REVISORERS BERÄTTELSE

Framställning / redogörelse 1968:SV

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1967

av dem verkställda granskningen av
ST ÅT SVERKET

DELI

REVISORERNAS UTTALANDEN

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIESOLAS STOCKHOLM 1967

Innehållsförteckning

Riksdagens revisorers skrivelse.................................. 5

Försvarsdepartementet

§ 1 Till vissa läkare inom krigsmakten utgående löneförmåner

m. m............................................. 7

§ 2 Viss övning med ett flygfältsarbetskompani .............. 27

§ 3 Fortifikationsförvaltningens anlitande av visst konsultföretag 41

§ 4 Vissa bevakningstekniska spörsmål ...................... 56

Socialdepartementet

§ 5 Bedömningen av rätt till förtidspension enligt lagen om allmän
försäkring..................................... g7

§ 6 Representationskostnader m. in. hos de allmänna försäkringskassorna
......................................... 7g

Kommunikationsdepartementet

§ 7 Länsstyrelsernas datakontor ............................ 84

§ 8 Exekutionsväsendets organisationsnämnd................. 101

§ 9 Verksamheten vid kronofogdemyndigheten i Stockholm .... 111

§ 10 Redovisningen av förskott till vissa plankostnader ........ 121

§ 11 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget......... 128

§ 12 Postverkets taxa för expressutdelning.................... 134

§ 13 Televerkets bostäder i Nynäshamn....................... 439

§ 14 Ersättning till statens järnvägar för drift av icke lönsamma

järnvägslinjer ....................................... 75g

Finansdepartementet

§ 15 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden in. m......... 161

§ 16 Konkursframställningar m. m. inom vissa kronofogdedistrikt 182
§ 17 Undantag från skyldigheten att erlägga allmän varuskatt i

vissa fall............................................ jgg

§ 18 Försäljning av viss allmänna arvsfonden tillhörig fast egen dom.

............................................... 200

§ 19 Förslagsverksamheten inom statsförvaltningen ............ 208

4

§ 20 Räkenskapsgranskningens organisation inom den statliga förvaltningen
..........................................

§ 21 Utgivningen av statsliggaren ............................

§ 22 Kostnaderna för ämbetslokaler i de centrala delarna av Stockholm
...............................................

§ 23 Statlig representation ..................................

§ 24 Affärsverkens driftstater................................

§ 25 Förrådshållningen inom vissa statliga verk................

224

238

246

255

263

271

Ecklesiastikdepartementet

§ 26 Tillsättning av ordinarie lärartjänster..........

§ 27 Skolornas schemaläggning ....................

§ 28 De vetenskapliga forskningsrådens administration

288

303

311

Jordbruksdepartementet

§ 29 Statens skogsförbättringsanslag ............

8 30 Statistik över vatten- och avloppsanläggningar

Civildepartementet

S 31 Den administrativa tillämpningen av vissa kollektivavtal

345

Av revisorerna avlagda besök

355

5

Jämlikt §§ 6 och 15 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen
får revisorerna härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning
av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning. Stockholm den 15
december 1967.

BERTIL von FRIESEN EINAR PERSSON

EBBE OHLSSON
ERIC MOSSBERGER
NILS G. HANSSON

JAMES I. A. DICKSON
NILS B. HANSSON
LISA JOHANSSON

KABL DAMSTRÖM
HANS LEVIN
NILS ODHE

NILS THEODOR LARSSON

IPer Dahlberg

7

FÖRSVARSDEPARTEMENTET
§ 1

Till vissa läkare inom krigsmakten utgående löneförmåner m. m.

I huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1962 års försvarssjukvårdsutredning
avlämnat delbetänkande, »Krigsmaktens förbandssjukvård»
(SOU 1964: 20), beslöt 1965 års riksdag en genomgripande omorganisation
av förbandssjukvården inom försvaret (prop. nr 176; r. skr. nr 438). Den
nya organisationen, som i enlighet med av Kungl. Maj:t den 25 februari
1966 utfärdade bestämmelser trädde i kraft den 1 juli 1966, innebar bl. a.
att tidigare fast anställda, lönegradsplacerade militärläkare ersattes av arvodesanställda
förbands- eller tjänsteläkare.

Enligt den före omorganisationen gällande ordningen förestods förbandens
läkarmottagningar för värnpliktiga av läkare på aktiv stat — förbandsläkare.
Dessa — vid flerläkarförband den till tjänsten främste förbandsläkaren
var även överläkare på sjukrumsavdelning, där sådan fanns i anslutning
till läkarmottagning. Förbandsläkarna var vidare tjänsteläkare för
den fast anställda personalen och hade dessutom skyldighet att medverka i
övrig läkar tjänstgöring vid förbandet. Förbandsläkarnas arbetsuppgifter
omfattade således — förutom sjukvård — hälsovård, sjukvårdsutbildning,
krigsförberedelsearbete och viss förvaltning.

Inom armén förekom beställningar för regementsläkare och bataljonsläkare
vid så gott som samtliga förband. Sammanlagt fanns vid armén 39 beställningar
för regementsläkare i lönegrad Ao 23 och 45 beställningar för
bataljonsläkare i lönegrad Ao 21. Inom marinen fanns för vissa förband
särskilda beställningar inrättade för marinläkare av 1. graden. I andra fall
fullgjordes förbandsläkarfunktionerna av marinläkare av 1. graden med
placering i stab. På marinens personalförteckning var uppförda 13 beställningar
för marinläkare av 1. graden, varav 6 i Ao 23 och 7 i Ao 21. Inom
flygvapnet fanns för förbanden organiserade 4 beställningar för förste flygläkare
i Ao 23 och 17 beställningar för flygläkare av 1. graden i Ao 21.

För att bli anställd som förbandsläkare fordrades i första hand att vederbörande
uppfyllde gällande fordringar för behörighet som provisialläkare.
I militärt hänseende uppställdes krav på genomgången fackutbildningskurs
i samband med värnpliktstjänstgöring och minst två månaders
militär facktjänstgöring. För beställningar inom marinen fordrades härjämte
vitsord om duglighet till sjötjänst.

8

Förbandsläkarna var deltidsanställda med en veckoarbetstid av 24 timmar,
fördelad på minst fem vardagar. Härutöver ålåg det förbandsläkarna
att utan särskild ersättning fullgöra viss jour- och beredskapstjänst. Det
förutsattes att förbandsläkarna skulle kunna utöva enskild praktik, och
lönerna hade fastställts under hänsynstagande till att de var deltidsanställda.
De var skyldiga att inom ramen för veckoarbetstiden svara för sjukvård
i fråga om sådan krigsmakten tillhörande fast anställd militär- eller civilmilitär
personal samt värnpliktiga som tjänstgjorde vid vederbörande förband
eller som hade hänvisats dit för sjukvård. I veckoarbetstiden inräknades
enligt gällande praxis även verksamheten som tjänsteläkare för den
civila personalen. För sistnämnda arbete uppbar förbandsläkarna utöver lönen
prestationsersättning enligt provinsialläkartaxan samt ett årsarvode
med visst belopp beräknat för varje till läkaren hänvisad anställningshavare.

I sitt ovannämnda betänkande påtalade 1962 års försvarssjukvårdsutredning
en rad brister som enligt utredningens uppfattning utmärkte den dåvarande
organisationen av förbandssjukvården. Utredningen konstaterade
bl. a. att den öppna och slutna värnpliktsvården inom armén i betydande
omfattning fullgjordes av andra läkare än förbandsläkare och att även inom
marinen vissa läkarmottagningar sköttes av icke ständigt tjänstgörande militärläkare
eller av värnpliktiga läkare. Härigenom blev enligt utredningen
kontinuiteten i verksamheten lidande och arbetets kvalitet många gånger
otillfredsställande bl. a. av det skälet att de värnpliktiga läkarna ofta var
unga och oerfarna. Utredningen fann vidare att förbandsläkarna ofta i endast
ringa utsträckning medverkade då det gällde förbandens hälsovård,
utbildning, krigs- och mobiliseringsplanläggning, förvaltning in. in.

Den kanske allvarligaste bristen i organisationen ansåg utredningen vara
vakansläget inom fältläkarkåren. Nämnas kan att den 1 januari 1964 var 4
rcgementsläkarbeställningar och 22 bataljonsläkarbeställningar vid arméns
förband obesatta. Vid sin analys av orsakerna till dessa vakanser fann utredningen
att de kunde hänföras såväl till arbetsuppgifterna som till arbetsförhållandena.
Därjämte konstaterades emellertid att ersättningarna till förbandsläkarna
icke var nog konkurrenskraftiga i förhållande till den marknadsmässiga
lönenivån. Utredningen framförde som sin uppfattning att eu
omorganisation inom ramen för gällande anställnings- och avlöningssystem
icke skulle vara tillräcklig för att avhjälpa de nu berörda bristerna. Försök
som gjorts att med bibehållen organisation förbättra rekryteringen, bl. a.
genom reglering av arbetstiden och höjning av bataljonsläkarnas lönei, hade
nämligen misslyckats. Det framhölls i sammanhanget att anställnings- och
avlöningssystemet var alltför stelt för att medge önskad flexibilitet med
hänsyn dels till förbandens varierande storlek och dels till den skiftande
arbetsbelastningen under olika årstider. Förekommande kombination av fast
lön för vissa arbetsuppgifter och prestationslön för vård av civil personal

9

var vidare ägnad att av den utmätta arbetstidsramen ge för stort utrymme
åt tjänsteläkarmottagningen.

För att få en grund för sina överväganden rörande lämplig organisation
i personellt hänseende av förbandssjukvården in. in. analyserade utredningen
behovet av läkarmedverlcan vid förbanden. Utredningen utgick härvid
från att de värnpliktigas sjukvård även i framtiden måste ombesörjas av
läkare som på ena eller andra sättet var stadigvarande knutna till förbanden.
Utredningens undersökningar syftade bl. a. till att utreda arbetsuppgifterna
inom förbandssjukvården samt i vilken omfattning läkare som förestod
värnpliktsmottagning borde medverka i dessa och inom övriga verksamhetsfält
vid förbanden, såsom utbildning, krigs- och mobiliseringsplanläggning,
förvaltning in. in. I samband härmed tog försvarssjukvårdsutredningen ställning
till frågan, vilka läkaruppgifter vid förbanden som borde utföras av
värnpliktiga läkare samt icke ständigt tjänstgörande miltiärläkare. Utredningen
undersökte också vilka möjligheter som fanns att på olika sätt
främja rekryteringen av förbandsläkare.

Beträffande försvarssjukvårdsutredningens undersökningar och i anslutning
därtill framlagda förslag må sammanfattningsvis anföras följande.

I fråga om hälsovården borde den medicinska övervakningen av hygienen
i fält och ombord främst utövas av militärläkare och annan medicinalpersonal,
med placering i regionala staber. I övrigt borde förbandets sjukvårdsinstruktörer
utnyttjas för rådgivning och kontroll inom hygienens område.
Viss läkarmedverkan erfordrades härjämte vid förbanden. För verksamhet
som väsentligen bedrevs utom förläggningsorten borde anlitas värnpliktiga
läkare som tjänstgjorde vid förbandet. Den hygieniska övervakningen på
fasta arbetsplatser och i permanenta förläggningar borde anförtros översköterskor
under överinseende av den läkare som förestod värnpliktsmottagningen.
För läkare vid förbanden borde därför verksamheten i huvudsak
begränsas till fullgörande av anbefallda hälsoundersökningar och skyddsympningar
m. m. samt till viss övervakning av översköterskas fältarbete.
Hälsoundersökningar m. m. borde ombesörjas, såvitt avsåg de värnpliktiga,
av den läkare som förestod värnpliktsmottagningen och, beträffande den
fast anställda personalen, av den läkare som förestod tjänsteläkarmottagningen.

Vad sedan angår den öppna sjukvården av värnpliktiga förutsatte utredningen,
som redan nämnts, att denna skulle ombesörjas av läkare som var
stadigvarande knutna till förbanden. I fråga om den öppna vården av den
fast anställda personalen föreslog utredningen att tjänsteläkarsystemet skulle
behållas för samtliga berörda personalkategorier. Fall som krävde specialundersökningar
eller specialistvård borde alltjämt remitteras till mottagning
vid civilt lasarett. Utredningen uttalade önskemålet, att arbetsuppgifter
som var mindre krävande från medicinsk synpunkt borde delegeras till
över sköter ska och annan hjälppersonal så långt detta var praktiskt möjligt
l-f—670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. 1

10

och medicinskt försvarligt. Värnpliktiga läkare borde som ett led i sin egen
utbildning kortare tid kunna inkallas för att biträda vid värnpliktsmottagning
nnder handledning av läkare som förestod mottagningen, och de borde
vidare konna anlitas vid större belastningar på mottagningen såsom vid
epidemier o. d.

Den slutna sjukvården vid förbanden borde alltjämt avse lättvårdsfall.
Vården borde i allt väsentligt ombesörjas av översköterskor och biträdespersonal
under läkarens överinseende. Läkarmedverkan borde i övrigt inskränkas
till att läkare som förestod värnpliktsmottagning företog sjukhusrond
en gång om dagen.

Beträffande behovet av läkarmedverkan inom utbildningen borde läkare
som förestod värnpliktsmottagning främst planlägga och genomföra den repetitionsutbildning
avseende truppens hygien och vård m. in. som meddelades
det fast anställda befälet. Han borde vidare hålla ett mindre antal lektioner
i samband med sådan utbildning av sjukvårdare och sjukvårdsmän
som förekommer vid förbanden. I egenskap av förbandschefens medicinske
rådgivare borde han vid behov ge råd om utbildningsverksamhetens bedrivande
med hänsyn till sjukläge och klimatiska förhållanden.

I fråga om krigs- och mobiliseringsplanläggningen bedömdes medverkan
av läkare vid förbanden behöva ifrågakomma i endast relativt ringa omfattning
och huvudsakligen ha formen av rådgivning till förbandets mobiliseringsavdelning.

Med avseende på förvaltningsverksamheten föreslog utredningen att läkare
vid förband icke vidare skulle vara förvaltningsgrenschef. Av den läkare
som förestod värnpliktsmottagningen borde krävas endast en begränsad
arbetsinsats för attestering av räkningar, övervakning av journalföring och
sjukredovisning in. in. Denne läkare borde vidare i viss utsträckning utöva
medicinsk rådgivning inom förvaltningssektorn, delta i förekommande sammanträden
inom förbandet och i undantagsfall besvara remisser m. m.

Jour- och beredskapstjänst borde normalt icke åvila läkare vid förband.

Med hänsyn till företagna undersökningar beräknade försvarssjukvårdsutredningen
behovet av deltidsanställda läkare vid förbanden till 88 inom
armén, 17 inom marinen och 25 inom flygvapnet. Vid de förband där med
tillämpning av utredningens beräkningsgrunder mer än en deltidsanställd
läkare behövdes borde arbetsuppgifterna avseende utbildning, krigsförberedelsearbete
och förvaltning regelmässigt ombesörjas av den läkare som förestod
värnpliktsmottagningen. Däremot kunde hälso- och sjukvården, dvs.
verksamheten vid värnpliktsmottagningen och tjänsteläkarmottagningen, på
lämpligt sätt uppdelas mellan ifrågavarande läkare. Enligt utredningens
mening fanns icke någon anledning att behålla den dåvarande obligatoriska
bindningen mellan förbandsläkarverksamheten och tjänsteläkarverksamheten.
Om den senare bedömdes inkräkta på övriga läkarfunktioner vid förbandet,
borde särskild läkare utses till tjänsteläkare.

11

Vad beträffar anställningsformen och ersättningsnormerna föreslog utredningen
att läkarna skulle vara avtalsanställda och att ersättningarna i
princip skulle bygga på visst arvode beräknat per veckotimme. I sistnämnda
hänseende anförde utredningen bl. a. följande.

Beträffande ersättningen för sjukvård åt de värnpliktiga användes som
mätvärde på prestationen icke antalet läkarbesök utan det antal värnpliktiga
som är hänvisade till läkarmottagningen respektive sjukrumsavdelningen.
I fråga om hälsovården av de värnpliktiga och fast anställda användes
i princip samma mätvärde, d. v. s. respektive personalstyrka. Ersättning
utgår dels för hälso- och sjukvård av de värnpliktiga med visst belopp per
värnpliktig och månad, dels för hälsovård av fast anställda in. fl. med visst
belopp per anställningshavare och år. Beträffande sjukvården åt den fast
anställda och civilmilitära personalen, de civila tjänstemännen och den kollektivavtalsanställda
personalen tillämpas provinsialläkartaxan. Arvodet
h^so" ocd sjukvård av all flygande personal beräknas per person och
ar. För verksamheten inom utbildning, krigsförberedelsearbete och förvaltning
in. m. utgår fastställt årsarvode per kontrakterad veckotimme. Till frågan
om storleken av det arvode per veckotimme och år, som ligger till grund
®rsättningssystemet, tar utredningen ej ställning men betonar att en i
förhållande till den civila sjukvården konkurrenskraftig lönenivå måste
ettersträvas.

Såsom inledningsvis nämnts beslöt 1965 års riksdag alt förbandssjukvården
fr.o.m. den 1 juli 1966 skulle omorganiseras i huvudsaklig överensstämmelse
med för svar ssjukvårdsutredningens ovannämnda förslag. I korthet
innefattar den nya organisationen följande.

Läkaruppgifterna vid förband är fördelade på två huvudkategorier läkare,
nämligen dels förbandsläkare och dels tjänsteläkare. Till förbandsläkaren
hänföres främst uppgifterna att utöva tillsyn över hälso- och sjukvården
vid förbandet, förestå förbandets läkarmottagning och sjukrumsavdelning,
vara förbandschefens medicinske rådgivare samt att ansvara för att den
verksamhet som bedrives av medicinalpersonalen vid förbandet organiseras
och samordnas. I förbandsläkarens arbetsuppgifter ingår även att delta i
förekommande hälso- och sjukvårdsutbildning samt att tillhandagå med
råd rörande krigsförberedelsearbetet m. m. Tjänsteläkarens åligganden omfattar
sjukvård åt värnpliktiga samt hälsoundersökningar av både värnpliktiga
och anställningshavare som hänvisas till förbandets läkarmottagning.

Förbandsläkare och tjänsteläkare har icke någon skyldighet att meddela
sjukvård åt militära, civilmilitära eller civila anställningshavare vid förbanden.
Denna personal är för sin sjukvård i stället hänvisad till särskild
anvisningsläkare enligt försvarets sjukvårdsstyrelses närmare bestämmande.
Anvisningsläkare vid förband har samma ställning som anvisningsläkare
vid statsförvaltningen i övrigt. Bestämmelser angående anvisningsläkare finnes
utfärdade i kungörelsen den 9 december 1955 (SFS nr 666).

Enligt förenämnda kungl. brev den 25 februari 1966 gäller följande bestämmelser
för förbandsläkare och tjänsteläkare.

12

1. Förbandsläkare är civilmilitär och skall finnas förordnad vid ettvart
av följande förband, vilka med hänsyn till läkarens arbetstid indelas i tre
grupper.

Grupp I. I 1—I 5, I 11—I 17, I 19—1 21, P 4, P 6, P 7, P 10, P 18, Ing 1,
S i, T F_T 4.

Grupp II. K 1, P 1, P 2, A 1, A 3, A 4, A 6, A 8, A 9, Lv 3, Lv 4, Lv 6, Ing 2,
S 2, Berga örlogsskolor, Karlskrona örlogsskolor, F 5, F 16/20.

Grupp III. A 7, Lv 5, Lv 7, Ing 3, arméns jägarskola, krigsskolan, arméns
underofficersskola, KA 3, sjökrigsskolan, F 1—F 4, F 6—F 15, F 17, F 18,
F 21.

Arbetstiden för förbandsläkare skall utgöra vid förband tillhörande
grupp I minst 10 timmar i veckan, grupp II minst 8 timmar i veckan och
grupp III minst 6 timmar i veckan. I arbetstiden skall icke inräknas tid
för meddelande av undervisning eller fullgörande av militär jour tjänst.

2. Tjänsteläkare skola finnas förordnade dels vid varje förband, där
förbandsläkare finns, dels vid infanteriets stridsskola, tygförvaltningsskolan,
marinkommando Ost, KA 1, KA 2 och KA 4, dels slutligen vid artilleriskjutskolan
och luftvärnsskjutskolan, dock endast under den del av året
då verksamhet vid skolorna pågår.

3. Som förbandsläkare och/eller tjänsteläkare skall i första hand under
förutsättning av vederbörandes medgivande förordnas militärläkare, som
innehar lönegradsplacerad tjänst vid fältläkarkåren, marinläkarkåren respektive
flygvapnet och är placerad vid förbandet, övergår icke sådan läkare
till den nya organisationen skall särskild förbandsläkare och/eller tjänsteläkare
icke förordnas vid förbandet.

4. Militära, civilmilitära och civila anställningshavare skola enligt försvarets
sjukvårdsstyrelses närmare bestämmande hänvisas till anvisningsläkare.

5. Sådan innehavare av lönegradsplacerad tjänst vid fältläkarkåren eller
marinläkarkåren eller såsom förste flygläkare eller flygläkare av 1. graden,
placerad vid förband och med en arbetstid av 24 timmar i veckan,
som övergår till den nya organisationen, skall alltjämt anses som innehavare
av sin tjänst och därvid åtnjuta tjänstledighet.

Ivungl. Maj :t har för förbandsläkare och tjänsteläkare vid förband fastställt
särskilda instruktioner, i vilka bl. a. föreskrivits följande.

Förbandsläkare och tjänsteläkare förordnas av försvarets sjukvårdsstyrelse.
Anställning sker genom förordnande tills vidare, dock längst för en
lid av sex år. Om förbands- och tjänsteläkares anställningsförhållanden
träffas särskilt avtal mellan sjukvårdsstyrelsen och läkaren.

Såsom förbandsläkare skall finnas endast en läkare vid förbandet.
Tjänsteläkaruppgifterna däremot kan uppdelas på flera läkare beroende
på storleken av förbandet. Vid förbanden är numera i regel alla tre funktionerna
— såsom förbandsläkare, tjänsteläkare och anvisningsläkare —
samlade hos en och samme läkare.

Förbandsläkarens tjänstgöring fördelas på minst två vardagar i veckan
och fullgöres på tid som bestämmes av förbandschefen. Tjänstgöringen
må endast undantagsvis förekomma efter klockan 12 på dagen.

Tjänsteläkaren är skyldig att om icke annat framgår av anställnings -

13

avtalet ta emot patienter och gå rond på sjukrumsavdelning varje icke
tjänstefri dag. Mottagningen av patienter påbörjas på tid som bestämmes
av förbandscliefen, dock tidigast klockan 7.30. Mottagningen skall i regel
vara avslutad före klockan 12.

Anvisningsläkaren är icke anställd vid vederbörande förband utan åtager
sig efter särskild överenskommelse med förbandschefen att ombesörja anvisningsläkaruppgit
terna. Mottagningen äger företrädesvis rum på förbandets
sj ukvårdsavdelning. Verksamheten är icke bunden till viss bestämd
tid på dagen utan beroende av den tid anvisningsläkaren kan ställa till förbandets
förfogande.

Enligt av försvarets sjukvårdsstyrelse utfärdade anvisningar är övrig
personal vid förbandets sj ukvårdsavdelning skyldig att i tjänsten biträda
vederbörande läkare och medverka i den vid avdelningen samlade sjukvårdande
verksamheten. Detta gäller således också den av anvisningsläkaren
bedrivna verksamheten.

Förmånerna till förbands- och tjänsteläkare i den nya organisationen
av förbandssjukvården regleras i ett mellan statens avtalsverk och Sveriges
akademikers centralorganisation den 8 november 1965 slutet avtal.

Enligt detta avtal skall till förbandsläkaren bl. a. utgå arvode för veckotimme
och år med vissa i tabell angivna belopp.

Tjänsteläkaren är berättigad till-ersättning för varje undersökning, behandling
o. d. enligt särskild, i avtalet intagen taxa.

Förbands- och tjänsteläkarnas förmåner framgår av följande utdrag av
avtalet.

1. Förbandsläknre

1.1.1. Till förbandsläkare skall utgå arvode för veckotimme och år enligt
följande tabell.

Antal veckotimmar Arvode för

veckotimme, kronor

högst 3 ...................... 2 400

4—8 ........................ 2 300

lägst 9........................ 2 200

Vid tjänstgöring omfattande mer än 12 veckotimmar skall det i tabellen
angivna arvodet på 2 200 kronor minskas med 30 kronor för varje överskjutande
veckotimme.

1.1.2. Per förbandsövningsdygn må förbandsläkare såsom arbetstid tillgodoräkna
högst 16 timmar.

1.2. Semester skall utgå enligt de bestämmelser, som gäller för statstjänsteman
i lönegrad Ao 21.

1.3. Under annan ledighet än semester skall förbandsläkare avstå hela
arvodet.

1.4. Vid genomgång av förbandsläkarkurs skall förbandsläkare, som därjämte
innehar annan statlig anställning eller kommunal anställning, erhålla
ersättning för den inkomst, varom han styrkt sig ba gått miste. Annan
förbandsläkare skall äga uppbära ersättning motsvarande lön i löne -

14

klass A 23 och — om han utövar praktik i egen eller förhyrd lokal — särskild
ersättning med 125 kronor för dag. Därutöver skall till deltagare i här
avsedd kurs utgå resekostnadsersättning och traktamente enligt bestämmelserna
i allmänna resereglementet.

1.5. Förbandsläkare äger för dag, då han till följd av särskilt beordrad
tjänstgöring hindras att utöva enskild praktik, åtnjuta ersättning med 150
kronor under förutsättning att hindret förelegat under minst fyra timmar
mellan klockan 12 och 18.

Ovannämnd ersättning skall utgå även för lördagar och helgdagsaftnar
samt för sön- och helgdagar mellan vardagar för vilka dylikt tillägg utgår.

1.6. För jourtjänst skall ersättning utgå med motsvarande tillämpning
av de bestämmelser, som gäller för militär och civilmilitär personal vid
fullgörande av beredskapstjänst (kbr 14 maj 1965).

1.7. För undervisning skall utgå timarvode med 70 kronor. För rättning
av föreskrivna skriftliga prov vid slutet av utbildningskurs eller utbildningsskede
ävensom i övrigt vid tillfälle då skyldighet föreligger för läkare
att avge betyg över inhämtade kunskaper skall utgå, om skrivtiden uppgår
till en timme, ett timarvode för varje påbörjat antal av tio skrivningar,
och, om skrivtiden uppgår till två timmar, ett timarvode för varje påbörjat
antal av fem skrivningar. Ersättning för rättning av skriftliga prov
skall dock utgå med lägst 140 kronor per skrivlag. För vakthållning skall
ersättning icke utgå.

1.8. Förbandsläkare skall hänföras till rese- och traktamentsklass B.

1.9. Vikarie för förbandsläkare skall äga uppbära ersättning enligt för
dylik läkare gällande grunder.

2. Tjänsteläkare

2.1.1. Ersättning till tjänsteläkare skall utgå för varje undersökning,
behandling o. dyl. enligt särskild taxa (underbilaga).

2.1.2. Tjänsteläkare äger för dag, då den sammanlagda intjänade ersättningen
enligt A och B i den militära hälso- och sjukvårdstaxan understiger
75 kronor, i stället uppbära särskild ersättning med nämnda belopp.
Dylik ersättning må icke samtidigt utgå till mer än en läkare vid förbandet.

2.2. Semester skall utgå med samma antal dagar som skall gälla för förbandsläkare.
Semesterlön skall utgå enligt bestämmelserna i 12 § andra
stycket semesterlagen.

2.3. Vid genomgång av tjänsteläkarkurs skall tjänsteläkare äga uppbära
ersättning enligt samma grunder som gäller för förbandsläkare vid
genomgång av förbandsläkarkurs. Därutöver skall till deltagare i tjänsteläkarkurs
utgå resekostnadsersättning och traktamente enligt bestämmelserna
i allmänna resereglementet.

2.4. Tjänsteläkare äger för dag, då han till följd av särskilt beordrad
tjänstgöring utför hälsoundersökningar, ympningar eller blodgruppsbestämningar
och därigenom hindras att utöva enskild praktik, åtnjuta ersättning
med 150 kronor för dag under förutsättning att hindret förelegat under
minst fyra timmar mellan klockan 12 och 18.

2.5. Tjänsteläkare skall äga uppbära samma ersättning för jourtjänst
och vid undervisning som tillkommer förbandsläkare.

2.6. Tjänsteläkare skall hänföras till rese- och traktamentsklass B.

15

4. Övergångsbestämmelser m. m.

4.5. Sådan innehavare av beställning vid fältläkarkåren, marinläkarkåren
eller såsom förste flygläkare eller flygläkare av 1. graden placerad vid förband
(motsvarande) och med en arbetstid av 24 timmar i veckan som övergår
till den nya organisationen, skall alltjämt anses som innehavare av sin
beställning och därvid åtnjuta tjänstledighet med C-avdrag. Utan hinder
härav äger han under förutsättning att han efter övergången till den nya
organisationen och intill i beställningen föreskriven pensionsålder tjänstgör
som förbands- och tjänsteläkare i genomsnitt minst 21 timmar i veckan bibehålla
den med beställningen förenade pensionsrätten. I arbetstiden må
därvid inräknas tid för meddelande av undervisning samt deltagande i övningar
och utbildningskontroll.

För förbandsövningsdygn må tillgodoräknas högst 16 timmar.

Underbilaga

Militär hälso- och sjukvårdstaxa
(tillämpas för tjänsteläkare vid förband)

A. För hälsoundersökning m. m. som utförs vid läkarmottagning

på förband

Åtgärd Taxa

1. Granskning av skärmbild per st .................... 2:_

2. Föreskriven ymp ning eller därmed likställd åtgärd1

a) Av högst 5 personer per dag, per ympning........ 4: —

b) Av mer än 5 men högst 20 personer per dag, per ympning
fr. o. m. person nr 6 ...................... 2:_

c) Av mer än 20 personer per dag, per ympning fr. o. m.

person nr 21 .................................. p_

3. Avläsning av ympning eller därmed likställd åtgärd, per

person1 ........................................ p_

4. Blodgruppsbestämning

a) Av högst 5 personer, per person.................. 4:_

b) Av mer än 5 men högst 20 personer, per person .... 3;_

c) Av mer än 20 personer, per person................ 2:_-

5. Hälsoundersökning av anställningshavare2 vid nyanställ ning

och befordran, per person .................. 35:__

6. Periodisk hälsoundersökning av personal sysselsatt med

livsmedelshantering, per person .................. 317._

7. Annan föreskriven hälsoundersökning av anställnings havare2,

per person ............................ 3^5.—.

8. Hälsoundersökning av värnpliktig i samband med in ryckning

till grundutbildning, per värnpliktig...... 37. —

9. Annan föreskriven hälsoundersökning av värnpliktig, per

värnpliktig .................................... 315.__

10. Specialundersökning av flygande och submarin personal
(värnpliktiga och fast anställda) vid anställning eller
inryckning till tjänstgöring, per person............ 34g._

16

11. Annan specialundersökning av flygande och submarin

personal, per person ............................ 330: —

12. Utfärdande av intyg enligt yrkesskadeförsäkringslagen

och militärersättningsförordningen................ 4

13. Granskning av utav annan läkare utfärdat intyg, per in tyg

............................................ 3:

14. Utfärdande av enklare intyg utan samband med hälsoun dersökning,

per intyg............................ 4: —

B. För sjukvård som meddelas värnpliktig vid läkarmottagning
på förband

Åtgärd5

1. Enkel rådfrågning eller enkel undersökning och behandling,
bl. a. i samband med återbesök.................. 3: —-

2. Konsultation, som påkallar rutinundersökning innefattande
-— förutom erforderlig undersökning enligt 1. — t. ex.
inspektion, palpation, perkussion och auskultation, blodtrycksmätning,
reflexprövning, bestämning av ögats synskärpa
vid enkla sfäriska brytningsfel, otoskopi och hörselprövning
samt mindre kirurgiska ingrepp eller andra
mindre krävande behandlingar inom medicinens olika

grenar .......................................... 8: —

3. För konsultation innefattande, förutom erforderliga undersökningar
enligt 1. och 2., en eller flera mera krävande

eller tidsödande undersökningar...................... 15: —

C. För sjukvård som meddelas värnpliktig, som intagits på militär
sjukrumsav delning

Ersättning för läkarvård i samband med rond skall utgå med
ett belopp av 200 kronor för vårdplats och år. Vårdplatsantalet
beräknas till högst 2,5 % av antalet till sjukrum savdelningen
hänvisade värnpliktiga under grundutbildning.

D. För läkarvård vid jourfall

Ersättning för läkarvård, vid fall då läkaren särskilt kallats
till förband, skall utgå med 35 kronor för patient. Resekostnadsersättning
skall därvid utgå med sammanlagt 15 kronor
för resa fram och åter.

1 Hit hänföres förutom smittkoppsvaccinering m. m. även Mantouxprövning, injektion av
gammaglobulin o. cl. åtgärder.

2 Med anställningshavare likställes reservpersonal och krigsfrivillig personal.

8 Inklusive intygsutskrivning.

4 Enligt gällande överenskommelse mellan riksförsäkringsverket och Sveriges läkarförbund.

6 Samtliga åtgärder vid ett konsultationstillfälle inklusive läkemedelsutskrivning räknas som
en enhet i ersättningshänseende.

Anvisningsläkare är icke taxebunden och hans verksamhet är därför i
detta hänseende att jämställa med vanlig privat läkarpraktik. Härav följer
att anvisningsläkaren har frihet att själv bestämma storleken av ersättningen
för sin läkarvård. Enligt 5 § kungörelsen den 9 december 1955 (SFS
nr 666) angående anvisningsläkare m. m. åligger det dock myndighet — i

17

förevarande fall vederbörande förbandschef — att fortlöpande följa storleken
av de arvoden anvisningsläkaren debiterar för läkarvården åt den anstallda
personalen. Det må i detta sammanhang erinras om att ifrågavarande
personal på statsverkets bekostnad är berättigad till helt fri läkarvård
av anvisningsläkaren.

Då anvisningsläkare har sin mottagning på förbandets sjukvårdsavdelning,
skall läkaren som ersättning för lokalupplåtelsen m. in. erlägga en
avgift till förbandet av två kronor per patientbesök.

Revisorerna har från försvarets civilförvaltning inhämtat uppgifter om
storleken av de ekonomiska förmåner som för budgetåret 1966/67 utbetalats
till envar av de vid truppförbanden tjänstgörande läkarna efter ikraftträdandet
av den nya organisationen av förbandssjukvården.

I nedanstående sammanställningar — avseende respektive armén, marinen
och flygvapnet — redovisas de av civilförvaltningen lämnade uppgifterna
om de förmåner som för budgetåret 1966/67 utbetalats till läkare
som efter övergång till den nya organisationen av förbandssjukvården mera
stadigvarande tjänstgjort som förbands-, tjänste- och anvisningsläkare.
Korttidsvikarierande läkare har icke medtagits i sammanställningarna. Av
sammanställningarna framgår hur mycket envar läkare uppburit såsom
förbandsläkare (kolumn 1), såsom tjänsteläkare (kolumn 2), såsom anvisningsläkare
(kolumn 3) samt i form av annan ersättning — praktikhindertillägg,
jourer sättning, semesterlön m. in. — (kolumn 4) ävensom
det sammanlagda beloppet (kolumn 5). Vidare utvisar tabellerna vederbörande
läkares anställningstid vid förbandet under budgetåret (kolumn
6) och den med hänsyn härtill uträknade genomsnittliga månadsinkomsten
(kolumn 7). Då den semesterlön om 15,4 procent på tjänsteläkararvodet
som utgår enligt avtalet ej skall utbetalas förrän året efter kvalifikationsåret
är denna förmån ej medräknad i vad avser första halvåret 1967. I vissa
fall är semesterlönen för andra halvåret 1966 ej heller inräknad. Sammanställningarna
har uppgjorts efter storleken av vederbörande läkares sammanlagda
inkomst från förbandet och utan hänsyn till den inbördes ordningen
mellan truppförbanden.

18

I. Armén

Arvode som förbands- läkare Kronor	Arvode som tjänste- läkare Kronor	Arvode som anvis- ningsläka- re Kronor	Övriga ersätt-ningar (praktik-hinder-tillägg, se-mesterlön m. m.) Kronor	Samman- lagt belopp Kronor	Anställ- ningstid	Genom- snittlig månads- inkomst Kronor
1	2	3	4	5	6	7
18 330	78 611	27 382	22 699	147 022	1.8.—31.10. 66, 1.—31. 12.66, 1.1.— 30.6.67	14 700
20 166	56 718	36 942	12 721	126 547	1.7.66— 31.5.67	11 500
29 466	66 559	27 327	611	123 963	25.7.66— 30.6.67	11 100
23 159	62 669	27 406	7 549	120 783	1.7.66— 30.6.67	10 100
18 330	59 882	32 468	6 252	116 932	1.7.66— 30.6.67	9 700
18 400	58 611	32 034	2 800	111 845	1.7.66— 30.6.67	9 300
18 200	59 244	26 859	4 918	109 221	1.7.66— 30.6.67	9 100
18 773	59 833	23 247	6 550	108 403	1.7.66— 30.6.67	9 000
21 996	35 333	37 875	10 686	105 890	1.7.66— 30.6.67	8 800
18 625	47 099	29 053	9 260	104 037	1.7.66— 30.4.67	10 400
7 699	62 961	17 676	14 010	102 346	26.11.66— 30.6.67	14 100
19 338	52 378	23 867	5 642	101 225	15.8.66— 30.6.67	9 600
25 286	44 691	27 108	3 070	100 155	1.7.66— 30.6.67	8 300
44 094	23 804	30 368	1 482	99 748	1.7.66— 30.6.67	8 300
21 200	54 928	13 382	6 655	96 165	1.7.66— 30.6.67	8 000
25 273	44 080	18 385	7 833	95 571	1.7.66— 30.6.67	8 000
24 200	48 607	18 904	3 714	95 425	1.7.66— 30.6.67	8 000
9 166	55 537	14 624	13 275	92 602	1.7.—14.12. 66	16 800
23 684	40 187	21 000	7 506	92 377	1.7.66— 30.6.67	7 700
18 399	43 233	16 780	13 500	91 912	1.7.66— 30.6.67	7 700
19 280	43 954	22 633	4 384	90 251	1.7.66— 6.10.66, 31.10.66— 30.6.67	8 000
22 000	30 981	25 200	10 096 |	88 277	1.7.66— 30.6.67	7 400
18 396	53 159	16 000		87 555	1.7.66— 30.6.67	7 200

19

1	1 2	3	4	5	6	1 7
17 717	39 532	11 321	17 070	85 640	1.7.66— 30.6.67	7 100
22 000	48 794	12 701	1 811	85 306	1.7.66— 30.6.67	7 100
18 400	29 595	31 442	3 575	83 012	1.7.66— 30.6.67	6 900
	70 743	5 634	5 000	81 377	1.7.66— 30.6.67	6 800
4 753	46 078	12 808	15 166	78 805	1.7.66— 30.6.67	6 600
18 399	39 854	17 246		75 499	1.7.—31.7. 66, 22.8.66— 30.6.67	6 700
21 818	35 960	11 123	3 040	71 941	1.7.66— 30.6.67	6 000
21 996	36 938	4 126	5 761	68 821	1.7.66— 30.6.67	5 700
	50 597	9 079	7 622	67 298	1.7.66— 30.6.67	5 600
	51 813	815	12 120	64 748	1.9.66— 31.3.67, 1.—30.6.67	8 100
13 797	32 510	16 774	—	63 081	1.10.66— 30.6.67	7 000
3 432	24 799	27 830	3 052	59 113	1.8.66— 30.6.67	5 400
	40 174	9 601	8 663	58 438	1.8.66— 30.6.67	5 300
710	48 554	3 057	5 873	58 194	1.7.66— 30.6.67	4 800
11 250	36 461	5 061	1 337	54 109	1.2.—30.6.67	10 800
265	42 562	5 014	5 046	52 887	1.10.66— 30.6.67	5 900
2 539	40 625	6 120	1 749	51 033	1.9.66— 30.6.67	5 100
15 790	18 542	14 428	1 679	50 439	1.10.66— 30.6.67	5 600
2 712	31 627	7 620	7 065	49 024	1.7.66— 30.6.67	4 100
12 183	34 493	906		47 582	1.11.—30.11., 18.—31.12.66, 1.1.—30.4.67	8 600
	43 121		3 507	46 628	1.10.66— 31.3.67, 1.—30.6.67	6 600
	34 296	2 837	5 146	42 279	1.7.— 31.10.66, 1.12.66— 30.6.67	3 800
602	38 899	1 395	—	40 896	1.9.66— 30.6.67	4 100
16 497	7 255	13 718	3 000	40 470	1.10.66— 30.6.67	4 500
846	24 986	990	4 228	31 050	1.1.—31.5.67	6 200
1 574	17 241	1 600	7 695	28 no	1.2.—30.6.67	5 600
4 600	10 713	3 653	5 334	24 300	1.3.—30.6.67	6 100
7 007	11 495		3 026	21 528	17.4.—28.4. 67, 1.5.—30.6.	8 600
1 963	7 204	2 113	250	11 530	67 1.7.—31.7.66	11 530

20

II. Marinen

1	2	3	4	5	6	7
	45 274	67 568	8 054	120 896	1.7.66— 30.6.67	10 000
31 021	33 182	17 159	—	81 362	1.7.66— 30.6.67	6 800
—	40 078	15 044	1 978	57 100	1.7.66— 30.6.67	4 800
—	51 400	—	—	51 400	1.10.66— 30.6.67	5 700
14 250	24 027	7 897	3 510	49 684	1.7.66— 16.6.67	4 200
_	27 910	16 910	4 457	49 277	9.1.—30.5.67	10 300
8 967	13 264	16 788	2 200	41 219	1.10.66— 30.6.67	4 600
—	21 116	16 506	—	36 622	1.10.66— 30.6.67	4 100
—	9 219	14 080	829	24 128	1.10.66— 30.6.67	3 300
6 387	8 371	4 600	724	20 082	1.10.66— 30.6.67	2 200
13 800	—			13 800	1.7.66— 30.6.67	1 380

III. Flygvapnet

1 1	2 !	3 1	4 1	5 1	6	7
18 400	53 898	43 112	10 799	126 209	18.7.66— 22.6.67	11 200
15 841	42 578	33 264	2 628	94 311	1.7.66— 30.6.67	7 900
11 500	26 039	44 129	4 119	85 787	1.9.66— 30.6.67	8 600
20 627	29 121	28 033	—	77 781	1.7.66— 30.6.67	6 500
12 908	22 764	32 989	6 579	75 240	1.7.66— 30.6.67	6 300
19 800	24 160	30 002	—	73 962	1.7.66— 30.6.67	6 100
13 688	26 457	26 139	4 915	71 199	1.7.66— 30.6.67	5 900
10 905	29 031	27 045	—	70 592	2.10.66— 30.6.67	7 400
14 001	23 676	27 401	5 293	70 371	13.9.66— 30.6.67	7 400
13 800	25 500	23 607	7 225	70 132	1.7.66— 30.6.67	5 800
15 710	23 877	26 362	440	66 389	1.7.66— 30.6.67	5 500
8 694	22 901	24 025	—	55 620	1.10.66— 30.4.67	7 900
9 117	18 005	10 884	1 753	39 759	1.9.66— 30.6.67	4 000
4 242	4 019	7 594	—	15 855	8.5.—30.6.67	9 000
1 150	3 544	8 073	1 720	14 487	1.—30.6.67	14 487

21

Såsom förut nämnts har korttidsvikarierande läkare icke medtagits i
o\anstående tabeller. För att belysa storleken av de vikariatsersättningar
som vissa av dessa läkare åtnjutit under budgetåret 1966/67 kan omnämnas
att en läkare för tjänstgöring under 5 dagar uppburit sammanlagt
3 698 kronor, en annan under 6 dagar 3 043 kronor, en tredje under 13
dagar 4 354 kronor, en fjärde under 27 dagar 15 560 kronor o. s. v.

En av revisorerna gjord undersökning avseende antalet av värnpliktiga
gjorda besök på tjänsteläkarmottagningarna under budgetåret 1966/67 utvisar
att besöksfrekvensen vid vissa förband varit påfallande hög. Som
exempel kan nämnas att en läkare under en månad noterat 1 952 besök, en
annan 1 264 besök, en tredje 830 besök o. s. v. De ifrågavarande läkarna
uppbar under angivna tid i tjänsteläkararvode respektive 15 490, 10 074
och 6 705 kronor.

Enligt vad revisorerna inhämtat har en såsom förbands-, tjänste- och anvisningslälcare
fungerande läkare vid ett förband i juni 1966 under fyra dagar
utfört hälsoundersökning av en till Sverige återkommen FN-kontingent,
bestående av sammanlagt 518 personer. Han har för ifrågavarande arbete,
inklusive 32 intyg, räknat sig till godo en ersättning av tillhopa 11 026 kronor
enligt följande räkning.

Grundarvode 10/6—11/6 1 000:—/dag ................................ 2 000-

» 12/6—13/6 500: —/dag ............................. '' 1 qqq''.

Hälsoundersökning av 518 man enl Militär hälso- och sjukvårdstaxa A 7 518 nian

...................................................... 7 770- —

RFV- anmälningar enl bit lista A 12 32 man å 8: —............................ 256: —

Summa kronor: 11 026: —

Revisorerna har från arnieöverläkaren infordrat dels en redogörelse för
hans erfarenheter av den nya organisationen av förbandssjukvården såvitt
angår armén, dels uppgift på det antal tjänstgöringsmånader under vilka
värnpliktiga läkare och icke ständigt tjänstgörande militärläkare varit inkallade
för den fredsmässiga sjukvården under budgetåret 1966/67, dels
ock hur ifrågavarande tjänstgöringsmånader fördelat sig på de olika arméförbanden.

Av arméöverläkarens uppgifter framgår att 33 innehavare av beställningar
vid fältläkarkåren övergått till nya organisationen under åtnjutande
av tjänstledighet med C-avdrag från ifrågavarande beställningar, att
3 förbandsläkartjänster uppehållits av pensionerade regementsläkare, att
5 förbands- och tjänsteläkare och 5 tjänsteläkare nyrekryterats i organisationen
samt att 11 läkare under hela eller del av budgetåret kvarstått med
oförändrade avlöningsförmåner i det tidigare systemet och således icke övergått
till den nya organisationen. Arméöverläkaren har vidare upplyst att
värnpliktiga läkare och icke ständigt tjänstgörande militärläkare angivna

22

budgetår varit inkallade vid arméns förband under tillhopa ca 250 tjänstgöringsmånader
för delvis fredsmässig sjukvård.

Att värnpliktiga läkares tjänstgöringsmånader i så stort antal måst tagas
i anspråk för den fredsmässiga sjukvården vid förbanden har enligt arméöverläkarens
uppfattning menligt inverkat på utbildningsverksamheten, bl. a.
i krigsorganiserade förband. Arméöverläkaren har vidare påpekat att anlitandet
av unga värnpliktiga läkare vid inskrivningsförrättningar gjort
att frekvensen av nedgruppering och odugligförklaring av värnpliktiga efter
tjänstgöringens påbörjande väsentligt ökat. Det har också enligt arméöverläkarens
åsikt varit till hinder för den krigsförbandsvisa utbildningen
att de läkare som beviljats tjänstledighet med C-avdrag i sina beställningar
som militärläkare för att övergå till den nya organisationen icke mot sin
vilja ansetts kunna beordras deltaga i förbandsövningar. I anslutning härtill
har arméöverläkaren slutligen påtalat att omorganisationen av förbandssjukvården
lett till att en allvarlig brist på läkare i brigad-fördelningsinstans
uppkommit i krigsorganisationen.

På grundval av arméöverläkarens uppgifter angående värnpliktiga och
icke ständigt tjänstgörande läkares tjänstgöringsmånader under budgetåret
1966/67 har uppgjorts vidstående tablå över omfattningen av ifrågavarande
tjänstgöring vid ett antal förband, där den nya organisationen av förbandssjukvården
trätt i kraft under budgetaret. I tablån har betiäffande
ettvart av förbanden i en särskild kolumn upptagits de sammanlagda kostnaderna
för förbands-, tjänste- och anvisningsläkare.

Revisorernas uttalande. På grundval av ett av 1962 års försvarssjukvårdsutredning
framlagt förslag beslöt 1965 års riksdag en genomgripande omorganisation
av förbandssjukvården inom krigsmakten. Syftet med omorganisationen
var bl. a. att åstadkomma en effektivisering av förbandssjnkvården
samt att skapa ökade möjligheter för rekrytering av lvsalificerad
läkarpersonal till denna form av sjukvård.

Den nya organisationen, som trädde i kraft den 1 juli 1966, innebar med
avseende på läkarpersonalen att de tidigare vid förbanden anställda, lönegradsplacerade
militärläkarna på aktiv stat ersattes med avtalsanställda
förbands- och tjänsteläkare samt med anvisningsläkare.

Förbandsläkare åligger att utöva tillsyn över hälso- och sjukvården vid
förbandet, att förestå förbandets läkarmottagning och sjukrumsavdelning,
att vara förbandschefens medicinslte rådgivare samt att ansvara för att
den verksamhet som bedrives av medicinalpersonalen på lämpligt sätt organiseras
och samordnas. I förhandsläkarens arbetsuppgifter ingår också
att deltaga i förekommande hälso- och sjukvårdsutbildning samt att tillhandagå
med råd rörande krigsförberedelsearbetet.

Tjänsteläkare har till uppgift att tjänstgöra vid förbandets läkarmottagning
och sjukrumsavdelning och därvid bestrida läkarvård av värnplik -

23-

Värnpliktiga läkares tjänst-göring vid förband Antal dagar	Batalj onsläkares vid fältläkarkåren och batal-jonsläkares i reserven tjänstgöring vid förband Antal dagar	Summa dagar	Kostnader för förbands-, tjänste-och anvisnings-läkare vid för-bandet budgetåret 1966/67 Kronor
1	2	3	4
35	_	35	200 651
67	—	67	190 535
34	—	34	189 664
53	—	53	185 531
116	62	178	171 193
86	26	112	166 683
104	27	131	165 925
97	—	97	159 713
217	31	248	156 450
141	5	146	142 772
179	14	193	142 745
77	—	77	127 812
98	18	116	127 690
238	—	238	126 547
235	—	235	121 675
240	41	281	118 000
52	31	83	117 738
89	—	89	114 334
31	—	31	109 076
183	60	243	108 152
6	—	6	107 622
205	108	313	107 472
191	54	245	106 473
101	23	124	98 713
63	—	63	97 941
125	—	125	95 571
117	—	117	93 357
253	27	280	92 109
88	—	88	91 912
240	12	252	82 077
16	52	68	76 307
45	31	76	72 755
465	180	645	54 109
263	54	317	28 376

tiga, att utföra hälsoundersökningar, ympningar och blodgruppsbestämningar
av värnpliktiga och anställningshavare, att utfärda föreskrivna intyg
samt att föra sjukdomsstatistik m. m.

Anvisningsläkare har att ombesörja läkarvård åt de militära, civilmilitära
och civila anställningshavare som särskilt hänvisas till honom.

Förbands- och tjänsteläkare anställes av försvarets sjukvårdsstyrelse
genom förordnande tills vidare, dock längst för en tid av sex år. Anställningsförhållandena
regleras genom särskilt avtal mellan sjukvårdsstyrelsen
och vederbörande läkare.

Förbands- och tjänsteläkare är deltidstjänstgörande. Enligt gällande instruktion
fördelas förbandsläkarens tjänstgöring på minst två vardagar
i veckan och fullgöres på tid som bestämmes av förbandschefen. Tjänste -

24

läkaren är skyldig att, om icke annat bestämts i anställningsavtalet, ta
emot patienter och gå rond på sjukrumsavdelning varje icke tjänstefri
dag. Mottagningen skall påbörjas tidigast klockan 7.30 och skall i regel
vara avslutad före klockan 12.

Anvisningsläkare är icke anställd vid förbandet. Hans åtagande att ombesörja
anvisningsläkaruppgifterna grundar sig i stället på särskild överenskommelse
mellan honom och förbandschefen. Han är i sin verksamhet
icke bunden av viss bestämd tid på dagen men har i regel sin mottagning
förlagd till förbandets sjukvårdsavdelning.

Funktionerna som förbandsläkare, tjänsteläkare och anvisningsläkare
är vid respektive förband i allmänhet samlade till en och samme läkare.
Flertalet av ifrågavarande läkare bedriver vid sidan av sin militära läkargärning
privatpraktik eller annan läkarverksamhet.

Förbandsläkares och tjänsteläkares löneförmåner regleras i ett mellan
statens avtalsverk och Sveriges akademikers centralorganisation år 1965
slutet avtal, vilket gäller tills vidare.

Enligt nämnda avtal skall till förbandsläkare utgå arvode för veckotimme
och år med 2 400—2 200 kronor, beroende på det antal veckotimmar
läkaren tjänstgör. Om tjänstgöringen omfattar mer än tolv veckotimmar
skall viss reducering av arvodet verkställas.

Till tjänsteläkare utgår ersättning för varje undersökning, behandling

o. dyl. enligt en särskild militär hälso- och sjukvårdstaxa.

Detaljerade uppgifter om de förmåner som avtalsenligt tillkommer förbands-
och tjänsteläkare återfinnes i den tidigare lämnade redogörelsen,
till vilken torde få hänvisas.

Anvisningsläkare är i sin verksamhet icke bunden till viss taxa utan har
frihet att själv bestämma sitt arvode. Det åligger dock förbandschef att
fortlöpande kontrollera skäligheten av ifrågavarande arvoden och, om anledning
till anmärkning föreligger, hänvisa berörd personal till annan anvisningsläkare.

Revisorerna har ansett det vara av intresse att närmare undersöka storleken
av de ekonomiska förmåner som utgått till förbands-, tjänste- och
anvisningsläkare i den nya organisationen av förbandssjukvården. Revisorerna
har därför från försvarets civilförvaltning införskaffat uppgifter
härom, avseende budgetåret 1966/67. Uppgifterna har redovisats i det föregående
i tre sammanställningar, en för armén, en för marinen och en för
flygvapnet.

Av de lämnade uppgifterna framgår bl. a. att av de 78 läkare som sammanställningarna
omfattar icke mindre än 40 haft en genomsnittlig månadsinkomst
överstigande 7 000 kronor. Årsinkomsten har för 15 läkare
överstigit 100 000 kronor, medan den för 17 läkare uppgått till 80 000—
90 000 kronor och för 15 läkare till 60 000—70 000 kronor. Omnämnas må
att till en läkare för en tidsperiod om tio månader utbetalats sammanlagt

25

147 022 kronor, till en annan för elva månader 126 547 kronor, till en tredje
för ca elva månader 123 963 kronor, till en fjärde för tolv månader 120 783
kronor o. s. v.

Som exempel på storleken av de förmåner det här gäller kan anföras att
en såsom förbands-, tjänste- och anvisningsläkare fungerande läkare i juni
1986 utförde hälsoundersökning av en till Sverige återkommen FN-kontingent,
bestående av sammanlagt 518 personer. För ifrågavarande arbete,
som utfördes under fyra dagar, räknade han sig till godo en ersättning av
tillhopa 11 026 kronor.

En av revisorerna gjord undersökning rörande besöksfrekvensen på förbandens
tjänsteläkarmottagningar utvisar att denna vid vissa förband
varit påfallande hög. En läkare har t. ex. under en månad noterat 1 952
besök av värnpliktiga, en annan 1 264 besök, en tredje 830 besök o. s. v. Under
angivna månad har de ifrågavarande läkarna i tjänsteläkararvode uppburit
respektive 15 490, 10 074 och 6 705 kronor.

Med hänsyn till att förbands-, tjänste- och anvisningsläkare icke är heltidsanställda
och att de på grund härav har möjlighet att vid sidan av sina
militära uppdrag driva exempelvis privatpraktik eller ombesörja andra
läkaruppgifter — en möjlighet som regelmässigt utnyttjas — finner revisorerna
de till läkarna utbetalade arvodena höga och i många fall alltför
höga. Revisorerna anser det därför önskvärt att en översyn av gällande ersättningsnormer
utan dröjsmål verkställes.

Revisorerna har från arméöverläkaren inhämtat dennes synpunkter på
och erfarenheter av den nya organisationen av förbandssjukvården. Arméöverläkaren
har härvid som en allvarlig brist i denna organisation framhållit
att värnpliktiga läkare och icke ständigt tjänstgörande läkare i ökad
omfattning måst sättas in i den rent fredsmässiga sjukvården, trots att
dessa läkare i första hand är avsedda för tjänstgöring i krigsorganiserade
förband och för utbildning av annan sjukvårdspersonal vid förbanden.
Såsom framgått av en i det föregående redovisad tabell, nödgades arméöverläkaren
under budgetåret 1966/67 — delvis för att täcka vakanser och
extrabehov inom fredssjukvården — ställa till förbandens förfogande icke
mindre än ca 250 tjänstgöringsmånader, avseende värnpliktiga och icke
ständigt tjänstgörande läkare. Vid bedömningen av de kostnader som förbandssjukvården
efter omorganisationen åsamkat statsverket bör enligt
revisorernas mening hänsyn också tas till sistnämnda omständighet.

Enligt gällande bestämmelser skall innehavare av lönegradsplacerad
militärläkarbeställning, vilken övergår till den nya förbandssjukvårdsorganisationen,
fortfarande anses som innehavare av sin beställning och därvid
åtnjuta tjänstledighet med C-avdrag. Utan hinder härav äger han — under
förutsättning att han efter övergången till den nya organisationen och intill
i beställningen angiven pensionsålder tjänstgör som förbands- och
tjänsteläkare i genomsnitt minst 21 timmar i veckan — bibehålla den med

26

beställningen förenade pensionsrätten. Arméöverläkaren har påtalat att
sålunda tjänstlediga läkare icke mot sin vilja ansetts kunna beordras deltaga
i krigsförbandsvisa övningar, vilket lett till att en besvärande brist på
läkare uppkommit inom fördelnings- och brigadstaber.

Revisorerna vill till slut beröra ytterligare ett förhållande som har samband
med den nya organisationen av förbandssjukvården. Som förut påpekats
är för närvarande funktionerna som förbands-, tjänste- och anvisningsläkare
i allmänhet samlade till en och samme läkare. Vidare har
nämnts att det i förbandsläkarens åligganden bl. a. ingår dels att vara förbandschefens
medicinske rådgivare, dels att utöva tillsyn över förbandets
hälso- och sjukvård, dels ock att ansvara för att medicinalpersonalens verksamhet
är lämpligt organiserad och samordnad. Av det sagda framgår att,
eftersom samme läkare i regel tjänstgör icke blott som förbands^ och
tjänsteläkare utan även som anvisningsläkare, han i praktiken har till uppgift
att i vissa hänseenden utöva kontroll över sin egen verksamhet. Angivna
förhållande är enligt revisorernas mening ägnat att från principiell synpunkt
inge betänkligheter.

Mot bakgrunden av att betydande olägenheter uppenbarligen är förenade
med den nya förbandssjukvårdsorganisationen anser revisorerna det angeläget
att en omprövning i vissa delar av denna organisation snarast kommer
till stånd. Nämnda omprövning synes lämpligen kunna verkställas i
anslutning till den av revisorerna ovan föreslagna översynen av ersättnings -

normerna.

27

§ 2

Viss övning med ett fiygfältsarhetskompani

Genom order den 6 juni 1966 uppdrog chefen för flygvapnet åt chefen för
Södertörns flygflottilj (F 18) att under tiden den 18 september—den 2 november
1966 genomföra en speciell övning med ett fiygfältsarhetskompani.
Ö\ningen innefattade byggande av vägförbindelse till en hemlig militär anläggning,
benämnd B 283.

Revisorerna, som ansett sig böra inhämta upplysningar om ifrågavarande
övning, har i sådant syfte tillställt chefen för flygvapnet följande frågor.

1. Vilka myndigheter fattade beslut om övningen och vilka ändamål avsåg
den att fylla?

2. ^ ilka uppgifter har ett fiygfältsarhetskompani och med vilka övningsobjekt
sysselsättes normalt ett sådant kompani?

3. Varför utfördes arbetet icke som BRB-övning eller som övning för ingenjörtrupper? 4.

Hur stor personal insattes i övningen fördelad på a) värnpliktig personal
och b) annan personal?

5. Till vilket belopp kostnadsberäknades övningen och till vilket belopp
uppgick de verkliga kostnaderna. Sistnämnda belopp torde specificeras och
avse samtliga kostnader. Specifikation torde också lämnas på storleken av
de ekonomiska förmåner (lön, övertidsersättning, förbandsövningstillägg,
traktamenten etc.) som tillkom envar av de i övningen deltagande med undantag
av de värnpliktiga?

6. Vilka anslag bekostade övningen och vilka myndigheter beslöt om medelsdispositionerna? 7.

Till vilket belopp har kostnaderna för erforderliga efterarbeten uppgått
resp. kan beräknas komma att uppgå och vilka anslag har använts resp.
kommer att användas för dessa arbeten?

8. Vilken myndighet svarar för vägens framtida underhåll och vilka anslagsmedel
avses härvid komma till användning?

9. Gjordes före vägens byggande någon angelägenhetsgradering i förhållande
till andra aktuella byggnadsobjekt inom försvaret?

10. Hur stora besparingar beräknas ha uppkommit genom att vägen
byggdes?

11. Vilka erfarenheter, positiva och negativa, vanns av övningen? I

I anslutning till de framställda frågorna må upplysningsvis nämnas att
BRB (byggnads- och reparationsberedskapen) är en organisation som träder
i verksamhet vid krig eller krigsfara och har till uppgift att genom
särskilda arbetsorgan utföra för det totala försvaret erforderliga byggnads-,
anläggnings- och reparationsarbeten, vilka icke utföres av andra civila eller
militära organ.

I sitt svar på ovanstående frågor har chefen för flygvapnet anfört följan -

28

de beträffande flygfältsarbetsorganisationen och de uppgifter som åvilar
denna organisation.

Före år 1955 genomfördes utredning beträffande behovet av fältarbetsåtgärder
vid flygbaserna för att höja deras operativa användbarhet och öka
deras uthållighet i krig. Utredningen visade att avsevärda fältarbetsåtgärder
erfordrades för att höja betjäningskapaciteten, tillgodose skyddet av personal
och materiel samt anordningar för försvar av baserna. Av utredningen
framgick också behovet av ett fältarbetsförband på varje flygbas för att
vid krig snabbt kunna utföra reparation av lcrigsskador på basen. Utredningen
resulterade i chefens för flygvapnet principbeslut att behovet a''\
fältarbetsförband i krigsorganisationen skulle tillgodoses men att det dessförinnan
skulle utredas hur behovet av personal, arbetsmaskiner och annan
utrustning som erfordrades för dessa förband skulle kunna tillgodoses till
lägsta möjliga kostnad samt vilket utbildningsbehov i fred som skulle uppstå.
Denna utredning visade att behovet av ledningspersonal kunde tillgodoses
med värnpliktiga inom krigsmakten som genom sin civila utbildning
(civilingenjörs- och ingenjörsutbildning inom väg- och vattenbyggnadsfacket)
och erfarenhet från civil verksamhet var lämpliga för ledning av fältarbeten.
Av utredningen framkom också att ett stort intresse förelåg hos
sådana värnpliktiga av att deras civila kvalifikationer utnyttjades i krigsbefattningar.
Det visade sig möjligt att kunna tillgodose behovet av övrig
personal bland värnpliktiga av olika yrkeskategorier inom byggnadsbranschen.
Det var sålunda möjligt att utan särskilda utbildningsåtgärder
tillgodose personalbehovet med högt kvalificerad teknisk ledningspersonal
och kvalificerat yrkesmanskap bland värnpliktiga inom krigsmakten, vilkas
civila kvalifikationer inte tidigare utnyttjats. Viss kompletterande utbildning
av främst ledningspersonalen samt enstaka övning med flygfältsarbetslcompani
bedömdes erforderlig. Behovet därav beräknades tillgodoses i form
av repetitionsutbildning respektive repetitionsövning. Tillgången inom landet
på lämpliga arbetsmaskiner in. in. visade sig så stor att behovet därav
kunde tillgodoses genom uttagning utan olägenhet för annan sådan uttagning
till krigsmakten. Behovet av anskaffning i fred begränsades till viss
verktygsutrustning.

Sistnämnda utredning resulterade i chefens för flygvapnet beslut att mindre
fältarbetsenheter (fältarbetslag utrustade med handverktyg), som var
underställda dåvarande flygbasområdeschefer, skulle utgå ur krigsorganisationen
fr. o. in. den 1 november 1955 och ersättas med ett flygfaltsarbetskompani
i varje basbataljon. Samtidigt tillgodosågs behovet av stabsorgan
för central och regional ledning av fältarbeten vid flygbaser.

Dessa enheter (flygfältsarbetskompanier och stabsorgan) benämnes med
ett gemensamt namn flygfältsarbetsorganisationen. Ledningspersonalen i
organisationen utgöres av värnpliktiga civilmilitära tjänstemän av officers
tjänsteldass som benämnes flygfältsingenjörer.

29

Flygfält sarhetskompaniets huvuduppgift i krig är att genom reparationer,
underhåll och andra fältarbetsåtgärder hålla flygbasen operativt användbar.
Före krigsutbrott eller annars då behov av reparationer och underhåll
ej föreligger utför flygfältsarbetskompaniet kompletteringsarbeten
som erfordras för att höja basens operativa användbarhet och uthållighet.

För att i ett skärpt läge effektivt kunna utnyttja den tid som kan komma
att stå till förfogande för utförande av erforderliga kompletteringsarbeten
vid flygbaser och stridsledningsanläggningar erfordras en redan i fredstid
utförd planläggning (arbetshandlingar), som möjliggör snabb insättning av
tillgängliga fältarbetsresurser samt forcerad utbyggnad. Den förenämnda
utredningen, vilken visade alt avsevärda fältarbetsåtgärder (kompletteringsarbeten)
erfordrades vid flygbaserna för att den dyrbara materielen — flygplanen
— skulle kunna effektivt utnyttjas i krig, kompletterades år 1956
med undersökningar för att utröna om dessa behov kunde tillgodoses genom
utbyggnad i fred. Undersökningarna visade att det av ekonomiska skäl
icke skulle vara möjligt att inom en sjuårsperiod tillgodose mera än en liten
del av behoven. Det framgick som en allvarlig brist att planläggning och
andra förberedelser saknades, vilka vid behov gjorde det möjligt att ändamålsenligt
och ekonomiskt utnyttja resurserna (flygfältsarbetskompanier
och arbetsorgan ur BRB-organisationen) vid mobilisering och annan bercdskapsförstärkning
för att tillgodose behoven av kompletteringsarbeten.

Före den 1 oktober 1966 var eskaderchef ansvarig för nämnda planläggning,
för vilken överbefälhavaren fastställt grundläggande bestämmelser
(FältarbB). Varken eskaderstaberna eller flygflottiljerna var emellertid dimensionerade
för det därmed förenade arbetet. Före år 1958 ställde därför
flygförvaltningen, genom dåvarande flygfältsbyrån, medel till eskaderchefernas
förfogande för att dessa, genom anlitande av personal från konsulterande
firmor, skulle kunna genomföra planläggningen. Medelstilldelningen
visade sig dock vara otillräcklig för att planläggningsbehovet skulle kunna
tillgodoses. Då eskaderchefernas redovisning av planläggningsresultatet visade
att denna form var olämplig och det av ekonomiska skäl icke skulle
vara möjligt att nå avsett syfte genom anlitande av konsulterande firmor
avbröts verksamheten.

Åren 1958—1964 genomfördes försök och utredningar inom flygvapnet
beträffande bl. a. möjligheterna att tillgodose personalbehovet för planläggningen
genom att utnyttja den tjänstgöringsskyldighet som åligger ledningspersonalen
(flygfältsingenjörerna) inom flygfältsarbetsorganisationen.
Dessa försök visade att den kompletterande utbildning som erfordras, för
att flygfältsingenjörerna skall kunna fylla sina uppgifter och åläggas det
ansvar som är förenat med krigsbefattningarna, tillfredsställande kan tillgodoses
genom planläggningsverksamhet av ifrågavarande slag samt att
planläggningsbehovet vid flygbaser och stridsledningsanläggningar därigenom
kan tillgodoses. Av försöken framgick också att planläggningsarbetet i

30

sig självt utgör en värdefull del av utbildningen och att detta skapade stort
intresse hos flygfältsingenjörerna för uppgifter i krigsbefattningarna. Vid
utbildning och planläggning i form av fältarbetskurs som omfattar alla
flygbaser och stridsledningsanläggningar inom större områden (milo S och
V, Ö och B samt ÖN och NN) uppnås ekonomiska fördelar genom att personal
för kursledning, biträdespersonal (ritare, skrivbiträden m. m.) och utrustning
(kopierings- och annan utrustning) kan effektivt utnyttjas samt
att planläggningsbeliovet därigenom kan tillgodoses för längre tidsperiod.

Dessa försök, som också omfattade övning med ett flygfältsarbetskompani,
varvid planläggningen prövades, resulterade i enhetlig utformning av
planläggningen i en s. k. krigsarbetsplan för varje flygbas, innehållande
alla för arbetenas utförande erforderliga arbetshandlingar och uppgifter,
samt i enkla men ändå användbara arbetshandlingar och en långt gående
standardisering som underlättade arbetet.

Erfarenheterna från denna försöksverksamhet har medfört att chefen för
flygvapnet beslutat att planläggning jämlikt FältarbB skall genomföras på
det sätt som ovan angivits. Chefens för flygvapnet direktiv till militärbefälhavarna
i denna fråga framgår av bifogad skrivelse1. Underdånig framställning
har även gjorts för att förutsättningar skall skapas för att den
värnpliktiga ledningspersonalen in. fl. (flygfältsingenjörer och biträdespersonal)
även framdeles skall kunna inkallas till tjänstgöring under fältarbetskurser.

Vad sedan angår de av revisorerna begärda upplysningarna om den ovannämnda,
av F 18 hösten 1966 genomförda övningen har chefen för flygvapnet
lämnat följande redogörelse.

Vid krigsförbandsövning 1962 med en basbataljon inom andra och tredje
flygeskadern ingick ett reducerat flygfältsarbetskompani i vardera basbataljonen.
Av erfarenheter som redovisades från dessa övningar framgick
bland annat behov av bashandbok samt omarbetning och komplettering av
krigsutrustningslista (KUL-lista) för flygfältsarbetskompaniet.

I redovisningarna angavs vidare behov föreligga av att komplettera flygfältsarbetskompaniet
med viss personal. Med anledning härav utfördes utredning
inom flygstaben. Denna resulterade i utkast till bashandbok och omarbetad
KUL-lista för flygfältsarbetskompaniet samt beräknat behov av
komplettering av kompaniet med viss personal. Utredningen omfattade även
mobiliserings- och krigsbaseringsplaner för basbataljon, varav sådan plan
för flygfältsarbetskompani utgjorde en del. Denna del av utredningen resulterade
bl. a. i att anvisningar för utformning och innehåll i mob- och
krigsbaseringsplan för flygfältsarbetskompani fastställdes. Utarbetande av
slutligt förslag för fastställande av bashandbok, KUL-lista och tillgodoseende
av visst personalbehov för flygfältsarbetskompani måste dock anstå

1 Här ej återgiven.

31

tills hållbarheten i utredningsresultatet prövats vid övning med ett fullt
organiserat flygfältsarbetskompani. Vid sådan övning avsågs också vad som
finns angivet i FältarbB om skiftarbete skola tillämpas för att vinna erfarenhet
om arbetskapacitet vid sådant arbete under längre tid, personalens uthållighet,
behov av särskild utrustning (arbetsbelysning in. in.), lämplig
skiltindelning, behov av skiftvis åtskild förläggning, utspisning in. m. Underlag
för bedömning av behovet framdeles av övningar med flygfältsarbetskompanier,
erforderliga förberedelser, kostnader och deras fördelning samt
eventuellt ekonomiskt utbyte från sådan övning i utfört arbete bedömdes
kunna inhämtas genom uppföljning under och efter övningen.

För sådan speciell övning erfordrades ett lämpligt övningsobjekt med tillräcklig
svårighetsgrad. I krigsarbetsplanerna ingår flera arbetsobjekt som
uPPfyHer nämnt krav på övningsobjekt. Av den undersökning som gjordes
inom flygstaben hösten 1965 för utarbetande av förslag till övning med ett
flygfältsarbetskompani framkom bl. a., att valet av övningsobjekt var av
stor betydelse för ati lrån övningen kunna erhålla de erfarenheter som erfordrades
för utarbetande av slutligt förslag till omnämnd bashandbok,
KUL-lista m. m. Preliminärt avsågs övningsobjektet komina att omfatta
två arbetsobjekt ur en krigsarbetsplan, nämligen ett vägobjekt och ett
skyddsrumsobjekt. Vid tidpunkten för denna undersökning (nov. 1965)
framställdes underhandsförfrågan från CF 18 om medel, 140 000 kronor,
kunde anvisas för övning med BRB-enheter, varvid väg till B 283 avsågs
skola ingå som övningsobjekt. Övrigt medelsbehov skulle enligt uppgift tillgodoses
av andra myndigheter. CF 18 hade tidigare i en hemlig skrivelse
orienterat om vissa undersökningar samt hemställt att chefen för flygvapnet
(CFV) måtte sammanföra tillgängliga medelsresurser och bringa vägpi
oj ektet till en snar och reell lösning. Av den undersökning som gjordes
med anledning av nämnda underhandsförfrågan framgick att BRB-övning
i praktiken innebar att arbetet utfördes av entreprenör på löpande räkning,
att kostnaderna kunde förutsättas bli avsevärt högre än vid anbudsförfarande
samt att utförandet genom övning med organiserade BRB-enheter
skulle medföra andra svårberäknade merkostnader.

Av underhandssamråd i ärendet med försvarsstaben framgick att behov
av sådan övning med BRB-enheter icke föreligger inom krigsmakten. Vid
detta samråd överenskoms att utredning av ärendet skulle utföras inom
fly§staben, vilket också framgår av chefens för försvarsstaben svarsskrivelse
till befälhavaren för IV. militärområdet i samma fråga.

Utredningen inom flygstaben inriktades på att undersöka om ifrågavarande
vägprojekt var lämpligt övningsobjekt för ett flygfältsarbetskompani
och i så fall om föreliggande behov för övning med ett flygfältsarbetskompani
därigenom blev tillgodosett. Personalbehovet för denna utredning tillgodosågs
med flygfältsingenjörer som inkallades härför. Underlag för utredningen
utgjorde projektering som tidigare utförts av fortifikationsför -

32

vattningen, vidtagna förberedelser för markförvärv samt preliminär förutsättning
för övningen som bland annat omfattade tillgoaoseende av nämnda
erfarenheter samt färdig väg före övningens slut. Utredningen visade att
objektet krävde omfattande bergsprängning samt att utförande av vägen
under eu övning nödvändiggjorde att arbetet bedrevs på fyra sträckor samtidigt.
Sistnämnda förhållande skapade särskilda problem genom att ''vägsträckan
icke var åtkomlig landvägen från mera än en punkt. För att närmare
kunna klargöra vägprojektets lämplighet som övningsobjekt nätverksplanerades
arbetet. Av nätverksplanen framgick att det förelåg möjlighet
att utföra arbetet under avsedd övning.

Sammanfattat visade utredningen att övningsobjekt för ett flygfältsarbetskompani
tillfredsställande kunde tillgodoses med ifrågavarande vägprojekt.
Då det av tidigare gjorda framställningar framgått att det förelåg ett trängande
behov av väg till B 283, bland annat för att nedbringa drifts- och
underhållskostnader samt förbättra förhållandena för personalen vid anläggningen,
var övningsobjektet tilltalande även från nyttosynpunkt. I förhållande
till andra lämpliga övningsobjekt gavs därför vägprojektet högre
prioritet. Chefen för flygvapnet fattade principbeslut den 3 januari 1966 att
övning med flygfältsarbetskompani skulle genomföras av CF 18 hösten 1966.
Innan officiellt uppdrag lämnades CF 18 skulle markavtal föreligga, tecknade
genom fortifikationsförvaltningen, samt kompletterande projektering
och annan teknisk planläggning vara i huvudsak genomförd inom flygstaben.

Den svåra och långa vintern försenade utförandet av nämnd projektering
in. m. I maj månad hade dock planläggningsarbetet kunnat framföras sa
långt att behovet av personal i flygfältsarbetskompaniet kunde beräknas.
Under detta arbete visade det sig nödvändigt att nyprojektera hela vägen,
för att den skutte uppfylla de krav som ställdes av markägarna och för att
framtida underhållskostnader skulle kunna nedbringas. En repetitionsövning
om 30 dagar visade sig otillräcklig. Beräkningarna visade att övningstiden
måste utökas titt 44 dagar, detta under förutsättning att fältarbetet
under övningen bedrevs i två skift per dygn om vartdera 10 effektiva arbetstimmar.
Alternativt avsågs två flygfältsarbetskompanier skola övas efter
varandra. Med hänsyn titt övningsändamålet samt till de ökade kostnader
som övning med två kompanier skulle medföra beslutades dock att övningstiden
skulle omfatta 44 dygn. För att i god tid kunna förvarna värnpliktiga
om inkallelser meddelade chefen för flygvapnet direktiv därom i säiskild
skrivelse till truppregistreringsmyndigheter m. fl.

Uppdrag till CF 18 att genomföra övning med ett flygfältsarbetskompani
nnder tiden den 18 september—den 2 november 1966 meddelades av chefen
för flygvapnet i skrivelse den 6 juni senare år.

Den utredning som sålunda utfördes inom flygstaben omfattade icke nå -

33

gon undersökning av möjligheterna att genom övning med ingenjörförband
tillgodose behovet av ifrågavarande väg. Anledningen härtill var att
det för flygvapnets vidkommande förelåg behov av att öva ett flygfältsarbetskompani
och icke att anordna övning av något slag för att tillgodose
vägbehovet. Vägprojektet aktualiserades av MB 4 och CF 18 vid en tidpunkt
då undersökningar pågick inom flygstaben av lämpligt övningsobjekt för
ett flygfältsarbetskompani. Därvid saknade CF 18 kännedom om att sådana
undersökningar pågick.

Avtal om nyttjanderätt till den mark som erfordrades för ifrågavarande
\ äg tecknades med berörda markägare av fortifikationsförvaltningen den 27
januari respektive den 4 oktober 1966.

Förberedelser av övningen genomfördes av CF 18 jämlikt härför utfärdade
bestämmelser av den 8 juli 1966. Av dessa bestämmelser framgår att kompaniet
skulle organiseras funktionellt bl. a. med hänsyn till att den basbataljon
i vilken kompaniet ingår icke skulle övas. Den funktionella organisationen
avvek icke ifrån den fastställda i annat avseende än att vaktmanskap,
viss handräckningsmanskap och lastbilsförare tillfördes organisationen
lör att tillgodose behov som med krigsorganiserad basbataljon kunde
tillgodoses från andra enheter inom denna. Därutöver tillfördes organisationen
förstärkning med bergsprängare och kompressorer, som enligt beräkningarna
erfordrades med hänsyn till arbetsobjektet. Detta är fullt normalt
enär sådan förstärkning vid behov avses skola ske under förutsatt
läge.

Chefen för flygfältsarbetskompaniet (fältarbetschefen) skulle under övningen
handla som under verkliga förhållanden, då han i egenskap av
tjänstegrenschef och förvaltningsgrenschef handlar enligt lokalmyndighetens
(baschefens) uppdrag och bl. a. tillgodoser behov av fältarbetsresurser
samt återställer erhållen förstärkning med sådana då behov icke längre
föreligger. Vid övningar återställer fältarbetschef, av ekonomiska skäl, alla
inhyrda arbetsmaskiner och fordon så snart behov icke föreligger med hänsyn
till övningen.

I övningen ingick nedanstående personal.

Personal	Antal	Övningstid	Summa tigdagar
a) Värnpliktiga
Om off (flygfältsingenjörer)	.... 2	12/9—3/10	44
»..........	3	12/9—23/10	126
»...........		23/9—3/11	378
Arbetsmanskap ..........	.... 37	18/9—29/10	1 184
»...........		3/10—3/11	2 848
b) Annan personal
Statpersonal...............		12/9—3/11	304
Civila, F18 ..............	6	12/9—3/101	74
Summa	150		4 958
1 tidvis
Rev. berättelse ang. statsverket år 1967.1

34

Vid den utredning som föregick chefens för flygvapnet principbeslut att
övning med ett flygfältsarbetskompani skulle genomföras av CF 18 utfördes
beräkning av kostnader för materielanskaffning (makadam, rör, tänd- och
sprängmedel, trävaror, vägräcken in. in.) samt för hyror av arbetsmaskiner
som inte kunde förutsättas vara tillgängliga inom krigsmakten. Dessa kostnader
beräknades uppgå till 250 000 kronor. Kostnaderna därutöver (ersättningar
till värnpliktiga, förläggning och förplägnad m. in.) avsågs skola bestridas
med medel från anslag härför.

Den efter chefens för flygvapnet principbeslut genomförda projekteringen
av vägen samt CF 18 planläggning av övningen visade att inaterielbehovet
var avsevärt större än beräknat, att förutsedda materieltransporter till övningsområdet
med kronans bilar var ogenomförbara och att arbetsmaskiner
tillhörande kronan icke kunde disponeras i den omfattning som tidigare
förutsatts. Därutöver visade det sig att behovet av kvalificerade grävmaskinister
och bergsprängare icke kunde tillgodoses av truppregistreringsmyndigheterna
med inkallad värnpliktig personal.

I skrivelse den 6 juni 1966 anmälde CF 18 medelsbehov av 250 000 kronor
för materielanskaffning och andra förberedelser samt angav att medelsbehov
avseende förläggning och förplägnad skulle anmälas senare.

När slutlig planläggning av behov m. m. förelåg avsågs övningen skola
kostnadsberäknas av CF 18, vilket också framgår av bilaga 1 till ovannämnda
CF 18 bestämmelser av den 8 juli 1966.

Någou sådan slutlig kostnadsberäkning blev dock icke utförd och insänd
till chefen för flygvapnet, vilket berodde på att tjänsten som intendent vid
flottiljen var vakant och tillfälligt uppehölls av inkallad reservofficer. Först
senare under övningen anmälde CF 18 medelsbehov efter hand som anvisade
medel förbrukats. Detta förhållande ställde CF 18 inför svåra avväganden
att förskottera utbetalningarna med medel, avsedda för annat ändamål,
eller att avbryta övningen i avvaktan på medelstilldelning med de ekonomiska
konsekvenser detta skulle ha medfört. Hade kostnadsberäkning
blivit utförd med marginal för oförutsedda utgifter och medelsbehovet på
ett tidigt stadium blivit tillgodosett i enlighet härmed, hade de ekonomiska
problem som CF 18 ställdes inför aldrig uppkommit. Den ekonomiska situationen
under övningen verkade dock icke fördyrande i något avseende.
Tvärtom hade knappheten på medel nödvändiggjort särskilda åtgärder från
fältarbetschefens sida för att nedbringa kostnaderna till lägsta möjliga nivå.

Av nedanstående sammanställning framgår de verkliga kostnader som
CF 18 redovisat.

Arbetsmaskiner och fordon, hyreskostnader................

Materielkostnader ......................................

Spräng- och tändmedel..................................

Transportkostnader

lastbilstransporter .......................... 1 455: 65

sjötransporter .............................. 3 514: —

177 162: 92
226 345: 14
20 508: —

4 969: 65

35

Civila instruktörer

bergsprängare .............................. 34 076:58

maskinister ............................... 2 424*15

El-installationer ........................... ..

Maskinreparationer ......................

Besiktning av vägar och byggnader, ersättning till fastighetsägare
m. m..........................

Rese- och traktamentskostnader.......................

Förbandsövningstillägg .................

Övertidstillägg.........................

Förläggningskostnad .....................

Avlöningskostnader: Förv. A.	Kronor	548 190: 31
Tekn. B...........
(1/8—15/11 1966) Tekn. C.......		93 1 ClCZ .
		au 1 UD . --
Ersättningar till värnpliktiga ..... Förplägnadskostnad ........		27 000:— 7d 39A •
		/ ''x ö^U . -
	Kronor	672 616: 31
Helikoptertransporter utförda som elevflygning, kostnaden be-räknad enligt gällande taxa......	6 050: —
	Summa kronor	678 666: 31
Kostnadernas fördelning på anslag m. m.	framgår här nedan.
Övningsanslag FIV anvisning nr FÖ 182/1966 ..... FIV anvisning nr Fö 48/1966 ...		90 957: 50 150 000: — 159 000: — 150 000: —
FIV anvisning nr 4314 F/1966 .....
FIV anvisning nr Fö 141/1966 ........ Avlöningsanslag ............
Mathållningsanslag........		ttO OOÖ . O 1 3on •

Kronor 672 616:31

Övningen avslutades den 2 november 1966. Dess syfte hade tillfredsställande
uppnåtts. Därutöver hade övningen resulterat i att behovet av ifrågavarande
väg tillgodosetts. Den utförda vägen uppfyllde väl den standard
som kan ställas på fordonsväg utförd under förutsatt läge. Förtjänsten av
detta goda resultat tillkommer helt befäl och arbetsmanskap i flygfältsarbetskompaniet
som alla gjorde en förhållandevis enastående insats under
övningen.

För att vägen skulle uppfylla kravet enligt markavtalen samt för att tillgodose
kraven ur naturskyddssynpunkt erfordrades vissa efterarbeten, vilka
utförts genom fortifikationsförvaltningens försorg. Kostnaderna för''dessa
arbeten, vilka uppgått till 257 000 kronor, har bestritts från fortifika -

36 500: 73
2 529: 39
624: 67

1 391:96
20 193: 30
10 410: —
22 663: 55
24 885: —

36

tionsförvaltningens investeringsanslag. Fortifikationsförvaltningen avser att
invärdera vägen i försvarets fastighetsfond, befästningars delfond, varigenom
underhållskostnaderna kommer att bestridas av denna delfond.

Tillkomsten av vägen har skapat avsevärt bättre arbetsförhållanden än
tidigare för personal som tjänstgör vid anläggningen samt minskat kostnaderna
för drift och underhåll. Tidigare, vid anläggningens ombyggnad, kunde
vägen av ekonomiska skäl ej anläggas. Vägen hade då kostnadsberäknats
till ca 550 000 kronor. Vid de överväganden som då gjordes bedömdes
behovet av personal samt transporter för drift och underhåll vara avsevärt
mindre än vad som senare visat sig vara fallet. Senare har befälhavaren för
dåvarande IV. militärområdet i skrivelse till chefen för försvarsstaben den
25 oktober 1966 anmält behovet av väg till anläggningen vara så trängande
att rådande förhållanden i längden icke kunde godtas. Chefen för flygvapnet
har på grund av erfarenheter som vunnits efter anläggningens ombyggnad
funnit väg erforderlig för drift och underhåll samt för att förbättra
förhållandena för personal som tjänstgör vid anläggningen. Vid val av övningsobjekt
för ett flygfältsarbetskompani gavs därför vägprojektet hög

prioritet.

Den av fortifikationsförvaltningen beräknade kostnaden av ca 550 000
kronor grundar sig på den projektering som då förelåg utförd. Den utredning
som föregick övningen visade emellertid att denna projektering icke
kunde tillämpas. Nyprojektering av vägen erfordrades för att berörda markägare
skulle medge nyttjanderätt av erforderliga markområden.

Vägens tillkomst har högst avsevärt förbättrat förhållandena för personal
som tjänstgör vid anläggningen samt inneburit besparingar, vilket också
framgår av bifogad kopia av »PM» från strilchefen vid F181. Genom vägen
har tidigare risker för personal och materiel vid transporter vintertid över
isar undanröjts. Beräknade besparingar framgår av nedanstående.

Motorbåt erfordras ej längre vid anläggningen. Behovet av motorbåt för
annat angeläget ändamål har därigenom kunnat tillgodoses utan nyanskaffning.
Anskaffningskostnaden, 34 000 kronor, kan därför betraktas som
engångsbesparing.

Därtill kommer besparingar i lägre årskostnad för drift och underhåll
enligt följande.

Inbesparingar i samband med underhållsverksamhet (ca
2 000 besök av personal från FF, CV och privata firmor) . .

Drift och underhåll av motorbåt........................

Sjötransporter:

Materieltransporter med färja........................

Personal- och materieltransporter med sjötaxi..........

Helikoptertransporter..................................

Minskade löne-, rese- och traktamentskostnader..........

Årliga besparingar kronor

ca 60 000: —
ca 4 000: —•

ca	2	000: —
ca	11	000: —
ca	9	000: —
ca	45	000: —
131	O O O

1 Här ej återgiven.

37

Totalkostnaden för övningen inklusive färdig väg uppgår till 678 666
kronor 31 öre. Härtill kommer 257 000 kronor för efterarbeten, vilket tillsammans
gör 935 666 kronor 31 öre. Sistnämnda belopp fördelar sig på
ianspråktagna anslag sålunda.

Flygvapnets övningsanslag .............................. 489 357:50

FortF investeringsanslag ................................ 317 600:_

F 18 avlöningsanslag ................................... 48 338:81

F 18 mathållningsanslag ................................ 74 320:_

Kronor 929 616:31

Beräknad kostnad för helikoptertransporter............... 6 050: —

Summa kronor 935 666:31

Tillgodoseendet av övningsbehovet har enligt ovanstående beräkning dragit
en totalkostnad av (935 666: 31—317 600: 00 =) 618 066 kronor 31 öre.
I förhållande till investeringskostnaden (317 600 kronor) kan övningskostnaden
förefalla hög, varvid hänsyn bör tagas till att det beräknade anläggningsvärdet
uppgår till ca 1,6 milj. kronor såsom framgår av bifogade kostnadsutredningi.
Enligt denna blir löpmeterkostnaden för vägen ca 400 kronor.

Sammanfattat har ovannämnt behov av erfarenheter blivit tillfredsställande
tillgodosett, främst beroende på övningsobjektets svårighetsgrad. De
positiva erfarenheterna är övervägande och kännetecknas av den övade
personalens stora intresse, villighet och uthållighet under förhållandevis
svåra och hårt pressade tjänstgöringsförhållanden. Den värnpliktiga personalen
(befäl och meniga) har förklarat huvudorsaken till detta med att
de funnit övningen meningsfylld bland annat därför att de genom denna
erhöll mera ingående kännedom om det förband de tillhörde och om förbandets
uppgifter och arbetssätt samt att övningen efterlämnade något allmännyttigt
synligt och bestående som de medverkat till att utföra.

De negativa erfarenheterna kännetecknas av brister i mob-planläggningen
som medförde att behovet av yrkeskunnig personal (främst grävmaskinister
och bergsprängare) ej kunde tillgodoses av truppregistreringsmyndigheterna.
Detta nödvändiggjorde anlitande av civil sådan personal som arbetande
instruktörer under övningen. Genom övningen uppenbarades dessa
brister i planläggningen mera påtagligt och kommer att medföra mera
skärpt uppmärksamhet från truppregistreringsmyndigheter och vid förekommande
inspektioner.

Revisorernas uttalande. Vid flygvapnets basbataljoner finnes sedan år
1955 organiserade s. k. flygfältsarbetskompanier, vilkas huvuduppgift i
krig är att genom reparationer, underhåll och andra fältarbetsåtgärder hålla
respektive flygbaser operativt användbara. I fred eller eljest då behov av

1 Här ej återgiven.

38

reparationer och liknande åtgärder ej föreligger har flygfältsarbetskompanierna
att utföra sådana kompletteringsarbeten som erfordras för att höja
flygbasernas operativa användbarhet och uthållighet.

Ungefär samtidigt med flygfältsarbetskompaniernas inrättande organiserades
inom flygvapnet särskilda stabsorgan för central och regional ledning
av fältarbeten vid flygbaser. Tillsammans med flygfältsarbetskompanierna
bildar dessa organ flygvapnets s. k. flygfältsarbetsorganisation. Ledningspersonalen
i denna organisation utgöres av värnpliktiga civilmilitära
tjänstemän av officers tjänsteklass, benämnda flygfältsingenjörer.

I samband med en år 1962 anordnad krigsförbandsövning, i vilken två
reducerade flygfältsarbetskompanier deltog, konstaterades det att behov
förelåg av en bashandbok för flygfältsarbetskompanier jämte en omarbetning
och komplettering av gällande krigsutrustningslista. Övningen utvisade
också att de ifrågavarande kompanierna behövde förstärkas med viss
personal. En utredning i angivna hänseenden igångsattes därför inom flygstaben.
Utredningen resulterade bl. a. i att anvisningar för utformning av
och innehåll i mobiliserings- och krigsbaseringsplan för flygfältsarbetskompani
fastställdes. Utarbetande av slutligt förslag för fastställande av bashandbok
och krigsutrustningslista samt för tillgodoseende av personalbehovet
ansågs dock böra anstå till dess erfarenheter vunnits vid övning med
ett fullt organiserat flygfältsarbetskompani. Enligt flygstabens bedömande
erfordrades härför ett speciellt övningsobjekt, som möjliggjorde studium
av sådana faktorer som personalens uthållighet, behov av särskild utrustning,
lämplig skiftindelning, förläggning, utspisning in. in.

Sedan frågan närmare övervägts inom flygslaben beslöts att såsom övningsobjekt
välja anläggande av en vägförbindelse till en hemlig milil är
anläggning, benämnd B 283. En bidragande orsak till valet av just detta
objekt var att trängande behov ansågs föreligga av en väg till ifrågavarande
anläggning och att projektering av vägen tidigare utförts av fortifikations
förvaltningen.

I januari 1966 uppdrog chefen för flygvapnet åt chefen för Södertörns
flygflottilj (F 18) att genomföra övningen under hösten 1966 och att omedelbart
påbörja förberedelsearbetet. Under sistnämnda arbetes gång befanns
det erforderligt att nyprojektera hela vägsträckan samt att utöka övningstiden
från tidigare beräknade 30 till 44 dygn.

Övningen, som i olika etapper pågick under tiden den 12 september—den
2 november 1966, omfattade 150 man, varav 140 man värnpliktiga och 10
man annan personal. Kostnaderna för erforderlig övningsmateriel beräknades
ursprungligen till 250 000 kronor, vartill kom utgifter för förläggning
och förplägnad m. m. Det visade sig emellertid i samband med nyprojekteringen
av vägen att materielbehovet var avsevärt större än det från början
beräknade. Felbedömningar hade även gjorts i fråga om möjligheterna att i
full utsträckning använda kronans egna arbetsmaskiner och bilar vid öv -

39

ningen. Ej heller kunde i förutsedd omfattning behovet av grävmaskinister
och bergsprangare tillgodoses med värnpliktig personal.

Chefen för flygvapnet har upplyst att i planläggningen för övningen ingick
som en särskild punkt, att eu silltlig kostnadsberäkning skulle göras
av chefen för F 18 innan övningen igångsattes. En sådan beräkning kom
emellertid aldrig till stånd, enligt uppgift beroende på personalbrist. Först
i ett senare skede kunde konstateras att de för ändamålet avsedda medlen
icke skulle förslå. Detta medförde att chefen för F 18, medan övningen pågick
för fullt, ställdes inför avgörandet att antingen förskottsvis täcka vissa
övningskostnader med anslag som var avsedda för andra ändamål eller att
avbryta övningen i avvaktan på erforderlig medelstilldelning.

Sedan övningen avslutats den 2 november 1966 visade det sig att de slutliga
kostnaderna uppgick till icke mindre än i runt tal 679 000 kronor. Av detta
belopp belöpte sig ca 177 000 kronor på hyra av arbetsmaskiner och fordon,
ca 246 000 kronor på inköp av materiel, ca 36 000 kronor på löner till
civila bergsprängare och maskinister, ca 20 000 kronor på ersättning för
resor och traktamenten, ca 10 000 kronor på förbandsövningstillägg, ca
23 000 kronor på övertidstillägg och ca 99 000 kronor på utgifter för förläggning
och förplägnad.

För att man skall få en fullständig bild av övningskostnadernas storlek
måste emellertid till ovannämnda utgifter läggas ett belopp av ca 257 000
kronor, avseende kostnader för vissa efterarbeten som blev nödvändiga bl. a.
för att tillgodose krav från några av vägbygget berörda privata markägare.
Totalt föranledde övningen således utgifter för statsverket på omkring
936 000 kronor.

Chefen för flygvapnet har beräknat att tillkomsten av vägförbindelsen
medfört årliga besparingar för kronan på omkring 130 000 kronor, varav
reducerade underhållskostnader på anläggning B 283 ca 60 000 kronor och
i minskade löne-, rese- och traktamentskostnader ca 45 000 kronor.

Enligt revisorernas mening bör självfallet vid övning av militär trupp, avsedd
för reparations- och underhållsarbeten, så långt möjligt eftersträvas
övningsobjekt av sådan art att nedlagt arbete, förbrukad materiel etc. kommer
till praktisk nytta i en eller annan form. Ovannämnda av chefen för
flygvapnet beordrade övning måste, bedömd uteslutande från denna synpunkt,
anses fullt försvarlig, övningen ger emellertid i vissa andra hänseenden
anledning till erinringar.

Till en början kan enligt revisorernas uppfattning starkt ifrågasättas om
övningens relativt begränsade syftemål motiverade igångsättandet av ett
så pass omfattande och kostnadskrävande arbete som det aktuella vägbygget.
Brister synes vidare ha förelegat under själva förberedelsearbetet, bl. a.
i det avseendet att kostnadsberäkningarna uppenbarligen icke gjorts med
den noggrannhet som rimligen kunnat krävas — de verkliga kostnaderna
översteg ju väsentligt de ursprungligen beräknade. Nämnda förhållande

40

medförde, som tidigare nämnts, att chefen för F 18 i ett skede av övningen
tvangs överväga att på grund av medelsbrist helt enkelt avbryta övningen.

En annan omständighet som i sammanhanget bör beaktas är att icke
värnpliktig personal måste insättas i vägbygget i en utsträckning som tydligen
icke alls förutsetts av övningsledningen. Detta torde ha varit främsta
anledningen till att kostnaderna för bl. a. förbandsövningstillägg, övertidsersättningar
o. dyl. blev så förhållandevis höga. För att belysa storleken av
dessa kostnader kan som exempel nämnas, att under de 44 dygn som övningen
varade till tre i övningen deltagande befattningshavare utbetalades
— utöver ordinarie lön — icke mindre än''ca 27 000 kronor i förbandsövningstillägg
och övertidsersättning.

Vid valet av vägbygget såsom övningsobjekt gjordes uppenbarligen icke
någon angelägenhetsgradering i förhållande till andra aktuella byggnadsprojekt
inom försvaret. Det konstaterades endast att vägbygget i egenskap
av lämpligt övningsobjekt för flygfältsarbetskompani hade hög prioritet.
Enligt revisorernas mening hade emellertid behovet av vägen bort prövas
under hänsynstagande till det totala investeringsbehov som vid ifrågavarande
tidpunkt förelåg inom försvaret. Vägbygget innefattade nämligen i praktiken,
även om det utfördes som övning, en icke obetydlig kapitalinvestering.
Det förefaller revisorerna icke uteslutet att, om en prövning på angivet
sätt kommit till stånd, resultatet skulle ha blivit att vägbygget fått stå tillbaka
för andra angelägna projekt inom krigsmakten.

41

§ 3

Fortifikationsförvaltningens anlitande av visst konsultföretag1

Genom beslut den 1 februari 1963 uppdrog Kungl. Maj :t åt fortifikationsforvaltningen
att överse organisationen av maskintjänsten vid de fasta
maskinanläggningarna vid Gotlands tygstation och arméns centralförråd
av ammunition, varvid förekommande möjligheter att samordna tjänsten
vid olika maskinanläggningar skulle beaktas. I skrivelse till Kungl, Maj:t
den 12 november 1964 hemställde fortifikationsförvaltningen att förenämnda
beslut skulle utsträckas att omfatta samtliga försvarets maskinanläggningar,
enär enligt ämbetsverkets uppfattning en inventering av dessa anläggningar
var nödvändig för att skapa underlag för förslag till lämplig
organisation av maskintjänsten. Kungl. Maj :t biföll genom beslut den 29
januari 1965 fortifikationsförvaltningens framställning och bemyndigade
i anslutning härtill ämbetsverket att anställa för uppdragets fullgörande
erforderlig personal. Ämbetsverket uppdrog sedermera åt två befattningshavare
att verkställa den ifrågavarande utredningen.

I skrivelse till fortifikationsförvaltningen den 20 juni 1966 erbjöd sig en
konsulterande ingenjörsbyrå — under åberopande av skrivelse till ämbetsverket
den 2 oktober 1964 och överläggningar med en befattningshavare vid
förvaltningen att utföra driftkontroll av förvaltningens anläggningar
mom Skåne och Blekinge. Ingenjörsbyrån anförde i sin förstnämnda skrivelse
bl. a. följande.

Kontrollen kommer att omfatta en fullständig kartläggning av den apparatur
och utrustning som finns i anläggningarna samt i vilket skick desamma
befinner sig vid vårt första besök. Vidare kommer att meddelas
''lika åtgärder som eventuellt behövs för att utrustningen skall fungera som
avsett. Därefter kommer kontinuerliga besök att göras för att följa upp hur
anläggningar^ skötas i fortsättningen. Tidsintervaller kommer att bedömas
av eventuella justeringar och ändringar som behövs göras med anledning
av vårt första besök och efter diskussion med Förvaltningen om lämpliga
tidsintervaller för olika typ av anläggningar. Samtliga besök och resultat
av besöken kommer att redovisas, dels i tabellform och dels i PM, där
eventuella synpunkter kommer att påtalas. Genom erfarenhet av kontroll
från andra anläggningar har vi redan vissa tabellformer klara, där vi vet
hur desamma fungerar.

Innan arbetet för Förvaltningen påbörjas, vill vi gärna gå igenom arbetet
som sadant för att fastställa dels målsättningen och dels rapportsystemet.
Vi skulle också vilja föreslå, att man gjorde en kapacitetsbedömning av hur
lång tid man behöver för olika arbetsuppgifter och eventuella reparationer
Den personal vi har reserverat för Förvaltningens räkning och utrustning
består av två helt utrustade bilar samt sex man. Kostnaderna får vi återkomma
till, när omfattningen av arbetet är helt klarlagd.

1 Denna paragraf har avlämnats den 8 juni 1967.

2f—670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. 1

42

Med skrivelse den 9 augusti 1966 ingav konsultföretaget till fortifikationsförvaltningen
två anbud avseende den nyssnämnda driftkontrollen.
Offerterna hade följande innehåll.

Åberopande vår skrivelse av 20 och Eder skrivelse av den 22/6 1966 erbjuder
vi oss härmed att utföra rubr. driftkontroll till ett fast pris av kronor
trettioåttatusentvåhundrafemtio (38 250:—) per månad under 8 månader
-f ersättning för körda mil med en milersättning av kronor 3: 50. I det fasta
priset ingår 2 st bilar med erforderlig mät- och verktygsutrustning jämte
6 ingeniörer med 3 st i varje bil.

Kontrollen kommer alt utföras enligt vårt brev av den 20/6 och efter de
riktlinjer och direktiv som Förvaltningen efter hand lämnar oss.

Kontrollen påbörjas den 1/9 1966.

Härutöver beräkna vi att 2 man kommer att vara sysselsatta med sammanställning
och bearbetning av det material som inkommer från kontrollgrupperna.
Då det är svårt att bedöma omfattningen av detta arbete
har vi ingen möjlighet att lämna ett fast pris för detta arbete utan kommer
vi att debitera detsamma i enlighet med vårt huvudavtal med Förvaltningen.

Samma dag som de båda anbuden avgavs beslöt fortifikationsförvaltningen
antaga dem. Det antecknades på den till grund för beslutet liggande
föredragningslistan (dnr GD 2) att driftkontrollen skulle bedrivas »försöksvis
under tiden 1/9 1966—30/4 1967, företrädesvis inom I. milo i anslutning
till pågående utredning rörande fasta maskintjänsten».

Fortifikationsförvaltningen bekräftade i skrivelse till konsultföretaget
den 10 augusti 1966 att anbuden antagits och anförde i samband därmed
följande.

Med hänvisning till Edra skrivelser av den 2.10.1964 och 20.6.1966 samt
Edra offerter av den 9.8.1966 beställer FortF dels driftkontroll till ett fast
pris av 38 250:— kr per mån under 8 mån plus ersättning för två st bilar
med 3:50 kr per mil och bil, dels bearbetning av det erhållna materialet
med arvode enligt »bok och räkning».

Driftkontrollarbetet skall omfatta ekonomi-, säkerhets- och funktionsprov
samt relationsförhållanden på anläggningen genom kontroll exempelvis
av: rätt temperatur på rökgaser i pannor, rätt inställning av olika instrument
och aggregat, att installationerna fyller de funktioner som de är
avsedda för, att den säkerhet iakttages som är föreskriven för att förebygga
och förhindra olycksfall och att ritningar överensstämmer med anläggningen
i fråga.

Driftkontrollarbetet skall omfatta 5 dagar per arbetsvecka.

De bilar som skola tillhandahållas av Eder skall vara utrustade med
erforderliga mätinstrument och verktyg.

Med varje bil skall tre ingenjörer medfölja och tjänstgöra vid driftkontrollarbetet.
För bearbetning av materialet avses två ingenjörer.

Arbetena skola utföras i nära samarbete med värmebyrån och med det
militärområde inom vilket driftkontrollen sker. Skriftliga rapporter skola
insändas en gång per vecka till värmebyrån. Beställarens kontaktman är
byrådirektör Stig Lindqvist.

För uppdragets genomförande skall gälla:

43

I. Denna beställningsskrivelse.

II. Huvudkontrakt av den 2.8.1966.

III. Allmänna bestämmelser för konsultuppdrag inom arkitekt- och ingenjörsverksamhet
(ABK).

Handlingarna I—III kompletterar varandra. Förekommer mot varandra
stridande bestämmelser gäller de sinsemellan i ovan angiven ordningsföljd.

Uppdraget skall påbörjas den 1.9.1966 och skall vara avslutat vad avser
driftkontrollen den 30.4.1967 och bearbetningen av materialet snarast därefter.

I november 1966 beslöt fortifikationsförvaltningen en avsevärd begränsning
av det till konsultföretaget lämnade utredningsuppdraget. Beslutet delgavs
företaget i två skrivelser av den 25 november respektive den 20 december
1966.

Den förra skrivelsen hade följande lydelse.

Med hänvisning till förvaltningens beställning hos Eder av den 10.8.1966
och Eder redovisning av kartläggningsarbetet för P 7 R den 17 ds har ämbetsverket
den 18 ds begärt uppehåll i arbetet för att vissa överväganden
om arbetets fortsatta uppläggning skulle ske. Då förvaltningen nu tagit
ställning till vissa frågor hemställes att arbetet återupptages.

Det fortsatta arbetet skall helt inriktas på B-anläggningar med en förenklad
undersökningsmetodik enligt följande.

Enbart kapacitetsmätning av tilluftsaggregat skall utföras, således ej
mätning av luftflödet till olika rum. Följande arbetsmoment utgår helt:
redovisning, provning och besiktning av el-armatur, sanitetsgods, radiatorer
med tillhörande armatur, köksutrustning, pannor, el-undercentraler ifall
huvudcentral är felaktig.

Observeras anmärkningar av byggnadsteknisk natur skall dessa antecknas
och redovisas på lämpligt sätt i samband med Edert kartläggningsarbete.

Den personal som utför fältarbetet skall organiseras i 3 st 2-inannalag
med en VVS- och en el-tekniker i varje lag.

Begränsningen av kartläggningsarbetet medför att det fortsatta arbetet
vid B-anläggningar motsvarar en uppföljning av driftfallen i enlighet med
i driftinstruktion utarbetade rutiner.

När besökstillstånd erhållits till de B-anläggningar som skall kartläggas
kommer besked att meddelas Eder.

Kontinuerlig kontakt mellan förvaltningen och Eder skall upprätthållas,
speciellt avseende beräknad tidsåtgång för varje anläggning. Förvaltningen
avser att låta representant för ämbetsverkets befäshiingsavdelning följa
Edert fältarbete.

I övrigt gäller tidigare lämnade beställning och direktiv.

Den senare skrivelsen hade följande lydelse.

Med hänvisning till förvaltningens beställning hos Eder av den 10.8.1966
och skrivelse av den 25.11.1966 med begränsning av arbetsuppgifterna och
därvid ändrad målsättning av verksamheten samt under hand lämnade
direktiv om vilka B-anläggningar som skulle kartläggas får ämbetsverket
meddela följande.

1. Anläggning B 736 skall icke kartläggas.

44

2. Några ytterligare fältarbeten på F 5 skall ej företagas.

3. Några återbesök på anläggningarna skall icke utföras.

4. Vid fältarbeten skall endast byggnadstekniska anmärkningar av väsentlig
betydelse för anläggningens funktion antecknas.

5. Vidare bearbetning av material från fältarbetet skall begränsas till det
oundgängligen nödvändiga. Sammanställningar exempelvis %-satser av
upptäckta fel slopas.

6. Edert arbete skall inriktas på att i sin helhet vara avslutat i och med
utgången av februari månad 1967. Härvid skall materialet från fältarbetet
vara redovisat.

7. Skulle den under pkt 6 angivna tidsgränsen ej medgiva att det preliminärt
angivna antalet B-anläggningar kartlägges skall meddelande från
Eder lämnas i god tid, då förvaltningen i så fall kan ges möjlighet till ytterligare
begränsning av antalet B-anläggningar.

Med skrivelse den 24 januari 1967 överlämnade konsultföretaget till fortifikationsförvaltningen
en slutredovisning av utredningsuppdraget och anförde
därvid följande.

Uppdraget påbörjades av oss den 1/9 enligt de direktiv vi erhållit dels
genom förvaltningens beställning och dels genom de sammanträden, som
hållits före igångsättandet. Förutsättningarna för uppdraget ändrades enligt
förvaltningens brev av den 25/11 1966, då detsamma avbröts. Med anledning
härav har ingen debitering skett under tiden 21/11 t. o. in. 2/12,
och p. g. a. ledighet för vår personal under tiden 27/12 t. o. m. 30/12 har
heller ingen debitering utgått för denna tid. Vid återupptagandet den 5/12
minskades omfattningen av uppdraget enligt brev och har vi p. g. härav
icke kunnat genomföra uppdraget på det sätt som från början planerats.

Enligt de ursprungliga planerna skulle de olika anläggningarna besökas
2, ev. 3 gånger. Detta för att det skulle konstateras, om de justeringar resp.
ändringar, som eventuellt föranletts av de rapporter vi tillställt förvaltningen
efter vårt första besök, åtgärdats i enlighet med de rekommendationer,
som vi gjort i det översända underlaget. Materialet från våra besök
på de olika anläggningarna har redovisats resp. kommer att redovisas senast
den 31 ds.

Vi skulle också i detta sammanhang komma med en slutredovisning om
anläggningens status och dessutom överlämna en uppgift om hur lång tid
vi ansåg vara nödvändig för skötseln av anläggningen resp. delar av densamma.
Detta har vi ju inte haft någon möjlighet att redovisa p. g. a. uppdragets
minskade omfattning. Vi har under den tid, som gått, redovisat
P 7 R helt i enlighet med de första direktiv vi erhållit från förvaltningen
vad beträffar första besöket.

F 5 kommer att redovisas i beskuret skick enligt direktiv från förvaltningen
av den 25/11 1966 jämte 11 B-anläggningar senast den 31/1 1967.
Allt fältarbete avslutades den 17/1 och återstår endast kontrolläsning och
sammanställning av det inhämtade materialet. Med hänvisning till vad som
ovan sagts, har vi givetvis icke haft några möjligheter att kontrollera, om
de åtgärder som vi föreslagit blivit vidtagna. Vi förmodar, att en del av de
anmärkningar som gjorts av vår personal åtgärdats av resp. maskinchefer,
då vi haft ett gott samarbete med dessa. Genom kartläggningen har framkommit,
att en del av de felaktigheter som förelegat har uppkommit genom
att maskinchefen icke haft tillräckligt kvalificerad personal till sitt förfo -

45

gande. Kvalifikationerna tycks i första hand vara bristfälliga på El-sidan.
Genom bristfälligt underlag såsom ritningar och programhandlingar blev
kartläggningen av kasernsidan mycket tidsödande, då man fick söka sig
fram till de olika apparaternas funktion. Dock hade vår personal här mycket
god hjälp av resp. maskinchefer och maskinpersonal.

Eftersom våra förutsättningar för uppdragets genomförande blev ändrade
vid en så pass sen tidpunkt och eftersom förvaltningen dessutom ville
att vi skulle slutföra uppdraget på kortast möjliga tid, kommer slutredovisningen
icke att bli sådan som den från början var planerad utan her vi i
korthet få hänvisa till resp. pärm, för vilka några konstateranden här redogöres.

P7R

Här har bl. a. konstaterats för ventilationsaggregat att uppmätta luftmängder
avviker mer än praxis från de föreskrivna och att filter och batterier
var igensatta av smuts liksom att beröringsskydd saknades. Vidare har
konstaterats, att lager på pumpar var skadade liksom att pumpar var olämpliga
för sitt ändamal. Dessutom kan nämnas, att ventiler och kranar var
i behov av ompackning och termostater var ur funktion. El-centraler och
VVS-apparater saknade märkning. El-centraler saknade gruppschemor.
Ringmatningen hade fel fasföljd. Bimetallers arbetsområde var felaktigt
angivet. Ritningsunderlaget var bristfälligt.

F 5

Här har liksom ovan konstaterats för ventilationsaggregat att luftmängder
avviker mer än praxis från de föreskrivna och att filter och batterier var
igensatta av smuts. Vidare hade ventilationsaggregat felaktig rotationsriktning.
Likaså har konstaterats att ventiler och kranar var i behov av ompackning.
Även här saknade El-centraler och VVS-apparater märkning.
Likaså saknades gruppschemor. Beträffande ritningsunderlaget gäller motsvarande
som för P 7 R.

B 110: 3

Termostater och spjällmotorer hade felaktig märkning. Vid stopp av
luftbehandlingsaggregat stängde ej friskluftspjället. El-centraler och ritningar
över desamma överensstämde ej. Nytillkomna centraler saknade ritningar.

B 110:31

Spjäll på evakueringsfläkt var otäta. Gruppschemor överensstämde ej
med centraler.

B 113: 7—14

Anläggningen utan anmärkning.

B 160:10

Evakueringsfläkten för kraftaggregatrummet sög ut nästan dubbla den
föreskrivna luftmängden, vilket orsakade ett icke önskvärt undertryck i
kraftaggregatrummet. Gruppschemor saknades.

B 261

Ventilationsaggregat hade fel rotationsriktning. Överfyllnadsskydd på
oljetankar saknades. Gastät dörr otät. Gruppschemor saknades.

46

B 339

Pumpar var i behov av reparation. Lågtrycksangpannan i köket var fylld
med vatten trots att den enligt uppgift ej varit i drift på många år. Detta
medför att automatiken med största sannolikhet är korroderad och ej i
driftdugligt skick. Vi har satt upp en skylt om att pannan ej får användas
förrän ny besiktning har utförts och pannan rengjorts invändigt. Grundvatten
från berget trängde ner i evakueringsschaktet och förorsakade korrosion
på rörledningar och ventilationsmateriel. Intagsspjäll till ventilationsaggregat
var i behov av justering och filter i behov av rengöring. Gruppschemor
saknades.

B 408

Ventiler och packboxar var i behov av ompackning. Evakueringstrumma
för toilett utmynnade genom gasgränsen med enbart tallriksventil. Gastäta
luckor och dörrar var otäta. Likaså kabelgenomföringar. Samtliga elcentraler
saknade märkning. Gruppschemor saknades.

B 504

Kylaggregatet för kraftaggregatets kylvatten var försett med nollspänningsutlösning.
Detta medför att aggregatet stannar sa snart reservkraften
kopplas in eller eljest spänningsbortfall sker, varefter manuell återställning
fordras för att kraftaggregatet ej skall stanna p. g. a. för hög kylvattentemperatur.
I gasslussen fanns överströmningsgaller, som gör att anläggningen
ej var gastät. Gruppschemor saknades.

B 662:1

Vid besöket var anläggningen ej färdigmonterad. Ventilationsanläggningen
var så kompakt att reparationer ej kan utföras utan att omfattande demonteringsarbeten
först företages. Gruppschemor saknades.

B 760

Ventilationsaggregat hade fel rotationsriktning. Avloppspumpar var korroderade
av saltvatten. Luftbehandlingsaggregat saknade filter. Kabelgenomföringar
var otäta. Gruppschemor saknades.

B 863 (KI+IX)

Filter i ventilationsaggregat var i behov av rengöring. Gastäta dörrar och
luckor samt El-kabelgenomföringar var otäta. Nyckel för avstängning i
golvbrunnar i gassluss passade ej på ventilspindeln. Samtliga centraler saknade
gruppschemor.

Av det levererade materialet kan viktiga synpunkter av såväl säkerhetssom
funktionskaraktär framtagas, som säkerligen är mycket användbara
för förvaltningen.

På de anläggningar vi besökt fanns driftinstruktion endast på Nya Garageområdet,
P 7 It. Pa D-anläggningarna fanns i de flesta fall endast koitfattade
skötselinstruktioner.

För att närmare undersöka bl. a. syftet med och kostnaderna för den av
konsultföretaget verkställda utredningen har revisorerna tillställt fortifikationsförvaltningen
följande frågor i ämnet.

47

1. Vilket syfte hade undersökningen och vilka förhand (motsv.) omfattade
den?

2. Av vilken anledning anlitades konsultföretag? Kunde undersökningen
icke ha ombesörjts av FortF egen personal ev. med biträde av personal
inom Milo S?

3. Till vilket belopp har kostnaderna för undersökningen uppgått? Kopior
av konsultföretagets räkningar torde tillställas revisorerna.

4. Vilka resultat har undersökningen givit och vilka åtgärder i avseende
å maskinanläggningarna har vidtagits till följd av undersökningen?

Som svar på ovannämnda frågor har fortifikationsförvaltningen i skrivelse
den 27 april 1967 meddelat följande.

1. Inom berörda delar av FortF har under åtskilliga år uppmärksamheten
varit riktad på angelägenheten av en rationalisering av underhålls- och
serviceverksamheten vid försvarets fasta maskinanläggningar. För att problemet
skall kunna angripas måste anläggningarnas aktuella tillstånd kartläggas.
Först efter en dylik kartläggning kan en centralt reglerad driftkontroll
och serviceverksamhet anordnas. På grund av brist på personal — bl. a.
vakanser på ansvariga befattningar inom verkets värmebyrå — har åtgärderna
emellertid fått ställas på framtiden.

I enlighet med förslag av fortifikationsförvaltningen den 12.11.1964 uppdrog
Kungl. Maj :t genom beslut den 29.1.1965 åt ämbetsverket att, i samråd
med vederbörande myndigheter, överse organisationen av maskintjänsten
vid försvarets samtliga fasta maskinanläggningar. Avsikten med denna
översyn var att skapa underlag för ett sammanförande av anläggningarna
inom större, geografiskt bestämda ansvarsområden. Som ett led i översynen
infordrade förvaltningen genom skrivelser till berörda fastighetsförvaltande
myndigheter den 10.1.1966 vissa uppgifter rörande samtliga anläggningar,
avseende bl. a. geografisk belägenhet, storlek, utrustning m. m.

I detta sammanhang upptogs inom förvaltningen den inledningsvis berörda
frågan om behovet av en kartläggning av anläggningarnas aktuella
tillstånd och av driftkontroll. Det bedömdes härvid lämpligt att, i samband
med den av Kungl. Maj :t anbefallda översynen, vid ett antal representativa
anläggningar genomföra en allsidig undersökning i dessa hänseenden. Härigenom
avsåg man att vinna dels upplysningar av väsentlig betydelse för
översynen — underlag för bedömning av arbetsomfång, personalbehov därav
betingade kostnader m. m. — dels material för belysning av de inledningsvis
angivna frågorna.

Sedan anbud infordrats från det sedermera anlitade konsultföretaget,
uppdrog förvaltningen genom beslut den 9.8. och beställningsskrivelse den
10.8. 1966 åt företaget att utföra arbetet inom milo S. Genom skrivelse den
5.10. 1966 (hemlig) informerades militärbefälhavaren.

Då förvaltningen icke hade några närmare erfarenheter av en undersökning
av detta slag, organiserades den som försöksverksamhet med skyldighet
för konsulten att kontinuerligt hålla förvaltningen underrättad om
verksamhetens framskridande. Sedan den första större anläggningen (Södra
skånska regementets etablissement i Revinge) genomarbetats, upptogs
frågan om verksamhetens fortsatta bedrivande till omprövning. Härvid visade
det sig att den ursprungliga målsättningen kunde begränsas i fråga
om såväl antalet undersökta anläggningar som insatserna på varje objekt.
Den slutliga målsättningen fastställdes att avse

48

a) anläggningarnas status

b) anläggningarnas funktionsduglighet

c) säkerhetskravens uppfyllande

d) relationsritningarnas aktualitet

e) driftinstruktionernas betydelse

f) aktuella reparationsarbeten.

De förband och B-anläggningar som helt eller delvis undersökts är följande: Förband:

P 7 R och F 5

B-anläggningar: B 110: 3, B 110: 31, B 113: 7—14, B 160: 10, B 261, B 339,

B 408, B 504, B 662: 1, B 760, B 863 (Kl—IX)

2. Att konsultföretag anlitades var beroende på flera faktorer. Förvaltningen
disponerade sålunda icke över erforderlig personal för att tillräckligt
snabbt genomföra fältarbetet. Företaget hade tidigare dokumenterat
intresse, goda uppslag och erfarenhet inom specialområdet (driftkontroll
av maskinanläggningar).

Från förvaltningens sida har väsentliga arbetsuppgifter tilldelats den
kontaktman som varit utsedd för konsultuppdraget. Denne har tidvis deltagit
i fältarbetet.

Någon omfattande medverkan från militärområdets byggnadskontor var
ej möjlig, emedan kartläggningsarbetet påbörjades i september månad 1966
då byggnadskontoren var hårt engagerade i förberedelserna av den omorganisation
som skulle träda i kraft den 1.10.1966. Samråd och omfattande
orientering har dock ägt rum.

Vid förbanden har maskincheferna lämnat ett värdefullt biträde till konsultföretagets
personal.

3. Till konsulten har utbetalats ersättning för uppdraget med sammanlagt
252 063:85 kronor. De kostnader som förvaltningen nedlagt genom
arbete av verkets egen personal låter sig svårligen uppskattas.

4. Konsulten slutredovisade uppdraget den 24.1.1967. Utvärdering av resultatet
pågår inom förvaltningen. Denna utvärdering har emellertid försenats
av mellankommande uppgifter, vilka sammanhänger med det omfattande
utredningsarbete rörande försvaret som pågår. Det är därför ännu
för tidigt att draga några definitiva slutsatser av det redovisade materialet.
Redan nu torde emellertid kunna sägas att utredningen kommer att erbjuda
en värdefull grundval för bedömningar i större sammanhang av de problem
som ingår i målsättningen. Bl. a. torde den komma att föranleda betydelsefulla
säkerhetshöjande åtgärder. Vissa dylika åtgärder av detalj karaktär
har redan vidtagits.

Revisorerna har tagit del av de räkningar som legat till grund för fortifikationsförvaltningens
utbetalning av ersättning till konsultföretaget för
utredningsuppdraget. Räkningarna upptar följande poster och belopp.

Räkning nr 513 av den 1 oktober 1966:

Arvode för fältarbete under september enligt beställning

av 10.8.-66 .................................... 38 250: —

Ersättning för bilkostnader 476 mil .......... 3: 50 _1 666: —

Kronor 39 916: —-

49

Räkning nr 515 av den 6 oktober 1966:

Bearbetning av fältgruppernas material unnder september Dir........................ 148 32: 20	4 765	60
Civ.ing.................... 103 23:80	2 451	40
	7 217	—
Allmänna omkostnader 100 % ................	7 217	—
	Kronor 14 434	—

Räkning nr 516 av den 6 oktober 1966:

Förberedande arbete samt uppläggning av arbetsgången:
Arbetstid under augusti:

Dir. — — —...............	56	32: 20	1 803: 20
Ing.--—...................	86	32: 20	2 769: 20
Ing.......................	83	25: 50	2 116: 50
Ing.......................	8	17:68	141: 44
Tekniker..................	8	15:64	125:12 6 955: 46
Allmänna omkostnader 100 % .....			6 955: 46 13 910: 92
Utlägg för resor enl. bif. avskrifter ...			1 931: — Kronor 15 841:92

Räkning nr 543 av den 31 oktober 1966:

Arvode för fältarbete under oktober enligt beställning

av 10.8.-66.................................... 38 250: —

Bilkostnader 507 mil å 3: 50 ...................... 1 774: 50

Kronor 40 024: 50

Räkning nr 552 av den 8 november 1966:
Bearbetning av fältgruppernas material under oktober:

Ing...• —...........	......... 115	25: 84
Ing...............	......... 62	17. 68
Ing...............	......... 63	25: 50

Allmänna omkostnader 100 %

2 971: 60
1 096:16
1 606:50

5 674: 26
_5 674: 26

Kronor 11 348:52

Räkning nr 553 av den 8 november 1966:

Kostnader för uppläggning av samt sammanträde beträffande
redovisning av fältgruppernas resultat

Dir........................ 62 32: 20 1 996:40

Ingenjör — .................. 48 25: 84 1 240: 32

Ingenjör................... 38 25:50 969: —

Ingenjör — ................. 16 16:32 261:12

Ingenjör — — —.............. 8 32:20 257:60

4 724: 44

50

Allmänna omkostnader 100 % .................. 4 724: 44

9 448:88

Utlägg för resor enligt bifogade avskrifter.......... 983: 05

Kronor 10 431:93

38 250: —

4 912: 32

4 912:32 —9 824:64

28 425:36
_1 597: 75

30 023:11

Räkning nr 604 av den 12 december 1966:

Driftkontroll av maskintjänsten inom P7R och F5. Bearbetning
och redovisning av fältgruppernas material
Arbetstid under november 1966

Ing.............	........ 176	25: 84	4 547: 84
Ing.............	........ 12	25: 50	306: —
Ing.............	........ 53	16: 66	882:98
Ing — — —..........	........ 44	16: 32	718:08
Ing —............	........ 41	15: 64	641:24
Ing.............	........ 26	9: 52	247:52

7 343:66

Allmänna omkostnader 100 %.....................7 343: 66

Kronor 14 687:32

Räkning nr 583 av den 6 december 1966:

Arvode för fältarbete undertiden 1—21 november 1966

Arvode för hel månad ..........................

Avgår lönekostnad för tiden 22—30 november

.......... 56	15: 64
.......... 56	17: —
.......... 56	11: 56
.......... 56	12: 92
.......... 56	14: 96
.......... 56	15: 64
"56	87: 72

Administrationspålägg 100 %....................

Bilkostnader 456,5 mil å 3: 50....................

Kronor

Räkning nr 615 av den 28 december 1966:

Arvode för fältarbete under december 1966 ........ 38 250: —

Avgår för uppehåll under tiden 1—2

samt 27—30 december.......... 48 87: 72 4 210: 56

Allmänna omkostnader och vinst 100 % .......... 4 210: 56 8 421: 12

29 828: 88
1 465:10

Bilkostnader 418,6 mil å 3: 50

Kronor

31 293:98

51

Räkning nr 616 av den 28 december 1966:
Bearbetning och redovisning av fältgruppernas material
Arbetstid under december 1966:

Ing..............		25: 84	3100:80
jng..............	........ 94	16: 32	1 534:08
Ing..............	........ 32	9: 52	304: 64

4 939:52

Allmänna omkostnader och vinst 100 % .......... 4 939; 52

Kronor 9 879: 04

Räkning nr 622 av den 3 februari 1967:

Arvode för fältarbete under januari 1967 .......... 38 250: —

Avgår för uppehåll från 18—31 januari
.......................... 80 93:33 7 466:40

Allmänna omkostnader 100 %.................... 7 466: 40 14 932: 80

23 317:20

Bilkostnader 125,1 mil å 3: 50.................... 437: 85

Slutredovisning Räkning nr 663 av den 3 februari 1967:	Kronor	23 755: 05
Driftkontroll av maskintjänsten inom	diverse anlägg-
mngar:
Bearbetning och redovisning av fältgruppernas material
Arbetstid under januari 1967:
Ing......................	149	25: 84	3 850:16
Ing......................	85	9: 52	809: 20
Ing......................	32	17: 34	554: 88 5 214: 24
Allmänna omkostnader 100 %.......			5 214: 24
Slutredovisning		Kronor	10 428: 48

Revisorernas uttalande. Efter framställning från fortifikationsförvaltningen
medgav Kungl. Maj :t år 1965 ämbetsverket att anställa särskild
personal med uppdrag att företaga en inventering av samtliga försvarets
maskinanläggningar i syfte att få fram underlag för förslag till lämplig
organisation av maskintjänsten. Med stöd av nämnda medgivande uppdrog
fortifikationsförvaltningen åt två befattningshavare att verkställa den ifrågavarande
utredningen — i det följande benämnd maskintjänstutredningen.

I juni 1966 erbjöd sig ett konsultföretag i skrivelse till fortifikationsförvaltningen
att ombesörja driftkontroll av ämbetsverkets maskinanläggningar
inom Skåne och Blekinge. Erbjudandet hade föregåtts av överläggningar
mellan företaget och en befattningshavare vid ämbetsverket.

Den 9 augusti 1966 inlämnade konsultföretaget kostnadsanbud på den
ifrågavarande driftkontrollen. Företaget begärde ett fast pris av 38 250
kronor per månad under åtta månader ävensom bilersättning med 3 kronor

52

50 öre per körd mil. I det fasta priset ingick tillhandahållande av två bilar
med erforderlig mät- och verktygsutrustning jämte två kontrollgrupper om
sammanlagt sex ingenjörer. Konsultföretaget beräknade emellertid att härutöver
två personer skulle vara sysselsatta med sammanställning och bearbetning
av det material som inkom från kontrollgrupperna. Då det ansågs
svårt att på förhand fastställa omfattningen av sistnämnda arbete, förklarade
sig företaget skola debitera ersättning härför enligt metoden »bok
och räkning».

Redan samma dag som konsultföretagets anbud inkom till fortifikationsförvaltningen
beslöt ämbetsverket antaga dem. Beslutet bekräftades av fortifikationsförvaltningen
i skrivelse till konsultföretaget påföljande dag, varvid
angavs att driftkontrollarbetet skulle omfatta ekonomi-, säkerhets- och
funktionsprov samt relationsförhållanden på berörda anläggningar genom
kontroll exempelvis av att rätt temperatur förekom på rökgaser i pannor,
att olika instrument och aggregat var rätt inställda, att installationerna
fyllde de funktioner för vilka de var avsedda, att den säkerhet iakttogs som
var föreskriven samt att förekommande ritningar överensstämde med anläggningarna
i fråga. Det förutsattes att konsultföretaget skulle påbörja sitt
uppdrag den 1 september 1966 samt avsluta det i vad avsåg driftkontrollen
den 30 april 1967 och i vad avsåg bearbetningen av utredningsmaterialet
snarast därefter. Arbetet skulle bedrivas försöksvis företrädesvis inom I.
militärområdet i anslutning till den förenämnda maskintjänstutredningen.

Sedan konsultföretagets utredningsarbete pågått under ca tre och eu
halv månader, begärde fortifikationsförvaltningen att ett uppehåll i arbetet
skulle göras för vissa överväganden om utredningens fortsatta uppläggning.
Ämbetsverket beslöt därefter att en avsevärd begränsning av det till konsultföretaget
lämnade uppdraget skulle genomföras i såväl kvantitativt som
tidsmässigt avseende. Det bestämdes i enlighet härmed bl. a. att vissa anläggningar
icke längre skulle kartläggas, att återbesök på anläggningarna
icke skulle utföras, att vid fältarbeten endast byggnadstekniska anmärkningar
av väsentlig betydelse för anläggningens funktion skulle antecknas
samt att ytterligare bearbetning av material från fältarbetet skulle begränsas
till det oundgängligen nödvändiga. Vidare föreskrev fortifikationsförvaltningen
att utredningsarbetet skulle inriktas på att vara helt avslutat
med utgången av februari 1967.

Den 24 januari 1967 avlämnade konsultföretaget till fortifikationsförvaltningen
slutredovisning av sitt utredningsuppdrag. Företaget framhöll i anslutning
härtill att, eftersom förutsättningarna för uppdragets genomförande
av fortifikationsförvaltningen ändrats vid en förhållandevis sen tidpunkt
och ämbetsverket dessutom begärt att uppdraget skulle slutföras på
kortast möjliga tid, redovisningen icke kunde lämnas i det skick som företaget
från början planerat.

På grund av vad i ärendet förevarit har revisorerna ansett sig böra in -

53

fordra närmare upplysningar om anledningen till att de ovannämnda undersökningarna
över huvud taget igångsattes, skälet till att ämbetsverkets
egen personal icke anlitades för utredningsuppdraget, hittillsvarande utredningskostnader
etc. Revisorerna har därför tillställt fortifikationsförvaltningen
ett antal frågor i ämnet, vilka återgivits i det föregående. Av ämbetsverkets
svar har bl. a. framgått följande.

Syftet med undersökningarna var att dels få upplysningar av väsentlig
betydelse för maskin tjänstutredningen, dels få till stånd en kartläggning
av maskinanläggningarnas aktuella tillstånd. Eftersom fortifikationsförvaltningen
icke hade några närmare erfarenheter av de undersökningar det
här gällde, organiserades de som försöksverksamhet. Sedan konsultförelaget
genomarbetat den första större anläggningen — Södra skånska regementets
etablissement i Revinge — visade det sig, såsom förut antytts, att
det ursprungliga syftet med undersökningarna kunde begränsas i fråga om
såväl antal anläggningar som insatserna på varje objekt.

Anledningen till att konsult anlitades var bl. a., enligt fortifikationsförvaltningens
uppgift, att ämbetsverket icke disponerade över erforderlig personal
för att tillräckligt snabbt genomföra fältarbetet.

De totala kostnader som undersökningen hittills åsamkat statsverket har
icke kunnat anges av fortifikationsförvaltningen. Till konsultföretaget har
emellertid i arvode utbetalats sammanlagt 252 063 kronor 85 öre.

På revisorernas förfrågan vilka resultat undersökningarna givit och vilka
åtgärder i avseende å maskinanläggningarna som vidtagits till följd därav
har fortifikationsförvaltningen meddelat, att utvärdering av resultaten pågår
inom ämbetsverket. Eftersom detta arbete fördröjts, är det emellertid
enligt ämbetsverkets åsikt ännu för tidigt att i berört avseende draga några
definitiva slutsatser. Ämbetsverket anser dock »att utredningen kommer
att erbjuda en värdefull grundval för bedömningar i större sammanhang av
de problem som ingår i målsättningen».

Revisorerna, som närmare studerat utredningsmaterialet, har för sin del
kommit till den uppfattningen, att några bärande skäl icke förelegat att
anlita utomstående konsult för den ifrågavarande utredningen. Undersökningarna
synes nämligen icke ha varit av mer komplicerad natur än att de
bort kunna utföras av ämbetsverkets egen personal. Det kan i sammanhanget
förtjäna omnämnas, att den i maskin tjänstutredningen ingående
experten på revisorernas förfrågan upplyst, att det av konsulten redovisade
utredningsmaterialet icke i nagot avseende använts av maskintjänstutredningen.
Något värde för denna utredning har undersökningarna alltså icke
haft.

Fortifikationsförvaltningen har icke lämnat någon förklaring till varför
undersökningarna ansågs så brådskande att det av tidsskäl var nödvändigt
att överlåta utredningen åt konsult. Av betydelse vid bedömningen av ärendet
i denna del synes emellertid vara, att förvaltningen ännu icke slutligt

54

bearbetat utredningsmaterialet och att ämbetsverket i dagens läge, trots att
lång tid förflutit sedan undersökningarna slutfördes, icke heller kan uttala
sig om vilka konkreta resultat utredningen kommer att leda till.

De direktiv som fortifikationsförvaltningen från början lämnade konsultföretaget
till ledning för undersökningarnas bedrivande synes i stort sett ha
givit företaget fria händer att efter gottfinnande inom angivna ämnesområden
genomföra undersökningen. Sedan företaget efter några månader
slutfört viss del av arbetet, har fortifikationsförvaltningen uppenbarligen
själv funnit utredningsdirektiven otillfredsställande och i behov av närmare
klarläggande. Trots att som en följd härav en precisering av direktiven så
småningom kom till stånd och i samband därmed också en begränsning av
hela utredningsuppdraget, uppgick, såsom förut nämnts, konsultkostnaderna
vid företagets slutredovisning till icke mindre än ca en kvarts miljon
kronor. Mot bakgrunden av det ovan anförda finner revisorerna det klarlagt
att större delen av nämnda utgifter varit helt omotiverade.

Huvudinnehållet i de arvodesräkningar som konsultföretaget tillställt
fortifikationsförvaltningen har återgivits i den inledningsvis lämnade redogörelsen.
En närmare granskning av dessa räkningar ger enligt revisorernas
mening anledning till följande erinringar.

Enligt faktura nr 516 har betalning erlagts med 15 841 kronor 92 öre, avseende
arbetstid under augusti månad 1966 för »förberedande arbete samt
uppläggning av arbetsgången». Till stöd för utbetalningen bär åberopats
fortifikationsförvaltningens beslut enligt föredragningslista den 9 augusti
1966, dnr GD 2. Denna föredragningslista upptar emellertid endast beslut
om antagande av konsultföretagets offerter, avseende driftkontroll under
tiden den 1 september 1966—den 30 april 1967. Ämbetsverket har således
icke genom det åberopade beslutet förbundit sig att utge ersättning till företaget
för eventuellt arbete före den 1 september 1966. Utbetalningen synes
på grund härav obehörig.

Faktura nr 553 upptar »kostnader för uppläggning av samt sammanträde
beträffande redovisning av fältgruppernas resultat» med sammanlagt
10 431 kronor 93 öre. Något stöd för denna utbetalning synes icke föreligga
vare sig i förenämnda beslut eller i beställningsskrivelsen av den 10 augusti
1966.

I arvode för bearbetning och redovisning av fältgruppernas material har
ersättning erlagts enligt faktura nr 552 för tre ingenjörer (oktober 1966),
enligt faktura nr 604 för sex ingenjörer (november 1966), enligt faktura
nr 616 för tre ingenjörer (december 1966) och enligt faktura nr 663 för tre
ingenjörer (januari 1967). Sammanlagt uppgår fakturornas belopp till
46 343 kronor 36 öre. Såväl i konsultföretagets offert som i förberörda beställningsskrivelse
har emellertid angivits, att för bearbetning av utredningsmaterialet
skulle avses endast två ingenjörer. Företaget synes på
grund härav på ifrågavarande räkningar ha debiterat för hög ersättning.

55

Faktura nr 583 utvisar att de ingenjörer som ingick i fältarbetsgrupperna
sammanlagt som regel hade en timlön av 87 kronor 72 öre. Enligt gällande
huvudavtal skall timlönen anses utgöra en 150 :e del av månadslönen. Den
totala månadslönen för de anlitade ingenjörerna kan därför beräknas ha
uppgått till 13 158 kronor (87: 72 X 150). Efter avtalsenligt påslag av omkostnader
och vinst (100 %) uppgick således hithörande kostnader till
26 316 kronor per månad. Skillnaden mellan den sålunda framräknade
månadskostnaden och det av konsultföretaget debiterade fasta priset per
månad, 38 250 kronor, utgör 11 934 kronor. Sistnämnda belopp synes ha
\arit
verktygsutrustning som ingick i det fasta priset. Eftersom undersökningarna
från början var avsedda att bedrivas under åtta månader, torde företaget
mot bakgrunden av ovanstående beräkningar i sina kalkyler ha räknat med
en sammanlagd kapitalkostnad för bilar och utrustning av icke mindre än
95 472 kronor (8 X 11 934). Upplysningsvis kan i detta sammanhang omnämnas
att de av företaget i fältarbetet använda bilarna var av ett fabrikat
som i nyanskaffningsvärde betingar ett pris av högst 15 000 kronor.

Enligt revisorernas mening bör en närmare undersökning av konsultföretagets
debiteringar i ovan angivna avseenden verkställas förslagsvis
genom riksrevisionsverkets försorg.

56

§ 4

Yissa bevaknings tekniska spörsmål

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande uppdrog överbefälhavaren år
1959 åt försvarets bevakningstekniska kommitté att utarbeta förslag om
bevakning och tillsyn av vissa i Storstockholm belägna skyddsföremål.
Efter fullgjort uppdrag avgav kommittén år 1962 ett betänkande med förslag
till samordning och effektivisering av hithörande verksamhet. Enligt förslaget
skulle bevakningen av försvarets skyddsföremål koncentreras till en
enda militär bevakningsorganisation, varvid den fasta bevakningen med
vaktpersonal för in- och utpasseringskontroll skulle begränsas till det
minimum som erfordrades från säkerhetssynpunkt. Vidare skulle tekniska
hjälpmedel, i första hand inbrotts- och brandlarm, utnyttjas i största möjliga
utsträckning för att ersätta eller minska behovet av personell bevakning.

Vid beredningen inom försvarspartementet av ovannämnda betänkande
uppkom frågan om lämpligheten av att i stället för en militär bevakningsorganisation
bilda ett statligt aktiebolag med uppgift att omhänderha de
nu avsedda bevakningsuppgifterna. I en i ärendet upprättad departementspromemoria
(stencilerad Fö 1964:4) framhölls bl. a. att ett sådant bolags
verksamhet borde omfatta icke blott militära utan även civila myndigheter.
Bolagets verksamhet skulle dock i huvudsak begränsas till den stationära
bevakningen, medan den rörliga skulle anförtros polismyndigheten som ett
led i denna myndighets brottsförebyggande verksamhet. — I promemorian
anfördes vidare att vaktmarknaden i Sverige för det dåvarande dominerades
av ett privat koncernföretag och att flertalet av de myndigheter som förutsattes
skola anlita det nya statliga vaktbolaget redan hade bevakningskontrakt
med något av företagen inom nämnda koncern. För att skapa
garantier för att det nya bolaget skulle få svara för den bevakning av lokaler
som statliga myndigheter och institutioner i Storstockholm av säkerhetsskäl
var i behov av förslogs att föreskrifter skulle utfärdas av innebörd,
att myndighet icke fick efter den 30 juni 1964 teckna eller förnya
avtal med privat vaktbolag utan att först ha sökt anlita det statliga bolaget.
Det ansågs att härutöver generella föreskrifter borde övervägas som
inskränkte myndigheternas befogenhet att för bevakningsuppdrag anställa
egen personal. Den bevakningspersonal (portvakter, nattvakter in. fl.) som
redan var civilanställd hos myndigheterna med uppgift att förebygga stöld,
brand, överfall och sabotage eller att utöva säkerhetskontroll för besökande
m. m. borde efter hand överföras till andra uppgifter inom myndigheten
eller övergångsvis kvarstå i tjänst. Vederbörande borde emellertid

57

enligt promemorian äga att övergå till det nya vaktbolaget på de villkor
som gällde för anställning i bolaget.

I huvudsaklig överensstämmelse med bevakningstekniska kommitténs
förslag och de synpunkter som framförts i ovannämnda departementspromemoria
beslöt 1964 års riksdag (prop. nr 108; SU nr 121) att ett statligt
aktiebolag för bevakningstjänst skulle bildas. Riksdagen fastställde samtidigt
riktlinjer för bolagets verksamhet.

Genom brev den 4 juni 1964 förordnade Kungl. Maj :t i anslutning till
förenämnda riksdagsbeslut att statlig myndighet icke utan Kungl. Maj:ts
medgivande ägde rätt att träffa nya avtal eller förlänga avtal med privata
vaktbolag om bevakning m. m. av sådana från totalförsvarssynpunkt betydelsefulla
anläggningar som var belägna i städerna Stockholm, Djursholm,
Lidingö, Nacka, Nynäshamn, Solna, Sundbyberg, Södertälje och Vaxholm,
köpingarna Danderyd, Saltsjöbaden, Sollentuna, Stocksund och Täby
samt landskommunerna Boo, Botkyrka, Ekerö, Färingsö, Gridinge, Gustavsbei
g, Huddinge, Järfälla, Märsta, Salem, Sorunda, Tyringe, Tyresö, Upplands
Väsby, Vallentuna, Värmdö, Västerhaninge, ösmo, Österhaninge och
Österåker.

Bolagsordning för det nya statliga bolaget, som erhöll namnet Allmänna
bevakningsaktiebolaget, fastställdes av Kungl. Maj :t den 9 juli 1964, och
verksamheten påbörjades den 1 januari 1965. Styrelsen utgöres av representanter
för försvarsdepartementet och finansdepartementet samt för rikspolisstyrelsen,
försvarsstaben, civilförsvarsstyrelsen och telestyrelsen.

I cirkulär den 3 juni 1965 om skyldighet för vissa statsmyndigheter att
anlita Allmänna bevakningsaktiebolaget föreskrev Kungl. Maj :t att bestämmelserna
i brevet den 4 juni 1964 skulle gälla för följande statsmyndigheter
med underlydande förvaltningsorgan, nämligen myndigheter tillhörande
försvarsdepartementet samt medicinalstyrelsen, medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd, statens bakteriologiska laboratorium, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,
statens biltrafiknämnd, statistiska centralbyrån, rikets allmänna
kartverk, veterinärstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, vattenfallsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
rikspolisstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, statens
utlänningskommission, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, statens
signalskyddsnämnd, överståtliållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms
län.

Allmänna bevakningsaktiebolaget, som har ett aktiekapital på 2 milj.
kronor, sysselsätter för närvarande omkring 300 personer. Bolaget har i
tekniska bevakningsanordningar hittills investerat omkring 1,1 milj. kronor,
varav ca 500 000 kronor i en modern centralalarmstation och ca 430 000
kronor i övrig bevakningsutrustning.

58

För att få en uppfattning om hur statliga myndigheter i Storstockholm
för närvarande har sin bevakningsfråga ordnad har revisorerna tillställt
ett antal av dessa myndigheter nedanstående frågor i ämnet. Nämnas må
att flertalet av de tillfrågade myndigheterna har huvuddelen av sina lokaler
belägen i närheten av andra myndigheters lokaler.

1. Hur är under icke tjänstetid bevakningen av Edra lokaler anordnad
då det gäller brand, inbrott o. dyl.?

2. Hur är i angivet hänseende övervakningen av värme, vatten, elanläggningar
o. dyl. organiserad?

3. Ombesörjer egen personal ifrågavarande arbetsuppgifter eller anlitas
särskilt bevakningsföretag? I förstnämnda fall torde storleken av den egna
personalinsatsen anges och i sistnämnda vilket företag som anlitas och
den årliga ersättning som utges till företaget.

Av de lämnade svaren må följande återges.

Kammarrätten

Kammarrättens portar stänges 10 minuter efter arbetstidens slut; en
expeditionsvakt enligt särskild jourlista har dessförinnan gått runt i rummen
och kontrollerat att fönster är stängda, att markiser i förekommande
fall är upprullade, att elkök och elvärmeskåp i lunchrum är avstängda, att
kranar ej rinner osv. Härpå upphör bevakningen från kammarrättspersonalens
sida till kl. 08.00 nästa dag, då portarna öppnas. Under mellantiden
är bevakningen överlämnad till bevakningsföretag. Därjämte äger i realiteten
— utan att någon rutin fastställts — viss bevakning rum genom att
städerskor och jurister finnes i lokalerna under avsevärda perioder utanför
ordinarie tjänstetid.

Det bevakningsföretag som kammarrätten anlitar är Allmänna bevakningsaktiebolaget.
Omfattningen av bevakningen innebär kontroll en gång i
Ararje tjänsterum samtliga dygn mellan kl. 22.00—05.00 på varierande tider
enligt vad som närmare framgår av slutet bevakningskontrakt.

Domstolens lokaler ingår beträffande värme och vatten i den centralanläggning
på Riddarholmen som administreras av byggnadsstyrelsen. Skulle
fel uppstå eller — som ofta är fallet på måndagsmorgnarna — värmen vara
för låg, göres anmälan till maskinisterna.

Enligt vad nyss sagts åtgår en expeditionsvakt till den dagliga kontrollen
efter arbetstidens slut; merkostnad uppstår icke, enär den jourhavande
expeditionsvakten kompenseras i tjänstgöringstid.

Den årliga ersättningen till bolaget utgör f. n. (12 X 508 =) 6 096 kronor.

Statskontoret

Statskontoret disponerar f. n. lokaler på Birgerjarlstorg 2 (utbildningsbyrån),
10 (huvudkontor) och 14 (utredningsavd.), Österlånggatan 43 (ut -

59

redningsavd.), Vasagatan 36 (militära enheten), Västra Trädgårdsgatan 15
(fondbyrån) och i karolinska sjukhuset (driftsektion).

Beträffande Birgerjarlstorg 2, 10 och 14 samt Österlånggatan 43 skall
en därtill utsedd tjänsteman hos statskontoret varje arbetsdag kontrollera
ytterdörrar, fönster, belysning in. m. och vidta erforderliga åtgärder i samband
därmed. Tjänstemannen, som dessutom har tillsynen över städningen
i lokalerna, uppbär härför ett tillsynstillägg om sammanlagt 99 kronor för
månad. En annan tjänsteman har samma åligganden beträffande lokalerna
på Vasagatan 36. Tillsynstillägget till honom har bestämts till 36 kronor
för månad.

Risken för brand, inbrott o. dyl. under icke tjänstetid har ansetts kräva
särskild tillsyn av lokalerna på Birgerjarlstorg 2 och 10 samt på Vasagatan
36. AB Svensk Nattvakt, som utför bevakningen, erhåller ersättning med
12 540 kronor per år. Av det beloppet avser 2 784 kronor Birgerjarlstorg 2,
4 476 kronor Birgerjarlstorg 10 och 5 280 kronor Vasagatan 36.

För övervakning av värme, vatten, elanläggning o. dyl. på Birgerjarlstorg
2, 10 och 14 samt på Vasagatan 36 svarar byggnadsstyrelsen genom sina
maskinister.

Vad slutligen angår Österlånggatan 43, Västra Trädgårdsgatan 15 och
karolinska sjukhuset sköter respektive hyresvärd övervakningen av värme
o. dyl.

Domänstyrelsen

Styrelsen disponerar f. n. lokaler på sju ställen inom Storstockholm,
nämligen tjänstelokaler i fastigheterna Birgerjarlstorg 5, Kungsgatan 37,
Munkbron 11, Sveavägen 145 och Pipersgatan 29, samtliga i Stockholm,
arkivlokaler i fastigheten Hagavägen 65—69, Solna, samt förrådsutrymmen
i fastigheten Birgerjarlstorg 2, Stockholm. Härav bevakas f. n. under icke
tjänstetid endast lokalerna i fastigheten Birgerjarlstorg 5. Till grund för
bevakningen ligger ett med AB Svensk Nattvakt ingånget avtal.

Bevakning utföres alla nätter kl. 18.00—05.00; A-ronden kl. 18.00—21.00
(25 kontrollstationer) och B-ronden kl. 21.00—05.00 (15 kontrollstationer).

Värme in. m. övervakas i enlighet med »Allmän instruktion för patrullerande
väktare».

För ifrågavarande bevakningsuppgifter anlitas under punkt 1 omnämnt
bevakningsföretag. Årlig ersättning till företaget utgör f. n. 14 976 kronor.

Kommerskollegium

Allmänna bevakningsaktiebolaget handhar sedan den 1 november 1965
bevakningen av kollegiets lokaler i vad gäller brand, inbrott o. dyl. under
icke tjänstetid.

60

Byggnadsstyrelsen handhar övervakningen av värme och vatten genom
särskilt anställd fastighetsskötare.

Årlig ersättning till bolaget uppgår till ca 12 000 kronor.

Statens utlänningslcommission

Vissa av utlänningskommissionen disponerade rumsenheter i fastigheten
Birgerjarlstorg 5 är nattetid skyddade genom en larmanläggning, kopplad
till Allmänna bevakningsaktiebolagets larmcentral. Grundavgiften för larmanläggningen
är 368 kronor för kvartal.

Samtliga kommissionens lokaliteter i nyssnämnda fastighet övervakas
av en för byggnadsbestånden på Riddarholmen av byggnadsstyrelsen anställd
maskinist, som alla vardagar utom lördagar en gång varje kväll går
igenom lokalerna och kopplar till larmanläggningen. För denna tillsyn utsår
ett arvode om 99 kronor för månad. Samma funktion utövas tre å fyra
gånger i veckan av en av kommissionens tjänstemän i samband med övervakningen
av städpersonalen. Denna övervakning gäller också kommissionens
lokaler i fastigheten Birger jarlstorg 7.

Värme, vatten, elanläggningar o. dyl. i de av kommissionen disponerade
lokalerna i fastigheterna Birgerjarls torg 5 och 7 övervakas genom ovannämnde
maskinist utan kostnad för utlänningskommissionen.

Riksförsäkringsverket

Verkets lokaler — med undantag av några smärre i bostadsfastigheter belägna
enheter för vilka bevakning icke ansetts erforderlig — bevakas då det
gäller brand, inbrott o. dyl. enligt särskilda bevakningstavtal med AB Svensk
Nattvakt. I de lokaler där verkets dataanläggning för utbetalning av folkoch
tilläggspension in. in. är inrymd finnes dessutom installerade eu till
brandkårens brandtelegrafnät ansluten brandalarmanläggning med rökdetektorer
samt en tjuvalarmanläggning.

Övervakningen av värme, vatten, elanläggningar o. dyl. ombesörjes dels
av tre i verket anställda tjänstemän mot särskilda lönetillägg, dels av AB
Svensk Nattvakt enligt bolagets allmänna instruktion för patrullerande väktare.

Den ersättning som utges för den ovannämnda bevakningen m. in. uppgår
för närvarande till följande belopp för år.

Lönetillägg till tjänstemän.............................. 1

AB Svensk Nattvakt för bevakning ........................

AB L M Ericsson, leverantör av brandalarmanläggningen med

rökdetektorer, för underhåll av d:o......................

Stockholms stads brandförsvar för regelbunden provning av
brandalarmanläggningen samt underhåll av förbindelselinjen

till ...................................................

Larmtjänst AB för förmedling av larmofonlarm från tjuvalarmanläggningen
..........................................

18 600 kr.
699 kr.

200 kr.
300 kr.

61

M edicinalstyr elsen

Byggnadsstyrelsen har anställt nattvakt som kontrollerar de elektriska
låsen. Kontrollen utföres ca två gånger per natt.

Maskinist, anställd av byggnadsstyrelsen, bor i fastigheten.

Härutöver tillser styrelsens säkerhetschef genom stickprovskontroll —
framför allt under veckoslut — att obehöriga ej uppehåller sig i lokalerna.
Viss bevakning efter arbetstidens slut med kontroll av att fönster stängts
o. dyl. utföres av den expeditionsvakt som har tillsyn över lokaler och städning
hos styrelsen. För sistnämnda uppdrag utgår ersättning med sammanlagt
164 kronor för månad.

Karolinska institutets odontologiska fakultet

Under icke tjänstetid bevakas fakultetens lokaler i vad avser brand, inbrott
o. dyl. av AB Svensk Nattvakt genom s. k. A-rondbevakning, vilken
utföres alla nätter mellan kl. 22.00—24.00. Kostnaden härför är för lokalerna
vid Holländargatan 17, Stockholm 1 228 kronor per månad och för
lokalerna för statens tandteknikerskola, Birgerjarlsgatan 129 185 kronor
per kvartal.

Övervakning av värme, vatten och elanläggningar utöver vad faller under
ovan angiven rondbevakning ombesörjes av byggnadsstyrelsen. Enligt universitetskanslersämbetets
PM av den 30 juni 1966 har emellertid föreslagits
att dessa förrättningar skall övertagas av en organiserad fastighetstjänst
m. m. vid universitet och högskolor.

Egen vaktmästarpersonal, vilken är i huvudsak anställd för kontroll av
inpassering vid den vid fakulteten anordnade kvälls jourmottagningen, ombesörjer
förutom sedvanlig stängning kontroll i fråga om brand, inbrott etc.
Lönekostnaden för denna bevakning har beräknats till 9 972 kronor för
första halvåret 1967, varav huvuddelen betingas av den nämnda jourverksamheten.

Statens väginstitut

Bevakningen ombesörjes av nattvakt enligt särskild bevakningsplan (stämpelur).

Det ingår i uppdraget att kontrollera att icke vattenkranar rinner o. s. v.
Härutöver har tjänsteman ålagts att tillse att belysningen är släckt, dörrar
låsta o. s. v. vid tjänstens slut. Däremot förekommer icke någon direkt kontroll
av att värme, el, vattenledningar o. dyl. fungerar.

För bevakningen anlitas särskilt företag.

Väginstitutet disponerar lokaler dels vid Drottning Kristinas väg 25, dels
vid Lintaverken.

Vid Drottning Kristinas väg, som avser en av staten ägd fastighet, har
institutet träffat avtal med AB Svensk Nattvakt att mot en ersättning av
7 764 kronor per år utföra bevakningen. Bolaget skall i förekommande fall

62

taga kontakt med brandkår, polis, etc. I vissa fall, exempelvis vid fel på
någon vattenledning i laboratorier eller annorstädes, kan kontakt dessutom
tagas med vissa tjänstemän.

Vid Lintaverken, som förliyres, har i driftavtalet intagits en bestämmelse
om bevakning. Bevakningen av hela fastigheten ombesörjes av hyresvärden
för hyresgästernas räkning. Institutets del i bevakningskostnaderna utgöres
av 8 800 kronor per år.

Statens provningsanstalt

Enligt avtal med AB Svensk Nattvakt skall väktaren tillse att alla ytterdörrar
och portar till samtliga byggnader inom bevakningsområdet är låsta,
att fönstren är hela och stängda samt att obehöriga ej vistas på bevakningsområdet.
Väktarens rondväg är preciserad. Kontrollerna skall utföras två
gånger varje natt mellan kl. 21.00—05.00.

Inom det inhägnade området har provningsanstaltens tillsyningsman sin
tjänstebostad.

I samband med arbetets upphörande för dagen utföres på varje arbetsställe
följande kontroller, nämligen tillsyn av att apparater och maskiner
är urkopplade, att kranar och fönster är stängda samt att ytterdörrar är
låsta. I övrigt förekommer icke någon bevakning.

På elektriskt-fysikaliska avdelningen utföres kontrollen på så sätt, att
efter arbetstidens slut en tjänsteman kvarstannar en halv timme och tillser
att åtgärder enligt ovan är vidtagna. Härför åtgår ca 130 arbetstimmar
till en kostnad av ca 2 200 kronor per år. Enligt avtalet med AB Svensk
Nattvakt utgör ersättningen f. n. 6 060 kronor för år.

Skogshögskolan

Under icke tjänstetid bevakas skogshögskolans byggnader dels av expedilionsvaktspersonal,
boende inom högskolan, dels av personal från ett nattvaktsbolag.
Den egna personalen gör i regel en rond i byggnaderna omkring
kl. 21.00. Nattvaktsbolaget företar en yttre rond varje natt någon gång mellan
kl. 24.00 och 01.00 samt dessutom under lördagar och helgdagsaftnar
och sön- och helgdagar en rond någon gång mellan kl. 17.00 och 22.00.

Högskolans huvudbyggnad och bibliotek är öppna för studenterna till
kl. 21.00.

Maskinisten är ansvarsman för högskolans fasta maskinanläggning och
har tjänstebostad inom högskolans område. Han går rond varje kväll samt
på dagen vid veckoslut o. dyl. För maskinisten är för närvarande en av expeditionsvakterna
avbytare.

I skogshögskolans fytotronanläggning finnes en automatisk larmanordning
installerad, som via en larmcentral varnar de befattningshavare som
i sina hem har »beredskap», så snart något fel uppstår på fytotronens känsliga
apparaturer för hållande av rätta värme-, ljus- och fuktighetsvärden.

63

Den inre bevakningen i högskolans olika byggnader ombesörj es av en
expeditionsförman med hyresbostad i högskolans huvudbyggnad, en expeditionsvakt
med hyresbostad inom högskolans område, en maskinist med
tjänstebostad inom området och med en expeditionsvakt som avbytare samt,
beträffande fytotronen, av en forskningsingenjör med en laboratorieingenjör
som avbytare.

Den yttre bevakningen inom högskolans område har uppdragits åt Stockholms
Nattvaktsbolag. Kostnaden för denna bevakning är för närvarande
4 080 kronor per år.

Veterinärhögskolan

Varje dygn mellan kl. 20.00 och 06.30 bevakas högskolan av en patrullerande
väktare (passet fördelas mellan två väktare). Administrativa avdelningens
kontanta medel och värdepapper, vilka förvaras i kassavalv, skyddas
dessutom genom en larmanordning som automatiskt utlöses vid försök
att illegalt öppna dörren till valvet. (Detta larm är icke kopplat till någon
larmcentral för vidarebefordran till radiopolis.)

Utöver vad väktaren under sina ronder rutinmässigt har att övervaka
och rätta till är under vinterhalvåret viss del av maskincentralens personal
ålagd att vara beredd att med kort varsel inställa sig till tjänstgöring (s. k.
beredskapstj änstgöring).

Med undantag för nämnda beredskapstj änstgöring ombesörjes all bevakning
av AB Svensk Nattvakt mot en årsersättning av f. n. ca 65 000 kronor.

Naturhistoriska riksmuseet

Naturhistoriska riksmuseet anlitar ett bevakningsföretag som har till uppgift
att bevaka museets och Sveriges geologiska undersöknings lokaler i
Frescati.

Enligt den fastställda instruktionen skall en ronderande nattvakt finnas
mellan kl. 22 och kl. 6 varje dygn. Det åligger nattvakten att bl. a. kontrollera
att döri ar m. in. är låsta samt att inga maskiner m. m. som är i verksamhet
kan orsaka brand.

En av utställningssalarna är skyddad genom automatisk tjuvalarmsanläggning,
som är kopplad till en utomhussirén.

Ansvaret för den fasta maskintjänsten ankommer på den för Stockholms,
universitet in. fl. gemensamma fastighetstjänsten.

Eldningspannor, kylanläggningar in. m. är anslutna till en larmcentral
i pannrummet. Denna central är i sin tur ansluten till en alarmklocka i
entréhallen, där personal finnes under museets öppethållande på lördagar
och söndagar.

Museet anlitar firma Riksbevakning. Den årliga kostnaden härför är f. n.
36 000 kronor, varav Sveriges geologiska undersökning betalar 20 procent.

64

Vetenskapsakademien

Lokalbevakningen då det gäller brand, inbrott o. dyl. är anordnad på
följande sätt. Larmanordningar (inbrott) finnes dels i valv där viktigare
handlingar och värdehandlingar förvaras, dels i lokaler där vissa värdefulla
porträttmålningar är upphängda. Till sistnämnda lokaler har allmänheten
tillträde. I och invid akademiens huvudbyggnad har flera anställda tjänstebostad,
bl. a. förste vaktmästaren och maskinisten.

Maskinisten, som har tjänstebostad intill akademiens huvudbyggnad, ombesörjer
bevakningen av värme-, vatten- och elanläggningar o. dyl. även
utom ordinarie arbetstid.

Bevaknings- och övervakningsuppgifter enligt ovanstående ombesörjes
av egen personal. Bevakningsbolag utnyttjas ej. Personalinsatsen kan inte
uppskattas. I förekommande fall — om större arbeten utföres i nämnda
avseenden utom ordinarie arbetstid —- utgår ersättning för övertidsarbete.

I förevarande sammanhang kan omnämnas att bevakningen av riksdagshuset
sedan många år tillbaka fullgöres av AB Svensk Nattvakt. Riksdagens
förvaltningskontor har upplyst att nämnda företag i slutet av år 1966 för
godkännande föreläde förvaltningskontoret ett nytt bevakningsavtal, vilket
innefattade avsevärt högre priser än de tidigare tillämpade. Förvaltningskontoret
infordrade med anledning härav offert från Allmänna bevakningsaktiebolaget.
Det visade sig dock att bevakningsbolagets priser ej obetydligt
översteg de av AB Svensk Nattvakt offererade. På grund härav beslöt förvaltningskontoret
att teckna förnyat kontrakt med sistnämnda bolag.

Även riksgäldskontoret utnyttjar för sin bevakningstjänst AB Svensk
Nattvakt. Någon samordning förekommer icke då det gäller bevakningen
av riksdagshuset och riksgäldskontorets lokaler.

Revisorernas uttalande. År 1964 beslöt riksdagen att ett statligt bolag
skulle bildas med uppgift att handha bevakningen av vissa statliga myndigheters
lokaler m. in. Bakgrunden till beslutet var bl. a. att behov ansågs föreligga
av en samordning och effektivisering av hithörande verksamhet,
framför allt i storstockholmsområdet. Bildandet av bolaget motiverades
också med att vaktmarknaden i Sverige för det dåvarande dominerades av
ett privat koncernföretag. I den mån myndigheterna icke förfogade över
egen vaktpersonal var de i stor utsträckning hänvisade till att för sina bevakningsuppdrag
anlita sistnämnda företag.

Det nya bolaget, som erhöll namnet Allmänna bevakningsaktiebolaget,
påbörjade sin verksamhet den 1 januari 1965. Aktiekapitalet uppgår för
närvarande till 2 milj. kronor. I styrelsen ingår representanter för försvarsdepartementet
och finansdepartementet samt för rikspolisstyrelsen, försvarsstaben,
civilförsvarsstyrelsen och telestyrelsen. Bolaget sysselsätter
omkring 300 personer. I tekniska bevakningsanordningar har hittills inves -

65

terats omkring 1,1 milj. kronor, varav ca 500 000 kronor i en modern centralalarmstation
och ca 430 000 i annan bevakningsutrustning.

Enligt av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter föreligger obligatorisk
skyldighet att anlita Allmänna bevakningsaktiebolaget för ett 30-tal myndigheter
med underlydande förvaltningsorgan. Denna skyldighet gäller
emellertid endast sådana anläggningar som har betydelse från totalförsvarssynpunkt
och som är belägna i Stockholm med omnejd.

I syfte att bl. a. undersöka i vad mån den genom bevakningsaktiebolagets
tillkomst åsyftade samordningen av den statliga bevakningsverksamheten
kommit till stånd har revisorerna riktat förfrågningar i ämnet till ett antal
i Stockholm förlagda myndigheter. De tillfrågade myndigheterna har i stor
utsträckning sina lokaler belägna intill andra myndigheters lokaler.

Av de inkomna svaren, vilka till huvudsaklig del återgivits i det föregående,
framgår att — om man bortser från de till totalförsvaret hörande
anläggningarna — något systematiskt samarbete myndigheterna emellan
på bevakningsområdet endast undantagsvis förekommer. De olika myndigheterna
har var för sig sökt lösa sina bevakningsproblem genom att omväxlande
anlita antingen Allmänna bevakningsaktiebolaget eller något privat
företag. Det förekommer också att myndigheterna för vissa bevakningsuppgifter
använder sig av egen personal. Som exempel kan nämnas att
kammarrätten, kommerskollegium och statens utlänningskommision anlitar
bevakningsaktiebolaget, under det att de näraliggande myndigheterna
statskontoret och domänstyrelsen använder sig av ett privat företag. Bevakningen
av statens väginstitut ombesörjes likaledes av ett privat företag;
statens provningsanstalt återigen, som har sina lokaler alldeles intill
väginstitutet, bevakas av det statliga bolaget. För bevakningen av kanslihusets
lokaler anlitas bevakningsaktiebolaget, medan ett privat företag omhänderhar
bevakningen av riksdagshuset och riksgäldskontorets lokaler
osv.

Av det sagda framgår att övervakningen av statens fastigheter — i vart
fall då det gäller storstockholmsområdet — fortfarande kännetecknas av en
höggradig splittring. De förhoppningar om ökad samordning på förevarande
område som knöts till bildandet av Allmänna bevakningsaktiebolaget synes
således icke ha infriats. Nämnda förhållande är självfallet otillfredsställande.

Den tekniska utvecklingen inom bevakningsbranschen har lett till att det
numera är möjligt att effektivt och med förhållandevis ringa personalinsatser
bevaka stora fastighetskomplex även i de fall dessa är avlägset belägna.
En förutsättning för att de nya tekniska hjälpmedel som under senare
år framkommit (intern TV, mobila radiostationer, moderna alarmsystem
etc.) verkligen skall kunna utnyttjas till fullo är emellertid att en
långt gående samordning av bevakningsinsatserna kommer till stånd. Endast
härigenom skapas möjligheter att installera för flera fastigheter ge3—670606.
Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. I

66

mensamma och personalbesparade bevakningsanordningar. I sammanhanget
bör också bemärkas att installation av moderna alarmsystem ofta kräver
avsevärda kapitalinvesteringar. Även av sistnämnda skäl är det nödvändigt
att myndigheternas hithörande verksamhet så långt möjligt koordineras.

Icke minst då det gäller nybyggnad av fastigheter är det enligt revisorernas
mening av vikt att ovan angivna synpunkter vinner beaktande. Detta
bör emellertid ske redan på projekteringsstadiet, så att infarter, entréer,
korridorer, hissar, garage etc. planeras på ett sådant sätt att kostnaderna
för teknisk bevakningsutrustning och vaktpersonal så långt möjligt begränsas.
Det torde böra ankomma på byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen,
dvs. de myndigheter som närmast svarar för den statliga
byggnadsverksamheten, att för framtiden i sitt projekteringsarbete ta vederbörlig
hänsyn till berörda problem.

Bevakningen av ett fastighetskomplex avser icke endast brand, inbrott,
sabotage o. dyl. utan omfattar även s. k. fastighetsservice, dvs. övervakning
av värme-, vatten och elsystem in. m. I fråga om dessa tjänster har genom
byggnadsstyrelsens försorg vissa centraliseringsåtgärder vidtagits. Så t. ex.
finnes för samtliga statliga verk på Riddarholmen en gemensam värmecentral
med därtill ansluten gemensam fastighetsövervakning. Det förekommer
emellertid fortfarande i stor utsträckning att de olika myndigheterna
själva — i regel genom fast anställda maskinister — omhänderhar ifrågavarande
bevakningsuppgifter. Ytterligare samordningsåtgärder synes därför
här önskvärda.

Med hänsyn till angelägenheten av att ovan behandlade problem snarast
får en tillfredsställande lösning vill revisorerna förorda att en utredning
verkställes i syfte att klarlägga orsakerna till att den vid Allmänna bevakningsaktiebolagets
tillkomst åsyftade samordningen av bevakningsverksamheten
icke kommit till stånd i avsedd omfattning. Uppmärksamhet bör
härvid även ägnas frågan om icke en stor del av bestyret med fastighetsservicen
borde kunna överföras från myndigheternas fast anställda personal
till företag av den typ bevakningsaktiebolaget representerar. Härigenom
skulle förutsättningar skapas för en integrering av samtliga bevakningsfunktioner,
avseende ett eller flera fastighetskomplex. Detta skulle
möjliggöra ett effektivare utnyttjande av förefintliga tekniska bevakningsanordningar
och skulle också medföra att patrullerande personal samtidigt
skulle kunna omhänderha såväl inbrotts- och brandkontroll in. m. som rutintillsyn
av exempelvis värmepannor, elanläggningar o. dyl. Sannolikt skulle
därjämte i ett integrerat system fjärrövervakning av vissa funktioner
inom fastighetskomplexen kunna etableras med icke obetydliga personalbesparingar
som följd.

67

SOCIALDEPARTEMENTET

§ 5

Bedömningen av rätt till förtidspension enligt lagen om allmän försäkring

Enligt gällande grunder för det allmänna pensionssystemet, vilket omlattar
folkpension och allmän tilläggspension (ATP), kan vid invaliditet
utgå förtidspension eller sjukbidrag. Den huvudsakliga skillnaden mellan
dessa båda pensionsformer ligger däri, att förtidspensionen utgår vid varaktig
nedsättning av arbetsförmågan och därför tillerkännes utan tidsbegränsning,
medan sjukbidraget skall begränsas till viss tid.

Förutsättningarna för rätt till förtidspension och sjukbidrag sammanfaller
inom folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. Invaliditetsbedömning
och invaliditetsgradering göres således efter samma principer inom
pensionssystemets båda delar. En skillnad mellan de båda pensionsformerna
är emellertid att förmåner från ATP förutsätter intjänad pensionsrätt
under viss tid.

Enligt lagen om allmän försäkring har såsom förutsättningar för rätt
till förtidspension uppställts att den försäkrades arbetsförmåga på grund
av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte är nedsatt
med minst hälften samt att nedsättningen kan anses varaktig. Om nedsättningen
av arbetsförmågan icke kan anses varaktig men kan antagas bestå
under avsevärd tid, har den försäkrade i stället rätt till sjukbidrag. Förtidspension
respektive sjukbidrag kan utgå tidigast från och med 16 års ålder
och längst till uppnådda 67 års ålder, då allmän pension i form av ålderspension
börjar utgå.

börtidspension och sjukbidrag, vilka alltså är det allmänna pensionssystemets
huvudförmåner vid invaliditet, är icke inkomstprövade, dvs. förmånerna
utgår utan någon inskränkning som betingas av den försäkrades eller
hans makas inkomst- eller förmögenhetsförhållanden. De pensionsberättigade
indelas emellertid i olika grupper med hänsyn till graden av invaliditet.
Sålunda hänföres till gruppen helt arbetsoförmögna de vilkas arbetsförmåga
är så nedsatt att endast en ringa del därav återstår. Härmed avses
i princip att arbetsförmågan är nedsatt med minst fem sjättedelar. Denna
grupp är berättigad till hel förtidspension, därest nedsättningen av arbetsförmågan
bedömes som varaktig. Anses arbetsförmågans nedsättning bestå
under avsevärd tid, varmed i praxis menas minst omkring ett år framåt, ut -

68

går helt sjukbidrag under denna tid. Till gruppen svårare partiellt arbetsföra
hänföres försäkrade vilkas arbetsförmåga är nedsatt i mindre grad men
likväl med avsevärt mer än hälften. I princip avses härmed att arbetsförmågan
skall vara nedsatt med minst två tredjedelar men icke med fem
sjättedelar. Denna grupp är berättigad till två tredjedelar av hel förtidspension
(sjukbidrag). Gruppen lättare partiellt arbetsoföra slutligen utgöres
av sådana vilkas arbetsförmåga är nedsatt med minst hälften men icke
med två tredjedelar. Denna grupp får en tredjedel av hel förtidspension
(sjukbidrag).

I lagen om allmän försäkring stadgas vidare att vid bedömande i vad
mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att
vid den sjukdom eller det lyte, varom är fråga, bereda sig inkomst genom
sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen
kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare
verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga
omständigheter.

Vid invaliditetsbedömningen skall i första hand hänsyn tagas till den
pensionssökandes medicinska tillstånd. I samband härmed skall även de
medicinska faktorernas inverkan på vederbörandes möjligheter att utnyttja
sin arbetsförmåga beaktas. Den invaliditet som skall föreligga för rätt till
förtidspension (sjukbidrag) kan således karakteriseras såsom en arbetsinvaliditet,
vilken har sin grund i medicinska faktorer.

Vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning skall hänsyn tagas
även till storleken av å ena sidan den arbetsinkomst som den pensionssökande
kan antagas kunna förskaffa sig som partiellt arbetsför och å andra sidan
hans arbetsinkomst som frisk. Inkomstförhållandena kan alltså sägas utgöra
ett mått på nedsättningen av arbetsförmågan. Bland övriga omständigheter
som måste beaktas vid invaliditetsprövningen kan nämnas den försäkrades
möjligheter att byta arbete och verksamhet, möjligheterna till medicinsk
och social rehabilitering, huruvida skyldighet att byta bostadsort
kan anses föreligga m. in. Förhållandena på arbetsmarknaden måste ävenledes
tagas i beaktande.

Framhållas må att någon vetenskapligt exakt invaliditetsbedömning med
stöd av ovannämnda faktorer torde vara nära nog omöjlig att göra. Den sammantagna
prövningen av de faktorer som ligger till grund för invaliditetsgraderingen
får således till betydande del karaktären av en skälighetsbedömning.

Ärenden rörande förtidspension och sjukbidrag har ansetts ställa särskilda
krav på kvalificerad handläggning. På grund härav skall sådana
ärenden inom en försäkringskassa avgöras av kassans i särskild ordning
inrättade pensionsdelegation. Varje sådan pensionsdelegation består av fem
ledamöter. Ordförande är vanligtvis den av Kungl. Maj :t utsedde ordföranden
i försäkringskassans styrelse. Kungl. Maj :t kan emellertid utse annan

69

delegationsordförande än styrelseordföranden. Två ledamöter skall vara av
medicinalstyrelsen utsedda läkare. De båda Övriga ledamöterna väljes av
landstinget eller, om kassan omfattar enbart stad, av stadsfullmäktige. För
varje ledamot finnes en suppleant.

I pensionsdelegationens sammanträden men icke i dess beslut äger försäkringskassans
direktör och en företrädare för länsarbetsnämnden rätt
att deltaga. Ärendena avgöres efter föredragning av en särskild föredragande
för pensionsärenden, som vanligen också är chef för försäkringskassans
pensionsavdelning.

Riksförsäkringsverket, som är centralt statligt organ för den allmänna
försäkringen, har att utöva tillsyn över den allmänna försäkringen. Verket
utgor även besvärsinstans över försäkringskassorna i ärenden rörande den
allmänna försäkringen. Den som är missnöjd med riksförsäkringsverkets
beslut i en försäkringsfråga kan anföra besvär hos försäkringsdomstolen.

För alt utröna om de olika försäkringskassornas bedömning av förtidspensionsärendena
skiljer sig från varandra har revisorerna från riksförsäkringsverket
införskaffat uppgifter rörande den procentuella fördelningen
av beviljade hela och partiella förtidspensioner och sjukbidrag för varje
försäkringskassa under vart och ett av åren 1963—1966. Även antalet avslagna
pensionsansökningar i procent av antalet behandlade fall har efterfrågats.

Som utgångsmaterial till efterföljande tabeller har riksförsäkringsverket
anvant de rapporter som försäkringskassorna månadsvis tillställt verket
rörande bl. a. antalet beslut om beviljade folkpensionsförmåner. Rapportering
i denna form upphörde emellertid fr. o. in. november 1965, varför beräkningen
avseende nämnda år grundat sig på material för årets tio första
månader. För år 1966 har antalet nybeviljade pensioner beräknats med ledning
av den centrala utbetalning som förekommit under året. Därjämte har
antalet förlängda sjukbidrag medräknats. Uppgifterna rörande det procentuella
antalet avslag under den aktuella tidsperioden har ävenledes hämtats
från ovannämnda månadsrapporter till riksförsäkringsverket.

Tabell 1. Procentuell fördelning av antal beviljade förtidspensioner inom folkpensioneringen

O

Allmän försäkringskassa	År 1963	År 1964	År 1965	År 1966
1/1	2/3	1/3	1/1	2/3	1/3	1/1	2/3	1/3	1/1	2/3	1/3
Stockholms................... Norrköpings................... Malmö........................ Göteborgs..................... Stockholms läns............... Uppsala läns.................. Södermanlands läns............ Östergötlands................. Jönköpings läns............... Kronobergs läns............... Kalmar läns................... Gotlands läns.................. Blekinge läns.................. Kristianstads läns.............. Malmöhus..................... Hallands läns.................. Bohusläns..................... Älvsborgs läns................. Skaraborgs läns................ Värmlands läns................ Örebro läns................... Västmanlands läns............. Kopparbergs läns.............. Gävleborgs läns................ Västernorrlands läns........... Jämtlands läns................ Västerbottens läns............. Norrbottens läns............... Samtliga......................	86,6 92.3 83.3 86.7 78.2 83.6 74.2 78.1 66.6 86.8 75.1 89.6 82,8 86.2 83.0 76.9 80.5 77.9 63.1 71.5 89.1 70.5 75.1 88.5 85,8 80.7 77.7 76.6 80.7	9.4 6.4 13.1 8,9 15.7 8,8 17.1 15.2 19.4 11.3 19.8 6.5 10.7 11,1 13.1 15.3 10.9 14.9 21.7 18.9 8.6 17.5 18.2 9,5 10.4 13.2 18.5 14.3 13.4	4.0 1.3 3.6 4.4 6.1 7.6 8.7 6.7 14.0 1.9 5.1 3.9 6.5 2.7 3,9 7.8 8.6 7.2 15,2 9.6 2.3 12.0 6.7 2,0 3.8 6,1 3.8 9,1 5.9	90.1 92.8 86.1 87.5 85.5 76,7 80.4 77.9 73.1 79.9 79.2 75.2 75.6 83.3 79.5 78.0 83.0 77.9 78.2 76.7 88.7 73.3 79.3 92.6 84.2 77.2 77.7 81,6 82,6	5,8 4,7 9,4 8,6 11,6 14.4 14.2 12,7 17.6 12,1 15.4 10,1 16.7 12,6 14.8 14.4 11.2 15,7 13.4 14.4 8,2 14,0 15.6 6,1 11.5 15.7 16.7 11,4 11.8	4,1 2.5 4.5 3.9 2.9 8.9 5.4 9.4 9.3 8,0 5.4 14.7 7.7 4.1 5.7 7.6 5.8 6.4 8.4 8.9 3.1 12.7 5.1 1.3 4.3 7.1 5.6 7,0 5,6	87.0 91.1 75.0 87,6 82.3 78.5 80,8 77.3 74.3 72.5 77.8 85.6 81.1 81,0 78.5 76.6 73.8 77.4 78.5 81,2 89,1 73.0 80.9 87.4 84.0 75.4 83.4 84.7 81.4	8,2 6,6 15.1 8.7 11.9 13.9 13.4 16.1 16.9 18.4 16.5 9,6 13.5 12.3 15.4 16.3 14.8 14.4 15.2 13.3 6,3 19.8 10.9 9,2 13,1 18.5 11.9 11.3 12.7	4.8 2.3 9.9 3.7 5.8 7.6 5.8 6.6 8.8 9.1 5.7 4.8 5.4 6,7 6.1 7.1 11,4 8.2 6.3 5.5 4.6 7.2 8.2 3.4 2.9 6,1 4.7 4,0 5.9	86.3 88,2 76.0 82,2 86.7 80.1 82.5 79,1 70.0 74.8 75.0 79.3 73.9 77.9 77.5 74.3 78.1 72.9 75.0 76.4 86.1 75.0 74,3 84.9 85.9 74.6 75.1 85,8 79.7	7,7 9.5 16,0 10,1 8.6 12.4 11.9 15.3 18.3 17.1 16.7 11.2 19.3 15.0 14.9 17.3 15.5 17.9 15.4 15,3 8,3 16.6 16,2 12.5 10.8 18.1 18.5 10.9 13.6	6,0 2.3 8,0 7.7 4.7 7.5 5.6 5,6 11,7 8,1 8.3 9.5 6.8 7.1 7.6 8.4 6.4 9.2 9.6 8.3 5.6 8.4 9.5 2.6 3.3 7.3 6.4 3,3 6,7

Tabell 2. Procentuell fördelning av antal beviljade sjukbidrag inom folkpensioneringen

Allmän försäkringskassa	År 1963	År 1964	År 1965	År 1966
1/1	2/3	1/3	1/1	2/3	1/3	1/1	2/3	1/3	1/1	2/3	1/3
Stockholms...................	90,8	5,2	4,0	90,1	5,6	4,3	84,4	8,3	7,3	80,6	10,3	9,1
Norrköpings...................	80,8	15,4	3,8	69,7	23,1	7,2	76,6	16,4	7,0	74,2	18,5	7,3
Malmö.......................	84,7	7,1	8,2	76,7	12,8	10,5	69,3	19,1	11,6	65,6	18,0	16,4
Göteborgs.....................	82,4	11,5	6,1	81,4	12,5	6,1	75,4	15,0	9,6	73,9	15,6	10^5
Stockholms läns...............	78,7	14,7	6,6	80,4	14,7	4,9	80,2	12,8	7,0	80,1	11,1	8,8
Uppsala läns..................	76,2	14,0	9,8	64,1	20,0	15,9	74,5	15,0	10,5	71,8	14,0	14,2
Södermanlands läns............	63,1	25,0	11,9	61,5	27,3	11,2	72,0	16,7	11,3	66,3	20,8	12,9
Östergötlands.................	76,5	14,7	8,8	70,6	19,7	9,7	74,0	16,8	9,2	76,6	15^4	8,0
Jönköpings läns...............	69,2	18,8	12,0	72,6	19,5	7,9	73,0	19,2	7,8	74,8	16,1	9,1
Kronobergs läns...............	72,0	17,2	10,8	72,7	15,9	11,4	76,9	13,2	9,9	73,0	13,5	13,5
Kalmar läns...................	74,0	18,6	7,4	74,3	20,4	5,3	75,1	20,2	4,7	74,2	15,4	10,4
Gotlands läns..................	72,3	16,8	10,9	72,6	17,7	9,7	71,0	17,4	11,6	47,5	18,3	34,2
Blekinge läns..................	75,7	18,4	5,9	80,4	12,1	7,5	75,6	16,5	7,9	78,7	13,7	7J3
Kristianstads läns..............	90,6	6,2	3,2	80,9	13,7	5,4	78,2	14,5	7,3	74,2	14,7	11,1
Malmöhus.....................	81,1	14,6	4,3	77,1	15,5	7,4	72,9	17,4	9,7	72,1	18,8	9Ä
Hallands läns..................	59,5	23,8	16,7	65,2	17,9	16,9	65,1	15,8	19,1	67,5	18,3	14,2
Bohusläns.....................	73,3	16,5	10,2	71,2	18,2	10,6	59,5	23,0	17,5	61,5	26,5	12,0
Älvsborgs läns.................	74,5	20,2	5,3	76,8	15,3	7,9	81,1	13,2	5,7	75,3	14,4	10,3
Skaraborgs läns................	59,2	23,7	17,1	64,3	23,6	12,1	68,1	19,9	12,0	66,2	12,8	21,0
Värmlands läns................	67,9	18,0	14,1	73,3	18,6	8,1	68,0	18,2	13,8	70,6	18,1	11,3
Örebro läns...................	89,4	7,1	3,5	83,8	10,7	5,5	80,3	11,0	8,7	82,0	9,5	8,5
Västmanlands läns.............	61,3	24,2	14,5	73,8	17,7	8,5	80,4	17,1	2,5	72,4	17,3	10,3
Kopparbergs läns..............	79,5	16,6	3,9	82,5	14,3	3,2	76,2	15,5	8,3	71,1	17,3	11,6
Gävleborgs läns................	95,4	3,9	0,7	91,5	7,9	0,6	90,4	7,9	1,7	85,1	13,3	1,6
Västernorrlands läns...........	87,8	10,7	1,5	81,7	15,3	3,0	80,8	15,7	3,5	80,8	14,3	4,9
Jämtlands läns................	81,3	13,6	5,1	76,5	17,2	6,3	75,4	16,7	7,9	77,5	17,3	5,2
Västerbottens läns.............	76,8	20,2	3,0	77,9	18,0	4,1	73,1	17,1	9,8	77,4	13,9	8,7
Norrbottens läns...............	81,6	10,6	7,8	85,4	7,9	6,7	83,5	11,1	5,4	83,2	12,7	4,1
Samtliga......................	78,1	14,4	7,5 j	77,9	14,9	7,2	76,8	14,8	8,4	74,8	15,2	10,0

72

Tabell 3. Antal avslag i procent av antal behandlade förtidspensions- oeh sjukbidragsfall

inom folkpensioneringen

Allmän försäkringskassa	År 1963	År 1964	År 1965	År 1966
Stockholms...................	15,2	8,0	3,9	5,0
Norrköpings...................	17,0	2,7	4,1	2,3
Malmö........................	8,4	6,0	4,4	4,7
Göteborgs.....................	13,5	5,0	5,2	3,2
Stockholms läns...............	17,9	7,1	6,3	1,6
Uppsala läns..................	7,5	5,9	3,6	5,0
Södermanlands läns............	19,4	3,7	1,9	2,3
Östergötlands läns.............	3,7	2,5	2,0	1,5
Jönköpings läns...............	21,4	7,7	7,1	3,1
Kronobergs läns...............	8,1	7,6	5,0	2,8
Kalmar läns...................	1,9	6,0	6,8	5,1
Gotlands läns..................	18,6	16,2	3,0	0,3
Blekinge läns..................	9,5	5,7	3,1	1,1
Kristianstads läns..............	6,3	5,9	5,3	3,9
Malmöhus.....................	6,5	9,3	5,6	7,1
Hallands läns..................	7,7	3,5	5,2	4,6
Bohusläns.....................	5,8	11,9	9,7	8,1
Älvsborgs läns.................	14,1	6,4	3,6	2,2
Skaraborgs läns................	32,5	13,1	8,2	5,8
Värmlands läns................	11,4	8,0	5,9	1,7
Örebro läns...................	17,2	4,3	1,6	3,2
Västmanlands läns.............	16,8	9,6	7,5	2,3
Kopparbergs läns..............	8,0	7,5	4,1	3,2
Gävleborgs läns................	21,0	3,0	3,7	1,5
Västernorrlands läns...........	17,2	12,5	5,6	2,4
Jämtlands läns................	17,8	8,1	6,9	5,1
Västerbottens läns.............	27,0	10,7	9,5	5,3
Norrbottens läns...............	18,2	7,9	6,3	4,7
Samtliga......................	14,1	7,3	5,1	3,7

I samband med ovan redovisade tabeller må nämnas att 1958 års socialförsäkringskommitté
i sitt betänkande »Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring
m. m.» (SOU 1961:29) beräknat invalidpensionärernas fördelning
på invalidgrupper under de närmaste åren efter pensionsreformens
genomförande enligt följande: hel pension /7 procent, två tredjedelars pension
9 procent och en tredjedels pension 14 procent.

Revisorernas uttalande. Enligt lagen om allmän försäkring, vilken trädde
i kraft den 1 januari 1963, kan vid viss grad av invaliditet förtidspension
utgå. Rätt till sådan pension tillkommer, med i lagen särskilt angivna undantag,
person som fyllt 16 men icke 67 år och vars arbetsförmåga på grund av
sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte är nedsatt med
minst hälften, allt under förutsättning att denna nedsättning kan anses
varaktig. Är nedsättningen av arbetsförmågan icke varaktig men bestående
för avsevärd tid, varmed enligt praxis menas minst ett år, föreligger rätt
till sjukbidrag. Skillnaden mellan förtidspension och sjukbidrag är således
att sistnämnda förmån tillerkännes vederbörande för viss begränsad tid.

73

Förtidspension och sjukbidrag kan utgå såsom folkpension och, om pensionsgrundande
inkomst förvärvats under viss tid, såsom allmän tilläggspension.

Med hänsyn till graden av invaliditet indelas de pensionsberättigade i tre
olika grupper. De vilkas arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad, att intet
eller endast en ringa del därav återstår, erhåller hel förtidspension. Enligt
lagens förarbeten skall arbetsförmågan i dessa fall vara nedsatt med minst
fem sjättedelar. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men likväl med
avsevärt mer än hälften, utgår två tredjedelar av hel förtidspension. I princip
skall arbetsförmågan i sistnämnda fall vara nedsatt med minst två
tredjedelar men icke med fem sjättedelar. I övriga fall, dvs. då arbetsförmågan
är nedsatt med minst hälften men icke med två tredjedelar, utgår
en tredjedel av hel förtidspension.

Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den
försäkrades förmåga att vid den sjukdom eller det lyte varom är fråga bereda
sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och
färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans
utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och
därmed jämförliga omständigheter.

Invaliditetsbedömningen grundar sig i första hand på den sökandes medicinska
tillstånd. För att förtidspension skall kunna utgå, skall en av medicinska
faktorer förorsakad nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften
föreligga. Den form av invaliditet som berättigar till förtidspension har
karakteriserats såsom en arbetsinvaliditet, vilken har sin grund i medicinska
faktorer.

Övriga faktorer som skall beaktas vid invaliditetsbedömningen är bl. a.
den arbetsinkomst som den pensionssökande kunnat förskaffa sig som frisk,
jämförd med den inkomst som hans kvarstående arbetsförmåga kan antagas
bereda honom. Vidare skall hänsyn tagas till huruvida omskolningsåtgärder
eller andra rehabiliterande åtgärder i någon form kan anses påkallade
och om skyldighet att byta bostadsort får anses föreligga in. in. Även förhållandena
på arbetsmarknaden måste tagas i beaktande.

Det ligger i sakens natur att en invaliditetsbedömning som på detta sätt
grundar sig på ett flertal komplicerade och mer eller mindre tillförlitliga
faktorer icke kan utgöra någon exakt mätning av invaliditeten i varje särskilt
fall. Invaliditetsgraderingen måste därför till icke oväsentlig del få
karaktären av skälighetsbedömning. De betydande belopp som folkpension
jämte i förekommande fall allmän tilläggspension numera utgör, icke minst
om man tar i beaktande det kapitaliserade värdet på längre sikt, samt de
krav på en rättvis och enhetlig lagtillämpning som den enskilde medborgaren
har rätt att ställa har medfört att ärenden rörande förtidspension är
föremål för speciellt kvalificerad handläggning. Till de allmänna försäkringskassorna
har därför knutits i särskild ordning inrättade organ, pen3f—670606.
Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. I

74

sionsdelegationer, vilka har att avgöra bl. a. ärenden rörande förtidspensioner.
Delegationernas organisatoriska uppbyggnad har närmare beskrivits i
det föregående.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 90 år 1962 med förslag till lag om allmän
försäkring m. m. framhöll föredragande departementschefen att pensionsdelegationerna,
särskilt i början av sin verksamhet, behövde stöd och vägledning
från det centrala socialförsäkringsorganets sida. Även angelägenheten
av en enhetlig praxis de olika pensionsdelegationerna emellan talade
härför. Departementschefen ville därför oreserverat instämma i det uttalande
som gjorts i remissyttrandet från riksförsäkringsverket och även i
åtskilliga andra yttranden, nämligen att det borde ankomma på verket att
genom råd och anvisningar ge delegationerna vägledning i syfte att åstadkomma
enhetlighet i bedömningen av pensionsansökningarna.

Revisorerna har från riksförsäkringsverket inhämtat vissa uppgifter, avseende
vart och ett av åren 1963—1966, vilka för varje försäkringskassa utvisar
dels fördelningen av tillerkända förtidspensioner och sjukbidrag på
olika kategorier med hänsyn till graden av invaliditet, dels antalet avslagna
ansökningar i procent av samtliga behandlade ärenden av ifrågavarande art.
Uppgifterna, som i tabellform återgivits i det föregående, ger vid handen
bl. a. följande.

År 1963, dvs. det första år under vilket den allmänna pensioneringen fungerade
i sin nya utformning, uppgick antalet hela förtidspensioner och hela
sjukbidrag till 80,7 respektive 78,1 procent av det totala antalet beviljade
förmåner av angivet slag. Dessa procenttal avser emellertid ett genomsnitt
för hela landet, och mellan de olika försäkringskassorna kan betydande
variationer konstateras. Om jämförelsen begränsas till pensioner i form av
hel förtidspension, dvs. den förmånsform som torde få anses vara den ekonomiskt
viktigaste, finner man således att kassorna i Skaraborgs och Jönköpings
län (63,1 respektive 66,6 procent) varit mest restriktiva i sin tolkning
av den nya lagens bestämmelser, medan kassorna i Norrköpings stad,
i Gotlands län och i Örebro län (respektive 92,3, 89,6 och 89,1 procent)
visat den största välvilligheten i sin invaliditetsbedömning. I fråga om sjukbidragen
föreligger en liknande spännvidd, med gränsvärdena 59,2 (Skaraborgs
län) respektive 90,8 procent (Stockholms stad).

De därnäst följande åren utvisar i stort sett samma bild, på sätt närmare
framgår av nyssberörda tabeller. Här må endast nämnas att de oreducerade
förtidspensionernas andel av det totala antalet beviljade pensioner
år 1964 varierade mellan 92,8 och 73,1 procent, år 1965 mellan 91,1 och
72,5 procent och år 1966 mellan 88,2 och 70,0 procent, medan motsvarande
procenttal för hela landet uppgick till respektive 82,6, 81,4 och 79,7. De individuella
avvikelserna från de årliga riksmedeltalen är, såvitt gäller sjukbidragen,
ännu större.

Även den statistik som avser antalet avslagna pensionsansökningar i pro -

75

cent av antalet behandlade fall företer avsevärda skillnader de olika försäkringskassorna
emellan. År 1963 avslog Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa
32,5 procent av alla behandlade pensionsansökningar. Motsvarande
procenttal utgjorde för Västerbottens län 27,0 och för Jönköpings län
21,4 men uppgick för Kalmar län endast till 1,9 och för Östergötlands län
till 3,7. Under de tre åren därefter har avslagsprocenten varierat mellan
16,2 och 2,5, mellan 9,7 och 1,6 och mellan 8,1 och 0,3.

Av det sagda framgår att försäkringskassornas gradering av sådan invaliditet
som berättigar till förtidspension eller sjukbidrag enligt lagen om
allmän försäkring är mycket oenhetlig. Att kassornas beslut uppvisar så
stora inbördes avvikelser från genomsnittsvärdena för hela landet kan icke
nöjaktigt förklaras av lokala eller regionala skillnader i fråga om befolkningsstruktur
och arbetsmarknad. I väsentlig mån får förhållandet snarare
ses som ett uttryck för olikheter i själva grunduppfattningen hos pensionsdelegationernas
ledamöter och de föredragande tjänstemännen. Icke minst
irån rättvisesynpunkt framstår det emellertid som otillfredsställande att utgången
av ett ärende av förevarande slag skall växla enbart av geografiska
skäl och således vara beroende av inom vilket försäkringskasseområde den
pensionssökande råkar ha sitt hemvist. Revisorerna finner det därför angeläget
att riksförsäkringsverket i högre grad än hittills synes ha varit fallet
lämnar pensionsdelegationerna råd och anvisningar i syfte att få till stånd
enhetlighet i bedömningen av pensionsansökningarna, på sätt förutsattes av
statsmakterna vid det allmänna försäkringssystemets tillkomst.

76

§ 6

Representationskostnader m. in. hos de allmänna försäkringskassorna

Statsunderstödd frivillig sjukförsäkring meddelades intill år 1955 av erkända
sjukkassor, vilka var underkastade gällande bestämmelser om understödsföreningar.
Dessa kassor ombildades nyssnämnda år till allmänna
sjukkassor och blev bärare av den obligatoriska sjukförsäkringen, som då
trädde i kraft. Kassornas status reglerades genom lagen om allmän sjukförsäkring.
Med ingången av år 1962 ändrades kassornas dittillsvarande
föreningskaraktär, i det att lokalsjukkassorna upphörde att vara försäkringsorgan
och ombildades till lokalkontor för de tidigare inrättade centralsjukkassorna.
Den 1 januari 1963 trädde den nya lagen om allmän försäkring
i kraft, och sjukkassorna ålades det lokala handhavandet av den
allmänna pensioneringen, innefattande folkpensionering och allmän tillläggspensionering
(ATP). I samband härmed ändrades kassornas benämning
till försäkringskassor.

För varje landstingskommun och för varje stad som ej tillhör sådan
kommun skall finnas en allmän försäkringskassa. Antalet försäkringskassor
är för närvarande 27.

Verksamheten inom en försäkringskassa ledes av en styrelse, vilken bebestår
av sju ledamöter. Ordföranden utses av Kungl. Maj:t. Av övriga ledamöter
utses en av medicinalstyrelsen, en av länsstyrelsen och fyra av
landstinget eller, om kassans verksamhetsområde är enbart stad, av stadsfullmäktige.

Den allmänna försäkringen finansieras efter skiftande grunder, vilket
torde bero på att de olika socialförsäkringsgrenarna tillkommit vid skilda
tidpunkter och att varje försäkringsgren haft sin särskilda lagstiftning och
administration. Sjukförsäkringen tillföres sjukförsäkringsavgifter från de
försäkrade, arbetsgivaravgifter och statsbidrag. Folkpensioneringen finansieras
genom folkpensionsavgifter, avkastningen av folkpensionsfonden och
statliga skattemedel, varjämte kommunerna helt svarar för vissa tilläggsförmåner.
Tilläggspensioneringen finansieras genom arbetsgivaravgifter och
avgifter från försäkrade som har pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning. Yrkesskadeförsäkringen finansieras helt av arbetsgivaravgifter.

De försäkrades obligatoriska avgifter uppbäres tillsammans med de allmänna
skatterna.

Sjukförsäkringsavgift fastställes av riksförsäkringsverket efter den allmänna
försäkringskassans hörande. Sjukförsäkringsavgifterna skall enligt

77

lagen om allmän försäkring vara så avvägda, att de i förening med andra
för denna del av försäkringen tillgängliga medel förslår till bestridande av
kassans utgifter för sjuk- och moderskapsförsäkringen ävensom till förvaltningskostnader
och erforderlig fondering.

Enligt vad revisorerna erfarit inräknas i försäkringskassornas förvaltningskostnader
även utgifter för representation och kostnader för personalsammankomster
av olika slag. Revisorerna har önskat informera sig om den
ekonomiska omfattningen av kassornas representation samt frekvensen av
och kassornas kostnader för tillställningar för den anställda personalen.
Med anledning härav har revisorerna hos riksförsäkringsverket i egenskap
av tillsynsmyndighet för försäkringskassorna hemställt om föjande uppgifter.

1. Hur många tillställningar för den anställda personalen (inklusive sådana
tillställningar varvid viss information lämnats av representant för försäkringskasseförbundet,
tillsynsmyndigheten eller annan myndighet) har vid
varje försäkringskassa anordnats på kassans bekostnad under vart och ett
av åren 1964, 1965 och 1966?

2. Till vilka kostnader bär ifrågavarande tillställningar uppgått för varje
kassa under vart och ett av ovannämnda år?

3. Till vilka kostnader har varje försäkringskassas representation i övrigt
uppgått under vart och ett av de tre nämnda åren?

4. Har riksförsäkringsverket i egenskap av tillsynsmyndighet några synpunkter
på förevarande spörsmål?

Riksförsäkringsverket har införskaffat redogörelser från försäkringskassorna
rörande ifrågavarande kostnader m. in., vilka tillställts revisorerna.
Av omstående tabell framgår dels antalet personalsammankomster och kostnaderna
härför vid varje försäkringskassa under vart och ett av åren 1964
—1966, dels kostnaderna för övrig representation under nämnda period.

00

Försäkringskassa	Antal an-ställda per den 1 oktober 1966	Personalsammankomster	Kostnader för övrig representation	Summa kostnader
Antal	Kostnader
1964	1965	1966	1964	1965	1966	1964	1965	1966	1964	1965	1966
Stockholms län..........	818	1		1	15 523		41 509	1 702	6 463	13 291	17 225	6 463	54 800
Uppsala län ............	220	1	1	1	2 628	3 364	4 232	710	985	419	3 338	4 349	4 651
Södermanlands län ......	277	1	1	1	3 807	3 630	5 535	1 216	1 326	2 956	5 023	4 956	8 491
Östergötlands län........	281	1	1	1	4 970	5 098	4 078	2 350	1 412	4 958	7 320	6 510	9 036
Jönköpings län..........	281	1	—	1	8 491	—	9 232	4 799	8 025	11 818	13 290	8 025	21 050
Kronobergs län..........	200	1	1	1	3 057	4 464	7 505	4 025	1 220	5 509	7 082	5 684	13 014
Kalmar län..............	281	1	1	1	4 360	4 150	5 050	1 698	2 100	5 528	6 058	6 250	10 578
Gotlands län ............	58	2	2	1	7 018	6 089	1 619	2 451	3 929	644	9 469	10 018	2 263
	177	—	1	1	—	7 833	5 774	2 576	4 088	4 354	2 576	11 921	10 128
Kristianstads län ........	308	1	1	1	3 276	3 341	4 382	4 393	12 488	8 838	7 669	15 829	13 220
Malmöhus län ..........	421	—	1	1	—	10 980	7 558	7 066	3 463	10 836	7 066	14 443	18 394
Hallands län ............	227	1	—	1	2 979	—	3 377	2 608	874	5 027	5 587	874	8 404
Bohuslän ..............	281	1	1	1	4 016	11 498	5 363	1 610	1 400	2 032	5 626	12 898	7 395
	456	—	1	1	—	9 965	8 065	7 366	3 121	10 085	7 366	13 086	18 150
	313	_	1	—	—	8 679	—	2 592	3 546	7 593	2 592	12 225	7 593
Värmlands län ..........	327	1	1	1	6 792	1 290	10 639	453	1 071	550	7 245	2 361	11 189
Örebro län..............	331	1	2	2	212	10 230	1 300	1 216	997	3 055	1 428	11 227	4 355
Västmanlands län........	297	1	—	1	5 530	—	7 385	1 070	3 075	577	6 600	3 075	7 962
Kopparbergs län ........	327	1	—	1	7 245	—	5 925	2 653	3 052	3 605	9 898	3 052	9 530
Gävleborgs län ..........	348	2	1	2	2 828	4 596	7 131	5 755	8 618	3 752	8 583	13 214	10 883
Västernorrlands län......	311	1	2	3	3 818	1 121	3 655	1 792	2 969	8 590	5 610	4 090	12 245
Jämtlands län ..........	166	1	—	1	4 422	—	6 220	2 853	4 635	3 931	7 275	4 635	10 151
Västerbottens län........	283	1	1	1	470	8 846	882	477	2 403	2 890	947	11 249	3 772
Norrbottens län..........	278	1	1	1	8 855	8 428	9 728	11 350	2 047	7 618	20 205	10 475	17 346
Stockholm..............	1 267	—	—	1	—	—	59 400	7 790	13 050	22 610	7 790	13 050	82 010
	600	—	2	1	—	23 621	2 586	9 268	10 173	9 249	9 268	33 794	11 835
	369	2	2	2	1 785	1 636	2 235	3 798	4 416	5 413	5 583	6 052	7 648
Norrköping..............	112	1	1	1	4 216	923	7 770	1 603	2 642	2 899	5 819	3 565	10 669
Summa	9 618				106 298	139 782	238 135	97 240	113 588	168 627	203 538	253 370	406 762

79

Utö\er i tabellen upptagna kostnader bär vissa försäkringskassor bestritt
kostnader för informationssammanträden för kassaanställda, ledamöter i
kassans styrelse, pensionsdelegation och försäkringsnämnder samt inbjudna
gaster. Vidare har kostnader för värdskap i samband med blocksammankomster,
dvs. på kassornas initiativ anordnade sammanträffanden mellim
chefstJunstemännen hos kassor inom en viss region, belastat vissa av
försäkringskassorna. Malmö allmänna försäkringskassa har förutom i tabellen
angivna kostnader årligen utgivit ett belopp motsvarande 10 kronor
per anstalld till de anställdas personalklubb. Sålunda har för år 1964 överlämnats
2 510 kronor, för år 1965 3 130 kronor och för år 1966 3 060 kronor.
Härutöver har malmökassan under sistnämnda år bestritt kostnader för
försäkringskasseförbundets kongress med ett belopp av 12 780 kronor.

Riksförsäkringsverket har i sitt yttrande till revisorerna framhållit, alt
verket icke hade funnit de beslut försäkringskassorna fattat i nu förevarande
avseenden vara av sådant slag att de bort föranleda ingripande i tillsynsvag.
Emellertid hade verket funnit det önskvärt att mera enhetliga
normer om möjligt tillskapades för kassornas handlande på ifrågavarande
område.

I anslutning härtill bär riksförsäkringsverket erinrat om att kassorna vid
övergången från erkända till allmänna sjukkassor medförde till den obligatoriska
försäkringen relativt betydande kapitaltillgångar, vilka hopsamlats
under den tid kassorna varit understödsföreningar. Vidare hade traditionerna
från folkrörelsetiden i många avseenden bibehållits, och kassorna
kunde icke betecknas som statsorgan. Riksförsäkringsverket hade därför
vid utövandet av sm tillsynsverksamhet funnit det riktigast att icke för
mycket begränsa styrelsernas rörelsefrihet i frågor som ej innebar direkt
lagtillämpning.

Riksförsäkringsverket har slutligen framhållit följande.

Det ständigt pågående lagstiftningsarbetet på socialförsäkringsområdet
nödvändiggör en intensiv utbildnings- och informationsverksamhet för försäkringskassornas
personal. Denna personal är regelmässigt spridd på flera
arbetsställen. Personalen behöver sålunda ibland sammanföras för lämnande
av information samt för att skapa kontakter även mellan dem, som inte har
samma arbetsställen. I samband härmed är det ofta ändamålsenligt att
nagon gemensam måltid anordnas. Eu konsekvens av lagändringen är ofta
ett tyngande arbete före och närmast efter en lagändrings ikraftträdande.
Etter den anspannmg personalen i samband härmed fått utstå har kassastyrelserna
ibland funnit lämpligt att visa kassans tacksamhet genom att
en personalfest anordnats. Verket kan inte finna en sådan åtgärd vara av
beskaffenhet att bora föranleda ingripande från verkets sida.

Några kassor har utövat viss enkel representation i samband med informationsverksamhet
för läkare m. fl. kategorier, med vilka kontakter är betydelsefulla
för försäkringsverksamhetens riktiga utövande. Verket kan
inte heller finna detta olämpligt.

