad i stället för Stockholm av vissa flygvapnets
skolor. I anslutning härtill har nämnden anfört bl. a. följande.

»Vid försvarets läroverk i Uppsala finnes disponibel en avsevärd utbildningskapacitet.
som för närvarande ej kan utnyttjas. Det torde vara möjligt
att genom lämpliga organisatoriska åtgärder undvika eller häva de
nackdelar, som enligt flygvapenchefens mening är förknippade med en förläggning
till Uppsala av den förberedande fältflygarutbildningen.»

Vad lokaliseringsnämnden sålunda anfört ansluter helt till de tankegångar,
civilförvaltningen framförde i sitt ovannämnda underdåniga utlåtande
13 december 1957. Civilförvaltningen förordar därför — under den
ovan angivna förutsättningen att försvarets läroverk skall bibehållas — att
en kompletterande utredning rörande flygvapnets organisationsfrågor kommer
till stånd genom chefens för flygvapnet försorg med särskilt sikte på
att utnyttja försvarets läroverk för lämplig av flygvapnet bedriven utbildning.
Jämsides härmed torde i samverkan mellan de militära myndigheterna
och skolöverstyrelsen böra undersökas olika åtgärder för att möjliggöra
ett bättre utnyttjande av försvarets läroverk genom att upplåta detsamma
för utbildning även av civila elever utan att därvid de militära elevernas
utbildning hindras. Skulle sådan anordning komma till stånd, hör
fjärde huvudtiteln tillgodoföras ersättning för de kostnader för läroverket,
som kunna hänföras till de civila eleverna.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och byrådirektören
Krook, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Hallin.
Stockholm den 23 januari 1959.

RAGNAR LUNDBERG

Carl-Otto Krook U. Sarwc

Chefen för armén

Arméns behov av Försvarets läroverk

Arméns behov av Försvarets läroverk på längre sikt är helt avhängigt av
1954 års befälsutrednings ställningstagande till och statsmakternas beslut
i frågan om arméns befälsordning och därav hetingat utbildningsbehov. T

57

arméchefens utredning 1954 angående befälsordningen inom armén föreslogs
emellertid att officerskåren i princip skalle rekryteras av ynglingar
med studentexamen från högre allmänt läroverk. Sedan enhetsskolan genomförts
borde blivande underofficerare kunna beordras till underofficersskolan
utan kompletterande undervisning av den art som nu äger rum vid
Försvarets läroverk. Mot bakgrund härav vore Försvarets läroverk ej längre
erforderligt.

Oavsett hur frågan om arméns befälsordning utvecklas, föreligger under
de närmaste åren behov av utbildning vid Försvarets läroverk av minst
samma omfattning som under de senaste åren. Att exakt ange antalet elever
är ej möjligt. Vad angår S-linjen är elevantalet avhängigt av det antal
elever utan studentexamen, som vid kadettskolorna förklaras lämpliga och
som är villiga att undergå utbildning till officer på aktiv stat. Mot bakgrund
av det skärpta läget på arbetsmarknaden är det sannolikt, att elevantalet
kommer alt stiga. Vid A- och R-linjerna beror elevantalet på det
antal underofficersbeställningar, som kan nybesättas vid förbanden de närmaste
åren. Ett stort antal pensionsavgångar förestår inom underofficerskåren
under 1960-talet. Kungl. Maj :t har därför medgivit en temporär överrekrytering
av underofficerskåren fram t. o. in. 1963. Detta medför ökad
elevtillströmning till Försvarets läroverk på A- och R-linjerna.

Framtida användning av Försvarets läroverks byggnader

I syfte att rationalisera stabstjänstutbildningen inom armén föreligger
inom arméledningen planer att skapa en Arméns stabsskola. Till denna
skola skulle förläggas den kursverksamhet för statbefäl och reservbefäl i
allmän stabstjänst, underrättelsetjänst, transportledningstjänst, kommendantstjänsl
in. in., som f. n. är spridd till ett flertal andra skolor där utbildningen
ej har hemortsrätt, liksom även grundläggande utbildning av
värnpliktiga stabsbiträden och tolkar samt viss repetitionsutbildning för
högre staber.

Angiven utbildning är i hög grad beroende av goda utbildningsanordningar
— stabshallar, stabsövningsnät, lektionssalar in. in. — samt möjligheterna
att disponera stabsbiträden och tolkar samt signal- och kryplopersonal
som övningstrupp.

Från många synpunkter synes en rationell lösning vara att förlägga Arméns
stabsskola till Arméns underofficersskola i Uppsala. Härvid skulle
skolan baseras på den befintliga stabsbiträdesskolan, varvid dess erfarenheter
utnyttjas och dess resurser utbygges. Goda möjligheter att disponera
signal- och kryptopersonal föreligger genom närheten till Upplands signalregemente
och Arméns signalskola. Tolkar utbildas f. n. försöksvis vid
stabsbiträdesskolan.

I arméehefens utredning 1954 angående befälsordningen inom armén har
anförts, alt de byggnader, som nu disponeras av Försvarets läroverk framdeles
alltjämt bör utnyttjas för försvarets del. Mot bakgrund av vad ovan
anförts är det från chefens för armén synpunkt angeläget att vid Försvarets
läroverk framdeles övertaliga lokaler kan disponeras för Arméns stabsskola.
Chefen för armén avser att återkomma i detta ärende sedan närmare
utredning skett angående Arméns stabsskola. I detta sammanhang
kan anföras att stabsbiträdesskolan f. n. disponerar vissa lektionssalar i
läroverksbyggnaden efter underhandsöverenskommelse mellan chefen för
AUS ocli rektor för Försvarets läroverk. Därest dessa utrymmen skulle utnyttjas
för undervisning av civila elever enligt statsrevisorernas förslag
uppstår med nuvarande utbildningsvolym vid stabsbiträdesskolan en brist
på tre lektionssalar som ej kan täckas inom av Armens underofficersskola
eller Upplands signalregemenle disponibla utrymmen. Leklionssalsbehovet

58

måste täckas genom nybyggnad. Kostnaderna härför beräknas överslagsmässigt
till 200 000 kr. och kan ej bestridas av arméns anslag.

Civila elever till Försvarets läroverk

Riksdagens revisorer anser, att en önskvärd elevökning vid Försvarets
läroverk bör åstadkommas genom att också civila elever beredas tillträde
till läroverket. I syfte att medverka till ett rationellt och ekonomiskt utnyttjande
av landets läroverksresurser har chefen för armén intet att erinra
mot detta, under förutsättning att eventuella civila elever ej inkräktar
på de elevplatser som armén behöver, att med de civila elevernas utbildning
förenade kostnader ej kommer att belasta arméns anslag ävensom att armén
alltjämt kan disponera tre lektionssalar i läroverket. Ett eventuellt
mottagande av civila elever vid Försvarets lärovérk får dessutom endast
ske som ett provisorium och temporärt i avvaktan på slutligt ställningstagande
beträffande läroverkets framtid och ej heller ändra nuvarande studieordning
för arméns elever.

I detta sammanhang må framhållas att Försvarets läroverk är anslutet
till Arméns underofficer sskola, till vilken jämväl den ovan nämnda stabsbiträdesskolan
m. m. är förlagd. Den totala belastningen från armén på
Arméns underofficersskola är sådan att — för den händelse civila elever
skulle mottagas vid Försvarets läroverk — inga möjligheter föreligger för
dessa att disponera förläggnings-, utspisnings- eller gymnastiklokaler vid
skolan.

Sammanfattning

Ställning till Försvarets läroverks utnyttjande framdeles kan ej tagas
förrän 1954 års befälsutredning framlagt sitt betänkande och statsmakterna
fattat beslut i arméns befälsfråga.

Från chefens för armén sida föreligger önskemål att utnyttja Försvarets
läroverks lokaler för en framtida Arméns stabsskola, i vilken fråga chefen
för armén efter närmare utredning avser att återkomma.

Chefen för armén har intet att erinra mot att f. n. disponibel utbildningskapacitet
vid Försvarets läroverk såsom ett provisorium och temporärt disponeras
för civila elever under förutsättning att detta ej inkräktar på arméns
behov av elevplatser, ej belastar arméns anslag och ej ändrar nuvarande
studieordning för arméns elever samt att chefen för armén alltjämt
kan disponera vissa lektionssalar i läroverket. Stockholm den 31 januari
1959.

På uppdrag av chefen för armén

G. ÅKERMAN

Chef för arméstaben

Göran Tydén

Chefen för marinen

Chefen för marinen har i princip intet att erinra gentemot riksdagens
revisorers förslag att också civila elever skola beredas tillträde till försvarets
läroverk. Härvid förutsättes, att sådana elever får fullgöra sina studier
på villkor likartade dem, som gäller för de militära eleverna, samt att
undervisningen och organisationen även för framtiden i första hand bestämmes
av försvarsväsendets behov. Det förutsättes vidare att inga kostnader
kommer att belasta försvarets anslag. Stockholm den 28 januari 1959.

STIG H: SON-ERICSON

Stig Bergclin

59

Chefen för flygvapnet

När man bedömer möjligheterna att utnyttja Försvarets läroverks lokaler
för här ifrågavarande ändamål bör man icke begränsa övervägandena
enbart till de närmaste åren. Även utvecklingen på längre sikt måste beaktas
och hänsyn tagas till frågan om försvarets och därvid bl. a. flygvapnets
framtida organisation och personalbehov. Flygvapnets utbildningsbehov
på längre sikt är beroende av resultatet av pågående utredningar om
flygvapnets krigs- och fredsorganisation m. m. Redan nu kan överblickas
att behov av ökning föreligger av sådan personal, som får viss del av sin
allmänbildande undervisning vid Försvarets läroverk, d. v. s. blivande officerare
och underofficerare. De ökade personalbehoven är f. n. mest påtagliga
inom stridsledningsorganisationen. Vidare kommer ett mera allmänt
införande av robotar i flygvapnets organisation att ställa ytterligare krav
oå personalökningar. Beträffande behovet av personalökningar kan framhållas,
att chefen för flygvapnet redan för budgetåret 1959/60 föreslagit
tillkomst av bl. a. 39 underofficersbeställningar och 23 officersbeställningar.
Ett nytillskott av officerare och underofficerare kommer att direkt
påverka behovet av elevplatser vid Försvarets läroverk.

Den nuvarande personalorganisationens struktur — främst i fråga om
underofficerskåren — kommer vidare att medföra ett stort antal pensionsavgångar
under 1970-talet. Detta förhållande kommer att medföra ett stort
rekryterings- och utbildningsbehov under eu följd av år. I detta sammanhang
må även framhållas, att de beslutade förbandsindragningarna icke
medför minskat behov av fast anställd personal av de kategorier, som erhåller
del av utbildningen vid Försvarets läroverk.

Den fortgående tekniska utvecklingen ställer allt större krav på grundläggande
utbildning av flygvapnets personal. Det kan därför inte uteslutas,
att behov framdeles kommer att uppstå av en vidgad allmänbildande undervisning
för de kategorier, som redan nu erhåller sin utbildning vid Försvarets
läroverk. Även helt nya personalkategorier, med motsvarande behov
av utbildning, kan komma att införas.

Av vad ovan sagts framgår, att behovet av elevplatser vid Försvarets läroverk
för flygvapnets del kommer att öka. I vilken utsträckning detta kommer
att ske, kan f. n. icke angivas utan detta bör närmare utredas och en
prognos för försvarets behov av elevplatser på längre sikt bör göras innan
slutlig ställning tages i denna fråga. Chefen för flygvapnet har emellertid
intet att erinra mot att — i avvaktan på resultatet av här föreslagen utredning
— de lokaler vid Försvarets läroverk, som f. n. icke erfordras för undervisningen
där, tillfälligt ställes till civila läroanstalters förfogande. Stockholm
den 29 januari 1959.

På uppdrag av chefen för flygvapnet

S. MÖLLER

Souschef vid flygstaben

Folke Ej vinsson

Styrelsen för försvarets läroverk

Frågan gäller upplåtelse åt annan myndighet av lokaler vid Försvarets
läroverk, som åtminstone för närvarande icke behövas för undervisningen.
Tidpunkten är emellertid icke lämplig för ett avgörande på lång sikt. Ovisshet
råder beträffande viktiga detaljer inom försvarets organisation. Vissa
hithörande frågor stå inför sitt avgörande, så den om ett »Flygvapets läro -

60

verk» och kanske även den om utbildning av arméingenjörer i försvarets
egen regi, varjämte 1954 års befälsutredning väntas komma med sitt betänkande.
Det vore kortsynt att nu genom långtidsupplåtelser stänga vägen för
vad som i samband härmed kan komma att föreslås beträffande Försvarets
läroverk. Styrelsen får därför i underdånighet anhålla, att avgörandet uppskjutes
till våren 1960.

För läsåret 1959—60 är styrelsen emellertid villig att åt myndighet i Uppsala,
som därav har behov, upplåta intill tre klassrum och har givit rektor
fullmakt i sådant avseende.

Slutligen vill styrelsen framhålla, att om trots styrelsens betänkligheter
långtidsupplåtelse redan nu skulle ifrågasättas, sådan bör avse elever, som
kunna följa Försvarsläroverkets årsrytm — icke någon filial av läroverket
för vuxna i Norrköping med dess säregna periodindelning. Styrelsen ansluter
sig i detta hänseende till Försvarsläroverkets kollegium och hänvisar till
dess uttalande (bilaga). Stockholm den 22 januari 1959.

G. ÅKERMAN

Erik Terner

Bilaga

Uttalande från försvarsläroverkets kollegium

Med anledning av vad Riksdagens revisorer under § 10 i sin berättelse för
1958 anfört anhåller kollegiet vid Försvarets läroverk vördsamt att få framföra
följande synpunkter.

Minskningen i elevantalet vid FL under 1950-talet har i huvudsak gällt
två av läroverkets fyra linjer. Marinens tekniska linje, som år 1950 hade 134
elever, har helt överförts till Karlskrona, och på A-linjen har elevantalet reducerats
från ca 300 till ett 60-tal. Däremot har elevantalet på S-linjen och
R-linjen icke undergått några större förändringar. Smärre variationer har
visserligen förekommit, men sammanlagda elevantalet på dessa linjer är
t. n. nästan exakt vad det var läsåret 1946—47 och större än det varit under
de senaste 6 åren.

De senaste årens utveckling och läroverkets nuvarande organisation gör,
att man nog bör räkna med att kunna bereda plats för 11 klasser på S-linjen
under de närmaste åren (3 i 2 S, 2 i vardera 3 Sn och 4 Sn samt 2 i vardera
3 Ss och 4 Ss).

R-linjen bär f. n. 6 klasser, och intet tyder på att detta klassantal skulle
märkbart ändras inom överskådlig tid.

Slutligen har A-linjen f. n. 3 klasser. På denna linje kan det tänkas, att
klassantalet ökar eller minskar med en klass under de närmaste åren. Mer
än 4^ klasser torde denna linje dock knappast komma att omfatta.

Då enhetsskolan helt genomförts och realexamen därmed försvunnit ur
svenskt skolväsen, kommer sannolikt A-linjen att helt försvinna och R-linjens
omfattning och målsättning att ändras. Hur dessa förändringar kommer
att påverka läroverkets organisation och klassantal, saknar kollegiet
f. n. all möjlighet att bedöma. Saken är ej heller aktuell, eftersom en fullständigt
genomförd enhetsskola först om ca 15 år får konsekvenser för den
militära befälsutbildningen.

Läroverket torde sålunda för avsevärd tid framåt behöva högst 21 klassrum
för sin verksamhet, om denna enbart skall omfatta militära elever.
Eftersom läroverksbyggnaden har 27 klassrum utöver vissa specialsalar,

61

finns följaktligen utrymme för ytterligare 6 klasser. De till läroverket hörande
institutionerna är fullt tillräckliga för en sådan ökning av klassantalet.

De 6 klassrum, som läroverket ej använder, disponeras f. n. för vissa till
AUS förlagda kurser. Dessa kurser administreras emellertid ej av läroverket
och ha heller icke behov av någon till läroverket hörande undervisningsmateriel.
Deras undervisning kan följaktligen utan olägenhet förläggas till
annan lokal. Ur samhällelig synpunkt borde det vara fördelaktigast att utnyttja
de friblivna klassrummen för rent gymnasial utbildning, varvid läroverkets
institutioner och utrustning skulle komma till ökad användning.
Detta synes så mycket mer angeläget, som vårt lands resurser för produktion
av studenter, speciellt på reallinjen, för närvarande anses otillräckliga.

Beträffande eventuella civila elever vid FL anser kollegiet, att det ur
många synpunkter vore önskvärt, att dessa ej blott hade samma lästider som
de militära eleverna utan även fick fullgöra sina studier på likartade villkor.
Platserna vid läroverket borde därför i första hand reserveras för yngre studiebegåvade
tjänstemän i statlig eller kommunal tjänst, vilka visat sig väl
lämpade för befordran till mera kvalificerade platser. Dessa elever borde i
likhet med de militära eleverna få fullgöra sina studier i tjänsten och med
bibehållna löneförmåner.

En dylik möjlighet för begåvade tjänstemän utan studentexamen att inom
tjänsten kvalificera sig för poster, som tillhöra studentkarriären, skulle ej
blott vara tilltalande ur demokratisk synpunkt utan säkerligen även i hög
grad gynna de civila verkens möjligheter till god personalrekrytering.

För undvikande av störningar i läroverkets ordinarie verksamhet borde
de civila eleverna ha samma lästider och samma läsår som de militära
eleverna. Visserligen kan studietiden vid FL synas kort, men erfarenheten
har visat, att om studierna ingår som ett led i utbildningen för en viss tjänst,
så innebär den fasta målsättningen en utomordentlig stimulans i arbetet, vilket
bedrives med helt annan effektivitet än om vederbörande strävat mot ett
mer eller mindre diffust mål i en avlägsen framtid. Därtill kommer, att elever
i åldern 20—25 år har en väsentligt större receptivitet och arbetsförmåga
än elever i den vanliga gymnasieåldern.

Kollegiet ställer sig däremot mycket skeptiskt till tanken på en undervisning
i likhet med den, som bedrives av gymnasiet för vuxna i Norrköping.
Arbetet vid nämnda läroverk avviker så starkt från undervisningen vid FL,
att det ej kan anslutas till FL:s verksamhet utan stora såväl pedagogiska
svårigheter som förmodligen även administrationskostnader.

Kollegiet vill sammanfattningsvis föreslå, att läroverket öppnas även för
yngre tjänstemän från civila verk, och att dessa civila elever erhålla tillträde
till FL på i huvudsak samma villkor, som hittills gällt för läroverkets
militära elever. Vidare föreslår kollegiet, att den nya verksamheten till en
början får en försöksmässig karaktär, så att tills vidare endast en klass
intages årligen, till dess erfarenheter av denna verksamhet erhållits. Därigenom
skulle man också undvika alt genom eu allt för genomgripande omorganisation
förhindra militära myndigheters eventuella planer att utöka
den gymnasiala utbildningen vid läroverket. Uppsala den 15 januari 1959.

Statskontoret

Läroverkets rektor har i eu till revisorerna överlämnad promemoria anfört,
att lokalförhållandena kraftigt tala för den av revisorerna ifrågasatta
ökningen av elevantalet. Därest de av statsbiträdesskolan nu disponerade lo -

62

kalerna — sex klassrum — friställdes för läroverkets räkning, skulle, enligt
rektor, ytterligare minst 120 elever kunna beredas undervisning.

I betraktande bl. a. härav synes det uppenbart — som revisorerna anfört
— att läroverket i fråga om lokaler är överdimensionerat i förhållande till
antalet elever samt att åtgärder böra vidtagas för att öka elevantalet. Revisorerna
anse, att den önskvärda elevökningen bör kunna åstadkommas genom
att också civila elever beredas tillträde till läroverket men ha icke närmare
ingått på frågan hur detta skall tillgå. Enligt statskontorets mening
bör det uppdragas åt vederbörande myndigheter att framlägga förslag härutinnan.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. statskommissarien
Lindblad. Stockholm den 30 december 1958.

IVAR LÖFQVIST

Ragnar Andersson Gunnar Zimmerman

Föredragande

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen har inhämtat yttrande från rektorsämbetet vid läroverket
för vuxna i Norrköping. Rektor anför i sitt yttrande följande:

»Till de första introduktionskurserna höstterminen 1956 vid läroverket
för vuxna skulle enligt bestämmelserna i Kungl. brevet den 15 juni 1956 en
realskoleklass samt två gymnasieklasser (latin- och realgymnasium) om
vardera högst 26 elever få intagas. Antalet sökande till realskolan var emellertid
så stort, att intagningsnämnden bedömde en extraldass erforderlig,
om ej alltför många behöriga sökande skulle behöva avvisas. Nämnden ingick
i anledning härav till Kungl. Maj :t med underdånig ansökan om medgivande
att få intaga en extra klassavdelning, vartill nådigt tillstånd också
erhölls. Antalet elever var denna termin 81, varav 52 tillhörde realskolan
och 29 gymnasiet (latingymnasiet 13 och realgymnasiet 16 elever). Av de
sökande kunde flertalet behöriga elever beredas plats.

Vid intagningen till motsvarande kurser höstterminen 1957 och höstterminen
1958 var antalet ansökningar så stort, att tillstånd begärdes och beviljades
för två extragrupper i realskolan vardera året. Höstterminen 1957
uppgick elevantalet till 198, varav 126 tillhörde realskolan och 72 gymnasiet
(latingymnasiet 32 och realgymnasiet 40 elever). Innevarande läsår är antalet
elever 274, varav 175 i realskolan och 99 i gymnasiet (latingymnasiet
42, realgymnasiet 57 elever). Även vid de två senaste intagningsperioderna
har det stora flertalet behöriga sökande kunnat beredas plats.

Som en följd av den snabba utbyggnaden har hehovet av lärosalar också
blivit större än vad som från början förutsågs. Under den första förberedande
terminen (vårterminen 1956) disponerades från och med den 15 mars
för expeditionen ett klassrum i Norra kommunala flickskolan. I samband
med den första introduktionskursen höstterminen 1956 överflyttades verksamheten
till Eschelssonska fastigheten vid Gamla torget, i vilken då fanns
12 klassrum jämte 2 mindre rum. Under detta läsår disponerade läroverket
utom expeditionslokaler, vartill tagits i anspråk ett klassrum jämte ett mindre
utrymme, ett klassrum samt under början av höstterminen och senare
delen av vårterminen ytterligare 2 klassrum. Övriga lokaler utnyttjades av
högre allmänna läroverket (5 klassrum -f- 1 lärarrum), folkskolan (2 klassrum)
samt Statens polisskola (3 klassrum). Undervisningen i de naturvetenskapliga
ämnena var till större delen förlagd till högre allmänna läroverket.

63

Läsåret 1957/58 disponerade läroverket för vuxna 3 klassrum jämte en
av två sammanslagna klassrum åstadkommen kombinerad samlings- och
skrivsal, vilken tidvis också användes såsom vanlig lektionssal. Högre allmänna
läroverket förfogade över 4 klassrum jämte lärarrum och folkskolan
över 2 klassrum. Statens polisskola, som endast tillfälligt hade haft sin verksamhet
förlagd till Eschelssonska fastigheten, anvisades av stadens myndigheter
lokaler på annan plats. Även detta år var större delen av undervisningen
i de naturvetenskapliga ämnena förlagd till högre allmänna läroverket.

Innevarande läsår har högre allmänna läroverket 3 klassrum jämte 1 lärarrum
och folkskolan 1 klassrum, medan övrigt utrymme disponeras av läroverket
för vuxna. Den kombinerade samlings- och skrivsalen håller f. n.
på att utrustas för undervisning även i geografi och fysik. 1 klassrum har
detta läsår tagits i anspråk såsom kombinerat lärar- och kollegierum och är
avsett att i fortsättningen fungera även som biblioteksrum. Undervisningen
i geografi och fysik har till större delen kunnat överflyttas till läroverkets
egna lokaler, medan biologi och kemi till huvudsaklig del fortfarande är förlagda
till högre allmänna läroverket.

Även om lokaltillgången under de gångna åren har varit i knappaste laget,
har dock verksamheten vid läroverket för vuxna kunnat fortgå utan
störningar. Den muntliga undervisningen har planerats så att högst 4 grupper
samtidigt befunnit sig i Norrköping.

Ifråga om det kommande läsåret har rektor vid högre allmänna läroverket
vid förfrågan under hand meddelat, att det av detta läroverk nu disponerade
utrymmet om möjligt kommer att friställas från och med slutet av vårterminen
1959. Under förutsättning att så blir fallet samt att intagningen till
läroverket för vuxna blir av högst samma omfattning som tidigare, torde lokalsvårigheterna
för kommande år ej behöva bliva större, än att de kan bemästras
genom planering i god tid.

Annorlunda blir givetvis situationen, om den allmänna linjen skall införas,
varom för närvarande dock intet är bestämt. Man får också räkna med
att det om några år kan bli aktuellt med en kombinerad biologi- och kemiinstitution
med tillhörande musei- och materielrum, för vilket ändamål 2 av
de mindre lektionssalarna planeras tagas i anspråk. Skulle därvid underskott
på lektionssalar uppstå, har dock vid förhandlingar under hand med
stadens myndigheter inhämtats, att dessa är beredda att ställa ytterligare
lokaler i närheten av läroverket för vuxna till disposition.

I anslutning till det ovan sagda har sålunda konstaterats, att läroverket
för vuxna för närvarande ej kan bedömas ha behov av att på grund av lokalbrist
förlägga någon del av verksamheten till det av statens revisorer
föreslagna Försvarets läroverk i Uppsala. Avståndet mellan Norrköping och
Uppsala är också i jämförelse med distanserna i övrigt inom landet så ringa
atl någon större vinst vare sig ifråga om tid eller resekostnader för fjärreleverna
ej är att påräkna. Skulle detta syfte uppnås, borde man under förutsättning
att tillslutningen från Norrland bleve tillräckligt stor, snarare
tänka sig en »filial» för läroverket för vuxna på någon centralt belägen större
norrländsk plats, förslagsvis t. ex. Umeå, dit någon eller några grupper av
realskolan skulle kunna hänvisas under de första åren för att sedan avsluta
studierna förslagsvis under den femte och sjätte muntliga kursen i Norrköping,
då huvudparten av examinationen äger rum. Med en dylik anordning
har man anledning förmoda, alt åtskilliga för fortsatta studier lämpade personer,
som nu drar sig för de långa resorna till Norrköping, skulle söka såsom
elever.»

Skolöverstyrelsen anser liksom rektor, alt läroverket för vuxna eller annan
läroanstalt av samma art ej bör sammankopplas med Försvarets läroverk.

64

Läroverket för vuxna synes få sitt aktuella lokalbehov fyllt i Norrköping och
skall en kompletterande läroanstalt av samma slag inrättas, bör detta ske
på en ort, som ligger avsevärt längre från Norrköping än Uppsala gör.

I sin berättelse har riksdagens revisorer bl. a. ifrågasatt, om icke tjänstemän
i den civila statsförvaltningen borde ha möjlighet att erhålla kostnadsfri
undervisning motsvarande den, som nu vid försvarets läroverk ges militär
personal. Skolöverstyrelsen finner flera skäl tala för att detta förslag
realiseras. Inom den statliga förvaltningen finnes bland lägre befattningshavare
åtskilliga mycket dugande personer, som — om deras skolutbildning
vore mera omfattande — skulle kunna göra en värdefull insats på mera kvalificerade
poster. För närvarande är möjligheterna för dessa befattningshavare
att utan stora ekonomiska uppoffringar avlägga exempelvis studentexamen
i regel ganska små. Det synes icke obilligt att beträffande vidareutbildning
bereda denna kategori statsanställda samma möjligheter som erbjudes
militär personal. Om ett dylikt förslag skulle komma att förverkligas, borde
försvarets läroverk kunna anlitas vid utbildning upp till studentexamensnivå.

Oavsett om det ovan relaterade projektet kommer att föranleda någon åtgärd
eller ej, synes det angeläget, att under nu rådande svåra skollokalbrist
de utrymmen inom försvarets läroverk, vilka för närvarande icke alls eller
endast delvis utnyttjas, snarast kommer till användning. Skolöverstyrelsen
har under hand inhämtat, att skolmyndigheter i Uppsala vid ett flertal
tillfällen under senare år undersökt möjligheterna att få disponera lokaler
inom försvarets läroverk. Av olika skäl har något dylikt arrangemang icke
kommit till stånd. Under de kommande åren — åtminstone under en övergångstid
— torde vid befintliga eller planerade skolanläggningar i Uppsala
brist på lokaler komma att föreligga. Överstyrelsen föreslår, att man undersöker,
om det icke vore möjligt att genom avtal mellan vederbörande myndigheter
ställa lokaler vid försvarets läroverk till förfogande för att bidraga
till lokalbristens hävande.

Med hänvisning till det anförda hemställer överstyrelsen,
dels att icke — åtminstone inom de närmaste åren — någon del av läroverket
för vuxna i Norrköping förlägges till försvarets läroverk,

dels att undersökning verkställes, huruvida icke samma möjlighet till kostnadsfri
undervisning vid försvarets läroverk, som nu är förbehållen den militära
personalen, skulle kunna beredas sådana civila tjänstemän, framför
allt inom statsförvaltningen, vilka ådagalagt stor duglighet och som i övrigt
visat sig ha förutsättningar och vilja att utbilda sig för mera kvalificerade
poster,

dels ock att — oavsett om nyssnämnda förslag kommer att föranleda någon
åtgärd eller ej — frågan överväges, huruvida lokaler vid försvarets läroverk
kan ställas till förfogande för skolväsendet inom Uppsala stad.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Rosén
samt ledamöterna G. Engström och Sandgren, föredragande. Stockholm den
27 januari 1959.

NILS GUSTAV ROSÉN

Lennart Sandgren Nils Söderbäck

§ 11 Förvaltningen m. in. av vissa å försvarets fabriksfond
redovisade maskiner

65

Armétygförvaltningen

Ämbetsverket ansluter sig i stort sett till i revisorernas uttalande anförda
synpunkter angående förvaltningen m. m. av vissa å försvarets fabriksfond
redovisade maskiner.

Av uttalandet framgår bland annat, att den grundläggande principen vid
förvaltningen av nämnda maskiner bör vara, att ifrågavarande maskiner i
möjligaste mån utnyttjas redan i fredsproduktion samtidigt som det säkerställes
att deras användbarhet för avsedd beredskaps-(krigs-)produktion ej
nedgår eller bortfaller. Denna princip medför krav på att erforderliga medel
disponeras för ersättningsanskaffning och modernisering av nedslitna eller
föråldrade maskiner. Armétygförvaltningen anser alltjämt — i överensstämmelse
med vad som anförts i ämbetsverkets tidigare skrivelse den 14/12 1953
och 18/6 1956 — att denna princip bäst tillgodoses om den förvaltande myndigheten,
vilken främst är ansvarig för att maskinparken är användbar för
avsett ändamål, för modernisering och förnyelse får disponera de inkomster,
som kunna inflyta i samband med maskinernas användning, och sålunda ej
vara helt beroende av om anslag för ersättningsanskaffning beviljas eller
icke.

I anslutning till revisorernas uttalande att, därest nuvarande redovisningssystem
skall bibehållas, erforderliga medel för ersättningsanskaffning böra
anslås över driftbudgeten må erinras om att en av ämbetsverket i anslagsäskandena
för budgetåret 1958/59 gjord framställning om en höjning av
anslaget »Armétygförvaltningen: Årskostnader för industriell krigsberedskap»
med 200 000 kronor för påbörjande av en mycket begränsad ersättningsanskaffning
ej föranlett någon statsmakternas åtgärd.

Ehuru armétygförvaltningen på de grunder, som anförts i skrivelsen 18/6
1956, anser det lämpligt att huvuddelen av ifrågavarande maskiner för redovisning
överföres till beredskapsförrådet, har ämbetsverket dock i princip
intet att erinra mot att de — såsom revisorerna anse tänkbart — i stället
överföres till en diversemedelstitel för redovisning.

Enligt ämbetsverkets uppfattning är det nuvarande systemet för redovisning
av maskiner och från dessas utnyttjande inflytande inkomster icke ägnat
att främja en ekonomisk och rationell förvaltning, varför det måste anses
angeläget att redovisningsföreskrifterna omprövas efter de riktlinjer som
framgå av revisorernas uttalande. Stockholm den 24 januari 1959.

BIRGER HEDQVIST

Seth Wassberg Björn Hult

Försvarets förvaltningsdirektion

Direktionen ansluter sig helt till den av revisorerna uttalade uppfattningen
att vissa åtgärder snarast bör vidtagas för ett sådant utnyttjande av de armétygförvaltningen
tillhöriga maskiner, varom här är fråga, att deras värde
som beredskapsfaktor icke nedgår. Denna inställning har direktionen givit
uttryck för vid åtskilliga tillfällen. Sålunda utformades på sin tid armétygförvaltningens
framställning den 18 juni 1956 rörande ändrade redovisningsföreskrifter
för att rationalisera maskinparkens användning efter samråd
5 Rev. berättelse ang. statsverket år 1958. It

Kartong (Försvarets fabriksstyrelsc ändrat till förvaltningsdirektion).

66

med direktionen. Frågan behandlades vidare i direktionens verksamhetsberättelse
för budgetåret 1956/57 (s. 8), i vilken bl. a. framhölls riskerna fölen
kapitalförstöring med nu gällande redovisningssystem.

Det är direktionens bestämda uppfattning att statens samtliga tillgångar
bör så långt möjligt löpande utnyttjas så att de icke står outnyttjade och
förlorar i modernitet och användbarhet över huvud. Till den del det rör sig
om tillgångar, vilka, i likhet med här ifrågavarande maskiner, kan ge inkomster
genom uthyrning, arrendering e. d. bör de inflytande inkomsterna
få av myndigheterna användas för förnyelseanskaffning och vidmakthållande
av utrustningen på tekniskt fullgod nivå. Ett sådant system skulle ur
statsfinansiella synpunkter ge bättre ekonomiskt resultat och ur myndigheternas
speciella synpunkter framstå som en uppmuntran i verksamheten
och en stimulans till egna initiativ i effektiviserande och rationaliserande
syfte.

Av armétygförvaltningens ovannämnda framställning den 18 juni 1956
framgår, att vissa av maskinerna i fredstid icke kan utnyttjas produktivt
samt att vissa andra maskiner är så hårt nedslitna eller föråldrade, att de
icke kan tänkas ge inkomster för att täcka ersättningsanskaffning. Sist berörda
förhållande torde i viss mån ha förorsakats av att inflytande medel
icke fått disponeras för modernisering och förnyelse. För dessa maskiner
lärer en förbättring icke kunna vinnas enbart genom införande av ett nytt
redovisningssystem. Det är emellertid angeläget att hejda den pågående kapitalförtäringen.
Ett verksamt medel härför synes vara att låta armétygförvaltningen
få för maskinparken som helhet disponera inflytande medel till
rationalisering och förnyelse. Härigenom möjliggöres ett kontinuerligt vidmakthållande
av de lönsamma enheternas kapacitet samt på längre sikt
även en utjämning i förnyelsen mellan lönsamma och mindre lönsamma
maskiner.

Då nu gällande redovisningssystem ur ovannämnda synpunkter icke kan
anses tillfredsställande bör en omprövning av detsamma verkställas. De av
riksdagens revisorer uppdragna riktlinjerna synes vara en god grund för en
sådan omprövning. Då de i allt väsentligt synes tillgodose direktionens önskemål
vill direktionen tillstyrka revisorernas förslag.

I handläggningen av detta ärende har deltagit ordföranden von Sydow, ledamöterna
Hedqvist, Kring, Jedeur-Palmgren, Rapp, Sahlin och Hagnell samt
såsom föredragande undertecknad Murray. Stockholm den 29 januari 1959.

CARL MURRAY

Bengt Uhnbom

Försvarets fabriksstyrelse

Genom remiss den 19 december 1958 har försvarets fabriksstyrelse anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört i sin berättelse
under rubriken Förvaltningen in. m. av vissa å försvarets fabriksfond redovisade
maskiner.

Med anledning härav får fabriksstyrelsen anföra följande.

Vid inrättandet av försvarets fabriksfond i enlighet med 1944 års riksdags
beslut bestämdes, att även vissa för krigsmaterieltillverkningen avsedda fastigheter
och maskiner, vilka voro avsedda att tagas i anspråk för krigsmaterieltillverkningen
vid privata industrier och vissa andra företag'' under beredskaps-
och krigstillstånd, skulle upptagas till redovisning å försvarets fabriksfond.
Vid den förberedande handläggningen av detta ärende, som enligt
Kungl. Maj :ts direktiv skedde i samråd med riksräkenskapsverket, framhölls

67

från (letta verks sida, att de ifrågavarande kapitalobjekten voro av så betydande
omfattning, att värdet, ehuru de i stort sett voro helt avskrivna, borde
upptagas till redovisning i statsräkenskaperna. Det ansågs vidare, att fabriksstyrelsens
befattning med de för krigsmaterieltillverkning under beredskapsoch
krigstillstånd avsedda objekten endast borde avse den rent formella
redovisningen av byggnads- och maskinvärdena i den av styrelsen upprättade
huvudboken för försvarets fabriksfond. Styrelsen har därför också
emottagit och till statsverket inlevererat de överskotts- och räntemedel som
uppstått i samband med förvaltningen av dessa objekt samt de eventuella
avskrivningsmedel, som skolat redovisas över inkomstsidan å investeringsstaten
för försvarets fabriksfond.

Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att styrelsen av armétygförvaltningen
för närvarande förhyr ett mindre antal av här ifrågavarande maskiner
för pågående tillverkningar inom fabriksverket. Hyran för dessa maskiner
erlägges till armétygförvaltningen enligt upprättade hyreskontrakt.
Medlen återlevereras sedermera till fabriksstyrelsen, som därefter i enlighet
med det ovan angivna har att inleverera medlen till inkomsttiteln Försvarets
fabriksfond (B IV 2) å riksstaten.

Ur de synpunkter styrelsen har att företräda möter intet hinder, att maskinerna
på sätt riksdagens revisorer föreslagit avföras från fabriksfonden.

Vad beträffar frågan om ersättning och nyanskaffning av de här ifrågavarande
beredskapsmaskinerna får styrelsen framhålla följande.

Maskinparken består, såsom revisorerna framhållit, dels av maskiner för
tillverkning av handvapenammunition, dels av maskiner för tillverkning av
grövre ammunition samt dels av viss annan apparatur och utrustning. Behovet
av handvapenammunition i krig har ändrats sedan år 1944. Bland
maskiner för övrig ammunitionstillverkning ingå även maskiner, som numera
normalt förekomma i den svenska industrien. På grund härav är numera
behovet av beredskapsmaskiner avsevärt skilt från behovet 1944. Det
torde därför vara lämpligt att, innan man tar ställning till frågan om finansiering
av ersättnings- och nyanskaffningar, det framtida behovet av beredskapsmaskiner
närmare utredes.

I handläggningen av delta ärende ha, förutom undertecknade Aste och
Svensson, den senare föredragande, deltagit överingenjören Berggren och
t. f. överingenjören Öslerlind. Stockholm den 10 januari 1959.

GUNNAR ASTE

And. Svensson

Statskontoret

Såsom av utredningen i ärendet framgår, ha de å försvarets fabriksfond
redovisade, armétygförvaltningen underställda maskinerna för tillverkning
av ammunition under beredskap och krig, genom uthyrning delvis ställts
till den civila produktionens förfogande. Härigenom ha maskinerna enär
medel till ersättningsanskaffning icke stått till förfogande - efter hand blivit
delvis nerslitna.

Med hänsyn till de konsekvenser, som sagda förhållande kan få i fråga
om landets krigsindustriella beredskap synes icke något vara att erinra mot
att frågan om maskinernas användning, underhåll och förnyelse göres till
föremål för särskild undersökning i och för utarbetande av den med revisorernas
uttalande åsyftade planen i ämnet. I anledning av vad revisorerna
anfört om skapandet av förulsällningnr för ed ökat utnyttjande av maski -

68

nerna i fråga vill statskontoret endast framhålla, alt därest den härvid erforderliga
moderniseringen av vissa maskiner skulle förutsätta särskild medelsanvisning,
densamma givetvis bör rymmas inom den för försvarsväsendet
i dess helhet avsedda kostnadsramen.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. statskommissarien
Lindblad. Stockholm den 7 januari 1959.

ELOF JERDENIUS

Curt Werner Gunnar Zimmerman

Föredragande

Riksräkenskapsverket

I anledning av vad riksdagens revisorer under § 11 i sin berättelse angående
statsverket uttalat rörande förvaltningen m. m. av vissa å försvarets fabriksfond
redovisade maskiner, får riksräkenskapsverket till åtlydnad av
Kungl. Maj :ts remiss den 19 december 1958 anföra följande.

De å fabriksfonden redovisade tillgångar, som förvaltas av armétx gförvaltningen,
utgöras dels av fastigheter och dels av maskiner m. in. Gällande bestämmelser
rörande redovisningen av dessa tillgångar, vilka varit bokförda
å fonden sedan dess inrättande, ha utfärdats genom Kungl. Maj:ts beslut
den 11 mars 1955 i samband med att tillgångarnas förvaltning överflyttades
från krigsmaterielverket. Enligt dessa bestämmelser skall tygförvaltningen
för dessa fastigheter och maskiner för varje budgetår till fabriksstyrelsen
från fjärde huvudtitelns anslag till årskostnader för industriell krigsberedskap
inleverera hyresersättning med minst sådant belopp, att efter avdrag
av förekommande kostnader för reparationer och underhåll in. m. ävensom
avsättning till värdeminskningskonto för fastigheterna och maskinerna erliålles
ett överskott, som motsvarar 3,6 procent av den vid budgetårets ingång
i avseende å fastigheterna och maskinerna redovisade kapitalbehållningen.
Vidare torde få anses gälla, att, i den mån maskiner av armétygförvaltningen
uthyras till enskilda, nämnda hyresersättning skall gäldas med
anlitande i första hand av inflytande hyror samt att, om dessa hyror överstiga
minimibeloppet för hyresersättningen, även det överskjutande beloppet
skall inlevereras till fabriksstyrelsen för att tillgodoföras fabriksfondens överskott.
Medel, som inflyta vid försäljning av maskiner, äro till den del de
hänföra sig till avskrivna maskinvärden att likställa med hyresinkomster
men skola i övrigt tillgodoföras investeringsstaten för fabriksfonden.

Såsom framgår av revisorernas berättelse har armétygförvaltningen i en
till Kungl. Maj :t den 18 juni 1956 gjord framställning föreslagit, alt vissa
av de av tygförvaltningen förvaltade maskiner, som redovisas å fabriksfonden,
skulle överföras till det beredskapsförråd, som ställts under tygförvaltningens
förvaltning, samt att inflytande medel vid uthyrning eller försäljning
av sålunda från fabriksfonden bortförda maskiner skulle få användas
för ersättningsanskaffning. Av revisorernas berättelse framgår vidare, att
Kungl. Maj :t efter att ha infordrat utlåtande i ärendet från riksräkenskapsverket
lämnat tygförvaltningens framställning utan bifall ävensom alt tygförvaltningen
tidigare i samband med överflyttningen av ifrågavarande tillgångars
förvaltning från krigsmaterielverket gjort en liknande framställning
men att den år 1954 av Kungl. Maj:t tillsatta organisationsnämnden för den
centrala försvarsförvaltningen vid framläggande av sitt till grund för Kungl.
Maj:ts ovannämnda beslut den It mars 1955 liggande förslag rörande den
närmare utformningen av den av 1954 års riksdag beslutade omorganisationen
av försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning funnit

69

tygförvaltningens förslag icke innebära några påtagliga fördelar i förhållande
till den från och med inrättandet av fabriksfonden tillämpade ordningen.

I den i revisorernas berättelse lämnade redogörelsen för den tidigare behandlingen
av den nu av revisorerna åter aktualiserade frågan har riksräkenskapsverkets
nyssnämnda utlåtande i viss utsträckning refererats. Vissa för
frågans belysning betydelsefulla avsnitt av utlåtandet ha emellertid utelämnats.
I den mån utlåtandet återgivits, har det vidare genom referatets utformning
kommit att ges en delvis ändrad innebörd. Riksräkenskapsverkets
utlåtande har alltså icke, såsom även synes ha gjorts gällande i revisorernas
uttalande, utmynnat i det självklara kravet att, så länge de av tygförvaltningen
förvaltade maskinerna redovisas å fabriksfonden, de för denna fond
gällande föreskrifterna böra tillämpas i fråga om ersättningsanskaffning. I
nu åsyftade avsnitt av utlåtandet har riksräkenskapsverket i stället endast
konstaterat, att för tygförvaltningens maskiner för närvarande skall i princip
tillämpas samma ordning för ersättningsanskaffning som för fabriksverkets
egna maskiner. I båda fallen skall, påpekar ämbetsverket, ersättningsanskaffningen
ske med anlitande av investeringsanslag, som anvisas för
ändamålet, och de inkomster, som uppkomma genom utnyttjandet av fabriksverkets
egna maskiner, kunna lika litet som de genom uthyrning av tygförvaltningens
maskiner inflytande inkomsterna direkt tagas i anspråk för
ersättningsanskaffning, liksom icke heller medel, som inflyta genom försäljning
av maskiner, i någotdera fallet kunna direkt disponeras för sådant
ändamål. Samtidigt har riksräkenskapsverket erinrat om att beträffande såväl
tygförvaltningens som fabriksverkets egna maskiner dock gäller, att inkomsterna
till den del de motsvaras av årliga avskrivningar av maskinerna
och övriga anläggningstillgångar samt försäljningsmedlen till den del de hänföra
sig till icke avskrivna anläggningsvärden skola via investeringsstaten
för fabriksfonden tagas i anspråk för täckande av förekommande utgifter för
ersättningsanskaffning och nyanskaffning. Sammanfattningsvis har riksräkenskapsverket
understrukit, att på grund av de för fabriksfonden gällande
avskrivningsreglerna genom redovisningen på fonden av här avsedda maskiner
garantier erhållas för att värdet av det kapital som investeras i maskinparken
vidmakthålles, samtidigt som möjlighet beredes att fördela de kostnader
för ersättningsanskaffning och nyanskaffning, som slutligt skola belasta
fjärde huvudtiteln, på det antal år, som motsvarar maskinernas ekonomiska
livslängd. Vidare har riksräkenskapsverket uttalat, att angivna möjlighet
att på ett flertal år fördela kostnader för såväl ersättnings- som nyanskaffning
måsle anses innebära betydande fördelar även ur de synpunkter
armétv gförvaltningen har att företräda. Riksräkenskapsverket har
sedan, såsom framgår av det följande, i sitt utlåtande närmare belyst innebörden
av dessa fördelar.

Riksräkenskapsverket framhåller härefter, att den fasta och konsekvent
utformade ordning, som nu gäller för redovisning av ifrågavarande av armé
I y g förval t n i n gen förvaltade anläggningstillgångar samt deras avskrivning
och förnyelse och för redovisningen av till tillgångarna hänförliga inkomster
och utgifter, kommer att helt sönderbrytas, därest i enlighet med armétygförvaltningens
förslag sådana maskiner, som beräknas kunna uthyras, skola
överföras från fabriksfonden till det beredskapsförråd, som förvaltas av armélygförval
t ningen. Härvid har riksräkenskapsverket särskilt påpekat, att
efter eu sådan omläggning kostnaderna för ersättningsanskaffning skulle
för ifrågavarande maskinpark få bestridas på tre olika sätt, nämligen dels
från investeringsanslag för fabriksfonden i vad avser de maskiner, som föreslagits
skola kvarstå å fonden, dels med anlitande av hyresinkomster och försälj
ningsmedel och dels från anslag under fjärde huvudtiteln i vad avser de

70

maskiner, som föreslagits skola överföras till beredskapsförrådet. En övergång
till en sådan uppsplittrad och i fråga om de maskiner, som överföras
till beredskapsförrådet, budgettekniskt felaktig och ur fjärde huvudtitelns
synpunkt på längre sikt sett otillfredsställande redovisning av kostnaderna
för ersättningsanskaffning samt den ytterligare försämring av redovisningen
som sker genom att de maskiner som överföras till beredskapsförrådet
icke längre komma att bokföras bland statens i rikshuvudboken upptagna
tillgångar och icke heller i övrigt bli föremål för en godtagbar redovisning
har riksräkenskapsverket förklarat sig finna icke kunna ur några synpunkter
anses vare sig påkallad eller motiverad.

Riksräkenskapsverket har i sitt utlåtande till ingående granskning upptagit
de av armétygförvaltningen för dess förslag anförda skälen. Härvid
har riksräkenskapsverket funnit, afl vad armétygförvaltningen anfört om
att genom medgivande att för ersättningsanskaffning disponera inkomster,
som erhållas genom uthyrning och försäljning av maskiner skulle skapas
vissa möjligheter att vidmakthålla maskinernas värde ur beredskapssynpunkt,
icke kan betraktas såsom något godtagbart skäl för en omläggning,
eftersom armétygförvaltningen bör ha samma möjlighet att erhålla erforderliga
medel för ersättningsanskaffning genom utverkande av investeringsanslag
för ändamålet. Riksräkenskapsverket har i detta sammanhang också
erinrat om att enligt vad armétygförvaltningen själv räknat med den nödvändiga
ersättningsanskaffningen i fråga om de maskiner, som föreslagits
skola överföras till armétygförvaltningens beredskapsförråd, icke helt kominer
att kunna finansieras med inflytande hyresinkomster och försäljningsmedel
och att för ersättningsanskaffning erforderliga anslag liksom anslag
till nyanskaffning av maskiner uppenbarligen torde med mindre svårigheter
kunna beredas utrymme på kapitalbudgeten än inom ramen för fjärde huvudtitelns
utgifter.

Riksräkenskapsverket vänder sig härefter mot att armétygförvaltningen
också gjort gällande icke blott att en övergång till ett redovisningsförfarande,
som möjliggör maskinparkens åtminstone delvisa förnyelse genom självfinansiering
med anlitande av hyresinkomster och försäljningsmedel, icke
innebär något avsteg från tillämpade budgelprinciper utan även att nuvarande
ordning för inkomsternas och försäljningsmedlens redovisning knappast
kan anses vara varken sakligt eller ekonomiskt riktig. Riksräkenskapsverket
påpekar, att armétygförvaltningen kommit till detta resultat genom
att först konstatera, att ändamålet med såväl maskinerna som sådana förnödenheter,
som ingå i ett beredskapsförråd, är att säkerställa tillverkningen
av krigsmateriel under beredskap och krig, samt härav sedan dra den
slutsatsen, att den kapitaltillgång, som maskinerna utgöra, närmast är jämförbar
med de kapitaltillgångar, som beredskapsförråden representera, och
att därför, liksom de medel som inflyta vid utlämning av förnödenheter från
ett beredskapsförråd få disponeras för komplettering av förrådet, de inkomster
som inflyta vid uthyrning och försäljning av maskiner böra kunna
tagas i anspråk för ersättningsanskaffning. Gentemot detta resonemang
har riksräkenskapsverket dels gjort den erinran, att armétygförvaltningen
förbisett, att även genom fabriksverkets egna maskiner och övriga
anläggningar avses att säkerställa tillverkningen av krigsmateriel under beredskap
och krig, vilket tydligt markeras därav, att fabriksstyrelsen årligen
från anslag under fjärde huvudtiteln för sina egna anläggningar erhåller
en ersättning för beredskapskostnader, som för närvarande avsevärt överstiger
motsvarande ersättning för de av arméh gförvaltningen förvaltade
maskinerna och fastigheterna. Vidare har riksräkenskapsverket framhållit,
att armétygförvaltningen icke beaktat, att tygförvaltningens maskiner

71

ha karaktären av anläggningstillgångar och alltså icke kunna likställas med
de i ett beredskapsförråd ingående förnödenheterna, vilka utgöras av omsättningstillgångar,
samt att de från maskinerna härrörande hyresinkomsterna
äro av en helt annan natur än vid utlämning av förnödenheter från ett
beredskapsförråd inflytande medel och därför icke böra behandlas på samma
sätt som dessa medel.

I anledning av remissen vill riksräkenskapsverket till en början ifrågasätta,
huruvida det överhuvud bör komma i fråga att nu till omprövning
upptaga en redovisningsordning, som på grundval av redan vunna erfarenheter
och efter en grundlig utredning av organisationsnämnden för den
centrala försvarsförvaltningen så sent som den It mars 1955 genom
beslut av Kungl. Maj :t fastställts skola fortfarande tillämpas och som därefter,
sedan frågan ingående behandlats i ett av riksräkenskapsverket avgivet
utlåtande, blivit ytterligare konfirmerad genom ett av Kungl. Maj:t
den 6 februari 1957 meddelat beslut.

I sak ha heller icke i revisorernas berättelse kunnat anföras några nya
omständigheter, som motivera en ändring av det ståndpunkttagande, som
innefattas i Kungl. Maj:ts nyssnämnda två beslut. Alt maskinerna ursprungligen
anskaffats med anlitande av anslag på driftbudgeten kan riksräkenskapsverket
sålunda icke finna utgöra något skäl för att icke bestrida kostnaderna
för ersättnings- och nyanskaffning från investeringsanslag. Medelst
driftbudgetsanslag anskaffade anläggningstillgångar förekomma på ett
flertal statliga kapitalfonder och i särskilt stor utsträckning på den del av
fabriksfonden, som omfattar fabriksverkets egna anläggningar. I och med
att sådana tillgångar invärderas på vederbörlig fond bli de — frånsett att
de i samband med invärderingen kunna delvis eller totalt göras till föremål
för omedelbar indirekt avskrivning — helt att likställa med anläggningstillgångar,
som anskaffats med anlitande av investeringsanslag, och i fråga
om tillgångar, som tillkomma genom förnyelse eller utökning av de ursprungliga
tillgångarna enligt den för de statliga kapitalfonderna gällande
ordningen, kommer någon skillnad mellan olika slag av anläggningstillgångar
överhuvud icke att förefinnas.

Icke heller det i revisorernas berättelse anförda förhållandet, att vid fabriksfondens
inrättande förelegat gynnsammare förutsättningar alt utnyttja
ifrågavarande maskinpark produktivt än vad senare efter beredskapens upphörande
blivit fallet, kan godtagas såsom skäl för ett frångående av nuvarande
ordning för ersättnings- och nyanskaffning, eftersom enligt gällande
förvaltnings- och redovisningsföreskrifter de till maskinparken hänförliga löpande
kostnaderna, inberäknat kostnader för förräntning och avskrivning,
skola, i den mån inflytande inkomster icke förslå för ändamålet, täckas
från fjärde huvudtitelns anslag till årskostnader för industriell krigsberedskap.
I riksräkenskapsverkets tidigare utlåtande har också såsom
framgår av det föregående påpekats, hurusom fabriksverket på grund av
att icke heller dess egna anläggningar äro att anse såsom fullt produktiva
erhåller eu ersättning för beredskapskostnader, som för närvarande avsevärt
överstiger motsvarande ersättning för de av armétygförvaltningen förvallade
maskinerna och fastigheterna. Det nu av riksräkenskapsverket behandlade
argumentet i revisorernas berättelse synes dessutom knappast stå
i god överensstämmelse med alt en omläggning avsetts skola ske i fråga
om just sådana maskiner som kunna beräknas fortfarande komma att lämna
avkastning i form av hyra i syfte alt göra det möjligt alt disponera dessa
hyresinkomster ävensom inflytande försäljningsmedel för ersättningsanskaffning,
medan däremot övriga maskiner förutsatts skola oförändrat redovisas
å fabriksfonden.

72

Vad i revisorernas berättelse anförts om att i enlighet med i Sverige tilllämpade
regler krigsmateriel i princip icke skall behandlas såsom »kapitaltillgång»
måste såvitt riksräkenskapsverket kan finna anses vara utan relevans
i detta sammanhang, eftersom de av armétygförvaltningen förvaltade
maskinerna lika litet som fabriksverkets egna maskiner kunna betraktas
såsom krigsmateriel.

När i revisorernas berättelse med hänvisning till nu berörda argument uttalats
tveksamhet rörande ändamålsenligheten av de för armétygförvaltningens
maskinpark utfärdade föreskrifterna synes främst ha åsyftats formen
för anvisning av medel för ersättnings- och nyanskaffning. Den för
närvarande tillämpade formen för medelsanvisningen är emellertid oupplösligt
förbunden med maskinparkens redovisning på den statliga kapitalfond,
som fabriksfonden utgör. Den i revisionsberättelsen förordade övergången
till anvisning på driftbudgeten av medel för ersättnings- och nyanskaffning
— vilken redan denna skulle såsom framgår av riksräkenskapsverkets
tidigare utlåtande vara förknippad med väsentliga olägenheter —
måste därför leda till ett bortförande av maskinparken från den statliga kapitalfonden
med därav följande ytterligare försämring av redovisningen.

I revisorernas berättelse har också alternativt ifrågasatts, att maskinerna
skulle överföras från fabriksfonden till en diversemedelstitel för att redovisas
efter liknande grunder, som tillämpas vid första och andra klassens
ty§verkstäder och som innebära, att medel få genom avskrivningar reserveras
för ersättningsanskaffning. Att på detta sätt ersätta den såväl budgettekniskt
som bokföringstekniskt fullständiga och klarläggande redovisning,
som möjliggjorts genom att en statlig kapitalfond inrättats för ändamålet,
med den mindre tillfredsställande redovisning, som förordats i revisionsberättelsen,
måste redan i och för sig anses föga välbetänkt. Härtill kommer,
att den i revisionsberättelsen förordade redovisningsformen är avpassad för
självförsörjande inrättningar. Även i fråga om de maskiner, som beräknas
kunna uthyras, komma emellertid de inflytande inkomsterna såsom framgår
av det föregående endast att förslå till finansieringen av en del av de
erforderliga ersättningsanskaffningarna. Vid en omläggning i enlighet med
vad i revisionsberättelsen ifrågasatts skulle alltså medel i stor utsträckning
få anvisas på driftbudgeten för såväl ersättnings- som nyanskaffning. Detta
skulle innebära, att enligt nu berörda alternativ liksom enligt det tidigare
behandlade alternativet medel för varje ifrågakommande ersättnings- eller
nyanskaffning finge på en gång anvisas för täckande av hela kostnaden för
anskaffningen, medan, såsom riksräkenskapsverket framhållit i sitt förra
utlåtande, på grund av de lör fabriksfonden gällande avskrivningsreglerna
genom redovisningen på fonden beredes möjlighet att fördela de kostnader
för ersättnings- och nyanskaffning, som slutligt skota belasta fjärde huvudtiteln,
på det antal år som motsvarar objektens ekonomiska livslängd.
Uppgivandet av den nuvarande smidiga formen för finansieringen av ersät tnings-
och nyanskaffning kan enligt riksräkenskapsverkets mening knappast
anses vara ägnat att skapa bättre möjligheter att vidmakthålla maskinparkens
värde ur beredskapssynpunkt.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråchefen Stenström
samt tillförordnade byråchefen Backlund deltagit. Stockholm den 29
januari 1959.

Anders Faxelius
Föredragande

GÖSTA RENLUND

73

SOCIALDEPARTEMENTET

§ 12 Synpunkter på den statliga långivningen till egna hem

Arbetsmarknadsstyrelsen

De förlustrisker, som statsmakterna löper i samband med långivningen
till egna hem, sammanhänger bl. a. med egna hemmens läge i förhållande
till arbetstillfällen och serviceanläggningar.

Egna hem, som ligger inom områden med dålig tillgång på arbetstillfällen,
har i regel lågt kreditvärde. Ett bostadsbyggande på landsbygden utan
bestående anknytning till arbetstillfällen kan givetvis inte bidraga till en
aktiv utveckling av landsbygden. Tvärtom kan ett bostadsbyggande, som är
av större omfattning än som svarar mot en framtida tillgång på arbetstillfällen,
leda till allvarliga konsekvenser för kommunerna bl. a. i form av
svårbemästrad arbetslöshet. Bundenhet till fastighet utgör nämligen ett
hinder för den omflyttning av arbetskraft, som i ett sådant läge blir nödvändig.
Det ökade innehavet av motorfordon gör det möjligt att i större
omfattning än förr bo relativt långt från arbetsplatsen. Tillgång på arbetstillfällen
är således inte så mycket en fråga om bosättning i glesbebyggelse
eller tätort utan fastmer en fråga om bosättningens läge i förhållande
till de platser, där arbetstillfällen bjuds. Kreditvärdet för en fastighet i en
tätort med dålig tillgång på arbetstillfällen kan således vara lägre än för
en fastighet i glesbebyggelse, som ligger relativt nära ett expanderande
samhälle. Genom att många människor icke har tillgång till motorfordon,
spelar läget i förhållande till allmänna kommunikationer dock fortfarande
stor roll.

Flertalet människor strävar efter en sådan bosättning, att serviceanläggningar
av olika slag är lätt åtkomliga. Efterfrågan på egna hem, som ligger
avlägset från serviceanläggningar, är därför ofta ringa. Även här gäller
emellertid, att det inte alllid är skillnaden mellan tätort och glesbebyggelse,
som är avgörande, utan läget i förhållande till serviceanläggningarnas
lokalisering. De små tätorterna har ofta en svag serviceutrustning och
kan ligga långt från mera utvecklade servicecentra.

Förutom de ökade ekonomiska risker, som är förenade med ett egnahemsbyggande
utan anknytning till arbetsplatser och serviceanläggningar,
följer därmed ofta större kostnader för samhället, t. ex. utgifter för skolskjutsar,
för resor till läkare och för vatten och avlopp, än om en annan
lokalisering valts. Dessa kostnader behöver emellertid inte alltid bli större
vid en lokalisering till glesbebyggelse än till tätort.

En annan sida av frågan om egna hemmens lokalisering sammanhänger
med angelägenheten att åstadkomma en från samhällets och de enskildas
synpunkter lämplig bebyggelseform. Många skäl kan åberopas till förmån
för en koncentration av landsbygdens nybebyggelse. För samhället kan en
sådan koncentration innebära bättre utnyttjande av investeringar bl. a.
ifråga om vatten- och avloppsanläggningar. Den medför också ökade möjligheter
att bygga upp en förhållandevis välutvecklad service. Som riksdagsrevisorerna
framhållit, strävar arbetsmarknadsstyrelsen efter alt för -

74

lägga industri till landsbygden. Den erfarenheten har därvid gjorts, att det
behövs en viss serviceutrustning på en ort, för att den skall accepteras som
lokaliseringsplats. Ett av företagarnas motiv härför är, att arbetskraftsrekryteringen
därvid underlättas. Det är således även från dessa synpunkter
önskvärt, att bebyggelsen koncentreras till orter, som har förutsättningar
som lokaliseringsplats för industriföretag och som ligger lämpligt
till som servicecentra för den omgivande jordbruksbebyggelsen och de
mindre tätorterna. Bl. a. förekomsten av enhetsskolans högre stadium,
apotek, tandvårdsklinik och läkarstation är förhållanden, som beaktas vid
människornas val av bosättningsplats och företagarnas val av lokaliseringsplats.

Frågan kompliceras emellertid av att eu betydande del av landets befolkning
under överskådlig framtid kommer att vara bosatt utanför tätorter
med en relativt välutvecklad servicestandard. För denna befolkning är det
önskvärt, att serviceanläggningarna i möjligaste mån decentraliseras. De
llesta serviceanläggningarna behöver emellertid för att kunna existera ett
visst minsta befolkningsunderlag. Ett tillskott av befolkning i de mindre
tätorterna och i glesbebyggelsen kan därför bidraga till att förhindra en
allt för stark koncentration av serviceanläggningar, som behöver ett relativt
litet befolkningsunderlag.

Skäl kan alltså anföras för en lokalisering av bostäder till betydligt
mindre tätorter än dem, som bedömes vara lämpliga som lokaliseringsplatser
för industriföretag. En förutsättning är givetvis, att arbetstillfällen
tinns inom räckhåll och att de olika byggnadslagarna inte lägger hinder i
vägen för den önskade lokaliseringen.

Det synes emellertid tveksamt, om samhället skall vägra ett egnahemslån
enbart av det skälet, att en annan lokalisering bättre överensstämmer
med den bebyggelseform samhället av olika skäl strävar efter. Antalet människor,
som, väljer en från dessa synpunkter olämplig lokalisering, torde
dessutom vara så få, att de endast i ringa grad kan tänkas påverka utvecklingen.
Däremot bör bostadsorgpnen genom råd och upplysningar söka
påverka vederbörande att välja från samhällets synpunkt önskvärd lokalisering
av egnahemsbyggandet. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning
bör vid bedömning av frågan om lån till egna hem hänsyn främst tagas
till egnahemmets läge i förhållande till arbetsplatser och serviceanläggningar
och de direkta kostnadsökningar för samhället, som eu viss lokalisering
för med sig.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i underdånig skrivelse till Konungen den
19 december 1958 hemställt om bemyndigande att få disponera medel för
stöd åt egnahemsägare, som till följd av arbetslöshet nödgas flytta till annan
ort och i samband därmed måste försälja fastighet med förlust. Det
synes då angeläget att försiktighet iakttages vid beviljande av lån till nytt
egnahemsbyggande på orter eller i områden, vars näringsliv karakteriseras
av minskad sysselsättning och som inte har arbetstillfällen inom räckhåll.
Bostadsstvrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen avser att få till stånd ett utvidgat
samarbete mellan länsbostadsnämnder och länsarbetsnämnder för
beaktande av bl. a. dessa synpunkter.

Frågan huruvida en plats skall bedömas som uppenbart olämplig för
egnahemsbyggande rymmer många aspekter, och det torde vara svårt att
ange preciserade direktiv för handläggningen i de enskilda fallen. Det synes
emellertid angeläget, att egnahemmets läge i förhållande till arbetsmöjligheter
och serviceanläggningar i högre grad än nu betonas, medan skillnaden
mellan tätorter och glesbebyggelse och mellan jordbruk och andra
näringar inte behöver framhållas så starkt, som nu är fallet.

75

Vid den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad
Olsson, generaldirektör och chef, överdirektören och souschefen
Montell, överingenjören Tånneryd, ledamöterna Västberg, Andersson,
Adamsson, Saeniund och Westling samt ersättaren Lindström. Därjämte
har närvarit byråcheferna Rudhagen, Rooth, Bergh, Ringenson och Wennerherg
samt byrådirektören Myhrman. Ärendet har föredragits av tf. byrådirektören
Buregren. Stockholm den 16 januari 1959.

BERTIL OLSSON

Torsten Buregren

Bostadsstyrelsen

Styrelsen har berett länsbostadsnämnderna tillfälle att yttra sig i ärendet
och yttranden har inkommit från nio nämnder (Bilagor A—I). Med överlämnande
av dessa yttranden får bostadsstyrelsen anföra följande.

Revisorernas synpunkter avser väsentligen frågor om de statligt belånade
egnahemmens lokalisering och kreditvärde och om samarbetet i sådana frågor
mellan länsbostadsnämnderna och vissa andra statliga myndigheter.

Bostadsstyrelsen har tidigare i flera sammanhang beretts tillfälle att redovisa
sina och länsbostadsnämndernas synpunkter på dessa frågor. Styrelsen
vill särskilt erinra om yttrandena den 13 mars 1953 till riksdagens tredje
lagutskott i anledning av motionerna nr I: 176 och II: 165 om åtgärder för
gynnande av bebyggelsen på landsbygden och den 22 mars 1956 till riksdagens
statsutskott i anledning av motionen nr II: 359 om en friare bostadsbebyggelse
på landsbygden. Avskrifter av dessa yttranden befogas1 denna
skrivelse.

Revisorerna anser att uttrycket »uppenbart olämplig plats» i 1953 års direktiv
knappast tar sikte på sådana fall, där fråga är om tomtplatsens själva
beskaffenhet. Med hänvisning till vissa bestämmelser i egnahemslånekungörelsen
uttalas, att fastighetens kreditvärde skall beaktas vid långivningen.

I bostadsstyrelsens yttrande år 1953 till tredje lagutskottet (yttrandet avgavs
innan 1953 års direktiv utfärdades) uttalades att såväl utrustningsstandarden,
t. ex. i fråga om vattenförsörjning och avlopp, som belägenheten i
förhållande till kommunikationer, skolor och dylikt inverkar på en fastighets
kreditvärde. Styrelsen ansåg — och anser — att även bostadsbehovet på lång
sikt med hänsyn till försörjningsmöjligheter och befintligt bostadsbestånd
är av betydelse vid bedömning av eu fastighets kreditvärde. Det må tilläggas
att brister i avseende å en tomts beskaffenhet i regel kan avhjälpas, men
att kostnaderna för de erforderliga åtgärderna kan bli så höga, att hinder
mot lån uppkommer på grund av hög tomtkostnad.

Styrelsen delar revisorernas uppfattning att de frågor det här gäller (lokalisering,
kreditvärde) med hänsyn till den pågående samhällsutvecklingen
uppenbarligen måste antagas få stor betydelse jämväl i framtiden. Denna
utveckling betingas väsentligen av strukturella förändringar i landsbygdens
näringsliv med en ökad koncentration av sysselsättning, service och bosättning
till tätorter som följd. Sådana förändringar bör få inverka på bedömningen
av frågan om lämplig bebyggelse. Det är naturligt att — såsom revisorerna
framhållit — de ekonomiska riskerna i väsentlig grad elimineras,
oni man lyckas åstadkomma en ur olika synpunkter lämplig bebyggelse.

1 Ej avtryckta. Se tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1953 resp. statsutskottets utlåtande
nr 127 år 1956.

76

Revisorerna framhåller att en fastighet har en sådan livslängd att samhällets
organ vid övervägande av frågan huruvida lån bör medgivas måste
taga hänsyn till även andra förhållanden än dem, som åberopas av den lånesökande
och som ofta kan vara av så speciell art att det knappast tillkommer
samhället att tillgodose dem. Å andra sidan anser revisorerna att vissa
risker måste tagas för att tillgodose sociala önskemål. Bostadsstyrelsen delar
de uppfattningar, som revisorerna sålunda givit uttryck för i sitt allmänna
resonemang om grunderna för bedömningen av lånefrågor.

Styrelsen instämmer även i revisorernas uttalanden om det nära sambandet
mellan statsverkets intressen och de kommunala intressena och om hur
landsbygdens bebyggelsefråga organisatoriskt bör lösas (sista stycket å s. 9 T
och överst å s. 10 T).

Frågan om lämplig bebyggelse har revisorerna något konkretiserat genom
sina uttalanden i första och andra styckena å s. 9 T. Det framhålles att en
olämplig lokalisering kan medföra ökade utgifter för samhället i form av
skolskjutsar, läkarvård o. s. v. Ett självklart krav anses vara att bebyggelsen
lokaliseras på sådant sätt, att befintliga eller projekterade vatten- och
avloppsanläggningar kan utnyttjas i avsedd omfattning. (Det hör kunna förutsättas
att uttalandet om va-anläggningarnas utnyttjande avser endast bebyggelse
inom tätbebyggda och närbelägna områden och att det sålunda
icke avser glesbebyggelsen.)

Revisorerna anser att de bostadspolitiska organen har en viktig uppgift att
fylla, när det gäller upplysningsverksamhet på detta område, att den av dessa
organ bedrivna lokaliseringspolitiken är till gagn för landsbygdens framtid
och att den med all kraft måste fullföljas.

I frågan om bostadsmyndigheternas roll'' i samhällshyggandet vill styrelsen
anföra följande. De statliga myndigheter, som i första hand (primärt) har
ansvaret för den verksamhet, som syftar till åstadkommandet av en lämplig
bebyggelse, är plan- och fastighetsbildningsmyndigheterna. Såsom revisorerna
framhållit är samarbetet mellan dessa myndigheter och de bostadspolitiska
organen i stort sett gott. Med hänsyn inte minst till statens betydande
ekonomiska engagement i samhällshyggandet (bostäder, va-anläggningar
in. in.) är det dock enligt bostadsstyrelsens erfarenheter önskvärt att man
vid bebyggelseplanering och fastighetsbildning mer än hittills ägnar uppmärksamhet
åt frågor om bostadsbehov, hustyper, sanering, bostädernas lokalisering
i förhållande till arbetsplatser och service av olika slag, va-förhållanden
och tomtkostnader. De nämnda myndigheterna har emellertid icke
alltid själva tillgång till erforderlig sakkunskap för bedömning av de ofta
rätt komplicerade frågor av fastighetsekonomisk och bostadspolitisk natur,
som aktualiseras i det moderna samhällshyggandet. Icke heller har de
tillgång till en för deras uppgifter tidsenlig och ändamålsenlig lagstiftning.
De nämnda frågorna konkretiseras vid bostadsmyndigheternas ekonomiska
och tekniska granskning och låneärenden. Det förekommer nu samråd
mellan plan-, fastighetsbildnings- och bostadsmyndigbeter i syfte att åstadkomma
en lämplig bebyggelse. Det är dock styrelsens uppfattning att ett ur
flera synpunkter lämpligare byggande än det nuvarande skulle kunna åstadkommas
genom ett intimare och effektivare samarbete mellan dessa myndigheter
och bostadsmyndigheterna. En mer samordnad råd- och upplysningsverksamhet
skulle kunna avsätta betydande resultat i form av mer realistiska
bebyggelseplaner (region-, general- och detaljplaner) än de som nu finns
eller upprättas. En sådan samverkan skulle — under förutsättning att direktiv
och lånevillkor utformades på ett ändamålsenligt sätt — kunna medföra
att bostadsmyndigheternas kunskaper och erfarenheter bättre än nu
utnyttjades vid bebyggelseplaneringen och i samhällshyggandet. Det skulle

77

kunna få till resultat lägre kostnader, högre utrustningsstandard, bättre service
och ett mindre risktagande.

Trots att faslighetsbildningsmyndigheterna i sin verksamhet kan åberopa
ett positivt formulerat lämplighetskrav, visar erfarenheten att detta krav
icke sällan är otillräckligt om man vill undvika ett icke försvarligt risktagande.
Man måste då tillgripa jorddelningslagens aktualitetskrav. Verkan
av detta krav är i sin lur avhängigt 1953 års direktiv för långivningen om
uppenbart olämplig tomtplats som kriterium för avslag å låneansökan.

Andra problem i det sammanhang det här gäller är svårigheten för fastighetsbildningsmyndigheterna
att vägra avstyckning inom område med fastställd
detaljplan även i de fall att för utrustningsstandarden angelägna gemensamhetsanläggningar
för va saknas, planmyndigheternas och därmed
automatiskt även lånemyndigheternas svårigheter att med det svårtolkade
tätbebyggelsebegreppets hjälp förhindra randbebyggelse eller annan olämplig
tätbebyggelse samt svårigheten att vid dispenseringen från byggnadsförbud
beakta bostadspolitiska önskemål i va-sammanhanget (5 § egnahemslånekungörelsen).

Bostadsstyrelsen delar revisorernas uppfattning att nya direktiv bör givas
en sådan utformning, att den möjliggör för de bostadspolitiska organen att
bidraga till en aktiv utveckling av landsbygden. Med hänsyn till de mycket
skiftande förhållandena i landets olika delar kan dessa direktiv icke lämpligen
givas formen av detaljerade bestämmelser. Det gäller mer att ge direktiven
en positiv innebörd än en konkret utformning.

Samarbetet mellan länsbostadsnämnderna och arbetsmarknadsmyndigheterna Revisorerna

har understrukit betydelsen av samarbete mellan dessa myndigheter
i frågor, som rör näringslivets lokalisering på landsbygden.

Bostadsstyrelsen vill framhålla att initiativet till samråd i sådana lokaliseringsärenden
måste komma från arbetsmarknadsmyndigheterna (länsarbetsnämnderna)
.

Samarbetet mellan länsbostadsnämnderna och lantbruksmyndigheterna

Bostadsstyrelsen delar revisorernas uppfattning att lantbruksnämnderna
före påbörjandet av rationaliseringsföretag- bör beakta de konsekvenser en
tillfredsställande lösning av bostadsfrågan kan få för jordbrukets framtida
avkastning. I frågan om reviderade anvisningar för samarbetet mellan lantbruksnämnder
och länsbostadsnämnder må anföras att lantbruksstyrelsen
och bostadsstyrelsen överenskommit om att gemensamt utarbeta och utfärda
sådana anvisningar. Arbetet härmed har påbörjats. På grund av stor arbetsbelastning
har det icke kunnat slutföras.

De av revisorerna gjorda iakttagelserna och styrelsens egna erfarenheter
från bostadslåneverksamheten avseende jordbruksfastigheter aktualiserar
frågan om lämpligheten av säkerhetsbestämmelsen i 10 § tredje stycket i
egnahemslånekungörelsen. Enligt denna bestämmelse skall — då fråga är
om egnahemslån för ny- eller ombyggnad av bostadshus å jordbruksfastighel
och sådant lån beviljas samtidigt med garanti för lån till åtgärd för yttre
eller inre rationalisering av jordbruket — såsom säkerhet för egnahemslånet
ställas inteckning med förmånsrätt närmast efter den inteckning, som
ställes såsom säkerhet för lånet till rationaliseringsåtgärden. Den omständigheten
atl en statlig investering i bostadshus å jordbruksfastighet primärt
bygger på eu bedömning av lantbruksnämnden skulle kunna ge anledning
all överväga eu annan förmånsrättsordning. Innan denna fråga prövas sy -

78

nes dock resultatet av nya anvisningar för samarbetet mellan lantbruksnämnder
och länsbostadsnämnder böra avvaktas.

1 handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Johansson,
ledamöterna byråchefen Bernhard, fru Lewén-Eliasson, chefen för sociala
sektionen Persson och herr Strandberg ävensom byråcheferna Bergman,
Grape och tf. byråchefen Elison samt lantmätaren Hernbäck, föredragande.
Stockholm den 29 januari 1959.

ALF JOHANSSON

Östen Hernbäck

Bilaga A

Yttrande från länsbostadsnämnden i Gotlands län

Nämnden ansluter sig helt till de synpunkter, som anförts i lokaliseringsfrågorna,
samtidigt som den understryker betydelsen av att en mera restriktiv
inställning icke kommer att göra sig gällande beträffande landsbygdens
behov av bostäder. Även om de nu gällande anvisningarna i lokaliseringsfrägorna
enligt revisorernas uppfattning kan betecknas såsom restriktiva, är
det svårt att se hur mera detaljerade föreskrifter skall kunna utformas, utan
att dessa samtidigt låser fast nämnderna i en »paragrafbedömning», som i
och för sig är negativ.

Frågan om ett ökat samarbete mellan länsbostads- och lantbruksnämnderna
samt utfärdande av nya bestämmelser som underlag för detta tillstyrkes.
De nu gällande anvisningarna innebär ett tämligen ensidigt underställande
av bostadslånefrågor för lantbruksnämndernas prövning. Erfarenheter
har visat, att det i många fall varit värdefullt, om länsbostadsnämnderna
beretts tillfälle att yttra sig i bostadsfrågorna innan rationaliseringslån
lämnats. Länsbostadsnämnden har i några fall icke kunnat lämna lån till
jordbruksfastigheter, som förvärvats med stöd av garantilån, eftersom upprustning
av byggnaderna skulle medfört en allt för hög skuldbelastning. I
en del andra fall har önskvärda och lämpliga ombyggnadsprojekt av samma
skäl nedprutats till förbättringsförelag, för att avhjälpa de mest påtagliga
bristerna. Förhållandet får delvis ses som en följd av de taxerings- och värderingsnormer,
som tillämpas för jordbruksfastigheter. Hänsyn tages härvid
huvudsakligen till jordbruks- och skogsvärde, d. v. s. fastighetens avkastningsförmåga,
under det att de i övrigt nödvändiga förutsättningarna för
en komplett brukningsenhet, som bostads- och ekonomibyggnaderna utgör,
icke beaktas i erforderlig omfattning. Med de höga byggnadskostnader och
standardkrav som för närvarande gäller även för jordbruket, är värdet av
ett nybyggt bostadshus av samma storleksordning som jord- och skogsvärdena
tillsammantagna om man räknar med ett normaljordbruk om 20 har
åker jämte husbehovsskog. Av ovannämnda skäl ter det sig naturligt, att
byggnadsfrågor^ i större utsträckning än hittills beaktas vid jordbrukets
yttre rationalisering och att länsbostadsnämnderna inkopplas på ett tidigare
stadium, innan förvärvs- eller sammanläggningsfrågor slutförts. Visby den
14 januari 1959.

Bilaga B

Yttrande från länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bohus län

I allt väsentligt delar nämnden revisorernas uppfattning om innebörden
av de direktiv som reglerar länsbostadsnämndens verksamhet på ifrågavarande
område. Uttrycket »uppenbart olämplig plats» i 1953 års direktiv hän -

79

för sig dock enligt nämndens uppfattning till både beskaffenheten och belägenheten
av tomten.

Nämnden, som ansluter sig till revisorernas uppfattning angående innebörden
och betydelsen av en aktiv bebyggelseutveckling på landsbygden, får
i fråga om länsbostadsnämndernas roll i sådant sammanhang framhålla följande.

1 första hand får det vara planmyndigheternas och lantmäteriets sak att
med hjälp av den lagstiftning som finnes på området verka för en utveckling
i nyss angiven riktning. Det vore icke lyckligt om långivningen utnyttjades
som instrument i samband med planeringen. I några hänseenden är
lånemyndigheterna emellertid skyldiga att — närmast av kreditvärdesskäl
— uppställa högre krav på tomtplatsen än vad lantmäteriet och planmyndigheterna
kan göra med stöd av jorddelnings- och byggnadslagarna. På
grund av aktualitetskravet enligt jorddelningslagen kommer dessa högre
krav då att indirekt påverka fastighetsbildningen.

Emellertid har länsbostadsnämnderna möjlighet att på ett mera positivt
sätt verka för en aktiv utveckling av landsbygden. Detta sker, genom att
nämnderna ger statliga och kommunala myndigheter del av sina erfarenheter
och synpunkter i frågor, som berör denna utveckling. Genom att det
byggs vidare på den grund, som redan lagts, då det gäller samarbetet mellan
myndigheterna kan nämnderna vidga sina insatser på ifrågavarande område.
Nämnden ställer sig därför synnerligen positiv till de förslag, som revisorerna
framlagt om ett ökat samarbete med förutom planmyndigheterna
även länsarbetsnämnden och lantbruksnämnden. I fråga om samordningen
av de jordbrukspolitiska synpunkterna tillstyrker nämnden revisorernas förslag
om nya anvisningar.

Däremot är nämnden icke övertygad om att dess möjligheter att verka för
en aktiv utveckling på landsbygden skulle ökas genom att de nuvarande
(1953 års) direktiven i fråga om kreditvärdesprövningen m. in. ersattes med
sådana av mera positiv innebörd. Nämnden kan inte förstå annat än att sådana
positiva direktiv måste förutsätta tillvaron av närmare anvisningar om
t. ex. vad som utmärker ett ur kreditvärdessynpunkt gott läge. Hur fullständiga
sådana anvisningar än bleve, kunde de ändock icke täcka alla förekommande
fall; därtill är förhållandena alltför skiftande. Däremot kan
förutses att sådana direktiv blir svåra att efterfölja i det praktiska arbetet,
som kan löpa fara att låsas fast vid tillämpningen av vissa regler. Direktiven
kunde komma att uppfattas som anvisningar i planeringsfrågor och då
med längre räckvidd än lagstiftningen på planväsendets område, något som
ur ovan redovisade principiella synpunkter icke vore lyckligt.

I behandlingen av detta ärende har deltagit ordföranden Gustaf Karlsson,
ledamöterna Carl Krohn, A. R. Andersson, Gunnar Johansson samt länsbostadsdirektör
Åke Malmberg, föredragande. Uddevalla den 12 januari 1959.

Bilaga C

Yttrande från länsbostadsnämnden i Jämtlands län

Frågan om eu praktisk lösning av direktiven för långivningen synes i och
för sig erforderlig, men är å andra sidan ganska svår att åstadkomma. Om
del befinnes möjligt all giva direktiven avseende lokaliseringsfrågorna eu
klarare innebörd vore detta givetvis bra, självfallet så utformad som revisorerna
framhålla, d. v. s. att motiven skall »möjliggöra för de bostadspolitiska
organen att bidraga till eu akliv utveckling av landsbygden». Länsbostadsnämnden
i Jämtlands län har för sin del försökt all utan några egent -

80

liga direktiv medverka till en aktiv utveckling av landsbygden, varför nämnden
givetvis ämnar fortsätta på den inslagna vägen även i fortsättningen.

Det av riksdagsrevisorerna rekommenderade samarbetet mellan de olika
länsmyndigheterna och länsbostadsnämnden har nämnden försökt att på alla
sätt uppehålla. Det rekommenderas även att samarbetet skall upprätthållas
mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och länsbostadsnämnden, och har
länsbostadsnämnden intet att erinra häremot, dock bör det i händelse av utskrift
av direktiv till en sådan samordning klart utskrivas, att det skall gälla
angående bostadsbebyggelsens lokalisering i anslutning till placering av
industriföretag. Här bör även utskrivas, att enahanda överläggningar skall
föras av arbetsmarknadsverket med länsbostadsnämnden i fall att arbetsmarknadsmyndigheterna
handhar bostadsbyggnadsverksamhet i vissa speciella
fall.

I fråga om lantbruksnämndernas handläggning av ärenden angående jordbruksfastigheter
har nämnden icke någon direkt anledning framställa erinringar.
Rlart är dock att lantbruksnämnden beviljat lånegaranti i vissa
fall som samtidigt haft bostadshus i sådant skick att bostadslån skulle vara
behövligt eller har ifrågasatts strax efter fastighetens förvärv. I dylika fall
vill jag gärna rekommendera att lantbruksnämnderna söka kontakt med
länsbostadsnämnden för att bedöma kostnaderna för en planerad bostadsförbättring
redan innan någon åtgärd från lantbruksnämnden vidtages. Anledning
att utarbeta nya anvisningar, utfärdade gemensamt av lantbruksnämnden
och länsbostadsnämnden, torde föreligga för att åstadkomma en
så ändamålsenlig prövning i förekommande fall av lån till jordbruksfastigheter
resp. bostadsfastigheter som är möjligt. Östersund den 19 januari
1959.

Bilaga D

Yttrande från länsbostadsnämnden i Kopparbergs län
Ang. samarbetet med lantmäteriet

Förutom att länsbostadsdirektören deltager i den så kallade planeringskommitténs
månadsvis återkommande sammanträden och till vilka distriktslantmätarna
kunna anmäla ärenden rörande lokalisering, så deltager en av
assistenterna från länslantmäterikontoret i det veckovis återkommande
tjänstemannasammanträdet på länsbostadsnämnden. I dessa sammanträden
deltager, förutom lantmätare, länsbostadsdirektören, förste byråingenjören
samt arkitekten. Tidsåtgången för dessa sammanträden är ungefär högst två
timmar. Till lantmäterikontoret översändes två dagar före tjänstemannasammanträdet
förteckning över de ärenden som skola förekomma, varigenom
lantmätaren vid sammanträdet har möjlighet att meddela läget i fastighetsbildningsfrågan.
Efter sammanträdet överlämnas ärendena till länsarkitektkontoret,
som i förekommande fall meddelar, huruvida dispens är erforderlig
eller hinder eljest föreligger för fastighetens bebyggande.

Sedan överlantmätaren fastställt avstyckningen erhåller länsbostadsnämnden
kopia av den blankett, som bl. a. tillställes häradsskrivaren och inskrivningsdomaren.

Enligt länsbostadsnämndens mening har samarbetet med lantmäteriet
fungerat tillfredsställande.

Ang. samarbetet med lantbruksnämnden

Även om inga allvarliga erinringar kunna anföras gentemot samarbetet
med lantbruksnämnden, anser dock länsbostadsnämnden att liknande anvis -

81

ningar som gälla beträffande samarbetet mellan lantmäteriet och bostadsmyndigheterna
skulle vara till gagn för samrådet med lantbruksmyndigheterna.
I sådana anvisningar synes angeläget, såsom revisorerna anfört, att
det intages föreskrift att frågan om en tillfredsställande lösning av bostadsfrågan
skall behandlas innan rationaliseringsföretag påbörjas eller lån lämnas
till förvärv av jordbruksfastighet. I vissa fall har läget nämligen varit,
att länsbostadsnämnden kommit i kontakt med ärendena först sedan kreditgaranti
till rationaliseringsåtgärder eller förvärv lämnats. Ej sällan har
det avsett fastighet vars bostadsfråga kräver omedelbar lösning.

Ang. uttrycket »uppenbar olämplig tomt»

Revisorerna har i paragrafens sista stycke uttalat önskemål att bestämmelsen
gives mera positiv innebörd. Ehuru väl det kan vara svårt att klart
fixera för landet i helhet allmängiltiga regler, skulle ändå en exemplifiering
av skilda fakta, som bör ingå vid en bedömning enligt rubricerade uttryck,
vara till gagn.

Förestående yttrande har avgivits av länsbostadsnämndens ordförande,
riksdagsman Snygg, samt vice ordförande, kamrer Eric Håkansson jämte
länsbostadsdirektören Erik Gonäs, föredragande. Falun den 12 januari 1959.

Bilaga E

Yttrande från länsbostadsnämnden i Skaraborgs län

Allmänheten har numera blivit så införstådd med den förda lokaliseringspolitiken,
att allvarliga lokaliseringsproblem sällan förekommer.

Problemen gäller närmast jordbruksfastigheter, där bostadshusets värde
och användbarhet bedömts väl optimistiskt vid förvärvet med följd att köpeskillingen
och skuldsättningen blir så hög, att fastighetens avkastning knappast
kan bära ökade kostnader för en oundgänglig ny- eller ombyggnad av
bostaden. Nämnden måste i sådana fall ta rätt stora risker, om den över
huvud skall kuna vara vederbörande sökande behjälplig att lösa sitt bostadsproblem.
Uet kunde ibland ha varit lämpligt, att länsbostadsnämndens
mening beträffande bostadens beskaffenhet inhämtats, innan köpeskillingen
godkänts för fastigheten eller i samband med att en finansieringsplan upprättas
för en jordbruksfastighets upprustning och rationalisering.

Nämnden stöder statsrevisorernas ifrågasättande av nya anvisningar för
samarbetet mellan länsbostadsnämnderna och lantbruksnämnderna, utarbetade
gemensamt av bostadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen. Lämpligheten
av samråd i jordbruksärenden på tidigare stadium än vad nu sker bör undersökas
och om så befinnes vara önskvärt, detta tages med i nya anvisningar.
Skara den 13 januari 1959.

Bilaga F

Yttrande frän länsbostadsnämnden i Södermanlands län

Såvitt jag har kunnat finna av revisorernas berättelse finnes ingenstans
påpekat, att länsbostadsnämnderna skulle ha gått för hårt fram gentemot
de lånesökande, då det gäller lokaliseringsfall på landsbygden. Detta anser
jag vara särskilt värt all observera med hänsyn till att när frågan har tagits
upp i riksdagen, så har ju framstötarna gått ut på att länsbostadsnämnderna
och andra myndigheter skulle ha varit alltför restriktiva, då det gäller
egnahemsbyggande på landsbygden. Jag tolkar revisorernas uttalanden
snarast så alt man nu bör överväga eu något kärvare inställning till lokalise 0

Rev. berättelse ang. statsverket är 1,958. It

82

ringsfallen. Personligen har jag icke något att erinra mot ett sådant betraktelsesätt
i allmänhet på dessa frågor. Tvärtom.

Det vore givetvis bra, om man kunde åstadkomma en något fastare bedömningsgrund
att stå på, när man behandlar dessa ärenden och eventuellt
avböjer långivning. Hittills har jag nog, bl. a. med hänsyn till 1953 års riksdagsuttalanden,
ibland ansett mig böra föreslå bifall i ärenden, där jag personligen
har varit mycket tveksam, om man borde vara med om lån. Det
är emellertid så många olika faktorer att ta hänsyn till, att del många gånger
är svårt att ta bestämd ställning.

EU direkt uttryck för revisorernas mera restriktiva inställning har jag
funnit i första stycket på sid. 9. Där säges att ett självklart krav är, att bebyggelse
lokaliseras på sådant sätt, att befintliga eller projekterade vattenoch
avloppsanläggningar kunna utnyttjas i avsedd omfattning. Jag tror, att
vid en strikt tillämpning av denna såsom självklar betraktade riktlinje
skulle flera fall bli aktuella, där egnahemslån hittills har ansetts kunna utgå,
men där man alltså i fortsättningen skulle neka lån därför att det finns
tillgång till tomter i samhällen med gemensamhetsanläggningar. I de kommande
anvisningarna bör denna fråga upptagas och preciseras.

Jag finner det tillfredsställande alt även revisorerna har på ett ställe fastslagit,
att det är uppenbart, att vissa risker måste tagas för att tillgodose
sociala önskemål. För en tjänsteman, som skall handlägga dylika bedömningsfrågor,
är det värdefullt att ha ett sådant uttalande att falla tillbaka på.

Revisorerna synes anse att lokaliseringsärendena kräver omsorgsfull behandling.
I anslutning härtill bör påpekas att dessa ärenden ju är ganska
arbetskrävande. Man bör ha detta i minnet liksom så många andra faktorer,
då det gäller att bedöma personalbehovet på länsbostadsnämnderna.

Slutligen bör väl allmänt framhållas att jag delar revisorernas mening,
att man bör undersöka, om nya direktiv går att utforma på delta område.
Detta bl. a. med hänsyn till att bebyggelseutvecklingen och planfrågorna har
förändrats en hel del på landsbygden under de senaste 10 åren. Vidare synes
som sagt revisorernas uttalande tyda på en viss omvärdering i dessa spörsmål.

De här framförda synpunkterna kan endast betraktas som länsbostadsdirektörens
egna. Då styrelsen ej har begärt yttrande utan endast översänt
berättelsen för kännedom har frågan om ett ställningstagande till densamma
icke upptagits i länsbostadsnämnden. Nyköping den 15 januari 1959.

Bilaga G

Yttrande från länsbostadsnämnden i Värmlands län

Enligt gällande egnahemslånekungörelse må egnahemslån endast beviljas
om bostadshus, som uppföres eller ombygges med stöd av lånet, kan beräknas
få stadigvarande användning för bostadsändamål. Lån kan sålunda icke
förvägras den sökande såvida han icke för sin bebyggelse valt en ur kredilvärdesynpunkt
uppenbart olämplig plats. Som säkerhet för beviljat lån skall
inteckning ställas — dock utan krav på en med hänsyn till fastighetens saluvärde
tillfredsställande förmånsordning — och i övrigt är det i huvudsak
låntagarens namnteckning å den utfärdade reversen, som garanterar att lånet
återbetalas på sätt som föreskrivits.

Med tanke på de bestämmelser som här i korthet skisserats, och icke minst
med hänsyn till det som gäller den formella säkerheten för egnahemslånen,
synes det finnas skäl för antagandet, att den formella säkerheten endast
kan tillmätas större betydelse i de fall som de avsedda byggnaderna erhål -

83

lit en på längre sikt tillfredsställande lokalisering nr kreditvärdesynpunkt,
under del att sagda säkerhet i övriga fall, t. ex. då låneobjektet fått bedömas
mot bakgrunden av uttrycket »uppenbart olämplig plats», icke sällan får anses
vara mer formell än reell. Det långivande organet kan sålunda icke vägra
lån för den händelse det bedömer eu plats som mindre lämplig ur kreditvärdesynpunkt,
eftersom det måste framstå som uppenbart ur denna synpunkt
att lån icke skall beviljas, och därav följer, att lån beviljas i de fall
det icke vid tiden för lånets beviljande kan dokumenteras, att belägenheten
är uppenbart olämplig ur kreditvärdesynpunkt. Efter de beslut som av
överordnade myndigheter fattats i besvärsärenden synes det även klarlagt,
att framställningar om egnahemslån endast kunna avvisas i vissa undantagsfall
på grund av skäl som här avses. Man bör därför räkna med att egnahemslånegivningen
i sinom tid medför vissa förluster för statsverket på
grund av att bebyggelsen icke erhållit en ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande
lokalisering.

Länsbostadsnämnderna ha nu varit i verksamhet i tio år och besitta en
icke obetydlig erfarenhet av förhållandena i de egna länen. Denna erfarenhet,
som vunnits under en i stort sett fortlöpande högkonjunktur, är emellertid
icke tillräcklig för en prövning av bebyggelselokaliseringen på längre
sikt, utan erfordras det jämväl ett betydande och aktuellt utredningsmaterial
med prognoser rörande näringsliv och befolkningsutveckling för länens
olika orter och kommuner. En aktivare lokaliseringspolitik från länsbostadsnämndernas
sida måste därför föregås av en utredningsverksamhet,
som tar sikle på att tillgodose nämnderna i berörda hänseenden och som
skapar förutsättningar för nämnderna att sakligt påverka bebyggelseplanering
och fastighetsbildning. Tillgodoses nämnderna med prognoser, eller
beredas de tillfälle till egen prognosverksamhet under bostadsstyrelsens ledning,
torde nämnderna kunna inleda en bostadsplanerande verksamhet för
såväl landsbygd som tätorter, och under sådana förhållanden torde kreditvärdefrågan
även reduceras till en angelägenhet av andra ordningen.

Länsbostadsnämnden kan i huvudsak ansluta sig till den av riksdagens
revisorer företrädda meningen i kreditvärdefrågan. Därest det hedömes som
angeläget att de lånebeviljande organen anlägga snävare ekonomiska synpunkter
vid sin långivning i högre grad än hittills, erfordras dock entydiga
besked i detta hänseende från statsmakternas sida.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit landshövdingen Gustaf
Nilsson, landstingsmannen David Noaksson, godsägaren Hugo Nilsson, folkskolläraren
Gösta Carlsson, länsbostadsdirektören Lennart Lundberg, den
sistnämnde föredragande. Karlstad den 12 januari 1959.

Bila ga H

Yttrande från länsbostadsnämnden i Västerbottens län

.lag har i ärendet samrått med länsbostadsnämndens ledamöter.

De nuvarande bestämmelserna äro synnerligen enkla och kortfattade.
Länsbostadsnämnderna ha att från fall till fall bedöma om lån skall beviljas
eller icke. Detta är nog den rätta ordningen. Att utfärda detaljbestämmeiser
som skola gälla för hela landet kan icke vara förnuftigt med hänsyn
till de skilda förhållanden som föreligga, hl. a. på grund av geografiska förhållanden.

Lånesökande i hela landet böra givetvis beträffande lokaliseringsfrågan
behandlas enligt samma grundbestämmelser. Delta kan lösas utan ytterliga -

84

re anvisningar därest marksektionens personal beredes tillfälle att oftare
än vad som hittills varit fallet besöka länsbostadsnämnderna för överläggning
i lokaliseringsfrågor innan de föredrages i länsbostadsnämnderna.

Någon ändring i nuvarande bestämmelser anser jag icke nödvändig. Umeå
den 13 januari 1959.

Bilaga I

Yttrande från länsbostadsnämnden i Örebro län

Av berättelsen framgår bl. a., att revisorerna i syfte att inhämta närmare
kännedom om den praktiska tillämpningen av direktiven för egnahemslåneverksamheten
företagit besök i vissa län.

De synpunkter, som kommer till uttryck i revisorernas uttalande, avviker
icke från de principer länsbostadsnämnden sökt följa i sin låneverksamhet.
Revisorerna framhåller också att de under sina inspektionsresor (bl. a. inom
Örebro län) kunnat konstatera att deras i berättelsen redovisade synpunkter
i stort sett beaktats av länsbostadsnämnderna i berörda län.

Revisorerna understryker angelägenheten och betydelsen av samarbete
mellan de bostadspolitiska och jordbrukspolitiska organen. Härom vill
nämnden framhålla att lånebestämmelserna klart föreskriver vad i nämnda
avseende skall iakttagas av länsbostadsnämnderna vid prövning av bostadslåneansökningar
avseende jordbruksfastigheter. Länsbostadsnämnden har
noggrant efterföljt dessa föreskrifter.

Revisorerna ifrågasätter huruvida icke de anvisningar, som gäller för samarbetet
mellan lantbruksnämnder och länsbostadsnämnder och som utfärdats
år 1949 av lantbruksstyrelsen, i ljuset av numera vunna erfarenheter
bör ersättas av nya sådana, utfärdade gemensamt av lantbruksstyrelsen och
bostadsstyrelsen. Nämnden vill instämma i detta uttalande.

En fråga, som vid olika tillfällen anmält sig, är den betydelse som länsbostadsnämnden
skall tillmäta lantbruksnämndens prövning av och yttranden
över låneansökningar avseende bostadshus i jordbruksfastighet. Enligt
bostadsstyrelsens anvisningar till länsbostadsnämnderna (Slä nr 28) den 28
juni 1949, skulle lantbruksnämndernas yttrande i bostadslåneärenden avse
dels frågan om den intecknade skuldens förhållande till fastighetsvärdet,
dels ock frågan om jordbrukets avkastning kan jämte lånesökandens övriga
inkomster beräknas förslå, för att låntagaren skall vara i stånd att erlägga
uppkommande ränta och amorteringar.

I remisserna till lantbruksnämnden i bostadslåneärenden hemställer länsbostadsnämnden,
att lantbruksnämnden i sitt yttrande måtte behandla bostadsbyggnadsföretagets
lämplighet ur här berörda synpunkter. Formuleringen
av länsbostadsnämndens förenämnda remisskrivelser framgår av närslutna
bilaga.

Beträffande den vikt som skulle inläggas i lantbruksnämndernas yttranden
i bostadslåneärenden har under hand anförts mot bostadsstyrelsens anvisningar
avvikande meningar. Sålunda uttalades från lantbruksstyrelsens
sida vid en överläggning i Örebro den 12 december 1955 med representanter
för bostadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen samt de berörda länsnämnderna,
att lantbruksnämndernas yttranden skulle begränsas till uttalanden om
ifrågavarande fastigheters värden och avkastningsförmåga. Sökandens möjligheter
till inkomster vid sidan av jordbruket skulle bedömas av länsbostadsnämnderna,
och lantbruksnämndens yttrande avseende fastighetsvärdet
skulle endast vara rådgivande. Ansvaret för eventuell felbedömning av
fastighetsvärdet skulle åvila länsbostadsnämnden.

85

Enär oklarhet synes råda beträffande den vikt som bör tillmätas lantbruksnämndernas
tillstyrkan av bostadslån till jordbruksfastigheter är det
enligt nämndens mening starkt motiverat att, som revisorerna påpekar, ersätta
de nuvarande anvisningarna med nya sådana.

I länsbostadsnämndens slutliga handläggning av detta ärende har deltagit
vice ordföranden Larsson, ledamöterna Lindqvist och Aronsson samt
länsbostadsdirektören Samuelsson (föredragande). Örebro den 15 januari
1959.

Bilaga till bilaga 1

Yttrande från länsbostadsnämnden i Örebro län

Med överlämnande av närslutna handlingar i rubr. ärende hemställes härmed
att lantbruksnämnden prövar låneansökningen och avgiver yttrande
till länsbostadsnämnden om dels lämpligheten ur jordbrukspolitik synpunkter
av att det planerade bostadsbyggnadsföretaget kommer till stånd
samt huruvida bostadsupprustningens omfattning och tidpunkten för dess
genomförande är lämplig med hänsyn till jordbruksfastighetens avkastningsförmåga
samt övriga investeringsbehov, dels frågan om den intecknade
skuldens förhållande till fastighetsvärdet, dels ock frågan, om jordbrukets
avkastning jämte lånesökandens övriga inkomster kan beräknas
förslå, för att låntagaren skall vara i stånd att erlägga uppkommande ränta
och amorteringar.

Beträffande sökandens nuvarande årliga kapitalkostnader och den ökning
därav som ett bifall till ansökningen skulle medföra samt sökandens nuvarande
inkomst- och förmögenhetsförhållande hänvisas till uppgifterna i låneansökningen
och därtill hörande bilaga.

Byggnadsstyrelsen

Den av revisorerna lämnade redogörelsen för förhållandena inom detta
område överensstämmer i allt väsentligt med de iakttagelser byggnadsstyrelsen
i sin verksamhet haft tillfälle att göra. Ur de synpunkter byggnadsstyrelsen
har att företräda är intet att erinra mot en revidering av de till de
berörda myndigheterna riktade direktiven beträffande den statliga långivningen
till egnahem i syfte att direktiven erhåller en mera positiv innebörd
i vad avser bebyggelsens lokalisering än som enligt revisorernas mening nu
är fallet. Stockholm den 27 januari 1959.

SIXTEN LARSSON

Hans Quiding Sigurd Lang

Statskontoret

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 18 december 1958 anbefallt statskontoret
inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i fråga om den statliga långivningen till egna hem (§ 12). får statskontoret
uttala, att ämbetsverket ur de synpunkter ämbetsverket har att beakta
kan biträda vad revisorerna anfört. Stockholm den 30 december 1958.

Börje Kull
Föredragande

IVAR LÖFQVIST

A. Svensson

86

Lantbruksstyrelsen

Styrelsen torde få begränsa sitt utlåtande till att avse de punkter, som berör
bostadsbyggande på jordbruksfastigheterna. Härvidlag har revisorerna
anfört

att det framstår som angeläget med samarbete mellan de bostadspolitiska
och de jordbrukspolitiska organen,

att revisorerna fått kännedom om sådana fall, där lantbruksnämnd vid
överlåtelse av jordbruksfastighet i rationaliseringssyfte icke i tillräcklig
grad beaktat, huruvida den behövliga bostadsförbättringen kunde anses svara
mot fastighetens framtida avkastning,

att detta givit revisorerna anledning att understryka det angelägna i att
lantbruksnämnderna före påbörjande av rationaliseringsföretag noga beakta
de konsekvenser en tillfredsställande lösning av bostadsfrågan kan få för
jordbrukets framtida avkastning,

att det kunde ifrågasättas, huruvida icke de anvisningar, som gäller för
samarbetet mellan lantbruksnämnder och länsbostadsnämnder, borde ersättas
av nya, utfärdade gemensamt av lantbruksstyrelsen och bostadsstyrelsen.

Med anledning av vad revisorerna sålunda anfört vill styrelsen först påpeka
att revisorerna icke synes ha redovisat sådana fall där fråga varit om
överlåtelse av jordbruksfastighet i rationaliseringssyfte. Styrelsen kan därför
ej uttala sig om vad revisorerna därvidlag har erhållit kännedom om.
Beträffande det fall, som revisorerna särskilt åberopat, hänvisar styrelsen
till vad styrelsen anfört till revisorernas § 13. Därav framgår att anledning
saknas att gå in på detta fall i nu förevarande sammanhang.

I)å revisorerna emellertid kommit in på frågan om samverkan mellan lantbruks-
och bostadsmyndigheterna i fråga om statligt stöd till investeringar i
brukningsenheter vill styrelsen här behandla detta ämne och ange synpunkter
härpå.

Samverkan mellan berörda myndigheter i dylika frågor kan aktualiseras
dels i länsbostadsnämndernas ärenden rörande egnahemslån å jordbruksfastighet,
dels ock i lantbruksnämndernas ärenden rörande låne- och bidragsgivning
till jordbruken.

Spörsmålen om samarbete mellan de två organen i ärenden rörande länsbostadsnämndens
långivning var föremål för åtskilligt övervägande när den
nuvarande ordningen infördes år 1948. Här kan först omnämnas den ingående
diskussion av dessa frågor som skedde inom 1947 års centrala lantbrukskommitté.
I sitt betänkande, nr 2: 1948, uttalade kommittén å s. 76
samt 80 ff hl. a. följande:

»Från centrala lantbrukskommittens sida har hävdats, att jordbrukets
bostäder måste betraktas som eu integrerande del av det ekonomiska företag,
som jord och byggnader tillsammans bilda. Eftersom byggnadskostnaderna
utgöra den ojämförligt största kapitalinvesteringen i företaget, är det
av stor vikt, att dessa anpassas med hänsyn till jordbrukets bärkraft och
sannolika utveckling. Den yttre rationaliseringen syftar till att med statens
stöd kraftigt främja tillkomsten av bärkraftiga brukningsenheter genom
komplettering av ofullständiga jordbruk eller omarronderingsåtgärder. Dylika
ingrepp inverka icke blott på fastigheternas behov av byggnader utan
även på lokaliseringen av brukningscentrum. Om lantbruksnämnderna icke
skulle ha rätt att besluta om lån och bidrag för uppförande av bostadshus
på jordbruksfastigheter, skulle deras möjligheter att befrämja sådan omarrondering,
som blir beroende av flyttning av byggnader, betydligt försvåras.
Sådana nybyggnader eller genomgripande förbättringar, som företagas

87

utan beaktande av planerna för den yttre rationaliseringen, kunna dessutom
mången gång konnna att för avsevärda tider framåt hindra den yttre rationaliseringen.
Det kan därför anses motiverat att rationaliseringsorganen,
som ju under alla omständigheter skola omhänderhava en väsentlig del av
jordbrukets byggnadsfrågor -- ekonomibyggnaderna — även handha statens
stöd åt jordbrukets bostäder. Även många praktiska skäl tala för en
dylik anordning. Härigenom skulle rationaliseringsorganen vid en omfattande
upprustning av en jordbruksfastighet lättare kunna tillämpa en riktig
angelägenhetsordning vid planläggning av olika slags förbättringsåtgärder
och smidigare anpassa investeringarna efter jordägarens ekonomiska möjligheter.
Även ur allmänhetens synpunkt måste det te sig mest rationellt,
att alla förbättringsåtgärder till en och samma fastighet kunna prövas och
avgöras av ett och samma organ.

En annan omständighet av stor betydelse i detta sammanhang torde vara,
att det under alla förhållanden blir erforderligt att utrusta såväl lantbruksnämnderna
som länsbostadsnämnderna med expertis på det byggnadstekniska
och byggnadsekonomiska området. På lantbruksnämndernas byggnadsexperter
måste man ställa kravet, att de behärska jordbrukets samlade
byggnadsfrågor, även om nämnderna endast skulle bevilja lån och bidrag
till förbättring av ekonomibyggnaderna på jordbruksfastigheter.»

Kommittén påpekade vidare att i fråga om lånens och bidragens placering
ur säkerhetssynpunkt samt förvaltning vore bestämda fördelar förenade
med en lösning innebärande att lantbruksnämnden skulle handha egnahemslångivningen
till jordbruksfastigheter.

Kommittén framhöll även att det komme att bli mycket vanligt att samtidigt
som bostaden på ett jordbruk ombygges eller nybygges åtskilliga åtgärder
för inre rationalisering å jordbruksfastigheten aktualiserades. Kommittén
ansåg att alla dessa frågor borde prövas och avgöras av ett organ
under beaktande av åtgärdernas samlade effekt på jordbruksföretaget.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 235/1948 angående bostadspolitiken ansåg
vederbörande departementschef, som framhöll vikten av samarbete i
dessa frågor, övervägande skäl tala för att besluten i ärenden rörande bidrag
och lån till bostäder å jordbruksfastighet (utom lantarbetarbostäder)
skulle ankomma på lantbruksnämnderna, och att länsbostadsnämnderna
skulle underkasta ärendena en teknisk, ekonomisk och bostadssocial bedömning
samt förvalta beviljade lån och bidrag. Statsutskottet (utlåtande nr
159) underströk departementschefens uttalande i frågan om samarbete mellan
de bostadspolitiska och jordbrukspolitiska organen och uttalade att detta
samarbete i första hand borde avse frågan om lämpligheten ur jordbrukspolitiska
synpunkter av att planerade bostadsförbättringar kommer till
stånd samt frågan huruvida omfattningen av bostadsförbättringen svarar
mot jordbruksfastighetens framtida avkastning. Behovet av samordning
framträder vidare i de fall, då till en och samma fastighet lämnas såväl ett
lån till förbättring av jordbruket som ett lån lill förbättring av bostaden.
Fördelar skulle vinnas om i dylika fall förvaltningen av lånen åvilade ett
enda organ. Med hänsyn till de olika låneformerna — statliga lån till bostadsförbättring
och garantilån till enskilda kreditinstitut till förbättring i
övrigt av jordbruket — borde enligt utskottets mening icke vid detta tillfälle
slutlig ställning tagas till formerna för samarbete mellan de båda
nämnda organen. Utskottet förordade att beslut om lån och bidrag till bostäder
på jordbruksfastighet liksom lånens förvaltning skulle ankomma på
länsbostadsnämnd, varvid utskottet uttalade att samarbete borde ske i så

88

smidiga former som möjligt och att lantbruksnämndens mening skulle vara
avgörande i vad gäller ändamålsenligheten ur jordbrukspolitiska synpunkter
av de bostadsförbättringar, som ifrågasättes, och tidpunkten för deras
genomförande.

Riksdagen beslöt enligt utskottets förslag.

I egnahemslånekungörelsen (nr 54(5/48)''intogs i 2 § stadgande att de lånebeviljande
organen skola i låneärenden rörande bostäder å jordbruksfastighet
samråda med lantbruksnämnderna.

Lantbruk sstyrelsen utfärdade efter samråd med bostadsstyrelsen den 7
juli 1949 anvisningar i ämnet, vilka anslöts till en av bostadsstyrelsen utgiven
promemoria till länsbostadsnämnderna. Anvisningarna var i hög grad
inriktade på ett smidigt förfarande. En enkel handläggning borde ofta kunna
nås genom muntliga överläggningar mellan vederbörande befattningshavare
i stället för ett formellt remissförfarande. Ämbetsverken hade som en
ganska självklar utgångspunkt haft att dubbelarbete och särskilt dubbelresor
för besiktningar måste undvikas. Eftersom bostadsorganen regelmässigt
torde överväga om- och nybyggnadsprojekt, vilka bör föregås av undersökning
på platsen, får lantbruksnämnderna i sådana ärenden som regel göra
den på dem ankommande bedömningen på underlag av den lokalkännedom,
som finns företrädd inom nämnden, kompletterad med uppgifter från ortsombuden
samt endast i särskilda fall genom resor till platsen.

Sedermera har de båda ämbetsverken, sedan begärt bemyndigande lämnats
av Kungl. Maj:t (socialdepartementets skrivelse till bostadsstyrelsen
den 2 december 1949), den 1(5 februari 1950 utfärdat bestämmelser om förenklat
förfarande att tillämpas för ett betydande antal ärenden, nämligen
vatten- och avloppsanläggningar och el-installationer, som ju ofta avser
både bostadshus och driftsbyggnader gemensamt. Innebörden är i korthet
att låne- och bidragsansökningar får avgöras av ettdera organet i stället för
att, som först gällde, få delas upp och därmed dubbelbehandlas.

Lantbruksnämndens medverkan avser enligt 1949 års anvisningar dels
bedömning av lämpligheten ur jordbrukspolitik synpunkt av att investeringen
kommer till stånd dels ock att, där länsbostadsnämnden så begär,
tillhandagå med en bedömning av brukningsenhetens avsedda skuldsättning
i förhållande till den avkastning som kan påräknas av enheten.

Lantbruksnämndens bedömning av brukningsenheten ur jordbrukspolitik
synpunkt tar sikte på att avgöra om brukningsenheten bör bestå som
sådan eller som kärna till en ev. utökad brukningsenliet med bostad å ifrågavarande
plats eller om enheten i stället måste anses som ett övergångsjordbruk,
d. v. s. att den bör upphöra som särskild enhet och användas för
sammanslagning med annat jordbruk. Lantbruksnämnden redovisar sin
uppfattning i dessa hänseenden till länsbostadsnämnden och till- eller avstyrker
ansökningen ur jordbrukspolitik synpunkt.

Där länsbostadsnämnden så begär, medverkar lantbruksnämnden med att
bedöma jordbrukets avkastning och i viss utsträckning också sökandens inkomstmöjligheter
utanför jordbruket. Detta blir underlag för länsbostadsnämndens
bedömning av låntagarens möjlighet att framdeles hetala de årliga
kapitalkostnaderna. Det måste här understrykas att det är långivaren,
länsbostadsnämnden, som har såväl det formella som reella ansvaret för långivningen.
Det ankommer i princip på länsbostadsnämnden att i erforderlig
grad förvissa sig om sökandens förutsättningar att fullgöra sina åtaganden.

Enligt lantbruksstyrelsens mening torde det rent praktiskt administrativt
icke vara eu framkomlig väg att man i alla sådana ärenden skulle koppla på
eu mer ingående detaljvärdering som underlag för bedömningen. Det vore
otvivelaktigt ägnat att väcka irritation och kritik för slöseri med anslag och

89

arbetskraft, om personal från båda organen i större antal fall skulle besöka
ett och samma jordbruk för att bedöma dess investeringsspörsmål. Det
vore f. ö. icke möjligt med lantbruksnämndernas nuvarande personalresurser.
Under vart och ett av de tre senaste åren har nämnderna liaft att yttra
sig i drygt 3 000 ärenden angående bostadsbyggande på jordbruk, och ärendena
är särskilt talrika i norrlandslänen, där ju reslängderna blir stora.

Det kan icke undvikas att vissa risker tas i samband med dessa ärenden
och dessa risker blir ofrånkomligt större med den nuvarande organisationen.
Det kommer då alltid alt kunna pekas på eu del fall där kanske vid en
mera ingående utredning långivning ej skulle skett.

Vad nu sagts ger anledning till att åter erinra sig de av 1947 års centrala
lantbrukskommitté gjorda, här inledningsvis citerade uttalandena i detta
ämne. De nu berörda riskerna skulle i betydande grad ha kunnat undvikas
om administrationen av ärendena i fråga hade inrättats i enlighet med sagda

kommittés förslag.

Härefter kommer styrelsen så till de ärenden där lantbruksnämnden handhar
statligt stöd till jordbruksfastighet, rationaliscringsåtgärder och social
jordbrukskreditgivning.

Lantbruksstyrelsen delar helt revisorernas uppfattning att lantbiuksnämnderna
före påbörjande av ett rationaliseringsföretag noga bör beakta de
konsekvenser en tillfredsställande lösning av bostadsfrågan kan få för jordbrukets
framtida avkastning och har även sökt handla därefter. Detsamma
gäller i minst lika hög grad då lantbruksnämnden genom jordbruksegnahemslån
hjälper en sökande till att förvärva eget jordbruk.

De ständiga frågor som lantbruksnämnden har att ta ställning till i arbetet
med dylika ärenden är dels den jordbrukspolitiska frågan om brukningsenheten
bör och kan beslå såsom sådan, d. v. s. om den bildar ett lämpligt
och ändamålsenligt inslag i områdets jordbruksstruktur, dels ock tiagan
om vederbörande sökandes ekonomiska förhållanden och möjligheter ar sadana
att statligt stöd till investeringen kan ges med hänsyn till de fordringar
i fråga om säkerhet för lån etc. som ifrågavarande författningar uppställer
Självfallet undersöker nämnden i dylika fall, där sådana investeringar
aktualiseras, även vilket tillstånd en för brukningsenheten sa viktig de!
som bostadshuset befinner sig i. I många fall kan då nämnden, som ju lorfogar
över en byggnadskonsulent för behandling av byggnadsärenden rörande"
brukningsenheterna, utan mera ingående undersökningar och kalkyler
bilda sig en uppfattning om bostadsbyggnadens beskaffenhet och investeringsbehovet
för densamma. I andra fall däremot kan kontakt behova tagas0
med länsbostadsnämndens expertis för eu närmare bedömning av hur
én föreliggande bostadsfråga skall kunna lösas och vilka ekonomiska ataganden
den kan föra med sig för sökanden. Av personella och arbetsorgani''saloriska
skäl bar det icke kunnat ifrågakomma att nämnderna påkallat
medverkan av bostadsexpertis i andra fall än där ifragavarande investeringsbedömning
varit mera komplicerad.

Det må här‘framhållas att ställningstagandena i ärenden rörande investeringar
å jordbruk många gånger varit svåra att göra särskilt i det utvecklingsskede
som jordbruksnäringen under senare år befunnit sig i och som
inneburit en viss hopkrympning av jordbruksarealerna och viss uttunning
av beståndet av brukningsenheter. Till den bedömning, som alltid måste
“öras om brukningsenheten bar förutsättningar all bestå rent jordbruksekonomiskt
som ett jordbruksföretag kommer ju : f!,n ,1,M1 nftn ‘>v,s

sa frågan om brukningsenheten med hänsyn ti
förutsättningar kan antagas i framliden bli efte

många fall den ofta ovislägei
och övriga sådana
rågad som eu liruknings -

90

enhet för jordbruk eller om risk finnes för att jordbruket i området nedlägges
inom eu ej så avlägsen framtid.

Då det gäller investeringar i brukningsenheter av typen ofullständiga jordbruk
må bemärkas att brukaren som regel har sin försörjning dels av jordbruket
och dels av sysselsättning utanför brukningsenheten. I sådana fall
måste man ju vid bedömningen av bostadens finansiering grunda sig ej enbart
på jordbrukets avkastning utan även, och ofta huvudsakligen, på avkastningen
av sökandens arbete utanför brukningsenheten. Men som känt
är kan det för en dylik småbrukare ibland bli stoYa ojämnheter i fråga om
sysselsättningen utanför brukningsenheten. Det är oundvikligt att fall stundom
inträffar där en dylik brukare kommer i svårigheter med avseende å
fullgörandet av ekonomiska åtaganden beträffande bostadslån eller rationaliseringslån.
Det är icke för de långivande organen möjligt att alltid förutse
dylika omständigheter på arbetsmarknaden etc.

Då det gäller att i den yttre rationaliseringen bilda bärkraftiga enheter,
blir det naturligtvis jordbruken med användbar bebyggelse, som i regel bildar
kärna för de nya jordbruken. Men då uppbyggnaden av livskraftiga enheter
av olika skäl, inte minst ekonomiska, vanligen måste ske successivt
blir det ofta genom på varandra följande tillköp, jordförbättringar och
byggnadsåtgärder, som man når fram till ett gott slutresultat. De olika önskemålen
måste vägas mot varandra vid begränsade resurser. Det är ofta välbetänkt
och nödvändigt att i första hand använda resurserna för att genom
förstärkning av jordbruket förbättra det ekonomiska underlaget och därmed
nå möjlighet att på sund ekonomisk basis ordna en bostad med modern
standard. Det blir med andra ord nödvändigt att brukaren under en kortare
eller längre övergångstid nöjer sig med att låta det anstå med att få bostadskraven
helt uppfyllda.

Vad styrelsen här i korthet berört kan måhända ge någon uppfattning om
vilka svårigheter lantbruksnämnderna ofta ställs inför vid bedömning av
investeringar i brukningsenheter. Styrelsen vill emellertid framhålla att mot
bakgrunden av den omfattande lånegarantiverksamhet beträffande brukningsenheterna,
som sker med statligt stöd från lantbruksnämnderna, de förluster,
som statsverket åsamkats i samband därmed, måste betecknas som
små. Det torde därför enligt styrelsens mening ej kunna göras gällande annat
än att nämnderna sköter denna lånegarantiverksamhet med erforderlig
omsorg.

Lantbruksstyrelsen har också ständigt haft sin uppmärksamhet riktad på
dessa frågor om statligt stöd.

Lantbruksstyrelsen angav i år 1949 utfärdade anvisningar att i den jordbrukspolitiska
bedömning, som lantbruksnämnd enligt 78 g egnahemslånekungörelsen
har att företaga, samma synpunkter i princip bör anläggas som
tillämpas vid övrig verksamhet för jordbrukets yttre och inre rationalisering.
Behovet av en samordning torde särskilt framträda i sådana fall, där
lantbruksnämnd genom jordbruksegnahemslån hjälper sökande till att förvärva
egna jordbruk eller genom lånegaranti medverkar till större investeringar
för förbättring av ekonomibyggnader eller jord.

Vad beträffar den sociala kreditgivningen konstaterade lantbruksstyrelsen
i cirkulär till lantbruksnämnderna i september 1956, att det allmännas
utgifter för inlösen av statsgaranterade lån kunde betecknas som tämligen
små i förhållande till garantiernas totala belopp, men styrelsen fann dock
anledning att ge anvisning om eu viss skärpning av prövningen. Styrelsen
anförde härvidlag:

»Vid behandling av ärenden rörande statlig garanti för jordbruksegnahemslån
och driftslån skall givetvis alltjämt avgörande vikt fästas vid mål -

91

sättningen alt dugande personer — även om de endast lia obetydliga egna
tillgångar — skola kunna erhålla stöd från det allmännas sida för att etablera
sig som självständiga jordbrukare. Emellertid synes läget för dagen och
vad som kan förutses för den närmaste framtiden ge anledning till ökad
försiktighet vid behandlingen av ansökningar om lånegaranti för sagda ändamål
på så sätt, att man vid prövningen av de sökandes personliga kvalifikationer
och förutsättningar att genomföra det åsyftade företaget och därunder
göra rätt för sig måste beakta de ökade svårigheter, som nu måste anses
föreligga för den som med ringa eller intet eget kapital vill börja verksamhet
som egen jordbrukare. Vid denna prövning bör sålunda exempelvis
- för att det i 6 § 1 mom. och 19 § 1 mom. jordbruksegnahemskungörelsen
uppställda kravet på ekonomisk förtänksamhet hos den, som söker garanti
för jordbruksegnahems- och driftslån, skall anses uppfyllt — beträffande
sökande, som under sin tidigare verksamhet haft möjlighet att lägga undan
ett mindre eget kapital som grundplåt vid startandet av verksamhet som
egen företagare, fordras, att han verkligen gjort detta.

Vid fastställandet enligt bestämmelserna i 24 § 1 mom. jordbruksegnahemskungörelsen
av belåningsvärdet å jordbruksfastighet skall, särskilt mot
bakgrunden av den senaste tidens utveckling på fastighetsmarknaden, noga
beaktas vad som i förarbetena till stadgandet (se prop. nr 187/1948 särskilt
s. 6—8 och 44) uttalas om att detta värde, vilket skall motsvara det uppskattade
bruksvärdet, bör beräknas försiktigt.»

Särskilt under de senaste åren har en stor procent av ansökningarna om
social jordbrukskredit avslagits och skälen härtill har till stor del varit att
fastigheten skulle kräva alltför stora investeringar i byggnader och inte
skulle ha förutsättningar att bestå på längre sikt. Den ekonomiska prövningen
i samband med jordbruksegnahemsbelåning torde kunna betecknas
soni omsorgsfull. Del kan nämnas att under de tre senaste åren ca 550 ansökningar
om jordbruksegnahemslån avslagits varje år, medan ca 900 per
är bifallits. För driftslån är motsvarande siffror ca 450 avslagna och inemot
000 bifallna per år.

De allmänna förutsättningarna för statlig ekonomisk medverkan till investeringar
för förbättring av jordbruk har nyligen varit föremål för utredning
som utförts av jordbruksan,slagsutredningen i samråd med lantbruksstyrelsen.
I dess betänkande (SOU 1959:1) framliålles som grundläggande
regel att åtgärd för att kunna få statligt stöd dels skall kunna bedömas bli
av bestående nytta för jordbruket, dels skall vara räntabel. Detta bör gälla
även bostadsbyggande å jordbruk och torde få tolkas så, att brukaren genom
jordbrukets avkastning och sina eventuella stadigvarande arbetsinkomster
vid sidan av jordbruket skall kunna, med beaktande av de bostadssociala
förmåner han får åtnjuta, betala de årliga kapitalkostnaderna för
investeringar i jordbruket inklusive dess bostadshus.

Det må liär framhållas att, även om dessa förutsättningar bedömes föreligga,
fastigheten dock icke ofta torde kunna ge eu betryggande inteckningssakerhet
för de statliga låneengagemangen. Fn nybyggnad eller större ombyggnad
av bostadshuset på ett jordbruk brukar nämligen som ovan påpekats
endast till en rätt begränsad del slå igenom i dess saluvärde.

Vad så beträffar frågan om de gemensamma anvisningarna för samarbetet
mellan lantbruksnämnd och länsbostadsnämnd må anföras följande.

Enligt lantbruksstyrelsens mening har samverkan mellan länsbostadsnämnderna
och lantbruksnämnderna i stort sell fungerat väl och ägt ruin i
önskvärd omfattning, låt vara alt det här och där förekommit fall, som kan
ge anledning till erinran. Lantbruksstyrelsen och hostadsstyrelsen liar allt -

92

ifrån verksamhetens början fortlöpande haft överläggningar rörande dessa
sam arbetsfrågor.

Vid överväganden föregående år om överarbetning av gällande anvisningar
till länsorganen har frågan berörts om ytterligare medverkan från länsbostadsnämndens
befattningshavare vid beredning av vissa ärenden hos lantbruksnämnd.
I allmänhet får det av praktiska skäl ankomma på den befattningshavare
i lantbruksnämnd, som på ort och ställe gör besiktningar i rationaliseringsärenden,
jordbruksegnahemsärenden etc. att bedöma om större
byggnadsåtgärder är påkallade. Detta kan desto hellre ske eftersom lantbruksnämndens
byggnadskonsulent, som ju står i nära kontakt med byggnadsexpertisen
inom länsbostadsnämnden, ofta gör sådana besiktningar. I
särskilt tveksamma fall, där stora byggnadskostnader ifrågasättes, kan det
dock vara önskvärt att länsbostadsnämnden på platsen bedömer bostadsfrågan.
Bostadsstyrelsen torde f. n. överväga i vilken utsträckning detta praktiskt
låter sig göra.

Inom lantbruksstyrelsen och bostadsstyrelsen har en gemensam arbetsgrupp
i uppgift att överarbeta de nu gällande anvisningarna. Arbetet härmed
bär fortskridit ganska långt. Utfärdande av nya anvisningar bör dock
anstå tills vidare till dess vissa spörsmål, som anmälts i årets statsverksproposition,
behandlats av riksdagen.

I handläggningen av detta ärende, som ägt rum i plenum, har deltagit generaldirektören,
överdirektörerna Ytterborn och Wetterhall, särskilda ledamöterna
Hammarskjöld, Själander, Svensson och Persson, byråchefen Ståhlberg
och byrådirektören Hansén, föredragande. Stockholm den 29 januari
1959.

B. O. Hansén

SAM B. NORUP

Lantmäteristyrelsen

Frågan om bostadsbebyggelsens lokalisering på landsbygden har under
senare år livligt debatterats i olika sammanhang. Även i riksdagen har frågan
flera gånger varit föremål för intresse. Det har därvid framförts synpunkter
av innebörd att den enskildes möjligheter att skaffa sig eget hem
utanför tätorterna allt för starkt beskurits och att det allmännas insatser
med stöd av olika författningar och bestämmelser medföra att befolkningen
på landsbygden tvingas från glesbygden till tätorterna. De författningar och
bestämmelser varom framför allt varit fråga äro byggnadslagen, jorddelningslagen
och bestämmelserna angående statlig långivning till egna hem.
Det har därvid i vissa fall ifrågasatts huruvida icke tätbebyggelsebegreppet
i byggnadslagen varit alltför vidsträckt utformat, varigenom till tätbebyggelse
kommit att hänföras även mycket små bebyggelsegrupper och bebyggelse
på även ganska stora avstånd från tätort, och i andra fall huruvida
icke tillämpningen av tätbebyggelsebegreppet vid fastighetsbildning och
byggnadslovgivning kommit att motverka bebyggelse utanför tätorterna.
Likaså har ifrågasatts huruvida icke detta blivit följden jämväl av de krav
på fastighets lämplighet, som jorddelningslagen innehåller för avstyckning
i allmänhet och vilka bestämmelser gälla jämväl för glesbebygelse. Särskilt
bär man därvid pekat på det s. k. aktualitetskravet i 19 kap. 2 § jorddelningslagen,
som innebär att avstyckning icke kan tillåtas, om det icke
kan antagas att styckningsdel inom nära förestående tid skall hava erhållit
varaktig användning för avsett ändamål. Man har dessutom menat, att bestämmelsen
angående statlig långivning till egna hem motverkat såväl avstyckning
som bebyggelse utanför tätorterna.

93

De sålunda framförda synpunkterna ha vunnit ett visst beaktande. På
hemställan av Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet har Kungl.
Maj :t den 18 januari 1957 uppdragit åt 1954 års fastighetsbildningskominitté
att utreda frågan om tätbebyggelsebegreppels avgränsning i byggnadsoch
fastighetsbildningslagstiftningen. I de utfärdade tilläggsdirektiven konstateras
samtidigt att en del av de i detta sammanhang diskuterade spörsmålen
redan tidigare ålåg samma kommitté att utreda. Sedan i direktiven
framhållits att det gjorts gällande alt fastighetsbildningsverksamheten samt
långivningen ofta skedde på sådant sätt att de större tätorternas utveckling
gynnades på bekostnad framför allt av glesbebyggelsen, innehåller direktiven
följande:

»Frågan om avgränsning av tätbebyggelsebegreppet är en fråga om avvägning
mellan enskilda och allmänna intressen. Lika självfallet som det
är att en tätort bör bli föremål för planläggning, lika klart torde det vara
att, om sådan planläggning skett, en randbebyggelse omedelbart utanför
planområdet icke kan tillåtas. Å andra sidan föreligger icke samma allmänna
intresse av att mindre bebyggelseklungor med ett fåtal byggnader
regleras. Erfarenheten visar att plan i sådana fall mera sällan upprättas. Ej
heller föreligger något väsentligt allmänt intresse av en reglering av bebyggelsen
på någorlunda betryggande avstånd från ett planområde. Det kan därför
ifrågasättas om icke en uppmjukning av tätbebyggelsebegreppet skulle
vara möjlig och lämplig. Denna fråga, som kan få betydelsefulla verkningar
när det gäller alt underlätta byggnadsverksamheten på landsbygden, synes
böra bli föremål för närmare utredning. Någon mera genomgripande omreglering
torde dä rvid icke böra komma i fråga. De grundprinciper, på vilka
byggnadslagen i dessa avseenden vilar, har i praktiken visat sig vara av stort
värde för ett sunt och ändamålsenligt samhällsbyggande. Endast om det befinnes
att de åsyftade lättnaderna för bebyggelsen icke kan vinnas genom
ändrad utformning av reglerna om fastighetsbildning, bör jämkningar av
byggnadslagens bestämmelser komma under övervägande.

Vad slutligen beträffar de anmärkningar, som framställts mot förfarandet
vid åtgärder som syftar till bebyggelse, synes vissa förenklingar vara
möjliga. Till viss del bör dessa kunna vinnas genom administrativa föreskrifter,
särskilt angående sambandet mellan den statliga långivningen och
fastighetsbildningen. Därjämte torde en översyn av bestämmelserna i jorddelningslagen
och lagen om fastighetsbildning i stad beträffande förfarandet
vid fastighetsbildning samt, såvitt angår åtgärder inom stadsplan, av vissa
stadganden i byggnadslagen, främst angående tomtindelningen, kunna medföra
förenklingar. Dessa lagstiftningsfrågor kommer emellertid att upptagas
av fastighetsbildningskommittén i eniighet med de direktiv som meddelades
kommittén vid dess tillsättande.»

Den av riksdagsrevisorerna avgivna berättelsen angående den statliga långivningen
till egna hem (§ 12) och de därvid framförda synpunkterna på
bostadsbebyggelsens lokalisering har på nytt aktualiserat frågan om, utom
annat, möjligheterna för befolkningen att bosätta sig eller kvarbo i glesbygden.
Alt i berättelsen frågan berörts enbart med avseende å bestämmelserna
för den statliga långivningen får anses naturligt med hänsyn till att frågan
redan är under utredning i fråga om byggnads- och fastighetsbildningslagstiftningen.

Lantmäteristyrelsen delar den av riksdagsrevisorerna framförda tanken
att lånebestäinmelserna eller principerna för deras tillämpning ävensom i
viss mån formerna för långivningen äro i behov av eu viss översyn. Detta

94

torde bl. a. bliva en följd av det till fastighetsbildningskommittén överlämnade
uppdraget men torde även eljest vara lämpligt bl. a. för ett närmare
klargörande av de principer som skola tillämpas. Lanlmäteristyrelsen vill
i detta sammanhang framföra eu del synpunkter i anslutning till vad riksdagsrevisorerna
anfört.

För alt undvika en alltför stark uttunning av befolkningen på landsbygden
synes det vara angeläget att vidtaga varjehanda positiva åtgärder. Vad
riksdagsrevisorerna anfört angående en lämplig utbyggnad av tätorterna
på landsbygden, däribland kommunernas centralorter, för att därigenom,
utom annat, möjliggöra tillkomsten av gemensamhetsanläggningar av olika
slag till befolkningens nytta och trevnad, synes vara värt beaktande. Lika
viktigt torde emellertid vara att på den egentliga landsbygden utanför tätorterna
medverka till sådana förhållanden, att befolkningen icke heller där
alltför starkt uttunnas. I detta senare avseende är frågan om att skapa bärkraftiga
och lämpligt utformade jordbruksfastigheter ytterst angelägen. Utom
annat är även bostadsstandarden självklart av väsentlig betydelse.

I fråga om bosättning i glesbygden föreligga, som också i riksdagsrevisorernas
beträttelse antytts, två olika problem. Det ena, som gäller frågan om
att jordbrukarna skola äga tillgång till lämpliga bostäder, är till väsentlig
del ett spörsmål angående hänsyn till den pågående strukturrationaliseringen
inom jordbruket till undvikande av att investering sker i brukningsenhet,
som icke bedömes komma att bestå, eller eljest på olämpligt sätt. Det andra,
som avser frågan om tillskapande av fristående egna hem, innebär en avvägning
i den intrikata frågan huruvida den icke jordbrukande befolkningen
på landsbygden hör bo i tätort eller i glesbygd. Grunderna för de ovan nämnda
direktiven till fastighetsbildningskommittén torde närmast få tolkas så
att en stor frihet att välja bostadsplats i detta avseende skall råda. Dåvarande
Statsrådet och Chefen för Socialdepartementet uttalande angående
principerna för den statliga långivningen till egna hem i propositionen
1953: 138 och statsutskottets utlåtanden 1953: 153 och 1956: 127 synes gå i
samma riktning. Det torde enligt lantmäteristyrelsens mening icke nu finnas
anledning att mera väsentligt ändra på dessa principer.

I den senare frågan angående den icke jordbrukande befolkningens möjligheter
att bosätta sig eller kvarbo i glesbygden ha riksdagsrevisorerna ifrågasatt
huruvida icke den i sistnämnda proposition uttalade principen borde
för framtiden ges en mer positiv utformning. Även om tvekan kan råda
huruvida eu sådan omformulering av principen skulle få någon praktisk
betydelse — den torde redan tillämpas med denna positiva inriktning -torde en sådan förändring kunna anses ändamålsenlig. Lanlmäteristyrelsen
vill i detta sammanhang framhålla att sådana positiva krav i fråga om fastighets
lämplighet gälla för nybildning av fastighet genom avstyckning och
det måste anses naturligt att lånevillkoren i detta avseende ges ungefär
samma innebörd.

Beträffande frågan om långivning för investering i bostadshus å jordbruksfastighet
vill lantmäteristyrelsen framhålla följande. Vid fastighetsreglering
(laga skifte eller ägoutbyte) å by eller annat, mera omfattande område
nedlägges ett väsentligt arbete på tillskapande av en ändamålsenlig
fastighetsindelning i anslutning till vägnät som ofta utbyggas i samband
med fastighetsregleringen. Byggnadernas läge och beskaffenhet är härvid
ofta av avgörande betydelse vid planeringen till den nya fastighetsindelningen.
Det är därför av stor betydelse att under pågående fastighetsreglering
eller tiden närmast före eu fastighetsreglering nybyggnad eller mera
omfattande ombyggnad icke sker på ett sätt som försvårar planeringsarbetet.
Vid statlig långivning till bostadshus å jordbruksfastighet som beröres

95

av fastighetsreglering eller som är belägen i trakt där fastighetsindelningen
är så dålig, att fastighetsreglering kan väntas komma att äga rum inom
nära förestående tid, är det därför angeläget att samråd sker med lantmäteriorgancn.
Ju mer omfattande denna form av rationaliseringsverksamhet inom
jordbruket blir — förhållandena torde komma att kräva stora insatser från
det allmänna i detta avseende — dess viktigare torde det vara att investering
i anläggningar å jordbruksfastighet sker på ett ur allmän och enskild synpunkt
lämpligt sätt.

De råd och anvisningar som år 1950 utarbetats angående samverkan mellan
lantmäteri- och bostadsmyndigheter ha visat sig vara av stort värde.
Det kan emellertid ifrågasättas huruvida de icke äro i behov av viss revidering.
Detta synes vara än mer angeläget om principerna för den statliga långivningen
ändras eller närmare klargöras. Det goda samarbete som redan
nu sker mellan bostads- och lantmäteriorganen bör ytterligare utvecklas
dels för att förenkla ärendenas behandling och dels för att utbyta erfarenheter
i fråga om fastighetsbildning och den ekonomiska effekten av olika
byggnads- och planläggningsalternativ.

Lantmäteristyrelsen har icke funnit anledning att i detta sammanhang
beröra frågan om bebyggelsens lokalisering inom tätorter, ett problem som
framför allt avser äldre, alltför stora planområden och som icke upptagits
till behandling av riksdagsrevisorerna.

Vid eu eventuell översyn av bestämmelserna för den statliga långivningen
till egna hem torde, med hänsyn till vad ovan sagts om sambandet med det
uppdrag som lämnats fastighetsbildningskommittén i fråga om tätbebyggelsebegreppets
avgränsning, visst samarbete få ske med denna kommitté.

I behandlingen av detta ärende ha deltagit tf. generaldirektören Öjborn,
byråcheferna Magnusson, Corlin och Wallner, föredragande, samt tf. byråchefen
Dahlstrand. Stockholm den 30 januari 1959.

LARS ÖJBORN

Helmer Wallner

Föreningen för samhällsplanering

De problem som riksdagens revisorer tagit upp under denna punkt i sin
berättelse berör huvudsakligen egnahemsbyggandet på landsbygden.

Föreningen vill först beröra egnahemsbyggandet i form av glesbebyggelse.
Det kan då inledningsvis konstateras, att det utan några allmänna olägenheter
rått och kan råda en betydligt större frihet att välja platsen för sin
bostad på rena landsbygden än i tätorterna, eftersom man, när det gäller
glesbebyggelse, bland annat inte är bunden vid ett fortgående utbyggande av
befintliga va-anordningar, såsom fallet i regel är i tätorterna. Det är väl
också så, att det av mången anses inebära ett stort trevnadsvärde att bo för
sig själv, åtminstone om avståndet till allmän väg, butiker, arbetsplats etc.
inte är alltför stort. Detta avstånd kan för övrigt till följd av vår tids högre
bilstandard nu ofta utan olägenhet vara större än tidigare ansetts lämpligt.
Vissa kostnader kan också bli lägre, såväl för den enskilde som för det allmänna,
vid glesbegyggelse än vid tätbebyggelse. Det kan därför visa sig att
glesbebyggelsen får större betydelse och värde än man ibland föreställt sig
under de närmast förflutna årtiondena.

Likafullt gäller givetvis att man alltid måste göra klart för sig huruvida
elt enstaka hus i ett visst läge på lång sikt kan utgöra eu lämplig faostadsplats
för en kommande innehavare. Till de problem som bör beaktas bär

96

också sådana frågor som avgränsning till eventuellt närliggande sommarbebyggelse,
krav på väghållning och skolskjutsar in. in. Det är av vikt att de
byggande, kommunerna och de lånebeviljande myndigheterna, ser saken på
lång sikt och noga undersöker om ett hus i ett tilltänkt läge verkligen fyller
ett stadigvarande behov på ett förnuftigt sätt.

Enligt föreningens mening kan man då knappast komma ifrån att som
allmän utgångspunkt räkna med att den tekniska, ekonomiska och sociala
utvecklingen leder till en viss koncentration av befolkningen även inom
landskommunerna med eu fortsatt uttunning av den utpräglade glesbygden.
Detta synes också vara revisorernas inställning. Men föreningen vill då påpeka
att man därför inte behöver förutsätta att en sådan koncentrationsprocess
nödvändigtvis bör tillföra all nybebyggelse enbart till eu eller flera
tätorter i kommunen. Tvärtom kan koncentrationsprocessen tänkas medföra
tillkomsten av viss glesbebyggelse i kommunens centrala delar, i närhet avtätort.
En sådan utveckling synes varken orealistisk eller olämplig.

I detta sammanhang kan föreningen inte undgå att dröja vid revisorernas
uttalande, att det är ett självklart krav att bebyggelse lokaliseras på sådant
sätt, att befintliga eller projekterade vatten- och avloppsanläggningar kunna
utnyttjas i avsedd omfattning. Detta krav har sin fulla giltighet beträffande
tätbebyggelse och när det gäller sådan bebyggelse har det också fått fullt
stöd i 1947 års byggnadslag. En lagstiftning vars grundprincip är att kommunen
äger bestämma var, hur och när tätbebyggelse får förekomma. Men i
praktiken torde det av revisorerna omnämnda självklara kravet även ofta
ha gjorts gällande beträffande glesbebyggelse då sådan kommit i fråga inom
områden i närheten av tätbebyggelse. Detta senare synes emellertid knappast
äga stöd i lagstiftningen eller alltid vara sakligt motiverat om man
eftersträvar en ur social synpunkt god bebyggelsestruktur. Det kan inte vara
nödvändigt att sammanföra all bebyggelse inom vidsträckta områden till en
tätort endast därför alt vissa va-anläggningar utförts där. Andra synpunkter
och intressen kan ha större tyngd i sammanhanget.

När det å andra sidan gäller gruppbebyggelse finner föreningen det angeläget
att man följer de grundsatser som revisorerna skisserar för en bebyggelsepolitik
som främjar eu aktiv utveckling av landsbygden och förhindrar
en fortsatt uttunning av befolkningen där. Dessa grundsatser uppfattar föreningen
som eu uppmaning till landskommunerna att satsa på några av sina
redan befintliga tätorter i stället för alt medverka till fortsatt utspridning
till många små tätortsbildningar. Alltför många av våra mindre stationssamhällen
och andra smärre agglomerationer präglas av en trist och torftig
miljö, beroende både på bristen på serviceanordningar och på den slumpmässiga
utspridningen av själva husen. En planmässig upprustning och utbyggnad
av ett lämpligt urval av dessa smärre orter kanske skulle betyda
åtskilligt för att dämpa flykten från landsbygden. Genom en koncentration
av tätbebyggelsen på landet till centralorter med naturliga förutsättningar
att kunna utvecklas skulle vederbörande kommunala organ i samarbete med
länsbostadsnämnder och andra länsorgan kunna göra en betydelsefull insats.

Revisorerna efterlyser en lämpligare formulering av direktiven för egnahemslångivningen
i ordalag som klarare antydde målsättningen. Föreningen
ställer sig tveksam till vad som egentligen skulle vinnas därmed. Det
kan tyckas att nuvarande direktiv är rent negativt formulerade och blott
ger uttryck åt olika restriktioner som man velat lägga på de olika objekten.
Det ligger dock i sakens natur att bestämmelser, som skall ange minimifordringar,
får en sådan avfattning. Detta gäller även eu stor del av jorddelnings-
och byggnadslagstiftningen. De syftar dock alla till att vinna po -

97

sitiva resultat. Den positiva meningen med de olika förbudsreglerna och
kraven kommer också i regel klart fram i förarbetena. Föreningen finner
att föga skulle stå att vinna enbart genom en formell omskrivning av reglerna
för långivningen. Det viktiga är i vilken anda de tillämpas.

Föreningen är dock medveten om att de många statliga och kommunala
myndigheter, som har med dessa frågor att skaffa vid den praktiska tilllämpningen
har eu grannlaga uppgift. Myndigheterna får balansera mellan
hänsynen till det allmänna och till den enskilde. Även med omtanke om
allmänna medel måste i många fall myndigheterna med öppna ögon bland
annat ta vissa kreditrisker. Till ledning vid en sådan avvägning bör enligt
föreningen de synpunkter beaktas som här ovan anförts.

I den mån det emellertid skulle befinnas angeläget att genom ändrade direktiv
eller förtydligande anvisningar söka åstadkomma en enhetligare
praxis vid ifrågavarande ärendens behandling vill föreningen förorda att
frågan härom ej endast hänvisas till bostadsstyrelsen för framläggande avförslag.
Frågornas allmänna och vittgående lokaliseringspolitiska innebörd
synes göra det naturligt att de i första hand blir allsidigt prövade inom byggnadsstyrelsens
råd för översiktlig planläggning. Detta råd torde vara det
enda organ där många olika här engagerade parter finns samtidigt företrädda,
"såsom byggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstvrelen
samt landskommunernas förbund och stadsförbundet. Stockholm den

6 februari 1959.

SUNE LINDSTRÖM

Sven Ämark

§ 13 Handläggningen av visst låne- och bidragsärende
Bostadsstyrelsen

Genom remiss den 18 december 1958 har Kungl. Maj:t anbefallt bostadsstyrelsen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin berättelse
1958 under 13 § anfört om handläggningen av visst låne- och bidragsärende.

Styrelsen har i ärendet inhämtat yttrande av länsbostadsnämnden i Örebro
län. Med överlämnande av detta yttrande,1 dagtecknat den 15 januari
1959, får bostadsstyrelsen anföra följande.

Styrelsen har icke funnit något att erinra mot revisorernas redogörelse för
ärendet, men vill i ett avseende göra ett förtydligande. Den värdering som
länsbostadsnämnden regelmässigt gör vid beviljande av lån avser att fastställa
vad kostnaderna bör bli om bygget utförts av en intresserad och kunnig
byggmästare under normalt gynnsamma förhållanden. 1 verkligheten
brukar dock kostnaderna för lika företag variera ganska mycket, beroende
på hur det ena och det andra bygget sköts. I föreliggande fall har dessutom
låntagaren vidtagit en del arbeten med avseende på övervåningen, vilka icke
skulle finansieras med statligt lån och således ej heller tagas med i nämndens
värdering. Vad här sagts torde förklara att kostnaderna har kommit
att överstiga nämndens värde med drygt 17 000 kronor.

Enligt bestämmelserna i 11 § egnahemslånekungörelsen gäller som förutsättning
för egnahemslån med rä n t ef ri stående del att kommunen åtagit sig
att gentemot staten ansvara för förlust som annorledes än genom avskrivning
kan uppkomma på den räntefria stående delen av lånet. Förskott på beviljat
egnahemslån utlämnas endast då så befunnits angeläget, och i 30 § egna 1

Se § 12, Iiostadsstyrelscn Bilaga I.

7 Rev. berättelse ang. statsverket år V.täH. It

98

hemslånekungörelsen åläggs kommunen ansvarighet för återbetalningen av
erhållet förskott.

Bestämmelsen om kommunalt risktagande för den räntefria stående delen
utgör en av grundvalarna för låneärendenas administrativa handläggning.
Det är meningen att kommunen med sin större kännedom om de lokala och
personliga förhållandena skall ge sin åsikt till känna och ta sin del av ansvaret
för en felbedömning. 1 föreliggande fall har förmedlingsorganet i sitt
yttrande över den preliminära ansökningen uttalat betänksamhet mot företaget
med hänsyn till den tidigare stora skuldbelastningen. Av bostadssociala
skäl tillstyrktes dock ansökningen, och man var säkerligen medveten om att
detta ställningstagande framdeles kunde komma att medföra förlust för
kommunen. Många förmedlingsorgan har tidigare varit eller kommer framdeles
att befinna sig i samma situation. Att ens i ett enstaka och mycket speciellt
fall rucka på principen om kommunens ekonomiska medansvarighet
skulle med säkerhet få konsekvenser. Bostadsstyrelsen kan därför icke tillstyrka
revisorernas förslag om gottgörelse åt kommunen vad beträffar dess
förlust på egnahemslånets räntefria stående del, 8 000 kronor.

Också när det gäller förskottsgivningen är det av stor vikt att det ekonomiska
ansvaret under alla omständigheter ligger hos kommunerna. Det är
där som bygget övervakas, och där som pengarna betalas ut till låntagaren
allt eftersom arbetena fortskrider. Länsbostadsnämnderna måste kunna lita
på att förmedlingsorganen verkställer de bedömningar och utför den kontroll
som anordningen med förskott kräver. Omständigheterna i föreliggande
fall är dock sådana att bostadsstyrelsen kan biträda revisorernas förslag
att hålla kommunen skadelös. På grund av vad nyss sagts om ansvaret för
egnahemslånets räntefria stående del bör dock återbetalningen begränsas
till ett belopp av (35 000 — 8 000 =) 27 000 kronor.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Johansson,
ledamöterna byråchefen Bernhard, fru Lewén-Eliasson, chefen för sociala
sektionen Persson och herr Strandberg ävensom byråcheferna Bergman,
Grape och tf. byråchefen Elison samt byrådirektören Junaeus, föredragande.
Stockholm den 29 januari 1959.

ALF JOHANSSON

H. Junaeus

Statskontoret

AU underlätta för obemedlade och mindre bemedlade att bli självständiga
yrkesutövare inom jordbruket har ansetts vara den sociala jordbrukskreditgivningens
angelägnaste uppgift. Genom de av 1948 års riksdag godkända
principerna för statlig kreditgaranti för jordbruksegnahemslån skapades
möjligheter för utlämnande av lån och i vissa fall bidrag till så höga belopp,
att samtliga kostnader för förvärv och iståndsättande av ett jordbruk
täcktes. Med en kreditgivning av sådan storleksordning förutsattes, att vissa
olägenheter kunde uppstå. Säkerheten för lånen kunde icke alltid bli fullt
tillfredsställande ur affärsmässig synpunkt och det allmänna kunde därför
komma att löpa vissa förlustrisker. Det gällde emellertid här en social verksamhet
av sådan betydelse, att staten borde ikläda sig vissa kostnader härför.
Med en försiktig lånepolitik, därvid främst en ingående granskning borde
ske av den lånesökandes personliga förutsättningar för att genomföra
det med lånet avsedda företaget, ansågs dock faran för förluster icke böra
överdrivas.

99

Det av lantbruksnämnden i förevarande fall tillämpade förfaringssättet
kan enligt statskontorets mening knappast ha varit ägnat att leda till det
med kreditgivningen åsyftade målet, nämligen att bereda vederbörande tryggade
utkomstmöjligheter av jordbruk. Det torde näppeligen kunna antagas
ha blivit bestående hjälp att belasta fastigheten med den avsevärda skuldbörda,
varom här är fråga. Såsom revisorerna anfört har lantbruksnämnden
icke i tillräcklig grad beaktat, om den bostadsförbättring, som redan på ett
tidigt stadium av ärendets handläggning måste ha varit uppenbar även för
nämnden, kunde anses svara mot fastighetens framtida avkastning. Därest
lantbruksnämnden på sätt revisorerna antytt sökt kontakt med länsbostadsnämnden
borde klart ha framgått, att förutsättningar saknades för att jordbruket
skulle kunna giva vederbörande och dennes familj en rimlig försörjning.

Vad därefter gäller den av revisorerna aktualiserade frågan om ersättning
av statsmedel till Fellingsbro kommun för det förskott, som kommunen
utlämnat enligt den då gällande kungörelsen om egnahemslån och förbättringslån
(SFS 1958:546), finner statskontoret tillräckliga skäl för särskild
gottgörelse ej föreligga. Enligt 32 § kungörelsen ägde nämligen kommunen
påfordra att säkerhet, som av kommunen prövades tillfredsställande, ställdes
för förskottet. Kommunen synes icke ha begärt någon säkerhet. Statskontoret
kan därför icke biträda revisorernas förslag om ersättning till kommunen.
. . .

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. statskommissanen

Rudhe. Stockholm den 7 januari 1959.

ELOF JERDENIUS

Britt-Maric Sténson Elsa Werelius

Föredragande

Lantbruksstyrelsen

Genom remiss den 18 december 1958 har Kungl. Maj :t anbefallt lantbruksstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört under § 13 i berättelsen över den av dem år 1958 verkställda granskningen
angående statsverket. Med anledning härav tar styrelsen anföra fö

'' Riksdagens revisorer har under § 13 i sin berättelse redovisat ett ärende
rörande egnahemslån till bostadsbyggnad å fastigheten Fillmansboda 1 i
Fellingsbro socken. Ärendet skulle belysa fall där enligt revisorerna lantbruksnämnd
vid överlåtelse av jordbruksfastighet i rationaliseringssyfte icke
i tillräcklig grad beaktat huruvida den nödvändiga bostadsförbättring, som
redan på ett tidigt stadium av ärendets handläggning måste ha varit uppenbar
även för lantbruksnämnden, kunde anses svara mot fastighetens fram -

tida avkastning. _____

Styrelsen vill erinra om att styrelsen redan ar 19o3 fann anledning att genom
sitt revisionskontor underkasta den jordbrukssociala kreditgi\ningen i
Örebro län en ingående granskning. På grund av vad därvid framkom föranstaltade
styrelsen om genomgripande åtgärder avseende personalutbyte
in. in., varigenom förhållandena tillrättalädes. Sedan styrelsen salunda ingripit,
upptogs den lierörda verksamheten till behandling även av riksdagens
dåvarande revisorer, som framgår av deras berättelse. .

Det ovan berörda ärendet avser ett år 1952 av nämnden beviljat jordbruksegnahcmslån
till eu jordbrukare vid dennes förvärv av brukningsenheten i

100

fråga. Det är sålunda hänförligt till den jordbrukssociala verksamhet, som
redan hade granskats och lett till åtgärder, och avser icke — som revisorerna
nu antagit — lantbruksnämndernas verksamhet med jordbrukets yttre
rationalisering.

Det borde icke vara något intresse ur det allmännas synpunkt av att man
nu alltfort tar fram dylika ärenden från denna grupp av''fall för att återigen
med avseende å lantbruksnämndens handläggning av sådana fall granska
och påtala förhållanden som redan för flera år sedan påtalades och klarades
ut.

Ur dessa synpunkter vore det knappast påkallat att gå in på detaljer i
ärendet. Emellertid har senare inträffade händelser föranlett revisorerna att
nu taga upp frågan om viss ersättning till kommunen, och för bedömningen
av detta spörsmål har styrelsen anledning alt beröra vissa förhållanden i
detta ärende. Revisorerna har bl. a. uttalat att vad som kommit ärendet att
få en så beklaglig utgång främst syntes vara den värdering på vilken lantbruksnämndens
beslut i jordbruksegnaliemslåneärendet baserades. Fastighetens
värde skulle enligt revisorerna ha varit betydligt lägre än det nämnden
kommit till vid sin värdering. Vidare skulle nämnden icke ha tagit hänsyn
till den betydande investering i bostadshuset som inom en nära framtid
efter fastighetsköpet konime att aktualiseras. Revisorerna anser att genom
nämndens åtgärder de bostadspolitiska organen försattes i ett tvångsläge.
Ehuru dessa voro medvetna om de ekonomiska konsekvenserna av bostadshusets
iståndsättning tvingades de medverka till att söka giva ägaren
en människovärdig familjebostad.

Det är svårt att nu, så lång tid efter det värderingen skedde, med säkerhet
uttala sig om densamma, som ju måste ses mot bakgrunden av dåtida prisoch
konjunkturförhållanden rörande jordbruksfastigheterna. Det synes dock
lantbruksstvrelsen klart, å ena sidan att värderingen resulterat i en för hög
värdesättning men å andra sidan att överskattningen belöper sig till ett måttligt
belopp. Såsom visats i revisorernas uttalande, var nämligen enbart skogen
enligt skogsvårdsstyrelsen värd 23 000 kronor. Värdet av jorden var upptaget
till rätt låga belopp (600 kr./ha för åker).

Uppenbarligen har de dryga kostnaderna för bostadsbyggandet utgjort eu
väsentlig orsak till att sökandens ekonomiska läge blivit ohållbart. Kostnaden
för ombyggnad av bostadshuset hade år 1953 beräknats till 39 000 kronor
men företaget kom att draga en kostnad av 56 470 kronor. Vid samma tid
kunde en försvarlig ny familjebostad på ett jordbruk av denna storlek byggas
för ungefär 40 000 kronor. Nu har för drygt 56 000 kronor erhållits eu
bostad om 3 rum och kök jämte källare. För ändamålet har enligt vad som
upplysts bl. a. en synnerligen kostnadskrävande sprängning i berg för källarvåning
skett.

Styrelsen vill här framhålla att uppbyggnaden av livskraftiga jordbruk
av olika skäl, inte minst ekonomiska, vanligen måste ske successivt. Det blir
ofta genom på varandra följande jordförbättringar och byggnadsåtgärder
in. in., som man når fram till ett gott slutresultat. Vid begränsade resurser
måste de olika önskemålen vägas mot varandra. Det är ofta välbetänkt och
nödvändigt att i första hand använda resurserna för att genom förstärkning
av jordbruket förbättra det ekonomiska underlaget och därmed nå möjlighet
att på sund ekonomisk basis ordna en bostad med modern standard. Det blir
med andra ord nödvändigt att brukaren under en kortare eller längre övergångstid
nöjer sig med att låta det anstå med att få bostadskraven lielt uppfyllda.

Det må härvid även framhållas att länsbostadsnämnden innan det preliminära
lånet beviljades dock hade varskotts om att bostadsbyggnadsföreta -

101

get kunde vara ekonomiskt riskfyllt. Kommunalnämnden anförde nämligen
i ärendet att ytterligare skuldbelastning ej vore önskvärd då fastigheten ur
jordbrukssynpunkt ej kunde bära ytterligare skulder.

Lantbruksstyrelsen kan ej dela revisorernas uppfattning att länsbostadsnämnden
genom lantbruksnämndens åtgöranden försattes i ett tvångsläge
innebärande att länsbostadsnämnden skulle anses tvungen att bevilja bostadslån
därför alt lantbruksnämnden tidigare medverkat med jordbruksegnahemslån.
Samverkan mellan de två myndigheterna bör vara sådan att
de båda myndigheterna beaktar varandras intentioner i fråga om långivning.
Lantbruksnämnden bör givetvis icke bevilja jordbruksegnahemslån där kostnaderna
för en efterföljande behövlig bostadsinvestering bedömes bil alltför
betungande. Om det i något fall ändå vid länsbostadsnämndens behandling
av sökt bostadslån visar sig att jordbrukaren uppenbarligen inte kan gå i
land med bostadsföretaget, så bör den omständigheten att jordbruksegnahemslån
beviljats icke föranleda alt bostadsegnahemslån beviljas. Där hör
i stället undersökas om myndigheterna kan hjälpa sökanden att ordna sina
förhållanden på annat sätt.

Vad beträffar revisorernas förslag till reglering av de ekonomiska mellanhavandena
mellan kommunen och länsbostadsnämnden vill styrelsen erinra
om all kommunen till länsbostadsnämnden i förväg uttalade sina betänkligheter
mot företaget. Med hänsyn härtill och då kommunen, såvitt framgår
av revisorernas redogörelse, fullgjort vad på den ankommer och därför
inte torde ha ansvaret för att investeringen kom att ske till en merkostnad av
sådan storleksordning att sökandens ekonomi icke orkade med företaget, synes
det styrelsen skäligt att till kommunen återbetalas det ifrågavarande beloppet,
35 000 kronor.

Styrelsen bifogar en skrivelse i ärendet från lantbruksnämnden i Örebro
län. (Bilaga)

I detta ärendes handläggning, som ägt rum i plenum, har deltagit generaldirektören,
överdirektörerna Ytterborn och Wetterhall, särskilda ledamöterna
Hammarskjöld, Själander, Svensson och Persson, byråchefen Slåhlberg
och byrådirektören Hansén, föredragande. Stockholm den 29 januari
1959.

SAM. B. NORUP

B. O. Hansén

Bilaga

Yttrande från lantbruksnämnden i Örebro län

1 riksdagens revisorers berättelse över den 1958 verkställda granskningen
angående statsverket, § 13, göras vissa uttalanden rörande ett låne- och
bidragsärende, avseende fastigheten 5/96 mantal av Fillmansboda 1: 6 i
Fellingsbro kommun, Örebro län. Uttalandena utmynna i ett förslag att staten
till Fellingsbro kommun skall återbetala ett belopp av 35 000 kronor,
som kommunen nödgats betala i anledning av att vederbörande lantbrukare
råkat på obestånd och ej kunnat få slutligt bidrag från länsbostadsnämnden
för en redan gjord ombyggnad av bostadshuset. Mot detta förslag finns
ingenting alt erinra, men revisorerna göra i del sammanhanget eu del uttalanden
om lantbruksnämndens i Örebro län medverkan i denna lånehistoria,
vilka uttalanden enligt nämndens mening icke böra förbli obemötta.
Nämnden vill därför hemställa att Kungl. lantbruksstyrelsen måtte
vidarebefordra, för intagande i de tryckta förklaringarna till statsrevisorernas
berättelse, följande kommentarer:

102

Riksdagens revisorer uttala hland annat att detta ärende »utgör ett exempel
på felbedömning från lantbruksnämndens sida av liknande art som den
1954 års revisorer påtalade» samt att anledningen till ärendets beklagliga
utgång »synes främst vara den värdering, på vilken nämndens beslut i ärendet
baserades». Revisorerna fortsätter att denna värdering, som innebar en
uppskattning av fastighetens värde 1952 till 49 000 kronor, grundades »uppenbarligen
på helt felaktiga förutsättningar rörande markens beskaffenhet
in. in.». I anledning av dessa uttalanden vill lantbruksnämnden anföra följande.

1. Den år 1952 gjorda värderingen torde i dåvarande konjunkturläge icke
ha varit nämnvärt för hög. Fastigheten hade eu areal av 15 ha åker, 6 ha
naturlig äng, 23,5 ha skogsmark och 5,5 ha övrig mark. Skogstillgången uppskattades
av eu skogsvårdsstyrelsens tjänsteman till 23 125 kronor och
skogsvårdsstyrelsens värderingar bruka inte vara hållna i överkant. Den
nämndens tjänsteman, som gjorde värderingen 1952, torde sålunda icke ha
hållit sig särskilt mycket i överkant, men även om värderingen skulle ha varit
några tusen kronor för hög, kan detta inte ha förorsakat lantbrukarens
obestånd tre år senare.

2. Bedömningen av lantbruksnämndens åtgöranden 1952 hör givetvis göras
mot bakgrunden av jordbrukets och skogsbrukets läge vid den tidpunkten,
och icke mot dagens läge, som revisorerna uppenbarligen gjort. Sedan 1952
har konjunkturerna i två hänseenden undergått en utveckling, som gjort
ändrade beräkningsgrunder nödvändiga. Dels scr man över huvud taget betydligt
mindre optimistiskt på jordbrukets möjligheter nu än då. Lönsamheten
har minskat och man diskuterar i dag huruvida den 1947 fastställda storleken
av basjordbruken är riktigt avvägd. Jordbruk, som 1952 bedömdes vara
bärkraftiga och ansågs böra bli bestående, är det i många fall inte längre.
Dels var skogskonjunkturen kring 1952 en helt annan än några år senare.
Den tidpunkten torde i det hänseendet ha betecknat eu toppunkt. Sannolikt
skulle skogsvård sstyrelsen 3 eller 6 år senare ha kommit till annat resultat.
För denna utveckling, som ändrat förutsättningarna för både värdering och
lönsamhet, bör lantbruksnämnden i Örebro län rimligen inte göras ansvarig.

3. Riksdagens revisorer synes i sina uttalanden helt ha bortsett från den
inverkan på lantbrukarens ekonomi, som en annan omständighet haft. en
omständighet som väl framgår av den i berättelsen lämnade redogörelsen
för fallet men tydligen icke beaktats i uttalandena, nämligen att den av
länsbostadsnämnden preliminärt godkända ombyggnadskostnaden för bostadshuset,
39 000 kronor, överskreds med över 17 000 kronor och ändå var
ombyggnadsarbetet icke slutfört.

Lantbruksnämnden är förvånad över att riksdagens revisorer gjort ett uttalande
av den innebörden, att en ökad skuldsättning på 17 000—18 000
kronor inte skulle kunnat ha någon avgörande betydelse för en mindre lantbrukares
ekonomi.

Det synes lantbruksnämnden, som om det hade varit möjligt att åstadkomma
en människovärdig bostad för en betydligt lägre kostnad. Bl. a. kunde
hela den källarvåning, som fick sprängas ut i herg och som lär ha dragit
en kostnad av nära 20 000 kronor, ha uteslutits utan att resultatet av investeringen
därför äventyrats.

4. Huruvida förutsättningar förelegat för vederbörande att — oavsett
byggnadskostnadernas storlek — i längden klara sig på jordbruket i fråga
eller ej torde icke vara klarlagt genom revisorernas uttalanden. Dessa äro
emellertid — som redan antytts — gjorda på grundval av de jordbruks- och
skogskonjunkturer som råda i dag. Den 1952 agerande värderingsmannen
hade att göra sin bedömning på grundval av läget vid den tidpunkten. Sett

103

mot den bakgrunden torde värderingen -— även om den måhända var optimistisk
— inte kunna betecknas som anmärkningsvärt hög.

I detta ärendes behandling i plenum den 26 januari 1959 har deltagit: Vice
ordföranden, landstingsmannen C. D. Skagerlund, ledamöterna Holger
Johnsson och Sven Gustavsson, suppleanten Ivar Jansson, sekreteraren Carl
Einar Carlsson samt lantbruksdirektören Bengt Clason. Örebro den 26 januari
1959.

Fellingsbro kommun

I yttrande den 14 november 1955 över länsbostadsnämndens i Örebro län
beslut att i ifrågavarande ärende avslå slutlig ansökan om egnahemslån och
att till betalning uppsäga det preliminärt beviljade egnahemslåneförskottet
om 35 000 kronor anförde kommunen bland annat:

»Fellingsbro kommun anser det skulle strida mot andan i den lagstiftning,
som reglerar kommunernas medverkan i den statliga bostadslåneverksamheten,
om kommunerna såsom förmedlingsorgan skulle löpa ekonomiska risker
av anledningar, som ingenting ha att göra med kontrollen av att företag,
för vilka lån preliminärt beviljas, utföras och färdigställas i enlighet med
vid det preliminära lånebeslutet fästade villkor.» Denna då tillkännagivna
uppfattning vidhåller kommunen fortfarande.

Med anledning av det av revisorerna omnämnda förhållandet, att ordföranden
och en ledamot av lantbruksnämndens i Örebro län yttre delegation
till protokoll den 13 oktober 1958 antecknat att den väsentligaste orsaken
till att sökanden ej kunnat fullfölja företaget skulle varit, att ombyggnadskostnaden
för mangårdsbyggnaden i så hög grad överstigit den ursprungligen
beräknade produktionskostnaden, får kommunen anföra.

Den högre kostnaden för ombyggnadsföretaget hade tvenne bröder till
sökanden iklätt sig för att därigenom kunna bereda möjlighet för deras och
sökandens moder att få bostad i byggnaden. Merkostnaden skulle således i
mycket liten grad kommit att belasta sökanden själv. Det bör också påpekas,
att det utökade ombyggnadsarbetet godkänts av länsbostadsnämnden, dock
utan att högre oinbyggnadskostnad än som godtagits av nämnden preliminärt
skulle komma att godtagas vid slutlig handläggning av ärendet. (Fotokopia
av länsbostadsnämndens skrivelse den 15 juni 1953 bifogas1 och åberopas.
)

Fellingsbro kommun hemställer om bifall till revisorernas förslag. Fellingsbro
den 19 januari 1959.

GUST. SUNDELIN

Kommunalfullmäktiges ordförande

§ 14 Samernas bostadsfråga

Bostadsstyrelsen

Revisorernas skildring av de renskötande samernas bostadsvanor torde
böra kompletteras i ett betydelsefullt avseende. Redogörelsen, som tycks
bygga på iakttagelser i Jämtlands och Västerbottens län, understryker samebefolkningens
nomadiserande tillvaro och den dubbla eller flerdubbla bosättningen.
Erfarenheter från Norrbottens län tyder emellertid på att bostads 1

Ej avtryckt.

104

vanorna kan komma att ändras. Inom flera norrbottenskommuner har från
samernas sida förmärkts eu påtaglig strävan till fastare bosättning. Man vill
komma i åtnjutande av goda bostäder i anslutning till kommunikationslederna
och i kontakt med bygden. Den för några år sedan uppförda s. k. lappstaden
i Jokkmokk ger exempel på detta, och inom Kiruna stad pågår förberedelser
för att åstadkomma liknande bosättningar. Dessa familjer torde
komma att uppehålla sig i de nya bostäderna under en mycket lång tid av
aret, varvid man överlämnar åt ett begränsat antal renskötare att följa renhjordarna
pa deras flyttningar. Om denna utveckling fortsätter och så småningom
påverkar bostadsvanorna även längre söder ut, blir utgångspunkterna
för ett resonemang om lämpliga former för det statliga bostadsstödet
delvis annorlunda än vad revisorerna har haft i tankarna.

Bostadsstyrelsen vill la fasta på vad revisorerna säger om önskvärdheten
av att i medborgerligt avseende jämställa samerna med landets övriga invånare,
tv mycket talar för att också bostadsfrågan kan och bör lösas i denna
anda. De av revisorerna inledningsvis omnämnda besluten vid 1950 och
1955 års riksdagar om undantag från vissa bestämmelser i egnahemslånekungörelsen
beträffande byggnadsföretag på renbetesmark har undanröjt
de formella hindren att understödja sådana företag med egnahems- eller förbättringslån.
Det har dessutom visat sig möjligt att tillämpa egnahemslånebestämmelserna
om bostadens storlek och utrustning på sådant sätt att
samebefolkningens speciella förhållanden blir i tillräcklig grad beaktade.
1 fråga om förbättringslånen går detta ännu lättare, eftersom kungörelsen
där ej innehåller några särskilda bestämmelser om bostadens storlek och utrustning.

Erfarenheterna av dessa håda låneformers användning för att skaffa samerna
bättre bostäder har på det hela taget varit goda. Genom den av 1958
års riksdag beslutade höjning av maximibeloppet för förbättringslånets räntefria
stående del till 10 000 kronor beträffande vissa lånesökande, däribland
samerna, har sistnämnda låneform blivit än mera ägnad att tillgodose här
ifrågavarande behov. Enligt bostadsstyrelsens mening finns det anledning
att ytterligare avvakta resultaten av egnahems- och förbättringslångivningen
innan man tar ställning till behovet av att för samernas räkning tillskapa
ett bostadsstöd i väsentligen andra former än de som gäller för landets övriga
invånare.

Däremot finns det en detaljfråga som redan nu behöver utredas. Samernas
bostäder är i många fall så dåliga att en ersättningsbyggnad utgör den
enda möjliga lösningen, och även då det befintliga huset kan rustas upp blir
kostnaderna i allmänhet betydande. Eu ersättningsbyggnad brukar kosta
omkring 30 000 kronor. Beviljas räntefrilt stående förbättringslån med maximalt
belopp, 10 000 kronor, och tillskjuter samen virke eller virkesersättning
som sin egna insats, blir det kvar cirka 17 000 kronor att förränta och
amortera. Det finns åtskilliga som kan klara detta, men också en del som
behöver ytterligare stöd. På eu del håll har kommunen trätt emellan, men
alla kommuner har inte ekonomiska möjligheter till detta. Att tänka sig en
lösning genom bidrag från statens lappfond ligger då nära till hands. De av
revisorerna nämnda penningbidragen om högst 5 000 kronor har hittills icke
ansetts kunna utgå jämsides med egnahems- eller förbättringslån. Å andra
sidan har de på det hela laget förlorat sin betydelse som självständigt bostadsstöd
och torde knappast efterfrågas annat än i de fall då länsbostadsnämnden
ej ansett företaget böra understödjas med statsmedel. Som ett komplement
till egnahems- och förbättringslånen skulle ifrågavarande bidrag
komma till helt annan nytta. Frågan behöver dock närmare klarläggas med
avseende på de villkor som bör förknippas med bidragsgivningen.

105

I samband med en sådan utredning torde det finnas anledning att göra en
översyn av de administrationsfrågor som revisorerna har berört, så att låneoch
bidragsärendenas behandling kan bli enklare och snabbare.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Johansson,
ledamöterna byråchefen Bernhard, fru Lewén-Eliasson, chefen för sociala
sektionen Persson och herr Strandberg ävensom byråcheferna Bergman,
Grape och tf. byråchefen Elison samt byrådirektören Junaeus, föredragande.
Stockholm den 29 januari 1959.

ALF JOHANSSON

//. Junaeus

Statskontoret

Av revisorernas utredning framgår, att samerna i mycket ringa utsträckning
beviljats egnahemslån. Möjligheten att erhålla förbättringslån har begagnats
i något högre grad. En stor del av samerna bebo trots detta egna
bostadshus, framför allt under vår och höst, medan de för renskötselns bedrivande
sommartid företrädesvis bo i kåtor och vintertid hyra olika bostäder
av den i skogsområdet bofasta befolkningen. På grund av de renskötande
samernas ambulerande tillvaro och det härigenom uppkommande begränsade
utnyttjandet av fast bostad ävensom samernas ekonomiska förhållanden
uppstå naturligen särskilda bostadsproblem. Detta kan enligt statskontorets
mening ge anledning överväga en enklare typ av bostadshus, varigenom
amorterings- och förräntningskostnader kunna minskas. Den föreslagna
övergången till ett kreditgarantisystem på egnahemsområdet, därvid de
enskilda kreditinstituten självständigt skulle handha egnahemslånegivningen,
torde även aktualisera en prövning av det föreliggande problemet. Det
torde nämligen få förutsättas, att bostadsfrågan för samerna icke skulle förbättras
vid övergång till ett sådant system. Med hänsyn härtill torde eu undersökning
på området vara påkallad.

Vad slutligen angår finansieringen av stödåtgärder i förevarande hänseende
vill statskontoret framhålla, att några ekonomiska belastningar på statens
lappfond icke kunna ifrågakomma, då fonden för närvarande saknar
disponibla tillgångar.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit statskommissarien Kull.
Stockholm den 30 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Britt-Marie Sténson A. Svensson

Föredragande

Lantbruksstyrelsen

Yttranden i ärendet har införskaffats från lantbruksnämnderna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län vilka bär bilägges.1

Riksdagens revisorer har kommit till den uppfattningen angående samernas
bostadsfråga att särskilda åtgärder i olika avseenden snarast måste vidtagas
i syfte att ernå mera tillfredsställande förhållanden på detta område
samt föreslagit att eu allsidig prövning av frågan snarast måtte komma till
stånd. I anslutning därtill har revisorerna antytt en del spörsmål som borde

1 Ej avtryckta.

106

närmare undersökas. Sålunda borde till behandling upptagas bostadsstandarden,
d. v. s. byggnadernas storlek och utrustning, till vilket högsta belopp
lån skall beviljas, vilken säkerhet som skall ställas för beviljade lån,
vilken låneform som bör ifrågakomma, lokaliseringen av bebyggelsen, byggnadssättet,
administrationen in. in.

För närvarande lämnas statlig hjälp till bostäder åt lappar genom såväl
lantbruksnämnderna som länsbostadsnämnderna, i förra fallet med anlitande
av medel från statens lappfond (som inrättades år 1943; propositionen
nr 110) och i senare fallet som ett led i den allmänna bostadsproduktionen
under riksstatens femte huvudtitel.

Bestämmelserna rörande lantbruksnämndernas ifrågavarande verksamhet
återfinns i dels kungörelsen nr 484/1941 angående upplåtelse åt lappar
av lägenheter å kronomark in. in. och vilken avser såväl jordbrukslägenheter
som bostadslägenheter, dels kungörelsen nr 132/1946 om upplåtelse till
lappar av vissa lägenheter å renbetesfjällen i Jämtlands län, dels breven den
6 juni 1941 och den 17 februari 1956 med bl. a. föreskrifter om upplåtelse
av lapplägenbeter, dels brevet den 17 juni 1943, ändrat den 19 december
1952, rörande bidrag till nyanläggning av renskötarbostäder å huvudviste
in. in. och dels breven den 6 februari 1948 och den 26 maj 1954 om bidrag
till inköp av virke för byggnadsändamål åt lappar, s. k. rotvärdesersättning.
Härtill kommer 1928 års renbeteslag som innehåller de grundläggande stadgandena
om lapparnas rättigheter på renbeteslanden inom Jämtlands län
(inbegripet Idre lappby i Kopparbergs län), Västerbottens län och Norrbottens
län. I enlighet med sålunda meddelade bestämmelser kan lantbruksnämnderna
utlämna bidrag med högst 5 000 kronor till uppförande av bostad
åt lapp dels på bostadslägenhet jämlikt 1941 års kungörelse och dels på
huvudviste enligt 1943 års brev, vartill i bägge fallen kommer fritt byggnadsvirke
på rot eller ersättning för rotvärdet av i stället inköpt förädlat virke.
Rotvärdesersättningen beräknas för närvarande till cirka 2 500 kronor
för vinterbonad familjebostad och till cirka 1 500 kronor för enklare renskötarbostad.

Vissa svårigheter har mött att med omförmälda stödanordningar sörja för
tillkomsten av nöjaktiga bostäder åt lappbefolkningen, främst på grund av
att den egna insatsen vanligen visat sig otillräcklig som utfyllnad av statsbidragen.
Ett särskilt hinder har berott på att bär är fråga om bosättning
på ofri grund vilket omöjliggjort kreditgivning mot inteckningssäkerhet
och medfört att statshjälpen måst ta formen av bidrag.

Lappbefolkningens bostadsfråga har emellertid kommit i ett helt annat
läge sedan länsbostadsnämnderna inkopplats på området i och med att frågan
blivit föremål för statsmakternas överväganden i samband med stödet
för främjande av bostadsförsörjningen i allmänhet (propositionen nr 144/
1950 s. 11, 12 och 17; kapitalbudgeten 1955 bil. 26 p. 1. s. 2 och 10; propositionen
nr 119/1958 s. 59—61; interpellationssvar i 2:a kamm. den 15 april
1958). Eller beslut vid 1950 års riksdag kan såväl egnahemslån som förbättringslån
tilldelas lappar utan att inteckningssäkerhet krävs och förbättringslån
avse nybyggnad s. k. ersättningsbyggnad som får förläggas till annan
plats än den dittillsvarande. Beviljandet av egnahemslån men icke förbättringslån
förutsätter en viss bvggnadsstandard med avseende på såväl storlek''som
utrustning bos bostaden och ställer sig dyrbarare för låntagaren. De
gynnsammare förbättringslånen har tagits i anspråk för lapparna. Från den
1 januari 1959 må lånen enligt beslut vid 1958 års riksdag utgå med belopp
upp till 90 % av den godkända kostnaden för byggnadsföretaget och därav
— till vissa särställda befolkningsgrupper bl. a. lapparna — högst 10 000
kronor såsom räntefri stående lånedel vilken avskrivs efter vissa år och så -

107

leries i själva verket får åtnjutas såsom bidrag (kungörelsen nr 359/1957 om
egnahemslån in. in. efter ändringskungörelsen nr 481/1958). Vid dylika byggen
torde lapparna vara oförhindrade att tillgodogöra sig det fria virkesfånget
såsom ett slags egen insats in natura eller i form av kontant rotvärdesersättning
(från lantbruksnämnden), för närvarande beräknad till
cirka 2 500 kronor.

Med tillgång till omförmälda förbättringslån sådana de trädde i tillämpning
den 1 januari 1959 och med sin anknytning till de kommunala organen
synes länsbostadsnämnderna numera vara betydligt bättre rustade än tidigare
för uppgiften att tillhandahålla fullgoda familjebostäder åt lapparna,
vare sig dessa fortfarande bedriver renskötsel eller de lämnat denna näring.
Ehuru visserligen ännu ingen erfarenhet vunnits beträffande utsikterna att
med hjälp av de omreglerade förbättringslånen komma till rätta med samernas
bostadsfråga, vill likväl lantbruksstyrelsen redan nu förutskicka att
nämnderna torde komma att ställas även inför fall där det för bostadsföretagets
genomförande visar sig nödvändigt med ekonomiskt tillskott från det
allmännas sida utöver den subvention som normalt är tillgänglig. Enligt styrelsens
mening bör nämnderna ha möjlighet att kunna ta sig an lappfamiljer
i beträngt läge och bistå dem ytterligare om ömmande skäl därtill föreligger
och annan lösning ej kan ifrågakomma för att ordna människovärdiga
bostäder. Så skulle kunna ske förslagsvis genom att nämnderna finge
befogenhet att öka den stående delens andel i förbättringslånet eller kunde
påräkna bidrag från lappfonden efter beslut av Kungi. Maj :t (som disponerar
fondens medel) eller eventuellt etter härför erforderlig ändring av bidragsgivningen
enligt 1943 års bestämmelser. På sina håll torde kommunalt
bidrag kunna påräknas.

Samernas bostadsfråga måste ses i belysning av de förändringar i deras
uråldriga levnadsförhållanden som numera kan skönjas. De allmänt växande
kraven på förbättrad bostadsstandard — som avhjälper trångboddheten,
underlättar hushållsarbetet och bereder drägligare boendebelingelser i övrigt

- har under de senaste åren spritt sig till fjällbygderna och haft till följd
all kåtornas bristfälligheter blivit märkbara och kännbara på ett helt annat
sätt än tidigare och lappfamiljerna alltmer beroende av ordnad bosättning på
en stadigvarande uppehållsplats. Inför de samtidigt höjda byggnadskostnaderna
har den begränsade bidragsgivningen genom lantbruksnämnderna visat
sig otillräcklig och nämndernas befattning med uppförandet av familjebostäder
åt lappar i det närmaste upphört. I stället har länsbostadsnämnderna
kunnat taga hand om ifrågavarande bostadsproduktion, en utveckling
som med all sannolikhet blir än mer påtaglig efter 1958 års liberalisering av
förbättringslånen. I samma riktning torde det förhållandet verka att man för
framtiden svnes ha att räkna med att lappfolket i växande omfattning söker
sig eu utkomst form som är mindre påfrestande än det nomadiserande livet
i fjällvärlden och att renskötselnäringen kommer att förete eu tillbakagång
eller i varje fall att näringen rationaliseras så att endast de aktiva renskötarna
åtföljer renhjordarna på deras förflyttningar, medan familjen i övrigt
stannar kvar på bosättningsplatsen likt annan bofast befolkning.

Det anförda torde ge vid handen att i fortsättningen produktionen av familjebostäder
kommer att helt ombesörjas av länsbostadsnämnderna och att
lantbruksnämndernas bidragsverksambet för bostadslägenheter jämlikt 1941
ars kungörelse torde avstanna och lämpligen kunna avvecklas, likaså deras
bidrag enligt 1943 års brev för vinterbonade renskötarbostäder på huvudvisten.
För lantbruksnämnderna skulle verksamheten med familjebostadsbyggandet
därefter begränsas till företag i samband med upplåtelser av jordbrukslägenlieler
jämlikt sagda författning vilka lägenheter vid upplåtelsen

108

skall vara genom kronans försorg iordningställda med bl. a. bostadshus och
ekonomibyggnader.

Återstår så spörsmålet huruvida och i vad mån stöd bör lämnas åt lapparnas
bostadsbyggande på visten där ett enklare utförande är tillfyllest med
hänsyn till de mera provisoriska uppehållen därstädes.

Dessa bostäder skulle — för att skilja dem från de egentliga renskötarbostädcrna
för familjerna — förslagsvis kunna kallas renskötarstugor eller
renvaktarstugor. Behovet av dylika byggnader torde icke heller kunna tillgodoses
av lapparna på egen hand, trots att dessa anläggningar givetvis är
väsentligt mindre kostnadskrävande än förut behandlade familjebostäder.
Nuvarande bidragsbelopp på högst 5 000 kronor (breven den 17 juni 1943
och den 19 december 1952) torde vara tillräckliga för ändamålet jämte fritt
rotvirke eller ersättning för dettas värde, beräknat till cirka 1 500 kronor.
Vissa ändringar i bidragsreglerna torde böra övervägas vid eu omläggning av
bidragen till att avse endast enklare renskötarstugor. För närvarande är lokaliseringen
av byggnaderna bestämd till höst- och vårvistet eller annat huvudviste.
Renskötarstugornas förläggande till visten som bedöms icke böra bebyggas
genom länsbostadsnämndernas försorg torde föranleda jämkning av
bestämmelserna i denna del. Det har visat sig vara olämpligt att som nu begränsa
bidragsgivningen till nyanläggningar och bidrag bör därför kunna
utgå även för upprustning eller inköp av redan befintliga byggnader som
därigenom kan tillvaratagas. Dylika fall bär hittills måst bli föremål för dispensprövning
hos Kungl. Maj:t, som meddelat beslut härom senast den 8
februari 1957. I det formulär till kontrakt rörande bidragen som fastställts
av lantbruksstvrelsen finns en punkt att bidraget må av lantbruksnämnden
återkrävas bl. a. om bidragstagaren utan nämndens medgivande överlåter
eller uthyr byggnaden. Ett liknande stadgande torde böra intagas i bidragsbestämmelserna.

Det har framhållits att lapparnas sedvana att taga vinterkvarter hos den
bofasta befolkningen kringskurits, beroende på att jordbrukarna knappat
in på sina bostadsreserver och att fordringarna på bättre boendeförhållanden
ökat. Därigenom har aktualiserats ett behov av bostäder åt renskötare som
tidigare mindre förmärkts. Såsom ett sätt att söka vidhålla den åldriga ordningen
har föreslagits att låta bidragen till renskötarstugor avse även upprustning
av enskilda tillhöriga överloppsbostäder för uthyrning till lappar.
Enligt lantbruksstyrelsens mening synes det snarare få anses innebära ett
framsteg och vara till fördel för parterna, att inkvarteringssystemet avlöses
och att hushållen får skilda boplatser.

Ett uppslag att renskötarstugorna som i själva verket torde böra betraktas
såsom för renskötselns utövande nödvändiga driftsbyggnader skulle uppföras
och ägas av kronan samt uthyras genom lantbruksnämnderna synes
visserligen värt att övervägas. Mot detsamma talar emellertid bl. a. att vårdnaden
och underhållet då kan riskeras bli mera eftersatt av brukaren och att
det i övrigt torde medföra olägenheter för nämnderna att förvalta dylika
byggnader. Lantbruksstvrelsen är därför icke beredd att förorda en lösning
efter denna linje.

Ifrågasättas kan i stället om icke lantbruksnämnderna i detta sammanhang
bör frigöras från allt bostadsbyggande som ej hänför sig till jordbruk.
En fördel innebure det uppenbarligen om jämväl de enklare byggnadsföretagen
avseende renskötarstugor överflyttades på länsbostadsnämnderna varigenom
eu och samma myndighet finge möjlighet att överblicka och sörja
för bostadsbehovet för en lappfamilj. Även om härför ställdes lappfondmedel
till länsbostadsnämndernas förfogande förefaller det emellertid ligga utan -

109

lör ramen för dessas verksamhet all åtaga sig bostäder som torde fä karaktäriseras
såsom driftsbyggnader för renskötselnäringen. Som bidragsgivare
torde lantbruksnämnderna vara att föredraga även framför länsstyrelserna
vilka också skulle kunna ifrågakomma men icke torde vara organiserade
för eu dylik uppgift. Givetvis förutsätter eu uppdelning på skilda organ av
lapparnas bostadsfrågor, hur den än sker, alt ett samarbete äger rum mellan
dessa. Atl så bör vara fallet underströks också av socialministern vid
1958 års riksdag (propositionen nr 119 s. 61) under behandlingen av byggnadshjälpen
till bostäder åt vissa befolkningsgrupper i de nordligaste delarna
av landet, däribland samerna.

Redan befintliga bostadslägenheter och renskötarbostäder torde för likformighetens
skull böra förvaltas av samma myndighet som nytillkommande
dylika anläggningar vilket torde bli länsstyrelserna och följaktligen böra
från lantbruksnämnderna överflyttas på dessa, med undantag för sådana
renskötarbostäder som eventuellt bör på grund av bristande standard betraktas
och kvarstå såsom renskötarstugor.

Lantbruksstyrelsen har uppmärksammat ett förslag om att rotvärdesersättningen
till lapparna icke borde beräknas från fall till fall utan på förhand
fastställas till visst belopp att utgå såsom ett slags tilläggsbidrag vid
bostadsbyggandet med 2 500 kronor för familjebostad och med 1 500 kronor
för renskötarstuga vilka belopp beräknats vara skäliga under nuvarande förhållanden
och med hänsyn till de båda byggnadstypernas skillnader i storlek
och utrustning. Eu dylik förenkling av bidragsgivningen skulle givetvis
medföra en administrativ lättnad och fördel, närmast för domänverket, som
dessutom befriades från arbetet med utsyningen och kontrollen av skogsläkten
i man som kontantbidrag i stället lämnades. Och dä lapparnas rätt
till fritt husbehovsvirke icke därmed kan anses bli åsidosatt finner styrelsen
ej anledning inolsätta sig att omräkningen normaliseras och ersättningsbeloppen
fixeras på angivna sätt. Allt efter som penningvärdet förändras
bör en anpassning kunna genomföras. Bemärkas bör att bidragstagarna
framdeles kan komma igen med begäran om ersättning för rotvärdet av inköpt
underhållsvirke och att myndigheterna således icke helt avlastas från
hithörande göromål med särskilda beräkningar och värderingar. Frågan
huruvida bidragen bör bestridas av lappfondmedel eller av medel från domänverket
har av lantbruksstyrelsen behandlats i annat sammanhang (yttrande
till Kungl. Maj:t den 8 november 1958, jordbruksdepartementet) och
torde icke påverkas av nyss ifrågasatta åtgärd i annan mån än att det kan
övervägas att för de bidrag vilka utlämnas efter beslut av länsbostadsnämnderna
taga i anspråk medel som på femte huvudtiteln anvisas för bostadsändamål.

I 42 § rcnbeteslagen är bestämmelserna meddelade om att bostadsbyggnad
för renskötselns drivande må uppföras å kronomark under kronans
omedelbara disposition efter tillstånd av länsstyrelsen eller domänstyrelsen
som tillika har att besluta om överlåtelse av eller gottgörelse för dylik byggnad.
Beträffande annan kronomark samt enskild eller kommun tillhörig
fastighet skall ägarens eller brukarens samtycke inhämtas. När det är fråga
om bostadsbyggande för lapp som lämnat rcnskötseln erfordras markupplåtelse
under nyttjanderätt eller med äganderätt. Även den som fortfar med
näringen torde kunna erhålla dylik markupplåtelse om så bedöms erforderligt
och lämpligt för uppförande av familjebostad. Jämlikt 56 § rcnbeteslagen
tillkommer det Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer
att besluta om nyttjanderällsupplåtelse. Markförsäljning prövas av
Kungl. Maj:l (med stöd av bemyndigande från riksdagen). Någon föränd -

Ilo

ring i omförmälda ordning rörande upplåtelser av mark för bostadsändamål
torde ej påkallas med anledning av de förslag som i det föregående framförts.

Anmärkas bör att föreslående synpunkter och förslag framförts av lantbruksstyrelsen
i yttrande den 22 november 1958 till Kung]. Maj :t (jordbruksdepartementet)
men icke synes ha kommit till riksdagsrevisorernas
kännedom.

Enligt riksdagsrevisorernas mening är frågorna rörande statsunderstödets
utformning, bostädernas standard, verksamhetens administration in. m. av
sådan räckvidd att de bör underkastas eu ny och allsidig prövning i syfte att
åstadkomma bestämmelser som kan bidraga till att på ett smidigt sätt och
i snabbast möjliga takt förbättra samernas bostadsförhållanden. Vad lantbruksstyrelscn
anfört i det föregående torde bekräfta revisorernas iakttagelser
beträffande bristerna i de hittillsvarande stödanordningarna. Med
avseende på revisorernas utredningskrav torde följande böra tilläggas. Denna
bostadsfråga var uppe til! behandling hos riksdagen förra året dels i anknytning
till stödåtgärderna för den allmänna bostadsproduktionen och dels
på grund av interpellation, och erfarenhet saknas av förbättringslånen i deras
då beslutade utformning med särskild subvention till bl. a. lappbostadsbyggen
efter den 1 januari 1959. Vid tillämpningen torde ock länsbostadsnämnderna
kunna vinna hållpunkter för bedömande och utformning av den
ytterligare subvention som lantbruksstyrelsen tänkt sig för att man skall
komma till rätta med särskilt ömmande fall och som väl får anses utsträcka
understödet till det rimligas gräns. Lantbruksstyrelsen delar revisorernas
uppfattning att lapparnas bostadsbestånd är bristfälligt och lämnar mycket
övrigt att önska men att detta såsom styrelsen ovan antytt torde få ses mot
bakgrunden av denna särställda folkgrupps nomadiserande livsföring och
yrkesutövning som tidigare knappast ansetts förenlig med eller kanske snarare
ställt föga anspråk på de vanliga bekvämligheter vilka numera är förbundna
med bosättning i vinterbonade byggnader, försedda med elektricitet,
vatten- och avloppsledningar, centralvärme och varmvatten, rostfri köksinredning,
tvättställ och vatlenklosett ävenså badrum för att icke nämna
telefon. Sannolikt visar det sig lämpligt att länsbostadsnämnderna vid denna
för lappfolket ganska främmande övergång i mera målmedveten omfattning
till fast bosättning får pröva sig fram till lösningar rörande bostadsstandard,
byggnadssätt, lokalisering m. in. som kan passa för en dylik omställning
av boendevanorna. Emellertid torde på förhand uppgjorda uttryckliga
och bindande föreskrifter om hur bostäderna bör vara beskaffande och utrustade
i berörda hänseenden icke vara erforderliga, utan bör det stå öppet
för länsbostadsnämnderna att laga efter lägligheten och lämna utrymme för
bostadshavarna att få egna önskningar beaktade i görlig utsträckning. Det
förtjänar framhållas att länsmyndigheterna redan genom förvaltningen av
fjällägenheter och övriga kronolägenheter under en lång följd av år haft
tillfälle göra sig förtrogna med de speciella villkor för bostadsbyggande som
möter i lappmarkerna. Inom Karesuando kommun pågår en försöksverksamhet
med bostadsförbättringsföretag, visserligen icke för lapppar, där
Kungl. Maj:l har möjlighet att bestämma subventionens storlek utan begränsning
uppåt (propositionen nr 119/1958 s. 61). De rön som sålunda
inhämtas frän jämförliga byggnadsföretag kan bli till ledning för liknande
företag för lapparnas del. Såsom revisorerna påpekat och lantbruksstyrelsen
redan antytt är en administrativ förenkling i handläggningen av lapparnas
angelägenheter önskvärd. I sammanhanget må erinras om att socialministern
i interpellationssvar vid 1958 års riksdag (2:a kamm. den 15 april)
förklarade att han var beredd att till förnyat övervägande la upp förslag om

in

jämkningar i de statliga stödåtgärderna för att lösa samebefolkningens bostadsfråga.
Det kan ifrågasättas om det är lämpligt att just nu, innan de nya
reglerna för förbättringslånen ens hunnit omsättas och än mindre prövas
i praktiken, föranstalta om eu översyn av denna långivning och en utredning
av övriga hithörande spörsmål. Lantbruksstyrelsen är för övrigt ej heller
övertygad om att revisorerna med beaktande av vad som förevarit i ämnet
vid 1958 års riksdag skulle redan under hösten framfört förslag om igångsättande
snarast av en allsidig utredning av hithörande spörsmål.

Vad härefter angår lantbruksnämndernas fortsatta befattning med lapparnas
bostadsfråga och de ändringsförslag härutinnan som lantbruksstyrelsen
ovan ifrågasatt såsom anpassning till beslutet vid 1958 års riksdag
synes detta vara något som kan behandlas fristående och utan sammankoppling
med riksdagsrevisorernas utredningsförslag. Även om det kan anföras
goda skäl till att omedelbart vidtaga ett dylikt tillrättaläggande av
lantbruksnämndernas bidragsverksamhet vid sidan av länsbostadsnämndernas
långivning, torde det å andra sidan icke vara förenat med nämnvärda
olägenheter att eventuellt låta bero därmed tillsvidare. Endast med
avseende på 1943 års bidragsbestämmelser synes det vara av vikt att de av
lantbruksstyrelsen föreslagna jämkningarna, som utgår från att bidragen i
fortsättningen skall avse renskötarstugor och eventuellt även skall kunna
användas till förstärkning av subventionen genom förbättringslånen, blir
prövade snarast möjligt.

I de införskaffade yttrandena har lantbruksnämnderna i Jämtlands och
Västerbottens län tillstyrkt riksdagsrevisorernas förslag, medan lantbruksnämnden
i Norrbottens län icke funnit detta påkallat för närvarande. Lantbruksnämnderna
i Jämtlands och Norrbottens län har därvid framfört vissa
synpunkter, bär ovan delvis berörda, som torde uppmärksammas vid en blivande
utredning.

Den mångfald spörsmål i anknytning till samernas bostadsfråga som lanlbruksstyrelsen
— i likhet med riksdagsrevisorerna — funnit anledning beröra
i detta utlåtande är otvivelaktigt av den betydelse att de bör bli föremål
för en särskild utredning på sätt revisorerna föreslagit. I fråga om tidpunkten
för utredningens igångsättande är dock lantbruksstyrelsen av skäl som
här angivits benägen anse det vara fördelaktigt att låta därmed anstå något.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören, överdirektörerna
Ytterborn och Wetterhall, särskilda ledamöterna Hammarskjöld,
Själander, Persson och Svensson samt byrådirektören Sjöfält, föredragande.
Stockholm den 29 januari 1959.

E. Sjö fält

SAM. B. NORUP

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Genom nådig remiss den 18 december 1958 har länsstyrelsen i Jämtlands
län anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1958
församlade revisorer i sin berättelse under § 14 anfört om lapparnas bostadsfråga.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen, med bifogande av yttrande av tf.
lappfogden i länet Iwan Lundberg (bilaga A) samt avskrift av lantbruksnämndens
i länet yttrande den 19 ds (bilaga B) i berörda fråga, för egen
del i underdånighet anföra följande.

Länsstyrelsen delar statsrevisorernas mening, alt lapparnas bostadsfråga

112

icke ar tillfredsställande ordnad. Visserligen har genom möjligheten att bevilja
lappar lån för ersättningsbyggnad av enkel standard viss förbättring
inträtt i förhållandena, men ytterligare åtgärder äro nödvändiga för att åstadkomma
en ordning, som om möjligt helt löser bostadsproblemet.

Lapparnas antal är icke stort — i detta län finnas ungefär 800, varav omkring
500 äro renskötande. Lapparna böra emellertid i medborgerligt avseende
jämställas med övriga invånare i landet. Det bör därför vara angeläget
för statsmakterna att se till, att lapparna erhålla bostäder som — med beaktande
av lapparnas särpräglade levnadsförhållanden — äro godtagbara.

De bestämmelser, som nu reglera lån och bidragsgivning till bostäder för
lapparna, äro delvis av provisorisk natur, varjämte desamma orsaka ett omständligt
och tidsödande administrativt arbete. Härtill kommer den omständigheten,
att lapparnas bostäder i regel uppföras på kronomark, varför det
— med hänsyn till bestämmelserna i 42 § renbeteslagen — måste te sig
mindre lockande att investera pengar i byggnader, som vid deras ägares
upphörande med renskötsel måhända icke ens få kvarstå och för sådant fall
kanske icke heller ersättas.

De bidrag å högst 5 000 kronor, som lapparna enligt särskilda bestämmelser
kunna erhålla för uppförande av bostäder, torde i regel icke vara tillfyllest
för att åstadkomma bostäder med acceptabel standard.

För att komma till rätta med lapparnas bostadsproblem kunna olika alternativ
till dess lösning tänkas. Ett alternativ —- som skulle kunna övervägas
— är det, som lantbruksnämnden i länet framfört, nämligen, att de
bostäder, vilka de renskötande lapparna behöva för sin näringsutövning
inom fjällområdet, skulle betraktas som driftsbyggnader och därför — i
den mån de uppföras på kronomark — uppföras av markägaren genom lantbruksnämnden
och uthyras till lapparna. Till uppförandet av de byggnader,
som lapparna önskade uppföra inom vanliga bostadsområden på fri grund,
skulle däremot lån in. in. utgå efter vanliga normer.

Såvitt avser driftsbyggnader skulle sålunda åstadkommas en liknande
ordning, som gäller för jordbruksupplåtelse på kronomark.

Beträffande uppförande av byggnader utanför den egentliga fjällvärlden
måste dock de speciella förhållanden, under vilka de renskötande lapparna
leva, beaktas. Det bör sålunda ges möjlighet att avvika från de nuvarande
grunderna för beviljande av egnahemslån, när det gäller byggnadens storlek
och bekvämlighetsanordningar in. in. Man bör med andra ord här kunna
nöja sig med eu mindre kostnadskrävande standard på byggnader än som
gäller för den bofasta befolkningens byggnader.

Vad angår de icke renskötande eller f. d. renskötande lapparna, så är det
ofta svårt att dra eu bestämd gräns mellan dessa och de i egentlig mening
renskötande lapparna. Även de förstnämnda kunna nämligen inneha renar
men överlämna dem som skötesrenar till andra lappar.

Med hänsyn härtill och då det icke synes rationellt att i berörda avseende
skilja mellan de olika kategorierna lappar synas även de icke-renskötande
eller f. d. renskötande lapparna böra beredas möjlighet att efter en omsorgsfull
prövning i varje enskilt fall vid uppförande av byggnad å kronomark
få byggnaden uppförd genom markägarens försorg. Vid en dylik prövning
bör särskilt beaktas, huruvida vederbörande kan förväntas erhålla sin
bärgning genom skogsarbete eller dylikt inom närliggande trakt. Prövningen
skulle därför bli av ungefär samma karaktär som den prövning, vilken
ligger till grund för beslut angående upplåtelse av norrländsk fjällägenhet.

Med det anförda har länsstyrelsen velat peka på ett alternativ till lösning
av lapparnas bostadsproblem. Andra lösningar äro självfallet också tänkbara.
Det är emellertid icke möjligt att taga ställning till dessa problem utan

113

att hela problemkomplexet närmare utretts. Länsstyrelsen vill därför föreslå,
alt lapparnas bostadsfråga blir föremål för en allsidig utredning i syfte
att erhålla effektiva, enkla och enhetliga bestämmelser på förevarande område.

I avgivandet av detta utlåtande ha deltagit undertecknade, landshövding
och förste länsassessor, föredragande, samt landssekreteraren Åke Lindeberg
och länsbostadsdirektören F. J. Nordin. Östersund den 30 januari 1959.

ANDERS TOTTIE

Åke A. Lindberg

Bilaga A

Yttrande från tf. lappfogden i Jämtlands län

Anmodad avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
angående lapparnas bostadsförhållanden får undertecknad härmed anföra
följande.

Vad beträffar de renskötande lapparnas möjligheter att erhalla lan tor
anläggande av bostadsbyggnad förekommer numera ett slags försöksverksamhet,
som i stort går ut på att vederbörande beviljas förbättringslån, givetvis
under förutsättning att de uppfylla de allmänna fordringarna härför.
I stället för att iståndsätta äldre, bristfällig byggnad uppföres i dennas ställe
annan, så kallad ersättningsbyggnad.

De lånegivande organen ha under hänsynstagande till bland annat lapparnas
i förhållande till dem som bygga på bygden dryga kostnader placerat de
förra i en särställning, när det gällt att bevilja lån, såtillvida att den räntefria
stående delen fått uppgå till 8 000 kronor, varjämte man i viss omfattning
prutat på standardkraven. Enligt min uppfattning torde verksamheten
ha slagit mycket val ut. För att belysa detta ma följande exempel anföras.

En renägare i länet har låtit uppföra en familjebostad, som mycket väl
torde lämpa sig till de aktuella förhållandena, för en kostnad av 23 500 kronor.
Härav har i form av eget arbete presterats 10 %. Återstå således kronor
21 150:—, varifrån avdrages den räntefria stående delen å 8 000 kronor.
Renägaren har således att betala resterande 13 150 kronor under 25 ar, vilket
efter en annuitet å 5,71 % motsvarar för amorteringar och ränta en årskostnad
på i runt tal 750 kronor, vartill sedan komma kostnader for uppvärmning
och belysning m. m. Totala bostadskostnaden per månad torde således
icke behöva överstiga 100 kronor. — Lapparna ha ju rätt till fri ved
på renbetesfjäll —. Mig förefalla dessa kostnader rimliga. Jag anser, att renskötande
lapp i största allmänhet har förutsättningar att klara av gäldandet
härav Till grund för detta antagande ligger min uppfattning att den som
ännu icke bär så många renar, att han därav får sill bärgning, har mojligheter
att i stor omfattning ägna sig åt inkomstbringande bisysslor, därest
han på ett rationellt sätt ordnar för sig i renskötseln, exempelvis genom
att han och jämförlig individ i lappbyn periodvis svara för vården av icke
blott egna utan även den andres renar. Fall härav förekomma i länet. Nyssnämnda
förhållanden gälla givetvis under den förutsättningen, att vederbörande
verkligen vill skaffa sig och familjen ordentlig bostad och over
huvud taget är mån om att ordna sin ekonomi. Beträffande den säkerhet
som nu utgår för lån till lappbefolkningen hänvisas till länsbostadsnämnden.

Enligt min uppfattning bör även i fortsättningen mojligheter att tå bostadslån
stå lapparna till buds i överensstämmelse med vad som nu sker.

8 Itev. berättelse ang. statsverket år i958. It

114

Önskvärt är därvid att bestämmelserna härom ges fastare form, möjligen på
så sätt att de intagas i egnahemskungörelsen.

De renskötande lappar, som icke våga åtaga sig ansvaret för ett egnahemslån,
ha alltjämt möjligheter att erhålla bidrag enligt Kungl. Maj:ts brev till
statskontoret den 17 juni 1943 för nyanläggning av bostadsbyggnad åt renskotande
lapp å höst- och vårviste eller annat huvudviste. Detta bidrag utgår
för närvarande med 5 000 kronor, vartill kommer ersättning för värdet
} byggnaden ingående virke. Mig veterligt tillämpas nyssnämnda föreskiiftei
mycket sällan. I några av mig kända fall har renskötande lapp, som
varit i trängande behov av bostad men på grund av medellöshet icke kunnat
få bostadslån, tilldelats bidraget, varjämte vederbörande kommun anslagit de
återstående medlen. Detta har skett i form av socialvårdsbidrag. Kommunen
hai däi efter på sedvanligt sätt ersatts i enlighet med bestämmelserna i
Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 juni 1956 angående statsbidrag till socialhjälp
och barnavard för lappar. Grunden till detta förfarande har givetvis
varit att man, i stället för att erlägga hyra för familjen i fråga under en följd
av år, eu gång för alla verkställt utbetalningen. Här i länet föreligger, bortsetf
från lappbyarna i Frostvikens kommun, intet behov av familjebostäder
på vinterlanden. Huvudvistena äro nämligen så lokaliserade, att familjerna
kunna bo där året runt. Avstånden äro ej heller längre än att renskötarna,
om de äro arbetsfria, kunna besöka familjerna. Östersund den 22 januari

Bilaga B

Yttrande från lantbruksnämnden

I skrivelse den 29 december 1958 har styrelsen anmodat lantbruksnämnden
inkomma med yttrande över § 14, samernas bostadsfråga, i riksdagsrevisorernas
berättelse 1958. Med anledning härav får lantbruksnämnden anföra.

Lantbruksnämnden har vid flera tillfällen haft att yttra sig över samernas
bostadsfråga. Nämndens samtliga yttranden har sedan sju år tillbaka utmynnat
i förslag om översyn av gällande bestämmelser. Riksdagsrevisorernas
förslag att en allsidig prövning av samernas bostadsfråga snarast kommer
till stånd överensstämmer således helt med nämndens uppfattning i
detta spörsmål.

Lantbruksnämnden anser sig emellertid närmare böra motivera sitt ställningstagande.
Enligt nämndens uppfattning har lapparna icke kommit i åtnjutande
av den giv i fråga om bostäder som statsmakterna nu låtit andra
befolkningsgrupper få del av. De ansatser, som under senare år gjorts för
att få en förbättring till stånd, har angivits vara av försökskaraktär och kan
såvitt lantbruksnämnden nu kan bedöma icke helt anses vara tillfyllest.

Orsakerna till de nuvarande förhållandena kan givetvis härledas till flera
var för sig olika faktorer, bl. a. den särställning denna folkgrupp intagit
och intar, när det gäller sitt näringsutövande, de egenartade regler, som
gäller för dispositionen av marken, de långa avstånden från by och bygd
och liknande. De gällande bestämmelserna för upplåtelser och ‘bidrag kan
icke heller helt fritagas från det nuvarande tillståndet. Härvid åsyftas bl. a.
det förhållandet att en lappfamilj i regel måste uppföra sin bostad på ofri
grund och till en del bygga den för egna medel och sedan om familjen av
en eller annan anledning upphör med renskötseln utan vederlag överlämna
sin bostad till markägaren. Lappen eller hans efterkommande kan således
icke senare tillgodogöra sig den egna insatsen i form av pengar, arbete och
omtanke. Renskötselns egenart medför också att flera bostäder (visten)

115

är behövliga. Flera av dessa visten användes endast i renskötseln och är
helt enkelt driftsbyggnader och borde därför också bedömas som sådana
både i fråga om standard och lokalisering.

inom renbetesmarkerna lever emellertid även lappar, som endast till en
mindre del får sin inkomst från renskötseln. De får i stället sina huvudsakliga
inkomster genom skogsarbete, jordbruksarbete, fiske och jakt, genom
att vara dammvakter eller utöva annan serviceverksamhet i fjällen. De anses
vara f. d. renskötare. Även för dem gäller i stort sett samma regler i fråga
om dispositionen och äganderätten till de bostäder, de uppför. Bostaden står
således på ofri grund och tillfaller markägaren efter upplåtelsetidens utgång.
Ingen kan betrakta bostaden som en ägodel och ta för givet att den
t il lfa 1 ler de efterkommande, såvida de icke kommer att ägna sig åt samma
näring.

Skillnaden mellan renskötare och f. d. renskötare är i realiteten mycket
oklar och det borde därför icke finnas olika upplåtelseformer för dessa två
kategorier fjällfolk.

Enligt lantbruksnämndens mening kunde man enklast och mest konsekvent
komma till rätta med de flesta hithörande problemen om man helt
enkelt betraktade renskötaren som nyttjanderättsinnehavare av kronans
renbetesmark och lät markägaren hålla nödiga driftsbyggnader. Så sker nu
beträffande jordbruksupplåtelser. Även i sådana fall, som här angivits avse
f. d. renskötare, borde varje upplåtelse inom renbetesfjällen omsorgsfullt
prövas och om vederbörande kan försörja sig där också följa byggnadsskyldighet
för markägaren. Å andra sidan bör givetvis allt efter standarden
följa skäliga hyresavgifter för nyttjanderättshavaren.

Kostnaden för markägaren att slälla dessa byggnader i ordning och upplåta
dem mot rimliga belopp kan icke vara av den storleksordning att en
hel folkgrupp av denna anledning skall gå miste om godtagbara bostäder.

De kommuner där lappar bor är i regel små fjällkommuner med begränsade
personella och ekonomiska resurser. Kommunernas möjlighet att inom
rimlig tid sörja för bostäder åt lapparna är därför starkt begränsade. Förmedlingsorganen
torde f. ö. få tillräckliga arbetsuppgifter med att förmedla
bostäder till de lappar, som icke kommer att bo inom renbetesland.

Lantbruksnämnden anser sålunda att renskötarebostäder och övriga bostäder
i de egentliga fjällen vara driftsbyggnader. Sådana byggnader bör
rimligen hållas av markägaren och byggas genom lantbruksnämnden, som
redan förvaltar fjällägenheter och andra upplåtelser i fjällen, kronans såganläggningar
in. in. och har god erfarenhet av byggen i fjällen. Huvudvisten
och övriga bostäder däremot, som lokaliseras till tätortsliknande samhällen
och där bostaden kan anses ha ett värde utanför den egentliga renskötselns
intresseområde, bör kunna finansieras i vanlig ordning genom länsbostadsnämndernas
och kommunernas förmedling och under villkor att marken
åges av låntagaren.

Sammanfattningsvis må således framhållas att enligt lantbruksnämndens
uppfattning lapparnas bostadsfråga icke kan lösas på ett för lapparna och
markägarna tillfredsställande sätt om icke hela frågan utredes från helt nya
utgångslägen. Såvitt lantbruksnämnden har sig bekant utredes nu bl. a.
renskötselns organisatoriska frågor i 1956 års renutredning. En samordning
av de frågor denna utredning har alt behandla och bostadsfrågorna borde
kunna ske.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad landshövding,
ordförande, ledamöterna Pålsson, Jonsson, Sidén, Lindström, Agerberg
och undertecknad lantbruksdirektör, föredragande. Östersund den 19 januari
1959.

116

Länsstyrelsen i Västerbottens län

Med instämmande i vad riksdagens revisorer anfört får länsstyrelsen tillstyrka,
att samernas bostadsfråga allsidigt prövas. Särskilt viktigt anser
länsstyrelsen det vara, att vid nybyggnad användes ett byggnadssätt, som
ej gör det nödvändigt att huset hålles uppvärmt då det ej bebos, att standarden
i övrigt anpassas med hänsyn därtill att byggnaden ej utnyttjas året
runt, att en och samma person kan få möjlighet att skaffa sig egen bostad
både på huvudvistet och vintervistet samt att möjligheterna att erhålla lån
och bidrag bli så förmånliga att även samer med svag ekonomi kan ordna
sin bostadsfråga. Vidare bör prövas om rensamernas bostadsfråga på vinterlanden
kan ordnas genom att bofasta lämnas skäliga bidrag för reparation
av lämpliga hus mot att de förbinda sig att i dessa hyra ut bostäder åt rensamer.
På en mängd jordbruksfastigheter finns nämligen s. k. sommarstugor
ibland bestående av äldre boningshus, som användas av fastighetsägaren
huvudsakligen under den tid då det egentliga jordbruksarbetet pågår, under
vilken period den vanliga familjebostaden gärna utrymmes. Sådana för sommarbruk
avsedda bostäder äro oftast ej tillräckligt varmbonade men böra
med mindre kostnader kunna iordningställas för vinterbruk. Det finns skäl
förmoda att åtskilliga fastighetsägare äro villiga att mot erhållande av ett
lämpligt bidrag förbättra dylika bostäder i syfte att uthyra dem åt samer.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit landshövdingen Filip Kristensson,
landssekreteraren Lennart Lindblad och lappfogden Hilding Ritzén,
den sistnämnde föredragande. Umeå den 27 januari 1959.

FILIP KRISTENSSON

H. Ritzén

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Till åtlydnad får länsstyrelsen med överlämnande av infordrat yttrande
(bilaga) från lappfogdarna i länet, anföra följande.

Länsstyrelsen är medveten om att lapparnas bostadsförhållanden i stort
icke är tillfredsställande även om undantagen såsom lappfogdarna i sitt yttrande
påpekat är fler än som synes framgå av statsrevisorernas berättelse.
Särskilt för de renskö lande fjällapparna, vilka fortfarande icke är bofasta,
torde behov föreligga av bättre bostäder både på vintervistena samt vår- och
höstvistena. Det dubbla bostadsbehovet blir givetvis kostnadskrävande om
vanlig standard på bostäderna skall hållas.

Den redogörelse som statsrevisorerna lämnat om gällande bestämmelser
i ämnet är numera icke helt fullständig. De ändringar i egnahemslånekungörelsen,
som genomförts med anledning av beslut av förra årets riksdag
och trätt i kraft den 1 januari 1959, berör sålunda i någon mån även lapparnas
bosätiningsfrågor. Länsstyrelsen avser närmast bestämmelserna i
18 § b) i kungörelsen, enligt vilken förbättringslån kan beviljas med ett
stående räntefritt belopp upp till 10 000 kronor.

Beträffande statsrevisorernas erinringar rörande det administrativa förfarandet
i fråga om bostadslån m. in. må framhållas att föredragande departementschefen
i propositionen nr 119/57 bl. a. anfört, att spörsmålet om en
samordning mellan bidrag till byggnadshjälp från anslag på nionde huvudtiteln
ävensom från statens lappfond samt förbättringslånegivningen förtjänade
uppmärksammas. Departementschefen förklarade vidare att det
lämpligen borde ankomma på bostadsstyrelsen att i samråd med berörda
myndigheter och intressenter undersöka dessa frågor.

117

Visserligen kan icke samernas bostadsfråga anses ha erhållit helt tillfredsställande
lösning genom nyssnämnda åtgärder. Det kan dock ifrågasättas
om tidpunkten nu är den lämpligaste för vidtagande av ytterligare åtgärder.
Lapparnas bostadsfråga torde nämligen vara avhängig av hela det problemkomplex,
som rennäringen utgör, och är också föremål för särskild utredning
av den s. k. renutredningen.

Resultatet av denna utredning synes därför böra avvaktas innan man
mera definitivt binder sig för en lösning av bostadsfrågan.

I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade landshövding
och länsassessor deltagit landssekreteraren Torsten Segrell. Luleå den
4 februari 1959.

MANFRED NÄSLUND

T. Lxstadius

Bilaga

Yttrande från lappfogdarna i Norrbottens län

Det är uppenbart, att lapparnas bostadsfråga icke kan ges en tillfredsställande
lösning med tillämpning av allmänt gällande bestämmelser om lån
och bidragsgivning'' till främjande av bostadsförsörjningen eller med det
ringa bidrag som från lappfonden kan utbetalas för ändamålet.

De allmänna bestämmelserna på hithörande område (Egnahemslånekungörelsen
den 24 maj 1957) bygga på förutsättningen, att bostadsinnehavaren
året om är bofast på samma ställe och sålunda icke behöver mer än en bostad.

Den renskötande lappbefolkningen kan svårligen inrätta sin livsföring
på detta sätt, i varje fall icke fjällapparna. Deras näring tvingar dem att
växla vistelseort allt efter årstiderna. De hålla sig i bygden under vintern,
i lågfjällen under våren och hösten samt i högfjällen under sommaren.

Vistelsen i högfjällen är i allmänhet så kortvarig, att kvinnor, barn och
åldringar sällan göra sig mödan att medfölja dit; däruppe finns därför knappast
behov av »ordentliga» bostäder; renkarlarna kunna reda sig med tält
och kåtor och andra enkla logianläggningar under den korta tid de vistas
däruppe.

Uppehållen på vintervistena och på vår- och hösivistena äro däremot i
regel så långvariga, att hela familjen bör ha möjlighet att medfölja till dessa
visten. Rehov föreligger därför av ordentliga bostäder på två ställen, dels en
vinterbostad nere i bygden, dels en vår- och höstbostad i lågfjällen.

Hur delta dubbla bostadsbehov skall kunna tillgodoses tarvar uppenbarligen
en ingående prövning. Hus med den standard, som de allmänna bestämmelserna
om lån och bidragsgivning till främjande av bostadsförsörjningen
kräva, kunna i allmänhet icke komma i fråga; de bliva för kostnadskrävande
både för det allmänna och för lapparna.

Lappväsendet vill på grund av det anförda vördsamt biträda det av riksdagens
revisorer framställda förslaget, att en allsidig prövning av lapparnas
bostadsfråga snarast måtte komma till stånd. Den av revisorerna lämnade
redogörelsen för de nuvarande förhållandena på hithörande område är i
huvudsak riktig; den synes grunda sig på uppgifter lämnade av lappfogdarna.
Revisorernas uttalande på sidan 8Y, att de bostäder, som f. n. stå till lapparnas
förfogande, äro med få undantag dåliga, är dock missvisande. Alla hus,
till vilka egnahemslån eller förbättringslån utgått (här i länet ett hundratal),
torde vara av fullgod beskaffenhet. Åtskilliga lappar ha även skaffat
sig fullt tillfredsställande bostäder med egna medel. Luleå den 21 januari
1959.

118

Renutredningen

Den redogörelse riksdagsrevisorerna lämnat rörande samernas bostadsfråga
återspeglar klart de nu rådande förhållandena i vad avser beskaffenheten
av de renskötande samernas bostäder, gällande låne- och bidragsbestämmelser
samt dessas tillämpning, in. m. Revisorernas uppfattning, att de
nuvarande förhållandena ej är tillfredsställande, delas av renutredningen.
Revisorernas uttalande resulterar också i ett förslag, att en allsidig prövning
av denna fråga snarast bör komma till stånd.

Utöver vad riksdagsrevisorerna anfört vill renutredningen, vars uttalande
berör de renskötande samerna, i korthet belysa några förhållanden, som
torde vara av visst intresse vid frågans prövning.

Vid undersökning av renskötselns lönsamhetsförhållanden har renutredningen_
även uppmärksammat befolkningsutvecklingen. En särskild utredning
pågår för övrigt rörande denna delfråga, vilken utföres i samarbete
med 1957 års nomadskolutredning. Befolkningsräkningens resultat föreligger
ännu ej i färdigt skick. Det har dock redan blivit klart, att särskilt den
kvinnliga ungdomen attraheras till andra sysselsättningar. Denna tendens i
befolkningsrörelsen torde ha visst samband med den låga bostadsstandarden
bland den renskötande befolkningen. Företeelsen kan också betecknas som
en sekundär yttring av den låga lönsamhet renskötseln i dagens läge framvisar.
Det bör vara möjligt att genom upprustning av bostadsbeståndet motverka
dylika tendenser i befolkningsrörelsen.

Under senare årtionden har renskötselformerna undergått betydande förändringar.
Utvecklingen härvidlag har bland annat inneburit, att ökade möjligheter
yppat sig för de renskötande samerna att låta familjerna kvarbo på
en och samma plats allt längre tid av året. Endast vaktmanskapet åtföljer
numera på många håll de flyttande renhjordarna året om. Till följd härav
har ökat behov av tillfredsställande bostäder uppstått på de platser, där familjerna
kan vara bosatta långa tider av året. Utredningen anser, att denna
tendens mot ökad fast bosättning ej är helt tillfällig. Det är uppenbart,
att helnomadismen avtager. De renskötande familjerna kommer sannolikt
framdeles att i betydligt större omfattning än för närvarande kunna utnyttja
en fast bostad under allt längre perioder av året.

Den beskrivna utvecklingen innebär samtidigt, att svårlösta lokaliseringsproblem
anmäler sig i fråga om den fasta bosättning som sålunda uppstår.
Den enskilde bostadsintressenten har mycket begränsade möjligheter att
överblicka alla de faktorer, som har betydelse för lokaliseringen av bosättningen.
De kommunala och statliga myndigheterna har också stora svårigheter
att allsidigt pröva lokaliseringsfrågor av denna natur. Detta delproblem,
vilket nära sammanhänger med förändringar i renskötselformerna,
måste av allt att döma speciellt uppmärksammas, när samernas bostadsfråga
blir föremål för prövning.

Renutredningen får också framhålla, att det, med hänsyn till att missförhållanden
av social natur ofta framträder vid övergång till fast bosättning,
då den fasta bostaden är av sämre standard, är mycket önskvärt, att en
snar upprustning företages av de renskötande samernas bostäder. Det är
av vikt, att den fasta bostaden är av så god beskaffenhet, att den inbjuder
till ett regelbundet liv.

I detta sammanhang torde det vara av visst intresse att i någon omfattning
få belyst, huruvida renskötselnäringen har förutsättningar att bestå
i oförminskad omfattning eller vilka förändringar den eventuellt kommer
att undergå. Härom har renutredningen icke kunnat uppställa några säkra
prognoser. Utredningen anser sig emellertid kunna göra ett uttalande i sa -

119

ken. På lång sikt minskar renstammen endast obetydligt. Nedgången har
under 1900-talet varit blott cirka 5 % under ett halvsekel. Den renskötande
befolkningen minskar hastigare. Under de senaste årtiondena har denna
minskning varit av storleksordningen 5 % per decennium. Som redan sagts,
är renskötselns lönsamhet förhållandevis låg. Det finns emellertid utsikter
att inom överskådlig tid förbättra lönsamheten genom rationaliseringar och
andra åtgärder. Det torde ej heller vara uteslutet, att man framdeles i varje
fall lokalt skall kunna bereda ökad sysselsättning inom renskötseln jämsides
med förbättrad lönsamhet. — De stödåtgärder, som staten nu vidtager i
avseende å den renskötande befolkningen, skall därför ej behöva betraktas
såsom felaktigt planlagda investeringar på längre sikt.

Renutredningen anser den av riksdagens revisorer väckta frågan om samernas
bostäder vara dels av så komplicerad art dels ock så betydelsefull,
att den hör bil föremål för allsidig utredning med den huvudsakliga målsättning
riksdagens revisorer i sin berättelse angivit.

I den förberedande handläggningen av detta ärende har utredningens
samtliga ledamöter deltagit. Östersund den 30 januari 1959.

ANDERS TOTTIE

Ordförande

B. Ejdemo
Sekreterare

Svenska samernas riksförbund

Då tillfälle beretts för SSR att avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer
anfört beträffande samernas bostadsfråga, får undertecknad härmed
vördsamt hänvisa till en framställning från SSR till Herr Statsrådet och Chefen
för Kungl. Socialdepartementet rörande hjälpåtgärder för lösande av
samernas bostadsfråga, diarieförd den 3 april 1958 under nummer 964/58.

Vidare må vördsamt påpekas att för denna frågas slutgiltiga lösning torde
erfordras en grundlig undersökning och utredning om såväl olika bostadsbehov
och bostadstyper som bostadsförbättringsbidrag och nybyggnadsanslag.
Å SSR:s vägnar hemställer därför undertecknad vördsamt, att en kommitté,
där även en eller ett par samer är med, måtte utses för en allsidig
utredning av samernas svårlösta bostadsfråga. Uppsala den 30 januari 1959.

GUST. PARK

Ordf. i styrelsen för SSR.

120

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

§ 15 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

Vad riksdagens revisorer anfört under § 15 beträffande utfallet av automobilskattemedlens
specialbudget har av kommunikationsdepartementet ej
utsänts på remiss.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Efter att ha erinrat om utbyggnaden av vägförbindelsen Enafors—Storlien—riksgränsen
och dess fortsättning på den norska sidan framhåller
revisorerna att vägens fortsättning österut mot Östersund icke på långt när
motsvarar den höga standard som kännetecknar förbindelsen västerut. Detta
gäller särskilt den omkring 9 mil långa sträckan Staa—Nälden, vilken till
större delen är smal och krokig med dålig bärighet och stor tjälkänslighet
och som icke tillåter högre axeltryck än 6 ton. Speciellt utgöra de på sträckan
befintliga broarna över Järpströmmen vid Järpen och över Indalsälven
vid Staa definitiva hinder för ökad belastning — detta även vintertid då eljest
den frusna vägbanan skulle kunna tåla ett förhöjt axeltryck. Med hänsyn
till angivna omständigheter finner revisorerna det uppenbart att det
betydande belopp som nedlagts i det färdigställda vägföretaget icke kommer
till avsedd nytta. Det framstode därför som önskvärt att planeringen och
projekteringen av återstående arbeten snarast igångsattes och att arbetena
komme till utförande så snart tillräckliga resurser medgåve.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som helt delar revisorernas uppfattning
rörande önskvärdheten av att här ifrågavarande arbeten snarast komma
till utförande, vill dock erinra om att det här rör sig om mycket stora
investeringar. Såsom av nedanstående sammanställning framgår beräknas
kostnaderna per den 1 januari 1959 för återstående delar ned till Sundsvall
sålunda uppgå till cirka 105 mkr, varav för arbetena inom Jämtlands län
cirka 52 mkr. Av sistnämnda belopp har i gällande plan för byggande av
riksvägar under åren 1959—62 upptagits ett belopp av 23,1 mkr medan
motsvarande belopp för Västernorrlands län är 2,5 mkr, allt enligt nedanstående
sammanställning.

§ 16 Mellanriksvägen över Storlien

(Beloppen i 1 000-tal kronor)

Fr. o. m. år 1959 beräknade återstående kostnad för
pågående företag:

Västernorrlands län .............................

Jämtlands län ..................................

7 900 7 900

Beräknad kostnad för icke påbörjade i gällande flerårsplan
ingående företag:

Västernorrlands län .............................

Jämtlands län..................................

2 500

15 200 17 700

121

Beräknad kostnad för övriga vägsträckor som erfordra
ombyggnad men icke kunnat inrymmas i gällande
flerårsplan (avseende perioden 1958—1962):

Väslernorrlands län:

Vattjom—Jämtlands läns gräns.................. 50 000

Jämtlands län:

Västernorrlands läns gräns—Sjöändan............ 5 000

Nälden—Mattmar............................... 10 000

Hålland—Duved—Staa.......................... 14 000 79 000

Summa (avrundat) 105 000

Nämnas må vidare att för arbeten i Jämtlands län under 1959 enligt flerårsplanen
avsatts ett belopp om 3 mkr. Detta belopp skulle egentligen med
hänsyn till den relativt flerårsplanen minskade totalramen för byggande
av vägar och broar under 1959 ha reducerats till cirka 2,7 mkr. I stället har
dock en utökning skett till 4,5 mkr. Dessutom har för länet under år 1958
medgivits höjningar av tidigare fastställda medelsförbrukningsramar med
0,5 mkr beträffande anslaget till byggande av riksvägar och 1 mkr beträffande
anslaget till byggande av länsvägar, från vilket sistnämnda anslag
medel för de färdigställda delarna av mellanriksvägen avräknats. Genom de
sålunda angivna ökningarna av medelsförbrukningen för länets vägbyggnader
har möjligheter skapats att i väsentligt snabbare takt än som tidigare
beräknats verkställa erforderliga ombyggnader på riksväg 14.

Vad beträffar den planerade nya bron vid Järpen har i dagarna anbudshandlingarna
färdigställts. Vidkommande bron över Indalsälven vid Staa
har förslagsrilningar tidigare uppgjorts av styrelsens konstruktionsbyrå.
Nya förslagsritningar — i anledning av ändrade planer beträffande vägens
sträckning — har dock begärts från vägförvaltningens sida. Arbetena med
ifrågavarande broar beräknas i vart fall kunna påbörjas under innevarande
år.

Även för arbetena inom Västernorrlands län har, såsom i det föregående
berörts, vissa medel beräknats i gällande flerårsplan. Beredskapsarbeten pågår
vidare för närvarande på delen Backen—Ö.

Styrelsen som sålunda har sin uppmärksamhet riktad på här aktualiserade
frågor arbetar konsekvent på att få fram erforderliga arbetsplaner. Även
om återstående arbeten icke i sin helhet kunnat — samtidigt med andra angelägna
arbeten i landet i övrigt — inrymmas i gällande flerårsplan, avser
styrelsen dock utnyttja uppkommande möjligheter att låta arbetena komma
till utförande i form av beredskapsarbeten.

Styrelsen vill slutligen i sammanhanget erinra om att Kungl. Maj :t den
9 januari 1959 efter därom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjord framställning
förklarat allmänna vägen Duved—Enafors—riksgränsen vid Storlien,
som tidigare haft länsvägskaraktär, skola ingå i riksväg 14.

Under åberopande av det ovan anförda finner styrelsen för sin del vad
revisorerna anfört icke böra föranleda någon särskild åtgärd.

I den slutliga handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade
deltagit överdirektören Hall. Stockholm den 29 januari 1959.

Harald Ekström

GUST. VAHLBERG

S.-O. Runesten

122

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

Riksnämnden finner afl den utbj^ggnad av vägförbindelserna, soin ägt rum
å sträckan Enafors—Storlien—riksgränsen—Turifors—Stjördal är av utomordentligt
stor betydelse ur beredskapssynpunkt. För att den kapacitet som
genom dessa arbeten föreligger rätt skall kunna utnyttjas, erfordras jämväl
ombyggnad av vägsträckan Mörsil—Staa ävensom broarna vid Järpen och
Staa. Bärigheten på dessa vägsträckor möjliggör nämligen icke en genomgående
trafik med den belastning som är möjlig på de nybyggda sträckorna.
Särskilt uppstår allvarliga trafiksvårigheter genom att broarna vid Järpen
och Staa icke har erforderlig bärighet och riksnämnden vill i första hand
understryka nödvändigheten av att nämnda broövergångar ordnas på ett
tillfredsställande sätt.

Då det sålunda är angeläget både av beredskapsskäl och fredsmässiga trafikekonomiska
hänsyn att erforderlig genomgående kapacitet för tung trafik
skapas å ovan angivna sträcka, får riksnämnden föreslå att ombyggnad av
broarna vid Järpen och Staa snarast kommer till utförande samt att därjämte
ombyggnadsarbetet å vägsträckan i övrigt bedrives så att det kan
slutföras före år 1963.

Detta ärende har avgjorts av undertecknad Qvistgaard efter föredragning
av byrådirektören Lindqvist. Stockholm den 12 februari 1959.

H. QVISTGAARD

Lennart Lindqvist

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Revisorerna har i sin berättelse bland annat anfört, att mellanriksvägen
över Storlien äger speciell betydelse för landet i dess helhet och att det därför
är önskvärt, att på densamma återstående arbeten kommer till utförande
så snart tillgängliga resurser medgiver. Länsstyrelsen biträder helt revisorernas
uttalande. Sedan riksdagen i slutet av 1955 bifallit framlagd proposition
om utbyggnad av mellanriksvägen Enafors—riksgränsen—Stjördal har
länsstyrelsen vid ett flertal tillfällen, såväl i framställningar till Kungl.
Maj:t och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som muntligen vid av vägfrågan
föranledda besök i länet av dåvarande vägministern Hj. R. Nilson, riksdagens
vederbörande utskott och företrädare för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
framhållit angelägenheten av en forcerad ombyggnad av riksväg
14 väster om Östersund och hemställt om anvisande av erforderliga medel
för ändamålet. Länsstyrelsen har därvid särskilt påpekat, att riksvägen icke
kan upplåtas för samma trafikbelastning som den nya vägen över Storlien,
förrän den till betydande del ombyggts, och att denna ombyggnad sålunda
utgör en förutsättning för att den nya vägen skall komma till avsedd nytta.

Riksväg 14, som numera utsträckts till riksgränsen vid Storlien, har en
längd inom länet av cirka 26 mil. Ur länets synpunkt har ombyggnad och
modernisering av den cirka 9 mil långa delen från Östersund till gränsen
mot Västernorrlands län tidigare tilldragit sig det största intresset, eftersom
denna del utgör länets viktigaste vägförbindelse med norrlandskusten och
sydligare delar av landet. Såsom angivits i revisorernas berättelse beräknas
arbetet härmed i allt väsentligt vara genomfört för avsevärd tid framåt
under hösten 1959.

Väster om Östersund har på grund av anslagsknappheten erforderlig ombyggnad
av riksvägen endast i mindre omfattning kunnat genomföras. Delarna
Östersund—Nälden, 3 mil, och riksgränsen—Staa (strax väster om

123

Duved), 5 mil, är sålunda av god eller nöjaktig beskaffenhet, medan den
mellanliggande 9 mil långa delen Nälden—Staa är synnerligen bristfällig
och tarvar fullständig ombyggnad. Av förut anförda skäl framstår ombyggnaden
numera icke blott som ett lokal! behov utan även, genom tillkomsten
av den nya vägen över Storlien, som ett riksintresse.

Kostnaden för ifrågavarande ombyggnad uppskattas till 40 miljoner kronor.
På grund av arbetenas art och omfattning måste den beräknas taga åtskilliga
år atl genomföra även om den forceras. Desto mera angeläget synes
det därför vara, att ombyggnaden icke fördröjes på grund av bristande medelstillgång.

Arbetena bör självfallet i första hand koncentreras till de delar av vägen,
vilkas ombyggnad medför påtagliga fördelar ur trafiksynpunkt. Detta är fallet
med vissa i vägen ingående broar, främst broarna över Järpströmmen
vid Järpen och över Indalsälven vid Staa, vilkas ringa bärighet förhindrar
framförande av sådan tyngre trafik som eljest skulle kunna medgivas under
den del av året, då vägen är tjälad. I en första ombyggnadsetapp bör vidare
ingå vägsträckan Mörsil—Staa, cirka 5 mil, som till större delen är starkt
tjälkänslig och utgör den enda tillgängliga vägförbindelsen mellan dessa
platser. Ombyggnaden av delen Nälden—Mörsil, cirka 4 mil, kan hänföras
till en andra etapp, eftersom mellan dessa platser finnes tillgång till en parallellväg
över Alsen, som tillsammans med riksvägen nöjaktigt kan tillgodose
trafikbehovet under eu kortare övergångstid.

Kostnaden för den ovan angivna första ombyggnadsetappen, omfattande
vägsträckan Mörsil—Staa med däri ingående broar, uppskattas till 25 miljoner
kronor. Mot slutet av 1958 påbörjades ombyggnaden av delsträckan
Mörsil—Järpen. Genom att länets medelstilldelning 1959 till byggande av
riksvägar ökats från 3,0 miljoner kronor enligt fastställd flerårsplan till
4,5 miljoner kronor kan ombyggnaden av broarna vid Järpen och Staa påbörjas
under året. Arbetena avses alt igångsättas inom den närmaste tiden
och beräknas, liksom vägombyggnaden Mörsil—Järpen, vara genomförda under
1961. Därmed kan riksvägen vintertid upplåtas för samma trafikbelastning
som den nya vägen över Storlien.

De sålunda igrångsatla och närmast föreslående ombyggnaderna representerar
en sammanlagd kostnad av cirka 9 miljoner kronor motsvarande ett
genomsnittligt årligt medelsbehov av cirka 3 miljoner kronor. Ur projekteringssynpunkt
finnes emellertid intet hinder för en fördubblad årlig byggnadsvolym,
som även kan anses möjlig ur byggnadsteknisk synpunkt. Fastställda
arbetsplaner beräknas sålunda under 1959 föreligga för ytterligare
cirka 14 km av den första ombyggnadsetappen Mörsil—Staa och under 1960
för återstående deiar av denna med undantag möjligen för eu mindre del
inom Åre samhälle, där fastställande av vägsträckningen torde komma att
hl i beroende av vissa rätt betydande ändringar i gällande byggnadsplan.
Med utgångspunkt från en byggnadsvolym motsvarande en årlig kostnad
enligt ovan av cirka 6 miljoner kronor skulle sålunda den första ombyggnadsetappen
kräva en tid av 4 å 5 år och vara slutförd under 1963. Från
denna tid skulle riksvägen under hela året kunna upplåtas för samma trafikbelastning
som den nya vägen över Storlien.

Beträffande ombyggnaden av vägsträckan Nälden—Mörsil, representerande
eu byggnad skos tnåd av cirka 15 miljoner kronor, är projekteringsläget
snarast bättre än för vägsträckan Mörsil—Staa. Fastställd arbetsplan tinnes
sålunda för en mindre del av sträckan och beräknas föreligga för återstående
delar under 1959 och 1960.

I samband med framhållandet av mellanriksvägens speciella betydelse har
revisorerna i sin berättelse uttalat önskvärdheten av att planering och pro -

124

jektering av återstående arbeten nu igångsättes. Såsom framgår av det ovan
anförda är projekteringen, vilken pågått sedan flera år tillbaka, långt framförd
och utgör intet hinder för ett sådant forcerat bedrivande av återstående
ombyggnadsarbeten, som är möjligt ur byggnadsteknisk synpunkt.

Ombyggnadsarbetena är till stor del, särskilt på vägsträckan Nälden—
Mörsil, av sådan art, att de utan nämnvärd olägenhet kan utföras vintertid
och lämpar sig därigenom som beredskapsarbete. I den mån arbeten kommer
till utförande i denna ordning minskas behovet av ordinarie vägmedel.
Även om så icke skulle bli fallet synes det ovan till 6,0 miljoner kronor angivna
årliga medelsbehovet vid ett forcerat utförande av vägombyggnaden
icke vara av betydande storleksordning. Eftersom länets tilldelning av medel
till byggande av riksvägar under de senaste åren uppgått till cirka 4,5
miljoner kronor skulle ett tillgodoseende av behovet innebära en ökning
under kortare tid av den årliga medelstilldelningen med 1,5 miljoner kronor.
Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att den nya förbindelsen över
Storlien snarast kan komma till avsedd nytta synes det vara befogat, att
länet tilldelas medel i sådan omfattning att i varje fall den första ombyggnadsetappen
Mörsil—Staa kan genomföras i snabbast möjliga takt.

Länsstyrelsen har tidigare hävdat och är fortfarande av den meningen,
att mellanriksförbindelsen över Storlien icke kan anses fullbordad och de
syften, som avsetts med statsmakternas beslut om dess tillkomst, ej blivit
uppnådda förrän vägen till det centrala Jämtland blivit försatt i tillfredsställande
skick.

I avgivandet av detta utlåtande ha deltagit undertecknade, landshövding
och vägdirektör, föredragande, samt landssekreteraren Åke Lindeberg. Östersund
den 28 januari 1959.

ANDERS TOTTIE

Erik Lundin

§ 17 Vissa brobyggnader i Västerbottens län
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Revisorerna har redogjort för tre fall, i vilka bättre vägförbindelser varit
erforderliga för vattenfallsverkets kraftverks- och regleringsarbeten men där
samordning med vederbörande vägförvaltnings åtgärder icke kunnat åvägabringas.
Härigenom skulle statsverket såväl direkt som indirekt ha åsamkats
merkostnader. Handläggningen av ifrågavarande byggnadsärenden
exemplifierar enligt revisorerna bristande samarbete mellan berörda myndigheter.

De företag som avses är två broar över Ångermanälven vid dess utlopp
ur Malgomaj, bro över samma älv vid Stalon och bro över Stornässundet.
De två förstnämnda broarna, vartill medel för förstärkning ursprungligen
voro upptagna åren 1956 och 1958 i flerårsplanerna för byggande av broar
under perioderna 1952—1956 respektive 1955—1959, har sedermera upptagits
till hel ombyggnad år 1960 i nu gällande plan för åren 1958—1962.
Bron över Stornässundet, vars utförande varit upptaget i flerårsplanerna
för perioderna 1952—1956 och 1955—1959, togs i bruk hösten 1957. Den
planerade brobyggnaden vid Stalon slutligen har ännu ej påbörjats. Överenskommelse
om dess utförande har dock numera träffats mellan de båda styrelserna.

Anledningen till att nämnda brobyggnader ej i tiden kunnat samordnas

125

med vattenfallsverkets utbyggnader är främst att de till följd av uppkomna
prisstegringar jämte erforderligt utredningsarbete in. in. ej kunnat — i planerad
eller önskvärd ordning — inrymmas i respektive flerårsplaner. Därest
el t lidigareläggande av företagen skett skulle detta endast ha inneburit att
andra, av vägmyndigheterna som mera angelägna bedömda arbeten måst
sättas i efterhand. Detta skulle i sin tur med största sannolikhet ha inneburit
än större merkostnader för statsverket i form av kostnadskrävande
provisorier in. in. än vad som påvisats i de av revisorerna relaterade fallen.
Såsom revisorerna själva anfört måste också beaktas att vattenfallsverkets
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens krav och synpunkter på transportförbindelserna
av naturliga skäl ofta icke sammanfalla. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kan med hänsyn jämväl härtill för sin del icke finna vad som
här förevarit utvisa bristande vilja till samarbete mellan berörda myndigheter.
Det är emellertid uppenbart alt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på
grund av bundenheten vid flerårsplanerna har begränsade möjligheter att
vid rätt tidpunkt satsa erforderliga medel på arbeten av denna art. Styrelsen
har därför under de sista åren genom ytterligare kontakter med vattenfallsstyrelsen
sökt eliminera dessa svårigheter för samarbetet samt sökt skapa
större rörelsefrihet vid medelsanvändningen.

Som bevis på det nära samarbete mellan de båda verken i frågor av denna
natur som enligt styrelsens uppfattning nu pågår, vill styrelsen nämna de
överenskommelser som under 1957 och 1958 slutits mellan vattenfallsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande vissa väg- och brobyggnader
vid Messaure, Porsi och Edeforsen. Enligt nämnda överenskommelser
utföres och finansieras nu omfattande arbeten gemensamt av de båda
verken. I det fall att ett vägföretag är upptaget i flerårsplanen men medlen
icke omedelbart äro tillgängliga förekommer det att vattenfallsverket förskotterar
kostnaderna och "att i den utsträckning^ arbetena skola slutligt
bestridas av väg- och vattenbyggnadsverket medlen återbetalas i den ordning
de upptagits i respektive fierårsplan.

Styrelsen vill slutligen erinra om den ytterligare möjlighet till samordning
i tiden av verkens byggnadsföretag som möj liggöres genom de ändrade
dispositionsregler som från och med innevarande budgetår gälla för anslaget
till Vissa vägbyggnadsarbeten. Nämnda anslag som tidigare anlitats för vissa
arbeten i sysselsättningsstödjande syfte avses sålunda numera utnyttjas för
sådana oförutsedda vägarbeten, som icke hunnit eller ej lämpligen kunnat
inordnas i den ordinarie planläggningen. Särskilt avses härmed vägarbeten
i samband med nedläggning av icke bärkraftiga järnvägslinjer samt kraftverksbyggen
m. m. Styrelsen vill dock i detta sammanhang kraftigt understryka
att — därest syftet med nämnda anslag i rimlig mån skall kunna
tilfgodoses — avsevärt större medelsanvisning under detsamma än hitintills
torde bliva erforderlig. I årets statsverksproposition har anslaget emellertid
upptagits med allenast 4,0 mkr mot av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äskade 10,0 mkr, vilket innebär alt endast vissa i anledning av järnvägsnedläggningar
erforderliga vägarbeten beräknas kunna konnna till utförande
med anlitande av medel från anslaget ifråga och möjligheterna för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att träffa överenskommelser med t. ex. vattenfallsstyrelsen
om samordning av vägarbeten med kraftverksbyggen avsevärt komma
att begränsas.

I detta ärendets slutliga handläggning har, förutom undertecknade, deltagit
överdirektören Hall. Stockholm den 28 januari 1959.

Harald Ekström

GUST. VAHLBERG

S.-O. Hunesten

126

Vattenfallsstyrelsen

Vattenfallsstyrelsen får i underdånighet angående de tre av revisorerna
berörda brobyggnadsfrågorna anföra.

1. Broar över Ångermanälven vid dess utlopp ur Malgomaj

I samband med projekteringen av den av vattenfallsstyrelsen uppförda
regleringsdammen för Malgomaj nedlades ett omfattande arbete på att i samråd
med vägmyndigheterna söka åstadkomma en lämplig lösning av aktuella
väg- och brofrågor. Utförda undersökningar visade därvid, att kostnaderna
för en vägförbindelse över dammen skulle bli större än kostnaderna för att
på annat sätt anordna separat väg- och broförbindelse, vartill kom, att vägförbindelsen
över dammen bedömdes vara mindre tillfredsställande ur vägoch
trafiksynpunkt. Förutsättningar för en samordning av de olika byggnadsfrågorna
saknades alltså, och regleringsarbetena på platsen färdigställdes
under angivna förhållanden på det för vattenfallsstyrelsen lämpligaste
sättet. Vattenfallsstyrelsen kan icke inse och finner icke heller i revisorernas
berättelse något närmare belägg för att vattenfallsstyrelsen brustit vare
sig i samarbetsvilja eller förutseende.

2. Bro över Ångermanälven vid Stalon

Beträffande denna brobyggnad upptogs samarbete med vägmyndigheterna
omkring ett år före det vattendomstolens tillstånd till Stalonanläggningen
erhölls. Ett samgående för en broanläggning uppnåddes också. Som emellertid,
räknat från tidpunkten för Stalondomen, den nya bron icke för rimlig
kostnad kunde färdigställas i tillräckligt god tid för att komma till användning
vid transport av byggnadsmaskiner och materiel under den första
delen av byggnadstiden vid Stalon och då den redan befintliga bron icke
hade bärighet nog härför och icke heller kunde förstärkas i behövlig grad,
lät vattenfallsstyrelsen uppföra en provisorisk s. k. krigsbro. Kostnaderna
för denna krigsbro ha, såsom revisorerna angivit, uppgått till ca 100 000 kronor,
vilken kostnad bör ses mot bakgrunden av det förhållandet, att en försening
av idrifttagningen av Stalonanläggningen enbart under en månad
kunnat förorsaka vattenfallsverket en tio gånger större förlust än förenämnda
belopp. Det anförda torde visa, att vattenfallsstyrelsen och vägmyndigheterna
sökt lösa denna brofråga på det för staten mest ekonomiska sätt,
som varit möjligt med hänsyn till den tillståndsgivning, som måst föregå
Stalonanläggningens byggande, och den tid, som stått till buds för den permanenta
brobyggnadens anordnande. Icke heller här kan vattenfallsstyrelsen
finna revisorernas kritik vara sakligt befogad, och detta oavsett om den
är riktad mot vattenfallsstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

3. Bro över Stornässundet

Förhandlingar beträffande denna brofråga hava likaledes förts mellan
vattenfallsstyrelsen och vägmyndigheterna. Såsom av revisorernas berättelse
framgår, ledde dessa icke till resultat, med anledning av att ett anbud
från vattenfallsstyrelsen att med 150 000 kronor bidraga till brobygget, om
detta färdigställdes i tillräckligt god tid för att kunna tjäna vattenfallsstyrelsens
transportbehov, avvisades, och vattenfallsstyrelsen å sin sida icke
kunde acceptera vägmyndigheternas anbud att mot ett bidrag av 500 000 kronor
färdigställa en bro under våren 1953. I detta läge fann vattenfallsstyrelsen
det för sig fördelaktigare att på annat sätt lösa sin transportfråga,
och detta skedde genom en provisorisk färjförbindelse. Vattenfallsstyrelsens
kostnad härför uppgick till 270 000 kronor. Med hänsyn till alt det av vägmyndigheterna
begärda bidraget, 500 000 kronor, huvudsakligen angavs ut -

127

göra forceringskostnader för att få den permanenta bron färdig så tidigt som
till våren 1953, torde vattenfallsstyrelsens bedömning av vilket alternativ,
som varit lämpligast att välja, ha varit riktigt också ur en vidare statlig synvinkel
sett. Till den besparing av 230 000 kronor, som vanns genom färjförbindelsens
anordnande, bör också läggas den räntevinst på ca 120 000 kronor,
som uppkommit genom den permanenta brons senareläggning i tiden.

Sammanfattningsvis vill vattenfallsstyrelsen uttala, att vattenfallsstyrelsen
i samtliga de nu av revisorerna påtalade fallen anser, att ett nära samarbete,
i vart fall under vattenfallsstyrelsens projekteringsarbeten, ägt rum
med vägmyndigheterna och att alltså revisorernas påstående, att samarbete
åsidosatts, saknar grund. Självfallet kan icke kravet på samarbete drivas
därhän, att ett samgående skall etableras även när naturliga förutsättningar
härför saknas och icke blir till gagn vare sig för någon av de berörda myndigheterna
eller för staten sedd som helhet. Revisorernas antydningar om
uppkomna förluster för statsverket måste vattenfallsstyrelsen under hänvisning
till det anförda också ställa sig oförstående till.

Vattenfallsstyrelsen har härovan bortsett från men vill till slut här fästa
uppmärksamheten vid att de under 1. och 3. anmärkta brobyggnaderna icke
av vattenfallsstyrelsen utförts för Kronans räkning utan för Ångermanälvens
vattenregleringsföretag, vari, förutom vattenfallstyrelsen, ett flertal
enskilda kraftföretag äro delägare. Till detta förhållande har vattenfallsstyrelsen
naturligtvis att i sitt handlande taga tillbörlig hänsyn.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
generaldirektören Grafström samt styrelseledamöterna Skoglund, Hemmar
och Jacobsson ävensom tekniske direktören Nilsson. Stockholm den 29 januari
1959.

I generaldirektörens frånvaro:

FOLKE PETRI

I. Bergström

§ 18 Trådradionätets utbyggnad

Statskontoret

Med hänsyn till den av 1958 års B-riksdag beslutade utbyggnaden av televisionsnätet
ha revisorerna ansett, att trådradiosystemet snabbt komme att
föråldras och alt risk förelåge att däri gjorda investeringar starkt komme
att minska i värde. I anslutning härtill har framhållits, att man vid prövningen
av den av telestyrelsen utarbetade investeringsplanen för radionätet
under den närmaste femårsperioden borde överväga möjligheterna att snarast
avveckla trådradions vidare utbyggnad.

Statskontoret får erinra, att föredragande departementschefen vid anmälan
av årets statsverksproposition (Kapitalbudgeten: Kommunikationsdepartementet,
s. 57) anslutit sig till det alternativ för vidareutbyggande av
trådradionälet, som telestyrelsen förordat i sina petita för budgetåret 1959/
(it) med förslag till reviderad plan för distributionsnätets utbyggnad. Detta
alternativ innebär, att trådradion successivt bygges ut inom redan etablerade
trådradioområden för etapp 1-abonnenter, d. v. s. sådana som bo i hus
med telefon, och att dessutom etapp 1-utbyggnad sker av nya områden, som
enligt nuvarande planering stå närmast i lur. Departementschefen förordar,
att planen lägges till grund för investeringsberäkningarna för det närmaste
budgetåret och att den även får vara vägledande för kommande års investeringsöverväganden.
Enligt departementschefen borde dock planen fram -

128

deles fortlöpande överses i samband med anslagsäskandena. — Statsverkspropositionen
utvisar, att full enighet råder mellan telestyrelsen och Sveriges
Radio rörande den framlagda utbyggnadsplanen.

Statskontoret håller före, att det föregående år fattade beslutet om en
snabb utbyggnad av televisionsnätet bör leda till att stor restriktivitet iakttages
i avseende å trådradionätets vidareutbyggnad. Ämbetsverket finner därför
angeläget, att de av revisorerna anlagda synpunkterna å ljudradiodistributionen
ägnas all uppmärksamhet vid riksdagens förestående prövning av
investeringsäskandena under televerkets fond för budgetåret 1959/60.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit statskommissarien
Lundh. Stockholm den 23 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Anna-Britta Hult M. Franzén

Föredragande

Telestyrelsen

I sin berättelse har riksdagens revisorer redogjort för flertalet av de synpunkter
som genom 1943 års rundradioutredning och därefter framkommit
vid behandlingen av trådradiofrågan i samband med ställningstaganden beträffande
ljudradionätets vidare utbyggnad. Styrelsen vill därför endast göra
några kompletterande tillägg till denna redogörelse.

Ett viktigt skäl för 1943 års rundradioutrednings ställningstagande i trådradiofrågan
var det från många håll framförda kravet på flera samtidiga
program. Utredningen ansåg mycket riktigt att tillgängligt utrymme inom
den del av ultrakortvågsbandet som skulle kunna avdelas för FM-sändningar
av ljudradioprogram inte skulle kunna ge utrymme för det antal
sändningskanaler som skulle behövas för ett flertal program. Trådradion
ansågs vara den enda ekonomiska lösningen. Sedermera har man, särskilt
efter införande av televisionen, helt frångått önskemålet om flera program.

Ett annat, inte mindre viktigt skäl var att apparater för mottagning av
FM-sändningar då inte fanns på den svenska marknaden och att kostnaden
för utbyte av befintliga mottagare — därest nya mottagare komme att tillverkas
— av utredningen beräknades bli mycket stor. Kostnaderna uppskattades
ligga mellan 135 och 600 milj. kr. eller 9—40 gånger kostnaden för
ett nät av sändarstationer för FM. Utredningen framhöll, att trådradiomottagning
med hög ljudåtergivningskvalitet kunde ske med enkla, billiga mottagare
och räknade med ett stort intresse från den svenska radioindustriens
sida för att tillverka sådana mottagare.

Radioindustrien visade sig emellertid inte ha det väntade intresset för att
introducera en billig, för trådradio särskilt lämpad typ av mottagare på den
svenska marknaden. En av orsakerna härtill kan ha varit att den av 1947
års riksdag beslutade utbyggnaden av trådradionätet på grund av knapphet
på material, arbetskraft och investeringsmedel kom att ske i betydligt långsammare
tempo än vad som föreslagits av utredningen.

En annan orsak har säkerligen varit rundradions utveckling i Tyskland
efter det senaste världskriget. Vid den radiokonferens som ägde rum i Köpenhamn
1948 för att utarbeta en våglängdsplan för Europas ljudradiostationer
blev resultatet för Tysklands del synnerligen ogynnsamt. De tyska
rundradioföretagen kunde inte längre basera sin distribution av ljudradioprogram
enbart på sändningar över mellanvågs- och långvågsstationer utan
måste introducera FM-systemet. På grund av den låga telefontätheten och
på att telefonnäten under andra världskriget i stor utsträckning förstörts

129

kunde man i Tyskland ej lösa problemet med trådradio. Mottagarbeståndet
hade under kriget decimerats avsevärt och industrien kunde därför förutse
en stor inhemsk efterfrågan på nya mottagare. Under sådana förhållanden
förelåg möjligheter för att man genom ett koncentrerat utvecklings- och
konstruktionsarbete skulle kunna få fram FM-mottagare till betydligt lägre
priser än man tidigare räknat med.

Radiosändningar på ultrakorta vågor — vilket är en förutsättning för
FM-systemet — fick härigenom en stor publicitet och FM blev ett starkt
argument vid försäljningen av nya mottagare. Den tyska radioindustrien
gjorde sig snart gällande på olika marknader, inte minst på den svenska.
Detta hade till följd att den svenska radioindustrien, liksom ett flertal andra
länders radioindustrier, måste koncentrera sig på FM-mottagare för att möta
konkurrensen på såväl den inhemska marknaden som på exportmarknaderna.

Den år 1952 tillsatta dubbelprogramutredningen tog hänsyn till de nya
förutsättningar för FM-systemet, som hade tillkommit sedan 1947 års riksdagsbeslut.
Sommaren 1952 hade under en europeisk våglängdskonferens
i Stockholm utarbetats en våglängdsplan — Stockliolmsplanen — för FMocli
TV-stationer inom den europeiska rundradioregionen. Planen anvisar
sändningskanaler för totalt ca 2 000 FM-sändare, varav för Sveriges del 100
kanaler fördelade parvis till 50 stationsplatser. Antalet tillgängliga sändningskanaler
är 42, varför varje kanal kommer att gemensamt brukas av
omkring 50 stationer. På grund av de oundvikliga ömsesidiga störningarna
mellan stationer, som använder samma sändningskanal, blir stationernas
räckvidder begränsade. F. n. kan räckvidden för eu FM-station uppgå till
SO km eller mera. Störningstillfällena ökar och stationernas räckvidder minskar
emellertid allteftersom antalet stationer på en kanal ökar. Den genomsnittliga
räckvidden för god mottagning av en FM-station med enkla antennanläggningar
inom den största effektklassen blir 50—60 km, förutsatt
att det omgivande landskapet inte är nämnvärt kuperat. I ett kuperat landskap
kan mottagningsförhållandena variera avsevärt inom en stations nominella
försörjningsområde.

i silt remissyttrande i anledning av dubbelprogramutredningen framhöll
telestyrelsen att man inte kunde räkna med att de i Stockliolmsplanen upptagna
FM-stationerna skulle kunna täcka alla delar av landet. Inom vissa
delar, särskilt etl bälte längs gränsen till Norge, måste mottagningen av
FM-stationerna bli mycket otillfredsställande. Likaså måste man räkna med
otillfredsställande mottagningsförhållanden inom ett flertal begränsade områden
inom övriga delar av landet. Erfarenheterna av den hittills gjorda utbyggnaden
av FM-nätet har sedermera verifierat denna styrelsens uppfattning.
Under rekognoseringarna för planeringen av de kombinerade FM-TVsiationerna
för Sollefteå-, Stensele- och Arvidsjaur-områdena t. ex. har styrelsens
radiohyrå funnit att man inte får ställa alltför stora förväntningar
på god mottagning inom stationernas nominella täckningsområden. Det har
av olika skäl visat sig vara mycket svårt att finna sådana förläggningsplatser
för stationerna att iiite själva huvudorten kommer atl ligga i »slagskugga»
från omgivande höjder. Även om inverkan av skuggorna inte är så stor
för FM-sändningar som för TV-sändningar, kan den dock vara tillräcklig
för att avsevärt försämra mottagningen även på relativt korta avstånd från
sändarstationen. I viss utsträckning kan man uppnå en förbättring genom
alt fylla »luckorna» mellan stationerna med slavsändare med liten effekt.
Styrelsen har - såsom också framhålles i revisorernas berättelse — redan
installerat ett stort antal mcllanvågssändare, företrädesvis för program 2.
Slavstationernas försörjningsområden blir emellertid myckel begränsade —

f» Hev. berättelse iimj. statsverket år 1058. 11

130

endast ett fåtal kilometer. Antalet abonnenter, som en sådan station kan försörja,
blir i de flesta fall mycket litet — något hundratal — varför anläggningskostnaderna
per abonnent blir höga. I de inre delarna av Norrland
kan de därför inte bli till någon avgörande nytta.

Genom den forcerade utbyggnaden av TV-nätet kan, såsom styrelsen tidigare
framhållit, även utbyggnaden av FM-nätet ske snabbare än som förutsetts
av dubbelprogram utredningen. Den ökade utbyggnadstakten hjälper
emellertid inte de radioabonnenter som inte nås av FM-stationerna. Fn del
av de nytillkommande TV-stationerna kommer under ett antal år inte att
få full räckvidd på grund av att de får provisoriska antennanläggningar med
lägre masthöjder och mindre effektiva antenner. Eftersom antennmasterna
skall gemensamt utnyttjas av FM och TV, kan inte heller FM-stationerna
få full räckvidd under ett antal år. Behovet av trådradioanslutning finns
sålunda alltjämt kvar för sådana radioabonnenter som inte nås av FMsändningarna,
likaså för sådana radioabonnenter som av en eller annan
orsak inte kan skaffa nya mottagare inom den närmaste framtiden.

I revisorernas berättelse göres vissa jämförelser mellan anläggningskostnaderna
för olika distributionssystem. Vid dessa jämförelser används genomsnittssiffror
för hela landet. Telestyrelsen finner det riktigare att göra
kostnadsjämförelserna för distributionen inom de delar av landet som närmast
är aktuella i detta sammanhang, nämligen de radiomässiga glesbygderna.
De inre delarna av Norrland kan då bli representativa, varvid Arvidsjaur-området
lämpligen kan väljas, eftersom detta är upptaget i årets statsverksproposition.

Om våglängdssituationen tilläte att en mellanvågsstation uppfördes i Arvidsjaur,
skulle där behövas en station med en störningsfri och fadingfri
räckvidd om 50—60 km. Anläggningskostnaden för en sådan station för två
samtidiga program beräknas till 4,3 milj. kr. Inom stationens försörjningsområde
bor ungefär 15 000 radioabonnenter. Anläggningskostnaden blir ungefär
285 kr. per abonnent.

En FM-station i definitivt utförande med 60 kW utstrålad effekt och
300 m hög mast ger ungefär samma räckvidd i sådana riktningar som inte
är särskilt bergiga. Anläggningskostnaderna för en sådan station för två
samtidiga program beräknas till 1,8 milj. kr. om den uppföres för enbart
ljudradio. Kostnaderna sjunker till 1,3 milj. kr., om stationen kombineras
med television. Anläggningskostnaderna blir 120 kr. resp. 90 kr. per abonnent.
Förutsättningen är därvid att samtliga radioabonnenter inom stationens
försörjningsområde skaffat FM-mottagare och således får nytta av
stationerna. Räknar man med det antal FM-abonnenter som f. n. torde finnas
inom området, torde siffrorna behöva trefaldigas.

Anläggningskostnaderna för ett trådradionät för två program inom området
beräknas till 100 kr. per abonnent för etapp I-abonnenter och 200—800
kr. per abonnent för etapp Il-abonnenter. Etapp Il-abonnenterna beräknas
utgöra 15 % av hela antalet abonnenter. Genomsnittskostnaden för båda
abonnentgrupperna blir ungefär 150 kr. per abonnent.

För jämförelse kan nämnas motsvarande siffror för en sändarstation eller
ett trådradionät i Skåne. En mellanvågsstation skulle där kosta ungefär 22
kr. per abonnent, en FM-station ungefär 9 kr. per abonnent och ett trådradionät
ungefär 35 kr. per abonnent.

Genomsnittssiffrorna för hela landet är ungefär 17 kr. per abonnent för
den trådlösa distributionen (långvågs-, mellanvågs- och FM-stationer) och
90 kr. per abonnent för trådradiodistributionen.

Kostnaderna för administration, drift och underhåll blir för Arvidsjaurområdet
ungefär följande:

131

Mellanvågsstation.................................. 34 kr./ab./år

FM-station utan kombination med TV ............ 4 » » »

FM-station i kombination med TV ................ 3 * * »

Trådradio etapp I ................................ 10 » » »

Trådradio etapp II................................ 12 » » »

För jämförelse kan nämnas motsvarande kostnader för Skåne:

Mellanvågsstation.................................. 2,60 kr./ab./år

FM-station........................................ 0,80 * » »

Trådradio etapp I och II ......................... 5,00 » » *

Genomsnittssiffrorna för hela landet är f. n.:

Trådlösa distributionen ............................ 2,50 kr./ab./år

Trådradiodistributionen ........................... 7,20 » » »

Varje slag av kommunikations- och distributionsverksamhet ställer sig
svårare och kostsammare i glesbygder än i tätbygder. Detta gäller, som de
här framlagda jämförelsesiffrorna visar, inte minst distributionen av ljudradioprogram.

OnTtillgången på våglängder inom mellanvågs- och långvågsbanden varit
tillräcklig, hade med säkerhet sändarstationer för dessa våglängder redan
inrättats, även om kostnaderna per abonnent där blivit mycket högre än i
tätbygderna. Om man nu avser att förbättra mottagningsmöjligheterna för
glesbygdernas befolkning utan att abonnenterna därvid skall åsamkas extra
kostnader för inköp av nya mottagare, blir trådradio i huvudsak det enda
distributionssystemet. Trådradion medför visserligen en del nya problem
jämfört med trådlös distribution. Knappheten på goda programförbindelser
till trådradiostationerna och isbarksbeläggning på de blanka luftledningarna
under en del av vintertiden har varit ett par av de största problemen. Den
alltmer ökade kablifieringen av såväl landsnät som lokalnät och kompletteringen
av programförbindelsenätet med radiolänkar har förbättrat och kommer
att ytterligare förbättra driftsäkerheten. En begränsning hos trådradion
ligger däri att mottagningsapparaten vid trådradiodistribution på grund av
anslutningen till telefonnätet inte blir lika rörlig som vid trådlös distribution.

1943 års rundradioutredning framhöll att radiomottagningsförhållandena
för det dåvarande enda programmet — riksprogrammet — var otillfredsställande
för en tredjedel av radioabonnenterna. Sedan dess har över 300 000
av dessa radioabonnenter anslutits till trådradionäten och något 100 000-tal
har fått förbättrade mottagningsförhållanden, sedan de anskaffat FM-mottagare.
Den snabba vidareutbyggnaden ökar möjligheterna för dem som har
eller skaffar nya mottagare, men under många år framöver kommer det att
finnas något eller några 100 000-tal radioabonnenter som är hänvisade till
trådlös mottagning av våra långvågs- och mellanvågsstationer med de mycket
små möjligheterna till god mottagning detta ger.

I samband med sitt anslagsäskande för budgetåret 1959/60 har styrelsen
framlagt en reviderad plan för utbyggnaden av ljudradions distributionsnät
budgetåren 1959/60—1963/64. För budgetåret 1959/60 upptages för pos -

terna:

Vissa ljudradioanläggningar........................ 1,2 milj. kr.

trådradioanläggningar.............................. 2,9 * *

FM-anläggningar.......................... 4,0 » »

Summa 8,1 milj. kr.

I kommentarerna till förslaget framhåller telestyrelsen att det inte är möjligt
att nu förutse, hur hastigt FM-nätets utbyggnad kommer att påverka
anskaffningen av FM-mottagare, särskilt inom de områden, där eventuell

132

trådradioutbyggnad skulle komma till utförande relativt sent. Telestyrelsen
bär därför för budgetåren 1960/61—1963/64 ej upptagit något särskilt belopp
för trådradioanläggningar utan upptagit ett totalbelopp för de tre delposterna:
vissa ljudradioanläggningar, trådradioanläggningar och FM-anlägningar.
Om det visar sig att trådradioutbyggnaden under nämnda budgetår
kan begränsas till successiv utbyggnad i redan etablerade trådradioområden,
bör härigenom disponibla medel utnyttjas till nya FM-stationer, för
afl förbättra driftsäkerheten på befintliga trådlösa anläggningar (i första
hand genom anskaffning av erforderliga reservutrustningar för FM-stationerna)
och för vissa rationaliseringsåtgärder i syfte att minska driftkostnaderna
in. in.

Revisorerna ifrågasätter, huruvida det kan anses vara försvarbart att —
låt vara i begränsad omfattning — fortsätta med en utbyggnad som »uppenbarligen
är att betrakta som en övergångsform och som ställer sig betydligt
kostsammare än distributionen med FM-sändning». De framhåller vidare
att det synes uppenbart »att trådradiosystemet kommer att snabbt föråldras
och att risk föreligger att däri gjorda investeringar kommer att starkt
minska i värde».

Härtill vill styrelsen genmäla att styrelsen inte ser någon risk för att trådradiosystemet
snabbt kommer att föråldras. Utvecklingen utomlands pekar i
annan riktning. Sålunda bygger man i Schweiz alltjämt ut sitt trådradionät
och man distribuerar där 6 samtidiga program. I England finns trådradionät
i privat regi med tillsammans mer än 1 milj. anslutna abonnenter, fastän
man där, utöver nätet av mellanvågs- och långvågsstationer, har ett fullt
utbyggt FM-nät för 3 program. I Holland finns alltjämt ett stort trådradionät
i drift. Enligt nyligen erhållna uppgifter har man i ett antal italienska städer
startat trådradionät för 6 samtidiga program.

Det torde dröja ännu 10 år innan det stora flertalet radioabonnenter inom
glesbygderna hunnit skaffa FM-mottagare. Man bör också räkna med att
inånga abonnenter önskar behålla den gamla motlagaren för att därigenom
olika familjemedlemmar skall kunna lyssna till olika program. I detta sammanhang
bör man även beakta de stora privata investeringar i TV-mottagarköp,
som kan väntas bli en följd av den forcerade utbyggnaden av TV-nätet
och som kan inverka hämmande på nyanskaffningen av ljudradiomottagare.

På anförda grunder torde det inte föreligga någon risk för att trådradionäten
förlorar sitt värde på kortare tid än tiden för normal avskrivning.

Styrelsen kan inte finna att skäl föreligger för en omprövning av den reviderade
plan för utbyggnaden av ljudradions distributionsnät under budgetåret
1959/60, som styrelsen efter samråd med Sveriges Radio AB framlagt
i petitaskrivelse hösten 1958 och till vilken chefen för kommunikationsdepartementet
i årets statsverksproposition helt anslutit sig. I petitaskrivelsen
framhålles alt såväl telestyrelsen som Sveriges Radio AB uttalat, att
den föreslagna femårsplanen bör prövas för varje budgetår. Vid arbetet med
petitaskrivelsen för budgetåret 1960/61 kommer styrelsen att i samråd med
Sveriges Radio AB ånyo pröva den framlagda planen för ljudradionätets
ombyggnad med beaktande av den då förutsebara situationen.

Vid detta ärendes avgörande ha närvarit generaldirektören Sterky, tekniska
direktörerna Nordström och Esping (föredragande), verkstadsdirektören
Mattsson, förrådsdirektören Svensson, byråcheferna Heimburger och
Roos, tf. överdirektören Svedhem samt chefen för försvarsbyrån överstelöjtnanten
Steffen. Stockholm den 30 januari 1959.

Erik Esping

HÅKAN STERKY

Lars-Åke Nöjd

133

Sveriges Radio AB

Sveriges Radios styrelse har under inånga år varit kritiskt inställd mot
utbyggnad av trådradiosystemet. Anledningarna till denna styrelsens inställning
är flera.

a) Systemet kräver stora investeringar men når endast ett fåtal radioabonnenter.
TR-instailationer började utföras redan år 1936 och har sedan
efter hand installerats i olika omgångar. Intill utgången av innevarande
budgetår 1958/59 representerar TR-installationerna anläggningstillgångar
om ca 30 miljoner kronor. Vid utgången av innevarande budgetår beräknas
350 000 radioabonnenter vara anslutna till TR-nätet. Varje abonnent representerar
sålunda i medeltal en investering av ca 86: — kronor. Då TR hittills
i huvudsak endast installerats hos de minst kostnadskrävande abonnenterna,
kommer anläggningskostnaderna per abonnent att öka ganska kraftigt
vid en fortsatt utbyggnad. Sålunda beräknas investeringskostnaden redan
för budgetåret 1959/60 till ca 190: — kronor per abonnent.

b) Driftskostnaderna för TR-nätet är relativt stora, då på grund av den
individuella service, som varje TR-abonnent måste erhålla från Televerket,
underhållskostnaderna per abonnent blir oskäligt höga.

c) Systemet har trots mycket lång erfarenhet uppvisat tekniska bristfällighcter
i form av avbrott och överhörningar speciellt i sådana trakter av
landet, där TR haft sitt största existensberättigande, d. v. s. glesbygder med
långa telefonledningar. Systemet har visat sig mera driftsäkert i tätorter än
i glesbygder.

d) TR-installationen medger ej mobil avlyssning, då den är fixerad till en
fast plats inom en bostad.

Telestyrelsen redovisar i petita av 30 augusti 1958 en principiellt förändrad
bedömning när det gäller valet mellan FM och trådradio vid den fortsatta
utbyggnaden av ljudradions distributionsnät: till förmån för FM på
trådradions bekostnad. Vid det samråd som ägt rum mellan telestyrelsen och
Sveriges Radio har detta ståndspunktstagande självfallet av Sveriges Radio
endast kunnat hälsas med tillfredsställelse. Emellertid innefattar förslaget
icke desto mindre en investering på 2,9 miljoner kronor i trådradio under
1959/60. Det är givet att Sveriges Radios styrelse, utifrån den ståndpunkt
som styrelsen under många år hävdat, endast efter ingående överläggningar
ansett sig kunnat taga ställning till denna del av förslaget, särskilt som
långstidsprognosen för ljudradiobudgeten pekar mot utpräglad medeljslmapphet
om några år. Då Sveriges Radios styrelse beslutat godtaga telestyrelsens
förslag även i denna del så bottnar dess ställningstagande i följande
överväganden.

Det mest konsekventa och med hänsyn till rundradions ekonomi tillrådliga
vore att omedelbart avbryta alla investeringar i trådradionätet. Detta
skulle innebära att inga nya abonnenter skulle kunna antagas inom de befintliga
trådradionäten. Då emellertid trådradiodistributionen inom dessa
under alla förhållanden tills vidare måste upprätthållas vore det, som telestyrelsen
framhåller, icke skäligt att helt vägra nya abonnenter tillträde. Styrelsen
har därför ansett sig kunna biträda förslaget att viss utbyggnad av påbörjade
trådradionät sker.

Det av telestyrelsen förordade utbyggnadsalternativet förutser emellertid
utbyggnad även i områden som enligt billi 1 ls gällande planering står i tur
men där utbyggnaden ännu icke påbörjats, nämligen främst Arjeplog- och
Hammarstrandområdena. Med hänsyn till att dessa områden är att räkna
till de särskilt missgynnade ur radiomottagningssynpunkt har Sveriges Radios
styrelse icke velat motsätta sig eu utbyggnad här.

134

Styrelsen vill emellertid betona, att en förutsättning för styrelsens ståndpunktstagande
varit att den framlagda femårsplanen fr. o. m. budgetåret
1960/61 icke upptager några för trådradiobyggen särskilt avsatta belopp. De
skäl som talar för en avveckling av trådradiosystemet har enligt styrelsens
mening sedan hösten 1958 icke avtagit i styrka, tvärtom. Styrelsen har alltså
genom sin anslutning till telestyrelsens förslag inte frånträtt sin tidigare
inställning utan den har tvärtom betraktat förslaget som ett första och avgörande
steg mot trådradions successiva avveckling. Stockholm den 23 ianuari
1959.

PER ECKERBERG

Styrelsens ordförande

Olof Rydbeck
Radiochef

§ 19 Anläggande av nytt järnvägsspår vid Hallsberg
Järnvägsstyrelsen

Genom remiss den 17 december 1958 har järnvägsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1958 församlade revisorer i sin berättelse
anfört dels om anläggande av nytt järnvägsspår vid Hallsberg, dels
om anordningar vid korsning mellan järnväg och väg, dels slutligen om
Aktiebolaget Trafikrestauranger. Med anledning härav får styrelsen anföra
följande.

1. Anläggande av nytt järnvägsspår vid Hallsberg (§ 19)

Revisorerna lämna i sin berättelse en redogörelse för utformningen och
sträckningen av det s. k. åsbrospåret (mot Äsbro och Mjölby) samt för de
förändringar av trafikförhållandena i Hallsberg, som tillkomsten av det nya
spåret kommer att möjliggöra. I samband härmed nämnes, att kostnaderna
för spåret beräknats till 8 miljoner kronor och att arbetet igångsatts som
statligt beredskapsarbete i slutet av år 1957 inom en kostnadsram av 2,5
miljoner kronor. Denna del av arbetet skulle vara färdig år 1960.

Revisorerna omnämna vidare den omfattande upprustning och modernisering
som pågår vid statens järnvägar i syfte att göra järnvägsdriften
mera lönsam på längre sikt. Upprustningsprogrammet omfattar även bangårdarna,
vilka under en femårsperiod tillförts 80 miljoner kronor av under
perioden totalt investerade 1,5 miljarder kronor.

Bangården i Hallsberg har under de senaste åren utbyggts för omkring
5 miljoner kronor. Ytterligare arbeten planeras för omkring 10 miljoner
kronor. Härtill kommer åsbrospåret för en kostnad av 8 miljoner kronor,
d. v. s. för bangården i Hallsberg en investering på sammanlagt 23 miljoner
kronor.

Om planeringen av åsbrospåret uttala revisorerna följande.

»Revisorerna ha tagit del av den planläggning, som föregått beslutet om
anläggandet av åsbrospåret, samt av de kalkyler och lönsamhetsberäkningar,
som förutsättas ha legat till grund för bedömningen. Att företaget igångsatts
såsom statligt beredskapsarbete inverkar givetvis icke på de krav
man härvidlag bör kunna ställa. Vad gäller företagets planläggning i stort
anse sig revisorerna icke kunna underlåta att uttala tveksamhet om nödvändigheten
av att tillgripa ett så omfattande byggnadsprojekt för att underlätta
de tekniska svårigheterna med spårsystemet på Hallsbergs personbangård.
Det hade enligt revisorernas mening varit av värde om det funnits

135

tillgång till beräkningar rörande alternativa och enklare lösningar än den
här valda, som ju innebär anläggande av en lång och svårbyggd spårsträcka
med ett flertal kostnadskrävande planskilda korsningar. Otvivelaktigt kommer
åsbrospåret att medföra vissa fördelar vid tågföringen på Hallsbergs
station, men det bör beaktas att dessa fördelar äro relativt begränsade med
hänsyn till att spåret är avsett endast för godstågen på sträckan Hallsberg—-Mjölby, för närvarande vanligen 22 om dygnet.

I de kalkyler som av järnvägsstyrelsen framlagts för att belysa företagets
räntabilitet har vinsten av företaget angivits till omkring 300 000 kronor om
året, vartill kommer ett antal fördelar som icke kunnat till beloppet bestämmas.
I denna summa ingår emellertid en uppskattad vinst på 140 000
kronor, motsvarande ränta efter 7 procent på ett belopp av 2 miljoner
kronor, för vilket belopp personbangården i Hallsberg beräknats behöva
ombyggas, om ej åsbrospåret kommit till utförande. Det må i anledning
härav anmärkas, att man mot den på sådant sätt beräknade vinsten har att
väga räntekostnaden för den betydande investering som företaget nu medför
samt att vissa kostnader måste beräknas även för drift och underhåll
av det nya spåret.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna framhålla, att det i ett fall som det
här förevarande och med hänsyn till företagets omfattning och karaktär hade
varit motiverat med eu mera fullständig utredning rörande olika alternativa
lösningar samt mera klarläggande uppgifter om företagets lönsamhet
och ekonomiska konsekvenser.»

Som revisorerna framhållit pågår vid statens järnvägar en omfattande
upprustning och modernisering av materiel och anläggningar. Detta arbete
ingår som ett led i strävandena att rationalisera och förbilliga järnvägsdriften,
höja transporttjänsternas kvalitet och tillgodose rimliga säkerhetskrav
samt omfattar alla delar av järnvägens verksamhet. Det har härvid bedömts
angeläget att på stambanenätet höja kapaciteten till den nivå, som
svarar mot det nuvarande och kommande transportbehovet och konkurrensen
på transportmarknaden. Förutom att lok- och vagnparken utökats och
moderniserats ha sålunda dubbelspår byggts och bangårdar utvidgats. Utbyggnaden
av rangerbangården i Hallsberg är ett led i dessa strävanden.
Sedan flera år påga, som revisorerna påpekat, utbyggnadsarbeten på bangården,
vilka tillsammans kräva avsevärda belopp, och nya omfattande utvidgningar
planeras. Bangårdens kapacitet och effektivitet kommer att efter
nämnda utbyggnader vara betydligt större än för närvarande. Den bör då
enligt styrelsens bedömande vara tillräcklig för att tillfredsställande ombesörja
godstrafiken samt även möjliggöra eu ytterligare effektiviletsbefrämjande
koncentration av arbetsuppgifter till Hallsberg även på något längre
sikt. Emellertid är det inte möjligt att effektivt utnyttja kapaciteten på storbangården,
om tillfartslinjerna äro underdimensionerade. BI. a. därför ha
dubbelspår mera allmänt byggts på de trafikstarka linjerna i anslutning
till flertalet av de större rangerstationerna.

Det har sedan länge visat sig i Hallsberg, att mjölbylinjens kapacitet vid
många tillfällen är otillräcklig och att dess plankorsning med såväl Stockholms-
som örebrolinjerna varit eu besvärande flaskhals som förvärrat redan
inträffade förseningar eller ansatser till förseningar på samtliga anslutande
linjer. De följdverkningar, som därigenom uppstå, kunna fortplantas
över eu stor del av hela järnvägsnätet. Exempelvis kan nämnas att framförande
av ett godståg mellan rangerbangården i Hallsberg och mjölbylinjen
hindrar tågrörelsen på de korsande spåren under i genomsnitt cirka
(i minuter. Det torde stå klart, all framförandet av 22 sådana låg per dygn
vid avvikelser från tidtabellen kan medföra betydande svårigheter för övrig

136

trafik. Vidare korsar järnvägslinjen Hallsberg--Mjölby i östra delen av
köpingen i plan en livligt trafikerad gata. På grund av den omfattande tågrörelsen
har sedan flera år en planskild korsning ansetts behövlig. Om godstågen
försvinna från linjen, skulle enligt uttalande från ledande kommunalt
håll ett ifrågasatt viaduktbygge kunna ställas på framtiden.

Det är företrädesvis de här anförda förhållandena som medfört, att styrelsen
sedan lång tid tillbaka övervägt, vilka åtgärder som lämpligast borde
vidtagas för att lösa dessa trafikproblem. Bland de olika alternativ, som
under årens lopp övervägts, vill styrelsen här nämna två, det ena är utbyggnad
av dubbelspår Hallsberg—Åsbro, vilket tidigare ingick i styrelsens preliminära
planer för framtida dubbelspår. Härigenom skulle visserligen kapaciteten
på sträckan ökas men inga lättnader ernås i tågföringen in. m. i
Hallsberg. Ett fortsatt framdragande av godstågen till och från Åsbro över
personbangården i Hallsberg skulle också nödvändiggöra eu utbyggnad av
denna för en kostnad av cirka 2 miljoner kronor. Det andra alternativet är
alt bygga ett spår från den nuvarande linjen strax söder om Hallsberg och.
i planskild korsning över linjerna mot Stockholm och Örebro fram till nuvarande
passagespåren till och från rangerbangården väster om lokstallet.
En sådan lösning skulle emellertid innebära påtagliga olägenheter i form av
utomordentligt svåra spåranslutningsförhållanden från rangerbangårdens uttartsgrupp,
besvärliga spårsträckningsförhållanden vid lokstationen och
kvarstående olägenheter för växlingsarbetet på grund av att godstågen från
mjölbylinjen fortfarande måste ledas in över östra änden av rangerbangårdens
infartsgrupp.

Dessa båda alternativ äro icke likvärdiga inbördes eller med det alternativ,
som nu utföres. Om det första alternativet göres mera likvärdigt med det
nu byggda alternativet därigenom att dubbelspåret från Åsbro fördes i viadukt
över linjerna till Stockholm och Örebro, blir kostnaden för det första
alternativet något högre. Alternativet har dessutom olägenheten av branta
stigningar, lång viadukt och komplicerade spårförhållanden. Det andra alternativet
lider av samma svagheter samt ger vidare icke den behövliga kapacitetsökningen
på tillfarlslinjen. Kostnaden blir visserligen avsevärt lägre,
men alternativet innebär icke ens tillnärmelsevis en godtagbar lösning. Styrelsen
har kommit till den slutsatsen, att den rationella lösningen av del
aktuella problemet är det nu påbörjade åsbrospåret. Spårets sträckning har
varit föremål för upprepade överläggningar och undersökningar. Den nu
fastställda sträckningen är på grund av områdets topografi den minst kostnadskrävande
variant som samtidigt uppfyller de krav som måste ställas på
stigningen för alt den icke skall bli dimensionerande för godstågens storlek
från Hallsberg till Skåne. Genom denna sträckning kan den för eu planskild
korsning för ett anslutningsspår från rangerbangården till nedspåret
mot Laxå nödvändiga viadukten användas även för åsbrospåret. Denna
planskilda korsning behöver under alla förhållanden ur såväl säkerhetssom
tågföringssynpunkt anordnas för att godstågen mot Laxå ej längre
skola behöva korsa uppspåret Laxå—Hallsberg.

Av förestående torde framgå, att det vid planläggningen av ifrågavarande
projekt visat sig att någon likvärdig och billigare lösning än den nu valda
icke föreligger.

Styrelsen delar revisorernas uppfattning, att det varit önskvärt, att mera
fullständiga uppgifter om företagets lönsamhet och ekonomiska konsekvenser
funnits sammanställda och framlagts för revisorerna. En beräkning avvissa
i pengar evalverbara fördelar med det aktuella spåret har funnits" liksom
också en förteckning över en serie icke eller svårevalverbara fördelar.
Förekomsten av- fördelar av sistnämnda karaktär är ett gemensamt drag

137

för såväl dubbel spårsbyggen och bangårdsutvidgningar som andra åtgärder
i kapacitetshöjande syfte på stambanenätet. Sådana fördelar som snabbare
transporttider, bättre tågföring och därmed ökad konkurrenskraft och högre
intäkter äro av synnerligen stor betydelse för ett järnvägsföretag, men det är
svårt att i pengar ange, vilken inverkan olika delåtgärder kan få på dessa
faktorer och på hela SJ-företagets ekonomi. I beräkningen för åsbrospåret
fanns endast fördelar angivna men däremot icke motsvarande kostnader för
ränta, avskrivning och underhåll. Dessa kostnader äro dock att betrakta
som självklara element för en adekvat ekonomisk bedömning av ett projekt,
f detta specialfall kräves icke heller några besvärliga kalkyler, eftersom projektet
avser ett spår av känd längd, med kända tekniska element och känd
investeringskostnad samt — för beräkning av underhållskostnaden — känd
trafikomfattning. De enda frågor som härvidlag synas kunna behöva diskuteras
är för det första huruvida avskrivning skall beräknas på de kostnader,
som inom SJ av historiska skäl betecknas värdebeständiga, samt om och i
vad mån anslulningsspåret från rangerbangården till nedspåret mot Laxå
skall intagas i kalkylen eller icke. Värdet av sistnämnda spår ligger helt på
trafiksäkerhetsområdet men kan utan tvekan anses väl motiverat. Om kostnaden
för ifrågavarande sammanbindning och därmed sammanhängande arbeten,
uppskattad till 1,2 mkr., anses tillhöra eu annan kalkyl, avseende trafiksäkerhet
på huvudspåret, samt avskrivning även beräknas p. s. k. värdebeständiga
delar, kommer man vid en räntefot av 6 % till en sammanlagd kapitaltjänstkostnad
av 450 tkr. per år, vartill kommer resulterande ökning av
underhållskostnader för bana, elektrifiering etc. av cirka 50 tkr. per år. Om
till den ursprungligen angivna beräkningsbara vinsten, 305 tkr. per år, lägges
då icke medtagna minskade tågkilometerkostnader kommer man till en sammanlagd
beräkningsbar fördel av cirka 330 tkr. per år att ställas mot beräknade
merkostnader av 500 tkr. per år. Styrelsen är av den bestämda uppfattningen
att den beräkningsbara nettomerkostnaden, (500 - 330 =) 170 tkr.

per år, är välmotiverad med hänsyn till anförda indirekta vinster, vari även
bör inräknas den påtagligt ökade flexibilitet, som blir en följd av förverkligandet
av den tanke på åsbrospåret, som kom fram redan vid eu tidpunkt,
då trafiken var väsentligt mindre än nu.

Som en förklarande omständighet till att någon sammanfattande redogörelse
icke förelegat vill styrelsen anföra alt frågan om realiserandet av
åsbrospåret aktualiserades synnerligen hastigt men också medförde ingående
diskussioner inom styrelsen av föreliggande material som även kompletterades,
varvid dock gjorda kalkyler icke i allt fästes på papperet. De voro dock
— enär årskostnaderna lätt kunde beräknas ur då föreliggande material
tillräckliga för styrelsens de faeto-konstaterande, att åsbrospåret representerade
cii för SJ ekonomiskt motiverad investering. Denna uppfattning framfördes
också, innan frågan efter förberedande diskussioner mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och järnvägsstyrelsen slutligen avgjordes av dessa parter.
Styrelsen medger att eu sammanfattande redogörelse av alla föreliggande
fakta vid det relativt snabbt träffade slutliga avgörandet borde ha gjorts
och kommer i fortsättningen i liknande fall all upprätta sådana redogörelser.

Sammanfattningsvis vill järnvägsstyrelsen framhålla

att planläggningen av åsbrospåret pågått sedan många år tillhaka,

att därvid (»lika alternativa lösningar övervägts,

att de ekonomiska fördelarna av spåret måste sättas i samband med de
ökade möjligheterna att effektivt utnyttja den ökade kapaciteten, som crhålles
genom utbyggnaden av Hallsbergs rangerbangård, samt

att styrelsen bedömer investeringen som eu angelägen integrerande del av

138

en behövlig kapacitetsökning på en av de viktigaste punkterna på stambanenätet.

2. Anordningar vid korsning mellan järnväg och väg (§ 20)

Riksdagens revisorer framhålla, att ett omfattande utredningsarbete pågår
inom statens järnvägar angående de trafiksvaga banornas lönsamhet i syfte
att efter hand nedlägga sådan järnvägsdrift, som i längden icke är lönsam.
Så länge järnvägsdriften upprätthålles på sådana banor, är det emellertid
enligt revisorernas mening ett allmänt intresse att de drivas så ekonomiskt
som möjligt. I anslutning härtill framhålla revisorerna, att kostnaderna för
bevakning vid vägkorsningar torde höra till den typ av kostnader, som särskilt
lämpa sig för en översyn i rationaliseringssyfte.

Enligt revisorernas åsikt torde utbyte av personalbevakade bommar mot
automatiska signalanordningar vara ägnat att medföra en viss besparing på
längre sikt. Då det gäller banor, vilkas livslängd redan kan förutses vara
begränsad, anse revisorerna det dock vara tveksamt, om dylika åtgärder äro
ekonomiska med hänsyn till att automatiska signalanordningar medföra betydande
investerings- och underhållskostnader. Enligt revisorernas mening
är det förtjänt att övervägas, om man icke vid ifrågavarande banor skulle
kunna i större utsträckning pröva systemet med sådana lättnader i fråga om
säkerhetsanordningarna vid vägkorsningar, som redan gälla för vissa industrispår
och liknande spårtyper och som innebära att tåget stannar framför
vägkorsningen och därefter passerar med mycket låg hastighet. Revisorerna
understryka, att detta förslag icke innebär någon eftergift i fråga om
trafiksäkerheten. Tvärtom torde det föreslagna systemet medföra mindre
fara för vägtrafiken än om tåget med hög hastighet passerar en vägkorsning,
där vägtrafiken varnas med ljus- och ljudsignaler. Att tågens gångtider något
förlängas på grund av stopplikt vid ett begränsat antal vägkorsningar synes
revisorerna härvidlag ägna mindre betydelse i jämförelse med de fördelar,
som stå att vinna, om ifrågavarande banor kunna drivas till lägre kostnader
under sin återstående livstid.

Revisorernas förslag om ersättning av befintliga bevakningsanordningar
med stopplikt för tåg före passerandet av korsning med landsväg har diskuterats
bl. a. inom järnvägsstyrelsens och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
samrådsorgan »delegationen för korsningar järnväg — väg» i samband
med herr Petterssons i Dahl interpellation i riksdagens andra kammare den
25 juni 1958 angående trafiksvaga bandelar, särskilt falkenbergsbanan. Delegationen
har i till detta yttrande som bilaga1 fogad PM den 3. 7. 58 konstaterat,
att förslaget innebär en minskad trafiksäkerhet samt att det är ytterst
tveksamt, om de ekonomiska vinsterna uppväga den minskade trafiksäkerheten.
Erfarenheterna från de korsningar, där det föreslagna systemet redan
varit i bruk, ansåg delegationen styrka dess konstaterande.

Järnvägsstyrelsen är beredd att i ökad omfattning pröva det föreslagna
systemet vid sådana järnvägslinjer, där trafiken kommer att helt eller delvis
nedläggas under de närmaste åren. Delegationen har som förutsättning för
sådana lättnader i fråga om säkerhetsanordningarna vid vägkorsning angivit
följande:

att tillfredsställande sikt finns vid korsningen såväl för tågets förare som
för vägtrafikanterna,

att vägtrafikens art och omfattning ej kunna anses utgöra hinder för ett
sådant bevakningssätt,

att bommar (grindar) och ev. signallyktor mot vägen borttagas samt

att belysning anordnas vid korsningen.

1 Ej avtryckt.

139

Dessa villkor inäste enligt styrelsens bedömande medföra, att möjligheterna
att tillämpa förenklad bevakning bli begränsade. I en del fall torde vägtrafikens
omfattning vid korsningarna förhindra förslagets genomförande. I andra
fall kunna kostnaderna för förbättring av sikten eller anordnandet av belysning
vid korsningarna medföra, att förslaget icke kan anses som lönande.
Styrelsen anser i likhet med revisorerna, att det är av stor vikt att ur trafiksäkerhetssynpunkt
lämpliga rationaliseringsåtgärder vidtagas i fråga om säkerhetsanordningar
vid plankorsningar järnväg — väg och sådana åtgärder
pågå sedan länge i betydande omfattning.

:!. Aktiebolaget Trafikrestauranger (§21)

Vid granskning av statens järnvägars dotterföretag AB Trafikrestaurangers
räkenskaper ha revisorerna funnit, att — ehuru bolagets bokslut under
de senare åren utvisat ett mindre överskott — bolaget sett som en isolerad
ekonomisk enhet, inte torde kunna betecknas som vinstgivande. Bolagets arrendeavgift
till statens järnvägar för tillhandahållna lokaler, restaurangvagnar
och utrymmen i färjor in. in. samt för driften av dessa understiger
nämligen årligen med ett flertal miljoner kronor motsvarande kostnader för
statens järnvägar. A andra sidan måste i sammanhanget beaktas, att bolaget
genom sin verksamhet medverkar till en ökning av statens järnvägars
trafikinkomster.

Revisorerna ha särskilt uppmärksammat, att restaurangrörelserna i Stockholm
och Malmö samt de i Stockholm och Göteborg baserade restaurangvagnarna
under en följd av år visat betydande underskott. Av det föreliggande
redovisningsmaterialet ha revisorerna funnit, att det gynnsammare resultatet
av rörelserna vid byfféer, kiosker och perrongförsäljningar tycks få bära
förlusterna vid restauranger och restaurangvagnar. Det är enligt revisorernas
mening synnerligen angeläget att orsakerna till de konstaterade underskotten
ingående analyseras och ett klarare redovisningssystem införes för de olika
rörelsegrenarna vid Stockholm, Göteborg och Malmö.

Om det vid en utredning av dessa rörelsegrenars ekonomi skulle visa sig,
att restaurangerna i Stockholm och Malmö inte äro lönsamma, kan det enligt
revisorernas mening ifrågasättas, huruvida det finns tillräcklig anledning
att fortsätta rörelserna i sin nuvarande form i dessa städer, eftersom
dessas centrala delar äro väl rustade med näringsställen av god standard. Enligt
revisorernas åsikt torde det snarare kunna antagas, att en utvidgning av
byfférörelsen skulle tillgodose såväl rimliga krav på service för den resande
allmänheten som ekonomiska synpunkter.

Även beträffande restaurangvagnarna anse revisorerna att liknande synpunkter
kunna göras gällande. Revisorerna ha inte kunnat finna, att så stora
skiljaktigheter i förutsättningarna för driften föreligga på olika håll, att de
redovisade differenserna kunna lämnas utan närmare utredning och åtgärd.
Det vill synas revisorerna som om svårigheter föreligga att erhålla ett gynnsamt
utfall av vagnrörelsen på linjer, som föra restaurangvagnar av traditionell
typ, medan de mindre personalkrävande byffévagnarna lämna bättre
netto. Revisorerna framhålla därför att man även beträffande vagnrörelsen
synes böra överväga ett ökat utnyttjande av byfféservering.

Alf Trafikrestauranger har i sitt utlåtande över vad riksdagens revisorer
anfört närmare redogjort för de olika rationaliseringsåtgärder, som vidtagits
och som planeras. Eu betydande andel av bolagets omsättning hänför sig till
restaurangvagnsrörelsen. Såsom AB Trafikrestauranger anfört i utlåtandet,
har eu övergång skett från de större restaurangvagns- till de mindre byffevagnsenheterna,
varvid för närvarande stora restaurangvagnar med table
d’höte-servering endast förekomma i de viktigare lokdragna tågen på huvud -

140

linjerna. Vid en fortsatt rationalisering på detta område eftersträvas med
hänsyn till resefrekvensen ett bibehållande av servicens standard. Styrelsen
vill i anslutning därtill framhålla, att fyra restaurangvagnar av ny typ väntas
bli levererade i slutet av år 1959. I dessa vagnar är köksavdelningen placerad
i mitten med möjligheter att använda ena eller båda utrymmena omkring
köket som restaurangavdelningar. Dessa vagnar beräknas komma att
bli billigare i drift än de hittillsvarande, samtidigt som servicestandarden
kan bibehållas. På grund av en åtminstone tidvis besvärande brist på moderna
restaurangvagnar, vilken brist påpekas icke minst av resenärer, överväger
styrelsen även att beställa ytterligare 3 vagnar av nu konventionell typ,
därest de kunna levereras före den tidpunkt, då restaurangvagnarna av den
nya typen äro så utprovade att en seriebeställning kan göras på basis av vunna
erfarenheter.

Inte minst i nuvarande läge på transportmarknaden med växande konkurrens
från bilism och flyg äro anordningar som befrämja komfort och trivsel
för de resande av stor betydelse, när det gäller att motverka minskning av
statens järnvägars persontrafik. AB Trafikrestaurangers verksamhet är härvid
särskilt betydelsefull, främst i fråga om den mera långväga trafiken.

Styrelsen vill dock framhålla, att den å sin sida eftersträvar största möjliga
täckning av kostnaderna för den med AB Trafikrestaurangers rörelse
förknippade verksamheten. I detta syfte följer den med uppmärksamhet de
rationaliseringsåtgärder, som bl. a. med hänsyn till förändringar i trafikunderlaget
kunna behöva vidtagas av bolaget, varvid särskilt måste beaktas
att sådana åtgärder böra vara lönsamma för SJ-koncernen som helhet.

Restaurangvagnsrörelsen som helhet är enligt styrelsens mening alltjämt
lönande för SJ-koncernen med hänsyn till dess trafikstimulerande och trafikbevarande
effekt på SJ persontrafik. En mera allmän försämring av nuvarande
servicestandard skulle säkerligen medföra ett större intäktsbortfall än
de av serviceinskränkningen föranledda kostnadsminskningarna. Styrelsen
anser sig av denna anledning icke kunna biträda en mera generell övergång
till byffévagnar i de snälltåg på huvudlinjerna, i vilka restaurangvagnar nu
framföras.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Upmark,
överdirektören och souschefen Oredsson, ekonomidirektören Sjöberg (föredragande),
överingenjören Gudmundsson samt byråchefen Jonson. Stockholm
den 30 januari 1959.

ERIK UPMARK

Arne Sjöberg

§ 20 Anordningar vid korsning mellan järnväg och väg
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får som eget yttrande åberopa vad i
bifogade promemoria, utarbetad inom Delegationen för korsningar järnväg—väg,
anförts. Förenämnda delegation är ett organ för samarbete mellan
järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ärenden avseende
skyddsanordningar in. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg
och väg.

I den slutliga handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade,
deltagit överdirektören Hall. Stockholm den 28 januari 1959

Harald Ekström

GUST. VAHLBERG

S.-O. Runesten

141

Bilagn

PM från Delegationen för korsningar järnväg—väg

Revisorerna uttalar bland annat följande:

»Särskild uppmärksamhet kräva vidare de många fasta kostnader som
järnvägsdriften för med sig och som vid en bana med svagt driftsresultat
komma att framstå som eu starkt belastande faktor. Kostnaderna för bevakningen
vid vägkorsningar torde höra till denna typ av fasta kostnader, som
särskilt lämpa sig för en översyn i rationaliseringssyfte. Redan utbyte av
personalbevakade bommar mot automatiska signalanordningar torde på
längre sikt vara ägnat att medföra en viss besparing. Då det gäller banor,
vilkas livslängd redan kan förutses vara begränsad, torde det däremot vara
mera tveksamt om dylika åtgärder äro ekonomiska, detta med hänsyn till att
automatiska signalanordningar medföra avsevärda investeringskostnader,
vartill komma icke obetydliga kostnader för löpande kontroll och underhåll.
Enligt revisorernas mening är det förtjänt att övervägas, om man icke vid nu
ifrågavarande banor skulle kunna i större utsträckning pröva systemet med
sådana lättnader i fråga om säkerhetsanordningarna vid vägkorsningar som
redan gälla för vissa industrispår och liknande spårtvper och som innebära,
att tåget stannar framför vägkorsningen och därefter passerar med mycket
låg hastighet. Revisorerna vilja understryka att detta förslag icke innebär
någon eftergift i fråga om trafiksäkerheten. Enligt revisorernas mening torde
det föreslagna systemet tvärtom medföra mindre fara för vägtrafiken
än om tåget med hög hastighet passerar en vägkorsning där vägtrafiken varnas
med ljus och ljudsignaler. Att tågens gångtider något förlängas på grund
av stopplikt vid ett begränsat antal vägkorsningar synes revisorerna härvidlag
äga mindre betydelse i jämförelse med de fördelar som stå att vinna,
om ifrågavarande banor genom lämpliga rationaliseringsåtgärder kunna
drivas till lägre kostnader under sin återstående livstid. Man torde vidare i
ökad utsträckning böra pröva möjligheten att utnyttja enklare signalanordningar,
vilka manövreras av tågpersonalen. Stundom torde även ökad
säkerhet kunna åstadkommas genom röjningar eller genom flyttning av hinder
som skymma sikten.»

Delegationen för korsningar järnväg—väg har vid extra sammanträde den
3.7.1958 dryftat ett förslag i interpellation av riksdagsmannen Pettersson i
Dahl att på trafiksvaga bandelar ersätta befintliga bevakningsanordningar
med stopplikt för rälsbuss före passerande av korsning med landsväg i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som nu gäller för fordon vid utfart
från mindre trafikerad till mer trafikerad väg. Därvid upprättades bilagda1
PM vari delegationen bland annat anför följande:

»Som ett provisorium vid sådana järnvägslinjer, där persontrafiken kommer
att nedläggas under de närmaste åren, vill delegationen emellertid icke
motsätta sig att förslaget genomföres, dock under villkor

att tillfredsställande sikt finns vid korsningen såväl för tågets förare som
för vägtrafikanterna,

att vägtrafikens art och omfattning ej kan anses utgöra hinder för ett sådant
bevakningssätt,

att bommar (grindar) och ev. signallyktor mot vägen borttages samt att
belysning anordnas vid korsningen.»

Vid sammanträde denna dag har delegationen bland annat behandlat två
ärenden avseende frågan om tillämpning av förenklad bevakning vid nio
plankorsningar på Falkenberg—Limmaredsbanan. Här ansåg sig delegationen
kunna tillstyrka att man vid tre av korsningarna tillämpar det förfa 1

Ej avtryckt.

142

ringssättet att de manuellt bevakade bommarna eller grindarna slopas och
tåg stannar före passerandet av korsningarna. Vid två av de tre korsningarna
var emellertid förutsättningen härför, att tillfredsställande sikt från järnvägen
mot vägen anordnas.

Vid de övriga sex korsningarna ansågs att vägarna vid tågets passerande
borde avstängas medelst bommar eller grindar, eventuellt manövrerade av
tågpersonalen. Här ansåg sig delegationen icke kunna tillstyrka förenklad
bevakning på grund av den starka vägtrafiken vid korsningarna.

Som framgår av vad ovan anförts kan möjligheterna att tillämpa förenklad
bevakning begränsas därigenom att vägtrafiken vid korsningen är så
stor att förenklad bevakning ej lämpligen kan anordnas eller att sikten ej
är tillfredsställande och ej kan för rimliga kostnader bättras i erforderlig
grad. Vidare kan anordnandet av belysning vid korsningarna ställa sig alltför
kostsamt på grund av lång ledningsdragning. Delegationen anser emellertid,
i likhet med riksdagsrevisorerna, att det är av stor vikt att ur trafiksäkerhetssynpunkt
lämpliga rationaliseringsåtgärder i fråga om säkerhetsanordningarna
vid plankorsningar järnväg—väg vidtagas. Stockholm den 8
januari 1959.

Järnvägsstyrelsen. Se yttrandet över § 19, s. 138.

§ 21 Aktiebolaget Trafikrestauranger

Statskontoret

Vid granskningen av den av Aktiebolaget Trafikrestauranger bedrivna
verksamheten ha revisorerna funnit, att rörelseutfallet företett stora skiftningar.
Sålunda har uppmärksammats, att restaurangrörelserna i Stockholm
och Malmö samt de i Stockholm och Göteborg baserade restaurangvagnarna
under en följd av år visat betydande underskott. Härvid bär bl. a.
angivits, att vid Stockholms centralstation redovisats ett sammanlagt underskott
vid restaurangen å 768 000 kronor för åren 1952—1956 och vid
restaurangvagnarna å 1 605 000 kronor för åren 1952—1957.

I likhet med revisorerna finner statskontoret angeläget, att en ingående
analys verkställes rörande orsakerna till sålunda uppkomna underskott samt
att ett klarare redovisningssystem åvägabringas för de olika rörelsegrenarna
vid de tre större stationerna. Vid den avsedda utredningen av förevarande
spörsmål kan det — såsom revisorerna funnit — övervägas om icke en utvidgning
av byfféserveringen bör komma till stånd i och för ernåendet av
ett bättre rörelseresultat. Vid en dylik utredning bör emellertid hänsyn även
tagas till den resande allmänhetens krav på en tillfredsställande service. Ur
angivna synpunkt torde restaurangvagnarna — särskilt vid långresor — erbjuda
bättre servicemöjligheter än byffévagnarna.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit statskommissarien
Lundh. Stockholm den 2 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Anna-Britta Hult M. Franzén

Föredragande

Järnvägsstyrelsen. Se yttrandet över § 19, s. 139.

143

AB Trafikrestauranger
Sammanfattning

Styrelsen har redan något år innan revisorernas uttalande kommit till
dess kännedom börjat att ingående analysera de mindre tillfredsställande
resultaten inom bolagets Stockholms-avdelning och även vidtagit åtgärder i
syfte att erhålla ett säkrare system att fördela kostnaderna mellan underavdelningarna
av bolagets stora enheter.

Vid restaurangen i Stockholm har dessutom nya försäljningsbefrämjande
åtgärder av betydande omfattning vidtagits under år 1958 och givit tillfredsställande
resultat. En undersökning i syfte att förbättra driftsresultatet
inom Malmö-avdelningen börjades under hösten 1958 men har ännu
icke helt kunnat fullföljas på grund av personförändringar inom företagets
ledning. Undersökningen beräknas bli slutförd under våren 1959.

Även vid Göteborgs-avdelningen har nya försäljningsbefrämjande åtgärder
vidtagits. Bland annat öppnades strax före julen 1958 ett nytt försäljningsställe
vilket på grund av små driftskostnader väntas ge ett gott resultat.

Sedan år 1954 finns endast byffé- och kafévagnar stationerade i Göteborg.

Företagets räntabilitet

I sitt uttalande konstaterar revisorerna att ehuru företagets bokslut utvisar
ett mindre överskott torde företaget sett såsom en isolerad ekonomisk
enhet icke kunna betecknas som vinstgivande. Revisorerna grundar sitt uttalande
på det förhållandet att bolagets årliga arrende till SJ icke helt täcker
SJ:s samtliga kostnader för de lokaler, vagnar och övriga utrymmen som
SJ tillhandahåller bolaget.

Om det normalt vore möjligt att driva serverings- och försäljningsrörelse
ombord på tågen med så gott driftsresultat att detta kunde täcka SJ:s av
denna verksamhet föranledda kostnader för de vagnar i vilka verksamheten
bedrives så skulle styrelsen hälsa detta med tillfredsställelse. Ett dylikt resultat
är emellertid icke möjligt att uppnå om man skall hålla tillnärmelsevis
den standard som statsbaneföretaget som helhet anser sig böra fordra
för att få bästa totalresultat. Det vore visserligen möjligt att inskränka denna
servicestandard och höja prisnivån men ej heller detta har statsbaneföretaget
funnit järnvägsekonomiskt motiverat.

Även internationella jämförelser ger vid handen att det är mycket svårt
att driva restanrangvagnsrörelse — sedd som isolerad affärsrörelse — med
vinst.

Vid sådant förhållande synes knappast kunna ställas större krav på TR än
att bolaget med sin vinst före belastning med några verkliga hyreskostnader,
dels kan bära inom branschen normala hyror för sina fasta enheter, dels
kan bidraga att täcka SJ:s kostnader för de rullande enheter i vilka bolaget
åtagit sig att till rimliga priser, trots bristande lönsamhetsförutsättningar,
lämna restaurang-, kafé- eller liknande service åt de resande. Denna målsättning
har bolaget hittills lyckats uppnå.

Resultaten vid Stockholms-, Göteborgs- och Malmö-avdelningarna

Revisorerna har särskilt uppmärksammat att restaurangrörelserna i
Stockholm och Malmö samt de i Stockholm och Göteborg baserade restaurangvagnarna
under eu följd av år visat underskott. Med restaurangvagnar
avser revisorerna i detta sammanhang även byffé- och kafévagnar.

144

Redovisningen

Styrelsen vill här understryka att verksamhetens natur medför stora svårigheter
att tillfredsställande fördela kostnaderna mellan de olika underavdelningar
som är knutna till avdelningarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö. Detta gäller i varje fall restauranger, byfféer och vagnar som har
gemensam produktionsavdelning. Det är sålunda icke möjligt att rättvisande
fördela totalkostnaderna på dessa tre verksamhetsgrenar annat än i fråga om
rena särkostnader. Resten, d. v. s. de gemensamma kostnaderna, kan såsom
känt är, fördelas endast skönsmässigt. Tidigare tillämpade principer för
fördelningen av de gemensamma kostnaderna har å andra sidan icke varit
helt tillfredsställande och bör kunna justeras med användande av lämpligare
fördelningsnycklar.

Oberoende härav kan konstateras att var och en av de tre verksamhetsgrenarna
som helhet bär sina särkostnader.

Erfarenhetsmässigt vet man att de stora restaurangvagnarna i särskilt
hög utsträckning påverkar kostnadssidan. Användning av en orealistisk
nyckel vid fördelningen av kostnaderna mellan fourneringsortens kök och
restaurangvagnarna kan leda till att restaurangen får vidkännas en omotiverad
förlust (vinst) av för restaurangen påtaglig storleksordning. Utfallet
vid en omsättningsmässigt betydligt större restaurangvagnsrörelse påverkas
däremot icke synligt av en sådan felbedömning. Dessa förhållanden bör beaktas
vid bedömande av underavdelningarnas och särskilt då restaurangernas
(produktionsavdelningarnas) resultat.

Det valda materialet

Revisorerna har för sitt studium valt perioden åren 1952 till och med 1957.
Valet av en så lång period medför att även förhållandevis små årliga förluster
sammanslagna ter sig betydande. Perioden rymmer ett antal år (1955,
1956 och 1957) som för restaurangnäringen i dess helhet varit ekonomiskt
mycket bekymmersamma (S. O. U. 1956: 56 s. 324 ff.). Samma förhållande
bär även varit märkbart för bolaget, särskilt för dess fasta enheter, ehuru
bolaget med sin relativt blygsamma rusdrycksomsättning varit mindre drabbat
av omsättningsnedgången än flertalet andra restaurangföretag. Nedan
redovisas tabellariska uppställningar över resultaten vid samtliga underavdelningar
av Stockholms-, Göteborgs- och Malmö-avdelningarna samt de
sammanlagda resultaten dels vid avdelningarnas restaurang, byffé och vagnar,
dels vid deras samtliga underavdelningar. Av särskilt intresse är här att
studera utfallet år 1957 som visar de bästa resultaten under hela perioden
på samtliga tre orter.

Den ekonomiska utvecklingen inom gruppen restaurang, byffé och vagnar
vid de tre nämnda orterna belyses vidare av diagram1 över de tre stora kostnadsgruppernas
utveckling i procent av omsättningen under vart och ett av
åren 1952—1957.

Stockholmsavdelningen

Driftsresullat i tusenlal kronor (tkr)

Avdelning	1952	1953	1954	1955	1956	1957	S umma
1. Restaurang..........	- 266	— 99	+ 23	- 81	- 346	+ 2952	- 474
2. Byffé................	+ 184	+ 291	+ 200	-j- 268	+ 300	+ 2172	+ 1460
3. Vagnar..............	- 59	- 319	- 399	- 287	- 193	- 3492	- 1606
Summa	- 141	- 127	- 176	- 100	- 239	+ 163	- 620
4. Perrongförs.........	+ 169	+ 246	+ 258	+ 257	+ 224	+ 169	+ 1323
5. Kiosker..............	+ 238	+ 244	+ 258	+ 264	+ 249	+ 207	+ 1460
Summa 1—5	+ 266	+ 363	+ 340	+ 421	+ 234	+ 539	+ 2163

1 Ej avtryckta. — 2 Ändrad fördelningsnyckel.

145

För restaurangen har revisorerna angivit det sammanlagda underskottet under perioden
1952—1956, med då använd fördelningsnyckel uppgående till 768 000 kronor, medan för restaurangvagnarna
angivits underskottet för perioden 1952—1957, uppgående till 1 606 000 kronor.
För restaurangen i Stockholm har icke tagits med år 1957 då den visade en vinst av 295 000
kronor.

Det sammanlagda underskottet för perioden 1952—1957 blir för restaurangen 474 000 kronor.
Av denna förlust hänför sig 365 000 kronor till åren 1952 och 1953. År 1957 visade restaurang,
byffé och vagnar en sammanlagd vinst av 163 000 kronor och hela Stockholms-avdelningen
redovisade en vinst av 539 000 kronor. För hela perioden visade Stockholms-avdelningen en
vinst av 2 163 000 kronor.

Göteborgsavdeln ingen

Driftsresultat i tusental kronor (tkr)

Avdelning	1952	1953	1951	1955	1956	1957	Summa
1. Restaurang..........	+ 116	+ 163	+ 87	+ 62	+ 4	+ 54	+ 486
2. Byffé................	+ 162	+ 189	+ 177	+ 206	+ 269	+ 254	+ 1257
3. Vagnar..............	- 56	- 53	+ 1	- 4	- 13	- 1	- 126
Summa	+ 222	+ 299	+ 265	+ 264	-i- 260	+ 307	+ 1617
4. Perrongförs.........	_	+ 1	+ 8	+ 15	+ 33	+ 44	+ 101
5. Kiosker..............	+ 160	+ 187	+ 199	+ 162	+ 167	+ 170	+ 1045
Summa 1—5	+ 382	+ 487	+ 472	+ 441	+ 460	+ 521	+ 2 763
Revisorerna har framhållit den	bristande	lönsamheten	hos de	vagnar som	har sin bas i Göte-

borg. Den sammanlagda förlusten för de sex av revisorerna angivna åren uppgick med använd
fördelningsnyckel till 126 000 kronor.

Under perioden 1954—1957 uppgick emellertid vagnarnas sammanlagda förlust till 17 000
kronor. Under åren 1952 och 1953 hade bolaget stora restaurangvagnar med table d’höte-servering
stationerade i Göteborg. Då dessa ansågs vara huvudsakligast upphovet till de förluster
som vagnrörelsen medförde utbyttes år 1952 den ena och 1953 den andra restaurangvagnen
mot byffévagnar. Från och med år 1954 har alltså inga riktiga restaurangvagnar varit stationerade
vid avdelningen.

År 1957 redovisade restaurang, byffé och vagnar en sammanlagd vinst av 307 000 kronor och
hela Göteborgs-avdelningen en vinst av 521 000 kronor. Under hela jämförelseperioden uppgick
den sammanlagda vinsten vid avdelningen till 2 763 000 kronor.

Malmö-avdelningen

Driftsresultat i tusental kronor (tkr)

Avdelning	1952	1953	1951	1955	1956	1957	Summa
1. Restaurang..........	- 95	- 180	+ 14:	- 12	+ 60	— 16	- 229
2. Byffé................	+ 94	+ 114	+ 99	+ 78	+ 48	+ 56	+ 489
3. Vagnar..............	+ 399	+ 342	+ 259	+ 285	+ 291	+ 414	+ 1990
Summa	+ 398	+ 276	+ 372	+ 351	+ 399	+ 454	+ 2 250
4. Perrongförs.........	+ 16	+ 24	+ 22	+ 19	+ 45	+ 61	+ 187
5. Kiosker..............	+ 129	+ 134	+ 147	+ 153	+ 182	+ 177	+ 922
Summa 1—5	+ 543	+ 434	+ 511	+ 523	+ 626	+ 692	+ 2 359

I fråga om Malmö-avdelningen har revisorerna påtalat restaurangens bristande lönsamhet.
Även i detta fall är det åren 1952 och 1953 som dragit ned resultatet. För perioden 1954—1957
redovisade restaurangen med använd fördelningsnyckel en sammanlagd vinst om 46 000 kronor,
en relativt gynnsam siffra under eu för restaurangnäringen besvärlig period. År 1957 visade
restaurang, byffé och vagnar en sammanlagd vinst av 454 000 kronor och hela avdelningen en
vinst av 692 000 kronor. Under jämförelseperioden redovisade hela avdelningen (exkl. tågfärjan
Malmöhus) en sammanlagd vinst av 3 359 000 kronor.

Åtgärder

En av de frågor som under senaslc året särskilt sysselsatt företagsledningen
är kostnadsfördelningen mellan de restaurationsmässiga underavdelningarna
av de stora avdelningarna i Stockholm, Malmö och Göteborg. Därvid
10 Ken. berättelse ang. statsverket är tObti. It

146

har intresset särskilt knutits till Stockholms-avdelningen som genom sin
storlek erbjuder speciella problem. Sedan mera realistiska nycklar för fördelningen
av kostnaderna mellan restaurangen, byffén och vagnarna börjat
tillämpas kommer företagsledningen att få förbättrad möjlighet att dra säkra
slutsatser om vid vilken underavdelning anledningen till ett dåligt resultat
kan vara att söka. Vissa fördelningsjusteringar har redan vidtagits och
lör det fortsatta arbetet med dessa frågor har eu expert på kostnads- och intäktsfördelningsproblem
anställts.

Målsättningen

Revisorernas uttalanden synes baserade bland annat på uppfattningen att
bolaget i varje särskilt fall såväl med avseende på fasta som rullande enheter
bör göra ett från dess egen synpunkt rent affärsmässigt bedömande
av frågan huruvida enheten skall bibehållas eller ej. Vid avgörandet av
denna fråga torde böra uppmärksammas vad chefen för kommunikationsdepartementet
anförde i Kungl. Maj :ts proposition nr 199 till 1937 års riksdag
angående bildande av ett statligt aktiebolag för övertagande av restaurangrörelsen
in. m. vid statens järnvägar.

»Såsom Järnvägsstyrelsen närmare utvecklat» sade departementschefen
»har det nuvarande restaurangbolaget under en följd av år redovisat betydande
årliga vinster ehuru restaurangrörelsen i själva verket icke varit
vinstgivande. Restaurangbolaget har nämligen icke kunnat erlägga sådan
hyra för de av statens järnvägar tillhandahållna, för rörelsens bedrivande
erforderliga lokalerna och vagnarna m. in. som varit nödvändig för täckande
av statens järnvägars kostnader för desamma, ens om bolagets vinst helt
disponerats för detta ändamål. Restaurangrörelsen är alltså icke i och för
sig att betrakta som en ekonomiskt bärande affär, men är givetvis, såsom
styrelsen understrukit, av utomordentlig betydelse för statens järnvägars
persontrafik.

Med hänsyn bland annat till nu nämnda förhållanden synes det icke innebära
en rationell ordning att vid bildande av ett nytt restaurangbolag upprätthålla
fiktionen att restaurangrörelsen är ett vinstgivande företag.---

Man torde i stället få anse restaurangrörelsen såsom ett till järnvägsdriften
hörande nödvändigt komplement vilket särskilt för sig betraktat icke kan
väntas lämna vinst.»

I ett utlåtande den 8. 1. 1935 över riksdagsrevisorernas 1934 avgivna berättelse
anförde järnvägsstyrelsen bland annat.

»Även om statens järnvägar sålunda allt fortfarande påtaga sig vissa kostnader
för restaurangrörelsen för vilka täckning icke kan påräknas direkt i
den separata rörelsen utan först därigenom att allmänheten, tillfredsställd
av den trevnad och komfort som järnvägen erbjuder, i allt livligare omfattning
begagnar sig av järnvägens transportlägenheter, så är det"naturligtvis
välkommet och betraktas det givetvis av järnvägsstyrelsen som ett statens
järnvägars intresse av vikt, att de ofrånkomliga utgifterna för restauranglokalerna
och restaurangvagnarna minskas därigenom att statens järnvägar
tillgodoföras största möjliga behållning från den vid desamma bedrivna
restaurangrörelsen.»

Reträffande målsättningen för företaget finner styrelsen det således vara
utsagt att icke enbart från företagets isolerade synpunkt rent affärsmässiga
avgöranden bör träffas i fråga om val av lämpligaste serviceform för de resande.
Däremot bör i de större sammanhangen SJ-koncernens samlade, rent
affärsmässiga bedömanden vara avgörande. Detta understrykes än mer genom
den hårdnande konkurrens som järnvägen i dag har att utstå från bilismen
och flyget. Även den stigande standarden på järnvägsservicen utomlands
måste beaktas.

147

Fasta restaurangerna i Stockholm och Malmö

Beträffande de av revisorerna särskilt nämnda fasta restaurangerna i
Stockholm och Malmö och en eventuell övergång till byfféservering även i
dessa vill styrelsen påpeka följande.

Det förhållandet att en förlustbringande restaurang nedlägges innebär icke
nödvändigtvis att förlusten försvinner. Ett sådant resonemang förutsätter
att intäkterna i restaurangrörelsen icke ens är till fyllest för att täcka de
av restaurangen föranledda särkostnaderna.

I de här aktuella två fallen bidrager restaurangerna till att täcka fasta
kostnader, som annars skulle ha belastat vagnarna och byffén.

Att göra om restaurangerna till byfféer synes mindre lägligt av andra skäl.
På båda orterna finns sålunda redan byfféer, vilka täcker behovet av sådan
service.

En annan sak är att resultatet vid avdelningarna torde kunna förbättras.

I Stockholm har restaurangen redan år 1957 givit en vinst av närmare
300 000 kronor och under år 1958 har dels byffén gjorts om, dels en ny
fiskrestaurangavdelning inrättats. Båda åtgärderna har verkat i resultatsförbättrande
riktning. Under år 1959 planeras ytterligare rationaliseringar
av byffén liksom utbyggnad av en vinterbonad veranda på den s. k. Vasaterrassen.
Denna restaurangdel kan då utnyttjas även under vinterhalvåret.

Även organisatoriska förändringar har vidtagits. En särskild chef för
restaurangen har utsetts och en koncentration av inköpen förberedes.

Vid Göteborgs-avdelningen har nya försälj ningsbefrämj ande åtgärder vidtagits.
Under år 1957 öppnades en uteservering och under år 1958 har en
Hamburger-grill av ny typ öppnats. På grund av små driftskostnader väntas
denna grill ge ett gott resultat.

Även i Malmö planeras omändringar och rationaliseringar vid restaurangen,
främst av försälj ningsstimulerande karaktär.

Ifrågasatt övergång från restaurangvagns- till bgffévagnsservering

Att de stora restaurangvagnarna är synnerligen dyra i drift och svåra att
få driftsmässigt lönsamma torde vara väl bekant. En övergång från sådana
enheter till de mindre byffévagnarna har därför skett. F. n. återfinnes sålunda
stora restaurangvagnar med table d’höte-servering endast i de viktigaste
tågen nämligen:

tåg nr 9 och 10 sträckan Stockholm—Göteborg
» » 27 och 48 » »

» » 47 och 28 » *

» »18 och 17 » Malmö—Stockholm

» » 88 och 87 » »

» » 42-142 och 141-41 sträckan Malmö—Oslo

» » 92 och 91 sträckan Stockholm—Östersund

» » 94 och 57 » Stockholm—Ånge och Sundsvall—Stockholm

» »21 och 94 » Kiruna—Vännäs

» * 93 och 22 » »

under sommartidstabellen dessutom

tåg nr 8 och 7 sträckan Malmö—Stockholm
» » 24-22 och 21-23 sträckan Malmö—Oslo

» » 72 och 71 sträckan Stockholm—Långsele

« 39 och 1454-622-10 sträckan Stockholm—Hälsingborg

Icke någon av de här ovan redovisade restaurangvagnarna med table
d’höte-servering är stationerad i Göteborg. Sedan år 1954 finns endast byfféoch
kafévagnar stationerade därstädes.

148

En fortsatt övergång från restaurang- till byffévagnar skulle på dessa
sträckor säkerligen medföra en sådan minskning av service-möjligheterna
att resefrekvensen komme att påverkas därav. Man torde därför böra iakttaga
all försiktighet vid en ekonomisk sanering av servicen på vagnarna och
eftersträva ett genomförande av en sådan främst med hjälp av nya tekniska
resurser och med bibehållande av servicens standard.

Krav på utökning av restaurangvagnsservicen till nya tåg föreligger och
synes från koncernsynpunkt i några fall vara svåra att negligera. En nybyggnad
av restaurangvagnar utöver ersättning av vagnar av trä med vagnar
av stål kan därför visa sig bli nödvändig.

Under åberopande av vad sålunda anförts vill styrelsen för AB Trafikrestauranger
sammanfattningsvis såsom sin uppfattning uttala, att de av
riksdagens revisorer framförda synpunkterna, vilka styrelsen funnit det
vara till nytta för bolaget att ha fått del av, i allt väsentligt redan beaktats
av bolaget eller avsetts föranleda åtgärder från bolagets sida. Stockholm den
30 januari 1959.

ERIK UPMARK

Per-Axel Brommesson

Sveriges centrala restaurangaktiebolag

Bolaget anser sig till en början böra framhålla, att det erbjuder mycket
stora svårigheter att på grundval av det i revisorernas berättelse framlagda
materialet eller AB Trafikrestaurangers verksamhetsberättelser göra hållbara
och rättvisande jämförelser mellan nämnda bolags verksamhet och
vanlig hotell- och restaurangrörelse. Centralbolagets möjligheter att med ledning
av sin egen verksamhet bedöma driften av AB Trafikrestauranger äro
därför starkt begränsade.

Detta förhållande framträder på punkt efter punkt vid ett försök att jämföra
olika intäkts- eller kostnadsposter. Hyreskostnaderna uppgingo exenir
pelvis år 1957 för AB Trafikrestauranger till 6,2 procent av totalomsättningen,
för de allmänna restaurangbolagens vidkommande till endast 2,3
procent. Sistnämnda procenttal påverkas emellertid bl. a. av att däri i betydande
omfattning ingå hyror i egna fastigheter, beträffande vilka hyresberäkningen
kunnat vara betingad av särskilda omständigheter. Av förstnämnda
procenttal utgjorde ca nio tiondelar (5,6 procent) arrende till statens
järnvägar, en kostnadspost som bestämmes efter grunder utan motsvarighet
inom de allmänna restaurangbolagens område. Enligt vad i revisorernas
berättelse uppgives, borde ifrågavarande arrende, som 1957 utgick med
2 150 000 kronor, i stället ha utgjort 5 till 6 miljoner kronor. Uppskattningen
grundas på en år 1949 inom järnvägsstyrelsen gjord beräkning. Bortsett från
vanskligheten att utifrån vissa allmänna kostnadsfördyrande faktorer utan
närmare analys verkställa en omräkning av ett nära tio år gammalt undersökningsresultat
är det enligt centralbolagets erfarenhet förenat med stora
svårigheter att på ett för olika intressen acceptabelt sätt genomföra en kostnadsfördelning
av det slag, varom här måste bli fråga, eftersom resultatet
helt avhänger av de förutsättningar som väljas.

Personalkostnadsposten inom AB Trafikrestauranger erbjuder vid jämiörelse
med motsvarande kostnader vid de allmänna restaurangbolagen
knappast något anmärkningsvärt. Försäljningen per anställd uppgick i båda
fallen till praktiskt taget samma belopp. Icke heller bruttovinstutfallet inom
AB Trafikrestaurangers rörelse kan med ledning av centralbolagets erfarenheter
bedömas som onormalt. Att av nu berörda förhållanden draga

149

några säkra slutsatser är emellertid icke möjligt, därtill äro olikheterna i
rörelsernas karaktär allt för stora. Så exempelvis saknar såväl försäljningen
i restaurangvagnar och på färjor som — i stort sett — den betydande kioskrörelsen
inom AB Trafikrestauranger motsvarighet vid de allmänna restaurangbolagen.
Det kan icke utan vidare tagas för givet, att vare sig personalkostnader
eller bruttovinstutfall skola bli av samma storleksordning inom
rörelser med så olikartad sammansättning.

Till det sagda kommer, att — såsom också framhållits i det av revisorerna
refererade yttrandet från AB Trafikrestaurangers sida — ett utifrån svårbedömbart
kostnadssamband råder mellan olika rörelsegrenar inom bolaget,
särskilt vid de större driftsställena. Vissa bland de av revisorerna anförda
sifferuppgifterna låta förmoda, att i en del sådana fall en kostnadsomfördelning
under senare år kan ha ägt rum, som ytterligare komplicerat jämförbarheten.

På sålunda anförda skäl finner centralbolaget det icke möjligt att grunda
ett ställningstagande till revisorernas synpunkter och rekommendationer på
jämförelser mellan bolagets egna och AB Trafikrestaurangers verksamhet,
varför bolaget ansett sig böra begränsa sitt yttrande till vissa allmänna synpunkter.

Den av AB Trafikrestauranger för olika år redovisade nettovinsten utsäger
i och för sig ingenting om bolagets driftsresultat. Sammanställer man
emellertid det redovisade nettoresultatet med det till S. J. erlagda arrendet,
vill det synas, som om år 1957 lämnat det hittills i förhållande till omsättningen
gynnsammaste utfallet under den senaste sexårsperioden. Visserligen
företedde totalomsättningen en mindre nedgång under åren 1956 och 1957,
men denna stannade sistnämnda år vid 3,4 procent jämfört med toppåret
1955 och medförde icke någon försämring av det relativa utfallet jämfört
med tidigare år. Utvecklingen belyses av följande sammanställning.

År Nettoresultat Arrende S:a i % av

kr. kr. omsättning

1952 .................. 5 000 1500 000 4,73

1953 .................. 15 000 1550 000 4,47

1954 .................. 11000 2 000 000 5,30

1955 .................. 12 000 2 200 000 5,58

1956 .................. 16 000 1900 000 4,86

1957 .................. 7 000 2150 000 5,63

Icke minst framträdande är resultatförbättringen under år 1957 vid centralstationens
restaurang i Stockholm, för vilken rörelse nämnda år redovisas
en vinst av 295 000 kronor mot en förlust av 81 000 kronor år 1955
och 346 000 kronor år 1956. (Det framstår som en svårförklarlig ojämnhet
i redovisningen, när i revisorernas sammanfattande redogörelse resultatet
av driften vid centralstationens restaurang anges för åren 1952—1956, d. v. s.
med utelämnande av det resultatmässigt bästa året efter 1951, medan samtidigt
resultatet av den på Stockholm redovisade vagnrörelsen anges för
åren 1952—1957, d. v. s. med inräknande av periodens näst sämsta år, 1957.)
För samtliga rörelsegrenar tillsammantagna har år 1957 att uppvisa det
gynnsammaste resultatet under perioden 1952—1957 såväl i Stockholm som
i Göteborg, medan däremot resullatsiffrorna för Malmö år 1957 ligga något
under motsvarande siffror för åren 1954—1956. Begränsas åter jämförelsen
till de rörelsegrenar, mellan vilka särskilt kostnadssamband synes föreligga,
d. v. s. restaurang-, byffé- och vagnrörelsen, uppvisar år 1957 det gynnsammaste
utfallet under perioden såväl i Stockholm och Göteborg som i Malmö.

Del synes alltså icke kunna göras gällande, att någon akut försämring inträffat
i fråga om bolagets driftsresultat i stort sett. Tvärtom har bolaget väl

150

hävdat sin ställning under en period, som för stora delar av svensk restaurangnäring
i övrigt medfört betydande svårigheter och avsevärt försvagade
resultat. Revisorernas påpekanden rörande bolaget skulle uppenbarligen ha
haft större tyngd, om de framställts under en för bolaget mera ogynnsam
utveckling. Det torde också förhålla sig så, att bolaget f. n. befinner sig i en
under senaste år inledd omorganisations- och rationaliseringsperiod. Då det
torde kunna förväntas, att de av revisorerna framförda önskemålen om klarare
redovisning av särskilda rörelsegrenars verkliga resultat i samband härmed
bli prövade och i ändamålsenlig omfattning tillgodosedda, synes från
dessa synpunkter speciella utredningsdirektiv mindre påkallade, än vad fallet
i ett annat läge kunnat vara.

Utöver önskemålen om ett klarare redovisningssystem ha revisorerna allenast
till övervägande framfört vissa synpunkter beträffande möjliga omläggningar
av driften i resultatförbättrande syfte, dels beträffande restaurangrörelserna
i Stockholm och Malmö, dels beträffande restaurangvagnarna. I
fråga om en eventuell omläggning av driften vid de båda nämnda restaurangerna
till utökad byfférörelse anser centralbolaget sig icke böra göra
något uttalande. I fråga om vagnrörelsen torde enligt centralbolagets uppfattning
ett ökat utnyttjande av byfféservering böra ifrågakomma först efter
en ingående prövning, huruvida och i vilken mån en sådan omläggning kan
vara möjlig utan en standardsänkning med menliga återverkningar i större
sammanhang. Bolaget vill här erinra om revisorernas eget uttalande — måhända
något undanskymt i den fortsatta utredningen — att särskilt restaurangrörelsen
(vari enligt sammanhanget vagnrörelsen inbegripes) »kan beräknas
indirekt bidraga till en ökning av järnvägarnas trafikinkomster».
Det synes också ofrånkomligt, att man vid prövningen av nu ifrågavarande
spörsmål måste beakta standarden hos den service, som i grannländerna och
på kontinenten bjudes järnvägarnas resande, och den utveckling nämnda
service successivt undergår. Centralbolaget ifrågasätter, huruvida icke prövningen
av samtliga hithörande spörsmål — med allt skäligt beaktande av
revisorernas synpunkter i ärendet — lämpligen bör anförtros åt AB Trafikrestauranger
självt, vars ledning inrymmer såväl representanter för S. J.
som företrädare för allmän hotell- och restaurangverksamhet. Stockholm
den 26 januari 1959.

ROLF DAHLGREN A. V. WADELL

§ 22 Flygplats vid Umeå

Vad riksdagens revisorer anfört under § 22 beträffande flygplats vid Umeå
bär av kommunikationsdepartementet ej utsänts på remiss.

151

FINANSDEPARTEMENTET

§ 23 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.
Statskontoret

Revisorerna ha under förevarande avsnitt av revisionsberättelsen bland
annat framhållit angelägenheten av att försäljningen av för skatterestantier
utmätt gods skedde snabbare än vad som nu många gånger vore fallet. I
anslutning härtill har understrukits betydelsen av ett effektivt indrivningsväsende
för att ernå ett förbättrat resultat av skatteuppbörden.

I likhet med revisorerna finner statskontoret önskvärt, att ovanberörda
spörsmål beaktas av 1955 års stadsutredning samt den nyligen tillsatta kommittén
med uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag rörande
eventuell omorganisation inom folkbokförings- och uppbördsväsendet och
därmed sammanhängande frågor.

Jämväl de av revisorerna berörda spörsmålen rörande restföring av belopp
å en krona och avdrag för preliminär A-skatt å ersättning till person,
som försatts i konkurs, torde böra upptagas till prövning i lämpligt sammanhang.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit statskommissarien
Lundh. Stockholm den 9 januari 1959.

ELOF JERDENIUS

Anna-Britta Hult Märta Franzén

Föredragande

Riksräkenskapsverket

§ 23. Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.

I anknytning till den inom riksräkenskapsverket upprättade statistiken
över uppbörden och indrivningen av skatterna och de yttranden, som verket
årligen infordrar från länsstyrelserna med anledning av denna, framhålla
revisorerna att det synes angeläget, att försäljning av utmätt gods sker snabbare
än vad många gånger är fallet. Riksräkenskapsverket finner det visserligen
angeläget att snabba åtgärder vidtagas för att säkra skattefordringarna
men anser det icke vara lika angeläget att för skattefordringar utmätt
gods snabbt försäljes. Väsentligast torde vara att säkerhet erhållits. En snabb
försäljning kan i vissa fall leda till förlust för såväl den enskilde som
kronan.

En sammanslagning av rostlängderna efter första och andra uppbördsterminerna
för den kvarstående skatten i kostnadsbesparande syfte har prövats
i Stockholms stad, som för några år sedan erhöll av Kungl. Maj :t begärt
medgivande härtill. Om man vill eftersträva en effektivare restindrivning,
är enligt riksräkenskapsverkets uppfattning en sådan sammanslagning
ett steg i fel riktning.