Att Uss i epresentation utövas i samband med kongresser, representantskapsmöten,
lokalinvigningar och andra liknande tillfällen synes naturligt

*7 O *

80

Vid de mycket vanliga studiebesök från andra länder, varmed den svenska
socialförsäkringen hedras, är viss representation ibland närmast ofrånkomlig.
Riksförsäkringsverket saknar egna medel för sådant ändamål. Veiket
har därför i dylika fall med tillfredsställelse accepterat de erbjudanden
från vissa kassors sida, som möjliggjort representation.

Sammanfattningsvis vill verket också konstatera att de belopp, som av
kassorna använts för personaltillställningar och representation, inte kan
anses på något sätt vara oskäliga om man beaktar personalens storlek, verksamhetens
omfattning och representationens ändamål.

Revisorernas uttalande. Vid ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring
den 1 januari 1955 ombildades de tidigare erkända central- och lokalsjukkassorna
till allmänna sjukkassor. Kassorna, som intill nämnda
tidpunkt varit underkastade bestämmelserna om understödsföreningar, blev
nu bärare av den nytillkomna obligatoriska sjukförsäkringen. Den 1 januari
1962 upphörde lokalsjukkassorna att vara försäkringsorgan och ombildades
till lokalorgan för centralsjukkassorna. Samtidigt avvecklades de s. k. ombudsmötena,
och de befogenheter som ankommit på dessa ö^iföides på
riksförsäkringsverket, som därigenom fick ett ökat ansvar för sjukförsäkringens
handhavande. I och med denna reform far sjukkassornas dittillsv a—
rande föreningskaraktär anses ha upphört. Den nu gällande lagen om allmän
försäkring trädde i kraft den 1 januari 1963. I enlighet med denna lag
ålades sjukkassorna det lokala handhavandet av — förutom sjukförsäkringen
_den allmänna pensioneringen, omfattande såväl folkpension som

allmän tilläggspension (ATP). Kassornas benämning ändrades i samband
därmed till försäkringskassor.

Allmän försäkringskassa skall enligt lagen om allmän försäkring finnas
för varje landstingskommun och för varje stad som icke tillhör sådan kommun.
Kassan skall inrätta lokalkontor i den mån så prövas erforderligt.

Försäkringskassans verksamhet ledes av en styrelse som består av sju
ledamöter. Ordföranden utses av Kungl. Maj:t. Av övriga ledamöter utses
en av medicinalstyrelsen, en av länsstyrelsen och fyra av landstinget eller,
om kassans verksamhetsområde är enbart stad, av stadsfullmäktige.

Den allmänna försäkringen finansieras efter skiftande grunder. Sålunda
tillföres sjukförsäkringen sjukförsäkringsavgifter från den försäkrade allmänheten,
arbetsgivaravgifter och statsbidrag. Folkpensioneringen finansieras
genom folkpensionsavgifter, vissa ränteinkomster och statliga skattemedel,
medan tilläggspensioneringen och yrkesskadeförsäkringen huvudsakligen
tillföres arbetsgivaravgifter.

Avgifter som de försäkrade har att erlägga till den allmänna försäkringen
uppbäres tillsammans med de allmänna skatterna.

Enligt lagen om allmän försäkring skall riksförsäkringsverket efter hörande
av den allmänna försäkringskassan fastställa den sjukförsäkringsavgift
som skall påföras de försäkrade. Avgifterna skall vara så avvägda, att

81

de i förening med andra för denna del av försäkringen tillgängliga medel
förslår till bestridande av kassans utgifter för sjuk- och moderskapsförsäkringen
ävensom till förvaltningskostnader och erforderlig fondering.
Framhållas ma att sjukförsäkringsavgifterna varierar försäkringskassorna
emellan, beroende på bl. a. sjukfrekvensen inom varje kassas verksamhetsområde,
olika höga administrationskostnader m. in.

Revisorerna har erfarit att utgifter för personalsammankomster av olika
slag liksom för kassornas representation i övrigt regelmässigt inräknas i
kassornas förvaltningskostnader. I anledning härav har revisorerna från
riksförsäkringsverket i egenskap av tillsynsmyndighet för försäkringskassorna
införskaffat uppgifter om frekvensen av och kassornas kostnader
för dylika sammankomster samt om den ekonomiska omfattningen av kassornas
representation.

Av de inhämtade uppgifterna, vilka redovisats i tabellarisk form i det föregående,
framgår att försäkringskassorna under vart och ett av åren
1964—1966 anordnat sammankomster för den anställda personalen till ett
sammanlagt belopp av respektive 106 298, 139 782 och 238 135 kronor. Om
härtill lägges kassornas utgifter för representation i övrigt, stiger nyssnämnda
belopp till respektive 203 538, 253 370 och 406 762 kronor. Mellan
de olika kassorna föreligger vissa skillnader, vilka icke alltid kan förklaras
av olikheten beträffande personaladministrationens omfattning och
liknande. Såsom ett exempel bland flera må nämnas att de totala utgifterna
för ifrågavarande ändamål under den angivna perioden uppgick till 48 026
kronor inom Norrbottens län mot mindre än en tredjedel av denna summa
eller 15 968 kronor inom Västerbottens län. De högsta årskostnaderna redovisas
av försäkringskassan i Stockholms stad med 82 010 kronor år 1966,
av försäkringskassan i Stockholms län med 54 800 kronor år 1966 och av
försäkringskassan i Göteborgs stad med 33 794 kronor år 1965. Häri ingår
utgifter för enbart personaltillställningar med respektive 59 400, 41 509 och
23 621 kronor. Beträffande statistikens enskildheter i övrigt får revisorerna
hänvisa till tabellen.

I en särskild berättelse innevarande år har revisorerna behandlat frågan
om statlig representation, varvid lämnats uppgifter om representationskostnadernas
storlek vid ett antal myndigheter. Som en jämförelse torde vissa
av dessa uppgifter här få återgivas. Av intresse att konstatera är således
att statens järnvägar under vart och ett av budgetåren 1963/64—1965/66
för nämnda ändamål tagit i anspråk respektive 42 533, 43 860 och 78 251
kronor, medan inom tullverket motsvarande belopp uppgått till respektive
2 718, 4 870 och 2 830 kronor. Vidare kan nämnas att luftfartsverket för
närvarande under sin driftstat disponerar en post om 15 000 kronor för representation
och att sammanlagt 11 000 kronor ställts till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande för utgifter av ifrågavarande slag under de tre sistförflutna
budgetåren.

82

I den nyss omnämnda särskilda berättelsen har revisorerna framhållit
såsom önskvärt att så långt möjligt enhetliga regler tillskapas för den statliga
representationen, detta såväl beträffande den anslagstekniska utformningen
som beträffande förutsättningarna för att hithörande kostnader
skall få bestridas med statsmedel. Revisorerna har vidare understrukit angelägenheten
av att myndigheterna, därest Kungl. Maj :t och riksdagen anser
sig böra ställa särskilda medel för representation till deras förfogande,
handhar dessa medel med all nödig varsamhet.

Enligt revisorernas mening bör det sagda gälla även för de allmänna
försäkringskassornas vidkommande. Visserligen kan, såsom riksförsäkringsverket
påpekat i sitt förut återgivna yttrande, dessa kassor icke betecknas
som statsorgan. I allt väsentligt är emellertid såväl deras ställning som deras
verksamhet underkastad offentligrättslig reglering, och icke minst betydelsefullt
i sammanhanget är att deras administrationskostnader finansieras
genom allmänna medel, som uppbäres av de statliga skattemyndigheterna
i vanlig ordning. I dessa administrationskostnader ingår som nämnts
förekommande utgifter för personalsammankomster och representation i
övrigt.

Riksförsäkringsverket har förklarat sig icke anse kassastyrelsernas beslut
rörande personalsammankomster och representation vara av beskaffenhet
att böra föranleda ingripande i tillsynsväg, även om verket funnit det önskvärt
att mera enhetliga normer om möjligt tillskapas för kassornas handlande
i förevarande avseende. Som tidigare berörts föreligger olikheter mellan
försäkringskassorna i vad gäller den relativa storleken av de medel som
disponerats för nu angivna ändamål, och revisorerna delar därför riksförsäkringsverkets
uppfattning att en större likformighet på hithörande område
bör eftersträvas. Samtidigt torde dock uppmärksamhet böra ägnas frågan
om utgifternas totala omfattning, då kassornas praxis härvidlag icke
oväsentligt skiljer sig från vad som är brukligt inom den rent statliga förvaltningen.

Till närmare belysning av det sagda må erinras om att försäkringskassorna,
hos vilket enligt den officiella personalstatistiken den 1 oktober 1965
var anställda sammanlagt 7 636 tjänstemän, under år 1965 enbart för representation
tog i anspråk ett belopp av 113 588 kronor eller närmare 15
kronor per tjänsteman, medan för statens järnvägar — landets största
statsföretag med en personalstyrka den 1 oktober 1965 av 41 816 tjänstemän
— motsvarande utgifter under budgetåret 1965/66 inskränkte sig till 78 251
kronor eller till mindre än 2 kronor per tjänsteman. Vad personalsammankomsterna
i sin tur beträffar har försäkringskassornas utgifter härför under
vart och ett av de tre sistförflutna kalenderåren utgjort i runda tal
respektive 15, 18 och 27 kronor per tjänsteman. För de rent statliga myndigheternas
vidkommande har först genom Kungl. Maj:ts cirkulär den 3 juni
1966 (nr 381) möjligheter öppnats att av expensmedel bestrida kostnader

83

för vissa personalvårdande åtgärder in. m. Som exempel på sådana åtgärder
har i cirkuläret nämnts dels enklare förtäring vid sammankomst som
anordnas av vederbörande myndighet för personalinformation, kursavslutning,
medaljutdelning eller liknande ändamål, dels avgift för deltagande i
konferens, informationsdag, studiebesök eller motsvarande, dels ock avgift
för deltagande i studiecirkel, korrespondenskurs eller andra fritidsstudier.
Storleken av det belopp som sålunda får disponeras har fastställts till 10
kronor för var och en av de arbetstagare som beräknas genomsnittligt vara
anställda under budgetåret i fråga.

Enligt revisorernas mening bör det ankomma på riksförsäkringsverket
att i egenskap av tillsynsmyndighet för försäkringskassorna utfärda allmänna
riktlinjer för kassornas befattning med hithörande ärenden, varvid syftet
bör vara att bringa praxis i överensstämmelse med vad som gäller inom
den rent statliga förvaltningen.

Reservation

av herrar Levin, Mossberger och Odhe, vilka uttalat följande.

Vi anse oss ej kunna ansluta oss till revisorernas uttalande om representationskostnader
in. m. vid de allmänna försäkringskassorna. Såsom riksförsäkringsverket
påpekat kan dessa kassor icke betecknas som statsorgan. Vi
anse det därför inte riktigt att på kassorna tillämpa samma regler som gäller
inom den rent statliga verksamheten. Vad beträffar kassornas kostnader
för den anställda personalen ha vi inhämtat att inom de olika kassorna informationsmöten
anordnas för kassornas personal för genomgång av ändringar
i reglerna för den verksamhet som kassorna handhar eller för behövlig
information i övrigt. Därvid brukar som regel bjudas på någon form
av förtäring som en uppmuntran för att personalen offrat av sin fritid för
dessa, som vi anse, nödvändiga sammankomster. På grund av kassornas
olika geografiska utbredningsområden kan kostnaderna per anställd bli
olika de skilda kassorna emellan.

84

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

§ 7

Länsstyrelsernas datakontor

I Kungl. Maj :ts proposition nr 32 år 1963 angående riktlinjer för organisationen
av folkbokförings- och uppbördsväsendet, ra. in. föreslogs att maskiner
för automatisk databehandling (datamaskiner) skulle införas som
hjälpmedel inom folkbokföringen och för arbetet med bl. a. uppbörd och
redovisning av de direkta skatterna. Förslaget innebar att länsstyrelserna
med vissa undantag skulle förses med egna dataanläggningar. Datamaskinerna
avsågs skola ersätta länsstyrelsernas adresseringsmaskiner och de
hos postverkets skatteavdelningar i residensstäderna befintliga hålkortsmaskinerna.
Skatteavdelningarnas arbetsuppgifter skulle överflyttas till länsstyrelserna.
Vid varje med datamaskin utrustad länsstyrelse skulle inrättas
en ny sektion (datakontoret) inom landskontoret. Fördelningen av datamaskinanläggningarna
skulle enligt förslaget leda till att man erhöll tjugo
länsdataanläggningar. Inom Uppsala, Gotlands, Blekinge, Hallands och
Jämtlands län skulle komma att finnas endast den utrustning som erfordrades
för stansning av hålkort samt sortering av dessa.

I propositionen föreslogs vidare att Kungl. Maj :t skulle bemyndigas ingå
avtal om anskaffning av datamaskiner, vilka föreslogs skola vara av
fabrikat IBM och SAAB.

Den nya organisationen skulle vara genomförd senast vid årsskiftet
1967—1968. Dessförinnan skulle viss försöksverksamhet pågå.

Statsutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 41 år 1963 att datamaskinerna
oomtvistligen utgjorde ett helt överlägset hjälpmedel för registrerings- och
andra uppgifter inom folkbokföringen. Förutom att dessa maskiner effektiviserade
själva folkbokföringen skapade de underlag för statistikproduktionen
och andra data av vital betydelse för verksamheten inom olika områden
av samhällslivet. Utskottet anförde vidare att datamaskinernas användning
skulle medföra att de lokala skattemyndigheterna avlastades en
mängd rutinarbete. Härtill kom att utnyttjandet av datamaskinerna möjliggjorde
betydande personal- och kostnadsminskningar.

Utskottet tillstyrkte att principbeslut fattades om övergång till automatisk
databehandling inom folkbokförings- och uppbördsverksamheten i huvudsaklig
överensstämmelse med propositionsförslaget. Riksdagen fattade
beslut i enlighet med vad utskottet i utlåtandet föreslagit (r. skr. nr 101
år 1963).

85

Revisorerna har, sedan länsstyrelsernas datakontor numera varit i verksamhet
under någon tid, funnit det vara av intresse att införskaffa vissa
uppgifter rörande de erfarenheter som hittills vunnits av ifrågavarande
verksamhet. I anledning härav har revisorerna från länsstyrelserna begärt
bl. a. nedanstående uppgifter.

1) En sammanställning av driftstatistiken månadsvis från och med januari
1967 dels för produktionskörning (folkbokföring och uppbörd) dels
för servicekörningar. Har körningar utförts för andra län redovisas varje
län separat. Sammanställningen kompletteras med uppgift för varje län om
antalet poster på respektive länsband.

2) Angiv tidsåtgång för följande datamaskinbearbetningar: a) samtliga
datainaskinbearbetningar i en veckokörning av PA- och PB-avsnitten, b)

(Beträffande b) och c) avses framställning av länsstyrelsens nummerregister.
Tidsuppgifterna skall inkludera eventuellt särskilt bokförda ställtider.
Angiv även antalet bandposter, felutskrifter o. dyl. som är av betydelse
för bearbetningstiden.)

3) Har länsstyrelsen planerat ADB-arbeten utöver de bearbetningar som
ingår i systemet för folkbokföring och uppbörd? I så fall vilka?

4) Vilka arbetsuppgifter bör enligt länsstyrelsens uppfattning tilläggas
lansstyrelsernas datasektioner för att en högre utnyttjandegrad av datamaskinanläggningarna
skall kunna uppnås?

5) Hur stort antal anställda var verksamma på länsstyrelsens datakontor
per den 1 juli 1967? Till vilket belopp uppgick lönekostnaderna för
sistförflutna budgetår?

Det huvudsakliga innehållet i de avgivna svaren redovisas i det följande
dels i tabellform, dels i form av sammanfattande text.

Till vissa länsstyrelser har datamaskiner icke levererats förrän en viss
tid inpå året. Kalmar län erhöll således icke sin maskin förrän i augusti.
Under tiden dessförinnan bearbetades Kalmar läns material i Kristianstads
läns datamaskin. Vidare har bearbetningar gjorts för Uppsala, Gotlands,
Blekinge, Hallands och Jämtlands län, vilka icke har egna datamaskiner,
av respektive Västmanlands, Stockholms, Kronobergs, Jönköpings
och Västernorrlands län. Dessutom har Södermanlands län utfört datakörningar
för Östergötlands län, Malmöhus län bär utfört körningar för Kronobergs,
Kalmar och Blekinge län, Älvsborgs län har utfört körningar för
Södermanlands, Jönköpings och Hallands län, Skaraborgs län har utfört
körningar för Värmlands och Örebro län, Örebro län har utfört körningar
för Gotlands och Värmlands län, Västmanlands län har utfört körningar för
Värmlands län och Kopparbergs län har utfört körningar för Gävleborgs
län. Härtill kommer att samtliga de län som har IBM-maskiner verkställt
datakornmgar för överståthållarämbetet. Vidare må nämnas att Stockholms
läns datamaskin fr. o. in. maj överflyttats till överståthållarämbetet.

oo

05

Tabell 1. Beläggning i timmar på länsstyrelsernas datamaskiner under tiden januari—september 1967, fördelat på produklionskörning
och servicekörning

Län	Data-	Januari	Februari	Mars		April		Maj		Juni		Juli
	ma- skin	Prod.	Serv.	Prod.	Serv.	Prod.	Serv.	Prod.	Serv.	Prod.	Serv.	Prod.	Serv.	Prod.	Serv.
Stockholms. .	IBM	57,5	275,5	36,0	338,5	105,0	324,5	84,0	239,0	_	_	—	—	—	—
Söderman-lands ....	SAAB			_	__	124,3	_	54,8	_	32,8	_	49,9	—	73,0	—
Östergötlands	SAAB	160,0	21,6	184,0	57,5	169,8	70,5	117,3	92,5	199,6	89,4	201,7	90,4	100,4	60,9
Jönköpings . .	SAAB	—	—	—	—	—	—	44,4	0,4	109,5	—	195,9	6,6	113,8	—
Kronobergs. .	SAAB	—	—	8,3	—	33,3	—	23,2	—	34,3	—	51,0	—	70,3	—
Kalmar ....	SAAB	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Kristianstads	SAAB	18,3	—	29,0	—	56,1	—	50,1	—	49,7	—	88,4	—	83,6	—
Malmöhus ..	SAAB	91,4	1,5	16,7	0,5	96,2	3,0	94,0	0,6	160,2	0,5	62,6	0,9	73,2	0,8
Göteborgs o. Bohus ....	IBM	48,4		15,9		61,9	1,8	135,3	0,6	77,4	_	276,8	—	222,1	—
Älvsborgs ..	SAAB	35,9	—	36,5	—	75,5	2,4	61,7	0,2	82,1	0,9	79,7	1,1	54,5	0,4
Skaraborgs ..	IBM	56,0	—	51,1	—	130,2	—	25,5	—	55,4	—	169,9	—	125,6	—
Värmlands . .	IBM	—	—	—	—	—	—	89,9	—	131,9	—	188,3	—	175,6	—
Örebro......	IBM	—	—	—	—	108,0	—	185,9	0,7	106,8	7,3	190,7	0,2	98,3	0,5
Västman-lands . . ..	IBM	265,0		170,0		64,0	15,0	148,0	9,0	133,0	21,0	327,0	4,0	122,0	—
Kopparbergs	IBM	73,1	19,3	56,0	14,4	119,7	14,5	90,5	30,4	21,3	23,9	153,0	20,6	170,5	9,7
Gävleborgs . .	IBM	—	—	—	—	—	—	135,7	—	117,2	1,9	237,8	—	156,3	1,6
Västernorr-lands ....	IBM	45,6		98,2	38,0	63,4	31,0	74,7	40,4	67,4	11,3	117,5	—	82,6	—
Västerbottens	IBM	24,1	—	24,5	—	73,4	—	36,7	—	80,7	—	144,0	—	103,9	—
Norrbottens	IBM	18,0	—	15,6	—	56,8	—	17,2		63,7	“	207,4		1,0

Augusti

Prod. Serv

September

Prod. Serv

115,6

358.3

244.4

141.5

86,0

146,8

233.5

373.3

201.4

260.4

226.3

309.2

448.0

201.4

254.5

221.5

288.0

250.3

58,1

2,9

1,1

0,8

2.4

5,3

1.5

2,0

6.6

6,0

26,6

3,5

1.7

1.8

156,4

303.6

99.6
84,5
83,1

99.7

117.3

336.6

122.4

158.2

113.9

187.9

341,0

179.8

574.9

150.7

154.3
148,2

30,5

45,1

4,3

1,1

2,4

21,2

29,9

87

Tabell 2. Sammanlagd beläggningstid i timmar per månad under tiden januari—september 1967
samt genomsnittlig beläggningstid per månad

Län	Jan.	Febr.	Mars	April	Maj	Juni	Juli	Aug.	Sept.	Genom-snitt per månad
Stockholms ....	333,0	374,5	429,5	323,0						365 0
Södermanlands			124,3	54,8	32,8	49,9	73,0	115,6	186,9	91,0
Östergötlands ..	181,0	241,5	240,3	209,8	289,0	292,1	161,3	416,4	3484	264,5
Jönköpings ....				44,8	109,5	202,5	113,8	247,3	99,6	136,3
Kronobergs .... Kalmar........		8,3	33,3	23,2	34,3	51,0	70,3	141,5 87,1	84,5 83,1	55,& 85,1
Kristianstads ..	18,3	29,0	56,1	50,1	49,7	88,4	83,1	147,6	99,7	694
Malmöhus......	92,9	17,2	99,2	94,6	160,7	63,5	74,0	235,9	121,6	106^6
Göteborgs o.
Bohus ......	48,4	15,9	63,7	135,9	77,4	276,8	222,1	378,6	336,6	172,8
Älvsborgs ......	35,9	36,5	77,9	61,9	83,0	80,8	54,9	202,9	123,5	84,1
Skaraborgs ....	56,0	51,1	130,2	25,5	55,4	169,9	125,6	262,4	160,6	115,2
Värmlands ....				89,9	131,9	188,3	175,6	226,3	113,9	1544
Örebro ........			108,0	186,6	114,1	190,9	98,8	315,8	209,1	174,8
Västmanlands ..	265,0	170,0	79,0	157,0	154,0	331,0	122,0	454,0	341,0	2304
Kopparbergs ..	92,4	70,4	134,2	120,9	45,2	173,6	180,2	228,0	209,7	139,4
Gävleborgs ....				135,7	119,1	237,8	157,9	254,5	574,9	246’7
Västernorrlands	45,6	136,2	94,4	115,1	78,7	117,5	82,6	225,0	150,7	116,2
Västerbottens ..	24,1	24,5	73,4	36,7	80,7	144,0	103,9	289,7	154,3	1034
Norrbottens ....	18,0	15,6	56,8	17,2	63,7	207,4	1,0	252,1	148,2	86,7

För att få en viss uppfattning om kapaciteten hos de två olika datamaskinsystemen
har revisorerna, såsom tidigare nämnts, efterfrågat tidsåtgången
för viss veckobearbetning. Exakta uppgifter har stått att erhålla
endast från de i nedanstående tabell nämnda länen. Tabellen torde bl. a.
därför ge en något grov bild av maskinkapaciteten. Den uppgivna tidsåtgangen
torde heller icke vara absolut jämförbar de olika länen emellan.

Län	Datamaskin	Antal poster	Tidsåtgång i timmar
Södermanlands ............	SAAB	241 357	7,15
Jönköpings ................	SAAB	297 820	8,10
Kalmar...............	SAAB	236 524	7,10
Kristianstads .............	SAAB	263 330	6,50
Malmöhus...............	SAAB	693 875	12,55
Göteborgs o. Bohus.........	IBM	676 379	31,89
Älvsborgs .............	SAAB	396 698	12,85
Skaraborgs ...........	IBM	257 000	9,00
Värmlands .............	IBM	288 500	14,00
Västmanlands..............	IBM	261 000	10,60
Kopparbergs ...........	IBM	285 930	10 10
Västernorrlands .........	IBM	277 300	17 66
Västerbottens...........	IBM	238 995	8*87

88

Nedanstående tabell, avseende uppgiven tidsåtgång för sorteringsbearbetning
(UPD 40) och för utskriftsbearbetning (UPD 60), utvisar med större
grad av tillförlitlighet skillnaden i bearbetningstid mellan de olika maskintyperna.

Län	Datamaskin	Antal poster	Tidsåtgång UPD 40	UPD 60
Södermanlands..........	SAAB	241 357	5,89	15,22
Östergötlands............	SAAB	367 671	10,92	22,42
Jönköpings..............	SAAB	297 638	6,46	19,20
Kronobergs ............	SAAB	165 826	5,10	9,28
Kristianstads............	SAAB	268 114	7,76	20,42
Göteborgs o. Bohus......	IBM	676 379	37,61	44,86
Älvsborgs ..............	SAAB	388 064	13,45	23,96
Värmlands..............	IBM	288 500	20,23	30,00
Örebro..................	IBM	272 000	23,20	31,46
Västmanlands ..........	IBM	253 295	20,00	28,90
Kopparbergs............	IBM	285 051	15,42	30,84
Gävleborgs..............	IBM	298 590	24,75	36,23
Västernorrlands..........	IBM	277 267	23,05	28,50
Västerbottens ..........	IBM	237 300	25,27	33,47
Norrbottens ............	IBM	259 640	19,71	25,84

Länsstyrelsen i Stockholms län har meddelat att administrationen a\
länets datamaskin fr. o. in. årsskiftet 1966/67 övertagits av överståthållarämbetet.
Datamaskinbearbetningen under år 1967 har huvudsakligen omfattat
programtestning för centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
(GFU) samt omformning av det ADB-system som tidigare utnyttjats av
uppbördsverket i Stockholm. Både den av länsstyrelsen tidigare disponerade
maskinanläggningen och den anläggning som numera disponeras av överståthållarämbetet
har och har haft en så hög nyttj andegrad, att det enligt
länsstyrelsens uppfattning hittills icke förelegat skäl att tillägga datasektionen
ytterligare arbetsuppgifter. Anledningen till den höga beläggningen
är dels de stora datamängderna inom förvaltningsområdet, dels CFU:s testoch
serviceverksamhet av olika program.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit att länsstyrelsen är testoch
försökslän för CFU:s system och program för bearbetningar medelst
datamaskin av märket SAAB. Dataanläggning har funnits i länet sedan år
1964.

Länsstyrelsen har icke planerat för ADB-arbeten utöver de bearbetningar
som ingår i systemet för folkbokföring och uppbörd. I yttrande över fastighetsregisterutredningens
betänkande och över riksrevisionsverkets betänkande
rörande ADB-bearbetningar inom den kamerala sektorn har länsstyrelsen
emellertid förordat ett utnyttjande av länsanläggningarna. Härtill
kommer att länsstyrelsen hitintills haft betydande servicekörningar åt
kunder, vilka även framdeles torde ha intresse av sådan körning.

89

Länsstyrelsernas dataanläggningar synes kunna användas för bearbetningar
såväl inom kronofogdemyndigheternas verksamhetsområde som i
samband med utbetalning av de månatliga barnbidragen.

Länsstyrelsen anser det vara för tidigt att nu uttala sig om bur lång tid
som kommer att åtgå för de ADB-bearbetningar som avses skola ingå i rutinerna
inom fastighets-, person- och skatteredovisningsområdena, men helt
klart torde vara att betydligt mer än ett skift kommer att erfordras.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit alt länet utför datamaskinbearbetningar
såväl för det egna länet som för Hallands län.

Länsstyrelsen har icke ansett sig kunna planera andra arbetsuppgifter
för datasystemet förrän ADB-systemet för folkbokföring, uppbörd och skatter
kommit i full drift och viss erfarenhet vunnits beträffande arbetsbelastning
m. in. Länsstyrelsen är emellertid öppen för diskussioner rörande
andra tänkbara arbetsuppgifter inom databearbetningsområdet. I första
hand torde dataanläggningen böra användas inom länsstyrelsens eget eller
närstående arbetsområde. Såsom exempel har länsstyrelsen nämnt bilregisti
eringen, tastighetsredovisningen hos överlantmätaren, beräkningar inom
vägverket, bearbetningar hos kronofogdemyndighet och hos den allmänna
försäkringskassan.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har icke planerat ytterligare ADB-arbeten.
Länsstyrelsen har anfört att arbetet vid ADB-anläggningen med säkerhet
kommei att öka under de närmaste åren. Ett flertal utredningar pågår,
vilka beaktar möjligheterna till användning av länsdatamaskinerna. Som
exempel har länsstyrelsen nämnt utredningen om övergång till ADB för
kronofogdemyndigheternas redovisningssystem och utredningar om genomförandet
av ADB-system för den primära fastighetsregistreringen. Länssty1
elsen bär vidaie ansett att datamaskiner hör utnyttjas i det arbete som utföres
av länsplanerarna. Statistiska centralbyrån har informerat länsstyrelsen
om alt vissa register planeras för tillgodoseende av konsumentkrav
med gemensamma önskemål.

Länsstyrelsen i Kalmar län har icke planerat nya ADB-uppgifter. Som
exempel på tänkbara sadana har länsstyrelsen nämnt uppgifter inom den
primära fastighetsregistreringen, bilregistreringen, den allmänna försäkringen
och den statliga redovisningsverksamheten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har nämnt vissa exempel på arbetsuppgifter
som skulle kunna medverka till en högre utnyttjandegrad av datamaskinanläggningarna.
Befolkningsregistren skulle således kunna byggas
ut med information rörande sysselsättnings-, bosättnings- och sjukvårdsförhållanden
och därigenom bli av större värde vid såväl riks- som länsplaneringen.
Varuskatteredovisning, utbetalning och kontroll av barnbidrag,
fastighetsregistrering samt skatteindrivning har även framhållits såsom
lämpliga ADB-objekt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört att datasektionen framställt

90

underlag för planeringsarbete för länsstyrelsens planeringssektion. Vidare
utföres regelbundet maskinkörningar för vägförvaltningen i länet. Visst
arbete bär utförts för medicinalstyrelsens räkning och ytterligare bearbetningar
planeras för denna myndighet. Maskinkörningar har utförts även
för Malmö stads statistiska kontor, för vars räkning ytterligare körningar
planeras. Underhandlingar pågår med Malmöhus läns landsting och Lunds
universitet om utförande av datamaskinbearbetningar.

Länsstyrelsen har framhållit att man i sitt arbete för samhällsplaneringen
kommer att få ett ökat behov av aktuella uppgifter som underlag
för prognoser och beslut. Betydelsefulla informationer finnes härvidlag att
hämta från länsstyrelsens magnetbandsregister över länets invånare och
fastigheter. Länsstyrelsen har vidare i framställning till Kungl. Maj :t föreslagit
att de arbetsuppgifter rörande den allmänna varuskatten som för närvarande
utföres av postbanken överföres till länets dataanläggningar.

Länsstyrelsen har i sin petitaskrivelse för budgetåret 1968/69 föreslagit
ändrade arbetsrutiner inom varuskatteområdet, innebärande registrering
på magnetband av uppgifterna i de för varje uppbördstermin inkomna preliminära
självdeklarationerna och framtagande av årssammanställningar
beträffande varje skattskyldig. I remissyttranden över utredningar rörande
den primära fastighetsregistreringen och användningen av automatisk databehandling
inom det kamerala redovisningsområdet har länsstyrelsen med
skärpa hävdat, att de av respektive utredningar föreslagna databearbetningarna
bör utföras med hjälp av länsstyrelsernas dataanlaggningar.

Även körkortsregistrering utgör enligt länsstyrelsens mening en lämplig
arbetsuppgift för länens datakontor.

Länsstyrelsen i Hallands län har framhållit alt länsstyrelsernas dataanläggningar
bör kunna ombesörja ADB-mässig redovisning av länsstyrelsernas
avlöningar, om icke centralt ordnad uträkning och utbetalning kommer
till stånd. Vidare synes bilregistrering och bilskatteredovisning samt
körkortsregistrering vara lämpliga arbetsuppgifter för länsdataanläggningarna.
Möjligen bör dessa anläggningar i en framtid utnyttjas även vid röstsammanräkningar
i samband med allmänna val. Detta arbete är på det sätt
det nu bedrives mycket tidskrävande.

Enligt vad länsstyrelsen erfarit pågår utredningar, syftande till att länsdataanläggningarna
skulle lämna tjänster åt lantmäteriet beträffande jordregistreringen
och åt de allmänna försäkringskassorna betiäffande beräkning
av pensionspoäng och utbetalning av pensioner. Då ett sådant förfarande
torde medföra besparingar för statsverket samtidigt som arbetet skulle
kunna utföras snabbare och effektivare, bär länsstyrelsen ansett det angeläget
att ifrågavarande serviceverksamhet kommer till stånd.

För länsplaneringsenhetens del kommer mera regelmässigt behov att
föreligga av vissa enklare bearbetningar av den årliga befolkningsstatistiken,
såsom beräkningar av medelfolkmängd, nettoförändringar och relationstal

91

per församling. Det är vidare önskvärt att kunna göra framräkningar av
befolkningsmängder och förvärvsintensiteter under olika flyttningsantaganden.
Möjligen skulle vissa beräkningar med ledning av industristatistiken
kunna göras, när denna statistik blir mera tillförlitlig än för närvarande.

För länsplaneringsenhetens körningar kan i allmänhet relativt enkla
Program användas, vilka redan finnes utarbetade och är lätt tillgängliga.
Problemen och behoven torde i stor utsträckning vara desamma vid samtliga
länsstyrelser, varför en gemensam programbank skulle kunna utnyttjas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit att länsstyrelsen
för närvarande saknar möjlighet att kunna bedöma hur stor överkapaciteten
kommer att bli på anläggningen sedan driften kommit i gång även beträffande
skatteredovisningen. Med full säkerhet kan överkapaciteten icke
bedömas förrän samtliga driftprogram körts och länsstyrelsen erhållit en
säker uppfattning om materialets storlek.

Vissa tider av året torde emellertid såvitt nu kan bedömas viss överkapacitet
uppstå, vilken givetvis bör utnyttjas för andra, länsstyrelsen närstående
arbetsuppgifter. Lämpliga sådana arbetsuppgifter synes vara redovisning
för exekutionsväsendet, fastighetsredovisningen, den allmänna varuskatten
och uträkningen av sjukförsäkringsavgifterna i samband med debiteringen
av slutlig skatt.

Länsstyrelsen har även framhållit att en mindre utbyggnad av maskinen
skulle medföra dels ett jämnare utnyttjande av anläggningen, dels en viss
överkapacitet de veckor då för närvarande någon överkapacitet icke finnes.
Härigenom skulle länsstyrelsen, i likhet med vad förhållandena är inom
andra län, kunna åtaga sig vissa andra arbetsuppgifter, t. ex. de ovan
nämnda.

Länsstyrelsen i Älusborgs län har framhållit att ytterligare arbetsuppgifter
bör tillföras länsstyrelsernas dataanläggningar, så att maskinerna kan
utnyttjas åtminstone två skift per dygn. Några av följande arbetsuppgifter
anses således kunna överföras till länsdataanläggningarna: körningen för
länsplanerarenheten vid länsstyrelsen, bearbetningar för de större kamerala
enheterna vid länsförvaltningarna (datamaskinerna skulle därvid i
första hand kunna utnyttjas för utbetalningar, bokföring m. in.), varuskatteredovisningen,
bilskatteredovisningen, indrivningsväsendets bokföring
och redovisning, barnbidragsutbetalningarna samt vissa arbeten för de allmänna
försäkringskassorna.

I första hand synes sådana arbetsuppgifter böra överflyttas till länsdataanläggningarna,
beträffande vilka samma grunddata finnes både hos länsstyrelsens
dataregister och hos vederbörande myndighet, såsom utbetalning
av barnbidrag, skatteindrivning och pensionsregistrering. Möjligheten till
integration med länsstyrelsernas ADB-system synes i dessa fall vara god.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har endast erinrat om pågående utred -

92

ning under statskontorets ledning om utnyttjande av länsstyrelsernas datamaskinanläggningar
för den allmänna försäkringen i fråga om pensionsutbetalningar,
uträkning av sjukförsäkringsavgifter, debitering och uppbörd
av arbetsgivaravgifter in. in. Länsstyrelsen har även hänvisat till pågående
utredningar rörande införandet av ADB-system för den primära fastighetsregistreringen,
inskrivningsväsendet och skatteindrivningen.

Länsstyrelsen i Värmlands län har icke planerat några ADB-bearbetningar
utöver vad som ingår i systemet för fastighetsredovisning, folkbokföring
och skatteredovisning. Skälet härtill är dels att länsstyrelserna icke
tilldelats programmeringspersonal och att centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens
personal för närvarande icke kan disponeras för specialprogrammering,
dels att efterfrågan på maskintid från den privata sektorn
inom länet för närvarande icke förekommer. Anledningen härtill synes vara
att tillgängliga datamaskinanläggningar hos större företag i länet täcker
dessas behov av maskintid.

Länsstyrelsen har ansett sig sakna tillförlitligt underlag för beräkning av
erforderlig maskintid då ADB-systemet för fastighets-, personal- och skatteredovisning
blir fullt utbyggt. Eventuell framtida överkapacitet kan således
icke för närvarande bedömas.

Länsstyrelsen har vidare hänvisat till pågående utredningar, vilka syftar
till att överföra olika arbetsuppgifter till automatisk databehandling. Såsom
exempel på dessa arbetsuppgifter har länsstyrelsen nämnt bilregistrering,
primärregistrering av fastigheterna i de nuvarande jord- och fastighetsregistren
och integrering av denna redovisning med länsstyrelsernas fastighetsredovisning,
medelsredovisning i samband med exekutionsverksamheten,
pensionsutbetalningar, uträkning av pensionsgrundande inkomst samt
löneberäkningar och löneutbetalningar inom statsförvaltningen.

Enligt länsstyrelsens mening bör sådana arbeten som omfattar ett på
lämpligt sätt regionsvis delbart arbetsmaterial förläggas till länsstyrelsernas
dataanläggningar. Länsstyrelsen har emellertid kraftigt understrukit
att ytterligare arbetsuppgifter icke bör åläggas datakontoren förrän de redan
beslutade kommit till utförande och rutinerna blivit så inarbetade att arbetet
löper utan störningar.

I detta sammanhang har länsstyrelsen framhållit att frågan om ytterligare
arbetsuppgifter åt datasektionen icke är avhängig enbart av maskinkapaciteten.
Tilldelningen av tjänster för kvalificerad arbetsledning får
nämligen redan nu anses otillräcklig.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört följande.

Inom exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) pågår utredning
angående övergång till ADB för kronofogdemyndigheterna. Då en mycket
stor del av indrivningsverksamheten avser restförda skatter, beträffande
vilka de flesta erforderliga uppgifterna finns tillgängliga i länsstyrelsens
bandregister, synes det ändamålsenligt att förlägga de maskinbearbetningar,
som kan bli aktuella, till länsstyrelsens datasektion. Det synes för övrigt

93

vara till fördel för kronofogdemyndigheterna inom länet att få databehandlingen
utförd på länsnivå och ej vara beroende av en för hela riket gemensam
anläggning med de administrativa problem en sådan för med sig. Som
regel torde det största kronofogdedistriktet i länen vara förlagt till residensstaden
och kan sålunda få en direkt kontakt med datasektionen.

Länsstyrelsen ifrågasätter även om icke vissa ADB-rutiner för de allmänna
försäkringskassorna lämpligen kan förläggas till länsstyrelsens datasektioner.
Ett nära samarbete förekommer redan med nuvarande system.
I dagspressen har antytts, att pågående utredning beträffande hl. a.''barnbidragen
skulle komma att föreslå månadsvisa preliminära utbetalningar
av barnbidrag och att storleken av dessa skulle göras beroende av vederbörandes
placering i sjukpenningklass. Det torde^ej innebära alltför stort
merarbete att registrera nämnda klass i länsstyrelsens register. Erforderliga
maskinbearbetningar för barnbidragens utbetalning och avräkning skulle
då kunna utföras av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört att en förhållandevis hög
utnyttjandegrad förekommit vid länets datamaskinanläggning. Eftersom
anläggningen användes även för bearbetningar avseende Uppsala län, torde
hög utnyttjandegrad sannolikt erhållas de närmaste åren enbart med
körningen rörande folkbokföring och uppbörd.

Länsstyrelsen har emellertid ansett det angeläget att möjligheter skapas
att utnyttja datamaskinen även för andra uppgifter. Länsstyrelsernas
dataregister innehåller data om fastigheter och befolkning som kan sägas
utgöra basregister för den samhälleliga administrationen. Med hjälp av
datamaskinen har förutsättningar skapats för olika statliga länsorgan, allmänna
försäkringskassor, landsting, kommuner in. fl. att icke blott få fram
uppgifter som tidigare utan även få utfört mera speciella datamaskinbearbetningar.
Länsstyrelsen har framhållit såsom angeläget att dessa möjligheter
tillvaratages.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har hänvisat till de utredningar rörande
ADB-system som för närvarande pågår och som enligt länsstyrelsen i hög
grad kan påverka utnyttjandegraden av länsdataanläggningarna. Länsstyrelsen
har emellertid utbjudit maskintid till företag utom länsstyrelsen
och därvid erhållit intäkter för uthyrd maskintid uppgående till ett belopp
av 128 344 kronor för tiden november 1966—september 1967.

Databehandlingen avseende den primära fastighetsregistreringen och
kronofogdemyndigheternas redovisningssystem synes enligt länsstyrelsens
mening kunna åläggas länsstyrelsernas datasektioner.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har erinrat om de pågående utredningarna
rörande bl. a. administrationen av den allmänna försäkringen, den primära
fastighetsregistreringen och inskrivningsförfarandet beträffande fast
egendom samt om kronofogdemyndigheternas redovisningssystem.

Ett utnyttjande av länsdatamaskinernas kapacitet inom ovan angivna
områden förefaller länsstyrelsen välbetänkt. Detta gäller i särskilt höggrad
kronofogdemyndigheternas redovisningssystem, som i vissa avseen -

94

den kan göras till en integrerad del av skatteredovisningen. I detta sammanhang
har länsstyrelsen framhållit att även varuskatteredovisningen
bör överföras till och samordnas med den skatteredovisning som skall utföras
med hjälp av länsstyrelsernas datamaskinanläggningar.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett det synnerligen angeläget
att ADB-systemet inom folkbokföring och uppbörd får möjlighet att
stabilisera sig och fungera i alla sina planerade rutiner innan ytterligare
ADB-arbeten planeras. Möjligheter torde emellertid finnas att utnyttja datamaskinanläggningarna
inom länsstyrelsernas eget verksamhetsområde.
Som exempel härpå har länsstyrelsen nämnt löneuträkning och bokföring,
körkortsregistrering, bilskatteregistrering och bilskatteuppbörd samt samhällsplanering.

Andra tänkbara arbetsuppgifter för länsstyrelsernas datasektioner har
angivits vara den planerade rationaliseringen av den allmänna försäkringens
administration, integration mellan skatteredovisning och folkbokföring,
den primära fastighetsredovisningen, inskrivningsväsendet beträffande
fast egendom samt kronofogdemyndigheternas redovisning.

Länsstyrelsen har vidare framhållit att disponibel maskintid torde kunna
uthyras till landsting, kommuner och företag som har stora datamängder
att bearbeta. Länsstyrelsens dataregister, som redan nu innehåller en mångfald
personuppgifter, bör enligt länsstyrelsen i nuvarande eller i kompletterat
skick kunna kommersiellt utnyttjas av banker, affärsföretag, försäkringsbolag,
dagspress in. fl.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har icke planerat för ADB-arbeten utöver
de bearbetningar som ingår i systemet för folkbokföring och uppbörd.
Länsstyrelsen har emellertid understrukit sitt stora intresse föi att ytteiligare
arbetsuppgifter tillföres länsdatakontoren. Erfarenheterna av den
hittillsvarande ADB-verksamheten har varit goda.

En viktig och vid planering av ADB-system olta förbisedd faktor är enligt
länsstyrelsen att avståndet mellan lokala organ och datamaskinanläggningen
icke är för stort. Grundmaterialet måste vara korrekt upprättat och
levererat i föreskriven tid. En smidig kontakt måste därför ordnas mellan
berörda myndigheter, så att information och anvisningar kan lämnas i god
tid samt verksamheten hos lokalorganet kan följas fortlöpande. Länet har
visat sig vara av lämplig storlek för att god funktionsduglighet skall
kunna erhållas på länsstyrelsens datamaskinanläggning, och länsstyrelsen
har därför förordat om utökning av arbetet på länsstyrelsens datakontor.

Länsstyrelsen har funnit det angeläget att vissa närmare angivna arbetsuppgifter
tillföres länsdataanläggningarna. Länsstyrelsen har därvid nämnt
följande arbetsområden och anfört följande motiv för överförande av uppgifter
inom dessa områden till databehandling.

a. Varuskatteredovisningen.

Ett ADB-system finns inom varuskatteredovisningen och maskinbearbetningarna
utförs på postbankens datamaskinanläggning. Maskinbearbetning -

95

arna bör överföras till länsstyrelsens datamaskin, och i samband därmed
kan ytterligare arbetsuppgifter inom varuskatteredovisningen överföras till
ADB. Vinsterna med denna rationalisering skulle bli:

— De manuella rutingöromålen på varuskattekontoret minskas.

— Taxeringsnämnderna kan erhålla underlag för taxeringen till allmän
varuskatt tidigare än hitintills, vilket i sin tur ger taxeringsnämnderna
möjligheter till en effektivare taxering.

Minskningen av statsverkets kostnader för varuskatteredovisningen
skulle bli betydande.

b. Exekutionsväsendet.

Länsstyrelsen kommer i sina skatteband att ha tillgång till huvuddelen
av det grundmaterial som erfordras för ADB-drift inom exekutionsväsendet.
De många faktorer som visat att ADB-arbetet inom person- och skatteredovisningens
område med rätta förlagts till länsdataanläggningarna gäller i
huvudsak även för exekutionsväsendet.

c. Länsstyrelsens kamerala förvaltning.

Utredning pågår om överföring av länsstyrelsens kameralförvaltning
till ADB. Enligt länsstyrelsens mening bör det ADB-arbete, som därvid
uppkommer, förläggas till länsdataanläggningarna.

d. Utökning av ADB inom fastighetsredovisning.

Länsstyrelsens ADB-system för fastighetsredovisning bör utbyggas och
anpassas till fastighetsregisterförarorganisationen och inskrivningsväsendet.
Det nuvarande aviseringssystemet mellan fastighetsregisterförarorganisationen,
inskrivningsmyndigheterna och folkbokföringsväsendet är allt annat
än rationellt. I ADB-systemet måste det bli en teknisk samordning mellan
fastighetsregisterförarna, inskrivningsväsendet och folkbokföringen.
Länsdataanläggningarna bör förses med direktaccessminnen. Därmed har
man ännu större möjlighet att utöka länsstyrelsens ADB-arbete och alt
möta framtida ökade krav på systemet. Vinsten ur kostnadssynpunkt med
en utbyggnad av länsstyrelsens fastighetsredovisning blir stor i jämförelse
med andra alternativa ADB-system, även vid en anskaffning av direktaccessminnen.
Länsdataanläggningarna har möjlighet att tillgodose kravet
på planerade ändringar i sättet för fastighetsregistrering och koordinatangivelse.

e. Utbetalning av allmänna barnbidrag.

Statsverket har för närvarande uppdragit åt kommunerna att ombesörja
utbetalningen av allmänna barnbidrag. Detta arbete kan med fördel utföras
med länets datamaskin. I länsstyrelsens personband finns stora delar av
det grundmaterial som erfordras för en ADB-mässig utbetalning av barnbidragen.

f. Allmänna försäkringen.

Under ledning av statskontoret pågår för närvarande utredning om utnyttjande
av länsstyrelsernas datamaskiner för den allmänna försäkringen
utöver vad som hitintills är planlagt. Den utökade verksamheten skulle därvid
kunna omfatta

— pensionsutbetalningar

— uträkning av sjukförsäkringsavgifter

— debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter
-—- statistik.

g. Följande arbetsuppgifter kan dessutom nämnas som lämpligt ADBarbete
för länsstyrelserna:

— Ökad användning av personregistren inom hälsovårdens och sjukvårdens
område.

96

— En särskild arbetsgrupp inom en inom inrikesdepartementet arbetande
expertgrupp för regional utredningsverksamhet har i en promemoria
den 14 december 1965 till Kungl. Maj :t framlagt ett förslag om individuell
redovisning av arbetsgivare, verksamhetsställen, yrken och utbildning
för den yrkesverksamma delen av befolkningen. Om tillräckliga
skäl för behov av denna redovisning visar sig föreligga, bör därmed
förenat ADB-arbete helt eller delvis förläggas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har icke vidtagit åtgärder för att tillföra
datakontoret ytterligare arbetsuppgifter. Service åt planerings- och lokaliseringssektionerna
har emellertid framhållits såsom kommande förstahandsuppgifter.
Länsstyrelsen har även framhållit att beläggningen på datamaskinen
torde bli ganska hög redan vid ett fullt utbyggt system för
f olkbokf öring.

I förevarande sammanhang torde vidare få hänvisas till följande sammanställning,
utvisande antalet anställda vid länsstyrelsernas datakontor
per den 1 juli 1967 samt datakontorens lönekostnader för budgetåret
1966/67. Beloppen är angivna i jämna 100-tal kronor.

Län	Antal anställda den 1 juli 1967	Lönekostnader budgetåret 1966/67
Stockholms..........................	53	745 200
Uppsala ............................	18	217 500
Södermanlands......................	21	256 300
Östergötlands........................	24	408 600
Jönköpings..........................	32	301 100
Kronobergs ........................	21	370 400
Kalmar ............................	30	432 700
Gotlands............................	6	122 200
Blekinge............................	13	159 600
Kristianstads........................	18	341 400
Malmöhus ..........................	55	965 300
Hallands............................	16	230 600
Göteborgs o. Bohus ................	59	908 300
Älvsborgs ..........................	42	719 900
Skaraborgs..........................	27	556 900
Värmlands..........................	33	603 300
Örebro..............................	17	294 700
Västmanlands ......................	30	557 700
Kopparbergs ........................	24	417 200
Gävleborgs..........................	24	354 400
Västernorrlands......................	32	661 400
Jämtlands ..........................	25	348 000
Västerbottens........................	21	343 700
Norrbottens ........................	36	692 800
Summa	677	11 009 200

Slutligen må nämnas att de årliga hyreskostnaderna för överståthållarämbetets
och länsstyrelsernas datamaskiner samt stans- och sorteringsmaskiner
för budgetåret 1967/68 beräknats till 12 285 000 respektive
1 850 000 kronor.

97

Revisorernas uttalande. I propositionen nr 32 till 1963 års riksdag föreslogs
att principbeslut skulle fattas om övergång till automatisk databehandling
inom folkbokförings- och uppbördsväsendet. Föredragande departementschef
en framhöll därvid bl. a. att genom datamaskinerna hade erhållits
ett utomordentligt tekniskt hjälpmedel för registrerings- och andra
uppgifter inom folkbokföringen, som därmed skulle kunna effektiviseras.
Goda möjligheter skulle vidare erbjudas att i anslutning till nämnda verksamhet
få fram underlag för statistikproduktionen och andra data av betydelse
för skilda samhällsområden. Vad uppbördsväsendet i sin tur beträffar
skulle genom datamaskinerna de lokala skattemyndigheterna kunna befrias
från omfattande rutinuppgifter. Enligt departementschefen kunde man
erhålla avsevärda rationaliseringsvinster även i form av personalbesparingar
och kostnadsminskningar.

I fråga om lokaliseringen av de för folkbokförings- och uppbördsväsendet
avsedda datamaskinerna förutsattes i propositionen en regional placering.
Vissa län skulle dock icke tilldelas sådana maskiner. Länsstyrelserna
i Uppsala, Gotlands, Blekinge, Hallands och Jämtlands län skulle således
erhålla enbart stansutrustning för framställning av hålkort. Inom övriga
länsstyrelser skulle inrättas särskilda datakontor. Departementschefen ansåg
vidare att två olika fabrikat av datamaskiner skulle användas, med av
Kungl. Maj :t närmare bestämd fördelning mellan länen. Definitivt beslut i
anskaffningsfrågan skulle fattas vid en senare tidpunkt, varvid bl. a. erfarenheterna
av viss försöksverksamhet skulle beaktas.

Vad i propositionen sålunda föreslogs och uttalades lämnades av riksdagen
utan erinran.

Sedan länsstyrelsernas datakontor numera varit i verksamhet under någon
tid, har revisorerna funnit det vara av intresse att taga del av de erfarenheter
som hittills vunnits av denna verksamhet och i sådant syfte införskaffat
vissa uppgifter från länsstyrelserna. De av revisorerna framställda
frågorna och de i anledning därav avgivna svaren har utförligt redovisats i
det föregående dels i tabellform, dels i form av sammanfattande text.

Av de båda första tabellsammanställningarna kan utläsas beläggningstider
i timmar på länsstyrelsernas datamaskiner under tiden januari_sep tember

1967. Anmärkas må att under nämnda tid har fullgjorts vissa engångsuppgifter,
avvikande från ett normalt driftskede, vilket i någon mån
inverkat på de lämnade tidsuppgifterna. Som helhet betraktat ger emellertid
tabellmaterialet viss ledning för en bedömning av frågan om i vilken
utsträckning maskinernas kapacitet har blivit utnyttjad. Av olika skäl är
det icke möjligt att ange något absolut mått för en rimlig beläggning, men
enligt inhämtade upplysningar kan de värden som redovisas för Östergötlands
län sägas motsvara en utnyttjandegrad av ca 50 procent. Härvid bör
dock beaktas att vid länets datakontor utförts vissa testkörningar för centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden.

4—670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967.1

98

Det genomsnittliga antalet beläggningstimmar per månad uppgår för Östergötlands
län till 260. Om man bortser från Stockholms län, beträffande vilket
speciella förhållanden råder, utvisar samtliga andra län lägre, i många
fall betydligt lägre beläggningstal. Självfallet måste vid en sådan jämförelse
hänsyn tagas till att flera län fått sina dataanläggningar installerade under
den angivna perioden, vilket inneburit svårigheter av olika slag innan körningen
kunnat anpassas efter förutsatta rutiner. Även med förbehåll för
vissa andra omständigheter som gör bedömningen av det redovisade materialet
något osäker i en del avseenden är totalintrycket dock fullt klart,
nämligen alt länsstyrelsernas datamaskiner icke utnyttjas tillnärmelsevis
i den omfattning som är tekniskt och personellt möjligt.

Såsom inledningsvis berörts användes på länsstyrelserna datamaskiner av
två olika fabrikat. För att få en uppfattning om kapaciteten hos envar av
dessa båda maskintyper har revisorerna från länsstyrelserna införskaffat
uppgifter om antalet behandlade poster och tidsåtgången härför under en
veckobearbetning samt tidsåtgången vid viss sorteringsbearbetning och utskriftsbearbetning,
allt i vad avser vid vederbörande länsstyrelse placerad
anläggning. Det inkomna materialet har redovisats i tabellform i det föregående.

Vissa brister i uppgiftslämnandet gör att även i förevarande fall de framtagna
jämförelsetalen icke får pressas alltför hårt och att därför de slutsatser
som tabellmaterialet kan ge anledning till får bedömas med en viss
försiktighet. Ett genomgående drag synes emellertid vara att datamaskinerna
av märket SAAB genomsnittligt sett uppvisar lägre bearbetningstider och
således större kapacitet än IBM-maskinerna. En konsekvens av den relativa
långsamhet som således utmärker den senare maskintypen torde vara
de svårigheter att bemästra de med databehandlingen sammanhängande
problem som enligt inhämtade upplysningar föreligger inom storstockholmsområdet
och som föranlett överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms
län, vilka har gemensam dataorganisation, att utnyttja anläggningarna
vid samtliga andra län med IBM-system.

Nu berörda förhållanden finner revisorerna av flera skäl otillfredsställande.
I sammanhanget må erinras om att enbart hyreskostnaderna för länsstyrelsernas
datamaskiner uppgår till drygt 14 milj. kronor årligen. Därtill
kommer kostnaderna för personal och lokaler in. m. Icke minst med hänsyn
härtill framstår det som angeläget att maskinkapaciteten utnyttjas i
största möjliga utsträckning, så att de relativa produktionskostnaderna
minskas och staten besparas onödiga utgifter. Om den allmänna tendens
som kan utläsas ur det ovan redovisade materialet blir bestående, synes därför
böra övervägas i vad mån särskilda åtgärder, ägnade att åstadkomma
en mera rationell ordning, kan vara befogade på förevarande område.

Härvidlag står olika utvägar öppna såväl på kortare som på något längre
sikt.

99

Den mest näraliggande lösningen är måhända att göra en omfördelning
av de nuvarande maskinresurserna, innebärande byte av maskiner mellan
länsstyrelser med mera utpräglad över- respektive underkapacitet. Som
närmare berörts i det föregående torde länsstyrelsernas datamaskiner, allmänt
sett, inrymma en betydande överkapacitet. Enstaka undantag finnes
dock, vilket ställt vissa länsstyrelser inför speciella svårigheter. Till icke
ringa del synes dessa svårigheter sammanhänga med valet av maskintyp,
då, såsom likaledes nämnts tidigare, olika fabrikat utvisar olika prestationer.
Förutom inom storstockholmsområdet föreligger svårbemästrade problem
av nu berört slag framför allt inom Göteborgs och Bohus län, och i sitt
yttrande till revisorerna har länsstyrelsen i detta län också ifrågasatt en
utbyggnad av dataanläggningen i Göteborg. Genom en omlokalisering av
maskinerna på ovan antytt sätt skulle emellertid en viss utjämning av den
nu förefintliga överkapaciteten kunna åvägabringas och därmed kostnadskrävande
utbyggnader på andra håll göras obehövliga.

Även frågan om en eventuell marknadsföring av de tjänster som länsstyrelsernas
datakontor har att erbjuda synes böra uppmärksammas. Det framstår
för revisorerna som ekonomiskt icke försvarbart att datamaskinerna
står stilla, om icke detta är oundgängligen nödvändigt, särskilt som en uthyrning
kan leda till inkomster på ca 500 kronor per timme. Enligt vad revisorerna
inhämtat förekommer det att privata företag som är sämre rustade
än länsstyrelsernas datakontor har sina maskiner i full drift nära nog
dygnet runt.

Ytterligare ett spörsmål som i förevarande sammanhang är förtjänt av beaktande
gäller arten av de arbetsuppgifter som länsdatakontoren anses böra
ombesörja. Av de inledningsvis lämnade uppgifterna framgår att dessa kontor
tillkommit i samband med omorganisationen av folkbokförings- och uppbördsväsendet.
I avsikt att söka bilda sig en uppfattning om huruvida möjligheter
är för handen att tillföra länsdataanläggningarna även andra arbetsuppgifter
än sådana som faller inom ramen för nyssnämnda verksamhetsområde
har revisorerna efterhört länsstyrelsernas åsikter i denna fråga.
Åtskilliga förslag till nya arbetsuppgifter har därvid framkommit, vilka utförligt
redovisats i det föregående. Här må endast nämnas varuskatteredovisningen,
indrivningen av reslförda riksstatsmedel av olika slag, länsstyrelsernas
kamerala förvaltning, fastighetsredovisningen, utbetalningen av
allmänna barnbidrag och administrationen av det allmänna försäkringssystemet.
Inom samtliga här ifrågavarande förvaltningsområden har automatisk
databehandling, organiserad på regional nivå, ansetts med fördel kunna
komma till användning.

Utan att vilja binda sig på varje särskild punkt har revisorerna fått det
allmänna intrycket, att de skäl som länsstyrelserna åberopat för sin ståndpunkt
är välgrundade. Enligt revisorernas mening bör den sålunda aktualiserade
frågan prövas utan dröjsmål, detta icke minst med hänsyn till den

100

jämförelsevis långa lid som förberedelser för ADB-projekt kräver i form av
systemarbete, programmering o. dyl. I sammanhanget må erinras om att
föredragande departementschefen i den förenämnda propositionen nr 32 år
1963 understrukit betydelsen av att planering för länsdataanläggningarnas
användning för andra arbetsuppgifter än de ursprungligen avsedda kommer
i gång så snart som möjligt. Vidare kan nämnas att länsstyrelsen i Malmöhus
län i skrivelse till Konungen den 6 juli innevarande år framhållit, att
en avsevärd överkapacitet föreligger på länets datamaskinanläggning och att
länsstyrelsen finner det synnerligen oroande att denna kapacitet icke utnyttjas.

Om nu angivna åtgärder icke skulle ge åsyftat resultat, torde som en sista
utväg böra prövas möjligheten att ytterligare inskränka det antal länsstyrelser
som för framtiden avses skola vara utrustade med dataanläggningar
i full skala. Av vissa officiella uttalanden att döma saknar frågan om en ny
länsindelning för närvarande aktualitet. Dock har antytts möjligheten att
sammanföra angränsande län i särskilda länsblock, varigenom vissa med
den allmänna samhällsplaneringen sammanhängande administrativa problem
skulle kunna lösas. Flera omständigheter, bl. a. det omfattande behovet
av statistiska data inom den översiktliga planeringen, gör det sannolikt
att datamaskinsystemet med fördel skulle kunna anknytas till de nämnda
länsblocken.

Revisorerna anser att en översyn av nu berörda förhållanden snarast bör
komma till stånd i syfte att skapa garantier för att länsstyrelsernas datamaskinanläggningar
utnyttjas i en ekonomiskt rimlig omfattning.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd1

I Kung], Maj :ts proposition nr 100 till 1964 års riksdag angående organisationen
av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet in. in. framhöll föredragande
departementschefen att en länsvis anordnad administration av
exekutionsväsendet icke innebar ett bortseende från behovet av att vissa
frågor för exekutionsväsendet måste få eu enhetlig lösning och därför icke
lämpligen borde ankomma på de olika länsstyrelserna.

Departementschefen anförde i detta sammanhang bl. a. följande.

Uppenbart är att i varje fall under reformens genomförande måste finnas
ett vägledande, rådgivande och samordnande organ. Som jag tidigare framhållit
torde det vara omöjligt att i detalj åstadkomma en riktig avvägning
av alla problem som reformen medför och denna måste följas upp genom
fortgående organisationsundersökningar. De stora variationerna i arbetsökningen
nödvändiggör en central fördelning av förstärkningspersonalen.
Uppbördsorganisationskommittén förutsätter ett samarbete mellan centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden och ett centralt organ för exekutionsväsendet
i fråga om datamaskinernas utnyttjande.

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 29 maj 1964 inrättades en särskild nämnd
— exekutionsväsendets organisationsnämnd — för rådgivande och samordnande
uppgifter i samband med genomförandet av förstatligandet och
omorganisationen av exekutionsväsendet. Genom kungörelse den 27 november
1964 (nr 848) förordnades att vissa centrala uppgifter i fråga om exekutions\
äsendets administration tills vidare skulle fullgöras av exekutionsväsendets
organisationsnämnd. Förstatligandet och omorganisationen av
exekutionsväsendet trädde i kraft den 1 januari 1965.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att närmare informera sig
om den verksamhet som för närvarande bedrives inom exekutionsväsendets
organisationsnämnd. I sådant syfte har revisorerna tillställt nämnden följande
frågor.

1. Har någon instruktion eller motsvarande fastställts i syfte att reglera
organisationsnämndens verksamhet ?

2. Vilka arbetsuppgifter har hittills åvilat organisationsnämnden och vilka
uPP§ifter avses framdeles komma att åvila nämnden?

3. Vilka fasta tjänster har under år 1965 funnits inrättade hos nämnden
och vilka arbetsuppgifter bär varit förenade med varje sådan tjänst? Vilka
tjänster och arbetsuppgifter har tillkommit under år 1966? Hur många experter
har varit knutna till nämnden under sagda två år och vilka arbetsuppgifter
har åvilat experterna?

4. Till vilken storlek belöper sig kostnaderna för nämnden under vart och

1 Denna paragraf har avlämnats den 17 maj 1967.

102

ett av åren 1965 och 1966, fördelat på avlöningskostnader, expenser, ersättning
till experter för avstådda löneförmåner, traktanients- och resekostnadsersättningar,
kommittéarvoden in. in.? (Varje expert redovisas särskilt.)

5. Vilka för kronofogdemyndigheterna gemensamma arbetsuppgifter loses
för närvarande genom automatisk databehandling och vilka ytterligare
uppgifter avses framdeles skola lösas med hjälp av ADB? Föreligger härför
särskilt utformad plan?

6. Har samarbete beträffande databehandling bedrivits med centrala tolkbokförings-
och uppbördsnämnden och i så fall i vilka former?

7. Till vilka belopp har nämndens kostnader för ADB-verksamhet uppgått
under vart och ett av åren 1965 och 1966?

Beträffande fråga nr 1 har exekutionsväsendets organisationsnämnd meddelat
följande.

Genom beslut 29.5.1964 jämte ändringsbeslut 11.11.1966 har Kungl. Maj :t
meddelat föreskrifter beträffande exekutionsväsendets organisationsnamnds
(EON :s) verksamhet.

Vidare har i KK 27.11.1964 (nr 848) om fullgörande tills vidare av uppgifter
som ankomma på centralmyndigheten för administration och förvaltning
av exekutionsväsendet förordnats, att dessa uppgifter t. v. skall
fullgöras av EON. Hit hör huvudsakligen uppgifter enligt kronofogdeinstruktionen
3.12.1965 (nr 687 in. ändr. 1966: 359 och 558) och KK 27.11.19b4
(nr 846) med vissa bestämmelser om handläggning hos utmätningsman.

Härjämte har nämnden ålagts eller bemyndigats att fullgöra vissa uppgifter
enligt regleringsbrev eller särskilda av Kungl. Maj :t och i visst tall
av statens avtalsverk — lämnade uppdrag och bemyndiganden.

Beträffande fråga nr 2 har nämnden framhållit bl. a. följande.

Hittillsvarande arbetsuppgifter

Enligt de av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifterna rörande nämndens
verksamhet skall nämnden beträffande den lokala exekutionsorganisationen
i samband med förstatligandet och omorganisationen avge förslag till såväl
upphandling av utrustning som till upphandlingens ordnande,

vidta i övrigt erforderliga åtgärder för genomförandet av omorganisationen,
i den mån de inte ankommer på annan myndighet eller kommitté,
utan hinder av eljest gällande bestämmelser fastställa formulär till blanketter
med undantag endast för sådana vilkas fastställande ankommer pa
riksrevisionsverket samt beträffande de sistnämnda avge yttrande över förslag
till blankettformulär, .. . ...

verka för ändamålsenliga och enhetliga arbetsformer och därvid särskilt
beakta sambandet med andra myndigheters verksamhetsområden.

På grund av bestämmelserna i kronofogdeinstruktionen åligger det L.ON
att handlägga ärenden angående bl. a.

föreskrifter om organisationen av kronofogdemyndigheterna (o g),
föreskrifter beträffande kronofogdes arbetsuppgifter som utmätningsman

(tillämpningsföreskrifter till delegationsbestämmelserna i 11—13 §§

(1 arbetsordningar för Stockholms, Göteborgs och Malmö kronofogdedistrikt

de §),

normalarbetsordning (17 §),

103

tillsättning av tjänst som kronofogdesekreterare eller tjänst som kronoassistent
i befordringsgång (20 §),

föreskrifter om behörighet att antas till extra kronoassistent i befordrmgsgång
(25 §), samt

godkännande av extra kronofogdesekreterare för fortsatt anställning
(27 §) samt beslut om kronofogdesekreterares tjänstgöringsskyldighet utom
stationeringsortens län (28 §).

Enligt handläggningskungörelsen för utmätningsman ankommer det på
nämnden att utarbeta

formulär och anvisningar till dagböckerna enligt 2 § i enskilda mål (5 §),
formulär och anvisningar till register- och indrivningskort i allmänna
mål (7 §),

formulär och anvisningar till register över vissa inteckningsinnehavare
och över växlar som inges för protest samt till allmänt diarium (12 §),
formulär och anvisningar till underrättelse, som avses i 59 § UL (26 §),
formulär och anvisningar beträffande bevis om ingivet fordringsbevis enligt
o7 § UL och utmätningsbevis enligt 84 § UL (31 §) samt föreskrifter
om kronofogdes övervakningsskyldighet gentemot ställföreträdande utmätningsman
i allmänna mål (66 §).

Utöver nämnda uppgifter har nämnden anlitats som centralt remissorgan
för exekutionsväsendet i författningsfrågor in. m. och i besvärsärenden
av skilda slag. Omfattningen härav har varit betydande i synnerhet på grund
av det, främst genom lagberedningens modernisering av utsökningsrätten,
intensiva nydaningsarbete i fråga om lagstiftning och organisation som pågått
och pågår inte blott inom exekutionsväsendet utan även inom andra
verksamhetsområden, som berör exekutionsverksamheten, i första hand
uppbördsväsendet. Härjämte bör särskilt framhållas den omfattande upplysnings-
och rådgivningsverksamhet i kameral-, organisations- och författningsfrågor
m. in. för främst kronofogdemyndigheterna men även för länsstyrelser
och andra myndigheter, som kommit att åvila nämnden och kansliet
och vars omfattning knappast varit förutsedd eller förutsebar.

Som framgår av den lämnade redogörelsen omfattar nämndens verksamhet
arbetsuppgifter av både engångs- och löpande natur. Av engångsuppgifterna
har de flesta, bland dem alla som avsåg omläggningen 1.1.1965 av
arbetsorganisationen, slutförts. En del är f. n. under avslutande, några som
kräver långvariga och omfattande undersökningar pågår och ett par har
på grund av personalbrist ännu inte hunnit påbörjas. Summarisk redogörelse
för uppdrag som slutförts återfinns i riksdagsberättelserna för åren
1965—1967.

Framtida arbetsuppgifter

Utöver nuvarande löpande göromål, främst härrörande från centralmyndighetsfunktionen,
samt de uppgifter på grund av det pågående införandet
av ADB — varom närmare redogörs under punkt 5 — som kan ankomma
på EON, kan f. n. inte med bestämdhet sägas något om vilka arbetsuppgifter
som avses framdeles komma att åvila nämnden.

Bland arbetsuppgifter som enligt EON:s mening lämpligen bör ombesörjas
av nämnden som centralmyndighet kan nämnas riksrevisionsverkets
tredje revisionsbyrå f. n. åliggande uppgifter att

meddela föreskrifter om kronofogdemyndigheternas bokföring och redovisning,

fastställa och ombesörja tryckning m. in. av samtliga för exekutionsvä -

104

sendet avsedda blanketter, dvs. de som tillhandahålls såväl av riksrevisionsverket
som av blankettkommissionen,

upprätta indrivningsstatistik,

öva tillsyn av indrivningsverksamheten genom granskning av balans- och
avskrivningslängder samt genom inventeringar och inspektioner hos kronofogdemyndigheterna
samt

meddela råd och anvisningar i indrivningsfrågor.

I detta sammanhang bör nämnas, att ett eventuellt genomförande av riksrevisionsverkets
nyligen avgivna principförslag beträffande omorganisationen
av den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten kan väntas
medföra förändringar för EON :s del.

Beträffande personalorganisationen under åren 1965 och 1966 har nämnden
med anledning av fråga nr 3 framhållit att några tjänster icke funnits
inrättade hos nämnden under de angivna åren med undantag för tiden den
15 november—den 31 december 1966, då en arvodesbefattning med förmåner
motsvarande lönegrad Ce 3 disponerats för chefen för nämndens kansli.
Sammanlagt ett 30-tal befattningshavare har arbetat på heltid inom nämndens
kansli under åren 1965 och 1966. Av dessa tjänstgör för närvarande
och tills vidare en såsom överdirektör och chef, medan en kronofogde anlitats
för att handlägga författningsärenden, en länsassessor och en förste
landskanslist för att handlägga personal- och kameralärenden, en kronofogde
och en kronodirektör för att handlägga organisationsärenden, en kronofogde,
två kronokommissarier, en byrådirektör och en förste byråassistent
för att handlägga dataärenden samt sex befattningshavare för att ombesörja
biträdesgöromål. Den sammanlagda arbetsstyrka som tjänstgör på heltid på
nämndens kansli har således uppgivits utgöra 17 personer.

De tjänstemän som under åren 1965 och 1966 biträtt nämnden som experter
utan att vara tjänstlediga från sina ordinarie anställningar uppgår till ett
antal av elva. För närvarande och tills vidare tjänstgör åtta av dem hos
nämnden.

Till svar på fråga nr 4, avseende avlöningskostnader m. m. för åren 1965
och 1966, har nämnden lämnat följande sammanställning.

Löner till exper- Traktamenten Kommitté- Expenser Summa
ter o. övr. tjänste- o. resekostna- arvoden
män der

År 1965...... 278 884 68 529 61 925 34 273 443 611

År 1966...... 496 928 133 332 116 304 58 618 805 182

Med anledning av fråga nr 5 rörande den automatiska databehandlingen
inom exekutionsväsendet har nämnden lämnat följande redogörelse.

Bortsett från löneutbetalning via försvarets civilförvaltning löses f. n.
inga för kronofogdemyndigheterna gemensamma arbetsuppgifter genom
ADB.

Under hösten 1965 utarbetades inom EON:s kansli ett principförslag angående
automatisk databehandling av vissa arbetsrutiner beträffande allmänna
mål inom exekutionsväsendet. Förslaget diskuterades med represen -

105

tanter för statskontoret, vilka ansåg att ett genomförande av förslaget skulle
leda till dels en effektivisering av verksamheten hos kronofogdemyndigheterna,
dels personalbesparingar. Under förutsättning av Kungl. Maj :ts godkännande
av planerna träffades 16.3.1966 en överenskommelse mellan EON,
statskontoret och statistiska centralbyråns datamaskincentral om att en förstudie
skulle företas för att man närmare skulle kunna precisera kraven på
ett ADB-system inom den lokala exekutionsorganisationen. Genom beslut
21.4.1966 anslog Kungl. Maj :t 25 000 kronor till kostnaderna för förstudien.

Resultatet av förstudien redovisades till EON 2.5.1966 av statskontorets
representant, som förordnats att från 11.3.1966 såsom expert biträda nämnden.
I samband med redovisningen framlades ett förslag om övergång till automatisk
databehandling av delar av exekutionsverksamheten i Stockholms
kronofogdedistrikt. På därom av EON 5.5.1966 gjord framställning uppdrog
Kungl. Maj :t 13.5.1966 åt nämnden att i samarbete med statskontoret och
inom en kostnadsram av högst 1 025 000 kronor vidta åtgärder för övergång
till ADB av exekutionsverksamheten inom Stockholms kronofogdedistrikt
och igångsätta databehandlingen, allt i huvudsaklig överensstämmelse med
den av nämnden i framställningen 5.5.1966 redovisade planen.

Arbetet med övergången sattes omedelbart i gång. Som framgår av EON:s
utlåtande 7.2.1967 i anledning av vad Riksdagens Revisorer anfört i sin berättelse
år 1966 angående indrivningsverksamheten vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm, vilket utlåtande i avskrift översänts till Revisorerna, har
den ursprungligen uppgjorda planen avseende ADB-omläggningen inte kunnat
hållas. Arbetet beräknas emellertid nu ge ett för det praktiska arbetet i
Stockholms kronfogdedistrikt avgörande delresultat omkring 15.4.1967.

I samarbete mellan EON och statskontoret pågår f. n. planläggning för
den framtida ADB-verksamheten inom exekutionsväsendet. Avsikten är i
första hand, att ADB inom den lokala exekutionsorganisationen skall tilllämpas
beträffande registrering, bokföring och redovisning samt viss bevakning.
Det slutliga resultatet av pågående planläggningsarbete avses skola
redovisas under mars 1967. Den pågående försöksverksamheten i Stockholms
kronofogdedistrikt beräknas kunna ge goda erfarenheter för det fortsatta
arbetet med omläggning till ADB inom landets övriga kronofogdedistrikt.

Beträffande samarbetet med centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
har exekutionsväsendets organisationsnämnd med anledning av fråga
nr 6 framhållit följande.

Under förberedelsearbetet för det inom nämndens kansli hösten 1965 utarbetade
principförslaget hade kansliet upprepade kontakter med tjänstemän
hos centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU).

EON :s arbete med ADB-tillämpning har hittills till helt övervägande del
måst koncentreras till Stockholms kronofogdedistrikt. Uppbördsverket i
Stockholm har särskilda, för landet i övrigt ej gällande ADB-rutiner för folkbokföring
och uppbörd. Vid arbetet inom kronofogdemyndigheten i Stockholm
har därför samråd och samarbete fortlöpande uppehållits med uppbördsverket.

När planerna för ADB-behandling av arbetsrutiner inom exekutionsväsendet
i dess helhet fixerats, är det EON:s mening att hos CFU liksom hos
andra myndigheter, som berörs av ADB-omläggningen, t. ex. riksförsäkringsverket
beträffande ATP-avgifter, åklagarmyndigheterna beträffande bö 4f—670606.

Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. I

106

ter och riksrevisionsverket beträffande redovisningsrutinerna i allmänhet,
hemställa, att kontaktmän utses för fortlöpande samarbete och samråd. CFU
har självfallet i fråga om det ADB-arbete som denna nämnd haft att utföra
under hela EON:s verksamhetstid haft fortlöpande kontakter med nämnden
och dess expertis.

Med anledning av fråga nr 7 rörande kostnaderna för ADB-verksamheten
har nämnden meddelat följande.

Av svaret på fråga nr 5 torde framgå, att inga kostnader för ADB-verksamhet
uppstått under 1965.

Under år 1966 har kostnaderna för nämnda verksamhet uppgått till
889 775: 21 kr. En rad omständigheter, bland dem främst att den datamaskin
(IBM 360) hos statistiska centralbyrån på vilken körning skulle ha
skett inte kom i drift i beräknad tid, har lett till en fördyring av Stockholmsprojektet.
Stora delar av arbetet har fått dubbelprogrammeras och köras
på olika maskiner. EON räknar därför med nödvändigheten av ett anslagsöverskridande
— hittills har totalt anslagits 1 050 000 kronor — och
avser att, så snart en fullständig överblick över orsakerna till kostnadsfördyringen
erhållits, hos Kungl. Maj :t hemställa om ytterligare medel. Inrikesdepartementet
har under hand underrättats om förhållandet.

Revisorerna har funnit sig i förevarande sammanhang böra tillställa även
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU) vissa frågor, i första
hand angående den inom nämnden bedrivna ADB-verksamheten samt eventuellt
förekommande samverkan och samarbete med exekutionsväsendets
organisationsnämnd. De framställda frågorna har följande lydelse.

1. I vilken omfattning är CFU inkopplad på den nu pågående uppbyggnaden
av regionala ADB-anläggningar? Vilket ungefärligt inköpsvärde har
dessa anläggningar och i vilken procentuell utsträckning utnyttjas de för
närvarande?

2. Hur är förhållandet mellan CFU och de olika länsdatakontoren reglerat? 3.

Förekommer samarbete mellan CFU och exekutionsväsendets organisationsnämnd
rörande utnyttjandet av länens datamaskiner och hur är i
så fall detta samarbete organiserat?

4. Skulle en sammanslagning av de båda nämndernas resurser på dataområdet
enligt Er bedömning innebära ökade möjligheter att rationellt utnyttja
de regionala ADB-anläggningarna?

5. Vilka fördelar respektive nackdelar anser Ni skulle vara förbundna
med en dylik sammanslagning?

6. I vilken omfattning är CFU inkopplad på den vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm pågående försöksverksamheten med automatisk databehandling? Centrala

folkbokförings- och uppbördsnämnden har i sitt svar följt dispositionen
i revisorernas frågeskrivelse och därvid uppgivit bl. a. följande.

1 och 2. Uppbyggnaden av datakontoren har letts av CFU i så måtto, att
CFU (tidigare uppbördsorganisationskommittén) utrett och framlagt förslag
i hithörande frågor, utarbetat detalj rutiner för det maskinella och manuella
arbetet inom ADB-systemet såväl för genomförandet som för driften, med -

107

verkat vid iordningställande av lokaler, anskaffande av maskinutrustningar,
utbildning av personal m. in.

CFU är central tillsynsmyndighet inom folkbokförings- och uppbördsväsendet
och utövar därvid vissa centrala funktioner på sätt närmare framgår
av nämndens instruktion.

Datakontoren utgör arbetsenheter (sektioner eller detaljer) inom länsstyrelsernas
landskontor. I de centrala funktionerna ingår därför inte någon
administration av datakontorens personal. För administrationen av länsstyrelserna
och deras personal finnes ingen annan central myndighet än
Kungl. Maj :t.

Maskinanläggningarnas inköpsvärde inkl. allmän varuskatt varierar mellan
2,1 och 2,5 milj. kr. per styck beroende på fabrikat och konfiguration.
Maskinerna hyres tills vidare. Månadshyran inkl. teknisk service för ett
maskinskift (176 timmar) uppgår till ca 50 000 kr. per maskin. Hyran per
timme för andra och tredje skift utgör något över 10 procent av 1/176 av
hyran för första skift. För samtliga maskinanläggningar uppgår inköpspriset
till ca 47 milj. kr. och månadshyran för 1 skift till ca 1,0 milj. kr.

Beträffande utnyttjandet av maskinanläggningarna må framhållas att
ADB-systemet för folkbokföring och skatteuppbörd ännu ej helt genomförts
utan uppläggningsarbetet pågår. Maskinbeläggningen avviker därför
för närvarande markant från beläggningen vid normal drift. Omläggningen
beträffande fastighetsredovisningen är slutförd och nu pågår uppläggning
av personbeståndet. Först under nästkommande kalenderår kommer övergången
till ADB-systemet att vara helt genomförd.

Maskinbeläggningen för fastighetsredovisning och personuppläggning under
sommarmånaderna 1967 kan beräknas uppgå till ca 50 timmar/vecka
för en genomsnittsanläggning. För Malmöhus och Göteborgs och Bohus län
uppgår denna beläggning, på grund av länens storlek, till ca 90 timmar/
vecka. Ungefär densamma kan beläggningen beräknas bli på länsanläggningarna
i Stockholm (med två anläggningar) och Linköping. Detta sammanhänger
med att nya maskinprogram provas där och att anläggningarna
i Stockholm övertagit maskinbearbetningarna för den lokala skattemyndigheten
i Stockholm enligt ett äldre, av Stockholms stad infört ADB-system,
som efter hand skall avvecklas. Det beräknas att maskintid i begränsad utsträckning
också skall kunna säljas under den återstående uppläggningstiden.
Under budgetåret 1966/67 fram t. o. m. 6.4.1967 har inkomsterna
av fakturerad maskintid uppgått till 198 000 kr.

Under nästkommande kalenderår (första egentliga driftsåret) kan den
genomsnittliga beläggningen för ett medelstort län beräknas till knappt ett
skift. För Malmöhus och Göteborgs och Bohus län uppgår beläggningen till
ca 1 1/2 skift. I Stockholm och Linköping blir beläggningen omkring två
skift. På grund av svårigheterna att beräkna maskintidsåtgången för omkörningar
— flera program är dessutom ännu inte färdiga — är beräkningarna
synnerligen osäkra.

Beläggningen i driften varierar avsevärt under olika delar av året. Periodvis
finnes således viss överkapacitet som bör användas för andra uppgifter.

3. Inom exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) pågår utredning
angående uppläggning av ADB-system inom exekutionsväsendet. Kontakter
mellan EON och CFU har förekommit på tjänstemannaplanet. Något
direkt samarbete mellan nämnderna för att speciellt utreda möjligheterna
att utnyttja länens datamaskiner för ADB inom exekutionsväsendet har inte

108

förekommit. CFU avser upptaga frågan med EON. Anmärkas bör att CFU:s
ordförande numera är ledamot av EON.

4. CFU:s systematiska resurser kommer att under avsevärd tid vara helt
tagna i anspråk för övergången till ADB inom folkbokförings-, taxeringsoch
uppbördsområdena. Sammanslagning med EON :s systempersonal bedömes
f. n. inte genomförbar och synes för övrigt inte erforderlig för att utreda
möjligheterna att för exekutionsväsendet utnyttja länsanläggningarna.

5. Sambandet mellan uppbördsväsendet och exekutionsväsendet kan i
och för sig motivera att personal, sysselsatt med systemlösningsarbete och
därmed sammanhängande programmerings- och organisationsfrågor inom
nämnda områden, lyder under samma huvudman. Några egentliga nackdelar
av skilda huvudmän synes dock icke kunna anföras. Erforderligt samarbete
kan ändå etableras.

6. CFU är icke direkt inkopplad på denna verksamhet.

Revisorernas uttalande. 1955 års taxeringssakkunniga föreslog i sitt år
1955 avgivna betänkande att riksskattenämnden, dåvarande centrala uppbördsnämnden
och kupongskattenämnden skulle sammanslås till en särskild
riksskattestyrelse med uppgift att vara rådgivande och vägledande
rörande tillämpningen av taxeringsförordningen och vissa andra skatteförfattningar.
På styrelsen skulle även ankomma att samordna taxeringskontrollen
och att meddela förhandsbesked i taxeringsfrågor. Då riksdagen
på grundval av propositionen 1965: 150 fattade beslut om en ny taxeringsförordning
och en delvis ändrad taxeringsorganisation, ställdes emellertid
förslaget på framtiden.

Någon central skattemyndighet finnes ännu icke inrättad. Skatteväsendet
är i centralt hänseende alltjämt uppdelat på flera myndigheter, i första
hand riksskattenämnden och centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.
Riksskattenämnden bedriver en rådgivande och vägledande verksamhet
med avseende på taxeringsväsendet, medan centrala follcbokföringsoch
uppbördsnämnden har motsvarande uppgifter i fråga om folkbokföring
och skattcuppbörd. Båda myndigheterna har att centralt verka för en riktig
och enhetlig tillämpning av de på respektive områden gällande författningarna
och att fastställa för verksamheten behövliga formulär in. m. Centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden skall därjämte planlägga och samordna
personalutbildning.

I propositionen 1964: 100 angående organisationen av polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet m. m. uttalade föredragande departementschefen bl. a.,
att vissa frågor på exekutionsväsendets område måste få en enhetlig lösning
och att därför ett vägledande, rådgivande och samordnande organ måste
finnas under reformens genomförande. En särskild nämnd för ifrågavarande
arbetsuppgifter, exekutionsväsendets organisationsnämnd, inrättades
i enlighet härmed, och genom en särskild kungörelse förordnades att vissa
centrala uppgifter i fråga om exekutionsväsendets administration tills vidare
skulle fullgöras av nämnden.

109

Enligt statsmakternas ursprungliga beslut skulle således de på exekutionsväsendets
organisationsnämnd ankommande arbetsuppgifterna vara av
engångsnatur, betingade av de speciella krav som hade samband med exekutionsväsendets
förstatligande och omorganisation. Nya uppgifter har emellertid
successivt tillförts nämnden, och ett kansli bestående av heltidsanställda
befattningshavare jämte särskilda experter har tillskapats. Revisorerna
har funnit det vara av intresse att närmare undersöka vilken inriktning
den av exekutionsväsendets organisationsnämnd bedrivna verksamheten
avses skola få i fortsättningen och huruvida samarbete med centrala
folkbokförings- och nppbördsnämnden förekommer i någon större utsträckning,
särskilt i vad avser frågor rörande automatisk databehandling. Revisorerna
har i anledning härav framställt vissa frågor till de båda nämnderna.
Frågorna jämte de däröver avgivna svaren har redovisats i det föregående.

Av de sålunda inhämtade uppgifterna framgår att något egentligt samarbete
icke förekommer mellan exekutionsväsendets organisationsnämnd
och centrala folkbokförings- och nppbördsnämnden. Varje nämnd är i stort
sett verksam enbart inom sitt speciella arbetsområde. Detsamma gäller,
som förut i korthet berörts, riksskattenämnden. Denna organisatoriska
splittring finner revisorerna mindre tillfredsställande. Då taxering, uppbörd
och indrivning måste anses utgöra olika faser i det allmänna beskattningssystemet,
synes här ifrågavarande arbetsmoment med fördel kunna sammanföras
under en och samma centralmyndighet.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 februari 1964 har tillkallats
särskilda sakkunniga för att inom inrikesdepartementet verkställa utredning
rörande lämpligheten av taxerings- och uppbördssektionernas samt de
blivande datakontorens utbrytande ur länsstyrelserna till fristående regionala
myndigheter och dessa myndigheters centrala ledning m. in. De sakkunniga,
som antagit benämningen landskontorsutredningen, väntas slutföra
sitt arbete under innevarande år. Man kan därför räkna med att frågan
om inrättandet av en central skattemyndighet på nytt kommer att aktualiseras
i en nära framtid.

Om en sådan myndighet tillskapas, talar vissa skäl för att centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden kommer att bilda dess stomme. I avvaktan
på ett beslut i denna fråga finner revisorerna det vara mindre välbetänkt
att, såsom nu synes ske, exekutionsväsendets organisationsnämnd utbygges
till ett permanent organ. Som tidigare framhållits inrättades sagda
nämnd huvudsakligen för att komma till rätta med de svårigheter som förväntades
uppstå i samband med att exekutionsväsendets nya organisation
skulle träda i verksamhet den 1 januari 1965. Även om behovet av ett specialorgan
på förevarande område alltjämt kvarstår, bör enligt revisorernas
mening detta organ icke ges en utformning som kan försvåra ett kommande

no

beslut i den större frågan om den statliga skatteadministrationens centrala
ledning. Av särskild vikt är att möjligheten att på ett smidigt sätt integrera
nämnden i eu central skattemyndighet hålles öppen.

Mot bakgrunden härav anser revisorerna att fasta tjänster icke för närvarande
bör inrättas hos exekutionsväsendets organisationsnämnd utan att
försiktighet och återhållsamhet bör iakttagas med avseende på nämndens
fortsatta utbyggnad.

Av svaren på de av revisorerna framställda frågorna framgår vidare att
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden samt exekutionsväsendets
organisationsnämnd var och en för sig arbetar med problem rörande automatisk
databehandling. Denna verksamhet synes enligt revisorernas mening
snarast böra samordnas de båda nämnderna emellan, så att ett gemensamt
utnyttjande av maskintekniska och personella resurser på dataområdet kan
åstadkommas. I förevarande sammanhang må nämnas att överdirektören
hos centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, sedan revisorerna
ägnat sin uppmärksamhet åt hithörande förhållanden, numera förordnats
som ledamot av exekutionsväsendets organisationsnämnd.

Revisorerna finner det angeläget att största möjliga sakliga samordning
och bästa möjliga hushållning med tillgänglig arbetskraft åvägabringas inom
de olika delar —- taxering, uppbörd och indrivning — som ingår i det allmänna
beskattningssystemet.

in

§ 9

Verksamheten vid kronofogdemyndigheten i Stockholm

Polis-, åklagar- och exekutionsväsendet förstatligades den 1 januari 1965.
I samband därmed omorganiserades exekutionsväsendet, innebärande att
landet indelades i 81 kronofogdedistrikt för vilka viss arbetsorganisation
m. m. fastställdes att gälla. Beträffande kronofogdedistrikten i Stockholm,
Göteborg och Malmö ansågs emellertid speciella förhållanden råda, vilka
motiverade vissa avvikelser från den arbetsorganisation som avsågs skola
gälla för övriga kronofogdedistrikt.

1966 års revisorer fann anledning att närmare undersöka hur organisationsreformen
utfallit i Stockholm under det första året efter förstatligandet.
Revisorerna gjorde därvid vissa jämförelser beträffande resultatet
av rest- och bötesindrivningen mellan å ena sidan kronofogdemyndigheten i
Stockholm och å andra sidan motsvarande myndigheter i andra delar av
landet. Av jämförelsen framgick att indrivningsverksamheten för Stockholms
del utvisade avsevärt sämre resultat än för övriga delar av landet.
Även om jämförelsen begränsades till Stockholm, Göteborg och Malmö, visade
Stockholm betydligt sämre resultat.

I ett yttrande till revisorerna i anledning av vissa infordrade uppgifter förklarade
kronofogdemyndigheten, att betydande initialsvårigheter varit förbundna
med genomförandet av den nya kronofogdeorganisationen och att
dessa svårigheter varit särskilt accentuerade i Stockholm. Före förstatligandet
ombesörjdes således arbetet med restantiekrediteringen samt upprättandet
av månadsräkning och balanslängd m. m. av Stockholms stads uppbördsverk.
Vid förstatligandet beslöts att detta arbete skulle överföras på kronofogdemyndigheten.
överföringen visade sig medföra stor belastning, vilket
i förening med tidigare eftersläpning och organisatoriska övergångs svåriglieter
medförde att allvarliga arbetsbalanser uppkom.

Efter samråd med bl. a. exekutionsväsendets organisationsnämnd beslöts
att automatisk databehandling skulle införas hos kronofogdemyndigheten
för att komma till rätta med eftersläpningen i bokföringen och för att lösa
vissa andra problem. Arbetet härmed påbörjades i maj månad år 1966. På
en av revisorerna framställd fråga meddelade kronofogdemyndigheten att
föreskriven avstämning per den 30 juni 1966 icke kunnat utföras på grund
av att bokföringsarbetet icke hade avslutats i tid. Anledningen härtill uppgavs
vara bl. a. vissa problem i samband med övergången till automatisk
databehandling. Kronofogdemyndigheten framhöll emellertid att avstämning
beräknades kunna göras omkring den 1 december 1966.

Riksrevisionsverket anförde i yttrande till revisorerna att inventering

112

från verkets sida knappast låtit sig göras med hänsyn till att olika organisatoriska
omläggningar pågått under en längre tid lios kronofogdemyndigheten.
överståthållarämbetet fann icke anledning att kommentera de förhållanden
som varit rådande vid kronofogdemyndigheten.

1966 års revisorer förklarade sig vara väl medvetna om att den pågående
övergången till automatisk databehandling vid kronofogdemyndigheten krävde
betydande arbetsinsatser av myndighetens personal. Revisorerna fann
emellertid att det likväl måste anses angeläget att indrivningsverksamheten
icke med anledning härav ytterligare eftersattes utan snarast bringades att
fungera på ett rationellt och effektivt sätt.

Årets revisorer har funnit det vara av intresse att undersöka huruvida
arbetssituationen hos kronofogdemyndigheten i Stockholm numera förbättrats
på sätt myndigheten ställde i utsikt i sitt yttrande till föregående års
revisorer. Under hänvisning till vad därvid anfördes hav re\isoierna hemställt
hos kronofogdemyndigheten om svar på följande frågor.

1 Vilken är den aktuella datasituationen för Edert vidkommande (månadsskiftet
september/oktober 1967)? Har resultatet av kvittningsarbetet
under hösten 1966 visat sig vara bättre än motsvarande resultat hosten 1965 ?
Om så icke är fallet, vad är anledningen härtill?

2. Till vilka belopp har Edra faktiska kostnader, avseende avlöningar
respektive omkostnader, uppgått under budgetåret 1966/67? Vilka befattningshavare
i olika kategorier tjänstgjorde hos Eder den 1 juli 1966 respektive
den 30 juni 1967? Hur stor del av ovannämnda avlönmgskostnader avsåg
under tidsperioden i fråga anlitad extra och tillfällig personal?

3. Vilka ändringar i arbetsorganisationen har företagits under budgetåret
1966/67? Planeras för närvarande några sådana ändringar?

4. Planeras särskilda åtgärder för att, jämfört med nuläget, uppnå ett
bättre indrivningsresultat och i så fall vilka? Om särskilda åtgärder planeras,
när beräknas dessa vara avslutade?

5. I vilken omfattning har per den 30 juni 1967 centralregistret avstamts
mot balansen på de olika kontona i månadsräkningen? Om sådan avstämning
ej gjorts, vad är anledningen härtill? När kan avstämningen i så fall
förväntas bli gjord?

6. Till vilka belopp har oredovisade månadsräkningsmedel uppgått enligt
månadsräkningen för a) december månad 1966 och b) för juni månad 1967?

7. Till vilka belopp har oredovisade handräckningsmedel, avseende a)
andra kronofogdemyndigheter och b) övriga handräckningssökande, uppgått
per den 31 december 1966 respektive den 30 juni 1967?

På revisorernas fråga angående den aktuella datasituationen har kronofogdemyndigheten
framhållit, att denna situation icke är sådan som myndigheten
räknade med då svar avgavs på de frågor som ställdes av 1966
års revisorer, varvid uppgavs att den automatiska databehandlingen skulle
vara klar för produktionskörning i slutet av år 1966. Försening i dataarbetet
har uppstått på grund av att bl. a. visst kollationeringsarbete visat sig nödvändigt.
Myndigheten har anfört att övergången till ADB-system varit en

113

mycket svår omställningsprocedur och inneburit eu mängd intrikata problem
som icke kunnat förutses. Således har bristande överensstämmelse
visat sig föreligga mellan kronoassistenternas indrivningskort, centralregisterkorten
och bevakningsregistret. En bidragande orsak till förseningen av
dataarbetet har vidare varit av rent teknisk art. Ombyte av datamaskin har
nödvändiggjort omprogrammeringar m. in., vilket medfört avsevärda tidsförluster.

Beträffande resultatet av kvittningsarbetet under hösten 1965 (1965 års
taxering) jämfört med 1966 (1966 års taxering) har kronofogdemyndigheten
meddelat att kvittningsbeloppen utgjort 3 761 315 kronor respektive
5 061 517 kronor.

De faktiska nettokostnaderna avseende avlöningar för budgetåret 1966/67
har för kronofogdemyndighetens del utgjort 7 858 867 kronor 5 öre, varav
till extra och tillfällig personal utbetalats 736 802 kronor 15 öre. Motsvarande
belopp avseende omkostnader för budgetåret 1966/67 har uppgått till
922 916 kronor 12 öre. Antalet befattningshavare som tjänstgjort vid myndigheten
per den 1 juli 1966 har varit 429 och per den 30 juni 1967 392.

Såsom svar på revisorernas fråga om arbetsorganisationen har myndigheten
meddelat att några genomgripande ändringar icke vidtagits under budgetåret
1966/67.

Med anledning av frågan, om särskilda åtgärder planeras för att uppnå ett
bättre indrivningsresultat än det nuvarande, har kronofogdemyndigheten
inledningsvis framhållit att en av svårigheterna vid indrivningsarbetet i
Stockholm består i att myndigheten vid fältarbetet i stor utsträckning nödgas
anlita assistenter, vilka har endast något eller några års tjänst inom
verksamheten och som nyligen genomgått föreskriven utbildningskurs. Vidare
har rekryteringsproblem uppstått; ledigförklarade tjänster har således
endast i undantagsfall lockat någon sökande. Anledningen härtill anses
främst vara de besvärliga bostadsförhållandena i Stockholm. Under åren
1965 och 1966 samt första halvåret 1967 har sammanlagt 30 kronoassistenter
eller aspiranter på sådana tjänster slutat hos myndigheten. I anslutning
härtill har uttalats att omläggningen till ADB inneburit genomgripande förändringar
inom indrivningsverksamheten och öppnat nya vägar för det exekutiva
arbetet. Myndigheten har förklarat sig beredd att i början av år 1968
till revisorerna lämna en uttömmande redogörelse för ADB-verksamheten
och resultaten härav.

Beträffande avstämning av centralregistret mot balansen på de olika kontona
i månadsräkningen har kronofogdemyndigheten meddelat att någon
sådan avstämning per den 30 juni 1967 icke gjorts. Anledningen härtill har
framhållits vara förseningarna i dataarbetet. Föreskriven avstämning har
beräknats kunna göras före 1967 års slut.

Oredovisade månadsräkningsmedel per den 31 december 1966 har uppgått
till följande belopp i kronor.

114

Böter

Uppbördsmedel .................. 11 207 820: 11

Bötesmedel ...................... 8 670 098:81

Summa.......................... 19 877 918:92

Skatter............................ 289 785 297:33

Oredovisade månadsräkningsmedel per den 30 juni 1967 har uppgått till
följande belopp i kronor.

Böter

Uppbördsmedel .................. 11 207 820:11

Bötesmedel ...................... 8 670 098:81

Summa.......................... 19 877 918: 92

Skatter ............................ 284 510 089:33

Att de till böter hänförliga beloppen är desamma per den 31 december
1966 som per den 30 juni 1967 beror på att man under det pågående dataarbetet
hittills tagit upp nya belopp i avräkningsliggaren endast för tiden
fram till och med den 31 december 1966. All redovisning av böter beträffande
år 1967 ligger emellertid lagrad i ADB och beräknas kunna redovisas
i månadsräkning före årets slut.

På revisorernas fråga om storleken av oredovisade handräckningsmedel
per den 31 december 1966 respektive den 30 juni 1967, fördelade på andra
kronofogdemyndigheter och övriga handräckningssökande, har kronofogdemyndigheten
under hand meddelat att myndighetens bokföring icke är upplagd
på sådant sätt, att frågan kan besvaras utan att ett mycket stort arbete
nedlägges på framplockning av ärendena och sammanställning av uppgifterna.
I svarsskrivelsen har därför lämnats endast den uppgiften, att levererade
handräckningsärenden under tiden januari—juni 1967 avsett ett belopp av
3 401 801 kronor 9 öre. Vidare har framhållits att några influtna handräckningsmedel
icke ligger oredovisade utan att indrivna sådana medel redovisas
dagligen i enlighet med gällande föreskrifter.

Kronofogdemyndigheten har avslutningsvis anfört att man på goda grunder
kan antaga att, sedan kvittningsarbetet genomförts och produktionskörning
av materialet enligt ADB-system kommit i gång vid årsskiftet, de
föreliggande balanserna skall kunna arbetas ned och de indrivna beloppen
ökas så att indrivningsresultatet blir tillfredsställande.

Revisorerna har tillställt överstå thållarämbetet, exekutionsväsendets organisationsnämnd
och riksrevisionsverket de av kronofogdemyndigheten enligt
ovan lämnade uppgifterna med hemställan om det yttrande vartill uppgifterna
kunde ge anledning. Revisorerna har i samband därmed anhållit
att följande frågor måtte av de nämnda myndigheterna särskilt besvaras.

1. Anser Ni att förhållandena vid kronofogdemyndigheten i Stockholm
förändrats på sådant sätt, jämfört med de förhållanden som rådde vid motsvarande
tidpunkt år 1966, att det finns anledning förvänta en snar och
väsentlig förbättring av indrivningsverksamheten?

115

2. Anser Ni att det nuvarande arbetsläget i stockholmsdistriktet påkallar
nagra speciella organisatoriska åtgärder och i så fall vilka? Skulle exempelvis
en uppdelning i mindre distrikt enligt Eder mening medföra större möjligheter
till rationellt och effektivt indrivningsarbete?

Överståthållarämbetet har framhållit att frågan om kronofogdemyndighetens
organisation och personal numera ligger utanför överståthållarämbetets
ämbetsområde. Beslutet om övergång till datamässig registrering, indrivning
och redovisning vid kronofogdemyndigheten redan i maj 196G har
fattats utan överståthållarämbetets medverkan. Oförutsedda omständigheter
har vidare medfört att även år 1967 kommit att bli ett uppläggningsår för
datasystemet. Det har därför varit svårt att bedöma det nuvarande läget och
darmed även systemets funktionsduglighet i framtiden. Överståthållarämbetet
har vidare anfört.

Överståthållarämbetet, som står i nära kontakt med kronofogdemyndigheten,
har dock fått det allmänna intrycket att förhållandena vid myndigheten
nu i avsevärd mån förändrats till det bättre vid jämförelse med det
lage som rådde vid samma tid föregående år. Särskilt under de senaste månaderna
har betydande framsteg nåtts. En större optimism bland personalen
synes därmed göra sig gällande, vilket självfallet är av största betydelse.

Ännu återstår emellertid att avhjälpa en betydande eftersläpning av redovisningen
av indrivna allmänna medel till statsverket. Åtgärder härför har
vidtagits och torde snart leda till resultat.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd bär för avsikt att inom kort
lägga fram ett förslag till omorganisation av kronofogdemyndigheten i
Stockholm, innefattande främst en bättre organisatorisk anpassning till datasystemet
och en mera rationell fördelning av målen; bl. a. skulle även de
allmänna målen fördelas efter geografisk grund i stället för som nu efter
begynnelsebokstaven i gäldenärens namn.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) har meddelat bl. a. följande
i fråga om den aktuella datasituationen hos kronofogdemyndigheten.

Indrivningshandlingar för preliminär och kvarstående skatt framställs
datamässigt och den fältarbetande exekutionspersonalen har nu fått indrivningsmaterial
så att indrivningsarbetet har kunnat återupptas, till en början
i fråga om större poster. EON räknar med att fältarbetet i början på
1968 kommer i gång i full skala. Innan fältarbetet ger utslag i form av ökade
indrivna belopp tar det ytterligare en tid. Indrivningsresultatet för år 1967
kommer inte att bli tillfredsställande på grund av att praktiskt taget all såväl
kameral som exekutiv personal tidvis har nödgats ägna sig åt kollationeringsarbete
i stället för sina normala uppgifter. Som kronofogdemyndigheten
har framhållit har detta arbete emellertid varit nödvändigt för att skapa
ett hållbart underlag för den fortsatta verksamheten. Vid årsskiftet 1967/68
skall större delen av kronofogdemyndigheten flytta till nya lokaler och
flyttningen samt förberedelserna för denna inverkar också menligt på indrivningsresultatet.
° r

Den så kallade kvittningsundersökningen bär planenligt skett med ADB
De upplagda ADB-rutinerna har visat sig fungera utomordentligt väl och arbetet
är redan avslutat för kronofogdemyndighetens vidkommande beträffande
tysiska personer. Förra året var motsvarande uppgift slutförd först i
december månad. Beträffande juridiska personer löper arbetet efter uppgjorda
planer och beräknas bli färdigt i dagarna.

116

Upprättande av redovisning av influtna medel för år 1967 pågår och från
och med januari 1968 räknar nämnden med att månadsräkningar skall kunna
avges kontinuerligt.

Det är ställt utom allt tvivel att en avgörande förändring inträtt i förhållandena
vid kronofogdemyndigheten sedan motsvarande tidpunkt föregående
år. Det finns nu grundad anledning att vänta en snar och väsentlig förbättring
av indrivningsverksamheten.

Beträffande organisationsförhållandena vid kronofogdemyndigheten har
EON meddelat att den redan uppmärksammat behovet av organisatoriska åtgärder
vid myndigheten. Genomförandet av en organisationsundersökning
har således beslutats, och ett principförslag till omorganisation bedömes
kunna framläggas i början av år 1968. Organisationsundersökningen torde
även få visa huruvida, såsom revisorerna ifrågasatt, en indelning av kronofogdedistriktet
i smärre distrikt kan befinnas ändamålsenlig.

EON har slutligen framhållit att de största initialsvårigheterna vid övergången
till ADB numera synes övervunna och att det finns befogad anledning
att räkna med att verksamheten vid kronofogdemyndigheten kontinuerligt
skall bli effektivare.

Riksrevisionsverket har bl. a. framhållit att verket tidigare i olika sammanhang
uttalat sig om bristerna i indrivningsverksamheten vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm. Ämbetsverket har löpande kontakt med myndigheten
och har numera bibringats den uppfattningen att normala arbetsförhållanden
kan förväntas inträda inom kort tid.

Riksrevisionsverket har emellertid, under hänvisning till den inom verket
förda uppbördsstatistiken, numera hemställt hos exekutionsväsendets organisationsnämnd
om att nämnden i samråd med kronofogdemyndigheten uppdrar
riktlinjer för den försatta indrivningsverksamheten i syfte att förbättrade
indrivningsresultat skall kunna uppnås. Verket bär även hemställt att
redogörelse för uppställda mål och planerade åtgärder delges riksrevisionsverket
och överståthållarämbetet.

Beträffande frågan huruvida en uppdelning av stockholmsdistriktet i
mindre enheter skulle vara effektivitetsbefrämjande har riksrevisionsverket
anfört, att man i fråga om fältindrivningen kan överväga en uppdelning på
flera fältavdelningar och en geografisk spridning av dessa. Ämbetsverket har
emellertid förutsatt att arbetsorganisationen inom distriktet blir föremål för
översyn så snart förhållandena det medger.

Ur riksrevisionsverkets ovannämnda framställning till exekutionsväsendets
organisationsnämnd må följande återgivas.

För år 1966 liksom för första året efter exekutionsväsendets förstatligande
visar statistiken för Stockholms kronofogdedistrikt ett betydligt sämre resultat
såväl i jämförelse med tiden före förstatligandet som i förhållande till
landet i övrigt. Medan de för år 1965 lämnade uppgifterna var särskilt ogynnsamma
på grund av den vid årets utgång föreliggande eftersläpningen i restantiekrediteringen
och bokföringen, så bär vid uppgörandet av 1966 års
sammanställningar hänsyn kunnat tas till belopp som influtit under året

117

iut‘11 inte kunnat fördelas pa titlar av myndigheten förrän under innevarande
år. Sammantaget skall sålunda åren 1965 och 1966 kunna visa eu riktig
bild av indrivningsresultatet i Stockholm efter förstatligandet.

I fråga om restindrivningen har Stockholm under 1965 och 1966 endast
levererat 10,3 resp. 23,2 procent av belopp att indriva under nämnda år. Genomsnittet
för riket i övrigt har utgjort 37,3 resp. 37,9 procent. I sammanhanget
kan nämnas att de bästa distrikten under 1965 uppnått inemot och
under 1966 mer än 60 procent.

Vad angår bötesindrivningen har Stockholm under 1965 och 1966 levererat
22,8 resp. 37,8 procent av belopp att indriva under nämnda år. Genomsnittet
för riket i övrigt bär utgjort 54,4 resp. 59,9 procent.

Den nu redovisade eftersläpningen i indrivningen av K- och B-skatt, som
sammanlagt alltså uppgår till mycket betydande belopp, har — bortsett från
en viss före förstatligandet inträdd försämring — uppkommit under de två
indrivningsåren närmast etter förstatligandet. Då även innevarande år präglats
av förhållanden som medfört fördröjningar i utsändandet av centralkrav
och påbörjandet av fältindrivningen, kan det befaras att en ytterligare eftersläpning
i indrivningen av K- och B-skatt bär inträffat under året. För de
årsskatter som legat under indrivning under alla tre åren efter förstatligandet
torde föreligga risk att betydande skatteförluster kan uppkomma när
skatterna efter utgången av de fem indrivningsåren är preskriberade för ytterligare
indrivningsåtgärder.

Vad nu sagts beträffande K- och B-skatt kan förmodas i större eller mindre
utsträckning gälla även övriga medelsslag.

Riksrevisionsverket går i detta sammanhang inte närmare in på anledningarna
till det årliga indrivningsresultatet i Stockholm. Av ovanstående
torde emellertid framgå att en intensifiering av indrivningen är nödvändig för
att undvika skatteförluster. Ämbetsverket, som genom fortlöpande kontakt
med kronofogdemyndigheten i Stockholm följt utvecklingen, har bibringats
den uppfattningen att svårigheterna med avstämnings-, redovisnings- och
bokföringsarbetet i samband med förstatligandet i det närmaste har övervunnits.
Likaså torde initialsvårigheterna vid övergången till automatisk databehandling
delvis ha bemästrats. Även om personal som tagits i anspråk för
nämnda arbetsuppgifter kan återgå till indrivningsarbetet, torde en tillräcklig
upphämtning av den uppkomna eftersläpningen inte vara möjlig utan
ytterligare åtgärder för intensifiering av fältindrivningen.

Revisorernas uttalande. I samband med förstatligandet den 1 januari 1965
av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet omorganiserades exekutionsväsendet
att omfatta 81 kronofogdedistrikt, för vilka viss arbetsorganisation
fastställdes att gälla. Vissa avvikelser i arbetsorganisationen gjordes för de
tre största städerna, Stockholm, Göteborg och Malmö, där speciella förhållanden
ansågs råda.

1966 års revisorer fann anledning att närmare undersöka förhållandena
i samband med organisationsreformen hos Stockholms kronofogdemyndighet.
Vid de jämförelser som därvid gjordes mellan Stockholms kronofogdemyndighet
och motsvarande myndigheter i övriga delar av landet framgick
att indrivningsresultatet för Stockholms del var avsevärt sämre än för landet

118

i övrigt. Kronofogdemyndigheten förklarade anledningen härtill vara dels
tidigare eftersläpning och dels organisatoriska övergångssvårigheter, vilka
medfört att allvarliga arbetsbalanser uppkommit.

I yttrande till revisorerna meddelade riksrevisionsverket att inventering
från verkets sida icke låtit sig göras på grund av pågående organisationsomläggningar
hos kronofogdemyndigheten.

1966 års revisorer förklarade sig vara väl medvetna om att den pågående
övergången till automatisk databehandling krävde betydande arbetsinsatser
av myndighetens personal. Revisorerna fann emellertid att det likväl måste
anses angeläget att indrivningsverksamheten icke med anledning härav ytterligare
eftersattes utan snarast bringades att fungera på ett rationellt och
effektivt sätt.

Innevarande års revisorer har funnit det vara av intresse att undersöka
huruvida arbetssituationen hos kronofogdemyndigheten i Stockholm numera
förbättrats i den omfattning som myndigheten ställde i utsikt i sitt
yttrande till föregående års revisorer. Med anledning härav har revisorerna
tillställt kronofogdemyndigheten vissa frågor rörande de aktuella förhållandena
hos myndigheten. För frågorna och de inkomna svaren har närmare
redogjorts i det föregående.

Kronofogdemyndigheten har uppgivit att den aktuella datasituationen
icke är sådan som myndigheten i sitt uttalande till föregående års revisorer
ansåg sig kunna räkna med, nämligen att databehandlingen skulle vara klar
för produktionskörning i slutet av år 1966. Övergången till ADB-behandling
har enligt myndigheten visat sig vara en mycket svår omställningsprocedur,
som inneburit en mängd intrikata problem. Bristande överensstämmelse har
således visat sig föreligga mellan kronoassistenternas indrivningskort, centralregisterkorten
och bevakningsregistret. Vidare har byte av datamaskin
företagits, vilket nödvändiggjort omprogrammeringar m. m. med avsevärda
tidsförluster som följd.

Rekryteringsproblem har vidare uppstått med avseende på myndighetens
kronoassistenttjänster. Ledigförklarade assistenttjänster har således endast
undantagsvis lockat någon sökande. Myndigheten har uppgivit att svårigheterna
att anskaffa bostäder i stockholmsområdet i första hand utgör orsaken
härtill. Kronofogdemyndigheten har på grund av denna personalbrist
tvingats anlita tämligen nyanställda och nyligen utbildade assistenter, vilket
menligt inverkat på indrivningsverksamhetens effektivitet.

Kronofogdemyndigheten meddelade på fråga från 1966 års revisorer att
föreskriven avstämning av centralregistret mot balansen på de olika kontona
i månadsräkningen per den 30 juni 1966 icke kunnat utföras på grund
av att bokföringsarbetet icke avslutats i tid. Anledningen härtill uppgavs
bl. a. vara vissa problem i samband med övergången till automatisk databehandling.
Det framhölls emellertid att avstämning beräknades kunna göras
omkring den 1 december 1966. Kronofogdemyndigheten har nu medde -

119

lat att ifrågavarande avstämning icke heller gjorts per den 30 juni 1967,
vilket säges ha berott på förseningar i dataarbetet. Myndigheten har nu förklarat
att avstämning beräknas kunna verkställas före 1967 års utgång.

Revisorerna har tillställt överståthållarämbetet, exekutionsväsendets organisationsnämnd
och riksrevisionsverket de av kronofogdemyndigheten
lämnade uppgifterna med hemställan om det yttrande som uppgifterna kunde
motivera. I samband härmed har revisorerna även ställt vissa frågor till
nämnda myndigheter. Frågorna och de i anledning därav lämnade svaren
jämte yttranden i övrigt har närmare redovisats i det föregående.

Överståthållarämbetet har framhållit att till följd av oförutsedda omständigheter
aven år 1967 kommit att bli ett uppläggningsår för datasystemet,
varför det varit svårt att bedöma det nuvarande läget och därmed även systemets
funktionsduglighet i framtiden. Ämbetet har emellertid fått det allmänna
intrycket, att förhållandena vid myndigheten nu i avsevärd mån förändrats
till det bättre vid jämförelse med det läge som rådde vid samma tid
föregående år. Ännu återstår dock att avhjälpa en betydande eftersläpning
av redovisningen av indrivna allmänna medel till statsverket.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd har bl. a. anfört att indrivningsresultatet
för år 1967 icke kommer att bli tillfredsställande på grund av att
praktiskt taget all såväl kameral som exekutiv personal tidvis har måst ägna
sig åt kollationeringsarbete i stället för åt sina normala arbetsuppgifter.
Detta arbete har emellertid varit nödvändigt för att skapa ett hållbart underlag
för den fortsatta verksamheten. Organisationsnämnden har vidare
meddelat att den uppmärksammat behovet av organisatoriska åtgärder vid
kronofogdemyndigheten. En organisationsundersökning har således beslutats,
och ett principförslag till omorganisation bedömes kunna framläggas i
början av år 1968. Organisationsnämnden har slutligen framhållit att initialsvårigheterna
vid övergången till databehandling numera synes övervunna
och att det finnes anledning räkna med kontinuerligt effektivare
verksamhet hos kronofogdemyndigheten.

Riksrevisionsverket har, under hänvisning till den inom verket förda
uppbördsstatistiken, numera i skrivelse till exekutionsväsendets organisationsnämnd
hemställt om att nämnden i samråd med kronofogdemyndigheten
uppdrar riktlinjer för den fortsatta indrivningsverksamheten i syfte
att förbättrade indrivningsresultat skall kunna uppnås.

I sin skrivelse konstaterar riksrevisionsverket att statistiken för Stockholms
ki onofogdedistrikt för år 1966 liksom för första året efter exekutionsväsendets
förstatligande visar ett betydligt sämre resultat såväl i jämförelse
med liden före förstatligandet som i förhållande till landet i övrigt. I fråga
om restindrivningen har Stockholm under åren 1965 och 1966 levererat
endast 10,3 respektive 23,2 procent av belopp att indriva under nämnda år.
Genomsnittet för riket i övrigt har utgjort 37,3 respektive 37,9 procent. I
sammanhanget har nämnts att de bästa distrikten under år 1965 uppnått

120

inemot och under år 1966 mer än 60 procent. Beträffande bötesindrivningen
har Stockholm under åren 1965 och 1966 levererat 22,8 respektive 37,8
procent av belopp att indriva under nämnda år. Genomsnittet för riket i
övrigt har utgjort 54,4 respektive 59,9 procent.

Riksrevisionsverket har funnit att den redovisade eftersläpningen i indrivningen
uppgår till mycket betydande belopp. Vidare har eftersläpningen
huvudsakligen uppkommit under de två indrivningsåren närmast efter
förstatligandet. Då även innevarande år präglats av vissa fördröjningar, kan
det enligt riksrevisionsverket befaras att ytterligare eftersläpning i indrivningen
har inträffat under året. För de årsskatter som legat under indrivning
under alla tre åren efter förstatligandet torde föreligga risk att betydande
skatteförluster kan uppkomma när skatterna efter utgången av de
fem indrivningsåren är preskriberade för ytterligare indrivningsåtgärder.

Revisorerna finner det för sin del betänkligt att förhållandena hos kronofogdemyndigheten
i Stockholm under en längre tid varit och allt fortfarande
är sådana, att föreskriven avstämning mellan olika konton icke låtit sig
göras. Revisorerna har även uppmärksammat att kronofogdemyndigheten ej
heller i år kunnat lämna någon specificerad redovisning rörande myndighetens
handräckningsmedel. Den redovisade eftersläpningen i indrivningen
uppgår vidare till mycket betydande belopp. Stora skatteförluster kan dessutom
befaras uppstå om icke indrivningsverksamheten intensifieras. Enligt
revisorernas mening måste den hos kronofogdemyndigheten rådande arbetssituationen
betecknas såsom allvarlig.

Revisorerna vill emellertid med tillfredsställelse konstatera att riksrevisionsverket
numera hemställt om en undersökning av myndighetens organisation
och arbetssätt, syftande till en effektivisering av verksamheten. Det
är revisorernas förhoppning att sagda undersökning bedrives med all möjlig
skyndsamhet. I anslutning härtill anser sig revisorerna böra understryka
det uttalande som gjordes av 1966 års revisorer, nämligen angelägenheten
av att indrivningsverksamheten icke ytterligare eftersättes utan snarast
bringas att fungera på ett rationellt och effektivt sätt.

121

§ 10

Redovisningen av förskott till vissa plankostnader1

Enligt 1931 års stadsplanelag ålåg det länsstyrelse att under vissa förutsättningar
fastställa byggnadsplan för område på landet, där plan för byggnadsverksamheten
erfordrades. Kostnaderna för upprättande av sådan plan
skulle i den mån bidrag ej lämnades av kommunen — gäldas av markägarna
med hänsyn till den nytta de hade av planen. Länsstyrelsen hade att
meddela beslut angående fördelning av kostnaderna mellan markägarna.

Fråga om byggnadsplan skulle upptagas av länsstyrelse, antingen efter
ansökan av markägare, kommun eller annan eller ock, utan ansökan, då
anledning därtill förelåg.

Vid antagandet av nu nämnda stadsplanelag förutsattes att kostnaderna
för uppgörande av byggnadsplan skulle förskjutas av statsverket. Särskilt
förutsågs detta bli fallet, då länsstyrelse på eget initiativ upptagit fråga om
byggnadsplan. Nagot anslag för detta ändamål anvisades emellertid till en
början icke av statsmakterna. Inom vissa län, där kostnader av ifrågavarande
slag förskotterats, hade länsstyrelserna tagit i anspråk tillgängliga medel.
I slutet av år 1935 hade dylika förskott tillhandahållits i tolv län. Detta
förskottsförfarande ansågs emellertid i längden icke tillfredsställande. På
grund därav anvisades å riksstaten för budgetåret 1936/37 ett reservationsanslag
för ändamålet. Anslaget, som betecknades Förskott av kostnader för
uppgörande av byggnadsplaner, anvisades under Utgifter för kapitalökning,
Fonden för förlag till statsverket. Det sammanlagda anslagsbeloppet
under budgetåren 1936/37—1947/48 uppgick till 1 335 000 kronor. Det förutsattes
att redan förskotterade medel i första hand borde avföras å anslaget.

Vid 1947 års riksdag fattades beslut om en ny byggnadslag, i vilken bestämmelser
meddelades bl. a. om planväsendet för tätbebyggda områden på
landsbygden. Enligt de nya bestämmelserna skulle byggnadsplan på landet
upprättas och fastställas av länsstyrelsen. Kostnaderna skulle till den del
de ej täcktes av statsmedel gäldas av kommunen, i den mån det med hänsyn
till dess intresse av planen och övriga omständigheter befunnes skäligt. Återstoden
skulle fördelas mellan markägarna. Sedan frågan om statsbidragets
storlek avgjorts, skulle det ankomma på länsstyrelsen att besluta om fördelningen
av det återstående kostnadsbeloppet. Vad anginge regionplan
skulle enligt den nya byggnadslagen Kungl. Maj :t besluta, huruvida sådan
skulle upprättas. Kostnaderna för upprättande eller ändring av regionplan
samt för regionplaneförbunds verksamhet i övrigt skulle, intill dess planen
1 Denna paragraf har avlämnats den 17 maj 1967.

122

fastställts, förskjutas av förbundsmedlemmarna eller av statsmedel enligt
vad Ivungl. Maj :t bestämde. I den mån bidrag ej lämnades av statsmedel,
skulle kostnaderna slutligen fördelas mellan förbundsmedlemmarna.

I anslutning till förslaget om den nya byggnadslagen framlades i propositionen
1947:245 förslag rörande tillhandahållande av statsmedel av förskott
till nu ifrågavarande plankostnader. För att undvika konflikter rörande
frågan hur erforderliga förskottsmedel skulle tillskjutas av de olika
intressenterna borde — enligt vad som anfördes i propositionen — möjlighet
finnas att av statsmedel förskottera kostnaderna. Däremot syntes i regel
behov av förskottering ej föreligga, då i undantagsfall kostnaderna skulle
gäldas av kommunen ensam eller av enskild markexploatör. Förskotten syntes
liksom dittills böra ha karaktären av räntefria lån. Sedan kostnaderna
fördelats mellan kommunerna och markägarna, skulle förskotten återbetalas
till statsverket. Erforderliga medel för ändamålet borde anvisas på
kapitalbudgeten med hänsyn till att åtskillig tid kunde komma att förflyta
mellan beslutet om förskottering och beslutet om kostnadernas fördelning,
särskilt i fråga om regionplaner.

I propositionen anfördes vidare att det tidigare anslaget till Förskott av
kostnader för uppgörande av byggnadsplaner borde få tagas i anspråk även
för de angivna nya förskottsändamålen. Beslutanderätten beträffande förskott
till byggnadsplaner skulle fr. o. m. den 1 juli 1947 överflyttas till länsstyrelserna.
I samband härmed borde tillgängliga anslagsmedel genom beslut
av Kungl. Maj :t fördelas mellan länsstyrelserna. Fr. o. m. budgetåret
1947/48 skulle anslagsrubriceringen ändras till Förskott till vissa plankostnader
m. m.

Nu nämnda förslag godkändes av 1947 års riksdag. Såvitt gäller regionplan
är de berörda bestämmelserna alltjämt gällande. Beträffande byggnadsplan
har däremot vissa ändringar vidtagits. Redan år 1948 stadgades sålunda
att det ekonomiska ansvaret för planeringen i huvudsak skulle åvila
kommunerna. Markägarna skulle deltaga i kostnaderna endast om planen
för dem medförde avsevärd nytta, varvid åsyftades sådana fall då planläggningen
kunde bli av betydelse från exploateringssynpunkt. Samtidigt
härmed genomfördes vissa bestämmelser om statsbidrag till upprättande av
byggnadsplaner. Kostnaderna för byggnadsplanerna hade genom dessa bestämmelser
fördelats på kommunen, markexploatören och staten.

År 1959 genomfördes vissa ytterligare ändringar i byggnadsförfattningarna,
vilka tilläde kommunerna ett ökat inflytande på byggnadsplaneringen
och medförde en utjämning av de skillnader som tidigare varit rådande mellan
städer och landsbygd. I de hänseenden om vilka nu är fråga stadgades
att byggnadsplan skulle upprättas genom kommunernas försorg och att
kostnaderna för sådan plan skulle förskjutas av kommunerna.

Under rubriken Förskott till vissa plankostnader m. m. har för budgetåren
1947/48—1966/67 anvisats sammanlagt 5 150 000 kronor. Samtidigt

123

har på driftbudgeten under sjätte huvudtiteln funnits uppfört ett anslag
till bidrag till plankostnader. Intill budgetåret 1958/59 gällde detta anslag
bidrag till byggnadsplaner. Fr. o. m. nämnda budgetår betecknades anslaget
Bidrag till upprättande av regionplaner in. in. och har anvisats med sammanlagt
2 704 000 kronor.

År 1952 ägnade riksdagens revisorer uppmärksamhet åt ifrågavarande
förskott och deras redovisning hos länsstyrelserna. Revisorerna erinrade om
att länsstyrelserna fr. o. m. den 1 juli 1947 bemyndigats att själva bevilja
förskott till byggnadsplaner, under det att Ivungl. Maj :t förbehållit sig att
alltjämt besluta om förskott till regionplaner. Kungl. Maj :t hade därefter,
såvitt gällde byggnadsplaner, endast fördelat tillgängliga anslagsmedel samt
meddelat vissa generella bestämmelser. Sålunda hade föreskrivits att,
sedan beslut om fördelning av kostnaderna vunnit laga kraft, tiden för återbetalning
av förskotten skulle bestämmas till högst fem år samt att återbetalda
förskottsmedel skulle av länsstyrelserna årligen vid kalenderårets utgång
inlevereras till riksgäldskontoret. Byggnadsstyrelsen skulle äga meddela
de närmare föreskrifter som erfordrades för tillämpningen.

Revisorerna framhöll vidare att olika praxis utbildat sig hos länsstyrelserna
i fråga om handhavandet av förskottsmedlen. Vissa länsstyrelser hade
bokfört utlämnade medel på förskottstitel; utestående förskott hade därvid
kommit att upptagas och redovisas som tillgång i länsstyrelsernas räkenskaper
och även som en statsverkets fordran redovisats i de årliga boksluten.
Inom andra länsstyrelser hade de från riksgäldskontoret erhållna anslagsmedlen
upptagits som inkomst på kontot Expeditionsmedel, vanligen
för landskansliet, och därifrån avförts som utgift, då förskotten utlämnats.
I dessa fall hade förskotten icke kommit till synes som tillgång i räkenskaperna
och således ej heller i boksluten. En annan olikhet kunde iakttagas
beträffande förskottsmottagaren. Vissa länsstyrelser likviderade själva uppkommande
kostnader till statliga myndigheter, såsom lantmätare och länsarkitektkontor,
under det att i andra fall förskotten i sin helhet tillhandahölls
vederbörande kommuner, vilka därvid hade att själva bestrida samtliga
plankostnader. Slutligen hade olika tillvägagångssätt tillämpats beträffande
medlens rekvirering, vilket återverkat på den bokföringsmässiga
redovisningen. Flertalet länsstyrelser hade rekvirerat tilldelade medel endast
i mån av behov, varvid en disponibel reserv för deras räkning innestått
hos riksgäldskontoret. Andra länsstyrelser hade däremot rekvirerat hela det
tilldelade beloppet och balanserat medlen i sina räkenskaper.

Enligt revisorernas utredning bokfördes hos riksgäldskontoret den 30
juni 1952 sammanlagt mer än 1 300 000 kronor såsom till länsstyrelserna
utlämnade men ännu icke återredovisade förskott. Av beloppet, som fördelade
sig på 22 länsstyrelser samt Stockholmstraktens regionalplaneförbund,
hade omkring 60 procent utlämnats till förskottstagare.

124

Revisorerna framhöll att behovet av byggnadsplaneförskott dåmera minskat
i så betydande grad att dessa syntes kunna avvecklas utan större olägenhet,
under det att övervägande skäl syntes tala för bibehållande av förskott
till uppgörande av regionplaner. De förhållanden som iakttagits rörande redovisningen
av ifrågavarande medel hos länsstyrelserna fann revisorerna
mindre tillfredsställande. Det förutsattes att rättelse åvägabringades genom
vederbörande myndigheter.

Innevarande års revisorer har från riksgäldskontoret inhämtat uppgift
om de belopp av ifrågavarande förskottsmedel som den 30 juni 1966 utestod
hos olika länsstyrelser m. fl. och alltjämt icke återlevererats. Riksgäldskontorets
räkenskaper utvisade nämnda dag följande saldon.

Län m. fl.

Stockholmstraktens regionplaneförbund

Uppsala ...........................

Södermanlands .....................

Hallands ...........................

Göteborgs och Bohus ...............

Västmanlands .....................

Västernorrlands....................

Jämtlands .........................

Västerbottens ......................

Summa kronor 2 149 408: 83

Utestående belopp

840 000
8 975
225 000

14 000
516 322: 35

15 745
385 631:48

38 735
105 000

I maj månad innevarande år var flertalet av ovan angivna saldon oförändrade.
Det för Uppsala län utestående förskottet hade inlevererats, under
det att förskottet till Göteborgs och Bohus län ökat till 646 226 kronor 85 öre.
Det för Västernorrlands län angivna saldot hade minskat med 115 818 kronor
48 öre genom avskrivning. Rörande denna åtgärd må följande redogörelse
lämnas.

Genom särskilda beslut under åren 1938—1951 anvisade Ivungl. Maj :t till
länsstyrelsen i Västernorrlands län medel till förskottering av kostnader för
upprättande av byggnadsplaner. Av dessa medel utanordnade länsstyrelsen
under nämnda period för ändamålet förskott till ett sammanlagt belopp av
115 818 kronor 48 öre. Sedan riksgäldskontoret i skrivelse den 7 september
1960 till länsstyrelsen hemställt om upplysning varför länsstyrelsen sedan
år 1950 icke gjort några återbetalningar på anslaget, meddelade länsstyrelsen
i skrivelse till kontoret den 17 juli 1964 att länsstyrelsen vid utbetalande
av nämnda förskott av misstag icke föreskrivit viss tid för återbetalning och
ej heller meddelat något beslut om fördelning av plankostnaderna. I skrivelse
till Kungl. Maj :t den 31 maj 1966 anförde länsstyrelsen, att det oredovisade
beloppet bokförts vid landskontoret såsom expeditionsmedel och därför
aldrig blivit balanserat. Vid företagen utredning hade framkommit, att
förskotten använts till arbeten för upprättande av byggnadsplaner och såle -

125

des varit länet till gagn. Ett flertal olika befattningshavare hade under årens
lopp handlagt ifrågavarande ärenden. Vidare hade de protokoll enligt vilka
länsstyrelsen beslutat anvisa förskott i många fall formulerats så generellt,
att det varit omöjligt att med full visshet konstatera till vilken byggnadsplan
förskotten använts. I somliga fall hade planförfattarna omarbetat de ursprungliga
byggnadsplanerna på så sätt, att de med största svårighet kunnat
identifieras. Med hänvisning till att länsstyrelsen icke lagligen syntes
kunna återkräva ifrågavarande förskott, enär de numera preskriberats enligt
förordningen om tioårig preskription, hemställde länsstyrelsen att Kungi.
Maj :t måtte avskriva beloppet.

Med bifall till framställningen förordnade Kungl. Maj:t den 9 december
1966 att beloppet —Ilo 818 kronor 48 öre — skulle avskrivas ur statsräkenskaperna.

Revisorerna har velat undersöka hur ifrågavarande medel numera bokföres
hos länsstyrelserna och har i detta syfte tagit del av huvudböckerna
vid fyra länsstyrelser, nämligen Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands
och Västerbottens län. Om i detta sammanhang bortses från
Stockholmstraktens regionplaneförbund, svarar de nämnda länsstyrelserna
för omkring 95 procent av utestående förskott till plankostnader. Utredningen
visar att huvudböckerna icke hos någon av de nämnda länsstyrelserna
lämnar sådana uppgifter om statsverkets ifrågavarande fordringar, att de
helt överensstämmer med riksgäldskontorets bokföring.

Hos länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Västernorrlands län
föres två specialkonton, det ena benämnt Fonden för förlag till statsverket:
Förskott till vissa plankostnader och det andra benämnt Förskott till vissa
plankostnader. Det förstnämnda utvisar länsstyrelsens redovisningsmässiga
förhållande gentemot riksgäldskontoret och det andra länsstyrelsens förhållande
gentemot vederbörande förskottstagare. Hos länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län utvisar dessa konton vardera ett saldo av 17 226 kronor
85 öre. I en särskild i huvudboken intagen förteckning finnes upptagna de
sju förskott, utlämnade under åren 1949—1953, som tillsammans utgör summan
av sistnämnda salderade belopp. De förskott som utlämnats till Göteborgstraktens
regionplaneförbund och som ingår i riksgäldskontorets saldo
finnes icke upptagna i förteckningen. — Hos länsstyrelsen i Västernorrlands
län utgör det vid budgetårets slut utgående saldot gentemot riksgäldskontoret
247 187 kronor. I en särskild i huvudboken intagen förteckning finnes
uppgift om utestående förskott jämte avskrifter av kungl. brev i hithörande
ärenden. Av förteckningen framgår bl. a. att visst utlämnat förskott bokförts
såsom expeditionsmedel och därför icke kommit att belasta kontona
för plankostnader. Även med rättelse av nu nämnda bokföringsåtgärd överensstämmer
emellertid icke de nämnda kontonas utgående balanser med
riksgäldskontorets räkenskaper.

Hos länsstyrelserna i Södermanlands län och Västerbottens län finnes

126

några motsvarande specialkonton icke intagna i huvudböckerna, och uppgift
saknas även i övrigt om statsverkets fordran i anledning av utlämnade
förskott. Inkomster och utgifter av ifrågavarande slag synes ha bokförts
som expeditionsmedel.

Revisorernas uttalande. Fr. o. in. budgetåret 1936/37 har under Fonden
för förlag till statsverket anvisats anslag för tillhandahållande av förskott
av statsmedel till viss samhällsplanering, nämligen för uppgörande av byggnadsplaner
för tätbebyggda samhällen på landet samt — fr. o. m. budgetåret
1947/48 — för uppgörande av regionplaner. Förskotten har haft till
ändamål att underlätta planarbetenas igångsättande och fortskridande; vederbörande
kommuner och enskilda har genom förskotten kunnat undvika
tidsödande utredningar och förhandlingar rörande frågan hur erforderliga
rörelsemedel skall tillskjutas av de olika intressenterna. Anslaget disponeras
av riksgäldskontoret, som efter Kungl. Maj :ts beslut tillhandahåller länsstyrelserna
erforderliga medel. Länsstyrelserna utbetalar som regel förskottsmedlen
till de kommuner för vilkas räkning planarbetet bedrives, och
dessa i sin tur likviderar med förskotten ersättningarna för planarbetena. I
andra fall utbetalas medlen av länsstyrelserna direkt till betalningsmottagarna.
När arbetet i sinom tid är avslutat och länsstyrelsernas kostnadsfördelning
vunnit laga kraft, återkräves förskotten genom länsstyrelsernas försorg
av de i sista hand betalningsskyldiga.

1952 års revisorer framförde vissa förslag rörande behovet av byggnadsplaneförskott
och ägnade i samband därmed uppmärksamhet åt frågan om
förskottsmedlens redovisning hos länsstyrelserna. Revisorerna påpekade
bl. a. att handhavandet och redovisningen av förskottsmedlen var i flera
hänseenden olikartad, att medlen hos vissa länsstyrelser redovisades på sådant
sätt, att förskotten icke kom till synes som tillgång i länsstyrelsernas
räkenskaper och således ej heller i boksluten, samt att ett flertal förskott
utestått under mycket lång tid, i några fall ända sedan mitten av 1930-talet.
Revisorerna fann dessa förhållanden mindre tillfredsställande och förutsatte
att rättelse åvägabringades genom vederbörande myndigheter.

Innevarande års revisorer har företagit en förnyad granskning av ifrågavarande
förskott och deras redovisning hos länsstyrelserna. Enligt den hos
riksgäldskontoret förda redovisningen utgjorde det sammanlagda beloppet
av från anslaget utlämnade och ännu icke återlevererade medel vid utgången
av sistförflutna budgetår 2 149 408 kronor 83 öre. Av sagda belopp hänförde
sig 840 000 kronor till Stockholmstraktens regionplaneförbund, medan
återstoden fördelade sig på åtta länsstyrelser. Av dessa svarade fyra
för förskott på sammanlagt 1 232 000 kronor eller närmare 95 procent av
de hos länsstvrelserna utestående medlen. Revisorerna har tagit del av de
hos sistnämnda länsstyrelser förda huvudböckerna för de senaste budgetåren
och därvid iakttagit, att redovisningen av ifrågavarande förskott alb -

127

jämt företer avsevärda brister. Hos två länsstyrelser har i huvudböckerna
särskilda konton upplagts för skulderna till riksgäldskontoret och fordringarna
hos förskottstagare. På dessa konton angivna saldon per den 30
juni 1966 överensstämmer emellertid icke med de belopp som hos riksgäldskontoret
redovisas som fordran på vederbörande länsstyrelser. Vid de båda
övriga länsstyrelserna har dylika konton icke upplagts; de belopp som rekvirerats
från riksgäldskontoret och utlämnats till förskottstagare synes ha
bokförts på länsstyrelsernas konton för expeditionsmedel och därigenom
icke kommit till synes som tillgångar i boksluten. Vidare har uppmärksammats
att vid en länsstyrelse förskottsbelopp på närmare 116 000 kronor utestått
hos mottagare sedan åren 1938—1951 och att länsstyrelsen av misstag
icke föreskrivit viss tid för återbetalning eller meddelat beslut om fördelning
av plankostnaderna. Statens fordran i anledning av förskotten har därefter
fallit i glömska och på grund av preskription har möjlighet sedermera
icke funnits att aterkräva dem, varför förskottsbeloppen måst avskrivas ur
statsräkenskaperna.

De förhållanden som sålunda råder beträffande redovisningen av förskott
för byggnads- och regionplaner finner revisorerna i hög grad otillfredsställande.
Det är angeläget att statsverkets fordringar på grund av förskotten
upptages som tillgångar i varje budgetårs bokslut och att dessa tillgångar
bevakas mot preskription. Revisorerna föreslår att de länsstyrelser som ännu
icke återlevererat uppburna förskottsmedel i samråd med riksgäldskontoret
företager utredning rörande de belopp som erhållits från sistnämnda
myndighet och sedermera utlämnats till förskottstagare samt att bokföringen
därefter tillrättalägges och framdeles hålles aktuell.

128

§ 11

Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

Systemet med specialstater började tillämpas i samband med 1911 års
budgetreform och har därefter kommit till användning för en mängd olika
redovisningsändamål, särskilt under 1920- och 1930-talen. Användningen
av sådana stater har som regel haft till ändamål att möjliggöra en särredovisning
av inkomster och utgifter med direkt anknytning till ett särskilt
avsnitt av den statliga verksamheten. Specialstater kom emellertid efter
hand att tillämpas allt sparsammare; systemet ansågs rubba enhetligheten
i redovisningen och försvåra överblicken. För närvarande kvarstår inom
riksstaten endast automobilskattemedlens specialbudget samt de specialbudgeter
som sammanhänger med tillsynen över bank- och försäkringsväsendet.

När automobilbeskattningen genomfördes år 1922 i avsikt att skaffa medel
för att finansiera kostnaderna för vägväsendet inrättades en specialstat
för dessa medels redovisning, till en början vid sidan av riksstaten. Fr. o. m.
budgetåret 1925/26 inordnades medlen på riksstaten, och fr. o. m. budgetåret
1929/30 inrättades även en fondtitel, automobilskattemedelsfonden,
över vilken överskott och brister inom specialbudgeten regleras med anlitande
av ett särskilt avsättningsanslag (jfr 1966/67 VI B 19).

Reglerna för redovisning av inkomster och utgifter på automobilskattemedlens
specialbudget har undergått åtskilliga förändringar under åren,
särskilt såvitt gäller utgifterna. Beträffande inkomstsidan gäller att förrättningsavgifterna
vid statens bilinspektion och vissa inkomster vid vägoch
vattenbyggnadsverket (numera statens vägverk) från och med budgetåret
1957/58 tillföres ifrågavarande medel. Däremot ingår icke i automobilskattemedlen
den permanenta omsättningsskatten för motorfordon, som
infördes den 1 december 1956, eller den särskilda skatten på motorbränslen,
vilken infördes den 1 februari 1966, liksom ej heller vissa andra indirekta
skatter till den del de belastar inköp och drift av motorfordon, såsom tull,
allmän varuskatt och energiskatt. På utgiftssidan omfattade specialbudgeten
ursprungligen endast anslag till förbättrande och underhåll av för automobiltrafiken
viktiga vägar och gator. Efter hand har den emellertid utvidgats
till att omfatta praktiskt taget alla direkta utgifter för vägväsendet och
en mängd utgifter för närstående ändamål. Huruvida en viss utgift rätteligen
bör hänföras till specialstaten eller lämnas utanför är givetvis en avvägningsfråga,
beträffande vilken någon definitiv lösning icke torde kunna
åstadkommas. Biltrafiken tillför nämligen samhället fördelar i många andra
former än genom bilskattemedel, exempelvis indirekt i form av skatte -

129

intäkter. Å andra sidan har det allmänna åtskilliga utgifter som på ett eller
annat sätt sammanhänger med biltrafiken utan att täckning erhålles av
automobilskattemedel, exempelvis på sjukvårdens och domstolsväsendets
områden.

På vissa riksstatsanslag avräknas utgifterna endast till viss andel på
automobilskattemedlen. Så är lallet med utgifterna för avlöningar och omkostnader
vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vid vägförvaltningarna;
dessa utgifter avräknas med nio tiondelar av de verkliga kostnaderna (jfr
prop. 1954: 112). I fråga om vissa anslag under polisväsendet göres avräkningen
mot automobilskattemedlen endast med vissa bestämda belopp
(jfr prop. 1954: 174).

Reservationsanslag avräknas med hela sitt belopp såsom utgifter på automobilskattemedlens
specialbudget under det budgetår för vilket de anvisats.
Eventuellt uppkommande reservationer redovisas således icke såsom tillgångar
för specialbudgeten. I realiteten är dock dylika reservationer direkt
jämförbara med den på budgetutjämningsfonden upptagna behållningen av
automobilskattemedel; i båda fallen är beloppen avsedda att framdeles tagas
i anspråk för vägväsendet och liknande ändamål. Reservationerna har
därför medtagits såsom särskilda tillgångsposter i den in- och utgående
balansen i efterföljande sammanställning. På utgiftssidan har däremot förts
endast de belopp med vilka vederbörande anslag faktiskt belastats, d. v. s.
poster som har karaktär av verkliga utgifter.

Inkomster och utgifter på automobilskattemedlens specialbudget under
budgetåret 1966/67 framgår av följande uppställning.

Ingående balans den 1/7 1966
Tillgångar:

916 430 412: 78

652 118 527:38 1 568 548 940:16

Reservationer .................

Fordran å budgetutjämningsfonden

Inkomster:

A. I. 2. a) Fordonsskatt.......................... 617 193 348:37

2. b) Trafikomläggningsskatt ................ 107 444 740: 46

2. c) Bensin- och brännoljeskatt.............. 1 659 192 658: 70

A. II. 18. Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket.
............................... 1 496 951: —

19. Förrättningsavgilter vid statens bilinspektion 10 312 025: —

2 395 639 723: 53

3 964 188 663: 69

Utgifter:

II. JUSTITIEDEPARTEMENTET

B. Polisväsendet

Rikspolisstyrelsen:

1 Avlöningar................................ 1 600 000: —

2 Omkostnader.............................. 150 000:_

Polisverket:

4 Inköp av motorfordon m. m................. 9 000 000:

5 —670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. I

130

5 Underhåll och drift av motorfordon m. m..... 20 500 000: —

Lokala polisorganisationen:

8 Avlöningar................................ 89 000 000: —

9 Omkostnader.............................. 9 800 000: —

10 Utrustning................................ 4 500 000: —

Äldre anslag 1965/66 E 13 .................... 26 742:11

VI. KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET
A. Kommunikationsdepartementet m. m.

3 Kommittéer m. m.....................

B. Väg- och valtenbyggnadsväsendet
Våg- och vallenbyggnadsverket
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:

1 Avlöningar (9/10 av styrelsens verkliga avlöningar)
.................................. 18 573 020:37

2 Omkostnader (9/10 av styrelsens verkliga omkostnader)
................................ 3 043 735: 89

Vägförvaltningarna:

3 Avlöningar (9/10 av förvaltningarnas verkliga

avlöningar)................................ 44 491 094: 69

4 Omkostnader (9/10 av förvaltningarnas verkliga

omkostnader).............................. 6 680 429:17

5 De lokala vägnämnderna m. m................. 316 456: 02

6 Reglering av vissa skador inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsområde.............. 1 523 106: 35

Vägunderhåll och vägbyggnader

Väghållningen på landet samt i städer och stads liknande

samhällen, där kronan är väghållare:

7 Vägunderhållet............................ 508 310 130: 58

8 Byggande av riksvägar .................... 359 791 488: 78

9 Byggande av länsvägar .................... 234 461 824: 37

10 Byggande av ödebygdsvägar................ 17 208 012:28

11 Byggande av storbroar .................... 24 479 310: 66

Väghållningen i städer och stadsliknande samhällen,
som är väghållare:

12 Bidrag till underhåll av vägar och gator ...... 86 630 500: —

13 Bidrag till byggande av vägar och gator...... 281 009 200: —

Enskild väghållning:

14 Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. .. 39 788 610: 37

15 Bidrag till byggande av enskilda vägar........ 19 733 030: 99

Diverse ändamål:

16 Kostnader för övergång till högertrafik........ 188 869 808:25

17 Utredningar .............................. 848 771: 93

18 Vissa kostnader i samband med internationella

vägkongresser ............................ .20 155: 30

C. Vågtrafikväsendet

Statens bilinspektion:

1 Avlöningar................................ 1 160 830:28

2 Omkostnader.............................. 327 219: 73

3 Uppdragsverksamhet ...................... 5 662 563: 68

5 Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder vid

järnvägskorsningar .......................... 6 504 809: 33

Statens biltrafiknämnd:

6 Avlöningar................................ 1 164 615:48

7 Omkostnader.............................. 107 360:37

8 Statens trafiksäkerhetsråd m. m............... 284 725: 33

9 Trafiksäkerhetsforskning...................... till 534: 88

10 Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande .................................. 1 900 000: ■

134 576 742:11

1 559 798: 69

74 627 842: 49

1 144 250 766: 67

616 900 076: 84

18 223 659: 08

131

D. Sjöfart

Sjöfartsverket

8 Bidrag till småbåtshamnar m. in

G. Tekniska institut

1 Statens väginstitut .......................... 1 188 70g. 33

2 Statens väginstitut: Utrustning................ 77 789; 22

H. Diverse

Ersättning till statens allmänna fastighetsfond:

2 Byggnadsstyrelsens delfond.................. 7 095 000:_

4 Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma
busslinjer ............................ 6 852 386:95

5 Ersättning till postverket för befordran av tjänste försändelser

................................ 1 900 000: —

VIII. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
E. Högre utbildning och forskning
Universiteten m. m.

14 Tekniska fakulteterna: Avlöningar......

IX. JORDBRUKSDEPARTEMENTET

C. Lantbrukets rationalisering och befrämjande av dess
produktion, m. m.

18 Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess ut -

övare erlagd bensinskatt...................... 232 192:_

Äldre anslag (1965/66 C 18).................... 170 413:_

H. Skogsväsendet

6 Vägbyggnader på skogar i enskild ägo..........

J. Fiskerivåsendet m. m.

14 Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare

erlagd bensinskatt............................ 1 095 400:_

Äldre anslag (1965/66 J 15) .................. 36 no;_

XI. INRIKESDEPARTEMENTET

C. Arbetsmarknad m. m.

9 Allmänna beredskapsarbeten m. m............. 224 857 322: 77

10 Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade
m. fl............................... 50 140 607: 87

XII. CIVILDEPARTEMENTET
C. Pensionering

1 Personalpensionsförmåner m. m...............

Summa utgifter

Utgående balans den 30/6 1967
Tillgångar:

Reservationer.................................... 920 381 279:71

Fordran å budgetutjämningsfonden ................ 717 532 087: 06

2 111 539:85

1 266 555: 60

15 847 386: 95

677 000: —

402 605: —

14 301 883:—

1 131 510: —

274 997 930: 64

25 400 000: —
2 326 275 296: 92

1 637 913 366: 77

3 964 188 663: 69

132

Revisorernas uttalande. Automobilskattemedlens specialbudget utgör numera
den enda inom riksstaten kvarstående specialstaten av någon betydelse.
Redovisningsformen gör det möjligt att följa i vad mån vissa statsinkomster
som direkt härledes ur motorfordonstrafiken, främst fordonsskatt och bensinskatt,
kommer till användning för väg- och vägtrafikväsendet eller närstående
ändamål. De på specialbudgeten uppkommande differenserna mellan
inkomster och utgifter salderas år från år. Slutbeloppet visar alltså icke
årsresultatet utan det slutliga saldot efter hela den tid systemet varit i tilllämpning.

Inkomster och utgifter som hänför sig till automobilskattemedlens specialbudget
redovisas såväl i riksstaten som i budgetredovisningen blandade
med övriga poster, och någon särredovisning av medlen förekommer icke.
I syfte att möjliggöra en samlad överblick över dessa medel har revisorerna
sedan ett antal år tillbaka i sin berättelse intagit en sammanställning av
automobilskattemedlens specialbudget för det senast förflutna budgetåret.

Alltsedan budgetåret 1954/55 har ett överskott förelegat på specialbudgeten.
Överskottet steg under loppet av fem budgetår från 53 till 766 milj.
kronor och har därefter varierat. Utvecklingen framgår av följande uppställning,
i vilken beloppen avrundats till jämna miljontal kronor.

Budgetår	Reserva- tioner	Överskott	Summa behållni
1954/55 ......	..... 398	53	451
1955/56 ......	..... 512	259	771
1956/57 ......	..... 681	287	968
1957/58 ......	..... 548	588	1 136
1958/59 ......	..... 383	743	1 126
1959/60 ......	..... 365	766	1 131
1960/61 ......	..... 376	747	1 123
1961/62 ......	..... 400	687	1 087
1962/63 ......	..... 509	742	1 251
1963/64 ......	..... 498	828	1 326
1964/65 ......	..... 784	594	1 378
1965/66 ......	..... 916	652	1 568
1966/67 ......	..... 920	718	1 638

Under budgetåret 1966/67 har inkomsterna uppgått till 2 396 milj. kronor
och utgifterna till 2 326 milj. kronor. Inkomsterna överstiger alltså utgifterna
med 70 milj. kronor. Samtidigt har reservationerna stigit med 4
milj. kronor, varför automobilskattemedlens fordran på budgetutjämningsfonden
ökat med 66 milj. kronor. Den 30 juni 1967 utvisar specialbudgeten
som följd härav en behållning å 1 638 milj. kronor, varav 920 milj.
kronor i form av reservationer på anvisade men för sitt ändamål ännu icke
utnyttjade anslag samt 718 milj. kronor som fordran å budgetutjämnings -

133

fonden. Sistnämnda belopp motsvarar alltså vad som vid budgetårets utgång
influtit i automobilskaftemedel men ännu icke anvisats för vägväsendet
och övriga med dessa medel avsedda ändamål.

Att outnyttjade automobilskattemedel är avsedda att framdeles komma
vägväsendet till godo innebär icke att någon fondering i egentlig mening
förekommer. Det såsom behållning angivna beloppet visar endast specialbudgetens
ställning vid budgetårets slut. Det må även anmärkas att utfallet
av specialbudgeten icke lämnar något slutligt svar på frågan om automobilbeskattningen
är rättvist utformad eller i vad mån vägväsendets krav tillgodoses
från det allmännas sida. Såsom inledningsvis framhållits förekommer
nämligen i den allmänna budgeten såväl inkomster som utgifter med
betydande belopp, vilka äger nära samband med biltrafiken men likväl icke
redovisas över automobilskatteinedlens specialbudget.

134

§ 12

Postverkets taxa för expressutdelning

Gällande bestämmelser om expressutdelning av postförsändelse finnes
intagna i allmänna poststadgan. Där föreskrives att expressutdelning kan
förekomma beträffande annan försändelse än korsband och inbetalningskort.
Vill avsändare att sådan försändelse eller avi därom skall tillställas
adressaten så snart som möjligt efter försändelsens framkomst till adressorten
och oberoende av den övriga postens utdelning, skall avsändaren ^äd
försändelsens avlämnande till postbefordran erlägga en särskild avgift.
Expressutdelning kan emellertid enligt poststadgan med säkerhet påräknas
endast inom vissa postanstalters (de flesta postkontors och postexpeditioners)
postutdelningsområden. Postverket ansvarar icke för att expressuldelning
ovillkorligen kan ske. Även annan postanstalt än nu nämnts vidtager
emellertid i möjligaste mån åtgärder för att försändelsen så fort som
möjligt kommer adressaten till handa.

Ytterligare begränsningar i expressutdelningen har stadgats i fråga om
rekommenderade och assurerade försändelser samt medel för postanvisningar
och utbetalningskort. Dessa utlämnas med expressbud endast vid
de postkontor och postexpeditioner där förhållandena så medger. På samma
sätt utbäres expresspaket endast då så utan olägenhet kan ske. I viss
utsträckning förekommer det att expressförsändelser icke utbäres emedan
adressaten begärt att dylik försändelse i likhet med övrig post skall insorteras
i box eller fack på postanstalten.

Försök att till adressaten avlämna expressförsändelse eller avi göres endast
en gång. Har försöket ej lyckats upphör försändelsen att betraktas som
expressförsändelse, och dess utlämnande försiggår i den ordning som gäller
för försändelser i allmänhet.

I den av poststyrelsen utgivna förteckningen över poslanstalter i Sverige
angives om expressutdelningen är ordnad vid respektive anstalt samt huruvida
sådan utdelning äger rum dagligen eller endast på vardagar.

Beträffande organisationen och arbetsrutinen för utdelningen finnes några
generella bestämmelser icke utfärdade. Förhållandena varierar i hög
grad från ort till ort. Vid postanstalter med en daglig expressförsändelsemängd
av ej alltför obetydlig omfattning, främst större och medelstora städer,
finnes vanligen särskild personal anställd för försändelsernas utdelning
till adressaterna. Utdelningen företages som regel med bil, moped eller cykel.
Personalen kan i vissa fall disponeras uteslutande för expressförsändelsernas
behandling, i andra fall kan göroinålen förenas med andra. Kombination
med den ordinarie brevutbäringen förekommer dock mera sällan.

135

Det årliga antal expressförsändelser som postverket har att behandla kan
icke exakt angivas, eftersom obligatorisk statistik därom saknas. På grundval
av särskilda undersökningar, som företogs vid skilda tillfällen under
1950-talet, och med beaktande av den allmänna stegringen av postmängden
kan dock antalet expressförsändelser angivas till omkring 2,7 milj. om
året, därav 2,34 milj. vanliga brevförsändelser.

Postavgifterna räknas enligt regeringsformen som bevillning och bestämmes
därför av riksdagen. Emellertid har riksdagen alltsedan år 1908 genom
successiva beslut lämnat Kungl. Maj :t tidsbegränsade bemyndiganden
att besluta om vissa postavgifter. Bemyndigandet innefattar även rätt för
Kungl. Maj :t att till postverket överlämna beslutanderätten i vissa fall.
Så har skett beträffande den särskilda avgiften för expressutdelning.

Expressavgifterna har sedan början av 1920-talet varit bestämda till de
belopp som framgår av nedanstående uppställning.

Tidpunkt för avgiftsändring Belopp

1921 1/7 .............................. —: 50

1925 1/10 .......................... —-30

1948 1/4 • 40

1957 1/6 • 60

1962 1/7 ............................. —• 70

1964 1/7 ..................... i •_

1967 1/1 .............................. 1:40

Som obligatoriska uppgifter om expressförsändelser efter år 1922 icke
vidare lämnas i postverkets årsstatistik, har postverket vid olika tillfällen
företagit särskilda statistiska undersökningar rörande denna rörelse.
Resultatet av en sådan undersökning, företagen i september 1953, har redovisats
i Postala Meddelanden 1953: 4. Därvid framhölls att antalet expressförsändelser
från år 1922 till år 1952 ökat från 270 000 till 1 676 000 och
alt samtidigt expressförsändelsernas procentuella andel av hela antalet inrikes
brev och vissa andra försändelser ökat från 0,09 till 0,18. Orsakerna
till denna fördubbling av frekvensen angavs vara flera, men den jämförelsevis
låga avgiften för expressbefordran syntes ha bidragit. Utöver den direkta
avgiftsminskningen år 1925 ansågs böra beaktas den relativa lindring i
avgiften som blivit en följd av ändrat penningvärde.

En förnyad statistisk undersökning rörande expressrörelsen företogs i
slutet av år 1956 (redovisad i Postala Meddelanden 1957:4). Enligt denna
undersökning utgjorde det beräknade antalet försändelser av ifrågavarande
slag 1 768 000; den procentuella andelen av hela postmängden hade ökat
till 0,2.

Ingendera av de nämnda undersökningarna behandlade frågan om postverkets
självkostnader för utbäring av expressförsändelser. Detta spörsmål
uppmärksammades däremot vid en undersökning år 1963 av poststyrelsens
organisationsavdelning rörande utdelningen av expressförsändelser i Stor -

136

Stockholm. Utredningen omfattade kostnaderna för avlöning till den med
expressutdelning sysselsatta personalen (jämte 40 procent tillägg för sociala
förmåner) samt transportkostnader. Däremot ingick icke kostnader för
exempelvis administration, lokaler, reklamation och traktamenten. Utredningsresultatet,
som redovisades med förbehållet att uppgifterna icke gjorde
anspråk på exakthet och att de verkliga kostnaderna kunde vara högre,
utvisade följande kostnader.

Postanstaltskategori och	Antal för-	Kostnad per
utdelningssätt	sändelser	försändelse
Expressförsändelser, utdelade vid Stockholm 1, ank. expressexpeditionen ................	12 320	1: 90
Expressförsändelser, uppsorterade i box, fack el-ler i posterestantefack vid postanstalter i Stockholms innerstad ....................	2 200	0: 48
Expressförsändelser, utdelade vid postanstalter utanför Stockholms innerstad, vid vilka expressutdelning äger rum enligt Pft........	5 980	1: 79
Utrikes expresspaket vid Stockholm Tull......	290	2;_

På förslag av 1956 års postutredning beslöt dåvarande generalpoststyrelsen
år 1960 att låta verkställa en studie av självkostnaderna för olika postala
prestationer, avsedd att tjäna som underlag för lönsamhetsbedömning,
prispolitiska beslut och rationaliseringsåtgärder. Utredningen bedrevs under
ledning av tillkallad ekonomisk expertis och avsåg verksamhetsåret
1961. Resultatet redovisades i september 1964 (Postala Meddelanden 1964:
3) och innehåller bl. a. uppgifter om intäkter och skilda slag av kostnader
för olika typer av postala funktioner, avseende brev, paket, tidningar, penningrörelse
in. m. Vid denna utredning har expressförsändelserna icke isolerats
från försändelser som befordrats i vanlig ordning. Med ledning av
det grundmaterial på vilket utredningen bygger har emellertid sedermera
inom poststyrelsen företagits försök att beräkna självkostnaderna även lör
expressbehandlingen. För år 1965 uppgår enligt nämnda beräkning kostnaderna
för vanliga expressförsändelser till följande belopp i kronor.

Personallöner för ordinarie utdelning ...................... 4 320 000

Personallöner, beträffande vilka särskild ersättning utgått för

expressfunktion ........................................ 38 000

Lokala transporter (bil, moped, cykel) ...................... 938 000

Lokalkostnader (beräknat endast för Sthlm 1 och Malmö 1, där

dessa kostnader kunnat isoleras från övriga funktioner) .... 29 000

Summa kronor 5 325 000

Då antalet vanliga postförsändelser år 1965 uppskattats till 2 229 000,
utgör kostnaden för varje sådan försändelse nämnda år 2 kronor 39 öre.
Med uppräkning enligt kostnadsindex motsvarar detta belopp år 1967 en
kostnad av 2 kronor 77 öre.

137

I sin år 1966 avlämnade berättelse föreslog riksdagens revisorer vissa
överväganden rörande möjligheterna att åvägabringa ett samarbete mellan
postverket och televerket vid utdelning av expressförsändelser och telegram.
I sitt innevarande år avgivna yttrande i anledning av förslaget har
poststyrelsen framhållit, att man f. n. planerade en omfattande strukturrationalisering
av postutdelningen och att i detta sammanhang försök påginge
med bl. a. motorisering av brevbäringen, ackordslön för brevbärare
och koncentration av postutdelningen inom bostadsområden. Syftet med
försöken var att åstadkomma en ökad prestation per individ och en i vissa
avseenden mera differentierad och förbättrad service, bl. a. beträffande utdelningen
av brådskande försändelser. Expressutdelningen, som enligt styrelsens
mening f. n. icke fungerade helt tillfredsställande, skulle vid den
nämnda rationaliseringen komma att grundligt överses, och även kostnaderna
för denna serviceform skulle komma att uppmärksammas.

Revisorernas uttalande. Som ett komplement till den ordinarie postutdelningen
tillhandahåller postverket en speciell tjänst i den s. k. expressutdelningen
av brev och vissa andra postförsändelser. Denna innebär att försändelsen
tillställes adressaten snarast möjligt efter ankomsten till sådan
adressort som ingår i expressutdelningsområde och utan att närmaste ordinarie
postutdelningstur avvaktas. Utdelningen, som utföres av särskild med
transportmedel försedd personal, medför i de flesta fall att transportuppdraget
fullgöres snabbare än om den vanliga postutdelningen anlitas. För
expressutdelning erlägger avsändaren en särskild tilläggsavgift, vilken bestämmes
av poststyrelsen. Avgiften har successivt höjts sedan år 1925 och
utgår numera med 1 krona 40 öre.

Expressutdelningen redovisas sedan länge icke i postverkets årliga statistik.
L ppgifter därom inhämtas i stället genom tillfälliga undersökningar
av stickprovskaraktär. På grundval av sådant material kan det årliga antalet
expressförsändelser beräknas uppgå till 2,7 milj. Den relativa frekvensen
av expressförsändelser är stigande och beräknas nu uppgå till 0,2 procent
av hela postmängden.

Beräkningen av postverkets egna kostnader för expressrörelsen är liksom
mängden av dylika försändelser osäker, men en uppskattning ger vid handen
att verkets självkostnader per försändelse innevarande år uppgår till
2 kronor 77 öre, d. v. s. ungefär dubbelt så mycket som tilläggsportot för
expressbefordran ger i intäkter.

Utbäringen av expressförsändelser utgör en personalkrävande verksamhetsgren,
och det är därför antagligt att kostnaderna även i fortsättningen
kommer att väsentligt öka. Ehuru priset för postverkets olika tjänster icke
kan bestämmas så, att det under alla förhållanden motsvarar verkets egna
kostnader för respektive verksamhet, anser revisorerna att skillnaden mellan
intäkter och kostnader för expressutdelningen är så betydande, att en
5f—670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. I

138

höjning av avgiften är påkallad i syfte att minska det underskott som utdelningen
nu medför.

Såsom omnämnts i den föregående redogörelsen planerar postverket en
omfattande rationalisering av postutdelningen, främst i avsikt att uppnå
en avsevärd ökning av prestationen per sysselsatt befattningshavare.
Expressutdelningen, som för närvarande icke anses fungera tillfredsställande,
kommer därvid att uppmärksammas. Den allmänna översyn av
expressutdelningens funktion som sålunda kommer att företagas är enligt
revisorernas mening väl motiverad. Även frågan om avgiften för denna
speciella tjänst bör i detta sammanhang upptagas till prövning. Då nämnda
utredning emellertid inbegriper ett flertal olika problem, bl. a. huvuddelen
av det lokala transportsystemet, torde man kunna förutse att åtskillig
tid kräves innan slutresultatet därav kan redovisas. I avvaktan härpå
synes en provisorisk höjning av expressavgiften böra övervägas.

139

§ 13

Televerkets bostäder i Nynäshamn1

I samband med att riksdagen år 1911 fattade beslut om att televerkets
verkstad skulle förläggas till Nynäshamn träffade televerket en uppgörelse
med ett enskilt företag, Aktiebolaget Nynäs Villastad, enligt vilken bolaget
åtog sig att i mån av behov uppföra bostäder för verkstadens personal.
Företagets åtagande överfördes kort tid därefter på Södertörns fastighetsbolag,
som lät uppföra ett 70-tal bostadshus, vilka i stort sett stod färdiga
att tagas i bruk år 1913. Byggnaderna innehöll 1- eller 2-rums lägenheter
för en, två eller fyra familjer.

Vissa av enfamiljshusen inköptes under åren därpå av lägenhetsinnehavarna
såsom egnahem. Hela det återstående fastighetsbeståndet förhyrdes
under någon tid av televerket, varefter verket år 1917 inlöste bostäderna,
147 lägenheter i 54 olika fastigheter. De övertagna lägenheterna uthyrde televerket
i sin tur till vid verkstaden anställda.

Under åren 1917—1922 inköptes dels ett antal bebyggda fastigheter, dels
ett antal tomter på vilka televerket lät uppföra personalbostäder. År 1922
förfogade verket över 80 bostadsfastigheter med sammanlagt 279 lägenheter.
Större delen av dessa bostäder var enligt nuvarande förhållanden
omoderna. För att avhjälpa föreliggande brister påbörjade televerket år
1936 en modernisering av bostadsbeståndet. Flertalet lägenheter försågs
med centralvärme och varmvatten, varjämte kök och sanitära anordningar
förbättrades.

Alltsedan början av 1930-talet förelåg en mer eller mindre markerad
bostadsbrist i Nynäshamn. Från olika håll vidtogs åtgärder för förbättring
av bostadsläget. Bristen på tomtmark utgjorde dock ett hinder för produktion
av större hyreshus. Sedan HSB år 1937 påbörjat verksamhet i staden
försålde televerket vid olika tillfällen en del äldre fastigheter till nämnda
organisation. De vid televerkstaden anställda erhöll vanligen förtursrätt till
de lägenheter som på detta sätt tillfördes samhället.

Även under åren 1947—1963 har televerket genom fastighetsförvärv ökat
det egna beståndet av bostadslägenheter för verkstadens anställda.

År 1966 innehade televerket 74 fastigheter med sammanlagt 316 lägenheter
i Nynäshamn. En av fastigheterna utgjorde tjänstebostad för en familj.
De övriga utgjorde samtliga hyresfastigheter, i vilka lägenheterna fördelade
sig på följande storleksgrupper.

1 Denna paragraf har avlämnats den 10 maj 1967.

140

Antal lägenheter Storlek

4 .................... 5 rum och kök

4 .................... 4 » » »

66 .................... 3 » » »

149 .................... 2 » » »

71 1 » » »

2i .................... 1 rum med kokskåp

Det sammanlagda taxeringsvärdet för nämnda fastigheter uppgick till
13 506 000 kronor, varav 1 612 300 kronor utgjorde tomtvärde och 11 893 700
kronor byggnadsvärde.

Ifrågavarande fastighetsbestånd förvaltas av televerkstaden i Nynäshamn
i samråd med telestyrelsens till samma plats förlagda verkstadsbyrå. Verkstaden
tecknar kontrakt med hyresgästerna och ombesörjer den ekonomiska
förvaltningen samt omhänderhar de på fastighetsägaren ankommande görornålen
för löpande tillsyn, såsom tillhandahållande av elektrisk ström,
vatten och renhållning samt i vissa fall bränsle. Verkstaden ombesörjer
vidare såväl löpande reparationer som mera omfattande restaureringar av
fastigheterna med anlitande av egen, för verkstadens behov anställd perso -

Nedanstående tabell utvisar för tiden fr. o. in. budgetåret 1949/50 inflytande
hyresintäkter samt verkstadens kostnader av olika slag. Såsom framgår
av tabellen har under angivna tid hyresintäkterna icke förslagit till
täckande av samtliga kostnader. Uppkommande underskott täckes av verkstadens
driftmedel.

Intäkter och kostnader för bostadsfastigheter 1949/50—1965/66 i kronor

Budgetår	Intäkter	Kostnader	Under- skott
	Hyror från lä-genhets-inneha- vare	Hyror till tele-styrelsen	Bränsle, el, vatten, ren-hållning, städning, portvakt	Skatt	Reparatio-ner (löner, mtrl., entre-prenörer), övrigt	Summa kostnader
1949/50.. 1950/51.. 1951/52.. 1952/53.. 1953/54.. 1954/55.. 1955/56.. 1956/57.. 1957/58.. 1958/59.. 1959/60.. 1960/61.. 1961/62.. 1962/63.. 1963/64.. 1964/65.. 1965/66.. Summa	284 694 302 415 324 891 361 424 368 363 360 262 378 845 399 697 436 861 453 950 455 866 472 687 471957 510 560 547 901 604 913 661 612 7 396 898	108 371 128 367 129 055 147 048 145 927 144 309 144 309 156 042 154 730 155 816 154 919 153 777 154 616 153 162 153 263 156 798 158 266 2 498 775	40 981 63 042 87 235 96 480 80 606 87 872 76 231 130 422 119 073 117 780 131 625 132 786 103 451 107 045 146 655 163 618 161 475 1 846 377	16 515 18 680 18 580 21213 31 058 45 348 20 660 20 423 15 282 16 894 16 774 16 774 18 630 17 145 18 670 19 000 26 644 358 290	167 349 142 860 183 246 188 344 164 713 174 924 223 625 353 272 363 702 354 426 325 169 499 683 460 295 465 723 717 413 863 188 724 981 6 372 913	333 216 352 949 418 116 453 085 422 304 452 453 464 825 660 159 652 787 644 916 628 487 803 020 736 992 743 075 1 036 001 1 202 604 1 071366 11 076 355	48 522 50 534 93 225 91 661 53 941 92 191 85 980 260 462 215 926 190 966 172 621 330 333 265 035 232 515 488 100 597 691 409 754 3 679 457

141

Av inflytande hyror inlevererar verkstaden till telestyrelsen visst belopp
såsom ränta och amortering av i fastigheterna nedlagt kapital. Detta belopp
fastställes årligen och beräknas till summan av tre komponenter, nämligen
dels 3,5 procent av det bokförda tomtvärdet (384 100 kr.), dels 4,26 procent
av det bokförda byggnadsvärdet (ca 3 milj. kr.), dels ock 0,76 procent
av ett uppskattat återanskaffningsvärde (ca 1,74 milj. kr.).

Värme ingår som regel icke i hyresavtalen utan bekostas av hyresgästerna
själva. Beträffande några större hyreshus, vilka vartdera inrymmer ett flertal
lägenheter, svarar dock verkstaden som hyresvärd även för uppvärmning.
Yttre renhållning och tillhandahållande av vatten bekostas för samtliga
fastigheter av hyresvärden.

Såsom nämnts utgjorde antalet lägenheter under det senast förflutna
budgetåret 316. Om härvid bortses från en tjänstebostad och en lägenhet,
utnyttjad som överliggningslokal, uppgick den för uthyrning disponibla
lägenhetsytan till i runt tal 16 300 m2. Under nyssnämnda budgetår inflöt i
hyresintäkter omkring 661 000 kronor; den genomsnittliga årshyran per m2
utgjorde följaktligen 40 kronor 50 öre. Detta hyresbelopp avsåg till övervägande
del s. k. kallhyra. För lägenheter utan värme beräknas hyresgästernas
bränslekostnad till mellan 4 och 7 kronor per m2 och år.

Ehuru föreskrifterna i 1942 års hyresregleringslag icke äger tillämpning
på upplåtelse av bostad i fastighet som äges av staten, har dock statliga
myndigheter regelmässigt iakttagit de begränsningar i fråga om hyreshöjning
som gällt för den allmänna hyresmarknaden. Televerkstaden i Nynäshamn
har således icke överskridit de generella hyrestillägg som medgivits
genom statens hyresråds bestämmelser. År 1956 fattade riksdagen i anledning
av prop. nr 116 beslut om hyressättningen för staten tillhöriga tjänstebostäder.
Vid hyressättningen i dylika bostäder skulle marknadsmässiga
grunder tillämpas. Beslut om hyresbelopp i varje särskilt fall skulle fattas
av statens personalbostadsdelegation, som inrättades fr. o. m. den 1 juli
1958. I fråga om staten tillhöriga bostäder som icke utgjorde tjänstebostäder,
s. k. uthyrningsbostäder, har någon liknande central fastställelse icke
föreskrivits, utan bestämmandet av hyresbeloppen har ankommit på vederbörande
förvaltande myndighet. Även i fråga om detta bostadsbestånd har
dock förutsatts att den allmänna bostadsmarknadens hyresnivå skall följas.
I kungl. cirk. 1965: 900 har statsmyndigheterna ålagts skyldighet att samråda
med personalbostadsdelegationen då det gäller nysättning eller ändring
av hyror i statens uthyrningsbostäder. Sådant samråd har även sökts
av televerkstaden i Nynäshamn, då fråga uppkommit om reglering av hyror
i bostäder som undergått mera omfattande reparationer och standardförbättringar.
I

I syfte att erhålla en bild av den upprustning som företagits och alltjämt
pågår beträffande ifrågavarande bostadsbestånd och kostnaderna där -

142

för har revisorerna från televerkstaden i Nynäshamn inhämtat mera utförliga
uppgifter rörande ett begränsat antal fastighets- och lägenhetsreparationer.
Uppgifterna avser 16 s. k. typfall, fördelade på åren 1963—1966
och representerande fastigheter av olika storlek och arbeten av större eller
mindre omfattning. Till de inkomna uppgifterna har fogats anmärkningen
att de senast utförda reparationerna i några fall ej varit helt färdigställda,
varför vissa kostnader angivits uppskattningsvis. Jämförelser har i dylika
fall gjorts med kostnader som uppkommit vid tidigare utförda arbeten, där
förutsättningarna varit likartade. Kostnaderna har fördelats på bl. a. arbetskostnader
och materialkostnader. I de förstnämnda har inräknats ett tillägg
på 50 procent för sociala utgifter, arbetsledning m. m.

Utdrag av de inkomna kostnadsuppgifterna återgives i det följande. Åtskilliga
arbetsmoment återkommer i flertalet av exemplen och har därför i
redogörelsen över reparationernas omfattning angivits i förkortad form.
Sålunda har i arbetena vanligen ingått justering och utbyte av erforderliga
detaljer till den sanitära och elektriska installationen, inklädning av väggar
och tak med träfiberplattor, inläggning av linoleummattor, kakelsättning,
putslagning och plåtarbeten. Vissa arbeten har i beskrivningen icke ansetts
behöva särskild redovisning med hänsyn till att de regelmässigt förekommer
vid lägenhetsreparationer, exempelvis viss förberedande rivning och
röjning, vidare målning, listning och beslagning samt vissa transporter och
rengöring.

Varje exempel omfattar endast en lägenhet. Då lägenheten inrymmes i
flerfamiljshus har vanligen reparationen omfattat alla eller flertalet lägenheter
i fastigheten och kan i dylika fall ha sträckts ut över en tid av flera
år. Kostnaderna för hela fastigheten har därvid bearbetats och fördelats på
fastighetens lägenhetsyta.

Exempel nr 1 — år 1963. Grönviksvägen 15, 2-familjshus.

Fastigheten, som tidigare innehållit fyra lägenheter om 1 rum och kök,
har i samband med reparationen byggts om och innehåller nu två lägenheter,
den ena 5 rum och kök (120,1 in2) den andra 1 rum och kök (48,6 in2).

Fastigheten är byggd 1913 och befann sig både ut- och invändigt i starkt
nedgånget skick. Reparationerna innefattar bl. a. omläggning av yttertak,
ommurning av skorsten, byte av fönster och utvändiga snickerier samt renovering
av fasaderna i övrigt, uppriktning samt beläggning respektive beklädning
av golv, väggar och tak, byte av invändiga snickerier, byte av VVSoch
el-installation, upprustning av källarvåning samt utförande av dräneringsledning
runt byggnaden. Till nämnda reparationsarbeten har kommit
standardförbättringar, såsom iordningställande av badrum i lägenheterna
och tvättstugor i källaren samt installation av invändiga källartrappor.

Kostnaderna har uppgått till 156 951 kronor eller 930 kronor per m2 lägenhetsyta.
Omkring hälften av kostnaderna avser träarbeten.

143

Exempel nr 2 — år 1963. Mellanvägen 4, 2-familjshus.

Lägenhet om 3 rum och kök (69,2 m2).

Träarbeten: Bl. a. omläggning av yttertak, uppriktning av golv och väggar,
justering av snickerier, träfiberskivor, skåpinredning i kök och rum, slipning
av golv och inläggning av linoleummatta. övrigt: byte av panna och
varmvattenberedare, installation av oljeeldning, div. arbeten på den sanitära
utrustningen, ommurning av skorsten, kakelsättning, div. elektriska arbeten
och plåtarbeten.

Kostnaderna har uppgått till 45 411 kronor eller 656 kronor per m2 lägenhetsyta.

Exempel nr 3 — år 1963. Centralgatan 89, 1 O-familj shus.

Lägenhet om 2 rum och kök (55,8 m2).

Träfiberskivor, justering av dörrar och fönster, höjning av diskbänk, linoleum,
justering av VVS och el, kakelsättning och putsning m. m.

Kostnaderna har uppgått till 4 616 kronor, d. v. s. 82 kronor per in2 lägenhetsyta.

Exempel nr 4 — år 1963. Centralgatan 87, 4-familjshus.

Lägenhet om 1 rum och kök (48,5 m2).

Reparationen omfattar i huvudsak samma arbeten som omnämnts i
exempel nr 3 samt därjämte installation av skåpinredning i kök.

Kostnaderna har uppgått till 4 752 kronor, motsvarande 98 kronor per m2
lägenhetsyta.

Exempel nr 5 — år 1964. Villagatan 29, 1-familjshus.

Lägenheten innehåller 3 rum och kök (69 m2).

Träarbetena omfattar bl. a. uppriktning av golv och väggar, justering av
dörrar, träfiberskivor, inredning av sovalkover och garderober, nya fönster
och dörrar, ny ytterdörr, skåpinredning i kök och rum, inläggning av parkettgolv
in. m. Övriga arbeten avser byte av varmvattenberedare, justering
av VVS och el, kakelsättning och plåtarbeten.

Kostnaderna belöper sig till 31 200 kronor, varav drygt hälften avser träarbeten.
Kostnaden per m2 lägenhetsyta uppgår till 455 kronor.

Exempel nr 6 — år 1964. Floravägen 7, 3-familj shus.

Lägenhet om 5 rum och kök (111,6 m2).

Träarbeten: riktning av golv och väggar, inredning av garderober, träfiberskivor,
nya fönster, justering av snickerier, simning av golv, inläggning
av linoleuinmattor och vinylplattor m. m. Rörarbeten: byte av panna och
varmvattenberedare, badrumsinstallation samt vissa byten och justeringar.
Övriga arbeten: justering och utbyten beträffande elektrisk utrustning samt
div. putsning och plåtarbeten in. m.

Reparationskostnader 35 500 kronor eller 318 kronor per m2 lägenhetsyta.

144

Exempel nr 7 — år 196b. Centralgatan 89, 10-familjshus.

Lägenhet om 2 rum och kök (51,6 m2).

Företagna arbeten avser träfiberskivor, justering av dörrar och fönster,
höjning av diskbänk, installation av skåpinredning i kök, justering av VVS
och el, kakelsättning och putslagning m. in.

Kostnaderna uppgår till 5 158 kronor, d. v. s. 100 kronor per m2 lägenhetsyta.

Exempel nr 8 — år 196b. Centralgatan 87, 4-familjshus.

Lägenhet om 1 rum och kök (48,5 m2).

Reparationerna är av i huvudsak samma omfattning som i exempel nr 7,
dock att nytt kylskåp icke installerats.

Kostnad 4 783 kronor eller 99 kronor per in2.

Exempel nr 9 år 1965. Rosenvägen 5, 2-familjshus.

Lägenhet om 3 rum och kök (69,2 in2).

Träarbeten har omfattat bl. a. uppriktning av golv och väggar, justering
av dörrar, reparation av fuktskadade golv- och väggpartier, inredning av
sovalkover och garderober, träfiberskivor, nya fönster och ny ytterdörr,
skåpinredning i kök och rum, parkettgolv, linoleum- och plastmattor. I
övrigt installation av oljeeldning, justering av VVS och el, kakelsättning
och putslagning.

Kostnaderna har uppgått till 35 924 kronor, varav mer än hälften avser
träarbeten. Kostnad per m2 lägenhetsyta utgör 519 kronor.

Exempel nr 10 — år 1965. Floravägen 7, 3-familjshus.

Lägenhet om 3 rum och kök (67,9 in2).

Träfiberskivor, inredning av garderober, nya fönster, vinylplattor, badrumsinstallation,
div. installationer och justeringar beträffande VVS och
el, plåt- och putsningsarbeten.

Reparationskostnader 22 413 kronor eller 330 kronor per in2 lägenhetsyta.

Exempel nr 11 — år 1965. Sturevägen 4—6, 10-familjshus.

Lägenhet om 2 rum och kök (54,8 in2).

Träfiberskivor, justering av dörrar och fönster, höjning av diskbänk,
installation av skåpinredning i kök, justering av VVS och el, kakel, putsning,
byte av kylskåp och frys.

Kostnad 9 557 kronor eller 174 kronor per in2.

Exempel nr 12 — år 1965. Vaktbergsvägen 10, 4-familjshus.

Lägenhet om 2 rum och kök (40,5 m2).

145

Reparationen omfattar träfiberskivor, höjning av diskbänk, justering av
dörrar och fönster, justering av VVS och el, kakel och putsning.

Kostnad 5 710 kronor, d. v. s. 141 kronor per ni2 lägenhetsyta.

Exempel nr 13— år 1966. Villagatan 33, 2-familj shus.

Fastigheten, som tidigare innehöll fyra lägenheter om 1 rum och kök,
har i samband med reparationen byggts om och innehåller nu två lägenheter
om 3 rum och kök (80,4 in2 vardera).

Vidtagna arbeten överensstämmer i huvudsak med dem som utförts i
exempel nr 1.

Kostnaderna har uppgått till 190 450 kronor, d. v. s. 95 225 kronor per
lägenhet eller 1 184 kronor per in2 lägenhetsyta. De fördelar sig för båda lägenheterna
med 89 900 kronor pa träarbeten, 24 400 kronor på rörarbeten,
17 950 kronor på murning, 15 400 kronor på elektriska arbeten, 10 200 kronor
på målning och 32 600 kronor på övriga arbeten.

Exempel nr U — år 1966. Mellanvägen 4, 2-familjshus.

Lägenhet om 3 rum och kök (69,2 m2).

Reparationen omfattar bl. a. träfiberskivor, uppriktning av golv och väggar,
justering av dörrar, inredning av sovalkov och garderober, nya fönster,
ny ytterdörr, skåpinredning i rum, linoleum, justering av VVS och el, kakel,
putsning, plåt.

Kostnaden uppgår till 19 966 kronor eller 288 kronor per m2 lägenhetsyta.

Exempel nr 15 — år 1966. Sturevägen 4—6, 10-familjshus.

Lägenhet om 2 rum och kök (53,8 in2).

Lägenheten tillhör samma fastighet som exempel nr 11, och reparationerna
är i huvudsak av samma omfattning som i nämnda fall.

Kostnad 8 259 kronor eller 154 kronor per m2.

Exempel nr 16 — år 1966. Vaktbergsvägen 10, 4-familjshus.

Lägenhet om 2 rum och kök (42,2 m2).

Reparationerna avser en lägenhet i samma fastighet som exempel nr 12
och är av i huvudsak samma omfattning.

Kostnad 4 802 kronor, d. v. s. 114 kronor per in2 lägenhetsyta. I

I viss omfattning har de vidtagna reparationerna medfört standardförbättringar,
som föranlett hyreshöjningar sedan reparationerna färdigställts.
Detta gäller exempelvis installation av oljeeldning, kylskåp och köksfläkt,
inredning av alkover, skåpinredning, kopplade fönster och linoleummattor.
Hyreshöjningarna har i dylika fall vidtagits i enlighet med personalbostads -

146

delegationens anvisningar och med tillämpning av statens hyresråds normer.
Dessa innebär att vissa standardförbättrande åtgärder kan medföra
hyreshöjningar på mellan 8,7 och 13,6 procent av kapitalkostnaden. Vid
sidan om standardförbättringar har de av statens hyresråd medgivna generella
hyreshöjningarna medfört uppräkning av hyresbeloppen beträffande
ifrågavarande lägenheter.

I vidstående tabell sammanfattas vissa uppgifter rörande de 16 typfall
för vilka redogörelse ovan lämnats. Tabellen visar bl. a. de hyresbelopp som
efter företagen reparation och med generella hyreshöjningar gällde den 1
november 1966 ävensom hyresbeloppen per m2 lägenhetsyta. I en särskild
kolumn redovisas de basbelopp med vilka hyran höjts till följd av standardförbättringar.
(Med basbelopp avses här det belopp som erhålles genom
reducering till det hyresläge som gällde efter 1962 års nollställning av hyrorna.
) I tabellen har dock basbelopp icke angivits för de två fastigheter
som undergått en mera fullständig ombyggnad (exempel nr 1 och 13) och
ej heller för exempel nr 16, där någon standardförbättring ej uppkommit.
Beträffande övriga typfall (exempel nr 2—12, 14 och 15) utvisar sammanställningen
att omkring 20 procent av såväl hyrorna som reparationskostnaderna
belöper på standardförbättringar, under det att återstoden är att
hänföra till normal förräntning och avkastning samt löpande underhåll.

En jämförelse mellan hyresläget för ifrågavarande fastigheter med det
som gäller för den allmänna bostadsmarknaden torde ge ett tämligen osäkert
resultat. Visserligen finnes åtskillig hyresstatistik tillgänglig, men denna
grundar sig på mycket olikartat material. Statistiken hänför sig således
till större regioner, där tätorter icke redovisas särskilt. Såvitt gäller äldre
lägenheter grundar den sig till övervägande del på uppgifter rörande omoderna
lägenheter, under det att televerkets lägenheter i Nynäshamn numera
till helt övervägande del är moderniserade. Några säkra slutsatser rörande
hyressättningen kan därför icke dragas. Det kan dock i detta sammanhang
nämnas att enligt en av statistiska centralbyrån verkställd utredning den
genomsnittliga hyran per in2 i flerfamiljshus, för vilka statliga lån beviljats
och vilka färdigställts år 1965, utgjorde 54 kronor 52 öre. Beloppet har
angivits exklusive bränsle och till hyresläget i juni 1965. (I de ovan nämnda
exemplen angives hyran i november 1966, som torde inkludera en generell
hyreshöjning under mellantiden med 5 procent.)

147

År och ex.

Lägenhets-	Yta in’	Repara-	Ökad bashy-	Hyra nov.	Hyra per
typ		tionskost-	ra av stan-	1966, kr.	m*, kr.
		nåd, kr.	dardförbätt-ring, kr.
5 rok 1 K	120,1 48,6	156 951	—	4 908 2 364	40: 87 48:64
3 *	69,2	45 411	932	2 864	41:39
2 .	55,8	4 616	89	2 052	36: 77
1 »	48,5	4 752	125	1 716	35: 38
3 rok	69,0	31 203	670	3 588	52: —
5 »	111,6	35 493	566	4 164	37:31
2 »	51,6	5 158	63	1 920	37:20
1 »	48,5	4 783	122	1668	34:39
3 rok	69,2	35 924	1 137	3 624	52:37
3 »	67,9	22 414	411	2 928	43:12
2 *	54,8	9 557	261	2 172	39:64
2 »	40,5	5 710	132	1 752	43:26
3 rok	80,4	95 225		4 344	54: —
3 *	69,2	19 966	442	2 904	41:97
2 *	53,8	8 259	311	2 040	37:92
2 *	42,2	4 802	—	1 956	46:35

1963

1. .

2. .
3. .

4..

1964
5. .

6..
7. .

8..

1965
9. .

10. .

11..
12. .

1966

13.. ,
14. . .

15.. .
16. ..

Revisorernas uttalande. Då televerkets verkstad år 1913 flyttades från
Stockholm till Nynäshamn ordnades bostäder för en del av verkstadens
personal genom ett enskilt fastighetsföretag. Sedan denna lösning inom
kort av olika skäl visat sig förenad med åtskilliga olägenheter, inlöste televerket
bostäderna och har alltsedan dess varit ägare till ett betydande fastighetsbestånd
i nämnda stad. Detta har efter hand utökats och omfattar
nu 74 fastigheter med sammanlagt 316 lägenheter. Fastighetsbeståndet är
tämligen olikartat och omfattar såväl villor med en eller ett fåtal lägenheter
som större fastighetskomplex med ett flertal lägenheter, huvudsakligen
innehållande 1, 2 eller 3 rum jämte kök. Ett stort antal fastigheter
är byggda på 1910- eller 1920-talet, under det att andra är uppförda senare.
De äldre fastigheterna har efter hand renoverats och lägenheterna moderniserats.

Fastigheterna förvaltas av televerkstaden, som även i egen regi ombesörjer
reparationer och ombyggnader. Den genomsnittliga årshyran, exklusive
värme, uppgick i slutet av år 1966 till omkring 40 kronor per in2. Uppvärmningskostnaden,
som vanligen bestrides av lägenhetsinnehavarna, har
beräknats till mellan 4 och 7 kronor per m2 och år.

Revisorerna har inhämtat vissa uppgifter angående det ekonomiska utfallet
av ifrågavarande bostäder för tiden fr. o. m. budgetåret 1949/50; hyresinkomster
och kostnader, fördelade på ett antal olika ändamål, framgår

148

av en i det föregående intagen tabell. Ifrågavarande uppgifter ger vid handen
att de sammanlagda hyresinkomsterna under den angivna tidsperioden
om 17 år uppgår till omkring 7,4 milj. kronor och utgifterna till omkring
11,1 milj. kronor, vilket innebär ett underskott av 3,7 milj. kronor. Underskottet,
som huvudsakligen belastar tiden fr. o. in. budgetåret 1956/57, har
under den senaste tioårsperioden i genomsnitt per år uppgått till 316 000
kronor eller till drygt 19 kronor per m2 lägenhetsyta.

Det torde icke vara möjligt att åstadkomma någon helt hållbar jämförelse
mellan hyrorna i televerkets ifrågavarande fastigheter och de hyror
som under samma tid gällt på den allmänna bostadsmarknaden. Tillgänglig
hyresstatistik beträffande äldre fastigheter innefattar nämligen till huvudsaklig
del omoderna lägenheter, under det att televerkets bostäder i Nynäshamn
så gott som samtliga är moderna eller moderniserade. Hyresnivån
i televerkets bostäder torde dock kunna betecknas som tämligen låg. ''S erkstaden
tillämpar visserligen numera de generella hyreshöjningar som medgives
av statens hyresråd och följer även de normer som statens personalbostadsdelegation
rekommenderar för hyreshöjning i samband med standardförbättringar,
men utgångsläget, d. v. s. den hyressättning som gällt i
bostadsbeståndet före verkställda reparationer, torde ha varit lägre än det
allmänna hyresläget i jämförbara tätorter. Det är att märka att den i hyresbeloppet
ingående andelen för kapitalkostnader grundar sig huvudsakligen
på en måttlig förräntning av det bokförda värdet, omkring 3,4 milj. kronor,
men att fastigheternas taxeringsvärde uppgår till mer än 13 milj. kronor.

Vid sidan av hyressättningen torde reparationskostnaderna och omfattningen
av företagna ombyggnader väsentligen ha bidragit till det oförmånliga
ekonomiska utfallet för ifrågavarande fastigheter. Reparationskontot
för hela den granskade perioden understiger influtna hyror med endast omkring
1 milj. kronor och har under de senaste tio åren överstigit hyresintäkterna
med omkring 112 000 kronor. Revisorerna har i det föregående
redovisat ett antal exempel med uppgifter om kostnaderna för de reparationer
och förbättringsåtgärder som verkställts under de senaste fyra åren.
Exemplen representerar både mera genomgripande restaureringar och reparationer
som kan hänföras till löpande underhåll jämte smärre standardhöjningar.
Det må härvid anmärkas att kostnaderna särskilt för de mera
omfattande restaureringarna visat sig betydande. Kostnaderna för de åtgärder
som företagits i exemplen nr 1 och 13 torde uppgå till eller t. o. m.
överstiga de normala byggnadskostnaderna för nybyggnad av jämförliga
bostäder.

Revisorerna bortser icke från att hyressubventioner till anställda i en eller
annan form numera flerstädes förekommer såväl inom den statliga verksamhetssektorn
som inom den enskilda industrin. Särskilt torde detta vara
förhållandet, då hyresavtalen som i förevarande fall innehåller villkor om
lägenhetsinnehavarens avflyttning då anställningen upphör. Det må emel -

149

lertid samtidigt framhållas, dels att dylika subventioner vanligen gäller bostäder
i glesbygder, där allmän bostadsmarknad saknas, och endast undantagsvis
tillämpas i tätorter av Nynäshamns storlek och karaktär, dels att de
senare årens underskott är högre än vad som motsvarar vanligen tillämpad
hyressubvention.

Med hänsyn till att det nu berörda underskottet för televerkets bostäder
i Nynäshamn förelegat under en så lång tidsperiod finner revisorerna det
motiverat att en noggrann analys företages av orsakerna därtill. Det synes
angeläget att åtgärder vidtages för åstadkommande av ett gynnsammare
ekonomiskt resultat för ifrågavarande fastigheter. Särskilt torde reparationskostnaderna
böra ägnas uppmärksamhet; det bör därvid prövas huruvida
fördelar skulle stå att vinna, om reparations- och ombyggnadsverksamheten
i sin helhet eller i vissa delar uppdrages åt enskilda entreprenörer.
Slutligen bör i detta sammanhang övervägas möjligheten att överföra
fastighetsbeståndet till en bostadsstiftelse eller annan huvudman, som skulle
ha att förvalta det enligt ekonomiska grunder. En dylik lösning torde
icke utesluta möjligheten för televerkstaden att lämna de begränsade hyressubventioner
som av driftekonomiska skäl kan befinnas motiverade.

150

§ 14

Ersättning till statens järnvägar för drift av icke lönsamma järnvägslinjer

Vid sidan om uppdraget att verkställa utredning rörande nya personoch
godstaxor för statens järnvägar hade 1948 års järnvägstaxekommitté
till uppgift att ompröva det anspråk på avkastning som skäligen borde av
statsmakterna ställas på statsbaneföretaget. I sitt år 1956 avlämnade betänkande
konstaterade kommittén att — sedan avskrivningarna vid statens
järnvägar fr. o. m. budgetåret 1951/52 grundats på återanskaffningspriser
— den ekonomiska målsättningen för järnvägarnas verksamhet innebar full
realekonomisk kostnadstäckning och därutöver förräntning av det bokförda
statskapitalet. Inom ramen för denna målsättning, som varit vägledande
vid taxesättningen, förutsattes vinsterna på de trafikstarka bandelarna få
utjämna förlusterna på de trafiksvaga. Denna ordning hade tidigare kunnat
upprätthållas, men under några år hade förlusterna på de trafiksvaga linjerna
kommit att utgöra en allt allvarligare belastning på statsbaneföretagets
ekonomi. Det ekonomiska målet hade därför under ett antal år icke
kunnat uppnås. Möjligheterna att genom en väsentligt höjd taxa öka intäkterna
till en nivå som skulle ge full kostnadstäckning hade icke ansetts
föreligga, då en sådan åtgärd sannolikt skulle ha lett till ett avsevärt ökat
trafikbortfall.

Som en provisorisk lösning av här angivna problem förordade taxekommittén,
att ett skäligt avvägt statsbidrag utginge till statens järnvägar som
ersättning för upprätthållandet av trafik på de trafiksvaga bandelarna.
Statsbidraget, som i bokföringen borde upptagas som trafikinkomst, skulle
möjliggöra att den gällande målsättningen för järnvägarnas verksamhet
kunde bibehållas. Bidraget borde bestämmas till hälften av det uppskattade
underskottet på de trafiksvaga bandelarna eller till 100 milj. kronor. Återstående
hälft av underskottet förutsattes bli täckt av ökade inkomster till
följd av den nya taxa varom kommittén samtidigt framlade förslag.

Förslag i enlighet med vad järnvägstaxekommittén sålunda förordat
framlades för 1958 års riksdag (prop. nr A 77 och Bl). Föredragande departementschefen
framhöll därvid bl. a., att 1953 års trafikutredning beräknat
de trafiksvaga bandelarna till omkring 40 procent av den totalt trafikerade
banlängden. Trafikarbetet på dessa linjer hade uppgått till endast
3,9 procent av statens järnvägars trafikprestation. Departementschefen underströk
att den föreslagna bidragsgivningen borde betraktas som ett utpräglat
provisorium och att bidragsfrågan borde omprövas av statsmakterna
i samband med att ställning togs till 1953 års trafikutrednings kommande
förslag.

151

I detta sammanhang anfördes i departementschefens uttalande vissa allmänna
synpunkter på nedläggningen av trafiksvaga järnvägslinjer i landet.
Det erinrades om att vissa remissinstanser, särskilt statskontoret, järnvägsstyrelsen,
riksgäldsfullmäktige, 1953 års trafikutredning och landsorganisationen,
kraftigt understrukit att utvecklingen av statens järnvägars ekonomi
nödvändiggjorde nedläggning av trafiksvaga bandelar i ökad omfattning.
Behovet av en hastigare nedläggningstakt hade likaledes framhävts av
överrevisorerna för statens järnvägar. För egen del ansåg departementschefen
att rationaliseringsverksamheten vid statens järnvägar borde bedrivas
med kraft och omfatta alla delar av rörelsen. Det vikande trafikunderlaget
kunde därvid befinnas nödvändiggöra omläggning av och inskränkning
i tågförbindelser, indragning av stationer samt nedläggning helt eller
delvis av trafiksvaga bandelar. Rationaliseringsverksamheten fick således
icke stoppas upp av det skälet, att statens järnvägar såsom kompensation
för förpliktelsen att driva trafiksvaga bandelar erhöll ett statsbidrag på
avsevärt belopp. Man borde i stället inrikta sig på en ökad rationaliseringsverksamhet,
omfattande såväl kapacitetshöjningar på de trafikstarka järnvägslinjerna
som inskränkningar i fråga om det trafiksvaga bannätet. Strävandena
att förbättra järnvägsföretagets ekonomi borde även ta sikte på
intensivare trafikvärvning och andra försäljningspolitiska åtgärder, såsom
förkortning av transporttiderna inom godstrafiken, trafikattraherande service
inom persontrafiken etc. — Frågor om nedläggning av trafiksvaga bandelar
borde för övrigt icke ses enbart från rent järnvägsekonomiska synpunkter
utan maste bedömas även ur sociala, kulturella och näringspolitiska
aspekter. Fn i och för sig järnvägsekonomiskt fördelaktig nedläggning
kunde också komma att aktualisera så omfattande investeringar i vägtrafikapparaten,
att möjligheterna att genomföra mer räntabla eller eljest
angelägna investeringar begränsades. Om en nedläggning bedömdes vara
ofrånkomlig, måste samtidigt tillses att de av nedläggningen berörda bygdernas
trafikförsörjning likväl blev tillfredsställande.

Till vad sålunda uttalats anslöt sig statsutskottet (uti. nr B 6). Med bifall
till propositionen anvisade riksdagen det äskade anslaget å 100 milj. kronor
under rubriken Driftbidrag till statens järnvägar.

Under samma anslagsrubrik anvisades härefter för budgetåret 1959/60
ett driftbidrag med likaledes 100 milj. kronor. För ettvart av de därpå följande
budgetaren upptogs anslaget med 80 milj. kronor. För vissa budgetår
har härjämte medel beräknats för täckande av beräknat underskott å statens
järnvägars fond.

År 1961 avlämnade 1953 ars trafikutredning betänkande angående den
statliga trafikpolitiken. De därvid aktualiserade spörsmålen underställdes
riksdagens prövning genom propositionen 1963: 191. Målet för trafikpolitiken
borde enligt propositionen vara att för landets olika delar trygga en
tillfredsställande transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader. För att

152

nå en samhällsekonomiskt riktig uppdelning vore det av avgörande betydelse
att järnvägarna befriades från olika ekonomiskt belastande förpliktelser.
I den mån sådana alltjämt komme att kvarstå borde ersättning utgå som
helt täckte därigenom uppkommande kostnader.

I propositionen erinrades om att kravet på förräntning av det i statens
järnvägar nedlagda statskapitalet sedan ett antal år tillbaka icke kunnat
upprätthållas. Enär de driftbidrag som anslagits sedan år 1958 endast delvis
täckt underskotten på de trafiksvaga järnvägslinjerna, hade det icke
varit möjligt för järnvägen att i önskvärd omfattning genomföra den anpassning
av taxorna till kostnads- och konkurrensförhållandena på affärsbanenätet
som åsyftas med driftbidragen. Taxenivån på affärsbanenätet
hade således fått avvägas så, att inkomsterna så långt möjligt täckte även
underskotten på de trafiksvaga linjerna. Detta hade i sin tur medfört en
mindre transportvolym för järnvägen än som eljest skulle ha varit möjlig
och en företagsekonomiskt icke motiverad resultatutjämning som var helt
oförenlig med det nu förordade trafikpolitiska systemet. Av denna grund
förordades i propositionen att statens järnvägar fr. o. in. budgetåret 1964/
65 skulle beviljas full ersättning för underskott på trafiksvaga järnvägslinjer.
Ersättning borde dock ej utgå om det —- med hänsyn till eu järnvägslinjes
betydelse som förbindelse- eller dubbleringsbana eller med beaktande
av möjligheter till lönsam trafik m. m. — från företagsmässiga synpunkter
kunde vara motiverat att fortsätta trafikeringen, även om linjen
vid den aktuella tiden lämnade underskott. Till grund för bestämning av
ersättningens storlek borde ligga en förhandsberäkning av de trafiksvaga
järnvägslinjernas driftresultat för respektive budgetår. Denna beräkning
borde i enlighet med trafikutredningens förslag grundas på en vart tredje
år förnyad bandelsundersökning. Beräkningen av kostnader och intäkter
för de trafiksvaga järnvägslinjerna borde göras i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer som angivits av 1942 års järnvägskostnadsutredning.
Då dessa beräkningar vore av betydande svårighetsgrad borde de därvid
tillämpade principerna underkastas särskild granskning, vilket förutsattes
komma att ske genom särskild tillkallad expertis inom kommunikationsdepartementet.

Vad i propositionen i dessa delar anförts om ersättning till statens järnvägar
godkändes av 1963 års riksdag (skr. nr 424).

I enlighet med den princip som sålunda fastställts av 1963 års riksdag
anvisades sedermera i anledning av förslag i propositionen 1964: 118 för
budgetåret 1964/65 under kommunikationsdepartementets huvudtitel ett
anslag av 215 milj. kronor under rubriken Ersättning till statens järnvägar
för drift av icke lönsamma järnvägslinjer. Ersättningsbeloppet hade beräknats
på grundval av en av järnvägsstyrelsen företagen undersökning av
lönsamheten vid trafiksvaga järnvägslinjer, benämnd 1963 års separ alredovisning.
Av redovisningen framgick att intäkterna, inklusive visst s. k. ma -

153

tarvärde, utgjorde 133 milj. kronor och kostnaderna 391 milj. kronor. Sedan
det trafiksvaga nätet räknats till godo ett ytterligare matarvärde som styrelsen
uppskattat till 20 milj. kronor, kunde underskottet angivas till 238
milj. kronor. I enlighet med vad som förordats i propositionen om trafikpolitiken
hade beräkningarna i separatredovisningen granskats av för ändamålet
inom kommunikationsdepartementet tillkallade sakkunniga. Enligt
dessa borde från ersättningen borträknas 27 milj. kronor, motsvarande
nettounderskottet på ett antal banor som borde undantagas från gottgörelse;
ersättningen skulle därmed uppgå till 211 milj. kronor. Vid bestämmandet
av ersättningen hade även beaktats den resultatförbättring som väntades
uppkomma genom verkställda nedläggningar av trafiksvaga banor ävensom
den höjda kostnadsnivå som kunde väntas föreligga under det kommande
budgetåret. Vidare hade hänsyn tagits till att erfarenhetsmässigt en
successiv minskning av trafikefterfrågan förekom på de trafiksvaga banorna.
Nu nämnda förändringar hade vid beräkningen ansetts i stort sett
uppväga varandra. Till den sålunda beräknade ersättningen kom 4 milj.
kronor som kompensation för det inkomstbortfall som föranleddes av att
företaget vid nedläggningar av banor tillämpade en reducerad taxa för
styckegods som fördes över till billinjetrafik. Härigenom kom anslagsbeloppet
att sluta på 215 milj. kronor.

Med tillämpning av de principer som sålunda angavs vid anslagsfrågans
behandling år 1964 beräknades motsvarande anslag för budgetåret 1965/66
till 210 milj. kronor och för budgetåret 1966/67 till 205 milj. kronor. I 1965
års statsverksproposition framhölls i detta sammanhang, att det av naturliga
skäl vore vanskligt att bedöma hur de olika inverkande faktorerna
skulle utveckla sig och att detta särskilt gällde lönekostnader samt de besparingar
som väntades av bannedläggningar. Erfarenheterna hade dittills
visat att besparingarna icke kunnat helt kompensera löneökningarna, varför
underskottet på det ersättningsberättigade bannätet utvecklades ogynnsamt.

För innevarande budgetår har ifrågavarande ersättningsanslag upptagits
till 194 milj. kronor. Till grund för beräkningen ligger en av styrelsen för
statens järnvägar företagen förnyad beräkning — 1966 års separatredovisning
— vilken i likhet med tidigare redovisningar varit föremål för särskild
granskning.

Separatredovisningen omfattar i princip bandelar med en trafikintensitet
om högst 1 milj. bruttotonkm per bankm och år. Linjer på vilka trafiken
lagts ned före den 1 november 1966 har ej tagits med i redovisningen. Intäkterna
har fördelats enligt samma metod som använts vid tidigare redovisningar.
Avsändnings- och bestämmelsestation har först tilldelats en s. k.
terminalintäkt. Återstoden av intäkten för varje transportuppdrag har sedan
fördelats på berörda bandelar i förhållande till antalet km på varje

154

handel. I persontrafik har endast biljettförsäljningsstationer tilldelats terminalintäkt.

Såvitt gäller kostnadsavräkningen motsvarar det totala kostnadsbeloppet
för hela statens järnvägar i stort sett 1965 års bokförda utgifter, dock att
kapitaltjänstkostnaderna för rullande materiel beräknats på annat sätt.
Pensionskostnaderna har kalkylerats som ett 20-procentigt tillägg på lönekostnaderna,
medan ban-, el-, signal- och teleunderhållskostnaderna beräknats
på basis av medelutgifterna för ett visst antal år. — Vissa kostnader
har med ledning av bokföringen direkt kunnat hänföras till respektive
handel. Detta gäller i fråga om praktiskt taget samtliga ban-, el-, signaloch
teleunderhållskostnader, stationstjänstlcostnader utom på grenstationer
samt kostnader för knutpunktstrafiken (bokförda kostnader). Kostnader
för tåg- och vagnrörelsen, d. v. s. för åkande personal, för kapitaltjänst,
skötsel och underhåll av rullande materiel samt för bränsle och elenergi
in. m., har ansetts variera i stort sett proportionellt mot vissa driftstorheter
(tågkm, vagnaxelkm, bruttotonkm o. s. v.). För varje driftstorhet har framkalkylerats
en å-kostnad. För varje handel har antalet driftstorheter tagits
fram ur driftstatistiken. Antalet driftstorheter multiplicerat med å-kostnaderna
ger således kostnaden för tåg- och vagnrörelsen på varje handel (kalkylerade
å-kostnader). Återstående kostnader, som bl. a. innefattar kostnader
för centralförvaltningen, distriktsexpeditioner, trafiktjänst och växling
vid grenstationer, har fördelats med hjälp av fördelningsnycklar som
ansetts lämpliga för olika kostnadsslag (fördelade kostnader).