Om kupongerna till första och andra uppbördsterminen förväxlas vid inbetalningen
av kvarskatt kan, såsom revisorerna framhålla, ett belopp på

152

en krona komma att restföras vid första terminen på grund av att vid fördelningen
av skattebeloppet på två terminer udda krontal hänföres till första
terminen. För att förebygga att sådana belopp indrivas göres emellertid i
förekommande fall en avisering i enkel form vid restlängdernas översändande
från postens skatteavdelningar om att i restlängd förekommande belopp
å en krona tillkommit på grund av felaktigt användande av skatteanvisning''
och att beloppet möjligen kan komma att inbetalas under nästföljande
uppbördstermin. Nämnvärd olägenhet torde sålunda ej vållas av att
dylika förväxlingar kunna förekomma.

Enligt revisorernas mening böra bestämmelserna i uppbördsförordningen
ändras därhän, att preliminär A-skatt efter vederbörlig prövning kan utgå
även å ersättning som utbetalas till person, vilken är i konkurs. Denna fråga,
som även berör grunderna för vad som hör till ett konkursbo, är anhängig
hos finansdepartementet på grund av viss i augusti 1958 ingiven framställning.

Revisorerna ifrågasätta att tiden för fyllnadsinbetalning av preliminärskatt
i fall av avvikelse från självdeklaration skulle utsträckas till förslagsvis
den 31 juli men framhålla tillika att en sådan regel kunde komina att
få vissa icke önskvärda konsekvenser. Den senare synpunkten vill riksräkenskapsverket
understryka, enär vissa tendenser kunnat skönjas att såväl genom
olika förfaringssätt förskjuta betalningen av preiiminärskatt till sista
tidpunkt, då fyllnadsinbetalning kan ske utan att kvarskatteränta påföres,
som att söka utnyttja räntan å överskjutande skatt på icke avsett vis.

§ 2''i. Vissa organisationsfrågor inom skatteväsendet

I sitt utlåtande över taxeringssakkunnigas betänkande uttalade riksräkenskapsverket,
att några bärande skäl för att sammanföra centrala uppbördsnämnden
och kupongskattekontoret till en riksskattestyrelse icke förebragts.
Vidare framhöll ämbetsverket, att kupongskattekontoret är ett uppbördsverk
och såsom sådant icke har något direkt samband med riksskattenämnden,
och att centrala uppbördsnämnden har speciella arbetsuppgifter
och en efter dessa avvägd sammansättning. Riksräkenskapsverket är fortfarande
av samma uppfattning.

Revisorerna anse att taxeringssakkunnigas förslag om en central myndighet
bör omprövas och att förslaget knappast går tillräckligt långt. Sålunda
kunde skäl anföras att det borde ankomma på en riksskattestyrelse att
utfärda de anvisningar in. in. som röra uppbördsförfarandet och som det
nu enligt föreskrifter i särskilda författningar åligger riksräkenskapsverket
att lämna. Vidare kunde skäl anföras för att inordna även sjömansskattenämnden
och sjömansskattekontoret i Göteborg i ett nytt centralorgan.

De föreskrifter och anvisningar beträffande uppbördsförfarandet som
riksräkenskapsverket har att utfärda sammanhänga nära med ämbetsverkets
allmänna instruktionsenliga åligganden i avseende på såväl granskning
som bokföring av statens inkomster och utgifter. Tillgången till räkenskaperna,
granskningen av dessa och den härigenom vunna förtrogenheten med
materialet samt behörigheten att i allmänhet meddela anvisningar om bokföring
och redovisning utgöra sålunda det reella underlaget för att ifrågavarande
direktivgivning anförtrotts riksräkenskapsverket. Ämbetsverket
finner för sin del att en ändring härvidlag icke skulle medföra några fördelar
för det allmänna men väl nackdelar.

Inrättandet av sjömansskattekontoret och sjömansskattenämnden har nyligen
skett i enlighet med statsmakternas beslut. Några skäl för ändring av
den beslutade organisationsformen anser riksräkenskapsverket icke föreligga.

153

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Faxelius, Stenström och Thorson samt tillförordnade byråchefen Backlund
deltagit. Stockholm den 29 januari 1959.

GÖSTA RENLUND

Bertil Ehnbom

Centrala uppbördsnämnden

§ 23. Vissa iakttagelser angående skatleuppbörden m. m.

Revisorerna framhålla bland annat att en väsentlig förutsättning för ett
gott indrivningsresultat är att tillgång finnes till ett tillräckligt antal dugande
och för sina uppgifter intresserade indrivningsmän samt att det utan tvekan
skulle vara till fromma för indrivningsväsendet, om vissa exekutionsbiträden
finge ägna sig enbart åt indrivningsverksamhet.

Vad sålunda framhållits vill centrala uppbördsnämnden understryka. Ett
intensifierat indrivningsarbete möjliggöres otvivelaktigt om exekutiionsmännen
kunde i större utsträckning än vad som redan skett befrias från polisarbete.
Vidare synes indrivningsresultatet åtminstone i viss mån kunna förbättras
genom en i respektive kommuner centraliserad indrivningsverksamhet
med god kvinnlig biträdeshjälp. Därigenom skulle exekutionsmännens
arbete mera kunna inriktas på indrivningen ute på fältet i de fall, där personliga
krav i form av besök och utmätningsundersökningar visat sig påkallade.

Förutsättningen för att till exekutionsbiträdestjänsterna kunna förvärva
dugande och lämpliga personer synes först och främst vara att exekutionsmännen
beredas en sådan löneställning att denna i och för sig verkar lockande
på sökande med energi och fallenhet samt intresse för exelcutionsgöromål.

Exekutionsmännens kvalifikationer för arbetsuppgifternas fullgörande äro
av största betydelse för indrivningsarbetet. Det vore onekligen av värde om
någon teoretisk utbildning kunde åvägabringas för dessa. Frågan härom lärer
för närvarande vara aktuell.

I likhet med revisorerna finner centrala uppbördsnämnden angeläget att
eliminera olägenheten att i vissa fall efter första uppbördsterminen restföra
belopp om en krona.

Frågan om ändring av 10 § sista stycket uppbördsförordningen rörande
skatteavdrag å ersättning till konkursgäldenär har tidigare aktualiserats
genom en av advokaten Gunnar Brockman, Göteborg, gjord framställning,
varöver centrala uppbördsnämnden avgivit infordrat utlåtande den 22 oktober
1958. Nämnden fann därvid vad i framställningen framförts vara värt
beaktande och tillstyrkte, att frågan om skatteavdrag å ersättning till konkursgäldenär
snarast bleve föremål för en förnyad utredning.

En utsträckning av rätten till fyllnadsinbetalning av den anledningen, att
taxeringsnämnds avvikelse från den skattskyldiges deklaration kan komma
alt innebära skyldighet att erlägga ränta å kvarstående skatt, anser centrala
uppbördsnämnden i likhet med revisorerna icke påkallad för närvarande.

§ 2\. Vissa organisationsfrågor inom skatteväsendet

Revisorerna ha ansett alt 1955 års taxeringssakkunnigas förslag om överförandet
av hland andra centrala uppbördsnämndens arbetsuppgifter till en
central myndighet bör bli föremål för ny prövning. Enligt revisorernas mening
får detta förslag — sammanförande av riksskattenämnden, centrala

154

uppbördsnämnden och kupongskattenämnden till en riksskattestyrelse — ses
som ett led i strävandena att skapa ökad effektivitet i taxeringsarbetet och
tillgodose de skattskyldigas krav på ett förbättrat rättsskydd ävensom att
vidtaga åtgärder för att i tekniskt avseende underlätta allmänhetens och
myndigheternas arbete på skatteområdet.

Centrala uppbördsnämnden får till eu början åberopa vad nämnden anfört
i sitt yttrande över taxeringssakkunnigas berörda förslag. Nämnden anförde
då i huvudsak följande.

Centrala uppbördsnämnden har tillkommit efter förslag av bevillningsutskottet
i dess betänkande nr 65 till 1945 års riksdag (s. 37 och 38). Utskottet
förutsatte att representanter för det allmänna, arbetsgivare och arbetstagare
skulle ingå i nämnden. I enlighet med riksdagens beslut har nämnden
fått en för sin verksamhet speciellt anpassad sammansättning där de tre
partsintressena i uppbördsförfarandet, nämligen det allmännas intresse av
en effektiv uppbörd, arbetsgivarintresset och arbetstagarintresset, äro företrädda
med var sin representant. I praktiken har denna sammansättning av
nämnden visat sig vara mycket värdefull och möjliggjort den snabba och
smidiga handläggning av ärendena, som är nödvändig på uppbördsområdet.
Därtill har också medverkat att antalet ledamöter begränsats till fem och
att ledamöterna äro bosatta i Stockholm eller dess närhet. Nämndens sammansättning
och ringa antal ledamöter har dessutom varit till fördel vid de
många överläggningar i speciella uppbördsfrågor, som hållits med arbetsmarknadens
parter.

Centrala uppbördsnämnden fann vidare att tillräckliga skäl icke förefunnes
att överföra nämndens arbetsuppgifter till den föreslagna riksskattestyrelsen.
Härutinnan anförde nämnden följande:

»Mot en sådan överföring talar att verksamheten kommer att avsevärt
fördyras. Detta framgår tydligt av kostnadsberäkningarna å s. 219 och 220
i betänkandet.

Såsom skäl för överföringen ha de sakkunniga åberopat det nära sammanhang,
som i många fall finnes mellan centrala uppbördsnämndens och
riksskattenämndens verksamhet. Därvid åsyftas i första hand det förhållandet,
att frågor om verkställande av skatteavdrag ofta äro beroende av huruvida
skattskyldighet för den ifrågavarande inkomsten föreligger eller icke
samt att centrala uppbördsnämndens uttalanden endast kunna gälla inkomstens
behandling i uppbördshänseende medan frågan om skattskyldigheten
närmast tillhör riksskattenämndens ämnesområde. Med anledning härav får
centrala uppbördsnämnden framhålla, att enligt nämndens mening några
olägenheter av angivna förhållande icke förelegat. I de fall, där tveksamhet
kunnat föreligga i fråga om skattskyldigheten, har nämndens sekreterare
brukat samråda med byråchefen hos riksskattenämnden. I de enstaka fall
då så ansetts erforderligt har utlåtande i skattskyldiglietsfrågan inhämtats
från vederbörande taxeringsintendent. Vidare förtjänar framhållas, att ej
heller riksskattestyrelsens nämnd skulle kunna uttala sig med bindande verkan
i beskattningshänseende annat än i form av förhandsbesked enligt de
särskilda regler som gälla härom.

Såsom ytterligare ett skäl för den föreslagna överföringen skulle kunna
åberopas att det för allmänhetens del skulle vara enklare om man endast
hade eu nämnd att vända sig till i beskattnings- och uppbördsfrågor. Gentemot
detta må erinras att centrala uppbördsnämnden varit verksam i närmare
10 år och att allmänheten vant sig vid att i uppbördsfrågor vända sig
till centrala uppbördsnämnden. Ej heller detta skäl synes därför vägande.»

Vad nämnden sålunda framhållit äger enligt nämndens åsikt fortfarande
giltighet.

155

Såvitt nämnden kan finna skulle en överföring av centrala uppbördsnämndens
arbetsuppgifter till en riksskattestyrelse leda till att lekmannainflytande!
minskades och att uppbördsfrågorna komme att handläggas mera byråkratiskt.
En sådan utveckling synes emellertid icke önskvärd. Centrala uppbördsnämnden
får i detta sammanhang framhålla, att lekmäns medverkan i
administrativa beslut på andra områden eftersträvas. Härutinnan vill nämnden
endast erinra om att revisorerna på annat ställe i sin berättelse, nämligen
under § 36 Vissa organisationsfrågor inom länsförvaltningen, anser
spörsmålet om lekmannamedverkan vara av så stor vikt att frågan fortlöpande
bör hållas aktuell. Revisorerna ha där aktualiserat bland annat strävandena
om lekmannamedverkan i länsstyrelserna och förordat att detta
spörsmål snarast upptages till närmare övervägande.

Inom centrala uppbördsnämndens ämnesområde erfordras mången gång
praktisk erfarenhet och för sådana fall är det av värde att inom nämnden
kunna tillgodogöra sig upplysningar direkt från dem av nämndens ledamöter,
som genom sin verksamhet äro förtrogna med arbetsförhållandena. Det
får därför anses vara betydelsefullt att lekmännens medverkan icke begränsas.
Fastmera bör deras direkta delaktighet bevaras i arbetet med de spörsmål,
som kunna uppkomma på uppbördsområdet.

I handläggningen av detta ärende, varvid skiljaktig mening icke förekommit,
ha nämndens samtliga ledamöter deltagit. Stockholm den 26 januari
1959

ALARIK WIGERT

Gustaf Åhström

överståthållarämbetet

Genom nådig remiss den 19 december 1958 har överståthållarämbetet anmodats
avgiva utlåtande över riksdagens revisorers berättelse den 15 december
1958, såvitt angår §§23 och 24.

Med anledning härav får överståthållarämbetet -— med överlämnande av
infordrade yttranden från uppbördsdirektören och exekutionsdirektören i
Stockholm (bilagor A—B) — anföra följande.

^ 23. Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden in. in.

I avseende å skatteuppbörden ha revisorerna framhållit, att det syntes angeläget
att försäljning av utmätt gods sker snabbare än vad många gånger
för närvarande är fallet. I anslutning till vad exekutionsdirektören härom
anfört vill överståthållarämbetet särskilt understryka, att några generella
direktiv angående försäljning av utmätt gods icke lära kunna givas; frågor
om dylik försäljning torde nämligen få prövas och avgöras under hänsynstagande
till omständigheterna i det enskilda fallet.

För närvarande skall preliminär A-skatt icke utgå å ersättning som utbetalas
till person, vilken är i konkurs. Revisorerna ha ifrågasatt en ändrad
bestämmelse av innebörd att preliminär A-skatt efter vederbörlig prövning
kunde utgå å sådan ersättning.

överståthållarämbetet anser — med erinran om vederbörande departementschefs
uttalande i proposition nr 101) år 1953 s. 249, återgivet i uppbördsdirektörens
yttrande — annan åtgärd i förevarande hänseende ej böra
vidtagas, än att frågan hänskjutes till den utredning angående folkbokförings-
och uppbördsväsendet, som tillsatts enligt Eders Knngl. Maj :ts beslut
den 30 oktober 1958.

Vad angår det av revisorerna berörda spörsmålet angående fyllnadsinbe -

156

talningar av preliminär skatt torde enligt överståthållarämbetets mening anledning
icke förefinnas att utsträcka rätten till sådan inbetalning. Överståthållarämbetet
biträder vad uppbördsdirektören härom anfört. I detta sammanhang
må framhållas, att de skattskyldiga lämpligen böra underrättas
om möjligheten att erhålla befrielse från ränta genom tydlig anvisning å
den blankett, varå underrättelse om avvikelse från deklarationen tecknas,
samt genom upplysning i den folder, som bifogas debetsedlarna å slutlig
skatt. b

§ 24. Vissa organisationsfrågor inom skatteväsendet

Under denna rubrik ha riksdagens revisorer med utgångspunkt från 1955
års taxeringssakkunnigas förslag om sammanslagning av riksskattenämnden,
centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden till en central
myndighet, benämnd riksskattestyrelsen, ånyo aktualiserat frågan om tillskapande
av dylikt organ för centrala uppgifter på den direkta beskattningens
område. Revisorerna ha härvid gått längre än taxeringssakkunniga
i det de ifrågasatt, huruvida det icke i fortsättningen bör ankomma
på ett sådant organ att utfärda även de anvisningar, som riksräkenskapsverket
nu lämnar angående uppbördsförfarandet. Frågan om ett
inordnande i det centrala organet av sjömansskattenämnden och sjömansskattekontoret
har ävenledes upptagits till diskussion. Med hänsyn till att
sjömansskattenämnden och sjömansskattekontoret så nyligen organiserats,
ha revisorerna emellertid ansett att ytterligare erfarenheter böra avvaktas!
innan frågan slutligt prövas.

Överståthållarämbetet vill erinra, att ämbetet vid två tidigare tillfällen
haft att taga ställning till frågan om inrättande av en central myndighet för
taxermgsväsendet. I sitt den 20 december 1954 avgivna utlåtande över 1950
års skattelags sakkunnigas förslag om inrättandet av ett dylikt organ avstyikte
överståthållarämbetet förslaget, enär enligt ämbetets mening något
mera påtagligt behov av en ytterligare topporganisation för taxeringsväsendet
icke visats föreligga. I sitt utlåtande den 14 februari 1956 över 1955 års
taxeringssakkunnigas förslag ansåg överståthållarämbetet att icke heller
dessa sakkunniga förebragt bärande skäl för en utbyggnad och omvandling
av riksskattenämnden till en riksskattestyrelse. Det i samband därmed
framlagda förslaget att med den föreslagna riksskattestyrelsen förena kupongskattekontoret
och kupongskattenämnden avstyrktes av ämbetet.

Revisorerna ha icke anfört några nya skäl eller omständigheter till stöd
för att denna fråga, som så nyligen varit föremål för prövning av statsmakterna,
skulle omprövas redan nu. Frågan lärer emellertid komma att observeras
av den i det föregående omförmälda utredningen angående folkbokförings-
och uppbördsväsendet.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade deltagit
skattedirektören Bsekkevold. Stockholm den 29 januari 1959.

J. HAGANDER

Sven Ljungström

Bilaga A

Yttrande f rån uppbördsdirektören

Som svar å remiss med begäran om yttrande över vissa spörsmål berörda
i § 23 av riksdagens revisorers berättelse den 15 december 1958 får ia« antora
följande. J °

157

Yttrandet har begränsats till följande tre punkter:

t. Gemensam restlängd vid kvarskatteuppbörden.

2. Skatteavdrag å ersättning till konkursgäldenär.

3. Befrielse från ränta å kvarstående skatt.

Punkt t

Det råder ingen tvekan om att en för de båda kvarskatteterminerna gemensam
restlängd skulle ur flera synpunkter innebära fördelar. Efter vederbörligt
medgivande tillämpades i Stockholm åren 1951—55 en dylik gemensam
restlängd och detta medförde betydande lättnader arbetsmässigt
och administrativt och häremot svarande kostnadsbesparingar. Verkningarna
med avseende å indrivningsresultatet torde komma att redovisas av
exekutionsdirektören i dennes yttrande. De nackdelar som där kunna vara
att notera få vägas mot fördelarna och avgörandet i frågan baseras på utfallet
av en sådan avvägning.

Vid en dylik prövning bör även beaktas, att vissa icke önskvärda konsekvenser
understundom följa av delad restlängd i fall då anstånd med erläggande
av kvarstående skatt meddelats. Meddelas sådant anstånd jämlikt
§ 49 UF och beslutet innebär att viss del av skatten skall erläggas å uppbördsterminerna
i mars resp. maj, brukar — i vart fall om anståndet meddelas
innan uppbördsterminen i mars är tillända — det belopp som återstår
att erlägga fördelas med lika belopp under envar uppbördstermin. Sker omdebitering
på grund av ändringsbeslut efter marsterminens slut skall jämlikt
§ 15 UK den vid omdebiteringen uträknade skatten minskas med det belopp,
som redan förfallit till betalning, och skillnadsbeloppet förfalla till betalning
vid den återstående uppbördsterminen. När rostlängden för uppbördsterminen
i mars upprättas har omdebitering ofta icke skett, varför särskild
uppmärksamhet fordras för att skattskyldiga icke skall krävas å belopp
med vars erläggande anstånd meddelats. Upprättas gemensam restlängd
kan omdebitering och därav följande avkortningar i stor utsträckning ske
i öre restlängdens upprättande, i följd varav risken för felaktiga krav väsentligt
minskas.

Punkt 2

Enligt revisorernas mening böra bestämmelserna i 10 § sista stycket uppbördsförordningen
ändras på sådant sätt, att preliminär A-skatt efter vederbörlig
prövning kan utgå å ersättning som utbetalas till person, vilken är i
konkurs. Revisorernas uppfattning biträdes till fullo av mig. I detta sammanhang
vill jag erinra om att 1949 års uppbördssakkunniga behandlat frågan
i sitt år 1952 avgivna betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet.
I anslutning härtill uttalade departementschefen i prop.
100/1953:

»Gällande beskattningsregler och rättspraxis torde innebära, att en konkursgäldenär
är skattskyldig för hela sin lön, oavsett om han skall avstå
viss del därav till konkursboet eller ej. Det synes tveksamt om tillräckliga
skäl för att underlåta skatteavdrag i dylikt fall föreligger. Emellertid måste
undersökas huruvida eu regel om skatteavdrag förutsätter ändring i konkurslagens
bestämmelser. Jag är för närvarande icke beredd att taga slutlig
ställning till dessa spörsmål, som kräver eu mer ingående utredning. I
avvaktan på att en sådan hinner verkställas torde uppbördsförordningens
nuvarande bestämmelser, vari de sakkunniga alltså icke föreslagit någon
ändring av principiell innebörd, böra tills vidare bibehållas.»

Någon dylik utredning synes emellertid icke ha kommit till stånd.

158

Punkt 3

Revisorerna ifrågasätta huruvida icke rätten till fyllnadsinbetalning vid
avvikelse från deklaration bör utsträckas till förslagsvis den 31 juli. Härigenom
skulle skattskyldiga i de fall ändringen i deklarationen berott på förhållanden,
varöver deklaranten icke kunnat råda, beredas tillfälle afl genom
fyllnadsinbetalning undvika ränta å kvarstående skatt. Jag kan i likhet med
revisorerna icke finna att en dylik ändring är av behovet påkallad. De möjligheter
till räntebefrielse, vilka redan nu finnas, anser jag vara tillräckliga.
Upplysning om dessa möjligheter synas lämpligen böra intagas i den folder
— VÅRA SKATTER en vägledning — vilken bifogas debetsedlarna i slutlig
skatt.

Jämlikt § 85 UF skall ansökan om räntebefrielse, för att kunna beaktas,
ha inkommit till länsstyrelse före utgången av året näst efter taxeringsåret.
Denna begränsning kan stundom medföra menliga verkningar. I det fall endera
av äkta makar, vilka taxerats efter för gift skattskyldig gällande bestämmelser,
har att gälda ränta å kvarstående skatt, kan länsstyrelsen efter
ansökan meddela befrielse, helt eller delvis, från erläggande av ränta om
sådan icke skulle påförts eller påförts med lägre belopp om ränteberäkningen
skett för makarna gemensamt. Det kan inträffa att förutsättningar för
räntebefrielse föreligga först sedan ene makens taxering sänkts av skattedomstol,
d. v. s. ofta långt efter utgången av året näst efter taxeringsåret.
Har den make, vars taxering sänkes, över huvud taget icke påförts ränta å
kvarstående skatt och därför saknat anledning att för egen del begära befrielse
från eller nedsättning av ränta på grund av att avvikelse från deklarationen
skett, kan andre maken — vilken påförts ränta — gå förlustig
möjligheten till nedsättning eller befrielse. I fall som härovan relaterats
borde därför möjligheter föreligga att upptaga ansökan om räntebefrielse
till behandling vid senare tidpunkt än den i 85 § angivna. En uppmjukning
av fataliebestämmelsen i 85 § förordas därför. Möjligen bör den utformas så
att i fall av angiven art viss ansökningstid löper från tidpunkten då taxeringen
vunnit laga kraft. Stockholm den 22 januari 1959.

Bilaga B

Yttrande från exekutionsdirektören

Såsom infordrat yttrande över § 23 i riksdagens revisorers berättelse över
den år 1958 av dem verkställda granskningen (ÖÄ:s d.nr A. D. 267/58) får
jag vördsamt anföra följande.

I bifogade avskrift av indrivningsverkets den 6 oktober 1958 till överståthållarämbetet
avgivna yttrande över riksräkenskapsverkets statistiska tablåer
beträffande skatteindrivningen har på anförda skäl bl. a. framhållits,
att trots de svårigheter, som äro förknippade med indrivningsarbete i en
stad av Stockholms storlek och struktur, resultatet ändock vid en jämförelse
med landets övriga städer med egna exekutionsverk kunde anses tillfredsställande.

I anslutning till de lämnade statistiska uppgifterna ha revisorerna ingått
på vissa spörsmål som ha avseende å resultatet av skatteuppbörden. Sålunda
ha de vid studium av länsstyrelsernas yttranden över de redovisade
tabellerna bl. a. uppmärksammat, att vissa länsstyrelser i ganska stor omfattning
tillgripit konkursförfarande såsom ett medel att utfå restförd skatt.
Även om något uttalande icke gjorts beträffande lämpligheten av detta indrivningsförfarande,
må härutinnan redovisas vissa synpunkter.

159

Ett på lämpligt sätt använt konkursförfarande är otvivelaktigt ett effektivt
medel att utfå restförd skatt. Till indrivningsverkets konkursavdelning
har sålunda under år 1957 influtit oinkr. 2 600 000 kronor, vilket resultat
måste betecknas som mycket gott med hänsyn till att detta belopp indrivits
hos gäldenärer, som vid tidigare företagen utredning befunnits sakna såväl
införsel- som utmätningsbara tillgångar. Då konkurs ifrågasättes, anhålla
gäldenärerna ofta om att i stället få avlägga utmätningsed. Detta önskemål
tillmötesgås i regel icke av det skälet att konkurshotet visat sig vara särskilt
effektivt såsom påtryckningsmedel. Sålunda uttogos under år 1957
1 557 konkursansökningar medan endast 192 utmätningseder avlades. Av
konkursansökningarna fullföljdes allenast 119, av vilka endast 10 resulterade
i tillgångskonkurs. Anledningen till det ringa antalet fullföljda konkurser
är dels att konkursen icke beräknats giva utdelning, dels att en person,
som försatts i konkurs, ofta blir för avsevärd tid framåt ett förlorat
skattesubjekt. Konkursförfarandet bör därför i första band användas som
ett medel att framtvinga betalning. Ur generalpreventiv synpunkt är det
dock av vikt att ett visst antal konkursansökningar fullföljas. Risken av att
bliva försatt i konkurs torde vara den huvudsakliga anledningen till det
tillfredsställande indrivningsresultat som uppnåtts genom detta förfarande.

Revisorerna konstatera att utmätningsmän och exekutionsbiträden i ett
mycket stort antal fall förrättat utmätning av lös egendom hos de restförda
skattskyldiga men framhålla, att det synes angeläget att försäljning av utmätt
gods sker snabbare än vad många gånger för närvarande är fallet.

Vid bedömandet av huruvida det ur fiskalisk synpunkt är fördelaktigt
med omedelbar försäljning av utmätt gods måste man skilja på det fall, där
utmätningsmannen genom försäljning beräknar erhålla full likvid för skulden
och det fall, då endast en del av skulden kan förväntas bliva likviderad.

Genom snabb försäljning av det utmätta godset blir visserligen i det förstnämnda
fallet skulden likviderad men oaktat detta må dock betänkligheter
uttalas mot i vart fall en kategorisk tillämpning av en dylik princip. Utmätningsmannen
bör nämligen icke allenast anlägga fiskaliska synpunkter vid
ståndpunktstagandet till försäljningen utan jämväl sociala och humanitära.
På grund av svårigheterna att bedöma vad ett utmätt föremål kan komma
att inbringa vid en offentlig auktion utmätas som regel, där så kan ske, föremål
vilkas realvärden betydligt överstiger skuldens belopp. Detta är nämligen
nödvändigt, enär försäljningen mestadels inbringar endast en bråkdel
av realvärdet. Som exempel härå må nämnas en försäljning å auktionsverket
i Stockholm den It december 1958 av nio elektriska symaskiner, en
knapphålsmaskin, en overlockmaskin, ett kylskåp, en skrivmaskin, ett linneskåp,
ett bord samt en spegel. Delta gods värderades av förrättningsmannen
till 5 950 kronor, vilken värdering ansågs motsvara omkring halva verkliga
värdet. Försäljningen inbringade dock allenast 487 kronor. Det kan icke
vara förenligt med det allmännas intresse alt förorsaka gäldenären eu onödig
förlust genom alt omedelbart försälja den utmätta egendomen, därest
syftet med utmätningen likaväl kan uppnås därigenom att gäldenären bercdes
tillfälle till amortering.

Det må i detta sammanhang framhållas att det, för undvikande av sådana
försäljningar som den ovan exemplifierade, starkt kan ifrågasättas,
huruvida icke 89 § ulsökningslagen borde ändras i syfte att utvidga utmätningsmannens
rätt att försälja utmätt gods på annat sätt än genom offentlig
auktion. Det nuvarande försäljningsförfarandet kunde måhända ersättas
med eu form av underhandsförsäljning, där gäldenären beredes tillfälle
att aktivt medverka till att försäljningen ger bästa möjliga re -

160

sultat. Icke sällan händer det att utmätningsgäldenärerna anhålla om
att få sälja utmätt gods till en tillfällig spekulant för att därigenom erhålla
högre pris än vid en tvångsförsäljning. En dylik anhållan måste dock avslås
enär gällande lagstiftning icke tillåter underhandsförsäljning. En ändring
av lagen i angiven riktning skulle kunna vara till gagn för''så väl det
allmänna som för utmätningsgäldenären.

Beräknar utmätningsmannen, att försäljningen icke lämnar full likvid
för skatteskulden äro skälen för uppskov med försäljningen ännu starkare
än då full likvid kan förväntas. Gives gäldenären uppskov med försäljningen
kan han ofta förmås att genom amortering erlägga hela sin skatteskuld,
vilket kanske icke skulle blivit fallet vid ett snabbt likviderande av hans
tillgångar. Även ur fiskalisk synpunkt uppnås sålunda ett mera tillfredsställande
resultat. Givetvis måste man vid denna bedömning taga hänsyn till att
eventuella konkursåtgärder måste vidtagas före preskriptions inträdande.

Revisorerna understryka vikten av att tillgång finnes till ett tillräckligt
antal dugande och för sina uppgifter intresserade utinätningsmän samt uttala,
att det skulle vara till fromma för indrivningsväsendet, om vissa exekutionsbiträden
finge ägna sig enbart åt fndrivningsverksamhet. De ha därjämte
uppmärksammat, att vissa svårigheter gjort sig gällande att besätta
sådana ledigblivna tjänster som äro förenade med indrivningsarbetet.

Dessa spörsmål äro självfallet av vital betydelse för indrivningsresultatet.
I Stockholm liksom i andra större samhällen förekommer ingen förening av
exekutivt och annat arbete hos en och samma befattningshavare. För att erhålla
dugande exekutiv personal giver indrivningsverket aspiranterna även
en planmässig teoretisk utbildning för den exekutiva banan, utan vilken utbildning
befordran till ordinarie exekutiv tjänst (skatteassistent) regelmässigt
icke kan ske.

Genom källskattereformens införande har indrivningsarbetet avsevärt
komplicerats. Under senare år har förmärkts eu allt mera tilltagande tendens
bland de skattskyldiga att i indrivningsärenden anlita juridiskt eller
annat sakkunnigt biträde, vilken omständighet gör behovet av såväl god
skolunderbyggnad som särskild utbildning för den exekutiva personalen
nödvändigare än tidigare. För att bliva antagen som aspirant vid indrivningsverket
uppställes i princip krav på realexamen. Den undervisning i
form av kursverksamhet, som anordnas inom verket för aspiranterna, avser
att bibringa dem de specialkunskaper vilka äro erforderliga för att de ofta
svåra arbetsuppgifterna skola lösas på ett tillfredsställande sätt. Efter genomgången
kurs, vilken omfattar drygt 50 lektioner av olika speciallärare,
anordnas skriftligt prov. Aspiranterna erhålla jämsides med den teoretiska
utbildningen praktisk utbildning genom cirkulation å verkets olika avdelningar,
varvid vitsord avseende de praktiska färdigheterna ingivas till exekutionsdirektören
av vederbörande avdelningschef. Därjämte avgivas vitsord
varje kvartal under de 30 första anställningsmånaderna för erhållande
av en riktig bedömning av aspiranterna och eventuellt utgallring av dem,
som äro olämpliga för exekutiv verksamhet.

Även för den ordinarie personalen ha fortbildningskurser anordnats i form
av föreläsningar i aktuella frågor. Otvivelaktigt bör denna utbildningsverksamhet
främja ett gott indrivningsresultat.

Beträffande den kvarstående skatten har enligt revisorerna önskemål från
vissa håll framförts om införandet av en gemensam restlängd för båda uppbördsterminerna.
Härom må följande framhållas.

Systemet med delad restlängd har i Stockholm tillämpats alltsedan restföringen
av den kvarstående skatten enligt 1955 års taxering (K56). Restlängderna
avseende första och andra uppbördsterminerna inkomma till in -

161

drivningsverket omkring den 25 maj resp. den 25 juli. Under den tid sammanslagen
restlängd tillämpades, inkom denna omkring den 25 juli. På
grund av att indrivningsarbetet vid delad restlängd kan påbörjas redan under
maj månad inflyta stora belopp redan under juni månad medan vid
sammanslagning indrivningen ger resultat först under augusti månad. En
jämförelse av influtna belopp under juni—augusti åren 1954—1955 avseende
K54 och K55 — då sammanslagen restlängd användes — med samma månader
under 1956—1958 avseende K56—K58, utvisar att under åren 1954—
1955 indrivet belopp uppgick till omkring 825 000 resp. 675 000 kronor medan
motsvarande belopp under åren 1956—1958 voro omkring 2 600 000,
2 600 000 och 2 500 000 kronor. Då restlängden för kvarskatt är delad, inkommer
till indrivningsverket restlängden å B-skatten avseende första uppbördsterminen
samtidigt med restlängden för samma termin å den kvarstående
skatten. På grund av det stora arbete som är förenat med iordningställande
av restlängderna för indrivning medhinnes icke båda restlängderna
samtidigt. Enär den restförda kvarstående skatten uppgår till betydligt större
belopp än B-skatten kommer den förra att äga företräde vid behandlingen
av restlängderna, i följd varav indrivningen av B-skatten blir något försenad
i jämförelse med vad som skedde då gemensam restlängd tillämpades. Sålunda
har indrivningen av B-skatten under juni—juli åren 1956- 1958 inbringat
omkring 275 000 kronor mindre per år än under motsvarande tid
åren 1954—1955. Under augusti månad bär emellertid i stället motsvarande
ökning skett, varför det sammanlagda indrivna beloppet under juni—
augusti åren 1954—1955 är detsamma som under motsvarande månader åren
1956-1958.

Av ovanstående undersökning framgår sålunda att statsverket genom tilllämpning
av systemet med delad restlängd tidigare under året kan tillgodogöra
sig omkring 1 800 000 kronor.

En delad restlängd medför dock väsentliga nackdelar ur arbetsteknisk synpunkt
med åtföljande stora kostnader för det allmänna. Visst dubbelarbete
är sålunda ofrånkomligt, såsom kollning av restlängden, anteckning å indrivningskort
in. in. av restförd skatt, avisering till restförda och kreditering
av influtna belopp. Utredning beträffande å centrala skattekontot inbetalda
medel medhinnes givetvis icke i samma utsträckning som vid den två månader
senare inkomna sammanslagna restlängden, varför den skattskyldige
ofta erhåller krav å redan inbetald skatt, vilket förhållande naturligen skapar
irritation hos allmänheten och medför extra besvär och utredningsarbete
för indrivningsverket. Även i andra avseenden kan delad restlängd medföra
olägenheter. Sålunda kan exempelvis efternamnet för en och samma person
vara olika på grund av feltryckning eller namnändring. Härav följande registrering
i bokstavsregistret under olika namn trots att indrivningen avser
samma person kan medföra felaktiga indrivningsåtgärder. Vid reducering
av debiterat belopp på grund av prövningsnämndsbeslut om nedsatt taxering
kunna därjämte vissa komplikationer uppkomma vid delad restlängd i samband
med fördelning av skattebeloppet mellan de båda uppbördsterininerna.

Som revisorerna påpeka är det av vikt alt imdrivningsförfarandet snarast
möjligt igångsältes, vilket icke minst är av betydelse i tider med vikande
konjunkturer. Enär nackdelarna med delad restlängd icke äro oväsentliga,
är <iet dock med eu viss tvekan indrivningsverket biträder revisorernas uppfattning
att sammanslagning av de båda uppbördsterminernas restlängd icke
kommer till stånd.

I samband med frågan om sammanslagning av restlängderna erinra revisorerna
om att i restlängderna för första uppbördsterminen i viss omfattning
uppföras belopp om en krona. För Stockholms vidkommande är delta
II Hen. berättelse ant/. statsverket år 1058. It

162

visserligen en olägenhet men dock icke av större omfattning. I de fall då den
skattskyldige blivit restförd för en krona från första uppbördsterminen, utgår
icke krav till vederbörande utan avvaktas restlängden för andra uppbördsterminen.
I samband med denna termin bar nämligen denna krona i
allmänhet erlagts. Revisorernas påpekande att ovannämnda olägenhet borde
elimineras synes emellertid ändock väl motiverat. Eu lösning vore måhända
att debitera summa kvarstående skatt i endast jämna belopp.

Enligt revisorernas mening bör bestämmelserna i 10 § sista stycket uppbördsförordningen
ändras på sådant sätt, att preliminär A-skatt efter vederbörlig
prövning kan utgå å ersättning som utbetalas till person, vilken är
i konkurs. Ur det allmännas synpunkt vore en sådan åtgärd väl motiverad.
Det förflyter icke sällan lång tid mellan konkurstillståndets inträde och konkursens
avslutande. Därest gäldenären under denna tid åtnjutit inkomst axtjänst,
för vilken avdrag för preliminär skatt icke verkställts, kan betydande
kvarskatt uppkomma. Enär gäldenären efter konkursens avslutande i
allmänhet saknar utmätningsbara tillgångar och inkomsten efter avdrag för
källskatt ofta icke medgiver införsel, kommer i åtskilliga fall den genom
konkursen förorsakade kvarstående skatten att förbliva ogulden. De nu gällande
reglerna medföra olägenhet även för gäldenären genom att han efter
konkursens avslutande ofta har samlat ihop en betydande skatteskuld.

Anledningen till förekomsten av ifrågavarande bestämmelse i 10 § uppbördsförordningen
torde vara principen att alla borgenärer i konkursen
skola åtnjuta lika rätt, såvida icke förmånsrättsordningen enligt handelsbalken
kap. 17 annorlunda föreskriver. Därest avdrag för preliminär A-skatt
finge verkställas, skulle statsverket måhända kunna anses obehörigen gynnat
i förhållande till övriga borgenärer genom att statsverket får omedelbar
och full täckning för sin fordran medan övriga borgenärer jämlikt 100 $
konkurslagen icke ens har bevakningsrätt för fordringar som uppkommit
efter det beslut om egendomsavträde meddelats. Det torde emellertid vara
riktigt att anse statsverket såsom eu konkursboets borgenär i avseende å
den fordran som uppstår genom den skattepliktiga intäkten efter beslutet om
egendoms avträde än såsom tillhörande de egentliga konkursborgenärerna.
De senare äro nämligen allenast de, som före konkursen förvärvat fordringar
mot konkursgäldenären. Den preliminära A-skatten kan anses utgöra
en s. k. massafordran, enär den närmast är att karaktärisera såsom en utgift
för konkursboets förvärvande av den tillgång detta tillföres genom konkursgäldenärens
arbetsförtjänst. Enligt 27 g konkurslagen skall nämligen arbetsförtjänsten
tillfalla konkursboet, men till gäldenären skall lämnas vad
som erfordras till skäligt underhåll åt gäldenären och hans familj. Det torde
dock icke sällan förekomma, att konkursförvaltaren låter gäldenären behålla
lönen oavkortad, varigenom konkursboet sålunda helt undandrages denna
tillgång. Härigenom kan det allmänna lida förlust, enär prioriterad skattefordran
ofta ingår i konkursen. Det kan alltså ifrågasättas, huruvida icke eu
ändring av nämnda paragraf vore motiverad. Måhända borde i denna paragraf
även intagas en föreskrift om att konkursförvaltaren skulle tillse, att
arbetsgivaren till konkursboet inlevererar av konkurstörvaltaren angivet bebelopp.
I rättspraxis har arbetsgivaren ansetts skyldig att av gäldenärens lön
innehålla vad som skall gå till konkursboet. (NJA 1908 s. 194, 1939 s. 310
samt SvJT 1939 rf. s. 9).

Införes avdrag för preliminär A-skatt för konkursgäldenär kan det även
ifrågasättas, huruvida icke preliminär B-skatt debiterad på grund av under
konkurstillståndet bedriven rörelse skall erläggas. Av stor vikt är därvid,
att den inbetalda B-skatten så nära som möjligt överensstämmer med motsvarande
slutliga skatt. Före slututdelningen i konkursen bör därför kon -

163

kursförvaltaren föranstalta om sådana skatteberäkningar, att den verkliga
skatteskulden blir korrekt redovisad i förslaget till slututdelning.

Revisorerna ha slutligen ifrågasatt en komplettering av gällande bestämmelser
i avseende å rätten till fyllnadsinbetalning därhän, att sådan rätt, i
det fall att taxeringsnämnd avviker från av den skattskyldige lämnad deklaration,
utsträckes till förslagsvis den 31 juli. De framhålla dock, att en sådan
regel kan komma att få vissa icke önskvärda konsekvenser, varför det
tillsvidare synes tillräckligt att vederbörande myndigheter ha sin uppmärksamhet
riktad på här avsedda fall och upplysa om möjligheten att efter
särskild ansökan erhålla befrielse från skyldighet att erlägga ränta. Upplysning
om denna möjlighet till räntebefrielse skulle lämpligen kunna lämnas
å baksidan av den blankett, varå taxeringsnämnden underrättar om avvikelse
från deklarationen.

I detta sammanhang må något nämnas angående anstånd med inbetalning
av skatt jämlikt 48—51 §§ uppbördsförordningen. Det kan ifrågasättas,
huruvida dessa ärendens handläggning icke borde överflyttas från den lokala
skattemyndigheten till utmätningsmannen, som torde ha de största förutsättningarna
att verkställa denna prövning. De problem som sammanhänga
med handläggningen av anstånden jämlikt § 48 äro nämligen i stort sett
identiska med dem, som indrivningsmyndigheten ställs inför vid handläggningen
av ärenden beträffande restförd skatt. Denna myndighet har med sin
personkännedom den största förutsättningen att bedöma vederbörandes skattebetalningsförmåga
och villighet att betala skatt. Ofta har sökanden tidigare
restförts för oguldna utskylder, varför indrivningsmyndigheten redan
har underlag för sin bedömning av anståndets berättigande. Därjämte är
det ofta förekommande att den skattskyldige efter anståndstidens utgång
icke är i stånd att erlägga skatten, i följd varav indrivningsmyndigheten vid
den därpå följande exekutiva åtgärden redan har en viss kännedom om vederbörandes
betalningsförmåga efter den tidigare behandlingen av anståndsfrågan.
Ur allmän rationaliseringssynpunkt måste det vara eu påtaglig vinst
att överflytta dessa ärenden till indrivningsmyndigheten. Stockholm den 22
januari 1959.

Biinga till bilaga B

Yttrande från indrivningsverket

Anmodad avgiva yttrande över riksräkenskapsverkets hit överlämnade
statistiska tablåer beträffande skatteindrivningen t. o. m. år 1957 får indrivningsverket
med återställande av remisshandlingarna anföra följande.

Såsom i tidigare års yttranden över tablåerna avseende indrivningsresultatet
i landet framhållits, försvåras indrivningsverksamheten i Stockholm
avsevärt av olika i yttrandena närmare angivna faktorer, vilka i andra utmätningsmannadistrikt
icke göra sig gällande med samma styrka eller över
huvud taget icke föreligga. Någon för indrivningsverksamheten gynnsam
ändring härutinnan har icke förekommit under år 1957. Däremot har under
året och i fortsättningen fönnärkts en alltmera tilltagande tendens bland de
skattskyldiga att i indrivningsärenden anlita juridiskt biträde vilket i sin
tur medfört ökad tidsåtgång för förhandlingar i ärendena. För övrigt vill
det synas som om de restskyldiga i Stockholm många gånger äro mera kallsinniga
för sin skyldighet att erlägga skatt än vad som i regel är fallet i andra
utmätningsmannadistrikl. All en sådan inställning hos gäldenärerna komplicerar
indrivningsarbetet är uppenbart.

164

I detta sammanhang må även erinras om den i föregående års yttrande påtalade
bristen på kvalificerad indrivningspersonal, som varit rådande vid
indrivningsverket och som gjort sig gällande även under år 1957. Genom
det däri omförmälda stadsfullmäktigebeslutet har numera en förstärkning
av exekutionsbiträdeskåren kunnat äga rum men med hänsyn till att de nyanställda
aspiranterna ännu befinna sig på utbildningsstadiet, torde det dröja
något eller några år, innan denna förstärkning kan förväntas inverka på
indrivningsresultatet.

Trots de större svårigheter, som sålunda föreligga i fråga om indrivningen
i Stockholm, synes resultatet vid en jämförelse med landets övriga städer
med egna uppbördsverk och särskilt med Göteborg, som torde vara det enda
utmätningsmannadistrikt med i någon mån motsvarande speciella problem,
kunna anses tillfredsställande.

I detta sammanhang må även hänvisas till de statistiska uppgifter för
vissa städer avseende bl. a. skatteindrivningen under kalenderåret 1956, vilka
införskaffats av Föreningen Sveriges stadsfogdar och ställts till riksdagens
revisorers förfogande (årsberättelsen för år 1957 del I s. 220—221)
samt den av professorn Sven Helander i tidskriften Skattenytt nr 8 för år
1958 verkställda analysen av uppgifterna (s. 261 o. f.).

Av dessa uppgifter och av analysen vågar man nog påstå, att arbetet bedrives
effektivt i Stockholm och att indrivningsverkets arbetsformer, vilka
för övrigt ligga till grund för exekutionsverkens i Uppsala och Västerås m. fl.
organisation, äro rationella åtminstone för Stockholms vidkommande.

Beträffande vissa av de i årsberättelsen intagna uppgifterna angående indrivna
K-skatter, B-skatter och restavgifter kunna här motsvarande uppgifter
för kalenderåret 1957 lämnas. Siffrorna inom parentes avse år 1956.

Folkmängd 31/12 1957: 798 913 (794 671)

Antal anställda: 214 (229)

Indrivet belopp: 27 445 188 (26 580 338)

Indrivna restavgifter 1 330 961 (1 257 350)

Per 1 000 invånare

Antal anställda: 0,268 (0,288)

Indrivet belopp: 34 349 (33 448)

Indrivna restavgifter: 1 667 (1 582)

Per anställd

Indrivet belopp: 128 248 (116 076)

Indrivna restavgifter: 6 220 (5 491)

Den under år 1957 inträdda personalminskningen, som helt hänför sig till
kameral biträdespersonal, är föranledd av dels rationaliseringar av kontorsarbetet
och dels den sedan flera år tillbaka pågående förskjutningen från
kontorsmässig indrivning till fältindrivning, vilken utveckling i sin tur synes
bero på att gäldenärsbeståndet genom källskattesystemets successiva
fullkomnande alltmer kommit att renodlas till kategorin egna företagare.
Den exekutiva personalen har däremot, såsom ovan nämnts, förstärkts.

Av riksräkenskapsverkets tablåer framgår icke hur indrivningen av handräckningsmedel
påverkar statistiken. Ehuru några exakta siffror icke kunna
angivas torde emellertid från indrivningsverket ha redovisats cirka 2 milj.
kronor mer än vad som influtit till verket. Denna differens kommer sålunda
andra utmätningsmannadistrikt helt tillgodo, trots att indrivningen
skett här i staden. Stockholm den 6 oktober 1958.

165

Länsstyrelsen i Uppsala län

Länsstyrelsen, som vid sin övervakning av skatteindrivningen funnit, alt
restförda belopp i åtskilliga fall, trots otaliga försök, icke kunnat uttagas av
vederbörande skattskyldiga, främst försumliga arbetsgivare, har på av utmätningsmännen
i vissa fall gjorda framställningar medgivit, att ansökningar
om konkursåtgärder finge ingivas. Utmätningsmännen hava rekommenderats,
att icke dröja för länge med dylika framställningar. Länsstyrelsen
anser att det för staten förmånligast att så tidigt som möjligt stoppa exempelvis
försumliga arbetsgivares verksamhet — ehuru detta ibland kan medföra
vissa kostnader — enär skatteförlusterna senare kunna bliva avsevärt
större särskilt med hänsyn till kommunernas rätt till full redovisning av
dem tillkommande skatt.

Försäljningar av utmätt lös egendom hava några gånger förskjutits eller
inhiberats, då berörda skattskyldiga efter verkställd utmätning inbetalt större
delen av den skatt, som avsetts därmed, och utsikter till hela skattebeloppets
snara gäldande förefunnits. I övriga fall lära försäljningarna hava skett
så snabbt som författningsenligt kunnat ske. Någon förändring i dessa avseenden
synes för närvarande icke erforderlig.

Inom''länet har efter samråd med utmätningsmännen inom vissa distrikt
och efter framställningar från dessa medgivits, att indrivningsarbetet finge
handhavas av ett eller flera exekutionsbiträden, som enbart skulle syssla
med detta slag av arbete. Erfarenheten har visat, att detta arrangemang ur
indrivningssynpunkt lämnat gott resultat. Några svårigheter att besätta dessa
tjänster hava hittills icke" yppats, då utmätningsmännen själva tillsett
att de mest lämpliga av de redan tillgängliga exekutionsbiträdena erhållit
nämnda uppdrag. Det vore säkerligen till gagn för indrivningsarbetet, om
detta kunde organiseras på förenämnt sätt inom samtliga utmätningsmannadistrikt.

Hittillsvarande system med särskild rostlängd för varje uppbördstermin
synes böra behållas även i fråga om kvarskatter. Detta icke enbart av den
anledningen, att ett eljest följande dröjsmål med indrivningen icke är att
rekommendera utan även därför att redovisningen av de belopp, som inflöt
efter första uppbördsterminen, i viss mån skulle försvåras. Att en ändring
av nuvarande system för rostlängdernas upprättande vore fördelaktigt ur
kostnadssynpunkt, synes icke uppväga de nackdelar, som på grund härav
skulle kunna påvisas.

De olägenheter, som kunnat uppstå genom förväxlingar av skatteanvisningarna
vid erläggandet av första uppbördsterminens kvarskattebelopp,
torde till stor del vara eliminerade, sedan exekutionsbiträdena särskilt uppmärksammats
på detta förhållande. Indrivningen av en-kronasbelopp påbörjas
därför numera först sodan rostlängd erhållits även för andra uppbördsterminen.
De flesta av dessa belopp hava därvid redan kunnat avföras
såsom erlagda. Att införa en bestämmelse om vid debiteringen bortfallande
krontal i likhet med vad som tidigare gällde för öre-tal synes ur bokföringssynpunkt
mindre lämpligt och låter sig svårligen göra med hänsyn till de
arbetsmetoder, som tillämpas av lokala skattemyndigheterna vid utskrift av
debetsedlarna. Om do av lokala skattemyndigheterna nu använda Addo-X
maskinerna vore ställbara härför, borde de aktuella skatteanvisningarna å
debetsedeln vara placerade med den första terminens anvisning nederst och
den andra terminens omedelbart ovanför (sålunda cj bredvid varandra).

Bestämmelsen om frihet från skatteavdrag för ersättning till person, som
är försatt i konkurs, borde lämpligen begränsas att avse sådan ersättning
för levnadskostnadernas bestridande, som under viss tid utgår från egna

166

konkursboet. Avlöning på grund av anställning hos konkursboet eller hos
annan arbetsgivare vore därmed icke fritagen från skatteavdrag.

Den ifrågasatta förskjutningen av tidpunkten för verkställandet av fyllnadsinbetalningar
kan icke tillstyrkas. Härigenom skulle förmodligen alla
inbetalningar av detta slag komma att göras tre månader senare än för närvarande,
vilket skulle medföra icke blott avsevärda ränteförluster utan även
betydande merarbete vid tillgodoförandel av preliminär skatt i uppbördslängderna.
Att fastställa en senare tidpunkt endast för de skattskyldiga, som
erhållit förhöjning av deklarerad inkomst, torde ur kontrollsynpunkt vara
olämpligt. En förhöjning medförande hög kvarskatt och ränta därå kan ju
även ske genom beslut i prövningsnämnden före den 20 november taxeringsåret.
Nuvarande bestämmelser om ränteeftergift synas därför tillräckliga.
Möjligen kan ytterligare upplysningar om dessa föreskrifter lämnas genom
exempelvis foldern »Våra skatter». Uppsala den 30 januari 1959.

ARTUR HEDBERG

Isaac Rosenfeld

Länsstyrelsen i Hallands län

Revisorerna ha framhållit angelägenheten av eu snabbare försäljning av
gods, som utmätts för oguldna skatter. Det torde emellertid många gånger
vara till fördel för statsverket, att utmätningsmannen begagnar sig av den
legala möjligheten att, innan försäljning sker, bereda den skattskyldige rådrum
att uppbringa kontanta medel till betalning av skatteskulden. Särskilt
är detta fallet, då fråga är om en näringsidkare och det utmätta godset utgöres
av sådan egendom, t. ex. fastighet, fordon, maskiner eller arbetsredskap,
som är nödvändig för rörelsens fortsatta bedrivande. Det synes värdefullt,
att utmätningsförfarandet i sådana fall, utan att behöva leda till avyttring,
i likhet med konkurshot skall kunna användas såsom påtryckningsmedel
mot vissa kategorier försumliga skattebetalare.

Indrivningsarbetets effektivitet beror givetvis i hög grad på indrivningsmännens
intresse och fallenhet för uppgiften samt på hur stor del av deras
arbetstid, som kan disponeras för detta ändamål. Utvägen att avdela någon
eller några^ polismän för enbart eller huvudsakligen skatteindrivning har
med framgång prövats inom vissa distrikt här i länet men stöter ofta på organisatoriska
svårigheter med hänsyn till polisgöromålens växande omfattning.
Frågan om en fullständig uppdelning av polis- och indrivningsverksamhet
på olika befattningshavare synes böra övervägas i samband med pågående
undersökningar om arbetsfördelningen mellan länsstyrelser, lokala
skattemyndigheter och utmätningsmän på uppbördsväsendets område.

Länsstyrelsen anser sig icke kunna tillstyrka det ifrågasatta införandet
av eu gemensam resllängd för båda uppbördsterminerna beträffande kvarstående
skatt. Kostnadsbesparingen vid en sådan åtgärd kan icke antagas
uppväga fördelarna med ett tidigt igångsättande av indrivningsförfarandet,
i synnerhet som det stora flertalet av de skattskyldiga, som restföras för
andra uppbördsterminen, icke heller erlagt första uppbördsterminens utskylder.
Det av revisorerna påtalade förhållandet, att i restlängderna för
första uppbördsterminen i viss omfattning uppföras belopp om eu krona,
torde sammanhänga med följande. Är beloppet av kvarstående skatt ojämnt,
skall enligt uppbördsförordningens bestämmelser den udda kronan hänföras
till första uppbörden. Användes i sådant fall skatteanvisningen för andra

167

uppbörden för inbetalning under första uppbördsterminen, kommer eu rest
av eu krona att uppstå. Skatteanvisningarnas placering bredvid varandra
längst ned å debetsedeln för slutlig skatt är sådan, att en dylik förväxling
från de skattskyldigas sida lätt kan ske. Om anvisningarna däremot placeras
så, att skatteanvisningen för första uppbördsterminen sitter under skatteanvisningen
för andra uppbördsterminen och sulunda maste lösgöias från
debetsedeln först, torde därigenom berörda olägenhet i huvudsak kunna undanröjas.
En sådan ändrad utformning av debetsedelsblanketterna lär vara
avsedd att genomföras beträffande den slutliga skatten enligt 1960 års taxering.
Ett enklare och radikalare sätt att undvika ifrågavarande olägenhet
vore givetvis att genom ändring i 28 § uppbördsförordningen föreskriva, att
den kvarstående skatten alltid skulle avrundas nedåt till jämnt krontal.
Deita torde emellertid förutsätta en undersökning rörande det därav föranledda
skattebortfallets ekonomiska betydelse för statsverket.

Eu konkursgäldenär anses enligt numera föreliggande prejudikat skattskyldig
för hela sin inkomst under konkursen och sålunda även för den del
därav,'' som på grund av bestämmelserna i 27 § konkurslagen måste avstås
till konkursboet. Det förefaller då naturligt, att föreskrifterna om skatteavdrag,
såväl beträffande preliminär A-skatt som kvarstående skatt, i sistnämnda
fall i den mån skatten belöper på inkomstförvärv efter konkursens
början, böra avse jämväl sådan inkomst. Med hänsyn till nämnda praxis i
beskattningshänseende och nuvarande utformning av reglerna om förmånsrätt
för skatter i 17 kap. 12 § handelsbaiken synas därför tillräckliga skäl
icke föreligga för ett bibehållande av undantagsbestämmelsen i 10 § sista
stycket uppbördsförordningen, att preliminär A-skatt icke skall utgå å ersättning,
som utbetalas till person, vilken är i konkurs. Om detta stadgande
upphäves, bör möjligen i samband därmed ett tillägg göras i 27 § konkurslagen
till förtydligande av att avdrag från gäldenärens inkomst skall ske ej
blott för underhålls- och förlagskostnader utan jämväl för preliminär och
kvarstående skatt, i sistnämnda fall i den mån den avser inkomstförvärv
efter konkursens början.

Med hänsyn till den numera framflyttade tiden för avslutandet av taxeringsnämndernas
arbete och för utsändandet av underrättelser om avvikelse
från självdeklaration kan en utsträckning av tiden för fyllnadsinbetalning
av preliminär skatt möjligen ifrågasättas. En skattskyldig skulle
därigenom beredas möjlighet att för undvikande av räntepåföring för kvarstående
skatt erlägga ytterligare preliminär skatt, om en underrättelse om
höjning av den deklarerade inkomsten komme honom tillhanda efter utgången
av april månad. Det synes dock för närvarande stöta på oöverstigliga
svårigheter av arbetsteknisk art att förlänga den nu gällande tiden för sådan
fyllnadsinbetalning. I varje fall torde detta icke kunna ske utan risk
för att arbetet med debitering av slutlig skatt, som enligt nu gällande föreskrifter
är avsett att kunna påbörjas den 1 juli, icke medhinnes inom föreskriven
lid. Ett framskjutande av den i 27 § 3 mom. uppbördsförordningen
angivna tidpunkten, den 30 april, komme dessutom sannolikt att av de
skattskyldiga i stor omfattning utnyttjas för erhållande av längsta möjliga
skaltekrcdit. Länsstyrelsen anser sig därför icke kunna tillstyrka någon
utsträckning av tiden för fyllnadsinbetalning av preliminär skatt.

Såsom revisorerna framhållit föreligger i stället möjlighet att eller ansökan
till vederbörande länsstyrelse erhålla befrielse från ränta å kvarstående
skatt under vissa förutsättningar, bl. a. då avvikelse skett från den
skattskyldiges deklaration och denne icke skäligen bort kunna inse, att deklarationen
skulle komma att frångås. Då bestämmelserna om räntebefrielsc
möjligen icke äro kända i någon större utsträckning bland de skattskyldiga,

168

synes det lämpligt, att ett särskilt tryckt meddelande med upplysningar i
detta hänseende vid utsändandet av debetsedlar å slutlig skatt bifogas i sådana
fall, då ränta för kvarstående skatt påförts.

I handläggningen av detta ärende har landskamreraren Sven Svensson deltagit.
Halmstad den 29 januari 1959.

REIMER JOHANSSON

Curt Westhall

Länsstyrelsen i Skaraborgs län

Revisorerna ha framhållit, att det skulle vara till fromma för indrivningsväsendet,
om vissa exekutionsbiträden finge ägna sig enbart åt indrivningsverksamhet.
Uttalandet torde avse indrivningsverksamheten å landsbygden,
då exekutionsbiträdena i städerna i regel endast torde syssla med
mdrivningsarbete. I likhet med styrelsen för Föreningen Skaraborgs läns
landsfiskaler delar länsstyrelsen revisorernas uppfattning. En förutsättnin»
för en sådan specialisering av arbetet torde emellertid vara relativt stora polisdistrikt.
1

De exekutionsbiträden, som helt syssla med indrivningsverksamhet, böra
för att deras arbetstid i största möjliga utsträckning skall kunna utnyttjas
för egentligt indrivningsarbete ha hjälp med det ganska betungande slcrivoch
bokföringsarbetet. Med hänsyn till att statsbidrag icke utgår å lön till
skrivbiträden, torde polisdistrikten i allmänhet icke vara benägna att anställa
några skrivbiträden som hjälp åt exekutionsbiträdena. Önskvärt '' ore
därför om statsbidragsbestämmelserna ändrades på så sätt, att bidrag kunde
utgå å lön till skrivbiträden, som utföra arbete åt exekutionsbiträden.

För att indrivningsverksamheten skall bliva effektiv, torde det vara nödvändigt
att ägna särskild uppmärksamhet åt exekutionsbiträdenas avlöningsförhållanden.
Särskilda utbildningskurser för exekutionsbiträdena torde
även böra anordnas.

Revisorerna ha erinrat om att i restlängaerna för första uppbördsterminen
för kvarstående skatt ofta finnes upptaget ett restförl belopp om en
krona, beroende på att vederbörande skattskyldig eller arbetsgivare vid skatteinbetalningen
av förbiseende använt andra uppbördsterminens skatteanvisning.
Med anledning härav får länsstyrelsen meddela, att i restlängderna
i länet för första uppbördsterminen för kvarstående skatt enligt 1957 års
taxering uppförts ej mindre än 231 restförda belopp å en krona. Nämnda
förhållande medför ett icke oväsentligt arbete för postverkets skatteavdelning,
länsstyrelsen, utmätningsmännen och exekutionsbiträdena. Även om
berörda olägenheter icke få överdrivas, synes det länsstyrelsen önskvärt att
frågan närmare utredes.

I fråga om fyllnadsinbetalningar har i anslutning till revisorernas uttalande
från styrelsen för Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler ifrågasatts,
om icke tiden kunde utsträckas till den 31 juli. Då en sådan förlängning
av tidsfristen skulle innebära avsevärda olägenheter för det omfattande
arbetet med tillgodoräknande av den preliminära skatten, vilket arbete skall
vara slutfört före den 1 juli, anser länsstyrelsen en sådan ändring icke böra
llragakomma.

I övrigt får länsstyrelsen hänvisa till bifogade yttranden,1 som avgivits
av styrelsen för Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler samt stadsfogdarna
i Mariestad, Skövde, Lidköping och Falköping.

1 Ej avtryckta.

169

I handläggningen av detta ärende ha deltagit landshövdingen Fallenius
och landskamreraren Ihrfelt samt länsassessor Nilsson, föredragande. Mariestad
den 24 januari 1959.

B. FALLENIUS

Agne Ihrfelt Inge Nilsson

1955 års stadsutredning

Revisorernas hänvisning till 1955 års stadsutredning torde ha avseende
därå att av dem anförda synpunkter böra övervägas vid ett uppbyggande av
indrivningsverksamheten i rikets städer i statlig regi. Sålunda torde böra
beaktas frågan om antalet indrivningsmän och deras rekrytering samt arbetsfördelningen
ävensom andra frågor med syfte att effektivisera indrivningsarbetet.

Till en början må framhållas att stadsutredningen ännu befinner sig i en
första utredningsetapp, som har till syfte att utröna, vilka av städernas särskilda
rättigheter och förpliktelser, som kunna komma i fråga för en avveckling
eller jämkning.

Frågan om ett förstatligande av stadsfogdarnas verksamhet kan därvid
komma under övervägande. En klar åtskillnad föreligger mellan å ena sidan
de städer, som ha att själva bekosta utmätningsmannens — i regel stadsfogde
— verksamhet, samt å andra sidan övriga städer och landsbygden,
där landsfiskaler fungera som utmätningsmän.

Då det gäller exekutionsbiträdenas verksamhet är läget icke lika klart.
Såväl i stad som på landsbygden äro dessa biträden kommunalt avlönade,
låt vara att statsbidrag utgår till exekutionsbiträdesverksamheten å landsbygden
såsom varande polisverksamhet. Principiellt föreligger ur anställnings-
och avlöningssynpunkt icke någon skillnad mellan land och stad härutinnan.
Tvekan kan således råda, huruvida exekutionsbiträdesverksamheten
i städerna kan komma under stadsutredningens prövning. Härvid
synes samråd böra äga rum med den pågående polisutredningen.

Oavsett vilken utredning, som kan komina att behandla sagda spörsmål,
förutsätter stadsutredningen, att de av revisorerna berörda frågorna komma
att bliva föremål för närmare överväganden. Stockholm den 28 januari
1959.

WILHELM BJÖRCK

Sven Villner

§ 24 Vissa organisationsfrågor inom skatteväsendet

Statskontoret

Revisorerna ha uttalat sig för att man så långt som möjligt borde sammanföra
centralt handlagda arbetsuppgifter på beskattningsväsendets område
till ett och samma organ. Härvid har bl. a. ansetts, att det av 1955 års
taxeringssakkunniga framlagda förslaget om tillskapandet av ett centralt
organ genom sammanslagning av riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden
och kupongskattenäinnden borde upptagas till förnyad prövning.
I sammanhanget har emellertid erinrats, att sakkunniga tillkallats för att
verkställa utredning och framlägga förslag rörande eventuell omorganisation
inom folkbokförings- och uppbördsväsendet och därmed sammanhängande
frågor. Denna utredning borde vid fullgörandet av sitt uppdrag lämp -

170

ligen pröva de av revisorerna anförda synpunkterna beträffande önskvärdheten
av en närmare samordning av de centrala organen för den direkta
beskattningen. Statskontoret har icke något att invända häremot.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit statskommissarien
Lundh. Stockholm den 9 januari 1959.

ELOF JERDENIUS

Annci-Britta Hult M. Franzén

Föredragande

Riksräkenskapsverket. Se yttrandet över § 23, s. 152.

Statens organisationsnämnd

I denna del av sin berättelse ha revisorerna behandlat vissa centrala organ
inom skatteväsendet. Revisorerna förorda härvid, att ett tidigare av 1955
års taxeringssakkunniga framlagt förslag om sammanslagning av riksskattenämnden,
centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden till en
central myndighet på nytt prövas, och ifrågasätta därjämte om icke till
detta centrala organ jämväl böra överföras vissa av de nu på riksräkenskapsverket
ankommande uppgifterna inom uppbördsväsendet.

Nämnden har för sin del icke något att erinra mot att frågan om en ökad
organisatorisk samordning av centralt handlagda arbetsuppgifter inom skatteväsendet
prövas på nytt. Även andra lösningar än den av revisorerna förordade
och ifrågasatta torde härvid böra undersökas. Såsom revisorerna antytt
sammanhänger nämligen denna organisationsfråga nära med frågan
om eventuell omorganisation av folkbokförings- och uppbördsväsendet, vilken
aktualiserats genom ett av nämnden framlagt förslag om övergång till
ett automatiskt databehandlingssystem inom dessa verksamheter och som
för närvarande behandlas av särskilt tillkallade utredningsmän.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Elof sson, Löfqvist och Göran Petterson
samt såsom föredragande byrådirektören G. Bruno. Stockholm den 15 januari
1959.

C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

Riksskattenämnden

Revisorerna anse att 1955 års taxeringssakkunnigas förslag (SOU 1955:
51), att riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden
skulle sammanslås till ett centralt organ, ånyo bör prövas. Revisorerna
ifrågasätta även, huruvida icke å det centrala organet böra ankomma
vissa uppgifter, som för närvarande åligga riksräkenskapsverket.

Riksskattenämnden får först erinra om att förevarande fråga behandlades
av statsmakterna så sent som år 1956 och att, såvitt för riksskattenämnden
är känt, under den därefter förflutna tiden icke inträffat något som enligt
nämndens mening kan anses hava förändrat läget i nu ifrågavarande
hänseenden.

Enligt riksskattenämndens mening kan den av revisorerna förordade
omorganisationen icke väntas medföra någon nämnvärd besparing för statsverket.
Vad först angår ledamöterna i det nya centralorganet, synes revisorerna
själva förutsätta, att inom det nya organet skulle — med hänsyn

171

till ärendenas olika natur samt då företrädare för de olika intressena böra
knytas till organet — rymmas ledamöterna (eller huvudparten av dem)
från de tre nuvarande nämnderna ävensom företrädare för den i riksräkenskapsverket
förefintliga sakkunskapen. I denna del bli sålunda några egentliga
besparingar icke möjliga. Då vidare riksskattenämndens nuvarande
kansli är så arbetstyngd, att det icke utan personalförstärkning tål någon
nämnvärd ytterligare belastning, måste det nya centrala organet dels övertaga
riksskattenämndens nuvarande personal dels ock tillföras ytterligare
personal från övriga berörda myndigheter. Kupongskattekontorets säsongsmässigt
starkt växlande personalbehov synes över huvud icke kunna inpassas
i det förordade centrala organet. Kontorets nuvarande anknytning till
överståthållarämbetet med dess stora personalresurser får därför anses
lämpligast. Inrättandet av det förordade centrala organet skulle även medföra
att riksskattenämndens nuvarande lokaler, vilka redan äro i knappaste
laget, skulle bliva otillräckliga; förslaget torde sålunda förutsätta att nya
lokaler ställdes till förfogande.

Riksräkenskapsverkets av revisorerna berörda arbetsuppgifter finner riksskattenämnden
ligga helt vid sidan av de övriga organens verksamhetsområden.
Riksräkenskapsverkets arbetsuppgifter på förevarande område avse
frågor rörande bokföring och kontroll, formen för utbetalningar och liknande
spörsmål. Någon anledning att till annan myndighet överflytta denna
verksamhet, som i huvudsak avser kontroll av debiteringar och helt saknar
anknytningspunkter med den taxeringskontroll som riksskattenämnden utövar,
synes icke föreligga.

Enligt riksskattenämndens uppfattning kan en sammanslagning av riksskattenämnden
och övriga berörda organ icke väntas leda till att arbetsuppgifterna
fullgöras på ett bättre sätt än vad för närvarande sker hos de olika
organen. Snarare kan det — eftersom riksskattenämndens nuvarande arbetsuppgifter
komma att utgöra det nya organets huvudsakliga verksamhetsområde
— föreligga cn viss risk för att de på de övriga organen nu ankommande
uppgifterna efter en sammanslagning tillvinna sig mindre intresse
än vad för närvarande är fallet.

Enligt riksskattenämndens mening hava de arbetsuppgifter, som för närvarande
åvila de olika organen, icke sådant sakligt samband att det av dylik
orsak framstår som angeläget att sammanslå organen till ett centralt organ.
Riktigheten av denna uppfattning lärer bekräftas av det förhållandet att —
ehuru nämnden alltid låtit sig angeläget vara att vid utredning av frågor
söka erforderlig kontakt både med andra myndigheter och med enskilda
organisationer och sammanslutningar — det endast i begränsad omfattning
förelegat behov att kontakta de tre nu ifrågavarande organen. Det samarbete,
som ägt rum, har i huvudsak avsett centrala uppbördsnämnden och
skett mellan nämndernas kanslier oftast per telefon. Det erforderliga samarbetet
har kunnat genomföras utan svårigheter eller omgång.

Revisorerna anföra, att det för allmänheten måste vara till gagn att i beskattningsfrågor
ha att vända sig till så få myndigheter som möjligt. Bakom
delta uttalande torde ligga en förmodan, att de skattskyldiga med nuvarande
ordning skulle ha svårt att särskilja de olika organen och förty adressera
sina förfrågningar och skrivelser till fel organ. Riksskattenämnden bär
emellertid under sin verksamhet icke förmärkl något, som skulle kunna
tyda på att dylika svårigheter skulle föreligga.

Sammanfattningsvis får riksskattenämnden uttala, att den nuvarande organisationen
enligt nämndens uppfattning fungerat på avsett sält. Några
praktiska olägenheter i anledning av den valda organisationsformen torde
icke hava förmärkts vare sig såvitt angår allmänheten eller i fråga om taxe -

172

ringsmyndigheternas arbete. Riksskattenämnden har svårt att föreställa sig
att en omorganisation i enlighet med revisorernas förslag skulle medföra
att allmänhetens och taxeringsmyndigheternas anspråk på snabh och god
service skulle bliva bättre tillgodosedda än enligt nuvarande ordning.

På grund av vad sålunda anförts är riksskattenämnden av den uppfattningen,
att anledning icke föreligger att nu upptaga berörda organisationsfråga
till omprövning. I vart fall bör så icke ske förrän de för närvarande
aktuella frågorna rörande uppbördsförfarandet jämte vissa därmed sammanhängande
organisationsfrågor prövats av uppbördsorganisationskommittén.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad Dahlgren,
ordförande, samt ledamöterna Björklund, Jansson, Elfving, Ager, Sandström
och Sivert. Stockholm den 30 januari 1959.

ROLF DAHLGREN

Lars Lindberg

Centrala uppbördsnämnden. Se yttrandet över § 23, s. 153.

Kupongskattenämnden

Kupongskattenämnden vill erinra, att nämnden tidigare haft att taga
ställning till ett förslag att med en ifrågasatt riksskattestyrelse förena kupongskattekontoret
och kupongskattenämnden. 1955 års taxeringssakkunniga
hade nämligen upptagit förslag härom i avgivet betänkande med förslag
till ändrad taxeringsorganisation. I sitt den 6 februari 1956 avgivna, här
i avskrift bifogade1 utlåtande över betänkandet avstyrkte nämnden förenämnda
förslag med utförlig motivering, vartill nämnden tillåter sig nu
hänvisa.

Nämnden, som saknar anledning ingå på den av statsrevisorerna ånyo
väckta frågan om inrättandet av en central myndighet för främst vissa uppgifter
på den direkta beskattningens område, anser att de tidigare anförda
skälen mot ett införlivande av kupongskattekontoret och kupongskattenämnden
i en sådan myndighet alltjämt äga giltighet. Den tänkta åtgärden
lärer icke medföra något bättre arbetsresultat och ej heller torde någon besparing
för det allmänna uppkomna; tvärtom ligger det närmast till hands
att antaga att en fördyring uppkommer, enär den nu utnyttjade möjligheten
att vid toppbelastning å kupongskattekontoret anlita arbetskraft från överståthållarämbetets
skatteavdelning avklippes. Några olägenheter för allmänheten
av den gällande ordningen torde icke heller kunna påvisas. En viktig
faktor, som i detta sammanhang bör observeras, utgör de ofta svårlösta lokalfrågorna.
Härtill kommer slutligen att hela problemkomplexet med inrättande
av en riksskattestyrelse och därmed sammanhängande frågor så
nyligen varit föremål för statsmakternas prövning.

Med hänvisning till vad sålunda anförts vidhåller kupongskattenämnden
sitt tidigare avstyrkande av tanken att med en eventuell riksskattestyrelse
förena kupongskattekontoret och kupongskattenämnden.

En inom kupongskattekontoret upprättad promemoria angående kontorets
arbetsuppgifter in. an. bifogas1 jämväl.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknad ordförande,
deltagit ledamöterna f. d. bankdirektören Geijer och skattesekreteraren Bergström.
Stockholm den 29 januari 1959.

ARNE F. BjEKKEVOLD

1 Ej avtryckt.

173

Sjömansskattenämnden

Riksdagens revisorer lia i § 24 av sill den 15 december 1958 dagtecknade
berättelse erinrat om 1955 års taxeringssakkunnigas förslag att inrätta en
särskild riksskattestyrelse och förordat, att detta förslag ånyo upptages till
prövning. Revisorerna ha därvid också framfört tanken, att i ett sådant verk
skulle inordnas hland annat även den nyinrättade sjömansskattenämnden
och sjömansskattekontoret, som förlagts till Göteborg. Häröver har sjömansskattenämnden
anbefallts inkomma med yttrande.

Sjömansskattenämnden vill med anledning härav till en början erinra om
att enligt den tidigare intill år 1959 gällande lagen om särskild sjömansskatt
uppbörd av sjömansskatt handhafts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län. Sjömansskatteutredningens förslag att förlägga verksamheten till Göteborg
var helt naturlig med hänsyn till Göteborgs stora betydelse som sjöfartsstad.
Tanken har uppenbarligen varit, att verksamheten borde vara förlagd
till en plats, där de skattskyldiga i största möjliga utsträckning kunde
få personlig kontakt med sjömansskattekontoret, något som också visat sig
vara i hög grad välbetänkt. Under de gångna fem åren har kontoret besökts
av ett mycket stort antal sjömän, som önskat få sina skatteförhållanden prövade
i ena eller andra avseendet. Det kan i detta sammanhang också erinras
om att det såväl för vederbörande sjöman som för länsstyrelsen varit av
största värde, att en eventuell skatterestitution härigenom omgående kunnat
verkställas. Länsstyrelsen har sålunda besparats arbetet med att sända
restitutionsbeloppet till främmande land, ofta under ofullständig eller felaktig
adress.

Även det nyinrättade sjömansskattekontoret har förlagts till Göteborg, uppenbarligen
av liknande skäl som det förra. Sjömansskattenämnden vill
erinra om att de största sjöfarts- och sjöfolksorganisationerna ha sina huvudexpeditioner
förlagda till Göteborg. Av samtliga i början av år 1958 vid
svenska sjömanshus inskrivna sjömän voro 9 319 inskrivna vid Göteborgs
sjömanshus. Som jämförelse kan nämnas att vid sjömanshusen i Stockholm
och Malmö samtidigt funnos inskrivna 7 671 respektive 2 631 sjömän.

Enligt sjömansskattenämndens mening bör därför sjömansskattekontoret
alltjämt vara förlagt till Göteborg. Det bör icke utan mycket tungt vägande
skäl flyttas därifrån. Sjömansskattekontoret förbereder sjömansskattenämndens
ärenden och dess föreståndare är föredragande i nämnden. Det säger
sig självt, att nämnden bör vara förlagd till samma plats som kontoret. Enligt
nämndens mening äro båda med sin verksamhet naturligt hemmahörande
i Göteborg. Då en eventuell riksskattestyrelse torde bliva förlagd till
Stockholm, innebär detta skäl nog för att icke inordna sjömanskattenämnden
och sjömansskattekontoret i en riksskattestyrelse.

Om sålunda lokaliseringsskäl i viss mån tala emot förslaget, så talar dock
arten av nämndens och kontorets verksamhet i ännu högre grad emot det.
Nämnden vill här erinra om att sjömansskattekontorets uppgifter i många
avseenden kunna jämställas med vad som tillkommer lokal skattemyndighet
i stad. Råda ha med postverkets hjälp hand om ska t teuppbörden. Den lokala
skattemyndighetens debiteringsarbete kan jämföras med sjömansskattekonlorets
granskning av skalteredovisningarna. Den lokala skattemyndigheten
har visserligen vissa uppgifter alt besluta om preliminärskatten men icke om
den definitiva taxeringen, där ju beslutanderätten ligger hos beskallningsnämnder
och skattedomstolar.'' På samma sätt har sjömansskattekontoret
icke någon mot den vanliga taxeringen svarande befogenhet. Denna tillkommer
hd t sjömansskattenämnden, som i detta avseende sålunda närmast är
alt jämföra med en beskallningsnämnd. Dessa nämndens uppgifter motsva -

174

ra den största delen av dess verksamhet. Även om verksamheten i andra avseenden
kan sägas motsvara ett centralt verks, äro därför de huvudsakliga
arbetsuppgifterna sådana, att det måste betecknas som olämpligt att inordna
sjömansskattenämnden i ett centralt verk.

Sjömansskattenämnden vill erinra om att dess verksamhet berör ett avgränsat
område och att nämndens verksamhet därför blir mycket speciellt
inriktad. Det kan väl sålunda ifrågasättas, om icke en riksskattestyrelse bör
begränsas till att vara översyn smyndighet för beskattningen i allmänhet och
icke vidgas till att taga befattning med en så sidoordnad skatt som sjömansskatten.
Nämnden vill här också erinra om att hänsynen till det alldeles
speciella skatteområde, det här är fråga om, beaktats genom föreskriften,
att åtminstone två av nämndens ledamöter skola vara experter på sjöfartsförhållanden.
Att låta sjöfartsexpertisen erhålla en mindre representation
vore olyckligt. I en riksskattestyrelse, som skulle ha hand även om sjömansskatten,
torde därför böra ingå minst två sjöfartsexperter eller eventuellt en
hel s j öman sskatteavdelning. Det måste ifrågasättas, om under sådana förhållanden
den föreslagna reformen kan innebära någon rationalisering av
verksamheten.

Sjömansskattenämnden, som ännu icke fungerat mer än ett halvt år, har
därunder icke vunnit erfarenhet om verksamheten, som ger anledning tillstyrka
den av riksdagens revisorer ifrågasatta reformen i vad avser denna
nämnd.

I sjömansskattenämndens behandling av detta ärende hava deltagit, utom
undertecknad ordförande, herrar Lidberg, Forssblad, Uhlin och Tholin, varjämte
herr Lindencrona såsom suppleant för den sist nämnde varit närvarande.
Göteborg den 29 januari 1959.

BIRGER GILLNER

Överståthållarämbetet. Se yttrandet över § 23, s. 156.

Länsstyrelsen i Stockholms län

Frågan om inrättandet av ett centralt organ inom skatteväsendet behandlades
av såväl 1950 års skattelagssakkunniga som 1955 års taxeringssakkunniga.
Beträffande skattelagssakkunnigas förslag om inrättandet av en
taxeringsstvrelse anförde länsstyrelsen i utlåtande den 6 december 1954.

»Beträffande frågan om inrättande av ett centralt taxeringsorgan, en taxeringsstyrelse,
får länsstyrelsen till en början erinra om att länsstyrelsen
ovan ifrågasatt möjligheten och lämpligheten av en central taxeringsrådgivning.
Denna verksamhet bör enligt länsstyrelsens uppfattning ankomma å
lokala skattemyndigheter. För rådgivning erfordras således icke att ett nytt
centralt ämbetsverk inrättas. För åtgärder i syfte att förbättra taxeringskontrollen
och effektivisera taxeringsväsendet har riksskattenämnden nyligen
inrättats. Den omständigheten att riksskattenämnden hittills på grund av
andra göromål icke kunnat ägna så stor uppmärksamhet åt dessa frågor som
från början avsetts, synes icke i och för sig utgöra något skäl för tillskapande
av ett nytt organ för dessa ärenden. Närmast till hands ligger väl att ställa
erforderliga arbetskrafter till riksskattenämndens förfogande för de ifrågavarande
göromålen, eventuellt också att ändra nämndens instruktion därhän
att nämnden tillerkännes ökade befogenheter gentemot de lokala myndigheterna
beträffande kontrollverksamheten. Först om det skulle visa sig att denna

175

väg, som ur kostnadssynpunkt måste ställa sig gynnsammare, icke skulle
kunna medföra önskat resultat, torde frågan om andra åtgärder för att nå
det åsyftade ändamålet böra upptagas till prövning.

Med denna ståndpunkt avstyrker länsstyrelsen förslaget om inrättande av
eu taxeringsstyrelse.»

Den uppfattning, som härvid kom till uttryck, grundade sig väsentligen
å länsstyrelsens uppfattning att lekmäns medverkan i taxeringsarbetet var
av största betydelse och att man såvitt möjligt borde undvika att byråkratisera
taxeringsarbetet. Härom anförde länsstyrelsen i samma utlåtande—under
det avsnitt som avsåg taxeringsarbetet i första instans — bl. a. följande.

»Ur skilda synpunkter är lekmäns aktiva medverkan i taxeringsarbetet
önskvärd, ja rent av omistlig. För närvarande betyder skatten mer i medborgarens
budget än tidigare. Det är då synnerligen viktigt att de skattskyldigas
egna förtroendemän får dela ansvaret för taxeringsbesluten. Det gäller
här enligt länsstyrelsens mening en förtroendefråga. Om lekmännens medverkan
blir alltmer formell och taxeringsväsendet i motsvarande grad föres
över på en taxeringsbyråkrati, ligger nära till hands att befara att en utbredd
opinion reser krav på kontroll över taxeringstjänstemännen i någon form.
I längden skulle nog dessa krav icke kunna avvisas. De kan icke anses oberättigade.
Nu är det sant, att utvecklingen på många håll faktiskt lett till
ett minskat lekmannainflytande. Denna utveckling är emellertid ur flera
synpunkter icke önskvärd och bör i varje fall icke forceras.»

‘ i utlåtande den 9 februari 1956 återkom länsstyrelsen med samma synpunkter.
Länsstyrelsen avstyrkte med samma motivering som förut taxeringssakkunnigas
förslag om inrättandet av en riksskattestyrelse.

Vid 1956 års riksdag beslöts en utbyggnad av riksskattenämnden, men ett
centralt organ, en taxeringsstyrelse, ville man icke inrätta.

Frågan om inrättandet av ett centralt organ inom skatteväsendet har sålunda
inom de sistförflutna fem åren vid två tillfällen varit under statsmakternas
prövning. Det synes rimligt att den år 1956 beslutade organisationen
— ännu på långt när icke färdigutbyggd — verkligen får prövas innan åtgärder
för omorganisation anses aktuella. Den tidigare förda diskussionen
synes icke ha tillförts några nya argument. Länsstyrelsen finner därför icke
anledning frånträda sin ovan redovisade ståndpunkt i frågan. Fastmer vill
länsstyrelsen ytterligare understryka att de ifrågasatta åtgärderna kan väntas
medföra väsentligt ökade kostnader utan motsvarande fördelar i jämförelse
med vad som nu gäller.

Tanken att sammanslå centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden
med riksskattenämnden avvisades år 1956. Skäl för annat ståndpunktstagande
föreligger icke nu.

Under åberopande av vad ovan anförts får länsstyrelsen anföra, att anledning
att ånyo pröva frågan om inrättande av eu riksskattestyrelse icke synes
föreligga.

I handläggningen av detta ärende har jämväl tf. landssekreteraren Falk
deltagit. Stockholm den 14 januari 1959.

,S. Siindelius

ALARIK WIGERT

Länsstyrelsen i Jönköpings län

Såsom framgår av det remitterade avsnittet av revisorernas berättelse har
den förevarande frågan varit föremål för statsmakternas bedömande så sent
som år 1956. Därvid ansåg finansministern flera skäl tala för att göra riks -

176

skattenämndens ordförande heltidsanställd och i samband därmed överföra
centrala uppbördsnämndens, kupongskattekontorets och kupongskattenämndens
uppgifter till riksskattenämnden. Finansministerns samtidigt
gjorda uttalande att en sådan lösning på längre sikt sannolikt blir ofrånkomlig
vill länsstyrelsen instämma i.

Anledningen till att finansministern år 1956 icke föreslog en omedelbar
lösning av frågan var, att han ansåg erfarenhet av riksskattenämndens utbyggnad
böra avvaktas. Vad det gäller att avgöra synes alltså i första hand
vara, om tiden nu är inne för reformens genomförande.

Det är härvid att märka, att efter frågans behandling 1956 i samband med
nya taxeringsförordningens genomförande knappast inträffat något, som
gör det mera angeläget nu än då att ändra på riksskattenämndens organisation.
Det synes därför länsstyrelsen närmast som om de skäl, vilka 1956
föranledde att frågan uppsköts, fortfarande talar för att så bör ske ytterligare
någon tid.

Länsstyrelsen vill härvid framhålla, att den mest genomgripande av de
åtgärder som ifrågasatts, nämligen centrala uppbördsnämndens inarbetande
i riksskattenämnden, knappast kan sägas innebära någon större vinst ur
rationaliseringssynpunkt. Utmärkande för vårt beskattningssystem är att
taxering och uppbörd äro från varandra strängt åtskilda förfaranden, vilka
regleras av olika författningar, ombesörjes av olika myndigheter och i övrigt
har ganska litet samröre med varandra. Centrala'' uppbördsnämndens
uppgifter, som i huvudsak hänför sig till den preliminära skattens handhavande
— vilket som bekant lagts på uppbördsmyndigheterna — ligger
därför i stor utsträckning vid sidan av riksskattenämndens egentliga verksamhetsområde.
Visserligen är frågan om beräkning av preliminärskatt
ibland beroende av hur den slutliga taxeringen skall bedömas, och i sådana
tall är det naturligtvis till fördel, att bedömningen sker av samma myndighet.
För andra fall förhåller det sig emellertid närmast så att ett specialorgan
som centrala uppbördsnäm.nden får anses bättre skickat än riksskattenämnden
att handlägga dem med gott resultat. Att riksskattenämnden redan
fått sig anförtrott uppgiften att utarbeta källskattetabeller torde inte
böra tillmätas någon betydelse, eftersom detta i huvudsak är ett rent rutinarbete.

I handläggningen av detta ärende har deltagit landshövdingen Nordenstam,
landskamreraren Sterner, föredragande, samt taxeringsintendenten
Psilander. Jönköping den 30 januari 1959.

ALLAN NORDENSTAM

Harry Sterner

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

De olika nämnder, som revisorerna vidröra, arbeta med uppgifter, som
inbördes äro i huvudsak artskilda. De fall, då samråd behöver äga rum mellan
nämnderna, torde vara få. Någon besparing torde knappast kunna väntas
uppstå genom att nämnderna sammanföras i en gemensam förvaltning.
Däremot kan det befaras, att arbetet efter en sådan åtgärd kommer att bedrivas
i stelare former än nu. Själva omställningsproceduren måste dessutom
medföra kostnader, tidsspillan och besvär. I vad mån ett nytt uppbördsförfarande
nödvändiggör att ett nytt centralt organ tillskapas är en
fråga, till vilken ställning icke kan tagas, förrän ett utarbetat förslag föreligger
från vederbörande kommitté rörande de hithörande tekniska proble -

177

mens lösande. Måhända skall det då visa sig, att svårigheterna kring del
nya systemet väsentligen hänföra sig till själva igångsättningen och att
den centrala bearbetningen av materialet för taxering och uppbörd, sedan
några års erfarenheter vunnits, skall kunna skötas rätt rutinmässigt. Är så
fallet, torde uppbördsreformen som sådan knappast motivera att ett nytt
centralt ämbetsverk inrättas eller utgöra skäl för att redan bestående insitutioner
sammanföras på sätt, som revisorerna tänkt sig. Serviceorganet
bör kunna knytas till någon redan bestående förvaltning, exempelvis riksskattenämnden.

Vad särskilt angår sjömansskattenämnden anser länsstyrelsen, att sjöfolket
och sjöfarten äro bäst betjänta av att denna nämnd även i fortsättningen
får verka i Göteborg.

Länsstyrelsen kan icke finna, att revisorerna förebragt övertygande skäl
för att hithörande frågor, som nyligen varit föremål för riksdagens bedömning,
i nu förevarande sammanhang på nytt skola upptagas till en förnyad
prövning.

I detta ärendes behandling har deltagit, förutom undertecknade, även
landskamreraren i länet. Göteborg den 28 januari 1959.

PER NYSTRÖM

Folke Elfving

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

Riksdagens revisorer ha som sin uppfattning uttalat, att ett redan tidigare
av 1955 års taxeringssakkunniga framlagt förslag om inrättande av
ett centralt organ, en riksskattestyrelse, för rådgivning och vägledning beträffande
taxeringsförordningen in. in. borde på nytt prövas. Revisorerna
ha därvid framhållit att det kunde ifrågasättas, huruvida det centrala organet
icke endast borde övertaga riksskattenämndens, centrala uppbördsnämndens
och kupongskattenämndens arbetsuppgifter utan även utfärda de
anvisningar in. in. som röra uppbördsförfarandet och som det nu enligt
föreskrifter i särskilda författningar åligger riksräkenskapsverket att lämna.
I fråga om sjömansskattenämnden och sjömansskattekontoret, som
även nämnts i sammanhanget, ställa sig revisorerna avvaktande.

Nuvarande specialorgan för olika grupper av hithörande arbetsuppgifter
la väl närmast betraktas såsom tillkomna vart och ett på sitt område i
direkt anknytning till de senaste årtiondenas omfattande utvidgningar och
ändringar inom taxeringsväsendet och uppbördsväsendet. Denna anordning
har kanske varit den närmast till hands liggande under det första skedet
efter dessa omdaningar.

Länsstyrelsen vill vitsorda, att samarbetet mellan dessa organ och länsstyrelsen
varit smidigt och väl ägnat att lösa uppkommande problem, trots
att fråga varit om särskilda centrala organ. Länsstyrelsen vill särskilt
framhålla att länsstyrelsen fått den uppfattningen, att sammansättningen
av centrala uppbördsnämnden borgat för ett friktionsfritt lösande av på
förevarande område förefintliga intressemotsättningar mellan arbetsgivare
och arbetstagare.

Länsstyrelsen saknar helt anledning till antagande alt förhållandet
skulle vara annorlunda beträffande riksskattenämnden. I fråga om denna
nämnd torde dock måhända förhållandet vara det att nämndens uppgifter
knappast ännu kunna anses ha vunnit sin slutliga utformning utan
stå alltjämt under utveckling. Sålunda har kontrollbyrån inom nämnden
12 Hav. berättelse alu/. statsverket är 1958. II

178

nyligen tillskapats och man har kanske ännu icke vunnit tillräcklig erfarenhet
av denna gren av verksamheten.

De olika arbetsuppgifter om vilka här är fråga ha dock det gemensamt
att de alla äga beröring med den direkta beskattningen. Även om sålunda
utvecklingen i vissa avseenden måste anses vara i ett inledande skede kan
det dock föreligga anledning att till närmare övervägande upptaga den av
riksdagens revisorer berörda frågan. Det förefaller därvid naturligt och rationellt
att om särskilda skäl icke befinnas föreligga för bibehållande av
en uppdelning på olika organ, dessas uppgifter på förevarande områden
sammanföras till ett.

En väsentlig förutsättning för dylik centralisering bör naturligtvis vara,
att genom denna kan åstadkommas en rationalisering ej endast på det sätt
att den för ifrågavarande ändamål erforderliga sakkunskapen samlas på
ett håll — varigenom ej sällan bör kunna åstadkommas enklare handläggning
än om skilda organ behöva anlitas för behandling av olika sidor av
samma fråga — utan även därigenom att genom koncentrationen arbetsuppgifterna
kunna utföras på förhållandevis mindre personal- och kostnadskrävande
sätt än vid uppdelning på skilda organ.

Länsstyrelsen kan i princip ansluta sig till den av riksdagens revisorer
uttalade uppfattningen att en utredning av förevarande spörsmål är befogad.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit landskamreraren Olof I -raelsson, tf. taxeringsintendenten Bengt Bohman och, såsom föredragande,
länsassessorn M. Egerborg. Falun den 29 januari 1959.

OLOF ISRAELSSON

M. Egerborg

Uppbördsorganisationskommittén

Revisorerna har ansett sig böra aktualisera den vid olika tillfällen diskuterade
frågan om ett eventuellt sammanförande av riksskattenämnden, centrala
uppbördsnämnden och kupongskattenämnden till en riksskattestvrelse.
Emellertid finns enligt revisorernas mening anledning ifrågasätta,
om inte till det nya centralorganet bör överföras även vissa av de arbetsuppgifter
rörande uppbördsförfarandet, som nu omhänderhaves av riksräkenskapsverket.
Vidare anser revisorerna skäl kunna anföras för att inordna
sjömansskattenämnden och sjömansskattekontoret i det centrala organet;
ytterligare erfarenheter anses dock böra avvaktas innan denna fråga
slutligt löses.

Revisorerna uttalar avslutningsvis, att uppbördsorganisationskommittén
vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag torde böra pröva de av revisorerna
berörda organisatoriska frågorna i ljuset av vad revisorerna anfört
rörande önskvärdheten av en närmare samordning av de centrala organen
för den direkta beskattningen.

Såsom framgår av revisorernas redogörelse har kommittén att taga under
övervägande vissa av statens organisationsnämnd framlagda förslag
rörande folkbokförings- och uppbördsväsendet. Enligt förslagen skall inom
dessa verksamhetsområden genomföras en rationalisering genom ökad användning
av maskinella hjälpmedel. En rationalisering av den omfattning
som nämnden föreslagit kan leda till att beslutanderätten i vissa frågor
centraliseras från lokala till regionala myndigheter samt att utförandet av
åtskilligt rutinarbete blir koncentrerat till ett för riket gemensamt organ

179

(en datacentral). En följd av de föreslagna omläggningarna av förfarandet
inom folkbokförings- och uppbördsväsendet skulle bli alt arbetsuppgifter,
som enligt nuvarande system åvilar vissa centrala myndigheter, skulle bortfalla
eller överföras till annan myndighet.

Av de vid organisationsnämndens skrivelse den 23 juni 1958 fogade promemoriorna
framgår bl. a.: EU centralt administrativt organ, gemensamt
för folkbokföringsväsendet och uppbördsväsendet (centralorganet för folkbokföring
och uppbörd) avses skola inrättas. Centralorganet skall utöva
de funktioner inom folkbokföringsväsendet, som för närvarande ankommer
på riksbyrån för folkbokföringen. Organet avses skola övertaga vissa
av de arbetsuppgifter, som generalpoststyrelsens skattekontor för närvarande
utövar inom uppbördsväsendet. Det bör ankomma på centralorganet
att fastställa formulär till olika inom folkbokförings- och uppbördsväsendet
använda blanketter, vilken uppgift för närvarande är utspridd på ett
flertal olika myndigheter såsom riksbyrån, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden
och statskontoret. Centralorganets övriga funktioner inom uppbördsväsendet
torde i mycket bli beroende av dess förläggning. Enär arbetsuppgifterna
till övervägande del avser uppbördsverksamheten, bör
övervägas huruvida det inte bör ankomma på riksskattenämnden att omhänderhava
desamma. Riksskattenämnden har redan nu, framhålles det,
vissa centrala funktioner inom upppbördsväsendet, såsom att fastställa för
uppbördsförfarandet erforderliga tabeller samt formulär till vissa blanketter
och längder. En sådan lösning anses lämplig även med hänsyn till den
nära anknytning uppbördsväsendet har till taxeringsväsendet, inom vilket
riksskattenämndens nuvarande uppgifter huvudsakligen ligger. Del bör
också övervägas huruvida inte de funktioner, som nu ankommer på centrala
uppbördsnämnden, bör knytas till centralorganet.

Såsom framgår av direktiven för kommitténs arbete skall kommittén
verkställa utredning och framlägga förslag rörande eventuell omorganisation
inom folkbokförings- och uppbördsväsendet och därmed sammanhängande
frågor. Sådana grundläggande frågor, som kan äga betydelse för
det fortsatta arbetets bedrivande, bör lösas i första hand och föranleda
förslag från kommitténs sida. I enlighet härmed avser kommittén att i första
hand taga ställning i princip till frågan huruvida eu omorganisation
kan och bör ske i huvudsaklig överensstämmelse med det av organisationsnämnden
framlagda förslaget till lösning av det tekniska systemet.

Under förutsättning att kommittén finner sig böra förorda de föreslagna
tekniska lösningarna har kommittén att även taga under övervägande frågan
huruvida ett centralt tillsynsorgan för folkbokföring och uppbörd ävensom
för taxering, såvitt avser längdföring och därmed sammanhängande frågor,
bör upprättas samt om ett sådant organs arbetsuppgifter och förläggning.
Kommittén, som nyligen börjat sin verksamhet, är inte nu beredd att uttala
sig om dessa frågor, sålunda inte heller om ett centralt tillsynsorgan
bör inrättas som en självständig institution eller inordnas i något redan
befintligt organ. Enligt kommitténs mening kan det emellertid inte anses
ligga inom ramen för utredningsdirektiven alt taga upp till prövning de
av riksdagens revisorer berörda problemen i vidare mån än de är direkt
avhängiga av kommitténs ställningstaganden i frågan rörande den för
nämnda ändamål erforderliga centrala tillsynsverksamheten.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom kommitténs ledamöter,
experterna landskamreraren Dryselius, förste revisorn Edsfeldt och
byråchefen Thorsson. Stockholm den 21 januari 1959.

KJELL EDSTRÖM

Slen von O Iler

180

§ 25 Tullrestitutionsförfarandet för statliga myndigheter m. m.
Försvarets civilförvaltning

Ämbetsverket delar revisorernas uppfattning, att bestämmelserna om tullrestitutionsförfarandet
— i allt fall i vad de avse statliga myndigheter —
böra ersättas av nya sådana, vilka på ett enkelt och smidigt sätt tillgodose
icke blott tullverkets utan även den restitutionssökandes intressen. Det av
revisorerna föreslagna systemet med eu skriftlig försäkran av vederbörande
myndighet vid införtullningen, att den importerade matenielen uteslutande
kommer att användas för sådant ändamål, att tull ej slutligt skall utgå,
framstår därför såsom den närmast till hands liggande lösningen. Att tull ej
skulle behöva uttagas, om dylik försäkran avlämnas, finner ämbetsverket
naturligt. En minskning i det administrativa arbetet såväl för den importerande
myndigheten som för tullverket torde utgöra det främsta resultatet.

Den sammanlagda summan av erlagd tull, för vilken restitution avses sedermera
skola begäras, uppgår till betydande belopp. Sålunda utgjorde balansen
i den för marinens behov härför upplagda diversemedelstiteln vid utgången
av budgetåret 1957/58 över 10 miljoner kronor. Vid Karlskrona örlogsvarv
redovisades t. ex. å denna titel belopp ända från 1947, för vilka restitution
ännu ej erhållits. Vad anledningen härtill kan vara undandrager
sig emellertid civilförvaltningens bedömande.

Genom utfärdandet av en ny tulltaxa, som efter beslut av 1958 års B-riksdag
trätt i kraft 1 januari 1959, synes i vissa fall någon lättnad i fråga om
erläggande av tull hava inträtt, i det att mycket av den materiel, vilken importeras
av de till marinen hörande varven, numera kan fritt införas. I fråga
om en hel del materiel kvarstår emellertid skyldigheten att erlägga tull,
varav följer, att anspråk på framtida tullrestitution måste framställas. Genom
att den nya tulltaxan i allmänhet tillämpar ett värdetullsystem torde
— såsom även revisorerna framhållit — en ytterligare komplicering i fråga
om redovisningen för erhållandet av tullrestitution bli märkbar. Civilförvaltningen
tillstyrker därför revisorernas förslag, att man bör söka åstadkomma
ett enklare system i fråga om hela restitutionsförfarandet.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och Burnander,
den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Brunskog. Stockholm
den 20 januari 1959.

RAGNAR LUNDBERG

Arthur Burnander I. Malmgren

Marinförvaltningen

Då riksdagens revisorer i sin ovannämnda berättelse konstatera att det
nuvarande tullrestitutionsförfarandet är mycket omständligt och orsak till
en stor mängd administrativt arbete, ha revisorerna kommit att beröra ett
spörsmål, som länge varit föremål för marinförvaltningens speciella uppmärksamhet.
Ämbetsverket har nämligen sedan lång tid tillbaka funnit det
vara påkallat att ersätta den nuvarande otidsenliga och komplicerade ordningen
för handläggningen av hithörande ärenden med en smidigare och
mera ändamålsenlig sådan. På grund härav och i syfte att sålunda ernå ett
enklare förfarande vid tullbehandlingen av till varvsinduistrirestitution berättigade
materialier m. in., ingav marinförvaltningen redan den 23 juni
1955 en underdånig skrivelse, vari ämbetsverket hemställde, att Kungl. Maj :t

181

skulle medgiva antingen att intyg från marinförvaltningen om att viss materiel
är avsedd att inmonteras i marinen tillhöriga fartyg, skulle medföra befrielse
från erläggandet av tull för samma materiel eller — för det fall Kungl.
Maj:t icke kunde godtaga en sådan ordning för handläggningen av dessa
ärenden — att tullavgifter, som betalas enligt gällande föreskrifter, skulle belasta
en viss anslagstitel, vilken, efter anmälan från marinförvaltningen till
Kungl. Maj:t rörande mängden av sålunda förtullad materiel, som vore avsedd
att inmonteras i marinens fartyg, skulle tillföras motsvarande medel.
Denna marinförvaltningens framställning fann Kungl. Maj :t emellertid jämlikt
nådigt beslut den 8 mars 1957 icke föranleda någon Kungl. Maj :ts vidare
åtgärd.

I sitt i september 1956 avgivna betänkande med synpunkter och förslag
med anledning av översyn av försvarsförvaltningarnas organisation m. in.
anförde 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga hl. a. att med den dåvarande
— och sålunda alltjämt bestående — ordningen för handläggningen
av tullrestitutionsärenden en förstärkning av personaluppsättningen på marinförvaltningens
inköpsavdelning skulle erfordras utöver den som i övrigt
föreslogs, men att enligt de sakkunnigas mening föreliggande arbetskraftsbehov
på nämnda avdelning kunde tillgodoses genom anlitande av extra personal
i avbidan på att beslut fattades om ändrade bestämmelser om varvsindustrirestituiion.
Under åberopande härav hemställde marinförvaltningen
i underdånig skrivelse den 3 dec. 1956, att Kungl. Maj :t skulle medgiva inrättandet
av en extra tjänst för de med här ifrågavarande ärenden förenade
arbetsuppgifterna. I anledning härav medgav Kungl. Maj :t jämlikt nådigt
beslut den 10 jan. 1957 inrättandet av en sådan tjänst intill den 1 juli 1957,
varjämte Kungl. Maj:t sedermera jämlikt nådiga besluten den 31 maj 1957
och den 9 maj 1958 utsträckte det lämnade medgivandet, så att det f. n.
gäller intill den 1 juli 1959.

Förutom innehavaren av nu nämnda tjänst ha tidvis ytterligare tvenne
tjänstemän på inköpsavdelningen måst avdelas för handläggningen av tullrestitutionsärendena,
vilket förhållande i sin tur medfört en större arbetsbörda
för den övriga alltjämt fåtaliga personalen på nämnda avdelning. Om hittills
tillämpat förfarande skall bibehållas även i fortsättningen, blir en personalökning
och därmed förenade kostnader för statsverket oundvikliga. 1
detta sammanhang bör härutöver omnämnas att även personal vid marinförvaltningens
lokalmyndigheter i alltför stor utsträckning måste ianspråktagas
för handläggningen av ifrågavarande ärenden. I stället för att innebära
eu vinst för staten är sålunda det nuvarande systemet icke blott tidskrävande
utan även onödigt kostsamt. Det innebär de facto blott eu omföring
inom statsverket.

Då riksdagens revisorer nu föreslå införandet av en sådan ordning, att det
vid införtullningen av vederbörande myndighet skriftligen försäkras, att den
importerade materielen uteslutande kommer att användas för sådant ändamål,
att tull slutligt ej skall utgå, biträder marinförvaltningen naturligen
detta förslag med hänsyn tagen till sitt tidigare ståndpunktstagande i denna
fråga, även om den av ämbetsverket i underdånig skrivelse den 23 juni 1955
i första hand förordade ordningen vore att föredraga såvitt rör ämbetsverkets
förvaltningsområde.

Riksdagens revisorer anföra bl. a. i sitt uttalande afl det enligt deras mening
i och för sig måste anses vara anmärkningsvärt, att en ordning, som
grundas på förtroende parterna emellan, skall nödvändiggöra så rigorösa
bestämmelser som här är fallet, vilket förhållande med särskild styrka framträder
då det är fråga om ett mellanhavandc statliga myndigheter emellan.
Då revisorerna i anslutning härtill erinra om att de motorreservdelar, som

182

exempelvis örlogsvarven importera, kunna utnyttjas blott för marinen tillhöriga
fartyg, och således icke säljas till andra förbrukare, vill marinförvaltningen
framhålla att detta förhållande icke är typiskt blott för sådan materiel,
utan i princip får anses gälla för all materiel inom ämbetsverkets förvaltningsområde,
i fråga om vilken tullrestitution kan förekomma.

Därest en ny ordning i enlighet med revisorernas förslag nu införes på här
ifrågavarande arbetsområde, är det emellertid av stor vikt att så okomplicerade
regler som möjligt givas ävenledes för de fall, där materiel redan blivit
införtullat, så att icke sådana ärenden under åratal framöver måste handläggas
enligt den tidigare ordningen. Den lämpligaste lösningen härvidlag
vore enligt marinförvaltningens uppfattning att även övergångsbestämmelserna
så utformas att den nya ordningen blir tillämplig på tidigare förtullad
materiel.

Marinförvaltningen vill slutligen framhålla vikten av att en eventuell ny
ordning i vad avser handläggningen av här ifrågavarande ärenden genomföres
så snart som möjligt, då härigenom den med sådana ärenden sysselsatta
personalen på ämbetsverkets inköpsavdelning kan tilldelas andra arbetsuppgifter,
som äro i egentlig mening produktiva. Härjämte kan ovannämnda
tillfälligt inrättade tjänst indragas.

Förenämnda underdåniga skrivelse den 23 juni 1955 respektive den 3 dec.
1956 biläggas1 härjämte i avskrift.

I ärendets slutliga handläggning hava deltagit Jedeur-Palmgren, souschef,
Hammar, Oldenburg, Wedin och Ljungqvist, den sistnämnde föredragande.
Stockholm den 29 januari 1959.

L. LJUNGQVIST

Georg Linder

Flygförvaltningen

Flygförvaltningen får såsom sitt utlåtande åberopa vad som anförts i ämbetsverkets
här i kopior bilagda underdåniga framställningar den 22 november
1958 angående befrielse från skatt å flygdrivmedel MC 77 m. m. och den
17 januari 1959 angående flygindustrirestitution och viss tullfrihet. (Bilagor
A—B.)

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknad souschef, Hildebrandt
och Kollind, den sistnämnde föredragande. Stockholm den 28 januari 1959.

T. RAPP

Hans Kollind Rolf De Geer

Bilaga A

Yttrande från flygförvaltningen

I 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit i dess ursprungliga lydelse stadgades bl. a. att med bensin
skulle förstås mineral- och skifferoljor, som vid en temperatur av —j- 15°
Celsius ha en egentlig vikt av högst 0,760. Sedan viktsgränsen höjts år 1931
till 0,770 borttogs definitionen i sin helhet år 1932 (proposition 1932: 249).
Anledningen var den att skatteläggning baserad på viktsbestämning icke
1 Ej avtryckta.

183

visat sig lämplig. Det liade nämligen inträffat att användbara motorbränslen
icke kunnat skattläggas och om viktsgränsen ytterligare höjdes, kunde
inträffa att skatt drabbade för motordrift icke användbara bränslen (propositionen
s. 8—9). Det överlämnades åt beskattningsmyndigheterna, generaltullstyrelsen
och kontrollstyrelsen, att i varje särskilt fall på grundval
av författningarnas syfte pröva, huruvida eu vara var att anse som bensin
eller ej. Fotogen var och är ej skattlagd, varför —- jämväl enligt skattesyftcl1
— med motorbränsle och motordrift i propositionen ej har åsyftats fotogen
och drift av fotogenmotorer utan blott i princip bränslen, såsom vanlig
bensin och därmed likvärdigt, användbara i bilmotorer (motsvarande)
och drift av dylika motorer. — Propositionen nr 249 tillstyrktes av bevillningsutskottet
(betänkande nr 28), dock under uttalande av vissa betänkligheter
mot att bensindefinitionen ej lagreglerades. Det förutsattes att frågan
i hela dess vidd skulle utredas.

Flygvapnets huvudbränsle är sedan ett par år ett bränsle med benämningen
MC 77, avsett för drift av reamotorer. Vid import bedömdes MC 77
till en början i likhet med ett tidigare använt reabränsle (MC 75) såsom fotogenvara,
men sedan år 1956 har MC 77 vid vissa importställen och sedan
år 1957 vid all import klassificerats såsom bensin och skattlagts. Inom
Sverige tillverkad MC 77 har dock hittills såsom fotogen ansetts skattefri.
Kontrollstyrelsen har emellertid, efter från generaltullstyrelsen förda förhandlingar
i syfte att åvägabringa enhetlighet, beslutat att MC 77 skall anses
som bensin vid tillämpningen av 1929 års förordning och att som följd
härav från och med den 1 oktober 1958 skatt skall utgå å denna produkt.

Enligt vad som under hand erfarits från generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen
har till grund för generaltullstyrelsens bedömande av MC 77
som bensin legat ett analysprotokoll den 10 augusti 1956, nr L 2350—1956.
Delta protokoll upptar bestämningar av specifik vikt, vattenhalt och destillationskurva
och med stöd av analysen har styrelsen funnit att MC 77 utgöres
av till statistiskt nummer 439 hänförlig bensin.

Som grund för bedömande om skattskyldighet föreligger bör emellertid
enligt vad ovan anförts ligga användningsområdet för den ifrågavarande
produkten. Främst kommer i betraktande om MC 77 kan användas som
bilbränsle. För att avgöra detta måste bestämning av oktantalet ske. Göres
denna bestämning erhålles för MC 77 ett oktantal av omkring 48. En bil
med tillverkningsår 1950 eller senare, alltså huvudparten av de bilar som
nu användas, behöver ett bränsle med oktantal av minst 75. Eu så ringa
utspädning av vanlig bilbensin med fotogen som 15 % ger ett bränsle med
oktantal 70, således ej lämplig som bilbensin. Resultatet skulle bli detsamma
vid inblandning av lika mängd MC 77.

Med ledning härav kan man bedöma att MC 77 ej är något bilbränsle och
ej heller i likhet med fotogen kan användas som fullvärdig komponent i
bilbränslen. MC 77 bör därför ej anses som skattepliktig vara. Flygvapnet
lorde för övrigt vara den ende avnämaren av denna produkt inom landet,
luruvida det civila trafikflyget vid readrift kommer att använda MC 75
eller MC 77 lär ännu ej vara bestämt.

Man har även som stöd för uppfattningen att MC 77 är bensin, hänvisat
Sill att sprängämnesinspektionen hänför MC 77 till bensin. Alt MC 77 har
egenskaper, som ur de (säkerhets)synpunkter inspektionen har att företräda,
motiverar likställighet med bensin, bör dock sakna relevans för användningsområdet
ur skattesynpunkten.

1 Av propositionen 1924:206 framgår, att ifrågavarande skatt införts för åstadkommande av
medel i önskvärd utsträckning för vägväsendets behov och att (ten närmast vore alt anse såsom
eu form av bilskatt.

184

Flygvapnets anskaffning av MC 77 utgöres för närvarande till omkring en
tredjedel av importerad och till två tredjedelar av inom landet tillverkad
vara. Skattläggningen av inhemskt bränsle resulterar följaktligen i en betydande
ökning av skatteuttaget med konsekvenser kanske framför allt vad
beträffar beredskapslagret av MC 77. Principiellt restitueras skatten i mån
av förbrukning. Inneliggande lager avses ej nu engångsbeskattas men allteftersom
lagret omsättes kommer så småningom allt lagerbränsle att utgöras
av beskattad vara, innebärande en konstant och betydande orestituerbar
belastning av visserligen endast bokföringsmässig natur (se nedan). Skatten
belöpande å den totala årsanskaffningen av MC 77 och beredskapslagret kan
beräknas till omkring 160 000 000 kronor.

Jämlikt Kungl. Maj ds beslut den 13 juni 1947 angående förrådstitelredovisningen
vid vissa försvarets förråd (punkten B. 4.) skall utgifter för tull
och skatt å för flygvapnets räkning importerade flygdrivmedel redovisas å
en särskild titel av diversemedels natur. Nämnda titel skall tillgodoföras de
inkomster i form av restitution av tull och skatt, som flygvapnet må erhålla
för dylika drivmedel, ävensom den del av inkomsterna vid försäljning
av drivmedel, som motsvarar vid importen erlagd tull och skatt. I den man
skatt nu skall erläggas å inom landet tillverkade flygdrivmedel, erfordras
således ett tillägg till 1947 års beslut likställande sådana drivmedel med
importerade.

Tull och skatt å importerade flygdrivmedel bestrides således icke av anslagsmedel.
Vid utbetalning debiteras diversemedelstiteln i samband med
girering från flygförvaltningens till tullverkets postgirokonto. Giroutbetalningen,
som ej går via importören, täckes av förvaltningens check å statsverkets
checkräkning i riksbanken, vilket rapporteras till statskontoret. Bokföringstransaktioner
in. m. å postgirokontoret och tullverket följa härefter,
resulterande i att medlen återföras till statsverkets checkräkning, vilket
torde ske inom en vecka efter uttaget. Tullverkets insättning i riksbanken
rapporteras också till statskontoret. Riksgäldskontoret har att tillse att erforderliga
medel finnas innestående å statsverkets checkräkning, varför
upplåning eventuellt kan bli nödvändig. — Kontrollstyrelsen har förklarat
sig ämna medgiva att skattemedel av flygförvaltningen får inbetalas direkt
till styrelsen och ej såsom normalt borde ske inbetalas via tillverkaren. Därvid
kommer således i princip motsvarande transaktioner att tillämpas som
ovan skisserats. Restitution i mån av förbrukning erhålles av generaltullstyrelsen
både vad gäller importerade och inhemska drivmedel, varvid återbetalningen
sker i motsvarande ordning.

Särskilt mot bakgrund av att MC 77 med hänsyn till användningsområdet
icke bör anses utgöra skattepliktig produkt, ter sig det ovan skildrade utoch
inbetalningsförfarandet av väsentligen rent bokföringsmässig karaktär
skäligen meningslöst och betungande. Men denna synpunkt synes ock giltig,
även om skäl anfördes för att MC 77 principiellt'' bibehålies skattepliktig.
Det rör sig om omflyttning av betydande belopp, vartill kommer att diversemedelstiteln
så småningom blir starkt belastad av skatt å inneliggande beredskapslager.
Flygförvaltningen bör därför i allt fall befrias från skatten
i de fall den utgives direkt till beskattningsmyndighelerna, d. v. s. vid de
stora kvantiteterna. Om civilflyget skulle komma "att använda MC 77 och
för anskaffningen ej befrias från att utgiva skatt, bör flygvapnet bemyndigas
debitera och inleverera skatt å kvantiteter, som i förekommande fail vid
militära flygplatser må komma att intankas i flygplan i civil trafik.

Med hänvisning till vad ovan anförts får flygförvaltningen, som ansett
angeläget icke uppehålla ärendet genom besvär i den tvistiga skattefrågan,
i underdånighet hemställa, att Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande måtte

185

besluta, att skatt å MC 77 icke skall utgivas vid import eller upphandling av
svensk tillverkare för flygvapnets räkning. I avvaktan härpå bör Kungl.
Maj :ts beslut den 13 juni 1947 göras giltigt även å flygdrivmedel, som tillverkas
inom landet.

I ärendets handläggning ha deltagit souschefen Rapp, Sundén, Hildebrandt,
Cedrenius och Kollind, den sistnämnde föredragande. Stockholm
den 22 november 1958.

Bilaga B

Yttrande från flygförvaltningen

Jämlikt förordningen den 12 september 1958 (nr 477) om ändrad lydelse
av 3 a § förordningen den 4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution
medgives idkare av verkstadsrörelse viss rätt till restitution av tull (flygindustrirestitution).

Under hänvisning till innehållet i bifogade promemoria synes flygförvaltningen
böra avstå från att utnyttja sin rätt till flygindustrirestitution ävensom
med sina till sådan restitution berättigade leverantörer söka överenskomma,
att dessa icke skola utnyttja sådan dem tillkommande rätt i vad
avser artiklar, avsedda för förvaltningen, allt i den mån ämbetsverkets berörda
anslag och leverantörernas prissättning inkludera kostnader för tull.
Det synes därjämte angeläget, att tullfrihet utöver vad som åtnjutes enligt
2 § 1 mom. e) förordningen den 12 september 1958 (nr 474) om ändring i
tulltaxeförordningen, medgåves för artiklar, som införas i riket för användning
vid byggnad av flygplan för förvaltningens räkning.

Flygförvaltningen får härmed i underdånighet anmäla sin avsikt att icke
utnyttja den restitutionsrätt, varom här är fråga, och i den omfattning, som
ovan nämnts, verka för att även vissa förvaltningens leverantörer skola underlåta
begära restitution men har ansett sig böra anmäla förhållandet för
Eders Kungl. Maj :t med hemställan, att Kungl. Maj :t måtte förklara, att
hinder icke möter mot att förvaltningen förfar i enlighet med sin ovan uttalade
avsikt.

Ämbetsverket får i anslutning därtill i underdånighet hemställa, att Kungl.
Maj :t ville ta frågan om befrielse från tull för artiklar, vilka införas i riket
för användning vid byggnad av flygplan för förvaltningens räkning, under
övervägande.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknad souschef, Hildebrandt
och Kollind, den sistnämnde föredragande. Stockholm den 17 januari 1959.

Bilaga till bilaga B

PM angående flygindustrirestitution m. in.

Jämlikt förordningen den 12 september 1958 (nr 477) om ändrad lydelse
av 3 a § förordningen den 4 oktober 1929 (nr 397) angående tullrestitution,
vilken förstnämnda förordning träder i kraft den 1 januari 1959, äger idkare
av verkstadsrörelse att efter såväl verkställd byggnad som ombyggnad, reparation,
inredning eller utrustning, inberäknat förseende med reservdelar,
av svenskt eller utländskt flygplan, för vars såväl byggnad som ombyggnad,

186

reparation, inredning eller utrustning använts av honom från utlandet införda
materialier eller andra artiklar, åtnjuta restitution av tull (flygindustrirestitution)
för en motsvarande myckenhet materialier eller andra artiklar
av samma slag, vilka inom fem år före arbetets slutförande av honom införts
från utlandet. Rätt till flygindustrirestitution gäller jämlikt förordningen
jämväl i avseende å materialier, som gått förlorade vid arbetets utförande.

Sagda § 3 a infördes i förordningen den 4 oktober 1929 angående lullrestitution
genom förordningen nr 1950: 194. Genom ändringen 1958 har förordningen
bl. a. begränsats till att avse idkare av verkstadsrörelse (flygplansägare
är enligt den nya lydelsen ej längre berättigade till restitution). Anledningen
härtill synes vara att flygplansägare jämlikt 2 § 1 mom e) förordningen
den 12 september 1958 (nr 474) om ändring i tulltaxeförordningen
kan — på villkor som konungen äger bestämma — medgivas befrielse från
tull för delar, tillbehör och materiel, vilka av honom införas för att användas
uteslutande för ombyggnad (sålunda ej för byggnad), reparation, inredning
eller utrustning av luftfartyg. 3 a § blir genom ändringen tillämplig även
beträffande artiklar för svenska flygplan med en tjänstetomvikt, ej överstigande
7 500 kilogram. Förordningen nr 1958: 474 träder i kraft den 1 januari
1959. (Samma dag träder ny tulltaxa i kraft, SFS nr 1958: 475).

Flygförvaltningen, som bedriver verkstadsrörelse vid bl. a. centrala flygverkstäder
och flygflottiljer, har under hand från generaltullstyrelsen inhämtat,
att förvaltningen är att anse såsom idkare av verkstadsrörelse och
äger angivna restilutionsrätt.

Rätt att begära flygindustrirestitution tillkommer även sådana flygförvaltningens
leverantörer, som idka verkstadsrörelse, såsom Saab, Svenska Flygmotor
AB och AB Svensk flygtjänst.

Restitutionen kan avse införsel såväl före som efter årsskiftet 1958/59.

Den restitution, som förvaltningen kan komma att åtnjuta, torde i allmänhet
icke kunna tillgodoföras förvaltningens anslag utan böra inlevereras till
särskilt konto i statsverket, särskilt som anslagen i regel och så långt tullpliktig
införsel kunnat förutses varit beräknade med belopp, som inkludera
tullkostnader. Det arbete, som uppstår vid denna flyttning av tulimedel från
ett konto till ett annat hos staten, kan ej vara rimligt. Vad gäller flygindustrien
(Saab, Flygmotor m. fl.) är prissättningen gentemot förvaltningen hittills
beräknad med hänsyn till att tull utgår. Tullrestitutionen till dessa industrier
skall enligt förvaltningens uppfattning därför inlevereras till förvaltningen,
i den mån det gäller arbeten som industrien utfört för förvaltningens räkning.
Även hos den »militära» flygindustrien tjänar detta restitutionsförfarande
således icke något annat syfte än att medverka till flyttning av medel
från ett konto bos staten till ett annat.

Åtgärder för att begära tullrestitution torde komma att medföra ett synnerligen
omfattande arbete för flygförvaltningen med underställda organ,
samt för företag, vilka äro idkare av verkstadsrörelse, och leverantörer eller
underleverantörer till förvaltningen och dess verkstäder. Åtgärder för restitution
torde därför med hänsyn till därmed förenat omfattande arbete icke
utan starka skäl böra vidtagas beträffande artiklar som nämnas i sagda
§ 3 a och vilka införts eller införas till följd av beställningar från flygförvaltningen.
I fråga om införsel efter årsskiftet 1958/59 blir emellertid omfattningen
av vad som kan erhållas i restitution reducerad i proportion till
den tullfrihet, som införes jämlikt förut nämnda 2 § 1 mom. e).

I fråga om införsel efter årsskiftet 1958/59 av artiklar för byggnad av
flygplan blir idkare av verkstadsrörelse alltjämt hänvisad att begära flygindustrirestitution
jämlikt nämnda § 3 a, enär tullfrihet ej åtnjutes för så -

187

dana artiklar. Dock torde med exempelvis Saab och Sv. Flygmotor AB även
när fråga är om dylika artiklar kunna överenskommas att företagen underlåta
att begära restitution i den mån förvaltningens anslag och företagens
prissättning beräknas med hänsyn till att tull skall utgå men icke restitueras.

Förvaltningen har under hand erfarit, att generaltullstyrelsen preliminärt
diskuterat med Saab viss förenkling av restitutionsförfarandet för Saabs del,
innebärande i huvudsak följande.

Samtliga tullhandlingar måste genomgås och restitntionsberättigad införsel
i detalj förtecknas. På grundval härav beräknas restitntionsbeloppet. I
övrigt lär tnllstyrelsen vara beredd medgiva en förenkling på så sätt, att en
förteckning uppgöres per flygplanstyp av importvaror, som ingår i ett flygplan
av respektive typ. Tullrestitution begäres sedan på totalsumman per
flygplan, vilken summa avräknas mot ovan angivna restitutionsbelopp. Tullen
skulle således icke fordra individuell materielöverenskommelse mellan
införsel och användning utan ålnöjas med denna avräkning i stort.

Tullstyrelsen har ännu icke diskuterat motsvarande problem med t. ex.
Flygmotor.

Vid sammanträde i tullstyrelsen med representanter för flygförvaltningen
övervägdes om motsvarande arrangemang, som tänkts för Saab, skulle kunna
vara acceptabelt även för förvaltningen. Det framkom under sammanträdet
att avsevärt arbete och svåra tolkningsfrågor kunde beräknas uppkomma
vid begäran om restitution för förvaltningen.

Full enighet uppnåddes mellan tullstyrelsen och förvaltningens representanter
om det meningslösa i att för förvaltningens del inleda ett betungande
restitutionsförfarande. Även den förenkling, som preliminärt tänkts för Saabs
vidkommande, skulle medföra ett avsevärt arbete med komplicerade tillämpningsfrågor
och icke innebära tillräcklig förenkling.

Vid sammanträdet enades man om, att förvaltningen borde hos Kungl.
Maj :t anmäla frågan samt hemställa, att det icke från statens sida skulle
påfordras, att förvaltningen och berörda leverantörer till förvaltningen skulle
begära tullrestitution. För leverantörernas del skulle härvid avses sådan import,
som skett för tillverkning eller verksamhet, grundad på beställningar
från förvaltningen.

Enär författningen om tullrestitution innebär en rättighet att begära restitution,
icke en skyldighet, skulle förvaltningen kunna för sin del överväga
att helt enkelt underlåta att inleda restitutionsförfarandet. Förvaltningen
synes dock ej utan anmälan till Kungl. Maj :t böra underlåta att begära restitution
eller överenskomma med leverantörerna att dessa skola underlåta
sådan begäran i vad avser leverans till förvaltningen.

Tullfrihet med stöd av 2 § 1 mom. e) i SFS nr 1958: 474) för viss införsel,
avsedd uteslutande för ombyggnad (men icke för byggnad), reparation etc.
av luftfartyg, åtnjutes av flygförvaltningen som flygplansägare. Författningsrummet
avser emellertid enligt dess direkta lydelse icke de ovan sagda privata
företagen med verkstadsrörelse för deras införsel av delar in. in. till
flygförvaltningens flygplan. Från generaltullstyrelsen har dock under
band framhållits, att styrelsen överväger att medgiva tullfrihet även för införsel
av annan än flygförvaltningen av artiklar jämlikt sagda 2 § 1 mom.
c), därest i införselhandlingarna angives, att införseln sker för förvaltningens
räkning. För flygförvaltningens del synes det emellertid önskvärt, att
för full tydlighets skull sagda 2 8 1 mom. e) kompletteras så, att befrielse
från tull åtnjutes jämväl för idkarc av verkstadsrörelse. Det synes även
önskvärt, att tullfrihet medgives beträffande införsel, avsedd för byggnad av
flygplan för förvaltningens räkning.

188

Statskontoret

Revisorerna göra gällande, att restitutionsförfarandet är mycket omständligt
och förorsakar en stor mängd administrativt arbete. Vidare uttalas, att
det i och för sig måste anses anmärkningsvärt, att en ordning som grundas
på förtroende parterna emellan skall nödvändiggöra så rigorösa bestämmelser
som här är fallet. Detta förhållande framträder enligt revisorerna med
särskild styrka när fråga är om ett mellanhavande statliga myndigheter
emellan.

Med hänsyn till vad revisorerna sålunda och i övrigt anfört synes en undersökning
böra göras för att utröna, om och i vad mån ett enklare och smidigare
restitutionsförfarande kan åstadkommas. Härvid synes för de statliga
myndigheternas del böra särskilt övervägas, huruvida ett restitutionsförfarande
över huvud taget bör förekomma. Statskontoret tillstyrker alltså att
granskning av gällande regler verkställes. Ämbetsverket har härvid givetvis
icke kunnat bedöma, om med undersökningen bör anstå i avvaktan på resultatet
av pågående arbete rörande gemensamma nordiska bestämmelser
beträffande restitution av tull.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. statskommissarien
Lindblad. Stockholm den 10 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Ragnar Andersson Gunnar Zimmerman

Föredragande

Generaltullstyrelsen

I underdånig skrivelse den 23 juni 1955 anhöll marinförvaltningen — i
syfte att ernå ett enklare förfarande vid tullbehandlingen av till varvsindustrirestitution
berättigade materialier m. in. — att Kungl. Maj :t måtte
medgiva antingen, att intyg från marinförvaltningen om att viss materiel
vore avsedd att inmonteras i marinen tillhöriga fartyg skulle medföra befrielse
från erläggande av tull för samma materiel, eller att tullavgifter, som
betalades enligt gällande föreskrifter, skulle belasta viss anslagstitel, som
efter anmälan till Kungl. Maj :t rörande mängden av sålunda förtullad materiel,
som vore avsedd att inmonteras i marinens fartyg, skulle tillföras
motsvarande medel.

I sitt utlåtande den 23 februari 1956 över ovannämnda framställning avstyrkte
styrelsen av vissa skäl bifall till densamma, i vad den avsåge särskild
tullfrihet för av marinförvaltningen införd materiel. Reträffande det alternativt
framställda förslaget om särskild anslagstitel för av marinförvaltningen
erlagda tullavgifter anförde styrelsen, att det icke torde ankomma
på styrelsen att därom uttala sig. Efter hörande jämväl av riksräkenskapsverket
fann Kungl. Maj :t genom beslut den 8 mars 1957 framställningen icke
föranleda någon Kungl. Majt:s vidare åtgärd.

I sitt ovannämnda utlåtande anförde styrelsen bland annat, att inom styrelsen
utarbetats ett utkast angående införande av förenklade bestämmelser
om varvsindustrirestitution av innebörd, att större skeppsvarv, vilkas verksamhet
huvudsakligen avsåge fartyg av restitutionsberättigat slag, skulle
åtnjuta tullfrihet för därför använda artiklar mot avlämnande vid införseln
av försäkran om artiklarnas avsedda användning för i 3 § tullrestitutionsförordningen
angivna ändamål. Därest detta förslag genomfördes, skulle marinförvaltningens
önskemål i huvudsak kunna bli tillgodosedda. Styrelsen
hade för avsikt att inom närliggande tid slutföra utredningen av denna

189

fråga. Avskrift av styrelsens utlåtande och Kungl. Maj:ts omförmälda beslut
bifogas.1

Kort tid efter det styrelsen avgivit nyssnämnda utlåtande började emellertid
som bekant planerna på ett nordiskt ekonomiskt samarbete antaga fastare
form. Nordiska ekonomiska samarbetsutskottet framhöll i sin rapport,
allmänna delen (Statens offentliga utredningar 1957: 37, s. 59), bland annat
att det föreslagna utvidgade nordiska ekonomiska samarbetet nödvändiggjorde,
att tullagstiftningens bestämmelser om restitution av tull i vissa
speciella fall, t. ex. vid exportproduktion och fartygsbyggnad, gjordes enhetliga
i de nordiska länderna. I en bilaga till rapportens speciella del, kap. III
G, redogöres för de riktlinjer, efter vilka gemensamma nordiska bestämmelser
om tullrestitution borde utformas. Uppdraget att utarbeta förslag till
bland annat sådana gemensamma regler har av samarbetsutskottet lämnats
till ett av utskottet tillsatt nordiskt tullexpertutskott. Tullexpertutskottet
bar beträffande varvsindustrirestitution, såsom närmare framgår av nyssnämnda
speciella del av samarbetsutskottets rapport (s. 286—287), funnit,
att helt olika system för närvarande tillämpas inom de nordiska länderna i
det att i Danmark och Norge restitutionsbeloppen beräknas efter vissa procenttal
av det färdigbyggda fartygets försäljningspris och i Danmark restitution
i viss utsträckning medgives även för inhemsk materiel, medan i Sverige
och Finland en exakt uträkning sker av tullen för den införda materielen.
Beroende på dessa grundläggande olikheter samt frågans näringspolitiska
betydelse bar tullexpertutskottet hittills icke ansett sig kunna framlägga
förslag till gemensamma nordiska regler för sådan restitution. Efter
framställning från tullexpertutskottet bär frågan åter upptagits till behandling
inom samarbetsutskottet, som enligt protokoll från sitt 27. sammanträde
i Helsingfors den 26—27 juni 1958 beslutat anmoda tullexpertutskottet
att inkomma med eu redogörelse för förhållandena beträffande varvsindustrirestitution
i de viktigare europeiska länderna (punkt 15 i protokollet).
Frågan om riktlinjerna för gemensamma nordiska bestämmelser om varvsindustrirestitution
är därför alltjämt olöst.

Sådana förenklade bestämmelser för varvsindustrien, innebärande tullfrihet
mot avgivande av viss försäkran, som omförmälts i styrelsens ovannämnda
utlåtande den 23 februari 1956, kunna uppenbarligen icke förenas med
det dansk-norska systemet med procentberäkning på fartygets försäljningspris.
Med hänsyn till ovissheten vilketdera systemet som kan komma att gemensamt
antagas vid ett nordiskt ekonomiskt samarbete bar styi elsen ansett
sig för närvarande icke böra fullfölja utarbetandet av sagda tullfrihetsbestämmelser.
Den långt framskridna utredningen i ämnet har visat, att därvid
skulle erfordras omfattande ändringar i den av Kung1- Maj :t med riksdagen
antagna tullrestitutionsförordningen jämte följ dförfattningar.

Med hänsyn till det ovan anförda ifrågasätter styrelsen lämpligheten av
alL frågan vad angår varvsindustri för närvarande upptages till prövning i
vidare mån än vad redan skett.

I den mån revisorernas förslag avser andra slag av restitution gäller i stort
sett också vad ovan anförts angående varvsindustrirestitution. Tullexperterna
inom det nordiska ekonomiska samarbetsutskottet ha ännu ej avslutat
sitt uppdrag att uppgöra förslag till gemensamma nordiska bestämmelser
på området. Redan på denna grund får styrelsen, liksom beträffande
varvsindustrirestilulion, ifrågasätta lämpligheten av att för näivaiandc
upptaga frågan till allmän omprövning. .

Beträffande andra slag av restitution än varvsindustrirestitution vin styrelsen
i övrigt -- med utgångspunkt från de för närvarande i Sverige gäl 1

10j avtryckta.

190

lande restitutionsbestämmelserna — inskränka sig till följande allmänna
synpunkter.

Möjligheten av förenkling genom införande av tullfrihet även vid vissa
andra slag av restitution på motsvarande sätt som vid varvsindustrirestitution
enligt ovan har inom styrelsen sedan länge övervägts jämsides med
sistnämnda fråga. Av naturliga skäl måste emellertid en förutsättning för
ernående av förenkling genom övergång till tullfrihet vara, att restitutionsrättshavarnas
rörelse till alldeles övervägande del är restitutionsberättigad.
I annat fall skulle nackdelarna, bland annat vid en i jämförelse med nuvarande
vanlig tulltaxering mera betungande och osäker eftertulltaxering,
överväga vinsten. Systemet med tullfrihet har därför med denna utgångspunkt
bedömts lämpligt, från såväl restitutionsrättshavarnas som tullverkets
synpunkt, endast beträffande varvsindustrirestitution och i fråga om sådan
restitution allenast för större skeppsvarv, vilkas verksamhet huvudsakligen
avsåge byggnad etc. av fartyg av restitutionsberättigat slag. Styrelsen bortser
härvid från vissa i samband med tulltaxereformen aktualiserade frågor
avseende flygindustri.

Såsom anförts av revisorerna har gällande tullrestitutionsförordning baserats
på förtroende för den enskilde näringsidkaren. I enlighet därmed utgöras
systemets huvuddrag — såsom framgår av motiven och författningarna
i ämnet — av en uträkning genom näringsidkaren själv av restitutionsbeloppen
med ledning av därför erforderliga importdata, materialåtgång
samt exportdata respektive användning (beträffande varvs- och flygindustri).
De för denna uträkning nödvändiga handlingarna översändas till tullverket
med en uppställning (vanligen s. k. avräkningsdiarium) jämte försäkran
beträffande ansökningens riktighet, varefter tullverket efter viss
kontroll beviljar restitutionen. Särskild bokföring är i övrigt icke föreskriven
och förekommer endast i sällsynta fall, då näringsidkaren av någon
anledning själv önskar det. Avräkningsdiariet tjänar såsom ett
praktiskt hjälpmedel för uträkningen av sammanlagda restitutionsbeloppet
men har för näringsidkare med en mera speciell rörelse i många fall
utbytts mot annat slag av räkenskapshandling efter samråd med och godkännande
av styrelsen.

Därest man icke vill övergå till ett system med utbetalning av approximativt
uppskattade periodiska restitutionsbelopp, synes nuvarande system i
sina huvuddrag icke kunna förenklas. Med samma utgångspunkt torde ej
heller något vara att vinna med ett överflyttande till vissa näringsidkare, i
första hand de statliga restitutionsrättshavarna, av större del av ansvaret
för riktigheten av restitutionsbeloppen.

Sedan bestämmelsernas tillkomst ha tid efter annan gjorts ett stort antal
ändringar av desamma, till största delen med syftet att inom ramen för
systemet ernå förenklingar. Möjligheten till dylika förenklingar är emellertid
ringa, eftersom komplikationerna vid systemets tillämpning bero på
själva grundförutsättningarna för restitutionen. Såvitt styrelsen har sig bekant
är det i Sveriges gällande restitutionssystemet jämfört med andra länders
ett av de mest avancerade i fråga om de olika restitutionsmöjligheter,
som stå till buds.

Med åberopande av det ovan anförda får styrelsen avstyrka, att frågan
om ett ändrat förfarande beträffande handläggningen av tullrestitutionsärenden
nu upptages till behandling.

I sammanhanget får styrelsen slutligen anföra, att, enligt vad styrelsen
under hand inhämtat, flygförvaltningens anslag i regel och så långt tullpliktig
införsel kan förutses beräknas med belopp, som innefattar tullkostnader,
varför de restitutionsbelopp som förvaltningen kan komma att åtnju -

191

ta i allmänhet icke kunna tagas i anspråk av förvaltningen utan inlevereras
till statsverket. I enlighet härmed har nyligen flygförvaltningen hos
Kungl. Maj :t anmält, att förvaltningen fortsättningsvis icke komrne att utnyttja
den i och för sig föreliggande möjligheten till flygindustrirestitution.
Det synes tänkbart, att motsvarande tillvägagångssätt kunde tillämpas beträffande
marinen, varvid för denna förvaltningsgren hela förfarandet med
tullrestitution skulle bortfalla. Andra statliga myndigheter bedriva för närvarande
icke någon restitutionsberättigad rörelse. Styrelsen anser sig för
sin del icke böra närmare ingå på frågan om möjligheten av införande jämväl
för marinförvaltningens del av nyssnämnda tillvägagångssätt.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaltulldirektör,
jämväl byråcheferna Lindberg, Åberg, Appeltofft, föredragande,
Bergström och Hartler. Stockholm den 26 januari 1959.

VIDAR FAHLANDER

Tord Wsenerlnnd

Kontrollstyrelsen

Den av statsrevisorerna upptagna frågan om tullrestitutionsförfarandet
för statliga myndigheter m. m. ger ej kontrollstyrelsen anledning till annat
uttalande än att styrelsen vill framhålla, att med tullrestitutionsfrågorna
jämförbara spörsmål angående restitution av skatt å bensin för närvarande
är föremål för övervägande inom kontrollstyrelsen.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad överdirektör,
deltagit byråcheferna Karnell, Thulin och Schultz, varvid Karnell varit
föredragande. Stockholm den 27 januari 1959.

ELOF CARDELIUS

G. Bjurcd

Kommerskollegium

Genom remiss den 19 december 1958 har Kungl. Maj :t anbefallt kommerskollegium
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
i sin den 15 december 1958 dagtecknade berättelse yttrat angående tullrcstitutionsförfarandet
för statliga myndigheter m. m. (§ 25) ävensom angående
öreslös redovisning (§ 27).

Rörande den förstnämnda frågan om tullrestitutionsförfarandet får kollegium
med överlämnande av ett från Sveriges industriförbund införskaffat
yttrande i saken anföra följande. (Bilaga.)

Kollegium har icke annan erfarenhet av tullrestitutionsförfarandet än
som inhämtats vid handläggning av ärenden rörande sådana tullrestitutions1''rågor,
vilka jämlikt 7 § tullrestitutionsförordningen prövas av generaltullstyrelsen
efter samråd med kollegium. Kollegium, som härvid fått viss inblick
i den praktiska tillämpningen av gällande föreskrifter, delar statsrevisorernas
uppfattning, att tullrestitutionsförfarandet i påtalat hänseende för
närvarande icke tillgodoser nutida krav på eu enkel och smidig administration.
Mot den förenkling för de statliga myndigheternas del som statsrevisorerna
föreslagit har kollegium icke något att erinra.

192

I likhet med industriförbundet anser kollegium även, att del, såsom statsrevisorerna
förordat, bör utredas, under vilka förutsättningar ett förenklat
tullrestitutionsförfarande skulle kunna genomföras mera allmänt.

Vad beträffar frågan om öreslös redovisning framgår av revisorernas yttrande
i denna sak, att enskilda näringsföretag under senare år efter band
förenklat sin bokföring genom att i allt större utsträckning utesluta öresbeloppen
och att en i vissa delar öreslös redovisning förekommer även inom
kommunalförvaltningen. De goda erfarenheter av delta system som företagen
redovisat synas kollegium tala för att fördelar skulle vara att vinna om
denna ordning tillämpades inom statsförvaltningen i större omfattning än
vad nu sker. En övergång till fullständigt öreslös redovisning torde visserligen
icke vara möjlig, men även införandet av sådan redovisning inom vissa
områden av statsförvaltningen kan förutses giva goda resultat. Det må här
erinras om att kollegium nyligen framlagt förslag om förenkling av utbetalning
av vissa medel inom kollegii förvaltningsområde genom uteslutande
av öresbeloppen. I skrivelse till Kung]. Maj :t (Handelsdepartementet)
den 23 december 1958 angående vissa frågor berörande gruvförsvarsavgifter
och avgäld har kollegium sålunda såsom ett alternativ förordat att vid
utbetalning av jordägares andel i försvarsavgift överskjutande ören per
jordlott fråndragas. Såsom framgår av skrivelsen skulle en dylik ordning
innebära en väsentlig rationalisering av utbetalningsförfarandet.

Kollegium får av ovan anförda skäl tillstyrka en undersökning av möjligheterna
för en övergång till öreslös redovisning inom olika områden av statsförvaltningen.
Vidare skulle kunna klarläggas i vilken mån till hela kronor
avrundade belopp kunna användas i de ekonomiska förbindelserna mellan
staten och näringsföretag samt mellan staten och kommuner.

Undersökningen bör avse också det ej obetydliga område, där staten genom
särskilda föreskrifter reglerar avgifter och ersättningar av olika slag,
vilka icke beröra bokföringen inom statsförvaltningen. Dessa föreskrifter
äro nämligen stundom så utformade att fordrade belopp icke kunna jämkas
till hela kronor eller att sådan jämkning uppåt icke kan ske. Hit höra t. ex.
hamnavgifter, som omnämnas i den av revisorerna lämnade redovisningen
för övergången till öreslös bokföring inom ett rederiföretag och vilka före
år 1956 fastställdes av kollegium. Föreskrifter rörande hamnavgifter ha
meddelats i kungörelsen den 21 april 1950 (nr 152) om fastställelse av
hamn- och grundpenningtaxor samt taxor å sluss-, kanal- och andra farledsavgifter.
I 20 § i denna kungörelse finnas bestämmelser om befrielse från
eller lindring i hamnavgifter. Denna bestämmelse torde berättiga vederbörande
ägare eller innehavare av hamn, för vilken taxa fastställts, att besluta
om avrundning av avgiftsbelopp nedåt, under förutsättning att denna lindring
kommer alla trafikanter till godo under lika förhållanden. Däremot
torde enligt nuvarande föreskrifter avrundning av avgiftsbelopp uppåt icke
kunna ske och sålunda icke kunna medgivas av den taxefastställande myndigheten.
Det må påpekas, att kungörelsen innehåller vissa föreskrifter om
avrundning av hamnavgifter men endast beträffande vid avgiftsberäkning
uppkommande brutet öretal, vilket icke skall räknas (§§ 7 och 15).

I handläggningen av detta ärende ha — förutom generaldirektören Malmfors
och kommerserådet Lindstedt, föredragande — kommerserådet Sahlin,
tf. kommerserådet Lindqvist och tjf. kommerserådet, förste byråingenjören
Agartz deltagit. Stockholm den 2 februari 1959.

Anders Lindstedt

NILS MALMFORS

B. Widström

193

Bilaga

Yttrande från Sveriges industriförbund

Genom remiss den 7 januari 1959 har Kungl. Kommerskollegium anhållit
om Sveriges Industriförbunds yttrande över riksdagens revisorers uttalande
rörande tullrestitutionsförfarandet för statliga myndigheter m. in. I anledning
därav får Industriförbundet anföra följande.

Riksdagens revisorer har i sin berättelse den 15 december 1958 (§ 25)
uppmärksammat de rigorösa bestämmelser som för närvarande gäller för
erhållande av tullrestitution. Revisorerna framhåller, att den nuvarande förordningen
om tullrestitution tillkom 1929. Revisorerna erinrar också om att
det förslag som låg till grund för förordningen framför allt byggde på den
uppfattningen, att förfarandet i avsevärt högre grad än dittills varit fallet
borde baseras på förtroende för den enskilde näringsidkaren. Dennes kvalifikationer
med avseende på redbarhet och lämplighet i övrigt för erhållande
av restitutionsrätten skulle därför underkastas noggrann prövning, innan
dylik rätt medgåves.

Av vad revisorerna inhämtat framgår, att handläggningen av restitutionsärenden
är mycket omständlig »och förorsakar en stor mängd administrativt
arbete». Revisorerna är av den uppfattningen, att de motiv som åberopades
vid tillkomsten av den gällande tullrestitutionsförordningen och som
i huvudsak innebar krav på ett smidigt och i övrigt ändamålsenligt restitutionsförfarande
med minst samma styrka även i dag kan åberopas till stöd
för enklare och mera rationella handläggningsformer. »En huvudtanke bakom
förordningens bestämmelser var såsom nämnts förtroende för den enskilde
näringsidkare som efter vederbörlig prövning av tullverket skulle
tillerkännas rätten till tullrestitution. Enligt revisorernas mening måste
det i och för sig anses anmärkningsvärt, att en ordning som grundas på
förtroende parterna emellan skall nödvändiggöra så rigorösa bestämmelser
som bär är fallet. Med särskild styrka framträder detta förhållande när fråga
är om ett mellanhavande statliga myndigheter emellan.» Revisorerna anser
därför, att man bör söka åstadkomma ett enklare system i fråga om hela
restitutionsförfarandet och föreslår, att frågan härom snarast upptages till
prövning.

Industriförbundet vill instämma i önskemålet om ett förenklat reslitulionsförfarande
och kan vitsorda revisorernas yttrande att man Ȋven inom
exportnäringen finner den tillämpade redovisningsmetodiken betungande».
Med nuvarande bestämmelser är det för exportföretagen många gånger allt
för kostnadskrävande att begära restitution av tull för importerade råvaror
eller halvfabrikat.

Industriförbundet vill med hänsyn härtill tillstyrka att det nuvarande
restitutionsförfarandet snarast upptages till prövning. En sådan prövning
bör i enlighet med revisorernas uppfattning inriktas på hela restitutionsförfarandet
och icke enbart på restitution för statliga myndigheter. Utan
att nu taga bestämd ställning till frågan hur restitutionsförfarandet bör närmare
utformas anser Förbundet att den av revisorerna skisserade möjligheten
att ersätta det nuvarande förfarandet med en av importören i viss ordning
avgiven försäkran angående den importerade materielens användning
förefaller ändamålsenlig och ur tullverkets synpunkt betryggande. Av största
vikt är givetvis att en dylik procedur utformas på sådant sätt, att varje välrenommerad
importör utan större besvär och tidsutdräkt kan begagna sig
av densamma. Stockholm den 14 januari 1959.

13 lic», berättelse ang. statsverket år 195S. It

194

Sveriges allmänna exportförening

De möjligheter, som genom tullrestitutionsförordningen erbjudas till återbetalning
eller befrielse från erläggande av tull för varor av utländskt ursprung,
vilka sedermera åter exporteras, eller för material, som ingår i inom
landet tillverkade och därefter exporterade varor, måste anses vara av stor
betydelse för främjandet av vårt näringsliv. Ofta torde exempelvis en svensk
industris möjligheter att konkurrera på världsmarknaden vara i hög grad
beroende av den »kostnadsavlyftning», som möjligheten till åtnjutande av
s. k. allmän industrirestitution innebär. För att effekten härvidlag icke skall
omintetgöras eller väsentligen försvagas, är det dock av stor betydelse dels
att tullrestitutionsförordningens tillämpningsområde icke är alltför begränsat,
dels att det administrativa kontrollförfarandet icke blir alltför betungande.
Hela det redovisnings- och kontrollarrangemang, som skapats, är ju i
och för sig »improduktivt» och kan i sämsta fall bliva så omständligt och
dyrbart, att företag se sig nödsakade att avhålla sig från att begagna restitutionsmöjligheten.
Detta har enligt föreningens erfarenhet också många
gånger visat sig vara fallet. Det bör emellertid i sammanhanget framhållas,
att tullmyndigheterna särskilt under senare år visat stort tillmötesgående
och medgivit alla lättnader, som inom förordningens och tillämpningsföreskrifternas
ram bedömts vara möjliga.

Det är emellertid uppenbart, att ett enklare administrativt förfarande på
restitutionsområdet skulle vara till lättnad för svensk export. Detta synes
desto mer angeläget, som den i det närmaste totala övergång till värdetullar,
vilken inträffat i och med införandet av den nya tulltaxan den 1 januari i år,
sannolikt kan väntas medföra ytterligare besvärligheter ur formalitetssynpunkt
för såväl statsverk som näringsliv. Exportföreningen vill därför tillstyrka,
att det nuvarande tullrestitutionsförfarandet upptages till översyn.
De erfarenheter, föreningen har i fråga om tullrestitutionsförfarandet på
vissa utländska marknader, giva vid handen, att olika möjligheter finnas till
annan utformning än den i Sverige nu tillämpade. Exportföreningen tillåter
sig i detta sammanhang närsluta dels en inom föreningens tullbyrå gjord
sammanställning1 över vissa föreskrifter om tullindring i ett antal länder,
dels ett den 15 oktober 1958 dagtecknat remiss-svar1 till kommerskollegium
i frågan rörande sättet för en avveckling av tullrestitutionsförfarandet inom
ett eventuellt västeuropeiskt frihandelsområde. Stockholm den 30 januari
1959.

P. ZETHELIUS

S. Cederbnlk

§ 26 Vissa författningar som reglera förvaltningsverksamheten

Försvarets civilförvaltning

Civilförvaltningen kan i stort sett ansluta sig till vad revisorerna anfört rörande
omfattningen och den bristande överskådligheten beträffande de författningar,
som reglera den statliga förvaltningsverksamheten i fråga om
verkställande av utbetalningar, bokföring och revision ävensom upphandling
och arbeten för statens behov m. m. Ämbetsverket har med hänsyn härtill
intet att erinra mot att en genomgång och översyn av författningarna i det av
revisorerna angivna syftet kommer till stånd.

1 Ej avtryckta.

195

Enligt civilförvaltningens mening torde det emellertid icke vara praktiskt
möjligt att såsom revisorerna föreslagit åstadkomma någon gemensam ordningsstadga
för rikets ämbetsverk. Den statliga förvaltningen spänner över
så många och skiftande arbetsområden, att självfallet åtskilliga föreskrifter
erfordras, vilka icke äro tillämpliga inom andra förvaltningsgrenar. Den av
revisorerna upprättade sammanställningen upptager ett flertal sådana författningar,
som äro av så speciell natur, att de icke rimligen böra tynga en
eventuell gemensam stadga. Exempelvis inom försvaret äro förhållandena så
olikartade jämfört med andra statliga förvaltningsområden, att ett stort antal
specialbestämmelser erfordras. Å andra sidan finnas otvivelaktigt flera områden,
där likartade bestämmelser kunna tillämpas och där det synes önskvärt,
att skilda bestämmelser sammanföras och göras enhetliga. Härvid bör
dock beaktas, att en översyn av bestämmelserna i detta syfte icke får drivas
så långt, att en anpassning efter ändrade förhållanden försvåras på grund av
att bestämmelsernas tillämpningsområde gjorts alltför vidsträckt.

Civilförvaltningen vill i detta sammanhang hland annat erinra om att
statsrådet och chefen för finansdepartementet under år 1955 tillkallat särskilda
sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande redogöraransvaret
och anmärkningsprocessen jämte därmed sammanhängande frågor.
I samband härmed torde även de av revisorerna anförda synpunkterna i fråga
om författningar beträffande avskrivningsfrågor och anmärkningsmål
komma att beaktas.

Under hänvisning till vad ovan anförts tillstyrker försvarets civilförvaltning,
att den av revisorerna förordade genomgången av bestämmelserna rörande
medelsredovisning, revision, viss upphandling, gallring av handlingar
in. m. kommer till stånd. En sådan genomgång torde komma att bli tämligen
omfattande och bör enligt civilförvaltningens mening utföras av särskilt
tillkallade sakkunniga. Utredningsarbetet bör fullgöras i nära samarbete
med berörda myndigheter.

I detta ärendes handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och
byråsekreteraren Bergh, den sistnämnda föredragande, samt krigsrådet
Brunskog och byrådirektören Nilsell. Stockholm den 20 januari 1959.

RAGNAR LUNDBERG

A.-G. Bergh B. Törnberg

Generalpoststyrelsen

Genom remiss den 19 december 1958 har generalpoststyrelsen anbefallts
avge yttrande över vissa avsnitt av 1958 års riksdagsrevisorers berättelse,
nämligen § 26 angående vissa författningar som reglera förval tningsverksamheten
och § 27 angående öreslös redovisning. Med anledning härav får
generalpoststyrelsen anföra följande.

§ 26. Vissa författningar som reglera förvallningsverksamheten

Generalpoststyrelsen delar riksdagsrevisorernas mening, att det i och för
sig skulle vara lämpligt och också borde vara möjligt att väsentligt nedbringa
antalet och omfattningen av de bestämmelser, som reglera förvaltningsverksamheten.
Förslaget att isammanföra vissa av dessa bestämmelser
i en gemensam författning synes styrelsen böra närmare utredas. Styrelsen
vill emellertid påpeka, att föreskrifter för myndigheterna av allmänt administrativ
innebörd återfinnes icke blott i verksstadgan och instruktioner för
olika ämbetsverk utan är inrymda också bland annat i avlöningsreglementen

196

och pensionsförfattningar. Det synes önskvärt, att frågan om sådana bestämmelsers
lämpliga plats i författningssystemet närmare övervägs vid den förordade
utredningen. Även om en viss samordning av för statsförvaltningen
gemensamma bestämmelser skulle komma till stånd som följd av utredningsarbetet,
torde det dock bli oundvikligt med särbestämmelser för vissa verk
och inrättningar. Detta gäller icke minst de affärsdrivande verken, som i
många hänseenden intar eu särställning i förhållande till övriga statliga
myndigheter.

§ 27. öreslös redovisning

Enligt generalpoststyrelsens mening skulle det innebära en betydande arbetsförenkling
och minskade omkostnader, om öreslös redovisning kunde
införas i statsförvaltningen i större utsträckning än hittills. Det synes emellertid
tveksamt, om detta förslag i någon större omfattning är realiserbart i
ett företag som postverket. Som serviceföretag och penninginstitut måste
postverket nämligen åtaga,sig att mottaga och till adressaten redovisa det penningbelopp
avsändaren bestämt, även om beloppet slutar på öretal. Likaså
må framhållas, att priserna på flertalet av postverkets tjänster, portona,
måste vara uttryckta i ören med nuvarande penningvärde. Däremot torde
det i vissa fall finnas goda möjligheter att på det interna området slopa öretalen,
t. ex. vid avlönings- och pensionsutbetalningar. Även vid fakturering
borde öretalen kunna slopas, när det gäller fakturans slutsumma. Detta förutsätter
emellertid ändringar i avlönings- och pensionsförfattningar, ändrade
avdragsregler, överenskommelser med personalorganisationer och affärsförbindelser
etc.

I sammanhanget må nämnas att sedan år 1944 ingen saldering av öretal
förekommer, då postanstalterna bokföra i postsparbanksböcker. Däremot
bokföres örebeloppen i den centrala kontobokföringen på postsparbanken.

Generalpoststyrelsen vill helt ansluta sig till riksdagsrevisorernas förslag,
att en expertgrupp tillsättes med uppdrag att utreda och pröva förutsättningarna
för en övergång åtminstone delvis till öreslös redovisning inom
statsförvaltningen. Då det förutsättes, att en sådan utredning kommer att
ske i samråd med berörda verk, anser sig styrelsen icke, utöver vad som
ovan anförts, böra i detta sammanhang ingå på alla de detalj spörsmål, som
vid en sådan övergång måste uppkomma för postverkets del.

I behandlingen av detta ärende ha jämväl överdirektören Hultman, överintendenten
Antoni, byråchefen Granér, tf. byråchefen Ganelius samt tf.
postsparbankschefen Jäder deltagit. Stockholm den 5 februari 1959.

ERIK SWARTLING

T. S. Nglund

Statskontoret

De av revisorerna upprättade sammanställningarna av vissa föreskrifter,
som reglera den statliga förvaltningsverksamheten, upptaga inalles 113 författningar,
omfattande enligt gjorda beräkningar sammanlagt 244 trycksidor.
Samtliga dessa författningar, fördelade gruppvis allt efter ämnesområdet,
finnas redovisade i den författningsförteckning, som intagits i bihanget till
statsliggaren (se för budgetåret 1958/59 s. 416 ff.). Förteckningen utgör ett
register över de bestämmelser på förvaltningsverksamhetens område, som
ha ett mera allmänt intresse. För den som vill närmare orientera sig i de
på olika områden gällande bestämmelserna torde denna översikt vara fullt

197

tillräcklig. Av de berörda författningarna ha för övrigt 13, vilka ansetts vara
av särskild vikt, intagits i sin helhet i bihanget.

Det är emellertid uppenbart, att ifrågavarande författningar med hänsyn
till antal och omfång utgöra ett svåröverskådligt arbetsmaterial för myndigheter
och enskilda befattningshavare, som i sin tjänsteutövning ha att taga
befattning därmed. Såsom i ärendet framhållits ha i åtskilliga fall föreskrifter
i helt likartade ämnen meddelats i ett flertal författningar. Statskontoret
delar därför revisorernas uppfattning, att eu detaljerad genomgång bör
komma till stånd i syfte att förenkla och förenhetliga bestämmelserna.

Statskontoret är likväl icke helt övertygat, att det är vare sig önskvärt
eller praktiskt möjligt att samla alla dessa olika föreskrifter i ett slags ordningsstadga
för rikets ämbetsverk. Enligt statskontorets mening spänna författningarna
över alltför stora och olikartade områden för att lätt infogas i
ett sådant sammanhang. En dylik stadga skulle därför sannolikt bli antingen
synnerligen otymplig eller, därest innehållet begränsades till att omfatta
endast mera allmänna riktlinjer, i behov av kompletterande bestämmelser.
Målsättningen synes därför i varje fall tills vidare böra begränsas till att
efter sammanförande i mindre grupper av författningar, som ha naturliga
beröringspunkter med varandra, så långt möjligt är reducera antalet och
omfattningen av föreskrifterna.

Statskontoret vill i detta sammanhang erinra, att ämbetsverket vid skilda
tillfällen uttalat sig för en allmän översyn av vissa här avsedda förvaltningsbestämmelser.
Sålunda hemställde statskontoret bl. a. i skrivelse till
Kungl. Maj :t den 11 juni 1953 med förslag till omläggning av redovisningen
av checker, utfärdade på statsverkets checkräkning i riksbanken, om inarbetande
av samtliga författningsbestämmelser rörande statsverkets checkräkning
och myndigheternas kassaväsen i en enda för alla myndigheter gemensam
kassakungörelse. Med hänsyn till de fördelar som därmed skulle
vinnas, ej minst med tanke på det stora antalet myndigheter, omkring 125
stycken, som ägde dragningsrätt på statsverkets checkräkning ansåg statskontoret
ett genomförande av förslaget angeläget. Samtidigt med utarbetande
av en särskild kassakungörelse borde enligt ämbetsverkets mening
en allmän översyn, berörande alla med kassarörelsen sammanhängande
frågor, vidtagas. Förslaget har ännu ej föranlett någon åtgärd.

Det torde vidare kunna ifrågasättas, om ej den av statskontoret förordade
begränsade omarbetningen av i revisorernas uttalande avsedda bestämmelser
i viss utsträckning kunde utföras av därav närmast berörda myndigheter.
Sålunda borde exempelvis åt riksarkivet kunna uppdragas att omarbeta
gällande författningar om utgallring av vissa handlingar, medan riksräkenskapsverket
i egenskap av central myndighet för kontrollen över den
statliga medelsförvaltningen och därmed sammanhängande frågor synes
bäst lämpat att systematisera och förenkla bestämmelserna om medelsredovisningen
m. in. Stockholm den 14 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Rolf Rudhc. Gustav-Adolf Wastesson

Föredragande

Riksräkenskapsverket

Genom remiss den It) december 1958 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående,
hland annat, vissa författningar som reglera förvaltningsverksam -

198

heten (§ 26), öreslös redovisning (§ 27) och redovisningen av vissa småbelopp
inom statsförvaltningen (§ 28); och får riksräkenskapsverket till åtlydnad
härav anföra följande.

£ 26. Vissa författningar som reglera förvaltningsverksamheten

Revisorerna föreslå att åtgärder snarast måtte vidtagas i syfte att till
komplettering av verksstadgan och vederbörande verks instruktioner åstadkomma
ett slags ordningsstadga för rikets ämbetsverk, som upptager föreskrifter
om medelsredovisning, revision, viss upphandling, gallring av handlingar
in. in. Som skäl härför åberopas att det finnes ett stort antal författningar,
som röra verkställandet av utbetalningar in. in., att vissa föreskrifter
äro av mycket gammalt datum, exempelvis 1830 års förordning om
extraordinarie avskrivningsfrågor, att föreskrifter i alldeles likartade ämnen
meddelats i ett flertal författningar, såsom fallet är beträffande utgullring
av handlingar, samt att bestämmelser, vilka tillkommit vid skilda tidpunkter
men likväl reglera likartade förhållanden, utgöra ett mycket svåröverskådligt
författningsinaterial.

Beträffande avskrivningsföreskrifterna må erinras att frågan om nya bestämmelser
överlämnats till utredningen angående redogöraransvaret.

Föreskrifter om utgallring av handlingar torde väl näppeligen kunna lämnas
enligt för statsförvaltningen generella normer. De torde vidare vara beroende
av den arkivvårdande myndighetens ställningstaganden från tid till
annan liksom av tillkomsten av nytt arkivmaterial, som icke kan på förhand
bedömas. Att införa bestämmelser om gallring av handlingar i en
allmän ordningsstadga torde därför icke vara lämpligt.

Vad beträffar den påtalade svåröverskådligheten hos författningsmaterialet
må erinras om att det i statsliggarens bihang finns en systematiskt uppställd
författningsförteckning av stort värde. Det bör observeras att det redan
av namnet på vederbörande författning i allmänhet framgår, vad den
avser, liksom den större eller mindre räckvidden av dess tillämplighet. Detta
lorde framgå redan av den av revisorerna återgivna sammanställningen av
törfattnmgar. Bortsett från avskrivningsförfattningarna finns en och annan
författning av gammalt datum och större räckvidd, såsom 1905 års föreskrifter
om inventering, vilken lämpligen kunde införas bland de i statsliggarens
bihang återgivna författningarna. I övrigt får nog förutsättas att
myndigheterna i någon form äga tillgång till Svensk Författningssamling.

Riksräkenskapsverket betvivlar att det later sig göra att samla föreskrifterna
om medelsförvaltningen i en generellt tillämplig författning, om man
uppställer den förutsättningen att detta materiellt sett skall medföra en förbättring
eller i varje fall icke någon försämring. Med hänsyn till statsförvaltningens
skiftande former och ständigt växlande struktur skulle det nog
eJ heller vara praktiskt fördelaktigt. Redan från början finge åtskilliga hänvisningar
göras till vad som i vissa avseenden vore särskilt stadgat, och allt
liera sådana hänvisningar skulle så småningom bliva nödvändiga. Alternativt
finge man tänka sig att vidtaga ständiga ändringar i den centrala författningen.

Bestämmelser om revision torde icke höra hemma i en ordningsstadga
föi veiken. Vad som åsyftas är väl bestämmelserna om avgivande av räkenskaper
till riksräkenskapsverket, och härom finnes i allmänna verksstadgan
bestämmelse om att myndighet har att årligen enligt vad därom är stadgat
till riksräkenskapsverket avlämna räkenskaps- och redovisningshandlingar
Ifrågavarande särskilda bestämmelser avse tidpunkter då olika myndigheter
skeda avlämna sådana handlingar av olika slag och böra av praktiska skäl
icke fastlåsas i en allmän ordningsstadga.

199

Beträffande upphandlingsföreskrifterna måste riksräkenskapsverket likaså
ifrågasätta om de ha sin plats i en ordningsstadga. Däremot synes eu
viss koncentration inom denna grupp av bestämmelser icke utesluten.

Av skäl som redovisats i det föregående kan riksräkenskapsverket icke
dela revisorernas uppfattning att en allmän ordningsstadga för ämbetsverken,
upptagande föreskrifter om medelsredovisning, revision, viss upphandling,
gallring av handlingar in. in., skulle vara ett mål att sträva efter. En
viss koncentration av författningar inom några av de berörda områdena kan
givetvis tänkas, men denna begränsade vinst kan åstadkommas utan tillsättandet
av någon utredning, vilket enligt riksräkenskapsverkets mening
vore att betydligt överdimensionera frågans innebörd.

§ 27. öreslös redovisning

Revisorerna framhålla att av de bokföringsföreskrifter som i olika sammanhang
utfärdats för de statliga myndigheterna framgår, alt inkomster
och utgifter i räkenskaperna skola redovisas med exakta belopp, det vill
säga med kronor och ören. Bokföringsföreskrifter av annan innebörd torde
ej heller konnna i fråga. Det av revisorerna åberopade förhållandet att den
statliga inkomstskatten numera uträknas i helt krontal utgör härvidlag intet
undantag. Det gäller här en av riksdagen antagen regel av materiell innebörd
avseende storleken av statens ifrågavarande fordran. En i någon mån
motsvarande regel för bestämmandet av lönefordringar gentemot staten
från statstjänstemännens sida återfinnes i statens allmänna avlöningsreglemente
i fråga om beräknandet av månadslön. De praktiska fördelarna
härav begränsas emellertid av att eu dylik avrundning icke låter sig göra beträffande
daglöner, timlöner och övertidsersättningar, ej heller beträffande
sjukledighetsavdrag m. m. Det må erinras att, då rätt till halv sjukpenning
föreligger halvt sjukpenningavdrag respektive halvt yrkesskadeavdrag skall
tillämpas, i förekommande fall jämkat till närmaste femtal ören.

Inte ens i anställningsförhållandet mellan staten och dess egna tjänstemän
torde sålunda vara möjligt att genomgående bortse från öresbelopp. Än
mindre torde detta vara möjligt i mellanhavandet mellan staten och de enskilda.

Möjligheten att utvidga de materiella avrundningsregler, som finnas beträffande
skatten, till att gälla exempelvis taxesättningen vid statliga företag
torde vara ytterst begränsad. Avrundning av slutsummor å räkningar o. d.
torde väl däremot i och för sig kunna göras, i den mån det gäller större belopp,
men när det gäller små summor torde ej heller denna metod komma
i fråga. Den vinst ur vissa synpunkter, som lian tänkas vinnas genom att
slutsummor avrundas, motverkas vidare av försvårat avstämningsarbete hos
myndigheterna. Erfarenhet härav kan åberopas från den lid, då man i fråga
om skattsedlarna övergångsvis tillämpade det förfaringssättet att, ehuru
de olika skatteposterna uträknades med öretal, sedelns slutsumma likväl avrundades
till helt krontal.

Riksräkenskapsverket anser för sin del den av revisorerna väckta frågan
vara av alltför vittutseende innebörd för att göras till föremål för någon
systematisk beredning.

§ 28. Redovisningen av vissa småbelopp inom statsförvaltningen

Revisorerna konstatera att det på försvarets område med dess långt drivna
anslagsuppdelning nedlägges arbete på att rätta felbokföringar även av
ringa belopp. Vederbörande myndigheter ägna tid åt att erinra om små felaktigheter
i medels- och materialräkenskaper utan anmärkningsprocess i
egentlig mening. Krav på obetydliga belopp utställas i onödan försvarets
myndigheter emellan o. s. v. Som jämförelse erinras om att i bokföringsbe -

200

stämmelserna för statens järnvägar beträffande rättelser i den interna bokföringen
stadgas att obetydliga belopp icke skola omföras. Jämväl på andra
områden skulle, om än ej i samma utsträckning som inom försvaret, förekomma
liknande förhållanden. Som exempel namnes, att vid en lantbruksnämnd
under ett halvår förekommit att man i nära 60 fall gjort sig mödan
att bokföra straffräntan å för sent erlagda förrättningsavgifter såsom ränta
och icke tillsammans med förrättningsavgifterna. Det syntes revisorerna
icke vara ovanligt med krav avseende ringa belopp även mellan andra statliga
myndigheter än dem som tillhöra försvaret.