Det sålunda beräknade underskottet har ansetts utgöra en godtagbar approximation
till den resultatförändring för statens järnvägar som helhet,
vilken skulle uppkomma om ifrågavarande linjenät lades ned och den lokala
trafiken inom detta helt föll bort. Vid nedläggning av det Irafiksvaga nätet
måste dock räknas med visst trafikbortfall på det kvarvarande affärsbanenätet.
Det trafiksvaga nätet har därför i separatredovisningen gottskrivits
ett visst inatarvärde, som i princip ansetts motsvara resultatförsämringen
på affärsbanenätet.

Totalt har för det separatredovisade bannätet erhållits kostnader på 351
milj. kronor och intäkter på 137 milj. kronor, innebärande ett underskott
på 214 milj. kronor vid 1965 års kostnads- och intäktsnivå. Då matarvärdet
beräknats till 21 milj. kronor, reduceras underskottet till 193 milj.
kronor. Med hänsyn till utvecklingen under tiden efter år 1965 har detta
underskott ansetts motsvara ett belopp av 229 milj. kronor under budgetåret
1967/68. Vid den granskning som separatredovisningen underkastats
genom särskilda sakkunniga har vissa bandelar icke ansetts böra medräknas
i ersättningsunderlaget, motsvarande ett underskott av 24 milj. kronor
enligt redovisningen och 31 milj. kronor under budgetåret 1967/68. Det
kvarstående underskottet, 198 milj. kronor, har därefter jämkats till 190
milj. kronor genom beaktande av dels den förbättring som följer av ett

155

något bättre resultat av nedläggningsverksainheten och av att taxenivån
höjts fr. o. m. den 1 januari 1967, dels det förhållandet att en del av kostnaderna
för redan nedlagda bandelar faller bort först efter budgetåret 1967/
68. Slutligen har statens järnvägar liksom tidigare ansetts böra kompenseias
med 4 milj. kronor för inkomstbortfall till följd av reducerad taxa för
styckegods i vissa fall. Med denna beräkning har såsom nämnts ersättningsbeloppet
stannat vid 194 milj. kronor.

I nedan intagna tabell B återges vissa uppgifter ur 1966 års separatredovisning.
I dessa uppgifter har icke de jämkningar vidtagits som följer av
utvecklingen efter år 1966. De bandelar som efter den nämnda sakkunniggranskningen
utgått ur ersättningsunderlaget har omgivits med parentes.
Några av de angivna linjerna har nedlagts efter den 1 november 1966.

Ett sammandrag av separatredovisningarnas uppgifter lämnar det resultat
som framgår av nedanstående tabell A. Som jämförelse meddelas motsvarande
uppgifter för affärsbanenätet och för den samlade järnvägsrörelsen.

Revisorernas uttalande. De betydande underskott som sedan en följd av
år belastar den av statens järnvägar bedrivna rörelsen har i väsentlig grad
sin grund däri, att stora delar av järnvägsnätet i alltför ringa omfattning utnyttjas
av trafikanterna och därför icke förmår att bära de stora fasta kostnader
som är förenade med järnvägsdrift. För att bereda statens järnvägar
möjlighet att avväga taxesättningen på den lönsamma delen av järnvägsnätet
efter trafikekonomiska och konkurrensmässiga grunder infördes efter
förslag av taxekommittén fr. o. in. budgetåret 1958/59 ett system, så utformat
att företaget genom anslag på riksstaten bereddes viss ersättning
för de förluster som uppstår genom driften av icke lönsamma bandelar.
Denna lösning betraktades till en början som provisorisk. T. o. in. budgetåret
1963/64 motsvarade anslaget ungefär hälften av de faktiska förlusterna
av denna natur. Under ettvart av de två första budgetåren av sexårsperioden
uppgick anslagel till 100 milj. kronor och därefter till 80 milj. kronor
per budgetår.

I samband med att statsmakterna år 1963 tog ställning till 1961 års
trafikutrednings förslag rörande den statliga trafikpolitiken erhöll ifrågavarande
spörsmål en mera definitiv lösning. För att nå en samhällsekonomiskt
riktig uppdelning av trafikförsörjningen ansågs det angeläget atl
statens järnvägar i princip befriades från olika ekonomiskt belastande
förpliktelser. I den mån sådana alltjämt komme att kvarstå borde ersättning
utgå som helt täckte därigenom uppkommande underskott. Anslagsbeloppet
beräknades på grundval av en av statens järnvägar vart tredje år
företagen undersökning av lönsamheten vid trafiksvaga järnvägslinjer. Med
stöd av dessa undersökningar och den eftergranskning därav som regelmäs -

156

Tabell A

	Belopp i 1 000-tal kronor
	Trafiksvaga	Affärsbane-	Hela SJ
	nätet	nätet
Bankm...............................	6 497	6 362	12 859
Intäkter av godstrafik..................	88 998	1 038 252	1 127 250
Intäkter av persontrafik................	48 262	507 441	555 703
Summa intäkter.......................	137 260	1 545 693	1 682 953
Totalkostnader........................	351 018	1 515 555	1 866 573
Inkomst (intäkter minus kostnader)......	—	30 138	—
Förlust (kostnader minus intäkter).......	213 758	—	183 620
Matarvärde...........................	21 000	—	—
Förlust efter avdrag av matarvärde......	192 758

Tabell B

1966 års separatredovisning

	Ban- km	Belopp i Intäkter gods- trafik	1 000-tal person- trafik	kronor Total- kostn.	Kostn. minus in- täkter	Matar- värde
1. Ban- och driftdistr.
Ljungby—-Värnamo............	43	545	234	1 891	1 113	103
Markaryd—Ljungby...........	50	603	297	2 102	1 202	152
Älmhult—Kristianstad.........	70	220	305	2 306	1 782	27
Åstorp—Höganäs..............	27	650	493	2 393	1 249	267
(Landskrona—-Kävlinge)........	20	142	421	1 130	567	37
Hästveda—Karpalund..........	37	625	167	2 043	1 251	280
(Kristianstad—Åhus)...........	17	576	—	718	142	180
Kristianstad—Gärsnäs..........	67	241	490	2 929	2 198	53
Eslöv—Hörby.................	24	156	170	885	559	28
Gärsnäs—Köpingebro..........	28	107	179	1 212	927	15
Hörby—Långebro..............	42	112	—	427	315	22
(Malmö—Ystad)...............	61	2 089	1 746	8 141	4 306	309
Eslöv—Tomelilla..............	57	550	540	2 870	1 780	94
(Malmö Tomelilla)............	67	1 474	587	3 952	1 892	248
Södervärn Falsterbo..........	33	182	831	3 416	2 402	59
(Tomelilla Ystad).............	19	185	266	1 034	582	245
Tomelilla—Simrishamn.........	27	328	267	2 195	1 600	37
Markaryd—Kärreberga.........	55	466	356	2 028	1 206	78
2. Ban- och driftdistr.
Nässjö—Vetlanda..............	37	1 120	451	2 240	668	143
Vetlanda—Nybro..............	101	928	738	3 364	2 698	69
Hultsfred—Oskarshamn........	65	1 760	754	4 924	2 410	457
Älmhult—Sölvesborg...........	72	1 119	502	3 422	1 802	403
Växjö—Hultsfred..............	116	788	578	4 500	3 135	102
Sävsjö—Gård veda.............	76	227	65	723	431	83
Mönsterås Sandbäckshult......	12	258	—	491	234	143

157

	Ban-	Belopp i 1 000-tal kronor
	km
		Intäkter	Total-	Kostn.	Matar-
				kostn.	minus	värde
		gods-	person-		in-
		trafik	trafik		täkter
Kalmar—Berga.............	77	713	754	5 150	3 683	81
Eksjö—Österbymo...........	35	23	__	235	212	9
Växjö—Konga..............	56	311	38	1 087	738	19
Vislanda—Karlshamn..........	78	415	536	3 885	2 933	44
Norraryd—Kvarnamåla........	21	41	3	283	239	5
Sölvesborg—Karlshamn........	31	1 601	633	4 714	2 480	442
Karlshamn—Gullberga.........	63	1 308	1 534	7 262	4 420	236
3. Ban- och driftdistr.
Jönköping—Vaggeryd..........	35	531	374	2 616	1 712	152
(Nässjö—Värnamo)............	81	4 062	1 335	6 723	1 326	271
(Värnamo—Halmstad)..........	115	4 118	1 509	10 188	4 561	129
(Torup—Hyltebruk)............	12	340	16	566	210	53
Falköping—Ulricehamn.........	45	453	443	2 261	1 365	11
Hestra—Reftele..............	35	714	9	1 443	720	64
Limmared—Landeryd..........	54	493	218	2 575	1 864	119
Ulricehamn—Limmared........	30	239	135	1 375	1 001	7
Gånghester—Ulricehamn........	38	655	318	2 291	1 318	41
4. Ban- och driftdistr.
Karlsborg—Skövde..........	44	1 545—	736	4 163	1 883	188
Gårdsjö—Forshem.............	64	1 809	455	5 028	2 764	362
horshem—Håkantorp........	57	2 490	499	5 116	2 127	380
Forshem—Skara..............	30	190	230	1 882	1 461	21
Hjo—Stenstorp..............	39	251	_	571	320	35
Strömstad—Uddevalla........	92	1 829	1 869	7 972	4 274	300
Lysekil—Smedberg...........	35	511	427	3 030	2 093	154
Arvika—Bengtsfors..........	120	1 113	415	4 213	2 685	470
Bengtsfors—Mellerud..........	44	1 122	368	3 464	1 974	350
Svanskog—Åmål............	25	296	8	742	438	102
Skara—Göteborg...........	129	1 117	1 688	9 531	6 726	116
Trollhättan—Nossebro.......	33	10	44	584	530	2
Vartofta—Tidaholm............	24	326	184	1 633	1 124	61
5. Ban- och driftdistr.
Mjölby—Ödeshög..............	37	191	39	638	408	35
(Hjortkvarn—Finspång)........	38	234	43	759	483	57
(Finspång—Kimstad)...........	23	1 427	153	1 914	334	530
Fågelsta—Vadstena............	10	146	6	378	226	23
Linköpmg—Bjärka Säby........	20	829	564	2 363	970	in
Bjärka Säby—Åtvidaberg.......	19	532	175	1 599	893	62
Bjärka Säby—Hultsfred........	102	1 337	1 110	6 172	3 725	245
Åtvidaberg—Västervik.........	77	1 880	676	4 117	1 562	200
Jenny—Hultsfred..............	66	253	576	3 218	2 389	65
6. Ban- och driftdistr.
Strängnäs—Åkers styckebruk . . .	15	259	254	1 379	865	91
Stålboga—Skebokvarn..........	23	16	_	131	115	2
Uppsala—Enköping............	44	137	732	1 963	1 093	31
Uppsala Ö—Rimbo........	59	590	389	3 349	2 371	98
Hallstavik—Rimbo........	42	431	187	1 779	1 160	113
Norrtälje—Lindholmen.........	48	516	1 no	4 319	2 692	39
Eskilstuna—Södertälje.........	82	2 213	1 053	7 824	4 559

158

	Ban- km	Belopp i Intäkter	1 000-tal	kronor Tolal- kostn.	Kostn. minus in- täkter	Matar- värde
gods- trafik	person- trafik
7. Ban- och driftdistr.
Vansbro—Lesjöfors............	64		219	147	1	629	i	264	28
Lesjöfors—Filipstad............	37		626	110	1	887	i	151	182
(Filipstad—Daglösen)..........	8		672	74	1	473		727	402
(Nykroppa—Kristinehamn).....	41	1	938	419	3	785	i	427	327
Örebro S—Svartå..............	49		201	874	2	986	i	911	74
Sunne-Kil.....................	41		923	447	2	944	i	574	371
Torsby Sunne................	41		469	230	2	319	i	620	100
8. Ban- och driftdistr.
(Kilafors—Söderhamn).........	32		934	132	1	769		703	203
Göringen—Bollnäs.............	70	1	180	197	2	963	i	586	167
Orsa—Göringen................	49		714	92	1	533		747	180
Sveg—Mora...................	137		725	427	3	965	2	813	125
Mora Rättvik................	40	1	339	490	2	807		978	204
Vansbro—Björbo..............	38		718	295	2	533	1	520	100
(Nyhammar—Ludvika).........	24		165	—		296		132	97
Repbäcken Björbo............	41		819	253	2	546	1	474	125
Mora Vansbro................	71		209	79		985		697	74
Mora—Älvdalen...............	41		355	2		768		411	in
Sälen—Vansbro................	106		841	345	4	152	2	966	114
Särna Sälen..................	66		83	11		435		341	14
(Dannemora—Örbyhus)........	9		72	—		184		112	1
(Söderfors—Orrskog)...........	9		119	—		139		20	74
9. Ban- och driftdistr.
Forsmo—Hoting...............	121		528	372	4	468	3	567	75
Storlien—Östersund............	166	2	884	2 476	14	834	9	474	543
(Långsele—Härnösand).........	116	1	601	1 585	11	113	7	928	665
(Ljusdal—Hudiksvall)..........	61		684	391	2	708	1	633	168
Hoting—Östersund............	167	1	250	872	6	506	4	384	113
Strömsund—Ulriksfors.........	4		148	15		409		247	67
Jämtl. Sikås—Hammerdal......	9		41	5		197		151	41
Brunflo—Sveg.................	170		840	841	6	892	5	211	115
10. Ban- och driftdistr.
(Vännäs—Holmsund)...........	47	2	717	777	7	536	4	041	1 578
(Mellansel—Örnsköldsvik).......	29	1	923	187	4	505	2	395	1 770
Jörn—Arvidsjaur .............	76		504	268	2	944	2	172	145
Hällnäs—Storuman............	167	1	391	794	8	312	6	127	281
Jokkmokk—Arvidsjaur .........	173		30	107	2	463	2	327	16
Arvidsjaur—Sorsele............	89		348	87	2	045	1	610	92
Sorsele—Storuman.............	72		98	94	1	743	1	551	33
Storuman—Hoting.............	146		557	400	5	415	4	459	131
11. Ban- och driftdistr.
Haparanda—Boden............	170	2	495	1 354	11	652	7	804	371
Morjärv—Kalix................	39		618	—		742		124	532
Karungi—Övertorneå..........	47		189	208	2	205	1	808	56
(Älvsbyn—Piteå)..............	53	1	505	306	3	675	1	864	1 488
Gällivare—Jokkmokk..........	100		264	224	3	723	3	236	93

159

sigt utföres har anslagen för budgetåren 1964/65—1967/68 anvisats med
belopp varierande mellan 215 och 194 milj. kronor.

Frågan om nedläggning av trafiksvaga bandelar har varit aktuell sedan
mitten av 1930-talet men resulterade i mera omfattande åtgärder först i
slutet av 1950-talet. Sedan år 1959, då den sammanlagda trafikerade banlängden
uppgick till omkring 14 800 km, har omkring 2 600 bankm helt
nedlagts, varjämte ytterligare banlängder blivit föremål för partiella driftinskränkningar,
vanligen genom att persontrafiken upphört. Dessa åtgärder
har emellertid icke medfört att den sammanlagda längden trafiksvaga
handelar minskat. På grund av den fortskridande trafikminskningen på ett
flertal järnvägslinjer hänföres nämligen efter hand allt flera bandelar
till det bestånd som betraktas som olönsamt. Detta utgör f. n. omkring
hälften av järnvägsnätet. Endast en mindre del av de trafiksvaga bandelarna
är av den karaktär att de av olika skäl kan komma att behållas i trafikapparaten;
beträffande flertalet olönsamma bandelar föreligger mer eller
mindre långt drivna planer på framtida nedläggning. Statsmakterna har
även vid flera tillfällen, senast år 1963, med bestämdhet uttalat sig för
att det till statens järnvägar utgående ersättningsanslaget icke får verka
återhållande på det rationaliseringsarbete som måste bedrivas för att höja
lönsamheten vid statsbaneföretaget och som bl. a. innefattar en fortgående
nedläggning av olönsamma linjer. En fortsatt drift av sådana linjer har icke
ansetts förenlig med det trafikpolitiska system som innefattas i 1963 års
beslut.

Nedläggning i betydande omfattning av trafiksvaga bandelar torde alltså
få betraktas som en ofrånkomlig följd av den utveckling som kännetecknar
vår tids kommunikationsväsen. Detta hindrar likväl icke att en nedläggning
— vid det tillfälle då en sådan är aktuell — ofta möter starkt motstånd
i den bygd som beröres därav; man har då ännu icke sett verkningarna av
de olika åtgärder som vanligen vidtages för ordnande av ersättningstrafik
och upprustning av vägarna. Genom särskilda av statens järnvägar anordnade
informationsmöten får dock allmänheten i de berörda bygderna numera
regelmässigt möjlighet att framlägga synpunkter på nedläggningsfrågan.
Från statens järnvägars sida kan man emellertid vid dessa tillfällen
vanligen peka på att trafiken redan lämnat banan i sådan omfattning,
att dess fortbestånd icke längre är ekonomiskt försvarlig.

Det är ovedersägligt att befolkningen i en bygd som drabbas av järnvägsnedläggelse
är medansvarig till den berörda utvecklingen. Det skulle därför
enligt revisorernas mening utgöra en faktor av stor betydelse, om allmänheten
under en följd av år före nedläggningen erliöll insyn beträffande
det ekonomiska resultat som de olika bandelarna utvisar. En löpande information
om dessa förhållanden skulle vara av värde för den allmänna
och enskilda planeringen, bl. a. vid bedömandet av investeringsfrågor, och
allmänheten skulle även beredas ökade möjligheter att genom anlitande

160

av järnvägen förbättra respektive bandelars driftresultat. Föredrager trafikanterna
likväl att anlita annat transportmedel, torde man från statens
järnvägars sida med starkare skäl kunna avvisa krav på fortsättande av en
olönsam drift.

De s. k. separatredovisningar som statens järnvägar vart tredje år utarbetar
och som varje år aktualiseras till dagsläget i syfte att ligga till grund
för beräkning av ersättningsanslaget utgör enligt revisorernas mening ett
redan tillgängligt material, som väl lämpar sig för det nu angivna ändamålet.
De utgör, såvitt revisorerna kunnat bedöma, en med stor noggrannhet
utförd och för varje handel specificerad sammanställning av intäkter
och kostnader vid järnvägsdriften, innefattande även en beräkning av de
resultatförändringar som skulle inträffa för affärsbanenätet om den ifrågavarande
bandelen nedlades. Revisorerna har i det föregående återgivit vissa
uppgifter ur 1966 års separatredovisning, avseende 1965 års driftresultat.
För det här avsedda syftet torde uppgifterna böra aktualiseras med tillämpning
av vissa schablonberäkningar samt kompletteras med uppgifter om
beräkningsmetoder m. m.

Revisorerna får alltså föreslå att uppgifter om de trafiksvaga bandelarnas
driftresultat successivt göres tillgängliga för myndigheter och allmänhet
i de berörda bygderna. Det torde ankomma på statens järnvägar att
överväga lämpligt sätt för uppgifternas bekantgörande.

161

FINANSDEPARTEMENTET

§ 15

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.

I enlighet med för riksrevisionsverket gällande instruktion har ämbetsverket
till revisorerna överlämnat vissa redogörelser för resultatet av skatteuppbörden.
Dessa avser den ordinarie uppbörden av dels preliminär A- och
B-skatt under uppbördsåret 1966—67 (tabell 1 och 2), dels kvarstående
skatt enligt 1966 års taxering (tabell 3). Redogörelserna omfattar vidare
resultatet av restindrivningen t. o. m. utgången av år 1966 i fråga om
1960—61 — 1965—66 års preliminära B-skatt samt kvarstående skatt enligt
1959—1964 års taxeringar. Redogörelserna omfattar slutligen resultatet av
indrivningen beträffande å ena sidan alla slag av medel som under år 1966
redovisats till länsstyrelserna i utmätningsmannens månadsräkningar samt
å andra sidan vissa särskilda slag av månadsräkningsmedel som redovisats
under samma år.

Av redogörelserna framgår bl. a. att under uppbördsterminerna uppbördsåret
1966—67 preliminärskatt inflöt med ett sammanlagt belopp av 23 679
milj. kronor, varav 19 180 milj. kronor såsom A-skatt (81 procent) och
4 499 milj. kronor (19 procent) såsom B-skatt. Närmast föregående uppbördsår
uppgick under uppbördsterminerna influten preliminärskatt till
21 256 milj. kronor. Preliminärskatten har således ökat med 2 423 milj.
kronor. Av den debiterade B-skatten, 4 633 milj. kronor, restfördes 212
milj. kronor (5 procent). För erhållande av en fullständig bild av preliminärskatteuppbörden
måste till tidigare nämnda belopp läggas de fyllnadsinbetalningar
av preliminärskatt som verkställts efter uppbördsårets utgång.
Med fyllnadsinbetalningar avses sådana skatteinbetalningar som gjorts inom
viss tid efter utgången av uppbördsåret och som medtages vid avräkningen
av den preliminära skatten mot den slutliga. För uppbördsåret
1966—67 uppgick inbetalningarna av sådant slag till 1 108 milj. kronor,
varav 436 milj. kronor (39 procent) såsom A-skatt och 672 milj. kronor
(61 procent) såsom B-skatt. För närmast föregående uppbördsår inflöt såsom
fyllnadsinbetalningar 1 217 milj. kronor, av vilket belopp 363 milj.
kronor (30 procent) utgjorde A-skatt och 854 milj. kronor (70 procent)
B-skatt. Enligt årets taxering belöper sig det sammanlagda beloppet av den
ränta med nio procent som med vissa begränsningar utgår å kvarstående
skatt till 82 milj. kronor, vilket innebär en minskning med 6 milj. kronor
jämfört med närmast föregående års taxering.

6—670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. I

162

Yad årets fyllnadsinbetalningar beträffar har i fråga om A-skatt de största
beloppen inbetalats i Stockholms stad (88,9 milj. kronor), Stockholms län
(59,2 milj. kronor), Malmöhus län (51,3 milj. kronor) samt Göteborgs och
Bohus län (38,4 milj. kronor).

Beträffande B-skatten, som i huvudsak avser aktiebolag m. fl. juridiska
personer, har de största beloppen inbetalats i Stockholms stad (178,7 milj.
kronor), Malmöhus län (82,6 milj. kronor), Stockholms län (64,4 milj. kronor)
samt Göteborgs och Bohus län (58,7 milj. kronor).

Under uppbördsåret 1966—67 inbetalades av svenska aktiebolag B-skatt
med ett sammanlagt belopp av 1 639 milj. kronor. Närmast föregående år
uppgick beloppet till 1 592 milj. kronor. Av tabell 2 framgår att större differenser
icke föreligger mellan vad som debiterats och vad som influtit.

I vissa län överstiger influtna belopp debiterade belopp, vilket sammanhänger
med att i de influtna beloppen även ingår under löpande uppbördsår
verkställda överbetalningar. De största beloppen har inbetalats i Stockholms
stad (534,8 milj. kronor), Göteborgs och Bohus län (222,8 milj. kronor)
och Malmöhus län (126,2 milj. kronor).

Den kvarstående skatten enligt 1966 års taxering uppgick till 2 379 milj.
kronor; av detta belopp restfördes 410 milj. kronor (17 procent). Av den
kvarstående skatten enligt närmast föregående års taxering, 1 980 milj.
kronor, restfördes 332 milj. kronor (17 procent). Den kvarstående skatten
har ökat i samtliga län. Den största ökningen uppvisar Stockholms stad
och Malmöhus län (vardera 58 milj. kronor), Stockholms län (39 milj.
kronor) samt Göteborgs och Bohus län (30 milj. kronor). I fråga om uppbördsresultatet
har en förbättring inträtt i 11 län och en försämring i övriga
14 län. Den högsta inflytandeprocenten uppvisar Skaraborgs län (90,15
procent), Kronobergs län (89,59 procent) och Jönköpings län (88,42 procent).
Den lägsta förekommer i Stockholms stad (74,14 procent), Göteborgs
och Bohus län (77,79 procent) och Stockholms län (77,90 procent).

Den kvarstående skatten enligt 1967 års taxering beräknas uppgå till omkring
2 259 milj. kronor och den överskjutande preliminära skatten till
omkring 1 934 milj. kronor (tabell 1).

Av 1960—61 års restförda B-skatt, 106,3 milj. kronor, vilken numera är
preskriberad för indrivningsåtgärder, har t. o. m. 1966 års utgång 24,5 milj.
kronor avkortats, 71,1 milj. kronor levererats och 10,1 milj. kronor avskrivits.
Såsom oredovisat kvarstod 0,6 milj. kronor. I tabellerna över restindrivningen
har levererade belopp ställts i relation till restförda, varvid avdrag
gjorts för avkortade belopp med hänsyn till att avkortningsförfarandet
är en från restindrivning skild företeelse. Efter denna beräkningsgrad
har 87 procent levererats och 12 procent avskrivits.

Av den restförda kvarstående skatten enligt 1959 års taxering, 121,4 milj.
kronor, har t. o. in. 1966 års utgång 17,3 milj. kronor avkortats, 81,3 milj.
kronor levererats och 21,8 milj. kronor avskrivits. Såsom oredovisat kvar -

163

stod således 1,0 milj. kronor. Levererat belopp har även här ställts i relation
till vad som efter avkortning återstått att indriva. De sålunda framräknade
relationstalen utvisar att 78 procent levererats och 21 procent avskrivits.

I tabell 4 återfinnes en sammanställning över resultatet av restindriv ningen

i fråga om preliminär B-skatt för uppbördsåren 1960—61 _ 1965_

66 (B 60—B 65).

Av tabell 5 framgår indrivningsresultatet beträffande kvarstående skatt
enligt 1959—1964 års taxeringar (K 60—K 65).

I tabell 6 återfinnes en summarisk sammanställning över indrivningens
förlopp under år 1966 i fråga om till länsstyrelserna redovisade uppbördsmedel.

Av tabellerna 7—9 framgår indrivningsresultatet under år 1966 i fråga
om särskilt uppdebiterad A-skatt, särskilt uppdebiterad preliminär allmän
varuskatt samt arbetsgivaravgifter enligt lagen om allmän försäkring.

Revisorernas uttalande. Såsom den av riksrevisionsverket överlämnade
redogörelsen utvisar, inflöt under uppbördsåret 1966—67 såsom A-skatt
19 180 milj. kronor och såsom B-skatt 4 499 milj. kronor. Detta innebär
att jämfört med närmast föregående uppbördsår A-skatten ökat med 2 087
milj. kronor och B-skatten med 336 milj. kronor. Vidare uppgick fyllnadsinbetalningarna
för uppbördsåret 1966—67 till 1 108 milj. kronor, varav
436 milj. kronor utgjorde A-skatt och 672 milj. kronor B-skatt. Av sistnämnda
belopp avser 444 milj. kronor aktiebolag m. fl. juridiska personer
och 228 milj. kronor i huvudsak fysiska personer. Jämfört med närmast
föregående uppbördsår har fyllnadsinbetalningarna minskat med 109 milj.
kronor. Resultatet av den ordinarie uppbörden av preliminär B-skatt för
uppbördsåret 1966 67, då 95,42 procent inflöt, innebär en försämring med

0,59 procent jämfört med närmast föregående uppbördsår. I fråga om resultatet
av den ordinarie uppbörden av den kvarstående skatten enligt 1966
års taxering må nämnas att inflytandeprocenten uppgick till 82,76 procent;
motsvarande tal enligt närmast föregående års taxering var 83,21.

Den kvai stående skatten enligt arets taxering beräknas, såsom förut omtalats,
uppgå till omkring 2 259 milj. kronor och den överskjutande preliminära
skatten till omkring 1 934 milj. kronor. Jämfört med de uppgifter
som vid motsvarande tidpunkt förra året förelåg i fråga om 1966 års taxering
har den kvarstående skatten minskat med ca 115 milj. kronor, medan
däremot överskottsskatten ökat med 450 milj. kronor. Den kvarstående
skatten uppgår till 9 procent av den slutliga skatten, vilket innebär att den
kvarstående skattens andel i den slutliga skatten minskat med 1 procent
jämfört med närmast föregående års taxering.

Under hänvisning till den förhållandevis korta tid som förflutit sedan
exekutionsväsendet omorganiserades framhöll fjolårets revisorer, att en

Tabell 1. Preliminär, slutlig, kvarstående och överskjutande skatt för beskattningsåret 1966.

05

Län			Influten preliminär skatt			Restförd	S:a infl.	Slutlig skatt	Kvarstående	Å kvar-	över-skjut an-
	Under uppbördsterminerna	Såsom fyllnadsinbetalningar	S:a prel. skatt			prel. skatt			skatt påförd	de prel. skatt
	Prel. A-skatt	Prel. B-skatt	Prel. A-skatt	Prel. B-skatt							ränta
	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	Milj. kr.	Milj. kr.	% av slut- lig skatt	Milj. kr.	Milj. kr.
Stockholms stad	2 986,18	70	962,50	23	88,93	2	178,74	4	4 216,35	49,87	i	4 266,22	4 389,00	411,16	9	17,46	274,33
Stockholms ....	2 039,40	83	284,51	11	59,18	2	64,39	3	2 447,48	19,95	i	2 467,43	2 562,02	250,58	10	9,50	158,36
Uppsala .......	454,09	79	91,83	16	11,13	2	12,45	2	569,50	4,13	i	573,63	583,48	54,07	9	1,90	43,24
Södermanlands ..	565,98	79	122,23	17	9,75	1	11,33	2	709,29	5,06	i	714,35	709,22	59,29	8	2,01	61,24
Östergötlands . .	815,15	78	184,83	18	15,99	1	21,91	2	1 037,88	6,76	i	1 044,64	1 047,79	86,09	8	2,84	80,18
Jönköpings ....	621,83	78	136,14	17	15,13	2	18,41	2	791,51	5,07	i	796,58	812,63	78,56	10	2,73	62,20
Kronobergs ....	312,44	76	80,87	20	6,07	1	9,35	2	408,73	2,93	i	411,66	417,88	41,66	10	1,45	36,21
Kalmar........	428,18	76	111,22	20	6,11	1	9,91	2	555,42	4,93	i	560,35	573,52	57,78	10	1,95	48,84
Gotlands ......	84,11	74	24,51	22	1,55	1	2,14	2	112,31	1,60	i	113,91	114,74	11,68	10	0,37	11,28
Blekinge ......	308,83	81	59,35	15	4,30	1	6,93	2	379,41	3,31	i	382,72	389,97	36,34	9	1,31	29,68
Kristianstads . .	481,97	74	141,50	22	9,72	1	13,46	2	646,65	7,88	i	654,53	664,34	68,63	10	2,42	59,04
Malmöhus .....	1 663,13	74	418,70	19	51,31	2	82,62	4	2 215,76	17,15	i	2 232,91	2 240,92	194,68	9	7,13	184,33
Hallands ......	342,17	74	95,84	21	6,97	1	11,79	3	456,77	3,88	i	460,65	467,26	49,77	11	1,83	43,47
Göteborgs o. Bo-hus ..........	1 818,62	76	445,97	19	38,44	2	58,70	2	2 361,73	20,13	i	2 381,86	2 223,36	187,45	8	6,89	170,21
Älvsborgs ......	833,62	79	169,30	16	17,05	1	28,22	3	1 048,19	7,42	i	1 055,61	1 052,14	91,36	9	3,25	98,13
Skaraborgs ....	463,75	73	138,96	22	9,77	1	18,01	3	630,49	5,71	i	636,20	635,20	58,48	9	1,96	60,01
Värmlands . . . .	582,89	79	126,12	17	11,09	1	11,49	2	731,59	5,57	i	737,16	734,47	61,82	8	1,90	64,97
Örebro ........	633,79	80	123,61	16	10,85	1	13,68	2	781,93	4,88	i	786,81	796,08	68,29	9	2,35	60,08
Västmanlands ..	617,09	78	143,66	18	6,51	1	13,92	2	781,18	5,65	i	786,83	777,41	57,68	7	1,89	58,99
Kopparbergs	574,12	79	128,49	18	11,41	1	9,83	1	723,85	4,97	i	728,82	707,80	62,18	9	1,83	64,26
Gävleborgs . . . .	633,13	82	108,99	14	11,09	1	12,55	2	765,76	6,12	i	771,88	782,26	67,58	9	2,23	60,51
Västernorrlands	627,27	79	135,45	17	8,91	1	19,61	2	791,24	6,31	i	797,55	794,77	63,86	8	2,14	65,23
Jämtlands .....	245,03	79	51,49	17	4,53	1	4,96	2	306,01	3,25	i	309,26	304,52	27,68	9	0,82	32,12
Västerbottens . .	459,46	76	104,21	17	10,80	2	26,78	4	601,25	4,49	i	605,74	611,10	55,26	9	1,86	50,24
Norrbottens . . . .	587,47	81	109,06	15	8,88	1	11,10	2	716,51	5,25	i	721,76	717,85	57,22	8	1,96	57,02
Hela riket	19179,70	77	4 499,34	18	435,47	2	672,28	2	24 786,79	212,27	i	24 999,06	25 109,73	2 259,15	9	81,98	1934,17

Tabell 2. Resultatet av den ordinarie uppbörden av preliminär B-skatt för uppbördsåret 1966—67

i fråga om svenska aktiebolag med fördelning efter län.

Län	Debiterade belopp (mkr.)	Influtna belopp (mkr.)
Stockholms stad............	528,10	534,75
Stockholms ................	94,95	94,15
Uppsala ..................	18,98	18,60
Södermanlands..............	42,21	42,08
Östergötlands ..............	56,54	56,45
Jönköpings ................	27,50	27,79
Kronobergs................	14,15	14,43
Kalmar...................	19,27	IQ 15
Gotlands ..................	1,37	1,37
Blekinge ..................	14,02	13,96
Kristianstads ..............	19,56	18,80
Malmöhus..................	126,09	126,23
Hallands ..................	12,92	12,87
Göteborgs o. Bohus..........	223,85	222,83
Älvsborgs ..................	42,04	40,63
Skaraborgs ................	24,44	24,29
Värmlands ................	45,33	44,26
Örebro ....................	35,68	35,74
Västmanlands..............	65,33	65,08
Kopparbergs ..............	54,61	54,41
Gävleborgs ................	35,41	34,58
Västernorrlands ............	56,48	57,12
Jämtlands ................	10,97	10,94
Västerbottens ..............	18,75	18,71
Norrbottens................	49,74	49,65
Hela riket	1 638,29	1 638,87

Tabell 3. Resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt 1966 års
taxering med fördelning efter län.

Län	Debiterade belopp (kr.)	Influtna belopp (kr.)	Inflytande- procent	Restförda belopp (kr.)
Stockholms stad . .	382 171 025	283 338 461	74,14	98 832 564
Stockholms ......	211 717 326	164 937 917	77,90	46 779 409
Uppsala ..........	59 143 459	50 178 393	84,84	8 965 066
Södermanlands ....	66 301 592	56 424 813	85,10	9 876 779
Östergötlands .....	101 335 643	88 316 391	87,15	13 019 252
Jönköpings........	84 511 513	74 729 177	88,42	9 782 336
Kronobergs........	47 524 117	42 576 613	89,59	4 947 504
Kalmar...........	66 982 546	58 128 813	86,78	8 853 733
Gotlands..........	13 672 643	11 939 219	87,32	1 733 424
Blekinge..........	38 107 927	31 629 628	83,00	6 478 299
Kristianstads......	78 591 742	69 019 210	87,82	9 572 532
Malmöhus ........	233 433 145	197 945 239	84,80	35 487 906
Hallands..........	54 545 287	47 856 878	87,74	6 688 409
Göteborgs och Bohus	187 407 559	145 778 332	77,79	41 629 227
Älvsborgs ........	103 290 118	89 463 561	86,61	13 826 557
Skaraborgs........	77 613 296	69 965 887	90,15	7 647 409
Värmlands........	73 113 089	62 520 893	85,51	10 592 196
Örebro ...........	69 773 228	60 363 615	86,51	9 409 613
Västmanlands .....	62 397 649	52 129 045	83,54	10 268 604
Kopparbergs......	70 012 733	60 698 648	86,70	9 314 085
Gävleborgs........	70 143 246	58 179 064	82,94	11 964 182
Väsi ernorrlands....	64 739 297	54 929 987	84,85	9 809 310
Jämtlands ........	33 849 542	28 286 575	83,57	5 562 967
Västerbottens......	64 056 706	56 256 086	87,82	7 800 620
Norrbottens ......	64 617 942	53 294 811	82,48	11 323 131
Hela riket	2 379 052 370	1 968 887 256	82,76	410 165 114

166

Tabell 4. Rcstindrivningen beträffande preliminär B-skatt för uppbördsåren 1960—61, 1961
—62, 1962—63, 1963—64, 1964—65 och 1965—66, (B 60—B 65) t. o. m. år 1966. Uppgifterna
om resultatet efter ett års indrivning avser förhållandena vid utgången av det kalenderår
under vilket den sista av de sex uppbördsterminema infallit.

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 60	B 61	B 62	B 63	B 64	B 65	B 60	B 61	B 62	B 63	B 64	B 65
Stockholms Efter 1 år	32	32	32	35	22		32	32	29	31	20	35
stad1 » 2 »	55	55	53	52	—		58	58	56	50	51
» 3 *	64	63	61	—			68	67	61	64
» 4 »	69	66	—				73	69	69
i> 5 »	71	—					75	75
» 6 »	—						78
Stockholms » 1 *	51	53	52	57	54	57	48	52	48	55	52	54
* 2 »	66	69	72	69	71		66	70	71	69	70
» 3 »	75	78	80	80			77	SO	79	78
» 4 »	82	82	85				82	83	84
» 5 o	84	85					84	86
» 6 »	84						85
Uppsala » 1 »	68	68	69	67	69	68	69	68	71	67	73	67
» 2 »	79	79	80	79	73		80	80	83	79	83
» 3 »	84	84	85	85			85	85	88	84
» 4 »	86	86	87				88	86	90
» 5 »	87	86					89	87
» 6 »	87						89
Södermanlands » 1 »	76	72	77	82	79	79	78	77	78	82	81	82
» 2 »	89	91	91	90	89		90	93	92	91	91
» 3 »	93	94	94	93			94	95	95	94
» 4 »	94	95	95				96	96	96
» 5 »	95	96					96	97
t> 6 »	95						96
Östergötlands » 1 »	58	58	60	67	65	70	62	61	61	70	65	73
» 2 »	76	78	80	80	82		80	81	83	83	85
* 3 »	83	84	86	86			87	87	89	89
» 4 »	86	87	88				89	89	90
o 5 »	87	88					90	89
» 6 »	87						90
Jönköpings » 1 »	60	63	60	73	69	68	62	62	59	72	67	64
* 2 »	77	84	83	85	84		81	82	84	86	84
» 3 *	83	90	87	89			86	89	88	89
* 4 »	89	92	89				90	91	90
* 5 >►	90	93					91	92
» 6 *	91						91
Kronobergs » 1 *	75	74	76	72	77	79	78	73	77	72	77	76
* 2 *	86	87	88	87	88		89	88	90	88	89
» 3 *	90	93	93	91			93	94	94	92
. 4 *	92	94	95				95	95	96
» 5 »	92	94					95	95
» 6 t	92						95

Uppgift betr. antalet under år 1966 guldna poster saknas på grund av övergång till ADB.

167

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 60	B 61	B 62	B 63	B 64	B 65	B 60	B 61	B 62	B 63	B 64	B 65
Kalmar Efter 1 år	72	72	71	68	65	74	72	71	71	69	70	76
» 2 »	85	85	86	81	85		86	85	86	82	85
» 3 »	90	91	90	86			91	91	91	88
» 4 »	92	92	92				93	93	93
» 5 »	93	92					95	93
» 6 »	93						95
Gotlands » 1 »	77	SO	83	81	90	82	82	82	85	84	93	92
» 2 »	92	93	93	94	93		94	94	94	95	96
i) 3 »	94	96	95	96			96	96	95	96
» 4 »	95	96	96				97	97	96
» 5 »	95	97					97	97
» 6 *>	95						97
Blekinge » 1 »	44	48	50	58	57	60	47	48	50	55	56	65
» 2 »	67	66	73	72	74		72	67	74	73	77
9 3 9	75	76	82	82			so	77	83	84
9 4 9	82	84	86				85	87	88
» 5 »	88	86					90	89
» 6 »	88						90
Kristianstads * 1 9	55	55	54	64	63	66	53	56	53	63	59	64
9 2 9	76	77	78	78	81		78	80	79	78	79
9 3 9	84	86	85	85			85	88	86	85
» 4 *	87	88	88				89	90	89
» 5 »	88	89					89	91
9 6 9	88						90
Malmöhus 9 1 9	44	46	48	51	47	49	49	51	51	56	51	47
9 2 9	66	68	71	67	67		73	75	77	75	73
» 3 »	74	76	78	77			81	82	83	83
» 4 »	78	79	82				84	85	86
» 5 »	79	80					86	86
9 6 9	80						86
Hallands 9 1 9	65	69	65	70	68	71	66	68	63	70	69	68
9 2 9	79	81	83	83	80		81	81	84	83	85
» 3 »	84	87	89	89			86	87	90	90
9 49	87	90	91				90	91	92
» 5 »	90	92					92	93
» 6 »	91						93
Göteborgs och 9 1 9	41	42	44	52	44	43	42	40	43	55	44	40
Bohus 9 2 9	59	62	65	63	62		63	64	69	67	64
* 3 »	70	72	72	71			73	75	77	75
9 49	74	75	76				77	78	80
» 5 »	75	76					78	79
9 69	76						79
Älvsborgs 9 1 9	72	75	75	78	75	75	75	75	76	78	76	74
» 2 »	84	86	87	86	87		87	87	89	87	87
9 39	89	89	91	90			91	91	92	91
9 49	90	91	92				93	93	93
» 5 »	91	92					93	94
» 6 »	91						94

168

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 60	B 61	B 62	B 63	B 64	B 65	B 60	B 61	B 62	B 63	B 64	B 65
Skaraborgs Efter 1 år	69	68	66	73	70	79	69	67	64	71	69	79
» 2 »	87	85	88	87	88		87	86	89	87	88
» 3 »	91	90	93	91			92	91	94	92
» 4 »	93	92	95				93	93	96
» 5 »	93	92					94	93
» 6 »	93						94
Värmlands » 1 »	57	59	57	70	72	75	54	53	52	66	67	71
» 2 »	SO	81	85	85	88		80	81	84	83	86
» 3 »	88	89	91	90			88	89	91	89
» 4 »	91	91	93				91	91	93
» 5 »	92	92					92	92
» 6 »	92						92
Örebro » 1 *	52	55	57	55	62	65	50	50	54	53	62	64
» 2 *	66	69	72	71	76		65	67	70	72	77
» 3 »	76	79	81	81			76	79	81	83
» 4 »	82	85	87				82	85	87
» 5 »	85	87					86	88
» 6 »	86						86
Västmanlands » 1 »	63	62	63	61	62	61	62	58	62	59	61	62
» 2 »	83	84	85	80	79		84	83	86	80	80
» 3 »	89	88	89	86			90	88	91	87
» 4 »	90	89	90				92	89	92
» 5 »	91	90					93	90
» 6 »	91						93
Kopparbergs * 1 »	59	64	63	63	60	70	52	58	58	59	56	59
» 2 »	72	75	75	76	75		68	73	73	73	74
» 3 »	81	83	84	85			79	83	82	84
» 4 »	87	87	89				85	87	88
* 5 »	90	90					88	90
» 6 »	91						89
Gävleborgs * 1 »	58	59	60	61	65	69	57	54	57	60	61	64
» 2 *	73	75	75	77	78		72	74	74	79	76
» 3 »	84	86	83	85			84	84	83	87
» 4 »	88	88	87				88	88	88
» 5 »	89	90					90	90
» 6 »	90						90
Västernorrlands » 1 *	67	71	65	73	76	74	70	72	68	74	73	74
» 2 »	86	87	87	87	90		89	88	89	88	88
» 3 »	90	91	92	92			93	93	93	93
D 4 »	92	92	93				94	93	94
» 5 »	92	92					94	94
» 6 »	92						94
Jämtlands » 1 »	72	73	71	72	80	80	69	69	71	69	78	78
» 2 *	88	88	90	90	92		87	88	90	88	91
» 3 »	94	94	94	94			94	93	93	94
» 4 »	95	95	96				95	95	95
* 5 »	96	96					96	96
* 6 »	96						96

169

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 60	B 61	B 62	B 63	B 64	B 65	B 60	B 61	B 62	B 63	B 64	B 65
Västerbottens Efter 1 år	69	71	75	76	83	85	66	72	75	76	81	84
»	2 »	83	86	88	90	92		83	89	90	92	92
»	3 »	90	92	94	94			92	94	95	95
»	4 *	93	94	96				95	96	97
»	5 »	94	95					95	96
	6 »	94						95
Norrbottens »	1 »	57	62	63	70	71	77	59	64	65	72	75	78
»	2 »	82	84	84	86	86		85	86	87	88	88
»	3 *	89	91	91	92			91	93	93	94
»	4 »	93	94	94				94	95	95
»	5 »	94	95					95	95
»	6 »	95						95

6|—670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967.1

170

Tabell 5. Restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1959, 1960, 1961, 1962, 1963
och 1964 års taxeringar (K60 — K65) vid utgången av resp. första, andra, tredje, fjärde,
femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Län	Guldna poster restförda efter avkortade	% av avdrag för	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 60	K 61	K 62	K 63	K 64	I< 65	K 60	K 61	K62	K 63	K 64	K 65
Stockholms Efter 1 år	50	49	49	48	41	_	45	41	43	40	31	36
stad1 * 2 «	59	57	57	54	—		57	54	55	46	48
» 3 »	63	62	60	—			64	62	59	57
» 4 »	64	63	—				67	64	64
» 5 »	65	—					68	67
» 6 »	—						70
Stockholms » 1 *	67	67	68	70	67	65	52	53	55	57	52	53
» 2 »	73	74	75	75	75		64	67	69	67	65
» 3 »	77	79	78	79			72	74	74	74
» 4 »	79	80	80				76	76	77
» 5 »	80	81					76	79
» 6 »	80						77
Uppsala » 1 »	65	69	61	67	71	68	63	67	67	65	65	62
» 2 »	70	75	66	72	76		72	77	76	74	73
» 3 »	73	77	69	75			77	81	79	77
9 4 9	74	79	70				79	83	80
» 5 »	75	79					81	84
9 6 9	75						81
Södermanlands » 1 »	68	72	70	73	72	73	69	71	74	73	76	73
» 2 »	75	78	77	77	79		79	82	84	82	84
» 3 »	78	81	78	79			84	85	87	86
9 4 9	79	82	80				85	86	88
» 5 »	80	83					86	87
» 6 »	80						87
Östergötlands » 1 »	64	67	66	68	70	69	60	67	66	71	69	72
» 2 »	71	74	73	75	76		71	78	77	80	78
» 3 »	75	77	75	77			76	82	80	84
» 4 »	77	79	77				78	83	81
» 5 »	78	80					79	85
9 6 9	78						79
Jönköpings 9 1 9	61	60	62	72	70	69	62	63	67	67	66	66
9 2 9	67	69	79	74	77		74	76	79	75	76
» 3 »	72	77	81	78			80	82	83	80
» 4 »	76	79	83				82	84	85
» 5 »	77	79					83	85
9 6 9	77						84
Kronobergs » 1 »	76	76	76	77	79	80	72	74	76	75	72	75
9 2 9	82	83	83	86	87		83	85	87	85	83
» 3 »	84	85	86	88			88	88	89	88
» 4 »	86	86	86				90	90	90
» 5 »	86	87					90	90
» 6 »	86						90

1 Uppgift betr. antalet under år 1966 guldna poster saknas på grund av övergång till ADB.

171

Län	Gul dna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K6C	K61	K 62	K 62	K 64	K6E	K6C	K61	I< 62	K 63	K 64	K 65
Kalmar Efter 1 år	71	71	71	74	73	72	70	69	71	70	70	73
» 2 »	78	80	80	80	80		79	80	81	80	81
» 3 »	82	83	83	83			84	84	84	85
» 4 »	83	84	84				86	85	85
» 5 »	83	85					86	86
» 6 »	84						86
Gotlands » 1 »	75	77	77	78	81	83	77	78	77	81	84	81
» 2 »	82	83	83	84	87		85	87	85	88	90
» 3 »	85	85	85	87			88	89	87	90
» 4 »	86	86	86				89	90	88
» 5 »	86	86					89	90
» 6 »	86						89
Blekinge » 1 »	60	62	62	65	70	73	58	54	57	60	60	69
» 2 *	70	71	74	76	80		71	69	74	75	75
» 3 »	74	78	80	81			78	79	83	82
» 4 »	78	83	83				82	85	87
» 5 »	81	84					86	86
» 6 »	82						86
Kristianstads » 1 »	67	68	66	71	72	73	59	63	64	67	64	66
it 2 »	76	77	78	78	80		72	76	79	78	77
» 3 »	81	82	82	83			77	83	83	83
» 4 »	83	84	84				79	85	85
» 5 »	83	85					80	87
» 6 »	84						80
Malmöhus » 1 »	57	59	59	61	58	57	56	58	60	60	55	56
* 2 »	66	67	67	67	67		67	69	71	69	67
» 3 »	68	70	69	70			72	74	75	74
» 4 »	70	71	71				74	76	77
» 5 »	71	72					76	77
» 6 »	71						76
Hallands » 1 »	74	75	75	78	81	78	66	70	69	72	75	73
» 2 »	81	82	82	84	86		78	81	79	80	84
» 3 »	84	85	85	87			83	86	85	85
» 4 »	86	87	87				86	88	87
» 5 »	87	88					88	89
» 6 »	87						88
Göteborgs och » 1 »	53	55	55	57	57	52	48	46	50	53	48	46
Bohus » 2 »	62	63	63	63	65		59	60	63	62	60
» 3 »	67	68	67	67			67	67	68	68
» 4 »	69	70	69				70	69	71
» 5 »	70	71					71	71
» 6 »	71						71
Älvsborgs » 1 »	70	74	73	74	74	74	72	73	74	75	71	71
» 2 »	77	80	80	80	81		81	82	82	82	78
» 3 »	SO	83	82	82			85	86	86	85
» 4 »	82	84	83				87	87	87
* 5 »	83	85					87	88
» 6 »	83						88

172

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 60	I< 61	K 62	K 63	K 64	K 65	K 60	K 61	K 62	K63	K 64	K65
Skaraborgs Efter 1 år	75	75	73	74	77	75	73	72	70	75	73	74
» 2 *	82	82	82	81	84		84	82	84	85	82
» 3 *	85	86	85	85			88	86	87	89
» 4 *	86	87	87				89	87	89
» 5 »	86	87					90	88
» 6 *	87						90
Värmlands * 1 *	64	65	66	69	72	74	63	62	65	68	66	72
» 2 *	72	74	76	76	79		74	74	79	79	77
» 3 »	76	79	79	79			79	80	84	84
» 4 »	78	79	80				82	82	86
» 5 »	78	81					83	82
» 6 »	78						83
Örebro » 1 *	58	61	59	62	65	66	54	52	56	59	57	62
* 2 »	66	69	69	70	73		65	67	71	71	70
» 3 »	71	74	73	74			72	75	77	78
»> 4 *	73	76	76				75	79	81
» 5 »	75	77					78	80
» 6 *	75						79
Västmanlands » 1 *	65	67	67	66	64	64	62	64	71	63	58	59
* 2 *	72	75	74	73	72		76	77	81	73	72
» 3 »	76	78	76	77			82	81	85	78
» 4 »	77	79	78				84	83	87
» 5 *	78	80					85	83
» 6 »	78						85
Kopparbergs » 1 *	65	68	67	66	68	63	55	61	60	60	56	57
» 2 »	73	75	74	72	76		70	73	72	71	71
* 3 »	77	80	78	78			77	81	78	79
» 4 »	80	81	81				81	84	83
* 5 »	81	83					83	86
» 6 »	81						84
Gävleborgs * 1 *	62	63	62	63	64	66	55	58	60	60	57	61
» 2 »	70	72	71	71	73		68	72	71	72	71
* 3 *	75	77	75	76			76	78	78	78
» 4 »	78	79	77				80	80	81
» 5 *	79	80					82	81
» 6 *	79						82
Västernorrlands » 1 »	66	69	67	72	74	72	66	67	70	71	69	70
» 2 »	73	76	77	78	81		76	77	82	79	79
» 3 »	76	80	80	81			80	82	85	83
» 4 »	78	81	81				82	83	86
» 5 »	79	82					83	84
» 6 »	79						85
Jämtlands * 1 »	72	75	76	76	81	83	68	68	73	75	74	79
» 2 »	79	82	83	84	88		80	78	83	85	84
» 3 »	83	85	85	87			85	83	86	88
» 4 »	84	86	87				87	84	88
» 5 »	85	88					88	85
* 6 »	85						88

173

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 60	K61	K 62	K 63	K 64	K 65	K 60	K 61	K 62	K 63	K 64	K 65
Västerbottens Efter 1 år	72	72	72	75	75	77	63	65	69	74	73	78
»	2	»	80	81	81	83	82		79	80	81	86	84
»	3	»	84	85	85	87			84	88	86	89
tf	4		86	87	86				87	90	89
»	5	»	87	88					88	91
»	6	»	87						88
Norrbottens »	1	»	54	58	58	61	64	68	55	58	60	63	68	70
»	2	»	65	68	69	71	75		71	73	72	74	80
	3	»	72	74	75	78			80	79	79	81
»	4	»	76	78	79				84	82	82
»	5	»	79	80					86	84
»	6	»	80						87

174

Tabell 6. Resultatet av restindrivningcn under år 1966.

Kronofogdedistrikt	Utestående 1 januari	Restfört	Avkortat
Stockholms stad..................	261 382 700	197 547 155	64 343 267
Stockholms län
Danderyd ....................	15 318 823	19 551389	4 111 703
Handen ......................	5 679 881	8 900 910	955 251
Huddinge......................	9 557 648	9 272 064	361 468
Nacka ........................	6 044 514	7 588 234	985 770
Norrtälje ......................	4 119 534	5 809 186	588 322
Sollentuna .....................	10 617 519	12 641 753	1 874 530
Solna..........................	12 428 477	13 119 694	1 578 889
Södertälje......................	6 655 095	8 109 931	1 168 114
Uppsala län
Uppsala ......................	12 099 907	17 831 055	1 957 386
Södermanlands län
Eskilstuna ....................	4 845 952	9 147 425	786 092
Katrineholm ..................	2 472 275	5 132 355	565 010
Nyköping ....................	2 752 757	5 898 303	476 955
Östergötlands län
Linköping ....................	5 974 863	9 801 769	1 320 851
Motala ........................	5 706 835	6 569 119	721 447
Norrköping ....................	7 512 987	14 817 319	1 347 744
Jönköpings län
Eksjö..........................	4 960 081	9 723 847	924 720
Jönköping ....................	6 445 009	9 657 405	1 026 220
Värnamo ......................	3 471 983	7 878 636	591 863
Kronobergs län
Växjö ........................	5 906 282	13 442 849	1 414 821
Kalmar län
Kalmar........................	5 242104	8 805 856	777 253
Oskarshamn ..................	2 773 219	5 223 342	416 046
Västervik ....................	4 737 427	9 171 993	663 369
Gotlands län
Visby..........................	2 133 350	4 974 394	270 479
Blekinge län
Karlshamn ....................	5 958 439	6 757 322	931 169
Karlskrona ....................	5 756 420	7 431 595	560 186
Kristianstads län
Hässleholm ....................	5 037 459	6 630 169	738 417
Kristianstad....................	11 176 048	14 955 609	1 016 456
Ängelholm ....................	3 691 616	8 767 843	596 392
Malmöhus län
Eslöv ........................	2 264 075	4 549 697	435 025
Hälsingborg....................	15 381 990	14 001 472	2 600 677
Landskrona....................	3 026 698	4 435 584	349 055
Lund..........................	4 900 296	7 246 490	643 689
Malmö ........................	29 995 958	34 577 121	3 310 224
Trelleborg ....................	2 179 702	2 851 344	199 522
Ystad ........................	2 817 848	3 824 896	393 027
Hallands län
Halmstad......................	4 859 937	8 129 910	744 572
Varberg ......................	3 836 952	7 800 903	677 224
Göteborgs och Bohus län
Göteborg ......................	63 984 807	68 906 047	7 219 585
Uddevalla .....................	7 457 845	12 584 414	2 405 720

175

Belopp att indriva	Avskrivet	“/o1	Levererat	“o1	Utestående 31 december	%*
394 586 588	1 824 107	0,5	91 769 378	23,2	300 993 117	76,3
30 758 509	1 933 449	6,3	10 192 409	33.1	18 632 644	60,6
13 625 540	345 041	2,5	4 712 617	34,6	8 567 876	62,9
18 468 244	1 238 478	6,7	4 572 188	24,8	12 657 572	68,5
12 646 978	358 447	2,8	4 026 698	31,9	8 261 829	65,3
9 340 398	462 596	5,0	3 636 817	38,9	5 240 979	56,1
21 384 742	1 206 253	5,6	6155152	28,8	14 023 333	65,6
23 969 282	1 802 488	7,5	6 813 200	28,4	15 353 585	64,1
13 596 912	275 644	2,0	3 709 582	27,3	9 611 685	70,7
27 973 576	1 407 146	5,0	9 180 710	32,8	17 385 715	62,2
13 207 285	565 832	4,3	6 201 147	46,9	6 440 302	48,8
7 039 620	335 885	4,8	3 750 827	53,3	2 952 904	41,9
8174 105	260 877	3,2	4 734 650	57,9	3 178 576	38,9
14 455 781	1 176 831	8,2	6 089 829	42,1	7189116	49,7
11 554 507	786 147	6,8	4 990 591	43,2	5 777 761	50,0
20 982 562	1 575 489	7,5	9 895 237	47,2	9 511828	45,3
13 759 208	355 876	2,6	6 397 018	46,5	7 006 309	50,9
15 076 194	813 596	5,4	5 225 105	34,7	9 037 488	59,9
10 758 756	243 066	2,3	4 241 097	39,4	6 274 588	58,3
17 934 310	624 137	3,5	9 324 792	52,0	7 985 379	44,5
13 270 707	542 188	4,1	6 201 578	46,7	6 526 932	49,2
7 580 515	332 737	4,4	3 778 725	49,8	3 469 046	45,8
13 246 051	563 485	4,3	6 028 599	45,5	6 653 962	50,2
6 837 265	89 752	1,3	4 139 994	60,6	2 607 516	38,1
11 784 592	363 815	3,1	5172 990	43,9	6 247 783	53,0
12 627 829	289 867	2,3	5 604 816	44,4	6 733 142	53,3
10 929 211	634 068	5,8	4 412 039	40,4	5 883 097	53,8
25 115 201	885 683	3,5	9 733 959	38,8	14 495 549	57,7
11 863 067	618 469	5,2	6 534 429	55,1	4 710165	39,7
6 378 747	155 526	2,5	3 318 820	52,0	2 904 399	45,5
26 782 785	2 533 091	9,4	7 814 035	29,2	16 435 657	61,4
7 113 227	255 287	3,6	2 478 759	34,8	4 379 180	61,6
11 503 097	528 357	4,6	3 467 534	30,1	7 507 206	65,3
61 262 855	4 374 279	7,1	18 107 380	29,6	38 781 191	63,3
4 831 524	239 241	4,9	1 815 093	37,6	2 777 186	57,5
6 249 717	163 807	2,6	2 470 734	39,5	3 615 174	57,9
12 245 275	272 399	2,2	4 974 888	40,6	6 997 986	57,2
10 960 631	574 504	5,2	5 118 330	46,7	5 267 792	48,1
125 671 269	5 195 631	4,1	29 968 139	23,9	90 507 495	72,0
17 636 539	429 709	2,4	6 700 682	38,0	10 506 148	59,6

Procent av belopp att indriva.

176

Kronofogdedistrikt	Utestående 1 januari	Restfört	Avkortat
Älvsborgs län			755 654
Alingsås ......................	2 331 835	6 150 056
Borås..........................	10 033 233	20 386 531	4 652 922
Trollhättan ....................	2 654 704	4 302 665	689 266
Vänersborg ....................	3 426 080	7 881 369	1 026 090
Skaraborgs län			588 708
Falköping......................	1 993 642	4 446 339
Lidköping......................	3 168 754	7 309 699	705 810
Mariestad......................	2 486 996	3 675 356	486 359
Skövde ........................	4 095 915	6 396 593	628 544
Värmlands län			463 953
Arvika ........................	2 988 518	5 011 457
Karlstad ......................	6 954 578	9 798 849	919 803
Kristinehamn ..................	3 325 807	3 642 145	969 352
Sunne ........................	2 499 184	4 062 590	453 537
Örebro län
Hallsberg ......................	2 315 108	4 507 508	479 503
Karlskoga......................	3 408 853	2 766 807	325 991
Lindesberg ....................	3 242 556	4 282 092	615 879
Örebro ........................	7 713 660	10 646 043	1 262 096
Västmanlandslän			843 833
Köping........................	4 994 516	6 734 677
Västerås ......................	10 925 400	16 745 555	1 848 923
Kopparbergs län			464 409
Avesta ........................	5 261 715	4 769 366
Borlänge ......................	4 169 621	4 960 429	601 055
Falun..........................	6 116 237	7 396 799	812 497
Ludvika ......................	2 595 318	3 127 716	302 539
Mora..........................	4 364 729	5 099 691	374 848
Gävleborgs län			1 000 954
Gävle..........................	10 096 544	8 774 625
Hudiksvall ....................	5 062 367	8 995 524	977 086
Sandviken ....................	3 906 849	3 336 125	549 678
Söderhamn ....................	4 968 087	7 323 808	604 306
Västernorrlands län
Härnösand ....................	2 646 543	5 200177	356 646
Sollefteå ......................	2 195 760	4 594 108	276 652
	8 612 749	11 789 662	1 053 937
Örnsköldsvik ..................	2 490 482	4 683 109	411 772
Jämtlands län
Östersund......................	7 192 009	11 910 963	861 258
Västerbottens län
Lycksele ......................	3 375 524	6 465 262	565 233
Skellefteå......................	2 836 654	5 732 318	399 765
Umeå ........................	4 701 921	7 800 181	902 401
Norrbottens län
Boden ........................	3 708 482	4 341 868	567 309
Gällivare ......................	2 754 222	2 756 922	240 293
Haparanda ....................	3 912 094	6 379 568	566 819
	1 736 882	2 732 974	281 702
Luleå..........................	4 302 392	6 388 050	745 743
Piteå..........................	3105109	4 391 917	849 542
Hela riket........................	759 836 941	901 763 892	143 531 177
Hela riket utom Stockholms stad....	498 454 241	704 216 737	79 187 910

177

Belopp att indriva	Avskrivet	%l	Levererat	%*	Utestående 31 december	”/o1
7 726 237	738 315	9,6	4 652 967	60,2	2 334 948	30,2
25 766 842	1 568 938	6,1	9 463 592	36,7	14 734 306	57,2
6 268 103	618 902	9,9	2 645 804	42,2	3 003 393	47,9
10 281 359	472 465	4,6	4 905 459	47,7	4 903 428	47,7
5 851273	255 404	4,4	2 790 666	47,7	2 805 197	47,9
9 772 643	217 663	2,2	4 721 537	48,3	4 833 439	49,5
5 675 993	348 790	6,1	2 810 134	49,5	2 517 066	44,4
9 863 964	316 664	3,2	4 401 444	44,6	5 145 851	52,2
7 536 022	237 710	3,2	3 333 292	44,2	3 965 015	52,6
15 833 624	1 007 252	6,4	6 713 556	42,4	8 112 811	51,2
5 998 600	399 172	6,7	2 545 711	42,4	3 053 714	50,9
6 108 237	415 674	6,8	3 538 778	57,9	2153 780	35,3
6 343 113	438 092	6,9	2 844 374	44,8	3 060 640	48,3
5 849 669	435 018	7,4	1 919 921	32,8	3 494 721	59,8
6 908 769	383 794	5,5	3 071878	44,5	3 453 093	50,0
17 097 607	1 480 402	8,7	7 186 979	42,0	8 430 219	49,3
10 885 360	407 750	3,7	3 361 744	30,9	7 115 863	65,4
25 822 032	1 349 496	5,2	10 760 986	41,7	13 711 545	53,1
9 566 672	718 963	7,5	2 235 177	23,4	6 612 528	69,1
8 528 995	245 614	2,9	2 336 048	27,4	5 947 331	69,7
12 700 539	719 561	5,7	3 727 612	29,3	8 253 361	65,0
5 420 495	328 013	6,1	2 309 701	42,6	2 782 778	51,3
9 089 572	38 512	0,4	3 726 060	41,0	5 324 998	58,6
17 870 215	1 980 042	11,1	5 331 716	29,8	10 558 456	59,1
13 080 805	482 138	3,7	4 914 293	37,6	7 684 371	58,7
6 693 296	700 003	10,4	2 428 418	36,3	3 564 869	53,3
11 687 589	644 044	5,5	4 932 046	42,2	6111491	52,3
7 490 074	239 493	3,2	3 558 525	47,5	3 692 052	49,3
6 513 216	324 815	5,0	2 862 759	43,9	3 325 639	51,1
19 348 474	1 290 365	6,7	7 656 811	39,6	10 401 291	53,7
6 761 819	282 639	4,2	3 546 667	52,4	2 932 506	43,4
18 241 714	645 712	3,5	9 004 176	49,4	8 591 819	47,1
9 275 553	373 577	4,0	4 876 835	52,6	4 025133	43,4
8 169 207	279 950	3,4	3 919 150	48,0	3 970 102	48,6
11 599 701	693 468	6,0	6 489 623	55,9	4 416 606	38,1
7 483 041	350 341	4,7	2 905 690	38,8	4 227 009	56,5
5 270 851	336 588	6,4	2 097 867	39,8	2 836 391	53,8
9 724 843	442 640	4,6	5 056 984	52,0	4 225 213	43,4
4 188 154	109 591	2,6	1 898 878	45,3	2 179 683	52,1
9 944 699	660 543	6,6	3 664 997	36,9	5 619 153	56,5
6 647 484	370 813	5,6	3 385 361	50,9	2 891 303	43,5
1 518 069 656	59 982 206	4,0	517 994 783	34,1	940 092 304	61,9
1 123 483 068	58 158 099	5,2	426 225 405	37,9	639 099 187	56,9

1 Procent av belopp att indriva.

Tabell 7. Indrivningen av särskilt uppdebiterad A-skatt under år 1966.

Län	Utestående 1 januari	Restfört	Avkortat	Belopp att indriva	Avskrivet	0/ 1 /o	Levererat	% 1	Utestående 31 december	% 1
Stockholms stad......	20 634 577	8 426 906	163 473	28 898 010			5 549 696	19,2	23 348 312	80,8
Stockholms ..........	5 950 242	5 921 233	44 936	11 826 539	634 973	5,4	2 686 822	22,7	8 504 719	71,9
Uppsala .............	1 074 387	920 363	203	1 994 547	115 730	5,8	508 003	25,5	1 370 810	68,7
Södermanlands .......	848 871	1 381 266	46 565	2 183 572	137 993	6,3	1 072 759	49,1	972 814	44,6
Östergötlands ........	3 022 770	2 244 346	14 525	5 252 591	827 836	15,7	1 163 176	22,2	3 261 567	62,1
Jönköpings ..........	1 214 254	2 365 797	19 915	3 560 136	140 547	4,0	884 244	24,8	2 535 335	71,2
Kronobergs ..........	549 681	1 344 062	109	1 893 634	207 205	10,9	767 215	40,5	919 210	48,6
Kalmar .............	1 535 142	1 991 356	1 815	3 524 683	254 447	7,2	644 983	18,3	2 625 246	74,5
Gotlands ............	190 565	314 390	2 548	502 407	933	0,2	251 430	50,0	250 043	49,8
Blekinge ............	1 057 404	1 084 460	29 929	2 111 935	123 435	5,8	457 188	21,7	1 531 311	72,5
Kristianstads ........	1 722 753	3 552 634	4 603	5 270 784	346 561	6,6	1 663 880	31,6	3 260 334	61,8
Malmöhus............	6 685 530	5 377 272	23 014	12 039 788	995 831	8,3	2 826 698	23,5	8 217 240	68,2
Hallands ............	437 410	1 021 930	5 796	1 453 544	69 656	4,8	476 147	32,8	907 735	62,4
Göteborgs och Bohus	4 563 201	3 815 710	119 087	8 259 824	1 051 778	12,7	1 929 003	23,4	5 279 035	63,9
Älvsborgs ............	2 397 341	3 346 877	62 121	5 682 097	1 024 243	18,0	1 836 794	32,3	2 821 047	49,7
Skaraborgs ..........	1 149 170	2 151 444	15 401	3 285 213	209 600	6,4	1 161 282	35,3	1 914 322	58,3
Värmlands ..........	1 894 119	1 823 523	16 790	3 700 852	441 690	11,9	1 411277	38,1	1 847 874	50,0
Örebro ..............	1 459 450	1 531 026	31 106	2 959 370	353 122	11,9	688 084	23,3	1 918 155	64,8
Västmanlands........	1 176 079	1 386 490	3 566	2 559 003	227 087	8,9	761 073	29,7	1 570 836	61,4
Kopparbergs ........	3 122 510	2 300 885	13 845	5 409 550	532 215	9,8	844 603	15,6	4 032 720	74,6
Gävleborgs ..........	2 591 097	1 833 471	28 287	4 396 281	683 947	15,6	1 056 808	24,0	2 655 515	60,4
Västernorrlands ......	1 614 349	2 363 080	9 208	3 968 221	369 917	9,3	972 562	24,5	2 625 727	66,2
Jämtlands............	877 051	592 133	7 641	1 461 543	92 757	6,3	306 878	21,0	1 061 903	72,7
Västerbottens ........	981 100	1 418 770	45 747	2 354 123	208 518	8,8	728 924	31,0	1 416 673	60,2
Norrbottens..........	2 195 568	2 299 495	43 826	4 451 237	364 173	8,2	1 251 426	28,1	2 835 617	63,7
Hela riket	68 944 621	60 808 919	754 056	128 999 484	9 414 194	7,3	31 900 955	24,7	87 684 100	68,0
Hela riket utom Stockholms stad	48 310 044	52 382 013	590 583	100101474	9 414 194	9,4	26 351 259	26,3	64 335 788	64,3

1 Procent av belopp att indriva.

Tabell 8. Indrivningen av särskilt uppdebiterad preliminär allmän varuskatt under år 1966.

Län	Utestående 1 januari	Restfört	Avkortat	Belopp att indriva	Avskrivet	0/ 1 /O	Levererat	0/ i /O	Utestående 31 december	% 1
Stockholms stad......	18 795 279	21 530 347	1 757 805	38 567 821			10 660 662	27,6	27 907 155	72,4
Stockholms ..........	6 591 567	7 629 747	760 437	13 460 877	627 901	4,7	4 314 907	32,0	8 518 023	63*3
Uppsala..............	1 786 033	2 008 635	144 102	3 650 566	185 062	5,1	1 055 965	28,9	2 409 535	66*0
Södermanlands ......	1 165 180	2 275 846	192 847	3 248 179	69 116	2,1	1 892 769	58,3	1 286 282	39^6
Östergötlands ........	2 693 862	6 123 623	625 990	8 191495	383 546	4,7	3 934 834	48,0	3 873 097	47*3
Jönköpings ..........	1 526 656	4 371 816	244 511	5 653 961	92 587	1,6	2 101 554	37,2	3 459 805	61^2
Kronobergs ..........	845 562	1 862 934	207 730	2 500 766	46 194	1,8	1 222 206	48,9	1 232 361	49,3
Kalmar..............	1 708 393	3 834 115	227 152	5 315 356	92 330	1,7	2 894 321	54,5	2 328 690	43^8
Gotlands ............	278 625	660 868	8 422	931 071	2 766	0,3	568 860	61,1	359 445	38,6
Blekinge ............	840 062	1 290 633	10 856	2 119 839	29 018	1,4	790 886	37,3	1 299 928	61,3
Kristianstads ........	2 452 435	4 963 071	135 472	7 280 034	226 448	3,1	3 295 401	45,3	3 758 171	51^6
Malmöhus ..........	6 727 001	10 030 740	1 054 860	15 702 881	629 579	4,0	5 488 407	35,0	9 584 864	6ljo
Hallands ............	1 279 395	2 719 307	129 282	3 869 420	89 197	2,3	1 418 570	36,7	2 361 639	61,0
Göteborgs och Bohus	4 748 463	9 838 821	238 355	14 348 929	382 204	2,7	4 922 798	34,3	9 043 916	63*0
Älvsborgs............	2 667 871	5 419 865	735 377	7 352 359	121 954	1,7	3 206 752	43,6	4 023 642	54^7
Skaraborgs ..........	1 144 371	2 829 636	164 152	3 809 855	34 093	0,9	1 829 803	48,0	1 945 951	51,1
Värmlands ..........	2 363 476	3 033 146	276 230	5 120 392	185 894	3,6	2 134 927	41,7	2 799 562	54,7
Örebro ..............	2 555 879	3 352 496	290 477	5 617 898	371 283	6,6	2 539 501	45,2	2 707 099	48,2
Västmanlands........	1 995 764	3 545 671	303 724	5 237 711	208 201	4,0	2 228 333	42,5	2 801 169	53,5
Kopparbergs ........	3 351 998	4 320 361	257 625	7 414 734	328 508	4,4	2 125 356	28,7	4 960 857	66,9
Gävleborgs ..........	2 473 792	4 314 205	563 902	6 224 095	345 411	5,5	1 851 982	29,8	4 026 684	64,7
Västernorrlands ......	1 791 739	3 693 056	93 426	5 391 369	182 188	3,4	2 826 037	52,4	2 383 136	44,2
Jämtlands............	885 717	1 516 842	25 819	2 376 740	95 392	4,0	1 322 352	55,6	958 986	40’4
Västerbottens ........	1 373 766	3 683 436	213 847	4 843 355	157 388	3,3	2 916 894	60,2	1 769 057	36,5
Norrbottens..........	2 129 960	3 367 151	330 005	5 167 106	273 152	5,3	2 617 804	50,7	2 276 131	44''0
Hela riket Hela riket utom	74 172 846	118 216 368	8 992 405	183 396 809	5159 412	2,8	70 161 881	38,3	108 075 185	58,9
Stockholms stad	55 377 567	96 686 021	7 234 600	144 828 988	5 159 412	3,6	59 501 219	41,1	80168 030	55,3

1 Procent av belopp att indriva.

Tabell 9. Indrivningen av arbetsgivaravgifter m. m. under år 1966.

Län	Utestående 1 januari	Restfört	Avkortat	Belopp att indriva	Avskrivet	% 1	Levererat	% 1	Utestående 31 december	0/ 1 /o
Stockholms stad......	16 860 776	24 092 564	6171 516	34 781 824		_	9 446 883	27,2	25 334 937	72,8
Stockholms ..........	4 879 153	6 604 468	659 543	10 824 078	116 952	1,1	3 584 388	33,1	7 122 715	65,8
Uppsala ............	944 533	1 593 922	139 872	2 398 583	24 938	1,1	916 852	38,2	1 456 787	60,7
Södermanlands ......	976 392	2 279 979	116 480	3 139 891	41 889	1,3	1 684 330	53,7	1 413 668	45,0
Östergötlands ........	1 776 301	3 165 363	250 597	4 691 067	113 966	2,4	2 173 376	46,3	2 403 718	51,3
Jönköpings ..........	1 563 355	3 873 401	271260	5 165 496	102 494	2,0	2 333 392	45,2	2 729 600	52,8
Kronobergs ..........	914 202	2 470 822	149 589	3 235 435	95 780	3,0	1 854 280	57,3	1 285 372	39,7
Kalmar..............	1 442 995	2 264 405	193 384	3 514 016	107 218	3,0	1 688 778	48,1	1 718 008	48,9
Gotlands ............	117 229	397 789	20 783	494 235	23	—	320 659	64,9	173 553	35,1
Blekinge ............	1 314 628	2 107 174	207 108	3 214 694	30 272	0,9	1 645 818	51,2	1 538 602	47,9
Kristianstads ........	1 654 764	3 324 770	169 299	4 810 235	49 878	1,0	2 268 289	47,2	2 492 056	51,8
Malmöhus ...........	6 137 356	7 338 380	1 408 745	12 066 991	386 267	3,2	4 062 309	33,7	7 618 399	63,1
Hallands ............	744 308	1 630 337	125 343	2 249 302	13 270	0,6	1 023 179	45,5	1 212 847	53,9
Göteborgs och Bohus. .	4 160 562	6 339 380	473 000	10 026 942	119 162	1,2	3 937 614	39,3	5 970 154	59,5
Älvsborgs ............	2 110 171	4 826 551	400 483	6 536 239	204 966	3,1	2 851 488	43,6	3 479 779	53,3
Skaraborgs ..........	1 512 071	2 432 281	212 830	3 731 522	86 763	2,3	1 751 390	46,9	1 893 359	50,8
Värmlands ..........	1 680 511	2 328 971	306 524	3 702 958	92 393	2,5	1 597 566	43,1	2 012 994	54,4
Örebro ..............	1 482 576	2 536 754	321 818	3 697 512	113 983	3,1	1 762 486	47,7	1 821 031	49,2
Västmanlands........	1 650 912	2 536 750	240 415	3 947 247	221 362	5,6	1 761 280	44,6	1 964 601	49,8
Kopparbergs ........	2 820 458	3 303 125	321 671	5 801 912	80 590	1,4	1 526 005	26,3	4 195 304	72,3
Gävleborgs ..........	2 312 924	3 123 340	335 145	5101 119	161152	3,2	1 780 468	34,9	3 159 491	61,9
Västernorrlands ......	1 698 617	2 877 652	164 030	4 412 239	167 618	3,8	2 132 736	48,3	2111877	47,9
Jämtlands............	727 458	1 087 015	66 889	1 747 584	44 329	2,5	724 249	41,5	978 999	56,0
Västerbottens ........	1 200 359	1 982 904	254 092	2 929171	70 932	2,4	1 511 698	51,6	1 346 530	46,0
Norrbottens..........	1 804 728	3 243 589	267 582	4 780 735	161 544	3,4	2 277 898	47,6	2 341 274	49,0
Hela riket	62 487 339	97 761 686	13 247 998	147 001 027	2 607 741	1,8	56 617 411	38,5	87 775 655	59,7
Hela riket utom
Stockholms stad	45 626 563	73 669 122	7 076 482	112 219 203	2 607 741	2,3	47170 528	42,0	62 440 718	55,7

Procent av belopp att Indriva.

181

närmare bedömning av indrivningsresultatet inom de olika kronofogdedistrikten
blir möjlig först sedan en under en längre tidsperiod förd statistik
med fördelning på skatteslag och uppbördsår kunnat färdigställas. Då läget
härutinnan i princip icke förändrats sedan föregående år, har revisorerna
ansett sig i förevarande sammanhang böra begränsa sin framställning till
den ovan lämnade redogörelsen. Dock har revisorerna, på motsvarande sätt
som fjolårets revisorer, funnit anledning att särskilt granska indrivningsverksamheten
hos kronofogdemyndigheten i Stockholm. Likaså har revisorerna
med hänsyn till den fortgående ökningen av restförda skatter m. m.
företagit en närmare undersökning av den omfattning i vilken konkurser
anhängiggjorts inom ett antal kronofogdedistrikt jämte vissa därmed sammanhängande
förhållanden. Därvid gjorda iakttagelser har redovisats under
särskilda avsnitt av föreliggande berättelse.

182

§ 16

Konkursframställningar m. m. inom vissa kronofogdedistrikt

Bestämmelser om indrivning och redovisning av restförd skatt m. m. återfinnes
i 58—64 §§ uppbördsförordningen den 5 juni 1953 och 31—38 §§ upphör
dskungör elsen den 16 oktober 1953. Vidare innehåller kungörelsen den
12 maj 1967 med vissa bestämmelser om handläggning hos kronofogdemyndighet
anvisningar om uttagande av skatter, böter och andra på indrivning
beroende medel.

Enligt i uppbördsförordningen meddelade bestämmelser skall kronofogdemyndigheten
efter mottagandet av restlängd och övriga indrivningshandlingar
skyndsamt vidtaga erforderliga indrivningsåtgärder. De tvångsmedel
som står kronofogdemyndighet till buds är i första hand utmätning och införsel
(specialexekution) och i andra hand konkurs (generalexekution).
Det är främst då gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar som fråga
uppkommer om inledande av konkursförfarande. Anledning att vidtaga
konkursåtgärder kan likväl föreligga även då det med fog kan antagas att
någon utdelning för kronans fordran icke kommer att utgå i konkursen.
Konkursinstitutet regleras genom konkurslagen den 13 maj 1921. Vid sidan
av konkurslagen är den i 17 kap. handelsbalken upptagna förmånsrättsordningen
av konkursrättslig betydelse. I nämnda kapitel regleras nämligen
bl. a. den inbördes ordningen vid konkurrens mellan betalningsrätter av
olika slag vid konkurs. I propositionen nr 100 till 1953 års riksdag har föredragande
departementschefen framhållit, att ett konkursförfarande åsamkar
gäldenären åtskilliga olägenheter och kan, om denne saknar tillgångar,
medföra kostnader för den borgenär som gjort konkursansökningen. Det är
därför angeläget att, innan ett konkursförfarande för utfående av skatt inledes,
noga pröva lämpligheten därav och överväga vilka utsikter som finnes
för att ett positivt resultat skall nås. Förfarandet bör enligt departementschefen
icke igångsättas enbart av den anledningen, att vederbörande
uraktlåtit att efter krav betala skatten eller att utmätningsbara tillgångar
icke anträffats. Å andra sidan utgör mången gång konkursansökan eller
hot om sådan ett verksamt medel vid skatteindrivningen.

Om länsstyrelsen efter anmälan av kronofogde eller eljest skulle finna
sådana omständigheter föreligga, att skattskyldig eller arbetsgivare som är
ansvarig för arbetstagares skatt bör försättas i konkurs här i riket för utfående
av skatt, skall länsstyrelsen enligt 62 § uppbördsförordningen besluta
att utmätningsmannen skall göra framställning därom. Då skattebelopp
för vilket den skattskyldige eller arbetsgivaren häftar understiger 100
kronor, skall sådan framställning dock icke göras med mindre synnerliga

183

skäl därtill föreligger. I denna paragraf stadgas vidare att länsstyrelsen,
om så med hänsyn till omständigheterna befinnes lämpligt, äger nppdraga
åt kronofogde att själv avgöra huruvida framställning om skattegäldenärs
försättande i konkurs bör göras. Såvitt revisorerna har sig bekant, utnyttjas
länsstyrelsens delegationsbefogenhet i detta avseende i förhållandevis
ringa omfattning .

Bevakning av fordran i konkurs på ogulden skatt skall enligt 35 § uppbördskungörelsen
göras av kronofogdemyndigheten i den ort där den betalningsskyldige
har sitt hemvist. Såsom hemvist anses den ort vara där
gäldenären, då konkursansökningen ingavs, var mantalsskriven. Det må
nämnas att för handelsbolag är underrätten i den ort där rörelsen bedrives
laga domstol i konkursmål och i fråga om aktiebolag m. fl. juridiska personer
underrätten i den ort där styrelsen har sitt säte.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att för budgetåren 1965/66
och 1966/67 från vissa kronofogdedistrikt inhämta uppgifter om antalet av
kronofogdemyndigheterna anhängiggjorda konkurser, antalet avslutade
konkurser, storleken av i konkurserna bevakade belopp och erhållen utdelning
m. in.

De inkomna svaren redovisas i tabellform i det följande. Tabellerna 1—3
avser av kronofogdemyndigheterna själva anhängiggjorda konkurser och
tabellerna 4 och 5 samtliga inom de olika distrikten avslutade konkurser.

I anslutning till tabellerna må lämnas följande kommentarer till de redovisade
uppgifterna.

Såsom tabell 1 utvisar uppgår under budgetåret 1965/66 sammanlagda
antalet ingivna konkursansökningar i berörda distrikt till 730, antalet återkallade
ansökningar till 238 och antalet fullföljda ansökningar till 492. Uttryckt
i relativa tal innebär detta att 33 procent av antalet ingivna ansökningar
återkallats från vidare handläggning. För budgetåret 1966/67 uppgår
motsvarande antal till respektive 1 200, 442 och 758. Av ingivna ansökningar
har 37 procent icke fullföljts.

Av tabell 2 kan utläsas huruvida de fullföljda ansökningarna handlagts
såsom tillgångs- eller fattigkonkurs samt storleken av bevakade belopp i de
ordinära konkurserna med fördelning på dels B- och K-skatt, dels särskilt
uppdebiterad A-skatt (A-skatt för anställda), allmän varuskatt och arbetsgivaravgifter
enligt lagen om allmän försäkring, dels ock övriga skatter och
allmänna avgifter. Under budgetåret 1965/66 har sammanlagt bevakats 12,2
milj. kronor. Av nämnda belopp utgöres 18,5 procent av B- och K-skatt,
62,7 procent av A-skatt m. m. och 18,8 procent av övrig skatt. Under sistförflutna
budgetår har bevakats totalt 20,2 milj. kronor, varav B- och Kskatt
26,0 procent, A-skatt m. m. 65,8 procent och övriga medel 8,2 procent.

I tabell 3 redovisas framställda förmånsrättsyrkanden enligt 17 kap. handelsbalken.
Yrkad förmånsrätt enligt HB 17: 8 innebär att utmätning gjorts

184

i lösegendom tidigare än en månad före konkursansökningens ingivande,
medan yrkad förmånsrätt enligt HB 17: 9 innebär att utmätning verkställts
i fast egendom på samma sätt. För att bevakning skall kunna göras enligt
HB 17: 12 fordras beträffande övervägande antalet skatter och avgifter
att de enligt verkställd debitering ej förfallit till betalning tidigare än två
år före konkursansökningens ingivande. Av sammanlagt bevakat belopp har
under budgetåret 1965/66 med undantag av Stockholms kronofogdedistrikt
15,8 procent bevakats enligt HB 17:8 och 17:9 samt 61,7 procent
enligt HB 17: 12. I fråga om 22,5 procent har förmånsrätt ej kunnat yrkas
med hänsyn till att förutsättningarna för bevakning enligt HB 17: 12 ej
varit uppfyllda. Motsvarande procenttal för budgetåret 1966/67 är 18,6 och
67,0 respektive 14,4 procent.

1 tabell 4 återfinnes en sammanställning över totalt avslutade konkurser
under de aktuella budgetåren, storleken av bevakade belopp samt i konkurserna
erhållen utdelning. Under budgetåret 1965/66 har således i utdelning
erhållits sammanlagt 3,9 milj. kronor (27,9 procent av bevakat belopp) och
under budgetåret 1966/67 3,4 milj. kronor (18,7 procent av bevakat belopp).

Tabell 5 slutligen innehåller mot tabell 3 svarande uppgifter med den
skillnaden att tabell 5 avser avslutade konkurser.

Revisorernas uttalande. Då omorganisationen av exekutionsväsendet trädde
i kraft den 1 januari 1965 uppgick hos kronofogdemyndigheterna för indrivning
beordrat belopp i fråga om skatter och övriga allmänna avgifter
till drygt 565 milj. kronor. Den 31 december 1966 utgjorde det utestående
beloppet 940 milj. kronor, vilket innebär att balansen av oredovisade restantier
hade ökat med 375 milj. kronor.

Av den särskilt uppdebiterade A-skatten utestod den 1 januari 1965 närmare
52 milj. kronor oredovisade, medan motsvarande belopp den 31 december
1966 uppgick till 88 milj. kronor. Under den angivna tvåårsperioden
steg balansen av oredovisad preliminär allmän varuskatt från ca 55 till 108
milj. kronor och balansen av oredovisade arbetsgivaravgifter från drygt 38
till ca 88 milj. kronor.

Med hänsyn till den sålunda inträdda stegringen i balansen av debiterade
men ännu icke influtna riksstatsmedel har revisorerna funnit det vara av
intresse att närmare orientera sig om förhållandena på förevarande område
och i detta syfte från ett antal kronofogdemyndigheter införskaffat
vissa uppgifter för budgetåren 1965/66 och 1966/67. Uppgifterna i fråga
avser dels den omfattning i vilken konkursförfarande tillgripits för utfående
av restförda skatter och allmänna avgifter i övrigt, dels de resultat
som uppnåtts vid de inom vederbörande kronofogdedistrikt totalt avslutade
konkurserna. Det sålunda insamlade materialet, vilket i tabellarisk form
återgivits i det föregående, utvisar i stort sett följande.

18

Tabell 1. Antal konknrsansökningar under budgetåren 1965/66 och 1966/67 från kronofogdemyndigheterna
i nedannämnda distrikt.

Kronofogdedistrikt	Ingivna konkurs-ansökningar	Återkallade kon-kursansökningar	Fullföljda konkurs-ansökningar
1965/66	1966/67	1965/66	1966/67	1965/66	1966/67
Stockholms.......	185	296	76	146	109	150
Danderyds........	7	10	—	—	7	10
Huddinge.........	9	21	—	4	9	17
Nacka............	5	13	3	7	2	6
Sollentuna........	10	24	—	4	10	20
Solna.............	1	21	—	4	1	17
Södertälje.........	—	9	—	3	—	6
Uppsala..........	16	24	2	2	14	22
Eskilstuna........	35	60	17	42	18	18
Nyköpings........	34	34	14	16	20	18
Linköpings........	6	6	—	1	6	5
Norrköpings.......	23	60	16	38	7	22
Eksjö............	—	2	—	—	—	2
Jönköpings........	7	20	2	1	5	19
Växjö............	—	5	—	2	—	3
Kalmar...........	6	16	1	3	5	13
Visby............	1	1	—	—	1	1
Karlskrona........	8	10	5	3	3	7
Kristianstads......	—	17	—	8	_	9
Ängelholms.......	4	5	—	1	4	4
Hälsingborgs......	42	44	8	17	34	27
Lunds............	8	12	3	3	5	9
Malmö............	75	100	18	23	57	77
Halmstads........	3	10	2	1	1	9
Göteborgs.........	71	87	30	26	41	61
Uddevalla.........	6	5	1	—	5	5
Alingsås..........	1	3	—	—	1	3
Borås............	21	39	5	8	16	31
Vänersborgs.......	3	21	1	6	2	15
Mariestads........	1	3	—	_	1	3
Karlstads.........	9	11	4	3	5	8
Karlskoga.........	5	3	—	—	5	3
Örebro ...........	29	29	7	12	22	17
Västerås..........	14	43	6	14	8	29
Avesta...........	8	8	1	_	7	8
Borlänge..........	1	6	—	1	i	5
Falu ............	5	13	—	6	5	7
Gävle............	4	15	2	4	2	11
Hudiksvalls.......	5	13	—	1	5	12
Härnösands.......	2	8	i	4	1	4
Sundsvalls........	7	10	3	5	4	5
Östersunds........	9	11	1	5	8	6
Lycksele..........	4	8	2	4	2	4
Skellefteå.........	1	3	—	2	1	1
Umeå............	1	1	_	_	1	1
Bodens...........	2	1	1	_	1	1
Gällivare..........	2	8	—	4	2	4
Haparanda........	20	16	4	5	16	11
Kiruna...........	6	5	2	3	4	2
Luleå.............	5	8	—	_	5	8
Piteå.............	3	2	—	—	3	2
Summa	730	1200	238	442	492	758

186

Tabell 2. Under budgetåren 1965/66 och 1966/67 i nedannämnda kronofogdedistrikt av kronokurser
samt i tillgångskonkurserna bevakade belopp.

Kronofogde-	1965/66
distrikt
	Antal	Bevakat belopp, 1 000 kr.					Antal
	till-
	gångs-	B-	% av	Särsk. uppdeb.	% av	Öv-	% av	Tot.	kon-
	kon-	o. K-	tot.	A-skatt, allm.	tot.	rigt	tot.	be-	kur-
	kur-	skatt	be-	varuskatt o.	be-		be-	vakat	ser
	ser		vakat	arbets giv.avg.	vakat		vakat
Stockholm ....	20	193	5,4	2 060	57,7	1 315	36,9	3 568	89
Danderyds ....	5	133	20,1	512	77,3	17	2,6	662	2
Huddinge.....	1	—	—	247	100,0	—	—	247	8
Nacka........	1	—	—	243	95,7	11	4,3	254	1
Sollentuna ....	5	158	66,7	8	3,4	71	29,9	237	5
Solna........	—	—	—	—	—	—	—	—	1
Södertälje.....	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Uppsala......	7	29	9,4	249	81,2	29	9,4	307	7
Eskilstuna ....	7	167	44,3	66	17,5	144	38,2	377	11
Nyköpings ....	IS	124	31,5	257	65,2	13	3,3	394	2
Linköpings ...	6	6	1,6	175	45,8	201	52,6	382	—
Norrköpings ...	4	35	19,9	140	79,5	1	0,6	176	3
Eksjö........	—	—	—	—	—	—	—	—
Jönköpings____	3	22	12,1	160	87,9	—	—	182	2
Växjö........	—	—	—	—	—	—	—
Kalmar.......	—	—	—	—	—	—	—	—	5
Visby........	—	—	—	—	—	—	—	—	1
Karlskrona ....	2	8	14,3	46	82,1	2	3,6	56	1
Kristianstads ..	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Ängelholms . . .	1	10	7,3	121	89,0	5	3,7	136	3
Hälsingborgs ..	3	25	67,6	12	32,4	—	—	37	31
Lunds........	—	—	—	—	—	—	—	—	5
Malmö........	13	151	14,3	835	78,8	73	6,9	1 059	44
Halmstads ....	—	—	—	—	—	—	—	—	i
Göteborgs.....	3	121	73,3	43	26,1	1	0,6	165	38
Uddevalla.....	1	4	13,8	24	82,8	1	3,4	29	4
Alingsås......	1	8	15,4	9	17,3	35	67,3	52	—
Borås........	—	—	—	—	—	—	—	—	16
Vänersborgs ...	1	8	5,5	131	91,0	5	3,5	144	i
Mariestads ....	—	—	—	—	—	—	—	—	1
Karlstads.....	4	44	20,5	163	75,8	8	3,7	215	i
Karlskoga.....	2	19	21,4	65	73,0	5	5,6	89	3
Örebro .......	5	143	52,0	119	43,3	13	4,7	275	17
Västerås......	1	10	10,0	85	85,0	5	5,0	100	7
Avesta.......	3	53	15,2	282	81,1	13	3,7	348	4
Borlänge......	—	—	—	—	—	—	—	—	1
Falu.........	1	30	30,9	65	67,0	2	2,1	97	4
Gävle........	2	8	3,4	210	89,4	17	7,2	235	—
Hudiksvalls . . .	3	8	3,7	211	96,3	—	—	219	2
Härnösands ...	—	—	—	—	—	—	—	—	1
Sundsvalls ....	2	3	2,6	83	71,5	30	25,9	116	2
Östersunds ....	5	34	24,1	77	54,6	30	21,3	141	3
Lycksele......	2	73	48,0	78	51,3	1	0,7	152	—
Skellefteå.....	1	25	86,2	3	10,4	1	3,4	29	—
Umeå........	1	22	30,6	47	65,3	3	4,1	72	—
Bodens.......	1	25	29,4	23	27,1	37	43,5	85	—
Gällivare......	—	—	—	—	—	—	—	—	2
Haparanda ....	11	404	43,2	449	48,0	83	8,8	936	5
Kiruna.......	4	11	84,6	2	15,4	—	—	13	—
Luleå.........	4	10	2,4	291	71,0	109	26,6	410	i
Piteå.........	3	122	76,2	31	19,4	7	4,4	160	—
Summa	157	2 246	18,5	7 622	62,7	2 288	18,8	12 156	335

187

fogdemyndigheterna anhängiggjorda konkurser med fördelning på tillgångs- respektive fattigkon -

1966/67

Antal till- gångs- kon- kurser	Bevakat belopp, 1 000 kr.	Antal tattig- kon- kurser
B- o. fl- skatt	% av tot. be-vakat	Särsk. uppdeb. A-skatt, allm. varuskatt o. arbets giv.avg.	% av tot. be-vakat	övrigt	% av tot. be-vakat	Tot. be-vakat
23	546	24,2	1 328	58,9	381	16,9	2 255	127
7	219	44,6	237	48,3	35	7,1	491	3
5	95	14,0	585	86,0	—		680	12
4	905	91,4	24	2,4	61	6,2	990	2
6	75	15,5	382	79,1	26	5,4	483	14
7	201	28,5	479	67,9	25	3,6	705	10
3	47	59,5	31	39,2	1	1,3	79	3
9	456	47,3	479	49,6	30	3,1	965	13
7	105	61,0	59	34,3	8	4,7	172	11
12	95	38,5	146	59,1	6	2,4	247	6
2	12	2,9	264	63,5	140	33,6	416	3
8	87	14,1	527	85,4	3	0,5	617	14
2	43	23,5	125	68,3	15	8,2	183	2 17
1	81	74,3	—	—	28	25,7	109	2
8	145	31,0	229	48,9	94	20,1	468	5
1	2	4,3	42	91,4	2	4,3	46
3	46	26,0	96	54,2	35	19,8	177	4
4	49	13,8	292	82,0	15	4,2	356	5
2	1	0,4	233	94,3	13	5,3	247	2
3	101	19,4	397	76,4	22	4,2	520	24
3	no	44,2	128	51,4	11	4,4	249	6
9	149	22,7	468	71,5	38	5,8	655	68
4	49	34,0	89	61,8	6	4,2	144	5
8	235	22,4	812	77,6	—	—	1 047	53
3	73	34,4	113	53,3	26	12,3	212	2
4	51	5,2	872	88,8	59	6,0	982	3 27
11	78	12,7	491	80,1	44	7,2	613	4
1	30	81,1	5	13,5	2	5,4	37	2
2	222	64,7	120	35,0	1	0,3	343	6
2	64	65,3	30	30,6	4	4,1	98	1
5	35	8,0	336	76,7	67	15,3	438	12
3	18	23,4	54	70,1	5	6,5	77	26
4	59	24,3	126	51,8	58	23,9	243	4
3	98	55,7	69	39,2	9	5,1	176	2
4	115	32,6	218	61,7	20	5,7	353	3
9	189	32,2	313	53,3	85	14,5	587	2
11	91	14,3	508	79,6	39	6,1	638	i
1	12	24,5	37	75,5	—	—	49	3
3	5	1,0	467	94,9	20	4,1	492	2
2	37	17,4	149	69,9	27	12,7	213	4
2	58	6,6	197	72,2	18	21,2	273	2
—	—	—	—	—	—	—	—	1
—	—	—	—	—	—	_	_	1
1	4	8,7	35	76,1	7	15,2	46
1	—	—	89	100,0	—	—	89	3
11	40	14,5	206	74,6	30	10,9	276
2	17	48,6	17	48,6	1	2,8	35	_
4	73	4,9	1 289	86,9	121	8,2	1 483	4
1	29	25,0	71	61,2	16	13,8	116	1
231	5 252	26,0	13 264	65,8	1 654	8,2	20 170	527

188

Tabell 3. Under budgetåren 1965/66 och 1966/67 i nedannäranda kronofogdedistrikt verkställda
i av kronofogdemyndigheterna anhängiggjorda konkurser.

Kronofogde- distrikt	1965/66
Förmånsrätt yrkad enligt	Förmåns-rätt ej yrkad	% av s:a bev. belopp	S:a bevakat belopp
H.B 17:8 o. 17:9	% av s:a bev. belopp	H.B 17:12	% av s:a bev. belopp
Stockholms1 ...	1013 060	28,4					3567 806
Danderyds ....	504 425	76,2	103 575	15,6	54 177	8,2	662177
Huddinge.....	—	—	212 637	85,9	34 809	14,1	247 446
Nacka........	—	—	92 517	36,4	161 780	63,6	254 297
Sollentuna ....	—	—	119 024	50,3	117 751	49,7	236 775
Solna.........	—	—	—	—	—	—	—
Södertälje.....	—	—	—	—	—	—	—
Uppsala......	2 078	0,7	220 854	72,0	83 877	27,3	306 809
Eskilstuna ....	35 465	9,4	263 856	70,1	77 333	20,5	376 654
Nyköpings ....	36 077	9,2	273 588	69,5	83 801	21,3	393 466
Linköpings ....	36 795	9,6	233 564	61,2	111 520	29,2	381 879
Norrköpings ...	6 699	3,8	136 163	77,6	32 690	18,6	175 552
Eksjö........	—	—	—	—	—	—	—
Jönköpings____	—	—	161 158	88,7	20 526	11,3	181 684
Växjö........	—	—	—	—	—	—	—
Kalmar.......	—	—	—	—	—	—	—
Visby........	—	—	—	—	—	—	•-
Karlskrona ....	8 434	15,1	41 082	73,8	6 176	11,1	55 692
Kristianstads ..	—	—	—	—	—	—	—
Ängelholms . . .	—	—	87 742	64,7	47 944	35,3	135 686
Hälsingborgs ..	—	—	27 460	74,1	9 609	25,9	37 069
Lunds........	—	—	—	—	—	—	—
Malmö........	—	—	821 849	77,6	237 018	22,4	1058 867
Halmstads ....	—	—	—	—	—	—	—
Göteborgs.....	—	—	98 428	59,8	66 264	40,2	164 692
Uddevalla.....	14 610	49,9	13 087	44,7	11 579	5,4	29 276
Alingsås......	—	—	16 573	31,6	35 866	68,4	52 439
Borås........	—	—	—	—	—	—	—
Vänersborgs .. .	44 620	31,0	86 609	60,1	12 857	8,9	144 086
Mariestads ....	—	—	—	—	—	—	—
Karlstads.....	64 775	30,1	146 144	67,9	4 282	2,0	215 201
Karlskoga.....	45 080	50,9	39 289	44,3	4 293	4,8	88 662
Örebro.......	49 885	18,1	148 149	53,8	77 241	28,1	275 275
Västerås......	—	—	96 305	96,1	3 934	3,9	100 239
Avesta.......	—	—	248 209	71,3	99 791	28,7	348 000
Borlänge......	—	—	—	—	—	—	—
		_	72 398	74,4	24 862	25,6	97 260
Gävle........	4 030	1,7	191 207	81,3	39 982	17,0	235 219
Hudiksvalls ...	131 412	60,0	79 513	36,3	8 260	3,7	219 185
Härnösands . . .	—	—	—	—	—	—	—
	22 019	18,9	40 171	34,5	54 269	46,6	116 459
Östersunds ....	52 169	37,1	60 219	42,8	28 344	20,1	140 732
Lycksele......	65 229	43,0	15 402	10,1	71 093	46,9	151 724
Skellefteå.....	18 602	63,3	7 692	26,2	3 083	10,5	29 377
Umeå........	20 209	28,1	49,737	69,1	1 990	2,8	71 936
Bodens.......	60 473	71,1	16 075	18,9	8 470	10,0	85 018
Gällivare.....	—	—	—	—	—	—	—
Haparanda ....	60 217	6,4	759 682	81,2	115 808	12,4	935 707
Kiruna.......	—	—	12 400	96,1	500	3,9	12 900
Luleå.........	73 209	17,9	153 587	37,4	183 545	44,7	410 341
Piteå.........	—	—	153 200	95,8	6 800	4,2	160 000
Samtliga di-
strikt utom
	1356 512	15,8	5299 145	61,7	1932 124	22,5	8587 781
Stockholms....	1013 060	28,4				3567 806
Summa	2369 572	19,5					12 155 587

Uppgift om fördelningen mellan prioriterat och oprioriterat belopp har ej kunnat

189

bevakningar med avseende på framställda yrkanden om förmånsrätt enligt 17 kap. handelsbalken

1966/67
Förmånsrätt yrkad enligt	Förmåns-	% av	S:a bevakat
				rätt ej	s:a bev.	belopp
H.B 17:8	% av	H.B 17:12	% av	yrkad	belopp
o. 17:9	s:a bev.		s:a bev.
	belopp		belopp
253 299	11,2					2 254 680
117 645	24,0	318 079	64,8	55 092	11,2	490 816
239 614	35,2	345 201	50,8	94 996	14,0	679 811
—	—	927 920	93,8	61 711	6,2	989 631
119 947	24,8	329 971	68,3	33 520	6,9	483 438
281 721	40,0	243 000	34,4	180 628	25,6	705 349
—	—	40 015	50,9	38 630	49,1	78 645
117 550	12,2	543 193	56,3	304 305	31,5	965 048
63 933	37,3	103 512	60,4	4 034	2,3	171 479
13 696	5,5	125 271	50,7	108 210	43,8	247 177
—	—	311 595	74,9	104 551	25,1	416 146
192 344	31,2	338 734	54,9	85 941	13,9	617 019
58 033	31,7	118 573	64,9	6 218	3,4	182 824
—	—	72 532	66,7	36 172	33,3	108 704
75 786	16,2	376 659	80,4	15 923	3,4	468 368
23 193	50,7	21 594	47,2	933	2,1	45 720
—	—	135 332	76,3	42 012	23,7	177 344
123 367	34,6	206 365	58,0	26 374	7,4	356 106
84 164	34,0	130 816	52,9	32 428	13,1	247 408
8 656	1,7	465 934	89,6	45 360	8,7	519 950
105 306	42,4	82 408	33,2	60 775	24,4	248 489
6 464	1,0	550 318	84,0	97 935	15,0	654 717
12 921	9,0	124 527	86,8	6 094	4,2	143 542
187 757	17,9	733 728	70,1	125 851	12,0	1 047 336
43 621	20,5	139 687	65,8	29 100	13,7	212 408
466 160	47,5	436 553	44,4	79 459	8,1	982 172
104 029	17,0	448 547	73,2	60 261	9,8	612 837
5 192	14,0	28 947	78,1	2 942	7,9	37 081
36 595	10,7	306 686	89,3	—	—	343 281
—	—	69 663	71,3	28 105	28,7	97 768
28 783	6,6	331 335	75,6	78 250	17,8	438 368
—	—	70 119	91,0	6 937	9,0	77 056
—	—	120 606	49,7	122 022	50,3	242 628
138 136	78,7	14 678	8,4	22 629	12,9	175 443
77 037	21,8	227 809	64,5	48 389	13,7	353 235
33 272	5,7	383 833	65,3	170 166	29,0	587 271
54 969	8,6	456 633	71,6	126 322	19,8	637 924
32 538	66,1	13 977	28,4	2 741	5,5	49 256
49 918	10,1	424 753	86,3	17 657	3,6	492 328
160 498	75,2	50 376	23,6	2 482	1,2	213 356
44 433	16,3	217 439	79,6	11 346	4,1	273 218
38 849	84,6	6 782	14,7	307	0,7	45 938
50 603	56,6	37 260	41,7	1 490	1,7	89 353
3 400	1,2	236 529	85,8	35 753	13,0	275 682
—	—	33 700	96,3	1 300	3,7	35 000
114 535	7,7	1 233 175	83,2	134 935	9,1	1 482 645
20 000	17,2	64 000	55,2	32 000	27,6	116 000
3 334 665	18,6	11 998 364	67,0	2 582 286	14,4	17 915 315
253 299	11,2					2 254 680
3 587 964	17,8					20169 995

190

Tabell 4. Under budgetåren 1965/66 och 1966/67 i nedannämnda kronofogdedistrikt avslutade

1965/66
Kronofogde-	Antal avslutade	S:a avslu-	Av kronofogdemyndig-	% av
distrikt			tade kon-kurser	het		beva- kat
	tillgångs-	fattig-		bevakat	erhållen	belopp
	konkurser	konkurser		belopp.	utdelning,
				1 000 kr.	1 000 kr.
Danderyds ....	4	1	5	846	81	9,6
Huddinge.....	4	5	9	118	22	18,9
Nacka........	3	5	8	31	17	54,6
Sollentuna ....	—	9	9	107	—	—
Solna.........	—	—	—	—	—	—
Södertälje.....	—	3	3	—	—	—
Uppsala......	19	14	33	729	214	29,4
Eskilstuna ....	2	12	14	316	6	2,0
Nyköpings ....	It	5	16	182	65	35,8
Linköpings ....	7	4	11	400	43	10,7
Norrköpings ...	19	9	28	858	123	14,3
Eksjö........	4	2	6	128	—	—
Jönköping ....	7	4	11	89	17	19,1
Växjö........	8	3	11	92	46	50,2
Kalmar.......	—	16	16	—	—	—
Visby........	2	1	3	136	44	32,0
Karlskrona ....	7	3	10	137	32	23,2
Kristianstads ..	8	—	8	171	18	10,4
Ängelholms . . .	5	5	10	194	—	—
Hälsingborgs ..	10	16	26	in	72	64,5
Lunds........	—	4	4	2	—	—
Malmö........	31	41	72	895	269	30,0
Halmstads ....	3	2	5	89	1	1,4
Göteborgs.....	34	47	81	1 924	184	9,6
Uddevalla.....	4	4	8	54	12	22,9
Alingsås......	4	—	4	279	1	0,3
Borås........	14	21	35	584	305	52,2
Vänersborgs ...	2	1	3	6	1	13,5
Mariestads ....	3	1	4	130	22	16,6
Karlstads.....	2	2	4	78	1	1,1
Karlskoga.....	4	3	7	211	79	37,4
Örebro.......	7	18	25	120	83	69,5
Västerås......	2	12	14	134	29	21,5
Avesta.......	7	4	11	208	62	29,7
Borlänge......	—	1	1	—	—	—
Falu.........	1	6	7	7	2	30,9
Gävle........	3	1	4	75	49	64,9
Hudiksvalls .. .	3	5	8	105	43	40,4
Härnösands ...	4	3	7	48	11	21,8
Sundsvalls ....	It	5	19	373	74	19,7
Östersunds ....	1	4	5	178	9	5,1
Lycksele......	5	2	7	198	170	85,8
Skellefteå.....	7	3	10	227	125	55,3
Umeå........	16	4	20	338	108	31,9
Bodens.......	5	—	5	194	62	31,2
Gällivare......	10	2	12	582	128	21,9
Haparanda ....	10	—	10	571	43	7,5
Kiruna.......	1	1	2	53	—	—
Luleå.........	6	1	7	335	52	15,5
Piteå.........	9	1	10	1 492	1 223	82,0
Summa	332	316	648	14 135	3 948	27,9

191

konkurser, bevakat belopp samt erhållen utdelning.

1966/67

Antal avslutade	S:a avslu-tade kon-kurser	Av kronofogdemyndighet	% av be va-kat belopp
tillgångs- konkurser	fattig- konkurser	bevakat belopp, 1 000 kr.	erhållen utdelning, 1 000 kr.
4	2	6	174	10	6,0
1	18	19	208	—	_
4	5	9	374	3	0,7
—	17	17	41	—
6	16	22	190	55	28,8
2	4	6	2	1	50,0
10	19	29	698	69	9,9
—	4	4	—	—	_
13	5	18	293	85	29,0
19	4	23	785	126	16,1
25	23	48	1 100	394	35,8
17	3	20	270	66	24,3
13	20	33	497	22	4,4
14	9	23	361	90	24,9
2	5	7	137	2	1,7
6	4	10	193	7	3,5
12	8	20	185	47	25,5
11	10	21	229	27	11,7
10	26	36	378	102	26,9
6	7	13	26	10	39,5
30	102	132	1 273	304	23,9
3	7	10	183	35	19,2
41	91	132	1 394	372	26,7
3	4	7	81	8	9,5
6	—	6	190	1	0,5
20	43	63	860	87	10,1
11	4	15	858	63	7,4
5	2	7	112	2	1,9
5	9	14	337	115	33,9
2	1	3	251	65	25,9
17	19	36	649	86	13,2
7	28	35	88	64	72,8
4	7	11	570	39	6,8
3	2	5	77	54	69,5
9	5	14	898	130	14,5
11	8	19	706	182	25,8
9	3	12	255	37	14,4
2	4	6	119	74	62,2
9	6	15	216	75	34,7
9	3	12	576	215	37,3
2	7	9	116	—	_
1	—	1	75	—	_
14	3	17	469	83	17,7
5	2	7	141	39	27,6
6	3	9	558	59	10,6
9	2	11	391	33	8,5
2	3	5	55	39	71,4
10	5	15	303	2	0,5
5	4	9	125	8	6,0
435	586	1 021	18 067	3 387	18,7

192

Tabell 5. Under budgetåren 1965/66 och 1966/67 i nedannämnda kronofogdedistrikt avslutade

om förmånsrätt enligt 17 kap. handelsbalken.

Kronofogde- distrikt	1965/66
Förmånsrätt yrkad enligt	Förmåns-rätt ej yrkad	% av s:a bevakat belopp	S:a be-vakat belopp
H.B. 17:8 o. 17:9	% av s:a bev. belopp	H.B. 17:12	% av s:a bev. belopp
Danderyds ....	529 954	62,6	259 018	30,6	57 498	6,8	846 470
Huddinge.....	27 503	23,3	78 004	66,2	12 338	10,5	117 845
Nacka........	11 719	37,3	18 498	58,9	1 208	3,8	31 425
Sollentuna ....	—	—	60 066	56,0	47 255	44,0	107 321
Solna.........	—	—	—	—	—	—	—
Södertälje.....	—	—	—	—	—	—	—
Uppsala......	18 584	2,5	538 145	73,9	172 077	23,6	728 806
Eskilstuna ....	24 743	7,8	216 158	68,5	74 760	23,7	315 661
Nyköpings ....	34 762	19,1	127 678	70,3	19 219	10,6	181 659
Linköpings ....	36 795	9,2	247 963	62,1	114 852	28,7	399 610
Norrköpings ...	302 639	35,3	466 829	54,4	88 210	10,3	857 678
Eksjö........	—	—	88 667	69,1	39 650	30,9	128 317
Jönköpings ....	—	—	81 317	91,2	7 858	8,8	89 175
Växjö........	2 162	2,3	78 332	85,1	11 570	12,6	92 064
Kalmar.......	—	—	—	—	—	—	—
Visby........	25 362	18,6	106 853	78,3	4 230	3,1	136 445
Karlskrona ....	_	—	106 967	78,1	29 964	21,9	136 931
Kristianstads ..	1 377	0,8	133 455	78,1	35 980	21,1	170 812
Ängelholms . . .	22 099	11,4	150 178	77,6	21 365	11,0	193 642
Hälsingborgs ..	25 185	22,7	56 928	51,4	28 716	25,9	110 829
Lunds........	—	—	445	23,2	1 474	76,8	1 919
Malmö........	—	—	759 649	84,9	135 543	15,1	895 192
Halmstads ....	—	—	71 366	80,4	17 385	19,6	88 751
	22 477	1,2	1 472 842	76,6	428 313	22,2	1 923 632
Uddevalla.....	3 260	6,0	25 181	46,5	25 674	47,5	54 115
Alingsås......	—	—	266 965	95,7	12 068	4,3	279 033
Borås........	_	—	498 344	85,3	86 024	14,7	584 368
Vänersborgs .. .	—	—	5 525	95,3	273	4,7	5 798
Mariestads ....	—	—	123 621	95,3	6 116	4,7	129 737
Karlstads.....	—	—	73 808	94,9	3 998	5,1	77 806
Karlskoga.....	45 080	21,4	152 142	72,1	13 790	6,5	211 012
Örebro.......	_	—	97 799	81,6	22 045	18,4	119 844
Västerås......	—	—	130 239	97,0	4 065	3,0	134 304
Avesta.......	15 207	7,3	170 034	81,6	23 246	11,1	208 487
Borlänge......	—	—	—	—	—	—	—
Falu.........	_	—	6 667	91,1	653	8,9	7 320
Gävle........	_	—	68 085	90,2	7 359	9,8	75 444
Hudiksvalls . ..	—	—	96 225	91,3	9 222	8,7	105 447
Härnösands . . .	—	—	43 787	90,6	4 526	9,4	48 313
Sundsvalls ....	38 076	10,2	294 597	78,9	40 519	10,9	373 192
Östersunds ....	62 443	35,0	100 537	56,3	15 445	8,7	178 425
Lycksele......	14 819	7,5	109 371	55,2	73 763	37,3	197 953
Skellefteå.....	19 173	8,5	158 364	69,9	49 046	21,6	226 583
Umeå........	71 303	21,1	213 905	63,4	52 333	15,5	337 541
Bodens.......	93 916	48,5	95 277	49,2	4 372	2,3	193 565
Gällivare......	292 248	50,2	238 746	41,0	51 256	8,8	582 250
Haparanda ....	6 613	1,2	483 480	84,6	81 151	14,2	571 244
Kiruna.......	_	—	50 800	96,2	2 000	3,8	52 800
Luleå.........	50 914	15,2	222 243	66,4	61 348	18,4	334 505
Piteå.........	981 000	65,8	459 000	30,8	51 500	3,4	1 491 500
Summa	2 779 413	19,7	9 304 100	65,8	2 051 257	14,5	14134 770

193

konkurser med avseende på av kronofogdemyndigheterna i konkurserna framställda yrkanden

1966/67
Förmånsrätt yrkad enligt	Förmåns-	% av	S:a bevakat
				rätt ej	s:a	belopp
H.B. 17:8	% av	H.B.	% av	yrkad	bevakat
o. 17:9	s:a	17:12	s:a		belopp
	bev.		bev.
	belopp		belopp
79 561	45,7	70 143	40,3	24 475	14,0	174 179
—	—	190 158	91,6	17 461	8,4	207 619
—	—	174 854	46,8	198 692	53,2	373 546
—	—	17 619	42,8	23 588	57,2	41 207
—	—	142 808	75,2	47 199	24,8	190 007
—	—	573	29,6	1 361	70,4	1 934
69 966	10,0	385 002	55,2	243 227	34,8	698 195
15 452	5,3	223 857	76,5	53 458	18,2	292 767
—	—	575 882	73,3	209 434	26,7	785 316
29 613	2,7	712 403	64,8	357 867	32,5	1 099 883
60 748	22,5	150 323	55,7	58 672	21,8	269 743
58 033	11,7	374 625	75,4	64 099	12,9	496 757
25 984	7,2	256 385	71,0	78 833	21,8	361 202
44 759	32,7	88 646	64,8	3 495	2,5	136 900
69 659	36,2	92 722	48,1	30 291	15,7	192 672
32 385	17,5	111 068	60,1	41 520	22,4	184 973
30 968	13,5	166 003	72,5	32 028	14,0	228 999
92 078	24,4	238 161	63,0	47 738	12,6	377 977
5 653	21,5	18 945	71,9	1 753	6,6	26 351
6 559	0,5	815 755	64,1	450 860	35,4	1 273 174
8 253	4,5	141 278	77,4	32 940	18,1	182 471
12 248	0,9	928 004	66,5	454 171	32,6	1 394 423
14 610	18,0	53 417	66,0	12 966	16,0	80 993
—	—	179 673	94,4	10 682	5,6	190 355
33 338	3,9	552 538	64,2	274 259	31,9	860 135
148 122	17,3	648 333	75,6	61 216	7,1	857 671
—	—	86 219	77,3	25 253	22,7	111 472
80 114	23,7	217 727	64,4	40 106	11,9	337 947
—	—	190 348	76,0	60 095	24,0	250 443
66 366	10,2	474 751	73,2	107 617	16,6	648 734
10 087	11,4	75 033	85,1	3 067	3,5	88 187
17 038	3,0	320 342	56,2	232 606	40,8	569 986
—	—	73 839	95,7	3 340	4,3	77 179
176 529	19,6	640 962	71,4	80 746	9,0	898 237
4 030	0,6	449 356	63,6	252 545	35,8	705 931
21 805	8,5	199 572	78,2	33 999	13,3	255 376
—	—	108 279	90,6	11 173	9,4	119 452
28 034	13,0	179 432	83,0	8 760	4,0	216 226
269 144	46,7	212 551	36,9	94 250	16,4	575 945
65 229	56,0	48 502	41,7	2 655	2,3	116 386
33 779	45,1	31 420	41,9	9 712	13,0	74 911
73 707	15,7	358 766	76,6	36 134	7,7	468 607
—	—	137 299	97,6	3 425	2,4	140 724
139 143	24,9	351 820	63,0	67 355	12,1	558 318
17 448	4,5	312 297	79,8	61 347	15,7	391 092
7 000	12,8	44 300	80,7	3 600	6,5	54 900
71 545	23,6	155 009	51,2	76 443	25,2	302 997
3 000	2,4	105 000	84,0	17 000	13,6	125 000
1 921 987	10,6	12 081 999	66,9	4 063 513	22,5	18 067 499

7—670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967.1

194

Mellan de båda nämnda budgetåren steg antalet av kronofogdemyndigheterna
i de berörda distrikten ingivna konkursansökningar från 730 till
1 200 och antalet fullföljda ansökningar från 492 till 758. För de faktiskt
avslutade konkurserna, både tillgångskonlcurser och s. k. fattigkonkurser,
kan en liknande utveckling konstateras. I förra fallet ökade sålunda antalet
från 157 till 231 och i senare fallet från 335 till 527. Vad det vid konkurserna
bevakade beloppet angår har specificerade uppgifter härom icke
stått att erhålla från Stockholms kronofogdedistrikt. För övriga här redovisade
distrikt uppgick under budgetåret 1965/66 ifrågavarande belopp till
6,7 milj. kronor i vad avser bevakningar med yrkanden om förmånsrätt
och 1,9 milj. kronor i vad avser bevakningar utan yrkanden om förmånsrätt.
Motsvarande belopp hade påföljande budgetår stigit till 15,3 respektive 2,6
milj. kronor. Utdelningen vid de totalt avslutade konkurserna sjönk däremot
under den angivna perioden både i absoluta och i relativa tal eller från
3,9 milj. kronor (27,9 procent av bevakat belopp) till 3,4 milj.kronor (18,7
procent av bevakat belopp).

Ökningen av antalet konkurser med kronofogdemyndigheterna som sökande
sammanhänger otvivelaktigt med den kraftiga stegringen av statsverkets
utestående fordringar under de senast förflutna budgetåren och de
allt större svårigheterna att indriva utestående skatterestantier. Enligt vad
revisorerna inhämtat utgöres konkursgäldenärerna till övervägande del av
aktiebolag, handelsbolag och rörelseidkare av olika slag, vilka på grund av
iråkade betalningssvårigheter utnyttjat möjligheten att tillskansa sig obehöriga
krediter genom att underlåta att i rätt tid fullgöra sina skyldigheter
gentemot det allmänna. Enligt de rutiner som tillämpas av de exekutiva organen
vid indrivningen av utestående skattefordringar medges som regel
avbetalningar under längre eller kortare tid med hänsyn till vederbörandes
betalningsmöjligheter. Då fråga är om större belopp söker man säkerställa
statsverkets fordran genom utmätning, om sådan är möjlig, innan överenskommelse
om avbetalning träffas. Saknas däremot utmätningsbara tillgångar
till skuldens fulla gäldande anses konkursåtgärder böra övervägas. Av de
inhämtade uppgifterna framgår att antalet konkursfall som föregåtts av
med förmånsrätt förenade utmätningar är synnerligen fåtaliga. Under budgetåret
1965/66 har i fråga om avslutade konkurser bevakning med yrkanden
om bättre förmånsrätt än enligt 17 kap. 12 § handelsbalken gjorts i
67 fall. Under sistförflutna budgetår var motsvarande antal 83.

Ju bättre förmånsrätt som åtnjutes för i konkurs bevakat belopp, desto
större är självfallet utsikterna till utdelning. På grund härav är det enligt
revisorernas mening av stor vikt att utmätning regelmässigt verkställes,
om förutsättningar för en sådan åtgärd föreligger, i syfte att om möjligt
få till stånd en bättre förmånsrätt i händelse av konkurs. Visserligen
kan mången gång en utmätning vara den direkta orsaken till att en enskild
fordringsägare för att omintetgöra den med utmätningen förenade

195

förmånsrätten omedelbart ansöker om gäldenärens försättande i konkurs,
men i dylika fall är gäldenärens ekonomiska ställning vanligen sådan att
en konkurs förr eller senare ändå skulle ha varit oundviklig.

Att med ledning av här redovisat material ingå på en närmare bedömning
av frågan, huruvida kronofogdemyndigheterna under den granskade
perioden hade bort tillgripa konkursinstitutet i större omfattning än de
faktiskt gjort, är av naturliga skäl icke möjligt. Med hänsyn till den tidigare
berörda kraftiga ökningen av i första hand särskilt uppdebiterad A-skatt,
allmän varuskatt och arbetsgivaravgifter kan revisorerna dock icke underlåta
att ifrågasätta, huruvida icke i vissa distrikt generalexekution bör tillgripas
i ökad omfattning för att nedbringa uppkomna balanser. Det kan enligt
revisorernas mening icke från samhällsekonomisk synpunkt vara till
gagn, att företagare av olika slag skall ha möjlighet att år efter år fortsätta
att driva en rörelse som icke är bärkraftig nog att tåla de med rörelsen
förenade omkostnadsskatterna. Det torde heller icke vara försvarbart att
godtaga avbetalningar, om dessa icke är så stora att den sammanlagda
skatteskulden successivt nedbringas. Lika litet som man i det enskilda fallet
bör tillåta att totalskulden ökar, lika litet bör godtagas att skulden trots
verkställda avbetalningar kvarstår oförändrad genom att ytterligare skattebelopp
restföres.

I ett tidigare avsnitt av förevarande berättelse har revisorerna redovisat
vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m. Av däri intaget tabellmaterial
framgår bl. a. att särskilt uppdebiterad A-skatt, preliminär allmän
varuskatt och arbetsgivaravgifter m. m. utgör inemot en tredjedel av
de vid utgången av år 1966 oredovisade skattemedlen. Mot bakgrunden av
det anförda anser revisorerna det vara betydelsefullt, att de myndigheter
som har att utöva tillsyn över restindrivningens förlopp ägnar särskild uppmärksamhet
åt att effektiva indrivningsåtgärder kommer till användning i
fråga om nyssnämnda skatter och avgifter.

196

§ 17

Undantag från skyldigheten att erlägga allmän varuskatt i vissa fall

Enligt förordningen den 1 december 1959 om allmän varuskatt (SFS 1959:
107 med senare ändr.) skall allmän varuskatt erläggas till staten dels för varor
som försälj es eller på annat sätt tillhandahålles inom riket, dels också, i
den omfattning som angives i förordningen, för tjänsteprestationer som tillhandahålles
inom riket. Som allmän förutsättning för skattskyldigheten
gäller att varan eller tjänsteprestationen tillhandahållits förbrukare (konsument)
och att den ifrågavarande verksamheten bedrivits yrkesmässigt.
Skattskyldigheten åvilar den som försäljer skattepliktig vara eller utför respektive
ombesörjer utförande av skattepliktig tjänsteprestation. Vissa varugrupper
är undantagna från skatteplikt, bl. a. krigsmateriel som försälj es till
staten för militärt bruk och som är underkastad utförselförbud.

Vad som skall inläggas i begreppet yrkesmässighet har närmare definierats
i anvisningarna till 12 § varuskatteförordningen. Enligt dessa anvisningar
skall verksamhet anses som yrkesmässig, om inkomst av verksamheten
enligt kommunalskattelagen är att hänföra till intäkt. Även annan
verksamhet skall emellertid anses som yrkesmässig, om den innefattar icke
enbart tillfälligt tillhandahållande av skattepliktiga varor och tjänsteprestationer
till konsument. Verksamhet som staten eller kommun bedriver med
syfte att uteslutande tillgodose egna behov skall anses som yrkesmässig endast
om den sker i bolagsform eller liknande form. Denna regel gäller även
i de fall verksamheten anordnats i samverkan mellan staten och kommun
eller mellan kommuner och skattskyldighet enligt vad nyss sagts icke förelegat,
om var och en av de samverkande bedrivit motsvarande verksamhet
för egna behov. Det bör i detta sammanhang omnämnas att de statliga myndigheter,
vilkas verksamhet enligt ovan angivna principer icke är att betrakta
som yrkesmässig, vid sina inköp av varor skall anses som konsumenter i
varuskatteförordningens mening. Vederbörande leverantörer är på grund
härav skyldiga att vid leveranser till sådana myndigheter av skattepliktiga
varor erlägga allmän varuskatt.

Av det sagda framgår att allmän varuskatt icke skall debiteras vara som
levereras från en statlig myndighet till annan, under förutsättning att varan
är avsedd för sistnämnda myndighets eget behov. Detta innebär att ett flertal
statliga myndigheter under angiven förutsättning kommer i åtnjutande
av skattefrihet vid leverans av varor, vilka eljest skolat bli föremål för beskattning
enligt varuskatteförordningens bestämmelser. De myndigheter det
i första hand här gäller är statens affärsdrivande verk, däribland försvarets
fabriksverk, och vissa under krigsmakten lydande verkstadsenheter.

197

Av intresse i förevarande sammanhang är eu av ett enskilt konfektionsföretag
i oktober 1966 till riksdagens justitieombudsman gjord hemställan
om utredning av statens järnvägars, televerkets och postverkets under ett
antal år gjorda upphandlingar av uniformer. Företaget motiverade sin hemställan
med att de ifrågavarande myndigheterna i ett flertal fall antagit anbud
på leverans av uniformer från den under försvarets fabriksverk lydande
centrala beklädnadsverkstaden i Karlskrona, oaktat dessa anbud enligt företagets
mening varit högre än de anbud företaget självt lämnat på samma leveranser.
Denna uppfattning grundade företaget bl. a. på det förhållandet,
att de upphandlande myndigheterna vid sin anbudsprövning icke tagit hänsyn
till att fabriksverket med stöd av varuskatteförordningens bestämmelser
var befriat från skyldigheten att erlägga allmän varuskatt. Sin
ståndpunkt i frågan sammanfattade företaget sålunda.

Eftersom vi (och andra enskilda företag) måste uttaga varuskatt, vilken
vi därefter inlevererar till staten, är det alldeles tydligt att vid den jämförelse
av anbudsbeloppen, som verkställes, dessa måste jämföras utan pålägg
av varuskatten.

I sitt den 26 januari 1967 i ärendet avgivna utlåtande anförde justitieombudsmannen
bl. a. följande.

I gällande upphandlingsförordning stadgas, att myndighet är skyldig att
antaga det anbud som är för kronan fördelaktigast. Det har särskilt framhållits,
att detta icke innebär att hänsyn skall tagas allenast till priset,
utan en mera generell bedömning av avtalet och avtalsparterna skall äga
rum. Härav följer, att de tjänstemän som beslutar i upphandlingsfrågor har
en ganska vid marginal för sina under ämbetsansvar fattade beslut. Att dessa
skulle innefatta fel eller försummelse i tjänsten kan knappast antagas
i andra fall än då obehöriga motiv kan misstänkas ha inverkat på ställningstagandet
eller andra alldeles särskilda skäl föreligga. Handlingarna i förevarande
upphandlingsärenden ger intet som helst stöd för antagande att
sådana omständigheter skulle ha varit för handen. — Vilken betydelse reglerna
om allmän varuskatts debitering vid affärstransaktioner mellan statliga
verk bör tillmätas är ingalunda odiskutabelt. Vad Ni i denna del anfört
föranleder därför icke annat bedömande.

Justitieombudsmannen fann av ovan angivna skäl företagets klagomål
icke böra föranleda någon vidare åtgärd.

Upplysningsvis kan i förevarande sammanhang omnämnas att beklädnadsverkstadens
omsättning (fakturering) under budgetåren 1963/67 uppgick
till i runda tal respektive 10,7, 8,4, 8,3 och 9,5 milj. kronor eller tillhopa
cirka 36,9 milj. kronor.

Revisorernas uttalande. Jämlikt förordningen om allmän varuskatt åvilar
skattskyldighet den som yrkesmässigt försäljer skattepliktig vara till eller
yrkesmässigt utför skattepliktig tjänsteprestation åt konsument. Skattskyldigheten
förutsätter således dels att den ifrågavarande verksamheten omfattar
skattepliktiga varor eller tjänsteprestationer, dels att mottagaren av

198

varan eller tjänsteprestationen är att anse som konsument, dels ock att
verksamheten bedrives yrkesmässigt.

I icke obetydlig utsträckning utövar statliga myndigheter verksamhet som
är av beskaffenhet att föranleda beskattning enligt varuskatteförordningen.
En av förutsättningarna för att skattskyldighet skall uppkomma för dessa
myndigheter är emellertid, såsom nyss nämnts, att den verksamhet det gäller
bedrives under sådana former att den kan betraktas som yrkesmässig. Enligt
anvisningarna till varuskatteförordningen gäller i detta hänseende en viss
begränsning i fråga om verksamhet som bedrives av staten eller kommun.
I den mån sådan verksamhet utövas i syfte att uteslutande tillgodose myndighets
egna behov skall nämligen yrkesmässighet och därmed skattskyldighet
anses föreligga endast om verksamheten bedrives i bolagsform eller liknande
form. Denna regel gäller också i de fall verksamheten anordnats i
samverkan mellan staten och kommun.

Den befrielse från erläggande av allmän varuskatt som statliga myndigheter
under ovan angiven förutsättning åtnjuter kan i vissa situationer leda
till att dessa myndigheter kommer i ett mer eller mindre gynnat läge i förhållande
till statsägda bolag eller företag inom den enskilda sektorn. Detta
är framför allt fallet om sådan myndighet bedriver verksamhet i konkurrens
med skattepliktigt företag. I den föregående redogörelsen har lämnats
ett konkret exempel härpå. Såsom framgår av detta exempel hade ett enskilt
konfektionsföretag i konkurrens med försvarets fabriksverks centrala beklädnadsverkstad
i Karlskrona inlämnat anbud på uniformsbeklädnad till
statens järnvägar, televerket och postverket. Efter prövning av anbuden beslöt
de upphandlande myndigheterna var för sig att antaga beklädnadsverkstadens
anbud såsom varande de för staten förmånligaste. I anmälan till
riksdagens justitieombudsman gjorde det enskilda företaget gällande att besluten
fattats i strid mot de bestämmelser i upphandlingskungörelsen som
stadgar att vid anbudsprövning det anbud skall antagas, vilket med beaktande
av samtliga omständigheter är att anse såsom för staten förmånligast.
Enligt företagets mening hade dess egna anbud i praktiken innefattat de
lägsta priserna bl. a. av det skälet att företaget, om det antagits som leverantör,
i motsats till beklädnadsverkstaden varit skyldigt att ur köpelikviden inleverera
allmän varuskatt till statsverket. Företaget hävdade på grund härav
att anbudsbeloppen rätteligen hade bort jämföras utan pålägg av varuskatten.
Justitieombudsmannen fann vid sin prövning av ärendet för sin del
icke anledning till erinran mot de upphandlande myndigheterna men framhöll
i sammanhanget, att det ingalunda kunde anses »odiskutabelt» vilken
betydelse reglerna om allmän varuskatts debitering vid affärstransaktioner
mellan statliga verk borde tillmätas.

Enligt revisorernas mening förhåller det sig utan tvekan så, att statliga
myndigheter i konkurrenssituationer liknande den nyss nämnda intar en
förmånsställning. Erinras må emellertid att den ifrågavarande förmånen

199

värdemässigt icke helt motsvarar procentsatsen för den allmänna varuskatten.
De myndigheter vilkas verksamhet enligt ovan angivna regler icke skall
anses som yrkesmässig och till följd härav icke heller skall skattebeläggas
är nämligen i varuskatteförordningens mening att anse som konsumenter.
Allmän varuskatt skall därför uttagas vid leverans av bl. a. råvaror till dessa
myndigheter.

Ovan behandlade spörsmål berör i första hand statens affärsdrivande
verk med i dessa ingående företag, däribland den nyssnämnda beldädnadsverkstaden,
samt vissa under krigsmakten lydande verkstäder. Tillsammans
omsätter här avsedda företagsenheter avsevärda belopp. Som tidigare
nämnts uppgick enbart beklädnadsverkstadens omsättning under budgetåren
1963/67 till ca 36,9 milj. kronor.

Delade meningar torde knappast råda om önskvärdheten av att, i de fall
statliga myndigheter utövar verksamhet i konkurrens med statsägda bolag
eller enskilda företag, denna konkurrens bedrives på lika villkor. Varje form
av subventionering, direkt eller indirekt, kan nämligen leda till minskad benägenhet
för rationaliseringar och andra åtgärder i produktionshöjande och
kostnadssänkande riktning. Enligt revisorernas åsikt är ett konsekvent fasthållande
av denna princip av största betydelse, bl. a. som ett medel att stimulera
företagsekonomisk effektivitet inom den statliga sektor det här gäller.

Mot bakgrunden av det nu sagda finner revisorerna det angeläget att föreskrifter
utfärdas i syfte att i möjligaste mån eliminera ovan berörda olägenheter
vid tillämpningen av varuskatteförordningens bestämmelser.

200

§ 18

Försäljning av viss allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom

Enligt lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden skall egendom som
i arv tillfaller fonden förvaltas av statskontoret såsom en särskild fond för
främjande av vissa ändamål. Arvsfondens rätt till nyssnämnda egendom
skall bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet, som har att tala och svara
i mål som rör fonden.

Vill någon att arv som tillfallit fonden skall helt eller delvis avstås, skall
ansökan därom ingivas till länsstyrelsen i det län där den döde senast haft
sitt hemvist. Dylikt ärende avgöres av Kungl. Maj :t efter yttrande av länsstyrelsen
och advokatfiskalsämbetet.

Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än arvsfonden, skall den
som har boet i sin vård anmäla förhållandet hos rätten, som utser god man
att vid boutredningen företräda fonden. Det åligger kammaradvokatfiskalsämbetet
att övervaka att gode mannen behörigen fullgör sina skyldigheter.

Lös egendom som tillfallit fonden skall av gode mannen försäljas på
offentlig auktion, därest ej kammaradvokatfiskalsämbetet efter framställning
från gode mannen annat medgiver. Om försäljning av fast egendom
som tillfallit fonden gäller vad med avseende på kronans fasta egendom är
i allmänhet stadgat.

Sistberörda bestämmelse i lagen om allmänna arvsfonden syftar främst
på det i regeringsformen införda förbudet för Kungl. Maj :t att utan riksdagens
samtycke försälja eller på annat sätt frånhända kronan fast egendom
samt på de regler som utformats i anslutning därtill. Sedan början av
1940-talet har riksdagen bemyndigat Kungl. Maj :t att för ett budgetår i sänder
försälja fast egendom med visst högsta värde. Samtidigt härmed har
Kungl. Maj :t erhållit bemyndigande att i viss utsträckning delegera försäljningsrätten
till underordnad myndighet. Under budgetåret 1964/65 och
närmast föregående budgetår gällde detta bemyndigande beträffande fastigheter
med ett högsta taxeringsvärde av 200 000 kronor, om fastigheterna
förvaltades av vissa angivna centrala myndigheter, och eljest med ett högsta
taxeringsvärde av 100 000 kronor. Bestämmelser om överlämnande till
underordnad myndighet att försälja kronans fasta egendom meddelades i
anslutning härtill (jfr cirkuläret 1965: 234). De innebar att sju angivna
centrala myndigheter ägde försälja fast egendom med ett högsta taxeringsvärde
av 150 000 kronor och annan central förvaltningsmyndighet fast
egendom med ett högsta taxeringsvärde av 75 000 kronor. Länsstyrelse
ägde bemyndigande att försälja allmänna arvsfonden tillhörig fast egen -

201

dom då värdet icke översteg 50 000 kronor. Enahanda bestämmelser gällde
under budgetåret 1966/67. Enligt riksdagens innevarande år lämnade bemyndigande,
som gäller tills vidare utan särskild tidsbegränsning, har de
angivna värdegränserna ytterligare höjts. Kungl. Maj :t äger således numera
försälja fast egendom till ett högsta värde av 500 000 respektive 300 000
kronor, och vederbörande myndigheters befogenheter har i motsvarande
män utvidgats (jfr cirkuläret 1967: 369). I enlighet härmed äger länsstyrelse
att försälja allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom med ett högsta
värde av 100 000 kronor.

Genom ett särskilt varje år utfärdat kungl. brev (senast den 9 juni 1967)
meddelas vidare vissa föreskrifter i fråga om försäljningen av allmänna
arvsfonden tillhörig fast egendom. För att utröna egendomens värde skall
länsstyrelse låta ombesörja beskrivning och värdering av fastigheten. Vid
värderingen av större skogsfastigheter bör skogen åsättas det värde den
objektivt har med hänsyn till den avkastning som kan påräknas vid uthållig
drift i rationella former. Vidare bör prövas huruvida ett för arvsfonden
förmånligare försäljningsresultat kan erhållas om viss ^stämpling
och försäljning av skog sker innan fastigheten i övrigt säljes.

Där fråga är om försäljning av jordbruksfastighet skall länsstyrelse enligt
nämnda direktiv höra den lantbruksnämnd inom vars verksamhetsområde
fastigheten är belägen angående sättet för den ifrågasatta försäljningen
ävensom sedermera — i förekommande fall — angående lämpligheten av
försäljning till den som av länsstyrelsen bedömes närmast böra komma i
fråga för köp av fastigheten. Om länsstyrelsen finner sig icke kunna godtaga
lantbruksnämndens förslag, skall ärendet hänskjutas till Kungl. Maj :t
för avgörande.

I syfte att tillgodose såväl statens som eventuella spekulanters intressen
bör försäljningen normalt äga rum på offentlig auktion på lämplig plats i
orten. Auktionen skall i vederbörlig ordning kungöras. Om tillfredsställande
pris icke uppnås vid auktionen, äger länsstyrelsen utbjuda fastigheten
under hand, exempelvis genom annons eller genom förhandlingar. Därvid
bör dock alltid tillfälle beredas den som avgivit högsta budet vid auktionen
att inkomma med nytt bud. Det bör vidare tillses att försäljningen blir så
fördelaktig för allmänna arvsfonden som möjligt.

Den 19 januari 1962 avled hemmansägaren S. från Lingarö i Hälsingtuna
kommun utan att efterlämna annan arvinge än allmänna arvsfonden. Den
2 februari samma år förordnade Norra Hälsinglands domsagas häradsrätt
en dåvarande landsfiskal att såsom god man företräda arvsfonden vid boutredningen.

Bouppteckning efter S. upprättades den 1 juni 1962. Den utvisade en behållning
av 123 074 kronor 88 öre. Boets huvudsakliga tillgångar utgjordes
av fastigheterna Lingarö l20 och 35 i Hälsingtuna socken, belägna omkring
10 km öster om Hudiksvall och taxerade till 124 300 kronor.

7f—670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967.1

202

Enligt bouppteckningen hade det icke kunnat utrönas att den avlidne i
testamente förordnat om sin kvarlåtenskap. Två personer framställde emellertid
anspråk på kvarlåtenskapen under åberopande av muntligt testamente.
Den ena (hushållerska hos den avlidne) anmälde vissa anspråk i skrivelse
den 15 februari 1963 till advokatfiskalsämbetet hos kammarkollegiet
men hade icke bevakat något testamente. Den andre (kusinbarn) lät vid
vederbörande häradsrätt anställa vittnesförhör med fyra personer till stöd
för sina påstådda anspråk, men icke heller denne lät bevaka yttrandena vid
domstolen inom den i 14 kap. 3 § ärvdabalken föreskrivna tiden (sex månader
efter erhållen kännedom om arvlåtarens död).

Med skrivelse den 17 juli 1963 till kammaradvokatfiskalsämbetet lämnade
gode mannen vissa uppgifter om boets tillstånd och avveckling. Däri uppgavs
att bouppteckningen inregistrerats den 10 april 1963. Av lösegendomen
hade de levande inventarierna sålts den 21 mars 1962, och övrig egendom
var avsedd att säljas på offentlig auktion i början av augusti 1963. Jordbruksfastigheterna
hade varit sambrukade. På Lingarö 35 fanns uppförd en
mangårdsbyggnad. Under de sista 25 åren hade såväl denna som ekonomibyggnaderna
vanskötts till det yttersta. Även jorden, som omfattade 12
hektar åker, hade misskötts; den hade varit utarrenderad för ett ringa belopp
eller upplåten utan ersättning till grannar och ej varit hävdad på
länge. Någon större ändring av dessa förhållanden hade gode mannen ej
vidtagit. En restaurering av mangårds- och ekonomibyggnaderna syntes
för en ny ägare av fastigheten knappast vara ekonomiskt lönande. Fastighetens
värde låge i skogen och tomtmarken. Skogsarealen uppginge till 144
hektar. Gode mannen förmodade att fastigheten skulle komma att inropas
antingen av kommunen eller annan i syfte att användas som fritidsområde
eller av lantbruksnämnden för sammanläggning med angränsande ej bärkraftiga
jordbruk. På fastigheten, som delvis hade strand mot Hudiksvallsfjärden,
funnes ett antal sommarstugor uppförda mot arrende. På Lingarö
l20 fanns en delvis vinterbonad, på 1920-talet uppförd villa, som med intecknad
nyttjanderätt var upplåten till år 1973.

Enligt av kammaradvokatfiskalsämbetet tillämpad praxis underställes
testamentariska förordnanden Konungens prövning, även om de icke bevakats
i laga tid och oavsett om de uppfyller fordringarna på ett i laga
ordning upprättat testamente eller icke. I enlighet härmed anmälde ämbetet
i skrivelse den 23 september 1963 till Kungl. Maj :t att vissa yrkanden
om testamentarisk rätt till kvarlåtenskapen framställts, ehuru de icke vederbörligen
bevakats. Ämbetet fogade härtill viss utredning rörande S:s
yttersta vilja. Genom beslut den 8 november 1963 förklarade Kungl. Maj :t,
att Kungl. Maj :t icke kunde för allmänna arvsfondens räkning godkänna
ifrågavarande testamentariska förordnanden.

Kammaradvokatfiskalsämbetet meddelade härefter i skrivelse den 14
november 1963 till gode mannen att denne, sedan dödsboet erhållit lagfart

203

på fastigheterna, hade att till länsstyrelsen i Gävleborgs län ingiva anmälan
att fastigheterna i fråga hade tillfallit fonden och borde försäljas.

Sedan dylik aninälan inkommit inhämtade länsstyrelsen yttrande av
lantbruksnämnden i länet. Nämnden yttrade i svarsskrivelse den 24 april
1964 bl. a. följande. Fastigheternas areal utgjorde sammanlagt 172 hektar,
föi delade på 12 hektar åker, 4 hektar äng, 144 hektar skogsmark och 11
hektar övrig mark. Enligt av nämnden företagen skogsbesiktning omfattade
den produktiva skogsmarken 154,5 hektar, fördelade på nio skiften
och med en medelbonitet av 3,98. Virkesförrådet uppgick till 14 365 m3sk
eller 93 m3sk per hektar. Av detta förråd befann sig 7 700 m3sk i åldersklassen
60—80 år. Fastighetens byggnader var helt nedslitna och ägde
knappast rivningsvärde. Åkern befann sig i eftersatt hävd. Den var dessutom
i hög grad splittrad med oregelbundna figurer, varför möjligheterna
till maskinell drift var begränsade. Cirka 2 hektar därav var av dålig beskaffenhet
och kunde alternativt skogsplanteras. Den resterande brukningsbara
åkern, omkring 10 hektar, var belägen inom ett område som på
grund av närhet till Hudiksvallsfjärden kunde bli föremål för fritidsbePy§Selse-
Den framtida planeringen för sådant ändamål syntes komma att
åvila Hudiksvalls stad, som under år 1965 förväntades komma att inkorporera
Hälsingtuna kommun. Representanter för staden hade framhållit
att det för det dåvarande icke förelåg några planer på exploatering inom
området och att avsaknaden av badplatser begränsade användbarheten för
nämnda ändamål men nämnden hade likväl räknat med ett visst exploateringsvärde.

I fråga om fastighetens användbarhet för rationaliseringsändamål framhöll
lantbruksnämnden att det inom Lingarö alltjämt funnes kvar några
jordbruk med tillfredsställande verksamhet. I och för sig kunde det icke
anses uteslutet att minst två av dessa blev i tillfälle att förvärva tillskottsmark
i skog. Nämnden hade vidare uppmärksammat att inom ett närbeläget
skifteslag funnes ett antal rationellt drivna jordbruk, vilka med hänsyn
till goda markförhållanden och väl underhållna byggnader hade alla
förutsättningar att bestå på längre sikt. Dessa jordbruk hade ett åkerinnehav
av mellan 14 och 17 hektar men med ringa skogstillgång, omkring 25
—40 hektar, och det vore angeläget att dessa jordbruk finge disponera skogen
på arvsfondens fastigheter såsom tillskottsmark. Nämnden anmälde på
grund härav att fastigheterna borde tagas i anspråk för rationaliseringsändamål
och att nämnden vore beredd att förvärva dem för 150 000 kronor.

Länsstyrelsen, som i ärendet endast hört kammaradvokatfiskalsämbetet
och lantbruksnämnden, överlämnade med skrivelse den 5 maj 1964 handlingarna
i ärendet till Kungl. Maj :t utan att själv yttra sig om försäljningen.

Genom remiss den 11 maj 1964 anmodade Kungl. Maj :t kammaradvokatfiskalsämbetet
att inkomma med utlåtande i ärendet. Ämbetet besvarade

204

remissen den 17 december 1964 och framhöll därvid bl. a., att ämbetet ansett
det motiverat att få utrett vilka olika möjligheter till försäljning man hade
att räkna med, innan ärendet remitterades till länsstyrelsen för hörande av
olika myndigheter och eventuella spekulanter samt för att bereda länsstyrelsen
tillfälle att yttra sig i ärendet. Ämbetet hade därför den 16 juni 1964
tillskrivit gode mannen, vilken efter påminnelser inkommit med svar av
den 9 december samma år. Av detta framginge att Hudiksvalls stad med hänsyn
såväl till den rätt staden hade till skogen på den närbelägna Gackerön
som till framtida behov av fritidsområden vore intresserad av att förvärva
fastigheterna. Gode mannen hade också vid sitt svar fogat en den 24 augusti
1964 dagtecknad, till ämbetet ställd skrivelse från Hudiksvalls drätselkammare,
i vilken staden förklarat sig villig att för fastigheterna erlägga 150 000
kronor, dvs. samma belopp som lantbruksnämnden bjudit. — Enligt vad
gode mannen upplyst i sin redogörelse vore man inom domänverket intresserad
av att förvärva fastigheterna för att förvalta dem tillsammans med
kronoparken Hornslandet. Det finge anses vara ett allmänt intresse att man
vid en försäljning av Lingarö-fastigheterna toge skälig hänsyn till framtida
behov av fritidsområden. Detta behov syntes bli väl tillgodosett om domänverket,
som redan utfört omfattande fritidsanordningar på Hornslandet,
finge förvärva fastigheterna. Inom domänverket utreddes frågan om ett
eventuellt förvärv. — Intresse för förvärv hade även anmälts av tva ägare
till fastigheter i Lingarö. — Frågan om den fortsatta utredningen av ärendet
vore enligt ämbetets mening beroende av hur man från allmänna arvsfondens
sida ställde sig till lantbruksnämndens förslag att förvärva fastigheterna
för yttre rationalisering och i sin tur förhandla med Hudiksvalls
stad om överlåtelse av åker och strandområden för fritidsändamål. Ämbetet
hade därför ansett sig redan nu böra besvara remissen och föreslog att
Kungl. Maj :t måtte förklara sig icke kunna bifalla lantbruksnämndens berörda
hemställan ävensom låta remittera ärendet till länsstyrelsen för
yttrande efter särskild utredning samt därefter bereda såväl domänstyrelsen
som Hudiksvalls stad tillfälle att avgiva anbud på fastigheterna. Ämbetet
ville även föreslå att det uppdroges åt länsstyrelsen att låta genom
skogsvårdsstyrelsen i länet värdera fastigheterna. Slutligen borde enligt ämbetet
överlantmätaren, länsarkitekten och vägförvaltningen höras i ärendet.

Genom beslut den 5 februari 1965 uppdrog Kungl. Maj :t åt länsstyrelsen
i Gävleborgs län att dels efter utredning om den framtida användningen av
ifrågavarande fastigheter i samråd med domänstyrelsen verkställa värdering
av fastigheterna, dels sedermera, efter hörande av lantbruksnämnden
i länet, inkomma med förslag till fastigheternas försäljning.

Sedan Kungl. Maj :ts beslut kommit länsstyrelsen till handa, har ärendet
befunnit sig under fortsatt utredning hos länsstyrelsen och hos de myndigheter
från vilka styrelsen ansett sig böra inhämta yttranden.

Sålunda remitterades ärendet den 9 februari 1965 till överlantmätaren i

205

länet, som den 20 december samma år inkom med begärt yttrande. Däri
förordades att Hudiksvalls stad skulle beredas tillfälle att förvärva fastigheterna.

Den 21 december 1965 överlämnades ärendet till lantbruksnämnden för
förnyat yttrande, vilket inkom den 31 januari 1966. Nämnden lämnade därvid
ytterligare uppgifter angående behovet av tillskottsmark i skog för såväl
jordbruk i Lingarö som i angränsande skifteslag samt upprepade sitt yrkande
att fastighetens skogsmark borde tagas i anspråk för yttre rationalisering.
Då vissa nya omständigheter framkommit och viss tillväxt skett i skogen
vore nämnden beredd att ompröva den erbjudna köpeskillingen.

Samma dag som remissvar inkom från lantbruksnämnden överlämnade
länsstyrelsen ärendet till Hudiksvalls stad, som avgav yttrande den 21 mars
1966. Staden förklarade sig därvid vidhålla sitt intresse för förvärv av fastigheterna.

Först den 22 september 1966 överlämnade länsstyrelsen ärendet för yttrande
till vägförvaltningen i länet. Sådant yttrande inkom den 7 oktober
1966 och innehöll förordande om överlåtelse till Hudiksvalls stad. Samtidigt
lämnades vissa uppgifter om en planerad väg mellan Hudiksvall och Hornslandet;
denna väg avsågs komma att beröra fastigheterna.

Länsarkitekten i länet, som den 7 oktober 1966 anmodats yttra sig i
ärendet, inkom med svar den 8 mars 1967 och anslöt sig därvid till vägförvaltningens
mening att fastigheterna borde försäljas till staden.

I april månad 1967 föranstaltade länsstyrelsen om värdering av fastigheterna.
Uppdraget lämnades till domänverket att utföras i samråd med en
av länsstyrelsen utsedd representant. Resultatet av värderingen inkom till
länsstyrelsen den 13 september 1967 och utvisade ett sammanlagt värde av
260 000 kronor i avrundat tal. Beloppet specificerades med följande delposter
(i kronor).

Skogsmark och växande skog .

Jakt .......................

Inägomark .................

Byggnader .................

Tomtarrenden .............

Övriga värden (samfälligheter)

Avgår kostnader för vägunderhåll

............... 207 050

............... 1 000

............... 16 000

............... 23 000

............... 11000

............... 5 000

Summa kronor 263 050

............... 3 500

Totalt kronor 259 550

Enligt värderingen hade skogsmarken en medelbonitet av 3,85 m3sk ideal
och 2,86 m3sk normal. Trädslagsblandningen utvisade 59 procent tall, 36
procent gran och 5 procent björk. Omloppstiden angavs till 110 år och den
årliga normalproduktionen till 472 m3sk. Någon stämplad skog kvarstod
icke på rot.

206

Skogsmarkens fördelning på åldersklasser framgår av denna uppställning.

Åldersklass Hektar Procent

Kalmark .................... 44,4 27

I .......................... 7,85 5

II .......................... 2,8 2

III ........................ 2,7 2

IV .......................... 83,4 50

V .......................... 21,95 13

VI .......................... 1,9 1

Summa 165,0 100

Den 11 oktober 1967 inkom till länstyrelsen vissa bilagor till värderingen,
vilka tidigare icke medföljt akten i ärendet.

Slutligen må nämnas att domänverket icke framträtt med yrkande att
förvärva fastigheterna.

Revisorernas uttalande. Enligt lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden
åligger det kammaradvokatfiskalsämbetet att utse god man för
fonden när någon avlider utan att efterlämna andra kända arvingar. Ämbetet
har även att tillse att gode mannen fullgör sina skyldigheter. Om fastighet
ingår i dödsboet åligger det länsstyrelse att föranstalta om värdering och
viss utredning. Länsstyrelse äger att försälja den fasta egendomen, om värdet
icke överstiger visst högsta belopp — tidigare 50 000 kronor, numera
100 000 kronor. I vissa fall skall försäljningsfrågan avgöras av Kungl. Maj :t,
nämligen om värdet överstiger nyssnämnda gräns eller — såvitt gäller jordbruksfastighet
— om länsstyrelse och lantbruksnämnd stannar vid olika
meningar i frågan till vem egendomen skall säljas.

Under senare år har i skilda sammanhang förekommit uppgifter om att
vissa arvsfonden tillhöriga fastigheter avvecklats i alltför långsam takt,
vilket synts vara till skada för egendomen, som under avvecklingstiden icke
blivit föremål för regelbunden tillsyn och vård. Revisorerna har ägnat uppmärksamhet
åt ett dylikt ärende och i det föregående lämnat en redogörelse
för de olika åtgärder som vederbörande myndigheter vidtagit i sammanhanget.

Ärendet gäller en jordbruksfastighet, belägen i kustområdet omkring en
mil öster om Hudiksvall. Den omfattar sammanlagt 172 hektar mark, varav
12 hektar åker och 145 hektar produktiv skogsmark. Ägorna är starkt
splittrade och såväl åker som byggnader befinner sig sedan åtskilliga år i
vanhävd. Egendomens värde ligger huvudsakligen i skogstillgången och i de
förutsättningar som är för handen att utnyttja vissa områden för fritidsexploatering.

Såsom framgår av redogörelsen avled arvlåtaren i januari 1962. Ehuru

207

tiden för framställande av anspråk på grund av testamente enligt lag är
begränsad till sex månader, har frågan om påstådd sådan rätt icke slutligt
avvisats förrän i november 1963, d. v. s. mer än ett år och nio månader efter
dödsfallet. Under mellantiden synes några åtgärder för att förbereda en
försäljning knappast ha vidtagits. Sedan det emellertid klarlagts att fastigheten
skulle tillfalla arvsfonden och säljas för dess räkning, har ärendet
under närmare fyra år cirkulerat mellan olika myndigheter, vilka i vissa fall
haft det till behandling under påfallande lång tid. Först sedan fyra olika
länsmyndigheter samt Hudiksvalls stad i egenskap av eventuell köpare i
tur och ordning yttrat sig angående försäljningen, vidtog länsstyrelsen i
Gävleborgs län i april 1967 åtgärder för värdering av fastigheten och dess
skogsmark. Ännu i oktober 1967, mer än fem och ett halvt år efter dödsfallet,
har besked ej kunnat givas att ärendet i färdigberett skick kan överlämnas
till Ivungl. Maj :t för avgörande.

Det har redan tidigt stått klart att köpare av fastigheten icke saknades.
Sålunda har lantbruksnämnden ansett det högst angeläget att fastigheten
och särskilt dess skogsmark genom nämndens förmedling utnyttjas för den
yttre jordbruksrationaliseringen i bygden. Intresse för förvärv har även
anmälts av Hudiksvalls stad och av enskilda ägare till närbelägna jordbruk.
Med hänsyn härtill och då fastighetens tidigare vanhävd beträffande såväl
åkerjord och skog som byggnader under mellantiden ytterligare fördjupats,
anser revisorerna att ifrågavarande försäljningsärende fått en otillfredsställande
handläggning. Åtskilliga av de utredningsmoment som förekommit
i ärendet synes ha kunnat påbörjas tidigare och utföras med mindre
tidsutdräkt. Särskilt synes det revisorerna som om remissförfarandet inom
länet hade kunnat väsentligt förkortas genom gemensam handläggning i
länsstyrelsen med företrädare för de olika länsmyndigheterna, på sätt numera
vanligen tillämpas inom flertalet län.

Med hänsyn till att handläggningen av ifrågavarande ärende icke utgör
ett isolerat fall utan liknande dröjsmål enligt vad revisorerna har sig bekant
förekommit även beträffande andra arvsfondens fastigheter, vill revisorerna
understryka vikten av att dylika fastigheter i enlighet med förutsättningarna
för gällande bestämmelser försäljes utan onödig tidsutdräkt.

208

§ 19

Förslagsverksamheten inom statsförvaltningen

Enligt de allmänna grunder för företagsnämnder m. in. inom statsförvaltningen,
vilka är intagna såsom bilaga till Kungl. Maj :ts cirkulär 1958: 662,
äger företagsnämnd bedöma sådana förslag till förändrade driftmetoder eller
andra anordningar eller åtgärder till gagn för myndigheten som till nämnden
inkommer från anställd. Nämnden skall därvid överväga frågan, huruvida
förslaget är sådant att, därest myndigheten tillgodogör sig det, ersättning
bör utgå till förslagsställaren. Om myndigheten tillgodogör sig förslaget,
skall nämnden beredas tillfälle att yttra sig om ersättningsbeloppets
storlek, innan beslut härom fattas. Vid bedömning av förslag skall hänsyn
tagas till den användbarhet och det ekonomiska eller eljest praktiska värde
förslaget har.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att närmare undersöka hur
förslagsverksamheten upplagts inom den statliga förvaltningen samt vilka
erfarenheter som hittills vunnits av denna verksamhet. I detta syfte har revisorerna
tillställt statskontoret följande frågor.

1. Vilka myndigheter (motsvarande) svarar för förslagsverksamheten
inom den statliga förvaltningen och på vilka föreskrifter grundar sig denna
ansvarsfördelning?

2. Hur är förslagsverksamheten upplagd inom den del av den statliga
förvaltningen för vilken statskontoret svarar och under hur lång tid har den
förekommit?

3. Hur många förslag har inkommit till statskontoret under vart och ett
av de år verksamheten bedrivits och hur många av dessa har belönats? Till
vilka belopp har belöningarna uppgått under varje sådant år?

4. Vilka erfarenheter har statskontoret av förslagsverksamheten?

5. Anser statskontoret att förslagsverksamheten för framtiden bör intensifieras,
omläggas eller ändras och i så fall på vilket sätt?

Statskontoret har med anledning av fråga nr 1 rörande förslagsverksamhetens
administration i stort meddelat bl. a. följande.

Inom försvaret samt inom vägväsendets, tullverkets och affärsverkens förvaltningsområden
bedrives förslagsverksamheten helt i vederbörande myndigheters
egen regi. Dessa myndigheter disponerar därvid själva medel för
belöning av förslag.

I fråga om övriga delar av statsförvaltningen har statskontoret fått befogenhet
att besluta om belöningar för förslag. Denna befogenhet grundas
ursprungligen på Kungl. Maj :ts beslut den 6 juni 1962 att av anslaget för
extra utgifter under VII huvudtiteln ställa 10 000 kr. till statskontorets förfogande,
»att av statskontoret disponeras för utbetalning av belöningar —

209

efter förslag av vederbörande myndighet — till tjänstemän inom den civila
statsförvaltningen för förtjänstfulla rationaliseringsförslag». Sedan budgetåret
1963/64 disponerar statskontoret för förslagsverksamhet inom statsförvaltningen
ett årligt belopp av 50 000 kr. (anslagspost under ämbetsverkets
omkostnadsanslag).

Som svar på fråga nr 2 rörande uppläggningen av förslagsverksamheten
har statskontoret framhållit att det inom ämbetsverket inrättats en särskild
rådgivande nämnd, förslagsnämnden, för behandling av frågor om förslagsverksamhetens
allmänna inriktning samt av framställningar från myndigheter
om gratifikation i förslagsärenden. Statskontoret har vidare fastställt
vissa riktlinjer för bedömningen av förslag inom förslagsverksamheten.

Rutinen för behandling av förslagsärenden hos vederbörande myndighet
samt hos statskontoret framgår av omstående schematiska framställning.

Statskontoret tillhandahåller myndigheterna särskilda blanketter och
affischer angående förslagsverksamheten. I syfte att stimulera intresset för
ifrågavarande verksamhet har statskontoret även anordnat en förslagspristävling,
informerat myndigheternas organisationsföredragande om förslagsverksamheten
och lämnat viss information om belönade förslag i publikationen
»Statskontoret informerar».

Med anledning av fråga nr 3 rörande verksamhetens omfattning har statskontoret
lämnat följande sammanställning.

Budgetår	Inkomna förslag
1962/63...........	....... 183
1963/64...........	....... 107
1964/65...........	....... 320
1965/66...........	....... 205
1966/67...........	....... 175
(16.5.1967) .......

Belönade förslag	Anslag
Antal	Belopp
20	4 350	10 000
13	8 900	50 000
45	47 700	50 000
90	37 700	50 000
53	27 450	50 000

Beträffande fråga nr 4 och fråga nr 5 rörande erfarenheterna av förslagsverksamheten
samt eventuell intensifiering och omläggning för framtiden
har statskontoret lämnat följande redogörelse.

Statskontoret har efter den nyssnämnda förslagspristävlingen kunnat notera
ett ökat intresse för förslagsverksamheten, icke minst vid myndigheter
där denna verksamhet tidigare varit av ringa omfattning. Antalet till statskontoret
inkomna förslag för bedömning om belöning måste likväl anses vara
av förhållandevis begränsad omfattning. De fördelar sig också alltjämt mycket
ojämnt myndigheterna emellan. Förslagen berör frågor av skiftande karaktär.
En dominerande del avser blankettfrågor och användning av tekniska
hjälpmedel i arbetet.

Behandlingen av förslagsärenden är nu ofta omständlig och tidskrävande.
I åtskilliga ärenden som överlämnats till statskontoret för bedömning krä -

210

/^Förslage^S
V^ställare J

Behandling vid
förslagsställarens
myndighet# -

Förslag

Protokoll

Behandling i företagsnämnd (förelagskommitté)
såsom registrering,
infordrande av yttrande m ra samt
bedömning vid sammanträde i företagsnämnd.

Myndighetens bedömning av förslagets
värde.

Förslaget med yttrande översändes
till statskontoret#

, Förslag

[Protokoll

Myndighet# y Förslagsakt
yttrande

Behandling vid
statskontoret.

iFörslagsakt

Föredrag
nings-PM

Beredning av ärendet. Registrering,
ev komplettering, ev remisser samt
utarbetande av föredragningspromemoria.

ves sålunda kompletterande uppgifter från vederbörande myndighet innan
ärendena kan upptas till prövning om belöning.

Enligt statskontorets mening är det av vikt att väcka intresse och förståelse
för rationalisering även hos de statsanställda som icke till någon del har
rationalisering som arbetsuppgift. Framför allt förslagsverksamheten torde
därvidlag vara en faktor av betydelse. Intresset för rationalisering bör stimuleras.
Det finnes därför anledning att såväl direkt på arbetsplatserna genom
i första hand företagsnämnderna och organisationsföredragandena som
genom centrala åtgärder — bl. a. genom ökad upplysning — verka för en
intensifierad förslagsverksamhet.

De grundläggande reglerna för förslagsverksamheten avser nu i huvudsak
endast företagsnämnds befogenheter på förevarande område. Enligt statskontorets
uppfattning är det önskvärt att dessa bestämmelser göres betydligt
utförligare än vad nu är fallet och bl. a. närmare behandlar förslagsverksamhetens
syfte och inriktning, normer för beräkning av ersättning för för -

211

Forslagsakt

Föredrag -

nings-PM

Utarbetande av föredragnings.
lista*

Kallelse till sammanträde med
förslagsnämnden•

| FörslagsalcE]
»Föredr*-''PM

Föredragn
lista

iFöredr.-PM

Föredr.lista

Leda -

Kallelse

Behandling av inkomna förslag vid
sammanträde i förslagsnämnden*
Beslut om belöningar/ej belöningar*

1 Förslagsaktl |Föredr.-PM 1 J
Föredragn.-1_J
lista	iFörslagsakt
	Protokoll 1

Upprättande av och-justering av
protokoll samt expediering.

Arkiv

Protokoll

Belönade!förslag

Ej belönade fbrs1ag

Kvittobi.

Check

Meddelande Meddelande

Meddelande

Meddelande

orslags -

Mvndighet

ställare

gf) Q

slag samt berörda organs befogenheter och funktioner. Därigenom skapas
förutsättningar för att nå en mer likformig tillämpning på förevarande område
inom den statliga förvaltningen.

Statskontoret framhåller vidare att vissa ändringar i verksamheten bör
övervägas. Erfarenheterna av statskontorets befattning med förslagsärenden
har sålunda visat att det vore önskvärt att i vissa särskilda fall kunna
belöna förslag, trots att kravet på att myndigheten tillgodogör sig förslaget
icke är uppfyllt. Enhetliga regler för beräkning av ersättningsbelopp bör finnas
för att undanröja de olikheter som nu därvidlag råder mellan de myndigheter
som har att besluta om belöningar. Det kan vidare ifrågasättas om
icke rätten att lämna förslag bör vidgas till att avse icke endast den egna
myndighetens verksamhet och förhållanden utan även annan statlig myndighets.
Det synes också angeläget att få till stånd en sådan ordning att
beslutanderätten i ersättningsfrågor i varje fall i viss omfattning blir över -

212

flyttad till vederbörande myndighet från statskontoret. Därigenom skulle
kunna nås lättnader i det administrativa arbetet med förslagsärendena, vilket
för statskontorets del skulle möjliggöra att bl. a. ökad uppmärksamhet
kunde ägnas åt andra betydelsefulla frågor rörande förslagsverksamheten,
såsom information, vägledande anvisningar och uppföljning av belönade förslag
i syfte att utnyttja dessa på andra håll inom förvaltningen.

Av statskontorets svar framgår slutligen att pågående förhandlingar mellan
staten och personalorganisationerna angående företagsnämndsinstitutionen
berör även förslagsverksamheten.

Revisorerna har vidare inhämtat vissa uppgifter rörande förslagsverksamheten
från försvarets centrala företagsnämnd, försvarets fabriksverk, postverkets
centrala företagsnämnd, telestyrelsen, luftfartsverket, statens vattenf
alls verk och domänstyrelsen. Till nämnda myndigheter m. in. har följande
frågor framställts.

1. Hur är förslagsverksamheten upplagd inom Edert verksamhetsområde
och under hur lång tid har den förekommit?

2. Hur många förslag har inkommit under vart och ett av de år verksamheten
bedrivits och hur många av dessa har belönats? Till vilka belopp har
belöningarna uppgått under varje sådant år?

3. Vilka erfarenheter har Ni av förslagsverksamheten?

4. Anser Ni att förslagsverksamheten för framtiden bör intensifieras, omläggas
eller ändras och i så fall på vilket sätt?

Försvarets centrala företagsnämnd har bl. a. framhållit att förslagsverksamhet
förekommit inom försvaret sedan år 1945. Verksamhetens nuvarande
uppläggning grundar sig på riktlinjer och anvisningar som utfärdats att
gälla fr. o. in. den 1 juli 1964. Anslag för belöningar inom krigsmakten och
flygtekniska försöksanstalten har under det sistförflutna budgetåret uppgått
till 105 000 kronor.

Beträffande förslagsverksamhetens omfattning har företagsnämnden bl. a.
lämnat vidstående sammanställning avseende åren 1962—1965.

Erfarenheterna av förslagsverksamheten har enligt företagsnämnden givit
vid handen att sådan verksamhet från lönsamhetssynpunkt är väl värd att
satsa på. Utgifter i form av belöningar och administrativt arbete får anses
återgå i form av förbättrad produktion. Avsevärt större betydelse torde
emellertid få tillmätas de ideella faktorerna, såsom ökat engagemang hos de
anställda för den bedrivna verksamheten, förbättrade arbetsförhållanden
och ökad förståelse för rationaliseringssträvanden. En såvitt försvarets centrala
företagsnämnd kunnat bedöma samstämmig uppfattning föreligger
bland försvarets myndigheter, att förslagsverksamheten bidrar till ökad
effektivitet och ökad förståelse bland de anställda för arbetsuppgifterna.
Förslagsverksamheten har också omfattats med ett alltmer stegrat intresse
från de anställdas sida.

Typ av arbetsplats	1962			1963			1964			1965
	Antal förslag	Utbe- talda belö- ningar kr.	Antal förslag	Utbe- talda belö- ningar kr.	Antal förslag	Utbe- talda belö- ningar kr.	Antal förslag	Utbe- talda belö- ningar kr.
	inläm- nade	belö- nade	inläm- nade	belö- nade	inläm- nade	belö- nade	inläm- nade	belö- nade
I. Centrala myndighe-
ter..............	26	8	2 525	28	4	1 600	42	11	9 025	71	19	5 320
II. A. Staber ..........	23	4	6 550	21	5	1 350	18	6	1 475	59	32	4 875
B. Utbildningsanstal-
ter..............	8	—	—	20	4	425	33	4	4 250	38	17	3 350
C. Tygstationer och
verkstäder ......	118	19	3 725	126	81	13 375	140	62	13 540	124	105	20 240
D. Förråd m. m.....	10	1	150	14	2	350	21	1	650	18	4	625
E. Övriga specialorgan	9	—	—	6	1	100	16	16	2 975	18	10	1 950
Summa	168	24	10 425	187	93	15 600	228	89	22 890	257	168	31 040
III. Arméns förband . .	127	30	4 135	127	59	16 715	228	72	19 395	267	137	26 030
IV. Marinen
A. Kustflottan. . . .	3	—	—	7	1	200	8	4	800	12	5	1 050
B. Marinkomman-don, kustartil-
leri m. m.....	75	4	650	51	27	9 575	50	25	3 050	106	53	9 555
Summa	78	4	650	58	28	9 775	58	29	3 850	118	58	10 605
V. Flygvapnets för-
band............	129	18	2 700	172	104	12 175	284	159	26 045	364	192	31 700
Totalt	528	84	20 435	572	88	55 865	840	360	81 205	1 077	574	104 695

213

214

Beträffande förslagsverksamhetens framtida utformning har företagsnämnden
framhållit, att de nuvarande bestämmelserna för försvarets del
givit så goda resultat att någon genomgripande förändring av bestämmelserna
icke för närvarande överväges. En intensifiering av verksamheten är
emellertid önskvärd, särskilt inom vissa arbetsområden. Spridning av kännedom
om gällande bestämmelser, publicitet åt belönade förslag och en positiv
inställning från chefers, arbetsledares och företagsnämndsledamöters
sida har bedömts vara av avgörande betydelse för en vidmakthållen och
ökande förslagsverksamhet.

Försvarets fabriksverk har meddelat att förslagsverksamheten är utformad
i nära anslutning till de riktlinjer och anvisningar som utarbetats av
försvarets centrala företagsnämnd.

Antal inkomna förslag, antal belönade förslag och belöningarnas storlek
sedan år 1948 framgår av nedanstående sammanställning.

År

1948

1949 .......................... 8

1950 .......................... 6

1951 .......................... 13

1952 .......................... 13

1953 .......................... 30

1954 .......................... 17

1955 .......................... 18

1956 .......................... 47

1957 .......................... 51

1958 .......................... 66

1959 .......................... 71

1960 .......................... 43

1961 .......................... 50

1962 .......................... 37

1963 .......................... 69

1964 .......................... 52

1965 .......................... 65

1966 .......................... 52

Belönade förslag Belopp (kr.)

1	400
2	400
0	0
8	500
8	675
33	900
13	1 125
15	3 575
41	5 150
41	3 125
33	2 370
47	3 625
37	4 090
42	5 155
29	4 165
46	5 595
41	6 045
48	10 045
35	5 915

Inkomna förslag

Fabriksverket har framhållit som sin erfarenhet att möjligheterna att
genom enskilda initiativ komma med värdefulla förslag till förbättringar avverksamheten
är högst varierande på grund av mer eller mindre långt driven
rationalisering av produktionen. Hög rationalisering har enligt fabriksverket
visat sig ge mindre utrymme för enskilda initiativ till förbättringar.
Totalt sett måste det dock anses värdefullt att de anställda har möjlighet
att efter intresse och insikter framlägga förslag till förbättringar.

Försvarets fabriksverk har slutligen framhållit att förslagsverksamheten
måste göras känd för att kunna utvecklas och bli av värde. Företagsnämnden
hos verkets huvudkontor har därför föranstaltat om en särskild undersökning
av möjligheterna att stimulera förslagsverksamheten. Några planer
på omläggning eller förändring av verksamheten föreligger emellertid icke.

Postverkets centrala företagsnämnd har meddelat att förslagsverksamhet
förekommit inom postverket sedan år 1950. Enligt bestämmelser som ut -

215

färdats av poststyrelsen efter överenskommelse med personalorganisationerna
får alla anställda i postverket lämna in »förslag till förändrade driftmetoder
eller andra anordningar eller åtgärder till gagn för postverket».
Förslaget kan t. ex. avse förbättring av arbetsmetoder, materialbesparande
åtgärder, ändring av expeditionsföreskrifter och blanketter, idéförslag till
reklam eller upplysningsverksamhet, åtgärder för bättre personalhushållning,
bättre betjäning av allmänheten, till förebyggande av olycksfall o. d.
Förslag kan lämnas in till lokal företagsnämnd, av vilka det finns 78,
distriktsföretagsnämnd (7) eller järnvägspostnämnd (7).

Följande sammanställning över förslagsverksamheten den 31 december
1966 visar hur många förslag som inkommit, hur många som belönats och
till vilka belopp belöningarna uppgått.

Antal	Därav	Därav	Belönings-
	bokbelönade	penning- belönade	belopp (kr.)
106	—	18	1 375
138	—	23	1 750
205	—	32	3 425
244	1	23	2 950
318	3	44	3 200
252	2	33	3 300
240	3	36	2 550
270	8	43	3 625
254	8	34	3 825
457	31	32	5 050
436	28	13	1 600
374	23	21	4 100
363	20	21	5 050
279	17	18	4 100
251	23	10	2 900
244	31	25	6 800
307	10	11	4 550

Under den tid förslagsverksamhet förekommit i postverket har således
4 738 förslag inlämnats. Av dessa har 208 bokbelönats och 437 penningbelönats
till ett sammanlagt belopp av 60 100 kronor.

Företagsnämnden har vidare framhållit att erfarenheterna av förslagsverksamheten
varit goda och att verksamheten bidragit till att hos personalen
skapa ett positivt intresse för arbetet.

Några planer på att lägga om eller ändra förslagsverksamheten föreligger
icke för närvarande. Verksamheten bör emellertid kunna intensifieras.

Telestyrelsen har meddelat att företagsnämnder organiserades vid televerket
under år 1948 och att förslagsverksamhet omfattande televerket i
dess helhet därmed startades. Föreskrifter om förslagsverksamheten har
meddelats i bestämmelserna angående företagsnämndsverksamheten vid
televerket, vilka har publicerats i verkets författningssamling.

Följande sammanställning visar utvecklingen av förslagsverksamheten
vid televerket under åren 1949—1966.

216
År	Antal	Antal	Belöningsbe-
	inkomna förslag	; belönade förslag	lopp (kr.)
1949.............	........... 41	22	1 335
1950.............	........... 41	29	1 715
1951.............	........... 77	23	1 940
1952.............	........... 167	41	5 385
1953.............	........... 158	51	5 255
1954.............	........... 192	67	6 525
1955.............	........... 181	52	8 950
1956.............	........... 196	64	12 960
1957.............	........... 172	78	14 700
1958.............	........... 193	81	13 425
1959.............	........... 217	75	10 625
1960.............	........... 283	136	26 750
1961.............	........... 215	83	19 100
1962.............	........... 198	100	27 675
1963.............	........... 188	78	15 925
1964.............	........... 170	53	10 200
1965.............	........... 212	102	20 050
1966.............	........... 193	95	22 800

Telestyrelsen har avslutningsvis framhållit följande.

Den inom företagsnämndsinstitutionens ram bedrivna förslagsverksamheten
är enligt telestyrelsens mening ett gott instrument för att tillvarataga
de uppslag till förbättringar i fråga om verktyg, arbetsmetoder och andra
arbetsförhållanden, som verkets anställda får under utövningen av sina
sysslor. Att så sker är av betydelse för resultatet av arbetet inom verket och
för strävandena att skapa ett gott förhållande mellan arbetsledning och
personal.

Telestyrelsen anser att uppläggningen av förslagsverksamheten vid televerket
är ändamålsenlig. Uppgiften att undersöka och pröva förutsättningarna
för att genomföra inkommet förslag är ofta tids- och arbetskrävande
och kan därigenom vara ganska betungande för skilda organisationsenheter
i verket. Detta är emellertid något som oundvikligen hänger samman med
en verksamhet som åsyftar att animera personalen att delge företagsledningen
sina idéer om förbättringar av verksamheten. Några förslag till reformering
av förslagsverksamheten har telestyrelsen icke att framlägga.

Frågan om en eventuell intensifiering av förslagsverksamheten bör enligt
telestyrelsen prövas med varsamhet. Förslagsverksamheten grundar sig på
principen om en frivillig medverkan från de anställdas sida, och av denna
princip följer att man måste undvika all påverkan som arbetstagaren kan
uppfatta som krav från arbetsgivarens sida.

Luftfartsverket har upplyst att systematiserad förslagsverksamhet förekommit
i verket sedan år 1952. Sådana förslag som anses ingå i förslagsverksamheten
har regelmässigt hänskjutits till verkets företagsnämnd,
vilken fungerar som första bedömningsinstans över inkomna förslag till förbättringar
och anordningar inom verkets olika arbetsområden. Med ledning
av företagsnämndens rekommendation beslutar sedermera verksledningen
om eventuell belöning och dess storlek.

217

Under den tid förslagsverksamheten har bedrivits har förslag inlämnats
och belönats till det antal och till de belopp per år som framgår av nedanstående
uppställning.

År

1952 ........

1953 ........

1954 ........

1955 ........

1956 ........

1957 ........

1958 ........

1959 ........

1960 ........

1961 ........

1962 ........

1963 ........

1964 ........

1965 ........

1966 ........

1967 (hittills)

Antal inkomna
förslag

2

1

0

3

4
2
4
1
2
2
2
4
3
0
1
2

Antal belönade
förslag

2

1

0

3

3

1

3
0
2
2
2

4
3
0
0
2

Belöningarnas
totalbelopp (kr.)

500

300

0

250
425
200
1200
0
700
400
300
1 050
150
0
0

900

Luftfartsverket har framhållit att de förslag till anordningar och förbättringar
som hittills framkommit genomgående varit av värde för verket.
Trots avsevärd propaganda såväl från verkets egen som från statskontorets
sida har luftfartsverket nödgats konstatera att antalet inkommande förslag
icke är så stort som man kunde önska. En bidragande orsak härtill synes för
luftfartsverkets del möjligen vara att i ett verk med så tekniskt betonad
verksamhet som luftfartsverket framkommer åtskilliga förbättringsförslag
inom ramen för den dagliga tjänstgöringen och således utanför förslagsverksamhetens
ram. Dessutom kommer man stundom in på rena uppfinningar»
vilka behandlas på särskilt sätt.

Luftfartsverket har ansett att förslagsverksamheten fyller en viktig uppgift.
Erfarenheten har emellertid synts ge vid handen att förslagsverksamheten
i stort sett har givit ganska begränsad utdelning i fråga om antalet
användbara förslag. Anledningarna härtill bör måhända noggrannare analyseras,
innan mera omfattande åtgärder vidtages för att intensifiera förslagsverksamheten.
Luftfartsverket har icke haft några förslag till omedelbara
åtgärder i detta hänseende.

Statens vattenfallsverk har meddelat att förslagsverksamhet förekommit
alltsedan företagsnämndernas tillkomst inom verket år 1948.

Antalet inlämnade och belönade förslag samt sammanlagda belöningsbelopp
under åren 1957—1966 framgår av omstående sammanställning.

Vattenfallsverket har framhållit att förslagsverksamheten tillfört verket
åtskilliga förbättringar under årens lopp. Verket har strävat efter att inlemma
denna verksamhet i de normala aktiviteterna genom att införa fasta
normer för handläggningen av förslagsärendena och delegera beslutanderätten
till de lokala enheterna. Erfarenheten har visat att förslagsfrekvensen
i hög grad är beroende av särskild stimulans i form av propaganda,

218

År	Antal		Antal	Sammanlagt
	inlämnade	belönade	anställda	belöningsbelopp (kr.)
1957......	............ 119	60	13 200	—
1958......	............ 102	56	14 200	—
19591 ....	............ 557	249	14 600	25 000
19602 ....	............ 350	196	14 200	16 200
19613 ....	............ 188	103	13 900	11000
19623 ____	............ 162	91	11 500	12 800
1963......	............ 66	36	10 100	5 000
1964......	............ 63	42	9 000	9 600
1965......	............ 43	25	8 200	7 000
1966......	............ 60	40	8 100	9 400
1 Intern	förslagspristävling under andra	halvåret.	Rikspristävling under	tiden 1.10.1959—

31.1.1960.

2 Intern föi slagspristävling hela kalenderåret 1960.

3 Rikspristävling och samtidigt intern förslagspristävling under tiden 30.8.1961.—28.2.1962.

tävlingar o. dyl. Verksledningen har ansett det vara väsentligt att tillvarataga
de bidrag till effektivitetshöjning som kommer fram genom förslagsverksamheten.
Dessutom har denna verksamhet betydelse genom att personalen
bibringas en positiv inställning till rationaliseringssträvanden.

Vattenfallsverket har vidare meddelat att verket vid åtskilliga tillfällen
vidtagit åtgärder för att effektivisera och intensifiera förslagsverksamheten.
Bland åtgärder som härvid kommit till användning kan nämnas pristävlingar,
tryckning av broschyrer och affischer samt artiklar i personaltidningen.

Verket har upplyst att rutinen för handläggning av förslagsärenden fungerat
tillfredsställande och att några planer på omläggning eller ändring därför
icke för närvarande föreligger.

Domänstyrelsen har meddelat att föreskrifter utfärdats angående uppläggningen
av förslagsverksamheten inom verket. Sta Lis tik över antalet förslag
har kunnat upprättas från år 1958. Antalet förslag, antalet belönade
förslag och belöningsbelopp framgår av följande sammanställning.

År Inkomna förslag Belönade förslag Belopp (kr.)

1958 .................... 6 4 1 500

1959 .................... 27 9 3 350

1960 .................... 66 24 4 450

1961 .................... 43 21 5 750

1962 .................... 120 58 12 950

1963 .................... 65 38 5 800

1964 .................... 43 26 7 675

1965 .................... 57 25 6 050

1966 .................... 39 21 6 500

Domänverket har haft goda erfarenheter av förslagsverksamheten. De
belönade förslagen har befrämjat både produktionen och arbetar skyddsverksamheten
inom verket.

Domänverket har drivit en intensiv förslagsverksamhet bl. a. med hjälp
av kurser, företagsnämndsverksamhet, verkstidning, förslagspristävlingar

219

och direktinformation. Dessutom har storleken av belöningsbeloppen i möjligaste
mån anpassats så, att även beloppen verkat som en pådrivande faktor
i förslagsverksamheten.

Revisorerna har under hand inhämtat att s. k. målinriktad eller styrd
förslagsverksamhet förekommit hos några statliga myndigheter och företag.
Med anledning därav har revisorerna från statens järnvägar, karolinska
sjukhuset och Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag (LKAB) inhämtat bl. a.
följande uppgifter om de erfarenheter som vunnits av denna speciella form
av förslagsverksamhet.

Centrala företagsnämnden vid statens järnvägar har framhållit att styrd
förslagsverksamhet förekommit vid SJ vid ett tillfälle, nämligen i form av
eu tre månaders kampanj under tiden november 1965—januari 1966. Kampanjen
syftade dels till ökad aktivitet hos alla inom företaget med avseende
på förslagsverksamheten, dels till att påskynda lösningen av frågor som det
kanske annars skulle ta lång tid att komma till rätta med.

Även om några verkligt revolutionerande idéer icke kunde noteras, har
statens järnvägar ansett att den nya given omfattades med stort intresse av
personalen. 85 inlämnade förslag föranledde 13 belöningar. Den stora publicitet
som kampanjen fick har även bedömts inverka stimulerande på förslagsverksamheten
i största allmänhet. SJ har för avsikt att vid lämpligt
tillfälle återkomma med ytterligare försök med styrd förslagsverksamhet.

Antal belönade förslag samt bclöningsbelopp vid SJ under åren 1949—1966

År Antal belönade förslag Belöningssumma (kr.)

1949 .................. 24 3 950

1950 .................. 44 3 500

1951 .................. 74 9 950

1952 .................. 150 16 270

1953 .................. 233 26 745

1954 .................. 258 24 250

1955 .................. 316 31 875

1956 .................. 288 29 645

1957 .................. 321 35 870

1958 .................. 244 28 495

1959 .................. 296 37 115

1960 .................. 307 45 615

1961 .................. 241 33 040

1962 .................. 265 39 280

1963 .................. 243 50 210

1964 .................. 181 27 175

1965 .................. 135 22 125

1966 .................. 179 39 025

Karolinska sjukhuset har meddelat att en kampanj avseende målinriktad
förslagsverksamhet bedrevs vid KS under tiden januari—mars 1967. Ett
flertal goda förslag inkom. Ett än bättre resultat bedömdes emellertid ha
kunnat uppnås om mera propaganda kring denna form av förslagsverksamhet
hade kunnat spridas. Brist på personella resurser samt avsaknad av

220

möjlighet att anlita t. ex. reklambyrå begränsade kampanjen. Nya försök
med målinriktad förslagsverksamhet skulle göras vid sjukhuset.

LKAB har meddelat att styrd förslagsverksamhet introducerades vid företaget
år 1963. Denna form av förslagsverksamhet har inneburit att ett eller
ett par problemområden har angivits, beträffande vilka företagsledningen
ansett det vara av vikt att få idéer från de anställda rörande möjligheter till
förbättringar. Belöningar i form av bokverk o. dyl. utlovades till alla som inkom
med något förslag som över huvud taget bedömdes som beaktansvärt,
oberoende av om det skulle sättas i tillämpning eller ej. Jämsides härmed
gällde det redan tidigare tillämpade systemet med poängvärdering av framkomna
förslag och belöning härefter.

Den målinriktade förslagsverksamheten har syftat till att undanröja
flaskhalsar i produktionen. Denna form av förslagsverksamhet har också
omfattats av stort intresse bland de anställda. Sålunda har det inträffat att
antalet förslag till lösande av ett angivet problem uppgått till icke mindre
än 32.

I fråga om belöningar för goda förslag har fastställts att samma poängvärdesystem
skall tillämpas för båda formerna av förslagsverksamhet, dock
skall beträffande den styrda verksamheten den kontanta belöningen för ett
användbart förslag vara dubbelt så stor som eljest tillämpas vid konventionell
förslagsverksamhet. LKAB har slutligen upplyst att företaget avser att
fortsätta med den målinriktade förslagsverksamheten, som givit goda möjligheter
till besparingar och som omfattats med stort intresse från de anställdas
sida.

Revisorernas uttalande. Ett allmänt önskemål är att den statliga förvaltningen
skall fungera på ett så rationellt och effektivt sätt som möjligt. För
att detta mål skall kunna uppnås kräves otvivelaktigt att rationaliseringsåtgärder
vidtages och att effektivitetsbefrämjande anordningar blir genomförda
på skilda områden. De problem som uppstår i samband härmed torde
få angripas huvudsakligen från två olika håll, nämligen generellt från statskontorets
sida och inom varje speciellt förvaltningsområde från vederbörande
fackmyndigheters sida, företrädesvis genom dessa myndigheters organisationsavdelningar
eller i särskild ordning utsedda organisationsföredragande.
Mycket betydelsefullt är emellertid att även de anställda i allmänhet
har förståelse och intresse för rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen.

Ett led i strävandena att engagera den enskilde tjänstemannen i detta arbete
är förslagsverksamheten.

Enligt gällande bestämmelser äger företagsnämnd bedöma sådant förslag
till förändrade driftmetoder eller andra anordningar eller åtgärder till gagn
för myndigheten som inkommer till nämnden från anställd. Nämnden skall
därvid överväga frågan, huruvida ersättning bör utgå till förslagsställaren

221

för den händelse myndigheten tillgodogör sig förslaget. I sådant fall skall
nämnden även beredas tillfälle alt yttra sig om ersättningsbeloppets storlek,
innan beslut härom tattas. Vid bedömning av förslag skall hänsyn tagas till
den användbarhet och det ekonomiska eller eljest praktiska värde förslaget
har.

Inom statskontoret, som med vissa i det föregående angivna undantag
har att handlägga ärenden rörande belöning för förtjänstfulla rationaliseringsförslag
inom den statliga förvaltningen, har inrättats en särskild nämnd
med rådgivande befogenhet, förslagsnämnden. Denna skall dels upptaga till
behandling frågor om förslagsverksamhetens allmänna inriktning, dels behandla
till statskontoret av myndigheter ingivna framställningar om gratifikation
i förslagsärenden. Förslagsnämnden avger i egenskap av rådgivande
organ, efter eventuell ytterligare utredning, förslag beträffande belöningar.
Statskontoret fattar därefter beslut.

Enligt de riktlinjer statskontoret dragit upp för förslagsverksamheten
skall inlämnat förslag bedömas efter dess betydelse för myndighets utförande
av ålagda uppgifter, varvid jämväl skall uppmärksammas dess inverkan
på berörd personals arbetsförhållanden. Hänsyn skall tagas till förslagets
huvudsakliga innebörd och större vikt läggas vid innehållet än vid utformningen.
Så långt svårigheterna att tillämpa tillräckligt mångsidiga och
för olika förslag gemensamma normer medger, skall bedömningen göras
likformigt. Därvid skall ett visst poängsystem följas.

Revisorerna har till statskontoret framställt vissa frågor rörande förslagsverksamhetens
uppläggning och de hittillsvarande erfarenheterna av
denna verksamhet in. m. Frågorna samt de därav föranledda svaren har
utförligt behandlats i det föregående.

För att stimulera intresset för förslagsverksamheten anordnade statskonret,
såsom framgår av den nyssnämnda redogörelsen, en förslagspristävlan
under budgetåret 1964/65. Efter denna tävling kunde statskontoret notera
ett ökat intresse för förslagsverksamheten, icke minst hos myndigheter vid
vilka denna verksamhet tidigare varit av begränsad omfattning. Antalet till
statskontoret inkomna förslag för bedömning om belöning anses likväl av
ämbetsverket vara förhållandevis ringa. Fördelningen myndigheterna emellan
är också alltjämt mycket ojämn.

Statskontoret har vidare framhållit att behandlingen av förslagsärendena
för närvarande ofta är omständlig och tidskrävande. I åtskilliga ärenden
som överlämnas för bedömning kräves således kompletterande uppgifter
från vederbörande myndighet innan ärendena kan upptagas till prövning
om belöning.

Enligt statskontorets mening är det av vikt att väcka intresse och förståelse
för rationalisering hos alla befattningshavare. Det finnes därför anledning
att såväl genom lokala som genom centrala åtgärder verka för en
intensifierad förslagsverksamhet.

222

Statskontorets erfarenheter från handläggningen av förslagsärenden har
visat att det i vissa fall vore önskvärt att kunna belöna förslag, trots att
kravet på att myndigheten tillgodogör sig förslaget icke är uppfyllt. Vidare
har statskontoret ansett att enhetliga regler för beräkning av ersättningsbelopp
borde finnas för att undanröja de olikheter som för närvarande
råder mellan de myndigheter som har att besluta om belöningar. Statskontoret
har även velat ifrågasätta om icke rätten att lämna förslag borde vidgas
till att omfatta icke endast den egna myndigheten utan även annan
statlig myndighet.

Statskontoret har slutligen framhållit såsom angeläget att beslutanderätten
i ersättningsfrågor i viss utsträckning överflyttas till vederbörande myndighet.
Härigenom skulle lättnader i det administrativa arbetet med förslagsärendena
kunna ernås för statskontorets del. Större möjligheter skulle
då erbjuda sig att ägna ökad uppmärksamhet åt information beträffande
förslagsverksamheten, vägledande anvisningar och bevakning av belönade
förslag i syfte att utnyttja dessa på andra håll inom den statliga förvaltningen.

Revisorerna har tillfrågat även vissa av de myndigheter som själva administrerar
sin förslagsverksamhet om deras erfarenheter av verksamheten.
Såsom framgår av de lämnade svaren, vilka till sitt huvudsakliga innehåll
återgivits i det föregående, delar dessa myndigheter statskontorets uppfattning
om värdet av de möjligheter som härvidlag står till buds att väcka och
vidmakthålla intresset för rationaliseringsfrågor.

Några myndigheter, såsom karolinska sjukhuset och statens järnvägar,
har efter mönster av vissa icke statliga företag påbörjat försök med s. k.
målinriktad eller styrd förslagsverksamhet. För att få del av därvid vunna
erfarenheter har revisorerna inhämtat vissa uppgifter om denna verksamhet
från de nämnda myndigheterna liksom från ett av de statsägda bolagen.

Målinriktad förslagsverksamhet innebär i korthet att man från myndighetens
eller företagets sida med vissa tidsintervaller försöker intressera de
anställda för att komma med förslag till lösningar på vissa av ledningen angivna
och preciserade problem som anses särskilt angelägna att komma till
rätta med. De problem som man på detta sätt vill sätta i centrum för de
anställdas intresse kan antingen vara av allmän karaktär och omfatta en
mer eller mindre bred sektor av verksamheten eller avse något specialområde.
Med hänsyn till den betydelse som tillmätes problemen i fråga kan
förslagsställarna utforma sina idéer i förvissning om att verks- eller företagsledningen
kommer att särskilt uppmärksamma de inlämnade förslagen.
Den målinriktade förslagsverksamheten är emellertid icke avsedd att ersätta
den konventionella utan kan närmast betraktas som ett komplement
till denna.

De uppgifter och upplysningar som revisorerna införskaffat i förevarande
ämne ger vid handen, att en betydande avmattning i de anställdas intresse

223

för förslagsverksamheten för närvarande kan förmärkas. I och för sig får
detta anses vara naturligt, då man icke rimligen kan begära att de anställda
ständigt skall vara beredda att framlägga förslag till rationaliseringar och
förbättringar. Den målinriktade eller styrda förslagsverksamheten har emellertid
visat sig erbjuda möjligheter att i hög grad stimulera intresset för
dylika frågor. Avgörande faktorer härvidlag torde vara dels de stötvis och
med icke alltför korta tidsintervaller igångsatta kampanjerna, dels det nya
systemets presentation av en mera preciserad problemställning i stället för
de i konventionell förslagsverksamhet allmänt hållna uppmaningarna till
de anställda att lämna in rationaliseringsförslag. Såsom framgår av de lämnade
uppgifterna har dock den målinriktade förslagsverksamheten hittills
prövats i mycket blygsam omfattning inom den statliga förvaltningen. Revisorerna
anser detta vara en brist som snarast bör avhjälpas.

Enligt revisorernas mening bör i fortsättningen speciella förslagskampanjer,
insatta hos vederbörande myndigheter för att väcka intresse för lösningen
av sådana konkret avgränsade spörsmål som anses särskilt betydelsefulla
vid den ifrågavarande tidpunkten, ingå som ett normalt led i den
statliga rationaliseringsverksamheten. Även den mera konventionella förslagsverksamheten
synes böra stimuleras på lämpligt sätt. De anställdas
stora fonder av kunnande, praktisk erfarenhet och idérikedom bör kunna
tillvaratagas på ett bättre sätt än vad som hittills varit fallet. Det framstår
såsom angeläget att alla krafter bringas att samverka för att effektivisera
den statliga verksamheten. Av vikt är även att så många som möjligt medverkar
till att förbättra arbetarskyddet, öka trivseln, spara material m. m.

Det torde få ankomma på statskontoret att i egenskap av centralt samordnande
myndighet på rationaliseringsverksamhetens område dels ta sådana
initiativ att förslagsverksamheten i dess olika former stimuleras inom hela
den statliga förvaltningen, dels tillse att administrationen av denna verksamhet
fungerar på ett smidigt och ändamålsenligt sätt, dels ock verka för
att resultaten av förslagsverksamheten kommer hela statsförvaltningen till
nytta.

224

§ 20

Räkenskapsgranskningens organisation inom den statliga förvaltningen

I sitt den 12 juni 1959 avgivna betänkande (SOU 1959: 22) behandlade
1956 års rationaliseringsutredning även frågan om utformningen och inriktningen
av den verksamhet som ankommer på de Kungl. Maj :t underställda
revisionsorganen. I huvudsaklig överensstämmelse med därvid framförda
synpunkter framlades i propositionen nr 126 år 1960 förslag till viss
omläggning av nämnda verksamhet. Organisatoriskt innebar förslaget dels
att det dåvarande riksräkenskapsverket och den dåvarande statens sakrevision
skulle sammanföras till en ny central revisionsmyndighet, kallad riksrevisionsverket,
dels att de dåvarande specialrevisionerna hos arbetsmarknadsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen samt den särskilda revisionen av skogsvårdsstyrelserna
skulle upphöra och därmed sammanhängande arbetsuppgifter
överflyttas till det nya centrala revisionsverket. Inom detta verk skulle
en intensifiering av den rent sakrevisionella granskningen komma till stånd.

Den organisatoriska koncentration inom det statliga revisionsväsendet
som sålunda kom till stånd genom 1960 års riksdagsbeslut fullföljdes två år
senare, då systemet med särskilda överrevisorer för vägväsendet, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk avvecklades. Redan tidigare hade
överrevisorerna för arbetsmarknadsverket och den inom dåvarande väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen befintliga specialrevisionen indragits.

1960 års beslut innebar dock icke någon helt genomförd organisatorisk
koncentration av verksamheten på förevarande område. De specialrevisioner
som fanns inrättade vid poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
och domänstyrelsen samt vid försvarets civilförvaltning,
medicinalstyrelsen och generaltullstyrelsen berördes således icke av beslutet.
Föredragande departementschefen framhöll emellertid i den förenämnda
propositionen, att vissa skäl kunde enligt hans mening tala för att man
borde gå längre i fråga om avveckling av då förefintliga specialrevisioner.
Departementschefen förutsatte därför att det nya centrala revisionsorganet
skulle följa specialrevisionernas verksamhet och vid behov ta initiativ till de
organisatoriska åtgärder som kunde påkallas.

Vissa förändringar har sedermera vidtagits inom det statliga revisionssystemet.
Den viktigaste av dessa förändringar är att vissa av de vid affärsverken
inrättade specialrevisionerna har ombildats till s. k. internrevisioner.
Detta innebär att de numera granskar icke blott underställda lokala och
regionala organs utan även vederbörande centralförvaltningars räkenskaper,
varjämte granskningen fått ett större inslag av sakrevisionell bedömning.
Sådana internrevisioner avses skola inrättas även inom luftfartsver -

225

ket och statens vägverk. Vidare har i samband med mentalsjukvårdens
överförande till landstingens förvaltning specialrevisionen inom medicinalstyrelsen
avvecklats.

Med bifall till propositionen nr 79 har innevarande års riksdag fattat principbeslut
om en ännu mera långtgående omdaning av den statliga revisionen,
till den del den utövas av Kungl. Maj :t underställda organ. Principbeslutet
grundar sig på ett av riksrevisionsverket framlagt förslag, i vilket
sammanfattats resultatet av ett inom verket bedrivet utredningsarbete. Förslaget
omfattar icke endast revisionsverksamheten utan även själva redovisningssystemet.

I sistnämnda avseende innebär förslaget att kameral förhandskontroll,
utbetalning och bokföring inom statsförvaltningen skall koncentreras till
speciella myndigheter, benämnda centrala kameralmyndigheter. Dessa skall
betjäna såväl underordnade regionala och lokala organ, s. k. lokala kameralmyndigheter,
som myndigheter med administrativt fullt självständig ställning,
s. k. anslutna kameralmyndigheter. Antalet centrala kameralmyndigheter
beräknas komma att uppgå till ca 60; som jämförelse kan nämnas
att de nuvarande huvudförvaltningarna, vilka främst utmärkes av att de
har dispositionsrätten till riksstatsanslagen och dragningsrätt på statsverkets
checkräkning, är ca 130 till antalet. Samtidigt med denna omläggning
av den kamerala organisationen skall redovisningen standardiseras och underkastas
automatisk databehandling (ADB), utförd vid särskilda datacentraler.
Det nya redovisningssystemet avses skola genomföras successivt
under en fyraårsperiod, räknat fr. o. m. den 1 juli 1968. Därigenom beräknas
1 500 med kamerala uppgifter nu sysselsatta personer så småningom
komma att bli överflödiga, motsvarande en årlig kostnadsbesparing av 30
milj. kronor.

Vad revisionsverksamheten i sin tur beträffar innebär förslaget att åtskilliga
av de arbetsuppgifter som nu ankommer på riksrevisionsverket antingen
försvinner eller överflyttas på andra organ. Den formella revisionen,
dvs. den kontroll av räkenskapsmaterialets formella beskaffenhet som nu
utövas företrädesvis av biträdespersonal och har till syfte att säkerställa en
korrekt redovisning, avvecklas således praktiskt taget helt och ersättes av
den automatiskt verkande kontroll som ligger inbyggd i själva ADB-systemet.
Samtidigt utbygges den interna kontrollen hos respektive myndigheter.
Bestyret med den även i fortsättningen erforderliga räkenskapsgranskningen,
avseende framför allt kameral kontroll av utgiftsbeslutens överensstämmelse
med gällande föreskrifter av olika slag, anförtros de centrala kameralmyndigheterna,
som dessutom får i uppdrag att inventera kassor, värdehandlingar
och förråd m. m. För detta ändamål inrättas hos myndigheterna
i fråga särskilda internrevisioner; utredningen ger dock icke full klarhet
om huruvida sådana revisionsorgan skall finnas vid samtliga centrala kameralmyndigheter
eller endast vid de största myndigheterna. Som en följd av

8—670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. I

226

denna decentralisering av räkenskapsgranskningen kan riksrevisionsverket
koncentrera sig på sakrevisionell verksamhet, vilken avses skola fördjupas
och företrädesvis inriktas på en bedömning av den samlade effekten av myndigheternas
åtgärder. Till grund för denna revision, som i analogi med aktiebolagslagens
uttryckssätt kallas »förvaltningsrevision», skall ligga huvudböcker,
verksamhetsberättelser, tabellariska översikter och andra ekonomiska
redogörelser jämte protokoll, instruktioner, författningar och riksdagstryck.
I viss omfattning skall även de interna revisionsorganen utföra
förvaltningsrevision, bl. a. i form av granskning av upphandling och taxesättning.
Riksrevisionsverket skall dock övervaka och lämna vägledning, såvitt
gäller myndigheternas kamerala verksamhet och interna revision, samt
handha utbildningen av personal för hithörande arbetsuppgifter.

Sina synpunkter på frågan om det värde som bör tillmätas intern revision
i förhållande till extern revision har riksrevisionsverket sammanfattat sålunda
i principförslaget (s. 62 och 63).

Systemet med interna revisionsorgan synes ha åtskilliga fördelar jämfört
med extern revision. Sålunda blir den reviderande personalen mera
specialiserad och får bättre kunskap om verksamheten vid de myndigheter
som skall revideras. Vidare erhålles bättre kontakter med specialister inom
olika fack vid de myndigheter där revisionsorgan placeras. Kontinuiteten i
granskningen torde även vara bättre vid de interna revisionsorganen än vid
ett särskilt revisionsverk med ett stort antal myndigheter att kontrollera
och ett flertal arbetsuppgifter vid sidan av revisionsarbetet. Det är vidare
lättare för en intern enhet att få upplysningar i tveksamma fall, varjämte
räkenskaper och andra erforderliga handlingar blir mera åtkomliga. Utom
att revisionsarbetet underlättas undvikes sålunda även onödiga transporter.
Granskningen bör i allmänhet kunna påbörjas på tidigare stadium genom
att räkenskaperna är lättare tillgängliga. Troligen kan man även till interna
revisionsorgan lättare rekrytera personal, som har erfarenhet av fältarbetet,
t. ex. vid lokalförvaltningar.

Genom att revisionen i första hand underställes resp. verk erhålles ett
organ som både kan kontrollera verksamheten och inhämta informationer
av värde för utfärdande av anvisningar och för internt rationaliseringsarbete.
Samtidigt kan interna revisionsorgan på ett helt annat sätt än ett centralt
revisionsorgan erhålla uppslag till lämpliga objekt för granskning.

Det må i sammanhanget även erinras om att revisionen inom den privata
sektorn såväl inom Sverige som utomlands i mycket stor utsträckning sker
genom interna revisionsorgan.

Å andra sidan bör framhållas att en central extern revision också har fördelar
i åtskilliga avseenden. Sålunda kan ett centralt revisionsorgan göra
specialgranskning av visst område inom flera olika räkenskaper och härigenom
effektivisera granskningen. Vidareutbildning kan lättare anordnas inom
ett specialiserat ämbetsverk, och det kan finnas större möjligheter till
impulsgivande kontakter mellan revisorer inom olika områden, om dessa
är placerade inom samma ämbetsverk.

I en bilaga till förslaget har en av riksrevisionsverket i förevarande sammanhang
anlitad auktoriserad revisor lämnat en redogörelse för intern

227

kontroll och intern revision i svenska företag. Därvid har anförts bl. a. följande.