Anledningen till denna enligt revisorernas mening icke tillfredsställande
ordning skulle vara risken för revisionsanmärkning och det förhållandet att
det saknas föreskrifter, som möjliggöra för vederbörande myndigheter att
underlåta att vidtaga åtgärder beträffande bagatellbelopp. Det ifrågasättes
därför om icke bestämmelser borde utfärdas, som möjliggöra att obetydliga
fordringar myndigheter emellan kunna eftergivas, rättelse av felkonteringar
kunna underlåtas o. s. v. Även om dylika regler finge utformas så, att
det i viss utsträckning överlätes på vederbörande tjänsteman att själv avgöra
om viss åtgärd skulle vidtagas eller ej, borde man därigenom enligt
revisorernas mening ernå en mera tillfredsställande ordning än den nuvarande.

Riksräkenskapsverket vill med anledning av dessa synpunkter framhålla,
att bokföringsåtgärder även i fråga om, helt obetydliga belopp torde vara en
ofrånkomlig förutsättning för en korrekt medelsredovisning. Detta gäller
icke bara statliga myndigheter utan även enskilda. Lönsamhetssynpunkter
på detta område torde sålunda kunna anläggas endast i mycket begränsad
omfattning. Lika litet torde det i detta sammanhang kunna underförstås,
att de olika statliga myndigheterna äro filialer av ett och samma företag.
Givetvis låter det sig göra att i den statliga bokföringen påvisa fall som, lösryckta
ur sitt sammanhang, te sig mindre rationella. Antalet redogörare är
vidare mycket stort och det kan icke förutsättas annat än att ett ärende då
och då kan handläggas så att det lämnar rum för kritik. Detta ha ju revisorerna
förutsatt bliva fallet, även om man skulle införa hjälpregler till stöd
för redogörare och myndigheterna, men knappast beaktat i fråga om de anförda
exemplen. Av dessa torde icke böra dragas alltför långt gående slutsatser.

Givetvis böra de reviderande myndigheterna icke i efterhand påkalla rättelser
av bagatellfall, det är ju därför deras s. k. leuterationsrätt tillskapats.
På försvarets område torde tillämpas ett förfarande med påpekanden
för framtida iakttagelser, vilket väl dock närmast torde ha informerande
innebörd. Riksräkenskapsverket befarar, att en allmän avskrivningsrätt beträffande
småbelopp skulle medföra risker i tillämpningen och anser den
dessutom överflödig vid en förnuftig tillämpning av gällande regler. En
sådan regel skulle i tillämpningen kunna utsträckas till att avse bokföringsdifterenser
i allmänhet å småbelopp, och därigenom medföra allvarliga riskmoment,
enär bakom en bokföringsdifferens å ett ytterst obetydligt öresbelopp
kan dölja sig ett saldo mellan betydande felbokföringar, vilka i övrigt
utjämnat varandra.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Faxelius, Stenström och Thorson samt tillförordnade byråchefen
Backlund deltagit. Stockholm den 15 januari 1959.

Bertil Ehnboin
Föredragande

GÖSTA RENLUND

201

Statens sakrevision

Riksdagsrevisorerna föreslå, dels att eu detaljerad genomgång av gällande
bestämmelser rörande den statliga verksamhetens form och innehåll
skall ske i syfte att nedbringa antalet och omfattningen av dessa bestämmelser,
dels ock att som ett led i nämnda genomgång och till komplettering
av den allmänna verksstadgan och instruktionerna ett slags ordningsstadga
för rikets ämbetsverk skall utarbetas.

Sakrevisionen vill i anslutning till det förstnämnda förslaget erinra om
att revisionen på uppdrag av Kungi. Maj :t låtit granska kungörelsen 1934.
52 angående avskrivning i vissa fall av brist i statens förråd av proviant
och fodervaror. Granskningen resulterade i att revisionen föreslog ett upphävande
av kungörelsen i fråga. Revisionen är övertygad om att en systematisk
granskning enligt revisorernas förslag skulle komma att leda till
att ytterligare ett antal författningar in. in. skulle kunna slopas. Bestämmelser,
som beröra likartade ämnen, torde i flera fall utan större svårighet
kunna sammanföras till en författning. Även på denna väg bör antalet
författningar kunna minskas avsevärt. Vissa bestämmelser äro på grund
av sin ålder svårtillämpade och delvis inaktuella, bl. a. gäller detta avskrivningskungörelserna.
Det är angeläget, att sadana bestännnelsei omarbetas
och anpassas efter nutida förhållanden. Dylika åtgärder skulle underlätta
arbetet för de administrativa myndigheterna. Sakrevisionen vill emellertid
framhålla, att även mindre genomgripande åtgärder i samma syfte äro
önskvärda, nämligen att författningar, som ändrats ett fleital gångei ——
såsom exempelvis kungörelsen 1907:55 angående de slag av papper, black
och skrivmaskins- och stämpelfärger, som må till vissa offentliga handlingar
användas — omtryckas i sin helhet i större utsträckning än vad hittills
varit fallet. ... „

Sakrevisionen ansluter sig sålunda till förslaget om en genomgång av
gällande författningar av här ifrågavarande slag. Det synes därvid icke
utan vidare klart, å ena sidan, huruvida en dylik genomgång bör omfatta
alla de uppräknade författningarna in. m. eller, å andra sidan, huruvida
den icke i vissa avseenden bör gå utom ramen för statsrevisorernas förteckning.
Uppgiften är emellertid — huru den än avgränsas mycket omfattande
och det kan ifrågasättas, om den icke bör uppdelas på flera organ.
Lämpligt synes då vara att uppdraga granskningen av sådana bestammelser,
so in äro speciella för vissa ämbetsverks förvaltningsområden, åt dessa
ämbetsverk. Sålunda skulle åt riksarkivet kunna anförtros granskningen
och överarbetningen av utgallringskungörelserna, åt riksräkenskapsverket
granskningen av räkenskapsanvisningar in. in., åt statskontoret genomgången
av tryckningskungörelser in. ni., åt generalpoststyrelsen granskningen
av kungörelser "angående upphandlingen av kontorsinventarier etc.

Vad gäller förslaget om utgivande av en ordningsstadga för ämbetsverken
får sakrevisionen framhålla, att vissa av de för stadgan avsedda författningarna
redan nu finnas intagna i bihanget till statshggaren och att
övriga''äro upptagna i bihangcts författningsförteckmng. Ämbetsverken
kunna sålunda därigenom erhålla erforderliga upplysningar om gällande
författningar, som reglera förvaltningsverksamheten. Behovet av en ordningsstadga
av föreslagen karaktär kan sålunda redan på denna giund
ifrågasättas. Härtill kommer bl. a. att en sådan stadga får ett större varde
endast om den kan hållas aktuell. I detta avseende torde, även om stadgan
upprättas enligt lösbladssystem, stora svårigheter uppkomma. I anslutning
härtill vill revisionen erinra om att 1957 års riksdagsrevisorer, etter alt
ha inhämtat vissa upplysningar om marinens samling av förvaltningsföreskrifter
(SMFF), föreslogo samlingens slopande. Revisorerna hade namn -

202

gen erfarit dels att befattningshavarna — genom att stadgan ej var differentierad
å skilda förvaltningsgrenar — tvingats omhänderha och vidtaga
ändringar i en mångfald bestäimmelser, som icke berörde deras verksamhetsområden,
dels ock att det icke var möjligt att med tillgänglig arbetskraft
inom rimlig tid medhinna alla de detaljändringar, som tid efter annan
måste göras i samlingen. Olägenheterna med en hela statsförvaltningen
omfattande ordningsstadga kunna enligt sakrevisionens mening befaras
bli ännu mera påtagliga.

Sakrevisionen kan sålunda tillstyrka förslagen endast i vad de avse en
detalj genomgång och översyn av förvaltningsföreskrifterna och vidtagande
i anslutning härtill av de åtgärder av i huvudsak redaktionell natur, vilka
befinnas ägnade att främja enhetlighet och överskådlighet.

I detta ärendes avgörande hava deltagit, förutom undertecknad ordförande,
samtliga ledamöter.

Särskild föredragande förste revisor Jacobsson. I övrigt närvarande undertecknad
tjf. kanslichef och byrådirektör Sjövall. Stockholm den 19 januari
1959.

WILHELM BJÖRCK

B. M. von Willebrand

Statens organisationsnämnd

Organisationsnämnden anser i likhet med revisorerna, att en detaljerad
genomgång av centralt utfärdade bestämmelser av mera allmän förvaltningsnatur
såsom sådana för medelsredovisning, revision, viss upphandling
och gallring av handlingar i syfte att få dessa förenhetligade och systematiskt
sammanförda och så utgivna att ändringar och tillägg lätt kunna
infogas i tidigare material måste medföra en icke oväsentlig rationalisering
av berörda arbetsuppgifter, vilka även kunna bli utförda med större
säkerhet. Detta i sin tur [måste skapa mera trygghet i arbetet. I samband
med nytillträde av personal och vid personalersättning vid semester, sjukdom
o. d. kommer det att vara av allra största värde att ha här aktuella bestämmelser
komplett och överskådligt samlade.

Den sammanställning som f. n. utges t. ex. beträffande gällande avlönings-
och pensionsbestämmelser belyser det stora värde en sådan har för
bestämmelser inom ett för många aktuellt ämnesområde. Som ett led i
nämndens organisationsundersökningar ingår ofta att söka systematiskt
sammanföra av berörda myndigheter utfärdade föreskrifter så att dessa
bli överskådliga och så att ändringar och tillägg lätt kunna införas. Liknande
åtgärder vidtagas även av myndigheterna själva för att få föreskrifter
m. m. tillgängliga och kända av alla berörda befattningshavare.

Mot bakgrunden av det ovan anförda tillstyrker nämnden föreslagen utredning.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Elofsson, Löfqvist och Göran Petterson
samt såsom föredragande byrådirektören G. Wijkman. StockhoUm den
15 januari 1959.

C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

Riksarkivet

Riksarkivet har sedan några månader arbetat med en ny redaktion av de
författningar, genom vilka arkivväsendet regleras, och har för avsikt att
under året för Eders Kungi. Maj :t framlägga resultatet av denna omarbet -

203

ning. I denna har särskilt eftersträvats större enhetlighet i terminologi och
disposition samt större koncentration; författningar rörande olika sidor av
arkivväsendet ha därvid sammanarbetats. Dessa förslag torde sålunda i
vissa avseenden överensstämma med den allmänna syftningen av vad riksdagens
revisorer framfört. Emellertid behandlas icke i dessa författningar
gallringsfrågorna. Vad speciell! angår dessa och möjligheten att i dylika
lämna gemensamma föreskrifter för hela statsförvaltningen får riksarkivet
anföra följande.

Nu föreliggande föreskrifter om gallring av handlingar hos statliga myndigheter
utgöras av dels generella föreskrifter gällande sådana ensartade
eller likartade handlingar som förekomma hos alla eller hos ett stort antal
sta!liga myndigheter, dels speciella föreskrifter gällande en viss myndighet
eller enhetlig grupp av myndigheter, utarbetade efter ingående prövning och
med hänsyn till just där rådande förhållanden. De generella föreskrifterna
återfinnas regelmässigt i författningssamlingen, medan de vida talrikare
särskilda gallringsbreven för olika förvaltningsarkiv ha formen av kungliga
brev eller ämbetsskrivelser till berörda myndigheter.

I sitt förslag till allmän gallringskungörelse (SFS 716/1953) konstaterade
1940 års arkivsakkunniga, att långtifrån alla slag av handlingar kunde beröras
av generella gallringsregler; liksom tidigare måste därför i förekommande
fall särskilda gallringsbestämmelser utfärdas för de särskilda arkiven.

I den allmänna gallringskungörelsen har man sökt införa alla de hos
myndigheterna mera allmänt förekommande slag av handlingar som skulle
kunna utgallras utan olägenhet för administration eller forskning. Att icke
övriga tidigare och senare utfärdade generella gallringsföreskrifter blivit
inarbetade i den allmänna gallringskungörelsen beror på följande omständigheter.

På grund av de speciella förhållanden som gälla för de militära arkiven
uppdrog Kungl. Maj :t åt en försvarets gallringskommitté att utarbeta särskilda
bestämmelser om gallring av dessa arkiv; allmänna gallringskungörelsens
giltighet begränsades därför till den civila statsförvaltningen.

SFS 860/1945 om gallring av telefon- och telegramkvitton och 323/1947
om gallring av apoteksbilagor äga giltighet för hela statsförvaltningen utan
undantag; allmänna gallringskungörelsens giltighetssfär är däremot begränsad
till de arkiv, som äro underkastade riksarkivariens inspektion. Denna
begränsning av kungörelsens giltighet berodde på att kungörelsens efterlevnad
och effektiviteten av den föreskrivna gallringen måste bli beroende av
de råd och anvisningar som arkivmyndigheterna kunna lämna de olika förvaltningsorganen.

Vad beträffar SFS 829/1945 om återställande eller utgallring av vissa
ansökningshandlingar gälla här meddelade föreskrifter endast centrala ämbetsverk
samt hovrätter och länsstyrelser. Denna författning har alltså en
mera begränsad giltighet än allmänna gallringskungörelsen. SFS 115/1954
slutligen angående gallring av handlingar rörande folkbokföringen och den
allmänna skatteuppbörden har en speciell karaktär och äger giltighet endast
för vissa folkbokförings- och skattemyndigheter.

Arkivgallringsproblemen ha för närvarande stor aktualitet, och i år 1958
avlämnade riksdagspetita har riksarkivet framlagt ett arbetsprogram för
deras lösning, byggt på de senaste årens erfarenheter från gallringsarbete
inom olika förvaltningsområden. Förutsättningarna för eu på eu gång
effektiv och skonsam gallring ges i första hand genom den allmänna gallringskungörelsen,
i andra hand av den rad av olika gallringsföreskrifter som
för övrigt utfärdats. Vid tillämpningen av dessa är det emellertid sa mar -

204

betet mellan förvaltningen och arkivmyndigheterna som måste bli den avgörande
faktorn, utan vilken gallringsbestämmelserna, såsom erfarenheten
visat, komma att stanna på papperet. En omsorgsfull och på vidast möjliga
erfarenhet byggd detaljprövning av gallringsförutsättningarna för varje särskild
förvaltningsgren och för varje särskild arkivserie måste utgöra förutsättning
för detta gallringsarbete och de därför givna föreskrifterna. Det
ytterst skiftande materialet kräver härvid, om skadeverkningar av gallringen
i möjligaste mån skola kunna undgås, en starkt individualiserad prövning.
Enligt riksarkivets uppfattning torde sålunda en effektiv framtida
gallring snarast böra regleras från fall till fall, dock med den allmänna
grund, som utgöres av den här förut nämnda gallringskungörelsen. I den
män det är möjligt att ytterligare utvidga denna och i densamma inarbeta
jämställda föreskrifter, avser riksarkivet att ha sin uppmärksamhet kontinuerligt
inriktad härpå, i överensstämmelse med de principer som ligga
till grund för dess inledningsvis nämnda arbete med revidering av arkivförfattningarna.

Vad slutligen angår normalpappersförordningen (SFS 55/1907) in. fl. författningar
ang. papper, bläck, skrivmaskins- och stämpelfärger in. m. vill
riksarkivet blott erinra om att det i underdånig skrivelse den 24 april 1954
hemställt om en utredning av frågan om användande av kontaktkopior
in. in. En sådan utredning, som torde böra ta sikte även på en modernisering
av 1907 års normalpappersförordning, synes böra föregå utarbetandet av
det slags ordningsstadga, som riksdagens revisorer föreslå; under alla förhållanden
bör en dylik utredning komma till stånd.

I ärendets behandling ha deltagit riksarkivarien (föredragande) samt
arkivråden Jägerskiöld och Swedlund. Stockholm den 29 januari 1959.

INGVAR ANDERSSON

H. Appelgren

Utredningen ang. redogöraransvaret m. m.

Genom nådig remiss den 19 december 1958 har utredningen angående redogöraransvaret
m. in. anbefallts att inkomma med utlåtande över vad i
riksdagens revisorers den 15 december 1958 dagtecknade berättelse yttrats
angående dels vissa författningar som reglera förvaltningsverksamheten
(§ 26) och dels redovisningen av vissa småbelopp inom statsförvaltningen
(§ 28). Till åtlydnad härav får utredningen anföra följande.

Av den i § 26 lämnade redovisningen framgår, att bestämmelser avseende
likartade frågor f. n. föreligga i ett flertal författningar. Utredningen delar
revisorernas mening att en genomgång av dessa bestämmelser bör ske i avsikt
att söka nedbringa både antalet och omfattningen av desamma. Beträffande
frågan, huruvida till komplettering av verksstadgan och verksinstruktioner
vissa föreskrifter böra sammanföras i ett slags ordningsstadga
för rikets ämbetsverk, lärer det ankomma på utredningen att uttala sig endast
såvitt angår föreskrifter om medelsredovisning, revision och avskrivning
av statens fordringar.

Även om det vore möjligt att införa vissa för de flesta statliga myndigheter
gemensamma bestämmelser om medelsredovisning i teknisk mening så
torde det dock med hänsyn till den olika arten av den"statliga verksamheten
bliva nödvändigt att komplettera dessa bestämmelser med särskilda föreskrifter
för enskilda myndigheter eller vissa grupper av myndigheter. De
gemensamma bestämmelserna om redovisning skulle således icke fullständigt
eller ens i huvudsak kunna reglera medelsredovisningen. Beträffande

205

revision synes det utredningen uppenbart, att bestämmelser härom icke ha
sin plats i en för ämbetsverken gemensam ordningsstadga bl. a. av det skälet,
att revision i egentlig bemärkelse, nämligen sådan som kan leda till anmärkningsprocess,
utövas av endast ett fåtal myndigheter. Redan nu återfinnes
i verksstadgan ocli verksinstruktioner eu bestämmelse om att räkenskaps-
och redovisningshandlingar skola årligen enligt vad därom är stadgat
avlämnas till riksräkenskapsverket. Denna bestämmelse innehåller allt vad
de icke reviderande centrala myndigheterna ha att iakttaga angående revision.
Att i en ordningsstadga införa närmare bestämmelser om tidpunkterna
för räkenskapers avlämnande synes knappast böra ifrågakomma, enär av
praktiska skäl olika bestämmelser härutinnan alltjämt torde böra gälla
för olika myndigheter.

I den av riksdagens revisorer upprättade förteckningen återfinnas tvenne
författningar angående extra ordinarie avskrivningsfrågor (SFS 1830/85 och
1911/106), alltså frågor som utredningen har ail behandla. Utredningen torde
komma att föreslå deras upphävande därest av utredningen eljest föreslagna
bestämmelser införas. Enligt utredningens mening böra nya bestämmelser
om avskrivning av kronans fordringar icke utformas så, att de lämpligen
kunna införas i en för samtliga rikets ämbetsverk gemensam ordningsstadga.
Dels äro nämligen kronans fordringar sinsemellan olikartade med
hänsyn till grunden för sin uppkomst och dels torde det icke vara rationellt
att låta varje myndighet få lika rätt att avskriva fordringar.

Angående vad i § 26 anförts finner utredningen alltså skäl tala för att en
genomgång av de i paragrafen angivna författningarna kommer till stånd i
förenklande syfte. Att, såsom riksdagens revisorer förordat, i en för rikets
samtliga ämbetsverk gällande ordningsstadga sammanföra bestämmelser om
bl. a. medelsredovisning, revision och avskrivning av statens fordringar anser
dock utredningen icke böra komma i fråga.

Vad beträffar det under § 28 i revisorernas berättelse påtalade förhållandet
att arbete nedlägges på rättelse av felkonteringar, omföringar mellan
olika anslag och utställande av krav, även då saken rör ringa belopp, så torde
anledningen härtill knappast, såsom revisorerna antagit, vara risken för
revisionsanmärkningar. Samtliga revisionsmyndigheter utom medicinalstyrelsen
och kammarrätten äga eftergiva anmärkningar rörande ringa belopp.
I praktiken tillämpas denna s. k. leuterationsrätt vanligen så, att revisorerna
icke hos revisionsmyndigheterna väcka talan i anledning av felaktigheter
rörande smärre belopp upp till en viss gräns, vilken bestämts antingen genom
praxis eller i anvisningar för revisionsarbetet. Anmärkningar gällande
öretal förekomma icke. Hur än redogöraransvaret utformas torde det därför
icke, så länge revisionsmyndigheterna äga leuterationsrätt, inverka på avgörandet
av sådana tjänsteåtgärder som riksdagens revisorer i paragrafen
betecknat såsom helt onödiga.

Enligt utredningens mening har den av revisorerna i paragrafen berörda
frågan om framställande av krav icke direkt samband med rätten att avskriva
statens fordringar. Såsom reglerna härom utformats kan avskrivning
ske under vissa villkor; det förutsättes dock att åtminstone krav framställts
på beloppets utfående, innan avskrivning av fordringen må äga rum. Härifrån
utgör emellertid generalpoststyrelsens rätt alt avföra visst belopp till täckande
av förluster å oundvikliga bokföringsfel ett undantag i de fall, då bokföringsfelen
äro kända men likväl bliva täckta av det avförda beloppet. Postverkets
för statsverksamheten enastående antal bokföringsåtgärder torde
motivera denna rätt alt avföra belopp.

Med (ten omfattning som statens verksamhet bär är det förklarligt, att
inom densamma även utföres arbete som i vissa fall, t. ex. beträffande in -

206

drivning och bokföring av bagatellbelopp, kan te sig onödigt och meningslöst.
Dylikt arbete måste emellertid ses såsom en del av ett system, vilket för
att fungera väl förutsätter noggrannhet och ansvarskänsla; noggrannhet i
det lilla och noggrannhet i det stora betinga i viss mån varandra. Huruvida
det arbete beträffande bagatellbelopp, som revisorerna påtalat, verkligen utgöi
någon avsevärd del av det totala arbetet inom statsförvaltningen torde
vara svårt att bedöma. Svaret på denna fråga skulle emellertid väsentligt bidraga
till upplysning om hur stor besparing som skulle vinnas genom sådana
regler vilkas införande revisorerna ifrågasätta, och därmed vore det också
lättare att taga ställning till revisorernas uttalande. Enligt utredningens
mening skulle väl sådana regler kunna medföra viss arbetsbesparing, men
å andra sidan torde samtidigt uppstå risk för att noggrannheten vid betalning
av smärre belopp statsmyndigheter emellan och vid bokföring av dylika
belopp minskas, något som dock icke är önskvärt. Utredningen vill snarast
hålla före att, därest regler om rätt att underlåta betalning statsmyndigheter
emellan och rättelse av fel i bokföring anses böra införas med hänsyn till
den arbetsbesparing som därigenom skulle uppnås, reglerna i vart fail böra
givas tillämpning endast inom sådana områden av statsförvaltningen där
verkligt behov av en summarisk behandling av småärenden kan anses föreligga.

Vid behandlingen inom utredningen av detta ärende, därvid skiljaktig
mening icke förekommit, ha samtliga utredningens ledamöter deltagit. Stockholm
den 30 januari 1959.

ENAR ECKERBERG

Sverker Widmnrk

§ 27 Öreslös redovisning
Försvarets civilförvaltning

En övergång till ett system med öreslös redovisning ter sig helt naturligt
mycket bestickande, och stora fördelar vore säkerligen att vinna därpå, ej
minst i fråga om administrationskostnaderna. Avsevärda svårigheter äro
emellertid förbundna med en sådan övergång, även om den sker successivt.
För försvarets del vill civilförvaltningen endast hänvisa till att ett flertal
anslag äro uppbyggda på en viss öreskostnad per dag, vilken dagskostnad sedan
multipliceras med antalet värnpliktiga vid en viss tidpunkt (tjänstgöringsdagar).
En höjning av de värnpliktigas avlöningar, vilka vanligen utbetalas
i 10-dagarsperioder, med i de flesta fall 25 öre per dag bär medfört
en uppräkning av anslagen härför i förslaget till innevarande års riksdag
med 5 300 000 kronor. Lägsta penningbidrag utgör för närvarande 2 kronor
50 öre per dag eller för en 10-dagarsperiod 25 kronor. En höjning till 2 kronor
75 öre per dag medför, att för en 10-dagarsperiod kommer att utbetalas
27 kronor 50 öre. Enligt principerna för löneutbetalning skulle härvid en
avrundning ske till 28 kronor eller möjligen varannan period till 27 kronor.
Vissa utbetalningar omfatta emellertid 11 dagar, då alltså skulle utbetalas
30 kronor 25 öre, vilket enligt nyssnämnda princip skulle avkortas till 30
kronor. Eu viss besparing av ej oväsentligt belopp skulle härigenom uppstå.
Å andra sidan kommer måhända krav i dylikt fall att uppställas, att 27 kronor
50 öre för en 10-dagarsperiod alltid skulle avrundas till 28 kronor. Vad
detta skulle medföra i fråga om ökad belastning på anslagen till de värnpliktigas
avlöningar torde uppskattningsvis uppgå till några hundratusen

207

kronor. Svårigheterna att rymma sådana belopp inom de nu för försvaret
uppdragna kostnadsramarna äro om icke oöverstigliga så dock betydande.
Vad som anförts i ovannämnda exempel om värnpliktsavlöningar gör sig
även gällande i fråga om ett flertal av de på öresbelopp grundade anslagen.

I fråga om de för materiel anvisade anslagen däremot liksom för vissa
andra anslag synes det civilförvaltningen enbart vara en fördel, om öreslös
redovisning kunde tillämpas. Här bleve det i ett dylikt fall endast fråga om
mindre avrundningar uppåt och nedåt, vilka till stor del kunna tänkas taga
ut varandra. En öreslös redovisning av vissa anslag, medan i fråga om andra
alltjämt öresredovisning måste tillämpas, är icke omöjlig, men torde ej innebära
några avsevärda besparingar i fråga om administrationskostnaderna.
För att några mera betydande arbetsbesparingar skola kunna påräknas fordras,
att all öresredovisning är avskaffad redan i primärmaterialet.

Civilförvaltningen vill i detta sammanhang upptaga frågan, om ej försök
kunde göras med att införa öreslös redovisning i någon av staten utgiven
publikation, exempelvis i det tryckta utdraget ur rikshuvudboken och budgetredovisningen.
Med ledning av resultatet från dessa försök torde sedermera
i viss mån kunna bedömas, huruvida den öreslösa redovisningen kan
föras vidare.

Att med ledning av vad revisorerna anfört bestämt uttala sig angående en
öreslös redovisning finner civilförvaltningen synnerligen svårt. Ämbetsverket
har därför funnit sig böra instämma i revisorernas förslag, att förutsättningarna
för en övergång, helt eller delvis, inom statsförvaltningen till
öreslös redovisning göres till föremål för undersökning av en expertgrupp,
sammansatt på sätt revisorerna föreslagit.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och Burnander,
den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Brunskog. Stockholm
den 20 januari 1959.

BAGNAR LUNDBERG

Arthur Burnnnder I. Malmgren

Generalpoststyrelsen. Se yttrandet över § 26, s. 196.

Telestyrelsen

Teoretiskt sett kan det förefalla odiskutabelt, att ett system med öreslös
redovisning skulle medföra vissa fördelar framför allt genom vinster i form
av arbetsbesparing och minskad felrisk. Dessa fördelar torde emellertid icke
kunna bli helt utnyttjade med mindre systemet blir allmänt vedertaget icke
blott inom det privata näringslivet utan också inom de statliga och kommunala
förvaltningarna.

I riksdagens revisorers berättelse redovisas de erfarenheter av metoden,
som gjorts av ett större rederibolag inom landet och där det bl. a. konstateras,
att bolaget mött del största motståndet mot metoden hos statliga och
kommunala myndigheter. Det ligger i sakens natur att så bar skett, eftersom
dessa myndigheter i sitt ekonomiska handlande — speciellt när del gäller
att tillhandahålla tjänster — äro bundna på ett helt annat sätt än privata
företag.

För televerkets del skulle det icke möta några svårigheter att acceptera
systemet i fråga om sådana av verket utställda fakturor, som icke äro telefonräkningar.
Ej heller torde det vara ogenomförbart att utbetala avlöningar
till tjänstemän i hela krontal. Detta kan nämligen ske genom separat bok -

208

iöring av utjämningsbelopp, en metod som för övrigt redan tillämpas i fråga
om avlöningar till telearbetare. Dessa erhålla nämligen avlöningarna i belopp,
vilka utjämnats till fem- och tiotal kronor, varigenom växelmynten
helt bortfalla. Detta tillvägagångssätt kan icke sägas innebära öreslös redovisning
i egentlig mening, men åtgärden är praktisk och underlättar avlöningarnas
färdigställande och utbetalning. Eftersom emellertid det angivna
tillvägagångssättet i alla fall medför ett extra arbete vore det fördelaktigare,
om överenskommelse berörande hela statsförvaltningen om avrundning av
summa avlöningsbelopp till heltal kronor kunde träffas vid centrala förhandlingar
med personalorganisationerna.

Vad gäller frågan om avrundning av telefonräkningarnas belopp borde
deL enligt det av riksdagens revisorer åberopade rederibolaget vara möjligt
»att i televerkets bestämmelser införa ett stadgande om att räkningarnas
slutbelopp skulle avrundas». Det bör då först framhållas, att televerkets
taxor för de tjänster, som verket tillhandahåller allmänheten, äro i hög
grad differentierade. Förutom abonnemangsavgifter, vilka räknat per kvartal
till övervägande del sluta på krontal eller 50 öre, omfatta telefonräkningarna
avgifter enligt till räkningarna fogade specifikationer upptagande huvudsakligen
samtals- och telegramavgifter. Dessa avgifter bestå i sin tur av
avgifter enligt samtalsmätning (»7-örestaxan») och periodavgifter för manuellt
expedierade rikssamtal resp. ordavgifter för räkningsförda telegram.
Vid avgiftsdebiteringen för dessa tjänster har man så gott som uteslutande
att göra med öretal (femtal eller tiotal ören). Då det är helt uteslutet, att
vid grundnoteringen av ifrågavarande avgifter företa avrundning för att
uppnå öreslös redovisning, kan en sådan operation endast verkställas på
telefonräkningarnas slutsumma. Man kan härvid utan vidare utgå ifrån att
det ojämförligt största antalet av televerkets abonnenter icke godvilligt kommer
att acceptera en avrundning av räkningsbeloppen, då denna sker uppåt.
Telestyrelsen och stationsförvaltningarna runt om i landet ha nämligen en
rik erfarenhet av hur minutiöst noga telefonräkningarna kontrolleras inom
stora skikt av verkets kundkrets. Ett i detta sammanhang belysande exempel
härpå må anföras.

Inom de områden, där den s. k. 7-örestaxan tillämpas, har just i förenklande
syfte införts den metoden, att entalssiffran på samtalsmätaren uteslutes
vid avläsningen. Härigenom kommer den till telefonräkningarna börande
specifikation, som upptar avgifter enligt samtalsmätning, att alltid
sluta på jämnt 10-tal, vilket vid den maskinella debiteringen medför besparingar
i arbetskostnader för televerket och därmed också ytterst gynnar
abonnenterna. På grund av att samtalsmätaren icke omställes till noll-läge
efter verkställd avläsning utan fortsätter att registrera markeringar i löpande
följd till dess den vid uppnådd maximikapacitet automatiskt »går
runt», sker förr eller senare efterskottsutjämning till nytt tiotal markeringar.
Detta tillvägagångssätt har icke sällan kritiserats av abonnenter såsom
varande icke korrekt, och televerkets förklaringar ha endast motvilligt godtagits.

Även om flertalet abonnenter genom propaganda av olika slag i lyckligaste
fall skulle kunna förmås att så småningom förlika sig med tanken, att avrundningar
upp- eller nedåt i längden kompensera varandra, skulle televerket
icke kunna undgå en ström av klagomål från missnöjda abonnenter,
därom är styrelsen förvissad.

Om öreslös fakturering av telefonavgifter skall bli möjlig att genomföra
utan motstånd från abonnenternas sida, torde enligt styrelsens förmenande
delta kunna ske endast om räkningarna oberoende av öretalens storlek konsekvent
justeras nedåt. Härigenom skulle emellertid uppstå ett inkomstbort -

209

fall av i genomsnitt 50 öre per utställd räkning. Då antalel telefonräkningar
för närvarande uppgår till i runt tal 9 milj. per år, skulle alltså den totala
inkomstminskningen vid nuvarande abonnentantal komma att utgöra ca
4,5 milj. kronor per år.

Oavsett om man väljer den ena eller den andra avrundningsmetoden uppkommer
emellertid genom avrundningsförfarandet betydande merarbete
med därav följande kostnader beroende på att man icke längre kan få kontroll
på att riktiga belopp blivit fakturerade genom att jämföra totalsumman
av räkningarnas avrundade slutbelopp med summan av i räkenskaperna
upptagna icke avrundade fasta abonnemangsavgifter, avgifter enligt samtalsmätning
och avgifter enligt kortspecifikationer på rikssamtal, telegram,
telexskrivningar, katalogavgifter osv. För att vid ett system med öreslös redovisning
erhålla en betryggande kontroll måste varje avrundning av en
telefonräknings slutsumma bl. a. medföra en motsvarande operation i redovisningsmaterialet
hos den ansvarige redogöraren. Om storleken av detta
arbete kan man få en föreställning om man betänker, att det gäller att avrunda
2 1/4 miljoner belopp per kvartal. Vill man dessutom konlrollera
effekten av avrundningarna nedåt och ev. uppåt, tillkommer ytterligare merarbete.
Den totala arbetsökningen blir så betydande, att den säkerligen kommer
att överväga den arbetsbesparing, som erhålles genom att öretal icke
behöva utskrivas på räkningarna eller inbetalas vid deras likvidering.

Särskilt på grund av det senast anförda anser sig telestyrelsen för närvarande
icke kunna förorda, att öreslös redovisning införes generellt vid
televerket. Styrelsen vill emellertid icke motsätta sig förslaget, att en expertgrupp
tillsättes med uppgift att pröva möjligheterna för en övergång,
helt eller delvis, inom statsförvaltningen till öreslös redovisning. Om en sådan
utredning kommer till stånd, bör telestyrelsen vara representerad inom
densamma.

Vid detta ärendes avgörande ha närvarit generaldirektören Sterky, tekniska
direktörerna Nordström och Esping, förrådsdirektören Svensson, verkstadsdirektören
Mattsson, byråcheferna Heimburger (föredragande) och
Roos samt tf. överdirektören Svedhem. Stockholm den 30 januari 1959.

HÅKAN STERKY

H. Heimburger Sven Carlsson

Järnvägsstyrelsen

Det framgår av revisorernas berättelse att åtskilliga förenklingar av kontorsarbetet
skulle kunna åstadkommas genom övergång till ett system med
öreslös redovisning inom den statliga förvaltningen. Ehuru vissa svårigheter
kunna vara förbundna med en dylik övergång, böra dessa dock icke överbetonas.
Revisorerna föreslå att förutsättningarna för en övergång, helt eller
delvis, inom statsförvaltningen till öreslös redovisning närmare prövas,
lämpligen genom en expertutredning.

Vid statens järnvägar tillämpas redan nu i viss omfattning öreslös redovisning.
Biljett- och fraktavgifter enligt statens järnvägars taxor erläggas
i stor utsträckning i hela kronor. Stationerna inbetala trafikuppbördsmedel
med jämna kronbelopp, och överskjutande öresbelopp balanseras till nästa
månads redovisning. Firmor, som så begärt, få betala fraktkrediträkningar
öreslöst. I den inlema kostnadsbokföringen sker avrundning lill hela kronor
vid fördelningen på kostnadsställen. De interna debiteringarna ha i huvudsak
gjorts öreslösa.

14 Ilen. berättelse ang. statsverket år 1958. II

210

Styrelsen anser det möjligt för statens järnvägar att på ytterligare områden
slopa örena i redovisningen. Efter närmare utredning komma därför
åtgärder i sådant syfte att vidtagas. Möjligheterna att uppnå mera betydande
rationaliseringseffekter bli emellertid i väsentlig grad beroende av liknande
åtgärder inom andra delar av den statliga förvaltningen. Styrelsen
anser det därför angeläget att förutsättningarna för en övergång helt eller
delvis inom statsförvaltningen till öreslös redovisning närmare prövas och
vill därför tillstyrka att den av revisorerna föreslagna utredningen kommer
till stånd.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Upmark,
överdirektören och souschefen Oredsson samt ekonomidirektören
Sjöberg (föredragande). Stockholm den 30 januari 1959.

ERIK UPMARK

Arne Sjöberg

V attenfallsstyrelsen

Medelst remiss den 19 december 1958 har vattenfallsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens revisorers den 15 december
1958 dagtecknade berättelse yttrats angående öreslös redovisning (§ 27).
Styrelsen får till åtlydnad därav i underdånighet anföra följande.

Redan för mer än 15 år sedan uppmärksammades inom vattenfallsstyrelsen
möjligheterna att ernå förenklingar genom att slopa öretal, som äro med
hänsyn till redovisningens ändamål betydelselösa. Följande åtgärder i den
riktningen ha genomförts.

1. I värdebokföringen för förråden avrundas de enskilda posterna till hela
krontal.

2. Om beloppet i en kassaverifikation skall fördelas på flera konton, placeras
totalbeloppets öretal på en av delposterna, under det att övriga delposter
upptaga enbart hela krontal.

3. De avlöningsbelopp, som utbetalas, avrundas till hela 5-tal kronor. Därvid
registreras för varje avlöningsmottagare korrektionsposter och avrundningarna
ske ibland nedåt, ibland uppåt på sådant sätt, att det ackumulerade
beloppets avvikelse från det rätta värdet alltid ligger under 5 kronor.

Styrelsen har övervägt analoga förenklingsåtgärder i andra sammanhang
men har funnit ett väsentligt hinder vara osäkerhet om olika revisionsinstansers
inställning till åtgärder, vilka teoretiskt kunna resultera i tillgångsminskning
för verket, även om sannolikhetslagarna tala för att avvikelserna
komma att på någorlunda lång sikt hålla sig inom snäva gränser och
vara betydelselösa. Om öreslös redovisning skall genomföras generellt inom
statsförvaltningen är en första förutsättning sålunda sådana instruktionsändringar
för statens revisionsorgan, att alla konsekvenser av förenklingen
blir accepterade.

Medan vattenfallsstyrelsen sålunda anser, att de reella ekonomikonsekvenserna
av öretalens slopande äro betydelselösa och väl uppvägas av även
begränsade förenklingar, måste å andra sidan konstateras, att åtgärden vid
konsekvent genomförande kommer att medföra vissa komplikationer inom
redovisning in. in., vilka motverka rationaliseringsvinsterna. Delvis beror
detta på den användning av maskiner för redovisning och framställning av
betalningshandlingar, som numera föreligger. Fördelen skulle varit mera
ostridig på den tiden, då det mesta av hithörande arbetsuppgifter utfördes
»för hand». När ekonomiska data i stor utsträckning behandlas maskinmäs -

211

sigt, och själva betalningstransaktionerna övervägande ske medelst kontoöverföringar
och clearing ulan anlitande av kontanter, är icke så mycket
att spara med att siffrorna till någon del ersättas med nollor. Därtill kommer
som en negativ omständighet att, i den mån avrundningen skall verkställas
av maskinerna, den för dessa är en förhållandevis komplicerad och
därför kostsam procedur (exempelvis addering av 50 öre till respektive belopp
och därefter undertryckning av de båda öressiffrorna).

Först om den öreslösa redovisningen kan genomföras så fullständigt, att
man är säker på att icke behöva behandla några som helst öretal och alltså
kan slopa öreskolumnen i blanketter och halkort och slippa att stansa även
dubbelnollorna i de senare, blir en resulterande vinst mera säkrad. Men för
något sådant möter vissa svårigheter, vilka måste på ena eller andra sättet
elimineras. Vattenfallsstyrelsen skulle kunna genomföra avrundning på alla
de räkningar för levererad elektrisk kraft, som ge verket dess helt dominerande
inkomster, i det att redan i föreskrifter och villkor för de av styrelsen
fastställda krafttaxorna den bestämmelsen kunde införas, att räkningsbeloppen
avrundas till hela krontal. Men styrelsen har på grund av svårigheter
av angiven art och omöjligheten att avskaffa öretalen helt tillsvidare icke
funnit sådan omläggning motiverad.

Nedan angivas utan anspråk på fullständighet några exempel pa de problem,
som införandet av en öreslös redovisning kommer att ge.

När vattendomstolarna fastställa skadeersättningar för sjöregleringar och
kraftstationer till ibland flera hundratal ersättningstagare, ingå i stor utsträckning
öretal. I detta fall kan näppeligen avrundning nedåt lfrågakomma,
utan tillstånd måste finnas att alltid avrunda uppåt till helt krontal,
trots den merutgift som detta föranleder. Fn annan möjlighet vore, att vattendomstolarna
fingo föreskrift att alltid angiva ersättningsbelopp i hela
krontal. Men även i andra sammanhang förekommer det, att utbetalningar
bestämmas på sådant sätt och avse sådana mottagare, att avrundning nedåt

är utesluten. o . , . .

Avrundning går bra vid periodvis och regelbundet återkommande betainingstransaktioner,
t. ex. utbetalning av lön till en tjänsteman eller debitering
av kraftavgifter för en abonnent. Men när ett avbrott kommer, t. ex. om
tjänstemannen slutar sin anställning eller kraftabonnemanget upphör, sa
måste en slutavräkning ske, och då kanske slopandet av öretal möter motstånd.
De flesta av dessa fall böra dock kunna lösas genom generell avrund niFrånPnågra

företag, med vilka vattenfallsstyrelsen har affärsförbindelser,
har begärts, att styrelsen skall acceptera konsekvenserna av en inom företaget
genomförd öresslopning. Styrelsen har i detta tall ställt sig avvisande
och det även om företaget erbjudit sig att genomgående avrunda till styrelsens
förmån. Om nämligen på en av styrelsen utfärdad räkning inbetalas
mer än begärt belopp, får styrelsen i redovisningen två delposter, av vilka
den ena skall avstämmas med respektive fordringsbelopp i reskontran, under
det att den andra får föras på ett särskilt diverse-konto. Bokföringsarbetet
fördubblas alltså och blir dyrare. Om å andra sidan öreslös redovisning
införes i statsförvaltningen, få styrelsen och andra statliga verk vara
beredda på motsvarande negativa inställning till en medverkan hos vissa
enskilda företag. Den ifrågavarande omläggningen inom statsförvaltningen
synes därför förutsätta sådana arrangemang, att konsekvenser av har avhandlade
slag bli generellt accepterade. . .

I åtskilliga fall framräknas i redovisningen ingående belopp maskinellt
av ett antal delposter, vilka sedan sorteras och summeras på annat satt som
underlag för andra betalningar eller statistik. Vanligen ifrågakommer icke

212

avrundning av delposterna utan först beträffande slutsummorna. Men då
kunna avvikelser uppkomma mellan de på olika vägar framkomna totalbeloppen.
Härmed bortfaller en möjlighet för kontroll och ibland erfordras
extra bokföringsåtgärder för tillrättning. Som exempel kunna nämnas avlöningslistor
med avdrag för sådant som föreningsavgifter och telefonkostnader
och krafträkningar för detaljabonnenter med abonnentavgift, grundavgift,
energiavgift och energiskatt som delposter, vilka sedan skola behandlas
statistiskt för grupper av abonnenter.

Vattenfallsstyrelsen förordar, att möjligheten att ernå förenklingar förmedelst
öreslös redovisning undersökes på det sätt, som riksdagens revisorer
föreslagit, såvida icke förutsättningarna för en fullständig dylik omläggning
redan från början framstå som obefintliga.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, generaldirektören
Grafström, styrelseledamöterna Skoglund, Hemmar och Jacobsson
samt byråchefen v. Hartmansdorff deltagit. Stockholm den 30 januari
1959.

FOLKE PETRI

Nils Helleberg

Statskontoret

Såsom revisorerna framhållit har man inom det privata näringslivet i
viss utsträckning övergått till öreslös redovisning, varigenom en icke oväsentlig
förenkling av kontorsarbetet kunnat åstadkommas. Erfarenheterna
härutinnan uppges av revisorerna som goda, vilket även gäller motsvarande
reformer i utlandet. Revisorerna omnämna, att liknande åtgärder i vissa
speciella fall vidtagits även inom den svenska statsförvaltningen, varvid
särskilt erinras om att inkomstskatten numera uträknas i hela kronor. I
övrigt tillämpas i den statliga redovisningen ett system, omfattande även
öresbelopp. Enär antalet bokföringstransaktioner inom statsförvaltningen
är mycket stort, måste enligt revisorerna öresredovisningen innebära en betydande
belastning av det kamerala arbetet. Enligt revisorernas uppfattning
bör det emellertid vara möjligt att mera allmänt övergå till ett system
med öreslös redovisning. Härigenom skulle man kunna rationalisera redovisningsförfarandet
och även minska kostnaderna. Revisorerna anse sig
därför böra föreslå, att förutsättningarna för en övergång, helt eller delvis,
inom statsförvaltningen till öreslös redovisning närmare prövas genom
exempelvis en expertgrupp sammansatt av representanter för statens organisationsnämnd
och de närmast berörda verksmyndigheterna.

Statskontoret delar självfallet revisorernas uppfattning om önskvärdheten
av att genom förenklade metoder söka minska statens kostnader för
den kamerala administrationen. Som ett led i denna strävan spelar otvivelaktigt
nedbringandet av antalet öresbelopp i redovisningen en betydande
roll. Enligt ämbetsverkets uppfattning är det emellertid icke redovisningen
såsom sådan, vilken i detta sammanhang bör reformeras utan beskaffenheten
av det material, som bildar underlaget för redovisningen. De faktiska
in- och utbetalningarna såsom de framgå av verifikationerna äro sålunda
det primära, medan själva redovisningen eller bokföringen är en sekundär
åtgärd för siffermässig belysning av och redogörelse för det, som i verkligheten
skett. Att denna redovisning måste vara fullt exakt och i överensstämmelse
med verifikationsmaterialet — kassainkomster och kassautgifter
— torde ligga i sakens natur. Endast härigenom skapas möjlighet för
kassaredovisningens avstämning mot den kontanta kassabehållningen, post -

213

girokontorels kontokuranter eller erhållna bankbesked, vilken avstämning
är ett oavvisligt krav ur kontrollsynpunkt. Någon ändring av hittillsvarande
regler vid redovisning av på förhand givna öresbelopp synes därför icke
böra vidtagas inom statsförvaltningen med dess omfattande och på ett otal
myndigheter, underförvaltningar, redogörare och förskottstagare uppdelade
kassarörelse.

För att utan att minska kontrollmöjligheterna ändock kunna genomföra
en i viss mån öreslös redovisning och vinna därmed sammanhängande fördelar
bör enligt statskontorets uppfattning rationaliseringsarbetet koncentreras
på verifikationsmaterialet, vilket bör tillrättaläggas för en dylik redovisning
före utbetalning resp. avisering eller annat krav. Utjämning till
hela kronor bör härvid undantagslöst ske i alla sådana fall, där åtgärden
kan vidtagas utan förnärmande av annans rätt eller utan olägenhet för
redovisningen i övrigt. I första hand synes den ifrågasatta reformen böra
beaktas av de bidragsbeviljande myndigheterna. Örestalens slopande i ett
tidigt skede underlättar icke blott den kommande bokföringen utan även
förarbetena med uträkning och utskrift av förteckningar och anordningar,
utskrift av utbetalnings- eller girokort och postlistor samt avier och krav
av skilda slag. Ej minst för postverket skulle öresbeloppens slopande på
här föreslaget sätt medföra en avsevärd lättnad.

En reform i antydd riktning skulle — utan tidsödande och kostnadskrävande
expertutredningar — lämpligen kunna ske genom anvisningar i en
cirkulärskrivelse till alla berörda myndigheter. Genom en dylik åtgärd från
statsmakternas sida skulle säkerligen även enskilda företagare animeras
till avrundning av fakturabelopp och rabattavdrag m. m. samt betydelsen
av reformen så småningom vinna allmän förståelse. Många problem skulle
på så sätt förenklas eller automatiskt finna sin lösning.

Statskontoret anser sig i detta sammanhang böra omnämna, att ämbetsverket
sedan länge beaktat de av revisorerna framförda synpunkterna och
även genom egna åtgärder eller hänvändelser till andra myndigheter sökt
undvika öresbelopp i redovisningen. I underdånig skrivelse den 24 oktober
1946 ang. förenkling av systemet med ränteavgifter föreslog sålunda statskontoret
hl. a. en utjämning av ränteeftergiftsbeloppen till hela kronor.
I cirkulärskrivelse i april 1956 till samtliga hushållningssällskap anhöll
ämbetsverket om sällskapens medverkan till en förenkling av redovisningen
genom en utjämning till hela kronor av såväl utestående lånefordringar
som inlevererade amorteringar. På initiativ av statskontoret utbetalas
författarpengarna fr. o. in. år 1958 i hela kronor (k. k. 597/1957). Återbetalningen
av 1951 och 1952 års prisutjämningsavgifter, vilken är fördelad
på 5 år, sker med avrundade belopp under 4 år med reglering av
örestalen under det femte. Vid utbetalningar genom statskontoret i övrigt,
vilka kunna påverkas av ämbetsverket, avrundas beloppen som regel till
hela kronor. Vidare uträknas numera alla amorteringsplaner i statskontoret
med annuileterna i hela kronor.

1 åtskilliga fall torde det emellertid möta svårigheter att över huvud taget
komma ifrån öresbeloppen. Även om de nyssnämnda annuiteterna kunna
utjämnas i hela kronor, vilket underlättar arbetet vid avisering, postbefordran
och kassabokföring, är öresredovisning ofrånkomlig exempelvis
vid annuitcternas uppdelning i ränta och kapital på lånekorlen. Inflytande
obligations- och låneräntor, vilka skola stämma mot debiterade belopp, torde
inte alltid kunna avrundas liksom ej heller återbetalda lån, där lånesuminan
innefattar även öresbelopp. Samma sak gäller avräkningsnotornas
slutsummor vid köp eller försäljning av värdehandlingar, vilka summor
påverkas av courtagc- och räntekostnader. Vid likvidering av räkningar

214

med utsatta öresbelopp torde utjämning ej heller kunna ske. Så länge ören
finnas som myntenhet, måste man vara beredd att mottaga eller utgiva och
i anslutning därtill även redovisa öresbelopp. Denna uppfattning synes
stämma med erfarenheterna inom försäkringsvärlden, där öresbeloppen
kunnat slopas vid premieberäkningar och utbetalning av försäkringsbelopp,
över vilka omständigheter bolagen själva kunna bestämma, men däremot
fortfarande finnas kvar inom finansredovisningen, som även innesluter
placeringsverksamheten.

Det må även framhållas, att i de fall öresbelopp äro utsatta på verifikationerna,
den individuella bedömningen av samt arbetet med öresbeloppens
eventuella strykning i efterhand eller uppsamling på särskilda konton säkerligen
skulle bli lika kostnadskrävande som den nuvarande rutinmässiga
redovisningen av öresbeloppen med hjälp av moderna kontorsmaskiner. Ju
större antalet primärt redovisade öresposter är, som måste särbehandlas,
desto mindre lönar sig införandet av den helt öreslösa redovisningen. Erfarenheterna
från det enskilda näringslivet med dess inom varje företag ensartade
förhållanden, där antalet öresposter utan större svårigheter kan nedbringas
genom företagens egna åtgärder, torde därför icke utan vidare
kunna åberopas som motiv för genomförandet av en helt öreslös redovisning
inom statsförvaltningen med dess mångfald av kassor och redogörare
samt skiftande och hela samhällslivet omspännande verksamhet.

Under hänvisning till det sagda får statskontoret livligt tillstyrka en
öreslös redovisning av inkomster och utgifter inom statsförvaltningen i den
mån detta utan olägenhet kan ske genom utjämning av beloppen till hela
kronor i primärunderlaget för redovisningen före verkställda in- och utbetalningar.
En dylik reform synes kunna genomföras medelst ett av Kungl.
Maj:t — i mån av behov efter riksdagens hörande — utfärdat cirkulär till
berörda statsmyndigheter, vari jämväl lämnas medgivande för dem att utjämna
slutsummorna på räkningar, exempelvis reseräkningar, eller specifikationer,
vilka eljest enligt gällande författningar innefatta även öresbelopp.
Öresbelopp, uppkomna till följd av rabattavdrag, skulle på grund
härav genom en konsekvent höjning av nettobeloppet till närmaste krontal
också kunna uteslutas. Däremot ställer sig statskontoret avvisande till
ifrågasatt expertutredning avseende övergång till en helt öreslös redovisning
inom statsverket, vilken redovisning ämbetsverket ur kontrollsynpunkt
anser olämplig att genomföra så länge ören existera som myntenhet och
ingå i kassaredovisningen.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit statskommissarien Kull.
Stockholm den 27 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Thord Löndahl B. Nilsson

Föredragande

Riksräkenskapsverket. Se yttrandet över g 2(i, s. 199.

Statens organisationsnämnd

Organisationsnämnden anser i likhet med revisorerna, att en öreslös redovisning
skulle förenkla det administrativa arbetet. Ett område, där enligt
nämndens uppfattning vissa vinster även skulle erhållas genom att öretalen
slopades vid redovisning, är vid själva hanteringen av kontanter t. ex, vid
iordningställande av avlöningspåsar eller vid utbetalning över postdisk.

215

Nämnden saknar underlag för att närmare bedöma de besparingar som
kunde erhållas i och med att här aktuell reform genomfördes. Den hyser
dock den uppfattningen, alt vid de mindre myndigheterna besparingarna
som regel icke komma att ta sig uttryck i personalminskningar utan endast
komma att medföra viss kapacitetsökning. Nämnden förutsätter att öretalen
i första hand komma att tagas bort i slutsummor och icke vid flertalet
av de beräkningar som resultera i t. ex. en uppgift om olika avlöningsbelopp
eller olika delsummor på en räkning. En öreslös avräkning mellan myndigheterna
anser nämnden önskvärd. Den ifrågasätter även om icke ett visst
minimibelopp bör fastställas för vid redovisningen betydelselösa avräkningsposter.
Nämnden tillstyrker, att utredning verkställes på föreslaget sätt, och
förutsätter även medverkan härvid från riksräkenskapsverket.

1 detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Elof sson, Löfqvist och Göran Petterson
samt såsom föredragande byrådirektören G. Wijkman. Stockholm den 15
januari 1959.

C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

Genei altullstyrelsen

Tullverket debiterar, uppbär och redovisar, förutom tull, vissa skatter och
andra avgifter, som skola utgå vid införsel av varor, ävensom bl. a. vissa
sjöfartsavgilter. I samband med tulltaxering av varor debiteras (på tullsedel)
bl. a. bensinskatt, energiskatt, kaffeskatt och varuskatt samt införselavgifter
för jordbruksprodukter. Fyr- och båkavgift debiteras (på särskild räkning)
i samband med in- och utklarering av fartyg.

Inom tullverket har redovisningsväsendet under senare tid varit föremål
för en översyn i förenklande syfte. Ett nytt redovisningssystem genomfördes
från och med år 1956. Under utredningsarbetet ägnades uppmärksamhet
åt frågan om möjligheterna att slopa öretalen i tullsedlar och andra räkningar.
Vad riksdagens revisorer i sin berättelse år 1941 anförde rörande den
rationalisering, som skulle ernås, om i kronouppbörden ingående utskyldstitlar
påfördes i helt krontal, har vid omläggningen av tullverkets redovisningsförfarande
ansetts i stort sett äga giltighet även beträffande tullverkets
uppbörd, i synnerhet vid debitering å tullsedel.

I 10 a § tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316) i dess lydelse
enligt förordning den 12 september 1958 (nr 474) är stadgat, att tull skall
påföras i jämna kronor, så att överskjutande öretal bortfaller. Motsvarande
gäller i fråga om införselavgifter för vissa jordbruksprodukter (SFS 1958:
619). Vad angår ovannämnda skatter pågår, enligt vad styrelsen under
hand inhämtat, inom Finansdepartementet en överarbetning av ifrågavarande
skatteförfattningar i anledning av den nya tulltaxans nomenklatur.
I samband härmed torde frågan om avrundning till hela krontal lämpligen
kunna övervägas.

Enligt 7 § kungörelsen den 28 november 1958 (nr 590) om fyr- och båkavgift
skall vid avgiftens beräkning uppkommande öretal avrundas till närmast
lägre hela krontal.

Generaltullstyrelsen, som delar riksdagens revisorers uppfattning, att en
öreslös redovisning innebär en icke oväsentlig rationalisering av redovisningsförfarandet,
får med åberopande av vad ovan anförts tillstyrka revisorernas
förslag att förutsättningarna för en övergång, helt eller delvis, inom
statsförvaltningen till öreslös redovisning närmare prövas.

216

I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknad generaltulldirektör,
jämväl byråcheferna Åberg och Bergström, föredragande.
Stockholm den 27 januari 1959.

VIDAR FAHLANDER

Tord Wsenerlund

Kommerskollegium. Se yttrandet över § 25, s. 192.

§ 28 Redovisningen av vissa småbelopp inom statsförvaltningen
Försvarets civilförvaltning

Såsom revisorerna framhållit finnes i den provisoriska instruktionen 18
juni 1954 för civilförvaltningen (§ 37) ett bemyndigande för ämbetsverket
att låta saken förfalla, då revisionsanmärkning rör belopp av ringa storlek
eller ärendets tortsatta handläggning anses medföra mera arbete än som
motsvarar det belopp, varom fråga är. Med stöd av detta bemyndigande har
även civilförvaltningen under en följd av år i viss utsträckning avstått från
att framställa anmärkning, där sådan tidigare vanligen gjordes. Något bestämt
minimibelopp har helt naturligt ej kunnat fastställas, men såsom en
allmän regel har gällt, att det anmärkta beloppet bort uppgå till minst 50
kronor, såvida det ej varit fråga om ett rent principavgörande. Underhandsförfrågan
göres dock stundom även vid mindre belopp.

I fråga om den granskning, vilken utföres av en särskild granskningsdetalj
inom ämbetsverkets kameralbyrå, i anslutning till att från lokalmyndigheters
kassaavdelningar insända verifikationer bliva föremål för hålkortsmässig
bearbetning och bokföring, har även utbildat sig en viss praxis.
Upptäckta mindre fel rättas vanligen utan att något som helst meddelande
lämnas vederbörande kassaavdelning, vilken erhåller uppgift om det bokförda
beloppet i den kassajournal, vilken utsändes varje månad till kassaavdelningarna.
Som regel gäller, att vid siffergranskning upptäckta fel måste
uppgå till minst 10 kronor för att särskilt meddelande skall tillställas en
lokalmyndighet. Undantag härutinnan göres endast om innehavare av kassaförskott
vid återfyllnad av förskott till- eller frånräknat sig belopp över
2 kronor, då meddelande lämnas. Sådana meddelanden äro emellertid högst
enkla (ifyllande av uppgjorda formulär) och undertecknas av vederbörande
granskningstjänsteman, vanligen kontorist, i samband med att rättelse vidtages
i räkenskaperna. I fråga om titelsättningen lämnas vanligen ej heller
meddelande, då titlar inom samma anslag använts, såvida ej fråga är om
oriktig belastning av olika poster inom ett anslag och någon eller några av
dessa ha högstbeteckning. Skulle emellertid vid granskningen uppmärksammas
ett avstämningsfel, d. v. s. att anslagsbelastningen ej motsvaras av
kontant eller över postgiro utbetalade belopp, måste självfallet rättelse ske
även av bagatellbelopp. Om ej rättelse kan ske genom underhandsförfrågan
hos kassaavdelningen, bokas differensen å en särskild titel för avstämningsfel
och vederbörande kassaavdelning får i nästa månads räkenskaper vidtaga
härav betingade omföringsåtgärder.

Om sålunda civilförvaltningen själv i vad rör dess verksamhetsområde
sökte eftersträva att uppnå ett smidigt förfarande, då det gäller mindre belopp,
och civilförvaltningen även kan sägas ha stöd härför i det ovan omnämnda
i den provisoriska instruktionen intagna bemyndigandet, saknas
emellertid sådant bemyndigande för övriga till försvaret börande myndigheter.
Civilförvaltningen delar revisorernas uppfattning, att det i flertalet
fall ter sig meningslöst att olika myndigheter emellan utställa krav på en -

217

dast någon krona. Undantag måste emellertid göras för det fall, att det rör
sig om en begränsad anslagspost och ett överskridande av densamma i annat
fall skulle bli följden.

Erhölle emellertid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter bemyndigande
att avstå från visst belopp, kunde civilförvaltningen, i samråd med
övriga centrala myndigheter, i för lokalmyndigheter gällande föreskrifter
om kassaväsendet föreskriva, att räkning och dylikt ej behövde utställas å
visst mindre belopp.

Även civilförvaltningen har uppmärksammat liknande fall som det av revisorerna
påpekade i fråga om läkarvård och sjukvårdsersättning. Ämbetsverket
har fördenskull i skrivelse It november 1958 till försvarets sjukvårdsstyrelse
ifrågasatt, om ej av styrelsen kunde tagas under övervägande,
huruvida ej, då å en och samma räkning upptagits ersättningsbelopp av natur
att böra bestridas från två eller flera anslag under fjärde huvudtiteln,
kostnaderna slutligt kunde stanna å vederbörlig försvarsgrens anslag till
sjukvård. Undantag behövde i dylikt fall endast göras för personal, som
vore anställd vid inrättning, där s~ k. självkostnadsberäkning tillämpas, eller
vid myndighet med eget omkostnadsanslag. Stora fördelar vore onekligen
att vinna genom ett dylikt förfarande, som emellertid förutsätter Kungl.
Maj :ts medgivande.

Då hela frågan om redovisningen av småbelopp inom statsförvaltningen
har ett intimt samband med det s. k. redogöraransvaret, torde såsom även
revisorerna föreslagit densamma få upptagas till prövning i anslutning till
de förslag, som kunna förväntas från de med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
30 juni 1955 tillkallade sakkunniga för utredning av redogöraransvaret
och anmärkningsprocessen jämte därmed sammanhängande frågor.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och Burnander,
den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Brunskog. Stockholm
den 20 januari 1959.

RAGNAR LUNDBERG

Arthur Burnander l- Malmgren

Statskontoret

Efter att ha konstaterat, att del särskilt inom försvaret ofta nedlägges elt
betydande arbete på rättelse av felkonteringar gällande ringa belopp samt
utställande av krav på obetydliga fordringar myndigheter emellan, ifrågasätta
revisorerna, om icke bestämmelser böra utfärdas, som möjliggöra, att
i förekommande fall obetydliga fordringar kunna eftergivas statliga myndigheter
emellan, rättelse av felkonteringar kunna underlåtas o. s. v. Även
om dylika regler måste utformas på sådant sätt, att det i viss utsträckning
överlåtes åt vederbörande tjänsteman att avgöra om viss åtgärd skall vidtagas
eller ej, bör det enligt revisorerna vara möjligt att åstadkomma en i olika
avseenden mera tillfredsställande ordning än den nuvarande. Ehuru
iakttagelserna främst avse försvaret, synes det revisorerna motiverat, att
dylika regler givas en generell räckvidd, varigenom kravet på ett enkelt
administrativt förfarande och en samstämmig praxis inom olika delar av förvaltningen
skulle tillgodoses på ett långt bättre sätt än vad som nu är fallet.

Statskontoret delar helt revisorernas uppfattning, att överföringar av bagalellartade
belopp mellan olika konton eller myndigheter icke böra förekomma.
Ämbetsverket ansluter sig därför till förslaget om utfärdandet av
särskilda, för hela statsförvaltningen generellt gällande bestämmelser om eftergifter
i fråga om krav på betydelselösa fordringar olika myndigheter emellan
samt rättelser av bagatcllartade felkonteringar. Lämnat medgivande sy -

218

nes emellertid endast böra gälla medel tillhörande en och samma budget
eller fond. Med hänsyn till kapitalredovisningens utformning böra sålunda
även smärre inkomster och utgifter berörande kapitalbudgeten regleras mot
investeringsstaterna och eventuella felföringar rättas oavsett beloppens storlek.
Likaså böra de av staten förvaltade fonderna redovisas exakt, vilket medför,
att även obetydliga belopp stundom måste regleras mellan statsmedlen
och fonderna eller mellan olika fonder.

Enär de berörda spörsmålen i viss mån sammanhänga med frågan om det
så kallade redogöraransvaret, anse revisorerna det lämpligt, att vad som i
berättelsen diskuterats upptages till närmare prövning i anslutning till de
förslag, som de särskilt tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om
redogöraransvaret väntas framlägga inom en nära framtid. Den slutliga lösningen
av den komplicerade frågan om redogöraransvaret, vilken fråga under
många år stått på dagordningen, kan emellertid komma att dröja ännu
åtskillig tid. Det synes därför tillrådligt att separat och utan dröjsmål behandla
och avgöra förevarande fråga, som icke torde vara av någon väsentlig
betydelse för bedömningen av redogöraransvaret såsom sådant.

I anslutning till revisorernas uppgifter på antalet redovisningstitlar inom
försvaret anser sig statskontoret böra understryka vikten av att kontouppdelningen
inom statsförvaltningen hålles inom rimliga gränser. Verksledningarna
böra sålunda tillse, att de moderna hålkortsmaskinernas tekniska
möjligheter och stora kapacitet icke föranleda större uppdelning av grundmaterialet
än som erfordras för nödvändiga ekonomiska kalkyler. EU påpekande
härom torde lämpligen kunna göras i samband med utfärdandet av
här föreslagna bestämmelser om vissa eftergifter beträffande krav mellan
olika myndigheter samt omföringar av bagatellbelopp.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit statskommissarien Kull.
Stockholm den 27 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Thord Löndnhl A. Svensson

Föredragande

Riksräkenskapsverket. Se yttrandet över § 26, s. 199.

Lantbruksstyrelsen

Genom remiss den 19 december 1958 bär lantbruksstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer under § 28 i sin berättelse
den 15 december 1958 anfört angående redovisningen av vissa småbelopp
inom statsförvaltningen.

Med anledning härav får styrelsen helt allmänt anföra att styrelsen av
samma skäl som riksdagens revisorer ifrågasätter om icke regler och direktiv
av generell räckvidd bör utfärdas, som möjliggör att obetydliga fordringar
kan eftergivas statliga myndigheter emellan, rättelse av felkonteringar i
vissa fall kan underlåtas o. s. v. I dessa frågor får styrelsen även hänvisa
till sin skrivelse1 den 25 juli 1958 i anledning av revisorernas skrivelse den
28 maj 1958 med anhållan om uppgifter huruvida föreskrifter finnes om att
vissa åtgärder rörande bagatellbelopp ej behöver vidtagas m. m.

Vad beträffar iakttagelser i fråga om indrivning av smärre fordringar
in. m. vid revisorernas granskning av vissa lantbruksnämnders verksamhet
får styrelsen vidare anföra följande.

1 Ej avtryckt.

219

1. Utredningen angående översyn av lösen- och stämpelförordningarna
liar bl. a. under övervägande frågan om slopande av avgiften, 25 öre, för inteckningskontrollstämpeln.
Därest nämnda avgift slopades, skulle nämnderna
ej behöva göra utbetalning av småbelopp i relativt många fall (433
fall under budgetåret 1957/58). Härvid skulle även undvikas sådana i revisorernas
berättelse omförmälda undantagsfall, att vissa fastighetskonton
vid slutredovisningen kommit att visa ett minussaldo, till följd av att fastigheten
debiterats 25 öre för inteckningskontrollstämpel. (Endast ett 15-tal
fall vid samtliga nämnder under budgetåret 1957/58.)

2. Beträffande revisorernas iakttagelser i fråga om vissa räkningar utställda
på förrättningsavgifter vid lantbruksnämnden i Norbottens län får styrelsen
hänvisa till vad nämnden anfört i infordrat yttrande1 den 10 januari
1959. Såsom därav torde framgå bar bos nämnden icke — som revisorerna
uppgivit — någon omföring skett av ifrågavarande belopp från titeln inkomster
enligt förrättningstaxa till titeln räntemedel och ej heller utställts
nya räkningar. Styrelsen vill härutöver framhålla, att vid övriga 25 lantbruksnämnder
dylika poster under 5 kronor perioderna den 1 juli—31 december
1957 och 1 januari—30 juni 1958 utgjort ca 20 resp. 15 fall, fördelade
på 5 nämnder under var och en av nämnda perioder. Oavsett att arbetet
bos nämnderna med här ifrågavarande mindre räntebelopp synes ha varit
förhållandevis obetydligt på grund av det begränsade antalet fall, anser styrelsen
att krav på dessa räntebelopp som regel ej bort framställas. Enligt
15 § lantbruksnämndstaxan och styrelsens skrivelse den 27 juli 1954, dnr
P1 371, (se bil. A) torde nämnderna nämligen äga underlåta att uttaga här
ifrågavarande bagatellbelopp avseende räntor. Anledningen till att vissa
nämnder ändock i ett eller annat fall krävt på dylika bagatellbelopp synes i
likhet med vad som varit fallet vid nämnden i Norrbottens län huvudsakligen
bero på förbiseenden och ej på risk för revisionsanmärkning.

3. Enligt revisorernas berättelse hade en genomgång av räkenskaperna
för lantbruksnämnden i Skaraborgs län bl. a. givit vid handen, att under
tiden den 1 juli—den 31 december 1957 sammanlagt 64 kronor 75 öre i 17
olika poster, avseende telefon- och portokostnader, omförts från en titel till
en annan. Framhållas må att ifrågavarande poster avser med televerkets specifikationer
(s. k. telefonremsor) verifierade kostnader för tjänstesamtal på
privata telefoner med 64 kronor 25 öre samt portokostnader med 50 öre. Omförmälda
kostnader har upptagits i särskild kolumn i en sammanställning
över arvoden, reseersättningar samt ersättningar för telefonsamtal och porton,
som tillerkänts nämndens ortsombud. Utbetalningarna bar gjorts under
ett enda anordningsnummer direkt från resp. titlar för arvoden (IX B
7a), reseersättningar (IX B 7b) samt kostnader för telefonsamtal och porton
(IX B 7d) och bär genomsnittligt överstigit 100 kronor per ortsombud. Det
bar icke — såsom revisorerna uppgivit — förekommit någon som helst omföring
av posterna från en titel till en annan. Enligt styrelsens mening synes
nämnden ej ägt underlåta att på ortsombudens begäran därom utbetala här
ifrågavarande verifierade ersättningar för telefon- och portokostnader i tjänsten.

I detta ärendes handläggning bar deltagit generaldirektören, överdirektören
Wetterhall, byråchefen Byberger samt förste revisorn Pettersson. Stockholm
den 21 januari 1959.

SAM. B. NORUP

Roland Pettersson

Utredningen ang. redogöraransvaret m. ni. Se yttrandet över § 26, s. 205.

'' Ej avtryckt.

220

§ 29 Tillvaratagande av statens intressen med avseende på uppfinningar
Justitiekanslersämbetet

Justitiekanslersämbetet har icke i sin verksamhet vunnit någon större ertarenhet
om de spörsmål som behandlas av statsrevisorerna i förevarande
del av deras berättelse och ej heller eljest förvärvat någon närmare kännedom
därom. EU ställningstagande till dessa spörsmål möter därför vissa
svårigheter för ämbetet.

Enligt del sammanfattande slututtalandet går framställningen ut på vidtagandet
av åtgärder för att i anslutning till statlig verksamhet tillkomna
och andra för den statliga verksamheten betydelsefulla uppfinningar skola
utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Ämbetet har fått den uppfattningen,
att härvid åsyftas igångsättande av en utredning om ifrågavarande spörsmål.
Särskilt därest fråga är om en utredning i vanlig form medelst tillkallande
av sakkunniga och alltså om förhållandevis omfattande åtgärder, synes
tvekan inställa sig, huruvida tillräckligt behov därav kan anses vara
ådagalagt. Det torde sålunda kunna sättas i fråga, om icke de myndigheter,
där uppfinningar anmälts till mera beaktansvärt antal — 5 ä 8 myndigheter
— antingen inom sig rymma erforderlig patentexpertis eller också kunna
förväntas i fall av behov förskaffa sig sådan genom anlitande exempelvis av
konsulterande patentbyrå. Övriga tillfrågade myndigheter redovisa nnder en
8-årsperiod blott ett ringa antal till dem anmälda uppfinningar, och behovet
för dessas vidkommande av tilltänkta åtgärder synes på grund härav obetydligt.
Det må här även erinras om de svar revisorerna erhållit på sin förfrågan
om behov av patentteknisk expertis. Av de 21 myndigheterna ha 13
förklarat sig ha behov att följa den tekniska utvecklingen, medan sådant behov
icke föreligger beträffande övriga 8. Av de 13 myndigheterna synas
alla utom två anse sig ha tillfredsställande möjligheter att följa utvecklingen.
Och ehuru endast telestyrelsen förfogar över personal med patentteknisk
utbildning, är det blott en myndighet, statens väginstitut, som enligt
redogörelsen synes ha något närmare gått in på de bristfälliga resurserna
härutinnan.

Oavsett vad nu anförts förefaller det emellertid möjligt, att intresset för
uppfinningar hos de myndigheter, varom här närmast synes böra vara fråga,
skulle främjas, om anordningar åvägabragtes, som underlättade för dem att
tillvarataga de olika intressen, vilka aktualiseras vid en uppfinning. Dylika
anordningar skulle därigenom även kunna bliva uppfinnarna till ett verksamt
stöd i deras strävanden och stimulera dem till fortsatta ansträngningar.

Revisorerna synas ha tänkt sig inrättandet av ett för större delen av statsförvaltningen
gemensamt palentorgan, i första hand måhända i den formen
afl åt lämplig myndighet anförtroddes att tillhandagå övriga myndigheter
med erforderlig sakkunskap in. in. EU dylikt patentorgan torde emellertid
icke självt kunna äga den sakkunskap, som erfordras för bedömning av
uppfinningarna såsom sådana inom det vidsträckta och heterogena område
som den civila statsförvaltningen utgör. Detta avses väl ej heller. Att åvägabringa
ett organ, som tillhandaginge myndigheterna med råd och upplysningar
med ledning av den allmänna sakkunskap i patentfrågor organet förvärvat
och bistode dem med sökande av patent och dylikt, skulle visserligen
kunna vara av värde. Måhända kunde detta syfte dock vinnas medelst anlitande
av konsulterande patentbyrå; vattenfallsstyrelsen och statens väginstitut
begagna sig nu i viss utsträckning av denna utväg. Även andra uppgifter
än den nu berörda skulle emellertid tillkomma patentorganet. Enligt

221

förslaget skulle sålunda undersökas, om icke åt detsamma borde anförtros
att för de olika myndigheternas räkning handlägga ärenden om förvärv av
rätt till uppfinningar. Därest detta organ skulle besluta i ärendena, synes
lämpligheten av en sådan ordning kunna ifrågasättas. Beslut om förvärv av
uppfinning inom en myndighets verksamhetsområde torde böra ankomma å
denna myndighet såsom den, vilken säkrast kan bedöma uppfinningens
värde för myndigheten och konsekvenserna av ett förvärv. Bland övriga
uppgifter, som skulle tillkomma palentorganet, må nämnas, att detta skulle
verka för att statens ekonomiska intressen på här ifrågavarande område
bleve tillgodosedda på ett bättre sätt än som för närvarande vore möjligt.
Om vad som sålunda och i anslutning därtill anförts har ämbetet svårt att
bilda sig en självständig uppfattning. Dock anser sig ämbetet böra i fråga
om förslaget att staten skall i ökad utsträckning medverka till uppfinningars
exploatering utanför den statliga sektorn erinra om telestyrelsens yttrande
i detta avseende, s. 12 J, vilket synes ge anledning till tvekan om
lämpligheten av förslaget.

Justitiekanslersämbetet anser sig slutligen böra framhålla, att i det sammanfattande
slututtalandet å s. 2\ J talas icke hlott om uppfinningar, tillkomna
i anslutning till statlig verksamhet, utan också om »andra för den
statliga verksamheten betydelsefulla» uppfinningar. Endast om de förra har
varit tal i revisorernas uttalande i övrigt. Det torde väl emellertid kunna
antagas, att härigenom icke åsyftas någon utvidgning av vikt; jfr vad som
yttrats ås. 17 J överst angående försvarets patentorgans uppgift att meddela
upplysning angående uppfinningar av betydelse för försvaret. Stockholm
den 30 januari 1959.

OLOF ALSÉN

Nils Bergland

Försvarets civilförvaltning

Den tekniska utvecklingens snabba fortgång har medfört icke blott att —
såsom fallet varit inom försvarsväsendet — den i egentlig mening tekniska
sidan av den statliga verksamheten komplicerats och underkastats täta förändringar
och förbättringar utan även att sådana grenar av verksamheten,
vilka tidigare icke betraktats såsom tekniska — t. o. in. administrations- och
kontorsarbete — i allt högre grad tillförts hjälpmedel av teknisk art, delvis
av mycket kvalificerad natur. Dessa förhållanden torde medföra ett alltmer
klart framträdande behov för staten att inom hela sitt verksamhetsområde
vidtaga åtgärder för tillvaratagande av sin rätt och sina intressen i fråga om
uppfinningar och tekniska konstruktioner eller erfarenheter i övrigt. Den
av riksdagens revisorer verkställda utredningen synes emellertid visa, att
statliga myndigheter endast i begränsad utsträckning äro rustade att på ett
effektivt sätt tillgodose här angivna behov.

I riksdagens revisorers berättelse har anmärkts, att den enligt 2 § i den numera
upphävda lagen med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för rikets försvar eller folkförsörjningen m. in. tillsatta granskningsnämnden
strax efter det den börjat sin verksamhet blev övertygad om att ett
effektivt tillgodoseende av det statsintresse, varå samma lagstiftning toge
sikte, krävde en komplettering av den militära förvaltningsorganisationen
med en för samtliga försvarsgrenar gemensam palentavdelning. Efter förslag
av granskningsnämnden bildades därefter försvarets patentorgan, vilket numera
är förlagt till försvarets civilförvaltning. Erfarenheterna ha bestyrkt
behovet av detta organ, och det har numera, icke minst efter tillkomsten av
1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar, fått ökad betydelse

222

för försvaret genom alt det - - samtidigt som det fungerar som patentbyrå
för försvarets myndigheter och uppfinnare — verkar för en enhetlig behandling
av uppfinningsärenden och andra ärenden med patentteknisk och
patenträttslig anknytning. Det behov, som inom försvaret tillgodoses genom
detta organs verksamhet, torde föreligga även inom många andra grenar av
statsförvaltningen, även om det icke på alla håll gör sig gällande med så stor
styrka att särskilda organisatoriska åtgärder vidtagits för alt tillgodose detsamma.

Civilförvaltningen biträder därför riksdagens revisorers uppfattning, att
det skulle vara till nytta för verksamheten vid sådana statliga verk, där patentfrågornas
omfattning icke motiverar egen patentavdelning, att ha tillgång
till hos annan myndighet befintlig sakkunskap i fråga om sådana uppgifter
som nu ligga på försvarets och telestyrelsens patentorgan. På vilket
sätt myndigheterna skall beredas tillgång till ifrågavarande sakkunskap torde,
som revisorerna föreslagit, böra särskilt utredas. Ulan att vilja föregripa
en blivande utredning anser sig civilförvaltningen böra framhålla, att —
oavsett vilken eller vilka myndigheter, som må befinnas lämpliga såsom
»patentbyrå» in. in. åt de statliga mydigheterna — ändring icke bör ske i
fråga om civilförvaltningens uppgifter med avseende å uppfinningar av betydelse
för försvaret. Även om hithörande ärenden inom försvaret ur patenttekniska
och patenlrättsliga synpunkter torde vara i stort sett lika dem som
förekomma utanför försvaret, hava de dock ur andra synpunkter en i viss
mån speciell karaktär, som torde erfordra särskilda erfarenheter hos den
personal, som har att handlägga ärendena. Härvid bör hl. a. beaktas hänsynen
till gällande föreskrifter om hemliga patent och till sekretessbestämmelser
i övrigt. Särskilda problem kunna uppkomma i fråga om medverkan
vid exploatering av uppfinning eller konstruktion utanför den statliga verksamheten.

Civilförvaltningen vill med åberopande av vad ovan anförts tillstyrka riksdagens
revisorers förslag om utredning rörande möjligheterna att"på effektivt
och enhetligt sätt tillvarataga statens rätt med avseende på uppfinningar.

I handläggningen av ärendet ha deltagit, förutom undertecknade Lundberg
och förste byråsekreteraren Hedberg, den sistnämnde föredragande,
jämväl krigsråden Brunskog, Nilsson, Hallin, Insulander och Engdahl. Stockholm
den 20 januari 1959.

RAGNAR LUNDBERG

Magnus Hedberg M. Leczinskg

Telestyrelsen

Såsom angivits i revisorernas berättelse ombesörjer telestyrelsen genom
eget organ handläggningen av uppkommande patentfrågor. Detta organ är
organisatoriskt knutet till stationsutvecklingsavdelningen av styrelsens tekniska
byrå. De frågor, som detta organ sålunda har att taga befattning med,
gälla dels sådana uppgifter för televerket, som privata patentbyråer geinenligen
åtaga sig för sina uppdragsgivare, nämligen patentansökningar för anställdas
uppfinningar, nj hetsgranskningar, information om kungjorda patent
och undersökningar om patentintrång, dels vissa andra uppgifter såsom
förvärv av och upprättande av avtal om uppfinnarrätt för televerkets eget
behov och för andra företag med vilka telestyrelsen har samarbetsavtal eller
patentlicensavtal ävensom övriga med patent- och uppfinnarrätt sammanhängande
frågor.

223

Med de erfarenheter, som telestyrelsen har från sin verksamhet, kan styrelsen
väl förstå, att även andra statliga myndigheter, inom vilkas respektive
verksamhetsområden förekomma forsknings-, konstruktions- eller andra
arbeten som kunna leda till att personal i sådant arbete åstadkommer
uppfinningar av betydelse för myndighetens verksamhet, kunna ha ett mer
eller mindre starkt framträdande behov av att ha tillgång till patentteknisk
expertis. Huruvida och i vilken omfattning detta behov lämpligen bör fyllas
genom ett för ändamålet tillskapat (eller utbyggt) statligt organ eller
huruvida i stället denna angelägenhet hellre bör tillgodoses på annat sätt,
exempelvis genom att privata patentbyråer anlitas av vederbörande myndigheter,
är en fråga som telestyrelsen för närvarande vill lämna öppen.

Telestyrelsen ansluter sig sålunda till tanken på att en utredning verkställes
om lämpliga organisatoriska anordningar för att tillförsäkra olika statliga
myndigheter tillgång till erforderlig patenlteknisk expertis. Telestyrelsen
förutsätter därvid, att om en dylik utredning kommer till stånd, styrelsen
beredes tillfälle — genom representation i utredningen eller på annat sätt
som kan befinnas tjänligt •— att framföra sina erfarenheter på området och
att närmare utveckla sina synpunkter på det föreliggande frågekomplexet.

Riksdagens revisorer ha framfört tanken, att förutom den service i patentfrågor,
som det tänkta statliga organet avsåges lämna, möjlighet skulle
kunna skapas för staten

att i större omfattning än hittills utnyttja de inom olika grenar av förvaltningen
framkomna uppfinningarna inom förvaltningen i övrigt,

att i ökad utsträckning medverka till uppfinningarnas exploatering utanför
den statliga sektorn,

att medverka till att »andra för den statliga verksamheten betydelsefulla
uppfinningar av staten utnyttjas på effektivast möjliga sätt» samt

att vara den tekniska forskningen behjälplig med alt — genom att tillhandahålla
patentskriftslitteratur och annat jämförbart material — klarlägga
huru långt utvecklingen hunnit på ett givet område.

Telestyrelsen vill härtill för närvarande allenast säga, att de sålunda
skisserade ytterligare uppgifterna icke organiskt höra samman med värvet
att fungera såsom patenttekniskt serviceorgan utan nödvändigtvis falla inom
området för de olika statliga verkens affärsmässiga och/eller tekniska
verksamhet.

Vid detta ärendes handläggning ha närvarit generaldirektören Sterky, tekniska
direktörerna Nordström (föredragande) och Esping, verkstadsdirektören
Mattsson, förrådsdirektören Svensson, byråcheferna Heimbiirger och
Roos samt tf. överdirektören Svedhem. Stockholm den 30 januari 1959.

HÅKAN STERKY

Sven Nordström N. Rönnblom

Statskontoret

Statskontoret ansluter sig till vad revisorerna yttrat angående betydelsen
av att förutsättningar skapas för staten att kunna tillgodose sina berättigade
ekonomiska intressen med avseende på sådana tekniska utvecklingsarbeten,
som tillkommit på statligt initiativ eller genom statlig finansiering.

Till främjande av detta syfte bör, enligt revisorerna, bl. a. den service
i patentfrågor, som redan finnes hos vissa myndigheter, genom lämpliga
organisatoriska anordningar göras tillgänglig för hela statsförvaltningen.

224

Revisorerna ha härvidlag fnnnit, att frågan om en centralisering av patentärenden
till lämplig myndighet, bör särskilt undersökas.

Enligt statskontorets uppfattning hör inrättandet av ett för statsförvaltningen
gemensamt patentorgan övervägas endast om därmed förenade
kostnader kunna beräknas bliva uppvägda av de ekonomiska fördelarna.
Härvid torde den omfattning, i vilken en centralisering kan genomföras,
vara av viss betydelse. Erinras må, att försvarsmyndigheterna och telestyrelsen
redan förfoga över patentexpertis. Vid sådant förhållande kan lämpligheten
av en centralisering av dessa myndigheters patentärenden ifrågasättas.
Även för andra myndigheters del, exempelvis vattenfallsstyrelsen,
där frekvensen av uppfinningar är jämförelsevis hög, kunna fördelarna av
en central handläggning av patentfrågor icke anses vara utan vidare givna.
I detta sammanhang må framhållas, att av antalet anmälda uppfinningar
— omkring 670 — som redovisats i ärendet, icke mindre än 550 äro hänförliga
till telestyrelsens och vattenfallsstyrelsens verksamhetsområden.

Mot bakgrunden av det sagda skulle antalet ärenden, som från andra myndigheter
skulle anförtros åt en som centralt patentorgan utsedd myndighet,
kunna bliva förhållandevis ringa. Med hänsyn härtill och då sistnämnda
ärenden skulle avse uppfinningar inom ett flertal vitt skilda tekniska områden
— en omständighet som uppenbarligen måste påverka patentorganets
organisation — förefaller det tveksamt, om sådana ekonomiska fördelar,
som skulle motivera tillskapandet av ett dylikt organ, stå att vinna.

Revisorerna ha uttalat, att ett centralt patentorgan synes kunna utnyttjas
även i forskningens tjänst, särskilt med avseende på patentskriftslitteraturen.
I anledning härav vill statskontoret ifrågasätta, om icke den service,
som kan erhållas hos patent- och registreringsverket, är tillfyllest. I detta
sammanhang må även nämnas den av ingenjörsvetenskapsakademien och
svenska uppfinnarkontoret bedrivna verksamheten på förevarande område.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. statskommissarien
Lindblad. Stockholm den 10 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Ragnar Andersson Gunnar Zimmerman

Föredragande

Statens sakrevision

Såsom statsrevisorerna framhållit har för samtliga försvarsmyndigheter
inrättats ett gemensamt patentorgan, numera förlagt till försvarets civilförvaltning.
Revisorerna ifrågasätta, om icke en liknande centralisering av patenträttsliga
spörsmål borde äga rum även vad gäller civila statliga myndigheter.
Flertalet sådana myndigheter äro för närvarande hänvisade att vända
sig till privata patentbyråer. Ett anlitande av privata byråer medför givetvis
vissa kostnader för statsverket. Som exempel härpå kan anföras, att
— enligt vad sakrevisionen inhämtat — vattenfallsstyrelsen under de tre
budgetåren 1955/56—1957/58 utbetalat omkring 8 300 kronor i arvoden och
som ersättning för utlägg till en konsulterande patentbyrå. Revisorernas berättelse
innehåller icke något konkret förslag om utformningen av en eventuell
statlig organisation på området. Icke heller ha revisorerna berört frågan
om vilka kostnader ett sammanförande av patentärenden till ett eller
flera organ skulle medföra för statsverket.

Enligt sakrevisionens mening ger den av statsrevisorerna förebragta utredningen
knappast stöd för att något egentligt behov av ett gemensamt pa -

225

tentorgan för de civila statliga myndigheterna för närvarande skulle föreligga.
Här liksom inom andra områden bör den statliga organisationen byggas
ut endast då övertygande skäl tala för en dylik utbyggnad. Däremot
torde med liänsyn till de brister och olägenheter med nuvarande ordning,
som statsrevisorerna uppmärksammat, någon form av förbättrad upplysningsverksamhet
vara påkallad i fråga om sådan teknisk utveckling, som
kan vara av intresse för de civila myndigheterna, eftersom många av dessa
var för sig synas ha endast begränsade möjligheter att följa teknikens utveckling
över elt större fält. Icke heller ha de i allmänhet tillfälle att taga
del av till patent- och registreringsverket ingivna ansökningar rörande uppfinningar
av intresse. Det vill därför synas som om det skulle vara värdefullt,
om ett störe antal myndigheter än som för närvarande är fallet genom
elt centralt informationsorgan eller på annat sätt kunde få kännedom
om sådana patentansökningar liksom om den litteratur i förevarande hänseende,
som kan tänkas beröra vederbörande myndighets verksamhetsområde.

I detta sammanhang må erinras, att ingenjörsvetenskapsakademien genom
sin upplysningstjänst fortlöpande informerar speciella kontaktmän vid
såväl privata industrier som statliga verk och institutioner om det svenska
och utländska nyhetsmaterial, avseende bl. a. forskningsresultat, som akademien
får del utav. Vidare bör framhållas, att det av staten understödda
svenska uppfinnarkontoret tillhandagår myndigheter, institutioner och enskilda
med upplysningar i frågor, som röra uppfinningar. Kontorets tjänstemän
få därvid i många fall anledning att utreda vilka ansökningar, som inlämnats
till patentverket. Omnämnas må även, att exempelvis statens väginstitut
anlitar en patentbyrå, som kontinuerligt lämnar institutet upplysningar
om ansökningar av intresse för institutet. Enligt sakrevisionens mening
kan det ifrågasättas, om icke ingenjörsvetenskapsakademien och
svenska uppfinnarkontoret skulle kunna ombesörja i förevarande hänseende
erforderlig informationsverksamhet för statliga myndigheter.

Statsrevisorerna ha även behandlat frågan om statens medverkan till
uppfinningars exploatering utanför den statliga sektorn samt därvid uttalat,
att möjligheterna för en utökning av denna medverkan böra undersökas.
Sakrevisionen vill i detta hänseende framhålla, att revisionen finner
det naturligt, att intresserade utan ersättning få del av resultaten av den
forsknings- och konstruktionsverksamhet, som bedrives hos sådana myndigheter
och institutioner som ha karaktär av serviceorgan inom ett visst
verksamhetsområde. Någon anledning för staten att engagera sig i exploateringen
av sådana uppfinningar synes därför icke föreligga, detta så mycket
mindre som de inkomster för statsverket, vilka kunde påräknas på denna
väg, sannolikt skulle vara obetydliga i jämförelse med de fördelar för
den allmänna utvecklingen, som äro förenade med nuvarande ordning.

Enligt 3 § 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar har arbetsgivare
tillerkänts viss rätt till uppfinningar, som göras av hans anställda.
En av förutsättningarna härför är, att uppfinningen faller inom arbetsgivarens
verksamhetsområde. Försvaret bedömes i förevarande hänseende
som en arbetsgivare. Däremot betraktas varje gren av den civila statsförvaltningen
som en arbetsgivare för sig. Detta förhållande har medfört, att
staten endast bär begränsade möjligheter att inom den civila sektorn av
statsförvaltningen exploatera av anställda gjorda uppfinningar. Såsom framgår
av revisorernas berättelse har staten — när del gäller civila myndigheter
— under tiden 1950—1958 i endast fyra fall förvärvat all rätt till eu
anställds uppfinning.

Statens sakrevision har icke något att erinra mot att det frågekomplex,
15 Rrv. berättelse ang. statsverket år It

226

som statsrevisorerna berört i detta sammanhang, utredes ytterligare under
beaktande av bl. a. de ovan framförda synpunkterna. Detta kan måhända
lämpligen ske i den formen, att den av Kungl. Maj :t den 24 oktober 1958
beslutade utredningen angående översynen av 1949 års lag om rätten till
arbetstagares uppfinningar utvidgas i erforderlig omfattning.

I detta ärendes avgörande hava deltagit, förutom undertecknad ordförande,
samtliga ledamöter.

Särskild föredragande förste revisor Ehrén. I övrigt närvarande undertecknad
tjf. kanslichef. Stockholm den 19 januari 1959.

WILHELM BJÖRCK

B. M. von Willebrand

Statens organ isationsnämnd

Organisationsnämnden vill understryka vikten av att inom statliga myndigheter
tillkomna och andra för den statliga verksamheten betydelsefulla
uppfinningar av staten utnyttjas så effektivt som möjligt. Det framgår av
revisorernas undersökning, att telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen inta
en dominerande ställning vad gäller antal uppfinningar, som, sedan lagen
om rätten till arbetstagares uppfinningar trädde i kraft, anmälts till myndigheterna
(resp 400 och 150 av totalt 670 stycken). Även om antalet uppfinningar
inom övriga myndigheter skulle öka, synas de representera så liten
volym, att det torde vara tveksamt, huruvida ett centralt patentorgans
service gentemot dessa myndigheter kan väntas medföra åsyftat ekonomiskt
utbyte. Organisationsnämnden vill emellertid icke motsätta sig den av revisorerna
föreslagna utredningen. Vid utredningen bör bl a undersökas, om
befintliga patentorgan inom försvaret skulle kunna fylla av revisorerna angivna
uppgifter. Vid en sådan undersökning böra även som jämförelse kostnaderna
för anlitande av privat patentbyrå belysas. Beträffande möjligheterna
att på ett effektivare sätt än f. n. sker för forskning utnyttja patentskriftslitteratur
och annat jämförligt material bör närmare undersökas, hur
den kunskap om teknikens utveckling, som patent- och registreringsverket
besitter, skall kunna tillgodogöras för nämnda ändamål, så att onödigt
forskningsarbete — varom revisorerna anfört ett par exempel — undvikes.
I detta sammanhang bör beaktas även den verksamhet, som ingenjörsvetenskapsakademien
bedriver för forskningsupplysning genom forskarnas kontaktorgan.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Elofsson, Löfqvist och Göran Petterson samt såsom
föredragande byrådirektören C. Tornborg. Stockholm den 27 januari
1959. J

C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

Patent- och registreringsverket

De problem, som revisorerna under förevarande punkt upptagit till behandling,
ha redan tidigare varit föremål för uppmärksamhet. Patentverket
vdl särskilt erinra om det av numera hovrättspresidenten K. Elliot såsom
särskilt tillkallad utredningsman 1944 avgivna betänkandet angående rätten
till vissa uppfinningar in. m. (SOU 1944: 27). Utredningsmannen berörde
här, i anslutning till ett framfört lagförslag om rätten till uppfin -

ningar m. in. vid vissa statliga verk och inrättningar, även frågan om exploateringen
av uppfinningar, tillkomna vid sådana institutioner, och anförde
härom bl. a. (betänkandet s. 52—53):

»I detta sammanhang må framhållas, att befintliga statliga verk och inrättningar
icke torde äga vare sig den organisation eller den erfarenhet,
som fordras för att på mest ändamålsenliga sätt omhänderha exploateringen
av uppfinningar, som staten icke önskar endast utöva för egen räkning.
De affärsdrivande verken ha måhända större förutsättningar än andra
statsinstitutioner i detta hänseende. Men uppgiften ligger dock utom ramen
för även deras vanliga arbeten. Redan patentförfarandet kräver en teknik,
som de statliga institutioner, vilka här ifrågakomma, gemenligen ej torde
besitta. De äro hänvisade att vända sig till ombud såväl för uppsättande av
patentansökan och bestämmande av patentanspråken som då det gäller att
fullfölja ansökningen och att bevaka erhållna patent. De patenträttsliga
spörsmålen torde visserligen på denna väg kunna bemästras. Svårare blir
det, då åtgärder skola vidtagas för uppfinningens exploatering. Särskilt gäller
detta för den händelse uppfinningen icke faller inom vederbörande statsinstitutions
verksamhetsområde. Och för försäljning på världsmarknaden
av patentlicenser är staten över huvud taget för närvarande knappast rustad.
Anmärkas må också, att, därest särskilda åtgärder ej vidtagas, ett stort
antal olika institutioner komma att bli var för sig sysselsatta med problem
av i huvudsak enahanda slag; det blir endast uppfinningens föremål som
växlar. Ett sådant system synes föga rationellt. Naturligtvis kan det i nödfall
tillämpas, i varje fall under eu övergångstid till dess erfarenhet vunnits
angående den omfattning, i vilken rätten till uppfinningar kommer att
förvärvas av eller eljest övergå å staten, samt den utsträckning, i vilken
exploatering av dessa uppfinningar lämpligen bör ske i annan form än genom
deras utövning för statens egen räkning. En centralisering till ett eller
ett par verk synes emellertid snarast böra tagas under övervägande. I första
hand bör härvid undersökas, huruvida arbetet kan anförtros något redan
bestående statligt organ. Möjligt synes vara att en uppdelning sker, så att
alla uppfinningar av militär art behandlas av en institution samt alla andra
uppfinningar av eu annan. Tänkbart är också att en särskild organisation,
exempelvis i form av ett statligt bolag, bildas för ändamålet. Arbetet är
nämligen av så speciell art, att det i varje fall icke lämpligen torde kunna
anförtros något nu befintligt organ utan att detta .särskilt utbygges för uppgiften.
»

Av riksdagsrevisorernas utredning framgår, att ett stort antal statliga
verk och institutioner i sin verksamhet har alt i större eller mindre utsträckning
taga befattning med uppfinningar och därmed sammanhängande
patentärenden. Emellertid synes det endast vara ett fåtal av myndigheterna
som mera regelbundet och i avsevärd omfattning handlägga dylika
ärenden, nämligen försvarets civilförvaltning för försvarets olika institutioner
samt telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen.

I princip anser sig patentverket böra instämma i att det är önskvärt att
uppfinningar tillkomna i statlig verksamhet bli utnyttjade på effektivast
möjliga sätt. Särskilda åtgärder synas dock icke höra vidtagas utan att en
närmare utredning först äger rum. Därvid synas upplysningar även böra
inhämtas om de motsvarande åtgärder och anordningar, vilka blivit vidtagna
utomlands, exempelvis i Amerikas förenta stater och Storbritannien,
där hithörande problem ägnats betydande uppmärksamhet och lett till resultat
enligt noggrant genomtänkta system. Ämbetsverket vill i detta sammanhang
även erinra om den utredning, som nyligen igångsatts för en översyn
av 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar (se Riksdags -

228

berättelsen 1959 s. 53—54). Det kunde tänkas att åt denna utredning uppdroges
det nu aktuella utredningsarbetet.

Vad beträffar frågan om ett särskilt organ för liandhavande av statens
patentärenden, finner ämbetsverket, i anslutning till vad som synes vara
riksdagsrevisorernas egen mening, att därvid bör undersökas om ett sådant
lämpligen bör kunna åvägabringas genom att någon redan befintlig organisation
erhåller vidgade befogenheter, så att den kan betjäna alla statsorgan,
som ha behov därav. En sådan undersökning torde i första hand böra
ske med utgångspunkt från det inom försvarets civilförvaltning verksamma
patentorganet, vilket redan nu tillhandagår utomstående institutioner tillhörande
försvarsväsendet med biträde i patentärenden.

Revisorerna ha uttalat att ett gemensamt patentorgan skulle som remissinstans
kunna yttra sig i ärenden avseende krav på ersättning för intrång
i patent och därvid lämna sakkunniga yttranden om åberopade patents
giltighet och omfattning samt möjligheter att undvika patentintrång m. in.
Än mer skulle ett sådant organ kunna vara till nytta i samband med Kungl.
Maj :ts bedömning av förslag till avtal mellan statliga förvaltningar och där
anställda uppfinnare om rätten till gjorda uppfinningar och om ersättning
härför. Vissa dylika remisser gå för närvarande till statens nämnd för arbetstagares
uppfinningar, ehuru de knappast falla inom denna nämnds
egentliga verksamhetsområde. Om dessa i stället enligt förslaget övertoges
av det gemensamma patentorganet, skulle såvitt patentverket kan förstå
för nämnden uppstå en välkommen avlastning.

Huruvida några större egentliga besparingar för staten verkligen stå att
vinna på basis av riksdagsrevisorernas förslag ter sig emellertid tveksamt.
Vad beträffar frågan om exploatering av patent på kommersiell grund, innebär
väl dylik företagsamhet även under gynnsamma betingelser alltid
vissa vanskligheter; att en sådan verksamhet, bedriven av ett statsorgan,
skall kunna skaffa staten några väsentliga inkomster är i varje fall icke
utan vidare givet. En viktig uppgift för en blivande utredning på detta område
blir därför att söka klarlägga, huruvida bärande ekonomiska förutsättningar
finnas för en utvidgning av statsverksamheten på denna punkt.

Revisorerna ha varit inne på att ett statens patentorgan skulle kunna utnyttjas
i forskningens tjänst. I samband härmed ha de med rätta framhållit
patentskriftslitteraturen som en förnämlig källa. Just detta förhållande har
föranlett, att patentverket år 1948 — efter hemställan från vissa organisationer
— började iordningställa en klassvis uppdelad samling av utländska
patentskrifter, som står till allmänhetens förfogande i ett särskilt forskarrum.
Denna samling har med åren fått ökad betydelse, och ämbetsverket
har nyligen från olika håll fått mottaga bevis på att denna service anses
vara till stor nytta. Därvid har också uttalats önskemål om en utbyggnad
av densamma. Jämväl patentverket anser att det vore till fördel att så kunde
ske, vilket dock torde kräva vissa kostnader för utrustning och personal.
Verket har under övervägande att i ett senare sammanhang underställa
hithörande spörsmål Kungl. Maj :ts prövning.

Den nu avsedda samlingen är naturligtvis, särskilt genom att den startats
först för ett tiotal år sedan, betydligt mindre fullständig än den samling
av klassat patentskriftsmaterial, som förvaras hos verkets tekniska ledamöter
och utgör det huvudsakliga underlaget vid deras nyhetsgranskning
av patentansökningar. Som försvarets civilförvaltning meddelat revisorerna,
har patentverket nyligen lämnat hos denna förvaltning anställda patentingenjörer
tillstånd att under vissa villkor taga del jämväl av sistnämnda
material. Detta beslut fattades med tvekan, och avgörande var att det här
gällde direkta försvarsintressen, vartill kom att här är fråga om ett begrän -

229

sat område av tekniken och ett fåtal tjänstemän vid civilförvaltningen. Att
mer generellt tillåta något liknande torde under nuvarande förhållanden
icke kunna komma i fråga. Detta skulle nämligen försvåra ledamöternas egen
granskning, och denna är verkets primära uppgift såvitt patentväsendet angår.
Ett dylikt medgivande skulle även bl. a. av säkerhetsskäl medföra betänkligheter.
I detta sammanhang måste med styrka framhållas, att de befintliga
arbetskrafterna tyvärr sedan en följd av år äro mycket hårt belastade
och att verket kämpar med oroväckande stora arbetsbalanser på de
tekniska avdelningarna. Härmed sammanhängande problem äro för närvarande
under utredning både inom verket och genom en särskild kommitté.
Oavsett utgången av dessa utredningar, kan det enligt verkets bestämda mening
icke komma i fråga att, för tillgodoseende av ändamål som aktualiseras
av riksdagsrevisorernas förevarande framställning, vidtaga åtgärder som
försvåra arbetet för patentverkets tekniska ledamöter eller som innebära
nya arbetsuppgifter för dem.

Vid avgivande av detta utlåtande ha deltagit undertecknad generaldirektör,
byråcheferna Falk, Ericsson, Khennet, Sandegren, Tengborg, Knutsson,
Löfmark, Reiland, Avelius, Styrud och Uggla (föredragande), eo byråcheferna
Hammarberg och Moberg samt tf. byråchefen Berglund. Stockholm
den 29 januari 1959.

ÅKE v. ZWEIGBERGK

C. G. Åberg

230

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

§ 30 Kostnaderna för domkapitlens verksamhet
Kammarkollegiet

Revisorerna ha föreslagit att, enär domkapitlens befattning med skolfrågor
numera upphört, hela kostnaden för domkapitlens verksamhet skall bestridas
genom bidrag ur kyrkofonden. I vart fall borde en minskning av de
direkta statsanslagen för nämnda verksamhet genomföras.

Kollegiet vill till en början redogöra för hur domkapitlens verksamhet
för närvarande finansieras samt för de förslag till ändring härutinnan, som
framlagts under senare tid.

Kostnaderna för domkapitlens verksamhet gäldas i princip helt av statsmedel;
jfr statsverkspropositionen 1958, åttonde huvudtiteln, C. Kyrkliga
ändamål, p. 1 och p. 2, propositionen 1937:97 samt nedan omförmälda
riksdagsskrivelse 1936: 349. Sålunda skola av statsmedel betalas arvoden
m. m. till domkapitlens ledamöter, hela kostnaden för Stockholms domkapitels
expedition samt, vad angår övriga domkapitels expeditioner vilka
äro gemensamma för domkapitel och stiftsnämnd, vad av kostnaden för
envar expedition kan anses belöpa på domkapitlet, approximativt beräknat
till hälften av samma kostnad. Andra hälften av kostnaden, vilken del av
kostnaden sålunda anses belöpa på stiftsnämnden, skall — liksom övriga
kostnader för stiftsnämnds verksamhet — gäldas ur kyrkofonden.

Revisorernas uppfattning, att domkapitlens verksamhet för närvarande
»delvis» finansieras med statsmedel, vilket skulle bero på »nämnda institutioners
tidigare befattning med rent statliga förvaltningsuppgifter, främst
på skolväsendets område», lärer sålunda icke vara riktig. Missförståndet
synes ha sin grund i ovanberörda uppdelning av expeditionskostnader mellan
statsverket och kyrkofonden.

Det må erinras om att frågan om anlitande av kyrkofondsmedel för domkapitlens
verksamhet hade aktualitet redan på 1930-talet, då förslaget till
gällande domkapitelslag den 13 november 1936 var föremål för statsmakternas
prövning. Härom må anföras följande.

I ett av särskilt tillkallade sakkunniga den 25 juli 1935 avgivet Betänkande
med förslag till lag om domkapitel m. in. (SOU 1935: 31) föreslogo
dessa, i vad angår frågan om bestridande av kostnaderna för domkapitlen,
att utgifterna för arvoden och annan ersättning till föredragandena
i skolärenden skulle gäldas av statsmedel men att de övriga kostnaderna,
vilka voro att hänföra till kyrkliga ändamål, skulle bestridas ur
kyrkofonden. I propositionen 1936:241 förklarade vederbörande departementschef
sig icke ha funnit anledning till erinran mot detta förslag.

Sammansatt stats- och första lagutskott anförde emellertid i sitt utlåtande
1936: 7 följande.

»Den av Kungl. Maj:t företagna uppdelningen mellan å ena sidan kostnader,
som skola bestridas av statsmedel, och å andra sidan kostnader,
som skola bestridas av kyrkofonden, synes utskottet icke lämpligen böra
ske. Samtliga dessa kostnader äro föranledda av domkapitlens verksamhet,
och utskottet vill betona att någon inskränkning av domkapitlens nu -

231

varande allmänna uppgifter icke är avsedd med den av riksdagen beslutade
omorganisationen av domkapitlen. Svårigheten att verkställa en rationell
uppdelning framträder än mer, då riksdagen numera för sin del
beslutat, att i domkapitel i stift skall ingå en skolsakkunnig ledamot. Den
av Kungl. Maj:t föreslagne särskilde föredraganden i skolärenden, vilken
avsetts skola avlönas av medel å riksstaten, blir härigenom obehövlig. Härtill
kommer, att anlitande av kyrkofondens medel för de av Kungl. Maj:t föreslagna
ändamålen innebär en ur principiell synpunkt väsentlig utvidgning
av kyrkofondens uppgifter. På grund av det anförda vill utskottet förorda,
att jämväl de kostnader för domkapitlens verksamhet, som avses i 11 § lagen
om domkapitel, må bestridas av statsmedel och avföras från anslag under
riksstatens åttonde huvudtitel. Skulle emellertid någon väsentligare förändring
i avseende å domkapitlens verksamhetsområde framdeles inträda, bör
givetvis frågan om sättet för bestridande av dessa kostnader bliva föremål
för ny omprövning.»

Riksdagen anslöt sig till utskottets mening; riksdagens skrivelse 1936:
349.

Det må vidare erinras om att revisorerna tidigare, nämligen i sin berättelse
över den år 1953 verkställda granskningen angående statsverket,
under rubriken Kyrkofonden (§ 21) påtalat »kapitalanhopningen» i kyrkofonden
och ifrågasatt vidgad användning av fondens medel. Därvid framhölls,
bland annat, att statsverket genom särskilda riksstatsanslag svarade
för utgifterna för domkapitlen »oaktat dessa institutioners befattning med
rent statliga förvaltningsgöromål är ytterst ringa».

I sitt underdåniga utlåtande den 16 januari 1954 över revisorernas sistnämnda
berättelse, i vad densamma avsåg kyrkofonden, anförde kollegiet
följande beträffande uttalandet om kostnaderna för domkapitlen.

»Då kyrkofonden bildades var syftet, att densamma skulle utgöra en
lönefond för det territoriella prästerskapet, en fond som skulle verka utjämnande
i fråga om de särskilda pastoratens prästlönekostnader. Angivna
uppgift är alltjämt fondens huvuduppgift, även om fonden småningom
kommit att tagas i anspråk för åtskilliga andra kyrkliga lönekostnader samt
vad därmed äger sammanhang.

Domkapitlet är ett statsorgan med i huvudsak kyrkliga uppgifter. Att
domkapitlets huvuduppgifter äro av angiven art torde dock i och för sig
icke kunna anses utgöra skäl för att överföra kostnaderna för domkapitlen
på kyrkofonden. Det må erinras om att även andra statliga organ, exempelvis
kammarkollegiet, i betydande utsträckning handha uppgifter, som avse
kyrkliga ändamål. En utredning syftande till att överföra dylika statliga
kostnader för kyrkliga ändamål på kyrkofonden torde icke vara erforderlig
för annat fall än att fråga uppstår om att åvägabringa skilsmässa mellan
staten och kyrkan. Detta spörsmål lärer emellertid för närvarande sakna
aktualitet.»

Kyrkofondens inkomster och utgifter balanseras genom den s. k. allmänna
kyrkoavgiften, vilken avgift utgöres av varje pastoral i förhållande till
det antal skattekronor, för vilket församlingsavgifter, där så erfordras, skola
erläggas till pastoratet. Vid bestämmandet av kyrkoavgiften skall tillses,
att fondens inkomster under året såvitt möjligt bliva lika stora som dess
utgifter (jfr 5 och 8 §§ kyrkofondslagen). Del är alltså enligt kyrkofondslagen
avsett, att fondens förhandenvarande kapital, som den 30 juni 1958
uppgick till i runt tal 80,1 miljoner kronor, skall bliva i stort sett oförändrat.
Del lärer vara anledning att erinra härom, då revisorerna såsom skäl för
all överföra kostnaderna för domkapitlen på kyrkofonden särskilt åberopa
»de betydande kapitaltillgångar över vilka kyrkofonden förfogar».

232

Kyrkofondens utgifter gäldas till huvudsaklig del — till närmare 4/5 •—
genom allmänna kyrkoavgiften. Ett överförande av kostnaderna för domkapitlen
från statsverket till fonden innebär sålunda i realiteten ett utbyte
av finansiering medelst statsskatt mot finansiering medelst utdebitering efter
kommunal skattegrund.

Kyrkofonden bildades genom vissa, prästerskapet i territoriella församlingar
anslagna avlöningsmedel. Ursprungligen var också fonden — frånsett
ett mindre anslag till s. k. stifts- och kontraktsadjunkter, vilket skulle
utgå »i den mån fondens tillgångar det medgiva» — helt avsedd för kostnader,
som angå det territoriella prästerskapets avlöning och pensionering.
Sedermera bar genom skilda beslut av statsmakterna medgivits, att fondens
medel må tagas i anspråk även för andra prästerliga lönekostnader •—
exempelvis kostnaderna för biskopslöner — samt vad därmed äger sammanhang
ävensom för kyrkomusikernas avlönande; därvid bör emellertid, i
vad biskopslönerna angår, beaktas att, på sätt nedan angives, fonden samtidigt
tillfördes de till biskopstjänsterna tidigare knutna tillgångarna. Fondens
medel ha vidare i viss utsträckning tagits i anspråk för andra kostnader
sammanhängande med den kyrkliga verksamheten, såsom då riksdagen
i talrika fall medgivit, att kostnader för kommittéutredningar rörande
ecklesiastika förhållanden fått avföras på kyrkofonden. Ytterligare
må omnämnas, att till fonden överförts en del ecklesiastika tillgångar (tillgångar
knutna till biskopstjänsterna samt prästerskapets änke- och pupillkassa).
Alltfort är emellertid fonden i främsta rummet att betrakta som
en fond för utjämning mellan pastoraten av deras kostnader för det territoriella
prästerskapets avlönande. Den huvudsakliga delen av fondens utgifter
avse kostnader för nämnda prästerskap.

Vad angår de uppgifter, som numera åvila domkapitlen, må erinras, att
icke alla dessa uppgifter avse kyrkliga ändamål. Sålunda ha domkapitlen
att utöva inseende över kyrkobokföringen, vilket måste anses vara till
väsentlig del en statlig uppgift. Domkapitlen biträdas därvid av kyrkobokföringsinspektörer,
vilka erhålla gottgörelse för uppdraget av statsmedel.
I vissa frågor rörande kyrkobokföringen är domkapitlet besvärsinstans eller
underställningsmyndighet (jfr 29, 65 och 66 §§ folkbokföringsförordningen).

I avseende å revisorernas motivering för förslaget, att kostnaderna för
domkapitlen skola gäldas ur kyrkofonden, må anmärkas dels att ett överförande
av kostnaderna för domkapitlen på kyrkofonden skulle — såsom
1936 års riksdag framhållit — innebära en ur principiell synpunkt väsentlig
utvidgning av fondens uppgifter, dels ock att icke allenast kostnaderna
för domkapitlen utan även åtskilliga andra kostnader för ecklesiastika ändamål
gäldas av statliga medel.

Domkapitlet har av ålder ansetts vara en statlig myndighet. Enligt kammarkollegiets
mening är det ett naturligt element i ett statskyrkosystem av
svensk typ, att kostnaderna för statliga myndigheter, som ha att handlägga
kyrkliga ärenden, helt bestridas av statsmedel. Så är också fallet — förutom
med domkapitlen — med exempelvis kammarkollegiet och statskontoret,
vilka båda myndigheter i icke ringa utsträckning ha att taga befattning med
dylika ärenden.

Vidkommande kyrkliga ändamål i övrigt, som finansieras genom statliga
medel, må erinras om prästutbildningen och de allmänna kyrkomötenas sammanträden.
Under åttonde huvudtiteln i riksstaten upptagas också -— förutom
posterna rörande domkapitlen och stiftsnämnderna — ett flertal poster
som avse kyrkliga ändamål.

Kollegiet anser med hänsyn till det ovan anförda tillräckliga skäl icke

233

föreligga —- i vart fall ej för närvarande — att överföra kostnaderna för
domkapitlen eller del av samma kostnader på kyrkofonden.

Ovan har berörts, att kostnaderna för de stiftskanslier, som äro gemensamma
för domkapitel och stiftsnämnd, i princip hälftendelas mellan statsverket
och kyrkofonden, detta beroende på att arbetsbördan vid tillkomsten
år 1937 av nuvarande ordning ansågs i genomsnitt till lika stor del hänföra
sig till domkapitelsgöromål som till stiftsnämndsgöromål. I den mån
en mera väsentlig ändring i denna proportion skulle anses ha uppkommit,
exempelvis på grund av att skolärendena icke vidare handläggas av domkapitlen,
eller framdeles uppkomma, lärer vara anledning att överväga, om
icke statsverkets och kyrkofondens andelar i kanslikostnaderna böra beräknas
efter andra grunder. Kollegiet har av stiftskansliutredningens den 12
december 1958 avgivna Betänkande rörande stiftskansliernas organisation
in. in. (stencilerat) inhämtat, att utredningen för sin del icke funnit anledning
att ingå på frågan om fördelningen av omförmälda kostnad mellan riksstaten
och''kyrkofonden (s. 94). Enligt kollegiets mening får dock — under
förutsättning att nuvarande ordning i princip bibehålies — den fortsatta behandlingen
av denna organisationsfråga anses utgöra naturlig anledning
att undersöka, om hälftenfördelningen bör behållas eller kostnadsfördelningen
förskjutas i endera riktningen.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
kammarråden Edling, Arfvidson och Bohman. Stockholm den 29 januari
1959

ROLF DAHLGREN

Erik Åberg

Föredragande

Statskontoret

Kostnaderna för domkapitlens verksamhet bestridas för närvarande på
ett undantag när av statsmedel. Sedan gammalt (1687 års förordning angående
rättegång uti domkapitlen) ha domkyrkorna nämligen skyldighet
att tillhandahålla domkapitlen erforderliga lokaler. Denna skyldighet kan
dock utkrävas endast i de fall, då medel finnas tillgängliga för ändamålet,
vilket ej alltid är fallet. Det beslut, varigenom statsmakterna första gången
i princip påtog sig ansvaret för gäldande av kostnaderna för verksamheten
vid domkapitelsexpeditionerna, fattades vid 1902 års riksdag (prop. I: VIII:
1902, 4 jfr även I: VIII: 1895, 2). Vid denna riksdag bestämdes nämligen,
att notarier och amanuenser vid konsistorierna skulle avlönas av statsmedel.
Före denna tidpunkt hade endast avlöningsbidrag av mycket ringa storlek
utgått från staten till dessa befattningshavare, vilka i övrigt avlönades
med — förutom vissa sportler — bidrag från prästerskapet, vissa fonder,
domkyrkor och andra kyrkor, kyrkoförsamlingar etc. Motiveringen för beslutet
var, att domkapitlen måste anses såsom statsinstitutioner, då de hade
att ombesörja förutom uppgifter av kyrklig art betydelsefulla angelägenheter
såsom tillsättning av ordinarie lärare vid högre skolor, utbetalning
av vissa läkararvoden, viss granskning av löneutbetalningar, lönerekvisitioner
och statsbidrag, uppgörande av stipendieförslag, handläggning av mål
angående brott av lärare, besvär ävensom viss övervakning och kontroll etc.

Genom en lag av år 1936 infördes nya regler beträffande domkapitlens
sammansättning. I anslutning härtill dryftade riksdagen åter frågan om av
vilka medel kostnaderna för domkapitlen skulle gäldas, denna gång i vad

234

gällde arvoden in. ni. till domkapitlens ledamöter. I domkapitlen ingingo
tidigare (från 1687) såsom ledamöter vissa lektorer, för vilka ledamotskapet
utgjorde en tjänsteplikt och till vilka ersättning därför icke utgick för
uppdraget. Då dessa lektorer genom 1936 års lagändring ersattes av på visst
sätt valda eller av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter, uppkom frågan om arvode
in. m. till dem samt sättet för gäldande av dessa ersättningsbelopp.
Kungl. Maj :t föreslog, att kostnaderna skulle bestridas av medel från kyrkofonden.
Detta förslag accepterades emellertid icke av riksdagen, som beslöt,
att dessa utgifter skulle gäldas av statsmedel bl. a. med hänsyn till att
domkapitlens utgifter i övrigt bestredos på detta sätt och att den nya domkapitelslagen
icke innebar någon inskränkning av dessa myndigheters arbetsuppgifter.
Samtidigt framhölls emellertid av riksdagen''att, "därest någon
mera väsentlig förändring i avseende på domkapitlens verksamhetsomlåden
skulle inträda, frågan om sättet för bestridande av dessa kostnader
borde bliva föremål för förnyad prövning (sammansatta stats- och första
lagutskottets uti. nr 7: 1936).

Sedan angivna beslut av år 1902 fattats, ha domkapitlens arbetsuppgifter
i viktiga hänseenden förändrats. Genom inrättande av skolöverstyrelsen har
en centralisering skett av skolväsendet, varigenom exempelvis ett flertal
uppgifter överförts på denna myndighet. Genom tillkomsten av 1930 års
lagar om församlingsstyrelse och skolstyrelse har skolväsendet i flertalet
kommuner överflyttats pa den borgerliga kommunen, varigenom domkapitlcns
förmansställning till skolrådens och skolstyrelsernas ordförande gått
lörlorad etc. År 1956 slutligen har den reform av skolväsendets lokala och
regionala ledning genomförts, som nu medfört, att domkapitlens befattning
med skolväsendets administration fr. o. in. den 1 juli 1958 helt unnhört.
J 11

Av det sagda framgår, att anledningen till att domkapitlens verksamhet
kom att finansieras över riksstaten var, att dessa myndigheter hade att
fullgöra viktiga arbetsuppgifter av borgerligt statlig karaktär berörande
främst skolväsendet. Dessa uppgifter ha successivt övertagits av andra myndigheter
och domkapitlens befattning med skoladministrationen har numera
från 1958 helt försvunnit. I detta läge, då domkapitlens arbetsuppgifter
i allt väsentligt begränsats till göromål av rent kyrklig art, tala enligt
statskontorets mening starka skäl för att — i likhet med vad statskontoret

tidigare i utlåtande den 15 januari 1954 angående kyrkofonden uttalat _

staten ej längre svarar för dessa kostnader utan att desamma gäldas från
kyrkofonden. Syftet med denna fond var visserligen ursprungligen att åstadkomma
en lönefond för det territoriella prästerskapet med uppgift att verka
utjämnande i vad gäller pastoratens prästlönekostnader. Fonden har emellertid
sedan lang tid tillbaka tagits i ansprak för ett flertal kyrkliga angelägenheter
främst berörande kyrkan i dess helhet. Några hinder ur principiell
synpunkt synas därför ej kunna resas mot ett överförande av dessa
utgifter på fonden. För ett sådant överförande synas även andra skäl kunna
andragas. Så länge domkapitlens verksamhet bestrides av statsmedel,
deltager även den, som utträtt ur svenska kyrkan, via statsskatten i finansieringen
av kostnaderna för dessa numera helt kyrkliga organ, överföras
utgifterna på kyrkofonden, kommer fonden att få svara för dessa kostnader,
vilket får till följd att fondens utgifter stiga. Då emellertid till huvudsaklig
del utgifterna täckas av den s. k. allmänna kyrkoavgiften, som uttages
genom församlingarna, och den, som utträtt ur kyrkan, delvis är benåd
från gäldandet av avgiften, kommer därefter finansieringen av ifrågavaiande
kostnader i princip att drabba allenast dem, som kvarstå i svenska
kyrkan.

235

Statskontoret får på grund härav tillstyrka, att kostnaderna för domkapitlens
verksamhet helt överföras på kyrkofonden.

Vid handläggningen av detta ärende ha närvarit statskommissarien Kull
och tf. statskommissarien Lindblad. Stockholm den 16 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Henrik Cavalli I. Sand

Föredragande

Statens sakrevision

I revisorernas yttrande har återgivits en i skolstyrelseutredningens betänkande
(SOU 1955:31) intagen sammanställning över de viktigaste folkskoleärenden,
med vilka domkapitlen för det dåvarande hade att taga befattning.
Av sammanställningen, som omfattar 17 punkter, framgår bl. a.,
att domkapitlen före den år 1958 genomförda nya skolorganisationen hade
att pröva och godkänna förslag till organisationsplan, att yttra sig över förslag
till väsentliga avvikelser från normalundervisningsplanen för fortsättningsskolan
samt att i regel som första instans pröva besvärsmål rörande
folkskoleväsendet, såväl när det gällde besvär över skolstyrelsebeslut, som
fattats på grund av kommunallagarnas allmänna bestämmelser, s. k. kommunalbesvär,
som i fråga om besvär över beslut fattade på grund av bestämmelse
i specialförfattning, s. k. självförvaltningsbesvär.

I nyss nämnda betänkande finnes jämväl ett avsnitt beträffande domkapitlens
och folkskolinspektionens arbetsbörda (s. 199 o. ff.), vilket emellertid
icke berörts av riksdagens revisorer. Av avsnittet framgår, att under
tioårsperioden 1937—1946, d. v. s. den första tioårsperioden efter det den
nya domkapitelsorganisationen trätt i kraft, antalet av samtliga domkapitel
handlagda ärenden utgjorde ca 183 000, av vilka folkskoleärenden representerade
22 procent eller ca 41 000. Av dessa voro emellertid ca 17 000
vad utredningen kallar ad acta-ärenden, vilket motsvarar drygt 40 procent
av samtliga folkskoleärenden. Under den följande femårsperioden utvisade
enligt uppgifter i betänkandet antalet ärenden en viss stegring. Folkskoleärendenas
relativa andel sjönk emellertid från 22 procent till ca 15 procent
och av folkskoleärendena utgjorde något mer än 42 procent ad acta-ärenden.
Av betänkandet framgår vidare, att det totala antalet årligen handlagda
ärenden under åren 1952—1954 ökade till omkring 23 000 för år, varvid
emellertid folkskoleärendenas procentuella andel sjönk till ca 6 procent
och antalet ad acta-ärenden uppgick till något mera än en fjärdedel
av samtliga skolärenden. I betänkandet framhålles, att även om redan relationerna
mellan antalet folkskoleärenden och övriga ärenden kunde anses
vara talande nog, en säkrare mätare på domkapitlens arbetsbörda med avseende
å skolärendena dock vore den på dessa ärenden nedlagda arbetstiden.
Utredningen understryker härvid, att den arbetstid, som åtgått för
folkskoleärendenas handläggning inom domkapitlen, stadigt sjunkit. Vidare
framhålles, att enligt uppgifter, som erhållits angående (let genomsnittliga
antalet arbetstimmar för vecka, som domkapitlens personal (den
skolsakkunnige, kanslipersonal och biträdespersonal) nedlagt på dessa ärenden,
medeltalet för vecka och domkapitel, som under tioårsperioden 1937
—1946 utgjorde 14,4 och under den följande femårsperioden 9,4, för åren
1952—1954 sjunkit till 6,9 timmar.

Som framgår av ovan lämnade redogörelse utgjorde skolärendena tidigare
en väsentlig del av domkapitlens arbetsuppgifter. Antalet dylika ären -

236

den har emellertid minskat successivt under de senaste decennierna. Vid
den nya skolorganisationens genomförande den 1 juli 1958 torde dessa ärenden
ha medfört endast en obetydlig arbetsbelastning för domkapitlen. Vid
en konsekvent tillämpning av principen att endast kostnader för icke kyrkliga
uppgifter böra bestridas av anslagsmedel å riksstaten skulle ifrågavarande
anslag ha reducerats i takt med nedgången i antalet sltolärenden. Så
har emellertid icke skett. Då emellertid domkapitlen numera efter skolväsendets
omorganisation torde få betraktas som rent kyrkliga organ, synes
det sakrevisionen naturligt att i enlighet med statsrevisorernas förslag kostnaderna
för deras verksamhet för framtiden helt belasta kyrkofonden.

I detta ärendes avgörande hava deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Sällfors, Ward, Cardelius, Lundgren och Löfqvist.

Särskild föredragande förste revisor Boalt. I övrigt närvarande undertecknad
tjf. kanslichef. Stockholm den 19 januari 1959.

WILHELM BJÖRCK

B. M. von Willebrand

§ 31 Utbetalningen in. in. av de allmänna studiebidragen

Socialstyrelsen

Av revisorernas uttalande framgår, att de funnit starka skäl tala för att
de allmänna studiebidragen i utbetalnings- och redovisningshänseende samordnas
med de allmänna barnbidragen. För ernående av en sådan samordning
föreslås, att barnavårdsnämnderna skall övertaga de åligganden, som
nu åvilar skolstyrelser och rektorer i avseende å de allmänna studiebidragen,
d. v. s. barnavårdsnämnderna skall ombesörja utbetalningen av studiebidragen.
Skolmyndigheternas befattning med dessa bidrag skulle då inskränka
sig till en anmälan från vederbörande läroanstalter till barnavårdsnämnderna
om vilka elever som uppfyller fordringarna för erhållande av allmänt
studiebidrag. Revisorerna motiverar sitt förslag att nu ändra det endast ett
år gamla utbetalningssystemet för studiebidragen med att systemet både i
fråga om utbetalningssättet och redovisningen av gjorda utbetalningar är
onödigt komplicerat i den nuvarande administrationen. Den framförda kritiken
synes i första hand gälla redovisningsförfarandet.

Enligt allmänna studiehjälpsreglementet utbetalas de allmänna studiebidragen
av skolstyrelsen i vad de avser elever vid läroanstalter, som står
under kommunens skolstyrelse; i annat fall av rektor vid respektive skola.
Huvudparten av de studerande i åldrarna 16—18 år är inskriven vid läroanstalter,
tillhörande kategorien allmänna läroverk och därmed jämförliga
läroanstalter, vilka står under kommunens skolstyrelse. Till övervägande
del utbetalas sålunda studiebidragen genom vederbörande skolstyrelse.

Vissa enstaka skolor, tillhörande ovannämnda kategori, står utanför
kommunens skolstyrelse. För eleverna vid dessa skolor skall bidragen utbetalas
av respektive skolas rektor. Detsamma gäller de kortare kurser om
minst 4 månader, exempelvis folkhögskolekurser och kurser vid lantbruksundervisningsanstalter,
där studierna medför rätt för 16—18-åringar till
allmänt studiebidrag.

Denna uppdelning på olika utbetalningsmyndigheter har till följd, alt de
verkställda utbetalningarna redovisas i olika ordning allt efter utbetalningssättet.
Redovisningarna och granskningen av desamma blir därför komplicerad
och arbetskrävande.

237

Genom en överflyttning av bestyret med studiebidragen till barnavårdsnämnderna
vill revisorerna råda bot mot här nämnda brister. Utbetalningen
skulle ombesörjas av en och samma myndighet för samtliga skolor och
kurser. Genom en samordning av utbetalningen av studiebidragen med de
allmänna barnbidragen skulle enligt revisorernas mening utbetalningen och
redovisningen av studiebidragen kunna genomföras enligt samma regler,
som gäller för barnbidragen.

Vid eu eventuell överflyttning av utbetalningen av studiebidragen till barnavårdsnämnderna
har man två alternativ att välja emellan i fråga om administrationen
av denna nya arbetsuppgift. Antingen skall — såsom revisorerna
synes avse — en samordning ske med utbetalningssystemet för de
allmänna barnbidragen, eller skall studiebidragen betraktas såsom en från
barnbidragen fristående bidragsform och arbetsuppgift.

En samordning med de allmänna barnbidragen förutsätter att reglerna
för studiebidragen ändras i vissa hänseenden. Sålunda måste rätten till
bidrag göras beroende av förhållandena vid kvartalets ingång. Bidraget måste
vidare i överensstämmelse med barnbidragen utgå med hela kvartalsbelopp.
Själva utbetalningen skulle självfallet ske i samma postala ordning
som för barnbidragen.

En sådan konsekvent anpassning till barnbidragen är ofrånkomlig om de
båda bidragsformerna skall administrativt samordnas. I detta hänseende
måste särskilt beaktas dels vikten av en friktionsfri utbetalning och dels att
barnbidragens okomplicerade redovisningssystem står och faller med de
enkla, för automatiskt förfarande avpassade utbetalningsreglerna i barnbidragsverksamheten.

Ur arbetssynpunkt torde icke mycket vara att vinna av det förhållandet,
att de studiebidragsberättigade redan finnes registrerade i faarnbidragsverksamheten.
Det är nämligen mer tidsödande att ur barnbidragsverksamhetens
plåtregister eller annorledes utplocka de 16-åringar, som är berättigade till
studiebidrag, än att med ledning av uppgifter från skolorna upplägga nytt
kartotek och med ledning därav efter eventuell kontroll av födelsetiden hos
folkbokföringsmyndigheten utbetala bidragen. I de stora och medelstora
barnavårdsnämnderna torde del vara helt uteslutet alt med hjälp av barnbidragsregistren
få fram de behöriga 16-åringarna.

Ytterligare en omständighet talar emot en samordning av studiebidragen
med barnbidragssystemet. Om studiebidragen skall inlemmas i utbetalningsordningen
för barnbidragen, måste de knytas till vederbörande elevs kyrkobokföringskommun.
Barnavårdsnämnden är för utbetalningarna beroende
av uppgifter från läroanstalterna om där inskrivna 16—18-åringar. De olika
skolorna och kurserna måste i ett sådant system föra noggranna anteckningar
om var varje elev är kyrkobokförd och därefter avisera ett flertal barnavårdsnämnder.
Detta betyder ett avsevärt administrativt merarbete, varjämte
risken för felaktig eller försummad avisering blir väsentligt större.

Under hänvisning till det anförda anser sig socialstyrelsen icke kunna
biträda ett förslag, som avser alt sammankoppla studiebidragen med barnbidragen
i ett gemensamt utbetalnings- och redovisningssystem.

Det andra alternativet med barnavårdsnämnden som utbetalningsmyndighet
för studiebidragen avser ett ulbelalningssystein utformat såsom en
från barnbidragsverksamheten oavhängig, fristående arbetsuppgift.

Bestyret med denna bidragsform skulle med hänsyn till verksamhetens
förhållandevis ringa omfattning icke behöva bli så betungande. Enligt statistiska
beräkningar uppgår antalet studerande ungdomar i åldern Iti—18
år för hela landet till mellan (>0 och 70 000. När kulmen nåtts under budgetåret
19(53/64, beräknas antalet uppgå till cirka 85 000. Under vårlermi -

238

nen 1958 beräknas antalet studiebidragsberättigade elever i Stockholms skolor,
lydande under skoldirektionen, till 4 200. Barnavårdsnämnderna skulle
säkerligen fullgöra även denna utbetalningsuppgift på ett tillfredsställande
sätt. I ett sådant system borde man kunna ernå den förenklingen, att
varje barnavårdsnämnd utbetalar bidrag för elever vid samtliga skolor och
kurser inom den egna kommunen.

Nuvarande bestämmelser för bidragsformen beträffande utbetalningstid
etc. skulle kunna bibehållas. Med en utbetalning genom barnavårdsnämnden
för samtliga bidragsberättigade elever — oberoende av skolkategori —
skulle en förenkling kunna utvinnas även beträffande redovisningen av utbetalningarna.

Socialstyrelsen har intet i princip att invända emot att bestyret med utbetalningarna
av de allmänna studiebidragen higges hos barnavårdsnämnderna,
under förutsättning att arbetsuppgiften utformas utan samröre med
barnbidragen.

En motsvarande förenkling av nuvarande betalnings- och redovisningssystem
bör emellertid kunna genomföras på ett kanske mera närliggande
sätt, nämligen genom att anförtro utbetalningen av samtliga allmänna studiebidrag
— sålunda oavsett skolkategori — till den kommunala myndigheten
på skolområdet, skolstyrelsen.

Styrelsen vill, under hänvisning till vad i förarbetena uttalats om studiebidragens
naturliga anknytning till skolväsendet, uttala som sin uppfattning
att utbetalningen av studiebidragen bör förläggas till skolstyrelsen i
fråga om eleverna vid samtliga skolor och kurser i kommunen.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare, byråchefen Rosén, föredragande, och tf.
byråchefen Höjer. Stockholm den 27 januari 1959.

ERNST BEXELIUS

Göta Rosén

Statskontoret

Statskontoret vill erinra, att vid framläggandet av sitt vid 1957 års riksdag
genomförda förslag till förbättring av den direkta studiehjälpen genom
införande av generella grundstipendier (allmänna studiebidrag) för elever
i 16- och 17-årsåldern familjeberedningen efter ingående överväganden med
hänsyn till befarade administrativa komplikationer avvisat tanken att tillgodose
önskemålen om fortsättning i någon form av de allmänna barnbidragen
efter 16 års ålder för ungdom, som fortsätter sin utbildning. Redan
mot bakgrunden härav vill ämbetsverket ifrågasätta, huruvida tillräckliga
skäl föreligga att nu upptaga till prövning den i ärendet väckta frågan om
ett överflyttande till barnavårdsnämnderna av det administrativa bestyret
med de allmänna studiebidragen. Härtill kommer emellertid, att vid en dylik
omläggning av bidragsverksamheten visst uppgiftslämnande även i fortsättningen
måste komma att åvila rektorerna. Såsom revisorerna själva förutsatt
måste nämligen genom vederbörande läroanstalts försorg anmälan
ske till barnavårdsnämnderna om vilka elever som uppfylla fordringarna
för erhållande av allmänt studiebidrag. I stället för att enligt gällande ordning
i förekommande fall icke behöva lämna uppgift om elevernas närvaro
vid eller avbrott i studierna till mer än eu myndighet (skolstyrelsen) skulle
rektor enligt det föreslagna systemet få lämna dylika uppgifter till barnavårdsnämnderna
i envar av elevernas hemkommuner. Då dessa kunna upp -

239

gå till ett stort antal, skulle hos rektorerna komma att kvarligga ett arbete
med bidragsgivningen av minst hittillsvarande omfattning.

Även om — med hänsyn till vad ovan anförts — någon samordning mellan
allmänna barnbidragen och allmänna studiebidragen enligt statskontorets
mening icke nu bör övervägas, synes emellertid utrymme finnas för viss
förenkling med avseende å bidragsärendenas handläggning. Ämbetsverket
syftar på det i studiehjälpsreglementet föreskrivna ansökningsförfarandet
men utgår från att studiehjälpsnämnden — såsom det sammanhållande och
ledande organet för studielijälpsverksamheten — icke skall underlåta att
framlägga de förslag i berörda hänseende, som äro möjliga.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. statskommissarien
Lindblad. Stockholm den 28 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Curt Werner Gunnar Zimmerman

Föredragande

Skolöverstyrelsen

Enligt det av revisorerna framlagda förslaget skall skolstyrelserna samt
rektorerna vid de läroanstalter, vilka ej lyder under kommunens skolstyrelse,
befrias från sina uppgifter vad avser beviljande och utbetalning av
allmänt studiebidrag. Den befattning, som läroanstalterna skall ha att taga
med detta bidrag, består i, att dessa till barnavårdsnämnderna anmäler de
elever, som uppfyller fordringarna för erhållande av detsamma. Med hänsyn
till den arbetslättnad, som ett dylikt förfarande skulle innebära för
skolmyndigheterna, får överstyrelsen tillstyrka bifall till ifrågavarande förslag.

^ I ärendets handläggning har deltagit generaldirektörens ställföreträdare
Nygren, ledamoten Sandgren och amanuensen Karlin, föredragande. Stockholm
den 26 januari 1959.

Görel Karlin

HILDUR NYGREN

Marianne Jansson

Överstyrelsen för yrkesutbildning

Överstyrelsen vill erinra om att den i yttrande den 19 oktober 1956 över
familjeberedningens promemoria angående statlig studiehjälp uttalat bland
annat följande angående sättet för utbetalningen av ifrågavarande form av
studiehjälp, som i beredningens promemoria kallades grundstipendium.

»Familjeberedningen föreslår att vederbörande rektor skall utdela grundstipendierna.
Rektorerna ha redan ålagts omfattande administrativa arbetsuPPgifter,
varför det enligt överstyrelsens uppfattning starkt kan ifrågasättas,
huruvida det är lämpligt att belasta rektorerna med bär förevarande
nya uppgift. I varje fall synes det böra allvarligt övervägas, huruvida icke
utbetalningen lämpligen kunde ske i annan ordning, exempelvis genom barnavårdsnämnden.
»

Om revisorernas förslag realiseras torde det vara lämpligt, att skolornas
medverkan i hithörande avseende inskränkes till att omfatta avlämnandet
till barnavårdsnämnden av uppgifter på elever, som är berättigade till dessa
studiebidrag. Emellertid måste observeras, att en dylik omläggning kom -

240

mer att medföra vissa administrativa problem särskilt för skolor med elever
från ett stort antal kommuner. Överstyrelsen tillstyrker, att frågan om
på vad sätt revisorernas förslag lämpligen skall realiseras göres till föremål
för utredning.

I detta ärendes slutliga handläggning har deltagit överdirektören Öhman,
byråcheferna Josephson, Osvald-Jacobsson, Söderqvist och Högberg, tf. byråchefen
Vrethammar samt byrådirektören Hessler, föredragande. Stockholm
den 27 januari 1959.

BIRGER ÖHMAN

Karl-Erik Nohre

Studiehjälpsnämnden

Statsrevisorerna föreslå, att barnavårdsnämnderna skola övertaga de åligganden,
som nu åvila skolstyrelser och rektorer i avseende å de allmänna
studiebidragen. De anse också, att ansökningar om sagda bidrag icke böra
förekomma. Studiehjälpsnämnden får i anledning av dessa förslag anföra
följande.

När studiehjälpsnämnden hade att avlämna förslag till författningsbestämmelser
rörande de nyskapade allmänna studiebidragen övervägde
nämnden till en början, huruvida icke barnavårdsnämnderna kunde administrera
bidragen och sålunda den av statsrevisorerna förordade samordningen
av de allmänna barnbidragen och här avhandlade bidrag kunde
ske. Emellertid fann nämnden, att så icke lämpligen kunde ske. De allmänna
studiebidragen äro ett led i den statliga studiehjälpen, som i övrigt
handlägges av skolans myndigheter, och kostnaderna för bidragen bestridas
från det sammanlagda anslaget till studiebidrag och stipendier under
VIII huvudtiteln. Det syntes redan av detta skäl principiellt olämpligt
att i administrationen av bidragen inkoppla en ny myndighet, som icke annars
hade någon befattning med skolorna och vars verksamhet hörde under
en annan huvudtitel. Vidare talade praktiska skäl mot att barnavårdsnämnderna
skulle handha bidragens administration. Rektorerna, som måste
intyga elevers närvaro och anmäla avbrytande av studierna, skulle då behöva
hålla kontakt med ett större antal barnavårdsnämnder, vilket särskilt
för de stora landsortsläroverken, där elever komma från ett ofta stort
antal kommuner, skulle vålla avsevärt expeditionsarbete. Nämnden anser,
att nu anförda skäl fortfarande äga giltighet. Till ytterligare belysning av
de praktiska olägenheterna med det nu framlagda förslaget får nämnden anföra
följande.

Så som bestämmelserna om handläggningen av de allmänna studiebidragen
utformats i nu gällande författning, är rektorernas befattning med
studiebidragen olika beroende på skolans art. Står skolan under kommunens
skolstyrelse, innebär rektors befattning med bidragen, att han mottager
och till skolstyrelsen insänder ansökningen, vitsordar elevens närvaro
och anmäler avbrott av studierna. Beslut om bidragen och utbetalning
åvilar skolstyrelsen. Rektor vid andra skolor handlägger studiebidragen helt.
För båda kategorierna rektorer skulle barnavårdsnämndernas ianspråktagande
för bidragens administration innebära olägenheter. I stället för att
i den ena kategorien ha endast en myndighet att korrespondera med och
i den andra ingen alls, skulle alla rektorer få ett flertal nämnder att gång
efter annan ta kontakt med, vanligen i form av skriftväxling. Intyg om elevs
närvaro eller anmälan om avbrytande av studierna skulle sålunda spridas

241

över ett flertal mottagare i stället för att som nu sändas endast till en eller
också icke alls behöva sändas, och förändringen innebär därför ökat expeditionsarbete.

Vad så angår slopandet av ansökningarna om bidrag kan detta genomföras
även inom nuvarande administration, om detta av praktiska skäl anses
lämpligt. Nämnden var för övrigt betänkt på att avstå från särskilda
ansökningar men då övriga studiebidragsformer hade ansökningsföi farande
kom även sådant till användning beträffande de allmänna studiebidragen.
Den av revisorerna föreslagna anmälan, om vilka elever som uppfylla fordringarna
för erhållande av allmänt studiebidrag, kan ju av rektor överlämnas
till skolstyrelsen lika väl som till olika barnavårdsnämnder, och rektor
som själv handlägger bidragen har inte behov av särskilda ansökningar
utan konstaterar själv vilka elever, som äro berättigade till bidrag. Nämnden
har sig för övrigt bekant, att åtminstone vid vissa skolor redan nu förteckning
uppgöres över elever, som är berättigade till allmänt studiebidrag, och
att denna förteckning delgives eleverna som påminnelse om de allmänna
studiebidragen.

Statsrevisorerna anse det tillämpade förfaringssättet i fråga om utbetalningen
och redovisningen av det allmänna studiebidraget alltför komplicerat.
Att utbetalningen genom skolstyrelser eller rektorer skulle vara mer
komplicerat än utbetalning genom ett betydligt större antal barnavårdsnämnder
synes nämnden tvivelaktigt. Till nämnden, som har livlig kontakt
med skolstyrelser och rektorer, har icke framförts några klagomål över att
utbetalningarna varit komplicerade och utbetalningssättet torde icke förenklas
därför att utbetalningen sker på betydligt fler håll än nu. Vad beträffar
revisionen av de allmänna studiebidragen undandrar det sig nämndens
bedömande, huruvida revisionen skulle förenklas genom att barnavårdsnämnderna
skulle utbetala bidragen. De nuvarande bestämmelserna
om revision ha föreslagits av riksräkenskapsverket, och nämnden förutsätter
att även med ändrade utbetalningsorgan statlig revision måste ske av
de statsmedel, som de allmänna studiebidragen utgöra.

Nämnden får slutligen som sin mening uttala, att då de nuvarande bestämmelserna
om de allmänna studiebidragen, som tillämpats från detta
budgetårs början, varit i kraft så kort tid, det knappast torde vara motiverat
att redan efter så kort erfarenhet på både principiellt och praktiskt väsentliga
punkter ändra desamma. Den samlade erfarenheten från en något
längre tids verksamhet kan givetvis medföra rationaliseringar eller större
förändringar. Liksom tidigare är nämnden givetvis beredd att då föreslå erforderliga
bestämmelser.

I behandling av ärendet har deltagit undertecknad ordförande samt ledamöterna
Malmborg, Näsström, Onsjö, Nordliult och Wernberg. Stockholm
den 21 januari 1959.

EINAR SMEDBERG

Eric Silas Lindqvist

1(1 Hen. berättelse ang. statsverket år 1958. II

242

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

§ 32 Lantbruksstyrelsens byråorganisation

Statskontoret

På grundval av det material revisorerna framlagt till belysning av de
uPPgifter> som numera åvila jordförbättringsbyrån, byggnadsbyrån och
sociala byrån vid lantbruksstyrelsen vill statskontoret i likhet med revisorerna
starkt ifrågasätta om verksamheten vid de nämnda byråerna är av
sådan omfattning, att ett bibehållande av dessa som självständiga enheter
alltjämt är motiverat. Vad gäller en sammanslagning av kansli- och kameralbyråerna
har frågan härom vid mer än ett tillfälle varit före i statskontoret.
Ämbetsverket vidhåller sin därvid uttalade mening, att särskild kameralbyrå
icke vore behövlig utan att den kamerala personalen under en kamrerare
i 29 (numera 23) lönegraden borde kunna inordnas i kanslibyrån. Under
ett annat avsnitt av sin berättelse (§ 34) har revisorerna förordat en översyn
av hela den centrala lantbruksadministrationen, berörande bl. a. lantbruksstyrelsen.
Nu föreslagna begränsade omorganisation av styrelsen synes dock
kunna genomföras utan att resultatet av denna utredning avvaktas.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. statskommissarien
Rudhe. Stockholm den 14 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Hans Hiort Gustav-Adolf Wastesson

Föredragande

Statens organisationsnämnd

De förändringar i arbetsuppgifternas antal och art, som enligt i berättelsen
anförda uppgifter inträtt för lantbruksstyrelsens jordförbättringsbyrås, byggnadsbyrås
och sociala byrås del, äro så stora, att enligt organisationsnämndens
mening en omprövning av styrelsens byråorganisation snarast bör komma
till stånd. Nämnden förutsätter, att även kansli- och kameralbyråerna
komma att omfattas av en sådan omprövning.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Elofsson, Löfqvist och Göran Petterson
samt såsom föredragande tf. kanslichefen P. Tammelin. Stockholm den 15
januari 1959.

C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

Lantbruksstyrelsen

Genom tre särskilda remisser den 19 december 1958 har Kungl. Maj :t anbefallt
lantbruksstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört under §§ 32, 33 och 34 i berättelsen över den av dem år

243

1958 verkställda granskningen angående statsverket. Med anledning härav
får styrelsen anföra följande.

De frågor, som beröres under ifrågavarande paragrafer, har sådant inbördes
sammanhang att styrelsen finner lämpligt alt behandla dem i ett gemensamt
utlåtande. Hur den under § 34 upptagna frågan om den centrala
iantbruksadministrationen bör besvaras beror sålunda av om man anser,
att det finns anledning att — såsom ifrågasättes under § 33 — vidtaga någon
mera väsentlig ändring i den, lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen
omfattande, regionala lantbruksorganisationen. Vidare måste vid
bedömningen av den i § 32 upptagna frågan om lantbruksstyrelsens byråorganisation
hänsyn tagas till bl. a. om det kan anses finnas tillräckliga
skäl att göra några mera genomgripande ändringar i den centrala lantbruksadministrationen.
Styrelsen behandlar i det följande först frågan om
förhållandet mellan lantbruksnämnd och hushållningssällskap. Därefter
upptages frågan om lantbruksnämndens förhållande till lantmäteriet. Styrelsen
övergår sedan till att behandla frågan om den centrala lantbruksorganisationen
och upptager därvid de av revisorerna väckta frågorna om ett
eventuellt infogande av lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning i lantmäteristyrelsen
och om ett eventuellt organisatoriskt samgående mellan lantbruksstyrelsens
lantbruksavdelning och statens jordbruksnämnd. Slutligen
behandlas vissa spörsmål rörande byråorganisationen inom styrelsen.

1. Såsom framgår av revisorernas berättelse har under den tid, som förflutit
sedan lantbruksorganisationen trädde i verksamhet, lämpligheten av
den vid 1947 års riksdag gjorda gränsdragningen mellan lantbruksnämndernas
och hushållningssällskapens verksamhetsområde upprepade gånger
ifrågasatts. Första gången skedde detta genom en motion till 1951 års riksdag-,
i vilken det föreslogs att förmedlingen av statsunderstöd till betesförbättring
skulle överflyttas från nämnderna till sällskapen. Detta krav har
ibland utvidgats till att omfatta all vid lantbruksnämnderna bedriven verksamhet
avseende stöd till jordbrukets inre rationalisering. I en del motioner
har önskemålen emellertid icke stannat härvid utan utsträckts till hemställan
om utredning om sammanslagning av nämnd och sällskap. Motiven
för de framförda yrkandena har i huvudsak varit, dels att ett gott resultat
av lantbruksnämndens verksamhet för den inre rationaliseringen och sällskapets
för driftsrationaliseringen förutsätter en intim samverkan, dels att
kostnaderna för rationaliseringsverksamheten antagits kunna i viss utsträckning
begränsas, om sällskapen finge svara för bägge grupperna av åtgärder.
Då revisorerna nu framför förslag om översyn av den statliga och
statsunderstödda lantbruksorganisationen, syftande bl. a. till ett sammanförande
av hushållningssällskapen och lantbruksnämndernas avdelningar
för inre rationalisering, anför de härutöver det skälet, att förutsättningarna
för lantbruksnämndernas arbete och organisation väsentligt ändrats sedan
1947.

I lantbruksstyrelsens yttranden i anledning av sådana förslag har icke
saknats förståelse för de moliv som förestavat förslagsställarna. Behovet
av samverkan mellan de bägge organen har styrelsen sålunda alltid kraftigt
understrukit. Styrelsen bär även ständigt framhållit, att den har sin
uppmärksamhet riktad på härmed sammanhängande frågor. I förbigående
må nämnas att sådana frågor ofta har stått i centrum vid överläggningar,
som varit ordnade med olika befattningshavare i ansvarig ställning hos såväl
nämnderna som sällskapen. Styrelsen har dock icke ansett och anser alltjämt
icke, att de brister, som eventuellt må förefinnas i dylikt hänseende,
eller de svårigheter, varmed det kan vara förenat atl komma till rätta med
dessa brister, utgör tillräcklig anledning atl föreslå en ändrad arbelslör -

244

delning mellan nämnd och sällskap och än mindre ett organisatoriskt sammanförande
av nämnden helt eller delvis med sällskapet. Enligt styrelsens
mening är det ej heller realistiskt att på sådant satt söka åstadkomma någon
betydande besparing; bl. a. med hänsyn till omfattningen av de arbetsuppgifter,
som redan åvilar sällskapen, finner styrelsen det icke möjligt att de
skall kunna åläggas nya arbetsuppgifter utan att de samtidigt erhåller däremot
svarande personalförstärkning.

Frågan om möjligheterna att göra besparingar, vilket enligt styrelsens
mening i detta sammanhang är detsamma som ett effektivt utnyttjande av
de tillgängliga personalresurserna på ömse håll, anser styrelsen vara ett
spörsmål av samma art som frågan om förbättrad samverkan. Allt eftersom
denna utvecklas och verksamheten inom vissa gränsområden kommer att
bedrivas hand i hand, torde även all den kostnadsbesparing uppnås, som
kan vara möjlig att vinna. Sådana gränsområden, styrelsen här tänker på,
finnes på båda sidor och avser i synnerhet rådgivnings- och upplysningsfrågor.
Den personalgrupp, som härvid särskilt beröres/är de för egentligt fältarbete
avsedda befattningshavarna eller således i första hand instruktörerna.
Frågan om i vad mån dessa skall kunna utnyttjas för arbete åt båda organen
har varit livligt uppmärksammad. I viss utsträckning och under speciella
förhållanden har sådant samarbete förekommit sedan länge. Det är
gi\ct\is önskvärt att detta samarbete utvidgas. En förutsättning härför torde
dock vara viss omskolning eller fortutbildning av personal hos såväl näinnderna
som sällskapen. Även instruktörerna är nämligen f. n. var och en
på sitt område i allmänhet mer eller mindre specialiserade. Med ställningstagande
till sådana frågor synes emellertid böra anstå till dess jordbruksupplysningskommittén
avgivit sitt betänkande. Denna kommitté har ju enligt
givna direktiv att närmare granska och pröva den nuvarande gränsdragningen
mellan hushållningssällskapens och lantbruksnämndernas arbetsuppgifter
i fråga om upplysnings- och rådgivningsverksamheten.

Det tyngst vägande skälet mot ett överförande till sällskapen av den inre
rationaliseringen är denna verksamhets nära samband med den yttre rationaliseringen.
Detta samband är nämligen beträffande flertalet förekommande
åtgärder betydligt starkare än det som finns mellan den inre rationaliseringen
och driftsrationaliseringen. Detta framstår tydligt redan av det
sätt varpå begreppet inre rationalisering definieras i 4 § rationaliseringskungörelsen
nr 1956: 159. Med inre rationalisering skall sålunda enligt detta
författningsrum förstås statliga åtgärder, som avser att mera varaktigt förbättra
jord eller ekonomibyggnader eller tekniska anordningar å en befintlig
eller planerad brukningsenhet.

Den inre rationaliseringens starka samband med den yttre rationaliseringen
framträder särskilt klart beträffande vissa slags åtgärder. Härom
må framhållas följande. En betydande del av verksamheten avser ekonomikygguader.
Med den snabba takt, i vilken jordbrukets strukturomvandling
numera sker, torde det höra till ovanligheterna att frågor om statligt stöd
till ekonomibyggnader kan handläggas på ett tillfredsställande sätt utan
att brukningsenhetens aktuella eller framtida behov av yttre rationalisering
beaktas. Befintliga byggnaders beskaffenhet, eventuellt behov av nybyggnad
och andra byggnadsfrågor, har å andra sidan ett stort och många gånger
avgörande inflytande vid beslut i ärenden rörande yttre rationalisering. En
annan betydande del av det statliga stödet till inre rationalisering hänför
sig till arbeten av hydroteknisk art, såsom täckta avlopp och täckdikning.
Även här är sambandet med den yttre rationaliseringen i vissa hänseenden
klart uttalat. Fastighetsgränser och dikessystem bör sålunda sammanfogas
på ett planmässigt sätt. Möjligheten att lägga igen öppna diken med rör

245

kan vidare vara av betydelse för erhållandet av lämpliga brukningsfigurer
vid sammanläggning av fastigheter in. in. Lantbruksnämnden har därjämte
att tillse att investeringarna för sådana åtgärder inriktas på områden, som
kan väntas bibehållas för jordbruksändamål på lång sikt. — Till undvikande
av missförstånd må här inskjutas att det — särskilt på de större brukningsenheterna
i de utpräglade jordbruksbygderna — självfallet förekommer
mycken dikning och täckdikning, vilken icke har samband av antytt
slag med den yttre rationaliseringen. — Lantbruksnämndernas befattning
med frågor om statligt stöd till anläggande av jordbruksvägar har stor omfattning
och kommer att öka än mer. Att det föreligger ett mycket nära samband
mellan sådana åtgärder och yttre rationalisering torde icke behöva något
klarläggande. Det må endast framhållas att möjligheterna att tillgodose
behovet av brukningsvägar ofta är av utslagsgivande betydelse, då fråga är
om till vilken fastighet visst område skall läggas. Slutligen är stenröjning
en åtgärd som ofta blir aktuell i samband med yttre rationalisering. Styrelsen
tänker här bl. a. på röjning av stengärdesgårdar. Beträffande sådan röjning
gäller i stort sett samma synpunkter, som ovan anförts rörande täckta
avlopp och täckdikning.

Det finns all anledning att utgå från att sambandet mellan sådana åtgärder,
som exemplifierats ovan, och den yttre rationaliseringen kommer att
förstärkas ytterligare. Styrelsen hänvisar härom till det betänkande med
förslag till ändrade bestämmelser rörande statligt stöd till jordbrukets inre
rationalisering, som nyligen avgivits av jordbruksanslagsutredningen (SOU
1959: 1). Arbetet inom utredningen har i denna del bedrivits i samråd med
lantbruksstyrelsen. Såsom framgår av betänkandet har utredningen strävat
efter att söka i möjligaste mån anpassa bestämmelserna om bidrag till den
inre rationaliseringen till den pågående strukturförändringen inom jordbruket.
Utredningen har fäst starkt avseende vid att utlämnat bidrag icke skall
bli endast en tillfällig hjälp för den enskilde jordbrukaren utan på längre
sikt bidraga till en förstärkning av jordbruksnäringens lönsamhet. Beträffande
ekonomibyggnader har utredningen sålunda uttalat att statsbidrag endast
bör utgå till brukningsenheter, beträffande vilka uppenbar sannolikhet
föreligger för att de kommer att bestå på längre sikt och att detta framstår
som nr allmänna synpunkter önskvärt. I fråga om övriga inre rationaliseringsåtgärder
har utredningen understrukit, att statsbidrag bör komma i
fråga endast då den jord, på vilken förbättringarna skall vidtagas, under
överskådlig tid kan förväntas komma att användas såsom jordbruksjord.
Erinras må även i detta sammanhang om att utredningen framlagt förslag,
som syftar till att bidragsgivningen till inre rationalisering skall samlas hos
lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen samt att bidragsreglerna för
ett och samma slag av åtgärder skall bli enhetliga.

Vissa åtgärder avseende inre rationalisering har till följd av den utveckling,
som kännetecknat jordbruket under 1950-talet, blivit allt mindre förekommande.
Så är fallet främst med nyodlingsverksamheten, som numera
reducerats till obetydlig omfattning. Vidare avtager stenröjning av åker och
betesförbättring allt eftersom de bättre och mest odlingsvärda markerna blir
föremål för sådana åtgärder. Bidragsgivningen för sådana åtgärder torde
komma att ske mera restriktivt än hittills. Vad särskilt angår betesförbättring
på åker må erinras om att statsbidrag icke skall utgå till sådan åtgärd
enligt jordbruksanslagsutredningens mening. Beträffande betesanläggning
pa icke odlad jord har jordbruksanslagsutredningen uttalat, att det, innan
sådan anläggning ifrågakommer, regelbundet bör undersökas, om den avsedda
förbättringen av brukningsenheten icke kan nås genom yttre rationalisering,
varvid bete i stället skulle kunna ordnas på redan odlad jord.

246

Den inre rationaliseringens starka samband med den yttre rationaliseringen
torde därför efter hand bli allt tydligare även beträffande sådana åtgärder.

Enligt styrelsens mening är den nuvarande gränsdragningen mellan lantbruksnämndernas
och hushållningssällskapens verksamhetsfält lämplig och
väl avvägd med hänsyn till den artskillnad som föreligger mellan nämndernas
och sällskapens uppgifter. Förutom annat har lantbruksnämnderna att
tillämpa eller öva tillsyn över tillämpningen av jordförvärvslagen och vanhävdslagen.
Denna verksamhet är till sin natur sådan att lantbruksnämnderna
vid handhavandet av densamma svårligen alltid kan undvika att
komma i motsatsställning till enskilda jordbrukare. En sådan motsatsställning
kan emellertid uppkomma även i samband med handläggning av ansökningar
om statligt stöd till genomförande av rationaliseringsåtgärder.
Detta sammanhänger med att lantbruksnämnderna har att taga hänsyn til!
den grad av angelägenhet åtgärderna kan ha ur allmän synpunkt. Av sådan
anledning torde dylik ansökan ej sällan få avslås av nämnden. Är då fråga
om åtgärd, som för den enskilde ter sig angelägen, är det icke mer än naturligt
att nämnden eller dess befattningshavare kan bli utsatta för hård
kritik. Sällskapens huvuduppgift är rådgivning och upplysning i frågor,
som har betydelse för jordbruksdriften och dess ekonomi. Ett effektivt bedrivande
av en sådan verksamhet torde vara beroende av att det råder ett
gott förhållande mellan jordbrukarna och det organ, som handhar verksamheten.
Ett sådant förhållande främjas icke av att organet tillika har uppgifter,
vilka är mer eller mindre kontroversiella till sin natur. Även ur här
anförda synpunkter finns sålunda skäl som talar mot ett organisatoriskt
sammanförande av hushållningssällskapen och lantbruksnämndernas inre
avdelningar.

Styrelsen vill slutligen i detta sammanhang framhålla, att om handhavandet
av frågor om statligt stöd till inre rationalisering skulle överflyttas från
nämnderna till sällskapen, det synes styrelsen oundvikligt att de sistnämnda
efter hand skulle komma att mista den frihet i förhållande till staten,
som de — trots att deras verksamhet i mycket stor utsträckning finansieras
med allmänna medel — hittills åtnjutit. Denna frihet torde vara en viktig
förutsättning för att anslutningen av jordbrukare till sällskapen även framgent
skall bli tillfredsställande eller kunna ytterligare förbättras.

På grund av vad ovan anförts finner styrelsen sig böra bestämt avstyrka
att de statliga åtgärderna till stöd åt jordbrukets inre rationalisering överföres
från lantbruksnämnderna till hushållningssällskapen.

2. Revisorerna uttalar, att det i diskussionen om lantbruksnämndernas
organisation framhållits, alt såväl nämnderna som den lokala lantmäteriorganisationen
är aktivt verksamma på den yttre rationaliseringens område;
så snart en rationalisering förutsätter ändring i fastighetsindelningen fordras
medverkan från lantmäteriets sida. Vid den översyn av lantbruksnämndsorganisationen,
som revisorerna förordar, utgår de från att det
måste prövas, huruvida förutsättningar finns för överförande till lanlmäleriorganisationen
av de delar av lantbruksnämnderna, som närmast handhar
den yttre rationaliseringen. Att döma av vad revisorerna anför under
$ 34 rörande den centrala lantbruksadministrationen synes de härvid ha
tänkt sig länslantmäterikontoren såsom mottagare. Styrelsen finner angeläget
framföra följande synpunkter på dessa frågor.

Lantbruksnämndernas uppgifter beträffande den yttre rationaliseringen
innefattar statliga åtgärder för att förbättra brukningsenheter ifråga om
storlek, ägosammansättning eller ägoanordning. Det åligger härvid nämnderna
bl. a. att taga initiativ och uppgöra förslag till dylika förbättringar
och att därvid förmedla överlåtelser av fastigheter mellan enskilda samt in -

247

köpa jord- och skogsbruksfastigheter för att genom byte eller försäljning
använda dem för rationaliseringsändamål.

Lantmäteriets förrättningsorganisation handhar den rättsliga proceduren
för fastighetsbildningen. Förrättningslantmätaren, i förekommande fall
jämte biträdande skiftesgodemän, är närmast att betrakta som första instans
i jorddelningsmål.

Lantbruksnämnderna har sådana uppgifter och sådan ställning att de i
vissa sammanhang är eller kan betraktas som parter i fastighetsbildningsmål.
Detta förhållande härrör sig redan av deras uppgift att aktivt verka
för sådana fastighetsregleringsåtgärder, som ur allmän synpunkt bedömes
vara önskvärda. Än mer framträder partställningen, då nämnderna själva
köper, byter eller säljer mark. Möjligheterna för lantbruksnämnderna att
medverka till genomförande av fastighetsreglering på lämplig sätt är i hög
grad beroende av att en tillräcklig markreserv finns disponibel. Man bör
därför räkna med alt det blir en vanlig företeelse att det inom eu viss ort
sammanbringas en sådan reserv före eller under ett inledande skede av fastighetsreglering.

Det skulle enligt styrelsens mening vara helt oförenligt med rättsuppfattningen
i vårt land om den myndighet eller domstol, som vid fastighetsreglering
har att avgöra rättsfrågor mellan olika markägare och mellan
markägare och det allmänna, också skulle ha att i tvistiga lägen tillvarataga
statens intresse såsom markägare eller eljest. Såsom styrelsen tidigare
framhållit i yttrande över de i revisorernas berättelse omnämnda motioner,
vilka behandlats i jordbruksutskottets utlåtande 1957: 34 — denna del
av styrelsens yttrande har dock av någon anledning icke medtagits i revisorernas
eljest utförliga redogörelse — synes det på grund av nämnda förhållanden
uppenbarligen vara nödvändigt att det, så länge nämnda rättsuppfattning
råder, skall finnas två skilda organ för de väsensskilda uppgifterna
inom fastighetsregleringen, nämligen ett administrativt för de aktiva
åtgärder, som nu huvudsakligen ankommer på lantbruksnämnderna
och ett judiciellt för lantmäteriförrättningar till genomförande av fastighetsbildning.
Vad nu anförts talar starkt för åt! lantbruksnämnderna bibehålies
vid sina nuvarande uppgifter på den yttre rationaliseringens område
och att de även framgent bör bestå såsom fristående lokala organ.
Detta gäller enligt styrelsens mening även om ledningen av och kontrollen
över de statliga åtgärderna för jordbrukets yttre rationalisering skulle överfyttas
från lantbruksstyrelsen till lantmäteristyrelsen.

Det finns vidare enligt styrelsens mening anledning att starkt ifrågasätta
om länslanlmäterikontoren verkligen har möjligheter att mottaga de uppgifter
avseende den yttre rationaliseringen, som nu omhänderhaves av lantbruksnämnderna.
Det torde vara uteslutet att beslut i frågor, som avser
den aktiva inköps-, bytes- och försäljningsverksamheten eller statligt stöd
av ofta betydande storlek i form av bidrag och lån eller lånegaranti, eller
i ärenden enligt jordlagstiftningen skulle fattas av en tjänsteman ensam.
Det av revisorerna ifrågasatta överförandet av uppgifter från nämnderna
lill länslanlmäterikontoren torde därför förutsätta att överlantmätaren vid
sin sida får en nämnd, till vilken besluten i viktigare ärenden hänskjutes.
Detta måste i praktiken innebära atl lantbruksnämnderna skulle bibehållas
eller återuppstå i något förändrad form. Då därjämte kontoren måste förstärkas
med personal i ansvarig ställning för handläggning av ärendena ur
jordbruksekonomisk synpunkt, vilken synpunkt dominerar verksamheten
för den yttre rationaliseringen, torde någon besparing icke vara att vinna
genom eu sådan anordning.

Styrelsen har flera gånger framhållit de svårigheter, lantbruksnämnderna

248

har att dragas med då det gäller att genomföra yttre rationaliseringsåtgärder
på grund av att lantmäteriet icke liar tillräckliga resurser till sitt förfogande
för att någorlunda snabbt genomföra de lantmäteriförrättningar,
som påkallas av nämndernas projekt. Nödvändigheten av att klara sådana
förrättningar, som är oundgängligen påkallade med hänsyn till bostadsförsörjningen
in. in., torde — såsom lantmäteristyrelsen framhållit i sina
petita för nästa budgetår — ha medfört en viss fördröjning av övriga förrättningar.
Möjligheterna att få en ändring till stånd i detta hänseende
ter sig icke särskilt ljusa. Såsom framgår av årets statsverksproposition,
IX ht s. 376, har lantmäteriets arbetsbalans sedan länge varit väsentligt
högre än vad som kan anses önskvärt och rimligt ur arbetsorganisatorisk
synpunkt. För många enheter inom distriktsorganisationen säges t. o. in.
risk föreligga för allvarlig överansträngning och förslitning av personalen.
Lantmäteristyrelsen finner därtill statistiken närmast tyda på en viss stegring
av balansen på lång sikt. Det synes därför lantbruksstyrelsen vara en
föga framkomlig väg att söka eliminera föreliggande svårigheter genom att
låta lantmäterimyndigheterna helt taga hand om den yttre rationaliseringen
och än mindre att därigenom söka få till stånd en ur allmän synpunkt önskvärd
intensifiering av denna verksamhet. Styrelsen vill för sin del i stället
rekommendera, att det allvarligt överväges om icke en bättre lösning kan
nås genom att lantmäteriets distriktsorganisation på ett bättre sätt än hittills
får en fast organiserad samverkan med lantbruksnämnderna. Den från
lantbruksnämndernas synpunkt bästa och mest rationella lösningen av denna
fråga vore om lantbruksnämnderna i varje län kunde få lantmätare
ställda till sin disposition för planläggning och genomförande av sådan fastighetsbildning,
som föranledes av deras verksamhet.

3. Revisorerna uttalar, att, om göromålen ifråga om den yttre rationaliseringen
skulle överföras till länslantmäterikontoren, detta skulle leda till
vissa konsekvenser även beträffande utformningen av verksamhetens centrala
ledning. De problem, som därvid uppkommer, finner revisorerna enklast
kunna lösas genom att lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning
infogas i lantmäteristyrelsen. Därest den av revisorerna förordade översynen
skulle leda till ett sådant resultat, anser revisorerna, att en undersökning
bör verkställas rörande förutsättningarna för och lämpligheten av
ett organisatoriskt samgående mellan lantbruksstyrelsens lantbruksavdelning
och statens jordbruksnämnd.

Såsom torde framgå av vad styrelsen anfört under 2. ovan föreligger enligt
styrelsens mening icke den av revisorerna uppställda huvudförutsättningen
för vidtagande av ett sådant arrangemang. På grund härav skulle
styrelsen icke behöva ha anledning att ingå på någon närmare granskning
av förslaget. Styrelsen vill dock begagna tillfället att framlägga vissa synpunkter.