Såsom ovan torde ha framgått är den interna revisorns arbetsuppgifter,
medel och arbetsmetoder näraliggande dem, som åvilar en extern revisor.
Målet för dessa båda revisionsinstansers verksamhet är dock högst olika.
Den interne revisorns uppdragsgivare är företagsledningen och en av hans
viktigaste uppgifter är att övervaka, att företagsledningens intentioner följes
inom företaget. Den externe revisorns uppdragsgivare är aktieägarna (eller
andra delägare i företaget) och en av hans viktigaste arbetsuppgifter är att
övervaka, att ägarnas intentioner följes av styrelse och företagsledning. Det
är lätt att förstå, att skillnaden är väsentlig.

Riksrevisionsverkets förslag innefattar även eu viss omorganisation av
verket självt, avsedd att genomföras successivt i anslutning till omläggningen
av myndigheternas redovisnings- och revisionssystem. Fullt utbyggd
beräknas den nya organisationen komma att medföra en ökning av antalet
kvalificerade revisionstjänstemän med 28 och en minskning av antalet biträden
med 59.

Revisorernas uttalande. I samband med sina anslagsäskanden för innevarande
budgetår framlade riksrevisionsverket ett principförslag till omorganisation
av den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten, sistnämnda
verksamhet till den del den utövas av Kungl. Maj :t underställda organ. Till
grund för förslaget låg en av särskilda arbetsgrupper verkställd utredning.
Ämbetsverket förutskickade dock att ytterligare undersökningar skulle bli
erforderliga innan förslaget i alla sina enskildheter kunde genomföras, varför
man måste räkna med en förberedelse- och övergångstid på flera år. Då
frågan genom propositionen nr 79 förelädes årets riksdag underströks särskilt
detta förhållande av föredragande departementschefen. Häremot hade
riksdagen intet att invända.

Med hänsyn till att riksdagens ställningstagande i förevarande ärende har
karaktären av ett principbeslut, vilket för sitt praktiska förverkligande är
beroende av ytterligare överväganden och detaljstudier, har revisorerna ansett
sig vara oförhindrade att närmare granska det av riksrevisionsverket
framlagda omorganisationsförslaget. I sin faktiska egenskap av statlig överrevision,
med i riksdagsordningen fastställd skyldighet att övervaka statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning, har revisorerna också ett speciellt
intresse av att de finansförvaltande uppgifter som ankommer på de statliga
myndigheterna fullgöres och kontrolleras i tillfredsställande former.

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen avser riksrevisionsverkets
förslag i första hand en omläggning av det statliga redovisningssystemet.
Sammanfattningsvis kan förslaget i denna del sägas innebära
att kameral förhandskontroll, utbetalning och bokföring skall koncentreras
till ett 60-tal s. k. centrala kameralmyndigheter, vilka i berört hänseende
skall betjäna hela statsförvaltningen, samt att redovisningen skall
standardiseras och baseras på automatisk databehandling.

228

I förevarande sammanhang må erinras om att 1962 års statsrevisorer
ägnade ett avsnitt av sin berättelse åt frågan om statsmyndigheternas bokföring.
På grundval av uppgifter som hade inhämtats från ett 100-tal myndigheter
ansåg sig revisorerna kunna konstatera, att redovisningsarbetet inom
statsförvaltningen bedrevs efter mycket skiftande grunder, att de former
som därvid tillämpades i flera fall var föråldrade, att föreliggande möjligheter
till mekanisering av arbetet icke tillräckligt hade tillvaratagits, att ett på
modern datateknik grundat samarbete mellan myndigheterna förekom endast
undantagsvis och att kostnadsbokföringen var föga utbyggd. Revisorerna
fann det därför påkallat att en översyn snarast igångsattes för att i högre
erad än dittills samordna, rationalisera och standardisera statsmyndighe u ternas

redovisning.

De synpunkter och önskemål som sålunda framfördes av 1962 års statsrevisorer
kan sägas i allt väsentligt ha tillgodosetts genom riksrevisionsverkets
förevarande förslag. Årets revisorer har vid sin granskning ej heller
kunnat finna annat än att en omläggning av det statliga redovisningssystemet
enligt de riktlinjer som innefattas i förslaget måste leda till betydande
rationaliseringsvinster. Endast i två avseenden önskar revisorerna göra vissa
påpekanden.

Revisorerna vill därvid i första hand anknyta till frågan om de personalbesparingar
som står att ernå genom den planerade omläggningen. På grundval
av en inom statskontoret utförd summarisk beräkning har riksrevisionsverket
ansett 1 500 kamerala tjänster kunna indragas, vilket skulle möjliggöra
en årlig minskning i lönekostnader av ca 30 milj. kronor. Enligt revisorernas
mening skulle det vara av värde om en mera preciserad kalkyl härutinnan
företeddes för statsmakterna, utvisande även de sammanlagda
kostnader som övergången till det nya systemet kan väntas medföra.

Den andra frågan är av terminologisk art men därför icke helt betydelselös
praktiskt sett. Avsikten är, såsom framgår av det förut sagda, att de
myndigheter som ytterst skall svara för redovisningen skall benämnas centrala
kameralmyndigheter. I administrativa sammanhang brukar emellertid
uttrycket »central» användas för att beteckna en organisatorisk mittpunkt
med riksomfattande kompetens, detta till skillnad från regionala och lokala
enheter vilkas respektive verksamhetsområden är i varierande utsträckning
territoriellt begränsade. Den statliga förvaltningsapparaten är också i väsentliga
avseenden uppbyggd på en bestämd ansvarsfördelning mellan centrala,
regionala och lokala organ. Ett fastställande av den föreslagna nya
terminologien skulle emellertid i hög grad fördunkla innebörden av denna
hävdvunna administrativa ordning. Ett konkret exempel härpå är länsstyrelserna,
vilka utgör den svenska statsförvaltningens kanske mest typiska
regionala myndigheter men vilka enligt det framlagda förslaget skulle komma
att betecknas som centrala myndigheter i kamerala sammanhang. Även
vissa av universiteten, vilka administrativt sett väl närmast har karaktären

229

av lokala myndigheter, skulle inom den nya kamerala organisationen komma
att fungera som centrala myndigheter. En sådan brist på konsekvens i
språkbruket är olämplig av flera skäl, och en omprövning av den terminologiska
frågan synes därför revisorerna önskvärd.

Vad revisionsverksamheten därefter angår innebär förslaget i huvudsak
följande. Den kamerala eftergranskningen av statsmyndigheternas räkenskaper,
dvs. kontrollen av att fattade beslut står i överensstämmelse med
gällande föreskrifter av olika slag, överflyttas till de centrala kameralmyndigheterna,
som för ändamålet utrustas med särskilda internrevisioner. Då
samtidigt övergången till automatisk databehandling inom redovisningen
gör de kontrollåtgärder som brukar sammanfattas under namn av formell
revision i det närmaste överflödiga, kommer därigenom riksrevisionsverkets
nuvarande befattning med själva räkenskapsgranskningen att praktiskt taget
helt upphöra. Ämbetsverkets revision koncentreras i stället på en fördjupad
sakrevision, som tar sikte på det samlade resultatet av myndigheternas
ekonomiska förvaltning och i anknytning till aktiebolagslagens bestämmelser
kallas »förvaltningsrevision». I viss omfattning skall dock även
de centrala kameralmyndigheterna fullgöra granskningsuppgifter av sist
angivet slag.

Att redovisning och revision står i visst samband med varandra torde vara
uppenbart. Det är därför ganska självklart att en så genomgripande omläggning
av den statliga redovisningen som den nu planerade icke kan undgå
att påverka revisionsverksamheten. Om ADB-systemet inrymmer en automatisk
kontroll av vissa redovisningstekniska förfaranden och den interna
kontrollen på medelsförvaltningens område förstärkes även i andra avseenden,
följer därav helt logiskt att revisionen av det statliga räkenskapsmaterialet
måste få en delvis ny karaktär. Samtidigt är det emellertid viktigt
att slå fast att denna förändring berör enbart arbetsmetoder och granskningsinriktning
men däremot icke har någon saklig betydelse för frågan om
verksamhetens organisatoriska förläggning. En sådan decentralisering av
räkenskapsgranskningen som förutsatts i riksrevisionsverkets utredning är
alltså icke någon oundviklig följd av ADB-systemets införande utan får, om
den anses böra komma till stånd, motiveras på annat sätt.

Ytterligare en omständighet av intresse i sammanhanget bör enligt revisorernas
mening beaktas.

Som framgår av den tidigare redogörelsen var statsmakterna vid riksrevisionsverkets
inrättande år 1960 närmast av den uppfattningen, att granskningen
av statsmyndigheternas räkenskaper borde koncentreras till det nyä
revisionsverket i än högre grad än beslutet i frågan faktiskt innebar. Det förutsattes
därför att verket skulle följa de då befintliga specialrevisionernas
verksamhet och vid behov ta initiativ till de organisatoriska åtgärder som
kunde påkallas. Då riksrevisionsverket nu föreslår en helt annan lösning
av förevarande spörsmål än den statsmakterna fann mest naturlig för sju

230

år sedan, synes ämbetsverket rimligen ha bort motivera varför man ansett
sig böra avvika från det program för revisionens framtida organisation som
skisserades vid nämnda tillfälle. Någon sådan förklaring har dock icke lämnats.
Över huvud taget har, såsom i det följande skall belysas, den mångfald
både principiella och praktiska problem som sammanhänger med frågan
om det revisionella huvudmannaskapet fått en tämligen flyktig behandling.

Enligt riksrevisionsverket, vars synpunkter i ämnet ordagrant återgivits i
det föregående, har systemet med interna revisionsorgan, jämfört med extern
revision, följande fördelar.

1) Den reviderande personalen blir mera specialiserad och får bättre kunskap
om verksamheten vid de myndigheter som skall granskas.

2) Bättre kontakter erhålles med specialister inom olika fack vid den egna
myndigheten.

3) Kontinuiteten i granskningen torde vara bättre vid de interna revisionsorganen
än vid ett särskilt revisionsverk med ett stort antal myndigheter
att kontrollera och ett flertal arbetsuppgifter vid sidan av revisionsarbetet.

4) Det är lättare att få upplysningar i tveksamma fall.

5) Räkenskaper och andra erforderliga handlingar blir mera åtkomliga.
Utom att revisionsarbetet underlättas undvikes därigenom onödiga transporter,
varjämte granskningen i allmänhet bör kunna påbörjas på ett tidigare
stadium.

6) Troligen kan man lättare rekrytera personal som har erfarenhet av
fältarbetet, t. ex. vid lokalförvaltningar.

Innehållet i ovanstående punkter ger enligt revisorernas mening anledning
till följande kommentarer.

Att en internrevisor skulle i fråga om kunskaper om gransltningsobjektet
vara bättre rustad än en externrevisor kan, allmänt sett, knappast anses
vara riktigt. I själva verket torde, för att anknyta till den föreslagna nya
ordningen inom statsförvaltningen, eu revisor hos riksrevisionsverket ha
minst lika stora möjligheter som en revisor hos en central kameralmyndighet
att förvärva den administrativa specialisering och den förtrogenhet med
den granskade verksamheten som i förevarande fall är av nöden, förutsatt
endast att han får fullgöra sin granskningsuppgift fortlöpande under en icke
alltför begränsad period. Tjänstgöringstidens längd och icke organisationstillhörigheten
är alltså härvidlag det avgörande. Det bör vidare märkas att
den räkenskapsgranskning som skall utföras vid en central kameralmyndigliet
oftast kommer att avse icke en utan flera myndigheter. Den större sakkunskap
som internrevisorn förmenas äga kan därför i vart fall icke gälla
mer än en av dessa myndigheter; beträffande övriga myndigheter är hans
och externrevisorns utgångsläge i stort sett detsamma. I sammanhanget bör
även uppmärksammas att riksrevisionsverket enligt sitt nu behandlade förslag
skall dels meddela anvisningar rörande tillämpningen av gällande föreskrifter
m. m. och även i övrigt bedriva en aktiv upplysningsverksamhet

231

till ledning för arbetet vid de centrala kameralmyndigheterna, dels handha
utbildningen av personal med kamerala arbetsuppgifter och med uppgifter
inom myndigheternas internrevision. Det synes icke vara omotiverat att
ställa frågan hur ämbetsverket skall kunna fullgöra dessa kvalificerade åligganden,
om dess tjänstemän har mindre sakkunskap än tjänstemännen hos
de centrala kameralmyndigheterna.

Vad sedan angår kontakten med specialister inom olika fack föreligger
knappast något skäl att förmoda, att möjligheten att nå en sådan kontakt
skulle vara större för en internrevisor än för en externrevisor. Det bör vidare
framhållas att den granskning det här gäller företrädesvis avser en
kontroll av fattade besluts överensstämmelse med formella föreskrifter av
olika slag. Behovet av kontakt med fackspecialister kan i en dylik verksamhet
icke vara särskilt framträdande. Annorlunda är förhållandet vid sakrevisionell
granskning; revision av sistnämnda slag förutsättes dock till sin
övervägande del komma att ligga kvar hos riksrevisionsverket.

Det nu sagda gäller i lika hög grad om möjligheten att få upplysningar i
tveksamma fall. Även i sådana situationer står ju för externrevisorn lika väl
som för internrevisorn den utvägen öppen att exempelvis genom ett telefonsamtal
införskaffa de förklaringar som ytterligare kan behövas. Endast
undantagsvis torde frågor av detta slag för sin lösning vara beroende av
personliga sammanträffanden.

Att ett system med internrevisioner skulle befordra kontinuiteten i
granskningen är vidare ett påstående vars riktighet kan ifrågasättas. Kontinuiteten
härvidlag beror nämligen i huvudsak av verksledningens sätt att
utnyltja personalen, däremot icke av organisationen som sådan. Även vid
en central kameralmyndighet skulle för övrigt med den tänkta organisationen,
i varje fall som regel, ett flertal myndigheter komma att granskas.
En sådan myndighet har likaledes en mångfald olika arbetsuppgifter att
ombesörja. I och för sig föreligger icke någon garanti för att icke personal
tages från den interna revisionen för att sättas in på någon av dessa arbetsuppgifter.
Ett studium av de berättelser som de hittillsvarande specialrevisionerna
årligen avlämnar ger tvärtom vid handen, att dylika överflyttningar
är en tämligen vanlig företeelse.

Vad i utredningen sagts om räkenskapernas större eller mindre åtkomlighet
vid olika revisionella organisationsformer framstår ej heller som
särskilt betydelsefullt i sammanhanget. Det är visserligen sant att en räkenskap
blir mera omedelbart tillgänglig om den granskas inom den myndighet
vid vilken den upprättas, men samtidigt bör beaktas att denna fråga
knappast innefattar mera än ett rent transporttekniskt problem, vars lösning
icke erbjuder några egentliga svårigheter i våra dagar. Hela ADB-systemet
bygger ju för övrigt på förutsättningen att i ett avsevärt antal fall
räkenskaper skall försändas från vederbörande myndigheter till särskilda
datacentraler för behandling. Sedan de färdigställda räkenskaperna val

232

överförts till riksrevisionsverket, blir de självfallet lika åtkomliga där. Om
så av speciella skäl anses vara nödvändigt kan vidare platsrevision anordnas,
varigenom transportkostnader inbesparas. Det bör även framhållas att
tidpunkten för granskningens påbörjande icke bestämmes av den plats på
vilken räkenskapen i fråga befinner sig sedan den färdigställts utan av de
möjligheter som föreligger för vederbörande revisionsmyndighet att ställa
erforderlig granskningspersonal till förfogande.

Vad personalfrågan slutligen beträffar synes det revisorerna icke osannolikt,
att det för en internrevision kan vara lättare att rekrytera befattningshavare
med erfarenhet av det direkta fältarbetet. Detta gäller emellertid
endast i sådana fall då internrevisionen är inrättad vid en centralförvaltning
med underordnade lokala organ och således har en enhetlig administration
som arbetsfält. Är det däremot fråga om en internrevision som
omfattar även en rad anslutna kameralmyndigheter, föreligger i berört avseende
icke någon skillnad mellan internrevision och externrevision. Värdet
av nyssnämnda förmån begränsas dessutom av att verksamhetens tyngdpunkt
i regel är förlagd till den centrala förvaltningen även hos myndigheter
som är utrustade med lokala organ.

Av den nu verkställda genomgången framgår att de skäl som åberopats
för en omläggning av den kamerala revisionen från en genom riksrevisionsverket
bedriven externrevision till en genom s. k. centrala kameralmyndigheter
bedriven internrevision icke torde stå sig inför en kritisk granskning.
Icke på någon punkt har övertygande visats att med övergången till det
föreslagna revisionssystemet skulle vara förbundna några egentliga fördelar.
Ett studium av de hittillsvarande specialrevisionernas årsrapporter
synes ej heller ge stöd åt utredningens påstående, att interna revisionsorgan
kan på ett helt annat sätt än ett centralt revisionsverk erhålla uppslag till
lämpliga objekt för granskning. Att revisionen inom den privata sektorn i
mycket stor utsträckning fullgöres genom interna revisionsorgan kan ej
heller vara ett tillräckligt motiv för att införa ett motsvarande system på
den statliga rältenskapsgranskningens område. Till skillnad från statsmyndigheterna
är ju de enskilda företagen formellt fullt självständiga enheter,
som icke är inordnade i någon gemensam förvaltningsorganisation. De kan
därför icke gärna underkastas någon för hela näringslivet centralt bedriven
externrevision utan måste, i den mån de önskar en fördjupning av den
revisionella kontrollen, inrätta en egen intern revision.

Ytterligare en svaghet i riksrevisionsverkets utredning är att verket över
huvud taget icke berör de nackdelar som är förbundna med ett konsekvent
utbyggt internrevisionssystem. De viktigaste av dessa nackdelar är enligt
revisorernas mening följande.

En internrevision har icke samma självständiga ställning gentemot vederbörande
verksledning som ett administrativt fristående och på extern
revision inriktat centralt revisionsverk. Den kan därför icke ingå på någon

233

egentlig prövning av författningsenligheten av de föreskrifter och anvisningar
som denna verksledning utfärdat och långt mindre ifrågasätta lämpligheten
av de åtgärder som verksledningen vidtagit. Det beroendeförhållande
som sålunda råder kan ge anledning befara, att den internt bedrivna
granskningen icke blir lika objektiv som den externa revisionen.

Av betydande principiellt intresse i sammanhanget är ett uttalande om
förhållandet mellan internrevision och externrevision som gjorts av en av
riksrevisionsverket såsom expert anlitad auktoriserad revisor. I uttalandet,
som återgivits i det föregående, konstateras bl. a. att målet för dessa båda
revisionsinstansers verksamhet är högst olika. Den interne revisorns uppdragsgivare
är företagsledningen, och en av hans viktigaste uppgifter är att
övervaka att företagsledningens intentioner följes inom företaget. Den externe
revisorns uppdragsgivare återigen är aktieägarna (eller andra delägare
i företaget), och en av hans viktigaste arbetsuppgifter är att övervaka
att ägarnas intentioner följes av styrelse och företagsledning. Enligt experten
i fråga är skillnaden väsentlig.

Överföres detta resonemang på förhållandena inom statsförvaltningen,
kan därav den slutsatsen dragas att statsmakterna genom övergång till ett
på intern revision baserat kontrollsystem får mindre möjlighet att tillgodose
sina önskemål och intressen.

Härtill kommer en speciell svårighet som sammanhänger med det sätt på
vilket internrevisionen utformats enligt riksrevisionsverkets förslag. Som
tidigare berörts har förutsatts att räkenskapsgranskningen skall förläggas
till de centrala kameralmyndigheterna. Till dessa skall emellertid anslutas
ett växlande antal andra myndigheter. Om nu internrevisionen anser fel
föreligga i en sådan myndighets räkenskaper men detta bestrides av myndigheten,
hur skall då förfaras? Har internrevisionen befogenhet att utställa
anmärkning? Eller skall förhållandet anmälas för riksrevisionsverket? Har
internrevisionen över huvud taget rätt att påtala sådana beslut som enligt
dess mening är oriktiga men som grundar sig på föreskrifter, utfärdade av
den sidoordnade myndighetens styrelse? En rad frågor av detta slag inställer
sig. De kan lösas på olika sätt, men vilken utväg som än väljes torde
resultatet bli ökad skriftväxling och annat merarhete.

Av förklarliga skäl är det av stor betydelse att tillämpningen av författningar
och formella bestämmelser i övrigt blir så enhetlig som möjligt inom
den statliga förvaltningen. Att tillgodose detta önskemål är emellertid betydligt
svårare om den kamerala revisionen, såsom förutsatts enligt det
föreliggande förslaget, sprides ut på ett 60-tal myndigheter i stället för att
hållas samlad inom ett centralt revisionsverk. Olägenheterna härav kommer
att bli särskilt framträdande varje gång generellt gällande förvaltningsföreskrifter
ändras och myndigheterna blir nödsakade att tolka och tillämpa
nya bestämmelser. Utgångsläget för systematiska undersökningar, avseende
hela förvaltningsområdet, kommer således att försämras, varjämte det
8f—670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. I

234

centrala revisionsverket kan utsättas för en viss risk att isoleras genom att
den inblick i förvaltningsarbetet som förmedlas av räkenskapsgranskningen
går förlorad.

En på angivet sätt decentraliserad revision kan vidare befaras bli mera
personalkrävande, eftersom verksamheten splittras på ett antal mindre enheter
och stordriftens fördelar därmed icke kan utnyttjas inom organisationen.
Det sagda gäller såväl den direkta granskande som den arbetsledande
personalen. Det kommer även att taga längre tid för nyheter och förbättringar
inom revisionstelcniken att vinna allmän spridning, och de erfarenheter
som göres vid granskningen av viss myndighet kan icke lika lätt utnyttjas
vid granskningen av andra myndigheter.

Genom att en ny instans införes i revisionssystemet uppstår därjämte
risk för dubbelarbete. Denna risk synes vara så mycket större som utredningen
icke lyckats draga någon klar gräns mellan riksrevisionsverket och
de centrala kameralmyndigheterna i fråga om revisionella uppgifter. Kontrollåtgärder
av samma slag och innebörd skall enligt förslaget än vidtagas
centralt, än ankomma på vederbörande internrevision. Denna oklarhet kommer
icke minst till uttryck då det gäller den sakrevisionella granskningen.

De frågor som nu berörts av revisorerna är av stor praktisk och principiell
betydelse. De har emellertid som nämnts icke alls behandlats av utredningen.
Ännu en allvarlig brist är att i utredningen icke finnes redovisat
vilka kostnader som är förenade med övergången till det nya revisionssystemet.
Man kan på goda grunder utgå från att de myndigheter som utrustas
med interna revisionsorgan icke kan fullgöra de granskningsuppgifter som
därmed tillföres dem utan en avsevärd personalförstärkning. Samtidigt kan
konstateras att riksrevisionsverkets egen revisorspersonal förutsättes komma
att öka med sammanlagt 28 tjänster; den redovisade personalminskningen,
avseende viss biträdespersonal, beror uteslutande på övergången till
automatisk databehandling inom redovisningen och har alltså i och för sig
icke något samband med revisionssystemets organisatoriska utformning. Någon
kostnadskalkyl framlägges dock icke i utredningen, och det är omöjligt
att ens överslagsmässigt uppskatta statens merkostnader för den förutsatta
omläggningen.

Sammanfattningsvis vill revisorerna uttala att enligt deras åsikt med fog
kan sättas i fråga, om det av riksrevisionsverket framlagda förslaget till
ändrad ordning för den statliga räkenskapsgranskningen är till sin sakliga
innebörd och sina ekonomiska konsekvenser tillräckligt genomtänkt. Det
synes därför angeläget att detta förslag grundligt överarbetas innan bindande
beslut för dess genomförande fattas. Såsom berörts i det föregående
har vid frågans riksdagsbehandling förutsatts att ytterligare undersökningar
härutinnan skall göras, varför rådrum föreligger för de mera allsidiga överväganden
som är av nöden. Vid en sådan översyn torde ovan belysta förhållanden
särskilt böra uppmärksammas och en ingående prövning göras av

235

de skäl som kan anses tala för respektive mot en övergång till ett på interna
revisionsorgan baserat system för räkenskapsgranskningen inom den statliga
förvaltningen. På grundval av det resultat vartill denna omprövning kan
leda bör en detaljerad organisationsplan utarbetas, åtföljd av en realistisk
kostnadskalkyl.

Vid översynen synes även följande synpunkter böra beaktas.

Många av de myndigheter vilkas medelsförvaltning för närvarande kontrolleras
av riksrevisionsverket är tämligen små. De har därför icke någon
mera utvecklad kameral organisation, och till följd härav uppvisar deras
räkenskaper ofta formella brister i olika hänseenden. För revisionen medför
detta speciella problem och besvärligheter, vilket torde vara en starkt bidragande
orsak till att riksrevisionsverket ansett sig böra förorda en decentralisering
av räkenskapsgranskningen. Det är emellertid viktigt att hålla
i minnet att ADB-systemet förutsätter bildandet av förenämnda centrala kameralmyndigheter,
till vilka redovisningen för en viss grupp av myndigheter
skall koncentreras. Detta betyder i sin tur dels att de statliga redovisningsenheterna
blir betydligt färre till antalet, dels att det statliga räkenskapsmaterialet
får en enhetligt systematiserad utformning, allt jämfört
med nu rådande förhållanden. Med hänsyn härtill bör det i fortsättningen
icke bereda riksrevisionsverket några speciella redovisningstekniska svårigheter
att granska det statliga räkenskapsmaterialet och att utföra de kassainventeringar
in. m. som i anslutning därtill kan vara erforderliga.

Vad angår granskningens omfattning och intensitet föreligger därjämte i
våra dagar möjlighet att tillämpa en teknik som i hög grad underlättar arbetet.
I förevarande sammanhang må erinras om att 1962 års statsrevisorer
vid en undersökning kunde konstatera, att den granskning av statsmyndigheternas
räkenskaper som för det dåvarande utfördes av riksrevisionsverket
och vissa specialrevisioner i huvudsak var av stickprovsmässig natur och att
därvid som regel användes sådana metoder att något tillförlitligt omdöme
om räkenskapsmaterialets allmänna beskaffenhet icke kunde erhållas. Revisorerna
förordade därför att stickprovsgranskningen, som i och för sig
ansågs vara ett riktigt förfaringssätt, i fortsättningen skulle baseras på ett
urval av räkenskaper enligt matematisk-statistisk metod, varigenom både
precisionen och säkerheten i bedömningen av räkenskapsmaterialet skulle
kunna objektivt fastställas och tillgänglig granskningspersonal mera effektivt
utnyttjas. Årets revisorer har kommit till den uppfattningen att en dylik
granskningsmetod, konsekvent tillämpad, ytterligare skulle bidraga till
att eliminera de speciella svårigheter som det ständigt växande räkenskaps^
materialet åsamkar riksrevisionsverket.

Enligt revisorernas mening kan det vidare vara skäl att dämpa den under
senare år alltmer framträdande benägenheten att inom den centralt bedrivna
revisionsverksamheten låta räkenskapsgranskningen träda i bakgrunden.
Fram till tiden för det senaste världskriget var den statliga revisionsverk -

236

samheten, bortsett från de undersökningar som stickprovsmässigt gjordes
av statsrevisorerna, helt inriktad på formell och kameral granskning. Frågan
om verksamhetens inriktning upptogs emellertid av 1940 års statsrevisorer,
som underströk angelägenheten av att utrymme bereddes för en granskning
även från allmänt ekonomiska synpunkter. Med anledning av detta uttalande
tillsattes eu utredning som fick till resultat att statens sakrevision tillskapades
vid 1943 års riksdag. Sedermera har, som inledningsvis berörts,
sakrevisionen och riksräkenskapsverket organisatoriskt sammanförts till
det nuvarande riksrevisionsverket, varvid förutsatts ett ökat inslag av sakrevisionell
granskning i verksamheten. Denna utveckling har nu fullföljts på
så sätt att riksrevisionsverket enligt det föreliggande förslaget skall frikopplas
från praktiskt taget all räkenskapsgranskning för att i stället ägna sig
åt en fördjupad sakrevisionell bedömning av statsmyndigheternas ekonomiska
handlande, kallad »förvaltningsrevision».

Att tyngdpunkten inom den statliga revisionen förflyttats från en kontroll
av gällande bestämmelsers efterlevnad till en kontroll av den ekonomiska
ändamålsenligheten av vidtagna åtgärder är av många skäl en både principiellt
riktig och praktiskt nödvändig utveckling. Detta innebär dock icke att
den kamerala revisionen kan undvaras. Statsmakterna har sålunda ett betydande
intresse av att de regler som fastställts för budgetens utformning,
för inkomsternas redovisning och för utgiftsanslagens ianspråktagande behörigen
iakttages. Trots den ökade säkerhet som ADB-systemet väntas medföra
kommer det även för framtiden att vara av väsentlig betydelse, att centralt
sammanhållna kontrollåtgärder i syfte att förhindra eller uppdaga förskingringar
och andra oegentligheter systematiskt insättes. Från räkenskapsmaterialet
kan därjämte hämtas en mängd uppslag till sakrevisionella
undersökningar. Den kamerala revisionen utgör således ett viktigt komplement
till sakrevisionen för att en mera allsidig bedömning av en viss myndighets
medelsförvaltning skall bli möjlig. Detta talar för att den verksamhet
som de båda nämnda formerna av revision representerar helst bör samordnas
inom ett och samma verk.

Ifrågavarande förhållande ändras icke av att man låter sakrevisionen få
den nya benämningen »förvaltningsrevision». Uttrycket är som tidigare berörts
hämtat från den kommersiella sektorn och anknyter till 105 § aktiebolagslagen,
vari stadgas att styrelsens och verkställande direktörens förvaltning
samt bolagets räkenskaper skall granskas av en eller flera revisorer.
I detta sammanhang framstår uttrycket som naturligt, eftersom ett affärsföretag
i vinsten har det kriterium som gör en allmän resultatbedömning i
form av en kontroll av förvaltningens effektivitet meningsfull. Att på motsvarande
sätt söka värdera det samlade resultatet av en statlig myndighets
verksamhet ställer sig icke lika enkelt, även om det kan finnas skäl att hoppas
att den s. k. programbudgeteringen skall skapa vidgade möjligheter härutinnan.
Detta utesluter självfallet icke att sådana helhetsanalyser bör ut -

237

föras i den mån förutsättningar är för handen, men man bör samtidigt hålla
i minnet att en »förvaltningsrevision», om den icke skall begränsas enbart
till en översiktlig genomgång av de årliga boksluten, måste grundas på konkreta
sakrevisionella undersökningar inom de delområden som sammantagna
bildar den granskade myndighetens verksamhetsfält. Det synes därför
tveksamt om skäl föreligger att kalla en dylik form av revisionell aktivitet
för något annat än sakrevision.

Det bör vidare uppmärksammas att en internrevision, logiskt sett, icke
gärna kan bedriva »förvaltningsrevision», eftersom en sådan innebär en bedömning
av åtgärder som vidtagits av vederbörande styrelse och internrevisionen
är underordnad denna styrelse. Uttrycket är dessutom mångtydigt
inom statlig verksamhet och kan leda tanken till en revision av den statliga
verksamheten som sådan, alltså till revisionens objekt och icke till dess speciella
karaktär som avsikten torde vara. Med hänsyn till nu anförda omständigheter
vill det synas revisorerna, som om den hävdvunna och logiskt invändningsfria
benämningen »sakrevision» vore att föredraga framför »förvaltningsrevision».

Sin ståndpunkt i den förevarande frågan vill revisorerna sammanfatta sålunda.

Införande av automatisk databehandling med därav betingade organisatoriska
förändringar inom den statliga redovisningen torde medföra betydande
rationaliseringsvinster. En mera preciserad kalkyl över de personalbesparingar
som står att uppnå synes dock böra framläggas för riksdagen.
En lämpligare benämning än »central kameralmyndighet» bör även övervägas.

Vad förslaget till omläggning av revisionsverksamheten i sin tur beträffar
kan enligt revisorernas mening ifrågasättas, om olika på frågan inverkande
omständigheter tillräckligt beaktats. Som särskilt allvarlig framstår bristen
på en realistisk beräkning av de kostnader som därigenom kommer att
åsamkas statsverket. En översyn av detta förslag synes därför nödvändig,
varvid även uttrycket »förvaltningsrevision» bör omprövas. På grundval av
resultatet av denna översyn torde en detaljerad organisationsplan böra föreläggas
riksdagen.

238

§ 21

Utgivningen av statsliggaren1

Genom beslut den 8 mars 1901 biföll Kungl. Maj :t en av statskontoret
gjord framställning om att den inom ämbetsverket då varje år upprättade
liggaren över statsverkets specialutgiftsstater (statsliggaren) skulle få befordras
till trycket i likhet med vad som sedan många år varit fallet med
dåvarande fjärde och femte huvudtitlarnas utgiftsstater. Den 21 juni 1922
förordnades vidare att statsliggaren fr. o. m. den 1 juli 1923 skulle upprättas
för budgetår och i så god tid att den kunde föreligga tryckt den 1 september
varje år.

Statsliggaren innehöll ursprungligen stater för endast ett begränsat antal
ämbetsverk och myndigheter, men den har efter hand utvidgats och omfattade
intill budgetåret 1942/43 statsverkets samtliga specialutgiftsstater
med undantag för de under nuvarande fjärde huvudtiteln upptagna anslagen,
för vilka särskilda liggare upprättades av vederbörande försvarsgrensförvaltningar.
Genom beslut den 13 mars 1942 anbefalldes emellertid statskontoret
att fr. o. m. budgetåret 1943/44 i statsliggaren intaga även fjärde
huvudtiteln jämte de för försvarsväsendet gällande avlönings- och pensionsförfattningarna.

Statsliggaren utgives för närvarande i två delar, del I och del II. Den
förstnämnda delen, som omfattar tre separata häften, innehåller statsverkets
specialutgiftsstater under driftbudgetens olika huvudtitlar. Vid
varje anslag finns hänvisningar till de författningar, kungl. brev, propositioner,
utskottsutlåtanden, riksdagsskrivelser m. m. som reglerar användningen
av anslagen. Därjämte redovisas de av Kungl. Maj :t fastställda
driftsstaterna för affärsverken. Del II återigen, det s. k. bihanget, har tidigare
under några år utgivits i två separata häften, vilka dock numera sammanförts
i en enhet. I bihanget är intagna vissa allmänna förvaltningsföreskrifter
ävensom resereglementen, pensionsförfattningar, bokföringsbestämmelser
m. m. Däri ingår även en mycket utförlig författningsförteckning.

Sedan den 1 juli 1961 upprättas statsliggaren av riksrevisionsverket utom
i vad avser fjärde huvudtiteln, vilken sammanställs av försvarets civilförvaltning.
Sistnämnda huvudtitels specialutgiftsstater utgives även separat
i en särskild liggare, vid vilken är fogade personal- och titelförteckningar
för försvaret.

Förhållandena i samband med utgivningen av statsliggaren, i första hand
de sena tidpunkterna för expedieringen, har uppmärksammats av riksdagens
revisorer vid flera tillfällen, senast år 1956 och år 1960. I anledning av
vad sistnämnda års revisorer uttalade underströk statsutskottet i sitt ut 1

Denna paragraf har avlämnats den 13 april 1967.

239

låtande nr 116 år 1961 bl. a. angelägenheten av att statsliggaren i fortsättningen
utkom tidigare än vad som hade varit fallet under närmast
föregående år. Utskottet sade sig vidare förutsätta att det nyinrättade riksrevisionsverket
ägnade denna fråga erforderlig uppmärksamhet och vidtog
de åtgärder, bl. a. med avseende på personaldisposition, som kunde befinnas
påkallade.

Genom beslut den 14 december 1962 uppdrog Kungl. Maj :t åt riksrevisionsverket
att — med beaktande av vad statsutskottet i sitt ovannämnda
utlåtande anfört — verkställa översyn rörande utformningen och utgivningen
av statsliggaren samt att till Kungl. Maj :t inkomma med redogörelse
för de åtgärder vartill denna översyn kunde föranleda.

För att bilda sig en uppfattning om de förhållanden som sammanhänger
med den årliga utgivningen av statsliggaren har revisorerna tillställt riksrevisionsverket
följande frågor.

1. Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 14 december 1962 har uppdragits åt
riksrevisionsverket att verkställa översyn rörande utformningen och utgivningen
av statsliggaren samt att till Kungl. Maj :t inkomma med redogörelse
för de åtgärder vartill denna översyn kunnat föranleda. Har ifrågavarande
översyn numera verkställts? Om icke, hur långt har arbetet härmed
fortskridit?

2. Vid vilka tidpunkter har de olika delarna av statsliggaren utkommit
under vart och ett av de senaste fem budgetåren?

3. Vilka speciella svårigheter är förknippade med utgivningen av statsliggaren? 4.

Vilken personal är för närvarande sysselsatt med redigering och utgivning
av statsliggaren?

Beträffande fråga nr 1 har riksrevisionsverket framhållit bl. a. följande.

I anledning av det åt riksrevisionsverket givna uppdraget att verkställa
översyn rörande utformningen och utgivningen av statsliggaren har överväganden
gjorts och åtgärder vidtagits. Detta innebär dock icke att uppgiften
lösts, och uppdraget har således icke kunnat redovisas för Kungl.
Maj :t såsom verkställt. Till de vidtagna åtgärderna hör den ändring av
statliggarens format och typografiska utformning som företogs budgetåret
1963/64. I samband härmed omlades tryckeriets arbete med statsliggaren,
innebärande ätt den tidigare tillämpade handsättningen ersattes av maskinsättning
av all text i statsliggarens samtliga delar. Förändringen vidtogs
bl. a. därför att den innebar en övergång till ett betydligt snabbare framställningssätt.

Budgetåret 1963/64 kom även en annan åtgärd till stånd, nämligen uppdelningen
av statsliggarens bihang på två delar, bihang 1 och bihang 2. Avsikten
härmed var att skapa förutsättningar för en tidigare utgivning av
framför allt den aktuella lydelsen av de avlönings- och resereglementen
som utgjorde en stor och betydelsefull del av innehållet i det dåvarande
bihanget. Erfarenheten hade nämligen visat, att det av flera skäl fanns
förutsättningar för ett snabbare slutförande av redigeringen av detta mate -

240

rial än av de pensionsbestämmelser samt tjänste- och författningsförteckningar
m. m. som också ingick i biiianget. Uppdelningen av statsliggarens
del I på tre delar hade tillkommit redan budgetåret 1962/63.

Vissa jämkningar och tillägg till de i redigeringsförfarandet ingående
rutinerna beslöts år 1965 och tillämpades första gången vid arbetet på statsliggaren
för budgetåret 1965/66. Åtgärderna förbereddes i samråd med befattningshavare
i finans-, ecklesiastik- och civildepartementen och genomfördes
efter framställning av riksrevisionsverket med bistånd av finansdepartementet,
som föranstaltade om medverkan även av övriga departement.
Bl. a. beslöts att en sista tidpunkt skulle fastställas, före vilken regleringsbreven
— utom de som gällde anslag under IV huvudtiteln — skulle
vara riksrevisionsverket till handa. Tidpunkten bestämdes till den 15
juli utom beträffande ecklesiastikdepartementets regleringsbrev, för vilka
sista dagen sattes till den 31 juli. Vidare beslöts att ämbetsskrivelser från
statsdepartementen (försvarsdepartementets skrivelser undantagna) som
inkommit till riksrevisionsverket senare än den 15 augusti ej skulle intagas
i statsliggaren såvitt fråga ej var om ämbetsskrivelser från ecklesiastikdepartementet,
i vilket fall tidsgränsen skulle vara den 31 augusti. Härjämte
slopades viss till rutinen hörande korrekturgranskning, som utförts
av myndigheterna. Tidigare hade korrektur på avsnitt av statsliggaren under
hösten utsänts till myndigheterna för granskning. För att tid skulle
vinnas infördes nu i stället en ordning, enligt vilken varje anslagsdisponerande
myndighet under våren skulle anbefallas att verkställa en genomgång
av bestämmelserna under det eller de anslag i statsliggaren som stod
till myndighetens förfogande. Om resultatet av genomgången skulle riksrevisionsverket
få besked från myndigheterna i form av förteckningar över
bestämmelser i statsliggaren som på grund av inaktualitet eller av annan
anledning borde utmönstras.

Slutligen utsågs inom varje departement en eller flera befattningshavare
till kontaktmän med uppdrag att ansvara för den löpande kontakten mellan
resp. departement och riksrevisionsverket i frågor rörande statsliggaren.

Såsom svar på fråga nr 2 har riksrevisionsverket upplyst om att de olika
delarna av statsliggaren för budgetåren 1961/62—-1965/66 levererats från
tryckeriet vid följande tidpunkter.

Del I Del II, Bihang

1961/62 ...... 28.11.1961 13.11.1961

Del 1:1 Del 1:2 Del 1:3

1962/63 ...... 5.10.1962 8.2.1963 11.1.1963 21.12.1962

Bihang 1 Bihang 2

1963/64 ...... 26.11.1963 4.3.1964 8.1.1964 12.12.1963 5.2.1964

1964/65 ...... 22.12.1964 1.3.1965 2.12.1964 15.10.1964 4.1.1965

1965/66 ...... 15.12.1965 25.1.1966 4.11.1965 26.11.1965 22.12.1965

241

För de speciella svårigheter som möter i förevarande sammanhang har
riksrevisionsverket, med anledning av fråga nr 3, lämnat följande redogörelse.

I statsliggaren införes på olika sätt och mer eller mindre fullständigt en
mycket stor mängd bestämmelser angående exempelvis disposition av anslag
och anslagsposter, reglering av arvoden och andra ersättningar åt
personal som avlönas från riksstatsanslag, m. m. Bestämmelserna återfinnes
i ett omfattande och heterogent material av författningar, kungl. brev
och ämbetsskrivelser från statsdepartementen. Materialet utgör dock endast
en del av den stora massa av urkunder av detta slag som inkommer till
riksrevisionsverket och skall därför först skiljas ut därifrån. Därefter
måste det för överskådlighetens skull noggrant systematiseras. I många
fall är de nya bestämmelserna endast upprepningar av bestämmelser som
redan finns i statsliggaren, i andra fall åter saknar de motsvarighet i statsliggaren
för det föregående året eller innebär ändringar av befintliga bestämmelser.
Det krävs ofta tid för att avgöra om nya bestämmelser ersätter
tidigare utfärdade föreskrifter eller skall gälla vid sidan av dessa.

Under innevarande budgetår har statsliggararbetet försvårats av en rad
speciella omständigheter. Den helt nya ordning för bestämmande av anställningsvillkoren
för statstjänstemän och stora grupper av tjänstemän
inom statsunderstödd verksamhet, innebärande kollektivavtalsreglering,
som införts fr. o. m. ingången av år 1966, har nödvändiggjort mycket tidskrävande
undersökningar av bestämmelserna i statsliggarens samtliga delar
till utrönande av om bestämmelserna helt eller delvis ersatts av föreskrifter
i kollektivavtal eller lämnats opåverkade av dessa. Av statsdepartementen
begärdes och erhölls viss assistans med arbetet redan på våren 1966. Vidare
erhölls från avtalsverket visst material, som var till ledning vid arbetet.
Likväl har det icke kunnat undvikas, att det omfattande merarbete som
angivna förhållande förorsakat verkat i hög grad fördröjande på utgivningen.

För budgetåret 1966/67 bär tillämpats en annan ordning än tidigare i
fråga om upprättande av personalförteckningar för myndigheterna. Genom
skilda beslut den 22 juli 1966 föreskrev Kungl. Maj :t, att de personalförteckningar
och särskilda förteckningar över tjänster som fastställts för
budgetåret 1966/67 för myndigheterna inom de olika departementens verksamhetsområden
skulle ha det ändrade innehåll som följde av den mellan
statens avtalsverk och statstjänstemännens huvudorganisationer den 15 juli
1966 träffade ramöverenskommelsen om löner m. m. för åren 1966—1968.
Härefter uppdrogs åt myndigheterna att ändra förteckningarna i enlighet
med överenskommelsen och att ingiva avskrifter av ändringarna till vederbörande
fackdepartement ävensom till finans- och civildepartementen, statens
avtalsverk och riksrevisionsverket.

Tillvägagångssättet medförde att slutgiltiga personalförteckningar kom

242

att föreligga betydligt senare än under tidigare år. Den 12 september 1986,
då riksrevisionsverket genom en särskild skrivelse föreslog att åtgärder
omedelbart skulle vidtagas från finansdepartementets sida för infordrande
senast till den 7 oktober 1966 av ännu icke inkomna uppgifter om ändringar
i personalförteckningarna, saknades alltjämt ändringsuppgifter beträffande
förteckningar under 148 anslag. I huvudsak inkom därefter de saknade uppgifterna
före utgången av oktober; endast ett mindre antal inkom senare.
Sedan avtal om lärarlönerna slutits, har uppgifter om ändringar med giltighet
fr. o. m. den 1 januari 1967 inkommit i viss utsträckning. Uppgifter
avseende personalförteckningarna under anslagen till fakulteterna vid
universitet och högskolor har icke inkommit. Vid granskning av resultaten
av myndigheternas arbete har ej sällan upptäckts felaktigheter eller
uppgifter vilkas riktighet kunnat ifrågasättas. I sådana fall har ramöverenskommelsen
måst studeras med särskild noggrannhet, varj ämte underhandskontakt
tagits med statens avtalsverk och civildepartementet. Dessa
åtgärder, som fram tvungits av omständigheter utanför riksrevisionsverkets
kontroll, har med nödvändighet orsakat förseningar i arbetet.

Redigeringen av del I: 2 för budgetåret 1966/87 har ytterligare försvårats
av vissa särskilda omständigheter gällande olika anslag under VIII huvudtiteln.
Sålunda har den fr. o. m. den 1 juli 1966 genomförda kommunaliseringen
av det gymnasiala skolväsendet medfört mycket stora förändringar
av bestämmelserna under vederbörande anslag. Vidare har anslagen
till universitets- och högskoleväsendet radikalt ändrats. Tidigare fanns
särskilda anslag för varje universitet och högskola. Fr. o. m. innevarande
budgetår har anslagen i stället anpassats efter fakultetsindelningen, så att
gemensamma anslag finns för samtliga humanistiska fakulteter, samtliga
teologiska fakulteter etc.

Statsliggarens bihang har under innevarande budgetår vad innehållet beträffar
undergått en genomgripande förändring, vilket sammanhänger med
att de reglementen, kungörlser och kungl. brev in. m. om avlöningsförmåner
för statstjänstemän in. fl. som utgjorde huvuddelen av innehållet i
förutvarande bihang 1 upphörde att gälla med utgången av år 1965. I
stället har intagits vissa lagar, stadgar och kungörelser m. m., vilka innehåller
bestämmelser om sådana anställnings- och arbetsvillkor för statstjänstemän
m. fl. som alltj ämt skall vara offentligrättsligt reglerade. Vidare
har vissa administrativa författningar, såsom upphandlingskungörelsen
och gallringskungörelsen, vilka tidigare endast funnits omnämnda i författningsförteckningen
i bihang 2, intagits i sin helhet. Omfattningen av innehållet
i bihanget har minskat betydligt. På grund härav har återgång skett
till utgivning av endast ett bihang. Tjänsteförteckningarna i förutvarande
bihang 2 har emellertid utbrutits och avses skola utges i ett supplement.
Denna åtgärd har vidtagits för att icke utgivningen av bihanget, som fördröjts
på grund av den angivna omredigeringen och nysättningen av en stor

243

textmassa, skulle ytterligare försenas till följd av de speciella omständigheter
som i år försvårat färdigställandet av tjänsteförteckningarna.

Fråga nr 4, avseende den personal som anlitas för statsliggarens utgivning,
har riksrevisionsverket besvarat sålunda.

Statsliggaren upprättas inom riksrevisionsverkets kansli. För ledningen
av arbetet ansvarar en byrådirektör i lönegrad Ae 28. Helt sysselsatta med
arbetet är en kontorsskrivare, vilken förutom kontorsskrivartjänsten innehar
en befattning som är förenad med arvode motsvarande lönen i löneklass
19, samt en kontorist. Vidare skall två kanslister ägna sig uteslutande
åt statsliggaruppgifter fr. o. m. den tid på året då regleringsbreven börjar
inkomma till riksrevisionsverket i större antal och till dess redigeringen
är avslutad. Tillfälligtvis kan dock arbetsbelastningen på kansliet vara sådan,
att någon av kanslisterna delvis måste tas i anspråk för andra uppgifter.
I arbetet på statsliggaren för budgetåret 1966/67 har emellertid kanslisternas
insatser blivit betydligt mindre än som avsetts. Den ena av dem
slutade nämligen sin anställning hos riksrevisionsverket fr. o. m. den 15
september 1966 och den andra var ledig på grund av sjukdom nästan hela
hösten 1966. I begränsad utsträckning deltager även en förste revisor i
arbetet. Under en tid av ca tre månader under somrarna förstärkes personalen
tillfälligt med en eller flera arvodesanställda universitets- eller högskolestuderande.

Revisorernas uttalande. Statsliggaren utgör en författningshandbok för
den statliga förvaltningen, innehållande i huvudsak de speciella bestämmelser
som gäller för dispositionen av anslagen inom driftbudgetens olika
huvudtitlar. Däri redovisas även de av Kungl. Maj:t fastställda driftstaterna
för affärsverken. I ett särskilt bihang har vidare intagits vissa för förvaltningstjänsten
grundläggande föreskrifter.

Statsliggaren utgives för närvarande i två delar, del I och del II, av vilka
den förstnämnda omfattar tre separata häften. Denna uppdelning, som
genomfördes fr. o. in. budgetåret 1962/63, har tillkommit av utgivningstekniska
skäl. Det har nämligen ansetts angeläget att färdigställandet av liggaren
i dess helhet icke skall fördröjas av att mera omfattande omarbetningar
av anslagsbestämmelserna inom en viss huvudtitel vidtagits.

För den statliga förvaltningen utgör statsliggaren ett viktigt hjälpmedel
vid handläggningen av administrativa frågor. Även för riksdagen och dess
olika organ har den stor betydelse. Detta gäller såväl huvuddelen som det
särskilda bihanget. Höga krav på aktualitet och korrekthet bör därför ställas
på statsliggaren.

Riksdagens revisorer har vid ett flertal tillfällen, senast år 1960, behandlat
olika frågor som äger samband med statsliggaren. I första hand har
därvid den alltför sena utgivningen påtalats. Enligt Kungl. Maj:ts förut
återgivna beslut den 21 juni 1922 skall statsliggaren upprättas i så god tid

244

att den kan föreligga tryckt den 1 september varje år. Till följd av den stora
mängd bestämmelser som numera skall införas torde detta dock icke för
närvarande vara möjligt. Enligt riksrevisionsverket, som sedan ett antal
år tillbaka har huvudansvaret för statsliggarens redigering, är anledningen
härtill framför allt den, att de regleringsbrev som ligger till grund för de i
statsliggaren intagna bestämmelserna ofta icke expedieras från vederbörande
departement förrän i juli månad och i vissa fall ännu senare.

Statsliggaren utgör såsom nyss framhållits ett viktigt uppslagsverk för
statsverksamheten i dess helhet. Liggarens aktualitet är emellertid begränsad
till det löpande budgetåret. Särskilt med hänsyn härtill framstår det
som angeläget att statsliggaren färdigställes och göres tillgänglig för myndigheterna
så tidigt som möjligt under budgetåret. Enligt de uppgifter som
redovisats i det föregående har statsliggaren under de senaste fem budgetåren
förelegat i fullständigt skick respektive den 28 november 1961, den 8
februari 1963, den 4 mars 1964, den 1 mars 1965 och den 25 januari 1966.
Under innevarande budgetår har i mitten av april månad ännu icke del 1: 2
utkommit. Enligt revisorernas mening är det i hög grad otillfredsställande
att en inom statsförvaltningen så allmänt begagnad handbok, vilken i huvudsak
äger aktualitet endast under det löpande budgetåret, utkommer så
sent att knappa tre månader återstår av budgetåret.

Revisorerna är medvetna om de svårigheter som föreligger vid redigeringen
av statsliggaren. I främsta rummet torde den sena tidpunkten för
expedieringen av kungl. brev rörande anslagsregleringen vara besvärande.
Vidare uppstår, enligt uppgift från riksrevisionsverket, icke sällan svårigheter
i redigeringsarbetet då det gäller att avgöra huruvida under tidigare
budgetår utfärdade bestämmelser fortfarande skall anses äga giltighet. Det
måste då undersökas om de förhållanden som bestämmelserna avser erhållit
ny reglering genom föreskrifter i ämbetsskrivelser eller regleringsbrev
som tillkommit senare.

En annan faktor som kan inverka fördröjande på statsliggarens utgivning
utgöres av tryckeriteknisk försening. De arbetsmoment som enligt
uppgift erfordras för framställningen är maskinsättning, handsättning,
tryckning och bindning. Härför beräknas åtgå en tid av respektive två, sju,
sex och tre veckor. Den sammanlagda tiden för den tryckeritekniska framställningen
omfattar således icke mindre än 18 veckor.

Vidare må erinras om att redigeringen av statsliggaren under innevarande
budgetår försvårats och försenats till följd av bl. a. den genomförda
kollektivavtalsregleringen av statstjänstemännens anställningsvillkor. Denna
avtalsreglering har för riksrevisionsverkets del medfört omfattande och
tidskrävande undersökningar i syfte att klarlägga vilka bestämmelser som
helt eller delvis ersatts av avtal. Kollektivavtalsregleringen har emellertid
även kommit att innebära en viss nedskärning av innehållet i statsliggaren,
särskilt i vad avser bihanget. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas om

245

icke, såsom revisorerna tidigare föreslagit, bihanget i fortsättningen bör utgivas
i form av lösblad, vilket sannolikt skulle medföra en viss lättnad i
redigeringsarbetet.

Åtgärder i syfte att tidigarelägga utgivningen av statsliggaren måste enligt
revisorernas mening snarast vidtagas. Därest riksrevisionsverket har
svårigheter att avdela erforderlig personal för ifrågavarande arbetsuppgifter,
torde allvarligt böra övervägas huruvida en decentralisering av redigeringsarbetet
till de myndigheter som närmast är berörda av respektive anslag
kan skapa förutsättningar för en tidigare utgivning. Den sammanlagda
tiden för den tryckeritekniska framställningen av liggaren förefaller revisorerna
onödigt lång. I detta avseende torde böra övervägas huruvida icke
flera tryckeriföretag med fördel skulle kunna anlitas, särskilt som statsliggaren
numera är uppdelad på ett flertal separata delar.

En åtgärd som tvivelsutan skulle medverka till en förkortning -av redigeringstiden
vore ett klart angivande från statsdepartementens sida av giltighetstiden
för bestämmelserna i de regleringsbrev som tillställes riksrevisionsverket.
Härigenom skulle ämbetsverket undslippa det icke sällan omfattande
kontrollarbete som nu utföres, varjämte inaktuella bestämmelser
med lätthet skulle kunna utrensas. En närmare avgränsning och precisering
av de bestämmelser som anses behöva införas i statsliggaren synes vidare
böra verkställas. Det kan även ifrågasättas om icke en absolut tidsgräns
bör uppställas, efter vars utgång material till statsliggaren icke längre bör
mottagas.

Revisorerna, som anser nuvarande förhållanden med avseende på tidpunkten
för statsliggarens utgivning vara till men för förvaltningsarbetets
behöriga gång, viil slutligen erinra om att Kungl. Maj :t den 14 december
1962 uppdragit åt riksrevisionsverket att verkställa översyn rörande utformningen
och utgivningen av statsliggaren samt att till1 Kungl. Maj :t inkomma
med redogörelse för de åtgärder till vilka denna översyn kunnat
föranleda. Ifrågavarande uppdrag har ännu icke redovisats. Enligt revisorernas
mening är det angeläget att arbetet därmed snarast slutföres.

246

§ 22

Kostnaderna för ämbetslokaler i de centrala delarna av Stockholm

Under senare år har ett flertal olika åtgärder vidtagits för att tillgodose
det ökande behovet av statliga tjänstelokaler i de centrala delarna av Stockholm.
Vissa äldre fastigheter som tidigare varit i enskild ägo har sålunda
övertagits och rustats upp. I samband med att stora delar av Nedre Norrmalm
sanerats och det äldre byggnadsbeståndet avlägsnats, har tillfälle
erbjudits för staten att övertaga ett avröjt område för att där uppföra en
nybyggnad av ämbetslokaler.

Revisorerna har beträffande tre dylika projekt tagit del av verkställda
åtgärder eller byggnads- och ombyggnadsplaner samt därtill hörande kostnadsuppgifter
och kostnadsberäkningar. Två av de undersökta ärendena
avser upprustning av äldre fastigheter, under det att det tredje avser nybyggnad.

Ombyggnad i kvarteret Vinstocken

Enligt propositionen 1965:105 hade statens markdelegation föreslagit
Kungl. Maj :t anvisning av investeringsanslag för förvärv av kvarteret Vinstocken
inom Nedre Norrmalm i Stockholm. Därvid anfördes att statens
markdelegation med skrivelse den 26 februari 1965 för Kungl. Maj :ts prövning
överlämnat ett mellan delegationen och Skandinaviska banken träffat
avtal, enligt vilket kronan förvärvade de tomter som ingick i nämnda
kvarter för en köpeskilling av 26 milj. kronor. Den på tomterna uppförda
fastigheten utgjordes av bankhuset vid Gustaf Adolfs torg. Förvärvet var ett
led i planerna att successivt skapa ett större statligt förvaltningscentrum
inom Nedre Norrmalm. Om den aktuella fastigheten kunde allmänt sägas
att den med hänsyn till sitt centrala och representativa läge fick bedömas
vara ett synnerligen värdefullt förvärvsobjekt. I sammanhanget erinrades
om fastighetens läge i närheten av statsdepartementen och riksdagen, vilka
vore i stort behov av ytterligare lokaler.

Tomten hade enligt markdelegationen en areal av 2 500 m2 och byggnaden
en volym av ca 62 000 m3. Den inrymde 1 950 m2 valv- och arkivlokaler
i källarvåningarna, ca 1 760 m2 banklokaler i bottenvåningen samt
i övriga våningsplan ca 6 540 m2 kontorslokaler, däri inräknat en personalrestaurang.
Byggnaden var av god teknisk beskaffenhet och i gott skick.
Inredningen var i vissa delar av hög klass.

Tillträdet skulle ske senast den 31 december 1965. Det förutsattes att
viss lös utrustning i fastigheten inlöstes av kronan. Banken skulle även tillförsäkras
rätt att fortsättningsvis förhyra vissa lokaler för ett expeditionskontor
jämte valvutrymmen i södra delen av fastigheten.

247

Då byggnaden var utformad för bankverksamhet erfordrades vissa ändringsarbeten
för att anpassa den till en ändrad användning. Arbetenas art
och omfattning kunde inte närmare bedömas, förrän slutlig ställning tagits
till vilka statliga behov lokalerna skulle tillgodose. Det förutsattes få ankomma
på byggnadsstyrelsen att närmare utreda härmed sammanhängande
problem. För att ändringsarbetena skulle kunna påbörjas snarast borde
emellertid medel för ändamålet ställas till förfogande redan för då löpande
budgetår.

Enligt departementschefens uttalande i propositionen syntes lokaler för
riksdagens räkning och för statsdepartementens behov i första hand komma
i fråga.

Propositionen bifölls av 1965 års riksdag.

Medel för ombyggnad av fastigheten har i flera etapper anvisats av
riksdagen. Enligt vad som uppgivits från byggnadsstyrelsen har de sammanlagda
kostnaderna för ombyggnad av bankhuset beräknats till
7 225 000 kronor. På grund av tidsnöd vid igångsättningen har ombyggnaden
icke behandlats på vanligt sätt utan enligt principen för »tidig byggstart».
Detta har inneburit att fullständig kostnadsberäkning icke företagits
före arbetenas påbörjande utan endast en kostnadsuppskattning.
Projektering har bedrivits parallellt med byggandet. Vanlig anbudsgivning
har heller icke medhunnits och arbetena har bedrivits på löpande räkning.

Ombyggnad i kvarteret Neptnnus Större

Enligt vad som framgår av propositionen 1966: 105 hade statens markdelegation
med skrivelse den 15 december 1965 för Kungl. Maj :ts godkännande
överlämnat ett mellan delegationen och Försäkringsaktiebolaget
Skandia träffat avtal, enligt vilken staten förvärvade ett antal tomter i
Stockholm dels i kvarteret Neptunus Större inom stadsdelen Gamla stan,
dels i kvarteret Tigern inom stadsdelen Nedre Norrmalm. Köpeskillingen
uppgick till 34 milj. kronor.

Delegationen hade framhållit att förvärvet av angivna fastigheter vore
ett led i strävandena att tillgodose behovet av centralt belägna statliga förvaltningslokaler
i Stockholm. Fastigheterna i kvarteret Neptunus Större
var belägna vid Mynttorget och Västerlånggatan, och tomterna hade en
areal av 1 340 m2. De förvärvade delarna av kvarteret innefattade sju byggnader,
av vilka en — belägen vid Mynttorget — var uppförd på 1880-talet
och de övriga under 1600- och 1700-talen. Byggnaderna, som var inbördes
förenade genom korridorer, inrymde i våningarna 1—5 trappor sammanlagt
ca 150 kontorsrum med en lägenhetsyta av 4 840 m2. I bottenvåningen
fanns lokaler med en yta av 580 m2; därav hade drygt hälften eller ca
300 m2 av Skandia uthyrts till butiksändamål. Samtliga av Skandia disponerade
utrymmen i fastighetskomplexet, ca 150 kontorsrum, skulle ställas
till statens disposition den 1 oktober 1966. Allmänt gällde att byggnaderna
var i ett förhållandevis gott skick.

248

I propositionen hemställdes att erforderliga medel, 34 milj. kronor, anvisades
till förvärv av nämnda fastigheter. Propositionen bifölls av riksdagen.

Enligt vad som upplysts av statens markdelegation belöper 15 milj. kronor
av den sammanlagda köpeskillingen på fastigheterna i kvarteret Neptunus
Större.

I propositionen 1966: 150 föreslog Ivungl. Maj :t att medel anvisades för
ombyggnad av de förvärvade fastigheterna. Enligt ett av byggnadsstyrelsen
framlagt förslag till erforderliga ombyggnadsarbeten var plandispositionen
av kontorslokalerna delvis komplicerad och föga rationell. Detta sammanhängde
med att byggnaderna, frånsett huvudbyggnaden (Skandiahuset),
från början hade varit bostadshus och först senare byggts om för kontorsändamål.
Byggnadsstyrelsen hade övervägt konsekvenserna av en ny- respektive
ombyggnad av kvarteret. Med hänsyn till miljö och kulturhistoriska
synpunkter borde fasaderna mot Västerlånggatan under alla förhållanden
bibehållas. Vid en nybyggnad bakom dessa fick man genom bundenheten
till gällande fönsterindelning icke större vånings- och rumsantal än
vid en ombyggnad. Med hänsyn härtill och då bebyggelsen var i relativt
gott skick och dessutom hade ett betydande kulturhistoriskt värde, hade
styrelsen ansett sig böra i första hand utreda möjligheterna att bevara bebyggelsen
och genom ombyggnad förbättra standarden samt anpassa plandispositionen
till den kommande användningen av byggnaderna.

Byggnadsstyrelsen beräknade kostnaderna för en ombyggnad av kvarteret
till ca 6,5 milj. kronor enligt prisläget den 1 april 1966. Av kostnaderna
belöpte ca 600 000 kronor på projektering och ca 1,5 milj. kronor på
arbeten av underhållskaraktär. Totalkostnaden för ombyggnaden motsvarade
1 786 kronor per in2 rumsyta. För en normal nybyggnad beräknades
motsvarande kostnad till 1 955 kronor. Vid en nybyggnad inom ifrågavarande
kvarter syntes dock kostnaderna bli högre.

Med bifall till Ivungl. Maj :ts förslag har riksdagen vid skilda tillfällen
anvisat medel för ombyggnaden.

Nybyggnad i kvarteret Loen

I propositionen nr 35 till 1965 års riksdag framlade Ivungl. Maj :t förslag
om riksdagens godkännande av ett mellan statens markdelegation och delegerade
för Stockholms stad träffat avtal om vissa markbyten in. m. inom
Stockholm mellan kronan och staden. Enligt avtalet skulle kronan förvärva
huvuddelen av kvarteret Loen på Nedre Norrmalm, viss del av kvarteret
Europa i Gamla stan samt kvarteret Kronoberg på Kungsholmen. De av
kronan gjorda markförvärven innebar bl. a., att möjligheter skapades att
genomföra en första etapp av en planerad koncentration till Nedre Norrmalm
av statlig förvaltningsverksamhet.

Kvarteret Loen avgränsas av Drottninggatan, Jakobsgatan, Klara södra

249

kyrkogata och Karduansmakargatan. Den del av kvarteret som avtalet gällde
avsågs skola disponeras för en ämbetsbyggnad åt överståthållarämbetet.
De övriga i kvarteret befintliga tomterna förutsatte framdeles komma att
överlåtas till kronan. Arealen av det nu förvärvade området utgjorde ca
3 600 m3. Nybyggnadsrätten inom detta hade beräknats till 13 000 in2 våningsyta
för kontorslokaler, 2 000 in2 våningsyta för butikslokaler och
2 850 m3 våningsyta för källarlokaler.

Tillträdesdag för kronans och stadens samtliga förvärv hade enligt avtalet
bestämts till den 1 juli 1965. Parterna hade utfäst sig att verka för
att den planerade nybebyggelsen inom det av kronan förvärvade området
skulle komma till stånd före den 1 november 1968. Området i kvarteret
Loen skulle överlåtas i avröjt skick.

Vid bedömningen av värdena på de olika fastighetsobjekten hade avtalsparterna
utgått från den nybyggnadsrätt som gällde enligt fastställda stadsplaner
eller föreliggande stadsplaneförslag. Vid värderingen av vissa fastigheter
— däribland de i kvarteret Loen belägna -— hade hänsyn tagits till,
förutom intrångsersättningar, de gatumarksersättningar och bidrag till
gatubyggnadskostnader som fastighetsägaren hade att svara för. Detta hade
föranlett särskilda bestämmelser i avtalet av innebörd att kronan i framtiden
skulle vara befriad från erläggandet av sådana ersättningar och bidrag.

Värdet av stadens prestation enligt avtalet hade beräknats till ca 59,4
milj. kronor. Tomten i kvarteret Europa avsågs skola överlämnas till kronan
utan kostnad (egendomen utgjordes av det s. k. Tessinpalatset).

Från markdelegationen har inhämtats att i runt tal 10 milj. kronor av
nämnda köpeskilling belöper på fastigheterna i kvarteret Loen.

I propositionen nr 64 till 1965 års riksdag lämnades i samband med
äskande av investeringsanslag för uppförande av förvaltningsbyggnad i
kvarteret Loen vissa närmare uppgifter om den planerade byggnadens utformning.
Med skrivelse den 27 januari 1965 hade byggnadsstyrelsen framlagt
förslag rörande projektet med kostnadsberäknade huvudhandlingar.
Dessa hade upprättats med hänsyn tagen till föreliggande stadsplaneförslag
och de nybyggnadsmöjligheter detta innefattade. Projektet avsåg uppförande
av en byggnad i sju våningar jämte källarvåning. Byggnadskroppen
förutsattes i gatuplanet få en längd av 90 in och en bredd av 26,5 in, och
byggnadsvolymen beräknades till 69 300 m3. Våningsplanen ovan mark
innefattade enligt huvudhandlingarna ca 10 000 m2 rumsyta, 580 m2 serviceyta
och 3 300 m2 kommunikationsyta. I fråga om dispositionen av dessa
utrymmen gällde att bottenvåningen i huvudsak användes för butiks- och
restaurangändamål. Övriga våningsplan upptogs till största delen av överståthållarämbetets
administrationslokaler. I viss utsträckning kunde utrymmen
även förutses komma att stå till förfogande för annat förvaltnings -

250

ändamål. Källarvåningen omfattade ca 930 m2 rumsyta, avsedd för lageroch
förrådsutrymmen etc., samt 1 150 m2 trafik-, last- och annan kommunikationsyta.
Vidare beräknades där en yta om 450 m2 för i markavtalet
med Stockholms stad förutsedda utrymmen för genomgångstrafik och ledningsdragning.
Lokalprojekteringen innebar ett fullständigt utnyttjande av
den byggnadsrätt som stadsplaneförslaget medgav.

Kostnaderna för byggnadsarbetena hade av byggnadsstyrelsen beräknats
till ca 20 milj. kronor. Härtill kom kostnaderna för de av markförhållandena
betingade extra grundläggningsarbetena på byggnadstomten, vilka
innefattade vattenlänsning, spontning och pålning etc. och representerade
ett medelsbehov av ca 2 milj. kronor. Markförhållandena motiverade även
grundförstärkning av angränsande fastigheter, främst då vad avsåg det s. k.
Adelcrantzska huset inom det i norr angränsande kvarteret Björnen. Kostnaderna
för dessa arbeten, som ansågs böra belasta byggnadsanslaget, hade
uppskattats till ca 1,8 milj. kronor. Den sammanlagda investeringsutgiften
blev således — räknat i prisläget den 1 juli 1964 — 23,8 milj. kronor.

De nu nämnda båda propositionerna godkändes av 1965 års riksdag.
Riksdagen har även vid skilda tillfällen anvisat investeringsanslag för byggnadsarbetenas
bedrivande.

Revisorerna har från byggnadsstyrelsen inhämtat vissa uppgifter, ägnade
att möjliggöra kostnadsjämförelser mellan olika ny- och ombyggnadsobjekt
för administrationslokaler i Stockholm. Nedan intagna tabell A lämnar vissa
uppgifter rörande kostnaderna per m8, per in2 totalyta och per m2 rumsyta
beträffande dels nybyggnaden av kvarteret Loen, dels ombyggnaden av fyra
olika objekt av vilka två avser de i förevarande sammanhang behandlade
kvarteren Vinstocken och Neptunus Större. Av de övriga objekten avses
med beteckningen »Bergsgatan 48» det s. k. polishuset på Kungsholmen
och med »Mercurius» ett kvarter intill kanslihusannexet i Gamla stan, avgränsat
av Västerlångatan, Storkyrkobrinken och Stora Nygatan.

Uppgifterna i tabell A avser prisläget den 1 april 1966. Den som påslag
betecknade posten avser kostnader för projektering, central administration
och oförutsett. De för ombyggnaderna angivna procenttalen avser förhållandet
till de nybyggnadskostnader som representeras av Loen.

Beträffande de i tabell A och efterföljande tabeller använda beteckningarna
för ytor må nämnas följande.

Totalyta utgör sammanlagda ytan av samtliga våningar över och under
jord, räknat med yttre mått.

Rumsyta är totalytan minskad med ytan av ytterväggar, kommunikationsutrymmen
(korridorer, trappor, hiss m. m.) samt serviceutrymmen,
såsom pannrum, elcentral, fläktrum m. m. I rumsytan ingår däremot åtskilligt
s. k. projekterat utrymme som ej tillhör de egentliga arbetsrummen,
bl. a. samlingslokaler, restaurang, arkiv, lager, förråd, garage o. dyl.

Vissa utrymmen kan till viss del beräknas som rumsyta. Exempel härpå

251

utgör entréhallar och förrum, vilka ej ingår i rumsytan i den mån de anses
som kommunikationsutrymme men däremot kan medräknas till den del de
fungerar som uppehållsplats för personal eller väntrum för allmänhet.
Utnijttjandetcilet visar förhållandet mellan totalytan och rumsytan.

Tabell A

	Normal nybyggnad	Ombyggnad
Loen	Vinstocken	Bergsg. 48	Mercurius	Neptunus St.
Volym (m3) ......	69 300	65 725	13 900	35	000	29	675
	kr/m3	kr/m3	0/ /o	Icr/m3 %	kr/m3	%	kr/m3	%
Byggnad ........	192	57	30	77	40	189	98	126	66
VVS ............	29	15	52	19	66	22	76	21	72
El ..............	23	13	57	33	143	22	96	24	104
Summa ..........	244	85	35	129	53	233	95	171	70
Påslag ..........	64	25	39	42	66	82	128	55	86
Totalt ..........	30S	no	36	171	56	315	102	226	73
Total yla (m2) ____	18 880	14 645		4 260	10 685	7	527
	kr/m2	kr/m3	%	kr/m2 %	kr/m2	%	krjm2	%
Byggnad ........	705	256	36	252	36	618	88	497	70
VVS..............	106	67	63	63	59	72	68	82	77
El.................	84	60	71	109	130	71	85	94	112
Summa ..........	895	383	43	424	47	761	85	673	75
Påslag............	235	in	47	137	58	269	114	217	92
Totalt.............	1 130	494	44	561	50	1 030	91	890	79
Rumsyta (in2) ....	10 930	7 110		2 900	5 890	3	750
	kr/m2	kr/m2	%	kr/m2 %	kr/m2	%	kr/m2	0/ /o
Byggnad..........	1 219	527	43	371	30	1 121	92	997	82
VVS..............	184	137	74	92	50	131	71	165	90
El................	146	123	84	160	no	129	88	188	129
Summa ..........	1 549	787	51	623	40	1 381	89	1 350	87
Påslag............	406	229	56	201	50	487	120	436	107
Totalt............	1 955	1 016	52	824	42	1 868	96	1 786	91
Våningshöjd (m) . .	3,67	4,49			3,26	3,	28	3,	94
Utnyttjandetal ....	0,579	0,485			0,681	0,551	0,498

Från byggnadsstyrelsen har vidare beträffande de tre projekten Loen,
Vinstocken och Neptunus Större inhämtats vissa uppgifter om volymer, ytor,
rumsantal m. m. samt nybyggnads- respektive ombyggnadskostnader totalt
och fördelade på dylika enheter. Uppgifterna återgives i tabellen B. Kostnadsläget
avser i likhet med föregående uppgifter den 1 april 1966.

De i tabell B lämnade uppgifterna avser kostnader för nybyggnad respektive
ombyggnad, däremot icke för värdet av tomtmarken respektive för
fastighetsförvärv. I tabell C har sistnämnda kostnader inräknats i total -

252

	Tabell B Loen	Vinstocken	Neptunus
Kostnad, milj. kr......................	____ 25,8	7,3	Större 6,5
Antal rum............................		220	155
Volym, m3 ..........................	. . .. 70 000	65 000	30 000
Total yta, m2..........................	____ 19 000	14 500	7 500
Utnyttjandetal.........................	0,58	0,49	0,50
Rumsyta, m2..........................	. . . . 11 000	7 000	3 750
Våningshöjd, m ......................	3,1	4,5	3,9
Rumsyta per arbetsrum, m2 ............	25	32	25
Volym per arbetsrum, m3 ..............	157	295	200
Genomsn. storlek per arbetsrum, m2......	12		13
Kostnad per arbetsrum, kr..............	____ 58 000	33 000	42 000
(d:o exkl. grundlägg, kr.) ..............	____ 49 000	—	—
Kostnad per m2 rumsyta................	2 345	1 043	1 733
beloppen för projekten, samt kostnaderna per arbetsrum och per m2 rums-
yta framräknats med användande av samma	uppgifter om	byggnaderna
som angivits i tabell B.	Tabell C Loen	Vinstocken Neptunus
Beräknat värde av tomt resp. kostnad för förvärv av fastighet, milj. kr....................... 10,0	26,0	Större 15,0
Kostnad för ny- resp. ombyggnad, milj. kr	....... 25,8	7,3	6,5
Totalkostnad, milj. kr..................	....... 35,8	33,3	21,5
Antal rum ............................	....... 445	220	155
Kostnad per rum, kr...................	...... 80 450	151 360	138 710
Rumsyta, m2..........................	....... 11 000	7 000	3 750
Kostnad per m2 rumsyta, kr.............	....... 3 255	4 757	5 730

Revisorernas uttalande. Sedan ett antal år tillbaka har det förelegat ett
betydande behov av ytterligare ämbetslokaler för statsmyndigheternas räkning
i de centrala delarna av Stockholm. Som ett led i strävandena att tillgodose
detta behov förvärvade staten år 1965 genom markbyte med Stockholms
stad huvuddelen av kvarteret Loen på Nedre Norrmalm med avsikt
att där uppföra en ämbetsbyggnad för överståthållarämbetet. Vidare inköptes
för statsverkets räkning åren 1965 och 1966 dels Skandinaviska bankens
fastighet i kvarteret Vinstocken vid Gustaf Adolfs torg, dels Försäkringsaktiebolaget
Skandias fastigheter i kvarteret Neptunus Större vid
Mynttorget och Västerlånggatan i Gamla stan. De båda sistnämnda förvärven
genomfördes i avsikt att tillgodose lokalbehovet främst för vissa statsdepartement
och till dem knuten verksamhet. Beträffande båda dessa fastigheter
förutsattes tämligen omfattande ombyggnadsarbeten bli erforderliga
för att utrymmena skulle lämpa sig för avsett ändamål. Värdet av
tomtmarken i kvarteret Loen uppskattades i samband med förvärvet till
10 milj. kronor, medan kostnaderna för den planerade ämbetsbyggnaden
har beräknats till 25,8 milj. kronor, vilket för denna byggnad innebär en

253

sammanlagd kostnad av 35,8 milj. kronor. För bankhuset i kvarteret Vinstocken
erlades en köpeskilling av 26 milj. kronor, varjämte de under innevarande
år avslutade ombyggnadsarbetena beräknas ha dragit en kostnad
av 7,3 milj. kronor, eller för Vinstocken totalt 33,3 milj. kronor. Skandiahuset
i kvarteret Neptunus betingade ett inköpspris av 15 milj. kronor och
de pågående ombyggnadsarbetena torde komma att belöpa sig till 6,5 milj.
kronor, dvs. sammanlagt 21,5 milj. kronor för denna fastighet.

Vid anvisande av investeringsanslag för ifrågavarande ändamål har riksdagen
utgått ifrån, att inköpen av de nämnda båda äldre fastigheterna varit
högst angelägna med hänsyn till nödvändigheten av att utan ytterligare
tidsutdräkt anskaffa lokalutrymmen för den statliga verksamheten. Fastigheternas
synnerligen centrala läge i nära anslutning till kanslihuset och
riksdagshuset bär även ansetts vara av betydande värde i sammanhanget.
Revisorerna har därför ej funnit anledning att ingå på någon ekonomisk
bedömning av dessa förvärv, lika litet som revisorerna sökt bilda sig en uppfattning
om lämpligheten av de företagna eller planerade ombyggnaderna,
eftersom detta skulle förutsätta en närmare prövning av de rationaliseringsvinster
som kan beräknas uppkomma till följd av åtgärderna. Revisorerna
har emellertid ansett det vara av intresse att redovisa det utbyte som erhållits
i form av arbetsrum och rumsytor genom ifrågavarande förvärv samt
att söka åstadkomma en kostnadsjämförelse mellan dessa lokaler och en
nybyggnad med motsvarande centrala läge. I detta syfte har revisorerna
lämnat de uppgifter som intagits i ovanstående tabeller.

Det må till eu början framhållas att det framlagda materialet är översiagsmässigt
och att vissa skiljaktigheter i beräkningsgrunderna föreligger.
Byggnadsarbetena i kvarteret Loen befinner sig dessutom ännu i begynnelseskedet,
och ombyggnaden av kvarteret Neptunus är ej avslutad. Vid
jämförelsen mellan de tre projekten bör även beaktas att synnerligen olika
förutsättningar råder beträffande fastigheternas karaktär, bl. a. i fråga om
tillgången på vissa gemensamma lokaler och utrymmen som ej ingår i arbetsrum.
Särskilt gäller detta kvarteret Vinstocken, som från början utformats
för bankrörelse. I fråga om kvarteret Neptunus må även anmärkas att
vissa kulturhistoriska hänsyn väsentligt begränsat rörelsefriheten vid planeringen
av ombyggnadsarbetena.

De av byggnadsstyrelsen framlagda kalkylerna utvisar, att — sedan förvärv
av tomtmark och fastigheter genomförts och kostnaderna därför lämnats
åsido — en ombyggnad av de äldre fastigheterna skulle bli mindre
kostnadskrävande än en nybyggnad på samma plats, även om rivningskostnaderna
i det sistnämnda alternativet ej medräknades. Av de redovisade beloppen
framgår emellertid även, att de sammanlagda kostnaderna för förvärv
och ombyggnad av de äldre fastigheterna blir väsentligt högre än den
sammanlagda kostnaden för tomtförvärv och nybyggnad i kvarteret Loen.
Kostnaderna per m2 rumsyta i Loen beräknas till 3 255 kronor, under det

254

att motsvarande kostnad för Vinstocken och Neptunus uppgår till 4 757
respektive 5 730 kronor. Om de sammanlagda kostnaderna fördelas på antalet
arbetsrum i de olika byggnaderna, erhålles för Loen ett belopp av
80 450 kronor, för Vinstocken 151 360 kronor och för Neptunus 138 710
kronor.

I samband med 1962 års omorganisation utrustades byggnadsstyrelsen
med en särskild kalkylavdelning med uppgift bl. a. att genom s. k. efterkalkylering
företaga analyser av kostnaderna för olika statliga byggnadsföretag.
Enligt vad revisorerna inhämtat har detta arbete numera kommit i
gång, så att resultatet av en granskning av ett antal byggnadsföretag kunnat
publiceras. Det vore enligt revisorernas mening av värde om detta arbete
kunde utsträckas till att omfatta kostnaderna för förvärv och ombyggnad
av äldre fastigheter i relation till kostnaderna för nybyggnad av lokaler för
olika statliga ändamål.

255

§ 23

Statlig representation1

Några allmängiltiga bestämmelser eller riktlinjer i övrigt beträffande
representation inom den statliga förvaltningen bär icke utfärdats centralt.
Medel för representation brukar med vissa undantag ej heller uppföras på
de olika myndigheternas omkostnadsstater. Möjlighet föreligger emellertid
för myndigheterna att efter framställning till Kungl. Maj :t i varje särskilt
fall få sig medel anvisade för viss representation. Beträffande de affärsdrivande
verken fastställer Kungl. Maj:t för vart och ett av dem ett maximibelopp
som får användas till representation. Även dessa verk måste
emellertid inhämta Kungl. Maj :ts tillstånd att använda visst belopp för
bestridande av större representationskostnader som icke kunnat inrymmas
i det ordinarie representationsanslaget.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att genom en rundskrivelse
till ett 30-tal myndigheter införskaffa vissa uppgifter rörande den statliga
representationen. De framställda frågorna, avseende myndigheternas såväl
centrala som regionala och lokala förvaltning, har följande lydelse. 1 2 3 4 5

1. Finnes inom Edert verksamhetsområde bestämmelser som reglerar
frågan om representation? Vad innehåller i så fall dessa bestämmelser och
när utfärdades de?

2. Bör enligt Eder mening bestämmelserna om representation ändras i
något avseende?

3. Om dylika bestämmelser ej finnes, bör enligt Eder mening sådana tillskapas
och vad bör bestämmelserna i så fall innehålla?

4. Finnes på Eder omkostnadsstat (motsvarande) för representation direkt
avsedda medel? Vilka belopp har under vart och ett av de tre senaste
budgetåren tagits i anspråk för representation, från vilka anslag har dessa
medel anvisats och vad har utgifterna huvudsakligen avsett?

5. Har Ni i övrigt några synpunkter på förevarande spörsmål?

Det huvudsakliga innehållet i de avgivna svaren redovisas här nedan.

Kriminalvårdsstyrelsen har förklarat att bestämmelser som reglerar frågan
om representation icke förekommer inom styrelsens förvaltningsområde.
På kriminalvårdsstyrelsens och fångvårdsanstalternas omkostnadsstater
har emellertid medel för representation anvisats under delposterna till
övriga expenser respektive utgifter. De anvisade medlen har uppgått till
högst 500 respektive högst 3 000 kronor per budgetår. Utgifterna har huvudsakligen
avsett representation gentemot utländska besökare. De anvisade
medlen har för styrelsens egen del icke täckt ifrågavarande kostnader,

1 Denna paragraf har avlämnats den 10 maj 1967.

256

utan dessa har i viss utsträckning måst bäras av enskilda tjänstemän.

Under budgetåren 1963/64, 1964/65 och 1965/66 har tagits i anspråk för
kriminalvårdsstyrelsens del respektive 494, 325 och 483 kronor samt för
fångvårdsstaten respektive 1 087, 1 196 och 2 728 kronor.

Försvarets civilförvaltning har framhållit att betydande belopp årligen anvisas
under fjärde huvudtiteln för representation. Under budgetåren 1963/
66 utnyttjades för representation under avlöningsanslag respektive 53 431,
346 786 och 360 073 kronor, under övningsanslag respektive 112 960, 113 020
och 144 108 kronor, under s. k. FN-anslag respektive 129 969, 104 315 och
79 696 kronor samt under anslaget till extra utgifter respektive 146 722,
149 131 och 299 171 kronor. Civilförvaltningen har vidare sammanfattningsvis
anfört.

Personalkassemedel, örlogsdagmedel, flygdagmedel och vissa fondmedel
torde i jämförelsevis obetydlig utsträckning utnyttjas för bestridande av
representationskostnader. 20 000 kronor för budgetår anvisas för närvarande
till kontaktverksamhet genom samarbetsnämnder. Möjlighet finns
att av anslaget Bidrag till social verksamhet bestrida kostnader för trivselfrämjande
åtgärder för krigsmaktens civila personal. Myndighet som anvisats
expensmedel kan också bestrida kostnad för sådana åtgärder. Myndigheter
inom försvarsdepartementets verksamhetsområde har bl. a. på
grund av bestämmelsernas utformning icke alltid samma tillgång på medel
för förenämnda ändamål. Sämst lottade är förbandschefer (motsvarande)
och försvarsområdesbefälhavare.

Civilförvaltningen anser att terminologin på ifrågavarande område bör
överses. Det är enligt civilförvaltningens åsikt missvisande att i den utsträckning
som nu görs rubricera medelsanvisningar av ifrågavarande slag
som representation. Enligt civilförvaltningens erfarenhet torde viss del av
för representation avsedda medel utnyttjas för kontaktverksamhet. Även
kostnader för trivselfrämjande åtgärder och andra sociala åtgärder torde
i viss utsträckning bestridas av representationsmedel.

Allmänna riktlinjer för utnyttjande av representationsbidrag bör utfärdas.

En översyn av dispositionsföreskrifter för anslag och bestämmelser om
utnyttjande av statsmedel för representation bör göras med syfte att skapa
lika tillgång på medel för olika myndigheter inom försvaret.

Försvarets fabriksverk har upplyst att bestämmelser rörande representation
har utfärdats för fabriksverkets del. En post för representationskostnader
har upptagits på driftstaten för försvarets fabriksfond. Därutöver
har fabriksverket möjlighet att bestrida kostnader för representation
i samband med fullföljandet av ingångna leveransavtal.

Utgifterna för representation har under budgetåren 1963/66 utgjort
respektive 90 900, 157 629 och 159 134 kronor. Dessa kostnader har i förhållande
till försäljningens omfattning under nämnda år uppgått till respektive
0,071, 0,085 och 0,077 procent.

Riksförsäkringsverket har meddelat att bestämmelser om representation
saknas för verkets del och att något anslag för detta ändamål icke finnes.

257

Verket har icke ansett sig böra utfärda några bestämmelser angående representation
för de allmänna försäkringskassornas del.

Enligt riksförsäkringsverkets mening bör ett centralt ämbetsverk med
vidsträckta och erkända kontakter utåt ha möjlighet att i viss utsträckning
utöva representation. Den nuvarande avsaknaden av representationsmöjligheter
måste närmast betecknas som genant, särskilt i förhållande
till utländska besökare.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har upplyst att kostnaderna för utövandet
av värdskap vid besök av representanter för myndigheter och institutioner
från främmande länder eller eljest, då det statliga vägväsendet
bör representeras, för närvarande bestrides av medel från det under sjätte
huvudtiteln uppförda anslaget till extra utgifter. Medgivandet att utöva representation
lämnas under hand av kommunikationsdepartementet. Kostnaderna
förskjutes av styrelsen, som hos Kungl. Maj :t periodvis rekvirerar
erforderliga medel för täckandet av bokförda utgifter för ifrågavarande
ändamål. Styrelsen, som funnit detta förfarande synnerligen tungar betat,
förmenar att medel bör disponeras under något av de till styrelsens förfogande
stående anslagen.

Enligt styrelsens mening bör det ankomma på vederbörande myndighet
att inom ramen för tillgängliga medel utöva den representation som av
verksledningen bedöms erforderlig och lämplig.

Poststyrelsen har meddelat att de bestämmelser som reglerar frågan om
representation för postverket varje år återfinnes i Kungl. Maj :ts brev angående
verkets driftstat. Enligt styrelsens mening skulle ändring i bestämmelserna
vara önskvärd såtillvida, att representationsanslaget icke begränsades
av Kungl. Maj :t utan kunde få disponeras av poststyrelsen inom
ramen för vad som gäller för övriga anslagsposter i driftstaten och den
praxis som tillämpas i modern affärsverksamhet. Som motiv härför har
främst anförts att den nya organisation som poststyrelsen erhållit fr. o. m.
den 1 januari 1965 skapat bättre förutsättningar för en ökad delegering av
befogenheter till verket. Styrelsen skulle som hittills i anslutning till det
budgetsystem som är under uppbyggnad i postverket centralt kunna övervaka
att kostnaderna icke komme att överskrida av styrelsen i förväg för
budgetåret fastställt belopp. Detta förfaringssätt har tillämpats fr. o. m.
den 1 juni 1965 för övriga anslag, vilka t. o. m. budgetåret 1964/65 varit
upptagna i driftkostnadsstaten som s. k. maximerade anslag.

Kostnaderna för representation har under budgetåren 1963/64, 1964/65
och 1965/66 uppgått till respektive 92 352, 150 413 och 129 503 kronor.

Telestyrelsen har upplyst att eu totalram för representation fastställes
av Kungl. Maj :t för televerket i likhet med vad som gäller beträffande
postverket. Någon ändring av bestämmelserna anser telestyrelsen icke för
närvarande erforderlig.

Beviljat anslag för representation har för televerkets del under budget 9—670606.

Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. I

258

åren 1963/64—1965/66 uppgått till respektive 125 000, 125 000 och 150 000
kronor. De förbrukade medlen har för samma tid uppgått till respektive
109 000, 112 000 och 117 000 kronor.

Statens järnvägar har meddelat att anslag för representation upptages
i SJ:s budget och bestrides av driftmedel. En s. k. företagsorder med riktlinjer
och bestämmelser för representation inom SJ har utfärdats av centralförvaltningen.

De budgeterade beloppen avseende representation under budgetåren
1963/64—1965/66 har uppgått till respektive 50 000, 50 000 och 75 000 kronor.
De bokförda beloppen har för samma tid uppgått till respektive 42 533,
43 860 och 78 251 kronor.

Luftfartsverket har anfört att formella bestämmelser som reglerar representation
har funnits hos verket sedan år 1963. Reviderade bestämmelser
har nyligen utfärdats av verkets centralförvaltning. På luftfartsverkets
driftstat finnes två poster upptagna för representation, ett belopp av 300
dollars att användas av den svenske representanten i den internationella
civila luftfartsorganisationens råd (ICAO) och ett belopp av för närvarande
15 000 kronor för verkets representation i övrigt. Under vart och ett av
budgetåren 1963/64 och 1964/65 utgjorde sistnämnda belopp 10 000 kronor.

G eneraltull styr elsen har meddelat att det inom styrelsens verksamhetsområde,
vilket omfattar såväl generaltullstyrelsen som tullstaten, icke utfärdats
några bestämmelser om representation. Det synes enligt styrelsens
mening önskvärt att enhetliga regler om representation fastställes för hela
statsförvaltningen för att klargöra i vilken utsträckning myndighet skall
äga bestrida kostnader för representation.

Den på tullverkets omkostnadsstat upptagna anslagsposten »Särskilda
utgifter» har sedan gammalt tagits i anspråk för viss representation. Frågan
om myndigheternas representation är enligt generaltullstyrelsen en
känslig avvägningsfråga. Å ena sidan torde det enligt styrelsens mening
vara uppenbart att representation bör utövas med stor restriktivitet. Å
andra sidan är det angeläget att medel finnes att tillgå vid de tillfällen
en myndighet känner skyldighet att representera.

Under budgetåren 1963/64—1965/66 har för representation tillgängliga
medel uppgått till respektive 4 000, 5 000 och 5 000 kronor. Anslagsförbrukningen
har för samma tid uppgått till respektive 2 718, 4 870 och 2 830
kronor.

Skolöverstyrelsen har upplyst att bestämmelser som reglerar frågan om
representation saknas. Medel för ändamålet har ej anvisats på styrelsens
omkostnadsstat. Styrelsen avser emellertid att i kommande petita föreslå
viss medelsanvisning till representation under anslagsposten till expenser.
De ökade internationella kontakterna på skolans område har medfört att
ett behov av medel för representation uppkommit. Om medel härför anvisas
torde det enligt skolöverstyrelsens mening böra ankomma på vederbörande
verk att utfärda interna anvisningar om användningen.

259

Universitetskansler sämbetet har meddelat att representationsbidrag med
varierande belopp utgår under omkostnadsanslag till de olika lärosätena.
Därjämte bestrides kostnader för akademiska högtidligheter, representation
m. m. av expensanslag. Vissa lärosäten disponerar dessutom donationsmedel
som kan användas för kostnader i samband med representation. Universitetskanslersämbetet
har vidare uttalat följande.

Forskning och utbildning har under senare år fått en alltmer internationell
prägel, och de internationella kontakterna väntas i fortsättningen bli
ytterligare utvecklade. Detta ställer högre krav på representation än tidigare
varit fallet. Utländska universitet synes förfoga över betydande representationsanslag
och visar svenska besökare stor gästfrihet. Vid besök av utländska
forskare hos de svenska universitets- och högskoleinstitutionerna får
med nuvarande ordning representationskostnaderna i stor utsträckning täckas
av privata medel. De från lärosätena framförda önskemålen om ökade
medel för bestridande av kostnader i samband med dylika besök stämmer
väl överens med kanslersämbetets betraktelsesätt. Enligt ämbetets uppfattning
får en ökning av ifrågavarande medel stor betydelse för de internationella
kontakterna lärosätena emellan och bidraget till ökad goodwill för
svensk forskning över huvud. Kanslersämbetet förutsätter att de svenska
värdar som önskar utöva representationen i sina hem — en representationsform
som visat sig röna stor uppskattning av utländska besökare — på ett
smidigt sätt skall kunna beredas ersättning härför.

Kostnaderna för den ifrågasatta utvidgade representation som icke utövas
av rektor synes lämpligen kunna bestridas genom en ökning av den tidigare
nämnda anslagsposten under omkostnadsanslagen. Någon åtskillnad
lärosätena emellan synes icke motiverad. Medel bör därför beräknas även
för de tekniska högskolorna och handelshögskolan i Göteborg under denna
post. Ansvaret för fördelningen av representationsmedel inom lärosätet bör
åvila vederbörande rektorsämbete.

Några medel till representation står för närvarande icke till kanslersämbetets
disposition. Ämbetet har att vid behov i varje särskilt fall göra framställning
härom till Kungl. Maj :t. Då även kanslersämbetet alltmer berörs
av de internationella kontakterna framstår det såsom angeläget, att ämbetet
utan omgång kan utöva den representation som befinnes erforderlig. Det
årliga medelsbehovet kan beräknas till 5 000 kronor.

Kanslersämbetet avser att i nästkommande petita äska medel för ovan
angivna ändamål.

Lantbruksstyrelsen har framhållit att styrelsen icke hittills disponerat
särskilda medel för representation. I sina petita för budgetåret 1967/68 har
styrelsen emellertid äskat vissa medel för ifrågavarande ändamål.

Statens jordbruksnämnd har meddelat att några bestämmelser om representation
icke finnes inom jordbruksnämndens verksamhetsområde. Nämnden
har vidare anfört att det ofta känts som en brist att icke ha möjlighet
att bekosta någon som helst representation. Denna brist har varit särskilt
påtaglig i samband med besök av representanter för utländska institutioner
eller internationella organisationer. Jordbruksnämnden har ansett att resurser
i lämplig omfattning borde ställas till nämndens förfogande för utövande
av begränsad representation i angelägna fall.

260

Domänstyrelsen har upplyst att interna bestämmelser bär utfärdats vilka
reglerar representationen inom domänverket. Bestämmelser utfärdade
av överordnad instans saknas. Beräknad kostnad för representation upptages
i domänstyrelsens generalförslag. Representationskostnaderna har huvudsakligen
avsett mat och dryck men även vissa resekostnader och kostnader
för exkursioner i samband med att utomstående, vilka betraktats såsom
verkets gäster, besökt styrelsen eller lokalförvaltningen.

Årskostnaden för representation har under kalenderåren 1964, 1965 och
1966 uppgått till respektive 29 168, 31 172 och 36 548 kronor.

Kommerskollegium har framhållit att bestämmelser rörande representation
icke finnes inom kollegiets verksamhetsområde, innefattande även statens
elektriska inspektion, sprängämnesinspektionen och bergsstaten. Medel
för representation har icke anvisats på kollegiets omkostnadsstat.

Statens vattenfallsverk har framhållit att verkets representationsanslag
årligen fastställes av Kungl. Maj :t efter framställan i samband med förslaget
till driftstat. Utöver de i driftstaten upptagna beloppen för representationskostnader
hemställer verket till Kungl. Maj:t om medel i samband
med t. ex. invigningar av kraftstationer.

Under budgetåren 1963/64—1965/66 har av driftmedel anvisats respektive
140 000, 165 000 och 190 000 kronor, vari för utländsk representation ingår
75 000 kronor för vartdera året. Ianspråktagna belopp uppgår för nämnda
budgetår till respektive 139 822, 130 996 och 146 553 kronor.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört att landshövding äger uppbära
visst representationsbidrag. Länsstyrelsen har intet yrkande om ändring
av de i anslutning härtill utfärdade bestämmelserna. Andra representationsbidrag
finnes icke till länsstyrelsens förfogande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har gjort ett uttalande av i stort sett samma
innehåll.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört att förutom landshövdingens representationsanslag,
som utgår i form av ett lönetillägg, inga medel finnes
anvisade för länsstyrelsens eller underordnade myndigheters representation.
Ej heller finnes några bestämmelser som reglerar frågan härom. Länsstyrelsen
anser att vidgade möjligheter borde finnas att av statsmedel bestrida
representationskostnader. Länsstyrelsen föreslår att området blir föremål
för utredning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har bl. a. anfört följande.

Länets egenskap av gränslän medför att länsstyrelsen och länspolischefen
ej sällan måste ha överläggningar med representanter för myndigheterna
i Norge och Finland. Det har ofta känts som en brist att länsstyrelsen
icke har någon möjlighet att utöva gästfrihet i skälig omfattning mot gäster
från grannländerna i de fall då landshövdingen icke har tillfälle att utöva
representationen, särskilt som man i dessa länder är generös i sådana avseenden.
Önskvärt vore att länsstyrelsen som sådan hade viss möjlighet att
disponera ett belopp för representation.

261

Likaså saknar länsstyrelsen medel för att med blommor uppvakta tjänstemän
som avgå med pension eller att vid begravningar av tjänstemän inom
landsstaten eller andra medborgare som äro förtjänta av samhällets tack för
sin gärning uppvakta med en krans. Medel böra finnas tillgängliga härför.
Då viss representation i sådana fall icke kan undvikas får saken nu ordnas
genom insamling bland personalen, vilket icke är tillfredsställande.

Vidare har länsstyrelsen i egenskap av ledande organ i frågor rörande
statligt lokaliseringsstöd funnit att denna utåtriktade verksamhet ej sällan
kräver att länsstyrelsen kan uppfylla vissa värdfunktioner. Möjligheter härtill
finnes för närvarande icke, vilket ofta inneburit att vederbörande tjänstemän
åsamkats extra kostnader.

För att lokaliseringsverksamheten skall flyta friktionsfritt och utan tidsoch
effektivitetsförluster synes det enligt länsstyrelsens mening mycket angeläget
att ett rimligt representationsanslag ställes till länsstyrelsens förfogande.

Arbetsmarknadsstyrelsen har meddelat att något belopp för representation
icke uppförts å arbetsmarknadsstyrelsens omkostnadsstat. Medel för
ifrågavarande ändamål har emellertid efter därom gjord framställning
ställts till styrelsens förfogande genom särskilda av Kungl. Maj :t fattade
beslut. Denna ordning har enligt styrelsens mening i huvudsak varit fullt
tillräcklig för arbetsmarknadsverkets behov. Det skulle emellertid vara fördelaktigt
om medlen anvisades under särskild post i styrelsens omkostnadsstat,
eftersom de därigenom skulle ställas till styrelsens förfogande i samma
ordning som övriga omkostnadsmedel.

För budgetåren 1964/65, 1965/66 och 1966/67 har till arbetsmarknadsstyrelsen
efter särskilda framställningar för representation utbetalats respektive
3 000, 3 000 och 5 000 kronor.

Revisorernas uttalande. Allmänna bestämmelser om de statliga myndigheternas
representation har icke meddelats av Kungl. Maj :t. Ej heller de
myndigheter som på sina omkostnadsstater fått sig anvisade medel för berörda
ändamål har ansett sig böra lämna några särskilda anvisningar om
den närmare dispositionen av medlen i fråga. Ett undantag utgör dock de
affärsdrivande verken, vilka ofta utfärdat interna föreskrifter i ämnet. Såsom
framgår av den föregående redogörelsen innebär dessa föreskrifter
vanligtvis en normering av sedan länge tillämpad praxis. Sålunda har vissa
verk fastställt i vilka fall representation får utövas på verkets bekostnad
samt inom vilken ungefärlig ram representationen vid varje sådant tillfälle
bör hålla sig.

Flertalet av de myndigheter som omfattats av revisorernas undersökning
har icke tillgång till egna medel för att bestrida kostnader av förevarande
art utan nödgas hänvända sig till Kungl. Maj.-t i varje särskilt fall då representationsskyldighet
anses föreligga. Detta förfaringssätt har vissa av myn -

262

digheterna funnit vara administrativt betungande. Andra myndigheter återigen
har på sin omkostnadsstat anvisats medel som kan tagas i anspråk
för ändamålet i fråga. De affärsdrivande verken slutligen har bemyndigats
att till representation använda högst ett visst i vederbörande driftstat upptaget
belopp.

Avsevärda olikheter kan sålunda konstateras föreligga de olika myndigheterna
emellan med avseende på tillgängligheten av medel för representation.

Beträffande användningen av nämnda medel ger de inkomna uppgifterna
vid handen, att kostnaderna huvudsakligen avsett utövande av värdskap
för representanter för utländska myndigheter samt representanter för inhemska
företag och institutioner som för studier eller i annat syfte besökt
vederbörande verk. Ett flertal av de tillfrågade myndigheterna har framhållit
att de ökande internationella förbindelserna gjort det nödvändigt för
de olika verken att kunna ikläda sig visst värdskap. De myndigheter som saknat
möjlighet härtill har betonat att detta förhållande ibland kommit att
framstå såsom en besvärande brist.

Möjlighet har numera öppnats för de statliga myndigheterna att i viss
utsträckning bestrida kostnader i personalvårdande syfte med stöd av Kungl.
Maj :ts cirkulär den 3 juni 1966 (nr 381). I enlighet härmed kan av expensmedel
ett visst belopp per anställd disponeras för att täcka utgifter för enklare
förtäring i samband med t. ex. medaljutdelning eller information till
nyanställd personal.

Revisorerna är medvetna om att bl. a. de ökande internationella kontakterna
på senare år skapat ett behov för de statliga myndigheterna att på ett
smidigt sätt kunna utöva viss begränsad och skälig representation. Av svaren
på de av revisorerna ställda frågorna framgår att vissa myndigheter
inför det kommande budgetåret äskat medel för representation och att andra
myndigheter har för avsikt att äska medel för dylikt ändamål i sina nästkommande
petita. Mot bakgrunden härav framstår det enligt revisorernas
mening som önskvärt att så långt möjligt enhetliga regler tillskapas för den
statliga representationen såväl beträffande den anslagstekniska utformningen
som beträffande förutsättningarna för att hithörande kostnader skall
få bestridas med statsmedel. I första hand torde de fall då statsmedel får
tagas i anspråk för representation böra klarläggas och preciseras. Förutsättningarna
härför synes böra utformas på ett i princip likartat sätt för hela
statsförvaltningen. Revisorerna önskar slutligen understryka angelägenheten
av att myndigheterna, därest Kungl. Maj :t och riksdagen anser sig böra
ställa särskilda medel för representation till deras förfogande, handhar
dessa medel med all nödig varsamhet.

263

§ 24

Affärsverkens driftstater

I riksstaten — såväl totalbudgeten som driftbudgeten — förekommer på
inkomstsidan under rubriken B. Inkomster av statens kapitalfonder en inkomstpost
betecknad I. Statens affärsverksfonder. Den är för innevarande
budgetår upptagen med 710,5 milj. kronor. Enligt den till riksstaten hörande
inkomstspecifikationen ingår däri inkomster från sju olika affärsverk, nämligen
försvarets fabriksverk (10 milj. kronor), postverket (17 milj. kronor),
televerket (215 milj. kronor), statens järnvägar (119 milj. kronor), luftfartsverket
(14,5 milj. kronor), statens vattenfallsverk (320 milj. kronor)
och domänverket (15 milj. kronor).

Genom 1911 års budgetreform upptogs statens produktiva kapitaltillgångar
i rikshuvudboken på särskilda fondkonton, vilkas inkomster och
utgifter skulle redovisas på fondema enligt enhetliga principer. Endast
överskottet skulle tillgodoföras budgeten som inkomst. Med 1937 års budgetreform
infördes rubriken Inkomster av statens kapitalfonder. Under
denna rubrik skulle redovisas överskottet för varje fond som hade eget
konto i rikshuvudboken, med undantag dock för statsregleringsfonden.
Med den sistnämnda budgetreformen genomfördes definitivt principen om
nettoredovisning till budgeten för all verksamhet som kan finansieras över
statlig kapitalfond.

Affärsverkens driftresultat kan komma till synes även på riksstatens
utgiftsspecifikation, nämligen om rörelsen utvisar underskott. Enligt de med
1937 års budgetreform införda principerna skall nämligen ett årligt uppkommande
underskott täckas genom anvisning på driftbudgetens utgiftssida.

På annat sätt än nu nämnts återspeglas affärsverkens ekonomi på riksstaten
endast såvitt gäller kapitalinvesteringar och kapitaltillgångarnas avskrivning.
Med 1937 års budgetreform erhölls en skarp gräns mellan kapitalinvesteringar,
egentliga statsutgifter och avskrivningar. Samtliga kapitalinvesteringar
skulle bestridas med anslag anvisade på kapitalbudgeten.
Enligt den omläggning av kapitalbudgeten som beslöts vid 1944 års riksdag
skulle kapitalbudgeten omfatta endast de nya kapitalbelopp som behövde
tillföras de fondförvaltande myndigheterna för att av statsmakterna
godkända investeringsprogram skulle kunna förverkligas. Sättet för investeringarnas
finansiering anges i investeringsstater, vilka intages i riksstaten
såsom bilaga till kapitalbudgeten med en stat för varje ifrågavarande
fond. Varje investeringsstat upptar endast en utgiftspost, betecknad Investeringsanslag
eller Summa investeringsanslag, men denna post speci -

264

ficeras i sin tur i särskilda vid riksstaten fogade förteckningar över samtliga
av riksdagen anvisade investeringsanslag. Dessa anslag avser bruttobeloppen
för både nyinvestering och förnyelse. På investeringsstaternas
motsatta sida upptages de medel som står till förfogande för finansiering
av investeringarna. Dessa utgöres av dels avskrivningsanslag som anvisas
på driftbudgeten för avskrivning av oräntabla nya investeringar, dels
likvida medel som uppkommer genom årliga avskrivningar inom respektive
fonder, dels medel som blivit disponibla genom försäljning eller lämnats
som bidrag eller liknande, dels slutligen de medel som därutöver erfordras
för finansiering av investeringsanslagen och som får lyftas hos
riksgäldskontoret. Det är summan av sistnämnda s. k. investeringsbemyndiganden
som efter vissa avdrag bildar kapitalbudgetens utgiftssida och
således anger det erforderliga nettotillskottet av nytt kapital.

Statens affärsverksfonders tillgångar avskrives regelbundet med medel
anvisade på vederbörande fonders driftstater. Avskrivningsanslag på budgeten
avser för dessa fonder i regel endast anordningar vilka från företagsekonomisk
synpunkt icke är räntabla och för vilka vederbörande verk
icke har någon förräntningsplikt. Dessa anslag samlas på driftbudgeten
under rubriken B. Utgifter för statens kapitalfonder, II. Avskrivning av
nya kapitalinvesteringar. De olika anslagen upptages därjämte i en särskild
utgiftsspecifikation till driftbudgeten.

Om man bortser från den redovisning som sålunda lämnas beträffande
investeringar samt avskrivningar av icke räntabla tillgångar, upptages av
affärsverkens inkomster och utgifter endast nettoöverskottet på riksstaten.
Beräkningen av affärsverksamhetens inkomster och utgifter ingår
emellertid som ett led i statsregleringen. Den till statsverkspropositionens
Finansplan fogade bilagan, Riksrevisionsverkets inkomstberäkning, utvisar
ämbetsverkets beräkning av driftinkomster, driftutgifter och överskott
vid affärsverken, grundade på vederbörande verksstyrelsers förslag i
dessa hänseenden. Intäkter och kostnader är härvid som regel specificerade
på ett antal olika delposter. Av finansplanen framgår Ivungl. Maj :ts
preliminära förslag rörande inkomstberäkningen för nästfoljande budgetår
med de jämkningar beträffande av riksrevisionsverket angivna belopp
som av olika anledningar ansetts böra vidtagas. Ytterligare förändringar
beträffande såväl riksrevisionsverkets inkomstberäkning som Kungl. Maj :ts
förslag kan i förekommande fall framgå av Kungl. Maj:ts vid slutet av
riksdagens vårsession framlagda proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget.

Inkomsterna i statens affärsverksamhet består av avgifter enligt taxa,
köpeskillingar för försålda produkter, hyres- och arrendeinkomster, räntor
m. m. Av dessa avgifter utgör postavgifterna bevillning och fastställes av
riksdagen, ehuru beslutanderätten rörande vissa avgifter delegerats till
Kungl. Maj :t eller poststyrelsen. I övrigt fastställes affärsverkens taxor

265

av Kungl. Maj :t eller vederbörande verksstyrelse. Köpeskillingar för försålda
produkter ävensom hyror och arrenden bestämmes inom vederbörande
verk. I de driftstater som närmare beröres i det följande ingår bland inkomsterna
även de ersättningar från riksstatsanslag som i vissa fall utgår
till affärsverken för underskott i rörelsen.

Såsom driftkostnader vid affärsverken anses alla utgifter som icke täckes
av investeringsanslag. Dessa kostnader prövas icke av riksdagen. Enligt
förutsättningarna för gällande budgetsystem skall utgifterna finansieras
med inflytande trafikinkomster och andra driftintäkter. Förutom de
normala driftkostnaderna, såsom löner, omkostnader, reparationer m. m.,
räknas hit den avskrivning som följer av den föreliggande förräntningsplikten,
vidare utbetalning av pensioner till f. d. befattningshavare, avskrivning
av osäkra fordringar, skaderegleringar och oförutsedda utgifter
m. m.

För de inkomstgivande affärsverken har Kungl. Maj :t överlämnat utgiftsregleringen
till verksstyrelsernas bedömande. Styrelsernas förslag till
driftstater skall dock enligt verkens instruktioner för varje räkenskapsår
fastställas av Kungl. Maj :t. Driftstaterna omfattar huvudsakligen beräkningsposter.
Styrelsernas handlingsfrihet avser dock endast för driften erforderliga
kostnader. Vissa slag av utgifter får bestridas endast i den omfattning
Kungl. Maj :t särskilt medgivit, exempelvis utgifter för representation
samt bidrag till idrotts- och fritidsverksamhet och annan ideell verksamhet.
Bestämmelser härom meddelas i de brev genom vilka Kungl. Maj :t
fastställer respektive driftstater.

I fråga om personalorganisationen är affärsverken bundna av de av
Kungl. Maj :t fastställda personalförteckningarna. I verkens instruktioner
föreskrives att annan personal än den nyssnämnda må anställas i mån av
behov (i vissa fall i mån av behov och tillgång på medel). Affärsverken
är vidare enligt instruktionerna underkastade bestämmelserna i statstjänstemannalagen,
statstjänstemannastadgan och allmänna verksstadgan. För
statsförvaltningen i allmänhet gällande bestämmelser om pensioner till f. d.
befattningshavare, resekostnader, flyttningskostnader m. m. är tillämpliga
även för affärsverkens del.

De av Kungl. Maj :t fastställda driftstaterna för affärsverken intages regelmässigt
i statsliggaren. Följande driftstat för statens järnvägar för budgetåret
1967/68 må här återgivas såsom exempel.

1 000-tal
kronor

INTÄKTER

Järnvägs-, färje- och biltrafik

Persontrafik .......................................... 689 000

Posttrafik.............................................. 55 000

Godstrafik, exkl. lapplandsmalm.......................... 1 096 000

9|—670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967.1

266

1 000-tal
kronor

Godstrafik, lapplandsmalm .............................. 204 000

Ersättning för drift av icke lönsamma järnvägslinjer........ 194 000

Ersättning från SL...................................... 112 000

Hyresverksamhet och övriga rörelsegrenar .................. 18 000

Diverse intäkter .......................................... 26 000

Summa intäkter 2 394 000

KOSTNADER
Järnvägs- och färjetrafik
Driftavdelningen:

Centralt ............................................. 22 700

Distriktsexpeditioner .................................. 26 800

Stationer ............................................ 509 900

Lokstationer ......................................... 350 600

Färjetrafik.................,......................... 24 700

Kommersiella avdelningen:

Centralt ............................................. 13 000

Resebyråer .......................................... 19 000

Banavdelningen:

Centralt ............................................. 78 500

Distriktsexpeditioner .................................. 31 400

Banunderhållsområden ................................ 232 900

Elektrounderhållsområden ............................. 31 300

Signalunderhållsområden .............................. 28 600

Teleunderhållsområden................................ 13 100

Maskinavdelningen:

Centralt ............................................. 6 100

Huvudverkstäder, underhåll av rullande materiel.......... 140 200

Huvudverkstäder, övrigt............................... 9 700

Ekonomiavdelningen .................................... 16 700

Administrativa avdelningen.............................. 35 400

Utvecklingsavdelningen .................................. 11 100

Gemensamma (övergripande):

Avskrivningar för affärsbanenätet ...................... 186 000

Pensioner och livräntor in. m........................... 277 300

Arbetsgivareavgift till ATP ............................ 79 300

Arbetsgivareavgift till sjukförsäkring samt kostnader för

grupplivförsäkring .................................. 35 500

Ersättning från försäkringskassor ...................... -— 15 100

Övriga gemensamma kostnader......................... 6 200

Diverse rörelsegrenar

Biltrafik (exkl. avskrivningar)........................... 151 700

Biltrafik, avskrivningar........................ 24 300

Hyresverksamhet (exkl. avskrivningar).................... 10 500

Hyresverksamhet, avskrivningar.......................... 1 900

267

1 OOO-tal
kronor

Övriga ................................................. 800

Återföring av i ovanstående kostnader ingående kalkylmässiga

merkostnader för prisstegringar........................ .— 17 000

Summa kostnader 2 343 100

ÖVERSKOTT ............................................ 50 900

2 394 000

Följande tabell utgör en sammanställning av intäkter, kostnader och överskott
i de för budgetåret 1967/68 gällande driftstaterna för de sju nämnda
affärsverken.

1 OOO-tal kronor

Affärsverk	Intäkter	Kostnader	Överskott
Försvarets fabriksverk.......	..... 325 301	315 301	10 000
Postverket ...............	..... 1 383 600	1 366 320	17 280
Televerket.................	..... 2 469 260	2 222 860	246 400
Statens järnvägar...........	..... 2 394 000	2 343 100	50 900
Luftfartsverket ...........	..... 97 200	82 700	14 500
Vattenfallsverket...........	..... 913 000	588 000	325 000
Domänverket .............	..... 411 500	396 500	15 000

Summa 7 993 861 7 314 781 679 080

Det må observeras att de i driftstaterna angivna överskotten beträffande
tre affärsverk icke överensstämmer med de belopp som beräknas såsom
överskott i riksstaten. Skiljaktigheterna hänför sig till de förändringar i
prognoserna som inträffat mellan tiden för komplettering av riksstatsförslaget
och tidpunkten för fastställande av driftstaten.

Beträffande utfallet av affärsverkens driftstater, d. v. s. i vad mån de
faktiska intäkterna och kostnaderna överensstämmer med de i staterna
beräknade beloppen, finnes någon samlad och enhetlig redovisning icke
tillgänglig. Den av riksrevisionsverket årligen utgivna budgetredovisningen
lämnar uppgifter om utfallet endast såvitt gäller de belopp som återfinnes
i riksstaten, nämligen överskotten samt de anslag som gäller investeringar,
avskrivningar och täckning av underskott. Vissa mer eller mindre översiktliga
uppgifter om slutresultaten kommer därjämte efter hand till synes
på skilda håll i den statliga ekonomiska redovisningen, i offentliga
publikationer m. m.

Vissa uppgifter om slutsummorna av inkomster och utgifter meddelas sålunda
i statsverkspropositionen under skilda huvudtitlar, exempelvis i den
översiktliga framställning som inleder avsnittet om kommunikationsdepartementet
(bilaga 8). Likaså innehåller, såsom redan omnämnts, riksrevi -

268

sionsverkets inkomstberäkning vissa liknande uppgifter, undantagsvis så
utförliga att de lämnar en specifikation över driftstaternas delposter.

Riksrevisionsverkets årsbok innehåller ett avsnitt om statens affärsverksfonder
med uppgifter om driftinkomster och driftkostnader samt
redovisade överskott. I tabellbilagor lämnas därjämte mera detaljerade
uppgifter beträffande affärsverkens ekonomi, innefattande bl. a. redovisning
av tillgångar och skulder samt vinst- och förlusträkningar. De sistnämnda
lämnar i viss utsträckning uppgifter likartade dem som är intagna
i driftstaterna. De är emellertid nästan undantagslöst specificerade
med annat system än driftstaterna, och uppgifterna är därjämte i det stora
flertalet fall mer eller mindre sammandragna. Årsboken utkommer även
senare än budgetredovisningen. Den i slutet av oktober innevarande år
distribuerade årsboken innehåller uppgifter beträffande budgetåret 1965/66.

I de årliga förvaltningsberättelser som de affärsdrivande verken instruktionsenligt
överlämnar till Kungl. Maj :t och som publiceras i serien
Sveriges officiella statistik (flertalet kommunikations verk) eller på annat
sätt redovisas intäkter och kostnader betydligt utförligare än i ovan nämnda
sammanhang. I dessa berättelser intages vinst- och förlusträkningar,
huvudboksutdrag eller ekonomiska tablåer, som i de flesta fall är åtskilligt
mera specificerade än driftstaterna för vederbörande affärsverk. Några
av dessa redogörelser är beträffande den systematiska uppställningen helt
eller i huvudsak överensstämmande med respektive driftstat, men i andra
fall förekommer avvikelser i detta hänseende, vilket medför att utfallet
av driftstaten ej alls eller endast med svårighet kan utläsas av materialet.
I ett fall presenteras uppgifterna för kalenderår, ehuru motsvarande driftstat
avser budgetår. Årsredogörelserna utkommer som regel med en försening
av mellan ett halvt och ett år i förhållande till budgetredovisningen.

Revisorernas uttalande. Enligt gällande budgetsystem upptages de statliga
myndigheternas beräknade utgifter i utgiftsspecifikationen till driftbudgeten
i den för varje budgetår fastställda riksstaten. Dessa utgifter
fördelas i allmänhet på två anslag, ett för avlöningar och ett för omkostnader.
I den mån inkomster förekommer hos myndighet redovisas de vanligen
som en särskild post på driftbudgetens inkomstspecifikation under
rubriken Uppbörd i statens verksamhet.

Från nämnda regel utgör de affärsdrivande verken ett väsentligt undantag.
För affärsverkens del kommer inkomster och utgifter icke till synes
i riksstaten, utan där redovisas i princip endast det överskott som beräknas
av rörelsen. Summan av överskotten upptages på driftbudgetens inkomstsida
som en särskild post, betecknad Statens affärsverksfonder, varjämte
inkomstspecifikationen under rubriken Inkomster av statens kapitalfonder
innehåller en förteckning av de beräknade överskotten för ettvart
av de sju stora affärsverken, nämligen försvarets fabriksverk, postverket,

269

televerket, statens järnvägar, luftfartsverket, statens vattenfallsverk och
domänverket. För affärsverken anvisade investeringsanslag, avskrivningsanslag
och ersättningsanslag redovisas på riksstaten i samma ordning som
gäller för statliga myndigheter i allmänhet.

En följd av angivna system är att budgetredovisningen utvisar utfallet
av affärsverkens rörelse endast i samma begränsade omfattning som nu
nämnda belopp förekommer på riksstaten.

Ehuru inkomster och utgifter vid affärsverken således icke kommer till
synes på riksstaten, förekommer i samband med statsregleringen en förhandsbedömning
av dessa verks totala omslutning, grundad på verksstyrelsernas
årliga petitaskrivelser. Kungl. Maj :t fastställer sedermera vid
ingången av budgetåret för varje affärsverk en driftstat, som upptager intäkter
och kostnader, specificerade på ett antal olika delposter. Driftstaterna
är intagna i statsliggaren. Beträffande utfallet av driftstaterna, d. v. s.
den omfattning i vilken de faktiska intäkterna och kostnaderna överensstämmer
med i staterna beräknade belopp, lämnas emellertid icke någon
samlad och enhetlig redogörelse i den ekonomiska redovisning som f. n.
finnes tillgänglig beträffande den statliga finansförvaltningen. Vissa uppgifter
i nämnda hänseende återgives visserligen i riksrevisionsverkets årsbok
samt i de verksamhetsberättelser som instruktionsenligt avlämnas av
vederbörande verk och av vilka flertalet publiceras i den officiella statistiken.
Dessa uppgifter, som vanligen blir tillgängliga vid olika tidpunkter
omkring ett och ett halvt år efter budgetårets utgång, innehåller emellertid
sådana avvikelser i fråga om systematisk uppställning och specificering,
att utfallet av driftstaterna och deras olika delposter ej alls eller
endast med svårighet kan utläsas av materialet.

Det utgör enligt revisorernas mening en påtaglig inkonsekvens beträffande
den statliga ekonomiska redovisningen, att inkomster och utgifter
för det stora flertalet statsmyndigheter upptages i riksstaten och i budgetredovisningen,
i många fall med jämförelsevis små belopp, under det
att den betydande medelsomslutning som affärsverken representerar
i huvudsak redovisas endast med det för varje verk uppkommande överskottet.
Förhållandet är givetvis en följd av befogenhetsfördelningen mellan
Kungl. Maj :t och riksdagen. Såsom den föregående framställningen ger
vid handen uppgår den sammanlagda omslutningen av affärsverkens rörelse
till ett belopp av närmare 8 miljarder kronor, utgörande omkring en
fjärdedel av hela driftbudgetens slutsumma. På grund härav vore det enligt
revisorernas mening av betydande intresse att efter utgången av varje
budgetår erhålla en samlad specifikation av de faktiska intäkterna och
kostnaderna vid dessa verk, satta i relation till de belopp som i driftstaterna
beräknats för olika ändamål. En tänkbar form härför vore att utfallet
av driftstaterna intoges i budgetredovisningen på samma sätt som
f. n. är fallet beträffande fastighetsfonderna och riksgäldsfonden. Då den -

270

na lösning emellertid skulle innebära ett avsteg från de principer på vilka
budgetredovisningen är uppbyggd, synes det revisorerna mera lämpligt
om utfallet av driftstaterna redovisades i statsverkspropositionen i samband
med inkomstberäkningen för statens affärsverksfonder. En motsvarande
redovisning har det senaste året lämnats beträffande utfallet av bankinspektionens
och försäkringsinspektionens stater.

271

§ 25

Förrådshållningen inom vissa statliga verk

Inom den enskilda industrin och med denna jämförliga näringsgrenar har
under de senaste åren ett starkt ökat intresse ägnats frågan om omfattningen
av förråds- och lagerhållningen. Utgångspunkten har härvid varit
angelägenheten att frigöra rörelsekapital och därjämte de stora kostnader
som förråds- och lagerhållning medför. Dessa kostnader har enligt vissa
svenska och amerikanska uppgifter ansetts kunna uppskattas till omkring
20 procent av de bundna värdena. Hit hör i första hand ränteutgiften för
det i förrådstillgångarna nedlagda kapitalet. Vidare är att märka de betydande
personal- och lokalkostnader som hänför sig till vård, tillsyn och
förvaring. Lång förrådshållning medför även risk för att material och varor
blir mindre användbara eller helt obrukbara i verksamheten. Särskild uppmärksamhet
anses därvid böra ägnas reservdelar till maskiner och instrument
m. m. Utrangeras de tillgångar för vilka reservdelarna är avsedda föreligger
särskild risk för förluster.

Möjligheten för en företagare att begränsa tiden för förrådshållningen är
givetvis i viss mån beroende av marknadsläget. I tider med kraftig efterfrågan
på arbetskraft och varor får säljaren en stark ställning, och köparens
möjligheter att till denne överskjuta kostnaderna för förråds- och lagerhållningen
begränsas. För några år sedan torde marknaden ha visat tecken
på ett dylikt läge. Sedan dess anses emellertid förhållandena ha ändrats
till köparens förmån, och utvecklingen har föranlett företagen till en
restriktivare förrådspolitik. Relativt sällan anses det numera vara erforderligt
med längre leveranstider än sex månader, och betydligt kortare tider är
vanliga.

Med förråd avses all uppläggning av materiel av annat slag än de färdiga
produkter som ett företag frambringar eller säljer. Uppläggningen av de
färdiga produkterna betecknas som lager.

Omfattningen av de värden som ett företag binder i förråd och pågående
arbete varierar givetvis med hänsyn till verksamhetens art, typer av produkter,
företagets struktur och liknande förhållanden. Oavsett vilka faktorer
som påverkar förrådshållningen anses det dock generellt böra eftersträvas
att det kapital som bindes i förråd icke är större än vad som är nödvändigt
för verksamhetens bedrivande. Utvecklingen på det matematiska
området, särskilt inom avsnittet operationsanalys, har lett till utarbetandet
av särskilda matematiska formler och metoder, med vilka förråd och laser

G

kan beräknas till ekonomiskt fördelaktig omfattning.

G O

En viktig faktor för bedömning av förrådsutvecklingen är omsättnings -

272

hastigheten. Den beräknas vanligen med ledning av värdet för sammanlagda
uttag under ett år, dividerat med det genomsnittliga förråd som hållits vid
olika tillfällen under året. Med eu förenkling av förfarandet och med en
relativt stabil förrådshållning brukar den sista uppgiften ersättas av förrådshållningen
vid redovisningsårets utgång. Om det relationstal som då
erhålles är högre än 1,0 innebär detta att förrådet förnyas inom kortare tid
än 12 månader. Blir relationstalet 3,0 har förrådet i genomsnitt förnyats
var fjärde månad.

Såsom ett led i det inom enskilt näringsliv bedrivna arbetet med minskning
av förråd och lager kan inventeringar företagas i syfte att ur förrådstillgångaxna
utsortera sådana artiklar som ej är användbara i den aktuella
verksamheten. Beträffande gångbara och i verksamheten användbara artiklar
undersökes i detta sammanhang om ej leverantörerna har möjligheter
att utan tidsutdräkt tillhandahålla artiklarna och förrådshållning inom företagen
därför ej är erforderlig.

Riksdagens revisorer har från statens affärsdrivande verk samt några
andra statliga myndigheter inhämtat uppgifter om vissa förhållanden som
berör förråd och lager. Genom särskilda cirkulär har sålunda efterfrågats

dels förråds- och lagerutgång, d. v. s. värdet av vad som under varje år
lämnats ut från förråd och lager,

dels förråds- och lagerhållning, d. v. s. storleken av förråds- och lagervärdet
vid varje års utgång,

dels ock beroendedata för varje redovisad förrådstillgång, d. v. s. det siffermässiga
förhållande som har ett dominerande inflytande på hur stort
förrådet eller lagret anses böra vara, t. ex. produktionen i kvantitet, försäljningen
i värde, antalet anställda m. m.

Härjämte har vissa uppgifter inhämtats rörande omsättning och värderingsnormer.

I nedanstående tabell lämnas ett sammandrag av förrådshållningen hos
de tillfrågade myndigheterna. Redovisade belopp avser i denna tabell liksom
i den följande redogörelsen miljoner kronor.

Sammanställning av förrådshållningen

1962 1963 1964 1965 1966

Försvarets fabriksverk........ 82,0 102,0 102,0 120,0 151,0

Televerket.................. 322,6 364,1 392,6 465,2 507,8

Statens järnvägar............ 211,2 224,0 221,8 224,0 221,6

Statens vattenfallsverk....... 64,3 54,2 49,0 44,5 45,3

Domänverket................ 90,3 106,4 117,3 114,5 126,9

Kriminalvårdsstyrelsen....... 13,8 16,4 18,0 20,8 24,6

Statens vägverk............. 111,4_113,3_114,8_116,0_119,2

895,6 980,4 1 015,5 1 105,0 1 196,4

Postverket.................. —- — 10,7 10,7 10,9

Summa..................... 895,6 980,4 1 026,2 1 115,7 1207,3

273

Från postverket har uppgifter inkommit endast avseende åren 1964—1966,
sammanhängande med en omläggning av redovisningssystemet för förrådstillgångarna
vid detta affärsverk.

Uppgifterna avser främst förrådstillgångar. Lager av större omfattning
föreligger endast hos försvarets fabriksverk och domänverket.

I redovisningen från några av de ifrågavarande myndigheterna ingår undantagsvis
beredskapsförråd, avsedda för avspärrningsläge eller för att utjämna
ett tillfälligt lågt sysselsättningsläge.

1 det följande lämnas för envar av de tillfrågade myndigheterna en mera
utförlig redogörelse för de redovisade förrådsvärdena jämte vissa uppgifter
om beroendedata in. m. I flertalet fall lämnas därjämte ett generellt omdöme
om förrådsutvecklingen beträffande redovisade artiklar och varuslag.
Härvid är att märka att revisorerna icke ingått på någon detalj granskning
av orsakerna till att förrådshållningen av ett antal artiklar synes hög. I
vissa fall anställes jämförelser med enskild företagsamhet; uppgifterna i
sistnämnda hänseenden är därvid som regel hämtade från statistik som
publicerats av Sveriges Mekanförbund samt från Nordisk Konsultation AB,
vilket sistnämnda företag vid olika tillfällen medverkat vid undersökningar
i förrådsfrågor inom näringslivet.

A. FÖRSVARETS FABRIKSVERK
Råmaterial

	62/63	63/64	64/65	65/66	66/67
Förrådsutgång, mkr.......	29	34	33	34	43
Utgående förråd, mkr.....		15	15	19	23
Lagringstid, månader......	6,3	5,2	5,5	6,6	6,3
Index för utgående förråd ..	... 100	100	100	126	153
Index för beroendedata ....	... 100	117	149	172	184

Beroendedata utgöres av fakturerad försäljning. Denna har ökat avsevärt
under femårsperioden. Utgående förråd har ökat men icke i så snabb takt
som faktureringen.

Lagringstiden i månader är något kortare än vad som redovisas för verkstadsindustrin
enligt Mekanförbundets utredning.

Halvfabrikat

62/63 63/64 64/65 65/66 66/67

Förrådsutgång, mkr.......... 66 98 103 96 99

Utgående förråd, mkr........ 22 24 23 25 41

Lagringstid, månader......... 4,0 2,9 2,7 3,2 5,0

Index för utgående förråd..... 100 109 105 114 186

Index för beroendedata....... 100 117 149 172 184

För halvfabrikaten har både förrådsutgången och utgående förråd värderats
till självkostnadspris.

274

Beroendedata utgöres av faktureringen. Förrådshållningen, jämfört med
beroendedata, visar en mycket gynnsam utveckling t. o. m. år 1965/66. Detta
gäller också för lagringstiden. För år 1966/67 har förrådet ökat kraftigt
utan motsvarande ökning av förbrukningen. Denna ökning har också resulterat
i en längre lagringstid.

Varor i arbete

62/63 63/64 64/65 65/66 66/67

Förrådsutgång, mkr.......... 154 206 247 254 287

Utgående förråd, mkr........ 44 62 60 68 79

Lagringstid, månader......... 3,4 3,6 2,9 3,2 3,3

Index för utgående förråd..... 100 141 136 155 180

Index för beroendedata....... 100 117 149 172 184

För varor i arbete utgöres beroendedata av fakturerad försäljning.

Enligt de i tabellen uträknade indextalen ligger värdet av kapital bundet
i pågående arbeten inom ramen för vad som är godtagbart med hänsyn till
verkets omsättning.

En bedömning av varor i arbete är betydligt svårare än för exempelvis
råmaterial. Storleken av de värden som man binder i pågående arbeten
sammanhänger direkt med genomloppstiderna för de olika produkterna.
I den inledningsvis nämnda Mekanförbundets utredning finnes rikttal med
vilka jämförelse kan göras. Dessa rikttal är angivna som genomsnittsvärden
av varor i arbete i procent av försäljningen. De utgör vid serietillverkning
11 procent och vid blandad tillverkning 21 procent. Motsvarande värden
för försvarets fabriksverk framgår av följande tabell.

62/63 63/64 64/65 65/66 66/67

Försäljning, mkr............. 125 146 186 215 230

Utgående värde av varor i

arbete, mkr............... 44 62 60 68 79

Utgående värde i procent av

försäljningen.............. 35 42 32 32 34

Enligt Mekanförbundets utredning är tillverkningstyp »blandad tillverk
ning» den mest kapitalkrävande. Även om försvarets fabriksverks hela pro
duktion skulle hänföras till denna tillverkningstyp, ligger procenttalen av

sevärt över de angivna rikttalen.

Egentillverkade färdiga varor

62/63

Lagerutgång, mkr............ 3

Utgående förråd, mkr........ 1

Lagringstid, månader......... 4

Index för beroendedata....... 100

Index för utgående lager...... 100

63/64	64/65	65/66	66/67
2	6	12	10
1	4	8	9
6	8	8	11
117	149	172	184
100	400	800	900

275

Lagerökningen under den redovisade femårsperioden är högst avsevärd,
även om den sättes i relation till den ökade omsättningen. Enligt uppgift
utgör en del av dessa lager beklädnadsartiklar som enligt kontrakt skall
säljas till statliga kommunikationsverk.

B. POSTVERKET

Förrådsverksamheten i postverket är i huvudsak koncentrerad till poststyrelsens
inköpsavdelning. Mindre förrådsenheter finnes dock vid frankoteckensavdelningen
och vid postverkets industrier. Dessutom förekommer i
Norrland förråd av drivmedel avsedda för diligenstrafiken.

Inköpsavdelningens förråd

Separata uppställningar har avlämnats för ca 250 artiklar av de mest
varierande slag. För att få en uppfattning om den totala förrådshållningen
har detalj siffrorna för förrådsutgång och förrådshållning sammandragits.
Följande belopp har därvid erhållits. Endast åren 1964—1966 redovisas.

	1964	1965	1966
Förrådsutgång, mkr..........	15,2	16,2	17,5
Utgående förråd, mkr........	4,6	4,3	4,7
Lagringstid, månader.........	3,6	3,2	3,2
Förrådsutgång enligt index ....	100	106	115
Utgående förråd enligt index ..	100	93	100

Förrådshållningen har i stort sett varit oförändrad under åren 1964—
1966. Genom den ökade förrådsutgången har lagringstiden förbättrats något.

En närmare analys har gjorts av förrådshållningen för ett antal större
artiklar. För dessa ger statistiken följande värden i tusental kronor.

Utgående förråd	1964	1965	1966
Kopiepapper och färgblad ...	84	130	246
Dupliceringspapper.........	106	144	78
Normalpapper.............	76	103	137
Standardpapper............	132	134	78
Färgband.................	87	120	126
Häftapparater.............	25	17	113
Ritstift och färgpennor.....	132	152	122
Pärmar...................	147	166	204
Regnställ, skyddskläder.....	159	122	180
Uniformer.................	274	363	453
	1 222	1 451	1 737
Index ....................	100	118	142
Om en bedömning göres enbart	av förrådsutgång och förrådshållniir
sistnämnda förteckning av artiklar erhålles följande värden.
	1964	1965	1966
Förrådsutgång, tkr.........	.. 4 753	5 621	6 240
Utgående förråd, tkr.......	.. 1 222	1 451	1 737
Utgående förråd, index.....	100	118	142
Lagringstid, månader.......	3	3	3

276

Uttryckt i index har de specificerade artiklarna ökat sin andel av förrådshållningen.
Lagringstid och omsättningshastighet är dock något gynnsammare
än för förrådet i dess helhet. Den genomsnittliga lagringstid på ca
3 månader som redovisas såväl för förrådet i dess helhet som för de särskilt
specificerade artiklarna torde få anses som normal för tillgångar av
denna natur.

Postverkets industrier

Industriernas förråd utgöres av råvaror och reservdelar. Av råvaror redovisas
enbart två huvudgrupper, nämligen papper samt järn och metaller.

Papper 1962 1963 1964 1965 1966

Förrådsutgång, mkr............3,7 3,9 4,2 5,3 5,5

Utgående förråd, mkr......... 0,9 1,3 1,4 1,7 1,4

Lagringstid, månader......... 3 4 4 4 3

Järn och metaller

Förrådsutgång, mkr.......... 0,6 0,6 0,6 0,8 0,9

Utgående förråd, mkr........ 0,4 0,4 0,4 0,6 0,7

Lagringstid, månader......... 8 8 8 9 9

Lagringstiden för järn och metaller är 2—3 månader längre än vad Mekanförbundets
utredning visar för verkstadsindustrin.

C. TELEVERKET

Anläggnings- och underhållsmateriel

	1962	1963	1964	1965	1966
Förrådsutgång, mkr.......	... 213,9	254,2	310,9	441,2	455,5
Utgående förråd, mkr.....	. . . 202,6	228,0	255,5	309,2	330,5
Lagringstid, månader......	11	11	10	8	9
Index för beroendedata ....	. . . 100	106	112	118	124
Index för utgående förråd ..	... 100	112	126	152	163

Som beroendedata har valts antalet abonnemang. Jämfört med denna faktor
visar förrådshållningen en negativ utveckling. Om man accepterar det
beroendedata som valts skulle förråden vid 1966 års utgång ha uppgått till
ca 250 mkr mot redovisade 330 mkr. Differensen utgör således SO mkr.

Den genomsnittliga lagringstiden har minskat från 11 månader 1962—1963
till 8—9 månader 1965—1966.

Råmaterial och inköpta monteringsdetaljer

1962

Förrådsutgång, mkr.......... 39,3

Utgående förråd, mkr........ 18,7

Lagringstid, månader......... 6

Index för beroendedata....... 100

Index för utgående förråd..... 100

1963	1964	1965	1966
42,6	48,1	69,2	74,3
18,5	18,5	24,7	35,4
5	5	4	6
106	147	167	179
99	100	132	190

277

Som beroendedata bär valts total försäljning. Förrådshållningen har icke
stigit i samma takt som beroendedata, frånsett år 1966 då en markant ökning
ägt rum.

Halvfabrikat

1962 1963 1964 1965 1966

Förrådsutgång, mkr.......... 105,7 111,9 122,6 158,5 175,1

Utgående förråd, mkr........ 30,2 32,9 29,2 31,7 41,7

Lagringstid, månader......... 3,4 3,5 2,9 2,4 2,9

Index för beroendedata....... 100 106 147 167 179

Index för utgående förråd..... 100 109 97 105 138

Jämfört med såväl beroendedata som tillgänglig statistik över lagringstid
får förrådshållningen anses tillfredsställande.

Helfabrikat

1962 1963 1964 1965 1966

Lagerutgång, mkr............ 68,6 90,7 119,6 90,7 112,5

Utgående lager, mkr.......... 14,0 16,2 18,4 14,4 14,8

Lagringstid, månader......... 2,5 2,1 1,8 1,9 1,6

Index för beroendedata....... 100 106 147 167 179

Index för utgående förråd..... 100 116 131 100 106

Utveckling för helfabrikat är gynnsam, innebärande i stort sett sjunkande
lagringstid för varje år.

Pågående arbeten

1962 1963 1964 1965 1966

Förrådsutgång, mkr.......... 213,1 261,4 252,8 247,1 314,8

Utgående förråd, mkr........ 33,3 36,3 32,0 46,9 46,3

Lagringstid, månader......... 1,9 1,7 1,5 1,6 1,8

Index för beroendedata....... 100 106 147 167 179

Index för utgående förråd..... 100 109 96 141 140

I jämförelse med beroendedata synes utvecklingen av kapital bundet i
pågående arbeten godtagbar.

Mekanförbundets utredning beträffande kapital bundet i förråd och lager
jämför även genomsnittsvärden av varor i arbete uttryckt i procent av
år sförsäljningen. Man skiljer i denna utredning mellan serietillverkning
och blandad tillverkning. Jämförelsetalen är för serietillverkning 11 procent
och för blandad tillverkning 21 procent. För år 1966 utgör motsvarande tal
för televerket 15 procent.

D. STATENS JÄRNVÄGAR
Spårmaterial

Förrådsutgången i kronor räknat visar en markant nedgång. År 1962 utgjorde
den 80,8 mkr och 1966 62,2 mkr. Med undantag av år 1966 har förrådsutgången
minskat för varje år under femårsperioden. Ökningen 1966

278

är dock relativt sett blygsam, 0,2 mkr. Värdet av inneliggande förråd visar
samma utveckling. Förrådshållningen har under samma period minskat
från 57,5 mkr till 35,6 mkr.

Beroendedata har icke angivits. Under de senaste sju åren har emellertid
till följd av järnvägsnedläggningar antalet bankm vid statens järnvägar
nedgått med närmare 18 procent.

Uttryckt i index erhålles följande bild av utvecklingen.

1962 1963 1964 1965 1966

Förrådsutgång............... 100 99 78 77 77

Förrådshållning.............. 100 79 61 61 61

Omsättningshastigheten var för år 1962 1,4 men ökade år 1963 till 1,8.
Förrådsvärdel minskade samma år med 12,0 mkr. För åren 1964—1966 har
dock som ovan antytts förrådsutgång och förrådshållning i stort sett följts
åt. För dessa år har omsättningshastigheten varit oförändrad 1,8.

Mekanförbundets statistik visar att en mekanisk industri med blandad
tillverkning normalt omsätter förråd av råmaterial 2,5—3,0 gånger per år.

Sliprar och virke

Om detta uttryckes

Förrådsutgång, index ..
Utgående förråd, index

1962	1963	1964	1965	1966
47,4	42,2	43,8	38,1	38,7
46,7	68,0	73,8	72,9	65,7
12	20	20	24	20
dex erhålles
1962	1963	1964	1965	1966
100	89	92	80	82
100	146	158	156	141

Uppgifterna utvisar en kraftig ökning av förråden. Omsättningshastigheten
har kraftigt försämrats och innebär att förråden sista året räcker 20
månader.

Signal-, tele-, radio- och elektrisk materiel

1962

Förrådsutgång, mkr.......... 15,3

Utgående förråd, mkr........ 11,1

Lagringstid, månader......... 9

1963	1964	1965	1966
13,0	13,1	11,7	14,3
13,2	14,2	14,6	16,5
12	13	15	13

Beroendedata har icke angivits, varför förrådsutvecklingen endast kan
jämföras med förrådsutgången. Utvecklingen är otillfredsställande, vilket
framgår av nedanstående index.

1962 1963 1964 1965 1966

Förrådsutgång............... 100 85 86 76 93

Utgående förråd............. 100 119 128 132 149

27$

Uppgifterna för åren 1963—1966 visar att mer än ett års förbrukning förrådshålles.
Som jämförelse kan nämnas att man inom verkstadsindustrin,
beroende av företagets struktur, räknar med en omsättningshastighet på
5—10 gånger per år för köpdetaljer. För gruppen elektriska maskiner och
apparater redovisar Mekanförbundet en lagringstid på 7 månader. Motsvarande
tid för här aktuell SJ-materiel är ca 14 månader.

Bränsle, drivmedel

1962 1963 1964 1965 1966

Förrådsutgång, mkr.......... 30,0 34,6 33,0 33,6 33,2

Utgående förråd, mkr........ 29,5 25,4 25,3 27,6 27,3

Förrådsutgången eller förbrukningen av bränsle och drivmedel visar en
mindre ökning, samtidigt som förrådshållningen minskat något. Vissa beredskapslager
ingår i förrådshållningen. Lagringstiden är ca 10 månader..

Smörjoljor—smörjfett, kemisk-tekniska artiklar

	1962	1963	1964	1965	1966
Förrådsutgång, mkr........	.. 8,4	8,2	8,9	8,4	8,5
Utgående förråd, mkr......	.. 4,6	5,3	5,1	5,0	5,4
Lagringstid, månader.......	. . 7	8	7	7	8
Förhållandet mellan förrådsutgån än för bränsle och drivmedel.	g och	utgående förråd	är något	bättre
Reservdelar
	1962	1963	1964	1965	1966
Förrådsutgång, mkr........	27,5	32,3	34,5	35,5	40,0
Utgående förråd, mkr......	44,0	48,1	50,4	50,7	50,0
Förrådsutgång, index.......	.. 100	117	125	129	145
Utgående förråd, index.....	. . 100	109	115	115	114

I relation till förrådsutgången visar förrådshållningen en gynnsam utveckling.
Den långa lagringstiden —- ca 15 månader —- i förening med den
stora volym förrådet har, samverkar dock till en mycket kostnadskrävande
förrådshållning. Enbart räntekostnaden för reservdelar utgör efter 6 procent
ca 3 mkr per år.

För materiel i förråd tillhörande gruppen maskiner och apparater redovisar
Mekanförbundets utredning en lagringstid på 6—7 månader, således i
stort sett halva den tid som statens järnvägar redovisar för reservdelar.

Stål och metall

1962

Förrådsutgång, mkr.......... 10,1

Utgående förråd, mkr ....... 11,1

Lagringstid, månader......... 13

1963	1964	1965	1966
8,2	8,1	8,1	10,7
11,1	10,5	10,4	12,7
17	15	15	15

280

Mekanförbundets statistik avseende råvaror för manufakturtillverkning
.av järn och stål redovisar en lagringstid av 7 månader. Motsvarande tid vid
statens järnvägar är 15 månader.

.Statens järnvägar — sammandrag

Följande totalbild erhålles av statens järnvägars samtliga redovisade förråd.

1962 1963 1964 1965 1966

Förrådsutgång............... 230,9 229,5 214,6 207,3 219,1

Utgående förråd............. 211,2 224,0 221,8 224,0 221,6

Lagringstid, månader......... 11 12 12 13 12

En sammanfattande bedömning av förrådshållningen kan göras på grundval
av relationen mellan utgående förrådsvärden och förbrukning. Ovanstående
visar att förrådshållningen är större än förbrukningen under ett år
och motsvarar en lagringstid av 12—13 månader. Som jämförelse kan nämnas
att medellagringstiden för materiel i förråd inom verkstadsindustrin
uppgår till 6—7 månader.

E. STATENS VATTENFALLSVERK
Bränsle

1962 1963 1964 1965 1966

Förrådsutgång, mkr.......... 2,6 5,3 0,3 0,2 12,5

Utgående förråd, mkr........ 17,6 14,0 15,1 13,3 15,3

Bränslet utgöres av kol och olja för drift av värmekraftverk. Dessa kraftverk
har som väsentlig uppgift att utgöra kraftreserv vid vattenbrist. Driftens
omfattning och därmed bränsleförbrukningen kan variera år från år.
Detta belyses av de redovisade förbrukningstalen.

Installerad effekt i värmekraftverken har varit oförändrad under åren
1963—1966.

Jämfört med förbrukningen har lagerhållningen under åren 1962—1965
varit mycket hög. Förhållandet sammanhänger med värmekraftverkens uppgifter
vid en situation med vattenbrist. Lagerhållningen påverkas också av
gällande ålägganden om beredskapslagring.

Varor vid pågående kraftverksbyggen

1962 1963 1964 1965 1966

Förrådsutgång, mkr.......... 31,2 23,5 17,7 16,6 18,7

Utgående förråd, mkr........ 9,1 8,0 5,6 5,9 5,4

Lagringstid, månader......... 3,5 4,1 3,8 4,3 3,4

Index för utgående förråd..... 100 88 62 65 59

Index för beroendedata....... 100 66 51 56 62

281

Som beroendedata har angivits antalet arbetare vid ifrågavarande byggen.
Av indextabellen ovan framgår att förrådshållningen i stort sett har
följt förändringen av beroendedata.

Varor för drift, underhåll och reparation av färdiga anläggningar

Denna varugrupp har inom statens vattenfallsverk en dominerande ställning
i fråga om förrådsvärde. Uppgifterna från verket är ofullständiga. För -

rådsutgången omfattar icke varor	som direkt vid leverans	tagits	i anspråk
för förbrukning.
De uppgifter som lämnats visar	följande.
	1962	1963	1964	1965	1966
Förrådsutgång exkl. direkt-
leveranser, mkr...........	42,6	43,4	32,3	29,8	29,8
Utgående förråd, mkr.......	33,1	29,7	26,1	25,3	24,6
Omsättningshastighet.......	1,3	1,5	1,2	1,2	1,2
Förrådsutgång, index........	. 100	102	76	70	70
Utgående förråd, index......	. 100	90	79	76	74
Beroendedata, index........	. 100	100	118	129	134

Förrådshållningen visar en gynnsam utveckling vid jämförelse med beroendedata.
På grund av förutnämnda förhållanden i redovisningen torde
förrådsutgången vara angiven till för lågt värde; lagringstiden, som enligt
statistiken ovan uppgår till 10 månader, är förmodligen kortare.

F. DOMÄNVERKET
Lager av upphugget virke

En för domänverket helt dominerande tillgång är lager av upphugget virke
som är under bearbetning eller transport. Nedanstående tabell visar lagerutvecklingen
i förhållande till leveranserna. Kvantiteterna är angivna i
m3sk.

	1962	1963	1964	1965	1966
Försäljning i milj. in3 sk.....	. 5,5	5,9	6.2	6,2	6,4
Utgående lager i milj. in3 sk ..	• 2,1	2,6	2,5	2,5	2,4
Omsättningshastighet.......	. 2,6	2,3	2,5	2,5	2,7
Lagringstid, månader........	. 4,6	5,2	4,8	4,8	4,4

Några anmärkningsvärda förändringar har icke inträffat under femårsperioden
i vad gäller lagerhållningen i förhållande till försäljningen.

Värden bundna i fordringar
Redovisade fordringar avser leverans av virke.

	1962	1963	1964	1965	1966
Försäljning, mkr............	. 301	291	324	343	344
Utestående fordringar, mkr...	. 54	64	76	71	77
Kredittid, månader..........	2,1	2,7	2.8	2,5	2,7
Försäljning, index...........	. 100	97	108	114	114
Fordringar, index...........	. 100	118	140	131	143

282

Tabellen visar en ogynnsam utveckling av kapital bundet i fordringar.
Försäljningen har ökat med 14 procent, medan fordringarna ökat med hela
43 procent.

Förbrukningsmaterial

Under denna grupp redovisas dels revirens förråd, i huvudsak material
för hus- och vägbyggnad, dels den förrådshållning som förekommer vid egna
reparationsverkstäder.

1962 1963 1964 1965 1966

Förrådsutgång, mkr.......... 13,5 14,9 17,7 18,6 18,9

Utgående förråd, mkr........ 1,3 1,4 1,3 1,5 1,9

Lagringstid, månader......... 1,2 1,2 0,9 0,9 1,2

Index för utgående förråd..... 100 108 100 115 146

Index för beroendedata....... 100 85 176 196 209

Den genomsnittliga lagringstiden om ca 1 månad får anses vara tillfredsställande
och är väsentligt lägre än på alla andra håll i utredningen. Som
beroendedata har angivits värdet av investeringar i maskiner. Index för utgående
förråd visar en gynnsam utveckling vid jämförelse med index för
beroendedata.

G. KRIMINALVÅRDSSTYRELSEN

Kriminalvårdsstyrelsens förrådstillgångar har redovisats per verksamhetsgren.
Uppgifter om lagervärdets fördelning på råmaterial, halvfabrikat,
färdiga varor etc. saknas. Här återges endast utvecklingen av den totala
lagerhållningen för envar av de tre verksamhetsgrenarna.

Mekanisk verkstadsindustri

	62/63	63/64	64/65	65/66	66/67
Förrådsutgång, mkr........	6,5	8,2	9,2	10,5	10,6
Utgående förråd, mkr......	2,7	3,6	4,0	4,7	5,3
Lagringstid, månader.......	5,0	5,2	5,2	5,5	6,0
Index för beroendedata.....	. . 100	100	100	113	113
Index för utgående förråd ...	.. 100	133	148	174	196
Träindustri
	62/63	63/64	64/65	65/66	66/67
Förrådsutgång, mkr........	9,0	13,9	17,2	17,7	18,8
Utgående förråd, mkr......	4,5	6,4	7,7	8,0	9,6
Lagringstid, månader.......	0,0	5,5	5,5	5,5	6,0
Index för beroendedata.....	. . 100	112	112	141	140
Index för utgående förråd ...	. . . 100	142	171	178	213

283

Konfektions- och övrig småindustri

	62/63	63/64	64/65	65/66	66/67
Förrådsutgång, mkr........	15,9	16,8	17,9	17,3	18,5
Utgående förråd, mkr......	6,6	6,4	7,3	8,1	9,7
Lagringstid, månader.......	5,0	4,6	4,8	5,7	6,3
Index för beroendedata.....	.. 100	102	102	in	112
Index för utgående förråd ...	.. 100	97	in	123	147
Totalt för de tre industrigrenarna
	62/63	63/64	64/65	65/66	66/67
Förrådsutgång, mkr........	31,4	38,9	44,3	45,5	47,9
Utgående förråd, mkr......	13,8	16,4	19,0	20,8	24,6
Lagringstid, månader.......	5,3	5,0	5,2	5,5	6,2
Index för förrådsutgång.....	. . 100	124	141	145	153
Index för utgående förråd ...	... 100	119	138	151	178

Statistiken visar för de fyra senaste åren en allt längre lagringstid. Även
en jämförelse baserad på index visar en ogynnsam utveckling av förrådshållningen
i relation till förrådsutgången.

H. STATENS VÄGVERK

Väglagning smaterial

	61/62	62/63	63/64	1965	1966
Förrådsutgång, mkr........	68,3	69,8	74,3	78,5	73,2
Utgående förråd, mkr......	30,5	36,2	40,8	40,4	44,4
Lagringstid, månader.......	5,4	6,2	6,6	6,2	7,3
Index för beroendedata.....	. . 100	112	123	134	146
Index för utgående förråd ...	. . 100	119	134	132	145

Varugruppen består av krossgrus, bindjord, beläggningsmassa, föroljat
grus m. m.

Beroendedata har angivits med trafikarbetet uttryckt i fordonskm per år.
Jämfört med beroendedata är förrådsutvecklingen godtagbar. Förbrukningen,
som under de tre senaste åren varierat mellan 73—78 mkr, binder ett
kapital av 44 mkr. Lagringstiden, mer än 7 månader, synes lång i betraktande
av varugruppens natur.

Förbrukningsmaterial för vägunderhåll

	61/62	62/63	63/64	1965	1966
Förrådsutgång, mkr........	11	10	11	11	11
Utgående förråd, mkr......	23	23	23	22	21
Lagringstid, månader.......	27	27	25	24	23
Index för beroendedata.....	. . 100	no	115	123	126
Index för utgående förråd ...	. . 100	100	100	96	91

Varugruppen består av vägmärken, betongrör, trävaror, bjälkar etc. Ca
två års förbrukning finnes i förråd, vilket torde innebära en mycket hög
lagertillgång.

284

Förbrukningsmaterial för maskiner och verkstäder

	61/62	62/63	63/64	64/65	65/66
Förrådsutgång, mkr........	20,7	20,8	21,8	24,3	24,1
Utgående förråd, mkr......	22,7	23,5	24,0	23,5	22,5
Lagringstid, månader.......	13	13	13	12	12
Den genomsnittliga lagringstiden uppgår till	ca 1 år.	En lagringstid om
6 månader anses normal inom enskild verksamhet.
Handelsvaror i vägverkets central-	och depåförråd
	61/62	62/63	63/64	64/65	65/66
Förrådsutgång, mkr........	43,9	45,3	45,9	57,3	52,1
Utgående förråd, mkr......	28,1	23,8	19,5	22,6	23,1
Lagringstid, månader.......	S	6	5	5	5
Index för beroendedata.....	. . 100	no	116	119	128
Index för utgående förråd ...	.. 100	85	69	80	82

Beroendedata utgöres av vägunderhållets nettoförbrukning i mkr. I förhållande
till nämnda faktor visar förrådshållningen en gynnsam utveckling.

Drivmedel (bensin och motorbrännolja)

61/62 62/63 63/64 64/65 65/66

Förrådsutgång, mkr.......... 10,1 11,2 9,8 11,6 11,6

Utgående förråd, mkr........ 3,2 3,1 3,0 3,0 3,0

Lagringstid, månader......... 4 3 4 3 3

Index för beroendedata....... 100 108 112 111 112

Index för utgående förråd..... 100 97 94 94 94

Beroendedata utgöres av maskinernas gångtid. I förhållande till såväl beroendedata
som förrådsutgång visar förrådshållningen en minskning.

Grus (råvara)

61/62 62/63 63/64 64/65 65/66

Förrådsutgång, mkr.......... 0,5 0,8 0,7 1,0 0,6

Utgående förråd, mkr........ 3,9 3,7 4,5 4,5 5,2

Lagringstid, månader......... 92 55 75 55 100

Under hela femårsperioden redovisas i förhållande till förrådshållningen
en mycket liten förbrukning av detta material. Den totala förbrukningen
under åren 1962/63—1965/66 är mindre än utgående förråd vid slutet av
verksamhetsåret 1961/62. Den höga lagerhållningen förklaras av att varugruppen
består av obearbetade grustag, huvudsakligen inom bristområden.

Sammanfattning för statens vägverk

61/62 62/63 63/64 64/65 65/66

Förrådsutgång, mkr.......... 154,5 157,9 163,5 183,7 172,6

Utgående förråd, mkr........ 111,4 113,3 114,8 116,0 119,2

Lagringstid, månader......... 8,7 8,6 8,5 7,6 8,3

Index för förrådsutgång...... 100 102 106 119 112

Index för utgående förråd..... 100 102 103 104 107

285

Statistiken visar att lagringstiden inte förändrats nämnvärt under femårsperioden.

Det må beträffande uppgifterna från statens vägverk anmärkas att redovisningen
avser endast tillgångar som är bokförda på verkets förrådsfond.
Huvuddelen av det råmaterial som kommer till användning för vägbyggnad
och vägunderhåll, såsom sand och grus, bestrides utan att tillgångsredovisas
på fonden.

Revisorernas uttalande. Inom det enskilda näringslivet, särskilt då hos
större industriföretag, har under de senaste åren frågorna om förråds- och
lagerhållningen ägnats ett starkt ökat intresse. Utgångspunkten har härvid
varit — förutom bristen på kapital — att tillgångar i förråd och lager medför
betydande kostnader, främst räntor på det däri nedlagda kapitalet ävensom
utgifter för lokaler, tillsyn och vård samt för administration i form
av bokföring, inventering m. m. Det förutsättes medföra kostnadsminskningar
om förråden kan begränsas eller förrådshållning helt kan undvikas.
Det sedan några år dämpade konjunkturläget har öppnat ökade möjligheter
för en utveckling som innebär förskjutning av förrådshållningen till leverantörerna.

Vissa undersökningar som företagits inom det enskilda näringslivet, bl. a.
den i det föregående omnämnda utredningen vid den svenska verkstadsindustrin,
synes utvisa att de årliga kostnaderna för förråds- och lagerhållningen
kan beräknas till omkring 20 procent av det kapitalvärde som tillgångarna
representerar. Man har därvid räknat med en normal omsättningstid
av 6 å 7 månader och en räntefot av 7 procent. Dessa beräkningar har
styrkts av vissa utländska erfarenheter.

Revisorerna har från åtta olika affärsverk och vissa andra statliga myndigheter
som kan förutsättas hålla förråd av större omfattning inhämtat
uppgifter angående förråds- och lagerhållningen under åren 1962—1966.
De tillfrågade myndigheterna utgöres av försvarets fabriksverk, postverket,
televerket, statens järnvägar, vattenfallsstyrelsen, domänverket, kriminalvårdsstyrelsen
och statens vägverk. Uppgifterna har främst avsett värdet av
förråden vid utgången av nämnda år samt omsättningen i förråden. Resultatet
av undersökningen har redovisats i det föregående.

Såsom framgår av redogörelsen utgjorde det sammanlagda värdet av förrådshållningen
vid de ifrågavarande myndigheterna vid utgången av år 1962
omkring 900 milj. kronor och vid utgången av år 1966 omkring 1 200 milj.
kronor, vilket innebär- en ökning av förrådsvärdena med 33 procent. Då med
ledning av partiprisindex endast omkring hälften av denna ökning kan anses
belöpa på det ändrade penningvärdet, utvisar beloppen att förråden hos
ifrågavarande myndigheter relativt sett ökat i omfattning under femårsperioden,
alltså en utveckling motsatt den som synes böra eftersträvas från
nyssnämnda företagsekonomiska utgångspunkter. Vidare framgår av upp -

286

gifterna att den övervägande mängden av redovisade varor och artiklar hålles
i förråd åtskilligt längre tid än 6 å 7 månader. Lagringstider på ett år
och längre förekommer beträffande ett stort antal varor, ofta representerande
betydande belopp.

Om man utgår ifrån att den ovannämnda inom mekanisk industri beräknade
kostnadsrelationen — 20 procent av kapitalvärdet ■— skulle vara tilllämplig
även för de här behandlade statliga verksamhetsgrenarna, kan omkostnaderna
för den redovisade förrådshållningen vid dessa myndigheter
tänkas uppgå till ett belopp av omkring 240 milj. kronor per år eller omkring
20 milj. kronor per lagringsmånad. Denna uppskattning är emellertid
högst summarisk och torde icke utan åtskilliga förbehåll kunna läggas till
grund för en bedömning av förhållanden inom den statliga verksamheten.

Till en början må anmärkas att det angivna relationstalet, 20 procent, i
förevarande fall torde vara alltför högt. Varor och artiklar av motsvarande
slag som allmänt förekommer inom mekanisk industri ingår visserligen till
betydande värden i materialet, men exempel kan även anföras på varor som
torde kunna lagras till åtskilligt lägre kostnader och beträffande vilka en
jämförelse med förrådskostnaderna inom byggnads- och anläggningsbranschen
torde ge ett mera rättvisande resultat. Sådana varor finnes bl. a. inom
statens järnvägars och statens vägverks områden. Vidare är att märka att
den räntefot på vilken jämförelsen grundats, 7 procent, är högre än vad som
genomsnittligt gäller för den statliga kapitalupplåningen. Å andra sidan omfattar
de inkomna uppgifterna icke alla de förrådsvärden som är bundna
hos de ifrågavarande myndigheterna. Åtskilliga varor har av olika anledningar
lämnats utanför redovisningen liksom även en icke obetydlig mängd
av förråd och lager vid myndigheternas lokala förvaltningar och driftställen.

I detta sammanhang bör även beaktas att särskilda orsaker i vissa fall
kan föreligga, vilka motiverar att varor hålles i förråd i större omfattning
eller under längre tid än vad som är strängt erforderligt med hänsyn till
verksamhetens natur. Sysselsättningspolitiska skäl kan således leda till att
en produktion bedrives även om avsättningen periodvis icke fortskrider i
normal takt. Att tillverkningen i en dylik situation medför ökning av lagren
behöver alltså icke innebära att de företagsekonomiska synpunkterna skjutits
åt sidan. Vidare kan statliga myndigheter vara ålagda att hålla beredskapslager
för att säkerställa tillgången på viktiga varor i ett avspärrningsläge;
i mindre omfattning ingår sådana varor i det redovisade materialet.
Dessutom torde i vissa fall statliga myndigheter ha tillgång till billiga lagringsutrymmen.
Beträffande några av de redovisade varorna förekommer
därjämte speciella omständigheter av sådan karaktär, att de angivna lagringstiderna
är mindre lämpliga som jämförelsematerial. Exempel härpå
utgör domänverkets virke, som uppgivits till stor del befinna sig under bearbetning
eller transport, statens järnvägars sliprar, som kräver viss tid för
impregneringstorkning, och statens vägverks grus, som huvudsakligen består
av obearbetade grustag.

287

De starkt skiftande förutsättningar som således föreligger beträffande
de tillfrågade myndigheterna och de av dem förrådshållna varorna medför
givetvis att de slutsatser som kan dragas av de inhämtade uppgifterna blir
generella och i viss mån osäkra. Även med angivna förbehåll — vilka är av
karaktär att delvis uppväga varandra —• utvisar den gjorda undersökningen
att förrådshållning av en mängd varor är påfallande hög i förhållande till
omsättningen och att lagringstiderna för varor med betydande värden är
långa, i vissa fall mellan ett och två år. Även om man räknar med en så förhållandevis
låg genomsnittlig kostnadsandel som 12 procent av det bundna
kapitalet, skulle de årliga kostnaderna för de här redovisade förrådsvärdena
uppgå till omkring 144 milj. kronor, vilket innebär att varje inbesparad
lagringsmånad skulle kunna medföra en minskning av lagringskostnaderna
med omkring 12 milj. kronor. Beloppet anföres huvudsakligen för att belysa
förrådshållningens ekonomiska omfattning och betydelse.

Det är antagligt att den här iakttagna tendensen ej är speciell för de nu
tillfrågade myndigheterna utan att den förekommer även på andra håll
inom statlig verksamhet. Enligt vad revisorerna har sig bekant har nu förevarande
problem uppmärksammats av några statliga myndigheter, och en
bearbetning av förrådshållningens ekonomi och organisationen har påbörjats
eller planeras. Med hänsyn till de avsevärda kostnadsbesparingar som
kan tänkas ligga inom räckhåll på förevarande område finner revisorerna
det angeläget att förrådshållningen hos statliga myndigheter mera allmänt
granskas i syfte att begränsa förrådens omfattning och tiderna för förrådshållningen.
Möjligheterna att i ökad omfattning utnyttja direktleverans bör
alltså tillvaratagas. I mån av behov bör företagsekonomisk expertis anlitas
för erforderliga analyser av förrådsförhållandena.

288

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

§ 26

Tillsättning av ordinarie lärartjänster

Ordinarie lärartjänster vid grundskola, gymnasium, fackskola och yrkesskola
omfattar i huvudsak följande kategorier lärare.

a) Vid grundskola: småskollärare, speciallärare (för undervisning i hjälpklass,
observationsklass, hörselklass, synklass, läsklass, klass för rörelsehindrade
och klass för särskild specialundervisning), skolkantorer, adjunkter,
ämneslärare, övningslärare (lärare i teckning, musik, gymnastik, slöjd,
hemkunskap och barnavård), lärare i tekniska respektive merkantila läroämnen,
yrkeslärare samt lärare i handelsyrken.

b) Vid gymnasium: lektorer, adjunkter, övningslärare (lärare i musik,
teckning och gymnastik) samt lärare i ett eller flera av ämnena st eno gr af i,
maskinskrivning och praktiskt sekreterararbete.

c) Vid fackskola: adjunkter, övningslärare (lärare i musik, teckning,
gymnastik, slöjd och hushållsteknik) samt lärare i ett eller flera av ämnena
stenografi, engelsk stenografi, maskinskrivning, kontorsteknik och praktiskt
sekreterararbete.

d) Vid yrkesskola: adjunkter, ämneslärare, övningslärare (lärare i teckning,
musik och gymnastik), lärare i företrädesvis tekniska eller merkantila
läroämnen samt lärare i yrkesämnen (yrkeslärare i kurs för visst yrke,
lärare i husligt arbete, i vårdyrken och i handelsyrken).

Grundläggande bestämmelser om tillsättningen av ordinarie lärartjänster
är meddelade i 1962 års skolstadga samt i av skolöverstyrelsen utfärdade
föreskrifter och anvisningar. Revisorerna lämnar i det följande en redogörelse
för dessa bestämmelser samt för de arbetsrutiner m. m. som normalt
tillämpas vid handläggningen av hithörande ärenden.

Ordinarie lärartjänst vid skola under skolstyrelses förvaltning tillsättes
av länsskolnämnden efter förslag av skolstyrelsen. Dock gäller att lektorstjänst
vid gymnasium tillsättes av skolöverstyrelsen efter förslag av skolstyrelsen.

Såsom befordringsgrunder vid tillsättning av ordinarie lärartjänster gäller
i nedan nämnd ordning:

1) undervisningsskicklighet och nit,

289

2) kunskaper och färdigheter i ämnen som hör till tjänsten eller eljest
kan vara av betydelse vid tjänstens utövande samt

3) längden av väl vitsordad tjänstgöring.

De sökandes meriter skall så långt möjligt poängmässigt värderas enligt
av skolöverstyrelsen fastställda grunder. Dock skall i varje särskilt fall
prövas, om sådana förhållanden föreligger som bör påkalla ändring av det
på poäng grundade bedömandet. Hänsyn skall därvid tagas dels till meriter
som icke kan poängmässigt värderas, såsom skicklighet ådalagd på annat
sätt än genom betyg, insatser inom folkbildningsarbetet och verksamhet
som ungdomsledare m. m., dels till tjänstens beskaffenhet och skolans särskilda
behov.

Enligt av skolöverstyrelsen fastställt tidsschema ledigförklaras ordinarie
lärartjänster två gånger om året, en gång under höstterminen och en gång
under vårterminen. Tillträdesdag är som regel den 1 januari respektive den
1 juli.

Proceduren vid tillsättning av ordinarie lärartjänster är i stort sett följande.

I. Tillsättning av ordinarie tjänster som småskollärare, folkskollärare och
speciallärare

Skolstyrelserna ledigförklarar var för sig i Post- och Inrikes tidningar
respektive tjänster. Någon »samlingsannons» förekommer således icke.

Sökanden inger till vederbörande skolstyrelse för varje sökt tjänst ansökan
med meritförteckning samt de handlingar i övrigt som han önskar
åberopa. Vid varje ansökan skall som bilaga fogas en »önskelista» med uppgift
om vilka tjänster som sökes och i vilken ordning sökanden önskar
komma i fråga till dessa.

Efter registrering av inkomna ansökningshandlingar upprättar skolstyrelsen
för varje tjänst förteckningar över de sökande och deras meriter,
s. k. schalar. Vidare göres en sammanställning i tabellform av de sökandes
meritpoäng.

Skolstyrelsen utför själv poängberäkningen av de sökandes meriter då det
gäller under punkt I angivna lärartjänster. Det vid skolöverstyrelsen inrättade
meritkontoret, som har till uppgift att centralt utföra poängberäkningen
i fråga om vissa lärarkategorier, medverkar således icke vid poängsättningen
av dessa tjänster. Som förut nämnts skall till grund för poängberäkningen
ligga av skolöverstyrelsen utfärdade meritvärderingsbestämmelser.

Sedan skolstyrelsen utfört poängberäkningarna åligger det styrelsen att,
sedan rektor beretts tillfälle att yttra sig, till länsskolnämnden avge förslag
till respektive tjänsters besättande. Härvid skall styrelsen med iakttagande
av gällande befordringsgrunder förorda den eller dem av de sökande som
styrelsen anser böra företrädesvis komma i fråga till viss tjänst. Om flera
sökande finnes skall den inbördes rangordningen anges i förslaget.

10—670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. I

290

Sedan skolstyrelsens förslag inkommit till länsskolnämnden ankommer
det på dess kansli att granska de gjorda poängberäkningarna och att kontrollera
att de sökande innehar föreskriven behörighet till de ledigförklarade
tjänsterna. Beträffande formellt icke behöriga sökande undersökes möjligheterna
att bevilja dispens. Kansliets befattning med ansökningshandlingarna
utmynnar i ett förslag till länsskolnämnden om tjänsternas tillsättning.
I förslaget upptas de sökande i rangordning alltefter vederbörandes
meriter.

För att samordning skall komma till stånd med andra tillsättningsmyndigheter
måste länsskolnämnd som regel behandla ärende rörande lärartillsättning
vid två skilda sammanträden, det ena preliminärt och det andra
för definitivt beslut.

Vid länsskolnämndens preliminära ställningstagande placeras de sökande
till viss tjänst i ordning enbart efter vederbörandes meritering. Hänsyn tas i
detta skede icke till de sökandes önskelistor. Det preliminära beslutet innefattar
alltså att till innehavare av viss tjänst utses den mest meriterade.
För den händelse denne av annan tillsättningsmyndighet skulle komma att
placeras på annan tjänst utser länsskolnämnden preliminärt i andra hand
den därnäst mest meriterade o. s. v.

Under den tid som förflyter mellan länsskolnämndens preliminära och
definitiva beslut i ett tillsättningsärende äger samordningen mellan de
olika tillsättningsmyndigheterna rum. Till grund för denna samordning,
vilken är nödvändig eftersom i annat fall en och samma person skulle kunna
utnämnas på flera tjänster, ligger de förenämnda önskelistorna i vilka skall
finnas upptagna samtliga sökta tjänster med uppgift om i vilken turordning
vederbörande vill ifrågakomma. I sammanhanget bör omnämnas att en
lärare i princip har rätt att samtidigt söka obegränsat antal lediga tjänster.

Samordningsförfarandet är ej sällan av mycket komplicerad natur, vilket
torde framgå av följande exempel.

Om en lärare, som länsskolnämnd A. preliminärt beslutat utse till innehavare
av viss tjänst, enligt sin önskelista i första rummet önskar ifrågakomma
till annan tjänst, lydande under länsskolnämnd B., göres förfrågan
hos B. om lärarens möjligheter att erhålla den i första hand sökta tjänsten.
B. kan då svara att det icke går att med säkerhet avgöra om vederbörande
kommer att utnämnas på tjänsten, eftersom annan lärare preliminärt utsetts
till innehavare av denna. Sistnämnde lärare kan emellertid i första hand
ha sökt tjänst, lydande under länsskolnämnd C., och denna nämnd har kanske
ej heller möjlighet att lämna slutligt besked på grund av att nämnden
i sin tur måste avvakta besked från länsskolnämnd D. o. s. v.

Då en länsskolnämnd fått meddelande om att en av nämnden preliminärt
utsedd lärare erhållit tjänst i annat län, betraktas denne icke längre som
sökande. Länsskolnämnden måste då påbörja en ny samordningsprocedur
beträffande den lärare som nämnden preliminärt i andra hand utsett till

291

tjänsten o. s. v. Definitiv tillsättning av en enda tjänst kan alltså få vittgående
återverkningar och leda till att en hel kedja av preliminära tillsättningsbeslut
måste rivas upp.

Sedan klarhet vunnits om att en lärare definitivt kan utnämnas på viss
tjänst, infordrar länsskolnämnden åldersbetyg och läkarintyg. Erfarenheten
bär visat att många lärare i detta stadium av tillsättningsförfarandet av
olika skäl återkallar sin ansökan. Detta kan föranleda att nya samordningsförfaranden
blir nödvändiga.

II. Tillsättning av ordinarie lärartjänster i läro- och övningsämnen

I princip tillämpas här samma tillsättningsförfarande som vid tillsättningen
av ordinarie småskollärartjänster. Dock skall ledigkungörandet verkställas
gemensamt för alla skolor i en av skolöverstyrelsen redigerad samlingsannons.
Undantagna från kravet på samannonsering är endast tjänster
i tekniska och ekonomiska ämnen samt tjänster som lärare i yrkesämnen
vid yrkesskolor.

Poängberäkningen av de sökandes meriter göres av skolöverstyrelsens
meritkontor, med undantag dock för adjunktstjänster i tekniska och i ekonomiska
ämnen vid gymnasier och fackskolor, ämneslärartjänster för vidareutbildade
gymnasieingenjörer vid yrkesskolor, lärartjänster i tekniska
och merkantila ämnen vid grundskolor samt i yrkesämnen vid grundskolor
och yrkesskolor. Beträffande ifrågavarande tjänster utför skolstyrelserna
själva poängberäkningen.

I de fall skolöverstyrelsens meritkontor ej anlitas vid meritvärderingen
och länsskolnämnd är tillsättande myndighet blir skolstyrelsens befattning
med ärende rörande tillsättning av under punkt II angivna tjänster densamma
som vid tillsättning av ordinarie tjänst som småskollärare. Om däremot
meritkontoret utför poängberäkningen blir skolstyrelsens arbetsrutin
följande.

Omslag till ansökningshandlingarna (s. k. kappa) utskrives för varje
ledigförklarad tjänst i enlighet med av skolöverstyrelsen fastställt formulär
i tre exemplar, en huvudkappa och två extrakappor. På kappan förtecknas
de sökande i bokstavsordning. Samtliga ansökningshandlingar jämte extrakapporna
inlägges i huvudkappan.

Då önskelistor för samtliga sökande till viss tjänst inkommit, tas förstahandssökandenas
ansökningshandlingar ur huvudkappan och inlägges i de
två extrakapporna, vilka därefter insändes till meritkontoret. Önskelista
måste inges även beträffande sökande som vill ifrågakomma till endast en
tjänst. Icke-förstahandssökandes handlingar ligger kvar i huvudkappan
hos skolstyrelsen.

Sedan meritkontoret verkställt poängberäkningen återsänder kontoret
handlingarna till skolstyrelsen med poängsammandrag för samtliga på kappan
angivna sökande. Skolstyrelsen upprättar härefter »schalar», en för

292

varje tjänst, vilka tillställes länsskolnänmden med förslag till tjänsternas
tillsättning.

I fråga om lek tor stjänster som tillsättes av skolöverstyrelsen åligger det
skolstyrelse att, sedan vederbörande rektor beretts tillfälle att yttra sig,
med eget förslag översända de sökandes handlingar direkt till skolöverstyrelsen.
Dessa tillsättningsärenden passerar således icke länsskolnämnd.

Länsskolnämndens arbetsrutin då det gäller tillsättning av under punkt
II angivna tjänster är densamma som vid tillsättning av ordinarie tjänster
som småskollärare. I fråga om tjänster för vilka meritkontoret verkställt
poängberäkningarna bortfaller emellertid som regel nämndens kontrollräkning.

111. Tillsättning av tjänst som ordinarie yrkesvalslärare

Tillsättningsproceduren för sådana tjänster är i stort sett densamma som
för tjänster i läroämnen och övningsämnen. Skolöverstyrelsens meritkontor
utför emellertid här alltid poängberäkningen.

Revisorerna har från länsskolnämnderna inhämtat uppgifter om dels det
antal tillsättningsärenden vederbörande nämnd haft att handlägga under
hösten 1966 och våren 1967, dels det antal återkallelser som i anslutning därtill
förekommit, dels ock det antal tjänster som sökts av envar lärare. Da
vissa länsskolnämnder har haft svårigheter att i detalj lämna begärda uppgifter,
har revisorerna begränsat sig till att i nedanstående tabeller återge
de uppgifter som lämnats av länsskolnämnderna i Blekinge län, Östergötlands
län, Kronobergs län, Kristianstads län, Malmöhus län, Västerbottens
län och Norrbottens län. Ifrågavarande uppgifter kan dock i stort sett anses
vara representativa för landet i dess helhet.

293

Blekinge län

Tjänst	Antal
ledig- förkl. tj-	till LN för tillsättn. inkomna tjänster	återkallelser	slutligt till- satta tjänster
totalt	därav efter LN:s beslut och def. förordn.
1	2	3	4	5	6
Småskollärartj...........	44	28	2	1	25
Folkskollärartj...........	22	16			16
Skolkantorstj...........	1	1			1
Speciallärare, för
småskoll...............	6	5			4
Speciallärare, för
folkskoll.............	3	2			2
Adjunktstj- (samtl. skol-
former) ..............	64	51	3	1	29
Ämneslärartj. för vidare-
utbild. folkskoll., gym-
nasieing...............	45	30			21
Annan ämneslärartj.......	8
Yrkeslärartj. (samtl. skol-
former) ..............	2	2			2
Övningslärartj. (samtl.
skolformer) ..........	23	18	1		14
Summa	218	153	G	2	114

Antal	Antal	Antal
Lärare	Sökta	Lärare	Sökta	Lärare	Sökta
	tjänster		tjänster		tjänster
Småskollärartj.		8	3	4	5
29	1	11	4	1	6
7	2	8	5	6	7
2	3	9	6	3	8
1	4	6	7	1	13
1	15	4	8	1	15
		3	9	1	21
Folkskollärartj.		9	10	1	27
26	1	2	11
4	2	3	12	Yrkeslärartj.
4	3	2	13	3	1
2	4	1	14	2	3
1	5	1	15	1	4
1	7	2	16	1	5
		2	17	1	9
Skolkanltj.		2	18	1	10
1	1	1	20	Övningslärartj.
		2	21
Spec.lärarlj.		1	24	10	1
6	1	2	25	8	2
3	2	Ämneslärartj.		10	3
1	3		5	4
		9	1	2	5
Adjunktstj.		10	2	1	16
18	1	4	3	1	40
7	2	1	4

294

Östergötlands lön

Tjänst	Antal
ledig- förkl. e-	till LN för tillsättn. inkomna tjänster	återkallelser	slutligt till- satta tjänster
totalt	därav efter LN:s beslut och def. förordn.
1	2	3	4	5	6
Småskollärartj...........	54	51	1	1	50
Folkskollärartj...........	13	13	3	2	13
Skolkantorstj...........	11	4			4
Speciallärare, för
småskoll...............	26	16			13
Speciallärare, för
folkskoll.............	16	16			16
Adjunktstj- (samtl. skol-
former) ..............	no	69	5	4	36
Amneslärartj. för vidare-
utbildad folkskoll.......	65	49	2	1	38
Gymnasieing...........	9	8			7
Annan amneslärartj.......	1	1
Yrkeslärartj. (samtl. slcol-
former) ..............	3	3			3
Övningslärartj. (samtl.
skolformer) ..........	14	It			13
Summa	322	244	11	8	193

Antal	Antal	Antal
Lärare	Sökta	Lärare	Sökta	Lärare	Sökta
	tjänster		tjänster		tjänster
Småskollärartj.		Adjunktstj.		9	3
45	1	13	1	6	4
3	2	2	2	2	5
1	3	5	3	2	6
1	4	3	4	2	7
		2	5	1	9
F olkskollärarlj.		1	6
11	1	2	7	Yrkeslärartj.
1	2	2	9	3	1
!	4	1	11
		2	15	Övningslärartj.
Skolkantorstj.		1	17	8	1
2	1	1	25	3	2
1	2	1	33	2	7
1	4	Ämneslärartj.
Speciallärare.		16	1
29	1	7	2

295

Kronobergs län

Tjänst	Antal
ledig- förkl. tj-	till LN för tillsättn. inkomna tj änster	återkallelser	slutligt till- satta tjänster
totalt	därav efter LN:s beslut och def. förordn.
1	2	3	4	5	6
Småskollärartj...........	16	16	1	0	15
Folkskollärartj...........	16	16	4	0	16
Skolkantorstj...........	1	1	1	0	1
Speciallärare, för
småskoll...............	6	4	0	0	3
Speciallärare, för
folksko!!.............	5	4	0	0	2
Adjunktstj. (samtl. skol-
former) ..............	22	22	4	0	17
Ämneslärartj. för vidare-
utbild. folkskollärare,
gymnasieing...........	9	8	3	0	8
Annan ämneslärartj.......	1	1	0	0	1
Yrkeslärartj. (samtl. skol-
former) ..............
Övningslärartj. (samtl.
skolformer) ..........	10	10	0	0	7
Summa	86	82	13	0	70

Antal	Antal	Antal
Lärare	Sökta	Lärare	Sökta	Lärare	Sökta
	tjänster		tjänster		tjänster
				3	5
Småskollärartj.		Adjunktstj.		2	7
29	1	18	1	1	9
2	2	10	2	1	21
6	3	8	3	1	23
		10	4	1	24
Folkskollärartj.		7	5
17	1	6	6	Yrkeslärartj.
9	2	7	7	—	—
3	3	9	8
3	4	2	9	Övningslärartj.
5	6	7	10	15	1
4	7	2	12	15	2
4	10	2	14	6	O O
4	14	2	17	5	4
		2	18	2	5
Skolkantorstj.		1	21	5	6
1	2	1	24	1	7
		1	25	2	8
Specialiärartj.				1	9
8	1	Ämneslärartj.		1	12
2	3	5	1	1	16
1	4	3	2	3	17
1	6	1	4	1	40

296

Kristianstads län

Tjänst	Antal
	ledig- förkl. e-	till LN för tillsättn. inkomna tjänster	återkallelser	slutligt till- satta tjänster
	totalt	därav efter LN:s beslut och def. förordn.
1	2	3	4	5	6
Småskollärartj...........	44	36	S	i	29
Folkskollärartj...........	22	21	2	i	20
Skolkantorstj...........	2	2	—	—	1
Speciallärare, för
småskoll...............	21	16	2	2	9
Speciallärare, för
folkskoll...............	30	23	—	—	14
Adjunktstj- (samtl. skol-
former) ..............	25	23	5	—	20
Ämneslärartj. för vidare-utbild. folkskollärare,
gymnasieing...........	10	10	1	—	7
Annan ämneslärartj.......	—	—	—	—	—
Yrkeslärartj. (samtl.
skolformer) ..........	—	—	—	—	—
Övningslärartj. (samtl.
skolformer) ..........	7	4	1	—	3
Summa	161	135	19	4	103

Antal	Antal	Antal
Lärare	Sökta	Lärare	Sökta	Lärare	Sökta
	tjänster		tjänster		tj änster
Småskollärartj.		1	3	1	24
39	1	4	4	3	25
10	2	3	5	Ämneslärartj.
5	3	4	6
1	4			6	1
4	5	Adjunktstj.		1	2
1	6	16	1	3	3
1	8	6	2	6	4
		9	3	3	5
Folkskollärartj.		15	4	1	6
34	1	13	5	1	7
11	2	9	6	1	8
5	3	9	7	1	10
3	4	8	8	1	12
7	5	2	9	1	22
1	7	8	10	1	24
3	9	2	11
1	11	3	12	Yrkeslärartj.
		2	13	—	—
Skolkantorstj.		3	14	Övningslärartj.
1	1	1	16
1	6	2	17	5	1
		3	18	4	2
Speciallurartj.		1	20	1	4
10	1	1	21	1	5
1	2	1	23	2	17

297

Malmöhus län

Tj änst	Antal
ledig- förkl. tj-	till LN för tills ättn. inkomna tjänster	återkallelse!-	slutligt till- satta tjänster
totalt	därav efter LN:s beslut och def. förordn.
1	2	3	4	5	6
Småskollärartj...........	57	57	7	3	55
Förskollärare...........	18	18	2	_	17
Skolkantorstj...........	—	—	_	_
Speciallärare, för
småskoll...............	43	37	_	_	28
Speciallärare, för
folkskoll.............	38	31	3	_	23
Adjunktstj. (samtl. skol-
former) ..............	46	45	15	5	31
Ämneslärartj. för vidare-
utbild. folkskollärare,	36	28	8	4	25
gymnasieing...........	8	8	_	_	6
Annan ämneslärartj.......	1	1	—	_ •	1
Yrkeslärartj. (samtl. skol-
former) . .............	4	4	—	_	4
Övningslärartj. (samtl.
skolformer)............	10	9	2	—	7
Summa	261	238	37	12	197

Antal

Lärare

Småskollärartj.

138

6

9

1

5

1

7
1

1

Fotkskollärartj.

44

4

8

2
2
1
1

Skolkantorstj.

Speciallärartj.
73
C

12

3

3

Antal

Antal

Sökta

tjänster

Lärare

Sökta

tjänster

Lärare

1

2

3

4

5

6
7
9

10

1

2

3

4

5

7

8

1

2

3

4

o

1

6 18

14 4

Adjunktstj.

46

28

21

30

14

9

9

9

1

6

1

2

2

1

1

1

2

1

1

1

1

Ämneslärartj.

26

1

2

3

1

5

6

7

8
9

10

11

12

13

14

15

16

17

18
21

24

25

1

4
3
3

5
1
1

3

1

1

1

Yrkeslärartj.
8
1
2

Övningslärartj.

12

2

2

1

1

1

1

Sökta.

tjänster

3

4

5

6

7

8
9

10

11

12

15

21

27

1

3

9

1

3

4

12

16

17

40

lOf—670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967.1

298

Västerbottens lön

Tjänst	Antal
ledig- förkl. tj-	till LN för tillsättn. inkomna tjänster	återkallelser	slutligt till-satta tj änster
totalt	därav efter LN:s beslut och def. förordn.
1	2	3	4	5	6
Småskollärartj...........	30	27	11	0	27
Folkskollärartj...........	17	16	6	0	13
Skolkantorstj...........	3	3	0	0	2
Speciallärare, för
småskoll...............	3	2	2	0	2
Speciallärare, för
folkskoll.............	7	4	2	0	4
Adjunktstj- (samtl. slcol-
former) ..............	no	64	32	0	39
Ämneslärartj. för vidare-
utbild. folkskollärare,	20	16	3	0	13
gymnasieing...........	3	2	3	0	1
Annan ämneslärartj.......	0	0	0	0	0
Yrkeslärartj. (samtl. skol-
former) ..............	0	0	0	0	0
Övningslärartj. (samtl.
skolformer) ..........	17	15	3	0	12
Summa	210	149	62	0	113

Antal	Antal	Antal
Lärare	Sökta	Lärare	Sökta	Lärare	Sökta
	tjänster		tjänster		tjänster
Småskollärarlj.		3	3	1	4
21	1	1	6	1	6
37	2			1	10
27	3	Adjunktstj.		2	13
43	4	43	1	1	23
3	6	41	2	Ämneslärartj. för
129	7	26	3
7	8	38	4	vdutb. gymnasieing.
14	9	19	5	1	2
7	10	17	6	2	5
7	15	4	7
		1	8	Yrkeslärartj.
Folkskollärartj.		12	9	—	—
8	1	14	10	Övningslärartj.
48	2	4	11
4	3	1	12	17	1
27	4	5	13	17	2
7	9	3	14	2	3
4	11	2	19	1	4
2	54	3	23	1	5
		3	33	6	7
Skolkantorstj.		Ämneslärartj. för
2	2		Speciallärartj. för
1	3	vdutb. folkskol-		folkskollärare
		lärare		4	1
Speciallärartj. för		12	1	11	2
smäskollärare		5	2	1	5
3	2	3	3

299

Norrbottens län

Tjänst	Antal
ledig- förkl. tj.	till LN för tillsättn. inkomna tjänster	återkallelser	slutligt till-satta tj änster
totalt	därav efter LN:s beslut och def. förordn.
1	2	3	4	5	6
Småskollärartj...........	46	36			34
Folkskollärartj...........	37	36			32
Skolkantorstj...........	1	—
Speciallärartj. för
småskoll...............	6	1
Speciallärartj. för
folkskoll.............	10	9			5
Adjunktstj. (samtl. skol-
former) ..............	234	112			46
Ämneslärartj. för vidare-
utbild. folkskollärare,
gymnasieing...........	75	42			29
Annan ämneslärartj.......	6	5			2
Yrkeslärartj. (samtl. skol-
former) ..............	2	1			1
Övningslärartj. (samtl.
skolformer) ..........	30	19			13
Summa	447	261			162

Antal

Lärare

Sökta

tjänster

Antal

Lärare

Sökta

tjänster

Antal

Lärare

Sökta

tjänster

Småskollärartj.

53

8

6

1

2

1

Folkskollurarlj.

42

10

2

2

2

1

1

1

1

Skolkanlorstf.

Speciallärartj.

10

6

1

2

3

4

5
13

1

2

3

4

5

7

8
9

14

Adjunklstj.

44

19

12

27

6

14

4

1

3

4
2
3
3
2
1
1
1

Ämneslärartj.

31

10

2

1

5

1

2

3

4

5

6

7

8
9

10

11

12

13

14
18
23
33

3

1

1

1

1

1

Yrkeslärartf.

1

Övningslärartj.

21

10

3

2

3

2

2

1

1

1

8

9

10

13

1

2

O

O

4

5

6
7

10

25

40

300

Omnämnas må att flera länsskolnämnder meddelat, att de uppgifter som
lämnats angående antalet av varje lärare sökta tjänster är missvisande så
till vida att härvid icke inräknats sådana sökande som icke erhållit tjänst,
eftersom deras ansökningshandlingar icke längre finnes kvar på nämnderna.
Erfarenheten har visat att de personer -— ofta med hög meritering —
som erhåller tjänster i regel söker ett mindre antal tjänster än sökande
med lägre meritering.

Revisorernas uttalande. De ordinarie lärartjänsterna vid grundskola, gymnasium,
fackskola och yrkesskola tillsättes som regel av vederbörande länsskolnämnd
efter förslag av skolstyrelse. Undantag från denna regel utgör
gymnasiernas lektor stjänster, vilka tillsättes av skolöverstyrelsen, likaledes
efter förslag av skolstyrelse.

Revisorerna har i det föregående lämnat en redogörelse för de bestämmelser
som reglerar förfarandet vid tillsättningen av ordinarie lärartjänster
samt för de arbetsrutiner m. m. som tillämpas vid handläggningen av hithörande
ärenden inom skolöverstyrelsen, länsskolnämnderna och skolstyrelserna.
Av redogörelsen framgår att tillsättningsproceduren för närvarande
är i många avseenden invecklad och att den förorsakar berörda myndigheter,
framför allt länsskolnämnderna, ett tidsödande och ofta komplicerat
arbete.

I skolstadgan har angivits de befordringsgrunder som generellt skall tilllämpas
vid bedömningen av en lärares meriter till en av honom sökt tjänst.
Dessa meriter skall så långt möjligt poängmässigt värderas i enlighet med
av skolöverstyrelsen fastställda normer. Det åligger i allmänhet skolstyrelserna
att verkställa dessa beräkningar. Endast i fråga om vissa lärargrupper
—■ lärare i läroämnen och övningsämnen samt yrkesvalslärare —
utföres meritvärderingen centralt av skolöverstyrelsens meritkontor. De av
skolstyrelserna gjorda poängberäkningarna blir regelmässigt föremål för
kontrollräkning hos länsskolnämnderna.

Eu lärare har i princip rätt att vid ett och samma tillfälle söka ett obegränsat
antal ledigförklarade tjänster. I de fall ifrågavarande tjänster lyder
under skilda skolstyrelser är med nuvarande system dessa tvungna att samtidigt
var för sig ägna sig åt arbetet med att framräkna de sökandes meritpoäng.
Tillhör berörda skolstyrelser olika län måste på liknande sätt två
eller flera länsskolnämnder samtidigt granska de för en och samme lärare
gjorda poängberäkningarna.

Av det sagda framgår att ett omfattande dubbelarbete för närvarande
förekommer i såväl lokal som regional instans då det gäller värderingen av
tjänstesökande lärares meriter. Nämnda förhållande är självfallet otillfredsställande.
Enligt revisorernas mening bör en undersökning därför göras i syfte
att klarlägga vilka möjligheter som finnes att på förevarande område genomföra
en rationalisering. Uppmärksamhet bör därvid i första hand ägnas

301

frågan, om icke poängvärderingen av samtliga lärartjänster skulle kunna
centraliseras till skolöverstyrelsens meritkontor. En förutsättning härför
torde emellertid vara att meritkontoret i personellt avseende förstärkes eller
att arbetet helt eller delvis mekaniseras med hjälp av exempelvis datamaskiner.
Skulle praktiska svårigheter möta att i sin helhet överföra hithörande
arbetsuppgifter till skolöverstyrelsen bör enligt revisorernas mening prövas,
om de icke i stället skulle kunna överföras till länsskolnämnderna. En sådan
omläggning skulle skapa ökade möjligheter att för ifrågavarande slag
av arbete avdela speciellt utbildad personal och skulle vidare medföra att
länsskolnämndernas kontrollräkning av skolstyrelsernas poängberäkningar
automatiskt bortföll.

Som förut nämnts har en lärare rätt att samtidigt söka hur många tjänster
han själv vill. Han är emellertid skyldig att till sina ansökningshandlingar
foga en s. k. önskelista med uppgift om vilka tjänster som sökes och
vilken turordning som önskas. För att en sökandes önskemål skall kunna
fullt ut tillgodoses erfordras i många fall ett omfattande samordningsförfarande
mellan de olika länsskolnämnderna. Det är vidare som regel nödvändigt
att länsskolnämnderna fattar två beslut i ett tillsättningsärende, ett
preliminärt och ett definitivt. Det är under den tid som förflyter mellan
dessa båda beslut som den nyssnämnda samordningen äger rum.

Länsskolnämndernas arbete med att samordna här berörda tillsättningsärenden
— ett arbete som är nödvändigt, då en lärare eljest samtidigt skulle
kunna utnämnas på två eller flera tjänster — är ofta mycket tidskrävande.
Detta må belysas med följande, i det föregående återgivna exempel. En lärare,
som länsskolnämnd A. preliminärt beslutat utse till innehavare av viss
tjänst, vill enligt sin önskelista i första rummet ifrågakomma till annan
tjänst lydande under länsskolnämnd B. A. måste då göra förfrågan hos B.
om lärarens möjligheter afl erhålla den i första hand sökta tjänsten. B. kan
då svara att B. ännu icke vet om vederbörande kan utnämnas på tjänsten,
eftersom annan lärare preliminärt utsetts till innehavare av denna. Sistnämnda
lärare kan emellertid i första hand ha sökt tjänst, lydande under
länsskolnämnd C., och C. har kanske heller icke någon möjlighet att lämna
bestämt besked på grund av att C. i sin tur måste avvakta besked från länsskolnämnd
D. o. s. v.

Som ytterligare exempel på de komplikationer ett enda tillsättningsärende
kan medföra må omnämnas följande. En lärare söker inom samma län
tjänst som adjunkt vid gymnasium i första hand och vid grundskola i andra
hand. Han placeras i första rummet på bägge tjänsterna men utnämnes av
länsskolnämnden på gymnasietjänsten i enlighet med önskelistan. Besvär
över länsskolnämndens beslut anföres emellertid av medsökande. Adjunktstjänsten
vid grundskolan kan då ej tillsättas förrän besvären avgjorts, vilket
innebär att den lärare som placerats som nummer två på tjänsten vid
grundskolan icke kan utnämnas. Detta påverkar i sin tur tillsättningen av
den tjänst som sistnämnde lärare kan ha sökt i andra hand o. s. v.

302

Ej sällan förekommer att en lärare som av länsskolnämnd utnämnts på
viss tjänst av olika skäl plötsligt återkallar sin ansökan. Länsskolnämnden
tvingas då att påbörja ett nytt samordningsförfarande, som i vissa lägen
kan leda till att en hel serie preliminära tillsättningsbeslut måste rivas upp.

Enligt revisorernas mening ger det ovan anförda klart vid handen att de
nuvarande reglerna för lärartillsättningen är i många avseenden otillfredsställande.
Framhållas må att bristerna i systemet berör icke blott de olika
skolorna och tillsättningsmyndigheterna utan i lika hög grad den enskilde
läraren. Mot bakgrunden härav anser revisorerna det önskvärt att en översyn
av hela tillsättningsproceduren snarast kommer till stånd. Vid en sådan
översyn bör enligt revisorernas mening bl. a. följande beaktas.

Ledigförklarande av ordinarie lärartjänster äger enligt nu gällande bestämmelser
rum två gånger om året, en gång på hösten och en gång på våren.
Tillträdesdag är som regel den 1 januari respektive den 1 juli. De flesta
tjänsterna tillsättes emellertid under vårperioden. Enligt revisorernas mening
bör undersökas om icke tillsättningarna under hösten i fortsättningen
skulle kunna slopas och ersättas av eu enda för hela läsåret gällande tillsättningsperiod
under våren. Länsskolnämnderna skulle härigenom få längre
tid till förfogande för samordningsförfarandet och tillsättningsärendena
över huvud taget kunna handläggas utan den tidspress som nu är för handen.
Därjämte skulle den fördelen vinnas att lärarbytena under löpande
läsår skulle nedbringas till gagn för undervisningens effektivitet.

Av i det föregående återgivet siffermateriel framgår bl. a. att lärarnas rätt
att samtidigt söka obegränsat antal tjänster i en del fall utnyttjas tämligen
ohämmat. Det är icke ovanligt att en lärare på en gång söker ett trettiotal
tjänster eller mera. Nämnda förhållande medför självfallet ökat arbete för
skolstyrelser och länsskolnämnder och är i själva verket en av de väsentligaste
orsakerna till att samordningsförfarandet för närvarande är så komplicerat.
Trots att den fria ansökningsrätten således i flera avseenden medför
stora olägenheter för myndigheterna, är revisorerna av principiella skäl
icke beredda att nu förorda någon inskränkning i denna rätt. Revisorerna
vill dock ifrågasätta om icke skolöverstyrelsen på lämpligt sätt borde rekommendera
berörda lärare att begränsa antalet under samma ansökningsperiod
sökta tjänster till förslagsvis högst fem. Skulle det visa sig att det på
frivillighetens väg icke är möjligt att uppnå en mera tillfredsställande ordning,
bör enligt revisorernas mening övervägas mera skärpta bestämmelser
på förevarande område.

Såsom tidigare nämnts förekommer det i icke obetydlig utsträckning att
lärare efter det han utnämnts på viss tjänst återkallar sin ansökan, med
påföljd att tillsättningsmyndigheten måste påbörja ett nytt omständligt
samordningsförfarande. Med hänsyn till de olägenheter detta medför ifrågasätter
revisorerna om icke viss dag bör fastställas efter vilken ansökan icke
får återkallas.

303

§ 27

Skolornas schemaläggning

Enligt föreskrift i 1962 års skolstadga åligger det studierektor vid grundskola
alt närmast under rektor »utföra förberedelse- och avslutningsarbeten
för läsåret, såsom att uppgöra förslag till elevernas fördelning på
klasser och grupper, till arbetsfördelning mellan lärarna och till schema».
Motsvarande gäller för rektorerna vid gymnasier, fackskolor och yrkesskolor.

Arbetet med schemaläggningen förberedes redan under vårterminen, då
rektor med hjälp av biträdespersonal bl. a. insamlar uppgifter angående
elevernas ämnesval, sammanställer eleverna i olika grupper, jämkar samman
tillvalsämnena i lämpliga block eller system, upprättar förslag till
tjänstefördelning, samråder med andra skolledare inom respektive kommun
etc. Huvuddelen av schemaarbetet utföres emellertid under elevernas
sommarferier och måste avslutas i god tid före höstterminens början.

Uppläggandet av ett skolschema är som regel ett i hög grad komplicerat
och tidskrävande arbete, vilket bl. a. sammanhänger med att det för närvarande
måste utföras helt manuellt. Den mängd ämnesvariationer som
förekommer speciellt på grundskolans högstadium bidrar också till att göra
hithörande arbetsuppgifter svårbemästrade. Erinras må i detta sammanhang
att en elev i exempelvis årskurs 7 har möjlighet att välja en av fem
huvudgrupper ämnen med icke mindre än tjugoen delgrupper, i årskurs
8 en av nio huvudgrupper med tjugofem delgrupper o. s. v.

I syfte att komma till rätta med de problem som sammanhänger med
schemaläggningen gjorde skolöverstyrelsen redan i slutet på 1950-talet enstaka
försök att utnyttja datamaskin i schemaarbetet. Försöken var emellertid
av begränsad omfattning och ledde icke till några egentliga resultat.

Det första initiativet till en mera systematisk undersökning av möjligheterna
att använda datamaskiner vid schemaläggning togs år 1961 av skoladministrativa
utredningen. Initiativet ledde till att Kungl. Maj :t samma år
uppdrog åt dåvarande matematikmaskinnämnden och skolöverstyrelsen att
gemensamt utreda förutsättningarna för datamaskiners användning i skolornas
planeringsarbete. För utredningsarbetet bildades en särskild samarbetsgrupp,
i det följande kallad planeringsgruppen. I och med att matematikmaskinnämndens
verksamhet upphörde år 1965 överfördes projektet
från nämnden till statskontoret.

Statskontoret och skolöverstyrelsen har lämnat revisorerna en redogörelse
för det sätt på vilket utredningen bedrivits och de resultat den kommit
till. Av redogörelsen framgår i huvudsak följande.

304

Skoladministrativa utredningens ovannämnda förslag gällde i första hand
de allmänna läroverken. Det klarlades redan från början att en utredning
av möjligheterna att utnyttja datamaskin vid schemaläggning kunde åstadkommas
endast genom praktiska försök. För att åvägabringa en sådan försöksverksamhet
måste system utvecklas och programmeras. Eftersom arbetet
därmed var såväl tids- som resurskrävande inriktades verksamheten mot
försök med en generaliserad skolform — en idealiserad realskola. För att
försöksverksamheten skulle bli meningsfull sammanställdes genom skolöverstyrelsens
försorg ett antal »testskolor» (elva st.), vilka tillsammans
bedömdes representera olika grader av svårighet. Försöken visade att det
var möjligt att använda datamaskin för lösning av de problem som presenterats
vid testskolorna. Ett schema framställdes också för tio av skolorna i
ett helautomatiskt system utan efterföljande manuell bearbetning. Försöksverksamheten
redovisades av planeringsgruppen i en rapport hösten 1964.

Det för testskolorna utarbetade systemet anpassades sedermera till verkliga
realskolor, och praktiska försök utfördes under sommaren 1965 vid fem
sådana skolor. Genom att vid datamaskinförsöken samma information utnyttjades
som vid manuell schemaläggning kunde en jämförelse göras mellan
manuellt och maskinellt framställda scheman. Sistnämnda typ av schema
bedömdes därvid både kvalitativt och ekonomiskt kunna tävla med det
manuellt lagda. Manuell efterbehandling av det maskinlagda schemat krävdes
dock. Resultaten av försöken redovisades av planeringsgruppen under
budgetåret 1965/66 i en delrapport.

På grundval av de erfarenheter som successivt vunnits vid den ovan
nämnda försöksverksamheten inriktades det fortsatta utredningsarbetet mot
grundskolans högstadium. Det visade sig emellertid därvid att det icke var
möjligt att här tillämpa samma principer som vid realskolorna utan att
kraftigt beskära högstadiets variationsmöjligheter i fråga om ämnesval. Ett
omfattande utvecklingsarbete påbörjades därför, avsett att finna lösningar
för de schemaproblem som var typiska för högstadiet med beaktande av
förefintliga variationsmöjligheter. Arbetet ledde emellertid endast fram till
att högstadiet kunde specificeras i ett antal formler av logisk-matematisk
karaktär (algoritmer).

Vid förhandlingar mellan skolöverstyrelsen och statskontoret i mars 1965
angående utredningsprojektets fortsatta bedrivande uppnåddes enighet om
att projektet skulle fullföljas. Det beslöts dock att planeringsgruppen skulle
förstärkas med en matematisk expert.

På grundval av den år 1965 inom skolöverstyrelsen och statskontoret rådande
uppfattningen om projektet och planeringsgruppens preliminära tidsplaner
redovisade skolöverstyrelsen projektets läge i ingressen till sina petita
för budgetåret 1966/67. Redogörelsen hade följande lydelse.

Gemensamt med statskontoret driver skolöverstyrelsen, i enlighet med
Kungl. Maj :ts uppdrag 10.11.1961, en undersökning av möjligheterna att

305

utföra schemaläggning med anlitande av automatiska datamaskiner. Denna
undersökning har nu nått därhän att en försiktig optimism om ett gynnsamt
resultat kan vara befogad. Sålunda föreligger redan nu ett generellt
maskinprogram för schemaläggning avseende realskolor, vilket efter vissa
modifikationer skulle kunna utnyttjas praktiskt sommaren 1966.

Det största intresset inriktas emellertid på de nya skolformerna, och anledningen
till att de äldre omfattas av undersökningen är i huvudsak att
schemaläggningen för dessa bedömts vara relativt lättare att lösa ADB-mässigt,
varigenom vissa principer för maskinlösningarna kunnat utprovas under
något mindre komplexa villkor. Vad gäller schemaläggningen för grundskolans
högstadium existerar sedan någon tid en teoretisk lösning, som, om
den efter ytterligare teoretisk prövning visar sig bärkraftig nog, kan leda
till praktiska prov på datamaskin sommaren 1966. Under förutsättning att
dessa i mycket begränsad skala utförda prov blir framgångsrika, kan viss
produktionskörning äga rum därpå följande sommar. Förarbeten för maskinell
schemaläggning avseende det nya gymnasiet avses skola startas hösten
1965 och vid en något senare tidpunkt för fackskolan.

Teorierna bakom maskinprogrammen för schemaläggning bygger på en
blandat algoritmisk och heuristisk lösning. Detta anses göra det möjligt att
maskinellt producera helt färdiga schema som uppfyller stadgeenliga och
pedagogiska krav samt tillfredsställer normala krav på samlad undervisning
för såväl lärare som elever. Vidare tillgodoser maskinprogrammen en
viss ekonomisering med tillgängliga resurser. Maskinprogrammen för varje
skolform görs generella, dvs. med ett program kan man producera schema
för alla skolor tillhörande samma skolform. Från respektive skola skali då
endast behöva insändas data som är exklusiva för denna, t. ex. om lokaler,
om lärare och deras ämneskombinationer etc., om antalet klasser och elevgrupper
m. m. Övriga data om skolformen (timplaner in. m.) är inrymda i
maskinprogrammet. Tills vidare har emellertid problemet med kombinationen
av olika skolformer inom en skolenhet av naturliga skäl måst i stort
sett lämnas därhän, eftersom det icke ännu föreligger maskinlösningar för
skolformerna separata. Enligt planerna skall detta emellertid undersökas så
snart som möjligheterna därtill föreligger.

Ett maskinellt framställt schema kommer generellt sett knappast att
kunna i kvalitativt avseende mäta sig med de bästa manuellt lagda schema.
Likväl kan man förmoda att maskinellt producerade schema skal! hålla en
klart högre genomsnittlig standard än de manuellt lagda. Tyngdpunkten i
fördelarna med maskinlagda schema återfinns emellertid på delvis andra
områden. Bristen på manuella schemaläggare blir alltmer framträdande, vilket
påverkar rektorernas arbetssituation. Genom tillkomsten av möjligheter
till maskinella lösningar kommer skolledningens arbetsbetingelser att
förbättras. Vidare kan förekomsten av maskinell schemaläggning utgöra
räddningen i katastrofsituationer, eftersom man exempelvis vid lärarbyten
med ändrade ämneskombinationer hos lärarna lätt och tämligen snabbt kan
få fram ett nytt schema. Även vid andra förändringar i de lokala förutsättningarna,
t. ex. beträffande lokaler, vid övergång till betingläsning eller samlad
undervisning, underlättas förändringarna av de goda möjligheterna att
nästan omgående erhålla ett nytt schema.

Samtidigt kan den maskinella schemaläggningen förväntas dra avsevärt
lägre kostnader än den manuella i ett fortvarighetstillstånd. Varje förändring
av de generellt gällande förutsättningar, som inbyggts i maskinprogrammen,
dvs. ändringar i timplaner och i anvisningar till dessa, medför

306

emellertid behov av att man vidtar större eller mindre ändringar i ett program,
vilket kan bli omfattande och kostnadskrävande. Även en sådan reform
som införandet av femdagarsvecka påverkar programmens utbyggnad
till större eller mindre del. Av dylika skäl betingade ändringskostnader bör
emellertid icke belasta kalkylerna för debitering av maskinproducerade
schema, ulan de bör räknas in i kostnaderna för information m. in. om beslutade
dylika reformer.

Parallellt med planeringsgruppens fortsatta arbete företogs under tiden
april—november 1965 en granskning av underlaget för projektarbetet. Syftet
härmed var att få en säkrare bedömning än dittills av möjligheterna att
slutföra projektet inom rimlig tid med de till buds stående resurserna. Resultatet
av granskningen, som utfördes av förenämnde matematiske expert,
visade att det uppställda underlaget för skolschemaläggningen var mycket
starkt bundet till gällande timplaner, valmöjligheter etc. Detta skulle medföra
att underlaget måste överarbetas varje gång ändringar i skolformen
beslutades. Eftersom de olika delarna i underlaget grep in i varandra på
ett komplicerat sätt, måste vid varje inarbetning av nya bestämmelser hela
underlaget omarbetas. Med hänsyn till kravet på flexibilitet i detta hänseende
och på grund av trögheten i uppdateringen av systemet vid ändringar
bedömdes en sådan angreppsmetod som mindre gynnsam.

En granskning av andra matematiska metoder som visat sig användbara
för planeringsproblem av olika slag tydde på att samtliga metoder var alltför
begränsade för att täcka ett problem av den storlek som schemaläggningen
representerade. Det fastslogs på grund härav, att den matematiska
tekniken ännu var långt ifrån tillräcklig för skolschemaproblemets datamaskinella
lösning och att det sannolikt skulle dröja lång tid (ca 5—10 år)
innan tekniken kom i nivå med detta problem.

Med hänsyn till sist angivna omständigheter beslöt statskontoret och
skolöverstyrelsen att projektet tills vidare skulle avbrytas och att dittills
framkomna resultat skulle slutligt dokumenteras. Dokumentationen slutfördes
under våren 1966, varefter planeringsgruppens personal överfördes till
andra arbetsuppgifter.

Statskontorets och skolöverstyrelsens gemensamma bedömning av projektets
framtid redovisades i sistnämnda myndighets petita för budgetåret
1967/68 sålunda.

I ingressen till överstyrelsens petita för budgetåret 1966/67 uttalades en
försiktig optimism om ett gynnsamt resultat av den gemensamt med statskontoret
bedrivna undersökningen av möjligheterna att utföra schemaläggning
med anlitande av automatiska datamaskiner. Någon anledning att återta
detta uttalande föreligger visserligen ej, men överstyrelsen får efter samråd
med statskontoret anmäla att de vid det tillfället under vissa angivna
förutsättningar skisserade tidsplanerna för projektet icke kan hållas. De
tidigare beträdda vägarna för att nå fram till schemaläggningsprogram
byggde på specifika lösningar för varje skolform. Bl. a. på grund härav blev
programmen i praktiken alltför statiska och känsliga för ändringar i tim -

307

planer och läroplaner för att kunna accepteras i en tid av fortlöpande inre
skolreformer. Med den bakgrunden kommer utredningsarbetet nu att fortsättas
efter delvis nya linjer, syftande till — i princip — en enda generell
metod för schemaläggning medelst datamaskin. Denna skulle sålunda vara
tillämplig på samtliga skolformer genom att de för skolformen specifika
uppgifterna betraktas som rörliga komponenter. Planeringen för denna
ändrade inriktning av undersökningen pågår. Det är inte möjligt att nu uttala
sig närmare om hur lång tid detta arbete kan beräknas ta.

Vad beträffar frågan om utländska erfarenheter med datamaskinell
schemaläggning kan nämnas, att den av Kungl. Maj :t tillsatta expertgruppen
för studium av datamaskinelit understödd undervisning i sin rapport
»Datamaskinförmedlad utbildning» (eckl.dep. 1966:8) bl. a. konstaterat,
att datamaskinens utnyttjande för schemaläggning prövats på olika håll
sedan sex år tillbaka. Programarbetet hade emellertid visat sig mycket
komplicerat och svårgenomförbart och icke ens en preliminär lösning på
problemet kunde därför ännu skönjas.

I sitt yttrande över ovannämnda rapport anförde statskontoret bl. a. följ
ande.

En uppgift, som f. n. saknar lämplig förankring med hänsyn till utvecklingsläget,
är den maskinella skolschemaläggningen. Med anledning av uppgiftens
komplexitet har det visat sig ogenomförbart att på kort sikt lösa
skolschemaläggningsproblemen med datamaskin. De av skolöverstyrelsen
och statskontoret gemensamt bedrivna undersökningarna har lett fram till
etapplösningar, som visat att det varit möjligt att åstadkomma scheman
för de skolreformer som nu är under avveckling. De stora förändringar
i fråga om såväl den obligatoriska skolans som de gymnasiala skolornas
uppbyggnad, som fortgående ägt rum och väntas bli fullföljda under 1960-talet, har emellertid medfört, att uppgiften avsevärt försvårats. Av denna
anledning ställs i dag så stora krav, att uppgiften f. n. inte kan lösas med
tillfredsställande resultat. Fortsatt utvecklingsarbete av huvudsakligen matematisk
natur måste därför i första hand bedrivas, innan uppgiften kan
få en slutlig lösning. Den föreslagna delegationen för försöksverksamhet
med datamaskinförmedlad utbildning synes väl lämpad att svara för, att
ifrågavarande uppgift på bästa sätt vidareföres i samverkan mellan forskare
och skoladministratörer och för att erforderliga initiativ tages, när det
anses möjligt att i full skala förverkliga maskinell skolschemaläggning med
tillämpning på samtliga skolformer.

På revisorernas förfrågan vilka kostnader som hittills nedlagts på skolschemaprojektet
har statskontoret och skolöverstyrelsen upplyst, att dessa
är svåra att exakt beräkna men att de sannolikt uppgått till ca 1 milj. kronor.
De båda myndigheterna har i sammanhanget framhållit att, även om
projektet f. n. avbrutits, det nedlagda arbetet icke kan anses värdelöst. Man
bär enligt myndigheternas uppfattning nått så långt det över huvud taget
går med nuvarande teoretiska och tekniska förutsättningar och har kunnat
konstatera var de stora problemen återfinnes. Man söker dessutom beakta
de vunna erfarenheterna i den pågående översynen av skolornas tim- och
läroplaner.

308

Revisorernas uttalande. Stor uppmärksamhet har sedan länge ägnats
frågan om möjligheterna att förenkla det komplicerade och tidsödande arbete
som sammanhänger med skolornas schemaläggning. Orsaken härtill är
bl. a. att de med schemaläggningen förenade arbetsuppgifterna under senare
år avsevärt försvårats till följd av de förändringar som inträtt i fråga om
såväl den obligatoriska skolans som andra skolformers uppbyggnad. Framför
allt har de rika variationsmöjligheter med avseende på elevernas ämnesval
som de nya skolformerna erbjuder i berört hänseende skapat svårbemästrade
problem.

För att få till stånd ett godtagbart skolschema måste vederbörande schemaläggare
— rektor eller studierektor med biträdespersonal — ta hänsyn
till en mångfald i sammanhanget betydelsefulla faktorer, såsom gällande
kursplaner, tillgången till skollokaler och lärare, skollokalernas belägenhet,
lärarnas ämneskombinationer, antalet klasser, antalet elevgrupper etc.
Bestyret med schemaläggningen får på grund härav ej sällan karaktären av
rent pusselarbete, där de olika delarna i schemat måste fogas in på ett
sådant sätt att största möjliga hänsyn tas icke blott till elever och lärare
utan också till undervisningens effektivitet. Det ligger i sakens natur att
angivna omständigheter medför att speciella krav måste ställas på de befattningshavare
som skall biträda rektorerna i schemaarbetet. Erfarenheten
har visat att tillgången på för ifrågavarande arbetsuppgifter lämpad
personal är starkt begränsad, vilket lett till att det för många rektorer tidvis
uppkommit mycket besvärande arbetssituationer.

En av anledningarna till att schemaarbetet tar så lång tid i anspråk och
kräver insats av särskilt kvalificerad personal är att arbetet för närvarande
utföres helt manuellt. Försök har sedan flera år tillbaka gjorts att ersätta
den nuvarande arbetsmetoden med en mera mekaniserad. Dessa försök har
emellertid hittills icke lett till några egentliga resultat.

År 1961 uppdrog Kungl. Maj:t på förslag av skoladministrativa utredningen
åt dåvarande matematikmaskinnämnden och skolöverstyrelsen att
gemensamt utreda förutsättningarna för datamaskiners användning i skolornas
planeringsarbete. Då matematikmaskinnämnden år 1963 upphörde
inträdde i dess ställe statskontoret i utredningen.

Utredningen påbörjade sitt arbete med praktiska försök vid ett antal
»testskolor», representerande en idealiserad form av realskolor. Försöken
gav vid handen att det var möjligt att använda datamaskin vid schemaläggning
under förutsättning att de verkliga problemen var av samma art som
de vid testskolorna. I det fortsatta utredningsarbetet anpassades därför det
för dessa skolor utarbetade systemet till verkliga realskolor, och praktiska
försök utfördes sommaren 1965 vid fem sådana skolor. Även dessa försök
utföll tillfredsställande. Det konstaterades dock att manuell efterbehandling
av ett maskinellt framställt schema var ofrånkomlig.

Det tredje ledet i försöksverksamheten inriktades mot grundskolans hög -

309

stadium. Här mötte utredningen stora och uppenbarligen delvis oväntade
svårigheter. Det visade sig nämligen icke möjligt att på högstadiet applicera
de principer som utredningen tillämpat på realskolorna. Anledningen härtill
var den mångfald ämnesvariationer som förefanns på högstadiet. Utredningen
lyckades endast specificera högstadiet i vissa formler av logiskmatematisk
karaktär.

I detta stadium av försöksverksamheten upptogs förhandlingar mellan
statskontoret och skolöverstyrelsen beträffande frågan om utredningens
fortsatta bedrivande. Det beslöts därvid att utredningen skulle fullföljas
men att en matematisk expert skulle tillkallas för att förutsättningslöst
granska underlaget för utredningsprojektet. Granskningen, som utfördes
under tiden april—november 1965, utvisade att det vid försöksverksamheten
tillämpade systemet var alltför bundet till fastställda timplaner och
valmöjligheter m. in., vilket hade till följd att underlaget måste omarbetas
vid varje ändring i skolformen. Det framkom också att någon matematisk
metod över huvud taget icke fanns som var ägnad att bidraga till en tillfredsställande
lösning av det ifrågavarande problemkomplexet. Enligt expertens
uppfattning skulle det sannolikt komma att dröja upp till tio år
innan en sådan metod kunde utarbetas.

I det uppkomna läget beslöt statskontoret och skolöverstyrelsen våren
1965 att avbryta hela utredningsprojektet. Utredningen hade då dragit en
kostnad av omkring 1 milj. kronor.

Enligt revisorernas mening förelåg i och för sig fullgoda skäl för igångsättandet
av den ovan berörda utredningen. Den omständigheten att utredningen
i stort sett icke ledde till annat resultat än ett konstaterande av att
det för närvarande icke är möjligt att med datamaskiners hjälp underlätta
schemaarbetet ändrar icke denna revisorernas ståndpunkt i huvudfrågan.
Revisorerna anser dock att den matematiska granskningen av utredningsunderlaget
borde ha satts in betydligt tidigare. Undersökningarna hade då
kunnat avbrytas snabbare med minskade utredningskostnader som följd.

Av det anförda framgår att det icke torde vara möjligt att inom de närmaste
åren ersätta de manuellt lagda skolschemana med maskinproducerade.
Det är därför självfallet av vikt att under mellantiden andra vägar
prövas, ägnade att underlätta schemaläggningen. Eftersom en av de väsentligaste
orsakerna till de nuvarande svårigheterna är bristen på för schemaarbete
lämpad personal, bör enligt revisorernas mening en undersökning
komma till stånd i syfte att klarlägga om möjligheter föreligger att på ett
eller annat sätt avhjälpa denna brist. Ett spörsmål som därvid bl. a. bör
uppmärksammas är frågan om icke en speciell utbildning i schemaarbetets
teknik borde anordnas för sådana personer inom de olika skoldistrikten
som har intresse och fallenhet för schemaläggning. Det förefaller revisorerna
icke uteslutet att genom en sådan utbildning, vilken förslagsvis regionalt
kunde omhänderhas av länsskolnämnderna, tillgången på skickliga

310

schemaläggare skulle kunna avsevärt ökas. På angivet sätt utbildade
schemaspecialister skulle sannolikt kunna avlasta rektorerna huvuddelen
av det schemaarbete som nu åvilar dem och skulle därjämte kunna bidraga
till att skapa förutsättningar för en mera rationell samordning inom skoldistrikten
av hela den hithörande verksamheten.

Revisorerna får alltså under åberopande av det anförda föreslå, att åtgärder
i av revisorerna angivet syfte utan dröjsmål vidtages.

311

§ 28

De vetenskapliga forskningsrådens administration

Till stöd för den vetenskapliga forskningen inom landet och med uppgift
att vara initiativtagande, anslagsfördelande och allmänt forskningsfrämjande
inrättades under 1940-talet sju statliga forskningsråd inom olika
ämnesområden. Med vissa förändringar i konstruktionen av några råd kvarstår
i stort sett oförändrad samma forskningsrådsorganisation i dag som då
råden bildades. De olika råden samt deras utveckling i fråga om anslag under
den senaste femårsperioden framgår av följande sammanställning. Beloppen
har angivits i 1 000-tal kronor.

	1963/64	1964/65	1965/66	1966/67	1967/68
Statens råd för atomforskning (AFR) Statens humanistiska forskningsråd	7 675	8 802	9 652	9 758	10 547
(HFR) ........................ Statens medicinska forskningsråd	2 125	2 826	3 520	4 229	4 637
(MFR) ........................	9 805	13 573	17 399	20 310	22 733
Statens naturvetenskapliga forsk-ningsråd (NFR) ................ Statens råd för samhällsforskning	9 159	13 774	18 170	21 968	24 793
(SFR) ........................ Statens råd för skogs- och jordbruks-	2 091	2 656	3 170	3 448	3 736
forskning (SJFR)1 ..............	2 194	3 044	4 099	5 203	5 100
Statens tekniska forskningsråd (TFR)	8 344	13 564	16 616	18 628	22 428
Totalt	41393	58 239	72 626	83 544	93 974

Med hänsyn till bl. a. den starka ökningen av forskningsrådens anslag
under den redovisade perioden har revisorerna ansett det vara av intresse
att närmare studera rådens administrativa organisation och den samverkan
mellan råden som förekommer. Revisorerna har därför i skrivelser till råden
framställt följande frågor.

1. Finnes arbetsordning fastställd för rådet? Om så är fallet torde ett exemplar
därav tillställas revisorerna. Tillika anhålles om ett exemplar av
den för rådet gällande instruktionen.

2. Hur många befattningshavare sysselsättes inom rådets sekretariat?
Vilka arbetsuppgifter har envar av nämnda befattningshavare och vilken är
deras löneställning?

3. Hur stora belopp anvisades dels till avlöningar och dels till omkostnader
under budgetåret 1966/67? Till vilka belopp uppgick de verkliga kostnaderna? 4.

Vid vilka tidpunkter under året kan anslag sökas från rådet?

1 Jordbrukets forskningsråd (JFR) t.o.m. budgetåret 1966/67.

312

5. Hur handlägges normalt en anslagsansökan inom rådet? Eventuella
blanketter torde biläggas redogörelsen.

6. Vem beslutar i ett anslagsärende? I vilken omfattning är beslutsfunktionerna
delegerade?

7. Efter vilka principer registreras in- och utgående handlingar? Eventuella
blanketter torde biläggas redogörelsen.

8. Vilka krav ställer rådet på en anslagsmottagare i avseende å rapporters
avlämnande, ekonomisk redovisning etc. Eventuella blanketter torde
biläggas redogörelsen.

9. I vilka former äger för närvarande forskningsrådens samarbete rum
från facklig respektive allmänt administrativ synpunkt? Anser Ni det lämpligt
att — i den mån lokalmässiga förutsättningar härför föreligger — utbygga
forskningsrådens samarbetsdelegation till ett gemensamt kansliorgan
för samtliga råd?

I det följande redovisas i sammandrag rådens svar på de olika frågorna.

1. Finnes arbetsordning fastställd för rådet?

AFR: Nu gällande arbetsordning (20 sid. -f- 41 bil. -f- 20 sid. sakregister)
utarbetades 1963 för det gemensamma kansliet för AFR och NFR. Arbetsordningen
är under omarbetande. För AFR, HFR, MFR, NFR och SFR
gäller av Kungl. Maj :t 30/6 1959 fastställd »Instruktion för forskningsråd
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde» (ändrad 28/6 1963,
26/2 1965 och 29/6 1966).

HFR: Särskild arbetsordning har ej fastställts. Betr. instruktion se AFR.

MFR: För större delen av rådets verksamhetsgrenar finns separata arbetsordningar
fastställda (t. ex. för ansöknings- och prioriteringsförfarandet).
Arbetsordning för rådets hela verksamhet är f. n. under utarbetande.
Betr. instruktion se AFR.

NFR: Betr. arbetsordning och instruktion se AFR. Rådets arbetsformer
finns härjämte reglerade i av rådet fattade beslut rörande delegering m. in.
Arbetsutskottets och publiceringsnämndens arbetsformer har särskilt reglerats.
För rådets fackdelegationer (2), kommittéer (9) och av rådet tillskapade
serviceinrättningar (10) har särskilda instruktioner utfärdats av rådet.
För innehavare av forskartjänster vid rådet har särskilda anvisningar fastställts.

SFR: Särskild arbetsordning har ej fastställts. Betr. instruktion se AFR.

SJFR: Arbetsordning finns ej fastställd. (Fanns ej heller tidigare för
JFR.) Gällande instruktion för rådet fastställdes av Kungl. Maj :t 25/5
1967.

TFR: Rådet fastställde 29/8 1967 arbetsordning för rådet och dess sekretariat
(9 sid. -f- 2 bil.). Gällande instruktion för rådet fastställdes av Kungl.
Maj :t 30/9 1966 (ändrad 30/6 1967). Den är till skillnad mot övriga råds
instruktioner intagen i Svensk författningssamling.

313

2. Hur många befattningshavare sysselsattes inom rådets sekretariat?
Vilka arbetsuppgifter har envar av nämnda befattningshavare och vilken är
deras löneställning?

AFR:

Sekreterare	Arbetsledande uppgifter. Skall bl. a. följa ut- Lgr C	21
(AFR + NFR)	vecklingen inom rådets verksamhetsområde och föreslå erforderliga åtgärder.
Bitr. sekreterare	Handhar ansökningsärenden, protokoll, anslags-kontrakt, årsberättelse m. m.	» U	14
Utredningssekrete-	Utför större utredningar.	» U	22
rare (2/3 tjänst)	Bereder frågor rörande Nordita, Cern m. m. Utarbetar förslag till petitaskrivelse.
Registrator (AFR + NFR)	Registratorsgöromål.	» A	13
Kontorsskrivare	Allmänna kontorsgöromål.	» A	12
Kansliskrivare (2) (AFR + NFR)	» «	» A	11
Kontorist	» »	» A	9
Vaktmästare	» »	» A	9
Kontorsbiträde	» »	» A	8
»	» »	» A	7
Telefonist		» A	7
Arkivarbetare		* A	5

Dessutom finnes personal anställd vid rådets kommittéer.

HFR:

Sekreterare
Bitr. sekreterare
Kameral konsult
Byråsekreterare
(1/2 tjänst)

Kontorsskrivare
Kontorist
(1/2 tjänst)

Jfr AFR.

Tryckningsärenden.

Bearbetar inkomna ansökningar. Förbereder
sammanträden. Sköter utbetalningar och bokföring.

Registratorsgöromål, allmänna kontorsgöromål.
Allmänna kontorsgöromål.

Arvode 12 000 kr
» 3 500 kr

» 4 000 kr

Lgr A 20

» A 13
» A 9

MFR:

Sekreterare (deltid) Jfr AFR.
Bitr. sekreterare

(deltid)

Förste byråsekreterare Assistent

(2)

Kansliskrivare (2)

Kontorist (3)
Kontorsbiträde
Sedan 1/7 1966 har

Administrativa uppgifter.

Arbetsledande uppgifter på projektenheten resp.
service- och utredningsarbete.
Registratorsgöromål resp. kameral- och personalärenden.

Allmänna kontorsgöromål.

» »

en befattning som kanslichef varit inrättad

(arvode = lgr C 1). Vakant sedan 1/10 1967.

Arvode

Arvode

Lgr	A	23
»	A	15
	A	11
»	A	8
»	A	5

NFR:

Sekreterare
(NFR + AFR)
Byråchef (bitr.
sekreterare)
Byråsekreterare
Personalchef
(1/2 tjänst)

Jfr AFR.

Leder och samordnar sekretariatsarbetet. Bereder
ansökningar, remisser m. m.

Ansöknings- och redogörelseärenden m. m.
Personalärenden.

1 Flertalet tjänster hos råden är lönegradsplacerade arvodestjänster.

Arvode 14 000 kr

Lgr B 5

» A 22
* A 23

314

Kamrerare	Leder den kamerala verksamheten.	Lgr A 23
(NFR + AFR) Assistent (11/2)	Handhar redovisningar och bokföring	» A 17
(NFR + AFR) Resesekreterare	Bereder reseansökningar.	» A 15
(1/2 tjänst) Kansliskrivare (2)	Allmänna kontorsgöromål.	» A 11
Kontorist	» *	* A 9
SFR: Sekreterare	Jfr AFR.	Lgr C 1
(Jämväl sekr. och		(varav 15 000
kanslichef hos forsk-		från SFR)
ningsrådens samar-betsdelegation /SD/) Bitr. sekreterare	Handhar en av rådets tre sektioner.	Arvode 7 000
(deltid) Kamrer (deltid)	Kamerala uppgifter.	»> 6 000
Förste kontorsskri-	Registratorsgöromål, bokföring, utredningar.	Lgr A 15
vare (1/2 tjänst) Kontorsskrivare	Kamerala uppgifter, allmänna kontorsgöromål.	» A 13
(1/2 tjänst) Kontorsbiträde	Allmänna kontorsgöromål.	* A 5
SJFR: Sekreterare	Jfr AFR.	Arvode 4 200
(Jämväl sekr. i skogs- och lantbruks-akademien) Byrådirektör	Sektionssekreterare.	Lgr Ae 28
	Anslagsfrågor, utredningar.
Byrådirektör	D:o	» Ae 26
Byråassistent	Registratorsgöromål, bokföring m. m.	» A 17
(1/2 tjänst) Assistent	Kamerala göromål.	» A 15
(1/4 tjänst) Chefssekreterare	Allmänna kontorsgöromål.	» A 13
(1/5 tjänst) Kontorist	» »	» A 9
TFR: Sekreterare	Svarar för rådets utvecklings-, långsiktsplane-	Lgr C 1
Kanslichef	rande och initiativtagande verksamhet m. m. Sammanhåller och leder det löpande rådsarbe-	» B 5
Bitr. sekreterare	tet, sekr:s ställföreträdare. Informationssektionen.	» A 28
Bitr. sekreterare	Teknisk-administrativa sektionen.	» A 25
Bitr. sekreterare	D:o	» A 22
(1/2 tjänst) Assistent	Teknisk-ekonomiska sektionen.	» A 15
Registrator	Centrala sektionen.	» A 13
Kontorsskrivare (2)	Centrala sektionen resp. ekonomisk-administra-	» A 13
Kansliskrivare (2)	tiva sektionen. Centrala sektionen resp. informationssektionen.	» A 11
Kontorsbiträde	Teknisk-administrativa sektionen.	» A 9
Expeditionsvakt	Centrala sektionen.	» A 9
Kontorsbiträde	D:o	» A 5
TRF:s nämndverksamhet:
Bitr. sekreterare	Medicinsk teknik.	Lgr A 28
» »>	Flygforskning resp. transport- och kommuni-	* A 26

kationsforskning.

315

Bitr. sekreterare

i Information och dokumentation.

(1/2) Bioteknik, mikrobiologi, internationella frågor

Lgr A 24
» A 22

Kansliskrivare

m. m.

Information och dokumentation.
Allmänna kontorsgöromål.

» A 20
* A 11

3. Hur stora belopp anvisades dels till avlöningar och dels till omkostnader
under budgetåret 1966/67? Till vilka belopp uppgick de verkliga kostnaderna? AFR:

314 800 kr resp. 336 285: 52. Beloppen avser ersättningar åt sekreterare
och annan personal, sjukvård, expenser m. m.

HFR: Förvaltningsanslag: 131 000 kr. Kostnader: Avlöningar och arvoden
75 867: 95; omkostnader 37 538: 09. Anslag till halvtidsanställd sekreterare
i B 5 har ej kunnat utnyttjas.

MFR: 283 200 kr resp. 329 545: 80. Jfr anm. under AFR.

NFR: 278 200 kr resp. 307 197: 08. Jfr anm. under AFR.

SFR: 88 500 kr anvisades till ersättningar åt sekreterare och annan personal,
expenser m. m. Verklig kostnad för löner och arvoden 59 957: 45; för
omkostnader 23 090: 50.

SJFR (JFR): 103 000 kr resp. 111 020: 54 (förvaltningskostnader).

TFR: 357 800 kr resp. 357 800. Jfr anm. under AFR. Kostnaderna för rådets
nämndverksamhet har härjämte uppgått till 303 100 kr.

4. Vid vilka tidpunkter under året kan anslag sökas från rådet?

AFR: Ansökningar kan inlämnas hela året. Institutioner och forskare som
fortlöpande får anslag skall dock inge ansökning om budgetårsanslag i början
av februari.

HFR: Ansökningstider: 1 februari och 15 september.

MFR: Ansökningstider 1 april och 1 oktober. Reseanslag, akutanslag och
anslag till s. k. planeringsgrupper kan sökas hela året.

NFR: Anslag kan sökas hela året. Ansökningar om större anslag (10 000
kr) bör inges senast 1 februari eller 1 oktober.

SFR: Ansökningstider: 1 april och 1 oktober.

SJFR: Ansökningar kan inges hela året. För behandling vid rådets sammanträden
under våren skall ansökning dock vara inkommen senast 28
februari resp. 31 mars.

TFR: Anslag kan sökas hela året. Sökande som önskar anslag från ett
budgetårsskifte rekommenderas att inlämna ansökning före 1 april.

5. Hur handlägges normalt en anslagsansökan inom rådet?

AFR: Ansökning insändes i 30 ex. (under 10 000 kr: 6 ex.) å särskilt formulär.
Arbetsschema: 1. Kopior sändes till föredraganden för yttrande samt
till ledamöter av rådet och resp. fackdelegation. 2. Tabelluppställningar
över inkomna ansökningar och begärd personalstat jämförda med föregå -

316

ende år utsändes till samma personer som under 1. 3. Sammanställningar
över föredragandenas yttranden samt föredragningslistor utsändes till fackdelegationernas
ledamöter. 4. Fackdelegationerna avger förslag. 5. Arbetsutskottet
samarbetar delegationens förslag och avger eget förslag. 6. Rådet
behandlar föreliggande ansökningar. — Betr. ansökningar om högst 10 000
kr tillämpas ett enklare förfarande: Arbetsutskottet avgör ärendet, sedan
föredraganden avgivit yttrande.

HFR: Ansökning insändes i 5 ex. Arbetsschema: 1. Sammanställning utarbetas
på rådets kansli över inkomna ansökningar med angivande av ev.
tidigare anslag för samma ändamål. 2. Ansökningarna remitteras efter ämnesgrupper
till särskilda granskningsnämnder, som utses vid varje utdelningsperiods
första rådssammanträde. 3. Nämnderna graderar ansökningarna
efter viss skala. 4. Sammanställningen under 1. kompletteras med
granskningsnämndernas utlåtanden. 5. Vid utdelningsperiodens andra sammanträde
beslutar rådet om utdelning av anslag. — Ansökningar om anslag
till tidskrifter och årsböcker granskas av särskilda sakkunniga samt behandlas
vid det andra sammanträdet under utdelningsperioden på våren.

MFR: ansökning göres å särskilt formulär (6 sid.). Forskningsprogram
i 30 ex. bifogas. Arbetsschema: 1. De två sektionernas arbetsutskott bestämmer
till vilka prioriteringskommittéer ansökningarna skall remitteras.

2. Ansökningarna utsändes till kommittéernas ledamöter jämte sammanställning,
å vilken ledamoten anger ansökningens prioriteringsvärde, omdöme
över ev. föreliggande vetenskaplig rapport och förslag till anslag. 3. Efter
sammanträden i prioriteringskommittéerna för att ge ordförandena material
till föredragning inför rådet utformas denna skriftligen samt insändes
till rådet. 4. Om stora skillnader föreligger mellan prioriteringskommittéernas
förslag och tillgängliga medel, skall en budgetteknisk granskning
göras av en budgetkommitté. 5. Vid den slutliga behandlingen i sektionerna
utgör prioriteringsprotokollen beslutsunderlag. Resultaten av prioriteringskommittéernas
arbete redovisas i en särskild tablå, som jämte vissa väsentliga
delar av ansökningshandlingarna tillställes sektionernas ledamöter
före utdelningssammanträdena. — Ansökningar om reseanslag och akutanslag
beredes i särskilda kommittéer, bestående av rådets vice ordförande,
sekreteraren och ordföranden i resp. prioriteringskommitté.

NFR: Ansökning om anslag på över 100 000 kr eller för lön i U 20 eller
högre inges i 15 ex. (övriga i 6 ex.) å särskilt formulär. Arbetsschema: 1.
Sekreteraren utser viss ledamot till föredragande. (Särskild rådgivare utses,
om ämnesområdet ej täckes av ledamöterna. Inom vissa ämnesfält har fackdelegationer
inrättats.) 2. Innan ansökning utsändes till ledamot, rådgivare
eller delegation beredes och kompletteras den inom kansliet. 3. Föredraganden
avger förslag, innehållande kort motivering, på särskilt formulär. 4.
Innan ansökning förelägges rådet för beslut, beredes den i arbetsutskottet

317

(ordf., vice ordf., sekr. och en ledamot) för att bedömningen skall ske utifrån
principiellt enhetliga grunder och för att förslagen till rådet skall
ligga inom den rådande budgetramen. 5. Vid de stora ansökningstillfällena
höst och vår remitteras utskottets förslag till föredragandena, varefter ny
beredning sker i utskottet. 6. Utskottet förelägger rådet ansökningarna i två
grupper a) ansökningar av mera omkomplicerat slag klara för omedelbart
beslut b) ansökningar som är mera komplicerade och innehåller frågor av
för rådet principiellt intresse m. m. 7. Rådet behandlar föreliggande ansökningar.
—- Betr. ansökningar om högst 10 000 kr tillämpas ett enklare förfarande:
Arbetsutskottet avgör ärendet, sedan föredraganden avgivit förslag.
— För publiceringsärenden finns en särskild publiceringsnämnd, som
beslutar om anslag efter ett ärendes beredning av rådets kansli och särskild
utsedd föredragande.

SFR: Ansökning insändes i 12 ex. å särskilt formulär. Arbetsschema: 1.
Sekreteraren inom resp. sektion utser den ledamot som företräder ämnesområdet
till föredragande. 2. Ansökningarna utsändes sektionsvis till ledamöterna
jämte sammanställningar med uppgifter om tidigare anslag. 3.
Efter föredragning av ledamöterna beslutar rådet om utdelning av anslag.
(Inom rådets psykologisk-pedagogiska sektion tillämpas systemet med prioriteringssammanträden
inom varje ämne, innan slutlig behandling sker i
rådet.)

SJFR: Ansökning inges i 14 ex. å särskilt formulär. Arbetsschema: 1.
Inkommen ansökning utsändes till en eller flera sakkunniga för yttrande.

2. I föredragningslistan till rådets sammanträden intages en sammanställning
över ansökningar, som skall behandlas. 3. Efter föredragning av huvudsekreteraren
eller resp. sektionssekreterare beslutar rådet om utdelning
av anslag.

TFR: Ansökning kan ges formen av vanlig skrivelse men en sammanfattning
skall lämnas i 12 ex. å särskilt formulär. Arbetsschema: 1. Den
teknisk-administrativa sektionen inhämtar och sammanställer för ärendets
vidare handläggning nödvändiga uppgifter och informationer samt granskar
ärendet i såväl kostnads- som tidshänseende. 2. Ärendet överlämnas till ledamot
av rådet eller annan därtill utsedd för facklig beredning. 3. Beslut om
anslag avgöres av rådet efter föredragning av fackrepresentanten.

6. Vem beslutar i ett anslagsärende? I vilken omfattning är beslutsfunktionerna
delegerade?

AFR: Rådet beslutar i regel om anslag. Anslag överstigande 300 000 kronor
skall underställas Kungl. Maj:t för godkännande (gäller samtliga forskningsråd).
Arbetsutskottet har bemyndigats att besluta om anslag upp till
10 000 kr (vid avslag skall beslutet underställas rådet).

HFR: Rådet beslutar i ärenden om beviljande av anslag.

318

MFR: Rådets sektioner beslutar i regel om anslag. Beslutanderätten rörande
ansökningar om reseanslag, akutanslag och »fellowships» har delegerats
till särskilda kommittéer.

NFR: Rådet beslutar i regel i anslagsärenden. Arbetsutskottet har bemyndigats
att besluta om anslag upp till 10 000 kr (vid avslag skall beslutet
underställas rådet). Publiceringsnämnden är bemyndigad att besluta om
tilldelning av anslag för publiceringsändamål.

SFR: Rådets sektioner beslutar i ärenden om beviljande av anslag.

SJFR: Rådets sektioner avgör frågor om dispositionen av medel för
forskning.

TFR: Rådet beslutar i regel om anslag till nya forskningsprojekt och till
fortsättningsprojekt. Om rådet beslutat delegering av beslut om anslag till
fortsättningsprojekt i samband med anslag till nytt projekt aA''göres ärendet
av ordföranden jämte den fackliga föredraganden. Kompletterande anslag
p. g. a. under arbetets gång uppkommet behov av ytterligare medel avgöres
upp till 10 000 kr och 20 % av den fackliga föredraganden och sekreteraren.
Allmänna tillägg (generella löneökningar m. m.) avgöres av kanslichefen
vid klara fall, i övrigt av ordföranden och kanslichefen. Reseanslag
för deltagande i konferenser, studiebesök m. m. kan sekreteraren bevilja
upp till 1 000 kr; anslag över 1 000 kr beviljas av den fackliga föredraganden
och sekreteraren. Anslagsbeslut skall anmälas till rådet.

7. Efter vilka principer registreras in- och utgående handlingar?

AFR: Ankommande och avgående post diarieföres i brevdiarium och på
viscardkort. Registreringen begränsas till sådana ärenden som erfordrar
någon rådets åtgärd eller varit föremål för rådets behandling eller eljest är
av betydelse eller kan bedömas få betydelse för rådets verksamhet.

HFR: Vid rådet registreras alla in- och utgående handlingar i ärenden
som omfattas av rådets verksamhet samt sådana handlingar som kan tänkas
innehålla något av intresse för denna verksamhet. Diariekort (Viscard)
användes för ansökningar, för beviljade anslag och för skrivelser.

MFR: Över inkommande och utgående handlingar föres A-diarium avseende
öppna handlingar av vikt och B-diarium avseende hemliga handlingar.
Diarium A användes dels för registreringshandlingar (blankettset
bestående av diarieblad med tre perforerade kopior användes), dels för
diarieföring av inkommande skrivelser som ej berör tidigare diariefört
ärende, dels för diarieföring av utgående skrivelser som ej hänför sig till
redan diariefört ärende, dels för inkommande resp. utgående skrivelser som
hänför sig till redan diariefört ärende, dels och för ärendes avslutande. —
Diarium B användes för registrering och diarieföring av hemliga handlingar.

NFR: Jfr AFR.

SFR: Inkommande skrivelser registreras i brevdiarium. Ansökningar om
anslag föres i särskilt diarium, varjämte särskilda anslagskort, som följer

319

ärendet till dess beslut föreligger, ifylles. Utgående skrivelser som hänför
sig till diarieförda ärenden antecknas i diarierna vid resp. ärende. Samtliga
utgående skrivelser förvaras i kronologisk ordning i särskild pärm.

SJFR: Inkommande handlingar registreras i ett brevdiarium. Handlingens
diarienummer följer alla därtill anslutna handlingar, dvs. såväl nya inkommande
som utgående. Samtidigt med diarieföringen föres uppgifterna in
på särskilt registerkort.

TFR: En omläggning av rådets diarium har nyligen gjorts i huvudsak
efter statskontorets rekommendationer. Diariet består av två system, ett
för anslagsärenden och ett för allmänna ärenden. Blankettset med engångskarbon
användes.

8. Vilka krav ställer rådet på en anslag smottagare i avseende å rapporters
avlämnande, ekonomisk redovisning m. m.?

AFR: Anslagsinnehavare som fortlöpande erhåller forskningsanslag skall
avge år sredogörelse i samband med ansökning om påföljande års budgetårsanslag.
(Särskilda anvisningar finns utarbetade.) Övriga anslagsinnehavare
avger redogörelse inom tid som bestämmes från fall till fall. — Rådet
bestämmer från fall till fall när anslag skall vara slutredovisat. Anslag
som förvaltas av statliga lärosäten eller annan statlig myndighet redovisas
av vederbörlig myndighet inför riksrevisionsverket; anslag som ej förvaltas
av statlig myndighet redovisas av resp. råd inför riksrevisionsverket. (Reglerna
om redovisning gäller samtliga råd.) Viss redovisning skall även
avges till rådet.

HFR: Redogörelse för hur forskningsarbetet fortskrider skall minst en
gång årligen inges till rådet av anslagsmottagaren. Då arbetet avslutats, skall
slutredogörelse insändas.

MFR: Enligt rådets dispositionsvillkor för forskningsanslag ankommer
det på huvudman för forskningsprojekt att på särskilda blanketter avlämna
dels årsrapport (senast efter nio månaders arbete), dels vetenskaplig rapport
(senast efter 24 månaders arbete). Årsrapporten skall innehålla en
redogörelse för arbetets fortskridande och en sammanfattning av under
arbetsåret uppnådda resultat. Den vetenskapliga rapporten skall bestå av
en förteckning, på särskilt formulär, av de vetenskapliga arbeten som publicerats
eller som kommer att publiceras som resultat av det utförda forskningsarbetet.

NFR: Årsredogörelse skall inges å särskilt formulär för anslag med ettårig
tidsperiod i anslutning till dennas utgång och för anslag med flerårig
tidsperiod vid utgången av varje ny påbörjad ettårsperiod. Slutredogörelse
skall senast inges vid från fall till fall särskilt fastställd tidpunkt. Till slutredogörelsen
skall fogas en å särskilt formulär gjord sammanfattning.

SFR: Anslagsinnehavare skall årligen före den 15 juni lämna rapport å
särskilt formulär över sitt forskningsarbete. Slutredogörelse och slutredovisning
skall avlämnas inom tre månader efter det arbetet avslutats.

320

SJFR: Rapport över arbetets fortskridande och anslagets disposition
skall årligen avges till rådet före den 1 januari. Redogörelse för arbetet och
dess resultat skall i tryckfärdigt skick avlämnas till rådet senast sex månader
efter det arbetet avslutats.

TFR: Rapport över arbetets fortskridande inges till rådet, då viktigare
avsnitt avslutats. Slutrapport i form av redogörelse för anslagets användning
— såväl fackligt som ekonomiskt — och för uppnådda resultat inges
senast sex månader efter det arbetet skall ha avslutats. Samtidigt med rapporten
inges ett sammandrag av denna, så avfattat att det kan publiceras
fristående från rapporten.

9. 1 vilka former äger för närvarande forskningsrådens samarbete rum
från facklig respektive allmänt administrativ synpunkt? Anser Ni det lämpligt
att — i den mån lokalmässiga förutsättningar härför föreligger — utbygga
forskningsrådens samarbetsdelegation till ett gemensamt kansliorgan
för samtliga råd?

9 a. Fackligt samarbete

AFR: I allmänna frågor av större vikt för två eller flera råd äger samarbete
rum bl. a. genom att gemensamma kommittéer organiseras. Arbetsutskotten
inom AFR och NFR har varje år gemensamma överläggningar
med universitetskanslersämbetets fakultetsberedning för matematik och
naturvetenskap för diskussion främst om överförande av forskningsprojekt
och befattningar till universiteten. Samarbete mellan råden förekommer i
fråga om information till allmänheten rörande forskningen, dess problem
och dess resultat. AFR, MFR, NFR och FOA stöder sålunda gemensamt den
populärvetenskapliga tidskriften Forskning och framsteg. AFR ansluter sig
till av NFR i dess petita för 1967/68 anförda synpunkter rörande samarbete
i fråga om behandling av ansökningar och fastställande av gränser mellan
rådens verksamhetsfält (jfr NFR).

HFR: Jfr SFR i fråga om samarbete inom delegationen.

MFR: Samarbete med andra råd sker huvudsakligen i form av kommittéer,
som tillsatts för genomförande av vissa gemensamma projekt. Sådana
kommittéer har vid behov bibehållits som expertgrupper, t. ex. kommittén
för medicinsk teknik och arbetsforskning. En särskild kommitté finns inrättad
för forskningsrådens laboratorium i Studsvik. I MFR:s nämnd för
alkoholforskning har SFR en representant. Då erfarenheterna från dessa
kommittéer är synnerligen goda, förordar rådet att samarbetet mellan råden
på det rent vetenskapliga planet sker inom liknande särskilda nämnder och
kommittéer. — Vissa problem av teknisk natur har kunnat elimineras genom
att olika anslagsbeviljande organ har gemensamma ledamöter, genom
vilka samordning kunnat ske.

NFR: Rådet hänvisar till en orientering i petitan för 1967/68 om samarbetet
mellan råden. I denna framhålles att samarbetet mellan råden framför

321

allt har formen av samarbete kring olika forskningsprojekt. För sådana fall
finns ett väl fungerande system, vars innebörd är att en ansökning behandlas
av samtliga berörda råd, även om den endast insänts till ett råd. Samarbetet
mellan råden i fråga om enskilda anslag drar i realiteten även upp
gränslinjerna mellan de olika rådens verksamhetsfält. Samarbetet mellan
råden inom större vetenskapsområden sker i stor utsträckning genom kommittéer
och nämnder som tillsatts av berörda råd.

SFR: På det fackliga planet förekommer samarbete mellan råden dels
i enskilda ärenden eller grupper av ärenden, dels i kommittéer tillsatta för
särskilda ändamål. Samarbetet i de enskilda ärendena äger i regel rum på
sekreterarplanet. För att lösa för råden gemensamma frågor eller för att
bevaka rådens intressen på vissa områden tillsätter två eller flera råd understundom
särskilda kommittéer. I viss utsträckning förekommer samarbete
på detta område även inom forskningsrådens samarbetsdelegation. Inom
denna har sålunda diskuterats gemensamma internationella frågor, frågor
om dokumentation och information, forskningsrådens planerings- och policyverksamhet,
utvärderingen av forskningsresultat m. m.

SJFR: Enligt instruktionen för rådet bör representant för NFR och TFR
beredas tillfälle att närvara vid sammanträde i någon av rådets två sektioner
samt representant för MFR vid sammanträde i sektionen för jordbruksforskning.

TFR: Mellan råden förekommer samverkan i frågor främst av den art
som endast berör två eller ett litet antal av råden. Sålunda finns för flera
råd gemensamma nämnder, t. ex. för medicinsk teknik och för arbetsvetenskap.
I vissa fall förekommer för råden gemensamma kommittéer eller specialgrupper.
I ett flertal frågor förekommer kontakter mellan de berörda
rådens planerande och administrativa enheter.

9 b. Administrativt samarbete

AFR: Det för AFR och NFR gemensamma kansliet underlättar enhetlighet
inom administrationen. — Inom forskningsrådens samarbetsdelegation
äger från såväl facklig som administrativ synpunkt ett omfattande samarbete
rum. I delegationen behandlas frågor av större vikt som berör alla
eller flertalet forskningsråd. Viss beredning äger rum inom delegationens
sekreterarutskott.

HFR: Jfr SFR i fråga om samarbete inom delegationen.

MFR: Administrativt samarbete äger huvudsakligen rum inom delegationen.
Forskningsrådens konferenssekretariat, gemensamt för MFR, AFR
och NFR, är ett annat exempel på administrativt samarbete. Ledningsorgan
för detta sekretariat utgör symposienämnden.

NFR: Det intima samarbetet med AFR i fråga om kansliorganisationen
är för NFR synnerligen viktigt. Samarbetet mellan de båda råden har utvidgats
till att även innefatta en ömsesidig granskning av rådens petita.

11—670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967.1

322

SFR: På det allmänt administrativa och organisatoriska området äger
samarbete rum mellan råden inom samarbetsdelegationen. Som exempel på
frågor som behandlats inom delegationen kan nämnas beskattningen av
löner och arvoden ur forskningsanslag från USA, kompensation för ökade
lönekostnader samt administrationen av för flera råd gemensamma forskningsanslag.
Vid av delegationen anordnade konferenser mellan representanter
för forskningsråden samt universitet och högskolor har administrativa
och kamerala frågor av gemensamt intresse tagits upp till behandling
och åtgärder föreslagits för att förenkla och effektivisera förbindelserna
mellan råden och läroanstalterna.

SJFR: Då en sökande inger sin ansökning till mer än ett råd kan det bli
fråga om delning av det sökta anslaget. Sekreterarna i berörda råd har då
att taga kontakt med varandra och under hand överlägga om lämplig behandling
av ärendet. Reslut i ett sådant ärende kan resultera i att vart och
ett av de berörda råden bidrar med var sitt belopp. Ett av råden administrerar
sedan hela anslaget. Detta samarbete liksom det samarbete i övrigt
som sker genom samarbetsdelegationen har fungerat bra.

TFR: Jfr SFR i fråga om samverkan inom delegationen.

9 c. Utbyggnad av forskningsrådens samarbetsdelegation

AFR: Genom nuvarande organisation har varje råd utarbetat sina arbetsformer
efter beskaffenheten av och önskemålen inom vederbörande råds
verksamhetsfält. Genom den förtrogenhet med förhållandena personellt och
materiellt som kanslipersonalen därmed vunnit underlättas och förbilligas
det administrativa arbetet. En utbyggnad av samarbetsdelegationen till ett
gemensamt kansliorgan för samtliga råd kommer att leda till mera schematiska
och stela arbetsformer än de nu tillämpade. AFR anser det därför ej
lämpligt att organisera ett gemensamt kansliorgan för samtliga råd. Utvecklingen
utomlands går i rakt motsatt riktning mot centralisering. I Storbritannien
har man sålunda delat upp det tidigare forskningsrådet för vetenskap
och teknik i tre råd.

HFR: De skäl som tidigare anförts för att bibehålla självständiga kanslier
vid de enskilda råden är alltjämt giltiga när det gäller handläggningen
av ansökningsärenden och remisser, övervakningen av användandet av beviljade
medel, tillsättandet av forskartjänster m. in. Däremot är det för de
mindre rådens del numera ej uteslutet att den kamerala prövningen och
verksamheten med fördel kunde göras via en central förvaltning.

MFR: Något behov av en utbyggnad av samarbetsdelegationen till ett gemensamt
kansliorgan för samtliga råd föreligger ej enligt rådets bedömning.

NFR: Frågan om ett gemensamt kansliorgan för samtliga råd har tidigare
i olika sammanhang varit föremål för diskussioner och överväganden.
Rådens verksamheter var ju tidigare avsevärt mindre omfattande än nu, och

323

detta verkade givetvis inbjudande till tanken att genom en sammanslagning
kunna åvägabringa personalbesparingar och minskade utgifter för
statsverket. Särskilt intresse tilldrog sig därvid möjligheten att genom en
sammanslagning av de kamerala funktionerna nå denna effekt. I skrivelse
27/1 1961 med yttrande över riksdagens revisorers utlåtande rörande forskningsrådens
administration, avstyrkte rådet den av revisorerna föreslagna
centraliseringen av denna administration. Rådet baserade detta avstyrkande
bl. a. på att några personalbesparingar icke skulle åstadkommas ens vid en
centralisering av den kamerala verksamheten och på en aktuell utredning
av dåvarande statens organisationsnämnd som klart avstyrkte ett sammanförande
av rådens kamerala verksamhet till en för råden gemensam kameral
avdelning. —■ Utvecklingen sedan 1961 beträffande den kamerala verksamheten
har gått mot ökad decentralisering genom att universiteten och
högskolorna övertagit förvaltningen av de av råden beviljade medlen till
forskare vid dessa lärosäten. Redovisningen till riksrevisionsverket har för
dylika anslagsmedel övergått till vederbörande lärosäte. Övrig kameral
verksamhet kvarligger på rådens kansli. Inom statskontoret och riksrevisionsverket
pågår emellertid f. n. en översyn av den statliga kamerala verksamheten,
vilken översyn bl. a. synes syfta till en radikal reducering av antalet
kameralförvaltningar och övergång till ADB-teknik. Genom de åtgärder
som vidtagits och planeras är sålunda rådens kamerala verksamhet ej längre
inkluderad i den aktuella frågeställningen rörande en utbyggnad av samarbetsdelegationen
till ett gemensamt kansliorgan. — Därmed har emellertid
den viktigaste orsaken till diskussionerna om en sådan utbyggnad förts
ut ur bilden. Kvar av de kanslifunktioner som torde vara aktuella i detta
sammanhang är nämligen endast registrering, expedition, utskrifts- och
dupliceringsverksamhet m. m. För denna verksamhet har anskaffats maskinell
arbetsbesparande utrustning (hålremsskrivare, dupliceringsmaskiner)
och interna serviceställen har organiserats (dupliceringscentral, budhämtning,
telefonväxel m. m.). NFR och AFR har sålunda nått en sådan storlek
att de själva kan bära denna verksamhet på ett effektivt och arbetsbesparande
sätt. Ett överförande till samarbetsdelegationen av dessa funktioner
skulle därför icke innebära att de förbilligas. I stället skulle ett sådant överförande
avsevärt komplicera kansliarbetet. Rådet anser det därför för närvarande
icke motiverat att utbygga samarbetsdelegationen till ett för råden
gemensamt kansliorgan.

SFR: Rådet finner ej lämpligt att samarbetsdelegationen i nuvarande
läge utbygges till ett gemensamt kansliorgan för samtliga råd. Den nuvarande
organisationen av rådens kanslier synes i stort sett tillfredsställande.
Samarbetsdelegationens uppgifter, som ständigt är föremål för diskussion
inom delegationen, bör huvudsakligen ligga på det organisatoriska och initiativtagande,
ej på det verkställande planet. Genom rekommendationer bör
delegationen liksom hittills ha möjligheter att påverka råden till likartade

llf—670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. I

324

åtgärder i frågor av gemensamt intresse. En ökad samverkan inom delegationen
kan bl. a. bidraga till lösningen av ytterligare administrativa och
arbetstekniska problem. Sedan delegationen den 1/7 1965 genom insats från
rådens sida fått en fastare organisation, har möjligheterna vidgats för ökat
samarbete mellan råden.

SJFR: En utbyggnad av samarbetsdelegationen till ett gemensamt kansliorgan
för samtliga råd skulle icke vara till fördel för rådet utan snarare
tvärtom, eftersom rådet därigenom icke längre skulle kunna hålla den direkta
och mycket värdefulla kontakt som rådet nu kan hålla med skogsoch
lantbruksakademien i många avseenden. Rådets sekretariat är nämligen
förlagt till akademien. Dessutom skulle helt säkert rådets förvaltningskostnader
fördyras avsevärt genom en sådan utbyggnad.

TFR: De behov av ytterligare och förstärkt samverkan som föreligger beträffande
samarbetsdelegationen är främst av annan art än den rent kamerala.
Rådet finner således ej att fördelar står att vinna genom att utbygga
delegationen till ett gemensamt kansliorgan för samtliga råd.

Redan kort tid efter det att forskningsråden bildats gjorde sig behov gällande
av ett organiserat samarbete dem emellan. Som en följd härav inrättades
år 1947 den tidigare omnämnda samarbetsdelegationen. Denna omfattade
till eu början de medicinska, naturvetenskapliga och tekniska råden
samt atom- och jordbruksforskningsråden. De humanistiska och samhällsvetenskapliga
råden anslöts till delegationen först i slutet av 1950-talet.
Fram till år 1965 uppehöll ett år i taget de olika rådens ordförande och sekreterare
motsvarande poster i samarbetsdelegationen. Den 1 juli 1965 erhöll
delegationen emellertid en något fastare organisation genom att till
ordförande i delegationen för en treårsperiod utsågs ordföranden i rådet
för samhällsforskning. Samtidigt beslöts också att sekreteraren i samma
råd tills vidare skulle fungera som kanslichef i delegationen. I samband
med omorganisationen angavs såsom lämpliga arbetsuppgifter för delegationen
dokumentations- och informationsfrågor, databehandlingsfrågor, frågor
rörande forskningsstatistik och internationella kontakter samt för råden
gemensamma organisatoriska och administrativa frågor. Omnämnas
kan i detta sammanhang att någon instruktion eller arbetsordning icke finnes
fastställd för samarbetsdelegationen.

Såsom redan antytts i det föregående behandlade 1960 års riksdagsrevisorer
vissa frågor som sammanhängde med forskningsrådens administration.
Revisorerna ifrågasatte därvid bl. a. det lämpliga i att ettvart av råden
utrustats med eget kansli för handläggning av kamerala göromål. Eftersom
hithörande arbetsuppgifter var i stort sett likartade för samtliga forskningsråd,
förordade revisorerna en koncentration av huvuddelen av den kamerala

325

verksamheten till en för råden gemensam kansliorganisation. Härigenom
skulle enligt revisorernas mening stora besparingar kunna åstadkommas
bl. a. i form av minskat personalbehov.

Vad 1960 års revisorer sålunda uttalat föranledde icke någon riksdagens
åtgärd. I sitt i ärendet avgivna utlåtande framhöll statsutskottet (SU 106:
1961) bl. a. att statens organisationsnämnd låtit utföra en undersökning
rörande metoderna för handläggning av rådens kamerala göromål. Organisationsnämnden
hade därvid kommit till den uppfattningen att nackdelarna
skulle överväga fördelarna vid övergång till kameral gemenskap för
forskningsråden. Sin ståndpunkt i frågan hade organisationsnämnden sammanfattat
sålunda.

Diskussionen rörande den framtida organisationen av forskningsrådens
kameralt betonade verksamhet har i hög grad gällt frågan, huruvida det
finns anledning tillskapa en central avdelning för forskningsrådens samlade
kamerala verksamhet. Om denna fråga bedömes från de i samarbetsdelegationens
promemoria angivna utgångspunkterna med hänsyn till vad
som redovisats i det föregående, kan man till en början konstatera, att rådens
möjlighet att övervaka den fackliga användningen av bidragsmedlen
knappast behöver påverkas av den lösning man kommer till i detta avseende.
Icke heller skulle eu central kameral avdelning innebära några ökade
möjligheter för universiteten, högskolorna etc. att få en överblick över
de anslag, som står till forskarnas förfogande och över medlens användning.
Möjligheterna till enhetlig lönepolitik gentemot assistent- och biträdespersonal
anställd på medel från olika håli skulle visserligen kunna tillgodoses
av ett dylikt organ, ehuru knappast i högre grad än vad som nu
sker i de fall, då universiteten och högskolorna in. fl. fungerar som serviceorgan.
För de forskare, som utför sin uppgift vid vetenskapliga institutioner
inom universiteten och högskolorna, skulle ett överförande av de rådens
kamerala funktioner, vilka nu delvis överlåtits på dessa läroanstalter,
till ett centralt organ sannolikt innebära en klar försämring i serviceavseende
genom de »geografiska» svårigheter, som bleve ett resultat härav.

Vad slutligen angår önskemålet att hålla den för utbetalning och redovisning
av anslagsmedel erforderliga administrationsapparaten liten och
enkel kan sägas, att det i och för sig kan vara rationellt med en central,
större, arbetsenhet. Det finns emellertid knappast några garantier för, att
några påtagliga vinster skulle uppnås härigenom. Råden har redan genom
deltidstjänster och på annat sätt i stort sett väl anpassat personaluppsättningen
efter behovet.

Fördelarna med en gemensam kameral avdelning får därför anses som relativt
begränsade. Däremot finns vissa icke obetydliga nackdelar ur bidragsmottagarnas
synpunkt. Härtill kommer, att en gemensam kameral avdelning
med hänsyn till den fackliga verksamhetens samband med den kamerala
under alla förhållanden torde förutsätta, att forskningsråden sammanförs
till gemensamma lokaler. Härvid skulle otvivelaktigt uppstå vissa
andra för råden övervägande ogynnsamma konsekvenser, vilka behandlats
i det föregående. Det finns därför anledning att klart avstyrka ett sammanförande
av forskningsrådens kamerala verksamhet till en för råden gemensam
kameral avdelning.

326

Revisorernas uttalande. Som ett medel att underlätta den vetenskapliga
forskningen i Sverige inrättades under 1940-talet sju s. k. forskningsråd
med uppgift att inom olika ämnesområden vara initiativtagande, anslagsfördelande
och allmänt forskningsfrämjande. De ifrågavarande råden utgjordes
av statens råd för atomforskning (AFR), statens humanistiska
forskningsråd (HFR), statens medicinska forskningsråd (MFR), statens
naturvetenskapliga forskningsråd (NFR), statens råd för samhällsforskning
(SFR), jordbrukets forskningsråd — fr. o. m. budgetåret 1967/68 benämnt
statens råd för skogs- och jordbruksforskning (SJFR) — och statens
tekniska forskningsråd (TFR).

Den sålunda bildade forskningsrådsorganisationen kvarstår ännu i dag
i stort sett oförändrad. Under årens lopp har emellertid en betydande utvidgning
av rådens verksamhet ägt ram, vilket icke minst avspeglat sig i
en fortlöpande kraftig ökning av anslagstilldelningen. Enbart under de fem
senaste budgetåren har de till råden utgående anslagen mer än fördubblats.
De utgjorde budgetåret 1963/64 tillhopa ca 41 milj. kronor och uppgår innevarande
budgetår till ca 94 milj. kronor.

För handläggning av kamerala och andra administrativa göromål förfogar
de olika forskningsråden över egna kanslier. För närvarande sysselsättes
i hithörande verksamhet på hel- eller deltid omkring 50 befattningshavare.
Under budgetåret 1966/67 uppgick avlöningskostnaderna för berörd
personal till omkring 1,5 milj. kronor. Ett ungefär lika stort belopp
förbrukades i omkostnader.

Erinras må i detta sammanhang att vissa frågor avseende forskningsrådens
administration upptogs till behandling av 1960 års riksdagsrevisorer,
vilka i besparings- och effektivitetssyfte förordade en koncentration av den
kamerala verksamheten till en för råden gemensam kansliorganisation. Revisorernas
förslag föranledde emellertid icke någon riksdagens åtgärd. Anledningen
härtill torde främst ha varit att dåvarande statens organisationsnämnd
i samband med en år 1960 gjord utredning rörande metoderna för
handläggning av rådens kamerala göromål kommit till den uppfattningen,
att nackdelarna skulle överväga fördelarna vid övergång till kameral gemenskap.
Bl. a. skulle för de forskare som utförde sin forskningsuppgift
vid vetenskapliga institutioner inom universitet och högskolor ett överförande
till ett centralt organ av de kamerala funktionerna —- vilka delvis
fullgjordes av ifrågavarande läroanstalter — innebära en klar försämring
i serviceavseende. Därtill kom enligt utredningens mening att ett gemensamt
kameralt organ med hänsyn till den fackliga verksamhetens samband
med den kamerala skulle nödvändiggöra ett sammanförande av råden till
gemensamma lokaler. Utredningen hävdade att ett sådant sammanförande
skulle inverka menligt på det samarbete som redan fanns etablerat mellan
vissa råd och till dessa lokalmässigt anslutna akademiska institutioner. Vad
slutligen angick önskemålet att hålla den för utbetalning och redovisning

327

av anslagsmedel erforderliga administrativa organisationen så enkel som
möjligt framhöll utredningen, att det i och för sig kunde vara rationellt
med en större central arbetsenhet. Utredningen ansåg dock att det icke
fanns några garantier för att egentliga vinster skulle uppnås härigenom,
eftersom råden genom att inrätta deltidstjänster och på annat sätt i stort
sett redan anpassat personaluppsättningen efter behovet.

Då forskningsrådens verksamhet kraftigt expanderat under de år som
förflutit sedan organi sationsnämnden genomförde sin ovannämnda utredning
och den administrativa personalen under denna lid i motsvarande grad
ökat, har innevarande års revisorer ansett sig höra på nytt aktualisera frågan
om formerna för forskningsrådens administration. Revisorerna har i
sådant syfte tillställt samtliga forskningsråd ett antal frågor i ämnet, vilka
återgivits i det föregående. Av de lämnade svaren framgår bl. a. att rådens
arbetsrutiner i väsentliga avseenden skiljer sig från varandra då det gäller
handläggningen av administrativa göromål. Som exempel härpå må följande
omnämnas.

Ansökningar om anslag kan till AFR, NFR, SJFR och TFR inges när som
helst under året, medan de till HFR måste inlämnas antingen den 1 februari
eller den 15 september samt till MFR och SFR antingen den 1 april eller
den 1 oktober.

I fråga om behandlingen av ett ansökningsärende gäller för AFR att särskilda
fackdelegationer först avger förslag om anslagstilldelning. Dessa förslag
bearbetas sedan av ett arbetsutskott, varefter rådet i sin helhet fattar
definitivt beslut i ärendet. Beträffande ansökningar om högst 10 000 kronor
äger arbetsutskottet självt besluta. HFR utser för sin anslagsprövning s. k.
granskningsnämnder, vilka tillsättes vid varje utdelningsperiods första rådssammanträde.
MFR utser för samma ändamål särskilda prioriteringskommittéer.
SJFR inhämtar före beslut i anslagsärende yttrande från en eller
flera utomstående sakkunniga, medan SFR begränsar sig till att utnyttja
den expertis som finnes representerad inom rådet.

Även beträffande forskningsrådens administrativa arbete i övrigt föreligger
i många hänseenden oenhetlighet. Råden använder exempelvis olika
blanketter för samma eller liknande ändamål, tillämpar olika system för
registrering av in- och utgående handlingar, har olika regler för forskarnas
rapportering om pågående eller avslutat forskningsarbete etc.

Tilläggas kan i detta sammanhang att särskilda arbetsordningar finnes
fastställda endast för AFR, NFR och TFR. De övriga fyra råden saknar således
arbetsordning.

Det förhållandet att forskningsråden sinsemellan i så stor utsträckning
tillämpar olika arbetsrutiner vid handläggningen av likartade administrativa
göromål måste av naturliga skäl leda till ett fördyrande av administrationen.
Ett radikalt sätt att eliminera berörda olägenheter vore självfallet
att tillskapa ett för forskningsråden gemensamt kansli. Revisorerna är

328

emellertid icke beredda att förorda en sådan lösning av frågan med hänsyn
till de nackdelar som enligt vad förut nämnts skulle vara förenade med
en övergång till full administrativ gemenskap. Revisorerna anser därför
att andra åtgärder bör vidtagas för att åstadkomma erforderliga förbättringar.
Initiativ till sådana åtgärder bör enligt revisorernas mening tagas
av det organ för samarbetsfrågor som redan existerar, nämligen forskningsrådens
samarbetsdelegation.

Sistnämnda organ, som bildades redan i slutet av 1940-talet, består av
representanter för samtliga forskningsråd. Någon instruktion eller arbetsordning
finnes icke utfärdad för delegationen. De arbetsuppgifter som delegationen
hittills sysslat med har huvudsakligen varit dokumentations- och
informationsfrågor, databehandlingsfrågor och andra för forskningsråden
gemensamma administrativa problem. Några fasta arbetsuppgifter har
emellertid icke lagts på delegationen utan denna bestämmer från fall till fall
vilka ärenden som skall behandlas. Delegationen saknar beslutanderätt och
kan i olika ärenden endast lämna rekommendationer till råden. Delegationens
personal utgöres av en deltidstjänstgörande kanslichef och en kontorist.

Enligt revisorernas mening har forskningsrådens samarbetsdelegation i
egenskap av centralt samarbetsorgan för forskningsråden en mycket viktig
uppgift att fylla. Delegationens möjligheter att effektivt verka för en rationell
samordning av rådens verksamhet torde emellertid med nuvarande
organisation vara relativt begränsade. Revisorerna anser därför att delegationen
bör ges en fastare organisatorisk uppbyggnad samtidigt som dess
arbetsuppgifter och befogenheter närmare preciseras. Av anförda skäl synes
det angeläget att en utredning i berörda hänseenden snarast kommer
till stånd. Uppmärksamhet bör härvid också ägnas frågan om icke vissa
delar av rådskansliernas administrativa arbete skulle kunna överföras till
samarbetsdelegationen, t. ex. utrustningsfrågor, dokumentations-, informations-
och publiceringsfrågor, löne- och pensionsfrågor, anslagsfrågor, blankettfrågor
etc. Det förefaller revisorerna sannolikt att en på dylikt sätt genomförd,
mera begränsad centralisering av forskningsrådens administration
skulle leda till ett avsevärt bättre utnyttjande av de tillgängliga personella
och maskinella resurserna.

329

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

§ 29

Statens skogsförbättringsanslag

Den skogsvårdslag som genomfördes genom beslut av 1948 års riksdag
innehöll vissa nyheter jämfört med tidigare gällande lag av år 1923. I högre
grad än tidigare kom den principen till uttryck, att skogsmark med därpå
växande skog borde skötas så att tillfredsställande ekonomiskt utbyte kunde
vinnas. I förarbetena till lagen underströks den stora betydelse som
skogsbruket och de träförädlande industrierna hade både för näringslivet
inom landet och för möjligheterna till handelsutbyte med andra länder. Det
ansågs därför angeläget att skogarnas produktionsförmåga utnyttjades effektivt,
så att förutsättningar skapades för uppehållande och utvidgning av
landets skogsbruk och därmed också av de industrier som var beroende av
skogen för sin råvaruförsörjning.

I enlighet med sagda princip uttalas i 1948 års skogsvårdslag, att skogsmark
med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens
virlcesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt
utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles.

Med skogsmark förstås enligt lagen för skogsproduktion lämplig mark
som ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål. Mark som ligger
helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock ej anses såsom skogsmark,
om marken är mera ägnad att användas annorledes än till skogsbörd eller
på grund av särskilda förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion.
Med sistnämnda begränsning har man velat undvika att genom skogsvårdslagen
lägga hinder i vägen för ett rimligt tillgodoseende av ideella och
sociala synpunkter, exempelvis naturvård och kulturminnesvård.

De åtgärder som skogsvårdslagen ålägger markägaren för att nöjaktigt
skogstillstånd skall åstadkommas regleras i 14—17 §§ av lagen. Om vid avverkning
icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet att den
med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, skall enligt
14 § sådana åtgärder vidtagas som är erforderliga för att nöjaktig återväxt
inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas på det avverkade
området. Skyldighet att vidtaga sådana åtgärder skall dock icke föreligga,
sedan den uppkomna skogen nått sådan utveckling att den icke längre är
att räkna som plantskog.

Huruvida de nämnda villkoren skall anses uppfyllda är givetvis beroende
på en bedömning som beaktar en mängd olika faktorer, främst mar -

330

kens belägenhet och produktionsförmåga. I särskilda anvisningar rörande
tillämpningen av skogsvårdslagen har skogsstyrelsen lämnat underlag härför.
Som skälig tid för åstadkommande av nöjaktig återväxt efter avverkning
bör i allmänhet anses mellan 5 och 15 år. Återväxten skall räknas
såsom plantskog intill dess den passerar medelhöjden 1,3 meter. Till stöd
för bedömningen av återväxtens nöjaktighet lämnas i anvisningarna åtskilliga
uppgifter om erforderligt antal plantor under skiftande förutsättningar.

I enlighet med de principer för skogsskötseln som anges i 1 § bör återväxtåtgärderna
i varje särskilt fall avpassas efter betingelserna för en lönsam
skogsproduktion. Vid kalkyler och skälighelsbedömanden i fråga om
lagens återväxtkrav anger skogsstyrelsens anvisningar en räntefot av 3 procent.
Det s. k. W-värdet, dvs. det till tidpunkten för det nya beståndets
start diskonterade värdet av alla framtida nettoavkastningar, utgör enligt
anvisningarna ett högsta gränsvärde som de sammanlagda kostnaderna för
återväxtarbetena ej bör överstiga om åtgärden skall vara lönsam för markägaren.
Härvid betonas att det framkalkylerade W-värdet endast är ett
grovt närmevärde, beroende främst på svårigheten att rätt bedöma markens
bonitet och skogsavkastningens framtida nettovärden. Framtida förändringar
beträffande skogsbrukssätt, virkespriser, omkostnader o. dyl.
medverkar till osäkerheten i bedömningen, likaså valet av räntefot.

16 § skogsvårdslagen behandlar återväxtåtgärder på uppenbart illa utnyttjade
marker, såväl skogbevuxna marker som marker utan skog. Är på
skogsmark skogstillståndet uppenbarligen otillfredsställande skall enligt
detta lagrum sådana åtgärder vidtagas som erfordras för att inom skälig
tid nöjaktig skog skall finnas på marken. Dock må åtgärder icke fordras
till större kostnad än som motsvarar värdet av de träd som bör fällas i
samband med åtgärdernas vidtagande. Exempel på marker som åsyftas i
denna paragraf utgör förvildade hagmarker, nedlagda åker- och betesmarker,
områden med höggradigt glesa äldre och yngre skogar, vissa tätväxande
ungskogar samt dikningsbara sumpmarker.

Enligt 17 § skall den nyssnämnda inskränkningen i skyldigheten att vidtaga
åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd icke äga tillämpning,
därest skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för åtgärderna kan erhållas
av allmänna medel. Närmare föreskrifter om sådana bidrag skall enligt
skogsvårdslagen meddelas av Konungen.

Till ytterligare belysning av statsmakternas inställning till frågan om
skyldighet för markägare att vidtaga åtgärder för erhållande av nöjaktig
skogsproduktion på skogsmark må följande återgivas ur jordbruksutskottets
av riksdagen godkända utlåtande nr 10 år 1948 i anledning av propositionen
nr 34 med förslag till skogsvårdslag m. m.

331

Utskottet delar departementschefens uppfattning om angelägenheten av
att de betydande arealer skogsmark — av skogsstyrelsen uppskattade till
cirka 2,5 milj. hektar — varå skogstillståndet är synnerligen otillfredsställande,
bliva försatta i sådant skick, att markens produktionsförmåga utnyttjas
i nöjaktig utsträckning. För att detta skall kunna genomföras inom
rimlig tid anser utskottet i likhet med departementschefen att i lagen bör
föreskrivas skyldighet för markägarna att i viss omfattning vidtaga åtgärder
för att försätta dylika marker i produktivt skick. Därest markägarnas
skyldighet begränsas till åtgärder för en kostnad motsvarande värdet
av de träd, som böra fällas i samband med åtgärdernas vidtagande, samt
kravet på ytterligare åtgärder göres beroende av möjligheterna att erhålla
skäligt bidrag av allmänna medel, synas inga invändningar kunna resas mot
införande av lagstadgad skyldighet för markägare att iståndsätta marker
av ifrågavarande beskaffenhet.

Med hänsyn till omfattningen av de marker, som behöva omföras i produktivt
skick, samt den begränsade tillgången på bidrag, måste det återuppbyggnadsarbete,
varom här är fråga, taga lång tid i anspråk. Det är
angeläget, att varje skogsvårdsstyrelse i första hand sörjer för att de ur
produktionssynpunkt bästa markerna inom styrelsens område bliva iståndsatta.
Älägganden att utföra förbättringsarbeten böra icke komma i fråga,
om det icke gäller åtgärder, som äro klart lönande. Vad särskilt angår försumpade
marker ha från vissa håll farhågor uttalats, att bidrag skulle
kunna utgå till icke räntabla dikningsåtgärder. Dessa farhågor torde emellertid
icke vara befogade. För att åläggande att utföra dikning skall kunna
ifrågakomma, måste det från början stå klart, att nyttan av dikningsåtgärden
ur skogsproduktionssynpunkt överstiger kostnaden för åtgärden.

De skogsmarker med otillfredsställande skogstillstånd, där en förbättringsåtgärd
måhända lämnar det allra bästa resultatet, utgöras av de huvudsakligen
i södra och mellersta Sverige förekommande förvildade hagmarkerna.
I den mån dessa marker ej underhållas i skälig utsträckning
såsom betesmarker, äro de att anse såsom skogsmark, och markägarna
kunna då förpliktas försätta områdena i tillfredsställande skogligt skick. I
många fall torde kostnaden för de åtgärder, som kunna vara behövliga å
dylika marker, täckas av värdet av de träd, som böra avverkas i samband
med åtgärdernas genomförande.

Frågan om ekonomiskt stöd från det allmännas sida till utförande av
återväxtåtgärder på skogsmark behandlades av 1948 års riksdag jämsides
med frågan om revisionen av skogsvårdslagen (prop. nr 41). Dylikt stöd hade
utgått även tidigare med anlitande av ett flertal anslag. Enligt 1948 års beslut
sammanfördes dessa anslag till ett, benämnt statens skogsförbättringsanslag.
Bidrag ur detta anslag skulle kunna utgå i de fall då en skogsägare
enligt 17 § i den föreslagna skogsvårdslagen ålades att vidtaga åtgärder för
att erhålla nöjaktigt skogstillstånd. Samtidigt betonades i propositionen
att det vore angeläget att dylika åtgärder i största möjliga utsträckning utfördes
frivilligt. Bidrag borde därför utgå även för produktionsbefrämjande
åtgärder som vidtogs frivilligt, såvida skogstillståndet på marken var sådant
att förutsättningarna för ett åläggande enligt nyssnämnda lagrum förelåg.
Därutöver borde bidrag kunna utgå till reproduktionsåtgärder som

332

en markägare vore skyldig att utföra, om fullgörandet av reproduktionsplikten
skulle bli synnerligen betungande. Bidraget borde utgå med 50 procent
av den del av kostnaderna för företaget som icke täcktes av värdet av
de träd som borde fällas i samband med åtgärdernas vidtagande.

Med anledning av förslag i nyssnämnda proposition inrättades även
en ny fond, statens skogslånefond, ur vilken lån skulle kunna utgå till olika
slag av skogsproduktionsbefrämjande åtgärder. En förutsättning för statslån
förutsattes vara, att sökandens ekonomiska ställning var sådan att han
kunde anses vara i behov därav. På grund av det ringa intresse som visades
för lån av ifrågavarande slag avvecklades lånefonden år 1961.

Genom kungörelsen 1948: 239 utfärdades närmare bestämmelser om bidrag
och lån till vissa skogsförbättrande åtgärder. Kungörelsen har sedermera
vid skilda tillfällen ändrats.

Från och med budgetåret 1948/49 har på riksstaten funnits uppfört ett
anslag betecknat statens skogsförbättringsanslag. Detta har varit avsett i
första hand för utbetalning av bidrag till markägare för utförande av nu
ifrågavarande slag av åtgärder men även med mindre belopp till förvaltningsbidrag
till skogssällskapet, ersättning till skogsvårdsstyrelserna för av
dem kostnadsfritt utlämnat skogsodlingsmaterial samt till åtgärder mot
skadegörelse av insekter. Under budgetåren 1948/49—1958/59 har anslag
och medelsförbrukning uppgått till följande belopp.

Budgetår Anslag Medelsförbrukning

(kr.) (kr.)

1948/49 .................................. 350 000 224 000

1949/50 .................................. 700 000 522 000

1950/51 .................................. 1 000 000 444 000

1951/52 .................................. 1000 000 480 000

1952/53 .................................. 1 200 000 1024 000

1953/54 .................................. 1 700 000 1454 000

1954/55 .................................. 1 700 000 1452 000

1955/56 .................................. 2 100 000 1 681 000

1956/57 .................................. 2 300 000 2 145 000

1957/58 .................................. 2 500 000 2 080 000

1958/59 .................................. 2 600 000 2 662 000 I

I samband med behandlingen av frågan om statligt stöd till jordbrukets
rationalisering fattades vid 1959 års riksdag beslut om ökade statliga insatser
för överförande av sämre jordbruksmark till skogsmark (prop. nr 148).
Reformen hade föregåtts av en av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen
gemensamt företagen utredning rörande möjligheterna att åstadkomma en
snabbare aktivitet i nämnda riktning.

Det av utredningen redovisade materialet utvisade att en relativt omfattande
successiv nedläggning av åker skett i vårt land under senare tid. På
grundval av detta material j ämte viss komplettering därav kunde enligt propositionen
arealen av den del av landets åker- och betesmark som för det
dåvarande låg obrukad uppskattas till i runt tal 100 000 hektar. En stor del

333

av den ur jordbruksproduktionen dittills avförda arealen hade planterats
med skog — för åren 1951—1958 omkring 32 000 hektar. Företagna beräkningar
hade givit vid handen att av den då obrukade eller svagt utnyttjade
åkerarealen en markyta av cirka 330 000 hektar lämpligen skulle kunna
skogsodlas. Bland landets jordbrukare funnes också ett relativt stort intresse
för överföring av jordbruksjord till skogsmark, särskilt i skogsbygderna
och framför allt i Norrland.

Spörsmålet om att nedlägga jordbruksproduktionen på viss mark och att
i stället skogsodla där hade enligt vad som framhölls i 1959 års proposition
varit föremål för riksdagens särskilda uppmärksamhet vid två tidigare tillfällen.
Vid båda dessa hade utgångspunkten varit riskerna för en på jordbrukets
inkomststandard menligt inverkande överproduktion. Det första av
de åsyftade tillfällena hade varit vid utformningen år 1947 av riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken, varvid i riksdagsbeslutet bl. a. inrymdes
ett uttalande att det med hänsyn till sagda risker icke borde läggas
hinder i vägen för en sådan utveckling av jordbruket som innebar en anpassning
till de rådande betingelserna för näringen, även om denna anpassning
skulle medföra en minskning av jordbruksarealen. Det betonades att
åtgärder borde vidtagas för att motverka en överproduktion ifall riskerna
för en sådan ryckte närmare. Om därvid verkan av den yttre rationaliseringen
icke var till fyllest, borde i första hand tillgripas en minskning av
importen av fodermedel samt i andra hand statlig bidragsgivning för främjande
av plantering av skog på för jordbruksdrift mindre lämplig mark.
Även vid 1955 års riksdag hade samma tankegångar kommit till uttryck
(prop. nr 198 ang. principerna för prissättningen på jordbrukets produkter ).

1 anslutning till det nu nämnda anfördes i propositionen att jordbrukets
produktivitet av allt att döma skulle komma att stiga icke oväsentligt under
det framförliggande decenniet. Det syntes därför befogat att staten mera aktivt
än tidigare medverkade till en omföring till skogsmark av sådan åkermark
som var av sämre beskaffenhet och därtill måhända mindre lämpligt
belägen. Nationalekonomiska skäl talade för att det från statens sida tillsågs
att jord som långsiktigt drogs ur jordbruksproduktionen ej förblev
outnyttjad som produktionsmedel utan i stället planterades eller besåddes
med skog. Å andra sidan underströks i propositionen betydelsen av att man
vid behandlingen av hithörande frågor beaktade den verkan en omföring
av vissa brukningsdelar till skogsmark kunde få för bygden i dess helhet.
Vid prövningen kunde således ej bortses från rådande förhållanden med
avseende på exempelvis fastighetsindelning, naturvård, utvecklingstendenser
inom andra näringsgrenar, behov av tillfällig arbetskraft för skogsbruket
och dylikt.

Med utgångspunkt i den av utredningen uttalade grundprincipen, att det
självfallet ankomme på markägaren att — med de begränsningar som angavs
i uppsikts- och skogsvårdslagstiftningen — avgöra om han skulle an -

334

vända sin mark för den ena eller andra produktionen, borde enligt propositionen
åtgärderna i första hand inriktas på att genom en effektiv upplysnings-
och rådgivningsverksamhet från vederbörande myndigheters sida
stimulera till dylik överföring. Med hänsyn till det samhällsekonomiska intresset
borde statens insats i form av bidrag till den för överföringen erforderliga
skogsplanteringen förstärkas. Emedan en dylik ökad bidragsgivning
icke borde i motsvarande utsträckning minska möjligheterna att tillgodose
behovet av ekonomiskt stöd till återväxtåtgärder på redan befintliga hagmarker
och kalmarker, borde medelsanvisningen under statens skogsförbättringsanslag
höjas.

Vad som i propositionen anförts i nu ifrågavarande hänseenden godkändes
av riksdagen.

I enlighet med de riktlinjer som angivits i 1959 års beslut har skogsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen vidtagit en råd åtgärder för att stimulera verksamheten
med skogsodling på sämre jordbruksmark. Anslagstilldelningen
fr. o. m. budgetåret 1959/60 har väsentligt ökats, och därvid har för varje
års anslag angivits hur stor del av anslaget som är avsett att belöpa på skogsbefrämjande
åtgärder på jordbruksmark. Utvecklingen framgår av nedanstående
tabell.

Budgetår	Anslag	Därav för åt-	Medelsförbrukning
	(kr.)	gärder på säm-re jordbruks-mark (kr.)	(kr.)
1959/60 ...........	......... 3 600 000	2 200 000	2 722 000
1960/61 ...........	......... 3 600 000	2 200 000	3 630 000
1961/62 ...........	......... 4 300 000	2 900 000	4 214 000
1962/63 ...........	......... 6 000 000	4 600 000	4 792 000
1963/64 ...........	......... 6 500 000	5 100 000	4 996 000
1964/65 ...........	......... 7 900 000	5 500 000	6 254 000
1965/66 ...........	......... 8 400 000	6 000 000	5 389 000
1966/67 ...........	......... 8 500 000	6 000 000	7 405 000
1967/68 ...........	......... 8 000 000	5 500 000

I samband med anslagsframställningarna har årligen uppgifter lämnats
om den sammanlagda areal sämre jordbruksmark som för det löpande budgetåret
beräknats komma att skogsodlas — till stor del med bidrag från
anslaget. Följande arealer har därvid angivits. 1

Budgetår	Hektar	Budgetår	Hektar
1959/60 .....	7 000	1963/64 .....	. . . 12 000
1960/61 .....	8 000	1964/65 .....	... 14 000
1961/62 .....	... 10 000	1965/66 .....	... 15 000
1962/63 .....	... 12 000	1966/67 .....	... 15 000

1 statsverkspropositionen för år 1961 angavs att totalarealen jordbruksmark
som för det dåvarande ansågs böra skogsodlas enligt lantbruksstyrelsens
och skogsstyrelsens beräkningar uppgick till omkring 530 000 hektar
eller cirka 12 procent av landets hela areal av åker och betesmark. — Enligt

335

1966 års statsverksproposition liar strukturgruppen inom 1960 års jordbruksutredning
gjort försök att framskriva åkerarealens omfattning år 1975
och därvid bedömt den årliga minskningen för perioden 1956—1975 till i
medeltal mellan 27 000 och 40 000 hektar. Emellertid har man icke kunnat
räkna med att hela den frigjorda arealen lämpar sig för skogsproduktion.

Enligt skogsforskningsinstitutets beräkningar (SOU 1958:30 och 45) har
den areal som under en 20-årsperiod borde skogsodlas genom sådd eller plantering
uppskattats till totalt 3 036 000 hektar eller 151 800 hektar per år. Den
årligen skogsodlade arealen under åren 1959—1963 uppgick till mellan
102 000 och 119 000 hektar i runda tal, s. k. åkerplantering däri inräknad.
Under år 1964 steg den skogsodlade arealen till omkring 138 100 hektar och
under 1965 till 150 500 hektar, vilket är de största skogsodlingsarealer som
hittills redovisats.

I jämförelse med hela den skogsodlade arealen i riket är den odling som
utföres med hjälp av skogsförbättringsanslaget tämligen begränsad. Åtgärdernas
omfattning under de tre senaste budgetår för vilka redovisning finnes
tillgänglig framgår av följande uppställning.

	1963/64	1964/65	1965/66
Återväxtåtgärder och röjningsgallring på icke-jordbruksmark:
areal, hektar..............................	5 695	6 609	7 942
beräknad bruttokostnad, kronor ............	2 016 800	2 742 900	2 786 700
statsbidrag, kronor........................	1 002 100	1 321 900	1 373 000
Dito på sämre jordbruksmark:
areal, hektar..............................	9 916	9 794	9 908
beräknad bruttokostnad, kronor ............	7 866 200	8 009 200	8 408 400
statsbidrag, kronor........................	3 973 800	4 006 600	4 209 900

Följande tabell A utvisar den länsvisa fördelningen av de arealer på vilka
återväxtåtgärder (och röjningsgallring) med anlitande av statens skogsförbättringsanslag
vidtagits under de tre budgetåren 1963/64—1965/66. (Uppgifterna
för budgetåret 1965/66 är preliminära).

För nyssnämnda tre budgetår redovisas i följande tabell B, med fördelning
på de olika länen, den beräknade bruttokostnaden för motsvarande åtgärder
på sämre jordbruksmark samt den genomsnittliga kostnaden per hektar.
Till dessa åtgärder har statsbidrag ur skogsförbättringsanslaget utgått med
belopp som för varje län med endast obetydliga avvikelser uppgått till 50
procent av den beräknade kostnadssumman. Den genomsnittliga kostnaden
per hektar för hela riket uppgår till 818 kronor.

336

Tabell A

Län	Icke-jordbruksmark hektar	Sämre jordbruksmark hektar
1963/64	1964/65	1965/66	1963/64	1964/65	1965/66
Stockholms..............				134	488	253
Uppsala................	3	1	—	142	213	364
Södermanlands..........	—	—	—	829	606	569
Östergötlands............	12	13	—	704	764	729
Jönköpings..............	14	6	2	739	608	592
Kronobergs ............	10	47	11	479	569	481
Kalmar ................	12	17	78	572	644	842
Gotlands................	123	226	93	22	68	25
Blekinge................	38	44	28	600	506	502
Kristianstads............	147	192	149	1 299	784	913
Malmöhus ..............	41	49	46	530	261	295
Hallands................	129	74	109	291	264	319
Göteborgs och Bohus ....	4	5	12	141	141	123
Älvsborgs ..............	261	356	232	961	612	523
Skaraborgs..............	45	141	151	492	602	809
Värmlands..............	35	49	30	453	971	750
Örebro..................	—	—	—	251	462	568
Västmanlands ..........	—	8	—	409	210	276
Kopparbergs............	205	140	56	168	254	256
Gävleboigs..............	26	23	23	473	571	599
Västernorrlands..........	29	2	7 -	52	59	60
Jämtlands ..............	409	536	356	43	20	42
Västerbottens ..........	898	831	865	112	101	73
Norrbottens ............	3 255	3 850	5 701	21	15	18
Summa	5 695	6 609	7 942	9 917	9 793	9 981

Tabell B

Län	Sämre jor Beräknad 1 000-tal 1963/64	dbruksmar bruttokost ironor 1964/65	k nåd 1965/66	Summa	Summa hektar	Kronor per hektar
Stockholms..............	113	400	229	742	875	848
Uppsala ................	115	212	286	613	719	853
Södermanlands..........	600	497	509	1 606	2 004	801
Östergötlands............	525	601	593	1 719	2 197	782
Jönköpings..............	477	409	466	1 352	1 939	697
Kronobergs ............	417	480	441	1 338	1 529	875
Kalmar ................	443	539	713	1 695	2 058	824
Gotlands................	14	49	22	85	115	739
Blekinge ................	403	416	414	1233	1 608	767
Kristianstads............	1 307	841	1 024	3 172	2 996	1 059
Malmöhus ..............	610	323	348	1 281	1 086	1 180
Hallands................	217	191	252	660	874	755
Göteborgs o. Bohus......	105	114	103	322	405	795
Älvsborgs ..............	728	529	483	1 740	2 096	830
Skaraborgs..............	405	520	600	1 525	1 903	801
Värmlands..............	312	665	561	1 538	2 174	707
Örebro..................	193	335	399	997	1 281	778
Västmanlands ..........	263	153	202	618	895	691
Kopparbergs............	142	212	195	549	678	810
Gävleborgs..............	341	391	441	1 173	1 643	714
Västernorrlands..........	38	42	44	124	171	725
Jämtlands ..............	25	14	28	67	105	638
Västerbottens............	70	67	50	187	286	654
Norrbottens ............	7	9	8	24	54	445
Summa	7 870	8 009	8 408	24 287	29 691

337

Revisorernas uttalande. I gällande skogsvårdslag av år 1948 har den principen
kommit till uttryck, att skogsmark med därpå växande skog skall genom
utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas
så att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes. Med skogsmark förstås
enligt lagen all för skogsproduktion lämplig mark som ej i väsentlig
utsträckning nyttjas för annat ändamål. Dit räknas dock icke mark som är
mera ägnad att användas annorledes än till skogsbörd eller som på grund
av särskilda förhållanden — sammanhängande exempelvis med situationen
på arbetsmarknaden eller med naturvårdens krav — ej bör tagas i anspråk
för skogsproduktion.

Skyldigheten att förse skogsmark med växande skog gäller i första hand
efter slutavverkning. Reproduktionsplikten inträder vidare i de fall då
skogsbestånd skadats genom brand, stormfällning, angrepp av insekter eller
liknande, ehuru i dessa fall åtgärder icke påfordras till större kostnad än
som motsvarar värdet av de träd som kan tillvaratagas på området. Med
samma begränsning gäller reproduktionsplikten även beträffande uppenbart
illa utnyttjade marker, såväl skogbevuxna marker som marker utan
skog, exempelvis höggradigt glesa skogar, förvildade hagmarker, nedlagda
åker- och betesmarker samt dikningsbara sumpmarker, allt givetvis under
förutsättning att markerna är lämpliga för skogsproduktion.

Den åtgärdsplikt som det allmänna genom skogsvårdslagen ålägger markägaren
har huvudsakligen en nationalekonomisk bakgrund; skyldigheten
har ansetts motiverad med hänsyn till skogstillgångarnas betydelse för det
svenska nationalhushållet, främst för de träförädlande industrierna. Enligt
de beräkningar som förelåg vid 1948 års omgestaltning av skogsvårdslagen
uppskattades de skogsarealer på vilka skogstillståndet var synnerligen otillfredsställande
till omkring 2,5 milj. hektar. Statligt ekonomiskt stöd till
åstadkommande av skogsproduktion på dessa betydande markarealer hade
utgått redan före år 1948, men i samband med omarbetningen av skogsvårdslagen
ökades i väsentlig grad det allmännas aktivitet i detta hänseende.
Sålunda upptogs bl. a. på riksstaten ett särskilt anslag, statens skogsförbättringsanslag,
från vilket statsbidrag i efter hand ökande omfattning
kunnat utbetalas till utförande av åtgärder för skogsproduktion. Bidrag
beviljas av skogsvårdsstyrelserna, i regel med 50 procent av kostnaderna,
och utgår då markägaren enligt 17 § skogsvårdslagen ålagts att vidtaga åtgärder
för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd eller då åtgärder vidtagits
frivilligt men förutsättningar för sådant åläggande föreligger. Statsbidrag
kan undantagsvis utgå även efter avverkning, nämligen om markägaren
med hänsyn till produktionsförhållandena och till sin ekonomiska ställningär
i behov därav.

År 1959 inträdde ett nytt skede i det allmännas medverkan till åstadkommande
av skogsproduktion på outnyttjade och otillräckligt utnyttjade
marker i och med statsmakternas beslut om ökade statliga insatser för över -

338

förande av sämre jordbruksmark till skogsmark. En viss överproduktion
hade vid denna tid sedan något decennium betraktats som en aktuell risk
inom jordbruksnäringen, och det ansågs med hänsyn därtill som en naturlig
och önskvärd utveckling att sämre och mindre välbelägen åkermark
drogs ur jordbruksproduktionen. Samtidigt ansågs det angeläget att dylik
mark icke låg obrukad utan hellre utnyttjades som produktionsmedel, och
staten borde därför i högre grad än tidigare medverka till att marken planterades
eller besåddes med skog.

Resurser för dessa ökade insatser har fr. o. m. budgetåret 1959/60 ställts
till förfogande genom en väsentligt ökad medelsanvisning under skogsförbättringsanslaget.
För att icke detta i viss mån nytillkomna ändamål skulle
föranleda minskning av den bidragsverksamhet som redan ägde rum till
förmån för skogsåterväxt på övriga kalmarker och illa utnyttjade marker,
har fr. o. in. nyssnämnda budgetår i samband med anslagsanvisningen angivits
att viss större del av anslaget varit avsedd för återväxtåtgärder på
sämre jordbruksmark. För budgetåret 1948/49 anvisades under skogsförbättringsanslaget
350 000 kronor, vilket belopp efter hand ökades för att
för budgetåret 1958/59 uppgå till 2,6 milj. kronor. Fr. o. m. budgetåret
1959/60 har medelsanvisningen under anslaget successivt ökat från 3,6 milj.
till 8,5 milj. kronor för budgetåret 1966/67. För åtgärder på sämre jordbruksmark
har under sistnämnda tidsperiod avdelats ett belopp som stigit
från 2,2 milj. till 6,0 milj. kronor, utgörande mellan 60 och 78 procent av
hela anslagsbeloppet.

Återväxtåtgärder av sådan natur att de kunnat stödjas med bidrag från
slcogsförbättringsanslaget har uppenbarligen icke kommit till utförande i
den omfattning som från det allmännas sida förutsatts och ansetts önskvärd
från de utgångspunkter som hittills varit bestämmande vid anslagstilldelningen.
På grund därav har en icke obetydlig del av anslaget varje
budgetår kvarstått outnyttjad. För de åtta budgetåren 1959/60—1966/67
uppgår det icke utnyttjade beloppet till sammanlagt omkring 9,4 milj. kronor.
Orsakerna härtill synes vara flera. I viss omfattning torde bristande
tillgång på lämpliga plantor och på arbetskraft ha verkat återhållande på
verksamheten. Det är även antagligt att intresset för skogsodling icke varit
så stort som man från statsmakternas sida väntat. Prisutvecklingen beträffande
skogsbrukets produkter torde på sina håll ha lett till en viss tveksamhet
rörande lönsamheten av skogsodlingsåtgärder, vilket medfört en
tendens att behålla sämre åker- och betesmarker som en produktionsreserv
i avvaktan på ett klarare ekonomiskt utgångsläge. På senare tid har även
i olika sammanhang från företrädare för natur- och landskapsvården gjorts
gällande, att en alltför flitig skogsodling skulle medföra risk för att vissa
hävdvunna typer av kulturlandskap skulle vara på väg att helt försvinna
och att en viss återhållsamhet beträffande återväxtåtgärderna borde övervägas.
Dessa förhållanden kan tänkas komma att medföra en delvis ny syn

339

på ifrågavarande verksamhet, som innebär att skogsodling på vissa marker
framdeles kan framstå som mindre angelägen än tidigare. Frågan om statligt
stöd till återväxtåtgärder rymmer således flera komplicerade och sinsemellan
motstridiga faktorer. Med hänsyn härtill och då anslaget för innevarande
budgetår nedsatts med 500 000 kronor för att mera överensstämma
med den faktiska medelsförbrukningen, är revisorerna f. n. icke beredda
att närmare ingå på frågan om hur det statliga stödet till denna verksamhet
bör avvägas. Vissa vid granskningen av anslaget gjorda iakttagelser torde
emellertid i detta sammanhang böra redovisas.

Revisorerna vill ifrågasätta huruvida den nuvarande uppdelningen av
anslaget i skilda belopp, avsedda för icke jordbruksmark respektive sämre
jordbruksmark, längre tjänar något egentligt ändamål. Ivungl. Maj:t äger
visserligen bemyndigande att vid behov överflytta belopp mellan dessa båda
åtgärdsobjekt, men den nämnda tudelningen tillämpas regelmässigt även
beträffande de delbelopp som för varje budgetår ställes till skogsvårdsstyrelsernas
disposition. Såsom framgår av de länsvis redovisade uppgifterna
om de arealer på vilka åtgärder vidtagits med anlitande av statsbidrag under
de senaste budgetåren, har inom vissa län praktiskt taget hela bidragsverksamheten
varit inriktad på åtgärder beträffande sämre jordbruksmark,
under det att inom andra län tyngdpunkten i verksamheten legat helt på
icke-jordbruksmark. Det torde för bidragsverksamheten i dess helhet vara
till fördel om skogsvårdsstyrelserna utan att vara bundna av den angivna
ändamålsbestämningen finge disponera tillgängligt belopp att användas
med hänsyn till vid varje tidpunkt uppträdande behov. Därigenom skulle
även det administrativa arbetet kunna i viss omfattning begränsas.

Vid den väsentliga ökning av medelsanvisningen under skogsförbättringsanslaget
som år 1959 företogs för att stimulera till återväxtåtgärder på
sämre jordbruksmark räknade man med att intresset för skogsplantering
på åker skulle vara särskilt stort i Norrland. Såsom framgår av redovisningen
har detta icke blivit fallet. Under de senare år då särskilda statistiska
uppgifter om åkerplantering förelegat har betydande arealer åkermark
beskogats i de södra och mellersta delarna av landet, under det att i norrlandslänen
sådana åtgärder företagits i påfallande ringa omfattning — i
Norrbottens län endast ett 20-tal hektar årligen. Med hänsyn till att även
i norrlandslänen avsevärda arealer sämre jordbruksmark alltjämt årligen
utgår ur jordbruksproduktionen, synes berörda förhållande böra påkalla
särskild uppmärksamhet från skogsstyrelsens och vederbörande skogsvårdsstyrelsers
sida.

I en i det föregående intagen tabell har revisorerna redovisat den genomsnittliga
beräknade kostnaden per hektar för de återväxtåtgärder till vilka
statsbidrag utgått. Kostnaderna varierar för de olika länen mellan lägst
445 kronor och högst 1 180 kronor per hektar. Såsom varit alt vänta är
kostnaderna högst i de sydligaste länen, där på grund av markens större

340

produktionsförmåga ett större antal plantor utsattes per hektar och där
även hjälpåtgärder av olika slag anses kunna rymmas inom lönsamhetens
ram. De skillnader som förekommer mellan å ena sidan de båda skånelänen
och å andra sidan de närmast angränsande länen synes dock — med hänsyn
till att det i samtliga fall rör sig om nedlagd åkerjord — så höga, att
frågan om omfattningen av vidtagna åtgärder och kostnaderna därför kan
vara förtjänt av en närmare granskning av vederbörande skogliga myndigheter.
Skulle det därvid visa sig att det beträffande åtgärder och kostnader
föreligger avvikelser som icke är motiverade av olikheter beträffande de
faktorer som inverkar på lönsamhetsberäkningen, kan det finnas skäl att
till prövning upptaga frågan om en modifiering av den f. n. gällande regeln
att statsbidrag till åtgärderna utgår med 50 procent av de godkända kostnaderna.

341

§ 30

Statistik över vatten- och avloppsanläggningar

Statistiska centralbyrån har för åren 1964 och 1965 i samarbete med
förutvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Svenska vatten- och avloppsverksföreningen
(VAV) utgivit statistiska uppgifter rörande gemensamma
vatten- och avloppsanläggningar i tätorter med 200 invånare eller
mera. Ett antal mindre orter ingår och några tätorter med mer än angivna
invånarantal har ej medtagits i statistiken.

Statistik rörande vatten- och avloppsanläggningar har sammanställts sedan
år 1904, huvudsakligen i kommunal regi. För åren 1904—1959 insamlades
och presenterades en utförligare statistik rörande dylika anläggningar
av Svenska kommunal-tekniska föreningen. Fr. o. in. år 1960 övertogs uppgiften
av Svenska vatten- och avloppsverksföreningen. I dessa föreningar
har städer och köpingar ingått som medlemmar. De statistiska uppgifterna
inhämtades och publicerades t. o. m. år 1959 för varje år. I syfte att åstadkomma
begränsning av arbete och kostnader redovisades åren 1960 och 1961
i en och samma publikation och likaså åren 1962 och 1963. Fr. o. in. år 1964
återgick vederbörande kommunala samarbetsorgan till årlig redovisning.

Den inledningsvis berörda statistiken, vilken utarbetas i statlig regi,
igångsattes på initiativ av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (vatten- och
avloppsbyrån), som fann det önskvärt att uppgifter av ifrågavarande natur
förelåg även beträffande andra tätorter än städer och köpingar. Den statliga
statistiken omfattar emellertid även uppgifter om sistnämnda kommuner
men är å andra sidan ej så utförlig som den statistik som utarbetas av den
kommunala föreningen VAV.

Såsom nämnts föreligger hittills den statliga vatten- och avloppsstatistiken
för åren 1964 och 1965. Motsvarande uppgifter för år 1966 är under utarbetande
och väntas bli publicerade i slutet av innevarande år. Uppgifter
till statistiken inhämtas genom ett cirkulär, till vilket fogas blanketter i tre
exemplar för var och en av de tätorter för vilka uppgifter önskas. Cirkuläret,
som innehåller en uppmaning att insända de ifyllda blanketterna till
länsingenjören i respektive län, tillställes samtliga kommuner med tätorter
om minst 200 invånare, dock icke de städer och köpingar som omfattas av
VAV :s statistik. Sistnämnda kommuner låter nämligen sitt uppgiftsmaterial
passera länsingenjörerna, och detta blir på så sätt tillgängligt även för
den statliga statistiken. Cirkuläret och blanketterna innehåller vissa anvisningar
för ifyllandet. Ytterligare ledning erhålles genom en bifogad blankett
som ifyllts med ett komplicerat typexempel. I cirkuläret angives vidare
att samtliga begärda uppgifter i vissa fall ej torde kunna lämnas, emedan

12—670606. Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. I

342

erforderliga observationer ej utförts. Det framhålles som ett starkt önskemål
att åtgärder i dylika fall vidtages, så att fullständiga uppgifter i fortsättningen
kan erhållas.

Sedan blanketterna med vederbörliga uppgifter inkommit till länsingenjören
företager denne en summarisk granskning av materialet. Detta överlämnas
därefter till statistiska centralbyrån, som svarar för uppgifternas
bearbetning och sammanställning. Resultatet redovisas i form av dels 24
olika länsredogörelser (Stockholms stad och län redovisas gemensamt), dels
en översiktsstatistik för hela riket. Redogörelserna, som vardera omfattar i
genomsnitt 15—16 sidor i A4-format, tryckes efter anbudsförfarande på ett
enskilt tryckeri i en upplaga av 400 exemplar. Tryckningskostnaden har
uppgått till omkring 25 000 kronor per år. Varje redovisad kommun tillställes
tre exemplar av respektive länsredogörelse, avsedd för kommunalkontor,
teknisk nämnd och hälsovårdsnämnd. Ett antal exemplar disponeras
för centrala myndigheter och länsmyndigheter. Återstoden tillställes statens
naturvårdsnämnd, vilken myndighet fr. o. in. den 1 juli innevarande år
övertagit de uppgifter som tidigare ankom på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förenämnda byrå.

Revisorerna har tagit del av innehållet i ifrågavarande länsredogörelser
för år 1965. Var och en av redogörelserna omfattar förutom missivskrivelse
tre avsnitt. Det första innehåller en kortare översikt (en trycksida) med procentuella
uppgifter rörande vatten, avlopp och ekonomi.

Det andra avsnittet innehåller översiktsstatistik för respektive län, fördelad
på åtta tabeller. I varje tabell har uppgifterna redovisats på elva grupper
med årsförbrukningen av vatten som fördelningsgrund. De olika tabellerna
innehåller uppgifter i följande hänseenden.

1. Årsproduktion av vatten (15 kolumner): antal anläggningar och förbrukare,
fördelning på grundvatten och ytvatten in. in.

2. Ytvattenverk (11 kolumner): fördelning på kemisk fällning, långsam
filtrering, snabbfiltrering in. in.

3. Årsförbrukningens fördelning (11 kolumner): fördelning på hushållsoch
industriförbrukning m. m.

4. Vatten och avlopp, dygnsförbrukning (15 kolumner).

5. Vatten, ledningsnät exkl. serviser, längd och material (24 kolumner).

6. Avlopp, rening (19 kolumner): fördelning på olika typer av avloppsverk.

7. Avlopp, ledningsnät exkl. serviser, längd och material (25 kolumner).

8. Ekonomi, investeringar under året (15 kolumner): fördelning på vatten
och avlopp samt på pumpstationer, reservoarer, reningsverk och ledningsnät.

Det tredje avsnittet innehåller detalj statistik med uppgifter beträffande
envar av de orter från vilka svar inkommit. Den redovisas med 52 kolumner
för vatten, 34 kolumner för avlopp och 30 kolumner för ekonomi. Beträffande
vatten lämnas uppgifter bl. a. om antalet boende och anslutna
samt anslutna i fritidshus, om produktion och förbrukning för olika ända -

343

mål, om ledningsnät av olika material, om reservoarer av olika typer, om
årsproduktion vid olika slag av vattentäkter och om renvattnets fysikaliskkemiska
beskaffenhet, varjämte lämnas en beskrivning av vattentäkter och
vattenreningsverk. Beträffande avlopp redovisas uppgifter bl. a. om antalet
anslutna till gemensamt avlopp och till reningsverk av olika typ, om ledningsnät
och pumpstationer, om recipienter och om investeringar, varjämte
lämnas en beskrivning av avloppsreningsverk m. m. I fråga om ekonomi
lämnas uppgifter om avgifter och taxeutfall.

Inhämtandet av nu nämnda uppgifter bygger på frivillig medverkan från
kommunerna, och redovisningen är därför icke fullständig. Nedanstående
tabell utvisar antalet tillfrågade i varje län samt antalet inkomna svar. För
år 1965 har även angivits antalet för statistik utnyttjade sidor i Iänsredogörelserna.

Län	1964	1965
Antal tillfrågade	Antal svar	Antal tillfrågade	Antal svar	Antal sidor
Stockholm, län och stad ....	81	66	78	59	18
Uppsala ..................	39	39	36	36	11
Södermanlands ............	51	48	51	51	14
Östergötlands ..............	60	53	67	67	16
Jönköpings................	87	61	84	57	16
Kronobergs ................	59	46	54	35	13
Kalmar....................	85	83	85	83	19
Gotlands ..................	13	10	13	12	9
Blekinge ..................	40	38	40	39	11
Kristianstads ..............	93	87	87	85	20
Malmöhus..................	114	93	115	86	20
Hallands ..................	74	74	75	67	16
Göteborg och Bohus........	116	81	74	46	14
Älvsborgs..................	104	96	102	98	21
Skaraborgs ................	75	65	73	60	18
Värmlands ................	67	56	66	53	14
Örebro ....................	76	74	74	46	16
Västmanlands..............	36	36	36	36	14
Kopparbergs ..............	106	85	102	90	19
Gävleborgs ................	84	76	80	80	16
Västernorrlands ............	90	43	92	53	14
Jämtlands ................	54	41	51	37	11
Västerbottens ..............	69	64	68	57	14
Norrbottens................	125	105	124	108	18
Summa	1 798	1 520	1 727	1 441	372

Revisorernas uttalande. Sedan början av 1900-talet utarbetas genom en
kommunal samarbetsorganisation en statistik rörande vatten- och avloppsanläggningar
i landet. Statistiken, som med visst kortare undantag utgives
årligen, omfattar uppgifter endast beträffande anläggningar i de kommuner
som är medlemmar i organisationen, dvs. flertalet städer och ett antal
köpingar.

344

I början av 1960-talet fann de statliga myndigheter som då svarade för
vatten- och avloppsfrågor att en motsvarande statistik borde sammanställas
även beträffande andra vatten- och avloppsanläggningar än de i nyssnämnda
kommuner belägna. I samarbete mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statistiska centralbyrån har därför för åren 1964 och 1965 en omfattande
statistik rörande sådana anläggningar utarbetats och publicerats,
avseende samtliga tätorter i riket med mer än 200 invånare. Statistiken är
avsedd att i fortsättningen framställas årligen. Efter den omorganisation
som innevarande år vidtagits beträffande administrationen för hithörande
frågor ombesörjes väg- och vattenbyggnadsstyrelsens andel av samarbetet
numera av statens naturvårdsverk.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen är ifrågavarande statistik
synnerligen utförlig och omfattande. Uppgifter inhämtas genom frågeformulär
till mellan 1 700 och 1 800 tätorter. Svar har hittills inkommit från
omkring 85 procent av de tillfrågade, och på grundval därav utarbetas och
tryckes 24 skilda statistiska redogörelser, i huvudsak en för varje län. Redogörelsen
omfattar sammanlagt omkring 370 med statistik utnyttjade sidor,
dvs. i genomsnitt 15—16 sidor per län.

Ifrågavarande statistik utnyttjas huvudsakligen av myndigheter och enskilda
företag såsom underlag för planeringsverksamhet rörande vattenoch
avloppsanläggningar. Materialet förutsättes komma till användning
även i samband med den på sistone alltmer aktiva verksamhet som syftar
till att förhindra föroreningar av vattendrag. Även med beaktande av det
värde statistiken kan tänkas ha för dessa och liknande ändamål vill revisorerna
för sin del ifrågasätta, om den icke erhållit en omfattning och utförlighet
som avsevärt överstiger det föreliggande behovet. I syfte att begränsa
arbete och kostnader bör därför vederbörande i verksamheten deltagande
myndigheter till omprövning upptaga frågan, vilka uppgifter rörande
vatten- och avloppsanläggningar som kan anses erforderliga för aktuella
ändamål. Det torde även böra övervägas om det icke vore tillräckligt att
publiceringen och eventuellt även uppgiftslämnandet ägde rum med några
års mellanrum.

345

CIVILDEPARTEMENTET

§ 31

Den administrativa tillämpningen av vissa kollektivavtal

Fr. o. in. den 1 januari 1966 äger de offentliga tjänstemännen samma rätt
som övriga arbetstagare att genom sina organisationer förhandla och sluta
kollektivavtal om lön och andra ekonomiska anställningsvillkor. I statstjänstemannalagen
(SFS 1965: 274) regleras närmare rätten alt träffa avtal.
Enligt dess bestämmelser är från avtalsområdet undantagna anställningsoch
arbetsvillkor som närmare regleras i lagen eller i författning som lagen
hänvisar till eller som enligt lagen tillhör Kungl. Maj:ts, riksdagens eller
myndighets beslutanderätt. Förbudet mot avtal gäller även frågor om inrättande
eller indragning av tjänst eller om tjänsteorganisationens utformning
m. m. Till förhandlings- och avtalsområdet hör alla anställnings- och
arbetsvillkor som ej omfattas av förbudet mot avtal. Avtal kan således slutas
om lönebelopp, löneplaner, tjänsters lönegradsplacering, pension, semester,
arbetstidens längd o. s. v.

Kolleklivavtalsbestämmelser om avlöningsförmåner för statligt tjänstemannaanställd
personal är meddelade i ett flertal avtal, främst allmänt avlöningsavtal
för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) med tillhörande
specialbestämmelser. Kollektivavtal har icke träffats beträffande rese- och
pensionsförmåner. I fråga om dessa gäller alltjämt av Kungl. Maj :t meddelade
bestämmelser.

Med den innebörd förhandlingssystemet har tillkommer det icke riksdagens
revisorer att gå in på frågor som gäller storleken in. in. av de förmåner
som utgår till statstjänstemännen. Dessa frågor avgöres som nämnts genom
förhandlingar mellan vederbörande parter. Såsom ett led i revisorernas strävanden
att medverka i åtgärder som syftar till förenklingar i administrativt
avseende inom statsförvaltningen anser sig revisorerna dock oförhindrade
att behandla spörsmål som avser det administrativa arbete tillämpningen av
olika avlöningsbestämmelser medför.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts har revisorerna funnit det vara
av intresse att från ett antal myndigheter inhämta svar på vissa frågor som
just avser det administrativa arbete tillämpningen av AST m. fl. avtal medför.
De tillfrågade myndigheterna är kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen,
chefen för försvarsstaben, försvarets civilförvaltning, civilförsvarsstyrelsen,
socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, statens vägverk, postverket,

346

televerket, statens järnvägar, riksrevisionsverket, generaltnllstyrelsen, skolöverstyrelsen,
universitetskanslersämbetet, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
kommerskollegium, patent- och registreringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen.

De framställda frågorna och det huvudsakliga innehållet i svaren på dessa
framgår av det följande.

1. Har bestämmelserna i allmänt avlöning savtal för statliga och vissa andra
tjänstemän med tillhörande specialbestämmelser visat sig svårtolkade
eller i tillämpningen lett till otillfredsställande resultat?

Försvarets civilförvaltning erinrar i sitt mycket utförliga och upplysande
svar om att avtalsbestämmelserna innehållsmässigt till övervägande del motsvarar
bestämmelserna i tidigare gällande, av Kungl. Maj :t meddelade avlöningsbestämmelser.
Avtalsbestämmelserna är såtillvida överskådligare och
mera lättillämpliga som i avtalen sammanförts vad som förut fanns meddelat
i ett flertal skilda författningar, kungl. brev o. d. I den män bestämmelserna
motsvarar tidigare bestämmelser har tillämpningen kunnat grundas på
redan utvecklad praxis, vilket även godtagits av personalförhunden. I den
mån de nya bestämmelserna avviker från eller ej har motsvarighet i tidigare
gällande bestämmelser eller ändring skett i andra hänseenden, exempelvis
genom att semesterlagen gjorts tillämplig på statstjänstemannen, har civilförvaltningen
kunnat förmärka en viss osäkerhet i tillämpningen hos de lokala
myndigheterna. I fråga om dylika bestämmelser saknas förarbeten såsom
propositioner, betänkanden e. d., vilka ofta kunde ge ledning vid tilllämpningen
av de äldre avlöningsbestämmelserna, och ej heller fanns från
början anvisningar eller tolkningsprejudikat som kunde tjäna till upplysning.
Sådana tillkommer emellertid successivt under tiden för de nya bestämmelsernas
tillämpning. Det kan förutsättas att i mån av erfarenheter
förenklingar och förbättringar genomföres för att underlätta tillämpningen.
Även om denna i inledningsskedet vållat visst besvär för de lokala myndigheterna
— vilket bl. a. framgick av den mängd underhandsförfrågningar som
gjordes hos civilförvaltningen -— synes svårigheterna numera i stort sett
ha bemästrats, vartill civilförvaltningens omfattande informations- och upplysningsverksamhet
till väsentlig del torde ha bidragit. Det nya systemet
har i flera avseenden inneburit förenklingar.

Statens vägverk säger att avtalstextens utformning snarare har gjort tilllämpningen
av AST enklare än tillämpningen av SAAR. Härtill har starkt
bidragit att någon direkt motsvarighet till de muntliga och skriftliga anvisningar
som frikostigt lämnas av avtalsverlcet tidigare icke funnits. Tillämpningen
av avtalet har, såvitt kunnat utrönas, icke lett till otillfredsställande
resultat.

Liknande uttalanden har gjorts av bl. a. chefen för försvarsstaben, social -

347

styrelsen, poststyrelsen, statens järnvägar, telestyrelsen och lantbruksstyrelsen.

Civilf örsvarsstyrelsen däremot säger att AST in. fl. författningar i vissa
fall varit svårtolkade, bl. a. beroende på avtalstextens utformning. En avsevärd
förbättring skulle uppnås, om AST:s paragrafer i ökad omfattning kunde
förses med förklaringar och exempel på ett enkelt, entydigt och lättfattligt
språk.

Riksrevisionsverket framhåller att svårigheterna att tolka de statliga avlöningsbestämmelserna
för ämbetsverkets del icke ökat nämnvärt efter
SAAR:s ersättande med AST. Att döma av riksrevisionsverkets underhandskontakter
synes emellertid avsevärda tolkningssvårigheter föreligga hos
andra myndigheter. De språkliga förändringar som vidtagits Aid överflyttningen
av författningstexten i Saar till avtalstext har i ett flertal fall föranlett
tveksamhet om huruvida icke blott formella utan även sakliga ändringar
åsyftats. Även den i och för sig vällovliga strävan att finna enkla och kortfattade
uttryckssätt, vilken fått prägla skrivningen av AST, har i en del fall
medfört oklarhet om bestämmelsernas innebörd.

Skolöverstyrelsen anser att avtalen i stort sett icke är svårtolkade. Utan
tvekan har emellertid betydande tillämpningssvårigheter förelegat för skolväsendets
myndigheter. Dessa svårigheter har emellertid i första hand hänfört
sig till att lönebestämmelserna varit svåröverskådliga, enär de är uppdelade
på AST, specialbestämmelserna till AST och TFU. Vidare har texten
till avtalen genom åtskilliga ändringar varit svår att överblicka. Olika avsnitt
har publicerats i skilda löneöverenskommelser och där ofta återgetts i
form av transumter. För de enskilda myndigheterna har det varit svårt att
snabbt få erforderligt antal av en viss publikation. Tolkningsanvisningar
har publicerats i skilda cirkulär och i stencilerade a\''skrifter av brevsvar i
enskilda ärenden. Något sakregister finnes icke. För att underlätta arbetet
för skolmyndigheterna har överstyrelsen utarbetat Skolöverstyrelsens lönebok
1967—1968, som innehåller de för skolväsendet gällande lönebestämmelserna
samt sakregister. Boken har blivit tillgänglig i september 1967.

Även om s\Arigheterna till \''äsentlig del icke gäller tolkning av avtalet,
anser dock ö Aer styr el sen att det skulle underlätta myndigheternas arbete
om avtalsverket i större utsträckning än som hittills varit fallet kunde meddela
generella tolkningsanvisningar beträffande vissa avtalsavsnitt och publicera
dem i lättillgänglig form.

Skolöverstyrelsen ifrågasätter om det icke skulle bli enklare för skolväsendets
del om samtliga bestämmelser rörande skolledare och lärare sammanfördes
till ett avlöningsaAdal — ett särskilt lärarlöneavtal.

Universitetskanslersämbetet uttalar att det komplex av nya bestämmelser
som tillkommit inom ett centralt område av förvaltningen uppenbarligen
måste verka avsevärt tyngande på det administrativa arbetet, ett förhållande

348

som endast i viss utsträckning kan anses betingat av svårigheter vid tilllämpningen
under ett inledande skede. Det nya systemet är nämligen enligt
ämbetets mening genom hela sin konstruktion ofrånkomligen ägnat att öka
det administrativa arbetet i jämförelse med tidigare gällande ordning. Detta
gäller icke minst vid uppkommande konfliktsituationer, varav ämbetet har
speciella erfarenheter. Härtill kommer den påtagliga svåröverskådlighet som
vidlåder de nya bestämmelserna. Det syntes dock ovisst, huruvida och i vad
mån en enhetligare redovisning av förekommande bestämmelser är möjlig
alt genomföra.

Lantmäteristyrelsen framhåller att vissa administrativa svårigheter uppstått
därigenom att föreskrifter som förut varit samlade i en författning,
SAAR, numera återfinnes på flera ställen, nämligen — förutom i statst jänstemannalagen,
statst jänstemannastadgan och en del specialförfattningar,
t. ex kungörelsen 1965: 915 — i kollektivavtal för statliga och vissa andra
tjänstemän (AST, ATF eller ARV).

Såsom exempel på bestämmelser som är svårtolkade anges ofta semesterbestämmelserna.
Uttalanden av sådan innebörd gör bl. a. kriminalvårdsstyrelsen,
rikspolisstyrelsen, poststyrelsen, statens järnvägar och telestyrelsen.
Framför allt synes bestämmelserna för personal som har sin tjänstgöring
förlagd även till sön- och helgdagar vara besvärliga. För kommunikationsverkens
del försvåras dessutom tillämpningen av att ett särskilt avtal träffats
om regler för utläggning av fridagar i samband med semester.

Flera myndigheter, såsom riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket och
patent- och registreringsverket, har som exempel på bestämmelser som leder
till otillfredsställande resultat nämnt att byrådirektör i A 30: 33 som
befordras till avdelningsdirektör i B 5 erhåller lägre lön.

Andra myndigheter, t. ex. rikspolisstyrelsen och lantmäteristyrelsen, har
anmärkt på utformningen av sjukvårdsbestämmelserna, särskilt i vad avser
remissförfarandet mellan olika läkare.

Ytterligare exempel på bestämmelser som leder till otillfredsställande
resultat har lämnats av bl. a. rikspolisstyrelsen, som härutinnan anfört följande.

En konsekvens av bestämmelserna i 46 §, II c och e, AST är att en tjänsteman
som exempelvis genomgår en röntgenundersökning vid allmänt sjukhus
och kostnaden härför beräknas enligt fastställd taxa, är berättigad till
ersättning till tre fjärdedelar om han remitterats från verks- eller anvisningsläkare
men till full ersättning om han remitterats från öppen mottagning
vid allmänt sjukhus. Eftersom en röntgenundersökning merendels är
relativt kostsam, föredrar understundom tjänstemän alt uppsöka öppen
mottagning på allmänt sjukhus för att erhålla önskad remiss till röntgenavavdelning.
Med hänsyn till att väntetiden vid besök på öppen mottagning
ofta är mycket lång kan i samband med ett sådant besök myndigheten
drabbas av personaladministrativt merarbete (omdisponering av personal)
och ekonomiska kostnader (övertidsgottgörelse till ersättningspersonal

o. d.).

2. Har ifrågavarande bestämmelser föranlett administrativt merarbete i
förhållande till tidigare gällande bestämmelser eller innebär de i några avseenden
förenklingar? Har bestämmelsernas tillämpning medfört behov av
ytterligare arbetskraft? I vilka avseenden anser Ni att de kan förenklas?

Försvarets civilförvaltning erinrar om att tillämpningen av de nya bestämmelserna
för civilförvaltningens del föranlett en omfattande informations-
och upplysningsverksamhet. Besvärsmålen, som i det tidigare lönesystemet
förekom i stort antal och vilkas handläggning utgjorde en stor
arbetsbelastning för civilförvaltningen, har minskat i antal. Denna arbetsminskning
uppväges dock av att antalet förfrågningar, såväl skriftligen som
per telefon, från myndigheter och enskilda ökat i avsevärd omfattning samt
att det nya avtalssystemet medfört en i många fall tidskrävande överläggningsverksamhet
och kontakt i annan form med personalförbunden och avtalsverket.
För de lokala myndigheterna inom försvaret däremot torde det
nya systemet knappast ha medfört något merarbete.

I flera avseenden har avtalssystemet inneburit förenklingar, framför allt
genom den delegering som gjorts från avtalsverket till centrala myndigheter
i fråga om beslutanderätten i vissa hänseenden enligt den s. k. arbetsgivarnyckeln.
Delegering har även sedermera företagits. Civilförvaltningen har
hos avtalsverket ifrågasatt ytterligare delegering.

Även om det nya lönesystemet för civilförvaltningens del kan anses ha
medfört viss ökning av arbetet på löneområdet, har dock någon personalökning
på grund härav hittills icke behövt vidtagas. Såvitt civilförvaltningen
nu kan bedöma torde någon personalförstärkning inom försvarets område
på grund av det nya avtalssystemet icke erfordras, under förutsättning att
verksamheten i fråga om lokala förhandlingar icke kommer att öka eller
andra ändrade förhållanden skulle inträda.

Inställningen till frågan om nu avsedda bestämmelser har föranlett administrativt
merarbete i förhållande till tidigare gällande bestämmelser är
i övrigt splittrad. Flera myndigheter, såsom civilförsvarsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
kommerskollegium och universitetskanslersämbetet, anser så
helt eller delvis vara fallet. Andra åter, såsom rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen,
telestyrelsen, gener alt ullstyr elsen, lantbruksstyrelsen samt patentoch
registreringsverket, har i stort sett motsatt uppfattning. Ganska vanligt
är dock att myndigheterna anmärker på det merarbete den retroaktiva tilllämpningen
av olika avtal medför.

Civilförsvarsstyrelsen säger att AST in. fl. författningar medfört merarbete.
Bestämmelserna i SAAB med tillhörande författningar var väl genomarbetade
och rikligt försedda med förklaringar och förtydliganden. Relativt
sällan förekom väsentliga ändringar, vilket underlättade både inlärning,
tolkning och tillämpning. De ofta förekommande ändringarna av AST medför
att det är mycket tidsödande och svårt att både inlära och fortlöpande

350

följa avtalstexten och förekommande ändringar. Detta har medfört ett avsevärt
administrativt merarbete.

Riksförsäkringsverket säger att den uppdelning i avtalsbara och icke avtalsbara
frågor som blivit en följd av den nya förhandlingsrätten synes ha
gjort de nya bestämmelserna mera svåröverskådliga vid jämförelse med
SAAR. Frånsett detta kan emellertid konstateras att AST i vissa fall inneburit
förenklingar. Något behov av ytterligare arbetskraft har icke uppkommit
hos riksförsäkringsverket för tillämpning av de nya bestämmelserna.
Verket har för närvarande icke några förslag till förenklingar av bestämmelserna.

Kommerskollegium har uttalat följande.

I jämförelse med tidigare gällande avlöningsbestämmelser är nuvarande
bestämmelser mera svåröverskådliga framför allt på grund av att de är
uppdelade på sådana som regleras genom avtal — huvudavtalet, AST med
anvisningar, ATF och handläggningscirkuläret — och sådana som rör icke
avtalbara förhållanden reglerade i författningar — tjänstemannalagen och
tjänstemannastadgan samt vissa specialförfattningar om inrättande av
tjänster, om utövande av arbetsgivarens befogenhet m. fl. Denna mångfald
av avtal och författningar som griper in i varandra och delvis reglerar samma
frågor med olika utgångspunkter försvårar överblicken och gör därmed
arbetet mer betungande än bestämmelserna i och för sig motiverar.

Rikspolisstyrelsen däremot säger att bestämmelserna i AST icke föranlett
administrativt merarbete i förhållande till tidigare gällande bestämmelser.
Avtalets uppdelning i huvudbestämmelser och specialbestämmelser har
inneburit större överskådlighet.

Krav framföres från flera håll, t. ex. från försvarets civilförvaltning, på
att bestämmelserna om löneklassplacering skall förenklas. Statens järnvägar
säger att ett sätt att förenkla bestämmelserna vore att i den utsträckning
så är möjligt undvika tillägg som utgår vid sidan av lönen.

3. Har uppkommande spörsmål kunnat lösas inom ramen för gällande
bestämmelser eller har framställningar till statens avtalsverk och/eller
andra myndigheter erfordrats i någon större utsträckning? I vilka avseenden
anser Ni att beslutanderätten i fråga som nu är förbehållen avtalsverket
kan delegeras till Er eller Er underlydande myndighet?

Flertalet tillfrågade myndigheter har upplyst att uppkommande spörsmål
kunnat lösas inom ramen för gällande bestämmelser, även om framställningar
till bl. a. avtalsverket måst göras i några fall. Uttalanden av sådan
innebörd har gjorts av bl. a. rikspolisstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen
och poststyrelsen. Rikspolisstyrelsen tillägger att samtliga de
frågor i vilka avtalsverket förbehållit sig beslutanderätten synes vara av
sådan art, att en helt likformig tolkning av avtalet är mest ändamålsenlig,
varför delegering av dessa frågor icke anses vara erforderlig.

Telestyrelsen upplyser att kontakt givetvis under hand tagits med av -

351

talsverket i ett antal fall för att få partsviljan klarlagd. Antalet förfrågningar
har dock kunnat begränsas med hänsyn till att avtalsverket kontinuerligt
offentliggjort svar som givits på frågor från myndigheterna.

Riksrevisionsverket erinrar om att de frågor i vilka beslutanderätten nu
är förbehållen statens avtalsverk tidigare i regel avgjorts av Kungl. Maj :t.
Någon ytterligare delegation synes för närvarande ej böra göras. I sammanhanget
vill riksrevisionsverket framhålla att det vore önskvärt att, när enligt
avtalstexten arbetsgivaren äger besluta i visst avseende, i en not eller
parentes anges om därmed avses Kungl. Maj :t, statens avtalsverk eller vederbörande
myndighet (centrala förvaltningsmyndighet). För närvarande
måste man gå till såväl kungörelsen 1966: 464 som den s. k. arbetsgivarnyckeln
för att kunna avgöra vem som avses med uttrycket »arbetsgivare»
i olika avtalsavsnitt.

Försvarets civilförvaltning säger att förfrågningar och framställningar
till avtalsverket gjorts i relativt stor omfattning, särskilt i början av de
nya bestämmelsernas tillämpning. Civilförvaltningen har vidare hos avtalsverket
ifrågasatt viss ytterligare delegering till civilförvaltningen av beslutanderätten
i vissa frågor. Däremot föreligger f. n. icke skäl för ytterligare
delegering till andra myndigheter inom försvaret.

Även andra myndigheter har ifrågasatt ytterligare delegering i vissa frågor.

Statens vägverk har med stöd av det s. k. handläggningscirkuläret befogenhet
att för verkets arvodesanställda arbetsledarpersonal —• för vilken
verket också erhållit avtalsverkets bemyndigande att självt med personalorganisationen
sluta kollektivavtal — meddela beslut i vad gäller omstationeringsanstånd
över ett år och löneavdrag vid livränta. Verket ifrågasätter
om icke detta bemyndigande skulle kunna utsträckas att omfatta även den
del av verkets personal på vilken AST är tillämpligt.

Såväl telestyrelsen som statens järnvägar anser att verken borde erhålla
bemyndigande att meddela beslut i fall som avser rätt till lön enligt högre
löneklass än enligt den vederbörande tjänsteman är placerad i.

Generaltullstyrelsen erinrar om att bestämmelsen i 45 § 3 mom. andra
stycket AST utformats på sådant sätt, att frågan om ersättning av kostnad
för vård och undersökning som enligt läkares föreskrift meddelats av annan
än läkare eller sjuksköterska numera måste underställas avtalsverket.
Detta gäller exempelvis kostnad för audiogram och behandling av vissa
psykologer. Beslutanderätten i sådana fall bör som tidigare kunna ankomma
på styrelsen. — Även kriminalvårdsstyrelsen och riksförsäkringsverket
har ifrågasatt viss ytterligare delegering.

Lantbruksstyrelsen upplyser att framställningar till statens avtalsverk
f. n. erfordras främst i ärenden om tillgodoräkning av viss tidigare ickestatlig
anställning, t. ex. iclce-personalförtecknad anställning hos hushållningssällskap
och statlig arvodesanställning, för löneklassplacering samt

352

om flyttningskostnadsersältning vid befordran från statlig arvodestjänst
eller icke-personalförtecknad anställning hos hushållningssällskap till högre
extraordinarie eller ordinarie tjänst hos styrelsen eller lantbruksnämnd.
En delegering till lantbruksstyrelsen av handläggningen av beslutanderätten
i dylika frågor skulle, såvitt styrelsen kan finna, innebära väsentliga
arbetslättnader både för styrelsen och för avtalsverkets skälighetsgrupp.

Revisorernas uttalande. Sedan den 1 januari 1966 äger statstjänstemännen
samma rätt som övriga arbetstagare att förhandla och sluta kollektivavtal
om lön och andra ekonomiska anställningsvillkor. De bestämmelser
som till följd härav nu gäller på detta område är framför allt meddelade i
allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) med
tillhörande specialbestämmelser. AST ersätter främst statens allmänna avlöningsreglemente
(SAAR) och tilläggsbestämmelserna till detta (TBSAAR),
som tidigare reglerade statstjänstemännens avlöningsförhållanden. Erinras
må att 1954 års riksdagsrevisorer framförde vissa önskemål om förenklingar
av SAAR m. m. Den utredning som med anledning därav tillkallades
har utfört åtskilligt av det förarbete som ligger till grund för de nu gällande
avtalen. Till övervägande del motsvarar dock avtalsbestämmelserna
innehållsmässigt SAAR och TBSAAR, även om en annan systematik delvis
tillämpats i avtalen.

Såsom berörts i det föregående tillkommer det enligt nu gällande ordning
icke riksdagens revisorer att ingå på frågor som gäller storleken av
den lön och de förmåner i övrigt som innefattas i avtalen. Även om det kan
sägas att avtalsbestämmelsernas utformning i mycket rönt påverkan av
själva förmånerna, erbjuder dock det nuvarande förhandlingssystemet ett
betydande utrymme för överväganden och synpunkter i frågor av rent administrativ
art. Med hänsyn härtill har revisorerna funnit det vara av intresse
att från ett antal myndigheter inhämta upplysningar om den närmare
karaktären av det administrativa arbete m. m. som tillämpningen av
de olika avtalen medför. De framställda frågorna ävensom huvuddragen av
de inkomna svaren har redovisats i det föregående.

Beträffande svaren på frågan, om nu gällande bestämmelser visat sig vara
svårtolkade eller i tillämpningen lett till otillfredsställande resultat, kan
helt allmänt konstateras att någon entydig opinion i detta avseende icke
föreligger. Flera myndigheter anser att det sätt på vilket avtalstexten utformats
snarare gjort det enklare att tillämpa AST än att tillämpa SAAR.
Orsaken härtill har bl. a. angivits vara de muntliga och skriftliga anvisningar
som statens avtalsverk utfärdat. Andra myndigheter finner däremot bestämmelserna
svårtolkade, bl. a. beroende på just avtalstextens utformning.

Revisorerna vill för sin del icke uttala någon bestämd mening i den föreliggande
frågan. Så mycket torde emellertid kunna sägas att, även om de

353

nya bestämmelserna i flera avseenden bättre systematiserats än de tidigare,
åtskilligt ännu återstår att göra för att underlätta avtalens rent administrativa
tillämpning. Olika myndigheter har i sådant syfte framfört uppslag
som enligt revisorernas mening är värda allt beaktande. Sålunda har t. ex.
skolöverstyrelsen ifrågasatt, om icke ett sammanförande av de bestämmelser
som gäller skolledare och lärare till ett särskilt lärarlöneavtal skulle leda
till en väsentlig förenkling för skolväsendets del. Bl. a. med hänsyn till undervisningsväsendets
nuvarande omfattning liksom till mängden av olika
skolformer är det i och för sig förståeligt, om detta avtalsområde blivit svårtillgängligt
och administrativt komplicerat. Det är troligt att hithörande
bestämmelser skulle bli mera överskådliga, om de i möjligaste mån sammanfördes
till ett särskilt avtal. Frågan härom är därför enligt revisorernas
mening värd att ytterligare övervägas. Det kan för övrigt visa sig lämpligt
att träffa särskilda avtal även för andra mera avgränsade yrkesområden.

Flera myndigheter har pekat på enskilda bestämmelser eller komplex av
bestämmelser som i praktiken blivit svåra att tillämpa. Gällande semesterregler,
framför allt då fråga är om personal soin har sin tjänstgöring förlagd
även till sön- och helgdagar, synes vara särskilt svårtolkade. Uttalanden
av motsvarande innebörd har gjorts beträffande vissa avsnitt av föreskrifterna
om olika sjukvårdsförmåner. Det ligger visserligen i sakens natur
att bestämmelser som skall gälla ett så mångfasetterat område som den
statliga förvaltningen icke sällan blir invecklade och därigenom svårtolkade.
Enligt revisorernas mening bör detta dock icke hindra att bestämmelserna
erhåller en mera praktisk utformning än vad fallet är för närvarande.

En faktor som synes medföra ett betydande merarbete för myndigheterna
är den retroaktiva tillämpningen av olika avtal. Ofta är det fråga om små
belopp som skall utbetalas. Försvarets civilförvaltning har sålunda, för att
taga ett exempel, upplyst att ämbetsverket i retroaktiv ersättning vid ett
tillfälle utbetalat en krona till var och en av 4 063 löntagare, två kronor till
var och en av 2 788 löntagare och tre kronor till var och en av 2 402 löntagare.
Retroaktiviteten sammanhänger med utformningen av det nuvarande
förhandlingssystemet och har i olika sammanhang kritiserats. Revisorerna
har icke ansett sig böra ingå på denna fråga, främst med hänsyn till att
särskilda sakkunniga enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallats med
uppdrag dels att utreda hur kollektivavtalssystemet för statstjänstemän
m. fl. hittills fungerat, dels att framlägga förslag till de ändringar som får
anses nödvändiga för framtiden. Man torde kunna utgå ifrån att därvid
överväges sådana ändringar i förhandlingsordningen som syftar till att i
möjligaste mån eliminera behovet av en retroaktiv tillämpning av de olika
avtalen.

Flera myndigheter har påpekat att den nuvarande mångfalden av avtal
och författningar, vilka griper in i varandra och delvis reglerar likartade
frågor, försvårar det administrativa arbetet och gör detta mer betungande

354

än bestämmelserna i och för sig ger anledning till. En myndighet har bl. a.
framhållit, att det från redaktionell synpunkt vore önskvärt att anvisningar
av olika slag för tillämpningen av AST flyttades in i själva avtalet och därvid
omedelbart anslöts till respektive paragrafer. Vidare skulle ett alfabetiskt
sakregister till AST vara av värde. Dylika synpunkter är enligt revisorernas
mening värda beaktande, då i berört avseende utan tvekan förefinnes
möjligheter till administrativa lättnader.

Det ligger i sakens natur att ett system som det nuvarande, vilket syftar
til! en i möjligaste mån likartad behandling av olika grupper tjänstemän,
kan leda fram till svåröverskådliga och komplicerade bestämmelser. Den
s. k. millimeterrättvisan har härvidlag ofta kritiserats. I det avseendet skiljer
sig kollektivavtalen knappast från det tidigare systemet sådant det kom
till uttryck i SAAR m. fl. författningar. Det är därför knappast förvånande
att krav från olika håll rests på införandet av en helt ny ordning. Det är
bl. a. mot den bakgrunden som det nyligen fattade beslutet att tillkalla särskilda
sakkunniga för att utreda frågan om ändringar i det statliga lönesystemet
får ses. I de sakkunnigas arbete ingår bl. a. att utreda frågan om
förutsättningarna för en övergång till en friare lönesättning för statstjänstemännen.
Även om myndigheterna som ett resultat av de sakkunnigas arbete
skulle få vidgade befogenheter att själva fastställa lönen för olika grupper
av anställda, är det dock uppenbart att reglerande bestämmelser av gemensam
och mera allmän natur blir nödvändiga även i framtiden. Det framstår
därför som angeläget att vid utformningen av dessa nya bestämmelser alla
möjligheter till förenklingar tillvaratages. Då det torde komma att dröja
avsevärd tid innan ett nytt lönesystem kan införas, är det också önskvärt
att under mellantiden förenklingar inom ramen för den nuvarande ordningen
i görligaste mån vidtages. Åtskilliga förslag till sådana förenklingar
har utöver de förut omnämnda framkommit vid den av revisorerna gjorda
undersökningen. Här må endast erinras om de frågor som sammanhänger
med delegering av beslutanderätten från avtalsverket till andra självständiga
myndigheter. Revisorerna anser sig kunna utgå ifrån att alla dessa
förslag kommer att beaktas vid de kommande förhandlingarna.

355

Avlagda besök

Följande statliga myndigheter och institutioner in. m. har under året besökts
av revisorerna.

Stockholms stad

Utrikesdepartementets och försvarsdepartementets
lokaler i kvarteret
Vinstocken

För ecklesiastikdepartementet planerade
lokaler i kvarteret Neptunus
Större

Tessinpalatset

Flygtekniska försöksanstalten

Medicinalstyrelsen

Televerkets anläggningar i Farsta

Södermanlands län
Lövsta skolhem och yrkesskola,
Vagnhärad

Länsstyrelsens kameralsektion, Nyköping Östergötlands

län

Livgrenadj ärregementet, Linköping
Länsskolnämnden, Linköping
Lantbruksnämnden, Linköping
Länsarbetsnämnden, Linköping
Landstingets arbetsvårdsinstituts
centralverkstad, Linköping

Jönköpings län
Länsstyrelsens datakontor,

Jönköping

Järnvägsstationen, Vetlanda
Länsarbetsnämnden, Jönköping
Smålandslandstingens arbetsträningsinstitut,
Jönköping

Kronobergs län
Länsskolnämnden, Växjö
Länsarbetsnämnden, Växjö

Kalmar län

Länsskolnämnden, Kalmar
Blekinge län

Karlskronavarvet AB, Karlskrona
Länsarbetsnämnden, Karlskrona

Kristianstads län
Södra militärområdesstaben,
Kristianstad

Skånska dragonregementet,
Hässleholm
Skjutfältet i Ravlunda
Krigsflygskolan, Ljungbyhed
Östra Spångs skolhem, Örkelljunga
Ryagårdens yrkesskola, Örkelljunga
Länsstyrelsen, Kristianstad
Länspolischefens expedition,
Kristianstad

Länsskolnämnden, Kristianstad
Vissa skolanläggningar
Vissa jordbruksrationaliseringsföretag Institutet

för växtförädling av frukt
och bär, Balsgård
Osby lantbruksskola, Osby
Önnestads lantbruksskola, önnestad
Ryssberget samt vissa med statsbidrag
understödda skogsplanteringar -

356

Vissa naturvårdsobjekt
Domänverkets gemensamma revirexpedition,
Kristianstad
Länsarbetsnämnden, Kristianstad

Malmöhus län

Fångvårdsanstalten i Malmö
Fångvårdsanstalten i Hälsingborg
Södra skånska regementet, Ystad
Övningsfältet i Revingehed
Skånska luftvärnsregementet,

Malmö

Länsstyrelsen, Malmö
Kullens fyrplats
Fa Isterbokanalen
Tågfärjan Skåne, Trelleborg
Malmö-Bulltofta flygplats
Område för planerad storflygplats
vid Sturup

Stiftsnämnden, Lund
Vissa ecklesiastika arrendegårdar
Länsskolnämnden, Malmö
Universitetet i Lund
Kulturhistoriska föreningen för södra
Sverige: samlingarna i Östarp
Statens lantbruksbyggnadsförsölc,
Lund

Sveriges utsädesförening, Svalöv
Alnarpsinstitutet, Alnarp
Lantbrukshögskolans trädgårdssektion,
Alnarp

Kullaberg och vissa andra naturvårdsobjekt Länsarbetsnämnden,

Malmö
Hälsingborgs stads arbetsvårdsverkstad Göteborgs

och Bohus län
Bohusläns regemente, Uddevalla
Göta luftvärnsregemente, Göteborg
Älvsborgs kustartilleriregemente,
Göteborg

Länsstyrelsens kameralsektion och
datakontor, Göteborg
Järnvägsstationen, Ljungskile
Länsskolnämnden, Göteborg
Norrskolan, Uddevalla
Samrealslcolan, Strömstad
Lantbruksnämnden, Uddevalla
Uddevalla revir, Uddevalla
Länsarbetsnämnden, Göteborg
Göteborgs stads arbetsvårdsverkstad
(GSA-Produktion), Göteborg

Skaraborgs län
Vägförvaltningen, Mariestad

Värmlands län

Värmlands regemente, Karlstad
Örebro län

Vägförvaltningen, Örebro
Västmanlands län

Västmanlands flygflottilj, Västerås
Länsskolnämnden, Västerås

Kopparbergs län
Visst beredskapslager

Gävleborgs län

Distriktsexpeditionen vid statens
järnvägars åttonde driftdistrikt,
Gävle

Allmänna arvsfonden tillhöriga fastigheten
Lingarö, Hudiksvall
Domänverkets fritidsområde
å Hornslandet

Västernorrlands län

Sundsvalls polisdistrikt, Sundsvall

Jämtlands län
Visst vägföretag i Åre

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1967

av dem verkställda granskningen av

ST ÅT SV E RKET

DEL II

FÖRKLARINGAR

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG
STOCKHOLM 1968

3

Innehållsförteckning

Försvarsdepartementet

§ 1 Till vissa läkare inom krigsmakten utgående löneförmåner

m. m................................................. 5

§ 2 Viss övning med ett flygfältsarbetskompani ................ 28

§ 3 Fortifikationsförvaltningens anlitande av visst konsultföretag. . 33

§ 4 Vissa bevakningstekniska spörsmål........................ 39

Socialdepartementet

§ 5 Bedömningen av rätt till förtidspension enligt lagen om allmän

försäkring ............................................ 46

§ 6 Representationskostnader m. m. hos de allmänna försäkringskassorna
............................................. 50

Kommunikationsdepartementet

§ 7 Länsstyrelsernas datakontor .............................. 59

§ 8 Exekutionsväsendets organisationsnämnd .................. 81

§ 9 Verksamheten vid kronofogdemyndigheten i Stockholm...... 90

§ 10 Redovisningen av förskott till vissa plankostnader .......... 92

§ 11 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget............ 98

§ 12 Postverkets taxa för expressutdelning...................... 98

§ 13 Televerkets bostäder i Nynäshamn ........................ 99

§ 14 Ersättning till statens järnvägar för drift av icke lönsamma

järnvägslinjer ......................................... 104

Finansdepartementet

§ 15 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m........... 112

§ 16 Konkursframställningar m. m. inom vissa kronofogdedistrikt. . 112
§ 17 Undantag från skyldigheten att erlägga allmän varuskatt i

vissa fall ............................................. 117

§ 18 Försäljning av viss allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom
.............................................. ... 119

§ 19 Förslagsverksamheten inom statsförvaltningen.............. 132

§ 20 Räkenskapsgranskningens organisation inom den statliga förvaltningen
............................................ 150

§ 21 Utgivningen av statsliggaren .............................. 157

§ 22 Kostnaderna för ämbetslokaler i de centrala delarna av Stockholm
................................................ 168

§ 23 Statlig representation .................................... 170

§ 24 Affärsverkens driftstater................................. 171

§ 25 Förrådshållningen inom vissa statliga verk................. 171

Utbildningsdepartementet

§ 26 Tillsättning av ordinarie lärartjänster...................... 187

§ 27 Skolornas schemaläggning ................................ 191

§ 28 De vetenskapliga forskningsrådens administration .......... 193

4

Jordbruksdepartementet

§ 29 Statens skogsförbättringsanslag ........................... 200

§ 30 Statistik över vatten- och avloppsanläggningar.............. 207

Civildepartementet

§ 31 Den administrativa tillämpningen av vissa kollektivavtal .... 213

Vid tryckningen av de till departement och ämbetsverk inkomna förklaringarna
och yttrandena har vissa vid dylika officiella skrivelser brukade
formaliteter utan betydelse för innehållet uteslutits.

5

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

§ 1 Till vissa läkare inom krigsmakten utgående löneförmåner m. in.

Överbefälhavaren

Bakgrund

Allmänt. Den nya ordning för fredssjukvården vid krigsmaktens förband
som beslöts av statsmakterna 1965 tillkom för att avhjälpa vissa brister
i den fram till denna tid gällande ordningen. Dessa brister var enligt vad
som anfördes av 1962 års försvarssjukvårdsutredning i dess betänkande I
( SOU 1964: 20) främst

att betydande vakanser förelåg beträffande förbandsläkare särskilt vid
arméns förband

att bl. a. med anledning härav den öppna och slutna vården av värnpliktiga
i stor utsträckning måste handläggas av andra läkare än förbandsläkare.
Härvid förekom ett betydande uttag av tjänstgöringsdagar för värnpliktiga
läkare för verksamhet inom fredssjukvården

att åtskilliga läkaruppgifter vid förbanden icke fullgjordes. Sålunda
medverkade förbandsläkarna ofta endast i ringa omfattning inom hälsovård,
utbildning, krigs- och mobiliseringsplanläggning, förvaltning m. m.

Utredningen anförde vidare i sitt betänkande, att det förordade nya
systemet skulle komma att ställa »ökade krav på medverkan i högre regionala
staber» av bl. a. »ständigt tjänstgörande militärläkare» och framhöll
att det var av vikt »att dessa stabers personella resurser i fråga om medicinskt
skolad personal snarast förstärkas».

Såväl överbefälhavaren som chefen för armén framhöll i sina yttranden
betydelsen av att utredningens förslag i dessa avseenden genomfördes.

I propositionen som lades till grund för statsmakternas beslut (nr 176/
1963) uttalades vidare (s. IS): »De förslag som här lagts fram till omorganisation
av förbandssjukvården förutsätter överföring av vissa läkaruppgifter
till högre nivå . . . Dessa frågor kommer att behandlas av försvarssjukvårdsutredningen
i ett kommande betänkande.»

Försvarssjukvårdsutredningen framlade sedermera i sitt betänkande II
(SOU 1966:35) vissa förslag till förstärkning av militärområdesstabernas
organisation, bl. a. grundade på att dessa enligt det ovan redovisade beslutet
ålagts utökade uppgifter.

Riksdagens revisorer har i sin berättelse anfört bl. a.

att arvodena till inom förbandssjukvården verksamma läkare är höga
och i vissa fall alltför höga och att ersättningsnormerna mot denna bakgrund
bör överses

att värnpliktiga läkare i icke önskad omfattning måste insättas i den rent
fredsmässiga sjukvården

att svårigheter att under krigsförbandsvisa övningar besätta befattningar
som brigad- och fördelningsläkare uppkommit vid armén samt

att i de fall då samma läkare tjänstgör såväl som förbands- som tjänste -

6

läkare läkaren i praktiken kommer att i vissa fall utöva kontroll över sin
egen verksamhet vilket är ägnat att inge principiella betänkligheter.

Synpunkter

Allmänt. Det nya systemet för förbandssjukvården har varit i verksamhet
under endast ett år. Det synes vara naturligt att vissa övergångssvårigheter
uppstår vid tillämpningen av ett helt nytt system vilket bör beaktas vid bedömandet
av dettas effekt. Det torde vidare vara väsentligt att en bedömning
av systemet även beaktar frågan om någon förbättring när det gäller
de av försvarssjukvårdsutrustningen påtalade bristerna har skett.

Yakansläget. Enligt uppgifter som inhämtats av Försvarets sjukvårdsstyrelse
har en väsentlig förbättring av vakansläget vid krigsmaktens förband
skett. Antalet obesatta läkarbefattningar har från 1/7 1966 minskat
med 75 %. Sålunda är det nu endast ett fåtal förband som helt saknar avtalsanställda
läkare. Dessa förband är belägna inom områden där en besvärande
läkarbrist även inom sjukvården i övrigt råder. Orsaker till förbättringen
kan bl. a. vara att det nya systemet medger större flexibilitet när
det gäller anställningsformerna samt att ersättningarna till inom förbandssjukvården
verksamma läkare gjorts mera konkurrenskraftiga i jämförelse
med läkarnas löner i övrigt.

Utnyttjande av värnpliktiga läkare. Värnpliktiga läkare bör i princip ej
utnyttjas för fredssjukvård i större utsträckning än vad som motiveras av
deras utbildning för sina krigsbefattningar.

I betänkandet »Läkaren i totalförsvaret» (SOU 1961:63) anfördes (sid.
194—195) att en begränsad tjänstgöring vid fredsförband borde ingå i de
vpl läkarnas utbildning och att denna tjänstgöring ur utbildningssynpunkt
borde omfatta omkring 30 dagar men att den med hänsyn till den dåvarande
bristen på förbandsläkare skulle kunna utsträckas till att omfatta högst 60
dagar. Utredningens förslag godtogs av statsmakterna (prop. 106/1963 sid.
43). I propositionen framhölls dock att tjänstgöringen om möjligt borde
nedbringas till 30 dagar. Uttaget av tjänstgöringstid för vpl läkare har också
kunnat nedbringas väsentligt under det nya systemet.

Sålunda bedömdes 1966 (sista året av gamla systemet) behovet vid
armén vara 730 läkarmånader. Budgetåret 1966/67 togs 250 månader i anspråk.
Av dessa åtgick 120 månader för att täcka vakanser vid förbanden
medan övrig tid användes för att tillgodose behov av semestervikarier, sjukvård
»utanför grindarna» m. m.

Läkares medverkan i annat än rent medicinsk verksamhet. Redan före
den nya ordningens genomförande förekom enligt vad som bl. a. anförts av
FSU 62 vissa brister i vad avsåg läkarnas medverkan i hälsovård, utbildning,
krigs- och mobiliseringsplanläggning, utbildning in. in. Detta förhållande
torde dels ha haft samband med det då rådande vakansläget, dels
med det faktum att förbandsläkarna inom ramen för sin veckoarbetstid i
betydande utsträckning tvingats koncentrera sig på rent sjukvårdande uppgifter.
Överbefälhavaren delar uppfattningen att brister på detta område
alltjämt föreligger.

Enligt det nya systemet skall läkare som anställs som förbandsläkare
ha en veckoarbetstid av 6—10 tim., beroende på vid vilket förband han är
anställd. Denna tid är uteslutande avsedd för arbetsuppgifter av här ifrågavarande
natur och torde — med den av FSU föreslagna begränsningen av
uppgifterna och överföringen av vissa uppgifter till regional nivå vara tillräcklig.
Överbefälhavaren bedömer att man genom att noggrannare precise -

7

ra läkarnas uppgifter och genom ett konsekvent uttag av den för ändamålet
disponibla tiden kan lösa frågan och avser att i samråd med sjukvårdsstyrelsen
och försvarsgrenscheferna vidta åtgärder härför.

I detta sammanhang må dock framhållas att den avsedda förstärkningen
av militärområdesstaberna ej genomförts och att den av bl. a. departementschefen
förutsatta överföringen av uppgifter till högre nivå ej kunnat ske i
avsedd omfattning.

Tillgodoseendet av behovet av läkare på vissa kvalificerade platser i krigsorganisationen.
Det nya systemet bör betraktas som en integrerande del i
den av FSU i sina betänkanden I och II föreslagna omgestaltning av krigsmaktens
sjukvård.

I detta sammanhang är förbandssjukvården främst avsedd att tillgodose
de fredstida behoven av sjukvård. Överbefälhavaren anförde i sitt yttrande
över försvarssjukvårdsutredningens betänkande I att det är fördelaktigt att
kunna rekrytera läkare vid krigsorganiserade staber bland läkarna vid förbanden.
Vissa svårigheter att ta sådana läkare i anspråk för tjänstgöring
under krigsförbandsövningar föreligger f. n. i enlighet med vad chefen för
armén påpekat. Svårigheterna torde dock kunna överkommas genom åtgärder
inom systemets ram.

Lönerna. Storleken av till i förbandssjukvården verksamma läkare utbetalda
arvoden bör ses i relation till de även generellt sett höga läkarlönerna.
En förutsättning för en godtagbar rekrytering på befattningar som
förbandsläkare, tjänsteläkare och anvisningsläkare är att krigsmakten kan
erbjuda motsvarande ekonomiska förmåner. I flera av de av riksdagens
revisorer påvisade fallen där särskilt höga ersättningar uppburits torde detta
ha föranletts av att läkaren tvingats bestrida mer än en funktion. I sådana
fall torde även den förutsatta arbetstiden väsentligt ha överskridits
och därmed även läkarens möjligheter att vid sidan av sin verksamhet inom
förbandssjukvården utöva annan verksamhet minskat. Vissa lönebelopp
synes dock detta oaktat vara så höga att ovan anförda faktorer ej kan ge
fullt tillräcklig förklaring. En orsak kan härvid vara viss tveksamhet beträffande
tillämpningen av militärläkartaxan och rättelse torde i detta fall
stå att vinna genom en noggrannare kontroll härav samt att genom att
erforderliga tillämpningsbestämmelser utfärdas genom sjukvårdsstyrelsens
försorg.

Förening av tjänst såsom förbands- och tjänsteläkare. Det förhållandet
att en läkare bestrider befattningen som såväl förbands- som tjänsteläkare
innebär ingen förändring jämfört med den ordning som rådde före det nya
systemets genomförande. Det måste ses som en följd av de övergångsbestämmelser
som gäller med 21 veckotimmars tjänstgöringsskyldighet för
läkare som från det gamla systemet övergått i det nya samt från det förhållandet
att det ur rekryteringssynpunkt i vissa fall torde vara fördelaktigt
att en förbandsläkare i begränsad omfattning även kan tjänstgöra som
tjänste- eller anvisningsläkare.

I vad avser den kontrollerande verksamheten har såvitt överbefälhavaren
kunnat finna inga praktiska nackdelar kunnat påvisas.

Sammanfattning. Det nya systemet för krigsmaktens förbandssjukvård
bär varit i funktion under endast ca ett år. Det genomfördes som ett första
steg i en mera omfattande omorganisation av militärsjukvården i dess helhet.
I flera avseenden har det som ovan anförts inneburit en förbättring av
tidigare förhållanden och torde på sikt kunna leda till ytterligare förbättringar.

8

Vissa svagheter vidlåder dock alltjämt systemet. Dessa synes dock vara
av den art, att de kan tillrättas inom dess ram. Överbefälhavaren vill i detta
sammanhang än en gång understryka att det är angeläget att den av försvarssjukvårdsutredningen
föreslagna förstärkningen av militärområdesstaberna
med heltidsanställda läkare genomförs.

En omprövning av systemet enligt med av riksdagens revisorer förordade
riktlinjer avstyrks därför.

Överbefälhavaren vill däremot ej motsätta sig att en översyn av ersättningsnormerna
och deras tillämpning genomförs. Stockholm den 5 februari
1968.

På uppdrag av överbefälhavaren
S. SYNNERGREN

Chef för försvarsstaben

Hans Snell

(Bilagor nr 1—3)

Bilaga 1

Yttrande från chefen för armén

Den omorganisation av förbandssjultvården som genomfördes från 1/7
1966 har hitintills inte medfört någon avgörande ändring beträffande den
fredsmässiga hälso- och sjukvården vid arméns förband. Systemet med prestationsersättning
har dock medfört att uttaget av värnpliktiga läkare för
fredsmässig sjukvård har kunnat minskas till förmån för deras utbildning
och övning för krigsbefattning. Uttalandet i revisorernas berättelse om att
arméöverläkaren anser att den nya organisationen medfört en ökad omfattning
av denna insats av värnpliktiga läkare innebär en misstolkning av de
uppgifter som arméöverläkaren lämnat till revisorerna. Detta uttalande har
sedermera ändrats av revisorerna genom särskild skrivelse den 28/12 1967.

Den nya organisationen har endast fungerat under kort tid och behoven
av deltidsanställda läkare har ännu icke helt kunnat fyllas. Funktionerna
som förbands-, tjänste- och anvisningsläkare har flerstädes samlats till en
och samma person. Befattningarna inom förbandssjukvården har till övervägande
del besatts med före reformen anställda militärläkare. Nyrekrytering
av förbands- och tjänsteläkare har skett i viss omfattning.

Generellt kan reformen — tvärtemot försvarssjukvårdsutredningens
grundsyn — innebära en tendens mot enläkarsystem vid förbanden. Särskilt
vid förband med stor personalstyrka medför enläkarsystemet att tiden
för läkarmottagning, framförallt under veckans första dagar, utökas så att
ett icke önskvärt bortfall av utbildningstid för väntande värnpliktiga uppstår.
Det nya systemet har minskat behovet av värnpliktiga läkare genom
att läkare vid förband åtagit sig dubbla uppgifter. Huruvida detta innebär
en rationellare hälso- och sjukvård för att minska bortfall av utbildningstid
kan icke nu med säkerhet bedömas.

Systemets ekonomiska konsekvenser i övrigt undandrar sig chefens för
armén bedömande. Chefen för armén anser det dock riktigt att läkare vid
försvaret arvoderas efter marknadsmässigt konkurrenskraftiga villkor.

Även om reformen kommit att medföra en minskning av de värnpliktiga

9

läkarnas insats i den fredsmässiga förbandssjukvården måste det konstateras
att det fortfarande föreligger behov av att värnpliktiga läkare och icke
ständigt tjänstgörande läkare måste tas i anspråk för sådana fredsuppgifter
som icke har direkt värde för deras utbildning för krigsbefattningen.
Chefen för armén anser det angeläget att förbandssjukvården organiseras
så att varje värnpliktig läkares återstående tjänstgöringsskyldighet efter
grundutbildningen så långt möjligt kan ägnas åt tjänstgöring vid krigsorganiserade
förband och medverkan vid förbandsutbildning, främst under
GKU-skedet.

Den allvarligaste konsekvensen av det nya förbandsläkarsystemet är bortfallet
av viktig militärmedicinsk medverkan i arméns förbandsproduktion
i övrigt, främst i vad avser krigsförberedelsearbetet. Chefen för armén anser
det vara av väsentlig betydelse att samtliga de medicinska krav som föreligger
för att kunna skapa krigsdugliga förband tillgodoses.

1962 års försvarssjnkvårdsutredning inventerade behoven av medicinsk
medverkan för förbandsproduktionen och utredningens förslag inbegrep
även den förbandsläkarreform som nu genomförts genom beslut av 1965
års riksdag. Förslaget innebär en kraftig beskärning av det ansvar och de
uPPgifter som tidigare åvilat förbandsläkarna såsom tjänstegrenschefer.
Utredningen föreslog att detta bortfall av militärmedicinsk medverkan vid
truppförbanden skulle kompenseras genom läkarförstärkning i central och
regional instans. Under denna förutsättning ansåg sig chefen för armén
även kunna godtaga utredningens förslag. Så när som på överförandet av
ansvaret för sjukvårdsmaterielförvaltningen till intendentursidan har detta
för arméns verksamhet så väsentliga bortfall icke ersatts.

De nya bestämmelserna för förbandsläkarnas tjänstgöringsskyldighet innebär
därför att många militärmedicinska uppgifter som är nödvändiga och
väsentliga för arméns beredskap, krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt
kan bli eftersatta. Detta är ett förhållande som icke kan godtagas och chefen
för armén ser allvarligt på de konsekvenser som detta kan komma att
medföra vid produktionen av krigsdugliga förband. Chefen för armén vill
därför främst i detta avseende biträda riksdagens revisorers uppfattning
att omprövning och komplettering av vissa delar av den nya förbandssjukvårdsorganisationen
snarast bör komma till stånd. Stockholm den 23 januari
1968.

På uppdrag av chefen för armén
K. E. Holm

Chef för arméstaben

G. Hesselblad

Bilaga 2

Yttrande från chefen för marinen

Riksdagsrevisorernas undersökning berör budgetåret 1966/67. Enär den
nya förbandssjukvårdsorganisationen trädde i kraft den 1/7 1966, måste
den aktuella tiden betraktas som en övergångsperiod mellan två olika system
och lämpar sig följaktligen dåligt för definitiva bedömningar.

För marinens del förelåg före den 1/7 1960 inget allvarligt problem avseende
den fredsmässiga förbandssjukvården. Bristerna inom marinens hälso-
och sjukvård låg främst inom det område som berör krigsplanläggning
It Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. 11

10

och utbildning. Genomförandet av den nya förbandssjukvårdsorganisationen
har för marinens del inte inneburit någon större förändring, särskilt
som den fredsmässiga sjukvården vid de flesta förbanden handhas av samma
läkare som före omläggningen. Vid utbildningsinspektioner och av inkomna
rapporter att döma har någon säker påverkan på förbandsproduktionen
i ena eller andra riktningen icke kunnat fastställas. Av utfärdade
marinorder framgår dock att behovet av marinläkares (icke ständigt tjänstgörande
vid kåren, reserv och vpl) medverkan i den fredsmässiga förbandssjukvården
minskat till 35 tjänstgöringsmånader budgetåret 1966/67 mot
49 för budgetåret 1965/66. Den korta remisstiden har icke medgivit en detaljerad
utredning, men de missförhållanden som före 1/7 1966 vidlått marinens
sjukvårdstjänst avseende krigsplanläggning och utbildning har i
varje fall icke minskat.

Vad beträffar de av riksdagsrevisorerna redovisade kostnaderna och deras
därpå grundade bedömningar, så måste storleken av de ersättningar
som utgår för behandling och undersökning av krigsmaktens personal ses
mot bakgrund av motsvarande ersättningar inom det civila samhället. De
inkomster den enskilde läkaren erhåller bör redovisas mot bakgrund av den
tid vederbörande nedlagt för inkomsternas förtjänande alltså som timersättning.
Från sålunda framräknad timersättning skall dras de fasta kostnader
som en under den tid läkaren tjänstgör i krigsmakten icke utnyttjad
läkarpraktik medför. Vidare bör beaktas att av det som återstår skall läkaren
själv betala pensions- och sjukförsäkringar. Här nämnda förhållanden
synes icke tillmätts önskad betydelse i den aktuella handlingen.

Om med läkarverksamhet i det civila konkurrenskraftiga ersättningar
skall utgå, utan vilka rekrytering torde bli svår, torde sedan vissa under
övergångstiden förklarliga missförhållanden tillrättats någon nämnvärt
billigare hälso- och sjukvård icke stå att erhålla. Däremot vill chefen för
marinen ifrågasätta om full valuta för pengarna erhålles med nuvarande
system. Ersättningsformen torde i sig själv kunna innebära en frestelse dels
att ställa tillbaka patienter oftare och fler gånger än som är medicinskt befogat
och dels att under den tid som skall tillkomma förbandsläkargöromål
inplanera annan prestationsersatt verksamhet.

Revisorernas uppfattning delas att möjligheten att förena förbands- och
anvisningsläkare hos samma individ, vilket medför att denne skall utöva
kontroll över sig själv, inger betänkligheter från principiell synpunkt. Dock
bör påpekas att den nya organisationen i detta avseende icke skiljer sig
från den gamla.

Chefen för marinen har i sitt yttrande över FSU-62 betänkande »Förbandssjukvården»
tagit avstånd från den nu genomförda organisationen
och finner icke skäl föreligga att ändra sin där deklarerade principiella inställning
i aktuell fråga.

Slutligt ställningstagande till en revidering av nuvarande förbandssjukvårdens
organisation bör icke göras förrän statsmakterna tagit ställning till
FSU förslag rörande central regional och lägre regional instans samt därav
föranledda förändringar genomförts och under viss tid prövats. Stockholm
den 23 januari 1968.

På uppdrag av chefen för marinen
Arne Widner
Tjf. CMS

Lars Troell

11

Bilaga 3

Yttrande från chefen för flygvapnet

Det nya systemet för förbandssjukvård med kontraktsanställda förbandsoch
tjänsteläkare samt anvisningsläkare för fast anställd personal har för
flygvapnet inneburit en försämring vid jämförelse med tidigare system med
fast anställda läkare.

Inom flygvapnet fanns, när försvarssjukvårdsutredningens betänkande
framlades, ingen personalbrist av den art som påfordrade ett nytt anställningssystem
för att hålla läkarbefattningarna vid förbanden besatta.

Tidigare kunde man inom flygvapnet räkna med ett personligt engagernent
från förbandsläkarnas sida för att lära känna förbandets flygande
personal och av honom förväntades och fordrades en aktiv insats vid uppföljning
av denna värdefulla och ur utbildningssynpunkt mycket dyrbara
personalgrupp. Det nya systemet med prestationsarvodering har i princip
raserat vad som förut fanns av medicinsk uppföljning i detta hänseende
vid förbanden. I försvarssjukvårdsutredningen förutsågs en sådan utveckling,
varför behov av nya flygspecialläkartjänster fastslogs av utredningen.
Dessa avsågs för att bl. a. sköta den uppföljning av flygande personal,
som tidigare åvilat förbandsläkarna. Det förtjänar i detta sammanhang
nämnas att några av flygvapnets äldre förbandsläkare vägrat övergå till det
nya systemet trots att det för dem skulle medföra uppenbara ekonomiska
fördelar samt att flygvapnets läkare vid tillfrågan hösten 1967 så gott som
undantagslöst förklarat sig föredra en anställningsform lik den tidigare
bl. a. för att den gav större arbetstillfredsställelse.

Flygvapnet har inga värnpliktiga läkare till disposition för täckande av
förbandsläkarvakanser i samband med övningar, semestrar o. d. utan alla
slags vakanser måste i stor utsträckning fyllas genom kommendering av
flygläkare i flygvapnets reserv respektive »vid flygvapnet» (arvodesanställda).
Möjligheterna att lokalt skaffa vikarier för kontraktsanställning under
vakans är i allmänhet mycket begränsade.

Med hänsyn till önskvärdheten av att nedbringa sjukvårdsomkostnaderna
bl. a. beträffande läkararvoden föreslår chefen för flygvapnet att frågan
om formerna för läkares anknytning till förbandssjukvården upptages till
omprövning. Därvid bör en återgång till äldre system prövas, varvid de ekonomiska
förmånerna också bör överses. Stockholm den 26 januari 1968.

På uppdrag av chefen för flygvapnet
H. Neii

Tjf. chef för flygstaben

K. W. Normelius

Försvarets civilförvaltning

Såsom framgår av den i nämnda paragraf lämnade redogörelsen har riksdagens
revisorer från civilförvaltningen inhämtat uppgifter om storleken av
de ekonomiska förmåner som för budgetåret 1966/67 utbetalats till envar av
de vid truppförbanden tjänstgörande läkarna efter ikraftträdandet av den
nya organisationen av förbandssjukvården.

I likhet med revisorerna finner civilförvaltningen att den lämnade utredningen
ger vid handen att de till en och samme läkare utbetalda samman -

12

lagda arvodesbeloppen i flera fall varit mycket höga. Detta synes delvis ha
haft sin grund i det förhållandet att de tre funktionerna som förbands-,
tjänste- och anvisningsläkare vid förbanden icke varit uppdelade på olika
läkare utan regelmässigt samlade hos endast eu läkare vid förbandet. Även
om de ifrågavarande läkarna icke är heltidsanställda vid förbandet utan har
möjlighet att vid sidan av sina militära uppdrag driva exempelvis privatpraktik,
torde det dock få förutsättas att den läkare som ombesörjer samtliga
de tre ovannämnda läkarfunktionerna vid ett förband endast i mindre
utsträckning kan medhinna andra läkaruppgifter utanför den militära tjänsten.
Någon utredning om tidsåtgången per dag för de militära läkargöromålen
i dylika fall föreligger icke. Den gjorda granskningen av de redovisade
inkomstuppgifterna för de olika läkarna utvisar emellertid att de största
ersättningsbeloppen utgått till dem i deras egenskap av tjänsteläkare. Detta
förhållande synes delvis sammanhänga med den konstruktion av arvodesberäkningen
för tjänsteläkarna som använts i det mellan statens avtalsverk
och Sveriges akademikers centralorganisation slutna avtalet, nämligen att
arvodet beräknas enligt särskild militär hälso- och sjukvårdstaxa, som finns
fogad vid avtalet, för varje undersökning eller behandling in. m. Med hänsyn
till den stora besöksfrekvensen av värnpliktig personal på förbandens tjänsteläkarmottagningar
som enligt revisorerna förekommit vid vissa förband
under olika månader, har vederbörande läkare i tjänsteläkararvode under
sådana månader kommit att uppbära betydande ersättningsbelopp.

I detta sammanhang må framhållas att enligt det ovannämnda avtalet äger
tjänsteläkare för »dag, då den sammanlagda intjänade ersättningen enligt A
och B i den militära hälso- och sjukvårdstaxan understiger 75 kronor, i stället
uppbära särskild ersättning med nämnda belopp». Detta belopp om 75
kronor för dag är således en minimiersättning till en tjänsteläkare. Någon
föreskrift om maximerad ersättning för dag finns icke. Civilförvaltningen
ifrågasätter, om icke en sådan bestämmelse borde finnas för det fall, att
fråga är om massundersökningar.

Vad beträffar det av revisorerna åberopade fallet angående en såsom förbands-,
tjänste- och anvisningsläkare fungerande läkare vid ett förband, som
i juni 1967 under fyra dagar utfört hälsoundersökning av en till Sverige
återkommen FN-kontingent, bestående av sammanlagt 518 personer, och
härför, inklusive 32 intyg, räknat sig till godo eu ersättning av tillhopa
11 026 kronor enligt räkning, må framhållas att ifrågavarande ärende överlämnats
från försvarets sjukvårdsstyrelse till civilförvaltningen för prövning.
Ersättning i förevarande fall har hittills (19 januari 1968) icke utbetalts
till läkaren i fråga. Civilförvaltningen har i skrivelse till chefen för armén
uttalat, att ersättningen borde beräknas med tillämpning av nämnda förbands-
och tjänsteläkaravtal och utgå med 8 026 kronor i stället för av läkaren
yrkade 11 026 kronor.

De av revisorerna framförda erinringarna av organisatorisk natur mot den
nya förbandssjukvårdsorganisationen finner civilförvaltningen sig icke kunna
taga närmare ställning till. Dessa föranleder därför icke något ämbetsverkets
yttrande.

På grund av den av revisorerna framlagda utredningen om de ekonomiska
förmånerna till läkarna i den nya förbandssjukvårdsorganisationen och vad
civilförvaltningen här anfört vill civilförvaltningen biträda revisorernas uppfattning
att en översyn av ersättningsnormerna beträffande de ifrågavarande
läkarna bör komma till stånd.

I ärendets handläggning har deltagit undertecknade Lundberg och t f

13

avdelningsdirektören Andersson, den sistnämnde föredragande, samt krigsråden
Insulander och Nilsson ävensom t f byråchefen Stenborg. Stockholm
den 19 jannari 1968.

RAGNAR LUNDBERG

Torsten Andersson

Försvarets sjukvårdsstyrelse

Kritiken av den nya förbandssjukvårdsorganisationen kan sammanfattas
i följande punkter:

1. Arvodena till läkarna har befunnits för höga och i några fall alltför
höga. En översyn av gällande ersättningsnormer bör därför utan dröjsmål
verkställas.

2. Värnpliktiga läkare och icke ständigt tjänstgörande läkare har enligt
uppgift från arméöverläkaren i ökad omfattning måst sättas in i den rent
tredsmässiga sjukvården. De kostnader som förbandssjukvården efter omorganisationen
åsamkat statsverket bör bedömas med hänsyn härtill.

3. Anlitande av unga värnpliktiga läkare vid inskrivningsförrättningar har
enligt arméöverläkaren medfört att frekvensen av nedgruppering och oduglighetsförklaring
av värnpliktiga efter tjänstgöringens påbörjande väsentligt
ökat.

4. Arméöverläkaren har påtalat, att de enligt avtal anställda, från sina
ordinarie militärläkartjänster tjänstlediga läkarna icke mot sin vilja ansetts
kunna beordras deltaga i krigsförbandsvisa övningar, vilket lett till att en
besvärande brist på läkare uppkommit inom fördelnings- och brigadstaber.

5. Den situationen, att vid ett och samma förband en enda läkare som
regel tjänstgör icke blott som förbands- och tjänsteläkare utan även som anvisning,
släkare och därmed i praktiken har att i vissa hänseenden utöva
kontroll över sin egen verksamhet, är ägnad att från principiell synpunkt
inge betänkligheter.

6. Det är angeläget, mot bakgrunden av att betydande olägenheter uppenbarligen
är förenade med den nya förbandssjukvårdsorganisationen, att en
omprövning i vissa delar av denna organisation snarast kommer till stånd,
vilken omprövning lämpligen kan verkställas i anslutning till den av revisorerna
föreslagna översynen av ersättningsnormerna.

Sjukvårdsstyrelsen behandlar nedan punkterna i tur och ordning.

1. Ersättningsnormerna

Revisorerna finner de till läkarna utbetalade arvodena höga och i många
tall alltför höga. Gentemot detta vill sjukvårdsstyrelsen framhålla att läkare
tillhör en utpräglad höglönegrupp. Stora rekryteringssvårigheter beträffande
läkare råder inom hela samhället. Om krigsmakten skall ha någon möjlighet
att konkurrera om tillgängliga läkarkrafter måste marknadsmässiga löner
kunna erbjudas. Det har också visat sig efter införandet den 1.7.1966 av den
nya förbandssjukvårdsorganisationen, att läkarsituationen vid förbanden
väsentligt förbättrats även om ingalunda någon konkurrens om läkarbefattningarna
kunnat konstateras. Om de senaste rekryteringssträvandena ger
förutsett resultat, skulle inom kort endast fyra av de större förbanden och
skolorna stå utan avtalsanställd läkare för längre tidsperiod, nämligen JS,
Lv7, F 21 och I 21.

1 detta sammanhang vill sjukvårdsstyrelsen framhålla, alt revisorerna,

14

såvitt framgår av redogörelsen, icke uppmärksammat att förbands- och
tjänsteläkare i den nya organisationen icke åtnjuter andra sociala förmåner
än dem, som utgår enligt semesterlagen och lagen om allmän försäkring.
De är således sämre ställda i detta avseende än övriga statstjänstemän och
har att själva svara för sjuk-, olycksfalls- och pensionsförsäkringsavgifter.
Anvisningsläkarna har överhuvudtaget inga sådana sociala förmåner som
de anställda. Bedömningen av läkarnas inkomster måste ske med beaktande
härav. Som en övergångsanordning har militärläkare i det äldre systemet
tillförsäkrats bibehållen pensionsrätt efter övergång till avtalsanställning i
den nya organisationen under förutsättning, att de tjänstgör som förbandsoch
tjänsteläkare i genomsnitt minst 21 timmar i veckan.

Sjukvårdsstyrelsen anser att någon principiell kritik icke kan riktas mot
nuvarande ersättningsnormer för förbands- och tjänsteläkare. Det kan dock
ifrågasättas om icke avtalet borde kompletteras dels med någon form av
maximerad prestationsersättning då fråga är om hälsoundersökningar av
trupp, dels med mera detaljerade anvisningar för tillämpning av den militära
hälso- och sjukvårdstaxan. Prestationslönesystemet har avgjorda fördelar
genom att ingen ersättning får utgå med mindre än att motsvarande
arbetsprestation utförts samt genom den flexibilitet som systemet innebär —
tillfällig utökning av antalet tjänsteläkare kan ske vid behov. Vad gäller inkomsterna,
avseende såväl förbands-, tjänsteläkar- som anvisningsläkaruppgifterna
vid förbanden, har sjukvårdsstyrelsen — på grundval av inkomstuppgifter,
som erhållits från försvarets civilförvaltning och som torde överenstämma
med det material, som civilförvaltningen överlämnat till riksdagens
revisorer — framräknat medianinkomsten för samtliga läkare, som
tjänstgjort minst eu månad under budgetåret 1966/67, till ca 75 000 kr för
år samt årsinkomsten för läkare inom övre kvartilen till lägst ca 95 000 kr
och i nedre kvartilen till högst ca 60 000 kr. Vid beräkningen har icke medtagits
vissa särskilda ersättningar.

Däremot anser sjukvårdsstyrelsen att man har anledning ställa sig kritisk
till den utformning, som organisationen fått vid vissa förband. Det gäller
stora förband där en läkare nödgas åtaga sig uppgifter som förbands-,
tjänste- och anvisningsläkare vid sidan om en betungande civil läkarverksamhet.
Sjukvårdsstyrelsen ser allvarligt på detta främst ur den synpunkten,
att den hälso- och sjukvårdande verksamheten måste ges ett medicinskt
innehåll, som motsvarar utgående ersättningar, och det kan starkt ifrågasättas,
om detta är tidsmässigt möjligt i här angivet exempel. Sjukvårdsstyrelsen
har den uppfattningen att svårigheter av denna art främst torde
råda vid förband belägna inom områden som är utpräglade underskottsområden
avseende läkarkrafter. Det är alltså svårt för att icke säga omöjligt
att här rekrytera ytterligare erforderliga läkarkrafter. Sjukvårdsstyrelsen
har dock den förhoppningen, att förhållandena skall kunna rättas till efter
hand. Det nya systemet medger på sikt förutsättningar att rekrytera deltidstjänster,
då läkar tillgången ökar.

Sjukvårdsstyrelsen har, med erfarenheter från det administrativa uppbyggnadsarbetet
under budgetåret 1966/67 av den nya förbandssjukvårdsorganisationen,
under 1967 påbörjat en kontrollverksamhet av läkarverksamheten
vid förbanden. Åtgärderna innefattar bl a framtagande av statistiskt
underlag samt inspektioner vid förbanden. Särskild uppmärksamhet
riktas härvid mot tillämpningen av den militära hälso- och sjukvårdstaxan.
Styrelsen har hittills funnit, att kritik i några fall kan riktas mot det sätt,
på vilket taxan tillämpas. Enligt avtalet skall ingruppering av åtgärder av -

15

seende läkarvård ske i några av grupperna B 1, B 2 och B 3. Definieringen
av dessa grupper ansluter helt till definitionen i den civila återbäringstaxan,
som rådde vid tidpunkten för avtalets tecknande hösten 1965. Under den
gångna treårsperioden har det emellertid varit en glidning mot högre ingruppering
i tillämpningen av återbäringstaxan på civilsidan. Bland annat mot
bakgrund härav har Kungl. Maj :t med tillämpning från den 1.1.1968 fastställt
en ny återbäringstaxa. Det synes troligt, att denna glidning i tillämpningen
av den civila återbäringstaxan påverkat tjänsteläkarnas tillämpning
av den militära taxans grupp B 1, B 2 och B 3. Den genomsnittliga procentuella
fördelningen av ersättningen, som utgått enligt grupp B 1, B 2 och B 3
inom krigsmakten, är respektive ca 10 %, 75 % och 15 %. Dessa siffror
stämmer väl med provinsialläkarnas ingruppering 1966 i den civila återbäringstaxans
grupp 1, 2 och 3, vilka utgjorde respektive ca 10 %, 64 % och
26 %. Ämbetsverket insåg på ett ganska tidigt stadium, att anvisningar för
tillämpning av taxan erfordrades men var tveksam om de legala möjligheterna
för styrelsen att utfärda sådana anvisningar. I och med att Kungl.
Maj :t nu fastställt en civil återbäringstaxa enligt helt nya principer, kan
dess principer icke längre överföras på tillämpningen av den militära hälsooch
sjukvårdstaxan. Styrelsen har därför funnit det nödvändigt att utarbeta
ett förslag till anvisningar, vilket överlämnats till statens avtalsverk, och
sannolikt kommer dessa att utfärdas inom kort. Därmed torde de förhållanden,
mot vilka kritik kan riktas, såvitt nu är ifråga, att bli uppklarade.

Vad gäller anvisningsläkarverksamheten önskar sjukvårdsstyrelsen framhålla
att denna icke varit föremål för några avtalsförhandlingar vid det nya
systemets införande. Här gäller samma regler som för statsförvaltningen i
övrigt. Anvisningsläkaren är fri företagare och icke bunden av några taxor,
varför några anvisningar rörande arvodesersättningen icke får ges. Däremot
åligger det myndigheten — förbandschefen — att fortlöpande kontrollera
skäligheten i uttagna arvoden och, om anledning till anmärkning föreligger,
hänvisa personalen till annan anvisningsläkare. Om kritik skall riktas mot
anvisningsläkarverksamheten gäller detta systemet i sin helhet inom samhället
och icke enbart den militära sektorn. Sjukvårdsstyrelsen anser för sin
de!, att det bör undersökas, om icke principen om det fria läkarvalet borde
få gälla för de statsanställda och ifrågasätter om icke statsverkets kostnader
härigenom rent av skulle minskas.

Revisorerna har särskilt tagit upp ett fall vid I 4, gällande ersättning för
hälsoundersökning av en till Sverige återkommen FN-kontingent. Detta gäller
den från Sinai-kriget i juni 1967 (och icke som revisorerna felaktigt uppgivit
juni 1966) hemtransporterade FN-bataljonen. Under normala förhållanden
utför den i FN-bataljon ingående läkaren hälsoundersökningar före
hemtransporten. Det bör påpekas att ersättningsfrågan icke hade lösts när
revisorerna tog upp frågan. Det gäller här ett specialfall med flera juridiskt
svårlösta problem. Sjukvårdsstyrelsen anser att skäligheten i och för sig av
det begärda arvodet liksom riktigheten i den ursprungliga handläggningen
av ärendet starkt kan ifrågasättas. Ärendet påverkas av flera förhållanden,
som enligt sjukvårdsstyrelsens uppfattning icke har med det nya förbandssjukvårdssystemet
som sådant att göra och bör icke tagas som intäkt för en
kritik av detta. Däremot aktualiserar ärendet en avtalskomplettering med
någon form av maximerad prestationsersättning, då fråga är om hälsoundersökning
av trupp, som tidigare framhållits. I övrigt hänvisar sjukvårdsstyrelsen
i denna del till sitt yttrande (bilaga A) i ärendet den 20.10.1967 till
försvarets civilförvaltning.

16

Sjukvårdsstyrelsen vil! även något beröra frågan om de totala kostnaderna
för det nya förbandssjukvårdssystemet. Enligt uppgift har statsmakterna
vid beslutet om den nya organisationen beräknat de totala utgifterna
för ersättningar åt förbands-, tjänste- och anvisningsläkare till ca 10 milj.
kr. för år. Enligt beräkning, som sjukvårdsstyrelsen gjort på grundval av
tillgängliga uppgifter per den 30.11.1967, skulle årskostnaden i denna del
under budgetåret 1967/68 kunna uppskattas till ca 8,2 milj. kr., innefattande
jämväl löner till de läkare som icke valt att övergå till det nya
systemet. Läkarkostnaderna skulle således hålla sig inom ramen för det
på förhand beräknade beloppet. Skillnaden i beloppen bör ses mot bakgrunden
av att den nya organisationen ännu icke är genomförd vid ca
20 % av förbanden och att repetitionsövningarna under innevarande budgetår
i huvudsak är inställda. Sistnämnda omständighet inverkar enligt
sjukvårdsstyrelsens bedömande endast i mindre grad. — Det är också
intressant att försvarsgrenarnas utgifter för öppen och sluten remissvård
minskat med ca 10 % under budgetåret 1966/67 jämfört med budgetåret
1965/66. En ytterligare minskning av dessa utgifter har förmärkts under
förfluten del av innevarande budgetår. Förutom den rent ekonomiska
vinsten har den kvalificerade civila sjukvården härigenom avlastats. Det
nu sagda innebär också att bortfallet av utbildningstid för de värnpliktiga
på grund av besök på civila polikliniker in. in. minskat.

2. Värnpliktiga läkares och icke ständigt tjänstgörande läkares tjänstgöring
inom förbandssjukvården

Revisorerna har redovisat vissa från arméöverläkaren inhämtade uppgifter
rörande värnpliktiga och icke ständigt tjänstgörande läkares tjänstgöring
inom fredssjukvården. I anslutning härtill uttalar revisorerna, att
arméöverläkaren som en allvarlig brist i den nya organisationen framhållit
att värnpliktiga läkare och icke ständigt tjänstgörande läkare i ökad omfattning
måst sättas in i den rent fredsmässiga sjukvården, trots att dessa
läkare i första hand är avsedda för tjänstgöring i krigsorganiserade förband
och för utbildning av annan sjukvårdspersonal vid förbanden. Revisorerna
har sedermera i skrivelse till sjukvårdsstyrelsen meddelat att i uttrycket
»ökad» skall inläggas betydelsen »icke avsedd».

Av den i revisorernas berättelse lämnade redogörelsen av hithörande
frågor måste den slutsatsen — även efter revisorernas anvisning om tolkningen
av sitt uttalande — dragas, att utnyttjandet av värnpliktiga och icke
ständigt tjänstgöringsskyldiga läkare inom förbandssjukvården ökat i omfattning
efter den nya organisationens genomförande. Detta är helt felaktigt.
Enligt uppgifter som sjukvårdsstyrelsen tidigare erhållit har tvärtom
en väsentlig minskning skett. Med anledning härav har sjukvårdsstyrelsen
anhållit om chefens för armén yttrande i ärendet, varvid styrelsen
riktade chefens för armén uppmärksamhet på att riksdagsrevisorerna åberopade
uppgifter från arméöverläkaren, vilka icke överensstämmer med de
uppgifter i samma hänseende som lämnats till sjukvårdsstyrelsen. Chefen
för armén har sedermera uttalat, att uttaget av värnpliktiga läkare för
fredsmässig sjukvård har kunnat minskas till förmån för deras utbildning
och övning i krigsbefattning. Avskrift av yttrandena i ärendet från chefen
för armén till chefen för försvarstaben och till försvarets sjukvårdsstyrelse
bifogas (bilaga B med nnderbilaga 1).

Enligt sjukvårdsstyrelsens uppgifter har behovet av ifrågavarande läkarkategoriers
insatser för täckande av vakanser inom den fredsmässiga för -

17

bandssjukvården inom armén på grund av den nya organisationens införande
nedgått från 444 läkarmånader per år den 1.7.1966 till numera endast
120 läkarmånader per år. Under budgetåret 1966/67 då det nya systemet
var under successiv uppbyggnad uttogs 215 tjänstgöringsmånader av värnpliktiga
läkare inom armén och 35 månader av bataljonsläkare vid fältläkarkåren
(arvodesanställda) och i dess reserv för motsvarande behov.
Det som nu anförts bör bland annat ses mot bakgrunden av gällande bestämmelser
rörande värnpliktiga läkares tjänstgöring samt tillgången på
sådana läkare. Jämlikt Go nr 1743/1964 (TLB nr 40) skall värnpliktiga
läkare inom armén och flygvapnet som facktjänstgöring fullgöra högst två
peiiodei om ca 30 dagar vardera vid fredsförband. Med nu angiven grund
skulle då enligt uppgift i genomsnitt ca 170 värnpliktiga läkare per år genomgå
läkarfackskola, ca (170 X 2) = 340 månader av de värnpliktiga
läkarnas tjänstgöringsskyldighet per år kunna stå till förfogande för förbandssjukvårdsändamål.
Av departementschefens uttalande i prop. 1963:
106 (s- 43) framgår att det är önskvärt att tiden för värnpliktiga läkares
tjänstgöring vid fredsförband minskas till 30 dagar. Nuvarande uttag av
värnpliktsmånader för läkare håller sig även inom denna ram. — Det bär i
sammanhanget påpekas att arvodesanställda bataljonsläkare (motsv.) är
avsedda att utnyttjas för sådan läkarverksamhet för vilken annan läkare
icke finns att tillgå och således i första hand för uppgifter i fredsorganisationen.

Sjukvårdsstyrelsen vill understryka att styrelsen icke är angelägen om att
värnpliktiga och andra icke ständigt tjänstgörande läkare utnyttjas i fredssjukvården
mer än som är nödvändigt för att täcka behov av utbildning
samt vakanser och vikariebehov. Styrelsen eftersträvar kontinuitet i förbandssjukvården.

Såsom avslutning av detta avsnitt vill sjukvårdsstyrelsen framhålla, att
man vid bedömningen av kostnaderna för förbandssjnkvården bör ta hänsyn
till den friställning sona skett av värnpliktiga läkare och icke ständigt
tjänstgörande militärläkare för andra väsentliga uppgifter såsom utbildning
och övning i krigsbefattningar.

3. Anlitande av unga värnpliktiga läkare vid inskrivningsförrättningar

Enligt revisorernas redogörelse har arméöverläkaren påpekat att anlitandet
av unga värnpliktiga läkare vid inskrivningsförrättningar gjort att
frekvensen av nedgrnppering och odugligförklaring av värnpliktiga efter
tjänstgöringens påbörjande väsentligt ökat. Ehuru frågan om inskrivningsväsendet
inom kort torde komma att föranleda beslut om ändrad organisation,
vill sjukvårdsstyrelsen likväl bemöta nämnda uttalande. Under början
av 60-talet till och med 1965 — således före den nya förbandssjukvårdsorganisationens
införande — utnyttjades värnpliktiga läkare i successivt
ökande omfattning inom inskrivningsväsendet, varefter en minskning i
värnpliktsuttaget för detta ändamål skett. Enligt i TLB och TLD redovisade
general- och arméorder m. m. var antalet värnpliktiga läkare, som ianspråktogs
i inskrivningsväsendet under år 1965 ca 15 % större än under
år 1966 och i det närmaste 50 % större än under år 1967. Sannolikt sammanhänger
detta med att arvodesanställda bataljonsläkare vid fältläkarkåren
samt läkare i reserv icke behövt utnyttjas i fredssjukvården i samma omfattning
som tidigare och sålunda kunnat anlitas bland annat inom inskrivningsväsendet.

Vad gäller orsakerna till ökningen av nedgrnppering och odugligförkla -

18

ring av värnpliktiga efter tjänstgöringens början är dessa många och
komplicerade. Här spelar sociala faktorer såsom familjebildning i yngre
åldrar än tidigare, ökad omfattning av toxikomanier av olika slag in. in.
en stor roll. Ungdomens sämre grundkondition är en annan välkänd faktor.

4. Beordrande av tjänstledig militärläkare till krigsförbandsvisa övningar

Denna fråga bör först och främst ges sina rätta dimensioner. Enligt sjukvårdsstyrelsens
uppfattning är frågan av liten betydelse. En undersökning
som gjordes av 1962 års försvarssjukvårdsutredning visade att i vart fall då
endast ett mindre antal regements- och bataljonsläkare i det äldre systemet
var ltrigsplacerade inom fördelnings- och brigadstaber medan flertalet i stället
var placerade som läkare vid depåerna och således i princip hade oförändrade
uppgifter i krig och fred. Sjukvårdsstyrelsen vill framhålla att det
här är fråga om läkare som icke kan inkallas till tjänstgöring enligt värnpliktslagen
eller motsvarande författningar. Det torde främst vara fråga om
läkare som lämnat värnpliktsåldern och det kan ifrågasättas om läkare i
denna ålder är lämpliga för krigsplacering inom fördelnings- och brigadstaber.
För att tillgodose behovet av tillräckligt utbildade läkare inom fördelnings-
och brigadstaber, måste emellertid åtgärder vidtagas för att åstadkomma
en förbättrad utbildning av läkare i fältläkarkårens reserv. Förslag
härom har framlagts av nämnda utredning i dess andra delbetänkande, vilket
för närvarande övervägs på departemental nivå. Genom att läkare i reserv
icke nu behöver utnyttjas i samma omfattning som tidigare inom den
fredsmässiga förbandssjukvården finns ökat utrymme för utbildning av
dessa läkare för krigsbefattningar.

Vad gäller frågan om regementsläkare (motsv.), som övergått till avtalsanställning
i det nya systemet, kan mot sin vilja beordras till här avsedd
tjänstgöring synes så ha förutsatts av försvarets civilförvaltning, som ututtalat
att om sådan läkare inkallas till repetitionsövning bör han under
sagda tjänstgöring återgå till den tjänst, varifrån han beviljats tjänstledighet
och uppbära de med tjänsten förenade förmånerna.

Som avslutning i denna del önskar sjukvårdsstyrelsen framhålla, att det
nya förbandssjukvårdssystemet främst är en fredsorganisation och att behovet
av läkare för berörda krigsbefattningar avsetts skola tillgodoses i
annan ordning.

5. Förening av befattningar för förbands- och tjänsteläkare in. in.

Revisorerna bar uttalat att eftersom samme läkare i regel tjänstgör icke

blott som förbands- och tjänsteläkare utan även som anvisningsläkare, han
i praktiken har till uppgift att i vissa hänseenden utöva kontroll över sin
egen verksamhet. Angivna förhållanden är enligt revisorernas mening ägnat
att från principiell synpunkt inge betänkligheter.

Vad gäller den påtalade kontrollen av verksamheten, varmed torde avses
tjänste- och anvisningsläkarverksamheten, önskar sjukvårdsstyrelsen uttala
följande. Anvisningsläkaren är icke underställd förbandsläkaren. Anvisningsläkaren
är att jämställa med en egen företagare och inget hindrar
t. ex. att anvisningsläkarverksamheten förlägges till läkarens privatmottagning.

Däremot är förbandsläkaren otvivelaktigt att betrakta som chef för tjänsteläkaren
och ur denna synpunkt kan det vara lämpligt att dessa båda befattningar
innehas av skilda personer. Det bör emellertid erinras om att

19

envar behörig läkare handlar i medicinskt avseende självständigt och är i
denna del ansvarig direkt inför socialstyrelsen. Vid studium av instruktionerna
för förbands- och tjänsteläkarna kan sjukvårdsstyrelsen icke finna
att hinder skulle föreligga att dessa befattningar förenas hos en och samma
läkare. Det torde tvärtom ha förutsatts att så skulle kunna ske. I vart fall
har bland annat nuvarande läkarbrist inom samhället hindrat en kanske
önskvärd uppdelning av förbands- och tjänsteläkaruppgifterna på skilda befattningshavare.
Det kan emellertid också vara en fördel för ett förband att
ha en läkare för samtliga uppgifter på grund av den ingående kännedom
om förbandets problem ur hälso- och sjukvårdssynpunkt som läkaren därmed
erhåller. Sjukvårdsstyrelsen har det intrycket, att det icke är förenat
med någon nackdel ur medicinsk synpunkt, att en läkare ägnar hela sin
verksamhet åt hälso- och sjukvården vid ett förband.

Sjukvårdsstyrelsen vill med anledning av chefens för armén uttalande
även beröra frågan om behovet av militärmedicinsk medverkan i förbandens
krigsförberedelsearbete. Det är sjukvårdsstyrelsens bestämda uppfattning,
att detta behov väl kan tillgodoses inom ramen för förbandsläkarnas av
Kungl. Maj:t fastställda tjänstgöringstid. Det är emellertid av största vikt,
att förbandscheferna tillser att förbandsläkarnas tjänstgöringsskyldighet
verkligen fullgöres och att adekvata arbetsbetingelser skapas. Sjukvårdsstyrelsen
har i skrivelse till förbanden framhållit angelägenheten av att förbandsläkarnas
tjänstgöring förlägges till bestämda tider.

6. Ifrågasatt omprövning av förbandssjukvårdsorganisationen

Riksdagens revisorer anser, att en omprövning i vissa delar av den nya
förbandssjukvårdsorganisationen snarast bör komma till stånd. Revisorerna
har tagit upp denna fråga ett år efter det organisationen började genomföras.
Under budgetåret 1966/67 var som ovan nämnts organisationen under
successiv uppbyggnad och den är ännu icke helt genomförd. Sjukvårdsstyrelsen
har i annat sammanhang till Kungl. Maj :t anmält (se ämbetsverkets
anslagsframställning för budgetåret 1968/69), att en höjning av kvaliteten
inom hälso- och sjukvården vid krigsmaktens förband i fred torde
vara ett verksamt och nödvändigt steg för att skapa en bättre motivation
hos de värnpliktiga. Modern hälso- och sjukvård med tillfredsställande medicinskt-tekniska,
lokal- och laboratorieresurser och en normal patient—läkarrelation
måste garanteras såväl de värnpliktiga inom krigsmakten som
medborgarna i civilsamhället. Någon skillnad i målsättning mellan värnpliktssjukvård
och annan sjukvård kan styrelsen icke acceptera. En första
förutsättning för en ökad medicinsk satsning i fred inom krigsmakten har
varit personalfrågans lösning. Det nya förbandssjukvårdssystemet har här
skapat nya utgångsförutsättningar. En kontinuitet i läkarinsatsen vid förbanden
måste nu följas av en materiell, lokal- och laboratorieteknisk upprustning.
Sjukvårdsstyrelsen kan på grund av vad som nu anförts icke
finna revisorernas begäran om en översyn av organisationen rimlig.

Däremot föreligger allvarliga brister i fråga om militärmedicinsk medverkan
inom andra områden av militärsjukvården. Det är här bland annat
fråga om uppgifter, som ankommer på de regionala staberna och för vilka
dessa saknar tillräckliga resurser. Det är emellertid icke riktigt att lasta
den nya förbandssjukvården för dessa brister. Förslag om eu upprustning av
de regionala staberna har framlagts av 1962 års försvarssjukvårdsutredning
i dess andra delbetänkande. Det är angeläget att en omorganisation av militärsjukvårdens
såväl centrala som regionala ledning liksom andra av för -

20

svar ssjukvårdsutredningen föreslagna åtgärder snarast kommer till stånd
med erforderlig förstärkning och omfördelning av resurserna. Först härigenom
fullföljes den omorganisation som pågått under de senaste åren i
fråga om den militärmedicinska verksamheten (forskningsorganisationen,
utbildning av värnpliktig medicinalpersonal samt förbandssjukvården).

Slutligen beklagar sjukvårdsstyrelsen, att riksdagens revisorer icke vid
något tillfälle tagit kontakt med sjukvårdsstyrelsen, som är ansvarig för
den nya förbandssjukvårdsorganisationen. Om sådan kontakt tagits hade
vissa tillrättalägganden kunnat ske.

Under åberopande av vad sålunda anförts får sjukvårdsstyrelsen hemställa,
att vad riksdagsrevisorerna anfört under 1 § i sin berättelse 1967 om
till vissa läkare inom krigsmakten utgående löneförmåner in. in. i huvudsak
icke måtte föranleda annan Kungl. Maj :ts åtgärd än att 1962 års försvar
ssjukvårdsutrednings förslag om militärsjukvårdens ledning, utbildning,
personal och materiel (betänkande II SOU 1966: 35) måtte utmynna i
förslag till årets riksdag.

Vid detta ärendes föredragning har närvarit — förutom undertecknade
Clemedson och Wassén, den senare föredragande — byråöverläkaren, cheferna
för ämbetsverkets byråer, chefen för militärapoteket, försvarsövertandläkaren,
förste byråläkarna Bellman och Jungner, byrådirektören Sverne
samt majoren Hermansson. Stockholm den 29 januari 1968.

CARL-JOHAN CLEMEDSON

Brita Wassén

Avdelningsdirektör

Bilaga A

Försvarets sjukvårdsstyrelses yttrande till försvarets civilförvaltning

Kostnader för hälsokontroll vid 1 4. Genom remiss den 19.9.1967 till arméöverläkaren
har Ast/FN anhållit om yttrande om beloppet 11 206 kronor
enligt räkning den 8.9.1967 från förbands- och tjänsteläkaren vid I 4
för kostnader för hälsokontroll av FN-personal kan författningsenligt utbetalas.
Ast/FN förutsatte, att samråd med försvarets sjukvårdsstyrelse
skulle ske genom arméöverläkarens försorg. Arméöverläkaren har den

10.10.1967 överlämnat ärendet med en promemoria till sjukvårdsstyrelsen
för ställningstagande. Med anledning härav får sjukvårdsstyrelsen anföra
följande.

Enligt ett mellan med. lic. Jan Bergstrand och sjukvårdsstyrelsen den
3.12.1966 tecknat anställningsavtal har Bergstrand förordnats att vara förbands-
och tjänsteläkare vid I 4 fr. o. m. den 1.2.1967 tills vidare t. o. m.
den 31.12.1969. Bergstrand är tillika anvisningsläkare vid förbandet enligt
särskild överenskommelse. Det må i sammanhanget anmärkas, att sjukvårdsstyrelsen
hade rekryteringssvårigheter, när det på sin tid gällde att få
förbands- och tjänsteläkare till I 4, att C I 4 vid upprepade tillfällen förklarat
sig mycket nöjd med Bergstrands arbetsinsats vid förbandet, samt att
läkarvårdsbehov och övriga läkaruppgifter vid I 4 kräver förbands-, tjänste-
och anvisningsläkarens medverkan på heltid, så länge icke de tre läkar -

21

funktionerna kan fördelas på två eller flera läkare. Bergstrand, som åtagit
sig nämnda tre funktioner, har icke någon läkarpraktik eller civil läkartjänst
jämte militärläkaruppgifterna.

Jämlikt instruktionen för tjänsteläkare vid förband (TLA 1966 nr 19, bilaga
2) är Bergstrand skyldig att i den omfattning som anges i anställningsavtalet
utföra föreskrivna hälsoundersökningar av värnpliktiga och
anställningshavare, som hänvisats till förbandets läkarmottagning (2 § a),
samt att, om icke annat framgår av anställningsavtalet, ta emot patienter
och gå rond vid sjukrumsavdelning varje icke tjänstefri vardag. Mottagningen
skall börja tidigast kl. 07.30 och i regel vara avslutad före kl. 12.00
samma dag. För föreskriven hälsoundersökning under angiven mottagningstid
av anställningshavare, varmed likställes reservpersonal och krigsfrivillig
personal, är ersättningen till läkaren enligt den militära hälso- och
sjukvårdstaxan 15 kr. per person (Tsjv 1966 nr. 3 sid. 5, A 7). Om 1000
sådana hälsoundersökningar verkställes under viss period blir kostnaden
härför ofrånkomligen 15 000 kr. under förutsättning att de genomförs under
den normala avtalsenliga arbetstiden.

Bergstrand har till Ast/FN inkommit med en räkning å 11 206 kr. för
hälsoundersökningar m. m. som han på anmodan av C I 4 utfört på FNpersonal.
Av beloppet hänför sig 11 026 kr. till undersökningar utförda under
tiden den 10.6—den 13.6.1967, dvs. under en tjänstefri lördag, en söndag
och två därpå följande vardagar.

Bergstrand verkställde enligt räkningen under angivna dagar hälsoundersökningar
av 518 personer tillhörande FN-personalen, varjämte han på förekommen
anledning fick ägna ökad uppmärksamhet åt 32 fall som anmäldes
till RFV. Utfärdande av intyg enligt yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen
medför en ersättning till läkaren enligt den militära
hälso- och sjukvårdstaxan av 8 kr. per fall. (Tsjv 1966 nr 9, IX). Om
Bergstrand kunnat utföra undersökningarna och utfärda nämnda intyg
under avtalsenligt regelmässig mottagningstid är det ostridigt att han härför
skulle uppbära (518 X 15 + 32 X 8 =) 8 026 kr.

Enligt av C I 4 i huvudsak bekräftade uppgifter från Bergstrand, hade
Bergstrand i förväg planerat organiserandet av arbetet, som skedde stationsvis
under medverkan av förbandets anställda biträdande sjukvårdspersonal,
1 extra sjuksköterska, 2 extra hjälpsystrar, 10 värnpliktiga samt 2 expeditionsföreståndare,
vilka sålunda deltog i arbetet även under lördagen
och söndagen. Varje undersökningsfall omfattade registrering, skärmbildsfotografering,
avläsning och märkning av urin- och faecesprov, 2 blodprov,
kollationering av medhavda intyg och eljest lämnade subjektiva uppgifter
om hälsotillståndet, summarisk objektiv hälsokontroll med uppmärksamheten
riktad på ev. infektiösa symtom, hudåkommor etc. samt uppföljning
av prover och intygsskrivning i förekommande fall. Verksamheten pågick
från kl. 07.00 till kl. 21.00 på lördagen och övriga dagar till fem—sextiden
på eftermiddagen. Den ordinarie läkarmottagningen av de värnpliktiga från
I 4 var på måndagen och tisdagen tidigarelagd till kl. 07.00 och begränsades
så långt möjligt till mottagning av akuta fall. En gynnsam tillfällighet var
att antalet vid I 4 förlagda värnpliktiga var förhållandevis ringa.

Det står för sjukvårdsstyrelsen klart att Bergstrand under ifrågavarande
dagar gjort vad han av sitt militära befäl blivit anmodad att utföra. Sjukvårdsstyrelsen
vill i sammanhanget uttala, att möjligheterna att få någon
de! av arbetet utfört av värnpliktig eller eljest tjänstgöringsskyldig läkare

22

borde ha undersökts. Enligt vad föreliggande handlingar utvisar, fanns sådan
läkare kommenderad till I 4 med tjänstgöring vid Inf SS. Någon särskild
överenskommelse med Bergstrand om hur arbetet skulle ersättas i den
del det utfördes på lördagen och söndagen, dvs. på tjänstefri tid har icke
träffats. Om sjukvårdsstyrelsens mening hade efterhörts i sammanhanget
hade ämbetsverket icke kunnat invända något mot ett sammanlagt belopp
av 8 026 kr. för undersökningar in. in. av nu angiven omfattning och antal.
Hade för undersökningarna ianspråktagits tid efter kl. 12.00 på icke tjänstefri
vardag, hade kompensationsfrågan måst lösas enligt punkten 2.4. i förbands-
och tjänsteläkaravtalet (Tsjv 1966 nr 3). Eftersom Bergstrand icke
utövar enskild läkarpraktik, hade emellertid i punkten angivet praktikhindertillägg
icke kunnat utgå. Med hänsyn härtill kan sjukvårdsstyrelsen för
sin del icke godtaga det anspråk på grundarvode å 1 000 kr. för måndagen
och tisdagen, som Bergstrand uppfört på räkningen.