Även om man, såsom styrelsen, anser det ofrånkomligt, att man bibehåller
skilda organ för den lokala verksamheten för de statliga åtgärderna
till främjande av jordbrukets yttre rationalisering resp. för fastighetsbildningsförrättningar,
så återstår dock att överväga om en effektivare och måhända
också mindre kostnadskrävande anordning för den centrala ledningen
av denna verksamhet kan vinnas genom att de båda lokala organisationerna,
dvs. lantmäteriets distriktsorganisation och lantbruksnämnderna,
inordnas under ett gemensamt centralt ämbetsverk. Vad som främst
skulle tala härför vore att lösandet av nämnda lokala organs hittills svårbemästrade
samordningsproblem därigenom skulle underlättas. Skulle en
sådan lösning komma att innebära alt rationaliseringsavdelningen utbrötes
ur lantbruksstyrelsen så skulle dock detta å andra sidan leda till en för -

249

sämring av förutsättningarna för ett gott samarbete mellan lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen. De möjligheter rationaliseringsavdelningen
såväl som lantbruksavdelningen nu har att erhålla direkt medverkan
av den expertis på olika områden, som finnes inom den andra avdelningens
byråer, skulle därjämte gå förlorade. Nackdelarna i nämnda hänseenden
skulle enligt styrelsens mening helt överväga de fördelar, som från
andra synpunkter kunde stå att vinna om rationaliseringsavdelningen utbrötes
ur lantbruksstyrelsen och infogades i ett annat ämbetsverk. Styrelsen
kan på grund av dessa och andra liknande skäl icke tillstyrka att en
sådan anordning överväges. Styrelsen vill i stället — i likhet med vad styrelsen
gjort beträffande de lokala organen — rekommendera att en lösning
av de frågor, som föranlett revisorerna att taga upp detta spörsmål till behandling,
sökes genom en bättre utbyggd och fastare organiserad samverkan
mellan lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen.

Vad härefter angår frågan om eventuell sammanslagning av lantbruksstyrelsens
lantbruksavdelning och statens jordbruksnämnd, så är denna
icke heller alldeles ny. Tidigare har ifrågasatts sammanslagning av hela
lantbruksstyrelsen med jordbruksnämnden till ett enda ämbetsverk. Såsom
styrelsen därvid framhållit föreligger onekligen ett nära samband mellan
den prisreglerande verksamhet, som omhänderhaves av jordbruksnämnden,
å ena sidan, och den produktions- eller, mera adekvat uttryckt, produktivitetsbefrämjande
verksamhet, som lantbruksstyrelsen har att utöva och som
är förlagd till styrelsens lantbruksavdelning, å andra sidan. De med dessa
verksamhetsgrenar förenade uppgifterna företer dock stora olikheter såväl
i avseende på uppgifternas art som i fråga om de former, som lämpar sig
för deras handläggning. För jordbruksnämndens verksamhet är sålunda
karakteristiskt att den i stor utsträckning avser åtgärder och avgöranden
på relativt kort sikt. Så är väl också fallet med en del av lantbruksavdelningens
uppgifter men flertalet av dessa är dock till sin natur långsiktiga.
Utmärkande för jordbruksnämndens verksamhet torde vidare vara att besluten
i stor utsträckning måste fattas med kort rådrum och att de tillika
får omedelbara verkningar av stor betydelse för ett stort antal näringsutövare.
Sådana beslut måste ibland fattas även inom lantbruksstyrelsen
men dock icke i sådan utsträckning att man av denna anledning kan tala
om någon likhet mellan verken. Den mest betydande olikheten torde dock
vara att nämndens verksamhet, i motsats till verksamheten å lantbruksavdelningen,
är i så hög grad politiskt betingad. Detta förhållande beror bl. a.
på att nämnden skall fungera som ett organ för förhandlingar om avtal
med jordbrukarna särskilt i prisfrågor. Nämnden har ju därjämte att medverka
vid avtalsförhandlingar med främmande länder till följd av sin befattning
med avsättningen av jordbrukets produkter och landets försörjning
med livsmedel. Verksamheten å lantbruksavdelningen bedrives och
måste också i enlighet med sin natur bedrivas oberoende av politiskt inflytande.
Härtill kommer slutligen att en betydande del av lantbruksstyrelsens
uppgifter härrör av den ställning av centralt organ styrelsen enligt instruktion
eller av gammal hävd intager i förhållande till ett stort antal
institutioner och andra inrättningar på jordbrukets område, bland vilka
här må nämnas hushållningssällskapen, lägre lantbruksundervisningsanstallcr,
statens hingstdepå och stuteri, statens centrala frökontrollanstalt,
statens växtskyddsanstalt, statens maskinprovningar och jordbrukets upplysningsnämnd.
De härmed förenade arbetsuppgifterna är förlagda till lantbruksavdelningen.
Motsvarighet härtill saknas hos jordbruksnämnden. De
betydande olikheter som sålunda föreligger mellan lantbruksavdelningens
och jordbruksnämndens uppgifter torde föranleda alt verksamheten i vä -

250

sentliga avseenden måste bedrivas i olika former. Den organisationsform,
som är lämplig för de i huvudsak produktivitetsbefrämjande uppgifterna,
torde vara helt otillfredsställande för skötseln av den prisreglerande verksamheten.

Styrelsen har i annat sammanhang framhållit att gränsdragningen mellan
de bägge verkens kompetensområden icke kan anses vara helt klar.
Dessa gränsfrågor är dock icke av annan storleksordning än att de torde
kunna lösas utan djupgående utredningar. De förekommer därjämte endast
inom vissa avsnitt av verksamheten och de är tämligen väl kartlagda.
Det borde enligt styrelsens mening icke vara förenat med några större svårigheter
för ämbetsverken att komma överens om erforderlig justering av
den inbördes gränsen mellan deras verksamhetsområden. Det väsentliga
torde emellertid vara att behovet av samverkan mellan ämbetsverken tryggas
och att säkerhet därigenom vinnes för att viktiga frågor bedömes och handlägges
på samma sätt. Den i instruktionerna för de bägge ämbetsverken inskrivna
ordningen för en sådan samverkan torde icke alltid ha varit till
fyllest. Det kan därför enligt styrelsens mening finnas anledning att pröva
om icke samarbetet borde ske delvis även i andra former. Enligt instruktionerna
äger vid behandling i ett av verken av ärende, som berör dem
båda, chefen för det andra verket närvara och deltaga i överläggningarna.
Efter överenskommelse under hand från fall till fall har emellertid en
viss utbyggnad av detta samarbete skett till att omfatta även befattningshavare
i föredragandes eller liknande ställning. Denna form av samverkan
torde kunna vidare utvecklas så att en för båda verken tillfredsställande
ordning kan uppnås. Dessa frågor är således även de av sådan natur, att
de bör kunna lösas genom överenskommelse mellan verken.

Likaledes har styrelsen tidigare framhållit att det ämbetsverk, som skulle
bildas om lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden sammansloges, skulle
bli alltför stort för att kunna sammanhållas under enhetlig ledning. Detsamma
gäller enligt styrelsens uppfattning även om, såsom revisorerna
tänkt sig, rationaliseringsavdelningen icke skulle ingå i det sammanslagna
verket. Även om verket som sådant måhända då "icke skulle behöva bli
mycket större än vad revisorerna kallar ett normalt ämbetsverk — jordbruksnämnden
omfattar dock fem byråer, vilka delvis arbetar på sektioner,
och lantbruksavdelningen består av fyra byråer med viss andel i de
rent administrativa byråerna — så skulle dock även ett dylikt ämbetsverk
få en sådan mångfald vitt differentierade arbetsuppgifter, att det mänskligt
att döma måste bli förenat med mycket stora svårigheter för att inte
säga omöjligt för en person att överblicka, samordna och leda arbetet inom
detsamma utan att någon gren av verksamheten bleve eftersatt.

På grund av sålunda anförda skäl avstyrker styrelsen bestämt bifall till
revisorernas här förevarande förslag.

4. Det har nu förflutit över 10 år sedan lantbruksstyrelsen erhöll sin nva
organisation. Det är naturligt att det efter en sådan tid göres en översyn
av organisationen för att anpassa den efter de förändringar som inträtt i
verksamheten under den gångna perioden. Styrelsen har sedan länge haft
sin uppmärksamhet riktad på denna fråga, vilken särskilt berör rationaIiseringsavdelningen
och de administrativa byråerna. Lantbruksavdelningens
byråer har en efter en varit föremål för översyn i samband med utredningar,
som lagts till grund för vissa förslag till omorganisation av byråerna
i samband med de årliga anslagsäskandena. Sålunda har bl. a. föreslagits
viss förstärkning av undervisningsbyrån. Förslaget härom kan dock
ännu icke anses ha blivit slutligt prövat. Orsaken härtill torde bl. a. vara
att utredning pågår av frågan om den centrala ledningen av yrkesutbild -

251

ningen. Lantbruksbyråns organisation liar översetts i samband med den
utredning, som föregått beslut vid 1958 års riksdag, till följd varav husdjursärendena
utbrutits ur byrån och överförts till en nybildad byrå —
husdjursbyrån — i vilken även förutvarande stuteribyrån uppgått. Jordbruksekonomiska
byrån är förhållandevis ny; omfattningen av byråns verksamhet
torde ännu icke vara slutgiltigt fastställd, men den nuvarande organisationen
svarar väl mot de uppgifter, som f. n. åvilar byrån. Enligt styrelsens
erfarenheter är den nuvarande byråorganisationen inom lantbruksavdelningen
i sina huvuddrag väl anpassad till de arbetsuppgifter, som ankommer
på denna avdelning. På en del punkter är dock, såsom styrelsen
framhållit i sina anslagsäskanden, en viss förstärkning erforderlig.

Rationaliseringsavdelningen är särskilt inrättad för att handha de arbetsuppgifter,
som huvudsakligen sammanhänger med ledningen av verksamheten
för jordbrukets yttre och inre rationalisering samt den sociala jordbruksegnahemsverksamheten,
eller in. a. o. för ledningen av den statliga
lantbruksorganisationens arbete. Såsom styrelsen framhållit i skrivelse till
Kungl. Maj :t den 12 maj 1958 har förutsättningarna för verksamheten med
jordbrukets yttre och inre rationalisering undergått stora förändringar under
den tioårsperiod som förflutit efter den statliga lantbruksorganisationens
tillkomst. Förändringarna karakteriseras i stora drag av att arbetet
med den inre rationaliseringen totalt sett undergått en minskning medan
däremot verksamheten med den yttre rationaliseringen intensifierats alltmera.
Samtidigt har dock förskjutningar ägt rum mellan olika delar av den
inre rationaliseringen. Nedgången berör sålunda särskilt nyodling ävensom
betesförbättring och stenröjning samt vissa slag av torrläggning. Men andra
åtgärder för inre rationalisering har ökat och bör ökas ytterligare för att
nedbringa kostnaderna för jordbruket och därmed höja dess produktivitet.
Särskilt gäller detta detaljdikning med syfte att genom igenläggning av
öppna diken och förbättrad torrläggning åstadkomma lämpliga maskinfält
med bärighet hos marken för tyngre maskiner. Detsamma gäller vägar för
jordbrukets behov. På den yttre rationaliseringens område är arbetsuppgifterna
i hastigt tilltagande. Om det snabba bortfallet av jordbruk skulle
få ske utan att aktiva åtgärder vidtages för att stödja uppbyggandet av livskraftiga
brukningsenheter i enlighet med riktlinjerna för jordbrukspolitiken,
skulle skadeverkningarna för jordbruket och samhällsutvecklingen i
allmänhet men i synnerhet för åtskilliga landsbygdskommuner bli allvarliga.
Intensifierade insatser från det allmännas sida på detta område är därför
i hög grad påkallade.

Rationaliseringsavdelningen måste vara organiserad med särskild hänsyn
till sin huvuduppgift att leda lantbruksnämndernas arbete. Dess organisation
bör vidare vara så tänjbar, att den ständigt kan anpassas till de förändringar,
som verksamheten vid lantbruksnämnderna undergår. Behovet av
en sådan elastisk organisation har lantbruksstyrelsen understrukit vid flera
tillfällen. Sålunda må erinras om att de personalförändringar, som på förslag
av styrelsen genomfördes fr. o. in. hudgelåret 1953/54 på planläggningsbyrån,
vilken byrå bildar kärnan inom avdelningen, bl. a. avsåg att
göra organisationen mera skickad för sin uppgift genom att underlätta ett
utbyte av tjänstemän mellan lantbruksnämnderna och styrelsen. Det är därjämte
viktigt all det inom avdelningen finns tillgång till kvalificerad expertis
på aila de områden, som omspännes av lantbruksnämndernas verksamhet.
Den nuvarande organisationen kan icke sägas tillfredsställa detta
krav. Särskilt må erinras om att tillgång till expertis på det skogliga området
icke rymmes inom densamma. Styrelsen har visserligen själv löst
denna fråga inom ramen för anvisade medel genom att till sig knyta en jäg -

252

mästare, vilken dock ännu efter sex års anställning endast är arvodesanställd.
En annan kännbar brist i avdelningens nuvarande organisation är
att tillräckliga resurser icke finnes inom densamma för utförande av kvalificerade
utredningar. En viss utbyggnad av organisationen i detta hänseende
torde vara ofrånkomlig om "den på ändamålsenligt sätt skall kunna
fullgöra sina uppgifter.

Här ovan nämnda förhållanden är alla ägnade att i mer eller mindre hög
grad påverka frågan om lämplig byråindelning inom avdelningen. Styrelsen
bär vid olika tillfällen övervägt att antingen själv verkställa eller ock föreslå
en översyn av avdelningens organisation till utförande av särskilt för
ändamålet tillkallad sakkunnig. Styrelsen har dock av flera skäl ansett det
böra anstå därmed, främst på den grund att statsmakterna ännu icke tagit
ställning till olika förslag om ändringar i organisationens arbetsuppgifter,
som framlagts under de senare åren och som delvis även berör organisationens
målsättning. I början av år 1958 fann styrelsen emellertid nödvändigt
att taga upp frågan om lantbruksnämndernas organisation till prövning.
I ovan berörda skrivelse till Kungl. Maj :t den 12 maj samma år anmälde
styrelsen att viss utredning i denna fråga påbörjats. Avsikten med
denna utredning är främst att genom översyn av personalorganisationen få
möjligheter att effektivisera verksamheten inför de tilltagande arbetsuppgifterna
på den yttre rationaliseringens område. En redogörelse härför intogs
i styrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1959/60. Sedan jordbruksanslagsutredningen
under sommaren 1958 i samråd med lantbruksstyrelsen
påbörjat sitt arbete avseende förslag till ändrade bestämmelser rörande
statligt stöd till jordbrukets rationalisering fann styrelsen lämpligt att låta
övervägandena anstå i avvaktan på behandlingen av utredningens förslag.
Det visade sig nämligen att dessa komme att innebära i viss mån ändrad inriktning''
av de statliga åtgärderna för den inre rationaliseringen och därmed
skulle medföra ytterligare arbetsuppgifter för lantbruksnämnderna.

Det bar varit styrelsens avsikt att upptaga frågan om rationaliseringsavdelningens
byråindelning i anslutning till den påbörjade översynen av lantbruksnämndernas
organisation. Styrelsen bar härvid beaktat att möjligheterna
att i praktiken genomföra en ändrad byråindelning är beroende bl. a.
av personalens ålderssammansättning. Detta förhållande gör att en ändring
bör ske successivt och i samband med vissa befattningshavares pensionsavgång.
Det är därför av vikt att en plan finnes för genomförande av de ändringar
i byråindelningen som kan finnas motiverade. I detta sammanhang
torde böra framhållas att chefen för sociala byrån nu anmält sin önskan att
avgå med pension fr. o. m. den 1 juli 1959. Med anledning härav torde styrelsen
i sinom tid få framlägga förslag rörande denna byrå. Den härför erforderliga
utredningen torde dock icke kunna utföras utan att verksamheten
även på de övriga byråerna inom avdelningen beröres. Tillfället synes därför
nu lämpligt för igångsättande av en allmän översyn av avdelningens organisation.
För alt en sådan skall kunna bedrivas effektivt av styrelsen är
det dock angeläget att årets riksdag kan taga ställning till vissa redan framlagda
utredningsförslag, som berör rationaliseringsavdelningens och lantbruksnämndernas
verksamhet. Härvid tänker styrelsen i första hand på det
av jordbruksans lagsutredningen nyligen framlagda betänkandet om ändrade
bestämmelser rörande statligt stöd till inre rationalisering ävensom på
vissa tidigare framlagda utredningar avseende omarrondering av skogsmark
m. in. Därjämte är det i hög grad önskvärt, att den ovisshet rörande organisationens
framtida ställning och arbetsuppgifter, som följer av de förslag,
vilka framlagts av revisorerna under §§ 32 och 33, undanröjes. Det sistnämnda
är även av betydelse med hänsyn till den olägenhet för styrelsen,

253

som vållas av den oro dessa förslag framkallat bland organisationens tjänstemän.

Styrelsen har tidigare uttalat sig för att organisationen av kameral- och
kanslibyråerna skall överses. Detta bör nu lämpligen ske i samband med
eller i anslutning till den översyn, som bör göras å rationaliseringsavdelningen.
Styrelsen vill i detta sammanhang endast påpeka att kameralbyrån
under de senaste åren tillförts vissa arbetsuppgifter från lantbruks- och
undervisningsbyråerna.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören, överdirektörerna
Ytterborn och Wetterhall, särskilda ledamöterna Hammarskjöld,
Själander, Svensson och Persson samt tf. byråchefen Grönlund, föredragande.
Stockholm den 29 januari 1959.

SAM. B. NORUP

Cnrl-E. Grönlund

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader

Enär forskningsanstaltens uppgift är att genom vetenskaplig forskning
och praktiska försök i olika avseenden verka för en ändamålsenlig utveckling
av lantbrukets byggnader samt att på lämpligt sätt bekantgöra de
vunna erfarenheterna för utnyttjande inom jordbruket, vill anstalten begränsa
sitt yttrande till att i huvudsak beröra de förhållanden inom lantbruksstyrelsens
byråorganisation, som beröres av forskningsanstaltens verksamhet.

Byggnadsbyrån utövar överinseendet av lantbruksnämndernas byggnadsverksamhet
och utfärdar föreskrifter i anslutning därtill. Vidare utarbetar
byrån enligt uppgift detalj- och typritningar åt lantbruksnämnderna. I de
fall då dessa typritningar utgöras av rent byggnadstekniska detaljer har
byrån givetvis förutsättningar att göra detta, men i den mån typritningarna
gälla anvisningar angående planlösning av ekonomibyggnader kräves samverkan
mellan specialister på skilda områden, som behärskar djurhygieniska,
mjölkhygieniska och arbetsekonomiska detaljer. Byrån saknar sakkunskap
på hithörande område. Vidare torde sådana arbeten böra ankomma
på forskningsanstalten för lantmannabyggnader att utföra efter hand som
försöksresultaten framkommer.

I berättelsen framhålles, att byggnadsbyråns arbetsuppgifter även omfattar
projektering av byggnader i olika delar av landet, syftande till att
åstadkomma nya typer av byggnader anpassade till ny driftsformer in. m.
Det torde vara ganska orimligt att begära, att byggnadsbyråns arkitekter
och ingenjörer skola kunna direkt uppfinna nya typer av byggnader utan
föregående försök och att anpassa dessa till nya driftsformer. En första förutsättning
för nya byggnadstyper torde vara, att man känner de nya driftsformerna
och sålunda är synnerligen väl förtrogen med och kan bedöma de
jordbrukstekniska och jordbruksekonomiska förutsättningarna för ändrade
driftsformer, innan man utformar nya byggnadstyper som utgöra en så integrerande
del av en ny driftsform. Enligt dessa arbetsuppgifter skulle byrån
organiserats med specialister även inom jordbruksteknik — kanske särskilt
husdjursskötsel — och jordbruksekonomi. För att emellertid kunna
effektivt medverka inom den därmed åsyftade utvecklingen behövde byrån
även utrustas med egna försöksgårdar för utförande av experiment. Man
frågar sig då vad forskningsanstalten skall göra, eftersom den har till uppgift
att främja utvecklingen på byggnadsområdet och är utrustad för delta

254

ändamål med såväl byggnadsteknisk som jordbruksteknisk-ekonomisk personal
och med försöksgårdar. Vid försöksgårdarna utför anstalten eu del
av de mera svårbedömbara experimenten. Därjämte projekteras byggnader
av olika slag i skilda delar av landet, dels för att pröva hur de nya byggnadstyperna
accepteras av jordbrukarna och dels för att åstadkomma demonstrationsobjekt
i enlighet med anstaltens instruktion att på olika sätt sprida
upplysning om byggnadsforskningen.

En mycket stor del, sannolikt den långt övervägande, av ritningsarbetet
för de ekonomibyggnader till vilka lantbruksnämnderna lämna lån och bidrag
utföres av privata ritkontor, oftast Landsbygdens Byggnadsförening
LBF. Denna senare organisation har en egen utredningsavdelning och vid
flera av dessa kontor finnes även specialister inom skilda delområden av
byggenskapen, liksom också jordbrukstekniskt skolade fackmän. En lånesökande
hos en lantbruksnämnd skall för övrigt själv förete ritningshandlingar.
Det är för den skull relativt sent, även om det icke är för sent, att
påverka byggnadsplanering och konstruktioner när dylika handlingar når
lantbruksnämnderna och underkastas bl. a. byggnadskonsulenternas granskning.
Byggnadskonsulenterna kan därvidlag givetvis åstadkomma förbättringar
på de inlämnade ritningshandlingarna, ehuru väl det mest rationella
är att redan vid upprättandet av ritningshandlingar tillräckliga utredningar
om lämplig driftsform för jordbruket och rationell lösning av byggnadsfrågan
i det sammanhanget blivit utförd. Byggnadskonsulenterna skall bedöma
ritningshandlingarna ur byggnadsteknisk synpunkt medan jordbruksteknisk
personal måste bedöma desamma ur driftsekonomiska och andra synpunkter.
För att utvecklingen rätt skall kunna främjas i denna viktiga detalj
av jordbruksrationaliseringen är det nödvändigt med fortlöpande kontakt
med berörda forskningsinstitutioner på området. För byggnadskonsulenternas
del skulle ett arrangemang med en viss tids tjänstgöring vid forskningsanstalten
för lantmannabyggnader vara lämpligt.

Som revisorerna framhåller har byggnadsbyrån i stort sett uppbyggts med
Egnahemsstyrelsens byggnadskontor som förebild. Revisorernas uppfattning
är riktig, att den form av direkt byggnadsrådgivning i fältet, som Egnahemsstyrelsens
byggnadskontor utövade, numera är överflödig, sedan såväl lokala
byggnadskonsulenter finnas i lantbruksnämnderna som att en hela landet
omfattande byggnadsrådgivning numera finnes organiserad genom bl. a.
Landsbygdens Byggnadsförening (LBF). Det bör i detta sammanhang även
påpekas, att egnahemsstyrelsen på sin tid till långt övervägande del sysselsattes
i byggenskapen med bostadsfrågan vid lantbruket. Särskilda bostadsförbättringsbidrag
och -lan utlämnades o. s. v. Bostadsfrågan har som bekant
helt överförts till bostadsstyrelscn och länsbostadsnämnderna från 1/7
1948.

Byggnadsbyrån är organiserad på tre sektioner, en för byggnadsu Iredningar,
en för konstruktionsberäkningar och en för besvärsärenden.

På sektionen för byggnadsutredningar finnes en l:e byråingenjör i Ao 23
med ingenjörsutbildning från tekniskt institut samt en befattningshavare i
Ag 21 med arkitektutbildning. På denna sektion skall sålunda göras byggnadsutredningar
till vägledning för lantbruksnämndernas byggnadsverksamhet.
Vari dessa utredningar i detalj består framgår icke i vidare mån
av revisorernas berättelse än att en del av utredningarna torde vara byggnadstekniska.
Man torde väl dock få förutse att i viss mån även bebyggelseplanering
kan beröras av denna sektion. Under alla omständigheter torde
personalens lämplighet för ifrågavarande uppgifter kunna ifrågasättas. På
sektionen för konstruktionsberäkningar finns en befattningshavare i Ae 21,
med ingenjörsutbildning från tekniskt institut. För sådana uppgifter torde

255

böra krävas utbildning vid teknisk högskola. På sektionen för besvärsärenden
finns en l:e byråingenjör i Ae 23 med ingenjörsutbildning från tekniskt
institut samt en amanuens i Ae 15 utan närmare angiven utbildning. Eftersom
byrån har att handlägga besvär över lantbruksnämndernas beslut i
ärenden av övervägande byggnadsteknisk natur måste även här ifrågasättas
om den tekniska utbildningen hos personalen är tillräcklig för att kunna
avge för ärendets vidare behandling utslagsgivande yttranden.

Byggnadsbyråns uppgift att avge yttranden i en mängd byggnadstekniska
och därmed sammanhängande frågor torde i många fall kräva alldeles speciella
kvalifikationer hos personalen. Det torde emellertid knappast vara
lämpligt att ha en byrå av sådan omfattning. Enligt revisorernas berättelse
har byrån att avge yttranden över ansökningar om statligt stöd till lagerhus
för spannmål, frukt in. in., ridhusanläggningar, ekonomibyggnader för
lantmannaskolor, lanthushållsskolor, yrkesskolor m. in. Den byggnadstekniska
fackbyråns yttrande måste helt naturligt vid många tillfällen bli avgörande
för ett ärendes vidare behandling. Inom byrån kan icke finnas personal
som kan yttra sig över huruvida ett spannmålslagerhus är konstruerat
efter senast vunna erfarenheter eller om ett fruktlagerhus fyller fordringarna
för sitt ändamål. Detsamma gäller potatislagerhus in. in. Det är att märka
att när det gäller ett flertal dylika lagringsfrågor, kanske speciellt anordningar
för färsklagrade produkter, måste specialister i varje särskilt fall
utnyttjas. En byggnadsteknisk fackbyrå kan icke spänna över så vitt skilda
områden. När det gäller de byggnadstekniska konstruktionsfrågorna saknar
som ovan nämnts byrån t. o. in. personal för beräknande och bedömande av
kanske nya konstruktioner.

När det gäller att bedöma besvärsärenden från lantbruksnämnderna besitter
byrån i huvudsak samma byggnadstekniska sakkunskap som är företrädd
genom byggnadskonsulenterna i lantbruksnämnderna, där också agronomisk
sakkunskap finnes företrädd. Hos de i nära samarbete med lantbruksnämnden
arbetande hushållningssällskapen finnes för övrigt specialkonsulenter.
Det synes därför som om lantbruksnämnderna i allmänhet hade
lika stor och med hänsyn till de lokala förhållandena än mera förtrogen
sakkunskap hos sig än vad byrån besitter.

Som revisorerna framhållit kan svårligen diarieförda ärenden på en fackbyrå
helt avspegla det där utförda arbetet. Klart torde emellertid vara att
byggnadsbyrån icke är organiserad, så att den kan tjäna det ändamål, som
den bör göra i lantbruksorganisationen.

Vad forskningsanstalten i det föregående yttrat utgör självfallet icke någon
kritik mot enskild tjänsteman inom byggnadsbyrån. Tilläggas kan i
det sammanhanget att byråns chef under många år verksamt bidragit till
utvecklingen av landsbygdens byggenskap.

Utan att närmare diskutera övriga i $ 32 i revisorernas berättelse berörda
byråer vill forskningsanstalten framhålla följande. I ett ämbetsverk av
lantbruksstyrelsens karaktär kan väl starkt ifrågasättas om en uppdelning
i ett stort antal självständiga byråer är lämpligt. Ett ärende inom styrelsen
torde i allmänhet beröra clt flertal av de nuvarande byråerna. Det är vid då
knappast riktigt att ärenden skall behöva skickas — med särskilda påskrifter
— för skriftliga yttranden byråerna emellan.

De tre aktuella byråerna torde utan svårighet kunna sammanslås til! en
byrå eller avdelning, förslagsvis benämnd byrån eller avdelningen för inre
rationalisering. I denna bör finnas en sektion för byggnadsärenden med arkitekt,
civilingenjör och agronom samt viss övrig personal. De tre nämnda
fackmännen torde var för sig eller tillsammans kunna bedöma större delen
av de ärenden, som nu inkommer för avgörande till byggnadsbyrån.

256

De nämnda fackmännen komma att väl känna till de specialister utanför
lantbruksstyrelsen, som i övrigt enligt vad tidigare anförts skall kunna
behövas för vissa ärendens behandling. De kunna lätt i många fall till och
med utan skrivelser erhålla uppgifter till stöd för sina ställningstaganden.
Fackmännen bör ha en sådan löneställning att tjänsterna lockar dugligt
folk.

Genom ett sådant arrangemang torde en del personal kunna inbesparas
samtidigt som förutsättningar skapas för att undvika dubbelarbete och att
senast vunna erfarenheter på skilda områden kommer fram vid ärendenas
behandling.

Forskningsanstalten vill sålunda förorda att en översyn av byråorganisationen
i lantbruksstyrelsen genomföres. Vid genomförandet av denna översyn
bör icke tillskapas självständiga mindre byråer, utan snarare större
byråer eller avdelningar med sins emellan samarbetande sektioner. Tjänstemännen
böra besitta sådan utbildning, att de kunna utföra väl kvalificerade
arbetsuppgifter. Lund den 30 januari 1959.

A. ÖRBORN

S. Sagnert

§ 33 Lantbruksnämnderna

Statskontoret

I utlåtanden den 4 mars 1957 angående utredning om lantbruksnämndernas
avskaffande och den 24 juli 1958 angående viss utredning rörande
rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område har statskontoret
bland annat framhållit behovet av en översyn särskilt av den lokala organisationen
inom lantbruket, överhuvudtaget syntes ämbetsverket en viss
överorganisation prägla området i fråga. Statskontoret har stärkts i sin
sålunda uttalade uppfattning. När pågående utredningar rörande organisationen
av den av lantmäteriväsendet och kartverket bedrivna verksamheten
samt angående det fortsatta beståndet av jordförvärvslagen och uppsiktslagen
avslutats, finner ämbetsverket det påkallat, att den av revisorerna
föreslagna översynen kommer till stånd. Ämbetsverket utgår från att
denna översyn göres förutsättningslöst.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. statskommissarien
Rudhe. Stockholm den 7 januari 1959.

ELOF JERDENIUS

Hans Hiort Gustav-Adolf Wastesson

Föredragande

Statens organisationsnämnd

Med anledning av remiss den 19 december 1958 angående riksdagens revisorers
utttalanden om lantbruksnämnderna (§33) och den centrala lantbruksorganisationen
(§ 34) får statens organisationsnämnd anföra följande.

De omständigheter, som av revisorerna anförts beträffande utvecklingen
på jordbruksrationaliseringsområdet, synes nämnden ge vid handen, att

257

översyn av såväl den centrala som den regionala statliga lantbruksorganisationen
är motiverad. Enligt nämndens mening torde det icke vara lämpligt
att behandla det ena problemet oberoende av det andra, utan båda böra
lösas i ett sammanhang. Ehuru det oftast icke är rationellt att ge utredningsuppdrag
mycket stor omfattning, kan det ifrågasättas, om inte det
nära samband som i stora delar av landet råder mellan jordbrukets och
skogsbrukets rationalisering borde ge anledning till att låta utredningen
omfatta även frågan om de statliga, icke affärsdrivande skogliga administrationsorganens
organisation. Organisationsnämnden vill i detta sammanhang
erinra om, vad som anföres beträffande vissa länsorgans förseende
med skoglig expertis i nämndens remissyttrande den 10 oktober 1958
över lantbruksstyrelsens förslag till anslagsäskanden. Avskrift av yttrandet
bifogas.1

Frågan om en utredning på ifrågavarande område och om utredningsuppdragets
utformning torde emellertid böra ses mot bakgrunden av innehållet
i den särskilda proposition angående jordbrukets rationalisering som
kommer att avges till innevarande års riksdag.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Elofsson, Löfqvist och Göran Petterson samt
såsom föredragande tf. kanslichefen P. Tammelin. Stockholm den 27 januari
1959.

C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

Lantbruksstyrelsen. Se yttrandet över § 32, s. 243.

Lantmäteristvrelsen

Genom remisser den 19 december 1958 och 9 januari 1959 har lantmäteristyrelsen
anbefallts avgiva yttrande över riksdagsrevisorernas berättelse
för år 1958

§ 33, lantbruksnämnderna,

§ 34, den centrala lantbruksadministrationen, samt

§ 35, lantbruksnämndernas fastighetsinnehav.

Då dessa frågor hänga nära samman med varandra har lantmäteristyrelsen
ansett det lämpligt att utforma svaret på de tre remisserna i en enda
skrivelse.

Revisorerna ha i sin berättelse berört samordningen på längre sikt mellan
lantbruksnämnderna och lantmäteriorganisationen. Vid sidan av dessa
långsiktiga frågor ha vissa motsvarande problem på kort sikt aktualiserats.
Riksdagens revisorer ha således i anledning till frågan om nämndernas faslighelsinnehav
avslutningsvis berört samarbetet mellan lantbruksnämnderna
och lantmäteriets förrättningsorganisation (distriktsorganisationen).
Denna fråga behandlar styrelsen i ett särskilt avsnitt. Även jordbruksanslagsutredningen
har i sitt betänkande med förslag till stöd åt jordbrukets
inre rationalisering berört frågan om samarbetet mellan bl. a. lantfaruksorganisationen
och lantinäteriet centralt och regionalt. Lantinäteristyrelsen,
som haft att yttra sig över nämnda betänkande, bar funnit av jordbruksanslagsutredningen
berörda samarbetsfrågor stå i så nära samband
med de av riksdagsrevisorerna berörda frågorna, att de lämpligen borde behandlas
samtidigt. I sitt yttrande den 30 december 1958 (nr 1208) över
jordbruksanslagsutredningens betänkande uppsköt styrelsen för den skull

1 Ej avtryckt.

17 Rev. berättelse ang. stutsverltet år 1958. II

258

behandlingen av nämnda samarbetsfrågor för att återkomma till dessa i
anslutning till det yttrande styrelsen hade att avgiva över här ifrågavarande
avsnitt av riksdagsrevisorernas berättelse. Styrelsen kommer för den skull
att i detta yttrande även anknyta till vad jordbruksanslagsutredningen anfört.

Styrelsen behandlar här nedan frågorna i följande ordning.

1. Lantbruksnämnderna — spörsmålet på längre sikt.

2. Den centrala lantbruksadministrationen.

3. Överlantmätarnas ställning t. v. i förhållande till lantbruksnämnderna.

4. Möjligheterna för lantmäteriets distriktsorganisation att nu biträda
vid den yttre rationaliseringen; samt

5. Lantbruksnämndernas fastighetsinnehav.

1. Lantbruksnämnderna. — Spörsmålet på längre sikt. (§ 33 i riksdagsrevisorernas
berättelse)

Åtskilliga organ, däribland hushållningssällskapen, lantbruksnämnderna,
skogsvårdsstyrelserna och de regionala och lokala lantmäteriorganisationerna
ha en väsentlig del av sin verksamhet inriktad på de enskilda jordbruksföretagen.
Det är då naturligt att betydande kontaktområden uppstå
mellan dessa myndigheter och att kontaktområdena bli mera omfattande
ju mera artificiella kompetensgränserna mellan myndigheterna äro. Det
ligger också nära till hands att antaga, att ju fler organ,'' som ha sin verksamhet
inriktad på de enskilda jordbruksföretagen, ju mera öka kontaktområdena
i omfattning och relativ betydelse och ju fler och svårare samordningsproblem
uppstå. Mot bakgrunden av ett sådant betraktelsesätt ligger
det nära till hands att på sätt revisorerna ifrågasatt söka att genom en
koncentration av arbetsuppgifterna till ett mindre antal organ åstadkomma
en begränsning av de med en uppdelning ofrånkomliga olägenheterna.

Att det föreligger ett starkt samband mellan lantbruksnämndernas och
lantmäteriets verksamhet framgår med tillräcklig tydlighet av vad riksdagsrevisorerna
anfört på olika ställen i sin berättelse och av yttranden in. m.
som där återgivits. Styrelsen vill här endast erinra om att så snart en rationalisering
förutsätter ändring i fastighetsindelningen fordras medverkan
från lantmäteriet: länslantmäterikontoren eller distriktsorganisationen eller
oftast bådadera. Samtidigt äro lantmäteriförrättningarna i många fall
beroende av lantbruksnämndernas beslut i bidragsfrågor och av den eventuella
rationaliseringsreserv lantbruksnämnden anskaffal. I vissa fall äro
förrättningarna också beroende av nämndens beslut i förvärvsärenden.
Slutligen föreligger det ett inbördes beroende beträffande jordpolitisk bedömning
av olika ärenden och ett beroende av utbyte av tjänster bl. a. i
samband med planeringsverksamheten. Beträffande vissa av dessa spörsmål
hänvisar styrelsen till vad som i senare avsnitt av detta yttrande an1''öres
i fråga om möjligheterna för lantmäteriets distriktsorganisation att
biträda vid den yttre rationaliseringen och i fråga om nämndernas fastighetsinnehav.
°

Nu berörda förhållanden tala givetvis för att fördelar skulle vinnas genom
en sammanföring av nämndernas och lantmäteriets arbetsuppgifter. Därigenom
skulle onekligen goda organisatoriska förutsättningar skapas för en
ur statsförvaltningssynpunkt effektiv och smidig verksamhet inom hela det
nu aktuella området samtidigt som en sammanslagen större organisation måhända
skulle medge en större anpassningsbarhet efter arbetsmängdens växlingar
i fråga om omfattning och sammansättning. Ur allmänhetens synpunkt
skulle det också vara enklare att endast behöva vända sic till en mvndighet.
s -

259

Av olika skäl, främst lantmäteriförrättningarnas sakrättsliga betydelse och
förrättningsbeslutens likhet med civilprocessens domar, prövas förrättningarna
och besvär däröver i jndiciell ordning. Förrättningarna ha i den del som
här är av särskilt intresse en klart konstruktiv prägel.

Länslanlmäterikontoren, med överlantmätare som chefer, ha jämfört med
distriktsorganisationen i större utsträckning administrativa funktioner. Gemensamt
för de nu berörda lokala och regionala lantmäteriorganisationerna
är dock, att de ha till uppgift att på ett eller annat sätt handlägga fastighetsbildningsfrågor.
Lantbruksnämndernas verksamhet slutligen har en klart administrativ
inriktning.

Den yttre rationaliseringen berör, så som redan framhållits, alla de tre
nu berörda organen. Beslut i fastighetsbildningsfrågor, däribland i fråga om
tillåtligheten av en ifrågasatt ändring i fastighetsindelningen, tillkommer
fastighetsbildningsmyndigheterna. Därest den judiciella karaktären av lantmäteriförrättningarna
skall bibehållas torde man även i fortsättningen få
räkna med gentemot de administrativa länsorganen fristående förrättningsorganisationer.
En eventuell samordning torde fördenskull få ske på så
sätt, att lantbruksnämndernas och länslantmäterikontorens arbetsuppgifter
helt eller delvis sammanföras och anförtros ett nytt organ medan distriktsorganisationen
i princip bibehålies med nuvarande organisatoriska ställning.
Gränsdragningen mellan arbetsuppgifterna för delta nya organ och för förrättningsorganisationerna
torde kunna ske på olika sätt och framstår i detta
sammanhang närmast som en sekundärfråga. En speciell fråga är huruvida
med hänsyn till arbetsuppgifterna för det nya organet, däribland befattningen
med inköpta fastigheter, behov kan uppkomma, att detsamma bör uppdelas
på vissa sektioner eller detaljer.

I detta sammanhang anser sig lantmäteristyrelsen även böra understryka
alt det råder ett påtagligt samband mellan den yttre rationaliseringen och vissa
åtgärder för den inre rationaliseringen. Hittillsvarande erfarenheter torde
ha visat att de åsyftade åtgärderna ofta äro så förbundna med varandra att
frågor därom böra handläggas tillsammans. Så är uppenbarligen fallet beträffande
vissa åtgärder i samband med laga skifte. Att ett sådant samband
mellan yttre och inre rationalisering föreligger även i andra sammanhang
torde få anses ha belysts av jordbruksanslagsufredningen i dess nyligen avgivna
betänkande angående statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering.
Förevarande spörsmål torde böra beaktas vid en ändamålsenlig utformning
av rationaliseringsverksamheten.

Av vad revisorerna anfört och av det i det föregående sagda torde framgå,
att påtagliga skäl kunna anföras för en närmare samordning mellan lantmäteri-
och lantbruksnämndsverksamheten. Med hänsyn därtill synes frågan
om en samordning bör ske, hur långt denna bör gå och hur en eventuellt
ny organisation lämpligen kan utformas böra göras till föremål för en
förutsättningslös utredning.

2. Den centrala organisationen

Frågan om samordningen centralt mellan bl. a. lantbruksorganisationen
och lantmäterict har aktualiserats såväl av riksdagens revisorer som av jordbruksanslagsutredningen.
Revisorerna ha därvid ifrågasatt en sammanföring
av lantbruksstyrelsens rationaliscringsavdelning och lantmäteristyrelsen till
elt nytt verk medan återstoden av lantbruksslyrelsen skulle sammanföras
med statens jordbruksnämnd. Jordbruksanslagsutredningen bar däremot endast
velat säkra ett nära samarbete mellan de centrala organen genom åtgärder
analoga med dem, som av utredningen ifrågasattes beträffande de regionala
organen.

260

I och för sig är en sammanföring sådan som den revisorerna ifrågasatt
tänkbar även om en motsvarande sammanföring på det regionala planet icke
skulle ske. Revisorerna synas emellertid uteslutande ha betraktat organisationsändringarna
beträffande de centrala ämbetsverken såsom en följd av
organisationsändringarna på det regionala planet. Från administrativ och
organisatorisk synpunkt förefaller det också naturligt, att ett regionalt organ
helt inordnas under ett och samma centrala organ. Styrelsen delar fördenskull
revisorernas uppfattning, att en eventuell regional samordning av
organisationerna som följd bör få eu motsvarande organisation centralt. I
vad mån det kan vara lämpligt att vid en omprövning av den centrala organisationen
upptaga frågan om sammanföring av statens jordbruksnämnd
med del av lantbruksstyrelsen undandrar sig dock lantmäteristyrelsens bedömande.

Beträffande den av jordbruksanslagsutredningen berörda frågan om samarbetet
centralt på kort sikt kan till en början anmärkas, att redan enligt
gällande instruktion för lantbruksstyrelsen (SFS 553/1956, 16 §) chefen för
lantmäteristyrelsen äger att personligen eller genom ombud närvara vid plenibehandling
av ärenden, som beröra lantmäteristyrelsens verksamhetsområde.
Denna bestämmelse jämte den allmänna bestämmelsen i 4 § verksstadgan
synes styrelsen utgöra ett tillräckligt underlag för samarbetet mellan lantmäteristyrelsen
och lantbruksstyrelsen. Styrelsen vill också framhålla att
ett samarbete direkt mellan berörda byråer i de båda verken förekommer. I
många ärenden avges också gemensamma yttranden eller yttranden vari samråd
åberopas.

3. Överlantmätarnas ställning i förhållande till lantbruksnämnderna

I sitt betänkande angående förslag till ändrade bestämmelser rörande
statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering (del III) har jordbruksanslagsutredningen
bl. a. (s. 110—111) berört angelägenheten av att ett fast
samarbete organiseras såväl centralt som regionalt mellan bl. a. lantbruksoch
lantmäteriorganisationerna. Lantmäteristyrelsen delar uppfattningen att
ett samarbete mellan berörda organ är nödvändigt.

På det regionala planet anser utredningen att ett dylikt samarbete för
nämndernas del kan ordnas exempelvis genom att bl. a. överlantmätaren
knytes till lantbruksnämnden på samma sätt som nu är fallet med direktören
i hushållningssällskapet. Samma syfte borde enligt utredningen också
kunna uppnås genom organiserandet av länsråd i någon form, vari lantbruksnämnden
och övriga i sammanhanget berörda myndigheter äro representerade.
Som ett tredje alternativ framstår det av riksdagsrevisorerna ifrågasatta
sammanförandet av viss del av nämnderna och lantmäteriorganisationen
till ett nytt organ.

Styrelsen har i föregående avsnitt ansett sig kunna tillstyrka att sistnämnda
förslag till lösning göres till föremål för en förutsättningslös utredning.
I avvaktan på en sådan utredning kvarstår dock problemet att på kort sikt
ge det erforderliga samarbetet lämpliga former och lämplig omfattning. Vid
bedömningen av denna kortsiktiga fråga utgår styrelsen från nu gällande organisation
av lantmäteriet och nu gällande lagstiftning på fastighetsbildningens
område.

Det nuvarande samarbetet mellan lantbruksnämnderna och överlantmätaren
regleras av allmänna verksstadgan (SFS 3/1955, 4 §), lantbruksnämndsinstruktionen
(SFS 553/1956, 23 §) och lantmäteriinstruktionen (SFS 263/
1958, 31 och 35 §§). Redan dessa bestämmelser föreskriva samarbete i betydande
omfattning. Samråd skall t. ex. från nämndens sida ske med överlantmätaren
i frågor rörande fastighetsbildning. Denne skall också kallas att

261

deltaga i nämndens överläggningar i frågor av större vikt, som beröra hans
verksamhetsområde. Han har därvid också rätt och skyldighet att till protokollet
anteckna avvikande mening, överlantmätaren å sin sida är t. ex.
skyldig att före fastställelse av förrättningar av större jordpolitisk betydelse
bereda nämnden tillfälle att ge sin uppfattning till känna.

Frågan om att överlantmätaren skall ingå såsom självskriven ledamot i
nämnden prövades redan i samband med lantbruksnämndernas tillkomst. 1
prop. 75/1947 anförde föredragande departementschefen bl. a. följande
(s. 318):

»De yrkanden, som från olika håll framställts om att nämnda sakkunniga
skulle givas ställningen av ledamöter i lantbruksnämnden, böra sålunda enligt
min mening ej beaktas. Vad angår önskemålet att överlantmätaren skulle
ingå som självskriven ledamot i nämnden vill jag understryka, att jag till
fullo beaktar den betydelse lantmäteriorganisationens medverkan kommer
alt få för rationaliseringsarbetet och vikten av att den sakkunskap, som finnes
inom denna organisation, utnyttjas för sagda arbete. Vad speciellt överlantmätaren
angår må emellertid påpekas, att denne såsom lantmäteristyrelsen
framhållit i sin ordinarie verksamhet kommer att få pröva fastställelsefrågor
i ett flertal ärenden av fastighetsbildande natur. Av dessa ärenden torde
många komma att ha föranletts av lantbruksnämndens ingripanden för
främjande av den yttre rationaliseringen. Det synes under sådana förhållanden
ej kunna komma i fråga, att överlantmätaren såsom ledamot i lantbruksnämnden
skulle deltaga i beslut om åtgärder, vilkas lämplighet han sedan
själv skulle ha att bedöma. Sakligt sett synes det ej heller finnas anledning
att befara, att lantbruksnämndens arbete skulle behöva lida av att överlantmätaren
ej har ställning som ledamot i nämnden. Det väsentliga torde vara,
att nämnden får tillfälle att tillgodogöra sig den sakkunskap, som överlantmätaren
besitter, och att överlantmätaren genom ''deltagande i nämndens
överläggningar’ får möjlighet att framföra sina synpunkter.»

De överlantmätare, som yttrat sig till lantmäteristyrelsen över jordbrnksanslagsutredningens
förslag i nu berörda avseende, ha nära nog enhälligt
uttalat, att den år 1947 beslutade ordningen varit lämplig och nu borde bibehållas.
Det har bl. a. framhållits, att överlantmätarnas möjligheter att vinna
förståelse för sina synpunkter i de frågor, i vilka de kallats att deltaga,
redan äro fullt tillräckliga. Deras ställning såsom fastställelsemyndighet har
också vidgats sedan 1947 och olägenheterna av clt eventuellt ledamotskap
ha därigenom ökats. EU ledamotskap torde också med hänsyn till överlantmätarens
befattning med ärendet vid senare fastställelseprövning komma
att skärpa kraven på den utredning och förberedande genomgång, som överlantmätaren
torde anse sig böra behöva innan han deltager i ett beslut i
nämnden. Av nu anförda skäl anser sig styrelsen icke kunna tillstyrka förslaget
att överlantmätaren skall ingå som självskriven ledamot i lantbruksnämnden.
Detta utesluter emellertid icke att en viss vidgning av de ärendegrupper,
vid vilka överlantmätaren medverkar, synes vara motiverad och
bör återspegla sig i en ändring av lantbruksnämndsinstruktionen. För lantmäteriets
verksamhet är det således bl. a. av vikt alt erhålla kännedom om
lantbruksnämndernas aktuella projekt och intentioner i de frågor, som påverka
lantmäteriverksamheten, samtidigt som det för nämnderna borde vara
av värde all få förekommande frågor av gemensamt intresse belysta ur fastighetsbildningsmyndighetcrnas
synpunkt. I främsta rummet kommer därvid
alla frågor som avse yttre rationalisering och riktlinjerna för den aktiva
inköpspolitiken samt sådana frågor som på ett eller annat sätt beröra pågående
eller kommande lantmäteriförrättningar. Bland andra frågor av in -

262

tresse med hänsyn till fastighetsbildningen kan nämnas sådana av större
vikt som beröra lokaliseringsproblem, m. in.

En viss motsvarighet till de av jordbruksanslagsutredningen alternativt
ifrågasatta länsråden har sedan flera år tillbaka funnits inom vissa län för
gemensam behandling av frågor avseende tätbebyggelse samt fastighetsbildning
för bostadsändamål in. in. Formerna för dessa länsråd ha växlat från
län till län och från år till år liksom också omfattningen av deras verksamhet.

Det torde ligga i sakens natur, att länsråd av den art, som här är i fråga,
icke kan få några beslutande befogenheter. Länsrådens värde ligger i stället
i att olika myndigheter få tillfälle att diskutera frågor av gemensamt intresse
redan på ett så tidigt stadium, att de beslutande organen kunna beakta framförda
synpunkter vid de slutliga ställningstagandena. Därest samarbete i
länsrådsform anses böra prövas beträffande nu aktuella förvaltningsuppgifter
synes det icke lämpligt att genom föreskrifter binda formerna och omfattningen
av länsrådens verksamhet. Helt naturligt bör verksamheten främst
inriktas på de principiella riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten och
på frågor av mera allmän betydelse. Med en sådan inriktning förefaller det
också naturligt att länsrådet ledes av landshövdingen eller av landssekreteraren.

''<■ Möjligheterna för lantmäteriets distriktsorganisation att nu biträda vid
den gttre rationaliseringen

\ttre
av hela registerfastigheter. I andra fall däremot föranleder yttre rationalisering
lantmäteriförrättning av något slag. Det är tydligt att intensiteten beträffande
denna senare typ av yttre rationalisering icke kan ökas i högre grad
än vad lantmäteriets resurser i fråga om förrättningsverksamheten medger.

Lantmäteriets inneliggande arbetsbalans — skiftesorganisationerna oräknade
— torde vid årsskiftet 1957/58 ha motsvarat ca 1,2 års arbete. Det är
då klart, att även om den årligen avverkade arbetsmängden är lika stor som
den tillströmmande, ett betydande dröjsmål med förrättningshandläggningen
måste uppstå. I genomsnitt skulle vid ett sådant jämviktsförhållande tiden
från ansökningsdagen för en förrättning till dagen för dess avslutande
ungefär motsvara genomsnittsbalansen. Eftersom en del av balansen t. ex.
bostadsavstyckningar måste ges viss förtur kommer handläggningstiden för
andra förrättningar att förlängas i motsvarande grad. Även andra faktorer
som förrättningens omfattning, beroende av mätningssäsonger och tillfälliga
hinder av olika slag (oklara äganderättsförhållanden etc.''), medverka
härtill.

Lantmäteristyrelsen har i olika sammanhang framfört krav både på ökade
resurser för förrättningsverksamheten och på åtgärder för att vid lantmäteriet
bibehålla erforderlig personal. De åtgärder som vidtagits i fråga om
bl. a. lönesättningen för lantmäteriets personal ha emellertid icke varit tillräckliga
för att hindra att lantmäteripersonal av alla kategorier lämnat lantmäteriet
för att söka sig till annan mera välavlönad statlig, kommunal eller
enskild tjänst. Resultatet är att det f. n. föreligger en brist på utbildad personal
inom lantmäteriet. Det är därför i och för sig naturligt att den redan
tidigare betydande arbetsbalansen successivt ökat trots de förenklingar i olika
avseenden som genomförts.

Mot denna bakgrund är det helt naturligt, att även den sektor av förrättningsverksamheten
som berör jordbrukets yttre rationalisering uppvisat en
betydande arbetsbalans och att många gånger en alltför lång tidsutdräkt uppstått
mellan en förrättnings tillkomst (ansökningsdag) och dess avslutande.

263

Därtill kommer det dröjsmål med förrättningarnas fastställelse, som ofta
föranledes av handläggningen i domsagorna och de sammanläggningar med
vilka förättningarna äro förknippade. Det är också klart att nämnda förhållanden
lett till att rationaliseringsprocesserna ofta blivit mera utdragna än
önskvärt.

För att i någon mån kunna belysa tidsutdräkten för distniktsorganisationens
handläggning av de förrättningar och uppdrag, av vilka lantbruksnämnderna
varit beroende, har lantmäteristyrelsen verkställt en undersökning
avseende de senaste fem åren. Resultaten av denna undersökning redovisas
i sammandrag i bilaga A.1

Vid bedömningen av resultaten bör — förutom här förut anförda synpunkter
— vissa brister i primärmaterialet beaktas. Resultaten få för den
skull icke tillmätas annat vitsord än att de ange storleksordningar.

Av de redovisade avslutade ärendena ha ca 60 procent slutförts på kortare
lid än ett år. Det stora flertalet av dessa ärenden ha krävt mindre sammanlagd
arbetstid än eu månad. För ärenden, som krävt sammanlagt mera än en
månads arbete, har tidsutdräkten varit längre. Omkring 45 procent av sådana
förrättningar ha således föranlett en tidsutdräkt av mer än två år.
Denna tendens alt tidsutdräkten blir större för mera arbetskrävande förrättningar
är i och för sig naturlig.

Av den verkställda undersökningen framgår vidare att förhållandena växla
mycket starkt från län till län. Detta framgår såväl av fördelningen beträffande
tidsutdräkten av avslutade ärenden som av antalet och åldern av den
1. 1. 1959 icke avslutade ärenden. Av totala antalet icke påbörjade ärenden
belöper t. ex. något mer än hälften på tre av länen. Sammanfattningsvis kan
sägas, att såvitt av den verkställda undersökningen framgår det stora flertalet
lantbruksnämndsförrättningar avslutats inom den tid, som med hänsyn
till rådande genomsnittlig arbetsbalans kan anses ofrånkomlig, men att
för vissa delar av landet det förekommer att förrättningarna blivit fördröjda
därutöver av brist på arbetskraft.

I förbigående må också anmärkas, att det förhållandet att en viss del av
lantbruksnämndsärendena tagit lång tid icke med säkerhet är liktydigt med
alt nämndernas verksamhet för yttre rationalisering för den skull blivit
mindre omfattande än den kunde ha varit. Antalet handlagda förrättningar
under viss tidsperiod kan som nämnts ha vård lika med nytillskottet under
perioden ehuru balansen orsakat en allmän fördröjning. Styrelsen saknar
för sin del material, som visar, att nämnderna måst avstå att söka förrättningar
på grund av svårigheterna att få dem utförda på kort tid. Lokalt kan
det dock möjligen ha förhållit sig på detta sätt. För riket som helhet anser
sig styrelsen sakna säkert fog för ett sådant påstående.

Med hänsyn till önskvärdheten av ökad takt i jordbrukets yttre rationalisering
och i skogsrationaliseringen har lantmäteristyrelsen ansett sig böra
försöka olika utvägar att åstadkomma snabbare handläggning och ökad kapacitet
inom berörd sektor av förrättningsverksamheten. Detla är dock endast
till viss del möjligt med nuvarande resurser utan att andra på lantmäteriet
ankommande uppgifter eftersättes. Bortsett från de resultat, som kunna
uppnås genom ytterligare förenklingar med hjälp av den fortgående tekniska
utvecklingen, får således uppgiften alt tillgodose den yttre rationaliseringen
lösas genom att andra typer av förrättningar sättas i efterhand varjämte
vissa av lantmäteriets nuvarande arbetsuppgifter eventullt torde få
uppges.

För att få ett begrepp om vilka anspråk, som kunna komma att ställas
på lantmäteriorganisationen i framtiden, har styrelsen låtit verkställa en

1 E] avtryckt.

264

inventering av fastighetsregleringsbehovet. Resultatet av denna inventering
torde styrelsen komma att redovisa i annat sammanhang. Till komplettering
av denna undersökning har styrelsen inventerat bl. a.'' de rationaliseringsprojekt,
som kunna förväntas bli aktuella under de närmaste fem åren. En
kort redogörelse för resultatet av denna inventering lämnas i bilaga B.1 Av
denna framgår att de såsom aktuella bedömda projekten omfatta ca 410 000
hektar och beröra ca 10 000 brukningsenheter. I denna summa ingår såväl
de projekt, som sökas av lantbruksnämnderna, som de projekt som sökas av
enskilda. Ansökningar föreligga redan för eu del av de redovisade ärendena.

Därest förrättning för yttre rationalisering skulle ges en allmän prioritetsställning
framför förrättningar för andra ändamål skulle arbetsplanläggningen
inom lantmäteridistrikten bli lidande och många angelägna förrättningar,
t. ex. sådana av betydelse för bostadsförsörjningen, lätt kunna bli
eftersatta. Styrelsen anser sig därför icke kunna förorda en sådan linje. Att
begränsa prioritetsställningen till sådana förrättningar för yttre rationalisering,
som begäras av lantbruksnämnd, medan förrättningar av samma art,
begärda av enskilda, skulle sättas i efterhand, torde icke kunna komma i
fråga och skulle f. ö. endast till en del eliminera olägenheterna. Ett bättre
resultat torde i stället uppnås genom att förrättningar för yttre rationalisering,
sökta av lantbruksnämnd eller enskilda, uppdragas åt särskilda organisationsenheter
vilka huvudsakligen koncentrera sig på uppgifter av detta
slag- Styrelsen bär därför fortsatt en delvis tidigare påbörjad utbyggnad och
förändring av förfogandelantmätareorganisationerna till specialorganisationer
för viss verksamhet. Förfogandelantmätareorganisationer för yttre rationalisering,
däri inräknat skogsrationalisering, ha således redan inrättats
eller kommer under våren att inrättas i Uppsala och Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Detta är ett led i styrelsens pågående strävanden att söka i möjligaste mån
omfördela arbetskrafterna för att främja verksamheten för yttre''rationalisering
i landets olika delar. Dessa organisationsenheter skola huvudsakligen
ägna sig åt förrättningar för yttre rationalisering samt andra förrättningar
som aktualiseras i samband därmed. Det bör emellertid framhållas att även
detta sätt att lösa problemet medför att handläggningen av vissa av lantmäteriets
övriga ärenden blir i viss utsträckning ytterligare fördröjd.

I detta sammanhang kan också nämnas att förutom förfogandeorganisationer
av hittills vanlig typ, av vilka en del i stor utsträckning svssla med
yttre rationalisering, tidigare inrättade s. k. skiftesorganisationer finnas i
Kalmar, Kopparbergs och Norrbottens län varjämte särskilda organisationer
inrättats eller planerats för att biträda med ägoutbyten m. in. i anslutning
till de nya motorvägarna (f. n. en i Malmöhus län; ytterligare en planerad).
Förefintligbeten av förfogandeorganisationer för handläggning av ärenden
avseende yttre rationalisering innebär icke att inga förrättningar för yttre
rationalisering i fortsättningen skulle handläggas av lantmäteridistrikten. De
inrättade nya förfogandeorganisationerna böra främst avlasta arbetsbalansen
å de mest arbetstvngda distrikten samt ombesörja brådskande rationaliseringsuppgifter,
som icke lämpligen kunna passas in i distriktsrutinen. Till
dessa enheters arbetsuppgifter bör också räknas sådana förrättningar för
andra ändamål än yttre rationalisering, som aktualiseras i samband med
av enheten handlagda rationaliseringsförrättningar eller som eljest äga sådant
samband därmed att de icke lämpligen böra anförtros andra enheter.
De normalt belastade distrikten torde i regel kunna liksom hittills handlägga
inom distriktet förekommande, icke alitför omfattande förrättningar för
yttre rationalisering. Det bör bär därjämte framhållas att de bär aktuella för1
Ej avtryckt.

265

fogandeorganisationerna i kritiska skeden måste kunna utnyttjas för förrättningsuppgifter
av annat slag, t. ex. för av arbetsmarknadssituationen
framtvingade åtgärder för en vidgad bostadsproduktion.

Styrelsen vill slutligen anmäla, att styrelsen som ett led i strävandena att
söka intensifiera förrättningsverksamheten för yttre rationalisering avser
att i anslutning till nästa års petita framlägga synpunkter på en begränsning
av lantmäteriets engagemang i vissa avseenden. Såvitt styrelsen nu kan
förutse torde en sådan begränsning få avse viss verksamhet inom städer och
samhällen.

5. Lantbruksnämndernas fastighetsinnehav

Den av lantbruksnämnderna bedrivna aktiva inköpspolitiken har lett till
att nämndernas fastighetsinnehav ökats år från år. Den arealmässiga stegringen
har dock varit relativt måttlig — under senare år 3 ä 4 000 hektar
eller ca 6 å 7 procent per år. Den väsentligt kraftigare stegringen beträffande
innehavets taxeringsvärde torde delvis få förklaras av under perioden
höjd taxeringsvärdenivå.

Lantbruksnämndernas aktiva inköpspolitik torde få ses i samband med
bl. a. gällande jordförvärvslagstiftning. Problemen kring bl. a. detta lagkomplex
utredes f. n. av jordlagskommittén. I viss mån framstår det som
rimligt gentemot fastighetssäljarna att statsverket, då förvärvstillstånd nekats
en presumtiv köpare, bjuder säljaren ett försäljningsalternativ, som
icke innebär ett klart underbud. Det är möjligt att många inköp från nämndernas
sida kan ha grundats på ett sådant betraktelsesätt. I den mån det
förhåller sig så, synes också eu restriktivare inköpspolitik från nämndernas
sida som praktisk konsekvens få en mildare tillämpning av förvärvslagstiftningen.
Det synes i första hand ankomma på jordlagskommittén att belysa
om en sådan effekt av en ändrad inköpspolitik skall anses ur allmän synpunkt
lämplig.

Nämndernas fastighetsförvärv och fastighetsinnehav kan ha betydelse
för den yttre rationaliseringen ur skilda synpunkter. Med äganderätten till
en fastighet följer t. ex. formell initiativrätt till sådana lantmäteriförrättningar,
som beröra fastigheten. En följd av nämndens fastighetsinnehav
kan därför bli att fastighetsregleringar många gånger kunna komma till
stånd, även i sådana fall, då de enligt gällande rätt skulle ha strandat på
att ingen av de egentligen berörda fastighetsägarna vill stå för ansvaret av
att ha sökt förrättningen. Viktigare med hänsyn till den yttre rationaliseringen
är emellertid, att ökade förutsättningar kunna skapas för en förstärkning
av ofullständiga brukningsenheter, för mera radikala lösningar
av markanvändningsproblemel och för förenklade förfaranden vid de förrättningar,
som erfordras för rationaliseringens genomförande.

Det förstnämnda syftet, förstärkningssyftet, kan åtminstone i viss utsträckning
vinnas redan genom ett kortvarigt fastighetsinnehav eller i vissa
fall utan alt nämnden formellt inträder som köpare. Förutsättningen härför
är då i praktiken, att tillskottsjorden kan direkt tillföras de förstärkningsbehövande
enheterna och i vart fall kortsiktigt införlivas i den löpande
produktionen utan mera genomgripande lantmäterilorrättningar. Även i
många fall, då ett sådant tillvägagångssätt skulle vara ur saklig synpunkt
möjligt och lämpligt, kan formella eller psykologiska hinder föreligga, som
motivera att nämnderna inträda som ägare under eu övergångsperiod. Därtill
kommer alla de fall, då en utbjuden faslighet lämpligen bör fördelas
på flera förstärkningsbehövande enheter men någon av dessa icke för tillfället
biträder förvärvet.

Med fixering av markanvändning förstås vid fastighetsregleringar en plan

266

för hur olika markområden i framtiden lämpligen böra utnyttjas med hänsyn
till naturlig beskaffenhet, läge i förhållande till brukningscentra och
vägnät samt behovet av ägor av olika slag totalt (d. v. s. antal och storlek
av bestående enheter) och relativt (ägoslagsbalansen) in. in. Inom områden,
där betydande arealer dåliga inägor skola överföras till skog, är det viktigt
att de brukningsenheter, som skola bestå, få ersättning för utslagen åker i
den utsträckning som erfordras för att tillförsäkra dem ett tillräckligt produktionsunderlag
i inägorna. En ändamålsenlig fixering av markanvändningen
kan endast ske oberoende av fastighetsgränserna. Den åker, som slås
ut, kommer därigenom i regel att fördela sig både på brukningsenheter som
skola bestå och på sådana enheter som skola läggas ner (bortrationaliseras).
Samtidigt förutsätter kravet på bibehållet produktionsunderlag för de bestående
enheterna, att inägojord som skall bibehållas som sådan överföres
från enheter, där jordbruksdriften upphört, till enheter, där jordbruksdriften
skall beslå. Sistnämnda krav torde endast i begränsad utsträckning och
på mycket kort sikt kunna tillgodoses genom nyttjanderättsupplåtelser. En
rationell lösning av problemet för ett större område — t. ex. en hy — torde
törutsätta fastighetsreglering, vid vilken inägojorden till fastigheter i rationaliseringsreserven
samt andra fastigheter å vilka jordbruksdriften skall
läggas ner eller redan nedlagts kan utnyttjas för att kompensera de bestående
brukningsenheterna för inägobortfallet. Även om det nu avsedda syftet
till en del kan uppnås genom att vissa vid regleringen bestående fastigheter,
l. ex. av bolag ägda fastigheter, omvandlas till rena skogsfastigheter torde
större förutsättningar för ett lämpligt resultat föreligga om en rationaliseringsreserv
av inägojord anskaffats i förväg genom eu aktiv inköpspolitik
från nämndens sida eller på annat sätt.

Möjligheterna att förenkla ett fastighetsregleringsförfarande sammanhänger
i stor utsträckning med möjligheterna alt på frivillighetens grund göra avsteg
från ett stelt och formbundet fördelningssystem. I princip skall t. ex.
var och eu vid ett skifte erhålla ägor efter visst delaktighetstal, vanligen bestämt
av innehavet. Om marginalerna för avsteg från delningsgrunden äro
stora, kan fastighetsindelningen utformas mera efter tekniska synpunkter
än efter den formella delningsgrunden. Det är i regel lättare att uppnå frivilliga
och formellt giltiga överenskommelser härom om de bestående enheterna
— givetvis mot vederlag i pengar — erhålla större tilldelning än vad
delningsgrunden anger. Tillgången på en rationaliseringsreserv, som kan utnyttjas
för detta ändamål, kan fördenskull i hög grad främja ett snabbare
och enklare förfarande utan att någons rätt trädes för när.

Det är vanskligt att ange något visst mått på hur stor rationaliseringsreserven
bör vara vid eu fastighetsreglering. Behovet växlar givetvis från
fall till fall. Styrelsen håller dock före att reserven för de här sist nämnda
syftena hör uppgå till minst ö å 10 procent av arealen för att åsyftad nytta
skall vinnas. Dessutom gäller givetvis som förutsättning att reserven i tillräcklig
utsträckning får disponeras för nu avsedda ändamål.

Fastigheterna inom ett område utbjudas i regel till försäljning en och en
vid olika tidpunkter. En rationaliseringsreserv av den storlek, som erfordras
för en fastighetsreglering inom ett större område, torde därför i regel få
byggas upp successivt. De fördelar, som vinnas genom eu rationaliseringsreserv,
få därför betalas genom de besvär och de risker, som äro förknippade
med ett splittrat och heterogent fastighetsinnehav. Bortsett från de
fall då andra möjligheter stå till buds för att tillgodose nu berörda syfte
synas dock fördelarna av en rationaliseringsreserv enligt styrelsens uppfattning
klart överväga nyss berörda olägenheter i alla de fall en fastighetsreglering
kan bedömas såsom sannolik inom den tid, som erfordras för att
åstadkomma en reserv.

267

De av styrelsen nu framförda synpunkterna leda närmast till slutsatsen,
att det kan finnas skäl för att bedöma den aktiva inköpspolitiken olika för
de sannolika regleringsområdena och för landsbygden i övrigt. För regleringsområdena
bör inköpspolitiken syfta till att en rationaliseringsreserv
av lämplig omfattning åstadkommes och finnes tillgänglig vid den framtida
tidpunkt då fastighetsregleringen bedömes kunna ske. De av revisorerna
(s. 17 H) anförda synpunkterna synas ge utrymme för en sådan ståndpunkt.
För övriga områden skulle det däremot kunna ifrågasättas att, såsom revisorerna
yrkat, begränsa inköpsverksamheten eller till större delen ersätta
den med förmedlingsverksamhet vid vilken köpare och säljare sammanföras
utan att nämnden formellt inträder som part. Även om lantmäteristyrelsen i
princip ansluter sig till denna uppfattning vill styrelsen dock framhålla, att
även i sistnämnda fall en aktiv inköpspolitik inriktad på en relativt snabb
förmedling av tillskottsjord kan vara ett verksamt medel att förenkla och
underlätta rationaliseringar.

Därest den här förut antydda riktade aktiva inköpspolitiken skall kunna
genomföras fordras en bedömning av var och när större fastighetsregleringar
kunna väntas. Frågan härom beror förutom av rådande fastighetsförhållanden
bl. a. av den tidpunkt då området kan anses regleringsmoget med hänsyn
till ägareförhållandena in. in. samt av förrättningsorganisationernas resurser.
En bedömning av dessa förutsättningar, av en eventuell turordning
och av behovet av rationaliseringsreserv bör föregå utformningen av nämndernas
långsiktiga inköpspolitik. Med hänsyn bl. a. till beroendet av förrättningskapaciteten
torde denna bedömning böra ske i samråd med lantmäteriet.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit tf. generaldirektören öjborn,
byråcheferna Magnusson, Corlin och Wallner samt tf. byråchefen Dahlstrand,
föredragande. Stockholm den 31 januari 1959.

LARS ÖJBORN

Sven Dahlsirand

Hushållningssällskapens förbund

Genom remiss den 19 december 1958 har Kungl. Maj:t berett Hushållningssällskapens
förbund tillfälle att inkomma med underdånigt utlåtande
över § 33 »Lantbruksnämnderna» i den av riksdagens revisorer avgivna berättelsen.
Med anledning härav får förbundets styrelse anföra följande.

Som revisorerna påpekat ha sedan lantbruksnämndernas tillkomst år 1948
flerfaldiga gånger yrkanden eller förslag framställts om ändringar i vad avser
organisationen av de statliga och statsunderstödda åtgärderna för jordbrukets
rationalisering. Senast behandlades frågan av förra årets B-riksdag
i anledning av väckta motioner om utredning angående ernående av en sammanslagning
av den nuvarade dubbelorganisationen i fråga om rationaliseringsverksamhelen
på jordbrukets område. 1 sitt den 2 oktober 1958 till
riksdagens jordbruksutskott över dessa motioner överlämnade yttrande anförde
förbundsstyrelsen följande:

»Som förbundsstyrelsen i tidigare avgivna yttranden över likasyftande motioner
anfört ha de gångna årens erfarenheter givit belägg för att den lokala
organisationen av de utav det allmänna understödda åtgärderna för jordbrukets
rationalisering icke är i alla avseenden fullt tillfredsställande ordnad.
Orsaken bärtill torde främst vara all söka i det förhållandet att olika
organ handha likartade och med varandra sammanhängande åtgärder. Sär -

268

skilt påtagligt är detta för vissa av de arbetsuppgifter, som hushållningssällskapen
handhar på driftsrationaliseringens område och lantbruksnämnderna
i fråga om den inre rationaliseringen. Under årens lopp ha sällskap
och nämnder visserligen genom olika anordningar, varigenom samarbetet
dem emellan befrämjats, lyckats bemästra en del av olägenheterna, men oaktat
detta äro bristerna utav nuvarande organisationsförhållanden sådana att
de uppbarligen påverka såväl verksamhetens sammanlagda effektivitet som
kostnaderna för densamma.

I ett den 28 februari 1952 till jordbruksutskottet avgivet yttrande över
väckta motioner angående sammanslagning av hushållningssällskap och lantbruksnämnder
till ett organ framhöll förbundsstyrelsen bl. a. att driftsrationaliseringen
och den inre rationaliseringen som regel hörde så intimt
samman att det vore mest ändamålsenligt att de härmed sammanhängande
åtgärderna handhades av ett och samma organ. Då däremot den yttre rationaliseringen
omfattade spörsmål och åtgärder av annan och mera fristående
karatär, ansågs några skäl för en sammanslagning ej föreligga utan vad
som framkommit borde i stället ge anledning till en ändrad gränsdragning
mellan sällskapens och nämndernas arbetsuppgifter.

Under de år som förflutit sedan nyssnämnda yttrande avgavs ha icke
några förhållanden framkommit, som ger förbundsstyrelsen anledning att
ändra sin uppfattning i berörda spörsmål. Som ovan påpekats är bristerna
i organisationshänseende allt fortfarande sådana att de påverka rationaliseringsverksamhetens
effekt. Orsaken härtill torde hl. a. sammanhänga med
att genom den rådande uppdelningen av arbetsuppgifterna mellan sällskap
och lantbruksnämnder många av berörda jordbrukare ej får den fortlöpande
rådgivning och vägledning, som erfordras för att de skall kunna draga
full nytta av den investering, som den inre rationaliseringsåtgärdens genomförande
innebär.»

De synpunkter, som revisorerna nu framfört beträffande rationaliseringsverksamhetens
organisation och då speciellt lantbruksnämnderna, sammanfalla
i vad avser den inre rationaliseringen helt med den mening, som förbundsstyrelsen
hyser. I anslutning till det av revisorerna gjorda uttalandet
anser sig styrelsen likväl böra något ytterligare utveckla de skäl, som tala
för ett sammanförande av den inre rationaliseringen och åtgärderna för
driftsrationaliseringen. Det må då framhållas, att den nuvarande uppdelningen
alltför mycket bygger på den gamla, hävdvunna uppfattningen om
enhetlighet i vårt jordbruk och dess produktion. Den ökade specialiseringen
i driftsinriktningen, som i vissa avseenden ganska starkt kännetecknat de
gånga åren och som för framtiden torde bli än mer markerad, gör vidare att
sambandet mellan å ena sidan vad som förbättras och investeras i byggnader
och andra åtgärder av mera bestående karaktär samt å andra sidan driftens
uppläggning blir allt starkare. Med hänsyn till detta intima samband är
rådande uppdelning på två organ icke den lämpligaste lösningen. Jordbrukaren,
som hela verksamheten är till för, ser rationaliseringen på sin gård i
ett sammanhang, men han måste för att få det statliga, ekonomiska stödet
vända sig till ett organ och för att få råd om det praktiska utnyttjandet av
den med hjälp av stödet verkställda åtgärden till ett annat. Det har också
visat sig, att i de fall ekonomiskt stöd icke påkallas rådfrågas sällskapen
mycket ofta även i vad avser de inre rationaliseringsåtgärdernas planering
och utförande. De påtalade olägenheterna ha — som ovan framhållits —
begränsats genom undan för undan ökat samarbete och arbetsuppdelning
nämnder och sällskap emellan och säkerligen kan åtskilligt ytterligare göras
i detta syfte. Det av revisorerna förordade sammanförandet till ett organ
skulle emellertid skapa väsentligt bättre förutsättningar för att de inre ra -

269

tionaliseringsåtgärderna på en gård bli beaktade som det led i en större eller
mindre driftsomläggning, som de i praktiken ändock äro.

Vad åter angår den yttre rationaliseringen, som är lantbruksnämndernas
huvuduppgift, är det givetvis riktigt att — som revisorerna påpekat — en
stor del av vad som sker på detta område försiggår oberoende av ingripanden
eller impulser från nämndernas sida. Något annat torde icke heller ha
varit förutsett. Den fortsatta, mycket kraftiga nedgången av antalet jordbrukare,
som enligt föreliggande prognoser torde äga rum under närmaste
decennier, komma emellertid att framtvinga strukturella omläggningar i en
starkt ökad omfattning och i en takt, som blir långt mer uppdriven än den
hittillsvarande. Nämnda omständigheter synes — icke minst ur jordbrukets
egen synpunkt — påkalla att det alltjämt finns särskilda allmänna organ, som
leder och stödjer omvandlingsprocessen. Det är självklart, att i dessa organ
måste jordbrukarna äga ett betydande medinflytande. Att lösa frågan — som
i andra sammanhang föreslagits — genom att uppdraga även de nuvarande,
med den yttre rationaliseringen sammanhängande uppgifterna åt hushållningssällskapen
torde knappast låta sig göra. Detta skulle nämligen ganska
säkert förutsätta sådana organisatoriska omläggningar av sällskapen, som
skulle ändra deras status på ett sätt, som ingen önskar. Ej heller förefaller
revisorernas propå om en överflyttning av de yttre rationaliseringsåtgärderna
till lantmäteriet realistisk. En sådan förändring kräver nämligen inte bara
en väsentlig omorganisation av lantmäteriets lokala förvaltning genom tillkomsten
av lekmannarepresentanter utan även en omfattande utökning av
resurserna. Redan nu är där eftersläpningen i ärendenas handläggning på
många håll alldeles för stor. Av nu anförda skäl synes därför en omläggning
eller omorganisation i vad avser lantbruksnämndernas befattning med jordbrukets
yttre rationalisering vare sig motiverad eller tänkbar. Det förtjänar
vidare framhållas, att nämnderna nu fått sådan erfarenhet att de handlägga
de många gånger svåra ärendena rörande den yttre rationaliseringen med
allt större säkerhet.

Enligt förbundsstyrelsens mening skulle således i fråga om rationaliseringsverksamheten
den väsentligaste av de påtalade bristerna i organisationshänseende
kunna hävas genom en ändrad gränsdragning mellan hushållningssällskapens
och lantbruksnämndernas arbetsuppgifter. En sådan förändring
torde emellertid icke kunna ske utan en mera allmän översyn av
hela den regionala länsorganisation, som är verksam på berörda områden.
Då tillräcklig erfarenhet nu föreligger för en sådan översyn, får förbundsstyrelsen
tillstyrka att denna verkställes. — I detta ärendes handläggning
hava deltagit styrelsens samtliga ledamöter utom herr Pålsson. Stockholm
den 21 januari 1959.

REIMER JOHANSSON

Sten Zachrison

§ 34 Den centrala lantbruksadministrationen

Statskontoret

Statskontoret får erinra, att ämbetsverket i anledning av de av revisorerna
omnämnda, vid 1957 års riksdag väckta likalydande motionerna (1:53
och 11:61) angående utredning om sammanslagning av statens jordbruksnämnd
och lantbruksstyrelsen avgav yttrande den 4 mars 1957. Därvid uttalade
statskontoret (se jordbruksutskottets utlåtande 1957:27 s. 1), att
ämbetsverket icke vore övertygat om att en sammanslagning av de båda

270

myndigheterna skulle medföra personalbesparing eller rationalisering i en
omfattning, som kunde anses uppväga de nackdelar, vilka voro förenade
med den ifrågasatta omorganisationen. Statskontoret ansåg, att en sådan
gemensam organisation skulle bli alltför otymplig och tungrodd. Därest en
upplösning av jordbruksnämnden dock ansåges önskvärd, borde enligt ämbetsverkets
mening övervägas en sammanslagning av delar av jordbruksnämnden
även med andra organ än Iantbruksstyrelsen, exempelvis med
kommerskollegium — utrikeshandelsbyrån — och" fiskeristyrelsen — fisksektionen.
Med hänsyn till att jordbruksnämndens organisation då nyligen
varit föremål för översyn (prop. 1956: 40) och enär några på det nya prissättningssystemet
på jordbrukets område grundade erfarenheter förutsattes
ännu ej ha vunnits, kunde ämbetsverket ej förorda, att den av motionärerna
väckta organisationsfrågan upptoges till utredning. Såsom närmare
framgår av den av revisorerna lämnade redogörelsen föll frågan om berörda
sammanslagning vid 1957 års riksdag.

Även här föreliggande förslag avser organisationsändring berörande såväl
Iantbruksstyrelsen som jordbruksnämnden. Emellertid förordas nu
icke längre en fullständig sammanslagning av de båda ämbetsverken. I stället
föreslås att lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning infogas i lantmäteristyrelsen
samt att huvudparten av lantbruksstyrelsens lantbruksavdelning
sammanföres med jordbruksnämnden. Vad beträffar förslaget i
förstnämnda hänseende må framhållas, att enligt direktiven för 1956 års
lantmäterikommitté icke obetydliga fördelar förutsättas kunna vinnas genom
en sammanslagning av lantmäteriet och rikets allmänna kartverk, varför
kommittén har att pröva lämpligheten av en dylik åtgärd. En sammanslagning
enligt antydda riktlinjer skulle emellertid enligt statskontorets mening
medföra så omfattande arbetsuppgifter för det nybildade verket, att
skäl kunna anföras mot att tillföra detta organ ytterligare uppgifter. Vidare
kan resultatet av 1954 års fastighetsbildningskommittés arbete komma att
påverka verksamheten inom lantmäteriväsendet. Nu nämnda utredningars
förslag böra därför avvaktas, innan ställning tages till frågan om överförande
på lantmäteristyrelsen av de göromål, som nu åvila iantbruksstyrelsens
rationaliseringsavdelning. Denna uppfattning ansluter sig till vad statskontoret
i utlåtande den 7 januari 1959 över revisorernas uttalande rörande
lantbruksnämnderna (se under § 33) anfört beträffande en översyn av den
regionala lantbruksadministrationens uppgifter och utformning. I detta
sammanhang vill statskontoret endast helt allmänt uttala sin tveksamhet
beträffande ändamålsenligheten av att på lantmäteriorganisationen överflytta
uppgifterna i fråga om jordbrukets yttre rationalisering. Enär lantmäteriets
arbetsuppgifter huvudsakligen äro av rent teknisk eller juridisk
natur, synes det nämligen kunna ifrågasättas, om denna organisation är
lämpad att bl. a. bedriva eu aktiv jordbrukspolitik på detta område. Vissa
betänkligheter torde för övrigt även kunna anföras mot att nu splittra det
organisatoriska sambandet mellan den inre och den yttre rationaliseringen.

I anslutning till vad nu sagts må även framhållas, att föredragande departementschefen
i den numera framlagda statsverkspropositionen till innevarande
års riksdag under nionde huvudtitelns anslag till lantbrukets rationalisering
och befrämjande av dess produktion in. in. (s. 8) förklarat sig
ha för avsikt att senare föreslå Ivungl. Maj :t att förelägga riksdagen eu särskild
proposition med förslag rörande jordbrukets rationalisering, in. in.
Departementschefen uttalade, att därvid även vissa organisatoriska frågor
berörande lantbruksnämnderna syntes böra upptagas till övervägande.

Vad därefter angår spörsmålet om sammanförande av lantbruksstyrelsens
lantbruksavdelning med jordbruksnämnden synes det nära sambandet mel -

271

lan den produktionsfrämjande verksamhet som ankommer på lantbruksnvdelningen
och den prisreglerande verksamhet som handhaves av jordbruksnämnden
i och för sig utgöra grund för ett dylikt sammanförande.
Ett sådant sammanförande kunde även tänkas medföra administrativ förenkling
och besparingar. I likhet med revisorerna anser statskontoret dock,
att resultatet av den av revisorerna föreslagna översynen av den regionala
lantbruksorganisationen bör avvaktas, innan ställning tages till förevarande
spörsmål.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. statskommissarien
Rudhe. Stockholm den 21 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Gösta Widén Elsa Werelius

Föredragande

Statens organisationsnämnd. Se yttrandet över § 33, s. 257.

Lantbruksstyrelsen. Se yttrandet över § 32, s. 243.

Statens jordbruksnämnd

Genom remiss den 19 december 1958 har Kungl. Maj :t anbefallt statens
jordbruksnämnd att inkomma med underdånigt utlåtande i anledning av
vad riksdagens revisorer under § 34 i sin berättelse för år 1958 anfört om
en undersökning rörande förutsättningarna för och lämpligheten av ett
organisatoriskt samgående mellan lantbruksstyrelsens lantbruksavdelning
och statens jordbruksnämnd. Jordbruksnämnden får med anledning härav
anföra följande.

I skrivelse den 26 mars 1957 har nämnden avgivit yttrande över motionerna
nr 1:53 och 11:61 till 1957 års riksdag angående en utredning om
sammanslagning av jordbruksnämnden med lantbruksstyrelsen. Angående
de omständigheter som under nuvarande förhållanden enligt nämndens
mening talar för eller emot en sådan sammanslagning får nämnden hänvisa
till angivna skrivelse.

Riksdagens revisorer har emellertid i förevarande sammanhang angripit
frågan om en sammanslagning mellan myndigheterna från en delvis ny utgångspunkt,
därigenom att revisorerna som en förutsättning angivit, att
lantbruksnämndernas nuvarande befattning med jordbrukets yttre rationalisering
överförs till länslantmäterikontoren och i anslutning därtill lantbruksstyrelsens
rationaliseringsavdelning infogas i lantmäteristyrelsen.

I sitt förenämnda yttrande redovisade nämnden som skäl för en sammanslagning
bland annat det nära samband, som föreligger mellan den
prisreglerande verksamheten och rationaliseringsverksamheten, och vilket
i och för sig måste anses tala för att de båda verksamhetsgrenarna skulle
handhas av ett och samma centralorgan. För den händelse att lantbruksstyrelsens
rationaliseringsavdelning inordnas i ett tredje verk, bortfaller
uppenbarligen del av nämnden sålunda anförda skälet för en sammanslagning
av lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden. Å andra sidan minskas
givetvis — i samma mån som lantbruksstyrelsens uppgifter och organisation
över huvud krympes — de betänkligheter mot en sammanslagning, som

272

förestavats av farhågor för att därigenom skulle bildas en administrativt
otymplig och svårhanterlig anordning. Skulle rationaliseringsavdelningen
frångå lantbruksstyrelsen, är sålunda en sammanslagning med jordbruksnämnden
lättare tänkbar.

Nämnden vill dock i detta sammanhang — ehuru frågan ej direkt omfattas
av den till nämnden lämnade remissen — framhålla att nämnden
för sin del starkt ifrågasätter lämpligheten av att överföra den statliga verksamheten
på den yttre rationaliseringens område från lantbruksnämnderna
till lantmäteriorganisationen. Såväl på kort som på lång sikt måste det anses
som ett betydande samhälleligt intresse att jordbrukets struktur skall
anpassas efter de ändringar, som inträtt i driftsförhållandena. Det måste
emellertid betvivlas, att den av revisorerna ifrågasatta överföringen skulle
vara ägnad att underlätta en sådan anpassning. Med den arbetsbelastning,
som nu åvilar lantmäteriorganisationen, torde det icke vara möjligt för
denna att utan personalförstärkning övertaga någon del av de arbetsuppgifter
på den yttre rationaliseringens område, som nu omhänderhas av lantbruksnämnderna,
och över huvud taget synes det knappast lämpligt att till
en organisation, som för närvarande endast har tekniska och judiciella
uppgifter på fastighetsbildningens område, överföra någon annan del av
nämndernas mångskiftande verksamhet på rationaliseringsområdet än möjligen
den som direkt tar sikte på den jordpolitiska kontrollen. Även en sådan
överföring ter sig för övrigt med hänsyn till det samband, som föreligger
mellan sagda kontroll och den egentliga rationaliseringsverksamheten,
som tveksam. Åtgärder, som åsyftar att underlätta och främja rationaliseringssträvandena
i jordbruket — och detta bör enligt jordbruksnämndens
uppfattning vara riktpunkten för varje eventuell omorganisation på
ifrågavarande område — bör i stället enligt jordbruksnämndens mening
utiormas så, att de dels underlättar den av jordbruket självt bedrivna rationaliseringsverksamheten,
dels begränsar lantbruksnämndernas kontrollerande
verksamhet till de områden där denna kan anses ha påtaglig betydelse
och på så sätt ger lantbruksnämnderna ökade möjligheter att aktivt
stödja och främja den yttre rationaliseringen.

Den av revisorerna framförda organisationstanken innebär även en enligt
jordbruksnämndens mening olämplig sönderbrytning på det lokala planet
av det organisatoriska sambandet mellan den inre och den yttre rationaliseringen.
Uppdelningen av rationaliseringen i inre och yttre är rent
formell och rationaliseringsarbetet måste i praktiken ses som en enhetlig
verksamhet, vars splittring på olika organ skulle leda till allvarliga svårigheter.
Med de utvecklingstendenser, som för närvarande gör sig gällande,
finner nämnden det tvärt om angeläget, att instrument skapas för en allsidig
och enhetligt ledd landsbygdsplanering.

Detta ärende har, på föredragning av byrådirektören Ekström, avgjorts
av generaldirektören och samtliga ledamöter. Stockholm den 20 januari 1959.

C.-H. NORDLANDER

Per Ekström

Lantmäteristyrelsen. Se yttrandet över § 33, s. 257.

273

§ 35 Lantbruksnämndernas fastighetsinnehav

Statskontoret

Den i ärendet lämnade redogörelsen synes ge vid handen, att ett relativt
stort antal av de av lantbruksnämnderna inköpta fastigheterna kvarbliver
hos nämnderna under en följd av år. Detta förhållande har vid närmare
granskning befunnits sammanhänga med att i vissa fall osäkerhet rått beträffande
den framtida dispositionen av berörda fastigheter. I andra fall
åter har intresset för förvärv av ytterligare jordbruksjord visat sig svagt.
Mot bakgrunden härav finner statskontoret att, såsom revisorerna framhållit,
ökad återhållsamhet bör iakttagas vad beträffar lantbruksnämndernas
förvärv av fastigheter i de fall, då ifrågasatt rationalisering icke bedömes
kunna genomföras i en nära framtid. Lantbruksnämnderna synas sålunda
i första hand böra inrikta sin verksamhet på att förmedla överlåtelser
av jord i rationaliseringssyfte direkt mellan de enskilda intressenterna.

Angelägenheten av skärpt restriktivitet vad angår förvärvande av jordbruks-
och skogsfastigheter, som under längre tid kunna komma att kvarbliva
i lantbruksnämndernas besittning, bör dock enligt statskontorets mening
noga vägas mot behoven av intensifierad yttre rationalisering i syfte
att främja jordbruksnäringen i landet. I detta sammanhang må erinras om
vissa synpunkter, som framförts av jordbruksanslagsutredningen i dess betänkande
(del III) med förslag till ändrade bestämmelser rörande statligt
stöd till jordbrukets inre rationalisering. För att en rimlig lönsamhetsmarginal
skall kunna uppnås och bibehållas i fråga om avsättningsmöjligheter
för jordbruksprodukter anser utredningen (s. 105) det nödvändigt med ett
fortsatt utbyte av mänsklig arbetskraft mot maskiner, vilket utbyte kommer
att medföra ökat behov av bl. a. yttre rationalisering. Vidare pekar utredningen
på att den ekonomiska utvecklingen efter 1947 medfört en förskjutning
uppåt av den storleksgrad, som erfordras för att ett jordbruk
skall kunna uppnå avsedd lönsamhet. Att en tillräckligt snabb anpassning
av jordbruksproduktionen ej kunnat komma till stånd tillskriver utredningen
(s. 104) jordbruksnäringens nuvarande struktur med ett stort antal
brukningsenlieter, där inkomstmöjligheterna i hög grad äro bundna till
den arbetskrävande mjölkproduktionen.

Vad beträffar de av erforderliga lantmäteriförrättningar föranledda dröjsmålen
med rationaliseringsärenden på jordbrukets område ansluter sig
statskontoret till revisorernas mening i fråga om önskvärdheten av att vissa
förrättningsmän odelat kunna ägna sig åt förrättningar i rationaliseringssyfte.
En sådan anordning förutsätter dock att icke andra och mera angelägna
lantmäteriförrättningar få stå tillbaka.

Slutligen må framhållas, att föredragande departementschefen i statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag under nionde huvudtitelns
anslag till lantbrukets rationalisering och befrämjande av dess produktion
m. in. tillkännagivit (s. 8) sin avsikt att senare föreslå Kungl. Maj:t att
förelägga riksdagen en särskild proposition med förslag rörande jordbrukets
rationalisering in. in. I samband därmed avsåg departementschefen
att även upptaga till övervägande vissa organisatoriska frågor berörande
lantbruksnämnderna.

Vid handläggningen av detta ärende bar närvarit tf. statskommissarien
Rudhe. Stockholm den 14 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Gösta Widén Elsa Werelius

Föredragande

18 /{eu. berättelse ang. statsverket år 1958. II

274

Lantbruksstyrelsen

Lantbruksstyrelsen bifogar frän lantbruksnämnderna i Värmlands, Jämtlands
och Väslernorrlands län inhämtade yttranden. (Bilagor A—C.)

Revisorerna har efter granskning av lantbruksnämndernas verksamhet
med den aktiva inköpspolitiken uttalat att denna verksamhet i huvudsak
följt de riktlinjer som uppdrogs genom 1947 års jordbruksbeslut. Revisorerna
har emellertid iakttagit att i vissa fall inköpta fastigheter under en
följd av år fått kvarligga under lantbruksnämndernas förvaltning och anför
med utgångspunkt härifrån

att det knappast varit avsett att fastigheter under en längre tid skulle
kvarligga under lantbruksnämndernas förvaltning i väntan på att komplicerade
rationaliseringsfrågor skulle lösas,

att lantbruksorganisationen är mycket knappt rustad för förvaltningen
av sina fastighetstillgångar,

att den aktiva inköpspolitiken medför en viss risk för att hos lantbruksnämnden
samlas en bottensats av sämre fastigheter, som knappast efterfrågas
på marknaden,

att det med hänsyn härtill kan ifrågasättas, om det allmännas kostnader
för ifrågavarande verksamhet uppväges av den nytta som vinnes genom
rationaliseringarna,

att många av de jordbruk, som tillskapas genom rationaliseringen, icke
heller efter förstärkningen når upp till bärkraft.

Revisorerna framhåller därför

att en ökad restriktivitet är önskvärd i fråga om lantbruksnämndernas
förvärv av fastigheter, när ifrågasatt rationalisering icke synes kunna genomföras
i en nära framtid, särskilt i fråga om bygder där intresset är svagt
för utveckling av jordbruket,

att man i största möjliga utsträckning synes böra lösa frågor om förstärkning
med tillskottsjord genom att fastigheter direkt överföres mellan
de enskilda parterna utan att lantbruksnämnderna inträder som ägare,

att åtgärder bör övervägas i syfte att minska dröjsmålen med erforderliga
lantmäteriförrättningar; i detta avseende bör undersökas om icke inom
vissa län en speciell befattningshavare inom lantmäteriet knnde avdelas för
hithörande spörsmål.

Lantbruksstyrelsen får i anledning av revisorernas berörda uttalanden
anföra följande.

Den aktiva inköpspolitiken är av grundläggande betydelse för nämndernas
strävanden att anskaffa jord och skog till den yttre rationaliseringen
av jordbruksfastigheterna och därmed på frivillighetens väg främja denna
verksamhet.

Verksamheten med denna inköpspolitik, som används både för att tillföra
jordbruken ökat produktionsunderlag (storleksrationalisering) och för
att förbättra deras arrondering, har i första hand den formen att lantbruksnämnderna
inom områden, där åtgärder för yttre rationalisering erfordras
för att förbättra fastighetsstrukturen, inköper salubjudna egendomar som
lämpligen kan användas för att komplettera ofullständiga jordbruk. Men
genom inköpsverksamheten anskaffar lantbruksnämnderna även i viss omfattning
mark för att användas vid markbyte med bolag eller annan markägare
i området och därigenom kan man då på indirekt väg erhålla kompletteringsmark
åt jordbruk i jordbruksbygderna.

Lantbruksnämnderna gör inköp i sådana fall där den salubjudna marken
direkt kan förvärvas av ägaren av det jordbruk som bör kompletteras.
Det ligger i sakens natur att nämnderna i sin förmedlingsverksamhet i

275

första hand söker uppnå sådana direkta lösningar och att nämnderna inträder
som köpare först om den åsyftade rationaliseringsåtgärden icke kan
väntas komma till stånd inom rimlig tid genom överlåtelse direkt från säljaren
till den jordbehövande.

Där nämnderna sålunda har anledning ingripa kan orsaken härtill vara
att den salubjudna fastigheten lämpligen bör delas upp på flera jordbrukare
som har behov av tillskottsjord och är intresserade av att inköpa sådan.
Ofta innehåller ju fastigheterna flera skiften och sammanköp skulle
därför kunna leda till en avsevärd försämring av arronderingen i området
om ej en fördelning av den salubjudna fastigheten sker. Det är i sådana
fall ofta nödvändigt att nämnden hjälper till med planering av rationaliseringsåtgärderna
och förhandlingar med köparna. Oftast ordnas det hela
enklast och bäst genom att nämnden inträder som ägare av fastigheten
under denna planering. Detta medför ju även för säljaren den fördelen att
affären för hans del blir klar snarast möjligt.

I andra fall kan det stå klart att salubjuden fastighet är behövlig att disponeras
för den yttre rationaliseringen men den eller de jordbrukare som
lämpligen kunde förvärva marken för komplettering måhända för tillfället
inte förmår anskaffa erforderliga medel eller i övrigt inte är beredda att
köpa. I sådana fall kan nämnden genom att inköpa fastigheten hålla den
tillgänglig tills den lämpligen kan tillföras närliggande jordbruk. I allmänhet
tillämpas sådana inköp endast när nämnden bedömer sig kunna inom
måttlig tid placera marken på lämpligt sätt.

Jordbruksjord och skogsmark som blir till salu är ofta så belägen att
den visserligen kunde tillföras jordbruk som tillskottsmark men att ur arronderingssynpunkt
bättre resultat nås om marken utbytes mot annan
mark och därvid tillföres en angränsande egendom, t. ex. ett industribolags
skogsinnehav. Till icke ringa del sker sådant markutbyte genom att bolaget
förvärvar marken i allmänna marknaden och medgives tillstånd härtill
i samband med att bolaget efter lantbruksnämndens anvisning och förmedling
avstår mark till komplettering av jordbruk i annan trakt där tillskottsmark
erfordras för jordbruk. Sådana kompensationsförsäljningar tar emellertid
ofta avsevärd tid, och det är uppenbarligen opraktiskt att genomföra
dem bit för bil. Bolagets fångesman kan heller inte vänta alltför länge på
köpeskillingen, särskilt då han skall ha den som startkapital på annan
plats. Dylika bolagsbyten stöter även icke sällan på svårigheter till följd
hl. a. av att de enskilda jordbrukarna ofta icke behärskar värderingsproblemen
på det skogliga området så som är nödvändigt för att ingå i prisförhandlingar
med skogsbolag eller andra större skogsägare. Lantbruksnämnderna
kan därför bl. a. tack vare den tillgång till värderingsexpertis som
nämnderna numera förfogar över aktivisera denna önskvärda bytesprocess
mellan bolagen och bondeskogsbruket genom att förvärva mark och erbjuda
denna till bolag för markbyte. Lantbruksnämnderna kan sålunda (lär
göra betydande insatser till gagn för skogsbruket, genom att både industriskogarna
och de enskilda skogarna får förbättrad arrondering, och för
jordhruksrationaliseringen, genom att bärkraftiga kombinerade jordbruk
skapas.

Eu speciell anledning för nämnden att förvärva mark föreligger där en
genomgripande omreglering av fastighetsindelningen i ett område behöver
förberedas. .In mera markägarna kan få sina önskemål om utökning av fastigheterna
tillgodosedda desto lättare brukar det gå att åstadkomma frivilliga
överenskommelser. Och nyttan av eu fastighetsreglering är givetvis i
hög grad beroende av om fastigheterna därvid når en sådan storlek och
sammansättning att de kan ge brukaren en tillfredsställande försörjning.

276

Möjligheter till dylika goda lösningar uppnås genom att nämnden i god tid
före fastighetsreglering samlar en rationaliseringsreserv i området. Detta
måste också enligt styrelsens mening bli ett grundläggande drag i det förfarande,
som utformas för framtida fastighetsreglering.

Av den ovan givna korta redogörelsen torde framgå att ett ingripande
med den aktiva inköpspolitiken kan ha tre olika huvudfunktioner, den ena
att rent tekniskt underlätta en utdelning av en till salu varande kompletteringsjord
till jordbehövande, den andra att, i väntan på att ett rationaliseringsobjekt
skall mogna och komma i gång reservera egendomen så alt den
ej försäljes på sätt som innebär att den för lång tid undandrages rationaliseringsverksamheten,
den tredje att genom byten åstadkomma förbättrad
arrondering och göra kompletteringsjord disponibel. Om förvärvet skett i
det förstnämnda huvudsyftet, så behöver egendomen icke kvarbli i nämndens
ägo längre tid än som erfordras för att få den legala proceduren, ev.
lantmäteriförrättning etc. till stånd. I en del sådana fall kan nämnden avyttra
egendomen på tillämnat sätt redan innan de legala förrättningarna
vidtages. Emellertid kan det i vissa fall taga avsevärd tid innan förrättningarna
blir genomförda.

Om åter förvärvet skett i något av de två övriga huvudsyftena så ligger
det i sakens natur att det ter sig mera ovisst hur länge egendomen kommer
att kvarbli i nämndens ägo innan den kan fördelas för rationaliseringsändamål.

Fastighetsförvaltningen medför givetvis betydande ansvar och arbete.
Lantbruksnämnderna har emellertid sökt att organisera detta arbete så alt
detta ej alltför mycket belastar dem. Tillsynen av nämndernas fastigheter
har i allmänhet kunnat ske i anslutning till vederbörande tjänstemäns
tjänsteresor i rationaliseringsärenden i bygden. De fastigheter som innehas
någon längre tid innehåller i allmänhet till huvuddelen skogsmark. De
göromål som därvid aktualiseras för skogens skötsel verkställes som regel
under medverkan av skogsvårdsstyrelsens personal. I vissa fall anlitas
skogssällskapet in. fl. för förvaltningsåtgärder. Sådana göromål som utarrendering
av åkerjord etc. brukar ske med ortsombudens hjälp, varigenom
arbete för lantbruksnämnden inbesparas. I regel kan samma arrendator påräknas
under eu följd av år. Även härigenom minskar förvaltningsarbetet.
Byggnaderna kan ofta säljas för sig utan avvaktan på rationaliseringen i
övrigt. Sedan de viktigaste restaureringsuppgifterna å skogsmarken blivit
utförda under de första åren kan övriga arbeten passas in i verksamheten
så att minsta möjliga extraarbete orsakas. Det kan här även nämnas att
jordfonden, där de direkta kostnaderna registreras, för tioårsperioden 1948
—58 utvisar ett mindre överskott vid försäljningarna av de fastigheter, som
nu är slutredovisade, sedan täckning erhållits för inköpspris och övriga
bokförda kostnader för dessa fastigheter.

Avflyttningen från jordbruket har ju sedan några år tagit mycket starkare
fart än man vid behandlingen av 1947 års riktlinjer för jordbrukspolitiken
räknade med. Det snabba bortfallet av jordbruk medför att situationen
i vikande bygder alltmer skapar brännande problem. Det torde allmänt
råda enighet om att allt annat än önskvärda konsekvenser kommer
att uppstå, om uttunningen av landsbygden går för långt. Särskilt under
det senaste året har sådana svårigheter framträtt, att arbetsmarknadsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen funnit anledning att i nära samarbete söka
praktiska handlingslinjer för att i anslutning till jordbruksrationaliseringen
åstadkomma positivt verkande åtgärder. Det framstår i många fall som
önskvärt för bygdens och kommunens utveckling att avfolkningen icke leder
till att jordbruket helt försvinner utan att ett reducerat antal men eko -

277

nomiskt bärkraftiga brukningsenheter kommer alt bestå för framtiden. En
passiv hållning från de ansvariga myndigheternas sida under den period,
då brukningsenheterna genomgående ännu är alltför svaga för att kunna
bjuda tillfredsställande standard åt innehavarna och då bortflyttningen
sker i snabb takt, kan medföra ur allmän synpunkt skadliga följdverkningar,
inte minst för de landsbygdskommuner, som förlorar försörjningsunderlaget
och därmed inte kan behålla ett tillräckligt befolkningsunderlag.

Fastighetsköp i dylika vikande bygder kan givetvis komma att medföra
att lantbruksnämnden får inneha eu del fastigheter tämligen länge och sedan
kanske får disponera dem på annat satt än som varit tänkt. Å andra
sidan innebär en insats med markförvärv från nämndens sida att man fåi
större möjligheter att fortlöpande stödja berättigade strävanden hos joidbrukarna
såväl som kommunerna att hålla bygden levande.

De av riksdagsrevisorerna uttalade farhågorna för kvarblivande fastighetsinnehav
torde avse de vikande bygderna. Den ovan berörda utvecklingen
har i hög grad uppmärksammats inom lantbruksorganisationen och påverkat
lantbruksnämndernas handlande. Den har föranlett att nämnderna
under de senaste åren i stor utsträckning funnit sig böra avvisa hembud av
fastigheter i avfolkningsbygder. Lantbruksstyrelsen kan konstatera, att
nämnderna handlar med försiktighet och i sin inköpsverksamhet iakttar
en restriktivitet, som på sina håll måhända drivits väl långt. Man bör nämligen
enligt de för verksamheten gällande riktlinjerna icke tveka att taga
ansvaret för positiva åtgärder, då sådana bedömes vara angelägna.

Vad fastighetsinnehavet beträffar, så har däri ingått rätt betydande arealer
— särskilt i Västerbottens län — vilka tidigare innehades av egnahemsorganen
och som till avsevärd del förvärvades redan under 1930-talet och
början av 1940-talet och var avsedda för nybildning av jordbruk. De ändrade
förutsättningarna har gjort det svårt alt placera de kvarstående markerna
för rationaliseringsändamål, och styrelsen föranstaltade därför år
1957—1958 om åtgärder för att avveckla sådana innehav. I den mån de nu
återstående markerna icke inom den närmaste tiden används för att förstärka
jordbruk, bör avvecklingen slutföras på annat sätt. Till större delen
torde de utgöra kronomark, som överfördes till egnahemsorganen från domänstyrelsen,
och i den del de utgör skogsmark torde de lämpligen böra
återföras dit.

Särskilt under de allra första åren av lantbruksnämndernas verksamhet
var det givetvis svårt att överblicka den utveckling, som skulle komma i
olika bygder. Den snabba omdaningsprocess inom jordbruket, som ovan berörts,
bär utan tvivel medfört att en del inköpta fastigheter inte kunnat disponeras
för det avsedda ändamålet. Lantbruksnämnderna bör i sådana fall
få avyttra fastigheterna för annan lämplig användning. Under år 1958 påbörjades
i sådant syfte också en genomgång av det kvarstående fastighetsinnehavet
från de tidigare verksamhetsåren. Det är, såvitt styrelsen kan se,
icke anledning att befara att staten icke i stöld sett skulle la tillbaka sina
pengar vid avyttring av denna mark. Den utgör till alldeles övervägande del
skogsmark, som ju erfarenhetsmässigt röner stark efterfrågan på fastighetsmarknaden.

Här bör även påpekas att de kreditrestriktioner som tillämpats under
vissa tider i viss grad försvårat försäljning av nämndfastigheter. Emellertid
har omsättningsfrekvensen under senare år ökat avsevärt. År 1957 avyttrades
genom försäljning eller byte drygt 2 300 ha åker och 8 200 ha
skogsmark, vilket var de dittills största årssiffrorna. År 1958 var motsvarande
siffror ca 2 900 ha åker och 14 000 ha skogsmark.

Nyttan och nödvändigheten av att det i jordbrukets nuvarande läge och

278

utvecklingsskede görs effektiva insatser för att skapa livskraftiga brukningsenheter
är enligt lantbruksstyrelsens mening uppenbar och torde vara
så allmänt erkänd att styrelsen inte anser det erforderligt att här närmare
utveckla den frågan. Att behovet av aktiva åtgärder ökats efter 1947 års
riksdagsbeslut bär för övrigt klart påvisats i olika sammanhang, bl. a. i
jordbruksprisutredningens betänkande för ett par år sedan och vid riksdagsbehandlingen
därav. Här kan också hänvisas till jordbruksanslagsutredningens
nyligen framlagda betänkande, där den meningen framförts, att
av alla åtgärder för skapande av bärkraftiga brukningsenheter kommer under
en lång följd av år ökning av brukningsenheternas storlek att vara den
väsentligaste.

Lantbruksstyrelsen kan sammanfatta de gångna årens erfarenheter så,
att den aktiva inköpspolitiken är lantbruksnämndernas värdefullaste medel
i strävandena att främja utvecklingen mot livskraftiga jordbruk. Genom
försäljningar och byten har sammanlagt 16 300 ha åker och 64 000 ha skogsmark
använts för förstärkning av jordbruk eller till arronderingsförbättringar.
Eftersom lantbruksnämnderna i första band inriktar sig på att förmedla
överlåtelser från säljare till köpare innebär nämndens inköp och överlåtelser
alt mer svårlösta problem löses och motsättningar överbryggas, som
eljest skulle ha förhindrat eller i vart fall fördröjt de önskvärda åtgärderna.

Nyttan av verksamheten förringas enligt styrelsens mening på intet sätt
av det förhållandet att de jordbruk, som förstärkes, i många fall därigenom
ännu inte nått upp till bärkraft. Det är naturligt och riktigt att uppbyggnad
av livskraftiga enheter av olika skäl, inte minst ekonomiska, sker successivt.
Det blir ofta genom på varandra följande tillköp, jordförbättringar och
byggnadsåtgärder, som man når fram till ett gott resultat. Verksamheten
måste givetvis anpassa sig till att arbeta med de fastigheter, som blir salulediga,
och vidare till de avsedda köparnas resurser. Den är med andra ord
i hög grad beroende av arbetsmarknadsläget och kreditmarknaden. Verksamheten
måste därför inrikta sig på att under rörliga förhållanden och
allt efter de olika bygdernas struktur undan för undan arbeta fram goda
resultat.

Den, som vill lämna sitt jordbruk för att skaffa ett annat, bättre jordbruk
eller för att starta inom annan näring, behöver vanligen frigöra det kapital,
som är bundet i hans fastighet. Det möter emellertid ofta praktiska svårigheter.
Den eller de, som lämpligen borde köpa av honom för att förstärka
sina jordbruk, är — även om det är aldrig så angeläget — inte alltid i den
situationen att de kan genomföra förvärvet genast på sådana villkor, att
säljaren får sitt kapital disponibelt. Den aktiva inköpspolitiken innebär att
lantbruksnämnden i många sådana fall hjälper till att göra övergången smidig.
Om man i stället väljer en mer passiv linje kan det medföra att den,
som vill flytta, får sitta kvar och fortsätta under ogynnsamma förutsättningar.
Detta leder i sin tur till fortsatta investeringar, som, även om de
på längre sikt är klart oekonomiska, för brukaren framstår som nödvändiga
för att han skall få en dräglig tillvaro. Det vore enligt lantbruksstyrelsens
mening både ur allmän synpunkt och av hänsyn till de enskilda
människorna, som är bundna vid svaga jordbruk, oförsvarligt att i sådana
lägen inte sätta in tillgängliga resurser på åtgärder, som bedöms sannolikt
kunna leda till en positiv lösning av problemet på längre sikt. För alt åstadkomma
goda resultat måste man härvid våga ta vissa risker. Det bör understrykas
att det ingalunda är det affärsmässiga resultatet, som bör sättas i
förgrunden vid bedömning av verksamheten. Å andra sidan gör lantbruksnämnderna
sina inköp och försäljningar på den prisnivå, som utformas i
de olika bygderna i stort sett vid överlåtelser jordbrukare emellan. Verk -

279

samheten går sålunda ej ut på att bereda staten affärsmässiga vinster utan
nämnderna söker vid sina försäljningar tillse att statens kostnader för inköp
och förbättringsåtgärder samt andra utlägg täcks av försäljmngsmedlen.
Det är väl känt att andra köparintressen ofta är beredda att upptrada
på marknaden och bjuda högre priser, vilket på längre sikt innebär eu ganska
betryggande säkerhetsmarginal för nämndernas fastighetsaffärei.

Styrelsen vill slutligen peka på alt arbetet med en jordreform möter komplicerade
och svårarbetade problem. Det torde vara allom bekant hur jordfrågorna
och deras behandling lätt kan väcka olika kontroversiella intressen
och reaktioner både hos jordägare och andra, vilket medför stor tröghet i
strukturförbättringarna. Den aktiva inköpspolitiken har bär visat sig särskilt
värdefull därigenom att den på ett smidigt sätt och i vanliga reguljära
former, frivilliga köp och försäljningar, som jordägarna av ålder är vana
att använda, då de vill ändra sammansättningen av sina brukningsenheter,
verksamt underlättar det allmännas strävanden att främja förbättring av
jord- och skogsbrukets struktur. Verksamheten bör därför som helhet betraktad
intensifieras.

Såsom framgår av det anförda bör enligt styrelsens mening sadan torsiktighet
iakttas att inköpen begränsas till sådana fall, där verkligen sannolika
skäl talar för att egendomen direkt eller indirekt genom byten inom
rimlig tid kommer till användning för rationaliseringsändamål. Å andra sidan
bör försiktigheten inte drivas så långt att man försitter tillfällen att
göra angelägna insatser. Den pågående utvecklingen har — som nyss nämnts

__ föranlett lantbruksnämnderna att inta en sådan restriktivitet i fråga om

inköp i sådan utsträckning, som med hänsyn till verksamhetens syfte kan
förordas. Lantbruksstyrelsen måste därför bestämt avråda från att ökad
restriktivitet nu rekommenderas. .

Vad statsrevisorerna anfört i fråga om lantbruksnämndernas innehav bor
föranleda att sådana hinder, som verkar fördröjande på omsättningen därav,
snarast undanröjes eller överbryggas så långt ske kan. Härvidlag har
flera förslag av betydande praktisk räckvidd redan tidigare framlagts.

Sålunda föreligger sedan flera år tillbaka ett förslag om ändringar i boiagsförbudslagen,
syftande bl. a. till att förenkla och förbilliga förfarandet
då frågor om utbyten av mark genom överlåtelser bolag—lantbruksnämnd

_enskilda handlägges. Genomfördes förslaget i hithörande delar, skulle

arbetet med många fastighetstransaktioner i sådana sammanhang nedbringas
och verksamheten kunna intensifieras avsevärt. Detsamma gäller
ett framlagt och remissbehandlat förslag om ändrade bestämmelser rörande
skatt och stämpel vid överlåtelser av skogsmark.

Lantbruksorganisationen är, såsom statsrevisorerna uttalat, mycket
knappt rustad för förvaltningen av skogsmark. Detsamma gäller i avseende
å de stora arbetsuppgifterna på den yttre rationaliseringens område över
huvud taget. Det mest trängande behovet av personal för de krävande uppgifterna
med värdering och förhandlingar om överlåtelser av skogsmark har
tillgodosetts genom alt en del skoglig personal knutits till organisationen.
Detta har lösts som ett provisorium inom gällande anslagsram genom att
befattningar, som tidigare disponerats för inre rationalisering, vakanshållas.
Det är synnerligen angeläget, att provisoriet med skogspersonalen ersätts
av en varaktig anordning.

Likaså bör omskolning av personal, utbildad och använd för inre rationalisering,
bedrivas så, all därtill lämpade befattningshavare kan sättas in
på de växande arbetsuppgifterna i den yttre rationaliseringen.

Såsom statsrevisorerna nämnt, sammanhänger tidsåtgången vid den yttre
rationaliseringen i viss utsträckning med att lantmäteriförrättningarna drö -

280

jer. Styrelsen får understryka, att tillståndet med lång tidsutdräkt med lantmäteriåtgärder
på flera håll varit till allvarligt hinder för lantbruksorganisationens
verksamhet. Styrelsen är väl medveten om att lantmäteriorganisationen
har så mångskiftande och omfattande arbetsuppgifter, att det
råder betydande svårigheter att fullgöra dem, särskilt som den välbehövliga
revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen ännu ligger på utredningsstadiet.
Styrelsen vill härtill framhålla, att lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen
står i nära kontakt i frågan hur medverkan av lantmätare
bäst skall tillgodoses med nuvarande resurser. Den från lantbruksnämndernas
synpunkt bästa och mest rationella lösningen vore om varje lantbruksnämnd
kunde få lantmätare från lantmäteriets distriktsorganisation till sin
disposition.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören, överdirektöterna
Ytterborn och Wetterhall, särskilda ledamöterna Hammarskjöld, Själander,
Svensson och Persson, byråchefen Ståhlberg och byrådirektören Hansén,
föredragande. Stockholm den 29 januari 1959.

SAM. B. NORUP

B. O. Hansén

Bilaga A

Yttrande från lantbruksnämnden i Värmlands län

Den av revisorerna lämnade redogörelsen för vissa fastighetsinnehav är
riktig och föranleder icke något genmäle från lantbruksnämndens sida. Följande
bör dock upplysningsvis anföras.

Rud, Hammarö köping. När fastigheten förvärvades var tanken att två
bärkraftiga jordbruk skulle kunna bildas inom hemmanet. Utvecklingen bär
emellertid stagnerat och det är numera osäkert om något enda bärkraftigt
jordbruk någonsin kan bildas där. I anledning därav har lantbruksnämnden
varit tveksam om den lämpliga dispositionen av fastigheten. Omedelbart
intill denna ligger ett sommarstugeområde, men enligt vad som erfarits från
köpingens byggnadsnämnd, önskar denna ingen utsträckning av gällande
by§§nadsplan. Fastigheten får nu antagligen säljas till en jordbrukare, vars
ägor ligga omkring 2 km norr om fastigheten, men en sådan försäljning
medför icke särskilt lämplig fastighetsbildning.

Rödmossen, Väse socken. Intresse för markförvärv har numera visats av
eu närboende jordbrukare, till vilken en del av egendomen kan försäljas.
Återstoden bör lantbruksnämnden behålla i avvaktan på att det blir ägarskifte
å ett annat angränsande jordbruk, vars byggnader bör vara brukningscentrum
för en större och mera välarronderad brukningsenhet.

Revisorerna framhålla att nämndernas fastighetsinnehav medföra icke
obetydliga förvaltningsuppgifter vid sidan av det regelmässiga arbetet. Enligt
lantbruksnämndens mening är icke arbetet med fastighetsförvaltningen
så omfattande som revisorerna synes mena.

Revisorerna anse att viss risk föreligger för att hos lantbruksnämnderna
samlas en bottensats av sämre fastigheter, som icke efterfrågas på marknaden.
Lantbruksnämnden har i anledning därav genomgått sitt fastighetsinnehav
för att utröna vilka egendomar, som skulle kunna hänföras till eu
sådan bottensats. Lantbruksnämnden har dock icke funnit sig inneha någon
fastighet, som icke kan avyttras. Till bottensatsen skulle möjligen den ovan
nämnda Rud i Hammarö köping kunna räknas. En annan fastighet, som
också möjligen skulle kunna räknas dit, är Björrud i Eskilsäters socken.

281

Denna har förvärvats 1954 och innehåller 3,8 hektar åker och 7 hektar
skogsmark. Fastigheten kan utan bokföringsmässig förlust säljas till en
granne. Detta har dock ansetts mindre lämpligt utan nämnden har avvaktat
att en annan grannfastighet skall få ny ägare.

Det kan ifrågasättas vad revisorerna mena med uttrycket bottensats. Avses
därmed att nämnden skulle förvärva huvudsakligen sådana fastigheter,
som utgöra en bottensats av länets hela fastighetsbestånd, är revisorernas
uppfattning felaktig. Menas däremot att vissa av nämndens fastigheter komma
att utgöra bottensats, så är denna i varje fall i detta län av mycket obetydlig
omfattning i förhållande till hela omsättningen av fastigheter i nämndens
ägo. Sedan nämnden 1948 började sin verksamhet och till och med år
1958 ha inköpts omkring 160 egendomar om sammanlagt cirka 1 600 hektar
åker och 4 400 hektar skogsmark. Sammanlagda köpeskillingarna utgöra omkring
6,5 miljoner kronor. Om då några enstaka hektar skulle bli svårförsålda,
torde detta icke på något sätt vara anmärkningsvärt. Det är i stället
ingalunda ovanligt att exempelvis smärre utskiften av fastigheter i samband
med en yttre rationalisering icke kunna placeras på ett ändamålsenligt sätt
och i följd därav kvarbliva i nämndens ägo i avvaktan på att lämplig fastighetsägare
vill köpa markerna. Karlstad den 16 januari 1959.

Bilaga B

Yttrande från lantbruksnämnden i Jämtlands län

Enligt lantbruksnämndens bestämda uppfattning är den av lantbruksnämnden
bedrivna inköps- och försäljningsverksamheten det bästa medlet
för att genomföra jordbrukets yttre rationalisering. Det är också det medel,
som med nu gällande lagstiftning lättast och snabbast leder till den av statsmakterna
åsyftade fastighetsrationaliseringen. Utan en aktiv inköps- och
försäljningsverksamhet torde t. ex. näppeligen någon skogskomplettering
ha varit möjlig i detta län.

Storleksrationaliseringen måste ske successivt och det är orealistiskt att
tänka sig att lantbruksnämnden endast skulle engagera sig i sådana åtgärder,
som omedelbart leder till färdiga brukningsenheter. Fastmer har det i
många sammanhang understrukits att successiva rationaliseringsåtgärder är
att föredra framför åtgärder, som omedelbart skapar fastigheter, vilka ägarna
varken har kapital eller övriga resurser till för att bruka på ett rationellt
sätt. Lantbruksnämndens försäljningar av fastigheter måste därför även
komma att utgöra ett led i en fortgående fastighetsrationalisering, vars huvudsyfte
givetvis är att skapa sådana brukningsenheter, som efter ortens
förhållanden får anses vara beslående.

Initiativ till fastighetsrationaliseringar kan tagas vid olika tillfällen. Ett
vanligt tillfälle är alt lantbruksnämnden vid ägarbyten söker åstadkomma
eu önskvärd rationalisering. Ett annat tillfälle uppkommer när dyrbara och
omfattande investeringar planeras, l. ex. vid ladugårds- eller bostadsbyggen.
Nämnden skulle vid sådana tillfällen föga följa sin uppgift om den då icke
efter sunda ekonomiska principer sökt överväga hela brukningsenhetens
investeringsbehov. Sådana överväganden kan leda till fastighetsrationalisering
eller fastighetshyten. Ytterligare ett tillfälle uppkommer vid de allt
vanligare bolagsbytena. Det måste då ligga i sakens natur att nämnden icke
alltid på en enda gång kan genomföra eu önskvärd rationalisering och genast
placera inköpta eller inbytta fastigheter hos lämpliga spekulanter. Det
behövs stundom undersökningar och åtgärder av olika slag för att nå målet.
Hade den yttre rationaliseringen varit så enkel all den enbart kunnat

282

ske genom en direkt fastighetsförmedling, hade nämnden ej behövt köpa
någon enda fastighet.

Lantbruksnämndens arbete med jordbruks förstärkande med jord och
skog genom aktiv inköps- och försäljningspolitik är ett nytt arbetsområde
där man givetvis från början varken hade erfarenhet eller rutin att bygga
på. Från början gick därför strävandena ut på att få det absolut bästa
tänkbara resultatet av ett fastighetsköp. Allt eftersom erfarenhet, rutin och
arbetsuppgifter växt har nämnden ansett den näst bästa lösningen varit
acceptabel och därigenom fått en snabbare omsättning av fastighetsinnehavet.
Men samtidigt ökar också arbetsuppgifterna och det kan ej undvikas
att fastigheter måste köpas på lager för att åstadkomma mera omfattande
fastighetsregleringar, bolagsbyten och liknande.

Nämndens fastighetsinnehav, ca 0,5 % av länets totala åkerareal och
ca 0,4 % av länets totala skogsmarksareal, erbjuder i och för sig icke förvaltningssvårigheter
av den storleksordning, man vid en första granskning
kan ha anledning att förmoda. Genom nämndens ortsombud och genom intimt
samarbete med skogsvårdsstyrelsen sker förvaltningen på ett enligt
nämndens uppfattning riktigt och ändamålsenligt sätt.

Verksamheten med den yttre rationaliseringen har nämnden funnit vara
ett viktigt och väsentligt arbetsområde för att stärka jordbrukets ställning.
Det vore givetvis önskvärt att möjligheter tillskapades för att ytterligare intensifiera
denna verksamhet. I avvaktan på detta bör påtagbara hinder för
verksamheten — och därmed också för en snabbare omsättning av nämndens
fastigheter — undanröjas. Så t. ex. kan det inte nog starkt framhållas
att gällande bestämmelser avseende beskattning av växande skog i samband
med försäljning av fastighet och de dubbla stämpelavgifterna för bolagen är
ett hinder för fastighetsbyten. Kreditrestriktionerna och kapitalanskaffningssvårigheter
är ett annat område, som lägger många hinder i vägen.
Knapphet på personal som helt kan ägna sig åt denna viktiga gren av verksamheten
är ytterligare ett skäl, som kan anföras. För att fullständiga framställningen
bör även framhållas att konjunkturväxlingarna kan göra att
nämnden en tid med lätthet säljer fastigheter och under andra tider bär
svårare att göra det.

Enligt nämndens uppfattning är det emellertid icke nödvändigt med någon
restriktion i fråga om inköp av fastigheter. Är man införstådd med tanken
att skapa efter ortens förhållanden ekonomiskt förnuftiga brukningsenheter
och därmed också försöka mildra de skadliga verkningarna av befolkningsminskningen
på landsbygden är det angeläget att arbetet får fortsätta
i minst den omfattning som nu sker.

Lantbruksnämnden har i annan ordning lämnat styrelsen vissa statistiska
uppgifter om nämndens fastighetsinnehav.

I "handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad landshövding,
ordförande, ledamöterna Pålsson, Jonsson, Lindström, Agerberg och
undertecknad lantbruksdirektör, föredragande. Östersund den 24 januari
1959.

Bilaga C

Yttrande från lantbruksnämnden i Västernorrlands län

Revisorerna har med stöd av gjord granskning av bl. a. fastighetsinnehavet
hos Västernorrlands läns lantbruksnämnd funnit anledning att framhålla
det önskvärda i ökad restriktivitet då det gäller förvärv av fastigheter, när
den ifrågasatta rationaliseringen inte synes kunna genomföras inom nära
framtid.

283

I länet finns stora områden med komplicerade fastighetsförliållanden.
Brukningsenheterna är genomgående så små, att tillfredsställande resultat
inte nås enbart genom omarrondering. För att storleksrationalisering i tillräcklig
omfattning skall kunna ske i samband med fastighetsreglering, är
det angeläget att tämligen långsiktiga markreserver läggs upp. Förhållandet
gäller såväl inägojord som skog. I själva verket kommer de största beloppen
att bindas i skogsfastigheter. Med stöd av två undersökningar, oberoende av
varandra gjorda av lantbruksnämnden och lantmäteriorganisationen, har utretts
att minst 500 000 hektar produktiv skogsmark i länet — av totalt
1 850 000 hektar — genom olämplig parcellering är oåtkomlig för modernt
skogsbruk. Det är en fråga av nationalekonomisk betydelse att reda upp
dessa missförhållanden. Vår omfattande erfarenhet visar, att detta inte är
möjligt med mindre inom området finns en tillfredsställande markreserv i
lantbruksnämndens ägo.

Lantbruksnämnden vänder sig därför emot revisorernas kritik och understryker
i stället det angelägna i att nämnderna instrueras att inom områden
i behov av fastighetsreglering lägga upp markreserver på längre sikt än man
hittills varit benägen att göra.

Lantbruksnämnden instämmer i vad revisorerna sagt om det olämpliga
i att nämnderna samlar på sig sämre egendomar, vilkas användning är oklar.
Kritiken i dessa delar synes inte vara riktad mot nämnden i Västernorrlands
län, eftersom sådana egendomar inte finns i nämndens ägo.

Däremot finner nämnden anledning kritisera revisorerna för den uppfattning
de framfört ifråga om rationaliseringsverksamheten. Det är verklighetsfrämmande
att arbeta på ett sätt som på en gång leder till »bärkraftiga och
bestående brukningsenheter». Ett sådant handlingsmönster skulle leda till
en orimlig anhopning av fastigheter hos nämnderna. Vem vet för övrigt vad
som är bärkraftigt och bestående. Erinringarna föranleder en önskan från
nämnden att för revisorerna få demonstrera jordbruksproblem i fält.

Nämnden understryker att det är angeläget, att lantmäteriets förrättningsverksamhet
omorganiseras så att specialbefattningar inrättas för att ta hand
om åtminstone de större jordrationaliseringsföretagens förrättningar. Särskilt
viktigt är att dessa befattningar kombineras med lönesättning, som
motsvarar sluttjänst, eftersom personbyten som regel har långvariga skadeverkningar.

Beträffande lantbruksnämndens innehav har revisorerna tagit några exempel
:

Färesta 4: i ligger i en by, som endast storskiftats och där kartmaterial
saknas. Byamännen är angelägna att förhållandena i byn klaras upp. Fastigheten
är lättsåld, men nämnden avser att ännu en tid söka finna vägar att
medverka till förbättrade förhållanden i byn. Distriktslantmätaren understryker
det angelägna i en sådan uppläggning.

öppom 2: 5 är en centralt belägen egendom med nyckelposition i öppoms
by. Där täcker revisorernas redovisning inte sakläget helt. Individualplanering
av byn har gjorts så att man fått några fördelaktiga alternativ på egendomens
disposition, men dispositionen bör om möjligt anstå till dess nämnden
förfogar över ytterligare någon egendom.

Egendomen är begärlig och lättsåld.

Gässjö i: 25 har sålts till förstärkning av grannfastighet. Härnösand den
20 januari 1959.

Lantmäteristyrelsen. Se yttrandet över § 33, s. 257.

284

Domänstyrelsen

Styrelsen finner det naturligt att lantbruksnämnderna i början av sin
rationaliseringsverksamhet sökte skaffa sig ett visst lager av fastigheter.
Enligt den framlagda statistiken har emellertid det vid resp. års utgång
ackumulerade fastighetsinneliavet, såväl i fråga om antal fastigheter som
skogsmarksarealer, även sedan verksamheten kommit i gång, undan för undan
stigit. Visserligen skulle, enligt i revisorernas berättelse (s. 4H) inlagen
tablå, antalet årligen sålda fastigheter under de senaste åren ha överstigit
antalet inköpta fastigheter, men dessa siffror torde icke vara jämförbara,
eftersom inköpta fastigheter i samband med rationaliseringsverksamheten
ofta uppdelas på ett flertal salulotter.

Nämndernas skogsmarksinnehav vid 1957 års slut utgjorde drygt 60 000
ha. Lantbruksnämnderna förfogar alltså över ett mycket betydande markinnehav.
Härtill kommer att innehavet är uppdelat och spritt på ett mycket
stort antal enheter och därigenom måste vara svåradministrerat.

Enligt revisorernas uttalande kvarbliver de inköpta fastigheterna i tämligen
stor utsträckning under lång tid i nämndernas ägo. Det måste vid sådant
förhållande vara ett allmänt intresse att i möjligaste mån tillse att skogarnas
skötsel därav ej blir lidande.

Styrelsen är medveten om att nämnderna i åtskilliga fall under senare år
anställt skogligt utbildad personal. Likväl anser sig styrelsen böra instämma
i revisorernas uttalande att i fråga om skötseln av de starkt splittrade
skogsmarksinnehaven lantbruksorganisationen är mycket knappt rustad. En
lättnad i denna förvaltning skulle kunna vinnas på sätt nedan sägs genom
att en del fastigheter, som nu tillhöra lantbruksnämnderna, överföras till domänverkets
förvaltning och andra direkt omhändertagas av domänverket.
Under alla omständigheter måste emellertid den väsentligaste delen av
nämndernas fastighetsinnehav fortfarande ligga under deras förvaltning
enär det är uteslutet att domänverket med sin målsättning kan omhändertaga
detta spridda fastighetsbestånd, som inte kan underkastas målmedveten
ekonomisk förvaltning.

Mot bakgrunden av vad ovan anförts och med stöd av vad revisorerna
även i övrigt uttalat synes skäl tala för att domänverket i vissa lägen borde
få möjlighet att förvärva skogsfastigheter i större utsträckning än vad lantbruksnämnderna
hittills stundom medgivit. Styrelsen förmenar att det i åtskilliga
sådana fall — särskilt då fastigheterna äro belägna i kronoparkernas
närhet — ur flera synpunkter kunde framstå som lämpligare att domänverket
förvärvade de ledigblivna fastigheterna. Detta med hänsyn såväl till verkets
vittomfattande organisation med dess stora förutsättningar att omhändertaga
fastigheternas skötsel som till verkets bättre möjligheter att snarast
möjligt genomföra nödvändiga kostnadskrävande skogliga investeringar. Det
bör i detta sammanhang även betonas att kronans marker principiellt alltid
står till förfogande för den yttre rationaliseringen, därest fastigheterna framdeles
helt eller delvis skulle komma att behövas härför. Och skulle så icke
ske framstår ifrågavarande förvärv genom domänverket endast som ett led
i tillgodoseendet av 1957 års riksdagsrevisorers uttalande rörande »önskvärdheten
av att det allmännas markpolitik bedrives efter sådana linjer, att
det beträffande markfondens handhavande fattade riksdagsbeslut kan praktiskt
fullföljas».

Vid detta ärendes avgörande ha, förutom generaldirektören, närvarit överdirektören,
byråcheferna Nyström, föredragande, och Wennmark, tf. byråchefen
Olsson samt jägmästaren Gardell. Stockholm den 22 januari 1959.

ERIK W. HÖJER

Z. Raskasov

285

INRIKESDEPARTEMENTET

§ 36 Vissa organisationsfrågor inom länsförvaltningen

Socialstyrelsen

Med hänsyn till att den kanske viktigaste förutsättningen för en rationell
utveckling av den statliga ledningen av samhällslivet är decentralisering på
bred front och då en dylik decentralisering lämpligast sker genom koncentration
av ifrågakommande statliga uppgifter till länsstyrelsen såsom det i
regel lämpligaste organet härför på länsplanet har statsrevisorerna funnit
det vara angeläget att länsstyrelsens organisationsfrågor ständigt hålles^ i
hlickpunkten. Länsstyrelseorganisationen sådan den utformats enligt 1952
års beslut bör sålunda enligt revisorernas mening icke betraktas såsom definitiv.
Med hänvisning bland annat härtill samt till att frågan om lekmannamedverkan
i länsstyrelsen kommer att aktualiseras vid prövningen av barnavårdskommitténs
förslag och av de förslag, som under året torde vara att
förvänta från utredningen om administrativa frihetsberövande!! föreslår revisorerna
— sedan de lämnat en redogörelse för tidigare organisationsförslag
och anlagt vissa synpunkter på dessa förslag och på länsstyrelseorganisationen
över huvud taget — att frågan om bland annat inordning i form av
försöksverksamhet av en del länsnämnder i länsstyrelsen snarast upptages
till övervägande. Möjligheterna att i länsstyrelsen inordna länsarbetsnämnden,
länsbostadsnämnden och mödrahjälpsnämnden anses i första hand böra
undersökas. Därest en dylik försöksverksamhet icke anses böra komma till
stånd föreslår revisorerna att statens organisationsnämnd erhåller i uppdrag
att verkställa en noggrann genomgång av metoder, arbetsgång m. in. vid
samarbetet mellan länsstyrelserna och de fristående länsorganen.

Socialstyrelsen har under det senaste decenniet i åtskilliga utlåtanden
bland vilka här särskilt må nämnas utlåtande den 27 oktober 1950 över
länsstyrelseutredningens betänkande och den 30 september 1957 över barnavårdskommitténs
betänkande framfört sina synpunkter på frågor rörande
länsstyrelseorganisationen i den mån denna haft anknytning till den sociala
verksamheten. Utlåtandet över barnavårdskommitténs betänkande bygger i
frågor rörande länsstyrelseorganisationen till stor del på styrelsens ställningstagande
till länsstyrelseutredningens förslag. Styrelsen kan vad angår
de av revisorerna anförda synpunkterna rörande länsstyrelsens organisation
hänvisa till sina ställningstaganden i nämnda utlåtaden. Det kan emellertid
vara motiverat att i förevarande sammanhang återge de aktuella avsnitten
av det senare utlåtandet.

Till en början kan anmärkas att styrelsen i nämnda utlåtande log avstånd
från det av barnavårdskommittén diskuterade uppslaget om ett nytt
länsorgan för barnavårdsverksamheten vid sidan av länsstyrelsen. Styrelsen
anslöt sig istället till barnavårdskommitténs förslag om aktivt verksamma
socialsektioner hos länsstyrelserna vilka sektioner i fråga om sammansättningen
skiljer sig från de av länsstyrelseutredningen föreslagna. Ett av skälen
för detta förslag var att länsstyrelsen vid befattningen med barnavårdsärendcn
borde betraktas såsom eu förvaltningsdomstol. Komplicerade bar -

286

navårdsärenden, där garantierna för den enskildes rätt måste beaktas, ansågs
kräva att andra instansen företrädde juridisk kompetens. Styrelsen anförde
vidare:

»Härigenom får socialsektionen en annan karaktär än enligt länsstyrelseutredningens
förslag. Denna förändring medför, att socialstyrelsen icke
längre anser det vara ändamålsenligt att socialvårdskonsulenterna flyttas in
i länsstyrelserna som befattningshavare i sektionen. Ur flera synpunkter
är det nämligen avgjort lyckligare att konsulenterna behåller sin fristående
ställning i förhållande till länsstyrelserna. Utöver vad som härutinnan anföres
i en reservation till barnavårdskommitténs betänkande om de fördelar
som följer av att konsulenterna intar en fri och oberoende ställning
med därav följande möjlighet till självständigt handlande — allt synpunkter,
i vilka styrelsen helt kan instämma — förtjänar särskilt följande att
beaktas. Såsom socialstyrelsen tidigare har framhållit kommer förverkligandet
av barnavårdskommitténs förslag till ny barnavårdslag alt i hög grad
öka de kommunala barnavårdsnämndernas behov av sakkunnig hjälp vid
handhavandet av sina lagstadgade uppgifter. Då det enligt kommitténs uppfattning
— vilken socialstyrelsen delar — icke skulle vara realistiskt att
härvid bygga på barnavårdsnämndernas egna sammanslutningsorgan ute i
kinen, måste det enligt styrelsens mening bli en uppgift för socialvårdskonsulenterna
att inträda såsom barnavårdsnämndernas hjälpare i deras förebyggande
verksamhet. Genom sina — som kommittén förutsätter — årliga
besök hos kommunerna skall de hålla sig noggrant förtrogna med nämndernas
sätt att handlägga barnavårdsärendena. De skall i görligaste mån
följa enskilda ärenden, där barnavårdsnämnden har vidtagit förberedande
åtgärder, och ge erforderliga råd. Beträffande en sådan konsulterande verksamhet
är det angeläget icke minst med hänsyn till barnavårdsnämndernas
känsla av ansvar för sitt handlande, att dessa nämnder härvid icke möter
cn rådgivare som är knuten till länsstyrelsen, d. v. s. den myndighet som
kan komma att i ett senare skede få till uppgift att döma i målet. Eu sådan
ordning måste nämligen befaras ogynnsamt påverka både barnavårdsnämnden
och dess rådgivare, barnavårdsnämnden genom att försvaga dess känsla
av eget ansvar och rådgivaren genom alt försätta honom i situationer, som
kan innebära föregripande av senare beslut av den myndighet till vilken
han är knuten.

Socialvårdskonsulenternas anknytning till socialstyrelsen gör det vidare
möjligt för styrelsen att följa fältarbetet. I sin egenskap av kontaktmän är
konsulenterna till ovärderlig nytta för socialstyrelsen, som tack vare dessa
kontakter står i ständig förbindelse med den praktiska socialvården och
dess problem ute i kommunerna. Om konsulenterna bleve inlemmade i länsstyrelserna,
komine socialstyrelsen att bli berövad denna möjlighet till direktförbindelse
med barnavårdsområdet och socialvården över huvud taget.

Av dessa skäl måste styrelsen bestämt motsätta sig barnavårdskommitténs
förslag om konsulenternas inordnande i länsstyrelserna.

Då socialstyrelsen nu förordar bibehållande av konsulenternas fristående
ställning, är det styrelsens förhoppning, att detta icke skall fördröja den
ofrånkomliga utvecklingen av konsulentorganisationen till att i princip omfatta
cn konsulent i varje län. Styrelsen har sedan länge framfört önskemål
om en dylik utökning. Konsulenternas arbetsuppgifter kommer i framtiden
att vidgas både i kvalitativt och kvantitativt hänseende genom ökade anspråk
på sakkunnig rådgivning och stegrade krav på snabba insatser i vägledande
syfte. Härvid har man otvivelaktigt skäl att räkna med att barnavårdsnämnderna
kommer att vara mera benägna att vända sig till konsulen -

287

terna med begäran om råd och stöd och att påkalla deras bistånd i barnavårdsärenden
på ett tidigare stadium, om dessa står fria gentemot länsstyrelserna,
än om de är tjänstemän bos dessa.

Socialstyrelsens tidigare framförda förslag om att länsstyrelsen skall äga
maktmedel gentemot en tredskande barnavårdsnämnd skärper behovet av
konsulentorganisationens utbyggnad. En sådan verkan har även förslag som
styrelsen framlägger i det följande, nämligen om en barnavårdsnämnds möjlighet
att hänskjuta ett ärende till länsstyrelsen. Förverkligandet av dess:,
två förslag skulle tillföra konsulenterna ytterligare nya arbetsuppgifter, vilka
kommer att fordra tidskrävande personliga insatser från deras sida. Beträffande
båda dessa grupper av ärenden torde det nämligen komma att bli
konsulentens uppgift, vilken ställning han än kommer att intaga till länsstyrelsen,
att fungera såsom utredningsman och rådgivare åt länsstyrelsen.

I yttrande över länsstyrelseutredningens förslag tillstyrkte socialstyrelsen
lekmannamedverkan hos länsstyrelserna. Styrelsen har icke anledning att
ändra sitt ståndpunktstagande i detta avseende, även om lekmännen nu icke
kan beräknas få mer än "relativt begränsade uppgifter på barnavårdens område.
Här liksom i alla andra sammanhang på barnavårdsområdet måste
dock framhållas vikten av att personvalet sker med beaktande av de personliga
förutsättningarna för goda insatser i de människovårdande uppgifterna
i barna- och ungdomsvården.

Under förutsättning att länsstyrelserna erhåller biträde av lekmän och
att i princip alla länsstyrelser utrustas med särskild socialsektion, har styrelsen
intet att invända mot att mödrahjälpsvcrksamheten övertages av länsstyrelserna,
en ståndpunkt som styrelsen tillkännagav i samband med sitt
yttrande över länsstyrelseutredningens motsvarande förslag.»

Härtill må ytterligare framhållas att behovet av en socialvårdskonsulenl
i varje län torde komma att ytterligare aktualiseras vid den slutliga utformningen
av organisationen av länsstyrelsens socialdetalj vid krig och krigsberedskap.

Vad slutligen beträffar revisorernas uppslag att i form av försöksverksamhet
inordna bland annat mödrahjälpsnämnden i länsstyrelsen må erinras
om att socialstyrelsen i utlåtandet över länsstyrelseutredningens betänkande
ansett lekmannarepresentation vara ett villkor för ett definitivt genomförande
av en dylik omorganisation. Detsamma bör enligt styrelsens mening
även gälla vid en försöksvis genomförd inordning av mödrahjälpsnämnden
i länsstyrelsen. Som revisorerna anfört är genomförandet av en försöksverksamhet
av här avsett slag förenat med många vanskligheter. Socialstyrelsen
anser för sin del icke erforderligt att en inordning av mödrahjälpsnämnden
i länsstyrelsen föregås av någon försöksverksamhet. Däremot synes
det med hänsyn bland annat till kravet på lekmannarepresentation vara
lämpligt att avvakta statsmakternas ställningstagande till barnavårdskoinmitténs
förslag och till de förslag som kommer att framläggas av utredningen
om administrativa frihetsberövanden.

I detta ärendes handläggning bar deltagit generaldirektören Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare, byråchefen Bosén, tf. byråchefen Höjer,
föredragande, byråcheferna Berggren och Åman samt tf. byråchefen Bolin.

Utdrag ur styrelsens protokoll, innehållande särskilt yttrande av generaldirektören
Bexelius, bifogas. (Bilaga.) Stockholm den 2 februari 195!).

ERNST BEXELIUS

1 ny var linjer

288

Bilaga

Utdrag ur protokoll, hållet hos Kungl. Socialstyrelsen den 2 februari 1959

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 19 december 1958 anbefallt socialstyrelsen
att avge utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
beträffande vissa organisationsfrågor inom länsförvaltningen föredrages nu
detta ärende och beslutas yttrande av det innehåll registraturet utvisar.

Vid ärendets föredragning anför generaldirektören Bexelius, att han icke
delar de synpunkter, som socialstyrelsen i sitt utlåtande den 30 september
1957 framfört beträffaande frågan om inflyttning av socialvårdskonsulenterna
i länsstyrelserna, utan för sin del beträffande denna fråga hänvisar till
vad som anförts i barnavårdskommitténs betänkande.

Arbetsmarknadsstyrelsen

I sin berättelse upptar revisorerna till behandling främst vissa förslag rörande
länsstyrelsens yttre organisation, som framlades av 1948 års länsstyrelseutredning
i dess år 1950 avgivna betänkande angående länsstyrelsernas
organisation och ställning inom länsförvaltningen men som sedermera icke
genomförts. Över betänkandet, vari förordades ett inordnande i länsstyrelsen
av bland annat länsarbetsnämnden, avgav styrelsen den 27 oktober 1950
remissyttrande till Kungl. Maj:t. Styrelsen belyste ingående de olägenheter,
som i åtskilliga betydelsefulla hänseenden skulle uppkomma genom ett förverkligande
av utredningens förslag, såvitt gällde arbetsmarknadsverket, och
avstyrkte sålunda förslaget i denna del. Styrelsen framhöll att möjligheterna
att utöva arbetsförmedlingsverksamheten på det sätt, den bör utövas,
nämligen som en riksangelägenhet, skulle försämras. Sett ur allmän arbetsmarknadspolitisk
synpunkt syntes det enligt styrelsens mening mycket viktigt
— i all synnerhet under en arbetslöshetskris — att länsarbetsnämndens
tjänstemän är i möjligaste mån obundna av lokala särintressen. Om länsarbetsnämnden
införlivas med länsstyrelsen, torde nämndens tjänstemän åtminstone
så småningom kunna komma att anse sig vara mera företrädare
för läns- än för riksintressen. Följden av nämndens inordning i länsstyrelsen
som en sektion inom en av länsstyrelsens avdelningar skulle bli en minskad
självständighet för länsarbetsdirektören, vilken nu genom sin chefsställning
i skilda sammanhang verkligen kan företräda arbetsmarknadsområdet
och föra dess talan. En omorganisation enligt utredningens linjer skulle vidare
inte göra några personalbesparingar möjliga utan snarare medföra berättigade
krav på nya tjänster. Utredningens förslag i fråga om styrelsens
direktivrätt innebar enligt styrelsens mening oklarhet om befogenheter och
ansvar. Styrelsen kunde slutligen icke tillstyrka utredningens förslag rörande
förfarandet vid tjänstetillsättningar.

De skäl, vilka styrelsen i yttrandet år 1950 anförde för sitt avstyrkande,
har i allt väsentligt alltjämt giltighet eller har fått än större tyngd. Särskilt
i arbetsmarknadslägen, vilka — såsom det nuvarande — nödvändiggör snabba,
hela landet omspännande åtgärder från arbetsmarknadsstyrelsens sida,
skulle olägenheterna av länsarbetsnämndernas inordnande i länsstyrelserna
framträda med särskild skärpa. För genomförandet av de arbetsmarknadspolitiska
aktionsprogram, som utformas efter de växlande situationernas
krav, är det oundgängligt att styrelsen förfogar över en regional förvaltning,
som kan handla skyndsamt efter styrelsens intentioner. Så är nu fallet genom
att i varje län arbetsförmedlingens huvudkontor och länsarbetsnämn -

289

dens kansli i det praktiska arbetet bildar en organisk enhet, vilken har den
nödvändiga elasticiteten genom att omfördelning av uppgifter bland personalen
fritt kan äga rum. Skulle nämndens kansli genom ett inordnande i
länsstyrelsen avskiljas från huvudkontoret, framtvingas en uppdelning av
funktioner, vilken skulle reducera möjligheterna till snabbt handlande hos
såväl kansliet som huvudkontoret. Därigenom skulle effektiviteten hos den
offentliga arbetsförmedlingen på ett olyckligt sätt minskas.

Enligt revisorerna framstår det såsom önskvärt att — därest ifrågasatt
lekmannamedverkan i länsstyrelsen införes — ånyo mera noggrant undersöka
möjligheterna för att i länsstyrelsen i första hand inordna länsarbetsnämnden,
länsbostadsnämnden och mödrahjälpsnämnden. En ny utreding
— likartad med länsstyrelseutredningen - — finner revisorerna emellertid
knappast påkallad. Revisorerna framför tanken att såsom ett led i de fortsatta
övervägandena rörande länsstyrelseorganisationen en försöksverksamhet
med koncentrerad länsförvaltning bör komma till stånd i vissa län, sedan
härför erforderlig utredning verkställts. Föremål för här avsedda försök
bör enligt revisorernas mening i första hand bli en sådan organisation, som
innefattar inordnandet i länsstyrelsen av länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd
och mödrahjälpsnämnd. Därest betänkligheter skulle föreligga mot att genomföra
så relativt omfattande försök, bör enligt revisorerna undersökas
ett av dem angivet alternativ, enligt vilket försöket skulle avse inordning
i länsstyrelsen av länsbostadsnämnd, länsarkitekt och distriktsingenjör.

De stora olägenheter, som — enligt vad styrelsen tidigare framhållit —
skulle uppkomma genom ett inordnande i länsstyrelsen av länsarbetsnämnden,
skulle vid eu försöksverksamhet, som inbegriper länsarbetsnämnden,
framträda icke blott i härav berörda län. Arbetsmarknadsproblemen och åtgärderna
för deras lösande är till sina viktigaste delar icke regionalt avgränsade
utan måste handläggas enligt riktlinjer för hela den svenska arbetsmarknaden.
utformade efter det aktuella lägets förutsättningar. En dylik
försöksverksamhet, som för en lid skapade en särställning för vissa länsarbetsnämnder
och där medförde ogynnsamma verkningar, skulle därför
kunna leda till allvarliga störningar i arbetsmarknadsverkets arbete, icke
blott inom de av försöket direkt berörda nämnderna utan även inom styrelsen
och övriga nämnder. Styrelsen får därför bestämt avstyrka en försöksverksamhet,
innefattande länsarbetsnämnd.

Revisorerna erinrar om att krav redan tidigare — bland annat av revisorerna
— framförts om att koncentrera hela eller större delen av länsförvaltningens
kamerala verksamhet till länsstyrelsen, och detta oberoende av om
någon organisatorisk samordning i övrigt kommer till stånd eller ej. Revisorerna
anser sig för sin del ånyo böra framföra krav på en koncentration
av den kamerala verksamheten på länsplanet. Med anledning härav får styrelsen
erinra om att styrelsen i sitt yttrande år 1950 över länsstyrelseutredningens
betänkande konstaterade, att någon överdimensionering av länsarbetsnämndernas
arbetskraft för kamerala uppgifter icke förelåg, och satte
i fråga, huruvida arbetsuppgifterna med länsarbetsnämndernas kamerala
verksamhet skulle kunna handhas av länsstyrelsen till lägre kostnader än av
nämnderna. Styrelsen får därjämte framhålla att den kamerala verksamheten
vid nämnderna är föga personalkrävande. Skulle denna verksamhet
överföras till länsstyrelsen, skulle beredningen av de flesta anordningsärenden
likväl få ske på nämnderna och en viss »underkassa» på nämnderna
till länsstyrelsens kassarörelse skulle bli ofrånkomlig. Delta skulle vålla omgång
och dubbelarbete. Härtill kommer att ett nära samband föreligger mellan
arbetsförinedlingsarbetet och vissa delar av det kamerala arbetet. Detta
gäller exempelvis utbetalningar, avseende rörlighelsstimulerande åtgärder

1!» /{ce. berättelse mig. statsverket nr t''.)!>8. It

290

i form av respenning, familjebidrag och starthjälp, samt utbetalningar av
startlån i samband med flyktingsverksamheten. I dessa fall skulle en omgång
i det kamerala arbetet äventyra effekten av arbetsförmedlingsåtgärderna.
Likartade problem skulle uppkomma vid nämndernas omfattande
verksamhet med utbildning och omskolning av arbetslösa och partiellt arbetsföra.

Genom statsmakternas beslut 1952 förlädes tills vidare ledningen av lokaliseringsverksamheten
till arbetsmarknadsstyrelsen. Däremot togs inte
ställning till hur verksamheten skulle organiseras på länsstadiet.

Lokaliseringsverksamheten är en utpräglad samordningsfråga. Den förutsätter
ett intimt samarbete med samtliga myndigheter och organ som sysslar
med samhällsfrågor. Detta samarbete är nödvändigt såväl vid konkreta
ställningstaganden i frågor angående produktionsföretagens och serviceanläggningarnas
lokalisering samt utredningar i samband därmed som vid
utförande av de mera översiktliga lokaliseringsutredningarna. Något annat
organ än länsstyrelsen synes knappast kunna åstadkomma den samordning,
som är nödvändig i delta sammanhang. De lokaliseringsutredningar som arbetsmarknadsstyrelsen
utför i ett antal län sker i intim kontakt med länsstyrelsen
och främst då dess planeringssektion. Att länsstyrelserna därvid
endast i begränsad omfattning kunnat deltaga i själva utredningsarbetet
sammanhänger med deras brist på härför lämplig personal och att det material
som behöves för utredningarna finns hos de olika länsorganen. Länsstyrelsens
främsta uppgift i sammanhanget är att fungera som samordnande
organ, vilket också skett. Någon fördel synes från desa synpunkter
icke stå att vinna genom att länsarbetsnämnden inordnas under länsstyrelsen.
Däremot är det angeläget att länsstyrelsens planeringssektion förstärkes
med samhällsekonomisk expertis.

Vid den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad
Olsson, generaldirektör och chef, överdirektören och souschefen Montell,
ledamöterna Västberg, Andersson, Adamsson, Saemund, Jönsson och
Westling samt ersättaren Lindström. Därjämte har närvarit byråcheferna
Rudhagen, Rooth, Neymark, Johansson, Bergh, Ringenson och Wennerberg.
Ärendet har föredragits av tf. byrådirektören Leissner. Stockholm den 30
januari 1959.

BERTIL OLSSON

Th. Å. Leissner

Bostadsstyrelsen

Styrelsen har inhämtat yttrande från samtliga länsbostadsnämnder, vilka
yttranden här bilägges.1 För egen del får styrelsen anföra följande.

När länsstyrelseutredningen i juli 1950 framlade sitt förslag, hade länsbostadsnämnderna
tillkommit två år tidigare. Samordningen av deras verksamhet
med länsstyrelsens och de övriga statliga länsorganens har sedan
dess gjort betydande framsteg. Mycket skulle dock fortfarande stå att vinna
med ett i vissa hänseenden mera intensivt samarbete. Det är emellertid betydelsefullt
att frågan, hur detta skall åstadkommas, studeras från dess egna
utgångspunkter. Sålunda bör beträffande ej endast länsstyrelsen utan även
vart och ett av de övriga länsorganen undersökas, hur behovet av bättre
samordning för närvarande gör sig gällande i verksamheten, och då bör
denna verksamhet i dess helhet beaktas och ej endast de avsnitt av densamma,
som vetter mot de andra organen.

1 Ej avtryckta.

291

Det är desto större skäl för bostadsstyrelsen att framhålla detta som svårigheterna
att lägga fram argumenten i denna fråga inom ramen för ed remissvar
till stor del har sin grund däri, att det ofta är oklart om ett visst
uttalande, del må vara hållet i allmänna ordalag eller icke, syftar på styrelsens
lokalorgan, länsbostadsnämnderna, eller något annat länsorgan. Styrelsen
begränsar sig i det följande till några frågor, som revisorerna har
berört i sin redovisning av hittills vunna erfarenheter och i sitl uttalande.

Av flera skäl är det först behövligt att närmare beskriva, hur länsbostadsnämnderna
kommer i kontakt med frågor, som har med planväsendet och
fastighetsbildningen att skaffa.

När det gäller bebyggelseplanerade områden (det må vara stadsplan eller
byggnadspian, som gäller för områden, är samråd mellan fastighetsbildningsmyndigheter
och länsbostadsnämnder icke behövligt, om planen är ändamålsenlig.
Det må erinras om att huvuddelen av bostadsproduktionen äger
rum inom planlagda områden, ej mindre än nio tiondelar av antalet lägenheter,
tre fjärdedelar av antalet hus.

För att ge eu bakgrund till behovet av samarbete mellan planmyndigheter
och länsbostadsnämnder må först anföras några mycket färska erfarenheter
på gruppbyggandets område. Med detta ord avses tätbebyggelse i ett
sammanhang av ett område med enfamiljshus, av en eller ett fåtal företagare.
Den blivande egnahemsägaren fungerar icke som byggherre, och det är
inte heller han som söker lånet. Huset överlåtes på honom av företagaren,
först sedan det är färdigt. En särskilt ingående prövning behövs därför från
länsbostadsnämndens sida för att förebygga oskäliga företagarvinster och
utgallra oekonomiska projekt. Länsbostadsnämnden kräver som förutsättning
för sin medverkan till denna form av produktion, att den skall vara
förebildlig. Nämnden fastställer även i lånebeslutet (som meddelas innan
företaget påbörjas) ett belopp, som köpeskillingen för det färdiga huset icke
får överskrida. Detta belopp fastställes i nära samarbete med företagaren,
och tvånget att ta ställning till beloppets storlek, innan ännu byggena har
påbörjats, tvingar i sin tur""fram en tidig detaljplanering av företaget till fördel
för det ekonomiska utfallet. Erfarenheterna från ett antal fall av gruppbyggande
har samlats in och bearbetats i syfte att genomgås vid kurser för
kommunrepresentanter och företagare. Det synes framgå, att projekteringen
vinner på att bli mer total, så att frågorna om bebyggelseplanering, markval,
val av hustyp och detaljprojektering av byggandet kan komma under bedömande
i ett sammanhang.

Av orsaker, som i viss mån är likartade, kommer vissa slag av de brister,
som kan vidlåda en stadsplan eller byggnadspian, ibland i dagen, när länsbostadsnämnden
skall behandla låneärenden rörande det planerade området,
ehuru nämnden icke rutinmässigt underkastar planen någon ny granskning.
Om sökanden redovisar eu högre tomtkostnad än den nämnden finner
sig kunna godtaga efter eljest följda bedömningsgrunder, kan argumentationen
i frågan visa, att det höga beloppet lill eu del beror på att planen icke
motsvarar rimliga anspråk på god bostadsekonomi (kostnaderna för mark,
ledningar, kommunikationsleder blir onödigt höga). När vidare lån sökes
för flerfamiljshus, som har fått eu speciell utformning, enär det är avsett
att innehålla lokaler för annat än bostad (butiker etc.), måste kreditvärdet
bedömas med hänsyn till lokaliseringen i orten och den avsedda rörelsens
påräkneliga befolkningsunderlag. Vidare bar nämnden ofta erfarenheter
om orten i fråga från den tidigare låneverksamheten liksom även från sådana
samråd med kommunen rörande planeringen av dess bostadsförsörjning,
som tillhör den service-betonade delen av dess verksamhet. På grund
av båda dessa förhållanden kan en brist i planen komma att uppmärksam -

292

mas i nämnden, om den består däri, att planen är för stor jämförd med ortens
utvecklingsmöjligheter eller den icke beaktar behovet att sanera ortens
centrala delar och därför tillgodoser bostadsbehovet i alltför hög grad genom
bebyggelse av ytterområden så att, när saneringen en gång kommer
till stånd, bostäderna i ytterområdena kan befaras icke bli tagna i anspråk i
full utsträckning, eller däri, att planen på ett föga framsynt sätt främjar
stora hus för flera familjer på bekostnad av enfamiljshusen. Slutligen må
nämnas, att länsbostadsnämnden, innan den beviljar lån, har att undersöka
möjligheterna att inom rimlig tid åstadkomma gemensamlietsanordningar
för vatten och avlopp. Ofta är planerna för sådana anordningar baserade
på en utbyggnad i etapper, och det är då angeläget, att bostadsproduktionen
så nära som möjligt följer dessa etapper. Brister planen däri, att
va-frågan visar sig icke kunna inom rimlig tid lösas för det planlagda området
eller del därav, kommer denna brist fram vid länsbostadsnämndens behandling
av låneärendena.

En del av detta slags brister kan kanske inte iakttagas förrän i efterhand,
sedan den projektering har kommit i gång som normalt utföres först när planen
är fastställd, men en del av dem kan länsbostadsnämnden fästa uppmärksamheten
vid på ett tidigt stadium, och nämnden kan även, med den
erfarenhet den har av låneärendenas behandling, på elt tidigt stadium fästa
uppmärksamheten vid frågor, beträffande vilka utredningen i ett planförslag
behöver kompletteras. Det är därför angeläget, att länsbostadsnämnden
i män av tillgång på personella resurser får tillfälle att yttra sig över planförslag,
innan de fastställes. Länsstyrelserna och länsarkitekterna anlitar
även länsbostadsnämnderna i viss utsträckning för samråd över aktuella
planförslag, men det är dock i detta avseende som samarbetet behöver intensifieras.

För fastighetsbildning utanför planlagda områden gäller ett lämpligthetskrav,
som nära sammanfaller med vad som bör vara förutsättning tör atl
bebyggelsen av den nya fastigheten skall kunna finansieras med statslån.
Det sammanfaller dock icke helt med dessa förutsättningar. Att en marginal
förefinnes må belysas därmed, att lantmätaren icke kan avslå eu ansökan
om avstyckning enbart av det skälet, att sökanden kan förväntas göra eu
kanske relativt betydande förlust vid en framtida försäljning av tomtplatsen
med därå uppförd byggnad. På grund av att det sålunda återstår någon
marginal mellan lantmätarens bedömning av fastighetens lämplighet och
länsbostadsnämndens av dess kreditvärde, har det ordnats ett samarbete,
som innebär, att lantmätaren i alla avstyckningsärenden hör med sökanden,
om han avser att söka statligt lån för att finansiera det planerade bygget.
Blir svaret jakande och är lantmätaren tveksam om förutsättningar för
lån är för handen, underställer han länsbostadsnämnden frågan. Finner
nämnden, att lån ej kan komma i fråga, anses det för fastighetsbildning
utanför planlagda områden gällande s. k. aktualitetskravet icke vara uppfyllt
och nekas avstyckning.

Revisorerna karakteriserar nu det praktiska ändamålet med den samordning
de förordar så, att det gäller att tillse, att varje ärende som kan tänkas
bli behandlat av mer än en myndighet får samma bedömande hos varje
myndighet. En viktig uppgift för avdelningschefen i länsstyrelsen är just,
fortsätter revisorerna, att vid expeditionschefsgranskningen tillse, att denna
samordning fungerar. Enda sättet att motarbeta tendenser till felaktiga
eller oöverensstämmande beslut är att skapa en samordningsorganisation,
som fungerar så rutinmässigt som möjligt. Målet bör vara ett system^ där
samordningen kan vinnas rutinmässigt och där den ej som nu i så många
fall kräver en omständlig kontrollverksamhet. Kan detta mål nås utan full -

293

ständig organisatorisk samordning, bortfaller, framhåller revisorerna, ett av
de tyngst vägande skälen för nämndernas inordning under länsstyrelserna.

Till "detta är att notera, att en sådan kontrollverksamhet, som omnämnes
såsom omständlig, över huvud taget icke torde förekomma i förhållande
till länsbostadsnämnderna och deras lånebeslut. Det nuvarande samarbetet
syftar till att de bostadspolitiska organen skall anföra sina synpunkter pa
bebyggelseplaneringen, innan stadsplan eller byggnadsplan fastställes eller i
tvivelaktiga fall ta ställning till lånefrågan, innan tillstånd till avstyckning
meddelas. Initiativet till sådant samarbete ligger i flertalet fall icke hos
länsbostadsnämnden, som i regel kommer i kontakt med projekten först på
ett senare stadium. Brister i samarbetet kan förekomma och ge upphov till
enstaka fall, i vilka nämnden kan bli försatt i ett mycket besvärligt läge,
när lånefrågan skall avgöras. Det bör emellertid framgå av beskrivningen
bär ovan, att om i ett sådant fall ett beslut av en länsbostadsnämnd kan
tydas som bevis på bristande samordning med planmyndigheterna eller fastighetsbildningsorganen,
det inte kan vara fråga om en brist i handläggningen
av själva låneärendet, som skulle kunna undanröjas genom en rutinmässig
granskning av nämndens föredragningslistor av en byråchef i länsstyrelsen.

Endast i ett avseende har antytts, att förhållandena skulle vara de omvända,
att det är länsbostadsnämnden, som genom sina beslut kan ställa
planmyndigheterna inför ett fullbordat faktum. Det har framhållits, berättar
revisorerna, att länsbostadsnämnderna i sin verksamhet för främjande
av gruppbyggande komme in på planmyndigheternas område »och
kunde komma att föregripa deras ställningstaganden».

Med gruppbyggnadsprojekten kommer länsbostadsnämnden regelmässigt
i kontakt på ett mycket tidigt stadium. De överläggningar som då förekommer
med projektören och kommunen omfattar även bebyggelseplanens ekonomi,
vare sig det gäller ett redan förut planlagt område eller endast ett
planförslag föreligger. Erfarenheten visar, att gruppbyggnadsprojekten icke
sällan aktualiserar frågan om en revision i något eller några avseenden av
planen, om en sådan är fastställd.

Bostadsstyrelsen har icke kunnat utröna vilket slags händelse som kan
ligga bakom det citerade uttalandet. Gissningarna har gått i följande riktning.
Antagligen har eu projektor, som har haft kontakt med länsbostadsnämnden
om sitt projekt, slarvat med att i god tid kontakta länsarkitekten
och drivit projekteringen så långt, att länsarkitekten har känt sig bunden
därav vid sin granskning av förslaget. Kanske projektören då också har
åberopat sin tidigare kontakt med länsbostadsnämnden i saken. Sådana
missöden som att kontakten med planmyndigheterna kommer i ett förhållandevis
sent skede av projekteringen kan alltid inträffa, när projektet förutsätter
ändring i bebyggelseplanen; gruppbyggnadsprojekten kan dock väntas
bli förskonade från dem mer än andra, eftersom projektören där tar
tidig kontakt med länsbostadsnämnden och denna alltså får tillfälle att antingen
själv samråda med länsarkitekten eller hänvisa projektören till denne.
Att en länsbostadsnämnd genom sitt beslut (alltså lånebeslutet) skulle i
bokstavlig mening ha föregripit planmyndigheternas ställningstagande är
knappast tänkbart.

Vad angår de administrativa skälen för eu inordning av något eller några
länsorgan under länsstyrelsen räknar revisorerna med alt eu personalminskning
skulle bli möjlig; för länsbostadsnämndernas del synes detta
främst gälla personal sysselsatt med kamerala göromäl. Länsstyrelseutredningen
hade föreslagit, att de kamerala göromålen vid nämnderna skulle
överflyttas lill landskontoret och hade räknat med eu besparing av 24 kam -

294

rerstjänster. Revisorerna har uttalat, att länsbostadsnämndernas kamerala
verksamhet icke syntes dem vara av så särpräglad beskaffenhet, att den behövde
föranleda större svårigheter för kameralsektionens personal. På landskontoret
torde finnas en viss ledig arbetskapacitet.

Bostadsstyrelsen vill framhålla, att sedan länsstyrelseutredningen framlade
sitt förslag länsbostadsnämndernas kassarörelse har centraliserats till
styrelsen, som ombesörjer utbetalningar av nya lån och bokföring och avisering
av hela lånestocken, numera med hjälp av hålkortsmaskiner. Såvida
icke förslaget skall innebära ändring häri — uttalandet gäller endast nämndernas
nuvarande kamerala uppgifter — skulle det alltså icke vara rutinuppgifter
av detta slag som skulle överföras till landskontoret. De kamerala
uppgifter som ligger kvar hos nämnderna är arbetskrävande men har till
stor del en sådan anknytning till sakfrågorna, att de icke kan överföras från
nämnden till något annat tjänsteställe. Vidare har kamrerarna administrativa
uppgifter av icke kameral natur, och kamrerstjänsterna är behövliga
vid nämnderna för båda dessa typer av arbetsuppgifter. Volymen av det kamerala
arbete, som under nuvarande förhållanden skulle kunna tänkas överfört
från länsbostadsnämnden till landskontoret, är obetydlig.

Revisorerna uttalar vidare, att möjligheterna till decentralisering blir större
vid ett system med större, administrativt mer kvalificerade länsorgan. För
den bostadspolitiska organisationens del är detta riktigt endast i vad det
gäller frågor, som berör själva administrationen, såsom avlöningsreglemeniets
tillämpning. Handläggningen av dem i styrelsen kräver dock icke någon
större personal.

Uttalandet är däremot oriktigt i vad det gäller låneärendenas handläggning.
Den ännu icke helt avslutade utläggningen på nämnderna av ärenden
om lån för flerfamiljshus förutsätter eu intim kontakt mellan styrelsen och
nämndernas personal i tekniska frågor och ii ven sådana juridiska och administrativa
specialfrågor som uppkommer bl. a. vid bedömningen av olika
slag av förvaltningsformer och som avser tryggande för framtiden av bruket
av gemensamhetsanläggningar.

Det må i detta sammanhang framhållas, att revisorerna icke har berört de
olägenheter som uppkommer genom uppdelningen av de bostadspolitiska organens
nuvarande personalkår på 24 länsstyrelser och på bostadsstyrelsen.
Länsslyrelseutredningen föreslog på sin tid, att förste byråingenjören underställda
ingenjörer skulle tills vidare vara direkt underställda bostadsstyrelsen
som dess tjänstemän. I sitt remissvar sökte styrelsen i korthet
påvisa konsekvenserna av att eu del av de med låneärenden arbetande ingenjörerna
skulle vara anställd och avlönad av länsstyrelsen, en annan del
av bostadsstyrelsen, att styrelsen icke skulle kunna ge de generella anvisningar
som hade avseende på arbetsledningen och att länsstyrelsen skulle
bestämma, hur personalen skulle disponeras för olika slag av arbetsuppgifter.