Med resonemanget ovan kvarstår frågan, hur Bergstrand bör kompenseras
för att han utförde ungefär hälften av hälsoundersökningarna under
lördagen och söndagen dvs. på tid, då det icke förelåg någon tjänstgöringsskyldighet
enligt gällande tjänsteläkarinstruktion. Överenskommelsen om
förmåner åt tjänsteläkare (Tsjv 1966 nr 3) kan icke anses tillämplig beträffande
uppgifter som utförts utan att skyldighet därtill förelåg. Särskild
överenskommelse med Bergstrand hade, som ovan antytts, bort träffas i
denna del. Mot bakgrunden av arbetsmarknadsmässiga förhållanden är det
för sjukvårdsstyrelsen naturligt, att arbetet under lördagen och söndagen
ersättes med särskilt belopp utöver den ersättning som taxeenligt betalas
för samma arbete under avtalsenlig regelmässig mottagningstid respektive
annan tid under icke tjänstefri vardag. I förevarande sammanhang ter det
sig naturligt att erinra om 5 § i taxan för beräkning av ersättning för läkarvård
och tandläkarvård enligt lagen om allmän försäkring (SFS 1959: 245,
1962:515 och 1964:833), enligt vilken arvodet för där angiven läkarvård
på sön- eller helgdagar beräknas med femtio procents förhöjning. Om samma
beräkningsgrund skulle tillämpas vid bestämmandet av Bergstrands
»övertidskompensation» för lördags- och söndagsarbetet skulle, om detta
kvantitativt förutsättes motsvara hälften av hälsoundersökningarna av FN personalen,

övertidsersättningen motsvara x —j 2 006,50 kr.

Med ovan angivna beräkningsgrunder skulle den sammanlagda ersättningen
till Bergstrand för ifrågavarande undersökningar in. m. kunna beräknas
till 10 032,50 kr. Beloppet är högt, men arvodet bör — i avsaknad
av särskild överenskommelse beträffande lördags- och söndagsarbetet —
bedömas med beaktande av gällande tjänsteläkartaxa samt arbetets förläggning
delvis till en veckohelg. Det torde kunna ifrågasättas om det vid
överenskommelsen mellan SAV och SACO om tjänsteläkarförmånerna beaktats,
att massundersökningar av anställningshavare kan förekomma och
om icke avtalet för framtiden borde kompletteras på denna punkt.

Den del av räkningen, 180 kr., som icke ovan berörts och som hänför sig
till hälsoundersökningar utförda vid tidpunkter varom här icke är fråga,
synes icke innefatta några problem, då debiteringen skett enligt den militära
hälso- och sjukvårdstaxan.

Då frågan, om en räkning till försvarets myndigheter författningsenligt
kan betalas, torde böra avgöras av försvarets civilförvaltning får sjukvårdsstyrelsen,
efter samråd i denna del med arméöverläkaren, med översändande
av handlingarna i ärendet härmed anhålla, att civilförvaltningen

23

måtte pröva den av Ast/FN ställda frågan och meddela Ast/FN erforderligt
besked i ärendet. Sjukvårdsstyrelsen anhåller om kopia av civilförvaltningens
beslut i ärendet. Stockholm den 20 oktober 1967.

Carl-Johan Clemedson

Brita Wassén
Avdelningsdirektör

Bilaga B

Yttrande från chefen för armén, arméöverläkaren

Chefen för armén har i ärendet avgivit yttrande till chefen för försvarsstaben
vilket bifogas (bilaga t). Då styrelsen icke närmare angivit i vilka
hänseenden arméöverläkaren lämnat sådana uppgifter till riksdagsrevisorerna
som icke överensstämmer med från arméstaben tidigare till styrelsen
lämnade uppgifter finnes härutöver intet att tillägga. Stockholm den 22
januari 1968.

På uppdrag av chefen för armén
K. E. Holm

Chef för arméstaben

G. Hesselblad

Bilaga 1

Yttrande från chefen för armén, arméöverläkaren, till chefen för försvarsstaben Den

omorganisation av förbandssjukvården som genomfördes från 1/7
1966 har hitintills inte medfört någon avgörande ändring beträffande den
fredsmässiga hälso- och sjukvården vid arméns förband. Systemet med
prestationsersättning har dock medfört att uttaget av värnpliktiga läkare
för fredsmässig sjukvård har kunnat minskas till förmån för deras utbildning
och övning för krigsbefattning. Uttalandet i revisorernas berättelse
om att arméöverläkaren anser att den nya organisationen medfört en ökad
omfattning av denna insats av värnpliktiga läkare innebär en misstolkning
av de uppgifter som arméöverläkaren lämnat till revisorerna. Detta uttalande
har sedermera ändrats av revisorerna genom särskild skrivelse den
28/12 1967.

Den nya organisationen har endast fungerat under kort tid och behoven
av deltidsanställda läkare har ännu icke helt kunnat fyllas. Funktionerna
som förbands-, tjänste- och anvisningsläkare har flerstädes samlats till en
och samma person. Befattningarna inom förbandssjukvården har till övervägande
del besatts med före reformen anställda militärläkare. Nyrekrytering
av förbands- och tjänsteläkare har skett i viss omfattning.

Generellt kan reformen — tvärtemot försvarssjukvårdsutredningens
grundsyn — innebära en tendens mot enläkarsystem vid förbanden. Särskilt
vid förband med stor personalstyrka medför enläkarsystemet att tiden

24

för läkarmottagning, framförallt under veckans första dagar, utökas så att
ett icke önskvärt bortfall av utbildningstid för väntande värnpliktiga uppstår.
Det nya systemet har minskat behovet av värnpliktiga läkare genom
att läkare vid förband åtagit sig dubbla uppgifter. Huruvida detta innebär
en rationellare hälso- och sjukvård för att minska bortfall av utbildningstid
kan icke nu med säkerhet bedömas.

Systemets ekonomiska konsekvenser i övrigt undandrar sig chefens för
armén bedömande. Chefen för armén anser det dock riktigt att läkare vid
försvaret arvoderas efter marknadsmässigt konkurrenskraftiga villkor.

Även om reformen kommit att medföra en minskning av de värnpliktiga
läkarnas insats i den fredsmässiga förbandssjukvården måste det konstateras
att det fortfarande föreligger behov av att värnpliktiga läkare och icke
ständigt tjänstgörande läkare måste tas i anspråk för sådana lredsuppgifter
som icke har direkt värde för deras utbildning för krigsbefattningen. Chefen
för armén anser det angeläget att förbandssjukvården organiseras så att varje
värnpliktig läkares återstående tjänstgöringsskyldighet efter grundutbildningen
så långt som möjligt kan ägnas åt tjänstgöring vid krigsorganiserade
förband och medverkan vid förbandsutbildning, främst under GKUskedet.

Den allvarligaste konsekvensen av det nya förbandsläkarsystemet är bortfallet
av viktig militärmedicinsk medverkan i arméns förbandsproduktion i
övrigt, främst i vad avser krigsförberedelsearbetet. Chefen för armén anser
det vara av väsentlig betydelse att samtliga de medicinska krav som föreligger
för att kunna skapa krigsdugliga förband tillgodoses.

1962 års försvarssjukvårdsutredning inventerade behoven av medicinsk
medverkan för förbandsproduktionen och utredningens förslag inbegrep
även den förbandsläkarreform som nu genomförts genom beslut av 1965
års riksdag. Förslaget innebär en kraftig beskärning av det ansvar och de
uppgifter som tidigare åvilat förbandsläkarna såsom tjänstegrenschefer. Utredningen
föreslog att detta bortfall av militärmedicinsk medverkan vid
truppförbanden skulle kompenseras genom läkarförstärkning i central och
regional instans. Under denna förutsättning ansåg sig chefen för armén även
kunna godtaga utredningens förslag. Så när som på överförandet av ansvaret
för sjukvårdsmaterielförvaltningen till intendentursidan har detta för
arméns verksamhet så väsentliga bortfall icke ersatts.

De nya bestämmelserna för förbandsläkarnas tjänstgöringsskyldighet innebär
därför att många militärmedicinska uppgifter som är nödvändiga och
väsentliga för arméns beredskap, krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt
kan bli eftersatta. Detta är ett förhållande som icke kan godtagas och chefen
för armén ser allvarligt på de konsekvenser som detta kan komma att medföra
vid produktionen av krigsdugliga förband. Chefen för armén vill därför
främst i detta avseende biträda riksdagens revisorers uppfattning att
omprövning och komplettering av vissa delar av den nya förbandssjukvårdsorganisationen
snarast bör komma till stånd. Stockholm den 23 januari
1968.

På uppdrag av chefen för armén
K. E. Holm

Chef för arméstaben

G. Hesselblad

25

Riksrevisionsverket

Revisorerna påtalar att till ett stort antal läkare, som ingår i den fr. o. in.
1.7.1966 gällande sjukvårdsorganisationen vid krigsmaktens förband, utgivits
ersättningar som enligt revisorernas mening varit alltför höga. Framför
allt har ersättningarna till tjänsteläkare i vissa fall uppgått till betydande
belopp. I några av dessa fall har fråga varit om tillfälliga massundersökningar
o. d.

Riksrevisionsverket, som konstaterar att förbands- och tjänsteläkarnas
arvoden grundar sig på ett mellan statens avtalsverk och Saco träffat avtal,
anser sig icke böra närmare ingå på revisorernas uttalande i denna del utan
inskränker sig till att behandla ett av revisorerna berört organisatoriskt
spörsmål. Ämbetsverket får i detta sammanhang allenast framhålla, att här
ifrågavarande befattningar icke är förenade med sociala förmåner eller —
bortsett från vissa övergångsfall — pensionsrätt. Det av revisorerna infordrade
siffermaterialet torde lämpligen kunna tjäna som underlag vid de
kommande förhandlingarna i samband med utlöpandet av nu gällande avtals
giltighetstid.

Revisorerna framhåller att flertalet av här ifrågavarande läkare samtidigt
tjänstgör som förbands-, tjänste- och anvisningsläkare, ett förhållande som
enligt revisorernas mening är ägnat att från principiella synpunkter inge
betänkligheter.

Även om det — såsom framgår av prop. 1965: 176 (s. 16) — varit förutsatt
att förbands- och tjänsteläkare skulle kunna utses till anvisningsläkare,
finner riksrevisionsverket i likhet med revisorerna en sådan förening av läkarfunktionerna
mindre tillfredsställande. Den förbandschefen enligt 5 §
anvisningsläkarkungörelsen (1955: 666) åvilande kontrollen över anvisningsläkarens
debitering av arvoden och sätt att tillgodose tjänstemännens
behov av läkarvård torde nämligen bli rätt illusorisk i de fall då hans medicinska
rådgivare är identisk med den läkare som skall kontrolleras. Stockholm
den 19 januari 1968.

LARS LINDMARK

Statens avtalsverk

Birger Näsholm
föredragande

Sedan 1962 års försvar ssjukvårdsutredning avlämnat sitt betänkande
Krigsmaktens förbandssjukvård hävdades vid den fortsatta behandlingen av
frågan nödvändigheten att åstadkomma en effektivisering av förbandssjukvården
och att skapa bättre möjligheter för rekrytering av kvalificerad läkarpersonal.

Avtalsverket, som började sin verksamhet den 1 juli 1965, erhöll därefter
under oktober månad 1965 uppdrag att förhandla om ersättning till förbands-
och tjänsteläkare. Uppdraget omfattade inte ersättning till anvisningsläkare.

Som organisatorisk förutsättning för förhandlingarna angavs — uppenbarligen
i syfte att nå den förenämnda effektiviteten och önskade rekryteringen
samt för att uppnå en med civila förhållanden likvärdig vård av de
värnpliktiga — att förbandsläkarna och tjänsteläkarna skulle anställas mot
arvode, varvid tjänsteläkarna skulle erbjudas prestationsersättning enligt
taxa. Enligt det organisatoriska underlaget för förhandlingarna framgick i
övrigt att läkaruppgifterna vid förband skulle fördelas på två huvudkate -

26

gorier. Till den ena kategorien hänfördes de s. k. målsmannauppgifterna
(förbandsläkarfunktionen) och till den andra hälsovårds- och sjukvårdsuppgifterna
(tjänsteläkarfunktionen). Förbandsläkarfunktionen vid ett förband
borde alltid fullgöras av en läkare, medan övriga uppgifter kunde
fullgöras av en eller flera läkare. Intet hindrade att läkare som utövade förbandsläkarfunktionen
i mån av tid fullgjorde även övriga läkaruppgifter
eller delar av dessa. En sådan bindning mellan funktionerna ansågs enligt
det organisatoriska underlaget ofta kunna bli praktisk och rekryteringsfrämjande,
framför allt vid mindre förband. Det organisatoriska underlaget
för förhandlingarna innebar också att verksamhet som anvisningsläkare
varken fick inkräkta på ordinarie verksamhet eller inräknas i förbandsläkarens
arbetstid.

Avtalsverket träffade på grundval av dessa organisatoriska förutsättningar
den 8 november 1965 överenskommelse med Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO) angående bl. a. förmåner för förbandsläkare
och tjänsteläkare inom försvaret. Riksdagens lönedelegation godkände överenkommelsen
den 16 november 1965. Riksdagen godkände härefter de organisatoriska
grunderna för förbandssjukvården (prop. 1965: 176, rskr 1965:
438).

Riksdagens revisorer har nu ansett det vara av intresse att närmare undersöka
storleken av de ekonomiska förmåner som utgått till förbands-,
Ijänste- och anvisningsläkare i den nya förbandssjukvården och har därför
genom försvarets civilförvaltning införskaffat uppgifter härom avseende
budgetåret 1966/67. Av uppgifterna har framgått att läkare som innehaft
samtliga tre funktioner haft mycket varierande årsinkomster mellan ca
25 000 och 147 000 kronor. Som exempel på storleken av förmåner vill revisorerna
anföra att en som förbands-, tjänste- och anvisningsläkare fungerande
läkare i juni 1966 (rätteligen 1967) utfört hälsoundersökning av en
till Sverige återkommen FN-kontingent bestående av sammanlagt 518 personer
och för detta arbete som utförts under fyra dagar räknat sig till godo
en ersättning av 11 026 kronor. Vid tiden för revisorernas uttalande var
beloppet i själva verket inte utbetalat och räkningen var då ännu beroende
av försvarets civilförvaltnings prövning.

Med hänsyn till att förbands-, tjänste- och anvisningsläkare som regel inte
är heltidsanställda finner revisorerna de till läkarna utbetalade arvodena
höga och i många fall alltför höga. Revisorerna anser det därför önskvärt
att en översyn av gällande ersättningsnormer utan dröjsmål verkställes.

Revisorerna har även berört ett förhållande som har samband med den
nya organisationen av förbandssjukvården. Funktionerna som förbands-,
tjänste- och anvisningsläkare är enligt revisorerna i allmänhet samlade hos
en och samme läkare inte blott vid mindre förband utan även vid större
förband. I förbandsläkarens åligganden ingår dels att vara förbandschefens
medicinske rådgivare, dels att öva tillsyn över förbandets hälso- och sjukvård,
dels ock att ansvara för att medicinalper sonalens verksamhet är lämpligt
organiserad och samordnad. Av detta framgår, säger revisorerna, att
eftersom samme läkare i regel tjänstgör inte blott som förbands- och tjänsteläkare
utan även som anvisningsläkare, denne i praktiken har till uppgift
att i vissa hänseenden utöva kontroll över sin egen verksamhet. Detta är
enligt revisorernas mening ägnat att från principiell synpunkt inge betänkligheter.

Revisorerna anser det därför angeläget att en omprövning i vissa delar
av denna organisation snarast kommer till stånd. Denna omprövning synes

27

revisorerna lämpligen kunna verkställas i anslutning till den av revisorerna
föreslagna översynen av ersättningsnormerna.

Avtalsverket får med anledning av vad som förevarit framhålla följande.
Verket begränsar sig därvid i huvudsak till synpunkter på ersättning till
förbands- och tjänsteläkare. Inkomsterna som anvisningsläkare härrör inte
från avtalsverkets överenskommelse med SACO. Verket anser sig inte böra
göra annat uttalande i sistnämnda hänseende än att vid bedömningen av
det ekonomiska utfallet av överenskommelsen den 8 november 1965 hänsyn
inte bör tas till läkarnas inkomster som anvisningsläkare. Enligt verkets
mening bör sådana inkomster anses utgöra inkomster av enskild praktik
och således vara helt oberoende av huruvida läkarna har inkomster som förbands-
och tjänsteläkare.

Vad beträffar de av revisorerna påtalade »höga och i många fall alltför
höga» arvodena, kan verket beträffande ersättning för förbandsläkarfunktionen
nämna, att ersättningen för veckotimme och år med de belopp och på
sätt som följer av överenskommelsen i denna del helt ansluter till den vid
denna tid vanliga ersättningen till statliga läkare vars tjänstgöringstid bestämts
för veckotimme och år.

Ersättning till läkare för tjänsteläkarfunktionen bestämdes på grundval
av de före överenskommelsen presenterade grunderna varvid förutsattes att
tjänsteläkarfunktionen på stora förband var avsedd att uppdelas på flera
läkare. Om samtliga läkarfunktioner på större förband i praktiken kommit
att fullgöras av en och samma läkare och detta medfört höga inkomster för
vederbörande, står detta alltså inte i överensstämmelse med de vid förhandlingarna
presenterade grunderna. Skälet till denna avvikelse mot vad som
ursprungligen avsetts kan vara att det visat sig svårt alt rekrytera tjänsteläkare
till vissa orter.

En annan omständighet som synes obekant för revisorerna har även underhand
framkommit vid en undersökning som företagits av försvarets
sjukvårdsstyrelse. Vid tillämpningen av den militära hälso- och sjukvårdstaxan,
som gäller för tjänsteläkare, har nämligen visats en viss benägenhet
att hänföra av läkarna vidtagna åtgärder till grupperna B 2 och B 3, dvs.
de grupper som omfattar mera tidsödande undersökningar etc., där ersättningen
är 8 respektive 15 kronor för åtgärd. Vid några förband har
under den undersökta perioden överhuvudtaget inte förekommit något
fall i grupp B 1, där ersättning utgår med 3 kronor, vilket synes innebära
att taxan tillämpats fel.

Med anledning av bl. a. detta förhållande avser avtalsverket att efter
förslag av sjukvårdsstyrelsen utfärda vissa anvisningar i ämnet.

När det gäller tjänsteläkartaxan har revisorerna påtalat en räkning från
en läkare upptagande 11 026 kronor som ersättning för föreskriven hälsoundersökning
av 518 personer som tillhört en till Sverige återkommen
FN-kontingent. Avtalsverket övervägde under förhandlingarna ekonomiska
spärregler vid massundersökningar och sådana infördes också vid ympningar
och blodgruppsbestämningar. Flera åtgärder i denna riktning ansågs
dock inte lämpliga. Representanter för arbetsgivaren förutsatte att
åtgärder av organisatorisk natur skulle vara tillfyllest. Möjligheten att
vid det aktuella tillfället anlita flera läkare, exempelvis värnpliktiga läkare,
borde ha undersökts. Underhand har verket erfarit att hemvändande personal
från FN-kontingenterna regelmässigt hälsoundersöks före hemresan
och att ifrågavarande fall bedömts som ett särfall.

Avtalsverket vill även ta upp en fråga som sjukvårdsstyrelsen uppmärk -

28

sammat och underhand framfört till verket. Frågan har samband med tillämpningen
av tjänsteläkartaxan. Det har befunnits att läkare ibland i sin egenskap
av tjänsteläkare tagit betalt för åtgärder i samband med intygsgranskning
och omändring av besiktningsgrupp som han i egenskap av förbandsläkare
varit skyldig att vidtaga inom ramen för förbandsläkaruppgifterna.
Intygsgranskningen har stundom lett till samtal med patienten och detta
har medfört att läkaren utöver ersättning för intygsgranskning tagit betalt
enligt grupp B 2 i taxan. Detta har uppenbarligen inte varit avsett när
överenskommelsen träffades. Fördyringen på grund av nu påtalade förhållanden
torde dock inte ha varit av någon större omfattning. I de anvisningar
som avtalsverket ämnar utfärda avses nämnda förhållanden beröras.

Revisorerna anser det angeläget att en omprövning i vissa delar av förbandssjukvårdens
organisation snarast kommer till stånd och att detta
lämpligen verkställs i anslutning till den av revisorerna föreslagna översynen
av ersättningsnormerna. Avtalsverket kan inte finna att en översyn
av ekonomiska förmåner i detta fall bör ske oberoende av och före en
utredning av de organisatoriska förhållandena. Detta strider även mot
principer som utbildats för handläggning av frågor av förevarande art.

Avtalsverket vill också framhålla, att de läkare som anställts enligt den
nya organisationen inte äger åtnjuta samma sociala förmåner som tillkommit
de tidigare lönegradsplacerade militärläkarna. Enligt uppgift från sjukvårdsstyrelsen
har vidare kostnaderna för den nya organisationen hållit
sig inom ramen för vad som beräknats vid tiden för förhandlingarna.

Sammanfattningsvis får avtalsverket framhålla följande.

Till förekommande av felaktig tillämpning av militära hälso- och sjukvårdstaxan,
som i vissa extrema fall lett till höga inkomster, avser avtalsverket
att utfärda anvisningar. Enligt uppgift företar sjukvårdsstyrelsen
bl. a. i samma syfte inspektionsresor till förbanden. Någon översyn av ekonomiska
förmåner bör i detta fall inte ske oberoende av och före en omprövning
av de organisatoriska förhållandena för den händelse en sådan
omprövning skulle anses erforderlig. Avtalsverket vill även upplysningsvis
nämna att överenskommelsen den 8 november 1965 gäller tills vidare och
kan uppsägas av endera parten med iakttagande av skälig uppsägningstid.

Ärendet har avgjorts av undertecknad generaldirektör. Vid handläggningen
har närvarit förhandlingsdirektören Stiernstedt och lönedirektören
Tännérus, den sistnämnde föredragande. Stockholm den 1 februari 1968.

I. WETTERBLAD

Lars Tännérus

§ 2 Viss övning med ett flygfältsarbetskompani
Överbefälhavaren

Överbefälhavaren biträder i allt väsentligt vad chefen för flygvapnet anför
i sitt utlåtande, FS/O 1/2 1968 nr 333: 50204, men vill härutöver anföra
följande.

Med hänsyn till arbetets omfattning borde de totala kostnaderna, innefattande
samtliga delposter, ha beräknats mer ingående. Denna brist förklaras
delvis av, som chefen för flygvapnet också framhåller, att tjänsteför -

29

rättande intendent hade bristande kunskaper om vad som skall ingå i en
fullständig kostnadsberäkning. Detta förhållande synes dock ej ha påverkat
de ökade kostnaderna för arbetet, utan dessa har förorsakats av omständigheter
som övningsledningen ej kunnat förutse. Trots detta torde
kostnaderna för vägen, som var mycket önskvärd, ha blivit avsevärt högre
om arbetet i sin helhet utförts på entreprenad.

Om ett liknande arbete kommer till utförande i framtiden kan man räkna
med att kostnadsberäkningar m. m. kommer att utföras av fullt kompetent
personal. Med införandet av de integrerade militärbefälsstaberna
följer att liknande övningar i fortsättningen kommer att ledas av militärbefälhavare.
I militärbefälsstab ingår sektion 8, vars personal har stor erfarenhet
beträffande arbeten av denna storleksordning. Stockholm den 2
februari 1968.

På uppdrag av överbefälhavaren
BO WESTIN

Souschef vid försvarsstaben

Arne Lindblom

Chefen för flygvapnet

Riksdagsrevisorernas berättelse utmynnar i erinringar omfattande fyra
punkter. Dessa är:

det ifrågasätts om övningens syftemål motiverade att vägbygget igångsattes kostnadsberäkningarna

har icke gjorts med den noggrannhet som kan
krävas

icke värnpliktig personal har måst insättas i en utsträckning som ej förutsetts angelägenhetsgradering

i förhållande till andra aktuella byggnadsobjekt
inom försvaret har ej gjorts.

Med anledning av riksdagsrevisorernas ovan refererade erinringar får
chefen för flygvapnet anföra följande.

I. Övningens syftemål

Övning med ett krigsförband har till syftemål att pröva om förbandet är
lämpligt organiserat och riktigt sammansatt med personal och utrustning
samt om det kan lösa de uppgifter som det är avsett för i krig. I detta avseende
skiljer sig flygfältarbetskompaniet ej från andra förband inom krigsmakten.

Med anledning av de kostnader som övning med ett flygfältarbetskompani
drar med sig är dessa förband undantagna från regelbundna krigsförbandsövningar.
Övningstillfällen och arbetsobjekt för dessa förband utväljs därför
med särskild omsorg.

Här aktuell övning med flygfältarbetskompani har gett de erfarenheter
som eftersträvades. Genom den stora arbetsinsats som byggnadsobj ektet
krävde har erfarenheter vunnits beträffande kompaniets kapacitet, personalsammansättning
och utrustning. Personalsammansättningen i kompaniet
har efter övningen kompletterats och utrustningslistan har modifierats.
Likaså har behovet av ytterligare instruktioner blivit uppenbart och dessa
har i anslutning till den genomförda övningen kunnat utarbetas.

30

Då övningen dessutom resulterat i att en väg, som sedan lång tid tillbaka
varit nödvändig, blivit byggd kan syftemålet med övningen knappast karakteriseras
som begränsat.

2. Kostnader

Den ursprungliga kostnadsberäkningen — omfattande materiel samt hyror
av arbetsmaskiner — uppgick till 250 000 kronor. Därtill kom kostnader
för »ersättningar till värnpliktiga, förläggning och förplägnad in. in.».
Rese- och traktamentskostnader, förbandsövningstillägg, övertidstillägg
samt avlöningskostnader till fast anställd personal innefattades i dessa
tillkommande kostnader.

Enligt riksdagsrevisorernas sammanställning uppgick kostnaderna för
»ersättningar till värnpliktiga, förläggning och förplägnad» till tillhopa
126 205 kronor. Rese- och traktamentskostnader, förbandsövningstillägg
och övertidstillägg uppgick till 53 226 kronor.

Beträffande avlöningskostnader för fast anställd personal, 23 106 kronor,
kan ifrågasättas om denna kostnad skall belasta vägbygget, då ju denna
post ej uppkommit genom att vägen skulle byggas utan — oavsett om denna
kommit till utförande — belastat verksamhet inom flygvapnet. Samma motiv
kan anföras beträffande de kostnader för helikoptertransporter utförda
som elevflygning vilka uppgår till 6 050 kronor.

Den projektering som låg till grund för beslutet om övningen omfattade
en väglängd av 3 km. Vid projekteringstidpunkten förelåg ett preliminärt
markavtal. Den slutliga kontakt, som enligt det preliminära markavtalet
skulle tas med markägarna, resulterade i att en korrigering måste ske av
den ursprungliga projekteringen vilket innebar nyanläggning av ytterligare
1 km väg. Våglängden måste alltså ökas med 35 %. Ökningen av våglängden
medförde att kostnaderna ökade med motsvarande procenttal från
250 000 kronor till 337 000 kronor.

Då övningen planlades förutsattes att materieltransporterna skulle utföras
med kronans lastbilar. Dessa (huvudsakligen makadamtransporter)
måste till större delen utföras under augusti månad innan övningen började.
Vid förberedelserna av transporterna framkom att dessa skulle innebära
en avsevärd belastning på den starkt trafikerade Värmdövägen. Med hänsyn
till trafiksäkerhetens krav bedömdes detta vara olämpligt och stenmaterialet
transporterades därför i stället sjövägen med pråmar. I förhållande till planerat
transportsätt med kronans bilar medförde pråmtransporterna en kostnadsökning
med ca 70 000 kronor.

Sedan personalen ingående i flygfältarbetskompaniet inkallats visade det
sig att de bergsprängare som krigsplacerats i förbandet ej hade de kvalifikationer
som erfordrades. Det aktuella byggnadsobjektet medförde omfattande
sprängningsarbeten. Enligt värnplikt slagens bestämmelser (inkallelse senast
en månad före inryckningsdagen) kunde ersättare ej inkallas. Med
hänsyn till säkerhetskraven vid bergsprängning framtvingade omvårdnaden
om personalens säkerhet att kvalificerade ersättare söktes på den civila
marknaden. Kostnaderna härför uppgick till 34 076: 58 kronor.

I de ursprungligen beräknade 250 000 kronorna innefattades enbart kostnader
för materiel samt hyror av arbetsmaskiner. Härtill skulle komma
kostnader för ersättning till värnpliktiga, förläggning och förplägnad m. m.
Med hänvisning till ovanstående redovisning uppgick kostnaderna härför
till 208 627 kronor. Summan av de två posterna uppgår till 458 627 kronor.
Till de förutnämnda posterna kom kostnader för förlängning av vägen,

31

pråmtransporter samt bergsprängare. Summan därav uppgick till 191 576
kronor. Totalsumman av ovan redovisade poster uppgår sålunda till 650 203
kronor. Skillnaden mellan uppkomna kostnader, 678 666 kronor, och ovan
redovisade kostnader uppgår till 28 463 kronor. Denna beror på att hyreskostnaderna
för arbetsmaskiner och fordon översteg beräkningarna.

Riksdagsrevisorerna har anmärkt att kostnadsberäkningarna ej gjorts
med den noggrannhet som kunnat krävas. Utgångspunkten för detta ställningstagande
synes huvudsakligen vara skillnaden mellan den uppkomna
kostnaden 678 666:31 samt den ursprungligen — enbart för materiel och
maskinhyror — angivna summan 250 000 kronor. Det förtjänar då understrykas
att i de ursprungliga kostnadskalkylerna även låg kostnader för »ersättning
till värnpliktiga, förläggning och förplägnad m. m.». Att dessa kostnader
ej i detalj beräknades får tillskrivas att intendentstjänsten vid F 18
var vakant och att ersättaren ej ägde full kompetens. Ett sådant förhållande
— att vakans föreligger i en nyckelbefattning — får ej medföra att normal
verksamhet inom ett arbetsområde avbrytes. Utöver att detalj beräkning av
här angivna kostnadsslag ej skett har vissa merkostnader — som ej kunnat
beräknas — uppstått. Omfattningen därav och anledningarna därtill har
ovan redovisats. Att kostnader för oförutsedda utgifter ej upptagits i beräkningarna
är en brist.

Utöver de egentliga byggkostnaderna har tillkommit ett belopp av 257 000
kronor för efterarbeten. Vägbygget har skett i en i övrigt orörd natur och
möjliggjorts genom stort tillmötesgående från berörda markägare. Marken
har ställts till förfogande utan kostnad för kronan. Kostnaderna för efterarbetena
har motiverats av att de sår som vägbygget förorsakat i naturen i
möjligaste mån skulle utplånas. Chefen för flygvapnet har i denna fråga biträtt
naturvårdsintressena och verkat för att markägarnas krav skulle tillgodoses.
Omfattningen av dessa åtgärder har rimligtvis ej kunnat beräknas.

Chefen för flygvapnet har beräknat att tillkomsten av vägen kommer att
medföra besparingar under driftbudgeten av 131 000 kronor per år. En sådan
besparing innebär att alla kostnader för vägen är täckta inom en tioårsperiod.

3. Icke värnpliktig personal

I ett krigsorganiserat flygfältarbetskompani ingår en flygtekniker, som är
fast anställd. Under övningen ingick i kompaniet tre fast anställda — två
utöver vad som sålunda är fastställt för krigsorganisationen.

Den ene av dessa är förvaltare, vars ordinarie befattning är att vara chef
för den anläggning till vilken vägen byggdes. Genom mångårig tjänst i denna
befattning har förvaltaren god lokalkännedom inom det område som berördes
av övningen. En lämpligare befattningshavare för stabsunderofficerssysslan
fanns ej att tillgå. Förvaltaren friställdes under övningen helt från
sin ordinarie befattning och utnyttjades som stabsunderofficer inom flygfältarbetskompaniet.

Den andre, eu flygtekniker, utnyttjades inom kompaniet i befattning avsedd
för flygtekniker i reserven. Han hade aktivt deltagit i flygflottiljens
förberedelsearbete i vad avser inhyrning av arbetsmaskiner och fordon samt
materialförsörjningen under övningen. Han hade uppbördsmannaansvar för
all materiel som ingick i kompaniets utrustning.

Motivet för att de ovan nämnda två fast anställda befattningshavarna utnyttjades
var att basbataljonen i övrigt vid detta tillfälle icke övades och att
därigenom den värnpliktige fältarbetschefens ansvar utökades till att, ut -

32

över själva fältarbetstjänsten, omfatta ansvar som normalt åvilar statpersonal
inom andra delar av basbataljonen. Fältarbetschefen ansågs ej kunna
åläggas ett sådant ansvar utan att han tilldelades kvalificerad personal.

4. Angelägenhetsgradering

Huvudmotivet till att vägbygget utvaldes som övningsobjekt var de förhållanden
som var rådande vid anläggningen på grund av avsaknaden av
vägförbindelse med fastlandet. Förhållandena hade vid upprepade tillfällen
av flottilj chefen påtalats för chefen för flygvapnet och militärbefälhavaren
för dåvarande fjärde militärområdet.

I skrivelse till chefen för försvarsstaben har militärbefälhavaren framhållit
nödvändigheten av väghygget och gett detta hög prioritet. Chefen för flygvapnet
och chefen för försvarsstaben delade den av militärbefälhavaren och
flottilj chefen framförda uppfattningen att vägf rågan krävde en snar lösning.
Motiven härför var dels beredskapssynpunkter, dels driftekonomiska skäl
samt inte minst att frågan måste lösas för att personalbehovet skulle kunna
tillgodoses vad avser anställd personal och hänsyn till vid anläggningen
tjänstgörande värnpliktiga.

Vid val av övningsobjekt gav chefen för flygvapnet vägbygget högsta prioritet
i förhållande till andra aktuella objekt inom flygvapnet. Då såväl chefen
för försvarsstaben som militärbefälhavaren ansett objektet ha hög prioritet
kan chefen för flygvapnet inte finna annat än att vägbygget blivit angelägenhetsgraderat
i erforderlig grad. Stockholm den 1 februari 1968.

På uppdrag av chefen för flygvapnet
H. NEIJ

Tjf. chet för flygstaben

K. W. Normelius

Fortifikationsförvaltningen

Då förevarande avsnitt av revisorernas berättelse endast i ringa mån
avser förhållanden inom förvaltningens verksamhetsområde anser sig ämbetsverket
böra inskränka sig till att redovisa sina egna åtgärder i sammanhanget.

Förvaltningen har inte medverkat till valet av arbetsobjekt för den ifrågavarande
övningen. Avsikten synes från början ha varit att hela kostnaden
för övningen skulle bestridas av övningsmedel. Sedan försvarets
intendenturverk i samband med granskningen av Södertörns flygflottiljs
räkenskaper framhållit, att viss del av kostnaden bort bestridas av medel
under fortifikationsförvaltningens förvaltning har fortifikationsförvaltningen
funnit sig kunna av investeringsanslag under befästningars delfond av
försvarets faslighetsfond tillskjuta ett belopp av 60 636 kr. för bestridande
av sådana kostnader som regelmässigt bestrides av förvaltningen i samband
med anläggningsarbeten som utförs av trupp.

Sedan övningen avslutats och kompaniet ryckt ut återstod vissa efterarbeten,
huvudsakligen avseende återställningsåtgärder inom angränsande
markområden, vilka det enligt avtal mellan markägarna ålåg kronan att utföra.
Dessa arbeten utfördes genom fortifikationsförvaltningens försorg för
en kostnad av 257 000 kronor och bekostades likaledes av investeringsanslag
under befästningars delfond. I detta sammanhang må framhållas, att

33

efterarbetena till sin huvuddel var av sådant slag, att de sannolikt inte
skulle ha kommit till utförande under fältmässiga förhållanden.

Fortifikationsförvaltningen har för avsikt att, efter vederbörlig anmälan
från chefen för flygvapnet, föranstalta om invärdering av vägen i försvarets
fastighetsfond, befästningars delfond, där den torde komma att redovisas
med ett värde av storleksordningen 800 000 kronor. Det mot nämnda
värde svarande beloppet av årliga underhållsmedel å fastighetsfondens
stat — från och med andra budgetåret efter det, under vilket invärderingen
skett — uppgår till ca 7 000 kronor.

I handläggningen av detta ärende, i vilket undertecknad Wallén fattat
beslut, har deltagit tf avdelningschefen Flygare, överingenjören Dalborg
och avdelningsdirektören Thorsell, föredragande. Stockholm den 2 februari
1968.

B. WALLÉN

Sven Gunnar Thorsell

§ 3 Fortifikationsförvaltningens anlitande av visst konsultföretag
Riksrevisionsverket

Olika uppfattning kan självfallet göra sig gällande ifråga om värdet av
konsultföretagets arbete. Riksrevisionsverket anser för sin del att det framtagna
materialet är värdefullt när det gäller att tillrättalägga konstaterade
brister samt vidtaga åtgärder för den framtida skötseln och kontrollen nr. in.
av försvarets maskinanläggningar. På riksrevisionsverkets förfrågan har
den befattningshavare, som närmast leder maskintj änstutredningen, framhållit,
att resultatet även kommer att användas för sistnämnda utredning.
I princip torde det enligt ämbetsverkets mening vara ändamålsenligt att i
viss omfattning anlita utomstående expertis bland annat vid framtagande
av underlag som skall användas för så vittgående ställningstaganden varom
bär är fråga och där partsintressen lätt vill göra sig gällande. Sett från
denna synpunkt synes knappast någon erinran kunna riktas mot att konsultuppdraget
icke verkställts i egen regi. I förevarande fall har det dessutom
begränsats till att omfatta endast omkring 1 % av under fortifikationsförvaltningen
lydande anläggningar (totalt cirka 45 000(.

Vad revisorernas detaljanmärkningar mot arvodesräkningar m. m. beträffar
må följande anföras.

Enligt fakturorna nr 516 och 535 å tillsammans 26 273: 85 kronor har,
såsom revisorerna påpekat, utbetalats ersättning till konsultföretaget för
utförda prestationer utan att strikt formell beställning förelegat, dvs. arbetsuppgifterna
har icke ingått i med företaget tecknad huvudbeställning. Det
torde emellertid ofta förekomma att vid anlitande av konsultföretag kompletterande
utredningar m. m. måste företagas från fall till fail och att som
följd därav betalningsbeslut också måste fattas från fall till fall. I sak synes
knappast berättigade erinringar kunna riktas mot att — som i förevarande
fall —- visst förarbete utförts innan den egentliga utredningen
igångsatts liksom också, då utredningen avsetts beröra en stor personalgrupp,
denna orienterats om utredningens syfte och arbetsmetodik. I ovanstående
fakturor ingår även utgifter för central bearbetning av ett etappresultat.
Detta arbete synes ha varit till icke obetydlig nytta — inte minst
på grund av att det var resultatet av denna extra bearbetning som gjorde
det möjligt att begränsa omfånget av konsultföretagets uppdrag.

2 Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. II

34

Revisorerna har i sin berättelse vidare påpekat att för bearbetning av fältmaterialet,
för vilket arbete avtalet förutsätter ianspråktagande av endast
två ingenjörer under sammanlagt åtta månader, i verkligheten använts ända
upp till sex ingenjörer. Sakförhållandet kan vitsordas. Det bör emellertid
samtidigt framhållas att trots detta förhållande antalet arbetstimmar icke
överskridit det antal som skulle ha åtgått för endast två ingenjörer. Något
reellt »kontraktsbrott» synes därför icke ha förelegat.

Med utgångspunkt i ett förhållandevis begränsat material har revisorerna
vidare kommit fram till den uppfattningen att konsultföretaget för att
täcka kapitalkostnaderna för två bilar jämte utrustning under kontraktstiden
(8 mån) skulle ha kalkylerat med ett belopp av icke mindre än 95 472
kronor. Siffran har framräknats på så sätt att från det överenskomna fasta
priset för personal och bilar (38 250 kr/mån under 8 månader) fråndragits
de direkta lönerna för personalen jämte omkostnadspålägg på 100 %. Den
av riksrevisionsverket företagna utredningen har visat att det genomsnittliga
totala timpriset uppgått till 94: 92 kronor i stället för det av revisorerna
angivna 87:72, beroende på att ingenjörer med högre löner (kompetens)
kommit till användning för vissa delar av uppdraget. Det av revisorerna
framräknade timpriset grundar sig på förhållandena under endast en
månad. Revisorerna har dessutom utgått från en genomsnittlig arbetstid på
150 timmar per man och månad under den aktuella uppdragsperioden
(1.9.1966—30.4.1967). Den verkliga genomsnittliga arbetstiden bör emellertid
vara 168 timmar per man och månad (4 mån med 21 arbetsdagar å 8
timmar, 2 mån med 20 och 2 mån med 22 dagar). Det bör i sammanhanget
nämnas att det av revisorerna använda — osedvanligt låga — timantalet av
150 timmar enligt huvudavtalet med företaget endast är en uträkningsfaktor
(divisor) för att erhålla en sådan höjning av timersättningen att i denna
inkluderas även ersättning för semester m. m. Den sammanlagda månadslönen
inklusive omkostnadspålägg för de anlitade ingenjörerna blir sålunda
31 893: 12 kronor (94: 92 X 168 + 100 %) i stället för det av revisorerna
framräknade beloppet på 26 316 kronor. I revisorernas utredning synes icke
heller ha medtagits konsultföretagets kostnader för traktamenten jämte fyra
resor till Stockholm om tillsammans 34 296 kronor. Enligt avtal äger bolaget
rätt att debitera sådana kostnader efter för statsverket gällande bestämmelser.

Efter en korrigering i enlighet med vad ovan anförts — ökad timkostnad
jämte längre arbetstid tillhopa 44 616 kronor (31 893 26 316 X 6 man)

samt traktamenten 34 296 kronor — reduceras kapitalkostnaderna från av
revisorerna angivna 95 472 kronor till endast 16 560 kronor, vilket belopp
icke torde få anses oskäligt med hänsyn till att bolaget för uppdraget i fråga
investerat 50 000 kronor (bilar 30 000 kronor, instrument in. m. 20 000 kronor).
Vissa av instrumenten har enligt uppgift anskaffats enbart för att
användas för uppdraget.

Vid granskning av konsultföretagets räkenskaper har kunnat konstateras
att några avvikelser icke föreligger mellan bokföring och enligt fakturor
gjorda debiteringar.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. avdelningschefen
Nissback, varjämte byrådirektören Wedmalm varit föredragande. Stockholm
den 22 september 1967.

LARS LINDMARK

P. Wedmalm

35

Fortifikationsförvaltningen

Förvaltningen har, som framgår av berättelsen, i skrivelse den 27.4.1967
till revisorerna som svar på frågor som ställts av revisorerna meddelat vissa
upplysningar rörande ändamålet med ifrågavarande utredning m. m. I de
delar som avhandlas i skrivelsen torde förvaltningen få hänvisa till vad som
där anföres.

Med anledning av revisorernas uttalande i berättelsen får förvaltningen
ytterligare anföra följande.

Revisorerna har påtalat att konsult anlitats i förevarande fall. Vid bedömandet
av denna fråga kan inte förbises att förvaltningens verksamhet bygger
på anlitande av konsulter i stor omfattning och att dess organisation är
avpassad härefter. Skulle ifrågavarande undersökning helt ha utförts med
egen personal hade löpande arbetsuppgifter av motsvarande omfattning fått
läggas ut på konsult. Att ett sådant arrangemang inte kunnat komma i fråga
säger sig självt. I detta fall har med hänsyn till uppdragets syfte och speciella
natur verksledningen prövat frågan i hela dess vidd, något som eljest
som regel av praktiska skäl inte kan ske vid utläggande av konsultuppdrag.

I detta sammanhang må anmärkas, att under budgetåret 1966/67 förvaltningens
konsultkostnader uppgick till ca 6 miljoner kronor inom värmebyråns
och ca 2,8 miljoner kronor inom elektrobyråns respektive områden.

Revisorernas uttalande, att undersökningarna icke syntes ha varit av mer
komplicerad natur än att de kunnat utföras av ämbetsverkets egen personal,
är i och för sig riktigt, men beslutet att överlämna uppdraget åt en
konsult motiverades inte av utredningens komplicitet utan helt enkelt av
det förhållandet att erforderlig personal bedömdes inte kunna avdelas för
ändamålet.

Den personal inom ämbetsverket, som teoretiskt skulle kunnat komma i
fråga för detta uppdrag vid ifrågavarande tidpunkt (augusti 1966), framgår
av följande uppställning.

Värmebyrån

Underhålls- och driftssektionen 6 ingenjörer (återstående 5 tjänster

vakanta)

Elektrobyrån

Underhålls- och driftssektionen 4 ingenjörer (återstående 2 tjänster

vakanta)

Härtill kommer följande personal vid dåvarande I militärbefälsstabens
sektion 8.

VVS-avdelningen 6 ingenjörer

Elektroavdelningen 6 ingenjörer

Det bör i detta sammanhang beaktas, att ämbetsverkets personal har ansvaret
för försvarets samtliga anläggningar samt att all den redovisade personalen
dimensionerats med utgångspunkt i att den skall vara fullt sysselsatt
med löpande uppgifter. Revisorernas uppfattning, att det skulle ha varit
möjligt att av denna personalstyrka avdela 8 personer under 8 månader för
en extraordinär utredningsuppgift, är — även under den hypotetiska förutsättningen
att alla vakanser varit fyllda och att militärbefälsstabens personal
inte i avsevärd utsträckning varit upptagen av att förbereda den omorganisation
som skulle träda i kraft den 1.10.1966 — inte realistisk.

36

Uttalandet av den vid översynen av maskintjänsten anlitade sakkunnige,
att utredningsmaterialet icke i något avseende använts vid översynen, är
likaledes riktigt. Uttalandet ger emellertid inte täckning för revisorernas
slutsats, att undersökningarna inte har något värde för översynen. Tvärtom
är det förvaltningens avsikt att i ett senare skede av översynen noggrant
beakta undersökningsresultaten vid bedömandet av personaluppsättning,
arbetsvolymer m. m.

Revisorerna anmärker, att »fortifikationsförvaltningen icke lämnat någon
förklaring till varför undersökningarna ansågs så brådskande att det av
tidsskäl var nödvändigt att överlåta utredningen åt konsult». Revisorerna
synes i detta sammanhang även fästa visst avseende vid det förhållandet
att konsultföretagets anbud antogs av förvaltningen samma dag som det inkom
till verket. Uttalandet i dessa delar ger förvaltningen anledning att
närmare redogöra för omständigheterna kring uppdragets tillkomst. Redan
i december 1964 upptogs de första diskussionerna med företaget om ett
eventuellt uppdrag och tre företrädare för ämbetsverket besökte företaget
för överläggningar och ömsesidig orientering. Sedan verksledningen funnit
att utredningen lämpligen borde utföras i anslutning till översynen av maskintjänsten
och därför borde påbörjas under hösten 1966, återupptogs
kontakten med företaget i juni 1966. Den 23.6.1966 meddelade förvaltningen
företaget, att verket hade för avsikt att lägga ut beställning angående
utredningen om överenskommelse kunde träffas i hithörande frågorna.
Med anledning härav hölls den 8.8 ett sammanträde mellan verksledningen
och företagets ledning, vilket sammanträde var avsett att föra
fram till en överenskommelse. Så blev även fallet. Sedan principiell enighet
nåtts rörande arbetets uppläggning samt de ekonomiska villkoren ingavs
följande dag bolagets anbud skriftligen. Anbudet antogs av ämbetsverket
samma dag och bekräftades genom beställningsskrivelse.

Beträffande utvärderingen av utredningsmaterialet är att anföra — utöver
vad ämbetsverket anfört i sitt yttrande till revisorerna — att nämnda
material överlämnades till ämbetsverket den 24.1.1967, efter anmodan översändes
till revisorerna den 27.4.1967 och återlämnades den 19.6. Viss partiell
utvärdering har numera skett. Såsom framgår av ämbetsverkets yttrande
till revisorerna har vissa säker hetshöj ande åtgärder vidtagits vid de av utredningen
berörda anläggningarna. Vidare har ämbetsverket, med anledning
av utredningsresultatet, den 1.6.1967 meddelat bestämmelser angående
Märkning av komponenter i elektriska anläggningar (FortF Tm A 621—
777). Bestämmelserna bifogas1. Slutligen har inom värmebyrån under sommaren
1967 utförts en preliminär och summarisk utvärdering, vilken likaledes
bifogas1.

Revisorernas uppfattning att förvaltningen från början lämnade konsultföretaget
i stort sett fria händer att efter gottfinnande genomföra undersökningen
är inte riktig. Tvärtom har vid ett flertal sammanträden mellan
företrädare för verket och konsultföretaget fastställts de riktlinjer efter
vilka utredningen skulle bedrivas. Härvid förutsattes emellertid — såsom
framgår av förvaltningens yttrande till revisorerna — att utredningens karaktär
av försöksverksamhet kunde föranleda att direktiven efter hand
finge omprövas med hänsyn till de erfarenheter, som gjordes. Detta blev
också fallet.

Revisorerna finner det klarlagt att större delen av utgifterna för utredningen
varit omotiverade. Härtill är att anföra att — såsom framgår av

1 Ej avtryckta.

37

ämbetsverkets yttrande till revisorerna — utredningens syfte varit tvåfaldigt.
Den avsåg att få dels ett konkret underlag av betydelse för översynen
av maskin tjänsten (underlag för bedömning av arbetsomfång, personalbehov,
därav betingade kostnader m. m.), dels en kartläggning av anläggningarnas
aktuella tillstånd. Enligt förvaltningens mening är sistnämnda
aspekt av sådan vikt och resultaten i detta hänseende av sådan betydelse,
att de nedlagda kostnaderna framstår som väl motiverade.

Slutligen har revisorerna i fyra särskilda fall framställt erinringar mot
konsultföretagets debiteringar och debiteringsnormer.

Beträffande konsultens faktura nr 516 anför revisorerna, att det fakturerade
arbetet utförts under augusti månad 1966 och att utbetalningen syntes
obehörig på den grund att förvaltningen icke förbundit sig att utge ersättning
till företaget för eventuellt arbete före den 1.9.1966. Avgörande för frågan
om kronans betalningsskyldighet är emellertid inte den tidpunkt vid
vilken arbetet utförts utan arbetets egen karaktär. Det ifrågavarande arbetet
avsåg föi''beredelse för och deltagande i tre sammanträden i slutet av
augusti, vilka inte ingick i anbudet och vilka påkallats av förvaltningen
efter anbudets antagande, bl. a. för orientering av den regionala och lokala
personalen inom militärområdet. Med hänsyn härtill måste konsulten anses
ha varit berättigad till ersättning för detta arbete. Debiteringen har skett
enligt »bok och räkning».

Fakturan nr 553 avser förberedelse för och deltagande i ett av förvaltningen
påkallat sammanträde för orientering om arbetets fortskridande
samt diskussion av vissa frågor. Rörande denna faktura gäller i tillämpliga
delar vad nyss sagts om fakturan nr 516.

Angående fakturorna nr 552, 604, 616 och 663 anmärkes, att konsultföretaget
under olika månader anlitat tre eller sex ingenjörer för bearbetning
och redovisning av fältgruppernas material medan i offerten och beställningsskrivelsen
angetts att två ingenjörer skulle avses härför. Med hänsyn
härtill skulle företaget ha debiterat för hög ersättning. Härtill är att anföra
att bestämmelsen »två ingenjörer» i offerten och beställningsskrivelsen enbart
avsåg ett mått på den arbetsinsats som fick debiteras för uppgiften.
Förvaltningen har inte haft något intresse av att ingripa i företagets sätt
att disponera sin arbetskraft inom den angivna ramen och verkets kontaktman
har även, efter förfrågan från företaget, godkänt arrangemanget. Avgörande
för frågan om för hög ersättning debiterats är om det totala debiterade
timantalet rymmes inom den angivna ramen. En granskning från denna
utgångspunkt visar att det debiterade timantalet, 1 527 timmar, ganska
väl svarar mot den tid arbetet pågick, ca 4 1/2 månader. Det bör heller inte
bortses från att företaget genom att utnyttja billigare arbetskraft för mindre
kvalificerade bearbetningsuppgifter nedbringat kostnaden med inemot 18 000
kronor mot vad som skulle ha blivit fallet om den mest kvalificerade personalen
satts att utföra hela arbetet.

Den förhandskalkyl för fältarbetet, som revisorerna rekonstruerat på
grundval av uppgifterna i fakturan nr 583, är i väsentliga avseenden missvisande.
Konsultföretaget har på begäran överlämnat en kopia av den kalkyl
som legat till grund för offerten. Kalkylen, vilken bifogas (bilaga), har
inte föranett någon erinran och ansluter sig mycket nära till en kontrollkalkyl
som tidigare uppgjorts inom förvaltningen. Från företaget har upplysts
att kostnaden för bilar med tillhörande utrustning beräknats till 50 000
kronor och av kalkylen framgår att för avskrivning av detta värde upptagits
ett belopp av 16 632 kronor, inte som revisorerna uppger närmare
100 000 kronor.

38

Med anledning av revisorernas berättelse har förvaltningen, i överensstämmelse
med mellanvarande kontrakt, låtit kameralt granska konsultföretagets
bokföring och debiteringsunderlag i hithörande delar. Härvid har
ingen anledning till anmärkning framkommit.

Avslutningsvis vill förvaltningen som sin uppfattning framhålla, att företaget
utfört sitt uppdrag med omsorg och kunnighet. Företaget har även
aktivt medverkat till att nedbringa kostnaderna, ej minst i samband med
begränsningen av uppdraget, vilken begränsning från företagets synpunkt
måste ha oförmånligt påverkat lönsamheten.

I handläggningen av detta ärende, i vilket undertecknad Wallén fattat
beslut, har deltagit avdelningsdirektören Thorsell, föredragande, samt tf.
avdelningschefen Flygare, tjf. avdelningschefen Ewerth, krigsrådet Lindblad
och överingenjören Malmström. Stockholm den 27 september 1967.

B. WALLÉN

Sven Gunnar Thorsell

Bilaga

Betr.: 6649 Fältarbete. Förkalkyl
Lönekostnader

September.... 176 tim. å kr. 17: 50 X 6 man 18 480

Oktober .... 168 » » » 15:00 X 6 15120

November.... 176 » » » 15: 00 X 6 15 840

December .... 168 » » » 15:00 X 6 15 120

Januari...... 168 » » » 16:00 X 6 16 128

Februari .... 160 » »» 16:00 X 6 15 360

Mars........ 168 » » » 16:00 x 6 16128

April........ 160 » »» 16:00 X 6 15 360

Summa...... 1 344 tim. å kr. 15: 82 X 6 man 127 536

Traktamentskostnader m. m.

168 dagar å 31: — X 6.................... 31 248

Resor Malmö—Stockholm 2 X 2 X 255 ...... 1 020

Nattraktamenten 2 X 26 X 39 ............ 2 028

34 296

Sammanställning

Lönekostnader .......................... 127 536

100 % pålägg för administration............ 127 536

Traktamenten m. m....................... 34 296

289 368

Lämnat pris 8 X 38 250 .................. 306 000

Återstår för avskrivningar ................ 16 632

39

§ 4 Vissa bevakningstekniska spörsmål
Fortifikationsförvaltningen

1. I överensstämmelse med Kungl. Maj :ts cirkulär den 3.6.1965 om skyldighet
för vissa statsmyndigheter att anlita Allmänna bevakningsbolaget
har bevakningen av samtliga under ämbetsverkets förvaltning stående
fastigheter och förhyrda lokaler inom storstockholmsområdet — i den mån
bevakning genom civilt bevakningsföretag ansetts erforderlig — uppdragits
åt Allmänna bevakningsbolaget. I personalbesparande syfte användes automatiska
larmanordningar i avsevärd omfattning,

2. Nödvändigheten av att vid nybyggnad av hus och anläggningar beakta
de problem som sammanhänger med behovet av bevakning är för
fortifikationsförvaltningen självklar. Säkerhets- och bevakningssynpunkterna
tillmäts av naturliga skäl inom försvarets byggenskap väsentlig betydelse
vid objektens utformning. Rutinmässigt upptages hithörande problem
till övervägande på ett tidigt stadium av projekteringen. Redan i
samband med utarbetandet av skissritningar inhämtar vederbörande projektledare
yttranden och förslag i dessa hänseenden från verkets säkerhetsoch
brandskyddsdetaljer m. fl.

3. Frågan om en integrering av olikartade bevakningsfunktioner rymmer
inom sig vissa svårbedömda faktorer. Utan tvivel kan konstateras,
att den personal som f. n. bestrider bevakningsuppgifter med avseende å
inbrott, stöld, brand och dylikt normalt inte har den tekniska kompetens
som erfordras för att ingripa vid störningar i maskinanläggningarnas funktionerande.
Å andra sidan torde den kvalificerade maskinpersonalen som
regel inte vara intresserad av att söka sig till bevakningsuppgifter som endast
i mindre omfattning faller inom den egna yrkeskompetensen.

Den lämpligaste metoden för en sådan integrering är, enligt förvaltningens
mening, att den personal, som sysslar med den allmänna bevakningen,
genom lämpliga system av automatiska övervakningstablåer och varningssignaler
underrättas när fel uppstått inom maskinanläggning, varefter sakkunnig
person kan tillkallas för erforderliga åtgärder. De tekniska förutsättningarna
för en sådan anordning är klarlagda och lämpliga konstruktioner
finns att tillgå. Sådana projekt måste emellertid bedömas från
fall till fall, då de är relativt kostnadskrävande och i många fall kan
ställa sig dyrare än den personal som inbesparas. Särskilt kan detta vara
förhållandet vid installation i befintliga anläggningar.

Förvaltningen har intet att erinra mot att detta problem upptages till
behandling vid den utredning som revisorerna föreslagit.

Vad under denna punkt anförts gäller i huvudsak byggnader och lokaler
avsedda för bruk i fredstid. Beträffande befästningsanläggningar
kompliceras bedömningen ytterligare av särskilda omständigheter, varierande
från fall till fall, sammanhängande med beredskaps- och krigsplaceringsförhållanden,
problem om tillgängligt utrymme, lokala befäls- och
ansvarsförhållanden m. m.

I handläggningen av detta ärende, i vilket undertecknad Wallén fattat
beslut, har deltagit avdelningschefen Lindholm, tf avdelningschefen
Flygare, överingenjörerna Malmström och Anner samt avdelningsdirektören
Thorsell, föredragande. Stockholm den 2 februari 1968.

B. WALLÉN

Sven Gunnar Thorsell

40

Statskontoret

Riksdagsrevisorerna har föreslagit en utredning i syfte att klarlägga
orsakerna till att den vid allmänna bevalcningsaktiebolagets tillkomst åsyftade
samordningen av bevakningsverksamheten inte kommit till stånd i
avsedd omfattning. Härvid skulle även uppmärksammas om inte en stor
del av bestyret med fastighetsservicen borde kunna överföras från myndigheternas
fast anställda personal till företag av den typ bevakningsaktiebolaget
representerar.

Statskontoret har för sin del inte något att erinra mot att möjligheterna
att åstadkomma en bättre samordning av bevakningen av myndigheternas
lokaler närmare undersöks. Ämbetsverket vill dock framhålla, att en
väsentlig orsak till den nuvarande splittringen kan vara att det statliga
företaget tillämpat en relativt hög taxa för sina tjänster. Exempelvis låg
anbudet från det statliga bevakningsföretaget betydligt högre än anbudet
från motsvarande privata företag, när statskontoi-et i slutet av år 1965
inhämtade kostnadsuppgift beträffande bevakning av vissa av ämbetsverket
disponerade lokaler.

I fråga om fastighetsservicen vill statskontoret framhålla att en samordning
mellan denna och den allmänna bevakningen torde vara svår att
åstadkomma beträffande äldre fastigheter. Övervakning av exempelvis värmeanläggningar
kräver nämligen en speciell yrkeskunskap som bevakningsmännen
i allmänhet inte torde besitta.

Däremot torde såsom revisorerna påpekat möjligheterna att genom samordning
av bevakningsinsatserna vinna besparingar kunna tillvaratas i
samband med nybyggnad av fastigheter. Som exempel härpå vill statskontoret
framhålla att vid den projektering av ny- och tillbyggnad inom kvarteret
Garnisonen som utföres av byggnadsstyrelsen i samråd med statskontoret
ett integrerat bevaknings- och övervakningssystem utarbetats.
I bevakningsföretagets uppgifter planeras ingå övervakning även av värme-,
ventilation-, vatten- och elanläggningar. Systemutvecklingen bedrivs
under medverkan av allmänna bevakningsaktiebolaget, varför man torde
kunna räkna med att de bevakningstekniska synpunkterna i detta fall
kommer att vinna beaktande.

Statskontoret vill slutligen framhålla att ämbetsverket genom beslut
av Kungl. Maj :t 30.6.1967 fått i uppdrag att utarbeta förslag angående
bl. a. sättet för anskaffning och tillhandahållande av möbler och annan
inredning för statliga myndigheter. Detta utredningsarbete torde i vissa
delar även komma att beröra fastighetsförvaltningen och fastighetsservice.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byrådirektör Joachimsson,
föredragande. Stockholm den 5 februari 1968.

GÖSTA BRUNO

Wilh. Joachimsson

Byggnadsstyrelsen

Byggnadsstyrelsen har sedan Allmänna bevakningsaktiebolagets — ABAB
— tillkomst 1.1.1965 alltmer kommit att använda sig av bolagets tjänster.

Undantag härifrån föreligger dock fortfarande. Dessa hänför till tidigare
gällande kontrakt, förut befintliga anläggningar som utbyggts eller anläggningar
där programmering eller projektering tidigare igångsatts och
icke utan avsevärda kostnader kunnat avbrytas.

2f Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. II

Bilaga A

Tablå över byggnadsstyrelsens alarm- och bevakningskontrakt m. m.

	Institution	Byggår	Firma	Anteckningar — motivering
	kvarter, fastighet	(kontrakt)	(fabrikat)
I Larmanläggningar
a) Inbrotts-, stöld-	Nationalmuseum	1966—67	Securitas	25/1	1962	Nationalmuseum anbud från AB Securitas.
larm	Haga slott	1965—67	ABAB	21/4	1966	Nationalmuseum Skrivelse till Konungen om tillstånd och medel för installation. Beviljat 170.000:— Byggnadsstyrelsen uppdrag att låta utföra arbetet.
b) Inbrotts-, stöld-	Harpsund		ABAB		1967	Anläggning projekterad. Planerna översedda av rikspolisstyrelsen.
Drottningholms slott	1964—65	LME	1/9	1964	Brandlarm i teaterhuset.
och brandlarm	och teater Skokloster och Rogge-		ABAB o. LME	17/8	1965	Utbyggnad av brandlarm till stöldlarm även för slottet såsom komplettering av gammal anläggning. Offerter begärda.
borgen

c) Inbrotts-, stöld-,
brand- och hisslarm -

Rosenbad 1966

(Departement- och landshövdingsbostad) -

d) Brand- och
funktionslarm

Murmästaren 1966

SÖ, Byggnadsstyrelsen

AB Larmtjänst 14/1 1966 Kontrakt tecknat med AB Larmtjänst i ett

brådskande läge då man ännu ej kände till
ABAB möjligheter på det speciella området
hisslarm.

ABAB 17/5 1966 Sprinkler- och brandlarm till brandkåren.

Funktionslarm för 11 st hissar och 10 st

Statens Bakteriologiska ABAB

laboratorium

funktionsskydd (tryckpump, pannor, manometrar,
sprinkler, grundvatten, filtervakter,
nivåvippor, frysrisker, expansionskärl, likriktarrelä).
Gemensam maskinpersonal.
Projektering pågår. Kombination av inbrotts-,
stöld- och brandbevakning gm ABAB och funktionslarm
ev i egen regi avses.

II Bevakning med	Murmästaren	1965	ABAB	Rondbevakning av Byggnadsstyrelsen nattetid
rondering				och tjänstefria dagar. Samordning föreligger med SO, Polishuset, Tekniska nämndhuset och
				Myntverket.

Institution	Byggår	Firma	Anteckningar — motivering
kvarter, fastighet	(kontrakt)	(fabrikat)
Sveavägen 9—It och 13—15	1965	ABAB		Rondbevakning av Byggnadsstyrelsens lokaler i likhet med ovan. Samordning föreligger med
			bl a Civo Ö, FöD, Televerket och Länsstyrelsen.
Rosenbad Pilen		Sv Nattvakt	28/6 1965	Kvarstående kontrakt avseende Handelsdeparte-mentet utökade med landshövdingebostadens entréer då samma vaktman kunde utföra
			25/2 1965	bevakningen. Statskontoret m fl.
Riddarholmskyrkan		ABAB	Bevakning 3 ggr per dygn under icke arbets-tid under tiden för pågående restaurerings-
				arbeten.

III Reception	Murmästaren	1967	ABAB	Reception i Byggnadsstyrelsens entré utbyggd. Uppgiften för vaktman(kvinna) ut-
				över vägvisning är låsning av lokalerna efter och uppläsning före kontorstid.
	Garnisonen		ABAB	Programmet föreskriver gemensam reception
		konsult	och bevakning för alla till kvarteret förlagda myndigheter.
	Södra Kiarakvarteren		ABAB tillfrågad	I likhet med ovan.

Stockholm den 2 februari 1968

43

En tablå (bilaga A) över byggnadsstyrelsens huvudsakliga engagemang
på detta område visar nuläget och ger anvisning på hur styrelsen skulle
kunna fortsätta verksamheten i önskad riktning.

Av tablån framgår att samordning har åstadkommits i viss utsträckning.
Förutom den i berättelsen omnämnda samordningen på Riddarholmen
föreligger sådan i utökad omfattning i kv. Murmästaren.

Den största rationaliseringen på detta område torde ligga i ett fullföljande
av vad som avses för kv. Garnisonen och Södra Klarakvarteren samt för
liknande tillkommande projekt.

Styrelsen avser, att allteftersom de med privata bolag tecknade kontrakten
utlöper, begära offert från ABAB för ett ev. övertagande av de kontraktsbundna
uppgifterna. Det ur ekonomisk synpunkt mest förmånliga
erbjudandet bör, då det gäller bevakning av myndigheter utan direkt anknytning
till totalförsvaret, enl. byggnadsstyrelsens mening, få företräde
vid kvalitativt jämförbara alternativ.

I handläggningen av detta ärende har deltagit tf generaldirektören Eriksson,
byggnadsråden Bertman och Törnquist, tf byggnadsrådet Nystedt samt
avdelningsdirektörerna Rudhe och Kuylenstjerna, sistnämnde föredragande.
Stockholm den 2 februari 1968.

Under generaldirektörens frånvaro
OLOF ERIKSSON

Stig Kuylenstjerna

Riksdagens förvaltningskontor

Revisorerna har tillställt statliga myndigheter i Storstockholm frågor
om hur bevakningen är ordnad under icke tjänstetid. Svaren å dessa frågor,
numrerade 1—3, kan för förvaltningskontorets vidkommande samordnas
enligt nedan, varvid bör anmärkas att riksdagsarbetet under sessionstid
och tiderna däremellan kräver olika bevakningsfunktioner.

SESSIONSTID

Egen bevakning

Måndag—fredag under tiden efter kl. 16.40 till kl. 22.00 tjänstgör följande
personal:

vaktmästare till kl. 19.00 i resp
» » » 20.00 » »

1

1 »

1 »

1 »

1 »

1 »

1 reparatör

kammares kansli
» kapprum
22.00 » » » »

19.00 » tryckeriexpeditionen

22.00 » stora porten Norrbro

22.00 » » » Riksgatan

22.00 » maskinavdelningen I

I händelse plenum pågår efter kl. 16.40 utsträckes kammarvaktmästarnas
tjänstgöring till plenums slut. Reparatören å maskinavdelningen tjänstgör
lika länge, likaså maskinchefen. I sidoportarna vid Riksgatan kvarstannar
vakten, dock längst till kl. 21.00.

Lördagar, som är tjänstefria, upprätthålles bevakningen efter särskild
1 eller längre dock längst till 1/2 t. efter plenums slut.

44

turlista bland portvakterna vid riksgatsportarna. Endast stora porten vid
Rilcsgatan är öppen kl. 8—22.00, 1 reparatör tjänstgör under tiden kl. 8—
12.30.

Söndagar. Bevakning som ovan i stora porten vid Riksgatan kl. 8—22.00,
1 reparatör tjänstgör under tiden kl. 9—13.00.

Bevakning genom bevakningsföretag

Måndag—fredag 1 man kl. 22.00—06.00 (inre bevakning). Tre ytterronder
under tiden kl. 23.00—05.00. Dessutom tjänstgör vid varje plenum 1
man å läktaren. Å riksdagshusplanen finns parkeringsvakt.

Lördag—söndag Mellan kl. 8.00 och 22.00 sker två bevakningsronder
inom huset. I övrigt bevakning som måndag—fredag, dock ej parkeringsvakt.

ICKE SESSIONSTID
Egen bevakning

Måndag—fredag under tiden från arbetets slut kl. 16.40 (under sommartid
juni—september kl. 16.00) tjänstgör endast portvakten i stora porten
mot Riksgatan till kl. 20.00.

Lördag—söndag är portarna stängda. Ingen egen bevakning.

Bevakning genom bevakningsföretag

Med undantag för läktar- och parkeringsbevakning fullgöres samma bevakning
som under sessionstid.

När det gäller brandsäkerheten har vissa tekniska arrangemang i begränsad
omfattning vidtagits. I biblioteket samt i vindsvåningarna finns termoelement
som utlöser signal via brandalarmcentralen direkt till brandkåren.
I övriga våningar finns endast handdrivna vattensprutor.

Genom att en av reparatörerna har jourtjänst under sessionstid fram till
kl. 22.00 (se ovan) har därigenom sörjts för övervakning av vatten-, eloch
liknande funktioner. Hos varje portvakt i huvudportarna finns dessutom
anslag uppsatta beträffande jourtjänst i händelse skador av nyssnämnda
slag skulle inträffa.

Förvaltningskontoret har även ansvaret att förse riksbankens lokaler
med hetvatten för uppvärmning och till tappställen. Maskinavdelningens
uppgift härvidlag är att utöva kontroll över att tillräckligt varmt vatten
pumpas över.

Vid fel å hissar går nödsignal såväl till portvakterna som till maskinavdelningen.
I de fall då varken portvakt eller maskinavdelningen tjänstgör
skall hissarna vara avstängda.

Vid ställningstagandet till vilken bevakningsuppdraget skall lämnas har
den ej obetydliga skillnaden i prissättningen fått vara avgörande. AB
Svensk Nattvakt har utfört bevakningen av riksdagshuset under en lång
följd av år och på ett tillfredsställande sätt, varför styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor ansett att riksdagen ej skulle behöva åsamkas betydande
merkostnader genom en övergång till det statliga bevakningsföretaget. Till
bevakningsföretag betalas för närvarande kr. 83 000 per år.

Beträffande fastighetsservicen är denna för riksdagshusets vidkommande
så speciell och mångsidig att i första hand egen för ändamålet insatt personal
bör anlitas.

Revisorerna förordar att en utredning verkställes i syfte att klarlägga
orsakerna till att den vid allmänna bevakningsaktiebolagets tillkomst

45

åsyftade samordningen av bevakningsverksamheten ej kommit till stånd
i avsedd omfattning samt att uppmärksamhet bör ägnas frågan om ej viss
fastighetsservice borde överföras till bevakningsföretag. Ehuru bevakningsoch
serviceanordningarna i riksdagshuset är särpräglade och betingade av
de särskilda funktioner som måste upprätthållas i riksdagshuset, saknar
förvaltningskontorets styrelse anledning att motsätta sig att den av revisorerna
förordade uredningen kommer till stånd. Stockholm den 17 januari
1968.

SIGURD LINDHOLM

Sture Lannef jord

Allmänna bevaknings AB

Bolaget delar i allt väsentligt de synpunkter som framförts av riksdagens
revisorer i dess årsberättelse § 4.

Nuvarande läge karaktäriseras av att varje institution eller myndighet
löser frågor rörande fastighetens underhåll såsom bevakning, städning
och maskintjänst eller övrig fastighetsservice enskilt för organisationen i
fråga. Man söker därvid att så ekonomiskt som möjligt hushålla med anslagna
medel. Ansvaret för dessa funktioner är oftast som deluppgifter anförtrott
olika personer inom respektive myndigheter.

En allmän utveckling från användning av egen fast anställd personal
och egna organisationer för olika former av fastighetsservice mot utnyttjande
av serviceföretag kan konstateras. Speciellt torde detta vara fallet
beträffande städning och bevakning.

Bästa effekten av system med utnyttjande av utomstående serviceföretag
ernås om en samordning mellan flera närliggande objekt sker. Det gäller speciellt
bevaknings- och övervakningsområdet, där gemensamma fasta anläggningar
gör det möjligt att med ett minimum av personalinsats svara för bevakning
och övervakning av stora komplex. Som framhålles i promemorian
är det särskilt viktigt att dessa synpunkter beaktas redan på planeringsstadiet
vid utförande av stamlinj enät, entréer, garageinfarter, godsmottagningsplatser
m. m.

Staten har speciella möjligheter att tidigt dra nytta av fördelarna med
detta system. Detta förutsätter emellertid att närliggande myndigheter och
institutioner ålägges att samordna vissa servicefunktioner. Det är särskilt
viktigt att framhålla den tekniska utvecklingen på VVS-området som är
mycket snabb och ställer speciella krav på underhåll, skötsel och övervakning
av komfortanläggningarna.

Mot ovanstående bakgrund borde de principiella frågorna rörande de
statliga fastigheternas underhåll närmare utredas i avsikt att fastställa regler
för samordningen, utnyttjandet av hyrda tjänster och för projekteringsarbetets
bedrivande med beaktande av möjligheterna att nedbringa underhållskostnaderna.

I utredningen borde både byggnadsteknisk, VVS-teknisk, bevakningsteknisk
och städexpertis vara företrädd. Stockholm den 6 februari 1968.

HANS ÖSTRÖM

Verkst. direktör

46

SOCIALDEPARTEMENTET

§ 5 Bedömningen av rätt till förtidspension enligt lagen om
allmän försäkring

Försäkringsdomstolen

Det är icke möjligt att i avsaknad av en närmare analys av de av revisorerna
redovisade sifferuppgifterna bilda sig någon mera bestämd uppfattning
om omfattningen av behovet av åtgärder för att främja större enhetlighet
i försäkringskassornas bedömning av pensionsärendena och om vilka
åtgärder som lämpligen bör komma i fråga. Domstolen måste därför begränsa
sig till några allmänna uttalanden.

Erfarenhetsmässigt är det alltid förenat med svårigheter att åstadkomma
en önskvärd enhetlighet i lag tillämpningen i sådana bedömningsfrågor som
det här är fråga om. Det är emellertid angeläget att alla åtgärder, som
verkar i denna riktning, också blir vidtagna. Om behov skulle befinnas
föreligga av en utvidgning av den av riksförsäkringsverket bedrivna tillsynsverksamheten
i form av bland annat råd och anvisningar och inspektioner,
bör verket enligt domstolens mening beredas erforderliga resurser
härför. Domstolen vill även framhålla att en vidgad personalcirkulation
mellan försäkringskassorna samt riksförsäkringsverket och domstolen
skulle befordra en ökad enhetlighet i ärendenas avgörande i kassorna. Det
må vidare nämnas att åtgärder för att främja större enhetlighet i försäkringskassornas
bedömning av ifrågavarande pensionsärenden utgör ett viktigt
led bland åtgärderna för att tillgodose rättssäkerheten inom socialförsäkringssystemet,
som domstolen berört i ett yttrande redovisat i andra lagutskottets
utlåtande nr 55 till 1965 års riksdag.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad, deltagit
ledamöterna Broberg, Malm, Lundberg, Wildeman, Petri, Forstadius, Elofs,
Nilsson, Ekendahl, Kuylenstierna och Persson. Stockholm den 31 januari
1968.

LISS GRANQVIST

Riksförsäkringsverket

Under denna paragraf har revisorerna upptagit frågan om bedömningen
av rätt till förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. De har påtalat
att försäkringskassornas gradering av sådan invaliditet som berättigar till
förtidspension eller sjukbidrag är mycket oenhetlig. Detta förhållande är
enligt revisorernas mening i väsentlig mån ett uttryck för olikheter i själva
grunduppfattningen hos pensionsdelegationernas ledamöter och de föredragande
tjänstemännen. Revisorerna finner det därför angeläget att riksförsäkringsverket
i högre grad än hittills synes ha varit fallet lämnar pensionsdelegationerna
råd och anvisningar i syfte att få till stånd enhetlighet i

47

bedömningen av pensionsansökningarna, på sätt förutsattes av statsmakterna
vid det allmänna försäkringssystemets tillkomst.

Till stöd för sin uppfattning åberopar revisorerna från riksförsäkringsverket
införskaffade tabeller utvisande för varje försäkringskassa dels den
procentuella fördelningen av beviljade hela och partiella förtidspensioner
och sjukbidrag under vart och ett av åren 1963—1966, dels antalet avslag
i procent av antalet behandlade förtidspensions- och sjultbidragsfall för
samma år.

Riksförsäkringsverket har numera räknat fram motsvarande uppgifter
för år 1967 (i fråga om frekvensen av avslagsbeslut har beräkningarna skett
med utgångspunkt i uppgifter som avser de första 9 månaderna). Uppgifterna
framgår av bilagda tabell. (Bilaga A.)

Riksförsäkringsverket har ända från det lagen om allmän försäkring
trädde i kraft noggrant följt försäkringskassornas tillämpning av bestämmelserna
om förtidspension. De av revisorerna påtalade olikheterna kassorna
emellan då det gäller relationen mellan beviljade hela och partiella
förtidspensioner samt avslagsfrekvens har också observerats samt föranlett
undersökningar och andra åtgärder från verkets sida.

Olikheter kassorna emellan föreligger inte endast i de av revisorerna angivna
hänseendena. Sålunda varierar antalet beviljade förtidspensioner och
sjukbidrag i förhållande till folkmängden inte obetydligt mellan kassorna.
Såvitt riksförsäkringsverket kunnat finna har dessa olikheter och de av
revisorerna berörda olikheterna främst sin grund i demografiska och arbetsmarknadsmässiga
förhållanden. De avsevärda skillnader som i sådana
hänseenden föreligger mellan olika geografiska områden torde påverka
pensionsbedömningen i högre grad än vad revisorerna synes ha antagit.

I fråga om fördelningen på hela och partiella förlidspensioner kan sålunda
nämnas följande. Inom glesbygder, där möjligheterna att skaffa lättare
arbete är små utom möjligen i enstaka tätorter, blir det i de flesta fall
inte möjligt att utnyttja den restarbetsförmåga som många invalidiserade
personer faktiskt har. Vid pensionsprövningen tas hänsyn härtill. Frekvensen
av hela förtidspensioner blir därför relativt hög i sådana områden. Men
detta kan även bli förhållandet i rakt motsatt situation, nämligen i områden
med differentierat näringsliv och gynnsamt arbetsmarknadsläge. Här
har partiellt arbetsföra bättre möjlighet att utnyttja sin arbetsförmåga, och
det visar sig att de då ofta kan skaffa sig så goda arbetsinkomster att inte
ens partiell förtidspension kan ifrågakomma för dem. Det kan erinras om
att för rätt till 1/3 förtidspension fordras att arbetsförmågan är nedsatt
med minst hälften. Den som kan förskaffa sig en arbetsinkomst överstigande
hälften av vad han skulle kunnat förskaffa sig som frisk äger inte rätt
till förtidspension. Det blir i nu angivna områden mest personer helt i avsaknad
av arbetsförmåga, som söker förtidspension. Stockholmsregionen
torde utgöra ett exempel härpå.

Inom jordbruksområden torde å andra sidan restarbetsförmågan hos
partiellt arbetsföra i inte ringa utsträckning kunna utnyttjas genom biträde
och småsysslor i eget eller andras jordbruk. Detta leder till att den relativa
andelen partiella pensioner blir större än på andra håll.

Bland andra omständigheter av betydelse i sammanhanget kan nämnas
att åtgärder på arbetsvärdens område får direkt återverkan på pensionsfrekvensen.
Inrättandet av skyddade verkstäder eller andra skyddade verksamhetsformer
innebär att handikappade — ofta äldre — som eljest skulle
ha haft hel förtidspension kan reda sig med partiell pension. Gotland kan

48

anföras som ett exempel där kombinationen jordbrukslän—utbyggnad av
skyddad verksamhet haft påtagliga följdverkningar på pensionsfördelningen.
Möjligheterna till skyddad sysselsättning och rehabilitering är emellertid
mycket ojämnt fördelade i landet.

Det sagda innebär icke att riksförsäkringsverket vill bagatellisera de olikheter
i bedömningen som otvivelaktigt föreligger mellan olika kassor. Det
visar emellertid att det är svårt att mera exakt ange i vilken utsträckning
olikheterna mellan kassorna beror på olikhet i bedömningen.

Verket söker på en rad olika sätt verka för en i möjlig mån enhetlig
praxis i fråga om invaliditetsbedömningen.

En omfattande utbildnings- och informationsverksamhet i detta syfte
förekommer sålunda. Problemet har behandlats vid återkommande konferenser,
till vilka kallats pensionsdelegationernas ordförande, föredragandena
i dessa delegationer samt kassornas direktörer. Artiklar i ämnet har
publicerats i Tidskrift för allmän försäkring. Genom besök hos kassorna
och övervarande av sammanträden med pensionsdelegationerna har verket
sökt lämna information och bilda sig en uppfattning om kassornas sätt att
pröva ärenden rörande förtidspension och sjukbidrag. Verkets prövning av
besvärsärenden har givetvis betydelse för enhetligheten i praxis. Särskild
betydelse har vidare prövningen av underställda ärenden. Just i syfte att
främja enhetligheten har i lagen om allmän försäkring föreskrivits att ärende
som behandlas i pensionsdelegation skall underställas verkets prövning
om delegationens ordförande eller föredraganden anmäler avvikande mening
mot delegationens beslut. Verket har vidare systematiskt från kassorna
infordrat handlingarna i de ärenden, som handlagts vid visst delegationssammanträde,
och underkastat dessa en ingående granskning. I den
mån denna givit anledning därtill har verket ändrat kassans beslut. Verkets
inspektionsverksamhet i här berörda avseenden har på grund av bristande
personalresurser dock inte kunnat ske i den omfattning som varit
önskvärd. Detta sammanhänger bl. a. med att antalet besvärsärenden fortgående
ökar och att detta, trots viss förstärkning av verkets besvärsavdelning,
lett till ökad balans av besvärsärenden.

Det kan vidare nämnas, att verkets beslut i besvärsärenden samt försäkringsdomstolens
domar av verket utsändes till kassorna för kännedom i de
fall avgörandena kan tjäna till ledning för deras verksamhet. Möjligheterna
att genom mera allmänna råd och anvisningar påverka invaliditetsbedömningen
måste däremot bedömas vara små med hänsyn till de mångskiftande
förhållandena på detta område.

Riksförsäkringsverket vill framhålla att den nuvarande organisationen,
där beslutanderätten i förtidspensionsärenden tillkommer en delegation
med en av Kungl. Maj :t utsedd ordförande, två av socialstyrelsen utsedda
läkare och två av landsting eller stadsfullmäktige utsedda ledamöter innebär
att ärendena rörande förtidspension får en mycket kvalificerad prövning
i första instans men också att någon fullständig enhetlighet i handläggningen
inte torde vara praktiskt möjlig att uppnå. Hänsyn måste tas
till att värderingen av de många olika faktorer, som ingår i bedömningen,
ofta är tveksam och därför lätt blir föremål för olika åsikter hos dem, som
har att avgöra ärendena. Det är mången gång svårt att göra gällande att det
ena sättet att bedöma ett fall objektivt sett är riktigare än det andra.

Emellertid måste självfallet fordras att pensionsdelegationerna eftersträvar
att så långt ske kan likformigt följa den praxis som utbildas främst
genom försäkringsdomstolens domar. Riksförsäkringsverket är för sin del

49

ense med revisorerna om att en ökad enhetlighet i bedömningen av ärenden
om förtidspension och sjukbidrag bör åstadkommas. Verket kommer att fullfölja
sin informations- och inspektionsverksamhet i detta syfte och — i
den mån tillgängliga resurser möjliggör detta —- intensifiera densamma.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad Hultström,
deltagit ledamöterna Albåge, Dockered och Eriksson.

Därjämte har närvarit avdelningscheferna Wredmark och örtengren, t.f.
avdelningscheferna Järnbrink och Skogsberg, byråcheferna Holmquist, Ahlström,
Strandberg och Fryxell samt t.f. byråcheferna Arnstedt och Tegling.
Stockholm den 30 januari 1968.

L. HULTSTRÖM

Sten Erik Strandberg

Bilaga A

Procentuell fördelning av antal beviljade och avslagna förtidspensioner resp.
sjukbidrag inom folkpensioneringen år 1967

Tabell 1 Tabell 2 Avslag

Beviljade förtidspensioner Beviljade sjukbidrag

AUmän Hel 2/3 1/3 Helt 2/3 1/3

försäkringskassa

Stockholms............	84,4	9,1
Norrköpings1...........
Malmö.................	74,9	16,0
Göteborgs..............	83,1	11,4
Stockholms läns........	87,0	8,4
Uppsala läns...........	81,5	8,6
Södermanlands läns.....	78,5	13,9
Östergötlands läns......	78,7	15,1
Jönköpings läns........	69,6	19,5
Kronobergs läns........	74,7	16.4
Kalmar läns............	79,4	14,4
Gotlands läns...........	68,2	21,2
Blekinge läns...........	79,1	14,5
Kristianstads läns.......	74.9	17,6
Malmöhus..............	77,6	14,8
Hallands läns...........	73,8	15,7
Bohusläns..............	74,4	16,0
Älvsborgs läns..........	73,0	16,4
Skaraborgs läns.........	70,9	13,8
Värmlands läns.........	78,5	13,8
Örebro läns............	84,2	9,0
Västmanlands läns......	75,5	17,1
Kopparbergs läns.......	73,7	14,8
Gävleborgs läns.........	84,6	12,5
Västernorrlands läns ....	81,3	11,7
Jämtlands läns.........	77,1	15,5
Västerbottens läns......	71,2	19,7
Norrbottens läns........	85,6	11,6
Samtliga	79,0	13,5

1 Ingår i Östergötlands läns

6,5	77,9	11,4	10,7	5,4
9,1	61,9	22,6	15,5	6,4
5,5	69,1	17,7	13,2	3,8
4,6	83,7	9,0	7,3	1,7
9,9	76,7	9,0	14,3	4,5
7,6	73,3	17,0	9,7	2,2
6,2	76,8	15,5	7,7	2,3
10,9	73,7	18,1	8,2	5,9
8,9	70,8	16,1	13,1	5,9
6,2	76,6	17,9	5,5	4,5
10,6	55,7	25,3	19,0	9,4
6,4	74,3	16,2	9,5	3,8
7,5	70,1	19,4	10,5	2,9
7,6	73,3	15,8	10,9	8,6
10,5	74,2	13,9	11,9	4.1
9,6	57,1	26,1	16,8	7,5
10,6	72,5	13,7	13,8	3,4
15,3	71,0	13,2	15,8	10,8
7,7	70,5	17,4	12,1	4,4
6,8	78,4	11,9	9,7	2,9
7,4	74,2	17,4	8,4	5,1
11,5	65,6	18,8	15,6	3,4
2,9	87,5	10,0	2,5	2,2
7,0	76,5	13,6	9,9	6,2
7,4	69,2	23,1	7,7	7,9
9,1	76,2	16,5	7,3	7,1
2,8	82,9	11,0	6,1	5,9
7,5	73,9	15,4	10,7	4,8

Stockholm den 30 januari 1968

50

§ 6 Representationskostnader m. m. hos de allmänna försäkringskassorna
Riksförsäkringsverket

I sin skrivelse till Riksdagens revisorer den 21 augusti 1967 i anledning av
deras i ämnet avlåtna förfrågan har riksförsäkringsverket utförligt redovisat
sina synpunkter på frågan om försäkringskassornas ställning. Verket anförde
därvid bl. a. följande.

»Intill ingången av 1955 meddelades statsunderstödd frivillig sjukförsäkring
av erkända sjukkassor, vilka var underkastade lagstiftningen om understödsföreningar.
Flertalet av dessa kassor ombildades vid nyssnämnda
tidpunkt till allmänna sjukkassor. De blev härvid bärare av den då tillkomna
obligatoriska sjukförsäkringen. Understödsföreningslagstiftningen upphörde
samtidigt att gälla för kassorna, vilkas status reglerades genom lagen om
allmän sjukförsäkring. Emellertid bibehölls i stort sett kassornas föreningskaraktär.
Vid övergången från erkända till allmänna sjukkassor medförde
kassorna till den obligatoriska försäkringen relativt betydande kapitaltillgångar,
vilka hopsamlats under den tid kassorna varit understödsföreningar.
Med ingången av 1962 ändrades i viss män kassornas karaktär i det att de
s. k. ombudsmötena avvecklades och de befogenheter, som ankommit på
dessa överfördes på riksförsäkringsverket utom såvitt angick val av styrelse
och revisorer. Verkets befogenheter gentemot kassorna blev härigenom
större än tidigare, vilket givetvis innebar att verkets ansvar för sjukförsäkringens
handhavande ökade. I och med att lagen om allmän försäkring trädde
i kraft den 1 januari 1963 blev kassorna benämnda försäkringskassor.

Kassornas karaktär har sålunda successivt förändrats. Traditionerna från
folkrörelsetiden i fråga om kassornas skötsel har dock i många avseenden
bibehållits och kassorna kan inte betecknas såsom statsorgan. Det har tillsetts
att de styrelser, som svafar för kassornas skötsel, skall vara av hög
kvalitet, något som torde framgå av det sätt på vilket de tillsättes. Riksförsäkringsverket
har därför vid utövandet av sin tillsynsverksamhet funnit
det riktigast att inte för mycket begränsa styrelsernas rörelsefrihet i frågor
som ej innebär direkt lagtillämpning. Skulle så ske blev det lokala självansvar,
som eftersträvats vid lagstiftningens utformande i förevarande avseende,
helt illusoriskt och styrelsernas ansvar för verksamhetens handhavande
avtrubbat.»

Verket hade inte funnit de beslut, som kassastyrelserna fattat i de frågor,
som berörts i revisorernas skrivelse, vara av sådant slag att de bort föranleda
ingripande i tillsynsväg. Emellertid hade verket funnit det önskvärt att
mera enhetliga normer om möjligt tillskapades för kassornas handlande i
nu förevarande avseende. Verket hade därför med Försäkringskasseförbundet
överenskommit om samarbete för att utreda frågan om sådana normer.

Riksförsäkringsverket hänvisar vidare till sina i revisorernas berättelse
återgivna uppgifter och synpunkter.

Revisorerna har förklarat sig dela riksförsäkringsverkets uppfattning att
en större likformighet på hithörande område bör eftersträvas. Samtidigt
torde dock, anför revisorerna, uppmärksamhet böra ägnas frågan om utgifternas
totala omfattning, då kassornas praxis härvidlag inte oväsentligt
skiljer sig från vad som är brukligt inom den rent statliga förvaltningen.
Enligt revisorernas mening bör det ankomma på verket att i egenskap av
tillsynsmyndighet för försäkringskassorna utfärda allmänna riktlinjer för

51

kassornas befattning med hithörande ärenden, varvid syftet bl. a. skulle
vara att bringa praxis i överensstämmelse med vad som gäller inom den
rent statliga förvaltningen.

Riksförsäkringsverket anser självfallet att försäkringskassornas verksamhet
bör bedrivas i enlighet med de allmänna normer för sparsamhet och
ändamålsenlighet, som gäller för offentlig förvaltning i allmänhet. Härvid
bör dock enligt verkets mening beaktas de särskilda förhållanden, som föranledes
bl. a. av organisationsformen och arten av kassornas verksamhet.
Utöver vad verket anfört i sin skrivelse till revisorerna vill verket härom
anföra följande.

De av revisorerna berörda utgifterna torde kunna uppdelas i två från varandra
helt skilda grupper, nämligen kostnader för representation, varmed
torde få avses representation gentemot personer, som inte är anställda hos
vederbörande försäkringskassa, och kostnader för viss personalvård m. m.
Riksförsäkringsverket behandlar dessa grupper var för sig.

Representation

Såsom framgår av den redogörelse som revisorerna lämnat under § 9 i
samma berättelse förekommer representation i starkt växlande omfattning
inom statsförvaltningen. Affärsverken och vissa andra verk disponerar medel
för ändamålet. Andra myndigheter, bland dem riksförsäkringsverket,
disponerar inte egna medel för representation. För dessa myndigheter bestrides
kostnader för representation, i den mån sådan förekommer, genom att
medel i växlande former ställes till förfogande från anslag som disponeras
av vederbörande statsdepartement. Riksförsäkringsverket anser, att de representationsmöjligheter
som står verket till buds är alltför begränsade.
Andra myndigheter har givit uttryck åt samma uppfattning beträffande
sina verksamhetsområden. Revisorerna har under § 9 uttalat, att de är medvetna
om att det föreligger ett behov för de statliga myndigheterna att på
ett smidigt sätt kunna utöva viss begränsad och skälig representation.

Detta gäller enligt verkets mening också försäkringskassorna. Beträffande
dessa bör framhållas, att någon motsvarighet till den inom statsförvaltningen
förekommande tilldelningen av representationsmedel från centralt disponerade
anslag inte gärna kan komma i fråga. Vidare måste beaktas arten av
kassornas verksamhet, vilken föranleder representationsbehov som ej är
vanliga inom den statliga förvaltningen. Som exempel på representation, som
anordnas av försäkringskassorna, må sålunda nämnas följande. Försäkringskassan
har ett sammanträffande med läkarna inom kassaområdet för diskussion
av gemensamma intressen och information om försäkringen; en enkel
lunch eller middag på kassans bekostnad ingår i programmet. För en elevgrupp
från socialhögskolan på orten anordnas visning av försäkringskassan,
innefattande information om socialförsäkringen och i viss mån propaganda
i syfte att stimulera elever att efter examen söka sig till försäkringskassans
tjänst; kassan bjuder på kaffe eller en enkel lunch. Besök mottages av folkpensionärer,
som kommer i någon förenings regi och tas om hand för visning
och diskussion om gemensamma problem; kassan står för en gemensam
kaffepaus i visningen.

Med hänsyn till det nu anförda synes bl. a. den av revisorerna gjorda jämförelsen
mellan försäkringskassorna och statens järnvägar knappast rättvisande.
Vid en sådan jämförelse bör hänsyn vidare tas till att försäkringskassorna
utgöres av 27 (under det år revisorernas uppgifter avser 28) från
varandra fristående enheter. Enligt riksförsäkringsverkets mening synes

52

med hänsyn till kassornas ställning och verksamhet en jämförelse i nu ifrågavarande
hänseende med den landstingskommunala verksamheten snarare
ha visst fog för sig. Vid en sådan jämförelse torde den av försäkringskassorna
utövade representation inte framstå som särskilt omfattande.

Personalvård

Såsom revisorerna anger, har för de statliga myndigheternas vidkommande
först under år 1966 anvisats medel för interna personalvårdsåtgärder o. d.
Det belopp, som varje myndighet maximalt får utnyttja för detta ändamål
uppgår till 10 kronor per årsarbetare och budgetår. Inom denna ram må
anordnas exempelvis enklare förtäring i samband med personalinformation,
kursavslutning och medaljutdelning m. m. ävensom betalas avgifter för deltagande
i konferens, informationsdag, studiebesök, studiecirkel, korrespondenskurs
eller andra fritidsstudier.

De sålunda för »personalvårdande åtgärder m. m.» för varje myndighet
tillgängliga beloppen medger förvisso inga vidlyftiga åtaganden gentemot
myndighetens personal. Anslagets effektivitet begränsas för övrigt därav att
de disponibla medlen skall reduceras med upp till fem kronor per befattningshavare,
om särskilda medel anvisats för enbart utbildningsändamål,
och att av anslaget skall bestridas avgifter för deltagande i konferenser.
Den intensiva utbildningsverksamhet som i överensstämmelse med verkets
rekommendationer bedrives inom försäkringskassorna skulle med tillämpning
av nämnda regler sannolikt medföra att för andra personalvårdande
åtgärder än studiestöd ofta endast fem kronor per befattningshavare skulle
stå till förfogande. I fråga om konferensavgifterna må nämnas att för varje
hundratal kronor, som går åt till sådana avgifter och sålunda användes
direkt för tjänstens behov tages personalvårdsmedel undan för tio — eller
efter nyss nämnda begränsning 20 — befattningshavare.

Riksförsäkringsverket har i sitt svar på revisorernas förfrågan angivit
sina synpunkter på kassornas åtgärder för »personalvårdande åtgärder
m. m.» Vad verket i detta sammanhang anfört har i huvudsak influtit i revisorernas
text.

Riksförsäkringsverket vill tillägga, att de tillställningar för personalen,
som med tillämpning av en tradition från föreningstiden förekommer inom
kassorna, snarast bör ses som ett uttryck för en personalvård som väl ännu
inte är genomförd i samma utsträckning inom statsförvaltningen men som
dock förekommer där i en ökande utsträckning. Det skulle med all säkerhet
inte vara till fördel för kassornas verksamhet i socialförsäkringens tjänst,
om kassorna skulle fråntas rätten att låta sådana åtgärder ingå i den personalvårdande
verksamheten. Härmed är givetvis inte sagt, att inte verket
såsom tillsynsmyndighet skall tillse att kostnaderna för hithörande verksamhet
hålles inom rimliga gränser i allmänhet såväl som i de enskilda
fallen.

Med hänsyn till det anförda synes det riksförsäkringsverket lämpligast
att verket får fullfölja uppgiften att i samråd med Försäkringskasseförbundet
utarbeta normer för försäkringskassornas handlande på ifrågavarande
områden med beaktande av den gällande organisationen och de särskilda
behov som föranledes av arten av kassornas verksamhet samt utan krav på
minskning av den personalvårdande verksamheten.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad Hultström,
deltagit ledamöterna Albåge, Dockered och Eriksson.

Därjämte bär närvarit avdelningscheferna Wredmark och örtengren, t.f.

53

avdelningscheferna Järnbrink och Skogsberg, byråcheferna Holmquist, Ahlström,
Strandberg och Fryxell samt tf. byråcheferna Arnstedt och Tegling.
Stockholm den 30 januari 1968.

L. HULTSTRÖM

Sven Olov Örtengren
föredragande

Riksrevisionsverket

Revisorerna har i sitt uttalande sammanfört förvaltningskostnader av två
skilda slag, nämligen dels kostnader för personalsammankomster av huvudsakligen
informativ karaktär, och dels representationskostnader. Som revisorerna
omnämnt, regleras inom statsförvaltningen kostnader av förstnämnda
slag i Kungl. Maj :ts cirkulär till statsmyndigheterna den 3 juni
1966 (nr 381) om bestridande av kostnader för vissa personalvårdande åtgärder
m. m. Vad avser statliga myndigheters representationskostnader har
några allmängiltiga bestämmelser eller riktlinjer i övrigt ej utfärdats centralt.
Riksdagen har emellertid i skrivelse den 1 december 1967, nr 353,
anmält sitt beslut i överensstämmelse med statsutskottets uttalande i utlåtande
nr 167 om önskvärdheten av att så långt möjligt enhetliga regler
tillskapas för den statliga representationen.

Det torde ankomma på riksförsäkringsverket att i egenskap av tillsynsmyndighet
övervaka att tillgängliga förvaltningsmedel ej missbrukas av
försäkringskassorna. Kontroll härav kan i första hand utövas vid granskning
av de kostnadsberäkningar, som kassorna enligt 14 § 18 kap. lagen
om allmän försäkring har att tillställa tillsynsmyndigheten före utgången
av oktober månad året före räkenskapsåret. Myndigheten har även möjlighet
att genom föreskrifter till revisorerna utöva särskild kontroll på de områden
där så befinnes erforderligt (jfr 17 § 18 kap. lagen om allmän försäkring).
Enligt yttrande till revisorerna har tillsynsmyndigheten inte funnit
de beslut kassorna fattat avseende personalvårdande åtgärder och representation
vara av sådant slag att de bort föranleda ingripande i tillsynsväg.

Riksrevisionsverket har inte funnit anledning att ifrågasätta det av riksförsäkringsverket
och revisorerna uttalade behovet av att enhetliga normer
om möjligt tillskapas för personalvårdande åtgärder och representation
även vid försäkringskassorna. Det torde inte möta något hinder att riksförsäkringsverket
såsom tillsynsmyndighet utfärdar erforderliga generella
föreskrifter. Dessa torde kunna utformas efter förebild av de bestämmelser
som på detta område redan gäller eller ytterligare kan komma att utfärdas
för statliga myndigheter. Det får emellertid beaktas att, såsom i riksförsäkringsverkets
yttrande respektive reservationen till revisorernas uttalande
framhålles, lagstiftningsarbetet på socialförsäkringsområdet kräver en intensiv
utbildnings- och informationsverksamhet samt att kostnaderna för
de två avsedda ändamålen kan variera på grund av kassornas geografiska utbredningsområde.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tillförordnade byråchefen
Törnebohm, varjämte byrådirektören Hedman varit föredragande.
Stockholm den 19 januari 1968.

LARS LINDMARK

Greta Hedman

54

Försäkringskasseför bundet

Riksdagens revisorer har genom Riksförsäkringsverket inhämtat uppgifter
för åren 1964—66 avseende anordnade tillställningar för försäkringskassornas
personal och kostnaderna härför samt kostnaderna för kassornas
övriga representation. Uppgifterna begärdes med kort varsel under juli 1967.

De siffror som erhölls har i revisorernas berättelse presenterats i tabellform,
varvid de väsentliga kommentarer till siffrorna som gjorts från såväl
försäkringskassorna som Riksförsäkringsverket till stor del bortfallit. Dessa
kommentarer visade att det presenterade siffermaterialet inte utan vidare
var möjligt att använda för att få en rättvisande bild av kassornas kostnader
i förevarande avseenden och ej heller för direkta jämförelser kassorna emellan.

Mot dessa siffror har revisorerna sedan ställt liknande kostnader inom
statliga verksamheter genom att välja vissa exempel från den av revisorerna
redovisade undersökningen härom. Man visar upp utfallet av de jämförelser
som därvid erbjuder sig som om dessa skulle vara relevanta, entydiga och
helt representativa för det område man vill belysa.

Någon definition av begreppen representation och personaltillställningar
har inte gjorts och detta medför ytterligare osäkerhet i resultatet av jämförelserna
mellan kassorna. Det innebär också att en jämförelse mellan dem
och andra verksamheter kan vara behäftad med betydande felkällor på
grund av olika tolkningar av de angivna begreppen samt olikheter i bl. a.
kontering och redovisning.

Vad gäller försäkringskassorna finns i deras kontoplan endast ett konto
för ifrågavarande kostnader, benämnt »Utbildning, sammanträdesutgifter»,
på vilket enligt konteringsanvisningarna föres bl. a. kursmateriel, lokalliyra
och representation. Vid förfrågan hos några kassor har det visat sig att man
— bl. a. beroende på den korta tid som stod till buds och på grund av semestrar
när uppgifterna skulle lämnas — redovisat totalbeloppen på detta
konto utan att dra ifrån kostnader som inte kan anses ha betydelse i sammanhanget.

Sålunda finns exempelvis i flera fall medtagna kostnader, som helt är att
hänföra till utbildning, exempelvis viss kursmateriel, lokalkostnader, föreläsningsarvoden
samt rese- och traktamentsersättningar i vissa utbildningssammanhang.
I samband med informationskonferenser har ibland tillämpats
det systemet att man —- för att bl. a. reducera kassans utgifter och
samtidigt effektivare utnyttja tiden -— ordnat exempelvis med en gemensam
lunch. I sådana fall har då antingen inte utgått något traktamente alls
eller endast reducerat sådant. Genom att ordna med en gemensam måltid
har man då också ibland sluppit särskilda utgifter för lokalhyror och liknande.
Även resekostnader för sådana utbildningsträffar har förts på det
nämnda kontot.

Med det anförda har vi endast velat visa, att de siffror som revisorerna
använt sig av när det gällt försäkringskassorna inte utan vidare kan jämföras
med de kostnader, som i detta sammanhang redovisas för vissa statliga
verk som har ett annat konterings- och redovisningssystem. Eftersom
revisorerna i första hand gör jämförelse med SJ:s kostnader kan man
ifrågasätta vad exempelvis de fria resorna för SJ:s personal betyder i inbesparade
bokförda kostnader i olika sammanhang. Att man dessutom i en
kraftigt expanderande verksamhet som försäkringskassornas, där antalet
anställda under de undersökta åren ökat med ca 2 000 på grund av utökade

55

arbetsuppgifter och upprepade ändringar av lagar och förordningar, måste
räkna med en annan omfattning av informationsverksamheten än inom en
verksamhet, där indragningar av personal förekommer, torde väl också stå
klart.

För en korrekt bedömning och meningsfull diskussion bör därför ifrågavarande
kostnader redovisas på likartat sätt, i sitt sammanhang och uppdelade
på ett för direkt jämförelse entydigt sätt.

Förbundet kommer i fortsättningen av denna skrivelse att knyta sina
kommentarer till revisorernas påpekanden i två avsnitt, dels kostnader för
personalvård m. in., dels representation. Med representation avses då representation
avseende personer, som inte är anställda i den egna kassan.

Personalvård

Personalvårdande åtgärder från sjukvård, hälsovård och hygien till bostadsanskaffning,
fritidssysselsättning, åtgärder i samband med utbildning
och information samt åtgärder som befrämjar samhörigheten m. in. vidtas
och bekostas både för att förstärka effekten av förd lönepolitik och för att
utvinna optimal prestation av arbetskraften. Det gäller således att öka anställningens
värde för att förvärva och behålla god arbetskraft. Samtidigt
gäller det även att med personalpolitiska medel på olika sätt främja och
stimulera en hög arbetseffektivitet.

När man diskuterar kostnaderna för vissa personalvårdande åtgärder kan
de kanske få en viss belysning genom att — insatta i ett större sammanhang
— ställas i relation till andra kostnader för arbetskraft. Enligt en beräkning
av Stockholmskassan utgör initialkostnaderna för ett nyanställt
skrivbiträde (introduktion, upplärning och tillvänjningstid m. m.) drygt
6 000 kronor. Av detta framgår hur väsentligt det är för en kassa att hålla
avgångsprocenten så låg som möjligt. Att personalvårdande åtgärder därvidlag
har en mycket stor betydelse torde vara ställt utom allt tvivel.

Som förut nämnts har det genom de ändringar i lagstiftning och tillämpningsföreskrifter
som med korta intervaller ägt rum inom försäkringskassornas
verksamhet oundgängligen varit nödvändigt att ordna med direkt
muntlig information i olika sammanhang, i synnerhet som det i regel förelegat
kort förberedelsetid mellan beslut om och ikraftträdande av de nya
bestämmelserna. Att man vid dessa exceptionella arbetsförhållanden, under
vilka kassorna varit tvungna att begära det yttersta av sin personal och
pressat dess lojalitet mot företaget och dess syften till gränsen av det rimliga,
bjudit personalen på en enkel förtäring i samband med erforderlig information,
borde väl rimligen inte ha behövt sättas i fråga. Ser man sammankomsterna
mot den bakgrunden har kassorna också utan varje tvivel
fått ut full företagsekonomisk valuta för de nedlagda kostnaderna.

Varje personalpolitisk åtgärd och kostnad bör vid det tillfälle den blir
aktuell värderas för sig med hänsyn till vad som bäst främjar företagets
intressen. Visar det sig då att en personalsammankomst ur såväl informations-
som personalpolitisk synpunkt är motiverad, bör den också få arrangeras.

Viktigt är emellertid, att sådana personalsammankomster under inga
omständigheter ordnas av slentrian utan endast då verklig anledning finns.
Man torde också med fog kunna påstå att detta hittills varit fallet hos försäkringskassorna.

Om man har en på detta sätt begränsad handlingsram kan vi inte anse,
att det finns sakliga skäl att göra olika företagsekonomiska värderingar i

56

en sådan fråga beroende på om den uppkommer i ett enskilt eller i ett offentligt
företag.

Det bör i detta sammanhang även framhållas, att de sammankomster
för personalen som förekommer i kassorna bör tas som ett uttryck för en
i dagens samhälle alltmera vanlig och accepterad form av personalvård,
som även håller på att växa fram inom den statliga förvaltningen. Att i
detta läge begränsa kassornas möjligheter till sådan personalvård kan därför
knappast vara lämpligt. I stället anser förbundet att man borde inrikta
sig på att åstadkomma bättre möjligheter för statsförvaltningen i detta
avseende.

För försäkringskassorna skulle en begränsning av de personalvårdande
åtgärderna, bl. a. med tanke på att ytterligare reformer är aktuella på socialförsäkringens
område och att personalen i samband därmed kommer att
bli hårt ansträngd, komma att medföra icke önskvärda konsekvenser ur
personalpolitisk synpunkt. Detta innebär givetvis inte att inte kostnaderna
för sådana åtgärder bör hållas inom acceptabla gränser och att enhetlighet
eftersträvas kassorna emellan. Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet
har även kommit överens om att gemensamt utarbeta normer
för kassornas handlande i dessa avseenden.

Övrig representation

Den allmänna försäkringen påverkar genom sin förmånsrätt handlandet
inom åtskilliga verksamhetsområden utanför försäkringskassorna och kräver
därför kunskaper och insikter om försäkringen av befattningshavare
inom medicinska, sociala och andra arbetsområden. Försäkringskassornas
personal har i åtskilliga för den enskilde viktiga avseenden att samråda och
samverka med företrädare för sådana verksamheter. Kassorna har också
ett starkt tryck på sig att stå till förfogande i olika sammanhang för information
till sådana personer och yrkesgrupper som behöver ha kännedom
om hur försäkringskassorna och socialförsäkringen fungerar.

Sådan informationsverksamhet från kassornas sida är inte bara försvarbar
utan direkt nödvändig, därför att den befrämjar samarbetet mellan
olika samhälleliga institutioner och underlättar gemensamma ärendens
handläggning.

I samband med sådan informationsverksamhet, som oftast sker hos kassan
genom visning av kassans lokaler och samtidig information om kassans
verksamhet, kan exempelvis kassan bjuda på kaffe. En sådan representation
kan försvaras ur effektivitetssynpunkt men den kan även betraktas
som en rimlig initialkostnad för främjande av goda framtida yrkesmässiga
relationer med kassan.

När det gäller den för kassorna och de försäkrades rätt till förmåner
från den allmänna försäkringen mycket betydelsefulla läkarkåren är utbytet
av informationer och kontakter mellan kassorna och läkarna av oerhört
stort värde. Försäkringskassorna brukar därför när behov uppkommer
ordna med sådana konferenser. Oftast förläggs dessa på kvällstid på läkarnas
fritid. Att kassorna i sådana sammanhang, när läkarna offrar fritid
och i många fall även har kostnader för resor o. dyl. för att komma till sammanträdesorten,
ordnar med en enkel förtäring borde väl heller inte behöva
ifrågasättas. Denna lilla »gästfrihet» gentemot läkarna är den enda
ersättning de erhåller för sitt deltagande. Vad dessa konferenser betyder
för att undvika felbedömningar, missförstånd och onödiga friktioner så -

57

väl för de försäkrade som för försäkringskassorna, torde knappast kunna
överskattas.

En stor del av de av kassorna redovisade kostnaderna för övrig representation
avser sådana läkarkonferenser.

Bedömningen av intensiteten av och kostnaderna för kassornas yttre
representation måste ske med beaktande av hela området och med vetskap
om att socialförsäkringen trots allt har en relativt lågt utvecklad yttre
kontaktverksamhet. En ökning av insatserna för den yttre informationen
torde också bli erforderlig. Detta gäller f. ö. hela den offentliga förvaltningen
och en utredning härom pågår som bekant.

När det gäller försäkringskassorna kan krav på en ökad allmän informationsverksamhet
väntas från bl. a. läkare, sjuksköterskor, övrig sjukvårdspersonal,
sociala tjänstemän, arbetsvårdare och arbetsgivare. Vid dessa kontakter
måste kassorna för att uppnå bästa möjliga resultat vara oförhindrade
att agera med hjälp av de medel och metoder som är lämpliga
ur allmän synpunkt och ändamålsenligt i förhållande till sitt syfte. Ett
förbud i den ena eller andra formen kan därvid inte betraktas som en meningsfull
åtgärd.

Övriga synpunkter

Förbundet anser det vare sig önskvärt, erforderligt eller lämpligt med en
frikostig yttre representation. Vi instämmer helt med revisorerna i att medel
för representation skall handhas med nödig varsamhet såväl med avseende
på representationens form som omfattning.

Det bör emellertid enligt förbundets mening alltjämt finnas frihet för
kassorna att utöva en väl avvägd representation utåt i de fall det är motiverat,
lämpligt och ägnat att befrämja försäkringens och de försäkrades intressen
samt för att utveckla viktiga relationer med utomstående.

Vidare bör framhållas att kostnader för yttre representation inte har
relation till en kassas storlek uttryckt i antalet anställda på sätt som finns
redovisat i revisorernas berättelse. Omfattningen av yttre representation
styrs i stor utsträckning av andra omständigheter, t. ex. kassans läge och
typ, antalet myndigheter, företag och speciella skolor på orten, frekvensen
av utländska besökare o. s. v.

Revisorerna har jämfört kassornas kostnader för personalvårdande åtgärder
och övrig representation med vissa statliga myndigheters kostnader.
Förbundet vill emellertid ifrågasätta om inte med hänsyn till kassornas
status, decentraliserade verksamhet och krav på kontakt- och informationsverksamhet,
en jämförelse med den landstingskommunala representationen
snarare vore på sin plats. En sådan jämförelse skulle förmodligen ge ett
helt annat resultat.

Sammanfattning

Förbundet anser att de av revisorerna undersökta kostnaderna kan diskuteras
och bedömas endast i sitt större ändamåls- och kostnadssammanliang.

För relevanta jämförselser mellan kassorna inbördes samt mellan kassor
och andra verksamheter saknas både tillräckligt entydiga begreppsbestämningar
och adekvata konterings- och redovisningsregler. Det ligger emellertid
i kassornas intresse att sådana definitioner och regler snarast skapas.

Förbundet instämmer i revisorernas mening att medel för personalsam -

58

mankomster och representation skall handhas med nödig varsamhet och
att en större likformighet på hithörande område bör eftersträvas.

Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet har tillsatt en gemensam
kommitté med syfte att utarbeta vägledande riktlinjer för kassorna
i förevarande avseenden. En riktpunkt skulle därvid vara att åstadkomma
en med hänsyn till försäkringskassornas egen ställning, funktion och
behov anpassad ordning. Det synes förbundet lämpligt att denna uppgift
får fullföljas. Stockholm den 5 februari 1968.

GEORG PETTERSSON

Ingvar Nordin

59

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

§ 7 Länsstyrelsernas datakontor
Länsstyrelsen i Östergötlands län

Som framhållits redan i länsstyrelsens yttrande till revisorerna och som
också framgår av deras berättelse har beläggningen på härvarande länsdataanläggning
varit relativt god, dels på grund av länsstyrelsens ställning
som test- och försökslän, dels genom att anläggningen i betydande grad
kunnat uthyras till betalande kunder, såväl statliga som privata. Under
den tid revisorernas undersökning omfattar (januari—september 1967) har
sålunda för kundkörningar debiterats 322 000 kronor.

Från och med senaste årsskifte har test- och försöksverksamheten övertagits
av länsstyrelsen i Södermanlands län. I stället har härvarande länsstyrelse
fått ställningen av clearingcentral, dvs. att här installerats en bandkonverter,
avsedd att användas för utväxling av data mellan de olika maskinsystem,
som användes av länsstyrelserna. Av vad som hittills framgått
vid utnyttjandet av bandkonvertern synes körningar på densamma vara
relativt tidsödande. Som exempel kan nämnas att konverteringen av preliminärskatteuppgifter
för »SAAB-länen» (ca 2,4 milj. poster) till det
centrala förfrågningsregistret i Örebro tog ca 18 timmar i effektiv maskintid
eller 3 3/4 timme per bandrulle. Under den tid bandkonvertern användes
är dataanläggningen låst för andra bearbetningar. När uppgifter via
bandkonvertern skall lämnas till andra myndigheter eller till beställare
av uppgifter från »SAAB-sidan» torde sålunda dataanläggningen komma
att vara belagd tämligen lång tid. För statistiska centralbyråns statistiktjänst
kommer inom den närmaste tiden att konverteras »SAAB-länens»
kameralband, dvs. den för år 1968 mantalsskrivna befolkningen, en uppgift
som beräknas till 85 maskintimmar. Även en del privata företag har
förklarat sig vara intresserade av uppgifter via bandkonvertern, som också
regelbundet kommer att behövas för utväxling av skattedata i anslutning
till uppbördsterminerna.

Utöver den produktion, som förekommer vid samtliga länsdataanläggningar,
kommer alltså härvarande länsstyrelse att få betydande extra uppgifter
i sin egenskap av clearingcentral.

Revisorernas undersökning hos länens datakontor kan måhända sägas
ha skett något för tidigt. I de flesta fall hade anläggningarna nyligen tagits
i bruk och i stort hade endast uppläggningskörningar förekommit. På
skatteredovisningsområdet hade körningarna ännu icke alls påbörjats. Hur
stor produktionsbeläggningen blir i ett fullt utbyggt ADB-system inom
folkbokförings- och uppbördsområdet kan ännu icke sägas, men att rutinerna
inom skatteområdet kommer att i varje fall tidvis kräva relativt
mycken maskintid är ostridigt, liksom att beläggningen blir sådan att det
ofta kommer att krävas mer än ett skifts tjänstgöring. Likväl torde utrymme
vid normallänsstyrelserna säkerligen komma att finnas för andra

60

ADB-uppgifter. Länsstyrelsen biträder helt revisorernas uppfattning att
det bör utredas vilka lämpliga ADB-projekt, som skulle kunna tänkas ombesörjda
av länsdataanläggningarna. Huruvida clearingcentralen kommer
att för härvarande länsstyrelses del försvåra en medverkan i andra ADBuppgifter
blir beroende av i vilken utsträckning andra myndigheter och
beställare vill utnyttja densamma.

Systemet med länsanläggningar har enligt länsstyrelsens mening varit
synnerligen värdefullt i samband med uppläggningen av de olika register,
som erfordras för ADB-bearbetningar inom folkbokföring och uppbörd.
Det har varit smidigt och mindre sårbart än vad fallet skulle ha varit med
större enheter och länsstyrelsen anser att antalet anläggningar bör bibehållas
i varje fall tills dess en eventuell ny länsindelning blir beslutad. I
sammanhanget måste också särskild uppmärksamhet läggas vid de toppar
i beläggningen som finns och framdeles kommer att finnas. Under den
korta tid som står till buds för exempelvis framtagande av debetsedlar (såväl
preliminära som slutliga) skulle det vara ogörligt att klara arbetsuppgiften
på ett mindre antal anläggningar inom föreskrivna tider. Framtagande
av mantalslängder är ett annat stort arbete, i tid sammanfallande med produktionen
av preliminärdebetsedlar, som måste ske med kort tidsmarginal
liksom framtagandet av de årliga taxeringsresultaten. Dylika toppar fordrar
ett stort antal anläggningar, vilka enligt länsstyrelsens mening i stället
för att ersättas med ett mindre antal vid tider med mindre beläggning bör
tillföras andra ADB-projekt av statlig eller kommunal karaktär. Linköping
i landskontoret den 24 januari 1968.

STEN NEIIvTEB

Gunnar Hellstrandh

Länsstyrelsen i Malmöhus län

I sin berättelse har revisorerna intagit en tabell över de lönekostnader som
budgetåret 1966/67 belastat länsstyrelsens datakontor. För detta läns vidkommande
ingår i angivet belopp även kostnaderna för länsbyråverksamheten.
I jämförelse med något län har härvarande länsbyrås verksamhet
varit av större omfattning än vad som betingas av länets befolkningstal.
För att uppnå en rättvisande jämförelse mellan länen måste därför först
kostnaderna för länsbyråverksamheten frånräknas. Efter en sådan reducering
och ställes kostnaderna i relation till länens storleksordning blir utfallet
tillfredsställande i jämförelse med andra län.

I olika sammanhang har länsstyrelsen, som också observerats av revisorerna,
påpekat det angelägna i att den planering som förutsattes i prop.
32: 1963 för att tillföra länsanläggningarna ytterligare arbetsuppgifter verkligen
kommer till stånd. Särskilt med tanke på den förhållandevis långa tid
som förberedelserna för ett ADB-projekt kräver, utgör den bristande planeringen
ett missförhållande som redan fått allvarliga ekonomiska konsekvenser
och vars verkningar framdeles kan innebära en statlig ekonomisk
misshushållning av enorma mått. Såvitt länsstyrelsen har sig bekant finns
inget organ som särskilt ålagts uppdraget att planera för ett bättre utnyttjande
av länsdatamaskinerna än mindre föreligger något beslut om tillförande
av nya arbetsuppgifter. Som exempel på den bristande planeringen
kan anföras förslaget om centralt fastighetsregister (1968/69 statsverksprop,
bil. 4 s. 11) där möjligheten att utnyttja den överflödiga maskinkapaciteten
på länsanläggningarna inte tillvaratagits.

61

Länsstyrelsen delar helt revisorernas uppfattning att länsdataanläggningarna
inte utnyttjas till sin fulla kapacitet och finner även flertalet av
de föreslagna lösningarna för att erhålla en högre utnyttjandegrad vara välgrundade.
Förslaget att inskränka det antal länsstyrelser som för framtiden
skola vara utrustade med dataanläggningar i full skala synes innebära ett
frångående av riksdagsbeslutet år 1963 att tillföra länsstyrelserna datamaskiner.
Om kapaciteten på anläggningarna inte skulle bli helt utnyttjad
genom ADB-systemet för folkbokföring och uppbörd framhöll Föredragande
departementschefen betydelsen av att planering för andra arbetsuppgifter
än de ursprungligen avsedda därför komme i gång så snart som
möjligt. Under sådana förhållanden bör ansträngningarna att fullfölja intentionerna
om nya arbetsuppgifter i nuläget fullföljas centralt.

Länsstyrelsen kan i stort ansluta sig till vad revisorerna anfört om datakontoren
men anser det vara en brist att ansvaret för den bristande planeringen
inte klarlagts. Revisorerna har inte heller angivit vad som mera långsiktigt
bör vidtas för att komma till rätta med rådande förhållanden. Som
framgått av vad som här och i andra sammanhang anförts är länsstyrelsen
av den bestämda uppfattningen att arbetet med planering för utökning av
datakontorens verksamhet snarast bör igångsättas och att denna uppgift
ålägges ett särskilt planeringsorgan gemensamt för alla länsstyrelser med
representation av förutom länsstyrelserna bl. a. statskontoret. Malmö i landskontoret
den 5 februari 1968.

C. ARTHUR NORGREN

Bengt Sandberg

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Det är ofrånkomligt att införande av ADB inom ett så stort område som
folkbokföring och uppbörd medför stora initialsvårigheter och att man därför
i starten måste ha tillgång till reservkapacitet. Tiden får emellertid nu
anses mogen att överväga vilka nya arbeten som bör tillföras.

Trots att de gjorda sammanställningarna över ADB-maskinernas utnyttjande
endast kan ge en mycket grov bild av läget får länsstyrelsen bekräfta
de förhållanden som revisorerna påpekat, nämligen att de olika länens
anläggningar av olika skäl är ojämnt belastade och att det finns överkapacitet.
Självfallet bör länsdataanläggningarna utnyttjas inte bara för folkbokföring
och uppbörd utan också för andra bearbetningar på regional nivå.

I ett flertal utredningar har förts fram planer på ADB-teknikens utnyttjande,
dock utan att särskilt ange att bearbetningen skulle ske vid länsanläggningarna,
vilket enligt länsstyrelsens mening borde ha legat nära till
hands. Av revisorernas berättelse framgår, att de flesta länsstyrelserna
lämnat förslag på objekt för databehandling på länsplanet. Om ett eller flera
av dessa förslag genomföres, är det angeläget att man i första hand utnyttjar
befintlig kapacitet på länsplanet. För databehandling länsvis vill länsstyrelsen
såsom särskilt angelägna uppgifter ange bearbetningar för:

1. den allmänna varuskatten (mervärdeskatten),

2. exekutionsväsendet,

3. den allmänna försäkringen och

4. utbetalning av de allmänna barnbidragen.

Särskilt problem ligger emellertid däri att datakontorens personal endast
dimensionerats för arbetet med folkbokföring och uppbörd, därvid CFU

62

gentemot länen bestämmer vilka extra uppgifter som skall utföras ADBmässigt
(Instruktionen för CFU 3 §, SFS 1965: 715). Nya arbeten, som kan
vara lämpliga, kräver för omläggning till ADB att tillgång finns till den
systempersonal, som CFU men inte länsstyrelsen disponerar. Länsstyrelsen
kan därför endast föra fram önskemål, men däremot inte färdiga arbetsuppgifter
att omedelbart bearbetas av maskinerna. Det sagda gäller även
om länsstyrelsen behöver maskinbearbetning för exempelvis egen planeringsverksamhet.
Om länsstyrelsen sålunda endast har personal för själva
driften, är det ändå angeläget att man inte dröjer med att ge länens datakontor
kompletterande arbeten att utföra.

I detta sammanhang kan påpekas att länsstyrelsen, sedan folkbokföringsregistren
nu upplagts, haft många förfrågningar om selektering av uppgifter
ur registren liksom om framtagning av kopior därav. Särskilt de kommunala
myndigheterna synes ha behov av att få aktuella register av olika
slag genom länsstyrelsens försorg. Sådana extra arbetsuppgifter kan emellertid
ingalunda fylla ut hela överkapaciteten.

Av förslagen till utjämning av maskinkapaciteten har revisorerna i första
hand tagit fasta på en omfördelning av maskinresurserna mellan länen.
Detta skulle innebära byte av maskinfabrikat på så sätt att län med underkapacitet
tilldelades maskiner av märket SAAB och vice versa. En sådan
åtgärd för med sig problem, i varje fall under de närmaste åren då det nyss
genomförda systemet skall verka i full utsträckning. Länsstyrelse, som förfogar
över utbildad och intrimmad personal för ett system, skulle vid övergång
till ett annat maskinsystem behöva skola om denna personal. En sådan
omställning skulle — såvift gäller Göteborgs och Bohus län, som för närvarande
har ringa överkapacitet — innebära, att länsstyrelsens dataanläggning
under lång tid inte utan bistånd av andra län skulle kunna bemästra
de arbetsuppgifter som nu skall genomföras. Länsstyrelsen vill anmäla, att
valet av IBM-anläggning för detta läns vidkommande påverkats därav att
det finns sådana anläggningar hos många företag i Göteborg; dessa skulle
kunna utnyttjas vid tillfälligt behov av extra maskintid. Det har även ansetts
att länsstyrelsens rekrytering av datapersonal skulle underlättas härigenom.

Det beslutade och numera i väsentliga delar genomförda länssystemet —
i stället för rikssystemet — har länsstyrelsen funnit innebära vissa fördelar.
I samband med förslaget om nya ADB-projekt uttalas stundom att
de bör utföras centralt. Länssyrelsen delar inte denna uppfattning. Länens
maskiner är lämpliga för nya arbeten och mindre sårbara genom sin utspridning.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
landssekreteraren E. Axelson och byrådirektören L. Malmberg. Göteborg i
landskontoret den 6 februari 1968.

FOLKE ELFVING

Gunnulf Berg

Länsstyrelsen i Västmanlands län

Länsstyrelsen har i sin tidigare skrivelse till revisorerna i denna fråga
ansett det angeläget att möjlighet skapas att utnyttja länsstyrelsens datamaskinanläggning
för andra arbetsuppgifter och i andra sammanhang än
för folkbokföring och uppbörd. Länsstyrelsen vill därför kraftigt understryka
revisorernas uttalade mening att den aktualiserade frågan prövas
utan dröjsmål.

63

Länsstyrelsen vill även erinra om att föredragande departementschefen
i proposition nr 32 år 1963 angående riktlinjer för organisationen av folkbokförings-
och uppbördsväsendet m. m. understrukit betydelsen av att
planering för länsdataanläggningarnas användning för andra arbetsuppgifter
än de ursprungligen avsedda kommer i gång så snart som möjligt.
Trots detta synes någon planering inte ha skett i sådan omfattning att
ännu föreligger något slutligt förslag om utnyttjande av länsdataanläggningarna
i nämnvärd omfattning. Förhållandet att det saknats särskild
myndighet eller organ, som haft i uppdrag att följa och samordna denna
verksamhet, kan därvid ha haft viss betydelse. Länsstyrelsen förordar därför
att en särskild arbetsgrupp tillsätts för att närmare utreda och framlägga
förslag beträffande vilka arbetsuppgifter som lämpligen bör tillföras
länsdataanläggningarna.

Alternativt bör detta uppdrag anförtros åt statskontoret.

I handläggningen av detta ärende har deltagit landshövdingen Gustav Cederwall,
landskamreraren Nils Ahlberg, landssekreteraren Bengt Svanström
och byrådirektören Rune Yregård, den sistnämnde föredragande. Västerås
den 17 januari 1968.

GUSTAV CEDERWALL

Rune Yregård

Länsstyrelsen i Västerbottens län

I tabellerna 1 och 2 i berättelsen lämnar revisorerna en sammanställning
över beläggningen på länsstyrelsernas datamaskiner under tiden januari—september
1967. Numera kan uppgifter om beläggning lämnas även
för tiden oktober—december 1967. Beläggningens tider i timmar på datamaskinen
i detta län sistnämnda månader framgår av följande uppställning.

	Okt.	Nov.	Dec.	Genomsnitt okt.—dec.
Produktionskörning...............	256,0	162,9	188,5	202,5
Servicekörning....................	0,3	0,9	10,8	4,0
Annan körning................... Preventiv service inkl. tvätt av band-	16,6	13,5	36,6	22,2
stationer.......................	30,6	29,4	20,3	26,8
Korrektiv service.................	2,8	3,7	—	2,2
Ombyggnad av datamaskin........	9,0		—	3,0
Spilltid..........................	6,8	4,7	9,4	7,0
Total beläggning..................	322,1	215,1	265,6	267,7

Den huvudsakliga ADB-verksamheten år 1967 avsåg fastighets- och personredovisning.
Under år 1968 går skatteredovisningen i full drift. Någon
tillförlitlig uppgift om den maskintid som åtgår för skatteredovisning kan
inte lämnas. Man synes dock redan nu kunna påstå att beläggningen ökar
kraftigt i och med att skatteredovisningen kommer med i ADB-systemet.

En bedömning i efterhand visar att installation av datamaskin på vissa
länsstyrelser måhända hade kunnat ske några månader senare. Å andra
sidan har det varit värdefullt för länsstyrelsen att under en övergångstid

64

få datamaskinanläggningen trimmad och personal utbildad. Därmed får
man ökad säkerhet i driften.

En viss överkapacitet måste finnas på länsdataanläggningarnas datamaskiner,
om erforderlig säkerhet i systemet skall tillgodoses. Driftstörningar
kan ge upphov till förhållandevis långa omkörningar och till överflyttningar
av körningar till annan länsstyrelse. En tillfällig överbelastning
på en länsdataanläggning kan också bemästras genom överflyttning av
maskinkörningar till annat län. Värdet härav bör inte förbises.

Några kortsiktiga åtgärder i anledning av den låga maskinbeläggningen
under det gångna uppläggningsskedet anser sig länsstyrelsen inte kunna
förorda. Tanken på en inskränkning av antalet länsstyrelser, som för framtiden
skulle vara utrustade med datamaskin, tar länsstyrelsen avstånd ifrån
på det bestämdaste. Länsstyrelsen noterar därför med tillfredsställelse, att
revisorerna framfört denna tanke som sista utväg.

Med datasektionernas tillkomst på länsstyrelserna tillskapades möjlighet
att förverkliga statsmakternas uttalade avsikt att få till stånd en statlig
länsdataorganisation. Det ADB-arbete, som hitintills ålagts länsdataanläggningarna
inom området för fastighets-, person- och skatteredovisning, bör
enligt länsstyrelsens mening endast vara en del av de arbetsuppgifter, som
skall åligga en i framtiden fullt utnyttjad och utbyggd länsdataanläggning.
Länsdataanläggningarna bör i sin verksamhet så långt möjligt framstå
som ett för den statliga länsförvaltningen gemensamt dataorgan. Erfarenheterna
av den hittillsvarande ADB-verksamheten på denna länsstyrelse
har varit goda. Med hänsyn härtill framhåller länsstyrelsen sitt stora intresse
för att ytterligare arbetsuppgifter tillförs länsdataanläggningarna.

I förslag till nya ADB-projekt inom den statliga länsförvaltningen framläggs
stundom ADB-systein för en stor och därmed dyrbar central riksanläggning
jämte terminalanläggningar med mycket avancerad specialutrustning.
Installations- och driftkostnaden för denna avancerade specialutrustning
är inte låg, och man måste ovillkorligen få ställa kravet att
kostnaden inte skall överstiga värdet av nyttjandet. Nya anläggningar bör
inte få installeras så länge nya arbetsuppgifter inom ADB kan förläggas
till länsdataanläggningarna.

Kostnaden för nya ADB-projekt inom länsförvaltningen förlagda till
länsdataanläggningarna blir i regel långt lägre än kostnaden vid andra
ADB-lösningar. överkapaciteten på länsstyrelsernas datamaskiner kan utnyttjas
för en låg kostnad. En del större län kan öka sin kapacitet på
maskinen med förhållandevis enkla kompletteringar t. ex. byte till snabbare
radskrivare och bandstationer. Om man dessutom förser länsdataanläggningarna
med direktaccessminnen har man tillskapat ännu större
möjlighet att utöka länsstyrelsernas ADB-arbete och att möta framtida
krav på anläggningen. Vinsten ur kostnadssynpunkt vid nya ADB-projekts
förläggning till länsdataanläggningarna lär kvarstå även vid en ökning
av anläggningarnas kapacitet. Länsstyrelsen ser länsdataanläggningen som
ett länets statliga dataorgan, och det bör därför nyttjas för även nya ADBprojekt
inom länsförvaltningen så länge det inte visats att projektet måste
genomföras vid annan dataanläggning.

År 1968 blir personalen på länsdataanläggningarna hårt ansträngd bland
annat på grund av den stora mängd uppläggningsrutiner och modifieringar
av driftsystemet som erfordras för skatteredovisningens övergång till ADB.
Planeringen av nya ADB-projekt kräver emellertid förhållandevis lång tid.

65

Planeringsarbetet bör därför bedrivas utan dröjsmål, vilket även understrukits
i revisorernas berättelse.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknade t.f. landskamrerare
och byrådirektör, föredragande. Umeå i landskontoret den 16
januari 1968.

A. OLOFSSON

K.-J. Nilsson

Statskontoret

På grundval av från länsstyrelsernas datakontor inhämtade uppgifter om
bl. a. beläggningen under perioden januari—september 1967 uttalar riksdagens
revisorer, att länsstyrelsernas datamaskiner inte utnyttjas tillnärmelsevis
i den omfattning som är tekniskt och personellt möjligt.

Revisorerna erinrar om att enbart hyreskostnaderna för dessa datamaskiner
uppgår till drygt 14 milj. kr. årligen, vartill kommer kostnaderna för
personal och lokaler in. m. Inte minst med hänsyn härtill framstår det enligt
revisorerna som angeläget, att maskinkapaciteten utnyttjas i största
möjliga utsträckning, så att de relativa produktionskostnaderna minskas
och staten besparas onödiga utgifter.

Länsstyrelsernas datakontor befann sig under den period redovisningen
omfattar i uppbyggnadsskedet, varför verksamheten självfallet inte nått
normal omfattning. Vissa planerade arbetsuppgifter var heller inte överförda
till datakontoren under denna period. Här avses i första hand arbetsuppgifter
inom taxerings- och uppbördsväsendet som först under innevarande
år i sin helhet överförs från de lokala skattemyndigheterna respektive
postens skatteavdelningar.

Eftersom verksamheten vid länsdatakontoren sålunda först under loppet
av 1968 utvecklas till full drift, anser statskontoret det för sin del knappast
möjligt att på grundval av de redovisade beläggningsuppgifterna dra några
slutsatser om det framtida utnyttjandet.

Statsrevisorerna låter antyda att ett rimligt utnyttjande av länsanläggningarna
skulle uppnås vid i genomsnitt 520 beläggningstimmar per månad,
vilket i stort motsvarar en kontinuerlig drift. Enligt statskontorets uppfattning
kan krav på så hög beläggning inte uppställas för dessa anläggningar.

Drygt 500 timmars genomsnittlig beläggning per månad lämnar nämligen
inget som helst utrymme för reservkapacitet, om man beaktar att en icke
oväsentlig del av den totalt tillgängliga tiden måste avsättas för bl a ställtider
och omkörningar på grund av driftstörningar. Tillgång till reservkapacitet
måste anses oundgängligen nödvändig med hänsyn till de ordinarie bearbetningarnas
starka tidsbundenhet och känslighet för störningar. Det kan erinras
om, att uppbördsorganisationskommittén vid val av maskinutrustning
utgick från att utrustningen borde dimensioneras och sammansättas så, att
den även vid förekommande toppbelastningsperioder utnyttjades under högst
tio skift per vecka, innebärande i regel två skift per dygn. Det tredje skiftet
under dygnet skulle ograverat utgöra reserv.

Vid bedömningen av en rimlig beläggning för dessa anläggningar bör man
därför räkna med 250—300 timmar per månad, dvs. 1 1/2—2 skift. Med en
genomsnittsbeläggning av denna storleksordning måste enligt statskontorets
mening dessa anläggningar anses fullt tillfredsställande utnyttjade.

3 Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. 11

66

Skulle länsanläggningarna vid fullt utbyggd drift inom folkbokföringsoch
uppbördsväsendet inte nå upp till denna beläggning är det självfallet av
intresse att undersöka vilka förutsättningar som finns antingen att reducera
antalet anläggningar eller att till dessa förlägga även andra bearbetningar.

En begränsande faktor i sistnämnda hänseende utgör skillnaderna i beläggning
mellan de olika anläggningarna. Detta är givetvis ofrånkomligt i
ett system där befolkningsunderlaget i första hand är bestämmande för arbetsbelastningen
och där de datamaskinella resurserna lokaliserats till förefintliga
administrativa enheter med varierande befolkningsunderlag. Som
påpekades redan av uppbördsorganisationskommittén i dess principbetänkande
(SOU 1961:4) medför denna skillnad i länens maskinbeläggning
emellertid svårigheter att ta överkapaciteten i anspråk för sådana arbetsuppgifter
där arbetsmängderna blir proportionella mot länens storlek. I de
stora länen där arbetstillskottet skulle kunna bli betydande är överkapaciteten
ringa eller ingen, medan i de små länen situationen är den omvända.
Detta förhållande begränsar uppenbart möjligheterna att utan utbyggnad
av maskinutrustningen i de större länen använda länsdataanläggningarna för
riksomfattande system av samma eller liknande struktur som folkbokförings-
och uppbördssystemet. Vissa av de statliga system som hittills diskuterats
för eventuell produktion på länsanläggningarna är av denna typ.

Ytterligare en begränsning utgör den ojämna belastningsprofilen för anläggningarna
med belastningstoppar vissa månader av året, då även avsatt
reservkapacitet kan behöva tas i anspråk. Dessa ojämnheter i beläggningen
minskar — i synnerhet när det gäller de större länen — möjligheterna att
utnyttja anläggningarna för andra strängt tidsbundna, repetitiva arbetsuppgifter.

En tredje faktor av betydelse är att personal för system- och programmeringsarbete
i direkt anslutning till anläggningarna inte ingår i organisationen.
För att möjliggöra utnyttjande av länsstyrelsernas ADB-register för
olika ändamål kommer dock vissa centralt framställda hjälpprogram att
finnas tillgängliga vid datakontoren.

Själva maskinutrustningen får anses väl lämpad för åtskilliga typer av
administrativa bearbetningar. För tekniskt-vetenskapligt bruk är anläggningarna
emellertid mindre användbara. En begränsning, som är av betydelse
främst för vissa statliga, administrativa tillämpningar, är dock att
anläggningarna saknar massminnen av direktåtkomsttyp. Härigenom omöjliggörs
praktiskt taget utnyttjande av dessa anläggningar för administrativa
system uppbyggda kring stora register med krav på snabb informationsåtkomst.

Uppdelningen på två maskinfabrikat kan vara besvärande vid riksomfattande
system med krav på informationsutbyte mellan systemets olika delar.
Kostsam dubblering av programmeringsarbetet är i sådana fall oundviklig
liksom åtgärder för konvertering mellan systemen. För lokalt begränsade
tillämpningar utgör närvaron av två maskinsystem givetvis inte någon påtaglig
nackdel.

Som nämnts har möjligheterna att utnyttja länsdataanläggningarna för
arbetsuppgifter inom den statliga sektorn redan övervägts i olika sammanhang.
Sålunda erinras om, att Kungl. Maj :t 4.12.1964 uppdrog åt statskontoret
att i samråd med riksförsäkringsverket och centrala folkbokföringsnämnden
utreda förutsättningarna för att utnyttja de planerade länsdataanläggningarna
för uppgifter inom den allmänna försäkringen.

I sin utredningsrapport till Kungl. Maj :t 12.1.1967 konstaterar dock stats -

67

kontoret, att länsstyrelsernas datamaskinanläggningar inte för närvarande
bedöms kunna komma ifråga för andra än vissa begränsade arbeten inom
den allmänna försäkringen. Vissa tekniska hinder begränsar möjligheterna
att lägga mer omfattande uppgifter inom försäkringen på dessa anläggningar.
Främst nämns härvid uppdelningen på ett stort antal driftställen
och två olika maskinsystem, vilket skulle medföra krav på viss administrations-
och driftsberedskap på varje arbetsställe samt system- och programlösningar
för två system. Det framhålls vidare, att maskinsystemets tekniska
utformning med magnetbandsutrustning är lämplig för sekvensbearbetningar
av försorterat material men klart olämpligt för sidorutiner med krav på
framtagning av uppgifter eu eller flera gånger dagligen. Här påtalas också,
att de månadslånga arbetstopparna i datakontorens ordinarie arbete försvårar
inplanering av andra strängt tidsbundna arbeten med krav på snabbt
genomflöde under dessa högbelastningsperioder.

Statskontoret vill här också framhålla, att det genom de senaste årens
snabba tekniska utveckling på databehandlingsområdet nu alltmer visar sig
vara god ekonomi att koncentrera den administrativa databehandlingen kring
stora, centralt uppbyggda register.

Utredningsarbetet inom den allmänna försäkringen bedrivs sålunda i riktning
mot en samordning av informationen i sjuk- och pensionsförsäkringsregistren
till i princip ett centralt register, lagrat på massminne med möjligheter
till snabb åtkomst av informationen.

Samma utveckling är aktuell inom andra områden med delvis nära anknytning
till folkbokförings- och uppbördsväsendet. Här må sålunda nämnas
att Kungl. Maj :t 10.2.1967 uppdragit åt statskontoret att i samråd med
bilregisterutredningen utföra erforderligt systemutvecklingsarbete för ett
centralt bilregister. Utredning har vidare tillsatts för att bl. a. undersöka
lämpligheten av ett centralt körkortsregister.

Statskontoret får vidare erinra om, att Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition
(prop. nr 1: 1968, bil. 4) föreslagit riksdagen att medel anvisas
för fortsatt utredningsarbete angående ADB-system för fastighetsdata förlagt
till en central ADB-anläggning. 1 propositionen anförs, att en förläggning av
fastighetsregistret till länsanläggningarna har vissa fördelar. Uppdelningen
av registret på dessa anläggningar medför dock högre kostnader och andra
olägenheter. Det framhålls, att ett centralt system för fastighetsregistret kan
ges en effektivare utformning än ett system som är grundat på länsanläggningarna.
Samordningen mellan ett centralt fastighetsregistersystem och
andra centrala ADB-system, som är under uppbyggnad, kan vidare göras
enklare och framför allt billigare än om ett på länsanläggningarna grundat
system används.

Den här antydda utvecklingen mot centrala ADB-system har sin motsvarighet
inom andra sektorer av den statliga förvaltningen. Som exempel må
bär endast nämnas polis- och kriminalväsendet och den ADB-verksamhet
som är under uppbyggnad inom arbetsmarknadsverket.

Mot bakgrund av denna allmänna tendens när det gäller utvecklingen av
ADB-system inom statsförvaltningen och de tekniska hinder som föreligger
när det gäller utnyttjande av länsanläggningarna för vissa typer av ADBsystem,
finner statskontoret det knappast realistiskt att räkna med att dessa
anläggningar kommer att beläggas med ytterligare statliga bearbetningar
annat än i begränsad omfattning. Härvid torde sådana tillämpningar komma
ifråga, som har direkt anknytning till folkbokförings- och uppbördsverksamheten
eller är av sådan art att de kan inplaneras under de perioder av

68

året då belastningen vid anläggningarna normalt är låg. Statskontoret anser
det inte uteslutet, att tillämpningar av den typ revisorerna sammanfattningsvis
omnämner kan vara av sådant slag. Länsdataanläggningarna kommer
givetvis även att få förse flera av de centrala ADB-systemen med uppgifter
ur folkbokföringsregistren.

Statskontoret anser det sålunda ännu för tidigt att dra några slutsatser
om beläggningsnivån vid länsdataanläggningarna. Verksamheten vid datakontoren
bör få ta fast form innan åtgärder övervägs för förändring av maskinutrustningens
nuvarande placering.

Vad beträffar datakontorens verksamhet på längre sikt är det som nämnts
vissa faktorer som begränsar möjligheterna att utnyttja länsanläggningarna
för andra arbetsuppgifter. Utvecklingen går också mot en koncentration av
den statliga databehandlingsverksamheten till centrala ADB-system. Härigenom
synes betydelsen av statliga datamaskinanläggningar i länen allmänt
sett komma att minska.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit t.f. överdirektörerna
Bruno och Pernelid, avdelningscheferna Svenonius och Ekstam, organisationsdirektör
Nordström samt byrådirektör Wall, föredragande. Stockholm
den 5 februari 1968.

IVAR LÖFQVIST

Nils Olof Wall

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden

i. Kort sammanfattning av riksdagsrevisorernas uttalande

Riksdagens revisorer har från länsstyrelserna införskaffat vissa uppgifter
ur datakontorens driftsstatistik för tiden januari—september 1967 och
sammanställt dem i följande tabeller.

Tabell i Antalet timmar för produktionskörning (för folkbokföring och
uppbörd) och för servicekörning, läns- och månadsvis perioden januari—
september 1967.

Tabell 2 Totalantalet timmar enligt tabell 1, läns- och månadsvis perioden
januari—september 1967 och medeltal timmar per län under perioden.

Texttabell (nedan benämnd tabell 3) Tidsåtgång i timmar länsvis för
13 län i en veckokörning av PA- och PB-avsnitten.

Texttabell (nedan benämnd tabell 4) Tidsåtgång i timmar länsvis för
15 län vid bearbetning UPD40 och UPD60.

Därutöver har revisorerna bl. a. begärt uppgifter om vilka ADB-arbeten
länsstyrelsen eventuellt planerat utöver arbeten för folkbokföring och uppbörd
och om vilka arbetsuppgifter som enligt länsstyrelsens uppfattning bör
tillföras datasektionerna för ernående av en högre utnyttjandegrad.

På grundval av det sålunda insamlade och bearbetade materialet har revisorerna
funnit följande:

a) Den genomsnittliga beläggningen per månad för Östergötlands län
uppgår till 260 tim. per månad, vilket bedömes motsvara en utnyttjandegrad
av 50 %. Övriga län — bortsett från Stockholms län — utvisar lägre,
i många fall betydligt lägre beläggningstal. Med reservation för omständigheter
som gör bedömningen av det redovisade materialet osäker är dock,
enligt revisorerna, totalintrycket fullt klart, nämligen att länsstyrelsernas
datamaskiner inte utnyttjas tillnärmelsevis i den omfattning som är tekniskt
och personellt möjlig.

69

b) Maskiner av märket SAAB uppvisar genomsnittligt lägre bearbetningslider
och således större kapacitet än IBM-maskinerna. Den lägre kapacitet
som IBM-maskinerna enligt dessa iakttagelser uppnått bedömes ha orsakat
vissa svårigheter att bemästra de med databehandlingen sammanhängande
problemen inom storstockholmsområdet vilket föranlett att för bearbetningar
utnyttjats IBM-maskiner hos länsstyrelser utanför detta område.

Revisorerna ifrågasätter eu omflyttning av SAAB- och IBM-anläggningarna
mellan länsstyrelser med utpräglad över- eller underkapacitet. Till anläggningar
av det senare slaget hänföres de vid länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus samt nuvarande Stockholms län.

Revisorerna finner frågan om marknadsföring av de tjänster som datakontoren
kan erbjuda böra uppmärksammas.

Beträffande arten av arbetsuppgifter som datakontoren bör tillföras hänvisar
revisorerna särskilt till vad som i detta avseende inhämtats från länsstyrelserna.

Revisorerna omnämner för sin del särskilt varuskatteredovisningen, indrivningen
av restförda riksstatsmedel av olika slag, länsstyrelsernas kamerala
förvaltning, fastighetsredovisningen, utbetalningen av allmänna barnbidrag
och administrationen av det allmänna försäkringssystemet, i samtliga
fall områden där automatisk databehandling, organiserad på regional nivå,
ansetts med fördel kunna komma till användning.

2. Synpunkter och överväganden i utrednings- och beslutsstadiet angående
utnyttjandet av länsstyrelsernas datamaskinanläggningar

Redan vid diskussionen i utrednings- och beslutsstadiet angående införande
av ADB-system för folkbokföring och uppbörd stöd det fullt klart
att överkapacitetsproblem skulle uppkomma, att det kunde dröja viss tid
innan ur ekonomisk synpunkt nöjaktig maskinbeläggning nåtts och att
frågan finge ses på sikt.

Uppbördsorganisationskommittén anförde i betänkandet Automatisk databehandling
inom folkbokförings- och uppbördsväsendet, del II, Datamaskiner
hos länsstyrelserna (SOU 1962:18), därom bl. a. följande (sid. 23
tf):

»Övergång till automatisk databehandling inom ett visst verksamhetsområde
kräver emellertid mycket ingående utredningar och noggranna överväganden.
Den förutsätter regelmässigt en betydande arbetsinsats både av
sådan personal som är väl insatt i den verksamhetsgren, inom vilket rationaliseringen
skall ske, och av specialutbildad och erfaren dalabehandlingspersonal.
Efterfrågan på sådan personal är i dagens läge större än tillgången.

En bromsande faktor, när det gällt alt i handling omsätta intresset för
alt laga datamaskiner till hjälp i den administrativa verksamheten, torde sålunda
ha varit bristen på sådan personal som är lämplig för utrednings- och
systemarbete. I någon mån torde också ovissheten om vilken utformning
som ADB-systemet för folkbokföring, taxering och uppbörd skall få i organisatoriskt
avseende ha inverkat hämmande på utredningsarbetet. Enligt
vad vi kunnat finna har hittills inte gjorts några undersökningar rörande
möjligheterna att använda länsanläggningar för andra arbetsuppgifter än
dem som sammanhänger med folkbokföring, taxering och uppbörd.

Man har, såvitt nu kan bedömas, anledning räkna med att bristen på
personal, som är lämpad för ADB-arbete, kommer att bestå under en för -

70

liållandevis lång tid framåt. Tillgänglig personal måste därför i första hand
sättas in på utrednings- och systemarbete inom sådana verksamhetsområden,
där man på förhand kan med någorlunda säkerhet bedöma att en övergång
till automatisk databehandling av olika skäl är särskilt lönsam eller
eljest synnerligen angelägen.»

»Mot bakgrund av det sagda anser vi oss i dagens läge böra utgå från att
det, bortsett från folkbokföring, taxering och uppbörd, inte är möjligt att
bedöma när och i vilken omfattning som det kan bli fråga om att utnyttja
länsanläggningarna för arbetsuppgifter inom den statliga förvaltningen.

Intresset för automatisk databehandling är stort också hos kommunerna
och inom näringslivet. Förberedande undersökningar pågår flerstädes i syfte
att klarlägga förutsättningarna för övergång till ADB-system. Intresset för
ett eventuellt samarbete med staten torde på sina håll vara betydande. Arbetet
synes dock, liksom inom den statliga sektorn, hittills ha kännetecknats
av en viss återhållsamhet. Denna kan till en del tillskrivas bristen på
erfaren ADB-personal men torde också bero på ovissheten om den kommande
folkbokförings- och uppbördsorganisationen. Först sedan personalläget
lättat och klarhet vunnits rörande den nyssnämnda organisationen,
föreligger förutsättningar för mera ingående överväganden rörande ADBsamverkan
mellan staten och kommunerna respektive det enskilda näringslivet.
»

Sammanfattningsvis anför kommittén här följande:

»Länsanläggningarna kommer att kunna utnyttjas även för arbetsuppgifter
som endast har ett indirekt samband med folkbokförings-, taxeringsoch
uppbördsverksamheten eller är helt oberoende av sådan verksamhet.
Frågan om vilka sådana andra arbetsuppgifter som bör bli föremål för databehandling
inom länsanläggningarna, kan inte klarläggas nu. Den måste
ses på lång sikt. Några möjligheter att göra ens en ungefärlig uppskattning
av serviceverksamhetens blivande omfattning och därav motiverad kostnadsfördelning
finns inte. Med hänsyn härtill bortser vi vid våra kostnadsberäkningar
från eventualiteten av att en förbättrad ekonomi på länsanläggningarna
kan åstadkommas genom serviceverksamhet. Genom att utbyggbara
datamaskiner anskaffas blir kravet på att maskinanläggningarna
i framtiden skall kunna användas för nya arbetsuppgifter tillgodosett.»

Kommittén redovisade även (sid. 32) — i anslutning till diskussionen om
antalet län med och utan datamaskiner — hur stor beläggningen kunde
antagas bli för arbeten som sammanhänger med folkbokföring, taxering
och uppbörd. Beläggningen för ett län av genomsnittsstorlek åskådliggöres i
ett till betänkandet fogat diagram, bilaga l1, med följande kommentar:

»Av detsamma framgår att beläggningen kommer att variera starkt under
olika tider på året men genomsnittligt uppgå till omkring ett skift. Det må
dock framhållas, att i diagrammet beläggningen medvetet redovisats utan
hänsynstagande till den belastningsutjämning, som en systematisk och normal
driftsplanering kan förutsättas åstadkomma. Markerade toppbelastningsperioder
kommer dock att kvarstå, framför allt beroende på omfattande
och tidsbundna utskriftsarbeten. I vad mån det kan bli möjligt att genom
''andra arbetsuppgifter’ åstadkomma en ytterligare utjämning är uppenbarligen
omöjligt att nu förutsäga.»

I Kungl. Maj:ts proposition 1963: 32 angående riktlinjer för organisationen
av folkbokförings- och uppbördsväsendet ansluter sig föredragande departementschefen
till dessa tankegångar. Efter ett sammanfattande återgi- i

i Ej avtryckt.

71

vande av kommitténs uttalande (sid. 29) yttrar departementschefen för
egen del (sid. 45—46):

»Mot kommitténs i betänkande^ redovisade kostnadsberäkningar har
från en del remissinstansers sida riktats den kritiken, att kommittén belastat
folkbokförings- och uppbördsverksamheten med hela kostnaden för
anläggningarnas drift, oaktat man knnde ha anledning räkna med att
datamaskinanläggningarna i ett länssystem skulle komma att utnyttjas
även för andra arbetsuppgifter. Länssystemet skulle därigenom kunna
ställa sig ur ekonomisk synpunkt mera fördelaktigt än vad kommittén räknat
med. Häremot kan dock, som kommittén också påpekat, invändas att
man i dag inte med säkerhet vet hur mycket tid i maskinanläggningarna
som blir tillgänglig för andra arbetsuppgifter än folkbokföring och uppbörd.
Inte heller vet man vilka dessa andra arbetsuppgifter kan bli eller vilka inkomster
de skulle ge. Jag vill här också framhålla, att beläggningen på maskinerna
beräknas komma att variera starkt under olika tider på året med
vissa markerade toppbelastningsperioder. Detta kan medföra en viss begränsning
när det gäller möjligheten att utnyttja anläggningarna för andra
arbetsuppgifter.»

»Det är min övertygelse att dessa i en inte alltför avlägsen framtid kommer
att beläggas med åtskilliga statliga och kommunala uppgifter. I detta
sammanhang må erinras om den pågående utredningen om den statliga
länsförvaltningens ordnande, vars förslag, oavsett vilken organisationsform
som väljes, kan beräknas medföra eu sådan rationalisering och intensifiering
av verksamheten på länsplanet att behov av att anlita datamaskiner
säkerligen uppkommer. Jag vill understryka betydelsen av att
planeringen för anläggningarnas användning för dylika och ytterligare
andra uppgifter kommer i gång så snart som möjligt.» 3

3. CFU.s synpunkter på ADB-arbetet hos länsstyrelserna i anslagsäskandena
för datakontoren och verksamheten inom CFU

CFU har räknat med att ytterligare arbetsuppgifter — både med och
utan anknytning till ADB-system för folkbokföring och uppbörd — efter
hand skall tillföras datakontoren. Det ovissa läget beträffande tidpunkterna
därför och arbetskvantiteterna har föranlett följande uttalanden i Bihang
1 (1968 års långtidsbudget) till den anslagsframställning för budgetåret
1968/69 som CFU på Kungl. Maj :ts uppdrag haft att avlåta för datakontoren
:

»I långtidsbedömningen har inte medräknats ökat personalbehov och
ökade kostnader som framdeles kan uppkomma till följd av pågående utredningar
eller överväganden på olika områden utanför den egentliga folkbokförings-
och uppbördsverksamheten. Härom må anföras följande.

I datakontorens register samlas data om fastigheter och befolkning, som
är av grundläggande betydelse framför allt för den samhälleliga administrationen
i dess många olika former, både för den löpande verksamheten
och för prognoser rörande den framtida utvecklingen. Registrering av personer
sker även i en mångfald andra sammanhang. En del av dessa personregister
är mycket omfattande, exempelvis hos banker, försäkringsbolag,
stora arbetsgivare m. fl. Kostnaden för underhåll av registrens aktualitet
är betydande. Från olika håll har uttryckts önskemål om integration med
länsstyrelsernas personregister på så sätt, att information om ändringar
i dessa register lämnas — oftast i direkt maskinläsbar form — antingen
fortlöpande eller periodiskt.

72

Möjligheten till integration med den grundläggande befolkningsregistreringen
har även lett till anspråk på registrering av andra uppgifter än sådana
som har direkt betydelse för folkbokföring och beskattning. Som exempel
härpå må nämnas att 1964 års inskrivnings- och personalredovisningsutredning
(IPU) i skrivelse till Ivungl. Maj:t föreslagit att frågan om klassificering
och registrering in. in. av svenska medborgares yrke och utbildning
skall utredas.

En särskild arbetsgrupp inom en inom inrikesdepartementet arbetande
expertgrupp för regional utredningsverksamhet har i en promemoria den
14 december 1965 till Kungl. Maj :t framlagt ett förslag om individuell redovisning
av arbetsgivare, verksamhetsstöden, yrken och utbildning för den
yrkesverksamma delen av befolkningen. Med anledning av dessa framställningar
har Kungl. Maj :t den 15 april 1966 uppdragit åt CFU att i samråd
med statistiska centralbyrån närmare utreda de organisatoriska förutsättningarna
och kostnaderna för en komplettering av befolkningsregistren
med uppgifter om de registrerades utbildning, yrke, arbetsgivare och arbetsplatser.
Om befolkningsregistren skall utökas till att omfatta även uppgifter
härom, ökas datakontorens arbete väsentligt.

Statskontoret och riksförsäkringsverket utreder för närvarande frågan
om utnyttjande av ADB för den allmänna försäkringen. De arbetsuppgifter
som är aktuella i detta sammanhang är sådana som har ett nära samband
med verksamheten inom folkbokförings- och uppbördsväsendet. Som exempel
må nämnas

1. pensionsutbetalningar

2. uträkning av sjukförsäkringsavgifter

3. debitering av uppbörd av arbetsgivaravgifter

4. försäkringskassas registrering av de försäkrade bl. a. i vad den avser
pensionsgrundande inkomster och pensionspoäng, samt

5. statistikarbeten.

Utredningar pågår om införande av ADB-system för den primära fastighetsregistreringen.
Om ett sådant system genomföres torde medverkan från
datakontoren komma att påfordras — åtminstone för utförande av maskinella
bearbetningar.

I december 1965 tillsattes en utredning för att utreda frågan om automatisk
databehandling på inskrivningsväsendets område, inskrivningskommittén.
I direktiven påpekas att ett väsentligt samband råder mellan fastighetsböckerna
i domstolarna och fastighetsregistreringen inom folkbokföringen.
Om ett ADB-system genomföres inom detta område torde datakontoren
komma att tillföras nya arbetsuppgifter.

Frågan om definitiv källskatt är under utredning. Skulle sådan skatt
bli införd kommer datakontorens verksamhet att påverkas i hög grad.

Inom den allmänna hälsovårdens och sjukvårdens områden pågår vittomfattande
utredningar som kan leda till medverkan från datakontoren i
en eller annan form.

Resultatet av länsförvaltnings-, länsindelnings- och landskontorsutredningarnas
framlagda förslag får antagas avsevärt komma att påverka datakontorens
organisation och arbetsuppgifter.

Inom exekutionsväsendets organisationsnämnd pågår utredning om
övergång till ADB-teknik för kronofogdemyndigheternas redovisningssystem
vilken kan leda till integration med länsstyrelsernas skatteredovisning
och uppbördsbokföring.

Det är i dagens läge ogörligt bedöma när och i vilken utsträckning resul -

73

tatet av dessa utredningar kan komma att påverka datakontorens organisation
och arbetsuppgifter under den tid långtidsbedömningen avser.»

Liknande tankegångar framfördes av CFU även till 1967 års långtidsbudget
för datakontoren.

Kopior av ifrågavarande anslagsframställningar jämte bilagor har tillställts
samtliga länsstyrelser för kännedom samtidigt med framställningarnas
avlåtande till Kungl. Maj :t.

Eftersom utvecklingen inom datakontoren också påverkar arbetet inom
LFU har i stort sett samma frågor berörts i petita för CFU för ovan angivna
budgetår.

4. Synpunkter på det material varpå revisorerna grundar sina erinringar
Riksdagens revisorer synes ha bedömt anläggningarnas beläggning i full
drift på grundval av driftsstatistik för perioden januari—september 1967
Detta kan ej anses riktigt. För folkbokföring, uppbörd och taxering kan
maskinbearbetningarna tiden januari—augusti sägas till allra väsentligaste
delen ha avsett uppläggning av personregistren. Inga arbeten för uppbörd
och taxering förekom.

Härtill fogad bilaga A utvisar att den genomsnittliga beläggningen augusti—december
1967 varit avsevärt högre än vad tabellerna i—2 i‘ revisorernas
skrivelse utvisar. Antalet 176-timmars skift varierar enligt bilagan från
knappt ett till nära tre.

V.’^ framhålla att inte heller detta genomsnitt kan anses utgöra ett
tillföilitligt mått på beläggningen i full drift, även om man antar att beläggningen
för servicekörning blir månadsvis genomsnittligt densamma som
under tiden augusti— september 1967.

O. CFU:s nuvarande bedömning av maskinbeläggningen i full drift

Eitaienheten har visat att det åtminstone hittills varit mycket svårt att
med anspråk på säkerhet beräkna beläggningen för den första driftcykel
om ca 2 år (inkörningsår) som ganska nyligen påbörjats. Störningar av
olika slag såsom maskin-, program- och operatörsfel samt därav eventuellt
föranledda omkörningar har visat sig vara mycket svåra att i förväg bedöma.
Detsamma gäller i viss mån bedömningen av s. k. ställtider och spilllider.
1

Sakra omdömen angående beläggningen kan — såsom även flera länsstyrelser
påpekat i sina skrivelser till revisorerna — avges först efter något
års drift. Den under denna tid vunna erfarenheten kan bli av stor betydelse
om fråga uppkommer att tillföra länsanläggningarna servicekörningar som
skulle kräva förhållandevis lång maskintid även under perioder då belä>«>-ningen är stor för folkbokföring och uppbörd.

Men även om hänsyn — så långt det är möjligt — tages till ovissa faktorer,
synes en bedömning på saklig grund ge vid handen att beläggningen för
folkbokföring och uppbörd i vissa län blir låg. Detta förutsågs redan i utrednings-
och beslutsstadiet (se ovan). Det bör härvid även beaktas all
dimensioneringen av anläggningarna och bestämmandet av antalet skedde
på grundval — i stort sett — av bearbetningstiderna i IBM:s maskinsystem
1401, inte i de snabbare systemen IBM 360 och DATASAAB 1)21.

3f Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. It

74

6. Lämpliga objekt för servicekörningar inom statlig och kommunal förvaltning Länsstyrelserna

har angivit ett antal verksamhetsområden som i frarntitiden
kan komma i fråga för automatisk databehandling, utförd av datasektionerna.
Flertalet av de nämnda aktiviteterna tillhör de verksamhetsområden
som CFU i sina ovannämnda anslagsäskanden ansett kunna komma att
påverka datakontorens arbete.

Bl. a. nämnes allmänna försäkringen, barnbidragsutbetalningar, bilregistrering,
bilskatteredovisning, fastighetsregistrering, inskrivningsväsendet,
exekutionsväsendet, körkortsregistrering, den statliga redovisningsverksamheten
(löneuträkning, bokföring), varuskatteredovisning, hälsooch
sjukvård. Inom alla dessa områden pågår för närvarande undersökningar
eller utredningar, som påverkar utformningen av de administrativa
systemen. För nämnda verksamheter är användning av ADB-teknik aktuell.

Några av de ovan angiva utredningarna omnämns eller behandlas närmare
i 1968 års statsverksproposition.

/ bilaga 8 till statsverkspropositionen:

Sid 11 En utredning om ett centralt körkortsregister har tillsatts.

Sid 16 Principförslag väntas under 1968 om en datamässig central fordonsregistrering.

Sid 16, 45 Exekutionsväsendets organisationsnämnd utreder tillsammans
med statskontoret frågan om ett riksdatasgstem för exekutionsväsendet.

Anm Utredningen är förutsättningslös. Ståndpunkt har icke tagits till
frågan om ett datasystem skall bygga på central eller regional registrering.

Sid 36 I samarbete med civilförsvarsstyrelsen har statskontoret utfört
försök i Södermanlands län med ADB-system för personalplanering och
personalredovisning. — Anm Ett centralt system överväges.

Bilaga 4 till statsverkspropositionen

Sid 19 Föredragande departementschefen föreslår att fastighetsregistret
förläggs till en central anläggning.

Beträffande användande av ADB för varuskatten har CFU i ett den
29.1.68 avgivet utlåtande i en remiss från Kungl. Maj:t anfört bl. a. följande: »Det

är möjligt att en omläggning av det tekniska förfarandet för uppbörd
och redovisning av allmän varuskatt och framställning av uppgifter
till taxeringen skulle kunna medföra lägre kostnader och ge fördelar ur
arbetssynpunkt. En bedömning av den lämpligaste systemutformningen
förutsätter dock en systemstudie. Utan ett sådant underlag är det svårt
bedöma om den maskinella databehandlingen bör utföras hos länsstyrelserna
eller centralt.

1 bilaga 1 till statsverkspropositionen 1968 (s. 19) har chefen för finansdepartementet
uttalat, att han avser i proposition till vårriksdagen föreslå
en reform av omsättningsskatten genom övergång till mervärdeskatt. Denna
övergång beräknas kunna ske den 1 januari 1969. En omläggning av
det nuvarande tekniska systemet för den allmänna varuskatten synes därför
inte böra göras. Omsättningsskatten ligger inte i och för sig inom
CFU :s verksamhetsområde. CFU är dock beredd att biträda i en systemteknisk
utredning rörande uppbörd och redovisning av mervärdeskatt.»

Vid utformningen av ADB-system för olika verksamheter inom statsförvaltningen
bör man givetvis beakta befintligheten av länsanläggningarna

75

och önskvärdheten av att dessa utnyttjas i högre grad. Denna omständighet
måste dock bli av sekundär betydelse. Avgörande i varje särskilt fall
blir hur det administrativa systemet skall utformas för att man skall uppnå
en totalt sett optimal lösning.

Såsom framgår pekar utvecklingen inom vissa av de angivna verksamhetsområdena
fram mot en koncentration av databehandlingen till stora
centrala register med de begränsningar som därav följer i vad det avser
möjligheterna att belägga länsdataanläggningarna. CFU vill i detta sammanhang
emellertid erinra om att länsanläggningarna bedömts vara ekonomiskt
bärkraftiga även om de utnyttjas endast för folkbokföring och uppbörd.

Landsting och kommuner har nämnts som möjliga uppdragsgivare. De
flesta av deras ADB-uppdrag är dock för närvarande förlagda till en central
anläggning hos Svenska stadsförbundet. Några landsting har skaffat eller
beslutat att skaffa egna anläggningar för uppgifter inom sjukvård och
personalredovisning. Vissa smärre uppdrag synes dock, såvitt CFU kunnat
utröna, kunna komma att förläggas till länsstyrelserna.

Slutligen må i anslutning härtill nämnas att länsstyrelserna genom CFU:s
försorg tillställts program för uttag ur fastighets- och befolkningsregistren
av ett antal standarddata. Denna servicemöjlighet kommer att utnyttjas
för bl. a. uppgifter för landstings och kommuners hälsoundersökningar och
för uppgifter till enskilda företag.

7. De dubbla maskinsystemen

De dubbla maskinsystemen har inte berörts på annat sätt än att revisorerna
efter att ha konstaterat genom tabellerna 3—4 att SAAB-anläggningarna
är snabbare än IBM-anläggningarna, föreslagit en omfördelning av
maskinerna så att IBM-län med underkapacitet tilldelas SAAB-anläggning.

En betydligt angelägnare fråga är åstadkommande av ett homogent maskinsystem.
Därigenom skulle de högre kostnaderna för uppläggning och
underhåll av dubbla maskinprogram bortfalla och sambandet mellan anläggningarna
i vissa avseenden underlättas. De dubbla maskinsystemen
utgör dessutom en broms mot decentralisering av ADB-uppgifter på grund
av att programmeringskostnaderna dubbleras. Skulle fråga vara om överföring
till länsanläggningarna av arbeten som har föga eller ingen anknytning
till befolkningsregistren, får man räkna med att allt system- och
programmeringsarbete finge utföras av annat organ som därvid — liksom
CFU — måste utbilda och bekosta dubbel personalstab härför. Det är
uppenbart att länsanläggningarna under sådana förhållanden kan verka
mindre attraktiva.

Införes ett enhetligt maskinsystem skulle även uppkommande kapacitets-
och underkapacitetsproblem kunna lösas på ett smidigare sätt.

CFU bär i petita för budgetåret 1968/69 anfört följande angående de
dubbla maskinsystemen:

»De dubbla maskinsystemen medför ett större personalbehov än om
endast ett maskinsystem hade kommit till användning. Därigenom ökad
personalkostnad, som för närvarande kan beräknas till storleksordningen
500 000 kr. per år, kommer att föreligga inte bara under tiden för ADBsystemets
uppläggning utan även under den fortsatta driften. Personalberäkningarna
har skett med utgångspunkt härifrån.

Frånsett kostnadssidan medför de dubbla maskinsystemen svårigheter

76

ur driftsledningssynpunkt. Nämnden finner därför hela frågekomplexet
bör ägnas särskild uppmärksamhet.

Sedan ytterligare erfarenhet vunnits av verksamheten avser nämnden
att återkomma till Kungl. Maj :t i denna fråga.»

Utredning pågår inom CFU:s kansli för alt ta fram underlag för bedömning
av frågan om köp eller fortsatt förhyrning av maskinanläggningarna
hos länsstyrelserna, av frågan om övergång till ett enhetligt
maskinsystem samt av frågan om det tekniska systemets utveckling på
längre sikt.

8. Sammanfattande synpunkter

Av det anförda torde framgå att frågan om länsanläggningarnas effektiva
utnyttjande ingalunda varit förbisedd vid planeringen för anläggningarnas
inrättande. Samtidigt måste emellertid bemärkas att anläggningarna
nyligen tagits i bruk för full drift inom folkbokförings-, taxeringsoch
uppbördssystemet, att en tillförlitlig beräkning av beläggningen inte
kan göras förrän erfarenheter vunnits från de stora arbetsfaserna inom
speciellt uppbörd och taxering och att man dessförinnan inte bör binda
sig för mera omfattande kontinuerliga beläggningar för andra ändamål.
Möjligheterna för ett utökat användande av länsanläggningarna bör dock
självfallet tillvaratagas. Förekomsten av dubbla maskinsystem synes emellertid
i viss mån bromsa en sådan utveckling.

Inom CFU pågår som nämnts vissa utredningar. Med hänsyn härtill och
till vad i övrigt ovan anförts anser CFU att i nuvarande läge särskilda åtgärder
inte bör vidtagas för att enligt revisorernas förslag omfördela eller
inskränka länsanläggningarna.

Avslutningsvis får CFU anföra följande.

Enligt 3 § i CFU:s instruktion (SFS 1965:715) åligger det nämnden
att bl. a. »biträda länsstyrelserna med anskaffning av den maskinella utrustning,
som fordras för arbetet inom folkbokförings- och uppbördsverksamheten
samt verka för att utrustningen blir ändamålsenligt och ekonomiskt
utnyttjad, meddela anvisningar om driften och underhållet av den
maskinella utrustningen samt om maskinernas och förekommande registers
utnyttjande för arbetsuppgifter inom andra verksamhetsområden».

I detta uppdrag ingår bl. a. att söka åstadkomma beläggningsutjämningar
för arbetet inom folkbokföring och uppbörd, att dirigera servicekörningar,
för vilka beställaren tillhandahåller egna program, till lämpligaste
anläggning och att sörja för att körningsarbeten förbereds och avslutas
på bästa sätt. Den av länsstyrelsen förda driftsstatistiken har tillkommit
för bl. a. detta ändamål.

Det är vidare CFU:s sak att medverka till och sörja för det samband
med andra register med vilka integration i något avseende råder.

Däremot är det inte CFU :s uppgift — och CFU saknar för övrigt resurser
härför — att på eget initiativ eller utan särskilt uppdrag göra systemanalyser
och utredningar i sammanhang som inte är ett direkt led i folkbokförings-
och uppbördsverksamheten. Detta gäller oavsett om ifrågasatta
nya ADB-bearbetningar vid sidan av nyssnämnda verksamhet har anknytning
till ADB-registren där eller ej. CFU tar det dock som en naturlig
uppgift att stå till tjänst med upplysningar om vilka möjligheter som länsstyrelsernas
dataanläggningar och -register erbjuder och medverkar på
detta sätt indirekt i vidareutvecklingen, även om andra myndigheter och
organ har att utföra analysarbetet.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknad ordförande
deltagit ledamöterna Bruno, Dahlsten, Grafström, Pernelid, Prydz, Reuterswärd,
Schärman och Äkerstedt samt byråchefen Hallman, tf. byråchefen
Lundahl och byrådirektören Lindström, den sistnämnde som föredragande.
Stockholm den 23 januari 1968.

KJELL EDSTRÖM

Arne Hagman

Bilaga A

Maskinbeläggningen hos länsstyrelserna liden aug—der 1967 enligt
preliminär driftsstatistik

Länsnr bokst	Instämp-lad tid	Därav prev + korr service	Körning	Kol 4 — 5 tim/mån körning	Kol 5 = 176 antal maskin-skift	Anm
1		2	3	4	5	6	7
1	Al	2 674,37	159,3	2 515,1	503,0	2,9
2	A 2	2 123,64	235,5	1 888,1	472,0	2,7	För nov saknas
14	0	2 180,25	174,7	2 005,6	401,1	2,3	uppgifter för A2
16	R	1 256,59	147,9	1 108,7	221,7	1,3
17	S	1 403,98	129.8	1 274,2	254,8	1,4
18	T	1 443,73	121,4	1 322,3	264,5	1,5
19	U	2 147,48	130,9	2 016,6	403,3	2,3
20	\Y	1 468,01	26,8	1 441,2	288,2	1,6
21	X	1 790,83	94,2	1 696,6	339,3	1,9
22	Y	1 990,90	155,0	1 835,9	367,2	2,1
24	AC	1 371,95	139,7	1 232,3	246,5	1,4
25	BO	1 205,40	95,1	1 110,3	222,1	1,3
4	D	1 163,45	126,5	1 037,0	207,4	1,2
5	E	2 196,14	198,8	1 997,3	399,5	2,3
6	F	1 025,47	104,8	920,7	184,1	1,0
7	G	898,46	134,4	764,1	152,8	0,9
8	H	1 044,11	241,3*	802,8	160,6	0,9	1 Varav 106 tim
11	I.	904,61	145,7	758,9	151,8	0,9	omedelbart efter
12	M	1 329,45	140,8	1 188,7	237,7	1,4	installationen i
15	1>	845,22	129,2	716,0	143,2	0,8	aug.

Stockholm den 23 januari 1968

Statistiska centralbyrån

I denna remiss som i första hand behandlar datamaskinkapaciteten vid
länsdatakontoren och dess utnyttjande har genom en enkät vid länsstyrelserna
frågor om användning av maskinerna för statistiska ändamål
aktualiserats. Som central samordnande myndighet på statistikens område
anser statistiska centralbyrån (SCB) det väsentligt att i nedanstående remissvar
ta upp dessa frågor av betydelse för statistikproduktionen till
speciell behandling.

1. SCB vill erinra om att verket sedan ingången av år 1947 och fram till

78

den 1 juli 1964 i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen utövade den
centrala ledningen av och tillsynen över folkbokföringen i riket. På regional
nivå fungerade varje länsstyrelse som länsbyrå för folkbokföringen
och förde tryckande register (medelst adresseringsmaskiner) över fastigheterna,
befolkningen och de juridiska personerna i länet. Arbetet med
uppbörd och redovisning av de direkta skatterna skedde hos postverkets
skatteavdelningar i residensstäderna och utfördes med hjälp av hålkortsmaskiner.

Den löpande befolkningsstatistiken baseras i allt väsentligt på material
från länsbyråerna. Dessa tillhandahöll också ett viktigt underlag för
folkräkningarna. Det fanns sålunda ett mycket nära samband mellan
statistikproduktionen och länsbyråernas folkbokföringsmaterial. SCBs reguljära
statistikproduktion på beskattningens område, t. ex. statistiken
över taxeringsutfallet, inkomst- och förmögenhetsstatistiken in. in., byggde
däremot väsentligen på material från de lokala skattemyndigheterna.
Fr. o. in. i år kommer SCBs här omnämnda statistik att i huvudsak baseras
på administrativt material, som omhänderhas av länsstyrelsernas datakontor,
vilka står under tillsyn av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
(CFU).

2. CFU har svarat för system- och programmeringsarbetet och andra
rutiner för det maskinella och manuella arbetet inom ADB-systemet, såväl
för genomförandet som för driften vid datakontoren. CFU har därvid samverkat
och samverkar med de olika intressenterna på området. På SCB har
det ankommit att bevaka de statistiska synpunkterna, dvs. olika frågor,
vilka är av vikt för statistikens kvalitet och utgör en förutsättning för att
statistik baserad på CFU-materialet skall kunna samköras och jämföras
med annan statistik. Nödvändigheten av samarbete mellan de båda myndigheterna
i här nämnt avseende har också kommit till uttryck i CFUs instruktion
genom en föreskrift om samråd med SCB i frågor rörande statistikverksamheten.

3. På riksdagens revisorers enkät hos länsstyrelserna om dels planerade
ADB-arbeten utöver de som ingår i systemet för folkbokföring och
uppbörd, dels om eventuellt möjliga tilläggsarbeten ägnade att höja utnyttjandegraden
vid anläggningarna, uppger endast datasektionen vid länsstyrelsen
i Malmöhus län att den tagit initiativ till maskinkörningar utanför
det ordinarie programmet. Flertalet länsstyrelser presenterar däremot förslag
på olika nya arbetsuppgifter, som enligt deras mening med fördel borde
tillkomma på länsdatamaskinerna. I den mån förslagen avser bearbetning
av uppgifterna på datakontorens magnetband för att tillgodose regionala
statistikbehov, t. ex. för arbetet vid länsstyrelsernas planeringssektioner, åt
kommunala utredningsorgan etc., anser SCB stor försiktighet vara tillrådlig
så att inte ett onödigt och kostsamt dubbelarbete uppkommer. SCB vill
här beröra frågan om produktion av regional statistik.

4. Statistik har fått en ständigt växande betydelse som underlag för planering
och beslut. Efterfrågeökningen på statistik under senare år beror
inte minst på ökat intresse för lokaliseringspolitik och för ekonomisk långtidsplanering.
Behovet av statistik på regional nivå sammanhänger bl. a.
med planeringsfunktionens integration och utbyggnad hos olika centrala
ämbetsverk, vid länsstyrelserna, inom landsting och hos kommunerna.

SCB samverkar med en till inrikesdepartementet knuten expertgrupp för
regional utredningsverksamhet (ERU). Denna grupp har låtit undersöka
statistikbehov och statistikproduktion för regional utredningsverksamhet.

79

Resultaten torde inom kort komma att offentliggöras. Undersökningen utmynnar
i konkreta förslag till omläggning och utökning av statistikproduktionen
i syfte att i största möjliga utsträckning tillgodose både den
regionala och den centrala utredningsverksamhetens behov på kortare och
längre sikt av regionala data.

Instruktionsenligt åligger det SCB att svara för statistiska specialbearbelningar
av material, som annan myndighet än SCB insamlar för administrativa
ändamål. SCB kommer exemepelvis att genom ett från länsdatakontoren
hämtat magnetbandsregister (kameralbandet) över befolkningen kunna
tillhandagå olika statistikkonsumenter med begärda specialbearbetningar
av befolkningsdata. SCB:s statistiktjänst har informerat kommuner, landsting,
länsplanerare och andra potentiella statistikkonsumenter om möjligheten
att erhålla statistik genom detta kameralband. De har erbjudits att
göra en samlad beställning, vilket skulle minska körningskostnaderna. På
grundval av ingångna order är detta statistiksystem för närvarande i produktion.
Vidare pågår en utredning inom SCB om ett integrerat system för
befolkningsstatistik.

5. Kostnadsbesparingar och många andra fördelar står att vinna genom
att det regionala statistikbehovet tillgodoses medelst centralt utförda bearningar
av länsdataregistren. Riskerna för dubbelarbete mellan länen respektive
mellan länen och SCB undvikes. Det skulle kunna bli mycket kostsamt
om liknande statistik skulle planeras och produceras på varje län —
SCB kan som exempel nämna att vissa av Malmöhus läns ovan omnämnda
körningar i stort sett innebär dubbleringar av likartade körningar inom
SCB. Likaledes elimineras genom en gemensam systemlösning riskerna
för bristande samordning i innehåll, uppläggningar, definitioner, klassificeringar
etc., vilka skulle göra de länsvisa produkternas värde lägre än en
samordnad produkt. Jämförbarheten med statistik för andra län och med
riksdata skulle nämligen gå förlorad. Även möjligheterna till samkörningar
och jämförelser med annan statistik äventyras. — Det är emellertid också
viktigt att en viss regional flexibilitet i statistikproduktionen icke försummas,
t. ex. i fråga om statistikens detaljrikedom och möjligheter att samköra
med andra register. SCB kan därvidlag redan nu ehuru i begränsad
omfattning komplettera CFU-materialet med data ur andra register. Verket
utreder möjligheterna att bygga upp ett integrerat registersystem.

6. En länsstyrelse ifrågasätter om inte länsdataregistren, som innehåller
en mångfald personuppgifter, kunde i nuvarande eller i kompletterat skick
kommersiellt utnyttjas av banker, affärsföretag, försäkringsbolag, dagspress
in. fl. Med anledning därav vill SCB framhålla att verket genom sin
statistiktjänst redan nu tillgodoser respektive förbereder att tillgodose vissa
grundläggande behov hos näringslivets företag avseende kontinuerlig komplettering
eller kontroll av sådana uppgifter som adresser och personnummer.
Detta sker med hjälp av de (redigerade) magnetbandskopior som SCB
huvudsakligen för statistiskt utnyttjande, även inom den privata sektorn,
mot ersättning inhämtar från länsdatakontoren. För företag vilkas intressesfär,
helt eller delvis, sträcker sig över två eller flera län är det knappast
ekonomiskt att göra här ifrågavarande datauttag länsvis. Dessa bör i stället
utföras på basis av ett centralt register. Då det tekniskt och ekonomiskt
varit fördelaktigt har dock statistiktjänsten beställt maskinbearbetningar
hos länsdatakontoren. Sådana beställningar har under de senaste månaderna
fått en icke ringa omfattning.

Ett mera intensivt utnyttjande av sådana individuella uppgifter som in -

80

går i det material som omhänderhas av länsstyrelsernas datakontor kräver
enligt SCB:s mening en lösning av flera intrikata problem, framför allt frågan
om sekretesskyddet men även rörande enhetliga grunder för avgiftsuttaget
och annat. I en bilaga till verkets remissutlåtande över fastighetsregisterutredningens
betänkande »Fastighetsregistrering» (SOU 1966:63) redovisade
SCB vissa aktuella frågor kring registerproblematiken. Bilagan är
med vissa mindre korrigeringar återgiven i Statistisk tidskrift, 1967:4, s.
308 ff, till vilken hänvisas.

7. Biksdagens revisorer har sammanställt några tabeller i syfte att få en
uppfattning om maskinkapaciteten hos de båda maskinsystem som används
vid länsdatakontoren. Även om materialet är otillräckligt som grundval för
några bestämda slutsatser kan SCB redovisa att verket på det begränsade
material som hittills hämtats in från de olika länsdatakontoren konstaterat
en tendens i kostnadshänseende liknande den som riksdagsrevisorerna pekar
på.

8. I syfte att höja ekonomin vid länsdatakontoren framhåller riksdagsrevisorerna
möjligheten att i ökad omfattning marknadsföra ledig maskinkapacitet
(lego-körning). Möjligheten bör självfallet tillvaratagas. Det ankommer
dock på statskontoret att samordna datamaskinkapaciteten inom den
statliga sektorn. I enlighet med vad som gäller på andra områden bör en
legokörningsverksamhet inom länsdatakontoren leda till att dessa drivs på
affärsmässig bas. Det innebär att databearbetningarna sker med full kostnadstäckning.
Likaså bör länsstyrelserna betala efter ordinarie taxa för
bearbetningar som de kan finna lämpliga att låta utföra på datakontorens
anläggningar, om ADB-utrustningens lönsamhet på sikt skall kunna upprätthållas.
En sådan utveckling ligger i linje med den programbudgetering
som är aktuell inom den statliga sektorn.

9. Vissa frågor berörda i det föregående kommer SCB att mera i detalj
behandla i sitt yttrande över landskontorsutredningens betänkande »Skatteförvaltningen»
(SOU 1967:22).

10. Sammanfattningsvis får SCB understryka

att förekomsten av överskottskapacitet på länsdatakontoren icke får leda
till en dubblerad, icke koordinerad och — i varje fall på sikt — oekonomisk
statistikproduktion utan att länens statistikbehov i första hand tillgodoses
genom de centrala system som är under uppbyggnad eller inom en
nära framtid kan komma att bestämmas, och

att länsdatakontorens maskiner används på affärsmässig bas på samma
sätt som universitetsmaskiner och SCBs maskiner, då annars en snedvriden
allokering av resurser kan uppkomma.

I den slutliga handläggningen av detta ärende bär förutom generaldirektören
deltagit planeringschefen Fastbom, produktionschefen Berglund, byråcheferna
Rapaport och Westerlund samt avdelningsdirektören Jönhagen,
fördragande. Stockholm den 5 februari 1968.

INGVAR OHLSSON

Sven Jönhagen

81

§ 8 Exekutionsväsendets organisationsnämnd

Statskontoret

Statskontoret anser att exekutionsväsendets centrala och lokala organisation
bör bedömas mot bakgrunden av främst en ny organisation för
skatteförvaltningen och den statliga länsförvaltningen. Ämbetsverket avser
att för sin del ta upp frågan till bedömning i sina yttranden över länslörvaltningsutredningens
och landskontorsutredningens betänkanden och
anser att i avvaktan på statsmakternas prövning av de genom nämnda utredningar
aktualiserade organisationsfrågorna någon ändring av exekutionsväsendets
organisation inte bör vidtagas.

Kungl. Maj .t har den 21 april 1966 medgivit exekutionsväsendets organisationsnämnd
(EON) att i samarbete med statskontoret utföra en förstudie
rörande möjligheterna att tillämpa ADB för arbetsuppgifter inom
den lokala exekutionsorganisationen. I kungligt brev av den 9 juni 1967
har Kungl. Maj :t föreskrivit att EON snarast möjligt skall komma in med
ett på en förutsättningslös utredning grundat förslag om det fortsatta arbetet
för övergång till ADB skall bedrivas med utgångspunkt från att en
central dataanläggning eller om regionala anläggningar skall användas.
Även denna utredning bedrivs i samarbete med statskontoret.

Statskontoret finner det naturligt att det sker en kontinuerlig bevakning
av möjligheterna till samordning av verksamheterna vid centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU) och EON, bl. a. i vad avser
ADB-frågor. Den av revisorerna väckta frågan om ökad samordning i angivet
hänseende bör enligt statskontorets mening i första hand göras beroende
av resultatet av EON:s nyssnämnda utredning av frågan om centralt
eller regionalt ADB-systein inom exekutionsväsendet. Den ömsesidiga
information samt den samverkan i övrigt som nu fortlöpande förekommer
såväl mellan CFU och EON som mellan dessa och statskontoret finner
statskontoret väl tillgodose nu föreliggande samordningsbehov. I sammanhanget
må även erinras om att i statskontorets och CFU:s instruktion
finns föreskrifter angående samverkan i frågor avseende anskaffning och
utnyttjande av datamaskiner.

Vid handläggningen av detta ärende, i vilket generaldirektör Löfqvist
beslutat, har närvarit överdirektörerna Bruno och Pernelid, avdelningscheferna
Trotzig och Ekstam, byrådirektören Bengtsson samt förste byråsekreteraren
Sandström, föredragande. Stockholm den 13 oktober 1967.

STIG SANDSTRÖM

Riksrevisionsverket

Efter undersökning av den verksamhet som bedrives av exekutionsväsendets
organisationsnämnd har riksdagens revisorer behandlat i huvudsak
två spörsmål. Det ena gäller organisationen av den centrala ledningen
av taxering, uppbörd och indrivning. Det andra avser samordningen av
resurserna för automatisk databehandling inom beskattningssystemet.

Sedan revisorernas berättelse avgivits har landskontorsutredningens betänkande
SOU 1967:22 Skatteförvaltningen utkommit och remitterats till

82

bland andra riksrevisionsverket. Då betänkandet innehåller förslag om organisationen
av den centrala och regionala taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförvaltningen,
har riksrevisionsverket vid besvarandet av förevarande
remiss inte ansett sig böra ta någon slutlig ståndpunkt till den
av revisorerna berörda organisationsfrågan. Riksrevisionsverket får emellertid
vad särskilt gäller frågan om inrättande av en central myndighet
för exekutionsväsendet hänvisa till ämbetsverkets i avskrift bilagda den
4 april 1966 avgivna utlåtande (Bilaga). Utöver vad däri anföres vill riksrevisionsverket
nu endast ytterligare framhålla att organisationen av den
centrala ledningen inom exekutionsväsendet och överföringen av länsstyrelsens
nuvarande funktioner på området till en sådan central myndighet
är beroende av om en central ADB-anläggning eller regionala anläggningar
skall användas för exekutionsväsendet.

I brev den 9 juni 1967 angående anslag till den lokala exekutionsorganisationen
för budgetåret 1967/68 har Kungl. Maj :t uppdragit åt exekutionsväsendets
organisationsnämnd att snarast möjligt inkomma med ett
på en förutsättningslös utredning grundat förslag huruvida det fortsatta
arbetet för övergång till automatisk databehandling skall bedrivas med
utgångspunkt från att en central dataanläggning eller regionala anläggningar
skall användas. Utredningen sker som ett led i den förstudie som
nämnden utför i samarbete med statskontoret. Frågan om samordning
av centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens samt exekutionsväsendets
organisationsnämnds verksamhet på ifrågavarande område torde få
avgöras sedan denna utredning framlagts. Stockholm den 8 september
1967.

LARS LINDMARK

Yngve Törnebohm

(föredragande)

Bilaga

Statstjänstemannaförbundets förslag rörande central myndighet för
exekutionsväsendet

Inför exekutionsväsendets förstatligande rådde bland utrednings- och
remissorgan delade meningar om dess regionala och centrala organisation.
Frågan fick genom framläggandet av proposition nr 100 år 1964 den lösningen
att administrationen av exekutionsväsendet tillsvidare anordnades
länsvis. Som skäl härför anfördes att överexekutorsinstitutet tillsvidare
skulle vara knutet till länsstyrelsens landskansli och att landskontoret genom
bestyren med taxering och uppbörd ger exekutionsväsendet dess
kvantitativt största arbetsuppgifter. Någon central myndighet för övertagande
av länsstyrelsens administrativa uppgifter beträffande exekutionsväsendet
funnes inte och ansågs då heller inte påkallat att inrätta. Frågan
borde emellertid upptas till nytt övervägande i samband med den planerade
reformen av överexekutorsinstitutionen. Behovet av central organisation
för genomförande av omorganisationen tillgodosågs genom organisationsnämndens
inrättande.

Riksrevisionsverket får erinra om att ämbetsverket i sitt remissyttran -

83

de över polisberedningens betänkande angående exekutionsväsendet uttalade
den åsikten att exekutionsväsendet i fortsättningen borde administreras
länsvis och atl erforderligt organ för ledning, rådgivning och samordning
under reformens genomförande lämpligen borde ha karaktären
av en organisationskommitté. Under den korta tid som förflutit sedan
förstatligandet har frågan om överexekutorsinstitutionens framtida status
icke bringats närmare sin lösning. I den nya kronofogdeorganisationen
återstår åtskilliga uppgifter av organisatorisk och arbetsteknisk art att
lösa. Även om sålunda enligt riksrevisionsverkets mening de skäl alltjämt
kvarstår, som varit bestämmande för att den regionala administrationen av
exekutionsväsendet bibehållits och behovet av ett centralt organ för organisationsuppgifter
och dylikt fått en provisorisk lösning, vill riksrevisionsverket
i anledning av den föreliggande remissen anlägga vissa synpunkter
av principiell art på organisationsfrågan.

En förvaltningsgrens funktionella uppdelning på centrala och lokala
organ förutsätter att det råder ett visst mått av subordinationsförhållande
mellan organ av det ena och andra slaget. Detta kommer till uttryck genom
att det överordnade centrala organet utövar tillsyn och ledning av
de lokala organens verksamhet. Det centrala organet har i allmänhet också
vissa hela organisationen omfattande befogenheter av personaladministrativ
och kameral art.

Inom exekutionsväsendet är förhållandena beträffande tillsyn och ledning
olika när det gäller enskilda och allmänna mål. I fråga om de enskilda
målen föreligger icke befälsrätt hos en överordnad myndighet utan
förhållandet är mera jämförbart med vad som gäller inom domstolsväsendet.
Länsstyrelsen har emellertid som överexekutor att föranstalta om inspektion
hos kronofogdemyndighet och utövar därigenom viss tillsyn över
den exekutiva verksamheten i enskilda mål i första instans.

De allmänna målen handlägges däremot under ett betydande mått av
tillsyn och ledning från länsstyrelsens sida. Riksrevisionsverket har närmare
utvecklat sin syn härpå i remissutlåtandet över polisberedningens
betänkande ävensom i ett den 24 januari 1966 till statsrådet och chefen
för finansdepartementet avgivet yttrande angående ändring av 62 § uppbördsförordningen,
som reglerar befogenheten att försätta skattskyldig
i konkurs. Riksrevisionsverket vill i anslutning härtill nu anföra följande.

Länsstyrelsen beordrar indrivningen av utestående skatter och böter
m. in., mottager redovisning från kronofogdemyndigheterna för influtna
medel samt beslutar i fråga om avskrivning, ackord och konkurs — i
sistnämnda avseende försåvitt icke uppgiften delegerats till kronofogdemyndighet.
Länsstyrelsen verkställer också den fortlöpande kontrollen av
kronofogdemyndigheternas medelsförvaltning. Sambandet mellan å ena sidan
skatteindrivning och å andra sidan taxering samt debitering och uppbörd
av skatt förtjänar att återigen betonas. Inte minst bedömningen av vilka
åtgärder som bör vidtagas mot arbetsgivare som försummat skatteinbetalning
är vidare beroende av samarbete mellan lokal skattemyndighet och
kronofogdemyndighet, varvid länsstyrelsen har en väsentlig tillsynsfunktion.

Riksrevisionsverket går i detta sammanhang icke in på de uppgifter av
olika slag, som enligt kronofogdeinstruktionen och kungörelsen den 27
november 1964 (nr 846) med vissa bestämmelser om handläggning hos utmätningsman
tillagts centralmyndigheten för exekutionsväsendet. I bokförings-
och redovisningshänseende utövas även viss tillsyn och ledning

84

av exekutionsväsendet av riksrevisionsverket. Ämbetsverket vilt emellertid
med det anförda erinra om att åtskilliga av de funktioner för tillsyn och
ledning, som brukar fullgöras av överordnad myndighet, i fråga om exekutionsväsendet
för närvarande ankommer på länsstyrelsen. En centralisering
av dessa funktioner innebär en väsentlig ändring i administrationen på
länsplanet och kan enligt riksrevisionsverkets mening inte genomföras
utan föregående utredning. I detta sammanhang må även hänvisas till den
pågående landskontorsutredningen, genom vilken möjligheten undersökes
att av länsstyrelsens taxeringssektion, uppbördssektion och datakontor
bilda ett på det regionala planet fristående organ. De organisatoriska konsekvenserna
härav torde böra avvaktas.

Organisationsnämndens huvudsakliga arbetsuppgifter har varit och torde
även fortsättningsvis vara av organisatorisk och kontorsrationell art. Nämnden
har genom att till sig knyta experter, som dels har förutsättningar för
organisationsarbete och dels besitter erforderlig kunskap om den exekutiva
verksamheten, kunnat väl fullgöra sina uppgifter i detta avseende. Den
fortsatta verksamheten torde lämpligen böra bedrivas i samma former, och
en viss omsättning bland expertpersonalen får anses naturlig och torde i
princip vara ägnad att främja verksamhetens resultat. Utförandet av de
mer permanenta organisationsuppgifter, som torde komma att bestå sedan
den i anledning av förstatligandet inledda omorganisationen slutförts, förutsätter
enligt riksrevisionsverkets mening icke inrättandet av en speciell
centralmyndighet för exekutionsväsendet. Uppgifterna torde på grund
av indrivningens samhörighet med andra funktioner på skatteområdet
och genom sin framtida inriktning på ADB-rutiner lämpligen kunna anknytas
till en central myndighet för taxering och uppbörd.

Personalutbildningen inom exekutionsväsendet bör lämpligen anordnas
centralt. Den torde som hittills huvudsakligen komma att bedrivas med anlitande
av för ändamålet lämpliga befattningshavare hos kronofogdemyndigheterna.
Den centrala administrationen av verksamheten kan med hänsyn
härtill knappast bli av särskilt stor omfattning. I sammanhanget må
erinras om att det redan finns särskilda centrala organ för personalutbildning
inom statsförvaltningen.

En rationalisering av de personaladministrativa och kamerala arbetsuppgifter
som för närvarande utföres av länsstyrelserna torde komma att ske
genom ytterligare integrering av personal- och lönerutiner inom ADB och
genom införande av ADB-rutiner för utbetalning och bokföring i övrigt. I
vilken utsträckning dessa uppgifter kan komma att läggas på det regionala
planet eller centraliseras är för närvarande svårt att uttala sig om. Hur än
organisationen i dessa avseenden utformas torde den dock bli av neutral
natur och icke förutsätta ett med hänsyn till exekutionsväsendets sakliga
beskaffenhet centralt anordnat organ.

Utöver de ovan berörda funktionerna finns inom exekutionsväsendet
otvivelaktigt behov av en saklig specialisering även på det centrala planet.
Riksrevisionsverket anser emellertid icke att detta behov är så stort att det
kräver inrättandet av en särskild central myndighet.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchefen Säfström
och tillförordnade byråchefen Bäckström. Stockholm den 4 april 1966.

BERTIL EHNBOM

Yngve Törnebohm
(föredragande)

s;.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden

Riksdagens revisorer uttalar, att taxering, uppbörd och indrivning måste
anses utgöra olika faser i det allmänna beskattningssystemet och att ifrågavarande
arbetsmoment med fördel synes kunna sammanföras under en och
samma centralmyndighet. Frågan om central skattemyndighet kan dock
komma att aktualiseras av landskontorsutredningen.

Landskontorsutredningen föreslår i sitt betänkande Skatteförvaltningen
(SOU 1967: 22) att riksskattenämnden skall bibehållas som centralt organ
med enbart judiciella funktioner i fråga om taxering, folkbokföring och
uppbörd. För de fiskala och administrativa uppgifterna inom taxering, folkbokföring
och uppbörd föreslås inrättande av en riksskattestyrelse. CFU
har anmodats att före den 1 mars 1968 avge yttrande över betänkandet.

1 och för sig är det riktigt som riksdagens revisorer anför, att taxering,
uppbörd och indrivning utgör olika faser i beskattningssystemet. Vissa skäl
talar således för att det finns en centralmyndighet för dessa tre arbetsområden.
Indrivning omfattar emellertid såväl allmänna mål som enskilda mål.
Även i allmänna mål finns exekutionstitlar som inte har något samband
med beskattningen, t. ex. böter. Det synes mindre välbetänkt att dela upp
de centrala funktionerna på indrivningsområdet på så sätt, att indrivning
av skatt ledes av centralt skatteorgan och att annan indrivning sker under
ledning av annat centralt organ. Om centralt beskattningsorgan skall utöva
tillsyn över indrivningen torde det ligga närmast till hands att den av landskontorsutredningen
föreslagna riksskattestyrelsen får överta även denna
uppgift.

CFU är positiv till frågan om inrättandet av en central myndighet för
taxering, folkbokföring och uppbörd. I och för sig finns skäl som talar för
att denna centralmyndighet bör utöva tillsyn jämväl över skatteindrivningen.
Med hänsyn till att indrivning omfattar även andra ärenden än skatt
torde emellertid frågan om centralmyndighetens uppgifter kräva ytterligare
överväganden. Denna fråga synes böra avgöras i samband med att ställning
tages till frågan om inrättande av central skattemyndighet.

Riksdagens revisorer uttalar vidare, att CFU och exekutionsväsendets
organisationsnämnd (EON) var för sig arbetar med problem rörande automatisk
databehandling och anser, att denna verksamhet snarast bör samordnas,
så alt ett gemensamt utnyttjande av maskintekniska och personella
resurser på dataområdet kan åstadkommas.

Vad beträffar gemensamt utnyttjande av de maskintekniska resurserna
kan nämnas, att frågan om användandet av datamaskinanläggningarna hos
länsstyrelserna för arbetsuppgifter inom exekutionsväsendet för närvarande
är under utredning hos EON i samråd med CFU. Någon sammanslagning
av de båda nämndernas personella resurser på dataområdet för att genomföra
denna utredning är inte motiverad. Erforderligt samarbete kan
ändå ske.

Det samband som i vissa avseenden råder mellan uppbördsväsendet och
exekutionsväsendet skulle i och för sig kunna tala för en längre gående
samordning av systemutvecklingsarbetet inom nämnda områden. Denna
fråga synes primärt emellertid böra göras beroende av resultatet av förenämnda
utredning. ADB-projektet inom folkbokförings- och uppbördsområdet
befinner sig för närvarande i ett känsligt skede i och med att det är
under genomförande. Vidare kan en utveckling av detta system i olika
hänseenden inom ramen för dess nuvarande tillämpningsområde redan nu

86

förutses. CFU bedömer därför att en sammanslagning för närvarande inte
är lämplig och heller inte skulle medföra något minskat personalbehov. Några
påtagliga nackdelar av skilda huvudmän synes i nuvarande läge inte
föreligga. Fortlöpande kontakter kan och avses ändå upprätthållas.

CFU anser därför att frågan om en eventuell sammanslagning av de båda
nämndernas personella resurser på dataområdet bör lösas i samband med
prövningen av landskontorsutredningens förslag om en central skattemyndighet.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad ordförande,
deltagit ledamöterna Bruno, Bergström, Dahlsten, Grafström, Pernelid, Reuterswärd,
samt suppleanten Svensson ävensom byråchefen Hallman och
byrådirektören Lundin, den sistnämnde som föredragande. Stockholm den
12 september 1967.

KJELL EDSTRÖM

Tore Lundin

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

Nämnden utgår i det följande, liksom revisorerna, från att behovet av ett
centralorgan för exekutionsväsendet anses klart dokumenterat.

I berättelsen har revisorerna uttalat, att taxering, uppbörd och indrivning
måste anses utgöra olika faser i det allmänna beskattningssystemet och att
de tre verksamhetsgrenarna därför med fördel synes kunna sammanföras
under en och samma centralmyndighet.

EON delar uppfattningen, att skatteindrivningen systematiskt är ett led
i beskattningssystemet sett som en helhet. På samma sätt gäller att bötesindrivningen
utgör ett led i samhällets brottsbekämpande verksamhet, som
omfattar polisverksamhet, åtalsprövning, domstolsförfarande samt kriminalvård
och bötesindrivning. Likaså är utsökningen i enskilda mål ett nödvändigt
led i samhällets rättsliga service åt medborgarna i form av organ
för dömande verksamhet med efterföljande exekution.

Systematiska synpunkter av detta slag kan således inte vara avgörande
för frågan hur den totala exekutiva verksamheten i samhället bör organiseras
och administreras. Av avgörande betydelse är i stället de former i vilka
verksamheten bedrivs och den rättsliga regleringen av verksamheten. Det
är med dessa utgångspunkter som man bör bedöma, om verksamheten har
så nära samhörighet med annan verksamhet att de centrala uppgifterna bör
föras samman hos annat organ eller om verksamheten centralt bör administreras
av ett fristående organ.

Kronofogdemyndigheterna har till uppgift att dels ombesörja indrivning
av skatter och allmänna avgifter, dels indriva böter, dels verkställa domstolars
eller administrativa myndigheters domar eller beslut. Volymmässigt är
skatteindrivningen den dominerande uppgiften. Även bötesindrivningen är
emellertid omfattande. Också exekution i enskilda mål, dvs. mål i vilka verkställighet
sker på begäran av enskild part på grund av domar och beslut av
domstolar eller administrativa myndigheter, är betydande. Enligt nyligen företagen
undersökning uppgår kostnaderna för enbart denna verksamhetsgren
till närmare en tredjedel av totalkostnaden för den lokala exekutionsorganisationen.
Antalet till kronofogdemyndigheterna inkomna enskilda mål
uppgick år 1966 till 278 363. Statistiken för första halvåret i år visar en ökning
med nära 9 % i jämförelse med första halvåret 1966.

87

i fråga om arten av den verksamhet som kronofogdemyndigheterna bedriver
kan först fastslås, att skatteindrivningen inte i och för sig är beroende
av reglerna för taxering och uppbörd. Däremot gäller i väsentliga stycken
enhetliga regler för kronofogdemyndigheternas handläggning av sina olika
uppgifter. För fullgörande av kronofogdemyndigheternas huvudsakliga uppgift,
nämligen att verkställa exekutionstitlar, saknar det i stort sett betydelse
om åtgärden sker för det allmännas räkning för indrivning av ogulden
skatt enligt restlängd eller böter enligt saköreslängd eller på begäran av enskild
part för uttagande av domfäst fordran.

Kronofogdemyndigheternas åtgärdsprogram omfattar i stora drag beslut
eller åtgärder som avser

1. skriftlig krav- och underrättelseverksamhet med hot om exekutiv åtgärd

2. anstånd

3. avbetalning

4. efterspaning av gäldenärer och tillgångar genom fältundersökning

5. utmätning

6. införsel

7. annan exekutiv åtgärd såsom handräckning för återtagande av avbetalningsgods,
vräkning, kvarstad, skingringsförbud, avflyttningsförbud, återställande
av rubbad besittning

8. utmätningsed

9. konkurs

10. anmälan till avskrivning

11. anmälan till avkortning

12. anmälan till förvandling av böter

13. redovisning

Åtgärderna är mestadels noga författningsreglerade. Vissa skillnader kan
föreligga i bestämmelserna mellan olika slag av mål. Detta gäller inte blott
mellan enskilda och allmänna mål utan även inbördes mellan exempelvis
allmänna mål. Sålunda förekommer åtgärder enligt punkt 7 endast i enskilda
mål och enligt punkterna 10 och 11 uteslutande i allmänna mål. Åtgärder
enligt punkterna 8 och 9 kan tillgripas endast i vissa allmänna mål. För utmätning
gäller vissa särbestämmelser då det rör sig om uttagande av skatt
och andra i fråga om indrivning av böter. Ytterligare exempel skulle kunna
anföras. Trots vissa skiljaktiga detaljbestämmelser är det emellertid ändå
i samtliga mål fråga om samma slags verksamhet, nämligen exekution. Av
intresse kan vara att nämna, att den skriftliga kravverksamheten i skattemålen
ger ganska dåligt resultat och synes tendera mot ytterligare försämring.

Kronofogdemyndigheternas verksamhet är sålunda inte till sitt innehåll
omedelbart knuten till någon av de verksamhetsgrenar inom vilka myndigheternas
arbetsunderlag, exekutionstitlarna, produceras. Vill man nödvändigtvis
hävda något samband i fråga om verksamhetens art, kan med fog
göras gällande att exekutionsverksamheten närmast tillhör samma område
som rättsskipningen, med vilken kronofogdemyndigheternas verksamhet har
många likheter och beröringspunkter. Handläggningen av målen kan — oavsett
om verkställighet sker på grnnd av offentlig (restlängd, saköreslängd
o. d.) eller enskild (dom, utslag, betalningsföreläggande m. fl.) exekutionstitel
— jämställas med civilprocess och regleras av utsökningslagen och tilllämpliga
delar av rättegångsbalken. I denna process framställs liksom i en
rättegång yrkanden och invändningar samt åberopas bevis. Allt detta måste

88

utmätningsmannen pröva, innan han meddelar sitt beslut. Härvid uppkommer
ofta svåra civilrättsliga frågor särskilt inom familje-, fastighets-, obligations-
och sakrätten. Anknytningen till rättsväsendet visar sig också vid
tullföljd av talan i exekutiva mål, där gällande instansordning är kronofogde
— överexekutor — hovrätt — högsta domstolen. Hos överexekutor,
som i regel är länsstyrelse, handläggs de exekutiva målen på landskansliet
och inte på landskontoret, vars huvudsakliga uppgift omfattar taxering.
Lagberedningen har dessutom under sitt pågående reformarbete inom utsökningsrätten
aviserat om överexekutorsinstitutionens avskaffande, varefter
fullföljd av talan uteslutande kommer att ske till domstol (SOU 1963:
28 s. 33 och 83).

Enligt nämndens mening kan man inte heller tänka sig att föra samman
indrivningen med taxerings- och uppbördsväsendet, medan annan exekution
skulle brytas ut och eventuellt föras åt annat håll. På grund av det samband
i fråga om göromålen, som föreligger mellan skatteexekutionen och
den övriga utsökningsverksamheten, är det av arbetsorganisatoriska skäl
uteslutet att skilja dem från varandra. Nämnden vill i fråga om denna bedömning
även hänvisa till landskontorsutredningens ställningstagande i betänkandet
Skatteförvaltningen (SOU 1967:22). Utredningen säger beträffande
exekutionsväsendets administration efter utbrytning av skatteförvaltningen
ur länsstyrelsen följande (s. 205): »Vi är medvetna om att åtskilliga
skäl i och för sig kan tala för en anknytning till skatteverket, i första
hand de allmänna målens dominans och möjligheten av att i framtiden
övergå till automatisk databehandling inom exekutionsväsendet. Å andra
sidan kan det invändas att utmätningsmannen även i fråga om de allmänna
målen har ställning av exklusiv verkställande myndighet. På grund härav
skulle en anknytning av dessa myndigheter till skatteförvaltningen te sig
främmande och utåt sett säkerligen i många fall framstå som olämplig, såväl
med hänsyn till skatteverkets ställning av motpart till den enskilde i de
allmänna målen som med avseende på de enskilda målen. Vi anser därför,
utan att vi i övrigt prövat exekutionsväsendets ställning i den statliga förvaltningsorganisationen,
att exekutionsmyndigheterna, i vart fall tills vidare,
alljämt bör lyda under länsstyrelsen, något som också faller sig naturligt
genom länsstyrelsens funktion som överexekutor.» Mot bakgrunden av de
skäl som utredningen har anfört mot överföring av de allmänna målen till
skatteväsendet och till vilka EON helt ansluter sig, synes det inte lämpligt
att administrativt sammanföra exekutionen i enskilda mål med taxeringsoch
uppbördsväsendet, till vilket den exekutiva verksamheten som sådan
inte har den ringaste anknytning.

EON hävdar alltså bestämt, att ingenting står att vinna från verksamhetssynpunkt
på att sammanföra EON med centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden (CFU). Om exekutionsväsendet inte anses ge underlag
för en fristående central myndighet — EON har i tidigare yttrande till
Kungi. Maj :t hävdat att sådant underlag finns — bör EON med hänsyn, till
de exekutiva arbetsuppgifternas art föras samman med centralt organ inom
rättsväsendet i övrigt.

Revisorerna har vidare påpekat, att samordning hör ske mellan EON:s
och CFU:s ADB-verksamhet, så att gemensamt utnyttjande av maskintekniska
och personella resurser på dataområdet kan åstadkommas.

I fråga om utnyttjandet i ADB-arbetet av dataexpertis inom EON och CFU
vill EON i första hand hänvisa till vad CFU har anfört i sitt svar till revisorerna
på fråga nr 4. Som följer av vad förut sagts om indrivningsverksam -

89

helens art föreligger inte mycket annat samband mellan denna verksamhet
samt taxerings- och uppbördsverksamheten än att de inom uppbördsväsendet
framställda exekutionsurkunderna och vissa andra handlingar skall
vara så utformade att de kan användas i exekutionsväsendets planerade datasystem.
Det är främst i denna numera lösta fråga som kontakter bär
varit etablerade mellan EON och CFU sedan hösten 1964. Bland andra
problem, som delvis berör båda verksamhetsområdena och beträffande vilka
gemensamma överläggningar har ägt rum, kan särskilt nämnas kronofogdemyndigheternas
arbete med överskottsskatt.

Vad gäller samordning av de maskintekniska resurserna får EON hänvisa
till CFU :s svar på frågorna nr 1 och 2. Av svaren framgår, att överkapacitet
i fråga om maskintid har funnits endast periodvis och i begränsad
utsträckning. EON vill vidare upplysa, att dataarbetet inom exekutionsväsendet
med undantag av Stockholms kronofogdedistrikt ännu befinner
sig på så tidigt utredningsstadium att det inte föreligger behov av maskindrift.
För det särskilda dataarbetet i Stockholm har maskinkörningar skett
huvudsakligast genom statistiska centralbyråns försorg.

Ytterligare må erinras om att all utredning om ADB-system inom exekutionsväsendet
sker i samarbete med statskontoret, som bistår nämnden med
datateknisk expertis och föranstaltar om behövliga maskinkörningar. Med
den utrednings- och datatekniska expertis som statskontoret förfogar över
samt den samlade överblick över statsförvaltningens personella och maskinella
resurser på dataområdet som det besitter, torde statskontoret ha tillfredsställande
möjligheter att välja den lämpligaste formen för utredningens
bedrivande.

I detta sammanhang bör även nämnas, att EON i regleringsbrevet för den
lokala exekutionsorganisationen för budgetåret 1967/68 dels har fått ett anslag
om högst 2 milj. kr. för datamaskintid, systemuppläggning, inkörning
m. m„ dels har ålagts att till Kungl. Maj :t inkomma med ett på en förutsättningslös
utredning grundat förslag huruvida det fortsatta arbetet för
övergång till ADB skall inriktas på att en central dataanläggning eller regionala
anläggningar skall användas. Denna utredning pågår. Utredningens
resultat torde ge underlag för att bedöma hur samordningen av EON:s och
CFU:s maskintekniska och personella resurser på dataområdet bör anordnas
för framtiden. Under utredningen kommer självfallet samråd att ske med
CFU.

I handläggningen av detta ärende har deltagit ledamöterna Persson, ordförande,
Berggren, Brundin, Djurberg, Frykholm och Grönhagen. Föredragande
har varit kronofogden J. E. Cederstrand. Stockholm den 15 september
1967.

CARL G. PERSSON

J. E. Cederstrand

90

§ 9 Verksamheten vid kronofogdemyndigheten i Stockholm

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

Som framgår av berättelsen har EON redan under början av hösten 1967
uppmärksammat behovet av särskilda organisatoriska åtgärder vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm och 28.8.1967 beslutat att organisationsundersökning
skulle genomföras vid kronofogdemyndigheten. Undersökningen
pågår och principförslag beräknas kunna framläggas enligt de ursprungliga
planerna. Då förslaget kan komma att innebära avsteg från
de i prop. 1964: 100 angivna riktlinjerna för arbetsorganisationen vid kronofogdemyndigheten
kan dock genomförandet av förslaget beräknas ske
först efter framställning till Kungl. Maj :t om ändring av arbetsorganisationen.
Genomförande av omorganisation och ev. omplacering av personal och
ändring av arbetsuppgifter i anslutning härtill bör om möjligt ske i ett sammanhang
så att verksamheten vid myndigheten inte störs mer än vad som
är absolut nödvändigt. Vid bedömning av det aktuella läget måste man ta
hänsyn till alt det successivt pågående omläggningsarbetet till ADB av vissa
arbetsrutiner utgjort och fortfarande utgör en belastning för indrivningsarbetet
vid kronofogdemyndigheten och att flera omständigheter hänförliga
till projektets maskin- och tekniska sida medfört en försening av arbetet enligt
de ursprungliga planerna. Det har dessutom visat sig att det arbetsmaterial
som låg till grund för omläggningen varit i avsevärt sämre skick än
man väntat sig. Omläggningsarbetet till ADB och myndighetens flyttning
till nya lokaler vid årsskiftet 1967/68 har inneburit särskilda påfrestningar
på myndigheten.

För att emellertid åstadkomma en omedelbar förbättring av indrivningsresultatet
och effektivering av verksamheten har EON 17.11.1967 tilldelat
kronofogdemyndigheten 150 000 kronor för att anställa tillfällig personal i
första hand till budgetårets slut och beslutat om förstärkning av den exekutiva
personalen med tolv extra kronoassistenter i befordringsgång. I samråd
med kronofogdemyndigheten har vidare uppdragits riktlinjer för den fortsatta
indrivningsverksamheten. Dessa innebär bl. a. att fältpersonalen indelas
i mindre grupper. För att så långt som möjligt befria den exekutiva
personalen från rent kamerala arbetsuppgifter tilldelas varje grupp egen
biträdespersonal, varigenom fältarbetet kan intensifieras. Vid varje fältavdelning
skall finnas en särskild grupp för handläggning av allmänna mål
enbart mot juridiska personer och arbetsgivare. Indrivningen kommer i
första hand att inriktas på gäldenärer med stora skuldbelopp och på poster
där preskriptionsfara föreligger. Genom dessa åtgärder räknar EON med
att indrivningsresultatet för år 1968 skall visa avsevärd förbättring.

Riksdagens revisorer har särskilt uppmärksammat att kronofogdemyndigheten
inte kunnat lämna någon specificerad redovisning rörande myndighetens
oredovisade handräckningsmedel. Kronofogdemyndigheten har under
hand meddelat riksdagens revisorer att myndighetens bokföring inte är
upplagd på sådant sätt att denna redovisning kan lämnas utan att ett mycket
stort arbete nedlägges på framplockning av ärendena och sammanställning
av uppgifterna. Det förtjänar att påpekas att detta inte gäller enbart
för kronofogdemyndigheten i Stockholm. Handräckningsmedel uppdebiteras
och redovisas inte i månadsräkning utan förs i ett särskilt register, s. k.
liandräckningsregister. För att få fram uppgift om oredovisade handräck -

91

ningsmedel måste man gå igenom varje inte slutredovisad post i detta register
och med avseende på betalningar etc. jämföra posten med motsvarande
post i det s. k. centralregistret, vilket innebär ett mycket omfattande arbete.
Det kan nämnas att under 1966 och 1967 har till kronofogdemyndigheten inkommit
42 523 resp. 48 497 handräckningsärenden. Kronofogdemyndigheten
kan emellertid, om så krävs, få fram de begärda uppgifterna.

Beträffande det aktuella läget vid kronofogdemyndigheten i slutet av januari
1968 vill EON lämna följande uppgifter. Månadsräkning har avgivits
till överståthållaräinbetet för tiden fram till 15.8.1967. För tiden fram till

30.11.1967 har dagjournal erhållits och sedan denna bearbetats kommer
månadsräkning att upprättas omkring 10.2.1968. För december månad 1967
kan månadsräkning väntas omkring 10.3.1968.

Kronofogdemyndigheten har ansett huvuduppgiften vara att få i gång
indrivningsarbetet på ett tillfredsställande sätt. Arbetet med avstämning av
de olika kontona har därför kommit i andra hand men har påbörjats och
flera konton är avstämda. Sedan månadsräkningar för hela år 1967 upprättats
kommer avstämningsarbetet att intensifieras.

I januari månad 1968 har krav börjat sändas ut i ett stort antal allmänna
mål och i mitten av februari månad räknar kronofogdemyndigheten
med att i princip alla allmänna mål som kommit in till myndigheten fram
till oktober månad 1967 skall vara aviserade. Sedan respittiden på kraven
gått ut kommer obetalda ärenden att överlämnas till fältavdelningarna för
indrivning.

I handläggningen av detta ärende har deltagit ledamöterna Persson, ordförande,
Berggren, Brundin, Edström, Frykholm och Grönhagen. Föredragande
har varit biträdande kronofogde Bohlin. Stockholm den 1 februari
1968.

CARL G. PERSSON

Anders Hohlin

Statskontoret

Arbetet med införande av ADB vid kronofogdemyndigheten i Stockholm
påbörjades i maj 1966, då indrivningssituationen bedömdes som icke tillfredsställande.
Statskontoret är medvetet om att indrivningsresultatet under
arbetet med omläggningen till ADB inte väsentligt har kunnat förbättrats.
Det indrivna beloppet har dock ökat från 51 milj. kr. 1965 till 68 milj. kr.
1966 och förväntas enligt uppgift från kronofogdemyndigheten bli ca 75
milj. kr. 1967.

Dessa belopp bör bedömas mot bakgrunden av att myndigheten genomfört
omläggningen utan någon personalökning samt att under 1967 praktiskt
taget all såväl kameral som exekutiv personal tidvis har nödgats ägna sig åt
kollationeringsarbete i stället för sina normala uppgifter.

Det ADB-system som utvecklats för kronofogdemyndigheten i Stockholm
innebär i korthet följande. För varje gäldenär sorteras alla allmänna skulder
(skatter, böter och arbetsgivaravgifter) exklusive handräckningsmål. Dessa
skulder ligger sedan till grund för krav, vilka skrivs ut av maskinen i form
av kravavier. En kravavi består av två delar, av vilka den ena har formen
av ett kontobesked ang. alla de nämnda skulderna, medan den andra är ett
inbetalningskort. Det faktum att en gäldenär alla skulder är samlade på
ett ställe innebär en stor fördel för indrivningspersonalen. Tidigare fanns
ett kort per krav och gäldenär.

92

När inbetalning sker, avräknas denna i datamaskinen, som dels åstadkommer
fortlöpande redovisning av influtna medel, dels skriver ut nya underlag
för indrivning avseende sådana skulder som ej betalts. Dessa underlag
kallas assistentlistor och upptar aktuellt autal indrivningsärenden för visst
distrikt.

I juni 1967 kunde de första datamaskinutskrivna kravavierna sändas ut
till gäldenärerna, något som inbringade ca 15 milj. kr. Under den senare
delen av januari i år kunde eu andra omgång kravavier skickas ut.

Kvittningsarbetet för 1967 kunde också enligt planerna ske med användande
av ADB-systemet. De upplagda ADB-rutinerna för detta arbete visade
sig fungera väl, vilket medförde att arbetet kunde avslutas betydligt tidigare
än föregående år.

ADB-systemet för kronofogdemyndigheten i Stockholm är nu nästan helt
utvecklat. Kvar att inordna i systemet är de av handräckningsmålen som är
allmänna mål. Beträffande underhållsbidragsmål och enskilda mål utreds
för närvarande ifall även dessa skall inordnas i detta system.

Statskontoret räknar med att ADB-systemet skall vara färdigt omkring
1.5.1968, då ett avtal om produktionskörning bör kunna slutas mellan kronofogdemyndigheten
i Stockholm och datamaskincentralen vid statistiska centralbyrån,
som redan nu utför körningarna.

Avslutningsvis vill statskontoret framhålla att ämbetsverket delar den
försiktiga optimism beträffande läget vid kronofogdemyndigheten i Stockholm,
som kom till uttryck i överståthållarämbetets och exekutionsväsendets
organisationsnämnds yttranden refererade i revisorernas berättelse. Trots
ytterst besvärliga förhållanden med datamaskinförsening, försöksverksamhet
med ADB utan någon personalökning, tidskrävande kollationeringsarbete,
flyttning till nya lokaler in. in. har indrivningsresultatet såväl under 1966
som 1967 visat sig väl stå i jämförelse med 1965. I och med att ADB-sysiemet
blir helt färdigt om några månader torde det finnas anledning att vänta
ett ännu bättre indrivningsresultat för 1968.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit avdelningschef Trotzig,
organisationsdirektör Carlsson samt byrådirektör Sandström, föredragande.
Stockholm den 5 februari 1968.

GÖSTA BRUNO

Stig Sandström

§ 10 Redovisningen av förskott till vissa plankostnader
Länsstyrelsen i Södermanlands län

Inom Södermanlands län har medel för nu ifrågavarande ändamål tagits
i anspråk för bestridande av kostnader för den regionplan, som enligt
Kungl. Maj.ts beslut den 12 april 1957 skulle upprättas för Eskilstuna och
Tor shälla städer samt Kafjärdens, Ärla, Husby-Rekarne, Västra Rekarne
och Hällby landskommuner. I olika poster har med början den 9 juli 1960
till Eskilstunabygdens regionplaneförbund utbetalats sammanlagt 225 000
kronor, varav sedermera återbetalats 2 063 kronor 40 öre. Anledningen till
att beloppen icke i enlighet med givna föreskrifter undan för undan debiterats
i länsstyrelsens bokföring synes vara den att dessa föreskrifter givits
redan i juni 1953 och därför icke var aktuella för vederbörande befattnings -

93

havare, då utbetalningarna påbörjades sju år senare. De utbetalade beloppen
har debiterats i länsstyrelsens huvudbok för budgetåret 1966/67.

Såsom framgår av bifogade fotostatkopia av skrivelse från länsstyrelsen
den 20 januari 1967 har länsstyrelsen för fastställelse överlämnat det av
Eskilstunabygdens regionplaneförbund antagna regionplaneförslaget och
samtidigt tillstyrkt förslag om fördelning av kostnaderna för planens upprättande
mellan de i förbundet ingående kommunerna. Kungl. Maj:ts besked
härom avvaktas.

I handläggningen av detta ärende har deltagit landshövdingen Ossian
Sehlstedt, landskamreraren Seth Manhem och förste länsassessorn Gösta
Carlsson, den senare föredragande. Nyköping den 18 oktober 1967.

OSSIAN SEHLSTEDT

Gösta Carlsson

Länsstyrelsen i Hallands län

Länsstyrelsen har i förekommande fall utbetalt förskottsbeloppen direkt
till vederbörande kommun, som haft att själv bestrida uppkommande kostnader.
Utgifterna har bokförts på kontot Förskott för vissa plankostnader
och sålunda redovisats bland tillgångarna i huvudboken som en statsverkets
fordran. Det per den 30 juni 1966 i huvudboken redovisade utestående
förskott sbeloppet å 14 000 kronor har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 7
april 1967 avskrivits ur räkenskaperna. Halmstad den 28 juli 1967.

CURT WESTHALL

Ulf Krasse

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Av handlingarna framgår att riksgäldskontoret enligt sina räkenskaper
den 30 juni 1966 hade en fordran av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
på sammanlagt 646 226 kronor 85 öre, avseende förskott till vissa plankostnader.

Enligt länsstyrelsens bokföring har från en titel, benämnd Förskott till
kostnader för upprättande av regionplan för Göteborg med omgivningar,
i olika poster utbetalats sammanlagt 629 000 kronor till regionplaneförbundet
i Göteborg med omgivningar. Vidare har länsstyrelsen till vissa
kommuner och enskilda i olika poster utbetalat sammanlagt 17 226 kronor
85 öre. De senare utbetalningarna har verkställts från titeln Fonden för
förlag till statsverket: Förskott till vissa plankostnader.

Summan av dessa båda belopp överensstämmer med den hos riksgäldskontoret
bokförda summan.

Utbetalningarna till regionplaneförbundet i Göteborg har verkställts successivt:
65 000 kronor den 8 november 1960, 90 000 kronor den 30 maj

1962, 70 000 kronor den 24 augusti 1962, 68 000 kronor den 12 november

1963, 89 000 kronor den 7 augusti 1964, 117 000 kronor den 8 oktober 1965
samt 130 000 kronor den 11 oktober 1966. Dessa utbetalningar har skett
enligt följande rutiner: 1) Regionplaneförbundet inkommer med rekvisition.
2) Länsstyrelsen hemställer i skrivelse till fullmäktige i riksgälds -

94

kontoret att medlen måtte ställas till länsstyrelsens förfogande. 3) Riksgäldskontoret
insätter medlen på statsverkets checkräkning. 4) Länsstyrelsen
bokför medlen i inkomstboken å titeln Förskott till kostnader för
upprättande av regionplan för Göteborg med omgivningar. 5) Medlen bokföres
i utgiftsboken å nämnda titel, varefter utbetalning verkställes till
regionplaneförbundet.

Någon balans har enligt detta förfaringssätt icke uppkommit i länsstyrelsens
räkenskaper i fråga om de medel, som utbetalats till regionplaneförbundet
i Göteborg.

Vad angår beloppet 17 226 kronor 85 öre, som per den 30 juni 1966 utgjorde
saldo å kontot Fonden för förlag till statsverket: Förskott till vissa
plankostnader, ankommer det på länsstyrelsen att i vederbörlig ordning
återkräva dessa förskott. Numera utvisar detta konto ett saldo av 13 746
kronor 92 öre. Beloppet beräknas bli avvecklat i början av år 1968.

Länsstyrelsen föreslår att förskottsmedel, som i fortsättningen kan ifrågakomma
till utbetalning till regionplaneförbundet, måtte utan länsstyrelsens
medverkan likvideras direkt av riksgäldskontoret.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
kontorsskrivaren Caisa Berntson. Göteborg den 28 september 1967.

FOLKE ELFVING

Anne-Marie Höglund

Länsstyrelsen i Västmanlands län

I skrivelse den 19 juni 1943 hemställde länsstyrelsen, att Kungl. Maj :t
måtte bevilja vissa förskott av del av kostnaderna, avseende mätningsarbete,
till uppgörande av byggnadsplaner för Morgongåva och Vittinge stationssamhällen
i Vittinge socken och Tärnsjö stationssamhälle i Nora socken.

Med anledning härav hemställde Kungl. Maj :t den 20 oktober 1944 till
fullmäktige i riksgäldskontoret att från investeringsanslaget till förskott
för uppgörande av byggnadsplaner till länsstyrelsen, på rekvisition i mån
av behov, utbetala högst 17 725 kronor att av länsstyrelsen användas till
förskottering av del av ovannämnda mätningskostnader.

Under budgetåren 1943/1944—1947/1948 utbetalades från 1''örskottstiteln
Förskott till andra 1''örskottstagare till de distriktslantmätare, som utförde
ifrågavarande mätningsarbeten, tillhopa 14 642 kronor 50 öre, vilket belopp
den 30 juni 1953 genom omföring krediterades förskottstiteln Förskott till
vissa plankostnader in. m. Samma dag utbetalades från sistnämnda konto
ytterligare 1 102 kronor 50 öre.

På rekvisition av länsstyrelsen utbetalade riksgäldskontoret under budgetåret
1953/1954 bl. a. ett belopp av 15 745 kronor, motsvarande summan av
ovannämnda förskott. Detta belopp debiterades konto Fonden för förlag
till statsverket: Förskott till vissa plankostnader m. in. och omfördes därefter
till konto Förskott till vissa plankostnader in. in. Genom sistnämnda
transaktion kom alltså inga balanser att kvarstå vid bokslutet.

Genom att förslagen till byggnadsplaner i här avsedda fall måste omarbetas
fastställdes de slutliga förslagen genom beslut av länsstyrelsen först
den 6 mars 1959 för Tärnsjö stationssamhälle, den 13 juni 1959 för Vittinge
stationssamhälle och den 28 september 1961 för Morgongåva stationssamhälle.
Länsstyrelsen har icke i något av de berörda fallen föreskrivit viss

95

tid för återbetalning eller meddelat beslut om fördelning av plankostnaderna.
På grund av den långa tid, som förflutit mellan förskottens utbetalande
och länsstyrelsens beslut om fastställande av förslagen till byggnadsplaner
har ifrågavarande ärenden under årens lopp handlagts av flera olika tjänstemän.
Detta förhållande och de felaktiga bokföringsåtgärderna torde ha
förorsakat att statens fordringar i anledning av förskotten fallit i glömska.
Eftersom dessa fordringar nu är preskriberade, hemställer länsstyrelsen att
Kungl. Maj :t måtte låta bero vid vad som förekommit.

I handläggningen av detta ärende har deltagit landshövdingen Gustav
Cederwall, landssekreteraren Bengt Svanström, landskamreraren Nils Ahlberg
och förste länsassessorn Magnus Forsberg, föredragande. Västerås
den 14 september 1967.

GUSTAV CEDERWALL

Magnus Forsberg

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Länsstyrelsen kan i stort sett ansluta sig till vad revisorerna anfört.

Revisorerna ha anmärkt att saldona på länsstyrelsens konton för skulderna
till riksgäldskontoret och fordringarna hos förskottstagare ej överensstämmer
med det belopp som hos riksgäldskontoret redovisas som fordran
på länsstyrelsen. Detta är tillrättat, så att sådan överensstämmelse förelåg
vid budgetårets utgång den 30 juni 1967. Dock kan skiljaktighet även i
framtiden uppkomma till följd av den ordning som tillämpas vid förskottens
utbetalning. Detta sker vanligen på det sättet att länsstyrelsen utbetalar
medel, som rekvirerats från riksgäldskontoret. Det har emellertid
även förekommit att riksgäldskontoret direkt till regionplaneförbund utbetalat
beviljat förskott utan att någon underrättelse härom lämnats länsstyrelsen,
till följd varav någon bokföring av utbetalningen ej skett hos
länsstyrelsen. Föreskrift om att sådan underrättelse skall lämnas synes
därför böra meddelas.

Det kan emellertid ifrågasättas om den dubbla bokföring, som nu sker
genom att förskotten upptagas i länsstyrelsens räkenskaper, är nödvändig.
Det synes vara möjligt att inskränka bokföringen till riksgäldskontoret och
låta detta även ansvara för bevakningen mot preskription.

Länsstyrelsen vill även upplysa att utestående oredovisade förskott enligt
till huvudboken fogad förteckning å plankostnader utgjorde vid budgetårets
utgång den 30 juni 1967 tillhopa 269 813 kronor, varav 194 813
kronor hänförde sig till örnsköldsviksortens regionplaneförbund och 75 000
kronor till Sundsvallsortens regionplaneförbund.

Hos Eders Kungl. Maj :t är anhängiggjort ärende angående statsbidrag till
örnsköldsviksortens regionplaneförbund till upprättande av regionplan. I
detta ärende torde frågan om återbetalning till riksgäldskontoret av samtliga
förskott till detta förbund komma att regleras.

Förskottet till Sundsvallsortens regionplaneförbund är utbetalat den It
februari 1965.

I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade,
landssekreterare och förste länsassessor, föredragande, även länsassessorn
Åke Eriksson, varjämte samråd skett med landskamrerare Wasteson. Härnösand
den 8 september 1967.

HARALD LJUNGH

T. L junggren

96

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Angivna förskott ha vid härvarande länsstyrelse bokförts som utgift å
kontot Landskontorets expeditionsmedel och icke å särskilt konto, varför
någon utestående balans gentemot Riksgäldskontoret eller vederbörande
mottagare (kommun) icke redovisats i räkenskaperna och sålunda icke
framkommit i form av specialkonto i länsstyrelsens huvudbok. Vid ett flertal
tillfällen under årens lopp har försök gjorts att utreda utestående förskott
och omföra dessa till ett särskilt konto.

Genom ärendets invecklade natur och ombyten av befattningshavare har
tyvärr någon sådan utredning icke kommit att slutföras.

Länsstyrelsen har emellertid nu tagit kontakt med Riksgäldskontoret,
som utlovat att lämna en närmare specifikation över utlämnade och icke
ersatta förskottsbelopp.

En detalj utredning kommer därefter att verkställas med ledning av ifrågavarande
specifikation och hos länsstyrelsen förvarat material. Länsstyrelsen
avser även att från och med innevarande budgetår tillrättalägga
bokföringen i enlighet med revisorernas påpekande.

Resultatet av länsstyrelsens utredning, som kan beräknas vara slutförd
tidigast vid kommande årsskifte, kommer att delgivas riksdagens revisorer.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknad landskamrerare
och förste länsassessor, föredragande, ävensom tf. länsassistenten
Bengt Bengtsson. Östersund den 13 september 1967.

BENGT BOHMAN

Sven Eriksson

Länsstyrelsen i Västerbottens län

Umeortens regionplaneförbund upplöstes den 1 januari 1965 i enlighet
med ett Kungl. Maj :ts beslut den 13 september 1963. Kostnaderna för planeringen
samt därmed sammanhängande administrationskostnader uppgick
till 297 000 kronor. Förskott av statsmedel hade utbetalts med tillhopa
105 000 kronor.

I en den 22 december 1964 dagtecknad framställning har ansökts om
statsbidrag med 150 000 kronor. Kopia av framställningen bilägges och
länsstyrelsen får hänvisa till innehållet däri. Något Kungl. Maj :ts beslut
i anledning härav föreligger ej. Innan så skett kan någon slutlig reglering
av ifrågavarande förskott ej ske.

I handläggningen av detta ärende har deltagit tf. landssekreteraren S.
Rönnblad och tf. förste länsassessorn I. Oldenburg, den sistnämnde föredragande.
Umeå den 25 september 1967.

S. RÖNNBLAD

I. Oldenburg

Riksrevisionsverket

Genom cirkulär den 4 juni 1953 till länsstyrelserna har riksräkenskapsverket
meddelat anvisningar om redovisning av de till länsstyrelsernas förfogande
ställda medlen från anslaget till Förskott till vissa plankostnader
in. m. Enligt dessa anvisningar skall länsstyrelsens utbetalningar för ifrågavarande
ändamål debiteras ett tillgångskonto med beteckningen Förskott

97

till vissa plankostnader m. m. Av länsstyrelsen från riksgäldskontoret
rekvirerade medel för täckande av sådana utbetalningar skall krediteras
ett skuldkonto med benämningen Fonden för förlag till statsverket: Förskott
till vissa plankostnader m. in. Till länsstyrelsen återbetalade eller från
bidragsanslag ersatta förskottsbelopp skall krediteras det förstnämnda kontot
samt inbetalas till riksgäldskontoret, varvid beloppen debiteras sistnämnda
konto. Vidare har föreskrivits att till huvudboken skall fogas en
särskild förteckning över de förskott som utestår oredovisade vid budgetårets
utgång med angivande av anordningsdag, betalningsmottagare och
planeringsföretag för varje särskilt förskott.

Riksrevisionsverket kommer att tillse att länsstyrelsernas bokföring av
ifrågavarande förskott bringas i överensstämmelse med dessa anvisningar.

Vid handläggningen av detta ärende har avdelningschefen Ehnbom närvarit.
Stockholm den 12 september 1967.

LARS LINDMARK

Stig Säfström

Fullmäktige i riksgäldskontoret

Statsrevisorerna har funnit de förhållanden som för närvarande råder
beträffande vissa länsstyrelsers redovisning av förskott för byggnads- och
regionplaner otillfredsställande. Riksgäldskontoret har för sin del särskilt
uppmärksammat den eftersläpning beträffande återbetalningen av förskotterade
plankostnader, som förekommit och som föranlett riksgäldskontoret
att i särskilda skrivelser till berörda länsstyrelser påtala förhållandet. Självfallet
är det, såsom statsrevisorerna framhåller, angeläget att statsverkets
fordringar på grund av förskotten upptages som tillgångar i varje budgetårs
bokslut och att dessa tillgångar bevakas mot preskription. Revisorerna
har i anslutning till de framförda anmärkningarna föreslagit, att de länsstyrelser
som ännu icke återlevererat uppburna förskottsmedel skall i samråd
med riksgäldskontoret företaga utredning rörande de belopp som erhållits
från sistnämnda myndighet och sedermera utlämnats till förskottstagare
samt att länsstyrelsernas bokföring därefter tillrättalägges och framdeles
hålles aktuell. Mot detta förslag har fullmäktige icke något att invända.
Riksgäldskontoret är självfallet berett att vid den ifrågasatta utredningen
lämna all den medverkan som av omständigheterna kan anses påkallad.

I detta ärendes behandling har deltagit fullmäktiges vice ordförande
samt herrar Svensson, Andersson, Fredriksson, Östman och Adamsson
ävensom tjf. riksgäldsdirektören. Stockholm den 29 augusti 1967.

AXEL STRAND

Ingmar Jansson

4 Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. 11

98

§ 11 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

Vad riksdagens revisorer anfört under denna paragraf har av kommunikationsdepartementet
ej utsänts på remiss.

§ 12 Postverkets taxa för expressutdelning

Poststyrelsen

Avgiften för expressutdelning av postförsändelser är sedan den 1 januari
1967 1 kr. 40 öre. Som framgår av revisorernas uttalande, har den genomsnittliga
självkostnaden — egentligen särkostnaden eftersom något samr
kostnadsbidrag inte ingår — beräknats till 2 kr. 77 öre år 1967. Beräkningen
av särkostnaden var dock, vilket också framhållits av riksdagens revisorer,
osäker. För en verksamhet av så ringa omfattning som det här är fråga om

_expressutdelningen svarar för endast ca 5 promille av Postverkets totala

kostnader — upptas nämligen inte antalsstatistik varje år. Ovannämnda
kostnadsberäkning för år 1967 har därför baserats på ett tekniskt underlag
beträffande kapacitetsanspråk och antal expressförsändelser som hänför sig
till tidigare års studier.

En ny kostnadsundersökning av transportfunktionen, dit expressutdelningen
räknas, är planerad att pabörjas till hösten och en ny undersökning
av antalet expressförsändelser pågår. Vissa preliminära siffror synes tala för
att antalet expressförsändelser ökar snabbare än vad som tidigare antagits.
Detta förhållande kan innebära att den ovan angivna särkostnaden för expressutdelning
i viss mån har överskattats.

Postverket planerar en grundlig organisatorisk översyn av expressrörelsen,
varvid möjligheterna till rationalisering av expressutdelningen kommer
att tillvaratas. Vidare skall frågan om expressutdelningen tas upp till behandling
ur service- och marknadssynpunkt. I samband härmed kommer
lönsamhetsfrågan att ingående prövas. Postverket arbetar med det målet, att
varje rörelsegren i princip skall bära sina särkostnader och lämna ett skäligt
bidrag till samkostnaderna.

De ovan nämnda åtgärderna kommer att ge underlag för en bedömning av
expressrörelsens lönsamhet på längre sikt. Höjningen av expressavgiften
den 1 januari 1967 från 1 kr. till 1 kr. 40 öre får ses som en första etapp på
vägen mot en tillfredsställande kostnadstäckning. Frågan om en provisorisk
höjning av expressavgiften överväges f. n. inom Poststyrelsen.

Detta ärende har avgjorts av generaldirektören Hörjel. Föredragande har
varit byråchefen Lindeberg. Dessutom har driftdirektören Jäder, ekonomidirektören
Lövgren och t. f. postbankschefen Hultin närvarit vid ärendets avgörande.
Stockholm den 1 februari 1968.

NILS HÖRJEL

Alf Lindeberg

99

Riksrevisionsverket

Kostnaderna för expressutdelningen utgör en helt obetydlig del av postverkets
totala kostnader, f. n. endast ca 5 promille. Med hänsyn härtill samt
att frågan angående expressutdelningens funktion kommer att utredas av
poststyrelsen i särskild ordning i samband med en allmän rationalisering av
postutdelningen hade det varit mest ändamålsenligt om befordringsavgifterna
för såväl vanliga försändelser som expressbrev hade kunnat bedömas i ett
sammanhang. Då det emellertid rör sig om en betydande skillnad mellan
kostnader och intäkter har riksrevisionsverket intet att erinra mot att en
provisorisk avgiftshöjning företages för att få ett bättre utfall av expressbrevsrörelsen.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit t. f. avdelningschefen
Nissback och byrådirektören Grönlund, föredragande. Stockholm den 19 januari
1968.

LARS LINDMARK

B. Grönlund

§ 18 Televerkets bostäder i Nynäshamn

Telestyrelsen

Televerket äger och förvaltar för närvarande 74 bostadsfastigheter med
sammanlagt 316 lägenheter i Nynäshamn. 70 av fastigheterna är byggda av
trä och fyra av sten. Av träfastigheterna är en byggd 1934 och de övrigä
1912—22. De fyra stenfastigheterna är byggda 1918, 1947, 1950 och 1952.

Förvaltningen av televerkets bostadsfastigheter i Nynäshamn har ett nära
samband med den industriella verksamhet som televerket bedriver. Denna
verksamhet — televerkets verkstadsrörelse — omfattar televerkstäder i Nynäshamn,
Sundsvall, Vänersborg och Göteborg. Huvudkontor för televerkstäderna
är telestyrelsens verkstadsbyrå i Nynäshamn. Antalet anställda är ca
3100, därav ca 1 400 vid verkstadsbyrån och televerkstaden i Nynäshamn.

Verkstadsrörelsen tillverkar ungefär hälften av den stations- och telefonmateriel
som behövs för televerkets verksamhet. De viktigaste produkterna
är automatiska telefonstationer och abonnentväxlar samt telefonapparater
med tillbehör.

Verkstadsrörelsen säljer sin produktion så gott som uteslutande till televerket
i konkurrens med de privata företagen på marknaden. Under budgetåret
1966/67 sålde verkstadsrörelsen produkter till ett värde av ca 175 milj.
kronor.

Verkstadsrörelsens centralort är, som tidigare nämnts, Nynäshamn. Där
ligger huvudverkstaden och verkstadsbyrån med centrala organ för produktion,
teknik, försäljning, ekonomi, personaladministration, inköp, byggnadsverksamhet
och fastighetsförvaltning.

Produktionen inom verkstadsrörelsen är mycket kvalificerad och kräver
procentuellt sett stor personal med teknisk specialutbildning. Sedan lång tid
tillbaka har verkstadsbyrån haft svårigheter att rekrytera arbetskraft med
dylik utbildning. Orsakerna härtill är bl. a. följande:

a) Storstockholmsområdet med sitt höga löneläge och sin stora efterfrågan
på arbetskraft ligger i Nynäshamns omedelbara närhet.

100

b) Verkstadsrörelsen tillhör ett affärsdrivande verk och måste tillämpa
det statliga löneplanssystemet, som är mindre lämpligt för industriell verksamhet.

c) Nynäshamn saknar gymnasium.

d) Rådande markägarförhållanden i Nynäshamn har medfört att tillgången
på mark för byggande av hyresfastigheter och egna hem hittills varit för
knapp, varför bostadsproduktionen i samhället ej kunnat bli tillräcklig för
att tillgodose televerkets hela bostadsbehov i Nynäshamn.

Verkstadsbyrån har emellertid trots dessa svårigheter lyckats täcka större
delen av sitt behov av teknisk personal. En av de främsta anledningarna härtill
har varit att verkstadsbyrån kunnat erbjuda bostäder till rimliga priser
i televerkets egna fastigheter i Nynäshamn. Det förhållandet att verkstadsbyrån
kunnat lösa bostadsfrågan har ofta varit av avgörande betydelse för
anställningssökande som haft förmånligare anställningserbjudanden från
andra företag, vilka emellertid ej kunnat ställa bostad till förfogande. Man
kan således säga att televerkets bostadsfastigheter i Nynäshamn i praktiken
fungerat som ett viktigt konkurrensmedel för verkstadsbyrån i dess
strävan att förvärva de personella resurser som erfordras för att vidmakthålla
och stärka verkstadsrörelsens konkurrenskraft.

Under en följd av år har den stora överrörligheten bland företrädesvis de
yngre personalkategorierna på verkstäder och kontor utgjort ett stort problem
för företagen. Vid verkstadsbyrån och televerkstaden i Nynäshamn har denna
rörlighet legat förvånansvärt lågt jämfört med vad andra företag inom storstockholmsregionen
redovisat. Den främsta orsaken härtill har säkerligen
varit att ungdomarna i samband med giftermål — de kommer i regel från
andra orter — mycket ofta kunnat erbjudas lägenhet inom televerkets bostadsbestånd
med för dem acceptabla priser och med rimlig väntetid. Om
lägenhet på den öppna marknaden över huvud stått att få har hyran varit
sådan att ungdomarna med sina begränsade inkomster ofta icke kunnat reflektera
på ett dylikt erbjudande.

Vad här ovan anförts om bostadsfrågans inverkan på verkstadsbyråns
möjligheter att konkurrera om arbetskraft och om dess inverkan på rörligheten
hos personalen har en stor ekonomisk betydelse för televerkets verkstadsrörelse,
särskilt som företaget på grund av sin driftsform är svårt handikappat
i den hårda konkurrenskampen inom telefoniområdet.

Under en följd av år med personalbrist, leveranssvårigheter och rumsbrist
har ovan redovisade fördelar varit mycket betydande. Storleken av den ekonomiska
pluspost det här är fråga om är givetvis svår att exakt beräkna,
men kan utan vidare uppskattas vara väsentligt större än den siffermässigt
redovisade förlusten på bostadsfastigheterna.

Under de närmaste åren väntas läget på bostadsmarknaden i Nynäshamn
bli ansträngt. Detta sammanhänger främst med det stora extra bostadsbehovet
före 1960-talets slut för personal vid örlogsvarvet på Muskö och landstingets
annexsjukhus i Nynäshamn. Vidare bör framhållas att nyproduktionen
av bostäder för närvarande försvåras på grund av bristen på färdiga
stadsplaner, något som delvis sammanhänger med rådande markägarförhållanden.
Det förhållandet att televerket har tillgång till egna bostadsfastigheter
i Nynäshamn synes således få stor betydelse även under den närmaste
framtiden.

Riksdagens revisorer finner det motiverat att företaga en noggrann analys
av orsakerna till att ett underskott förelegat för televerkets bostäder i Nynäshamn
under en längre tid. Vidare finner revisorerna det angeläget att

101

åstadkomma ett gynnsammare ekonomiskt resultat för ifrågavarande fastigheter:
b!, a. bör prövas om det är fördelaktigt att helt eller delvis uppdraga
reparations- och ombyggnadsverksamheten åt enskilda entreprenörer. Slutligen
anser revisorerna att man bör överväga möjligheten att överföra fastighetsbeståndet
till en bostadsstiftelse eller annan huvudman.

Telestyrelsen vill med anledning av dessa uttalanden anföra följande.

Riksdagens revisorer redovisar på sidan 2 i sin berättelse en tabell över intäkter
och kostnader för televerkets bostadsfastigheter i Nynäshamn budgetåren
1949/50—1965/66. Telestyrelsen vill fästa uppmärksamheten på
att i kostnadskolumnen »Reparationer, övrigt» i tabellen även ingår årliga
utgifter för moderniseringsarbeten. Dessa utgifter, som har investeringskaraktär,
bör rätteligen fördelas på ett flertal år. Under budgetåren 1949/50- -1955/56 uppgick de årliga utgifterna för dessa moderniseringsarbeten till ca
20 % av de i tabellen redovisade reparationskostnaderna.

Motsvarande procenttal var ca 30 för budgetåren 1956/57—1962/63 och
ca 50 för budgetåren 1963/64—1965/66. Det i tabellen redovisade underskottet
bör korrigeras med hänsyn till dessa förhållanden. Som exempel kan
anföras att underskotten för budgetåren 1964/65 och 1965/66 reduceras till
ca 230 000 kr. respektive ca 220 000 kr. vid en omräkning med utgångspunkt
från ovan angivna värden och med tillämpning av 15 års avskrivningstid.
Någon hänsyn till räntekostnader har därvid icke tagits. Telestyrelsen vill i
anslutning härtill framhålla att några ytterligare mera genomgripande moderniseringar
av bostadsfastigheterna icke torde komma i fråga. Som nedan
närmare beskrives räknar telestyrelsen nämligen med att huvuddelen
av fastighetsbeståndet är avvecklat eller saneringsmoget vid 1970-talets slut.

Eu bidragande orsak till underskottet är att de generella hyreslilläggen ej
motsvarar de höjda omkostnaderna (material, löner, höjda taxeringsvärden
med åtföljande högre fastighetsskatt m. m.). Att förbättra det ekonomiska
resultatet genom att höja hyrorna torde emellertid i dagens läge möta betydande
svårigheter. Först om den aviserade avvecklingen av hyresregleringen
sker, och hyressättningen i samband därmed omprövas, torde någon
mera väsentlig justering av hyrorna vara möjlig. Som framhållits i riksdagens
revisorers skrivelse har dock hyreshöjningar skett efter byggnadsarbeten
som medfört standardförbättringar, varvid höjningarna vidtagits i enlighet
med personalbostadsdelegationens anvisningar och med tillämpning
av statens hyresråds normer.

Beträffande frågan om ett gynnsammare resultat kan åstadkommas genom
att helt eller delvis uppdraga reparations- och ombyggnadsverksamheten
åt enskilda entreprenörer vill telestyrelsen framhålla följande.

Vissa arbeten i bostadsfastigheterna utföres redan nu av entreprenörer,
nämligen elektriska installationer, målningsarbeten, plåtarbeten och i vissa
fall VVS-arbeten. När det gäller övriga byggnadsarbeten, särskilt snickeriarbeten
i samband med rivningar och ändringar, föreligger större svårigheter
att tillämpa entreprenadsystemet, varför verkstadsbyrån valt att låta
utföra dessa arbeten med egen personal. Med stöd av hittills vunna erfarenheter
anser telestyrelsen icke att några mera påtagliga fördelar kan ernås om
reparations- och byggnadsarbetena i sin helhet uppdrages åt entreprenörer.

Telestyrelsen bär även övervägt möjligheterna att överlåta bostadsfastigheterna
till en stiftelse eller annan huvudman. Som framgår av riksdagens
revisorers berättelse har telestyrelsen tidigare sålt vissa äldre fastigheter i
Nynäshamn till HSB. Ytterligare två fastigheter, belägna inom ett område
för vilket stadsplan för närvarande utarbetas, kommer inom kort att säljas.

102

Telestyrelsen har vidare aktualiserat frågan om att utbyta ett av televerket
ägt kvarter innehållande sex bostadsfastigheter med fjorton lägenheter mot
välbelägen mark för den industriella verksamhetens behov. Verkstadsbyråns
och televerkstadens industriområde är nämligen relativt beskuret, bl. a. behövs
utrymmen för parkering av personalens bilar. Under 1970-talet räknar
telestyrelsen med att avveckla ytterligare bostadsfastigheter, i första hand
sådana av trä, som under denna tid torde bli saneringsmogna. Läget på bostadsmarknaden
och verkstadsbyråns rekryteringsbehov bör dock beaktas
i detta sammanhang. Med hänsyn dels till att planer föreligger på att avveckla
en betydande del av fastigheterna, dels till att bostadsbeståndet vid
1970-talets slut beräknas vara i huvudsak begränsat till ett fåtal hyresfastigheter
av sten, finner telestyrelsen en överlåtelse till annan huvudman
icke motiverad.

Sammanfattningsvis vill telestyrelsen anföra följande.

Televerkets bostadsfastigheter har haft och har sin största betydelse som
ett viktigt konkurrensmedel för verkstadsbyrån i dess strävan att rekrytera
kvalificerad personal för televerkets industriella verksamhet i Nynäshamn.
Vid verkstadsbyrån och televerkstaden i Nynäshamn måste finnas en kvalificerad
teknisk stab och skickliga specialarbetare för bl. a. konstruktion
och anpassning av produkter, konstruktion och tillverkning av verktyg och
specialmaskiner, metodrationalisering, produktionsberedning, experimentoch
modelltillverkning. Insatserna från dessa specialister har väsentlig betydelse
för hela verkstadsrörelsens konkurrenskraft och för tryggandet av
sysselsättningen vid samtliga televerkstäder.

Enligt telestyrelsens uppfattning synes inga väsentliga fördelar kunna ernås
genom en överlåtelse av bostadsfastigheterna. En stiftelse eller annan
huvudman torde icke under den relativt korta tid som återstår innan fastighetsbeståndet
lämpligen bör vara i huvudsak avvecklat, kunna åstadkomma
ett gynnsammare resultat än vad som är möjligt om bostäderna
förvaltas av verkstadsbyrån. En överlåtelse kan även försvåra verkstadsbyråns
möjligheter att disponera lägenheterna med hänsyn till den industriella
verksamhetens krav. Ej heller synes det möjligt att åstadkomma någon
mera väsentlig förbättring av resultatet genom att i större utsträckning än
vad som nu sker, anlita enskilda entreprenörer för reparations- och ombyggnadsarbeten.

På kort sikt synes det icke gå att förbättra resultatet genom att höja hyrorna.
I samband med aviserad avveckling av hyresregleringen torde dock
större möjligheter därtill föreligga.

Det av riksdagens revisorer påvisade underskottet bör korrigeras med
hänsyn till att en väsentlig del av de redovisade kostnaderna för reparationer
m. m. innehåller utgifter av investeringskaraktär, som bör fördelas på
ett flertal år. Ser man på den fortsatta kostnadsutvecklingen kommer denna
att påverkas gynnsamt av den omständigheten att några ytterligare mera
genomgripande moderniseringsarbeten icke torde komma ifråga. Den av telestyrelsen
planerade successiva avvecklingen av bostadsbeståndet kommer
också att medverka till ett betydligt gynnsammare resultat.

Med anledning av riksdagens revisorers uttalande och i syfte att ytterligare
förbättra det ekonomiska resultatet kommer telestyrelsen att vidta en
översyn av hela bostadsförvaltningen och avser därvid bl. a. att utforma
ett noggrannare budgeteringssystem samt fastställa ramar för årliga underhålls-
och reparationsarbeten samt de begränsade moderniseringsarbeten

103

som kan komma ifråga. Telestyrelsen kommer även att ägna skärpt uppmärksamhet
åt kostnaderna för bostadsförvaltningen.

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer telestyrelsen att de bostadsfastigheter
som televerket äger i Nynäshamn liksom hittills får förvaltas
av telestyrelsens verkstadsbyrå med sikte på en successiv avveckling
av fastighetsbeståndets huvuddel före 1970-talets slut.

Vid detta ärendes avgörande har närvarit generaldirektören Bjurel, tf.
överdirektören Larsson, personaldirektören Roos, byråchefen Steffen, verkstadsdirektören
Angerby (föredragande), förrådsdirektören Lundqvist, ekonomidirektören
Westerberg samt tf. tekniska direktörerna Ekström och
Pettersson. Stockholm den 12 september 1967.

B. BJUREL

Arne Angerby

Gunnar Norberg

Byggnadsstyrelsen

Riksdagens revisorer föreslår i särskild berättelse den 10 maj 1967 en
analys av orsakerna till det underskott som televerkets bostäder i Nynäshamn
lämnat under en följd av år. Särskild uppmärksamhet skulle därvid
ägnas reparationskostnaderna samt möjligheterna att överföra fastighetsförvaltningen
till annan huvudman.

Byggnadsstyrelsen får efter företagen undersökning — bl. a. genom besök
på platsen — meddela följande.

Förvaltningen av bostäderna — som är uppförda 1913—25 — sker genom
televerkstadens försorg. Arbeten inom bostäderna utförs dels av egen för
verkstadens behov anställd personal, dels av entreprenörer. Till grund för
yttre underhållsarbeten ligger en årlig besiktning, medan för inre arbeten
i princip tillämpas tioårsintervaller.

Bostäderna saknade ursprungligen nästan alla moderna bekvämligheter,
varför en successiv modernisering utförts. Av arbetena återstår enligt uppgift
endast modernisering av två objekt till en beräknad kostnad av ca 400 000 kr.
En betydande minskning av kostnaderna kan därefter påräknas.

Kostnaderna för denna modernisering blir — jämfört med kostnaderna
för att uppföra nya bostäder — proportionellt sett höga. Detta beror på att
arbeten, som måste anpassas till en befintlig huskropp, till stor del får utföras
hantverksmässigt. Transporter av material m. m. kan inte heller utföras
rationellt och blir därmed också dyra. Ytterligare bidragande orsaker
till de höga kostnaderna är fastigheternas i förhållande till varandra utspridda
läge och — beträffande m2-priset — deras ringa storlek. Televerkstadens
motiv för att upprusta och modernisera bostäderna i stället för att
låta bygga nya bär byggnadsstyrelsen inte tagit ställning till.

Byggnadsstyrelsen vill i sammanhanget framhålla att även arbeten av investeringskaraktär
redovisats i posten för reparationsarbeten. Enligt styrelsens
mening bör endast kapitalkostnaderna belasta denna post för att en
rättvisande jämförelse mellan hyresintäkter och reparationskostnader skall
kunna göras.

Som tidigare nämnts utförs de olika arbetena dels av verkstadspersonal
dels av entreprenörer. Verkstadspersonalen tas därvid i anspråk för smärre
arbeten och kan också användas för arbeten av fastighetsskötarkaraktär.

104

t. ex. byte av trasiga fönsterrutor, rensning av avlopp och ompackning av
kranar. Arbetena bör mestadels gå att utföra på tid, då arbetskraftsbehovet
på verkstaden minskat, och bidrar därmed till en jämnare sysselsättning för
den berörda personalen. För mera omfattande arbeten anlitas i största möjliga
utsträckning entreprenörer. Styrelsen finner denna ordning ändamålsenlig
och anser inte att någon fördel vinns med en övergång till enbart entreprenörarbeten.
För att ge en mera fullständig bild över verksamheten bör —
enligt byggnadsstyrelsens mening — en underhållsplan för varje budgetår
göras upp. I denna upptas varje särskilt objekt till beräknad kostnad, varvid
rena underhållsarbeten bör särskiljas från moderniserings- och ombyggnadsarbeten.

Beträffande överförandet av fastighetsbeståndet till annan huvudman,
t. ex. en bostadsstiftelse, anser styrelsen en sådan åtgärd inte skulle medföra
några fördelar vad gäller reparations- och underhållsarbeten. Den skulle
i stället innebära att samtliga arbeten fick utföras av entreprenörer, vilket
troligen ställer sig mera kostnadskrävande än nuvarande ordning, enligt
vilken för andra uppgifter anställd personal utnyttjas för vissa arbeten inom
bostäderna.

I ärendets handläggning har deltagit generaldirektören Larsson, planeringsdirektören
Smith, byggnadsrådet Bertman, tf. byggnadsrådet El g*
hufvud och avdelningsdirektören Nystedt, föredragande. Stockholm den 13
september 1967.

G. Elghufvud

SIXTEN LARSSON

A. Nystedt

Riksrevisionsverket

Enligt riksrevisionsverkets uppfattning är reparations- och ombyggnadsverksamheten
vid televerkets bostäder av för liten omfattning för att det
skulle vara lönande att lämna den i uppdrag åt enskilda entreprenörer.
Därest personalpolitiska skäl ej föreligger för att behålla fastigheterna anser
ämbetsverket det vara mest ekonomiskt på lång sikt att avyttra dem.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit revisionsdirektören Jansson,
varjämte amanuensen Malmsjö varit föredragande. Stockholm den 12
september 1967.

LARS LINDMARK

Mats Malmsjö

§ 14 Ersättning till statens järnvägar för drift av
icke lönsamma järnvägslinjer

Statens järnvägar

I revisorernas uttalande (s. 155 ff) behandlas främst frågan om nedläggning
av trafiksvaga bandelar samt behovet av ökad information till
myndigheter och allmänhet om lönsamhetsutvecklingen på dessa banor.
Revisorerna säger att nedläggning i betydande omfattning av trafiksvaga
bandelar torde få betraktas som en ofrånkomlig följd av den utveckling som
kännetecknar vår tids kommunikationsväsen. Samtidigt nämnes att en ak -

105

tuell nedläggning ofta möter starkt motstånd i den bygd som berörs. Vid de
anordnade informationsmötena kan SJ vanligen peka på att trafiken redan
lämnat banan i sådan omfattning att fortsatt drift icke längre är ekonomiskt
försvarlig. Revisorerna säger vidare att det är ovedersägligt, att befolkningen
i en bygd, som drabbas av järnvägsnedläggelse, är medansvarig
till den berörda utvecklingen. Det skulle därför enligt revisorernas mening
utgöra en faktor av stor betydelse, om allmänheten under en följd av år
före nedläggningen erhöll insyn beträffande det ekonomiska resultat, som
de olika bandelarna utvisar. En löpande information om dessa förhållanden
skulle vara av värde för den allmänna och enskilda planeringen, bl. a.
vid bedömandet av investeringsfrågor, och allmänheten skulle även beredas
ökade möjligheter att genom anlitande av järnvägen förbättra respektive
bandelars driftresultat. Föredrager trafikanterna likväl att anlita annat
transportmedel, torde SJ med starkare skäl kunna avvisa krav på fortsättande
av en olönsam drift. De s. k. separatredovisningar, som SJ vart tredje år
utarbetar till grund för beräkning av ersättningen för drift av icke lönsamma
järnvägslinjer utgör enligt revisorernas mening ett redan tillgängligt material,
som väl lämpar sig för det angivna ändamålet. De i revisionsberättelsens
tabell B återgivna uppgifterna ur 1966 års separatredovisning torde
enligt revisorerna för det avsedda syftet böra aktualiseras med tillämpning
av vissa schablonberäkningar samt kompletteras med uppgifter om
beäkningsmetoder m. m. Revisorerna föreslår slutligen att uppgifter om de
trafiksvaga bandelarnas driftresultat göres tillgängliga för myndigheter och
allmänhet i de berörda bygderna, varvid det torde ankomma på SJ att överväga
lämpligt sätt för uppgifternas bekantgörande.

Beträffande revisorernas förslag att utnyttja separatredovisningen av det
trafiksvaga bannätet som informationsmaterial vill SJ meddela följande.

Separatredovisningens uppdelning av transportprestationer och trafikintäkter
på det trafiksvaga bannätet och affärsbanenätet genomförs delvis genom
bearbetning av stickprov, som ger ett för separatredovisningens ändamål
tillfredsställande underlag för erforderliga intäktsberäkningar i vad gäller
det trafiksvaga bannätet som helhet men ej för varje särskild handel. De
i separatredovisningen beräknade kostnaderna utgör likaså en approximation
till kostnaderna för hela det olönsamma nätet men ger för enskilda bandelar
utslag som är osäkra.

Separatredovisningens underskott utgör sålunda en approximation av
den långsiktiga resultatförbättringen för SJ vid en tänkt nedläggning av
samtliga de i redovisningen ingående trafiksvaga banorna. Däremot lämnar
separatredovisningen ej ett rättvisande resultat för en enstaka handel.

De av revisorerna återgivna uppgifterna över de enskilda bandelarnas
resultat har framtagits av beräkningstekniska skäl för en schablonmässig
anpassning av driftersättningen efter de successiva nedläggningarna.

Separatredovisningarna, som utförs vart tredje år, visar det trafiksvaga
bannätets ekonomiska resultat för undersökningsåret. I samband med SJ:s
årliga framställning om driftersättning framräknas separatredovisningens
resultat schablonmässigt till det aktuella budgetårets kostnads- och intäktsnivå.
Denna framräkning avser hela det trafiksvaga bannätet och förändringarna
för de enskilda bandelarna ifråga om intäkter och kostnader beräknas
ej.

Av de bandelar, som ingår i 1966 års separatredovisning, har några nedlagts
medan för andra lönsamhetsundersökningar utförts eller pågår. Av i
separatredovisningen ingående banlängd återstår därefter ca 40 procent
4f Rev. berättelse ang. statsverket år 1067. II

Bilaga

Förteckning över trafiksvaga järnvägslinjer (exkl. SL-linjer)

A. Trafiksvaga järnvägslinjer som särskilt skall undersökas, jämte tidplan för undersökningarna

Dd1	Objekt	Järnvägslinje o bandelsnr	Banlängd	Undersökn till dac				Anm
	nr			km	under 1968			1969 e
					1967 1 kv 2 kv	3 kv	4 kv	senare
1	2	3		4	5 6 7	8	9	10	11
1	13	934	Åstorp—Höganäs......	26,9	X
	15	966	Södervärn—Falsterbo . .	32,6	X
	16	937	Landskrona—Kävlinge .	20,4				X
2	25	881	V äxj ö—Tingsryd— Konga................	(55,9)				X
	27	882	Fridafors—Norraryd—
		—83		30.2 16.2 34,9	X
3	32	743		X
	33	731	Jönköping—Vaggeryd . .	X				Spårrivning
	34	762	Svenljunga—Axelfors ..	(6,3)	X f?
4	42	623	Lysekil—Smedberg—	59,6 43,8				X
	46	663	Bengtsfors—Mellerud. . .		X
	47	551	Gårdsjö—Forshem.....	63,8				X
	47	552	Forshem—Håkantorp . .	57,3				X
	48	541	Karlsborg—Skövde ....	(43,6)				X	Ny plan för
	49	571/	S j övik—Skara—Forshem	(121,4)	X
		671					ersättnings- trafiken
5	53	844	Bjärka Säby—Hultsfred	102,3				X	Undersöks
	54	582	F ågelsta—V adstena	(9,6)				X
omkr 1970
	55	562	Hjortkvarn—Finspång..	37,5			X		T v end re-
6	[63	463	Uppsala—Enköping ....	(44,3)				X
gional p-
trafikj
	65	453	Åkers styckebruk—• Strängnäs.............	14,9	X
7	73	363— 365	Lesj öfors—Kristinehamn	86,0	X

1 2	3		4	5 6 7 8 9 10	11
74	662	Arvika—Koppom	29,3		Påb när frmst
					Kom-Bef be-
					handlats
8 82	371	Mora—Älvdalen ......	(40,7)	X
83	265	Sveg—Mora...........	136,7	X
84	242	Kilafors—Söderhamn ...	31,5	X
9 91	264	Brunflo—Sveg.........	169,7	X
92	261	Hoting—Östersund.....	166,9	X
92	262	Strömsund—Ulriksfors. .	4,3	X		Samordnas
92	263	Jämtlands Sikås—				med nr 101
		Hammerdal...........	9,4	X
92	153	Hoting—Forsmo.......	121,0	X
93	241	Ljusdal—Hudiksvall. . . .	61,3	X
10 101	162	Jokkmokk—Arvidsjaur .	173,4	X
101	163	Arvidsjaur—Sorsele ....	88,5	X		Samordnas
101	164	Sorsele—Storuman.....	72,0	X		med nr 92
101	165	Storuman—Hoting.....	145,5	X
102	151	Arvidsjaur—Jörn......	75,6	X
103	152	Storuman—Hällnäs ....	167,2	X
11 in	161	Gällivare—Jokkmokk...	100,2	X
112	133	Karungi—Övertorneå. . .	(46,6)	X	T. v. end. reg.
					p-trafik
					Kri-Hap in-
					kluderas
113	141	Älvsbyn—Piteå........	52,5	X
			2 231,42
1 Dd = driftdistrikt
2 Exkl banlängd	inom parentes (368,4 km) dvs banor	för vilka nedläggningsundersökning av olika skäl inte kan tänkas påbörjad under år 1968.

107

108

B. Övriga trafiksvaga järnvägslinjer
B 1 Fullt trafikerade linjer

Dd Bandels- Järnvägslinje Banlängd Trafikintensitet

nummer km 1 000 bruttotonkm

per bankm år
1965 1966

1	961	Malmö (Ldv)—Ystad..........	61,0	575	524
	968/969	Y stad—Tomelilla—Simrishamn	46,0		.
2	944	Karlshamn—Gullberna........	63,4	501	498
	832	Hultsfred—Oskarshamn.......	65,1	645	644
3	733	Värnamo—Halmstad..........	115,0	888	814
5	841	Linköping—Bjärka Säby.......	20,3	1 094	963
	842	Bjärka Säby—Åtvidaberg......	18,6	532	522
	864	Åtvidaberg—Västervik........	77,3	410	419
6	451	Södertälje S—Eskilstuna.......	81,6	947	902
7	531	Örebro—Svartå...............	49,1	434	488
8	331	Mora—Rättvik...............	39,7		1 210
	351	Repbäcken—Björbo...........	41,0	614	536
	341	Björbo—Vansbro.............	37,5	532	461
	372	Vansbro—Malung.............	44,7	1711	1681
9	221	Storlien—Östersund...........	165,9	969	1 111
	231	Långsele—Härnösand.........	115,8	808	814
10	145	Vännäs—Umeå...............	31,0	1 130	1 022
	147	Mellansel—Örnsköldsvik.......	28,8	1 080	1 160
11	131	Haparanda—Boden........... Summa	169,9 1 271,7	708	727

1 Uppgiften avser större linjeenhet, i vilken namngiven linje är delsträcka.

som skall undersökas och för vilka den av revisorerna avsedda informationen
skulle kunna ha något intresse. Lönsamhetsundersökningarna, som av
distriktscheferna skall inlämnas till SJ Centralförvaltning — driftavdelningen,
utförs efter en plan för undersökning av trafiksvaga järnvägslinjer.
Den senaste planen som gäller fr. o. m. 1.11 1967 framgår av bifogade
förteckning (bilaga). Den anger bandelsvis vilket kvartal undersökningarna
från distrikten skall insändas till centralförvaltningen under 1968 samt
vilka undersökningar som skall föreligga 1969 eller senare. Planen revideras
årligen och kan tillhandahållas myndigheter och allmänhet. I publikationen
»Vad pågår och planeras inom SJ?», utgiven i augusti 1967, har SJ:s
styrelse lämnat information om rationaliserings- och utvecklingsarbetet inom
SJ. Där behandlas även frågan om nedläggning av trafiksvaga bandelar.
För södra och mellersta Sverige lämnas en bandelsprognos. I denna skils
mellan banor, som sannolikt blir fullt trafikerade på längre sikt, sådana
som eventuellt blir fullt trafikerade och sådana som sannolikt eller eventuellt
kommer att behållas för endast godstrafik.

Enligt SJ:s mening föreligger genom nämnda undersökningsplan och
bandelsprognos ett material, som torde lämpa sig som information till myndigheter
och allmänhet.

Därutöver kan framhållas att de! under senaste åren blivit allt vanligare
att SJ driftdistriktschefer vid föredragning i länsplaneringsråden lämnar
fortlöpande information om trafikplaneringen inom eget område. Härvid
redovisas också förutsebara järnvägsnedläggningar i sitt sammanhang
med kommunikationsplaneringen för det berörda länet.

109

B 2 Linjer som trafikeras partiellt

Dd	Bandels- nummer	Benämning	Banlängd km	Spår- tyP	Utredn om driftför-hållandena1
1	952	Kristianstad—Åhus.......	17,2	B 2	X
	(913)	Trelleborg—Jordberga.....	15,3	B 2	X
	(961)	Rydsgard—Skivarps
		sockerbruk...............	5,5	C 1	X
	(924)	Billesholm—Ekeby........	5,1	C 1	X
	(936)	Landskrona—Säby........	4,3	C 1	X
	976	Dalby—Harlösa..........	14,3	B 2	X
	973	Klippan—Ljungbyhed.....	9,7	B 2	X
2	873	Ruda—Skorpetorp2.......	24,5	C
	873	Lenhovda—Sävsj öström ...	8,2	C 1	X
	874	Mönsterås—Sandbäckshult .	11,5	B 2	X
3	743	Gislaved—Reftele.........	18,4	A 2	X
	734	Torup—Hyltebruk........	11,8	A 2	X
	762	Hillared—Svenijunga......	17,7	B 2	X
4	574	Torved—Gullspång........	20,1
	665	Svanskog—Åmål..........	24,8	B 2	X
	666	Alvhem—Lilla Edet.......	15,2	A 2	X
5	542	Mjölby—Ödeshög.........	37,0	B 2	X
6	345	Ramnäs—Kolbäck........	26,8	B 2	X
	(431)	Sala—Köpalla............	5,4	C 1	X
	483	Uppsala Ö—Rimbo.......	59,5	B 2
	484	Rimbo—Hallstavik.......	41,8	B 2
7	344	Kärrgruvan—Ängelsberg ...	17,9	A 2	X
8	435	Dannemora—Örbyhus.....	8,8	B 2
	481/482	Dannemora—Hargshamn . .	38,6	B 2
	436	Orrskog—Söderfors.......	9,2	B 2	X
	331	Falun—Grycksbo.........	13,4	B 2	X
	346	Nyhammar—Ludvika.....	23,7	B 2	X
	461	Hagaström—Mackmyra____	6,5	B 2	X
11	132	Morjärv—Kalix...........	38,5	A 2	X
			550,7

1 Enl cda skr 30.3.1967

2 Allmän trafik nedlagd men speciell trafik kvar t v enligt SJ eget beslut

B 3 Linjer, som nedläggningsprövas eller skall nedläggas
(läget 1.11.1967.)

Nedläggningsbemyndigande föreligger

Älmhult—Kristianstad
Kalmar—Berga
Sj övik—Skara—Forshem
Värnamo—Kärreberga
Trollhättan—Nossebro

Nedläggningsframställning prövas av Kungl. Maj :t

Arvika—Bengtsfors
Sölvesborg—Älmhult
Mora—V ansbro—Les j öf or s
Malung—Särna

no

Karlshamn—Vislanda

F alköping—Landeryd

Ulricehamn—Gånghester

Jenny—Hultsfred

Lindholmen—Norrtälje

Eslöv—Tomelilla

Malmö—Tomelilla

Kristianstad—Gärsnäs—Köpingebro

Heby—Fjärdhundra

Orsa—Bollnäs

Sölvesborg—Lister—Mj ällby
Hästveda—Karpalund
Köping—Kolsva j ärnverk
Eksjö—Österbymo

Nedläggningsframställning beredes inom dac eller samarbetsdelegationen

Torsby—Kil
Vartofta—Tidaholm
Nässjö—Nybro
Växjö—Hultsfred
Sävsj ö—Gårdveda
Finspång—Kimstad
Strömstad—Smedberg
Umeå—Holmsund

Stockholm den 5 februari 1968

Med åberopande av det ovan anförda får SJ avstyrka revisorernas förslag
och vill i stället hänvisa till det material och informationsvägar som
redan finns rörande planerna för de trafiksvaga järnvägslinjerna.

I behandlingen av detta ärende har deltagit generaldirektören Upmark,
tjänsteförrättande driftdirektören Holvid och ekonomidirektören Högberg
(föredragande). Stockholm den 5 februari 1968.

ERIK UPMARK

Mats Högberg

Svenska kommunförbundet

Kontakter mellan statens järnvägar och de kommunala myndigheterna
förekommer inför tidtabellsändringar, som rör lokaltrafiken. Under en tidsperiod
före nedläggning av trafiksvaga bandelar förekommer också kontakter
mellan statens järnvägar och kommunerna.

Förbundsstyrelsen anser det emellertid önskvärt med en mera kontinuerlig
diskussion mellan kommunerna eller kommunblockens samarbetsnämnder
och statens järnvägar rörande den av statens järnvägar bedrivna lokala
trafiken och dess framtida utformning.

Önskvärdheten av en sådan kontaktverksamhet har enligt vad styrelsen
erfarit också framförts i den inom Kungl. Maj :ts kansli arbetande s. k. glesbygdsgruppen.

Förbundsstyrelsen vill därför tillstyrka statsrevisorernas förslag att upp -

in

gifter om de trafiksvaga bandelarnas driftresultat skall göras tillgängliga
för kommuner och allmänhet i de berörda regionerna, dels föreslå att statens
järnvägar skall ta initiativ till en kontinuerlig kontakt med kommunerna
eller kommunblockens samarbetsnämnder betr. trafikförsörjningen inom
respektive områden. Stockholm den 19 januari 1968.

STURE HOLMQVIST

Lars Ågren

112

FINANSDEPARTEMENTET

§ 15 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. in.

Vad riksdagens revisorer anfört under denna paragraf har av finansdepartementet
ej utsänts på remiss.

§ 16 Konkursframställningar m. m. inom vissa kronofogdedistrikt

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

Inledningsvis bör nämnas att uppbördskungörelsen 16.10.1953 (nr 628)
numera har upphört att gälla. Fr. o. in. 1.1.1968 finns bestämmelser om indrivning
av restförd skatt m. m. i 52—64 §§ uppbördskungörelsen 17.11.1967
(nr 626). Enligt 62 § denna kungörelse meddelar centralmyndigheten för
administration och förvaltning av exekutionsväsendet dvs. EON, anvisningar
för tillämpningen av bestämmelserna om indrivning av restförd skatt
såvitt avser kronofogdemyndighets verksamhet, i den mån det ej ankommer
på annan. Enligt 63 § kungörelsen meddelar riksrevisionsverket anvisningar
för tillämpningen av gällande bestämmelser om redovisning av
restförd skatt samt fastställer och tillhandahåller vissa formulär och blanketter
i anslutning härtill. Enligt uttalande i förarbeten till den nya kungörelsen
har syftet med de nya bestämmelserna inte varit att göra ändring i
riksrevisionsverkets skyldighet att övervaka effektiviteten i indrivningsverksamheten.

Av riksdagens revisorers berättelse framgår att statsverkets utestående
fordringar i fråga om skatter och övriga allmänna avgifter ökat från drygt
565 milj. kronor 1.1.1965 till 940 milj. kronor 31.12.1966 eller med ca
63 procent. För åren 1965 och 1966 ökade de belopp betr. ifrågavarande
medelsslag som överlämnats för indrivning från drygt 628 milj. kronor
1965 till drygt 901 milj. kronor 1966 eller med ca 43 procent. Den kraftiga
höjningen av oredovisade belopp förklaras delvis av ökningen av medel
beordrade till indrivning. Höjningen hänger vidare samman med den
pågående strukturrationaliseringen inom näringslivet med åtföljande likviditetssvårigheter
och restföring av varuskatter, arbetsgivaravgifter och
avdragna men ej redovisade A-skatter i mindre lönsamma företag.

I sina strävanden att effektivera indrivningsverksamheten ägnar EON
fortlöpande uppmärksamhet åt arbetsorganisationen inom lokala exekutionsorganisationen
bl. a. genom organisationsundersökningar i olika kronofogdedistrikt.
Härvid läggs särskild vikt vid hur bevakningen av gäldenärer
med stora skuldbelopp är anordnad. Under hösten 1965 distribuerades
till kronofogdemyndigheterna ett blankettset avsett att användas för
verkställighet genom utmätning i allmänt mål. I samband därmed lämnade
EON efter samråd med riksrevisionsverket vissa rekommendationer rörande
handläggningen av allmänna mål och anförde bl. a.:

»Nämnden har funnit, att en handläggning av de allmänna målen på lik -

113

artat sätt som de enskilda skulle rationalisera fältarbetet och främja ett
gott arbetsresultat. De i arbetsorganisationen givna föreskrifterna om kontorsindrivning
fordrar också, att verkställighet på fältet kommer till stånd
med skyndsamhet i de fall, då gäldenärerna inte ställer sig till efterrättelse
de centrala kraven. Nämnden bär erfarit, att verkställighet på fältet ofta
kommer till stånd alltför lång tid efter det de centrala kravens anståndstid
gått till ända. Effekten av de centrala kraven blir då mindre. Snabb
verkställighet på fältet har visat sig ge goda resultat i distrikt, där sådan
tillämpats.

På grund härav vill nämnden rekommendera, att utmätningsförrättningar
kommer till stånd i avsevärt större utsträckning och med större snabbhet
än hittills.

Avbetalningsplaner och andra anstånd på längre tid än ca en månad
bör få en mera begränsad användning och i regel inte komma till stånd
utan att statsverkets fordran säkerställts genom utmätning, såvida det inte
gäller mindre belopp eller särskilda skäl föranleder annan bedömning. Såsom
särskilda skäl kan nämnas att gäldenären har fast anställning och
att skulden genom införsel kan beräknas bli reglerad inom skälig tid. I
detta sammanhang kan även erinras om riksrevisionsverkets cirkulär den
26 november 1959 (Rh 6: 88) och den 31 maj 1963 (R 3: 54) om angelägenheten
av att vid indrivning säkerställa statsverkets rätt genom utmätningseller
konkursåtgärder.

Vid indrivningen bör särskild uppmärksamhet ägnas åt stora poster.
Övervakningen i dessa ärenden kan lämpligen ske med ledning av förteckningar
som uppgjorts efter centralregistret. Förrättningar bör i första
hand komma till stånd beträffande större skuldbelopp, varefter materialet
avarbetas nedåt i den mån preskriptionsfara eller särskild omständighet
inte föranleder annan ordning.

Anträffas inte lös egendom, som täcker skuldbeloppet, skall protokollet
på s. 2 innehålla uppgift om det hinder, som mött för utmätning. Vidare
skall vid sådan förrättning utredning företagas om eventuell fast egendom,
arbetsanställning, arbetsgivaransvar, tillgångar på annat håll etc. Kronofogden
kan därefter ta ställning till ytterligare åtgärder, t. ex. konkurs, utmätningsed,
införsel, deklarationsundersökningar o. s. v. Nämnden kommer
att hos Kungl. Maj :t hemställa om sådan ändring av 62 § uppbördsförordningen
att bestyret med ansökan om gäldenärs försättande i konkurs
för utfående av skatt överflyttas på kronofogdarna.»

RRV yttrade i cirkulär R 3:54 till samtliga utmätningsman: »I cirkulär
den 26 november 1959 (Rk 6:88) till samtliga länsstyrelser framhöll
riksräkenskapsverket angelägenheten av att åtgärder vidtogs för att säkerställa
statsverkets rätt i fråga om fordringar som var föremål för indrivning.
Först sedan frågan om utmätningsåtgärd övervägts borde avtal träffas
med gäldenären om skuldens gäldande genom avbetalningar. Den på
senare tid starkt ökade restföringen av konsumtionsskatterna, främst den
allmänna varuskatten, samt arbetsgivaravgifterna bär givit riksrevisionsverket
anledning att understryka vikten av de i nämnda cirkulär lämnade
anvisningarna.

För att skattskyldig skall komma i åtnjutande av det betalningsanstånd,
som upprättandet av en avbetalningsplan innebär, måste ett ofrånkomligt
krav vara att den uppgjorda avbetalningsplanen följes till alla delar. Därvid
måste från indrivningsmyndigheternas sida kontrolleras att löpande skatter

114

och avgifter erlägges. Vid bestämmande av avbetalningsbelopp bör vidare
liänsyn tagas till att skatten blir slutbetald inom den närmaste framtiden.
Om den skattskyldige inte fullföljer sina åligganden måste effektivare indrivningsåtgärder
omedelbart vidtagas. Anledning kan då föreligga att vidta
åtgärder för den skattskyldiges försättande i konkurs, även om utsikterna
att få full utdelning i konkursen skulle bedömas osäkra.»

Utdrag ur Riksräkenskapsverkets cirkulär Rk 6: 88
Till samtliga länsstyrelser

»Vid granskning inom riksräkenskapsverket av avskrivningslängder har
observerats, att statsverket ibland inte erhållit utdelning i konkurs för skattefordringar.
Det kan emellertid antagas att om utmätning ägt rum statsverkets
förluster kunnat begränsas. Med anledning härav får riksräkenskapsverket
framhålla angelägenheten av att vid alla slag av skattefordringar
ävensom vid andra slag av fordringar, som äro föremål för indrivning, tages
under övervägande huruvida utmätning bör verkställas. Först sedan — där
så lämpligen bör ske — dylika åtgärder vidtagits, må avtal träffas med
gäldenären om skuldens gäldande genom avbetalningar.»

I skrivelse 17.11.1965 (dnr A 11-4/65 har EON hemställt om sådan ändring
av 62 § uppbördsförordningen att kronofogde utan bemyndigande av
länsstyrelse äger besluta om konkursansökan. I prop. 1967: 130 (s. 143) har
Kungl. Maj :t lämnat framställningen utan åtgärd.

Som framgår av det anförda har EON uppmärksammat vikten av snabb
handläggning av konkursärenden speciellt med hänsyn till konkurslagens
bestämmelser om återvinning och reglerna om förmånsrätt enligt 17 kap.
handelsbalken. Vid behov av särskilt brådskande konkursförfarande har
det visat sig ändamålsenligt att använda krav enligt 3 § konkurslagen. Sådana
krav leder också ofta till betalning. Om kronofogdemyndighet inte har
bemyndigande enligt 62 § uppbördsförordningen kan sådant krav emellertid
inte framställas mot gäldenär utan att länsstyrelsen först beslutat att utebliven
betalning skall föranleda konkursansökan. Kommunikationen med
länsstyrelserna medför dels försening av ärendena, dels att länsstyrelserna
belastas med ställningstaganden i konkursärenden i vilka ansökan inte
kommer att inlämnas till domstol på grund av betalning. Denna omgång
torde i sin tur medföra att krav enligt 3 § konkurslagen inte används i så
stor utsträckning som är önskvärt. Särskilt vid indrivning hos företag, vilka
är de gäldenärer som vanligtvis har större skuld till statsverket, har konkursanmaning
visat sig vara ett effektivt medel att framtvinga betalning.
En utmätning hos dessa gäldenärer är oftast så arbetskrävande att det f. n.
saknas resurser att regelmässigt företa sådan indrivningsåtgärd.

En ändring av 62 § uppbördsförordningen i enlighet med EON :s förslag
utesluter givetvis inte att länsstyrelse bibehålies rätten att besluta om konkursansökan
enligt nuvarande bestämmelser.

Enligt uppgift har följande länsstyrelser lämnat generellt bemyndigande
enligt 62 § uppbördsförordningen åt kronofogdemyndigheterna, nämligen
länsstyrelserna i Stockholms (betr. kronofogdemyndigheten i Stockholm),
Uppsala, Södermanlands (betr. kronofogdemyndigheterna i Eskilstuna och
Nyköping), Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus (betr. kronofogdemyndigheterna i Hälsingborg, Lund och Malmö),
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs (i brådskande fall), Värmlands,
Örebro, Västmanlands (betr. kronofogdemyndigheten i Västerås), Koppar -

115

bergs, Gävleborgs (betr. kronofogdemyndigheten i Gävle), Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län.

EON, som haft kontakt med riksrevisionsverket i frågan, kommer att i
samråd med verket undersöka möjligheterna att ytterligare effektivera indrivningsverksamheten
och därvid ägna speciell uppmärksamhet åt ifrågavarande
skatter och avgifter och användningen av konkursförfarandet. För
att i möjligaste mån söka nedbringa balanserna har EON i sitt yttrande

28.8.1967 över länsstyrelsernas anslagsframställningar rörande den lokala
exekutionsorganisationen för budgetåret 1968/69 yrkat medel för inrättande
av ytterligare cirka 65 tjänster. Detta yrkande har i stort sett inte
kunnat beaktas i årets statsverksproposition.

I handläggningen av detta ärende har deltagit ledamöterna Persson, ordförande,
Berggren, Brundin, Edström, Frykholm och Grönhagen. Föredragande
har varit biträdande kronofogden Rohlin. Stockholm den 1 februari
1968.

CARL G. PERSSON

Anders Rohlin

Riksrevisionsverket

Med hänsyn till stegringen i balansen av restförda ännu icke influtna
riksstatsmedel har revisorerna för att närmare orientera sig om förhållandena
på förevarande område från vissa kronofogdemyndigheter införskaffat
uppgifter för budgetåren 1965/66 och 1966/67 avseende dels den omfattning
i vilken konkursförfarande tillgripits för utfående av restförd skatt,
dels de resultat som härvid uppnåtts. Av de tabeller, vari uppgifterna redovisas,
framgår bland annat följande.

Antalet av kronofogdemyndigheterna ingivna konkursansökningar har
mellan de båda nämnda budgetåren stigit från 730 till 1 200 samtidigt som
i konkurserna sammanlagt bevakat belopp ökat från 12,2 till 20,2 miljoner
kronor. Denna utveckling kan enligt riksrevisionsverkets mening antas bero
på ökad aktivitet i indrivningsarbetet. Den av revisorerna konstaterade
nedgången i utdelningen vid de totalt avslutade konkurserna från det ena
budgetåret till det andra torde inte jäva detta antagande, eftersom konkursresultatet
under ett budgetår i regel inte avser under budgetåret anhängiggjorda
konkurser utan oftast sammanhänger med insatser under tidigare
år. Även faktorer utanför kronofogdemyndigheternas kontroll kan ha påverkat
utdelningen.

Riksrevisionsverket finner i likhet med revisorerna det förhållandet att
konkursfall i så liten utsträckning har föregåtts av med förmånsrätt förenade
utmätningar mindre tillfredsställande. Ämbetsverket har emellertid
gång efter annan i cirkulär och berättelser över företagna inventeringar
samt vid direkta kontakter med representanter för kronofogdemyndigheterna
framhållit betydelsen av att utmätningar verkställes snarast möjligt efter
det att krav om betalning av restförd skatt icke visat sig ge önskat resultat.
I skrivelse denna dag till länsstyrelser och kronofogdemyndigheter
understryker ämbetsverket återigen vikten av att åtgärder för säkerställande
av statsverkets fordringar på skatt m. m. vidtages mot företag i likviditetssvårigheter
snarast efter restföringen. Ämbetsverket kommer även framdeles
att ha sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden.

Av tabell 1 framgår bland annat att vissa distrikt i förhållandevis liten

116

omfattning tillgripit konkursinstitutet. Revisorerna ifrågasätter om inte i
dessa distrikt generalexekution bör komma till ökad användning för att nedbringa
uppkomna balanser. En jämförelse mellan antalet ingivna konkursansökningar
och indrivningsresultatet enligt den av riksrevisionsverket förda
uppbördsstatistiken ger emellertid vid handen att distrikt med de bästa
indrivningsresultaten regelmässigt har en låg frekvens av ingivna konkursansökningar.
Det torde inte vara möjligt att härav dra några mera vittgående
slutsatser, men förhållandet kan antas sammanhänga med att dessa
distrikt har en så pass effektiv organisation, att snabba och tidiga ingripanden
ger resultat utan att konkursinstitutet behöver användas.

Riksrevisionsverket delar den av revisorerna framförda uppfattningen,
att det inte är försvarbart att låta företagare av olika slag år efter år fortsätta
en rörelse som inte är bärkraftig nog att tåla de med rörelsen förenade
omkostnadsskatterna. Ämbetsverket har vid sin effektivitetsgranskning
funnit, att orsaken till att företag med betalningssvårigheter tillåts fortsätta
sin verksamhet många gånger är att samhällsekonomiska och arbetsmarknadspolitiska
hänsyn får råda vid bedömandet av vilka åtgärder som
skall vidtagas mot företag som inte i rätt tid inlevererar till betalning förfallen
skatt. Bevillningsutskottet har i sitt betänkande nr 53 år 1967 uttalat
att därest det ur samhällets synpunkt är angeläget, att ett företag i likviditetssvårigheter
fortsätter sin verksamhet, stödet till företaget bör lämnas
i form av direkta bidrag och inte genom åsidosättande av principerna
för skatteuppbörden. Riksrevisionsverket har i den förenämnda skrivelsen
till länsstyrelserna och kronofogdemyndigheterna med hänvisning till bevillningsutskottets
uttalande framhållit att sådana hänsynstaganden inte
står i överensstämmelse med gällande bestämmelser om restindrivningen.

Avslutningsvis framhåller revisorerna att särskilt uppdebiterad A-skatt,
preliminär allmän varuskatt och arbetsgivaravgifter utgör en betydande del
av de vid utgången av 1966 oredovisade skattemedlen. Revisorerna anser
därför att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att tillse att effektiva indrivningsåtgärder
kommer till användning i fråga om dessa skatter. Riksrevisionsverket
delar denna uppfattning men vill också framhålla vikten
av att effektivitetsbefrämjande åtgärder insättes i ett tidigare skede av uppbördsförfarandet.
Indrivningsresultatet hos kronofogdemyndigheterna torde
menligt påverkas, om alltför lång tid förflyter mellan konstaterad underlåtenhet
att i rätt tid betala förfallen skatt och igångsättningen av indrivningsarbetet.
Inom ämbetsverket har nyligen påbörjats undersökningar om
tidsåtgången vid fastställelse av preliminär A-skatt och preliminär allmän
varuskatt som syftar till ett nedbringande av handläggningstiden hos lokal
skattemyndighet respektive hos länsstyrelse.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tillförordnade byråchefen
Törnebohm, varjämte tillförordnade byrådirektören Östberg varit föredragande.
Stockholm den 19 januari 1968.

LARS LINDMARK

C. H. Östberg

117

§ IT Undantag från skyldigheten att erlägga allmän varuskatt i vissa fall
Riksrevisionsverket

I likhet med riksdagens revisorer anser riksrevisionsverket att det är väsentligt
att konkurrensen mellan statliga myndigheter och den enskilda
marknaden sker på lika villkor vid leverans till statsverket. Den av revisorerna
angivna skillnaden i beskattningshänseende mellan statsägda bolag
och enskilda företag å ena sidan och statliga myndigheter å den andra medför
att de statliga myndigheternas produkter belastas med lägre varuskatt
än den enskilda marknadens, varigenom myndigheterna helt allmänt erhåller
ett fördelaktigare konkurrensläge. Förhållandet kan också uttryckas
så att myndigheterna inom ramen för varuskatteskillnaden får möjlighet
till täckning för högre produktionskostnader än vad gäller för marknaden
i övrigt, vilket motverkar effekten av fri konkurrens som rationaliseringsfaktor.

Enligt vad som uttalas i finansplanen för budgetåret 1968/69 förutsättes
övergång till mervärdeskatt den 1 januari 1969. Riksrevisionsverket finner
därför ingen anledning att ifrågasätta någon omprövning av varuskatteförordningens
bestämmelser, men förordar däremot att man överväger möjligheterna
att i mervärdeskattesystemet eliminera berörda olikheter i skattskyldighetens
omfattning. Om det inte visar sig möjligt att lösa problemet
på detta sätt ansluter sig riksrevisionsverket till revisorernas åsikt att föreskrifter
utfärdas i anslutning till upphandlingskungörelsen för att eliminera
olägenheterna vid beskattningsreglernas tillämpning.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tillförordnade avdelningschefen
Nissback och tillförordnade byråchefen Törnebohm, varjämte
amanuensen Häggfeldt varit föredragande. Stockholm den 19 januari 1968.

LARS LINDMARK

Göran Häggfeldt

Riksskattenämnden

De av revisorerna påtalade förhållandena utgör inte något nytt problem.
Frågan har behandlats tidigare. I proposition 1965: 87, som legat till grund
för nuvarande definition av yrkesmässighetsbegreppet i anvisningarna till
12 § varuskatteförordningen, uttalade departementschefen (s. 26 o. f.)
bl. a. att den av den allmänna skatteberedningen föreslagna utformningen
av yrkesmässighetsbegreppet vid en mervärdeskatt i allt väsentligt anknöt
till vad som då gällde i varuskattehänseende. I ett avseende innebar dock
beredningens förslag en inskränkning i då gällande skattskyldighet, nämligen
vid samgående inom den offentliga sektorn, där syftet var att i den
gemensamma verksamheten uteslutande tillgodose intressenternas egna behov.
Förslaget ansågs ha särskild betydelse beträffande det samgående mellan
staten, i detta fall försvarets fabriksstyrelse, och landstingen, som på
riksdagens initiativ etablerats i fråga om tvätteriverksamheten. Departementschefen
fann att förslaget visserligen innebar ett avsteg från de allmänna
principerna för beskattningen och »att det dessutom skulle kunna
anses missgynna enskild tvätteriverksamhet» men att det emellertid fick
anses vara ett allmänt intresse att offentlig verksamhet bedrevs så rationellt
som möjligt och att möjligheterna härtill tillvaratogs. Departementschefen

118

fann skäl tala för att även i denna del beakta beredningens förslag och föreslog
ändring av förenämnda anvisningar i överensstämmelse härmed.

I motioner till 1965 års riksdag (I: 729 och II: 853) hemställdes om avslag
på nyssnämnda avsnitt i propositionen nnder motivering att förslaget
innebar ett avsteg från principen om en neutral beskattning och om konkurrens
på lika villkor mellan det allmänna och näringslivet.

Bevillningsutskottet erinrade i sitt betänkande (1965: 31) till en början
om vad departementschefen uttalat i sammanhanget om avsteg från de allmänna
principerna och fortsatte, att förslaget närmast skulle ses mot bakgrunden
av den samverkan som etablerats i fråga om tvätteriverlcsamheten.
Man ville undvika att fabriksstyrelsen (numera försvarets fabriksverk) blev
skattskyldig för tvättjänster åt landstingen, vilket skulle medföra en fördyring
för de senare vid jämförelse med om dessa tvättade i egen regi. De
dåvarande beskattningsreglerna motverkade således enligt utskottet en rationalisering
av det allmännas verksamhet på ett område där verksamheten
inte bedrevs »i egentlig konkurrens» med enskild verksamhet. Härtill kom
att förutsättningar för skattebefrielse i dessa fall skulle kunna arrangeras
även på annat sätt. Utskottet, som biträdde förslaget i propositionen även
med hänsyn till att man borde ha rätt att i förevarande fall betrakta det
allmännas verksamhet som en enhet, där ansvaret kunde växla mellan staten,
landstingskommuner eller kommuner, avstyrkte bifall till motionerna.

Vad bevillningsutskottet uttalat om att det allmännas verksamhet borde
betraktas som en enhet ligger i linje med vad som gällt alltsedan förordningens
tillkomst i fråga om exempelvis ett statligt organs tillhandahållande
av vara eller tjänst till annat statligt organ. Sålunda uttalade departementschefen
i den till grund för varuskatteförordningen liggande propositionen
(1959: 162) på s. 20 bl. a. att han anslöt sig till vad kommittén uttalat
beträffande skattskyldighet för staten. Därvid hade kommittén — under
hänvisning till vad som uttalats i ämnet av omsättningsskattekommittén
den 25 februari 1941 — framhållit att om statlig myndighet tillverkade
eller lagrade varor huvudsakligen i syfte att tillgodose ett rent statligt behov
— likgiltigt vilket — förelåg inte skattskyldighet vare sig vid uttag för
myndighetens behov eller vid leverans till annan statlig myndighet. Sistnämnda
slag av transaktioner jämställdes således inte med försäljning.
Verkställdes leverans av varor till ett annat självständigt rättsobjekt, var
det däremot fråga om försäljning, och skattskyldighet förelåg om försäljningen
var att anse som yrkesmässig. — I det förra fallet är sålunda staten
att anse som konsument vid förvärv av varor och tjänster. De olika myndigheterna
är endast olika organ för samma juridiska person, staten, och
någon skattepliktig försäljning föreligger inte mellan dem.

Den av riksdagens revisorer återgivna situationen vid upphandling av
uniformer för statens räkning kan synas mindre tillfredsställande, eftersom
det för det privata näringslivet måste framstå som en besvärande konkurrensfaktor.
Det kan dock diskuteras om man kan tala om konkurrenssnedvridning
i föreliggande fall, där staten — sedd som en enhet — vid anskaffning
av varor finner det mera ekonomiskt att själv låta tillverka varorna än
att köpa dem från privat tillverkare. I varje fall synes problemet inte kunna
lösas genom en författningsändring av så vittgående innebörd som att stipulera
full skattskyldighet till allmän varuskatt varje gång leverans sker
från en statlig inrättning till en annan. Ett dylikt system skulle givetvis
också få införas inom den kommunala sektorn för att åstadkomma likformig
bedömning.

119

Mot bakgrunden härav kan riksskattenämnden för sin del inte förorda en
författningsändring av sådan innebörd. En lösning skulle vara att bestämmelser
utfärdades om att vid all offentlig upphandling bedömning skulle
ske av offererade priser på varor och tjänster med bortseende från gällande
varuskatt för att få en såvitt möjligt neutral jämförelsenivå. Men eftersom
råmaterial, färdigvaror och annat, som anskaffats på den statliga sidan,
varit vid inköpet påförda allmän varuskatt borde dessa skattebelopp
avräknas vid offertprövningen. Detta skulle innebära att exempelvis försvarets
fabriksverk i sin anbudsgivning skulle upplysa om hur stor varuskatten
är på inköpen för leveransen i fråga.

Med det ovan anförda vill riksskattenämnden för sin del avstyrka ändringar
av nu gällande bestämmelser i varuskatteförordningen på det aktuella
området, detta särskilt som anledning finnes att antaga, att förordningen
endast kommer att gälla detta år. Problemet kan övervägas i samband
med utarbetandet av den aviserade propositionen om mervärdeskatt.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad Edström,
vice ordförande i nämnden, ledamöterna Crabo, Eklund, Johansson, Lagergren
och Thulin samt suppleanten Granlund med undertecknad Allström
som föredragande. Stockholm den 26 januari 1968.

KJELL EDSTRÖM

Greger B: son Alls t rom

§ 18 Försäljning av viss allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom
Kammaradvokatfiskalsämbetet

Riksdagens revisorers berättelse. I sin berättelse behandlar riksdagens
revisorer under § 18 »Försäljning av viss allmänna arvsfonden tillhörig fast
egendom», efter en redogörelse för gällande bestämmelser (s. 200 och 201),
ingående ärendet angående allmänna arvsfonden efter den 19 januari 1962
avlidne hemmansägaren Per Edvin Sandin från Lingarö i dåvarande Hälsingtuna
församling och kommun, numera Hudiksvalls stad, tillfallna kvarlåtenskapen
och handläggningen av ärendet angående försäljning av den i
kvarlåtenskapen ingående fasta egendomen, fastigheterna Lingarö l20 och 33
i Hälsingtuna socken (s. 201—206).

Revisorerna förklarar därefter i ett uttalande bl. a. (s. 206), att det under
senare år »i skilda sammanhang förekommit uppgifter om att vissa arvsfonden
tillhöriga fastigheter avvecklats i alltför långsamt takt, vilket synts
vara till skada för egendomen, som under avvecklingstiden icke blivit föremål
för regelbunden tillsyn och vård», samt framhåller, att revisorerna ägnat
uppmärksamhet åt ett dylikt ärende (fastigheterna Lingarö l20 och 35 i
Hälsingtuna socken).

Innehållet: detta utlåtande. Ämbetet, som vid avgivande av detta utlåtande
ej haft tillgång till akten i försäljningsärendet och ej, sedan ämbetet avgav
sitt underdåniga utlåtande av den 17 december 1964, tagit del av handlingarna
i ärendet samt därför saknar närmare kännedom om innehållet i
de efter nämnda tidpunkt avgivna yttrandena, lämnar i det följande med
ledning av de hos ämbetet förda diarierna och förvarade handlingarna vissa
uppgifter rörande handläggningen av ärendet angående nämnda båda fastigheter,
såvitt ankommit på ämbetet. Med hänsyn till vad riksdagens revi -

120

sorer anfört om ytterligare fall, där försäljning av arvsfondsfastigheter blivit
fördröjd, redogör ämbetet för två fastigheisärenden, som blivit särskilt
uppmärksammade under senaste året. Slutligen lämnar ämbetet en redogörelse
för ämbetets praxis samt de åtgärder ämbetet brukar vidtaga och
avser att vidtaga för att, såvitt på ämbetet ankommer, undvika, att handläggningen
av fastighetsförsäljningsärenden onödigt drar ut på tiden.

Speciell handläggning av ärende angående »Lingaröfastigheterna». Inledningsvis
får ämbetet, som bifogar avskrifter av ämbetets diarier (bilaga
A), såvitt rör dödsboet efter Per Edvin Sandin, framhålla, att handläggningen
av ärendet angående den fasta egendomen i detta dödsbo i visst avseende
avviker från sedvanlig handläggning av ärenden om försäljning av
arvsfonden tillfallen fast egendom.

Det stod nämligen, när frågan om försäljningen av fasta egendomen aktualiserades,
klart för ämbetet, att det förelåge konkurrerande intressen att
förvärva fastigheterna i fråga.

Sedan ämbetet i anledning av förfrågan av länsstyrelsen i Gävleborgs län
av den 9 mars 1964 den 23 i samma månad lämnat sedvanlig förklaring, att
hinder ej förelåge att försälja fastigheterna, hade länsstyrelsen inhämtat
yttrande av lantbruksnämnden i länet, som i protokoll av den 29 april 1964
uttalat, att skogsmarken till fastigheten borde tagas i anspråk för yttre rationalisering
inom området, och förklarat sig beredd att för rationaliseringsändamål
förvärva fastigheterna för 150 000 kronor.

När ämbetet erhöll Kungl. Maj :ts remiss av den 11 maj 1964 insåg ämbetet
på grund av fastigheternas läge intill Hudiksvalls stad och stadens intresse
att förvärva fastigheterna även med hänsyn till den rätt staden har
till skogen på Gackerön samt domänverkets eventuella intresse att förvärva
»Lingaröfastigheterna» för att förvalta dem tillsammans med kronoparken
Hornslandet, att det förelåge andra spekulanter, vilka för ett förvärv av fastigheterna
kunde åberopa från det allmännas synpunkt minst lika starka
skäl som lantbruksnämnden.

Ämbetet lät därför gode mannen för allmänna arvsfonden vid boutredningen
efter Sandin, kronofogden Folke Hallgren, Hudiksvall, införskaffa
ett yttrande från Hudiksvalls stad, av vilket framginge, att staden, med
hänsyn såväl till den rätt staden har till skogen å närbelägna Gackerön som
till framtida behov av fritidsområden vore intresserad att förvärva fastigheterna
Lingarö l20 och 3».

Frågan om remissförfarandet underställd Kungl. Maj:t. Enär frågan om
den fortsatta utredningen i ärendet vore beroende av, hur man från allmänna
arvsfondens sida ställde sig till lantbruksnämndens förslag, ansåg sig
ämbetet, eftersom det tillkomme Kungl. Maj :t att besluta i ärendet, även
böra i underdåniga utlåtandet av den 17 december 1964, underställa Kungl.
Maj :t frågan vilka myndigheter, som skulle höras i ärendet.

Det regelmässiga förfarandet hade varit, att ämbetet, som fattat sin uppgift
beträffande allmänna arvsfondens fasta egendom så, att ämbetet bör,
innan ämbetet avger ett remissvar i ett försäljningsärende eller underställer
Kungl. Maj :t ett till ämbetet inkommet dylikt ärende, införskaffa den
utredning, som ämbetet anser nödvändig i ärendet.

Därest Kungl. Maj :t, i motsatts till ämbetets uppfattning, ansett sig redan
år 1965 kunna besluta, att »Lingaröfastigheterna» skulle försäljas till lantbruksnämnden,
hade remiss till vederbörande överlantmätare, vägförvaltning
och naturvårdsråd samt lokala planeringsmyndigheter, varit onödig och
fördröjt ärendets handläggning.

121

Ämbetet underställde därför, samtidigt som ämbetet i underdåniga utlåtandet
av den 17 december 1964, besvarade remissen, Kungl. Maj :t frågan,
till vilka myndigheter ärendet skulle remitteras.

Detta torde vara det hitintills enda ärende, där ämbetet i samband med
besvarande av remiss om försäljning av arvsfondens fasta egendom underlåtit
att remittera ärendet till de myndigheter, vars yttrande, enligt ämbetets
mening, bort inhämtas, utan underställt Kungl. Maj :t frågan, till vilka myndigheter
ärendet skulle remitteras.

»Lingaröfastigheterna» är alltså, vad beträffar ämbetets roll i ärenden angående
försäljning av allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom, ej något
väl valt exempel.

Sålunda har ämbetet, sedan ämbetet avgav sitt underdåniga utlåtande av
den 17 december 1964, icke haft att taga befattning med försäljningsärendet.

Av ämbetet handlagda frågor angående »Lingaröfastigheterna». Ämbetet
har emellertid under nämnda tid såsom arvsfondens ställföreträdare haft att
handlägga frågor berörande »Lingaröfastigheterna», nämligen rörande förrättning
enligt lagen om enskilda vägar, om sammanträde enligt lagen den
lä juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter m. in. och rörande ensittarförrättning
å område av mark, samfälld för Lingarö by.

Förvaltningen och tillsynen av fastigheterna. Under nämnda tid har även
ansvaret för förvaltningen av fastigheterna ålegat gode mannen, varjämte
ämbetet jämlikt 7 § lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden haft att
övervaka, att gode mannen behörigen fullgjort sina skyldigheter även i dessa
avseenden.

1 riksdagens revisorers berättelse lämnas eu redogörelse för de uppgifter,
som gode mannen på direkta frågor av ämbetet efter ett antal påminnelser
lämnade ämbetet i skrivelse av den 17 juli 1963. Beträffande senare inträffade
förhållanden kan nämnas, att ämbetet — sedan gode mannen i skrivelse
till ämbetet av den 21 mars 1967 rapporterat, att en ladugårds- och logbyggnad
vilken klarat föregående vinter genom att den hållits fri från snö,
rasat på grund av en relativt obetydlig snömängd — omedelbart per telefon
lämnat ett i skrivelse av den 29 i samma månad bekräftat medgivande för
gode mannen att under hand försälja resterna av den nedrasade ladugårdsoch
logbyggnaden. Samtidigt anhöll ämbetet med hänsyn till den tid, som
förflutit, sedan Kungl. Maj :t i ämbetsskrivelse av den 5 februari 1965 uppdrog
åt länsstyrelsen att utreda vissa frågor beträffande fastigheterna, om
besked, huruvida det funnes ytterligare byggnader i fallfärdigt skick å
nämnda fastigheter eller byggnader, som krävde snara åtgärder.

I övrigt får ämbetet, vad beträffar förvaltningen av fastigheterna, hänvisa
till bifogade kopia av en av ämbetet infordrad av gode mannen den 19
januari 1968 avgiven redogörelse (bilaga B).

Boutredningen efter P E Sandin. Beträffande handläggningen av ärendet,
vad beträffar boutredningen i övrigt, har riksdagens revisorer påtalat
den omständigheten, att arvlåtaren avled i januari 1962, men att frågan
om anspråk på grund av testamentet avgjorts först i november 1963 dvs.
mer än ett år och nio månader efter dödsfallet, trots att tiden för framställande
av anspråk på grund av testamente är begränsad till sex månader efter
det testamentstagaren fick kännedom om dödsfallet.

Tid för testamentsbevakning. Ämbetet erinrar om att berörda
tid, inom vilken testamente skall bevakas, är sex månader »från det
testamentstagaren fått kännedom om testators död och det till hans förmån
gjorda förordnandet», samt att det för en arvinge och särskilt för äm -

122

betet såsom ställföreträdare för arvsfonden kan vara svårt att visa, att testamentstagare
före bouppteckningsförrättning erhållit kännedom om såväl
arvlåtarens död som testamente.

Emellertid torde man kunna räkna med, att Sandins kusinson Bertil Åslund
ägt kännedom om de yttranden, han gjorde gällande såsom testamente
redan före Sandins död och fått underrättelser om dödsfallet, innan han
den 15 mars 1962 ansökte hos rätten om vittnesförhör. Vidare är att märka,
att Ragnhild Maria Christina Åkerbloms, Hudiksvall, till »Allmänna arvsfonden»
ställda, brev av den 15 februari 1963, i vilket hon förklarade sig
»inneha ett muntligt testamente infört i domboken i Hudiksvall», inkom
till ämbetet, innan ämbetet genom en införskaffad avskrift av den efter
Sandin i juni 1962 upprättade men först den 10 april 1963 inregistrerade
bouppteckningen i juli sistnämnda år fick närmare kännedom om dödsboet
och dess fasta egendom.

Det kan tilläggas, att ämbetet, som ej delgivits något bevakat testamente,
så snart ämbetet fått del av bouppteckningen, införskaffat ett bevis av den
3 juli 1963 att det ej bevakats några testamenten efter Per Edvin Sandin.

De uppgifter ämbetet erhöll genom den införskaffade bouppteckningsavskriften
föranledde ämbetet att omgående beställa olika handlingar om fastigheterna
och att genom extraordinär åtgärd få gode mannen att inkomma
med ovannämnda redogörelse i skrivelse av den 17 juli 1963.

Ämbetet, som den 4 juli 1963 delgavs det av Einar Bertil Åslund åberopade,
icke bevakade, testamentsvittnesförhöret, införskaffade särskilt med
hänsyn till att det, enligt ämbetets erfarenheter, alltid är nödvändigt att
kontrollera sökandes uppgifter om släktskap med arvlåtare, en släktutredning.
Samtidigt hade ämbetet att under augusti och september månader
1963 handlägga ärendet, F 1090/1963, angående en gränsbestämning berörande
fastigheterna.

Det underdåniga utlåtande med vilket ämbetet den 23 oktober 1963 underställde
Kungl. Maj :t det av Bertil Åslund åberopade vittnesförhörsprotokollet
kan därför ej sägas blivit fördröjt genom underlåtenhet från ämbetets
sida och redan i ämbetsskrivelse av den 8 november samma år meddelade
Kungl. Maj:t beslut i ärendet (F 1524/63) angående det underställda
förordnandet.

Det bör, när det gäller ärendets handläggning erinras om, att lagfart å
»Lingaröfastigheterna» meddelats för allmänna arvsfonden först den 24
juli 1963. Man får vidare, såvitt rör handläggningen av frågan om det såsom
muntligt testamentariskt förordnande åberopade vittnesförhörsprotokollet,
ej glömma då fortfarande intill riksdagens konstitutionsutskotts tillkännagivande
i det den 29 april 1965 avgivna memorialet, nr 27, angående
granskning av de i statsrådet förda protokollen tillämpad praxis, vad beträffar
godkännande å allmänna arvsfondens vägnar såsom testamente av
allenast samtalsvis fällda yttranden. (Jfr »Allmänna arvsfonden, betänkande
med förslag om ändringar i arvsfondslagstiftningen», avgivet av arvsfondsutredningen
SOU 1967: 2 s. 57, 65 och 66, samt Nils Börje Lihné: »Om
avstående av arvsfondens rätt till arv» SvJT 1967 s. 481.)

Sedan lagfart meddelats och gode mannen till länsstyrelsen anmält, att
fastigheterna tillfallit allmänna arvsfonden och borde försäljas, begärde,
såsom ovan framhållits, länsstyrelsen den 11 mars 1964 sedvanligt besked,
huruvida testamente eller ansökan om avstående hindrade en försäljning,
vilket besked lämnades den 23 i samma månad (F 352/1964).

Beträffande ämbetets handläggning av ärendet efter det ämbetet mottog

123

Kungl. Maj :ts remiss av den 11 maj 1964 (F 672/1964) hänvisas till den
ovan lämnade redogörelsen.

Ämbetet vill vidare, när det gäller gode mannens handläggning av ärendet
angående dödsboet efter Per Edvin Sandin framhålla, att det frånsett
av ämbetet påtalad försummelse från gode mannens sida under 1962 och
första halvåret 1963, icke, så vitt ämbetet kunnat finna, varit något att erinra
mot dennes förvaltning. Den lämnade redogörelsen beträffande ämbetets
åtgärder i ärendet visar, enligt ämbetets förmenande, att man icke
kan lasta ämbetet för den tid handläggningen av försäljningsärendet tagit.

Andra fall av försäljning. Enär riksdagens revisorer framhållit, att »det
i skilda sammanhang förekommit uppgifter om att vissa arvsfonden tillhöriga
fastigheter avvecklats i alltför långsam takt», anser sig ämbetet i detta
sammanhang böra lämna en kort redogörelse för två ärenden, som ämbetet
konstaterat, att de väckt visst uppseende.

Fastighet i Grytnäs socken el. »Hus i Avesta». Det ena
ärendet (F 444/65) gäller allmänna arvsfonden efter den 1 mars 1965 avlidna
f. småskollärarinnan Viktoria Larsson från Grytnäs tillfallna fasta egendomen
Kyrkbyn 326 i Grytnäs socken, en bostadsfastighet med ett taxeringsvärde
å 26 000 kronor.

Ämbetet erinrar om, att sedvanliga gången av ett arvsfondsärende är den,
att ämbetet genom en kopia av rättens förordnande av god man för fonden
får kännedom om arvfallet. Gode mannen tillställes därefter en pm med en
skrivelse, i vilken han även uppmanas, att inkomma till ämbetet med avskrift
av bouppteckningen.

Det händer, att god man, trots påminnelser ej inkommer med den begärda
bouppteckningsavskriften. När ämbetet därför, på sätt som skedde i ärendet
angående »Lingaröfastigheterna», direkt från rätten införskaffar en bouppteckningsavskrift,
brukar det i regel visa sig, att bouppteckningen utvisar
brist i boet eller att man funnit arvsberättigade anförvanter.

Det var emellertid genom en dylik, av ämbetet införskaffad, avskrift av
en, den 22 juni 1966 inregistrerad, bouppteckning ämbetet den 23 februari
1967 erhöll kännedom om »Grytnäsfastigheten». Ämbetet tillskrev påföljande
dag gode mannen, en fastighetsmäklare, och anmodade denne att, sedan
lagfart meddelats, underrätta länsstyrelsen, att fastigheten borde försäljas,
varefter gode mannen i skrift av den 11 april 1967 upplyste, att han
ansökt om lagfart och skulle redovisa boet.

Den 18 maj 1967 erhöll ämbetet genom Skattebetalarnas förening, Stockholm,
en upplysning, att byggnaden å fastigheten vore förfallen, stode utan
tillsyn och blivit »samlingsplats för skolungdomar».

Ämbetet infordrade omgående i ett »skarpt brev» till gode mannen uppgifter
om förhållandena beträffande fastigheten samt införskaffade olika
handlingar rörande denna och underrättade länsstyrelsen i Kopparbergs
län. De införskaffade handlingarna översändes den 2 juni 1967 till länsstyrelsen
med skrivelse, i vilken ämbetet meddelade, att det förelåge varken
testamente eller ansökan om avstående. Länsstyrelsen, som den 15 augusti
1967 beslutit antaga ett anbud å fastigheten, utfärdade den 18 september
1967 ett köpebrev.

Vid telefonsamtal med företrädare för Skattebetalarnas förening uttalades
det från ämbetets sida, att fall, som det berörda skulle i viss utsträckning
kunna undvikas med en effektivare kontroll av gode männen eventu -

124

ellt kombinerat med inspektionsresor, men att det med hänsyn till rådande
arbetsbelastning icke vore möjligt alt skärpa kontrollen utan att öka antalet
befattningshavare.

Frågan om berörda fastighet »ett hus i Avesta, som tillfallit allmänna
arvsfonden», samt »fått stå obebott och förfalla» behandlades i en artikel
med titeln »Statens arv» i tidskriften »Sunt förnuft» den 7 september 1967,
nr 7, s. 24. »Till arvsfondens försvar måste», enligt artikeln, sägas, att man,
sedan saken uppmärksammats, reagerat snabbt. »Man frågar sig», framhölls
det vidare, »varpå det beror att ett ärende kan bli liggande så lång
tid. Det verkar som om arvsfonden inte i tillräcklig omfattning kontrollerar
det arbete som deras ombud utför.»

Det konstaterades även att för det mesta går det bra, men i det berörda
fallet hade det gått illa. »Det visar att det nuvarande systemet har brister
som antagligen lätt skulle kunna rättas till genom en förändring av arbetsrutinen.
»

Ämbetet, som anser möjligheterna att enbart med en ändring i arbetsrutinen
avklara en stor ärendebalans begränsade, avstår från att ytterligare
kommentera »Sunt Förnufts» uttalande.

Till STF testamenterad fastighet i Värmlandsnäs kommun. Det andra
ärendet rörande en förfallen fastighet tillhörig dödsbo efter arvlåtare, vilken
icke efterlämnat annan arvinge än allmänna arvsfonden, kan med hänsyn
till föreliggande testamente ej sägas beröra fonden tillfallen fastighet,
även om frågan, hur det skall förfaras med fastigheten, i viss mån är beroende
av ämbetets handläggning.

Detta ärende F 747/62 och F 85/67, som föranlett förfrågan hos ämbetet
från socialdemokratiska riksdagsgruppens kansli och även lär ha uppmärksammats
i ortspressen, gäller dödsboet efter den 19 februari 1962 avlidna
Hilma Natalia Andersson från Backa, Värmlandsbro, tillhöriga fastigheten
15/96 mantal Backa l4 i Bro socken, Värmlandsnäs kommun, med
ett taxeringsvärde å 92 000 kronor, varav jordbruksvärde 33 500 kronor,
skogsvärde 58 500 kronor och skogsmark 11 200 kronor.

Natalia Andersson, som saknade arvsberättigade anförvanter, hade i ett,
den 3 december 1961 upprättat och den 10 maj 1962 vid Södersysslets domsagas
häradsrätt under § 31 bevakat, testamente förordnat om ett legat å
10 000 kronor till förmån för djurskyddet samt att återstoden av hennes
kvarlåtenskap skulle »med full äganderätt tillfalla Svenska Turistföreningen»
och avsättas till en fond, benämnd »Systrarna Anderssons Minnesfond».
Det vore, enligt testamentet Natalia Anderssons uttryckliga önskan, att hennes
»fastighet i Backa, i Bro församling, icke försäljes utan för framtiden
bibehållas av Turistföreningen och att fastigheten upplåtes som rekreationsort
och vilohem för framförallt äldre turister med företräde för svenskamerikaner».
Till boutredningsman och testamentsexekutör utsågs i testamentet
ombudsmannen B. A. Zetterlund, Säffle, och vid förfall för denne
kamreraren K. Bennetoft, Säffle, vilka båda fungerade såsom testamentsvittnen.

Av ett vittnesförhör, som STF lät hållas vid Södersysslets domsagas häradsrätt
den 18 mars 1963 Ä 15/1963 med testamentsvittnena och ytterligare
tre personer framgår, att Natalia Andersson uttalat, att om icke STF skulle
taga emot kvarlåtenskapen, denna i stället skulle tillfalla Frälsningsarmén.

STF har förklarat sig villig åtaga sig uppgifterna »att i det levande livet
söka omsätta fröken Anderssons önskan att hennes kvarlåtenskap skall användas
för att bereda vila och rekreation åt äldre turister med företräde för

125

sådana turister, som är svensk-amerikanare». Emellertid vore det uteslutet,
att förverkliga Natalia Anderssons önskan »genom att upptaga turistverksamhet
i Värmlandsbro på hennes fastighet Backa l4», och föreningen har
därför i en till länsstyrelsen i Värmlands län ingiven underdånig ansökan
av den 12 februari 1965 ansökt om permutation.

Länsstyrelsen i Värmlands län överlämnade med underdånig skrivelse av
den 3 februari 1966 ärendet till justitiedepartementet som överlämnat ärendet
till handelsdepartementet, varefter ärendet den 4 april samma år remitterades
til! justitiekanslersämbetet som i sin tur den 18 januari 1967 remitterat
det till ämbetet.

Ämbetet har i ärendet införskaffat vissa uppgifter om fastigheten Backa

14 samt rörande Natalia Anderssons och hennes släkts förbindelser med USA,
vilka uppgifter sammanfattats i en promemoria. STF, som fått del av nämnda
p. in., har i skrivelse till ämbetet av den 27 juni 1967 avgivit ett nytt yttrande
i ärendet.

Det ankommer nu på ämbetet att avgiva utlåtande till justitiekanslersämbetet,
så snart arbetsförhållandena medgiver detta.

Ämbetet, som i samband med testamentsfrågan underrättats om, att byggnaderna
å fastigheten Backa l4 vore i mindre gott skick och att det ej ansågs
lönsamt att sätta dem i stånd för att användas i enlighet med testamentets
föreskrifter, fick först i slutet av november månad år 1967 genom ett telefonsamtal
med socialdemokratiska riksdagsgruppens kansli kännedom om,
att byggnaderna stode utan tillsyn och blivit utsatta för skadegörelse samt
att detta väckt uppmärksamhet i orten.

Ämbetet tog därvid omedelbart kontakt med STF :s ombud, som upplyste,
att man förgäves begärt besked av boutredningsmannen, ombudsmannen
Zetterlund, rörande dödsboets förvaltning, samt anmodade Zetterlund att
inkomma med en redogörelse rörande fastighetens nuvarande tillstånd och
vilka åtgärder, som kunde anses påkallade. Först efter påminnelser av den

15 december 1967 och den 22 januari 1968 har Zetterlund den 29 i sistnämnda
månad låtit meddela, att han för närvarande vore sjuk, varför det kunde
dröja någon tid, innan ämbetet erhölle svar.

Av det anförda torde framgå, att ärendet angående fastigheten Backa l4
ej är ett ärende rörande försäljning av arvsfondens fasta egendom och att
ansvaret för fastigheten åvilar boutredningsmannen och testamentsexekutorn
Zetterlund, men ej ämbetet eller någon under ämbetets tillsyn stående god
man för arvsfonden.

Allmänna synpunkter å handläggningen av fastighetsärenden. Efter denna
redogörelse för det av riksdagens revisorer påtalade ärendet rörande
»Lingaröfastigheterna» samt två i andra sammanhang uppmärksammade
ärenden får ämbetet framhålla följande, beträffande de åtgärder, som kan
vidtagas från ämbetets sida, för att undvika, att beträffande arvsfonden tillfallen
fast egendom, byggnader förfaller och odlad jord råkar i vanhävd.

En person, som efterlämnar allmänna arvsfonden såsom sin arvinge, har
i regel och det gäller särskilt arvlåtare, som ej i testamente förordnat om sin
kvarlåtenskap, levat ensam. Det är ej heller ovanligt, att sådan arvlåtare på
äldre dagar låtit byggnader förfalla och jorden komma i vanhävd.

Det blir i dylika fall, där det ej bor någon på fastigheten, som kan taga
vård om densamma eller åtminstone utöva viss tillsyn, svårt för en god man
att för rimliga kostnader vidtaga tillräckliga åtgärder för att stoppa ett fortgående
förfall.

126

Utdrag ur kammaradvolcatfiskalsämbetets diarier
Inkommande skrivelser

F 173/62

1962 6/2

1963 19/2
1963 5/3
1963 13/3
1963 24/6
1963 4/7

1963 4/7
1963 11/7
1963 12/7
1963 18/7
1963 18/7
1963 18/7

1963 2/8

1963 16/11

1964 26/10

1964 10/12

1965 4/2
1965 25/2
1965 7/5
1965 9/6
1965 11/6
1965 27/9

1965 26/11

1966 4/3
1966 24/8

1966 6/12

1967 23/3
1967 3/7
1967 7/9
1967 9/10

Norra Hälsinglands ds m. prot. 2/2 ang. god man
Statskontoret m. skr. 15/2 från Ragnhild M. C. Åkerblom
Past.ämb. i Hälsingtuna förs. m. dödsbevis
H. Albinsson, Surahammar skr. 12/3 + dödsbevis
Norra Hälsinglands ds m. bouppteckning

Sakförare E. M. Eriksson. Hudiksvall skr. 3/7 m. vittnesprot. och bouppteckning Norra

Hälsinglands ds svar 3/7 tecknat å skr. 25/6
Past.ämb. i Hudiksvall m. svar 9/7 å skr. 8/7
Häradsskr. i Hudiksvall m. taxeringsbevis

Lantmäterikontoret i Gävle m. 2 jordreg. utdr. betr. Lingarö 1 o. 3
Past.ämb. i Hälsingtuna förs. m. svar

Landsfiskal Folke Hallgren. Forsa skr. 17/7 m. bouppt. samt
vittnesprot. o. stämpelbelagd avskr. av bouppt.

Inskriv.dom i norra Hälsinglands ds m. gravationsbevis
Sigurd Curman, Sveriges kyrkor, Sthlm skr. 15/11

Hem.äg. Tage Andersson, Lingarö skr. 23/10 ang. köp av Lingarö l20 o. 35
Folke Hallgren, Hudiksvall, skr. 9/12
Dmes skr. 3/2 + 2 tax. betr. fastighet
Länsstyrelsen, Gävle skr. 23/2 + bil.

Prövningsnämnden Gävle m. prot. 15/4
Taxeringsnämnd Gävle m. anman. 6/6
Häradsskriv. i Hudiksvall m. skattsedel

Kronofogde Folke Hallgren, Hudiksvall skr. 13/9 m. inl. 10/9 från Lars Erik
Larsson + karta
Dmes skr. 24/11
Dmes skr. 3/3 (två st?)

Lantmäteriet m. kallelse till sammanträde fred. 2/9
Lantmätare Gunnar Bergius skr. 5/12 m. kallelse till sammantr.

Folke Hallgrens skr. 21/3

Dmes skr. 29/6 + räkning

K. Domänstyrelsen skr. 29/8 m. bil.

Länsstyr. i Gävle skr. 5/10

F 1090/1963

1963 12/8

1963 16/8
1963 11/9

1963 30/9

1964 3/3
1966 9/11
1966 25/11

Lantmät. Gunnar Bergius, Lantmäteristaten, Hudiksvall m. kallelse till
sammanträde för gränsbest. mellan Lingarö 35 och 33
Dmes skr.

Dmes skr. 9/8 m. förening, prot. o. ritn.

Dme m. bandi. o. inb.-kort
Lantmät. i Hudiksvall m. karta

Lantmät. Gunnar Bergius m. kallelse t. sammanträde 24/11
Folke Hallgren skr. 24/11

F 1524/1963

1963 11/11 Finansdep:ts ämb.skr 8/11 m. handl. ang. testamentariskt förordnande betr.
kvarlåtenskapen efter hem.äg. Per Edvin Sandin fr. Hälsingtuna kom

127

Bilaga A

Utgående skrivelser

1962 7/2

1962 16/11

1963 25/2

1963 25/2
1963 15/5
1963 25/6
1963 8/7
1963 8/7

1963 8/7
1963 8/7
1963 8/7
1963 16/7
1963 22/7
1963 23/10
1963 23/10

1963 14/11

1964 16/11
1964 28/9
1964 29/10
1964 29/10
1964 27/11

1964 17/12

1965 4/2
1965 27/2
1965 10/6
1965 15/6
1965 28/9

1965 26/11

1966 14/3
1966 30/8

1966 7/12

1967 29/3
1967 5/7
1967 8/9

PM till Landsfisk. i Forsa distr. Folke Hallgren, Hudiksvall
Dme

Pastorsämbetet i Hälsingtuna förs., Hudiksvall

Norra Hälsinglands ds, Hudiksvall

Dma

Dma

Inskriv.dom i N. Hälsinglands ds
Häradsskrivaren i Hudiksvalls norra fögderi
Överlantmätaren i Gävle
Past.ämb. i Hälsingtuna församl.

Landsfiskalen i Forsa distr., Hudiksvall
Past.ämb. i Hälsingtuna förs.

Landsfiskalen Folke Hallgren, Hudiksvall
Konungen—Finansdep. + handl.

Landsfisk. Folke Hallgren, Hudiksvall + bil.

Dme m. bil.

Dme

Dme

Dme + bil.

Hemmansäg. Tage Andersson, Hudiksvall

Landsfiskal Folke Hallgren, do, mottagningsbevis (åter

30/11—64)

Konungen + rem. akt. o. handl.

K. Finansdep :t + bil.

Prövningsnämnden, K. B. Gävle

Kronofogden Folke Hallgren, Hudiksvall + 2 bil.

Dme + skattsedel
Länsstyr. i Gävle + handl.

Kronofogden Folke Hallgren, Hudiksvall
Dme

Lantmät. Gunnar Bergius

Kronofogden Folke Hallgren, m. skr. 5/12 ang. kallelse till
sammanträde

Dme (köp. t. länsstyrelsen Gävle)

Länsstyrelsen i Gävleborgs län + räkn.

Kungl. Statskontoret

Brevnr 1476
» 228
» 229

» 503

» 649

» 679

» 680
» 681
» 682
Afnr 1572
Brevnr 720
» 763

Afnr 2229
» 2513

» 2719
» 1583
Brevnr 1170
» 1313

» 1314

» 1469

Afnr 3230
» 399

» 670

» 840

Brevnr 860
Afnr 2744
» 3268
» 456

» 1590

» 584

» 1400
» 1763

1963 13/8
1963 20/8

1963 13/9
1966 11,/II

Lantmätaren Gunnar Bergius, Hudiksvall
Landsfisk. Folke Hallgren, Hudiksvall
köp. t. Gunnar Bergius
Gunnar Bergius m. godkän. å fören.

Kronofogde Folke Hallgren m. fotokop. av kallelse till
sammanträde

Brevnr 858
Afnr 1919

2153

2184

128

Inkommande skrivelser
F 352/1964

1964 11/3 Länsstyrelsen i Gävle skr 9/3 m. handl. ang. försäljning av fastigheterna
Lingarö l20 o. 35 i Hälsingtuna sn efter Per Edvin Sandin

F 672/1964

1964 12/5 Kungl. Maj :ts remiss 11/5 m. handl. ang. försäljning av fastigheterna

Lingarö l20 o. 35 efter Per Edvin Sandin

1964 12/12 Domänverket m. »folder» rör. kronoparken Hornslandet

F 191/1965

1965 8/2 Finansdep:ts avskr. av ämb.-skr. 5/2 ang. försäljning av fastigheterna

Lingarö l20 o. 35 i Hudiksvalls stad efter Per Edvin Sandin fr. Hälsingtuna
k:n

Så snart ämbetet får kännedom om, att fastighet tillfallit allmänna arvsfonden,
antingen genom en avskrift av bouppteckningen eller genom att ämbetet
vid en på förekommen anledning vidtagen undersökning konstaterar,
att en avliden person med arvsfonden såsom arvinge var lagfaren ägare till
den fastighet, å vilken han var skriven, införskaffar ämbetet gravations- och
taxeringsbevis samt jordregisterutdrag, varjämte ämbetet i en skrivelse, av
vilken i regel en kopia för kännedom tillställes vederbörande länsstyrelse,
uppmanar gode mannen att, sedan lagfart meddelats till länsstyrelsen ingiva
en anmälan, att fastigheten tillfallit arvsfonden och bör försäljas. Ämbetet
brukar samtidigt anhålla om upplysningar, i vilket skick eventuella byggnader
å fastigheten befinner sig och hur det är ordnat med tillsynen samt
hur eventuell öppen jord hävdas.

Det kan framhållas, att det förekommit, att länsstyrelse, som genom en
kopia av ämbetets skrivelse till gode mannen fått kännedom om, att man
har att förvänta sig ett försäljningsärende, vid befattningshavares tjänsteresor
i orten utnyttjar tillfället att skaffa sig närmare kännedom om fastigheten
och dess tillstånd.

Speciella komplikationer brukar emellertid uppkomma, när någon ansöker
om avstående av arvsfondens rätt. Ämbetet erinrar om, hur ovanberörda av
konstitutionsutskottets tillkännagivande i det den 29 april 1965 avgivna memorialet
nr 27 angående granskning av det i statsrådet förda protokollen föranledda
ändringen i praxis, vad beträffar godkännande såsom muntligt testamente
av allenast samtalsvis fällda yttranden, medfört en ökning av antalet
avståendeärenden och att dessa ärenden i regel fordrar särskild släktutredning.

När det föreligger en ansökan om avstående och det i kvarlåtenskapen
ingår fast egendom, brukar ämbetet taga kontakt med sökanden för att få
klarlagt, huruvida ansökan avser fastigheten och om så skulle vara fallet,
huruvida det endast är fråga om rätten till en eventuell vid försäljning influten
köpeskilling.

Det har även förekommit, att ämbetet, när det från början står klart för
ämbetet, att sökanden med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och
kontakter med arvlåtaren, har mycket små utsikter att få ett bifall till sin

129

Utgående skrivelser

1964 23/3 Länsstyrelsen i Gävleborgs län m. handl.

Afnr 777

1964 17/12 Konungen m. rem. akt. o. handl.

Afnr 3230

1965 28/9 K. B. i Gävle + handl.

Afnr 2744

Stockholm den 6 februari 1968

ansökan, meddelat vederbörande länsstyrelse detta och såsom sin uppfattning
framhållit, att man för tids vinnande bör, i avvaktan på att avståendeärendet
blir avgjort, kunna inhämta yttrande av lantbruksnämnd och vidtaga
andra förberedande åtgärder för en försäljning.

Det är ämbetets förhoppning, att dessa olika, här angivna, åtgärder skall
göra det möjligt att undvika, att byggnader å arvsfonden tillfallen egendom
förfaller eller att dylik egendom råkar i vanhävd.

Emellertid kan det med det stora antalet arvsfondsärenden ämbetet har att
handlägga samt med den av olika orsaker senare åren ökade arbetsbalansen
och svårigheterna att överblicka de ofta komplicerade ärendena inträffa, att
handläggningen av ett ärende blir fördröjd eller att ett missförhållande ej
uppmärksammas i tid. Ämbetet beklagar detta, men ser sig med hänsyn till
föreliggande omständigheter ej kunna garantera, att dylika missförhållande
ej skall uppkomma.

Ämbetet har emellertid för avsikt att liksom hitintills, när dylikt missförhållande
väl uppmärksammats, genom snabbt ingripande rätta till saken.
Stockholm den 6 februari 1968.

LEIF GILLENIUS

Bilaga B

Yttrande från kronofogde Folke Hallgren, Hudiksvall

Vad först åkerjorden beträffar, var denna redan vid Sandins frånfälle i
januari 1962 i eftersatt hävd. För att förhindra ytterligare vanhävd har åtminstone
den del av åkerjorden, som utan för stora kostnader kunde brukas,
utarrenderats till andra jordbrukare i Lingarö. En del av jorden har arrendatorerna
vägrat bruka, trots att den utbjudits kostnadsfritt. På grund av
ovissheten både hos mig och arrendatorerna om när fastigheterna skulle
övergå till ny ägare, har upplåtelsen icke kunnat ske för längre tid än en
säsong i taget. Gödning har delvis tillförts marken och viss buskröjning i
Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. It

130

åkerkanterna liar gjorts. Jorden är i stort sett ej sämre nu än vid tiden för
Sandins frånfälle.

På fastigheten Lingarö l20 uppförd villa har varje sommar varit bebodd.
Den har icke undergått någon försämring.

På Lingarö 35 finns en mangårdsbyggnad, en ekonomibyggnad, ett härbre
och några lador. Samtliga byggnader voro vid Sandins frånfälle i mycket
dåligt skick. Lantbruksnämnden bar i sitt yttrande till länsstyrelsen den 24
april 1964 bekräftat att byggnaderna »var helt nedslitna och ägde knappast
rivningsvärde». Vintern 1966, då anmärkningsvärt mycket snö föll, lät jag
skotta bort snön från ekonomibyggnadens tak. Men under ett häftigt snöfall
vintern 1967, och innan snöskottning hann vidtagas, rasade taket in på sistnämnda
byggnad. Då ett återuppbyggande av byggnaden ansågs meningslöst,
försåldes den till rivning. Några månader hann förflyta, innan rivningen var
färdig — köparna, som äro jordbrukare, sysslade med rivningsarbetet på
lediga stunder — och ruinerna utgjorde under tiden ingen skön anblick.

Mangårdsbyggnaden var även den från början i dåligt skick. Reparation
av densamma ansåg jag vara meningslös dels på grund av ovissheten om
huruvida ny ägare till fastigheten ämnade ha kvar byggnaden eller riva den
och dels enär en även måttlig reparation skulle bli mycket kostsam och tillgängliga
medel knappast räckt till. Byggnaden har varit låst, men då den
stått obebodd så länge, har viss skadegörelse förekommit, uppenbarligen av
yngre element.

Eu fallfärdig lada har rivits och försålts till ved.

Tillsynen över fastigheterna har jag huvudsakligen själv skött. Minst en
gång i månaden, sommartid nästan dagligen, har jag besökt fastigheterna.
Dessutom har jag stått i kontakt med grannar, som haft uppsikt över dem.

Någon skada för allmänna arvsfonden har icke uppstått genom att jag avsiktligen
underlåtit att underhålla byggnaderna på 35. De hade ju redan vid
tiden för förvärvet knappast något värde. Hudiksvall den 19 januari 1968.

Folke Hallgren

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Riksdagens revisorer har i sin berättelse för år 1967 påtalat att ärenden
rörande försäljning av allmänna arvsfonden tillhöriga fastigheter fått en
otillfredsställande handläggning och bort kunna genomföras med mindre
tidsutdräkt; såsom exempel har anförts ett fall från detta län. Länsstyrelsen
vill med hänsyn härtill framhålla, att det påpekade fallet får anses utgöra eu
engångsföreteelse såvitt avser detta län.

Ärendet, som avser arvfallen egendom efter en den 19 januari 1962 avliden
person, inkom första gången till länsstyrelsen den 9 mars 1964 eller sålunda
mer än två år efter dödsfallet. Samma dag den 9 mars översändes
handlingarna till kammaradvokatfiskalsämbetet för inhämtande av uppgift
huruvida fastigheten borde försäljas eller om med försäljningen borde anstå.
Sedan handlingarna återkommit den 24 mars infordrades den 26 i samma
månad yttrande från länets lantbruksnämnd, vilket inkom den 5 maj 1964.
Samma dag överlämnades ärendet till Eders Kungl. Maj :t för prövning av
försäljningsfrågan. Ärendet hade hittills handlagts med all skyndsamhel
från länsstyrelsens sida.

Den 8 februari 1965 återkom ärendet till länsstyrelsen såsom remiss, varvid
länsstyrelsen ålades att i samråd med domänstyrelsen verkställa värde -

131

ring av fastigheterna samt att, efter hörande av lantbruksnämnden, inkomma
med förslag till fastigheternas försäljning. För att få bästa möjliga underlag
för en bedömning av sättet för försäljningen ansåg länsstyrelsen det
nödvändigt att i första hand få klargjort för vilket ändamål fastigheterna
lämpligen borde användas och fann därför erforderligt att höra vissa länsmyndigheter,
nämligen överlantmätaren, vägdirektören och länsarkitekten,
ävensom Hudiksvalls stad. Detta remissförfarande påbörjades redan dagen
efter det ärendet kommit länsstyrelsen tillhanda och ärendets fortsatta handläggning
har därefter varit följande:

1965 8/2 inkom remiss från Kungl. Maj :t

9/2 remitterades ärendet till överlantmätaren
20/12 återkom ärendet

21/12 remitterades ärendet till lantbruksnämnden

1966 31/1 återkom ärendet

31/1 remitterades ärendet till Hudiksvalls stad
21/3 återkom ärendet

22/9 remitterades ärendet till vägförvaltningen
7/10 återkom ärendet

7/10 remitterades ärendet till länsarkitekten

1967 8/3 återkom ärendet

3/4 utsågs värderingsman av länsstyrelsen och underrättades Domänstyrelsen 27/4

inkom protokollsutdrag från Domänstyrelsen ang. värderingsman 8/5

översändes handlingarna i ärendet till Domänstyrelsen
23/8 avkrävdes Domänstyrelsens värderingsman värderingsinstrumentet 7/9

inkom värderingsinstrumentet jämte vissa av överlämnade
handlingar

7/9 översändes handlingarna på begäran till gode mannen
13/9 återkom handlingarna

ej angiven dag avkrävdes Domänstyrelsen ej redovisade handlingar 13/10

överlämnades handlingarna till landskansliet för yttrande
19/10 inkom ytterligare handlingar i ärendet från Domänstyrelsen
ej angiven dag återkom ärendet från landskansliet
9/11 remitterades ärendet till lantbruksnämnden, som ej tidigare
yttrat sig om sättet för försäljningen
12/12 påminnelse till lantbruksnämnden om yttrande
22/12 inkom ärendet

1968 4/1 redovisades ärendet till Kungl. Maj :t

Av uppställningen framgår att ärendet legat hos överlantmätaren omkring
10 1/2 månader och hos länsarkitekten omkring 5 månader. Även länsstyrelsen
har emellertid åstadkommit försening i handläggningen genom att
någon åtgärd icke vidtagits under tiden den 21/3—22/9 1966. I övrigt har
dock handläggningen skett utan dröjsmål. Ärendet har den 4 januari 1968
med yttrande återställts till Eders Kungl. Maj:t. Av länsstyrelsens diarium
framgår icke huruvida länsstyrelsen genom påminnelser till överlantmätaren
och länsarkitekten försökt påskynda ärendet; anteckningar om muntliga påminnelser
införes icke alltid i diariet. Förseningen angivna tid hos länsstyrelsen
beror på flera sammanfallande omständigheter, beträffande vilka följ an -

132

de kan upplysas. Föredragande i ärendet har enligt arbetsordningen varit
sektionschefen på kameralsektionen. Under år 1966 pågick byggnation av
en ny ämbeisbyggnad för länsstyrelsen. Planeringen av denna byggnation
med allt vad detta innebar av lokalplanering och upphandling av kontorsutrustning
(möbler, mattor, kommunikationsmedel av olika slag, lunchrums-
och köksutrustning in. in.) samt samarbete med byggnadsstyrelse och
entreprenörer har så gott som helt åvilat nämnde sektionschef. Den 31 mars
1966 avgick nämligen förutvarande avdelningschefen med pension och efterträddes
i mitten av april av nuvarande avdelningschefen. Under de tre
första kvartalen 1966 har chefen för kameralsektionen vikarierat för avdelningschefen
under tillhopa två månader 10 dagar varjämte han under tillhopa
en månad 10 dagar bestritt avdelningschefen åvilande göromål utom
de som avsåg prövningsnämndens verksamhet. Vidare har sektionschefen
under samma tid åtnjutit semester sammanlagt 40 dagar. Härtill kommer
att sektionschefen i ej oväsentlig omfattning behövt biträda den nytillträdde
avdelningschefen på grund av sin mångåriga kännedom om landskontoret
och dess personal in. m. På grund av nu nämnda omständigheter torde det
kunna anses ursäktligt att något ärende kan ha blivit lidande.

Länsstyrelsen vill däremot icke bestrida att handläggningen kunnat ske
enligt en mera tidsbesparande rutin och att remissförfarandet inom länet
kunnat förkortas genom gemensam handläggning med företrädare för de
olika länsmyndigheterna. Vidare torde en värderingsförrättning kunnat påbörjas
i ett tidigt stadium. Länsstyrelsen kommer framdeles att vidtaga alla
åtgärder som är möjliga för att ernå en snabbare handläggning av ärenden
av den art varom här är fråga.

I handläggningen av detta ärende har deltagit landshövdingen Jarl Hjalmarson,
landskamreraren A. Torngren, föredragande, och 1 :e länsassessorn

S. Berne. Gävle i landskontoret den 2 februari 1968.

JARL HJALMARSON

A. Torngren

§ 19 Förslagsverksamheten inom statsförvaltningen
Försvarets centrala företagsnämnd

FCFN har med intresse tagit del av den undersökning av förslagsverksamheten,
som redovisats i revisorernas berättelse. Såvitt framgår av redovisade
uppgifter om förslagsverksamhetens omfattning synes försvaret ensamt svara
för ungefär hälften av de inom hela statsförvaltningen inlämnade förslagen
och drygt hälften av antalet belönade förslag.

Statskontoret har i sitt yttrande bl. a. framhållit, att de grundläggande
reglerna för förslagsverksamheten f. n. i huvudsak endast avser företagsnämndens
befogenheter på förevarande område. Enligt statskontorets uppfattning
är det önskvärt, att dessa bestämmelser göres betydligt utförligare
än vad nu är fallet och bl. a. närmare behandlar förslagsverksamhetens syfte
och inriktning, normer för beräkning av ersättning för förslag samt berörda
organs befogenheter och funktioner.

FCFN fann redan på ett tidigt stadium att det för försvarets del förelåg
behov av kompletterande bestämmelser i vissa avseenden. De f. n. inom försvaret
gällande bestämmelserna framgår av Tjänstemeddelande rörande

133

lantförsvaret (TLA) 1964 nr 52, som bifogas''. De däri meddelade riktlinjerna
för berörda organs befogenheter och funktioner samt normer för beräkning
av ersättning för förslag har givit förutsättningar för en likformig
tillämpning på förevarande område inom försvaret. Nämnden ser däri den
främsta anledningen till att försvaret vad beträffar förslagsverksamheten
hävdar sig utomordentligt väl vid jämförelse med övriga statliga verksamhetsområden.
Dessa erfarenheter bestyrker sålunda statskontorets allmänna
bedömning. Nämnden tillstyrker alt regler av i princip samma utförliga
form som nu förefinns inom försvaret tillkommer även för statsförvaltningen
i övrigt, men motsätter sig sådana ändringar i de grundläggande reglerna,
som enligt FCFN bedömande i något väsentligt avseende negativt skulle
påverka de inom försvaret utarbetade och tillämpade riktlinjerna.

FCFN instämmer i vad statskontoret i sitt svar anfört om det angelägna
i all beslutanderätten i ersättningsfrågor i varje fall i viss omfattning blir
överflyttad till vederbörande myndighet från statskontoret. Såsom framgår
av ovannämnda riktlinjer i TLA 1964: 52 tillkommer beslutanderätten i förslagsärenden
de lokala myndigheterna inom försvaret upp till viss beloppsgräns,
f. n. 300 kr. Detta har medfört en avsevärd lättnad i handläggningen
av förslagsärendena och framförallt snabbare beslut om ersättning till förslagsställare.
Det sistnämnda har bedömts såsom särskilt värdefullt med avseende
på möjligheterna alt befästa och utveckla de anställdas intresse för
förslagsverksamheten.

Härutöver vill nämnden i anledning av revisorernas uttalanden anföra följande
principiella synpunkter.

Målinriktad eller styrd förslagsverksamhet bör användas som ett komplement
till den allmänna förslagsverksamheten. Initiativ som stimulerar förslagsverksamheten
är angelägna. Administrationen av verksamheten bör vara
så anordnad, att den fungerar på ett smidigt och ändamålsenligt sätt och
resultaten av verksamheten bör nyttiggöras.

Hittills har den styrda förslagsverksamheten använts i alltför ringa omfattning
både inom statsförvaltningen överhuvud och inom försvaret. Omfattningen
torde för försvarets del främst bestämmas av tillgängliga administrativa
resurser och mindre av brist på initiativ.

I den omfattning så varit möjligt och med gott resultat har man sökt tillgodose
ovannämnda önskemål inom försvaret. Nämnden anser det möjligt
ad uppnå ytterligare, väsentligt bättre resultat genom fortsatt arbete. För att
genomföra detta krävs dock resurser av helt annan storleksordning än hittills.
För nämndens egen de! är det därvid en bestämd förutsättning, att
nämndens kansli förstärkes, först och främst i enlighet med den underdåniga
hemställan om personalförstärkning, som nämnden och försvarets
centrala arbetarskyddsnämnd den 30 maj 1967 gemensamt ingav till Kungl.
Maj :t.

Det är angeläget, att resultaten av förslagsverksamheten utnyttjas i största
möjliga utsträckning. Ansvaret härför åvilar i första hand de Centrala myndigheterna,
vilka genom order eller tekniska meddelanden, ändrade arbetsbeskrivningar
etc. tillvaratar de förslag, som anses kunna tillgodogöras hos
andra underställda myndigheter än den, där vederbörande förslag inlämnats.
I syfte att ge bredast möjliga information om belönade förslag i avsikt
att därigenom underlätta utnyttjandet lämnar FCFN dessutom uppgifter
härom i sina periodiska meddelanden (se bilagor)1. Meddelandena sprides

Ej avtryckt.

134

till samtliga myndigheter inom försvaret. FCFN har därmed i rationaliseringssyfte
åtagit sig en arbetsuppgift, som normalt skulle åvila de centrala
myndigheterna. Den publicitet som förslagsställarna och deras förslag erhåller
genom FCFN meddelanden och den informations- och utbildningsverksamhet
som FCFN bedriver vid de av nämnden regionalt anordnade
kurserna för ledamöter i försvarets företagsnämnder anses ha medverkat
till hittills uppnådda resultat. Verksamheten kommer att fortsättas och intensifieras
i den utsträckning resurserna kan komma att tillåta.

Beträffande vad revisorerna anfört om statskontorets ansvar som centralt
samordnande myndighet på rationaliseringsverksamhetens område vill
nämnden framhålla, att nuvarande samverkan i förevarande avseende mellan
försvarets centrala myndigheter, som främst sker genom nämnden och
som fungerar mycket bra, icke bör kompliceras genom att till statskontoret
överföres ansvaret för riktlinjer och anvisningar för förslagsverksamheten
även inom försvaret. F. n. torde dessutom förberedas tillkomsten av ett särskilt
organ för samordning av rationaliseringsfrågor inom försvaret. En nära
samverkan mellan detta organ och FCFN kommer att bli helt naturlig.

Inom ett av FCFN särskilt tillsatt utskott för förslagsverksamhet har vissa
önskemål om ändringar och jämkningar i nu gällande riktlinjer och anvisningar
för förslagsverksamheten diskuterats. Utformningen av dessa ändringar
har uppskjutits med hänsyn till de inom civildepartementet pågående
förberedelserna för en ny kungörelse om företagsnämnder m. m. inom statsförvaltningen.
Enligt vad nämnden under hand erfarit torde några av de
önskemål, som varit under övervägande, komma att realiseras genom den
nya kungörelsen. Sålunda torde beloppsgränsen vid lokalt beslut om ersättning
för förslag inom försvaret kunna höjas från 300 till 500 kr. Vidare väntas
möjligheter skapas att belöna sådana förtjänstfulla förslag som myndighet
icke kunnat tillgodogöra sig, men där särskilda skäl föranleder en
belöning. Utöver det nu nämnda överväger FCFN en generell höjning av
framförallt de lägre ersättningsbeloppen samt ett stöd för målinriktad eller
styrd förslagsverksamhet genom särskild premiering av förslag, som inlämnas
i avsikt att medverka till lösning av problemställningar eller spörsmål,
vilka närmare preciseras av vederbörande myndighet.

I detta sammanhang må även erinras om att nämnden med företrädare
för försvarsdepartementet träffat överenskommelse om att inom departementet
förekommande rationaliseringsförslag genom FCFN kan distribueras
för diskussion inom försvarets lokala företagsnämnder. Departementet kan
därigenom erhålla upplysningar om företagsnämndernas uppfattning i aktuella
frågor.

Avslutningsvis bör erinras om den förslagsverksamhet för värnpliktiga,
som inom försvaret bedrives vid sidan av den allmänna förslagsverksamheten
och som givit goda resultat.

I detta ärendes handläggning har förutom undertecknade Lagerman och
Östensson, den senare föredragande, deltagit ledamöterna Rosenblad, Lindén,
Normelius, Nilsell, Augustinsson, Holmström, Engström, Jurander, H.
G. F. Andersson, Skoglund, Backström, Larsson, Mosten, Wiberg, Sjöborg,
Wallerius och E. H. Andersson. Stockholm den 5 februari 1968.

S. LAGERMAN

Tore Östensson

135

Karolinska sjukhuset

Direktionen för karolinska sjukhuset får efter hörande av företagsnämnderna
vid sjukhuset och vid serafimerlasarettet vördsamt anföra följande.

Förslagsverksamheten bland de anställda vid de båda sjukhusen blev mera
fast ordnad från och med år 1962 sedan en särskild organisationsavdelning
inrättats vid karolinska sjukhuset. Antalet inkomna förslag uppgick

år 1962 till 151

1963 111

1964 66

1965 248

1966 123

1967 108

De sammanlagda beloppen av de belöningar statskontoret tilldelat förslagsställare
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet framgår av
följande sammanställning:

1962/63 2 650 kr.

1963/64 500 kr.

1964/65 5 600 kr.

1965/66 26 500 kr. (statskontorets för slagspristävlan)

1966/67 8 400 kr.

För att möjliggöra en smidigare och snabbare handläggning av förslagsärendena
inrättade företagsnämnderna år 1962 en särskild förslagskommitté
på fyra personer med uppgift att ta emot, bereda och bedöma inlämnade
förslag — i förekommande fall efter hörande av sakkunniga på resp. områden
— samt föreslå om belöning bör utgå och i så fall med vilket belopp.
Protokoll från kommitténs sammanträden med kort beskrivning av inkomna
förslag och med motiverade utlåtanden i varje särskilt förslagsärende
utsänds till företagsnämndernas ledamöter och suppleanter. Om företagsnämndsledamot
eller -suppleant i något av kommittén slutbehandlat ärende
skulle ha mot kommitténs utlåtande/förslag avvikande mening har han att
inom viss bestämd tid — f. n. åtta dagar — göra anmälan härom. Detta eller
dessa förslagsärenden tas då upp till behandling vid nästa sammanträde i
företagsnämnderna liksom ärenden i vilka förslagslcommittén inte ansett
sig böra ta ställning eller ledamöterna inte kunnat enas. Av förslagskommittén
slutbehandlade ärenden redovisas i företagsnämndernas protokoll. Dessa
protokoll jämte förslagskommittéprotokollen och förslagsakterna överlämnas
till direktionen, som i sin tur med eget yttrande redovisar alla handlingar
till statskontoret.

Olika åtgärder — väsentligen initierade och i stor utsträckning utarbetade
inom organisationsavdelningen — har under årens lopp vidtagits dels för att
direkt stimulera till ökad förslagsverksamhet bland de anställda, dels förenkla
handläggningsrutiner, ernå en snabbare beredning av ärendena och
fortlöpande hålla förslagsställarna underrättade om förslagens behandling.
En sammanfattning av olika åtgärder för upplysning och propaganda jämte
exempel på visst informationstryck och en del affischer lämnas i bilaga 1
med underbilagor1. Exempel på en del blanketter för att hålla förslagsställarna
underrättade om förslagskommitténs behandling av förslagen (tack -

1 Underbilagorna ej avtryckta.

136

brev, kvitto), för remissförfarandet i förekommande fält och för kommitténs
bedömning lämnas i bilaga 21.

1 syfte att allmänt bredda och fördjupa samarbetet mellan ledning och
personal, bereda ökad insyn i verksamheten, förbättra informationen m. in.
har direktionen på företagsnämndernas rekommendation beslutat att på försök
inrätta lokala underorgan till företagsnämnderna vid de båda sjukhusen
— s. k. samrådsnämnder. Denna till det lokala planet — i regel klinik eller
motsvarande — knutna löretagsnämndsverksamhet har under de tre år den
prövats främst visat sig ha sin betydelse för att underlätta lösningen av vissa
lokalt betingade frågor såsom beträffande disposition av lokaler och utrustning,
arbetsrutiner och organisation, intern utbildning och information, trivselanordningar
o. d. samt för att förbättra informationen från och till sjukhusledningen.
Denna breddade företagsnämndsverksamhet torde också på
längre sikt vara ägnad att främja förslagsverksamheten bland de anställda.

Mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits av förslagsverksamheten
vid de båda sjukhusen vill direktionen i allt väsentligt instämma i de synpunkter
på värdet av de anställdas engagemang i det fortlöpande interna rationaliseringsarbetet
som framförts av de olika myndigheter och centrala
företagsnämnder som riksdagsrevisorerna tillfrågat. Direktionen vill i detta
sammanhang särskilt understryka att möjligheten för enskilda befattningshavare
att själva kunna lägga fram förslag till förändringar bör vara ägnad
att skapa en allmän positiv attityd till övriga rationaliseringssträvanden —
ett mera rationaliseringsvänligt klimat. Det förhållandet att förslagsställaren
torde uppleva det som något positivt och stimulerande att se sina idéer omsatta
i praktisk verklighet är i och för sig av värde för ökad arbetstillfredsställelse
och därmed ökad produktivitet men kan också animera och stimulera
arbetskamrater att komma med uppslag till arbetsförenklingar, arbetsdier
materialbesparande anordningar o. d.

Vad beträffar de särskilda påpekanden och förslag statskontoret framfört
i sin av revisorerna refererade redovisning vill direktionen beträffande den
av statskontoret självt påtalade tidskrävande och omständliga handläggningen
av förslagsärendena mot bakgrund av gjorda erfarenheter understryka
angelägenheten av att ingivna förslag för att intresset för förslagsverksamheten
skall vidmakthållas bör slutbehandlas med minsta möjliga tidsutdräkt
och att förslagsställare i ärenden, som av en eller annan anledning
kräver mera ingående och tidsödande utredningar, hålls underrättade om
handläggningen och om möjligt delges ett preliminärt förhandsbesked, ev.
delbelöning. I den mån nödvändigheten att ofta infordra kompletterande
uppgifter från de myndigheter som insänt förslag till statskontoret för slutlig
bedömning är orsakad av oklarhet i statskontorets handläggningsföreskrifter,
synes dessa föreskrifter böra förtydligas.

Förslagskommittén, företagsnämnderna och direktionen har liksom statskontoret
vid olika tillfällen funnit att det hade varit önskvärt att kunna
föreslå förslag till belöning änskönt de av olika skäl inte bedömts lämpliga
att utnyttjas inom sjukhusens verksamhet. Direktionen instämmer i statskontorets
önskemål att det i särskilda fall bör ges utrymme för belöning av
uppslag som, även om de för dagen av praktiska, formella eller andra skäl
inte bedöms genomförbara, dock är utslag av försök till problemlösningar,
vakenhet och idérikedom. Direktionen delar vidare statskontorets uppfattning
att enhetligare regler för statsmyndigheternas beräkning av ersättningsbeloppen
bör tillskapas.

1 Ej avtryckt.

137

Statskontoret ifrågasätter om inte rätten att lämna förslag bör vidgas till
att avse även annan myndighet än den hos vilken förslagsställaren är anställd.
Direktionen biträder denna tanke men anser i sammanhanget mer
väsentligt att annan utomstående person, som lämnar in förslag till myndigheten
med värdefulla uppslag till förbättringar i myndighetens sätt att
utöva sin verksamhet eller påpekanden om brister härvidlag, bör kunna tillerkännas
belöning i någon form. Det har visat sig vid sjukhusen att förslag
och påpekanden från patienter kan vara av värde vid utformningen av lokaler,
expeditioner och arbetsrutiner. Karolinska sjukhuset har i den broschyr
som utdelas till patienterna vid intagningen välkomnat sådana uppslag och
påpekanden.

Beträffande statskontorets förslag om ev. överflyttning av beslutanderätten
i ersättningsfrågor till flera myndigheter vill direktionen erinra om att
företagsnämnderna inom statsförvaltningen enligt en mellan civildepartementet
och statstjänstemännens huvudorganisationer under förutsättning
av riksdagens godkännande träffad överenskommelse avses få rätt att besluta
om belöningar av förslag från anställda.

Riksdagens revisorer finner att den s. k. målinriktade förslagsverksamheten
hittills prövats i alltför blygsam omfattning inom den statliga förvaltningen
och anser att vid sidan om den mera konventionella förslagsverksamheten
speciella förslagskampanjer i fortsättningen bör sättas in hos vederbörande
myndigheter för att väcka intresse för lösningen av sådana konkret
avgränsade spörsmål som tid efter annan anses särskilt betydelsefulla.
Ett försök med sådan styrd förslagsverksamhet har gjorts vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet i början av 1967 och frågan om en ny sådan
kampanj övervägs f. n. Redovisning av kampanjen 1967 har lämnats
revisorerna men bifogas här i form av en slutrapport från förslagskommittén
(bilaga 3)1. Kommittén betecknar för sin del resultatet av kampanjen
som »inte alltför överväldigande» och direktionen anser sig — ehuru beredd
att låta göra ett nytt försök med målinriktad förslagskampanj — böra varna
för alltför stor optimism om dessa speciella förslagskampanj ers inverkan på
den totala förslagsverksamhetens omfattning och innehåll. De erfarenheter
som vunnits vid karolinska sjukhuset tyder på att det speciella område, varpå
kampanjen avses inriktad, måste vara klart avgränsat, konkret angivet
och inte för vittomfattande och allmänt. För att ge alla eller flera personalkategorier
möjlighet att medverka kan det vara lämpligt att ange ett par olika
områden. Vidare måste tillräckliga resurser kunna sättas in för propaganda
i olika former vid kampanjen. Den måste vidare vara väl förberedd
i t. ex. företagsnämnder och andra samarbetsorgan.

En särskild fråga i detta sammanhang är om under sådana särskilda målinriktade
kampanjer inkomna förslag a priori skall belönas med högre belopp
än i den »vanliga» förslagsverksamheten inkomna — såsom t. ex. skett
vid LKAB. Direktionen vill uttala sin tveksamhet på denna punkt med hänsyn
til! risken att sådana återkommande speciella förslagskampanjer kan
minska intresset för den reguljära förslagsverksamheten men anser det värdefullt
om det skulle finnas möjligheter att tilldela alla som lämnade beaktansvärda
förslag under kampanjerna någon liten minnesgåva.

I fråga om stimulans för förslagsverksamheten i allmänhet får direktionen
understryka värdet av ökad propaganda och upplysningsverksamhet och
de olika myndigheternas behov av centralt stöd härvidlag i form av broschyrer,
affischer, uppmärksamhet i press och andra massmedia. Härutöver vill

1 Ej avtryckt.

5j- Rev. berättelse niuj. statsverket år 1967. It

138

direktionen mot bakgrund av vunna erfarenheter framhålla angelägenheten
av att i förslagsverksamhetens uppläggning och vid behandlingen av förslagen
söka undanröja vissa som återhållande konstaterade eller antagna
faktorer. En av dessa är svårigheten för vissa förslagsställare att skriva ned
sitt förslag och förklara dess innebörd, göra förklarande skisser eller ritningar
etc. Här bör ankomma på vederbörande myndighet att ge klara anvisningar
på befattningshavare som kan bistå förslagsställaren — av psykologiska
skäl bör utöver vederbörande chef/arbetsledare ges anvisning på
något »neutralt» organ. Med tanke på risken att förslagsställaren eller hans
förslag i något fall kan bli utsatt för negativ inställning från arbetskamraters
eller arbetsledares sida bör den som lämnar förslag ha rätt till anonymitet
under förslagets behandling. Vid ev. remisser och i förslagskommitté- och
företagsnämndsprotokoll utelämnas vid karolinska sjukhuset förslagsställarens
namn och befattning. Den långa tidsutdräkten mellan förslagets inlämnande
och det slutliga beslutet/gratifikationen har också visat sig ha negativ
inverkan på intresset för förslagsverksamheten. Det är enligt direktionens
erfarenhet vidare mycket angeläget att det tid efter annan sker en uppföljning
att de belönade förslagen verkligen blir genomförda eller att förslagsställaren
ges en underrättelse om anledningen till att hans förslag inte
hunnit eller kommer att kunna utnyttjas.

I frågan om åtgärder för att stimulera förslagsverksamheten kan gratifikationsbeloppens
storlek inte helt förbigås. En mer liberal bedömning med
högre ersättningsbelopp skulle givetvis ge större uppmärksamhet och allmänt
öka intresset för verksamheten. Många belönade förslagsställare vid
sjukhusen har starkt reagerat mot att gratifikationerna räknas som skattepliktig
inkomst, och det skulle givetvis innebära en bättre stimulans för idérika
förslagsställare om belöningarna vore beskattningsfria. Direktionen har
för sin del inget förslag på denna punkt. I sammanhanget förtjänar nämnas
att förslagskommittén ibland skulle vilja föreslå belöningar med mindre belopp
än det nu lägsta.

Enligt revisorernas mening bör ankomma på statskontoret att i egenskap
av centralt samordnande organ på rationaliseringsverksamhetens område ta
initiativ för att stimulera förslagsverksamheten inom hela den statliga förvaltningen,
tillse att administrationen av denna verksamhet fungerar på ett
smidigt och ändamålsenligt sätt samt verka för att resultaten av förslagsverksamheten
kommer hela statsförvaltningen till nytta. Direktionen delar
denna uppfattning och anser att behovet av ett centralt samordnande organ i
fråga om förslagsverksamheten blir ännu mer uttalat om företagsnämnderna
vid resp. myndigheter får beslutanderätt i förslagsärenden. Allt efter det
förslagsverksamheten blir mer etablerad och får större omfattning ökar behovet
av tillgång till ett centralt, systematiskt ordnat register ur vilket be^-slutande organ kan inhämta uppgifter om tidigare väckta, belönade förslag
vid andra myndigheter inom samma ämnesområde. Bekantgörandet av belönade
förslag så att de kan utnyttjas jämväl av andra myndigheter liksom
önskvärdheten av enhetliga normer för beräkning av belöningar kräver
jämväl en central uppföljning av förslagsverksamheten. En fortlöpande
rapportering i en eller annan form till statskontoret om av resp. företagsnämnder
belönade förslag torde enligt direktionens mening således bli nödvändig.

En väsentlig uppgift för det samordnande organet för den statliga förslagsverksamheten
bör enligt direktionens mening slutligen vara att verka
för ett effektivt bekantgörande av belönade förslag inte bara till andra myn -

139

digheter utan jämväl i dags- och fackpress och i andra media. Detta bör inte
enbart avse förslag av speciellt intresse och som belönats med högre penningbelopp.
En välordnad och återkommande publicitet om förslag och belöningar
torde vara en väl så god form som propaganda av annat slag för att
vidmakthålla och stärka intresset för personliga engagemang i rationaliseringsarbetet.

Ett genomförande av i förevarande sammanhang framkomna och diskuterade
förslag i syfte att effektivisera förslagsverksamheten förutsätter erfarenhetsmässigt
på det lokala planet betydligt ökade arbetsinsatser från administrationens
sida, särskilt av tjänstemän i ansvarsställning. Förslagsverksamhetens
värde ur olika synpunkter bör med hänsyn härtill, enligt direktionens
mening, vägas mot behovet av ökade insatser från administrationens
sida även i andra hänseenden för att effektivera verksamheten och personalens
engagemang härvid.

Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad Karlén, efter föredragning
av direktionens sekreterare, undertecknad Westergren. I handläggningen
av ärendet har därjämte vidare deltagit avdelningsdirektören Palmstierna
och planeringsingenjören Edwardson. Stockholm den 30 januari
1968.

GÖRAN KARLÉN

K.-I. Westergren

Bilaga 1

Något av vad vi gjort och gör vid KS för att underlätta och stimulera förslagsverksamheten 1.

Affischer för anslagstavlorna med angivande vart man kan vända sig.

2. Iordningställt särskild blankett för förbättringsförslag (underbilaga

1: l)i.

3. Lämnar hjälp vid författandet av förslag.

4. Bedriver personlig propaganda för förslagsverksamheten när man i
olika sammanhang sammanträffar med personal.

5. Iordningställt en liten skrift »Ett bättre sätt» med tips ifråga om arbetsförenkling
och vardagsrationalisering. Var och en som sänder in förslag
får denna skrift (eller någon annan, se särskild förteckning) tillsammans
med ett tack.

6. Sammanställt en stencil om patent och uppfinningar (för den som
önskar upplysningar härom).

7. I samband med att olika informationsmeddelanden går ut till personalen
skriver vi ibland en »förfrågan» av typen »När lämnade Ni in ett förslag
sist?»

8. Anslag på anslagstavlorna om förslagskommitténs sammansättning.

9. I personaltidningen KS-Nytt är sid. 2 oftast reserverad för förslagsverksamheten
(ibland även på annan plats i tidningen). Om möjligt foto av
belönade förslagsställare (underbilaga 1: 2-—1: 5)1.

10. I företagsnämndens protokoll (med glad vinjett), som anslås på anslagstavlorna,
omnämns förslagsverksamheten och ingående redogörelser
lämnas vid nämndens sammanträden.

Ej avtryckt.

140

11. Varje förslagsställare får, då lian sänt in ett förslag, 2 nya blanketter
för förbättringsförslag i retur (jämte ovannämnda tack). I tackskrivelsen,
som är stencilerad, står även något om hur förslaget närmast kommer att
behandlas (att det tar tid innan ev. belöning kommer).

12. Efter ytterligare några dagar får förslagsställaren från Fk sekr. en
bekräftelse på att förslaget registrerats (löpande nr + datum noteras på
förslagsblanketten samt i eu enkel förteckning).

13. Filmvisning betr. förslagsverksamheten har förekommit.

14. Statistik i form av stapeldiagram (»Förslagsbarometer») då och då,
t. ex. varje månad eller kvartal, anslås på anslagstavlorna, sänds ut tillsammans
med andra meddelanden, överlämnas till Fn.

15. Särskild blankett för utdrag ur Fk protokoll har iordningställts. Förslagsställaren
får ett dylikt utdrag, där det även lämnas vissa upplysningar
om hur förslaget närmast kommer att handläggas (av Fn, Direktionen,
Statskontoret).

16. En blankett för remiss till sakkunnig för yttrande över förslaget: förslagsställaren
får då veta, att behandlingen av hans förslag fortskrider men
att det tar litet extra tid. Samtidigt ges möjlighet till ett sakregister över
förslagen med tanke på att liknande förslag kan komma i fortsättningen.

17. Ett stencilerat meddelande (2 sidor) ang. förslagspristävlingen 35 000
kr. bifogat KS-Nytt nr 3/64.

18. Fk disponerar tidvis en monter i utställningslokalen i stora entrén,
där fotos, modeller in. m. ställs ut och förslag bekantgörs.

19. Förutom i personaltidningen har diskuterats att (i likhet med SJ) ge
ut ett litet stencilerat blad »Rationaliseringsmeddelande», där olika förslag
kunde presenteras något utförligare än vad som är möjligt i tidningen.

20. En liten »hemmagjord» folder ang. förslagsverksamheten har sänts
ut. (»Är idéerna slut?»)

21. I introduktionsbroschyren för nyanställd personal (Välkommen som
medarbetare vid KS) har förslagsverksamheten fått ett särskilt avsnitt.

22. »Målinriktad förslagsverksamhet» under liden jan.—mars 1967 (jfr
KS-Nytt 4/66 sid. 13—15). Hemmagjorda affischer (underbilaga 1:6, 6
blad)1.

23. I den broschyr, som varje inneliggande patient får, finns i sista stycket
en uppmaning till patienten att komma med förslag, som kan vara ägnade
att öka trevnaden och höja effektivitet och ekonomi inom sjukhuset. Dyl.
förslag ingår dock ej i förslagsverksamheten men kan leda till vissa förbättringar.

Stockholm den 1 januari 1967

Statens järnvägar

§ 19 Förslagsverksamheten inom statsförvaltningen

Mot de allmänna synpunkter som framfördes i riksdagens revisorers avslutande
uttalande i frågan finns i princip ingenting att erinra. En väl utvecklad
förslagsverksamhet inom affärsföretag — enskilda såväl som offentliga
— är ett numera oomstritt, ömsesidigt intresse för både företagen och
de anställda. Även myndigheter av olika slag torde nu uppmärksamma frågans
betydelse.

Erfarenheten visar att en administrativt väl skött förslagsverksamhet med
en enkel och snabb handläggning av ärendena — som dock inte får innebära
1 Ej avtryckt.

141

alt kravet på eu allsidig, objektiv och i övrigt korrekt bedömning eftersättes

.7 v5rkar inspirerande på både tidigare och nya förslagsställare. Det är
härvidlag även av betydelse att de belönade förslagen får en god publicitet
och att de snabbt användes.

Den av statskontoret framförda tanken att i viss utsträckning flytta över
beslutanderätten i ersättningsfrågor till vederbörande myndigheter synes,
bl- a. mot bakgrunden av vad som nyss framhållits om önskvärdheten av en
enkel och snabb handläggning av förslagsärendena, vara väl motiverad.
Denna fråga saknar dock aktualitet för SJ, eftersom den organiserade förslagsverksamheten
inom bl. a. affärsföretagen alltsedan starten för inemot
ett tjugotal år sedan bedrivits helt i företagens egen regi.

Ifråga om belöningsnormerna bör största möjliga enhetlighet inom statsförvaltningen
eftersträvas.

Ett riktmärke när belöningarna fastställes måste vara att förslagsställarna
skall tillförsäkras en rimlig andel av rationaliseringsvinsten. Denna kan
i regel beräknas ganska lätt när det rör sig om direkta och mätbara material-
och/eller arbetsbesparingar. Så är fallet inom industrin, där förslagen
oftast avser moment i en teknisk produktionsprocess. Inom SJ råder motsvarande
förhållanden bl. a. på verkstadssidan.

Riktlinjer för bedömningen av förslag av nyssnämnda art inom statsförvaltningen
torde vara lämpliga och borde kunna utarbetas med utgångspunkt
från bl. a. de regler som tillämpas inom industrin.

Inom SJ — liksom troligen även för flertalet övriga andra statliga företag
och myndigheter — är emellertid många förslag av sådan karaktär att någon
lönsamhetskalkyl inte kan ställas upp. Inom järnvägstjänsten avser sålunda
många förslag sådana praktiska förbättringar av rullande materiel, redskap,
verktyg, blanketter etc. som inte innebär beräkriingsbara vinster utan vilkas
fördelar består i t. ex. ökad säkerhet, bekvämare arbete eller bättre kundtjänst.

På en del håll har man infört eller i varje fall prövat någon form av
poängsystem som hjälp vid bedömningen. För statsförvaltningen kunde vissa
allmänna riktlinjer för bedömningen vara av värde. Det ifrågasättes däremot
om det är möjligt att utarbeta ett enhetligt poängsystem som är praktiskt
användbart och inte enbart en teoretisk konstruktion. Hur detaljerade
normerna för poängberäkningen än görs torde subjektiva värderingar inte
helt kunna undvikas.

Inom SJ används inte någon form av poängsystem. Genom att förslagsverksamheten
bedrivits under avsevärd tid och — SJ vågar säga — avsevärt
engagemang inte blott från förslagskommittéerna utan även från nämnderna
inklusive Centrala nämnden och förslagskommittéernas sammansättning
inte ändras särskilt ofta får en fullt tillfredsställande kontinuitet och konsekvens
vid bedömningen ändå anses säkerställd.

Revisorerna påtalar den avmattning i förslagsverksamheten som kunnat
konstateras på många håll (dock inte överallt) under senare tid. Vid SJ var
också tendensen i stort sett nedåtgående under åren 1961—65. År 1966 noterades
en märkbar ökning medan siffrorna för 1967 visar att antalet inlämnade
förslag visserligen sjunkit igen men att antalet belönade förslag var
ungefär detsamma som föregående år och att det totala belöningsbeloppet
ökat kraftigt (de belönade förslagens genomsnittskvalité var således hög).

Uppgången år 1966 torde i hög grad få tillskrivas den kampanj med styrd
förslagsverksamhet som då fullföljdes. Förutom att den förde åtminstone
vissa av de presenterade problemen något närmare sin lösning var den ett

142

bra propagandainstrument för förslagsverksamheten överhuvudtaget. Den»
na form anses således värd att prövas i större omfattning än som hittills
skett.

En erfarenhet av kampanjen vid SJ är att de uppgifter som ställs måste
vara klart avgränsade och definierade samt koncist formulerade.

§ 25 Förrådshållningen inom vissa statliga verk

SJ vill först summariskt redogöra för de åtgärder som under de senaste
tio åren vidtagits eller som nu pågår för att effektivisera materialadministrationen
och minimera de totala förrådshållningskostnaderna.

Inom SJ har företagets materialredovisningssystem med därtill hörande
sidoordnade arbetsrutiner utvecklats på basis av målinriktade etapplösningar.
Syftet har varit att

så snabbt som möjligt uppnå de besparingar, som erhålls vid övergång
från manuell till maskinell bearbetning

successivt bygga upp olika register (artikelbenämningar, å-priser, in- och
uftag), kodbesiffra artiklar och anpassa rutinerna till utvecklingen på datamaskinområdet
med hänsyn till de speciella problem, som är förknippade
med lagerstyrningen vid ett företag av SJ storlek och karaktär med en stor
geografisk spridning av förråden, ett skiftande varusortiment m. in.

genom utbildning av personal inom materialadministrationsområdet skapa
kvalitativa resurser för att effektivt kunna utnyttja resultaten av den maskinella
bearbetningen och överhuvudtaget nå mognad för automatisk databehandling.

Den första etappen, som påbörjades år 1957 och var helt genomförd år
1959, innebar bl. a.

övergång till central maskinell bearbetning av den värdemässiga redovisningen effektivare

och mera överskådlig redovisning av effekternas värde och tidigare
rapportering av rörelserna i lagret

införandet av mera differentierade procenttillägg på utlämnade artiklar
(tidigare tillämpades, med några få undantag för vissa stora poster, ett standardpålägg
av 5 %)

införandet av standardpriser (avsedda att normalt, om prisläget icke ändrades
avsevärt, tillämpas under ett helt budgetår; de facto bär sedan dess
avvikelser endast gjorts för enstaka varuslag, exempelvis petroleumprodukter),
maskinell prissättning av transaktioner in. in.

Den andra etappen, som genomfördes åren 1962—1963, medförde att den
tidigare manuella kvantitativa redovisningen överfördes till maskinell redovisning
på regional nivå med tillhjälp av konventionella hålkortsmaskiner.
Härvid erhölls bl. a.

kontinuerlig rapportering av inneliggande lager, restorder, beställningar,
utlämningar, inventeringsresultat in. in.
maskinell impuls till återanskaffning
förändrad inventeringsmetodik
slopande av vissa manuella kartotek
viss statistik över rörelserna i materiallagret.

I ovannämnda redovisning berördes central- och filialförråd samt ban- och
drivmedelsförråd. Sedan år 1965 pågår ett inordnande av de volymvärdeliöga
artiklarna vid maskintjänstens reservdelsförråd i samma system.

Den tredje etappen i utvecklingen av SJ materialredovisningssystem på -

143

börjades år 1965 och beräknas bli genomförd under slutet av 1968. Etapplösningen
innebär i sammandrag bl. a. följande:

den automatiska databehandlingstekniken Utnyttjas i än högre grad än
tidigare; de vid huvudförråden installerade hålkortsmaskinerna utgår och
ersätts med central maskinell bearbetning vid SJ datacentral

maskinell beräkning av säkerhetslager, beställningspunkter, prognoser
och lämpliga hemtagningskvantiteter

maskinell bevakning av leveranstider och lagersituationer
maskinell rapportering av avvikelser mellan prognoser och verklig efterfrågan samtidig

information om lagerställningen per förråd och artikel
automatisk koordination av anskaffningsdata för förutbestämda artiklar/
artikelgrupper

lagerstyrning baserad på fastställda servicenivåer (totala antalet rekvisitioner
— antalet icke momentant effektuerbara rekvisitioner): (totala antalet
rekvisitioner)

maskinell indikering av inkuranser och överlagring

lagersimuleringar för bestämning av orderstrategier, säkerhets- och omloppslager,
lagerhållningspolicy m. in.

maskinell styrning och övervakning av inventeringsverksamheten
framställning av materialkatalogen med hjälp av ADB
framställning av utbetalningsrapporter för fakturor som underlag till likviditet
sprognoser

övervakning maskinellt av förfallotider för fakturor.

I samband med utredningsarbetet för den senaste etappen har studerats
materialredovisningssystem som används av andra stora företag av olika
slag. Det har därvid visat sig, att man inom svenskt näringsliv påtagligt befinner
sig på olika stadier inom utvecklingsarbetet på detta område. Det bär
redan från början stått klart, att varutillverkande företag inte arbetar med
samma förutsättningar som SJ som i här berörda avseenden i huvudsak bedriver
revisions- och underhållsverksamhet på materiel med nästan genomgående
längre livslängd än på andra områden.

Vanliga typer av lager vid andra företag är lager av råvaror för tillverkning,
mellanlager i produktionsprocessen, lager av färdigprodukter för försäljning
samt lager av reservdelar för drift och underhåll för egen verksamhet.
De olika företagen har i förstå hand koncentrerat sig på att lösa material-
och lagerstyrningsfrågorna för de förråd, som är avsedda för produktion
och försäljning medan däremot förråden av reservdelar för egna maskiner
etc. hittills ägnats mindre intresse på grund av att de i allmänhet relativt
sett är mindre kapitalbindande. I de fall lagerproblemen specialbehandlats
och lösts för denna senare typ av förråd, som är helt dominerande vid
SJ, kan konstateras, att hänsyn inte måst tagas, eller i varje fall i mindre
grad behöver tagas, till sådana speciella faktorer, som råder vid ett järnvägsföretag,
såsom exempelvis:

företagets och därmed förrådens geografiska spridning
revisionsobj elctens ofta mycket långa livslängd
det synnerligen skiftande varusortimentet

de ofta mycket långa leveranstiderna för specialartiklar, särskilt av äldre
datum

fluktuationerna i efterfrågan, exempelvis på grund av växlande vinterintensitet kraven

på beredskapslagring.

144

Sedan år 1957 har förrådslagren utvecklats i en gynnsam riktning, vilket
belyses i följande sammanställning, där lagervärden och årsutlämningsvärden
beräknats till vid respektive år gällande standardpriser:

År	Utgående förråd mkr1	Förrådsutgång mkra	Omsättnings- hastighet	Lagrings-tid må-nader
1957 .....	.... 316,5	225,7	0,7	17
1958 .....	.... 293,6	207,1	0,7	17
1959 .....	____ 246,6	199,4	0,8	15
1960 .....	.... 209,4	207,3	1,0	12
1961.....	.... 188,1	217,0	1,2	10
1962 .....	.... 211,2	230,9	1,1	11
1963 .....	____ 224,0	229,5	1,0	12
1964 .....	____ 221,8	214,6	1,0	12
1965 .....	____ 224,0	207,3	0,9	13
1966 .....	.... 221,6	219,1	1,0	12
1967 .....	.... 220,3	234,9	1,1	11

1 Lagervärde per 30.6
1 Materialutlämning under budgetåret

Såsom framgår av sammanställningen reducerades förrådslagret avsevärt
under femårsperioden 1957—1961 medan det under den följande perioden i
stort varit oförändrat. Vid bedömningen bör hänsyn tas till bl. a. följande:

nettoprisstegringen under perioden och varuskatten och dess höjning under
perioden. Värdet av materiallagret ökade på grund av härigenom höjda
standardpriser under perioden 1.7.62—30.6.67 totalt med 32,4 mkr., vilket
påverkar värdet av utgående förråd; först så småningom har dessa höjningar
slagit igenom i förrådsutgången

vissa volymvärdehöga artiklar vid buffertförråden, som tidigare redovisats
på driftsräkningen och som hade låg omsättningshastighet, liar överförts
till materiallagret och bokföres nu som tillgång på balansräkningen.
Detta har skett för att nå en effektivare kontroll av dess artiklar

den snabba tekniska utvecklingen inom SJ som medfört och medför att
lagerhållning av nya artiklar framtvingas, samtidigt som en utrensning av
äldre materiel icke kan ske i motsvarande takt, då behov av reservdelar till
i bruk varande äldre objekt fortfarande kvarstår, ehuru i avtagande grad
allteftersom äldre materiel utgår. I samband med att nya fordon, utrustningar,
maskiner etc. anskaffas och tas i bruk vid SJ anskaffas samtidigt
även reservdelar för att säkerställa driften. Då emellertid uttag av materiel
av någon omfattning — om ingenting oförutsett inträffar — i allmänhet sker
först sedan objekten varit i drift ett antal år medför detta att omsättningshastigheten
blir relativt låg.

Såsom anmärkts i revisorernas berättelse ingår beredskapslagerhållning i
de återgivna värdena för utgående förråd. Sålunda ingår exempelvis i gruppen
»Spårmateriel» ett beredskapslagervärde av ca 8 mkr., i gruppen »Sliprar»
ca 4,5 mkr., i gruppen »Bränsle, drivmedel» ca 22 mkr. och i gruppen
»Smörjoljor-smörjfett, kemisk-tekniska artiklar» ca 2 mkr. Beredskapslagerhållning
ingår även i övriga grupper. Det totala värdet av beredskapslagerhållningen
uppgår till ca 55 mkr. Denna lagerhållning bokförs icke separat
men kommer att göra det från år 1969. •— I detta sammanhang bör framhållas
att SJ fortfarande måste hålla en reserv av ånglok, dessa har med

145

åren utnyttjats allt mindre varigenom behovet av utnyttjning av den nödvändiga
lagerhållningen minskats till en obetydlighet med åtföljande minskning
av omsättningshastigheten.

Under en följd av år har strävandena inom SJ liksom vid andra företag
med i viss mån likartade betingelser, exempelvis rederier, varit alt utöka
centrallagerhållningen, dvs. lagerhållning vid endast ett förråd. Sålunda kan
konstateras att för närvarande över 80 % av antalet artiklar vid central- och
filialförråd lagerhålles vid endast ett förråd och endast 0,1 % av antalet
artiklar lagerhålles vid samtliga 10 central- och filialförråd. Den strukturrationalisering,
som successivt genomförs på verkstadssidan, kommer att
kunna resultera i en ännu mer utpräglad centrallagerhållning. Bland fördelarna
med centrallagerhållning kan särskilt framhållas följande:

totalt sett mindre säkerhetslager och som följd härav minskad lagerhållning lägre

kvantitets- och kvalitetskontrollkostnader samt lägre hanteringsoch
inventeringskostnader.

Även om man inte kan hortse från vissa nackdelar, bl. a. högre transportkostnader
och i vissa fall längre distributionstider, kan vinster erhållas genom
en koncentrerad lagerhållning. En överflyttning av lagerhållningen till
leverantören kan sägas utgöra en förutsättning för en optimering av centrallagerhållningens
idé. Möjligheterna till en sådan överflyttning prövas kontinuerligt
av SJ. Vinster av större betydelse kan härvidlag som regel erhållas
endast då det gäller sådan materiel, som säljaren kan lagerhålla för mer än
en köpare, dvs. i huvudsak standardmateriel. Vid specialtillverkningar
läcker leverantören in sina lagerhållningskostnader genom högre försäljningspriser.
SJ bedömer av naturliga skäl även detta moment.

I och med införandet av det nya materialredovisningssystemet erhålles de
möjligheter till matematiska beräkningar av omlopps- och säkerhetslager
samt prognoser, som påtalas i revisorernas berättelse. Dylika beräkningar
kan för närvarande endast göras manuellt och därför endast för ett mindre
antal särskilt volymvärdehöga artiklar, exempelvis hjulringar och bromsblock,
för vilka dock beräkningen försvåras av sådana endast med långa
mellanrum återkommande omständigheter som den för järnvägsdriften särskilt
påfrestande vintern 1965/66.

För att få ett någorlunda säkert underlag för bedömning av SJ möjligheter
att sänka lagervärdet har lagersimuleringar företagits på ett representativt
urval av lagerfört sortiment. Dessa simuleringar har visat, att det torde
vara realistiskt att med utnyttjande av de lagerstyrningsmetoder, som inrymmes
i det nya redovisningssystemet, räkna med en möjlig lagerreducering
för påverkbara artiklar, således exempelvis ej beredskapsliållning, av
storleksordningen 25 mkr.

Till slut kommenteras i fortsättningen de i revisorernas berättelse upplagna
varugrupperna.

Spårmateriel. I de redovisade värdena ingår färdigprodukter, såsom bl. a.
räler (nya, reviderade att inläggas på sträcka med lägre trafik eller lägre anspråk,
ännu ej reviderade), rälsskarvjärn, spårväxlar, spårväxelkorsniugar,
rälsskarvskruv, rälsskruv, rälsspik, underläggsplattor, vissa halvfabrikat för
tillverkning av spårväxlar. I SJ omsättning av spårmateriel ingår ej någon
egentlig motsvarighet till råmaterial i mekanisk industri. I detta sammanhang
må även framhållas att SJ spårarbeten ej som den tillverkande industriens
verksamhet är kontinuerlig under året utan i stället av klimatiska
betingelser starkt koncentrerad till sommarhalvåret.

146

Beredskapslagerhållning ingår i redovisade värden för utgående förråd
med ca 8 mkr. Borträknas detta värde erhålles en genomsnittlig lagringstid
av 6 månader.

Sliprar och virke. I de redovisade värdena ingår betongsliprar, träsliprar
(furu- respektive boksliprar, impregnerade och oimpregnerade) samt virke,
varav virket endast är av storleksordningen 1,5 mkr. såväl för förrådsutgång
som för utgående förråd. Beredskapslagerhållning, även sliprar, ingår
i de redovisade värdena för utgående förråd med ca 4,5 mkr.

Ökad användning av brukbara träsliprar från linjeombyggnader och banupprivningar
jämte den markant ökade standarden på slipersbeståendet i
spår till följd av den under 1950-talets början beslutade impregneringen av
alla nedlagda sliprar har medfört att utlämningen från förråd av träsliprar
under de senaste åren minskat ändå mer än beräknat. Därtill kommer att SJ
på grund av tidigare oro på trävarumarknaden år 1961 ingick ett treårsavtal
för inköp av träsliprar åren 1962—64 med fixerade mängder och under det
första året köp därutöver. SJ kom härigenom under 1962 att gå från för litet
till för stort lager och kunde först 1965 genom kraftiga nedskärningar av
inköpen till hälften av årsbehovet och mindre få en lagerminskning. En
successiv minskning av lagren har sålunda gjorts under de senaste åren —
nu senast från 1966 med 7,4 mkr. till 1967 58,3 mkr. — och lagren kommer
att minskas ännu kraftigare för att under 1969 få lämplig omfattning.

Med hänsyn till erforderlig tid för torkning av slipersämnen, impregnering,
i regel först året efter anskaffningen, inläggning av större delen redan
före 1 augusti året därpå in. in., är en förhållandevis mycket lång lagringstid
under alla omständigheter nödvändig.

Signal-, tele-, radio- och elektrisk materiel. I de redovisade värdena
ingår färdigprodukter, såsom bl. a. materiel för mekaniska och elektriska
signalsäkerhetsanläggningar, elektrisk installationsmateriel, kabel och glödlampor
(huvudsakligen i specialutförande) samt telematerial. Under den redovisade
femårsperioden har dels intagits tidigare hos förrådet ej redovisad
materiel, dels har lagerhållningen ökats i samband med modernisering av
växel- och signalsäkerhetsanläggningar utan att motsvarande äldre materiel
kunnat rensas ut, då äldre anläggningar fortfarande finns i drift. Leveranstider
på 12 månader och mer förekommer i relativt stor utsträckning. Viss
beredskapslagerhållning ingår i värdena.

Bränsle, drivmedel. I de redovisade värdena ingår varugrupperna bensin,
motor brännolja, fasta och flytande bränslen. Beredskapslagerhållning ingår
i värdena föt utgående förråd med ca 22 mkr. Borträknas detta värde erhålles
en genomsnittlig lagringstid, som är mindre än 2 månader.

Smörjoljor, smörjfett, kemisk-tekniska artiklar. I de redovisade värdena
ingår varugrupperna smörjoljor, smörjfett, färger och gummivaror. Beredskapslagerhållning
ingår i värdena för utgående förråd med ca 2 mkr. Borträknas
detta värde erhålles en genomsnittlig lagringstid av 4 månader.

Reservdelar. I de redovisade värdena ingår reservdelar till ånglok, diesellok,
elektrolok, elmotorvagnar, dieselmotorvagnar, lokomotorer, motorlok,
gods- och personvagnar, truckar, dressiner och vägfordon.

Av skäl som tidigare framförts kräver säkerställandet av kontinuitet i drift
och produktion att ett avsevärt antal reservdelar måste hållas i förråd även
om de icke är av direkt förbrukningskaraktär. Efterfrågan på sådana reservdelar
kan vara normalt ingen eller obetydlig men en bristsituation, uppträdande
av ena eller andra anledningen, exempelvis på grund av en hård vinter
med extra materialpåfrestningar, skulle kunna bli förenad med besvä -

147

rande driftavbrott, uteblivna inkomster, minskat förtroende för SJ som
transportör samt stora kostnader.

Belysande för omfattningen av s. k. »sovande artiklar», dvs. artiklar som
ej normalt efterfrågas men som ändå måste lagerföras i viss utsträckning,
är den volymvärdegruppering av artikelsortimentet, som företogs i samband
med utredningsarbetet för det nya redovisningssystemet. Härvid visade det
sig att ett stort antal av de artiklar, som volymvärdegrupperingen omfattade,
ej efterfrågats under det år undersökningen omspände. Lagervärdet för dessa
artiklar utgjorde vid tidpunkten för undersökningen ca 26 mkr. Övervägande
delen av detta värde motsvaras av artiklar som måste finnas, men otvivelaktigt
inrymmes häri också vissa inkuranta artiklar. Bedömningen av vad
som är inkurant i fråga om artiklar'' av detta slag är av naturliga skäl i många
fall svår och i viss mån beroende av senaste erfarenheter och av prognoser
för utvecklingen, i några fall i det senare avseendet även ifråga om inverkan
på försvarsberedskap. Utrensning av sådana inkuranta artiklar pågår kontinuerligt
och kommer att intensifieras bl. a. i samband med det nya materialredovisningssystemets
införande. Flertalet av de »sovande artiklarna»
återfinns inom gruppen »Reservdelar».

Värdet av beredskapslagerhållningen och de s. k. »sovande artiklarna»
uppskattas till storleksordningen 30 mkr. Borträknas detta värde från de
redovisade värdena erhålles en genomsnittlig lagringstid för det »rörliga
lagret» av 7 månader.

Stål och metall. I de redovisade värdena ingår färdigprodukter i form av
lok- och vagnssmide (till stor del av beredskapskaraktär), skruv, rör och
rördelar, nit m. in. samt råvaror i form av stål och olika metaller. Beredskapslagring
ingår i värdena för utgående förråd med ca 4 mkr. Borträknas
detta värde erhålles en genomsnittlig lagringstid av 10 månader.

Sammandrag. Perioden 1962—1966 visar en genomsnittlig förrådsutgång
av 220,3 mkr. och ett genomsnittligt utgående förråd av 220,5 mkr. Borträknas
värdet för beredskapslagring ca 55 mkr. erhålles en genomsnittlig lagringstid
av 9 månader. Stockholm den 5 februari 1968.

ERIK UPMARK

Mats Högberg

Statskontoret

Som framgår av den redogörelse, som riksdagens revisorer lämnat angående
förslagsverksamheten inom statsförvaltningen, har statskontoret till revisorerna
redovisat sina erfarenheter av och vissa synpunkter på denna verksamhet.
I sitt uttalande har revisorerna framhållit vikten av att på olika sätt
söka stimulera denna verksamhet, bl. a. genom insättande av speciella förslagskampanjer
med intresset inriktat mot avgränsade problemområden,
som ur rationaliseringssynpunkt är betydelsefulla. Statskontoret delar revisorernas
uppfattning i denna fråga.

Enligt statsverkspropositionen år 1968, bilaga 2, har utarbetats förslag till
nya regler för de statliga företagsnämndernas verksamhet. De föreslagna
nya reglerna, som är ett resultat av överläggningar mellan civildepartementet
och personalorganisationerna, innebär vissa förändringar för verksamhetens
bedrivande. Sålunda kommer de anställda att genom företagsnämnderna
få medbestämmanderätt vid beslut om ersättningar och belöningar för
förslag upp till visst högsta belopp i varje särskilt fall. Endast förslag, som

148

enligt företagsnämnds uppfattning borde ersättas med högre belopp, skall
överlämnas till eu central förslagsnämnd, som föreslås bli knuten till statskontoret.
De nya reglerna innebär även i övrigt vissa ändringar, som enligt
statskontorets uppfattning kan förväntas skapa förutsättningar för en effektivisering
av förslagsverksamheten inom statsförvaltningen.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byrådirektör Ankers,
föredragande. Stockholm den 5 februari 1968.

GÖSTA BRUNO

./. Ankers

Statens vattenfallsverk

§ 19 Förslagsverksamheten inom statsförvaltningen

Verket har vid avgivande av svar på revisorernas enkät bl. a. framhållit
som sin uppfattning att det är väsentligt att tillvarata de bidrag till effektivitetsökning
som kommer fram genom förslagsverksamheten samt understrukit
att förslagsverksamheten har betydelse jämväl som ett medel att bibringa
personalen en positiv inställning till rationaliseringssträvanden. Samma syn
har i stort sett tillkännagivits av samtliga myndigheter som beretts tillfälle
att yttra sig i ärendet. Verket instämmer i revisorernas uppfattning att eu
intensifiering av denna verksamhet är önskvärd. Revisorerna har "särskilt
framhållit att myndigheterna över lag — jämsides med den konventionella
förslagsverksamheten — bör ägna uppmärksamhet åt de möjligheter till
effektivitetshöjning som kan utvinnas genom att införa s. k. styrd förslagsverksamhet.
Inom statens vattenfallsverk har denna typ av förslagsverksamhet
ännu icke prövats i sin renodlade form. Däremot har i den allmänna propagandan
kring förslagsverksamhet särskilt framhållits verkets önskan att
mottaga förslag inom någon viss sektor — exempelvis den administrativa.
Med hänsyn till de goda erfarenheter som bl. a. SJ redovisat från en förslagskampanj
av detta slag är Vattenfall införstått med att undersöka förutsättningarna
för att genomföra liknande kampanjer inom verket.

Vattenfall har intet att erinra emot revisorernas förslag att ålägga statskontoret
att initiera åtgärder i syfte att stimulera förslagsverksamhet inom
statsförvaltningen. Vidare finner verket ändamålsenligt att på statskontoret
lägga ansvaret för att information om till statsverkens olika grenar inkomna
förslag på lämpligt sätt bekantgöres inom statsförvaltningen i sin helhet för
att möjliggöra att desamma kommer till nytta inom hela förvaltningen.

Revisorerna har i sin berättelse jämväl redovisat vissa synpunkter beträffande
förslagsverksamheten som lämnats av statskontoret. Statskontoret har
sålunda framfört önskemål om en förenklad administration av förslagsverksamheten
inom den sektor av statsförvaltningen där statskontoret haft att
pröva förslagsärenden. Vidare har framhållits önskvärdheten av enhetliga
regler för beräkning av ersättningsbelopp. I anslutning härtill vill Vattenfallsverket
framhålla att verket funnit det ändamålsenligt att decentralisera
prövningen av huvudparten av dessa ärenden till lämpliga instanser inom
verkets lokala organisation. Önskemålet om enhetliga regler för beräkning
av ersättningsbelopp kan i och för sig förstås men kravet på enkel administration
får vägas mot önskemålet om exakt likhet i bedömningen av dessa
ärenden. Oavsett införandet av enhetliga regler inom samtliga statliga verk
kan garantier icke skapas för enahanda bedömning av de inkomna förslagen,
eftersom erfarenhetsmässigt ett mycket stort utrymme ändock över -

149

lämnas till subjektivt omdöme. Vattenfall föreslår sålunda att beslutanderätten
i dessa ärenden lägges ut på de instanser inom verken som av personalen
uppfattas som arbetsgivarens närmaste företrädare samt att statskontoret
ålägges att centralt svara för information, riktlinjegivning etc.
inom området.

Beträffande den av statskontoret ifrågasatta möjligheten att utvidga
förslagsverksamheten till att omfatta även annan myndighet än »den egna»
anser Vattenfall att förslagsverksamheten är ett instrument, som hör hemma
i förhållandet mellan verksmyndigheten och dess personal. Det synes
verket opraktiskt att administrativt betunga denna verksamhet med en dylik
utvidgning.

§ 25 Förrådshållningen inom vissa statliga verk

I § 25 behandlar revisorerna förrådshållningen inom vissa statliga verk
och uttalar, att de årliga kostnaderna härför uppgår till betydande belopp,
som motiverar att förrådshållningens storlek bör mera allmänt ägnas intresse.

Det område revisorerna bär tagit upp till behandling är av stor betydelse.
Förrådshållningen utgör en del av vad som nu mera allmänt inom företagsverksamheten
brukar betecknas som materieladministrationen, vilken ofta
ingår som en viktig del av företagets ekonomi. Beroende på bransch och
konjunkturer bör man kunna finna vilken omfattning förrådshållningen bör
ha inom ett givet företag under de omständigheter som är aktuella för att
optimal ekonomi totalt för företaget skall erhållas. Det bör vara en naturlig
uppgift för företagen att söka anpassa detta optimum till uppkommande
förändringar i dessa omständigheter.

Så som konjunkturerna och marknadsförhållandena på senare tid utvecklats
bör, såsom revisorerna även framhållit, optimum för svenska företag
i allmänhet ligga vid en lägre förrådshållning än som var motiverat
för ett antal år sedan. Företag, som varit medvetna härom, har också som
regel strävat att dra konsekvenserna härav och sökt föra över en större del
av sin anskaffning på direktleveranser. Så har bl. a. skett vid statens vattenlallsverk,
vilket även torde framgå av det av revisorerna redovisade materialet.
Värdet av den sammanlagda förrådshållningen vid detta verk har
sålunda under den redovisade perioden minskat med ca 30 % i motsats
till den ökning med 33 % som, enligt vad revisorerna angivit, gäller för
gruppen undersökta foretag som helhet. Om hänsyn tages till penningvärdets
förändringar, motsvarar detta en ännu större minskning. Till viss
del beror minskningen på minskad utbyggnadsverksamhet under perioden
av produktionsanläggningarna inom verket. Även värdet av de förråd, som
hör till drift, underhåll och reparation av färdiga anläggningar (som dessutom
ökat i antal), har emellertid minskat under perioden, nämligen med
ca 20 %, räknat oavsett penningvärdets försämring.

Fn ytterligare minskning av förrådshållningen torde ur totalekonomisk
synpunkt för verket vara motiverad. Möjligheterna att realisera en sådan
ytterligare minskning syns kräva införande av mera avancerade arbetsmetoder
på det materialadministrativa området. Utredningar härom pågår sedan
någon tid i en särskild projektgrupp inom verket, som även i viss mån
härför anlitar utomstående expertis.

Uppmärksammandet av förrådshållningen är för ett affärsdrivande företag
och sålunda även för affärsverken en naturlig del av den företagsmässiga
verksamheten. Det får därför antagas, och har även av revisorerna
bestyrkts, att förrådshållningens ekonomi och organisation är föremål för

150

särskild uppmärksamhet inom flera av de i berättelsen omnämnda statliga
företagen, som ju till stor del just är af färsdrivande,

Såsom revisorerna antytt torde förrådshållning förekomma även vid
annan statlig verksamhet än den som representeras av i berättelsen namngivna
myndigheter och företag. Det rör sig då i regel om mindre enheter
än nyssnämnda, och de torde i många fall knappast själva ha sådana resurser
av fackmässig art, att de genom egna insatser kan förväntas nå sådana
kostnadsnedbringande resultat, som kan vara möjliga och önskvärda.
Det synes därför lämpligt att härför lämpad myndighet exempelvis statskontoret
ägnar förhållandena vid dessa mindre enheter särskild uppmärksamhet
i syfte att hjälpa dem att nå fram till ekonomiskt motiverade lösningar
på detta område.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad generaldirektör,
deltagit administrative direktören G. Sandberg. Föredragande har
varit personaldirektören R. Lundborg. Stockholm den 30 januari 1968.

ERIK GRAFSTRÖM

Rudolf Lundborg

§ 20 Räkenskapsgranskningens organisation inom
den statliga förvaltningen

Statskontoret

ADB-redovisningssystemet

Vad gäller det statliga redovisningssystemet konstaterar riksdagens revisorer
att »de synpunkter och önskemål som sålunda framfördes av 1962
års statsrevisorer kan sägas i allt väsentligt ha tillgodosetts genom riksrevisionsverkets
förevarande förslag. Årets revisorer har vid sin genomgång
ej heller kunnat finna annat än att en omläggning av det statliga redovisningssystemet
enligt de riktlinjer som innefattas i förslaget måste
leda till betydande rationaliseringsvinster». Revisorerna påpekar emellertid
att en preciserad kalkyl över besparingarna genom avsedd omläggning av
redovisningssystemet bör läggas fram för riksdagen.

Statskontoret vill för sin del beträffande rationaliseringsvinsterna anföra
att ämbetsverket vid planering av sina rationaliseringsprojekt hade uppmärksammat
de betydande rationaliseringsmöjligheter som fanns inom
det statliga redovisningsområdet och avdelade år 1963 resurser för försöksverksamhet.
Denna verksamhet resulterade ett par år senare i ett ADBsystem,
vilket togs i drift hos rikspolisstyrelsen (RPS) och civilförsvarsstyrelsen
(CFS) 1965. Ämbetsverket har fört denna utveckling vidare genom
dess expertis i den arbetsgrupp som bildades hösten 1965 i riksrevisionsverket
(RRV) för utveckling av ett generellt ADB-system för statsverkets
ekonomiska redovisning.

Beräkning av rationaliseringsvinsterna. Varje år bokförs inom hela statsförvaltningen
(affärsverken undantagna) ca 12 milj. bokföringsposter och
framställs i runt tal lika många utbetalningshandlingar. Beroende på myndighetens
storlek är bokföringsmetoderna rika på variation. Kolumnjournal
hos mindre förvaltningar, inkomst- och utgiftsjournal samt inkomst- och
utgiftsbok med hand- eller maskingenomskrift hos större myndigheter är
vanligast. Bearbetning av bokföringsmaterialet i hålkorts- eller datamaskin

151

förekommer endast hos ett fåtal myndigheter. Bevakning av fordringar, förskott,
sammanställningar och rapporter av olika slag, bokslutsarbete m. m.
kräver i dag stor personalinsats. Alla dessa arbetsmoment kan automatiseras
om förutsättningar därtill skapas genom en lämplig organisationsstruktur.
Det intellektuella arbetet bör i huvudsak endast omfatta granskning, attestering
och kontering av primärhandlingar samt utvärdering av rapporter.

Till grund för beräkning av den personalbesparing som skulle bli resultatet
av omläggningen av myndigheternas kamerala verksamhet har legat
praktisk erfarenhet från de ovan nämnda verken (RPS och CFS), beräkningar
med utgångspunkt från totala antalet kamerala tjänster inom statsförvaltningen
och hur stor del av dessa som är automatiserbara samt beräkningar
med utgångspunkt från bokföringsmaterialets omfattning samt antalet myndigheter
med egen bokföring.

Det finns f. n. ca 1 000 myndigheter med egen bokföring. Genom att man
koncentrerar huvuddelen av de kamerala göromålen till ett 60-tal centrala
kameralmyndigheter och inför modern databehandling kan personalbehovet
kraftigt nedbringas. Frånsett de centrala kameralmyndigheterna torde det
bara vara vid ett fåtal myndigheter, som det inte kommer att vara möjligt
att göra någon personalbesparing. Ju större myndigheten är, desto flera kamerala
tjänster bör kunna besparas. Som exempel kan nämnas att det redovisningssystem
som utvecklats för RPS beräknas ha medfört en besparing
på ca 50 tjänster.

Enligt statistiska centralbyrån uppgick antalet statsanställda exkl. de affärsdrivande
verken vid slutet av 1966 till ca 160 000. Enligt statskontorets
beräkningar, vilka bekräftats vid kontakt med statens avtalsverk, var ca 5 %
av dessa sysselsatta med kamerala göromål, vilket försiktigt beräknat motsvarar
en personalstyrka på mellan 6 000 och 8 000 personer. Man torde
kunna räkna med att organisatoriska förändringar jämte avsedd automatisering
kan reducera den med redovisningsarbeten sysselsatta personalen inom
statsförvaltningen med ca en fjärdedel, varför rationaliseringsvinsten
vid den ambitionsnivå som ovan skisserats för den statliga redovisningsverksamheten
skulle bli ca 1 500 tjänster.

Kostnaderna för systemutveckling och omläggning har beräknats till 6
milj. och för utbildning till 3 milj. kr. Här ligger dock även kostnaderna för
utveckling av systemet ovanför myndighetsnivån (riksbokföring, riksbokslut,
finansstatistik m. m.). För denna del av systemet väntas dock vinsterna
ligga mera i bättre information och säkrare beslutsunderlag än i direkt inbesparing
av tjänster.

För anskaffning av datainsamlings- (stans-) maskiner (ca 100 stycken)
har beräknats 3 milj. kr. Totalt kan man således räkna med ca 12 milj. kr. i
engångskostnad. Avskrivningstiden har beräknats till 6 år. Driftkostnaderna
har beräknats till 6 milj. kr. om året (körning i datamaskin hos SCB).

Rationaliseringsvinsten skulle således bli:

Personalminskning

1 500 personer å 20 000 kr. (inkl. osynl. kostn.) .......... ca 30 milj./år

Avgår:

Driftkostnader ...................... ca 6 milj ./år

Amortering av engångskostnader ...... ca 2 milj ./år 8 milj./år

Rationaliseringsvinst .............................. ca 22 milj./år

152

Det bör framhållas att den angivna rationaliseringsvinsten endast avser
omorganisationen av redovisningssystemet. Omläggningen av revisionsverksamheten
samt de konsekvenser som införande av programbudgetering och
kostnadsredovisning kan få för resursbehovet för redovisningen har således
ej berörts i detta sammanhang.

Revisionsverksamheten

Statskontoret — som tagit del av riksrevisionsverkets utlåtande i ärendet
— ansluter sig till vad däri anförts under förevarande avsnitt.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit t. f. överdirektör Bruno,
avdelningschef Trotzig, organisationsdirektör Forthuber samt byrådirektör
Sandström, föredragande. Stockholm den 5 februari 1968.

IVAR LÖFQVIST

Stig Sandström

Riksrevisionsverket

Revisorerna anför inledningsvis bl. a. att de ansett sig oförhindrade att
närmare granska det av riksrevisionsverket framlagda omorganisationsförslaget
med hänsyn till att riksdagens ställningstagande i förevarande ärende
har karaktären av ett principbeslut, vilket för sitt praktiska förverkligande
är beroende av ytterligare överväganden och detaljstudier.

Det må framhållas att riksrevisionsverket i samband med att principerna
i ämbetsverkets förslag godkändes av statsmakterna fick uppdraget att fortsätta
utredningsarbetet samt att successivt, efter samråd med berörda myndigheter,
lägga fram närmare förslag till omläggningar inom ifrågavarande
områden (prop. 1967:79, SU 1967: 82, rskr 1967:194 samt kbr‘ 25.5.1967
ang. anslag för budgetåret 1967/68 till riksrevisionsverket).

Revisorerna berör i sitt uttalande åtskilliga frågeställningar i anledning
av statsmakternas förenämnda beslut. Den utan tvekan väsentligaste i förevarande
sammanhang rör, såsom revisorerna uttrycker det, frågan om riksrevisionsverkets
förslag om decentralisering av räkenskapsgranskningen.
Hithörande spörsmål behandlades utförligt i såväl riksrevisionsverkets utredning
som prop. 1967: 79. Av propositionen framgår att departementschefen
hemställde om godkännande av riktlinjerna för organisationen av den
statliga redovisnings- och revisionsverksamheten. Riksdagen biföll denna
hemställan. Godkännande av riktlinjerna måste anses omfatta den principiella
frågan om decentralisering av räkenskapsgranskningen. Detta framgår
också av det förhållandet, att riksrevisionsverkets egen organisation enligt
förslaget, som även i denna del godtogs av statsmakterna, redan fr. o. in.

1.7.1967 har inriktats mot förvaltningsrevision. Sålunda tillkom fr. o. in.
nämnda tidpunkt en avdelning för sådan verksamhet. Avdelningen sysslar
till övervägande del med förvaltningsrevision. Räkenskapsgranskning förutsätts
ske vid vederbörande myndigheter (affärsverken, vägverket). Oaktat
beslut fattats av statsmakterna så sent som 1967 beträffande revisionsverksamhetens
organisation öch inriktning och någon omprövning av principerna
således icke torde böra ifrågakomma nu, anser riksrevisionsverket
ändå att de synpunkter revisorerna anfört i denna del är av den art att de
inte bör stå oemotsagda.

Beträffande den centrala frågan huruvida interna organ för revision bör
inrättas i ökad omfattning vill riksrevisionsverket anföra följande.

153

Under det senaste årtiondet liar inom områdena för redovisning och revision
skett stora förändringar såväl inom enskild som statlig verksamhet.
Till inte ringa del sammanhänger detta med en vidareutveckling på de organisationsteoretiska
områdena men också med införandet av nya tekniska
hjälpmedel och nya arbetsmetoder. Denna utveckling har varit särskilt stark
under senare år och är även en internationell företeelse. Det kan konstateras
att del föreligger eu utpräglad trend mot decentralisering i revisionsarbetet
och alltså mot ökad internrevision. Även inom svensk statsförvaltning har
under senare år utvecklingen gått i denna riktning. Som revisorerna själva
berört har statsmakterna sålunda i vissa fall beslutat att specialrevisioner
skall ombildas till interna revisionsorgan.

Riksrevisionsverket inlägger i begreppet internrevision

1. tillsyn över den interna kontrollens utformning och effektivitet

2. kameral revision och

3. förvaltningsrevision genom vederbörande myndighets egen försorg.

Erfarenheterna från det pågående utredningsarbetet visar att samma

regler inte kan gälla vid inplaceringen i den administrativa organisationen
av de tre aktiviteterna inom den internrevisionella verksamheten. Sålunda synes
åtgärder inom de två förstnämnda aktiviteterna — tillsyn över den interna
kontrollen samt kameral revision — i allmänhet böra utföras vid central kameralmyndighet
för egen och för anslutna kameralmyndigheters räkning. Förvaltningsrevision
och därmed likställd verksamhet, dvs. främst en analys av
ekonomin i berörd statsdrift, synes däremot i stor utsträckning böra ske inom
ramen för en rationaliserad och effektiverad ekonomifunktion vid den myndighet
som utför produktionen. I vissa fall torde, utöver en sådan funktion,
krävas insatser från en internrevisionell enhet, lämpligen placerad i stabsställning
hos nämnda myndighet. Som framgår av det följande har en sådan organisation
visat sig ändamålsenlig hos verk med en affärsmässigt inriktad verksamhet.
Organisationen bör alltså i senast berörda delar vara företagsanpassad.

1 belysning av det nu sagda är de förslag som framlagts av den s. k. programbudgetutredningen
av intresse. Programbudgetutredningen har föreslagit
nya metoder för kostnadsredovisning, budgetering, planering och kontroll.
Syftet är att öka effektiviteten i statsverksamheten. Åt riksrevisionsverket
har uppdragits att vidareutveckla de s. k. programbudgetteknikerna
och medverka vid deras introduktion i statsdriften.

EU fullföljande av programbudgetutredningens intentioner innebär att
ekonomin i berörd verksamhet bl. a. skall bedömas på grundval av ekonomiska
data, som kontinuerligt tillställes vederbörande verksledning inom
ramen för den ordinarie ekonomifunktionen. Kontrollen blir här en väsentlig
komponent i verksledningsarbetet och utförs alltså av praktiska skäl i eu
decentraliserad organisation.

Revisorerna uttalar bl. a. att en internrevision inte får samma självständiga
ställning gentemot verksledningen som ett administrativt fristående och
på extern revision inriktat centralt ämbetsverk samt att statsmakterna genom
övergång till ett på intern revision baserat kontrollsystem får mindre
möjlighet att tillgodose sina önskemål och intressen.

Enligt riksrevisionsverkets uppfattning är eu av fördelarna med de interna
revisionsorganen att verksledningarna får organ för uppföljning av
sina intentioner. Att verksledningar och internrevisorer inte skulle sträva
efter att tillgodose statsmakternas önskemål och intressen finns knappast
anledning att förmoda. Det må i sammanhanget understrykas att riksrevi -

154

sionsverket givetvis alltjämt skall ha rätt och skyldighet att kontrollera
verksledningarna på samma sätt som för närvarande. Vid den förvaltningsrevisionella
verksamhet som riksrevisionsverket kommer att fullgöra i successivt
ökande omfattning, allteftersom föreslagen omorganisation genomföres
och den kamerala revisionen decentraliseras, blir detta fallet inom
en, som riksrevisionsverket förutsätter, betydligt effektivare kontrollorganisation
än den nuvarande.

Riksrevisionsverket vill även framhålla att systemet med interna revisionsorgan
inte är någon oprövad organisationsform inom svensk statsförvaltning.
Hos statens järnvägar, statens vattenfallsverk och postverket finns
sedan flera år enheter som kan karaktäriseras som interna revisionsorgan.
Sådana enheter är vidare enligt statsmakternas beslut under uppbyggnad
hos statens vägverk och luftfartsverket, varjämte televerket i juni 1967 gjort
framställning till Kungi. Maj :t om inrättande av ett internt revisionsorgan.
Riksrevisionsverket har inte funnit några olägenheter i de av revisorerna
angivna hänseendena i samband med verksamheten vid dessa arbetsenheter.
Samtliga nyssnämnda myndigheter, in. u. a. luftfartsstyrelsen som inte var
remissmyndighet, har i remissyttranden över riksrevisionsverkets organisationsförslag
antingen tillstyrkt en med interna revisionsorgan utbyggd
granskningsorganisation eller lämnat förslagen i denna del utan erinran.

En faktor som vidare tillkommit under 1960-talet är den ökade användbarheten
av ADB. Det är visserligen sant, som revisorerna betonar, att denna
förändring främst berör arbetsmetoder och granskningsinriktning och alltså
i första hand möjliggör en rationalisering inom redovisningssystemet. Var
och en som praktiskt sysslat med frågor om införandet av ADB inom olika
verksamheter är emellertid medveten om att ADB-tekniken påverkar även
de organisationsstrukturella lösningarna. Exempel härpå kan hämtas från
områden såsom folkbokföring och skatteväsende.

Vad angår revisorernas uttalande att vissa av riksrevisionsverket åberopade
skäl (s. 230) för en omläggning till intern revision inte skulle stå sig
för en kritisk granskning anser riksrevisionsverket det vara en fördel att
personalen vid interna revisionsorgan blir mera specialiserad och får bättre
kunskap om verksamheten vid de myndigheter som skall granskas. Enligt
ämbetsverkets mening har revisorerna inte heller vederlagt det berättigade
i riksrevisionsverkets uppfattning i övrigt i dessa frågor.

Det må emellertid understrykas att de i revisorernas berättelse återgivna
fördelarna med intern revision, som torde framgått ovan, ingalunda redovisar
alla skäl för en decentraliserad organisation. Som framgått av den
tidigare framställningen talar sålunda såväl allmänt organisatoriska som
tekniska skäl för eu sådan organisation. Än större tyngd har dessa skäl fått
sedan beslut fattats om en breddad försöksverksamhet inom programbudgetområdet
(jfr prop. 1968: 1, Bil. 1, s. 30).

Revisorerna uttalar vidare att en personalökning kan befaras vid den föreslagna
decentraliserade organisationen. Riksrevisionsverket vill i anslutning
härtill erinra om att den statliga revisionen är underbemannad och att riksrevisionsverkets
förslag syftar till en förstärkning av kontrollen, såväl den
förvaltningsrevisionella som den kamerala. Enligt riksrevisionsverkets uppfattning
skulle någon nämnvärd skillnad i fråga om ökat personalbehov inte
föreligga vid en centraliserad respektive en decentraliserad organisation.
Det kan väl f. ö. ifrågasättas om någon »vinst genom stordrift» kan påräknas
i ett arbete av intellektuell art.

I fråga om den förutsatta ökningen av riksrevisionsverkets egen revisors -

155

personal — som revisorerna uttrycker sig — med sammanlagt 28 tjänster
vill ämbetsverket framhålla, att endast sju av ifrågavarande tjänster avsågs
för revisionella uppgifter och övriga främst för utvecklingsarbete bl. a. inom
redovisningsområdet (jfr verkets instruktion 14 §) och för uppgifter sammanhängande
med en väsentligt förstärkt insats för information och utbildning
över i stort sett hela statsförvaltningen. Särskilt bör emellertid i
detta sammanhang beaktas att kontrollverksamheten numera avser en statsbudget
som balanserar på mellan 35 och 40 miljarder kronor och där kontrollen
bör förutsättas omfatta även intäktssidan.

Revisorerna framhåller att det i fortsättningen, när redovisningsenheterna
blivit färre till antalet och räkenskaperna fått en enhetligt systematiserad
utformning, inte borde bereda riksrevisionsverket några speciella redovisningstekniska
svårigheter att granska det statliga räkenskapsmaterialet och
utföra kassainventeringar in. in. Man får emellertid hålla i minnet att räkenskapernas
omfång inte kommer att minska och att det under alla förhålhållanden
är för stort för att en centraliserad revision skall vara den effektivaste
granskningsformen. Även vid de anslutna myndigheterna måste
vidare förskott samt värde- och säkerhetshandlingar m. m. inventeras och
det torde ligga i sakens natur att detta av både systematiska och praktiska
skäl lämpligen bör göras genom den myndighets försorg under vilken de
kameralt sett hör hemma.

Revisorerna ifrågasätter sammanfattningsvis en översyn av förslaget om
omläggning av revisionsverksamheten. Förutom att, som framgått ovan,
riksdagen tagit ställning till denna fråga bara för ett drygt halvår sedan,
har riksdagen så sent som i december 1967 i annat sammanhang uttalat
sitt gillande av berörda delar av riksrevisionsverkets principförslag (BU
1967:63, rskr 1967:416). Bankoutskottet har därvid uttalat att de riktlinjer
som tidigare under året antagits för den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten
enligt utskottets uppfattning i allt väsentligt är tillämpliga
också för riksdagsförvaltningens del. Detta innebär enligt utskottet bl. a.
att revisionsarbetet inom riksdagsförvaltningen i första hand skall vara ett
åliggande för interna revisionsorgan. Till uppgifterna för dessa skall höra
icke blott kameral revision utan även i viss utsträckning sakrevision.

Riksrevisionsverket finner det mot bakgrund av det senast anförda och
de tidigare redovisade synpunkterna i själva sakfrågan föga meningsfullt
att ytterligare kommentera frågeställningen central eller decentral revision.
Eu väsentlig frågeställning, som nära ansluter till den nu behandlade, vill
riksrevisionsverket emellertid här något beröra.

Revisorerna gör gällande att från räkenskapsmaterialet kan hämtas en
mängd uppslag till sakrevisionella undersökningar. Den kamerala revisionen
utgör således ett viktigt komplement till sakrevisionen för att en mera
allsidig bedömning av eu viss myndighets medelsförvaltning skall bli möjlig.
Delta talar för att den verksamhet som de båda nämnda formerna av
revision representerar helst bör samordnas inom ett och samma verk.

Riksrevisionsverkets erfarenheter från tiden fr.o. in. 1.7.1961, då ämbetsverkets
organisation enligt 1960 års förslag skulle underlätta ett nyttiggörande
av kameralt revisionsmaterial vid sakrevisionell verksamhet, är fastmer
de motsatta. Arbetsvolymen i det kamerala revisionsarbetet har sålunda
kommit att starkt begränsa möjligheterna för riksrevisionsverkets tjänstemän
att deltaga i sakrevisionella undersökningar, och detta oaktat att stickprovsgranskning
enligt matematisk-statistisk metod tillämpats, där så varit
möjligt med hänsyn till homogeniteten i räkenskapsmaterialet. Med de krav

156

som för framtiden måste ställas på förvaltningsrevisionen verksamhet inom
den statliga sektorn, varvid endast granskning med förmodat mycket hög
»lönsamhet» kan ifrågakomma, torde det bli nödvändigt att falla tillbaka
på en annan systematik vid framtagande av granskningsprojekt.

Revisorerna föreslår att riksdagen förelägges en mera preciserad redovisning
av kostnaderna för införande av automatisk databehandling med där^
av betingade organisatoriska förändringar inom det statliga redovisningssystemet
och för omläggningarna inom revisionsverksamheten.

Riksrevisionsverket vill understryka komplexiteten i det utredningsarbete
som pågår och i dagarna avsevärt vidgas såväl innehållsmässigt som territoriellt,
inom områden för redovisning och revision i statsdriften. Det försiggår
på skilda nivåer i statsapparaten och omfattar sammansatta och av varandra
nära beroende verksamheter. Med hänsyn härtill skulle i dagsläget föga
vara att vinna på alltför ingående teoretiska beräkningar rörande effekterna
av nu beslutade omläggningar. Erfarenheter får i stället i första hand hämtas
från fältet allteftersom systemet förs ut i praktiskt bruk. Riksrevisionsverket
kommer att hålla alla berörda parter informerade om dessa erfarenheter.
Som framgått av det tidigare anförda kommer förslag till omläggningar
enligt de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna att successivt framläggas
för Kungl. Maj :t.

Vad särskilt angår rationaliseringseffekten prövas denna noga i samarbete
med statskontoret. Personal från detta ämbetsverk medverkar f. ö. fortlöpande
i utredningsarbetet inom redovisningsområdet liksom vid omläggningarna
av organisationsstrukturen art på revisionssidan. Riksrevisionsverket
betraktar detta som eu garanti för att rationaliseringsaspekterna följs
upp så långt detta är möjligt.

Revisorerna har också tagit upp vissa terminologiska frågor. De önskar
sålunda en omprövning av benämningarna »central kameralmyndighet»
och »förvaltningsrevision». Riksrevisionsverket vill härtill anföra att ämbetsverket
i samband med pågående arbete med detaljutformning av förslagen
även prövar terminologiska frågor. Givetvis kan här ifrågavarande
benämningar ändras utan att detta medför några större olägenheter. Vad
avser benämningen »förvaltningsrevision» anser riksrevisionsverket att denna
bättre än ordet »sakrevision» markerar den företagsekonomiska inriktning
av granskningen som ämbetsverket eftersträvar. Här berörda frågor
synes emellertid knappast ha någon större betydelse.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Löfqvist, Lindencrona, Cardelius, Lundgren, Bohman,
Petersson och Sundin, varjämte avdelningschefen Magnander och revisionsdirektören
Heijtz närvarit och revisionsdirektören Ringström varit föredragande.
Stockholm den 15 januari 1968.

LARS LINDMARK

Björn Ringström

157

§ 21 Utgivningen av statsliggaren
Försvarets civilförvaltning

Revisorernas förslag att statsliggarens bihang i fortsättningen utges i
form av lösblad bör enligt civilförvaltningens uppfattning icke genomföras
nu. I stället bör först avgöras vilka kollektivavtal och författningar som
skall utges av statens avtalsverk — lämpligen i form av en handbok. Återstående
författningar, som bör intas i bihanget, torde icke ändras så ofta
att ett lösbladsystem blir nödvändigt. Om ett sådant system ändock skulle
övervägas är den olägenhet systemet skulle medföra så stor att det icke bör
komma ifråga med mindre en väsentlig lättnad i redigeringsarbetet därmed
skulle vinnas.

Förslaget att decentralisera redigeringsarbetet biträdes icke. Kravet på
enhetlig form och korrekta uppgifter torde vid decentralisering erfordra
att av myndigheter sammanställt material granskas av riksrevisionsverket.
Förslaget i denna del synes därför svårligen kunna medföra tidigare utgivning.
Däremot bör tillses att den enhet inom riksrevisionsverket, som handhar
utgivningen av statsliggaren, har sådana resurser att redigeringsarbetet
icke försenas även på grund av personalbrist.

Revisorernas uttalanden i övrigt biträdes av civilförvaltningen.

Kungl. finansdepartementets budgetavdelning har i skrivelse 3.4.1967
till statssekreterarna (cirk U:30) meddelat riktlinjer för utfärdande av
regleringsbrev. Civilförvaltningen, som upprättar den del av statsliggaren,
som avser specialutgiftsstaterna under fjärde huvudtiteln, har vid redigeringsarbetet
med statsliggaren för budgetåret 1967/68 erfarit att regleringsbreven
för sagda budgetår utformats på ett sätt som underlättat deras införande
i statsliggaren.

Genom denna reform och om resultatet av avtalsförhandlingarna i fortsättningen
föreligger samtidigt som regleringsbreven utfärdas måste det finnas
förutsättningar för att utge statsliggaren tidigare än som varit fallet
de senaste åren.

Enligt vad civilförvaltningen erfarit finns det inom finansdepartementet
en arbetsgrupp som skall överse formerna för regleringsbrev och statsliggare.
Civilförvaltningen föreslår att arbetsgruppen undersöker i vad mån
nuvarande paginering — i löpande följd — av huvuddelen av statsliggaren
medför fördröjning av utgivningen. Enligt civilförvaltningens erfarenhet
har utgivningen av den separata liggaren avseende fjärde huvudtiteln fördröjts
av den anledningen att tredje huvudtiteln icke varit färdigredigerad.
Ett system med ny paginering av varje huvudtitel och — förutom sidsiffran
— en romersk siffra som anger huvudtitel på varje blad skulle göra
det lättare att hitta i statsliggaren. Civilförvaltningen ifrågasätter också om
det är nödvändigt att binda in den separat utgivna liggaren för fjärde huvudtiteln
i del 1: 1.

I ärendets handläggning har deltagit undertecknade Lundberg och byrådirektören
Hanström, den sistnämnde föredragande, krigsråden Nilsson,
Insulander, Engdahl och Nilsell samt tf. byråchefen Reuterswärd. Stockholm
den 13 september 1967.

RAGNAR LUNDBERG

Carl Hanström

158

Statskontoret

Som av remisshandlingarna framgår har det under de senaste åren inte
varit möjligt att efterleva Kungl. Maj :ts förordnande 21.06.1922, enligt vilket
statsliggaren skulle föreligga tryckt den 1 september varje år. Utgivningstiderna
har tvärtom förskjutits i så hög grad att blott en mindre del
av budgetåret återstått, när statsliggaren förelegat komplett.

Det vill dock synas som om kulmen på denna utveckling i felaktig riktning
skulle ha passerats i och med budgetåret 1966/67 då bl. a. den genomförda
kollektivavtal sregleringen av statsjänstemännens anställningsvillkor
ytterligare försenade statsliggarens bihang. Såvitt statskontoret under hand
inhämtat från riksrevisionsverket är situationen för innevarande budgetår
ljusare och det bistånd som erhållits från berörda departement i förening
med av riksrevisionsverket vidtagna åtgärder torde ge anledning till vissa
förhoppningar för framtiden.

Detta hindrar emellertid inte att det finns skäl att närmare undersöka
vilka åtgärder, som ytterligare skulle kunna vidtagas för att säkerställa ett
utgivande av statsliggaren inom kortast möjliga tid. I sådant syfte har statskontoret
— i samband med verkställandet av vissa förberedande undersökningar
inom området datastyrd sättning — uppdragit åt Grafisk Datakonsult
AB att med anledning av riksdagsrevisorernas påpekanden företa en
granskning av hithörande förhållanden samt föreslå lämpliga åtgärder. Det
bör understrykas att utredningsresultatet, som här närsluts som bilagor
A—F, i huvudsak bygger på erfarenheter från det exceptionella året 1966/
67 och därför inte i dagens läge kan anses var aktuellt till alla delar.

Vad i den bifogade promemorian anförs om en eventuell övergång till
sättning i bandstyrda fotosättmaskiner från uppdaterat magnetband anser
statskontoret i och för sig vara beaktansvärt och ligga i linje med utvecklingen
på detta område, men det torde dock av praktiska skäl få skjutas
något på framtiden. Däremot anser ämbetsverket förslaget om en ytterligare
sektionering av statsliggaren böra tas upp till omedelbar prövning. En uppdelning
på sådant sätt att varje huvudtitel för sig och med sin egen paginering
kunde lämnas till tryckeriet så snart den är redigerad skulle otvivelaktigt
främja ett tidigare färdigställande av statsliggaren och öka dess användbarhet.
Som i promemorian (s. 4 ) föreslås, skulle de separata sektionerna
kunna utföras utan omslag och hålslås så att de lätt kan insättas
i rätt ordningsföljd i pärmar.

I anslutning härtill må nämnas, att den av riksdagens revisorer ifrågasatta
decentraliseringen av redigeringsarbetet till de myndigheter som närmast
är berörda av respektive anslag givetvis skulle underlättas, om statsliggaren
sektioneras huvudtitelvis. För egen del anser emellertid statskontoret,
att decentraliseringsfrågan bör kunna vila till dess klarhet vunnits,
om riksrevisionsverket sedan förhållandena på detta område normaliserats
alltjämt bör handha redigeringsarbetet.

Riksdagsrevisorerna antyder, att det torde böra övervägas huruvida inte
flera tryckeriföretag med fördel skulle kunna anlitas för att förkorta den
sammanlagda tiden för den tryckeritekniska framställningen av statsliggaren.
Med anledning härav kan nämnas, att en sådan uppdelning på två olika
tryckeriföretag inom den koncern som handhar tryckningsarbetet genomförts
från och med innevarande budgetår. Därest en ytterligare uppdelning
på flera tryckerienheter skulle visa sig påkallad, är statskontoret berett att
medverka därtill.

159

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit avdelningschef Nord
samt organisationsdirektörerna Johansson och von Willebrand, den senare
föredragande. Stockholm den 7 september 1967.

GÖSTA BRUNO

B. M von Willebrand

Bilaga A

Preliminär förstudie av möjligheterna att förkorta framställningstiden
för statsliggaren

Efter att ha studerat Riksdagens revisorers särskilda berättelse om utgivningen
av statsliggaren, avgiven den 13 april 1967, och av produktionstiderna
för de olika delarna av statsliggaren 66/67 kan följande synpunkter
lämnas på möjligheterna att förkorta framställningstiden för statsliggaren.

1. Existerande produktionsmetod

1.1 Redigering

Redigeringen är baserad på regleringsbrev, ämbetsskrivelser etc. från de
olika departementen. Redigeringen, som utföres av riksrevisionsverket, tillgår
så, att efter studium av regleringsbreven, ämbetsskrivelserna etc. och en
jämförelse med statsliggaren för föregående budgetår en bedömning sker
av vilken text som skall utgå och vilken som skall tillkomma. Redigeringsarbetet
ger upphov till vad som skulle kunna kallas spaltmanus och som utgörs
av den tryckta texten från föregående budgetårs statsliggare med strykningar
och med maskinskrivna tillägg. Karakteristiskt för redigeringsarbetet
är dels, att redigeringsunderlag som berör en viss huvudtitel inkommer
till riksrevisionsverket vid olika tidpunkter och att i många fall det sista
underlaget för en huvudtitel dessutom kommer sent samt dels att en betydande
del av redigeringsarbetet åtgår för studium och bedömning av
vilka delar av underlaget som skall medtagas i den nya statsliggaren resp.
vilken text från föregående års liggare som skall utgå. Det hade vård önskvärt
att mäta den nuvarande redigeringskapaciteten, t. ex. som antalet redigerade
sidor per dag, men detta låter sig knappast göra av ovannämnda
skäl.

1.2 Sättning av tillkommande maskinrader, och uppdatering av
föregående års liggare

Från spaltmanus produceras på sätteriet erforderliga nya maskinrader,
uppdateras satsen till föregående års statsliggare partiellt och åstadkommes
1 :a korrektur som returneras till riksrevisionsverket. Vid denna uppdatering
förändras i allmänhet antalet sidor för ett visst avsnitt, en huvudtitel,
mer eller mindre och då produktionen ej kan ske i sidföljd kommer 1 :a korrekturet
ej att vara försett med definitiva pagina, vilket omöjliggör partiellt
färdigställande (tryckning och falsning) av sådana ark till vilka redigeringsunderlag
kan ha erhållits vid en tidigare tidpunkt. Detta framgår
av bil. 1 och 2 som upptar produktionstiderna från manus till tryckgod -

160

kännande för del 1:1 och 1:3 av liggaren 66/67 i kronologisk ordning. Av
bil. 1 ser man sålunda t. ex. att huvudtitlar VII och VI till vilka manus
lämnats först till sätteriet, 22.07 resp. 02.08, och som även först förelegat
i 1 :a korrektur, 30.8, erhållit tryckgodkännande sist därför att dessa håda
titlar är de sista i del I: 1 och sålunda inte kan pagineras förrän pagina till
den föregående huvudtiteln är kända, i detta fall den 05.01 för huvudtitel V
till vilken manus lämnats sist, den 11.11. På samma sätt har tryckgodkännandet
för huvudtitel X i del I: 3 fördröjts ehuru ej lika länge i avvaktan
på uppgift om pagina för huvudtitel IX.

En uppfattning om produktiviteten vid framställning av 1 :a korrektur
i sätteriet kan erhållas ur bil. 1 och 2 genom division av antal producerade
sidor i l:a korrektur med tidåtgången härför. Så har skett i bil. 3 och 4
för del I: 1 resp. 1:3. Produktiviteten är som synes för del I: 1

ca 2,3 ^ och för del I: 3
i 1 7

ca 2,1 ^ sidor/dag. Variationerna i produktiviteterna är som synes stora.
Till en ej ringa del beror variationerna troligen på olika omfattningar
av ändringarna i de olika avsnitten.

1.3 Granskning och komplettering av l:a korrektur

Produktiviteten vid granskningen och kompletteringen av 1 :a korrekturen
uttryckt i antal granskade sidor/dag för del I: 1 och 1:3 har för de
olika avsnitten beräknats i bil. 3 och 4. De är
-4-13 1 1 1

1,1 _ 0’5 resp. 0,8 _/ sidor/dag. Som tidsunderlag för produktivitetsberäkningen
har då använts tiden från leverans av 1 :a korrektur från sätteriet
till returneringen av granskade och kompletterade 1 :a korrektur till
sätteriet. Granskningsproduktiviteten är endast ca hälften av sättnings- och
uppdateringsproduktiviteten. Vid sidan av den underkapacitet för detta arbete
som kan föreligga har denna låga kapacitet två huvudorsaker.

Den ena är att åtskilligt redigeringsarbete återstår, därför att komplett
redigeringsunderlag ej förelåg då manus levererades till sätteriet, vilket
kräver produktion av ytterligare manus för dittills ej uppdaterade avsnitt
av en viss huvudtitel. För att den efterföljande andra uppdateringen av den
redan en gång på ofullständigt underlag partiellt uppdaterade men ombrutna
satsen skall medföra minsta möjliga förändringar i sidantal och ombrytning
måste speciell hänsyn tas vid uppgörandet av kompletteringsmanus.
Av uppgifterna om sidantalen i l:a och 2:a korrekturen till de olika huvudtitlarna
i bil. 1 och 2 framgår, att det i samtliga fall lyckats att vid kompletteringen
av 1 :a korrekturen bibehålla sidantalen oförändrade.

Den andra orsaken till att det tar så pass lång tid att returnera granskade
och kompletterade 1 :a korrektur till sätteriet är att i detta arbete även
ingår att åsätta sidorna definitiva pagina, vilket kan medföra, att 1 :a korrekturen
även om de är i stort sett kompletta och klara att godkänna för
tryck i vissa fall helt enkelt måste bli liggande i avvaktan på uppgift om
pagina till föregående huvudtitlar. Det mest typiska exemplet härpå är som
förut nämnts 1 :a korrekturen till huvudtitlar VI och VII. Själva korrekturläsningen
av 1 :a korrekturen, dvs. granskningen av att sätteriet följt manusanvisningarna,
kräver förhållandevis liten tid enligt uppgift från riksrevisionsverket.

161

1.4 Kompletterande sättning av maskinrader och slutlig uppdatering
Produktiviteten i sätteriet har beräknats i bil. 3 och 4. Den är

5.5 resp. 2,1 ^ sidor/dag för delar I: 1 och I: 3.

Liksom vid den första sättningen och uppdateringen torde produktiviteten
i huvudsak bero på omfattningen av kompletteringarna.

1.5 Granskning av 2:a korrektur

Denna går relativt snabbt, som framgår av bil. 1—4 och tryckgodkännande
har i samtliga fall kunnat lämnas så att arbetet med formatpåläggning
kunnat igångsättas högst 6 dagar efter det att 2:a korrektur erhållits från
sätteriet.

1.6 Registerproduktionen

Manus till registren till delar I: 1 och I: 3 har i båda fallen levererats till
sätteriet någon vecka efter det att sista 2:a korrekturet levererats från sätteriet
och produktionen av satsen till registren har tagit 13 resp. 6 dagar.
Tidpunkt för tryckgodkännande av registret till del 1:3 blev 10 dagar efter
tryckgodkännandet av sista 2:a korrekturet.

1.7 Formatpåläggning, intagning, tryckning, falsning, upptagning,
häftning och bindning

Detaljerna i dessa processer är ej kända. Total produktionstid för del
I: 1 från datum för l:a tryckgodkännande den 04.01 till leverans av 1 360
exemplar den 07.03 är ca 2 månader. Del I: 1 innehåller 460 sidor. Produktiviteten
är sålunda

460 • 1360 ..... ..

-__-— 10 400 sidor/dag.

Motsvarande uppgifter för del 1:3 är: l:a tryckgodkännande den 27.12.
Leverans av 1 395 ex. den 01.02, 248 sidor. Produktionstid ca 1 månad, vilket
ger produktiviteten 11

248 • 1395
30

11 500 sidor/dag.

2. Möjliga förbättringar

Det kan till en början konstateras, att en ytterligare uppdelning av statsliggaren
på flera delar, individuellt paginerade, med i övrigt oförändrade
produktionsmetoder skulle möjliggöra en snabbare framställning av de först
redigerade huvudtitlarna. Sålunda skulle VI och VII huvudtitlarna kunna
ha levererats redan i mitten på oktober 1966 dvs. ca 5 månader tidigare än
del I: 1 var färdig. Som en följd härav skulle troligen även leveransen av
huvudtitlar I—III och V ha kunnat ske tidigare eftersom ett mindre antal
sidor skulle ha återstått att trycka och binda. Även huvudtitlarna i nuvarande
del 1:3 skulle, separat producerade, ha kunnat levereras tidigare än
den kompletta del 1: 3, ehuru tidsvinsterna i detta fall inte blivit lika stora.

Uppdelning av liggaren på flera delar har redan tidigare företagits just
i avsikt att förkorta framställningstiden och det synes därför välmotiverat
att såsom en av åtgärderna i avsikt att tidigarelägga expedieringen av statsliggaren
överväga en ytterligare sektionering. De separata sektionerna kan
utföras utan omslag och hålslås så att de lätt kan insättas i rätt ordningsföljd
i pärmar vartefter de levereras. Det skall i detta sammanhang frarn 6

Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. II

162

hållas att en förbättring av enbart sättningstekniken, t. ex. en övergång till
uppdatering med ADB-teknik och fotosättning inte onödiggör en ytterligare
uppdelning av liggaren då det är enbart trycknings- och bindningstekniska
förhållanden som orsakar att ett visst snabbt producerat satsavsnitt av en
statsliggardel som innehåller flera avsnitt blir fördröjt i tryckning och
bindning.

Eu ytterligare sektionering av liggaren är emellertid inte enbart en tillräcklig
åtgärd. Den trängsta sektorn tycks vara redigeringen och en vidgning
av denna sektor förefaller därför nödvändig att dessutom företa om
mera betydande tidsvinster skall erhållas. Den radikalaste metoden att förkorta
redigeringstiden syns vara att, såsom riksdagens revisorer omnämner,
decentralisera redigeringsarbetet förslagsvis så att huvudtitlarna redigeras
av resp. departement såsom är fallet med IV :e huvudtiteln. En sådan
decentralisering förefaller så mycket mer motiverad som experter inom
resp. departement rimligen lättare och snabbare torde kunna bedöma vilka
hänvisningar till författningar, kungl. brev, propositioner etc. som skall förekomma
vid varje anslag som faller under departementets huvudtitel i statsliggaren.
Klara anvisningar från departementens sida till riksräkenskapsverket
skulle säkert, som riksdagens revisorer framhåller, underlätta redigeringsarbetet
för riksrevisionsverket, men den förstärkning av redigeringsresurserna
som en till resp. departement decentraliserad redigering utgör
förefaller ändå vara nödvändig. Med eu sådan decentraliserad redigering
kombinerad med en på huvudtitel sektionerad tryckning och bindning synes
även en klarare ansvarsfördelning möjlig då varje departement skulle
ansvara för sin huvudtitel i statsliggaren, såväl tidsmässigt som i avseende
på fullständighet och korrekthet. (Från I:a och XIII:e huvudtitlarna samt
från affärsverken liksom även från bihanget bortses i detta sammanhang.
Dessa avsnitt av statsliggaren har hittills inte utgjort några problem och
syns även i fortsättningen lämpligen böra redigeras av riksrevisionsverket.)

Decentraliserad redigering ävensom tryckning och bindning av flera separata
delar är givetvis möjliga utan förändring av den tekniska framställningsmetoden,
dvs. med ett bibehållande av blysats och tryckning i högtryck.

Liksom i fråga om telefonkatalogen kan emellertid en övergång ske till
redigering före den egentliga satsframställningen och sättning i bandstyrd
(a) fotosättmaskin(er) från uppdaterat magnetband. Ett preliminärt
studium av liggarens typografiska utförande visar att det torde vara möjligt
att för huvudparten av de tvåspaltiga sidorna åstadkomma program
för sättning och ombrytning av dessa sidor som dominerar statsliggaren.
Med vissa förenklingar av typografin är det inte osannolikt att sättningen
kan ske i en snabb maskin med begränsat antal automatiskt tillgängliga
tecken. Tabeller på full sidbredd och liknande kan emellertid komplicera
programmering och sättning så mycket att det troligen vore bättre att producera
dessa separat och manuellt. Plats för dem skulle emellertid reserveras
vid snabbsättningen liksom tänkt är för annonserna i telefonkatalogen.
I jämförelse med telefonkatalogen är emellertid såväl det manuella uppdateringsarbetet
(stansning av hålremsa) som ombrytningen klart mera
komplicerade. En mera ingående studie av detaljer i statsliggarens sättning
är därför nödvändig för en säkrare bedömning av de tekniska möjligheterna
att övergå till datastyrd fotosättning. Kostnadsberäkningar måste också
utföras för att lönsamheten av ett sådant system skall kunna bedömas.

Om datastyrd fotosättning av statsliggaren visar sig tekniskt möjlig och

163

ekonomiskt fördelaktig blir den också troligen snabbare än den nuvarande
metoden då praktiskt taget allt konventionellt sättnings- och ombrytningsarbete
bortfaller.

En konsekvens av en övergång till fotosättning är att tryckning troligen
bör ske i perfektoroffsetpressar, som per varv trycker ett komplett 16-sidigt
ark. Produktiviteten i sådana pressar, intagningstiden inräknad vid aktuella
upplagor, ca 2 000 ex, är minst 50 % större än i konventionella 32-sidiga
snällpressar. Billiga offsetplåtar kan dessutom användas vid dessa upplagor
och det använda papperet medger falsning utan risk för smetning i
falsapparater som är tandemkopplade till pressarna. Med sådana utrustningar
kan man räkna med betydligt förkortade tider från (automatiskt)
ombruten filmsats till leveransklar upplaga. Ett sådant tryckningsförfarande
kombinerat med decentraliserad redigering och i huvudtitlar sektionerade
separata delar av statsliggaren skulle troligen medföra att det ursprungliga
kravet av den 21 juni 1922 att statsliggaren skall föreligga
tryckt den 1 september varje år kunde uppfyllas.

3. Förslag till åtgärder

3.1 Som en första åtgärd rekommenderas därför att redigeringsarbetet
decentraliseras (utom beträffande huvudtitlar I och XIII, affärsverksavsnitten
av statsliggaren och bihanget) till resp. departement och att varje
huvudtitelavsnitt av liggaren produceras separat eventuellt hos flera entreprenörer
som väljes i samråd med statskontorets tryckeriexpedition, men
med bibehållande av de konventionella tekniska framställningsmetoderna.
Dessa åtgärder bör resultera i så betydande tidsvinster, att de överskuggar
eventuella nackdelar med den ytterligare uppdelningen av liggaren på flera
separata delar.

Riksräkenskapsverkets redigeringsresurser kan härigenom successivt koncentreras
till redigeringen av bihanget vars produktionstid därigenom
kanske kan förkortas ytterligare och till huvudtitlar I och III samt till affärsverksavsnitten.

3.2 Som en andra åtgärd rekommenderas att en mera ingående studie
företas av möjligheterna att övergå från den konventionella sättnings- och
tryckningstekniken till datastyrd fotosättning och tryckning i litografiska
offsetpressar. Stockholm den 10 augusti 1967.

Statsliggaren 66/67. Del 1:1. Produktionstider från manus till tryckgodkännande

Tit.	Manus till sättning		l:a korr från sätteriet		l:a korr	2: a korr från sätteriet		Tryckgodk.
								till
	Pag. 65/66	Ant. s. 65/66	Dat.	Prov. pag.	Ant. s.	66/67	Dat.	sätteriet	Def. pag.	Ant. s. 66/67	Dat.
			66/67					66/67
VII	437—474	38	22.07	437—471		35	30.08	Jll.01	409—443	35	J24.01	27.01
VI	385—436	52	02.08	385—430		46	30.08	363—408	46
IV	67—221	155	09.08	67—221		155	10.09	14.11	73—227	155	22.12	04.01
	1—2	2	—	1—2		2
I II	3—4 5—34	2 30	j-23.09	3—4		2		20.10	21.12	1—72	72	05.01	11.01
	35—54	20 50	|29.09	5—60		56
III	55—66	12	61—72		12
V	223—255	33	12.10	223—254	32		08.11
	256—317	62	27.10	255—310	56		14.11	>05.01	229—362	134	20.01	26.01
Reg.	318—384 475—489	67 162 15	11.11 01.02	311—356 445—458	46	134	05.12			14

Leverans av 1 360 ex. 07.03.1967

Statsliggaren del I: 1. Produktiv it eter

Titel etc.	Pag.	S.	Sätteriet		Redaktion		Sätteiiet		Redaktion
		Manus-> l:a korr	Kontroll och kom-	l:a korr-> 2:a korr	2:a korr->- Tryckgodk.
					plettering av l:a korr
			Dag	S./dag	Dag	S./dag	Dag	S./dag	Dag	S./dag
I, II, III	1—72	72	24	3,0	60	1,2	14	5,1	6	12
IV	73—227	155	31	5,0	64	2,4	38	4,1	12	13
	229—260	32	26	1,2	57	0,6	I
V	261—316	56	17	3,3	51	1,1	15	8,9	6	22
	317—362	46	24	1,9	30	1,5	1
VI VII	363—408 409—443	46 35	28 38	1,6 0,9	jl31	0,6	13	6,2	3	27
Reg.	445—458	14	13	1,1	—	—	—	—	—	—
Summa		456	201	2,3	393	1,1	80	5,5	27	16,4

Bilaga B Bilaga D

Slatsliggaren 66/67. Del I: 3. Produktionstider från manus till tryckgodkännande

Tit.	Manus till sättning			l:a korr från sätteriet		l:a korr	2:a korr från sätteriet		Tryckgodk.
								till
	Pag. 65/66	Ant. s.	65/66	Dat.	Prov. pag.	Ant. s.	Dat.	sätteriet	Bef. pag.	Ant. s. 66/67	Dat.
					66/67	66/67			66/67
X	101—131		31	29.07	101—128	28	01.09	14.11	93—120	20	02.12	27.12
	1—2		2		]
IX	3—31 32—65 66—100	29 34 35	98	12.08 |l8.08	i 1—92	92	20.09	07.11	1—92	92	21.11	27.12
XI	133—167	35		31.08	j
	168—193	26		|o5.09	J-133—205	73	21.09	02.12	121—193	73	29,12	03.01
	205—221	17	78	J
XII XIII	223—236 237		14 1	j 15.09	1223—237	15	27.09	02.12	195—209	15	29.12	03.01
AV	239—266		26	19.09	239—265	27	04.10	02.12	211—237	27	29.12	03.01
Reg	267—275		9	05.01	239—247	9	11.01	—	—	—	—	13.01

Leverans av 1 395 ex 01.02. 1967

Statsliggaren del 1:3. Produktiviteter

Titel etc.	Pag.	S.	Sätteriet Manus-» l:a korr	Redaktionen Kontroll och kom-plettering av l:a korr	Sätteriet l:a korr-» 2:a korr	Redaktionen 2:a korr-» Tryckgodk.
Dag	S./dag	Dag	S./dag	Dag	S./dag	Dag	S./dag
IX	1— 92	92	35	2,6	47	1,9	14	6,6	6	15,4
X	93—120	28	31	0,9	44	0,6	18	1,5	25	1,1
XI	121—193	73	19	3,8	71	1,0	27	2,7	4	18,2
XII, XIII	195—209	15	12	1,3	65	0,2	27	0,6	4	3,8
AV	211—237	27	15	1,8	58	0,5	27	1,0	4	6,8
Reg.	239—247	9	6	1,5	—	—	—	—	—	—
Summa		244	118	2,06	285	0,82	113	2,1	43	5,4

Bilaga C Bilaga E

166

Bilaga F

Statsliggaren 65/66 och 66/67. Del 1:1

	65/66		66/67		66/67—65/66
Titel	Pag.	S.	Pag.		S.
	1— 2	2	1— 2		2
I ........	3— 4	2	3— 4		2
II ........	5— 54	50	5— 60		56	+ 6
III........	55— 66	12	61— 72		12
IV........	67—221	155	73—227		155
Blank ....	222	1	228		1
V ........	223—384	162	229—362		134	- 28
VI........	385—436	52	363—408		46	- 6
VII ......	437—474	38	409—443		35	- 3
Blank ....	—	—	444		1	+ 1
Reg.......	475—489	15	445—458		14	- 1
Blank ....	490—492	3	459—460		2	- 1
		492			460	- 32
			Pag.		Ark	S./Ark	S.
			1— 64		1— 2	32	64
			65— 72		3	8	8
			73—168		4— 6	32	96
			169—170;	195—196	7	4	4
			171—174;	191—194	7*	8	8
			175—182;	183—190	7**	16	16
			197—420		8—14	32	224
			421—428		15	8	8
			429—460		16	32	32
Del I: 3
	65/66		66/67		66/67—65/66
Titel	Pag.	S.	Pag.		S.
	1— 2	2	1— 2		2
IX........	3—100	98	3— 92		90	- 8
X........	101—131	31	93—120		28	- 3
Blank ....	132	1	—		—	- 1
XI........	133—193	61
	194—204	11 utgår
	205—221	17 89	121—193		73	- 16
Blank ....	222	1	194		1
XII ......	223—236	14	195—208		14
XIII......	237	1	209		1
Blank ....	238	1	210		1
Av ......	239—266	28	211—237		27	- 1
Blank ....	—	—	231		1	+ 1
Reg.......	267—275	9	239—247		9
Blank ....	276	1	248		1
		276			248	- 28
			Pag.		Ark	S./Ark	S.
			1—192		1—6	32	192
			193—196;	213—216	7	8	8
			197—212		7*	16	16
			217—248		8	32	32

248

167

Riksrevisionsverket

Revisorerna uttalar, att åtgärder i syfte att tidigarelägga utgivningen av
statsliggaren snarast måste vidtagas. Riksrevisionsverket som i likhet med
revisorerna anser en sådan tidigareläggning angelägen vill framhålla, att
före nu pågående statsliggararbete gjorts vissa anstalter för påskyndande
av utgivningen av statsliggaren för budgetåret 1967/68. Åtgärderna, som
kommit till stånd efter samråd mellan finansdepartementet, övriga statsdepartement
och riksrevisionsverket, har främst gällt regleringsbrevens utformning.
För i nu gällande regleringsbrev meddelade föreskrifter har sålunda
till skillnad från tidigare i allmänhet utsatts begränsad giltighetstid.
Härigenom undslipper riksrevisionsverket framdeles de undersökningar angående
fortsatt eller upphörd giltighet för bestämmelser i regleringsbrev,
som förut måste utföras. Vidare har regleringsbreven uppgjorts i huvudsaklig
överensstämmelse med en inom finansdepartementet utarbetad förebild,
varigenom större enhetlighet i utformningen uppnåtts. Härjämte
har eftersträvats en så fullständig redovisning som möjligt i regleringsbreven
av bestämmelserna för berörda anslag. I samband med färdigställandet
av regleringsbreven för budgetåret 1967/68 har vidare föreskrifterna
i de olika avsnitten av statsliggaren för budgetåret 1966/67 genomgåtts i
statsdepartementen. Resultatet av detta arbete har redovisats för riksrevisionsverket,
varigenom ämbetsverket i betydande utsträckning erhållit uppgifter
om huruvida bestämmelserna upphört att gälla, ändrats eller konstaterats
skola tillämpas oförändrade.

Vad som sålunda åtgjorts har provisorisk karaktär. Då emellertid en definitiv
lösning av de problem, som är förenade med utgivningen av statsliggaren,
framstår såsom mycket angelägen, har för detta ändamål bildats
en arbetsgrupp, bestående av befattningshavare i finans- och ecklesiastikdepartementen
samt riksrevisionsverket. Gruppen, som avser att utarbeta
förslag till en genomgripande omläggning av utformningen och utgivningen
av statsliggaren, får i samband härmed anledning att undersöka lämpligheten
av sådana åtgärder, som revisorerna ansett böra övervägas. Av de ifrågasatta
åtgärderna synes dock en decentralisering av redigeringsarbetet till
de myndigheter, som närmast är berörda av respektive anslag, inte komma
att passa in i den helhetslösning vartill gruppen siktar. Resultatet av gruppens
arbete beräknas kunna framläggas under hösten 1967. I det angivna
läget har riksrevisionsverket ansett, att ytterligare åtgärder från ämbetsverkets
sida i anledning av Kungl. Maj :ts beslut den 14 december 1962 angående
uppdrag rörande översyn av utformningen och utgivningen av statsliggaren
tills vidare bör anstå. Därest gruppens kommande förslag leder till
åtgärder, som åvägabringar en tillfredsställande ordning i fråga om förhållandena
beträffande statsliggaren, torde riksrevisionsverket komma att få
anmäla, att den anbefallda översynen inte längre erfordras, emedan det ändamål,
för vilket denna avsetts, blivit tillgodosett genom resultatet av den
nämnda arbetsgruppens verksamhet.

Vad särskilt angår formen för utgivningen av statsliggarens bihang, må
anföras, att till härmed sammanhängande förhållanden hör frågan om utgivning
av en handbok innehållande förordningar och avtal om anställningsvillkor
för statstjänstemän. Det torde få antagas, att i en sådan handbok,
som inom ett eller annat år kan komma att utges av statens avtalsverk,
skulle komma att ingå bl. a. större delen av innehållet i det nuvarande
bihanget. Då ändrade förutsättningar för utgivningen av huvuddelen av

168

författningsmaterialet i bihanget således kan komma att inträda inom en
kanske tämligen näraliggande framtid, anser riksrevisionsverket, att någon
omvandling av formen för bihangsutgivningen inte nu bör genomföras.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit revisionsdirektören
Bäckman, varjämte byrådirektören Marcusson varit föredragande. Stockholm
den 12 september 1967.

LARS LINDMARK

Tord Marcusson

§ 22 Kostnaderna för ämbetslokaier i de centrala delarna av Stockholm
Riksrevisionsverket

Resultatet av revisorernas utredning visar, att kostnaderna för ombyggnad
av fastigheter — av de anförda exemplen att döma — kan överstiga
kostnaderna vid nybyggnad per kvm rumsyta. Några generella slutsatser
dras inte av de anförda exemplen men revisorerna anser dock att det skulle
vara av värde om inom byggnadsstyrelsen förd statistik över kostnadsutvecklingen
vad gäller nybyggnadsområdet i jämförande syfte kunde utsträckas
till att omfatta kostnaderna för förvärv och ombyggnad av äldre fastigheter.

Även om vid ombyggnad icke förutsebara svårigheter med kostnadshöjande
effekt ofta kan uppstå under arbetets gång, varigenom en statistik
av här avsett slag icke blir generellt tillförlitlig, biträder riksrevisionsverket
revisorernas uppfattning, att en systematisk uppföljning i lämplig omfattning
av ombyggnadskostnaderna i vissa fall kan lämna värdefulla indikationer
för ställningstagandet till alternativen nybyggnad eller ombyggnad.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit t. f. avdelningschefen
Nissback, varjämte byrådirektören Eriksson varit föredragande. Stockholm
den 19 januari 1968.

LARS LINDMARK

Sven Eriksson

Byggnadsstyrelsen

I styrelsens publikation »Huvudstad» från 1964 redovisar styrelsen principerna
för den framtida etableringen av den statliga förvaltningen i Stockholm.
En av dessa principer innebär en utveckling av de tre redan befintliga
huvudområdena i innerstaden nämligen Gamla Stan — Riddarholmen —
Nedre Norrmalm, Kungsholmen samt Övre Östermalm — Ladugårdsgärdet.
Inom det första mest centralt belägna området avses kanslihuset ligga kvar
med i övrigt regeringsnära verksamheter placerade där. Som en vidareutveckling
av »Huvudstad» pågår inom styrelsen utarbetande av en utbyggnadsplan
för södra klarakvarteren.

Lokalbehovet för Kungl. Maj :ts kansli har under de senaste åren ökat
vilket bl. a. tidigare lett till en överflyttning av handelsdepartementet till kv.
Rosenbad och en viss lokalspridning för andra departement. De bägge fas -

169

tighet sförvärven kv. Vinstocken och Neptunus större får ses mot bakgrunden
av nu nämnda förhållanden.

Förvärvet av kv. Vinstocken innebar dels ett omedelbart lokaltillskott i
anslutning till utrikesdepartementets lokaler i kv. Lejonet dels en tomtreserv
för framtida utbyggnad av södra klarakvarteren. Det snabba lokaltillskottet
så nära intill andra statliga byggnader måste betraktas som synnerligen
värdefullt ehuru värdet kan vara svårt att mäta ekonomiskt. Erfa1
enheten visai emellertid att langa avstand mellan en verksamhets avdelningar
kräver extra personal. Genom förvärv och ombyggnad av kv. Vinstocken
erhölls snabbt ett nödvändigt tillskott av lokaler för Kungl. Maj ds
kansli. Genom förvärvet avsågs också att ge riksdagen ett lokaltillskott genom
att riksdagsbiblioteket kunde beredas plats. Någon överflyttning av
biblioteket har emellertid av flera skäl inte blivit av. Kv. Vinstocken är också
värdefullt som en reserv för framtida nybyggnad i direkt anslutning till förvaltningsområdet
i södra klarakvarteren. En nybyggnad inom kvarteret
skulle uppskattningsvis fördubbla kvarterets kontorsrumskapacitet. Kvarteren
västerut, som successivt förvärvas, kommer att nybebyggas under den
närmaste 1 O-årsperioden.

Försäljningsbeloppets storlek får ses mot bakgrunden av fastighetens
attraktionsvärde dels genom dess mycket centrala läge i staden, dels genom
fastighetens stora lägenhetsyta. Vid förvärvstillfället bedömdes att ingen
annan fastighet inom Stockholms stad kunde lämna en köpare nära 10 000
in2 lägenhetsyta.

Förvärvet av kv. Neptunus större har till följd att statsdepartementens
lokalbehov, kvarterets omedelbara grannskap till dessa och det tidiga tillträdet
till fastigheten gett välbehövliga och ändamålsenliga lokaler för utbildningsdepartementet,
vars utflyttning från det egentliga kanslihuset ger
lokaltillskott där för andra departement. De nya funktionella kraven bär
emellertid nödvändiggjort en mer genomgripande ombyggnad.

Styrelsen finner således med hänsyn dels till föreliggande lokalbehov, dels
till det centrala läget och beträffande kv. Vinstocken även tillförsäkrandet
av en tomtreserv att de bägge förvärven är värdefulla.

Det på grundval av uppgifterna i tabell B gjorda konstaterandet att —
s?.<^a1.1 förvärv av tomtmark och fastigheter genomförts och kostnaderna
därför lämnats åsido — en ombyggnad av de äldre fastigheterna skulle bli
mindre kostnadskrävande än en nybyggnad på samma plats, även om rivningskostnaderna
i det sistnämnda alternativet ej medräknats, skall självfallet
kompletteras med en beräkning av värdet av de delar av stomme, ledningssystem,
ytskikt m.m., som bibehålies och som ingår i totalkostnad
för nybyggnad. Inräknas dessa värden för ombyggnadsfastigheterna vid bedömningen
av kostnaden per arbetsrum resp. kostnaden per in2 rumsyta
erhålles härvid högre enhetsvärden än för nybyggnad.

De i tabell C redovisade kostnaderna bör vad gäller kv. Vinstocken kompletteras
i följande avseende. Kontorslokalerna i våning 1 tr. och uppåt bör
enligt styrelsens mening inte belastas med förvärvskostnader för bankhall,
valv och andra utrymmen som inte direkt kan användas som kontorslokaler.
Utredning om dessas användning pågår. Kostnaderna för dessa lokaler bör
belasta de verksamheter som utnyttjar dem och i övrigt betraktas som en
investering som tillförsäkrar kronan möjlighet alt i framtiden genom nybyggnad
inom kvarteret helt utnyttja byggnadsrätten. Med hänsyn härtill
t°ide eu mer rättvisande jämförelse erhållas om de kostnader som kan
hänföras till kontorsvåningarna sättes i relation till antalet rum, 220 st. Av

6t Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. II

170

köpeskillingen

hänför sig 17,1 mkr

7 000

X 26,0 mkr

10 650

17,1 mkr

till kontorsvåningarna. Ombyggnadskostnaderna för kontorsvåningarna utgör
6,5 mkr. Kostnaden per rum blir då 107 270 kr. och per kvadratmeter
rumsyta 3 371 kr.

Analysering och systematisering av kostnader för olika statliga byggnadsföretag
genom efterkalkyl pågår för närvarande inom styrelsen och
kommer att omfatta även ombyggnad av äldre fastigheter. Härigenom erhålles
successivt säkrare underlag för bedömningar vid inköp och ombyggnad
av äldre fastigheter. Kostnadsanalyser av detta slag bör enligt styrelsens
mening baseras på årskostnader vilka i de nu aktuella fallen emellertid torde
ge ungefärligen samma relation mellan de jämförda fastigheterna som redovisade
investeringskostnader.

Byggnadsstyrelsen vidhåller sin i andra sammanhang redovisade uppfattning
att det mest ekonomiska och rationella sättet att anskaffa lokaler för
statsförvaltningen är genom nybyggnad. Tillväxten av statsförvaltningen,
den knappa tid som i allmänhet står till förfogande för att anpassa lokaltillgången
till förändringar genom omorganisationer in. in. och förskjutningar
i tidsplaner för kronans nybyggnader har emellertid gjort det nödvändigt
att i stor omfattning lösa lokalfrågorna på annat sätt, företrädesvis genom
förhyrning och i viss utsträckning genom förvärv och ombyggnad av äldre
fastigheter. Styrelsens planering siktar till en genomgripande förbättring
av dessa förhållanden.

I handläggningen av detta ärende har deltagit t. f. generaldirektören
Eriksson, planeringsdirektören Smith, byggnadsråden Bunner, föredragande,
Bertman och Törnquist, t. f. byggnadsrådet Bergvall samt i kostnadsfrågor
avdelningsdirektören Holm. Stockholm den 6 februari 1968.

Riksrevisionsverket

Ämbetsverket har i utlåtande den 18.4.1966 över framställning från arméförvaltningen
angående medel för representation vid begravning m. m. anfört
att frågan om möjlighet för myndighet att bestrida kostnader av nämnda
slag borde bedömas i samband med frågan om generellt bemyndigande
för statsmyndighet att utöva representation.

Riksrevisionsverket ansluter sig till revisorernas uttalande.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. revisionsdirektören
Marcusson, varjämte byrådirektören Strömberg varit föredragande. Stockholm
den 11 augusti 1967.

OLOF ERIKSSON

Tor Bunner

Nils-Erik Eriksson

§ 23 Statlig representation

STIG SÄFSTRÖM

Lars G. Strömberg

171

§ 24 Affärsverkens driftstater

Riksrevisionsverket

För affärsverken regleras medelsanvändningen i princip av avkastningskravet.
Under förutsättning att de uppfyller den ekonomiska målsättning
som detta innebär har de en betydande handlingsfrihet i fråga om den löpande
verksamheten. Driftstaten är därför närmast att betrakta endast som ett
underlag för beräkningen av det överskott som skall upptas i riksstaten och
den kan, bortsett från vissa småposter, inte jämföras med en anslagsanvisning.
En jämförelse mellan i driftstaten beräknade och redovisade belopp är
sålunda av mindre intresse för bedömning av verksamheten än det uppnådda
överskottet och dess förhållande till disponerat statskapital.

Riksrevisionsverket vill erinra om att affärsverken enligt sina instruktioner
har att före den 1 november till vederbörande departementschef avge redovisning
för verksamheten under närmast föregående budgetår, innefattande
balansräkning, vinst- och förlusträkning samt förvaltningsberättelse. Under
förutsättning att denna redovisning lämnas inom föreskriven tid torde
den erbjuda den tidigast tillgängliga och bästa informationen om affärsverkens
rörelse.

Om så anses önskvärt är emellertid riksrevisionsverket berett att i sin inkomstberäkning
till statsverkspropositionen redovisa intäkter och kostnader
för senast förflutna budgetår i närmare anslutning till driftstaterna. Utfallet
av postverkets driftstat redovisas redan nu i verkets inkomstberäkning.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit avdelningschefen Ehnbom
och revisionsdirektören Säfström, varjämte byrådirektören Andrén varit
föredragande. Stockholm den 23 januari 1968.

LARS LINDMARK

Stig Andrén

§ 25 Förrådshållningen inom vissa statliga verk
Kriminalvårdsstyrelsen

Enligt styrelsens mening kan lagerhållningen och dess omsättningshastighet
för kriminalvårdens arbetsdrift inte direkt jämföras med motsvarande
tillverkningsenheter inom näringslivet och ej heller med statens affärsdrivande
verks verksamhet. Främsta orsaken härtill är, att kriminalvårdens arbetsdrift
inte — såsom näringslivet och nämnda verk — är enbart beroende
av köparaktivitet utan är beroende även av en i lag stadgad skyldighet att
bereda de intagna sysselsättning.

Den för kriminalvårdens anstaltssystem av statsmakterna beslutade räjongindelningen
innebär för arbetsdriftens del, att de intagna om möjligt
skall sysselsättas med likartat arbete under såväl den slutna som den öppna
anstaltstiden, helst inom samma räjong. Detta gör — med 7 räjonger för
manligt klientel (från kvinnoräjongen kan bortses i detta sammanhang) —
att verkstadsdriften blivit splittrad över hela landet på ca 129 verkstäder vid
ca 65 anstalter. En sådan spridning kräver självfallet större lagerhållning av

172

Bilaga

Lager- och förrådsuppgifter inom kriminalvården budgetåren 1962/63—
1966/67.

För- Utg.
råds / balager-
lans
utgång 1962
1962 —63

—63

För- Utg.
råds / balager-
lans
utgång 1963
1963 —64

—64

För- Utg.
råds / balager-
lans
utgång 1964
1964 —65

—65

För- Utg.
råds/ balager-
lans
utgång 1965
1965 —66

—66

För- Utg.
råds / balager-
lans
utgång 1966
1966 —67

—67

Mekanisk
verkstadsi
ndustri

Råvaror.......	4,9	1,1	5,9	1.3	6,8	1,6	7,9	2,1	7,4	2,1
Halvfabrikat . . .	0,8	0,8	1,0	1,0	1,3	1,3	1,4	1,4	1,4	1,4
Helfabrikat ....	0,8	0,8	1,3	1,3	1,1	1,1	1,2	1,2	1,8	1,8
Summa	6,5	2,7	8,2	3,6	9,2	4,0	10,5	4,7	10,6	5,3
Träindustri Råvaror.......	6,3	1,8	9,5	2,1	12,2	2,7	13,1	3,4	13,3	4,1
Halvfabrikat . . .	1,0	1,0	2,1	2,1	1,7	1,7	1,8	1,9	1,7	1,7
Helfabrikat ....	1,7	1,7	2,3	2,2	3,3	3,3	2,8	2,7	3,8	3,8
Summa	9,0	4,5	13,9	6,4	17,2	7,7	17,7	8,0	18,8	9,6
Konfektions-och övrig småindustri
Råvaror.......	12,4	3,2	13,4	3,0	15,1	4,6	13,6	4,5	13,6	4,8
Halvfabrikat ...	1,3	1,3	1,4	1,4	1,1	1,1	1,6	1,6	1,9	2,0
Helfabrikat ....	2,2	2,1	2,0	2,0	1,7	1,6	2,1	2,0	3,0	2,9
Summa	15,9	6,6	16,8	6,4	17,9	7,3	17,3	8,1	18,5	9,7

Stockholm 30.1.1968

råvaror samt halv- och helfabrikat än om produktionen varit koncentrerad
till endast ett par större enheter.

Även klientelets sammansättning och storlek påverkar lagerhållningen. De
intagna är i ringa grad yrkesutbildade och uppvisar stora variationer i fråga
om arbetsvillighet. Detta — tillsammans med de beläggningsmässiga säsongvariationerna
— medför stora svårigheter att fylla kundkretsens fordringar
på korta leveranstider. Kriminalvården har därför sett sig tvingad att i allt
större utsträckning övergå till lagertillverkningar, något som även med noggranna
marknadsundersökningar •— i all synnerhet vid vikande konjunkturer
— kan medföra ogynnsamma resultat. Man måste även räkna med att
vissa grupper av intagna inte kan anförtros arbetsuppgifter, som omedelbart
kan resultera i försäljning.

Det må emellertid avslutningsvis framhållas att kriminalvårdsstyrelsen
alltsedan verkställighetsreformen 1945 omorganiserat och utbyggt verkstadsdriften
efter industriella principer. De tidigare små anstalts- och verkstadsenheterna
håller på att successivt ersättas av större enheter inom såväl den
slutna som den öppna anstaltsvården. Detta är ett led i försöken att — inom

173

den ram som vårdarbetets krav ger möjlighet till — vinna ut något av stordriftens
fördelar. Såsom ett exempel må anföras den omläggning av kriminalvårdens
konfektionsindustri som slutförts under år 1967 genom att den
nya 120-mannaanstalten i Skänninge tagits i bruk. Denna omläggning har
medfört att all tillskärning, lagerhållning och distribution kunnat centraliseras
till en enda anstalt.

Som komplettering till den 30.8.1967 uppgjorda tablåer lämnar styrelsen
här bifogad uppgift om lagervärdets fördelning på råvaror, halv- och helfabrikat
för berörda verksamhetsgrenar under de aktuella åren (bilaga).

I ärendets handläggning har deltagit generaldirektörens ställföreträdare,
tjänsteförrättande avdelningschefen Nyman, samt byråchefen Fornander och
tjänsteförrättande byråchefen Agartz, föredragande. Stockholm den 2 februari
1968.

ERIK NYMAN

Werner Ramholm

Försvarets fabriksverk

Rent allmänt vill Fabriksverket till en början instämma i och understryka
den utomordentliga betydelsen, som en styrd och övervakad förrådshållning
har i kostnadshänseende.

Beträffande det avsnitt som särskilt berör Fabriksverket vill verket anföra
följande.

De flesta värden och förhållanden beträffande beroendedata, lagringstid
etc. bedömes av revisorerna som acceptabla och gynnsamma. Vissa påpekanden
göres emellertid beträffande genomloppstiden på varor i arbete som
är avsevärt högre än Mekanförbundets riktvärden för blandad tillverkning.
Detta beror emellertid på att genomloppstiden för vissa produkter vid företaget
har en naturlig lång omloppstid såsom torpeder, granatgevärssystem
m. in., som samtidigt är produkter, vilka utvecklats eller är under utvecklingvid
verket.

Vidare har revisorerna påpekat att lagerökningen av färdiga varor är
högst avsevärd. Detta är riktigt beträffande den procentuella ökningen medan
den absoluta delen i och för sig ej är hög. Som revisorerna mycket riktigt
framhållit beror ökningen bland annat av uppsyning på kontrakt vid
Beklädnadsverkstaden. Då inga militära beställningar erhölls under 1965
ställdes fabriken inför alternativet att entlediga personal eller upparbeta
kläder på de flerårskontrakt som ingåtts med kommunikationsverken. En
annan orsak till lagerökningen var vissa direktiv till fabrikerna beträffande
redovisningen, varvid omföring i större utsträckning och snabbare skulle ske
från varor i arbete till färdiga varor.

Olika åtgärder planeras emellertid för att komma till rätta med de stigande
behållningarna. Vissa förväntningar knytes i detta sammanhang till
den förestående omläggningen till ADB. Denna omläggning avses skapa förutsättningar
för en bättre bevakning av inneliggande förråd samt ett underlag
för en rationellare inköps- och lagerpolitik. Även operationsanalytiska
metoder för bestämmande av optimal lagerstorlek kommer att prövas. Eskilstuna
den 1 februari 1968.

Jacob Lindahl

GUNNAR SVÄRD

Raoul Boström

174

Statens vägverk

Såsom revisorerna anfört har frågan om förråds- och lagerhållningen
under de senaste åren ägnats ett starkt ökat intresse. Ur företagsekonomisk
synpunkt har härvid varit vägledande att tillgångar i förråd
och lager medför betydande kostnader såväl genom räntor på det i lager
och förråd nedlagda kapitalet som även kostnader för lokaler och administration
m. in. Om förrådshållningen kan begränsas eller helt undvikas
torde härav följa kostnadsminskning. Vidare har det under senare
år dämpade konjunkturläget öppnat ökade möjligheter för en utveckling
som innebär förskjutning av förrådshållningen till leverantörer.

Riksdagsrevisorernas iakttagelser och synpunkter på förevarande område
utgör enligt vägverkets bedömning en mycket intressant belysning av ett område
som ur ekonomiska synpunkter är av betydande omfattning och där direkta
kostnadsbesparingar torde kunna åstadkommas genom en aktiv lageroch
förrådshållningspolicy.

I anslutning till vad revisorerna anfört rörande vägverkets förrådshållning
vill ämbetsverket i korthet framhålla följande.

Väglagningsmateriel. Den ökade lagerhållningen har med hänsyn till den
tekniska utvecklingen mot större krossanläggningar med flerstegskrossar visat
sig allt mer lönande. Genom framkrossning av större partier erhålles bättre
ekonomiskt utbyte och undvikes flyttning av tung och skrymmande maskinutrustning.
Längre lagringstid och i viss mån längre transporter till förbrukningsplatsen
kan då bli följden. Gjorda studier visar dock på bättre lönsamhet
då större och lämpligt grustag bearbetas.

Förbrukningsmateriel för vägunderhåll. Lagerhållningen beräknas successivt
sjunka allt eftersom beslutad distriktsorganisation genomföres. Även
tillkomsten av verkets sju byggnadsdistrikt beräknas öka omsättningshastigheten
och minska egen lagerhållning.

Förbrukningsmateriel för maskiner och verkstäder. Den långa lagringstiden
beror i vass mån på reservdelar och slitmateriel till verkets speciella
maskiner samt på den beredskap verket måste hålla. Inrättandet av tjänster
för maskiningenjörer — såsom skett vid vissa vägförvaltningar — torde
medföra bättre resursutnyttjande och minskad lagerhållning.

Handelsvaror i vägverkets central- och depåverkstad. Som ett led i rationaliseringssträvandena
på förevarande område har den lagerhållning, som tidigare
ombesörjdes av 24 länsdepåförråd, under de senaste 10 åren successivt
överförts till tre centralförråd, varigenom omsättningshastigheten ökat. Vidare
har de större inköpen till och gaffeltruckhanteringen i dessa centralförråd
sänkt kostnaderna. Omsättningshastigheten skulle ytterligare kunna
ökas om icke beredskapskvantiteter av vissa varor behövde lagerhållas. Verkets
speciella varor med långa leveranstider försämrar även omsättningshastigheten.
Till detta kommer att vissa varor måste förrådshållas för eventuella
beredskapsarbeten.

Under senare tid har ett fortlöpande arbete pågått för att allt mera övergå
till direkta leveranser från leverantör till förbrukare.

Grus. Den ökade lagerhållningen har sin grund i en långsiktig investering
v ilken sammanhänger med de särskilda marknadsförhållandena för denna
vara. Dagens situation på grusmarknaden innebär att efterfrågan stiger
snabbt och tillgångarna minskar i oroande grad.

Såsom revisorerna avslutningsvis anfört har förrådshållningens problem

175

uppmärksammats av några statliga myndigheter och en bearbetning av förrådshållningens
ekonomi och organisation påbörjats eller planerats. Så är,
som framgår av det ovan anförda, förhållandet för vägverkets vidkommande.
Genom den omorganisation som vägverket nyligen varit föremål för har
ökad uppmärksamhet ägnats frågeställningar av förevarande slag. Det må
erinras om att omorganisationen framförallt åsyftar en mera ekonomisk inriktning.

Som ett led i utvecklingen av verkets ekonomifunktion har påbörjats utredningar
rörande förrådshållningen, distribution och inköp m. in. Med hänsyn
till det betydande verksamhetsområdet, är det emellertid här frågan om
en uppföljning på lång sikt.

På det stadium utredningarna för närvarande befinner sig bedrives de inom
ramen för verkets egna personella resurser. Vid ett senare skede avser vägverket,
därest förutsättningar härför uppkommer, att utnyttja extern expertis.

Vid handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade deltagit
tekniska direktörerna Tjällgren, Klingberg och Ström, administrative direktören
Morting och ekonomidirektören Walck, föredragande. Stockholm den 2
februari 1968.

GUST. VAHLBERG

K. J. Walck

Poststyrelsen

Förrådsverksamheten inom Postverket är till sin huvudsakliga del koncentrerad
till det under Poststyrelsens inköpsavdelning sorterande centralförrådet
i Ulvsunda. Mindre förrådsenheter är knutna till intendentsbyråns
frankoteckensavdelning (förnödenheter för framställning av värdetecken
samt lager av värdetecken) och Postverkets industrier (råvaror, reservdelar
m. in. för tryckeri med bokbinderi, för reparationsverkstäder för bilar och
bussar och för mekanisk verkstad). På vissa orter med stor förbrukning av
drivmedel för motorfordon finns tankanläggningar men i övrigt förekommer
vid de regionala och lokala förvaltningarna endast rena handförråd av förbrukningsartiklar,
blanketter o. d.

Centralförrådet lagerhåller inte blott för posttjänsten speciellt utformad
materiel som brev- och buntlådor, brevbärarväskor, frimärksautomater,
blanketter o. d. utan även annan för driften erforderlig materiel som kontorsmateriel,
tvätt- och rengöringsmedel, beklädnadsartiklar. Eu grundförutsättning
för att materiel skall lagerhållas på förrådet är, att lagerhållningen
inte med fördel kan överflyttas till leverantör/tillverkare. För sådana artiklar
inom varugrupperna kontorsmateriel och tvätt- och rengöringsmedel,
som genom att de anskaffas inte blott för Postverket utan även för inemot
4 000 andra statliga myndigheter efterfrågas i betydande kvantiteter, har
kombinationen lagerhållning på förrådet för effektuering av mindre eller
brådskande rekvisitioner och anlitande av kontrakterad leverantör för övriga
rekvisitioner visat sig ge gott resultat.

För budgetåret 1966/67 uppgick värdet av inköpt materiel med undantag
för vad som behövdes för frankoteckensavdelningens värdetryck och för industriernas
verksamhet till i runt tal 85 milj. kronor. Utleveranserna från
centralförrådet belöpte sig till omkring 21 milj. kronor. Varor för 64 milj.
kronor eller 75 % av det totala anskaffningsvärdet levererades följaktligen

176

direkt från leverantörer till rekvirenter (konsumenter) utan att passera
centralförrådet.

Förrådet fungerar alltså till stor del som buffertlager med uppgift att ta
hand om de små rekvisitionerna, att tillgodose plötsligt uppkommande behov
speciellt av kontorsmateriel och att i övrigt jämna ut säsongmässiga variationer
i efterfrågan o. d. Det förtjänar nämnas, att värdet av direktlevererade
varor av typer som också lagerhålls av centralförrådet under budgetåret
1966/67 uppgick till ungefär 12 milj. kronor, alltså mer än 50 % avvärdet
på leveranserna från förrådet.

Vad gäller de artiklar som särskilt upptagits i utredningen må i fråga
om uniformspersedlarna framhållas, att tlertalet nya sådana direktlevereras
irån anlitad konfektionär. De persedlar som finns på centralförrådet är till
största delen begagnade. De har varit utlånade till postfunktionärer enligt
fastställda utlåningsbestämmelser men sedan återlämnats av låntagarna
i samband med att dessa slutat sina anställningar. Etter rengöring och annan
erforderlig översyn förvaras persedlarna på centralförrådet för att tas i
anspråk för förnyad utlåning.

Revisorerna har för centralförrådet räknat fram en genomsnittlig lagi
ingstid på ca 3 månader och sagt att tiden torde få anses som normal för
tillgångar av här ifrågavarande slag. Poststyrelsen ansluter sig till denna
uppfattning. Med tanke på de kostnader, som stora lager eller för långa lagringstider
för med sig, kommer styrelsen likväl som hittills att genomföra
möjliga åtgärder i syfte att än ytterligare begränsa lagerhållningen och afl
avkorta lagringstiderna. Den övergång till automatisk databehandling avcentralförrådets
lagerbokföring in. in. som skedde i juli förra året har redan
visat god effekt i fråga om övervakningen av lagrets storlek, lagerrörelser,
beställningspunkter och annat sådant. Styrelsen räknar med att de goda erfarenheterna
skall bestå och att det skall bli möjligt att skärpa kontrollen
over varor, där omsättningen tenderar att gå ned, att planera leveranser till
föriådet så att de inträffar vid lämpligaste tidpunkt och i övrigt att driva
verksamheten vid förrådet på effektivaste och mest lönsamma sätt.

I fråga om lagerhållningen vid Postverkets industrier har revisorerna endast
påpekat, att lagringstiden för järn och metaller är 2—3 månader längre
an vad Mekanförbundets utredning visar för verkstadsindustrin. En sådan
jämförelse blir enligt Poststyrelsens mening alltför generell och primitiv
och tar i det aktuella fallet inte hänsyn till följande bakomliggande fakta.

Jarn och metaller lagerhålls huvudsakligen för den mekaniska verkstaden
och avser till övervägande del bleckplåt och kallvalsad plåt men därutöver
också bl. a. aducergods. Varorna används såväl för verkstadens nyproduktion
som för dess reparationstjänst.

Efterfrågan på verkstadens produkter är inte så stor, att kontinuerlio seliepioduktion
med åtföljande nödvändig lagerhållning av färdiga produkter
kan komma i fråga. Omständigheten att sådan lagerhållning inte förekommer
tår dock inte enligt Poststyrelsens mening påverka leveranstiderna
tor produkterna i oförmånlig riktning. Fördenskull måste det anses riktigt
att i det förevarande fallet låta god tillgång på råmateriel betyda mer än
kortast möjliga lagringstid.

De kortare leveranstider för plåt in. in., som leverantörerna under det senaste
aret kunnat erbjuda, bör för övrigt utan sänkning av hittillsvarande

o a« leveransberedskaP medföra en förkortning av lagringstiden med upp
till 2—3 manader.

Poststyrelsen delar revisorernas i sammanfattningen av utredningsresul -

177

tatet framförda åsikt, att förrådshållningens ekonomi och organisation är
av stor betydelse inom den statliga verksamheten. Styrelsen har inte något
att erinra mot att företagsekonomisk expertis anlitas för erforderliga analyser
av förrådsförhållandena men förutsätter att det skall ankomma på
styrelsen att för Postverket bedöma om och när sådan expertis skall tillkallas.

Till sist vill Poststyrelsen i detta sammanhang nämna, att förråds- och
lagerhållningen inom Postverket varit föremål för genomgång under 1963
utav en av Kung], Maj :t utsedd utredningsman. Resultatet av denna genomgång
har utredningsmannen redovisat i särskilt avsnitt i en den 29 december
1965 daterad redogörelse rörande förrådsverksamheten inom vissa statliga
verk (Kommunikationsdepartementet 1965:5).

Detta ärende har avgjorts av generaldirektören Hörjel. Föredragande har
vant avdelningsdirektören Landberg. Dessutom har driftdirektören Jäder,
ti postbankschefen Hultin, ekonomidirektören Lövgren och överintendenten
Granström närvarit vid ärendets avgörande. Stockholm den 1 februari 1968.

NILS HÖRJEL

Torkel Landberg

Televerket

I riksdagens revisorers utlåtande utsägs på sid. 271: »Utvecklingen på det
matematiska området, särskilt inom avsnittet operationsanalys, har lett till
utarbetandet av särskilda matematiska formler och metoder, med vilka förråd
och lager kan beräknas till ekonomiskt fördelaktig omfattning.»

Dessa formler och metoder innebär att det teoretiskt sett för varje enskilt
materielslag och med de förutsättningar som föreligger i fråga om bl. a.
ristkostnadens storlek, omsättningens storlek, omsättningens variationsgrad
(vanligen mätt som omsättningens genomsnittliga absoluta avvikelse

mm mfedeIS°mSättningen)’ rantefot och nödvändigt antal geografiskt åtskilda
förråd, finns ett bestämt ur ekonomisk synpunkt optimalt lagervärde.
Detta bor eftersträvas. Om man närmar sig detsamma genom ökning eller
minskning är helt beroende på utgångsläget.

Revisorerna anlör på s. 285: »Såsom framgår av redogörelsen utgjorde
det sammanlagda värdet av förrådshållningen vid de ifrågavarande myndigheterna
vid utgången av år 1962 omkring 900 milj. kronor och vid utavfr
1966 omkring 1 200 milj. kronor, vilket innebär eu ökning av
lorradsvardena med 33 procent. Då med ledning av partiprisindex endast
omkring hälften av denna ökning kan anses belöpa på det ändrade penning\ardet,

tivt sett ökat i omfattning under femårsperioden, alltså en utveckling motsatt
den som synes böra eftersträvas från nyssnämnda företagsekonomiska
utgångspunkter.» Detta uttalande torde icke vara invändningsfritt och synes
ge eu något skev bild av det verkliga förhållandet. Härvid åsyftas icke
endast det faktum atl beroende på utgångsläget för studien en lagerökning
Ivan vara berättigad utan framför allt det förhållandet att revisorerna ej i
detta sammanhang omnämnt den kraftiga ökning (ca 50 %) i omsättningen
(lagerutgången), som under perioden ifråga ägt rum i de studerade statliga
verken Vid ett företagsekonomiskt riktigt utgångsvärde på lagret skall
detsamma okas, direkt proportionellt mot den ökande lagerutgången, därest
denna helt beror på sortimentsökning, och proportionellt mot en potens, lig -

178

gande mellan 0,5 och 1,0, av den ökande lagerutgången om denna beror på
ökad kvantitet av befintliga materielslag.

Revisorernas uttalade önskemål om en minskad lagerhållning är emellertid
berättigat ur den synpunkten att vid studier av förhållandena vid såväl
enskilda som statliga företag lagren i praktiken visat sig nästan alltid vara
för stora räknat i medeltal för de olika materielslagen. Detta måste sammanhänga
med att vid tidigare tillämpad manuell materielstyrning en brist
dels upptäcktes lättare än ett överskott, dels mycket kraftigare pockade på
en omedelbar åtgärd. I företag med stort sortiment och med begränsade
personalresurser för materielstyrningen blev denna företagsekonomiska
snedvridning särskilt påtaglig.

Såväl enskilda som statliga företag med betydande förråds- eller lagerrörelse
har emellertid nu övergått till eller planerar att övergå till materielstyrning
med ADB-maskin. Härvid är som regel maskinen programmerad
att lämna signalbesked med samma effektivitet för såväl för små som för
stora lager med avseende på varje enskilt materielslag.

Ehuru man alltså i framtiden mera bör tala om att närma sig ett företagsekonomiskt
optimum, kan televerkets centralförvaltning i dagens läge ansluta
sig till revisorernas allmänna önskemål om en sänkning av lagren.
Förvisso anser televerkets centralförvaltning också den av riksdagens revisorer
gjorda utredningen av förrådshållningen inom vissa statliga verk vara
ett värdefullt initiativ inom eu sektor av den statliga verksamheten som
onekligen har mycket stor ekonomisk betydelse.

För jämförelse mellan de statliga myndigheterna sinsemellan och med
den enskilda marknaden har revisorerna ansett sig böra framräkna omsättningshastigheten
eller — vilket i sak är detsamma — lagringstiden i
månader för de olika objekten. Om sådan jämförelse, vilken är synnerligen
vansklig p. g. a. olikartade förutsättningar, göres är televerkets centralförvaltning
införstådd med att omsättningshastigheten lägges till grund för
denna jämförelse inte därför att denna är rättvisande utan endast därför
att bättre jämförelsegrund saknas. Användandet av omsättningshastigheten
som jämförelsegrund innebär att man nyttjat omsättningen (lagerutgången)
som »beroendedata» för jämförelse av lagerstorleken (utgående lager).

Emellertid har revisorerna av de statliga verken begärt förslag om ytterligare
ett »beroendedata», »dvs. det siffermässiga förhållande som har ett
dominerande inflytande på hur stort förrådet eller lagret anses böra \ara».
1 flera fall har »fakturerad försäljning» valts, som bör vät överensstämma
med omsättningen (utgående förråd) och därför ej ger några överraskande
jämförelseresultat. Vad avser »televerkets anläggnings- och underhållsmaterial»
valdes »abonnemangsökningen per år» som beroendedata. Denna
ökning påverkar normalt i stor utsträckning investeringsbehovet, vilket balett
dominerande inflytande på materielomsättningen (lagerutgången), vilken
i sin tur påverkar lagrets storlek (utgående lager). Emellertid ingår i
nämnda förrådsavsnitt även underhållsmateriel och radiomateriel, vilka
båda materielkategorier ej har något som helst samband med abonnemangsökningen.
Televerkets centralförvaltning var väl medveten om att valet av
beroendedata ej var bra men något bättre syntes ej stå till buds.

I revisorernas jämförande utredning har proportionaliteten mellan lagrets
storlek (utgående lagret ) och index för nämnda beroendedata undersökts
för tidsperioden 1962—1966. Vid bristande proportionalitet har avvikelsen
påtalats. Vad avser televerket har avvikelsen påtalats med förbehållet
»Om man accepterar det beroendedata som valts . ..». Med kännedom om

179

förutsättningarna för detta beroendedata måste televerkets centralförvaltning
framhålla att detsamma icke kan accepteras för av revisorerna avsett
ändamål. Det synes televerkets centralförvaltning olyckligt att detta andra
beroendedata, som valts på olika sätt av de skilda myndigheterna, överhuvud
taget kommit in i bilden, eftersom det under alla förhållanden ändock
är omsättningen (förrådsutgången) som i första hand bestämmer
lagrets storlek (utgående lagret).

Vad avser lagringstiden i månader (omsättningshastigheten) för televerkets
anläggnings- och underhållsmateriel må anföras att den företagsekonomiskt
optimala lagringstiden i jämförelse med flertalet andra varulager
måste bli längre av följande skäl, som samtliga teoretiskt sett verkar förstorande
på lagret. Televerkets materiel skall vara tillgängligt över hela landet,
varför lagringen av varje materielslag måste fördelas på ett flertal, f. n.
24, geografiskt åtskilda distributionsförråd. Televerkets materiel är till övervägande
delen specialtillverkad varför snabba stödköp från grossistlager vid
bristsituation i regel icke är möjliga. Televerkets skyldighet att underhålla
anläggningarna nödvändiggör lagerhållningen även i fall där ett visst materielslag
icke längre användes i nyanläggning. Härvid blir förbrukningen
mycket liten och ojämn, varvid — om materielslaget är specialtillverkat —
en smidig anpassning mellan inköp och förbrukning omöjliggöres av alltför
högt inköpspris vid liten tillverkningsserie. Televerkets virke — telefonstolpar
och skyddsbräder — är inräknat i lagervärdet, oaktat avsevärd lagringstid
åtgår för torkning i samband med iinpregnering. I uppgifterna om
utgående lager är inräknat värdet av i förråd befintlig reparabel materiel.
Denna materiel är nedtagen från televerkets anläggningar och intagen i förråd
i avvaktan på reparation. Vid reparationen återställes den i användbart
skick och kan därefter på nytt expedieras ut för uppsättning. För att reparationsverksamheten
skall kunna bedrivas under rationella former krävs att
varje reparationsobjekt, dvs. materielslag som skall repareras, består av ett
tillräckligt stort antal enheter. Detta verkar höjande på lagernivån för reparabel
materiel, vilket i sin tur ogynnsamt påverkar det totala lagrets omsättningshastighet.
Värdet av lagret av reparabel materiel uppgår för närvarande
till nära 40 mkr.

Oaktat vad ovan anförts kan nu då materielstyrningen vid televerket sker
med hjälp av ADB-maskin konstateras att den ekonomiskt optimala genomsnittliga
lagringstiden är klart kortare än den nuvarande. Utvecklingen av
lagringstiden i månader under den studerade tidsperioden (11, 11, 10, 8 och
9) innebär i stora drag ett närmande till ekonomiskt optimum. Som ett kuriosum
kan nämnas, att den i och för sig överraskande ökningen av lagringstiden
till 9 månader under 1966 faktiskt orsakades av att materielstyrning
med ADB-maskin startade i televerket i full utsträckning den
1.1.1966. Vid denna tidpunkt förväntades en kontinuerlig sänkning av lagervärdet
med tanke på de nya resurserna men resultatet blev tvärtom en höjning.
ADB-maskinen gav med samma effektivitet signalbesked om både för
små och för stora lager. Antalet signalbesked om för stora lager övervägde
kraftigt, vilket styrkte uppfattningen att totala lagervärdet borde vara lägre.
Emellertid visade det sig att det i samband med den begynnande konjunkturavmattningen
var lätt att genom inköp få förhållandevis snabb ökning
av lagren, i de fall de var för små, medan däremot de lager, som var för
stora, icke kunde reduceras till optimal nivå på annat sätt än att förbrukningen
på längre sikt fick tära av överskottet. Resultatet blev alltså att bristfrekvensen
minskade kraftigt men att totala lagervärdet steg. Denna utveck -

180

ling var oundviklig, eftersom det under inga omständigheter kan vara företagsekonomiskt
riktigt att fullt medvetet draga på sig faktiska materielbrister,
som lätt kan undvikas, bara för att förhindra en ökning av totala
lagervärdet. Stegringen fortsatte till mars 1967, varefter sänkningen av de
för stora lagren tagit överhanden och föranlett en kontinuerlig sänkning
av totala lagervärdet. Televerkets centralförvaltning förutser en fortsatt kontinuerlig
sänkning av lagervärdet för de närmaste åren.

På sid. 285 anför revisorerna: »Det sedan några år dämpade konjunkturläget
har öppnat ökade möjligheter för en utveckling som innebär förskjutning
av förråd shållningen till leverantörerna.» Televerkets centralförvaltning
medger att så kan ske i viss utsträckning och att därigenom den egna
lagerhållningen minskar. Man får emellertid icke glömma bort att leverantören
också vet vad lagerhållningen kostar. Man måste därför förvissa sig
om att icke ett större belopp än de egna inbesparade lagerkostnaderna döljer
sig i form av förhöjt varupris.

Revisorerna nämner att de årliga kostnaderna för förråds- och lagerhållningen
i en utredning beräknats till omkring 20 procent av det kapitalvärde
som tillgångarna representerar men nämner också att detta relationstal
torde vara för högt när det gäller berörda statliga myndigheter. Televerkets
centralförvaltning vill instämma i det sistnämnda uttalandet. Vid televerket
synes det av revisorerna som minimum nämnda relationstalet 12 %
vara tillämpbart. Orsaken till detta låga värde är bl. a. att mycket materiel
kan förvaras utomhus och att anläggningskostnaderna för televerkets standardiserade
plåthus för inmhusförvaring är mycket låga.

I övrigt synes intet vara att erinra.

Vid detta ärendes avgörande har närvarit generaldirektören Bjurel, driftdirektören
Larsson, administrativa direktören Roos, verkstadsdirektören
Angerbjr, ekonomidirektören Westerberg (föredragande), tekniske direktören
Waldelius och tekniske direktören Åsdal. Stockholm den 6 februari
1968.

B. BJUREL

Harry Westerberg L.-E. Fredberg

Statens järnvägar. Se yttrandet under § 19, s. 142

Statens vattenfallsverk. Se yttrandet under § 19, s. 149

Statskontoret

Förrådshållning — allmänna utvecklingstendenser

Särskilt under senare år har inom såväl Sverige som andra industriländer
skapats ett betydande och successivt ökande intresse för förråds- och
lagerhållningsproblemen. Bakgrunden härtill torde företrädesvis vara att
genom den ökade produktionsvolymen tendenser uppstår att binda ett
ökande kapital i förråd och lager. Detta förhållande i förening med ett
växande rationaliseringsbehov har medfört ett ökande behov att söka begränsa
förråds- och lagervolymerna.

Ett under tidigare år vanligt förhållande har varit att olika funktioner

181

inom företag, myndigheter, osv., sökt att främst tillgodose sina egna mer
begränsade intressen. Man kan sålunda å ena sidan konstatera att inköpsoch
transportfunktionerna strävat efter att begränsa förrådssortimenten
och göra så få och stora inköp som möjligt. Härigenom har ofta betydande
kvantitetsrabatter kunnat utnyttjas och kostnaderna för inköpsförfarandet
jämte transporterna har kunnat sänkas. Produktions- och försäljningsfunktionerna
å andra sidan har ofta strävat efter ett rikhaltigt sortiment
och stora volymer i fråga om förråd respektive lager för att därigenom i
alla lägen säkerställa produktionens och försäljningsverksamhetens utförande.

Dessa förhållanden sammantagna har medfört suboptimeringar med
ogynnsamt totalt ekonomiskt resultat som följd. Vidare har ofta intressekonflikter
mellan bl. a. inköps- och produktionsfunktionerna uppstått.

Under senare år, främst under det senaste decenniet, har man i ökande
omfattning uppmärksammat omnämnda olägenheter. Härvid har samtidigt
särskilt inom större företag vuxit fram en mer företagsintegrerad syn på
förråds- och lagerhållningen. Såväl här i landet som särskilt i USA har man
strävat efter att lösa problemen genom företagsekonomiska optimeringsåtgärder.
Dessa har omfattat inte bara råvaror, halvfabrikat och färdiga
produkter utan också vad som brukar benämnas roterande enheter såsom
reservdelar, o. d.

Strävandet att för förråds- och lagerhållningen uppnå en företagsekonomisk
optimering skapar i praktiken oftast stora teoretiska och praktiska
problem, särskilt för företag som arbetar med många produkter och rikhaltiga
förrådssortiment. Skälet härtill är att hänsyn samtidigt måste tas
till ett flertal ekonomiska, produktionsmässiga och andra funktioner. De
mer betydelsefulla av dessa brukar vara:

Ekonomiska faktorer, bl. a.

företagets finansiella ställning (frågor rörande likviditet, kalkylränta,
o. d.)

kapitalkostnader (avskrivning och ränta)

omkostnader av skilda slag (bl. a. fasta och rörliga inköpsomkostnader,
transportomkostnader samt förrådsomkostnader för lokaler, omvårdnad,
in. in. samt sådana förorsakade av att förrådsartiklar blir obrukbara eller
inkuranta)

inköpspriser (offererade priser och kvantitetsrabatter, förväntad prisutveckling,
m. m.)

bristkostnader

Produktionsmässiga faktorer, bl. a.

förrådssortiment (frågor rörande standardisering m. m.)

förbrukningsbehov (inkl. tidsmässiga variationer häri)

Övriga faktorer, bl. a.

kvantitativ förrådsbehållning

leverans- och transporttider.

Om eftersträvansvärd företagsekonomisk optimering skall kunna nås
måste som regel avancerade s. k. administrativa tekniker utnyttjas. Operationsanalysen
är härvid den teknik som i första hand är av intresse. Med
hjälp härav kan utformas s. k. beslutsmodeller av skilda slag. Dessa utgörs
i sin mer teoretiska form vanligen av mer eller mindre komplicerade matematiska
formler. Dessa kan sedan utvecklas till praktiska och lätthanterliga
hjälpmedel i form av tabeller, diagram, nomogram, osv.

Arbetet med utveckling av nämnda beslutsmodeller är ofta mycket re -

182

surskrävande. För teoretiska bedömningar och ställningstaganden måste
högkvalificerad expertis av skilda slag anlitas. Tillgången till sådan expertis,
bl. a. inom operationsanalysens område, har tidigare varit mycket begränsad
men situationen har numer något förbättrats. Vidare behövs eu
betydande informationsmängd beträffande förbrukningsvariationer, leveranstider,
o. s. v. Detta erfordrar i sin tur att de administrativa systemen
i form av redovisning, statistik, o. s. v. utformas — ofta med hjälp av
ADB-teknik — på ett för möjliggörande av optimering målinriktat sätt och
att dessa system måste vara i drift viss tid för att tillräcklig informationsmängd
skall ha skapats. En av de erfarenhetsmässigt mest arbetskrävande
uppgifterna är att vid såväl den första utvecklingen av beslutsmodellerna
som intermittent vid behov analysera dessa informationer, främst i syfte
att fastställa rnatematiskt-statistiskt underbyggda fakta.

Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras att strävandet efter totaloptimering
får ses på lång sikt och kräver betydande personalinsatser av
bl. a. högkvalificerad expertis, varigenom betydande kostnadsinsatser erfordras.
Genom hittillsvarande erfarenheter kan emellertid samtidigt konstateras
att företagsekonomiskt betydande fördelar vanligen brukar kunna uppnås,
varför ifrågavarande åtgärder sålunda som regel medför en kraftig
rationaliseringsfrämjande effekt.

Förrådshållningen inom statliga verk och myndigheter — behov av åtgärder

Revisorerna redogör i sitt uttalande för resultatet av en undersökning
rörande förråds- och lagerhållningen inom statens affärsdrivande verk
samt några andra statliga myndigheter. Det sammanlagda förrådsvärdet
beräknades för år 1966 till ca 1,2 miljarder kr.

Förrådshållningen har av revisorerna analyserats med utgångspunkt
från dels den genomsnittliga omsättningshastigheten, dels särskilt upprättade
indexserier rörande utgående förråd och s. k. beroendedata. Revisorernas
bedömning utmynnar sammanfattningsvis i det allmänna konstaterandet
»att förrådshållningen av en mängd varor är påfallande hög
i förhållande till omsättningen och att lagringstiderna för varor med betydande
värden är långa». Vidare visar undersökningens resultat att —
om hänsyn även tas till det ändrade penningvärdet — förrådshållningen
under femårsperioden 1962—1966 ökat med omkring 15 % (motsvarande
ca 150 mkr).

Revisorerna framhåller att de slutsatser som med ledning av inhämtade
uppgifter kan dras är i viss män osäkra. Statskontoret anser sig böra understryka
detta uttalande och vill även framhålla att viss kritik kan riktas
mot tillämpade analysmetoder i och för sig. Som ämbetsverket inledningsvis
anfört måste nämligen förrådshållningen bedömas med hänsyn
tagen till ett stort antal påverkande faktorer. Att verkställa bedömningen
enbart med hänsyn tagen till omsättningshastighet, redovisade indexserier
och påvisade utvecklingstendenser synes sålunda inte med säkerhet möjliggöra
ett fastställande av ett korrekt resultat.

I syfte att belysa förrådshållningens ekonomiska omfattning och betydelse
redovisar revisorerna vissa ekonomiska bedömningar rörande lagringskostnadernas
storlek. Statskontoret vill härtill foga den kommentaren
att dessa kostnader ofta här i landet beräknas med större försiktighet
än vad som är vanligt i vissa andra länder, särskilt USA. Det torde
bl. a. kunna ifrågasättas om inte förrådsomkostnaderna, särskilt till följd
av inkuranser, ofta tas upp till väl låga belopp. Ämbetsverket har genom

183

det sagda velat uttala att den ekonomiska effekten av en mer rationell förrådshållning
kan bli större än den av revisorerna redovisade.

Revisorerna uttalar att förrådshållningsproblem uppmärksammats av
några myndigheter och att en bearbetning av förrådshållningens ekonomi
och organisation har påbörjats eller planerats. Statskontoret vill i detta
avseende nämna att inom ett av de områden där förrådshållningsproblemen
är av särskild vikt, nämligen inom kommunikationsverken, förevarande
problem uppmärksammas av kommunikationsverkens rationaliseringsråd,
i vilket ämbetsverket även är representerat. Inom rådet finns
en särskild subkommitté för inköps- och förrådsfrågor för att möjliggöra
ett närmare samarbete på ifrågavarande område.

Inom försvarets område har problemen med lagerstyrning länge varit
föremål för särskild uppmärksamhet. Olika arbetsgrupper har ständigt
varit i arbete med att utveckla och förfina metoder och system i syfte att
rationalisera och effektivisera lagerhållningen. För den mycket omfattande
förrådsverksamheten inom försvaret har ADB-tekniken haft stor betydelse
när det gällt redovisningen och tillämpningen av lageroptimeringsmetoder.

Sammanfattningsvis vill statskontoret framhålla att riksdagsrevisorernas
uttalande vad avser den statliga förråds- och lagerhållningen bör tillmätas
stor vikt och att betydande vinster sannolikt bör kunna uppnås genom
rationaliseringsåtgärder inom ifrågavarande område. Sådana åtgärder
kräver emellertid stora resursinsatser av bl. a. högkvalificerad expertis,
varför förevarande problem med nödvändighet måste ses på lång sikt. Med
tanke på de betydande erforderliga resursinsatserna och på den ännu så
länge knappa tillgången inom landet på högkvalificerad expertis, speciellt
inom operationsanalysens område, bedömer statskontoret det som angeläget
att samordningen av arbetet på ifrågavarande område inom statsförvaltningen
intensifieras.

Vid handläggningen av detta ärende har som föredragande närvarit avdelningschefen
Nord. Stockholm den 1 februari 1968.

GÖSTA BRUNO

Ingemar Nord

Riksrevisionsverket

Utan att mera ingående ta ställning till det ekonomiskt berättigade i förrådshållningens
omfattning m. m. i de anförda fallen vill riksrevisionsverket
dock instämma i revisorernas allmänna uppfattning om det betydelsefulla
i att förrådshållningen fortlöpande överses av myndigheterna och att bl. a.
förefintliga möjligheter till direktleveranser tillvaratages. Även riksrevisionsverket
har i sin granskningsverksamhet ansett sig böra ingå på frågor
om den statliga förrådshållningens ekonomi. Vissa förhållandevis omfattande
undersökningar inom detta område har sålunda företagits, exempelvis
inom postverkets centralförråd och hos överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap.
Flera undersökningar är planerade.

Riksrevisionsverket vill vidare erinra om att ämbetsverket på Kungl.
Maj :ts uppdrag haft att utreda frågan om »central upphandling för statliga
organ». I denna utredning (redovisad i en promemoria den 18.1.1967)
har särskilt framhållits att även andra omständigheter än rent upphandlingstekniska
har stor relevans i sammanhanget. Bland dessa omständigheter
nämndes särskilt förrådshållningen (omsättningsfrågor, möjligheten

184

till direktleveranser, förrådssamordning mellan myndigheterna in. m.). I
övrigt utmynnade utredningen bl. a. i ett förslag om inrättandet inom riksrevisionsverket
av en samarbetsdelegation för upphandlingsfrågor m. in.
med representanter för större upphandlande myndigheter, inom vilken rationaliseringsfrågor
av väsentlig betydelse för uppliandlingsverksamheten
skulle kunna upptagas till behandling. Kungl. Maj :t har den 27.10.1967 beslutat
i enlighet med riksrevisionsverkets förslag. Genom inrättandet av
den föreslagna delegationen tillskapas en organisatorisk grundval med sådan
bredd, att en intensifiering av arbetet inom den statliga upphandlingssektorn
vari myndigheternas förrådshållning ingår som en väsentlig del
kan beräknas komma till stånd. För närvarande övervägs hur delegationens
kommande verksamhet skall praktiskt inledas.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf avdelningschefen
Nissback, varjämte byrådirektören Eriksson varit föredragande. Stockholm
den 19 januari 1968.

LARS LINDMARK

Sven Eriksson

Domänstyrelsen

Riksdagens revisorer har i sin berättelse under § 25 behandlat frågan om
förrådshållning. Revisorerna har därvid fäst uppmärksamheten på den
bindning av kapital och härav följande ränteutgifter samt de betydande personal-
och lokalkostnader som hållande av förråd medför.

Revisorerna har från vissa namngivna verk och myndigheter infordrat
uppgifter om förhållanden, som berör lager och förråd. Dessa uppgifter har
för varje verk sammanställts och kommenterats.

I sitt uttalande har revisorerna bl. a. konstaterat, att det sammanlagda
värdet av förrådshållningen vid ifrågavarande myndigheter vid utgången
av år 1962 utgjorde omkring 900 milj. kr. och vid utgången av år 1966 omkiing
1 200 milj, kr., vilket innebär en ökning av 33 %. Revisorerna påpekar
att endast omkring hälften av denna ökning kan anses belöpa på det
ändrade penningvärdet. En relativ ökning av förråden, alltså en utveckling
motsatt vad som bör eftersträvas från företagsekonomiska utgångspunkter,
synes föreligga.

Domänstyrelsen får i anslutning till riksdagens revisorers berättelse angående
förrådshållningen inom vissa statliga verk anföra följande.

Den av revisorerna lämnade redogörelsen i vad den avser domänverket
korresponderar med de uppgifter om lager in. in. som domänstyrelsen efter
anfordran tillställt revisorerna i skrivelse den 22 augusti 1967. I denna skrivelse
anförde styrelsen bl. a. »Volymmässigt har lagret (av upphugget virke)
under senare år minskat. I detta sammanhang är även kundfordringar av
intiesse, eftersom det från likviditetssynpunkt kan sägas vara av mindre
betydelse om upphugget virke redovisas som lager eller kundfordran. Detta
gäller särskilt i de tall kontrakt med fastställda betalningsdagar tecknats
och efterföljande fakturering endast preciserar kvantitet och belopp. Någon
ändring av bundet kapital åstadkommes icke av faktureringsåtgärder.»

Även om revisorerna icke riktat någon kritik mot den inom domänverket
ökade bindningen av kapital i lager och fordringar, vill styrelsen framhålla
att fakturerad försäljning av virke på rot icke binder något kapital. Vidare
erhåller verket dröjsmålsränta på beviljade betalningsanstånd.

Huvudparten av respektive års försäljning av virke på rot sker under
hösten och med 6 månaders kredit.

185

I fråga om bindningen av kapital i fordringar vill styrelsen nämna, att
utestående fordringar avseende virkesköpare under en 10-års period uppgått
till följande belopp i milj. kr.

År

1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

Fordringar..... 100 66 78 79 70 54 64 76 71

Virkesförsäljningarna har uppgått till följande belopp i milj. kr.

1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

På r°t......... 63 31 58 60 46 36 49 49 46 38

Upphugget .. ■. . 225 245 193 256 291 301 291 324 343 344

S:a 288 276 251 316 337 336 340 373 389 382

Försäljning,

index........ 100 96 87 110 117 117 118 130 135 133

Fordringar,

index........ 100 66 78 79 70 54 64 76 71 77

Den relativt låga försäljningen av rotstående virke 1962, 36 milj. kr., som
till övervägande del ingår i utestående fordringar för 1962 har medfört, att
den av revisorerna redovisade indexutvecklingen med 1962 som basår icke
ger en rättvisande bild av verkets bindning av kapital beträffande fordringar.

Nedanstående sammanställning visar indextalen för försäljning och fordringar
för 1966 vid alternativa basår.

	Indextal	1966
Basår	Försäljning	Fordringar
1957	133	77
1958	138	117
1959	152	99
1960	121	97
1961	113	no
1962	114	143
1963	112	120
1964	102	101
1965	98	108

Här lämnade uppgifter visar enligt styrelsens mening en med hänsyn till
domänverkets försäljningspolitik fullt tillfredsställande utveckling.

I fråga om förrådshållningen av förbrukningsmaterial har revisorerna
uttalat, att den genomsnittliga lagringstiden för domänverkets del varit väsentligt
lägre än på alla andra håll i utredningen samt att även index för
utgående förråd visar en gynnsam utveckling i förhållande till beroendedata.

Även om det i vissa fall är svårt att bedöma ett företags förrådshållningsekonomi,
vill domänstyrelsen här uttala, att styrelsen delar de av revisorerna
framförda allmänna synpunkterna på här aktualiserade frågor.

186

I detta ärendes handläggning har, förutom överdirektören, deltagit byråchefen
Kronvall samt byrådirektören Dahlberg, föredragande. Stockholm
den 2 februari 1968.

För överdirektören
B. KRONVALL

Solveig Gunnarsson

187

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET
§ 26 Tillsättning av ordinarie lärartjänster

Statskontoret

Statskontoret medverkar fortlöpande i arbetet att införa den administrativa
databehandlingens metoder inom utbildningsväsendet. Ämbetsverket
har sålunda under de senaste åren utarbetat ADB-system för behandling av
ansökningshandlingar av stor kvantitet nämligen i vad avser dels uttagning
av deltagare till skolöverstyrelsens fortbildningskurser, dels intagning av
elever till förskoleseminarierna. I samarbete med skolöverstyrelsen utarbetar
statskontoret för närvarande ett ADB-system för intagning av elever till
gymnasier och fackskolor.

Det sätt på vilket tillsättning av ifrågavarande ordinarie lärartjänster för
närvarande sker måste uppenbarligen vara otillfredsställande för såväl skolmyndigheterna
som för den enskilde sökanden. För att dels uppnå ett enklare
och enhetligare förfaringssätt vid dessa tjänstetillsättningar, dels avlasta
skolstyrelser och länsskolnämnder en betydande arbetsbörda, anser
statskontoret att möjligheterna att få till stånd central tillsättning bör undersökas.
Vid en för hela landet centraliserad lärartillsättning bör man enligt
statskontorets mening lämpligen kunna utnyttja ADB.

En sökandes meriter skall enligt revisorernas berättelse så långt möjligt
poängmässigt värderas. Dock skall i varje särskilt fall prövas om sådana
förhållanden föreligger som bör påkalla ändring av det på poängberäkningen
grundade bedömandet. Hänsyn skall därvid tagas bl. a. till meriter, som
inte poängmässigt kan värderas. Enligt statskontorets mening bör det eftersträvas
att bestämmelserna utformas så att samtliga meriter kan uttryckas
i poängmässiga värden. Detta är önskvärt dels för att underlätta manuell
bedömning, dels för att i så stor utsträckning som möjligt möjliggöra datamaskinell
behörighetskontroll, poängvärdering och gemensam uttagning av
de sökande.

Vid ett centralt tillsättningsförfarande torde det vara lämpligt att man har
en för samtliga rf rågakommande tjänster gemensam ansökningsblankett,
där den sökande förutom angivandet av sina meriter även prioriterar de
tjänster till vilka han önskar komma i fråga. Genom datamaskinell behandling
torde vidare någon inskränkning i den fria ansökningsrätten inte behöva
bli aktuell. Beträffande fall av återbud från ett stort antal antagna sökande
torde datamaskinell reservuppflyttning kunna ifrågakomma. En tilllämpning
av en centraliserad tjänstetillsättning i enlighet med vad sålunda
anförts skulle uppenbarligen främjas därest ledigförklarandet av tjänsterna
tidsmässigt kunde samordnas. Den av revisorerna berörda frågan om begränsning
av antalet årliga tillsättningsperioder till endast en bör givetvis
också undersökas.

Statskontoret vill här erinra om det datamaskinella system, som ämbetsverket
utarbetade vid polisväsendets förstatligande 1965, då ca 18 000 polis -

188

tjänster tillsattes. För att underlätta tillsättningsförfarandet utarbetades ett
system för datamaskinell meritvärdering av de sökande polismännens ansökningar.
Här kan nämnas att en ansökan upptog inte mindre än 99 sökta
alternativ. Varje ansökan värderades enligt av polisen uppgjorda normer.
Resultatet av den datamaskinella bearbetningen förelåg i form av listor. För
varje tjänst producerades en lista över de sökande i rangordning och för
varje sökande dessutom en uppgift om rangordning för de övriga tjänster
denne sökt. Dessa listor utgjorde beslutsunderlag för de beslutande myndigheterna
vid tjänstetillsättningarna.

Statskontorets verksamhetsplan 1966—1972 upptog ett projekt benämnt
meritvärdering och tillsättning av lärartjänster. Detta projekt har dock
efter överenskommelse med skolöverstyrelsen utgått ur följande verksamhetsplan
i avvaktan på att riktlinjerna för den nya lärarutbildningen fastlagts.
I verksamhetsplanen 1967—1973 för utbildningsväsendet har statskontoret
för den skull ej avsatt ytterligare resurser utöver redan påbörjade
eller inplanerade projekt.

Enligt vad statskontoret erfarit kommer skolöverstyrelsen att under hösten
1968 med egen expertis utföra en förstudie rörande möjligheterna att utnyttja
ADB inom ifrågavarande område.

Vid handläggningen av detta ärende bär närvarit avdelningschef Trotzig
samt byrådirektör T. Jansson, föredragande. Stockholm den 2 februari 1968.

GÖSTA BRUNO

Torbjärn Jansson

Skolöverstyrelsen

SÖ är väl medveten om de olika problem som sammanhänger med den förhållandevis
komplicerade proceduren vid tillsättning av lärartjänster. Åtgärder
för att komma till rätta med dessa problem har också sedan en tid
tillbaka övervägts inom SÖ. Senast vid SÖ:s konferens med länsskolnämndernas
byrådirektörer hösten 1967 diskuterades ingående möjligheterna att
komma till rätta med de mest påtagliga olägenheterna i den nuvarande tillsättningsproceduren.
Under hand har liknande diskussioner vid skilda tillfällen
förts med representanter för länsskolnämnderna.

Eftersom tillsättningsproceduren i sin helhet, som också väl framgår av
riksdagsrevisorernas redogörelse, är komplicerad, bör ingrepp i proceduren
inte göras utan noggranna överväganden och förberedelser. Det bör även påpekas,
att det nuvarande systemet tillkommit med beaktande av lärarpersonalens
synpunkter och intressen och att enligt SÖ:s mening förändringar i
det nuvarande systemet också bör ske efter samråd med lärarorganisationerna.

SÖ arbetar sedan en tid tillbaka med en undersökning av länsskolnämndernas
organisation och verksamhetsformer. Därvid har också uppmärksammats
länsskolnämndernas befattning'' med lärartillsättningarna och den
redan 1961 väckta frågan om möjligheterna att använda ADB som hjälpmedel
vid lärartillsättningarna ånyo aktualiserats. Vidare har SÖ uppdragit
åt särskild expertis att inför lärarutbildningsreformen överarbeta det nuvarande
meritvärderingssystemet med syfte att också försöka åstadkomma förenklingar
i detta. Meritvärdering och lärartillsättning har ju ett intimt samband.
Innan klarhet vunnits rörande meritvärderingen kan frågan om utnyttjandet
av ADB inte föras vidare. Så snart sig göra låter med hänsyn till

189

arbetsbelastningen m. in. ämnar SÖ — såvida Kungl. Maj:t inte finner att
spörsmålet bör behandlas i annan ordning — ta upp frågan om proceduren
vid lärartillsättningarna till ett samlat övervägande i samråd med därav berörda
personalorganisationer och myndigheter. SÖ kommer därvid att beakta
vad riksdagsrevisorerna anfört i förevarande del av sin berättelse.

Detta ärende har avgjorts av generaldirektören i närvaro av skolrådet
Sönnerlind, undervisningsrådet Magnusson, organisationsdirektören Karlin
samt byrådirektören Söderbäck, föredragande. Stockholm den 22 januari
1968.

HANS LÖWBEER

Nils Söderbäck

Svenska kommunförbundet

Styrelsen delar riksdagens revisorers uppfattning att det nuvarande
systemet för behandling av ärenden angående tillsättning av ordinarie
lärartjänster medför en betydande arbetsbelastning för berörda kommunala
och statliga instanser. Den totala arbetsvolymen för dessa ärendens
behandling är otvivelaktigt av den omfattningen att de i sammanhanget
förekommande arbetsrutinerna är intressanta ur rationaliseringssynpunkt.

Riksdagens revisorer har främst uppmärksammat två av arbetsmomenten
i ärendenas handläggning, nämligen dels värderingen av sökandenas
meriter och dels samordningen mellan tillsättningsmyndigheter i de fall
där en person sökt flera tjänster. Till bilden hör också andra arbetskrävande
moment, t. ex. registreringen av de data som skall utgöra underlag för
meritvärderingen.

Det är styrelsens mening att det vore befogat att överväga de möjligheter
till genomgripande rationalisering av tillsättningsförfarandet som kan ligga
i central registrering av dataunderlaget för tillsättningsförfarandet. Det
förefaller vara en rimlig hypotes att det med utnyttjande av tillgänglig
teknik för automatisk databehandling skulle vara möjligt att uppnå väsentliga
rationaliseringsvinster genom centraliserad registrering av data rörande
lärarnas utbildning och tjänstgöring. Centraliserad poängberäkning vid
meritvärdering skulle därvid vara en självklar följ dåtgärd.

Det torde inte vara möjligt att med den av styrelsen här antydda lösningen
snabbt nå resultat. Det kan därför vara befogat att parallellt med
en prövning av den här antydda idén även överväga genomförande av andra
rationaliseringsåtgärder, som eventuellt kan få karaktären av provisorier
i avvaktan på att mera genomgripande åtgärder blir möjliga att genomföra.
Styrelsen syftar här närmast på överväganden om möjligheterna till ökad
central service beträffande poängberäkning vid meritvärdering utan kombination
med central registrering av tjänstgöringsdata.

Styrelsen har med det sagda uttalat sin positiva inställning till närmare
överväganden om centralisering av vissa arbetsmoment. Den närmare prövningen
av möjligheterna härtill torde böra ske genom samarbete mellan
berörda statliga myndigheter, främst Skolöverstyrelsen, Statens avtalsverk
och Statistiska centralbyrån, samt kommunförbunden.

Som en tänkbar åtgärd för rationalisering av lärartillsättningarna har
riksdagens revisorer även nämnt möjligheten att övergå från två till en
period per år för ledigkungörande av ordinarie tjänster. Styrelsen kan för
sin del icke finna att de positiva effekterna av en dylik åtgärd skulle bli så
stora som i revisorernas berättelse antagits. Detta av det skälet att graden

190

av tidspress vid tillsättningsärendenas handläggning icke främst styrs av
antalet tillträdesdagar per år ntan av förhållandet mellan tidpunkt för
ledigkungörande och tidpunkt för tillsättning. Frågan om tillsättningsperiodernas
antal synes därför huvudsakligen böra bedömas från andra
utgångspunkter, varvid bl. a. bör beaktas att för vissa tjänster, som är svåra
att besätta, ledigkungörande två gånger per år kan vara till fördel för kommunerna.
Styrelsen är tveksam om det finns anledning att nu överväga
övergång från två till en period för ledigkungörande av tjänster.

Vad slutligen gäller frågorna om dels begränsningar i den fria ansökningsrätten
och dels begränsningar i rätten att återkalla ansökan, vilka
frågor också aktualiserats i revisorernas berättelse, vill styrelsen som sin
mening uttala att den finner det vara uteslutet att härvidlag författningsmässigt
tillämpa mera restriktiva principer för lärare än för andra statsoch
kommunaltjänstemän. Stockholm den 19 januari 1968.

STURE HOLMQVIST

Sune Eriksson

Svenska stadsförbundet

Styrelsen delar riksdagens revisorers uppfattning, att det nuvarande
systemet för behandling av ärenden angående tillsättning av ordinarie
lärartjänster medför en betydande arbetsbelastning för berörda kommunala
och statliga instanser. Den totala arbetsvolymen för dessa ärendens
behandling är otvivelaktigt av den omfattningen, att de i sammanhanget
förekommande arbetsrutinerna är intressanta ur rationaliseringssynpunkt.

Riksdagens revisorer har främst uppmärksammat två av arbetsmomenten
i ärendenas handläggning, nämligen dels värderingen av sökandenas
meriter, dels samordningen mellan tillsättningsmyndigheter i de fall där en
person sökt flera tjänster. Till bilden hör också andra arbetskrävande moment,
t. ex. registreringen av de data som skall utgöra underlag för meritvärderingen.

Det är styrelsens mening att det vore befogat att överväga de möjligheter
till genomgripande rationalisering av tillsättningsförfarandet, som kan
ligga i central registrering av dataunderlaget för tillsättningsförfarandet.
Det förefaller vara en rimlig hypotes att det med utnyttjande av tillgänglig
teknik för automatisk databehandling skulle vara möjligt att uppnå väsentliga
rationaliseringsvinster genom centraliserad registrering av data rörande
lärarnas utbildning och tjänstgöring. Centraliserad poängberäkning vid
meritvärdering skulle därvid vara en självklar följ dåtgärd.

Det torde inte vara möjligt att med den av styrelsen här antydda lösningen
snabbt nå resultat. Det kan därför vara befogat att parallellt med
en prövning av den här antydda idén även överväga genomförande av andra
rationaliseringsåtgärder, som eventuellt kan få karaktären av provisorier
i avvaktan på att mera genomgripande åtgärder blir möjliga att genomföra.
Styrelsen syftar här närmast på överväganden om möjligheterna till ökad
central service beträffande poängberäkning vid meritvärdering utan kombination
med central registrering av tjänstgöringsdata.

Styrelsen har med det sagda uttalat sin positiva inställning till närmare
överväganden om centralisering av vissa arbetsmoment. Den närmare prövningen
av möjligheterna härtill torde böra ske genom samarbete mellan
berörda statliga myndigheter, främst skolöverstyrelsen, statens avtalsverk
och statistiska centralbyrån, samt kommunförbunden.

191

Som en tänkbar åtgärd för rationalisering av lärartillsättningen har
riksdagens revisorer även nämnt möjligheten att övergå från två till en
period per år för ledigkungörande av ordinarie tjänster. Styrelsen kan för
sin del icke finna, att de positiva effekterna av en dylik åtgärd skulle bli
så stora som i revisorernas berättelse antagits. Detta av det skälet att graden
av tidspress vid tillsättningsärendenas handläggning icke främst styrs
av antalet tillträdesdagar per år utan av förhållandet mellan tidpunkt för
ledigkungörande och tidpunkt för tillsättning. Frågan om tillsättningsperiodernas
antal synes därför huvudsakligen böra bedömas från andra utgångspunkter,
varvid bl. a. bör beaktas att för vissa tjänster, som är svåra att
besätta, ledigkungörande två gånger per år kan vara till fördel för kommunerna.
Styrelsen är tveksam om det finns anledning att nu överväga
övergång från två till en period för ledigkungörande av tjänster.

Vad slutligen gäller frågorna om dels begränsningar i den fria ansökningsrätten,
dels begränsningar i rätten att återkalla ansökan, vilka frågor
också aktualiserats i revisorernas berättelse, vill styrelsen som sin mening
uttala, att den finner det vara uteslutet att härvidlag författningsmässigt
tillämpa mera restriktiva principer för lärare än för andra stats- och kommunaltjänstemän.
Stockholm den 15 januari 1968.

HJ. MEHR

Henry Björinder

§ 27 Skolornas schemaläggning

Statskontoret

Såsom riksdagens revisorer redovisar (s. 303 i 1967 års berättelse) har
statskontoret och skolöverstyrelsen gemensamt i en PM av 28.7.1967 till revisorerna
redogjort för det sätt på vilket utredningen om schemanläggning
med hjälp av automatiska datamaskiner bedrivits. Statskontoret får i första
hand hänvisa till denna promemoria, som här bilägges1.

Som komplement till denna PM vill statskontoret vidare meddela, att arbetet
med grundskolans högstadium påbörjades hösten 1964 parallellt med
att systemet för de 11 testskolorna anpassades för proven med verkliga realskolor.
Det utvecklingsarbete, som då påbörjades, resulterade i de logisktmatematiska
formler (algoritmer), vari denna skolform kunde specificeras.
Dessa algoritmer utarbetades av en matematiker tillika schemaläggningsexpert,
dåvarande rektorn -säd Bandhagens läroverk, numera lektorn i matematik
vid Dammhagsskolan i Landskrona, fil. lic. G. Rahnberg.

Resultatet förelåg i fullständigt skick vinter 1964—65 (årskurs 7 oktober
—november 1964, årskurs 8 december 1964 och årskurs 9 februari 1965).
Med hänsyn till problemets matematiskt—datatekniska komplexitet beslöt
statskontoret i samråd med skolöverstyrelsen att tidigare byråchefen vid
matematikmaskinnämndens matematiska byrå, organisationsdirektören H.
Riesel hos statskontoret skulle fortlöpande granska det framtagna materialet.
Denna granskning pågick under tiden april—november 1965 parallellt
med vidareutveckling av algoritmerna och programmering av vissa av dem.
Med hänsyn till därvid konstaterade begränsningar hos till buds stående

1 Ej avtryckt.

192

metoder beslöt statskontoret och skolöverstyrelsen efter ingående prövning
att projektet tills vidare skulle avbrytas. Då det måhända kan finnas anledning
förmoda att såväl de matematiska metoderna liksom datamaskintekniken
kommer att utvecklas därhän att planeringsproblem av de dimensioner
det här gäller kan lösas, beslöts samtidigt att de framkomna resultaten
skulle dokumenteras i sådan omfattning att om projektet senare skulle
återupptagas dessa resultat skulle kunna tillvaratagas på mest ekonomiska
sätt.

Eftersom en datamaskinell lösning av de komplicerade schemaläggningsproblemen
torde dröja ännu några år anser statskontoret liksom riksdagens
revisorer det önskvärt, att speciell utbildning i schemaläggningsteknik anordnas.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit t.f. överdirektören Pernelid,
avdelningschefen Trotzig, organisationsdirektören Engman samt byrådirektören
Jonsson, föredragande. Stockholm den 31 januari 1968.

IVAR LÖFQVIST

Bengt Jonsson

Skolöverstyrelsen

Schemaläggningen för stadier ovanför grundskolans låg- och mellanstadium
kan ofta vara en komplicerad och tidskrävande arbetsuppgift, särskilt
vid större skolenheter och vid införandet av nya skolformer. SO har sedan
länge sin uppmärksamhet fäst på detta problem och har, sedan utredningen
om möjligheterna att utnyttja ADB för schemaläggning tills vidare avbrutits,
upptagit överläggningar med till en början stadsförbundet om vilka
andra åtgärder som skulle kunna vidtas för att förenkla arbetet i fråga
och avlasta skolledningen sådana moment däri, som den icke i sin egenskap
av ledare för skolan måste utföra.

Det bör erinras om att uppgiften att upprätta förslag till schema enligt
skolstadgan 9 kap. 7 § åvilar studierektor, där sådan finns. De vägar som
enligt SO bör väljas är utbildning av skolledare (studierektorer) och även
biträdespersonal i schemaläggningsarbete samt utarbetande av tekniska
anvisningar för schemaläggningen.

SÖ har i Aktuellt från skolöverstyrelsen publicerat modeller för schemaläggning
i det nya gymnasiets olika årskurser. Artiklarna är främst avsedda
att illustrera de delvis nya schemaläggningsproblem som uppstår när undervisningen
ej är klassuppdelad. Syftet är i första hand informativt med
avseende på möjligheterna att åstadkomma en god undervisningsorganisation
och således ej att utbilda i schemaläggningsteknik.

Under de senaste åren har handledningar i schemaläggningsteknik, särskilt
vad gäller grundskolans högstadium, publicerats i artikelform i bl. a.
Kommunal Skoltidning, 1966/1,2,4, och Lärartidningen/Svensk Skoltidning,
1967/special 1.

Utbildning i schemaläggningsteknik har hittills ej bedrivits inom ramen
för SÖ:s eller fortbildningsinstitutens kursverksamhet, men har ingått som
en av punkterna i Lärarnas riksförbunds skoladministrativa kurs, vilken
dock sedan ett par år ej längre anordnas.

Vad gäller revisorernas förslag om anordnande av utbildning i schemaarbetets
teknik har SO således den uppfattningen att sådan utbildning bör
övervägas. Med hänsyn till den arbetsfördelning som tillämpas på grundval

193

av skolstadgans föreskrifter bör enligt SÖ:s mening utbildningen gälla skolledare
och i vissa avseenden biträdespersonal. Utbildningen av i vart fall
skolledare bör med fördel kunna omhänderhas av länsskolnämnderna eller
eventuellt fortbildningsinstituten, medan frågan om huvudmannaskapet för
utbildningen i dessa frågor av biträdespersonal får behandlas i samråd med
kommunförbunden. Under förutsättning att erforderliga medel ställs till
förfogande torde sådana utbildningar kunna komma till stånd under 1969.

I anslutning härtill vill SÖ även erinra om att 1967 års skolledarutredning
kan komma att uppta frågan om vilken kategori befattningshavare som
bör handha schemaläggningen, vilket sedermera kan påverka frågan om till
vilken krets utbildning i schemaläggningsteknik bör riktas.

Vad avser möjligheterna till arbetsmässig förenkling av schemaläggningsarbetet
har SÖ beträffande projektet schemaläggning med ADB intet att
tillägga till den utförliga redogörelse som SÖ tillsammans med statskontoret
avgivit till riksdagens revisorer 28.7.1967, SÖ dnr 11553/67 A.

Detta ärende har avgjorts av generaldirektören i närvaro av skolråden
Bosson-Nordbö och Sönnerlind, undervisningsråden Israelsson och Östlundh
samt organisationsdirektören Karlin, föredragande. Stockholm den 26 januari
1968.

HANS LÖWBEER

Bengt Karlin

§ 28 De vetenskapliga forskningsrådens administration
Statskontoret

Revisorerna konstaterar, att forskningsrådsorganisationen i stort sett
varit oförändrad sedan 1940-talet. Med hänsyn till den kraftiga expansion
som rådens verksamhet har haft under de senaste åren, har revisorerna
funnit anledning studera rådens administrativa organisation och den samverkan
som förekommer. För närvarande förfogar råden över egna kanslier.
Av revisorernas berättelse framgår bl. a., att rådens administrationskostnader
för budgetåret 1966/67 uppgick till ca 3 milj. kr., medan anvisade
forskningsanslag för samma år översteg 83 milj. kr. En företagen enkät
visar, att de administrativa arbetsrutinerna vid rådens kanslier i väsentliga
avseenden skiljer sig från varandra. Enligt revisorernas mening leder de
oenhetliga arbetsformerna till att administrationen fördyras. Revisorerna
har vidare inhämtat upplysningar om rådens samarbetsdelegation. Dess
samordningsuppgifter synes vara av mer begränsad omfattning. Ett radikalt
sätt att åstadkomma administrativ samordning mellan råden vore att
bilda ett för dessa gemensamt kansli. Revisorerna är emellertid inte beredda
att förorda ett så djupt ingrepp i rådens organisation utan begränsar sig till
att begära att samordningsfrågorna blir föremål för närmare utredning.

Med anledning härav vill statskontoret framhålla, att skilda handläggningsrutiner
inom parallellt arbetande organisationer inte nödvändigtvis är
ett uttryck för administrativa brister. En centralisering av administrativa
arbetsuppgifter och/eller en standardisering av handläggningsrutiner, blanketter
m. m. skulle måhända i detta fall kunna ge vissa rationaliseringsvinster.
De fördelar, som härigenom står att vinna, torde dock vara tämligen
begränsade.

7 Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. II

194

Formerna för prioritering mellan forskningsområden och forskningsprojekt
har på senare tid rönt ökad uppmärksamhet mot bakgrund av de växande
kraven på forskningsinsatser inom olika områden och de samlade
resursernas givna begränsning. Sålunda har chefen för utbildningsdepartementet
i årets statsverksproposition anmält sin avsikt att ta upp avvägningsfrågor
av denna art till ingående övervägande. En betydande och relativt
växande andel av de statliga insatserna kanaliseras numera via forskningsråden.
Bland annat med hänsyn härtill finner statskontoret en utredning
av forskningsrådens organisation och arbetsformer motiverad. Enligt
statskontorets uppfattning bör en sådan utredning ges en vidare syftning än
enbart en översyn av rådens administration och innefatta även förutsättningarna
för ett fastare organisatoriskt samarbete mellan råden.

I detta sammanhang får statskontoret slutligen erinra om framlagda förslag
dels till ny organisation på miljövårdsforskningens område (SOU 1967:
44), dels om ökad statlig satsning på teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete
(Fi stencil 1967: 13). Den nya styrelsen för teknisk utveckling
skall sålunda enligt sistnämnda förslag bl. a. överta tekniska forskningsrådets
nuvarande arbetsuppgifter. Genom beslut 8.12.1967 har Kungl.
Maj:t uppdragit åt statskontoret att närmare utforma organisationen av
denna styrelse.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf överdirektör Bruno,
avdelningschef Rydén, byrådirektör Höglund samt förste byråsekreterare B.
Larsson, föredragande. Stockholm den 5 februari 1968.

IVAR LÖFQVIST

Bengt Larsson

Universitetskanslersämbetet

Riksdagsrevisorerna har aktualiserat frågan om en samordning av forskningsrådens
verksamhet och en utvidgning av forskningsrådens samarbetsdelegations
uppgifter utifrån rent förvaltningsmässiga utgångspunkter.
Självfallet kan också ett vidare perspektiv anläggas på hithörande spörsmål.
Frågan om formerna för prioriteringar mellan forskningsområden och bedömningar
av forskningsprojekt inom ramen för det statliga forskningsstödet
har på senare tid rönt ökad uppmärksamhet mot bakgrund av de
växande kraven på forskningsinsatser inom olika områden och de samlade
resursernas givna begränsning.

UKÄ vill erinra om att chefen för utbildningsdepartementet i årets statsverksproposition,
åttonde huvudtiteln (s. 336), anmält sin avsikt att under
det kommande året ta upp nämnda avvägningsfrågor till ingående övervägande.
Med tanke på att en betydande, och relativt sett växande, andel av
de statliga insatserna för forskning kanaliseras via forskningsråden finner
ämbetsverket det naturligt att i detta sammanhang den nuvarande forskningsrådsorganisationen
prövas utifrån här antydda utgångspunkter. UKÄ
vill här hänvisa till vad verket anförde i yttrande över promemorian »ökad
statlig satsning på teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete»
(Finansdepartementet, ekonomienheterna, stencil 1967: 13) den 11 januari
innevarande år:

»För närvarande uppstå ibland dröjsmål i behandlingen av en ansökan
som en följd av att den sökandes projekt råkar ligga i gränsskiktet mellan
två eller flera råds formella eller genom praxis bestämda bevakningsområ -

195

den. Speciellt svåra kan avgörandena bli om forskning som ligger inom och
mellan flera kunskaps- och forskningsområden. Spörsmålet om ett mera
utbyggt samarbete mellan forskningsråden har inte tagits upp i departementspromemorian.
Det är av vikt att denna fråga uppmärksammas. Mot
bakgrunden härav finner universitetskanslersämbetet att frågan om forskningsrådens
samarbetsdelegations ställning och verksamhet bör omprövas
eller andra vägar undersökas för en ändamålsenlig koordinering av forskningsstödjande
verksamhet.»

Enligt UKÄ:s uppfattning är det angeläget att den föreslagna utredningen
rörande en fastare organisatorisk uppbyggnad av samarbetet mellan råden
nu kommer till stånd. Inom ramen för denna utredning bör noggrannare än
hittills skett övervägas vilka moment i rådskansliernas administrativa arbete
som med fördel kan samordnas. UKÄ vill avslutningsvis framhålla frågans
betydelse med tanke på det växande behovet av samverkan och samordning
mellan universitetsväsendet och råden, understruket av UKÄ bl. a.
i bilagt yttrande1 över 1963 års forskarutrednings betänkande »Forskarutbildning
och forskarkarriär» (SOU 1966: 67, särskilt s. 5 f, 42 f).

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad universitetskansler,
byråcheferna Poppius och Almefelt samt byrådirektören
Ringborg, föredragande. Stockholm den 2 februari 1968.

NILS GUSTAV ROSÉN

Erland Ringborg

Forskningsrådens samarbetsdelegation

Delegationen har i ärendet infordrat yttranden, som bifogas, från de i
delegationen ingående forskningsråden (bilagor A—G).

Delegationen delar revisorernas uppfattning att delegationen har eu
mycket viktig uppgift att fylla i egenskap av centralt samarbetsorgan mellan
råden. En närmare precisering av dess arbetsuppgifter och befogenheter
skulle dock vara önskvärd. Med hänsyn härtill finner delegationen
i likhet med revisorerna och flera av råden lämpligt att i första hand dess
arbetsuppgifter och befogenheter men även dess organisation göres till föremål
för en utredning. Denna utredning bör dock komma till stånd på initiativ
av delegationen.

Delegationen har redan vidtagit vissa förberedelser för en utredning. De
enskilda råden har sålunda anmodats inkomma med förslag till nya samarbetsuppgifter
och samarbetsåtgärder. De inkomna förslagen kommer att
diskuteras vid delegationens nästa sammanträde den 28 februari 1968, då
även frågan om en utredning kommer att behandlas. Delegationen avser
att efter sammanträdet utförligt redogöra för de förslag som inkommit och
de åtgärder som vidtagits. Stockholm den 1 februari 1968.

TORGNY SEGERSTEDT

Åke Bruhn-Möller

1 Ej avtryckt.

7+ Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. II

196

Bilaga A

Yttrande från statens råd för atomforskning

I riksdagens revisorers skrivelse föreslås att initiativ till förbättringar
i forskningsrådens administration bör tagas av Forskningsrådens samarbetsdelegation.
Delegationen bör vidare ges en fastare organisatorisk uppbyggnad
samtidigt som dess arbetsuppgifter och befogenheter närmare preciseras.
Slutligen utsäges att vissa delar av rådskansliernas administrativa
arbete skulle kunna överföras till samarbetsdelegationen t. ex. utrustningsfrågor,
dokumentations-, informations- och publiceringsfrågor, anslagsfrågor,
blankettfrågor etc.

Av anförda skäl finner revisorerna det angeläget att en utredning i berörda
avseenden kommer till stånd.

Statens råd för atomforskning vill härtill uttala följande:

Rådet delar ej uppfattningen att en överföring av väsentliga delar av det
administrativa arbetet till samarbetsdelegationen skulle komma att leda
till besparingar i ekonomiskt och personellt avseende. Denna fråga har ju
kontinuerligt varit föremål för samarbetsdelegationens överväganden. Om
ytterligare utredning nu anses erforderlig, bör denna ske genom samarbetsdelegationens
försorg. Stockholm den 18 januari 1968.

Mats Lemne

Gösta W. Funke

Bilaga B

Yttrande från statens humanistiska forskningsråd

Rådet delar revisorernas uppfattning om att f. n. ingen anledning till förändringar
av den administrativa organisationen vare sig vad beträffar det
kanslimässiga eller det kamerala föreligger. Rådet är emellertid medvetet
om att läget kan förändras om universiteten och jämförliga statsinstitutioner
kategoriskt kommer att avvisa förvaltningen av forskningsrådsmedel.
Detta har emellertid konsekvenser endast för den kamerala sidan av
förvaltningen. Tendensen såväl i Danmark som Norge går mot en självständig
administrativ organisation av de enskilda humanistiska forskningsråden,
vilket styrker rådets uppfattning om att en sådan organisation är
den mest ändamålsenliga med hänsyn till forskningsrådens arbetsuppgifter.

Humanistiska forskningsrådet vill i detta sammanhang påpeka, att uppgiften
i revisorernas sammanställning rörande belopp använda till avlöningar
och omkostnader under budgetåret 1966/67 för humanistiska forskningsrådets
del gäller hela förvaltningen, alltså även arvoden till ordförande,
ledamöter och granskningsnämnder. Stockholm den 18 januari 1968.

Erik Lönnroth

Åke Lilliestam

197

Bilaga C

Yttrande från statens medicinska forskningsråd

Rådet har intet att tillägga utöver tidigare avgivet svar å skrivelse från
riksdagens revisorer av den 2 oktober 1967. Stockholm den 23 januari 1968.

Ingivar Lennerfors

Bilaga D

Yttrande från statens naturvetenskapliga forskningsråd

Delegationen har på sitt program att till behandling upptaga frågor som
är av gemensamt intresse för råden och att vid behov göra erforderliga utredningar
och framlägga förslag och rekommendationer. Det synes därför
rådet naturligt att delegationen utreder de frågor som aktualiserats av revisorerna.
Statsrevisorerna har själva framfört denna synpunkt (översta
stycket, s. 328 i revisorernas berättelse). I övrigt får rådet hänvisa till sitt
tidigare yttrande i ärendet (se revisorernas berättelse § 28 s. 322—323).
Stockholm den 17 januari 1968.

Martin Fehrm

Gösta W. Funke

Bilaga E

Yttrande från statens råd för samhällsforskning

Rådet delar revisorernas uppfattning att delegationen har en mycket viktig
uppgift att fylla dels i det inbördes samarbetet mellan forskningsråden,
dels genom att ta hand om vissa frågor av gemensamt intresse för råden.
Med hänsyn till delegationens ställning som ett av råden bildat och understött
organ synes det lämpligt att delegationens uppgifter samt befogenheter
såväl gentemot råden som utåt närmare preciseras. Med anledning
härav tillstyrker rådet att för ändamålet en utredning kommer till stånd.
Delegationen bör själv ta initiativet till denna. Stockholm den 30 januari
1968.

Torgny Segerstedt

Åke Bruhn-Möller

Bilaga F

Yttrande från statens råd för skogs- och jordbruksforskning

Ärendet har på grund av den korta remisstiden endast kunnat behandlas i
rådets arbetsutskott vid dettas sammanträde den 30 januari d. å. I ärendets
behandling har deltagit rådets ordförande B. Fallenius samt rådsledamöterna
Bane, Fröier, Hjelm och Hagberg. Rådet får i korthet anföra följande.

Rådet biträder riksdagens revisorers förslag (sammanfattande framförda
på s. 328, sista stycket) om att en utredning upptages angående samarbetsdelegationens
framtida organisation och uppgifter. Härvid vill rådet erinra

198

om att inom samarbetsdelegationen själv förslag väckts om en liknande utredning,
varvid man inom delegationen redan fört fram till diskussion flera
av de frågor som riksdagens revisorer i sitt uttalande s. 328 berört.

Det framgår icke fullt klart av ordalydelsen i revisorernas förslag, om detsamma
åsyftar en långtgående centralisering av beslutanderätten när det
gäller själva anslagstilldelningen eller ej. Rådet vill därför på denna punkt
— till förekommande av missförstånd — understryka att det icke kan biträda
eventuella centraliseringsförslag innebärande att rådet fråntas sin
primära uppgift, dvs. besluten om själva anslagsutdelningen. Även beträffande
utrustningsfrågorna anser rådet dessa liksom tidigare böra helt falla
inom rådets beslutssektor.

Otvivelaktigt torde emellertid i flera andra hänseenden en fastare uppbyggnad
av samarbetsdelegationen kunna bli gagnelig'' för samtliga råds
verksamhet. Främst ifrågakommer här standardisering av rådens administrativa
rutin genom införande av så långt möjligt likformiga avtalskontrakt
med forskare, likformig dokumentations- och informationsservice, likformiga
bestämmelser om publicering av forskningsresultat, om lönevillkoren
för forskare och deras anställda personal in. m. Önskemål om att särskild
instruktion av K. Maj :t utfärdas för samarbetsdelegationen har redan tidigare
framförts av delegationen i samband med ansökan om särskilt anslag
från statsbudgeten till delegationens verksamhet. Slutligen vill rådet framhålla
att den föreslagna utredningen även bör undersöka möjligheterna att
inom samarbetsdelegationen initiera s. k. tvärforskning, ingripande på två
eller flera råds verksamhetsområden. Stockholm den 30 januari 1988.

Kåre Fröier

Bilaga G

Yttrande från statens tekniska forskningsråd

Rådet delar uppfattningen att delegationens uppgifter och befogenheter
bör få en närmare precisering. Detta bör enligt rådets mening även komma
till uttryck genom att delegationen erhåller en av Kungl. Maj :t fastställd instruktion.

Bland uppgifter som särskilt väl lämpar sig för delegationens insatser kan
framhållas: viss internationell kontaktverksamhet, framför allt i samband
med fackliga konferenser och symposier, dokumentationsfrågor, forskningsstatistik,
allmän för råden gemensam informationsspridning till kontakter
inom- och utomlands samt rekommendationer beträffande lämplig praxis i
angelägenheter som berör flera råd. Vidare bör i större utsträckning tvärvetenskapliga
frågor genom delegationen kunna tas upp för initiativ och
handläggning.

Beträffande administrativ samverkan synes det angeläget att alla möjligheter
tillvaratas som kan underlätta forskarnas och de forskningsadministrativa
organens verksamhet. Häri måste dock eftersträvas att inte tynga
arbetet genom onödig formalism. Ändamålsenliga likheter mellan de olika
råden i organisationsmässiga huvuddrag och rutinernas uppläggning är givetvis
önskvärda. Några betydelsefulla vinster genom överförande av administrativa
rutiner från råden till samarbetsdelegationen kan emellertid knappast
göras.

199

Rådet tillstyrker att en utredning kommer till stånd genom samarbetsdelegationens
försorg. Härvid bör givetvis samråd ske med Statskontoret och
med den aviserade Styrelsen för teknisk utveckling.

I behandlingen av detta ärende, som föredragits av rådets sekreterare, har
förutom undertecknad deltagit herrar Brohult, Fehrm, Gralén, Luthman,
Malmström, Nilsson, Rosén och Woxén. Stockholm den 19 januari 1968.

Gösta Lagermalm

200

JORDBRUKSDEPARTEMENTET
§ 29 Statens skogsförbättringsanslag

Skogsstyrelsen

Såsom revisorerna framhållit ökades det allmännas stöd till överföring av
sämre jordbruksmark till skogsmark markant år 1959. Motivet härför har
närmare angivits av chefen för jordbruksdepartementet i Kungl. Maj :ts proposition
nr 148 sagda år. För att det ökade stödet till skogsplantering på
åkerjord ej skulle medföra en motsvarande minskning av bidragsgivningen
till övriga åtgärder, som stöds med bidrag från anslaget, räknades detta upp
med 1,0 milj. kr. Samtidigt delades anslaget i en anslagsdel för bidrag till
skogsodling på sämre jordbruksmark och en för den övriga bidragsgivningen
med rätt för Kungl. Maj :t att medgiva jämkning av anslagets fördelning anslagsdelarna
emellan.

Under budgetåren 1959/60—1966/67 har anslagsdelen för skogsodling på
sämre jordbruksmark ökat från 2,2 milj. kr. till 6,0 milj. kr. medan anslagsdelen
för övriga åtgärder endast ökat från 1,4 milj. till 2,5 milj. kr. Skogsstyrelsen
ser denna utveckling som ett uttryck för statsmakternas önskan
om en intensifiering av omhändertagandet av den mark som tas ur jordbruksproduktionen
"och för att denna verksamhet bör prioriteras i förhållande
till övrig verksamhet, som stöds med medel ur anslaget.

Det höjda anslaget — i allt väsentligt anslagsdelen för skogsodling på
sämre jordbruksmark — har inte helt kunnat utnyttjas under framför allt
budgetåren 1962/63—1965/66. Det förstnämnda året ökades emellertid anslaget
med inte mindre än 1,7 milj. kr. och de övriga åren med mellan 0,5
milj. och 1,4 milj. kr. per år. Det kan därför antagas att den förstnämnda
ökningen varit väl stor i förhållande till skogsvårdsstyrelsernas möjligheter
att öka planläggningen i samma takt.

Hur anslaget disponerats under budgetåren 1959/60—1966/67 framgår av
nedanstående tabell. I kolumn 3 redovisas de av skogsvårdsstyrelserna beviljade
statsbidragsmedlen till skogsvårdsåtgärder och i kolumn 4 de medel
som av skogsstyrelsen anvisats för i huvudsak bekämpning av skogsinsekter.
För budgetåret 1966/67 ingår dock i summan i denna kolumn
103 000 kr., som anvisats för upprättande av markanvändningsplaner och
100 000 som tilldelats skogshögskolan som bidrag till försöksverksamhet med
mekaniserad dikning m. m., enligt vad som närmare anges i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 år 1966.

Som framgår av sammanställningen har utnyttjandet av anslaget förbättrats
avsevärt under det gångna budgetåret.

Som ett uttryck för utnyttjandegraden har revisorerna valt att under
perioden 1959/60—1966/67 jämföra de av riksdagen anvisade medlen under
anslaget med medelsförbrukningen för utbetalning av beviljade bidrag
under samma tid. Differensen blir då 9,4 milj. kr. mot i tabellen ovan redovisade
4,7 milj. kr. Att så blir fallet beror på den naturliga eftersläpningen
i utbetalningen av beviljade bidrag.

201

Budgetår	Anslag	Av skogs-	B; övrigt	Summa	Ej utnytt-
		vårdsstyrel-	disponerade	disponerade	jade an-
		serna beviljade bidrag	medel	medel	slagsmedel
	kr	kr	kr	kr	kr
1	2	3	4	5	6
1959/60 .......	3 600 000	3 529 000	65 000	3 594 000	6 000
1960/61 .......	3 600 000	3 571 000	14 000	3 585 000	15 000
1961/62 .......	4 300 000	4 195 000	12 000	4 207 000	93 000
1962/63 .......	6 000 000	5 597 000	—	5 597 000	403 000
1963/64 .......	6 500 000	5 877 000	6 000	5 883 000	617 000
1964/65 .......	7 900 000	6 059 000	100 000	6 159 000	1 741 000
1965/66 .......	8 400 000	6 637 000	—	6 637 000	1 763 000
1966/67 .......	8 500 000	7 850 000 (prel. uppg.)	603 000	8 453 000	47 000
Summa	48 800 000	43 315 000	800 000	44 115 000	4 685 000

I viss utsträckning kommer beviljade bidrag inte att utbetalas, eftersom
i enstaka fall företag, till vilka bidrag beviljats, ej kommer till utförande.

Med anledning av bl. a. den förhållandevis låga utnyttjandegraden av anslaget
har skogsstyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen sökt utreda hur
den ur produktionen tagna jordbruksmarken f. n. utnyttjas och i samband
därmed vilka behov av statsunderstödd skogsodling av sådan mark som
kan anses föreligga. Vidare sökte skogsstyrelsen utröna orsakerna till att
anslagsdelen inte i sin helhet har kunnat utnyttjas under de senare åren.

Utredningen, som slutfördes under sommaren 1967, visar att av de ca
490 000 ha jordbruksmark, som enligt statistiken beräknas ha tagits ur produktionen
under perioden 1956—66, har ca 120 000 ha eller 25 % planterats
med skog, varav 83 000 ha med statsbidrag. Vidare bedöms ca 55 000
ha eller 11 % utan särskilda åtgärder ha vuxit igen med skog av godtagbar
beskaffenhet. Därutöver skulle 75 000 ha eller 15 % ha tagits i anspråk
för andra ändamål än skogsproduktion t. ex. bebyggelse, fritidsändamål,
vägar och andra trafikanordningar.

Av den enligt utredningen outnyttjade marken har ca 160 000 ha eller
33 % av totalarealen bedömts vara lämplig att skogsodla med hänsyn till
biologiska möjligheter, objektstorlek m. in., medan 50 000 ha eller 10 %
bedömts vara olämplig för skogsplantering av biologiska eller ekonomiska
skäl. Dessa marker kommer således även i framtiden att ligga öppna eller
växa igen med skog av skiftande beskaffenhet. Slutligen har 30 000 ha eller
6 % av totalarealen bedömts böra hållas öppen för framtida naturvårds^
ändamål, fritidsbebyggelse och rörligt friluftsliv.

Vad tillgången på lämpliga objekt beträffar föreligger således utrymme
för en kraftig ökning av skogsodlingen på sämre jordbruksmark. Orsakerna
till att ökningen blivit mindre än vad de tillgängliga bidragsmedlen skulle
möjliggöra har berörts av revisorerna. Utöver vad dessa framfört förefaller
det — enligt skogsstyrelsens utredning — som om även den gällande skattelagstiftningen
beträffande plantering av jordbruksmark är en faktor av
stor betydelse vid markägarnas bedömning av åtgärdernas lönsamhet. Vidare
synes äganderätts- och arronderingsförhållandena åtminstone i vissa
landsdelar många gånger vara sådana, att aktivitet i fråga om skogsplantering
på jordbruksmark inte kan förväntas från markägarnas sida.

Sedan budgetåret 1966/67 har skogsvårdsstyrelserna beretts möjlighet att
upprätta markanvändningsplaner med stöd av medel ur anslaget. Styrel -

202

serna har tillmätt dessa planer en mycket stor betydelse för möjligheterna
att intensifiera planteringsverksamheten. De har också fäst stor vikt vid att
ökade resurser ställs till deras förfogande för aktiv påverkan av markägarna
genom särskilda förrättningar, informationsdagar, informationstryck
o. dyl.

Av den tillgängliga statistiken att döma förefaller det som om en viss
ökning av verksamheten skett under det senaste året. Skogsstyrelsen bedömer
det därför som troligt att av styrelsen äskade anslag i fortsättningen
skall kunna utnyttjas i högre grad än vad som hittills varit fallet.

Revisorerna har ifrågasatt huruvida den nuvarande uppdelningen av anslaget
i skilda belopp, avsedda för icke jordbruksmark respektive sämre
jordbruksmark, längre tjänar något egentligt ändamål.

Det har hittills visat sig, att anslagsdelen för åtgärder på icke jordbruksmark
tagits i anspråk i betydligt högre grad än den för plantering på jordbruksmark.
Skogsvårdsstyrelsernas planläggning av dikningsföretag och
återväxtåtgärder på icke jordbruksmark har anpassats till anslagsdelens
nuvarande nivå. Intresset bland markägarna är emellertid mycket stort för
främst dikning. Skulle skogsvårdsstyrelserna tillgodose markägarnas önske^
mål om statsbidrag till denna åtgärd kan medelsförbrukningen under anslagsdelen
förväntas stiga kraftigt sedan skogsvårdsstyrelserna hunnit öka
sin planläggning av dikningsföretag. Skogsstyrelsen är emellertid tveksam
ifråga om lämpligheten av en starkt utökad dikningsverksamhet stödd med
statsmedel på bekostnad av möjligheterna att tillgodose behovet av bidragsmedel
för återväxtåtgärder på fastmarkerna. Styrelsen fördelar därför f. n.
anslagsdelen med kvoter för dikning respektive återväxtåtgärder. Härvid eftersträvas
att behovet av medel för återväxtåtgärder främst i övre Norrland
skall tillgodoses.

Vid tillkomsten av den särskilda anslagsdelen för plantering av sämre
jordbruksmark och den därmed sammanhängande uppräkningen av anslaget
eftersträvades en ökad igenplantering av jordbruksmark utan att den
övriga verksamheten under anslaget samtidigt skulle behöva inskränkas.
De senare uppräkningarna av anslaget har till sin huvuddel varit avsedda
för plantering av jordbruksmark. Skulle uppdelningen av anslaget slopas
skulle emellertid med största sannolikhet medelsförbrukningen för bidragsgivning
till åtgärder på icke jordbruksmark öka kraftigt med minskad plantering
av jordbruksmark som följd, såvida inte anslaget uppräknades i motsvarande
grad. En sådan utveckling skulle enligt skogsstyrelsens mening
inte överensstämma med statsmakternas hittills uttalade syfte med anslaget.
Den föreliggande möjligheten för Kungl. Maj :t att vid behov omfördela
medel de båda anslagsdelarna emellan finner skogsstyrelsen vara tillfyllest
för att ett akut behov av bidragsmedel för vissa åtgärder temporärt
skall kunna tillfredsställas utan att huvudsyftet med anslaget därmed behöver
rubbas.

Revisorerna har uppmärksammat att skogsplantering på sämre jordbruksmark
skett i mycket liten utsträckning i norrlandslänen och då främst i
Norrbottens län.

Förutom från Statens skogsförbättringsanslag kan skogsodling på sämre
jordbruksmark stödjas med bidrag från Anslaget till ökad skogsproduktion
i Norrland och då huvudsakligen inom s. k. samverkansområden. Bildandet
av sådana områden sker nu i snabb takt och avsevärda arealer är anslutna
till områdena. Skogsstyrelsen har låtit undersöka om igenplantering
av jordbruksmark stötts med bidrag ur skogsproduktionsanslaget. Så har

203

emellertid ej varit fallet i någon nämnvärd omfattning. Däremot föreligger
planer på att inom samverkansområden framgent skogsodla betydande arealer
sämre jordbruksmark med stöd av bidrag från anslaget.

Att skogsodlingen på jordbruksmark hittills varit så obetydlig inom de
övre delarna av Norrland kan i stor utsträckning tillskrivas det förhållandet,
att de ur produktionen tagna markerna ofta utgjorts av mossodlingar,
som ej lämpat sig för skogsplantering, samt att lämpligt plantmaterial
saknats. Det senare problemet har observerats av skogsstyrelsen, som i
samråd med de berörda skogsvårdsstyrelserna nu söker åstadkomma en
förbättring härvidlag.

Vad slutligen beträffar den av revisorerna påtalade höga kostnaden för
skogsplantering på sämre jordbruksmark i skånelänen jämfört med de
närmast angränsande länen vill skogsstyrelsen framföra följande. Som revisorerna
framhållit är det naturligt att de högproduktiva markerna i
Skåne blir föremål för mer kostsamma åtgärder än övriga marker i landet.
Skogsstyrelsen delar emellertid revisorernas uppfattning att skillnaden
i kostnaderna för igenplantering mellan skånelänen och de angränsande
länen synes vara väl stor. Skogsstyrelsen har hört skogsvårdsstyrelserna i
skånelänen om orsakerna till de höga kostnaderna. Härvid har framkommit
att dessa i huvudsak förorsakas av det stora antal plantor per ha som
normalt sätts ut, men att även skyddet mot viltskador är en bidragande
orsak. Däremot synes dyrbara lövkulturer förekomma i så ringa omfattning
att de ej nämnvärt påverkar genomsnittskostnaden för igenplanteringen
av jordbruksmarken. De stora skillnaderna i tillämpade planteringsförband
mellan de skilda skogsvårdsstyrelserna i sydligaste Sverige synes
bero på att dessa bedömer den nuvarande situationen och den framtida utvecklingen
mycket olika. Skogsstyrelsen har observerat dessa skiljaktigheter
och verkar för en samordning och normalisering av förbanden. Sålunda
har konferenser i ämnet hållits hösten 1966 och vid ett flertal tillfällen under
1967. Skogsstyrelsen har även hösten 1967 utfärdat Rekommendationer
i förbandsfrågan vilka rekommendationer dock hittills av särskilda skäl
mer inriktats på den slutliga regleringen av stamantalen i återväxterna än
på de direkta anläggningsförbanden.

I fråga om bidragsföretag överväger skogsstyrelsen att maximera det antal
plantor per hektar som får inräknas i den bidragsgrundande godkända
kostnaden för företaget.

I detta ärendes avgörande har, förutom undertecknad generaldirektör, deltagit
herrar Agebro, Fränden, von Heideken, Ribbing och Svedberg. Föredragande
har varit avdelningsdirektören Linné. Stockholm den 1 februari
1968.

FREDRIK EBELING

Ingemar Linné

Statens naturvårdsverk

Statens naturvårdsverk vill först erinra om att de frågor, som riksdagens
revisorer behandlat under paragraf 29, berör problem som är föremål för
särskilda utredningar. I vissa delar behandlas frågorna av skogsbruksutredningen
och i andra delar — bl. a. skogsvårdslagstiftningen — av skogspolitiska
utredningen.

I vad berör naturvården är frågan om skogsplantering på jordbruksmark
av stort intresse och självfallet föremål för naturvårdsverkets uppmärksamhet.
Under den korta tid verket arbetat har det dock ännu inte varit

204

möjligt att i detalj utforma planerna för hur en ökad skogsplantering skall
kombineras med önskemålet att i viss omfattning och i vissa bygder bibehålla
det öppna landskapet. Detta är en av de största frågor som naturvårdsverket
har att angripa. Detta kommer att ske i samverkan med länsstyrelsernas
naturvårdssektioner, övriga berörda länsorgan samt lokala myndigheter
och organisationer. Ett omfattande planeringsarbete förestår.

I åtskilliga fall, såsom vid skogvårdsstyrelsernas nu försöksvis pågående
upprättande av markanvändningsplaner, sker dock redan visst samarbete
mellan jordbrukets-, skogsbrukets- och naturvårdens företrädare. Frågorna
behandlades bl. a. vid en av skogsstyrelsen den 23.11.1967 ordnad överläggning
mellan representanter för lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket och
skogsstyrelsen jämte länsjägmästarna. Man enades därvid om att en gemensam
arbetsgrupp skulle närmare penetrera frågorna och framlägga förslag
till åtgärder.

Vad beträffar revisorernas konkreta förslag ligger dessa vid sidan av naturvårdsverkets
kompetensområde. Från de synpunkter verket har att beakta
torde dock resultaten av de ovan åberopade utredningarna kunna avvaktas
innan eventuella ändringar behöver vidtas.

Beslut om detta utlåtande har fattats av undertecknad överdirektör, varjämte
närvarit byråcheferna Rhedin och Esping, den senare föredragande.

Från kungl. vetenskapsakademiens naturskyddskommitté och svenska naturskyddsföreningen
inhämtade yttranden bifogas. (Bilagor A—B.) Stockholm
den 2 februari 1968.

VALFRID PAULSSON

Lars-Erik Esping

Bilaga A

Yttrande från Vetenskapsakademiens natur skyddskommitté

Riksdagens revisorer påpekar i sitt vittalande, att situationen inom skogsbruket
för närvarande är mycket annorlunda än då den ännu gällande
skogsvårdslagen, nämligen den av år 1948, kom till.

Huvudprincipen i denna skogsvårdslag är att skogsmarken skall utnyttjas
på bästa ekonomiska sätt. Detta innebär att skogsägaren efter skogens slutavverkning
har skyldighet att förse skogsmarken med ny skog genom
lämpliga reproduktionsåtgärder. Denna reproduktionsskyldighet utsträckes
i skogsvårdslagen även till höggradigt glesa skogar, förvildade hagmarker,
nedlagda åker- och betesmarker samt dikningsbara sumpmarker, allt givetvis
under förutsättning att markerna är lämpliga för skogsproduktion. För
sådana reproduktionsåtgärder har statligt bidrag kunnat erhållas ur skogsförbättringsanslaget.

År 1959 utsträcktes i samband med lantbrukets rationalisering det allmännas
medverkan till åstadkommande av skogsproduktion på ofullständigt
utnyttjade skogsmarker till att även gälla åtgärder för beskogning av sämre,
men ännu för jordbruksändamål brnkade åkrar. Skogsförbättringsanslaget
har därför väsentligt höjts fr. o. m. budgetåret 1959/60.

Emellertid har det visat sig att reproduktionsåtgärder av sådan natur att
de kunnat stödjas med bidrag från skogsförbättringsanslaget icke kommit
till utförande i sådan omfattning, som staten väntat sig eller ansett önskvärd.
Skogsförbättringsanslaget har därför icke kunnat förbrukas i sin hel -

205

het, och ett icke utnyttjat belopp på totalt omkring 9,4 miljoner kronor
återstår från budgetåren 1959/60—1966/67.

Orsakerna till detta är som riksdagsrevisorerna också framhåller flera. De
viktigaste torde emellertid vara:

1. Svårigheter att anskaffa lämpligt reproduktionsmaterial och erforderlig
arbetskraft.

2. Tveksamhet från markägarnas sida om lönsamheten av skogsodlingsåtgärder
på grund av den under senare år inträdda ogynnsamma prisutvecklingen
för skogsprodukter. Detta har medfört en tendens att behålla
sämre åker- och betesmarker som en produktionsreserv i avvaktan på ett
klarare bedömningsläge.

3. Varningar från naturvårds- och landskapsvårdshåll för en ohämmad
skogsodling, då en sådan medtör risk för att vissa typer av natur- och kulturlandskap
helt skulle försvinna.

Riksdagens revisorer går också in på frågan om hur det statliga stödbidraget
till ökade skogliga reproduktionsåtgärder bör utdelas eller avvägas
och ifrågasätter i samband härmed om icke skogsförbättringsanslagets uppdelning
i tvenne poster, en för icke jordbruksmark och en för sämre jordbruksmark,
borde upphöra och bägge posterna sammanslås.

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté finner den av riksdagens
revisorer gjorda framställningen realistisk och beaktansvärd, och kommittén
vill därför i huvudsak ansluta sig till densamma.

Kommittén anser emellertid, att de statliga bidragen till skogliga reproauktion
såtgärder i främsta rummet bör gälla icke jordbruksmark.

Nedläggning och skogsplantering på »sämre» åkrar, t. ex. åkrar som på
grund av ringa storlek, stenighet och olämplig tegform icke kan brukas
med moderna maskiner kan givetvis vara en fullt berättigad åtgärd Generellt
bor dock överförande av jordbruksmark till skogsmark icke i högre grad
stimuleras genom lätthet att erhålla ekonomiska bidrag från staten och under
framhållande av jordbrukets ringa lönsamhet. Uttrycket »sämre» jordbruksmark,
innefattande såväl dåliga åkrar som hagmarker, är många
gånger ett mycket obestämt begrepp, och vad beträffar de ekonomiska fördelarna
ar de ytterst svårbedömbara. Ingen kan med säkerhet förutsäga hur
de ekonomiska villkoren för jordbruket och skogsbruket vid tiden för skogens
slutavverkning kommer att gestalta sig.

I detta sammanhang bör framhållas önskvärdheten av att skogsvårdslagen
justeras så att inga formella hinder föreligger för ett återförande av
skogsmark till betesmark, där så är motiverat. Som alternativ till skogsodhng
torde nämligen i första hand en utvidgad kreatursdrift avsedd för
köttproduktion komma ifråga, och det är därför av vikt att lagen inte
lägger hinder i vägen för en rationell arrondering av de relativt stora betesmarksområden
som kan bli aktuella.

Rtt stort önskemål ur naturvårds- och landskapssynpunkt är vidare att
det mera oppna och ljusa kulturlandskapet icke i allt för hög grad försvinner
genom barrskogens starka framträngande. När det gäller ur landska
pets synpunkt särskilt ömtåliga fall, synes det därför kommittén lämpligt
att vid beslutandet om anslag till skogliga reproduktionsåtgärder dessa förslag
underställas naturvårdens organisationer.

Kommittén vill också framhålla lövskogens stora betydelse för landskansbilden
och de faunistiska och floristiska värden som är förbundna med löv
skogen.

8 Rev. berättelse ang. statsverket år 1967. II

206

Vid behandlingen av detta ärende har förutom undertecknad ordförande
deltagit: Carl Fries, Gunnar Beskow, lvai Curry-Lindahl, Anders Martinsson,
Måns Ryberg och Hugo Sjörs. Stockholm den 26 januari 1968.

Carl Malmström

Ordförande

Hilmar Holmen

Bilaga B

Yttrande från Svenska naturskyddsföreningen

Det svenska landskapet undergår genom jordbrukets rationalisering f. n.
en mycket snabb och omfattande omvandling. Sedan 1956 har nära 500 000
ha åker lagts ned och takten uppgår nu till omkring 50 000 ha/år. Fram till
år 1980 beräknar man att mer än 1/3-del av den år 1966 tillgängliga åkermarken
kommer att läggas ned.

Av den sedan 1956 nedlagda åkerarealen har omkring 1/3-del skogsplanterats
och då så gott som uteslutande med gran. Dessutom har på smärre områden
i framtiden avverkningsbar skog spontant vuxit upp. Mindre arealer
har disponerats för bebyggelse, kommunikationer in. in. medan återstoden,
nära 250 000 ha, f. n. är outnyttjad. Hela denna outnyttjade areal torde
hålla på att växa igen. Dessa processer, skogsplanteringar och igenväxningar,
har satt sin prägel på stora arealer där nu en omfattande och ur
naturvårdssynpunkt icke önskvärd förmörkning av landskapet äger rum.

Frågan hur denna ur produktionen tagna jordbruksmark bör handhas
har varit föremål för mycken diskussion. Härvid har bl. a. framförts, att
man genom extensiv boskapsskötsel skulle ha möjlighet att hålla vissa
arealer öppna. En rad problem beträffande lönsamhet, val av djurtyp in. in.
måste dock angripas innan praktiska åtgärder kan genomföras och det är
angeläget att forskningen inom detta område intensifieras.

Föreningen har liksom andra tidigare framfört tanken att delar av den
nedlagda jordbruksmarken efter mönster från USA avsätts som jordbank.
För att systemet inte skall bli ekonomiskt betungande bör investeringar
och skötsel reduceras så långt som möjligt. Det förefaller synnerligen angeläget,
att denna fråga tas upp på allvar. Därvid blir även en del lagstiftningsfrågor
aktuella. Föreningen vill påpeka, att det, för att jordbank skall
kunna ordnas och disponeras för framtida behov, är nödvändigt att ändra
1948 års skogsvårdslag. Enligt nu gällande bestämmelser kan eller i vissa
fall måste åtgärder vidtagas för att skog inom skälig tid skall finnas på
hagmarker m. m. En ändring är angelägen inte bara med tanke på den
stora frågan om bildande av jordbank utan även för mera begränsade men
nog så betydelsefulla önskemål ur miljövårdssynpunkt. Föreningen anser
sålunda angeläget att nämnda bestämmelse ändras bl. a. för att man skall
kunna återföra skog till hagmark. Detta kan vara mycket lämpligt av
många skäl, även om man ej vidtar så stora åtgärder i den riktningen att
det betyder något för jordbanken. Tekniskt innebär processen inga större
svårigheter.

Föreningen vill också framhålla, att man i fråga om bidragsgivningen
till olika åtgärder bör observera, att naturvården representerar ett stort
allmänt intresse. Det måste komma in som en minst likvärdig komponent
vid bedömningen. För att naturvården på ett ändamålsenligt sätt skall

207

kunna tillgodoses när bidragsföretag planläggs bör markanvändnings planer
finnas. Dessa kan lämpligen utarbetas gemensamt av skogsvårdsstyrelse,
lantbruksnämnd och länsstyrelsens naturvårdssektion. I detta sammanhang
kan även nämnas, att det inom nedlagda jordbruksområden, där
granplanteringar i stor skala kan ske, bör utföras brynplanteringar av lövskog
för att i någon mån ge landskapet en ljusare karaktär än det annars
får. Man bör i dessa fall slopa kravet på lönsamhet.

Nedläggningen av jordbruk har inte bara medfört igenväxning och
skogsplantering. Den har även efterföljts av bortforsling av matjordstäcket.
Det är i hög grad oroande, att denna transport nu kan ske utan någon
kontroll eller bedömning ur vidare synpunkter än markägarens rent ekonomiska.
En begränsad areal kan t. ex. skövlas helt godtyckligt inom ett
större område som bör behållas intakt för jordbruk eller som jordbank.
Matjordstäkten måste snarast bringas under kontroll. Härför talar också,
att den på många håll torde vara ett landskapsestetiskt problem som snabbt
växer. Om bygden skall kunna bevaras, måste godtyckliga exploateringsåtgärder
hindras. Föreningen anser att det omedelbart bör skapas ett instrument
för kontroll av matjordstäkt.

Föreningen hemställer, att naturvårdsverket måtte uppta de angelägna
önskemål som föreningen här framhållit. Stockholm den 30 januari 1968.

Gösta Walin

Ordförande

Anders Bjärvall

§ 30 Statistik över vatten- och avloppsanläggningar
Statistiska centralbyrån

Statistiska centralbyrån (SCB) behandlar i föreliggande remissutlåtande
i första hand de statistiskt-tekniska frågorna rörande statistiken över kommunala
vatten- och avloppsanläggningar (kommunal va-statistik). Denna
begränsning betingas av att SCBs roll vid arbetet med den kommunala
va-statistiken — liksom vid annan statistikproduktion — har varit att med
utgångspunkt från de kända konsumentbehoven lägga upp datainsamling,
bearbetning och resultatredovisning på sådant sätt att föreliggande informationsbehov
tillgodoses till lägsta möjliga kostnad. Detta arbete har bedrivits
inom ramen för den betalda statistiktjänsten vid SCBs byrå för industristatistik.

Utlåtandet omfattar följande moment

1. Riksdagens revisorers framställning

2. Statistikens syfte

3. Utvecklingsarbetet med statistiken.

4. Besparingsalternativ

5. Sammanfattning

i. Riksdagens revisorers framställning

Riksdagens revisorers framställning beträffande den kommunala va-statistiken
består dels av en översiktlig och i huvudsak korrekt beskrivning
av statistikens uppläggning, dels av en rekommendation att uppgiftsinsamlingens
omfattning och periodicitet omprövas i syfte att begränsa kostna -

208

derna för statistiken. Beskrivningen kan ge intrycket att den nuvarande
kommunala va-statistiken är en direkt fortsättning av äldre årlig kommunal
va-statistik (avseende åren 1904—1959). Så är inte fallet, vilket framgår
av det följande.

2. Statistikens syfte

Den kommunala va-statistikens syfte är att tjäna som ett underlag för
åtgärder avsedda å ena sidan att tillförsäkra tillgång till vatten av erforderlig
kvalitet för olika konsumtionsbehov och å andra sidan att hindra
respektive hejda miljöförstöring genom vattenförorening. Effektiva åtgärder
av angivna slag på detta område fordrar ett omfattande faktaunderlag.
Den kommunala va-statistiken ger en viktig del av detta underlag.

Som exempel kan nämnas att statistiken ger besked om föroreningsgraden
för allt utsläppt vatten och vilka recipienter som drabbas. Av statistiken
framgår också att fullständig rening av avloppsvatten knappast förekommer
i Sverige. På motsvarande sätt ger den uppgifter om mängd och
kvalitet för konsumtionsvattnet ortsvis.

Såvitt SCB kan bedöma är en statistik som ger informationer av här antytt
slag väl motiverad.

3. Utvecklingsarbetet med statistiken

Uppläggningen och det fortsatta utvecklingsarbetet av den kommunala
va-statistiken har bedrivits inom en särskild arbetsgrupp med representanter
för viktigare konsumentintressen, berörd uppgiftslämnarkategori och
SCB. Vid utvecklingsarbetet har en självklar utgångspunkt varit att mot
varandra väga konsumenternas informationsbehov och uppgiftslämnarnas
och statistikproducenternas kostnader för att tillgodose informationsbehoven.
Sålunda skars den variabelkatalog om ca 200 variabler som erhölls vid
en första inventering av konsumentbehoven ned med drygt 40 % (till 115)
vid de första uppgiftsinsamlingarna. På grundval av de första årens erfarenheter
har vidare fr. o. m. 1967 vissa variabler överförts till intermittent
insamling eller helt strukits. Det rör sig här om uppgifter som visat
sig ändras i relativt långsam takt eller där informationsutbytet av andra
skäl visat sig ej motsvara kostnaderna. Å andra sidan har vissa variabler
införts för vilka erfarenheten visat att markerat behov föreligger. Netto
innebär dessa förändringar en ytterligare nedgång i antalet variabler
fr. o. in. 1967 till 75. Undersökningens utveckling i övrigt framgår av nedanstående
schematiska sammanställning.

Undersök- Antal Antal Svars- Publice- Kostnad i

ningsår tillfrågade svarande procent ringstid löpande

omkr. priser * 1 2

1964 ....... 1 798 1 520 85 1/ 7 -66 90 0001

1965 ....... 1 727 1 462 85 1/ 3 -67 85 000

1966 ....... 1 734 1 655 95 18/12 -67 80 000s

Det må påpekas att ovan redovisade kostnadssänkningar uppnåtts samtidigt
som kvalitetsförbättringar skett och prishöjningar inträffat. I ovanstående
siffror ingår inte uppgiftslämnarnas kostnader. Dessa torde ha

1 Uppläggningskostnader av storleksordningen 20 000 kr vilka SCB ej debiterade ingår ej i
detta belopp.

2 Preliminär uppgift.

209

sjunkit väsentligt mer än de här upptagna beroende på inlärningseffekter,
förbättrad frågeteknik in. in.

4. Besparingsaltemativ

Ytterligare besparingar av någon betydelse utöver de som erhålls genom
produktivitetsförbättringar och fortlöpande omprövningar av variabelkatalogens
omfattning enligt avsnitt 3 ovan kan endast erhållas genom en drastisk
nedskärning av tillgodoseendet av informationsbehoven.

Den av riksdagens revisorer antydda besparingsmöjligheten alt övergå till
intermittent publicering med bibehållen årlig uppgiftsinsamling är föga
meningsfull. Besparingen skulle bli obetydlig i förhållande till de totala
kostnaderna (inklusive uppgiftslämnarnas kostnader) medan användningsmöjligheterna
skulle försämras högst avsevärt.

Den besparingsmöjlighet som ligger i att begränsa variabelkatalogen till
de mest angelägna uppgifterna har redan utnyttjats. Den enda besparingsmöjligheten
av någon betydelse som återstår är därför att övergå från årliga
undersökningar till intermittenta. Med hänsyn till de kraftiga merkostnader
i alla led av produktionsprocessen som för denna statistiks del uppstår vid
intermittenta undersökningar på grund av diskontinuiteten kan kostnaden
per undersökningstillfälle beräknas bli betydligt större vid intermittenta undersökningar
jämfört med årliga undersökningar. Trots detta torde en icke
oväsentlig kvalitetsförsämring ej kunna undvikas. Mer väsentliga besparingar
kan därför beräknas uppstå först om övergång sker till undersökningar
vart tredje år eller med längre tidsmellanrum. Förlusten i information
blir dock väsentligt större än besparingsvinsten.

5. Sammanfattning

SCB:s uppgift vid arbetet med den kommunala va-statistiken bar varit alt
inom ramen för verkets betalda statistiktjänst tillhandahålla statistisk expertis
och know-how på statistikproduktionens område. Verkets och uppdragsgivarens
strävan har självfallit varit att så effektivt som möjligt tillgodose
statistikbehovet på området. Kostnaderna för den kommunala vastatistiken
har successivt kunnat sänkas med samtidig kvalitetsförbättring
trots fortlöpande prisstegringar. På grundval av vunna erfarenheter har gemensamt
med uppdragsgivaren besparingsåtgärder kunnat vidtas. I den
mån ytterligare besparingar framgent kan uppnås utan att eftersätta målsättningen
för denna ur miljövårdssynpunkt synnerligen angelägna statistik
kommer dessa givetvis att genomföras.

Slutligen må framhållas att de visserligen i och för sig icke obetydliga
kostnader som läggs ned på den kommunala va-statistiken är mycket måttliga
sedda i relation till det belopp om ca 1 miljard kr. som årligen läggs ned
på investeringar i kommunala va-anläggningar för att inte tala om de miljövården
det här gäller att skydda.

I den slutliga handläggningen av detta ärende har förutom generaldirektör
Ohlsson deltagit planeringschefen Fastbom, produktionschefen Berglund
samt byråcheferna Westerlund och Lönnqvist, den sistnämnde såsom föredragande.
Stockholm den 5 februari 1968.

INGVAR OHLSSON

Äke Lönnqvist

210

Statens naturvårdsverk

Naturvårdsverket vill utöver vad som framgår av bilagd skrivelse (bilaga
A) från verkets arbetsutskott för va-statistik anföra följande.

För att kunna fatta adekvata administrativa beslut inom miljövårdsfältet
behöver verket ofta mycket snabbt tillgång till avsevärda mängder aktuell
information. För närvarande lagras huvuddelen av naturvårdsverkets informationsmaterial
på vattenvårdssidan som dokument och listor i olika arkiv
och kräver alltså en rent manuell hantering vid varje uppkommet behov av
information. Det arbete med va-statistik som utlagts såsom ett uppdrag hos
statistiska centralbyrån har lett till att ett ADB-register över data beträffande
kommunala va-anläggningar successivt byggts upp. Detta register
kommer att vara fullt utbyggt i och med utgången av år 1968. Beträffande
ett ADB-register över vattenförorenande industrier ligger arbetet väl framme
och kan ett sådant register byggas upp under den allra närmaste framtiden.
Dessa båda register utgör de oundgängligen nödvändiga första byggstenarna
i ett ADB-system för vattenvårdens behov. En annan viktig systemkomponent
är ett register över vattenkvalitén inom olika vattenområden. Uppbyggnaden
av ett sådant register kommer att bli mycket kostsamt och kommer
troligen att taga lång tid.

Naturvårdsverket finner att riksdagens revisorer i sitt uttalande endast
tagit fasta på den externt riktade information som de tryckta statistikhäftena
utgör. Detta är dock väl förståeligt eftersom möjligheterna att uttaga
speciella datalistor för internt bruk på grund av ofullständig registeruppbyggnad
hittills ej funnits. Från och med slutet av innevarande år skapas
dock denna möjlighet beträffande kommunala va-anläggningar i och med
att registret över dessa blivit fullt utbyggt.

Beträffande eventuella möjligheter att minska antalet infordrade uppgifter
vill verket meddela att en genomgång av sådana möjligheter sker årligen,
och att sådana genomgångar vid flera tillfällen resulterat i avsevärda
minskningar av antalet uppgifter. För att fortsättningsvis det interna
behovet av information i vissa fall skall kunna tillgodoses via ADB-registret
kommer troligen även fortsättningsvis årlig registeruppdatering att behöva
ske. Frågan huruvida publicering utan avsevärda nackdelar kan ske mera
sällan än en gång per år torde behöva ytterligare utredas inom verket.

Naturvårdsverket vill slutligen framhålla att uppbyggnaden av ett lämpligt
informationssystem för verkets behov är en synnerligen angelägen arbetsuppgift.
I detta sammanhang kommer givetvis även kostnadssidan att
fortlöpande ägnas stor uppmärksamhet. Stockholm den 9 februari 1968.

VALFRID PAULSSON

Bertil Hawerman

211

Bilaga A

Yttrande från naturvårdsverkets vattenvårdsbyrås arbetsutskott för
va-statistik

Den ifrågavarande statistiken har ännn ej fått sin definitiva utformning.
Naturvårdsverkets vattenvårdsbyrås arbetsutskott för va-statistik bedriver
fortlöpande utvecklingsarbete med programmet för statistiken. Detta arbete
har hittills resulterat i att den statistik som planeras infordras 1968 gällande
1967 års förhållande komprimerats högst avsevärt vad avser omfattning
och detaljrikedom. Komprimeringen av statistiken har företagits främst av
administrativa och bearbetningstekniska skäl.

Det bör påpekas att den hittillsvarande omfattningen av statistiken ej
kan anses helt omotiverad. Utformningen av statistiken bygger på erfarenheter
från SKTF:s och VAV:s statistikarbete under 65 år. Investeringarna i
vatten och avlopp uttryckt i procent av bostadsbyggandet, ökade från 10 %
1950 till 17 % 1965. Fram till 1970 beräknas sådana investeringar uppgå
till i medeltal 1,1—1,2 miljarder kronor årligen (SOU 1966:1). De ekonomiska
insatserna på det område statistiken bevakar är således betydande.

Statistiken skall tillgodose många instansers behov vilkas krav på information
ej är identiska. Således har myndigheter på det lokala, regionala
och centrala planet olika behov av information. Dessa myndigheter måste
under alla förhållanden införskaffa informationen om va-förhållanden inom
de regioner som utgör deras administrationsområden.

Det måste anses vara en betydande rationaliseringsvinst om uppgifter
kan insamlas och sammanställas centralt.

Statistiken har år från år rönt en större uppmärksamhet och intresse.
Allt fler har kommit till insikt om statistikens användbarhet och det är
numera vanligt att statistiken citeras i relevanta sammanhang.

Statistiken bygger, som påpekats, på frivilliga insatser från uppgiftslämnarna.
Med tanke på detta måste svarsfrekvensen för den uppgiftsinsamling
som rörde 1966 års förhållande, vilken uppgick till 95 %, tas som ett tecken
på att uppgiftslämnarna anser statistiken väsentlig.

För allt fler ändamål blir det nödvändigt med informationen om va-förhållanden
inte minst för miljövårdsändamål.

Avsikten är därför att den ifrågavarande kommunala va-statistiken skall
kompletteras med en motsvarande statistik rörande industriers vatten- och
avloppsförhållanden. Arbetet med programmering av den industriella statistiken
ligger långt framme. Insamling av uppgifter planeras äga rum innevarande
år. De kommunala och industriella statistikerna har samordnats
till sin uppläggning för att möjliggöra att en helhetsbild av va-förhållandena
i Sverige kan skapas. Samtidigt har utarbetats ett system som möjliggör
redovisning av statistikuppgifterna, både kommunala och industriella, vattendragsvis,
vilket torde vara av stort värde då det gäller att värdera resurserna
vad avser vattentillgångar och recipienter. Bearbetning och lagring
av statistikuppgifterna kommer från och med innevarande år att ske medelst
datateknik, vilket kommer att innebära att redovisningen av uppgifterna
lätt kan varieras så att den bäst motsvarar det aktuella informationsbehovet.

Frågan om statistikens frekvens har ännu ej definitivt avgjorts. Med
hänsyn till erfarenheter från SKTF:s och VAV:s statistikarbete samt re -

212

kommendationer från SCB har hittills uppgifter insamlats årligen. Avsikten
med detta förfarande har varit att snabbt höja statistikens kvalitet
och vinna erfarenheter om administrationens optimala organisation. I framtiden
är det tänkbart att en uppgiftsinsamling med lägre frekvens visar sig
tillräcklig för de flesta behov. Den relativa kostnaden för statistiken blir
dock högre vid en lägre frekvens. Kravet på kvalitet och tillförlitlighet måste
ställas högt på en statistik av detta slag. På Statistiska Centralbyrån är
man av den åsikten att det är svårare att åstadkomma god och jämn kvalitet
på en statistik som insamlas med lägre frekvens än ett år.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera:

att den enligt riksdagsrevisorerna önskvärda begränsningen av statistiken
delvis redan tillgodosetts och att ytterligare ansträngningar i denna riktning
göres fortlöpande;

att statistiken fyller väsentliga behov och till stor del ersätter arbete som
annars oundgängligen måste utföras av myndigheter på det lokala, regionala
och centrala planet;

att frågan om statistikens frekvens ännu ej är definitivt avgjord. Stockholm
den 18 januari 1968.

Bo Göransson

Sekreterare

Svenska kommunförbundet

Att vatten- och avloppsstatistiken blivit så omfattande beror dels på att
uppgifter inhämtats även för relativt små verk, dels på antalet statistiska
uppgifter för varje verk. Kommunförbundet har vid ett tidigare tillfälle
framfört förslag om viss begränsning av statistiken avseende såväl antalet
verk som antalet uppgifter för varje verk. Förbundet ansåg det angeläget
att söka begränsa arbetet och kostnaderna för själva uppgiftslämnandet.

Förbundets styrelse anser att vatten- och avloppsstatistiken bör — utan
större olägenheter — kunna begränsas till att avse större vatten- och avloppsverk,
förslagsvis verk med anslutning för minst 1 000 personer. Genom
en sådan begränsning minskar arbetet såväl för uppgiftslämnandet som för
bearbetningen och publiceringen. Samtidigt kan tillförlitligheten i de statistiska
uppgifterna förutsättas bli större, eftersom de större verken genom
sin mera kontinuerliga kontroll och driftövervakning har möjlighet att lämna
säkrare uppgifter.

Slutligen vill styrelsen ifrågasätta om det icke är möjligt att begränsa de
årligen införskaffade uppgifterna till att avse sådana data, som man erfarenhetsmässigt
vet förändras i mera väsentliga avseenden från år till år.
Övriga data bör kunna inhämtas med större tidsintervaller, exempelvis vart
fjärde eller femte år. Stockholm den 19 januari 1968.

STURE HOLMQVIST

Helge Dahlberg

213

CIVILDEPARTEMENTET

§ 31 Den administrativa tillämpningen av vissa kollektivavtal
Statens avtalsverk

Riksdagens revisorer framhåller inledningsvis att det inte tillkommer
dem att gå in på frågor som gäller storleken m. in. av de förmåner som utgår
till statstjänstemannen, vilka frågor avgörs genom förhandlingar mellan
vederbörande parter. Såsom ett led i sina strävanden att medverka i åtgärder
som syftar till förenklingar i administrativt avseende inom statsförvaltningen
anser sig revisorerna dock oförhindrade att behandla spörsmål
som avser det administrativa arbete tillämpningen av olika avlöningsbestämmelser
medför. Revisorerna har därför funnit det vara av intresse att
Irån ett 20-tal statliga myndigheter inhämta svar på vissa frågor som avser
det administrativa arbete tillämpningen av AST in. fl. avtal medför.

Avtalsverket vill framhålla att inte endast frågor om vilka förmåner
som skall utgå och deras storlek utan även frågor om avtalsbestämmelsernas
utformning avgörs genom förhandlingar. Vid sin medverkan i dessa förhandlingar
ser verket det som en självklar uppgift att sträva efter alt avtalsbestämmelserna
blir så enkla och lätta att tillämpa som möjligt och att
kostnaderna för det administrativa arbetet hos myndigheterna härigenom
i möjligaste mån begränsas.

Vissa myndigheter har i sina svar till revisorerna anfört att den fr. o. m.
år 1966 gällande uppdelningen på offentligrättsliga bestämmelser och avtalsbestämmelser
leder till svåröverskådlighet. Avtalsverket vill endast
framhålla att ifrågavarande uppdelning är en nödvändig följd av de begränsningar
i förhandlingsrätten som gäller enligt lagstiftningen på området.
Den av revisorerna behandlade frågan om särskilda avtal för vissa
yrkesområden är en fråga av komplicerad natur och kan enligt avtalsverkets
mening ingalunda bedömas från enbart administrativa synpunkter. Samma
gäller frågan om retroaktiv tillämpning av avtal.

Vissa av de tillfrågade statliga myndigheterna har i sina svar till revisorerna
pekat på enskilda bestämmelser i AST som på grund av sin utformning
blivit svåra att tillämpa. På vilka punkter tolkningssvårigheter föreligger
får avtalsverket f. ö. kontinuerligt kännedom om genom sin omfattande
kontaktverksamhet med såväl statliga som icke-statliga myndigheter.
Avtalsverket har därvid funnit att svårigheterna i många fall är av övergångsnatur
eftersom de sammanhänger med att avlöningsbestämmelserna
vid överförande till kollektivavtal den 1.1.1966 undergått en genomgripande
formell omarbetning i förenklande syfte. Vad angår semesterbestämmelserna
bär vissa svårigheter otvivelaktigt uppkommit även därigenom att semesterlagen
blivit tillämplig på samtliga statstjänstemän.

Från vissa myndigheters sida har framlagts förslag till ändringar av redaktionell
natur, t. ex. intagande av anvisningarna till AST under respektive
paragrafer i själva avtalet samt förklaring — i not eller parentes -— av
innebörden av ordet »arbetsgivaren» i olika föreskrifter i avtalet. Ett ge -

214

nomförande av dessa förslag skulle fördröja publiceringen av avtalet och
även i övrigt medföra åtskilliga praktiska nackdelar. Vad angår förslaget om
ett alfabetiskt sakregister till AST kan nämnas att sedan någon tid arbete
pågår inom verket med utarbetande av ett separat sakregister över såväl
avtalsbestämmelser som offentligrättsliga bestämmelser om anställningsoch
arbetsvillkor för statstjänstemän.

Vissa myndigheter har berört den i AST inskrivna befogenheten för arbetsgivaren
att på vissa punkter besluta om avvikelse från avtalets regler
och därvid framfört önskemål om delegering av denna befogenhet till vederbörande
myndighet i några av de fall då befogenheten f. n. utövas av avtalsverket
(dvs. i allmänhet fall då motsvarande befogenhet före avtalets
tillkomst utövades av Kungl. Maj:t). Avtalsverket vill framhålla att myndigheterna,
jämfört med förhållandena före avtalets tillkomst, fått avsevärt
vidgade befogenheter i fråga om avlöningsförmåner som regleras i avtalet.
Allteftersom erfarenhet vinns av avtalets tillämpning kan emellertid
myndigheternas befogenheter komma att ytterligare ökas genom sådan delegering
som här avses. Slutligen må erinras att vissa befogenheter, t. ex.
befogenheten att medge lön enligt högre lönklass än den i vilken tjänstemannen
är placerad, enligt kungörelsen den 30.6.1967, nr 481, skall vara förbehållen
Kungl. Maj :t eller utövas av den myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer
särskilt.

Ärendet har avgjorts av undertecknad generaldirektör. Vid handläggningen
har närvarit förhandlingsdirektören Andrén, administrative direktören
Normark och lönedirektören Ståhlberg, föredragande. Stockholm den
2 februari 1968.

I. WETTERBLAD

Å. Ståhlberg

Statstjänarkartellen (beretts tillfälle)

Statstjänarkarteilen finner icke anledning att i några detaljer gå in på de
frågor som revisorerna ställt till de olika myndigheterna och de svar som
dessa lämnat, men vill dock konstatera att de problem beträffande avtalens
tolkning som aktualiserats under den tid som avtalen hittills varit gällande
som regel kunnat behandlas relativt snabbt. På de områden där detta möjliggjorts
först efter en större arbetsinsats från myndighets sida än som skulle
varit fallet inom det gamla systemets ram har denna ökade arbetsinsats
säkerligen varit i högsta grad motiverad med hänsyn till de anställdas legitima
krav på så korta handläggningstider som möjligt. Att det övergångsvis
uppstått vissa besvär av administrativ karaktär var ingalunda opåräknat
när systemet genomfördes, men dessa torde till stor del vara av övergående
natur. Samtidigt med övergången från reglemente till kollektivavtal
har dessutom, hos ett antal myndigheter, genomförts omorganisationer
innebärande att handläggningen av de här berörda frågorna delegerats till
andra instanser inom den aktuella myndigheten. Huvuddelen av de administrativa
svårigheter som uppstått i anslutning härtill torde icke vara beroende
av övergången till kollektivavtal för statstjänstemännen utan mera
höra ihop med behovet av att utbilda nya medarbetare för handläggningen
av personalfrågor i allmänhet.

Vissa myndigheter har i sina yttranden pekat på besvären med den retroaktiva
tillämpningen av olika avtal. Det merarbete som orsakas härav
bör rimligen icke vara större än det som uppstod till följd av de retroaktiviteter,
som tillämpades i samband med reglementsändringar före 1.1.1966.

215

I sitt uttalande har revisorerna, beträffande frågan om nu gällande bestämmelser
visat sig vara svårtolkade eller i tillämpningen lett till otillfredsställande
resultat, icke uttalat någon bestämd mening. Man har dock
påpekat att den hittills i flera avseenden förbättrade systematiseringen bör
kunna följas upp och föras ännu längre i syfte att underlätta de olika myndigheternas
tillämpning av de träffade avtalen. I detta sammanhang har
revisorerna bl. a. ifrågasatt om det inte skulle vara lämpligt med separata
avtal för vissa områden. Statstjänarkartellen vill för sin del påpeka att denna
fråga är av väsentlig betydelse för personalorganisationernas inflytande
på de frågor som regleras i de aktuella avtalen. Ändringar av de nuvarande
avtalsområdena övervägs för närvarande i ett par pågående utredningar
där de olika personalorganisationerna är representerade. Dessa utredningar
får inte på något sätt bindas av slutsatser, som bygger på olika myndigheters
önskemål om en förbättrad systematisering av avtalen med hänsyn till
just den myndighetens område.

Frågan om separata avtal för olika områden måste vara en fråga som
avtalsparterna har att ta ställning till. En uppdelning skulle kunna äventyra
organisationernas insyn i och inflytande på lönesättningsproblemen. Statstjänarkartellen
kan inte medverka till åtgärder som på någon enda punkt
skulle medföra försämrade möjligheter att ta till vara medlemmarnas intressen.

Vad revisorerna sagt om önskemålet att få en så praktisk utformning
som möjligt av de olika avtalsbestämmelserna vill Statstjänarkartellen till
fullo instämma i. Statstjänarkartellen ställer sig däremot avvisande till att
man i förhandlingsordningen skulle införa bestämmelser som syftar till att
eliminera behovet av retroaktiv tillämpning av de avtal som träffas. Det
torde i stället vara så att det måste överlåtas åt parterna vid varje tillfälle
att komma överens om hur och när de nya avtal som träffas ska tillämpas
Det är Statstjänarkartellens uppfattning att samtliga personalorganisationer
är lika intresserade som myndigheterna att undvika retroaktivitet men detta
får givetvis icke ske på medlemmarnas bekostnad.

Statstjänarkartellen delar uppfattningen att allt skall göras för att få så
enkla och lättfattliga bestämmelser som möjligt. Såsom tidigare påpekats
får dock detta icke ske på bekostnad av det inflytande som Statstjänarkartellen,
i egenskap av avtalspart, har på dessa frågor. Icke heller får den insyn
som för närvarande finns när det gäller tillämpning av de gällande
avtalen försämras. Det är av största vikt att detta bestämda önskemål beaktas
när det gäller frågan om ytterligare delegering till myndigheterna av
frågor rörande löne- och anställningsvillkoren för de statsanställda.

Statstjänarkartellen finner alltså att de av riksdagens revisorer gjorda
undersökningarna och det på grundval av dessa formulerade uttalandet ej
bör föranleda någon åtgärd. Stockholm den 2 februari 1968.

ÅKE BACKLUND

Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion (TCO-S)

Riksdagens revisorer har tillställt vissa myndigheter ett antal frågor angående
det administrativa arbete som tillämpningen av vissa kollektivavtal
— i första hand AST — medför. Revisorerna anför själva, att det enligt det
nuvarande förhandlingssystemet inte tillkommer dem att gå in på frågor som
gäller statstjänstemännens förmåner, men att de i sina strävanden att med -

216

verka i åtgärder, som syftar till förenklingar i administrativt avseende inom
statsförvaltningen, ändå ansett sig oförhindrade att behandla även delta
spörsmål. Det nuvarande förhandlingssystemet erbjuder sålunda enligt revisorerna
ett betydande utrymme för överväganden och synpunkter av rent
administrativ art, även om det kan sägas att avtalsbestämmelsernas utformning
i hög grad påverkas av själva förmånerna.

TCO-S kan dela revisorernas åsikt om omfattningen av deras kompetensområde
men konstaterar att flera av revisorernas frågor och framför allt
myndigheternas svar tar upp till behandling problem och frågeställningar,
som är av klar partskaraktär. Om myndigheterna har funnit att enskilda
bestämmelser eller komplex av bestämmelser blivit svåra att tillämpa eller
på annat sätt åsamkat dem bekymmer har de haft goda möjligheter att genom
statens centrala förhandlingsorgan, Statens avtalsverk, föreslå ändringar
i avtalstexterna för att göra dessa mera tydliga och lättolkade. Varken
TCO-S eller någon annan huvudorganisation torde i något fall hittills i avtalssammanhang
ha motsatt sig dylika ändringar. Myndigheternas svar och
revisorernas därav dragna slutsatser synes därför TCO-S något förvånande.

Med ovanstående grundsyn som utgångspunkt skulle TCO-S i och för sig
sakna anledning göra någon detalj granskning av revisorernas frågor och
myndigheternas avgivna svar. Vissa uppgifter är dock alltför anmärkningsvärda
för alt kunna stå oemotsagda.

Revisorerna konstaterar, att svaren på frågan, om nu gällande bestämmelser
visat sig vara svårtolkade eller i tillämpningen lett till otillfredsställande
resultat, icke uppvisar någon entydig opinion. TCO-S anser för sin
del icke, att de nuvarande avtalstexterna (närmast AST) i och för sig är mer
svårtolkade än t. ex. förutvarande Saar. När Försvarets civilförvaltning anför,
att vid tillämpning av de äldre avlöningsbestämmelserna viss ledning
kunde erhållas genom studium av förarbeten såsom propositioner etc., kan
väl detta i viss utsträckning vara riktigt. Andra myndigheter bär ansett, att
de muntliga och skriftliga anvisningar, som Statens avtalsverk utfärdat,
s. a. s. ersätter »förarbeten» och därigenom snarast gjort det enklare att tilllämpa
AST än Saar. En myndighet har ansett det vara önskvärt att anvisningar
av olika slag för tillämpningen av AST flyttades in i själva avtalet.

TCO-S saknar anledning att ingå på frågan, vilken metod och teknik arbetsgivarsidans
olika avtalstillämpande enheter begagnar vid tolkning och
tillämpning av på det statliga området gällande kollektivavtal men vill dock
starkt understryka, att t. ex. SAV:s anvisningar i rättsligt hänseende icke
på något sätt kan anses analoga med de tidigare »förarbetena». Det föreligger
en fundamental skillnad i fråga om metod vid tolkning av avtal och vid
tolkning av författning. Det är icke SAV:s anvisningar, som ersätter förarbetena.
Det är partsviljan — på ömse sidor — som gör det.

Denna fråga är enligt TCO-S mening synnerligen viktig. Hur utröna i
tolkningssammanhang vad parterna avsett och syftat till? Eftersom väl i
praktiken sällan eller aldrig protokoll av någon utförlighet föres vid förhandlingar
om t. ex. ändringar i AST, kan efterforskningen av vad t. ex.
arbetstagarsidans företrädare avsett endast ske genom muntliga intervjuer.
Denna metod har tyvärr i många fall visat sig mindre effektiv. Och risk
finns, att SAV :s anvisningar — särskilt de skriftliga — får en speciell tyngd,
samtidigt som arbetstagarsidans tolkning är rent kasuistisk och dessutom
icke på samma sätt »officiell». TCO-S vill därför med bestämdhet motsätta
sig, att SAV:s anvisningar infogas i avtalet och anslutes till respektive paragrafer.

217

Ehuru revisorerna inte har berört frågan finner TCO-S det angeläget att
peka på den problematik som Riksrevisionsverkets ställning i tolkningsproceduren
innebär. Utan att vilja rikta någon direkt kritik mot RRV kan
TCO-S inte underlåta att påpeka att under 1967 ett flertal fall inträffat, där
RRV i kraft av sin offentligrättsliga ställning gentemot myndigheterna ändrat
på den avtalstolkning som myndigheten gjort tillsammans med arbetstagarparten.
Det är TCO-S uppfattning att en icke föraktlig administrativ
förenkling stode att vinna om RRV:s ställning i avtals tolkningssainmanhang
klarlades.

Bland de faktorer som kan medverka till att göra det samlade avtalskomplexet
svåröverskådligt och svårtolkat hör onekligen den i vissa delar
olämpliga uppdelningen i avtalsbara respektive icke avtal.sbara frågor, som
i sin tur resulterar i avtal respektive författningar. Även det faktum att vissa
i sig avtalsbara frågor ännu inte hunnit avtalsregleras komplicerar ibland
tolkningsförfarandet. Som exempel kan nämnas att i löneförhandlingar
överenskomna ändringar i pensioneringsperiod för vissa tjänster skall »översättas»
till författningstext. TCO-S vill endast notera den problematik, som
— inte minst ur tolkningssynpunkt — kan uppstå i sådana skärningspunkter
mellan avtal och författning.

Avslutningsvis vill TCO-S helt ansluta sig till revisorernas önskemål om
att inom ramen för nuvarande ordning vidta alla tänkbara förenklingar i
syfte att skapa en rationellare administration för avtalstillämpningen. I den
mån avtalsinnehållet påverkar denna fråga är TCO-S beredd att med avtalsmotparten
i positiv anda diskutera alla framlagda ändringsförslag. TCO-S
delar också revisorernas uppfattning att en vidgad delegering av beslutanderätten
från avtalsverket till myndigheterna skulle innebära en högst väsentligt
förenklad administration vad avser såväl förhandlingsordningen som
tolkningsproceduren. Stockholm den 5 februari 1968.

HENRY LUNDE

Thorsten Holm

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO)

SACO vill inledningsvis framhålla, att det synes organisationen tveksamt
om det — med hänsyn till det samband, som föreligger mellan lön och
övriga förmåner, som bestäms genom avtal och själva avtalsbestämmelsernas
område — ligger inom revisorernas kompetensområde att yttra sig
över den administrativa tillämpningen av ifrågavarande avtal.

Revisorerna har till olika myndigheter ställt frågan ang. arten av det
administrativa arbete som tillämpningen av AST in. fl. avtal medfört.

Beträffande frågan om nu gällande bestämmelser visat sig vara svårtolkade
eller tillämpningen lett till otillfredsställande resultat, har revisorerna
icke velat uttala någon bestämd mening. Av svaren från de tillfrågade
myndigheterna kan heller ingen entydig slutsats dragas — vissa anser att
AST exempelvis är enklare att tillämpa än SAAR och hänvisar till SAV:s
anvisningar, medan andra myndigheter finner avtalstexten svårtolkad beroende
på dess utformning. Revisorerna anför dock, att även om de nya bestämmelserna
är bättre systematiserade än de förutvarande, mycket återstår
för att underlätta avtalens rent administrativa tillämpning. SACO kan inte
underlåta att här understryka de svårigheter som varit förenade med att

218

till avtalsform översätta ett statligt reglemente. I detta sammanhang uttalar
revisorerna, att med hänsyn till SÖ:s svar det borde övervägas om inte inom
undervisningsväsendet ett särskilt lärarlöneavtal innefattande samtliga bestämmelser
för skolledare och lärare borde upprättas. Även beträffande
andra mera avgränsade yrkesområden skulle det enligt revisorerna kunna
visa sig lämpligt att träffa särskilda avtal. I detta sammanhang vill SACO
påpeka, att det inom vissa utredningar, där personalorganisationerna är
representerade, diskuteras ändringar av nuvarande avtalsområden, önskvärdheten
av särskilda avtal för olika områden är en fråga, som skall avgöras
av avtalsparterna gemensamt. Även om det med ett »begränsat avtal»
ur myndighetens synpunkt skulle kunna förenkla tillämpningen av avtalet
så säger inte detta att personalorganisationen därför bättre skulle kunna
tillvarataga sina medlemmars intressen. Ett vitalt intresse för personalorganisationerna
är möjligheten till insyn i och inflytande på lönesättningsproblemen.

Givetvis ligger det även i SACO:s intresse att avtalen utformas på ett så
praktiskt och lätt tillämpbart sätt som möjligt, men den statliga förvaltningen
utgör ett så komplicerat område att det troligen icke går att undvika
svårtolkade och invecklade bestämmelser.

Revisorerna har också påpekat det merarbete som måste ligga i den
retroaktiva tillämpningen av vissa avtal.

Önskemålet att i förhandlingsordningen införa bestämmelser med syfte
att eliminera behovet av retroaktiv tillämpning av de olika avtal som träffas
kan SACO emellertid inte stödja. Parterna skall givetvis ha möjlighet
att själva överenskomma på vilket sätt och från vilken tid ett avtal skall
tillämpas. I personalorganisationernas intresse kan det givetvis inte ligga
att möjligheten till retroaktiv tillämpning skulle vara helt utesluten i vissa
fall.

SACO delar uppfattningen att allt skall göras för att åstadkomma administrativa
lättnader vid handhavandet av kollektivavtalen. Emellertid får
som tidigare påpekats detta icke ske på bekostnad av organisationens möjligheter
att överblicka tillämpningen.

SACO avstår i detta sammanhang från yttrande, såvitt rör innebörden
av ett nytt lönesystem, om ett sådant kommer.

SACO vill, som statsrevisorerna själva påpekat, än en gång understryka
att många av de frågor, som revisorerna behandlat är föremål för särskilda
utredningar, vars resultat måste avvaktas. Stockholm den 12 februari 1968.

GUNNAR LUNDBERG

Birgitta Hessius

Statstjänstemannens riksförbund (SR)

Administrativa problem

Riksdagens revisorer har genom förfrågan till vissa centrala myndigheter
försökt utröna om det nya systemet med kollektivavtalsreglering skapat
ökade administrativa problem för myndigheterna. Något ensartat svar
har härvid inte erhållits. Vissa myndigheter anser att det nya systemet inneburit
en administrativ lättnad under det att andra anser att tillämpningssvårigheterna
ökat och därigenom medfört krav på en ökad arbetsinsats.

219

SR anser det naturligt att övergången från ett system för reglering av
utgående förmåner till ett annat måste innebära rätt betydande problem.
Riksförbundet ser emellertid detta såsom i första hand problem i övergångsskedet
och anser att dessa sedan erfarenhet vunnits i betydande utsträckning
kommer att försvinna. Redan nu är det uppenbart att t. ex. »besvärsärenden»
blir väsentligt mer genomdiskuterade än tidigare därigenom att personalens
organisationer får tillfälle att medverka vid problemlösningen.
Förenklingar vid tillämpningen kan åstadkommas genom att t. ex. utfärdade
anvisningar och tolkningsföreskrifter så småningom samlas och redovisas
i direkt anslutning till gällande avtalstext. Ett väsentligt steg i sådan
riktning har poststyrelsen tagit i den av styrelsen utgivna handboken »Avlöningsbestämmelser
för löneplansanställda tjänstemän vid postverket» (ÅR
AST). Mycket skulle också vara att vinna på t. ex. semesterområdet om
någon form av »sammanfattande» bestämmelser kunde åstadkommas. F. n.
kräver tillämpningen ett parallellstudium av semesterlagen och AST:s bestämmelser.

Enligt SR:s mening bör en ökad delegering av statens avtalsverks beslutanderätt
i »skälighetsfrågor» till central verksmyndighet (försvarets civilförvaltning,
generaltullstyrelsen, affärsverken etc.) ske. I många fall skulle
härigenom en lättnad i arbetet åstadkommas och garantier skapas för en
mera nyanserad tillämpning. SR finner det emellertid angeläget framhålla
att vid en prövning av förutsättningarna för en utsträckning av delegeringen
av beslutanderätten i skälighetsfrågor noga beaktas kravet på en ensartad
bedömning av sådana frågor. I de fall delegering övervägs av avlalsverket
bör verket överlägga med statstjänstemännens huvudorganisationer
innan delegeringsbeslut fattas.

SR biträder Riksdagsrevisorernas uppfattning att den retroaktiva tilllämpningen
av vissa avtal medför speciella administrativa problem vid myndigheterna.
Ett bestämt önskemål är därför att avtalen mera regelmässigt
träffas före den aktuella tillämpningsperiodens början.

Vissa avtalsbara frågor

Riltsdagsrevisorerna har varit inne på vissa avtalsbara frågor som enligt
deras mening reglerats på ett otillfredsställande sätt. De har sålunda
bland annat konstaterat att ersättning för röntgenundersökning varierar
med hänsyn till hur remissen utformas till röntgenläkare eller sjukhus.
Vidare har observerats att tjänster i lönegrad B 5 kan ges en lägre lön
än tjänster i lönegrad A 30, trots att de åsätts mera kvalificerade tjänster
än A 30-tjänsterna. Frågan rörande löneklassplacering i en lönegrad innebär
också ofta bekymmer.

Dessa frågor har noterats av SR och tagits upp i förhandlingssammanhang.

Personalfunktionen inom försvaret

SR vill i detta sammanhang anmäla ett problem som avgjort medför administrativa
svårigheter. Som exempel kan nämnas att då det gäller avtalets
tillkomst (t. ex. lönegradsplacering av tjänster och utformningen av
vissa andra förmåner) medverkar organisationsenheterna inom de centrala
stabsorganen. När det gäller tillsättning av tjänster handläggs frågorna inom
personalenheterna. Då det gäller frågor rörande avtalets tillämpning (t. ex.
tvisteförhandlingar) handlägges frågorna av försvarets civilförvaltning.

220

Enligt riksförbundets mening är det nödvändigt att handläggningen av
personalfunktionens olika delar inom försvaret på något sätt centraliseras.
Detta skulle enligt SR:s mening innebära väsentliga administrativa förenklingar
både för berörda myndigheter och personalorganisationer. Denna
åtgärd är utan tvekan viktigare än lösningen av alla de administrativa
problem som behandlats i rubricerat avsnitt av berättelsen. Stockholm den
6 februari 1968.

S.-O. CRONQVIST

Ombudsmän