Bostadsstyrelsen står nu inför uppgiften alt utfärda skriftliga anvisningar
i långt större utsträckning än hittills för låneärendenas handläggning. Innan
dessa ännu har utfärdats, kan någon uppdelning av personalen på länsstyrelserna
icke komma i fråga. Men skriftliga anvisningar kan icke täcka
hela fältet. I fortsättningen liksom hittills kommer det att vara av vikt, att
de ledande tjänstemännen inom den bostadspolitiska organisationen under
inbördes kontakt vinner en skolning av omdömet. Det är givet, att arten av
den kontakt, i vilken bostadsstyrelsen står till länsbostadsnämndernas tjänstemän,
kommer att förändras, sedan de blivit tjänstemän i länsstyrelserna,
och alt verksamheten kommer att bli lidande på denna förändring.

Bostadsstyrelsen framhöll i sitt utlåtande över länsstyrelseutredningens

295

förslag, att styrelsens och länsbostadsnämndernas huvuduppgift var av
bankmässig natur och att detta gav de bostadspolitiska organen eu särställning
inom statsförvaltningen. Ur verksamhetens egen synpunkt skulle det
vara eu fördel, om densamma fortfarande kunde handhavas av organ, som
icke tillika handhade förvaltningsuppgifter, i vilka statens överhöghet gentemot
medborgarna bleve betonad. Detta gäller ej endast, som styrelsen dä
framhöll, kontakten med allmänheten utan också, och kanske numera
främst, kontakten med kommunerna. För samarbetet med kommunerna är
detta ett värde, som kan befaras gå förlorat genom en inordning av nämndens
funktioner under länsstyrelsen.

Under rubriken Erfarenheter av den nya organisationen återger revisorerna
en argumentering på följande sätt. »I stället för att — som bostadsstyrelsen
(i sitt tidigare utlåtande) befarade — långivningen skulle komma
att användas som ett medel för planmyndigheternas syften har tvärtom
fastighetsbildningen måst rätta sig efter ställningstagandet i långivningsärendena
på så sätt att avslag på låneansökan ansetts utgöra hinder för avstyckning,
då aktualitetskravet därmed ej varit uppfyllt.» Orden syftar
uppenbarligen på det ovan beskrivna samarbetet med lantmätarna. Det är eu
icke oväsentlig fråga, som denna argumentation snuddar vid.

I sitt nämnda utlåtande fann styrelsen det vara betänkligt, att den statöga
långivningen nyttjas som »instrument för» planeringsarbetet. »För att
skillnaden mellan dem som för sitt byggande är i behov av statliga lån och
andra skall kunna utjämnas, så att de förra icke känner sig försatta i ett
sämre läge, måste av de planvårdande myndigheterna krävas, att de genomför
sina syften med andra medel än via långivningen vid länsbostadsnämnderna.
Först härigenom kommer de inskränkningar, som bebyggelseplaneringen
måste medföra för den enskilde, att drabba alla lika.»

Det gäller i den citerade argumentationen fastighetsbildning utanför bebyggelseplanerade
områden, där länsstyrelsen kan ha att ta ställning till
frågor om byggnadsförbud och utomplansbestämmelser eller — om sådana
byggnadsreglerande bestämmelser redan har utfärdats — kan överväga alt
ge sökanden dispens. När sådan fråga uppkommer i samband med eu avstyckningsförrättning,
anmäler lantmätaren densamma för länsarkitekten.
Söker lantmätaren samtidigt besked från länsbostadsnämnden, om lån kan
komma i fråga, och får han ett nekande svar, bör den fortsatta behandlingen
av ärendet bero på arten av nämndens motivering. Motiverar länsbostadsnämnden
sitt svar med sådana synpunkter på kostnader och kreditvärde,
som faller utanför den bedömning av lämplighetsfrågan, som lantmätaren
själv bör göra enligt jorddelningslagen, bör avstyckningen som förut har
framhållits vägras under hänvisning till aktualitetskravet. Om nämnden
emellertid i sitt svar hänvisar till sådana förhållanden som plan myndigheterna
har att beakta (exempelvis att eu lätortsbildning är på gång, som
med hänsyn till va-frågans läge eller av annat skäl är olämplig eller att det
tilltänkta byggnadsföretaget skulle innebära en olämplig randbebyggelse närmast
utanför gränsen för en tätort), bör avstyckningcn icke vägras under
hänvisning till aktualitetskravet, ulan endast om planmyndighcternas ställningstagande
ger anledning till avslag.

Det föreligger emellertid en tendens att betrakta ett byggnadsförbud som
ett hårt ingripande, varför det, med rätt eller orätt, icke kommer till sådan
användning, att olämpliga randbchyggelser eller tätortsbildningar på ett effektivt
sätt förebygges. i bakgrunden ligger ett resonemang, som kan sägas
gå ut därpå, att om planmyndigheterna också icke är beredda att utfärda
förbud mot den olämpliga bebyggelsen, bör staten dock icke positivt bidraga
till att finansiera densamma, och eu situation uppkommer, i vilken länssty -

296

relsen eller länsarkitekten eller båda, samtidigt som de avböjer tanken på
att utfärda ett byggnadsförbud eller länsstyrelsen meddelar dispens från ett
sådant, ser med förväntan på länsbostadsnämnden, att denna skall vägra lån
och därmed få hela projektet avstyrt.

Länsstyrelseutredningen talade om bostadspolitikens centrala betydelse
för planeringsverksamheten över huvud. Den är av betydelse, ty den möjliggör
en bostadsproduktion, som ställer stora krav på samhällsplaneringen,
och det är av betydelse för denna planering, att de bostadspolitiska organen
får tillfälle att uttala sin mening om förslag till bebyggelseplaner. Men det
är av väsentlig vikt för såväl planeringen som låneverksamheten, att denna
senare icke uppfattas som ett medel vid sidan av byggnadslagens instrument
att påverka samhällsbildningen.

Revisorernas förslag om inordnande i länsstyrelsen av vissa länsexperter
och länsnämnder omfattar icke de i sammanhanget betydelsefulla verksamheter,
som handhaves av lantmäteriet och lantbruksorganisationen. Under
sådana förhållanden torde revisorernas syften endast delvis kunna tillgodoses.

För bostadsverksamhetens egen del är ur de ovan nämnda mera allmänna
synpunkterna den nuvarande ordningen med fristående bostadspolitiska
länsorgan att föredraga. Även om lekmannainflytande infördes i länsstyrelsens
avgöranden, skulle vidare lekmännens nuvarande ställning i frågor,
som angår bostadspolitiken i länet, komma att väsentligt förändras. Ur administrativa
synpunkter skulle stora svårigheter skapas. Vad styrelsen har
anfört därom, att samordningen av länsbostadsnämndernas arbete med
andra länsorgans kan ytterligare förbättras, kan icke utgöra skäl för inordning
under länsstyrelsen. De erfarenheter styrelsen har om kvarvarande
brister och deras orsaker visar, att ytterligare förbättringar står att vinna
på de vägar, som hittills har beträtts, nämligen genom länsråden och andra
former av personlig kontakt mellan länsorganen, helst i formen av gemensamma
tjänsteresor.

Enligt bostadsstyrelsens mening föreligger icke tillräckliga skäl för inordnande
i länsstyrelsen av länsbostadsnämnd.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Johansson,
ledamöterna byråchefen Bernhard, fru Lewén-Eliasson, chefen för sociala
sektionen Persson och herr Strandberg ävensom byråcheferna Bergman,
föredragande, Grape och Strokirk. Stockholm den 29 januari 1959.

ALF JOHANSSON

Erik Bergman

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Revisorerna redogöra sammanfattningsvis såväl för innebörden dels av
länsstyrelseutredningens betänkande (SOU 1950: 28), kallat 1950 års förslag
och däröver avgivna remissyttranden, dels av 1951 års förslag till partiell
länsstyrelsereform, dels ock av 1952 års riksdagsbeslut i frågan, som även
för erfarenheterna av den sedan 1953 gällande ordningen. Revisorerna framföra
därefter sina synpunkter på behovet av ytterligare reformer beträffande
länsförvaltningen. Enligt revisorerna bör ånyo undersökas möjligheterna
att i länsstyrelsen inordna i första hand länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden
och inödrahjälpsnämnden. En förutsättning härför är lekmannamedverkan
i länsstyrelsen. Beträffande experterna anse revisorerna att frågan
om distriktsingenjörernas för vatten och avlopp, skyddskonsulenternas,

297

socialvårdskonsulenternas och länsarkitekternas inordnande i länsstyrelsen
bör upptagas till prövning. Revisorerna framföra tanken att ombilda den
nuvarande planeringssektionen i landskansliet till en planeringsbyrå, bestående
av tre sektioner, eu teknisk (länsarkitekt- och distriktsingenjörskontoren),
en juridisk-samhällsekonomisk (den nuvarande planeringssektionen)
och eu bostadspolitisk (länsbostadsnämnden). I anslutning härtill behandla
revisorerna bl. a. frågorna om chefsskapet för planeringsbyrån och om länsstyrelsens
förstärkning med samhällsekonomisk expertis. — I andra hand
(efter inrättandet av eu planeringsbyrå) och såsom möjligt att omedelbart
genomföra anse revisorerna lämpligt, att tills vidare endast distriktsingenjörerna
inordnas i den nuvarade planeringssektionen.

Revisorerna föreslå bl. a. att den av dem föreslagna organisationen försöksvis
prövas i några län under medverkan av statens organisationsnämnd.
Inordning av distriktsingenjören i länsstyrelsen anses dock kunna ske utan
att försöksresultat behöver avvaktas.

Befinnes försöksverksamhet icke böra komma till stånd, bör i varje fall
organisationsnämnden erhålla i uppdrag att verkställa en noggrann genomgång
av metoder, arbetsgång in. in. vid samarbete mellan länsstyrelsen och de
fristående länsorganen. Om det nuvarande systemet inom länsförvaltningen
skall bibehållas, anse revisorerna eu dylik undersökning vara en förutsättning
för den närmare och mera enhetliga regleringen av länsrådens organisation
och arbetsmetoder som torde bli ofrånkomlig. Revisorerna föreslå avslutningsvis
att de av dem berörda organisationsförslagen snarast upptagas
till övervägande.

Spörsmålet om inordnande i länsstyrelserna av nu fristående länsorgan
torde bl. a. böra bedömas ur följande tre frågeställningar. Kommer vid etl
inordnande i länsstyrelsen av fristående länsorgan fördelarna att överväga
nackdelarna i fråga om handläggningen av ärendena på länsplanet, arbetsorganisationen,
samarbetet med de centrala ämbetsverken, rekrytering och
fortbildning av personal med specialiserade uppgifter m. in.? Äro kostnadsbesparingar
möjliga? Bör, även om de två föregående frågorna besvaras nekande,
ett inordnande likväl ske med hänsyn till allmänhetens och kommunernas
intresse av en koncentration av länsförvaltningen till länsstyrelsen?

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning ge revisorernas berättelse
eu något ensidig belysning av det aktuella spörsmålet genom att de
enbart uppehållit sig vid de fördelar, som ansetts möjliga att uppnå genom
ett inordnande i länsstyrelsen av berörda nämnder och experter. Den större
delen av experternas arbete är av den art att beträffande detsamma intet står
alt vinna genom deras infogande i länsstyrelsen. Uppenbarligen skulle inordnandet
i länsstyrelsen av alla de statliga organ och arbetsuppgifter inom
länsförvaltningen, som nu ligger utanför länsstyrelsen, leda till en avsevärd
tungroddhet. Det kan icke bortses ifrån att mindre organisationsenheter med
mera begränsade och enhetliga arbetsuppgifter kunna i fråga om effektivitet
och smidighet vara att föredraga framför stora organisationer med mångskiftande
verksamhet. Det synes därför angeläget att ett eventuellt inordnande
i länsstyrelsen av nu fristående länsorgan föregås av en noggrann
prövning av vilka länsorgan och vilken kombination av länsorgan vars inflytning
i länsstyrelsen skulle medföra de största rationaliseringsvinsterna.

Det av revisorerna åberopade förhållandet att såväl kommittén för stadsplaneväscndcts
omorganisation (SOU 1950:45) som 194(5 års vatten- och
avloppssakkunniga (SOU 1951:2(5) biträtt länsstyrelseutredningens förslag
att inordna distriktsingenjören i länsstyrelsen, torde böra ses mot bakgrunden
av alt dessa med länsslyrelseutredningen samtidigt arbetande special -

298

utredningar knappast hade anledning att hysa någon avvikande mening
från länsstyrelseutredningens huvudlinje att i länsstyrelsen inordna ett flertal
fristående organ. Det torde följaktligen sannolikt vara under förutsättning
att länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd samtidigt inordnas i länsstyrelsen,
som förenämnda utredningar biträtt förslaget om distriktsingenjörens
inordnande. I varje fall delar styrelsen icke den av revisorerna uttalade
meningen, alt tiden nu skulle vara mogen för ett definitivt beslut om
dennes överflyttning till länsstyrelsen utan ytterligare utredning. Revisorernas
uttalande, att styrelsen »i samband med prövningen av den senast aktuella
frågan om vattenvårdens organisation givit uttryck för att styrelsen
numera tillstyrker denna förändring, som därför torde böra genomföras», är
missvisande. Styrelsen anförde i utlåtande till chefen för jordbruksdepartementet
den 17 mars 1958, varav avskrift bifogas, i denna fråga följande.

»Styrelsen ansluter sig helt till den av vattenvårdskommittén liksom tidigare
av vatten- och avloppssakkunniga framförda meningen, att tillsynsuppgifterna
i största möjliga utsträckning böra decentraliseras ut till länsplanet
och att länsstyrelserna och distriktsingenjörerna samt övriga berörda
länsexperter tagas i anspråk för vattenvårdsarbetet på i huvudsak det sätt,
som anges i betänkandet. För att i möjlig mån förenkla arbetet på länsplanet
och icke onödigt betunga länsstyrelse synes det ändamålsenligt att, såsom
vattenvårdskommittén berört, länsstyrelsen i lämplig utsträckning uppdrager
åt distriktsingenjör att vara föredragande i vattenärenden. För den långsiktigare
lösningen enligt alternativ 1 med vatten- och arbetsorganisationen
överförd till fiskeristyrelsen torde måhända böra prövas, om icke dislriktsingenjörerna
böra helt inordnas i länsstyrelserna.»

Någon organisationsförändring beträffande distriktsingenjörernas ställning
i länsförvaltningen anser styrelsen icke böra vidtagas sä länge vattenvården
och samarbetet mellan länsstyrelserna, statens vatteninspektion och väg- och
vattenbyggnadsverkets vatten- och avloppsorganisation endast är provisoriskt
ordnade. Först i samband med en slutlig prövning av denna organisationsfråga
kan ställning lämpligen tagas till spörsmålet huruvida och på
vad sätt distriktsingenjörerna eventuellt skola inordnas i länsstyrelserna.

Styrelsen vill jämväl erinra att såväl länsstyrelseutredningen (s. 251) som
vatten- och avloppssakkunniga (s. 362) icke funno att distriktsingenjören
lämpligen kunde eller borde direkt inordnas i planeringssektionen utan borde
sortera direkt under chefen för landskansliet.

Styrelsen vill vidare här återgiva vad styrelsen i utlåtande den 20 november
1950 över länsstyrelseutredningens förslag anförde beträffande länsstyrelseexperterna.

»I fråga om experternas ställning till länsstyrelsen ha under årens lopp
följande tre former prövats inom vägväsendet:

vägkonsulent, närmast motsvarande en ställning som länsstyrelsens tjänsteman; vägingenjör,

det centrala verkets tjänsteman; samt

vägdirektör, det centrala verkets tjänsteman med föredragning i länsstyrelsen.

Erfarenheterna från vägväsendet ge styrelsen anledning framhålla, att
med hänsyn till synpunkter som rekrytering, fortbildning, befordran in. in.
expert icke utan starkt vägande skäl bör inordnas i länsstyrelsen som dess
tjänsteman. Styrelsen vill understryka vad utredningen framhållit, att experts
medverkan i länsstyrelsens inre arbete bör utformas på sådant sätt, att
dels dennes möjligheter såväl att fullgöra sina praktiska uppgifter ute på
fältet som att verkligen företräda de fackliga synpunkterna icke inskränkas,
dels expert icke onödigtvis betungas med rent administrativa göromål till

299

men för den övriga verksamheten. Styrelsen tillmäter dessa synpunkter den
största betydelse och finner sig i anslutning härtill böra framhålla, att de
tekniska uppgifter, som åvila vissa länsstyrelseexperter, äro av sådan utomordentlig
vikt i vårt nutida samhälle, att de icke få eftersättas.

Styrelsen förutsätter, att vad utredningen under inspektionsverksamhetens
samordning föreslagit för länslyrelseexperter och centrala myndigheter icke
har avseende å väg- och vattenbyggnadsverket, då styrelsen icke kan se, huru
ett sådant förslag skulle kunna genomföras i den praktiska verksamheten
under tillfredsställande former, och några som helst praktiska resultat ej
heller vore att vinna härmed.»

Beträffande distriktsingenjören anförde styrelsen hl. a.

»Om distriktsingenjören inordnas i länsstyrelsen, skulle detta vidare
föra med sig komplikationer i fråga om rekrytering och fortbildning samt
personalens omflyttning mellan länen in. in. Styrelsen anser därför, att om
man i princip skulle taga ställning till distriktsingenjörens placering med
hänsyn till de förhållanden, som nu äro kända, övervägande skäl tala mot alt
denne inordnas i länsstyrelsen.»

I sitt utlåtande den 13 juni 1952 över vatten- och avloppssakkunnigas betänkande
anförde styrelsen hl. a.

»Erfarenheten från vägväsendet ger vid handen, att man med hänsyn till
sådana förhållanden som rekrytering, fortbildning, befordran in. in. bör undvika
att inordna teknisk expert i länsstyrelsen som dess tjänsteman. Erfarenheten
visar vidare att expert mycket väl kan inträda som föredragande i
länsstyrelse för vissa grupper av ärenden utan att vara länsstyrelsens tjänsteman.
På denna grund avstyrker väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förslaget
i denna del. Styrelsen anser i stället, att tjänstemännen ute i lokalförvaltningarna
hör vara direkt underställda det centrala va-organet men med
föredragningsskyldighet i länsstyrelsen.»

Bland distriktsingenjörspersonalen torde den uppfattningen vara helt övervägande,
att den nuvarande ställningen såsom fristående expert är att
föredraga.

Vidare må i detta sammanhang framhållas, att några ekonomiska besparingar
på det kamerala området genom överflyttning av distriktsingenjör
från vägförvaltning till länsstyrelse icke äro möjliga.

Den dubbla diarieföringen — vars betydelse revisorerna synas ha överbetonat
— liksom annat rutinartat dubbelarbete beträffande ärenden, som
handläggas såväl hos distriktsingenjören som inom landskansliet förekommer
i så begränsad omfattning, att frågan härom knappast kan anses relevant
beträffande distriktsingenjörens överflyttning till länsstyrelsen.

Ej heller synes allmänhetens och kommunernas i och för sig berättigade
intresse av en koncentration av länsförvaltningen i detta hänseende vara av
sådan storleksording, att del kan tillmätas någon avgörande betydelse.

Ehuru styrelsen i enlighet med vad ovan anförts finner åtskilligt tala emot
ett överflyttande av distriklsingenjörcrna till länsstyrelserna, anser styrelsen
obetingat att frågan hör allsidigt prövas i samband med eu definitiv utformning
av vattenvårdens organisationsfråga och i belysning av de utredningar
och erfarenheter beträffande andra länsorgan som kunna framkomma.
Styrelsen vill här endast erinra att beträffande 1 :e provinsialläkarna,
med vilka distriktsingenjörerna ha ett betydande samarbete, vissa förslag
framlagts i SOU 1958: 15. — Styrelsen tillstyrker i princip revisorernas förslag
om närmare utredning och försöksverksamhet beträffande en koncentrerad
länsförvaltning. Styrelsen ifrågasätter dock om icke — i enlighet med
vad revisorerna alternativt föreslagit — i första band hör åt organisationsnäinnden
uppdragas alt verkställa eu genomgång av metoder, arbetsgång

300

m. m. vid samarbetet mellan länsstyrelserna och de fristående länsorganen.
Det förefaller icke osannolikt, att ett därpå grundat förslag beträffande dels
experternas utnyttjande såsom föredragande eller adjungerande deltagare —
med rätt och skyldighet att i förekommande fall anföra reservation — vid
länsstyrelsens behandling av ärenden inom vederbörandes fackområde, dels
reglering av länsrådens organisation och arbetsmetoder, kommer att innebära
en bättre lösning av de aktuella samarbetsfrågorna än inflyttning av
ett flertal länsorgan i länsstyrelsen.

Slutligen får styrelsen i iikhet med revisorerna understryka betydelsen
såväl för samarbetet inom länsförvaltningen som för allmänhet och kommunala
representanter av att länsorgan med närliggande eller av varandra beroende
arbetsuppgifter om möjligt erhålla tjänstelokaler i samma byggnad
eller i varje fall så nära varandra som möjligt. Det kan ifrågasättas om icke
detta är den av olika tänkbara åtgärder som kan förväntas medföra den
största rationaliseringsvinsten.

Med hänsyn till den samverkan som på vattenvårdens område äger rum
mellan väg- och vattenbyggnadsverkets vatten- och avloppsorganisation och
statens valteninspektion får styrelsen föreslå att beträffande clistriktsingenjörernas
ställning utlåtande inhämtas även från vattenvårdsnämnden.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit generaldirektören Valdberg
och överdirektören Hall samt byråcheferna Petrelius och Fjellström.
Stockholm den 29 januari 1959.

GUST. VAHLBERG

Bengt Petrelius

Bilaga

Yttrande från väg- och vattenbgggnudsstijrelscn angående vattenvårdens
organisation

Genom remiss den 1 mars 1918 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmodats
avgiva utlåtande över av vattenvårdskommittén samma dag avgivet
betänkande med förslag angående vattenvårdens centrala och lokala organisation.
Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

Styrelsen vill inledningsvis erinra att redan i statsrådsprotokollet den 1
november 1946 med direktiv för 1946 års vatten- och avloppsutredning betonades,
att för ett effektivt arbete inom den statliga sektorn av vatten- och
avloppsområdet — bl. a. i fråga om kontroll av avloppsverkets skötsel — betydande
krav på administrativ samordning uppstode. I utredningens betände
(SOU 1951: 26, s. 277 o. 344—49) föreslogs bl. a., att väg- och vattenbyggnadsverkets
vatten- och avloppsorganisation och fiskeristyrelsens till -synsavdelning skulle brytas ut från respektive verk och sammanföras under
gemensam ledning (med viss, beträffande bl. a. bidrags- och tillsynsverksamheten
huvudsakligen endast kameral anknytning till byggnadsstyrelsen).
Utredningen uttalade (s. 348), att enbart en samordning av vatten- och avloppsorganisationen
och tillsynsavdelningen borde vara likvärdig med viss
personalförstärkning till båda och ge en väsentligt rationellare och effektivare
organisation än om de bibehölles åtskilda.

Även vattenvårdskommitténs av det stora flertalet remissinstanser förordade
huvudförslag i organisationsfrågan (SOU 1955:6, s. 58—61) innebar,
att tillsynsverksamheten och väg- och vattenbyggnadsverkets verksamhet på
vatten- och avloppsområdet skulle sammanföras — till ett helt fristående organ
underställt inrikesdepartementet — - och att distriktsingenjörsorganisa -

;soi

tionen därmed skulle bli lokalorgan även för tillsynen över sjöar och vattendrag.

I proposition nr 49 år 1957 föreslog Kungl. Maj:t att tillsynsavdelningen
och vatten- och avloppsorganisationen skulle överföras till och helt inordnas
i byggnadsstyrelsen och dess länsorganisation samt att byggnadsstyrelsen i
samband därmed skulle förordnas att tillika vara statens vatteninspektion.
Förslaget avslogs av riksdagen, som godkände statsutskottets utlåtande nr
166, vari bl. a. angavs, att avsikten med förslaget om en anknytning av den
sammanförda vattenorganisationen till ett befintligt ämbetsverk främst syntes
ha varit att härigenom ernå vissa besparingar. Huruvida sådana vore
möjliga undandroge sig utskottets bedömande, men torde i vart fall icke
vara av sådan storleksordning att de enligt utskottet i och för sig motiverade
eu förläggning till byggnadsstyrelsen. Ej heller hade utskottet funnit
övriga till förmån för en förläggning till byggnadsstyrelsen åberopade omständigheter
tillräckligt bärande för att kunna tillstyrka en sådan anordning.
^

Utskottet vore emellertid ej heller berett att tillstyrka inrättande av ett
fristående ämbetsverk för vattenvårdsfrågornas handläggning. I stället borde
nuvarande organisationsform t. v. i stort sett bibehållas, d. v. s. med vattenoch
avloppsbyrån samt distriktsingenjörsorganisationen förlagda till vägoch
vattenbyggnadsverket och tillsynsavdelningen till fiskeristyrelsen. Detta
förutsatte en effektiv samordning av de nuvarande organisationsenheternas
verksamhet, vilken enklast syntes kunna ske genom att vattenvårdsnämnden
gåves eu samordnande funktion och vidgade befogenheter samt eventuellt
ändrad placering och sammansättning. I avvaktan på en mera definitiv
lösning av organisationsfrågan syntes slutligen vattenvårdsorganets arbetsuppgifter,
befogenheter och samarbetsformer med övriga myndigheter böra
närmare klarläggas.

I statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 31 januari 1958 framhölls,
att frågan om vattenvårdsnämndens placering i organisatoriskt avseende
och dess befogenheter och frågan om en effektivare samordning av
verksamheten på vattenvårdens område av förvaltningsrättsliga skäl måste
behandlas som i stort sett skilda problem. Det borde undersökas huruvida
icke vattenvårdsnämnden borde ersättas genom att fiskeristyrelsen finge
en speciell sammansättning vid vattenvårdsärendenas behandling, i huvudsak
överensstämmande med den nuvarande vattenvårdsnämndens. Det borde
även prövas hur en dylik styrelse kunde fylla en samordnande funktion på
hela området för vattenvården. Vad gällde vattenvårdens lokala organisation,
syntes länsstyrelsen böra vara den samordnande myndigheten på länsplanet.
Vissa justeringar kunde slutligen befinnas motiverade i den personalplan
för vatteninspektionen som framlagts för 1957 års riksdag.

I det nu remitterade betänkandet uttalar vattenvårdskommittén (s. 9) att
den för sin del finner det beklagligt, att det icke varit möjligt att uppnå en
mera definitiv lösning som direkt genom själva organisationsformen kunde
tillgodose de uppenbara behoven av samordning mellan vattenvårdens olika
intressen, främst ett sammanförande centralt av vattentillsynen och vatten-
och avloppsverksamheten i en gemensam organisation. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vill helt instämma i och kraftigt understryka detta
uttalande. Att till undvikande av dubbelarbete och tungroddhet och för vinnande
av eu rationellare organisation genomföra eu av två sakkunnigutredningar
föreslagen och av det helt (ivervägande antalet remissinstanser tillstyrkt
åtgärd av så pass enkel och föga kostnadskrävande art, som att under
gemensam ledning sammanföra två organisationsenheter med naturligt
sammanhörande arbetsgifter, borde kunna ske utan ett dröjsmål av den

302

omfattning, varom nu uppenbarligen blir fråga. Dröjsmålet med en så pass
självfallen rationaliseringsålgärd överensstämmer föga med statsmakternas
berättigade krav på effektivitet och rationella arbetsformer hos förvaltningsmyndigheterna.

För det fortsatta provisoriet på vattenvårdsadminislrationens område föreslår
vattenvårdskommittén två alternativ beträffande den centrala ledningen.
Enligt alternativ 1 skall ledningen av tillsynsverksamheten utövas
av en fiskeristyrelse, beslående av överdirektören och fem ledamöter för
vatlenvårdsärenden. Enligt alternativ 2 skall ledningen utgöras av eu vattenvårdsnämnd,
bestående av en av Kungl. Maj:t särskilt utsedd ordförande
samt sex andra ledamöter.

Väg- och vattenbyggnadsslyrelsen har i första hand prövat, om icke alternativ
1 kan anses innebära sådana fördelar, att detta alternativ bör förordas
framför alternativ 2. Genom inordnande av tillsynsverksamheten i reguljära
former i ett bestående ämbetsverk, borde grunden kunna läggas till en
framtida vatteninspektion enligt vattenvårdskommitténs huvudförslag. Eu
grundförutsättning härför är emellertid att vatten- och avloppsbyrån och
distriktsingenjörsorganisationen snarast möjligt överföras till fiskeristyrelsen-vatteninspektionen.
Såväl tillsynsavdelningen som vatten- och avloppsbyrån
måste emellertid med hänsyn ej mindre till sina nära kontakter med
ett flertal andra centrala myndigheter och organ än till det inbördes samarbetet
vara förlagda till stockholmsområdet, medan fiskeristyrelsen är
förlagd till Göteborg. Då emellertid fiskeristyrelsen i dess för vattenärenden
avsedda sammansättning regelmässigt torde böra förlägga sina sammanträden
till Stockholm-Drottningholm, blir det huvudsakligen endast för ordföranden-överdirektörens
arbete som verksamhetens uppdelning på Storstockholm
och Göteborg kommer att innebära en belastning liksom i viss
mån även för handläggningen av de kamerala och personaladministrativa
uppgifterna. Olägenheterna härav torde dock icke böra tillmätas avgörande
betydelse, och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan därför icke dela vattenvårdskommitténs
uppfattning (s. 12), att lokaliseringen av fiskeristyrelsen
i och för sig skulle utgöra något huvudskäl för att förkasta alternativ 1
såsom en efter vatten- och avloppsorganisationens överförande till fiskeristyrelsen-vatteninspektionen
acceptabel lösning.

Innan så skett, innebär emellertid alternativ 2 enligt styrelsens uppfattning
vissa bestämda fördelar. En mera fristående nämnd under eu av Kungl.
Maj:t särskilt utsedd ordförande synes bättre ägnad alt, i avvaktan på ett
sammanförande av tillsyns- och vatten- och avloppsverksamheten under gemensam
ledning enligt alternativ 1, samordna fiskeristyrelsens och väg- och
vattenbyggnadsverkets arbetsuppgifter. Detta gäller såväl centralt som på
länsplanet. Den synes vidare likaledes mera lämpad att klarlägga vattenvårdsorganets
arbetsuppgifter, befogenheter och samarbetsformer med övriga
myndigheter i enlighet med vad statsutskottet anfört. Denna uppgift anser
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen särskilt angelägen, icke minst med
hänsyn till den slutliga lösningen av förevarande administrationsproblem.

Med stöd av de erfarenheter en vattenvårdsnämnd enligt alternativ 2 gör
under ett par år, bör det vara möjligt för nämnden att framlägga ett slutligt
förslag i organisationsfrågan. Enligt styrelsens bestämda uppfattning bör
ett dylikt uppdrag ingå i nämndens uppgifter, varvid del bör förutsättas
att detta uppdrag fullgöres inom viss tid, förslagsvis två å tre år.

Då samarbetsformerna såväl centralt som lokalt icke synes utan närmare
överväganden kunna preciseras, torde det böra ankomma på vatlenvårdsnämnden
att successivt meddela anvisningar, framlägga förslag och göra
eventuellt erforderliga framställningar härutinnan. —- Vattenvårdskommit -

303

ten har anfört (s. 15), att vatten- och avloppsbyrån hör kunna lämna vatteninspektionen
biträde i vattentekniska frågor genom direkt samverkan
mellan vederbörande tjänstemän och sålunda utan formellt remissförfarande.
Detta kan givetvis vara lämpligt i viss utsträckning, men med hänsyn
till icke minst ansvarsfördelningen torde skriftliga yttranden eller signerade
samrådskoncept vara erforderliga i ett betydande antal fall.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit överdirektören Hall, byråchefen
Braune, överingenjören Klingberg, byråchefen Ekström, överingenjören
Lyckeberg, förrådsdirektören Morting, byråchefen Fjellström och
tf. byråchefen Frisk. Stockholm den 17 mars 1958.

Byggnadsstyrelsen

Byggnadsstyrelsen torde ha att yttra sig över revisorernas förslag huvudsakligen
i vad avser länsarkitekternas ställning i förhållande till länsstyrelserna.
Styrelsen har tidigare framfört vissa synpunkter på denna fråga i del
yttrande som styrelsen den 2 november 1950 avgav över 1948 års länsstyrelscutrednings
betänkande angående länsstyrelsernas organisation och
ställning inom länsförvaltningen. Styrelsen framhöll därvid att det ur flera
synpunkter vore önskvärt och praktiskt att länsarkitekten bereddes tillfälle
att deltaga vid länsstyrelsens handläggning och beslut i frågor som rörde
hans verksamhetsområde. Huruvida och i vilken omfattning länsarkitekten
borde vara föredragningsskyldig vore enligt styrelsens mening icke en fråga
av avgörande vikt. Huvudsaken vore att länsarkitekten finge tillfälle att närvara
då frågor rörande samhällsbildningen och byggnadsverksamheten avhandlades
i länsstyrelsen och därvid erhölle möjlighet att göra sin mening
hörd. Styrelsen underströk även utredningens uttalande att länsarkitekten
i lämplig omfattning borde kunna anförtros att å länsstyrelsens vägnar ensam
meddela beslut i vissa ärenden. Enligt styrelsens mening talade inga
vägande skäl för lekmannamedverkan i länsstyrelsen vid avgörandet av planerings-
och byggnadsärendena.

Under den tid som förflutit sedan sagda yttrande avgavs synes de vunna
erfarenheterna i allt väsentligt ha bekräftat riktigheten av styrelsens år 1950
gjorda uttalanden. Enligt styrelsens mening har de partiella reformer på
området som vunnit tillämpning i praxis under 1950-talet klart ådagalagt
såväl behovet av länsråd i en eller annan form i plan- och byggnadsärendena
som i all synnerhet behovet av samråd i siyidiga former mellan de
olika organ och experter som för närvarande är mer eller mindre fast knutna
till länsstyrelserna. Såvitt styrelsen kunnat finna är emellertid tiden
ännu knappast mogen att fastslå de närmare formerna för detta samarbete.
Styrelsen anser övervägande skäl tala för att ytterligare erfarenheter bör
vinnas, innan en ändring beträffande organisationen författningsmässigt
fastslås. Härför talar även det förhållandet att byggnadslagstiftningen för
närvarande är föremål för revidering, och det synes för närvarande svåri
att bedöma vilka följdverkningar i organisatoriskt hänseende som den förväntade
nya lagstiftningen kan komma att medföra.

Av uppgifter som byggnadsstyrelsen erhållit från länsarkitekterna har
framgått att länsråd i eu eller annan form numera finnes i så gott som alla
län. Den i 29 och 40 §§ i gällande länsstyrelseinslruklion intagna möjligheten
att göra länsarkitekten till föredragande hos länsstyrelsen har utnyttjats
av länsstyrelserna praktiskt taget endast inom ett län, vilket torde bero
på alt länsstyrelserna ändock på ett enkelt och obundet sätt haft tillgång
till länsarkitektens sakkunskap. Ingen av länsarkitekterna har uttalat sig för
ett organisatoriskt inordnande i länsstyrelserna. Däremot har åtskilliga

304

länsarkitekter understrukit att belägenheten av deras tjänstelokaler för närvarande
i stor utsträckning försvårade kontakten med länsstyrelserna.
Många länsarkitekter har även understrukit värdet av den fria ställning de
nu hade i förhållande till länsstyrelserna samt betydelsen av det organisatoriska
sambandet med byggnadsstyrelsen.

Med hänsyn till vad byggnadsstyrelsen ovan anfört beträffande sina egna
och länsarkitekternas erfarenheter anser styrelsen icke att det för närvarande
är påkallat att vidtaga några mera genomgripande ändringar beträf
fande länsarkitekternas ställning. Styrelsen vill emellertid framhålla att,
därest ett infogande i länsstyrelserna av andra länsorgan eller länsexperter
skulle anses böra upptagas till prövning, eu närmare utredning därvid även
bör ske beträffande länsarkitekternas ställning inom länsorganisationen.
Om så sker torde särskild uppmärksamhet böra ägnas frågan om fortsatt
möjlighet för länsarkitekterna att bedriva arkitekt- och annan uppdragsverksamhet
för statsverkets räkning samt att handha vården av kronans
byggnader inom länet, vilka frågor icke berörts av statsrevisorerna.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Larsson,
byggnadsrådet Quiding, föredragande, och byråchefen Wirseen. Stockholm
den 27 januari 1959.

SIXTEN LARSSON

Hans Quiding Sigurd Lang

.Statskontoret

I sitt utlåtande den 19 oktober 1950 över det av 1948 års länsstyrelseutredning
avgivna betänkandet angående länsstyrelsernas organisation och
ställning inom länsförvaltningen anslöt sig statskontoret i princip till tanken
på en koncentration och samordning av länsförvaltningen. Ämbetsverket
finner det alltjämt angeläget, att en koordination av den splittrade statsförvaltningen
på länsstadiet kominer till stånd. I sammanhanget vill statskontoret
emellertid icke underlåta att framhålla de svårigheter som en direkt
inordning i länsstyrelserna av skilda länsnämnder kan väntas få icke
minst med hänsyn till subordinationsfrågan i förhållande till de centrala
ämbetsverken. Ämbetsverket ifrågasätter om icke för angivet syfte åtskilligt
stode att vinna genom ett lagfästande av det i flera län tillämpade, oreglerade
systemet med särskilt samarbetsorgan, på sina håll kallat länsråd.

Som statskontoret i sitt förenämnda utlåtande också angivit bör ett reglerande
av länsrådsorgartisationen följas av andra åtgärder för att förenkla
och rationalisera länsförvaltningen. Étt tillsättande av en ny särskild länsstyrelseutredning
för ändamålet synes emellertid såsom revisorerna framhållit
icke erforderligt. Länsstyrelserna torde härvid själva kunna framkomma
med rationaliseringsförslag. Material för förenklingar på området
torde även kunna hämtas från pågående och redan avslutade specialutredningar.
Revisorerna ha i sin berättelse bland annat berört taxeringsinten ■
dentens relativt självständiga ställning. Statskontoret kan för sin del icke
finna, att någon rubbning i bestående ordning på denna punkt i varje fall
för närvarande vore påkallad.

I likhet med revisorerna anser statskontoret definitiva ställningstaganden
till ändringsförslag på här ifrågavarande område i regel böra föregås av försöksverksamhet.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. statskommissarien
Rudhe. Stockholm den 28 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Hans Hiort
föredragande

Gusiav-Adolf Wastesson

305

Statens organisationsnämnd

Revisorernas uttalanden synas kvinna indelas i tre huvudavsnitt, nämligen
ett avsnitt om länsstyrelsernas yttre organisation, ett om länsstyrelsernas
inre organisation och ett om metoder för fortsatta överväganden med
avseende på förenämnda organisationsspörsmål.

I det första avsnittet aktualiseras med smärre avvikelser 1948 års länsstyrelseutrednings
förslag om inordnande av vissa länsnämnder och länsstyrelseexperter
i länsstyrelserna. Vidare draga revisorerna på nytt upp det av
revisorerna tidigare i olika sammanhang väckta förslaget om koncentration
till länsstyrelserna av den kamerala verksamheten på länsplanet.

Beträffande frågan om inordnande av vissa länsnämnder och länsstyrelseexperter
anförde nämnden i sitt yttrande över 1948 års länsstyrelseutrednings
betänkande följande synpunkter, vilka i lika mån gälla med avseende
på revisorernas förslag:

»Organisationsnämnden har i princip icke något att erinra mot de av utredningen
i förevarande avseende föreslagna organisatoriska åtgärderna,
enär dessa synas ägnade att skapa en mera lämplig organisation för länsförvaltningen
i dess helhet än vad nu är fallet. Särskilt torde behovet av samordning
i stort av de olika verksamhetsgrenarna inom länsförvaltningen
därigenom komma att bliva bättre tillgodosett. Den avsedda ökade koncentrationen
av den statliga verksamheten inom länen under länsstyrelsens
centrala ledning synes även rent principiellt sett medföra ökade möjligheter
dels att inom länsförvaltningen åstadkomma en effektivisering och förenkling
av förvaltningen dels att decentralisera arbetsuppgifter från Kungi.
Maj :t och centrala förvaltningsorgan till länsstyrelsen, i de fall en decentralisering
är lämplig.

För att till fullo uppnå de med en dylik koncentration av den statliga
verksamheten inom länen avsedda syftemålen är det emellertid enligt nämndens
uppfattning av vikt, att samordningen av de olika arbetsuppgifter, vilka
närmast skola ankomma på länsorganen, i organisatoriskt avseende sker
under i möjligaste mån enhetliga former.

Oavsett i vilken omfattning länsförvaltningens olika organ organisatoriskt
samordnas med länsstyrelsen, anser nämnden, att alla möjligheter till en
koncentration av länsorganens förvaltningslokaler höra tillvaratagas. Icke
oväsentliga rationaliseringsmöjligheter kunna enbart härigenom ernås icke
endast vad avser formerna för handläggning av för de olika organen gemensamma
ärenden utan även ifråga om vissa kontorsgöromål av enahanda natur,
såsom maskinskrivningsarbete, budtjänst in. in. Gemensamma förvaltningsbyggnader
torde även vid den storleksordning, varom här är fråga,
medföra mindre total kapitalinvestering och lägre förvaltningsomkostnadcr
än eljest.

Av betydelse är vidare att en klar gränsdragning i fråga om verksamhetsområden
och funktioner göres såväl mellan länsstyrelsen och de övriga fristående
länsorganen som mellan länsstyrelsen och vederbörande centrala
myndigheter, enär risk finnes för att de genom de organisatoriska förändringarna
avsedda vinsterna eljest gå förlorade.»

Vidkommande förslaget att koncentrera den kamerala verksamheten på
länsplanet till länsstyrelserna har nämnden i yttrande över 1955 års revisorers
förslag härom framhållit, all någon vinst av en isolerad sådan åtgärd
knappast kunde förväntas. Yttrandet var baserat på tidigare undersökningar
både vid länsstyrelserna och flertalet länsnämnder. Vid dessa undersök20
Rev. berättelse ung. statsverket år 1!)5S. It

306

ningar hade även prövats frågor om centralisering av vissa verksamheter.
Några ändringar av natur att påverka nämndens uppfattning med avseende
på detta spörsmål ha sedan icke inträffat.

I avsnittet om länsstyrelsernas interna organisation behandla revisorerna
i första hand planeringssektionens organisation. Revisorerna göra därvid
gällande, dels att behov föreligger eller inom en relativt nära framtid kommer
att föreligga av förstärkning av den högre kvalificerade arbetskraften
och dels att, alldeles oavsett om sektionen tillföres ytterligare arbetsuppgifter
genom ändring av länsstyrelsernas yttre organisation, sektionen behöver
tillföras samhällsekonomiskt utbildad expertis. Det av revisorerna antagna
behovet av förstärkning av den högre kvalificerade personalen skulle då
kunna fyllas genom att befattningar inrättades för den ifrågavarande expertpersonalen.
Vidare skisseras en tänkbar organisation av sektionen, därest
vissa länsorgan skulle inordnas i länsstyrelsen.

Vad först beträffar frågan om personalbehovet, är det visserligen riktigt
att arbetsmängden inom planeringssektionen ökat proportionsvis mera än
inom andra sektioner på landskansliet. Nämnden, som i viss utsträckning
varit i tillfälle att följa utvecklingen vid länsstyrelserna, är emellertid icke
av den uppfattningen att det genomgående skulle föreligga något akut, av
arbetsmängden föranlett behov av förstärkning av den högre kvalificerade
personalen. Däremot tala flera skäl för att länsstyrelserna i olika sammanhang
böra få tillgång till samhällsekonomisk expertis. — Nämnden förutsätter,
att revisorerna använt uttrycket expertis i vedertagen mening och
således icke avse personal med i huvudsak endast grundläggande ekonomisk
skolning. — Nämnden ställer sig emellertid tveksam till förslaget att inrätta
befattningar vid länsstyrelserna för dylik personal. Enligt nämndens uppfattning
måste man nämligen räkna med stora svårigheter att rekrytera
personal för dessa befattningar, som tillägnat sig sådana kunskaper och
erfarenheter på detta omfattande område, att avsedd vinning för planeringsarbetet
erhålles. För det löpande arbetet torde ständig tillgång till samhällsekonomisk
sakkunskap dessutom icke erfordras. I de fall samhällsekonomisk
expertutredning är erforderlig torde därför utomstående expertis böra
anlitas.

En ändring av planeringssektionens organisation bör enligt nämndens
mening föregås av jämförelsevis omfattande försöksverksamhet. Denna synpunkt
gäller även vad revisorerna anfört om sektionsindelning m. m. av
landskansliet i övrigt. I detta sammanhang vill nämnden understryka faran
av att inom en sådan myndighet som en länsstyrelse bilda alltför små sektioner.
Små självständiga arbetsenheter motverka en rationell arbetsledning
och rationellt utnyttjande av personalen.

Beträffande planeringssektionen framhålles slutligen angelägenheten av
att bilregistreringen och bilskatteuppbörden rationaliseras. I dessa synpunkter
instämmer nämnden.

Revisorerna framhålla vidare alt önskemål föreligger om en närmare organisatorisk
samordning mellan civilförsvarssektionen och ekonomiska försvarssektionen
(försörjningssektionen).

Sektionernas arbetsområden torde i vissa delar mycket nära beröra varandra.
Huruvida samordning av dessa frågor krävs utöver den samordning,
som sker på avdelningschefsplanet och genom samråd mellan sektionerna,
och på vad sätt en samordning i så fall bör ske får en fortsatt utredning visa.

I revisorernas uttalande att landskansliet icke bör uppdelas på flera avdelningar
instämmer nämnden.

För landskontorens del ta revisorerna först upp frågan om taxeringsinten -

307

dentens ställning. Revisorerna erinra om att det vid olika tillfällen påtalats,
att vissa olägenheter äro förenade med den utpräglat självständiga ställning,
som tillkommer taxeringsintendenten. Vidare konstateras att taxeringsintendenten
i sin handläggning av skattemål icke kan underställas
landskamreraren-ordföranden i prövningsnämnden. Revisorerna framkasta
tanken att viss ytterligare tillsynsmyndighet i detta avseende skulle kunna
tilläggas landshövdingen. Enligt nämndens mening kan det varken anses
lämpligt eller ens möjligt att landshövdingen övar tillsyn över handläggningen
av skattemålen. Frågan om taxeringsintendentens ställning m. nr.
har f. ö. varit föremål för statsmakternas prövning så sent som år 1956 i
samband med behandlingen av 1955 års taxeringssakkunnigas förslag till
ändrad taxeringsorganisation, varför skäl knappast torde föreligga att nu
ånyo ta upp denna fråga.

Beträffande kameralsektionen framhålla revisorerna önskvärdheten av
att frågan om mera allmänt införande av maskinell bokföring föres vidare.
Förslag i detta avseende har utarbetats inom nämnden i samband med organisationsundersökningarna
vid länsstyrelserna och kommer inom den närmaste
tiden att framläggas.

I det tredje avsnittet framhålla revisorerna att de aktualiserade spörsmålen
icke kunna bringas till sin lösning inom några få år, men att de snarast
höra upptagas till närmare överväganden. Revisorerna anse det emellertid
icke påkallat att tillsätta en ny utredning utan att erforderligt underlag för
vidare bedömanden i den mån det icke redan finns till hands i tidigare utredningsmaterial
och vunna erfarenheter, bör anskaffas i första hand genom
försöksverksamhet.

Med hänsyn till de uppdragna spörsmålens komplicerade karaktär och
svårigheterna att bedöma utfallet av föreslagna ändringar i länsstyrelsernas
yttre och inre organisation torde enligt nämndens mening försöksverksamhet
vara den enda möjliga utvägen att vinna tillförlitligt underlag för
ett slutligt bedömande.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Elofsson, Löfqvist och Göran Petterson
samt såsom föredragande byrådirektören E. Norberg. Stockholm den 15 januari
1959.

G. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

Överståthållarämbetet

Det under år 1952 meddelade beslutet om länsstyrelsernas organisation
gällde icke överståthållarämbetet. Med tillämpning av de principer, som ligga
till grund för beslutet, har emellertid även inom överståthållarämbetet
genomförts en sektionsindelning, vilken dock i fråga om sektionernas antal
och arbetsuppgifter avsevärt skiljer sig från sektionsindelningen vid länsstyrelserna.
Sålunda finnas vid kansliavdelningarna sammanlagt sju sektioner:
socialsektionen och civilförsvarsseldionen, vilkas arbetsuppgifter i
huvudsak överensstämma med motsvarande sektioners vid länsstyrelserna,
i re specialsektioner, nämligen överexekutors-, utlännings- och trafiksektionerna,
samt en allmän sektion vid vardera avdelningen. Erfarenheterna av
sektionsindelningen äro också för ämbetets del övervägande goda, trots att
konsekvenserna av indelningen, hl. a. beträffande delegationsrätten, ännu
icke i alla avseenden kunnat tagas.

De förbättringar i den inre organisationen som sektionsindelningen med -

308

fört utgöra enligt överståthållaränibetets mening en god grund för ett fortsatt
reformarbete med beaktande av den positiva inställning till länsstyrelsernas
betydelse inom förvaltningen, varåt statsrevisorerna i olika sammanhang
givituttryck. — Såsom statsrevisorerna jämväl framhållit, kunna ändringar
i organisationen vara betingade av omläggningar i de arbetsuppgifter,
som redan nu tillhöra länsstyrelsernas verksamhetsområde. Sedan 1952
års omorganisation trädde i kraft, ha redan vissa jämkningar i organisationen
påkallats av beslutade ändringar i taxeringsförfarandet, och omdaningen
av civilförsvaret kan knappast undgå att påverka även länsstyrelsernas
civilförsvarssektioner, varvid även samordningen med andra
på länsstyrelserna ankommande frågor rörande del civila försvaret
blir aktuell. För ämbetets del ha dessa sistnämnda frågor fått särskild
betydelse genom det ökade kravet på nära samarbete med länsstyrelsen
i Stockholms län, vilket bl. a. föranlett överståthållarämbetet och
länsstyrelsen att framlägga ett förslag om inrättandet av en gemensam försvarssektion.
— Vidare kommer sannolikt den pågående utredningen om
administrativa frihetsberövanden att aktualisera frågan om länsstyrelsernas
arbetsformer vid handläggning av olika slags ärenden, tillhörande socialsektionens
verksamhetsområde. Då överståthållarämbetet utgår ifrån alt ämbetet
skall få tillfälle att i anslutning till utredningens blivande förslag
framföra sina synpunkter på denna fråga, har ämbetet ansett sig sakna anledning
att nu ingå på vad statsrevisorerna i detta avseende anfört. På
samma sätt torde utredningen om redogörarunsvaret böra avvaktas, innan
någon ståndpunkt kan tagas beträffande omläggningen av den kamerala
verksamheten. De förslag till ändringar i länsstyrelsernas organisation, som
statsrevisorerna i dessa sammanhang framfört och som vittna om revisorernas
intresse för att stärka länsstyrelsernas ställning, torde få upptagas till
närmare överväganden, när förutsättningar härför föreligga.

Statsrevisorerna ha emellertid icke inskränkt sig till att beröra frågor,
som tillhöra länsstyrelsernas nuvarande ämbetsbefattning, utan ha också
förordat, att spörsmålet om inordnandet i länsstyrelsen av vissa länsnämnller
och länsstyrelseexperter upptages till förnyad prövning. Därvid synas revisorerna
i främsta rummet ha tagit sikte på behovet av en ytterligare samordning
av den verksamhet som av olika länsorgan bedrives på samhällsplaneringens
område. Såsom ett led i de fortsatta övervägandena rörande
länsorganisationen ha revisorerna föreslagit en försöksverksamhet inom
några "av länen. Föremål för dessa försök borde enligt revisorernas mening
i första hand bliva en sådan organisation, som innefattade inordnandet i
länsstyrelsen av länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd och mödrahjälpsnämnd,
men därest betänkligheter skulle föreligga mot att genomföra så relativt
omfattande försök syntes försöken böra inskränkas till atl pröva en
ifrågasatt omorganisation av länsstyrelsernas planeringssektion, vari länsbostadsnämnden,
länsarkitektkontoret samt distriktsingenjören för vatten
och avlopp skulle inordnas.

Innan överståthållarämbetet ingår på den av revisorerna förordade försöksverksamheten,
får överståthållarämbetet ytterligare understryka de
skiljaktigheter, som alltjämt föreligga mellan överståthållarämbetet och
länsstyrelserna och som främst torde göra sig gällande inom det område,
som planeringssektionens verksamhet omspänner. Dessa skiljaktigheter
hänföra sig främst till det förhållandet, att överståthållarämbetet omfattar
endast en kommun, vilken tillika besitter en i hög grad utvecklad förvaltningsapparat,
vari såväl lekmannaintresset som behovet av tjänstemannaexpertis
är väl tillgodosett. De till huvudstaden förlagda centrala ämbetsverken
äga vidare möjlighet — och ofta väl även särskild anledning — att

309

mera direkt få kontakt med staden berörande frågor. På grund av dessa
omständigheter torde allmänt taget behovet av en direkt ledande verksamhet
från överståthållarämbetets sida på olika till samhällsplaneringen hörande
områden vara mindre än i vad gäller länsstyrelserna. Ämbetets uppgifter
med avseende å kommunalförvaltningen, vilka representera en relativt
obetydlig del av ämbetets samlade arbetsvolym, komma härigenom att
mera ligga på det övervakande och kontrollerande planet enligt vad som föranledes
av gällande författningsföreskrifter. De samordningsfrågor, som beträffande
planeringsverksamheten äro aktuella för Stockholms vidkommande,
äro närmast sådana som äro gemensamma för Stockholm och dess
grannkommuner. — Inom överståthållarämbetet finnes icke heller inrättad
någon särskild planeringssektion utan de ärenden, som vid länsstyrelserna
handläggas vid denna sektion, äro uppdelade mellan trafiksektionen och
första kansliavdelningens allmänna sektion. Vidare saknas inom Stockholm
direkta motsvarigheter till de länsorgan, som enligt statsrevisorerna skulle
kunna tänkas inordnade i planeringssektionen.

Skulle emellertid den nu påbörjade utredningen om länsindelningen resultera
i en sammanslagning av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i
Stockholms län — en möjlighet, varmed ämbetet anser sig ha anledning alt
räkna — blir förhållandet ett annat, och den av statsrevisorerna föreslagna
försöksverksamheten skulle då även på planeringsområdet få betydelse för
Stockholm, överståthållarämbetet tillstyrker därför att åtgärder vidtagas
för att en sådan försöksverksamhet skall komma till stånd jämsides med
utredningen om ändrad länsindelning. Hur försöksverksamheten skall ordnas
torde få bliva föremål för närmare överväganden. Statsrevisorerna ha
understrukit, att försöken böra äga rum vid den eller de länsstyrelser där
gemensamma lokaler kunna ordnas. Då det knappast torde kunna antagas,
att lokalfrågan inom överskådlig tid skall kunna ordnas för samtliga länsstyrelsers
del, torde det dock kunna ifrågasättas, om det icke för en allsidig
bedömning av möjligheterna att i praktiken genomföra en reform av antytt
slag skulle vara av värde att försöksverksamheten även ägde rum vid
någon länsstyrelse, där lokalförhållandena äro mindre gynnsamma.

i detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, jämväl skatt edirektören
Bsekkevold och kanslidirektören Widmark deltagit. Stockholm
den 30 januari 1959.

J. HAGANDER

Sten Walter

Länsstyrelsen i Stockholms län

Revisorerna ha till granskning upptagit erfarenheterna av den nya länsstyrelseorganisation,
som blev följden av 1948 års länsstyrelseutredning. Liter
redovisning därav ha revisorerna i sitt uttalande till behandling upptagit
flera spörsmål rörande länsstyrelsernas såväl yttre som inre organisation.
Revisorerna framhålla att enligt deras mening åtskilliga skäl tala för
att de sålunda aktualiserade spörsmålen snarast upplagas till närmare överväganden,
dock utan att någon ny utredning skulle behöva tillkallas. Däremot
rekommenderas en försöksverksamhet, liknande den som föregick
länsstyrelsereformen. Ifråga om denna försöksverksamhet, som förutsättes
iiga rum under medverkan av statens organisationsnämnd, antydas alternativa
lösningar.

När länsstyrelsen den 7 november 1950 avgav utlåtande över länsstyrelseutredningens
förslag, tillkännagav länsstyrelsen eu i huvudsak positiv in -

310

ställning till utredningens förslag. Länsstyrelsen framhöll emellertid bl. a.,
att den föreslagna reformen icke kunde komma till sin fulla rätt, förrän lokalfrågorna
lösts så att alla avdelningar inom den utvidgade länsstyrelsen
även lokalt kunde sammanföras. Där detta ej kunde ske, saknades en väsentlig
förutsättning för samordningen. Vissa skäl talade för att man endast
successivt utbyggde länsstyrelsen, och till en början begränsade samordningen
till de organ, beträffande vilka lämpligheten av en dylik åtgärd kunde
anses mera oomtvistlig. Närmast syntes då ifrågakomma mödrahjälpsoch
länsnykterhetsnämnderna. Dessutom syntes även länsbostadsnämnden
kunna inordnas under länsstyrelsen. En bestämd gränsdragning mellan bebyggelseplaneringen
och bostadspolitiken vore i det närmaste omöjlig.

Länsstyrelsen har alltjämt i princip en positiv inställning till förslagen
om eu organisatorisk samordning mellan länsnämnderna och länsstyrelsen.
Vad som i detta avseende åstadkoms genom 1951 års förslag (1952 års beslut)
har visserligen underlättat samarbetet men kan icke anses tillräckligt
för åstadkommande av önskvärd samordning. Skäl torde emellertid finnas
lör att såväl lantbruksnämnden med dess speciella arbetsuppgifter som
länsarbetsnämnden med dess anknytning till arbetsförmedlingen alltjämt få
bibehålla sin ställning vid sidan av länsstyrelsen med i stort sett nuvarande
samordningsregler. Övriga länsnämnder synas vara mera ägnade för ett
direkt inlemmande i länsstyrelsen.

Eu lekmannamedverkan inom länsstyrelserna förefaller ligga närmare till
bands i fråga om socialvården än övriga verksamhetsgrenar. Länsstyrelsen
som i princip icke har något att erinra mot att eu lekmannamedverkan
kommer till stånd, anser att lekmannaelementet närmast borde givas ställningen
av rådgivande nämnd men har ej heller något väsentligt att invända
mot en lösning huvudsakligen efter länsstyrelseutredningens förslag. Arbetet
blir självfallet emellertid därigenom mera tungrott. Beträffande ärenden
som beröra planeringsväsendet må också erinras om den allsidiga bedömning
av lekmän med stor lokalkännedom som ärendena fått såväl i kommunalförvaltningen
som genom utställningsförfarandet.

Beträffande länsexperter, som icke äro knutna till förut berörda länsnämnder,
torde vissa svårigheter vid ett inordnande av dem i länsstyrelsen
med all sannolikhet komma att uppstå, dock förmodligen i mindre mån såvitt
angår socialvården än beträffande planeringsverksamheten.

Den fria ställning, experterna intaga såväl i förhållande till varandra som
till länsstyrelsen är inom planeringsväsendet av stort värde. Inom denna
länsstyrelse bar under senare år tillämpats en form av samråd genom all
ur länsrådet utbrutits en mindre krets av experter (länsarkitekt, överlantmätare,
lantbruksdirektör och distriklsingenjör), som tillsammans med sektionschefen
å planeringssektionen utgöra länsrådets planeringsutskott. Detta
utskott har visat sig vara ett smidigt forum för överläggning i sådana planeringsfrågor,
där ett större pådrag av hela länsrådet ej kan anses erforderligt.
Inom planeringsutskottet bibehålla experterna sin självständiga
ställning och genom att deltagandet begränsats till eu liten krets blir behandlingen
av ärendena ej så tungrodd.

Revisorerna förorda i första hand en inordning i länsstyrelsen av länsarkitekten
och distriktsingenjören. Vad beträffar länsarkitekten föreslås
därvid, att han göres till föredragande å sektionen. Mot detta kan emellertid
vissa erinringar riktas. Sålunda kan det väl knappast tänkas, alt länsarkitekten
då kan fortsätta sin uppdragsverksamhet. Länsstyrelsen bör ej utgöra
eif organ som sysslar med uppgörande i detalj av bebyggelseplaner.
Någon verklig rådgivning skulle knappast längre kunna äga rum. Vidare
skulle det förhållandet att länsarkitekten vore (huvud)föredragande kunna

311

medföra konflikter med andra länsexperter; först och främst med den honom
underordnade distriktsingenjören, men även med övriga experter, som
icke skulle anse, att deras synpunkter hleve tillräckligt beaktade. I detta
sammanhang må nämnas att intima kontakter nu äga rum mellan länsarkilektkontoret
och vederbörande befattningshavare på planeringssektionen och
att detta arbetssätt — lokalerna ligga intill varandra — utan tyngande former
visat sig mycket ändamålsenligt. Det kan vidare påpekas, att länsarkitekten
med nuvarande organisation har stora och viktiga uppgifter, som vid
honom åvilande större föredragningsskyldighet troligen koinme att få eftersättas.
Då för övrigt i de flesta ärenden, där länsarkitekten skulle vara föredragande,
dels en föredragningspromemoria och dels ett beslut måste uppsättas
och beslutet därjämte i många fall också måste granskas av jurist,
förefaller det som om någon nämnvärd tidsvinst knappast härigenom skulle
ernås. Om en expert — exempelvis länsarkitekten — icke anser sig kunna
förorda bifall till en ansökan eller till anförda besvär, kommuniceras nu i
flertalet fall handlingarna med sökanden-klaganden, som på så sätt får tillfälle
att bemöta eller tillrättalägga. Detta måste för rättssäkerheten vara
synnerligen värdefullt och hos den enskilde ingiva förtroende för den avgörande
myndigheten. Det torde bli svårt att beakta detta viktiga led i handläggningen,
då experten också är föredragande. Härtill kommer att experten
— därest en kommunicering av en eventuell promemoria anses skola
kunna ske — i inånga fall av den enskilde och för övrigt även av de kommunala
organen skulle komma att betraktas som part i målet. Slutligen må
helt allmänt framhållas det stora värde, som ligger i att experten framför
allt får företräda de fackliga synpunkterna, medan den avgörande myndigheten
måste såväl väga de olika experternas ej alltid till samma slutresultat
ledande uppfattningar som taga hänsyn till andra faktorer, som kunna påverka
de aktuella frågorna.

En aktiv planeringsverksamhet torde emellertid förutsätta en omorganisation
även beträffande planväsendets experter. Mycket torde kunna vinnas
redan genom fastare regler för de s. k. länsrådens verksamhet och undvikande
av dubbel diarieföring. Länsarkitektkontorets biträdespersonal skulle
kunna inordnas i länsstyrelsen och diariet vara gemensamt liksom kartarkivet
redan är det i detta län.

Länsstyrelsen finner inte att socialvårdskonsulenternas organisationsfråga
hör vila, »så länge icke varje eller åtminstone flertalet län har egen konsulent».
Organisationsfrågan, vari länsstyrelsen innefattar även frågan om
lämplig samordning av konsulenternas och barnavårdsassistenternas verksamhet,
torde vara den primära och dess lösning direkt ge anvisning om erforderliga
antalet konsulenttjänster. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang
uttala sig för en snar lösning av denna fråga, som varit aktuell under många
ar och som ter sig som ett av de mest betydelsefulla praktiska reformprojekten
på den statliga socialförvaltningens område. Eftervårdsutredningens väntade
förslag beträffande skyddskonsulenternas ställning torde uppenbarligen
inte böra hindra frågans lösning.

Om förste provinsialläkarens och länsveterinärens organisatoriska ställning
ha revisorerna inte uttalat sig. Med hänsyn till framlagt kommittéförslag
(SOU 1958: 15) om ny hälsovårdsorganisation på länsplanet hade detta
varit naturligt. Länsstyrelsen har i utlåtande över förslaget, i vad det berör
samordningsfrågorna, hl. a. hänvisat till möjligheten att reglera länsrådsinstitutioncn
men därvid närmast utgått från nuvarande organisatoriska
uppbyggnad av länsförvaltningen. Vid den fortsatta behandlingen av kommitténs
förslag hör hänsyn tagas till de principiella uttalanden, som revisorerna
nu framfört.

312

Frågan om taxeringsinlendentens ställning har nyligen varit föremål för
statsmakternas prövning. Tillräckliga skäl föreligga enligt länsstyrelsens
mening icke att nu upptaga denna fråga till förnyad behandling.

Länsstyrelsen instämmer i revisorernas uttalande om fördelarna med maskinell
bokföring. Länsstyrelserna böra i erforderlig utsträckning utrustas
med moderna bokföringsmaskiner. Med hänsyn till att dylika maskiner ställa
sig förhållandevis dyrbara i inköp är det angeläget att alla möjligheter
tillvaratagas att verkställa inköpen till priser, som äro förmånliga för statsverket.
Länsstyrelsen vill ifrågasätta om ej vissa besparingar, exempelvis
i form av rabatter, skulle kunna göras därest inköpen verkställdes centralt
för samtliga länsstyrelser. Därigenom skulle även möjliggöras att utbyten
av föråldrade maskiner samordnades.

För att några reformer i av revisorerna angiven riktning över huvud skola
medföra avsedd verkan, tarvas oeftergivligt att lokalförhållandena anpassas
efter den uppkomna situationen. Det är helt enkelt nödvändigt att i första
hand ordna ett lokalmässigt sammanförande av verksamhetsgrenarna. Detta
skulle också medföra större möjligheter alt utnyttja experter för muntlig
föredragning. Ett organisatoriskt sammanförande av den art revisorerna antytt
med bibehållande av nuvarande lokalförhållanden skulle enligt länsstyrelsens
mening innebära en försämring av dbt nuvarande tillståndet.

Slutligen vill länsstyrelsen understryka revisorernas uttalande om vikten
av att länsstyrelsernas organisationsfrågor ständigt hållas aktuella och framhålla
att den nuvarande utformningen icke bör anses definitiv. Till belysande
av länsstyrelsens allmänna principiella inställning till organisationsfrågor
av denna art vill länsstyrelsen erinra om att länsstyrelsen jämte överståthållarämbetet
den 31 december 1958 ingivit underdånigt förslag om organi -serande av en för båda myndigheterna gemensam sektion för alla frågor
rörande det civila försvaret; något som innebär ett helt nytt grepp på detta
organisationsproblem.

Länsstyrelsen tillstyrker alltså revisorernas förslag att här berörda organisationsspörsmål
snarast upptagas till övervägande. Stockholm den 27 januari
1959.

GÖSTA FALK ALARIK WIGERT

Länsstyrelsen i Uppsala län

Länsstyrelsen kan ansluta sig till revisorernas å s. 47 E gjorda uttalanden,
att länsstyrelseorganisationen sådan den utformats enligt 1952 års
beslut icke kan anses definitiv och att det är av vikt att länsstyrelsens organisationsfrågor
ständigt hållas i blickpunkten. Med den omfattning förvaltningsarbetet
i vår tid tagit och med den utveckling som ständigt pågår
mot allt mer komplicerad förvaltning torde för all såväl offentlig som enskild
förvaltning vara en angelägenhet av största vikt att ständigt ställa frågan:
Är förvaltningsorganisationen ändamålsenlig? Bedrives förvaltningsarbetet
rationellt?

Något material av värde för besvarandet av frågan huruvida den nuvarande
länsförvaltningens organisation är ändamålsenlig eller icke, synes revisorerna
icke ha lämnat. De synpunkter och förslag som framförts ha huvudsakligen
hämtats från de delar av 1948 års länsstyrelseutrednings betänkande, som lämnades
å sido vid länsstyrelsereformens genomförande 1952. Argumenten
för en organisatorisk samordning av hela länsförvaltningen synes knappast
ha gjorts mera övertygande genom det sätt på vilket tankegångarna nu ånyo
framförts. De senast gångna årens erfarenheter synas närmast bekräfta att
erforderlig samordning kan vinnas utan sammanslagning.

313

Länsstyrelsen ifrågasätter om man så kort tid efter länsstyrelsereformens
genomförande har anledning att ta upp frågan om länsnämndernas inlemmande
i länsstyrelsen till förnyad diskussion. En objektiv granskning av de
för och mot sammanslagning anförda argumenten torde, så länge några nya
mera tungt vägande argument icke tillförts debatten, icke kunna leda till annat
ställningstagande än det statsmakterna kom fram till i 1952 års beslut.
Länsstyrelsen skall därför ej här gå in på någon utförlig kritik av länsstyrelseutredningens
idéer och argument.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang endast framhålla en principiellt viktig
invändning. Själva den bärande grundtanken i utredningens förslag om
de fristående länsorganens inlemmande i länsstyrelsen är att man därigenom
skulle giva länsstyrelsen en starkare ställning såväl inom länet som
gentemot den centrala regeringsmakten. Länsorganens inlemmande i länsstyrelsen
skulle emellertid medföra att länsstyrelsen i betydande delar av sin
verksamhet skulle bli beroende av direktiv från de centrala verken. Resultatet
av reformen skulle alltså i ett mycket väsentligt avseende bli rakt motsatt
det åsyftade.

I kort sammanfattning vill länsstyrelsen redovisa sina synpunkter på
behovet av samordning så, alt den redan genomförda reformen rent organisatoriskt
sett ger fullt tillfredsställande — fast på sina håll måhända icke
fullt utnyttjade — möjligheter till samordning av de olika länsorganens arbetsinsatser
i stort och till erforderligt samarbete i ärenden, som beröra
flera organs verksamhetsområden. Behovet av samordning har såväl i länsstyrelseutredningens
som i statsrevisorernas allmänt hållna formuleringar
givits proportioner, för vilka det icke finns täckning i de faktiska förhållandena.
Det synes länsstyrelsen angeläget att man, innan diskussionen fortsättes,
skaffar fram ett på en ingående undersökning av de verkliga förhållandena
grundat material, som kan ge svar på frågan vad som är tomma slagord
och vad som är saklig nödvändighet. Länsstyrelsen vill därför i anslutning
till vad revisorerna anför mitt på s. 58 E förorda, att en organisationsundersökning
med särskild inriktning på länsorganens behov av och
möjligheter till inbördes samarbete verkställes genom statens organisationsnämnd,
innan frågan om sammanslagning ånyo upptages till omprövning.
Skulle denna undersökning ge till resultat, att det föreligger ett behov
av samordning, som icke kan tillgodoses med nuvarande organisation och
som möjligen bättre skulle kunna tillgodoses efter en organisatorisk samordning,
vill länsstyrelsen förorda en försöksverksamhet enligt ungefär de
linjer, som revisorerna å s. 57 E uppdragit, för att klarlägga och praktiskt
lösa de många problem av olika slag, som en sammanslagning av länsorganen
till ett enhetligt verk otvivelaktigt komrne att medföra. Att länsstyrelseorganisationen
i dess nuvarande utformning icke kommer att räcka till för
den till helt nya och starkt skiftande arbetsområden utvidgade »lantregeringen»
är uppenbart, då den särskilt i de större länsstyrelserna redan är
synnerligen hårt ansträngd. En uppdelning av landskansliet torde vid eu
sammanslagning bli ofrånkomlig.

Vad beträffar lekmannamedverkan inom länsstyrelsen har länsstyrelsen i
princip intet att erinra däremot under förutsättning alt den begränsas till
deltagande i avgörandet av sådana ärenden, där lekmannadeltagande är sakligt
motiverat. Som en saklig motivering kan länsstyrelsen godtaga t. ex., alt
lekmän enligt mellanfolkliga rättskonventioner hör deltaga i vissa beslut
om frihetsberövande. För tydlighetens skull hör framhållas all lekmannahegreppet
omfattar även andra utifrån tillkallade bisittare än sådana, som
man normalt räknar till lekmän.

EU mera omfattande lekmannadeltagande i länsstyrelscärcndenas avgö -

314

rande kan länsstyrelsen ej förorda. Dels skulle detta obestridligen medföra
kännbara olägenheter i form av omständlighet och tidsutdräkt och därav
töranledda ökade kostnader för förvaltningen. Dels skulle risk för oenhetlighet
och planlöshet i besluten uppkomma, om olika lekmannadelegationer
bildades, i vilka besluten fattades genom omröstning och majoriteten i
en delegation kunde vilja driva en politik, som avvek från vad majoriteten
i en annan delegation ville hävda. Man bör över huvud taget kritiskt granska
värdet av sådana argument, som att man borde införa lekmannamedverkan
för att »förstärka länsstyrelsens kompetens», skaffa länsstyrelsen »bättre
orts- och personkännedom» eller »bevara och utveckla förtroendet för länsstyrelsen
och dess verksamhet». Sådana syften torde i första hand böra tillgodoses
på andra vägar. När det gäller fackkunskap torde länsstyrelsen vara
bättre betjänt av att ha tillgång till verkliga experter. Orts- och personkännedom
bör länsstyrelsens chefstjänstemän och övriga befattningshavare först
och främst skaffa sig genom direkta kontakter med de kommunala förtroendemännen
och allmänheten, med representanter för näringsliv, ideella och
kulturella organisationer o. s. v. i det dagliga arbetet, vid tjänsteresor, konferenser
och sammanträden. Förtroendet för länsstyrelsen och dess verksamhet
torde framför allt vara beroende av den större eller mindre skicklighet
och oväld, varmed verksamheten utövas, och av den allmänanda, som
karakteriserar verkets ledning och dess enskilda befattningshavare. Vill man
upprätthålla och förbättra förvaltningens kvalitet, bör man se till att rekryteringen
till föredragande- och chefsbefattningar blir den bästa tänkbara. Med
den demokratiska sammansättning, som tjänstemannakåren i våra dagar
har, torde en förtroendefull kontakt med allmänheten kunna upprätthållas
utan förmedling av särskilda lekmannabisittare. Med dessa kritiska anmärkningar
gentemot länstyrelseutredningens argumentering har länsstyrelsen
endast velat framhålla, att man även på detta område bör gå försiktigt fram
och strikt hålla sig till verkliga sakskäl.

Frågan om länsstyrelseexperternas ställning är ett synnerligen komplicerat
problem, som icke torde kunna lösas efter någon enhetlig linje utan
mycket omfattande organisationsändringar såväl på länsplanet som i de
centrala verken. Fn primär fråga är emellertid om det verkligen föreligger
ett behov av att alla länsexperter givas en likartad ställning. Likriktandet
får icke bli något självändamål. Frågan om experternas ställning bör enligt
länsstyrelsens uppfattning avgöras i första hand efter vad som är ändamålsenligt
med hänsyn såväl till experternas arbetsuppgifter i deras egenskap
av biträden åt länsstyrelsen som till deras arbetsuppgifter i övrigt.
Man torde knappast beträffande någon av experterna kunna helt bortse från
dessa sistnämnda uppgifter även om proportionerna mellan de båda skilda
grupperna av arbetsuppgifter starkt växlar vid en jämförelse mellan t. ex.
socialvårdskonsulenten å ena sidan och vägdirektören eller länsarbetsdirektören
eller länsbrandinspektören å andra sidan.

Man torde vid övervägandet av experternas ställning också böra ta hänsyn
till de ytterligare experter med speciell sakkunskap, som länsstyrelsen i framtiden
kan behöva tillgång till vid särskilda ärendegruppers bedömande. Alla
torde icke kunna beräknas bli heltidssysselsatta av länsstyrelsen.

Det viktigaste för länsstyrelsen torde icke vara att experterna äro anställda
i länsstyrelsen utan alt de enligt sin instruktion skola biträda länsstyrelsen
och att de ha tillräcklig tid alt ägna åt länsstyrelsens arbetsuppgifter.

Även i de fall där experterna helt skulle kunna sysselsättas med arbetsuppgifter,
som äro alt anse såsom eller lämpligen kunna göras till länsstyrelseuppgifter,
kan man ifrågasätta om expertens inlemmande i länsstyrel -

315

sen i och för sig är ur alla synpunkter önskvärt. Väsentliga synpunkter kunna
tala emot cll sådanl inlemmande. Experternas fria ställning är i flera
avseenden en klar fördel.

Länsstyrelsens väsentligaste uppgifter ligger på den administrativa rättskipningens
område. Det är utövandet av denna rättskipande myndighet,
som ger länsstyrelsen dess v id jämförelse med övriga länsförvaltningsorgan
säregna auktoritativa ställning. Det torde för länsstyrelsens »centrala ställning»
i länet vara viktigare att länsstyrelsen vårdar sig om sin nämnda domareställning
till främjande av rättsvården och rättssäkerheten än att länsstyrelsen
inlemmar i sig och identifierar sig med så inånga som möjligt av
övriga förvaltningsorgan och experter.

När länsstyrelsen avgör ett mål eller ärende är det ingalunda säkert att
länsstyrelsen alltid kan följa expertens sakkunnigutlåtande även om så i
regel är fallet. Länsstyrelsen kan bli tvungen att desavouera sin expert även
då denne i ett tidigare skede såsom inspektionsorgan eller såsom konsult åt
kommuner eller enskilda starkt engagerat sig för en viss lösning. Det är
under sådana förhållanden bättre att experten handlat såsom ett självständigt
organ än att han handlat på länsstyrelsens vägnar.

I vissa fall spelar experten eu roll snarlik åklagarens. I dylika fall är det
självfallet direkt olämpligt alt experten kan identifieras med länsstyrelsen.

Även andra argument kunna anföras för ett bibehållande av experternas
fristående ställning i förhållandet till länstvrelsen. Icke minst torde denna
ha sin betydelse för tjänsternas rekrytering. Det självständiga ansvaret vid
utfärdandet av sakkunnigutlåtanden torde också vara till förmån för sakens
allsidiga belysning. Expertens ojävighet kan alltför lätt bli illusorisk om
experten ställes direkt i länsstyrelsens tjänst.

Vad länsrådsinstitutioneii beträffar vill länsstyrelsen nämna, att länsstyrelsen
regelbundet brukar eu gång i månaden samla en relativt vid krets
(ca ett 30-tal personer) av experter (även andra än de egentliga länsstyrelseexperterna)
till överläggningar rörande aktuella länsfrågor av allmänt intresse.
Som exempel på karaktären av dessa överläggningar kan nämnas
ämnet för nästa länsråd: »Vilka åtgärder kan för närvarande vidtagas för
att reglera grusexploateringen med hänsyn till natur- och kulturvården?»
Såsom underlag för diskussionen av detta ämne ligger den nyligen genomtörda
inventeringen av länets grusåsar. Dessa länsrådssammanträden ägnas
uteslutande åt orienteringar och genomgångar i stort av aktuella arbetsuppgiftcr
inom skilda grenar med särskild inriktning på s. k. initiativärenden.
Löpande mål och ärenden upptagas icke till behandling vid länsråd.

Expertdiskussionen av särskilda löpande ärenden sker i huvudsak på förberedelsestadiet
vid informella kontakter i det dagliga arbetet mellan två
eller flera experter inbördes eller emellan föredraganden och en eller flera
experter allt efter ärendenas beskaffenhet. Endast i ärenden av större vikt
deltar eu eller flera experter i föredragningar inför landshövdingen. Att binda
delta fria och smidiga samarbete med experterna i lagfästa regler, skulle
uppenbart vara till mera skada än nytta.

Statsrevisorerna omnämna i olika sammanhang länsförvaltiiinycns lokalfrågor
och framhålla bl. a. alt den fulla rationaliseringsvinsten av samordningen
icke kan uppnås utan atl de olika länsmyndigheterna erhålla gemensamma
tjänstelokaler. Länsstyrelsen anser för sin del alt samlandet av
länsmyndigheterna till gemensamma eller nära varandra liggande tjänstelokaler
skulle vara av allra största värde för underlättandet av ett intimt
dagligt samarbete. Särskilt gäller detta planeringssektionen och de experter,
som företrädesvis medverka i samhällsplaneringen, nämligen överlantmätaren,
länsarkitekten, distriktsingenjören för vatten och avlopp samt väg -

316

direktören. Det nära sambandet mellan samhällsplaneringen och hälsovården
gör det angeläget att även förste provinsialläkaren och hans blivande
medarbetare samt länsveterinären samlas till samma gemensamma förvaltningsbyggnad.
Detta synes för Uppsala läns vidkommande böra ske så snart
som möjligt, eftersom lokalproblemet för närvarande icke för någon av de
nämnda myndigheterna är löst på ett tillfredsställande sätt. Om de nämnda
experternas expeditioner sammanfördes, skulle icke endast mycken tid, som
nu ödslas bort på väg till sammanträden, vinnas åt experterna utan även
möjligheter öppnas till rationaliseringar i form av gemensam kontorspersonal,
maskinell utrustning o. d.

Vad beträffar möjligheterna att koncentrera hela eller större delen av
länsförvaltningens kamerala verksamhet till länsstyrelsen, anser länsstyrelsen
att frågan bör göras till föremål för närmare undersökning. Det synes
icke uteslutet att en sådan koncentration oberoende av länsorganets i övrigt
fristående ställning skulle kunna genomföras åtminstone i något fall.

Någon olägenhet av taxeringsintendentens självständiga ställning har icke
kommit till synes vid denna länsstyrelse.

Vad beträffar landskansliets inre organisation hänföra sig de rent organisatoriska
bristerna främst till avsaknaden av enhetlig ledning och tillräcklig
personal för den omfattande beredskapsplanering, som åligger länsstyrelsen.
Arbetet med att leda och samordna denna på alla sektioner irrationellt
spridda verksamhet utgör en svår belastning för avdelningschefen,
som redan utan detta åliggande har eu alltför stor arbetsbörda. Det är alt
beklaga, att icke frågan om en gemensam försvarsberedskapssektion på allvar
tagits upp i samband med utredningen om civilförsvarets organisation.

De mest kännbara olägenheterna i övrigt med nuvarande organisation hänföra
sig dels till bristen på kvalificerad personal, som vad beträffar planeringssektionen
beröres av statsrevisorerna å sid. 52 E—53 E, och dels till
bristen på tillräckliga och ändamålsenliga tjänstelokaler. Länsstyrelsen anser
det särskilt angeläget att personalförstärkning snarast kommer till stånd.

Länsstyrelsen vill till sist framhålla, att de i statsrevisorernas utlåtande
berörda organisationsfrågorna diskuterats vid länsråd den 26 januari 1959.
De närvarande representanterna för länsnämnderna och expertorganen uttalade
sig enhälligt mot en organisatorisk samordning av länsorganen men
för ett sammanförande till en gemensam förvaltningsbyggnad.

I handläggningen av detta ärende inom länsstyrelsen ha, förutom undertecknade
landshövding E. Håslad, landssekreterare S. J. Nilsson och landskamrerare
H. Jansson, deltagit förste länsassessor S. Heimer, länsassessor
N. Söderberg och civilförsvarsdirektör G. Minell. Uppsala den 14 februari
1959.

ELIS HASTAD

S. ./. Nilsson

H. Jansson

Länsstyrelsen i Södermanlands län

Redan i det förslag rörande omorganisation av länsstyrelserna, vilket förelädes
riksdagen 1952, framhöll dåvarande departementschefen, att länsförvaltningarna
voro splittrade på ett flertal från varandra fristående länsorgan
och att detta medförde vissa olägenheter inte minst för allmänheten.
Även om de särskilda länsorganen hade möjligheter att koncentrera sig på
sina specialuppgifter, kunde man dock inte befria sig från den olägenhet,
som splittringen vållade.

Den i och för sig ganska betydande rationaliseringen av länsstyrelseverk -

317

samheten, som föranleddes av riksdagens beslut 1952, bär utan tvivel varit
till gagn för de samlade länsintressena. Det torde emellertid å andra sidan
vara ganska uppenbart, att samordningen av länsstyrelsernas och de olika
länsnämndernas verksamhet är behäftad med betydande svagheter. Den omständigheten
att statsrevisorerna i sin senaste berättelse tagit upp frågan om
förhållandet mellan länsstyrelsen och de fristående länsnämnderna til! förnyad
prövning understryker det faktum, att olägenheterna trots rationaliseringen
av verksamheten alltjämt anses så betydande, att de bör underkastas
fortsatt prövning.

Den bristande samordningen förklarar statsrevisorernas önskemål att föra
samordningsproblemet så långt, att de för närvarande fristående länsnämnderna
infogas i länsstyrelsernas verksamhet. Mellan å ena sidan den relativt
lösliga samordning, som nu förekommer, och å andra sidan den mycket
långt drivna fusion av länsintressena, som statsrevisorerna förordar, ges
det självfallet utrymme för en rad olika önskemål, som mer eller mindre
kraftigt hävdar behovet av samordning, men som gemensamt klargör, att
den nu rådande situationen inte är helt tillfredsställande. Mot den bakgrunden
är det förklarligt, all önskemålen om en samordning av den statliga
administrationen på länsplanet röner förståelse på de flesta håll, även om
meningarna starkt skifta kring frågan, huru långt denna samordning bör
drivas. Samordningsbehovet gör sig gällande med olika styrka på olika områden
av den statliga verksamheten och tveksamheten gäller närmast i vilken
utsträckning och på vilket sätt den önskvärda samordningen bör genomföras.

Under alla förhållanden synes det önskvärt, att den ansvällning på skilda
områden av den statliga administrationen, vilken blivit en följd av statsverksamhetens
utökning, hålles under fortlöpande uppsikt och kontroll. Ur
kostnadssynpunkt är det angeläget, att förvaltningen även i de regionala
sammanhangen organiseras i rationella enheter. Allmänhetens behov av en
effektiv och'' samtidigt förenklad service är ytterligare ett starkt stöd för
kravet på en modernt arbetande administration.

Med den vidsträckta omfattning länsstyrelsens ämbetsåligganden har enligt
länsstyrelseinstruktionen synes det i princip vara väl förenligt att de
oiika länsnämnderna sortera under länsstyrelsen. De bästa samordningsmöjligheterna
torde på delta sätt kunna skapas. Man undviker även genom
en sammanslagning av länsnämnderna med länsstyrelsen den olägenhet, som
följer av att jävsförhållande för landshövdingen uppstår, om han såsom ordförande
i länsnämnd deltagit i ärende, som jämväl kommer under behandling
av länsstyrelsen (37 § länsstyrelseinstruktionen jämförd med 4 kap.
13 § inom. 7 rättegångsbalken).

Frågan är emellertid, huruvida den ifrågasatta omorganisationen av länsförvaltningen
ur andra synpunkter kan anses medföra nackdelar eller över
huvud taget möta praktiska svårigheter. Av stor vikt är givetvis också därvidlag
frågan i vad mån det administrativa arbetet, på sätt statsrevisorerna
förutsatt, kan i mera väsentlig grad rationaliseras genom en sammanslagning
av de olika länsorganen.

Emot den ifrågasatta sammanslagningen talar måhända i främsta rummet
att man därigenom löper risken alt åstadkomma ett alltför stort och
otympligt ämbetsverk. Denna olägenhet bör dock, åtminstone i viss mån,
kunna motverkas om man begagnar möjligheten att göra den stora mängden
ärenden av rutinbetonad art till sektionsärenden eller enmansärenden.
De ärenden, som kräva deltagande av landshövdingen och lekmannanämnd
torde icke vara särskilt talrika. Saken synes kunna instruktionsmässigt ordnas
efter vad som visar sig lämpligt med hänsyn till de olika ärendegrupper -

318

nas beskaffenhet. För att den eftersträvade arbetsrationaliseringen skall kunna
vinnas torde det vara nödvändigt att lokalfrågan kan ordnas så, att arbetslokalerna
kommer att ligga relativt nära varandra. Detta möter speciella
svårigheter i detta län, där länsarbetsnämnden icke är förlagd till residensstaden.
Även om lokalfrågan kan ordnas, torde dock knappast någon större
inbesparing av personal vara att vänta.

Inordningen av de speciella länsorganen i länsstyrelserna för emellertid
med sig en del principiella problemställningar, som det torde vara nödvändigt
att ägna särskild uppmärksamhet. Länsstyrelserna sköter för närvarande
sina uppgifter — bortsett från civilförsvaret — inom författningsmässigt
fixerade gränser utan några som helst centrala direktiv. Inordningen i
länsstyrelserna av t. ex. länsarbetsnämnderna, mödrahjälpsnämnderna, eventuellt
lantbruksnämnderna eller andra organ, som är underordnade centrala
ämbetsverk, skulle kunna försätta länsstyrelserna i den situationen, att de
för sin verksamhet helt är beroende av direktiv från de centrala ämbetsverkens
sida. Det innebär i grund och botten, att länsstyrelserna kommer
i beroende ställning till ämbetsverken och därmed också förlorar sin
självständighet. Länsstyrelserna löper därmed risken att endast bli regionala
expeditionsorgan under de centrala ämbetsverken. De blir strängt taget endast
i tillfälle att expediera ärendena på grundval av angivna direktiv och
utan något nämnvärt utrymme för den fria prövningsrätten. Det medför
å andra sidan risken, att länsstyrelserna kommer att uppfattas på ett helt
annat sätt än för närvarande och att därmed allmänhetens respekt för länsstyrelsernas
insatser eller beslut i olika sammanhang kommer alt minska.
En sådan utveckling ter sig ur länsstyrelsernas synpunkt såsom den principiellt
mest besvärande i det förslag, som nu står under debatt.

Länsstyrelsen, som i och för sig gärna ser en fortsatt rationalisering av
verksamheten i den riktning revisorerna förordat, anser det i högsta grad
önskvärt, att förhållandet mellan en utvidgad länsstyrelseorganisation å ena
sidan och de centrala ämbetsverken å andra sidan regleras så, att länsstyrelsernas
självständighet icke kommer i fara. Direktivrätten från de centrala
ämbetsverken bör därför enligt länsstyrelsens mening ersättas med enbart
allmänna anvisningar, innebärande full rätt för länsstyrelserna att efter eget
bedömande träffa avgörande. Därest man kan åstadkomma en samordning
under dessa förutsättningar skulle det uppenbarligen vara till gagn både för
statsorganens verksamhet och för den allmänhet, som på skilda sätt är beroende
av deras beslut.

Beträffande återigen frågan om lekmannainflytandet i de sålunda omorganiserade
lansstyrelserna bar länsstyrelsen i princip ingenting att invända
mot denna tanke. Visserligen kan man löpa risken, att lekmannainstitutet
fördröjer själva behandlingen av ärendena — den invändningen bar i varje
fall framförts vid tidigare remisser — men farhågorna härför torde säkerligen
få uppfattas såsom överdrivna. I och för sig syftar den tilltänkta rationaliseringen
av verksamheten till en snabbare behandling av ärendena genom
de snabbare kontakterna, som kan genomföras mellan de olika länsorganen.
En på praktiska grunder genomförd organisation av ärendenas samordning
och behandling inom länsstyrelserna torde underlätta den snabbare behandlingen,
liksom också koncentrationen av de principiellt mera betydelsefulla
problemen till lekmannaorganet bör kunna leda till en skyndsam behandling
av de mera väsentliga länsfrågorna. Till dessa mera väsentliga problem
torde man i så fall få hänföra de näringspolitiska och ekonomiska frågorna,
lokaliseringsproblemen, beredskapsfrågor av skilda slag och för skilda
förhållanden jämte andra för hela länet gemensamma frågor. Till dessa
skulle det måhända vara tänkbart att också hänföra de i princip så bety -

319

delsefulla frågor, som gäller jordbruket och som i första band har med
rationaliseringsverksamheten att göra.

De länsnämnder, som med minsta svårighet kan anslutas till länsstyrelsen
är mödrahjälpsnämnd, länsvägnämnd och länsnykterhetsnämnd. Mödrahjälpsnämndens
verksamhet har ett så nära samband med länsstyrelsens
uppgifter på socialvårdens område, att det enligt länsstyrelsens mening saknas
anledning att bibehålla ett fristående organ för detta ändamål. Tillkomsten
av den nya sjukförsäkringslagen borde till och med göra det naturligt
att frågan om mödrahjälpsärendenas överflyttning till sjukkassorna
underkastas särskild prövning.

Länsvägnämndens införlivning med länsstyrelsen torde i huvudsak innebära,
att kommunikationen med länsstyrelsen kommer alt ske muntligen i stället
för skriftligen i form av framställningar och remisser. En övergång till
en dylik mera direkt samverkan är utan tvekan en fördel.

Vad slutligen beträffar länsnykterhetsnämndens inarbetande i länsstyrelseorganisationen
så torde detta förutsätta att en ändring i nämndens ställning
enligt nykterhetsvårdslagen genomföres.

I fråga om länsstyrelseexperternas inordning i länsstyrelsen så torde de
starkaste skälen för en dylik åtgärd gälla distriktsingenjören och länsarkitekten,
då deras verksamhet så gott som helt avser biträde åt länsstyrelsen.
Om svårigheter anses föreligga att inordna dessa befattningshavare under
planeringssektionen, synes det kunna övervägas att låta dem bilda en särskild
teknisk sektion inom landskansliet.

För att utröna i vilken utsträckning och på vad sätt länsnämnderna och
länsstyrelseexperlerna bör ingå i länsstyrelsen måste det vara av stort intresse
att en försöksorganisation prövas i något eller några län. Endast på
detta sätt synes det vara möjligt att bilda sig en mera bestämd uppfattning
om värdet av den ifrågasatta organisationen.

Därest någon sammanslagning av länsnämnderna med länsstyrelsen ej
anses böra ske, synes det önskvärt att formerna och metoderna för en samverkan
mellan de olika organen närmare utredes och preciseras. De s. k.
länsräden kan i regel knappast anses hava åstadkommit en samordning av
länsorganens verksamhet i den omfattning man tänkt sig. Länsstyrelsen är
därför av den uppfattning, att vissa allmänna anvisningar eller rekommendationer
om samordningen är önskvärda, även om det icke kan vara lämpligt
att binda myndigheterna genom några alltför långt i detalj gående föreskrifter.

Enligt revisorernas uppfattning är vissa olägenheter förenade med taxeringsintendentens
utpräglat självständiga ställning. Med anledning härav anser
de, att en undersökning bör ske för att utröna, om icke en viss tillsynsbefogcnhct
skulle kunna tilläggas landshövdingen i fråga om taxeringsinlendentens
handläggning av skattemålen. Revisorerna har icke uttalat sig om,
vilken form en sådan tillsyn bör givas. Det torde icke vara möjligt för landshövdingen
att utan biträde av eu med taxeringsväsendet väl förtrogen person
utöva den tillsyn, som avses.

Länsstyrelsen har för sin del icke gjort den erfarenheten, att någon tillsyn
över taxeringsintendentens verksamhet utöver den författningen inrymmer,
skulle vara behövlig. Av revisorernas uttalanden framgår icke heller,
vilka olägenheter i fråga om taxeringsintendentens ställning, som är avsedda
all avhjälpas. Under sådana förhållanden har länsstyrelsen icke funnit
anledning gå in på denna fråga, som för övrigt kan visa sig vara av
ömtålig natur.

Vad kameralsektionen beträffar har revisorerna framhållit önskvärdheten
av ell mera allmänt införande av maskinell bokföring.

320

Länsstyrelsen delar helt revisorernas åsikt om fördelarna med maskinell
bokföring. Vid härvarande länsstyrelse är emellertid kameralsektionens verksamhetsområde
icke så omfattande, att det för närvarande finns anledning
att införa sådan bokföring. Frågan kommer emellertid i ett annat läge, om
verksamhetsområdet utvidgas exempelvis genom att andra länsorgans kamerala
uppgifter överflyttas till länsstyrelsens kameralsektion. Det bör emellertid
förutskickas, att införande av maskinell bokföring icke kommer att
här medföra minskning av sektionens personal. Däremot synes en minskning
av länsnämndernas personal tänkbar vid överflyttning av arbetsuppgifter
till länsstyrelsens kameralsektion.

Revisorerna förutsätta, att en viss ledig arbetskapacitet borde förefinnas
vid kameralsektionerna sedan länsskolnämnderna övertagit vissa arbetsuppgifter
därifrån, närmare bestämt granskningen av rekvisitioner av statsbidrag
till skolväsendet. Någon ledig arbetskapacitet å härvarande kameralsektion
är emellertid icke att räkna med. Behov av ytterligare arbetskraft har
föranlett länsstyrelsen att i skrivelse den 30 augusti 1958 med förslag till
anslagsäskanden göra framställning om inrättande av en länsnotarietjänst
i lönegrad Ao 19, avsedd för kameral sektionen.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit landshövdingen Ossian
Sehlstedt, landssekreteraren Sven Ekbom och landskamreraren Arne Norman,
de två sistnämnda såsom föredragande. Nyköping den 14 februari 1959.

OSSIAN SEHLSTEDT

Sven Ekbom Arne Norman

Länsstyrelsen i Östergötlands län

I syfte att utreda möjligheten att återgiva länsstyrelserna ställningen som
verklig lantregering ha riksdagens revisorer föreslagit vissa åtgärder, nämligen
i första band försöksverksamhet beträffande en sådan organisation av
länsförvaltningen, som innefattar inordnandet i länsstyrelsen av länsarbetsnämnd,
länsbostadsnämnd och mödrahjälpsnämnd.

Alternativt föreslås försöksverksamhet innebärande inordning i planeringssektionen
vid länsstyrelserna av länsbostadsnämnd, länsarkitekt och
distriktsingenjör för vatten och avlopp, dock anses den sistnämnde kunna
inflyttas i respektive länsstyrelse utan försöksverksamhet.

Därest dylika försök icke anses böra komma till stånd, bör enligt riksdagens
revisorer statens organisationsnämnd erhålla i uppdrag att verkställa
eu noggrann genomgång av metoder, arbetsgång in. m. vid samarbetet mellan
länsstyrelserna och de fristående länsorganen i syfte att vinna mera enhetlig
reglering av länsrådens organisation och arbetsmetoder.

Även andra problem inom länsstyrelserna behandlas, men då vad härom
anförts — delvis av rent hypotetisk karaktär — icke synes innebära förslag
av revisorerna utan omnämnts för att snarast upptagas till närmare övervägande,
beröras icke dessa problem i det följande.

Beträffande länsarbetsnämnds inordnande i länsstyrelse förklarade sig
arbetsmarknadsstyrelsen i yttrande över länsstyrelseutredningens förslag,
här nedan kallat 1950 års förslag, icke kunna tillstyrka förslaget. Motiven
härför framgå av s. 14 i revisorernas berättelse. Bl. a. anfördes att landssekreterarna
endast hade begränsad erfarenhet av arbetsmarknadsproblemen
och det vore därför olämpligt, att länsarbetsdirektörerna underordnades
dem. Den kamerala verksamheten borde bibehållas hos länsarbetsnämnden;
redogörartjänsterna kunde ej indragas. Kansliassistenterna vore de enda ad -

321

ministrativa tjänstemännen och kunde ej heller undvaras. Någon besparing
kunde man därför ej räkna med. Även länsstyrelsen här i länet avstyrkte
förslaget liksom 15 andra länsstyrelser.

Efter det riksdagens revisorer avlämnat sin berättelse har Kungl. Maj:t
i brev till arbetsmarknadsstyrelsen den 19 december 1958 (nr 648) meddelat
byggnadstillstånd enligt 2 § lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete för varje slag av byggnadsarbete. Detta tillstånd
gäller tills vidare från och med den 1 januari 1959. Såsom villkor för
bedrivande av byggnadsarbete gäller numera endast att länsarbetsnämnden
skall besluta om tid för arbetets igångsättande samt, därest så finnes erforderligt,
om avbrott i detsamma. Nämnden har vidare att bestämma storleken
och sammansättningen av den arbetsstyrka, som vid varje tid må sysselsättas
i arbetet. För Linköpings del erfordras efter den 1 april i år icke
ens igångsättningstillstånd.

Byggnadstillståndsgivning var förut ett medel i den statliga lokaliseringsverksamheten.
Genom förenämnda beslut står numera icke möjligheten öppen
att använda tillståndsgivningen som dylikt medel. Industrilokaliseringssynpunkterna
kunna därför numera icke — bortsett från rådgivning — hävdas
annorledes än i samband med samhällsplaneringsfrågor.

För att lokaliseringssynpunkterna skola kunna göra sig gällande är det av
större vikt alt länsstyrelserna förses med personal med speciell kompetens
på det samhällsekonomiska området än att länsarbetsnämnderna införlivas
med länsstyrelserna. Länsstyrelsen här i länet har numera fått medel till förfogande
för anställande av särskild utredningsman i planeringsfrågor och
denne har under sistlidna månad börjat sin verksamhet. Genom det samarbete
som äger rum här i länet mellan länsstyrelsen å ena och övriga länsorgan
å den andra sidan har denne utredningsman samma möjlighet att erhålla
underlag för sin verksamhet som om samtliga nu fristående länsorgan
vore inlemmade i länsstyrelsen.

Under normala förhållanden torde arbetsförmedlingen med den därtill anslutna
yrkesvägledningen och arbetsvärden vara länsarbetsnämndernas huvudsakliga
arbetsuppgifter. I dessa avseenden lärer närmare samarbete mellan
länsstyrelse och länsarbetsnämnd knappast vara påkallad. Annorlunda
blir förhållandet vid större arbetslöshet och vid krigstillfälle. Emellertid gäller
numera, att länsarbetsnämnd i sistnämnda fall skall ingå som en särskild
sektion i länsstyrelsen. För detta fall är således samarbete säkrat. Genom
att landshövdingen är ordförande i länsarbetsnämnden och landssekreteraren
eller annan tjänsteman, som därtill förordnas, har möjlighet att närvara
vid nämndens sammanträden, kan länsstyrelsen erhålla erforderlig information
och föreslå åtgärder lika väl som om länsarbetsnämnden vore en
del av länsstyrelsen. Då endast eu liten del av länsarbetsnämndens verksamhet
kan anses påkalla närmare samarbete med länsstyrelsen, finns knappast
anledning att sammanföra nämnden med länsstyrelsen. Påpekas må också
alt länsarbetsdirektören har rätt och skyldighet att närvara vid handläggningen
inom länsstyrelsen av länsarbetsnämnden berörande ärenden. Eu
verksamhet för att pröva möjligheten att inordna länsarbetsnämnd i länsstyrelse
måste medföra åtskilliga lagstiftningsåtgärder. Någon utredning om
vilka åtgärder som erfordras har dock icke skett.

Länsarbetsnämnden och länsstyrelsen ha här i länet icke gemensamma
eller angränsande lokaler. Redan på grund härav måste försöksverksamhet
inom länet vara utan värde.

Någon nämnvärd besparing torde icke stå att vinna genom en sammanslagning.
Endast arvoden till ordförande och vice ordförande torde komma
att bortfalla.

21 Rev. berättelse ang. statsverket år 1958. II

322

Länsbostadsnämnderna föreslås enligt båda alternativen för försöksverksamheten
böra inordnas i länsstyrelserna. I yttrande över 1950 års förslag
avstyrkte bostadsstyrelsen preliminärt förslaget och hävdade, att ytterligare
erfarenhet av det pågående samarbetet borde avvaktas. Bedömningen borde
enligt bostadsstyrelsen uppskjutas i avvaktan på utredningarna om stadsplaneväsendet
och om näringslivets lokalisering. Nämnda två utredningar ha
ännu icke lett till något resultat. Och efter det riksdagens revisorer avlämnat
sin berättelse har förslag framlagts om förenkling av långivningen till
egna hem, innebärande tillskapande av ett statligt kreditgarantisystem för
ny- och ombyggnad av en- och tvåfamiljslms samt rad- och kedjehus i stället
för statliga egnahemslån. Därest detta förslag genomföres, torde länsbostadsnämndernas
verksamhet icke ökas utan så småningom begränsas och
personalbehovet hos länsbostadsnämnderna minskas. Övergång till kreditgarantisystem
kommer också att medföra att länsbostadsnämndernas kamerala
verksamhet framdeles reduceras.

Länsbostadsnämndens prövning av olika låneansökningar har ofta anknytning
till övriga lokaliserings- och planläggningsfrågor i länet. Den fortskridande
detaljplanläggningen för en nybebyggelse medför emellertid successivt
en minskning av behovet av samverkan länsmyndigheter emellan i
sagda frågor.

Erfarenheterna från Östergötlands län har visat, att det samarbete, som
erfordras mellan länsbostadsnämnden och övriga planmyndigheter kan ske
fullt tillfredsställande även under nuvarande organisation. En inordning av
länsbostadsnämnden i länsstyrelsen kan därför ej betraktas medföra några
fördelar ur samordningssynpunkt utöver dem som, oavsett organisationsform,
kan vinnas genom koncentrering av de olika planmyndigheternas lokaler.

Länsbostadsnämndens verksamhet synes till stor del vara av bankmässig
natur. Då länsstyrelserna för övrigt ej har att handlägga ärenden av liknande
natur, synes en inordning av länsbostadsnämnderna i länsstyrelserna ej
innebära en lämplig lösning.

Någon större besparing kan icke heller erhållas genom att införliva länsbostadsnämnd
med länsstyrelse. Endast arvoden till ordförande och vice ordförande
torde genom sådan åtgärd inbesparas. Gemensamma lokaler finnas
icke här i länet.

Även försöksverksamhet vid nu ifrågavarande hänseende fordrar uppenbarligen
lagstiftningsåtgärder, varom utredning icke ägt rum.

Mödrahjälpsnämnden. Vid anmälan av frågan om anslag till mödrahjälp
för budgetåret 1958/59 framhöll föredraganden enligt statsverkspropositionen
följande:

»Mödrahjälpens framtida ställning inom vår socialpolitik behandlades av
statsmakterna i samband med genomförandet av moderskapsförsäkringen
och socialhjälpslagen. Därvid beslöts, att mödrahjälpen skulle bestå som
självständig hjälpform. Sedermera har emellertid mödrahjälpen ånyo upptagits
till behandling. 1956 framlade sålunda familjeberedningen förslag till
en genomgripande omorganisation av mödrahjälpen. Förslaget innebar bl. a.
att mödrahjälpen skulle anknytas till den av de allmänna sjukkassorna administrerade
moderskapslijälpen och utgå som förhöjd grundpenning enligt
schematiserade regler — inkomster och barnantal — och alltså utan mera
individualiserad behovsprövning. Mödrahjälpsnämnderna skulle härigenom
bli överflödiga. Vid remissbehandlingen kritiserades detta förslag under påpekande
av vissa nackdelar, som föreföll svåra att undvika, därest det föreslagna
systemet komme alt genomföras.

Därefter utarbetades inom socialdepartementet ett alternativt förslag som

323

i huvudsak innebar att inödrahjälpen skulle behållas soin eu särskild behovsprövad
hjälpform men att administrationen av densamma skulle helt
överföras till barnavårdsnämnderna. Kostnaderna för inödrahjälpen skulle
härvid fördelas mellan staten och kommunerna på samma sätt som kostnaderna
för bidragsförskotten och utfyllnadsbidragen, d. v. s. kommunerna
skulle svara för 1/4. Mödrahjälpsnämnderna skulle även enligt detta förslag
avskaffas. Promemorian i fråga har remissbehandlats, varvid meningarna
varit starkt delade.»

I samband med anmälan av frågan om anslag till mödrahjälp för nästkommande
budgetår redogjorde föredraganden för nyss omförmälda överväganden
rörande mödrahjälpens ställning i vårt sociala system och dess utformning
i vissa hänseenden. Föredraganden erinrade dessutom om att inom
socialdepartementet, såsom underlag för en prövning av den sociala biståndsverksamhetens
mål och metoder planerades en statistisk kartläggning
i nära överensstämmelse med tankegångar, som framlagts av statsutskottet
med anledning av vissa av riksdagens revisorer anförda synpunkter på socialvården
och socialpolitiken (uti. 1957:93).

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande har chefen för socialdepartementet i
maj 1958 tillkallat utredningsmän för en socialpolitisk översyn (socialpolitiska
kommittén). Dessa utredningsmän skola enligt föredraganden utföra
det grundläggande utredningsarbete, som bör föregå en omprövning av bl. a.
mödrahjälpens ställning och utformning. Med hänsyn till det sålunda påbörjade
översynsarbetet bör inödrahjälpen enligt statsverkspropositionen även
under nästa budgetår utgå enligt nu gällande bestämmelser.

Enligt länsstyrelsens uppfattning torde det redan nu stå klart, att mödrahjälpsnämndernas
verksamhet, efter moderskapsförsäkringens genomförande,
blivit av så begränsad betydelse, att nämnderna nu borde avvecklas. Arbetsuppgifterna
torde lämpligen kunna uppdragas åt barnavårdsnämnderna.

Då emellertid mödrahjälpsnämndernas verksamhet kommer att bli föremål
för ovan nämnda utrednings uppmärksamhet, synes i varje fall anledning
icke finnas att i anledning av riksdagens revisorers nu ifrågavarande
förslag vidtaga särskild åtgärd eller försöksverksamhet för mödrahjälpsnämndens
inordnande i länsstyrelserna.

Länsstyrelsen finner således att riksdagens revisorers förslag om försöksverksamhet
beträffande en organisation, som innefattar inordnandet i länsstyrelsen
av länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd och mödrahjälpsnämnd,
icke bör föranleda någon åtgärd.

Planeringssektionen. Men icke heller revisorernas förslag beträffande planeringssektionen
synes för närvarande förtjäna beaktande. 1 detta avseende
vill länsstyrelsen beträffande länsbostadsnämndens inordnande i planeringssektionen
åberopa vad här ovan anförts i fråga om länsbostadsnämndens inlemmande
i länsstyrelsen.

Revisorernas förslag innebär två alternativ. Del ena är att planeringsseklionen
ombildas till eu byrå, bestående av tre sektioner, nämligen eu teknisk
( länsarkitektkontoret och distriktsingenjören för vatten och avlopp i,
en juridisk-samhällsekonomisk (den nuvarande planeringssektionen) samt
en bostadspolitisk (länsbostadsnämnden).

Revisorerna ha själva pekat på svårigheter att lösa frågan om chefskapet
för eu byrå av angiven beskaffenhet.

Länsstyrelsernas ställningstagande i olika planläggnings- och byggnadsfrågor
innebär i stor utsträckning eu avvägning mellan olika intressen t. ex.
sanitära, trafiktekniska, estetiska, kulturella och ekonomiska.

Var och en av länsstyrelsens experter har givetvis i första hand alt tillvarataga
de intressen, vederbörande närmast få anses företräda. Enligt läns -

324

styrelsens mening synes det därvid lämpligare att experterna intaga en självständig
ställning än vad som skulle bliva fallet om de skulle inordnas i länsstyrelserna.

Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen det fördelaktigt att länsarkitekterna
och distriktsingenjörerna även i fortsättningen få bibehålla sin fristående
ställning och att samarbetet med övriga länsmyndigheter sker i stort
sett i de former som redan praktiseras här i länet.

Det andra alternativet är att distriktsingenjören för vatten och avlopp
omedelbart och utan försöksverksamhet inordnas i planeringssektionen, oavsett
om sektionen ombildas till en byrå enligt första alternativet. Revisorerna
framhålla vidare, att distriktsingenjören även bör få till uppgift att biträda
allmänna sektionen (respektive socialsektionen).

Efter det revisorerna avlämnat sin berättelse har Kungl. Maj:t den 30 decmber
1958 fastställt nya diarieplaner jämte anvisningar för diarieföringen
vid länsstyrelserna från och med den 1 januari 1959. Enligt denna diaricplan
ha ärenden angående vattenförsörjning och avlopp, vilka tidigare handlagts
å planeringssektionen, överförts till gruppen G. Hälso- och sjukvård
under socialsektionen. De ärenden som distriktsingenjören har att handlägga
hänföras därför icke vidare till planeringssektionen och någon anledning
att inordna honom i denna sektion finnes således icke. För erhållande
av erforderlig samordning har länsstyrelsen här i länet uppdragit åt distriktsingenjören
för vatten och avlopp att vara föredragande i länsstyrelsen
i ärenden angående tillämpning av förprövningskungörelsen, tillsynslagen
och 8 kap. vattenlagen. Denna åtgärd måste anses till fyllest för vinnande
av syftemålet med revisorernas framställning i nu ifrågavarande dei.

Antalet distriktsingenjörer i landet är för närvarande 21. Samtliga län ha
således icke egna distriktsingenjörer. Utan utökning av antalet kan revisorernas
förslag icke realiseras. Samordning enligt den här i länet tillämpade
ordningen kan däremot ske.

Läns råd. Den samordning mellan länsstyrelsen å ena sidan och övriga
länsorgan å den andra, som riksdagens revisorer eftersträva och som utan
tvekan är av synnerligen stor betydelse, sker här i länet genom s. k. länsråd.
I detta deltaga representanter för länsstyrelsen (landshövdingen, landssekreteraren
och chefen för planeringssektionen), representant för länsbostadsnämnden,
länsarbetsnämnden och vägförvaltningen ävensom länsarkitekten,
biträdande länsarkitekten, distriktsingenjören för vatten och avlopp, överlantmätaren,
förste provinsialläkaren, lantbruksdirektören och företagare
föreningens konsulent. På grund av tjänstemännens i länsorganen vilja lill
samarbete har detta länsråd här i länet synnerligen stor betydelse och för
länets del saknas all anledning att meddela författningsbestämmelser rörande
länsrådens sammansättning och arbetsförhållanden. Ej heller finns anledning
att lämna uppdrag åt statens organisationsnämnd att verkställa genomgång
av metoder, arbetsgång in. in. vid samarbetet mellan länsstyrelsen
här i länet och de fristående länsorganen.

Länsstyrelsen begagnar tillfället att framhålla betydelsen av koncentration
av länsorganens förvaltning slokaler. Den splittring som för närvarande
råder i lokalhänseende såväl inom länsstyrelsen som mellan länsstyrelsen
och övriga länsorgan innebär betydande nackdelar men har trots upprepade
försök icke kunnat elimineras. För länsstyrelsens del torde dock något bättre
förhållande inträffa omkring nästa årsskifte, särskilt för landskontoret. Genom
anslutning i rent lokalt hänseende av länsarkitektkontoret, expeditionen
för distriktsingenjören och länsbostadsnämndens expedition till länsstyrelsens
planeringssektion skulle stora fördelar vinnas och det är därför
av mycket stor vikt att länsstyrelsens och nämnda länsorgans lokalfråga
snarast möjligt löses.

325

Revisorerna ha framfört krav på att hela eller större delen av länsförvaltningens
kamerala verksamhet koncentreras till länsstyrelsen, oavsett om
någon organisatorisk samordning i övrigt kommer till stånd eller ej. För att
detta krav skall kunna förverkligas torde emellertid i första hand erfordras
att länsstyrelsens lokalfråga löses på ett sådant sätt att de olika förvaltningslokalerna
komma att inrymmas i en gemensam landsstatsbyggnad eller
i varje fall i byggnader, som äro belägna i närheten av varandra. Innan så
sker torde revisorernas förslag i detta avseende för härvarande länsstyrelses
vidkommande svårligen låta sig genomföras i praktiken.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang särskilt framhålla att fördelen av
gemensamma lokaler för länsstyrelsen och övriga länsmyndigheter ej endast
ligger däri att samarbetet mellan de olika tjänstemännen underlättas
utan även däri att de olika planer, ritningar m. in., vilka finnas t. ex. hos
länsarkitekt och överlantmätare, bliva lätt tillgängliga för andra länsmyndigheter.
Med den stora splittring av lokaler som föreligger ha de olika länsmyndigheterna
ofta blivit tvungna att för egen del lägga upp olika samlingar
av ritningar och dylikt. Även om mycket arbete nedlägges för att
hålla dessa samlingar aktuella kunna de dock som regel ej bliva så fullständiga
som länsarkitektens och överlantmätarens material. Fn centralisering
av de olika arbetslokalerna skulle även underlätta gemensamt utnyttjande
av olika kontorsmaskiner och dylikt.

Länsstyrelsen vill också starkt understryka revisorernas uttalande, att det
är av vikt, att länsstyrelsernas organisationsfrågor ständigt hållas i blickpunkten
och att uppmärksamhet kontinuerligt ägnas organisationens sätt
att fungera, så att brister härutinnan snabbt kunna avlägsnas. Länsstyrelsen
måste tyvärr konstatera att nyligen gjord framställning om ökade personalresurser
å landskansliet icke föranlett någon departementschefens åtgärd.
Rättssäkerheten och allmänhetens berättigade intresse av snabb behandling
av förekommande ärenden kräva att tillräckliga personella resurser ställas
till länsstyrelsernas förfogande. Ytterligare personal erfordras för att sektionssystemet
skall bliva effektivt och länsstyrelserna böra ges större frihet
att fördela personalen mellan sektionerna. Delta gäller framför allt biträdespersonalen,
om vilkens fördelning i viss utsträckning å sektioner beslut
meddelats av Kungl. Maj :t.

Revisorerna ha ansett önskvärt med en undersökning huruvida icke eu
viss ytterligare tillsynsbefogenhet i fråga om taxeringsintendentens handläggning
av skattemålen skulle kunna tilläggas landshövdingen. Frågan om
taxeringsintendentens ställning har varit föremål för behandling så sent
som i samband med genomförandet av den taxeringsreform, som trädde i
kraft den 1 januari 1958. Med hänsyn härtill och i betraktande av den
mångfald maktpåliggande ämbetsgöromål, som åvila en landshövding, anser
länsstyrelsen skäl för ett aktualiserande av denna fråga icke förefinnas.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknade
landshövding och avdelningschefer, föredragande envar för sin avdelning,
ävensom vederbörande sektionschefer. Linköping den 13 februari 1959.

PER ECKERBERG

.V. Rosenius

Harald Whiteficld

Länsstyrelsen i Jönköpings län

Länsstyrelsen kan i huvudsak ansluta sig till de av revisorerna anförda
allmänna synpunkterna. Länsstyrelsen delar sålunda revisorernas mening
alt frågan om länsförvaltningens organisation i stort bör göras lill föremål

326

för förnyat bedömande i anslutning till prövningen av de av revisorerna berörda
utredningsförslagen. I vart fall torde man få utgå från att frågan
måste aktualiseras i samband med den i dagarna beslutade utredningen om
ny länsindelning.

Länsstyrelsen är emellertid icke beredd att på det föreliggande materialet
ta slutlig ställning till detaljerna i revisorernas förslag. För egen del har
länsstyrelsen dock intet att erinra mot att den av revisorerna berörda försöksverksamheten
beträffande planeringssektioncn kommer till stånd. I vart
fall bör understrykas att denna sektion snarast bör förstärkas med samhällsekonomisk
expertis och att möjligheter på något sätt bör skapas för en
mera fullständig integration mellan länsstyrelsens verksamhet å ena sidan
samt länsarkitektens, länsbostadsnämndens och distriktsingenjörens verksamhet
å andra sidan. Som revisorerna anfört torde i vart fall tiden nu vara
mogen att fullfölja tanken på inordnande av den sistnämnde i länsstyrelsen.

Vidare torde i anslutning till revisorernas redogörelse vissa kompletterande
synpunkter böra anföras. Genom inordnande av de fristående, i vissa
avseenden mindre fullgott administrativt utrustade länsorganen i länsstyrelsen
skulle dessa organ automatiskt få tillgång till högre kvalificerat biträde
särskilt på det allmänt administrativa och kamerala området. Därigenom
skulle säkerligen en avsevärt utvidgad decentralisering kunna ske
inte minst av de många personalärenden, kamerala ärenden o. dyk, som nu
handläggs centralt.

Beträffande de fristående s. k. experterna har som revisorerna påpekat
stundom gjorts gällande att dessa bäst fyller sin uppgift genom att leverera
sakkunnigutlåtanden som sedan ligger till grund för länsstyrelsens administrativa
tjänstemäns ställningstaganden. Bortsett från det härav betingade
remissväsendet följer även andra nackdelar med eu alltför självständig ställning
för experterna. I den mån deras — i inspektionsrapporter eller remiss -utlåtanden tillkännagivna — yrkanden frångås av länsstyrelsen blir deras
auktoritet och prestige i den fortsatta verksamheten lätt undergrävd. Det
är bättre om de nödvändiga avvägningarna kan ske internt och på ett förberedande
stadium och sålunda resulterar i ett gemensamt ståndspunktslagande.

I handläggningen av detta ärende har förutom landshövdingen deltagit
landskamreren Harry Sterner, förste länsassessorn Wilh. Rönström, länsassessorn
Sten Hydén och tf. länsassessorn Ragnar Forss med Rönström
som föredragande. Jönköping den 14 februari 1959.

ALLAN NORDENSTAM

Wilh. Rönström

Länsstyrelsen i Kronobergs län

Efter en redogörelse dels för det betänkande som 1948 års länsstyrelseutredning
avgav i juli 1950 angående länsstyrelsernas organisation och ställning
inom länsförvaltningen (benämnt 1950 års förslag), dels för den promemoria,
som framlades den 14 juli 1951 med vissa förslag (benämnda 1951
års förslag) till en partiell länsstyrelsereform, och dels för den omorganisation
av länsstyrelserna, som trädde i tillämpning den 1 januari 1953, ha revisorerna
uttalat den meningen, att de så kallade länsnämnderna böra inordnas
i länsstyrelsen så att länsstyrelsen återfår ställningen som eu verklig
lantregering. Försöksverksamhet med koncentrerad länsförvaltning bör
enligt revisorernas förslag anordnas vid någon eller några länsstyrelser. I

327

första hand böra vid dessa försök undersökas möjligheterna att i länsstyrelsen
inordna länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden och mödrahjälpsnämnden.
Därest betänkligheter skulle föreligga mot att genomföra så relativt
omfattande försök, syntes enligt revisorernas mening försöksverksamheten
alternativt böra avse inordning i länsstyrelsen av länsbostadsnämnd,
länsarkitekt och distriktsingenjör. Omorganisationen skulle i det sistnämnda
fallet avse planeringssektionen, som skulle ombildas till en byrå, bestående
av Ire sektioner, en teknisk (länsarkitektkontoret och distriktsingenjören),
eu juridisk-samhällsekonomisk (den nuvarande planeringssektionen)
samt en bostadspolitisk (länsbostadsnämnden). Försöket borde äga rum vid
den eller de länsstyrelser, där gemensamma lokaler kunde ordnas för hela
den genom inordningen bildade byrån. Revisorerna ansåge sig jämväl böra
framföra krav på koncentration av den kamerala verksamheten på länsplanet
och detta oberoende av om någon organisatorisk samordning i övrigt
komme till stånd. Därvid framhölls att länsbostadsnämndens kamerala verksamhet
icke syntes vara av den särpräglade beskaffenhet, att den behövde
föranleda större svårigheter för kameralsektionens personal. Revisorerna
hyste vidare den uppfattningen att tillfället för närvarande skulle vara gynnsamt
att pröva en överflyttning av kameraluppgifter till länsstyrelsen, då
vid kameralsektionerna borde finnas en viss ledig arbetskapacitet sedan länsskolnämnderna
nu övertagit vissa arbetsuppgifter därifrån.

Länsstyrelsen har i sina yttranden den 31 oktober 1950 över 1950 års förslag,
den" 8 september 1951 över 1951 års förslag och den 29 december 1955
över 1951 års skolstyrelseutrednings betänkande om skolväsendets lokala
och regionala ledning uttalat den uppfattningen, att flertalet fristående länsnämnder
med statliga förvaltningsuppgifter borde inordnas i länsstyrelsen.
Som eu konsekvens "av detta ståndpunktstagande har länsstyrelsen även tillstyrkt
förslagen om lekmannamedverkan inom länsstyrelsen.

Länsstyrelsen hyser alltjämt samma uppfattning i denna fråga. Enligt
länsstyrelsens mening hade det utan tvekan varit lyckligast om länsstyrelsereformen
kunnat genomföras i ett sammanhang i huvudsaklig överensstämmelse
med 1948 års länsstyrelseutrednings förslag. Det måste för allmänheten
vara lättare att direkt kunna vända sig till länsstyrelsen och där få sitt
ärende centralt behandlat än att i tur och ordning få vända sig kanske till
lantbruksnämnd, länsbostadsnämnd, länsarbetsnämnd och länsstyrelse för
att sedan av var och en av dessa statliga länsmyndigheter erhålla vederbörliga
tillstånd avseende samma ärende.

Frågan svnes numera vara lättare att bedöma än vid tiden för länsstyrelseutredningens
förslag, då de fristående nämnderna hade varit i verksamhet
endast några år. Sedan dess har större erfarenhet vunnits om länsnämndernas
verksamhet. Vidare har den nya länsstyrelseorganisationen vunnit stadga.
Behovet av samverkan å länsplanet har hos såväl nämnder som länsstyrelse
under årens lopp vuxit i styrka. För att åstadkomma en dylik samverkan
har såväl vid denna som flertalet andra länsstyrelser inrättats ett så
kallat länsråd. I detta deltaga chefstjänstemännen i länsnämnderna under
landshövdingens ordförandeskap i handläggningen av sådana länsstyrelseärenden,
som beröra nämndernas verksamhetsområden. Länsstyrelsen anser
det icke erforderligt för närvarande att lagfästa länsrådens verksamhet, då
samarbetssyftet i denna form bäst torde främjas av att låta verksamheten utvecklas
mera obunden och med möjligheter till hänsynstagande till skiftande
lokala förhållanden.

Såsom revisorerna framhålla, synes emellertid alternativet meden fullständig
organisatorisk samordning, d. v. s. inordning av länsnämnderna, erbjuda°
större fördelar. Erfarenheterna av länsnämndernas verksamhet under

328

senare ar aro a^ sådan arL atl förutsättningar för en dylik inordning kunna
anses föreligga vare sig man ser frågan från nämndernas eller från''länsstyrelsens
synpunkt.

Lekmännens medverkan i länsstyrelsen skulle vara en principiell nyhet
och innebära ett avsteg från länsstyrelsens hävdvunna arbetsformer samt inskränka
landshövdingens beslutanderätt. Dessa följder av lekmannamedverkan
synas dock enligt länsstyrelsens mening icke böra hindra den föreslagna
moderniseringen av länsstyrelsen och utökningen av dess verksamhetsområde.
Lekmännens medverkan torde tvärtom innebära väsentliga fördelar
för länsstyrelsen genom en mera allsidig belysning av ärendena och genom
att länsstyrelsen får eu starkare förankring i det allmänna medvetandet. Att
lekmannamedverkan skulle innebära tungroddhet och omständlighet vid
ärendenas handläggning äro farhågor, som gjorts gällande, men som torde
vara betydligt överdrivna att döma av erfarenheterna från de befintliga länsnämndernas
verksamhet.

Vissa betänkligheter ha även framförts i fråga om den direktivrätt för vissa
centrala ämbetsverk gentemot länsstyrelserna, som blir en följd av att de
fristående nämnderna inordnas i länsstyrelsen. Länsstyrelserna ha emellertid
sedan länge erfarenhet av detta problem genom den direktivrätt, som civilförsvarsstyrelsen
har gentemot länsstyrelsen i civilförsvarsfrågor. För denna
länsstyrelses vidkommande ha icke förmärkts några olägenheter av
nämnda direktivrätt. Om direktivrätten utövas genom uppdragande av principiella
riktlinjer och utfärdande av allmänna föreskrifter för det regionala
arbetet, synes enligt länsstyrelsens mening en utsträckning av direktivrätten
till flera centrala verk icke böra möta några allvarligare betänkligheter.

Under senare år ha framförts önskemål om ökad decentralisering inom
statsförvaltningen. Enligt länsstyrelsens mening skulle möjligheterna till decentralisering
väsentligt underlättas om de fristående länsnämnderna inordnades
i länsstyrelsen, som otvivelaktigt har större administrativ kunnighet
och erfarenhet än de relativt nybildade länsnämnderna. Till länsstyrelsen
skulle efter nämndernas inordning kunna överlämnas både kvalificerade och
omfattande arbetsuppgifter till lättnad för berörda departement och centrala
verk.

I kameralt avseende torde betydande fördelar kunna vinnas genom länsnämndernas
inordning i länsstyrelsen, särskilt efter ett mera allmänt införande
av maskinell bokföring, som ökar bokföringskapaciteten och spar personal.

Starka skäl tala sålunda enligt länsstyrelsens mening för en omorganisation
av länsstyrelserna, innebärande att de länsnämnder som angivits i länsstyrelsens
ovan berörda yttranden, inordnas i länsstyrelsen. Länsstyrelsen
avser alltså ej blott länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd och mödrahjälpsnämnd
utan även lantbruksnämnd och länsskolnämnd.

Beträffande lantbruksnämnderna hava riksdagens revisorer i annat sammanhang
ifrågasatt dels överförande till lantmäteriorganisationen av de delar
av lantbruksnämnderna, som närmast handha den yttre rationaliseringen,
dels och ett sammanförande i en eller annan form av hushållningssällskapen
och lantbruksnämndernas avdelningar för inre rationalisering. Länsstyrelsen
vill i anledning härav avstyrka ett överförande till lantmäteriorganisationen
av någon del av lantbruksnämnderna och vill i övrigt endast
förorda en klarare gränsdragning mellan lantbruksnämnd och hushållningssällskap.
Därefter bör enligt länsstyrelsens mening lantbruksnämnden kunna
inordnas i länsstyrelsen.

Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om att anordna försöksverksamhet med
koncentrerad länsförvaltning. Försöksverksamheten synes kunna omfatta

329

både en större organisation med inordning i länsstyrelsen av länsarbetsnämnd,
länsbostadsnämnd, lantbruksnämnd, länsskolnämnd och mödrahjälpsnämnd
och den av revisorerna föreslagna mindre organisationen med
inordning av endast länsbostadsnämnd, länsarkitekt och distriktsingenjör.
Länsstyrelsen ifrågasätter om icke även övriga experters ställning i förhållande
till länsstyrelsen bör prövas vid denna försöksverksamhet. Ett önskemål
är att gemensamma lokaler kunna ordnas för hela den förvaltning, som
försöksverksamheten skall omfatta.

Mot ett överförande av andra länsorgans kamerala arbetsuppgifter till
länsstyrelsens kameralsektion oberoende av om någon organisatorisk samordning
i övrigt kommer till stånd eller ej har länsstyrelsen icke något att
erinra. En sådan omorganisation kommer med största sannolikhet att kräva
en utökning av den nuvarande personalstyrkan å sektionen, vilket i sin
tur kan medföra vissa lokalproblem, ökningens storlek beror givetvis i första
hand på vilka nya arbetsuppgifter, som komma att överföras till sektionen.
Huruvida länsstyrelsen och av samordningen berörda länsorgan erhålla
gemensamma lokaler eller icke kan även inverka härpå. En reform i enlighet
med revisorernas förslag måste emellertid enligt länsstyrelsens mening
innebära en minskning av den för berörda länsorgan sammanlagt nu erforderliga
personalen.

Revisorerna ha påpekat att en viss ledig arbetskapacitet numera torde
finnas å kameralsektionen i och med att länsskolnämnden övertagit vissa
arbetsuppgifter. Gentemot detta vill länsstyrelsen framhålla att å kameralsektionen
tidigare förefunnits en icke ringa överbelastning i arbetet. Särskilt
har detta gällt för de mindre länsstyrelserna med en relativt fåtalig
kvalificerad personal, överförandet av arbetet med granskningen av statsbidragsrekvisitionerna
för skolväsendet har givetvis inneburit en minskning
av denna överbelastning men ingalunda av den storleksordning, att någon
ledig arbetskapacitet nu skulle föreligga.

Dessa problem torde dock komma att belysas närmare om den försöksverksamhet
kommer till stånd, som enligt revisorernas förslag är avsedd
att påbörjas under medverkan av statens organisationsnämnd.

1 övrigt bär länsstyrelsen icke något att erinra i anledning av vad revisorerna
anfört.

I handläggningen av detta ärende hava jämväl landssekreteraren E. Gunnar
Hellström och landskamreraren Gustaf-Adolf Kroon deltagit. Växjö den
14 februari 1959.

THORWALD BERGQUIST

Tage Kilander

Länsstyrelsen i Kalmar län

Den snabba utveckling, som inom samhällslivets olika områden ägt rum
under de senaste decennierna, kommer — såvitt nu kan bedömas — i en
alltmer accelererad takt att fortgå inom den närmaste framtiden. Denna
samhällsutveckling kommer otvivelaktigt att ställa ökade krav på såväl den
statliga som kommunala administrationens förmåga att smidigt lösa de arbetsuppgifter,
som det alltmer invecklade samhällsmaskineriet ålägger den.
Dessa arbetsuppgifter kommer sannolikt att i väsentliga delar innebära en
ökad ledning och tillsyn från det allmännas sida gentemot den enskilde.
För att nu nämnda uppgifter över huvud skall kunna bemästras måste
tyngdpunkten därav förläggas i den regionala och lokala instansen. Detta

330

förutsätter bland annat en stark decentralisering från centrala till regionala
och lokala organ.

Med utgångspunkt från nu angivna allmänna synpunkter finnes anledning
förutsätta en väsentlig utökning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter i
framtiden. Det måste därför betraktas som en angelägenhet av största vikt,
att statsrevisorerna nu ägnat uppmärksamhet åt de organisatoriska problem
inom länsinstansen, som är förknippade med dessa omständigheter.

Länsstyrelsen i Kalmar län vill för sin del livligt instämma i de synpunkter,
som från statsrevisorernas sida anförts beträffande länsstyrelsernas allmänna
ställning inom länsförvaltningen och behovet av en koncentration
av länets administration till länsstyrelsen.

I sitt utlåtande över länsstyrelseutredningens förslag 1950 intog länsstyrelsen
i Kalmar län en positiv ställning till förslaget om inordning av länsnumnderna
i länsstyrelsen. Länsstyrelsens i Kalmar län erfarenheter av
1952 års reform överensstämmer i stort med de uttalanden, som statsrevisorerna
gjort, dock med den reservationen, att en samordning genom landssekreterarens
eller annan länsstyrelsetjänstemans närvaro vid nämndernas
sammanträden till följd av tidsnöd endast kunnat ske mycket sporadiskt.
Initiativet till de samråd, som på tjänstemannaplanet tagits med de olika
länsnämnderna, har praktiskt taget alltid utgått från någon av länsstyrelsens
tjänstemän. Nödvändigheten av samråd har i allmänhet icke insetts
av vederbörande tjänstemän inom de olika länsnämnderna, vilket måhända
är naturligt med hänsyn till den relativt ringa överblick över de regionala
sammanhangen, som vinnes inom nämnderna med deras begränsade arbetsuppgifter.

Enligt länsstyrelsens i Kalmar län uppfattning kan en fullständig organisatorisk
samordning — vilken i princip bör eftersträvas — endast uppnås
genom en inordning i länsstyrelsen av länsnämnderna. Alternativet med
ett lagfästande av länsråden är ur många synpunkter en sämre lösning.
Länsråden har nog i allmänhet visat sig icke fylla de förväntningar, som
från början ställdes på dem. Länsstyrelsen i Kalmar län har sedan några
ar tillbaka tillämpat en från normalfallet något avvikande ordning. Vid
handläggningen av vissa planärenden äger s. k. lantmäterisamråd rum på
länslantmäterikontoret med deltagande av överlantmätaren, planeringsassessorn,
länsarkitekten, länsbostadsdirektören, länsarbetsdirektören och berörda
distriktslantmätare. Vid behandlingen av vissa hälsovårdsärenden
äger motsvarande »hälsovårdssamråd» rum med deltagande av förste länsassessorn,
förste provinsialläkaren, länsveterinären, distriktsingenjören och
en av länets hälsovårdsförbund anställd liälsovårdskonsulent. Länsråd med
deltagande av samtliga experter jämte landshövdingen, landssekreteraren
och sektionscheferna sker endast ett fåtal gånger om året och oftast i sammanhang
med någon resa till en kommun, som av någon anledning har särskilda
problem att dryfta.

Om länsstyrelsen således i princip vill förorda en inordning i länsstyrelsen
av länsnämnderna, vill länsstyrelsen dock såsom en förutsättning härför
framhålla nödvändigheten av att nämnderna lokalt kan inrymmas i
landsstatshuset. Brister denna förutsättning undanryckes en väsentlig grund
för reformen.

Även om länsstyrelsen således i princip tillstyrker eu inordning i länsstyrelsen
av länsnämnderna är länsstyrelsen av den uppfattningen att detta
inordnande icke av praktiska skäl kan ske annat än under en relativt lång
övergångstid. I första hand bör enligt länsstyrelsens bedömande länsbostadnämnden,
mödrahjälpsnämnden och länsnykterhetsnämnden komma
i fråga, då dessa nämnder dels har arbetsuppgifter, som intimt berör läns -

331

slyrelsens nuvarande arbetsfält, och dels har eu organisation, som icke är
alltför omfattande. Länsstyrelsen ställer sig däremot mera tveksam till förslaget
om att redan i första etappen inordna länsarbetsnämnden med dess
vittfamnande arbetsuppgifter och betydande kansliorganisation. Länsstyrelsen
är närmast böjd för att låta därmed anstå till dess erfarenheter vunnits
från de tre ovan angivna nämndernas inordning i länsstyrelsen.

Den allmänna uppfattningen är, att ett inordnade av länsnämnderna kräver
lekmannamedverkan i länsstyrelsen. Det berättigade i detta krav kan
knappast ifrågasättas, men ur länsstyrelsens synpunkt är det av vikt, att
lekmännens medverkan icke får föranleda, att förvaltningsförfarandet
Ivnges och därigenom förorsakar ökat arbete och tidsutdräkt. Lekmannamedverkan
måste begränsas till de viktigaste ärendena och till sådana, där
en lekmannainsats kan vara av verkligt värde för ärendets allsidiga bedömning.
Även ur kostnadssynpunkt måste lekmännens medverkan begränsas.
I vissa fall finnes anledning att förmoda, alt lekmännens medverkan kan
förorsaka direkta olägenheter. Så t. ex., då det gäller fattande av beslut
om omhändertagande på nykterhetsvårdsanstalt av en av polismyndigheten
som farlig anhållen alkoholist. För att undvika att den omhändertagne
icke längre än nödvändigt skall behöva vistas i polisarrest brukar länsstyrelsen
senast dagen efter det polismyndighetens utredning kommit länsstyrelsen
till handa låta inställa den omhändertagne till förhör inför länsstyrelsen
och därefter omedelbart fatta beslut i ärendet. Skulle i dessa ärenden
lekmannanämnd inkallas, kan det icke undvikas, att beslutet kommer
att fördröjas ett antal dagar, såvida icke lekmännen är bosatta å residensorten
eller dess omedelbara omgivning och redo att omedelbart inställa sig
till tjänstgöring. Denna fördröjning i handläggningen kan man icke utan
vidare bortse ifrån.

I fråga om experternas ställning är länsstyrelsen bereddd all instämma i
de synpunkter, som konnnit till uttryck i statsrevisorernas uttalanden. Länsstyrelsen
är av den uppfattningen, att genom experternas inordning i länsstyrelsen
betydande organisatoriska fördelar är att vinna. Länsarkitektens
inordnande i planeringssektionen eller en blivande planeringsbyrå torde
icke bereda oöverstigliga organisatoriska svårigheter. Med hänsyn till eu
planeringsbyrås storlek och mångskiftande viktiga uppgifter torde chefen
böra placeras i byråchefsgraden. Till chef för byrån bör utses en för planeringsuppgifter
särskilt intresserad och duglig person; denne må sedan vara
jurist, tekniker eller samhällsekonom. Emellertid bör framhållas behovet
av att till byrån snarast knytes person med speciell kompetens på det samhällsekonomiska
området.

I sammanhang med sektionsindelningen inom landskansliet vill länsstyrelsen
aktualisera den i inrikesdepartementets promemoria den 16 oktober
1956 väckta frågan om civilförsvarssektionens utbyggnad till en försvarssektion
med uppgift att handlägga alla på länsstyrelsen ankommande ärenden
rörande den civila sektorn av totalförsvaret. Den nuvarande splittringen
på en civilförsvarssektion, en ekonomisk försvarssektion och särskilda
föredragande i ärenden rörande krigssjukvård, psykologiskt försvar och
krigstrafiken är i längden ohållbar. Det åligger enligt gällande ordning
landssekreteraren att samordna planläggningen inom hela den civila sektorn
av totalförsvaret. Dessa arbetsuppgifter blir tyvärr ofta eftersatta, då
andra till synes mera trängande pocka på sin lösning. EU inlemmande av
alla dessa uppgifter i en försvarssektion måste därför anses påkallad.

Någon uppdelning av landskansliet bör icke ifrågakomma med anledning
av den nu övervägda reformen. Länsstyrelsen delar i denna punkt helt revisorernas
uttalanden.

332

Beträffande landskontoret erinrar statsrevisorerna om att det vid olika
tillfällen påtalats, att vissa olägenheter är förenade med den utpräglat självständiga
ställning, som tillkommer taxeringssektionens chef, och föreslår
en undersökning huruvida icke en viss ytterligare tillsynsbefogenhet i berörda
hänseende skulle kunna tilläggas landshövdingen. Länsstyrelsen har
i och för sig icke något att erinra mot en sådan undersökning, men ifrågasätter
huruvida icke de vid olika tillfällen under årets lopp av prövningsnämndens
kansli upprättade förteckningarna över balanserade mål skulle
kunna överlämnas jämväl till landshövdingen för dennes bedömande, om
anledning finns till särskild åtgärd.

Beträffande kameralsektionen skulle införandet av maskinell bokföring
i hög grad underlätta det nuvarande arbetet och medföra en rationalisering.
Behovet av en sådan utrustning framträder i än högre grad, om den av
statsrevisorerna föreslagna koncentrationen av den kamerala verksamheten
på länsplanet kommer till stånd. Länsstyrelsen har icke något att erinra
mot att det genom en försöksverksamhet prövas, huruvida en överflyttning
av kamerala uppgifter kan ske till länsstyrelsen.

Vad angår den av statsrevisorerna ifrågasatta försöksverksamheten inom
länsförvaltningen tillstyrker länsstyrelsen, att en sådan kommer till stånd,
oavsett vilket resultat man kan komma till i fråga om en ny länsindelning.

Avslutningsvis vill länsstyrelsen beröra den direktivrätt, som för närvarande
tillkommer vissa centrala verk (arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen
etc.) gentemot de organ, som ifrågasättes skola införlivas med
länsstyrelsen. Det vore enligt länsstyrelsens mening beklagligt, om en sådan
direktivrätt bibehölles efter en införlivning. Ett av argumenten för förslaget
om inlemmande av de nu fristående länsorganen i länsstyrelsen är ju
att man därigenom skulle upprätthålla länsstyrelsens auktoritet. Vad man
sålunda önskar undvika skulle emellertid med säkerhet uppnås om länsstyrelsens
beslut och handlande gjordes beroende av direktiv från de centrala
verken. Att direktivrätt redan lämnats åt civilförsvarsstyrelsen kan
icke tagas till intäkt för att inrymma samma rätt åt andra centrala verk,
enär de uppgifter, som är gemensamma för civilförvarsstyrelsen och länsstyrelserna,
är av en art, som i vissa situationer nödvändiggör en central
ledning. Så är icke förhållandet med de övriga verk varom här är fråga.
Rätten att utfärda för länsstyrelserna bindande anvisningar bör i dessa fall
förbehållas Kungl. Maj :t. Att de centrala verken meddelar råd och anvisningar
till ledning för behandling av vissa ärenden i syfte att vinna enhetlighet
i ärendenas handläggning finner länsstyrelsen däremot enbart vara
till fördel. Beträffande de centrala verkens direktivrätt bör vidare framhållas,
att densamma motverkar tillgodoseendet av önskemålet om eu decentralisering
inom statsförvaltningen. Direktivrätten kommer i själva verket
att fastlåsa avgörandet vid det centrala organet och på så sätt innebära en
centralisering i stället för motsatsen.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade, landshövding
och landssekreterare, deltagit landskamreraren Bror Alvin. Kalmar den
14 februari 1959.

IVAR PERSSON

Gösta Hanning

Länsstyrelsen i Gotlands län

I nämnda del av revisorernas berättelse upptages till behandling frågor
rörande ytterligare rationalisering och förbättring inom den statliga länsförvaltningen,
varvid uttalas, att länsstyrelsen bör återgivas sin ställning

333

av verklig lantregering. Under åberopande bland annat av dels synpunkter
som framförts i samband med tillkomsten av den nuvarande, på 1952 års
riksdagsbeslut grundade länsstyrelseorganisationen, dels erfarenheter av denna
organisation, aktualisera revisorerna frågorna om inordnande i länsstyrelsen
av de fristående länsorganen, i första hand länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden
och mödrahjälpsnämnden, samt i samband därmed frågan
om medverkan i länsstyrelsen av lekmän och av länsstyrelsens experter.
Frågan om det så kallade länsrådets ställning behandlas därjämte.

För egen del har länsstyrelsen vid läsningen av revisorernas framställning
icke kunnat värja sig för intrycket alt revisorerna genomgående starkt framhållit
de fördelar, som böra kunna vinnas vid ett genomförande av en organisatorisk
samordning inom länsförvaltningen, medan revisorerna tagit med
lätt hand på de farhågor, som från åtskilliga håll och enligt länsstyrelsens
mening icke utan grund framförts med tanke på vissa olägenheter, som otvivelaktigt
äro förenade med en mera fullständig samordning. I detta sainmanmang
vill länsstyrelsen framhålla endast ett par omständigheter.

Med uttrycket lantregering torde väl vara förenad tanken på ett direkt under
Kungl. Maj :t lydande länsorgan, som har att såväl verkställa Kungl.
Maj :ts befallningar som att — och härutinnan med stor självständighet —
direkt hos Kungl. Maj :t företräda länsinvånarnas och länets intressen. Därest
länsförvaltningens samordnande i länsstyrelsen skulle medföra, att länsstyrelsen
i förhållande till de centrala verken blev i huvudsak endast verkställande
organ, kan följden härav befaras bli att länsstyrelsens position hos
länsopinionen försvagas. I detta avseende blir utformningen av de centrala
verkens direktivrätt av väsentlig betydelse.

Den vid länsstyrelserna genomförda sektion sindelningen utgör otvivelaktigt
— särskilt för landskanslierna — ur rationaliseringssynpunkt det väsentliga
i 1952 års organisationsbeslut. Den nya organisationsformen torde
möjliggöra att — såsom revisorerna framhålla — nya arbetsuppgifter upptagas
av länsstyrelserna medelst för ändamålet nyinrättade sektioner. Att
man vid eu sådan utbyggnad av länsstyrelserna — därest lokalsamband
etableras — kan vinna möjlighet till rationaliseringar och besparingar beträffande
kansli- och kameralarbetet torde allmänt sett vara troligt. En
av sådan rationalisering — totalt sett — föranledd minskning av den i nyssnämnda
arbete hos de olika länsorganen sysselsatta personalen kan likväl
beräknas medföra en icke obetydlig personalökning för länsstyrelserna. Därigenom
torde bland annat möjligheterna öka att inom verket utjämna vissa
säsongmässiga arbetstoppar. Ilär må nämnas den för landskansliernas planeringssektion
under sommartid normalt inträffande arbetsökningen i avseende
å bil- och körkortsärcnden. .In fåtaligare en länsstyrelses kontorspersonal
är, ju svårare är det att utan användande av extrapersonal och tillgripande
av övertid i dylika fall ordna arbetsförhållandena på ett för både
allmänheten och länsstyrelsens personal rimligt sätt. Länsstyrelsen har härvid
icke tagit hänsyn till möjliga organisationsändringar, som beröra bilregistrering,
bilskatleuppbörd och körkort.

Utöver de möjliga fördelarna ur besparingssynpunkt innebär givetvis en
fullständig samordning på länsplancl också ökad möjlighet till överblick av
ärendena.

Länsnämndernas inordnande i länsstyrelsen förutsätter även enligt länsstyrelsens
mening alt lekmannamedverkan i länsstyrelsen kan ordnas i den
omfattning, som loranledes av nämndernas nuvarande organisation. Skulle
därutöver ökad lekmannamedverkan anses erforderlig i länsstyrelsen i samband
med ändrad lagstiftning rörande administrativa frihclsbcrövanden,
bär dock länsstyrelsen den bestämda uppfattningen, att man i dylikt fall

334

måste räkna även med nackdelar. Att lekmannamedverkan i ärenden angående
administrativa frihetsberövande!! måste föra med sig icke oväsentliga
inslag av tungroddhet och omständlighet finner länsstyrelsen uppenbart. Den
av riksdagens revisorer gjorda jämförelsen med erfarenheterna från länsnämndernas
verksamhet synes länsstyrelsen icke vara hållbar. Länsnämndsärendena
ha en från ärenden angående administrativa frihetsberövanden
alltför avvikande karaktär för att man på erfarenheterna av deras handläggning
skall kunna grunda uttalanden, enligt vilka farhågorna för vissa olägenheter
av lekmannamedverkan bedömas vara betydligt överdrivna.

Länsnämndernas inordnande i länsstyrelsen kan vidare förmodas medföra,
att på vissa tjänstemän kommer att vila en icke oväsentligt ökad arbetsuppgift.

Sistnämnda fråga berörcs icke i revisorernas berättelse.

Länsstyrelsen har i det föregående ansett sig böra framhålla vissa olägenheter,
som kunna vara förenade med ett genomförande av de av revisorerna
diskuterade, mera omfattande rationaliseringsåtgärderna. Detta innebär
icke, alt länsstyrelsen motsätter sig åtgärderna. Länsstyrelsen vill tvärtom
förorda att åtgärderna allvarligt övervägas.

Med hänsyn till de även av revisorerna beaktade svårigheterna att ordna
gemensamma lokaler för en samordnad länsförvaltning, synes man eineilertid
i denna sak stå inför nödvändigheten att under en avsevärd tid nödgas
avstå från det principiellt önskvärda och få nöja sig med det praktiskt
möjliga. Revisorernas uttalande utmynnar också i vissa begränsade förslag,
avseende bland annat planeringssektionens utbyggnad till bvrå på tre sektioner
ävensom anordnande av viss försöksverksamhet vid en eller flera
länsstyrelser samt såsom ett alternativ, som anses kunna omedelbart genomföras,
att i planeringssektionen tills vidare inordnas endast distriktsingenjören
för vatten och avlopp.

Beträffande dessa förslag vill länsstyrelsen i avseende å landskansliet anföra
följande:

Härvarande landskansli, vilket i sin helhet är organiserat som en sektion,
har trots sin ringa storlek icke kunnat beredas lokaler i ett våningsplan och
har icke i sin helhet kunnat beredas plats i kansliets huvudbyggnad. Kansliets
huvuddel är fördelad på tre våningsplan i nämnda byggnad. I två närbelägna
byggnader ha barnavårdsassistenten och priskontoret sina lokaler.
På grund av de ogynnsamma lokalförhållandena har bland annat icke heller
landsfogden kunnat beredas plats i kansliets huvudbyggnad.

I samma byggnad, som hyser barnavårdsassistenten, ha i övrigt inrymts
dels länsarkitektkontoret, dels laxeringssektionen samt folkbokförings- och
uppbördssektionen ävensom liäradsskrivarnas kontor.

Det kan kanske synas som i detta fall genom lokalbyte mellan landskansliet
och någon av landskontorets nämnda två sektioner skulle kunna erhållas
gemensamma lokaler — dock knappast å samma våningsplan — för
landskansliets huvuddel och länsarkitektkontoret. Emellertid skulle härvid
— oavsett att ett ökat lokalbehov inom kort torde bli aktuellt för de båda sektionerna
— den nuvarande relativt gynnsamma lokalsituationen för sektionerna
upphöra och ersättas av en uppdelning — helt eller delvis beträffande
någon av sektionerna - på landskansliets nuvarande spridda utrymmen,
varjämte länsstyrelsens kassarörelse skulle få uppdelas på två byggnader.
Vad som skulle vinnas för landskansliet skulle förloras för landskontoret.
Uppenbarligen skulle härvid icke vinnas en lämplig rationalisering. Av liknande
skäl skulle ett lokalbyte mellan kameralsektionen — nu inrymd i
samma byggnad som landskansliets huvuddel — och länsarkitektkontoret
icke vara en lycklig lösning.

335

För den av revisorerna tänkta, till byrå på tre sektioner utökade planeringssektionen
skulle utrymmena icke alls förslå, åven om personal- och
lokalbehovet för bilregistrering och bilskatteuppbörd skulle avsevärt nedbringas
genom rationaliseringar. På grund härav och med hänsyn till lokalförhållandena
i övrigt i Visby föreligga härstädes för närvarande icke möjligheter
att anordna den av revisorerna föreslagna försöksverksamheten.

Härvarande landskanslis unika organisation på en sektion med en sektionschef
i byrådirektörs lönegrad aktualiserar bland annat frågan vem som
skall vara avdelningschefens ställföreträdare, därest kansliet organiseras
som en byrå, omfattande dels de i revisorernas förslag nämnda tre sektionerna,
dels eventuellt en civilförsvarssektion med den nu provisoriskt organiserade
ekonomiska försvarssektionen.

Revisorerna ha beträffande länsarkitektens ställning i förhållande till
länsstyrelsen framhållit, att det framstår såsom säreget och medför tyngande
formaliteter att på sätt som är fallet en tjänsteman, vars verksamhet i själva
verket utgör en integrerande del av en myndighets ämbetsbefattning skall
ha en från denna fristående ställning. Länsstyrelsen har i detta avseende
nödgats konstatera, att länsstyrelsens del av länsarkitektens verksamhet har
att utstå svår konkurrens av hans verksamhet för övriga ändamål. Länsarkitekten
har ju att handa även vården av kronans byggnader inom länet.
Han har vidare i praktiken att fungera som expert även åt andra länsorgan,
och han har möjlighet att bedriva arkitekt- och annan uppdragsverksamhet
för statsverkets räkning. Särskilt den sistnämnda möjligheten torde böra
ägnas uppmärksamhet vid en översyn av länsarkitektens ställning.

Emellertid torde såväl länsarkitektens som det så kallade länsrådets ställning
i länsförvaltningen böra tills vidare anstå i avbidan på slutförandet av
den pågående revideringen av byggnadslagstiftningen.

Den av revisorerna i andra band nämnda och såsom möjlig att omedelbart
genomföra betecknade åtgärden att tills vidare endast distriktsingenjören
för vatten och avlopp inordnas i planeringssektionen förutsätter föi
länet tillkomsten av eu särskild sådan ingenjör.

Från distriktsingenjören för vatten och avlopp i Stockholms och Gotlands
län har inkommit en den 22 januari 1959 dagtecknad PM, som bifogas.

Länsstyrelsen finner sig kunna i huvudsak ansluta sig till de i promemorian
framförda synpunkterna.

Beträffande de frågor, som riksdagens revisorer upptagit till behandling
med avsende å landskontorets verksamhet, må anföras följande.

Länsstyrelsen är fullt ense med revisorerna om alt kameralsektionens
övertagande av vissa förut på landskansliet ankommande kamerala göromål
visat sig lämpligt och ändamålsenligt. Dock må framhållas att detta övertagande
för kameralsektionen i härvarande län icke medförde någon utökning
av biträdespersonalen.

Det är visserligen riktigt att numera viss avlastning i kameralsektionens
arbetsuppgifter skett därigenom att skolrekvisitionerna icke längre såsom
tidigare behöva underkastas saklig granskning. Detta granskningsarbetc utfördes
till stor del av biträdespersonalen, och omläggningen har icke för
länsstyrelsens vidkommande medfört någon minskning i arbetet av större
betydenhet. Det förtjänar även att framhållas att den kassarörelse som tidigare
åvilat landskansliet, sedan den överförts till kameralsektionen, år från
år ökat bland annat till följd av det växande bilbeståndet samt den alltjämt
tilltagande frekvensen av körkorlsansökningar. Även om det av revisorerna
uttalade önskemålet kan realiseras, nämligen att bilregistreringen och biIskatleuppbörden
rationaliseras med nedbringande av personal- och lokalbehovet
som följd, är därmed icke sagt alt kameralsektionens befattning

336

med dessa arbetsuppgifter minskas. Måste man vidare räkna med förstatligande
av polisväsendet inom en icke avlägsen framtid, kan detta enligt revisorernas
uttalande »tänkas komma att medföra en större ökning av kameralsektionens
arbetsmängd».

Redan i tidigare sammanhang har av riksdagens revisorer framförts krav
om alt koncentrera hela eller större delen av länsförvaltningens kamerala
verksamhet till länsstyrelsen och detta oberoende av om någon organisatorisk
samordning i övrigt kommer till stånd eller ej. Detta krav framföres
nu ånyo av revisorerna.

Närmast skulle väl härmed avses ett övertagande av arbetsuppgifter från
länsarbetsnämnden och länsbostadsnämnden. För att bilda sig en uppfattning
om arten och omfattningen av de kamerala uppgifter, som åvila dessa
institutioner har länsstyrelsen besökt desamma. Därvid har länsstyrelsen
funnit att egentlig kassarörelse av de båda nämnderna bedrives endast i
mycket ringa utsträckning, varför eu avlastning härav icke skulle bereda
nämnderna någon märkbar lättnad. Övriga kamerala uppgifter synas så intimt
knutna till nämndernas verksamhet att ett särskiljande härav för separat
behandling av personal utanför nämnden ovillkorligen måste vålla
omgång och tidsutdräkt.

Så länge nämnderna i fråga icke disponera gemensamma lokaler med länsstyrelsen
är det enligt länsstyrelsens mening helt uteslutet att från dem
till länsstyrelsen överflytta andra kamerala uppgifter än sådana som äro
att hänföra till ren kassarörelse. Såsom här redan framhållits skulle detta
emellertid endast innebära eu högst obetydlig avlastning för nämnderna
utan möjlighet till personalindragning. — Det bör i detta sammanhang
måhända även framhållas, att det inte ens med gemensamma lokaler alltid
är rationellt eller ens möjligt att avskilja de rent kamerala uppgifterna från
handläggningen i övrigt av ett ärende. Ett dylikt förhållande föreligger redan
inom länsstyrelsens nuvarande verksamhetsområde, nämligen i fråga
om förfarandet vid exekutiva auktioner. Dessa ärenden handläggas av tjänsteman
å landskansliet och huvudparten av de transaktioner med avseende
å penningar och värdehandlingar som därvid förekomma ombesörjas av
denne. En uppdelning av ärendet skulle utan tvivel bliva mera arbets- och
tidskrävande. På samma sätt skulle enligt länsstyrelsens mening tungroddliet
och omständlighet uppstå om alla de kamerala uppgifter, som åvila
länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd överflyttades till länsstyrelsens kaineralsektion.
I varje fall skulle en sådan överflyttning icke kunna beräknas
medföra någon minskning i personalbehovet.

Några olägenheter beträffande den ställning som tillkommer taxeringssektionens
chef, taxeringsintendenten, ha icke förmärkts i detta län. Vad
gäller taxeringsintendentens ståndpunkttagande till rättsfrågorna i taxeringsprocessen
torde det vara ofrånkomligt att han som part i processen intager
en fullt självständig ställning. Vidkommande taxeringsintendentens
arbete i övrigt åligger det denne som föredragande närmast under landshövdingen
tillse att taxeringsarbetet ordnas och bedrives på etl ändamålsenligt
sätt. Landshövdingen har sålunda redan nu möjlighet alt i sistnämnda
avseende ge de direktiv, vartill han finner fog. Enligt länsstyrelsens mening
finns inte anledning att tillägga landshövdingen ytterligare tillsynsbefogenheter
i förhållande till taxeringsintendenten.

Länsstyrelsen vill slutligen framhålla, dels att länsstyrelsen ansluter sig
till revisorernas uttalande, att det i och för sig är önskvärt, att tanken på
en organisatorisk samordning av länsförvaltningen av bättre kvalitet än den
nuvarande även fortsättningsvis hålles aktuell, dels att länsstyrelsen icke
har anledning motsätta sig, att revisorernas organisationsförslag upptagas

337

till övervägande, varvid emellertid en noggrannare prövning än vad som
hittills skett vore önskvärd för överbryggande av de svårigheter som otvivelaktigt
komma att möta vid realiserandet av samordningstanken.

I länsstyrelsens slutliga handläggning av detta ärende ha deltagit landssekreteraren
Richard Laurin, landskamreraren M. Heljestrand och taxeringsintendenten
Sture Lerinder samt såsom föredragande i vad ärendet
berör landskontoret länsassessorn N. V. Nilsson och såsom föredragande av
ärendet i övrigt länsassessorn Arne Decker. Visby den 13 februari 1959.

RICHARD LAURIN

Arne Decker

Yttrande från distriktsingenjören för vatten och avlopp i Stockholms och
Gotlands lön

Statsrevisorerna ha särskilt framhållit att samordningen inom länsförvaltningen
måste göras mera rationell och ha beträffande experterna och
deras medverkan i detta syfte föreslagit, att de skola inordnas som tjänstemän
inom länsstyrelsen. Beträffande övriga länsorgan skulle denna inordning
icke beslutas nu utan först efter ytterligare utredningar eller såsom ett
provisorium under en viss prövotid. Beträffande distriktsingenjören däremot
har statsrevisorerna ansett att tiden nu bör vara mogen för ett definitivt
beslut, utan att några försöksresultat behöver avvaktas, att inordna distriktsingenjören
i länsstyrelsen och då närmast i planeringssektionen.

Distriktsingenjören delar för sin del statsrevisorernas uppfattning att
samordningen inom länsförvaltningen måste göras så effektiv som möjligt
och att förbättringar kan och bör göras i detta syfte. Distriktsingenjören kan
dock icke dela statsrevisorernas uppfattning att samordningen kan göras
mera rationell genom att experterna inordnas som tjänstemän inom länsstyrelsen.
Betydligt bättre resultat skulle kunna nås genom direkta samråd
under hand eller under bestämda former inom den ram som numera tillämpas
för länsrådet, lämpligen inom olika grupper eller delegationer av länsrådet
samt genom bättre utnyttjande av föredragningsskyldigheten för experterna.
En första förutsättning för effektivare samordning är dock att lokalfrågorna
för länsförvaltningen ordnas så att länsstyrelsen och deras experter
kunna beredas lokaler inom samma byggnad eller i omedelbar närhet
av varandra. Beträffande förslaget om distriktsingenjörernas omedelbara
inflyttning i länsstyrelsen utan särskild prövotid synes detta förslag delvis
bero på missuppfattningar beträffande tidigare utredningar och uttalanden.

Ett inordnande av länsexperterna såsom tjänstemän inom länsstyrelsen
skulle undanrycka själva grunden för experternas speciella arbete. Experterna
skola fungera dels såsom kontaktorgan för de centrala verken, dels såsom
speciella experter, var och en inom sitt ämbetsområde som rådgivare åt
länsstyrelsen. Detta kräver en fristående ställning med eget ansvar för att
sätta sig in i alla de frågor inom vederbörandes verksamhetsområde i länet
för alt såväl länsstyrelsen som det centrala verket skall kunna få underlag
för sina bedömningar genom experternas försorg. Om experterna inordnas
i länsstyrelsen såsom underordnade tjänstemän kommer denna möjlighet att
automatiskt bortfalla och experterna huvudsakligen bli sysselsatta med löpande
rutinärenden, statistiska uppgifter o. d. Just den anknytning till det
praktiska livet, som nu är det väsentliga för experternas verksamhet, kommer
sålunda att förloras. Det kan också anmärkas att mycket tyder på att

22 It cd. berättelse ang. statsverket år 1958. II

338

experterna tia lättare att komina till tals med kommuner och enskilda personer
och få de uppgifter som äro nödvändiga för en allmän orientering om
han kommer såsom expert utanför länsstyrelsen och med skyldighet att giva
de råd och upplysningar som vederbörande behöver, vilket kan ge en lösning
på ett tidigt stadium, än att han kommer som länsstyrelsens tjänsteman.
Han kan då uppfattas som en inspekterande tjänsteman med uppgift
att giva ålägganden eller representera en dömande myndighet. Vissa erfarenheter
tyder på att så kan bliva förhållandet.

Beträffande speciellt distriktsingenjörernas inordning i länsstyrelsen kan
följande framhållas.

Statsrevisorerna anse distriktsingenjörernas inflyttning i länsstyrelserna
redan utredd och hänvisar då till att såväl länsstyrelseutredningen som kommittén
för stadsplaneväsendets omorganisation och 1946 års vatten- och avloppssakkunniga
ha föreslagit att distriktsingenjören skall inordnas i länsstyrelsen.
Såväl länsstyrelseutredningen som sladsplaneutredningen synes
därvid ha stött sig på vatten- och avloppssakunnigas förslag, vilket innebär
en inordning under vissa speciella förutsättningar. Förslaget innebär sålunda
en fristående ställning för distriktsingenjören inom länsstyrelsen direkt
under landssekreteraren med föredragning av förrättningsärenden enligt den
vatten- och avloppslag som de sakkunniga föreslogo samt med eu lönesättning
motsvarande nuvarande B 1. Då ingen av dessa förutsättningar för vatten-
och avloppssakkunnigas förslag genomförts, synes sålunda icke heller
något av sakkunnigekommittéernas förslag om distriktsingenjörernas inordning
i länsstyrelsen kunna åberopas.

Statsrevisorerna ha som särskilt motiv för cn inflyttning av distriktsingenjörerna
uppgivit att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen numera — i yttrande
den 17 mars 1958 över förslag till vattenvårdens centrala och lokala organisation
— tillstyrkt denna förändring. Denna uppgift är emellertid icke riktig.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen rekommenderar där i första hand att länsstyrelse
för att förenkla arbetet på länsplanet i lämplig utsträckning uppdrager
åt distriktsingenjör att vara föredragande. »För den långsiktigare lösningen»,
d. v. s. om vatten- och avloppsorganisationen överföres till fiskeristyrelsen,
tillägger styrelsen, »torde måhända höra prövas, om icke distriktsingenjörerna
böra helt inordnas i länsstyrelserna». Ett sådant yttrande får
givetvis icke utnyttjas på sätt som statsrevisorerna nu gjort.

En inordning av distriktsingenjören i länsstyrelsen kompliceras därav att
alltjämt fyra län icke har egen distriktsingenjör. Gotlands län avses att även
i framtiden inordnas i Stockholms-distriktet, varför för distriktsingenjören
i Stockholms och Gotlands län egendomliga anställningsförhållanden blir
följden om han skall inordnas som tjänsteman inom den ena länsstyrelsen.

Höstriksdagen 1957 avslog enhälligt den proposition (nr 49/1957) som
framlagts med förslag att statens vatteninspektion och vatten- och ayloppsbyrån
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med distriktsingenjörerna
skulle inordnas under byggnadsstyrelsen, varvid då biavsikten torde ha varit
att placera distriktsingenjören på länsarkitektkontoret. När riksdagen så enhälligt
gick emot denna tankegång hösten 1957, synes egendomligt att statsrevisorerna
omedelbart på nytt tar upp frågan om distriktsingenjörernas inordning
under planeringssektionen eventuellt med länsarkitekten som chef,
eftersom denna form av samordning sålunda redan bedömts såsom olämplig.
Distriktsingenjörens samarbete med länsarkitekten har blivit en allt mindre
de! av distriktsingenjörens arbetsuppgifter.

Enligt beslut av 1958 års riksdag (prop. 133/1958) skall den nytillsatta
vattenvårdsnämnden på grundval av efter hand vunna erfarenheter framlägga
definitivt förslag beträffande vattenvårdens organisation såväl centralt

oD vJ

339

som på länsplanet. Statsrevisorernas nu framförda förslag strider mot detta
beslut och föregriper de förslag som vattenvårdsnämnden enligt dessa direktiv
skall avgiva.

Eu inordning av dislriktsingenjören i planeringssektionen synes mindre
välbetänkt speciellt som samtliga vattenfrågor från den 1 januari 1959 överförts
till socialseklionen (allmänna sektionen). Det är visserligen riktigt som
statsrevisorerna påpekat att distriktsingenjören har uppgifter inom såväl
socialsektionen (allmänna sektionen) som planeringssektionen, men detta
borde snarast vara ett skäl för att distriktsingenjören placeras utanför de
båda sektionerna.

Distriktsingenjörernas egna huvuduppgifter måste anses gälla den allmänna
vattenvården med den vattenrättsliga lagstiftningen som grund samt
handläggning av statsbidragsärenden för vatten och avlopp. Detta innebär allmänna
övervaknings- och tillsynsuppgifter för vattenvården, byggnadskontroll
av vatten- och avloppsanläggningar, fortlöpande drift- och skötselkontroll
av vattenverk och reningsverk, speciella undersökningar som bedrives
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande sådana anläggningars
funktion in. in., d. v. s. uppgifter som icke utan olägenhet kan inordnas under
någon sektion på länsstyrelsen. Icke heller kan någon av övriga experter
anses lämpad som chef för sådana uppgifter. Om distriktsingenjören sålunda
skall vara expert för länsstyrelsen inom det vattenrättsliga området dit vattenvården
hör, kan det varken ur teknisk synpunkt eller rationell synpunkt
anses acceptabelt att han inordnas under eu tjänsteman med andra arbetsuppgifter.
Med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning bör i stället tillses
att distriktsingenjören snarast får samma löneställning som andra experter
såsom länsarkitekt och förste provinsialläkare då dessa experter böra vara
likställda.

Någon som helst rationaliseringsvinst ur kameral synpunkt — i och för
sig en bagatell i sammanhanget —, vilket statsrevisorerna synas ha fäst stort
avseende vid, torde icke kunna uppnås. Den nuvarande kamerala anknytningen
till vägförvaltningen synes snarast vara bättre och innebär med hänsyn
till personalens vid förvaltningen vana vid teknisk verksamhet icke någon
merbelastning.

Slutligen kan distriktsingenjören icke underlåta att påtala att redan nu
föreligger mycket svåra rekryteringsmöjligheter inom vatten- och avloppsorganisationen
och vakanser ha ideligen uppstått. För närvarande är en
distriktsingenjörstjänst vakant i brist på kompetent sökande. Eftersom en
inflyttning i länsstyrelsen, speciellt som underordnad tjänsteman, i praktiken
måste innebära ett totalt lönestopp och då tjänsten är en sluttjänst kommer
otvivelaktigt rekryteringsmöjligheterna alt ytterligare avsevärt försvåras,
sannolikt därhän att experter över huvud taget icke torde finnas tillgängliga
för dessa tjänster. Den avsedda hjälpen för länsstyrelserna i de ytterligt
komplicerade tekniska problem — t. ex. atomindustrien — som vattenvården
och vattenlagstiftningen omfattar kommer sålunda att upphöra.
Att utnyttja tekniska personalen på länsbostadsnämnden eller länsarkitektkontoret
för dist rikt singen jörskontore t s räkning eller tvärtom torde endast
i undantagsfall vara möjligt och innebär icke någon teknisk rationalisering.

Distriktsingenjören måste sålunda bestämt avstyrka nu föreslagen inordning
av distriktsingenjören inom länsstyrelsen. Inga fördelar vinnas därmed,
däremot finnas eu råd nackdelar med ett sådant arrangemang av vilka några
ovan antytts. Eu samordning av länsarbetet synes kunna ordnas mera rationellt
på ett enklare sätt. Första villkoret synes dock vara att lokalfrågan
för länsstyrelserna och experterna ordnas på tillfredsställande sätt. Ett samråd
kan enkelt ordnas inom nu tillämpade länsråds ram endera genom un -

340

derhandskontakter eller genom regelbundna sammanträden i delegationer av
läasrådet, varigenom remissförfarandet kan minskas i största möjliga utsträckning.
Av vissa typer av ärenden bör experternas föredragningsskyldighet
utnyttjas mera, vilket måste bidraga till närmare kontakt och en bättre
orientering mellan länsstyrelsen och experterna. En klarare gränsdragning
mellan de olika experternas arbetsområden är önskvärd för att undvika dubbelarbete.
Först sedan dessa och liknande relativt enkla förändringar i länsarbetet
vidtagits och prövats under någon tid, synes anledning finnas att
taga upp till prövning frågan om experternas inordning i länsstyrelsen med
utbyggnad av länsstyrelsen till ett inom länet centralt ämbetsverk. Stockholm
den 22 januari 1959.

Länsstyrelsen i Blekinge län

I likhet med statsrevisorerna anser länsstyrelsen tiden vara inne att frågan
om länsförvaltningens organisation tages upp till förnyad behandling.
Såsom revisorerna anmärka kan organisationen sådan den utformats enligt
1952 års beslut icke anses definitiv. Vad som revisorerna och tidigare länsstyrelseutredningen
framhållit angående angelägenheten av att åstadkomma
ett fastare sammanhållande av den statliga verksamheten inom länet är
länsstyrelsen beredd att understryka.

Revisorerna ha till en början övervägt, huruvida ett lagfästande av
länsråden skulle vara en framkomlig väg för att åstadkomma den behövliga
samordningen men förkastat detta alternativ till förmån för en fullständig
organisatorisk samordning, d. v. s. inordning av länsnämnderna. Länsrådsorganisationen
har tidigare prövats vid denna länsstyrelse och erfarenheterna
därav blevo icke goda utan länsrådssammanträdena upphörde så
småningom. Däremot förekommer att alla länsexperterna eller en del av
dem sammankallas till informell överläggning med länsstyrelsen i någon
speciell fråga. Dessa överläggningar ha visat sig värdefulla och tidsbesparande
men någon fast länsrådsinstitution är det icke fråga om. En sådan
bleve alltför tungrodd. Länsstyrelsen avstyrker alltså att länsrådsinstitutionen
legaliseras.

Vad beträffar länsnämnderna utgör den omständigheten att landshövdingen
i regel är ordförande i de viktigaste av dem en viss garanti för att
samordning mellan dessa och länsstyrelsen kunnat upprätthållas, och det
samarbete, som i Blekinge län praktiseras i övrigt mellan myndigheter
inom planväsendets område, har hittills givit relativt tillfredställande resultat.
Därmed är dock icke sagt att man bör låta sig nöja därmed för
framliden. I och med att det statliga ingripandet i samhällslivet i form av
tillståndsprövning, bidragsgivning samt övervaknings- och kontrollverksamhet
stegras på olika områden kommer det att visa sig allt svårare att på
detta sätt samordna de skilda länsorganens verksamhet och förebygga motstridiga
beslut och åtgärder.

Länsstyrelsen är det centrala länsorganet och utrustad med mera allmänna
befogenheter och förpliktelser. Den allmänna överblick som länsstyrelsen
behöver för att fullgöra sitt åliggande att »giva noggrann akt på länets
tillstånd och behov samt i allt söka främja länets utveckling och dess
befolknings bästa» är icke möjlig, om stora delar av statsverksamheten försiggår
utom länsstyrelsens ämbetsområde. Decentralisering av ärenden från
Kungl. Maj :t och centrala verk ned till länsplanet som numera eftersträvas,
skulle betydligt underlättas om de olika länsorganen sammanfördes under
länsstyrelsen. Fördelarna härmed, sett ur rationaliserings- och besparingssynpunkt,
liksom för allmänhetens del ha framhållits i olika sammanhang.

341

Innan länsstyrelsen närmare ingår på hur enligt länsstyrelsens mening en
effektivare länsmyndighet skall kunna skapas vill länsstyrelsen uppehålla
sig vid en fråga som enligt länsstyrelsens mening har nära samband med ifrågavarande
organisationsproblem, nämligen rationalisering av arbetet inom
länsförvaltningen och därav följande besparing.

Det nu synnerligen ansträngda statsfinansiella läget och de oroande framtidsutsikterna
för landets näringsliv göra det väl mer än någonsin angeläget
att söka nedbringa statens utgifter för förvaltningsapparaten. Detta syfte
kan främjas på olika sätt, bland annat genom rationalisering i allmänhet,
som ju sedan länge är föremål för statsmakternas intresse. En särskild typ
av rationaliseringsåtgärder, som torde ha stor betydelse i detta sammanhang,
är begränsning av den statliga verksamheten. Länsstyrelsen syftar härmed
på dels att en förnyad författningsöversyn säkerligen skulle ge till resultat
att tillståndsprövning i olika avseenden skulle kunna betydligt inskränkas,
dels ock på att en begränsning och sanering — minskning av antalet bidragsformer
— av det statliga bidrags- och subventionssystemet, såväl inom
jordbruket som på det sociala området skulle medföra en avsevärd reducering
av administrationsarbetet.

I vad gäller mödrahjälpen bar länsstyrelsen tidigare — i yttrande den
14 januari 1956 över 1954 års familjeutrednings betänkande rörande samhället
och barnfamiljerna — ifrågasatt, huruvida icke den behovsprövade
mödrahjälpen borde kunna slopas, helst i samband med en förstärkning av
moderskapsförsäkringen. Länsstyrelsen anförde härom följande: »Genom
1954 års lag om moderskapshjälp har den tidigare moderskapshjälpen och
moderskapspenningen ersatts av moderskapsförsäkring, vilket medfört betydande
förbättringar för mödrarna. Förutom eu avsevärt högre ersättning
än den som utgick tidigare har man genom denna lagstiftning vunnit förmånen
att slippa en ingående individuell behovsprövning. I valet mellan
skilda former av samhällelig hjälp är försäkringsformen i regel att föredraga
framför den behovsprövade understödsformen. Eu påfallande standardhöjning,
särskilt i vad avser de tidigare sämst situerade grupperna i
samhället, bär ägt rum i vårt land under de senaste årtiondena, något som
bidragit till en kraftig minskning av socialvårdsklientelet. Det kan i anledning
därav antagas, att det stora flertalet mödrar med den hjälp, som den
nuvarande moderskapsförsäkringen lämnar, icke är i oundgängligt behov av
ytterligare bidrag. De enstaka fall, där försäkringen icke täcker hjälpbehovet,
torde få ses som rena fattigvårdsfall och böra lämpligen behandlas som sådana.
Länsstyrelsen finner med hänsyn härtill anledning ifrågasätta, huruvida
icke den behovsprövade mödrahjälpen borde kunna slopas, helst i samband
med förstärkning av försäkringsformen. Utöver vad som nu anförts i
ämnet böra här beaktas jämväl de förhållandevis stora kostnaderna för mödrahjälpsnämndernas
verksamhet samt den arbetsbelastning, som barnavårdsnämnderna
åsamkas genom dem åliggande förberedande utredningar.» Länsstyrelsen
vidhåller den uppfattning som uttalats i detta yttrande.

Utom mödrahjälpsnämnden är det länsarbetsnämnden och länsbostadsnämnden
som statsrevisorerna finna främst böra bli föremål för undersökning
rörande deras inordnande i länsstyrelsen. Beträffande däremot lantbruksnämnderna
bar behov av deras inordnande ej ansetts vara så framträdande.
Länsstyrelsen delar statsrevisorernas uppfattning beträffande länsarbetsnämnden
och länsbostadsnämnden. Dessas verksamhet berör delvis
intimt samhällsplanerings- och lokaliseringsproblem och bör lämpligen ligga
under enhetlig ledning samt samordnas med annan planering.

Inom varje landstingsområde finnas en lantbruksnämnd, ett hushållingssällskap
och eu skogsvårdsslyrelse med var sin styrelse, sina tjänstemän

342

och sitt kansli. Lantbruksnämnderna ha anförtrotts uppgifterna med jordbrukets
yttre och inre rationalisering, vari ingå utvecklingsplanering inom
jordbrukets område, inköp och försäljning å statens vägnar av mark för
rationaliseringsändamål, jordförmedling, låne- och bidragsgivning till yttre
och inre rationalisering in. in. samt handhavandet av jordförvärvs- och
uppsikt slagarnas tillämpning. Hushållningssällskapen ansvara för jordbrukets
driftrationalisering i alla dess former samt jordbrukets binäringar
såsom fiske, trädgårdsskötsel, hemslöjd m. in. Sällskapen bedriva eu betydande
låne- och bidragsverksamhet, varjämte försöksverksamhet och undervisning
utgöra en viktig del av verksamheten. Skogsvårdsstyrelserna bedriva
eu betydande undervisningsverksamhet på det skogliga området, bedriva
plantskoleverksamhet, lämna råd och biträde beträffande uppbyggnad,
vård och avverkning å de enskilda skogarna samt ansvara för skogsvårdslagens
efterlevnad.

De tre nämnda institutionernas verksamhetsområden tangera eller gripa in
i varandra på flera punkter. Sålunda är lantbruksnämndens viktigaste uppgift
alt medverka i strukturrationaliseringen för uppbyggande av ändamålsenliga
brukningsenheter. I ett län som Blekinge, där mer än 90 % av jorden
och skogsmarken äges av enskilda och till övervägande del består av
alltför små brukningsenheter, blir sammanläggning av småfastigheter eller
dessas uppgående i grannfastigheter den i huvudsak framkomliga vägen.
Förhållandena äro likartade i stora delar av landet. Det alldeles övervägande
antalet fastigheter består av kombinationen jordbruk-skogsbruk, där skogen
under de senaste årtiondena fått allt större betydelse, I lantbruksnämndernas
inköps-, försäljnings-, jordförmedlings- och låneverksamhet och i
strukturrationaliseringen över huvud taget spelar skogen eu allt större roll.
Behovet av skogligt utbildad personal gör sig alltmer gällande. Av denna anledning
har lantbruksstyrclsen anställt en jägmästare och ett antal skogsmästare
till lantbruksnämndernas förfogande. I den inre rationaliseringen
mötas lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen på driftrationaliseringens
område. Hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna ha gemensamma
intressen, kanske i första hand i fråga om undervisningen, t. ex.
traktor- och hästkörarkurser, men skogens skötsel i form av plantering, röjning,
gallring och avverkning kan i princip sägas ligga på samma plan som
jordbruksdriften, även om omloppstiden är betydligt längre i skogsbruket.

Av vad ovan anförts torde framgå, att betydande besparing, förenklad administration
och även möjlighet till bättre service åt jordbruksbefolkningen
vunnes om hushållningssällskapens verksamhet kunde sammanföras med
större delen av skogsvårdsstyrelsernas och vissa delar av lantbruksnämndernas
verksamhet till eif organ. Den omständigheten att hushållningssällskapen
äro sammanslutningar av medlemmar, som i allmänhet äro jordbrnbrukare,
bör beaktas och mana till viss försiktighet vid eventuell omorganisation
så att icke sällskapens »fria ställning» äventyras. Dock synas rådgivning,
upplysning och undervisning, teknisk och biologisk service såväl i
jordbrukets samtliga grenar som på det skogliga området, planering av
strukturrationaliseringen samt statlig låne- och bidragsgivning kunna anförtros
åt ett organ. Däremot bör handhavandet av jordförvärvs-, uppsiktsoch
skogsvårdslagarna icke anförtros nämnda organ. Det torde knappast vara
lämpligt att uppdraga åt nämnda organ att handha lantbruksnämndernas
statliga inköps- och försäljningsverksamhet av mark för rationaliseringsändämål.
Ansvaret för de sistnämndas verksamhet torde höra åvila ett helt
statligt organ, i första hand länstyrelsen i intimt samarbete med ovannämnda
organ. Kontakt och samarbete med lantmäteriorganisationen förutsättas.

För att länsstyrelsen skall kunna på ett effektivt sätt leda utvecklingen

343

av länets näringsliv är det av vikt att länsstyrelsen tillförsäkras ett ökat inflytande
på vägväsendet och icke mindre nödvändigt är detta för att länsstyrelsen
skall kunna medverka till och samordna åtgärder för beredande
av sysselsättning vid arbetslöshet. Denna länsstyrelsens uppfattning grundas
på de senare årens erfarenhet. Blekinge län är ett arbetslöshetslän, som dessutom
har undergått befolkningminskning på grund av utflyttning. Den
angelägnaste uppgiften för länsstyrelsen har därför varit att försöka vidga
länets näringsliv och att få fram sådana beredskapsarbeten, som kunna stimulera
näringslivet, bl. a. förbättring av vägnätet. Härvid ha stora svårigheter
och hinder yppats på grund av att företag lämpliga som beredskapsarbete
icke varit projekterade eller färdiga att igångsättas, då arbetsmarknadsläget
så krävt. Landsvägskommunikationerna bilda över huvud taget en så
viktig förutsättning för näringslivet att det är nödvändigt att den myndighet,
som har att svara för näringarnas förkovran, även äger att besluta i fråga
om vägarnas byggnad och underhåll. Länsstyrelsen förmenar nämligen
att beslutanderätten''beträffande vägföretag, som icke beröra mer än det
egna länet, bör tillkomma länsstyrelsen. Mot eu invändning att avvägning
av angelägenhet sgrad hos vägföretag i olika län måste ske av central myndighet
kan framhållas att fördelning av anslag länen emellan borde kunna
ske genom eu formel, vari ingår bl. a. länens bilbestånd, längden av vägnätet
i länet och folkmängd.

Beträffande de s. k. experternas ställning kunna olika meningar ha fog
för sig. En inordning av dessa i länsstyrelsen medför den fördelen att anledning
till befogade invändningar mot ''en vidsträckt decentralisering av beslutanderätten
till länsstyrelsen undanröjes. Angeläget är dock att experternas
fria ställning och självständiga möjlighet att bedöma och fritt uttala sig
om de frågor de ha att behandla icke inskränkes. Farhågor som möjligen
kunna hysas i detta avsende torde ej behöva anses välgrundade. Länsstyrelsen
i detta län har icke begagnat sig av möjligheten att förordna experterna
såsom föredragande. Anledningen härtill är att länsstyrelsen velat förebygga
sådana konfliktsituationer, som kunna tänkas uppkomma på grund
av experternas ställning som å ena sidan befattningshavare under central
myndighet och å andra sidan föredragande hos länsstyrelsen. Erfarenheten
av vägdirektören såsom föredragande har visat att dylika situationer äro
möjliga och att de kunna förorsaka att föredraganden råkar i en mindre
behaglig mellanställning. Om vägförvaltningen inordnades i länsstyrelsen
och vägdirektören alltså bleve länsstyrelsens tjänsteman skulle det antydda
missförhållandet undanröjas. Länsstyrelsen förordar alltså att ytterligare
utredning beträffande experternas ställning verkställes enligt statsrevisorernas
förslag. Beräffande fiskeriintendenterna var länsstyrelsutredningen inne
på frågan om de skulle anses som länsstyrelsens experter men betecknade
detta som tveksamt. Den fortsatta utredningen bör uppmärksamma detta förhållande
och föreslå åtgärder till undanröjande av tvekan. I detta sammanhang
bör påpekas, att indelningen av deras tjänstgöringsområden i sötvattens-
resp. kust- och havsdislrikt är mindre ändamålsenlig. Distriktsindelningen
bör ändras därhän, att distrikten komma att sammanfalla med ett
eller flera län med slalionsort inom distriktet. Även i fråga om landsantikvarien
bör klarläggas lians skyldighet att biträda länsstyrelserna i frågor som
beröra hans verksamhetsområde.

1 och med inlemmande i länsstyrelsen av länsnämnderna synes det bli
ofrånkomligt att anordna lekmannarepresentation i länsstyrelserna. Länsstyrelsen
vill doek framhålla såsom önskvärt alt lekmännens deltagande ordnas
på sådant sätt all ärendenas handläggning icke onödigtvis försvåras
eller fördröjes. Lckmannagruppcrnas antal synes kunna begräsas till två,

344

en för planeringsfrågor och en för sociala ärenden. Beträffande sättet för utseende
av lekmannarepresentanterna är det önskvärt att detta om möjligt kan
ske utan att politiska hänsyn göra sig gällande.

I fråga om den inre organisationen synes icke någon tvekan behöva råda
om att länsarbetsnämnden, vägförvaltningen, länsbostadsnämnden ävensom
de delar av lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen, som eventuellt komma
att övergå till länsstyrelsen, böra sammanföras till en enhet tillsammans
med den nuvarande planeringssektionen. Det är angeläget att den
verksamhet, som utövas av företagareföreningen, samordnas med övrig länsplanering,
och utredningen bör därför även inriktas på hur en sådan samordning
lämpligen kan åstadkommas. Statsrevisorerna ha tänkt sig sektionen
ombildad till en byrå, beslående av tre sektioner. Om såsom länsstyrelsen
nu föreslagit även vägförvaltningen skulle ingå i detta planeringsorgan
torde det vara lämpligast att detta linge utgöra en särskild avdelning inom
länsstyrelsen, förslagsvis kallad planeringsavdelningen.

Det kan diskuteras om icke även länsskolnämnden bör ingå i planeringsavdelningen.
Måhända är det lämpligare att nämnden inordnas i landstinget,
där andra skol- och utbildningsfrågor handläggas. I sådant fall bör planeringsavdelningens
chef få säte i länsskolnämnden så att erforderligt samband
upprätthålles.

I övrigt bör den nuvarande inre organisationen i huvudsak bibehållas.

Vad angår frågan om överförande av andra länsorgans kamerala uppgifter
till länsstyrelsernas kameralsektioner får länsstyrelsen framhålla, att
de med mödrahjälpsnämndernas och länsarkitektkontorens verksamhet förenade
kamerala uppgifterna i stort sett redan torde åvila länsstyrelserna.
Förutsättningen för att länsstyrelsen skall kunna övertaga de "kamerala
uppgifterna synes vara att länsstyrelse och berörda länsorgan ha tjänstelokaler
i samma byggnad samt att frågan om redogöraransvaret löses. En
försöksverksamhet avseende lämpligheten av en dylik överflyttning anser
sig länsstyrelsen kunna tillstyrka liksom att en närmare undersökning verkställes
avsende ett mera allmänt införande av maskinell bokföring vid länsstyrelsernas
kameralsektioner i syfte alt öka bokföringskapaciteten och
åstadkomma personalbesparingar.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit landshövding von Heland,
landssekreterare Wik och landskamrerare Cederberg. Karlskrona den 13 februari
1959.

ERIK VON HELAND

G. Wik

Länsstyrelsen i Kristianstads län

1952 års riksdagsbeslut angående länsstyrelserna och den regionala förvaltningen
i övrigt innebar utåt i stort sett ett fastslående författningsvägen
av länsstyrelsens ställning som allmänt samordnande organ inom länet.

Däremot står det klart, att beslutet samtidigt gav upphov till en inre omorganisation
av länsstyrelserna, som i praktiken visat sig medföra obestridliga
fördelar. Såsom statsrevisorerna även påpekat är det självklart att länsstyrelsens
egna arbetsformer med hänsyn till samhällsutvecklingen aldrig
kan fixeras utan ständigt påkallar överväganden. Här rör man sig dock inom
ett begränsat fält och de frågor som tid efter annan uppstå torde i och för
sig icke vålla alltför stora bekymmer.

Vad den yttre organisationen angår, mötte ju länsstyrelseutredningens
förslag att inordna den större delen av den regionala statliga administratio -

345

nen i länsstyrelsen kraftigt motstånd från åtskilliga håll. 1952 års beslut
innebar också bl. a., att frågan om en organisatorisk samordning av länsstyrelsen
och länsnämnderna då fick förfalla.

Riksdagens revisorers nu föreliggande propos bygger i fråga om inordnande
av länsnämnderna i princip på länsstyrelseutredningens förslag. Revisorerna
synas emellertid i första hand förorda att länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden
och mödrahjälpsnämnden skola uppgå i länsstyrelsen, varjämte
frågan om länsskolnämndens ställning anses böra övervägas. I samband
härmed betonas, att en förutsättning för ett inlemmande "är att lekmannamedverkan
i fortsättningen kan ordnas inom länsstyrelsen.

De s. k. länsexperternas ställning är en annan huvudfråga, som aktualiserats
av revisorerna. Länsstyrelseutredningen ansåg att — bortsett från lappfogdarna
— endast socialvårdskonsulenten skulle ingå i länsstyrelsen som
dennas tjänsteman. I övrigt föreslog utredningen, att landsfogde, länsarkitekt,
förste provinsialläkare, länsveterinär, distriktsingenjör för vatten och
avlopp samt länsbrandinspektör skulle kunna förordnas att vara föredragande
eller eljest åläggas att deltaga i handläggningen i länsstyrelsen av dem
berörande ärenden. Även överlantmätaren och lantbruksdirektören skulle
på anmodan vara skyldiga att närvara. Utredningen anförde vidare, att det
framdeles kunde aktualiseras att samtliga experter inordnades i länsstyrelsen.
1952 års beslut anslöt sig såtillvida till utredningsförslaget, att härvid
bestämdes, att länsstyrelsen äger uppdraga åt flertalet länsexperter att vara
föredragande i länsstyrelsen samt föreskriva att samtliga experter och flertalet
chefstjänstemän inom länsnämnderna skola närvara vid handläggning
av ärende inom länsstyrelsen, som berör vederbörandes verksamhetsområde.

Riksdagens revisorer hävda att av experterna böra skyddskonsulents, socialvårdskonsulents,
länsarkitekts och landsfogdes placering vid lämplig
tidpunkt upptagas till övervägande. Vad angår distriktsingenjören tala enligt
revisorernas mening skäl för att denne redan nu inordnas i länsstyrelsen.
Att märka är att länsstyrelseutredningen icke ansåg sig böra föreslå att
länsarkitekten frånkändes sin nuvarande friare ställning.

I anslutning till sitt utlåtande i november månad 1950 över länsstyrelseutredningens
betänkande hävdar länsstyrelsen alltjämt, att någon fara ej föreligger
för att länsstyrelsen i framtiden skulle behöva riskera att se sin hittillsvarande
centrala ställning inom länsförvaltningen äventyrad. Det synes
så långt ifrån vara fallet som det icke torde vara möjligt att i verkligt betydelsefulla
frågor bortse från den samlade erfarenhet i fråga om länets tillstånd
och behov, som länsstyrelsen ensam torde besitta. Det måste kunna
anföras mycket starka skäl innan man beslutar sig för ett inlemmande av
ett annat länsorgan — länsnämnd eller länsexpert — i länsstyrelsen. I sitt
nyssnämnda utlåtande framhöll länsstyrelsen också, att länsstyrelsen icke
kunde tinna sådana skäl vara för banden beträffande länsarbetsnämnden,
länsbostadsnämnden, mödrahjälpsnämnden eller länsnykterhetsnämnden. Erfarenheterna
från den tid som förflutit sedan länsstyrelsen avgav detta utlåtande
bar icke kunnat ändra denna länsstyrelsens inställning.

Det är ej enbart den omständigheten, all eu alltför stark ansvällning av
länsstyrelsens redan förut synnerligen omfattande och sinsemellan heterogena
uppgifter skulle bli den naturliga följden av länsnämndernas inordnande,
som ställer länsstyrelsen avvisande till eu organisatorisk samordning.
Ytterligare två omständigheter måste, såsom även i de tidigare meningsutbytena
ofta betonats, härvid beaktas.

Riksdagens revisorer ha framhållit, att inga ansträngningar böra skys för
alt återgiva länsstyrelsen »ställningen som eu verklig lanlrcgering». Med en
»lantrcgering» måste, om ordet ges sin rätta innebörd, förstås eu regional

346

myndighet, som — bortsett från vissa i lag och författning angivna gränser
för sitt handlande — har att utan direktiv från central eller regional myndighet
själv träffa sina avgöranden inom ett vidsträckt förvaltningsområde.
Det har tidigare vid särskilda tillfällen påpekats men bör än ytterligare
framhävas, att ett inordnande i länsstyrelserna av länsnämnderna självfallet
skulle betyda, att nämnds dittillsvarande skyldighet att följa anvisningar
och direktiv från det centrala ämbetsverk, varunder det lytt, skulle övergå
till vederbörande länsstyrelse. Följden härav bleve då den, att länsstyrelserna
i likhet med vad som nu gäller länsnämnderna i realiteten komme att i
allt väsentligt sakna inflytande på avgörandet av hithörande frågor. Vad nu
anförts gäller i första hand de direktiv, som för närvarande centralt utfärdas
för en riksomfattande reglering av arbetsmarknads- och bostadsförsörjningsfrågorna
samt övriga investeringsområden. Länsstyrelsens verksamhet har
hittills utmärkts av relativt stor självständighet, vilket varit nödvändigt för
vidmakthållande av auktoritet, initiativförmåga och handlingskraft. Då det
ej torde erbjuda större svårigheter att utfärda allmänna råd och anvisningar
i sådan form, afl länsstyrelserna även i det enskilda fallet hli bundna i sin
handlingsfrihet, torde lätt inses att denna direktivrätt kan komma att medföra
allvarliga kompetenskonflikter eller i varje fall ställa länsstyrelsen i en
beroendeställning i förhållande till de centrala verken, som mycket illa rimmar
med begreppet lantregering.

Inledningsvis bär antytts ett inordnande av de fristående nämnderna
i länsstyrelsen enligt såväl länsstyrelseutredningens som riksdagens revisorers
mening förutsätter att lekinannamedverkan kan anordnas i länsstyrelsen.
Såsom revisorerna konstaterat ha några erfarenheter av dylik medverkan i
länsstyrelserna ej kunna redovisas. Länsstyrelsen anser sig emellertid kunna
anknyta till den uppfattning rörande hithörande frågor, som länsstyrelsen
avgav i sitt ovannämnda yttrande över länstyrelseutredningens förslag. Behovet
för länsstyrelsens del av ett lekmannamässigt medinflytande kan måhända
någon gång föreligga i ärenden, som avse administrativa frihetsberövanden,
där lekmännens närvaro får anses vara ägnad att, såsom utredningen
uttrycker sig, »öka de enskildas förtroende för sådana avgöranden
som beröra för den enskilde livsviktiga frågor». Men att, som föreslogs även
i 1951 års förslag, till länsstyrelsen knyta lekmannabisittare i bebyggelseplaneringsfrågor
förefaller åtminstone länsstyrelsen meningslöst. Fn dylik medverkan
skulle endast vara ägnad att göra handläggningen av hithörande ärenden
omständlig och tungrodd utan alt på något sätt öka rättssäkerheten.
Offentlighetsprincipen är för övrigt redan med nuvarande beredningsformer
väl tillgodosedd i planärendena därigenom, att berörda intressenter kallas
till sammanträde å den ort, där planfrågan är aktuell, samt att sedan experterna
avgett sina utlåtanden, det upprättade planförslaget utställes för yttrande
innan det antages.

Rent allmänt vill länsstyrelsen framhålla, att betydelsen av lekmannamedverkan,
varhelst den än anordnas inom den regionala administrationen, ej
får överskattas. Den person- och lokalkännedom, som medlemmarna av en
länsnämnd besitter, täcker ej på lång väg länets yla. Det blir oftast en tillfällighet
om upplysning slår att vinna genom nämndledamöterna. Vidare
gäller beträffande åtskilliga nämnder, att anhopningen av ärenden är så
stor, att behandlingen av det enskilda ärendet måste i hög grad begränsas
för att sammanträdet skall kunna slutföras inom rimlig tid. Den tidsspillan,
som sammanträdena ofta nog medför för den enskilde ledamoten, är i och
för sig en belastning på systemet med lekinannamedverkan. Inom domstolsväsendet
har man också under senare år strävat efter en ökning av de små
nämnderas befogenheter och i motsvarande mån reducerat de »vanliga»
nämndernas verksamhetsområden.

347

Innan länsstyrelsen lämnar länsnämnderna och deras ifrågasatta inlemmande
i länsstyrelserna har länsstyrelsen ansett sig böra något beröra lantbruksnämndens
ställning. Riksdagsrevisorna ha funnit sig icke böra förorda
ett inordnande av nämnden i länsstyrelsen, enär enligt revisorernas mening
det praktiska behovet härav ej synes så framträdande med nuvarande inriktning
av nämndens verksamhet. Länsstyrelsen anser att lantbruksnämnden,
lika litet som övriga länsnämnder, bör inordnas i länsstyrelsen. Beträffande
lantbruksnämnden ifrågasätter länsstyrelsen för övrigt om den överhuvudtaget
bör kvarstå som självständig nämnd, även vid ett bibehållande av
gällande jordförvärvslagstiftning. Frågan har aktualiserats av riksdagens revisorer
i deras innevarande år avgivna berättelse. Såsom Hushållningssällskapens
förbund anfört i yttrande över revisorernas uttalande i frågan kan den
uppdelning på lantbruksnämnd och hushållningssällskap av åtgärder för
lantbrukets inre rationalisering icke utgöra en lämplig lösning av hithörande
spörsmål. Förbundet anför som motivering härför bl. a. följande:

»Jordbrukaren, som hela verksamheten är till för, ser rationaliseringen
på sin gård i ett sammanhang, men han måste för att få det statliga, ekonomiska
stödet vända sig till ett organ och för att få råd om det praktiska utnyttjandet
av den med hjälp av stödet verkställda åtgärden till ett annat. Det
har också visat sig, att i de fall ekonomiskt stöd icke påkallas rådfrågas sällskapen
mycket ofta även i vad avser de inre rationaliseringsåtgärdernas planering
och utförande. De påtalade olägenheterna har begränsats genom undan
för undan ökat samarbete och arbetsuppdelning nämnder och sällskap
emellan och säkerligen kan åtskilligt ytterligare göras i detta syfte. Det av
revisorerna förordade sammanförandet till ett organ skulle emellertid skapa
väsentligt bättre förutsättningar för alt de inre rationaliseringsåtgärderna
på en gård bli beaktade som det led i en större eller mindre driftsomläggning,
som de i praktiken ändock äro.»

Vad angår den yttre rationaliseringen har riksdagens revisorer ifrågasatt
ett överflyttande av hithörande ärende till lantmäterikontoren. Länsstyrelsen
vill för sin del förorda alt en förutsättningslös utredning kommer till stånd
med uppgift att undersöka om jämväl den yttre rationaliseringen kan överföras
på hushållningssällskapen.

Vad härefter angår länsexperternas placering inom den regionala verksamheten
får länsstyrelsen erinra om att 1952 års beslut i princip innebar
rätt för länsstyrelsen att förordna expert att inom länsstyrelsen föredraga
ärenden inom dennas verksamhetsområde. Mot denna anordning kan inga
invändningar göras och länsstyrelsen har i viss utsträckning, trots ett påfallande
dåligt lokalsamband i Kristianstad, använt sig av den anvisade
möjligheten, framförallt i ärenden som innefattat yttranden över utredningsförslag.
Vidare bör framhållas att landsfogden, som har sin tjiinstelokal
i samma fastighet som större delen av landskansliet, förordnats att
vara föredragande i vissa ärenden rörande landsfiskalsorganisationens personal.

Med de möjligheter som med numera gällande regler således föreligga för
länsstyrelsen att när den så finner lämpligt inkalla expert att vara särskild
föredragande finner länsstyrelsen alt frågan om experternas ställning blivit
på ett smidigt sätt tillfredsställande löst. En expert bör enligt länsstyrelsens
mening ej i sin verksamhet tyngas av den beroendeställning, som ett inordnande
i länsstyrelsen skulle innebära. I åtskilliga fall, där det gäller att bedöma
ett ärende ej enbart ur expertens synpunkt utan även med beaktande
av andra under utredningen framkomna omständigheter, vinner otvivelaktigt
handläggningen i värde om föredragningen ombesörjes av annan föredragande
än experten.

348

Ett av de motiv för experternas inordnande, som revisorerna hämtat från
länsstyrelseutredningen, är att det nuvarande systemet med skriftliga yttranden
i stort sett kunde avskaffas. En konsekvens härav blir då att vad
experten muntligen anför då han personligen är närvarande vid handläggningen
av ett ärende måste protokollföras. 1 mera invecklade fall — och dessa
äro många — måste detta protokoll sedermera godkännas av experten och
återställas till länsstyrelsen. Det förefaller sannolikt att ett dylikt system
skall visa sig ytterst tyngande och tidskrävande. Eftersom särskilt länsarkitektens
och förste provinsialläkarens yttranden i mycket stor utsträckning
beröra för den enskilde känsliga områden, är det oftast nödvändigt att låta
den enskilda parten avge påminnelser. Då inträder, därest skriftligt utlåtande
ej tidigare avgivits, den av utredningen berörda nödvändigheten att
göra eu sammanfattning av expertens synpunkter och tillställa sökanden
eller klaganden denna. Det säger sig självt, att detta tar tid, varjämte alltid
den risken uppstår, att vederbörande expert, därest han ej kontrasignerat
sammanfattningen, sedan ej godtar densamma. Sakkunnigutlåtanden böra
enligt länsstyrelsens mening uppsättas av den sakkunnige själv. En annan
sak är att dessa utlåtanden icke böra göras omständligare än vad som oundgängligen
kräves i det särskilda fallet.

Med sin nära anknytning till länsstyrelsen intager otvivelaktigt landsfogden
eu särskild ställning i förhållande till övriga experter. Frågan om ett inordnande
av denne i länsstyrelsen bör dock lämpligen anstå i avbidan på
en kommande utredning om en tänkt uppdelning av landsfogdetjänsten på
eu länspolis- och en länsåklagarebefattning.

Upplysningsvis får länsstyrelsen i detta sammanhang meddela, att vid ett
nyligen hållet länsråd för behandling av föreliggande frågor närvarande experter
samt företrädare för länsnämnderna enstämmigt uttalat sig mot
revisorernas förslag.

När länsstyrelsen således på ovan anförda skäl alltjämt ställer sig avvisande
mot ett överförande av såväl länsnämnder som länsexpertisen till
länsstyrelseorganisationen har länsstyrelsen desto lättare ansett sig ha skäl
för en sådan inställning som länsstyrelsen för detta läns vidkommande
med tillfredsställelse kunnat konstatera, att ett smidigt och effektivt samarbete
rått och alltjämt råder såväl i förhållandet mellan länsstyrelsen samt
länsnämnder och experter som mellan nämnder och experter inbördes, allt
ägnat att underlätta för länsstyrelsen att i den omfattning, som de personella
resurserna medger, taga initiativ till åtgärder av skilda slag. Då riksdagsrevisorerna
i detta avseende anse sig böra uttala, att specialorganen ofta
icke ha samma känsla för behovet av samordning som länsstyrelserna, innebär
detta uttalande en tämligen stor överdrift.

Beträffande de s. k. länsråden får länsstyrelsen framhålla, att länsstyrelsen
i regel funnit denna form av samordning på länsplanet alltför tungrodd
och att bättre resultat uppnåtts genom att till länsstyrelsen inkalla en för
de aktuella frågorna mera begränsad expertgrupp. Såsom exempel kan nämnas
att ett s. k. litet länsråd med jämna mellanrum sammanträder å länsstyrelsen
för att behandla vattenvårdsärenden. Härvid kallas förste provinsialläkaren,
distriktsingenjören för vatten och avlopp samt fiskerikonsulenten.
Jämförelsevis ofta sammanträda även länsarkitekten, överlantmätaren
och distriktsingenjören inför landssekreteraren eller sektionschefen för
att behandla inom plansektionen förekommande ärenden. Vid dessa sammanträden
är i mån av behov även andra experter samt representanter för
länsnämnder närvarande. Systemet har fungerat tillfredsställande. Remissförfarandet
har emellertid — av skäl som länsstyrelsen ovan närmare utvecklat
— i den omfattning, som länsstyrelsen funnit erforderligt, bibehållits.

349

1952 års beslut medförde bl. a. en rätt för landssekreteraren eller annan
av länsstyrelsen därtill förordnad befattningshavare att närvara vid länsnämndernas
sammanträden — därjämte äger landssekreteraren, om han så
önskar, att i landshövdigens frånvaro leda sammanträde med länsarbetsnämnd
samt i förekommande fall anmäla erinran mot beslut hos arbetsmarknadstyrelsen.
Det kan diskuteras, huruvida ej, för att ytterligare stärka
samordningen mellan länsstyrelsen och länsnämnderna, den genom
1952 års beslut landssekreteraren tillagda rätten borde utsträckas på sådant
sätt, att landssekreteraren förordnas till ledamot, tillika vice ordförande,
av nämnden. Vid förfall för landsekreteraren skall hans ställföreträdare
äga utöva nu berörda funktioner.

För att stärka länsstyrelsens möjligheter att såsom länets samordnande
organ taga praktiska initiativ till åtgärder till länets bästa är det ovedersägligt,
att länsstyrelsen behöver till sitt biträde en befattningshavare med huvudsaklig
uppgift att närmast under landshövdingen tillhandagå med erforderliga
utredningar av samhällsekonomisk art samt utföra statistiska
sammanställningar o. dyl. Länsstyrelsen vill erinra om att denna fråga 1957
gjordes till föremål för förberedande överväganden inom Kungl. inrikesdepartementet.
I sitt yttrande över en i ämnet upprättad promemoria framhöll
länsstyrelsen bl. a., att ifrågavarande befattningshavare självfallet borde besitta
erforderliga kunskaper inom omnämnda ämnesområden men att det ej
syntes vara nödvändigt att kräva avlagd akademisk examen. Länsstyrelsen
vidhåller denna sin uppfattning och vill föreslå, att befattningshavarna i
män av tillgång och lämplighet rekryteras från motsvarande institutioner
vid universitetet och högskolor. Med hänsyn till att det självfallet ej kan bli
fråga om inplacering av dessa experter i länsstyrelsekarriären synas de under
sin anställningstid hos länsstyrelsen böra givas arvodesanställning med
relativt hög avlöning. För detta län med sin synnerligen bekymmersamma
befolkningsutveckling och sitt på många håll föga differentierade näringsliv
måste behovet av en samhällsekonomisk utredningsexpert betecknas såsom
trängande.

Riksdagens revisorer föreslå i slutet av sitt utlåtande, att såsom ett led i
de fortsatta övervägandena rörande länsstyrelseorganisationen en mera omfattande
försöksverksamhet inom länsförvaltningen än den länsstyrelseutredningen
på sin tid genomförde bör komma till stånd.

Länsstyrelsen är medveten om att här liksom på andra samhällslivets områden
förhållandena ständigt förändras och att formerna för skilda slag av
samordning inom den allmänna sektorn från tid till annan måste överses.
Även om — såsom länsstyrelsen för detta läns vidkommande hävdar — samordningen
under länsstyrelsen av myndigheternas åtgärder i skilda avseenden
smidigast äger rum i stort sett i den ordning, som fastställdes i 1952
års beslut, är det naturligt, att nya tendenser i utvecklingen måste uppmärksammas.
Länsstyrelsen anser dock, att förhållandena ännu ej påkalla den
försöksverksamhet, som revisorerna förordat. Skulle emellertid så ändå anses
vara fallet, vill länsstyrelsen ej motsätta sig att den äger rum. Föremål
för försöket bör enligt länsstyrelsens mening bli eu sådan organisation, som
innefattar inordnandet i länsstyrelsen av länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd
och mödrahjälpsnämnd. Verksamheten bör anordnas vid minst Ire
länsstyrelser av olika storleksordning och struktur. Härvid böra sådana länsstyrelser
utväljas, som ha sin lokalfråga så löst, atl samordningen ej äventyras
på grund av sambandssvårigheler. Länsstyrelsen i Kristianstads län
torde någon gång under senare halvåret 1960 inflytta i ett nytt landsstalshus.
Länsstyrelsen har intet all erinra mot att länet tilldelas rollen som försökslän.

350

Revisorerna ha slutligen framfört krav på en koncentration till länsstyrelsen
av den kamerala verksamheten på länsplanet. En sådan tänkt större
kameral avdelning skulle med säkerhet möjliggöra utnyttjande av arbetsbesparande
kontorsmaskiner i en helt annan utsträckning än som är möjligt
vid en mindre enhet och totalt sett medföra inbesparing av personal
— huvudsakligast biträdespersonal. Länsstyrelsen anser sig därför böra förorda,
att frågan om möjligheterna att sammanföra kamerala arbetsuppgifter
på länsplanet göres till föremål för särskild utredning. Härvid synes
emellertid även böra undersökas i vad mån rationaliseringsvinster kunna
göras genom att kamerala rutinuppgifter överflyttas till vederbörande centrala
verk från dess lokala organ i länen.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade, landshövding
och tjänsteförrättande landssekreterare, ävensom landskamreraren Gösta
Löfstedt. Kristianstad den 13 februari 1959.

N. Ekblom

PER WESTLING

Länsstyrelsen i Malmöhus län

Länsstyrelsen har införskaffat bilagda1 yttranden och promemorior från
länsarbetsnämnden och länsbostadsnämnden i länet, mödrahjälpsnämnderna
i Malmö och Hälsingborg, landsfogden, länsarkitekten och distriktsingenjören
för vatten och avlopp i länet samt sk\ddskonsulenten i Skåne-Blekinge
distrikt.

För egen del får länsstyrelsen anföra följande.

Innan länsstyrelsen närmare ingår på statsrevisorernas förslag vill länsstyrelsen
söka i korthet redogöra för länsstyrelsens erfarenheter av den nuvarande
organisationen i yttre avseende med den av statsrevisorerna påtalade
splittringen på skilda länsorgan.

Inom detta län har det icke ansetts nödvändigt att för vinnande av erforderligt
samarbete på länsplanet sammankalla länsråd av den sammansättning
som i statsrevisorernas berättelse antydes. Den samordning av
verksamheten som är påkallad har som regel kunnat vinnas genom mera
informellt anordnade överläggningar mellan berörda myndigheter och experter.
I vissa fall begränsas samrådet till enstaka ärenden — inom länsstyrelsens
lokaler eller i samband med besök på platsen — medan ibland ett
flertal ärenden samlas till ett sammanträde, som regel med landshövdingen
som ordförande och med närvaro från samtliga berörda myndigheter. Enligt
länsstyrelsens mening har detta informella samarbete visat sig fungera väl.
I den mån så i enstaka fall icke varit förhållandet, torde anledningen närmast
vara att söka i tillfälliga förbiseenden, sammanhängande med den i
förhållande till arbetsuppgifterna alltför begränsade personalstyrkan.

Om en inordning av de fristående länsorganen i länsstyrelserna anses
böra äga rum, kan därför knappast — i varje fall såvitt avser detta län —
som motivering anföras att erforderlig samordning ej kan vinnas med nuvarande
ordning. Å andra sidan kan icke förnekas, att det i och för sig
skulle te sig lockande ur organisatorisk synpunkt att till en enda länsmyndighet
— länsstyrelsen — koncentrera all statlig regional verksamhet inom
länet av större betydelse för samhälle och enskilda. I så fall borde man emellertid
vidga diskussionen även till exempelvis väg- och skolväsendet, där
ju planeringsfrågorna är särskilt framträdande.

1 Ej avtryckta.

351

Såsom närmare framgår av länsstyrelsens yttrande i det följande anser
länsstyrelsen emellertid sådana olägenheter vara förenade med den av statsrevisorerna
föreslagna koncentreringen, att länsstyrelsen för närvarande
närmast är böjd för alt i huvudsak avstyrka densamma. Länsstyrelsen har
dock icke något att erinra mot att förslaget, om så är möjligt, göres till
föremål för försöksverksamhet. Denna bör dock i så fall äga rum vid flera
länsstyrelser med olika storlek och struktur. Länsstyrelsen utgår från att en
eventuell försöksverksamhet föregås av noggranna utredningar rörande behovet
av erforderliga författningsändringar in. m.

Ytterligare ett skäl, som enligt länsstyrelsens mening helt allmänt talar
mot mera genomgripande förändringar i länsstyrelsernas yttre organisation,
är att den nuvarande organisationen är av så sent datum att skäl talar för
ytterligare någon tids erfarenhet av densamma.

Länsstyrelsen övergår härefter till att närmare yttra sig över statsrevisorernas
skilda förslag.

I. Såsom av det anförda torde framgå kan länsstyrelsen icke tillstyrka ett
lagfästande av länsråden.

II. Vad därefter angår frågan om inordnande av de så kallade länsorganen
i länsstyrelserna, vill länsstyrelsen inledningsvis erinra om de allmänna
svnpunkter mot ett sådant inordnande, som redan länsstyrelseutredningen
anförde (SOU 1950: 28, s. 39):

»Slutligen må här framhållas, att dessa utredningens allmänna överväganden
icke utan vidare få tagas till intäkt för att förorda inkorporering i
länsstyrelsen av vilka organ som helst. Hänsyn måste tagas hland annat till
att länsstyrelsen icke belastas med vidlyftiga uppgifter, vilka ej ha någon
nämnvärd betydelse för länsstyrelsens verksamhet i stort och vilkas handläggning
i länsstyrelsen ej heller skulle medföra speciella fördelar ur exempelvis
arbetsbesparingssynpunkt. Dessa synpunkter få ökad betydelse ju
större länsstyrelsen blir. Det gäller alt tillse att länsstyrelsens ledning icke
betungas med chefsuppgifter på dylika ur länsstyrelsens synpunkt mindre
väsentliga arbetsområden till förfång för mera betydelsefulla uppgifter. De
på denna grund fotade betänkligheterna växa med storleken av det organ,
vars inordnande i länsstyrelsen ifrågasättes, samtidigt som behovet ur exempelvis
allmänna rationaliseringssynpunkter av ett inordnande i samma
mån minskas.»

Enligt länstyrelscns uppfattning är dessa synpunkter även fortsättningsvis
värda beaktande icke minst för denna länsstyrelses vidkommande, som
är en av de största i riket.

De nya länsorganens verksamhetsområden underkastas tid efter annan
förändringar av sådan art att ett inlemmande i länsstyrelserna av arbetsuppgifter,
av vilka flertalet löses från helt andra utgångspunkter än de inom
länsstyrelsens nuvarande verksamhet förekommande, ej utan vidare kan bedömas
såsom lämpligt.

Beträffande de särskilda länsnämnderna får länsstyrelsen anföra följande.

Det är för länsstyrelsen väl känt, alt länsbostadsnämnderna är underkastade
eu omfallande direktivgivning från Kungl. bostadsstyrelsen. Enligt länsstyrelsens
uppfattning är cn långt i detalj gående och växlande direktivgivning
gentemot länsstyrelserna i vart fall under normala förhållanden ägnad
att undergräva både den auktoritet länsstyrelserna besitter i länen och den
självständiga ställning i förhållande till de centrala verken som av ålder
tillkommit och ansetts skola tillkomma länsstyrelserna. Denna länsstyrelsernas
auktoritet och självständighet är för den länsledande verksamheten
av den största betydelse. Redan av delta skäl men även med beaktande av
vad ovan i ingressen till delta avsnitt anförts anser sig länsstyrelsen böra

352

avstyrka all länsbostadsnämnderna inordnas i länsstyrelserna. Den inom
länsbostadsnämnderna bedrivna verksamheten av betydelse för lokal och regional
planering bör liksom hittills på ett effektivt sätt kunna samordnas
med övrig verksamhet på länsplanet.

I fråga om länsarbetsnämndernas verksamhet vill länsstyrelsen vitsorda,
att vissa delar av densamma har betydelse för länsstyrelsernas planeringsverksamhet,
Dessa delar torde emellertid utgöra allenast en ringa del av
den totala verksamheten hos nämnderna, där arbetsuppgifter sådana som
med arbetsförmedlingen, inklusive yrkesvägledning och arbetsvärd, sammanhängande
helt dominerar. Sist angivna arbetsuppgifter är för länsstyrelsernas
hittillsvarande verksamhet främmande och något behov av samordning
med länsstyrelseverksamheten kan ej sägas föreligga. Av huvudsakligen
nu anförda skäl ifrågasätter länsstyrelsen behovet och lämpligheten av
att länsarbetsnämnderna inordnas i länsstyrelserna.

Mödrahjälpsnämndernas verksamhet utgör allenast en detalj av den vittutgrenade,
samhälleliga sociala verksamheten i stort. Det synes med skäl
kunna ifrågasättas, om ej större fördelar skulle vinnas, därest en ökning
av den kommunala självbestämmanderätten inom förevarande område kunde
åstadkommas och mödrahjälpsnämnderna därmed avskaffas. Länsstyrelsen
är ej övertygad om att nämnvärda fördelar uppnås genom inlemmande
av mödrahjälpsnämnderna i länsstyrelserna.

III. I fråga om spörsmålet beträffande lekmannamcdverkan i länsstyrelserna
vill länsstyrelsen inledningsvis åberopa vad länsstyrelseutredningen
i sitt betänkande (s. 111) anförde om de med sådan medverkan förknippade
olägenheterna:

»Vissa olägenheter följa emellertid också med lekmannamedverkan. Först
och främst innebär lekmannamedverkan — i varje fall i form av medbeslutanderätt
— eu övergång till de kollegiala beslutsformer, som man på andra
områden tidigare av praktiska skäl sett sig nödsakad att frångå. Det råder
ingen tvekan att lekmannamedverkan medför en viss tungroddhet och minskar
tempot i ärendenas behandling. Att ordna sammanträdena kan ofta
visa sig besvärligt, särskilt om lekmännen bo mera avlägset. Av skäl som
senare utvecklas böra sammanträdena ej hållas alltför ofta. Det blir nödvändigt
att skjuta på behandlingen av vissa ärenden längre än som varit
erforderligt, därest lekmännens inställelse ej behövt avvaktas.»

Länsstyrelsen, som i förevarande sammanhang lämnar på politiska värderingar
fotade ställningstaganden i ämnet helt åsido och icke heller ingår på
den i olika sammanhang aktualiserade frågan om administrativa frihetsberövanden,
är för sin del tveksam om de av länsstyrelseutredningen angivna
och sedermera av statsrevisorerna antydda fördelarna med lekmannamedverkan
verkligen kunna anses överväga de nackdelar som följer av ett beslutsförfarande,
vilket måste betecknas såsom handläggningsmässigt omständligt.
Enligt länsstyrelsens uppfattning bör man ej utan tvingande skäl
vidtaga åtgärder, ägnade att tynga arbetsformerna, särskilt som dessa för
landskansliernas del nyligen varit föremål för en översyn som i olika hänseenden
medfört ett förenklat handläggningsförfarande. Icke minst av statsfinansiella
skäl synes det vara angeläget att alla möjligheter att rationalisera
och genom härför tjänliga åtgärder om möjligt förbilliga administrationen
och förvaltningen tillvaratages. En lekmannamedverkan i länsstyrelserna
efter det av 1948 års länsstyrelseutredning föreslagna mönstret synes helt
oförenlig med nu antydda strävanden.

IV. Därest emellertid någon eller några av länsmyndigheterna skulle komma
att inordnas i länsstyrelserna samt lekmannamedverkan hos länsstyrelserna
kommer till stånd, torde det bli oundgängligen nödvändigt att länssty -

353

rclsernas inre organisation ntbygges. Härvid gör sig i första hand den synpunkten
gällande, att länsstyrelserna torde kunna åtaga sig nya arbetsuppgifter
av någon omfattning endast under förutsättning att länsstyrelsernas
därav betingade behov av personell utbyggnad tillgodoses.

Statsrevisorerna har ägnat landskansliets planeringssektion ett särskilt
intresse och konstaterar beträffande denna sektion, att den icke i allo synes
ha blivit vad länsstyrelseutredningen på sin tid åsyftade, »nämligen ett
verkligt planeringsorgan med huvuduppgift att initiera, samordna, syntetisera
och komplettera annan samhällsplanering i länet».

Länsstyrelsen är för sin del väl medveten om, alt vissa brister kan sägas
vidlåda den nuvarande planeringsverksamheten å länsplanet. Till övervägande
del måste emellertid dessa brister sägas bero av förhållanden, varöver
länsstyrelserna ej kunnat råda. Länsstyrelsen åsyftar härvid den även av
revisorerna berörda, sedan lång tid bestående underdimensioneringen av
högre kvalificerade befattningshavare. Det synes kunna ifrågasättas, om ej
länsstyrelserna borde ges möjlighet att med en mot arbetsbördan — vars
omfattning i förevarande avseende ej kan utläsas ur antalet diarieförda ärenden
— svarande personalstyrka bemästra hithörande arbetsuppgifter, innan
mera vittgående och sannolikt mera kostnadskrävande utvägar prövas.

Under "alla förhållanden synes emellertid, vad angår frågan om distriktsingenjörens
för vatten och avlopp inplacering å planeringssektionen, böra
beaktas att huvuddelen av de länsstyrelsens verksamhet berörande ärenden,
varmed denne har att taga befattning, numera efter en av Kungl. Maj :t den
30 december 1958 vidtagen ändring i diarieplanen för landskanslierna handläggas
å socialsektionen. Även andra av distriktsingenjören här i länet i dennes
vidfogade yttrande anförda praktiska och principiella skäl kan med fog
åberopas mot en ändrad placering för denne befattningshavares vidkommande.

V. I fråga om de av revisorerna uttalade önskemålen om en koncentration
av länsförvaltningens kamerala verksamhet till länsstyrelserna synes en dylik
möjlig att genomföra utan betydande organisatoriska förändringar av
kameral sektionen. Dock torde förevarande spörsmål böra bedömas i sammanhang
med frågan om de berörda länsorganens inordnande i länsstyrelsen.
En uträkning av lönerna förutsätter riktiga och aktuella uppgifter om
utnämningar, förordnanden, ledigheter, avsked in. in. Om vederbörande
tjänsteman icke är direkt underställd länsstyrelsen, måste dessa uppgifter
lämnas av den myndighet, varunder tjänstemannen lyder. Det har tidigare
ålegat länsstyrelsen att på grundval av sådana uppgifter uträkna och utanordna
löner. Så har fallet varit med häradsrätterna, distriktslantmätarorganisationen,
provinsialläkarna, fartygsinspektörerna, yrkesinspektörerna,
bergmästaren, socialkonsulenten in. fl. Härav vunna erfarenheter ger vid
handen, att avlöning genom länsstyrelsen icke kan ske friktionsfritt utan att
tjänstemannen organisatoriskt är inlemmad i länsstyrelsen. Även inom andra
grenar av den kamerala verksamheten kan eu ordning, som innebär, att
länsstyrelsen disponerar anslagen och tjänstemannen lyder under annan
myndighet än länsstyrelsen, medföra nackdelar. Såsom exempel behöver endast
nämnas dispositionen av cxpcnsanslag. Koncentration till länsstyrelserna
av enbart utbetalningen för fristående länsorgans räkning, medan
organen således svarar för riktigheten av de beslut, varå utbetalningen
grundar sig, kan givetvis ske utan liknande komplikationer.

I samband med kravet på kameral koncentration har revisorerna antagit
att en viss ledig arbetskapacitet funnes vid länsstyrelsens kameralsektion,
sedan länsskolnäinnden övertagit vissa arbetsuppgifter därifrån. Med anledning
av detta uttalande vill länsstyrelsen framhålla följande.

23 Rrv. beriittelse anij. statsverket dr 11)äS. It

354

De arbetsuppgifter som avses är i huvudsak granskningen av ansökningar
om statsbidrag till skolväsendet. Det kvalificerade momentet av denna
granskning torde å flertalet länsstyrelser ha ålegat jurist. Genom beslut den
30 oktober 1958 har Kungl. Maj:t meddelat förbud tills vidare för länsstyrelserna
att vid vakans å länsnotarietjänst på kameralsektionen återbesätta
Ijänsten utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t. Detta beslut torde bland
annat ha samband med inrättandet av länsskolnämnderna. I den mån vakanser
uppstår har den av revisorerna påtalade, frigjorda arbetskapaciteten
således redan neutraliserats åtminstone tills vidare genom förenämnda beslut.

Vid denna länsstyrelse är läget dock delvis även ett annat. Sålunda har
berörda arbete med granskning av ansökningar om statsbidrag till skolväsendet
de senaste åren icke utförts av jurist utan av förste landskanslisl.
Anledningen härtill är att landskontoret genom inrättandet av prövningsnämndens
kansli tillförts nya arbetsuppgifter av beskaffenhet att böra anförtros
jurist utan att den juridiskt skolade arbetskraften ökats. Detta har nödvändiggjort,
att en jurist överflyttats till prövningsnämndens kansli från kameralsektionen
i övrigt. Även andra kvalificerade arbetsuppgifter har tillkommit
utan ökning av arbetskraften. Genom lagändring 1955 har sålunda
de sista åren cirka 750 pensionsstiftelser ställts under länsstyrelsens tillsyn.
Delta innebär, att antalet stiftelser under länsstyrelsens tillsyn nästan fördubblats,
varjämte de nytillkomna på grund av sin natur ställa betydligt
större krav på den ansvarige granskningsmannens kvalifikationer än de
stiftelser som tidigare stått under länsstyrelsens tillsyn.

Om man tar hänsyn till de nytillkomna arbetsuppgifterna och den därav
framtvingade omorganisationen för den kvalificerade arbetskraftens effektiva
utnyttjande, föreligger icke här någon möjlighet att utnyttja frigjord arbetskapacitet
på kameralsektionen.

VI. Statsrevisorerna föreslår som ett alternativ till den av dem förordade
försöksverksamheten, att statens organisationsnämnd erhåller i uppdrag att
verkställa en noggrann genomgång av metoder, arbetsgång m. m. vid samarbetet
mellan länsstyrelserna och de fristående länsorganen.

Länsstyrelsen anser sig ej ha anledning betvivla, att en dylik undersökning
— i de delar den ej redan kan anses utförd genom den inom nämnden
den 1 januari 1956 utarbetade redogörelsen »Länsstyrelsen» — kan komma
att lämna vissa resultat. Emellertid vill länsstyrelsen som sin uppfattning
uttala, att om en sådan undersökning skulle ge vid handen att samarbete
och samverkan i sidled inom länsförvaltningen ej i alla avseenden är så väl
ordnad som önskvärt är, så torde — såsom ovan redan framhållits — förhållandet
mera bero av de tidigare berörda bristande resurserna i fråga om
kvalificerad arbetskraft än av den svaghet som kan vara förbunden med
den yttre organisationen av de nu samarbetande länsorganen. I nuläget torde
nian emellertid i förevarande avseende flerstädes vara helt inställd på att
så långt som möjligt bygga samarbetet de olika länsmyndigheterna emellan
på vilja till och förmåga av samverkan olika länsorgan emellan.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
landssektereraren O. Hulterström, landskamreraren C. A. Norgren, förste
länsassessorn Sten Lundberg samt förste taxeringsinspektören Carl-Fredrik
Bergström, Norgren och Bergström dock endast såvitt avser med landskontorets
verksamhet sammanhängande frågor. Malmö den 14 februari 1959.

Ove Sundelius

G. A. WIDELL

355

Länsstyrelsen i Hallands län

Riksdagsrevisorernas nu framlagda synpunkter på länsförvaltningens organisation
innebära i stort sett ett aktualiserande av 1948 års länsstyrelseutrednings
betänkande angående länsstyrelsernas organisation och ställning
inom länsförvaltningen. Över utredningens förslag avgav länsstyrelsen den
31 oktober 1950 utlåtande.1

Beträffande länsstyrelsens allmänna syn på frågan om länsförvaltningens
organisation hänvisas till vad länsstyrelsen anfört i nämnda utlåtande, varav
avskrift bifogas. Med anledning av vad riksdagsrevisorerna anfört och med
ledning av under tiden vunna erfarenheter vill emellertid länsstyrelsen i det
följande göra vissa tillägg till och ändringar i sitt tidigare utlåtande.

En inordning av länsnämnderna i länsstyrelsen skulle innebära en i det
närmaste fullständig organisatorisk samordning av de statliga länsorganens
verksamhetsgrenar. Detta skulle bl. a. medföra ett väsentligt ökat arbete för
länsstyrelsens ledning — d. v. s. för landshövdingen och landssekreteraren
och i viss mån även för landskamreraren. För reformens genomförande torde
det därför vara nödvändigt att personellt förstärka länsstyrelsens ledning
genom inrättande av nya chefsbefattningar som överdirektör eller biträdande
landssekreterare. Men även om så sker kan ej bortses ifrån att en
länsstyrelse, som skall svara för praktiskt taget hela den statliga länsförvaltningen,
blir ett mycket tungrott förvaltningsorgan, där icke minst landshövdingens
närmaste medarbetare, som tillika skall vara dennes ställföreträdare,
näppeligen kan på ett tillfredsställande sätt gå iland med att dels leda
och samordna de olika verksamhetsgrenarna, dels svara för uppgifter av
expeditionschef snatur.

En annan synnerligen viktig förutsättning för att den av riksdagsrevisorerna
förutsatta reformen skall kunna genomföras är vidare att de länsnämnder,
som tillföras länsstyrelsen, kunna inrymmas i länsstyrelsens lokaler
eller i lokaler i omedelbar anslutning till länsstyrelsens.

Utan eu ovan antydd förstärkning av länsstyrelsens ledning och en tillfredsställande
lösning av lokalfrågan riskerar man att länsnämndernas inordnande
i länsstyrelsen blir allenast en reform på papperet. Länsstyrelsen
vill vidare framhålla att enligt dess uppfattning är vinsterna av ett inordnande
av länsorganen icke på långt när så stora som kommit till uttryck i
riksdagsrevisorernas promemoria. I detta län t. ex. är landshövdingen ordförande
i länsarbetsnämnd, lantbruksnämnd och mödrahjälpsnämnd samt
landssekreteraren i länsbostadsnämnden. Härigenom har man en god samordning
på beslutsplanet. Det är emellertid av vikt att ärendena samordnas
även på beredningsstadiet. Av denna anledning har länsstyrelsen inrättat
ett s. k. länsråd för samordning av ärenden rörande byggnadsplaneringsoch
jorddelningsfrågor. Länsrådet sammanträder i allmänhet en gång i månaden.
Även i övrigt sker samråd på tjänstemannaplanet mellan länsstyrelsens
tjänstemän samt dess experter och direktörerna för länsnämnderna.
De senare samråda även sinsemellan.

Enligt länsstyrelsens uppfattning torde man därför kunna på ett tillfredsställande
sätt avhjälpa eventuellt föreliggande brister beträffande samordningen
av de statliga länsorganens verksamhet genom utfärdande av bestämmelser
om att länsstyrelsen skall vara företrädare i samtliga länsnämnder
och att direktörerna för länsnämnderna skola kallas att närvara
vid länsstyrelsens behandling av ärende som berör vederbörande länsnämnds
verksamhetsområde. Vidare kan ifrågasättas ett lagfästande av länsråden.

Riksdagens revisorer har ifrågasatt huruvida icke länsstyrelsens planeringssektion,
i samband med inordning i länsstyrelsen av länsbostadsnämn 1

Ej avtryckt.

356

derna, kunde ombildas till eu byrå, bestående av tre sektioner: en teknisk,
en juridisk-samhällsekonomisk samt en bostadspolitisk. Länsstyrelsen vill
lör sin del avstyrka detta förslag av följande skäl. Länsarkitekten torde ha
de största förutsättningarna att fullgöra sin viktiga uppgift med bibehållande
av ställningen som fristående expert med möjlighet enligt gällande
länsstyrelseinstruktion att i förekommande fall tjänstgöra som föredragande
eller att närvara, då länsstyrelsen fattar beslut i vissa ärenden. Länsstyrelsen,
som finner starka skäl tala för att distriktsingenjören för vatten
och avlopp får närmare anknytning till länsstyrelsen, anser emellertid att
denne befattningshavare kan inordnas i länsstyrelsen utan att man därför
uppdelar planeringssektionen på olika underavdelningar. Länsstyrelsen har
nämligen behov av distriktsingenjörens medverkan i minst lika stor utsträckning
inom den allmänna sektionens verksamhetsområde som inom
planeringssektionens. Det kan i detta sammanhang erinras om att i bilaga
till Kungl. Maj :ts beslut den 30 december 1958 angående diarieplaner för
länsstyrelsernas landskanslier ha ärenden rörande vattenförsörjning och avlopp,
vattenvård in. in. hänförts till allmänna sektionen.

Vad angår länsbostadsnämndens anknytning till länsstyrelsen vill länsstyrelsen
i anslutning till dess yttrande över länsstyrelseutredningens förslag
framhålla att övervägande skäl tala för att det tills vidare får anstå
med länsbostadsnämndens inordnande i länsstyrelsen och att man i stället
inriktar sig på att samordna beredandet av den del av länsbostadsnämndens
ärenden, som berör byggnadsplaneringen, med i främsta rummet länsarkitekten
och distriktsingenjören för vatten och avlopp.

Med anledning av riksdagsrevisorernas framhållande av att fördelar skulle
kunna vinnas genom att länsbostadsnämndens kamerala göromål överflyttas
till landskontoret vill länsstyrelsen påpeka att den övervägande delen
av det kamerala arbete, som berör länsbostadsnämndens verksamhet, är
centraliserat till bostadsstyrelsen. Sålunda handhar bostadsstyrelsen 1) utbetalning
av avlöningar till länsbostadsnämndernas personal, 2) utbetalning
av lån och bidrag enligt länsbostadsnämndens beslut, 3) avisering av samtliga
lån, 4) huvudbokföring och 5) central ledning av den kamerala verksamheten
hos länsbostadsnämnderna och de kommunala förmedlingsorganen.
De uppgifter av kameral natur, som handläggas av länsbostadsnämnden,
äro med undantag av pantvården huvudsakligen frågor om bottenlånens
storlek och placering, fastställande av inteckningsgränser, relaxering
och postponcring av inteckningar, granskning av handlingar som skola företes
för utbetalning av lån och bidrag, godkännande av köpeskilling vid försäljning
av belånad fastighet och ränteeftergiftsberäkningar. Dessa senare
ärenden äro i allmänhet av den natur att de icke kunna avgöras utan ingående
samråd med tjänsteman (enligt revisorernas förslag tjänstemän på
planeringssektionen) som föredragit eller förberett låneärendet. Eu uppdelning
av länsbostadsnämndsärendena på olika avdelningar inom länsstyrelsen
skulle därjämte för låntagarna innebära den olägenheten att i samma
ärende behöva hålla kontakt med tjänstemän på såväl landskansliets planeringssektion
som landskontorets kameralsektion. Statsrevisorernas förslag
i denna del synes därför innebära större nackdelar än fördelar.

Vad angår frågan om länsarbetsnämndens inordnande i länsstyrelsen hänvisas
till vad länsstyrelsen anfört i utlåtandet över länsstyrelscutredningens
förslag.

Vad beträffar mödrahjälpsnämnden har länsstyrelsen ej förmärkt någon
olägenhet av dess fristående ställning men anser, i likhet med vad länsstyrelsen
gav uttryck åt i utlåtandet över länsstyrelseutredningens förslag, att
denna nämnd utan olägenhet skulle kunna inordnas i länsstyrelsen.

I riksdagsrevisorernas promemoria liar med avseende på taxeringsintendentens
ställning ifrågasatts en undersökning huruvida icke en viss ytterligare
tillsynsbefogenhet skulle kunna tilläggas landshövdingen. Enligt länsstyrelsens
förmenande synes det lämpligare att en sådan tillsyn, om den anses
erforderlig, utövas av riksskattenämnden.

Mot förslaget att å landskontorets kameralsektion införa maskinell bokföring
synes intet vara att erinra. Länsstyrelsen kommer dock att taga närmare
ställning till denna fråga vid avgivande av yttrande över statens organisationsnämnds
promemoria angående bokföringar vid kameralsektionerna.
Skulle revisorernas förslag om koncentration av länsförvaltningens kamerala
verksamhet till länsstyrelsen genomföras, kommer detta självfallet att
kräva en förstärkning av personalen i proportion till den därav föranledda
ökade arbetsbelastningen.

Vad härefter beträffar frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelsen
vill länsstyrelsen till en början hänvisa till vad länsstyrelsen anfört i utlåtandet
över länsstyrelseutredningens förslag. Härutöver må framhållas följande.

I den mån länsnämnderna inordnas i länsstyrelsen förutsätter länsstyrelsen
att för varje nämnd utses särskilda lekmannarepresentanter för medverkan
i länsstyrelsens handläggning av ärenden tillhörande respektive nämnds
verksamhetsområde. Länsstyrelsen har icke funnit anledning att i detta
sammanhang ingå på frågor om den beslutsordning som skall gälla vid lekmannamedverkan
liksom ej heller beträffande vilka ärenden som skola anses
vara av den vikt, att lekmannamedverkan är påkallad.

Beträffande det av riksdagsrevisorcrna berörda spörsmålet om lekmannamedverkan
även vid handläggning av ärenden, som kunna föranleda administrativa
frihetsberövande^ har länsstyrelsen kommit till den uppfattningen,
att betydelsen av lekmannamedverkan i dessa ärenden i allmänhet överdrivits.
Länsstyrelsen har dock icke något att erinra mot att lekmän medverka
vid beslut om frihetsberövande åtgärder jämlikt barnavårdslagen.

I ärenden som gälla frågor om intagande å anstalt av alkoholmissbrukare
skulle lekmannamedverkan medföra vissa praktiska olägenheter. Med hänsyn
till att handläggningen av dylika ärenden ofta fordrar ytterst skyndsam
behandling skulle man vid valet av lekmän få begränsa sig till personer som
efter någon dags varsel äro beredda att deltaga vid förhör. Det stegrade antalet
»alkoholistärenden» medverkar även det till att göra lekmannauppdraget
betungande. Till dessa förhör kallas numera regelbundet representanter
för länsnykterhetsnämnd och nykterhetsnämnd och i förekommande fall
den förhörde närstående personer samt i viss utsträckning även företrädare
för den s. k. länkrörelsen. Med den stora erfarenhet länsstyrelsen under senare
år förskaffat sig beträffande handläggningen av »alkoholistärenden»
framstår det för länsstyrelsen såsom mera angeläget att till länsstyrelsens
förfogande ställes medicinsk expertis än medverkan av lekmän. I princip
har dock länsstyrelsen ingen anledning att motsätta sig lekmannamedverkan
vid handläggning av ifrågavarande ärenden.

Beträffande landsfogdens ställning i förhållande till länsstyrelsen torde
anledning saknas att upptaga denna fråga till behandling innan resultatet av
pågående utredning om polisväsendets förstatligande föreligger.

Länsstyrelsen vill vidare framhålla vikten av att frågan om länsnämndernas
inordning i länsstyrelserna icke upptages till behandling utan föregående
översyn av de centrala ämbetsverkens direktivrätt.

Under hänvisning till vad ovan anförts får länsstyrelsen göra det uttalandet
alt, även om länsstyrelsen icke ställer sig avvisande till eu del av riksdagsrevisorernas
påpekanden, länsstyrelsen anser att frågan om länsnämndernas
inordnande i länsstyrelsen och lekmannamedverkan i länsstyrelsen

358

ännu icke är mogen för ett slutligt ställningstagande. Länsstyrelsen finner
det likväl angeläget att frågan om länsförvaltningens organisation hålles aktuell
genom att man undersöker möjligheter till partiella reformer. Vidare
synes det angeläget att byggnadsstyrelsen vid planläggning av tjänstelokaler
för till residensstaden förlagda statliga verk inriktar sig på att söka inom
ett enhetligt område koncentrera den statliga byggnadsverksamheten.

Det är enligt länsstyrelsens mening över huvud taget av vikt att noga uppmärksamma
de stora praktiska svårigheter och kostnader — knappast besparingar
— som måste bliva förknippade med ett genomförande av revisorernas
förvisso ur teoretisk synpunkt beaktansvärda organisationsförslag.
Halmstad den 20 februari 1959.

REIMER JOHANSSON

Robert Magnusson John Stenström

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Revisorerna har i sin skrivelse aktualiserat 1948 års länsstyrelseutrednings
förslag om att återge länsstyrelsen ställningen av en verklig »lantregering»
genom inordning i länsstyrelsen av flertalet nu fristående länsorgan
ävensom vissa experter. Huruvida beteckningen »lantregering» skulle vara
adekvat för en på föreslaget sätt organiserad länsförvaltning hänger enligt
länsstyrelsens mening mindre samman med omfånget av länsstyrelsens förvaltningsområde
än med graden av självständighet gentemot de centrala ämbetsverken.
Lämpligheten av länsstyrelseutredningens ifrågavarande förslag
blev under remissbehandlingen föremål för en hel del kritik, och meningarna
angående förslagets lämplighet voro mycket delade. Denna länsstyrelse framhöll
i sitt den 15 december 1950 avgivna utlåtande över länsstyrelseutredningens
betänkande, att länsstyrelsen anslöte sig till önskemålet om bättre
samordning de olika länsorganen emellan och att den liksom utredningen
funne det naturligt, att länsstyrelsen härvid bleve den sammanhållande kraften.
Däremot kunde länsstyrelsen icke tillstyrka, att denna samordning
åstadkommes därigenom att redan skapade regionala organ upplöstes och
deras verksamhet inordnades i länsstyrelsen. Den eftersträvade samordningen
borde enligt länsstyrelsens mening kunna åstadkommas på så sätt
att de former för samråd, som efter hand utvecklats, gåves ökad stadga.
Vidare framhöll länsstyrelsen, att en förutsättning för att länsstyrelsen skulle
kunna på ett helt tillfredsställande sätt leda denna samordning vore att
den gåves rimliga personella resurser och att dess inre organisation effektiviserades.

Vad som inträffat på förevarande område, sedan länsstyrelsen avgav sitt
ovannämnda utlåtande, har ej föranlett länsstyrelsen att ändra uppfattning
angående det sätt på vilket nu ifrågavarande problem böra lösas.

Önskemålet om en bättre samordning de olika länsorganen emellan kvarstår
emellertid och har framstått ännu tydligare under de senaste åren. Så
till exempel har utbyggnaden inom skolväsendet och tillskapandet av länsskolnämnden
aktualiserat ett intimt samarbete med länsstyrelsen på detta
område. Även om samordningen de olika länsorganen emellan gjort vissa
framsteg på senaste tiden, återstår dock här tyvärr en hel del att göra från
länsstyrelsens sida. Att så ej skett torde väsentligen vara att tillskriva bristen
på personal. Särskilt framträder behovet å länsstyrelsen av tjänstemän
med statistisk-ekonoinisk utbildning. Behovet av service för regional och lokal
planering inom ett län gör sig nämligen allt starkare gällande. I områden

359

med starka förändringar i befolkningsförhållandena är riskerna för felinvesteringar
stora, därest icke hit hörande förhållanden följas med uppmärksamhet.
Därest icke länsstyrelserna utrustas med personal för detta ändamål
torde det bli nödvändigt att landstingen eller kommunförbunden vidtaga
anordningar för tillgodoseende av detta behov. Vad länsstyrelsen beträffar
möter svårigheten att för dylika tjänstemän finna en sådan befordringsgång,
att dugande krafter kan förvärvas. Som sluttjänst måste man nämligen
enligt länsstyrelsens förmenande kunna erbjuda en tjänst motsvarande
minst länsassessors lönegrad. De juridiska problem, som merendels föreligga
i de större planärendena, kräva emellertid att sektionschefstjänsten å planeringssektionen
är besatt med en rutinerad jurist. Man måste därför söka
finna en annan befordringsgång för den statistiskt-ekonomiskt utbildade
tjänstemannen.

Revisorerna ha knutit förväntningar till att landskontorets kameralsektion
skulle kunna dels rationalisera sitt arbete genom maskinell bokföring,
dels även inbespara arbetskraft i samband med överflyttande till Iänsskolnämnden
av ärendena om statsbidrag till skolväsendet. Det förutsättes att
därmed skapas möjlighet att laga om hand även länsnämndernas och icke
endast länsstyrelsens kamerala verksamhet. I första hand åsyfta revisorerna
länsbostadsnämndens kamerala funktioner och detta oavsett om någon organisatorisk
samordning i övrigt kommer till stånd eller ej. Länsstyrelsen
måste emellertid gentemot denna revisorernas mening uttala, dels att den
maskinella bokföringen icke kan väntas få sådan kapacitet, att dylik omläggning
kan bliva i något väsentligt avseende lönande, dels att det icke
heller får antagas bliva ändamålsenligt att flytta exempelvis länsbostadsnämndens
kamerala verksamhet från Uddevalla till Göteborg, därest det sakliga
underlaget för arbetet alltjämt kvarstannar i Uddevalla. Men även för
det fall att nämnden vore förlagd till samma lokal som länsstyrelsen torde
nog praktiska synpunkter tala för att cn utbrytning av de »kamerala» sidorna
av länsnämndernas verksamhet bör undvikas. Möjligen tala de besvärliga
avlöningsförfattningarna för att lönefrågor bliva centraliserade till ett
enda statligt organ i länet, därvid länsstyrelsen icke kan undgå att taga hand
om sådana frågor även från nämnderna. Länsstyrelsen förmodar, att vidare
utredning i denna fråga kommer att visa, att förväntningar och besparingsmöjligheter
härutinnan rymma cn god portion av överdrift.

Ehuru länsstyrelsen såsom av ovan anförda framgår ingalunda är övertygad
om ändamålsenligheten av den av riksdagsrevisorerna skisserade omorganisationen
av länsförvaltningen, vill länsstyrelsen ej motsätta sig ett
klarläggande av möjligheten att anordna försöksverksamhet med koncentrerad
länsförvaltning. Därest det skulle visa sig möjligt att anordna en dylik
försöksverksamhet, har länsstyrelsen ej heller något att erinra mot en sådan.
Länsstyrelsen vill emellertid redan nu framhålla att, även om den föreslagna
omorganisationen av länsförvaltningen skulle befinnas godtagbar för de
mindre länsstyrelserna, den därför icke med säkerhet skulle lämpa sig för
de större, vilka skulle komma att svälla ut till otympliga ämbetsverk. Så till
exempel skulle denna länsstyrelse genom inordning av flertalet fristående
länsorgan erhålla eu personalkader på närmare 500 anställda eller — om
man trots arbetsmarknadsstyrelsens avstyrkande skulle våga sig på en uppdelning
mellan arbetsförmedlingens huvudkontor och länsarbetsnämndens
kansli med inkorporering i länsstyrelsen av endast kansliet — omkring 370
anställda.

Oavsett huruvida sådan utredning och försöksverksamhet kommer till
stånd, är det enligt länsstyrelsens förmenande angeläget, att det under tiden
i något eller några län bedrives eu försöksverksamhet, avseende ökad sam -

360

ordning men utan inkorporering av de fristående länsorganen samt att länsorganen
i de län, där dylik försöksverksamhet anordnas, tilldelas tillräcklig
personal för försöksverksamhetens genomförande. Härigenom skulle man få
möjlighet att leta sig fram till den effektivaste och mest arbetsbesparande
uppläggningen av ett intimt samarbete länsorganen emellan.

I detta ärendes handläggning ha förutom undertecknade deltagit jämväl
landskamreraren Birger Gillner och landssekreteraren Ernst Uddenberg. Göteborg
den It februari 1959.

Enk Axelson

PER NYSTRÖM

Länsstyrelsen i Älvsborgs län

Såsom revisorerna framhållit har länsstyrelserna från att ursprungligen
hava varit verkliga lantregeringar under årens lopp berövats alltmer av sitt
inflytande. Detta har skett i den mån inom olika verksamhetsområden inrättats
särskilda organ för behandling av frågor, vilka haft nära samband
med olika länsstyrelseuppgifter, ofta av vital betydelse för länen. Därest länsstyrelsen
rätt skall kunna fylla sin uppgift enligt länsstyrelseinstruktionen
»att i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa», är det
nödvändigt att länsstyrelsen återfår sin karaktär av samlande länsorgan.
Att samordningen i länsförvaltningen anförtros länsstyrelserna synes naturligt.
Genom en samordning av den regionala statsförvaltningen skulle dessutom
skapas större förutsättningar för en rationellare och mera ekonomisk
arbetsorganisation än vad som nu är möjligt med de små enheterna inom
de nya förvaltningsorganen. Erfarenheterna under den tid, som nuvarande
länsstyrelseorganisation varit gällande, har visat, att länsstyrelsen icke helt
kunnat fylla sin i länsstyrelseinstruktionen anbefallda uppgift som samlande
länsorgan. Den samordning, som vederbörande landshövding i egenskap av
ordförande i andra länsorgan haft möjlighet utöva, har icke varit tillräcklig
för att göra länsstyrelsen till den lantregering, som eftersträvats. Icke heller
torde detta mål nås genom att landssekreterarnas nuvarande rätt att vara
representerade vid länsnämndernas sammanträden utbytas mot skyldighet
att deltaga i dessa. Vid dessa sammanträden behandlas nämligen endast en
del av nämndernas ärenden medan återstoden avgöras i annan ordning. Det
är uppenbart, att även i denna stora ärendegrupp kan finnas ärenden av den
natur, att handläggningen bör äga rum i intim kontakt med andra regionala
myndigheter. Å andra sidan behandlas också inom länsstyrelserna ett stort
antal ärenden, som icke bliva föremål för den expeditionschefsgranskning,
som landssekreteraren företager av viktigare ärenden och där landssekreterarens
förtrogenhet med handläggningen av dessa ärenden inom andra länsorgan
sålunda icke utnyttjas. För att länsstyrelsen skall kunna fylla sin
uppgift som samlande länsorgan är det nödvändigt, att samordningsverksamheten
utsträckes jämväl till det lägre tjänstemannaplanet. Detta synes
icke möjligt med mindre i länsstyrelserna inordnas åtminstone de länsorgan,
vilkas verksamhetsområden i mera väsentlig grad har samband med länsstyrelseuppgifterna.

Länsstyrelsen, som ansluter sig till revisorernas uppfattning att en försöksverksamhet
inom länsförvaltningen bör komma till stånd i syfte att i
länsstyrelserna inordna olika länsnämndcr och experter, är nu icke beredd
taga slutlig ställning till omfattningen av denna inordning. Resultatet av
försöksverksamheten bör enligt länsstyrelsens uppfattning vara utslagsgi -

361

vande. I fråga om distriktsingenjören vill länsstyrelsen emellertid redan nu
förorda dennes omedelbara inordning i länsstyrelsen, då hinder häremot
icke synes föreligga.

Länsstyrelsen vill understryka nödvändigheten av att den försöksverksamhet,
som kan komma till stånd, förlägges till länsstyrelser, som i eller i omedelbar
anslutning till landstatsbyggnaden förfogar över lokaler av den storleksordning
att de organ, som försöksvis skola inordnas i länsstyrelsen, kunna
beredas plats där. Gemensamma lokaler för de länsorgan, som skola samordnas,
är enligt länsstyrelsens uppfattning en nödvändig förutsättning för
att man genom försöksverksamheten skall kunna erhålla en tillförlitlig
grund för bedömning av de vinster i form av ökad rationalisering och effektivare
samordning inom länsförvaltningen, som står att vinna genom inordningen.
Med hänsyn till den splittring i fråga om tjänstelokaler och det förhållandet
att flera av de länsnämnder, vilkas inordning i länsstyrelsen synes
höra omfattas av försöksverksamheten, äro förlagda utanför residensorten,
måste länsstyrelsen med beklagande konstatera att eventuella försök icke
lämpligen synas kunna förläggas hit.

I ärendets handläggning ha deltagit landshövdingen Lemne, t.f. landskamreraren
Bredin och tf. landssekreteraren Gustafsson, fördragande. Vänersborg
den 13 februari 1959.

MATS LEMNE

Svante Gustafsson

Länsstyrelsen i Skaraborgs län

Riksdagens revisorer ha tidigare behandlat vissa organisationsfrågor inom
länsförvaltningen och framlagt förslag till rationaliseringar, som bl. a. direkt
berört Skaraborgs län. Länsstyrelsen syftar härvid bl. a. på revisorernas
förslag att flytta länsbostadsnämnden från Skara och låta residensstaden
Mariestad bli dess stationsort. Att revisorerna ånyo upptagit den viktiga frågan
om länsförvaltningsorganisationen i hela dess vidd till behandling finner
länsstyrelsen synnerligen tillfredsställande. I flera olika sammanhang
har länsstyrelsen haft anledning framföra sin uppfattning om att rådande
splittring av länsförvaltningen på ett flertal organ är irrationell. Kommuner
och allmänhet ha sedan gammalt varit vana att vända sig till länsstyrelsen
i olika angelägenheter och kunnat få sina frågor behandlade hos en länsmyndighet.
Det har medfört många och betydande olägenheter alt utvecklingen
nu lett därhän alt man inom länen fått en mångfald organ, som äro
av varandra oavhängiga men ha sinsemellan sammanhängande arbetsuppgifter.
Detta har lett till bristande enhetlighet, planmässighet och koncentration
i länsförvaltningen samt eu försvagning och uttunning av länsstyrelsens
möjlighet att vara länets ledande myndighet. Olägenheterna av den
sålunda splittrade länsförvaltningen bli självfallet än mer framträdande, då
länsorganen, såsom fallet är i Skaraborgs län, äro förlagda till olika städer.
Att denna uppdelning på flera organ av ärenden, som till sin art nära sammanhänga,
medfört dubbelarbete, fördyrade administrationskostnader samt
besvär och tidsspillan för allmänheten torde vara ganska uppenbart. Dessa
och många andra skäl, som äro väl kända, ha under årens lopp framförts i
diskussionen om länsförvaltningens organisation och ha av revisorerna i deras
berättelse ånyo framdragits och betonats. Länsstyrelsen har även för
sin del i det nu föreliggande ärendet allenast i korthet velat relatera sina
egna förut i frågan anförda argument.

362

Revisorerna ha ansett skäl tala för att vissa länsnämnder och experter inordnas
i länsstyrelsen, att nya sektioner inrättas å landskansliet, att länsförvaltningens
kamerala verksamhet koncentreras till länsstyrelsen samt att
lämpligheten av de av revisorerna ifrågasatta organisationsändringarna prövas
genom en vid vissa länsstyrelser anordnad försöksverksamhet.

Beträffande revisorernas förslag får länsstyrelsen anföra följande.

I. Inordning av länsnämnder i tänsstgrelsen

Länsstyrelsen anser lämpligt, att länsbostadsnämnd, länsarbetsnämnd och
mödrahjälpsnämnd inordnas i länsstyrelsen. De ärenden, som behandlas i
dessa nämnder, beröra på ett så intimt och omedelbart sätt länsstyrelsens
egen och dess experters verksamhet, att länsstyrelsen anser dessa nämnders
inordnande i länsstyrelsen betingade av organisatoriska och praktiska skäi.
Länsstyrelsen anser överflödigt att här framföra ytterligare argument utöver
dem länsstyrelsen tidigare i skilda sammanhang anfört. Länsstyrelsen
anser också, att länsnykterhetsnämnden skulle kunna inlemmas i länsstyrelsen.
Så torde även kunna ske med länsvägnämnden, varvid vägförvaltningens
ställning i länsorganisationen bör överses. Däremot torde lantbruksnämnden
fortfarande kunna vara ett fristående organ ej minst med tanke
på denna nämnds nära anknytning till hushållningssällskapet. Revisorerna
beröra även de regionala skolorganen och framhålla att organisationsarbetet
särskilt för enhetsskolan kräver medverkan från länsstyrelsens sida. Länsstyrelsen
vill härvid erinra att länsstyrelsen, då länsstyrelsen yttrade sig
över 1951 års skolutrednings betänkande angående skolväsendets lokala och
regionala ledning, kraftigt betonade att frågor om planering av nya skolbyggnader,
deras lokalisering, lokalbehov in. in. borde på länsplanet få behandlas
av länsstyrelsen såsom högsta plan- och byggnadsmyndighet i länet.

II. Experternas ställning

Av experterna synes distriktsingenjören för vatten och avlopp böra inordnas
i länsstyrelsen och så bör ske även med förste provinsialläkaren, i
varje fall då länsläkartjänsterna inrättas. Goda skäl tala för att även länsarkitekten
blir en länsstyrelsens tjänsteman. Socialvårdskonsulenten bör
otvivelaktigt, liksom nu är fallet med barnavårdsassistenten, ingå i länsstyrelsens
organisation. Om en inflyttning sker av länsnykterhetsnämnden synes
denna nämnds konsulent böra bli direkt knuten till länsstyrelsen som
en dess tjänsteman.

III. Sektionsindelningen

Ett inordnande i länsstyrelsen av länsarbetsnämnd kräver att en särskild
arbetsmarknadssektion inrättas, övertagande av länsbostadsnämndens och
länsnykterhetsnämndens ärenden torde medföra att länsstyrelsens plansektion
utökas och att en socialsektion organiseras.

IV. Lekmannamedverkan

Lika med revisorerna anser länsstyrelsen att ett inordnande i länsstyrelsen
av länsnämnder kräver att det nu befintliga lekmannainflytandet bibehålies
beträffande de ärenden, som handläggas i dessa länsorgan. Så torde
t. ex. bli fallet vid handläggning i länsstyrelsen av ärenden som angå arbetsmarknadsfrågor,
bostadsförsörjnings- och bostadsförbättringsverksamheten,
socialvård, bebyggelseplaneringen, väg- och trafikfrågor samt vidare
i ärenden om frihetsberövanden. De lekmän (bisittare), som därvid skola
medverka i länsstyrelsen, torde böra utses på sätt länsstyrelseutredningen
på sin tid föreslog. Av vikt är att lekmannarepresentationen blir allsidig

363

och att länsstyrelsens handläggning icke fördröjes genom anordningen med
bisittare.

V. Länsförvaltningens kamerala verksamhet

Länsstyrelsen anser, att en koncentration till länsstyrelsen av övriga länsorgans
kamerala verksamhet skulle vara en rationell åtgärd. Reformen låter
sig väl genomföra ur länsstyrelsens synpunkt.

Med ovanstående har länsstyrelsen i stora drag redovisat sina synpunkter
på revisorernas förslag. Som förut sagts anser länsstyrelsen överflödigt att
hopa ytterligare skäl och argument utöver dem som nu och förut anförts
till stöd för en organisationsändring i huvudsaklig överensstämmelse med
här ovan skisserade förslag. Länsstyrelsen vill emellertid livligt tillstyrka
revisorernas hemställan, att ifrågavarande, för länsstyrelserna och deras
verksamhet så betydelsefulla organisationsförslag måtte snarast upptagas
till övervägande. Länsstyrelsen vill likaledes förorda den av revisorerna föreslagna
försöksverksamheten.

1 den slutliga handläggningen av detta ärende ha deltagit landshövdingen
Fallenius, landskamreraren Ihrfelt och landssekreteraren Sunnerholm, föredragande.
Mariestad den 22 januari 1959.

B. FALLENIUS

Sunnerholm

Länsstyrelsen i Värmlands län

Länsstyrelsen delar revisorernas uppfattning att länsstyrelsens organisation
sådan den utformats enligt 1952 års beslut icke får anses definitiv,
vilket emellertid icke ger länsstyrelsen anledning att utan vidare godtaga
de nu framlagda förslagen till omgestaltning av länsstyrelsens organisation
och till vissa därmed sammanhängande administrativa åtgärder. De erfarenheter,
som vunnits efter år 1952, har icke föranlett länsstyrelsen att
frångå den ståndpunkt den tidigare intagit i hithörande frågor. Länsstyrelsen
är sålunda fortfarande av den uppfattningen, att 1948 års länsstyrelesutredning
avsevärt överdrivit såväl olägenheterna av den dåvarande
organisationen som fördelarna av den tilltänkta nya.

I statsrevisorernas berättelse har ej ägnats tillbörlig uppmärksamhet åt
de, enligt länsstyrelsens förmenande, tungt vägande invändningar, som från
länsstyrelsehåll riktades mot länsstyrelseutredningens förslag. De nyinrättade
länsorganen äro visserligen viktiga organ inom förvaltningen, men de
äro icke av den betydenhet, att de kunna anses ha minskat länsstyrelsernas
inflytande i länen. Revisorernas uttalanden i detta avseende liksom beträffande
behovet av en organisatorisk samordning äro icke övertygande. Några
större praktiska fördelar av en samordning torde ej vara att vinna. Däremot
skulle länsstyrelsens ställning som lantregering avsevärt försvagas,
om vederbörande centrala verk finge direktivrätt gentemot länsstyrelsen.

Revisorerna ha icke påvisat några bärande skäl för sin uppfattning att
länsråden böra lagfästas. Påståendet att det ur allmänhetens och statsnyttans
synpunkt skulle vara ofrånkomligt att tillskapa en länsrådsorganisalion
är icke hållbart. Behov av samordning föreligger egentligen endast under
själva beredningsförfarandet, då det gäller att få fram ömsesidiga informationer
och meningsutbyten rörande sådana detalj ärenden, beträffande
vilka de olika länsorganens intressesfärer skära varandra. Att utrusta länsråden
med beslutanderätt skulle, enligt länsstyrelsens förmenande, innebära
en snedvridning av förvaltningsorganisationen.

364

Skall planeringssektionen kunna bli ett verkligt planeringsorgan med av
revisorerna angivna huvuduppgifter är en arbetskraftsförstärkning nödvändig.
Med anledning härav hälsar länsstyrelsen med tillfredsställelse förslaget
att tillföra länsstyrelsen samhällsekonomiskt utbildad expertis. Frågan
om bilregistreringens och bilskatteuppbördens rationalisering väcker likaså
länsstyrelsens gillande. Om polisväsendet förstatligas, bör en särskild polissektion
lämpligen inrättas på landskansliet.

Statsrevisorerna ha ifrågasatt inordnande i länsstyrelsen av mödrahjälpsnämnderna
samt ansett att frågan om länsskolnämndernas ställning bör
övervägas. Mot utredningens förslag beträffande mödrahjälpsnämnderna
bär länsstyrelsen icke anledning framställa annan erinran än att någon lekmannamedverkan
knappast torde vara nödvändig. I varje fall synes frågan
om sådan medverkan först böra prövas i ett större sammanhang. Länsskolnämnden
åter är en så ny organisation, att det nu svårligen går att bilda
sig en uppfattning om lämpligheten av dess uppgående i länsstyrelsen.

Statsrevisorerna ha vidare föreslagit inordnande av skyddskonsulentorganisationen
i länsstyrelsen — eventuellt i samband med sammanslagning
med socialvårdskonsulentorganisationen — ävensom av länsnykterhetsnämnderna.
Enligt länsstyrelsens mening är skydskonsulentens verksamhet
av sådan art, att densamma bättre fyller sitt syfte, om den som hittills är
knuten till de fångvårdande myndigheterna än underställd länsstyrelsen.
Vad däremot angår socialvårdskonsulenten torde denne lämpligen kunna
knytas till länsstyrelsen. En förutsättning härför är emellertid att huvudmannaskapet
för ifrågavarande tjänsteman överflyttas från socialstyrelsen
till länsstyrelsen samt att varje län tilldelas en konsulent. Med hänsyn till
nykterhetsvårdens praktiska arbetsmöjligheter kan det knappast vara ett
tramsteg att inordna länsnykterhetsnämnderna i länsstyrelsen. Psykologiskt
torde det vara till fördel, att det inom länet finnes en fristående central
nykterhetsinstans med ett avsevärt mått av möjlighet att i fria former påverka
sitt klientel, innan länsstyrelsen behöver ingripa. Länsstyrelsens ställning
såsom förvaltningsdomstol inom nykterhetsvårdsområdet skulle för
övrigt allvarligt rubbas, därest länsnykterhetsnämndernas tillsynshefogenheter
överflyttades till länsstyrelserna, vilka därigenom i vissa avseenden komma
att framstå som motparter till den som blir föremål för ingripanden enligt
lagen om nykterhetsvård.

Då frågan om experternas inordnande i länsstyrelsen tidigare diskuterats
har invänts, att experternas konsulterande verksamhet gentemot kommuner
och enskilda skulle bli lidande på ett inordnande i länsstyrelserna.
Experterna skulle förlora sin nuvarande relativt fria och självständiga ställning
samt i sin verksamhet bli alltför bundna gentemot länsstyrelsen.

Den nya vatten- och avloppslagen samt de alltmera brännande vattenvårdsproblemen
komma att ställa krav på ökad arbetsinsats från distriktsingenjörernas
sida. Deras tid torde knappast komma att förslå till rådgivande
och konsulterande verksamhet i samma omfattning som tidigare.
Ovan återgivna invändningar mot distriktsingenjörernas inordning i länsstyrelserna
äro för den skull måhända icke längre lika bärande. Länsstyrelsen
vill för sin del ansluta sig till och stryka under 1946 års vatten- och
avloppssakkunnigas uttalande, att en inordning i länsstyrelsen av den vatekniska
arbetskraften bör ge garanti för att arbetskraften i fråga blir rationellt
disponerad för de inom länet mest angelägna uppgifterna och för
att samarbetet med övriga länsorgan, som äro i behov av va-teknisk medverkan,
blir ändamålsenligt ordnat. Några svårigheter att inordna distriktsingenjörcrna
under länsstyrelserna torde icke finnas. Länsstyrelsen tillstyrker
därför att så sker.

365

Som revisorerna framhåller är frågan om länsarkitektens inordnande i
länsstyrelsen mer komplicerad. Länsstyrelsen anser sig i denna fråga böra
inskränka sig till att påpeka, alt åtskilliga påtalade olägenheter av länsarkitekternas
nuvarande ställning skulle kunna avhjälpas genom att länsarkitektens
lokaler förläggas i anslutning till länsstyrelsens. Vad nu sagts
om värdet av bättre lokalsamband med länsstyrelsen gäller även länsbostadsnämnden.

Länsstyrelsen finner det tveksamt, om tiden ännu kan anses vara inne
för den av revisorerna förordade försöksverksamheten. I dagens läge synes
i första hand en fortsatt prövning av den nuvarande länsstyrelseorganisaiionen
böra ske, varvid målsättningen bör vara att söka ytterligare främja
samarbete mellan de olika länsorganen, framför allt genom bättre lokalsamband.
För en sådan ordning talar även den omständigheten att en mer
genomgripande reform av planeringssektionen knappast bör komma till
stånd, innan de praktiska konsekvenserna av den väntade propositionen om
förenklad byggnadslagstiftning kunna lielt överblickas eller innan 1951 års
byggnadsutrednings uppdrag rörande regionplaneinstitutet slutförts.

Frågan om en närmare organisatorisk samordning mellan civilförsvarssektionen
och försörjningssektionen har tidigare varit föremål för länsstyrelsens
övervägande i samband med ett yttrande över en inom inrikesdepartementet
utarbetad promemoria angående länsstyrelsernas ekonomiska
iörsvarssektioner. I sitt utlåtande över promemorian har länsstyrelsen anfört
bl. a., följande.

»Arbetet inom den ekonomiska försvarssektionen kräver en ingående kännedom
om, bland annat, näringslivet, försörjningsläget, varudistributionen,
trafikbehovet och transportväsendet, uppgifter som falla utom ramen för
civilförsvarets normala verksamhet och som de nuvarande försvarssektionerna
icke utan avsevärd personalförstärkning kunna bemästra. Vad beträffar
ledningen av den ekonomiska försvarssektionen synes det angeläget,
att denna redan i fred innehaves av en representant för näringslivet. Det
måste vara av stor vikt att den, som skall ha det närmaste ansvaret för sektionen
under krig, redan i fred fått tillfälle att som chef leda arbetet och
därigenom i ansvarsställning sätta sig in i de olika spörsmålen. Under det
fredsmässiga förberedelsearbetet kunna dessutom hans kontakter med olika
personer av näringslivet underlätta den fortlöpande orienteringen från länsstyrelsens
sida. Under krigsförhållanden kan hans ingående kännedom om
näringslivets förhållanden och hans därpå grundade auktoritet vara till
påtaglig hjälp då det gäller snabba avgöranden i viktiga och känsliga omställningsspörsmål.
Om arbetet med den ekonomiska försvarsplanläggningen lägges
under civilförsvarssektionen som en detalj och till uppdraget som detaljchef
utses en från näringslivet hämtad kraft, torde det vara att befara att
denne icke under det fredsmässiga planläggningsarbetet kommer att känna
sig så tjänstbar och betrodd som om han vore chef för en särskild sektion.
Man bör icke vara främmande för tanken att det under sådana förhållanden
kan bliva svårt att till uppdraget knyta verkligt kunnig kraft.»

I anslutning till det ovan anförda får länsstyrelsen uttala, att länsstyrelsen
anser alt den ekonomiska försvarssektionen bör bibehållas såsom hittills
under ledning av en representant för näringslivet. Eu krigsplanläggning,
som nära ansluter till fredsorganisationen, innebär påtagliga fördelar.
Den fredsmässiga ledningens omfattande erfarenhet kommer att direkt
tillföras planläggningen och verksamheten inom krigsorganisationen,
övergången från freds- till krigsorganisation kommer under sådana förhållanden
att ske med minsta möjliga olägenhet.

366

Statsrevisorerna ha påyrkat, att hela eller större delen av länsförvaltningens
kamerala verksamhet skall koncentreras till länsstyrelsen och detta
oberoende av om någon organisatorisk samordning i övrigt kommer till
stånd. En reformering av redogöraransvaret är dock enligt revisorerna en
förutsättning för en sådan koncentrering.

Härtill får länsstyrelsen anföra följande. Om en organisatorisk samordning
kommer till stånd på så sätt att länsnämnderna eller en del av dem
inordnas i länsstyrelsens organisation, blir det en given följd att de inordnade
nämndernas kamerala verksamhet övertages av landskontoret. En koncentrering
till landskontoret av endast länsnämndernas kamerala verksamhet
synes däremot vara svår att genomföra, vartill kommer att fördelarna
av en dylik begränsad åtgärd torde vara tämligen ovissa.

Det synes länsstyrelsen som om de möjliga vinsterna skulle ligga enbart
på det ekonomiska området. Några andra fördelar torde däremot icke kunna
uppnås genom att allenast överföra de berörda länsorganens kamerala
verksamhet till landskontoret. Hur stor en besparing skulle kunna bliva är
svårt att beräkna. Det bör här observeras, att ett överförande av t. ex. länsbostadsnämndens
och länsarbetsnämndens kamerala ärenden till landskontoret
kommer att kräva särskilda föreskrifter i lagstiftningsväg. Redogöraransvaret
måste regleras. Besvärs- och rättskraftfrågor måste lösas. Det torde
vidare bli nödvändigt att överföra större delen av den personal, som nu
på de olika länsnämnderna omhänderhar kameralärendena, till landskontoren,
vilket i sin tur måste på många håll medföra besvärande lokalproblem.
Möjligen kan länsnämndernas nuvarande kameralpersonal minskas något
vid en överflyttning till landskontoren, därigenom att den kamerala chefen
i vederbörande länsnämnd ersättes av landskontorets kamerala chef samtidigt
som vissa ärenden delegeras till lägre personal. Alla nu antydda omständigheter
böra vägas mot den besparing, som måhända kan utvinnas genom
överförandet.

Lämpligaste sättet att utröna möjligheterna till en besparing är givetvis
en försöksverksamhet. Länsstyrelsen har icke något att erinra mot att en
sådan kommer till stånd vid en eller ett par länsstyrelser under medverkan
av statens organisationsnämnd.

Revisorerna hava framhållit, att tidpunkten synes gynnsam för att nu
pröva en överflyttning av kameraluppgifter till länsstyrelsen, enär vid
landskontorens kameralsektioner borde finnas viss ledig arbetskapacitet,
sedan länsskolnämnderna nu övertagit vissa arbetsuppgifter därifrån. Länsstyrelsen
får i anledning härav framhålla, att det givetvis är riktigt, alt
landskontorens kameralsektioner erhållit en lättnad i arbetsbördan genom
att ärenden angående statsbidrag till skolor övertagits av länsskolnämnderna
men att denna nedgång i arbetsbördan icke får överdrivas. Lättnaden
syns länsstyrelsen kunna uppskattas till högst en årsarbetskraft.

Slutligen får länsstyrelsen meddela, att lokalförhållandena vid länsstyrelsen
icke medge anordnande av sådan försöksverksamhet, som statsrevisorerna
föreslagit.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit landshövdingen Nilsson,
landssekreteraren Swedberg och tf. landskamreraren Dalen. Karlstad den
9 februari 1959.

S. A. Swedberg

GUSTAF NILSSON

Wilhelm Dalén

367

Länsstyrelsen i Örebro län

Revisorerna erinra om att länsstyrelsen i äldre lider innehade en ställning
som verklig lantregering, vilken ställning dock senare undan för undan
gått förlorad genom att allt flera förvaltningsområden utsöndrats och
anförtrotts fristående länsorgan, i regel lydande under central myndighet.
Med sina uttalanden och förslag syfta revisorerna till att återge länsstyrelsen
dess gamla centrala ställning i länet och åstadkomma en bättre samordning
av verksamheten på länsplanet. I detta syfte vilja revisorerna med
utgångspunkt från länsstyrelseutredningens förslag år 1951 och vunna erfarenheter
av 1952 års riksdagsbeslut rörande länsstyrelsernas organisation
åstadkomma en utvidgning av länsstyrelsernas verksamhets- och kompetensområde
och i samband därmed en reformering av deras inre organisation.
Revisorerna ha tagit upp länsstyrelseutredningens förslag att så vitt
möjligt infoga de s. k. länsnämnderna i länsstyrelsen, i första hand länsarhets-,
länsbostads- och mödrahjälpsnämnderna, vilket förutsätter lekmannamedverkan
i länsstyrelserna. Vidare diskutera revisorerna länsexperternas
ställning till länsstyrelsen och föreslå att distriktsingenjörerna för vatten
och avlopp omedelbart knytas till länsstyrelsernas planeringssektioner.
Revisorerna förorda också att landsfogdarna och länsarkitekterna inordnas
i länsstyrelserna. Beträffande landsfogdarna föreslås att därvid bildas eu
särskild polissektion inom länsstyrelsen. I fråga om länsarkitekternas ställning
har revisorerna bland annat tänkt sig att den nuvarande planeringssektionen
skulle ombildas till en särskild byrå, bestående av tre sektioner,
en teknisk (länsarkitektkontoret och distriktsingenjören), eu juridisk-samhällsekonomisk
(nuvarande planeringssektionen) samt en bostadspolitisk
(länsbostadsnämnden). Rörande chefskapet för denna byrå framkasta revisorerna
tanken att vem som helst av sektionscheferna från fall till fal!
kunde utses till byråchef men de tänka sig även möjligheten alt byråchefen
kan tillsättas utan omedelbar anknytning till någon av sektionerna. Revisorerna
förorda slutligen att den skisserade reformen tillämpas på försök
vid någon eller några länsstyrelser, där gemensamma lokaler kunna ordnas
för hela den genom inordningen bildade byrån.

Länsstyrelsen vill för sin del först erinra om att den i sitt remissyttrande
över länsstyrelseutredningens förslag 1951 i princip givit sin anslutning
till grundlinjerna i förslaget. I sitt yttrande påpekade länsstyrelsen att en
bristande samordning av förvaltningsuppgifterna på länsplanet inträtt genom
att nya av olika centrala verk styrda länsorgan inrättats samt att länsstyrelsen
till följd härav kommit att stå vid sidan av viktiga verksamhetsgrenar,
vilka berör länsstyrelsens verksamhet. Rå tillkomsten av de s. k.
länsråden inte utgjorde någon lösning av samordningsproblemet anslöt sig
länsstyrelsen till utredningens allmänna synpunkter och förordade eu lösning
efter dess linjer. Därvid ryggade länsstyrelsen icke tillbaka inför kravet
på lekmannamedverkan i dess handläggning av vissa ärenden och ärendesgrupper.

I sitt ovan nämnda yttrande pekade länsstyrelsen emellertid på att även
nackdelar vidlådde en reform som den föreslagna. Särskilt uppehöll sig
länsstyrelsen vid de olägenheter, som skulle följa med flera centrala verks
direktivrätt gentemot länsstyrelserna. Redan förekomsten av ett sådant
verk, som vid sidan av länsstyrelsens närmast överordnade myndighet, inrikesdepartementet,
lämnade direktiv och föreskrifter kunde vara betänkligt,
om det tog sig sådana uttryck som att en relativt underordnad befattningshavare
i det centrala verket tog sig friheten eller bcfullmäkligades att läm -

na direktiv och föreskrifter för rikets länsstyrelser, och problemet skulle
självfallet förstoras ju flera centrala verk med direktivrätt som tillkomme.
Irots detta ville länsstyrelsen i huvudsak acceptera den föreslagna reformen,
men ville förutsätta att direktivrätten begränsades till meddelande av
allmänna föreskrifter och att decentraliseringen av beslutanderätten från
centrala verk till länsstyrelserna ytterligare vidgades.

Länsstyrelsen står i allt väsentligt fast vid vad som i nämnda yttrande
framhölls och bär inga principiella invändningar att göra mot att flera länsorgan
infogas i länsstyrelserna. Huru många och vilka länsnämnder eller
länsorgan, som kunna och böra inordnas i länsstyrelserna, är en praktisk
fråga so in revisorerna icke mäktat klarlägga. Ett'' ställningstagande därtill
måste därför anstå till dess att närmare utredning rörande problemkomplexet
skett. Länsstyrelsen inskränker sig här till följande kommentarer
och påpekanden.

Rörande landskansliet. Vad experterna angår tala visserligen starka skäl
för att distriktsingenjören för vatten och avlopp knytes till planeringsseklionen,
men enbart denna åtgärd synes icke innebära så stort framsteg, att
den behöver vidtagas omedelbart och oberoende av hur samordningsfrågan
i övrigt löses. Svårare torde det ställa sig med ett inordnande av länsarkitektkontoret.
Detta har, förutom planeringsfrågor gemensamt med länsstyrelsen
och vissa andra länsorgan, uppgifter som icke naturligen höra till
länsstyrelsens verksamhetsområde, till exempel vården av kronans byggnader,
frågor som styras tämligen hårt från det centrala hållet. Länsarkitektkontorets
inordnande i länsstyrelsen torde därför förutsätta en viss omläggning
av kontorets verksamhet och även vissa förändringar på det centrala
planet. En betydande decentralisering av beslutanderätt från det centrala
planet till länsplanet torde bli nödvändig om ändringen skall få någon
större betydelse ur arbetssynpunkt.

Revisorernas uppslag att förvandla landskansliets planeringssektion till
en byrå inom länsstyrelsen, fördelad på tre sektioner, är mindre väl genomtänkt
och länsstyrelsen vill bestämt avstyrka en sådan åtgärd. Den skulle
för det första bryta mot de principer, som lagts till grund för länsstyrelsens
inre organisation, och den skulle för det andra skapa ett nytt tjänstemannaled
mellan länschefen och sektionerna. Teoretiskt kan man möjligen tänka
sig en dubblering av landssekreterartjänsten så att man får en avdelningschef
för juridiskt-administrativa ärenden och en för teknisk-samhällsekonomiska
sådana. Praktiskt torde även detta innebära så stora svårigheter
att ett försök knappast är att tillråda. Därest en eller flera länsnämnder
skulle infogas i länsstyrelsen torde de få inrättas som självständiga sektioner,
likställda med de förutvarande.

Den av revisorerna framkastade tanken att ett lagfästande av länsråden
måhända skulle leda till en bättre samordning av arbetet på länsplanet
torde vara alltför optimistisk. Som revisorerna själva konstatera, har det icke
varit möjligt att genom länsråden komma från remissförfarandet. Då den
verksamhet inom länen, som revisorerna behandlar, spänner över stora områden
och berör många intressen, är det naturligt att man i länsråden försökt
fånga in så många institutioner och intressen som möjligt, vilket gjort att
länsråden blivit tämligen stora och föga lämpade för praktiskt arbete. Detta
betyder icke att länsråden sakna betydelse utan blott att de blivit organ för
gemensamma överläggningar i principfrågor och frågor av större räckvidd.
Diskussionerna i länsrådet äro utan tvivel ägnade att vidga blicken och stimulera
arbetet inom de anslutna institutionerna, länsstyrelsen icke undantagen.
Ett lagfästande av länsråden kan vara motiverat men knappast nödvändigt.

369

Rörande landskontoret. Statsrevisorerna anse att taxeringsintendenten har
en alltför självständig ställning i fråga om handläggningen av skattemålen.
På grund av att landskamreraren är ordförande i prövningsnämnden kan
taxeringsintendenten enligt deras uppfattning tydligen icke i angivna hänseende
underställas landskamreraren. Det borde — säger revisorerna —
undersökas, huruvida icke en viss ytterligare tillsynsbefogenhet i berörda
avseende skulle kunna tilläggas landshövdingen.

Utan att i detta sammanhang ingå på frågan om huruvida något bör göras
i nämnda avseende och hur, måste länsstyrelsen beteckna denna tanke som
mycket verklighetsfrämmande. Dels tillsättas landshövdingarna icke på sådana
grunder att de — annat än i rena undantagsfall — ha möjlighet att
sätta sig in i taxeringsväsendets synnerligen invecklade bestämmelser dels
äro de "så överhopade med andra från taxeringsväsendet helt väsensskilda
uppgifter, att de varken ha tid eller möjlighet att öva någon tillsyn över
taxeringssektionen. Av de ledande befattningshavarna på länsstyrelsen har
endast landskamreraren sådan kompetens och sådana insikter att han kan
öva någon tillsyn i fråga om taxeringsarbetet.

För kameralsektionens del framhålla revisorerna önskvärdheten av att
frågan om mera allmänt införande av maskinell bokföring föres vidare. Mot
detta finns givetvis intet att erinra. Revisorerna framföra emellertid ånyo
krav på eu koncentration av den kamerala verksamheten på länsplanet.

I fråga om sitt förslag att inordna länsbostadsnämnd, länsarkitekt och
distriktsingenjör i länsstyrelsen framhålla revisorerna, att länsbostadsnämndens
kamerala verksamhet icke synes vara av den särpräglade beskaffenhet,
att den behöver föranleda större svårigheter för kameralsektionens personal.
Vidare framhålles att tillfället för närvarande i det avseendet skulle vara
gynnsamt att pröva en överflyttning av kameraluppgifter till länsstyrelsen,
då vid kameralsektionen hör finnas en viss ledig arbetskapacitet, sedan länsskolnämnderna
nu övertagit vissa arbetsuppgifter därifrån.

Den minskning av arbetsmängden för landskontoret i Örebro län, som föranletts
av att vissa arbetsuppgifter överflyttats från kameralsektionen till
länsskolnäinnden, berör huvudsakligen biträdespersonalen. Antalet inbcsparade
arbetsmånader beräknas sålunda utgöra 4—5 för biträdespersonalen
och 1_2 för länsnotarierna. Å andra sidan ha andra arbetsuppgifter för sek tionen

fortgående ökat. Vidare är för närvarande en icke-ordinarie länsnotarietjänst
"vakant och får icke återbesättas utan Kungi. Maj :ts tillstånd.
Sådant tillstånd har av länsstyrelsen begärts den 16 december 1958. Olägenheterna
av vakansen har i huvudsak kunnat neutraliseras genom omdisposition
av personalen och omfördelning av arbetsuppgifterna. Om tillstånd till
återbesättande av den icke-ordinarie länsnotarietjänsten lämnas, torde den
nye tjänsteinnehavaren huvudsakligen få anlitas för biträde åt prövningsnämndens
kansli och endast i mindre utsträckning för kameralt arbete.

Vid kameralsektionen i Örebro län finnes till följd av vad nyss anförts
icke någon ledig arbetskapacitet. Om sektionen skall övertaga länsbostadsnämndens
kamerala verksamhet, blir det sålunda nödvändigt alt tillföra
sektionen ytterligare personal.

Från sina utgångspunkter vill länsstyrelsen framhålla, att den icke motsätter
sig en ny utredning om länsstyrelseorganisationen men att den finner
problemet vara betydligt svårare än vad revisorernas uttalanden kunna ge
vid handen. Länsstyrelsen vill slutligen framhålla, att fortsatta reformer på
detta område icke böra motiveras med besparings- utan främst effektivitetssynpunkter.
Även om en bättre organisation icke skulle medföra någon besparing,
ja till och med om den skulle bli något dyrare än den nuvarande,

24 Hev. berättelse «n<j. statsverket år It)58. It

370

är den försvarlig om den leder till smidigare och effektivare arbete på länsplanet
och bättre samarbete mellan de olika länsorganen.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit landshövdingen K. J. Olsson,
landssekreteraren Erik Werner och tf. landskamreraren K. Gårdmark.
Örebro den 2 februari 1959.

Erik Werner

K. J. OLSSON

K. Gårdmark

Länsstyrelsen i Västmanlands län

Länsstyrelsen vill i likhet med revisorerna starkt betona vikten av alt den
statliga förvaltningsverksamheten på länsplanet samordnas. Skälen härför
torde icke behöva närmare utvecklas, då revisorernas framställning i detta
hänseende är uttömmande. Uppenbart är också att en organisatorisk gemenskap
mellan de berörda länsorganen i sig själv skulle vara ägnad att främja
en samordning. En sammanslagning skulle emellertid vara förenad med betydande
olägenheter och bör därför enligt länsstyrelsens mening genomföras
endast om den kan anses utgöra eu nödvändig förutsättning för ett effektivare
samarbete.

Länsstyrelsen är emellertid icke övertygad om att så är fallet. Erfarenheterna
av den nu tillämpade ordningen måste nämligen betecknas som synnerligen
goda. Det formlösa samarbete, som nu äger rum på tjänstemannaplanet,
skulle icke undergå någon nämnvärd förändring om nämnderna inordnades
i länsstyrelsen. Ett kontinuerligt samarbete utom länsstyrelsens
ram bleve dessutom alltjämt nödvändigt, eftersom två av de myndigheter,
med vilka länsstyrelsen har det största behovet av samverkan, fortfarande
komme att stå utanför, nämligen vägförvaltningen och överlantmätaren.

Den invändning, som länsstyrelsen vill resa mot sammanslagningstanken,
är främst grundad på det förhållandet att en sådan omorganisation skulle
förutsätta en radikal förändring av det nuvarande förhållandet mellan länsstyrelserna
och de centrala verken. Länsstyrelsen skulle genom inkorporeringen
av länsarbets- och länsbostadsnämnderna få ställningen som lokalorgan
åt arbetsmarknadsstyrelsen och bostadsstyrelsen. Genom övertagandet
av mödrahjälpsnämndens uppgifter bleve länsstyrelsen i ett viktigt avseende
underställd socialstyrelsen. Det är länsstyrelsens övertygelse, att ett uppgivande
av länsstyrelsernas traditionella ställning såsom direkt underordnade
Ivungl. Maj :t skulle vara till övervägande skada. Länsstyrelsens verksamhet
har ett starkt inslag av rättsskipning. Vid utövandet av sin funktion
som tillsynsmyndighet måste länsstyrelsen ständigt ha i åtanke att den också
är besvärsmyndighet. Effektivitetskravet får ej tillåtas taga överhand
över rättssäkerhetskravet. För en myndighet med sådana uppgifter är det
en avgjord styrka att endast vara bunden av gällande författningar och av
Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter. Detta utesluter givetvis icke att de centrala
myndigheterna kunna utfärda allmänna anvisningar av rådgivande natur.
I den mån dessa icke äro tillämpningsföreskrifter rörande tillvägagångssättet
vid ärendenas administrativa handläggning eller anvisningar av teknisk
natur böra de dock icke vara bindande för länsstyrelserna. Én direktivrätt
för de centrala myndigheterna skulle vara ägnad att minska länsstyrelsernas
auktoritet, initiativförmåga och känsla av självständigt ansvar. Eu
decentralisering till länsstyrelserna av den formella beslutanderätten i olika
frågor skulle förlora i värde om länsstyrelsernas handlingsfrihet samtidigt
begränsades genom direktiv från en central instans.

371

Undantag från regeln om länsstyrelsernas oberoende ställning gentemot
centralmyndigheterna äro visserligen icke okända. Civilförsvarsstyrelsen och
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap äga sålunda att för länsstyrelserna
utfärda bindande anvisningar. I båda dessa fall är det emellertid
fråga om en verksamhet, där behovet av en hela riket omfattande, enhetlig
ledning av verksamheten ligger i öppen dag.

Om det med hänsyn till behovet att trygga samordningen eller för vinnande
av betydande administrativa fördelar av annat slag befinnes nödvändigt
att med länsstyrelsen införliva sådana länsorgan, som äro underställda centrala
myndigheter, bör de senares direktivrätt begränsas till vad som är
oundgängligen nödvändigt för åstadkommande av en likformig reglering.
Det bör därvid klart utsägas, att någon principiell ändring i länsstyrelsernas
ställning icke avsetts.

Länsstyrelsen har endast i ringa grad utnyttjat den möjlighet att förordna
experterna till föredragande, som öppnades genom 1953 års instruktion.
Skälen härtill äro av såväl principiell som praktisk art. Flera av experterna
ha ställningen som inspektörer, över de anmärkningar, som dessa inspektörer
framställa genom rapporter eller årsberättelser, inhämtar länsstyrelsen
yttrande av den, mot vilken anmärkning riktats eller som eljest är ansvarig
för avhjälpande av påtalade brister. Inspektören kan i sådana fall
komma att intaga en partsliknande ställning. Ärenden, som härröra från inspektionsverksamhet,
böra därför föredragas av en helt opartisk tjänsteman,
i regel någon av länsstyrelsens jurister. Principiella skäl av denna art kunna
också anföras mot de inspekterande tjänstemännens inordnande i länsstyrelsen.
Utifrån komme deras anvisningar och råd då lätt att uppfattas
som ålägganden från länsstyrelsens sida.

Det bör dessutom i detta sammanhang nämnas, att experterna enhälligt
avböjt att mottaga förordnande som ständiga föredragande i bestämda
ärendegrupper.

I fråga om de experter, som icke huvudsakligen syssla med inspektionsverksamhet,
föreligga inga principiella betänkligheter av detta slag. Här
böra i stället praktiska synpunkter vara avgörande. För distriktsingenjörens
inordnande i länsstyrelsen torde sålunda icke föreligga något hinder. I fråga
om länsarkitekten synas revisorerna uteslutande ha ägnat uppmärksamhet
åt de administrativa bestyren. Länsarkitekten har emellertid också att för
statsverkets räkning bedriva arkitektverksamhet. Det synes mindre lämpligt
att sådan verksamhet utövas inom länsstyrelsen. Främst med hänsyn till
detta förhållande anser sig länsstyrelsen förhindrad att tillstyrka länsarkilektkontorets
infogande i länsstyrelsen.

Revisorerna synas, liksom på sin lid länsstyrelseutredningen, ha överskattat
de möjligheter till arbelsförenklingar, som experternas och länsnämndernas
infogande i länsstyrelsen skulle medföra. Remissväsendet och den
dubbla diarieföringen äro argument som gång på gång återkomma i revisorernas
framställning. Härom är till eu början att säga, att remisser mellan
länsstyrelsen och länsnämnderna icke förekomma annat än i sällsynta undantagsfall.
Remisserna till länsexperterna ha redan nu i stor utsträckning
ersatts med formlöst överlämnande av handlingarna eller muntligt samråd
De s. k. länsråden ha bland annat till syfte att undvika onödiga remisser.
Emellertid visar erfarenheten att, så snart del icke är fråga om mycket
enkla ärenden, experterna i allmänhet icke vilja avgiva ett yttrande vid
sammanträdesbordet utan att ha fått i lugn och ro studera handlingarna.
Det är delta som är orsaken till det av revisorerna iakttagna förhållandet att
möjligheten att vid länsrådets sammanträden fatta gemensamma beslut användes
i ytterst ringa omfattning.

372

Den dubla diarieföringen kan visserligen formellt avskaffas, om länsarkitekten
organisatoriskt anknytes till länsstyrelsen, men den måste i så fall
ersättas med anteckningar av annat slag. Det hör till god ordning att diariepersonalen
skall kunna omedelbart besvara en förfrågan var ett visst ärende
för tillfället ligger. Länsarkitekten bör ha tillgång till en ständigt aktuell
uppgift om vilka ärenden han har under behandling och inom. vilken tid han
har att vidtaga anbefalld åtgärd. De anteckningar, som sålunda under alla
förhållanden måste föras, skulle ej mycket skilja sig från de enkla diarieanteckningar,
som nu förekomma. Arbetsbesparingen komine kanske att inskränka
sig till några få dagar om året.

Det länsråd, som organiserades här år 1953, var från början avsett att få
ett begränsat omfång men då nya deltagare anmälde sig kom det snart att
omfatta aderton medlemmar. Ett råd av denna storlek lämpade sig endast
för behandling av frågor av översiktlig natur. Det var för tungrott för att
sammanträda ofta och för alt befatta sig med mindre ärenden. Sedan flera
år har det icke sammanträtt. Redan efter kort tid befanns det nödvändigt
att vid sidan av länsrådet arrangera arbetssammanträden mellan representanter
för länsstyrelsen och vissa andra länsorgan för dryftande av gemensamma
ärenden inom plan-, väg- och byggnadsväsendets område. Sedan början
av år 1954 hållas sålunda å planeringssektionen formlösa sammanträden
med landssekreteraren, länsassessorn, vägdirektören, vägingenjören å projekteringsavdelningen,
länsarkitekten, biträdande länsarkitekten, överlantmätaren
och länsbostadsdirektören som regelbundna deltagare. Vid behov
kunna också andra tjänstemän eller förrättningsmän infinna sig efter särskild
kallelse eller eget bedömande. Vid dessa sammanträden ske ibland förberedande
diskussioner och detalj genomgång av större ärenden, som senare
skola föredragas för landshövdingen. Bland deltagarna i sammanträdena synes
råda en enstämmig uppfattning att dessa fylla ett behov och just genom
sin formlöshet äro att föredraga framför fast organiserade länsråd.

På grund av de erfarenheter som här gjorts måste länsstyrelsen avstyrka
laglig reglering av länsrådsinstitutionen.

Den möjlighet att låta experterna deltaga vid ärendens föredragning inför
landshövdingen och därvid yttra sig muntligen i stället för att avgiva
skriftliga utlåtanden, som infördes år 1953, har här utnyttjats främst när
det gällt större väg- och planfrågor. Metoden är givetvis användbar men
risken är att resultatet blir ett glattslipat utlåtande, som ingen är riktigt
nöjd med men alla godtagit i kompromissens intresse. I själva verket blir
ärendet bättre och allsidigare belyst, om var och en yttrar sig från sin egen
synpunkt. I denna allsidighet ligger ett värde, som mer än väl uppväger
den tidsvinst, som uppstår genom att ett eller annat tjänsteutlåtande förblir
oskrivet.

I fråga om länsstyrelsens inre organisation bör fastslås att 1953 års reform
haft gynnsamma verkningar. Att den betydande arbetsökningen kunnat
bemästras utan ökning av den högre personalen beror främst på den
fortgående delegeringen av föredragning och beslutanderätt. Möjligheterna
att fortsätta på denna väg äro numera begränsade. Till belysning av arbetsmängdens
ökning även i ett mindre län kunna här anföras några siffror
från planeringssektionen.

År 1953 År 1958

Körkort................................... 3 769 7 125

Diarieförda ärenden........................ 2 785 4 025

Tvånget att på ett eller annat sätt medverka vid behandlingen av en
mängd mindre ärenden utgör en belastning på sektionschefen och minskar

373

den tid han kan ägna åt större uppgifter. En förstärkning av den kvalificerade
arbetskraften å denna sektion blir snart ofrånkomlig. Därvid bör, såsom
revisorerna framhållit, en befattningshavare med samhällsekonomisk
utbildning närmast komma i fråga. Sektionschefen bör snarast möjligt placeras
i byråchefsgraden. Det kan i längden ej vara lyckligt att denna befattning
betraktas som en passagetjänst inom landsslatskarriären.

Att placera länsarkitekten som chef för planeringssektionen vore enligt
länsstyrelsens mening olämpligt. En sektionschef bör vara insatt i alla slag
av ärenden, som förekomma på sektionen. Länsarkitekten bör ej tvingas att
ägna tid åt annat än samhällsplanering, byggnadsväsen och därmed sammanhängande
frågor.

Om distriktsingenjören inordnas i länsstyrelsen, bör lian hänföras till
allmänna sektionen (socialsektionen), där vatten- och avloppsärenden numera
skola handläggas. Bland hans arbetsuppgifter torde vattenvårdsfrågorna
mer och mer träda i förgrunden. Dessa sammanhänga minst lika
nära med hälsovården som med planväsendet.

I övrigt synes revisorernas förslag rörande planeringssektionens organisation
i händelse av en sammanslagning väl värt att närmare begrundas.

Social vårdskonsulentens införlivning med länsstyrelsen föreslogs av barnavårdskommittén
i dess betänkande av år 1956. Länsstyrelsen avstyrkte
förslaget med hänsyn till konsulentens inspekterande uppgifter.

Beträffande länsnykterhetsnämnderna anförde länsstyrelsen i utlåtande
över revisorernas berättelse år 1957, § 28, angående den statliga administrationen
för nykterlietsvård följande:

»I fråga om organisationen inom länen uttala revisorerna, att det framstår
som antagligt att bestämda fördelar skulle följa med en inordning av
länsnykterhetsnämnderna i länsstyrelserna. Denna uppfattning kan länsstyrelsen
icke helt dela. Vid handläggningen av ärenden angående alkoholmissbrukares
tvångsintagning å vårdanstalt intager länsstyrelsen för närvarande
ställningen som en av nykterhetsnämnderna helt oberoende, opartisk
socialdomstol. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det en avgjord fördel att
den myndighet, som har att avgöra frågor om administrativa frihetsberövanden,
icke samtidigt fungerar som tillsynsmyndighet. En sammankoppling
av uppgifterna att vara administrativ domstol och tillsynsmyndighet
förekommer visserligen på flera andra områden, exempelvis barnavården,
men bör icke utan tvingande skäl utsträckas även till nykterhetsvården.
De organisatoriska fördelar, som skulle kunna vinnas genom länsnykterhetsnämndernas
infogande i länsstyrelserna, torde icke höra tillmätas avgörande
betydelse.»

Beträffande länsnykterhetsnämnden kan länsstyrelsen icke frångå sin
uppfattning. Frågan om socialvårdskonsulentens ställning är mera svårbedömd.
Om en fullt tillfredsställande samverkan icke anses kunna äga rum
utan att tjänstemän med närbesläktade uppgifter tillhöra en och samma
myndighet, bör samordningsintressct möjligen uppväga de betänkligheter
av principiell art som ovan framförts. Skyddskonsulentens inordnande i
länsstyrelsen bör i sä fall också övervägas.

I övrigt ha revisorerna ägnat mindre uppmärksamhet åt samordningsbehovet
på del sociala området än på samhällsplaneringens fält. Även på det
sociala området hör dock i framliden beaktas, all de skilda verksamhetsgrenarna
ha nära samband med varandra. Det förtjänar exempelvis uppmärksammas,
att administrationen av vissa på senare tid tillkomna sociala
arbetsuppgifter tillagts landstingen. Länsstyrelsen tänker därvid särskilt
på den sociala hemhjälpen och den aborlförcbyggande verksamheten.

Frågan om landsfogdens inordnande i länsstyrelsen och om inrättande

374

av en polissektion anser sig länsstyrelsen sakna anledning beröra i detta
sammanhang.

I utlåtande över inrikesdepartementets promemoria den 16 oktober 1956
rörande den ekonomiska försvarssektionen in. in. bar länsstyrelsen uttalat
sig för att samtliga försvarsfrågor inom länsstyrelsen med vissa undantag
skola hänföras till en gemensam försvarssektion. Länsstyrelsen vidhåller
denna sin uppfattning och vill begagna tillfället att här poängtera nödvändigheten
av en personell förstärkning på det ekonomiska och administrativa
försvarets område.

Då revisorerna i fråga om kameralsektionens verksamhet dels framhålla
som önskvärt att en maskinell bokföring mera allmänt föres vidare, dels
kräva en koncentration av den kamerala verksamheten på länsplanet, må
framhållas att den förstnämnda rationaliseringen torde vara beroende av
att det andra kravet förverkligas, om något skall vara att vinna. En maskinell
bokföring i den utsträckning, som revisorerna tänkt sig, kan knappast
vara lönsam, om icke verksamheten får större omfattning än den nuvarande
organisationen har. Tänkbart är väl att en samordning av länsorganens
kamerela uppgifter kan ske, även om de olika länsmyndigheterna eljest icke
inordnas under länsstyrelsen. Här blir ju mest fråga om expeditionella arbetsuppgifter.
Huruvida en sådan anordning skulle, som av exempelvis
länsbostadsdirektören vid förhandlingar inom länsstyrelsen framhållits, för
dessa myndigheter innebära en delorganisation och bristande samordning
och därför försvåra dessa organs arbete, kan länsstyrelsen icke bedöma.
Länsstyrelsen har dock svårt att föreställa sig att dessa olägenheter skulle
vara så avsevärda att de icke skulle mer än uppvägas av de besparingar,
som utan tvivel skulle vara att vinna vid en samordning av tillräcklig omfattning.
På detta område bör dock försöksverksamhet i något län, där lokala
förhållanden kunna vara gynnsamma, föregå en eventuell omorganisation,
varvid verkningarna såväl internt för myndigheterna själva som
med hänsyn till allmänhetens behov kunna studeras. Såsom revisorerna betonat,
förutsätter dock en sådan organisation, att redogöraransvaret först
blir reformerat.

Man måste emellertid beakta att ett tillförande av arbetsuppgifter av den
av revisorerna tänkta omfattningen och innebörden måste medföra en genomgripande
förändring av kameralsektionen i dess nuvarande gestaltning.
Verkningarna härav för den nuvarande organisationen är det svårt att få en
lätt föreställning om. Då revisorerna framhålla att lillfällel nu skulle vara
gynnsamt för att pröva en överflyttning av kameraluppgifter till länsstyrelsen
med hänsyn till den arbetskapacitet, som å kameralsektionen lösgjorts
genom att arbetsuppgifter övertagits av länsskolnämnderna, måste
länsstyrelsen inlägga en gensaga. Landskontoren i gemen torde vara så påfrestade
till följd av den takt, vari den nya taxeringsorganisationen genomföres,
att för närvarande tillfället tvärtom är mindre lämpligt för att"av det
nu nämnda skälet tillföras nya uppgifter.

Frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelsen kan, såsom revisorerna
framhållit, väntas bli aktuell sedan vissa kommittéer slutfört sitt arbete.
Den torde därför nu kunna lämnas åsido.

Av det ovan sagda torde framgå att länsstyrelsen ställer sig positiv till
själva samordningstanken men på grund av betänkligheter mot en förändring
av länsstyrelsernas allmänna ställning i förvaltningssystemet icke kan
förorda en sammanslagning av de skilda länsmyndigheterna, förrän det
övertygande visats att den nuvarande ordningen är otillfredsställande. Till
en försöksverksamhet i begränsad omfattning vill länsstyrelsen dock icke
ställa sig avvisande.

375

Frågan om den kamerala verksamheten och om arbetsorganisationen i
övrigt, hör göras till föremål för närmare studier. Därest detta uppdrag lämnas
åt statens organisationsnämnd, bör i direktiven klart angivas att undersökningen
skall syfta till att åstadkomma den med hänsyn till arbetsuppgifternas
art och omfattning lämpligaste organisationen. Mot den organisationsundersökning,
som nämnden företagit å landskanslierna, kan nämligen
riktas den anmärkningen, att den huvudsakligen tagit sikte på arbetets
rutinmässiga sidor.

I länsstyrelsens behandling av detta ärende ha deltagit landshövdingen
Ragnar Casparsson, landskamreraren Valdemar Westin och landssekreteraren
Ludvig Lorichs, de båda sistnämnda föredragande, samt länsarkitekten
Karl Sörensen. Västerås den 13 februari 1959.

RAGNAR CASPARSSON

V. Westin Ludvig Lorichs

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

Först må nämnas att de frågor som avhandlas till helt övervägande del
äga avseende å landskansliet och dess organisation.

Efter en ingående redogörelse såväl för 1950 års förslag rörande länsstyrelsens
yttre och inre organisation och 1951 års förslag till en partiell länsstyrelsereform
som för 1952 års beslut i fråga om omorganisation av länsstyrelserna
har revisorerna lämnat en redogörelse för erfarenheterna av den
nya organisationen. Mot innehållet i denna redogörelse har länsstyrelsen i
huvudsak ingen erinran att göra. Den nuvarande organisationen har i stort
sett fungerat på ett tillfredsställande sätt. Sektionsindelningen innebar ett
betydande framsteg och de ändrade arbetsformerna har underlättat och effektiviserat
arbetet inom länsstyrelserna. Om sålunda 1952 års beslut blivit
av stor betydelse såväl för länsstyrelserna som för den stora allmänhet, som
länsstyrelserna betjänar, är det likväl ganska uppenbart, att länsstyrelserna
ännu ej funnit en i alla avseenden ändamålsenlig organisation. En ytterligare
rationalisering och effektivisering av länsstyrelsernas arbete inom den nuvarande
ramen är såsom statsrevisorerna framhålla önskvärd och också inom
vissa gränser möjlig att genomföra. Men även en direkt utbyggnad av länsstyrelseorganisationen
är av behovet påkallad. För denna länsstyrelse är det
en kännbar brist att länsstyrelsen ej tillförts en särskild socialsektion. Denna
brist har med åren blivit alltmera framträdande, och det torde för handläggningen
av det stora komplex av hithörande mål och ärenden bliva ofrånkomligt
att en sådan sektion inom den närmaste tiden inrättas. En viss utbyggnad
av planeringssektionen är också påkallad. Länsstyrelsernas personella
resurser är otillräckliga för att ge denna sektion den ställning inom länsstyrelseorganisationen
som varit avsedd. Främst inom denna sektion anmäler
sig också behovet av ett nära samarbete med andra länsorgan och eu
samordning av handläggningen av eu mångfald ärenden.

Då 1950 års förslag, som genom inordnande i länsstyrelsen av vissa länsorgan
sökte lösa sambandsfrågorna, icke i denna del kom att genomföras,
bär länsstyrelserna, såsom statsrevisorerna framhållit, på andra vägar sökt
åstadkomma den erforderliga samordningen. Såsom samordningsorgan fungerar
inom denna länsstyrelse främst länsrådet men även i viss utsträckning
nät it rskgdds rådet. I länsrådet ingår utom representanterna töi länsstyrelsen

- landshövdingen, ordförande, landssekreteraren, vice ordförande, och planeringsassessorn
länsarkitekten, överlantmätaren, vägdhektören, di -

376

striktsingenjören för vatten och avlopp, lantbruksdirektören, länsbostadsdii
ektören, länsaibetsdirektören, förste provinsialläkaren, landsantikvarien
och länsskolinspektören. Ärendena i länsrådet — som i regel sammanträder
en gång i månaden — förberedes inom en planeringskommitté, i vilken ingår
planeringsassessorn, länsarkitekten, överlantmätaren, vägdirektören, distriktsingenjören,
länsbostadsdirektören och lantbruksdirektören.

Naturskyddsrådet, som ej har bestämda sammanträdestider, består av
landshövdingen, ordförande, landssekreteraren, vice ordförande, planeringsassessorn,
länsarkitekten, överlantmätaren, vägdirektören och landsantikvalien.
Dessutom ingår i naturskyddsrådet som medlemmar representanter
tor Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård, kraftverken
och markägarna.

Särskilt länsrådet har visat sig ha en mycket stor uppgift att fylla. Genom
att beslut i länsrådet i viss utsträckning kan fattas har remissgången i
inånga fall kunnat helt undvikas. Överläggningarna i länsrådet är av stor
betydelse för en allsidig belysning av frågorna! Länsrådets betydelse ligger
också däri att rådets ledamöter på sammanträdena kunna erhålla redogörelser
för nyheter inom lagstiftning och praxis inom olika förvaltningsområden.

I anslutning till statsrevisorernas eget yttrande vill länsstyrelsen framhålla
att inom länsstyrelserna behovet av samarbete med andra länsorgan
gjort sig allt mera gällande. Då 1952 års länsstyrelseorganisation ej löste
samordningsproblemet är det med hänsyn härtill önskvärt att denna fråga
kunde på nytt tagas upp till övervägande. Den samordning, som nu inom
flera län åstadkommits genom inrättande vid sidan av den föreskrivna organisationen
av särskilda samarbetsorgan, kan — även om fördelar ur samordningssynpunkt
såsom ovan framhållits härigenom nåtts — icke sägas
vara annat än en av förhållandena framtvingad nödlösning. Och ett lagfäsLande
av länsråden anser länsstyrelsen för sin del icke vara en framkomlig
väg tör att få^ till stånd en erforderlig organisatorisk samordning på länsplanet.
Länsråden har genom tillkomsten av allt flera statliga länsorgan
kommit att få alltför många ledamöter för att kunna arbeta smidigt och
effektivt. Flera av rådets ledamöter har dessutom ej den självständiga ställning
att de kunna med bindande verkan uttala sig i föreliggande frågor.
Länsrådet är enligt länsstyrelsens uppfattning ett nyttigt och — med den
nuvarande organisationen — nödvändigt instrument i samordningsfrågor
men kan icke slutgiltigt lösa samordningsfrågorna.

Länsstyrelsen anser därför att man ånyo bör överväga möjligheterna att
inordna vissa länsorgan i länsstyrelserna för att erhålla en tillfredsställande
statlig förvaltning på länsplanet.

I fråga om lekmannamedverkan i länsstyrelserna vill länsstyrelsen framhålla
att länsstyrelsen i princip ej har något att erinra häremot, under förutsättning
att denna medverkan sker i sådana former att arbetet inom länsstyrelsen
ej för mycket tynges och att lekmännen utses på sådant sätt att
eu i möjligaste mån fullgod representation erhållcs. Den av länsstyrelseutredningen
ifrågasatta utformningen av lekmännens deltagande i överläggningar
och beslut synes icke vara tillfredsställande, och länsstyrelsen förutsätter
att även denna del av spörsmålet blir föremål för nya, grundliga överväganden.

I fråga om experterna kan det i första hand ifrågasättas om ej länsarkitekten
och distriktsingenjören borde knytas närmare till länsstyrelsen. I
detta län är länsarkitekten numera föredragande i vissa byggnadsärenden
och så gott som daglig kontakt med honom måste sökas i andra ärenden,
vilka huvudsakligen handlägges inom planeringssektionen. Även distriktsingenjören
har att yttra sig i åtskilliga till länsstyrelsens handläggning hö -

377

rande ärenden. Genom den delvis nya ordningen för handläggning av vattenvårdsärenden
på länsplanet har distriktsingenjörens uppgifter vidgats och
hans anknytning till länsstyrelsen ytterligare understrukits.

De överväganden som statsrevisorerna gjort har lett till, att de vid en eller
flera länsstyrelser, där lokalförhållandena äro gynnsamma, förordat en försöksverksamhet,
som tar sikte på inordnandet i länsstyrelsen i första hand
av länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd och mödrahjälpsnämnd och i andra
hand av länsbostadsnämnd, länsarkitekt och distriktsingenjör. Genomförandet
av detta senare alternativ skulle ske i samband med ombildning av planeringssektionen
till en byrå, bestående av tre sektioner — en teknisk, en
juridisk-samhällsekonomisk och en bostadspolitisk.

Länsstyrelsen, som delar statsrevisorernas uppfattning i fråga om de skäl,
som kunna tala för ett inordnande i länsstyrelsen av länsbostadsnämnd,
länsarbetsnämnd och, för den händelse mödrahjälpsnämnden kommer att
bibehållas, även denna nämnd, vill dock — såvida ej frågan om länsstyrelseorganisationen
bör bliva föremål för en ny utredning — förorda, att den ifrågasatta
försöksverksamheten begränsas till det av statsrevisorerna ifrågasatta
senare alternativet därvid bör undersökas om ej försöksverksamheten
kan organiseras på annat sätt än genom planeringssektionens ombildning
till en byrå med sektionsindelning. I detta sammanhang vill länsstyrelsen
understryka angelägenheten av att planeringssektionen förses med samhällsekonomiskt
utbildad expertis. Behovet av att en tjänsteman med statistisksamhällsvetenskaplig
utbildning knytes till sektionen är enligt länsstyrelsens
mening så trängande att denna fråga bör lösas utan att resultatet av försöksverksamheten
avvaktas.

Att nu ändra den ställning, som tillagts taxeringsintendenten i taxeringsprocessen
sådan denna nyligen utformats, torde vara varken ur principiell
synpunkt acceptabelt eller praktiskt lämpligt.

Överförande av kamerala uppgifter från länsnämnderna till kameralsektionen
har ansetts kunna ske nu, enär länsskolnämnderna övertagit vissa
arbetsuppgifter från sektionen. Emellertid har härstädes en juristtjänst
samtidigt indragits genom Kungl. Maj :ts beslut, att ledigblivande länsnotarietjänst
i den reglerade befordringsgången icke får utan särskilt tillstånd
återbesättas. Därjämte bör erinras om, att avgången av erfaren landskanslistpersonal
till de nya taxeringsassistenttjänsterna medför att ny och oerfaren
personal måste intagas och läras upp. Denna omständighet kan förväntas
inverka försvårande på sektionens arbete under avsevärd tid framåt.

En oundgänglig förutsättning för att kameralsektionen skall kunna bliva
i stånd att övertaga kameralt arbete från länsnämnderna är, förutom personalförstärkning,
att nuvarande otillräckliga och olämpligt belägna lokaler
förbättras samt att maskinell bokföring införes. Huruvida någon verklig
total arbetsbesparing av betydelse skulle stå alt vinna genom den ifrågasatta
koncentrationen av det kamerala arbetet anser länsstyrelsen sig för närvarande
icke i stånd att bestämt uttala sig om. överförande av en sådan ärendegrupp
som löneväscndet kan dock tänkas ge påtaglig arbetsbesparing. Närmare
undersökning pä specialområden och eventuellt viss törsöksverksamhet
torde erfordras innan ett bestämt omdöme kan ges i denna fråga.

Många skäl talar för en med kraft bedriven decentralisering av beslutanderätten
från centrala instanser till de förstärkta och omorganiserade länsstyrelserna.
Vad som vinnes genom en sådan utveckling skulle emellertid i varje
fält till betydande del kunna på nytt förloras, ifall eu långtgående direktivrätt
infördes för centrala verk gentemot länsstyrelserna. Dessa företräder
Kungl. Maj:t inför länen och länen inför Kungl. Maj:t, och en genomförd
direktivrätt kommer utan tvivel att försvaga länsstyrelsernas ställning i båda

378

avseenden, minska deras arbetsmöjligheter och i betydande mån eliminera
de vinster för den enskilde medborgaren som det innebär att få sin fråga
prövad inför hemlänets styrelse. I stället för direktiv bör de centrala verken
i förekommande fall äga att utsända allmänna riktlinjer för gällande bestämmelsers
tillämpning i länsstyrelserna.

Omorganisationen av länsstyrelserna torde icke böra betraktas såsom
främst en ekonomisk fråga, även om vissa besparingar kommer att kunna
ske. Frågan gäller en förstärkning av länsstyrelsernas ställning och en effektivisering
av länsadministrationen över huvud taget. Besparingsmöjligheterna
uppvägs då antagligen till icke oväsentlig del av krav på kostnadskrävande
ökning av servicen gentemot allmänheten. Men även om besparingarna
kommer att utvisa ett sammantaget belopp som är lägre än det
som statsrevisorerna måhända haft i tankarna, torde den stegrade effektiviteten
och den förbättrade servicen likväl göra en reform berättigad.

Slutligen vill länsstyrelsen framhålla att — oavsett den nu ifrågasatta omorganisationen
av länsstyrelserna — en nödvändig förutsättning för att länsstyrelserna
skall kunna på ett tillfredsställande och auktoritativt sätt fylla
sina uppgifter som det ledande och samordnande statliga länsorganet är att
länsstyrelserna erhålla de personella resurser, som erfordras, och att tjänstemännen
tillförsäkras en löneställning, som gör det möjligt för länsstyrelserna
att framgångsrikt konkurrera med kommunerna, de fria yrkena och
näringslivet om den kvalificerade arbetskraften.

I handläggningen av detta ärende har deltagit landshövdingen Gösta Elfving,
samt såsom föredragande, envar för sin avdelning, landssekreteraren
Harry Carleholm och landskamreraren Olof Israelsson. Falun den 14 februari
1959.

GÖSTA ELFVING

Harry Carleholm

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Genom nådig remiss den 19 december 1958 har länsstyrelsen anbefallts att
senast den 30 januari 1959 avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer i sin berättelse över den år 1958 av dem verkställda granskningen
angående statsverket under § 36 anfört beträffande vissa organisationsfrågor
inom länsförvaltningen. Genom byråskrivelse den 19 januari 1959 till
länsstyrelserna i samtliga län har länsstyrelsen beviljats uppskov med remissens
besvarande till den 16 februari 1959.

Såsom svar på remissen får länsstyrelsen anföra följande.

Länsstyrelsen har i tidigare yttranden över spörsmål, varom här på nytt
är fråga, ställt sig tveksam inför lämpligheten av ett inordnande av flertalet
övriga länsorgan i länsstyrelsen. Främsta skälet för länsstyrelsens ståndpunkttagande
var en oro för att en sådan breddad länsstyrelse skulle bliva
alltför otymplig och ohanterlig och att de fördelar, som kunde vinnas genom
en i och för sig önskvärd koncentration skulle uppvägas av samtidigt uppkommande
nackdelar i svårigheten för landshövding och landssekreterare
att överblicka hela arbetsfältet och utöva en fast verksledning. Länsstyrelsen
ansåg, att samarbetskraven borde kunna tillgodoses genom landshövdingens
ordtörandeskap i länsnämnderna och genom samråd på länsplanet i
torm av länsråd mellan de ledande tjänstemännen inom de olika länsorganen.

De erfarenheter, som länsstyrelsen vunnit i rådande former av samarbete,
tyda emellertid på att nuvarande samarbetslinjer icke äro tillräckliga. Väl

379

erhåller landshövdingen genom sin ledande ställning på länsplanet ingående
kännedom om de olika verksamheterna, men han är också ensam i den positionen.
Varken landssekreteraren eller sektionscheferna på landskansliet
lära, bl. a. på grnnd av bristande tid för övervarande av sammanträden, kunna
få sådan inblick i de andra organens arbete, att deras handlande i nämnvärd
grad kan påverkas därav. Motsvarande torde gälla chefstjänstemännen
i de övriga länsorganen.

Länsstyrelsen ansåg sig tidigare kunna hysa ganska stora förväntningar
på det samarbete, som ägde rum genom länsråden. Tyvärr ha resultaten icke
motsvarat förväntningarna. Alltför stora brister ha visat sig vidlåda denna
arbetsform, i synnerhet när det gällt att vinna slutliga resultat genom överläggningarna.
Länsstyrelsen har funnit samarbete på länsplanet och lösningar
på gemensamma problem lättare kunna åstadkommas genom informella
kontakter efter lösligare grunder mellan berörda tjänsteman än genom de
vidlyftigare länsråden.

Samordning och planmässighet inom länsförvaltningen äro emellertid nödvändiga.
Nuvarande möjligheter härtill få anses otillräckliga. Härtill kommer
allmänhetens berättigade krav på enkelhet och större smidighet i förvaltningsarbetet.

Statsrevisorerna beröra olika möjligheter för alt genomföra ett fördjupat
samarbete. En sådan utväg är att inrätta ett länsråd med beslutande funktioner,
vilket emellertid måste förutsätta inrättande av ett särskilt kansli till
dess förfogande. Detta vore enligt länsstyrelsens mening en icke lämplig anordning,
då den skulle innebära alt de nuvarande länsorganen skulle omvandlas
till en motsvarighet på länsplanet till de centrala verken under länsrådet
såsom lantregering. Länsrådsinstruktionen bör icke vidmakthållas i
annan form än som ett exklusivt diskussionsforum för vissa särskilt betydelsefulla
och omfattande spörsmål.

Kvar står då möjligheten att åvägabringa ett vidgat samarbete genom »fusion».
Länsstyrelsen, som fortfarande hyser eu viss oro för att organisationen
skall bli för stor och otymplig till förfång för allmänhetens betjänande,
har emellertid för sin del intet att erinra mot att en utredning härom kommer
till stånd. Härvid bör tagas hänsyn bl. a. till principen att ställningen
såsom part eller »åklagare» å ena sidan och ställningen såsom domare eller
exekutor å den andra icke böra förenas hos eu och samma myndighet. Uppenbart
är att många svårbemästrade problem komma alt uppstå vid en
eventuell breddning av länsstyrelserna. Det är av vikt, att dessa problem
noggrant klarläggas och att en omfattande och ingående utredning företages
innan förändringar genomföras. Utredningen bör särskilt uppmärksamma
rådande arbetsformer och möjligheterna att förenkla det administrativa förfarandet.
Enligt länsstyrelsens mening är den viktigaste förutsättningen för
en omorganisation att länsstyrelserna tillerkännas större befogenheter och
att de centrala ämbetsverkens direktivrätt därför begränsas till vissa större
frågor och få formen av anvisningar. Detta bör under utredningen särskilt
uppmärksammas.

Länsstyrelsen, som anser lekmannamedverkan vara värdefull, vill dock
fästa uppmärksamheten på alt det bör närmare klargöras hur den skall kunna
förenas med länsstyrelsernas nuvarande former för beslut och med behovet
av eu snabb behandling av ärendena. Därest eu utredning kan ge förslag
till lämplig lösning, borde eu försöksverksamhet avseende en utvidgad
länsstyrelse åstadkommas inom lämpligt län. Därmed skulle många svåra
problem på ett klarläggande sik 11 kunna penetreras och erfarenheter vinnas.

Frågan om vilka fristående organ som lämpligen kunna inflytta i länsstyrelsen
blir väl närmast beroende på de resultat, som utredning och försöks -

380

verksamhet kunna leda till. Länsstyrelsen vill i sådant hänseende endast
anföra att bristen på samordning främst gjort sig gällande på lokaliseringsoch
planeringsområdena och att det därför synes önskvärt alt en blivande
utredning i lörsta hand kommer att upptaga därmed sammanhängande fråS^r.
Ett ställningstagande till lämpliga åtgärder bör dock göras beroende av
pågående arbeten i fråga om en ändrad byggnadslagstiftning. I frågan om
inlemmandet av länsarbetsnämnden i länsstyrelsen bör arbetsförmedlingarna
och deras kontorsorganisation särskilt beaktas. Likaså bör det av statsrevisorerna
framförda förslaget, att av planeringssektionen tillskapa en särskild
byrå med tre sektioner, noggrant prövas. Därmed tillkommer nämligen en
ny instans mellan sektionscheferna och avdelningschefen.

Därest en inflyttning av olika länsorgan i länsstyrelsen framdeles kommer
att äga rum, uppställa sig åtskilliga spörsmål, som röra länsstyrelsens inre
organisation. Vissa av dessa problem ha redan påpekats av statsrevisorerna.
Länsstyrelsen vill här något beröra ett annat, nämligen landssekreterarens
ställning.

En inflyttning av de fristående organen i länet medför ofrånkomligen —
om icke nya avdelningar ställas vid sidan av de två redan existerande — eu
utvidgning av ramen för det expeditionschefsansvar, som åvilar landssekreteraren.
Det synes tvivelaktigt om landssekreteraren i ty fall kommer att få
någon tid över för den andra av sina huvuduppgifter, nämligen den att leda
landskansliets verksamhet — överdirektörsansvaret. Även om vissa möjligheter
torde tinnas att i vidgad omfattning överföra expeditionschefsuppgifler
på förste länsassessorn, ligger dock i bär påtalade förhållande en allvarlig
tara för att den sammanhållning och ledning, som landssekreteraren nu
utövar inom landskansliet, äventyras.

I samband härmed uppkommer också en annan fråga, nämligen ställföreträdarskapet
för landssekreteraren. Om nu förste länsassessorn, vilket synes
antagligt, på sig får överflyttat ett antal ärenden, som tidigare avgjorts
av avdelningschefen, torde lians arbetsbörda, även om en allmän nedflyttning
av ärenden på andra föredragande äger rum, bliva sådan, att han får
svårt att i landssekreterarens frånvaro övertaga dennes beslutanderätt ifråga
om ärenden inom planeringssektionen. Den närmast till bands liggande
lösningen blir då att chefen för planeringssektionen — som i sådant fall måste
vara jurist — inträder såsom ställföreträdare för landssekreteraren i
ärenden, som beröra planeringssektionen. Det kan betvivlas att en sådan utveckling
med dubbelt ställföreträdarskap skulle vara lycklig. Tydligen måste
andra utvägar sökas. Det torde sålunda bliva erforderligt att landssekreteraren
vid sin sida får en kvalificerad befattningshavare, som oberoende av
sektionsindelningen biträder honom vid fullgörandet av hans expeditionschefsuppgifter,
samtidigt som förste länsassessorn kvarstår som landssekreterarens
ställföreträdare. Genom en sådan dubblering, som kan bli nödvändig,
är länsstyrelsen dock medveten om att landssekreterarens möjligheter
att i detalj följa arbetet komma att försämras.

Bland de spörsmål, som berörts när det gäller frågan om inflyttning av de
fristående organen inom länsstyrelsens ram, har särskilt nämnts de besparingar,
som därigenom förväntas uppkomma. Helt allmänt torde väl kunna
sägas alt vissa sådana stå att vinna, särskilt genom inskränkningar bland biträdespersonalen
genom bortfall av dubbelarbete och genom förbättrad arbetsgång.
men länsstyrelsen vill redan nu anmäla sitt tvivel på möjligheterna
att kunna reducera den kvalificerade personalen. Sannolikt torde, som
ovan framhållits, viss förstärkning bliva erforderlig.

Beträffande revisorernas framhållande av önskvärdheten av att frågan om
mera allmänt införande av maskinell bokföring för kameralsektionens del

381

vill länsstyrelsen endast anföra, att länsstyrelsen saknar erfarenhet av sådan
bokföring och därför har svårt att närmare kunna yttra sig om de fördelar,
som slå att vinna genom ett dylikt förfarande. Länsstyrelsen tar för
givet, att maskinell bokföring ur rationaliseringssynpunkt har fördelar framför
nu tillämpade system, men vill dock hålla för troligt att en koncentrering
till länsstyrelsen av hela eller större delen av länsförvaltningens kamerala
verksamhet alla rationaliseringsåtgärder till trots komrne att medföra
behov av utökning av personalen å bokföringsdetaljen.

I länsstyrelsens handläggning av detta ärende ha förutom undertecknade,
landshövdingen Lingman samt förste länsassessorn Rydin, föredragande
inom landskansliet, och länsassessorn å kameralsektionen Öhman, föredragande
inom landskontoret, deltagit landskamreraren Hellman, landssekreteraren
Mattsson och länsassessorn å planeringssektionen Sundberg. Gävle
den 14 februari 1959.

JOHN LINGMAN

Carl-Axel Rydin Bert öhman

Länsstyrelsen i Vasternorrlands län

1948 års länsstyrelseutredning framlade i sitt betänkande angående länsstyrelsernas
organisation och ställning inom länsförvaltningen (SOU 1950:
28) förslag som innefattade väsentliga förändringar i länsstyrelsernas verksamhetsformer.
Beträffande den yttre organisationen avsåg förslaget att bryta
den under en följd av år pågående utvecklingen av den statliga länsförvaltningen,
som kännetecknades av tillkomsten av allt flera från länsstyrelsen
fristående, statliga förvaltningsorgan i länsinstansen. I fråga om den
inre organisationen innebar förslaget likaledes eu väsentlig nyordning, bl. a.
innebärande eu sektionsindelning på länsstyrelserna. Det förra förslaget föranledde
icke någon statsmakternas åtgärd under det att utredningens förslag
beträffande länsstyrelsernas inre organisation i allt väsentligt genomfördes.
Statsrevisorerna har nu på nytt aktualiserat frågan om länsnämndernas inordnande
i länsstyrelsen, och då i första hand länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden
och mödrahjälpsnämnden samt av experterna länsarkitekt
och distriktsingenjör för vatten och avlopp, i syfte bl. a. att återgiva länsstyrelsen
den ställning som en verklig lantregering, vilken länsstyrelsen under
1800-talet och tidigare faktiskt innehade. Därest icke revisorernas förslag
om ett inordnande i länsstyrelsen av vissa av länsnämnderna nu lämpligen
kan genomföras, föreslår revisorerna alternativt ett lagfästande av länsråden
såsom en framkomlig väg till ett åstadkommande av en bättre samordning
av länsförvaltningen i stort. Med hänsyn till den omfattande utredningsmateriel
som redan föreligger i ämnet och de numera vunna erfarenheterna av
1952 års länsstyrelsereform synes det emellertid enligt revisorernas mening
knappast nödvändigt med en ny utredning liknande länsstyrelseutredningen.
Denna uppfattning"delas av länsstyrelsen. Statsrevisorerna framför emellertid
den tanken att såsom ett led i de fortsatta övervägandena rörande länsstyrelseorganisationen
eu mera omfattande försöksverksamhet inom länsförvaltningen
än den länsstyrelseutredningen genomförde bör komma till stånd
avseende ett sammanförande av vissa länsnämnder med länsstyrelserna.

Länsstyrelseutredningens förslag angående ett samordnande inom länsstyrelsernas
ram av större delen av länsförvaltningen möttes på sin tid från länsstyrelsernas
sida av övervägande negativt ställningstagande. Till de länsstyrelser
som i detta avseende bestämt avstyrkte länsstyrelseutredningens förslag
hörde länsstyrelsen i detta län. Sedan länsstyrelseulredningen framlade
sill förslag, har beträffande länsförvaltningen i formellt avseende den för -

382

ändringen inträtt att på samtliga länsstyrelser införts en sektionsindelning.
Denna nyordning skulle i och för sig underlätta ett inordnande av länsnämnderna
inom länsstyrelsernas ram. I materiellt avseende har emellertid
intet väsentligt nytt tillkommit som skulle kunna föranleda ett ändrat
ståndpunktslagande till principfrågan.

Länsstyrelsen kan givetvis icke ha något i princip att invända mot tanken
på att återgiva länsstyrelserna ställningen av en verklig lantregering i
länen. Formerna för samordningen av länsförvaltingen i sin helhet eller till
vissa delar inom länsstyrelsernas ram samt konsekvenserna härav för länsstyrelsernas
hittills mycket självständiga ställning måste emellertid vid bedömandet
av hela frågan för länsstyrelsen vara av avgörande betydelse.

Skäl kan givetvis anföras såväl för som emot en dylik vittutseende reform
men länsstyrelsen anser fortfarande afl skälen emot överväga. Med ett införande
av länsnämnder i länsstyrelsen torde ofrånkomligt följa ett lekinannainslag
i länsstyrelsen med beslutanderätt. Länsstyrelsens handläggning
av ett flertal betydelsefulla ärenden kommer alt bliva mera »tungrodd»,
tids- och personalkrävande, varjämte lekmännen, därest de för att icke onödigtvis
fördröja ärendenas avgörande måste stå till länsstyrelsens förfogande
i betydande utsträckning. Denna organisation kommer att medföra icke
obetydliga kostnader för statsverket, särskilt i Norrland med långa resor för
lekmännen till och från länsstyrelsen. De skäl länsstyrelsen i sitt yttrande
över länsstyrelsen t redningens betänkande anfört emot lekmannamedverkan
i länsstyrelserna, anser länsstyrelsen fortfarande i allt väsentligt bärande.

Förslaget om några länsnämnders inordnade i länsstyrelserna torde väl
även innebära att vederbörande nämnders centrala ämbetsverk i Stockholm
åtminstone skall berättigas giva länsstyrelsen vissa råd och anvisningar inom
respektive ämbetsområde. Häremot vore väl icke så mycket att invända. Men
om centrala ämbetsverk gåves självständig direktivrätt gentemot länsstyrelserna
skulle deras hävdvunna, självständiga ställning i hinsinstansen,‘som
fortfarande består i allt väsentligt, på ett icke önskvärt sätt komma att brytas.

Enligt länsstyrelsens mening måste en samordning av vissa länsnämnder
med länsstyrelserna även medföra eu förstärkning av länsstyrelsernas kvalificerade
arbetskrafter, åtminstone i de större länen, därest den nuvarande
indelningen av länsstyrelserna i två avdelningar skall bibehållas. Landssekreterarna
äro redan så hårt arbetstyngda att väsentligt vidgade arbetsuppgifter
med därav följande ansvar för nya grenar av länsförvaltningen, som hittills
icke tillhört länsstyrelsernas ämbetsuppgifter, med nödvändighet måste föranleda
något slags dubblering av landsekreteraretjänsterna på det sätt att
landssekreteraren under landshövdingen svarar för samordningen och expeditionschefsuppgifterna
på den vidgade länsstyrelsen. En biträdande landssekreterare
skulle i så fall få övertaga landssekreterarens nuvarande föredragning
och i första hand svara för den dagliga rutinen på länsstyrelsen.
Hur arbetet närmare skulle fördelas mellan nämnda befattningshavare är i
detta sammanhang av underordnad betydelse. Kvar står emellertid ett ofrånkomligt
behov av en förstärkning av arbetskraft på landssekreterareplanet.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen starkt understryka statsrevisorernas
utlåtande i berättelsen att främst planeringssektionerna redan i nuläget
torde vara i behov av en förstärkning med kvalificerad arbetskraft. Det sagda
lärer främst vara aktuellt på de större länsstyrelserna.

För landskontorens del uppgives av statsrevisorerna, att vissa olägenheter
skulle vara förenade med den självständiga ställning som tillkommer taxeringsintendenten.
Länsstyrelsen kan icke dela denna uppfattning. Ur rättssäkerhetssynpunkt
är det av vikt att taxeringsintendenten intar en i möjligaste
mån fri ställning i förhållande till landskamreraren. Några olägenhe -

383

ter härmed kan länsstyrelsen icke finna ha uppkommit, och den möjlighet
till tillsyn över taxeringsintendentens verksamhet, som landshövdingen bör
ha, täckes av gällande bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen.

Maskinbokföring å kameralsektionen torde vara påkallad, Enligt vad länsstyrelsen
inhämtat är förslag härom att förvänta från Statens organisationsnämnd.

I vad mån en koncentration av den kamerala verksamheten på länsplanet
är lämplig, finner länsstyrelsen tveksamt. Fog för eu närmare utredning på
denna punkt kan dock möjligen anses föreligga.

Länsrådsinstitutionen har i detta län aldrig blivit eu fast organisation
med given sammansättning och bestämda sammanträdestider. Väl har vid
skilda tillfällen under årens lopp en rad länsstyrelseexperter samlats inför
länsstyrelsen för gemensamma överläggningar rörande större frågekomplex.
Men i regel tar sig samrådet uttryck på ett mera intimt och formlöst sätt genom
att länsstyrelsen då och då sammankallar vissa experter företrädesvis
länsarkitekt, distriktsingenjör, vägdirektör, överlantmätare och förste provinsialläkare
till överläggningar före eller i direkt samband med viss föredragning.
Vidare förekommer månatligen samråd mellan länsarkitekt, överlantmätare,
vägdirektör, distriktsingenjör och planeringsassessorn, därvid
vederbörande distriktslantmätare och distriktsarkitekt lämnas tillfälle att
närvara. Vid dylika sammankomster dryftas aktuella fastighetsbildningsfrågor
av principiell innebörd. Stundom kallas till dessa sammanträden även
lantbruksdirektören och förste provinsialläkaren. Länsstyrelsen är fullt tillfreds
med de anordningar för samråd, som tillämpas i detta län, och avstyrker
statsrevisorernas alternativa förslag om ett lagfästande av länsrådsinstitutionen.

Enbart ett inflytande av länsarkitekt och distriktsingenjör i länsstyrelsen
torde ur vissa synpunkter vara en lämplig åtgärd. Härigenom skulle* likväl
så svårlösta organisations- och personalproblem uppkomma med avseende
å den utökade planeringssektionen, bl. a. med hänsyn till länsarkitektens
och kanske även distriktsingenjörens tjänsteställning, att länsstyrelsen icke
utan speciell utredning i detta avseende är beredd ansluta sig till statsrevisorernas
förslag härutinnan.

Den av statsrevisorerna framförda tanken på eu fortsatt mera omfattande
försöksverksamhet inom länsförvaltningen vill länsstyrelsen icke direkt
motsätta sig. Men därvid bör endast sådana län ifrågakomma där en lokal
gemenskap för den vidgade länsstyrelsen kan ordnas. En vidgad länsstyrelseorganisation
förutsätter nämligen enligt länsstyrelsens bestämda mening
såväl personell som lokal gemenskap. En samordning allenast i personellt
avseende utgör endast en halvmesyr.

Frågan om en ändrad länsindelning är f. n. föremål för särskild utredning
på förslag av riksdagens år 1957 församlade revisorer. Av utredningsdirektiven
framgår visserligen att utredningen närmast skall avse förhållandena
inom Stockholms- och göteborgsområdena. I den mån av utredningens undersökningar
även eljest kan dragas slutsatser i fråga om länsindelningen
av principiell innebörd eller allmän räckvidd, bör emellertid även dessa
slutsatser redovisas av utredningen. Den nuvarande länsindelningen är alltså
redan i vissa avseenden föremål för utredning och frågan om en ytterligare
länsindelningsreform har aktualiserats. Vid sådant förhållande förefaller
det länsstyrelsen naturligt att frågan om eu ny länsindelning med
alla tillhörande, vittutseende aspekter först utredes, innan frågan om väsentliga
förändringar i länsstyrelseorganisalionen upptages till förnyat övervägande
— helst som den nuvarande organisationen enligt länsstyrelsens
mening i allt väsentligt fungerar fullt tillfredsställande.

384

Under åberopande av vad länsstyrelsen sålunda anfört, anser länsstyrelsen
att statsrevisorernas förevarande förslag för närvarande icke måtte
föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.

I detta ärendes handläggning har förutom undertecknade, landshövding,
och landssekreterare, föredragande, även deltagit landskamreraren Edström.
Härnösand den 14 februari 1959.

ERIC WESSTRÖM

Sune Landborg

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Den yttre organisationen

Enligt § 46 i 1809 års regeringsform skall landet »förbliva indelat i hövdingdömen
under den vanliga lantregeringen», som numera benämnes länsstyrelsen
resp. överståthållarämbetet. I uttrycket lantregering ligger, att
densamma inom sitt område direkt under Kungl. Maj :t skall utöva en självständig
verksamhet, som skall avse alla inom området förekommande förhållanden.
Samhällsutvecklingen har emellertid — särskilt under de senaste
decennierna — medfört, alt vid sidan om länstyrelsen tillskapats speciella
länsorgan, vart och ett lydande under sitt centrala ämbetsverk. Denna
utveckling har otvivelaktigt lett till en försvagning av länsstyrelsens tidigare
starka ställning i länet. Å andra sidan kan sägas, att de ärenden, som
dessa särskilda länsorgan ha att handlägga, äro av så speciell natur, att
man kan ifrågasätta, huruvida det över huvud taget kan anses lämpligt att
överföra dessa ärenden till länsstyrelsen, som bör lägga vidare synpunkter
på ett ärende än ett speciellt länsorgan gör.

Det är emellertid uppenbart, att de frågor, som de särskilda länsorganen
avgöra, äro av stor betydelse för länet och att de enskilda ärendena ofta ha
nära samband med ärenden, som falla under länsstyrelsens handläggning.
Detta är särskilt fallet på samhällsplaneringens område. Det är angeläget,
att länsstyrelsen kan följa arbetet inom de olika länsorganen samt att samarbetet
mellan dessa inbördes och med länsstyrelsen löper lätt och smidigt.

I och med ikraftträdandet den 1 januari och den 1 augusti 1953 av den
nya länsstyrelseorganisationen samt genom meddelandet i samband därmed
och senare av vissa föreskrifter i länsnämndernas instruktioner har sörjts
för att den yttre samordningen mellan länsstyrelsen och länsnämnderna förbättrats
i sådan grad, att förhållandena, enligt länsstyrelsens mening, måste
betraktas som tillfredsställande.

För alt utröna chefstjänstemännens vid länsnämnderna och de s. k. länsstyrelseexperternas
inställning till förevarande problem höll länsstyrelsen
den 20 januari 1959 ett sammanträde med flertalet av dessa personer,"därvid
samtliga spontant uttalade, att den nuvarande ordningen för samarbetet
mellan länsstyrelsen samt länsnämnderna och experterna helt motsvarade
vederbörandes önskningar och att någon ändring i denna ordning icke vore
påkallad. Man framhöll särskilt det samråd, som i enskilda ärenden informellt
toges genom telefonsamtal.

Länsstyrelsen kan för egen del vitsorda, att samarbetet mellan och inom
de olika länsmyndigheterna i detta län fungerar utmärkt och att länsstyrelsen
har god överblick över de frågor, som behandlas av de olika länsorganen.

385

Även om länsstyrelsen — i likhet med statsrevisorerna — anser, att länsstyrelseorganisationen,
sådan den utformats enligt 1952 års riksdagsbeslut,
icke är definitiv, är länsstyrelsen av den bestämda uppfattningen, att efter
detta beslut icke tillkommit sådana nya omständigheter, som nu motivera
ett förnyat övervägande av frågan om inordnandet av länsnämnder i länsstyrelsen.
.

Vad som dock utan tvekan skulle väsentligt främja samordningen mellan
länsstyrelsen samt länsnämnderna och experterna vore att åstadkomma gemensamma
lokaler för dem.

Länsstvrelsen finner det sålunda icke påkallat att — som statsrevisorerna
uttala —- ånyo undersöka möjligheterna för att i länsstyrelsen inordna i
första hand länsarbetsnämnden, länsbostadsnämden och mödrahjälpsnämnden.

Däremot kan ifrågasättas, huruvida behov av särskilda mödrahjalpsnamnder
numera föreligger, då mödralijälpen utgår endast i form av kontant understöd.
Måhända skulle, därest denna hjälpform behålles, handläggningen
av inödahj älpsärenden kunna ske i annan ordning genom att överlämnas
till barnavårdsnämnderna eller sjukkassorna. I varje fall synes en undersökning
i ämnet vara motiverad.

Att — som statsrevisorerna tänkt sig — nu överväga länsskolnamndernas
ställning ter sig orealistiskt, eftersom dessa nämnder inrättats så sent som
från och med den 1 juli 1958 och tillräcklig erfarenhet av deras verksamhet
icke föreligger. Så mycket torde dock kunna sägas, att nämndeinas verksamhet
på samhällsplaneringens område icke motiverar ett inordnande i
länsstyrelsen. Nämndernas övriga uppgifter äro av så speciell natur, att de
böra omhänderhas av ett särskilt länsorgan.

Statsrevisorerna ha alternativt föreslagit försök med inordning i länsstyrelsen
av länsbostadsnämnd, länsarkitekt samt distriktsingenjör för vatten
och avlopp.

Med sin förut tillkänagivna inställning till inordnande i länsstyrelsen av
länsnämnder kan länsstyrelsen icke tillstyrka ett dylikt försök beträffande
länsbostadsnämnd. Länsstyrelsen har även svårt att förstå vinsten med att
inordna länsarkitekten i iänsstyrelsen. Den organisatoriska samordningen
beträffande samhällsplaneringen skulle inte främjas i någon större utsträckning.
Inte heller torde någon besparing kunna göras genom avskaffande av
den dubbla diarieföringen. Till jämförelse kan erinras om att det visat sig
nödvändigt att på vägförvaltningens i länet kontor registrera ärenden, som
vägdirektören har att handlägga''som föredragande i länsstyrelsen. Ärendena
äro nämligen ofta av sådan art, att de icke kunna behandlas törrän eftei
undersökning genom vägförvaltningens personal och först efter lång tid. Genom
registreringen underlättas arbetet att hålla reda på ärendenas handläggning
och ärendebalansen.

Därutöver må framhållas, att experterna i allmänhet böra kunna ge rad
och anvisningar helt på eget ansvar och utan att framträda såsom representanter
för länsstyrelsen.

Beträffande länsarkitekten så upprättar han bl. a. förslag till byggnadsplaner
o. dyl. Det måste anses olämpligt, att länsarkitekten i sådana fall företräder
länsstyrelsen, som skall pröva förslagen, helst som övriga experters,
t. ex. överlantmätarens och distriktsingenjörens, ståndpunkter i dylika ärenden
ofta strida mot länsarkitektens.

1 huvudsak samma skäl kunna anföras mot alL inordna distriktsingen jören
i länsstyrelsen. Därtill kominer, att väg- och vattenbyggnadsverkets vattenoch
avloppsorganisation enligt beslut av 1958 års riksdag alltfort skall vara
knuten till väg- och vattenbyggnadsverket i avvaktan pa slutlig utformning

25 Hen. berättelse (iiuj. statsverket år W5S. It

386

av den statliga vattenvårdsorganisationen. Om revisorernas förslag genomföres,
sknlle detta innebära ett föregripande av den prövning av en rationell
lösning av vattenvårdsorganisationen, som riksdagen förutskickat.

Som länsstyrelsen tidigare uttalat, skulle en bättre samordning erhållas,
om gemensamma lokaler kunde beredas de berörda myndigheterna och experterna.

Statsrevisorerna ha övervägt, huruvida ett lagfästande av länsråden skulle
aai a ägnat att åstadkomma en bättre samordning inom länsförvaltningen.
Länsstyrelsens erfarenhet av länsraden är, att de som regel innebära en onödig
ansamling av experter, vilka måste offra tid på frågor, som kanske endast
delvis eller icke alls beröra dem. Länsstyrelsen har därför under senare
år icke anordnat d\dika länsråd. I stället kallas, då så erfordras, de experter,
som i ett visst ärende ha att yttra sig, till informella överläggningar, vilket
visat sig vara avsevärt smidigare än länsrådsinstitutionen.'' ''

Vad statsrevisorerna anfört om skyddskonsulenternas, socialoårdskonsulenternas
och landsfogdarnas inordnande i länsstyrelsen föranleder icke nu
något länsstyrelsens särskilda uttalande, eftersom frågan om deras inordnande
enligt statsrevisorerna är beroende av vissa, ännii ej föreliggande förhållanden.
Dock vill länsstyrelsen beträffande landsfogdarna framhålla, att
deras ställning som statsåklagare kan vara hinder mot inordnande.

Den inre organisationen

Länsstyrelsens erfarenheter av den nya inre organisationen äro goda. Den
har i allt väsentligt motsvarat förväntningarna. Systemet med avdelningschefernas
ställning ovanför sektionerna har medfört eu avsevärt bättre samordning
av det inre arbetet, varjämte ökad decentralisering och annan rationalisering
möjliggjorts. Över huvud taget kan sägas, alt den nya organisationen
är smidig och effektiv, vilket bevisas icke minst därav, att — trots
ökade arbetsuppgifter — personalen på länstyrelserna totalt sett, bortsett
lian taxeringssektionen, icke behövt utökas. Skulle emellertid eu inordning
ske av länsnämnder i länsstyrelsen står det fullt klart, att landssekreteraren
icke skulle ensam medhinna alla överdirektörs- och expeditionschefsuppgifter.
En uppdelning av dessa uppgifter på flera personer skulle innebära,
att den nuvarande samordningen, enhetligheten och kontinuiteten inom
landskansliet knappast skulle kunna upprätthållas.

Vad angår planerings sektionen, så delar länsstyrelsen statsrevisorernas
uppfattning, att de arbetsuppgifter, som åvila denna sektion, blivit större än
man från början räknat med, varför vissa förstärkningar av den högre kvalificerade
personalen måst ske och även framdeles torde bli erforderlig. För
denna länsstyrelses vidkommande torde förstärkningen helst böra ske genom
alt sektionen tillföres samhällsekonomisk expertis. Emellertid bör denna
expertis för att bli fullt sysselsatt — vara skyldig alt biträda även andra
statliga länsorgan samt måhända också kommunerna. Särskilt på skolväsendets
område gör sig behovet av dylik expertis gällande rörande planeringen
för enhetsskolan.

Med hänsyn till länsstyrelsens ställningstagande till frågan om den yttre
organisationen, saknar länsstyrelsen anledning att ingå på den av statsrevisorerna
skisserade ombildningen av planeringssektionen till en byrå.

Länsstyrelsen biträder statsrevisorernas önskemål om bilregistreringens
och bilskatteuppbördens rationalisering samt avvaktar i utsikt ställda förslag
härutinnan.

Statsrevisorernas uttalande beträffande allmänna sektionen och civilförsvarssektionen
föranleder intet yttrande från länsstyrelsens sida med hänsyn
till uttalandenas delvis hypotetiska karaktär. Vid den fortsatta behand -

387

lingen av länsstyrelsernas inre organisatoriska problem bör dock — såsom
länsstyrelsen i annat sammanhang påpekat — uppmärksammas frågan om
ledningen av den på länsstyrelsen ankommande beredskapsplanläggningen,
som berör skilda delar av länsstyrelsen. Härvid synes angeläget, att behovet
av arbetskraft, som under landssekreterarens ledning kan mera i detalj ägna
sig åt samordningsuppgifterna, tages under övervägande.

I likhet med statsrevisorerna anser länsstyrelsen, att en uppdelning av
landskansliet icke bör ske, även om detta skulle tillväxa.

I fråga om landskontoren anse statsrevisorerna det böra undersökas, huruvida
icke en viss ytterligare tillsynsbefogenhet gentemot taxeringsintendenten
skulle kunna ‘tilläggas landshövdingen. Länsstyrelsen finner det helt
uteslutet, att landshövdingen i någon större omfattning skall kunna ägna sig
åt den tillsynsverksamhet, som här avses. Härtill är landshövdingens tid
alltför upptagen av andra göromål, varjämte landshövdingen i regel knappast
torde äga sådan insikt i taxeringsväsendet, att tillsynen blir annat än av
formell natur och sålunda till ringa nytta. Enligt 15 § tredje stycket länsstyrelseinstruktionen
har landshövdingen en allmän skyldighet att utöva
tillsyn över ärendenas behöriga gång inom länsstyrelsen och att övervaka
att tjänstemännen med nit och noggrannhet fullgöra sina åligganden. Längre
torde man i fråga om tillsyn beträffande taxeringsintendentens verksamhet
knappast lämpligen kunna gå.

För kameralsektionens del vill länsstyrelsen understryka önskvärdheten
av att frågan om mera allmänt införande av maskinell bokföring föres vidare.

Slutligen vill länsstyrelsen uttala, att den kamerala verksamheten på länsplanet
är förtjänt att uppmärksammas. Även om de av statsrevisorerna förordade
organisationsförsöken icke komma till stånd, bör utredas, huruvida
icke en överflyttning av kameraluppgifter från de statliga länsorganen till
länsstyrelsen bör äga rum. Detta torde emellertid förutsätta viss reformering
av redogöraransvaret, varom utredning pågår. Också med nuvarande utformning
av redogöraransvaret omhänderhar dock länsstyrelsen anordningsverksamheten
beträffande av länsskolnämnden beslutade utbetalningar.

I avgivandet av detta utlåtande ha deltagit undertecknade, landshövding
och förste länsassessor, föredragande, samt landssekreteraren Åke Lindeberg,
landskamreraren N. Ahlberg och länsassessorn Gunnar Hallmans. Östersund
den 6 februari 1959.

ANDERS TOTTIE

Åke A. Lindberg

Länsstyrelsen i Västerbottens län

I sitt den 1 november 1950 dagtccknade yttrande över 1958 års länsstyrelseutrednings
betänkande ang. länsstyrelsernas organisation och ställning
inom länsförvaltningen har länsstyrelsen åberopat sin erfarenhet av de olägenheter,
som följa av nuvarande starka uppsplittring av administrativa statsuppgifter
på ett flertal länsorgan och därvid ställt sig positiv till en koncentration
av dessa statsuppgifter på länsplanet. Olägenheterna av den antydda
splittringen framträda med särskild styrka i ett län som Västerbotten,
där avstånden äro stora och bosättningen gles inom stora områden. Förhållandena
här skapa speciella problem, som befolkningen och även myndigheterna
kunna ha svårt att bemästra.

Härjämte må framhållas att i Västerbottens län ständiga strukturella förändringar
äga rum. Den pågående rationaliseringen av jordbruk och skogsbruk
friställer arbetskraft och medför svårigheter på arbetsmarknaden i lä -

388

net, vars näringsliv är föga differentierat. Härav följer befolkningsomflyttningar.
Denna omständighet och befolkningsutvecklingen i övrigt skapar
problem för bebyggelseplaneringen, byggnadsproduktionen, skolväsendet,
kommunikationsväsendet och för många andra enskilda och samhälleliga
uppgifter. Liknande förhållanden råder säkerligen i stora delar av vårt land.
Vid sådant förhållande föreligger det för såväl allmänhet som för kommunala
organ behov av samråd och vägledning i mångahanda angelägenheter,
som äro beroende av de statliga organens åtgärder och beslut. I sådana situationer
är det för vederbörande av värde att icke behöva vända sig till
ett flertal olika länsmyndigheter. Allmänheten skulle sålunda vara betjänt
av eu samordning av ett flertal administrativa statsuppgifter till ett enda
länsorgan. Även ur samhällsnyttans synpunkt skulle eu garanterad samordning
av de statliga länsuppgifterna vara av stort värde. En sådan förstärkning
av länsstyrelsen genom inordning i densamma av vissa andra länsorgan,
som statsrevisorerna skisserat, ter sig därför principiellt riktig. Länsstyrelsen
är ju — trots tillkomsten under senare tid av ett flertal länsmyndigheter —
alltjämt det centrala länsorganet med mera allmänna befogenheter än övriga
länsorgan.

För att länsstyrelsen skall kunna förverkliga sin betydelsefulla uppgift
att främja länets utveckling och dess befolknings bästa är det nödvändigt,
att länsstyrelsen är väl införsatt i och kan överblicka skilda verksamhetsområden
men länsstyrelsen måste också äga tillräckliga befogenheter att
leda utvecklingen.

En förstärkning av länsstyrelsen skulle utan tvekan medföra bättre möjligheter
till decentralisering av ärenden från centrala myndigheter till länsstyrelse.
Länsstyrelsen skulle känna större ansvar och självständighet, om
ett större antal viktiga ärenden stannade på länsplanet än vad nu är fallet.
En stärkt länsstyrelse skulle säkerligen också äga förutsättningar för en
bättre rekrytering av kvalificerade ämbets- och tjänstemän. Ur nu angivna
synpunkter skulle en mera fullständig samordning av statliga länsorgan
vara fördelaktig. Länsstyrelsen är emellertid fullt medveten om svårigheterna
alt för närvarande praktiskt genomföra någon långtgående samordning.

Länsstyrelsen bör vid en sådan nyordning behålla sin ställning direkt
under Kungl. Maj:t och sålunda alltjämt vara självständig gentemot de centrala
ämbetsverken. Dessa senares befogenheter i förhållande till länstyrelssen
böra i varje fall inskränkas till rätt att utfärda råd och allmänna anvisningar.

Emot revisorernas förslag om en sådan försöksorganisation, som innefattar
inordnandet i länsstyrelsen av länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd och
mödrahjälpsnämnd har länsstyrelsen i princip intet att erinra. Då bl. a. lokalsvårigheter
föreligger liärstädes för en sådan försöksorganisation såvitt
avser länsarbetsnämndens inordnande, vill länsstyrelsen här nedan diskutera
fråga om inordnande av länsbostadsnämnd, mödrahjälpsnämnd, länsarkitekt
och distriktsingenjör för vatten och avlopp.

Härvid vill länsstyrelsen först upplysa därom, att för närvarande tillgängliga
lokaler här icke utgöra hinder för inordning av dessa myndigheter.

Länsbostadsnämndens uppgifter avser låne- och bidragsärenden och har
därigenom en bankmässig karaktär. Verksamheten är nära anknuten till bebyggelselokalisering,
fastighetsbildning och samhällsplanering. Med hänsyn
härtill bedriver nämnden ett intimt samarbete med andra länsmyndigheter
såsom länsstyrelsen, länsarkitekten, distriktsingenjören för vatten och avlopp
och lantmäteriet. Samarbetet äger rum bl. a. vid regelbundna länsråd
med representanter för vederbörande länsmyndigheter. Det nu rådande samarbetet
fungerar fullt tillfredsställande.

389

Länsbostadsnämnden lyder under bostadsstyrelsen såsom central myndighet.
Ärendenas handläggning är redan i hög grad decentraliserad till länsbostadsnämnden,
varför man här icke torde kunna göra någon väsentlig vinst
genom ytterligare decentralisering. Icke desto mindre anser länsstyrelsen
en inordning av verksamheten under länsstyrelsen vara riktig med hänsyn
bl. a. till verksamhetens nära anknytning till bebyggelseplaneringen och
samhällsplaneringen och till tillämpningen i övrigt av byggnadslagstiftningen.
Länsstyrelsen är angelägen framhålla, att en inordning under länsstyrelsen
av länsbostadsnämnden icke får medföra en byråkratisering av ärendenas
handläggning. Lekmannainflytandet avses skola bibehållas och kan
utgöra ett värdefullt tillskott till länsstyrelsens organisation bl. a. såvitt
avser kontakten med bygderna. Med hänsyn till vad ovan principiellt anförts
blir eu närmare utredning angående länsstyrelsens ställning i förhållande
till bostadsstyrelsen nödvändig, då länsstyrelsen näppeligen kan fråntagas
sin gentemot centrala ämbetsverken självständiga ställning direkt under
Kungl. Maj :t. Såsom revisorerna påpekat, uppkommer även vissa svårigheter
såvitt avser besvärsregler och rättskraftfrågor. Länsstyrelsens nämnda
ställning direkt under Kungl. Maj :t medför ju, att besvär över länsstyrelsebeslut
— bortsett från vissa specialmål, som gå till domstol — avgöres av
Kungl. Maj:t och ej av centrala ämbetsverk. Det må i detta sammanhang erinras
därom, att civilförsvarsstyrelsen i det totala försvarets intresse (som
ett undantag från allmänna principer om förhållandet mellan centrala ämbetsverk
och länsstyrelse) erhållit bemyndigande att redan i fredstid lämna
allmänna direktiv åt länstyrelse men att civilförsvarsstyrelsen trots denna
direktivrätt ej är besvärsinstans i förhållande till länsstyrelse.

Den kamerala verksamheten inom länsbostadsnämnden hänför sig främst
till nämndens låneverksamhet. Övriga kamerala uppgifter såsom löneutbetalningar,
granskning och utbetalning av reseräkningar, liandhavandet av utgifter
för expenser in. in. dylikt skötas i stort sett av bostadsstyrelsen. Ett
överförande av sistnämnda kamerala uppgifter till länsplanet torde emellertid
relativt lätt låta sig göra.

Mödrahjälpsnämndens uppgifter kunna utan svårigheter tillföras länsstyrelsen.
Vad ovan anförts angående lekmannamedverkan gäller även mödrahjälpsnämnden.
Nämdens kamerala verksamhet handhaves redan nu av
länsstyrelsen.

Länsarkitekten är — som revisorerna framhållit — den av experterna,
med vilken länsstyrelsen har det ojämförligt mest omfattande samarbetet
och ett inordnande av denne tjänsteman i länsstyrelsen skulle medföra en
bättre organisatorisk samordning av samhällsplaneringen i länet. Ä andra
sidan möter vid genomförandet av eu sådan anordning svårigheter bl. a. i
vad avser frågor om chefskapet för planeringssektionen och om länsarkitektens
ställning som rådgivande respektive i beslut deltagande tjänsteman.
Dessa frågor måste bli föremål för ett närmare övervägande. Länsstyrelsen
anser emellertid försöksverksamhet med länsarkitektens inordnande i länsstyrelsen
befogad. Allmänheten torde redan nu ofta betrakta länsarkitekten
som eu länsstyrelsens tjänsteman. En försöksverksamhet med inordnande
av länsarkitekten i länsstyrelsen torde även ha sitt givna intresse med
tanke på väntade ändringar i byggnadslagstiftningen, innebärande bl. a. ökad
decentralisering av ärenden till länsstyrelserna och kommunerna.

Länsarkitektens kamerala verksamhet handhaves redan nu till sin huvudsakliga
del av landskontorets kameralsektion.

Dislriktsingcnjören för vatten och avlopp bör utan svårigheter inordnas
i länsstyrelsen, och länsstyrelsen delar revisorernas mening att detta synes

390

kunna genomföras omedelbari utan alt något försöksresultat behöver avvaktas.

Kamerala uppgifter inom distriktsingenjörens verksamhet såsom löneutbetalningar,
granskning och utbetalning av reseräkningar, handhavandet av
expenser och dylikt skötes nu av vägförvaltningen. Uppgifterna kunna överföras
till landskontorets kamerala sektion.

Revisorernas förslag att ombilda planeringssektionen till en byrå, bestående
av tre sektioner, en teknisk, en juridisk-samhällsekonomisk och en bostadspolitisk,
förefaller länsstyrelsen värt alt övervägas. Med hänsyn till vad
ovan anförts angående länsbostadsnämnder och länsarkitektens ställning
måste organisationsfrågan emellertid närmare utredas. Olika alternativ torde
därvid kunna komma i fråga. En lösning vore måhända att sammanföra
länsarkitektkontor, länsbostadsnämnd och distriktsingenjör till eu sektion
med länsarkitekten som chef för samhällsplanering och byggnadsväsende i
övrigt samt bibehålla nuvarande planeringssektionens återstående del (vägoch
trafikfrågor in. m.) som en sektion med en länsassessor som chef.

Vid behandlingen av frågan om planeringssektionens utformning ha statsrevisorerna
berört frågan om förstärkning av sektionen med speciell kompetens
på det samhällsekonomiska området. Med anledning därav erinras
därom, att Kungl. Maj :t bemyndigat länsstyrelsen tillsätta arvodesbefattning
med dylik kompetens. Tillgången till sådan befattningshavare utgör
ett gynnsamt moment i fråga om genomförande av försöksverksamhet härstädes.

Beträffande den kamerala verksamheten enligt organisationsförsöket kan
sammanfattningsvis sägas, att denna utan svårighet torde kunna genomföras
under förutsättning alt den nuvarande personalstyrkan bibehålies. Det
förutsättes därvid, att själva låneverksamheten tillföres planeringssektionen.

I stort sett kan länsstyrelsen instämma med statsrevisorerna däri, att en
koncentration av den kamerala verksamheten på länsplanet skulle innebära
vissa fördelar ur organisatoriska och i viss mån ekonomiska synpunkter.

Statsrevisorerna ifrågasätta om icke en viss ytterligare tillsynsbefogenhet
gentemot taxeringsintendenten skulle kunna tilläggas landshövdingen och
skulle detta då närmast gälla handläggningen av skattemålen. Med hänsyn
till målens mångfald och speciella karaktär är det emellertid icke möjligt
att belasta landshövdingen med sådana arbetsuppgifter, även om en utvidgad
tillsyn skulle begränsas afl avse allenast mer principiella spörsmål. Vidare
bör taxeringsintendenten, som enligt den nuvarande taxeringsorganisationen
intar partsställning i skatteprocessen, vara helt obunden av eventuella
direktiv från länsstyrelsen i detta hänseende. Slutligen torde kravet å
rättssäkerhet få anses vara fullt tillgodosett genom målens handläggning i
prövningsnämnden och den möjlighet till ytterligare utredning, som kan ske
genom prövningsnämndens försorg.

Länsstyrelsen har ovan berört frågan om lekmannamedverkan vid länsstyrelsen,
och statsrevisorerna framhålla, att en förutsättning för att nämnderna
skola inflyttas till länsstyrelsen synes vara att lekmannamedverkan
kan ordnas här. Enligt ovan har länsstyrelsen intagit en positiv ställning till
denna fråga såvitt avser de aktuella nämnderna.

Frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelserna har varit föremål för
diskussion i samband med olika utredningar, och förslag därutinnan har
mött åtskillig kritik. Bl. a. har framhållits, att lekmannamedverkan skulle
medföra tungroddhet och minskat tempo i ärendenas behandling och föranleda
ökad arbetsbörda för tjänstemän i föredragandeställning. Denna kritik
torde emellertid främst avse lekmannamedverkan i sådana ärenden, som redan
nu handläggas av länsstyrelsen, särskilt ärenden av synnerligen bråds -

391

kande natur såsom omhändertagande för vård av alkoholister eller skyddsuppfostringsärenden.

Vid inordnande i länsstyrelsen av de enligt ovan ifrågasatta nämnderna
skulle en lekmannamedverkan kunna ske i ungefär samma ordning som nu
sker inom nämnderna, varför man icke kan tala om några uppkommande
olägenheter för ärendenas handläggning. Däremot innebär lekmannamedverkan
ett frångående av urgammal princip i fråga om länsstyrelsens organisation
med landshövdingen som ensam beslutande i viktigare frågor.

Som en sammanfattning av det anförda får länsstyrelsen förklara sig villig
att medverka till försöksverksamhet i sådant avseende som statsrevisorerna
föreslagit. Länsstyrelsen betraktar en sådan försöksverksamhet som
ett första led i strävandet att skapa en genom samordnad länsförvaltning
stärkt länsstyrelse med möjligheter till ökad decentralisering.

I detta ärendes handläggning ha deltagit landshövdingen Filip Kristensson,
landskamreraren Slen Neikter och landssekreteraren Lennart Lindblad,
den sistnämnde föredragande. Umeå den 14 februari 1959.

FILIP KRISTENSSON

Lennart Lindblad

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Genom remiss den 19 december 1958 har länsstyrelsen anmodats avgiva
utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört rörande vissa organisationsfrågor
inom länsförvaltningen.

Med anledning härav får länsstyrelsen överlämna yttranden1 från Norrbottens
läns landsting, Luleå stad, länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden,
länsskolnämnden och mödrahjälpsnämnden samt länsarkitekten och distriktsingenjören
för vatten och avlopp i länet. För egen del får länsstyrelsen anföra
följande.

I likhet med statsrevisorerna anser länsstyrelsen att en fastare samordning
av de olika länsorganens verksamhet är nödvändig. Att ett starkt behov föreligger
av en samordning, torde framgå av att samverkansorgan av olika
struktur mer eller mindre automatiskt vuxit fram inom så gott som samtliga
län, särskilt på planeringsväsendets område.

I detta län verkar sedan åtskilliga år under landssekreterarens eller planeringsassessorns
ordförandeskap en samarbetskommitté, främst för behandling
av ärenden som avgöres enligt byggnadslagstiftningen. Nyligen har
riktlinjer uppdragits för ett samverkansorgan för vattenvårdsärenden. Även
på andra områden har samarbetskommittéer ifrågasatts, exempelvis beträffande
trafiksäkerhetsfrågor. Den samverkan som sålunda i begränsad omfattning
hittills kommit Lill stånd här i länet har visat sig vara ofrånkomlig
för en godtagbar handläggning av de ärenden, varom varit fråga. Del kan
vitsordas, alt samarbetet mellan berörda myndigheter och befattningshavare
varit synnerligen gott. Det kan dock icke förnekas att det stundom varit
vissa svårigheter att samla organets ledamöter. En annan olägenhet är att
åtskilligt arbete främst av sekreterarbeskaffenhet kommit att koncentreras
till eu eller ett par av medlemmarna i organet utan att kompensation erhållits
eller kunnat erhållas från de »vinnande». En känsla av alltför stor löslighet
i systemet har likaledes kunna förmärkas.

Ett lagfästande av regler för samarbetet mellan länsorganen torde säkerligen
skapa bättre förutsättningar för erforderlig samverkan än vad som nu

1 Ej avtryckta.

392

är fallet. Huruvida en sådan legaliserad ordning kommer alt vara till fyllest
eller ej, torde emellertid i brist på närmare erfarenheter därutinnan vara
vanskligt att nu med säkerhet avgöra. Emellertid bör man, såsom statsrevisorerna
framhållit, beakta att den tidpunkt i utvecklingen kanske ej är så avlägsen,
då länsstyrelserna ej längre mäktar med den yttre samordningen
på grund av dess ökande omfattning. Man kan då riskera att själva samordningsarbetet
kommer att kräva en så stor insats att sakbehandlingen av
ärendena blir lidande därpå. Betydelsefullt för bedömningen av detta spörsmål
torde också vara, att verksamheten inom samarbetsorganen — i varje
fall såsom dessa hittills i allmänhet varit sammansatta — är begränsad till
tjänstemännen. När företrädare för nämnder ingår i samarbetsorganet, kan
därför slutligt beslut fattas endast i s. k. kansliärenden. Beträffande övriga
ärenden däremot måste vederbörande nämnds konfirmation av organets
ståndpunktstagande först avvaktas.

Liksom statsrevisorerna anser länsstyrelsen att eu inordning av länsnämnder
och experter i länsstyrelsen, d. v. s. att länsstyrelsen återgives ställningen
som eu verklig lantregering, i och för sig utgör den bästa borgen för
den önskvärda samordningen.

Om länsstyrelsen erhåller ställningen av lantregering, varunder huvuddelen
av den statliga regionala förvaltningen sorterar, bör detta medföra stora
fördelar för såväl förvaltningen som allmänheten. Bland annat skulle den
eftersträvade samordningen kunna genomföras på ett rationellt och effektivt
sätt. Vidare skulle den rättssökande allmänheten få ett minskat antal
myndigheter att vända sig till. Det bör i detta sammanhang framhållas, att
det givetvis är önskvärt, alt de nämnder och experter, som inordnas i länsstyrelsen,
får lokaler gemensamt med eller i nära anslutning till denna.

En omdaning av länsstyrelsen till lantregering kan emellertid även ge
anledning till betänkligheter.

Den största tveksamheten hänför sig till länsstyrelsens allmänna status
inom statsförvaltningen. Ett av länsstyrelsens värdefullaste kännetecken har
av ålder ansetts vara att länsstyrelsen lyder direkt under Kungl. Maj :t och
alltså ej är underordnad de centrala verken. Regeln om lydnadsförhållande
omedelbart under Kungl. Maj:t har visserligen i ett enstaka fall frångåtts.
I stort sett intager emellertid länsstyrelsen alltjämt en självständig ställning
och kan på grund härav på ett direkt och av centrala förvaltningshänsyn
oberoende sätt företräda länet och dess invånare i olika sammanhang.
En koncentration av den regionala verksamheten kan komma att äventyra
denna länsstyrelsernas självständiga ställning. Om icke en kraftig decentralisering
av beslutanderätten sker från de centrala verken till länsstyrelserna
jämsides med eu uppmjukning av direktivrätten, kan nämligen befaras att
länsstyrelsen mer eller mindre förvandlas till ett verkställighetsorgan. En
förutsättning för att inordna nämnder och experter i länsstyrelsen bör därför
vara ett överförande av beslutanderätten i största möjliga omfattning till
denna. Därest direktivrätt anses oundgängligen böra tillerkännas centrala
verk, får den under alla förhållanden icke avse det enskilda fallet eller
ärendet. Den bör med andra ord givas formen av allmänna anvisningar.

En annan omständighet, som inbjuder till tvekan beträffande inordnandet
av nämnderna i länsstyrelsen, är frågan om lekmannamedverkan. I motsats
till statsrevisorerna är länsstyrelsen icke helt övertygad om att farhågorna
för tungroddhet och omständlighet såsom eu följd av en sådan medverkan
är överdrivna. Dessa olägenheter torde emellertid avsevärt kunna begränsas
genom att icke samtliga ärenden i en viss grupp göres till nämndsärenden
utan endast de som på grund av sin natur erfordrar en lekmannamedverkan.
EU villkor för att införa lekmän i länsstyrelserna bör följaktligen

393

vara att lämpliga regler och föreskrifter i olika avseenden rörande lekmannens
medverkan kommer till stånd. EU annat krav är att beslutanderatten
i ärenden, vid vars avgörande lekmän skall deltaga, ordnas pa annat satt an
1948 års länsstyrelseutredning föreslog. Sålunda bör bland annat forutom
landshövdingen såväl landssekreteraren som föredraganden inga i kollegiet
och äga deltaga i omröstningen.

Länstvrelsen övergår härefter att behandla tragan om vilka unsoigan,
som kan tänkas kunna redan nu inordnas i länsstyrelsen utan alltior stora
ändringar av länsstyrelsens nuvarande organisation.

Länsstyrelsen har numera kommit till den uppfattningen att lapptogdaina
bör helt inordnas i länsstyrelsen. Det måste anses mindre tillfredsställande
att dessa befattningshavare dels lyder under länsstyrelsen — sedan ar
1953 är de föredragande — och dels sorterar direkt under Kungl. Maj. .
Några organisatoriska svårigheter torde det här knappast behova bliva traga
om då nian ej har något centralt verks intresse att taga hansyn till.

Jämväl distriktsingenjören för vatten och avlopp synes kunna inga i länsstyrelsen.
Hans arbetsuppgifter har huvudsakligen anknytning till länsstyrelsen,
vilket ytterligare accentuerats genom den ledande ställning som nyligen
tillagts länsstyrelsen i fråga om vattenvården.

Den under socialstyrelsen lydande socialvårdskonsulenten torde, oavsett
att samtliga län icke'' har egen konsulent, kunna bliva länsstyrelse^ansteman.
Det är icke något säreget att en till länsstyrelse knuten tjänstemän har
två län till verksamhetsområde. Som exempel liärå kan namnas civiitorsvarsteknikerna
i flera län.

Länsarkitekten intar en central ställning i det arbete beträffande samhäll
shildningsfrågor, som ankommer på länsstyrelsen. Hans verksamhet utgör
såsom statsrevisorerna framhållit i själva verket en integrerande del
av länsstvrelsens ämbetsbefattning. Starka skäl talar sålunda för att lian
inordnas *i länsstyrelsen. Här gör sig emellertid måhända organisatoriska
svårigheter starkare gällande än beträffande ovannämnda befattningshavare.

Mycket pekar på att även landsfogdarna i egenskap av länspolischefer
samt skyddskonsulenterna bör ingå i länsstyrelserna. Emellertid synes såsom
revisorerna förordat ett ställningstagande till frågan harom hora ansta till
dess pågående utredning om huvudmannaskapet for polisväsendet samt
1956 års eftervårdsutredning fullföljts.

Av länsnämnderna torde först mödrahjälpsnämndens ställning bora granskas.
Dess verksamhet är nära besläktad med socialsektionens. Pa grund harav
och då sektionen har såväl socialvårdskonsulent som barnavårdsassistent
till sitt förfogande, bör mödrahjälpsnämndens uppgifter utan svårighet kunna
övertagas. Då mödrahjälpsnämndens arbete numera torde fatt en alltmer
rutinmässig prägel, kan till och med ifrågasättas om ej övertagandet kan ske
utan fortsatt lekmannamedverkan. Innan slutlig standpunkt tages till frågan
om mödrahjälpsnämndens inordnande i länsstyrelsen synes emellertid hora
övervägas, huruvida man icke bör realisera familjeberedmngens ar 195b
framlagda, av länsstyrelsen utan erinran lämnade förslag om verksamhetens
överflyttning till sjukkassorna.

Länsbostadsnämnden har under årens lopp kommit alt intaga eu alltmer
framskjutande plats vid behandlingen av samhallsbildningsfrågor. 1
varje fall i detta län torde sålunda bostadsbebyggelse endast i ringa ointattnin"
komma lill utförande utan dess medverkan. Dess inlemmande i länsstyrelsen
måste därför anses önskvärt. Eu sådan organisationsförändring lar
avsevärt komma att underlättas, om de förslag godkännes som framlagts .
socialdepartementets promemoria den 5 december 1958 angående utformningen
av ett statligt kredilgarantisystem på egnahemsområdet.

394

Önskemålet om en fastare anknytning av länsarbetsnämnden till länsstyrelsen
torde i fred särskilt framträda vid större arbetsmarknadskriser. Såväl
allmänna arbetsmarknadspolitiska skäl som angelägenheten av att planläggningen
av beredskapsarbeten av byggnads- och anläggningsnatur får
en allsidig behandling talar för att länsstyrelsen som sådan då erhåller en
mera ledande ställning än för närvarande. Under mera normala förhållanden
äter utgör arbetsförmedlingen och därtill ansluten verksamhet länsarbetsnämndens
huvudsakligaste uppgifter. Dessa ärenden torde i allmänhet ej
kräva samarbete mellan olika länsmyndigheter i någon större omfattning.
De ligger dessutom oftast ganska fjärran från länsstyrelsens hittillsvarande
åligganden. På grund härav och med hänsyn till den betydade organisation,
som länsarbetsnämnden och dess underlydande organ utgör och vilken
länsstyrelsen icke utan svårighet torde kunna övertaga, anser länsstyrelsen,
att övervägande skäl talar mot att länsarbetsnämnden inordnas i länsstyrelsen.

Av vad sålunda anförts framgår, att länsstyrelsen anser det önskvärt att
lappfogdarna, distriktsingenjören för vatten och avlopp, socialvårdskonsulenten,
länsarkitekten, mödrahjälpsnämnden och länsbostadsnämnden inordnas
i länsstyrelsen. Detta synes kunna ske omedelbart beträffande lappfogdarna.
Innan slutlig ställning tages till frågan om övriga experter samt
nämnderna bör däremot med hänsyn till de många olösta problem, som
liar samband med främst spörsmålen om direktivrätt och lekmannamedverkan,
ytterligare undersökningar och överväganden göras. Länsstyrelsen förordar
alt detta sker på sätt statsrevisorerna föreslagit genom att någon tids
försöksverksamhet anordnas inom ett antal län.

Statsrevisorerna har även till behandling upptagit vissa spörsmål rörande
länsstyrelsens inre organisation.

Beträffande landskansliet vill länsstyrelsen i anslutning därtill något
dröja vid frågan om lokaliseringsverksamheten. Dylik verksamhet utövas för
närvarande i huvudsak av skilda centrala verk och präglas därför ej sällan
av de speciella intressen, som vederbörande verk företräder. Från allmän
synpunkt måste värdet av en sådan på flera myndigheter med olika inriktning
fördelad planläggning anses vara diskutabel. Lokaliseringsverksamheten
är i första hand en regional angelägenhet och är i utpräglad grad en fråga
om samverkan mellan olika länsmyndigheter. Verksamheten hör därför naturligt
hemma på länsplanet. Som ledande organ torde därvid knappast någon
annan myndighet än länsstyrelsen kunna komma i fråga. I yttrande över
en inom inrikesdepartementet i september 1957 upprättad promemoria rörande
nu ifrågavarande spörsmål har länsstyrelsen framhållit, att behovet av
översiktlig planering är särskilt stort i detta län på grund av de speciella
förhållanden, som här råder. Länsstyrelsen hemställde därför att länsstyrelsen
måtte erhålla förtursrätt till arbetskraft med statistisk-ekonomisk utbildning.
Länsstyrelsen anser att förevarande fråga är så angelägen, att den
snarast bör aktualiseras.

Uti en inom inrikesdepartementet den 16 oktober 195(5 utarbetad promemoria
har föreslagits en bättre samordning av länsstyrelsens försvarsberedskapsuppgifter.
I yttrande över promemorian framhöll länsstyrelsen alt beredskapsplanläggningen
på grund av den nuvarande uppdelningen på landskansliets
samtliga sektioner är mycket ojämn och svår att sammanhålla,
samt att ett sammanförande av samtliga på landskansliet ankommande försvarsuppgifter
vore synnerligen motiverat. Några omständigheter att föranleda
ändring i detta ståndpunktstagande har sedermera ej förekommit. Länsstyrelsen
anser därför att de i promemorian framförda förslagen bör upptagas
till förnyat övervägande.

395

I fråga om landskontoret får länsstyrelsen vad angår behovet av utökad
befogenhet för landshövdingen att utöva tillsyn över taxeringsintendentens
arbete omvittna, att erfarenheterna av taxeringsarbetet här i länet icke ger
anledning till omprövning av länsstyrelseinstruktionens bestämmelser i förevarande
avseende.

Rörande kameralsektionen må först framhållas, att den omständigheten
att granskningen av statsbidragsrekvisitioner för skolväsendet överflyttats
på länsskolnämnderna, icke för detta läns vidkommande inneburit att någon
arbetskraft friställts. Kameralsektionen har under en följd av år varit hårt
arbetstyngd och endast med största svårighet medhunnit sina arbetsuppgifter.
Den lättnad, som uppkommit genom att granskningen av skolväsendets
statsbidragsrekvisitioner upphört är välbehövlig men tillåter ej att sektionen
utan arbetskraft sförstärkning pålägges nya uppgifter. Redan nu erfordras
ytterligare arbetskraft för att avarbeta gamla balanser och för arbetsuppgifter,
som tidigare fått eftersättas. En övergång till maskinell bokföring skulle
innebära en sedan länge önskvärd rationalisering. Länsstyrelsen har tidigare
i olika sammanhang uttalat sig härför.

Till kameralsektionen är numera knutet det i samband med taxeringsreformen
nyinrättade prövningsnämndens kansli. Det har visat sig svårt att
i erforderlig omfattning tillföra denna detalj arbetskrafter, lämpade för det
kvalificerade arbete, som där skall utföras. Under särskilt arbetstyngda perioder
har det varit nödvändigt att dit överföra personal från landskontoret
i övrigt. Detta har vållat avbräck bland annat i kameralsektionens normala
arbete.

I detta ärendes handläggning har förutom undertecknade, landshövding
och landssekreterare, deltagit landskamreraren Arvid Wenker och förste
iänsassessorn C. G. Wennberg, den sistnämnde föredragande. Luleå den 14
februari 1959.

MANFRED NÄSLUND

Torsten Segrell

Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund

Revisorerna föreslår att en försöksverksamhet igångsättes beträffande en
organisation som innefattar inordnandet i länsstyrelsen av länsarbetsnämnd,
länsbostadsnämnd och mödrahjälpsnämnd. Om denna försöksverksamhet
anses bli alltför omfattande, begränsar revisorerna sitt förslag till att gälla
inordning i länsstyrelsen av enbart länsbostadsnämnd, länsarkitekt och distrikt
siftgenjör. Revisorerna framhåller dock att vad beträffar distriktsingenjören
någon sådan försöksverksamhet icke skulle behöva avvaktas utan
anser att tiden nu horde vara mogen för ett definitivt beslut beträffande
inordnandet av distriktsingenjören i länsstyrelsen.

Den försöksorganisation som revisorerna föreslår avser en ombildning av
den nuvarande planeringssektionen till en byrå i sin tur uppdelad på tre sektioner,
eu teknisk, inom vilken sektion länsarkitektkontoret och distriktsingenjören
för vatten och avlopp inordnas, en juridisk-samhällsekonomisk
sektion, vilken motsvarar den nuvarande planeringssektionen i länsstyrelsen
förstärkt med samhällsekonomisk expertis, samt slutligen en bostadspolitisk
sektion motsvarande den nuvarande länsbostadsnämnden.

Förbundet delar revisorernas principiella utgångspunkt att åtgärder bör
vidtagas för att skapa sådana organisations- och arbetsformer på länsplanet,
som åstadkommer bästa möjliga samordning i verksamheten. Förbundet anser
dock att den av revisorerna föreslagna organisationen inom länsstyrelsen

396

är olämplig och anser atl experternas fristående ställning i förhållande till
länsstyrelsen bör bibehållas. Det är också svårt att överblicka konsekvenserna
av revisorernas förslag, eftersom endast delar av den statliga länsförvaltningen
medtagits. Särskilt överraskande är det att revisorerna såsom eu
första åtgärd oberoende av försöksverksamhet och framtida översyn föreslår
att distriktsingenjören skall inordnas såsom tjänsteman i länsstyrelsen innan
det är klarlagt hur man skall förfara med länsnämnderna och övriga
länsexperter.

Såsom skäl för ett omedelbart inordnande av distriktsingenjören i länsstyrelsen
har revisorerna åberopat vatten- och avloppssakknnnigas förslag
samt det remissyttrande som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivit över
vattenvårdskommitténs organisationsförslag. Vatten- och avloppssakkunniga
föreslog visserligen att distriktsingenjören skulle placeras såsom länsstyrelsens
tjänsteman, men förslaget innebar att distriktsingenjören därvid
skulle erhålla en fristående ställning direkt under landssekreteraren. Revisorerna
har tolkat väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande över vatlenvårdskommitténs
betänkande såsom en tillstyrkan till distriktsingenjörens
inplacering i länsstyrelsen. Förbundet anser denna tolkning felaktig. Styrelsen
uttalade nämligen att frågan om distriktsingenjörernas inordnande i
länsstyrelsen på längre sikt måhända torde böra prövas för det fall att vaorganisationen
enligt vattenvårdskommitténs alternativ 1 kommer att överföras
till fiskeristyrelsen.

Distriktsingenjörsorganisationen har sedan tillkomsten 1944 befunnit sig
i ett successivt utbyggnadsskede så att man i och med årets slatsverksproposition
nu slutligen erhåller en distriktsingenjör i varje län med undantag
för Gotlands län. Organisationen har, med anledning härav och med anledning
av att frågan angående den centrala vattenvårdsmyndighetens organisation
under hela tiden befunnit sig på utredningsstadiet, haft en provisorisk
karaktär. Något fastare former för den statliga vatten- och avloppsorganisationen
med distriktsingenjörsorganisationen har erhållits i och med
att vattenvårdsnämnden tillkommit. Frågan kan dock ej anses vara definitivt
löst i och med föregående års riksdagsbeslut, vilket även uttalades i propositionen
som föregick beslutet. Det torde få anses såsom sannolikt att vattenvårdsnämnden
snarast kommer att behandla denna fråga. Frågan angående
en instruktion för distriktsingenjörerna är även, enligt vad förbundet
bär sig bekant, under behandling i kommunikationsdepartementet.

När nu distriktsingenjörsorganisationen efter ett femtonårigt provisorium
står på tröskeln till en någorlunda definitiv organisation vore det enligt förbundets
mening synnerligen olyckligt att plötsligt inordna distriktsingenjören
som tjänsteman i länsstyrelsens planeringssektion. Synnerligen olämplig
skulle eu sådan åtgärd komma att framstå om länsarkitekten göres till
chef för eu teknisk sektion inom en blivande planeringsbyrå i länsstyrelserna,
i vilken sektion distriktsingenjören skulle ingå.

De frågor som länsarkitekterna respektive distriktsingenjörerna har att
handlägga är i många fall av kontroversiell natur. Möjligheterna för distriktsingenjören
att i underordnad ställning till länsarkitekten hävda vattenvårdsintressena
och i övrigt teknisk-ekonomiska synpunkter i samhällsplaneringen
skulle, enligt förbundets mening, i ett sådant läge komma atl
avsevärt begränsas.

Det kan i sammanhanget erinras om propositionen till 1957 års riksdag,
i vilken föreslogs att byggnadsstyrelsen skulle utgöra vattenvårdsmyndighet.
Propositionen vann icke riksdagens bifall. Motivet härtill var ostridigt
att det icke ansågs möjligt att låta vattenvårdsintressena underordna sig de
intressen byggnadsstyrelsen har att tillvarataga. Detta motiv som gällde den

397

centrala statliga myndigheten på området måste anses vara än mer gällande
beträffande den regionala organisationen.

Om revisorernas förslag att eu försöksverksamhet på ifrågavarande område
skall igångsättas skulle vinna statsmakternas bifall, finner förbundet det
naturligt att denna försöksverksamhet jämväl bör avse distriktsingenjören.
Att inordna distriktsingenjören i länsstyrelsen oberoende av försöksverksamhetens
resultat finner förbundet överilat och alltför litet sakligt grundat.
Förbundet finner det också angeläget att man vid uppläggningen av en eventuell
försöksverksamhet prövar olika organisationsmöjligheter. En organisation
som förbundet i så fall finner vara angeläget att pröva är att de s. k.
länsexperterna, till vilka förbundet räknar distriktsingenjören, knytes till
länsstyrelsen med en fristående ställning direkt under landssekreteraren.
Denna organisation skulle nämligen på ett någorlunda godtagbart sätt hävda
experternas ställning såsom experter med möjlighet alt i de frågor som berör
deras kompetensområde fritt och obundet framföra de synpunkter som de
från sina speciella utgångspunkter har att anlägga på frågan. Den organisation
i vilken experterna eller vissa experter placeras i över- eller underordnad
ställning i förhållande till varandra, beroende på den lör tillfället rådande
lönesättningen utan hänsynstagande till arbetsuppgifter och kompetensområden,
anser förbundet vara synnerligen olycklig.

Om en försöksverksamhet kommer till stånd anser förbundet att denna
också bör avse att pröva de möjligheter den nuvarande organisationen ger
för åstadkommande av bättre samordning såsom att i större utsträckning utnyttja
experternas föredragningsskyldighet, att bättre tillvarata de arbetsformer
som skapats genom tillkomsten av länsråden och slutligen att pröva
vilka rationaliseringar som kan åstadkommas genom att länsstyrelsen och
länsexperterna erhåller sina lokaler inom samma fastighet.

Förbundet vill slutligen framhålla de stora svårigheter som varit för handen
då det gällt att rekrytera distriktsingenjörsbefattningarna och medhjälpare
på distriktsingenjörskontoren. Dessa rekryteringssvårigheter kommer
enligt förbundets uppfattning alt i hög grad öka om revisorernas förslag att
placera distriktsingenjören på länsstyrelsens planeringssektion skulle genomföras.
Även bland de nuvarande befattningshavarna skulle en sådan åtgärd
skapa en icke önskvärd situation. Förbundet vill här än en gång erinra
om att en sådan åtgärd hland dessa skulle tolkas som ett nytt provisorium
efter det femtonåriga provisorium som gällt sedau distriktsingenjörsorganisationen
kom till 1944.

Sammanfattningsvis vill förbundet framhålla följande med anledning av
revisorernas förslag.

Distriktsingenjören kan icke enligt förbundets mening utan allvarlig olägenhet
inordnas i länsstyrelsen.

Organisatoriska åtgärder beträffande distriktsingenjören utan samband
med den statliga vattenvårdsorganisationen i övrigt kommer enligt förbundets
mening alt försvåra ett åstadkommande av en definitiv organisation för
den statliga vattenvården.

Skall en försöksverksamhet beträffande den statliga förvaltningen på länsplanet
igångsättas, bör denna försöksverksamhet jämväl gälla distriktsingenjören.
Härvid bör olika organisationsuppläggning prövas vid olika länsstyrelser
så att erfarenhet erhållcs av vilken organisation som kan anses
mest ändamålsenlig.

I försöksverksamheten bär jämväl ingå att med bibehållande av nuvarande
organisation pröva alla de åtgärder som står till buds för eu bättre samordning
på hinsplanet, såsom intensivare utnyttjning av länsexperternas föredragningsskyldighel,
fastare former för länsrådens arbete och sammanfö -

398

rande av länsstyrelsens och övriga länsorgans förvaltningslokaler till en och
samma fastighet.

Möjligheterna att rekrytera civilingenjörer till distriktsingenjörsorganisationen
är enligt förbundets mening i hög grad beroende av att vattenvårdsorganisationen
inom del statliga området snarast möjligt erhåller en definitiv
lösning. Revisorernas förslag skulle med hänsyn härtill förvärra det redan
nu svåra rekryteringsläget. Stockholm den 11 februari 1959.

ALLAN TÅNNERYD

Ordförande

Ragnar Widegren

§ 37 Blankettkommissionen m. m.

Blankettkommissionen

Revisorerna ha helt allmänt uttalat, att de för sin del kunnat konstatera,
»att de blanketter som nyttjas inom länsstyrelsernas arbetsområde och som
fastställas av blankettkommissionen i åtskilliga fall icke erhållit en ändamålsenlig
utformning». Då revisorerna inskränkt sig till ett sådant allmänt
uttalande har kommissionen betagits möjligheten att i detalj bemöta revisorernas
anmärkningar i delta avseende. Samtliga blanketter kunna emellertid
ställas till förfogande för granskning.

Kommissionen har för egen del varit angelägen om granskning av blanketterna.
På anmodan av kommissionen har sådan granskning utförts av en
inom näringslivet verksam blankettexpert, disponenten i Esselte Lennart
Waldegren. I ett den 12 januari 1959 dagtecknat brev angående blanketter,
utgivna genom blankettkommissionen, uppger disponenten Waldegren alt
han, som genomgått de av kommissionen fastställda och tillhandahållna
blanketterna, funnit blankettupplagorna till betydande del vara utformade
med hänsynstagande till moderna blankettekniska regler. Han har också funnit
att man vid nytryck söker revidera blanketterna, där så synes ekonomiskt
lämpligt. Disponenten Waldegren uttalar vidare att vissa blanketter med
ringa åtgång och små upplagor alltjämt är konstruerade med löpande text.
I och för sig är dessa blanketter emellertid användbara. Att revision icke redan
skett, torde, fortsätter disponenten Waldegren, bero på att arbetsrutinen
utformats efter önskemålet om löpande text. Han uttalar också att det
vore ur statens synpunkt oekonomiskt och oförenligt med arbetsbesparing
att omgående slopa och nytrycka blanketter.

Till sist framhåller disponenten Waldegren att den blankettutgivning som
äger rum genom blanketlkommissionens försorg enligt vad han kunnat konstatera
torde vara för staten fördelaktig.

Disponenten Waldegrens ifrågavarande skrivelse fogas härtill som bilaga.

Endast beträffande en blankett ha revisorerna närmare preciserat sina anmärkningar,
nämligen en blankett som avser underrättelse om verkställd
utmätning av överskjutande skatt. Men i detta avseende ha revisorerna —
som om blankettkommissionens verksamhet i detta sammanhang använt uttryck
som är anmärkningsvärt — uppenbarligen byggt sin anmärkning på
felaktig information. Revisorerna ha nämligen fått upplysning att det kan
»bli nödvändigt att makulera hela upplagan». Häremot vill kommissionen
framhålla, att enligt statens reproduktionsanstalts skrivelse den 31 december
1958 till kommissionen ifrågavarande blankett (Ser. II Avd. A nr 17a) tryckts
i eu upplaga om i allt 4 060 block (ca 100 000 ex.), att av upplagan distribue -

399

rades 2 400 block genom länsstyrelserna till vederbörande landsfiskaler samt
att, efter sedermera inkomna rekvisitioner, till dessa ytterligare levererats
1 250 block, på grund varav ovan nämnda dag fanns i lager endast 410 block.
Upplagan behöver således icke till någon del makuleras.

Reproduktionsanstaltens ifrågavarande skrivelse, åtföljd av specifikation
över rekvisitioner av blanketter, fogas härtill som Bilaga B.1

Till ytterligare upplysning om detta speciella fall vill kommissionen meddela,
att blanketten tillkom med anledning av att justitiekanslersämbetet
fäst länsstyrelsernas uppmärksamhet å ett referat i NJA angående tiden
för klagan över utmätning i överskjutande skatt, som ännu ej utbetalats till
utmätningsgäldenären. Detta prejudikat måste enligt kommissionen snabbt
medföra en ny blankett vid sidan av den eljest för underrättelse om verkställd
utmätning gällande, vilken innehåller annan besvärshänvisning. På
grund av tidsnöd kunde sedvanligt samråd med representant för landsfiskalsföreningen
icke ske och ansågs icke heller oundgängligen erforderligt, enär
samråd med annan utmätningsman skett. Ändamålet med den nya blanketten
syntes emellertid icke ha stått klart för alla dem, som togo del därav, och
blankettkommissionen meddelade därför i skrivelse den 3 november 1958 till
samtliga landsfiskaler-utmätningsmän att blanketten tillkommit med hänsyn
till önskvärdheten att bringa besvärshänvisningen i överensstämmelse med
prejudikat och — till undvikande av missförstånd — att vid handläggningen
av utmätningsärenden avvikelse givetvis icke skulle ske från de anvisningar,
som riksräkenskapsverket meddelat, ävensom att blanketten icke skulle ersätta
riksräkenskapsverkets för kvittningsfallen avsedda blankett (L 188a''
utan vore avsedd att användas endast vid utmätning för annat än skatt. Samtidigt
påpekades, att några smärre, från äldre blankett kvarstående beteckningar
borde överkorsas. Det finns därför icke någon som helst anledning att
ifrågasätta blankettens användbarhet. Revisorernas anmärkning i detta avseende
är helt obefogad.

Revisorerna, som sålunda felaktigt antagit att hela upplagan av den ifrågavarande
blanketten skulle ha makulerats eller behöva makuleras, avsluta
sitt uttalande härom med meningen »Exemplet är f. ö. icke enastående». Denna
mening ger anledning antaga att revisorerna skulle förmena att en hel
blankettupplaga tidigare skulle ha makulerats på grund av felaktig konstruktion
av blanketten. Kommissionen kan emellertid meddela, att kassation av
blankettupplaga på angivet sätt icke förekommit. Kassation av blanketter på
grund av konstruktionsfel har över huvud taget icke ägt rum. Kommissionen
har inhämtat ett uttalande i denna sak av blankettleverantören, statens
reproduktionsanstalt, som i skrivelse den 9 januari 1959 uppgivit alt, såvitt
anstalten förstode och kunde utröna, icke någon upplaga av länstryckets
blanketter måst makuleras för inlösen på grund av blankettekniska felaktigheter
( Bilaga C).''

Blankettbeståndet är, på sätt framgår av bifogade för år 1958 gällande
blankettförteckning1, mycket omfattande, för närvarande cirka 530 olika
blanketter. Under senare åren har översyn av blanketterna med beaktande
särskilt av moderna blankettekniska regler ägt rum. Men detta är en synnerligen
tidsödande uppgift. Av kostnadsskäl bär kommissionen nämligen låtit
anslå med nytryckning av moderniserad upplaga till dess lagret av äldre
blanketter utgått, därest författningsändring eller annan särskild orsak icke
givit anledning till annat förfaringssätt. Vid omarbetning av blanketterna har
kommit till användning den av statens organisationsnämnd och grafiska
stadardiseringskommilten 1952 utgivna handboken i blanketteknik »Ratio 1

lyj avtryckt.

400

nella blanketter», som bygger på bl. a. de normer, som förordats av 1948 års

blankettkommitté. . . orc

Påståendet att statens organisationsnämnd i promemoria den 20 juni lJob,
som uppenbarligen legat till grund för revisorernas uttalanden, att kommissionens
båda ledamöter på grund av sin framskjutna ställning inom landsstaten
endast i ringa mån syntes kunna ägna sig åt hithörande spörsmål är
ett antagande som får stå för organisationsnämndens del. Det stämmer emellertid
icke med verkligheten. Ett betydande arbete — dock icke å tjänstetid
_ nedlägges på denna uppgift av ledamöterna. Ledamöterna ha emellertid
icke själva genomgått särskild utbildning i fråga om det rent tekniska förfarandet
utan varit hänvisade till ovannämnda handbok och på grund därav
har särskilt utbildad personal utfört det huvudsakliga detaljarbetet i denna
del. .. . - i

I allmänhet framkomma från de olika länsstyrelserna eller tjänstemän hos
dessa särskilda önskemål i fråga om blanketternas sakinnehåll. Sådana önskemål
framställas också från andra håll t. ex. regeringsrättsföredragande. En
sammanjämkning av önskemålen för erhållande av bästa möjliga sakinnehåll
innebär ofta betydande svårigheter. Att alternativa lösningar måste övervägas
framgår också av organisationsnämndens promemorior i skilda ämnen,
innefattande jämväl förslag till nya blanketter, t. ex. i PM med vissa
riktlinjer beträffande handläggningen av vissa angivna ärenden å länsstyrelsernas
allmänna sektion (ej daterad).

Blankettkommissionen har alltid varit angelägen tillse att kommissionens
arbete icke bedrives under byråkratiska former. Detta gäller icke minst samarbetet
med länsstyrelserna. Det synes viktigt att arbetet icke inrutas alltför
mycket i föreskrifter och regler utan kan utföras utan slelbenthet.

Mycket stor författningskännedom erfordras för att fullgöra de uppdrag
som åvilar kommissionen. Detta gäller såväl beträffande frågan om behovet
av nya eller ändring av äldre blanketter som i fråga om uppläggningen av
förteckningen över gällande författningar, som beröra länsstyrelses verksamhetsområde.
Det är därför uteslutet att befattningshavare, som icke ha anknytning
till länsstyrelse, kan på ett tillfredsställande sätt fullgöra de göromål,
som nu ankomma på blankettkommissionen. Uppgifterna måste handhavas
av tjänstemän med relativt lång erfarenhet inom landsstaten och med
förmåga att överblicka de båda länsstyrelseavdelningarnas hela arbetsområde.
Vad särskilt författningsregistret beträffar må här anmärkas, att undertecknad
Rosenius redan år 1938 såsom sakkunnig inom dåvarande socialdepartementet
upprättade en sammanställning av vissa i Svensk författningssamling
åren 1900—1937 intagna författningar in. in. avseende länsstyrelsernas
verksamhetsområde, vilken sammanställning genom departementets försorg
trycktes och tillställdes länsstyrelserna. Detta arbete kompletteras numera
genom kommissionens försorg enligt Kungl. Maj:ts beslut den 6 februari
1953.

Kommissionen har ovan framhållit att befattningshavare med anknytning
till länsstyrelse bör handhava de uppgifter, som ankomma på blankettkommissionen.
Kommissionen delar därför icke statens organisationsnämnds
åsikt, till vilken revisorerna icke heller synas ansluta sig, att en förstärkt
landsstatsavdelning inom inrikesdepartementet skulle kunna fullgöra uppdraget
atl ha överinseendet över blankettväsendet inom landsstaten.

I detta sammanhang vill kommissionen påpeka, att den norska motsvarigheten
till statens organisationsnämnd de senaste åren på ett lättfattligt sätt
publicerat resultaten från en del organisationsundersökningar hos bl. a. norska
ämbetsverk, därvid behandlats även blanketter. Betydelsen av förnuftigt
uppställda blanketter framhålles. Man poängterar vidare vikten av att hlan -

401

ketter konstrueras centralt inom resp. företag (Affärsekonomi 1958 nr 18
s. 1317).

I Norge har man således kommit till ett resultat, som står helt i överensstämmelse
med det system, som tillämpats i Sverige beträffande tillgodoseende
av länsstyrelsernas och landsstatens i övrigt behov av blanketter alltsedan
blankettkommissionen inrättades. Anledning att frångå detta system
synes icke förefinnas.

Eu översyn av nu gällande bestämmelser för blankettväsendet inom landsstaten
skulle kunna medföra att blankettkommissionens arbete kan underlättas.
Föreskriften om skyldighet att höra samtliga länsstyrelser innan
ny blankett fastställes eller äldre blankett ändras eller upphäves innebär en
alltför omständlig procedur och försenar utgivande av blanketter. I allmänhet
är stor skyndsamhet av nöden för att länsstyrelserna skola kunna tillgodoses
med blanketter. Tyvärr inträffar det dock att författningar kunna ha
trätt i kraft innan de kommit länsstyrelserna och blankettkommissionens ledamöter
tillhanda. Så var helt nyligen fallet med de bestämmelser om indrivning
av underhållsbidrag i Sverige och övriga nordiska länder, som utfärdades
genom kungörelserna den 5 december 1958, nr 608 och 609, och för vilkas
tillämpning blanketter lämpligen bort fastställas, så att de varit tillgängliga
vid författningens ikraftträdande.

Även andra nu gällande bestämmelser, t. ex. beträffande distributionsförfarandet,
höra givas en mot nutida förhållanden mera passande utformning.

En bättre samordning mellan departementen (i nyssnämnda fall justitiedepartementet)
och blankettkommissionen skulle underlätta kommissionens
arbete, då fråga är om författningar som icke behandlas av riksdagen.

I sistberörda fall har kommissionen möjlighet att genom att läsa propositioner
och riksdagsutskottens utlåtanden bilda sig en uppfattning om behovet
av nya eller ändrade blanketter. Så var fallet t. ex. vid de genomgripande
förändringar i fråga om körkort, som trädde i kraft den 1 juli 1958.

Den omständigheten att Kungl. Maj:t i några fall fastställer vissa blanketter
kan inverka på kommissionens möjlighet att fastställa annan blankett,
som är beroende av visst arbetsförlopp. Formen för sådant arbetsförlopp
iakttages nämligen av kommissionen trots organisationsnämndens påstående
att denna uppgift icke kan åläggas kommissionen. För att minska arbetsbelastningen
å landsfiskalskontoren hava åtgärder vidtagits för att möjliggöra
utskrift samtidigt av rekvisitioner åt skilda håll av vissa uppgifter beträffande
för brott misstänkta — såväl hos pastorsämbete, straffregister,
kontrollstyrelsen och körkortsmyndigheter. I detta fall voro äldre blanketter
fastställda av Kungl. Maj :t, kontrollstyrelsen och blankettkommissionen.
En samordning för uppnående av förenkling av arbetsrutinen var här nödvändig.

Även om kommissionens uppgifter således kunna försvåras genom att
vissa blanketter fastställas av Kungl. Maj:t eller centrala verk, kan kommissionen
dock icke dela organisationsnämndens uttalande att man såvitt
möjligt bör undvika att författningsmässigt reglera själva blankettuppslällningen
utan utfärda bestämmelser endast beträffande formulärets innehåll
men ej dess uppställning. Kommissionen måste ställa sig synnerligen frågande
till huru detta skulle kunna genomföras I. ex. i fråga om blanketter
som erfordras för allmänna val eller tabeller för tjänsteårsberäkning för
polispersonal in. fl. Genom samarbete mellan vederbörande departement
och blankettkommissionen kan dock betydande fördelar uppnås. Och erfordras
omarbetning av eu blankett, som fastställts genom författning, kan
erforderlig författningsändring lätt åstadkommas, då här alltid lärer vara
fråga om författningar, som utfärdas utan riksdagens medverkan.

2fi Rev. berättelse ant/, statsverket år 19.r>8. It

402

De anmärkningar emot kommissionens verksamhet eller mot de av kommissionen
tillhandahållna blanketterna som framlagts, kunna, som ovan
påvisats, icke anses vara sakligt grundade. Ej heller har det gjorts sannolikt
att andra skäl än de revisorerna åberopat för sådana anmärkningar skulle
vara för handen. På grund härav synes vad riksdagens revisorer anfört angående
kommissionens verksamhet icke böra föranleda någon åtgärd. En annan
sak är att vissa ändringar i blankettkungörelsen, som i en del detaljer
onekligen innehåller några föråldrade uttryck och bestämmelser, få anses
önskvärda. Blankettkommissionen är själv sedan någon tid tillbaka sysselsatt
med förberedande åtgärder för att kunna framkomma med förslag
härutinnan. Stockholm den 30 januari 1959.

ALARIK WIGERT N. ROSENIUS

Bilaga

Yttrande från disponenten L. Waldegren

På anmodan har undertecknad genomgått de av kommissionen fastställda
och tillhandahållna blanketterna. Därvid har jag funnit att blankettupplagorna
till betydande del är utformade med hänsynstagande till moderna
blankettekniska regler och att man vid nytryck söker revidera blanketterna,
där så synes ekonomiskt lämpligt.

Vissa blanketter med ringa åtgång och små upplagor är alltjämt konstruerade
med löpande text. I och för sig är dessa blanketter emellertid användbara.
Att revision icke redan skett torde bero på att arbetsrutinen utformats
efter önskemålet om löpande text och att det ur statens synpunkt
vore oekonomisk och oförenligt med arbetsbesparing att omgående slopa
och nytrycka blanketter.

Vid jämförelse med de ekonomiska principer, som är för handen i enskild
förslagsverksamhet med blanketter av liknande typ till allmänhet och institutioner
kan anföras, att kassationsprocenten i enskild förlagsverksamhet
med hänsyn till ändringar i författningar och nya rön inom blankettekniken
blir relativt hög.

Av vad jag kunnat konstatera torde den form av blankettutgivning som
äger rum genom blankettkommissionens försorg vara för staten fördelaktig
Stockholm den 12 januari 1959.

Statskontoret

Mot bakgrunden av de förhållanden revisorerna påtalat beträffande blanketlväsendet
inom länsstyrelserna och fögderiförvaltningen har statskontoret
icke något att erinra mot att frågan om handläggningen av landsstatens
blankettärenden upptages till en närmare prövning. Det synes därvid ligga
nära till hands att överflytta de nu på blankettkommissionen ankommande
uppgifterna på ett centralt organ. Såsom revisorerna framhållit måste, oavsett
den valda organisationsformen, dessa göromål handläggas i intim kontakt
med länsstyrelserna. Därest emellertid svårigheter skulle möta att inordna
kommissionen i en statlig central myndighet, torde annan utväg icke
stå till buds än att, med bibehållande av kommissionen i dess nuvarande
sammansättning, förstärka denna med en ledamot med blanketteknisk utbildning
och erfarenhet. I avvaktan på resultatet av den föreslagna översynen
synes till blankettkommissionens förfogande böra ställas teknisk sak -

403

kunskap, vilken lämpligen torde kunna tillhandahållas av statens organisationsnämnd.

Statskontoret förutsätter slutligen, att länsstyrelserna efter genomförandet
av en omorganisation på område icke längre skola äga själva fastställa
egna typer av sådana blanketter, som tillhandahållas centralt.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. statskommissarien
Rudhe. Stockholm den 21 januari 1059.

IVAR LÖFQVIST

Britt-Marie Sténson Elsa Werelius

Föredragande

Riksräkenskapsverket

Revisorerna ansluta sig till av organisationsnämnden i en till Kungl. Maj :t
den 20 juni 1956 överlämnad promemoria anförda synpunkter rörande bristerna
i nuvarande former för fastställande in. in. av för landsstaten avsedda
blanketter och förorda i likhet med organisationsnämnden blankettkommissionens
avskaffande. Utan att härvid taga ställning till nämndens förslag
om överförande å inrikesdepartementets landsstatsavdelning av överinseendet
över ifrågavarande blankettbestånd konstaterar revisorerna, att ett
centralt organ för handläggningen av landsstatens blankettärenden icke kan
undvaras. Vid prövning av organisationsfrågan bör enligt revisorernas mening
hland annat även övervägas, huruvida de blanketter, som nu utfärdas
av annan myndighet än blankettkommissionen men som nyttjas inom landsstaten,
i fortsättningen böra fastställas av det organ, som bör ersätta blänket
tkommissionen.

Riksräkenskapsverket anser det vara förhastat, att på grundval av organisationsnämndens
utredning, vilken icke varit föremål för blankettkommissionens
eget eller berörda myndigheters ställningstagande, draga slutsatsen
att kommissionen bör avskaffas. Av organisationsnämnden påtalade
brister rörande nuvarande förhållanden kunna enligt ämbetsverkets mening
hävas utan alltför ingripande ändringar i kommissionens arbetsformer. Ytterligare
anknytning till kommissionen av arbetsbiträden, som äro väl förtrogna
med länsstyrelsernas och fögderiförvaltningens löpande arbetsrutiner,
torde sålunda lätt kunna ske. Erforderlig anpassning av blanketterna
till de inom statsförvaltningen tillämpade normerna för blankettryck synes
kunna åstadkommas genom att de med blankettkonslruktion närmast sysselsatta
tjänstemännen deltaga i av organisationsnämnden anordnade utbildningskurser
i blanketteknik. Även genom samråd med organisationsnämnden
och andra berörda myndigheter böra de för blankeltkonstruktion nödvändiga
förutsättningarna kunna tillgodoses. Blankettkommissionen synes
slutligen efter eget bedömande kunna vidtaga åtgärder till förhindrande av
att länsstyrelserna framställa egna blanketter för ändamål, vilka tillgodoses
med av kommissionen tillhandahållna blanketter.

Enligt gällande författningsbestämmelser om länens medelsförvaltning
samt uppbörd, indrivning och redovisning av skatter och böter m, in. åligger
det riksräkenskapsverket att fastställa formulär till och tillhandahålla ett
flertal blanketter för bruk inom landsstaten. Ämbetsverkets befattning med
blanketter för landsstatens del är även i övrigt huvudsakligen reglerat i författningsväg.
Blanketternas sakliga utformning bestämmes av innehållet i
författningsbestämmelserna samt av de anvisningar och tillämpningsföreskrifter
rörande redovisning m. in., vilka ämbetsverket äger utfärda enligt
bemyndiganden i författningar eller på grund av sin instruktionsenliga all -

404

männa befogenhet härutinnan. Det må erinras, att utvecklingen sedan länge
gått i den riktningen, att Kungl. Maj:t uppdrager åt riksräkenskapsverket
att fastställa formulär, vilka såväl till innehåll som uppställning tidigare
reglerats i författning. Någon ändring i sättet för handläggning av ifrågavarande
blankettärenden synes icke vara påkallad.

Riksräkenskapsverket har vid genomgång av de blanketter i blankettkommissionens
blankettbestånd, som närmast beröra ämbetsverkets verksamhetsområde,
funnit desamma i stort sett fylla rimliga anspråk på saklig
och blanketteknisk ändamålsenlighet. Olika uppfattningar kunna givetvis
råda om huruvida i större utsträckning blankettekniska normer böra givas
företräde framför önskemålet att erhålla löpande text i exempelvis myndighptso^es^ut
eller protokoll. Ett fåtal blanketter ha befunnits föråldrade i
förhållande till nu gällande författningsbestämmelser. Det torde vara möjligt
att i viss utsträckning till riksräkenskapsverket överföra blankettkommissionens
bestyr med blanketter på ifrågavarande användningsområde. Ämbetsverkets
synpunkter i fråga om dessa blanketters utformning synas dock
lika väl kunna tillgodoses genom samarbete med kommissionen.

... Riksräkenskapsverket vill slutligen som sin mening framhålla, att en överföring
av blankettkommissionens arbetsuppgifter till inrikesdepartementets
landsstatsavdelning skulle medföra ökade kostnader för statsverket.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Renlund,
byråcheferna Ehnbom, Faxelius, Stenström och Thorson samt tillförordnade
byråchefen Backlund, varjämte byrådirektören Törnebohm varit föredragande.
Stockholm den 24 januari 1959.

GÖSTA RENLUND

Yngve Törnebohm

Statens organisationsnämnd

Med anledning av remiss den 19 december 1958 rörande riksdagens revisorers
uttalanden angående blankettväsendet inom landsstaten får statens
organisationsnämnd tillstyrka revisorernas förslag om att frågan om en
mera ändamålsenlig handläggning av landsstatens blankettärenden snarast
upptages till provning. Nämnden vill därvid erinra om det förslag till lösning
av forevarande organisationsspörsmål, som framlagts i nämndens av revisorerna
delvis återgivna promemoria den 19. G. 1956.

1 detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektor,
ledamöterna Aste, Björck, Elofsson, Löfqvist och Göran Petterson
samt sasom föredragande byrådirektören E. Norberg. Stockholm den 15
januari 1959.

C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

Länsstyrelsen i Malmöhus län

Uppgiften att blankettkommissionen fastställt en blankettupplaga, som
et kunde bil nödvändigt att makulera, får antagas avse någon av blanketSc.
r- Hc Av?; A ar 16 a (protokoll för utmätning av Överskjutande
katt) eller Ser. II Avd. A nr 17 a (underrättelse). Länsstyrelsen har från
andstiskalerna i länet inhämtat uppgift huruvida dessa blanketter kommit
ull användning och i vad mån den påtalade oriktigheten medfört olägenhet
Samtliga landsfiskaler har förklarat, att blanketterna använts och att
makulering icke ifrågasatts. Två landsfiskaler har dock använt endast blan -

405

kett 16 a, därvid genomslagskopia fått ersätta 17 a. Alla utom en har vidare
förklarat, att blanketterna kunnat användas utan nämnvärd olägenhet. Den
lansfiskal, som yppat annan mening, anser att blanketterna över huvud
ej är lämpliga för sitt ändamål i nuvarande skick. Denna mening grundar
han emellertid icke enbart på det förhållandet, att texten i vissa avseenden
är förlegad utan även därpå, att formuleringen icke tillåter att blanketten
användes av exekutionsbiträde. En annan av de hörda landsfiskalerna påpekar,
att texten å blankett 16 a borde formuleras med tanke på att beslut
om utmätning även kan ske beträffande en del av den överskjutande skatten.

Även om viss kritik kan riktas mot utformningen av ifrågavarande blanketter
synes någon reell grund icke finnas för antagandet, att hela blankettupplagan
behöver makuleras.

Enligt här vunnen erfarenhet har blankettkommissionens verksamhet varit
till stort gagn för länsstyrelserna och fögderiförvaltningen, då utskriftsarbetet
därigenom minskats och många andra arbetsuppgifter underlättats.
Enligt länsstyrelsens mening bör verksamheten emellertid utvidgas i synnerhet
genom att samordna blanketters utformning med rationalisering av
berörda arbetsförlopp. Blankettkommissionen bör ur denna synpunkt vara
nära anknuten till Statens organisationsnämnd.

Länsstyrelsen är således införstådd med önskemålet att rationaliseringsarbete
i princip bör inbegripa blankettförsörjning, som ingår som ett viktigt
led i rationaliseringssträvandena. Emellertid föreligger vissa svårigheter
att koncentrera blankettförfattandet och därmed sammanhängande göromål
på grund av blanketternas mycket skiftande användningsområden. Det förefaller
t. ex. helt naturligt, att riksskattenämndens nuvarande funktioner beträffande
åtskilliga specialblanketter får bestå. Inom medelsförvaltningens
område har riksräkenskapsverket en naturlig uppgift att skapa lämpligt
blankett- och längdmaterial. Länsstyrelsen vill på grund av dessa förhållanden
ifrågasätta, om tidpunkten ännu är inne att realisera tanken att centralisera
blankett fastställandet till ett enda organ. I varje fall föreligger skäl
att anknyta detta spörsmål till frågan om inrättande av en riksskattestyrelse.
Beträffande möjligheten att överföra uppgiften till inrikesdepartementet förtjänar
att uppmärksammas att utvecklingen under senare år synes visa tendensen
att i möjligaste män befria departementsförvaltningen från tyngande
detalj avgöranden.

Hur frågan än löses bör givetvis i fältarbetet vunna erfarenheter tillvaratagas.
Därför bör ett centralt organ vid sin sida ha en nämnd, bestående av
förslagsvis en landsfiskal, en häradsskrivare, en underfogde i stad samt en
länsstyrelsetjänsteman (organisationsföredragande).

De genom organets försorg framställda blanketterna bör icke påtvingas
länsstyrelse genom förbud för länsstyrelse att själv fastställa egna typer
blanketter. En ökad användning bör i stället uppnås genom aktiv information
och försäljningsservice t. ex. i form av kostnadsfria provexemplar.

I detta ärendes handläggning har — förutom undertecknade — deltagit
landskamreraren Norgren och landssekreteraren Hulterström. Malmö den
28 januari 1959.

G. A. WIDELL

Carl F. Bergström

Länsstyrelsen i Älvsborgs län

Del torde icke kunna bestridas att många av de utav blanketlkommissioncn
fastställda blanketterna icke äro anpassade till principerna för modern
blankettkonstruktion. En sådan anpassning skulle otvivelaktigt komma alt

406

medföra icke oväsentliga kostnadsbesparingar genom den förenkling i arbetsrutinen,
som därigenom skulle bliva möjlig. Länsstyrelsen vill därför
förorda en översyn i detta syfte av det nu förefintliga blankettbeståndet. Att
den nuvarande blankettkommissionen icke lyckats åstadkomma en sådan
modernisering av blankettbeståndet finner länsstyrelsen fullt naturligt med
hänsyn till de begränsade resurser, som stått kommissionen till buds.

Länsstyrelsen, som anser en rationalisering av landsstatens blankettutgivning
önskvärd, får därför tillstyrka revisorernas förslag, att frågan om, eu
mera ändamålsenlig handläggning av landsstatens blankettärenden upptages
till prövning. Hur förevarande spörsmål lämpligen bör lösas kan vara tveksamt.
Länsstyrelsen vill emellertid uttala önskvärdheten av en samordning
av blankettutgivningen. Den nuvarande ordningen att inom landsstaten behövliga
blanketter tillhandahållas av dels blankettkommissionen och dels
olika centrala ämbetsverk har visat sig förenad med vissa olägenheter.
Ovisshet har sålunda stundom uppstått om vem som skolat tillhandahålla
blankett av visst slag och blankettbeställning från flera olika håll har medfört
ökat arbete för länsstyrelserna. För den händelse ifrågavarande blankettutgivning
kominer att uppdragas åt inrikesdepartementets landsstatsavdelning
bör de befattningshavare, som inom avdelningen skall handlägga
blankettärendena, icke erhålla någon fastare anknytning till avdelningen.
Det torde vara mera rationellt att avdelningen i varje särskilt fall som sakkunniga
vid utarbetandet av blanketter kallar personer, som vunnit praktiska
erfarenheter från det verksamhetsområde, inom vilket blanketten skall
tillämpas. Den blankettekniska expertis, som kan anses erforderlig vid blanketternas
utarbetande, synes kunna tillhandahållas avdelningen av statens
organisationsnämnd. Handläggningen av blankettärendena bör även i fortsättningen
ske i nära kontakt med länsstyrelserna. Därvid bör beaktas att
inhämtandet av länsstyrelsernas yttrande över förslag till nya blanketter
samt det definitiva fastställandet av sådan blankett icke, såsom nu varit
fallet, bör äga rum förrän den författning, som föranlett blanketten, ägt tilllämpning
någon tid. Först då har vederbörande befattningshavare vunnit
den praktiska erfarenhet av lagtillämpningen, att de rätt kan bedöma vilken
utformning blanketten bör erhålla för ernåendet av en rationell arbetsbesparing.

I detta ärendes handläggning ha deltagit landshövdingen Lemne och tf.
landskamreraren Bredin samt tf. landssekreteraren Gustafsson, föredragande.
Vänersborg den 29 januari 1959.

MATS LEMNE

Svante Gustafsson

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Riksdagens revisorer ha föreslagit, att frågan om en mera ändamålsenlig
handläggning av landsstatens blankettärenden snarast upptages till prövning.
I den mån icke genom allmän författning eller av central myndighet
blankett blivit bestämd och tillhandahålles av central myndighet eller i viss
utsträckning fastställes av länsstyrelse skall den jämlikt bestämmelser i
Kungl. kungörelsen den 27 november 1919 inrättade blankettkommissionen
under vissa förutsättningar fastställa och låta trycka blankett, som kan för
vederbörande myndigheter allmänneligen användas. I en den 20 juni 1956
till Kungl. Maj :t överlämnad promemoria har statens organisationsnämnd
framställt erinringar mot den nuvarande anordningen och dess verksamhet

407

samt framfört vissa synpunkter, till vilka riksdagens revisorer förklarat sin
anslutning.

För egen del vill länsstyrelsen anföra följande. Med undantag för en sistlidna
år fastställd blankett har länsstyrelsen icke, såvitt länsstyrelsen nu
kan erinra sig, haft anledning till anmärkning. Den ifrågavarande blanketten,
beträffande vilken blankettkommissionen snabbt utsände meddelande
i och för blankettens korrigering, i följd varav densamma icke behövde makuleras,
torde icke ha föranlett några misstag vid användningen. Länsstyrelsen
har vid användningen av de utav kommissionen fastställda blanketterna
icke kunna konstatera några påtagliga olägenheter. Länsstyrelsen har
emellertid icke företagit några omarbetningar av de förefintliga blanketterna
i enlighet med modern uppfattning om blankettutformning i och för jämförelse
med kommissionens blanketter och kan därför icke uttala sig om,
huruvida de nu förefintliga blanketterna kunna vara mindre lämpligt uppställda
ur arbetstidssynpunkt. Det torde dock icke vara uteslutet, att eu allmän
genomgång och omarbetning av befintliga blanketter med hänsyn till
uppställning, radavstånd in. in. kan vara befogad.

Före fastställande av ny eller ändring av äldre blankett skall blankettkommissionen
höra samtliga eller av frågan berörda länsstyrelser. Det kan
ifrågasättas, huruvida denna bestämmelse i tillbörlig omfattning iakttagits
av kommissionen. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det betydelsefullt att
så sker, enär detta kan förmodas bidraga till lämpligaste blankettutformning
och även föranleda till att länsstyrelse icke onödigtvis utformar blankett,
som allenast obetydligt och oväsentligt avviker från centralt fastställd
blankett. Av statens organisationsnämnds yttrande synes framgå, att en viss
tendens i sistnämnda riktning är förhanden. Förefintligheten av enhetliga
blanketter bidrager erfarenhetsmässigt till snabbare handläggning av åtminstone
rutinärenden.

Blankettkommissionens arbetsmetoder äro ej kända för länsstyrelsen. Med
hänsyn härtill synes det icke möjligt att bedöma, huruvida den fungerar på
ett rationellt sätt. Det torde väl dock kunna utan vidare antagas, att dess
förstärkning med blanketteknisk expertis skulle innebära en ökad möjlighet
för kommissionen att hålla jämna steg med utvecklingen inom dess verksamhetsområde.
Länsstyrelsens erfarenhet hittills kan, som av det förut
sagda framgår, icke giva länsstyrelsen anledning att föreslå blankettkommissionens
avskaffande men väl att föreslå åt kommissionen nämnda personalförstärkning,
som säkerligen torde kunna, då så erfordras, ställas till
förfogande av statens organisationsnämnd. Länsstyrelsen anser sig ännu en
gång böra framhålla angelägenheten av ett mera omfattande samarbete med
länsstyrelserna och då i första hand dessas orgnnisationsföredragande. Härigenom
skulle de av organisationsnämnden framhållna riskerna för utformandet
av ur arbetssynpunkt icke fullt acceptabla blanketter enligt länsstyrelsens
mening i hög grad elimineras. Därigenom skulle även kunna motiveras
förbud för länsstyrelse att fastställa blankett för samma ändamål, som
centralt fastställd blankett avsåge att tillgodose.

Riksdagens revisorer ha i likhet med organisationsnämnden framfört tanken
på, att samtliga blanketter, som komma till användning inom landsstaten,
borde framställas av ett och samma organ. Ur blankettförbrukarens
synpunkt framstår givetvis eu sådan anordning som den bästa, särskilt som
densamma skulle och borde kunna medföra, att samtliga blankettrekvisilioner
skulle kunna ske från eu och samma distributör. En förutsättning
skulle därvid givetvis vara, att ett sådant centralt blankettorgan gåves erforderlig
kapacitet, så alt blankettdistributionen icke bleve trög. Statens organisationsnämnd
har föreslagit eu särskild arbetsdetalj inom Kungl. Inrikesdepartementets
landsstatsavdelning såsom lämpligt centralorgan för

408

landsstatens blankettväsen. Det må i det sammanhanget anses angeläget
att framhålla, att det ur länsstyrelsens synpunkt är oväsentligt om den nuvarande
blankettkommissionen bibehålies med förstärkt sammansättning eller
ett nytt centralt organ inrättas. För länsstyrelsen är det blott av betydelse
att blanketter för användning inom landsstaten såvitt möjligt fastställas
och tillhandahållas genom försorg av ett och samma organ samt att
länsstyrelsen beredes möjlighet att i en eller annan form medverka vid blanketternas
utformning. Det är ju till sist blankettförbrukarens behov av lämpligt
arbetsmaterial, som främst skall tillgodoses.

Vid länsstyrelsens handläggning av detta ärende ha utom undertecknade
deltagit förste länsassessorn Carl-Axel Rydin. Gävle den 26 januari 1959.

ERIK O. A. HELLMAN YNGVE MATTSSON

S. Berne

Länsstyrelsen i Västerbottens län

Länsstyrelsen anser lika med statsrevisorerna och statens organisationsnäinnd,
att det bör finnas ett centralt organ med vissa uppgifter ifråga om
fastställande in. m. av blanketter för landsstatens del.

Av särskild vikt är att detta organ har ständig och intim kontakt med de
verksamhetsområden, inom vilka blanketterna äro avsedda att komma till
användning. I detta hänseende torde någon anmärkning icke kunna riktas
mot ledamöterna i den nuvarande blankettkommissionen. Länsstyrelsen vill
för övriga ifrågasätta huruvida icke kostnaderna för verksamheten skulle
komma att öka, därest den föreslagna omorganisationen skulle genomföras.

Länsstyrelsen anser sig på anförda skäl böra tillstyrka, att den nuvarande
organisationen bibehålies.

Statsrevisonerna framhåller att blankettkommissionen icke till sitt förfogande
har någon blanketteknisk expertis.

Denna fråga synes lämpligen kunna lösas på det sätt, att kommissionen
beredes möjlighet att i mån av behov anlita dylik expertis för erhållande av
en fulländad teknisk utformning av blanketterna.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade, landshövding
och landskamrerare, även deltagit landssekreteraren Lennart Lindblad.
Umeå den 29 januari 1959.

FILIP KRISTENSSON

Sten Neikter

§ 38 Gränsbevakningen mot Finland

överbefälhavaren

Genom remiss 19/12 1958 har överbefälhavaren anmodats avge utlåtande
över ett förslag från riksdagens revisorer att på lämpligt sätt närmare överväga
den nuvarande organisationen av tull- och polisväsendet inom gränsområdet
vid Finland. Därvid synes främst böra prövas alt till polisväsendet
helt eller delvis överföra den för rörlig bevakning avsedda tullpersonalen.
Prövningen motiveras närmast av önskvärdheten att utnyttja personalen
på ett mera ändamålsenligt sätt än vad nu är fallet. Vidare skulle den ifrågasatta
omorganisationen bl. a. medverka till att lösa den aktuella frågan om
förstärkning av polisorganisationen i gränsområdet, samtidigt som en minskning
av den sammanlagda personalstyrkan icke skulle vara utesluten. Ur

409

beredskapssynpunkt synes slutligen en bättre förankring av gransbevakningen
i polisväsendet medge uppenbara fördelar med hänsyn till bl. a. de
större möjligheter en enhetlig polisorganisation i detta hänseende skulle er ^Med

hänsyn till de vägande skäl som riksdagens revisorer framfört fölen
omorganisation biträder överbefälhavaren förslaget att frågan upptas till

närmare prövning. ,

Under hänvisning till rådande passunion mellan de nordiska landerna och
den kraftiga nedskärningen av passkontrollen vid den finländska gränsen
samt det planerade tullsamarbetet mellan Sverige och Norge i Lapplands
fjälltrakter är det ur militär synpunkt av vikt att bl. a. kravet pa okad
främlingskontroll inom länet tillgodoses i syfte att försvåra eller förhindra
främmande underrättelseverksamhet.

Härvid bör även hänsyn tas till att utomordentliga forhållanden kan krava
en snabb skärpning av den till länet förlagda pass- och tullkontrollen.

Ur militär synpunkt är det vidare angeläget att den ifrågasatta organisationen
får en sådan utformning att den vid krig eller krigsfara alltjamt
medger en samordnad och effektiv gränsbevakningsorgamsation utetter
landgränsen mot Finland. Det må sålunda erinras att huvuddelen av den
värnpliktiga tullpersonalen ingår i de gränsbevakningsförband som organiseras
av militära myndigheter. Tullpersonalen, som till en stor del utgörs
av f. d. fast anställt underbefäl, reservunderofficerare o. d., är i huvudsak
krigsplacerad som chefer för gränsposteringar och högre gränsbevakningsenheter.
Ett överförande av tullpersonal till polisväsendet medför dartor
krav på ett vidgat polisiärt rekryteringsunderlag för gränsbevakningsfor banden.

.... .... , ,, .

För tillgodoseende av den militära säkerhetstjänsten for skydd mot spioneri,
sabotage och annan skadegörelse må härjämte anmälas att en minskning
av den sammanslagna gränsbevakningsorganisationen kan medföra behov
alt förstärka den militära säkerhetsorganisationen inom VI. nnlitaromi’ådc
t

På huvudsakligen nu berörda skäl och med hänvisning till gränsövervakningskungörelsens
föreskrifter om viss militär medverkan vid övervakningen
av samfärdseln över rikets gränser (SFS nr 728/1944) får jag vid
bifall till framställningen föreslå att militärbefälhavaren vid VI. militärområdet
beredes tillfälle att medverka vid den föreslagna prövningen. Stockholm
den 30 januari 1959.

Ärendet berett av kapten Glendor.

På uppdrag av ÖB

C. GÖRANSSON

Clief för försvarsstaben

A. Glendor

Statspolisintendenten

Frågan om förhållandet mellan polisen och tullverkets kust- och gränsbevakning
har vid tidigare tillfällen berörts av mig i avgivna remissyttranden.
Sålunda anförde jag i yttrande den 13 oktober 1948 till statsrådet och chefen
för finansdepartementet över kust- och gränsbevaknings^tredmngens
den 22 april samma år avgivna betänkande med utredning angående arbetsuppgifterna
för tullverkets kust- och gränsbevakning bl. a. följande:

»På grund såväl av det allvarliga tidsläget som andrade förhållanden i
övrigt anser jag nu tidpunkten vara inne alt verkställa eu förutsättningslös

410

undersökning om icke en närmare samordning av kust- och gränsbevakningen
med polisväsendet lämpligen borde komma till stånd. Redan 1939
års polisutredning har i första delen av sitt betänkande (SOU 1944/53 s.
273) framhållit att utövandet av kust- och gränsbevakningen naturligen
vore en uppgift, som inginge i den allmänna civila polisverksamheten. Kustoch
gränsbevakningsorganisationerna torde sålunda kunna sägas utöva en
till vissa speciella områden inskränkt polisverksamhet. Denna organisationernas
karaktär av polisorgan torde icke förändras därigenom att desamma
i viss mindre utsträckning ålagts uppgifter, vilka eljest ankomma på den
egentliga tullförvaltningen. Av kust- och gränsbevakningsutredningens betänkande
(s. 17—18) framgår också att åtminstone kustbevakningen uppbyggts
med särskild tanke på att lösa en ren polisuppgift, nämligen bekämpandet
av den yrkesmässigt bedrivna spritsmugglingen. Någon författningsinässigt
reglerad samordning av kust- och gränsbevakningens samt det egentliga
polisväsendets verksamhet förekommer icke i vidare mån än som framgår
av kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 165) med vissa bestämmelser rörande
polis- och tullmyndigheternas verksamhet för bekämpande av olovlig
rusdryckshantering.

Utan att ingå på några närmare detaljer synes det mig starkt kunna ifrågasättas,
huruvida icke genom en gemensam ledning och en närmare samordning
i övrigt av kust- och gränsbevakningsorganisationerna med det egentliga
polisväsendet — eller i vart fall statspolisen — större effektivitet skulle
kunna vinnas vid lösandet av de uppgifter, som nu ankomma på de berörda
organisationerna. Det synes mig sannolikt, att en dylik samordning jämväl
för statsverkets del skulle kunna medföra rätt avsevärda fördelar ur ekonomisk
synpunkt. För närvarande torde det icke vara möjligt att undvika
att personal tillhörande de olika organisationerna i viss utsträckning tjänstgör
samtidigt inom samma eller närgränsande områden.

Jag anser mig här böra framhålla, att behovet av polisbevakning i rikets
kustområden och då framförallt i skärgårdarna är mycket litet tillgodosett.
Denna brist torde göra sig särskilt kännbar sommartid, då befolkningen från
andra delar av landet i stor utsträckning dragés till kustområdena. Den
egentliga polispersonalens möjligheter att utföra bevakning inom skärgårdarna
äro mycket små. Detta särskilt med hänsyn till bristen på båtmateriel».

Sedan jag berört vissa andra i betänkandet angivna förhållanden anförde
jag vidare:

»Såsom jag redan inledningsvis antytt synes det mig emellertid knappast
möjligt att åstadkomma ett fullgott och — icke minst ur statsfinansiell synpunkt
— rationellt samarbete mellan kust- och gränsbevakningen och det
egentliga polisväsendet, därest icke de båda organisationerna ställas i närmare
relation till varandra. Jag får därför föreslå att det föreliggande betänkandet
icke måtte föranleda annan åtgärd än att detsamma överlämnas
till 1948 års polisutredning för att av denna tagas i beaktande vid utarbetandet
av förslag till eventuell omorganisation av polisväsendet. Därest kust>ch
gränsbevakningsorganisationerna därvid skulle föreslås inlemmade i
det allmänna polisväsendet synes mig frågan om kust- och gränsbevakningspersonalens
anställningsförhållanden böra lösas i tämligen nära anslutning
till de riktlinjer, vilka angivits i den inom kust- och gränsbevakningsutredningen
gjorda reservationen. Den ökning av lönekostnaderna en dylik lösning
skulle medföra synes mig mer än väl komma att kompenseras av de
besparingar en organisation av antytt slag på annat sätt och icke minst beträffande
personalstaterna kan väntas medföra.»

Framhållas må att förenämnda kungörelse den 6 maj 1938 med vissa be -

411

stämmelser rörande polis- och tullmyndigheternas verksamhet för bekämpande
av olovlig rusdryckshantering upphävts från och med den 1 juli 1958
(SFS nr 282/1958).

Förevarande fråga berördes även i ett av mig den 14 december 1955 avgivet
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående tullverkets
kustbevakning i särskild berättelse, avgiven den 16 december 1955.
Jag förklarade mig därvid intaga samma ståndpunkt som i ovannämnda
yttrande den 13 oktober 1948.

Vad angår riksdagens revisorers uttalande i förevarande ärende angående
gränsbevakningen mot Finland vill jag helt instämma i den uppfattning,
som kommit till uttryck i berättelsen. Gränsbevakningsorganisationens uppgifter
stå i så nära samband med den allmänna polisverksamheten att det
ur rationell synpunkt icke kan vara motiverat att uppehålla två från varandra
helt skilda organisationer. Jag får därför tillstyrka att frågan blir
föremål för utredning i särskild ordning. Såsom jag framhållit vid tidigare
tillfällen borde emellertid en utredning icke endast omfatta gränsbevakningen
mot Finland utan avse tullverkets kust- och gränsbevakning i dess
helhet. Stockholm den 2 januari 1959.

GEORG THULIN

Christer Horn af Rantzien

Polisväsendets organisationsnämnd

Polisväsendets organisation inom gränstrakterna mot Finland har senast
under åren 1953—1955 varit föremål för översyn dels genom 1953 års polisutredning,
dels — till följd av den kritik, som riktades mot polisutredningens
förslag — genom polisväsendets organisationsnämnd. Därvid har i
enlighet med direktiven för översynen bl. a. frågan om den mest ändamålsenliga
arbetsfördelningen mellan polispersonalen å ena sidan samt tullverkets
gränsbevakningspersonal å andra sidan ävensom möjligheterna till samordning
av polis- och tullarbetet inom gränsområdet ägnats särskild uppmärksamhet.
Även om de nyssnämnda utredningsorganen icke framlagt förslag
av sådan innebörd som det av riksdagens revisorer förordade, är det, i
varje fall för organisationsnämndens vidkommande, icke i överensstämmelse
med sakförhållandet att anta, att den av revisorerna diskuterade lösningen
av frågan icke skulle varit under övervägande. Ett genomförande inom
ramen för ett kommunalt polisväsende av revisorernas förslag är, enligt vad
nämnden under sitt utredningsarbete konstaterade, förenat med väsentliga
komplikationer.

Organisationsnämnden har i sitt den 12 december 1955 avgivna betänkande
med förslag angående polisväsendets organisation inom bl. a. gränstrakterna
mot Finland utförligt redovisat motiven för sitt förslag om en begränsning
av området för statligt anställd polis. Det bör här särskilt framhållas,
att den omständigheten att i gränsområdet polispersonal anställts å
tjänster inrättade enligt 4 § polislagen icke förändrar polisväsendets karaktär
med avseende å huvudmannaskapet. Nämnden har vidare på grundval
av ingående praktiska studier inom gränsområdet ansett sig kunna konstatera,
alt eu strikt tillämpning av de för gränsövervakningsverksamheten
meddelade grundläggande bestämmelserna, intagna i gränsövervakningskungörelsen,
borde kunna ge en mycket god garanti för att sådana olägenheter,
som riksdagens revisorer nu säger sig ha konstaterat, icke skall behöva uppkomma.
Vid sådant förhållande fann organisationsnämnden sig icke vilja föreslå
införandet av eu sådan ordning, som genom sin inverkan på de allmän*

412

na principerna för polisväsendets organisation och polisverksamhetens fullgörande
skulle innebära en onödig komplicering av frågan därigenom att
den törutsatte överflyttning av personal mellan olika verksamhetsområden
med olika huvudinriktning, omskolning eller komplettering av den egentliga
tackutbildningen, eventuell förändring av anställningsformer, förändringar
i lönesättningen, särskilda åtgärder för samordning av pensionsfrågorna, försämrade
möjligheter för tullverket att rationellt lösa frågan om gränsbevakningspersonalens
tjänstgöring, en fråga som förutsätter samordning av fast
och rörlig bevakning, m. m.

Organisationsnämnden tillåter sig i detta sammanhang ifrågasätta, om
riksdagens revisorer under sitt besök i gränsområdet verkligen erhållit den
bild av förhållandena, som egentligen borde ha förelegat. De klara intentioner
i fråga om arbetsfördelningen mellan polis- och tullpersonal, som inrymmes
i 1956 års riksdags beslut i den föreliggande organisationsfrågan, synes
nämligen, såvitt framgår av revisorernas egna uttalanden, icke ha kommit
till ett praktiskt uttryck. Detta förhållande synes böra tillmätas särskild betydelse
vid prövningen, huruvida den av revisorerna förordade särskilda utredningen
är av behovet påkallad. Vid denna prövning bör vidare enligt organisationsnämndens
uppfattning den reella innebörden av revisorernas förslag,
att den för rörlig bevakning avsedda tullpersonalen helt eller delvis
skall överföras till polisväsendet närmare analyseras. Den ifrågavarande
tullpersonalen är nämligen statligt anställd, medan all polispersonal i de av
revisorernas förslag berörda områdena innehar kommunal anställning. Även
om förslaget innebär, att grupper av statligt anställd personal — sammansatta
av den nuvarande, enligt 4 § polislagen kommunalt anställda polispersonalen,
som fullgör den av närheten till gränsen betingade särskilda polisverksamheten,
jämte till polisväsendet eventuellt överförd tullpersonal —
skulle sprängas in i det nuvarande, på kommunal grund helt vilande polisväsendet,
torde det vara uppenbart, att genomförandet av en sådan organisation
är förknippad med rätt stora svårigheter. Att överföra statligt anställd
personal till kommunal anställning såsom polismän — övergången
måste väl ske på frivillighetens väg — låter sig heller icke utan vidare göra.
Om man emellertid förutsätter, att revisorernas förslag i den ena eller
andra formen lätt kan genomföras och f. n. anställd tullpersonal efter
kompletterande polisutbildning kan överföras till statlig eller kommunal polismannaanställning
(överförandet i sig självt innebär ökade utbildningskostnader
och — till följd av lönesättningen inom polisväsendet — ökade
direkta lönekostnader), så torde man i varje fall få räkna med att vid avgång
av sådan polispersonal inom gränsdistrikten eller inom de eventuellt
m bildade statliga grupperna för gränsbevakningen, som tidigare innehaft
tullmannaanställning, nyanställd polispersoal måste meddelas viss tullnär
utbildning. Polispersonalen inom gränsområdet skall ju enligt revisorernas
förslag kunna åläggas vissa tullnära uppgifter »på samma sätt som tullpersonalen
tidigare under sin tjänstgöring svarat för vissa polisuppgifter». Organisationsnämnden
anser, att de förutsättningar för uppnående av goda
resultat genom samarbete kring gemensamma uppgifter, på vilka det sistnämnda
förslaget bygger, f. n. — utan att någon organisationsförändring
behöver vidtagas — föreligger inom gränsområdet mot Finland. Därtill kommer,
att tullverkets gränsbevakningspersonal under sin fackutbildning redan
bibringats kunskaper i polisiära ämnen i sådan omfattning, att personalen
efter en tids tjänstgöring tillsammans med de för den särskilda polisverksamheetn
avsedda polismännen, säkerligen kommer att bli väl skickade
även för den personövervakning m. in., varom här är fråga. Detta förutsätter
emellertid eu planläggning av den gemensamma tjänstgöringen.

413

Enligt gällande bestämmelser (gränsövervakningskungörelsen) skall samfärdseln
över rikets land- och sjögränser övervakas av polis-, passkontrolloch
tullpersonal samt militär personal (gränsövervakningspersonal). En effektiv
gränsövervakning förutsätter självfallet, att samarbetet mellan de olika
kategorierna av gränsövervakningspersonal är gott. Så torde vara fallet
vad angår gränsövervakningspersonalen inom gränsområdet mot Finland.
Det torde emellertid få anses naturligt, att de olika personalgruppernas befattning
med gränsövervakningsgöromålen får en inriktning, som betingas
av den huvudverksamhet, för vilken vederbörande personal är utbildad och
anställd, övervakningen av persontrafiken torde följaktligen i första hand
böra ankomma på polis- och passkontrollpersonal samt militär personal, medan
övervakningen av godstrafiken naturligen bör falla på tullpersonalen.
Detta bör enligt organisationsnämndens mening dock icke utesluta möjligheten,
att, där så av organisatoriska och ekonomiska skäl är påkallat eller
lämpligt, till viss kategori av gränsövervakningspersonalen koncentrera även
uppgifter, som visserligen ligger inom gränsövervakningens område men
som icke tillhör personalkategoriens egentliga arbetsområde. Så t. ex. måste
det anses ändamålsenligt, att, eftersom det utefter landets gränser måste
finnas en tullorganisation med huvuduppgift att övervaka godstrafiken över
gränserna, denna organisation, vars personal bibringats viss polisiär utbildning,
jämväl utnyttjas för övervakning av persontrafiken. Utefter svenskfinska
gränsen finns f. n. en relativt stark tullorganisation. Den rörliga bevakningen
inom denna är, såsom organisationsnämnden vid sina praktiska
studier inom området uppfattat saken, uppbyggd kring de stationära tullenheterna
och de godkända gränsövergångsställena. I vilken utsträckning denna
sistnämnda bevakning av riksdagens revisorer ansetts såsom rörlig bevakning
framgår icke av revisorernas redogörelse. Organisationsnämnden
har emellertid ansett sig böra särskilt beröra denna fråga, då det från såväl
principiella som ekonomiska och organisatoriska synpunkter sett måste
vara mindre välbetänkt att överföra tullpersonalen nu åvilande skyldigheter
med avseende å bevakningen av gränsövergångsställena på polispersonal. Genom
anlitandet från och med den 1 juli 1957 av ett antal kommunalt anställda
polismän, för vilka staten enligt 4 och 15 §§ polislagen helt bestrider
kostnaderna, för enbart den speciella övervakningsverksamhet, som betingas
av vederbörande polisdistrikts närhet till gränsen, har enligt organisationsnämndens
mening balans i stort åvägabragts med avseende å huvudinriktningen
och storleken av de olika kategorierna av gränsövervakningspersonal.
Nämndens uppfattning härutinnan påverkas icke av de ändrade förhållanden,
som från den 1 maj 1958 uppstått till följd av en ändrad utlänningslagstiftning.
Organisationsnämnden anser nämligen i likhet med 1953 års
polisutredning (se vidare nedan), att den arbetskraft, som inom tullorganisationen
utmed landgränsen mot Finland till följd av passunionens in fö i ande
friställts, bör, utan att någon genomgripande organisationsförändring
skall behöva vidtagas, kunna nyttiggöras i en planenligt samordnad gransövervakningsverksamhet.
Möjligheterna till eu samordning och sådant nyttiggörande
av arbetskraftsöverskottet inom tullorganisationen inom giiinsområdet
synes emellertid, att döma av de iakttagelser, som riksdagsi eyisorerna
gjort, icke fullt ha tillvaratagits. 1 detta hänseende får organisationsnämnden
anföra följande.

1953 års polisutredning har efter sina praktiska studier av förhallanuena
inom gränsområdet mot Finland tydligen bibringats samma uppfattning om
gränsövervakningsarbetets organiserande, som den som organisationsnämnden
i delta utlåtande gjort sig till tolk för. Utredningen fann emellertid att
även om några erinringar i fråga om den inom gränsområdet praktiskt arbe -

414

tande polis- och lullpersonalens samarbetsvilja icke kunde resas, det ändock
måste vara till fördel om det för ett gott resultat nödvändiga samarbetet
reglerades genom särskilda tjänstgöringsplaner (arbetsplaner), varigenom
samarbetet skulle formellt sanktioneras. Av bifogade utdrag (bilaga) ur polisutredningens
den 1 oktober 1954 avgivna betänkande framgår, hur samarbetet
enligt utredningens uppfattning borde organiseras. Det torde böra observeras,
att polisutredningen i sitt förslag jämväl förutsett, hur förhållandena
skulle komma att gestalta sig vid införande av den passunion, som
numera gäller mellan de nordiska länderna. Polisutredningens förslag vann
vid remissbehandlingen av betänkandet allmän anslutning och organisationsnämnden
förordade med instämmande från hl. a. statspolisintendenten
( av Kungl. Maj :t särskilt förordnad såsom sakkunnig) i sitt ovanberörda betänkande,
att polisutredningens förslag om arbestplaner för verksamheten
inom hl. a. landsfiskalsdistrikten utmed landgränsen mot Finland borde genomföras.
Föredragande departementschefen" uttalade i prop. nr 1956: 114,
att han delade organisationsnämndens uppfattning och ansåg, att bl. a. den
föreslagna åtgärden borde komma till stånd. Sedan statsutskottet i utlåtande
nr 1956: 92 anslutit sig till de riktlinjer, som uppdragits i propositionen, bifölls
denna av riksdagen den 4 maj 1956 eller mer''än ett år före den tidpunkt
— den 1 juli 1957 — då den nya organisationen avsågs skola träda i
tillämpning.

Organisationsnämnden har intet att erinra mot riksdagens revisorers förslag
att en utredning företages angående möjligheterna att effektivare utnyttja
den arbetskraft, som den utefter landgränsen mot Finland arbetande tullpersonalen
representerar. Under hänvisning till vad ovan anförts, vill organisationsnämnden
emellertid ifrågasätta, om icke med utredningen bör anstå
till dess resultat föreligger beträffande effektiviteten hos eu bevakningsorganisation
inom det berörda gränsområdet, som uppbvggts på det sätt som
förutsatts genom 1956 års riksdagsbeslut.

Med anledning av revisorernas uttalande, att en förstärkning av polisorganisationen
i gränsområdet mot Finland skulle vara aktuell — organisationsnämnden
bär sig intet bekant härom — vill nämnden särskilt framhålla, att
den s. k. inre utlänningskontrollens organiserande är en fråga, som efter
passunionens införande i högre grad än tidigare berör landets samtliga polisdistrikt,
sålunda icke endast gränsdistrikten. Att inom polisdistrikt utefter
rikets land- och sjögränser gränsövervakningen och den s. k. inre kontrollen
måste ägnas särskild uppmärksamhet och att — såsom i synnerhet
varit fallet inom här ifrågavarande gränsdistrikt — särskilda åtgärder från
statsmyndigheternas sida kan behöva vidtagas för att effektivisera verksamheten
är uppenbart. Detta behöver emellertid icke betyda, att man i större
omfattning än vad som är nödvändigt skall avvika från de regler för samarbete
mellan olika kategorier av gränsövervakningspersonal, som uppställts
i gränsövervakningskungörelsen och som i princip hör gälla vid arbetets organiserande
inom landets samtliga kust- och landgränspolisdistrikt.

Under hänvisning till vad ovan anförts angående innebörden av 1956 års
riksdagsbeslut rörande polisväsendets organisation inom bl. a. gränstrakterna
mot Finland får organisationsnämnden slutligen föreslå, att omedelbara
åtgärder vidtages för att arbetsorganisationen inom landsfiskalsdistrikten utmed
landgränsen mot Finland måtte bringas i full överensstämmelse med de
intentioner, som kommit till uttryck i prop. nr 1956: 114. Det synes nämligen
särskilt angeläget, att garantier snabbt skapas för att den arbetskraft
inom tullorganisationen i gränsområdet, som friställts till följd av passunionens
införande, tillvaratages på ett sätt som bäst tjänar de av riksdagens revisorer
angivna syftena. Det kan enligt organisationsnämndens mening vida -

415

re finnas skäl för att man vid arbetet med iordningställande av arbetsplanerna
jämväl tar under övervägande, huruvida icke med hänsyn till samarbetets
inom gränsområdet omfattning med stöd av bestämmelserna i 3 § gränsövervakningskungörelsen
en särskild gränsövervakningschef för hela gränsområdet
bör förordnas.

I detta ärendes avgörande har deltagit undertecknad Lindell, ordförande,
samt ledamöterna Djurberg, föredragande, Enhörning, Persson, Svärd, Tengroth
och Wijkman. Stockholm den 26 januari 1959.

KARL LINDELL

H. Djurberg

Bilaga

Utdrag ur betänkande avgivet den 1 oktober 1954 av 1953 års polisutredning
för vissa delar av Norrbottens län

Den särskilda polistjänsten inom skyddsområden och gränstrakter bör
vidare fullgöras enligt en för varje landsfiskalsdistrikt uppgjord plan, upptagande
dels antalet "patrullresor för bevakning av militära anläggningar och
förråd samt för främlingskontroll, antalet kontrollbesök vid varje särskild
anläggning eller förrådslokal ävensom patrullresor för trafikövervakning och
annan på statspolis nu ankommande verksamhet under viss tidsperiod t. ex.
14 dagar dels främlingskontrollens ordnande i distriktet.

Planen skall i kust- och gränsdistrikten även upptaga lullpersonalens
medverkan. För tullpersonalens del bör planen innehålla, i vilken omfattning
biträde med pass- och främlingskontroll skall lämnas dels vid fartygets
ankomst och avgång dels i övrigt vid trafik över rikets land- och sjögräns.
Planen bör vidare upptaga kustbevakningspersonalens biträde — såväl å
stationeringsorten som under sjö- eller landpatrullering — med tillsyn av
efterlevnaden av föreskrifterna i kungörelsen den 12 januari 1939 (SFS nr
28) angående särskilda villkor för utlännings vistelse inom skyddsområde
etc. dels i fråga om begagnande av farled och ankarplats för utländska fartyg
dels i fråga om förbud mot fotografering, obehörigt utforskande av hamnanläggning,
farled, kuster och försvarsanläggningar samt förbud mot topografiska
och andra mätningar, lödningar, avbildningar och beskrivningar,
som kan vara av betydelse för rikets försvar. I planen skall även upptagas
huru bevakningsresor av polis- och tullpersonal skall ordnas så att de kompletterar
varandra, ävensom på vilket sätt tullpersonal under bevakningsresorna
och i övrigt skall utöva främlingskontroll i samarbete med polisen.
Exempelvis bör tullpersonal på anmodan av polisen söka införskaffa uppgifter
i utlänningsärenden samt ägna uppmärksamhet åt att utlänning icke
uppehåller sig i gränstrakterna utan passvisering i de fall, där sådan erfordras,
eller eljest så lång tid att uppehållstillstånd kräves eller antar arbetsanställning
utan vederbörligt tillstånd. Tullpersonal, som erhåller kännedom
om överträdelse, skall göra anmälan därom hos polismyndigheten på orten.
Om tullpersonal skall ombesörja bevakning av militära anläggningar och
förråd, bör planen upptaga antalet kontrollbesök vid varje anläggning eller
förråd under viss tidsperiod t. ex. 14 dagar. Ytterligare bör planen innehålla,
att tullpersonal, i den mån tulltjänsten det medgiver, biträder polisen vid
spaning i fråga om de landsskadliga brotten och vid efterspaning och omhändertagande.

Polischefen ansvarar för alt den ovan omförmälda särskilda polisverk -

416

samheten fullgöres enligt planen. Med iakttagande härav må polischefen äga
använda den för nämnda verksamhet avsedda polispersonalen även för andra
polisuppgifter. Polischefen skall för varje månad inom två dagar etter
dess slut till landsfogden samt i skyddsområdena till kommendanten respektive
försvarsområdesbefälhavaren insända rapport om fullgjord polistjänst
enligt planen. Någon ändring av gränsövervakningskungörelsens bestämmelser
om ledningen av verksamheten synes icke erfordras. Da tullpersonal tillsammans
med polispersonal utför polistjänst utövas ledningen av vederbörande
polisman.

Tullverkets gränsbevakningspersonal vid finska gränsen uppgick den 1
oktober 1953 till 144 man, vilket enligt inhämtade upplysningar är mer än
vad som för närvarande erfordras för rena tulluppgifter. Personalen torde
bland annat vara beräknad även för de arbetsuppgifter, som enligt gränsövervakningskungörelsen
och den därpå grundade allmänna instruktionen
åligger tullpersonal utöver egentliga tulluppgifter. Vid överläggning med tullverkets
gränschef har även den frågan upptagits till övervägande, huruvida
den del av tullpersonalens arbetsuppgifter, som är av polisiär natur, borde
överföras till polisen, särskilt den bevakning tullpersonalen utövar under
sådana patrullresor, som omfattar hel tjänstgöringsdag och företages med
bil, på cykel eller skidor. Dylik bevakning utövas dock icke i någon större
omfattning utan varje postering fullgör patrullering inom eget tjänstgöringsområde,
i regel 4-timmars pass. För helgdagspatrullering utefter finska
gränsen torde sammanlagt endast 9 å 10 man tagas i anspråk. Uppmärksammas
må här att polisens trafikövervakning och främlingskontroll ändock
nödvändiggör patrullresor med bil utefter samma väg. I detta sammanhang
har beaktats, att den lättnad i fråga om passbestämmelser och föreskrifter
angående legitimationshandlingar, som efter hand genomförts och ytterligare
torde förväntas särskilt beträffande gränsbefolkningens trafik över
gränsen, medför eu förskjutning av främlingskontrollen i gränstrakterna.
Den rutinmässiga kontrollen av legitimationshandlingar vid gränsen minskar
och härmed också det arbete av polisiär natur, som tullpersonalen hittills
fullgjort jämsides med tulltjänsten. 1 stället förlägges kontrollen allt
mera till polismyndigheternas handläggning av utlänningsärenden samt till
därav betingad utredningsverksamhet på olika håll inom distriktet. Tullpersonalens
medverkan vid främlingskontrollen kommer därigenom att delvis
ske på annat sätt än förut, vilket även kommit till uttryck i vad som anförts
i fråga om tjänstgöringsplanen. Frågan om minskning av tullpersonalen i
dessa gränstrakter är enligt erhållen upplysning under utredning inom generaltullstyrelsen.

Statens utlänningskommission

Enligt gränsövervakningskungörelsen den 20 oktober 1944 ankommer
övervakandet av samfärdseln över rikets land- och sjögränser på polis-, passkontroll-
och tullpersonal samt militär personal (gränsövervakningspersonal).
Gränsövervakningen innefattar dels tillsyn över att gällande föreskrifter
i avseende å person- och godstrafiken med utlandet noggrant efterlevas,
dels ock övervakning av att underrättelser, vilka kunna vara till men för
rikets försvar eller säkerhet, icke överbringas till obehöriga. Jämlikt av
Kungl. Maj:t den 1 december 1944 fastställda allmänna anvisningar till organisationsplan
enligt gränsövervakningskungörelsen bör övervakningen av
landgränsen i första hand ombesörjas av tullverkets gränsbevakning samt
militär personal. De grundläggande bestämmelserna rörande omfattningen

417

av gränsövervakning och den personal, som skall ombesörja övervakningen,
skola för varje län upptagas i en organisationsplan. Beträffande handhavandet
av gränsövervakningsverksamheten skola instruktioner finnas uppr
"it t ädc

Den mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge den 12 juli 1957 träffade
överenskommelsen om ett gemensamt nordiskt passkontrollområde, vilken
trätt i kraft den 1 maj 1958, innebär bland annat att någon passkontroll
i princip icke skall företagas vid resor mellan nämnda stater. De resande
äro dock skyldiga att passera gränserna över passkontrollort eller över särskilt
godkänt gränsövergångsställe, som regelmässigt även utgör tullplats.
Vid landgränsen mot Finland kan inresa i och utresa från Sverige endast äga
rum över Haparanda, övertorneå, Pello och Karesuando samt under vintern
även över Kaunisjoensuu och Muoniovaara/Vassikkaniemi. För gränsborna
gälla speciella bestämmelser.

Före den 1 maj 1958 har för bestyret med pass- och legitimationskontroll
utefter landgränsen mot Finland anlitats tulltjänstemän, vilka handhaft
denna uppgift vid sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter. För bestyret med
pass- och legitimationskontrollen ha de uppburit särskilda arvoden. Efter
passkontrollens upphävande vid nämnda gräns utgå icke längre några sådana
arvoden. Av tulltjänstemännens uppgifter enligt gränsövervakningskungörelsen
kvarstå beträffande persontrafiken skyldigheten tillse, att icke
någon obehörigen överskrider gränsen ävensom att underrättelser, vilka
kunna vara till men för rikets försvar eller säkerhet, icke överbringas till
obehöriga.

Upphävandet av passkontrollen vid de internordiska gränserna har for
polismyndigheterna medfört en ökad arbetsbörda med avseende på den
inre utlänningskontrollen. Särskilt har detta blivit fallet för polismyndigheterna
i gränsdistrikten mot Finland, där persontrafiken är mycket livlig.
Alla möjligheter att förstärka den med ifrågavarande kontroll sysselsatta
polispersonalen böra följaktligen prövas och kommissionen får därför tillstyrka,
att den av riksdagens revisorer föreslagna utredningen om viss omorganisation
av tull- och polisväsendet inom det nu ifrågavarande gränsområdet
kommer till stånd. I anslutning härtill bör övervägas, huruvida icke
gränsövervakningskungörelsen bör bliva föremål för översyn.

I behandlingen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
Wiman och Stränge. Stockholm den 30 januari 1959.

NILS HAGELIN

S. Bundsen

Statskontoret

Såsom framgår av revisorernas berättelse fullgöres bevakningen vid rikets
gränser dels av vederbörande polismyndigheter, dels i vissa hänseenden
av personal från tullverket. Ansvaret för och ledningen av gränsövervakningen
åvilar vederbörande länsstyrelse, varvid den omedelbara uppsikten
över verksamheten handhas av länsstyrelsen underställd landsfogde. Samordningen
synes av tillgängliga uppgifter att döma fungera på ett i stort sett
tillfredsställande sätt.

Statskontoret vill erinra om alt nyligen vissa förändringar genomförts
på området, om vilkas verkningar det ännu torde vara för tidigt att draga
några säkra slutsatser. Sålunda skedde en viss omorganisation av polisväsendet
inom skyddsområdena i Norrbottens län samt gränstrakterna mot

27 Hev. berättelse <tn<j. statsverket är t!).r>H. It

418

Finland från den 1 juli 1957. Vidare medförde den från och med den 1 maj
1958 slopade passkontrollen mellan de nordiska länderna vissa förändringar
i organisationen och arbetsuppgifterna. Vid riksdagsbehandlingen av nämnda
omorganisation av polisväsendet inom området anslöt sig departementschefen
(prop. 1956: 114, s. 35) till ett av polisväsendets organisationsnämnd
framfört förslag, att inom varje polisdistrikt samtlig polis- och tullpersonals
medverkan vid polisarbetet borde regleras genom uppgjorda planer.
Enligt vad statskontoret under hand inhämtat, ha några dylika planer ännu
icke upprättats.

Såvitt statskontoret kan finna, torde ett överförande till polisväsendet av
den för rörlig bevakning avsedda tullpersonalen icke medföra några avgjorda
fördelar. Den nuvarande dualismen skulle av allt att döma bestå
även efter vidtagande av en sådan åtgärd. Enligt vad generaltullstyrelsen
upplyst finnas goda möjligheter att utöka den polisiära delen av utbildningen
för tullpersonalen, därest så skulle anses önskvärt. Med hänsyn härtill
ävensom till den alltför korta tid, som förflutit sedan de berörda organisationsförändringarna
genomfördes, anser statskontoret, att med den av
revisorerna föreslagna utredningen bör anstå. Vidare synes erfarenhet av
de ovan nämnda tjänstgöringsplanerna böra avvaktas. Statskontoret föreslår
därför, att revisorernas hemställan tills vidare icke måtte föranleda någon
åtgärd.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. statskommissaren
Rudhe. Stockholm den 21 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Britt-Marie Sténson Elsa Werelius

Föredragande

Generaltullstyrelsen

Genom remiss den 19 december 1958 har Kungl. Maj:t anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
under 38 § i sin senast avlämnade berättelse uttalat rörande gränsbevakningen
mot Finland. Till åtlydnad härav får styrelsen — med bifogande av
dels ett från chefen för Haparanda gränsdistrikt infordrat yttrande1 dels
en från styrelsen för Svenska tullmannaförbundet inkommen skrivelse1 i
ärendet — i underdånighet anföra följande.

Organisationen av Haparanda gränsdistrikt. Det nuvarande tullbevakningssysteinet
vid gränsen mot Finland, för vars uppgifter revisorerna inledningsvis
redogjort, bygger på den organisation av gränsbevakningen, som
till sina huvuddrag fastställdes vid den år 1922 beslutade omorganisationen
av tullverket och som innebär, att bevakningen fullgöres med ett flertal,
längs gränsälvarna spridda relativt små bevakningsenheler under central
ledning av tullförvaltaren i Haparanda. Tid efter annan ha bevakningsanordningarna
underkastats ändringar i den organisatoriska utformningen för
anpassning till de aktuella arbetsuppgifterna och utvecklingen av de tekniska
hjälpmedlen. Under en lång följd av år voro icke därstädes, såsom
vid gränsen mot Norge, inrättade några tullstationer. Först på senare tid ha
inrättats tullstationer i Övertorneå, Pello och Karesuando, vilka bemannas
av gränsbevakningspersonal.

Vid tillfällen, då mera betydelsefulla frågor rörande gränsbevakningen
inom Haparanda gränsdistrikt varit under övervägande, har även organisa 1

Ej avtryckta.

419

tionen i sin helhet blivit föremål för prövning. Inom tullverket verkställdes
sålunda senast år 1955 eu ingående kartläggning av underlaget och förutsättningarna
för verksamheten. Den undersökning, som då ägde rum, har
sedermera tjänat som riktpunkt vid ställningstaganden till organisatoriska
spörsmål inom distriktet, men den har å andra sidan icke av styrelsen betraktats
som definitiv och slutgiltig. Styrelsen har därför alltjämt uppmärksamheten
riktad på till buds stående möjligheter till rationaliseringar och
förenklingar. Inom eu närliggande tid påbörjas en undersökning av förutsättningarna
för ett av Nordiska rådet ifrågasatt gränstullsamarbete med
Finland enligt principer, som för närvarande tillämpas vid norska gränsen.

Utredningar berörande Haparanda gränsdistrikt. Även sakkunniga utom
verket ha under senare tid haft anledning att på grund av utredningsuppdrag
befatta sig med frågor rörande Haparanda gränsdistrikt. Förutom sådana
beträffande uteslutande löne- och arbetstidsspörsmål kan nämnas den
av 1945 års kust- och gränsbevakningsutredning i april 1948 slutförda undersökningen
av vilka arbetsuppgifter vid sidan av den egentliga tulltjänsten
som lämpligen kunde ingå i gränsbevakningspersonalens åligganden. Vidare
hade 1953 års polisutredning att samtidigt med en förutsättningslös prövning
av en ur organisatoriska synpunkter lämplig polisorganisation inom
vissa delar av Norrbottens län, däribland området närmast landgränsen mot
Finland, även ägna uppmärksamhet åt frågan om den mest ändamålsenliga
arbetsfördelningen mellan polispersonalen å ena sidan samt tullverkets kustoch
gränsbevakningspersonal å andra sidan ävensom åt möjligheterna till
samordning av polis- och tullarbetet inom området. Sedan denna utredning
avgivit sitt förslag den 1 oktober 1954, gjordes frågan om polisväsendets
organisation inom berörda områden till föremål för fortsatt utredning av
polisväsendets organisationsnämnd i samråd med av chefen för inrikesdepartementet
förordnade sakkunniga, bland dem statspolisintendenten. Frågan
avgjordes sedermera vid riksdagen år 1956 (prop. nr 114). Det är att
märka, att ingen av dessa båda utredningar funnit anledning till erinran
mot tullorganisationen inom Haparanda gränsdistrikt eller ifrågasatt att
den till någon del borde övergå till polisväsendet. Däremot ha bägge understrukit
betydelsen av viss samverkan mellan gränsbevakningen och polisen
samt, med vitsordande av det goda samarbete som härvidlag sedan länge
praktiserats, föreslagit, att detta skulle utvecklas och formellt regleras genom
en för varje polischefsdistrikt uppgjord plan.

Gränsbevakningens uppgifter inom tullorganisationen. Tullverkets uppgifter
kunna i stora drag sägas vara dels, och kanske i främsta rummet, att
expediera den legala utrikestrafiken, dels att i samband därmed eller eljest
utöva kontroll av trafiken över tullområdets gränser. Dessa båda uppgifter
återspeglas i tullverkets organisatoriska uppbyggnad med å ena sidan fasta
tullanstalter (tullkammare, tullstationer och tullexpeditioner) och å andra
sidan eu rörlig kust- eller gränsbevakning. Mellan dessa verksamhetsgrenar
är förutsatt och praktiseras eu intim växelverkan, som skapar det nuvarande
beprövade systemet för tullkontrollen. Rubbas balansen dem emellan,
måste den på ett eller annat sätt återställas. Det är sålunda troligt, alt ett
överförande av tullmässigt skolad rörlig bevakningspersonal inom Haparanda
gränsdistrikt till polisväsendet skulle resultera i ett ökat behov av
fasta tullanstalter och i varje fall av vid sådan tullanstalt stationerad personal.

På flera ställen är också gränsen mellan den fasta och den rörliga tullorganisationen
helt flytande. Tullstationerna bemannas sålunda av personal,
som samtidigt ingår i till platsen förlagd gränspostering, och en gränspostering
fullgör vissa uppgifter, som eljest skulle ankomma på (ullanstalt.

120

Detta senare förhållande är särskilt accentuerat inom Haparanda gränsdistrikt,
inom vilket vid sidan av tullanslalterna finns ett stort antal av länsstyrelsen
bestämda fasta överfartsställen. Denna omständighet har bland
annat bidragit till att antalet tullstationer hittills kunnat begränsas till tre.
Personalen är därvid ålagd icke blott att förhindra och upptäcka olovlig inoch
utförsel av varor, andra brott mot tullförfattningarna samt överträdelser
av övriga författningar, vilkas efterlevnad det åligger tullpersonalen att
övervaka, utan även att debitera och uppbära tull, skatter och andra avgifter,
som skola utgå för vissa varor vid införsel från uIlandet.

Samtliga dessa åligganden regleras av ett omfattande och i många avseenden
svårbemästrat författningskomplex. Det kan här särskilt nämnas den
mängd författningar, som reglera in- och utförsel av varor ur sanitära och
liknande synpunkter. Förtrogenhet med detta författningskomplex förutsätter
tullmässig skolning och erfarenhet. Denna omständighet synes icke ha
beaktats i statsrevisorernas berättelse; i vart fall har icke tillräckligt avseende
fästs vid personalens verksamhet inom den lokala tulltjänsten. Denna
är likväl den grundval, kring vilken hela tullorganisationen uppbyggts. Visserligen
är varuförseln inom områdena mellan tullstationerna i Tornedalen
merendels icke av betydande mått, men i den mån den förekommer, måste
den också betjänas av personal, som besitter den därför erforderliga kompetensen.
Det förefaller därför vida enklare att — om så skulle visa sig önskvärt
— vidareutbilda tullpersonal för vissa begränsade polisuppgifter utöver
dem, som den redan har att utföra, än att, soin revisorerna tänkt sig,
anförtro tulluppgifter åt polismän med därav förorsakad omständlig och
kostsam specialskolning, allra helst som i nuvarande tullutbildning redan
ingår viss polisiär undervisning.

Gränsbevakningens samarbete med polisen. I statsrevisorernas berättelse
utvecklas däri anförda synpunkter nästan uteslutande mot bakgrunden av
gränsbevakningens funktion som en i skilda avseenden polisiärt gränsövervakande
institution. Detta synes styrelsen, såsom i det föregående påvisats,
vara en ofullständig och därmed missledande utgångspunkt för ett bedömmande
av de konsekvenser, som ett genomförande av revisorernas förslag
skulle medföra.

I tulltjänstens natur ligger emellertid en icke oväsentlig polisiär inriktning.
Denna inriktning kommer bl. a. till uttryck i att tulltjänsteman tilllagts
befogenheter att i vissa fall gripa, visitera, förhöra och verkställa husrannsakan.
I anslutning därtill meddelas också — såsom förut antytts —
inom tullverkets utbildningsverksamhet undervisning i vissa polisiära ämnen.
Därigenom har speciellt kust- och gränspersonalen kunnat i statsnyttans
intresse tilläggas vissa polisiära och med dessa närbesläktade uppgifter
vid sidan av eller sammankopplade med den egentliga tulltjänsten. Författningsmässigt
äro de viktigaste av dessa uppgifter reglerade genom Kung).
Maj :ts kungörelse (nr 275) den 20 maj 1955 angående skyldighet för befattningshavare
vid tullverkets kust- och gränsbevakning att utöva jakt- och
fisketillsyn samt i Kungl. Maj:ts kungörelse (nr 728) den 20 oktober 1944
om övervakande av samfärdseln över rikets gränser vid krig eller krigsfara
(gränsövervakningskungörelsen), åtföljd av en av Kungl. Maj:t den 1 december
1944 fastställd allmän instruktion för gränsövervakningspersonal.

Enligt sistnämnda två författningar skola gällande föreskrifter i avseende
å samfärdseln över rikets gränser övervakas av polis-, passkontroll- och tullpersonal
samt militär personal. Ansvaret för ledningen av gränsövervakningen
tillkommer i varje län länsstyrelsen och under denna landsfogden eller —
där förhållandena det påkalla — en särskilt lörordnad, under landsfogden
lydande gränsövervakningschef. Befattningshavare, som ej helt är ställd

421

till förfogande för gränsövervakningstjänst, är underställd sill vanliga befäl,
dock med skyldighet att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter rörande
gränsövervakningstjänsten, som landsfogden eller gränsövervakningschefen
i särskilt fall kan meddela. Dylika föreskrifter skola, där så lämpligen kan
ske, delgivas befattningshavaren i den för dennes tjänst eljest gällande ordningen.
De grundläggande bestämmelserna rörande omfattningen av gränsövervakningen,
den personal som skall ombesörja övervakningen samt den
materiel m. in. som erfordras för ändamålet skola länsvis upptagas i en organisationsplan,
som fastställes av länsstyrelsen efter samråd med vissa
myndigheter, bland dem generaltullstyrelsen. Sådan plan skall i enahanda
ordning revideras så ofta omständigheterna föranleda och minst cn gång
årligen.

Gränsövervakningskungörelsen, som tillkom under krigsåren, avser närmast
förhållanden då riket befinner sig i krig eller krigsfara, men är trots
detta alltjämt gällande. Ehuru den i dagens läge är behäftad med vissa brister
och därför borde, såsom föreslagits av 1945 års kust- och gränsbevakningsutredning,
ersättas med en ny, för fredsförhållanden bättre tillrättalagd
kungörelse, ställer den likväl till landsfogdens förfogande icke obetydliga
resurser för eu gränsövervakning, som smidigt kan anpassas efter
lokala förhållanden och växlingar i arbetsuppgifterna. Vad som emellertid
därvid kan erfordras är en planmässig fördelning av arbetsuppgifterna mellan
tull- och polispersonalen samt en reglerad samordning mellan dessa personalgruppers
verksamhet i fråga om gränsövervakningsarbetet. I det syftet
hade 1953 års polisutredning föreslagit, att den särskilda polistjänsten inom
skyddsområden och gränstrakter borde fullgöras enligt en för varje landsfiskalsdistrikt
uppgjord plan, vilken även skulle upptaga tullpersonalens
medverkan. För tullpersonalens del borde planen bland annat innehålla i
vilken omfattning biträde med pass- och främlingskontrollen skulle lämnas,
huru bevakningsresorna av polis- och tullpersonal skulle anordnas för att
komplettera varandra ävensom på vilket sätt tullpersonalen under bevakningsresorna
och i övrigt skulle utöva främlingskontroll i samarbete med
polisen. Om tullpersonalen skulle ombesörja bevakning av militära anläggningar
och förråd, borde planen upptaga antalet kontrollbesök vid varje anläggning
eller förråd under viss tidsperiod. Ytterligare borde planen innebära,
att tullpersonal, i den mån tulltjänsten medgåve, skulle biträda polisen
vid spaning i fråga om de landsskadliga brotten och vid efterspaning och
omhändertagande.

Allmänna grunder för denna tjänstgöringsplan skulle — enligt polisutredningen
— uppgöras av landsfogden efter samråd med bland andra tullverkets
gränschef.

Polisväsendets organisationsnämnd anförde i sin förenämnda utredning,
att i nämnda tjänstgöringsplaner borde anges samtlig polis- och tullpersonals
medverkan vid främlingskontroll, trafikövervakning och annan på ordningsstatspolisen
ankommande verksamhet. Vid utarbetandet av planerna
syntes vidare böra eftersträvas en utvidgning av tullpersonalens medverkan
vid främlingskontrollen till att omfatta verkställandet av vissa enklare utredningar.
Organisationsnämnden ansåg vidare, att tullpersonalens skyldighet
att hiträda vid gränsövervakningen borde ingå i denna personals ordinarie
arbetsuppgifter och alt den därför icke borde uppbära särskild ersättning
för denna skyldighet.

I den inledningsvis omnämnda propositionen nr 114 till 195(5 års riksdag
uttalade chefen för inrikesdepartementet sin anslutning till förslaget rörande
ovannämnda planer.

Ehuru, som framgår såväl av statsrevisorernas uttalande som av gräns -

422

distriktchefens yttrande, gränsbevakningspersonalen beredvilligt ställts till
förfogande även vid uppdrag, som ligga utanför de egentliga gränsövervakningsuppgifterna,
är det uppenbart, att sådana planer, i vilka samarbetet
mellan tull- och polisorganisationerna hade blivit formellt befästat och reglerat,
skulle väsentligt bidragit till verksamhetens effektivisering och rationalisering
samt uteslutit ett möjligen förekommande dubbelarbete. Därigenom
hade de givetvis bidragit till en avlastning av polisens arbetsbörda.
Några dylika planer ha emellertid icke uppgjorts. Anledningen därtill har
uppgivits vara, att det synts lämpligt avvakta någon lids erfarenhet av
tjänsten. Det synes styrelsen angeläget att ifrågavarande planer nu utarbetas.

Oberoende av alt sagda planer icke föreligga, är samarbetet mellan polisen
och gränsbevakningen i Tornedalen mycket gott, såväl inom gränsövervakningstjänsten
som vid de tillfällen, då tullpersonalens medverkan erfordrats
även lör andra polisiära uppdrag. Det kan i sammanhanget nämnas,
att av tullverket ägda eller disponerade fasta radiostationer även betjäna polisens
radiobilar och att tullverkets radioservicepersonal på begäran biträder
vid översyn av polisens radioanläggningar i Tornedalen.

Skulle förhållandena påkalla vidgade polisiära uppgifter för gränsbevakningspersonalen,
vill styrelsen medverka härtill. Om härvid erfordras ytterligare
polisiär utbildning av personalen, kan detta ske inom ramen för tullverkets
undervisningsväsen.

Samverkan med försvaret. Utan att närmare ingå på frågan om samverkan
med försvaret, vilken fråga styrelsen förutsätter att den militära remissinstansen
närmare utvecklar, får" styrelsen här endast framhålla, att tullverkets
gränsbevakning i Tornedalen tilldelats betydelsefulla militära uppgifter.

Sammanfattning. Frågor om gränsbevakningens inom Haparanda gränsdistrikt
organisation och arbetsuppgifter, arbetsfördelningen mellan polisoch
gränsbevakningspersonalen samt möjligheterna till samordning mellan
polisen och tullverket ha på den allra senaste tiden varit föremål "för flera
utredningar. Några synpunkter angående lämpligheten att överflytta tullpersonal
till polisväsendet ha därvid icke förebringats.

Tullverkets huvuduppgift är att expediera den legala utrikestrafiken. För
detta ändamål användes jämväl gränsbevakningspersonalen. Uppgiften fordrar
ingående kunskap i för varuförseln till och från utlandet gällande tulloch
andra författningar och kan endast utföras av personal, som efter särskild
skolning och genom praktisk erfarenhet äger den erforderliga kompetensen.

Gränsbevakningspersonalen användes såväl för fasta tullklarerings- och
tullkontrolluppgifter som för rörlig bevakningsverksamhet. Någon kategoridelning
av personalen för den ena eller den andra arbetsformen föreligger
icke.

Gränsbevakningspersonalen samarbetar med polisen inom vissa områden,
framför allt vid gränsövervakning enligt gränsövervakningskungörelsen och
vid jakt- och fisketillsyn. Därigenom har en avlastning av polisens arbetsbörda
kunnat äga rum. Samverkan skulle emellertid kunna förstärkas och
utvecklas, därest planer uppgjordes och tillämpades för tjänstens utövande
och dess fördelning mellan polis- och tullpersonal på sätt, som anvisats i
tvcnne polisutredningar.

Den dualism, som statsrevisorerna påpekat vara rådande mellan polisoch
tulltjänstemannakårerna, förekommer givetvis endast i den mån arbctsuppgifterna
sammanfalla, d. v. s. företrädesvis inom gränsövervakningen,
där dock landsfogden tillagts den enhetliga ledningen. Som i det föregående

423

anförts har emellertid gränsbevakningspersonalen framför allt viktiga tulluppgifter,
vilka falla utanför polisens verksamhetsområde. Därest den rörliga
gränsbevakningspersonalen överfördes till polisväsendet, skulle sålunda
dualismen kvarstå, och det kan ifrågasättas, om den icke bleve mera framträdande
än nu. Olägenheterna med dualismen synes kunna bäst elimineras
genom en sådan samverkan mellan de bada kårerna, som redan förekommer
och som enligt vad ovan sagts bör kunna förbättras och utvecklas.

I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknad generaltulldirektör,
jämväl byråcheferna Lindberg, Åberg, Appeltofft, Bergström
och Hartler, samt gränschefen Holm, föredragande. Stockholm den 27 januari
1959.

VIDAR FAHLANDER

Tord Wsenerlund

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Länsstyrelsen får härmed överlämna infordrade yttranden (Bilagor A—E)
från landsfogden i länet samt landsfiskalerna i Haparanda, övertorneå, Pajala
och Karesuando distrikt samt för egen del anföra följande.

Regler rörande samverkan mellan polis- och tullpersonal vid rikets gränser
återfinnes såsom statsrevisorerna framhållit dels i kungörelsen den 20
oktober 1944 om övervakande av samfärdseln över rikets gränser vid krig
eller krigsfara (gränsövervakningskungörelsen) och i den med stöd av nämnda
kungörelse den 1 december 1944 fastställda allmänna instruktionen för
gränsövervakningspersonal, och dels av kungörelsen den 20 maj 1955 angående
skyldighet för befattningshavare vid tullverkets kust- och gränsbevakning
att utöva jakt- och fisketillsyn m. in.

1953 års polisutredning föreslog i sitt den 1 oktober 1954 avgivna betänkande
bland annat, att den särskilda polisverksamheten inom gränsområdena
och tullpersonalens i kust- och gränstrakterna medverkan vid
denna verksamhet skulle regleras genom särskilda planer för varje polischefsdistrikt.

Polisväsendets organisationsnämnd biträdde i sitt betänkande den 12 december
1955 vad polisutredningen sålunda förordat. Organisationsnämnden
föreslog därjämte bland annat, att vissa landsfiskalsdistrikt skulle sammanslås
samt att de särskilda statspolispatrullerna i Haparanda, övertorneå och
Pajala skulle kommunaliseras. Nu angivna förslag upptogs i proposition
nr 114 till 1956 års riksdag och godkändes av riksdagen den 4 maj 1956.

Genom nådigt brev den 6 juni 1957 föreskrevs såvitt angår ovan berörda
spörsmål att de tjänster, som uppehölls av statspolispatrullerna i Tornedalen,
skulle från och med den 1 juli 1957 utgå ur statspolisorganisationen
och i stället tillföras vederbörande polisdistrikt. Tillika lämnades vissa övergångsbestämmelser.

Länsstyrelsen har sedermera utrett frågan om sammanslagning av de i
propositionen nr 114/1956 angivna landsfiskalsdistrikten och överlämnat
förslag därom till Eders Kungl. Maj:t.

I enligt med vad som förutsattes i organisationsnämndens förslag bildades
vidare från och med den 1 september 1957 Haparanda polisdistrikt av Haparanda
stad, Nedertorneå och Karl Gustavs kommuner, tidigare särskilda polisdistrikt.
Den >3 augusti 1958 fastställde länsstyrelsen jämlikt lagen den 31
maj 1957 om kommunalförbund förbundsordning för ett polisförbund bildat
av nyssnämnda kommuner. Förbundsfullmäktige har emellertid ännu ej till
länsstyrelsen anmält personalstat för polisdistriktet, varför de personella

424

förhållandena inom Haparanda polisdistrikt ännu icke kunnat helt ordnas.
Personalstat lär emellertid komma att antagas inom den närmaste tiden.

Sedan sålunda de primära organisations- och personalförslagen rörande
polisväsendet inom vissa delar av länet genomförts, har länsstyrelsen planerat
att aktualisera frågau om upprättandet av de förordade arbetsplanerna
inom polischefsdistrikten vid gränsen mot Finland.

Det relaterade utvisar, att samverkan mellan polisen och tullpersonalen
inom gränsområdena mot Finland tills vidare — förutom efter samråd på
informell bas — sker med beaktande av de allmänna föreskrifterna i förutnämnda
kungörelser och allmänna instruktion. Från såväl polis- som tullmyndigheterna
har vitsordats att det samarbete, som sålunda äger rum, är
synnerligen gott.

Givetvis bör den bästa möjliga samverkan i gränsövervakningen eftersträvas.
Vid bedömandet av hur denna samverkan bör vara organiserad, kan
olika synpunkter anföras. Det ligger sålunda nära till hands att antaga, att
tullmän kommer att lägga huvudvikten vid de tullnära uppgifterna. Å andra
sidan torde polismän, som tilldelas tullnära uppgifter, ge företräde åt den
rent polisiära verksamheten. Detta lär gälla även om kompletterande utbildning
lämnas.

Avvägningen rörande vilka åligganden som skall anses ha primär betydelse,
de polisiära eller de tullnära, torde vara vansklig att avgöra. Tyngdpunkten
i betydelse kan nämligen växla tid efter annan.

För närvarande är bland annat genom prisutjämningen på ömse sidor om
gränsen tullmyndigheternas befattning med olovlig varuförsel måhända,
mindre än tidigare. Genom passkontrollens upphävande har därjämte tullens
polisiära uppgifter minskats. På grund av den friare samfärdseln bär
däremot polisens arbetsbörda i form av inre främlingskontroll ökats, då
lättnaden i gränstrafiken bland annat fått till följd att en hel del icke önskvärda
element söker sig hit. Huruvida nu beskrivna förhållanden kommer
att få längre varaktighet är för närvarande svårt att med säkerhet yttra sig
om.

Starka skäl talar för att det av två utredningar rekommenderade systemet
för samverkan grundad på arbetsplaner prövas någon tid. Först därefter torde
det vara möjligt att med någon säkerhet kunna avgöra om nämnda ordning
lämpligen bör ersättas med någon annan, exempelvis en sådan innebärande
att personal överföres från den ena organisationen till den andra.

I propositionen nr 114/1956 uttalade föredragande departementschefen,
att länsstyrelsen, sedan någon erfarenhet vunnits av den nya ordningen för
polisorganisationens utformning inom vissa delar av Norrbottens län, ägde
att ånyo taga upp och förelägga Eders Ivungl. Maj :t de spörsmål, som kunde
uppkomma. Länsstyrelsen har ansett att detta uttalande jämväl omfattar
förhållandena inom gränstrakterna. Denna uppfattning torde stödjas av föreskrifterna
i länsstyrelseinstruktionen rörande länsstyrelsens allmänna befogenheter
och skyldigheter.

Av det ovan anförda torde framgå, att de av statsrevisorerna behandlade
organisationsfrågorna är föremål för länsstyrelsens uppmärksamhet.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade landshövding
och förste länsnotarie, deltagit landssekreteraren Torsten Segrell. Luleå i
landskansliet den 31 januari 1959.

MANFRED NÄSLUND

Lennart Hellsten

425

Bilaga A

Yttrande från landsfogden i Norrbottens län

Länsstyrelsen hnr anmodat mig att yttra mig över riksdagens revisorers
uttalande angående gränsbevakningen mot Finland. I anledning därav får
jag vördsamt meddela följande.

I skilda sammanhang har jag tidigare framhållit det nödvändiga i att närmare
samordna polisverksamheten och den övervakningsverksamhet, som
omhänderhaves av tullverkets kust- och gränsbevakningspersonal. Därvid
har jag uttalat meningar som i stort sett sammanfalla med vad statsrevisorerna
nu föreslagit. För att närmare belysa mina synpunkter i frågan får jag
närsluta avskrift av yttrande den 30 november 1955 till Länsstyrelsen angående
tullverkets kustbevakning. Fortfarande anser jag att frågan om en
närmare samordning bör utredas. Vid en sådan utredning synes det mig
önskvärt att polisväsendet i länet representeras. Luleå den 16 januari 1959.

Bilaga till bilaga A

Yttrande angående tullverkets kustbevakning

Anmodad inkomma med yttrande över innehållet i en av riksdagens revisorer
den 16 september 1955 avlämnad särskild berättelse rörande tullverkets
kustbevakning får jag härmed vördsamt dels överlämna av mig infordrade
yttranden från polischeferna i Boden, Haparanda, Luleå och Nederluleå,
dels för egen del anföra följande.

I vad rör Norrbottens län sorterar tullverkets kustbevakning under kustdistriktschefen
i Norra distriktet. Kuststräckan från gränsen mot Finland
till gränsen mellan Nederluleå och Norrfjärdens kommuner omfattas av
Luleå kusttullmästarområde. Kuststräckan inom Piteå landsfiskalsdistrikt
utgör verksamhetsområde för Piteå kustpostering inom Skellefteå kusttullmästarområde.
Inom Luleå kusttullmästarområde finnas två posteringar, Luleå
kustpostering och Nikkala kustpostering. Chefskapet inom Luleå kusttullmästarområde
utövas av en kusttullmästare med stationeringsort i Luleå.
Personalorganisationen i Luleå kustpostering upptager 1 kustöveruppsyningsman,
1 förste kustuppsyningsman samt 4 lägre befattningshavare (kustuppsyningsmän
eller kustvakter). Posteringen disponerar 1 personbil samt 1
s. k. tulljakt (eu 12 in kosler). Vid Nikkala kustpostering finnas 1 kustöveruppsyningsman
samt 5 lägre befattningshavare. Posteringen förfogar över 1
s. k. tullslup och 1 motorhåt. Posteringen är uppdelad på två underavdelningar
på så sätt att tre man jämte tullslupen äro stationerade i Seskarö, under
det att återstoden stationerats i Nikkala. Kustposteringen i Piteå består av 1
kustuppsyningsman och 1 kustvakt. Posteringen disponerar 1 s. k. tullslup.
Med undantag för tullslupen i Piteå äro kustbevakningens inom länet stationerade
motorfordon (båtar och bilar) utrustade med frekvensmodulerade
ultrakortvågsradioanläggningar av samma typ som användes inom polisväsendet.
Trafiken sker på sådana frekvenser, alt samtrafik kan äga rum med
polisradiostationerna inom länet.

Kustbevakningspersonalens verksamhet inom länet är till helt övervägande
del inriktad på bevakning av det slag, som omnämnes i den av riksdagens
revisorer avlämnade berättelsen s. 16—24. Bevakningen utföres dels under
pnlrullering till sjöss och till lands, dels vid förekommande behov genom
tillfälligtvis anordnad tillsyn i hamnar, lastageplatscr o. d. Inom länet handhavas
icke av kustbevakningspersonalen sådana göromål, som tillhöra lokal -

426

tullförvaltningens arbetsuppgifter. Kustbevakningspersonalens arbetsuppgifter
äro sålunda till övervägande del i princip av sådant slag, att de jämväl
åvila den allmänna polisen. Polismyndigheterna i länet ha emellertid beträffande
kustbevakningspersonalens polisiära verksamhet icke andra befogenheter
än som angivas i gränsövervakningskungörelsen (SFS 1944: 728). De
befogenheter, som därigenom tillagts länsstyrelse och landsfogde, avse emellertid
endast verksamheten för övervakning av samfärdseln över rikets landach
sjögränser. Befogenheterna innefatta icke i något fall direkt befäls- eller
direktivrätt gentemot kustbevakningspersonalen inom länet.

Samarbetet mellan polisorganen inom länet och kustbevakningsorganisationen
bär städse varit mycket gott. Kustposteringarna ha sålunda i mån
av förmåga och tid ofta med personal och materiel biträtt polisen vid polisiära
förrättningar i kustområdet.

I samband med en redogörelse för kustbevakningsorganisationens verksamhet
inom länet bör uppmärksammas, att till följd av isförhållandena
kustbevakningens båtar regelmässigt endast kunnat utnyttjas under tiden
omkring 20/5—omkring 1/11 eller sammanlagt omkring 5 1/2 månad årligen.
Under den tid båtarna icke kunnat användas har personalen använts
för patrullering med den därför disponibla bilen ävensom för bevakning till
fots i länets hamnar in. in. De tider sjöfarten i Bottenviken är stängd på
grund av havets tillfrysning, 4—5 månader årligen, har verksamheten bedrivits
förutom genom bilpatrullering genom skidpatrullering framför allt
i skärgården. Därvid bär Nikkala kustpostering huvudsakligen svarat för
övervakning av kustområdet intill finska gränsen och närmast väster därom.
Under denna tid torde stundom svårigheter ha förelegat att sysselsätta personalen
inom ramen för verksamheten. Det har emellertid förekommit, att
personalen tagits i anspråk för annan verksamhet inom tullväsendet än kustbevakning.
Merendels torde dock personalstyrkan ha hållits vid normal numerär.

Riksdagens revisorer ha i sin berättelse (s. 33) framhållit nödvändigheten
av att samordna den bevakningsverksamhet som omhänderhaves av olika
institutioner. Revisorerna ha därvid bl. a. framhållit intresset av att kostnaderna
för den önskvärda bevakningen hållas nere. I sin berättelse framhålla
revisorerna också, att den nuvarande kustbevakningsorganisationen
fått sin utformning mot bakgrunden av överhavssmugglingen under 1920-ach 1930-talcn. Den organisation, som under då rådande förhållanden utformades,
synes emellertid med hänsyn till sedan dess inträffade förändringar
icke längre helt ändamålsenlig. Även med beaktande av tullväsendets
intresse av fullgod beredskap för framtida mera krävande arbetsinsats synes
en omorganisation av kustbevakningen böra övervägas.

Redan tidigare har jag i annat sammanhang inför Länsstyrelsen framhållit,
att enligt mitt förmenande en fastare samordning av polisväsendets, kustbevakningens
och gränstullbevakningens verksamhet vore önskvärd. Tullväsendets
gräns- och kustbevakning fullgöra till betydande del uppgifter,
vilka framstå såsom rent polisiära. En tredelning mellan polis, kustbevakning
och gränstullorgan av ansvaret för polisverksamheten synes i längden
icke lämplig. Det synes mig sålunda kunna ifrågasättas, om icke möjligheterna
till en fastare samorganisation borde utredas. (I detta sammanhang
är jag angelägen framhålla, att hittills samarbetet mellan polismyndigheterna
i länet och tullväsendets representanter varit synnerligen gott, vilket icke
enbart torde ha berott på utomordentliga personliga relationer mellan de
olika organens företrädare.)

Beträffande kustbevakningen synes för Norrbottens läns del väsentliga
fördelar kunna vinnas genom att organisationen inlemmades i den allmänna

427

polisorganisationen. Såsom redan framhållits torde kustbevakningen till
övervägande del ha uppgifter av allmän polisiär natur. Riksdagens revisorer
ha i här förevarande berättelse (s. 32) som sin mening framhållit, att kustbevakningen
bör anordnas så, att den är i stånd att utföra verklig bevakning
icke blott ur fiskala synpunkter utan även i andra avseenden, därvid
samtliga bevakningsuppgifter borde vara likvärdiga. Enligt revisorernas mening,
till vilken jag helt ansluter mig, bör bevakning sålunda bl. a. anordnas
mot smugglingsförsök, spioneri, olovligt gränsöverträdande, olaga jakt och
fiske och till säkerhet för sjö- och luftfart ävensom för vissa militära intressen.
En sådan anordning skulle otvivelaktigt medföra, att kustbevakningens
verksamhet finge en än mera uttalat polisiär prägel. Nackdelarna
av att ansvaret för polisverksamheten i länet icke helt ankommer på polismyndigheterna
skulle därigenom än mera framträda.

Länets polispersonal har hittills i brist på personal och farkoster endast
rent undantagsvis kunnat utföra önskvärd bevakning inom den betydande
skärgården. Detta gäller icke minst beträffande Bodens och Kalix skyddsområden.
Om kustbevakningsorganen i länet inlemmades i polisväsendet,
skulle i detta hänseende rådande missförhållanden kunna undanröjas. Av
särskild betydelse skulle detta bliva för effektiviteten i skyddsområdenas
bevakning. Den föreslagna åtgärden skulle vidare medföra, att man skulle
kunna undvika det dubbelarbete, som nu onekligen utföres, trots gott samarbete
och allvarliga försök till samordning under hand. En annan vinst vore
att svårigheterna att under vinterhalvåret finna lämpligt arbete åt kustbevakningspersonalen
skulle bortfalla. Jag förutsätter att personalen då skulle
tagas i anspråk för allmänna polisuppgifter i huvudsak i anslutning till stationeringsorten.

Givetvis får icke i samband med ett möjligt inlemmande av kustbevakningen
i polisen tullväsendets bevaknings- och övriga intressen åsidosättas.
Emellertid synes mig den föreslagna omorganisationen icke i detta hänseende
behöva medföra någon försämring. Härvid bör uppmärksammas det förfaringssätt,
som tillgreps i samband med att den tidigare militärt anknutna
fästningspolisen i Boden överfördes till den civila statliga poliskåren i Boden.
För att tillgodose de militära intressena föreskrevs då (Kungl. Maj:ts
kungörelse om poliskåren i Boden den 30/6 1942) att av kommendanten i
Bodens fästning beträffande poliskårens användning angivna militära synpunkter
av polischefen skulle tillgodoses i den mån polischefen icke fann,
att trängande polisuppgifter av annat slag därigenom skulle eftersättas.
Motsvarande direktivrätt skulle kunna stadgas beträffande generaltullstyrelsen
eller denna underordnad instans.

Jämväl ur beredskapssynpunkt synes en förankring av kustbevakningen
i polisväsendet medgiva uppenbara fördelar med hänsyn till de större möjligheter
en större och enhetlig polisorganisation i detta hänseende skulle erbjuda.

Det kan riktigt anmärkas, alt vid rekryteringen till kustbevakningstjänst
måste beaktas att personalen besitter tillräcklig grad av sjömanskap och att
sådant i allmänhet icke är att finna bos polispersonalen. Detta torde dock
icke behöva medföra några alltför betydande svårigheter. Såsom exempel
må anföras att för närvarande i poliskårer med polisrytteri rekrytering
måste ske med hänsyn tagen till att fullgod ryttarpersonal skall kunna uppsättas.
Svårigheterna att erhålla sjökunnig personal torde för övrigt väga
lätt i jämförelse med intresset av att den kustbevakande personalen har eu
fullödig polisiär utbildning. Möjligen kommer det att visa sig nödvändigt
att inom polisväsendets ram anordna särskilda kurser i navigation in. in.
Detta torde dock icke behöva innebära större hinder.

428

Olika meningar kunna möjligen råda om huru vid en omorganisation de
nuvarande kustposteringarna skulle inordnas i polisväsendet. Helt allmänt
synes därvid böra gälla den regeln, att polispersonalen skall ställas under
befäl av polischefen i det distrikt, inom vilket personalens verksamhet helt
eller huvudsakligen kommer att bedrivas. Skulle, såsom i annat sammanhang
ifrågasatts, inom länet tillskapas en enhetlig, statlig polisorganisation,
för gräns- och främlingskontroll m. in., synes kustbevakningspersonalen
böra ingå däri. För länets del synas de nuvarande kustposteringarna även
framdeles lämpliga, möjligen med den förändringen att avdelningen i Seskarö
med hänsyn till betydelsen av sjöbevakning inom Kalix skyddsområde
i stället förlädes till Storöhamn eller annan lämplig plats inom skyddsområdet.
Möjligen skulle också kunna övervägas att förlägga Luleå kustpostering
till Lövskär inom Nederluleå landsfiskalsdistrikt. Därigenom skulle
bl. a. vinnas att posteringens sjöbevakning skulle kunna fortgå några veckor
längre under hösten, då vattnet vid Lövskär brukar isläggas betydligt senare
än i Luleå.

I samband med den föreslagna organsiationen torde någon minskning av
den nuvarande kustbevakningspersonalen kunna ifrågakomma.

Utan att närmare ingå på detaljer i utformningen av det ovan skisserade
förslaget får jag framhålla, att det synes mig önskvärt, att frågan om en
omorganisation av kustbevakningsorganisationen upptages till prövning.
Möjligen bör samtidigt jämväl frågan om gränstullbevakningens lämpligaste
utformning och dess ev. närmare anknytning till polisväsendet övervägas.
Luleå den 30 november 1955.

Bilaga B

Yttrande från landsfiskalen i Haparanda distrikt

I resolution den 2 denna månad bar länsstyrelsen anmodat mig att inkomma
med yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande
gränsbevakningen mot Finland.

Till åtlydnad härav får jag vördsamt anföra följande.

Den fredsmässiga bevakningen av Sveriges landgräns mot Finland har
under årtionden utförts av tullpersonal. I tjänsten''har ålegat dem att utföra
godskontroll. På sidan om tjänsten och mot särskild ersättning har de
utfört personkontroll. Personkontrollen kan uppdelas i passkontroll och
gränskontroll. För dessa uppdrag har tullpersonalen haft särskilt förordnande
av vederbörande länsstyrelse.

Den av tullpersonal utförda personkontrollen har huvudsakligast varit förlagd
omedelbart innanför gränsen. Kontroll bakom gränsen har däremot utförts
av polis.

Den 1 maj 1958 upphörde passkontrollen utefter Sveriges gräns mot Finland.
Därvid återkallades såväl förordnandet för de tulltjänstemän, som
varit passkontrollörer, som ock för dem som sysslat med gränskontroll.
I fråga om personkontroll kvarstår för tullpersonalens räkning icke andra
uppgifter än de, som övervakningskungörelsen innefattar.

I andra sammanhang bär jag haft tillfälle att till länsstyrelsen framföra
vådan av dessa tingens ordning. Övervakningsuppgifter på grund av finska
förbrytares överskridande av gränsen till Sverige har ökat enormt. Kontrollen
kan heller icke bli något så när tillfredsställande utan en betydande utökning
av polispersonalen.

Det förefaller som om man på ansvarigt håll i Sverige numera lägger
mindre vikt på tuliuppgifler än tidigare. Olika varuslag bär »frilistats» i stor

429

utsträckning och handelsutbytet de nordiska länderna emellan har friställts
på ett sätt, som man tidigare trodde vara otänkbart.

Under sådana förhållanden synes mig avgörandet ligga i den frågan, huruvida
tullbevakningen skall bibehållas i samma utsträckning som tidigare.
Detta är en fråga, som helt undandrager sig milt bedömande, då jag icke
anser mig kunna bedöma handelsutbytet och därmed tullbevakningens betydelse
för landet.

Återkallandet av tullpersonalens uppgifter i fråga om gränskontroll har
emellertid inverkat så, att det är ofrånkomligt med en utökning av polispersonalen.

Slutligen vill jag framhålla, att samarbetet med gränsdistriktschefen i Haparanda
och hans personal varit utomordentligt gott under den tid, polisiära
uppgifter ålegat tullpersonalen. Det kan emellertid icke frångås, att polisiära
uppgifter bör åvila allenast polispersonal, som utbildas för detta ändamål.

För att få till stånd en ordentlig personkontroll synes mig den av riksdagens
revisorer föreslagna utredningen skyndsamt böra komma till stånd.
Haparanda den 23 januari 1959.

Bilaga C

Yttrande från landsfiskalen i Övertorneå distrikt

Med anledning av Kungl. inrikesdepartementets remiss i ärende angående
riksdagens revisorers förslag om utredning i syfte att omorganisera gränsbevakningen
mot Finland i och för en samordning av de uppgifter, som nu
handhavas av tull och polis, får jag härmed vördsamt uttala att jag tillstyrker
en sådan utredning. I stort sett äro de i promemorian gjorda uttalandena
riktiga, övertorneå den 13 januari 1959.

Bilaga D

Yttrande från landsfiskalen i Pajala distrikt

Sedan länsstyrelsen infordrat yttrande över av riksdagens revisorer anförda
synpunkter rörande gränsbevakningen mot Finland, får jag vördsamt
anföra följande.

I skilda sammanhang har inom poliskretsar frågan om tullpersonalens effektiva
utnyttjande varit på tal. Det har ifrågasatts, om denna förhållandevis
stora personalkår, vars verksamhet i realiteten praktiskt taget varit begränsad
till beivrande av smuggling, inte kunde åläggas en del andra arbetsuppgifter.
Särskilt har man då tänkt på beivrande av förseelser mot
gränsälvsstadgan angående fisket, kontroll av efterlevnaden av utlänningslagstiftningen,
trafikkontroll och andra uppgifter av sådan art, att de kunna
fullgöras i samband med bevakningsturerna i tulltjänsten. (Här avses
främst den rörliga bevakningspersonalen inom tullverket.) Speciellt i lider,
då olovlig varuförsel på grund av olika lättnader i bestämmelserna om person-
och godstrafik är obetydlig har det för att använda revisorernas utomordentligt
lyckade formulering icke synats omotiverat att antaga, att tullpersonalen
i allmänhet skulle kunna hinna med ytterligare arbetsuppgifter. Ett
tillförande av andra polisiära uppdrag borde också skänka ett helt annat
innehåll åt det annars trista bevakningsarbetet. Visserligen har vid upprepade
tillfällen tullpersonal samverkat med polis i olika slags kontrollarbete — i
alla avseenden har för övrigt samarbetet i varje fall inom detta distrikt varit

430

gott — men frånvaron av föreskrift om skyldighet att deltaga och därav
följande löslighet i befälsförhållandena har verkat återhållande på viljan
att begära biträde.

Statsrevisorernas förslag om en utredning rörande en omorganisation, syftande
till ett överförande av tullpersonal till polisorganisationen, tillstyrkes
på det livligaste. För egen del är jag övertygad om att en dylik organisation
medför en avsevärd effektivisering av den verksamhet, som utövas av polisoch
tullpersonalen i gränstrakterna, samtidigt som en minskning av personalen
förefaller mycket sannolik. Utredningen bör begränsas till att behandla
frågan i vad den rör gränstrakterna mot Finland. Pajala den 8 januari 1959.

Bilaga E

Yttrande från landsfiskalen i Karesuando distrikt

Införandet av passunionen mellan de nordiska länderna och den i samband
därmed indragna passkontrollen, som utefter gränsen mot Finland till
övervägande del utfördes av tulltjänstemännen, har otvivelaktigt medfört en
avsevärd arbetsavlastning från tullpersonalen. En fortlöpande prisstegring
på livsmedel och andra förnödenheter i Finland har medfört, att prisskillnaden
på de flesta varor är relativt obetydlig mellan Sverige och Finland. Detta
har inneburit, att den olovliga varuförseln icke längre är särdeles lockande
eller lönsam, vilket i sin tur verkar arbetsavlastande för tullpersonalen. Bevakningen
och varukontrollen vid tullstationerna är givetvis fortfarande behövlig,
men enligt min uppfattning är den för rörlig bevakning avsedda
tullpersonalens uppgift nu väsentligen av preventiv art. Enligt min uppfattning
borde de rörliga bevakningsstyrkornas arbetsuppgifter låta sig väl förenas
med många uppgifter av polisiär natur. Huvudbevakningen från tullsidan
sker i detta liksom i övriga tornedalsdistrikt i anslutning till landsvägen
utefter gränsen, och utefter denna gränsväg finns de flesta befolkningscentra,
där likaledes de flesta polisåtgärder vidtas. De synpunkter, riksdagens
revisorer anfört, anser jag synnerligen beaktansvärda, och jag tillstyrker
vördsamt, att frågan om en omorganisation göres till föremål för
utredning. Enligt min uppfattning bör utredningen begränsas till att avse
endast den svensk-finska gränsen, enär förhållandena där icke äro jämförliga
med förhållandena vid gränsen mot Norge, där befolkningscentra icke
ligga på samma sätt i anslutning till de naturliga bevakningsriktningarna
och där huvudbevakningen icke kan ske i anslutning till vägar, som löpa i
stort sett parallellt med gränsen. Karesuando den 23 januari 1959.

431

CIVILDEPARTEMENTET

§ 39 Vissa iakttagelser angående övertidstjänstgöringen inom
statsförvaltningen

Statskontoret

Av den av revisorerna framlagda undersökningen framgår, att statens affärsdrivande
verk svara för den procentuellt största delen av övertidstjänstgöringen
under den undersökta tidsperioden. Vad dessa verk angår torde
man få utgå från att verksamheten bedrives på ett ändamålsenligt sätt under
ständigt iakttagande av ekonomiska synpunkter. Ett cirkulär till dessa verk
kan knappast förväntas medföra några förändringar i kostnadshänseende.

Anmärkningsvärt stor övertid redovisas emellertid även för ett mindre antal
myndigheter, främst försvarets, medan vid de undersökta myndigheterna
i övrigt synes förekomma övertid i relativt blygsam omfattning. Då man
torde få räkna med att ett begränsat utnyttjande av personal på övertid ur
ekonomiska synpunkter låter sig väl försvara, vill statskontoret för sin del
ifrågasätta, om icke det anmärkta förhållandet bör bringas till kännedom
endast för de myndigheter, där övertidsersättningens storlek kan synas
böra föranleda ytterligare överväganden om sättet för arbetsuppgifternas
fullgörande.

Beträffande revisorernas uttalande om kringgående av gällande förbud mot
gottgörelse på övertid under sommartid må framhållas, att inskränkning av
arbetstiden enligt verkstadgan må medgivas allenast om och i den mån
omständigheterna det tillåta. En myndighet torde fördenskull vara oförhindrad
att för verkets personal föreskriva avbrott i sommartiden. Sådant
avbrott torde jämväl kunna medgivas för enbart en avdelning eller byrå
inom verket. Avbrott i sommartiden synes däremot icke böra förekomma
för enstaka tjänstemän eller för enstaka dagar. Statskontoret utgår från att
revisorernas uttalande avser endast sistnämnda fall.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit statskommissarien Kull.
Stockholm den 30 januari 1959.

IVAR LÖFQVIST

Britt-Marie Sténson A. Svensson

Föredragande

Statens organisationsnämnd

Den av revisorerna verkställda utredningen lyder på att övertidsarbete på
många håll inom statsförvaltningen kommit att bli en regelbunden företeelse,
vilket står i strid med gällande föreskrifter på området. Mer avsevärd
omfattning, räknad i antal timmar per tjänsteman och år, synes dock övertiden
ha endast vid vissa myndigheter. Nämnden har intet att erinra mot revi"
sorernas förslag om att ett cirkulär i ämnet utsändes till myndigheterna eller
eventuellt enbart till sådana myndigheter där problemet har särskild aktua -

432

litet. I cirkuläret bör understrykas att en strävan att undvika övertid ej får
leda till överdimensionering av personalen så att den i större omfattning ej
blir fullt sysselsatt. En sådan lösning kan givetvis komma att ställa sig dyrare
än att i begränsad utsträckning tillgripa övertidsarbete vid arbetsanhopningar.

Med hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika verksamhetsområden
torde någon allmängiltig lösning av detta problem ej kunna anges.
Om ytterligare en utväg att möta tillfälliga arbetstoppar erinras dock, nämligen
att lägga ut skriv- och räknearbeten o. d. till firmor eller privatpersoner.
Enligt organisationsnämndens erfarenhet har ett sådant förfarande i vissa
fall visat sig vara en ekonomiskt godtagbar lösning.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Elofsson, Löfquist och Göran Petterson samt såsom
föredragande förste byråsekreteraren B. Samuelsson. Stockholm den
27 januari 1959.

C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson